Måndagen den 22 maj Sid (Riksdagens protokoll 1967:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1967

22—23 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 22 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av fru Segerstedt Wiberg om åtgärder för uppföljande av Nordiska
rådets rekommendationer ........................ 3

av herr Jansson, Erik, ang. användningen av viss kronan tillhörig
mark i Solna och angränsande områden ............ 8

Tisdagen den 23 maj

Svar på interpellationer:

av herr Tistad ang. den särskilda varuskatten på vissa chok -

lad- och konfektyrvaror ................................ 12

av fru Olsson, Elvy, om forskning, undervisning och information
på näringslärans område .......................... 13

av herr Sundin ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare
.................................................. 14

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m......................... 19

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m........... 93

Kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande ...... 126

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 23 maj sid,

Jordbruksutskottets memorial nr 28, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande de nya lantbruksnämndernas organisation
m. m......................................... 18

— utlåtande nr 23, ang. bemyndigande att sälja viss staten tillhörig
fast egendom, m. m................................... 19

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m............................................... 93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36, om ändrad lydelse av 2 § förordningen
angående byggnadsforskningsavgift .............. 126

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan. . 126

— nr 43, ang. ändring i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m..................... 126

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Måndagen den 22 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

.lag anhåller om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 23—den
27 maj 1967 för att som representant
för Sveriges Hantverks- och Industriorganisation
deltaga i kongresser i Neapel
anordnade av »Internationale Geverbeunion»
och »Internationale Föderation
des Handwerks».

Stockholm den 22 maj 1967

Stift Stefanson

Den begärda ledigheten beviljades.

Om åtgärder för uppföljande av Nordiska
rådets rekommendationer

Herr statsrådet ocli chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Segerstedt
Wibergs interpellation om åtgärder
för uppföljande av Nordiska rådets
rekommendationer, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat statsministern vilka åtgärder
regeringen ämnar vidtaga för att trygga
att Nordiska rådets rekommendationer
följs upp i sitt rätta sammanhang
i departementens arbete och att regeringens
ståndpunkt till dem redovisas

för riksdagen, så snart proposition avlåts
i fråga med nordiska aspekter. Eftersom
jag har fått statsministerns uppdrag
att på regeringsplanet samordna
frågor, som gäller Nordiska rådet, torde
det få ankomma på mig att besvara
interpellationen.

Fru Segerstedt Wiberg gör i interpellationen
bl. a. gällande att regeringen
har försummat att i vissa propositioner
redogöra för initiativ av Nordiska
rådet i de frågor som propositionerna
behandlar. Jag skall till en
början uppehålla mig vid de exempel
som fru Segerstedt Wiberg har åberopat.

Det första gäller proposition 1967: 55.
Den behandlar bl. a. frågorna om differentiering
av körkort, körkortsåldern
och förarutbildningen. Nordiska rådets
rekommendation nr 8/1965 om nordisk
giltighet för körkort avser enhetliga
regler för förvärv, förnyelse och återkallelse
av körkort och syftar till att
ge de i ett nordiskt land utfärdade körkorten
samma giltighet i övriga nordiska
länder.

Propositionsförslagen om differentiering
av körkort avser att med svensk
rätt införliva reglerna i 1949 års Genévekonvention
i ärendet, till vilken
Sverige har anslutit sig. Något behov
av särskild samnordisk förarutbildning
har hittills inte gjort sig gällande. Tanken
på att tidsbegränsa körkortens giltighet
har övervägts i detta sammanhang
men har avvisats. Frågan om
återkallelse av körkort berörs inte i
propositionen. Vad beträffar reglerna
om förvärv av körkort behandlas endast
körkortsåldern och det är bara
fråga om smärre jämkningar av gällande
rätt. Det bör framhållas, att enligt
vad Nordiska rådets trafikutskott uttalat,
nordisk giltighet för körkort inte

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

förutsätter helt enhetliga regler för förvärv,
förnyelse och återkallelse av körkort.

Av vad jag nu har sagt framgår, att
det förslag som läggs fram i prop. nr
55 inte hinder regeringen vid ett kommande
ställningstagande till Nordiska
rådets rekommendation nr 8/1965. Som
framgår av interpellationen har i anledning
av rekommendationen ett ämbetsmannautskott
tillsatts för att behandla
frågan om nordisk giltighet för
körkort. Resultatet av utskottets arbete
kommer självfallet att redovisas i vanlig
ordning och det blir då anledning
att närmare pröva de olika förslag som
kan komma att framföras.

Vad beträffar fru Segerstedt Wibergs
andra exempel vill jag erinra om att
prop. 1967:85 i främsta rummet avser
sådan utbildning — både för vuxna
och för ungdom — som sker enligt
ungdomsutbildningens kursplaner. Så
länge de nordiska länderna inte har
kommit fram till en enhetlig nordisk
skolordning, är det knappast möjligt
att i syfte att ersätta läraren använda
ett material som är producerat för ett
annat nordiskt land.

Inte heller i detta fall har regeringen
försummat något initiativ från Nordiska
rådet. Regeringen är tvärtom beredd
att ta vara på de praktiska fördelar
som kan vinnas med ett nordiskt
samarbete på t. ex. vuxenutbildningens
område. I direktiven till den kommitté,
som — enligt vad som uttalas i propositionen
-—- hl. a. skall bedriva försöksverksamhet
med radio och television
på utbildningsområdet, sägs att de sakkunniga
bör undersöka vilka kostnadsbesparingar
som kan uppnås genom ett
nordiskt samarbete i produktionen av
utbildningsprogram. Det kan också
nämnas att kontakt har etablerats med
den norska utredning som arbetar med
motsvarande frågor.

Propositionen 1967:121 slutligen innehåller
förslag till ändringar i 1916
års lag om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gru -

va eller aktier i vissa bolag. Som framhålls
i propositionen ansåg jag av flera
skäl att en mer omfattande revision av
nämnda lag borde anstå tills vidare.
Det aktuella förslaget omfattar sålunda
endast vissa specialfrågor, nämligen
delegering av tillståndsgivningen i vissa
fall, lindringar som har samband
med annan lagstiftning på fastighetsrättens
område och uppmjukning av
gällande förbud för utlänningar att inmuta
mineralfyndighet. Sistnämnda förslag
är föranlett av Sveriges anslutning
till EFTA-konventionen. Den grundläggande
regeln i 1916 års lag om särskilt
tillstånd som förutsättning för utlännings
förvärv av fast egendom här i
riket berörs däremot inte av förslaget.

Redan med hänsyn till vad jag nu
har sagt ansåg jag mig sakna anledning
att i propositionen över huvud taget
gå in på Nordiska rådets rekommendation
nr 3/1958 angående likställighet
för medborgare i de nordiska länderna
i fråga om bl. a. rätten att förvärva fast
egendom för bostadsändamål. Jag vill
f. ö. erinra om att Nordiska rådet år
1964 på förslag av dess juridiska utskott
beslöt avskriva rekommendationen
som slutbehandlad för rådets del.

De av interpellanten anförda exemplen
ger således inte någon grund för
påståendet att de nordiska aspekterna
inte har beaktats i propositioner som
rör frågor av nordiskt intresse eller att
regeringen inte ägnar Nordiska rådets
rekommendationer tillräcklig uppmärksamhet.
Rådets rekommendationer har
regelmässigt föranlett ett utredningsarbete
i nordisk samverkan. Det har
emellertid varit nödvändigt att göra en
prioritering vid arbetsplaneringen som
ibland kan ha medfört en viss tidsutdräkt
i behandlingen av rekommendationerna.
Det har också i vissa fall efter
verkställd utredning visat sig inte
vara möjligt eller lämpligt att genomföra
exakt de åtgärder som en rekommendation
syftar till. Men detta kan
givetvis inte tas till intäkt för ett påstående
om att regeringen inte ägnar

Måndagen den 22 mai 1967

Nr 30

Om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

rekommendationerna tillbörlig uppmärksamhet
eller att det nordiska samarbetet
inte tas på allvar. Talet om nonchalans
mot det nordiska samarbetet
och påståendena om brister i organisationen
av arbetet inom Kungl. Maj :ts
kansli förefaller mot denna bakgrund
helt gripna ur luften.

Fru Segerstedt Wiberg gör vidare
gällande att departementens tjänstemän
skulle sakna information om de
initiativ som Nordiska rådet tar inom
deras resp. ämnesområden. En sådan
information lämnas kontinuerligt av
kontaktmannen till de berörda enheterna
inom departementen. Frågorna
aktualiseras ju också årligen för enheterna
i samband med att regeringen
lämnar Nordiska rådet meddelanden
om rådets rekommendationer. Det saknas
alltså grund även för detta påstående.

Anordningen med kontaktmän för
nordiska frågor tillkom år 1960 efter
överenskommelse mellan de nordiska
ländernas statsministrar och Nordiska
rådets presidium. Kontaktmannainstitutionen
har sedan vid olika tillfällen
diskuterats vid överläggningar mellan
presidiet och statsministrarna. Jag tror
att alla är överens om att kontaktmannainstitutionen
fungerar väl och är till
stor nytta. Vid en sammankomst i
Hindsgavl i september 1966 framkom
emellertid en del förslag i syfte att ytterligare
effektivisera kontaktmännens
samarbete. Dessa förslag diskuterades
vid överläggningar i Stockholm i januari
i år mellan den svenske rådspresidenten
och de svenska kontaktmannen.
Avsikten är att fortsatta överläggningar
i frågan skali hållas.

Jag vill avslutningsvis försäkra att
regeringen fäster den största vikt vid
de rekommendationer som Nordiska
rådet beslutar och vid rådets verksamhet
över huvud taget. Under de senaste
åren har det nordiska samarbetet växt
betydligt i omfattning och intensitet.
I dessa dagar kan det vara på sin plats
att erinra om det samarbete som har

ägt rum under de nyss avslutade GATTförhandlingarna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det snabba svaret
på min interpellation.

För egen del kan jag helhjärtat instämma
i att det just nu kan vara skäl
att påminna om det goda resultat som
det nordiska samarbetet i Ivennedyrundan
lett fram till. Det är också övertygelsen
om samarbetets värde som har
föranlett min fråga.

I svaret tar justitieministern fasta på
de tre exempel jag anfört. Avsikten därmed
är att visa att regeringen verkligen
tillskriver Nordiska rådets rekommendationer
stor betydelse. Justitieministern
säger att man beträffande körkorten
i propositionen tagit sikte på Genévekonventionens
regler. I svaret anges
ett uttalande av Nordiska rådets
trafikutskott om att nordisk giltighet
för körkort inte förutsätter enhetliga
regler i övrigt. Det är riktigt, men uttalandet
där har gjorts med hänsyn till
att man inte önskat fördröja införandet
av en gemensam nordisk trafiklag, alltså
inte för att man för framtiden vill
avstå från enhetliga regler.

I sammanhanget förtjänar även observeras
att trafikutskottet begärt att
om ett nordiskt land ändrar sina regler
för förarbevis skall de övriga länderna
kontaktas. De svenska ledamöterna
av den nordiska vägtrafikkommittén
ifrågasätter också — det nämns
särskilt i propositionen — om man
inte borde söka uppnå nordisk enhetlighet
i fråga om körkortet. Påpekandet
har efter vad jag har kunnat finna inte
satt några spår i propositionen.

Beträffande exemplet som gäller propositionen
om åtgärder på vuxenutbildningens
område och som skall behandlas
av kammaren i morgon heter
det i svaret att den kommitté som skall
tillsättas i sina direktiv uppmanas att
undersöka vilka kostnadsbesparingar

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

som kan uppnås genom ett nordiskt
samarbete. Det förefaller mig onekligen
vara ett ganska magert resultat av
det intresse som visats frågan i Nordiska
rådet och som kommit till uttryck
vid ett flertal tillfällen. Justitieministern
säger vidare att så länge
man inte har enhetlig skolgång kan
man inte producera material för hela
Norden. Men om det gäller material i
naturvetenskapliga eller matematiska
frågor tror jag inte att detta vållar
någon svårighet vare sig med tanke på
språket eller med tanke på kurserna,
även om kursmomenten kanske är olika
upplagda och kommer in vid olika
tillfällen.

Vad slutligen gäller propositionen
angående vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom heter det i
svaret att justitieministern inte haft
anledning gå in på Nordiska rådets
rekommendation.

Jag får alltså i samtliga aktuella fall
besked om hur man från regeringens
sida sett på Nordiska rådets rekommendationer,
men jag får inte svar på
min fråga om anledningen till att man
inte berör de nordiska aspekterna i
respektive propositioner.

Jag ber justitieministern observera
att jag i interpellationen uttryckligen
uttalar att det är av intresse att få angivet
också skälen till en negativ hållning.
Detta gäller härvidlag främst det
sista exemplet.

Dessutom har jag inte påstått att det
skulle ha förekommit nonchalans, utan
jag påpekade att en utebliven redovisning
av nordiska initiativ kan ge intryck
av nonchalans men att det är
sannolikare att det brister i organisationen
inom regeringskansliet. Någonstans
måste nämligen enligt min åsikt
ett fel begås vid handläggningen av
ärendena när de nordiska aspekterna
inte redovisas i propositionerna, fastän
man i Nordiska rådet ofta utfört ett
stort utredningsarbete.

Det måste också verka mycket nedslående
för dem som arbetar på olika

stadier inom Nordiska rådet om deras
arbete inte når fram och inte visas den
erkänsla som består i att det redovisas
och tas upp i parlamenten.

Jag tycker att det är orimligt att begära
att den enskilde riksdagsledamoten
skall kunna ana sig till, eller leta
fram, vad Nordiska rådet rekommenderat
eller låtit utreda i de fall när de
nordiska initiativen inte nämns i propositionerna.
Intrycket måste då helt
enkelt bli att det inte förekommit någon
nordisk aktivitet eller att regeringen
inte tagit hänsyn eller ansett sig ha
skäl att ta hänsyn till aktiviteten.

Jag är väl medveten om det stora intresse
för det nordiska samarbetet som
justitieministern har visat vid många
tillfällen. Jag vet också att detta intresse
har haft god effekt. Jag måste därför
med beklagande konstatera att dagens
svar blivit så negativt.

De exempel som jag i interpellationen
dragit fram är ju inte enstaka företeelser.
De har valts ut bland många
andra för att de har varit aktuella denna
vår. För att nämna ett annat exempel
skulle jag föreslå att justitieministern
ser på vad som sägs i statsverkspropositionen
på sjunde huvudtiteln
där den nordiska hälsovårdshögskolan
i Göteborg behandlas. Där redogörs för
vad den nordiska kommittén för sjukhusutbildning
föreslagit om bl. a. en
kurs för administratörer. Det är ju bra
att man här upplyses om det nordiska
kommittéarbetet. Men är det för mycket
att begära att även en redogörelse
för Nordiska rådets synpunkter på frågan
kommer med? Rådet och dess socialpolitiska
utskott har som justitieministern
säkert vet ställt sig kritiska
mot kommittén och framfört en rad
synpunkter just på administratörernas
utbildning samt även gjort kritiska uttalanden
om själva lokalerna. I denna
fråga är den svenska regeringen koordinerande,
dess synpunkter och åtgärder
blir följaktligen av stor betydelse
för det fortsatta samarbetet. Jag kan
också nämnda andra, exempelvis pro -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Om åtgärder för uppföljande av Nordiska rådets rekommendationer

position nr 117, där det inte talas om
fiskerigränserna. Åtminstone har jag
inte kunnat hitta att man där nämner
det arbete som utförts från 1960 till
1965 i Nordiska rådet.

För egen del kan jag alltså inte komma
ifrån att det måste brista i organisationen
på ett eller annat sätt när kontaktmännens
informationer om Nordiska
rådets verksamhet inte avspeglas i
propositionerna. Att det kan uppstå
vissa problem vid genomförandet av
rekommendationerna är något annat,
men även den sidan av saken tycker
jag att man skall redovisa. Det kan vara
av betydelse ur många synpunkter.

För mig är det angeläget att ge det
nordiska samarbetet en fast förankring
och låta det ta sig uttryck i praktiska
resultat. Förutsättningen för detta måste
vara att riksdagen i sitt vardagliga
arbete och i sitt arbetsmaterial får vetskap
om vad som sker på det nordiska
arbetsfältet. Det är en felaktig ordning
om de nordiska synpunkterna huvudsakligen
kommer fram via motioner av
en eller annan rådsmedlem. Inte heller
är det tillfredsställande om de nordiska
aspekterna slumpvis belyses i vissa
propositioner, i andra alls inte.

Justitieministern påpekar att de nordiska
frågorna aktualiseras när regeringarna
lämnar sina meddelanden till
Nordiska rådet om dess rekommendationer.
Mig förefaller detta vara en
tämligen självklar sak. Vad jag efterlyst
är en sådan ordning som ger riksdagen
klarhet om Nordiska rådets initiativ
och rekommendationer. Bakom
rekommendationerna ligger ju ofta som
jag nämnt inte bara ett omfattande utredningsarbete
utan också en omsorgsfull
remissbehandling i samtliga nordiska
länder. Se exempelvis på frågan
om det nordiska samarbetet på televisionens
och vuxenutbildningens områden,
där det har utförts ett både tidsödande
och omfattande arbete. Kommer
inte allt detta arbete till synes i
propositionerna, kan man inte gärna
räkna med att riksdagen skall bli med -

veten om insatserna, ännu mindre bli
aktivt intresserad.

I svaret framhåller statsrådet att departementens
tjänstemän ingalunda
saknar vetskap om vad som sker inom
Nordiska rådet. Eftersom jag redan påpekat
att jag är medveten om justitieministerns
stora intresse för de nordiska
frågorna hoppas jag justitieministern
skall förmå sina kolleger att
visa en mera positiv inställning än vad
svaret låter antyda.

Avslutningsvis vill jag gärna framhålla
att det är så mycket mer makipåliggande
att vi får redovisning om arbetet
i Nordiska rådet som man efter
det senaste mötet — och nu då det
nordiska arbetet på sätt och vis befinner
sig i ett mycket kritiskt skede —-fått en nog så skarp kritik mot rådet.
Kritiken efterlyser resultaten i det
praktiska handlandet och bygger delvis
— förefaller det mig — på bristande
informationer men också på det förhållandet
att man inte återfinner de
nordiska synpunkterna i själva riksdagsarbetet,
och riksdagens arbetsmaterial
består huvudsakligen just av regeringens
propositioner.

Enligt vad jag hört är man i de övriga
nordiska länderna mycket mån om
att få med de nordiska synpunkterna
i propositionerna. Man går där ibland
så långt att man anser det vara en styrka
för propositionerna att de nordiska
aspekterna kommer med.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Regeringen redovisar
regelmässigt Nordiska rådets synpunkter
på olika problem när regeringen
lägger fram förslag till riksdagen vilka
behandlar dessa frågor. Jag har en rad
med propositioner i lagstiftningsfrågor
där vi haft ett nordiskt samarbete på
departementsplanet och i Nordiska rådet
o. s. v. Där redovisas regelmässigt
dessa frågor. Men vi redovisar inte
Nordiska rådets synpunkter i frågor
som inte haft någon aktualitet för Nor -

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Ang. användningen av viss kronan tillhörig mark i Solna och angränsande områden

diska rådet. Om det sista av fru Segerstedt
Wibergs exempel, det om rekommendationen
nr 3/1958 angående likställighet
för medborgare i de nordiska
länderna i fråga om rätten att förvärva
fast egendom för bostadsändamål, vet
fru Segerstedt Wiberg lika väl som jag
att den rekommendationen riktade sig
praktiskt taget enbart till Danmark.
Man ville att danskarna skulle behandla
svenskar som ville köpa s. k. sommarhus
i Danmark på samma liberala
sätt som vi behandlar danskar som vill
köpa sommarstugor i Sverige.

Den rekommendationen avskrevs av
rådet 1964. Det finns ingen som helst
anledning att behandla en sådan avskriven
rekommendation när jag tar
upp frågan att ändra vår lagstiftning så
att den i fråga om inmutning av mineralfyndigheter
kommer i överensstämmelse
med EFTA-konventionen och
samtidigt delegerar vissa tillståndsbeslut
från Kungl. Maj:t till länsstyrelse.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I verkligheten är det
väl ändå inte så att regeringen regelmässigt
redovisar frågor som har aktualitet
för Nordiska rådet och endast
utesluter andra. Det är riktigt att Nordiska
rådet först tog upp den senaste
frågan med tanke på sommarhusen i
Danmark, men jag tror, att frågan därefter
kommit i ett annat läge. Jag begärde
för övrigt bara att justitieministern
skulle anföra också de negativa
synpunkterna, i detta ärende alltså ge
besked om att rådets uttalande inte
längre är aktuellt. Om justitieministern
tänker på att många av oss inte är juridiska
experter utan lekmän, så kan han
förstå att det inte är så enkelt för oss
att hitta fram till förklaringarna. Det
förhåller sig inte heller så att alla frågor
som är aktuella verkligen redovisas.
Låt mig påminna justitieministern om
den fråga som vi hade uppe här för ett
år sedan och som gällde freds- och
konfliktforskningen. Där hade man

glömt de nordiska aspekterna. Dessa
påpekades i en motion, och den motionen
angavs då av fru Myrdal utgöra en
klar förbättring. Jag nämnde här TVsamarbetet
på vuxenutbildningens område,
där det föreligger förslag i Nordiska
rådet som är aktuella. Vad beträffar
skolans område och den omtalade
enhetligheten föreligger också aktuella
förslag om hur man bäst skulle
kunna utnyttja arbetsmaterialet.

Jag är som jag tidigare framhållit
övertygad om att justitieministern har
ett starkt intresse för de nordiska frågorna,
men vad jag önskar är att riksdagen
skall få en klarare bild av vad
som sker i Nordiska rådet. Det är den
bilden som nu kommer bort och som
har kommit bort i de propositioner jag
nämnt och i många andra. Jag kan inte
finna annat än att det är slumpvis som
det nordiska samarbetet omtalas i propositionerna.
I en del propositioner
redovisas de nordiska aspekterna mycket
noga, i andra nämns de, som sagt,
inte alls. När det gällde radioansvarighetslagen
redovisades t. ex. det nordiska
samarbetet, men när det gällde
rundradions framtid nämndes detta
mycket litet. I det senare fallet redovisades
de internationella aspekterna,
men det stod inte nämnt vad Nordiska
rådet hade sagt om önskvärdheten av
ett nordiskt TV-samarbete.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. användningen av viss kronan tillhörig
mark i Solna och angränsande
områden

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Erik Janssons interpellation
angående användningen av
viss kronan tillhörig mark i Solna och
angränsande områden, och nu anförde:

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Ang. användningen av viss kronan tillhörig mark i Solna och angränsande områden

Herr talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag är beredd att dels lämna
besked om vilka dispositioner som
eventuellt förbereds för markanvändningen
i de delar av norra Solna och
angränsande områden som ägs av staten,
dels medverka till att berörda
kommuner får del av statens avsikter
i så god tid att ett verkligt medinflytande
i stadsplanearbetet kan garanteras.

Med stöd av ett av Kungl. Maj:t lämnat
bemyndigande uppdrog dåvarande
cliefen för kommunikationsdepartementet
i april 1965 åt särskilda sakkunniga
att upprätta en översiktlig dispositionsplan
för de delar av Järvafältet, som
reserverats för statliga ändamål. De
sakkunniga, som antagit benämningen
statens järvafältsdelegation, bedriver
sitt arbete i nära samråd med byggnadsstyrelsen
och andra lokalförvaltande
och lokalbehovsrepresenterande
myndigheter och institutioner. Delegationen
har också kontinuerliga kontakter
av informativ och konsulterande art
med den s. k. järvafältskommittén, vilken
är det gemensamma planeringsorganet
för de kommuner, vilka är engagerade
i exploateringen av Järvafältet.

Enligt vad jag inhämtat avser delegationen
att framlägga sitt förslag till
dispositionsplan mot slutet av innevarande
år. Förslaget kommer sedan att
bli föremål för remissbehandling i sedvanlig
ordning, därvid de kommunala
intressena ges tillfälle att anföra ytterligare
synpunkter på de med dispositionsförslaget
sammanhängande planfrågorna.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skall först be att få
tacka herr statsrådet för svaret.

Det är klart att när man ställer en
interpellation gör man det i ett visst
syfte. Bakom denna interpellation låg
närmast en förhoppning om att få en
information och eventuellt en överläggning
om de planer som staten har för

sin ägandes mark i de områden det här
gäller.

Nu kan det tyvärr konstateras att
svaret bara talar om vad vi mycket väl
redan vet, nämligen att en utredning
pågår, och det kände jag till när interpellationen
framställdes, men tyvärr
fick jag inte något annat besked av interpellationssvaret.

Den utredning som herr statsrådet
erinrar om är i dagarna två år gammal.
Enligt svaret dröjer det omkring
ett år till, innan vi ens kan få en officiell
antydan om vad som kommer att
ske. Jag vill påpeka att kommunerna
under tiden tvingas att planera inom
sina respektive områden, livligt påhejade
av centrala organ som vill ha
fram stadsplaner och översiktsplaner.

Där stadsplaner i dag inte är färdiga
och fastställda finns, i varje fall i Solna,
färdiga skisser till stadsplaner. De
ligger i omedelbar närhet av de stora,
vita fläckar på stadsplanekartorna som
utgöres av de områden staten när den
sålde delar av Järvafältet tog undan
för att använda till egna byggen. Det
är inga småområden det gäller — omkring
500 hektar mark, varav huvudparten
ligger inom Solna stad.

Vi som nära nog dagligen sysslar
med dessa planfrågor ställer oss självfallet
frågande till vad som skall hända
på dessa områden. De ligger intill
bostadsområdet. Vad skall det bli för
typ av bebyggelse? Vad kommer att
krävas av kommunerna i vad gäller
trafikens ordnande? Kommer det att
bli en bebyggelse som kräver serviceanordningar
av andra slag och som
kanske kommer att påverka de stadsplaner
vi i dag har eller har skisser
till? Man skulle också vilja fråga statsrådet:
Är det alldeles uteslutet att någon
del av de områden som nu har förbehållits
staten kan disponeras för bostäder? Sedan

jag framställde denna interpellation
bar jag blivit delaktig av en
skiss som har gjorts inom järvafältsutredningen.
Jag vet inte om statsrådet

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Ang. användningen av viss kronan tillhörig mark i Solna och angränsande områden

känner till den, men om jag undantar
det stora område som i dag disponeras
av Ing. 1 upptar denna skiss arbetsplatser
för cirka 25 000 människor. Inom
parentes kan jag nämna att denna
skiss också förutsätter ganska betydande
ändringar av den nuvarande kommunindelningen,
men det kanske spelar
mindre roll så som det ser ut i förorterna
i dag.

Vi har i Solna cirka 12 000 människor
i bostadskö, och vi har brist på
mark till att bygga på. Skall vi ha ytterligare
25 000 arbetsplatser utan att
någonting av detta kan bli bostäder, så
frågar man sig hur det skall gå. Man
kan också fråga sig hur vi skall ordna
trafikfrågan om alla dessa människor
kommer dit. De flesta skall väl till
Stockholm åtminstone någon gång, och
de måste då färdas igenom de stadsplanerade
och uppskisserade områden
som nu finns. Jag känner väl till vilka
oerhört stora behov staten har av lokaler
och markutrymmen och att många
institutioner och statliga verk kräver
ökade utrymmen. Det är ingenting att
säga om det, men man kan fråga sig
om det verkligen är nödvändigt att allt
detta skall ligga så nära Stockholm
som det här är fråga om.

Vi kan i dag inte göra några riktiga
prognoser. En prognos för en stad kräver
inte bara att vi kan säga hur många
människor som skall bo i staden. Man
måste också kunna tala om vad de
skall sysselsättas med och hur många
yrkesverksamma människor det skall
finnas i en kommun. Det kan vi inte
så länge osäkerheten är sådan som för
närvarande.

Det är alltså, vill jag säga till statsrådet
Palme, en massa frågor som vi
har att ställa i dag. Vi känner oss för
närvarande i allra högsta grad osäkra
på planområdet, och det som är absolut
viktigast är att denna osäkerhet för
dagen innebär att vi ligger stilla med
färdiga stadsplaneskisser och inte kan
göra någonting förrän vi får veta vad
staten ämnar göra. Vi har bl. a. lokal -

vägsystemet, som vi inte kan göra någonting
åt just nu. Därför vill jag till
sist bara uttala den förhoppningen att
kommunikationsministern om möjligt
medverkar till att kommunerna blir
delaktiga av de planer som finns, så
att vi på ett tidigt stadium får börja
diskutera tillsammans. Det är ändå så,
herr statsråd, att de stadsplaner som
skall läggas upp skall göras av kommunen,
och kommunen är ytterst ansvarig
för detta arbete. Därför borde också
kommunen i god tid dels beredas tillfälle
att få titta på materialet och dels
få möjlighet att framlägga sin syn på
det samt framför allt ges tillfälle att
färdigställa stadsplaneringen av de områden
som de själva äger.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är fullkomligt medveten
om att interpellationer ställs med
avsikt av något slag. Jag föreställer mig
att avsikten denna gång var att säkerställa
ett kommunalt inflytande på detta
ärendes fortsatta behandling, och
det har jag givit ett positivt svar på.
Jag vill också föreställa mig att en avsikt
var att kraftfullt framföra de kommunala
synpunkterna på frågan, och
det har herr Jansson gjort.

Däremot har väl ingen av oss på allvar
trott att jag här skulle lyfta på förlåten
beträffande resultatet av en pågående
utredning som beräknas bli färdig
mot slutet av detta år. Det är naturligtvis
helt ogörligt.

Det är klart att en rad olika markbeliov
behöver tillgodoses, inte minst
de som sammanhänger med planerna
på en teknisk institutionsstad som behöver
utrymme på en lämplig del av
fältet. Kommunerna har ännu inte gjort
sina dispositionsplaner, vare sig enskilt
eller i samverkan, så staten släpar
ju inte efter. Jag vill citera vad som
sägs i prisnämndens uttalande när det
gäller Järvafältets bebyggelse: »I detta
sammanhang konstaterar prisnämnden
med tillfredsställelse, att de statliga

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Ang. användningen av viss kronan tillhörig mark i Solna och angränsande områden

myndigheterna kommit långt med utbyggnadsplanen
för institutionsområdet
i södra delen av fältet. Detta förhållande
är i och för sig en god start
i planeringen av genomförandet av fältets
bebyggande.»

Herr talman, jag tackar och gör en
ställföreträdande bugning.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott anmärka att här konstateras att
staten kommit långt i sin planering
men att statsrådet ändå finner det
orimligt att lyfta förlåten inför de människor
som skall planera för övrigt.
Jag tycker faktiskt att det svaret inger
vissa betänkligheter ur kommunal synpunkt.
Om ni kommit så långt med er
planering, behöver man då hemlighålla
detta och betrakta ett besked som att
lyfta på förlåten inför de berörda kommunerna?
Jag tycker det är rätt anmärkningsvärt.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag ser mig nödsakad
att göra ett tillrättaläggande med anledning
av herr Janssons senaste inlägg.
För det första kunde prisnämnden
inte avge det citerade utlåtandet
utan att ha ganska väl reda på vad som
planerades. För det andra har delegationen
kontinuerliga kontakter av informativ
och konsulterande art med
den s. k. järvafältskommittén, vilken är
det gemensamma planeringsorganet för
ifrågavarande kommuner.

Mitt uttalande att jag inte kan lyfta
på förlåten gäller resultatet av en utredning
som inte är slutförd men som
snart beräknas bli det.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 28.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta de ändringar på morgondagens
föredragningslista, att därå uppföres:

jordbruksutskottets memorial nr 28,
jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
statsutskottets utlåtande nr 100 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 36,
37 och nr 43 i nu nämnd ordning först
på listan;

andra lagutskottets utlåtande nr 45
näst efter statsutskottets utlåtande nr
117;

bevillningsutskottets betänkande nr
44 näst efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 34; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 33 näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 42.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
föreslagit bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

130, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.; och

nr 134, med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.41.

In fidem
Solveig Gemert

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Tisdagen den 23 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.30

Ang. den särskilda varuskatten på vissa
choklad- och konfektyrvaror

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Tistads
interpellation angående den särskilda
varuskatten på vissa choklad- och konfektyrvaror,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig, om jag har för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till ändring i förordningen
om särskild varuskatt såvitt avser
beskattningen av halvfabrikat för
att dels åstadkomma likformighet i beskattningen
mellan varor som tillverkas
i Sverige och varor som införs från
utlandet, dels möjliggöra avlyftning av
skatt då halvfabrikat ingår i exportvara.

Det problem som herr Tistad berör
i sin interpellation är f. n. under utredning
inom finansdepartementet i
anledning av en framställning från den
branschorganisation som berörs. Sedvanlig
remissbehandling pågår. När
denna är slutförd skall jag ta ställning
till frågan.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Tyvärr måste jag säga att det inte bara
var kort utan också intetsägande. Två
saker tycker jag mig likväl kunna utläsa.
För det första erkänner finansministern
att det existerar ett problem.
För det andra pågår i finansdeparte -

mentet en utredning för att lösa detta
problem.

Jag har i motiveringen för min interpellation
utförligt redogjort för
problemställningen. Då jag inte kan
förutsätta att kammarens ledamöter vid
detta tillfälle skall ha den klar för sig,
tillåter jag mig att göra en kort rekapitulation.

Vissa choklad- och konfektyrvaror
är belagda med särskild varuskatt. Också
vissa halvfabrikat är skattebelagda.
Skatt utgår, då varor av skattepliktigt
slag tillverkas här i landet för försäljning
eller för vidare bearbetning. Skatt
skall också erläggas vid införsel av sådana
varor. Varor av skattepliktigt slag
som exporteras är fria från skatt.

I en vara som inte är belagd med
särskild varuskatt kan ingå halvfabrikat
som är skattebelagt. Som exempel
härpå kan nämnas vissa kex, s. k. biscuits
och wafers, som är överdragna
med choklad. Den chokladmassa som
användes vid tillverkningen av sådana
kex är belagd med skatt, däremot inte
bakverken som sådana.

Chokladöverdragna biscuits och
xvafers som importeras blir därför inte
belagda med särskild varuskatt. Motsvarande
svensktillverkade varor belastas
däremot med den skatt som fått erläggas
för den ingående chokladmassan
med 50 procent av chokladmassans
partihandelspris. Vederbörande

branschorganisation har upplyst att råvarufördyringen
för chokladöverdragna
biscuits till följd av skattebeläggningen
uppgår till 40 procent. Skattereglerna
försätter alltså de svenska fabrikanterna
av sådana kex i ett underläge gentemot
deras utländska konkurrenter. Tidigare
har verkningarna härav mildrats
genom det tullskydd som den be -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Om forskning, undervisning
rörda svenska industrin har åtnjutit.
Efter den 30 december i fjol existerar
emellertid inte längre något tullskydd
i förhållande till EFTA-länderna, varifrån
den hårdaste konkurrensen kommer.

Som jag nyss nämnde, utgår ingen
skatt för varor som exporteras. Denna
bestämmelse gäller emellertid bara om
exportvaran i sig själv är av skattepliktigt
slag. Bestämmelsen ger däremot
ingen möjlighet att lyfta av skatten på
skattebelagt halvfabrikat som ingår i
exportvara. Vid export av svensktillverkade
biscuits och wafers som innehåller
choklad — för att nu fortsätta
med det exemplet — belastas därför
varorna med särskild varuskatt på den
ingående chokladmassan. Detta minskar
de svenska fabrikanternas konkurrensförmåga
på exportmarknaden och
omöjliggör i praktiken all export av de
varuslag som det är fråga om. När det
gäller biscuits och wafers skulle skeppsfurneringen
kunna erbjuda en naturlig
och inte helt betydelselös marknad för
svenska produkter, men på grund av
skattebelastningen kan de svenska
fabrikanterna inte hävda sig i konkurrensen.

Den skattekonstruktion som vi har på
detta område — med skatt på halvfabrikatet
men inte på färdigvaran och utan
möjlighet till avlyftning av skatten vid
export av färdigvara — leder alltså till
att svensktillverkade produkter missgynnas
i förhållande till utländska varor
på både hemma- och bortamarknaden.
Att olägenheterna av detta på
hemmamarknaden på allvar har gjort
sig gällande först nu, beror på den fullständiga
tullfrihet som har inträtt inom
EFTA. I hägnet av ett tullskydd kan vi
ha råd med en sådan skattekonstruktion
men inte i ett frihandelsområde.

Det enklaste sättet att lösa problemet
är utan tvivel att avskaffa den särskilda
varuskatten. Allmänna skatteberedningen
föreslog att så skulle ske i samband
med införandet av mervärdeskatt. Jag
hoppas att den utredning som har i

och information på näringslärans område
uppdrag att överarbeta allmänna skatteberedningens
förslag om den indirekta
beskattningen skall komma till samma
resultat. Enligt uppgift i riksdagsberättelsen
skall utredningen bli färdig i
år. Finansministern är säkert medveten
om att många här i riksdagen hoppas
på att riksdagen skall få ett förslag om
mervärdeskatt snarast möjligt därefter
och att detta skall betyda rent hus med
de flesta av de nuvarande punktskatterna,
däribland den särskilda varuskatten.

Eftersom det under alla förhållanden
kommer att dröja någon tid till dess, är
det emellertid nödvändigt att på något
sätt komma till rätta med det påtalade
problemet inom den nuvarande varubeskattningens
ram. Av interpellationssvaret
tycker jag mig förstå, att finansministern
inte vid detta tillfälle vill gå
in på någon diskussion av möjliga lösningar.
Jag har därför ingen anledning
att för min del uttala någon åsikt om
hur frågan bör lösas utan skall inskränka
mig till att uttala en förhoppning
om att frågan kommer att lösas så
effektivt som möjligt, så enkelt som möjligt
och så snart som möjligt.

Med detta ber jag, herr talman, ännu
en gång att få tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om forskning, undervisning och information
på näringslärans område

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara fru Elvy Olssons interpellation
om forskning, undervisning
och information på näringslärans område,
och nu anförde:

Herr talman! Fru Elvy Olsson har
frågat mig om och när jag avser att
vidta åtgärder med anledning av 1953
års lärarinneutbildningskommittés förslag
om forskning, undervisning och

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare

information inom näringslärans område.

Lärarinneutbildningskommitténs betänkande,
som lades fram hösten 1963,
innehåller förslag bl. a. om att statliga
organ skall upprättas för forskning, undervisning
och information rörande
den humana näringsläran. Frågan om
utbildning på detta område hänger nära
samman med spörsmålet om blandad
medicinsk och naturvetenskaplig utbildning.
Enligt uppdrag år 1962 har
utredningen rörande vissa medicinska
utbildningsfrågor m. m. haft att pröva
förutsättningarna för att s. k. blandad
utbildning skall komma till stånd. Med
hänsyn härtill överlämnade jag i december
1964 lärarinneutbildningskommitténs
förslag jämte remissyttranden
till nämnda utredning för översyn och
för prövning i samband med frågan om
blandad medicinsk och naturvetenskaplig
utbildning.

Utredningen bar i december 1966
lagt fram betänkandet »Blandad medicinsk
och naturvetenskaplig utbildning
med huvudinriktning på näringslära».
I detta föreslås en successiv förstärkning
av resurserna för forskning och
utbildning i human näringslära. Betänkandet
har under våren varit utsänt på
remiss till en rad myndigheter och organisationer.
Regeringen avser att i
vanlig ordning närmare pröva utredningens
förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet ber
jag att få framföra ett tack för svaret.
Jag tolkar svaret så, att vi eventuellt
har att emotse förslag från statsrådet
någon gång i framtiden.

Jag är väl medveten om att undervisningen
inom näringslärans område
hänger samman med blandad medicinsk
och naturvetenskaplig utbildning, så i
och för sig är det riktigt att de samordnas.
Man måste dock se allvarligt på
att vi så litet har ägnat näringsläran

uppmärksamhet när det gäller den högre
undervisningen. När 1953 års riksdag
beslöt om en utredning i dessa frågor
för eventuellt inrättande av en professur
i näringslära, var det naturligtvis
då mycket angeläget att så skedde. Jag
måste säga att det i dag är ännu mera
angeläget. Samhället har ändrats mycket
under de 14 år som har gått sedan
riksdagen beslöt om utredning. Jag
tänker då på att vi har fått en kost- och
livsmedelssituation, som är betydligt
mer industriellt och merkantilt betonad.
Detta kräver vidgad undervisning
och upplysning, och den ökade undervisningen
förutsätter även att vi har
mera forskning. Det måste ju vara utomordentligt
viktigt att näringsläran utforskas
ytterligare, så att vi får en kost
som förbättrar befolkningens allmänna
hälsotillstånd och att därmed även prestations-
och produktionsförmågan ökas.

Jag får till sist återigen konstatera
att detta är ett försummat område; tyvärr
ligger Sverige härvidlag på efterkälken
i jämförelse med andra länder.
Jag hoppas att statsrådets förklaring, att
frågan skall prövas i vanlig ordning,
så småningom skall leda till positiva
förslag liksom att förslagen kommer
fram inom en ganska så snar framtid.
Jag poängterar ytterligare att saken
brådskar.

Med det anförda tackar jag än en
gång för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet
för lärare

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Sundins interpellation angående
bestämmelserna om tjänstledighet
för lärare, erhöll ånyo ordet och yttrade: -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare

Herr talman! Herr Sundin har frågat,
om jag har uppmärksammat de allvarliga
olägenheter som följer av nuvarande
bestämmelser om tjänstledighet
för lärare och om jag är beredd att
vidta åtgärder syftande till en bättre
ordning.

Det problemområde herr Sundins
frågor berör är mycket vidsträckt och
komplicerat. Att en lärare får tjänstledighet
för att uppehålla tjänst på annat
håll kan exempelvis avse, att läraren
uppehåller lärartjänst i annan
kommun, på annat stadium eller vid annan
skolform. Det kan också innebära
att läraren uppehåller tjänst av annat
slag inom skolväsendet, såsom skolledare,
biträdande skolledare, skollconsulent
in. m. eller att han tjänstgör inom
ett verksamhetsområde utanför skolväsendet.
De enligt bestämmelser och
praxis gällande villkoren för beviljande
av tjänstledighet varierar beroende på
förhållandet mellan den tjänst från vilken
vederbörande söker tjänstledighet
och den tjänst vederbörande avser att
uppehålla. Innan jag går närmare in på
detta bör nämnas att beslut om tjänstledighet
i regel skall fattas av skolstyrelsen.
I visst fall, som jag återkommer
till, beslutar länsskolnämnden och
i något specialfall skolöverstyrelsen.

Möjligheterna att uppehålla en lägre
tjänst än den från vilken tjänstledighet
i detta syfte söks är på olika sätt väsentligt
kringskurna och det torde därför
inte finnas anledning att gå närmare
in härpå i detta sammanhang.

När tjänstledigheten avser längre tid
än en termin och åsyftar uppehållande
av motsvarande ordinarie eller ickeordinarie
tjänst vid annan skola ankommer
det på länsskolnämnd att besluta
i tjänstledighetsfrågan. Tjänstledighet
i nyssnämnda syfte torde som
regel beviljas för begränsad tid, och beslutet
grundar sig vanligen på särskilda
omständigheter av något slag. Under
årens lopp har förekommit ett antal
besvärsmål hos Kungl. Maj:t i tjänstledighetsfrågor
av denna art. Omstän -

digheter av betydelse för prövningen
har då varit om önskemålet om tjänstgöring
på annan ort berott på hälsoskäl,
behov att hjälpa sjuka föräldrar
eller liknande samt omfattningen av
den tjänstledighet som tidigare beviljats
av samma anledning. I sådana mål
torde högst två eller undantagsvis tre
års tjänstledighet ha medgivits.

Möjligheterna att med bibehållande
av ordinarie lärartjänst uppehålla högre,
statligt reglerad lönegradsplacerad
tjänst regleras genom föreskrifter om
förening av tjänster i bl. a. kommunaltjänstemannastadgan
(1965: 602) och i
kungörelsen med särskilda bestämmelser
för vissa tjänstemän inom universitets-
och skolväsendet (1965:931). I
de fall förening av lönegradsplacerade
tjänster enligt dessa författningar är
medgiven blir tjänstemannen genom
förordnandet på den högre tjänsten
tjänstledig från den lägre tjänsten utan
särskilt beslut härom. Detta är exempelvis
fallet när en lärare blir förordnad
till rektor eller när en ordinarie
lärare vid grundskola eller gymnasium
utses till innehavare av en högre extra
ordinarie lärartjänst vid lärarutbildningsanstalt.
Här är det naturligtvis
fråga om att tillgodose intressen som
ansetts väsentliga för undervisningsväsendet
i stort och man får då ta de
olägenheter som i vissa fall är förbundna
härmed. Vid förordnande av ordinarie
lärare på tjänst som skoldirektör
eller rektor förs lärartjänsten emellertid
över stat, och ny ordinarie innehavare
kan därefter förordnas. Om däremot
en ordinarie lärare förordnas på
högre lärartjänst måste den lägre tjänsten
som regel uppehållas av icke-ordinarie
lärare, vilket kan vålla problem
av olika slag.

Vad slutligen gäller tjänstledighet för
uppehållande av arvodestjänster eller
icke statligt reglerade tjänster hos kommunal
eller enskild huvudman är den
tjänstledighetssökande läraren beroende
av skolstyrelsens beredvillighet att
medge tjänstledighet.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet

Av vad jag sagt framgår att problemet
med långa tjänstledighetsperioder
huvudsakligen hänför sig till den situationen
att läraren uppehåller högre,
statligt reglerad tjänst. Att allvarliga
olägenheter för en kommun och en skola
kan förorsakas i en sådan situation
är jag medveten om, och situationen i
detta hänseende bör därför uppmärksamt
följas av skolmyndigheterna. Som
jag nyss påpekat syftar emellertid denna
ordning till att tillgodose intressen
som är väsentliga för undervisningsväsendet
i stort. Det bör vidare framhållas
att samma ordning gäller för den
statligt reglerade tjänstesektorn i övrigt.
Jag är med hänsyn till vad jag
anfört inte beredd att nu vidta några
åtgärder av det slag herr Sundin kan
åsyfta utan anser att frågan bör övervägas
i ett större sammanhang.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, som i och för sig säger mycket
men innehåller litet när det gäller de
frågor som jag har ställt.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Edenman,
om han anser att vi i all framtid
skall ha olika anställningsdemokrati
när det gäller löntagare i vårt samhälle.
Det är kanske kärnpunkten i frågeställningen
som sådan. När det gäller
andra löntagare än statstjänare förekommer
en uppsägningstid i vanlig
ordning, och sedan får vederbörande
komma tillbaka och söka tjänst om han
eventuellt vill fortsätta i det företag där
han tidigare har varit anställd.

I likhet med statsrådet är jag medveten
om att detta är ett problem som
inte bara berör skolan som sådan utan
statstjänare över huvud taget. Statstjänstemän
som har ordinarie anställning
— det visar många exempel —-kan på livstid behålla sin ordinarie
tjänst och samtidigt uppehålla en annan
icke-ordinarie tjänst; det är ingen
överdrift att göra det påståendet. En
sådan ordning måste över huvud taget

för lärare

inverka menligt på rekryteringen när
det gäller att få goda tjänstemän i vårt
samhälle.

Anledningen till att jag i min interpellation
speciellt har tagit upp problemen
inom skolväsendet beror på att vi
ju under årens lopp har velat skapa
möjligheter för våra barn och kommande
generationers barn att få en undervisning
som ger dem möjligheter att
möta en expansiv framtid. Det är då
viktigt att barnen får lärare med förutsättningar
att ge den undervisning
som jag här har talat om.

Statsrådet Edenman säger avslutningsvis
i sitt svar att denna fråga bör
övervägas i ett större sammanhang.
Med anledning därav vill jag kort och
gott fråga: I vilket större sammanhang?
Missförhållandet är ju så väl känt att
det finns anledning att omedelbart gå
från ord till handling.

Jag vill, herr talman, ge några exempel
från min egen skolkommun där jag
är skolstyrelsens ordförande. Det förhållandet
att vi från denna hösttermins
början skall starta högstadiet innebär
indragningar av skolenheter och skolavdelningar.
För att möjliggöra att de
ordinarie lärarna — vi vet måhända
var de finns i landet men inte mer —
skall få behålla sina tjänster har länsskolnämnden
anmodat oss att endast
temporärt indraga de skolor som skall
försvinna i och med att högstadiet startar.
Detta är ett lösligt provisorium,
helt och hållet tillkommet för att tjäna
de lärare som under ett flertal år har
innehaft ordinarie tjänst men uppehållit
en annan tjänst i andra delar av
vårt land.

Till yttermera visso har vi således på
rekommendation av länsskolnämnden
för tredje klassen på lågstadiet fått lov
att annonsera efter en folkskollärare
för att en av de ordinarie lärarna skall
få behålla sin tjänst.

Resultatet av detta blir att vi inte får
några kompetenta sökande. Vi skulle ha
fått det om det hade gällt att besätta
en ordinarie lärartjänst. Nu får vi dras

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare

med lärare utan kompetens. Vi har lärare
med enbart realexamen, studentexamen
eller liknande utbildning. Det
var väl ändå inte meningen att undervisningen
i den nya skolan på detta
sätt skulle undermineras av bristfälligt
lärarmaterial. En av orsakerna till att
vi har detta är helt och hållet de förhållanden
som jag i min interpellation
tagit upp.

Jag skulle även vilja ställa en annan
fråga beträffande ett ämnesområde, som
jag inte vet om ecklesiastikministern
vill beröra.

Det blir i detta sammanhang ett slags
kedjereaktion. Rektorn för vårt högstadium
vikarierar såsom skolinspektör
— jag förmodar att den som han ersätter
sitter på skolöverstyrelsen. Detta
medför att den som nu tjänstgör som
rektor för högstadiet mycket snabbt
måste sätta sig in i de problem —- inte
minst byggnadsfrågor —• som är aktuella
för oss. Härigenom uppstår svårigheter,
inte bara för förtroendemännen
utan även i skolundervisningen som
sådan.

Frågan är inte på något sätt ställd
politiskt-polemiskt utan helt och hållet
av den anledningen att det måste vidtas
åtgärder för att tillgodose behovet
av goda lärare som kan sköta undervisningen
i den skola, vilken skall ge
våra barn en god fostran och en god
start i livet.

Med detta, herr talman, ber jag än
en gång att få framföra mitt tack till
herr statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag ser verkligen inte
någon politisk aggressivitet i herr Sundins
interpellation eller i hans uppträdande.
Också jag är medveten om detta
problem, vilket jag framhåller i mitt
interpellationssvar. Men det gäller ytterligt
komplicerade förhållanden. Jag
vill belysa detta faktum genom att helt
enkelt vända på en av herr Sundins
frågeställningar.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Herr Sundin frågade mig om jag
verkligen tror att de av honom berörda
förhållandena är lärarbefrämjande.
Han menar att de inverkar menligt på
rekryteringen av goda lärare. Ja, detta
kan säkerligen gälla i vissa områden.
Även om detta problem inte speciellt
är en norrlandsfråga är det givetvis en
landsbygdsfråga.

Men, herr Sundin, hur skulle det vara
om man inte hade detta system för lärarna,
så att de inte hade denna frihet
att avancera och känna sig för? Det är
möjligt att vi varit för toleranta och
låtit det hela gå för långt, men i själva
denna möjlighet ligger också en rekryteringsfrämjande
effekt.

Vi har ju i hela vårt samhälle, herr
talman, varit synnerligen måna om att
tjänstemän och ämbetsmän skall ha en
viss rörelsefrihet, även om de är bundna
med kungliga fullmakter och ordinarie
tjänster. Vi lägger inte någon
livstidsaspekt utan tror tvärtom att
frånvaron härav kan verka rekryteringsfrämjande
också i glesbygder. Inte
minst när det gäller personalpolitiken
i Norrland har vi varit mycket angelägna
om att aldrig vägra en förflyttning
söderut.

I princip är det samma problem låt
mig säga när vi nu bygger upp universitetet
i Umeå. Det dummaste vi skulle
kunna göra vore att reagera mot de
professorer och forskare som efter ett
eller två år söker sig tillbaka. I vetskapen
om att man kan söka en tjänst i
övre Norrland och även söka därifrån
ligger — det verkar paradoxalt, herr
talman — en rekryteringsfrämjande
effekt.

Jag vill alltså bara till herr Sundin
säga att detta är ett besvärligt problem
som kan ses ur många synvinklar. Men
personligen förstår jag väl dem som
arbetar i skolstyrelserna. Varför inte
bråka litet mer? Er makt är ganska
stor. Det är ändå skolstyrelsen som
skall medge tjänstledigheten. Jag kan
naturligtvis inte här ta upp en diskussion
om enskilda fall, men det finns

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare

ju möjligheter för en skolstyrelse, om
den verkligen känner sig upprörd i
något enstaka fall, där man tycker att
länsskolnämnden gått för långt i sin
tolerans etc., att besvära sig eller överklaga
i ett sådant konkret ärende. Då
får man ju ett utmärkt tillfälle att penetrera
även problematiken där bakom.

Sedan undrar herr Sundin — jag hade
nästan väntat den frågan — i vilket
större sammanhang jag avser att ta upp
denna sak. Ja, herr Sundin, det gäller
här ett mycket stort sammanhang. Det
är en fråga om förhandlingar över hela
fältet. Det är relationerna mellan staten-arbetsgivaren
och tjänstemännenarbetstagarna.
Den förändrar man inte
med några penndrag, utan det är en
sak som medvetet, konsekvent och metodiskt
får tas upp till diskussion med
dem det vederbör. Jag tror också att
man i lärarkretsar kan vinna en viss
förståelse för att skolan behöver stabilitet.
Det är kanske inte så i dag, men
i slutet på 1950-talet och i början på
1960-talet, när en väldig fortbildningsdrive
gick genom skolan, då tyckte
man på många håll att det var litet väl
rörligt på lärarfronten. Det är de större
sammanhangen som jag avser, herr
Sundin.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag är medveten om
att när det gäller rekryteringen av lärare
är det landsbygdskommunerna
som drabbas allra hårdast, därför att
ordinarie lärare söker sig in till städerna
och tätbebyggelsen. Men det bevisar
ju att något måste göras, ty de
barn som finns i landsbygdskommunerna
har rätt till samma undervisningsmöjligheter
som de barn som bor i tätbygder.
Statsrådet är över hövan positiv
till att det medelst förhandlingar
eller på annat sätt skall bli en ny tingens
ordning på detta område. Jag vet
inte, herr Edenman, om detta uttalande
får ses mot bakgrunden av att vår
värderade ecklesiastikminister enligt

vad ryktena säger måhända kommer
att flytta till ett annat ämbete och då
kommer att överlåta till sin efterträdare
att sköta denna viktiga fråga.

Sedan, herr talman, bara en sak till.
Jag hoppas att det kommer att stå kvar
i protokollet till efterlevnad för länsskolnämnderna
vad statsrådet här sagt
till skolstyrelserna: »Varför inte bråka
litet mer?» Det kanske blir mera positiva
resultat än om skolstyrelserna
själva bråkar.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det finns ju många
framstående medlemmar av länsskolnämnder
här i kammaren. Jag vill säga
till dem, att ni behöver inte omedelbart
falla i farstun för varje skolstyrelse.
Jag har därmed neutraliserat mitt åberopade
uttalande.

Vad jag menar med bråk, herr Sundin,
är att man skall föra saken vidare
när det verkligen gäller ett konkret fall.
Det kommer i pressen etc., länsskolnämnden
tvingas att ha en bestämd
mening och kanske säger nej. Vi får
in skolöverstyrelsen i bilden, och vi
får också frågan prövad i departementet.
Det är detta jag menar med positivt,
skapande bråk.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 130, med förslag till förordning om
ändring i uppbördsförordningen, in. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 134,
med förslag till lag om åtgärder mot
diskriminering i internationell sjöfart.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 28, i anledning av kam -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

rarnas skiljaktiga beslut beträffande
jordbruksutskottets utlåtande nr 18 i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående de nya lantbruksnämndernas
organisation m. in., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och
motionerna hänvisats till jordbruksutskottet.

Kammaren beslöt bifalla utskottets
hemställan i punkten 1.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken,
ni. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att sälja viss staten tillhörig fast
egendom, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 17 mars 1967
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 99, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att Kungl. Maj :t från
och med den 1 juli 1967 tills vidare
inom vissa höjda värdegränser finge
dels besluta om försäljning av viss staten
och allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom, dels bemyndiga vissa
myndigheter att sälja sådan egendom,

2) medgiva, att Kungl. Maj:t från
och med den 1 januari 1968 tills vidare
utan begränsning till värdet finge besluta
om försäljning av staten tillhörig
mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål,

3) besluta, att en stats-konnnunal
marknämnd skulle inrättas den 1 januari
1968.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:819,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
11:1023, av herrar Ohlin och Hedlund,
vari hemställts, att riksdagen måtte dels

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag, som syftade till att giva planverket
och byggnadsstyrelsen uppgiften
att gemensamt — i samråd med kommuner,
statliga och kyrkliga myndigheter
— utreda och kartlägga det statliga
och kyrkliga markbehovet på längre
sikt, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till förenkling och
effektivisering av formerna vid förhandlingar
om försäljning av kyrklig
jord samt till ändringar i kyrkliga försäljningslagen
m. m., som eventuellt kunde
föranledas därav, dels med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag att statens förhandlingsnämnd
skulle tilldelas uppgiften
att svara för samordningen i vissa
statliga markförsäljningsärenden
besluta, att byggnadsstyrelsen skulle
tilldelas denna uppgift, dels med avslag
på Kungl. Maj :ts förslag om inrättande
av en stats-kommunal marknämnd
besluta, att statens mark skulle göras
exproprierbar enligt expropriationslagen
samt dels besluta, att sådan kyrklig
mark, som staten hade formell äganderätt
till och som därför hittills ej
omfattats av bestämmelserna, skulle göras
exproprierbar enligt expropriationslagen;
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:820,
av herrar Htibinette och Enarsson, samt
11:1024, av fröken Wetterström, i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
avslå det i propositionen nr 99 framlagda
förslaget om inrättande av en
statskommunal marknämnd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1) medgiva, att Kungl. Maj :t från
och med den 1 juli 1967 tills vidare
utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall finge besluta om försäljning
av staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom, om taxeringsvärdet
på egendomen uppginge till
högst 500 000 kronor, då egendomen
förvaltades av postverket, televerket,
statens järnvägar, statens vägverk, luftfartsverket,
statens vattenfallsverk eller

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
domänstyrelsen, samt i annat fall till
högst 300 000 kronor, eller, om taxeringsvärde
icke vore åsatt, det vid särskild
uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp;

2) medgiva, att Kungl. Maj:t därvid
i huvudsaklig överensstämmelse med de
i utlåtandet angivna riktlinjerna finge
föreskriva de former och villkor, under
vilka försäljningarna skulle äga
rum, med rätt för Kungl. Maj:t att, om
så ansåges lämpligt, överlämna beslutanderätten
rörande försäljningen åt
nyssnämnda myndigheter, när fråga
vore om egendom vars taxeringsvärde
eller, om sådant värde icke vore åsatt,
uppskattningsvärde icke överstege
300 000 kronor, åt annan central förvaltningsmyndighet,
när sagda värde
icke överstege 150 000 kronor, samt åt
länsstyrelse, såvitt anginge allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, när
enahanda värde icke överstege 100 000
kronor;

3) förklara, att vad sålunda medgivits
rörarrde försäljning av staten tillhörig
fast egendom skulle gälla beträffande
avstående utan ersättning av statlig
mark, som erfordrades till järnväg
eller allmän väg, varvid dock rätten
att besluta om dylikt avstående finge
av Kungl. Maj :t överlämnas till central
förvaltningsmyndighet endast när det
gällde obebyggt område av högst tio
hektars yta eller 25 000 kronors värde;

4) medgiva, att Kungl. Maj:t från och
med den 1 januari 1968 tills vidare utan
riksdagens samtycke i varje särskilt fall
finge besluta om försäljning av staten
tillhörig mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål; 5)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

819 och 11:1023, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att statens förhandlingsnämnd
från och med den 1 januari
1968 tillfördes uppgiften att svara för
samordningen i de markförsäljningsärenden
som omförmälts i utlåtandet;

6) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

819 och 11:1023 samt 1:820 och II:
1024, förstnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, besluta, att en stats-kommunal
marknämnd skulle inrättas den
1 januari 1968;

7) lämna motionerna 1:819 och II:
1023 utan åtgärd såvitt däri påyrkats,
att viss kyrklig mark skulle göras exproprierbar
enligt expropriationslagen;

8) medgiva, att Kungl. Maj :t i huvudsaklig
överensstämmelse med de av utskottet
angivna riktlinjerna finge föreskriva
de former och villkor, under vilka
försäljningarna enligt punkten 4
skulle äga rum, med rätt för Kungl.
Maj:t att, om så ansåges lämpligt, överlämna
beslutanderätten åt fortifikationsförvaltningen
och domänstyrelsen
samt åt statens förhandlingsnämnd —
såvitt avsåge försäljning rörande vilken
markförvaltande myndighet uppdragit
åt nämnden att förhandla — när fråga
vore om mark, vars taxeringsvärde eller,
om sådant värde icke vore åsatt,
uppskattningsvärde icke överstege 1
miljon kronor;

9) förklara, att vad sålunda medgivits
rörande försäljning av staten tillhörig
fast egendom skulle gälla även
beträffande byte samt upplåtelse under
åborätt eller tomträtt av sådan egendom; 10)

uttala att, oavsett de sålunda
lämnade medgivandena, i författning
eller eljest i särskild ordning meddelade
föreskrifter angående rätt för
Kungl. Maj :t eller förvaltningsmyndighet
att sälja, byta eller under åborätt
eller tomträtt upplåta staten tillhörig
fast egendom alltjämt skulle gälla;

11) lämna motionerna I: 819 och II:
1023 utan åtgärd i vad avsåge viss utredning
och kartläggning av det statliga
och kyrkliga markbehovet;

12) lämna motionerna 1:819 och II:
1023 utan åtgärd, såvitt de ej behandlats
i det föregående.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Axel Kristiansson, Antby,

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Eliasson i Moholm, Persson i Heden,
Dahlgren och Berndtsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 5, 6, 7, 11 och 12 hemställa, att
riksdagen måtte

5) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 819 och II: 1023, såvitt nu vore i fråga,
godkänna, att byggnadsstyrelsen
från och med den 1 januari 1968 tillfördes
uppgiften att svara för samordningen
i de markförsäljningsärenden,
som omförmälts i reservationen;

6) med bifall till motionerna 1:819
och 11:1023 samt 1:820 och 11:1024,
förstnämnda motionspar såvitt nu vore
i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag, att
en stats-kommunal marknämnd skulle
inrättas den 1 januari 1968 ävensom,
i anledning av motionerna 1:819 och
II: 1023 i vad desamma avsåge expropriation
av statlig mark, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i enlighet med vad i reservationen
anförts;

7) i anledning av motionerna 1:819
och II: 1023, såvitt gällde expropriation
av viss kyrklig mark, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i överensstämmelse
med vad tidigare förordats;

11) med bifall till motionerna 1:819
och II: 1023, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag, som syftade till att giva planverket
och byggnadsstyrelsen uppgiften
att gemensamt — i samråd med
kommuner, statliga och kyrkliga myndigheter
— utreda och kartlägga det
statliga och kyrkliga markbehovet på
längre sikt;

12) i anledning av motionerna I: 819
och II: 1023, såvitt de ej behandlats
i det föregående, i skrivelse til! Kungl.
Maj:t anhålla om förslag til! förenkling
och effektivisering av formerna vid förhandlingar
om försäljning av kyrklig
jord samt till ändringar i kyrkliga försäljningslagen
in. m. som eventuellt

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
kunde föranledas därav, i enlighet med
vad i reservationen förordats.

Herr TALMANNEN yttrade:

Vid behandlingen av detta utlåtande
torde jämväl få beröras innehållet i
statsutskottets utlåtande nr 100 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 36, 37
och 43. Yrkanden torde dock framställas
vid behandlingen av varje utlåtande
för sig.

Redogörelser för innehållet i statsutskottets
utlåtande nr 100 och tredje
lagutskottets utlåtande nr 43 återfinnes
i protokollet för kammarens aftonsammanträde.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi har nu framför oss
ett krångligt ämne, som behandlas i
flera utskottsutlåtanden.

Vad jag närmast kommer att tala
omkring är statsutskottets utlåtande nr
100. Det är ett oformligt utskottsutlåtande.
Vi har fått ett bostadspolitiskt
paket, men paketet är inte fullständigt.
Vissa delar har uppskjutits till hösten.
Det gäller den kommunala förköpsrätten
— en mycket viktig del. Det gäller
också markvärdestegringsskatten, som
ännu ligger på Kungl. Maj :ts kansli och
som vi inte vet någonting om. Det gäller
den nya hyreslagstiftningen, som
ligger hos lagrådet, och det gäller de
betydelsefulla frågorna om stöd för
grupper med svag betalningsförmåga,
som ännu är föremål för behandling
i ett par kommittéer. Paketet är sålunda
inte färdigt ännu, men redan den
del som vi har fått har blivit behandlad
i tre olika utskott. Det finns stor
anledning att kritisera handläggningen
av detta ärende och det ifrån olika
synpunkter.

Hela paketet borde ha varit färdigt
innan det lades fram. Så bråttom har
det ju inte varit. Det är närmast otillständigt
att lägga fram dessa propositioner
så sent under riksdagen och då
samtidigt med så många andra och

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
mycket omfattande och betydelsefulla
propositioner. Men vi är ju vana vid
att förslag läggs fram av regeringen
på ett sent stadium och innan förslagen
ännu är färdiga. Inga påpekanden
om den saken tycks inverka på detta
förhållande.

Det förefaller mig ha varit lämpligt
att hela paketet behandlats i ett särskilt
utskott. Det är så många olika frågor
som är sammanvävda med varandra
att det väl hade varit det riktiga och
ändamålsenliga att tillsätta ett särskilt
utskott för att behandla hela den här
frågan.

Statsutskottets utlåtande nr 100 bär
också prägel av den brådska med vilken
arbetet måst handläggas. Visst har
ärendet blivit noga föredraget och också
diskuterat inom utskottsavdelningen,
men jag tror att man skulle ha fått ett
bättre utskottsutlåtande, som inte haft
44 motiverade reservationer utan som
varit sammanställt på ett annat sätt,
om man hade haft mera tid.

Med vårt särskilda yttrande har vi
i någon mån försökt råda bot på utlåtandets
föga rationella utformning genom
att ge en kort översikt över vår
principiella uppfattning i bostadsfrågan.
Våra viktigaste avvikande meningar
gäller markpolitiken, det statliga
kreditstödet och den olika behandlingen
av olika företagsformer inom bostadsområdet.

De många reservationerna hänger
samman med att utskottet på en rad
punkter gör uttalanden, som inte stämmer
med förslag och åsikter som oppositionspartierna
har. Med den metodik
som används här i huset har det blivit
eu reservation på varje sådan punkt.

Vi är sedan länge vana vid att det varje
år blir på det sättet vid behandlingen
av bostadsfrågan. Varje år gör man
försök att nå en vettigare utformning,
men det går inte, i varje fall inte med
den tidspress som vi haft i år. I år har
det också varit så många väsentliga
nyheter som kommit inom bostadsområdet.
Det är därför inte egendomligt

att utlåtandet fått en sådan utformning.

Herr talman! När vi så småningom
skall fatta beslut i de olika punkterna
kommer jag emellertid att försöka inskränka
antalet voteringar så långt som
möjligt. Jag vill bara understryka, att
om jag yrkar bifall till en reservation
men inte fullföljer det yrkandet med
begäran om votering och rösträkning,
beror inte detta på att jag frånträtt yrkandet
utan bara på att jag försöker att
förenkla voteringsproceduren.

Så till själva ämnet.

Bostadspolitiken är en av våra viktigaste
samhällsfrågor för närvarande.
Bristen på bostäder, köerna och den
bristande rörligheten på bostadsmarknaden,
till väsentlig del betingad av
hyressplittring, de skumraskmetoder
som förekommer med pengar under
bordet o. s. v. är företeelser som frodas
i hägnet av regleringar och i bristen
på balans på bostadsmarknaden. Allt
detta medför att nya tag måste tas. Detta
gör också departementschefen. I
samband härmed gör han en del uttalanden
i vilka man utan vidare kan
instämma.

Samhällets mål för bostadsförsörjningen
bör vara att hela befolkningen
skall beredas sunda, rymliga, välplanerade
och ändamålsenligt utrustade bostäder
till skäliga kostnader, säger departementschefen.
Detta är ett allmänt
välvilligt uttalande som alla kan hålla
med om. Vi tror att man bäst når det
önskemålet genom ett minimum av statliga
ingripanden och genom att erbjuda
konsumenterna reell frihet vid valet
av bostad.

Departementschefen säger vidare att
en huvuduppgift för bostadspolitiken
är att åstadkomma balans på bostadsmarknaden.
Även det kan man hålla
med om utan vidare. Det är något väsentligt
för att man skall nå fram till
en sund bostadsmarknad och för att
byggnadskostnaderna inte onödigt skall
pressas i höjden.

Man skall möjliggöra rimliga bostadskostnader
utan stöd av generella sub -

Tisdagen den 23 mai 1967 fm.

Nr 30

ventioner, säger han också. Även det
är riktigt. En av de viktigaste orsakerna
till att det sett ut som om det aldrig
skulle kunna bli balans på hyresmarknaden
sammanhänger ju med den prisbildning
som tillämpats på bostadsområdet.
Det påpekades bl. a. mycket
kraftigt i den av finansdepartementets
sekretariat för ekonomisk planering utarbetade
långtidsutredningen förra
året. .lag tycker att det finns en viss
anledning att påminna om vilka det
var som gjorde denna långtidsutredning.
Det var som sagt finansdepartementets
sekretariat för ekonomisk planering.

Även i det godkända statsutskottsutlåtandet
förra året sades det, att det
i och för sig var en godtagbar grundsats
att de boende i regel betalar kostnaderna
både för ränta och amortering
av kapitalet och för fastighetsförvaltningen.
Allt detta kan vi också utan
vidare hålla med om. Departementschefen
intar inte heller en negativ hållning
till bostadsbyggande i enskild regi.
Tvärtom anser han det önskvärt att bibehålla
det konkurrensmoment som ligger
i att byggandet sker i olika företagsformer.
Även om han anser att fördelarna
med att upplåta marken med
tomträtt framför att sälja den är uppenbara,
vill han inte förorda att något
villkor härom skall uppställas vid
överlåtelse av statlig mark till kommunerna.
Det visar också att han erkänner
att det kan finnas plats för enskilt
markägande inom kommunerna. Han
upphäver hyreskontrollen, och vi vet
att i den nya hyreslagstiftning som skall
komma, är det meningen att hyresregleringen
skall upphöra när den nya
lagstiftningen träder i kraft. Även det
är åtgärder som vi har krävt sedan
länge. Allt detta är gott och väl.

Har departementschefen verkligen
övergivit sin dogmatiska och doktrinära
syn på bostadspolitiken? Har han
verkligen övergått till att förorda en
linje som i fri och öppen konkurrens
utnyttjar alla tillgängliga resurser för

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
att till lägsta möjliga kostnader producera
och förvalta det bostadsbestånd
som konsumenterna vid fritt val visar
sig eftersträva och till att med ett minimum
av statliga ingrepp ge de boende
det besittningsskydd och grupper
med svag betalningsförmåga det understöd
som måste vara berättigat. Tyvärr
kan man inte säga att det är så. Så enkelt
är det inte.

För det första måste man fråga: Är
subventioneringen borta? Nej, det är
den inte. Systemet med basannuitet och
med efter paritetstal stigande kapitalkostnader
är egentligen en spekulation
i inflation, i stigande byggnadskostnader,
stigande inkomster och sjunkande
penningvärde.

Man betalar inte tillbaka med de
pengar man lånade så länge de är goda,
utan man betalar tillbaka till det
nominella värdet och med ränta när
de blivit sämre. Man betalar väl inte
tillbaka med goda pengar vid så kallad
nominell återbetalning heller, men i
det här systemet gör man inte ens ett
försök, man kryper under den ränteoch
kapitalåterbetalning som man borde
göra i början, detta i förhoppning
att inflationen skall fortsätta. Man ger
inte någon subvention, räknad i kalla
nominella siffror, men man gör det
i fråga om reellt penningvärde. I själva
verket är metoden anpassad till en inflationspräglad
ekonomisk utveckling
av den typ som i verkligheten gällt under
det senaste decenniet. Metoden är
ett erkännande av att den pågående
inflationen medvetet är satt i system,
som om man inte ville erkänna att den
förmånligaste utvecklingen grundar sig
på ett bevarat, stabilt penningvärde.

I en sådan situation skulle den nya
konstruktionen inte ha något raison
d’étre. Där fungerar den nominella avbetalningsmetoden
bättre, och där finns
ingen plats för så småningom stigande
kapitalkostnader. I det systemet behövs
den platsen för stigande underhållskostnader
i stället. Om till äventyrs den situationen
skulle uppkomma, att bygg -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
nadskostnaderna skulle sjunka, t. ex. till
följd av dels ett stabilt penningvärde,
dels ytterligare rationaliseringar inom
byggandet och i all synnerhet om räntan
skulle fortsätta att vara hög — något
som kanske i och för sig är osannolikt
— vad händer då?

Om utvecklingen går den vägen, blir
det en omvänd hyressplittring, med
högre hyror i de äldre husen och lägre
i de nyare och modernare. Drivs den
utvecklingen långt, kan det bli en utbredd
fastighetskris, där större eller
mindre delar av de statliga lånen i de
äldre till dyrare kostnader byggda husen
måste avskrivas.

Amorteringstiden enligt propositionens
förslag är lång, 30 år som kan förlängas,
kanske till 40 år, och systemet
bygger på stigande kapitalkostnader.
Vem vet hur det efter tre, fyra decennier
ser ut i den stad, det samhälle där
man byggt ett antal hus. Finns det då
också någon möjlighet att ta ut den hyra
som krävs för att klara de ökade kapitalkostnaderna?
En omfördelning av
kostnaderna av den föreslagna typen
kan vara rimlig endast under förutsättning
att fastighetens framtida avkastning
med stor sannolikhet kan väntas
stiga i takt med de till följd av finansieringsvillkoren
stigande kapitalkostnaderna.
Men hur skall det bli möjligt,
om den industri som är lokaliserad i
samhället i fråga har fått läggas ned?
Blir det inflation går det bra, blir det
inte inflation går det inte så bra. Visar
det sig efter 20—40 år att efterfrågan
på lägenheterna till följd av storleken,
utrustningsstandarden, bostadsmiljön
i övrigt och lokalisationen, belägenheten,
har minskat, blir det någon
form av katastrof, och staten måste träda
emellan. Måste inte detta sägas vara
en subvention? Det är enligt min mening
en maskerad subvention, och så
länge den fortsätter har den samma
ogynnsamma effekt på efterfrågan och
på byggnadskostnaderna som den till
följd av subventioner snedvridna byggnadsmarknaden
nu har. Så länge sub -

ventionerna fortsätter blir det inte balans
på bostadsmarknaden.

Det är inte bara jag som är skeptisk
mot systemet. Riksgäldsfullmäktige säger,
att lånesystemet är så komplicerat
och svårtolkat till sina verkningar, att
fullmäktige hyser tvekan beträffande
dess ändamålsenlighet i praktisk tilllämpning.

Egnahemsägarna kan få använda en
nominell återbetalningsmetod. De kan
tycka det vara skönt med ett krafttag
i början och en minskning av boendekostnaderna
så småningom, vilket också
kan ge dem möjlighet att då lättare
genomföra litet reparationer, förbättringar
och ombyggnader av sitt hem.
Jag kan också förstå att kooperativa bostadsrättsinnehavare
gärna vill ha möjlighet
till en sådan där nominell återbetalning.
Men de sistnämnda får inte
denna möjlighet.

Den andra frågan är: Hur är det med
byggandet i enskild regi? Departementschefen
säger att han inte är emot enskilt
byggande, utan att han tvärtom
önskade det konkurrensmoment som
ligger i att det också förekommer byggande
i enskild regi. Hur är det då med
den eftersträvade konkurrensen? Den
får ju ingalunda ske på lika villkor.
Även de kooperativa men framför allt
de allmännyttiga företagen får en särställning.
De får större statliga lån, till
100 procent av den på visst sätt beräknade
produktionskostnaden, medan de
enskilda får lån till 85 procent. De har
gynnsammare beskattningsförhållanden.
En egen företagare som satt in eget eller
genom lån uppbringat kapital för att
täcka de återstående 15 procenten av
produktionskostnaderna kan enligt det
föreslagna kreditsystemet som regel inte
få någon förräntning av dessa medel
under de första 10—15 åren. Det är
osannolikt att den enskilde intresserar
sig för en sådan penningplacering,
framför allt om han nödgas att i större
eller mindre omfattning låna upp pengarna
på annat sätt än genom att belåna
inteckningar.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Därtill kommer att inte heller hyran
i nya fastigheter får sättas så att den
svarar mot byggnadskostnaderna. Den
modifiering av självkostnadsprincipen
som ger de allmännyttiga företagen möjligheter
att i äldre fastighetsbestånd
ta ut högre hyror än som svarar mot
självkostnaderna i dessa fastigheter ger
företagen ett överskott som i första
hand är avsett att täcka kapitalbehovet
för företagens egen nyproduktion i fråga
om s. k. överskottskostnader. De kan
också tas i anspråk för att sänka hyran.
Som herr Alvar Andersson i Knäred
och Henning Gustafsson i Skellefteå
reservationsvis anförde i bostadspolitiska
kommitténs betänkande blir det
så att enskilda ägare av hyreshus i
allmänhet inte har den möjligheten att
låta tidigare uppförda hus bära viss
del av hyreskostnaden i de senast uppförda.
Eftersom hyressättningen skall
grundas på bruksvärdet och de allmännyttiga
företagens hyressättning
skall vara jämförelseobjekt kommer den
vid hyressättningen i de privatägda
nyuppförda hyreshusen gjorda jämförelsen
med hyressättningen i de allmännyttiga
att utfalla till nackdel för
de privatägda hyreshusen.

Båda de nu anförda förhållandena visar
att enskilt ägda hus blir diskriminerade.
Det finns en bestämd tendens
att försvåra förhållandena för enskilt
byggande. Vi menar att det är en olycklig
tendens. Både det enskilda bygginitiativet
och det tillskott som det enskilda
kapitalet tillför bostadsmarknaden
är av värde.

Som bankinspektionen framhåller i
sitt remissvar leder förhållandena till
ökat behov av insatser från statens och
de samhällsägda företagens sida, vilket
i sin tur leder till ökade statsutgifter för
bostadslångivningen.

Vi vill ersätta det statliga lånesystemet
med ett kollektivt kreditgarantisystem
som grund för kreditstödet för bostadsbyggandet.
Det bör vara så utformat,
att de låneförmedlande kreditinstituten
själva står en risk motsva -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.
rande 10 procent av aktualiserade förluster
och att statens garantiåtaganden
bör avse lån mellan 70—90 procent
av avkastningsvärdet. Härigenom skulle
betydande administrativa förenklingar
komma till stånd, som så småningom
i hög grad skulle reducera länsbostadsnämndernas
arbetsuppgifter. Då skulle
så småningom inte heller något system
med kvoter för byggandets omfattning
i olika delar av landet behövas. Dessa
kvoter kan aldrig bli helt rättvisande,
och i en balanserad bostadsmarknad
bör de inte behövas. Vi menar också att
en frigörelse av hyresmarknaden kombinerat
med finansieringssystem som
inte är prisreglerande är ägnat att
snabbt skapa balans inom bostadssektorn
och därigenom också åstadkomma
förbilligade boendekostnader. Framdeles
kommer låga produktions- och boendekostnader
att bli utslagsgivande,
inte som nu enbart den företagsform i
vilken bostadsbyggande eller förvaltning
utövas.

Vidare vill jag säga några ord om
markpolitiken.

Kommunerna bör bedriva en aktiv
markpolitik, men den bör utformas i
samarbete med markägare och presumtiva
byggherrar med utgångspunkt i
att marken i princip skall kunna ägas
och bebyggas av andra än kommuner.
Under sådana förhållanden behövs inte
en särskild lånefond för kommande
markförvärv — det är ju tänkt att denna
skall byggas upp av de inkomster
man får av den skatt på markvärdestegring
som vi eventuellt skall besluta om
i höst. Det betyder att ytterligare en
skatteinkomst blir specialdestinerad,
och det betyder också att ytterligare
en de! av kapitalutbudet blir öronmärkt
och avskärs från den reguljära
kreditmarknaden och den marknadsmässiga
kreditallokeringen, över huvud
taget är markfonden ganska egendomlig,
och det principiella beslut som man
i propositionen har begärt att riksdagen
skall fatta är ganska säreget.
Utskottet hemställer att riksdagen må

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad utskottet har skrivit. Utskottet
gör ju en viss modifikation på denna
punkt. Det är enligt departementschefen
särskilt viktigt, att krediter skall
lämnas till förköpsförvärv, om vilka
riksdagen inte har fattat beslut men
skall fatta beslut i höst, samt att de
medel som genomförandet av ett till
höstriksdagen aviserat förslag om skärpt
beskattning av vinster på markvärdestegring
ger skall användas för ändamålet.
Utskottet har i detta fall sagt att
man inte skall uttala sig om finansieringsmetoden.
Eftersom utskottet har
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, betyder
det väl att fonden så småningom kommer
att få den utformningen, fastän
ingen i riksdagen ännu vet hur den
blivande skatten skall se ut, hur mycket
den kommer att ge och om den
över huvud taget kommer att bli godtagen
av riksdagen. Det blir den naturligtvis
med den nuvarande maktsituationen
i riksdagen.

Till sist vill jag säga några ord om
bostadsbyggandets förseende med pengar.
Ibland har det varit svårt att få
fram det erforderliga kapitalet. Gång
på gång har man från regeringshåll försökt
lägga skulden härför på affärsbankerna.
Så skedde t. ex. hösten 1965, då
bankerna ansågs ha missgynnat de allmännyttiga
bostadsbyggena. Det visade
sig nu inte vara riktigt, eftersom dessa
tvärtom hade fått lejonparten av kreditiven.
Över huvud taget har den kritik
som riktats mot affärsbankerna visat
sig vara illa grundad, medan det i stället
till väsentlig del är statliga ingripanden
och ryckigheten i den statliga
regleringsverksamheten som har förorsakat
svårigheterna. Man kan exemplifiera
detta genom att tala om hur förhållandena
tedde sig förra året. Då hade
man som bekant i statsverkspropositionen
föreslagit en igångsättning av
92 000 lägenheter. Mot bakgrunden av
det oförutsedda programöverskridan -

det år 1965, koncentrerat till det sista
kvartalet och delvis bestående av mer
eller mindre formellt igångsättande,
hade det varit naturligt att medelsramarna
år 1966 i någon mån hade
krympt.

Då det blev uppenbart att det skulle
bli svårt att genomföra det nya programmet,
blev det nödvändigt att bromsa
bostadsbyggandet med andra medel
än den statliga långivningen. Redan
den stränga vintern medförde en viss
minskning av igångsättningen, vilket
var ganska naturligt. Det skötte alltså
naturen om. Under andra kvartalet
fann myndigheterna anledning att
skärpa sin restriktiva politik. Sålunda
utvidgades byggnadsregleringen till att
omfatta även de icke statsbelånade
småhus som tidigare hade kunnat uppföras
utan igångsättningstillstånd. Arbetsmarknadsmyndigheterna
gav sedan
under sommaren och hösten endast få
igångsättningstillstånd till sådana objekt.
Mot slutet av året hade hade emellertid
bostadsbyggandet, särskilt i
stockholmsområdet, gått ned så kraftigt
att man i stället tvingades stimulera
igångsättning av privatfinansierade
villor, kontorshus och andra inte
prioriterade byggen.

Den huvudsakliga metoden för att
dämpa byggandet blev emellertid en
ytterst restriktiv kreditpolitik från
riksbankens sida. Liksom under 1965
begränsade riksbanken starkt emissionerna
av obligationslån för bostadsändamål,
vilket medförde att en betydande
del av byggnadskreditiven »frös
fast». Nya kreditiv kunde därför inte
lämnas i den omfattning som varit nödvändig.
Den kreditgivningsreglering
som introducerades 1965 innebar att
kreditiv fick lämnas endast till sådana
objekt som är upptagna på en av bostadsstyrelsen
utarbetad särskild fördelningslista.

På hösten gjordes gällande att bankerna
fördelat bostadskreditiven på ett
olämpligt sätt, så att stora rationella
objekt fördröjts och fördyrats på be -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

kostnad av en del mindre rationella objekt.
Kritikerna tillskrev affärsbankerna
skulden för den utvecklingen, men
orsaken till den påstådda snedvridningen
måste i stället främst sökas dels
i den bristfälliga ekonomiska planeringen
från statsmakternas sida, dels i
konstruktionen av bostadsstyrelsens fördelningslista
och också på det kommunala
planeringsläget.

Under sista kvartalet 1966, då inte
mindre än 42 procent av byggena förra
året sattes i gång, blev igångsättningen
för ett stort antal byggen närmast formell.
I fjol ansågs det vara att beskylla
myndigheterna för någonting som skulle
kunna kallas för lögnaktiga uppgifter,
om man talade om en formell igångsättning.
I år använder myndigheterna
själva uttrycket i någon mån, när de
säger att arbetet egentligen inte började
förrän under de första månaderna
1967.

Det råder ju en viss diskrepans mellan
besluten om bostadsbyggandets omfattning
och kraven på snabbt ekonomiskt
framåtskridande och samhällsekonomisk
balans. Resultatet har blivit
cn allvarlig och djupgående desorganisation
av bostadsfinansieringen med
improvisationer, ryckighet och felaktig
geografisk inriktning av bostadsbyggandet
som följd. Ryckigheten har ju återverkningar
åt många håll. Det nyss omtalade
kravet på igångsättningstillstånd
för byggande av enskilt finansierade
småhus, t. ex., hade en betydande återverkan
på småhusindustrin med besvärliga
förhållanden för den och naturligtvis
också ökade kostnader som
cn följd av det.

Ibland har man ett intryck av att
det finns helt vattentäta skott inom regeringen.
I förra veckan diskuterade vi
en investeringsbank som skulle kanalisera
medel från AP-fonderna. Vi vet
att bortåt hälften av AP-fondernas medel
är placerade i bostäder. Inte ett ord
sades om bostäder och om bostadsbyggandets
försörjande med pengar i den
debatten. Ändå skall båda parterna —
investeringsbanken och bostäderna —

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
vara med om att ta var sin bit av den
gemensamma kakan. Den kakan är i
första hand hela kapitalmarknaden,
men i mera inskränkt synpunkt är den
ju också inte minst medel ur AP-fonderna.
Alldeles utan effekt på bostadsmarknaden
kan väl inte investeringsbankens
kapitalbehov vara. Det verkar
ändå som om herrarna på vardera sidan
av det vattentäta skottet vore alldeles
oberoende av varandra, och det
blir väl den som har de kraftigaste armbågarna
som får den största delen av
kakan. Vi tror inte, som utskottet, på
fördelen av en helt statlig bostadsfinansiering
— utskottet yttrar sig i viss
mån i den riktningen, men i det fallet
är vi överens med departementschefen.
Vi tror inte heller på nyttan av att skapa
en statlig bostadsbank. Den skakar
inte fram några nya pengar, och den
skulle lägga en ytterligare hämsko på
möjligheterna till fri rörlighet inom
kapitalmarknaden. Däremot tror vi som
sagt att ett kollektivt kreditgarantisystem
ger kreditpolitiken större räckvidd
än nu, samtidigt som det framtvingar
en bättre samordning mellan å
ena sidan statsmakternas målsättning
för bostadsbyggandets storlek och å
andra sidan den samhällsekonomiska
utvecklingen i dess helhet. Därmed når
man också balans på byggnadsmarknaden
och bostadsmarknaden inom en
mycket snar framtid.

Herr talman! När statsutskottets utlåtande
nr 100 föredras kommer jag att
i anslutning till de olika reservationerna
framställa mina yrkanden.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Den bostadspolitiska
debatten har framför allt under de senaste
åren präglats av en allt hårdare
kritik mot det bostadspolitiska system
som gällt i Sverige alltsedan krigets
slut 1945. Man har i allt fler läger insett
nackdelarna med ett system som
var konstruerat för helt andra förhållanden
än de nu rådande.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Efter ett grundligt utredningsarbete
i flera olika kommittéer har riksdagen
i dag möjlighet att ta ställning till ett
förslag om utformning av bostadspolitiken,
som vi i väsentlig utsträckning
kan vara eniga om. Det av regeringen
presenterade förslaget kan bedömas bli
framgångsrikt under förutsättning att
den allmänna politiken får en lämplig
inriktning — ett gott resultat av bostadspolitiken
fordrar att det förs en
riktig allmänekonomisk politik, en aktiv
lokaliseringspolitik och naturligtvis
en vettig kreditpolitik. Kreditpolitiken
har ju under senare år förts på ett sådant
sätt att bostadspolitiken kommit
att framstå som ett av de områden där
regeringen lyckats minst bra — statsrådet
får ursäkta, men jag tycker att
det uttrycket är försiktigt.

Det finns väl få områden inom det
politiska fältet där samhällets åtgärder,
eller försummelser att vidta åtgärder,
så påtagligt som här inverkar på de
enskilda människornas liv och livsföring.
Samhällets ansvar på det bostadspolitiska
området är därför mycket
stort. Den i propositionen uppställda
målsättningen innebär att befolkningen
skall beredas — som det står — sunda,
rymliga, välplanerade, ändamålsenligt
utrustade bostäder av god kvalitet till
skäliga kostnader. Som jag senare skall
återkomma till, saknas dock i denna
målsättning riktlinjer för bomiljöns utformning.

Rent allmänt kan man säga att samhället
skall svara för de förutsättningsskapande
åtgärderna när det gäller bostadsförsörjningen.
Generella subventioner
kan inte anses ingå i samhällsuppgifterna
på bostadsförsörjningens
område. Samhället skall ge stöd till
ekonomiskt svaga grupper, men detta
måste ske utan anknytning till viss
konsumtion. Den uppfattningen har nu
i princip accepterats av regeringen i
och med att man konstruerat ett system
som inte inrymmer generella subventioner
och genom att regeringspartiet
förra året i riksdagen gick med på att

familjebostadsbidraget skall omprövas.
Jag hoppas naturligtvis att familjepolitiska
kommittén så snart som möjligt
kan presentera en konstruktion som
ger ett konsumtionsneutralt stöd och
som kan tillförsäkra de aktuella grupperna
en godtagbar standard.

När det gäller bostadsbyggandets omfattning
har riksdagen redan år 1965
fastställt som målsättning ett byggande
av en miljon lägenheter på tio år. Den
målsättningen var vi ense om. Den är
nog inte tillräcklig för att det skall bli
balans på bostadsmarknaden, men den
är ett mål som vi inte bör underskrida.

Nu har det emellertid genom regeringens
åtgärder uppstått en sådan
stagnation i bostadsbyggandet att målsättningen
är i allvarlig fara. Vi har
därför i motioner redan vid vårriksdagens
början begärt ett besked om
hur programmet för en miljon lägenheter
på tio år skall kunna realiseras.
Med den takt som bostadsbyggandet nu
har finns det anledning för regeringen
att begära konkreta riktlinjer för hur
man skall nå den målsättning som
riksdagen har ställt sig bakom.

Möjligheterna till igångsättningar under
det senaste året faller tillbaka på
vad som hände i fjol. Jag skall senare
återkomma till orsakerna härtill och
frågan om förebyggande åtgärder för
att förhindra ett upprepande av vad
som hände det året. Resultatet blev i
varje fall en förskjutning av igångsättningarna
som översteg den mycket
kraftiga igångsättning som vi hade året
dessförinnan.

Fjolårets säsongmässiga fördelning
är ett föga hedrande monument över
regeringens kreditpolitik. Man ryckte
litet sporadiskt i dammluckorna och
i regel för sent, på samma sätt som
man gjort under de senare åren. Det
kan måhända bero på att flödet redan
är ojämnt när det kommer till inrikesministerns
dammlucka. Det lär finnas
dammvakter längre upp i älven som
har en annan inställning till bostadsbyggandet
än den inrikesministern har;

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

alla förstår säkert vad jag menar med
detta.

Mot bakgrund av den stora förskjutningen
av igångsättningarna under
fjolåret har vi inte bedömt det som
möjligt att i år igångsätta avsevärt fler
bostäder än de 90 000 som föreslås i
statsverkspropositionen. I varje fall
kunde vi inte det när vi hade att ta
ställning till statsverkspropositionen i
januari. De försenade igångsättningarna
i fjol kommer att ta en betydande
del av byggnadsresurserna i anspråk
under innevarande år. Nu har läget
kanske ljusnat något. Utöver de 90 000
lägenheterna bör man givetvis eftersträva
att komma upp till en omfattning
som inte innebär ett minskat bostadsbyggande,
netto, i förhållande till
föregående år.

Som nämnts var förskjutningarna
avsevärda i fjol. Inte mindre än 42 procent
av igångsättningarna skedde under
det sista kvartalet. En sådan omfattning
av igångsättningsvolymen för
fjärde kvartalet är ungefär dubbelt så
stor som den arbetsmarknadsstyrelsen
anser vara lämplig. Orsakerna finns
naturligtvis att söka i bristen på .samordning
mellan bostadskreditgivningen
och den allmänna finans- och kreditpolitiken,
och det är ingen nyhet.

Riksdagen har efter motioner från
framför allt mittenpartierna gång på
gång påpekat detta i skrivelser till de
ansvariga för kreditpolitiken. 1966 års
riksdag framhöll efter förslag från ett
sammansatt stats- och bankoutskott i
mycket kraftiga ordalag att de kreditpolitiska
åtgärder som kan bli erforderliga
för att säkerställa bostadsbyggandets
kreditförsörjning bör utformas
så att en lämplig säsongfördelning av
igångsättningen underlättas. Vad har
resultatet blivit? Jo, det har blivit ytterligare
förskjutningar, och inte förrän
under sista delen av år 1966 vidtog
regeringen åtgärder i form av överläggningar
mellan regeringen och företrädare
för bankerna. Det var i senaste
laget. Tidigare framstötar från riksda -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
gen har inte givit några positiva resultat
ännu. Riksdagen bör därför inte
underlåta att ännu en gång för regeringen
påpeka angelägenheten av att
ordna upp bostadsförsörjningens kreditfrågor.

Vi är nog alla medvetna om att bostadsbristen
inte kan klaras enbart genom
att vi bygger mera. Det fordras
dessutom att vi fördelar våra resurser
på ett lämpligt sätt. En aktiv lokaliseringspolitik
tillsammans med en jämn
ökning av byggandet kan medverka till
att skapa balans på bostadsmarknaden.

För att ge större möjligheter att råda
bot på bostadsbristen i storstadsregionerna
företogs år 1965 en plötslig omläggning
av bostadsbyggandets fördelning,
så att byggandet skars ned med
ungefär 25 procent i områden utanför
storstadsregionerna. Denna snabba omflyttning
blev inte till den glädje för
de bostadssökande som regeringen då
ville få oss att tro. Man skapade en
ryckighet med ett dåligt utnyttjande av
resurserna som resultat. Om man i stället
successivt hade ökat bostadsbyggandet
i storstadsregionerna skulle
man förmodligen ha sluppit ifrån de
störningar som nu vidlåder bostadsmarknaden.

Betydligt över 100 kommuner drabbades
i fjol av regeringens politik på
det sättet att de inte fick en enda lägenhet
kvoterad. Ytterligare ett stort
antal kommuner fick ett mycket litet
antal lägenheter. Man måste enligt vår
mening räkna med att det behövs bostadsbyggande
även i orter som kanske
i viss statistisk mening inte kan
räknas som expansiva. Det näringsliv
som finns där förutsätter för sin fortsatta
existens ett visst mått av förnyelse
i bostadsbeståndet. Bostäder slits
ned även där, och folk måste också där
få möjlighet till en standardhöjning av
sina bostäder.

Om man inte skapar dessa möjligheter
medverkar man till att försämra situationen
för orten. Man kommer in i
en ond cirkel: inget bostadsbyggande

Nr 30

Tisdagen den 23 mai 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m,

— inga bostäder för de i näringslivet
sysselsatta — stagnation av näringslivet
i dennas mest tråkiga konsekvens. Så
småningom tynar bygden bort.

Vi har föreslagit en fördelning som
skall ta hänsyn till dessa förhållanden.
En minskad inflyttning av arbetskraft
till regionerna tillsammans med en utflyttning
av arbetstillfällen är nödvändiga
ingredienser i åtgärderna för att
skapa balans på bostadsmarknaden.

Man bör i detta sammanhang också ta
hänsyn till befolkningsunderlaget. Metoder
bör eftersträvas som beaktar förhållandet
att det behövs bostadsbyggande
i många av de kommuner som nu
inte erhåller något sådant.

En strävan efter att få fram mera
rättvisa grunder för tilldelning av lägenheter
ligger också bakom den reservation
som gjorts till förmån för särskilda
kommunkvoter för pensionärsoch
studentbostäder. Fördelningen av
antalet åldringar och antalet studenter
är mycket olika mellan olika kommuner.
En kommun med t. ex. ett stort
antal åldringar måste också bygga ett
stort antal åldringsbostäder, som tar en
betydande del av kommunens kvot i
anspråk, medan man inte tar så stor del
av samhällets resurser i anspråk eftersom
pensionärsbostäderna i regel har
en relativt liten yta.

Vi har också reserverat oss när det
gäller fördelningen av lånekvoten inom
kommunblocken. Vi tycker — vilket vi
också har anfört — att det är angeläget
att uttala att länsbostadsnämnderna
undviker att ändra på den fördelning
som samarbetsnämnden finner lämplig.
Det förhållandet att länsbostadsnämnderna
inte ingriper vid fördelningen
mellan olika delar av kommunen i de
fall när kommunblocket övergått till att
vara en kommun bör också gälla i fortsättningen.
Ändringar inom länsbostadsnämndens
beslut av samarbetsnämndens
fördelning skulle negativt kunna
påverka de samarbetsförutsättningar
inom kommunblocket som man har anledning
att eftersträva. Man har grun -

dad anledning att tro att samarbetsnämnderna
— som inom parentes sagt
arbetar mycket olika på olika håll inom
vårt land — är de organ som har de
största möjligheterna att bedöma bostadsbehovet
inom olika delar av kommunblocket.
Vi i centern anser därför
att det måste föreligga synnerligen starka
skäl för att länsbostadsnämnd skall
kunna ändra på en enhällig samarbetsnämnds
förslag till fördelning. Vi har
uttalat denna mening i reservationen
nr 7 till statsutskottets utlåtande nr 100
som senare kommer att föredras, och vi
har därvid gått tillsammans med folkpartiet.
Förslaget grundar sig på en motion
från centerpartiet.

Den gamla frågan om småhusbyggandets
omfattning återkommer också i år.
Jag ser att min gode vän Bertil Petersson
ler lite grand. Jag vill minnas att
han i fjol sade att det var en helig ko
för oss i centerpartiet. I år vill jag lugna
honom med att säga att det kanske
ändå inte är på det sättet. Men faktum
är att andelen småhus av den totala lägenhetsproduktionen
i landet hör till de
allra lägsta i världen. Vad vi vill komma
fram till är inte prioritering av småhusbebyggelsen.
Vi vill bara få anpassning
till konsumenternas önskemål. De
svenska konsumenterna torde inte ha
mindre intresse av att bo i småhus än
befolkningen i andra länder. Jag är
övertygad om att de försummelser som
vi i Sverige begår när det gäller fördelningen
mellan hustyper kommer vi
att få djupt ångra om ett inte alltför
stort antal år.

En annan fråga som mycket försummats
är frågan om bostadsmiljön, framför
allt den yttre, över huvud taget är
miljöfrågorna i vårt samhälle mycket
försummade. Man saknar en helhetssyn
på miljön. Denna är därför hotad
av resultaten av den tekniska utvecklingen.
Detta underströk statsrådet
Palme på HSB:s bostadsriksdag i Hälsingborg.
Jag tycker mig känna igen
det från centermotioner i riksdagen sedan
omkring sex år tillbaka, men jag

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

tänker inte använda upphovsmannarättslagen
för att hindra herr Palme att
uttrycka en sådan mening. Kommunikationsministern
har alltså äntligen insett
miljöfrågornas betydelse. Han skall
till och med tillsätta en utredning om
lekplatserna. Det har han lovat inför ett
stort auditorium. Till socialdemokraterna
i statsutskottet har den här Palmeska
uppfattningen dock ännu inte nått.
Man säger bara i utskottsutlåtandet att
miljökraven redan beaktas i bebyggelseplaneringen
och i samband med bostadslånegivningen.
Vi vanliga riksdagsmän
behöver ju inte så ofta hålla stora
kongresstal inför tusentals delegater,
men det bör inte hindra oss från att
någon gång erkänna att det finns saker
som behöver förbättras. Jag tycker att
statsutskottets socialdemokrater i likhet
med herr Palme borde göra det någon
gång — snarast möjligt.

Propositionens uttalande om att mark
skall upplåtas företrädesvis med tomträtt
från kommunernas sida har vi inte
kunnat ansluta oss till. Propositionen
innehåller i detta stycke inte något förslag
om att upplåtelseformen skall regleras
i samband med statliga stödåtgärder.
Genom detta har de kommunala
instanserna vid sitt avgörande en valfrihet
som de skiftande lokala förhållandena
kan motivera.

Vi vill också i samband med detta
understryka att de för något år sedan
instiftade tomträttslånen enligt vår mening
innebär en mera reell valmöjlighet
för kommunerna i förutnämnda avseenden.
Även för konsumenterna av bostäder
bör alltså valmöjligheter föreligga
mellan tomträtt och äganderätt. Det
är ganska betydelsefullt när det gäller
egnahemsbebyggelse. Kommunerna bör
försöka tillhandahålla såväl tomträttsområden
som områden avsedda för bebyggelse
med äganderätt till marken. Vi
föreslår att riksdagens uttalande får den
form som jag här har gett uttryck för.

När det sedan gäller metoderna för
kommunala markupplåtelser såvitt rör
konkurrens mellan förvaltningsformer -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
na har vi tagit upp ett yrkande från
mittenmotionen och understrukit att det
är av betydelse att kommunerna i ökad
utsträckning utvecklar sin ställning som
markägare och marköverlåtare för att
åstadkomma ökad konkurrens inte endast
om byggandet utan också på förvaltningsstadiet.
Också det tror vi är
till fördel för bostadskonsumenten, om
de allmännyttiga företagens resultat kan
jämföras med en konkurrerande, enskild
bostadsförvaltning. Ett motionsvis
framfört förslag om att markfördelningen
bör ske framför allt med hänsyn till
att självkostnadsföretagen får ett dominerande
inflytande har vi inte velat
vara med om att tillstyrka.

I centerpartimotionen med anledning
av propositionen nr 100 har vi
framhållit att de beslut rörande den
ändring av bostadspolitiken som riksdagen
av allt att döma nu kommer att
fatta har relativt stora och besvärande
konsekvenser för grupper med svag betalningsförmåga,
utan att man i dag kan
peka på vilka åtgärder samhället skall
vidta för dessa grupper. Utskottet har
sagt att vissa utredningar skall försöka
få fram klara linjer för hur kompensation
skall ges till dessa grupper av människor.

Huruvida de förslag som kan bli ett
resultat av det pågående utredningsarbetet
inom olika utredningar kan lösa
dessa problem är omöjligt att uttala sig
om i dag. Vi har därför föreslagit att
man i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om att reformeringen av det
familjepolitiska stödet tar särskild hänsyn
till de ekonomiskt svaga grupper
som får en ytterligare börda att bära i
och med det nya bostadspolitiska systemet.

I det sammanhanget vill vi även påpeka
att samma uppmärksamhet bör ägnas
pensionärer och handikappade vilka
befinner sig i precis samma situation.

Beträffande införandet av ett kreditgarantisystem,
som har aktualiserats
från högern, vill vi från centerpartiets

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
sida inte hålla med departementschefen
om att ett individuellt kreditgarantisystem
inte skulle ha vissa fördelar som
uppväger de nackdelar vilka också finns.

Vi kan dock inte biträda införandet
av ett kollektivt kreditgarantisystem.
Däremot är vi med på att utreda de
tekniska förutsättningarna för en kombination
mellan kreditgarantier och
paritetslån när förhållandena på bostadsmarknaden
blir sådana att en övergång
till ett kreditgarantisystem anses
kunna genomföras utan risk för bostadsbyggandets
finansiering. Ett genomförande
i dag skulle utan tvekan medföra
betydande risker just ur den sistnämnda
aspekten.

Beträffande den statliga totalfinansieringen
av bostadsbyggandet, som är en
tankegång i Kungl. Maj:ts förslag, vill
vi för vår del tillstyrka det vidhållande
av den statliga lånegivningens nuvarande
karaktär som statsrådet ändock har
kommit fram till. Det har inte kunnat
framläggas vägande skäl, tycker vi,
för att staten skulle ta ansvaret för bostadsbyggandets
kreditförsörjning på
det sättet att den tillhandahölle hela
den för bostadsbyggandet erforderliga
krediten. Som jag tidigare framhållit
finner centern det angeläget att man
underlättar för enskilda människor att
välja småhusformen, och det finns uppenbarligen
en vilja bland den bostadssökande
allmänheten åt det hållet. Vi
har på grundval av detta föreslagit att
den övre lånegränsen för småhus som
bebos av låntagaren skall fastställas till
95 procent av låneunderlaget mot för
närvarande 90 procent, under förutsättning
att kommunen ställer borgen för
den övre delen av bostadslånet.

Vi anser det angeläget att enskilda
företag beredes möjlighet att erhålla
större statslån än vad som enligt nu
gällande regler är möjligt. Detta tycker
vi motiveras bland annat av att konkurrensen
i byggherre- och förvaltningsledet
snarare bör stärkas än försvagas.

Vi vill därför att den övre lånegränsen
för enskilt ägda flerfamiljshus fastställs

till 90 procent av låneunderlaget under
förutsättning att kommun ställer borgen
för bostadslånet mellan 85 och 90 procent.
På samma sätt bör kommunerna
påtaga sig ett vidgat ekonomiskt ansvar
för de i egen regi eller genom de allmännyttiga
bostadsföretagen producerade
bostäderna. Vi föreslår därför att
den övre lånegränsen i fråga om lån
till kommun eller allmännyttigt bostadsföretag
fastställs till 100 procent av
låneunderlaget under förutsättning att
kommun ställer borgen för bostadslånen
mellan 95 och 100 procent.

I fråga om förbättringslånen vill jag
erinra om att vi när den här frågan var
uppe förra året hade en motion där vi
föreslog att förbättringslånen skulle bibehållas
för människor med låg inkomst
gentemot det då av riksdagens majoritet
godkända förslaget från regeringen.
Dessa förbättringslån upphörde då den
1 juli för andra än pensionärer och vissa
handikappade. Vi menar att det är
lika aktuellt nu som det var då att de
människor som med en rimlig kostnad
kan rusta upp sina bostäder också kan
få denna hjälp genom förbättringslånen,
såvida deras inkomst ligger på en låg
nivå. Vi föreslår alltså även i år att förbättringslån
skall kunna utgå till de
låginkomstgrupper som fram till den 1
juli 1966 var berättigade till sådana lån.
Detta är en solidaritetsfråga, som vi ser
det.

Låt mig, herr talman, göra en kort
sammanfattning. Jag vill då börja med
att säga att det i år inte råder så betydande
meningsskiljaktigheter mellan
regeringen och centern i denna fråga.
Det bör man i sanningens namn kosta
på sig att säga. Men det finns en del
detaljer där vi skiljer ess. Jag har redan
uppehållit mig vid några av dem.
Det finns flera. I vissa detaljer är vi
helt övertygade att vårt förslag skulle
innebära en bättre lösning. Detta gäller
inte minst låginkomstgrupperna.
Jag vill ånyo understryka detta. Med
det resultat som den nya bostadspolitiken
kommer att få för många männi -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

skor med låg inkomst kan man i dag
inte från regeringens sida säga hur
kompensationen skall ske och om den
skall ske. Detta är en allvarlig brist.

.lag vill peka på det sista jag var inne
på, nämligen förbättringslånen. Äveii
detta tycker jag är en solidaritetsfråga
av stor vikt. I glesbygder, kanske framför
allt i Norrland, har förbättringslånen
för inånga människor med låg inkomst
varit av utomordentlig betydelse.
Jag tror att det gäller många, många
människor, en ganska stor grupp i detta
land.

Om det nu inte råder så förfärligt
stora meningsskiljaktigheter mellan regeringens
förslag och vårt, så bör man
också i sanningens namn säga att de
ytterlighetsförslag som här framförts
dels av herr Werner, dels av högerpartiet
egentligen inte är ägnade, tror jag,
att skapa goda förutsättningar för en
riktig och vettig bostadspolitik i detta
land.

Jag tycker att bostadsfrågan är en
av de viktigaste frågor vi har här i
riksdagen — ledamöter i försvarsberedningar
och andra må förlåta mig
om jag säger detta — och jag tror att
man, just för att det är en så viktig
fråga, måste försöka hitta gemensamma
nämnare så ofta som det går.

Det konnner förmodligen att bli replikskiften
här, men jag har velat göra
dessa konstateranden innan jag går
ner från talarstolen i denna första omgång.

.lag ber med talmannens benägna
tillstånd att få återkomma med yrkanden
i de olika punkterna vid behandlingen
av statsutskottets utlåtande nr
100.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag har under min tid
i riksdagen fått den uppfattningen att
riksdagens ledamöter inte upplever våra
bostadsdebatter som särskilt lustbetonade.
Jag har full förståelse för
denna reaktion. Dels kan det ju svår 3

Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

ligen undvikas att debatten på vissa
punkter blir ett monotont upprepande
av samma argument år från år, dels är
väl ämnet i och för sig inte särskilt
lättillgängligt.

I år bjuder ju debatten på åtskilliga
nya inslag. Jag vill därför inte påstå
att den kommer att bli roligare. Yad
man med säkerhet kan göra gällande
är att problemet inte har blivit enklare.

Det förslag beträffande mark- och
bostadspolitiken som riksdagen nu har
att ta ställning till har föregåtts av en
rad omfattande utredningar. Jag tror
det vore orättvist att göra gällande att
den proposition som inrikesministern
har lagt fram är illa förberedd. Ändå
vågar man kanske sätta vissa frågetecken
i marginalen när det gäller handlaget
och metoderna att praktiskt angripa
de olika problemen.

Om vi undantar jordbruksregleringen,
torde vi väl knappast ha någon
sektor i samhällslivet som omger sig
med en sådan flora av föreskrifter och
svårtolkade detaljbestämmelser som
just bostadsbyggandet. Personligen hade
jag hoppats att det, när man nu haft
så mycken sakkunskap inkopplad på
dessa frågor, skulle visa sig möjligt att
rensa upp och förenkla, framför allt i
fråga om låne- och finansieringsvillkoren.

Jag finner det inte helt oväsentligt
om låntagaren, inte minst egnahemslåntagaren,
i någon mån har förutsättning
att begripa vad han ger sig in på.
Man kanske kan trösta sig med att de
inte har begripit det förr heller, men
för min egen del tycker jag att det är
en klen tröst. Tyvärr är detta inte det
enda område där vi blankt struntar i
om enskilda människor har någon möjlighet
att begripa vad myndigheter och
riksdag i sitt allvisa råd har behagat
besluta.

Hittills gällande bestämmelser om
statens stöd till finansiering av bostadsbyggandet
skall ersättas av ett nytt
system, s. k. paritetslån. Jag skall inte
försöka mig på den vanskliga pedago -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
giska uppgiften att mera utförligt beskriva
vad denna nya låneform innebär.
Jag skulle antagligen misslyckas
med den uppgiften. Helt kort kan man
väl beskriva det så, att villkoren för
ränta och amortering av bostadslånen
innebär att den totala fastighetskrediten
blir lägst i början och sedan ökar
successivt. De årliga kapitalkostnaderna
skall anpassas med hjälp av ett paritetstal
som fastställs årligen på grund
av bl. a. byggnadskostnadernas utveckling.
Man kanske också kan uttrycka
det så att den nya finansieringsformen
innebär ett lån med till en början uppskjuten
amorterings- och i huvudsak
även räntebetalningsskyldighet, som
skall avlösa det nuvarande subventionssystemet.
På underliggande lån
skall utgå marknadsränta, och det statliga
lånet förutsätts genom en successiv
höjning av annuiteten vara slutamorterat
inom 30 år. Annuitetens storlek
och amorteringstidens längd påverkas
av en rad faktorer — kostnadsutvecklingen
inom byggnadsbransch^!
och ränteläget på kapitalmarknaden
m. m. — vilket gör att det hela ter sig
skäligen ovisst. Låntagaren kommer
inte att med någon större grad av säkerhet
kunna bedöma annuitetens storlek.
Systemet innebär att de nuvarande
räntesubventionerna skall upphöra.
De nya lånens konstruktion har därför
utformats så — för att använda propositionens
ordval — att de hyreshöjningar
som bortfallet av räntesubventionerna
föranleder skall äga rum endast
så småningom; att man med andra
ord skall försöka att hålla en hyrespolitiskt
godtagbar nivå. Det är möjligt
att det nya lånesystemet är genialiskt,
och man bör väl inte fälla några domar
innan man har vunnit erfarenhet av
hur det verkar. Jag tror personligen att
det trots allt har betydande förtjänster,
men å andra sidan tycker jag att det
är svårt att komma ifrån att man här
har gjort ett desperat försök att slippa
de nuvarande subventionsförhållandena,
vilka, och därom förefaller vi väl

vara tämligen ense numera, utgör en
icke acceptabel belastning på statsbudgeten.

När det gäller hyreskostnaderna bör
vi inte göra oss några illusioner. Man
kan inte trolla bort byggnadskostnaderna
vare sig man använder det ena eller
andra finansieringssystemet. Frågan
om hyreskostnaderna och hyreskostnadernas
fördelning mellan olika hyrestyper
och åldersgrupper är en känslig
och allvarlig sak, och man kan väl
ställa den frågan: Vad menas med en
hyrespolitiskt godtagbar nivå?

Frågan är i viss mån retorisk, men
den är såvitt jag förstår i hög grad
väsentlig. En godtagbar hyresnivå borde
väl innebära att vi kan tillhandahålla
bostäder där folk med normala
inkomster kan betala hyran för den
bostad som motsvarar deras behov. Tyvärr
måste vi nog säga oss att den gränsen
har vi redan nått i nyproduktionen
trots det subventionssystem som hittills
har tillämpats. Med en fortgående inflation
och byggnadskostnader som
stiger i ännu hastigare takt och en
samtidig avveckling av räntesubventionerna
förefaller det att bli en knepig
sak att hyfsa den bostadspolitiska ekvationen.

Utvecklingen i fråga om byggnadskostnaderna
är minst sagt oroande.
Kan inte någonting verkligt radikalt
åstadkommas på detta område måste
man nog fråga sig var vi kommer att
befinna oss om en tioårsperiod. Vi talar
om att vi inte har en fungerande
hyresmarknad för närvarande. Vi kan
nog med fog också ställa frågan om vi
har en fungerande byggnadsmarknad.
På ett område där lagen om tillgång
och efterfrågan inte får tillfälle att slå
igenom måste vi alltid räkna med säljarens
marknad. Den konstanta bristsituationen
som råder sedan lång tid
tillbaka på bostadsområdet ger oss
knappast anledning tro att balansen
inom rimlig tid kommer att återställas.
Tyvärr måste vi nog säga oss att vad
som har kunnat åstadkommas genom

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

byggnadsforskning och rationalisering
inte givit några avgörande utslag på
kostnadssidan. På detta område finns
det verkligen anledning att satsa både
från statens och från de enskilda företagens
sida. Kan vi inte hejda den
ogynnsamma utvecklingen i fråga om
byggnadskostnaderna kommer vi att
hamna i den situationen att vi av sociala
skäl tvingas att kompensera bostadskostnaderna
successivt i allt högre
inkomstgrupper.

När man studerar utvecklingen på
detta område kan man inte helt undertrycka
frågan om vi skall vara inställda
på att för alla tider bibehålla en
reglerad byggnadsmarknad här i landet.
Jag förmodar att svaret för dagen
blir att frågan är för tidigt väckt. Det
skadar inte om vi ibland och på lediga
stunder åtminstone leker med tanken.

När vi nu går in för nya linjer på
väsentliga punkter i vår bostadspolitik
och därmed också markerar en betydande
enighet på åtskilliga avsnitt, en
enighet som kan sägas ha varit på väg
under senare år, ter sig måhända det
föreliggande utskottsutlåtandet med
alla dess reservationer ganska avskräckande.
Jag kan hålla med dem som
eventuellt anser att reservationernas
antal borde ha kunnat begränsas.

Emellertid tror jag att man bör observera
att det i åtskilliga fall rör sig
om nyansskillnader, där de olika grupperna
i detta initialskede, när vi nu
går in för en i viss mån ny bostadspolitik,
har känt behov av att markera
ståndpunkter och principiella ställningstaganden.
Rent allmänt vill jag
nog säga, att det vore angeläget om vi
i denna stora fråga kunde komma till
ökat samförstånd, framför allt därför
att bostadsfrågan i så hög grad berör
flertalet människor och deras livsvillkor
och också har så genomgripande
återverkningar på de flesta samhällsområden.

Jag skall inte på långt när kommentera
alla reservationer som fogats till
utskottsutlåtandena, ty de har redan be -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
rörts av de tidigare talarna, men jag
vill ta upp några punkter där kvardröjande
meningsskiljaktigheter råder
och där vi från folkpartiets sida är
angelägna att markera vår uppfattning.

Ett kärt diskussionsämne under
många år har varit frågan om bostadsbyggandets
omfattning. För vår del har
vi sedan åtskilliga år angett en mera
långsiktig målsättning, som ligger högre
än den prognos regeringen uttalat
sig för under perioden 1965—1974. Vi
måste i dag konstatera att denna målsättning
befinner sig i fara, därest inte
en jämnare och bättre planerad igångsättning
kan åstadkommas. Att, som
skedde under år 1966, 42 procent av
lägenheterna igångsättes under fjärde
kvartalet är ingen god planering. Det
betyder att befintliga resurser inte kan
rationellt utnyttjas, att säsongmässiga
variationer i sysselsättningsläget uppstår,
att periodvis ökad efterfrågan på
material och tjänster pressar priserna
uppåt — omständigheter som verkar
ogynnsamt på produktionsresultatet
och prisutvecklingen.

Vi bedömer situationen så, att riktpunkten
för igångsättningen under 1967
bör vara 93 500 lägenheter. Med beaktande
av det av bostadsstyrelsen angivna
programmet förordar vi en successiv
övergång till den målsättning som
av oss tidigare föreslagits. Dessa strävanden
anser vi bäst främjas genom en
jämnare kredittillförsel, ökade ansträngningar
för industriell produktion
i stor skala och i övrigt konkurrensfrämjande
åtgärder över hela fältet.

Ett närliggande spörsmål är också
frågan om bostadsproduktionens regionala
fördelning. Det bör observeras,
att någon relativ förbättring av bostadsproduktionens
andel i bristområdena
knappast har inträffat. I detta
sammanhang finner vi det angeläget
understryka vikten av att främja sådana
åtgärder, framför allt på det lokaliseringspolitiska
området, som kan
minska efterfrågetrycket i storstadsområdena.
En begränsning av befolknings -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
tillväxten, inte minst i stockholmsområdet,
torde vara något som alla parter
har anledning att eftersträva.

När det gäller frågan om lägenheternas
storlek måste nog konstateras att
det råder en betydande osäkerhet i
fråga om efterfrågetendenser beträffande
lägenhetsstorlekar och lägenhetstyper,
därest bostadskonsumenterna
hade möjligheter till ett fritt val. Samtidigt
som tendensen i nyproduktionen
synes gå mot större lägenheter, förefaller
detta i viss utsträckning ha skett
genom en minskad produktion av tvårumslägenheter.
Detta finner vi beklagligt
med hänsyn till bostadsbyggnadsutredningens
efterfrågeprognos.
Denna mening har vi i en särskild reservation
velat ge till känna, samtidigt
som jag nog personligen vill ge uttryck
åt den meningen, att det vore angeläget
att få material som kunde ge en tillförlitligare
bedömning av behov och önskemål
än vad som för närvarande står
till buds. I nuvarande situation riskerar
vi att lägenhetssammansättningen
i bostadsproduktionen i allt högre grad
bestäms av vederbörande bostadsproducenters
lönsamhetskalkyler.

I fråga om bostadsproduktionens fördelning
på hustyper återkommer vi i
en reservation, gemensam för samtliga
oppositionspartier, där vi föreslår en
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utarbetande av ett program för
en sådan ökning av småhusens andel
av bostadsbyggandet att konsumenternas
efterfrågan kan tillgodoses. Det har
berörts av tidigare talare under debatten,
och jag vill endast i korthet säga,
att jag tycker att det måste betecknas
såsom i hög grad egendomligt, att länder
med långt större befolkningstäthet
än Sverige samtidigt har en väsentligt
större andel småhus i sitt bostadsbestånd.
Det ger oss anledning förmoda,
att den låga andelen småhus i den
svenska bostadsproduktionen inte motsvarar
den faktiska efterfrågan. Starka
sociala och miljöpolitiska skäl talar
också för ett ökat småhusbyggande,

samtidigt som man kan förmoda att
detta även skulle minska efterfrågan
på kapitalkrävande fritidshus.

I utskottets utlåtande och i åtskilliga
reservationer behandlas frågan om
kommunernas markförvärv och formerna
för finansieringen av detsamma.
I en reservation gemensam för
folkpartiet och centerpartiet ansluter
vi oss till förslaget om inrättandet av
en särskild lånefond, finansierad över
kapitalbudgeten. Däremot finner vi det
omotiverat och oriktigt att, såsom propositionen
förutsätter, medel som ställes
till förfogande skall göras beroende
av en viss inkomstkälla. Storleken av
det belopp som skall ställas till förfogande
bör bestämmas av lånebehovet
och de samhällsekonomiska möjligheterna
och inte av vad som kan komma
att inflyta genom en viss skatt, som
man här förutsätter, vars storlek man
inte kan ha någon bestämd uppfattning
om och med en inkomst som också ligger
rätt avlägset i tiden.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att statsutskottet på sidan 29 i sitt utlåtande
uttalar såsom sin mening att
det skulle »ha varit önskvärt om finansieringsformerna
kunnat bestämmas redan
i detta sammanhang utan bindning
till viss inkomstkälla».

Jag ber att få understryka denna formulering.
Eftersom propositionen inte
innehåller något förslag till medelsanvisning,
menar utskottet att det inte nu
finns anledning att ta ståndpunkt till
finansieringsmetoden. Jag kan inte se
annat än att utskottet i sak har intagit
samma ståndpunkt som vi ger uttryck
åt i reservationen. Departementschefen
har uttalat den meningen, att staten
borde ta ansvaret för finansieringen genom
att tillhandahålla hela den för bostadsbyggandet
erforderliga krediten.
Utskottet ansluter sig till denna ståndpunkt,
även om det inte anser det vara
en för dagen omedelbart aktuell fråga.
På denna punkt har vi från oppositionspartierna
anmält en klart avvikande
mening, då vi inte anser att vä -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

gande skäl har kunnat förebäras för
att ordna kreditförsörjningen på detta
sätt. En sådan bindning skulle också
ytterligare försvåra möjligheterna att
på sikt avveckla samhällets engagemang
beträffande bostadsbyggandets
finansiering.

I fråga om bostadslånets storlek och
säkerhetsläge föreslår vi från mittenpartierna
att den övre lånegränsen för
småhus, som bebos av låntagaren, sättes
till 95 procent av låneunderlaget
och för enskilt ägda flerfamiljshus till
90 procent samt i fråga om lån till kommuner
eller allmännyttiga företag till
100 procent; i samtliga fall under förutsättning,
som det ju redan tidigare
har påpekats här, att kommunerna ställer
borgen för de sista 5 procenten av
bostadslånet.

Såsom motiv för detta förslag anför
vi dels att vi finner det angeläget att
underlätta för den enskilde att välja
småhusformen, dels också att kommunerna
bör åläggas ett vidgat ansvar för
i egen regi eller genom allmännyttiga
företag producerade bostäder.

En detalj som sedan länge har diskuterats
är frågan om införande av kreditgarantisystem
för bostadsfinansieringen.
Vi har i år motionerat om att
de tekniska förutsättningarna för en
kombination av kreditgarantier och paritetslån
bör undersökas, när förhållandena
på bostadsmarknaden har blivit
sådana, att en övergång till kreditgarantisystem
kan genomföras utan
risk för bostadsbyggandets finansiering.

Utskottet resolverar med en trött
gest, att man finner det »föga meningsfyllt»
att nu ta upp denna fråga till
prövning. Vi delar utskottets uppfattning
att ett sådant system knappast
kan genomföras omedelbart med hänsyn
till det rådande läget på kreditmarknaden.
Av den anledningen har
vi inte kunnat ansluta oss till högerns
yrkande på denna punkt. Men vi finner
det ingalunda självklart eller önskvärt
att bostadslångivningen för all framtid

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
skall belasta statsbudgeten på det sätt
som nu sker. Vid en normalt fungerande
kreditmarknad bör ett kreditgarantisystem
kunna fungera även på detta
område; det har provats på många
andra områden med gott resultat.

Det bostadspaket som kommer att
presenteras för riksdagen berör inte
endast frågor om bostadsbyggandets
omfattning och finansiering, utan även
andra näraliggande spörsmål: mark frågor,

hyreslagstiftning, bostadsförmedling,
bostadsstandardisering m. m.
— var för sig betydelsefulla frågor, där
vi kunnat i huvudsak ge vår anslutning
till huvudlinjerna i de framlagda förslagen.

Två väsentliga punkter tror jag att
vi har anledning att följa med uppmärksamhet:
frågan om bostadsbyg gandets

omfattning och inriktning samt
den inverkan på hyresmarknaden och
hyresnivån som de nya reglerna kommer
att få.

När det gäller bostadsbyggandets volym
kommer regeringspartiet säkerligen
i fortsättningen som hittills att tala
om folkpartiets »överbud». Vi fäster
oss numera inte så särskilt mycket vid
detta tal. Vi accepterar att regeringen
i sin långtidsplanering följer oss i spåren,
men vi misströstar alltjämt om regeringens
förmåga att praktiskt förverkliga
den redovisade målsättningen.

Då det gäller den betydelsefulla frågan
om hyreslagstiftning och hyresreglering
finner jag det inte helt obefogat
att ge inrikesministern ett erkännande
för att han ändå har funnit sig böra
angripa denna verkligt »heta potatis».
På det här området har ju förvirringen
varit total. Jag medger gärna att det
fortfarande finns utrymme för tveksamhet
på skilda punkter, men i stort
sett kan man våga hoppas att en rättvis
avvägning med ett rimligt skydd för
de boendes del skulle vara ägnad att
främja en rörligare och bättre fungerande
hyresmarknad än vi för närvarande
har.

Låt mig till sist ta upp en detaljfrå -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
ga, herr talman. Departementschefen
ägnar ganska stort utrymme åt problemet
om standardisering och rationellt
byggande. På s. 215 i propositionen
sägs bl. a. på tal härom: »Det synes inte
befogat att gå så långt som till att göra
användning av standard till ett absolut
villkor för det statliga stödet.»

Nej, det skall vi verkligen hoppas!
Jag tror visst att det är viktigt att standardiseringen
kan drivas ganska långt,
framför allt när det gäller ett stort antal
detaljer; detta är säkert en väg att
nedbringa byggnadskostnaderna. Men
låt oss ändå vara litet varsamma på
den punkten, inte driva likformigheten
och nivelleringen in absurdum. Det kan
vara tryggt att känna med sig att man
verkligen har kommit hem och inte
hamnat i grannens lägenhet.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! »Efterkrigstidens bostads-
och markpolitik grundad på ett
omfattande subventionssystem och
långtgående reglerande och dirigerande
ingrepp från det allmännas sida har
misslyckats. Bostadsbristen utgör i dag
ett av våra allvarligaste samhällsproblem.
Politiken har lett till sociala och
ekonomiska missförhållanden, avsaknaden
av individuell valfrihet samt en
generellt sett otillfredsställande bostadsmiljö.
»

Detta är högerns dom över den gångna
tidens »doktrinära» bostadspolitik.
Det är domen över en bostadspolitik
med vars stöd 1,3 miljon lägenheter
färdigställts — cirka 48 procent av totalbeståndet
— det genomsnittliga antalet
rumsenheter i nyproduktionen
ökat från 3,4 till närmare 4 med samtidig
ökning av ytan per rum och cirka
230 000 lägenheter ombyggts eller upprustats.
Boendetätheten har sjunkit
från 99 till 75 personer per 100 rumsenheter.
Utrustningsstandarden har
höjts mycket kraftigt. Domen är fälld
av en part i målet. Majoritetens dom

är utan tvekan av ett helt annat innehåll.

Det särskilda yttrande till statsutskottets
utlåtande nr 100, ur vilket det
inledande citatet är hämtat, är mycket
värdefullt. I yttrandet har på ett verkligt
klart sätt framställts det konservativa
alternativet. Det kan stå kvar som
ett monument över en inställning vars
största förtjänst var att den aldrig kom
til! praktiskt uttryck.

Det är emellertid helt klart att bostadspolitiken
är ett fält där man inte
kan nöja sig med att påvisa uppnådda
resultat. Först när alla som efterfrågar
egen bostad kan få en sådan i den ort
där man arbetar och den även motsvarar
rimliga standard- och miljökrav har
det yttersta målet nåtts. Fortsatta ansträngningar
är således ytterst angelägna.

De allmänna riktlinjerna för bostadsproduktionen
har varit föremål för beslut
av 1965 och 1966 års riksdagar.
Förslagen i propositionen nr 100 har
lagts fram mot bakgrund av att dessa
beslut fortfarande skall gälla. Detta har
också varit utskottsmajoritetens mening.

1965 års riksdag satte sålunda upp
ett produktionsmål om en miljon nya
lägenheter för perioden 1965—1974.
Detta mål har inte mött någon saklig
erinran i år. Folkpartireservanter i utskottet
har visserligen i en motiveringsreservation
erinrat om sitt partis
program som givetvis ligger 10 procent
högre, men den ordningen har vi ju
vant oss vid, varför det inte finns anledning
att närmare kommentera den
saken.

I fråga om den regionala fördelningen
har fjolårets riksdag slagit fast att
särskild hänsyn skall tas till områden
med bostadsbrist —■ som storstadsregionerna
och andra tätorter — och till
bostadsbehovet i samband med näringslivets
expansion. 1965 års riksdag uttalade,
att det är angeläget att vid den
regionala fördelningen också hänsyn
tas till de näringspolitiska betingelser -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

na och samhällets lokaliseringspolitiska
mål. Utskottsmajoriteten anser att dessa
uttalanden fortfarande bör gälla.

I detta ämne har högern och folkpartiet
förenats i en reservation, där
man väl inte tar avstånd från riktlinjerna
som sådana men anser att riktlinjerna
inte följts.

Centerpartiet har i en egen reservation
ansett att man vid fördelningen av
resurserna har gett för små andelar
både åt de expansiva orterna och åt de
mindre expansiva. Hur den ekvationen
skall lösas utan att en obekant faktor
blir kvar är inte lätt att säga.

I själva sakfrågan om riktlinjerna
för den regionala fördelningen tycks
alla sålunda vara ense. De olika uppfattningar
om tillämpningen, såsom de
uttryckts i reservationerna, kanske ändock
följts. Veterligen har inte några
politiskt betingade dimensioner hörts
i samband med fördelningsbesluten i
bostadsstyrelsen och i länsbostadsnämnderna.

I de båda nämnda reservationerna
betonas också betydelsen av att efterfrågetrycket
i storstadsområdena minskas
genom en aktiv lokaliseringspolitik.
Om detta är väl inte annat att säga
än att det får tas som ett konstaterande.
De sakliga besluten i detta ämne
tog riksdagen för några dagar sedan.
Vi får också tillfälle att senare diskutera
denna sakfråga.

I vad angår statsmakternas uttalande
i fråga om lägenheternas storlek har
utskottsmajoriteten ansett att beslutet
av föregående års riksdag skall stå fast.
Folkpartiledamöterna i statsutskottet
har tyckt sig konstatera en förskjutning
mot lägenheter om 3 rum och kök eller
större på bekostnad av 2-rumslägenheterna.
De vill därför uttala sig för flera
lägenheter om 2 rum och kök och en
minskning av 1-rumslägenheterna.

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
pekat på det förhållandet, att
grunden för de dragna slutsatserna inte
är riktig. I bostadsbyggnadsstatistiken
ingår nämligen studentbostäder och

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
ålderdomshem. I utredningens kalkyler
ingår emellertid inte dessa 1-rumslägenheter.
Därav följer att något ändrat
ställningstagande i vart fall inte kan
bygga på motionärernas argumentation.

Den minskning av andelen 2-rumslägenheter
som skett under 1960-talet
har i stället motsvarats av en ökning
av framför allt lägenheter med 4 rum
eller flera.

Det bör konstateras att motsvarande
reservation vid föregående års riksdag
stöddes av såväl högern som centern,
som emellertid nu inte velat sluta upp
bakom argumentationen.

De förändringar i lägenhetsfördelningen
som kan bli påkallade torde
komma att grunda sig på andra överväganden.
Majoritet och reservanter
synes vara ense om att utvecklingen på
bostadsmarknaden bör följas noga, särskilt
effekten av en ny hyresbildning
och en ökad rörlighet, när den börjar
göra sig märkbar.

Utskottsmajoriteten har behandlat
frågan om fördelningen på hustyper
och har därvid hänvisat till att denna
fördelning i första hand ankommer på
de lokala instanserna och deras turordning
i fråga om låneansökningar. Sett
på lång sikt har givetvis ingen invändning
rests mot meningen att det är
önskvärt att produktionen anpassas till
efterfrågan. Bostadsbyggnadsutredningen
kommer att lägga fram beräkningar
i frågan och byggnadsforskningsinstitutet
har i dagarna publicerat material
som skall ingå i dessa bedömningar.
Det vore enligt majoritetens mening
inte riktigt att föregripa dessa bedömanden.

Mot denna bakgrund måste nu den
gemensamma borgerliga reservationen
avvisas, där man utan inskränkning uttalar
sig för en ökning av småhusproduktionen,
som för nästa budgetår beräknats
till 30 procent av hela produktionen
mätt i antal lägenheter.

Också miljöfrågorna har samlat de
tre borgerliga partierna till en gemen -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

sam reservation. I själva sakfrågan är
alla uppenbarligen överens, både om
bostadsmiljöns betydelse och om fortsatta
ansträngningar för att förbättra
de bristfälliga förhållanden som råder.
Reservationen skiljer sig från majoriteten
sakligt endast i frågan om
huruvida riksdagen behöver ta ett initiativ
för att fiista Kungl. Maj :ts uppmärksamhet
på behovet av vad som
i reservationen kallas »en samlad översyn».
Enligt utskottsmajoritetens bedömning
är detta inte påkallat — inte
därför att allt redan är välordnat utan
därför att frågorna är föremål för mycket
allvarligt beaktande. Reservationerna
innehåller inte något konkret som
kunde ge bidrag till dessa strävanden.

Den nu gjorda genomgången av de
allmänna riktlinjerna för bostadsproduktionen
får väl anses ha visat att —
om man håller sig till rena sakfrågan
— det egentligen inte har visats upp
några djupgående meningsmotsättningar.
Kanske skall man till nästa års riksdag
med god vilja och litet ytterligare
tid kunna skilja bort detaljbedömningar
om tillämpningen från detta avsnitt
och i varje fall enas om de huvudsakliga
målsättningarna.

Förslagen i proposition nr 100 avser
åtgärder som i överensstämmelse med
de allmänna riktlinjerna för bostadsproduktionen
skall föra fram till det
avsedda målet, balans på bostadsmarknaden,
om vilket alla parter är eniga.
Dessa åtgärder sätts in såväl för att förbättra
förutsättningarna för bostadsproduktionen
som för att skapa betingelser
för en väl fungerande hyresmarknad.
Sålunda läggs fram förslag
rörande den långsiktiga planeringen,
markpolitiken, byggandets rationalisering
och — sist men inte minst — om
ett helt nytt system för statens stöd till
bostadsfinansieringen.

Det är glädjande att kunna konstatera
att enighet kunnat nås i så många
principiella frågor mellan alla partier,
dock frånsett högerpartiet. Skulle det
i det särskilda yttrandet använda ordet

»doktrinär» användas i något sammanhang,
förefaller det bäst passa in på
högerns egen profil i dessa frågor.

Går man igenom utskottets yttrande
och reservationerna i huvudfrågorna
och börjar med den långsiktiga planeringen,
kan konstateras att högerns
profil där fått uttryck i en reservation
beträffande planeringen inom låneramar.
Utskottsmajoriteten har anslutit
sig till den meningen att resursfördelningen
i princip skall ske som tidigare
men att det bör undersökas, om inte
kvoterna för de två närmaste åren kan
behandlas som en planeringsenhet.

Högerreservanterna går ut från den
ståndpunkten, att några planer för bostadsbyggandets
omfattning i princip
inte bör beslutas och att konjunkturläget
bör vara avgörande. Om man blott
godtar högerförslaget, blir det balans
på bostadsmarknaden, och då behövs
det ingen regional fördelning. Något
yrkande på att planerna för de närmaste
åren skall slopas finns emellertid
inte, varför man väl får uppfatta
reservationen såsom en kompletterande
programförklaring.

Reservanterna från folkpartiet har
planer för bostadsbyggandets omfattning
inte bara för tre år, utan för en
femårsperiod. I och för sig skulle väl
ingenting vara att invända mot ett sådant
resonemang, om bara förutsättningar
klargjordes att en sådan planering
blir meningsfylld på samma sätt
som exempelvis det industriella byggandet.
Då detta inte skett har utskottsmajoriteten
ej ansett sig kunna biträda
förslaget. Vidare förordas en konjunkturreserv
genom att man utöver ramarna
anvisar ett visst antal lägenheter
till en sådan reserv. Enligt utskottsmajoriteten
är detta inte nödvändigt,
då man genom att biträda dess förslag
ger Kungl. Maj :t möjlighet att öka byggandets
omfattning om förutsättningar
föreligger.

Centerpartiet har i ämnet framlagt
en fjärde ståndpunkt, där man förordar
en plan för tiden till och med 1974,

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

en plan som täcker in hela det uppsatta
produktionsmålet. De grunder
som föranlett majoriteten att inte nu
förorda en femårig planering måste
leda till att även detta yrkande avvisas.

I fråga om markpolitikens inriktning
liar utskottsmajoriteten betonat betydelsen
av aktiva kommunala insatser
inriktade på markförvärv i så stor omfattning
att mark säkerställes för minst
tio års byggande. Marken bör företrädesvis
upplåtas med tomträtt, men någon
reglering av upplåtelseformerna
förordas inte. Majoriteten biträder också
propositionsförslaget i fråga om metoderna
för upplåtelserna så till vida,
att dessa bör göras mot bakgrunden av
en flerårig planering och med beaktande
av den rationella produktionens
krav på stora och långsiktiga projekt.

I högerreservationen anföres att den
kommunala markpolitiken bör utformas
med utgångspunkt i att marken
»i princip skall kunna ägas och bebyggas
av andra än kommunen». Mot denna
formulering finns väl ingen invändning.
Däremot får uttalandet läsas med
det särskilda yttrande i tankarna, där
högerledamöterna i utskottet tagit direkt
avstånd från propositionens syn
på den kommunala markpolitikens inriktning.

Den gemensamma borgerliga reservationen
i fråga om upplåtelseformerna
skiljer sig från majoritetens uppfattning
i huvudsak däri, att man tar avstånd
från uttalandet att »mark företrädesvis
bör upplåtas mot tomträtt».

Majoritetens bedömande är uttryckligen
uttalat för de expansiva kommunerna.
Valmöjligheten har också
nämnts, även om den blir mest aktuell
i de statiska och tillbakagående orterna.
Det bör kanske noteras att centern och
folkpartiet vid 1965 års höstriksdag
ställde sig bakom ett utlåtande i fråga
om tomträttslånen, vari bl. a. uttalades
att tomträtten erbjuder jämfört med
äganderätten betydande fördelar för expansiva
kommuner. Dessa fördelar måste
anses bli avsevärt accentuerade även

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

av det förslag som nu läggs fram om
förkortning av avgäldsperioden till tio
år.

I fråga om stöd för grupper med svag
betalningsförmåga har majoriteten erinrat
om sitt uttalande till förra årets
riksdag, att frågan om koncessionsstödet
till hushåll med otillräcklig försörjningsförmåga
eller med särskilt stor
försörjningsbörda måste lösas. Arbete
pågår inom pensionsförsäkringskommittén
och familjepolitiska kommittén.
En reform av de familjepolitiska stödformerna
har aviserats till nästa års
riksdag. Den borgerliga reservationen
vid denna punkt innebär ingenting annat
än att riksdagen skulle uppmärksamma
Kungl. Maj:t på de förhållanden,
som berörs redan i propositionen. Vikten
av dessa frågor är höjd över allt
tvivel. Ur många synpunkter hade det
varit önskvärt att få en gemensam bedömning
av frågorna. Det bör dock å
andra sidan noteras, att några hyrespolitiska
effekter inte direkt följer det
föreslagna nya finansieringssystemets
genomförande.

Jag kan försäkra reservanterna att
majoriteten kommer att ägna sakförslagen,
då de läggs fram, ett mycket
allvarligt intresse, och jag vågar dessutom
påstå att ingen av reservanterna
verkligen tror att frågan inte skulle beaktas
av Kungl. Maj :t.

Propositionsförslaget om markförvärvslån
till kommun godtas i princip
av alla utom av högern. Mittenpartierna
vill ha en marklånefond redan den 1
januari 1968 och inte invänta att medel
flyter in genom skärpt realisationsvinstbeskattning.
Ståndpunkten är mycket
förklarlig. Det vill även utskottsmajoriteten
ha! Skillnaden i ståndpunkt
ligger i att reservanterna anser sig kunna
inrätta fonden utan att tala om varifrån
medlen skall tas, och detta redan
under nästa budgetår, vars riksstat nu
snart är färdigbehandlad. Det beklagliga
i reservationen är att ingen besparing
eller alternativ inkomstkälla anvisats.
Sett mot bakgrunden av de tidi -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

gare besparingsmotionernas uppsamling
av besparingsmiljoner i ental måste yrkandet
framstå som anmärkningsvärt.
Men, som sagt, jag skall för min del
gärna anteckna mig på önskelistan.

Det väsentliga förhållandet att så stor,
principiell enighet uppnåtts i frågan
bör emellertid noteras som synnerligen
glädjande och vara ett gott varsel för
den kommande behandlingen av dessa
frågor.

Frågan om ett kreditgarantisystem
har aktualiseras i högermotioner vid ett
stort antal riksdagar. Den av bostadspolitiska
kommittén gjorda bedömningen
av frågan borde ha medfört att den
nu slutgiltigt avförs från dagordningen.
Även center- och folkpartireservanterna
är eniga med majoriteten i vart fall
om att någonting inte nu bör göras i
frågan med hänsyn till att bostadsbyggandets
finansieringsvillkor inte får försämras.

Utskottsmajoriteten har funnit att långivningen
tills vidare bör bibehålla sin
nuvarande karaktär, men även att fördelarna
med en statlig totalfinansiering
av byggandet är så påtagliga, att
man bör avstå från dem endast av mycket
tungt vägande skäl. Pågående utredningsarbete
bör dock avvaktas, liksom
erfarenheterna av de träffade avtalen
med marknadens kreditgivare.

Reservationerna innehåller på denna
punkt för högerns del blankt avvisande
av totalfinansieringen, medan mittenpartierna
så att säga kastar om bevisföringen
och finner att skälen för totalfinansieringen
inte är nog tungt vägande.

Det resonemang som förs i det särskilda
yttrandet om fördelarna med enhetslån,
utlämnade av bankerna, jämfört
med reservanternas inställning leder
lätt tanken till att dessa är grundade
inte så mycket på kredittekniska
som på ideologiska skäl.

Redan förra årets riksdag godtog
principen att de boende skulle betala
boendekostnaderna. Det förslag till nytt
finansieringssystem som nu framlägges

innebär att räntesubventionerna avvecklas
både i form av underränta och
i form av räntebidrag. De kapitalkostnadskonsekvenser
som ett enbart slopande
av subventionerna skulle ge överbryggas
med ett system, som innebär en
omfördelning av kapitalkostnaderna i
tiden kombinerat med räntelån. Mot
denna nya finansieringsprincip ställer
högerreservanterna förslaget att räntesubventionerna
avvecklas under en
övergångsperiod. Som framhålls i utskottets
utlåtande skulle en avveckling
av subventionerna i dagens ränteläge
medföra en höjning av hyrorna med
cirka 35 procent — en absolut otänkbar
lösning. Den föreslagna omfördelningsmetoden
måste vara det enda tänkbara
sättet att kombinera en avlösning
av subventionerna med i princip oförändrade
kapitalutgifter för den nyare
produktionen.

Kapitalkostnadsbetalningarna regleras
enligt förslaget dels med en basannuitet
och dels med ett paritetstal.
Basannuiteten är den procentsats
av hela fastighetskapitalet som kalkylmässigt
bestämmer kapitalkostnadsutgifterna.
Utskottet har godtagit förslaget
om att denna procentsats vid övergången
bestämmes till 5,1 procent. Detta
procenttal är det tal som nu används
för att beräkna kapitalkostnadsdelen av
en hyreskontrollerad maximihyra. Det
nuvarande höga kostnadsläget har anförts
som skäl för en sänkning av basannuiteten.
Utskottet bär emellertid ansett
att detta inte ger skäl att frångå
den kapitalkostnadsnivå vars villkor
fastställdes så sent som vid förra årets
riksdag. Det bör vidare noteras, att propositionen
föreslagit, att slutamortering
skall ha skett inom 30 år. Enligt utskottets
mening bör en viss förlängning av
amorteringstiden kunna övervägas om
så skulle bli motiverat med hänsyn till
boendekostnadernas utveckling.

Av det sagda följer också, att utskottet
bestämt tagit avstånd från en höjning
av basannuiteten i enlighet med
högerreservanternas förslag.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

I det nya finansieringssystemet avses
bostadslånets storlek och säkerhetsläge
få principiellt samma omkonstruktion
som hittills. De övre lånegränserna
bibehålies sålunda.

Mittenpartierna reserverar sig mot
detta och yrkar på höjning av de övre
lånegränserna för småhus och enskilda
företag — allt under förutsättning av
viss kommunal borgen. Det förefaller
utskottet helt främmande att låta det
statliga lånets storlek bestämmas av
kommunala borgensbeslut. Det har inte
heller bedömts rimligt att i enlighet
med högerreservanternas yrkande försämra
finansieringsförutsättningarna
för de självkostnadsbestämda företagen.

Det här sagda har bara innefattat en
genomgång av de mera centrala meningsmotsättningarna
som röjts i reservationerna.
Avsikten därmed är att försöka
koncentrera bilden till de mera
allmänna frågorna. När det gäller övriga
säryttranden kanske det kan bli tillfälle
att återkomma.

Jag vill emellertid än en gång stryka
under att det bestående intrycket av
behandlingen i utskottet, trots det numerärt
stora antalet reservationer, har
blivit den principiella enighet som uppnåtts
i centrala frågor mellan alla partier
frånsett högerpartiet. Jag vill också
gärna betona min förhoppning att
det beslut som nu kommer att fattas
med denna utgångspunkt skall komma
fram till en saklig och fruktbärande behandling
av bostadsfrågan även i fortsättningen.

Utöver detta huvudinlägg i själva
sakfrågan skulle jag vilja säga några
ord om de föregående talarnas anföranden.

Om man då först går till herr Kaijser
blir man kanske litet förvånad över
högerns inställning över huvud taget
i det aktuella läget. Här har faktiskt
under lång tid diskuterats en avveckling
av de generella subventionerna.
Frågan har varit föremål för mycket
omfattande utredningar, och på basis
av dessa lägger Kungl. Maj :t fram ett

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
förslag, som så långt vi från majoritetens
sida — och jag tror även mittenpartierna
instämmer i det — kan bedöma
är ett mycket bra förslag, när
det gäller att överbrygga övergången
från det subventionerade läget till en
marknadshyra. Det vore nämligen, som
jag nyss erinrade om, helt orimligt att
gå direkt över från dagens subventionerade
tillstånd till att slopa subventionerna.
Då skulle man få en hyreshöjning
på 35 procent! Det skulle innebära
en total stagnation i bostadsbyggandet,
och dit syftar ju ingen. Ur den synpunkten
når man ju ändå genom det
framlagda förslaget den effekten, att
man avvecklar räntesubventionen men
ändå bibehåller en hyresnivå som blir
densamma i inledningsskedet och som
bör innebära att man kan upprätthålla
bostadsbyggandet på den nivå, som det
för närvarande har och som vi utan tvivel
alla är angelägna om att behålla.

Det är egendomligt att konstatera,
att när man verkligen gjort en allvarlig
ansträngning att ändra på det kritiserade
läget, då kan högern ändå inte
var med utan radar i stället upp en serie
argument mot förslaget.

Det är klart att detta förslag är ett
nytt grepp. Det är en ny väg man prövar
och det kan givetvis innebära vissa
oförutsedda ting. Men det är väl alltid
så när man prövar något nytt, att
det finns ovissa moment. Var skulle
man hamna om man inte någon gång i
något sammanhang ville pröva och ändra
på en sak?

Herr Kaijser hade ytterligare en rad
erinringar. Med hänsyn till tiden kan
jag inte ta upp alla, men jag vill bara
erinra om en sak, och det är frågan
om kreditgivningen när det gäller bostadsfinansieringen.
Riksdagen har vid
ett par tillfällen beslutat i denna fråga,
på vilken statsutskottet såg mycket allvarligt.
Det var i fjol — eller kanske i
förfjol — som riksdagen skrev både till
Kungl. Maj:t och till riksbanken. Alla
var eniga om det — utom högern, som
hade utomordentligt starka erinringar

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
att göra, framför allt när det gällde att
skriva till riksbanken.

Mot den bakgrunden är det egendomligt
att man nu är kritisk på denna
punkt. Ty vad som nu hänt är faktiskt
att de synpunkter som statsutskottet
framförde har effektuerats. Man kan väl
säga att i och med den uppgörelse som
gjordes, om jag minns rätt, i december
månad och som trätt i kraft under 1967
fungerar kredittillförseln till bostadsbyggandet
på ett fullt tillfredsställande
sätt.

Herr Gustafsson hade en del synpunkter
på småhusen och miljöfrågorna.
Dessa frågor har jag faktiskt besvarat
i mitt anförande, och det finns
ingen anledning att ytterligare gå in
på dem. I sak har vi väl inga varierande
åsikter i den frågan. Vi är alla
besjälade av en önskan att det byggs
sådana bostäder som folk vill ha. Men
sedan föreligger naturligtvis praktiska
problem. Därför är det väl bättre att
kommunalmännen, som har problemet
alldeles inpå sig och som vet hur läget
är på varje plats, får ta ställning till
dessa frågor. Jag tycker inte att man
skall försöka sig på att centraldirigera
alltför mycket på den punkten.

Beträffande miljöfrågorna är det —
det har jag också erinrat om tidigare
i mitt anförande •—• inga som helst delade
meningar. Trots allt görs det för
varje dag åtskilligt på detta område för
att förbättra bostadsmiljön. Därom är
vi alla eniga.

Herr Per Jacobsson var bekymrad
över kostnadsutvecklingen, och det är
vi naturligtvis allesammans. Alla är vi
besjälade av en önskan att det här görs
kraftiga insatser. Här pågår ju också
en planering och i övrigt en stor aktivitet
för att komma till rätta med den
problematiken, bl. a. genom ett rationellare
byggande. Tyvärr har man kanske
ännu inte hunnit se resultatet av
detta. Tills vidare har vi väl i första
band utvunnit det, att man får fram
mera med mindre arbetskraft, och det
är naturligtvis ett plus i ett ansträngt

läge. Men man får räkna med att vi,
när detta hunnit ta fast form, också får
möjlighet —• och det är ändå det yttersta
målet — att få se resultat även
när det gäller kostnaderna.

Detta var några kommentarer till de
tidigare talarnas inlägg. I övrigt ber
jag, herr talman, att få återkomma med
yrkanden i samband med föredragningen
av de olika utlåtandena.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är många punkter
som herr Bertil Petersson har anmärkt
på i de förslag som högern har framställt.
Jag skall försöka bemöta några
av dessa anmärkningar.

En väsentlig sak är, att vi hela tiden
har arbetat för att upphäva subventioneringen.
Dock är det riktigt att vi nu
vänder oss mot det förslag att ta bort
subventioneringen, som inrikesministern
har framlagt. Vi gör det därför att
vi anser att det inte innebär något reellt
avlägsnande av subventioneringen.
Man lånar pengar, som är goda, och
man räknar med att en inflation skall
fortsätta, som gör att återbetalningen
av dessa pengar på grund av löne- och
kostnadsstegringar under tiden blir så
att säga alltmer nominell. Jag tror inte
någon kan bestrida att förhållandet är
sådant. Det är på den situation med
kontinuerlig inflation, som har rått under
det senaste decenniet, som man har
byggt upp det här förslaget.

Jag erkänner villigt att förslaget är
ett försök från inrikesministerns sida
att ta bort subventioneringen, men detta
blir i realiteten inte fallet.

För två år sedan opponerade vi oss
mot förslaget att skriva till riksbanken
bl. a. därför att vi ansåg, att det var
bankoutskottet som hade att bereda
ärenden i riksdagen som rör riksbanken.
Riksbanken är ju direkt beroende
av riksdagens bankoutskott, och därför
menade vi att det inte var statsutskottet
som skulle föreslå skrivelsen i
fråga.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

HeJa vårt syfte är att få bort kvoterna,
att få bort kvarstående regleringar.
Vi kan med tillfredsställelse
konstatera, att avsikten är att hyresregleringen
och hyreskontrollen skall tas
bort, men det finns ju en hel del andra
regleringar kvar, framför allt kvoteringar
av bostäder till olika områden.
Jag tycker det framgår tydligt, inte
bara av vad jag anförde utan också av
vad herr Nils-Eric Gustafsson anfört,
hur besvärligt — för att inte säga omöjligt
— det är att göra en sådan kvotering
som är objektivt riktig. Även bostäder
i avlägsna bygder och avfolkningstrakter
behöver faktiskt förnyas,
men det kan som herr Nils-Eric Gustafsson
belyste med siffror vara ytterligt
svårt att få någon som helst byggnadskvot
till sådana områden.

Herr Jacobsson påpekade också, att
en reglerad marknad alltid kommer att
medföra rubbningar i en normal bostads-
och byggnadsmarknad.

När vi siktar på en bostadsmarknad,
där det inte i princip skall finnas några
regleringar eller så obetydliga regleringar
som möjligt och där krediterna
skall ges genom ett kreditgarantisystem,
ansluter vi oss till de synpunkter
som framlades i långtidsutredningen
förra året. Det framhölls där, att
det ankommer på de politiska instanserna
att bedöma om förändringar i
prissystemet bör tillgripas för att komma
till rätta med bostadsbristen. Det
påpekades, som jag framhöll i debatten
förra året, att allt under det att byggandet
av bostäder har ökat har bristen
blivit mera utpräglnad. Därför tror vi
alltjämt, att en dylik fri bostadsmarknad
i stor utsträckning snabbare kan
åstadkomma balans på bostadsmarknaden.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Peterssons
anförande var som vanligt mycket balanserat.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Efter det inlägg som herr Bertil Petersson
gjorde från denna talarstol står
det väl alldeles klart, att socialdemokraterna
försöker att skjuta in sig på
högerns utflykt i år när det gäller denna
fråga, och vad det lider lär väl också
vi få komma med i sällskapet, åtminstone
i valrörelsen 1968. Det brukar
ju vara så, att om högern gör någonting
får vi liksom skulden för det.

Herr Bertil Petersson ironiserade en
smula — det är inte hans starka sida,
men han gjorde det i dag — i någon
mån över att centerpartiet hade föreslagit
dels en ökning av bostadsbyggandet
i de expansiva regionerna, dels
också en ökning i de mindre expansiva
regionerna. Han använde en matematisk
term och sade att i en sådan ekvation
blir en obekant faktor kvar.

Ja, det beror alldeles på! Gör man
på det sätt som regeringen gjorde när
man flyttade byggnadsarbetare från
icke expansiva regioner hit till Stockholm,
och först sedan de kommer hit
inser att de också måste bo någonstans
och därför först låter dem bygga sina
egna hus, så utnyttjar man inte resurserna
på ett tillfredsställande sätt. Jag
framhöll bara att det är ett oacceptabelt
sätt att använda samhällets resurser
om man först animerar kommunerna
att göra en planering och sedan inte
ger dem den kvot som erfordras för att
förverkliga denna planering.

Jag har en föreställning om att man
även här i Stockholm, som ju har ett
ökande befolkningstal — inte precis i
inre Stockholm men i varje fall i Storstockholm
— lider av detta. En hel
massa energi och resurser går bort just
genom denna ryckighet och omflyttning,
vilket jag har velat understryka.
Det är ingen svår ekvation, herr Bertil
Petersson. Om man utgår från en ordentlig
planering kan man nå ett bättre
resultat. Jag tror att herr Bertil Petersson
håller med mig om att det inte var
särskilt klokt med denna invasion av
byggnadsarbetare till Stockholm. Jag
skall inte vara elak mot herr Bertil Pe -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
tersson och säga, att det som man då
gjorde, nämligen att flytta byggnadsarbetare,
påminner i någon utsträckning
om att trolla med knäna. Jag skall
inte alls göra någon sådan jämförelse,
därför att jag vet att kreditmöjligheterna
här har haft sin stora betydelse.

Sedan sade herr Bertil Petersson —
vilket var det för mig mest svåra att
lyssna till, därför att han liksom vände
tummen ned för småhusen — i den
första delen av sitt anförande, att regeringspartiet
och utskottet inte har
kunnat vara med om att ge någonting
på hand åt ett ökat småhusbyggande,
trots att man i de omkringliggande länderna
har en mycket större andel småhus
av den totala bostadsproduktionen.
Senare i sitt anförande modifierade
herr Bertil Pettersson sitt tal och sade,
att visst är alla intresserade av att man
kan bygga småhus. Därefter begagnade
han ett ord, som jag tycker är väldigt
fult, nämligen »centraldirigera». Vi har
inte velat centraldirigera. Vi har velat
ge kommunerna ute i landet möjlighet
att fullfölja den planering som statsmakterna
har animerat dem till. Kommunerna
har inte dessa möjligheter
med den politik som nu förs.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
inledde med att säga, att folkpartiet
som vanligt ligger över regeringen i
sin målsättning när det gäller bostadsbyggandets
omfattning. Han tillägger
dock tröstefullt, att vi har vant oss därvid,
varför det egentligen är något som
vi inte fäster så stort avseende vid. Jag
vill bara uttrycka den förhoppningen
att denna klädsamt likgiltiga attityd
från ömse sidor skall göra ett mycket
starkt intryck på kammaren.

Därefter behandlade herr Petersson
de olika reservationerna. Han hade väl
i sak inte så stora invändningar att
göra mot flertalet av dem, men han ansåg
att det inte förelåg några direkta

förslag till hur man skulle lösa de olika
problem som reservanterna tagit
upp. Jag vill bara säga att reservationer
är ju inga utredningar. Man kan
inte rimligtvis begära att det där skall
presenteras några fullständiga detaljlösningar.

Herr Petersson återkom till frågan
om bostadsbyggandets omfattning och
sade att han i och för sig inte har mycket
att invända, om vi kan öka bostadsbyggandet
till den nivå som vi föreslagit.
Emellertid måste förutsättningarna
klargöras, och det har inte skett,
sade herr Petersson. I anslutning till
det uttalandet skulle jag vilja ställa två
små frågor. Den ena lyder: Är bostadsstyrelsens
planläggning helt ogrundad,
och har man inte där, när man har
gjort upp sina prognoser, haft något
reellt underlag för sin bedömning? Den
andra frågan är: I vad mån är förutsättningarna
för regeringens målsättning
fram till 1974 klarlagda? Jag tror
att vi där har åtskilliga dunkla punkter.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kaijser fortsatte
sin argumentation att subventioneringen
av bostadsbyggandet reellt sett inte
skulle vara avvecklad. Han förde ett
resonemang om fortsatt inflation, att
det inte är samma pengar man lånar
som dem man betalar tillbaka o. s. v.
Är inte detta i mycket hög grad ett
sofistiskt argumenterande? Vi kommer
ju ändå att slopa subventionen. Att sedan
föra in andra saker i resonemanget
och med sidoargument söka ge en bild
av att vi i realiteten har subventionerna
kvar, finner jag, lindrigt sagt, egendomligt.

Vidare kom herr Kaijser tillbaka till
kreditgarantisystemet och till påståendet
att byggandet har resulterat i större
och större brist, vilket skulle vara
ett argument för att systemet inte fungerar.
Vad beträffar kreditgarantisyste -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

met har ju, som jag erinrade om i mitt
tidigare anförande, bostadspolitiska
kommittén avvisat det, och det finns
utan tvekan argument för att det bör
avföras från dagordningen. Jag tror för
min del att bostadsfrågan är en så
utomordentligt betydelsefull social fråga
att det är angeläget att samhället har
ett ordentligt grepp om den även i
framtiden.

Att vi trots ett omfattande byggande
har en stor brist är något som i och
för sig inte har med bostadspolitiken
och sättet att sköta den att göra. Vi befinner
oss i ett läge där det råder brist
på ett antal orter. Det beror väl närmast
på att vi har haft en befolkningsomflyttning
mer omfattande än någonsin
förut under efterkrigstiden och att
vi helt enkelt inte kunnat avdela resurser
för bostadsbyggandet i den omfattning
som hade varit önskvärd. Men
detta har väl inte i och för sig med
bostadspolitiken att göra — att vi inte
har tillräckliga resurser ger ju inte anledning
att säga att det är fel på bostadspolitiken.
Faktum är att vi inte
någonsin tidigare byggt lika mycket
som under efterkrigstiden. Framför allt
gäller detta de gångna åren av 1960-talet, då vi haft ett byggande som torde
vara nästan enastående i världen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
konstaterade att man när det gäller att
bedöma bostadspolitikens resultat måste
ta hänsyn också till den folkomflyttning
som ägt rum i vårt land. Jag är
beredd att instämma med honom på
den punkten. Men herr Petersson tillhör
ett regeringsparti som också har
ansvar för andra åtgärder här i samhället
— vi från centern tror att om
lokaliseringspolitiken tidigare kunnat
komma i gång så hade även bostadspolitiken
varit i ett något bättre läge
den dag som är.

Sedan skulle jag gärna vilja upprepa

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.
min fråga om miljöproblemen, om herr
Bertil Petersson vill svara på den
punkten. I propositionen och utskottets
utlåtande förbigår man nästan helt miljöfrågorna,
och jag skulle som sagt nu
vilja fråga herr Petersson — det är en
liten provokation: Företrädde herr Palme
regeringens och socialdemokraternas
grunduppfattning när han i Hälsingborg
sade: »Över huvud taget är
miljöfrågorna mycket försummade.
Man saknar en helhetssyn på miljön.
Därför är den hotad av resultaten av
den tekniska utvecklingen»? Detta är
ett ordagrant citat, men den Palmeska
uppfattningen återfinns inte i utskottets
skrivning. Vilken uppfattning har
herr Bertil Petersson? År inte miljöproblemet
en viktig fråga inom bostadspolitikens
ram? När kan vi vänta
att hela det socialdemokratiska partiet,
inklusive socialdemokraterna i
statsutskottet, kommer fram till den
klarsyn som Olof Palme av allt att döma
har tillägnat sig?

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Petersson sade
att jag trots allt fortsätter att göra gällande
att det föreslagna systemet innebär
en subventionering; en subventionering
i tiden, om man så får säga. Jag
kan hålla med om att hur man än lånar
upp pengar föreligger under en
inflation det förhållandet att man hetalar
igen med pengar som är mindre
värda än dem man fick ut när lånet
togs, för så vitt man inte har indexlån.
Men vid denna metodik gör man inte
ens ett försök att betala tillbaka utan
att ta hänsyn till inflationsutvecklingen.
Mot slutet av låneperioden behöver
fastigheterna mera pengar till underhåll
o. s. v., och då kan det vara önskvärt
med minskade avbetalningar och
smärre annuiteter, som det skulle bli
efter en vanlig nominell återbetalning.
Men man får inte den minskningen vid
detta system. Det kan innebära — det
framhålls av de sakkunniga och även

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

av departementschefen —- att man på
grund av en sådan utveckling förlorar
när det gäller lånen. Det förhållandet
måste väl ändå innebära en viss subventionering.

Herr Bertil Petersson sade att bristen
på bostasmarknaden väl ändå inte
till någon del kunde vara förorsakad
av bostadspolitiken. Jag vill med anledning
härav än en gång citera uttalandet,
att det ankommer på de politiska
instanserna att bedöma om förändringar
i prissystemet bör tillgripas
för att komma till rätta med bostadsbristen.
Det kan vara av intresse —
som jag sade förut — att påpeka vilka
som har gjort detta uttalande. Uttalandet
har gjorts av sekretariatet för ekonomisk
planering inom finansdepartementet.
Det kan således här inte vara
fråga om någon politisk värdering, i
varje fall inte från högerhåll.

Om priserna får slå igenom leder det
självfallet till en viss höjning av hyreskostnaderna.
Hur stor den blir kan
vara svårt att bedöma. Vid eu balans
på bostadsmarknaden och byggnadsmarknaden
finns det anledning tro att
hyreskostnaderna inte alls kommer att
stiga på motsvarande sätt som de nu
gör. Det kan väl också hända att folk,
med nuvarande subventionering, vill
ha större bostäder än vad de egentligen
har råd till. Det är kanske i och
för sig ingenting felaktigt, om de vill
offra mer och mer pengar på den saken.
Det innebär en standardhöjning
som också kan ha en viss betydelse.
Det har dock blivit en viss ändring i
det avseendet under senare tid. Jag vill
erinra om förändringen när det gäller
hushållsarbetet. Om båda makarna är
borta från hemmet hela dagen och barnen
praktiskt taget också hela dagen
vistas på barndaghem, familjedaghem
eller i fritidshem, om familjerna, vilket
är fallet i stor utsträckning, har bil och
dubbla bostäder — de har också sin
fritidsstuga — innebär allt detta ju att
behovet av större bostäder inte är riktigt
detsamma nu som tidigare.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig helt kort säga
till herr Kaijser att vi sannolikt inte
kommer överens. Vår linje är ju den
att vi vill avskaffa räntesubventionerna
genom en metod som innebär att vi
skall kunna i nyproduktionen bevara
en hyra motsvarande den vi har haft
under den subventionerade tiden för
att därmed kunna upprätthålla den produktion
av bostäder som är nödvändig.
Vad högern vill är att slopa räntesubventionerna
och låta marknadshyran
slå igenom. Det är klart att man kan
säga att därigenom skapas omedelbar
balans på hyresmarknaden, men i verkligheten
åstadkommer man ju inte en
sådan balans. Detta är bara ett sätt att
dölja hela problematiken. I själva verket
betyder det att en mycket stor
grupp av hyresspekulanter över huvud
taget inte längre kan efterfråga bostäder.
Det vill vi, herr Kaijser, inte vara
med om.

Herr Gustafsson i Byske sade att så
här långt före valrörelsen skjuter vi in
oss på högern, men när vi kommer litet
närmare valrörelsen riktas kanonen
även mot centern och folkpartiet. Ja,
det återstår att se. Men det är möjligt
att om mittenpartierna skall kunna föra
en meningsfylld borgerlig politik måste
de på något sätt ha högern med sig.
Och ur den synpunkten kanske herrarna
kommer in i bilden.

Jag vill sedan ta upp den där ekvationen,
som inte går ihop. Centern kräver
alltså ökade resurser både i expansiva
orter och även i mindre expansiva.
Vad jag ville framhålla är att man
om man har en viss given volym till sitt
förfogande, som skall fördelas, och då
vill öka resurserna på det ena hållet
måste man minska dem någon annanstans.
Det är denna fråga som centerpartiet
genom sin skrivning går förbi.
Vill man en åtgärd, som får konsekvenser
på annat håll, skall man klart ange
detta. Självfallet är det bekvämare att
vara generös i båda riktningarna.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Herr Jacobsson sade vidare något om
att vi skulle vara likgiltiga för behovet
av en ökning av bostadsbyggandet —
eller missförstod jag honom? Yttrandet
gick i varje fall i denna riktning. Jag
vill bestämt reagera mot ett sådant påstående.

Därefter frågade herr Jacobsson om
man inte borde fästa någon vikt vid
bostadsstvrelsens prognos. Jo, det skall
man självfallet göra. Men vad verken
framlägger för Kungl. Maj:t är ju ändå
förslag som sedan prövas i Kungl. Maj :ts
kansli, där de blir föremål för avvägningar.
Vi som är ledamöter av statsutskottet
har ju erfarenhet av att det inte
är säkert att de olika förvaltningsgrenarna
får igenom exakt vad de framfört
önskemål om, utan det blir en totalbedömning
och en avvägning av de olika
behoven. Det är väl också det som skett
i detta fall, nämligen att man när man
har begränsade resurser tvingats att
göra en avvägning.

Vår inställning till bostadsproduktionens
omfattning framgår ganska klart
av utlåtandet, där vi uttalar att Kungl.
Maj:t enligt statsutskottets förslag —
som jag förmodar att riksdagen kommer
att godkänna — förutom det antal
lägenheter som nämns skall få fullmakt
att, om situationen blir sådan att den
medger ett ökat utrymme härför, höja
bostadsbyggandet. Mer positivt och klart
kan man väl knappast uttala sig på
denna punkt.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
sade att vi döljer problematiken. Jag
vill göra gällande att också det kreditsystem,
som föreslås i propositionen,
innebär ett döljande av den egentliga
problematiken. Det ser ut som om man
helt och hållet avskaffade subventionerna
— vilket vi skulle vara helt tillfredsställda
med — men man gör det
inte riktigt.

Till herr Nils-Eric Gustafsson vill jag
säga att han inte skall vara orolig för

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
vårt ställningstagande inför 1968 års
val. Vi kan inte i det borgerliga samarbete,
som vi i stor utsträckning hoppas
på, ha samma uppfattningar på alla
områden. Det finns ju åsiktsdifferenser
även inom de olika partierna. Det kan
alltså inom vissa områden förekomma
åsiktsdifferenser mellan de tre borgerliga
partierna, men inför valrörelsen
hoppas jag att vi i stort sett skall kunna
få ett gemensamt borgerligt alternativ.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag till min
gode vän herr Ivaijser rikta ett tack
för de tröstande ord som han här uttalade.
Vi får väl se, skulle jag vilja säga
med herr Bertil Petersson.

Det återstår att se, sade herr Kaijser,
om nu socialdemokraterna skall klumpa
ihop de tre icke socialistiska partierna
litet längre fram — det brukar bli
så. Vi har fullt klart för oss att det är
och kommer att vara en ambition från
socialdemokraterna att få till stånd en
sådan hopklumpning.

Sedan gör herr Bertil Petersson det
oerhört enkelt för sig när det gäller ramar,
kvoter och resurser. Vad är det vi
talar om? Jo, hur samhällets resurser
skall kunna tillvaratas på ett sätt som
ger maximal effekt. Vi tror inte att förflyttningen
av byggnadsarbetare bidrog
till ett maximalt utnyttjande av resurserna.

Herr Petersson menar — och däri har
han alldeles rätt — att kvoten är mer
eller mindre given. Men vad är det som
avgör hur mycket som byggs i detta
land? Jo, det är tillgången på arbetskraft,
tillgången på resurser och tillgången
på färdigprojekterade byggen.
Det behöver inte med nödvändighet bli
ett mindre byggande enligt vår metod
än enligt herr Bertil Peterssons.

Jag vidhåller den uppfattningen, och
jag skall icke besvära herr talmannen
mera i denna omgång.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Det nya mark- och bostadspolitiska
paket, som vi i dag har
att till vissa delar ta ställning till, inger
åtminstone den kommunistiska riksdagsgruppen
starka betänkligheter på
flera punkter.

Även om åtskilliga av de åtgärder
som föreslås i propositionen, främst i
fråga om markpolitiken och industriellt
byggande, innesluter flera positiva drag,
måste tyvärr förslaget i stort betecknas
som ett steg i riktning mot de borgerligas
ståndpunkter i bostadsfrågan. Ett
vittnesbörd härom, som vi också hänvisar
till i vår motion, är det uttalande
som direktören i näringslivets byggnadsdelegation
gjorde i våras vid årsmöte
med Svenska byggnadsindustriförbundets
mellersta distrikt. Han förutspådde
att fastighetsägarna inom överskådlig
tid kommer att ha flera lägenheter
än som går att hyra ut. Han sade:
»Regeringsförslaget är i stort sett utmärkt
. . . Det uppfyller de flesta av de
krav som oppositionen och fastighetsägarna
framfört under de många år det
nuvarande systemet fungerat och som
lett till att bostadsköerna fortfarande är
lika långa.»

De borgerliga partierna har som bekant
länge varit förespråkare för att
genom marknadshyror upprätta »balans»
på bostadsmarknaden. I detta
sammanhang har de stående kraven
varit att avskaffa hyresregleringen och
andra former av samhällelig hyreskontroll.
Vi anser som hittills att samhället
i sin hand måste behålla möjligheten
att kontrollera hyreskostnaderna
och på olika sätt medverka till att förhindra
spekulation och oförtjänta vinster
då det gäller den för människornas
tillvaro så betydelsefulla bostadsfrågan.

Det är givetvis rimligt att i ett dynamiskt
samhälle från tid till annan ompröva
former och metoder i den samhälleliga
verksamheten. Detta måste givetsvis
också gälla bostadspolitiken.
Vad vi vänder oss mot i de föreliggande
förslagen är att det t. ex. i fråga om

markpolitiken i flera fall saknas avgörande
ingrepp för att hindra fortsatt
markspekulation. Förslagen om avtalsfrihet
på hyresmarknaden, teorierna om
lägenheternas bruksvärde och hyressplittring,
förslagen till ny finansieringsform,
allt detta sammantaget bär i
sig element till kraftigt stegrade boendekostnader.
Och det är inte stegrade
boendekostnader och högre hyror som
bostadskonsumenterna väntar sig, utan
tvärtom. Men jag är rädd att många, ja,
alltför många, kommer att bli besvikna.

Till detta kommer det förhållande
som nämnts tidigare här i dag att förslagen
framlägges till avgörande utan
att det samtidigt — jag betonar samtidigt
— lagts fram några som helst förslag
till sociala motåtgärder för de
grupper i samhället som inte orkar bära
de nya utgifterna. Vi anser att regeringen
och utskottet alltför lättvindigt
avfärdar dessa frågor genom att hänvisa
till pensionsförsiikringskommitténs
och familjepolitiska kommitténs arbete
och de från socialdepartementet förebådade
förslagen till reform av samhällets
familjepolitiska stödformer, vilka
dock inte är avsedda att genomföras
förrän under budgetåret 1968/69. Att
dessa förslag inte framlägges samtidigt
med de förslag vi behandlar i dag anser
vi vara en stor svaghet, och det
tvingar oss att i det aktuella läget inta
en starkt kritisk hållning till flera av de
föreliggande förslagen.

När det gäller frågan om en ny markpolitik
och i detta sammanhang förslaget
om den kommunala förköpsrätten
liksom förslaget om införande av en
särskild beskattning av markvärdestegringsvinster
sammanfaller de framlagda
förslagen i långa stycken med vad vi i
olika sammanhang har föreslagit. Dock
anser vi att markvärdekommitténs utformning
av nya skatteregler bör omprövas
men till detta får vi återkomma
senare i år när dessa förslag skall
behandlas.

Förslaget om inrättande av en statlig
marklånefond hälsar vi med tillfreds -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

ställelse, även om vi anser att såväl
amorteringstiden som den amorteringsfria
tiden för lånen satts väl kort och
borde ha kunnat utsträckas till förslagsvis
15 respektive 8 år.

Beträffande förköpslagstiftningen tror
vi att den hade fått väsentligt större betydelse
om den hade åtföljts av en genomgripande
reformering av expropriationslagstiftningen
såväl när det gäller
snabbheten i handläggningen som inte
minst i fråga om grunderna för fastställande
av markpriset. Väsentligt kortare
expropriationstider och vidgad expropriationsrätt
skulle ge kommunerna en
reell valmöjlighet i alla de fall då förvärv
enligt förköpslagen kommer att
betinga oskäliga priser.

Av remissvaren framgår tydligt att
remissinstanserna har delade meningar
och ofta starkt kritiska anmärkningar
att anföra. Kooperativa förbundet hyser
starka tvivel på att förköpsrätten är
ett effektivt instrument för att uppnå de
angivna syftena. Det är föga sannolikt
att tillräckliga områden av just den
mark som ur kommunal planeringssynpunkt
ter sig åtråvärd kommer att utbjudas
till försäljning. Enligt vår mening
är expropriationsförfarandet det
enda effektiva medlet i detta avseende.

Lantmäteristyrelsen anser att förköpsrätten
blir av värde som ett alternativ
till expropriation. Hovrätten över
Skåne och Blekinge betvivlar att förköpsrätten
i nämnvärd grad kan bidra
till en aktiv markpolitik. Förfarandet
blir visserligen enkelt i förhållande
till expropriationsförfarandet, men
kommunen är hänvisad till att använda
förköpsrätten först när den enskilde
utbjuder marken till försäljning. Försäkringsbolagens
riksförbund anser att
utnyttjandet av förköpsrätten blir så
beroende av tillfälligheter att kommunerna
i sin planläggning knappast kan
ta med förköpsrätten i beräkningen.

Trots de kritiska anmärkningar som
jag har återgivit och som enligt vår mening
inte kan förbises vid en bedömning
av frågan är vårt parti positivt in -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.
ställt till förköpsrättslagen, och med
vissa ändringar kan vi acceptera lagförslaget.
Vi hade dock helst sett att
expropriationslagstiftningen effektiviserades
på sådant sätt att expropriation
kunde genomföras betydligt enklare,
snabbare och billigare än vad som för
närvarande är fallet. Detta särskilt som
vi betraktar förköpslagen endast såsom
ett komplement till expropriationslagen.

Beträffande de åtgärder för ett rationellare
byggande som förordas i propositionen
ansluter vi oss i stort sett till
dessa. Det finns utan tvivel mycket att
göra på detta område i syfte att förbilliga
bostadsproduktionen och därmed
dämpa eller bryta den nu starkt
uppåtgående trenden i fråga om produktionskostnaderna.

I regeringens förslag saknas emellertid
enligt vår mening en mycket viktig
förutsättning för att de statliga åtgärderna
skall ge resultat. Vi avser ett direkt
statligt engagemang i bostadsproduktionen
genom medverkan i ett eller
flera större byggnadsföretag, som kunde
föra ut de rationella metoderna, men
framför allt i öppen konkurrens med
de i dag dominerande privata byggnadsföretagen
framtvinga den rationalisering
av byggnadsindustrin som är de
statliga åtgärdernas yttersta syfte. Jag
vill i detta sammanhang erinra om de
förslag som vi sedan flera år tillbaka
ställt här i riksdagen om tillskapandet
av ett statligt-fackligt-kooperativt byggnadsföretag.
I fråga om detta förslag —
inte enbart framfört från vårt håll —
hänvisar utskottet till att det ligger
inom byggnadsindustrialiseringsutredningens
ram att utreda den saken. Det
argumentet har anförts tidigare när den
här frågan diskuterats. Eftersom ingenting
har hörts från denna utredning om
hur långt man kommit i denna fråga
vore det tacknämligt om detta snarast
kunde redovisas.

När det gäller regeringens förslag till
ny finansieringsform för bostadsbyggandet
har vi svårt att i långa stycken
acceptera detta eftersom det på

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
intet sätt har som förutsättning en bestämd
statlig kredit- och räntepolitik.
En annan lika uppenbar svaghet är att
slopandet av räntesubventionerna inte
heller är knutet till några bestämda förslag
beträffande kompensation till vissa
för hyreshöjningar särskilt utsatta
grupper, såsom barnfamiljer, pensionärer,
handikappade och låglöneanställda,
som inte kan komma i åtnjutande av
gällande stödreformer.

Regeringens förslag till ny finansieringsform
för nyproduktionen leder
som bekant till att lägenheterna blir dyrare
ju äldre de blir. Utan att här göra
ett försök att tränga in i det nya finansieringssystemet
vill jag gärna ge min
anslutning till de förslag som framförts
av herrar Dahlberg och Svenning in. fl.
om att basannuiteten inte sätts till 5,1
procent utan till 4,6 procent. Liknande
tankegångar har framförts av herrar
Strand och Herbert Larsson, och vi delar
deras uppfattning i den frågan. Enligt
motionärernas mening skulle detta
kunna innebära en sänkning av inflyttningshyran
med cirka fem kronor per
kvadratmeter lägenhetsyfa.

Vi har vidare i vår motion sagt att
med nuvarande ränteläge med ett diskonto
på 5 procent beräknas staten utan
subventioner kunna låna ut pengar till
bostadsbyggandet till en räntesats av
6 procent. Om diskontot sänktes med
ytterligare bara 1 procent skulle statens
självkostnadsränta sannolikt bli 5 procent.
Den subventionerade räntan i nyproduktionen
är nu 4 procent, medan
räntegarantin för olika årgångar av hus
mellan 1958 och nu varierar mellan
6 procent och 4 procent. Därest statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet
infördes med en fast ränta av låt oss
säga 5 procent skulle förutsättningar
föreligga att slopa räntesubventionerna
utan att någon mera väsentlig höjning
av hyresnivån skulle behöva inträffa.

Sammanfattningsvis är vår ståndpunkt
den att vi kan acceptera ett successivt
avskaffande av räntesubventionerna
beträffande bostadslån bara i
samband med en bestämd här i kort -

het angiven räntepolitik samt ett konkret
program för kompensation till vissa
grupper i händelse av stegrad hyresnivå.

Jag nämnde frågan om statlig totalfinansiering.
Jag vill erinra om att vi
i år liksom förra året motionerat om
inrättande av en statlig bostadsbank eller
annan form för statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet.

Särskilt i storstadsområdena har det
ryckiga, otillräckliga bostadsbyggandet
som sin väsentliga förklaring haft den
otillfredsställande kreditförsörjningen.
När regering och riksdag varje år beslutar
om att ett visst antal lägenheter
skall byggas, vore det rimligt att statsmakterna
också drog försorg om att
de bostadskrediter, som är förutsättningen
för att man skall kunna uppfylla
de plansiffror man ställer upp och
som det enligt den samhällsekonomiska
bedömningen finns utrymme för, verkligen
stod till bostadsproducenternas
förfogande. Som bekant har detta inte
varit fallet, även om regeringen sedan
en tid tillbaka har en överenskommelse
med kreditinstituten om en bättre ordning.
Kreditgivningen till bostadsbyggandet
avgörs väsentligen av de enskilda
kreditinstituten, som utifrån olika
intressen och andra kreditbehov i
hög grad avgör hur statsmakternas intentioner
kommit till uttryck i praktiken.
I en ledande artikel i Aftonbladet
förra hösten framhölls beträffande
denna ordning:

»Uppenbarligen är det för närvarande
så att de politiska beslut som fattas
om bostadsbyggandets omfattning och
lokalisering korrigeras av beslut som
träffas i affärsbankernas direktionsrum.
Det är kanske blandekonomi, men
det är dålig ekonomi. Det är inte särskilt
bra demokrati heller.»

Bostadspolitiska kommittén, som förra
året avlämnade sitt betänkande, har
också tagit upp frågan om statlig finansiering
av bostadsbyggandet. Kommitténs
majoritet, som i och för sig ställer
sig positiv till ett sådant kreditsystem,
ville ändå inte förorda ett sådant sy -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

stem, beroende bl. a. på den påstådda
oklarheten om vilken betydelse en statlig
bostadsbank skulle få för den övriga
kreditmarknaden. För vår del anser vi
att en sådan finansiering av bostadsbyggandet
måste bli en hörnpelare i
den statliga bostadspolitiken. Vi hälsar
därför med stor tillfredsställelse att departementschefen
ansluter sig till den
av bostadspolitiska kommittén anförda
bedömningen att en statlig totalfinansiering
rent tekniskt är en enkel väg
att uppnå en rationell kredittillförsel
till bostadsbyggandet. Lika tillfredsställande
är utskottets skrivning när man
säger att man liksom departementschefen
är av den meningen, att problemet
att finna rationella former för bostadsbyggandets
kreditförsörjning skulle få
sin bästa lösning, om staten helt tog
ansvaret för finansieringen genom att
tillhandahålla hela den för bostadsbyggandet
erforderliga krediten. Man säger
vidare att de fördelar som från bostadssektorns
synpunkt är förenade med
en sådan finansieringsordning'' synes
utskottet så påtagliga att de bör avstås
endast av mycket tungt vägande skäl.

Jag fattar dessa uttalanden så att vi
så småningom har att vänta konkreta
förslag i den riktning vi har föreslagit,
vilket i hög grad skulle bidra till
ett kontinuerligt, planmässigt bostadsb}rggande
på hög nivå.

Regeringen aviserar avgörande i ett
annat sammanhang av frågan om avskaffande
av hyresregleringslagen och
införande i stället av en ny lag om besittningsskydd.
Med hänsyn härtill skall
jag inte närmare gå in på för- och nackdelar
hos den ena eller andra av dessa
lagar, respektive om den ena kan ersättas
med den andra utan väsentliga vådor
för flertalet hyresgäster. Jag vill
ändå här ange vår principiella syn på
behovet av samhällelig hyreskontroll
under överskådlig tid.

Som jag redan inledningsvis nämnt
är vi av den meningen att samhället på
allt sätt bör medverka till att motverka
hyreskostnadernas stegring. Åtgärder i
denna riktning är en bättre markpoli -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.
lik samt kredit- och räntepolitik liksom
insatser för snabbare industrialisering
och förbilligande av byggandet.
Men ett nödvändigt medel är också att
samhället behåller en hyreskontroll av
ett eller annat slag. Ett av motiven för
detta är att vi trots de allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagens tillväxt
har ett omfattande bestånd av privata
hyreslägenheter — 600 000 enbart
på hyreskontrollerade orter. Vi anser
att det inte kan vara rimligt, allra helst
i ett bristläge, att vare sig avskaffa eller
mera väsentligt eftersätta den kontroll
samhället utövar i syfte att hindra
det privata fastighetskapitalet att skörda
ökade vinster.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den principiella uppfattningen som
vi, med stöd av kraven i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, vid ett flertal
tillfällen motionerat om i riksdagen,
nämligen att de privata hyreshusen efter
hand borde överföras i samhällelig
ägo. När detta i mera väsentlig grad
blivit fallet, kommer givetvis frågan
om statlig hyreskontroll i ett nytt läge.

Ett avskaffande av hyreskontrollen
kan bara gagna det privata fastighetskapitalet.
Dessutom kan väsentligt höjda
hyror säkert leda till den sorts »balans»
på hyresmarknaden som herr
Kaijser och de borgerliga här i dag har
förfäktat och som åstadkommes genom
att köerna till bättre bostäder jagas
i väg medelst en orimlig hyressättning.
Detta sätt att lösa bostadsbristen kan
vi inte acceptera.

Vi återkommer som sagt till hyresregleringen
och förslaget om en ny hyreslag,
då denna senare kommer till
avgörande. Vi vill emellertid redan nu
bestämt vända oss emot avskaffandet
av den hyreskontroll som sammanhänger
med statlig långivning. Det
finns ingen anledning varför samhället
inte skulle utnyttja denna möjlighet till
hyreskontroll, även om långivningen
upphörde att vara subventionerad.

Till sist några ord om bostadsbyggandets
omfattning.

Den av riksdagen antagna målsätt -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 19G7 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.
ningen för bostadsbyggandet under tioårsperioden
1965—1974 nödvändiggör
schematiskt räknat en produktion av

100 000 lägenheter per år. Redan första
planåret innebar ett underskridande av
denna siffra. Vi anser det därför nödvändigt
med planering för en ökad takt
i bostadsbyggandet. Bostadsstyrelsen
föreslår eu ökning med 3 000 lägenheter
per år utöver 1966 års nivå på 92 000
lägenheter. För år 1967 föreslår styrelsen
sålunda 95 000 lägenheter, för år
1968 98 000 lägenheter och för 1969

101 000 samt för år 1970 104 000 lägenheter.
Bostadsbyggande med statligt
stöd skulle enligt styrelsens antagande
om byggande utan statliga lån bli 87 000
respektive 90 000 och 92 000 lägenheter.

Situationen på bostadsmarknaden är
enligt vår mening sådan att ett genomförande
av bostadsstyrelsens förslag
måste betraktas som oundgängligt. Departementschefen
vill emellertid begränsa
bostadsbyggnadsplanen till 90 000
lägenheter. En sådan begränsning är
olycklig. Den fortgående koncentrationen
till storstads- och tätortsregioner
och bostadsbristens omfattning i främst
dessa områden nödvändiggör en ökad
takt i bostadsbyggandet.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
med några ord beröra ett par av de
frågor som herr Nils-Eric Gustafsson
tog upp.

Herr Gustafsson talade om ytterliglietsförslag
från kommunisterna, som
inte är ägnade att lösa frågan. Jag skulle
bara vilja fråga herr Gustafsson vilka
förslag från vårt håll som är ytterlighetsförslag.
Är det när vi anmäler
tveksamhet mot att samhället avhänder
sig möjligheten att påverka hyressättningen?
Är det när vi stöder ett förslag,
framfört av socialdemokraterna,
om en lägre basannuitet? Eller är det
när vi påvisar vad en lägre ränta skulle
betyda för bostadsbyggandet? Är det
när vi förordar en statlig totalfinansiering
genom en statlig bostadsbank
— ett förslag som i princip också förordas
av både departementschefen och

utskottsmajoriteten? Är det när vi föreslår
direkt engagemang från statens
sida i form av medverkan i ett statligtfackligt-kooperativt
bostadsföretag —
ett förslag som också har framförts av
en enhällig kongress i Byggnadsarbetarförbundet?
Eller är det när vi säger
att det är svårt att fatta avgörande på
skilda punkter med hänsyn till betalningssvaga
grupper?

Del är några frågor som jag skulle
vilja ställa. Jag kan inte frigöra mig
från uppfattningen att herr Gustafsson
fattat sin ställning som centerman så
att alla förslag som inte överensstämmer
med folkpartiets är ytterlighetsförslag.
På mig verkar det som om anpassningen
från centerpartiets sida inom
mittpartiäktenskapet har resulterat
i denna något förändrade attityd från
centerpartiet.

Herr talman! Med det anförda kommer
jag senare att yrka bifall till motionsparet
1:65 och 11:81, motionerna
I: 806 och II: 1003 samt motion II: 647.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Jacobsson började
sitt anförande med att säga att bostadsdebatten
inte tilldrar sig så stort
intresse därför att den inte är lustbetonad.
Riksdagshuset är ju inte något
lusthus, och det är ju inte fråga om
någon speciell show. Stillsamheten i
den förda debatten är kanske ändå ett
uttryck för en form av avspändhet inför
dessa frågor. Vi har diskuterat dem
sedan länge. Vi har utrett frågorna. Åtskilliga
kommittéer har sysslat med
dem de senaste åren. Företrädare för
olika partier har deltagit, vilka jag
tror haft kontakter med respektive partier
för att i de principiellt avgörande
frågorna få en vägledning och mer eller
mindre få garantier för att den ståndpunkt
man väljer i utredningssammanhanget
kan bli en partiets framtida
linje.

Jag vill dessutom tillägga att vi ju
under fjolåret från vårt partis sida ha -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

de anledning att lägga fram ett fullständigt
mark-, hyres- och bostadspolitiskt
program i 32 punkter som underställdes
medborgarnas offentliga kritik
och debatt. Den som är intresserad kan
i propositionen konstatera att praktiskt
taget varje punkt av de 32 återfinns
i de förslag som vi nu har lagt
fram. Det kan alltså inte vara någon
överraskning, och är heller inte någon
överraskning för dem som har deltagit
i den bostadspolitiska debatten. Vi är
nu alltså framme vid avgörandet i dessa
mycket betydelsefulla frågor.

Den som med intresse lyssnat till debatten
har emellertid anledning att
konstatera att det från högerns sida
klart markerats en ståndpunkt som är
avvikande från den huvudlinje, kring
vilken regeringspartiet och mittenpartierna
har samlats. Jag ser det inte på
något sätt som en olägenhet att mittenpartierna
har funnit anledning att ansluta
sig till huvuddragen i vår uppläggning
av de bostadspolitiska och
hyres- och markpolitiska frågorna. Deras
ståndpunkt angavs redan i utredningsarbetet
och har sedan kommit
igen i den fortsatta debatten.

Det är klart att det kan finnas anledning
att fundera över varför högern så
starkt driver sin linje, där högerpartiet
går emot de övriga partierna och i
markfrågan, i fråga om finansieringen
av bostadsbyggandet och i den hyrespolitiska
frågan väljer en, som jag vill
beteckna, mycket extrem linje.

Den marknadspolitiska debatten för
högern mot bakgrunden av frågan om
vi kan uppnå balans på bostadsmarknaden.
Högern vill förmena att vi inte
kan nå en balans på bostadsmarknaden
genom att bygga bostäder i så stor omfattning
att vi kommer att möta efterfrågan
med rimlig tillgång. Därför
går man den andra vägen och säger att
vi skall nå balans genom eu marknadsprisbildning.
Ta bort räntesubventionerna!
Ta bort det moment av kreditstöd
som skulle ge en lägre hyra i inflvttningsskedet
och under de närmas -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
te åren! Gå över till ett renodlat kreditgarantisystem! Det

är en klar linje. Ur den synvinkeln
har jag full respekt för den. Den
tvingar mig dock att framhålla att ett
fullföljande av den politiken för bostadskonsumenterna
betyder en höjning
av kostnaderna, såsom herr Bertil Petersson
nyss anförde, med ungefär 35
procent i nuläget.

För de stora medborgargrupperna
uppstår då naturligtvis frågan: Vilka
möjligheter ger detta dem att skaffa
sig en bostad? Jag tvivlar inte på att
man via denna väg når en balans,
d. v. s. man tar bort efterfrågan därför
att människor inte kommer att ha råd
att skaffa sig bostad. Jag var i tillfälle
att besöka Italien i fjol och gjorde då
en liten turistresa i Rom. Guiden, en
svensk, berättade att det på skyltar i
Rom stod att det fanns lägenheter lediga
att hyra eller att köpa. Så sade
han att det fanns cirka 9 000 — om jag
inte missminner mig — lediga bostäder
i Rom tillgängliga när som helst för
den som hade pengar eller ekonomiska
möjligheter att hyra dessa bostäder.

Men alla de tusenden som måste bo
i parkerna eller under broarna och
sova på soffor? De räknas inte in i
denna ekvation. De kommer aldrig in
i diskussionen om balansen. Detsamma
gäller för dem som inte har råd att
skaffa sig en bostad. Det kan sägas att
bilden inte är rättvisande, men, ärade
kammarledamöter, vad gäller diskussionen?
Vad vill högern om inte annat
än att låta prisbildningen verka så att
den slår tillbaka efterfrågan och eliminerar
överskottet på efterfrågan? I
den situationen kommer man inte förbi
att det är just kostnadsstegringarna,
de så småningom orimliga kostnaderna
för många människor, som blir avgörande
och medför att många människor
säger: Vi kan inte skaffa oss den här
bostaden, vi kan inte förbättra vår bostadssituation.

Högern vill en politik som ger en
35-procentig höjning av bostadskost -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

naden i nyproduktionen och därmed
också så småningom i det bostadsbestånd
vi har. Vi måste då säga att det
blir omöjligt för stora grupper av våra
medborgare att kunna skaffa sig en bostad.
Nå, detta är högerns ståndpunkt.
Det är en profil, och den vill man ytterligare
mejsla ut genom att säga: Vi vänder
oss emot att kommunerna skall få
möjligheter att bedriva en långsiktig
markpolitik. Vi vänder oss emot tanken
på att inrätta marklånefonder. Vi
går emot förköpsrätten på mark.

All right, jag säger likadant här: Det
är en klar politisk linje. Vi får respektera
ståndpunktstagandet, men vi kommer
att bekämpa det. Vi företräder en
annan linje och vi kommer att driva
den, därför att vi anser den vara riktigare
och förnuftigare, och med hänsyn
till möjligheterna att skaffa bostäder
i tillräckligt antal till rimliga priser
ger denna markpolitik ett helt annat
resultat.

Högerns markpolitiska ställningstagande
är vi på det klara med, och det
är dess sak. Det enda som oroar mig
i sammanhanget är egentligen att herr
Nils-Eric Gustafsson, efter påpekanden
från herr Bertil Petersson, börjar tänka
sig in i att kritiken kan komma att
innefatta också mittenpartierna och att
herr Gustafsson, i stället för att slå
ifrån sig, redan nu börjar vänja sig vid
tanken att befinna sig i högerns sällskap.
.lag anser att herr Gustafsson borde
ta chansen att göra en klarare markering
för centerpartiets vidkommande
av var man står i dag, nämligen att
vad man har sagt ligger i linje med vad
regeringen föreslagit och att man är
beredd att stå vid detta ställningstagande,
även om det skulle blåsa kyliga politiska
vindar inför 1968 års val. I den
här frågan behöver herr Nils-Eric Gustafsson
inte känna sig så förfärligt
ängslig för det ställningstagande som
han har bestämt sig för, åtminstone i
utskottet.

Folkpartiet har också tagit ställning,
men på en punkt är man litet grand

vacklande. Partiet vill inte ge sin klara
anslutning till att nu avvisa kreditgarantisystemet.
Man framför några funderingar
om att det kanske skulle vara
möjligt att hitta en kompromiss mellan
paritetssystemet och kreditgarantisystemet.
Vad vi kan uppfatta, är det en alldeles
orimlig konstruktion, och jag skulle
vilja med Dagens Nyheter fråga om
detta är ekonomisk debatt på 1960-talet i Sverige. Det är den fråga som
folkpartiets tidning Dagens Nyheter
ställde i en ledare häromdagen i en
kommentar till folkpartiets propå om
en kompromiss i fråga om kreditsystemet.

Herr talman! När vi sedan kommer
in på frågorna om bostadsproduktionens
omfattning och kreditproblemen under
de senaste åren, vill jag kort erinra om
att vi har haft besvärligheter under 1965
och 1966. Jag har klart deklarerat det
otillfredsställande däri, och vi liar sett
det som nödvändigt att söka komma
fram till en lösning av dessa frågor.
Överenskommelsen med affärsbankerna
ger oss nu, efter vad vi kan se, ett helt
annat resultat. De första månaderna i
år har bankerna fullgjort sina åtaganden.
Jag vet inget bostadsföretag som i
år har saknat kreditiv, utan pengarna
har stått till förfogande i den ordning
som arbetsmarknadsstyrelsens och bostadsstyrelsens
program för igångsättningen
redovisats. Det har betytt att vi
under de fyra första månaderna i år
kunde påbörja sammanlagt 23 700 lägenheter,
att jämföras med 17 100 förra
året, och att i storstadsområdena igångsattes
8 400 lägenheter mot 6 000 förra
året; särskilt markant är ökningen i
Storstockholmsregionen, där antalet påbörjade
lägenheter steg från 2 700 förra
året till 4 200 i år.

Inför dessa siffror skulle jag vilja
fråga: Vad finns det för anledning att
säga att vi inte fullföljer de intentioner
som framkommit i riksdagens uttalande
om ett ökat bostadsbyggande i storstadsregionerna?
Vi bygger nu i den omfattning
som planeringsresurserna medger

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

i dessa områden. Det är möjligt att man
med hänsyn till byggsituationen i Göteborg
nu har skäl att överväga en ökning;
det får vi se. Vi vet ännu inte
vilka effekter som uppnås genom investeringsfondernas
frisläppande och andra
åtgärder. Men vi följer med stor uppmärksamhet
marknadsutvecklingen i
avsikt att söka skapa förutsättningar
för en hög byggaktivitet under vintern
1967—1968, som kan ge sysselsättning
åt byggnadsarbetarna.

När man sedan talar om bostadsproduktionens
volym skall man inte glömma
att vad vi föreslår är minimiramar
— 90 000 lägenheter i år och de två
närmaste åren vartdera ytterligare
90 000 som minimiram. Enligt vår mening
är detta nödvändigt för att vi skall
få en längre planeringstid. Kommunerna
skall veta att lägst 90 000 lägenheter
under alla omständigheter står till förfogande
som ram för produktionen.
Men dessutom säger vi detta år liksom
tidigare, att i den mån kapitalmarknaden
erbjuder möjligheter kommer vi att
öka byggnadsverksamheten och därmed
även bostadsproduktionen.

Låt mig mycket snabbt nämna förbättringslånen.
Jag tror att vi skall vara
överens om att den verksamheten har
mycket, mycket stor betydelse. De 100
miljoner vi begär i år betyder att 12 000
bostadslägenheter för äldre människor
kan förbättras, framför allt egnahem.
Med hänsyn till det sysselsättningsläge
som väntas under nästa vinter har regeringen
redan ökat denna ram med 50
miljoner kronor. Vi hoppas alltså att
cirka 18 000 lägenheter av denna kategori
kan komma att bli förbättrade fram
till nästa sommar. Eftersom denna verksamhet
också skall kunna omfatta bostäder
i flerfamiljshus kommer den att
ha — och har haft — utomordentlig betydelse.
Vi har redan gått utöver ramen
90 000 lägenheter genom att öka programmet
för ålderdomshemsbyggandet
med omkring 1 300 lägenheter. Och det
är klart att vi kan ha anledning att se
på vad som blir erforderligt i fråga om

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

bostadsbyggandet under den närmaste
framtiden.

Hur har då dessa beslut kunnat fattas,
och hur kommer det sig att kapitalmarknadsläget
nu är väsentligt gynnsammare?
Ja, naturligtvis vill jag inte
bortse från den allmänna ekonomiska
utvecklingen, men vi har under åren
1965 och 1966, ärade kammarledamöter,
haft anledning att diskutera hur vi skall
kunna skapa möjligheter att realisera
ett högt bostadsbyggnadsprogram och
tillgodose näringslivets investeringsbehov.

Det är tre åtgärder som har vidtagits,
nämligen införandet av prioriteringslagstiftningen,
investeringsavgiften
för att hålla tillhaka sådana företag
som med fördel kan skjutas upp och investeringsbanken,
herr Kaijser.

När det gäller prioriteringslagstiftningen
har vi i dag byggprojekt för
ungefär 3,5 miljarder kronor vilande.
När det gäller investeringsavgiften är
det uppenbart att många kommuner och
andra har skjutit upp byggandet av
företag som i och för sig är angelägna
men som man har ansett det vara möjligt
att skjuta på i avvaktan på att avgiften
faller bort. När det gäller investeringsbanken
är det riktigt som
herr Kaijser säger att det i anslutning
till inrättandet av den inte talades så
mycket om bostadsbyggandet. Men dess
reala betydelse att tillföra kapitalmarknaden
500 miljoner kronor om året två
år framåt har självfallet en effekt som
innebär att kapitalmarknadens resurser
förstoras med samma belopp. Från de
borgerligas sida, inte minst från högerns,
gör man ett försök att förneka
att vi från konsumtionen tar in 500 miljoner
kronor. Det innebär ett tvångssparande
— låt oss vara överens om det
— men det betyder ändå att den allmänna
konsumtionen begränsas med
ett belopp av motsvarande storleksordning,
som förs över till kapitalmarknaden
för att sättas in i näringslivets investeringar
och därmed minska trycket
på kapitalmarknaden i allmänhet

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

och ge ett ökat utrymme för bostadsbyggandets
finansiering.

Det kan väl vara skäl att erinra om
att vi har fått genomföra prioriteringslagstiftningen
och investeringsavgiften
mot de borgerliga partiernas önskan. Ni
har kritiserat åtgärderna och tagit svårigheterna
under åren 1965 och 1966 till
utgångspunkt för en våldsam kritik. Vi
har sökt förklara orsakerna till detta,
men har också sagt att vi skall försöka
komma till rätta med kreditproblemen
och åstadkomma en kontinuerlig uppföljning
av det så nödvändiga bostadsbyggandet.
Nu är vi alltså där. I år har
det hittills gått bra, och jag tror att det
också kommer att gå bra när påfrestningarna
blir störst under andra och
tredje kvartalen. Skulle det visa sig att
vi inte får det stöd från bankernas sida
som vi hittills har fått kan det bli nödvändigt
att överväga om kreditförsörjningen,
som egentligen är en serviceuppgift,
skall klaras av andra — statliga
redan befintliga — kreditinstitut,
eller om vi skall överväga inrättandet
av ett speciellt kreditinstitut för den
här uppgiften. Men jag upprepar att
hittills i år har bankerna fullföljt sitt
åtagande.

Uttalanden om kreditproblemen och
deras lösande gör vi inte för att de
skall uppfattas som något hot. Vi måste
förbereda eventuella alternativ, och
den arbetsgrupp som sysslade med förhandlingarna
med affärsbankerna om
kreditförsörjningen har också i uppdrag
att överväga sådana som kan
komma i fråga, om det skulle visa sig
att vi med den överenskommelse som
nu är träffad inte når de resultat som
vi förväntar.

Från denna utgångspunkt har jag
ingen erinran mot den skrivning som
statsutskottet har och som går något
längre än vår skrivning i propositionen.

Ytterligare en fråga, herr talman,
måste jag'' ägna en speciell uppmärksamhet.
Jag syftar på högerns uttalande
om att vi inte avskaffar subventio -

nerna genom den nya bostadspolitiken
då det gäller kreditstödet. Vad vi förutsätter,
säger man från högerns sida,
är en inflationistisk utveckling. För att
detta system skall verka i praktiken
förutsätter vi en ständig kostnadsstegring
i vår byggnadsverksamhet. Förhåller
det sig verkligen på det sättet? Skulle
vi vara beroende av en inflationistisk
utveckling för att detta system
skall kunna vara tillämpligt? Det har i
debatten redovisats hur systemet är utformat,
och jag behöver inte närmare
gå in på det nu. Avsikten är ju att vi
skall få samma effekt på inflyttningsliyrorna
som vårt nuvarande subventionssystem
ger. För exempelvis en lägenhet
på 85 kvadratmeter i en medelstor
eller större stad ger i dag subventionen
eller räntegarantin en fördel i
form av omkring 800—1 000 kronor lägre
hyra vid inflyttningstillfället. Genom
lånetillskotten når vi ungefär samma
effekt. Någon har betecknat detta såsom
genialt i fråga om övergången till
ett nytt system. Under alla omständigheter
blir det inte någon nämnvärt högre
hyra. Lånetillskotten läggs till övriga
lån och skall förräntas och amorteras
i samma ordning som dessa. Det är
denna metodik som man valt. Det kan
sägas vara en förskottsutbetalning från
statens sida som inte i sig har någon
subventionskaraktär.

Vad finns det då, herr Kaijser, för
anledning att göra påståendet att detta
är en fortsatt subventionspolitik? Det
är fråga om en avveckling av den generella
räntegaranti som vi hittills haft
och en övergång till ett annat system,
vars effekter emellertid ur hyrespolitisk
synpunkt i nyproduktionens inledningsskede
inte blir annorlunda än
verkningarna av det system som vi nu
tillämpar.

Om vi får en kostnadsstegring inom
byggnadsproduktionen av ungefär samma
omfattning som under senare år,
t. ex. med 4 procent, skall det s. k. paritetstalet
fastställas på följande sätt.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Först skall rationaliseringsvinsten, 1
procent, dras bort från denna siffra.
De resterande 3 procenten påverkar paritetstalet
från exempelvis 5,1, som vi
nu föreslagit, till 5,243 det påföljande
året, låt oss säga 5,2 procent. Detta
blir uttryckt i hyreskostnad en höjning
av cirka 2 procent. Det blir alltså i
t. ex. 1968 års produktion ett paritetstal
på 5,1 och i 1969 års produktion
under förutsättning av den nämnda
kostnadsstegringen 5,2. Detta paritetstal
skall därvid tillämpas inte bara på
1969 års produktion utan också beträffande
annuiteten på 1968 års produktion.
Detta skall vägas mot den minskning
i förhållande till nyproduktionen
som kan antas uppstå genom förslitning
på bostäderna. Om vi emellertid utgår
från att siffran blir 2 procent, uppgår
alltså hyresstegringen till 2 procent för
de bostäder som byggdes under 1968.

Kapitalåterbetalningen ökar då också
med ungefär detta tal. Det sker alltså en
successiv återbetalning under de framförliggande
åren.

En hyresstegring på 2 å 3 procent
framstår bedömd mot bakgrunden av
den allmänna utvecklingen med en produktivitetsökning
på 3—5 procent årligen.
vilket ger en inkomsthöjning av
ungefär samma omfattning, inte såsom
särskilt avskräckande. Det blir en jämn
stegring av kostnaderna.

Vad har vi upplevt på detta område
under de senaste åren? Jo, en avveckling
vid speciella tillfällen av räntegarantin
med relativt abrupta hyresstegringar,
1966 mellan 10 och 20 procent,
beroende på dels höjningen av basräntan,
dels räntestegringen. Det är ju nödvändigt
att försöka undvika ett sådant
system.

Här kommer kommunisterna in i denna
diskussion och frågar: »År det då
inte anledning att man söker undvika
detta nya system? Varför kan man inte
behålla räntesubventioneringen?» Det
är ju deras argumentation, deras funderingar.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Låt mig då beträffande räntegarantin
säga att den aldrig har varit avsedd
som ett permanent inslag i bostadspolitiken.
När räntegarantin fastställdes
1946/47 hade vi en genomsnittsränta på
cirka 3 procent. Det fanns alltså inget
subventionsmoment i den räntegarantin.
Det förutsattes i stället, som det hette
i beslutet, att garantin skulle omprövas
i händelse av en mera definitiv förskjutning
av räntenivån. Så inträffade
1955 och åren därefter en kraftig höjning
av räntenivån. Vi fick en stegring
först till 4,75 procent och uppnådde sedan
1966 toppläget 7,5 procent. Medeltalet
under de senaste tio åren utgör
cirka 6 procent. Men därmed fick vi ju
också en kostnadsbelastning på staten
över driftbudgeten. Fram till mitten av
1950-talet var kostnaden för räntegarantin
enbart cirka en miljon kronor
om året. 1957/58 blev den 86 miljoner
kronor, 1965/66 var den uppe i 260 miljoner,
och 1967/68 har vi beräknat kostnaden
till 345 miljoner kronor — den
kanske blir något lägre på grund av att
räntan har sjunkit.

Ärade kammarledamöter! Om vi hade
fortsatt med denna räntegaranti utan
att höja basräntenivån, hade vi haft anledning
att räkna med att vi i början av
1970-talet skulle haft en kostnad över
driftbudgeten för räntegarantin på ungefär
en miljard kronor. Det är denna
kostnad som skall vägas mot alla de övriga
önskemål som trängs i vårt samhälle,
som vi har att ta ställning till i
riksdagen och som vi har anledning att
uppmärksamma inom andra områden
av vårt samhällsliv. På den punkten har
vi varit överens att det inte går — vi
klarar inte den uppgiften. Det finns anledning
att här överväga om den generella
räntegarantin är ett medel. Den
kan inte i dag anses vara erforderlig
som ett generellt inslag för att vi skall
kunna bibehålla det bostadsmedvetande
som vi har konstaterat och för att stora
grupper av befolkningen skall kunna
klara sin bostadsförsörjning. Däremot,

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in
och det skall jag återkomma till, kommer
det att vara anledning att uppmärksamma
speciella grupper — barnfamiljerna,
de gamla, de handikappade
— som bör få ett utvidgat stöd.

Detta var, herr Kaijser, en liten utvikning
riktad mot kommunisterna. Jag
återgår till högern och resonemanget
om kostnadsutvecklingen som ett nödvändigt
inslag för att den nya bostadspolitiken
skall kunna fullföljas.

Antag att vi nu inte får denna 4-proeentiga
stegring av kostnaderna, utan
att vi får en flack utveckling — det är
det vi önskar. I propositionen förordar
vi en planeringspolitik och en byggpolitik
som skall ge lägre kostnad för produktionen
av bostäder. Det skulle ju
vara en orimlighet om vi å ena sidan
förutsatte en ständig kostnadsstegring i
vår bostadsproduktion och å andra sidan
försökte med alla de medel som
kan stå till buds pressa ned kostnaderna,
hålla tillbaka kostnadsutvecklingen
och helst komma till lägre kostnader för
vår bostadsproduktion. Då kommer naturligtvis
den avgörande frågan: Vad
inträffar om vi får en flack utveckling
eller en kostnadssänkning? Det inträffar
ju att vi då inte får anledning att
utan vidare höja eller förändra paritetstalet
— möjligtvis kan vi diskutera
att förändra basannuiteten för lånen i
de tidigare årgångarna.

Men vi har också anledning fundera
över om vi inte gör så stora samhällsekonomiska
vinster när vi har kommit
in i ett sådant läge att vi automatiskt
kan låta återbetalningsskyldigheten för
lånen i de tidigare årgångarna av bostadsproduktionen
omfatta längre tid
än 30 år, kanske 35 eller 40. Skulle vi
få en mycket brant kostnadsnedgång
kan man självfallet mot bakgrunden av
vad jag sagt här beträffande de samhällsekonomiska
vinsterna överväga en
avskrivning av tidigare lån.

Vad jag har sagt är att det finns ingen
anledning för högerpartiet att föra ett
resonemang som går ut på att detta system
kräver inflation och en byggnads -

kostnadsutveckling i stigande riktning
för att det över huvud taget skall fungera.

Beträffande hyrespolitiken har jag
anledning att uppmärksamma endast
kommunisternas ståndpunkt. Visserligen
säger man att inget förslag har
framlagts — slutgiltigt får vi diskutera
det vid ett senare tillfälle. Vi har ju
markerat vår tanke att gå över till ett
friare hyressystem och till en friare
bostadsmarknad, men vi är inte beredda
göra det utan en ny hyreslag med
möjligheter till besittningsskydd och
med spärrar för de hyresstegringar som
skulle kunna komma i fråga.

Det finns en direkt sammankoppling
mellan det nya kreditsystemet och den
framtida hyrespolitiken i det avseendet.
Som utgångspunkt för bedömningen av
hyrorna i det äldre fastighetsbeståndet
väljer vi hyresnivån i inflyttningsfastigheterna,
i allmänhet då under de allmännyttiga
företagens förvaltning. Det
betyder alltså att man har att räkna
med den lägre hyra med ungefär 15
procent som tillskoitslånen ger möjligheter
till. Det är den första samhällsinsatsen.
Sedan skall vägningen ske
med hänsyn till bruksvärde, belägenhet
o. s. v.

När kommunisterna nu säger att det
här kan bli fråga om mycket stora hyresstegringar
vet jag inte varifrån man
hämtar den argumentationen. Nu går
man plötsligt till näringslivets byggnadsdelegation
och andra prominenser
inom den privata bostadsförvaltningen
och — för att tala med kommunisterna
— inom den kapitalistiska världen. De
hälsar er välkomna i sällskapet när ni
nu vill föra deras uttalanden till torgs.

Herr Werner kunde emellertid ha tittat
på exempelvis Kvällpostens kommentar
efter vår debatt i Hälsingborg,
där jag gjorde en klar deklaration att
vi inte förväntar oss några större hyresstegringar.
Vi har byggt upp detta
system med sådana spärrar att det inte
finns någon anledning att räkna med
det, och då säger man bekymrat på

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Kvällsposten: Ja, men var det inte en
fri hyresmarknad vi skulle få och väsentligt
stegrade hyror man skulle kunna
förvänta sig som ett resultat? Det
var det tydligen inte. Gå till den källan
också, herr Werner, när ni nu söker vegetera
i den flora där motståndarna
finns till den bostadspolitik vi vill föra.
Det kanske är symtomatiskt att de extrema
rörelserna på något sätt möts.
Det är ju cirkelns alldeles speciella problematik.

Vi bär anledning att säga att det nya
systemet för hvresfastställandet i verkligheten
ger samma effekter som de
effekter vi har uppnått på de orter där
vi har avvecklat hyresregleringen. I
praktiken är det de allmännyttiga och
kooperativa företagens bostäder som
bestämmer hyresnivån. Så blir fallet
också på den bostadsmarknad vi får sedan
hyresregleringen tagits bort. Hur
stora är hyresstegringarna på några av
de orter där hyresregleringarna har avvecklats?
Vi har gjort specialundersökningar
i Hudiksvall och Vetlanda. På
dessa orter har efter ett år den genomsnittliga
hyresstegringen uppmätts till
mellan 3 och 5 procent. Jag tror att det
finns al! anledning uppmärksamma dessa
siffror.

Hyrorna i de äldre fastigheterna har
inte legat stilla, utan det har skett en
stegring av hyrorna, av boendekostnaden,
med i vissa fall upp till 100 procent.
Dessa stegringar svarar mot räntekostnadseffekterna,
förvaltningseffekterna,
reparations- och underhållsverksamheten.
Det är mycket möjligt att en
del av detta har kommit att bli eftersatt.
Man får då naturligtvis i de förhandlingar
som nu kommer till stånd
mellan parterna diskutera hur man
skall lösa dessa problem.

Jag hade hoppats på att kommunisterna
skulle haft förståelse för att man
nu söker av hyresmarknaden skapa en
marknad som motsvarar vår arbetsmarknad
med fria förhandlingar mellan
parterna och där vi sätter in samhälleliga
organ för att klara de problem

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.
som man inte i dessa förhandlingar kan
lösa. Men detta vill nu inte kommunisterna
förstå, och det är ingenting att
säga om det. Jag tror dock att ni skall
vara mycket försiktiga i den agitation
ni nu går ut med och där ni försöker
skrämma upp opinionen för kommande
betydande hyresstegringar. Ni underlättar
knappast för hyresgäströrelsen,
på vilken kommer att läggas ett betydande
ansvar i detta sammanhang, att
i lugn och ro få diskutera och föra de
förhandlingar med motparten som
kommer att bli resultaten om vi nu,
som jag hoppas, går över till det här
systemet.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis
ge en konkretisering av vad som är det
principiella innehållet i det förslag
som vi har lagt fram.

Solidaritetspolitiken har varit ett kännetecken
på svensk samhällspolitik genom
årtionden, och detta har också
präglat bostadspolitiken, kreditstödet,
räntegarantin, bostadsbidragen, hyresregleringen
och förbättringslånen. Allt
detta är gemenskapens åtaganden för att
framför allt klara de lägre inkomsttagargruppernas
bostadsförsörjning. Det
vore, herr talman, enligt min mening
helt orealistiskt att inte inse att de ekonomiska
och sociala förhållandena för
flertalet medborgare nu är annorlunda
än för ett par årtionden sedan. Väsentliga
förändringar har skett som förskjuter
intressetyngdpunkten. Vi har
som en tillgång att räkna med ett klart
bostadsmedvetande. Människorna vill ha
goda bostäder, som är lättarbetade och
ändamålsenliga och i så trivsam miljö
som möjligt.

Herr Nils-Eric Gustafsson tar upp
miljöproblemen och frågar om vi har
uppmärksammat vad min kollega herr
Palme sade i Hälsingborg. Det är inte,
som någon trodde, så vattentäta skott
i kanslihuset att vi inte har kontakt
med varandra. Han tog upp problemet
i stort, och det kan också vara anledning
för herr Nils-Eric Gustafsson att
fundera litet grand på detta. När herr

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
Palme talade om den tekniska utvecklingen
och dess hot mot betydande
miljövärden, så var det inte bara bostaden
han avsåg. Det kanske också
låg på det lokaliseringspolitiska planet,
där man kan fundera över var vi
skall lägga de stora pappersbruken eller
de stora anläggningar som Vattenfall
är i färd med att bygga ut. Det
var alltså fråga om att öppna en debatt
kring väsentligt längre gående problem
än de som berör lekplatserna, det
kan jag garantera herr Nils-Eric Gustafsson.
Men det intressanta är att när
herr Gustafsson från centerns sida tar
upp miljöproblemen, så stannar han
vid lekplatser.

(Herr Gustafsson, Nils-Eric, (ep) : Det
var ett citat av herr Palme.)

.lag missunnar inte herr Nils-Eric
Gustafsson det, och jag skall gärna bistå
med spade och spann, om det skulle
vara erforderligt.

Men — skämt å sido — det intressanta
är att man inte uppmärksammat
eller i den här debatten tagit upp
att vi i kanslihuset tillsatt en speciell
arbetsgrupp som omedelbart angriper
serviceproblemen och därmed också
väsentliga miljöpolitiska frågor, inte
för att den skall arbeta i några år för
att komma fram med ett betänkande
utan för att kunna, om det nu visar
sig möjligt med den expertis som står
till förfogande, ge råd och anvisningar
till kommunerna och byggherrarna i
alla dessa så väsentliga frågor.

Jag säger inte detta för att jag på
något sätt skulle vara irriterad över att
centern driver de miljöpolitiska frågorna.
Tvärtom, jag tycker det är bra.

Vi är överens på dessa punkter. Det
är nödvändigt, och vi kan väl säga att
det är tacknämligt att vi äntligen har
kunnat börja ordentligt intressera oss
för detta, att vi bar en byggproduktion
som enligt vad vi kan bedöma
ligger så högt och så fast att vi nu
också kan se på tidigare förbisedda
problem.

Om jag återvänder till mitt resone -

mang så har jag anledning konstatera
att vad som skett i vår utveckling är
att de ekonomiska möjligheterna att
skaffa den goda bostaden nu är större
för stora grupper. Det betyder också
att vi fått nya grupper av storkonsumenter
på bostäder — de äldre med
en växande folk- och ATP-pension, de
unga och ensamstående och de till tätorterna
inflyttande och invandrarna.
Vi bar härigenom fått ett starkt efterfrågetryck
som kullkastar tidigare beräkningar.
Men vi bar också haft anledning
ställa frågan om de allmängiltiga
eller generella åtgärderna till
stöd för ett ökat och förbättrat boende
ter sig erforderliga.

Slutsatsen av dessa överväganden har
blivit förändringar av långtgående principiell
natur, som vi nu diskuterar och
som jag närmare gått in på tidigare.
Avsikten är att de tillgängliga resurserna
i första hand skall användas för
en så omfattande bostadsproduktion
som möjligt.

De senaste årens byggnadsnivå är av
den omfattningen att den inte oväsentligt
överstiger vad som är nödvändigt
med hänsyn till bortfall av bostäder
genom sanering, kontorisering, flyttning
från landsbygden och en ökad hushållsbildning.
Jag säger detta inte minst
med adress till högerledaren herr Holmberg,
som vid ett par tillfällen under
de senaste åren tagit upp denna problematik
och förmenat, att vår byggnadsproduktion
inte haft den omfattningen
att vi i egentlig mening haft möjlighet
att tränga tillbaka bristen. Jag vill hävda
att de senaste årens byggande är av
den omfattningen, att det inte oväsentligt
överstiger vad som är nödvändigt
— som jag nyss sade — med hänsyn till
bortfall av bostäder av skilda anledningar.
Årstillskotten motverkar bristen,
den brist som uppmäts i bostadssökande
utan egen lägenhet. Denna
brist är fortfarande stor och den ger
anledning till den klara markering som
framgår av uttalandet i propositionen,
att knapphetsproblemet är det

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

största och det tyngst vägande. Det
vill säga uppgiften måste i första hand
vara att producera bostäder i tillräckligt
antal för att alla skall få en rimlig
chans, inom rimlig tid, att få den eftertraktade
bostaden. Samhällssolidariteten
bjuder att ingen möda sparas i detta
avseende. Vi kan emellertid inte bortse
från att många människor av ekonomiska
skäl bar svårigheter att skaffa
sig den bostad som de önskar. Kostnaderna
är höga i nyproduktionen. Bättre
planering och modern produktionsoch
upphandlingsteknik kan ge lättnader
härvidlag. Kreditstödets utformning
medverkar till eu inflyttningshyra,
som inte nämnvärt avviker från
hyrorna i det subventionssystem vi nu
tillämpar.

.lag tror det är mycket viktigt att
övergången görs så mjuk som möjligt,
likaså att vi i framtiden försöker undvika
abrupta kraftiga hyreshöjningar.
En jämnare stegring, som väl kan täckas
av växande inkomster, erbjuder
den enligt vad vi kan se bästa lösningen.
Men det är klart att vissa grupper
kommer att behöva ett mera direkt
stöd, t. ex. en del av barnfamiljerna,
gamla och handikappade. De har besvärligheter
redan nu med att klara
sina bostadskostnader.

Vi behöver en rörligare bostadsmarknad.
En friare hyresmarknad kan
här ge resultat i form av omflyttningar
från i dag relativt prisfastlåsta lägenheter
till mindre lägenheter för en- och
tvåfamiljshushåll, med ökade möjligheter
för större familjer att komma
över rymligare bostäder och i vissa fall
prisbilligare sådana. Det direkta stödet
till dessa grupper kommer emellertid
med all sannolikhet att te sig nödvändigt,
och vi är från regeringens sida
beredda att föreslå en utbyggnad av
detta i anslutning till tillämpningen av
den nya bostadspolitiken — inte som
en gardering för konsekvensen av denna
utan därför att kostnaderna redan
i dag är alltför höga för vissa grupper.
Det utrymme som åstadkommes

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

genom en avveckling av det generella
stödet bör i större omfattning komma
mer behövande grupper till godo.

Vi har, som jag tidigare framhållit,
i vår bostads- och hyrespolitik avvisat
en marknadsprisbildning för hyrorna i
det äldre fastighetsbeståndet. Balansproblemet
får lösas med andra medel
— en mer omfattande rörlighet, en
förbättrad underhålls- och reparationsverksamhet
och eventuellt ökad amortering
också för de äldre husen som
kan berika kapitalmarknaden och ge
bättre förutsättningar för ökad bostadsproduktion.
Det är viktiga argument för
en friare hyresmarknad i ändamålsenligare
funktion. Måttligare höjningar i
det nu hyresreglerade bostadsbeståndet
kan därigenom innebära en solidarisering
mellan människor boende i olika
årgångar av bostäder och med skilda
kostnader, samtidigt som det ger möjligheter
för en medverkan till att snabbare
lösa problemen för dem som är
i den svåraste belägenheten — de bostadslösa,
de unga och de som bor
i trånga och obekväma lägenheter.

Herr talman! .lag har velat anföra
denna sammanfattning därför att vi,
när vi nu går till beslut, skall ha klart
för oss att den bostadspolitik som vi har
att pröva är en viktig del av vår samhällspolitik,
liksom den har varit det
under de tidigare årtiondena, med en
social förankring. Den bostadspolitiken
anser vi har varit riktig. Den
måste också bestå för framtiden.

Herr KAIJSER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för den
sakliga form i vilken inrikesministern
angrep våra synpunkter i detta sammanhang.
Han sade att vi framträder
med en klart avvikande uppfattning,
och det respekterade han. Jag respekterar
inrikesministern för att han respekterar
oss.

Vi har en avvikande uppfattning i
fråga om markpolitiken. Vi har det i
fråga om lånestödet. Varför väljer vi

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
den riktningen? Vi tror att det är den
som snabbast leder till balans på bostadsmarknaden,
och det är en mycket
viktig sak. Vi har den uppfattningen
att man inte når balans bara genom
ökade byggen. Vi stöds i den uppfattningen
av långtidsutredningen, som
klart visade hur byggnadsverksamheten
ständigt hade överstigit vad man planerat
men hur bristerna ändå blev större
år för år. Vi menar att bristen på
bostäder för dem som verkligen behöver
sådana är en mycket viktig sak. Vad
gör man i en fri bostadsmarknad? Det
är klart att man tar bort efterfrågan
på större bostäder än vederbörande
egentligen har råd att skaffa sig. I mitt
senaste diskussionsinlägg i debatten
framförde jag några synpunkter på detta.
Jag skall inte upprepa dem. Man tar
också bort kvarhållandet av en rad bostäder
där vederbörande har kvar en
dubbel bostad med hänsyn till risken
att den skall förloras. Detta kommer
att friställa ett antal bostäder.

Inrikesministern målade en vrångbild
av dem som bor under broar och
liknande nere i Rom. Han menade att
det var det vi syftade mot. Vi har ju
klart sagt, inte bara i år utan även förut,
att de som har en svag betalningsförmåga
skall skyddas, och vi tänker därvid
på såväl åldringar och handikappade
som barnfamiljer.

Vi menar att en ny bank, som inrikesministern
synbarligen hyser en viss
sympati för, inte tillför några nya
pengar till kapitalmarknaden. Vi menar
att den reglering som hittills har skett
i fråga om bostadsbyggandet har varit
så ryckig som den blir när statliga,
samhälleliga organ skall försöka att
med sina klumpiga metoder gripa in i
ett skeende som inträffar i samhället.

Herr Nils-Eric Gustafsson talade tidigare
om att det använts dammluckor
men att de i allmänhet satts dit för
sent. Jag vill bara erinra om hur man
förra året måste stimulera igångsättandet
av oprioriterade byggen för att få
en balans på byggnadsmarknaden. Det

gäller inte precis bostadsmarknaden
utan byggnadsmarknaden, som ligger
nära intill. Hur skall man klara en sådan
situation om den kommer igen när
vi har investeringsavgiften, som praktiskt
taget förhindrar icke prioriterade
byggen?

Jag återkommer till resonemanget om
kreditsystemet. Jag vill konstatera att
inrikesministern erkände att om utvecklingen
leder till ett fast penningvärde
eller om vi möjligen får en liten
deflation kan det bli nödvändigt att avskriva
fordringarna. Jag skulle vilja
fråga: År inte det en form av subvention? Inrikesministern

talade om hyressättningen
och självkostnadsföretagens
möjligheter att ordna lägre hyror på
grund av sina lånemöjligheter. För oss
har det tett sig egendomligt att man
skall kalla dessa företag självkostnadsföretag
när de har möjlighet att på sina
äldre bostäder ta ut inte bara den hyra
som behövs för att betala kapital- och
förvaltningskostnader på dessa hus
utan dessutom hyresbelopp för att kunna
bygga nya hus och sänka hyrorna i
de nya husen. Därefter skall hyrorna i
de nya husen användas som jämförelsematerial
när det gäller att fastställa hyror
i andra hus. Detta innebär en diskriminering
av de hus som byggs och
förvaltas av enskilda.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig allra först
framhålla, att det är de bostadslösa som
denna debatt egentligen är till för. Det
är för att lösa de svåra problem som
finns i detta land som vi här i riksdagen
på regeringens och partiernas
förslag tar itu med dem. Jag tror att
detta behöver strykas under med åtminstone
två streck.

Jag vill hålla med inrikesministern
om att de sociala aspekterna för centerpartiet
är alldeles klara när det gäller
dessa frågor. Solidariteten, som även

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

herr Rune Johansson talade om —- han
använde ordet rätt mycket -— får inte
bara vara ett uttryck, utan det måste
också ha ett innehåll. Jag hävdar fortfarande
att det hade varit bättre att,
som vi föreslår, klara ut hur kompensationen
till låginkomstgrupper och
barnfamiljer skall kunna ske på grundval
av det beslut som denna kammare
om någon timme väl kommer att fatta.

Sedan ironiserade inrikesministern
litet över miljön och lekplatserna. Allt
vad som har hänt är att herr Palme har
sagt, att direktiven bör innehålla utredning
om lekplatserna. Jag tycker inte
att det är något särskilt starkt argument
mot oss. Vi menar inte att miljön
skall bestå av bara lekplatser. Miljön
är i djup och vid mening någonting
verkligt betydelsefullt, som jag tror att
vi i detta land får lov att tänka på
mer än vi har gjort hittills.

Jag har fortfarande inte fått något
svar på den fråga jag ställde till herr
Bertil Petersson. Nu tog statsrådet upp
ämnet. Jag hade inte anklagat regeringen.
Jag sade i mitt anförande bara,
att utskottet inte syntes ha nåtts av
dessa nya signaler från Hälsingborg.

Inrikesministern talade även om att
en balans är nödvändig. Visst är den
det! Jag tror dock inte att våra förslag
innebär någonting mera negativt än vad
utskottsmajoriteten har föreslagit.

Det är egentligen rätt underligt, och
man skulle kunna ställa frågan: Hur klarade
sig socialdemokraterna före epoken
Hjalmarson i högerpartiet? Jag tycker
att man fick en vision av kommande
skrämselpropaganda när man hörde
inrikesministern. Dels fastslog han
att högern har en profil —- det är ju
mycket ståtligt och vackert — och dels
försökte han, om jag hörde rätt, göra
gällande att mittenpartierna, vilka såsom
jag tidigare har sagt inte ligger
långt ifrån regeringen i detta utlåtande,
inte har lyckats att skapa någon sådan
profil.

Hur skall man ha det egentligen? Såsom
vi har sett det hela menar vi att

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

realistiska förslag är någonting som
man bör sträva efter. Jag vill absolut
göra gällande, att vi inte har varit ute
för att demonstrera. Jag tror inte heller
att inrikesministern vill påstå det.

Inrikesministern gav mig — och förmodligen
partiet —• ett gott råd, nämligen
att vi får försöka vänja oss vi tanken
att vara ihop med högern. Ja, det
är möjligt. Det finns ju partier som
har mycket näraliggande erfarenheter
av det. Jag förstår att inrikesministerns
association av vad som hände i fråga
om investeringsbanken var grunden för
detta. Det finns många olika samarbetsformer,
och det är inte säkert att de
alltid kan tillämpas enbart inom gruppen
de icke-socialistiska partierna. Det
har vi ju nyligen bevittnat.

Jag skall inte upprepa den fråga jag
ställde till herr Bertil Petersson, men
jag undrar ändå hur herr Petersson ser
på kommunikationsminister Palmes yttrande
i Hälsingborg. Herr Petersson
har mycket skickligt gått förbi detta
hittills, men debatten är ju inte slut
ännu.

Låt mig säga några ord till, herr talman!
Jag tror att det är betydelsefullt
att vi tar allvarligt på den här frågan
och inte gör den till en taktisk fråga i
alltför hög grad.

Herr Werner tog illa vid sig, när jag
sade att kommunisterna presenterat ytterlighetsförslag.
Jag trodde annars att
kommunisterna skulle ta det som en
komplimang när man säger att de hör
hemma på den yttersta vänstern. Kanske
kommer det en ny vänster som ligger
ännu längre till vänster?

Jag tror inte heller att herr Kaijser
tar det som en allvarlig anklagelse när
högern betecknas som ett flygelparti på
andra sidan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag behöver inga sex
minuter för att beröra ett par saker i
sammanhanget.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Inrikesministern inledde med att uttala
sin tillfredsställelse över att mittpartierna
nu har anslutit sig till huvudlinjerna
i regeringens bostadspolitik,
som den sedan länge har varit utformad.

Efter alla de utredningar och undersökningar
som har skett på olika avsnitt
av bostadsfrågan är det väl svårt
att säga bestämt, vem som har »anslutit
sig». Det har skett en förutsättningslös
prövning av de olika detaljerna, och
jag skulle tro att det är onödigt att i
dag föra någon process om vad som
egentligen förekommit härvidlag.

Vidare tyckte inrikesministern att det
är egendomligt att folkpartiet kan driva
linjen angående kreditgarantisystemet.
Jag vill erinra om vad vi har sagt i
vår motion och i vår reservation. Vi
föreslår en undersökning av de tekniska
förutsättningarna för att införa ett kreditgarantisystem,
när det kreditpolitiska
och finanspolitiska läget kan göra
det möjligt.

Jag vill också erinra om att socialdemokraterna
åtminstone tidigare inte
varit helt främmande för tanken att införa
ett kreditgarantisystem. Jag är i
någon mån överraskad av att inrikesministern
kan känna sig så säker på att
det inte finns några förutsättningar att
åstadkomma ett sådant system.

Inrikesministern sade att det varit
svårigheter i olika avseenden att klara
igångsättningen och undvika vissa variationer
som inte varit önskvärda. Men
han tilläde förtröstansfullt: »Vi ska

klara av det!» Ja, det är ju en slogan
som har gått hem hos svenska folket i
andra sammanhang. Vi hoppas att regeringen
skall lyckas i detta avseende
— inga blir i så fall mer tillfredsställda
än vi, och jag tror hela det svenska
folket.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Ilerr talman! Inrikesministern började
med att konstatera, att det på vissa
punkter inte var så stor skillnad som
tidigare mellan socialdemokraternas

respektive folkpartiets och centerpartiets
politik. Herr Jacobsson har redan
varit inne på det, och jag skulle därför
bara vilja tillfoga en enda kommentar,
som gäller markpolitiken.

Socialdemokraterna gjorde ju där ett
mycket avancerat utspek Från folkpartiet
och centerpartiet sade vi, att
det var en orimlig linje som socialdemokraterna
tänkte sig. Nu har vi alltså
glädjen att konstatera att socialdemokraterna
närmat sig vår uppfattning;
och det är naturligtvis bara att notera
med tillfredsställelse att motsatsförhållandena
därigenom har blivit mindre.

Så undrade inrikesministern litet över
folkpartiets och centerpartiets ställning
till högerns politik i dessa frågor.
Ja, vår inställning är ju så klart
markerad i de handlingar, som ligger
på kammarens bord, att någon särskild
analys inte behövs. Jag vill bara markera
det som redan är sagt, att vi inte
kan acceptera högerns linje t. ex. beträffande
markpoiitiken och inte heller
när det gäller hyrespolitiken — det
skulle försvåra en vettig lösning av
bostadsfrågan. Jag behöver inte säga
mer på den punkten.

Men det är en annan sak som ter sig
rätt intressant när man ser socialdemokraternas
politik, så som den i dag presenteras.

Socialdemokraterna talar ibland om
att det är absolut nödvändigt med fri
konkurrens inom näringslivet, och från
folkpartiets sida säger vi att detta är
riktigt — den fria konkurrensen är det
säkraste medlet för att man skall kunna
känna sig något så när övertygad
om att priserna på olika varor är rimliga.
Men det intressanta är att när det
gäller bostadsproduktionen, blir socialdemokraterna
mycket mindre säkra på
att den fria konkurrensen verkligen är
ett bra medel — de försöker omgärda
en hel del av det som sker med regler,
vilka leder till monopolsituationer.

Vi har t. ex. framhållit att det vore
väldigt bra att få en viss utländsk konkurrens
på byggnadsmarknaden och

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

liävdar att lokala monopolsituationer
när det gäller byggande är någonting
felaktigt. Socialdemokraterna värnar
om en politik, som möjliggör lokala
monopolsituationer, något som innebär
att man försvårar den fria konkurrensen.
En alldeles speciell fråga gäller
önskemålet att ett bostadsföretag skall
få ansvaret att inom en kommun informera
om bostadsmarknaden. Det är
ett fullständigt orimligt förslag, eftersom
det skulle leda till en privilegierad
ställning för bostadsföretaget i fråga.
Men socialdemokraterna slår vakt om
detta förslag.

Skulle inte inrikesministern vilja
vara vänlig att förklara, vad det är
som gör att ni — trots att ni med dagens
förslag åstadkommer något mer
likvärdiga konkurrensförhållanden —
ändå innerst inne är så väldigt rädda
för att den fria konkurrensen skall slå
igenom på ett mer effektivt sätt?

Inrikesministern var också inne på
kreditfrågan. I det fallet kan jag anknyta
till vår debatt med finansministern
i fredags här i kammaren. Regeringen
har sagt, att nu är kanske kreditfrågan
ordnad, nu skall det nog bil
bättre förhållanden. Oavsett hur utvecklingen
där kommer att te sig, skulle
jag vilja understryka, att regeringens
ekonomiska politik är förutsättningen
för att det finns tillräcklig tillgång på
krediter, inte hur man fördelar krediterna
på olika organ. Det är ju en underordnad
fråga. Det väsentliga är hur
vi skall åstadkomma en ökad kapitalbildning.

Finansministern hade icke ett ord till
förklaring om vilka möjligheter regeringen
tänkte sig för att stimulera den
ökade kapitalbildningen utanför statsbudgeten.

Nu skulle jag vilja fråga inrikesministern,
som även i dag tydligen är rätt
belåten med situationen, om inrikesministern
kan avslöja vilka förslag regeringen
har att komma med när det
gäller att öka tillgången på krediter genom
metoder, som inte nödvändigtvis

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.
går ut på att pengarna skall tas in via
statsbudgeten. Detta är ju den grundläggande
frågan inte bara beträffande
möjligheterna att bygga mera, utan
näringslivets expansion hänger över huvud
taget på tillgången på krediter.

Kanske inrikesministern har det svar
som finansministern lurade kammaren
på i fredags.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern gjorde
i polemiken mot högern en, som han
sade, »utvikning» mot kommunisterna.
Han påstod att vi hade frågat, varför
inte räntesubventionerna kan bibehållas.

Nu begär jag inte av inrikesministern
att han skall läsa alla våra motioner
och allt vad vi säger och skriver,
men om han hade läst vår motion nr
1003 hade han funnit att vi har sagt följande:
»Vi är också av den uppfattningen
att generella bostadssubventioner
inte är någon idealisk väg för att
hålla bostadskostnaderna nere på en
rimlig nivå. Som vi i olika sammanhang
framhållit har staten möjligheter
att på olika sätt i stort reglera tillgång
och efterfrågan på kapital och därvid
använda andra medel än räntenivån
som reglerande faktor. Nu tillämpad
prioritering av viss byggenskap respektive
tillhandahållande av annan, mindre
angelägen, investeringsrestriktioner på
andra områden samt, och icke minst,
de åtgärder som nu vidtas från statsmakternas
sida för att på ett bättre
sätt organisera och planera kreditmarknaden
är exempel på vad som kan
göras som alternativ till högräntepolitiken.
»

Jag sade också i mitt anförande att
vår ståndpunkt är att vi kan acceptera
ett successivt avskaffande av räntesubventionerna
beträffande bostadslån,
men bara i samband med en bestämd i
korthet angiven räntepolitik, som enligt
vår mening går ut på ett konkret
program för kompensation till

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

vissa grupper i händelse av stegrad hyresnivå.

Inrikesministern har också försökt
övertyga mig om allt det fina i en friare
bostadsmarknad. Han tyckte i det
sammanhanget att det var underligt att
vi hänvisade till sådana experter som
direktören i näringslivets byggnadsdelegation,
som har ansett att regeringsförslaget
i stort sett är utmärkt. Nu kan
ju jag inte hjälpa om han känner
glädje över regeringens förslag efter
att ha läst propositionen nr 100.

Inrikesministern hänvisade sedan till
vad Kvällsposten har sagt. Jag skulle
kunna komplettera med vad inrikesministerns
partivän i medlcammaren
herr Lundberg säger i anledning av
propositionen. Han säger i sin motion:
»Det måste även inge oro att propositionen
nr 100 i sin målsättning kommer
att släppa loss ytterligare prisstegringar
inom bostadsområdet.» Han
vill ha prisstopp för hyror och hemställer
att hyresregleringen måtte bibehållas
och effektiviseras till dess vi har
en mättad hyresmarknad.

Jag är medveten om de allmännyttiga
företagens roll i detta sammanhang.
Men jag förbehåller mig ändå rätten
att känna en tveksamhet när samhället
avhänder sig möjligheten att på ett
mera direkt sätt inverka på hyressättningen.
Den hyresvärd är inte skapt
som inte försöker ta ut högsta möjliga
hyra. I § 46 i förslaget till ny hyreslag
— det vill jag än en gång säga — ges
enligt mitt förmenande hyresvärdarna
ett övertag som de tidigare inte har
haft.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med att
hänvisa till ett »tankeväckande» uttalande
av herr Gustafsson. Han hävdade
att det skulle vara betydelsefullt om »vi
kunde se på denna fråga på ett allvarligt
sätt». Efter denna tankedigra reflexion
skulle man ju kunna hysa stor
respekt för herr Gustafssons sätt att an -

gripa detta problem. Men herr Gustafsson
låter sig inte åtnöjas härmed. I
alla debatter i denna kammare måste
han dessutom ge högerpartiet en släng.
Han ger intryck av att vara något slags
extrem krubbitare med en bunden aversion
mot högerpartiet, som han på
varje sätt måste manifestera. Vore inte
tankeoredan så markerad i herr Gustafssons
formuleringar, hade det funnits
anledning att ta upp de uttalanden, som
fällts av herr Gustafsson. Men jag tror
uppriktigt sagt inte att jag skall göra det
i detta sammanhang — det nyttar föga.

Det anförande som inrikesministern
höll i bostadsfrågan var däremot utomordentligt
intressant och principiellt
upplysande. Inrikesministern försökte
se bostadsfrågan från regeringens och
socialdemokraternas principiella utgångspunkter,
vilket naturligtvis är respektabelt.
Jag fick emellertid ändå en
känsla av att det i viss utsträckning
blev en upprepning av de gemensamma
målsättningarna för de resultat, som vi
hoppas att bostadspolitiken skall nå.
Vi är ju ändå helt överens — även om
vi vill genomföra det med något olika
metoder — om att avskaffa bostadsbristen,
bygga rymligare bostäder, göra
miljön bättre och se till att hyrorna tar
en rimlig och inte alltför stor del av en
normal inkomst. Vi har inte diskuterat
dessa målsättningar i nämnvärd utsträckning
sedan slutet av 1940-talet,
när de fastlades, varför det kanske inte
fanns så stor anledning att upprepa
dem.

Men man kan ju också se bostadsfrågan
ur en annan principiell synvinkel,
som också är socialdemokratisk, nämligen
den oerhört starka bindning och
dirigering av bostads- och byggnadsverksamheten
till stat och kommun,
som har skett. Det är trots allt stat och
kommun som bestämmer bostadsbyggandets
omfattning, den regionala fördelningen
och den lokala förläggningen,
stadsplanerna och miljöutformningen.
Man bestämmer också på detta håll
mer eller mindre vem det är som skall

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

bygga, hur höga hyrorna skall vara,
vem som skall få hyra, vem som skall
få överlåta sin bostadsrättslägenhet och
till vilket pris överlåtelsen skall ske.

Detta är en principiell aspekt på själva
bostadsfrågan, beträffande vilken vi
inom högerpartiet skiljer oss principiellt
från regeringen i vår inställning.
När därför inrikesministern mycket
klart och entydigt uttalar, att man på
regeringshåll inte vill vara med om att
exempelvis på längre sikt införa en fri
marknadsprisbildning beträffande hyrorna,
är detta ett uttryck för den principiella
gränsdragning som förekommer
mellan socialdemokraterna och högerpartiets
företrädare.

Vi menar att man inom alla bostadsbyggandets
områden bör sträva efter
större frihet. Därmed har jag inte gjort
gällande att vi automatiskt, i ett slag,
skulle gå över till en fri prisbildning,
men vi skall arbeta mot detta mål och
inte ta avstånd från det på det sätt som
inrikesministern gjorde.

Man kan vidare fråga sig vilka resultat
som har nåtts rent praktiskt genom
regeringens principiella bostadspolitiska
ståndpunkter. Ja det är fortfarande
brist på bostäder. Exploateringen
har som bekant på många områden
varit för hög. En dålig och otrivsam
miljö har blivit resultatet. Vi har
fått en ojämnhet i hyressättningen mellan
äldre och nyare lägenheter och ett
helt register av besvärligheter i spåren
av den principiella fastlåsningen av bostadsbyggandet
och av hela denna
marknad till staten.

Inrikesministern gjorde vidare gällande
att vi från högern — och framför
allt jag — skulle ha gjort uttalanden,
som gått ut på att bostadsproduktionen
inte haft en sådan omfattning att
bostadsbristen kunnat avklaras. Det ligger
både en sanning och en osanning
i detta hans påstående. Det är nämligen
på det sättet — och det vet statsrådet
Rune Johansson — att vi inom högerpartiet
har varit medvetna om att det
under senare år har varit svårt att utan

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, in. in.

risk för den samhällsekonomiska balansen
till bostadssektorn överföra ännu
större resurser än för närvarande. Men
detta fritar inte regeringen från ansvar
för vad som hände exempelvis mellan
åren 1947 och låt oss säga 1957, då bostadsproduktionen
dalade i förhållande
till 1945 och 1946. Ni kan heller inte
komma ifrån att ni fortfarande använder
en betydligt mindre del av de samlade
investeringsresurserna till bostadsbyggande
än som gjordes t. o. m. under
1920-talet och 1930-talet.

Låt mig, herr talman, bara säga en
sak till. Det gäller paritetslånen.

Inrikesministern försökte hävda, att
paritetslånesystemet alls inte hade något
med inflationen att göra. Men, herr
inrikesminister, om man bygger upp ett
system där man från början underlåter
att betala ränta och amortering på statslånen
och i stället lägger räntan till
låneskulden och man alltså så småningom,
kanske efter 20 eller 30 år, kommer
i en situation då själva kapitalskulden
har stigit så mycket, att den blir
större än den var byggnadsåret — den
möjligheten finns nämligen — då är
det självfallet att detta system inte kan
fungera, om man inte som utgångspunkt
har att inflationen skall fortsätta. Det
är visserligen uppenbart att man inom
regeringen tycks vara benägen att betrakta
en ständigt stigande prisnivå som
en företeelse, som är lika oundviklig
som tidens gång. Detta är kanske förklarligen
till, att man har slagit in på
ett system som förutsätter fortsatt penningvärdeförsämring.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafsson
har frågat mig angående miljöfrågorna
och min uppfattning om kommunikationsministerns
föredrag i Hälsingborg
för en vecka sedan i denna fråga.

Det är självfallet mycket svårt att
svara när det gäller ett anförande, av
vilket man bara får avlyssna ett lös -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
ryckt citat. Det är jag inte beredd att
göra enbart på detta.

Men jag tillåter mig att upprepa vad
jag sade i mitt huvudanförande om miljöfrågorna;
det kanske säger någonting
om den inställning som majoriteten i
utskottet har. Differensen mellan majoriteten
och reservanterna är inte så
stor. Jag sade följande: »Också miljöfrågorna
har samlat de tre borgerliga
partierna till en gemensam reservation.

I själva sakfrågan är alla uppenbarligen
överens, både om bostadsmiljöns betydelse
och om fortsatta ansträngningar
för att förbättra de bristfälliga förhållanden
som råder. Reservationen skiljer
sig från majoriteten sakligt endast i frågan
om huruvida riksdagen behöver ta
ett initiativ för att fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på behovet av vad som
i reservationen kallas ’en samlad översyn’.
Enligt utskottsmajoritetens bedömning
är detta inte påkallat — inte därför
att allt redan är välordnat utan
därför att frågorna är föremål för mycket
allvarligt beaktande. Reservationerna
innehåller inte något konkret som
kunde ge bidrag till dessa strävanden.»

I sakfrågan, när det gäller miljöfrågorna,
finns det över huvud taget ingen
differens mellan majoriteten och reservanterna.
Vad som skiljer är det lilla
problemet om vi skall skriva till Kungl.
Maj:t och påpeka dessa saker eller inte.
Majoriteten har inte ansett en skrivelse
vara någon omedelbar angelägenhet
med hänsyn till att Kungl. Maj:t har
uppmärksamheten riktad på dessa frågor.
Därom vittnar bl. a., så långt jag
förstod, statsrådet Palmes tal i Hälsingborg,
och det understryker väl därför
ytterligare majoritetens ställningstagande
i frågan.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
mot herr Rertil Petersson för detta svar.
Det var naturligtvis provokatoriskt att
fråga hur det stod till med korrespon -

densen mellan regeringen och de socialdemokrater
som sitter här i kammaren
— jag medger det. Jag har fått
ett svar som jag tycker säger något mera
än utskottsutlåtandet. Jag tolkar det
så.

Sedan har högerledaren, herr Roman,
nej förlåt herr Holmberg, i ett mycket
»sakligt och välbalanserat» anförande
haft vissa saker att säga om mitt agerande.
Jag känner mig tacksam för
uppmärksamheten, men jag är egentligen
inte riktigt säker på att herr Holmberg
vet vad en »extrem krubbitare» innebär.
Även om han nu seglar i skärgården
på somrarna, enligt vad jag har
läst i Hänt i veckan, så kan jag ju tala
om att det har med hästar att göra; det
är hästar som tuggar och slukar luft.
Jag skall inte göra några som helst jämförelser
mellan herr Holmberg och
dessa hästar — även om det finns anledning.
Jag förstår att det är ömma
liktornar som jag har råkat trampa på.
Men har man liktornar så har man!

Det var »intressant ocli tankeväckande»,
och det var alldeles utomordentligt
mycken »tankereda» i vad herr Holmberg
sade även om det inte i sak innehöll
någonting.

Nu vill jag till herr Holmberg säga,
alt jag kan med bästa vilja i världen
inte stå här i talarstolen och förfäkta
vår uppfattning inom centerpartiet utan
att säga sanningen åt vilket håll det
vara må. Och jag hoppas att även herr
Holmberg inlägger detta i begreppet
demokrati och att den borgfred som
han gärna och ofta talar om också medger
detta.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast upplysningsvis
säga till herr Gustafsson, att
uttrycket krubbitare stiftade jag bekantskap
med under min tid som kavallerist
vid K 4 i Umeå. Ordet var alltså inte
helt främmande.

Däremot vill jag inte ta upp en diskussion
om herr Gustafssons liktornsfilosofi.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! De närmanden som nu
förekommer mellan högern och centerpartiet
är ju i och för sig intressanta,
men vi kanske inte skall lägga oss i detta
och heller inte i resonemanget om
hästarna, hur spännande det än kan vara.
Jag skall därför inte göra några
kommentarer till detta med att »tugga
och suga luft», även om jag tror att det
är en och annan som har erfarenheter
också på det området. Jag tänkte, herr
talman, endast som hastigast gå in i debatten
med några repliker. Från högerns
sida har ju nu såväl herr Kaijser
som herr Holmberg gjort detta.

Låt mig bara säga till herr Kaijser,
när iag parentetiskt nämnde om mitt
besök i Rom och sade att jag i en guidebok
funnit att man hade 9 000 lägenheter
lediga, så betydde detta att man
hade ett balansläge där man hade mer
bostäder än vad som svarade mot efterfrågan.
Detta var naturligtvis också en
lösning av balansproblemet. Det var då
jag själv ställde mig den frågan: Hur är
det då för de tusentals människor som
bor i parkerna och under broarna? De
hade varken råd eller möjligheter att
skaffa sig en bostad.

Jag har inte sagt att högerns politik
leder till detta resultat eller att man eftersträvar
det, men jag säger att resultatet
kan bli att svårigheterna blir mycket
stora för många människor med de
hyreskostnadsstegringar, som här omedelbart
kommer. Då är det högerns förhoppning
att man så småningom skall
komma in i ett annat läge, där detta balansproblem
förbyts i en sjunkande
prisnivå. Jag tror att det blir en lång
och svår övergångstid, som vi i så fall
skulle få uppleva.

På herr Kaijsers fråga om man skall
förhindra att vi får en byggarbelslöshet
vill jag svara att vi visserligen har investeringsavgiften,
men herr Kaijser
har tydligen inte uppmärksammat, och
då får jag väl rikta hans uppmärksamhet
därpå, de dispensmöjligheter som
vi här har. Om jag tar göteborgspro -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

blemet i det här sammanhanget, där
man nu anmäler att man riskerar en arbetslöshet
som kan omfatta ett par tusen
byggnadsarbetare under kommande
vinter, såvida man inte får en ökning i
byggverksamheten, så görs det nu i
byggarbetsnämnden där nere en snabbundersökning
av vilket resultat investeringsframsläppet
ger, hur många industribyggen
vi får i gång och var vi
kan åstadkomma ökningar genom dispenser
eller genom en höjning av bostadsbyggandet.

Såväl herr Holmberg som herr Kaijser
kom sedan tillbaka till problemet
om paritetstalet och inflationen. Jag har
framhållit att förslaget inte är knutet
till en inflationistisk utveckling. Jag har
sagt, att skulle vi få en annan kostnadsutveckling
än den vi tidigare upplevt
så gör vi så stora samhällsekonomiska
vinster, att vi har all anledning att acceptera
det faktiska förhållandet att det
blir en förlängning av amorteringstiden
som en ren automatik. Skulle det
visa sig, att vi får en långtgående kostnadsminskning
i fråga om vårt byggande
och därmed i våra hyror, så tror jag
att vi har gjort så stora samhällsekonomiska
vinster att det kan finnas anledning
överväga avskrivning på tidigare
liggande lån eller att jämställa dessa
med de nu aktuella.

Det finns ingen anledning från högerns
sida att gå in i en sådan kritik av
detta kreditsystem, som ju ändå syftar
till att komma ifrån den generella subventioneringen
och til! ett närmande av
de faktiska kostnaderna för bostadsbyggandet
och för förvaltningen som skall
betalas över hyrorna. Vi anser att detta
kräver en anpassning, en mjuk övergång,
i systemet och att vi med detta
kreditpolitiska stöd kommer att ge förutsättningar
för en hög produktion av
goda och ändamålsenliga bostäder med
en hygglig standard.

Herr Holmberg och jag kan vara
överens om att vi har principiellt skilda
utgångspunkter för vår bedömning
av bostadspolitiken. Vi vill en aktiv

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.
samhällspolitik på bostadsbyggandets
område, med en solidarisering mellan
samhällets medborgare också i detta avseende.
Ni väljer en annan linje, en fri
marknadsprisbildning och ett upplösande
av det system, som vi för närvarande
har. Vi får respektera er ståndpunkt,
men vi kommer att bekämpa
den.

Låt oss konstatera att vi här står
emot varandra, men låt oss också klart
redovisa konsekvenserna av den ena
eller den andra politiken.

När jag nämnde om herr Holmbergs
inlägg under ett par år beträffande bostadsbyggandets
omfattning, så tänkte
jag närmast på den redovisning som
fanns i långtidsutredningens prognoser
för 1960—1964. Där räknade man med
ett visst bortfall med hänsyn till sanering
och andra anledningar, familjebildningens
omfattning o. s. v. och kom
fram till en siffra på ungefär 76 000.
Det är klart att herr Holmberg med utgångspunkt
därifrån kunde säga, att så
länge byggandet inte nådde upp till den
siffran, så avverkade vi egentligen ingenting
av bristen. Om jag nu reducerar
dessa siffror till de faktiska talen, så
tror jag att vi kan säga att vi bär en
produktion som är nödvändig — på
mellan 65 000 och 70 000 lägenheter.
Men när vi då bygger 90 000 eller
95 000, har jag velat framhålla att vi
därmed tränger tillbaka bristfenomenen.
Jag har därmed inte sagt att vi eliminerar
dem, och jag har inte velat uttala
mig om tidpunkten när vi slutgiltigt
har eliminerat dem, men att vi de
facto når ett visst resultat är alldeles
uppenbart.

Diskussionen om vårt bostadsbyggandes
omfattning kan vi ständigt föra.
Hur är relationen till vår nationalprodukt?
Den har legat vid cirka 19—21
procent av investeringarna. Den ligger
med vissa variationer ganska jämnt, och
i detta ögonblick skall vi väl vara överens
om, herr Holmberg, att vi har försökt
att bygga i den omfattning som våra
kapitalmarknadsresurser gett utrym -

me för. Från högerns sida har vi mött
den attityden att man faktiskt varit
tveksam om vi inte, med hänsyn till våra
förutsättningar, byggt för mycket.

Jag vill sedan göra en kort kommentar
till det inlägg som herr Nils-Erie
Gustafsson gjorde. När han säger, att
jag anklagar mittenpartierna för att de
inte velat skapa en bestämd profil, som
avviker, så är det väl delvis riktigt. Men
herr Gustafsson vill pressa begreppen
och säger att centern bedömer realistiska
förslag — om man finner sådana,
så är man beredd att stödja dem. Det
är en bra ståndpunkt. Den ansluter sig
till vår. Men jag blev litet konfunderad
när han sedan frågade, om jag tänker
på vad som skedde i fråga om investeringsbanken
med hänsyn till olika politiska
konstellationer. Jag kan erinra
mig från omröstningarna om investeringsbanken
att mittenpartierna avstod
från att rösta, d. v. s. att de i slutomgången
inte hade någon ståndpunkt alls.
Är det det som är betecknande för er
hållning i nuet och i framtiden? Då beklagar
jag det. Det är bättre med en
reell ståndpunkt, som man redovisar
och som man är beredd att hålla på.

Herr Werner säger att han i princip
kan godkänna det kreditsystem som vi
nu går över till. Jag får notera det, och
jag erkänner då att jag något missuppfattat
den kommunistiska ståndpunkten.
Välkommen, herr Werner, bakom detta
förslag! Jag hoppas att han har hela sin
grupp med sig.

Vad de två folkpartistiska talarna beträffar
vill jag säga till herr Per Jacobsson,
att när jag nämnde kreditgarantisystemet
och folkpartiets hållning var
det närmast ett citat från Dagens Nyheter
som jag uppfattat som ganska ironiskt
mot den ståndpunkt som folkpartiet
intagit i utskottet. Jag säger att jag
här delar Dagens Nyheters uppfattning.
Jag tror att det är svårt att göra en
kompromiss mellan paritetsmetodiken
och kreditgarantisystemet. Vill vi ge
trygghet i fråga om krediterna till vårt
bostadsbyggande, tror jag det är riktigt

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

att i nuläget välja ett kreditstöd över
staten, och det har ju folkpartiet i princip
anslutit sig till men vill ändå försöka
att hålla alla vägar öppna — ungefär
som räven i grytet. Jag tror dock inte
att man klarar sig alltför länge med det.

Herr Dahlén vill ta upp frågan om
vem som har anslutit sig till vad, och
han nämner förköpsrätten. Herr Dahlén,
jag var ju en av de första som, när
betänkandet var publicerat och debatten
kommit i gång, sade att det bör finnas
möjligheter att hitta en lösning på
denna fråga, som kan tillfredsställa såväl
oss som mittenpartierna. Nu är jag
utomordentligt glad över att man från
mittenpartiernas sida anser sig kunna
gå med på en sådan väsentlig utvidgning
av förköpsrätten som obligatorieförfarandet
i fråga om hembudsskyldigheten
innebär. Den ser jag som värdefullare
än den ståndpunkt som vi har
valt i fråga om egnahem, tomter på
mer än 3 000 kvadratmeter och fastigheter
med ett taxeringsvärde över
200 000 kronor, därför att vi där har ett
expropriationsinstrument. Vi vill framför
allt ta bort den propagandistiska effekt,
som man från borgerligt håll har
velat utnyttja mot oss, när man velat
göra gällande att vi hotar egnahemsägarna.
Det skall inte finnas någon möjlighet
till en sådan propaganda.

Vidare berörde herr Dahlén problemet
om fri konkurrens. Han talade bl. a.
om utländsk konkurrens. Men vad är
det som hindrar den utländska konkurrensen?
En rad finska byggmästare
konkurrerade med svenska om exempelvis
Salem-projektet. Personligen har jag
varit över i Finland och haft samtal
med åtskilliga byggmästare där och
sagt: Välkomna till Sverige att konkurrera
med pris och kvalitet! Det kom
alltså några stycken finska byggmästare
och deltog i en fri tävlan beträffande
det stora Salem-projektet, som innefattade
byggandet av egnahem och radhus.
Det visade sig emellertid att de
svenska företagen tog hem ordern. Ur
den synpunkten tycker jag att konkur -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

rensinslaget var värdefullt. Det visade
sig ju också att de svenska företagen
kunde gå ned i pris väsentligt, när de
fick tillfälle till planering, när det gällde
projekt av så stor omfattning att
upphandlingen också av detaljer kunde
göras i stor skala och där verksamheten
kunde bedrivas i vad jag vill beteckna
industrialiserad form, d. v. s.
med utnyttjande av den långa seriens
metodik. Det är ju dithän vi måste, och
i byggledet är konkurrensen fri. Det
finns väl ingen anledning att på den
punkten föra någon strid.

I fråga om förvaltningen av flerfamiljshusen
har vi dock den principiella
uppfattningen att man bör söka ta bort
vinstspekulationen ur bostadsförvaltningen.
Det är därför vi har valt den
väg som innebär en viss favorisering av
allmännyttiga och kooperativa företag.
Från den ståndpunkten viker vi
inte. Om högern, som den här gör, säger
att den har en annan ståndpunkt i
den frågan, får jag säga att jag respekterar
den men kommer att bekämpa
den så långt jag kan. Och jag kommer
självfallet också att vädja till medborgarna
om stöd för vår uppfattning.

Herr Dahlén säger, att han har ställt
frågor till finansministern om hur vi
vill öka sparandets omfattning inte bara
över statsbudgeten. Jag har här nämnt
om investeringsbanken som ett viktigt
inslag på vår kapitalmarknad och sagt
att det innebär ett reellt tvångssparande
över en tvåårsperiod, framför allt med
de tillskott som det här är fråga om.

När jag dessutom ser på tillväxten
på vår kreditmarknad har jag anledning
konstatera, att den växer med över
en miljard om året. Jag tror inte att
det finns något land som kan uppvisa
en motsvarighet — naturligtvis beloppsmässigt,
men inte i relation till befolkningstalet.
Särskilt 1960-talet har visat
en kolossalt hög sparintensitet; jag lägger
självfallet in däri avskrivningar och
avbetalningar under hand.

Det är ett faktiskt uppmätt sparresultat
som vi har all anledning att

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1907 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
känna oss till freds med. Kan man öka
det är det bra, men vi skall inte gå omkring
och känna oss missnöjda med
vad som hittills har åstadkommits.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi tror, som jag tidigare
sagt, att vi skall få balans på bostadsmarknaden
på ett mycket tidigare skede
med vår fria kapitalmarknad och vårt
kreditgarantisystem.

Vi är på det klara med att när man
undersökt den här saken i finansdepartementet
har man konstaterat, att
för att få balans på hyresmarknaden
räcker det enligt de erfarenheter man
har fått under de senaste 15 åren inte
med att öka byggandet ens långt utöver
vad programmet har varit hela tiden.
Bristen på bostäder har bara blivit
större. Där säger man, att man för att
komma till rätta med bristsystemet måste
fatta ett politiskt beslut om att låta
prisbildningsmekanismen komma i
funktion. Det är det vi tror är riktigt.
Genom att få en balans på hyresmarknaden
kommer vi att vinna både att
kostnaderna går ned och att bristerna
kommer bort därigenom att bl. a. en
hel del lägenheter, som många nu håller
dubbla, kommer att bli fria.

Beträffande investeringsavgiften vill
jag göra det tillägget, att det givetvis
finns dispensmöjligheter. Det påpekades
ju mycket kraftigt när den infördes.
Man ville ha den möjligheten särskilt
för kommunerna. Investeringsavgiften
har emellertid medfört att många kommuner
och andra har inskränkt sin planering,
och det är inte alls säkert att
man hinner få planerna färdiga till den
tidpunkt då man behöver sätta i gång
arbetena för att komma till rätta med
den arbetslöshetssituation som kan
komma.

Slutligen vill jag än en gång säga någ -

ra ord om paritetstalet och metodiken
omkring detta. En av regeringens lärofäder
i denna fråga säger, att man »inte
tidigare» haft anledning att diskutera
frågorna om bostadsfinansieringen och
hyresbildning under aspekten av en
permanent inflation. Det är alltså förutsättningen
enligt hans synpunkt för
uppbyggandet av detta system. Jag tror
att det är det faktiska förhållandet. Vore
man inte inne i en tid med permanent
inflation skulle aldrig det här
systemet ha kommit fram såsom förslag.

Vad den nya banken beträffar vill jag
säga, att om jag sätter in 1 000 kronor
på sparbanken eller om man tar ut 1 000
kronor extra i skatt — jag höll på att
säga av mig, men det kanske man inte
gör — och sätter in den summan på
den statliga banken, så blir det väl inte
mera pengar sparade för det.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är på sitt sätt välgörande
att inrikesministern så klart
anger att här föreligger två olika förslag
mot varandra.

Det ena är framfört av högerpartiet.
Däri ingår vissa bestämda bostadspolitiska
hörnstenar, nämligen fri prisbildning
på bostadsmarknaden, en i
huvudsak affärsmässig finansiering av
bostadsbyggandet och konkurrens på
lika villkor mellan olika kategorier av
byggherrar. Det är alltså det förslag
som högerpartiet har presenterat i år,
förra året, under hela 1960-talet och
även under en del av 1950-talet.

Mot detta står — det respekterar jag
också — det socialdemokratiska förslaget.

Det är vår uppgift, och det tror jag
att inrikesministern är helt på det klara
med, att bekämpa det system som den
socialdemokratiska regeringen arbetat
med i över 15 år. Konsekvenserna av
regeringens bostadspolitiska system
låter sig nu avläsa, och det har dess
värre, kunnat avläsas under många år.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

De konsekvenserna har tagit sig uttryck
i brist på bostäder för både unga och
gamla, en stor hyressplittring, och ryckighet
— för att använda ett av professor
Ohlins speciella uttryck •—- i hela
den bostadspolitiska planeringen. Vi
kommer naturligtvis även i fortsättningen
att hävda att vårt system ger bättre
förhållanden för den bostadssökande
och för den boende.

Jag har velat säga detta, eftersom jag
tror att det kan vara nyttigt att i någon
mån försöka renodla den bostadspolitiska
diskussionen. Vad som kan finnas
mellan dessa två förslag tillkommer
det inte mig att närmare utveckla.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte använda
repliken gentemot herr Holmberg därför
att jag anser det meningslöst utan
bara säga några ord beträffande det som
inrikesministern yttrade i fråga om
banken.

Vi vet ju bur det var: socialdemokraterna
röstade fram högerns reservation,
och de flesta centerpartister och folkpartister
lade i den slutliga voteringen
ned sina röster. Jag tycker inte att det
är något märkvärdigt i det. Emellertid
hade inrikesministern en smula otur,
ty jag var en av dem som inte nedlade
sin röst i den sista och avgörande voteringen.

Herr WERNER (k) kort genmäle:

Herr talman! Nej, statsrådet Johansson,
jag har inte sagt att vi i princip
godkänner regeringens finansieringssystem.
Det var — om det nu var medvetet
eller omedvetet — icke en korrekt
beskrivning av vad jag sade.

Jag sade att vi kan tänka oss ett avskaffande
av de generella räntesubventionerna
i samband med vissa konkreta
motåtgärder, och det är något helt annat.
Vi kan inte acceptera ett finansieringssystem
som gör att lägenheterna

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
automatiskt blir dyrare ju äldre de blir.

I vår motion har vi föreslagit en statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet
med en fast ränta på 5 procent. Då
skulle förutsättningar föreligga att slopa
räntesubventionerna utan att någon
mera väsentlig höjning av hyresnivån
behöver inträffa. Som en sådan förutsättning
kunde då tjäna det av regeringen
föreslagna systemet att i tiden
förskjuta viss del av bostadslånens
amortering och förräntning.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par ord med
anledning av vad herr Holmberg sade.

Herr Holmberg tyckte att det var
lämpligt att renodla den bostadspolitiska
debatten och därför bara tala om
två alternativ. Om jag renodlar skillnaden
mellan de olika ståndpunkterna,
blir den att samtliga andra partier har
förklarat att högerns förslag skulle leda
till sådana hyresstegringar att man inte
kan acceptera dem. Det kan ju också
tjäna till den upplysning som herr
Holmberg gärna ville ha. Bl. a. skulle
de största hyresstegringarna enligt högerns
förslag bli där hyrorna redan nu
är högst — jag renodlar högerns förslag
på denna punkt.

Inrikesministern sade att jag försökte
ta upp en debatt om vem som ansluter
sig till vad. Det var inte jag som tog
upp den debatten, utan det var herr
Rune Johansson som gjorde det från
denna talarstol. Det var ensidigheten i
den framställningen som gjorde att jag
försökte föra in ett balanserande moment.

Det är alldeles riktigt att inrikesministern
i fjol på ett tidigt stadium själv
försökte åstadkomma en viss balans i
debatten genom att säga, att vi väl borde
kunna komma överens. Inrikesministern
uppträdde i föredömlig kontrast
till partichefen herr Erlander, som ju
försökte att blåsa upp denna fråga till
för honom behagligt stora dimensioner.
Jag är glad över att inrikesministern

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
vann tävlan och inte statsministern.
Herr statsministern hugger med sitt
svärd så ofta att det blir slött. Det var
heller kanske inte någon som tog honom
riktigt på allvar.

I byggledet är konkurrensen fri, sade
inrikesministern. Jag genmäler att
det icke råder likvärdiga konkurrensvillkor.
Konkurrensen är därför inte fri.

Inrikesministern berörde kreditfrågan
och uttalade sig igen vara mycket belåten
med utvecklingen på detta område.
När det gäller framtiden var dock alla
partier i denna kammare i torsdags och
fredags överens om att utvecklingen
inte ter sig så gynnsam som inrikesministern
nu vill göra gällande. Den stora
frågan är ju: Hur skall vi få till stånd en
ökad kapitalbildning, som inte enbart
går över statsbudgeten? På den punkten
står det socialdemokratiska partiet
tomhänt. Vi konstaterar det alltså nu i
dag på tisdagen. Vi konstaterade det i
fredags.

Herr HOLMBERG (li) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig korrigera en
felaktig uppgift, som herr Dahlén gav
kammaren.

Jag medger gärna att det inte är så
lätt med denna bostadsmatematik och
subventionsavvecklingsmatematik. Det
förhåller sig väl i verkligheten inte så
som herr Dahlén säger, att vår avveckling
av statssubventionerna slår hårdast
på de senaste årgångarna hus, utan på
årgångarna 1960 och 1961, vilket inte
är de årgångar som har de högsta hyrorna.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
en svår materia. Inrikesministern gav
en beskrivning av sitt förslag beträffande
paritetslånen. Denna beskrivning
— om han nu hade menat den så —
gav en direkt motsatt effekt mot vad
han själv har skrivit i propositionen.

Så svårt, herr Holmberg, är dock inte
detta ämne att man inte kan konsta -

tera, att högerns förslag generellt sett
medför de högsta hyreshöjningarna för
dem som redan nu har höga hyror. Där
får nog herr Holmberg läsa på en gång
till.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dahlén sade i sitt
första genmäle »de högsta hyrorna».
Jag ber att herr Dahlén tittar i — men
inte ändrar — protokollet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är inte lätt att få
någon uppfattning om var herr Werner
befinner sig. Nu noterar jag, att han
vill ha en avveckling av de generella
räntesubventionerna under vissa förutsättningar,
d. v. s. om konkreta motåtgärder
vidtages bl. a. till stöd för vissa
konsumentgrupper. Vi har i vår proposition
aviserat att sådana åtgärder
kommer.

Herr Dahlén talade om förköpsrätten
och påstod, att det var statsministern
som blåste upp frågan. Vad statsministern
gjorde var att ta upp själva
problemet om förköpsrätten, inte vilka
möjligheter i och för sig som vi hade
att kunna hitta gemensamma lösningar.
Vi anser denna fråga så betydeelsefull,
att det var anledning att söka en
lösning.

Herr Dahlén vidhåller att byggföretagen
inte arbetar på lika konkurrensvillkor.
Jag har sagt att då det gäller
entreprenadförfarande är villkoren lika
— där råder det konkurrens och man
arbetar med sina anbud för att bli den
som får utföra olika byggobjekt.

Låt mig sedan säga till herr Dahlén
att allt det ökade sparandet — som är
över en miljard — inte åstadkoms över
statsbudgeten. ATP är ju inte något
sparande över statsbudgeten, om jag
skall ta ett exempel, och även hushållens
växande sparande är en faktor av
väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Herr Kaijser försöker, jag vill inte
säga vilseleda oss i vår uppfattning om
vad sparande är, men han säger: om
jag har 1 000 kronor och sätter in dem
i sparbanken eller någon annan bank
och staten sedan tar de 1 000 kronorna
så betyder inte det någon ökning av
sparandet. Jag har sagt att vad vi
åstadkommer är en begränsning av konsumtionen
genom att vi inför en omsättningsskatt.
Den innebär ett tvångssparande
över statsbudgeten, men vi
har med hänsyn till ändamålen ansett
detta erforderligt. Det går inte att rida
på den uppfattningen, att detta bara är
att med ena handen ta pengar från kapitalmarknaden
och med andra handen
flytta över dem till något annat område.
Här är det en reell sparandeökning
som åstadkoms.

Herr Holmberg säger att vad han ville
framhålla som den principiella skillnaden
gentemot vår socialdemokratiska
politik är att det system, som han företräder,
ger andra konsekvenser; framför
allt ville han visa på konsekvenserna
av den socialdemokratiska bostadspolitiken.
Jag skulle bara i korthet
vilja säga till honom att konsekvenserna
av det system som högern företräder
kunde avläsas under de visserligen
svåra första krigsåren med den våldsamt
branta nedgången i vår bostadsproduktion.
Det var ju i den situationen
som det samhällspolitiska stödet
till produktionen växte fram. Detta accepterades
av en betydande folkmajoritet,
och den har stått som garant och
stödjare av den politiken. Jag respekterar,
det har jag sagt, era strävanden
att vinna opinionen för en annan politik,
men jag tror att människorna har
klart för sig att konsekvenserna av den
blir hyresstegringar, precis som herr
Dahlén har utvecklat här. Genomför
man helt den avveckling av subventionssystemet,
som högern syftar till,
och i stället inför kreditgarantisystemet
så betyder det, har jag sagt, en
kostnadsstegring för de boende med
35 procent. Det är klart att våra bo -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

stadskonsumenter frågar sig: hur skall
vi kunna klara den stegringen? Den blir
för stor. Samhällssolidariteten, säger vi,
kräver att vi bistår människorna också
i fråga om deras boendemöjligheter.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Sedan statsråd, utskottsrepresentanter,
parti- och gruppledare
har sagt sina ord i denna debatt, kanske
också en vanlig motionär kan få
yttra ett par ord.

I det digra utlåtande angående riktlinjerna
för bostadspolitiken som statsutskottet
presenterat ingår vissa smärre
spörsmål som redovisas i anslutning
till utskottets ställningstagande till, »i
ämnet väckta motioner».

Ett av dessa spörsmål tas upp i en
trepartimotion, nr I: 56. I denna motion
anhålles om skyndsam utredning
angående främjandet av bostadsbebyggelsen
på den egentliga landsbygden.
Frågan är inte ny. Vid fjolårets riksdag
väcktes också en trepartimotion
i samma fråga. Denna motion hade ett
mera preciserat yrkande om utredning
angående sådana ändringar i gällande
författningar, tillämpningsföreskrifter
och administrativa anvisningar att förutsättningar
skapas för en friare bostadsbebyggelse
på landsbygden. Föreliggande
trepartimotion begär en skyndsam
utredning utan närmare precisering.

Det kan naturligtvis invändas att gällande
lagar och förordningar inte direkt
lägger hinder i vägen för bostadsbebyggelse
på den egentliga landsbygden,
men en smidigare tillämpning eller liberalisering
av gällande författningar borde
enligt vår mening på allvar övervägas,
om man i likhet med oss motionärer
anser att bostadsbebyggelse
utanför egentliga tätortsområden är
önskvärd.

Vårt samhälle genomgår en urbaniseringsprocess;
det behöver man inte
spilla många ord på. Befolkningsomflyttningen
från landsbygd till tätorter

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
sker i ett allt snabbare tempo. Själva
trenden kanske inte kan brytas, men
en uppbromsning torde ur skilda synpunkter
vara ytterst angelägen. En friare
bostadslokalisering skulle också
sammanfalla med många människors
önskemål. Det är många som i dag vill
fly tätortshetsen, trafikbullret och luftföroreningarna,
som önskar en friare
och sundare bostadsmiljö. Deras önskemål
bör rimligen tillgodoses. Byggnadskostnaden
blir också åtskilligt lägre,
eftersom tomtpriset i regel bara är
hälften av gällande tätortspris.

Ur kommunal synpunkt kan en mera
spridd bostadsbebyggelse erbjuda stora
fördelar. Utgifterna för planläggning
eller projektering kan minska, alltför
höga investeringskostnader när det gäller
markköp kan också undvikas. För
kommunerna är ju skatteunderlaget det
väsentliga, inte ett i onödan koncentrerat
bostadsbyggande.

I nuvarande situation då jordbruksbygderna
på grund av strukturrationaliseringen
alltmera uttunnas på människor
vore en spridd bebyggelse på
landsbygden högeligen önskvärd. Inte
minst serviceanordningarna kan få ett
underlag som möjliggör dessa bygders
fortbestånd och utveckling. Det talas,
kanske ibland romantiskt, om eu »levande
landsbygd». En levande landsbygd
är människor — inte naturreservat.
Ett främjande av bostadsbebyggelsen
på landsbygden, helst då villabebyggelse,
är därför inte bara ett landsbygdsintresse
utan också ett samhällsintresse.

Nu kan det invändas att gällande lagar
och förordningar inte direkt lägger
binder i vägen för bostadsbebyggelse
på den egentliga landsbygden, naturligtvis
under förutsättning att det
inte uppstår sanitära olägenheter. Men
erfarenheten säger ■— och det är omvittnat
inte minst av många kommunalmän
ute på landsbygden -— att betydande
svårigheter att erhålla statligt
stöd till bostadsbyggande på landsbygden
ofta uppstår. Man söker på allt sätt

motarbeta de enskilda människornas bestämda
önskemål. Detta kan inte vara
riktigt såvida vi önskar valfrihet i vårt
samhälle.

En ur många synpunkter önskvärd
bostadsbebyggelse utanför tätortsområdena
bör kunna underlättas genom en
smidigare och mera positiv tillämpning
av gällande administrativa föreskrifter
eller anvisningar.

Med hänsyn till att den av mig berörda
motionen, av någon anledning
— och högst anmärkningsvärt -— avvisats
av ett enhälligt utskott skall jag
inte betunga propositionsordningen
med ännu ett yrkande.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Min avsikt är att beröra
jordbruksutskottets utlåtande nr
23.

Såsom departementschefen anfört i
proposition nr 99 har riksdagen varje
år fått sig förelagd förslag till bemyndigande
för ett budgetår i sänder för
Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke
i varje särskilt fall besluta om
försäljning m. m. av staten och allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom.
Nu föreslås att detta bemyndigande
skall göras permanent samtidigt som ramarna
för beslutanderätten betydligt
vidgas. Meningen är att frågan sedan
inte skall hänskjutas till riksdagen annat
än i samband med ändring av värdegränserna
eller av de allmänna riktlinjerna
för den statliga försäljningspolitiken.

Mot propositionens förslag i dessa delar
har jordbruksutskottet inte haft något
att erinra.

Emellertid har i anslutning härtill
och i nära förbindelse med Kungl.
Maj ds proposition angående riktlinjer
för bostadspolitiken framlagts vissa förslag,
som väl avser att förenkla den
organisation som gäller vid försäljningen.
Dessa förslag har i utskottets hemställan,
som grundar sig på en lottmajoritet,
upptagits under följande punkter,
nämligen

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

5, vari föreslås att statens förhandlingsnämnd
fr. o. m. den 1 januari 1968
får i uppgift att svara för samordningen
i försäljningsärendena;

6, vari föreslås inrättande av ett helt
nytt organ, nämligen en stats-kommunal
marknämnd;

7, vari utskottet yrkar avslag på en
hemställan i motionerna I: 819 och II:
1023 att viss kyrklig mark skall göras
exproprierbar;

11, vari utskottet vill lämna utan åtgärd
eu i samma motionspar föreslagen
utredning och kartläggning av det
statliga och kyrkliga markbehovet; och

12, vari utskottet yrkar att motionerna
I: 819 och II: 1023 skall lämnas utan
åtgärd i övrigt, vilket innebär att man
inte vill tillstyrka en hemställan i motionen
att hos Kungl. Maj:t begära förslag
till förenkling och effektivisering
av formerna för försäljning av kyrklig
jord.

Dessa förslag, som alla syftar till förenkling
och därför torde ligga i propositionens
anda, har redovisats i den till
utlåtandet fogade reservationen som jag
här i all korthet vill motivera punktvis.

Beträffande punkten 5 anser vi att
det är alldeles felaktigt att ge statens
förhandlingsnämnd i uppdrag att svara
för samordningen. Vi konstaterar
kort och gott att förhandlingsnämnden
tillskapats för helt andra uppgifter. Vi
begär att uppgiften att sköta dessa förhandlingar
i stället åläggs byggnadsstyrelsen,
som sysslat med motsvarande
uppgifter och har expertis med vana
och kunnighet på området.

När det gäller den stats-kommunala
samarbetsnämnden anser vi att tillskapandet
av ytterligare en byråkratisk organisation
är helt onödigt. Om all mark
i riket görs exproprierbar på enahanda
grunder, har vi i expropriationsdomstolen
och dess tekniker redan en uppbyggd
organisation för detta. Man kan
väl inte mer begära än att alla ägarlcategorier
och all mark i riket behandlas
lika. Därtill brukar expropriationsmöjligheterna
på ett anmärkningsvärt

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

sätt underlätta försäljningsärendena. Jag
kan här inte underlåta att citera departementschefen
ur statsutskottets utlåtande
nr 100 sidan 30: »Ibland är det så
angeläget att få klarhet om förvärvsmöjligheten
till statlig mark att kommunen
bör ges rätt att få frågan om förvärvstillstånd
prövad av Kungl. Maj:t, vilket
är ett led i strävandena att vid försäljning
av statlig mark få största möjliga
likhet med förhållanden som gäller exproprierbar
mark.» Där säger departementschefen
rent ut att man strävar
efter att få största möjliga likhet. Varför
då inte ta steget fullt ut och göra
marken exproprierbar? Då har man
nått sitt mål utan några omvägar och
krumbukter.

Punkt 7 behandlar den ecklesiastika
jorden. Såsom alla de som sysslat med
sådan mark väl vet betecknas denna
jord sedan de gamla jordeböckernas tid
som »Krono- under allmän disposition».
Emellertid har den kommit att
uppsplittras på sådan jord som upplåtits
av kronan och varå expropriationslag
och ensittarlag t. ex. inte är
tillämpliga och sådan mark som kyrkan
eller församlingarna köpt eller fått
från enskilda genom donationer o. d.
och som därför anses exproprierbar. Nu
föreslår vi i reservationen kort och gott
att all kyrklig mark ställs på samma basis
och görs exproprierbar. Är månne
detta förslag för enkelt och lättfattligt
för lottmajoriteten?

I punkt It yrkar reservanterna på
utredning och kartläggning av det statliga
markbehovet. Det är en ren konsekvens,
anser vi, av att försäljningen i
sin helhet underlättas och t. ex. när det
gäller försäljning av statens mark till
kommun för samhällsbyggnadsändamål
icke underkastas några som helst restriktioner.
Det borde väl då vara naturligt
att det allmänna — stat och kyrka
— gör klart för sig uppkommande
behov och inte säljer mark som man
kanske om några år behöver.

Slutligen borde det för alla som sysslat
med kommunala markfrågor eller

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
markfrågor över huvud — och det har
väl de flesta av riksdagens ledamöter
— vara hekant hur omständligt och inkrånglat
kyrkliga försäljningsfrågor
handläggs, hur lång tid sådana ärenden
alltid drager. Kan man då gå emot ett
förslag om förenkling av proceduren?
Denna förenkling behövs både när det
gäller försäljning till kommuner och till
enskilda. Den är även av behovet vare
sig den kyrkliga marken i sin helhet
blir exproprierbar eller ej.

Herr talman! Det är egentligen rätt
anmärkningsvärt att dessa frågor kommit
att bli politiska, då de endast avser
förenklingar och tillrättalägganden, som
alla kunde vara överens om. Ett tillfälle
till förenklingar erbjuds nu.

Jag yrkar bifall till de i reservationen
upptagna punkterna 5, 6, 7, 11 och 12.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I debatten skall här
även behandlas tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 som avser vissa författningsändringar
på bostadspolitikens
område. Det gäller i första hand bostadsförmedlingen,
men även andra frågor
om kommunernas åligganden i bostadspolitiskt
avseende.

I utskottsutlåtandet hemställes om bifall
till de i propositionen framlagda
lagförslagen, men vid utlåtandet har fogats
några reservationer, av vilka jag
ocli övriga mittenpartircpresentanter
anslutit oss till två. De ändringar som
påyrkas i dessa reservationer är kanske
inte av någon större direkt och omedelbar
betydelse, men de har en principiell
bakgrund som gör att vi reservanter
inte kunnat ansluta oss till majoriteten.

Den första reservationen avser den
mycket väsentliga och känsliga frågan
om bostadsförmedlingen, och ger mig
anledning att mera allmänt gå in på
våra synpunkter på denna fråga.

Propositionsförslaget innebär i första
hand en mera formell överflyttning av
lagbestämmelserna om den kommunala
bostadsförmedlingen från hyresregle -

ringslagen till lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande.
Detta sammanhänger med den
väntade avvecklingen av hyresregleringen
och föranleder i och för sig ingen
erinran.

Den känsliga punkten i sammanhanget
är frågan om kommunal samverkan
beträffande bostadsförmedling i storstadsområdena
och andra områden där
flera kommuner kan anses ingå i ett
gemensamt bostadsförsörjningsområde.
Vi vill för vår del från mittenpartiernas
sida vitsorda, att den verksamhet som
bedrivs i sådana områden av de enskilda
kommunerna inte kan anses helt tillfredsställande
ur regionens synpunkt,
och vidare att försöken att organisera
samarbete i detta avseende ännu inte
lett till önskat resultat. Ett behov av
den föreslagna lagstiftningen föreligger
sålunda.

Men vi måste också framhålla att man
har anledning att hysa en stor tvekan
om möjligheten att lösa problemen genom
tvångsåtgärder mot kommunerna.
Anledningen härtill är framför allt att
man genom sådana tvångsåtgärder riskerar
att minska kommunernas intresse
för intensiva och energiska insatser i
bostadsförsörjningen genom att den
stimulans som ligger i möjligheterna
att tillgodose den egna kommunens och
dess invånares behov mer eller mindre
uteblir. Det är därför av stor betydelse
att en för flera kommuner gemensam
bostadsförmedling fungerar på ett sådant
sätt att de särskilda kommunernas
intressen på ett rimligt sätt tillgodoses.
Här måste inte minst beaktas
att olika kommuner kan ha mycket olika
behov i sådant avseende. Bland annat
hör påpekas att de expansiva kommunerna
har ett mycket stort behov av
bostäder för att över huvud taget klara
de tekniska och sociala problem som
sammanhänger med själva expansionen.
Man kan visserligen beklaga att vi befinner
oss i en sådan situation att det
skall vara nödvändigt att koppla ihop
arbete och bostad, men det är å andra

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

sidan ett väsentligt intresse att upprätthålla
rörligheten på arbetsmarknaden.
Särskilt när det gäller specialutbildad
arbetskraft är det ofta inte möjligt att
rekrytera inom den egna bostadsregionen.
Och det är ju i dagens läge — i
varje fal! på de orter som det här närmast
är fråga om — praktiskt taget
omöjligt för en arbetsgivare att till en
ledig befattning antaga en sökande
från annan ort utan att på ett eller annat
sätt ordna bostadsfrågan för den
nyanställde. Om väntetiden i bostadskön
utgör flera år kan det då vara nödvändigt
med s. k. förturer. I detta sammanhang
vill jag också något beröra
förhållandena inom sjukvården. Den sedan
många år starkt kännbara bristen
på sjukvårdsplatser och den starka utbyggnaden
av detta vårdområde har
lett till att möjligheten att åtminstone i
något så när godtagbar utsträckning
fylla behovet och utnyttja de nya, moderna
anläggningar som iordningsställts
har blivit helt beroende av att man har
tillgång till bostäder som kan erbjudas
den nyanställda personalen. Dessa bostäder
har huvudsakligen tillhandahållits
genom de kommunala myndigheterna.

Man kan i denna centrala fråga med
tillfredsställelse notera att departementschefen
i propositionen har framhållit
att man bör beakta de skiljaktiglieter
i fråga om behov som kan föreligga
mellan olika kommuner. Man har
anledning misstänka att tendensen till
en likriktning kommunerna emellan i
detta avseende varit en av de viktigaste
orsakerna till att försöken till frivillig
samverkan mellan flera kommuner inte
lett till önskat resultat.

Slutligen må framhållas att bostadsförmedlingsverksamheten
till sin natur
är sådan att den föga passar för tillämpning
inom en i lag reglerad ram med
därav följande krav på tillgodoseende
av rättvisesynpunkter i rimlig utsträckning.
Att med någon grad av objektiv
rättvisa gradera prioriteten mellan olika
sökande är praktiskt taget omöjligt.

6 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. ni.
Det måste alltid bli ett tyckande i det
särskilda fallet. Det är även praktiskt
omöjligt att i större utsträckning tilllämpa
ett besvärsförfarande. Lägenheterna
kan ju inte få stå tomma i avvaktan
på besvärens prövning, och inte
heller kan man kasta ut den inflyttade
hyresgästen efter prövning av besvär
från annan sökande. Allt detta gör
att tjänstemännen och de beslutande i
bostadsförmedlingsfrågor har en utomordentligt
ansvarsfull och grannlaga
uppgift. Därvid har även kommunerna
stora möjligheter att tillgodose sina
egna intressen i den mån de har inflytande
över bostadsförmedlingens ledning.
En för flera kommuner gemensam
bostadsförmedling kan därför bli
en allvarlig anledning till irritation
mellan de deltagande kommunerna. År
den gemensamma förmedlingen grundad
på tvångsåtgärder blir givetvis irritationsaniedningarna
desto större. En
mindre kommun kan också lätt komma
i kläm mellan starkare intressen.

Mot bakgrunden av dessa synpunkter
har vi i ännu högre grad än departementschefen
velat understryka angelägenheten
av att erforderlig samverkan
om möjligt bör komma till stånd
på frivillig väg. Yi har ansett att detta
bör komma till uttryck även i lagtexterna.
Även om vi inte vill bestrida att
behov av en gemensam bostadsförmedling
nu föreligger t. ex. i storstockholmsregionen
bör man kunna hoppas
att en frivillig samverkan kan komma
till stånd under trycket av den föreslagna
lagstiftningen. Och även om en
relativt stor andel av lägenheter skulle
förbehållas en fördelning inom de särskilda
kommunerna skulle en sådan
lösning vara att föredraga framför en
tillämpning av tvångsbestämmelserna
med deras konsekvenser bl. a. i administrativt
avseende. Vidare må framhållas
att det inte är helt klart med vilken
grad av effektivitet en sådan gemensam
förmedling kan komma att få
dispositionsrätt över hela bvggproduktionen
av bostäder.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Vid sidan av bostadsförmedlingsfrågan
innehåller det ifrågavarande utlåtandet
även vissa andra författningsändringar.
Den viktigaste är ett åläggande
för kommunerna att bedriva information
till de bostadssökande om
bostadsförsörjningen i kommunerna
och om möjligheten att få bostad där. I
sakfrågan föreligger här ingen meningsskiljaktighet,
men ett uttalande av
departementschefen i motiveringen har
föranlett bestämda gensagor av principiell
innebörd. Departementschefen
har sagt att denna information visserligen
i princip bör ankomma på bostadsförmedlingen
eller annat kommunalt
organ men att det inte bör vara uteslutet
att uppdraga åt ett bostadsföretag
att ombesörja denna service. Häremot
har, såsom redan tidigare berörts i
debatten här av herr Dahlén, i motioner
från folkpartiets sida inlagts en bestämd
protest. Det måste vara principiellt
felaktigt att ett bostadsföretag —
det må vara s. k. allmännyttigt eller
t. o. m. kommunalägt •— skall som ombud
för kommunen fullgöra dess lagliga
skyldighet att ge information åt allmänheten
i bostadsavseende. Inte minst
i ett läge med rikligare tillgång på bostäder
— vilket ju även i dagens läge
kan föreligga i de mindre kommuner
som inte bar egen bostadsförmedling
— måste en sådan anordning framstå
som direkt felaktig. I en reservation,
som biträtts av samtliga oppositionspartier,
har därför yrkats att det nämnda
uttalandet inte skall godkännas av
riksdagen.

På de grunder jag nu anfört kommer
jag, herr talman, att yrka bifall till den
vid tredje lagutskottets utlåtande fogade
reservationen III vid A i utskottets hemställan
samt reservationen vid B i utskottets
hemställan.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Ingen kan väl påstå,
knappast någon i regeringen, att de åtgärder
som företagits till bostadsför -

sörjningens främjande varit i alla avseenden
framgångsrika. I stället har det
varit en rad av misslyckanden under
årens lopp, vilka borde övertygat regeringen
om att ett övermått av statliga
ingripanden, regleringar och påbud på
ett så pass känsligt område ingalunda
främjar det syfte man vill nå, nämligen
normal tillgång till bostäder åt de bostadssökande.

Det nya förslaget till lagstiftning som
föreligger i tredje lagutskottets utlåtande
nr 43 avser att ge regeringen rätt att
förordna att kommuner i områden som
utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam bostadsförmedling.

Detta är en väsentlig ändring i de bestämmelser
som nu gäller. Nu kan ju
Kungl. Maj :t förordna om bostadsförmedling
inom kommun där hyresregleringslagen
är tillämpbar. Från att ha
gällt en enskild kommun, i regel de
stora, vill man nu ändra bestämmelserna
till att gälla kommuner i största
allmänhet och till kommuner som enligt
propositionen utgör ett bostadsförsörjningsområde.
Det innebär också
krav på att sådana i förmedlingssyfte
samverkande kommuner skall tillämpa
enhetliga förmedlingsnormer. Man kan
frukta att de mindre kommunerna kommer
i ett sämre läge. Detta är inte bara
en obetydlig ändring av lagtexten. Det
är enligt mitt och medreservantens förmenande
ett klart ingrepp i den kommunala
självstyrelsen.

I kommunallagen fastslås att kommunen
har att vårda sina egna angelägenheter.
Och så uppfattas också principen
om den kommunala självstyrelsen.
I sitt remissyttrande över förslaget
uttalar bland andra Svenska kommunförbundet
sina betänkligheter och
påtalar just självbestämmanderätten.
Förbundet framhåller att man liksom
hittills bör lita till viljan och förmågan
hos de berörda kommunerna att
anordna bostadsförmedlingsverksamheten
genom frivilliga åtaganden.

Vi har inget att erinra mot att ge -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

mensam bostadsförmedling kommer till
stånd, men denna samverkan bör åstadkommas
på grundval av frivilliga överenskommelser
mellan de olika kommuner,
som kan tänkas ha gemensam
nytta av denna samverkan och som väl
egentligen begränsar sig till ett storstadskommunalt
intresse.

Denna utveckling på det primärkommunala
området, där våra kommuner
får allt mindre att säga till om, är enligt
mitt förmenande djupt olycklig.
Många biter sig fast vid de olika detaljförslagen,
som kan synas små och
oväsentliga då de läggs fram, inte minst
här i riksdagen, och förmenar att detta
väl egentligen inte kan betyda så förfärligt
mycket; det gör väl egentligen
varken till eller från i den kommunala
självstyrelsen, säger man. Ja, tagna var
för sig rubbar väl inte ändringarna i
den kommunala självstyrelsen, men
sammantagna under låt oss säga en 25-årsperiod gör ändringarna det. Vi som
varit med märker den väsentliga skillnaden.
Med vilket intresse har inte kommunalnämnden
ute i de enskilda kommunerna
tagit upp just bostadsfrågorna,
särskilt då det gällt produktion och fördelning
av lägenheter. Flertalet medborgare
önskar ett direkt inflytande i
just denna kommunala angelägenhet,
som väl hädanefter lär bli mer fjärrstyrd
än tidigare. För övrigt tror jag
att förslaget kommer att bli av tämligen
ringa värde. Jag tror det kommer att
resultera i ett misslyckande eller i varje
fall att det inte kommer att leda till vad
man väntar av det, eftersom man med
det självklart inte åstadkommer en enda
lägenhet till. Det är väl ändå detta som
är meningen.

Herr talman! Jag återkommer med
yrkanden vid föredragningen av tredje
lagutskottets utlåtande nr 43.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det avsnitt som debatten
nu rör sig om gäller tredje lagutskottets
utlåtande nr 43. Det rör sig

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
framför allt om bostadsbyggnadsprogrammet,
om de gemensamma bostadsförmedlingarna,
om den information
som man vill att kommunerna skall bestå
allmänheten med.

t det fallet har utskottet, som de båda
föregående talarna sagt, inte blivit
enigt. Den socialdemokratiska sidan har
följt regeringsförslaget, medan högerpartiet
har avgivit två egna reservationer
och mittenpartierna en. På sladden
har det därutöver blivit en gemensam
reservation.

Beträffande herrar Ebbe Ohlssons
och Hedins reservation, som avser att
ändra ordet bostadsbyggnadsprogram
till bostadsbyggnadsplan, så tycker jag
att det resonemang som man för egentligen
inte säger så förfärligt mycket.
Det vittnar i stället om en oklarhet.

Herr Ohlsson har här anfört, och har
också gjort det i reservationen, att förslaget
om gemensam bostadsförmedling
skulle innebära ett ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Herr Ohlsson lät
påskina att den kommunala självstyrelsen
skulle ha naggats i kanten ganska
avsevärt under de senaste 25 åren.
Jag tycker inte att herr Ohlssons historieskrivning
stämmer. Jag vågar hävda
att den kommunala självstyrelsen i dag
är precis lika bra för att inte säga bättre
än den var för 25 år sedan. Det har
följaktligen inte skett någon försämring
i det avseendet. Det kommer heller inte
att bli någon försämring om man antar
det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, om att få till stånd en gemensam
bostadsförmedling. Varför vill man
åstadkomma en sådan gemensam förmedling? Det

är helt enkelt därför att man inom
storstadsregionerna har misslyckats
med att frivilligt lösa frågan. Vi vill inte
ha någon lagstiftning i och för sig, men
kan man inte råda bot på de nuvarande
missförhållandena, måste man naturligtvis
tillgripa möjligheten att via lagstiftningen
förmå kommunerna att
samverka på detta område.

Herr Ohlsson nämnde att kommunal -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

männen engagerar sig djupt i bostadsfrågorna.
Jag tror inte deras engagemang
behöver bli mindre, även om det
skulle bli en tvångslagstiftning som möjliggör
för samhället att åstadkomma en
gemensam bostadsförmedling. Det är ju
ändå människorna det gäller; att se till
att de om möjligt får bostäder i kommunen
eller i närliggande kommun.

Herr Alexanderson hade också ett inlägg
kring detta ämne. Det skiljer egentligen
inte så förfärligt mycket mellan
majoritetens förslag och den reservation
som herr Alexanderson här förde
fram. Han påstår att det finns principiella
skiljelinjer. Jag kan gärna medge
att det finns något av principskillnad,
men i sak är vi överens om att man
först skall försöka att klara problemet
medelst frivilliga åtaganden. Kan man
inte det finns det ingen annan väg att
gå än att via en lagstiftning lösa frågorna.

När det gäller den sista delen, frågan
om informationen till medborgarna, har
man på det borgerliga hållet enats om
en gemensam reservation, i vilken man
reagerar emot vad inrikesministern anfört
i propositionen, nämligen att när
det gäller informationen till medborgarna
skall en kommun kunna överlåta åt
ett bostadsföretag att sköta den. Ja, här
råder ett rakt motsatt förhållande gentemot
resonemanget om den bristande
kommunala självstyrelse som man säger
skulle uppstå om lagstiftningen genomfördes.
Här vill inrikesministern bereda
kommunerna möjlighet att själva
fritt avgöra hur de vill ha informationen
till medborgarna ordnad. Då reagerar
oppositionen och säger att det väl
inte kan vara riktigt att kommunen skall
få överlåta åt ett bostadsföretag att sköta
informationen till allmänheten. De
flesta kommuner kommer väl att utan
vidare klara informationen genom de
organ som redan finns. Här gäller det
de absoluta undantagsfallen, nämligen
de små kommuner som inte har någon
administrativ apparat för detta ändamål.
Om en sådan kommun skulle vilja

överlåta informationsverksamheten till
ett organ vid sidan om kan det inte vara
farligt varken ur principiell eller annan
synpunkt. Utskottsmajoriteten, som
understryker att det sker i undantagsfall,
har med denna motivering avfärdat
det resonemanget.

Herr Dahlén påstod i ett av sina inlägg
här i dag att detta skulle vara ett
orimligt ståndpunktstagande. Jag tycker
uppriktigt sagt att den som för ett
orimligt resonemang är herr Dahlén
som inte vill ge kommunerna den självbestämningsrätten.

Herr talman! När vi kommer fram
till yrkandena ämnar jag yrka bifall till
tredje lagutskottets förslag.

Herr Högström och jag liar lämnat en
motion, i vilken vi begärt att bostadsstyrelsen
i tillämpningsföreskrifterna
när det gäller vissa medborgargruppers
bostadsförhållanden också skall ta upp
handikappbostäderna. Den frågan har
utskottet avfärdat och sagt att enligt
vad utskottet erfarit har frågan om dessa
bostäder redan ägnats betydande
uppmärksamhet. Utskottet förutsätter
därför att en aktiv upplysningsverksamhet
härom fortsätter.

En sak är att bedriva upplysningsverksamhet
och en annan sak är att det
har skett en del på detta område. Vårt
förslag syftade till att man från bostadsstyrelsens
sida skulle ta med handikappgrupperna
när det gäller bostadsplaneringen
och att man i tillämpningsföreskrifterna
skulle se till att handikappbostäderna
fick en större och mera
framskjuten plats. Här tycker jag att
utskottet har handlat litet valhänt, och
jag skulle ha önskat att utskottet haft
en mera positiv syn på detta förslag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 24 maj till vårsessionens slut
för deltagande i nedrustningskonferensens
arbete i Geneve.

Stockholm den 23 maj 1967

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
29—den 31 maj 1967 för deltagande i
den internationella konferensen »Pacem
in Terris» i Geneve, anordnad av Center
for the Study of Democratic Institutions.

Stockholm den 22 maj 1967

Kaj Björk

De begärda ledigheterna beviljades.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 214, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
de nya lantbruksnämndernas organisation,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 132, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Belgien
för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Tisdagen den 23 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 23.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Bostadsförmedlingen är
ju en kommunal verksamhet som ofta
varit föremål för debatt. Särskilt inom
bristorterna har denna verksamhet spelat
en mycket stor roll. Den har varit
missförstådd och kritiserad men ändå
i stort sett klarat sina svåra uppgift att
så rättvist som möjligt fördela de ledigblivna
lägenheterna.

I detta sammanhang och som bakgrund
till dagens läge bör kanske några
ord sägas om bostadsförmedlingarnas
sätt att arbeta. Först och främst tillämpas
olika system i skilda kommuner.
Turordningsprincipen dominerar i alla
kommuner och innebär, att sökande får
bostäder efter sin ordning i bostadskön.
En annan princip är den som kallas
förtur, d. v. s att man ger lägenheter
vid sidan av den ordinarie bostadskön
till olika grupper av människor;
av sociala skäl, av näringspolitiska skäl
och mycket annat.

Bostadsförmedlingarna har de sökande
uppdelade i en rad olika grupper.
Utom den mest angelägna, äktenskapsgruppen,
har man en rad andra grupper.
En omfattar sådana som både bor
och arbetar inom kommunen, en annan
sådana som bor i kommunen men arbetar
utanför den och en tredje sådana
som bor utanför kommunen men arbetar
där. En rad andra typer finns; och
allt detta skall förmedlingarna ta hänsyn
till vid fördelningen av lägenheter.

Man måste konstatera — jag tänker
nu mest på stockholmsområdet — att
i en tid då samarbetet på olika områden
ökar inom storstadsregionerna har
bostadsförmedlingarnas gränser blivit
en bister realitet för de bostadssökande.
Det är inte så märkvärdigt att kraven
på samordning undan för undan har
ökat. Det måste också konstateras att
många försök gjorts att nå en bättre
samordning på detta område, framför
allt inom Storstockholm. Startandet av
det gemensamma bostadsregistret var
ett försök. Men ingenting har helt lyckats,
och det resultat man hoppats på
har inte nåtts.

Man har ofta sökt ta ett radikalt
grepp om samordningen på detta område
för att sudda ut alla kommungränser,
men försöken har misslyckats. Hotet
om lagstiftning — som litet då och
då förts fram — har tydligen inte tagits
på fullt allvar av kommunerna.
Men nu ligger ett förslag till lagstiftning
på riksdagens bord. Självklart möts
detta förslag av blandade känslor. Man
har sagt, även i dagens debatt, att förslaget
innebär ett stort ingrepp i den
kommunala självstyrelsen, Ute i kommunerna
talar man om likriktning, säger
att systemet kommer att verka mycket
orättvist, att det kommer att gynna
några och bli till nackdel för andra.

Nu har utskottets majoritet trots detta
tillstyrkt förslaget. Men det bör understrykas
att utskottet samtidigt i sin tillstyrkan
har uttalat en förhoppning att
lagens tillkomst i och för sig skall kunna
bidra till en frivillig samverkan; och
det är detta som jag ur alla synpunkter
hoppas på.

Jag säger inte hela utskottet utan utskottets
majoritet; ty det finns ju på
den här punkten åtminstone två reservationer
i vilka högern yrkar avslag på
Kungl. Maj:ts förslag och i stället före -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

slår en lag av innehåll att kommunerna
skall äga rätt att genom frivillig samverkan
ordna gemensam bostadsförmedling.
Jag förstår mig inte riktigt på den
reservationen, eftersom det redan i
dag finns möjligheter för kommunerna
att bilda kommunalförbund och att starta
en frivillig samverkan. Såvitt jag
kan se är det lagförslag som föres fram
i högerns reservation ingenting annat
än ett slag i luften.

När det gäller mittenpartierna ligger
de praktiskt taget på samma linje som
utskottsmajoriteten. De föreslår, att om
erforderlig kommunal samverkan ej kan
nås bör Kungl. Maj:t ges en fullmakt i
detta avseende. Jag för min del har den
uppfattningen, att det konstaterande
som folkpartiet vill ha inskrivet enligt
sitt förslag redan har gjorts; det är
redan fastslaget att någon samverkan
inte har kunnat komma till stånd. Därför
är tydligen tiden mogen för att detta
skall ske i dag.

Det råder ingen tvekan om att Stockholms
stad och dess förorter utgör en
enhet i bostadsförsörjningshänseende.
Å andra sidan är det fråga om skilda
kommunala enheter med stora variationer
både i befolkningshänseende, i fråga
om näringsliv och i fråga om arten
av bostadsbyggande. Det motstånd som
hittills har rått får inte, såsom alltför
ofta har skett, betraktas som egoistisk
och inskränkt bypolitik. De berörda
kommunalmännen måste ofta handla
med utgångspunkt från sin egen kommuns
speciella problem; det är därför
de är valda. När de härvidlag •— vilket
ofta förekommer — åberopar den urgamla
kommunala självbestämmanderätten
bör det inte läggas dem till
last.

När riksdagen nu står beredd att
lämna Kungl. Maj :t en fullmakt hoppas
jag och många andra, liksom utskottet,
att detta skall verka som en pådrivande
kraft i strävandena att nå en frivillig
överenskommelse om en gemensam bostadsförmedling.
Det har tidigare gjorts
framställningar och vädjanden till kom -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
munerna på den här punkten, men
det förefaller som om de inte har tagit
dessa på allvar. Nu är det allvar, och
därför bör det sägas ifrån, att om kommunerna
vill behålla den kommunala
självbestämmanderätten så är förhandlingsbordet
den rätta platsen. Det borde
gå så mycket lättare som samarbetet inom
storstockholmsregionen under de senare
åren har utvidgats till allt fler områden.

När nu lagen kommer att beslutas
vill åtminstone jag personligen uttala
den bestämda förhoppningen att beslutet
inte får tolkas på det sättet, att
Kungl. Maj:t omedelbart kommer att
utnyttja sin fullmakt. Ge kommunerna
tid att sätta sig in i vad riksdagens
beslut i dag innebär, ge dem tid att få
klart för sig att ett frivilligt samarbete
är alternativet till en tvångslag! Skulle
trots allt fullmakten komma att tillämpas
är det nödvändigt att ta vissa hänsyn.
Området består som jag redan sagt
av en rad olikartade, men sins emellan
självständiga kommuner. Vi har ett oerhört
varierande näringsliv. Vi har inte
bara en rikt varierande befolkning när
det gäller antal, utan vi har också en
olika befolkningssammansättning. Vi
bär kommuner av olika typer, både
gamla och nya. Vi har kommuner med
ett rätt nytt bostadsbestånd, men vi
har andra som står inför mycket nödvändiga
och stora saneringar som är
nära förestående och som i och för sig
kommer att kräva bostäder av stor omfattning.
De sociala förhållandena är
också rätt olika. En rätt stor del av den
gemensamma potten av bostäder bör
därför kommunerna få disponera helt
själva.

Det har vid tidigare tillfällen anförts
att vid ett system med en gemensam
bostadsförmedling 20 procent av beståndet
skulle kunna tilldelas de enskilda
kommunerna för att användas
till s. k. förturer. Personligen har jag
den uppfattningen att 20 procent är
alldeles för litet för en rad av dessa
kommuner. Det beror, såsom jag tidi -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
gare framhållit, mycket på hur kommunerna
är beskaffade.

Tredje lagutskottets ordförande nämnde
i sitt anförande ett exempel, nämligen
förekomsten av sjukhus. Om det
förläggs ett stort sjukhus till en kommun,
ställs det omedelbart en mängd
krav på att bostäder skall ställas till
förfogande för att få folk till sjukhuset.

I min hemkommun Solna har vi både
sjukhus och en rad institutioner. Frågan
är om någon stad i vårt land i
förhållande till storlek och sitt invånarantal
har så många statliga institutioner,
som ständigt framställer krav om
att få bostäder.

Det är en hel rad sådana faktorer
som gör att man måste ta hänsyn till
förhållandena i de enskilda kommunerna
när den aktuella lagen skall tillämpas
och kvoterna utdelas.

Av vad jag framhållit framgår också,
såsom tidigare bär påpekats, att det om
en gemensam bostadsförmedling kommer
till stånd är nödvändigt med filialkontor
i de olika kommunerna. Dessa
kontor kommer också att få andra uppgifter,
bl. a. informationsverksamhet.

Herr talman! Med det nu anförda har
jag velat säga, att det vid en realistisk
bedömning av denna fråga i dagens
läge inte är någon mening med att gå
på avslagslinjen, även om det finns
sympatier för detta ute i förortskommunerna.
Men som en följd av detta
bör vi ge kommunerna en rejäl möjlighet
och tid för att söka nå en frivillig
överenskommelse. Om inte detta
kan ske, utan lagen måste träda i kraft,
bör det från centralt håll tas hänsyn till
de olika kommunala problem och förhållanden
som finns. Tas dessa hänsyn
kommer ett ingripande med hjälp
av fullmaktslagen kanske att te sig
mindre avskräckande än det i dag kan
förefalla för många kommuner.

Jag kommer att yrka bifall till den
föreslagna fullmaktslagen, men jag gör
det i den förhoppningen att den aldrig
skall behöva träda i kraft.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! De föreliggande frågorna
har ju ganska ingående belysts från
olika utgångspunkter i dagens debatt.
Jag kommer därför bara att anföra några
korta synpunkter på en del av avsnitten
i ett av utlåtandena, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 100.

En av de frågor som där diskuterats,
vilket för övrigt har skett vid flera tillfällen
i denna kammare när bostadsfrågan
har debatterats, är kreditgarantisystemet.

Personligen vill jag uttrycka uppfattningen
att kreditgarantisystem i princip
torde vara acceptabelt, men att en
övergång till ett sådant kreditgarantisystem
— i motsats till vad högern anfört
i sin reservation nr 20 b — förutsätter
att den totala tillgången på krediter
för bostadsändamål gott och väl
svarar mot behovet.

Man kan ju bara göra det tankeexperimentet
att vi hade haft ett kreditgarantisystem
under de senaste åren, när
bostadsbyggandets svårigheter och begränsning
till väsentlig del har varit
ett kreditproblem. I så fall skulle de
byggherrar och företag som drabbats
hårdast av kreditrestriktionerna ha fått
betydligt större bekymmer att brottas
med.

Departementschefens bedömning, som
även understrykes av utskottet, har ett
mycket starkt stöd i de under de senaste
åren rådande förhållandena. I ett
läge med knapphet på krediter överväger
kreditgarantisystemets olägenheter
väsentligt fördelarna. Av den anledningen
tror jag inte att någon som kommer
i praktisk beröring med systemets tilllämpning
skulle vilja övergå till detta.

En annan fråga som tillhör nyheterna
i årets bostadsdebatt är den statliga totalfinansieringen.
Utskottets principiella
ståndpunkistagande i frågan om en
statlig totalfinansiering hälsas säkerligen
av många byggherrar och företagare,
kanske de allra flesta, med tillfredsställelse.
Men jag tror att såväl departementschefen
som utskottet över -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

värderat svårigheter och konsekvenser
vid denna princips praktiska tillämpning.
En samordning av nuvarande låneformer
innebär en förenkling och
för låntagarna så uppenbara fördelar,
att enbart detta borde vara ett tillräckligt
skäl för en så kostnadsbesparande
rationalisering som detta innebär.

Departementschefen hänvisar till den
delegation för bostadsfinansiering, som
skall utreda de tekniska förutsättningarna
för denna finansieringsform, och
utskottet understryker detta. Att så sker
är ju naturligt, men det bör framhållas
att det är angeläget att denna undersökning
sker så snabbt som möjligt.
Svårigheterna med nuvarande irrationella
system ökar i samma takt som det
industrialiserade byggandet utvecklas.
Projekten blir större och serierna blir
längre, och i en sådan byggprocess är
nuvarande kreditsystem över huvud taget
inte lämpligt.

Jag har tidigare såväl här i kammaren
som i andra sammanhang hävdat
den meningen, att då man på allvar
övergår till ett annat system, borde
man ta med även en annan fråga i resonemanget.
Det är frågan huruvida
man skall bibehålla nuvarande ordning
och låsa fast bostadsbyggandets omfattning
vid ett visst antal lägenheter.
Jag tror det skulle vara till fördel för
alla som sysslar på detta område liksom
för dett som har att svara för bostadspolitiken
— från departementen över
berörda verk och myndigheter ned till
de olika byggföretagen — om man i
stället för en kvotering i fråga om lägenheter
fastställde en investeringsram
i kronor räknat och sedan gjorde en
omfördelning efter samma principer
som nu, naturligtvis med hänsyn till
de olika länens och orternas behov.

Man har talat om konkurrens på lika
villkor, och jag är övertygad om att
konkurrensen med ett sådant system
ingalunda skulle bli sämre, utan snarare
betydligt bättre.

En totalfinansiering aktualiserar ju
också frågan om ett för hela bostads -

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

byggandets kreditförsörjning enhetligt
banksystem, men den vid ett flertal
tillfällen föreslagna bostadsbanken är ju
en väg att gå. Jag undrar om man inte
med det beslut som riksdagen fattade
för några dagar sedan om en statlig
investeringsbank kan ifrågasätta, om
inte bostadsbyggandets kreditförsörjning,
som är och måste förbli en samhällets
angelägenhet, skulle kunna inrymmas
i denna banks verksamhet.
Även detta alternativ borde bli föremål
för en mera ingående prövning, då man
har att ta ställning till inte bara själva
finansieringsformen med ett enhetligt
lån utan också formerna för hur pengarna
skall lånas ut.

Villkoren för ränta och amortering
har väl av naturliga skäl i den debatt
som förts sedan detta förslag presenterats
varit huvudfrågan i årets bostadsdebatt.
Och det är väl rätt naturligt, då
det innebär en övergång från systemet
med generella subventioner. Personligen
hävdar jag den meningen, att det
är en i princip riktig utveckling.

Detta förslag i kombination med avskaffandet
av hyresregleringen har naturligt
nog skapat både undran och oro
över den kommande hyreskostnaden,
men om man beaktar vad alternativet
till den nuvarande ordningen innebär,
så kan det väl ändå ifrågasättas om inte
risken är ganska minimal. Vad är det
som ligger i alternativet? Jo, det är avtalsfriheten
mellan berörda parter att
förhandla och söka uppnå överenskommelse
om en skälig hyra, det är hyresgästens
rättighet att få hyrans skälighet
prövad, och det är ett flertal andra
skyddsregler till hyresgästens fromma.
Jag tror att detta är fullt acceptabla
garderingar mot risken för en oskälig
hyreshöjning.

En annan fråga i sammanhanget är
ju den som för många familjer naturligtvis
är aktuell och kommer att bli en
central fråga, nämligen den kompensation
som skall utgå sedan de generella
subventionerna upphört. Att man bland
dessa grupper är bekymrad för utveck -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
lingen är uppenbart. Då andra med bostadspolitiken
sammanhängande frågor
— varom beslut kommer att fattas särskilt
— är berörda i den proposition
som nu behandlas, förefaller det rimligt
att även det familjepolitiska stödet liade
behandlats i princip. Om så hade skett
skulle med all säkerhet detta ha bidragit
till att skingra all berättigad undran
och oro.

Att låglönegrupperna m. fl. bör erhålla
förbättrat bostadsstöd för att kunna
hyra tidsenliga bostäder torde det inte
råda några delade meningar om. Det
har i en reservation från centerpartiet
föreslagits att man skulle skriva till
Kungl. Maj:t och begära en sådan deklaration.
Med den deklaration som inrikesministern
här har lämnat i dag är
väl en sådan åtgärd överflödig. Jag tror
att den har varit välgörande, och jag
understryker än en gång att det hade
varit önskvärt om den kommit långt tidigare.
Det finns säkerligen ingen anledning
att tvivla på vad som kommer
att föreläggas riksdagen i det avseendet.

Naturligtvis är bostadsbyggandets
omfattning en annan av huvudfrågorna
i detta stora problemkompex. Utskottet
har tillstyrkt propositionen, innebärande
att i bostadsbyggnadsplanen skulle
förordas 90 000 lägenheter för innevarande
år, och som vanligt föreslår man
att regeringen äger öka byggandet om
samhällsekonomi och arbetsmarknad
skulle göra en sådan ökning möjlig. Mot
detta finns givetvis inte någon erinran.
Däremot kan det mycket starkt ifrågasättas
om inte den möjlighet som finns
enligt tidigare liknande beslut skulle ha
tillämpats innevarande år. Bostadsbyggandet
har använts såsom ett samhällsekonomiskt
styrningsinstrument och säkerligen
ett mycket effektivt sådant,
men ingalunda till fördel för vare sig
bostadsproduktion eller sysselsättning
vid alla tillfällen.

Alternativet att i första hand värna
industriinvesteringarna är ett mycket
starkt motiv, och utan ett rationellt ut -

vecklat näringsliv, som ger möjligheter
till ökad industriproduktion, finns ju
inga förutsättningar för att klara den
bostadspolitiska målsättningen och bibehålla
sysselsättningen på en hög nivå.
Men i det läge som vi har och har
haft under innevarande år, då industrin
inte har utnyttjat denna prioritet, hade
det ju varit logiskt och riktigt att öka
bostadsbyggandet. Detta samhällsekonomiska
styrningsinstrument skall ju inte
endast användas som en broms på bostadsinvesteringarna.
I detta läge hade
det väl varit riktigt att man använt det
såsom gaspedal.

För att anknyta till förutsättningarna
för en ökning kan man väl nu endast
konstatera att för närvarande finns det
pengar. Överenskommelsen mellan regeringen
och affärsbankerna har möjliggjort
detta. Arbetskraft saknas inte
heller. Arbetslösheten är fortfarande
onormalt hög. Antalet långvarigt arbetslösa
vittnar om ett förhållande, som
icke är förenligt med full sysselsättning.
Kommunerna ligger i stort sett väl
framme med sin planering, byggherrarna
har färdiga projekt på lager, och
det fanns sålunda inte något hinder för
att väsentligt ha kunnat öka igångsättningen
av byggandet. Det är också då
naturligt, att den ökade igångsättningen
skulle ha satts in på de områden där
efterfrågan är störst och där man hade
haft att tillgodose industrins läxande
behov av bostäder för den arbetskraft,
som måste flyttas från andra områden
till dessa utvecklingsområden.

Det utesluter naturligtvis inte att den
arbetslöshet vi nu har kommer att innebära
att vi senare i år, om än begränsat,
dock har att räkna med ett omvänt
förhållande, d. v. s. brist på arbetskraft,
även brist på yrkes- och specialarbetare.
Detta problem kan lösas med andra
medel än en arbetslöshet av det slag vi
har haft i år och delvis fortfarande har.
Den eftersläpning av bostadsbyggandet,
som av kända skäl blev facit för år
1966, kunde i någon mån repareras, om
man i år ytterligare hade ökat bostads -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

byggandets omfattning. Tyvärr är inte
den åtgärden vidtagen. Den skulle ha
medfört ett positivt resultat i fråga om
.sysselsättning, men naturligtvis i första
hand då det gällt att förbättra bostadsförsörjningen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i bostadsdebatten, utan i stället något
beröra jordbruksutskottets utlåtande nr
23, som vi också har att ta ställning till
i detta sammanhang.

Jag kan kort och gott säga att utskottsmajoriteten
helt ansluter sig till
Kungl. Maj:ts förslag. De synpunkter
som har framförts i de motioner som
vi haft att behandla och som sedermera
givits uttryck åt i en reservation,
innehåller enligt vår mening inte några
bärande skäl för att göra en avvikelse
från Kungl. Maj :ts förslag. Tvärtom anser
vi att Kungl. Maj :ts förslag är väl
anpassat till vad man kan begära i dagens
samhälle.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I motionsparet 1:754
och II: 943 har nio socialdemokrater
yrkat på att den s. k. basannuiteten
fastställes till 4,6 procent. Propositionens
förslag är på 5,1 procent.

Motivet för den föreslagna förändringen
är att återbetalning av fastighetskapital
på så kort tid som propositionen
faktiskt föreskriver inte skulle
behöva ske. Det skulle vidare medföra,
att hyreskostnaderna i nyuppförda lägenheter
skulle sänkas. Yi har räknat
ut att effekten därav motsvarar 5 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta.
För en lägenhet på 60 kvadratmeter
skulle det medföra en sänkning av hyreskostnaden
med 300 kronor, alltså 25
kronor i månaden på en tvårumslägenhet.

Många kanske inte tycker att det är

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
så mycket, men när man på våra breddgrader
i det faktiska nuläget räknar
med kallhyror på 80 kronor, vartill
kommer bränslekostnaderna, så att den
sammanlagda hyran kommer upp till 90
kronor per kvadratmeter, så gör det
5 400 kronor om året för en lägenhet
på 60 kvadratmeter. Det innebär 450
kronor i månaden för en tvårumslägenhet.

Var och en förstår att detta bostadsläge
inte stimulerar till någon större efterfrågan
på lägenheter i nyproduktionen.
Det kan leda till minskad produktion,
och detta i sin tur leder till lägre
sysselsättning. Den lägre sysselsättningen
medför att byggnadsindustrin får
svårigheter, och inte bara byggnadsindustrin
utan alla branscher som är beroende
av byggnadsverksamheten, t. ex.
på materialsidan. Där spelar alltså byggnadsindustrin
en nyckelroll. Men det är
också klart, att den höjda hyran kommer
att slå igenom på levnadskostnadsindex
och medföra krav på nya lönehöjningar.
Detta leder till så småningom
högre byggnadskostnader.

Därför tror jag att det är ett allmänt
intresse att vid avvecklandet av dessa
subventioner se till att inte effekten
härav kommer att bli att levnadskostnadsindex
går i höjden. Det kommer att
utlösa framför allt högre folkpensioner
samt krav på ökade sociala åtgärder för
barnfamiljerna och de lägre inkomsttagarna.
Det familjepolitiska stöd som
man nu förbereder till nästa år kan alltså
urholkas, om vi inte försöker hålla
kostnaderna för nyproducerade lägenheter
nere.

Från andra sociala synpunkter kan
man även säga, att det är de unga familjerna
som efterfrågar nya lägenheter.
Dessa är ofta belägna i städernas utkanter,
varför man till hyran får lägga
rätt höga kostnader för buss- och tågbiljetter
in. m. Även detta gör att det är
ett allmänt intresse att hålla kostnaderna
i nyproduktionen nere.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att senare få yrka bifall till motionerna

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

I: 754 och II: 943, vari yrkas att riksdagen
måtte fastställa basannuiteten till
4,6 procent. Denna fråga behandlas under
punkt 35 i utlåtandet.

Till sist vill jag anföra något om bostadsbanken,
som också herr Knut Johansson
berörde. Nuvarande ordning
innebär ju att bankerna skall tillhandahålla
en hel del av det kapital, som
krävs för bostadsbyggandet. Det finns
nog all anledning att ompröva vårt
ställningstagande härvidlag. Det är väl
löntagarna som i mångt och mycket
svarar för sparandet. De gör det via
AP-fonderna och de gör det också som
hushållsmedlemmar. Därför tycker jag
det är en underlig ordning att bostadsfinansieringen
skall gå via affärsbankerna,
som lånar pengar från AP-fonderna
och sedan lånar ut dem mot högre
ränta.

Jag tror att åtskilligt skulle vinnas
i form av lägre räntekostnader, om man
på allvar tog upp frågan om att låta
samhället sköta finansieringen av hela
vårt bostadsbyggande. Det är ju ändå
samhället som bär ansvaret för bostadsproduktionen
och som måste göra det
även i fortsättningen. I dag skaffas
pengar till bostadsbyggandet som sagt
fram via både staten och bankerna,
men man kan fråga sig, om det inte
vore lika enkelt att låta samhället helt
sköta finansieringen. Til syvende og
sidst är det väl ändå svenska folket, som
på ett eller annat sätt har sparat ihop
de pengar som vi måste ha till bostadsbyggandet.

Med det anförda kommer jag att biträda
statsutskottets hemställan utom
beträffande punkten 35.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1—4, därefter särskilt
i fråga om envar av punkterna
5—7, vidare särskilt rörande punkter -

na 8—10 samt ytterligare särskilt i avseende
å vardera punkten 11 och 12.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna 1—4 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23
punkten 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.

I fråga om punkten 6, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23
punkten 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej — 59.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten 7 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet anförda reservationen
i denna del; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 8—10 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 11 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innehölles
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående punkten 12

framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23
punkten 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda;

Ja —70;

Nej — 60.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 100, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående riktlinjer
för bostadspolitiken, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

drag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1967, föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1967/68 beräkna följande anslag,
nämligen

A. på driftbudgeten

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar,
ett förslagsanslag av 5 273 000 kronor,

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader,
ett förslagsanslag av 1 277 000 kronor,

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar,
ett förslagsanslag av 11 398 000
kronor,

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader,
ett förslagsanslag av 1 480 000
kronor,

5) till Räntebidrag, ett förslagsanslag
av 390 miljoner kronor,

6) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
ett förslagsanslag av
105 miljoner kronor,

7) till Byggnadsforskning, ett anslag
av 1 800 000 kronor,

B. som investeringsanslag på kapitalbudgeten a)

under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
1 310 miljoner kronor,

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin 15 miljoner
kronor,

b) under fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
14 miljoner kronor.

Därefter hade Kungl. Maj :t i proposition
nr 100, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 17 mars 1967,
föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer
för mark- och bostadspolitiken, som
förordats i statsrådsprotokollet,

2) besluta, att lån av statsmedel enligt
i statsrådsprotokollet förordade
grunder skulle utgå till kommuner för
förvärv av mark,

3) godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om åtgärder för att
främja rationellt byggande,

4) godkänna de ändringar i grunder -

na för statliga bostadslån, som förordats
i statsrådsprotokollet,

5) godkänna de ändringar i övrigt av
grunderna för lån och bidrag till bostadsförsörjningsändamål,
som förorordats
i statsrådsprotokollet,

6) medgiva, att lån som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande

— utöver tomträttslån till kommuner

— samt i förekommande fall räntebidrag
utan samband med statligt lån
finge beviljas inom ramen för följande
antal lägenheter respektive lånebelopp,

a) för nybyggnad: högst 84 000 lägenheter
under vart och ett av åren
1967, 1968 och 1969 samt under år 1967
ett belopp av 1 730 000 000 kronor,

b) för övriga låneändamål: ett belopp
av 125 000 000 kronor under år 1967
och 135 000 000 kronor under år 1968,

7) medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus, som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under ettvart
av åren 1968—1972,

8) medgiva, att räntefria förbättringslån,
som skulle utgå från anslaget
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
finge beviljas med
högst 100 000 000 kronor under vart
och ett av åren 1967 och 1968,

9) medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget Räntefria lån
till bostadsbyggande, finge beviljas intill
ett belopp av 35 800 000 kronor, under
år 1967,

10) bemyndiga Kungl. Maj :t att, under
de förutsättningar, som angivits i
statsrådsprotokollet, besluta om utökning
av de under 6) och 9) upptagna
ramarna för lån- och bidragsgivningen
under år 1967,

11) för budgetåret 1967/68 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 523 000 kronor,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 327 000 kronor,

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlö -

ningar ett förslagsanslag av
kronor,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 480 000
kronor,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 345 000 000 kronor,

f) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor,

g) till Byggnadsforskning ett anslag
av 1 800 000 kronor,

på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder a)

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
1 310 000 000 kronor,

b) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor,

på kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 14 000 000
kronor.

I propositionen hade uttalats, att
kommunernas markpolitik borde inriktas
på förvärv av mark i så stor omfattning,
att kommunerna finge dominerande
inflytande över de marktillgångar,
som inom överskådlig tid kunde
beräknas bliva tagna i anspråk för
samhällsbyggandet. Kommunerna borde
enligt Kungl. Maj :ts förslag hava en
markberedskap, som innebure, att mark
vore säkerställd för minst tio års byggande.
Kommunerna rekommenderades
vidare att företrädesvis upplåta marken
med tomträtt, sedan den iordningställts
för bebyggelse.

Med sikte på att underlätta de kommunala
markförvärven hade i propositionen
framlagts principförslag om
statliga lån till kommunala markköp.

De finansiella resurserna för byggnadsforskning,
standardisering inom
byggnadsområdet och information för
att främja byggandets rationalisering
hade föreslagits ökade genom att byggnadsforskningsavgiften
och statens bi -

drag till byggnadsforskningen höjdes
med 25 procent.

Förslag hade framlagts om väsentliga
ändringar i fråga om statens finansiella
stöd till bostadsproduktionen. Nuvarande
räntebidrag skulle slopas och räntan
för bostadslånen fastställas enligt
grunder, som icke innefattade någon
subvention. Villkoren för ränta och
amortering av bostadslånen skulle utformas
så, att de årliga kostnaderna
för den totala fastighetskrediten bleve
lägst i början och sedan ökade successivt.

I anslutning till förslaget om det nya
systemet för bostadslånen hade i propositionen
anförts vissa allmänna hyrespolitiska
synpunkter. Bland annat
berördes de allmännyttiga bostadsföretagens
ställning. Dessa företag förutsattes
komma att få en prisledande
ställning på hyresmarknaden efter det
att nuvarande hyresreglering avvecklats.
Företagen borde liksom hittills basera
sina hyreskalkyler på självkostnadsprincipen.
Hyrorna i nya hus borde
alltså grundas på de kapitalkostnader,
som bestämts genom de nya lånereglerna.
Principen borde dock i fråga
om företagens tidigare bostadsbestånd
modifieras så, att hyran anpassades till
lägenheternas bruksvärde enligt grunderna
för förslaget om en ny allmän
hyreslag. Enligt förslag i propositionen
borde bostadslån i fortsättningen icke
vara förenade med villkor om hyreskontroll.

Vissa ändringar hade föreslagits av
bestämmelserna angående bostadslånens
storlek och läge i förmånsrättsordningen.
Liksom hittills skulle lånets
storlek grundas på ett låneunderlag, vilket
beräknades enligt en schablonmetod.
Lånets läge skulle fastställas på
grundval av ett pantvärde, i vilket skulle
räknas in vissa kostnader, till vilka
hänsyn för närvarande toges endast vid
beräkning av godkänd produktionskostnad.
Hittillsvarande övre lånegränser
skulle behållas oförändrade.

Nuvarande regel om att lån för små -

Tisdagen den 23 maj 1967 em. Nr 30 95

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.
11 398 000

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

hus, som skulle bebos av låntagaren,
icke finge beviljas, om bostadsytan
överstege 125 m2, skulle slopas. I stället
hade föreslagits en regel, som innebure,
att lån normalt icke utginge, om kostnaden
för småhus beräknades överstiga
ett belopp, motsvarande produktionstionskostnaden
för ett normalt hus med
125 in2 yta.

Som en följd av övergången till det
nya systemet för beräkning av ränta
och amortering hade föreslagits, att nuvarande
kapitalsubvention i form av
räntefri stående del av bostadslån till
studentbostäder skulle avvecklas.

Statslån skulle försöksvis kunna utgå
för förvärv av egnahem inom sådana
orter, där statlig inlösen av egnahem
kunde ske till följd av vikande sysselsättning.
Vidare hade föreslagits, att bostadslån
på försök skulle få beviljas för
mindre genomgripande upprustning av
lägenheter i flerfamiljshus.

Nuvarande bestämmelser om kommunalt
ansvar för förluster, som på grund
av vårdslöshet eller försummelser uppkomme
vid förvaltningen av allmännyttiga
bostadsföretags hus, samt reglerna
om fördelning av vissa förluster vid
förvaltningen av sådana hus mellan
staten och kommunen, skulle utmönstras.
I propositionen förutsattes, att frågan
om statligt ansvarstagande för förluster,
som berodde på minskad bostadsefterfrågan
till följd av varaktig
nedgång i sysselsättningen på en ort,
skulle prövas av statsmakterna i särskild
ordning.

På framställning av kommun skulle
länsbostadsnämnd som villkor för bostadslån
kunna föreskriva, att låntagaren
förbundit sig att låta kommunal
bostadsförmedling förfoga över rätten
att anvisa sökande till lägenheterna.
Länsbostadsnämnden skulle därvid hava
rätt att kräva, att kommunens förmedlingsverksamhet
bedreves efter vissa
principer.

Vissa äldre former av bostadspolitiskt
stöd, nämligen bidrag till fiskares
tillfälliga bostäder samt lån till kollek -

tiva tvätterier hade föreslagits avvecklade.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

från första kammaren

I: 56, av herr Svenungssoii in. fl.,

I: 65, av herr Werner,

I: 139, av herr Svanström in. fl.,

I: 280, av herr Dahlén ni. fl.,

I: 283, av herrar Högström och Göran
Karlsson,

I: 399, av herr Bengtson in. fl.,

I: 401, av herr Torsten Hansson,

I: 404, av fru Landberg och herr Tage
Johansson,

1:407, av herr Wikberg,

1:508, av herrar Dahlén och Bengtson,

I: 512, av herr Dahlén m. fl.,

I: 515, av herr Hilding m. fl., samt
1:519, av fröken Mattson, ävensom

från andra kammaren
II: 76, av herr Nilsson i Agnäs och
herr Larsson i Norderön,

11:81, av herr Karlsson i Huddinge
in. fl,

II: 177, av herr Mattsson in. fl.,
11:359, av fru Holmberg och fru Jäderberg,

11:366, av herr Ohlin in. fl.,

11:454, av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Gustafsson i Stenkyrka,
11:505, av herr Börjesson i Glömminge
och herr Gustavsson i Alvesta,

II: 508, av herr Hedlund in. fl.,
11:509, av fru Hörnlund,

II: 645, av herrar Hedlund och Ohlin,
II: 647, av herr Jansson in. fl.,

II: 650, av fru Lewén-Eliasson in. fl.,
II: 653, av herr Lindkvist in. fl.,

II: 656, av fru Nettelbrandt in. fl.,
11:659, av herrar Ohlin och Wedén,
samt

II: 660, av fru Svensson in. fl.

Vidare hade utskottet behandlat följande
i anledning av propositionen nr
100 väckta motioner, nämligen

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

från första kammaren

I: 754, av herr Dahlberg m. fl.,

I: 765, av herrar Strand och Herbert
Larsson,

I: 802, av herr Axel Andersson in. fl.,
I: 803, av herr Bengtson m. fl.,

I: 804, av herrar Bengtson och Axel
Andersson,

I: 805, av herr Holmberg m. fl., samt
I: 806, av herr Werner, ävensom

från andra kammaren

II: 943, av herr Svenning m. fl.,

II: 952, av herr Henningsson in. fl.,

II: 953, av herrar Svenning och
Adamsson,

11:1000, av herr Bohman in. fl.,

II: 1001, av herr Hedlund in. fl.,
11:1002, av herr Lundberg,

11:1003, av herr Nilsson i Gävle
in. fl.,

II: 1004, av herrar Ohlin och Hedlund,
samt

II: 1005, av herr Ohlin in. fl.

I de likalydande motionerna I: 56 (av
herr Svenungsson m. fl.) samt II: 76
(av herr Nilsson i Agnäs och herr Larsson
i Norderön) hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning
angående främjandet av bostadsbebyggelsen
på den egentliga landsbygden.

I de likalydande motionerna I: 65 (av
herr Werner) och II: 81 (av herr Karlsson
i Huddinge m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa om förslag angående
inrättande av en statlig bostadsbank
eller annan form för statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, varvid
frågan såvitt rörde en statlig bostadsbank
remitterats till bankoutskottet.

I de likalydande motionerna I: 280
(av herr Dahlén m. fl.) och II: 366 (av
herr Ohlin m. fl) hade anhållits, att
riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
angelägenheten av

a) att ansträngningarna ökades vä 7

Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

sentligt att uppnå en jämn och successiv
ökning av bostadsbyggandet samt
en jämnare och säsongmässigt bättre
planerad igångsättning,

b) att bostadsproduktionen i takt
med tillgängliga mark- och planresurser
och med större målmedvetenhet inriktades
på områden, där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle bliva
besvärande samt att ansträngningar
gjordes för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom en aktiv
lokaliseringspolitik, som gåve sysselsättning
utanför dessa områden,

c) att erforderliga åtgärder vidtoges
för att öka småhusbyggandets andel av
bostadsproduktionen till 50 procent, vilket
den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade,

d) att villkoren för statens utlåning
utformades med sikte på att underlätta
byggandet av särskilda servicehus i
bättre takt med det nuvarande behovet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t efter samråd
med byggnadsarbetsmarknadens parter
och med näringsfrihetsrådet måtte tillsätta
ett organ, bestående av företrädare
för dessa instanser jämte opartiska
experter, med uppgift att följa hur rationaliseringsframstegen
inom byggnadsindustrin
sloge igenom samt beräkna
vilka möjligheter till ett utöver
tidigare målsättning ökat bostadsbyggande
som ett industriellt byggandes
produktivitetshöjande effekt skulle
kunna medföra.

I de likalydande motionerna 1:283
(av herrar Högström och Göran Karlsson)
samt II: 359 (av fru Holmberg och
fru Jäderberg) hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa, att bostadsstyrelsen måtte få
i uppdrag att i tillämpningsföreskrifterna
för kommunala bostadsbyggnadsprogram
införa anvisningar rörande
en kontinuerlig planering av bostäder
för handikappade.

I de likalydande motionerna I: 399
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:508

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte

a) anhålla om ett program för realiserandet
av riksdagens år 1965 fastslagna
målsättning om byggande av
en miljon lägenheter under den kommande
tioårsperioden,

b) påtala vikten av en lämplig säsongmässig
fördelning av bostadsbyggandets
igångsättning och av att kredittillförseln
anpassades därefter,

c) uttala sig för en sådan regional
fördelning, att orter, där näringslivet
och lokaliseringsåtgärder förutsatte bostadsbyggande,
tillförsäkrades en tillfredsställande
lägenhetsproduktion i enlighet
med vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:407
(av herr Wikberg) samt II: 505 (av herr
Börjesson i Glömminge och herr Gustavsson
i Alvesta) hade anhållits, att
riksdagen måtte medgiva, att — utöver
de låneramar för det totala bostadsbyggandet
som riksdagen kunde komma
att medgiva — bostadslån finge beviljas
för högst 1 000 lägenheter i pensionärshem,
företrädesvis i landsbygdskommuner.

I de likalydande motionerna 1:508
(av herrar Dahlén och Bengtson) samt
II: 645 (av herrar Hedlund och Ohlin)
hade, såvitt nu vore i fråga, yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att räntan på
nu amorteringspliktiga tilläggslån skulle
fastställas till 6 procent mot nuvarande
4 procent i syfte att åstadkomma
bättre paritetsförhållande beträffande
hyrorna i under 1950-talet färdigställda
hus samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft från och med
den 1 juli 1967.

I de likalydande motionerna 1:512
(av herr Dahlén m. fl.) samt II: 659 (av
herrar Ohlin och Wedén) hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en uppmjukning
av villkoren för ombyggnadslån,
så att dylika kunde beviljas så
snart genom förbättring av äldre fas -

tigheter goda lägenheter kunde åstadkommas
till kostnader som så mycket
underskrede de för rivning och nybyggnad
nödvändiga insatserna, att en
faktisk resursbesparing uppstode.

I de likalydande motionerna I: 754
(av herr Dahlberg m. fl.) och 11:943
(av herr Svenning m. fl.) hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att basannuiteten
skulle fastställas till 4,6 procent.

I de likalydande motionerna I: 765
(av herrar Strand och Herbert Larsson)
samt II: 952 (av herr Henningsson
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 100 måtte beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I: 802
(av herr Axel Andersson m. fl.) och II:
1005 (av herr Ohlin m. fl.) hade anhållits,
att riksdagen måtte

1) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
bostadsbyggnadsprogram utgående
från det av motionärerna år 1964
framlagda förslaget, modifierat på
grund av att regeringens planeringsmisslyckande
försämrat förutsättningarna
och innebärande igångsättning av

för 1967 93 500 lägenheter

» 1968 98 000 »

» 1969 103 000 »

» 1970 108 000 »

» 1971 112 000 »

i jämförelse med av regeringen för
åren 1967, 1968 och 1969 förordade
90 000 lägenheter, samt dessutom förorda
upprättandet av en konjunkturreserv
om 10 000 lägenheter för vart och
ett av åren 1967 till och med 1971;

2) beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,

a) att erforderliga åtgärder borde
vidtagas för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktionen,
vilket den väntade utvecklingen av
efterfrågan motiverade, med en riktpunkt
tills vidare av 50 procent, och

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

vidare att den ökning av den totala
produktionen, som i motionerna framlagda
program innebure, alltså i första
hand borde komma småhusbyggandet
till godo,

b) att en ökning av tvårumslägenheternas
andel i nyproduktion av flerfamiljshus
likaledes ur efterfrågesynpunkt
borde synas önskvärd, varvid
andelen för lägenheter om ett rum och
kök eller mindre i motsvarande grad
kunde minskas,

c) att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
och med större målmedvetenhet
borde inriktas på områden, där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle
bliva besvärande samt att ansträngningar
borde göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom
en aktiv lokaliseringspolitik, som
gåve sysselsättning utanför dessa områden
;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att bostadsstyrelsen måtte få generellt
bemyndigande att fördjupa det
statliga bostadslånet;

4) beträffande den statliga bostadslångivningen
besluta,

a) att den undre gränsen för de statliga
bostadslånen skulle höjas från 70
till 75 procent,

b) att den övre lånegränsen i fråga
om lån till kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag skulle fastställas till 100
procent av låneunderlaget under förutsättning
att kommun ställde borgen
för bostadslånen mellan 95 och 100
procent,

c) att den övre lånegränsen för småhus,
som beboddes av låntagaren, skulle
fastställas till 95 procent av låneunderlaget
under förutsättning att kommun
ställde borgen för bostadslånet
mellan 90 och 95 procent,

d) att den övre lånegränsen för enskilt
ägda flerfamiljshus skulle fastställas
till 90 procent av låneunderlaget
under förutsättning att kommun ställde
borgen för bostadslånet mellan 85 och
90 procent,

e) att låneunderlag, pantvärde och
godkänd produktionskostnad skulle utgöra
ett och samma belopp, beräknat i
överensstämmelse med av bostadspolitiska
kommittén förordade grunder,

f) att kostnader för serviceanläggningar
skulle inräknas i låneunderlaget; 5)

besluta, att de nya bestämmelserna
för statliga bostadslån skulle tillämpas
jämväl för sådana lån, som preliminärt
beslutades före den 1 januari
1968 men där slutligt beslut fattades
efter detta datum; samt

6) beträffande bostadsförmedlingsverksamheten
i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad som anförts
i motionerna.

I de likalydande motionerna I: 803
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 1001
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte tillkännagiva vad i motionerna
anförts angående en aktiv lokaliseringspolitiks
betydelse för balansen
på bostadsmarknaden,

2) att riksdagen måtte medgiva att
lån finge utgå från lånefonden för bostadsbyggande
i enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag och därvid uttala, att en
sådan ökning av byggandet utöver minimiramen
om 90 000 lägenheter borde
eftersträvas, att antalet igångsättningar
icke underskrede det under år 1966
uppnådda,

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om åtgärder för
att få till stånd ett bättre underlag
för den regionala fördelningen och om
åtgärder, som medgåve, att större hänsyn
toges till befolkningstalen och till
det förhållandet, att standardhöjning
och förnyelse av bostadsbeståndet vore
nödvändiga även på orter som icke
statistiskt räknades som expansiva,

4) att riksdagen måtte besluta, att
samarbetsnämnds beslut angående fördelning
av bostadslånemedel mellan i

j-7 Första kammarens protokoll 1967. Nr it)

100

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 cm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

kommunblocket ingående kommuner
icke skulle ändras av länsmyndighet,
då samarbetsnämnden vore beredd att
påtaga sig fördelningsuppgiften och då
kommunerna vore överens därom,

5) att riksdagen måtte besluta, att
kommunerna skulle erhålla särskilda
kvoter för pensionärsbostäder och studentbostäder
utanför den övriga lägenhetstilldelningen,
avpassade efter antalet
åldringar respektive studenter i
vederbörande kommun,

6) att riksdagen måtte uttala sig för
en utvidgning av den särskilda kvoten
för senare fördelning i enlighet med
vad i motionerna anförts,

7) att riksdagen måtte uttala sig för
en sådan inriktning av samhällets bostadspolitik,
att man stimulerade uppkomsten
av en bebyggelse, som fyllde
de miljökrav och de krav på bostädernas
utformning, som redovisades i motionerna,

8) att riksdagen måtte godkänna vad
som i motionerna anförts angående servicefunktionerna
i nya bostadsområden,

9) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utarbetande av
bestämmelser för att undvika bullerproblem
i bostadsområdena,

10) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utarbetande
av ett program för eu ökning av
småhusbyggandet, så att konsumenternas
önskemål kunde tillgodoses,

11) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte framhålla angelägenheten
av att utvecklingen av konkurrenssituationen
inom byggnadsproduktionen noga
uppmärksammades och att erforderliga
åtgärder vidtoges,

12) att riksdagen, med godkännande
i princip av propositionens förslag om
en kostnadsgräns motsvarande kostnaden
för ett småhus om 125 m2 som villkor
för statliga lån, måtte besluta, att
gränsen skulle kunna överskridas då
speciella skäl, såsom stort barnantal eller
liknande förhållanden, motiverade
en större bostad i enlighet med vad i
motionerna anförts,

13) att riksdagen måtte medgiva, att
övre lånegränsen för statligt lån för
småhus, som beboddes av låntagaren,
finge höjas till 95 procent och till 90
procent för enskilt ägda flerfamiljshus
samt godkänna vad som i motionerna
anförts angående kommunal borgen,

14) att riksdagen — om den icke skulle
bifalla yrkandet angående höjda lånegränser
— måtte medgiva att kommunerna
finge erhålla generell rätt att
teckna halva egeninsatsen för egnahemsbyggare
och bostadsrättshavare,

15) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att vid reformeringen
av det familjepolitiska stödet
särskild hänsyn måtte tagas till de ekonomiskt
svaga grupper, som kunde komma
att erhålla en med hänsyn till sin
ekonomiska situation betungande bostadskostnad
samt att pensionärernas
och de handikappades bostadsekonomiska
situation speciellt måtte uppmärksammas,

16) att riksdagen måtte besluta, att
förbättringslån skulle kunna utgå till de
låginkomstgrupper, som fram till den
1 juli 1966 vore berättigade till sådana
lån, samt

17) att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:804 (av
herrar Bengtson och Axel Andersson)
samt 11:1004 (av herrar Ohlin och
Hedlund) hade föreslagits, att riksdagen
skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
betydelsen av att dels tillgodose
rättssäkerhetens krav vid utformningen
av markpolitiken t. ex. beträffande den
kommunala förköpsrätten och expropriationslagstiftningen,
dels kommunerna
i ökad utsträckning utnyttjade sin
ställning som markägare och marköverlåtare
för att åstadkomma en förbättrad
konkurrens om byggande och
förvaltning,

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag, att
medelsanvisningen till markförvärvslån
skulle göras beroende av inkoms -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

101

Anslag till främjande av bostadsforsorjnmgen, m. in.

terna från beskattningen av vinster vid
fastighetsförsäljningar,

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t, vari
särskilt borde betonas vikten av att
kommunerna verkade för en serviceinriktad
miljöplanering, hemställa om
förslag till innevarande års höstriksdag
med närmare riktlinjer för en statlig
marklånefond, att inrättas från och
med den 1 januari 1968.

1 de likalydande motionerna 1:805
(av herr Holmberg m. fl.) och II: 1000
(av herr Bohman m. fl.) hade yrkats,
att riksdagen skulle

1) avslå förslaget om inrättande av
en lånefond för kommunala markförvärvet; 2)

besluta, att kvottilldelning av lägenhet
till län respektive kommuner
skulle upphöra;

3) besluta,

a) att den statliga bostadslångivningen
från och med den 1 juli 1967 skulle
ersättas av ett kollektivt kreditgarantisystem
baserat på fastighets avkastningsvärde
och avseende lån mellan 70
och 90 procent av detta värde,

b) att i anledning härav preliminära
beslut om lån från lånefonden för bostadsbyggande
ej skulle meddelas efter
den 30 juni 1967,

c) att för erhållande av kreditgaranti
skulle till staten erläggas en engångsavgift
på 0,5 procent av garantibeloppet,

d) att för tid från och med den 1
januari 1967 räntebidrag ej längre
skulle medgivas beträffande hus färdigställda
före ingången av 1960,

e) att för tid från och med den 1
januari 1967 räntebidrag å underliggande
lån skulle grundas å en basränta
av 6 procent vad avsåge hus färdigställda
1960—1961, 5 procent vad avsåge
hus färdigställda 1962 och 4,5 procent
vad avsåge senare färdigställda
hus,

f) att statliga tertiärlån, egnahemslån
och förbättringslån, avseende hus
som påbörjats från och med den 1 ja -

nuari 1958, skulle för tid från och med
den 1 januari 1967 upp till 90 procent
av låneunderlaget förräntas efter en
räntesats av 6 procent och till den del
lånen överstege 90 procent efter en räntesats
av 7 procent,

g) att räntan på reaktiverade tillläggslån
skulle för tid från och med
den 1 januari 1967 utgöra 6 procent,

h) att de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet icke blott för
sina fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad utan även för de
principer, efter vilka hyressättningen
skulle ske och för produktionskostnadernas
utveckling, och

i) att för överlåtelse av statens mark
till kommun för bostadsändamål m. m.
skulle gälla den regeln, att mark alltid
skulle överlåtas om förhållandena vore
sådana, att marken, därest den icke varit
statsägd, kunnat exproprieras ävensom
att fråga angående markens värde
skulle underställas expropriationsdomstols
prövning;

4) — om förslaget under 3 a ovan
ej vunne riksdagens bifall — besluta,

a) att bostadslån, till vilka tillstånd
lämnats tidigast den 1 juli 1967, skulle
beviljas upp till 90 procent av belåningsvärdet
oavsett förvaltningsformen
och, vad småhus beträffade, oavsett
storleken,

b) att vid utgivande av statligt bostadslån
en förvaltningsavgift av engångsnatur
å 0,5 procent skulle uttagas
i samband med lånets utbetalande.

c) att — om yrkandet beträffande
småhus under punkten 4 a ovan ej vunne
riksdagens bifall — lån till småhus
överstigande 125 in2 skulle medgivas
med ett schablonbelopp motsvarande
normalkostnaden för ett hus på 125 in2;

5) för budgetåret 1967/68 anvisa

a) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 215 000 000 kronor, och

b) på kapitalbudgeten under statens
lånefonder till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
1 270 000 000 kronor;

102

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. in.

6) medgiva, att lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
medgåves inom ramen av ett belopp
av 1 590 000 kronor för 1967/68;

7) avslå förslaget om långivning enligt
den s. k. paritetstalsmetoden;

8) — om sistnämnda yrkande ej
vunne riksdagens bifall — besluta, att
basannuiteten i paritetstalssystemet
skulle sättas til! 6,1 procent; samt

9) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I: 806
(av herr Werner) samt II: 1003 av herr
Nilsson i Gävle in. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 100 skulle besluta godkänna
de i motionerna anförda allmänna riktlinjerna
för den statliga mark- och bostadspolitiken.

I motionen 11:454 (av herr Gustavsson
i Alvesta och herr Gustafsson i
Stenkyrka) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
dels uttala, att lantbruksnämndernas
prövning i samband med bostads- eller
förbättringslån till jordbruksfastighet
borde utgå, dels anhålla om utfärdande
av nya anvisningar beträffande bostadslåneärenden
i fråga om jordbruksfastighet
i enlighet med motionens
svfte.

I motionen II: 647 (av herr Jansson
m. fl.) hade yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte

1. tillsätta en utredning för forskning
och kartläggning angående behoven av
service samt 2. skyndsamt utreda och
framlägga förslag om att lokaler och
bostadskomplement för att tillgodose behovet
av service skulle givas samma
lånemöjligheter som för bostäder.

I motionen 11:953 (av herrar Svenning
och Adamsson) hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att de kommunala
bostadsförmedlingarna skulle få
förmedlingsrätt till lägenheter i statligt
belånade fastigheter i de fall, där by -

tesrätten icke kunde komma att tillämpas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

1. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde dess regionala
fördelning med avslag å motionerna
I: 280 och II: 366, I: 399 och II: 508,
1:802 och 11:1005 samt 1:803 och II:
1001, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

2. beträffande utredning angående
bostadsbyggandet på landsbygden besluta,
att motionerna 1:56 och och II:
76 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. beträffande bostadsbyggandet inom
turist- och fritidsområden besluta, att
motionerna I: 139 och II: 177 icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek med avslag å motionerna I: 802
och II: 1005 samt II: 1002, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

5. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge fördelning
på hustyper med avslag å motionerna
1:280 och 11:366, 1:802 och 11:1005
samt 1:803 och 11:1001, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

6. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge miljöfrågor
besluta, att motionerna 1:803 och II:
1001, såvitt nu vore i fråga, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
till den del de ej blivit
under punkterna 1—6 särskilt berörda,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 8.

beträffande frågor angående service
i bostadsområden besluta, att motionerna
1:280 och 11:366, 1:515 och
II: 656, II: 647, I: 519 och II: 650, I: 404
och II: 653 ävensom I: 802 och II: 1005,
1:803 och 11:1001 samt 1:804 och II:

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

103

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

1004, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. beträffande metoderna för planering
genom låneramar med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:399 och 11:508,
1:802 och 11:1005, 1:803 och 11:1001,
1:805 och 11:1000, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

10. beträffande fördelning av kvot
för bostadslån inom kommunblock besluta,
att motionerna I: 803 och II: 1001,
såvitt nu vore i fråga, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

11. beträffande inriktningen av en
aktiv kommunal markpolitik med avslag
a motionerna 1:805 och 11:1000,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

12. beträffande formen för kommunala
markupplåtelser med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 804 och II: 1004, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

13. beträffande metoderna för kommunala
markupplåtelser såvitt rörde
konkurrens om byggandet med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:803 och 11:1001
samt 1:804 och II: 1004, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

14. beträffande metoderna för kommunala
markupplåtelser såvitt rörde
konkurrens mellan förvaltningsformerna
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 765 och II:
952 samt 1:804 och 11:1004, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

15. beträffande kommunal markpolitik,
till den del frågan ej berörts under
punkterna 11—14, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:804 och 11:1004 samt 1:
805 och 11:1000, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

16. beträffande industrialisering av
byggandet i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 806 och II: 1003, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

17. beträffande viss redovisning av
rationaliseringsframsteg besluta, att motionerna
1:280 och 11:366 samt 1:802
och 11:1005, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd;

18. beträffande bostadsbyggandets säsongmässiga
fördelning med avslag å
motionerna 1:280 och 11:366 samt I:
399 och 11:508, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

19. beträffande ökad amortering av
äldre fastighetslån besluta, att motionerna
I: 765 och II: 952, såvitt nu vore
i fråga, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd;

20. beträffande redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 805 och Tf:
1000 godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

21. beträffande stöd för grupper med
svag betalningsförmåga med avslag å
motionerna 1:803 och 11:1001 samt
1:806 och 11:1003, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

22. beträffande allmänna riktlinjer för
mark- och bostadspolitiken, till den del
de ej behandlats under punkterna 1—
21, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och under erinran om vad utskottet i
utlåtandet anfört godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats;

23. beträffande ett principbeslut om
markförvärvslån till kommun med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 805 och II: 1000,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

24. beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

104

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

samt med avslag å motionerna 1:804
och 11:1004 samt 1:805 och 11:1000,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

25. beträffande villkoren för statliga
markförvärvslån med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:805 och 11:1000 samt 1:806
och 11:1003, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

26. beträffande överlåtelse av statens
mark till kommun för bostadsändamål
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
med avslag å motionerna I: 805 och
II: 1000 samt I: 806 och II: 1003, samtlika
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 27.

beträffande markpolitiska frågor
till den del de ej behandlats under
punkterna 23—26, i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag och under erinran
om vad utskottet i utlåtandet anfört
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats;

28. beträffande åtgärder för att främja
rationellt byggande i enlighet med
Kungl. Maj ds förslag godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

29. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:805 och 11:1000, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

30. beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet med avslag
å motionerna I: 65 och II: 81, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

31. avslå i motionerna 1:802 och II:
1005 framställda yrkanden om höjning
av den undre lånegränsen och utökning
av bostadslån;

32. beträffande avveckling av räntesubventionerna
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:805 och 11:1000 samt I:
806 och II: 1003, samtliga motioner

såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

33. avslå i motionerna I: 805 och II:
1000 framställt yrkande om eu förvaltningsavgift
för bostadslån;

34. beträffande en omfördelning av
lånekostnaderna i tiden med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:765 och 11:952
samt 1:805 och 11:1000, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

35. beträffande basannuiteten med
bifall till Kungl. Maj ds förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 754 och II:
943, 1:765 och 11:952 samt 1:805 och
11:1000, de fyra sistnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

36. beträffande tillämpningen av omfördelningsmetoden
i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 765 ocvh II: 952, såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

37. beträffande säkerhet för skuldökning
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
765 och 11:952, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 38.

beträffande kreditvärdebedömningen
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 765 och II:
952, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Majd giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört;

39. beträffande bostadslån för studentbostäder
i anledning av Kungl.
Maj ds förslag i skrivelse till Kungl.
Maj d giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört;

40. beträffande räntelån och räntebidrag
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:805 och 11:1000, såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

41. beträffande ränta på vissa tillläggslån
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och motionerna 1:508 och II:

Tisdagen den 23 maj 1907 cm.

Nr 30

105

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

645 samt 1:805 och 11:1000, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

42. beträffande beräkning av låneunderlag,
pantvärde och godkänd produktionskostnad
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och i anledning av motionerna
I: 765 och II: 952 samt med
avslag å motionerna I: 802 och II: 1005,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

43. beträffande maximiyta och maximikostnad
för bostadslån för småhus
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt i anledning av motionerna 1:803
och II: 1001 ävensom med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

44. beträffande bostadslånets storlek
och säkerhetsläge med bifall till Kungl.
Maj ds förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:802 och 11:1005, 1:803
och TI: 1001 samt 1:805 och 11:1000,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört;

45. beträffande kommuns rätt att
teckna borgen i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt motionerna 1:803
och II: 1001, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört; 46.

beträffande tid för ikraftträdandet
av nya bestämmelser med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:802 och 11:1005 godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

47. beträffande villkor om bostadsförmedling
i samband med beviljande
av bostadslån med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och i anledning av motionerna
II: 953, I: 765 och II: 952 samt
1:802 och 11:1005, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj d giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

48. beträffande anvisningsnormer vid
bostadsförmedling, såvitt nu vore i frå -

ga, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad utskottet i utlåtandet anfört; 49.

beträffande lån för upprustning
av flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt i anledning av motionerna
1:512 och 11:659 samt 1:805
och II: 1000, de två sistnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

50. beträffande förbättringslån avslå
motionerna I: 803 och II: 1001, såvitt
nu vore i fråga;

51. beträffande planering av bostäder
för handikappade i anledning av
motionerna 1:283 och 11:359 godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

52. beträffande handläggningen av
lån för jordbruksfastighet i anledning
av motionen 11:454 godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

53. beträffande handläggning av låneärenden,
såvitt avsåge konstnärlig
utsmyckning, avslå motionerna I: 401
och II: 509;

54. beträffande utredning om lån för
egen insats besluta, att motionen II:
660 icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd;

55. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under punkterna
1—54, med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och under erinran om vad utskottet
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

56. beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:407 och 11:505, 1:802 och 11:1005,
1:803 och 11:1001 samt 1:806 och II:
1003, de sex sistnämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

57. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
802 och 11:1005, 1:805 och 11:1000
samt 1:806 och 11:1003, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att lån, som skulle utgå från lånefonden

106

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

för bostadsbyggande — utöver tomträttslån
till kommuner — samt i förekommande
fall räntebidrag utan samband
med statligt lån finge beviljas
inom ramen för följande antal lägenheter
respektive lånebelopp:

a) för nybyggnad: högst 84 000 lägenheter
under vart och ett av åren
1967, 1968 och 1969 samt under år 1967
ett belopp av 1 730 000 000 kronor,

b) för övriga låneändamål: ett belopp
av 125 000 000 kronor under år
1967 och 135 000 000 kronor under
1968;

58. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att förhandsbesked om
bostadslån för hus, som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder,
finge meddelas för
högst 10 000 lägenheter under vart och
ett av åren 1968—1972;

59. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
medgiva, att räntefria förbättringslån,
som skulle utgå från anslaget Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet,
finge beviljas med högst
100 000 000 kronor under vart och ett
av åren 1967 och 1968;

60. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
medgiva, att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget räntefria lån
till bostadsbyggande, finge beviljas intill
ett belopp av 35 800 000 kronor under
år 1967;

61. i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att under
i statsrådsprotokollet angivna förutsättningar
besluta om utökning av de under
57 och 60 upptagna ramarna för
lån- och bidragsgivningen under år
1967;

62. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa a)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 523 000 kronor,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 327 000 kronor,

c) till Länsbostadsnämnderna: Av -

löningar ett förslagsanslag av 11 398 000
kronor,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 480 000
kronor,

e) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor,

f) till Byggnadsforskning ett anslag
av 1 800 000 kronor;

63. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
805 och II: 1000, såvitt nu vore i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
345 000 000 kronor;

64. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu vore i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
1 310 000 000 kronor;

65. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 15 000 000 kronor; 66.

i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 14 000 000 kronor;

67. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner till den
del de ej blivit under punkterna 1—66
särskilt berörda eller behandlats i annat
utskottsutlåtande, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge produktionsmålet av

herrar Eric Gustaf Peterson, Ny -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, in. m.

man, Gustafsson i Skellefteå, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse
reservationen visade;

2) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge dess regionala
fördelning

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Bohman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjer för
bostadsproduktionen såvitt rörde dess
regionala fördelning och betydelsen av
en aktiv lokaliseringspolitik i anledning
av motionerna 1: 280 och II: 366, I: 399
och 11:508, 1:802 och 11:1005 samt
I: 803 och II: 1001 i skrivelse till Kung!.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, alt utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande riktlinjer
för bostadsproduktionen såvitt rörde
dess regionala fördelning och betydelsen
av en aktiv lokaliseringspolitik i anledning
av motionerna 1:280 och II:
366, 1:399 och 11:508, 1:802 och II:
1005 samt 1: 803 och II: 1001 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

3) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek

av herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Gustafsson i Skellefteå, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den ändrade
lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer för bostadsproduk -

tionen såvitt rörde lägenheternas storlek
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
jämte motionerna 1:802 och 11:1005
samt med avslag på motionen 11:1002,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört; 4)

beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge fördelning
på hustyper

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort erhålla den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge fördelning
på hustyper i anledning av motionerna
1:280 och 11:366, 1:802 och 11:1005
samt 1:803 och 11:1001, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande
av ett program för en sådan
ökning av småhusens andel av bostadsbyggandet,
att konsumenternas efterfrågan
tillfredsställdes;

5) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge miljöfrågor

av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen måtte
beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge miljöfrågor i
anledning av motionerna 1:803 och II:
1001 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en samlad översyn av bomiljöfrågorna
syftande till uppkomsten av
en bebyggelse, som uppfyllde högt
ställda miljökrav;

108

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

6) beträffande metoderna för planering
genom låneramar

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
metoderna för planering genom
låneramar i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 805 och II:

1000 ävensom med avslag å motionerna
1:399 och 11:508, 1:802 och 11:1005
samt 1:803 och 11:1001, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
ändrade lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
metoden för planering genom låneramar
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och motionerna 1:399 och II:
508, 1:803 och 11:1001 samt med bifall
till motionerna 1:802 och 11:1005
ävensom med avslag å motionerna I:
805 och 11:1000, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 9
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
metoderna för planering genom
låneramar med bifall till motionerna
1:399 och 11:508 samt 1:803 och II:

1001 samt i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och motionerna 1:802 och II:
1005 ävensom med avslag å motionerna
1:805 och 11:1000, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj d giva till känna vad reservanterna
anfört;

7) beträffande fördelning av lånekvot
inom kommunblock

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 10
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
fördelning av kvot för bostadslån
inom kommunblock med bifall till
motionerna 1:803 och 11:1001, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

8) beträffande inriktningen av en
aktiv kommunal markpolitik

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under 11 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande inriktningen av en
aktiv kommunal markpolitik i anledning
av motionerna I: 805 och II: 1000,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande formen för kommunala
markupplåtelser

10) beträffande metoderna för kommunala
markupplåtelser, såvitt rörde
konkurrens mellan förvaltningsformerna -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

109

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

11) beträffande industrialisering av
byggandet

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade;

12) beträffande redovisning av rationaliseringsframsteg
m. m.

av herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Gustafsson i Skellefteå, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 17 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande viss
redovisning av rationaliseringsframsteg
i anledning av motionerna 1:280 och
11:366 samt 1:802 och 11:1005, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

13) beträffande bostadsbyggandets säsongmässiga
fördelning

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 18
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets säsongmässiga
fördelning med bifall till motionerna
1:280 och 11:366 samt 1:399 och
Fl: 508, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t påtala
angelägenheten av en säsongmässigt
bättre planerad igångsättning och
av att kredittillförseln anpassades därefter; -

14) beträffande redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 20 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna 1:805 och
11:1000, såvitt nu vore i fråga, samt
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad reservanterna anfört;

15) beträffande stöd för grupper med
svag betalningsförmåga

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 21 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande stöd för grupper
med svag betalningsförmåga med
bifall till motionerna I: 803 och II: 1001
samt i anledning av motionerna 1:806
och II: 1003, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om att vid reformeringen
av det familjepolitiska stödet särskild
hänsyn måtte tagas till de ekonomiskt
svaga grupper, som kunde komma att
erhålla en med hänsyn till sin ekonomiska
situation betungande bostadskostnad
samt att pensionärernas och
de handikappades situation speciellt
måtte uppmärksammas;

16) beträffande ett principbeslut om
markförvärvslån

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under 23 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande ett principbeslut
om markförvärvslån till kom -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

mun med bifall till motionerna 1:805
och 11:1000, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag;

17) beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån a)

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Muridebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 24 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande formen för
och finansieringen av statliga markförvärvslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:804 och II:
1004 samt med avslag å motionerna I:
805 och II: 1000, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
höstriksdagen om anslag till en statlig
marklånefond, att inrättas från och
med den 1 januari 1968, ävensom i
övrigt godkänna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 16
icke bifölles — ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 24 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande formen
för och finansieringen av statliga markförvärvslån
med bifall till motionerna
1:804 och 11:1004 samt 1:805 och II:
1000, samtliga motioner såvitt nu vore
fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag;

18) beträffande villkoren för .statliga
markförvärvslån

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 16 icke
bifölles — ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 25 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
villkoren för statliga markförvärvslån

med bifall till motionerna I: 805 och
11:1000 samt i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:806 och 11:1003, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

19) beträffande överlåtelse av statens
mark till kommun för bostadsändamål av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
— under förutsättning av bifall till
den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 23 fogade reservationen — ansett, att
utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar erhålla den ändrade lydelse, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 26 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande överlåtelse av
statens mark till kommun för bostadsändamål
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna 1:805 och II:
1000 samt med avslag å motionerna
1:806 och 11:1003, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

20) beträffande införandet av ett kreditgarantisystem a)

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 29 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem med
bifall till motionerna 1: 805 och II: 1000,
såvitt nu vore i fråga, och med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag, godkänna vad
reservanterna anfört;

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

111

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. in.

21) beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade;

22) beträffande höjning av undre
lånegränsen m. m.

23) beträffande avveckling av räntesubventionerna av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 32 hemställa, att riksdagen
måtte beträffande avvecklingen av
räntesubventionerna med bifall till motionerna
1:805 och 11:1000 och med
avslag å Kungl. Maj :ts förslag ävensom
motionerna 1:806 och 11:1003, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

24) beträffande en förvaltningsavgift
för bostadslån

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 20 b — ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, denna reservation vi -

sade, samt att utskottet bort under 33
hemställa, att riksdagen måtte bifalla
i motionerna 1: 805 och II: 1000 framställt
yrkande om en förvaltningsavgift
för bostadslån;

25) beträffande en omfördelning av
lånekostnaderna i tiden

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 34 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande en omfördelning
av lånekostnaderna i tiden
med bifall till motionerna I: 805 och
11:1000 samt med avslag å motionerna
1:765 och 11:952, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förslag;

26) beträffande basannuitetens storlek av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 25 icke
bifölles — ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under 35 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande basannuiteten
med bifall till motionerna
1:805 och 11:1000 och med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag ävensom å motionerna
1:765 och 11:952 samt 1:754
och 11:943, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

27) beträffande tillämpningen av omfördelningsmetoden av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 25 icke
bifölles — ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
denna reservation visade;

28) beträffande räntelån och räntebidrag av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 23 — ansett, att

112

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

utskottets yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 40 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntelån och räntebidrag med bifall
till motionerna 1:805 och 11:1000, såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag godkänna vad
reservanterna anfört;

29) beträffande köpeskillingskontrollen
och bostadslån för studentbostäder

av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits;

30) beträffande beräkning av låneunderlag,
pantvärde och godkänd produktionskostnad av

herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Gustafsson i Skellefteå, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den ändrade
lydelse, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 42 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
beräkning av låneunderlag, pantvärde
och godkänd produktionskostnad i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna I: 802 och II: 1005 ävensom
med avslag å motionerna I: 765
och II: 952, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

31) beträffande maximiyta och maximikostnad
för småhus

av herrar Kaijser, Ottosson, Vt7allmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss de! bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 43 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande maximiyta
och maximikostnad för bostadslån
för småhus i anledning av motionerna
1:805 och 11:1000 samt 1:803
och II: 1001, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag godkänna vad reservanterna
anfört;

32) beträffande bostadslånets storlek
och säkerhetsläge

a) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under 44 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadslånets
storlek och säkerhetsläge med
bifall till motionerna I: 802 och
II: 1005 samt I: 803 och II: 1001 ävensom
med avslag å motionerna I: 805
och II: 1000, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 44 hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadslånets
storlek och säkerhetsläge med
bifall till motionerna I: 805 och
II: 1000 ävensom med avslag å Kungl.
Maj ds förslag och motionerna 1:802
och 11:1005 samt 1:803 och 11:1001,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

33) beträffande tid för ikraftträdandet
av nya bestämmelser

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under 46
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tid för ikraftträdandet av nya
bestämmelser i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:802 och 11:1005, såvitt no
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

34) beträffande förbättringslån

av herrar Thorsten Larsson, Nils -

Tisdagen den 23 maj 1907 em.

Nr 30

113

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

Eric Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort lyda
så, som reservationen visade, samt att
utskottet bort under 50 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 803 och II: 1001, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att förbättringslån
skulle kunna utgå till de låginkomstgrupper,
som fram till den 1 juli 1966
vore berättigade till sådana lån;

35) beträffande bostadsbyggandets
omfattning

a) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 56 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:803 och 11:1001 samt med
bifall till motionerna 1:802 och
II: 1005, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 407 och II: 505 samt
I: 806 och II: 1003, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 56 hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall
till motionerna I: 803 och II: 1001, såvitt
nu vore i fråga, ävensom i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 407 och II: 505, I: 802 och
11:1005 samt 1:806 och 11:1003, de
fyra sistnämnda såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

36) beträffande anslag till Räntebidrag av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 23 — ansett,

att utskottets yttrande i viss del bort
lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 63 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 805 och II: 1000,
såvitt nu vore i fråga, till Räntebidrag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 215 000 000 kronor;

37) beträffande anslag till Lånefonden
för bostadsbyggande

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 32 b — ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
64 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 805
och II: 1000, såvitt nu vore i fråga, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens lånefonder anvisa ett investeringsanslag
av 1 270 000 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Kaijser,
Ottosson, Wallmark och Bohman samt
fröken Ljungberg.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1, 2 a, 3, 6 b,
9,12, 13, 22, 30, 33 och 35 a.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga reservationer där mitt
namn förekommer.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att i likhet med
herr Nils-Eric Gustafsson få yrka bifall
till de reservationer där mitt namn
förekommer.

114

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att i tillämpliga
punkter få yrka bifall till motionerna
I: 65 och II: 81 samt 1: 806 och It: 1003
samt II: 647.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 754 och II: 943
vid punkten 35.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i samtliga
punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock
vissa punkter komme att sammanföras,
samt därefter särskilt i fråga om motiveringen
i vissa delar.

1 fråga om utskottets hemställan i
punkten 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att densamma skulle bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
anförda, med 2 b betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huru -

vida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
herr Kaijsers yrkande.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 100 punkten 1 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 a betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 b betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej —19.

Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

115

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 2 och 3 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 4 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Gustaf Peterson
in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—104;

Nej— 24.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 5
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Kaijser m. fl.

116

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

I vad gällde punkten 6, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Kaijser m. fl.

vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
j a-pr op osi tio n en.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej; å omröstningstavlan hade
dock angivits, att han avstode från att
rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 7 gjorda hemställan.

Härpå gjordes enligt de beträffande
punkten 8 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen II: 647; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidkommande punkten 9, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 a betecknade reservationen;

3:o), av herr Jacobsson, Per, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 b betecknade reservationen; samt

4:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som in -

Tisdagen den 23 maj 1907 em.

Nr 30

117

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

nefattades i reservationen 6 c, av herr
Thorsten Larsson m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Kaijsers
yrkande.

Herr Jacobsson, Per, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framförda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 100 punkten 9 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 0 a betecknade reservationen, röstar .

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 b betecknade
reservationen.

8 Första kammarens protokoll 1967. Nr 30

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —27;

Nej — 33.

Därjämte hade 71 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 0 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 30.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 10
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat proposi -

118

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Kils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
7 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda
Ja —86;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 11, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Kaijser
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej— 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 12 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

119

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. in.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 62.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 13—15 hemställt.

Vidare gjordes enligt de beträffande
punkten 16 förekomna j7rkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:806 och 11:1003, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten 17 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 12 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten 18 gjordes härefter
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 13
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken

förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets i punkten 19 gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten 20 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 14 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 21, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 806 och II: 1003 i förevarande
del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av herr Kaijser framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som

innefattas i den av herr Kaijser m. fl.

120

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

vid utlåtandet avgivna, med 15 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 62.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 22 gjorda hemställan.

Vidkommande punkten 23 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
16 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av lierr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 16 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten 24, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

i:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 a betecknade reservationen;
samt

3:o) att kammaren skulle godkänna
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 17 b betecknade reservationen.

Härefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende å punkten 25, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 18 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 806 och II: 1003, såvitt nu
vore i fråga.

Därpå gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

I vad anginge punkten 26 gjordes
propositioner, först på bifall till vad

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

121

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

utskottet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I:
806 och II: 1003, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkterna 27 och 28
hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 29
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 20 b betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 20 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 22.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten 30 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 65 och II: 81, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 31 gjorde nu
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare därpå att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 22 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
22 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu

122

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 40.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 32, yttrade
herr talmannen, hade yrkats

1 ro) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 23
betecknade reservationen; samt

3:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 806 och II: 1003, såvitt nu vore
i fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets i punkten 33 gjorda hemställan.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten 34 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Kaijser om. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 25 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten 35, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 26 betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Dahlberg, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 754 och II:
943.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkterna 36—41 hemställt.

Därpå gjordes i enlighet med de rörande
punkten 42 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 30 betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
punkten 43 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 31 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

I vad gällde punkten 44, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Gustafsson, Nils-Eric,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Thorsten
Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 32 a betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda, med 32 b betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav herr tal -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

123

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

mannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den
förestående omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig anse de härå
avgivna svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville
till kontraproposition antaga bifall till
lierr Nils-Eric Gustafssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i
huvudvoteringen angående statsutskottets
utlåtande nr 100 punkten 44 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Thorsten Larsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 32 a betecknade
reservationen, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 32 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering''
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

.Ta — 46;

Nej — 23.

Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
32 a betecknade reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 41.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets i punkten 45 gjorda
hemställan.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 46
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 33 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet

hemställt i sitt idlåtande nr 100 punk ten

46, röstar

124 Nr 30 Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
33 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 40.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna tf—i9 hemställt.

Vidkommande punkten 50 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 34 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 100 punkten
50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
34 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej — 33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 51—55
hemställt.

I vad anginge punkten 56, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Eric
Gustaf Peterson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 35 a betecknade reservationen; 3:o)

att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
anförda, med 35 b betecknade reservationen;
samt

4:o) att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:806 och 11:1003, såvitt nu
vore i fråga.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de avseende
punkten 57 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bi -

Tisdagen den 23 maj 19C7 em.

Nr 30

125

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen, m. m.
fall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till

motionerna 1:806 och 11:1003, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 5S—67
hemställt.

I fråga om det stycke i utskottets motivering,
som å sid. 13 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Statsmakternas
tidigare» och slutade med
»av lägenhetsbeståndet», gjordes propositioner,
först på godkännande av
detsamma samt vidare på godkännande
av den motivering som föreslagits i den
av herr Eric Gustaf Peterson ro. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad gällde det stycke i utskottets motivering,
som å sid. 23 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
förutsätter» och slutade med »anses
besvarade», gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av
detsamma samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets motivering i denna
del, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner det stycke i statsutskottets
motivering i utlåtande nr 100
sid. 23, som börjar med orden »Utskottet
förutsätter» och slutar med orden
»anses besvarade», röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
10 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -72;

Nej — 62.

Därefter gjordes beträffande det stycke
i utskottets motivering, som å sid.
24 i det tryckta utlåtandet började med
orden »De allmänna» och slutade med
»fortfarande gällande», propositioner,
först på godkännande av detta stycke
samt vidare på godkännande av den
motivering, som förordats i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med It betecknade reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Beträffande det avsnitt i utskottets
motivering, som å sid. 33 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Ett oavvisligt»
och å sid. 34 slutade med »s. k.
paritetslån», gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna den motivering,
som föreslagits i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 20 a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

126

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

Den, som godkänner det avsnitt i
statsutskottets motivering i utlåtande
nr 100, som börjar på sid. 33 med orden
»Ett oavvisligt» och slutar på sid.
34 med orden »s. k. paritetslån», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av herr
Thorsten Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 20 a betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 41.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande det stycke i utskottets
motivering, som å sid. 34 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
är» och slutade med »nuvarande
karaktär», yttrade nu herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att detsamma skulle godkännas;

2:o) att den motivering skulle godkännas,
som föreslagits i den av herr
Thorsten Larsson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 21 a betecknade reservationen;
samt

3:o) att kammaren skulle godkänna
den motivering, som förordats i reservationen
21 b, av herr Kaijser in. fl.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
motivering i denna del vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes beträffande det avsnitt
i utskottets motivering, som å sid.
40 i det tryckta utlåtandet började med
orden »En utsträckning» och å sid. 42
slutade med »har anfört», propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att den motivering
skulle godkännas, som föreslagits
i den av herr Kaijser in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 27 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes angående det avsnitt
i utskottets motivering, som å sid.
42 i det tryckta utlåtandet började med
orden »Utskottet har» och slutade med
»ur lånebestämmelserna», propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering, som
förordats i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 29 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan den 30 december 1959
(nr 612).

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

127

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

angående ändring i lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 101, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1. lag angående ändring i lagen den
10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande och

2. lag angående upphävande av 10 §
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.

Propositionen innehöll förslag till
lagstiftning, som gav Kungl. Maj :t rätt
att förordna, att kommuner i område,
som utgjorde en enhet i bostadsförsörjningshänseende,
skulle anordna gemensam
bostadsförmedling. Meddelades
sådant förordnande, skulle kommunerna
bliva skyldiga att samverka
i kommunalförbund för bostadsförmedlingsverksamheten
och att tillämpa
enhetliga grunder vid anvisning av bostäder.

Vidare hade föreslagits skyldighet
för kommun att fortlöpande samla uppgifter
om bostadsförsörjningen i kommunen
och att genom lämpligt organ
informera de bostadssökande härom.
Därjämte hade föreslagits, att den nuvarande
verksamheten med kommunala
bostadsbyggnadsprogram skulle lagfästas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

a) de likalydande motionerna I: 821,
av herrar Dahlén och Lundström, samt
11:1026, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av

Kungl. Maj ds proposition nr 101 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
kommunens skyldighet att svara för
information åt bostadssökande ej borde
kunna överföras på visst bostadsföretag; b)

de likalydande motionerna 1:822,
av herr Enarsson m. fl., och 11:1025,
av herr Bengtson i Solna in. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
med anledning av proposition nr 101
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 10 juli 1947 om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande med den ändringen, att 3
och 4 §§ erhölle i motionerna angiven
lydelse, vilka förslag innebure,

beträffande 3 §, att bostadsbyggnadsplanen
i överensstämmelse med vad
som gällde skulle lända till huvudsaklig
efterrättelse beträffande bostadsproduktionen
inom kommunen,

beträffande 4 §, att gemensamma bostadsförmedlingar
skulle kunna bildas
endast efter överenskommelse mellan
berörda kommuner;

c) de likalydande motionerna I: 823,
av herr Kristiansson, Axel, och herr
Svanström, samt II: 1027, av herr Gustavsson
i Alvesta och herr Larsson i
Öskeviksby, i vilka motioner yrkats,
att riksdagen skulle antaga de i proposition
nr 101 framlagda förslagen till
lagstiftning med den ändringen, att 4 §
erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilket förslag avsåg, att, om det för bostadsförsörjningens
främjande vore
synnerligen nödvändigt, Kungl. Maj:t
ägde förordna, då frivillig kommunal
samverkan icke kunnat uppnås, att
bland annat gemensam förmedling
skulle anordnas på sätt som föreslagits
i propositionen; samt

d) motionen II: 1015, av herr Jansson
m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen med avslag å mo -

128

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

tionerna I: 822 och II: 1025, I: 823 och
11:1027 samt 11:1015, såvitt däri yrkats
ändring i lagförslagen, måtte antaga
de genom förevarande proposition
nr 101 framlagda lagförslagen;

B. att motionerna I: 821 och II: 1026,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna I: 822 och II: 1025
samt 1:823 och 11:1027, i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

I. av herr Ebbe Ohlsson och herr Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1: 822 och
II: 1025 i denna del måtte för sin del
beträffande 3 § i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande antaga det förslag, som angivits
i reservationen;

II. av herr Ebbe Ohlsson och herr
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 822 och II:
1025 i denna del och med avslag på
motionerna 1:823 och 11:1027 måtte
för sin del beträffande 4 § i lagen om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande antaga i reservationen
angivet förslag;

III. av herrar Alexanderson, Åkesson,
Hermansson, Hyberg, Grebäck och
From, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:823 och 11:1027
och med avslag på motionerna 1:822
och II: 1025, såvitt gällde förevaran -

de lagrum, måtte för sin del beträffande
4 § i lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget med den ändringen, att
4 § erhölle i reservationen angiven lydelse; vid

B i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson,
Åkesson, Hermansson, Nyberg, Grebäck,
Hedin och From, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:821 och 11:1026 måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om att kommuns skyldighet
att svara för information åt bostadssökande
ej skulle kunna överföras
på visst bostadsföretag.

Den i reservationen III föreslagna
ändringen i 4 § lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens främjande
avsåg, att Kungl. Maj:t skulle äga
förordna om gemensam bostadsförmedling
endast om erforderlig kommunal
samverkan ej kunnat uppnås.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation III vid A i utskottets
hemställan, till reservationen vid B i
utskottets hemställan samt i övrigt till
utskottets utlåtande.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna I och II.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

129

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt beträffande
3 § förslaget till lag angående ändring
i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, därefter
särskilt rörande 4 § samma lag samt
vidare särskilt i vad gällde punkten A
i övrigt.

Med avseende å 3 § förslaget till lag
angående ändring i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna paragrafen med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Ebbe
Ohlsson och herr Hedin vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som godkänner 3 § i Kungl.
Maj :ts av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 43 tillstyrkta förslag till lag
angående ändring i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Ebbe Ohlsson och herr Hedin
vid utlåtandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 23.

1 vad gällde 4 § förslaget till lag angående
ändring i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att densamma skulle godkännas;

2:o), av herr Ohlsson, Ebbe, att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av honom
och herr Hedin vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen; samt

3:o), av herr Alexanderson, att kammaren
skulle godkänna paragrafen med
den lydelse, som förordats i den av honom
in. fl. vid utlåtandet anförda, med
III betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av förevarande paragraf
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ebbe
Ohlssons yrkande.

Herr Alexanderson äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

130

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, såvitt avser
lydelsen av 4 § förslaget till lag angående
ändring i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ebbe Ohlsson
och herr Hedin vid utlåtandet avgivna,
med II betecknade reservationen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Alexanderson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —29;

Nej — 40.

Därjämte hade 63 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 4 § i Kungi.
Maj:ts av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 43 tillstyrkta förslag till lag
angående ändring i lagen om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Alexanderson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
hefunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 42.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
A.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Alexanderson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30

131

Ang. kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —61.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts

dels att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde,

dels ock att statsutskottets utlåtande
nr 117 och andra lagutskottets utlåtande
nr 45 i nu angiven ordning skulle
sättas främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.26.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967