Måndagen den 22 April 1872

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:422

222

Den 22 April. f. m.

Måndagen den 22 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades två protokollsutdrag för den 20 och protokollet förden
13 dennes.

Herr Leijonancker: Jag får vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under 2 veckor, räknadt från och med den
27 dennes.

Denna anhållan bifölls.

Herr von Kock: Jag är nödsakad att, för vårdande af helsa
och enskilda angelägenheter, anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under 3 veckor, räknadt från och med den 26 dennes.

Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 20 dennes bordlagda memorial N:o 61, med anledning
af Kamrarnes olika beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande N:o
53, i fråga om pension för Telegrafintendenten, Majoren A. L.Fahnehjelm.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Bevillnings-Utskottets
den 20 dennes bordlagda betänkanden och memorial
:

N:o 13, i anledning af framställda förslag om ändringar i författningarne
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin;

Den 22 April, f. m.

223

N:o 14, dels i anledning af Kamrarnes såväl stridiga beslut

som återremiss i vissa delar af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o

9. angående tullbevillningen, dels med förslag till åtskilliga,,

ännu icke afgjorda tullbestämmelser för vissa artiklar;

Nio 15, med förslag till voteringsproposition i anledning af

Kamrarnes stridiga beslut i viss del af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 10, angående postväsendet.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet LagUtskottets
den 20 dennes bordlagda utlåtende N:o 32, i anledning
af väckt motion dels om ändring i kyrkolagens stadgande rörande påföljden
för underlåtenhet att begagna dop och nattvard, dels om
tillåtelse till s. k. civilt äktenskaps ingående utan afseende på trosbekännelse.

Föredrogs Andra Kammarens den 20 dennes bordlagda protokollsutdrag
N:o 200, med delgifvande af Kammarens beslut öfver
första punkten i dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 27, i anledning
af Herr A. W. Westerdahls motion N:o 202, om aflåtande af
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om upphäfvande
af Kongl. förordningen den 15 Februari 1855, äfvensom af 2:dra
momentet i 32 § af Kongl. förordningen den 9 Juni 1871 angående
fattigvården, äfvensom af till Utskottet återremitterade betänkandet
N:o 17, rörande Herr A. W. Westerdahls motion N:o 23 i samma
ämne.

Friherre af Ugglas: Då Kammaren förut gjort till regel, att
till Tillfälligt Utskott hänvisa från Andra Kammaren inkomna protokollsutdrag,
innefattande dess beslut i ärenden, som behandlats af
dess Tillfälliga Utskott, hemställer jag, att denna fråga måtte remitteras
till Första Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition
hänvisades förevarande ärende för vidare utredning till Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 1.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Första.
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 20 dennes bordlagda betänkande
N:o 7, rörande Herr Per Nilssons motion N:o 116, om rättighet för
landstingen att uppsätta förslag för förordnandet af folkskoleinspektörer
inom de särskilda länen.

224

Den 22 April, f. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
den 15 och 17 dennes bordlagda utlåtande N:o 13, i fråga
om användande af bankovinsten för år 1871,

l:sta ''punkten.

Herr Ekman, Johan Jakob: Den reservation, jag tagit mig
friheten . afgifva mot Banko-Utskottets nu föredragna betänkande,
ånger tillräckligt min ståndpunkt i frågan, nemligen att jag anser
att bankovinsten. för 1871 bör öfverlemnas till statsverket för att
reserveras för ovissa och framtida behof, och jag ber derföre att
till en början få söka gendrifva de skäl, som blifvit af Utskottet
anförda för en motsatt åsigt.

Banko-Utskottet yttrar, pag. 3: “denna gynnsamma tidpunkt bör
begagnas för att genom Riksbankens förstärkande söka bereda ökad
stadga i landets, penningeväsende." Att stadga i penningeväsendet
är ett oeftergifligt vilkor för allt välbefinnande, torde ej af någon
bestridas, men här är blott fråga om bankens ställning och dess inverkan
på penningeväsendet i landet. Om man anser mera stadga
fordras för bankens rörelse, ej behöfver man derföre öka bankens
fonder, hvilket är detsamma som att öka der öfverflödigt liggande
oanvändt kapital. Och skulle man vilja under nuvarande höga pris
i utlandet uppköpa statspapper, lärer sådant mycket väl kunna ske
utan ökande af bankens fonder. Det vore ganska önskligt. om
Banken mera än för närvarande kunde begagna sin kredit och använda
ledigt kapital, men jemför man Riksbankens rörelse med åtskilliga
andra större bankinstitutioner här i landet, så visar det sig
fl ex. att, då Skånes enskilda bank, med en grundfond af 6,500,000
ly.dr och reserverade medel af 800,000 R:dr, har på upp- och afskrifmngsräkning
innestående 21 million och på deposition 12 millioner;
Skandinaviska kreditaktiebolaget, med en grundfond af 5 millioner och
reserverade medel 1,200,000 R:ar, på upp- och afskrifning 11 millioner
och på deposition 9 millioner, samt Stockholms Enskilda Bank, med
en grundfond af en million och reserverade medel till samma belopp,
på upp- och afskrifningsräkning 21 million och på deposition 13 millioner
R:dr, sa har Riksbanken med en grundfond af 25 millioner och
reserverade medel af 882,000 R:dr jemte minst 1 års innestående
bankovinst, på upp- och afskrifningsräkning endast 2,200,000 R:dr
odi på depositräkning cirka två millioner. Och ändå utvisar fullmäktiges
sednaste berättelse öfver Riksbankens tillstånd och förvaltning
att, enligt hvad revisorerne anmärkt, upp- och afskrifningsräkningen
i banken lemnat en. förlust för 1870 af R:dr 27,716; detta oaktadt
räntan å denna räkning är så låg, att enskilde personer så mycket
som möjligt undvika dylik räknings hållande. Jag vill då fråga,
kan det under sådana förhållanden vara skäl att ytterligare öka
Bankens fonder?. En uppgift jag här har öfver Bankens vinster
sedan år 1830 visar, att dessa ingalunda ökat sig i förhållande till
rörelsemedlet, ja att de under sednare år icke ens i någon nämnvärd
mån tillväxt. I andra banker brukar man, då man erhållit det rörelsekapital -

Den 22 April, f. m.

225

kapital som anses behöflig!, utdela vinsten åt bankens delegare.
Jag finner intet skäl hvarföre man ej borde förfara på samma sätt
med Riksbankens vinst. En sådan åtgärd skulle innebära öfverlemnandet
af densamma till statsverket.

Utskottet anför vidare: “de grunder, efter nvilfa proportionen
emellan Riksbankens metalliska kassa och den sedelmassa, som kan
från Riksbanken utgifvas, är reglerad, torde nemligen icke numera
kunna anses lika betryggande som tillförene; och det synes derföre
önskvärdt, att uti dessa grunder måtte vidtagas jemkningar, hvarigenom
en ökad säkerhet uti penningeväsendet kunde åstadkommas."
Detta vill jag, för min del, visserligen icke bestrida, men helt säkert
har Utskottet ej tänkt sig andra grunder för sedelutgifningen än
metallisk valuta och obligationer, och för åstadkommande af en dylik
förändring behöfves ej att öka fonderna. Nuvarande förhållande
med metalliska kassan medger en dylik förändring utan någon rubbning
af rörelsen. En annan tidpunkt kan vara mindre gynnsam, men
äfven då torde förändringen kunna ske, utan att någon tillökning i
fonderna behöfves, endast Banken för tillfället eger tillräcklig kassa.
Det synes mig dessutom allt för tidigt att, för det man tänker sig
möjligheten af förändrade grunder för sedelutgifningen, hvilka åtminstone
icke förr än nästa riksdag kunna beslutas, redan nu vidtaga
de åtgärder som anses för en dylik förändring erforderliga. Skulle
man nemligen vid nästa riksdag anse en ökning af bankens fonder
erforderlig och skulle man af sådan anledning då vilja öka grundfonden,
så ega vi vid den tiden till vårt förfogande ytterligare en
banko vinst af antagligen omkring U million, som, med tillägg af R:dr

882,000 reserverade medel och 700,000 R:dr motsvarande gamla sedlar,
hvilka med säkerhet aldrig komma att till inlösen företes, lätteligen
satte oss i tillfälle att med 3 millioner höja grundfonden.

Utskottet säger vidare på 4:de sidan: “Förändringen af myntsystem
måste medföra, att en större del af bankens fonder får afses för
nämnda ändamål; och då det icke torde vara möjligt att göra motsvarande
inskränkningar på de medel, som är o afsedda för andra
rörelsegrenar, då blir äfven häraf en följd, att bankens fonder måste förökas.
om Riksbanken skall, såsom sig bör, kunna fullgöra sina för
hela landet vigtiga funktioner." Detta vågar jag anse vara ett misstag
af Utskottet. En sådan förändring, som här blifvit antydd, kan
ej verka på annat sätt, än att motsvarande sedlar komme att ingå
i banken för uttagandet af mynt, och finner man sig sedan behöfva
öka metalliska kassan, så sker detta medelst återutgifvande af motsvarande
belopp sedlar.

Om man nu måste medgifva, att den ifrågavarande bankovinsten
ej är i någon mån för banken sjelf behöflig, ja, till och med utan
minsta ändamål skulle komma att qvarligga i banken, så återstår
att tillse i hvad mån denna vinst skulle med fördel kunna användas
till fyllandet af statsverkets behof. Som statsregieringen för 1873
ännu ej är uppgjord, kan man blott approximativt beräkna ställningen
men, om man antager, att tullen å socker och kaffe kommer att nedsättas,
på sätt Bevillnings-Utskottet föreslagit, och allmänna bevill Riksd.

Prof. 1872. 1 Af cl. 3 Band. 15

22C»

Den 22 April, f. m.

ningen bestämmes till 2,600,000 R:dr, vill det synas som om det
öfverskott, som beräknats från 1872 af 4,419,000 R:dr skulle reduceras
till en million. Men, enligt hvad jag hört, förekommer i början af
nästa år en utgift till just detta belopp för Oscarshamnsbanan, och
således skulle hela den stora behållningen hopsmälta till noll, om
man ej lemnade den här ifrågavarande bankovinsten till statsverket.,
Det synes mig alltså, att, då vi år 1873 behöfva använda så mycket
af do behållna medlen från innevarande år, och det torde vara antagligt,
att under år 1874 komma att anvisas större anslag än som
motsvaras af inkomsterna, det vore oklokt att icke nu disponera
bankovinsten till statsverket, då man kan hafva tillfälle dertill.
Den erfarenhet, man eger med föregående årens bankovinster, hvilka
delvis reserverats för bankens egna ändamål, visar att dessa belopp
vanligen blifva temligen fastlästa i banken och om man nu reserverar
1871 års vinst, i tanke att framdeles vid inträffande behof
kunna använda densamma, så kan man möjligen missräkna sig, och
jag anser derför ej heller möjligt att företaga nedsättning i tullen
å "socker och kaffe, om ej bankovinsten nu disponeras för statsverkets
räkning.

Jag hoppas af dessa skäl, att Kammaren, nu likasom föregående
år, handlar med klok beräkning och förståndig hushållning med statens
medel, samt alltså beslutar — i enlighet med den reservation jag
och åtskilliga andra ledamöter i Utskottet afgifvit •— nemligen att
bankovinsten, uppgående till R:dr 1.424,214: 84 Rmt måtte anvisas
till Riksgälds-kontoret för statens allmänna behof, att från banken
utbetalas under år 1873, på tider som bankofullmäktige ega bestämma..

Herr Wallenberg: Det nu till behandling förevarande betänkandet
är af sådan beskaffenhet, att hvad som förekommer i motiverna
är lika förtjent af uppmärksamhet som det, kvilket förekommer
i det framställda förslaget till beslut. Det går ej alltid an att
låta en så hög auktoritet, som Banko-Utskottet i dylika frågor torde
anses vara, utkasta satser, som äro vilseledande, utan att söka bemöta
dem; att låta dem passera oanmärkta, kunde framkalla villomeningar
rörande vigtiga frågor.

En sådan sats finner jag först, när Utskottet pag. 4 talar om
de 30 millioner sedlar, som Riksbanken har rättighet att utsläppa i
rörelsen, och att deras värde hufvudsakligen livilar på bankens allmänna
kredit, samt tillägger, att “då nämnda stadgande fastställdes,
var Riksbankens ställning måhända icke sådan, att man då skulle
kunnat bestämma sedelutgifningsrätten efter mera betryggande grunder.
Men med hvarje år har denna ställning förbättrats och tidpunkten
torde snart vara inne, då bestämmelserna härom torde kunna förändras,
helst om en större del af bankens årliga vinst får för dess
egna behof reserveras". Det är en fullkomligt riktig sats, att en felaktighet
i sjelfva grunden för sedelutgifningsrätten är vådlig, men
huru man, från att antaga tillvaron af en sådan felaktighet, kan komma
till det resultatet, att grundfonden bör rättas efter den angifna
felaktiga siffran för sedelutgifningsrätten utöfver metalliska kassan,
sådan den hittills beräknats, kan jag ej förstå! Det hade varit önsk -

Den 22 April, f. m.

227

ligt, att, då både Utskottet och fullmäktige äro ense derom, att grunden
för sedelutgifningsrätten är oegentlig och nästan ingen bestrider
detta beklagliga förhållande, den aldra första åtgärden, som behöft
vidtagas för att komma till klarhet, bort vara att frånskilja ur uppgifterna
hvad som ej är sedlar och se till huru man, utan att rubba
Riksbankens förmåner, skall kunna finna den siffra, som angifver hvad
som verkligen är utelöpande sedlar.

Det är en annan felaktig åsigt, som uttalats af Utskottet i detta betänkande,
den nemligen, att, om en förändring i myntfoten skulle komma
att ske. det vore Riksbanken, på hvars tunga lott det hufvudsakligen
skulle falla att “anskaffa det nya myntet". Detta är också en sådan
der fortgående missuppfattning, som saknar all grund. Ty mynt
får landet allt skaffa sig sjelft, ej kan Riksbanken göra det. Riksbanken
har, genom begagnande af ovanligt små sedelvalörer i massa,
förhindrat spridning af mynt i allmänna rörelsen. Det ligger i naturen
af en företrädesvis '' sedelutgifvande banks verksamhet. Bankens
åliggande blir ej vidsträcktare än att, likasom hvar och en, som
utfärdat förbindelser, infria dem efter lydelsen, så länge den kan.
Men att förskaffa landet mynt, det lär den allmänna rörelsen få draga
försorg om!

Då jag nu tager det här föreliggande betänkandet i betraktande,
möter mig först Utskottets hemställan att behålla hela 1871 års vinst
åt banken, för användande till dess egna behof, och sedermera åtskilliga
i afgifna reservationer gjorda framställningar om dess öfverlemnande
till Riksgälds-kontoret för statsverkets framtida behof, och
jag anhåller nu att få se till hvad som kan vara att anmärka i det
ena eller andra hänseendet. Jag skulle, för min del, obetingadt vilja
ansluta mig till Herr Wijkanders reservation, att 1,400,01)0 R:dr af
vinsten skulle till Riksgäl ds-kontoret öfverlemnas, om det vore någon
utsigt för att Riksdagen ville afbetala en mot detta belopp svarande
del af det lån å 1,716,000 R:dr, som återstår oguldet för 1808 års
krigskostnader. Jag anser det vara — jag vågar säga det — nära
nog skamligt att så länge låta en så beskaffad skuld stå qvar både
under göda och dåliga år. Det synes mig verkligen ligga bra nära
till hands att använda dessa 1,400,000 R:dr af vinsten, för att betala
största delen af denna skuld och såmedelst slutligen få bort den ur
våra räkenskaper. Man kan ej såsom skäl deremot förebära, att lånet
är fördelaktigt, ty när man betalar ränta till sig sjelf, kan det
vara likgiltigt hvad den föreskrifna räntan utgör, men papperen äro
af den beskaffenhet, att de ej kunna anses såsom lätt realisabla, såsom
kassareserv för banken kunna de ej användas, ty de kunna, i
händelse af behof ej afyttras utan stor förlust. Många papper, som
utgifvas af mindre solida inrättningar än Riksgälds-kontoret, äro vida
mera kända och begärliga i allmänna rörelsen än dessa obligationer,
som aldrig varit i cirkulation, och skulle således vara bättre såsom
reserv för banken. Att betala en sådan skuld synes mig vara bättre
och lämpligare, än att ingå på något af de öfriga förslagen, som bär
blifvit framställda, och angående hvilka jag nu anhåller att få yttra
några ord.

Jag ber dervid att först få göra åtskilliga erinringar med afseende

228

Den 22 April, f. m.

å det yttrande, som afgifvits af den siste talaren, som, i förening med
några andra Utskottets ledamöter, uti afgifven reservation, understödt
Kongl. Majtts proposition, och ansett, att dessa medel borde öfverlemnas
till Riksgälds-kontoret för statens framtida och ovissa behof,
och af Riksgälds-kontoret under tiden förräntas. Jag skiljer mig från
det störa flertalet i min uppfattning af det rättaste sättet att ordna
en budget. Jag anser nemligen att man, för det år då man uppställer
budgeten, sedan man först funnit utgifternas belopp och sedermera
öfvergår till beräkningen af inkomsterna, icke bör bland dessa
sistnämnda såsom ingående balans upptaga de möjligen för handen
varande öfverskotten från ett föregående år, utan jag anser, att, så
länge staten har skulder, dessa öfverskott företrädesvis böra användas
till skuldernas gäldande. På det sättet blefve hvarje år ett helt
för sig, och endast då det vore en brist ett föregående år fick man
sörja för dess betäckande ett efterföljande. Och jag tror, att, om vi
ordna ett upplåningssystem, baseradt på statsobligationer, ouppsägbara
å begge sidor, i förening med hvad som i andra länder kallas
skattkammareobligationer och här närmast motsvaras af Riksgftldskontorets
tillfälliga upplåning, vi skulle kunna jemka mellan de särskilda
årens budget, så att vi sluppe dessa öfverskott, hvilka ingalunda
äro eftersträfvansvärda, enär det alltid är lättare att ordna en
budget väl, der en liten brist från det föregående åref finnes, än om
stora öfverskott förekomma. Jag har aldrig sett stora öfverskott blifva
väl använda. Då nu emellertid bär ej finnes någon brist att fylla
och jag tycker, att vi böra kunna under så gynnsamma omständigheter
som de närvarande ordna budgeten för 1873, utan att derföre
anlita den ifrågavarande bankovinsten, kan jag således ej biträda reservanternas
förslag i denna del.

Jag talade nyss om Utskottets villomeningar; iag ber nu att få
säga några ord om reservanternes villomeningar och fäster mig
till en början vid den sista raden i deras reservation. Der uppgifves:
“helst det, hvartill man närmast afsett att använda ifrågavarande
vinst, nemligen inköp af engelska så kallad consols eller andra
lätt realisabla utländska statspapper, kan utan svårighet verkställas
med de resurser, banken, bland annat uti en obegagnad sedelutgifningsrätt
af omkring 10 millioner R:dr, redan nu eger“. Jag skulle
känna mig tacksam, om man behagade delgifva mig sättet att använda
en banks obegagnade sedelutgifningsrätt för inköp af värdepapper?
Om man med uppmärksamhet följer qvartalsrapporterna, finner
man, att enskilda bankernas obegagnade sedelutgifningsrätt stundom
uppgått ända till 18 ä 20 millioner. Skulle det vara möjligt att
för obegagnad sedelutgifningsrätt köpa värdepapper, skulle bankerna
säkerligen ej underlåtit att vidtaga en sådan med klok hushållning
förenlig åtgärd. Ja. utan tvifvel skulle jag ej låta en sådan misshushållning
komma mig till last, men jag är säker att med den obegagnade
sedelutgifningsrätten köper man ej något, ty den är ej ett
belopp för hvilket något kan köpas. Totalbeloppet af utelöpande
sedlar är helt och hållet beroende af den allmänna rörelsens eget behof.
Den utelöpande sedelmassan växer när allmänna rörelsen, såsom
nu, är liflig och folk har ringa skulder, som behöfver betalas.

220

Den 22 April, f. m.

Man låter under sådana tider betydliga belopp ligga i sina lådor och
plånböcker, tv man är mindre ekonomisk med pengar. Den ökade
rörelsen krafvel’ stora summor, för att hafva dem till hands till bestridande^
af kostnaderna vid stora företag och en massa smärre liqvider.
Sådana orsaker bestämma sedelmassans storlek men att försöka
att, utöfver hvad rörelsen behöfver, få ut en enda million riksdaler
i banksedlar lyckas ej alla banker i riket tillsammans, följaktligen
ej heller Riksbanken ensam.

Det går an för banken att köpa vexlar på Börsen och låta vexeldeputeranden
betala med bankens sedlar, för att såmedelst få ut
dem, men det dröjer ej länge, innan på den ena eller andra vägen de
komma tillbaka till banken igen, än insättas större belopp på depositions-
eller upp- och afskrifningsräkning, än köpas vexlar af banken.
Med ett ord, dit återvänder ofördröjligen hela det för allmänna
rörelsen obehöflig^ belopp banksedlar, som man försökt utsprida.

Jag är nöjd med den förklaring, reservanterne gifvit. att man
med den af mig påpekade strofen ej afsett, att den obegagnade sedelutgifningsrätten
skulle användas till inköp af consols, utan att meningen
varit att köpa med den del af den så kallade metalliska kassan,
som ligger i utländska vexlar, eller som finnes såsom en bankens
_ bokfordran på främmande ort. Men anledningen, hvarföre jag
tillåtit mig påpeka det felaktiga uttrycket, är att — visserligen ej
här i Kammaren — men annorstädes och bland allmänheten jag funnit
en åsigt öfverensstämmande med det här ovarsamt fälida yttrandet.
J

I afseende å frågan om medlens reserverande för bankens egna behof,
hafva vi här många förslag rörande det lämpligaste sättet, hvarpå

dessa medel af banken skulle kunna användas. Jag skall nu med
några ord söka se till, huru denna reserverade vinst antagligen skulle
komma att användas, om man fortfore med dess öfverlemnande till
banken. Det kunde ju vara en möjlighet, att man ämnade använda
beloppet till att få bort pappersettorna och såmedelst söka få något
mynt ut i allmänna rörelsen, men detta tror jag ej vara afsigten.
Jag befarar, att denna är att få ett nytt system små. lånekontor spridda
öfver hela landet. Detta tror jag ligger i den bankpolitik, som
af en viss riksdagsmajoritet hyllas. Jag vågar säga, att man ej behöfver
mycket granska bankväsendets utveckling i vårt land eller
synnerligen studera hvad erfarenheten visat vara det bästa sättet att
ordna detsamma, för att finna, att, när tillämpningen af en dylik
åsigt drifvits till. sin höjd och man fått en 40 å 50 lånekontor i fickformat,
en reaktion, sedan man kommit under fund med hvad dessa
lånekontor kosta utöfver hvad de inbringa, kommer att inträda och
att man kommer att då fatta samma beslut som i afseende å filialbankerna.
De slopades, ehuru den formen var vida ändamålsenligare
än Riksbankens små lånekontor.

Att reservera bankens vinst för att utsprida öfver landet en hop
s.adana lånekontor, anser jag vara mycket illa. Det innebär ovilkorligen
ett frö till att försvaga banken. Man må väl. lika med mig,
för närvarande anse den tillräckligt stark; och i afseende å dess för -

230

Den 22 April, f. in.

inäga att nu infria sina förbindelser, är denna styrka höjd öfver allt
tvifvel. Men fastän jag anser detta vara förhållandet, måste jag tillstå
att det kan hända, att, om man försvagar Riksbanken genom att
splittra dess verksamhet på en massa lånekontor, det äfven för
den bästa styrelse blefve omöjligt att både upprätthålla banksedlarnes
kredit och sköta affärerna på ett ändamålsenligt sätt. Detta är
den fara, man skulle kunna löpa genom det antydda nya tillväga p*o

piidötj

Men Utskottet har lyckligtvis ej föreslagit detta, utan har hemställt,
att Riksbankens behållna vinst för år 1871 måtte för banken
reseryeras, för att användas till inköp af engelska så kallade consols
eller andra lätt realisabla utländska statspapper. Om detta. Utskottets
förslag sattes i verket på ett tillfredsställande sätt, fåi jag säga.
att det icke kunde annat än stärka banken. Ty det är gifvet, att
icke kan hos en liten nation som vår, det vara möjligt att under alla
förhållanden ha tillräcklig reserv inom vårt eget land för en så stor
institution, som en statsbank. Den måste alltid, ställa sig i beröring
med den utländska penningemarknaden och Riksbanken kan icke
der utbjuda papper, sådana som till exempel Hypoteksföreningarnes
obligationer, deraf en stor, del äro ställda att betalas med riksbankssedlar
och ej med mynt. Äfven de enskilda bankerna börja förse sig,
såsom kassareserv, med utländska statspapper, som ovilkorligen skola
betalas med mynt. Dertill kommer att, om reserven skulle utgöras af
svenska statspapper, en stor olägenhet kunde uppkomma vid den tid,
då det blir fråga om anlitandet genom försäljning af denna reserv.
Sådant skulle nemligen påkallas, då landet vore i svårt betryck och
behöfde upptaga nya statslån, men dessa lånetransaktioner skulle naturligtvis
i hög grad motverkas, om banken samtidigt inom eller utom
landet sålde svenska statsobligationer af äldre lånen.

I våra dagar och med nutidens lättare samfärdsel mellan nationerna
kan man säga, att det finnes endast en penningemarknad. Derföre
är det förenligt med klokhet att förse sig med utländska statspapper,
af den beskaffenhet att de alltid äro säljbara, och jag har
funnit att Banko-Utskottet har för afsigt att lemna fullt fria händer
åt fullmäktige i afseende å inköp och försäljning af främmande statspapper,
hvilket vore allt hvad man i den delen kunde önska.

Nu, sedan jag tagit mig friheten visa, att det ej går an att köpa
med den obegagnade sedelutgifningsrätten, och jag redan på förhand
antydt min åsigt vara att jag ej gerna ser en stor spridning af små
lånekontor, och då det dessutom är bekant att, på sätt af Kongl.
Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof framgår,
bankovinsten för statens räkning icke är behöflig, är jag. oförhindrad
att under nuvarande förhållanden biträda Utskottets förslag. Jag
har ett särskildt skäl. hvarföre jag anser, att detta nu kan. låta sig
gorå, utan att det bör kunna anses innefatta något prejudikat,^ och.
det är, med afseende å vigten att med det snaraste få bort tvångskursen.
ty det torde vara att hoppas, att, ju starkare Riksbanken blir
i kapitalstyrka, desto mindre böra farhågorna blifva å somliga håll
att taga bort tvångskursen. Jag antager nemligen, att dessa farhågor
hafva sin grund endast deri, att man anser, att Riksbankens sed -

Den 22 April, f. in.

2.1 i

Jar behöfva det ökade anseende en tvångskurs kan förläna, och detta
behof bör väl anses kunna upphöra, om man stärker bankens reserv.
Af dessa skäl tillåter jag mig föreslå antagandet af den första punkten,
hvarvid jag anser det speciela utsättandet af “engelska consols"
böra undvikas, och punktens lydelse blifva följande: “att Riksbankens
behållna vinst för år 1871 måtte för banken reserveras, för att
användas till inköp af lätt realisabla utländska statspapper11.

Friherre Stjernblad: Här föreligger nu för första gången ett förslag,
som går ut på att icke använda något af Riksbankens behållna
vinst till statens behof. Ett förslag är gjordt af Regeringen, i ändamål
att behålla denna vinst såsom reserv för ovissa och framtida
behof. Ett annat förslag af Banko-Utskottet afser att med detta belopp
konsolidera bankens ställning. 1 det stora hela är det utan
tvifvel en vinst, hvilket af dessa förslag, man antager; och för min
del skulle jag icke hafva något emot att gå in på Regeringens förslag,
om det icke, enligt min åsigt, för hela landet vore af en ännu
större vigt, att Riksbanken val funderas och för detta ändamål får
behålla denna vinst. Utskottet har för detta ändamål gjort tvänne
framställningar; den ena, att Riksbankens behållna vinst för år 1871
måtte för banken reserveras, för att användas till inköp af engelska
så kallade consols eller andra lätt realisabla utländska statspapper,
och den andra, att 2,000,000 af bankens reserverade medel må användas
till grundfondens ökande, så att den kan höjas till 27,000,000
R:dr. Den sednare punkten är väl ännu icke föredragen; men jag
tager mig dock friheten att i förbigående endast nämna att densamma,
såsom varande af mindre vigt, rätt gerna kan falla bort, ty denna
bestämmelse är dock endast en formfråga. Hvad som deremot är
af vigt, är enligt min åsigt, att Riksbankens verkliga kapital blir
ökadt. Då man vill öka en banks kapital, kan detta ske för två
ändamål: det ena, att bankens rörelse är i stigande och att den derför
behöfver mera rörelsekapital, för att tillfredsställa det allmänna
behoivet af omsättningsmedel; det andra ändamålet är, att man anser
sig behöfva stärka sin ställning, vare sig, om banken icke är sedelutgifvande,
till följd af en sådan större inlåningsrörelse, att den anses
proportionsvis behöfva större eget kapital; eller, då det är en sedelutgifvande
bank, att man bör sätta fullgod säkerhet bakom dess
sedlar, och detta förhållande föreligger här. För min del kan jag
icke finna, såsom en föregående talare yttrat, att det skulle utvisa
en begreppsförvirring, då man vill öka bankens kapital, i ändamål
att åstadkomma bättre säkerhet för sedelemissionen. Så måste dock
ske, om man nemligen utgår från förutsättningen, att de fonder, som
denna bankinrättning nyttjar i sin utlåningsrörelse, skola blifva
oförändrade; ty vill jag minska dem, behöfver man visserligen icke
öka bankens kapital för att konsolidera densamma. Jag förmodar
dock, att så icke är meningen här, då den stora inrättning, som kallas
Riksbanken, använder så små belopp till understöd åt den allmänna
rörelsen. Jag vill nemligen här anföra hvad dessa fonder
utgj01''de enligt bankofullmäktiges till Banko-Utskottet afgifna berät -

232

Den 22 April, f. m.

teiser den 22''Januari 1872, som jag tror kan tjena lika bra till sakens
bedömande, som ställningen för dagen. Dessa fonder voro då:

Diskonterade vexlar.............. 5,050,000.

Lån mot reverser............... 8,500,000.

Lyftade belopp å kassakreditiv......... 5,500,000.

Lån mot pant af vågförda effekter......_• . . 1,570,000.

R:dr Rmt 20,620,000.

Dessa belopp synas mig icke böra minskas. Dertill kommer
visserligen en omsättningsfond af 10 millioner, som dock enligt Riksdagens
beslut är orubblig. Jag anser det således såsom ett axiom,
att man icke bör minska dessa fonder; och då återstår att tillse,
hvad som utgör den egentliga säkerheten för bankens sedlar, eller
den frågan, hvad har banken för valutor att sätta bakom sina sedlar?
Förhållandet är, såsom bekant, att Riksbanken har rättighet
att utgifva sedlar för ett belopp af 30 millioner riksdaler utöfver
den metalliska kassan, sådan den enligt bankoreglementet beräknas,
det vill säga egande guld och silfver och 3 månaders vexlar, ställda
i utländskt mynt; dock med skyldighet för Riksbanken att af sitt
egande kapital hafva 10 millioner i omsättningslån, livilka icke.äro
påräkneliga för fullgörande af Riksbankens förbindelser vid möjligen
inträffande behof eller uppstående kriser. Jag anser derför, att
denna grund är ytterligt svag och, enligt hvad jag har mig bekant,
finnes det icke någon bank. som är på detta sätt fonderad. Se vi
t. ex. på den engelska banken, har densamma rättighet att utgifva
sedlar till 14,475,000 P:d St. utöfver inneliggande metallisk kassa,
men derför har banken den bästa säkerhet som finnes, eller engelska
statens skuld till banken, som kan realiseras när som helst. Hvad
den danska Riksbanken angår, har densamma rättighet att utgifva
sedlar till belopp af 24 millioner riksbanksdaler; men för att få
utgifva dessa, skall hanken innehafva 14 millioner metallisk kassa,
hvaraf 6 millioner skola utgöra verkligt mynt, 41 millioner plantsar
och 3 1 millioner få utgöras af 3 månaders vexlar på utlandet.
För de återstående 10 millionerna måste banken innehafva fullgoda

och skuldfria effekter till 150 procent, det vill säga för 15 millioner.
Der är således banksedeln fullkomligt betryggad. Hos oss tror
jag, att förhållandet icke är så; ty om man ser på förenämnda berättelse
finner man, att Riksbanken vid det angifna tillfället den
22 Januari innevarande år hade i rundt tal 46,700,000 R:dr utelöpande
i sedlar, hvaraf cirka 16,400,000 R:dr utgjordes af behållning,
tillhörande verk och inrättningar samt obegagnade andelar af låneoch
kreditivförlag. Mot det utelöpande beloppet af 46,700,000 R:dr,
hade banken metall och 3 månaders utländska vexlar till 30,680,000
R:dr, och således utelöpande, af beräknad metallisk kassa, oemotsvarande
sedlar ett belopp af 16,100,000 R:dr, för hvilket belopp banken
icke har skyldighet innehafva några bestämda säkerheter. Deremot
har hanken fordringar utöfver lånefonderna, som kunna realiseras
och omskapas till valutor, passande att utgöra säkerhet för.sedelemission,
till ett belopp af cii’ka 18,000,000 R:dr, nemligen filialbankernas
skuld, allmänna hypoteksbankens aflemnade obligationer
för iandfastighetslån, städernas fastighetslån och egande obligatio -

Den 22 April, f. m.

233

ner, Häraf framgår, att det vore lätt nog att nu, utan att öka kapitalet,
anskaffa lämpliga valutor, motsvarande detta ofonderade belopp
af utelöpande sedlar. Men derutöfver liar Riksbanken icke något
att röra sig med, utan då står den på noll; och ett sådant belopp
af 4 eller 5 millioner torde icke vara för mycket; och det är
för att åt Riksbanken förvärfva ett dylikt belopp, som jag anser
klokt och rätt, att man för detta ändamål till en början tager den
nu befintliga bankovinsten i anspråk. Det hade visserligen varit önskligt,
att Utskottet hade uttryckt eller åtminstone visat, i hvad syftning
det tänkt sig konsolideringen af bankens sedlar. Så har dock
icke skett; men hvad som varit ännu önskligare och nödvändigare,
skulle vara, om Utskottet gjort en beräkning af de belopp, som Utskottet
ansett behöfligt för fonderande af Riksbankens sedlar. Jag
har naturligtvis icke kunnat uppgöra någon exakt beräkning i detta
fall; men med stöd af hvad jag här anfört har jag kommit till det
resultat, att 5 millioner behöfvas för att fullt nöjaktigt vinna detta
ändamål. För min del är jag sålunda villig att åt banken öfverlemna
detta årets bankovinst och skall för framtiden icke befinnas
ovillig att af blifvande behållningar afsätta hvad till bankens konsolidering
kan nödigt aktas, men endast och allenast under förbehåll
och vilkor, att dessa belopp nedlägges i sådana valutor, som
kunna tjena till att fondera bankens sedlar, men icke att dermed
utsträcka bankens lånerörelse. Jag tänkte i denna syftning föreslå
en förändring af Utskottets ifrågavarande förslag; men då jag val
vet, att en sådan formulering på stående fot både kan vara felaktig
och alltid är mindre smaklig, vill jag icke göra det, så mycket mindre,
som jag tror, att redan i motiveringen Utskottet bundit sig, och
att, om vi antaga punkten, sådan den är, äfven Riksdagen binder
sig i denna syftning, hvarför jag icke skall göra något annat yrkande
än det, som af den föregående talaren blifvit framstäldt, eller
att den föredragna punkten må bifallas med uteslutande af orden
“engelska så kallade consols eller andra1''.

Friherre von Schwerin. Efter det understöd Utskottet fått i
hufvudsaken angående första punkten af en talare på Stockholmsbänken
har jag icke mycket att tillägga. Jag skulle till och med
kunna förskona Kammaren från något yttrande från min sida; men
då jag håller på, att min personliga ställning i frågan blir upptagen
i protokollet, ber jag att få yttra några få ord. Lika med talaren
på stockholmsbänken anser jag det vara af stor vigt för banken att
kunna förskaffa sig främmande obligationer; men för att kunna göra
detta, måste man passa på tiden, ty dessa obligationer kunna endast
köpas, då banken har disponibla medel i utlandet, då handel och vandel
eller allmänna rörelsen här i Sverige gått så bra, att vi hafva fordringar
i utlandet, för hvilka vi kunna köpa obligationer. Nu är förhållandet
så, att Riksbanken har i metallisk kassa och fordringar i
utlandet cirka 33,000,000 R:dr.

Under sådana omständigheter synes det vara riktigt att köpa obligationer,
för att sedermera i händelse af behof kunna använda dem
till metallisk valuta att dermed trygga sedelutgifningsrätten. Denna

234

Den 22 April, f. m.

sedelutgifningrätt, som är bestämd i 6 § bankoreglementet är origtig
och sväfvar i luften, men den är dock icke så farlig; ty bankens
utlåning uppgår icke till mer än 84,000,000 och metalliska kassan
som ofvan är sagdt till cirka 33,000,000, hvaraf man sålunda ser. att
för ögonblicket sedlarne kunna inlösas; men hvad det skulle tjena
till att, för att gifva banken ännu större säkerhet att inlösa sina sedlar,
öka grundfonden, begriper jag icke. Deremot, om banken har
50 millioner i grundfond och gifver ut mera sedlar, än den kan inlösa,
sväfvar den i fara. Detta kan ske till följd af 7 § bankoreglementet.
Banko-Utskottet har icke nu gjort förslag till förändring af denna
paragraf, men har tänkt att sådant bör i närmaste framtid föreslås.

Hvad beträffar Herr Wallenbergs förslag, att man borde använda
bankovinsten, för att kunna stryka ut 1808 och 1809 års krigsskuid,
har denna fråga icke varit under behandling i Banko-Utskottet utan
remitterats till Stats-Utskottet, och för öfrigt tror jag icke, att särdeles
afseende behöfver fästas dervid, då hela lånet inom 10 år är
betaldt och de förbindelser, som derföre äro utgifna af staten, kunna
användas dels till kreditiv och dels till underlag för belåning hos
utländska inrättningar och sålunda kunna räknas till disponibla medel.
En annan sak är jag icke heller öfverens om med Herr Wallenberg.
Han sade, att det var lättare att uppgöra en budget med en
liten brist från ett föregående år, än med ett stort öfverskott. Öfverskott
tror jag dock alltid är bra att hafva; om vi användt dem illa
förut, torde dock icke vara skäl tro, att man skall alltid förfara på
samma sätt för framtiden. Jag tror, att rätta sättet sköta statens finanser
är detsamma, hvarpå en enskild bör sköta sin egendom. Får man
ett litet öfverskott, funderar man ut bästa sättet att förbättra densamma,
för att ytterligare bringa upp dess revenue. På samma sätt
tror jag man skulle kunna använda öfverskottet, som staten har, och
att man icke behöfver göra sig så mycket besvär att fundera ut detta;
ty på många ställen kunna anläggas vägar och kommunikationer
och andra fruktbringande företag, hvilka skulle gifva större statsinkomster.

Jag ber att få yrka bifall till Utskottets förslag, men vill icke
motsätta mig den förändring deri, som Herr Wall enberg föreslagit.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 eftermiddagen.

Grefve Hamilton, Henning: Vid remissen af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition augående statsverkets tillstånd och behof yttrade
jag den mening, att, för den händelse banken ej skulle behöfva något
af 1871 års bankovinst, det vore önskligt, att den användes till
grundläggande af en krigsreservfond. Det skulle derföre synas som
jag följdriktigt nu borde yrka bifall till den del af Herr Rydqyists
motion, som motsvarar min då uttalade mening. Jag gör det likväl
ej och tror mig dertill ega fullgiltiga skäl, då omständigheterna äro
väsendtligen olika nu mot då, sedan Riksdagen beslutat betydliga
nedsättningar i skatter och sannolikt på Bevillnings-Utskottets förslag
kommer att fatta ytterligare beslut i samma riktning, deraf följden

Den 22 April, f. m.

235

blir, att vid ett mindre fördelaktigt år vi komma att behöfva alla de
besparingar, som nu möjligen kunna göras. Jag tror derföre att det
ej är skäl, att Riksdagen för närvarande disponerar dessa medel för
ett bestämdt ändamål, så att de icke utan upphäfvande af Riksdagens
beslut kunna framdeles för ett annat ändamål användas. För
vinnande af det syfte jag afser kan man välja två utvägar. Den ena
är att lemna bankovinsten till Riksgälds-kontoret på sätt fem reservanter
föreslagit; det andra att låta medlen stå qvar i banken och
förräntas på sätt Utskottet föreslagit. Om man nu ville använda
dessa medel för statsverket, så skulle jag anse det af Herr Wallenberg
vid riksdagens början väckta förslag vara det lämpligaste, att
nemligen afbetala Riksgälds-kontorets gamla skuld till banken för
1808—1809 årens krigskostnader. Detta sätt hade den fördelen, att
Riksgälds-kontorets utgifter för kommande år förminskades. Det
torde dock ej vara förhoppning, att. om ett sådant beslut fattades
af denna Kammare, det skulle blifva Riksdagens. Att åter öfverlemna
bankovinsten till Riksgälds-kontoret utan några bestämda vilkor
och således endast för att der förvaras och förräntas, det tror
jag ieke vara lämpligt, emedan det alltid är olägligt för Riksgäldskontoret
att nödgas utlåna allt för stora belopp. Men det väsendtligaste
hindret för en sådan åtgärd anser jag ligga i Regeringsformens
62 §, som säger: “Sedan statsverkets behof blifvit af Riksdagen profvade,
ankommer det på Riksdagen att en deremot svarande bevillning
sig åtaga". Den allmänna bevillningen skall således icke till
sitt belopp bestämmas förr än statsregleringen är uppgjord och en
brist visat sig, som måste genom bevillning fyllas. Men om nu statsverket
har odisponerade penningar, finnes ej någon brist, och då måste
det belopp, som genom bevillning skall utgå, minskas med detta
öfverskott. Vi skulle således väl kunna öfverlemna dessa penningar
till Riksgälds-kontoret, men vore då skyldige att enligt 62 § Regeringsformen
minska allmänna bevillningen.

Då nu bankovinsten för närvarande icke behöfs för fyllande af
något bestämdt statsbehof oah då, såsom jag nyss visat, man icke
gran dlags enligt kan hålla den odisponerad, på samma gång man åtager
sig bevillning, tror jag att den utväg Utskottet föreslagit är den
riktiga. Derigenom öppnar man också tillfälle att vid ett ogynnsamt
år möjligen kunna använda dessa penningar för statsverkets behof.
Jag medgifver visserligen, att hvad som banken på detta sätt
en gång fått till sin disposition, blir ej lätt att få derifrån. Detta
visar oss erfarenheten. Men det är likväl icke visst att svårigheterna
i framtiden skola blifva desamma om behof förefinnas, och man
således endast har att välja mellan att öka skatterna eller använda
medel, som för banken äro obehöfliga. Förhållandena äro så till vida
väsendtligen förändrade, att staten förut egde åtskilliga kassor och
fonder besparade, och så länge det var möjligt att använda dessa i
stället för att pålägga nya skatter, gick Riksdagen på den vägen, men
nu har man gått så långt, att kassorna äro slut, Om således ett
kommande år alternativet är att öka beskattningen eller använda
dessa penningar, anser jag det icke omöjligt, att Riksdagen skall till
det sednare lemna sitt bifall.

236 Den 22 April, f. m.

Jag instämmer således i Utskottets förslag i första punkten, med
den förändrade redaktion Herr Wallenberg föreslagit.

Herr De Maré: Efter det understöd Utskottet fått för sitt i
denna punkt framlagda. förslag, och hvarför jag är tacksam, torde
det synas onödigt, att jag tagit mig friheten att begära ordet, men
en talare, som förut haft ordet i denna fråga, har fällt ett och annat
yttrande, som af mig ej kan med tystnad förbigås.

Den ärade talaren på stockholmsbänken, som så kraftigt understödde
Utskottets förslag, tycktes likvisst tro, att Utskottet, om jag
så får uttrycka mig, ej menat fullt ärligt med de motiver det framlagt
såsom skäl för sitt tillstyrkande. Han ville nemligen deri läsa
en fi amtidstanke om inrättande af små lånekontor öfver hela landet.
Då, jag tillhört Utskottets majoritet i denna fråga, ber jag få på det
bestämdaste förklara, att mina skäl för tillstyrkande af denna punkt
icke varit några andra än de, som finnas i motiveringen uttalade.
Det kan till och med ganska lätt styrkas, att Utskottets pluralitet
icke haft några sådana afsigter, han velat tillägga Utskottet, då nemligen
Utskottet med betydlig röstöfvervigt afstyrkt en motion angående
inrättande, af ett lånekontor i Kalmar, och tillstyrkandet af ett
kontor i nordligaste delen af vårt land ingalunda kan häntyda på
någon böjelse att öfverallt föreslå små lånekontor.

Samme talare ansåg att i motiveringen ett par begreppsförvillelser
inkommit. Den ena skulle vara påståendet, att, då Riksbankens
sedelutgifningsrätt är bestämd till tretio millioner utöfver vissa
dess tillgångar, ^ ville det synas, som borde dess behållna tillgångar
och grundfond åtminstone uppgå till nämnde belopp. Jag behöfver
ej säga denne talare, att, om detta är en begreppsförvillelse, hvarom
jag icke vill yttra mig, så står den för bankofullmäktiges räkning
och ej lör Banko-Utskottets, ty påståendet är fullmäktiges, ej Utskottets.
Utskottet säger blott, att den grund, på hvilken sedelutgifnmgsrätten
nu hvilar, icke är fullt betryggande, och derför anser
Utskottet, att den behållna vinsten måtte få användas på sätt det i
första punkten föreslagit och som äfven af denne talare ansågs
klokt och riktigt.

-Den an.^ra begreppsförvillelsen, som samme talare ansåg, att
Utskottet gjort sig skyldig till, skulle vara, att det yttrat, att, om
guldfoten här . skulle komma att antagas, skulle en ökning af bankens
fonder blifva behöflig, af det skäl, att en större del af bankens
tillgångar i ädla metaller då komme att i landet cirkulera. Utskottets
majoritet har ansett, att om, som vi kunna hoppas, det i en ej
alltför aflägsen framtid inträffar, att guldmyntsystemet blir antaget,
är en gifven följd deraf, att de små sedelvalörernas ettor och femmor
komma att försvinna. Då måste en icke obetydlig del af bankens
förråd på ädla metaller släppas ut i landet såsom rörelsemedel,
och i följd häraf tillgången på silfver och guld ökas för att infria
de högre sedelvalörerna. Jag kan således icke heller erkänna,
att de åsigter Utskottet här uttalat äro en begreppsförvillelse och
vågar tro, att, om den värde talaren får se ettor och femmor borta

Den 22 April, f. m.

237

och i deras ställe guld och silfvermynt, skall han gifva Utskottet
rätt och_ äfven anse att en stegring af bankens fonder är behöflig.

Då jag sålunda har rentvått mig från att hafva några biafsigter
vid det tillstyrkande, hvari jag deltagit, och tillika torde hafva lyckats
_ visa_ att Utskottet ej gjort sig skyldig till begreppsförvillelser,
kan jag ej behöfva vidare orda i denna punkt. Jag ber dock få tillkännagifva,
på det att ej någon skiljaktighet måtte uppstå mellan dem,
som anse att Riksbankens behållna vinst för år 1871 mätte för banken
reserveras, att jag för min del ej har något emot att orden “till
inköp af engelska så kallad consols eller andra lätt realisabla utländska
statspapper" utgå, och att punkten formuleras så som Herr
Wall enberg föreslagit, hvarpå jag derföre får hos Herr Grefven och
Talmannen anhålla om proposition.

Herr Ribb ing: Då jag är bland reservanterne mot det nu föredragna
betänkandet, har jag tillåtit mig begära ordet för att yttra
några fä ord i denna fråga. Jag skall ej begagna det för att ingå
i ett längre försvar för reservationen, emedan jag anser det vara på
ett tillfredsställande sätt redan gjordt af den förste talaren. Jag ber
blott att få precisera min ställning till frågan, huruvida det vore nyttigt
för Riksbanken att konsolidera sig genom inköp af utländska
statspapper. I reservationen finnes icke ett enda ord, som motsätter
sig ett sådant inköp, utan tvärtom en antydan om, att det vore
lämpligt. Då dertill kommer att i förslaget till nytt bankoreglemente
den rättighet är bankens styrelse tillagd, att få göra uppköp af lätt
realisabla statspapper, när så behöfves och finnes lämpligt, så tror
jag, .att både bankens ställning och statsverkets nytta i sin helhet
blifvit väl tillgodosedda.

För min del fortsätter jag derföre i yrkande om afsiag på Utskottets
hemställan och bifall till min reservation.

Herr Rydqvist: Då jag vid början af denna riksdag tog mig
friheten att afgifva en motion angående användande af 1871 års
bankovinst, yttrade jag det jag helst skulle se. att hela beloppet af
denna vinst blefve för bankens egna behof reserveradt. Men då jag,
på. grund af erfarenheter från de sednare åren, icke vågade hysa
förhoppning, att ett sådant förslag skulle kunna vinna bifall, inskränkte
jag mig till att föreslå det Riksdagen måtte besluta, att
den ena hälften af 1871 års bankovinst måtte få reserveras för bankens
egna ändamål, och den andra öfveriemnas till Riksgälds-kontoret,
för att utgöra första kapitalinsatsen till bildandet af en krigsreservfond.
Detta mitt senare förslag har icke väckt någon uppmärksamhet
hos Utskottet och jag saknar all anledning tillförhoppning,
att det här skall göra det, hvarför jag icke kan påyrka bifall
till detsamma, ehuru jag fortfarande anser behofvet af en krigs-reservfond
vara i ögonen fallande och hoppas, att det inom kort skall
blifva behjertadt. I hufvudsaken har jag af Banko-Utskottet fått min
önskan fullkomligt uppfylld. Vid 1870 och 1871 årens riksdagar har jag
med min röst påyrkat just hvad Utskottet nu tillstyrker, nemligen att
banken skall få behålla sin vinst till förstärkande af sin grundfond,

238

Den 22 April, f. m.

genom nppköp af lätt realisabla utländska statspapper. När nu Utskottet
tillstyrkt detta i första punkten ock Utskottets förslag af de
fleste talare, som. yttrat sig, blifvit understöd!, vill jag icke upptaga
tiden med vidare ordande i denna fråga. Jag har af Utskottet fått
tillstyrkt hvad jag önskar och förenar mig i öfrigt om den af Herr
AVallenberg föreslagna redaktionsförändringen.

Jag borde kanske till besvarande upptaga ett par invändningar,
som framställts i denna fråga af den förste talaren på elfsborgsbänken
och den siste på jönköpingsbänken, men jag tror det ej varabehöfligt,
emedan de ej röra denna punkt, utan en sednare. Ett yttrande,
fälldt från södermanlandsbänken, kan jag dock ej undgå att
bemöta. Hen ärade talare, som jag här afser, påstod nemligen att
erfarenheten visar, att, om man låter banken behålla större eller mindre
del af sin vinst, är det icke lätt att få den åter till statsverkets
disposition när behofvet så skulle fordra. Jag åter tror, att erfarenheten
visat motsatsen. Under de sednaste 5 åren 1866—1870 har
af bankovinsten anslagits mer än 10 millioner, eller öfver 2 millioner
i medeltal för hvart år, till statsverkets behof. Man har under
dessa år således anvisat ej mindre hela den för sednaste året upplupna,
disponibla vinsten, stundom på öret, än äfven besparingar sedan
förra åren, utan användande af hvilka sednare man omöjligen
kunnat under besagde 5 år anslå öfver 10 millioner R:dr till Riksgälds-kontorets
utgifter, och således ådagalagt, att det går särdeles
lätt att få bankens vinstmedel öfverflyttade till Riksgälds-kontoret.

Herr Ekman, Johan Jacob: Hen talare som hade ordet näst
efter mig anmärkte att förslaget att köpa statspapper för obegagnad
sedelutgifningsrätt innebure en oegentlighet, emedan dessa sedlar genast
komme att åter ingå i banken. Hetta innebär dock ingen omöjlighet
att för denna obegagnade sedelutgifningsrätt köpa statspapper
och det må väl anses ovisst, om de sedlar som på detta vis komme
i rörelsen just skulle återgå i Riksbanken, utan möjligen komme att
inflyta i ötriga banker. Men här är i alla fall blott fråga om att
på utrikes ort inköpa utländska statspapper, och liqvider härvid kan
blott tillgå på det sätt, att man använder den metalliska kassa man
der har, och på samma gång denna minskas, minskas äfven bankens
sedelutgifningsrätt.

Ett af cle skäl hvarför jag ansett, att man borde lemna baukovinsten
till Riksgälds-kontoret är, att denna vinst, hvilken skulle komma
att ligga alldeles räntelös i banken, i Riksgälds-kontoret kunde
användas i lånerörelsen och på så sätt göras fruktbärande. Man
har visserligen sagt att, om under ett ogynnsamt år dessa medel
skulle för statsverket behöfvas, så kan man då taga dem från
banken. En dylik åtgärd skulle dock möjligen just då kunna för
banken medföra ganska mycken olägenhet.

Att 62 § Regeringsformen skulle lägga hinder i vägen för
den af mig föreslagna åtgärd, nemligen att reservera bankovinsten
för ovissa och framtida behof, kan jag ej finna. Ar verkligen så, då
har finansministern i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets

Den 22 April, f. m.

239

tillstånd och behof, der han föreslagit bankovinstens reserverande
för samma ändamål, begått ett lika stort misstag som jag.

Friherre Skogman: Hvad frågan om bankens betryggade ställning
beträffar, så är det för mig alldeles klart att, om banken afhänder
sig dessa 1,400,000 R:dr mot erhållande af goda valutor, hvilka när som
helst kunna förvandlas i mynt, för att dermed inlösa motsvarande
belopp sedlar, så är dess ställning otvifvelaktigt bättre och säkrare,
än om denna summa aflemnades utan att någon valuta erhållits i
dess ställe. Huruvida bankens ställning ändå skulle kunna vara betryggad,
blir en annan fråga, och jag för min del hyser ej någon
betänklighet dervid, ty jag tror banken stå mycket säkert under alla
ej alltför ovanliga förhållanden, äfven om nu denna summa frånhändes
densamma. Jag är således temiigen indifferent i denna sak
och har endast begärt ordet med anledning af några yttranden som
här blifvit fällda. Ett bland dessa yttranden är, att det skulle blott
och bart vara ett irrsken, somjoankofu 1 Imäktige och efter dem BankoUtskottet
framhållit, då den satsen uttalats, att bankens grundfond
borde höjas så att den åtminstone uppginge till samma belopp som
Riksbankens obetäekta sedelutgifning, eller 30 millioner, för att sålunda
öka bankens trygghet. Jag vill gerna medgifva att sammanhanget
ej är alldeles ovilkorligt, äfvensom att det mycket väl kan
hända att. oaktadt man höjer grundfonden till 30 millioner, någon
ytterligare trygghet för banken dock ej vinnes. Det är dock icke
svårt att visa att det kan ske på det sätt, så att bankens trygghet
verkligen ökas. Jag skall anhålla om att få anföra ett exempel,
utan att fästa mig vid om de siffror jag dervid begagnar motsvaras
af verkligheten. Om vi antaga att de 25 millioner, som genom nu
gällande författning skola utgöra bankens grundfond, bestå af 10
millioner i goda obligationer — jag vet mycket väl att bankens nuvarande
obligationsförråd lemnar ganska mycket öfver att önska
— och af 15 millioner i lånepapper, skulle ju naturligtvis, om grundfonden
höjdes till 30 millioner, och dessa 5 millioner bestode af
goda obligationer, ställningen blifva i så måtto förbättrad att, i stället
för att förut blott j af de öfver skjutande 30 millionerna i sedlar
voro grundade på goda statspapper och återstående j på låne- och
diskonteringspapper eller hvad man plägar kalla en portfölj, hvars
beskaffenhet är okänd för den stora allmänheten, så skulle i sednare
fallet hälften vara grundad på statspapper och endast hälften på
diskonteringspapper. Det finnes således åtminstone en möjlighet att
genom grundfondens höjande till 30 millioner ett säkrare fundament
för banken lades. För öfrigt ber jag få nämna, med anledning af
hvad Utskottet sagt om de 30 millionerna, af hvilka dock sällan
mer än 20 millioner äro utelöpande sedlar, att dessa dock ej uteslutande
stödja sig på bankens kredit, utan äfven något på omdömet
om beskaffenheten af de lånehandlingar, mot hvilka de äro utgifna
och som visserligen till större eller mindre del kunna vara otillfredsställande
men dock måste antagas utgöra någon valuta. Mången
har drifvit den satsen, att alla föreskrifter om grundfond och reservfond,
huru angelägna och nödvändiga de än må anses, dock ej kunna

240

Den 22 April, f. m.

tillförsäkra en bankanstalt full trygghet, om den ej skötes med erforderlig
försigtighet och omtanke, och erfarenheten gifver många
bevis på sanningen häraf. De i den äldre amerikanska banklagstiftningen
grundade State Banks, som ej voro beroende af kongressen
utan af hvarje särskild stat, erbjödo i formelt hänseende i allmänhet
ganska goda garantier, men der kom den lilla haken emellan, att
många af dem kastade sig uti mycket vidtsväfvade planer, uppträdde
såsom förlagsgifvare för vidtomfattande företag, eller rent af spekulerade
för egen räkning, så att de vid ändrade konjunkturer ramlade
till ganska stort antal. Utan att nu vilja motsäga att behof kan
förefinnas att fota bankens sedelutgifningsrätt på säkrare grund än
hittills och framför allt på en grund, som af hvar och en kan bedömas,
vågar jag påstå att de grunder, som lades 1844, icke voro så
alldeles illa beräknade. Detta har äfven af Utskottet erkänts, då det
säger att bankens ställning med hvarje år har förbättrats, och det
kan ej heller jäfvas, om man jemför ställningen 1844 och nu och
dertill betänker de ganska bekymmersamma förhållandena i ekonomiskt
hänseende som derunder flera gånger inträffat, dels just vid
den tid då dessa föreskrifter trädde i verket, derefter under den svåra
krisen 1857 och sedermera under de flera missgynnande åren af
sednast tilländagångna årtionde. Saken kommer sålunda att bero
på, huru de reserverade medlen komma att användas, och jag anser
att de böra användas så, som Utskottet föreslagit, ehuru jag instämmer
med talaren på stockholmsbänken deruti, att den närmare bestämmelsen
angående beskaffenheten af dessa bör utgå ur beslutet.

Huruvida dessa medel skola öfverföras till grundfonden eller
icke, är en fråga som ej nu hör hit, den förekommer under mom. 2.
.För min del tror jag det vara så godt, att de stå såsom “reserverade
medel11, men i sammanhang härmed kan jag ej underlåta att beröra
en omständighet, som tillkommit på sista tiden, nemligen frågan om
inrättandet af lånekontor i några af de norra orterna. Det faller mig
ej in att tillskrifva Utskottet någon understucken mening, men när
jag hör det beslut Andra Kammaren fattat i frågan om lånekontoren
och erinrar mig hvad äfven en eller annan ledamot af denna Kammare
yttrade vid diskussionen i frågan, kan jag ej neka till att jag
tycker alltsammans tendera till hvad eu skämtsam författare 1815
oeskref i ett litet skaldestycke:

“må en lånbank i hvart härad,
om möjligt utan säkerhet,
afhjelpa den förlägenhet,
hvaraf vår kassa är besvärad.“

Om nu detta spridande af många små lånekontor vinner fart,
hvilket jag dock hoppas ej skall blifva fallet, befarar jag att, utom
att bankens förvaltning blefve ganska bekymmersam och mycket
kostsam, enär vid de flesta lånekontoren förvaltningen skulle äta
upp största delen af vinsten, följden skall blifva den, att man oupphörligen
sträfvar att öka de för dessa lånekontor anslagna fonder,
hvilka dertill sannolikt till största delen blifva fästade uti en lånerörelse
af mycket olämplig beskaffenhet, genom hvilket allt lätt kan

inträffa

Dea 22 April. f. m.

241

inträffa, att bankens förmåga att vid en påkommande allvarsam påkänning
reda sig betänkligt förminskades. Det skulle derför hos
mig väckt verklig betänklighet att reservera dessa medel, om man
ej åtminstone för detta år hade bestämt huru de skola användas.
TJnder sådana förhållanden ber jag att få instämma i Utskottets förslag
med den af Herr Wallenberg föTeslagna förändring af ordalagen.

Herr Wallenberg: Jag har endast begärt ordet för att, med
anledning af ett yttrande af en talare på kalmarbänken, få förklara
att jag ej har tillagt Utskottet såsom en framtidstanke ett större
antal små lånekontor, utan endast ansett “att det är hvad,som. är sannolikt,
ej något annat. Samme ärade talare sökte försvara uttrycket''1,
att det vore banken som skulle komma att förse landet med rörelsemedel,
om vi finge ett myntsystem grundadt på metallisk valuta".
Jag tror, att banken skulle stå mycket tryggare, om i allmänna rörelsen
funnes ett underlag af klingande mynt. Det är en fråga, som
ej får lättsinnigt behandlas, utan noggrannt bör pröfvas. Förra årets
Banko-Utskott tillstyrkte att Riksbanken skulle upphöra att utgifva
sedlar å en Riksdaler Riksmynts valör; denna Kammare antog förslaget
utan diskussion, så sjelfklar ansåg man saken vara. men
vid gemensam votering förföll den på 12 röster. Förut har det ej
■ansetts kunna ske, ty det skulle då varit menligt för bankens metalliska
kassa att ersätta en del af pappersmynt med klingande mynt.
men nu inser man att det kan ske. Jag lär väl dock, såsom den
ärade talaren yttrade, få vänta på den dag då småsedlarne försvinna
ur allmänna rörelsen; säkert är att vi ej få något myntsystem, grundadt
på guld, förr än vi vänja oss vid att i allmänna rörelsen begagna
något annat än papper. Om af alla mina sträfvanden något
kommer att med säkerhet öfverlefva mig, så är det min allvarliga
:-sträfvan att få speciemyniet spridt i allmänna rörelsen, det kommer en
gång att blifva erkändt. Det är dock sorgligt att man i så goda
tider som de nuvarande ej passar på att göra någonting i den syftningen.

Med glädje är det som jag har hört den siste talaren, friherre
Skogman, säga, att banken behöfver förbättra sitt obligationsförråd;
■det är jag också öfvertygad att den bör göra. Om man ser till. så
ihar bankens obligationsförråd tillkommit på det sätt att säljare kommit
och sagt: tjena oss med att köpa dessa obligationer; det har
således ej varit tanken att anskaffa lämpliga obligationer åt banken,
utan endast önskan att understödja en eller annan allmän inrättning,
som föranledt inköpen, och obligationerna hafva, en gång inköpta,
fått ligga i banken. Det var till och med många år, som banken ej
brydde sig om att anmäla sig till utlottningarne af arméens pensionsfonds
amorteringsobligationer.

När nu emellertid en af herrar bankofullmäktige kommer och
säger att “detta obligationsförråd lemnar mycket öfrigt att önska",
och när såsom jag hoppas bankofullmäktige få fria händer i detta
.afseende, så är det väl att antaga att herrar bankofullmäktige underkasta
sitt obligationsförråd någon granskning, för att se till om

Riksd. Prof. 1872. t Afd. 3 Band. 16

242

Den 22 April, f. m.

ej en del borde under närvarande gynnsamma konjunkturer försäljas?
eller utbytas, mot statsobligationer i utländskt mynt, de enda lämpliga
för att betrygga Riksbanken.

Grefve H amil ton, Henning: Mot mitt yttrande att det skulle
mota några svårigheter att från banken åter utfå medel som der
blifvit en gång reserverade, har en talare anmärkt, att banken under
de sista 5 åren till statsverket öfverlemnat mer än hvad bankovinsten
under nämnda år uppgått till. Jag erkänner det af honom uppgiga
faktum, men såsom stöd för mitt yttrande får jag erinra om,,
hvad Herrarne säkerligen minnas, att, oaktadt sistlidne Riksdag nödgades
höja allmänna bevillningen med 50 procent, måste man likväl
använda samfäld votering för att genomdrifva det hela banko vinsten
och icke, såsom Medkammaren ansett, endast 75 procent af bankens
behållna vinst skulle till statens allmänna behof anvisas.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att i afseende å den förevarande punkten,,
hvars antagande utan förändring ej blifvit yrkadt, hade afgifvits
följande tvenne yrkanden, nemligen l:o af Herr Ekman, att Kammaren
måtte fatta ett så lydande beslut: “att Riksbankens under år
1871 upplupna vinst, utgörande 1,424,214 R:dr 84 öre, skall anvisas
till Riksgälds-kontoret för statens allmänna behof, att från bankenutbetalas
under år 1873 på tider, som Bankofullmäktige ega bestämma“:
samt 2:o af Herr w allenberg, att den ifrågavarande punkten
skulle bifallas med följande förändrade lydelse: “att Riksbankens
behållna _ vinst för år 1871 måtte för banken reserveras, för att användas
till inköp af lätt realisabla utländska statspapper".

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten oförändrad, hvarvid svarades nej, sedermera
proposition på antagande af Herr Ekmans förslag, då svaren
utföll o med inånga nej jemte några ja, och slutligen proposition påbifall
till punkten med den af Herr Waiienberg föreslagna förändrade
lydelse, hvilken proposition besvarades med många ja jemte:,
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

2:dra ''punkten.

Herr Waiienberg: Om jag har kunnat i hufvudsaklig dei biträda
Utskottets förslag i första punkten, så måste jag nu deremot helt och
hållet motsätta mig Utskottets framställning i denna punkt, att
öka grundfonden från 25 millioner till 27. Da "banken ej har någon
egentlig reservfond utan blott öfverskottsmedel från föregående års
vinster, tror jag ej att en sådan åtgärd vore ändamålsenlig. Jag kan,
om Herr Talmannen tillåter mig det, åberopa att jag inom den enskilda
bank. hvars ledare jag är, följt den åsigten, och öfverallt, der
jag det kunnat, sökt gorå den gällande, att man bör hafva en stark
reservfond; exempelvis vill jag nämna, att Stockholms enskilda bank
här en reservfond af 115 procent i jemförelse med grundfonden; nu

Den 22 April, f. ro.

243

kan man visserligen säga att denna är för liten, men man kan ej
saga att Riksbankens grundfond af 25 millioner är för liten; då man
under de föregående åren funnit det ganska svårt att fruktbargöra
Riksbankens egna fonder, är det en ganska ovanlig åtgärd man nu
föreslår oss att det oaktadt öka bankens grundkapital. Det innebär
en motsägelse mot det föregående beslutet, som afsåg att stärka
bankens kassareserver. Jag vill ej yttra mig om det formela af
frågan, men i princip ber jag få säga att, så länge banken ej haren
reservfond, som uppgår till 20 ä 25 procent af grundfonden, bör det
ej komma i fråga att öka denna sednare. Jag får vördsamt yrka
afslag å nu föredragna punkt.

Herr De Maré: Jag får visserligen erkänna att, sedan Kammaren
beslutat att sista årets bankovinst skall för banken reserve)''as
för inköp af lätt realisabla utländska statspapper, och dessa nu
reserverade medel således ej i en bråd vändning kunna tagas från
banken för att användas för statsverkets behof, synes det mindre
nödvändigt att öka bankens grundfond; men, då jag ej har någon
absolut visshet att, derför att Riksdagen denna gång har beslutat
att dessa 1,400,000 R:dr skola reserveras för ett uppgifvet ändamål,
den under all framtid skall respektera detta beslut, tror jag att det,
sedt ur synpunkten af vigten för landet att sedelutgifningsrätten
grundas på något annat än den nu är baserad på, i allt fall är skäl
att grundfonden ökas. Huruvida detta emellertid bör ske just nu,
derom erkänner jag gerna att tankarne kunna vara delade, och derföre,
ehuru jag inom Utskottet biträdt det beslut, hvartill Utskottet
kommit i andra punkten, anhåller jag nu att Herr Talmannen behagade
framställa proposition på bifall till en något förändrad lydelse
af andra punkten, hvarigenom ej ovilkorligen uttalas att bankens
grundfond nu behöfver ökas: “att Riksdagen måtte besluta, att två
millioner af bankens reserverade medel må användas till grundfondens
ökande, så att den kan höjas till 27 millioner R:dr, derest i
laglig ordning varder beslutadt, att grundfonden skall till nämnda
belopp förstärkas". Det behöfver då ej ske vid denna riksdag och
ej heller vid nästa, utan låter det sig då lätt göra att åter igen
reservera medel och sålunda fortfara att bilda en reservfond, tilldess
man kan på en gång öka grundfonden till BO millioner. Detta tror
jag måhända vore bättre än att öka den med mindre belopp flera
gånger.

Herr vice Talmannen: 1 sjelfva hufvudfrågan kan jag icke
dela Utskottets åsigt. Jag är i detta hänseende af samma mening
som den förste talaren; men då en annan talare har ifrågasatt antagandet
af Utskottets förslag, ehuru med någon modifikation, så ber
jag att få uttala några betänkligheter i afseende å de ordalag Utskottet
begagnat för att formulera beslutet.

För det första kan jag icke rätt förstå, hvarför Utskottet inflickat
orden “för sin del“ i förslaget. Då Riksdagen ensam beslutar i
frågor rörande banken, och då här icke är fråga om att fatta något
definitivt beslut om grundfondens ökande, hvarigenom “lagen för Ri -

244

Den 22 April, f. m

kets Ständers Bank11 skulle blifva ändrad, så vet jag icke, hvilken
annan myndighet skulle deltaga med Riksdagen i beslutet. Jag förmodar
således att dessa ord tillkommit genom en “lapsus calamiu.

För öfrigt synas mig ordalagen visserligen icke stå i uppenbar
strid med grundlagens stadganden, men åtminstone torde det skäligen
kunna påstås, att de äro ganska oegentliga och att de, derest
Riksdagen skulle finna för godt att bifalla förslaget, kunde föranleda
till sådana konseqvenser, hvilka skulle binda händerna på Riksdagen.
Det kunde nemligen inträffa att, sedan beslutet blifvit fattadt
i öfverensstämmelse med detta förslag, Lag-Utskottet sedermera, då
det behandlade frågan antingen ensamt eller gemensamt med BankoUtskottet,
funne sådana hinder, hvilka gjorde det omöjligt att antaga
förslaget; eller att, om äfven Riksdagen antoge förslaget, Kong!.
Maj:t icke funne för godt att sanktionera Riksdagens beslut. I båda
fallen skulle således de beslut som Riksdagen redan fattat komma
att blifva utan verkan.

Dessa af mig antydda missförhållanden och o egentligheter synas
mig icke afhjelpta genom det af den siste talaren föreslagna tillägg
till den nuvarande redaktionen af orden “derest beslut derom framdeles
kan i laga ordning fattas11. Hvad vore det annat än att nu
hafva beslutat,, att medlen skulle användas för det afsedda ändamålet,
derest beslut derom framdeles i laga ordning kommer att fattas; och
det är väl icke något antagligt sätt att formulera ett beslut. Om
således Kammaren skulle för sin del finna, att något afseende bör
fästas å denna punkt, så hemställer jag att ordalagen måtte förändras
så, att Riksdagen måtte förklara “att två millioner af bankens
medel må reserveras, för att blifva tillgängliga för grundfondens
ökande, derest beslut derom i grundlagsenlig ordning kan blifva
fattadt11.

För min del röstar jag icke för ett sådant förslag, men för den
händelse, att det af den förste talaren framställda yrkande skulle i
sak finnas antagligt, synes det af mig föreslagna sätt att formulera
beslutet vara mera logiskt.

Herr Rydqvist: För min del anhåller jag att få yrka bifall
till 2 mom. i Utskottets förslag oförändradt. Det är en högst väsentlig
skilnad antingen man sätter det af Första Kammaren fattade
beslut i verkställighet på det sätt, att de 1,400,(JOO R:dr, som utgöra
bankens vinst för 1871, jemte en del af de 882,000 R:dr, som finnas
tillgängliga af förut odisponerade vinstmedel, användas till ökande
af bankens grundfond, eller att dessa medel blott skulle reserveras
för bankens behof. I sednare händelsen befarar jag för min del,
med stöd af den erfarenhet, som de sednaste riksdagarne lemnat.
att möjligen redan nästa riksdag, i händelse vi då skulle få ett
mindre lyckligt år i afseende på statsverkets tillstånd, dessa två
millioner komma att användas för statsverkets allmänna behof. Det
säkra är, att, om vi skulle undgå något sådant nästa år, så komme
dessa medel att anlitas vid första tillfälle då statsverkets ställning
vore mindre lyckligt. Man komme då att säga på samma sätt som
en talare på östgöthabänken sagt vid 1870 och 1871 årens riksda -

Den 22 April. f. m.

245

gar, då det varit fråga om användande af bankovinsten: “Riksbanken
behöfver icke dessa penningar, men statsverket behöfver dem“.
Det är också sannolikt, att man då komme att besluta på samma
sätt som vid föregående riksdagar. Grunden för det beslut, som
redan är fattadt, måtte väl vara att Riksbanken, om man ser sakerna
i stort, beböfver sjelf använda sin vinst för att dermed öka sin
grundfond. När denna grund qvarstår och när man erkänner att,
på sätt Bankofullmäktige föreslagit, grundfonden bör uppgå till 30
millioner, så synes det mig vara skäl att tillse att de två millioner,
hvarom här är fråga, verkligen komma att förstärka bankens grundfond.
Sedan beslutet härom blifvit i grundlagsenlig ordning understäldt
Kongl. Mai:ts pröfning och vunnit Kongl. Maj:ts sanktion,
hvilken jag förmodar kommer att beviljas, blifver det sedermera icke
så lätt att återtaga dessa två millioner och använda dem på annat
sätt. Det är sålunda efter mitt förmenande af ganska stor vigt att
beslutet härom nu fattas.

Hvad åter beträffar Herr vice Talmannens yttrande, att han
icke fattade meningen, hvarför här föresloges att Riksdagen för sin
<iel måtte fatta beslut i ärendet, så beder jag få fästa hans uppmärksamhet
derpå, att lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars
1830 i 4 § innehöll stadgande om det ursprungliga beloppet af
Riksbankens grundfond; att när Rikets Ständer sedermera 1844, på
tillstyrkan af Banko-Utskottet, beslöto grundfondens ökande till 15
millioner, detta beslut underställdes Kongl. Maj:ts pröfning och af
honom sanktionerades; äfvensom att, då Rikets Ständer vid 1862—1863
årens riksdag beslöto grundfondens ytterligare ökande till 25 millioner,
beslutet härom också underställdes Kongl. Maj:ts sanktion,
hvilken meddelades uti kungörelsen af den 19 April 1864. När fråga
sålunda blifvit väckt om att öka grundfonden, så kan icke Riksdagen
ensam med laga verkan fatta ett sådant beslut, utan måste för
fn del fatta beslutet, som sedermera underställes Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning. Jag kan följaktligen icke finna annat än att Utskottets
uttryck är fullt riktigt, och anhåller således om bifall till förslaget,
sådant det af Utskottet är framstäldt.

Herr De Maré: Då det förslag till formulering af beslut rörande
den nu föredragna punkten, hvilket blifvit af Herr vice Talmannen
framlagdt, i sjelfva saken innehåller detsamma som mitt förslag, men
jag måste erkännna, att Herr vice Talmannens formulering är bättre
än min redigerad, så anhåller jag att få afstå från mitt förra yrkande
och att proposition måtte framställas på det af Herr vice Talmannen
formulerade förslag.

Herr Westman: Då icke allenast några af reservanterne påstått
.utan äfven Herr vice Talmannen sökt ådagalägga, att Utskottet
icke i laga ordning behandlat föreliggande fråga, så torde det ursäktas
mig. om jag söker försvara Banko-Utskottets åtgärd och om jag
dervid skulle blifva något vidlyftig. Jag ber då till en början få
upprepa, att “lagen för Rikets Ständers Bank“ den 1 Mars 1830 innehåller
i 4 § bestämmelse om beloppet af bankens grundfond och

Don 22 April, f. m

24 0

vidare i 7 §, att denna lag må såsom allmän civillag, ej annorlunda
ändras, än på sätt i Regeringsformens 87 § är stadgadt. I 65 § Riksdagsordningen
åter föreskrifves, bland annat, att frågor om Riksbankens
styrelse och förvaltning, derest Kamrarne fatta stridiga beslut,
som icke kunna sammanjemkas, skola afgöras genom gemensam votering.
Det skulle väl således i första hand kunna synas, som om
dessa båda lagrum stodo i strid med hvarandra: å ena sidan har man
en civillag, som säger, att ändring deri skall ske på sätt i 87 § Regeringsformen
föreskrifves i följd hvaraf frågan, derest båda Ramrarue
icke blifva om beslutet ense, enligt 63 § Riksdags-ordningen.
förfallit, men å andra sidan har man Riksdags-ordningen, sona föreskrifver
att frågor rörande Riksbankens förvaltning skola afgöras
genom gemensam votering. Reservanterne synas hafva uppfattat frågan
på det förra sättet, då de i reservationen yttra, att Utskottet
icke i laga ordning handlagt ärendet, hvilket de ansett skola afgöras
enligt de föreskrifter, som äro gällande rörande ändring i civillag.
Men äfven om jag skulle medgifva, att de citerade lagrummen skulle
stå i någon strid med hvarandra, så måste jag, som svurit att ställa mig
grundlagens bud till efterrättelse, icke hysa någon, tvekan att gifva
företräde åt stadgande» i grundlagen framför de i civillagen. Föl
min del kan jag likväl icke finna någon stridighet mellan dessa båda
lagrum, utan anser tvärtom att den största harmoni är rådande dem
emellan, blott man rätt tolkar dem. Frågor rörande ökandet af bankens
grundfond synas mig vara af beskaffenhet att sönderfalla i tva
delar: den ena utgöres af en bankfråga och den andra af en lagfråga.
Bankfrågan, som obestridligen bör af Banko-Utskottet behandlas, har
till föremål undersökning och utredning, huruvida bankens ställning
är sådan att grundfonden må kunna ökas utöfver det belopp, som
förut i lag är bestämdt; och om denna fråga, i den ordning 65 . §
Riksdags-ordningen föreskrifter, blifver af Riksdagen besvarad medyu.
så kommer man till lagfrågan, i ändamål att få bestämdt huruvida
civillagen skall ändras i öfverensstämmelse med det förut fattade beslutet.
Tänker man sig saken på detta sätt, kan jag icke finna annat,
än att Utskottet fullkomligt riktigt tillvägagått. ty sedan Utskottet
föreslagit Riksdagen att besluta grundfondens ökande med två rniilioner,
säger Utskottet sedermera: “skulle äfven detta förslag vinna
Riksdagens godkännande, så torde derefter Utskottet få taga i öfvervägande,
huruvida en förändring i 4 § af lagen för Rikets Ständers
bank redan nu kan vara lämplig eller dermed kan anstå tills grundfonden
kan ytterligare höjas". För såvidt en sådan ändring redan
nu skulle anses lämplig, torde Utskottet icke underlåta att söka sammanträda
med Lag-Utskottet för att föreslå den lydelse nämnde paragraf
böra erhålla, det vill säga om grundfondens belopp bör i lagen
för Rikets Ständers Bank höjas från 25 till 27 millioner. . För min
del tror jag således att anmärkningen derom att Utskottet icke i laga
ordning behandlat frågan är ogrundad, äfvensom jag icke heller kan
finna annat, än att Utskottet i 2 mom. föreslagit alldeles detsamma
som nu af Herr vice Talmannen blifvit framstäldt. Herr vice Talmannens
förslag innehåller, att Riksdagen måtte förklara att tva
millioner skola reserveras för att blifva tillgängliga för grundtondens

Den 22 April, f. m.

_'' + 7

ökande, derest beslut derom i grundlagsenlig ordning kan blifva fattadt.
Utskottet åter har begärt, att Riksdagen, på sätt 65 § Riksdagsordningen
föreskrifter, måtte yttra sig huruvida den vill att
Riksbankens grundfond må ökas. Det är icke nu föreslaget, att Riksdagen
skall fatta ett definitivt beslut om grundfondens ökande, utan
det är endast fråga om, huruvida Riksdagen anser Bankens ställning
sådan, att grundfonden bör ökas. Blifver denna fråga med ja besvarad,
torde det tillkomma Banko-Utskottet, att sammanträda med Lagutskottet
för att föreslå möjliga ändringar i banklagens föreskrifter.
Kunna då vederbörande icke förenas om, att nu besluta grundfondens
ökande, måste väl med denna fråga anstå, då man icke i laga
ordning kan erhålla ändring i banklagen.

Då således enligt min uppfattning ingenting annat blifvit af
Herr vice Talmannen yttradt än hvad Utskottet framställt, så anhåller
jag om bifall till det af Herr vice Talmannen framställda förslag.

Friherre von Schwerin: Den talare, som nyss hade ordet, yttrade
ganska riktigt, att frågan om grundfondens ökande vore af dubbel natur:
att den vore dels en bankfråga och dels en lagfråga. Hvad bankfrågan
beträffar, så har det redan blifvit utredt, att det är onödigt att öka
bankens grundfond. Jag beder i det afseendet endast få tillägga, att
det synes mig vara så mycket onödigare, som bankens hela utlåning,
kreditivrörelsen inberäknad, uppgår till allenast 32 millioner och
grundfonden är 25 millioner. Angående åter den formela delen, så
är visserligen Herr vice Talmannens förslag det bästa, som här blifvit
framstäldt, men det synes mig vara detsamma i hvad ordalagfrågan
kommer fram, ty enligt mitt förmenande har den i alla
fall olagligen tillkommit, då banklagen stadgar, att den skall förändras
på samma sätt som civillag, och följaktligen Banko-Utskottet
bort sammanträda med Lag-Utskottet. Då så icke skett, måste jag
antaga att Banko-Utskottets beslut icke tillkommit på riktig väg.
De konseqvenser, som skulle uppstå derigenom att ett sådant beslut
fattades, hafva redan förut blifvit påpekade, och jag skall derför icke
uppehålla Kammaren dermed, utan anhåller att få yrka afslag på
hela punkten.

Herr Rydqvist: Det är med anledning af den siste ärade talarens
yttrande, som jag begärt ordet, enär möjligen ingen af BankoUtskottets
herrar ledamöter vill upptaga hans yttrande till pröfning
och vederläggning. Om jag rätt uppfattat hans yttrande, skulle andra
punkten uti förslaget icke vara i laga ordning tillkommet, emedan
Lag-Utskottet icke blifvit hördt. Jag ber att i detta afseende
få fästa Kammarens uppmärksamhet på, att Banko-Utskottet uti utlåtande
den 25 November 1844 föreslog, att grundfonden skulle ökas
till 15 millioner; och tilläde Utskottet efter denna hemställan: “kommande
i händelse af bifall härtill Banko- och Lag-Utskottet att uppgöra
och Rikets Ständers pröfning underställa förslag till den ändring
i lagen för Rikets Ständers Bank af den 1 Mars 1830, som deraf blifver
en följd". Denna hemställan bifölls af Rikets Ständer, hvarefter
Banko- och Lag-Utskotten i utlåtande den 10 Maj 1845 tillstyrkte

248

Den 22 April, i'', m.

Rikets Ständer att för deras del besluta att nämnde paragraf måtte
varda upphäfd. År 1863 tillstyrkte Banko-Utskottet i betänkande dem
4 Maj att grundfonden måtte bestämmas till 30 millioner; tilläggandeUtskottet
härvid: “Och kommer i händelse af bifall härtill, förslag,
att afgifvas till förändring af 4 § i lagen för Rikets Ständers Bank af
den 1 Mars 1830, sådan denna paragraf lyder i Kongl. kungörelsen
af den 10 Augusti 1845“. I ett sednare betänkande den 3 Oktober

1863 föreslog åter Banko-Utskottet, i följd af återremiss, att grundfonden
skulle bestämmas till 25, i stället för 30 millioner. Detta
sednare betänkande godkändes af alla fyra stånden. Samma Utskott
afgaf sedermera den 15 Oktober 1863 betänkande med förslag till ändring
af 4 § i lagen för Rikets Ständers Bank, hvilket förslag godkändes,
hvarefter Rikets Ständer afläto skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 12 November samma år för att underställa beslutet Kongl. Maj:ts
pröfning. Kongl. Maj:t utfärdade med anledning häraf den 19 April

1864 en kungörelse, uti hvilken det heter i ingressen, att Kongl.
Maj:t, “med bifall till Rikets Ständers underdåniga förslag, funnit
godt i nåder besluta, att 4 § i lagen för Rikets Ständers Bank den
1 Mars 1830, sådan samma paragraf lyder i Kongl. kungörelsen den
19 Augusti 1845, förändras till följande lydelse11 ete. Det behnnes
således, att vid 1844 års riksdag det ansågs lämpligt, att, sedan Rikets
Ständer beslutat i sjelfva saken, Banko-Utskottet med Lag-Utskottet
skulle öfverenskomma om förslagets formulering. Vid 1863
års riksdag deremot blef Lag-Utskottet aldrig hördt, utan Banko-Utskottet
ensamt handlade ärendet från början till slut; och att detta
var en grandlagsenlig behandling tager jag för alldeles afgjordt, dåKongl.
Maj:t derå lemnade sin sanktion.

Friherre von Schwerin: Den långa och vackra lista, som dem
föregående talaren uppläst, har varit ganska väl känd i Banko-Utskottet,
ty det är just på grund af de anförda precedensfallen somUtskottets
majoritet fattat sitt beslut; men jag vågar hemställa, huruvida
man derför, att man gjort ett fel en, två, tre, fyra gånger, ocksåhar
rätt att göra det den femte. Rätt måste vara rätt under alla
förhållanden. Jag yrkar afslag.

Herr Nordström: Hvad som passerat vid 1862—1863 årens
riksdag må stå för dess del. Sedan dess hafva vi fått en ny Riksdagsordning,
hvars 41 § lyder: Banko-Utskottet tillhörer att undersöka
bankens styrelse och tillstånd samt att hos Kamrarne och i
mål, för hvilka Utskottet fått sig sådan makt af Riksdagen uppdragen,,
gifva föreskrifter om bankens förvaltning- Det är således förvaltningen
af Riksbanken, som Banko-Utskottet har att sysselsätta sig
med, men det har icke initiativ i frågor, som är o föremål för den.
civila lagstiftningen och såsom sådana blifvit behandlade. En helt
annan sak är, huruvida detta ämne, som enligt lag utgör föremål för
den civila lagstiftningen, verkligen också borde så vara. Så är nu
likväl förhållandet och detta är alldeles kategoriskt och bestämdt
gifvet. När således 41 § Riksdags-ordningen inskränker Banko-Utskottets
befogenhet till frågor, rörande Riksbankens förvaltning, så

Den 22 April, f. m.

249

kan icke deraf följa befogenhet för Utskottet att sjelfmant och utan
initiativ af den, som vederbör, upptaga frågan rörande grundfondens
förstärkande, hvilken fråga visserligen också berör förvaltningen i
vidsträckt mening, men som likväl icke här är afsedd. Ar motion i
ämnet väckt, så är det Lag-Utskottet, som bör få den sig tillsänd
och detta Utskott tillkommer i sådant fall att sammanträda med
Banko-Utskottet och bilda det Sammansatta Utskott, som har att afgifva
utlåtande.

För min del kan jag icke annat än instämma med dem, som anse
att ärendets formela handläggning icke skett i öfverensstämmelse
med grundlagen.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Herr Gr ef ven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits
följande yrkanden, nemligen l:o) att den förevarande punkten måtte
bifallas; 2:o) af Herr vice Talmannen, att punkten skulle antagas med
följande förändrade lydelse: “att Riksdagen måtte förklara, att två
millioner af bankens medel må reserveras, för att blifva tillgängliga
till grundfondens ökande, derest beslut derom i grundlagsenlig ordning
kan blifva fattadt;" samt 8:o) att Kammaren måtte afslå den
ifrågavarande punkten.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej, jemte åtskilliga
ja, sedermera proposition på antagande af Herr vice Talmannens
förslag, då svaren likaledes utföllo med många nej jemte
åtskilliga ja, och slutligen proposition på afslag å punkten, hvilken
proposition besvarades med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Rydqvist begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
såsom kontraproposition vid voteringen antagit Herr vice
Talmannens förslag; uppsattes, justerades och anslogs följ ande voteringsproposition
:

Hen, som afslår 2:dra punkten i Banko-Utskottets Betänkande
N:o 18, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, beslutar Kammaren för sin del, att Riksdagen skall
förklara, att två millioner af bankens medel må reserveras, för att
blifva tillgängliga till grundfondens ökande, derest beslut derom i
grundlagsenlig ordning kan blifva fattadt.

230

Den 22 April, f. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
flitfallit sålunda:

Ja—71.

Nej—23.

3:dje ''punkten.

Herr Ribbing: Ehuru den föregående punkten genom den företagna
voteringen blifvit afslagen och frågan om ökandet af bankens
grundfond inom denna Kammare sålunda förfallit, anser jag
likväl^ nödvändigt att tredje punkten återremitteras, emedan den
innehåller fråga om en motion, som icke blifvit i grundlagsenlig form
behandlad. Jag beder nemligen få påpeka att bland de i nämnda
punkt omnämnda motioner befinnes äfven en af Herr Hans Larsson
i Andra Kammaren väckt motion, att Riksbankens behållna vinst
för år 1871 för banken bibehålies och anslås till förstärkande af
dess grundfomh Då jag, som jag nyss nämnde, anser att denna
motion icke blifvit i grundlagsenlig ordning behandlad, enär den
såsom berörande fråga om ändring i civillag bort af Sammansatt
Banko- och Lag-Utskott behandlas, samt då det synes vara ganska
vådligt^ att afklippa motionärers rätt att få sina motioner i grundlagsenlig
ordning behandlade, så får jag vördsamt anhålla om återremiss
af denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades många ja, blandade med nej,
och sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med
många nej, blandade med ja; hvaruppå och efter det att proposition
på_ bifall till punkten förnyats samt med många ja, blandade med
nej, besvarats, Herr (irefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 17 och 19 dennes
bordlagda utlåtande N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring
af 9 § Riksdags-ordningen.

Herr von Ehrenheim: Jag har antecknat mig såsom reservant
emot detta Konstitutions-Utskottets förslag och anhåller nu att
få underställa Kammaren mina betänkligheter emot detsamma. Utskottet
har utgått från den åsigt, att lagstiftaren med bestämmelserna
uti ifrågavarande paragraf hufvudsakligen afsett ett visst mått.
under den ena eller andra formen, af ekonomiskt oberoende för valbarhet
till Första Kammaren. Jag har deremot alltid föreställt mig,
att han dermed afsett ett tecken af en något mera omfattande verksamhet
af ena eller andra slaget. Intetdera af dessa syften kan naturligtvis
genom någon bestämmelse fullständigt vinnas, men det sednare
dock efter mm tanke vida snarare än det förra. Äfven med
antagande af Utskottets nu föreliggande förslag skulle emellertid

Dop. 22 April. E. m.

25!

många, som ega inkomster till ett belopp, motsvarande det, som för
närvarande är stadgadt, icke blifva valbara, så vore t. ex. fortfarande
förhållandet med alla dem, hvilkas egendom består uti aktier,
för hvilka egarne, såsom bekant, icke betala bevillning. Deremot
skulle fortfarande alla de vara valbara, hvilkas fastighetsvärde uppginge
till 80,000 R:dr. äfven om deras skulder uppgingo till lika
mycket. I denna riktning kan visserligen icke någon fullt exakt lagstiftning
uppnås, men jag tror att, om man vill vidtaga någon ändring
i denna paragraf, så bör i sammanhang dermed äfven dessa
båda omständigheter tagas i betraktande; då man emellertid nu icke
dervid fästat något afseende, så anser jag det vara bättre, att paragrafen
qvarstår med sin nuvarande lydelse. Jag anhåller derföre
om afslag å Utskottets betänkande.

Herr Hallenborg: Det är visserligen icke derföre, att jag är
så särdeles angelägen om, att detta Konstitutions-Utskottets betänkande
blir förklaradt hvilande, som jag nu yttrar mig för detsamma,
men då jag inom Utskottet biträdt det förslag, som deruti innehålles,
så anser jag äfven nu såsom min skyldighet att yrka bifall till detsamma.
Då den nya Riksdags-ordningen antogs, så var det en af de
anmärkningar, som bland andra mot densamma framställdes, att det
låg en oegentlighet deruti, att en person, som egde en egendom,
taxerad till nära 80,000 R:dr, i förening med en inkomst, uppskattad
till nära 4,000 R:dr, skulle anses vara mindre solid i ekonomiskt afseende
än den, hvars taxering uppginge till ettdera af de stadgade
beloppen. Jag tror att, då Konstitutions-Utskottet nu afgifvit ett
förslag i syfte att afhjelpa denna olägenhet, detsamma kunde tåla
vid att blifva föremål för åtminstone någon pröfning, och då här
icke kan blifva fråga om annat, än att förklara det hvilande till
nästa riksdag, så hemställer jag, att Kammaren nu måtte lemna sitt
bifall till Utskottets derom gjorda framställning.

Herr Odelberg: Då jag inom Utskottet delat deras åsigt, som
icke biträdt detta förslag, fastän mitt namn icke linnes antecknad!
bland reservanterne. så kan jag icke undgå att tillkännagifva, att
jag från början motsatt mig detsamma, och äfven nu yrkar afslag
derå, hvilket jag gör på de af den förste ärade talaren anförda skäl

Herr Kaxe: Grundlagen säger, att ändringar i samma lag skola
ske, så vidt de befinnas högst nödiga och nyttiga. Så vidt jag emellertid
erfarit, har det hittills icke mott några svårigheter att finna
personer, lämpliga till representanter inom Första Kammaren och,
som tillika uppfyllt de fordringar i afseende på egendom eller inkomst,
som Riksdags-ordningen för valbarhet till denna Kammare
föreskrifver. För min del anser jag således, att .behöfligheten af grunalagsförändringen
alldeles icke är visad, men jag har äfven för mitt
yrkande om afslag å densamma ett annat skäl, som jag ber att få
för Kammaren framlägga. Det är nemligen sannolikt, att bestämmelserna
i afseende på valbarheten till Första Kammaren utgå derifrån,
att man velat inom denna afdelning af riksförsamlingen samla

2£2

Den 22 April, f. m,

de stora jordegarne, de stora industriidkare och dem bland embetsmännen,
som hafva den största erfarenhet i allmänna värf. Ehuru
jag. medgifver, att fordringarne på fastighetsvärde och inkomst af
kapital, tjenstebefattning och annat arbete icke äro så särdeles störa,,
så tror jag dock att, om man skulle dela dem på sätt Utskottet föreslagit,
. detta skulle leda derhän, att denna Kammare komme att i
betydlig mån förändra sin karakter. Jag förnekar icke, att den,
som innehar en mindre egendom eller ett embete med mindre inkomst,
eller drifver en mindre rörelse, kan vara ganska duglig till representant,
men då jag tror, att man bör söka bibehålla den karakter,
som Kammaren nu har, och då jag icke anser behofvet af den föreslagna
förändringen i något afseende trängande, så får jag yrka afslag
å det föredragna betänkandet, till hvilket jag icke heller inom
Utskottet med min röst bidragit.

Herr von Gregerfelt: Äfven jag har reserverat mig emot detta
betänkande.^ Jag måste dock erkänna, att jag icke kan bestrida, att
det ligger något principielt riktigt uti det framställda förslaget, men
J„ag grundar mitt yrkande om afslag derpå, att jag omöjligen kan
finna, att här är fråga om en förändring, som är högst nödig och
nyttig, hvilket Riksdags-ordningen förutsätter för att en grundlagsändring
skall af Konstitutions-Utskottet tillstyrkas; och då jag anser,,
att denna föreskrift företrädesvis bör iakttagas, då fråga är om förändringa)’
i grundlagens stadganden angående valbarhet och valrätt,
får jag vördsamt instämma med dem, som yrkat afslag å det förevarande
betänkandet.

Herr Nordström: Jag kommer för min del också att instämma
med dem, som yrkat afslag å den ifrågasatta grundlagsförändringen,
men jag ber att få fästa uppmärksamheten på ytterligare en omständighet,
som här hittills icke blifvit vidrörd. I den föreslagna
nya texten heter det: “eller ock sammanlagd med en efter fem för
hundra beräknad ränta å egd fastighets taxeringsvärde, uppgår till
fyratusen riksdaler". “Egd11 är emellertid något, som utmärker ett
förflutet, och om jag icke längre eger någon fastighet, så kan jag
naturligtvis icke på grund af ett sådan taxeringsvärde vara valbar,
och har jag salt den, som Jag förut egt, och har jag qvar det kapital,
som jag. derför erhållit, så erlägger jag derföre bevillning, som
berättigar mig till valbarhet enligt grundlagstextens nuvarande lydelse.
Denna oegentlighet vore för mig ett tillräckligt skäl att icke
godkänna förslaget, äfven om jag ansåge tiden vara inne att vidtaga
dylika förändringar uti en grundlag, som ännu icke är sex år gammal.
Jag yrkar afslag å betänkandet.

Grefve Pos se: Äfven jag anser det icke vara af någon så
särdeles stor vigt att antaga förslaget om ändring i denna paragraf,
men det linnés dock en omständighet, hvarpå jag ber att få fästa
Kammarens uppmärksamhet, emedan den måhända kan befinnas innebära
ett skäl för bifall till detta Konstitutions-Utskottets betänkande.
hragan gäller här, huruvida den, som eger en egendom taxerad

253

Den 22 April, f. m.

till icke fullt 80,000 R:dr i förening med en årlig inkomst understigande
4,000 R.dr, skall vara valbar eller icke. Efter mitt förmenande
finnes hos oss en benägenhet, som icke är så lycklig, eller
att personer lägga sig tillQ egendomar större än deras tillgångar, och
.således, da det. icke är sa svårt att komma öfver en egendom, som
är upptaxerad till 80,000 R:dr, blifva valbara, utan att kunna sägas
vara i ekonomiskt afseende solida. Att deremot jemte en egendom
innehafva kapital är icke så lätt, och då det är af vigt att till ledamöter
i Första Kammaren väljas personer af en ekonomiskt oberoende
ställning, och då det att ega kapital bredvid sin egendom just
är den omständighet, som mest bevisar ett sådant förhållande, så
synes mig, att ett förslag i syfte att utsträcka valbarheten till''sådana
personer icke borde ringaktas. Då jag således tror. att genom
antagande _ af denna paragraf möjlighet beredes för Första Kammaren
att blifva rekryterad just med sådana personer, hvaraf den bör
bestå, så anhåller jag, att den föreslagna förändringen i § 9 Riksdagsordningen
måtte förklaras hvilande till en följande riksdag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats, dels
att det förevarande förslaget skulle antagas att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling, dels ock att detsamma skulle af Kammaren
afslås; framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på förslagets antagande att hvila, hvarvid svarades många
nej jemte några ja och sedermera proposition på afslag derå då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva vant öfvervägande.

Föredrogos ånyo och biföllos Konstitutions-Utskottets den 17
och 19 dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 13, i anledning af väckt motion om ändring i 13 § Riksdagsordningen;
och

N:o 14, i anledning af väckt motion om ändring i 16 § Riksdagsordningen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Konstitutions-Utskottets
den 17 och 19 dennes bordlagda utlåtande N:o 15,
i anledning af väckta motioner om ändring i 16 och 18 §§ Riksdagsordningen.

lista ''punkten.

Friherre Cederström: Den motion, som nu är föremål för
Kammarens beslut, väcktes af mig i början af riksdagen, men har
baft den oturen att framkomma vid den sena tidpunkt, då vanligen

254

Den 22 April, i. m.

dödsdomar utfärdas å slika motioner. Dödsdomen har denna gång:
biifvit så enhälligt uttalad, att icke någon medlidsam varelse velat
höja sin röst till förmån för min motion. Under sådana förhållanden
kan jag icke förneka, att det är ringa förhoppning för mig att uppträda
med en begäran om något Kammarens åtgörande och jag kommer
derföre icke att framställa något yrkande. Men jag anhåller
likväl att, innan motionen affärdas till det sista hvilorummet, få anställa
några betraktelser öfver Utskottets motiver.

Utskottet säger: “De af motionärerne föreslagna ändringar i
och tillägg till ifrågavarande paragrafer af Riksdags-ordningen gälla
således dels i allmänhet förfaringssättet vid omedelbart val af
riksdagsman i Andra Kammaren, dels rösträttens utöfning inom
sådana kommuner, som äro delade mellan flera valkretsar, dels
ock redaktionen af stadgandet om större städers indelning i flera,
valkretsar.

Hvad den förstnämnda af dessa frågor angår, har det ofta biifvit
anmärkt såsom en brist i gällande Riksdags-ordning, att dess
stadganden om riksdagsmannaval, i synnerhet de omedelbara valen
till Andra Kammaren, icke alltid biifvit affattade på ett sätt, som
åtminstone i begynnelsen af lagens tillämpning förmått undanrödja
hvarje anledning till tveksamhet om lagstiftarens mening''1.

Här erkänner Utskottet, att en verklig brist förefinnes och att
således i sjelfva verket någon förändring i detta fall vore behöflig,
men, säger Utskottet: “Vid flera af de närmast förflutna riksdagarne
hafva oek förslag till förty dliganden af ett eller annat af
ifrågavarande grundlagsstadganden varit framställda. Utskottet har
afstyrkt samtliga dessa förslag, hufvudsakligen_ på den grund, att
lagförklaring i den för grundlagsändring föreskrifna form i allmänhet
icke hör komma i fråga, der den icke af synnerligt behof påkallas".
Huruvida nugot synnerligt behof förefinnes, derom kunna meningarne
vara delade, och ofta har det händt, att Konstitutions-Utskottet
ansett en grundlagsförändring vara behöflig, hvilken Riksdagen icke
ansett vara af behofvet påkallad och derföre afslagit;. och tvärtom har
också förhållandet någon gång varit. Således anser jag detta vara en
smaksak, beroende på hvar och ens individuela uppfattning, men
livad mig angår anser jag, att det är högst behöfligt.att förändra
en lag, som är oklar och otydlig, ty lagen är väl skrifven, för att
den skall tjena till efterrättelse och den bör derföre vara så affattad,
att allmänheten kan begripa och förstå den, ty hur kan en lag efterlefvas
eller tjena till efterrättelse som ej allmänt kan förstås. Det
sätt, hvarpå Utskottet motiverat sin nyssnämnda åsigt, kan jag icke
gilla. Utskottet anser nemligen att: “innan man skrider dertill, bör
särdeles i fråga om nyss stiftad lag först tillses, huruvida icke genom
lagens fortsatta tillämpning, vägledd af landets högsta lagskipande
myndighet, en fullt riktig och enstämmig mening om dess
rätta förstånd kan vinnas". Jag tviflar icke på att domstolarne och
de auktoriteter, som hafva med dessa saker att göra, slutligen skola
komma till rätta förståndet om lagens tillämpning, men det är val
icke för domstolarne lagar skrifvas, utan för menige man, och i sådana
fäll som dessa tviflar jag på att grundlagstolkningen skulle -

255

Den 22 April. f. m.

komma till någon annans kännedom än domstolarnes och de parters,
som aro nog'' olyckliga att behöfva anlita domstolarne i dylika
iragor. Högsta Domstolens prejudikater komma icke till den störa,
allmänhetens kännedom och, ehuru det är sannt, att nu för tiden
det knnes tidningar som behandla sådana frågor, är jag likväl öfvertygad^
om att pa många orter fullkomlig okunnighet i detta afseende
rader och att lång tid kommer att förflyta, innan de olägenheter
som nu törefinnas blifva upphäfda.

Vidare säger Utskottet: “Förklarade genom denna praxis, som
säkerligen under den instundande valperioden skall vinna ytterligare
stadga, torde iaksdags-ordniiigens ifrågavarande bestämmelser äfven
med den anmarkta otydligheten vara att föredraga framför en ny
redaktion, som möjligen i något afseende kunde blifva mera tillfredsställande,
men dock säkerligen icke under några förhållanden så
uiikomlig, att den utestängde all tveksamhet vid tillämpningen, och
om hvilken man åtminstone icke kunde förutse, huruvida dess luckor
skulle fyilas genom en med Riksdags-ordningens anda och mening

gällande“enSStämman<Ie Praxi® 80,11 den> Vilken hittills gjort sig

Detta påminner mig om Alexander den stores sätt att lösa den
goruiska knuten, då han, för att icke behöfva besvära sig, afhögg
densamma, Så har också Utskottet gjort genom att liksom säga:
Vi aro tor svaga., att göra en grundlagsförändring, sådan att den kan
oiifva tillfredsställande, men vi anse det gifvet, att genom praxis och
Högsta Domstolens tillgöranden de befintliga bristerna kunna afnjeipas,
och detta är ett bättre sätt att gå till väga än att göra
grundlagen tydlig och klar. Jag kan icke annat än beklaga att. de
utmarkte män, h vilka är o invalde i Konstitutions-Utskottet anse sig
+Vv..,!a krafter, att de icke tilltro sig att åstadkomma nå got

bättre, än det som de sjelfva erkänna som en brist, och jag aktar
högt den blygsamhet bos Konstitutions-Utskottets ledamöter, som här
gjoit S1S gällande. Men jag tror att det är bättre att ändra grundlagen
sa att den blir tydlig, än att vid sidan af grundlagen skapa
en annan lag, kallad praxis, som skall supplera och förklara grundlagen.
°

Slutligen kommer jag till det egentliga föremålet för min motion,
eljajr <le förändringar, som äro afsedda att bereda valmännen den
iatt, som på annat ställe i grundlagen är dem medgifven, nemligen
rösträtten. Jag anser icke att denna rätt kan bevaras genom det
medei Utskottet föreslagit. Utskottets tröstande förslag lyder nemligen
sålunda: J

Härmed är rösträttens utöfning på detta stadium af valförrättningen
till och med bättre betryggad än vid valets slutliga handläggning,
da lagen icke bestämt någon, som vid påkommande förfall
ror domhafvande kan omedelbart och utan särskildt förordnande så.
-.om valförrättare inträda p hans ställe. På kommunerna sjelfva må
det sedermera bero, att till ordförande i kommunalstämmorna utse
personer, uvuka icke genom bristande samvetsgrannhet i uppfyllande
åt små ahgganden förhindra valmännen att utöfva sina lagliga rättigheter.
ö b

256

Den 22 April, f. m.

Jag och alla valmän med mig skulle vara Utskottets ledamöter
särdeles tacksamme, om de kunde gifva oss ett kraftmedel att åstadkomma
något sådant; men detta torde vara på de flesta ställen omöjligt,
ty det är mycket svårt att finna en person, som är villig att
åtaga sig den lika mödosamma som lönlösa befattningen att vara
ordförande i kommunalstämma. På många orter finnes icke någon
dertill lämplig person, men äfven om en sådan funnes och valmännen
ville utvälja honom, är det icke sagdt, att de vid kommunalstämma
röstberättigade personer, hvilka äro många flera än de som
äro valmän till riksdagsman i Andra Kammaren, ville välja densamma.
Denna tröst är för valmännen sålunda ganska ringa och.
enligt hvad jag kan finna, komma vi att hädanefter såsom hittills i
detta afseende lefva i ett oklarhetstillstånd. _

Jag skulle visserligen kunna hafva åtskilligt att tillägga och jag
skulle kunna för Kammaren reproducera några fall, som äro mig
bekanta, der rösträtten blifvit valmännen beröfvad, men som^jag
icke är van att hålla långa tal, skall jag icke längre upptaga Kammarens
tid.

Herr Rydin: Med anledning af de anmärkningar, som den siste
talaren riktade mot Konstitutions-Utskottet, ber jag att få nämna att Utskottet
noga öfverlagt, huruvida man skulle kunna i detta hänseende
åstadkomma en generel föreskrift, som icke blefve alltför kasuistisk, för
att förekomma de olägenheter som i motionen blifvit framställda. Man
behjertade dessa olägenheter och fann, att man borde, om det vore möjligt,
i lagstiftningsväg göra något för deras afhjelpande, men då frågan
vände sig deromkring, huruvida ordföranden i kommunalstämma skulle
göra sin skyldighet eller icke, ansåg man, att det icke vore lämpligt att
i grundlagen införa bestämmelser i sådant afseende, utan att man
måste utgå från den förutsättningen, att ordföranden fullgjorde^ sin
pligt. Får han förfall, skall vice ordföranden öfvertaga hans åligganden
och, om äfven det utomordentliga fall inträffar, att denne är
förhindrad, får någon annan åtaga sig ordförandeskapet. Yi ansågo
inom Utskottet att, om man på det af motionären föreslagna sätt
skulle reglementera, skulle man derigenom möjligen fastläsa saken,
då den annars vid inträffande af förfall för nyssnämnde personer
kunde lätt och naturligt redas genom det beslut som för tillfället
fattades. Allt beror på ordförandens pligttrohet och påpasslighet,
men att i detta hänseende stifta grundlag trodde vi vara betänkligt.
Det är derföre vi, med erkännande af frågans vigt, dock
ansågo oss icke kunna annat än afvakta utbildningen af en praxis i
detta hänseende. Liksom man måste antaga, att embetsmännen fullgöra
sin skyldighet, får man också förutsätta, att ordförande i kommunalstämma
icke försummar sin pligt.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls 2:dra

punkten.

Bifölls.

Föredrogos

Den 22 April, f. m.

257

Föredrogos ånyo och biföllos Konstitutions-Utskottets den 17 och
19 dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af 23 § Riksdags-ordningen; N:o

17, i anledning af väckt motion om ändring i 33 § Riksdags-ordningen;
samt

N:o 18, i anledning af väckt motion om ändring i 71 och 73 §§
Riksdags-ordningen.

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 17 och 19 dennes
bordlagda utlåtande N:o 19, angående väckt motion om tillägg till
3 § Tryckfrihetsförordningen.

Herr von Koch: Det lärer väl icke vara någon utsigt, att för
närvarande vinna framgång åt den af mig motionerade förändring,
ehuru Utskottet erkänt, att densamma vore önskvärd, fastän Utskottet
anser, att det vore så fult, att i Tryckfrihetsförordningen tala
om lotterier. Mig synes emellertid, att det för landet borde vara
af icke ringa vigt, om man kunde spara en eller annan million, som
nu går till utlandet, och derjemte kunde stäfja spelsjukan, som nu
griper allt iner ikring. Det är sannerligen en stor inkonseqvens, att
en handling, som, då den utöfvas muntligen eller i skrift, medför
bötesansvar och det ganska högt, är straffri, när den utöfvas i tryck.
Jag medger, att det af Utskottet i dess förslag till ny Tryckfrihetsförordning
föreslagna stadgande, att brott, som genom tryckt skrift
begås, och för hvilket ej i Tryckfrihetsförordningen särskildt ansvar
finnes utsatt, bestraffas enligt allmän lag, kunde varit lämpligare än
mitt förslag, men jag vet icke något, som skulle hindra Konstitutionsutskottet
att återupptaga ett sådant stadgande.

Riksdagen är redan långt framskriden, och då KonstitutionsUtskottets
samtlige ledamöter biträdt Utskottets hemställan, lärer
väl icke någon ändring kunna vinnas, helst äfven Lag-Utskottet
velat uppmuntra spel, då det afstyrkt Herr Ribbings motion, måhända
den bästa, som vid denna riksdag blifvit väckt, och på hvilken
min ifrågavarande motion stödt sig.

Herr von Gfegerfelt: Den siste värde talaren har anmärkt
det missförhållande, som eger rum derutinnan, att, då lagen vid bötesansvar
förbjuder att muntligen utbjuda lotter, ådrager lotters utbjudande
genom tryck icke något ansvar. I så måtto är jag fullkomligt
ense med honom, men jag måste påpeka, att genom godkännande
af hans förslag skulle uppstå ett ändå betänkligare missförhållande,
det nemligen, att, då för närvarande, med undantag åt
uppmaning till myteri, uppmaning i tryck till brott icke bestraffas,
så skulle nu ansvar för ett sådant uppmanande utsträckas till den
ifrågavarande polisförseelsen.

Rikad. Prof. 1872. I Åfd. 3 Band.

17

258

Den 22 April, f. m.

Vår nuvarande tryckfrihetslags förträfflighet har blifvit erkänd
genom Riksdagens afslag å det af Utskottet framlagda förslag, och
att Utskottet icke i förevarande fall åter upptagit en del af sitt förslag,
torde icke kunna tillskrifvas någon känsla af “missnöje öfver
en liden déconfiture", ty grundlagen sjelf lägger hinder i vägen för
ett förnyadt framläggande vid samma riksdag af ett en gång fallet
förslag.

Herr Almquist: På det icke svenska folket må tro, att hela
svenska representationen gillar att en lag, som tillkommit på grund
af Riksdagens egen begäran vid 1840 års riksdag, opåtaldt får öfverträdas,
anser jag mig böra uttala ett ogillande deraf, att Konstitutionsutskottet
icke på något sätt gått motionärens framställning till mötes.
När vid 1840 års riksdag motion väcktes, att förbud måtte utfärdas
mot lotterier och utbjudande och försäljning af lottsedlar,
höjde sig icke inom representationen någon röst deremot, utan antogs
förslaget enhälligt. Jag tror icke, att svenska folket under den
tid, som derefter förflutit, så förändrats, att icke goda skäl tala för
vidmakthållande af det förbud, som af Konung Oscar kort efter hans
thronbestigning utfärdades, och hvilket ännu är i lag beståndande.
Om motionärens förslag icke kunnat oförändradt antagas, vet jag
icke något, som hindrat Konstitutions-Utskottet att sjelf utarbeta
annat behofvet motsvarande förslag till stadgande, och jag anhåller
att få till protokollet uttala mitt ogillande af att så icke skett.

Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.

Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 17 och 19
dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 55, i anledning af väckta motioner angående upphörande af
hofveriskyldigheten till kungsgårdar och militieboställen i Skåne; samt

N:o 56, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtelse af en del utaf bastionen. Drottningen jemte kronan
tillhörig mark i Christianstad för anläggning af en vattenledning.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrifvelser:

N:o 22, angående val af fullmäktige i Riksbanken;

N:o 23, angående val af fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 30, angående utarrendering af enkesäten i Halland och
Bohus län; dels ock till Riksdagens förordnanden;

N:o 24, för fullmäktige i Riksbanken;

N:o 25, för suppleanter till fullmäktige i Riksbanken

259

Den 22 April, f. m.

N:o 26, för fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 27, för suppleanter till fullmäktige i Riksgälds-kontoret;

N:o 28, för styrelseledamöter vid lånekontoren i (töteborg, Malmö
och Wisby; a

N:o 29, för suppleanter till styrelseledamöter vid lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby.

Herr von K och: Då tre ledamöter af Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 1_ undfått ledighet och två af suppleanterne för närvarande
äro hindrade att i Utskottets arbeten deltaga, tager jag
mig friheten hemställa, att Kammaren behagade utse ytterligare tre
suppleanter i nämnda Utskott.

Sedan Kammaren uppå gjord proposition, härtill lemnat bifall;
hemställde Herr (Trefven och Talmannen, huruvida Kammaren behagade
besluta, att det ifrågavarande valet skulle företagas nästa
Onsdag den 24 dennes; hvilket jemväl bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. } 3 e. m.

In fidem
0. Brakel.

260

Den 22 April, e. m.

Måndagen den 22 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades 5 protokollsutdrag för sammanträdet å f. m. samt
protokollet för den 15 dennes.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Statsutskottets
den 17 och 19 dennes bordlagda memorial N:o 57, med
förslag till voteringspropositioner, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut i frågor rörande beräkningen af Statsverkets inkomster.

l:sla punkten.

Friherre De Ge er: I 11 § af de för Riksdagen fastställda reglementariska
föreskrifter stadgas, att, då i fråga, hvarom uti 65 § Riksdags-ordningen
förmäles, Kamrarne fattat stridiga beslut och dessa
ej på vederbörande Utskotts förslag blifvit sammanjemkade, åligger
det Utskottet att uppsätta förslag till voteringspropositioner för gemensam
omröstning; och i 65 § Riksdags-ordningen omförmäla» endast
frågor om statsutgifter och bevillning samt angående Banken och
Riksgälds-kontoret. Men ingen af dessa frågor ingår i den nu föreslagna
voteringspropositionen angående mantalspenningarne. Statsutskottet
har således, utan något uppdrag, vare sig i grundlagen
eller af Riksdagen, och i strid mot Riksdagens tolkning, ex nobili
officio framställt denna voteringsproposition, och till stöd derför,
utom 65 § Riksdags-ordningen, åberopat 69 § Regeringsformen. Den
ursprungliga lydelsen af denna sistnämnda paragraf har också varit
föremål för stridiga uppfattningar, under den tid då 1810 års Riksdags-ordning
ännu gällde, uti hvilken inga närmare bestämmelser
angående ifrågavarande ämne funnos intagna; och man har exempel
på, att två Stånd samtidigt yrkat omröstning i förstärkt Stats-Utskott
i frågor om Statens ordinarie inkomster, men de andra två Stånden
vägrat, att i en sådan omröstning deltaga.

Men denna tvetydighet synes mig alldeles undanröjd genom den
nya Riksdags-ordningen, som i 63 § uttryckligen förklarar, att, med

Den 22 April, e. m.

261

undantag af de i 65 § omförmälda fall, skall hvarje fråga, deruti
Kamrarne icke blifva om ett beslut ense, anses hafva för den riksdagen
förfallit. Och detta lärer väl få antagas såsom en i grundlagsenlig
ordning gifven tolkning och förklaring af den förut omtvistade
föreskriften.

Dä vi hafva en grundlag, Regeringsformen, som närmast afser
att bestämma Konungens och Riksdagens rättigheter och ställning
till hvarandra, och som endast i allmänna drag berör sättet för
ärendenas behandling inom Riksdagen, samt en annan grundlag,
Riksdags-ordningen, som uteslutande angår Riksdagens sammansättning
och sättet för riksdagsärendenas behandling, hvarom den innehåller
uttömmande föreskrifter, så ligger det i sakens natur, att, om
i Regeringsformens allmänna stadganden någon otydlighet skulle
förefinna s angående någon fråga, som angår ordningen för besluts
fattande inom Riksdagen, så böra Riksdags-ordningens närmare bestämda
stadganden härutinnan följas; och detta är dessutom uttryckligen
uttalad! i 56 § Regeringsformen, som lyder: “I hvilken ordning
Konungens propositioner, så ock af riksdagsmän väckta frågor,
må till afgörande företagas, derom stadgas i Riksdags-ordningen"!
Till yttermera visso förekommer, just i den af Stats-Utskottet åberopade
69 S, särskildt stadgadt, att, då Stats-Utskottets förslag rörande
statens reglerande med flera frågor till pröfning hos Riksdagen
förehafvas, så skall gälla hvad angående behandlingen af Utskottets
afgifna förslag uti Riksdags-ordningen stadgas. Men nu innehåller
denna paragraf ett ytterligare moment, som vållar otydligheten, och
deruti det stadgas, att samma frågor äro föremål för gemensam votering.
Um nu orden “statens reglerande11 i denna paragraf uttrycka
ett vidsträcktare begrepp än ordet “statsutgifter" i 65 § Riksdagsordningen,
så uppkommer den motsägelse emellan de båda momenterna
i 69 § Regeringsformen inbördes: att enligt det första skall
hvad som med statens reglerande menas mera än stats-utgifter behandlas
efter Riksdags-ordningen och således förfalla, då Kamrarne
stadna i stridiga beslut, men enligt det sednare momentet skall derom
gemensamt omröstas. _ I sådant fall kan man icke ställa sig till efterrättelse
häda de stridiga föreskrifterna, utan man måste välja den
ena; och då det är orimligt att antaga det grundiagsstiftaren skulle
bär veka komma i strid med Riksdags-ordningen, hör väl det första
alternativet föredragas, helst detta öfverensstämmer med 56 § Regeringsformen,
som utan all inskränkning säger att Riksdags-ordningen
skall följas.

Men är det verkligen någon motsägelse emellan dessa båda moment?
Detta beror helt och hållet på hvad grundlagen menar med
“statens reglerande". Staten är ett mångtydigt ord, och i dess vidsträcktaste
bemärkelse behöfves till dess reglerande, utom inkomster
och utgifter, en mängd olika stats-institutioner. Men äfven i den mera
inskränkta, finansiela betydelsen plägar man med staten uttrycka
två olika begrepp. Enligt det numera allmännaste språkbruket, som
tvifvelsutan också mest öfverensstämmer med ordets härledning, menar
man med stat, en budget, som omfattar både inkomster och utgifter;
men ännu nyttjas likväl stundom samma ord för att blott

262

Den 22 April, e. m.

beteckna en utgiftsstat; och denna bemärkelse var fordom vida
brukligare. Om vi gå till våra äldre grundlagar, så finna vi nemligen,
att ordet sluten deruti förekommer såsom en teknisk term, väl utan
definition, men likväl så användt, att dermed icke kan menas mera
än utgiftsstaten. Såväl 1719 och 1720 som 1772 års Regeringsformer
innehålla med nästan enahanda ordalag, att Kammar-kollegium
skulle hafva omvårdnad om kronans inkomster, att de i rätt tid inflöto
och formerades, samt att under Statskontoret hörde medlens disponerande
och utdelande, samt att årligen och tidigt inrätta ustaten",
dervid 1696 års stat skulle tagas till grund och ej finge öfverskridas,
der ej nödvändigheten sådant fordrade. Att härmed endast afsågs
utgiftsstaten, framgår dels deraf, att 1696 års stat, som skulle tagas
till grund, omfattade endast statsutgifterna, och dels af förbudet att
öfverskrida denna stat. Då nu 1809 års Regeringsform upptagit
samma ord, utan någon ny definition, är väl redan deraf sannolikt,
att ordet der användts i samma bemärkelse, som i de äldre grundlagarne.
Denna bemärkelse passar också fullkomligt in på alla ställen
i Regeringsformen, der ordet, såsom synonymt med “Riksstaten" förekommer,
nemligen i 59, 62, 64, 69 och 109 §§; och att man härmed
endast afsett utgiftsstaten, vinner ytterligare stöd af Instruktionen
för Riksdagens Revisorer öfver statsverket, uti hvars öde och 7:de
från äldre instruktioner bibehållna paragrafer, Revisorerne åläggas
att granska och afgifva berättelse om statsverkets både inkomster
och utgifter, men endast i fråga om de sednare att tillse om de instämma
med stat.

Deremot kan Regeringsformen icke med “statens reglerande"
mena reglerandet i sin helhet af både inkomster och utgifter, ty 69
§ talar om Stats-Utskottets förslag rörande antingen statens reglerande
eller bevillningens derefter lämpade hela belopp, hvaraf är
tydligt, att åtminstone bevillningen icke räknas till statens reglerande;
och att detta icke är endast en lapsus, bestyrkes af 109 §, som talar
om statsregleringen och bevillningen såsom två särskilda saker. Det
mesta, som statens reglerande i 69 § kan omfatta, är sålunda utgifterna
och de ordinarie inkomsterna, men att Regeringsformen icke
med staten menar detta, framgår dels af 59 §, deri talas om hvad
staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra och dels af 64
§, som stadgar, att såväl de ordinarie inkomsterna som bevillningarne
skola efter den upprättade staten anordnas. På båda dessa
ställen skulle ordet staten möjligen kunna tolkas så, att den omfattade
jemväl alla inkomsterna, men omöjligen så, att den omfattar blott
de ordinarie.

Kan det nu vara rätt, att åt ordet staten gifva olika betydelse i
olika paragrafer af Regeringsformen och detta endast för att derigenom
få en af dessa paragrafer att strida emot Riksdags-ordningen,
då det låter sig göra att öfverallt tolka ordet på samma sätt och i
full öfverensstämmelse med Riksdags-ordningen?

För min del finner jag ingen stridighet emellan Regeringsformen
och Riksdags-ordningen uti ifrågavarande hänseende; men af aktning
för andras uppfattning vill jag medgifva, att det är otydligt hvad
Regeringsformen menar med statens reglerande. Men jag kan icke

Den 22 April, e. m.

263

medgifva mera, än att det är otydligt. Och derföre, att ett lagrum
i grundlagen är otydligt, får man val icke handla i uppenbar strid
med ett annat lagrum, som är alldeles oförtydbart. Detta är likväl
hvad Stats-Utskottet gjort, då Utskottet i strid med 63 och 65 §§
Riksdags-ordningen, enligt kvilka frågan om mantalspenningarnes
upphörande för denna riksdag förfallit, föreslagit att derom skulle
af båda Kamrarne gemensamt omröstas; och derföre anhåller jag
om afslag å Utskottets förslag.

Grefve Po sse: Då jag icke ämnar att göra något bestämdt
yrkande i denna fråga, och då dess öde redan kan anses vara afgjordt,
kan det synas besynnerligt, att jag begärt ordet, och jag
skulle icke gjort det, om denna fråga endast vore en fråga för dagen.
Men jag har den öfvertygelse, att den fråga, som här egentligen
föreligger, i sjelfva verket nu endast kan anses väckt, och att den
är en fråga, som ovilkorligen förr eller sednare måste lösas, och att
till denna lösning åtgår icke så ringa tid. Det kan derföre icke
vara ur vägen att vid denna frågas uppkomst ställa sig på en klar
och tydlig ståndpunkt i densamma Frågan består af två delar,
dels huruvida konungamakten har någon bestämmande rätt öfver
de ordinarie skatterna, och dels, om den det icke har, huruvida
detta skall afgöras gemensamt af båda Kamrarne eller om det kan
blifva föremål för gemensam votering. Dessa frågor stå i så nära
sammanhang med hvarandra, att jag ber om ursäkt, om jag behandlar
båda, ehuruväl den ena frågan icke kan anses direkt föreligga i dag.

Hvad då angår konungamaktens rätt att utöfva inflytande på
svenska folkets rätt att sig beskatta, eller konungamaktens rätt öfver
de ordinarie inkomsterna, anhåller jag att få hänvisa till 57 § Regeringsformen,
som lyder i lista punkten: “Svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena11, men den lyder
sedermera så: “Huruledes särskilda menigheter må för egna behof
sig beskatta, bestämmes genom kommunallagarne, kvilka af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftas.11 Här är således ett undantag
gjordt för kommunalbeskattningen. Huru påläggas då dessa skatter
när tvist derom uppstår. Jo! så, att kommunerna fatta sina beslut'';
men dessa underställas Konungens pröfning. Detta är ett faktum,
som Herrarne känna. Nu är således i grundlagen gjordt ett undantag
för dessa kommunalskatter, hvilka erfordra Konungens sanktion,
och öfver dessa har Konungen bestämmande rätt. Om nu meningen
vore den, att Kongl. Maj:t äfven hade rätt öfver de ordinarie inkomsterna,
är det klart, att ett sådant undantag blifvit gjordt här.
Då ett sådant undantag icke blifvit gjordt, är det tydligt, att de
ordinarie skatterna lika väl stå allena under svenska folkets makt,
som de extra ordinarie inkomsterna. Men, mine Herrar, här tillkommer
en sak, som i min tanke gör detta ännu tydligare; ty i
den ursprungliga lydelsen af 57 § Regringsformen stod, att denna
“svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Rikets Ständer
allena vid allmän riksdagDessa ord “vid allmän riksdag11 äro
nu uteslutna och, efter mitt förstånd, måste de blifvit uteslutna just
till följd af det sedermera influtna stadgandet om kommunallagarne.

264

Den 22 April, e. m.

Vi veta, att det hände fordomtima, att skatter pålades i provinserna,
men att detta icke alltid skedde så fullständigt i öfverensstämmelse
med hvad man ansåg vara rätt, och derför sattes in dessa ord “vm
allmän riksdag11. När åter i denna paragraf intogs, att skatter arv en
kunde påläggas i kommunerna, var det klart, att orden vid allmän
riksdag“ måste utgå; ty annars skulle det ena momentet ai denna
paragraf komma att stå i strid med det andra. Mig synes således
klart, att konungamakten icke har någon rätt att bestämma öfver
de ordinarie skatterna; men här är icke fråga om bestämmande åt
de ordinarie skatterna, här är icke fråga om att pålägga nagla nya
skatter, utan endast om konungamakten har veto vid de oidinane
skatternas upphäfvande. Dertill har man specificerat tragan. livad
säger då grundlagen i detta fall? 80 § Regeringsformen undantagei
serskildt indelningsverket, som endast genom Konungs och Riksdags
sammanstämmande beslut kan förändras. Detta är, enligt min åsigt,
en ordinarie inkomst. När nu ett särskildt undantag b Invit gjordt
för indelningsverket, i afseende hvarå konungamaktens rätt äi tydlig,
hvarför skulle då icke likaledes ett särskildt undantag vara
gjordt för de ordinarie skatterna om konungamakten skulle hafva
mera veto i detta hänseende, än öfver de extra ordinarie skatterna, i et
synes mig således, att grundlagen i detta afseende är tydlig och
klar; men man påstår, att den historiska kontinuiteten i grundlagens
tolkning säger något annat. Jag är lika djupt öfvertygad som någon
annan om vigten af den historiska kontinuiteten, och jag anser att
det är af mycket stor vigt, att på densamma i ett samhälle fästes
stort afseende; ty ett samhälle är icke något samhälle för dagen,
det är icke något annat, än hvad det blifvit af sina historiska minnen,
sin forntid och hvad det fordom varit. Detta gillar jag fullkomligt.
Jag hyser således full aktning för de Herrar, som vilja sätta den
historiska rätten högt; jag tänker mycket högt om denna ratt, men
dock icke så högt, att jag vill att den historiska rätten skall sättas
öfver det tydligt skrifna grundlagsbudet. Detta sätter jag nögie än
den historiska rätten, och aldraminst kan jag förena mig med dem,
som söka förringa 1865 års representationsförändring dermed, att de
paragrafer i den nya Riksdags-ordningen, som icke öfverensstämma
med den gamla, söka gifvas en tydning, som för in den gamla representationens
anda i den nya. På dessa skal anser jag, att konungamakten
icke har någon rätt öfver de ordinarie skatterna, vare sig
att pålägga nya eller veto i afseende å de gamla, utan att svenska
folket har rätt att sig sjelft allena beskatta och allena bestämma

öfver sina skatter. ,

Beträffande derefter den andra delen af frågan, som egentligen
föreligger i dag, eller huruvida den ena Kammaren har veto mot
den andra, huruvida saken kan anses afgjord, att det fordras Kamrarnes
sammanstämmande beslut, eller om gemensam votering ma
ega rum, anhåller jag att, innan jag öfvergår till behandlingen af
densamma, få med några ord bemöta den siste värde talaren. Han
började med att åberopa de reglementariska föreskrifterna för Riksdagen
ocli sedan satte han Riksdags-ordningen öfver Regeringsformen.
Hvad de reglementariska föreskrifterna angår, och att på grund af

Den 22 April, e. m

265

dem saken skulle vara tydlig, att man skulle rätta sig efter 65 §
Ribsdags-ordningen, kan jag icke neka, att ett sådant yttrande från
hans mun något förvånar mig; ty om man skulle komma derhän, att
man med regi em e lita riska föreskrifter skulle kunna förinta en grundlag,
vore det i sanning icke väl bestäldt, och jag tror, för min del
icke, att dessa reglementariska föreskrifter få sättas öfver grundlagen.
Lika litet tror jag, att Riksdags-ordningen får sättas öfver
Regeringsformen, och anhåller i det afseendet att få åberopa en
paragraf, som talaren icke åberopade, men som jag tror vara tydlig.
Det är 85 § Regeringsformen som lyder så: “Såsom grundlagar skola
anses denna Regeringsform, samt den Riksdags-ordning, den Successionsordning
och den Tryckfrihetsförordning, hvilka, i öfverensstämmelse
med, de grundsatser, som i clenna. Regeringsform bestämmas, Riksdagen och
Konungen gemensamt fastställa." Här har, enligt mitt förmenande, tydligen
blifvit uttalad den åsigt, att det är Regeringsformens paragrafer,
som skola afgöra när någon tvetydighet uppstår mellan olika tolkningar
af grundlagarne, och att här finnes tvetydighet i tolkningen, tager jag
för gifvet, att Friherre de Geer sjelf erkänner, då han yttrat, att det
var otydligt och skilnade.n mellan otydlighet och tvetydighet har
jag icke så klar och tror ej heller vara så lätt att uppdraga. Jag
kan icke erkänna hans tolkning af 56 g Regeringsformen, som åberopades
och hvilken lyder sålunda: “I hvilken ordning Konungens
propositioner så ock af riksdagsman inom Kamrarne väckta frågor,
må till afgörande företagas derom stadgas i Riksdags-ordningen."
Detta afser sålunda sjelfva ordningen, men icke huruvida det är
grundlag s enlig t eller icke. På grund häraf får jag säga, att, om det
kan bevisas, att Regeringsformen innehåller, att det får gemensamt
voteras, jag tror, att det är densamma och icke Riksdags-ordningen,
som man skall rätta sig efter.

Sedan jag nu genomgått de skäl, som af den värde talaren blifvit
anförda, anhåller jag att få angifva mina skäl, hvarför jag anser,
att Regeringsformen är tydlig, att gemensam votering här må ega
rum. Som Herrarne veta, är detta en till statsregleringen hörande
fråga. Derpå hänger hela saken. Nu säger man som sitt argument,
att, sedan de ordinarie inkomsterna en gång för alla äro gifna, behöfver
man vid statens reglerande icke taga i betraktande inkomsterna.
Detta är den sats man drifver. Det skulle finnas en viss sanning
i detta, om dessa ordinarie inkomster vore fullt fixa. Men äro de
det? Här äro på de sednare åren borttagna ordinarie skatter till
öfver en million, genom förvandlingen har man borttagit 300,000
R:dr och Kongl. Maj:t har föreslagit bergverkstiondens upphäfvande.
Kunna då dessa .skatter kallas för fixa och en gång för aUa bestämda
inkomster? Ar icke hela detta argument bra läsligt? Åtminstone
tycker jag så. Man har sedermera sagt, och jag har sett det nyligen
anföras och tror, att det vunnit mycket sympatier, att språkbruket
skulle tala för att med reglering menas endast utgifternas
bestämmande. Man har sagt, att statens reglerande innefattade
särskildt bestämmande af utgifterna och att särskildt betänkande
sedan komme om inkomsterna. Ja detta är sannt; men jag får säga,
att det kan vara tvifvelaktigt, om det är rätta sättet att först be -

266

Den 22 April, e. ra,

stämma angående utgifterna och sedan se efter, om man har några
inkomster. Jag skulle icke tro, att det är ett sådant sätt, som befordrar
den gyllene regeln, omkring hvilken man så mycket samlats i
theorien, men som man öfverger i praktiken, att “den största sparsamhet
skall iakttagas.11 Jag har nemligen den uppfattning, att, om
man skall iakttaga den största sparsamhet, det är nödvändigt att
se efter, om man har några inkomster och derefter rätta utgifterna.
Jag kan således icke anse, att en af Riksdagen vedertagen, men alls
icke, vare sig i grundlag eller reglementariska föreskrifter, påbjuden
metod, att först bestämma statsutgifterna och derefter beräkna inkomsterna,
kan vara så efterfö Ijåns värd, att man på grund häraf
skall vilja gifva ett bestämdt begrepp åt en sak, som den icke har.
Jag tror dessutom, att språkbruket icke får anses vara så bestämdt
i detta fall. Gå vi till etymologien finnes det ett språkbruk, som
visar att med reglering menas beräkning af inkomster. Yi veta, att
det finnes pr estreglering ar, och jag tror, att presterna skulle vara
missbelåtna, om dessa endast skulle omfatta deras utgifter. Således
är det icke fullt afgjordt, om med detta ordet menas uteslutande bestämmande
af utgifter, utan det är deremot ganska tvetydigt, om det
icke äfven betyder beräkning af inkomster. Om det gör detta, och om
med statens reglerande menas, att man skall se efter både inkomster
och utgifter, då är 69 § Regeringsformen så tydlig och klar, att det icke
linnes någon tvetydighet i densamma, och i samma stund är det
gifvet, att det är denna Regeringsformens paragraf, som vi skola
rätta oss efter, men icke efter Riksdags-ordningen. Här finnes ytterligare
ett skäl, som torde vara användbart för de Herrar, som önska
att konungamakten skall hafva någon särskild makt öfver skatterna,
och hvilket skäl talar för att Regeringsformen står högre än Riksdags-ordningen.
Regeringsformen afhandlar nemligen förhållandet
mellan Konung och folk och Riksdags-ordningen, såsom nyss blifvit
sagdt, huru det skall gå till vid riksdagen. När nu den grundlag,
som afhandlar sjelfva förhållandet mellan regering och riksdag, säger
ett, är det val mera skäl att rätta sig efter det, än hvad som stadgas
i den grundlag, som ensamt behandlar förhållandet inom riksdagen.
Jag tror således, att, om vi gå saken närmare på lifvei det
icke är så gifvet, att man skall rätta sig efter 65 § Riksdags-ordningen,
utan lika gerna 69 § Regeringsformen.

.Då jag nu yttrat detta, skall det måhända synas besynnerligt,
att jag icke gör något yrkande. Jag har dock dertill tre skäl. Först
och främst, derföre att en, af en enskild representant gjord tolkning,
äfven om den är fullt bestämmande för honom sjelf och hans eget
votum, icke kan vara af den beskaffenhet, att jag skulle sätta den
högre än deri tolkning, som jag vet skall göras af de personer, som af
Konungen är o satta till ordförande i båda Kamrarne, och då det skulle
vara djerft af mig, och icke tjena till något, att göra ett deremot stridande
yrkande. .Det andra skälet är, att jag anser sjelfva saken
just icke vara af sä stor betydelse, och om det komme till gemensam
votering, står jag i den belägenhet, att jag skulle votera mot
mantalspenningarnes afskaffande. Jag skulle således drifva fram en
sak, som jag icke önskar. Jag har nemligen den åsigt, att mantals -

267

Don 22 April, e. m.

penningarne äro en berättigad skatt, och att de utgöra den sista graden
af inkomstskatt, Vidare är det tredje skälet för mig att icke
göra något yrkande, att jag, såsom Herrarne veta, icke är någon
älskare af grundskatterna eller indelningsverket, utan önskar att
man kunde blifva af med begge två, och jag har den öfvertygelsen
att denna sak icke kan gå utan i ett sammanhang, men att det är
omöjligt att göra något vid grundskatterna i stor skala, utan att på
samma gång röra på indelningsverket. När nu Kong]. Maj_:t har i
80 § Regeringsformen sig tillerkändt, att indelningsverket icke får
rubbas utan hans medgifvande, följer äfven deraf att, då grundskatterna
och indelningsverket stå i så nära samband med hvarandra,
det icke kan göras något vid det hela i denna väg utan Kongl.
Maj:ts samtycke. Hvartill skulle det då tjena att drifva fram frågan
om grundskatterna, då man har frågan om indelningsverket
qvar? Derföre anser jag mig icke böra göra något bestämdt yrkande.
Dertill kommer äfven, att denna fråga, sådan den i sitt
stora sammanhang i framtiden kommer att blifva, afskaffande! af de
ordinarie skatterna, icke bör i brådbrasket eller i någon rifvande
hast, såsom ibland här i landet sker, afgöras, utan efter moget betänkande
och i öfverensstämmelse med de konservativa elementerna
i samhället. Först sedan dessa blifvit öfvertygade om nyttan och
rättmätigheten deraf, vill jag, att det skall ske, men icke genom någon
hastig förändring, så vidt de konservativa elementerna ej genom
obefogadt motstånd sjelfva framtvinga ett allt för hastigt afgörande.
På grund häraf får jag förklara att jag icke ämnar motsätta mig, om
här vägras proposition.

Herr vice Talmannen: Jag vill ej förirra mig på det fält,
som den siste talaren med verklig spetsfundighet beträdt, för att
söka rubba andras öfvertygelse med afseende å tillämpningen af 65
§ Riksdags-ordningen. Jag tror saken vara fullt klar och ej kunna
grumlas af några dialektiska invändningar.

Jag har egentligen begärt ordet för att meddela att vid den
pröfning, som inom talmanskonferensen egt rum angående grundlagsenligheten
af det förslag, som Stats-TJtskofctet framställt uti den
nu föredragna punkten, samtlige ledamöterne af konferensen med
undantag af de välde från Andra Kammaren varit af den mening,
att: då Riksdags-ordningen eller den urkund, som speciel! är gifven
till rättesnöre för Riksdagens verksamhet, bestämdt och oförtydbart
stadgar i 63 §, att frågor, om hvilka — efter deras behöriga förberedande
behandling — Kamrarne icke fatta sammanstämmande
beslut, skola vara förfallna, med undantag af de särskilda ärenden,
som i 65 k samma grundlag omförmälas; du sistnämnde paragraf
lika öofrtydbart bestämmer, att de undantagna arterna af ärenden
utgöra endast statsutgifter, bevillning och frågor rörande Riks-bankens
och Riksgälds-kontorets förvaltning; samt då vidare den ordinarie
statsinkomst, som utgår under namn af mantalspenningar, omöjligen
kan hänföras till någon af dessa kategorier; så måste, sedan en
Kammare förkastat förslaget om denna inkomsts upphörande, frågan
derom anses förfallen; och i följd deraf ej någon gemensam om -

268

Den 22 April, e. m.

röstning såsom Utskottet föreslagit, utan uppenbar kränkning af
grundlagen, kunna ega rum.

Enligt denna åsigt, som jemväl öfverensstämmer med den, som
uttalats af samtlige denna Kammares delegerade i Stats-Utskottet
genom deras vid betänkandet fogade reservation, har jag ansett mig
ej kunna tveka att, med åberopande för öfrigt af de grunder den
förste talaren anfört, tillstyrka att Kammaren behagade afslå den
nu föredragna punkten af Stats-Utskottets betänkande. Jag tror mig
ej behöfva vara vidlyftigare, då förste talaren så utförligt behandlat
frågan.

Herr Rydin: Då detta är en fråga, hvars lösning har sin stora
betydelse egentligen såsom prejudikat i afseende å grundlagstolkning,
anhåller jag att tå besvära Kammaren med en framställning rörande
min uppfattning i frågan.

På sätt de två föregående talarne yttrat gäller såsom allmän
grundsats i afseende å ärendenas behandling inom Riksdagen föreskriften
i Riksdagsordningen § 613, att, då båda Kamrarne stanna i
olika, meningar, frågan förfaller, hvilket har till följd, på sätt säges
i_ 1810 års Riksdagsordning § 75, att man “förblifve vid det, som
tillförene stadgadt varit". Från denna allmänna regel stadgas dock
vissa undantag, hvilka äro i grundlagen särskildt angifna, och den
undantagsställning, hvilken sålunda är vissa ärenden anvisad, har
sin grund uti och är byggd på dessa ärendens egenskap och beskaffenhet
att ej kunna förfalla vid den riksdag de väckas, utan ovilkorligen
fordra ett. bestämdt beslut af Riksdagen. De frågor, som
äro af sådan natur uppräknas i Riksdagsordningen § 65 och afse
fyllandet af för staten vigtiga och nödvändiga behof, rörande h vilkas
tillgodoseende Riksdagen endast för en viss begränsad tid eger fatta
beslut. Sedan denna tid utlupit, bestämmer ingen lag deras fortfarande
utgående, utan derom måste å nyo af Riksdagen beslutas, till
följd hvaraf vid sig yppande olika meningar frågan afgöres genom
gemensam votering. Till ärenden, för hvilka eu sådan behandling
är föreskrifven, hänför grundlagen frågor om statsutgifters och bevillningars
utgående samt frågor om Riksbankens och Riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter.

Om man nu jemför förhållandena i detta hänseende, sådana de
efter den nya Riksdags ordningen gestalta sig, med dem, som egde
rum under den gamla, som ock gaf föreskrift, huru förfaras skulle,
när Stånden stannade i olika meningar, finner man jemväl der såsom
hutvudgrundsats hafva gällt, att, då Stånden stannade i olika meningar,
så att ej genom föreskrifven pluralitet frågan var afgjord, densamma
var förfallen, utan att vid samma riksdag kunna återupptagas,
derest den var af natur att kunna förfalla och ej kräfva omedelbar
lösning, utan man kunde förblifva vid hvad förr stadgadt
varit. I afseende på omfånget för de då till dylika tvisters afgörande
använda förstärkta utskottens rätt. egde den olikhet rum, att till följd
dels deraf att riksdagarne ej voro årliga och deraf att representationen
var fördelad på fyra afdelningar, flere frågor då ansågos kunna
blifva föremål för förstärkt utskotts behandling, än nu för gemensam

Den 22 April, e. m.

269

votering. Det var då ej så afgjordt, som nu, att, så snart Kamrarne
stannade i olika meningar i afseende på en del i ett lagförslag, af
huru ringa betydelse denna än månde vara, hela förslaget i och med
detsamma var förfallet. För att få ett beslut sammanjemkadt kunde
enligt dess Riksdagsordning § 73 användas förstärkta utskott. Ja!
det fanns snart sagdt ingen enda fråga, som icke under vissa förhållanden
kunde gå till förstärkt utskott. Då nemligen hufvudpunkterna
i ett förslag genom alla 4 eller 3 Stånds beslut antagits, kunde
hvarje med hufvudförslaget samband egande specialfråga hänskjutas
till förstärkt utskotts afgörande. Det finnes till och med exempel
på, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet varit förstärkt,
oaktadt detta hade att handlägga ärenden, som voro hänförliga till
önskningsmål. Så var förhållandet vid 1840 års riksdag.

Yid bedömandet af hvilka frågor, som böra afgöras genom gemensam
votering, har man nu, likasom vid 1810 års Itiks dags-ordning
i fråga om förstärkt utskott, att taga till hufvudsynpunkt, huruvida
en fråga är af sådan natur, att den kan förfalla eller icke, och bör
vid jemförelse af förhållandena enligt nu gällande Riksdagsordning
med dem, som gällde under den gamla, noga beakta, att de fäll, då
gemensam votering nu kan komma i fråga, äro färre, än förut. Man
får ej, på sätt skett under denna frågas offentliga diskussion, häri
inblanda frågan derom, huruvida Kongl. Maj:t sedermera har beslutanderätt
i afseende å frågan eller ej. Häraf beror icke om gemensam
votering skall ske eller icke. Det finnes icke någon grundlagsparagraf,
som innehåller någon föreskrift, som, på sätt den näst siste
talaren syntes vilja antyda, ålägger Kammare, att vid frågor om
gemensam votering i förevarande fall taga i betraktande svenska
folkets förhållande till Konungen. Här är blott fråga om båda Kamrarnes
inbördes förhållande till följd deraf att de stannat i sins
emellan olika meningar.

Man har således här att i första rummet göra sig den frågan,
huruvida det ärende, som nu föreligger till behandling eller, med
andra ord, det väckta förslaget om raantalspenningarnes upphörande,
är af sådan natur att det kan förfalla eller ej. Svaret på denna
fråga synes mig redan ligga implicite i begreppet “ordinarie“ inkomster,
ty, med hvilken tolkning som helst måste dock härmed förstås
inkomster, som fortfarande utgå, utan att behöfva vid hvarje riksdag
särskild! beviljas, hvaraf således följer, att ej något positivt beslut
af Riksdagen erfordras såsom vilkor för dessa inkomsters fortvaro,
men deremot är ett sådant beslut nödvändigt för deras borttagande
eller förändradt sätt för deras utgörande. Frågan om deras borttagande
kan således förfalla och saken förblifver i sådant fall vid
hvad tillförene stadgadt varit: till följd hvaraf erfordras att, om gemensam
votering skall i förevarande fäll ega rum, föreskrift härom
skall kunna uppvisas.

Vi komma nu i andra rummet till den frågan: tillhör måhända
detta ärende den klass af frågor, som finnas särskild! uppräknade i
grundlagen, såsom de der skola blifva föremål för gemensam votering?
Riksdags-ordningens 65 § nämner icke bland de frågor,
som skola blifva föremål för gemensam votering, några andra

270

Den 22 April, e. m.

statsinkomster än bevillningar. Frågan bör således ej kunna vara
underkastad stridig tolkning. Emot den klara och tydliga föreskrift,
som således framgår ur Riksdags-ordningen §§ 63 och 65 jemförda
med hvarandra, åberopas 69 § Regeringsformen och hvad der säges
rörande Stats-Utskottets förslag i fråga om statens reglerande; och
utan att ingå i någon närmare pröfning af hvad som kan innefattas
i detta uttryck, förklarar man helt enkelt, att dermed, bland annat,
skall förstås allt hvad som angår statsverkets ordinarie inkomster,
ej blott hvad som hör till deras beräkning i riksstaten i och för bestämmandet
af bevillningens belopp, utan äfven grunderna för deras
utgörande. Men här har man antagit för gifvet, just det som beliöfver
bevisas. I stället för att vid jemförelse mellan Regeringsformen
§ 69 och Riksdagsordningen § 65 anse den sednare bestämmelsen
utgöra en utläggning af hvad som bör i förevarande fall med
statsreglering förstås, anser man tvärtom föreskriften i Regeringsformen
§ 69 vara någonting helt annat än den som innehålles i
Riksdags-ordningen § 65. Man beträder derigenom en väg, som är
särdeles märklig och hvilken man annars, då fråga är om lagtolkning,
på allt sätt söker att undvika. I stället för att nemligen —
hvilket anses vara af största vigt med afseende å dylik tolkning —
söka att finna enhet mellan de särskilda bestämmelserna, anstränger
man sig här af alla krafter, för att söka bringa dem i motsägelse sins
emellan, och söker sålunda att åt uttrycket “statens reglerande" i
denna paragraf gifva en sådan tolkning, att paragrafen ovilkorligen
skall komma i strid med 65 § Riksdags-ordningen.

Till en så fullkomlig oförenlighet mellan dessa båda paragrafer,
hvilken i Utskottets förslag till gemensam votering i denna fråga förutsattes,
kan man komma, endast genom att inslå en så oriktig väg för
lagtolkning, som den af Utskottet beträdda. Söka vi att göra oss reda för
hvad som verkligen bör förstås och hittills förståtts med “statens
reglerande", visar sig grundlagen i öfrigt tydlig. För att åskådliggöra
hvad jag anser uttrycket “statens reglerande“ innefatta, ber jag
få erinra om de grundlagens stadganden, som afse den anvisning af
statens inkomster och fastställelse af utgifter, som innefattas under
begreppet statsreglering. Statens reglerande framgår ur Kongl.
Maj:ts till Riksdagen afgifna proposition angående statsverkets tillstånd
och behof, Stats-Utskottets handläggning af densamma och
Riksdagens beslut deröfver. Vid redogörelse för statsverkets tillstånd
och behof säger Kongl. Maj:t i sin jemlikt grundlagens bud
afgifna proposition “förekommer först frågan om beräkningen för
nästa statsregleringsperiod af statsverkets inkomster, så väl de ordinarie
som extraordinarie" hvarvid dock den allmänna bevillningen ej
är räknad, derefter öfvergår Kongl. Maj:t till en “framställning af
de utgifter som under de särskilda hufvudtitlarne funnits nödiga".
Sedan inkomsternas och utgifternas slutsummor blifvit angifna, uppgifves
den statsfyllnadssumma, som frän Riksgälds-kontoret bör utgå,
der sådan erfordras. Derefter förekommer en redogörelse angående
riksgäldsverket enligt fullmäktiges beräkning och till slut den brist,
som bör genom lån, der sådant erfordras, och allmänna bevillningar
fyllas. Vända vi oss nu till Stats-Utskottet, för att tillse hvad

Den 22 April, e. m.

271

detsamma, enligt grundlagen åligger, finna vi, att Stats-Utskottet
liar att granska, utreda cell för Riksdagen uppgifva statsverkets ock
riksgäldsverkets tillstånd, förvaltning och behof, således tillse hvad
de beräknelig^ tillgångarne af de ordinarie inkomsterna utgöra; att
föreslå hvad som till fyllande af statsbehofven erfordras, sedan nödiga
indragningar och besparingar blifvit iakttagna, d. v. s. föreslå
de särskilda anslagssummor, som Riksdagen har att fastställa; att
föreslå kreditivens belopp; och? slutligen att uppgifva huru mycket
som bör genom bevillningar utgöras. I de nu angifna åliggandena
för Utskottet enligt Riksdags-ordningen § 39, som inbegriper dess
befattning med statsregleringen, kan ej spåras någon rättighet för
detsamma att i sammanhang härmed upptaga frågor om sjelfva
grunderna för statsinkomsternas utgående, vare sig de ordinarie eller
bevillningen. Det har blott att se till hvad som i sådant hänseende
finnes, och mitt påstående, att så är förhållandet, vinner ytterligare
stöd deri, att det säges, att Stats-Utskottet åligger att uppgifva, huru
mycket bör genom bevillningar utgöras, och då Stats-Utskottet ej
har något annat att göra med bevillningarne, än att uppgifva deras
belopp, synes det mig vid sådant förhållande vara tydligt, att det
ej har något vidare att göra med de ordinarie inkomsterna, än att beräkna
deras antagliga storlek. Sedan nu Stats-Utskottets förslag
öfverlemnats till Riksdagen, pröfvar Riksdagen enligt Regeringsformen
§ 62 statsverkets behof af anslag, fastställer de särskilda summor,
som för särskilda ändamål få användas, och anslår dessa summor
under bestämda hufvudtitlar. Hvad inkomsterna angår, omtalas
ej i samma § någon annan åtgärd, än att Riksdagen åtager sig en
emot statsverkets behof svarande bevillning. De ordinarie inkomsterna
omtalas ej, utan förutsättas såsom till sitt belopp gifna,
oberoende af sjelfva statsregleringen.

Att inkomsterna jemväl äro fristående och oberoende af statsregleringen,
visar sig af 64 § Regeringsformen, som bestämmer, att
“så väl Rikets ordinarie statsmedel och inkomster, som hvad under
namn af extraordinarie Utlagor eller Bevillningar till statsverket af
Riksdagen anslås, vare under Konungens disposition1''; skilnaden
dervid är, att bevillningarne anslås vid hvarje riksdag och ställas under
Konungens disposition för en viss tidsperiod, då de ordinarie
statsmedlen och inkomsterna, utan att beslut derom behöfver af
Riksdagen fattas, fortfarande äro under hans disposition. Stats-Utskottet
sjelft har jemväl åtminstone vid föregående riksdagar bestämt
begreppet statsreglering, så att deråt ej gerna kan gifvas större utsträckning,
än den att, hvad inkomsterna angår, den omfattar deras
beräkning. Detta visar sig, då Stats-Utskottet framlägger riksstaten
för Riksdagen. Härvid har Utskottet sjelft plägat använda ett uttryck,
som till fullo bekräfta riktigheten af den argumentation, jag nu tagit
mig friheten att framställa, för utredandet af begreppet statsreglering,
då Utskottet säger: “sedan ej mindre de till statsregleringen
hörande inkomsternas beräkning än ock utgifterna under Riksdagens
hufvudtitlar blifvit af Riksdagen fastställda, får Utskottet anmäla,
det ny riksstat blifvit upprättad". Utskottet säger sålunda sjelft,
att riksstaten blifvit upprättad på grund af den beräkning, som skett

272

Den 22 April, e. m.

rörande inkomsterna och på grund af den fastställelse som egt rum
af utgifterna.

Öfvergår jag nu till en historisk undersökning om hvad med
ordet statsreglering bör förstås, finner jag äfven deri stöd för giltigheten
åt. den uppfattning jag hyser. Med stat har alltid förståtts en
förteckning på de utgifter, som under en viss period kunna göras på
grund af fastställda anslag, och de inkomster, som kunna till de
pröfvade behofven och efter den upprättade staten anordnas. Då
1809 års Stats-Utskott skulle afgifva förslag till statsreglering, var
ännu ^1696 års stat, om ock lämpad efter förändrade förhållanden,
bibehållen såsom rättelse och grund för statsregleringen. Den hade
bibehållit sig så väl under frihetstiden som ock under Gustaf den
Tredjes statsskick och åberopas i då gällande grundlagar. Som
densammas innehåll således utvisar, hvad som 1809, då Regeringsformen
stiftades, förstods med stat, bör dess innehåll tjena till ledning
för omdömet om hvad som då förstods med statsreglering. Densamma
innehöll två stater. Den ena en ordinarie och extra ordinarie
stat, och den andra den så kallade anordningsstaten. I den förra
upptogs de ordinarie utgifterna och de extra under vissa särskilda
rubriker, i den andra, eller anordningsstaten, angafs, hvarifrån tillgångar
till utgifternas bestridande skulle tagas. I denna stat var
ännu . bibehållen anordning af vissa andelar af olika slag af inkomster
för de olika ändamålen, lämpadt efter särskilda orters inkomster.
Härifrån härleder sig den ännu i sednare tider i utgiftsstaten qvarlefvande
upptagningen af så och så mycket indelt ränta, oindelt
spannemål och pengar. Denna anordningsstat afsåg endast de inflytande
medlens användande till de särskilda specialstaterna och hade ej
att göra med grunderna för deras utgörande. När nu Stats-TJtskottet
vid 1809 års riksdag skulle företaga den första statsreglering, Riksdagen
i dess helhet egt att uppgöra, finner man, att Utskottet först
omtalar statsverkets förvaltning och, med bibehållande af hvad då gällde,
anser att fortfarande som hittills Statskontoret hade att rätta
sig efter den i behörig ordning inrättade staten; vidare kommer Utskottet
till statsverkets tillstånd och behof och gör en utredning af
statsverkets inkomster och utgifter, hvarvid Utskottet, rörande inkomsterna,
framhåller svårigheten, ja omöjligheten af en riktig beräkning,
hvadan Stats-TJtskottet, efter hvad det säges, “då det nu skolat
utröna slika beskaffade inkomsters förmodade årliga belopp, användt
den möjligaste försigtighet", och slutligen omnämnes såsom
åliggande för Utskottet statsregleringen, hvilket förklaras innebära
reglering af staterna, hvarvid’ Utskottet omtalar, att det gjort eu
förenkling och omflyttning af anslagen, sådana de blefvo upptagna
i den år 1810 uppgjorda staten. Den då antagna af Talmannen undertecknade
riksstaten innehåller likasom nu en kalkyl öfver inkomster
jemte. de fastställda utgifterna. Detta begrepp har äfven fortfarande
blifvit åt ordet bibehållet i riksdagsbesluten, riksdagsskrifvelser
m. m., och vi finna benämningen extra statsreglering utgå
från samma uppfattning; och om man rådfrågar 1871 års lagtima
riksdagsbeslut, finner man den sednast bekräftad, der det heter:

Riksdagen

Den 22 April, c, m.

273

liiksdägcn hai-, ‘‘med utöfning af den i Regeringsformens 62 och
^ 85 för\ arad.0 lätt, pröfvat statsverkets behof och dervid intill
dess ny statsreglering vidtager, bestämt hufvudtitlarnes ordinarie anstagsbelopp
och i 2 ^ läses: vid den af oss fastställda statsreglering
nIva j''1 obibehållit den vid den näst föregående stadgade grund i
afseende a, disposition af besparingarne under hufvudtitlarne11. Riksdagen
sjeR tolkar sålunda hvad som bör förstås med statsreglering.

, iad ater mkomsterna angår, sker deras reglering i en särskild
:skritvelse, som af Riksdagen sjelf kallas: dess underdåniga skrifvelse
angående beräkningen af statsverkets inkomster. Vidare är att märka
-att, da fråga uppstått om ordinarie inkomsters förändrade utförande,
har inan i särskild skrifvelse och särskild paragraf i riksdagsbeslutet
angitvit detta förhållande, och det är ej längre än sedan år 1869, som
Riksdagen i en skrifvelse angående förändring i sättet för den ordinarie
rantans och tiondens utgörande, förklarade sig “för sio de/“ ha beslutat,
hvilket visar, att Riksdagen då ej allenast skilt frågan om grunderna
för denna. skatts utgörande från statsregleringen, utan äfven
;ansag den särskildt påkalla Kong]. Maj:ts sanktion. I den skrifvelse,
som vid 1871 års lagtima riksdag afläts såsom det heter
angående beräkningen af statsverkets inkomster, i hvilken skrifvelse,
biand annat, omtalas Itiksdagens beslut med anledning af Kongl
Mapts iörslag om upphörandet af tackjernstionden, omtalar Riksdagen
:att samma skrifvelse ej endast innehåller beräkning af inkomster
.Det heter nemligen: vid behandling af “Eders Kongl. Maj:ts proposition
angående statsverkets _ tillstånd och behof, har i afseende å
beräkningen af statsverkets inkomster för den tid nästa statsregle.
glering omfattar och intill dess ny statsreglering vidtager, äh ■ensom
beträffande andra i sammanhang dermed stående frågor, Riksdagen fattat
beslut,_ hvarom nedan. förmäles”. Af alla dessa omständigheter synes
mig följa, att Riksdagen sjelf liar erkänt såsom statsreglering
-endast statsverkets utgifter .och beräkning af de inkomster, som Konun ^

d® nf Riksdagen prölvade behof och efter den upp rättade

staten anordna.

Men, om ock frågor om de ordinarie inkomsternas upphäfvande eller
■om ändring i sättet för deras utgörande ej uttryckligen omtalas bland de
frågor, som utgöra föremål för gemensam votering, kan ifrågasättas,
huruvida den ej till följd af sitt samband med frågan om inkomsternas
beräkning bör dit hänföras likasom den sistnämnda, hvilken
ej heller finnes uttryckligen undantagen från de frågor, som ej få förlalia.
. Hvad gemensam votering rörande de ordinarie inkomsternas beräkning
angåi, sa ffamgar densamma så oeftergifligen ur föreskrifterna
om Riksdagens pligt att hvarje riksdag bestämma bevillningens
belopp, att detta blefve en omöjlighet, om ej beräkningen af de ordParie,
..1IJk°mst,erna föregått.. Ed frågan om bevillningens belopp
ej far förfalla, kan således ej heller den om ordinarie inkomsternas
beräkning lemnas oafgjord. Helt annat är förhållandet, efter hvad
jag förut visat, med frågan om borttagande, minskning eller ändring
af de ordinarie inkomsterna, om grunderna och sättet för deras utgående;
en sådan fråga kan förfalla, utan att statsregleringen deriRited.
Prot. 1872. 1 Afd. 3 Band. 18

Den 22 April, e. m.

274

genom förhindras. För att gemensam votering skall kunna användas.,
hade uttrycklig föreskrift bort i afseende härå gifvas; så har ej
skett, hvadan ej analogier kunna här åberopas. Behandlingen af
dessa frågor var gifven på grund af frågornas egen natur och behöfde
ej särskilda föreskrifter för handläggningen. Om man betraktar
förhållandena före 1809, så se vi, att bevillningen bestämdes af hvarje
stånd särskildt, utgifterna reglerades af konungen, de ordinarie inkomsterna
utgjordes på grund af gällande lagar, som stiftades af
konungen och Riksdagen gemensamt eller af konungen ensam, såsom
förhållandet var med fyr- och båkafgifter, kontrollstämpelmedel
m. m. Och i afseende å de ordinarie inkomsternas utgörande ansågs
Riksdagen kunna för sin del kunna fatta beslut, derest ej frågan var
af privilegii natur, genom tre stånds pluralitet, och stannade två
stånd mot två, förföll frågan.

Det torde väl få antagas såsom obestridligt, att någon förändring
i denna princip ej inträdt med 1809 års statsskick. 1810 års Riksdagsordning
skulle i sådant fall, likasom den gjort i afseende på
statsutgifter och bevillningar, derom nämnt. Går man igenom de särskilda
ordinarie inkomsterna, finner man jemväl huru böter, revisionsskilling,
vakansafgifter för rotering, fyr- och b åk-, skogs-, jernvägstrafik-
och arrendemedel äro beroende dels på allmän lag och gällande
författningar eller på taxor, som konungen ensam fastställer,,
och slutligen komma vi till grundskatterna, som på grund af 1789
års försäkran till allmogen, voro skyddade emot förhöjning, derest
ej konungen och samtlige stånden i den ordning, som för privilegiers
ändring var stadgadt, dertill gåfvo bifall. Är det möjligt att under
sådana förhållanden, som nu angifna, man kan rimligen antaga, att
förevarande fråga skall undergå ett annat förfarande, än de ofvananförda
slagen af ordinarie inkomster. Skall man hafva rätt att utplocka
vissa af de ordinarie inkomsterna och vissa dem angående
ändringsförslag, t. ex, om grundskatternas minskning, och förklara
dem bli föremål för gemensam votering, då öfriga ordinarie inkomster
ej kunna göras till föremål för sådan behandling. Vill man förfäkta
den i Utskottets betänkande angifna åsigt, måste man visa, att den
låter sig tillämpa på alla slagen af ordinarie inkomster. Då så ej
kan ske, frågas om det är rätt att förutsätta — utan att ett ord
derom finnes i grundlagen — att en mening funnits hos lagstiftaren,
som står i strid mot all praxis och allt hvad Riksdagen hittills skrifvit
i afseende å tolkning af ordet “statsreglering" och leder till sådana
inkonseqvenser, som jag nyss påpekat. Är det tänkbart, att
de lagar och författningar, som grundlagt dessa ordinarie inkomster,
skulle blott derföre, att man behagar ställa dem i ett visst förhållande
till statsregleringen, kunna upphäfvas i annan ordning än de
tillkommit? Är det slutligen tänkbart, att, om lagstiftaren ansett
frågan, huruvida de ordinarie inkomsterna i ett eller annat fäll böra
göras till föremål för votering i förstärkt utskott eller gemensam
votering, han ej uttalat detta likasom han gjort det om bevillningen?
Nej. la gstiftarens tystnad angående förfaringssättet vid afgörandet af
frågor, som röra de ordinarie inkomsternas upphäfvande eller ändring,
angifver att samma förfarande härutinnan bör iakttagas, som

Den 22 April, e. m.

275

vid ändring af den lag. inrättning eller föreskrift, som grundar denna
inkomst. Och det är alltså endast beräkningen af dem, som kan
hänföras under statsregleringen. Till följd häraf finner jag, att man
icke i öfverensstämmelse med gällande grundsatser kan komma ifrån
den asigten, att här bör gälla 63:dje §:ns i Riksdags-ordningens föreskrift,
att, för den händelse Kamrarne stanna i skiljaktiga beslut, är
frågan förfallen.

Man har, då man sökt försvara den åsigten, att föreliggande
ärende borde utgöra föremål för gemensam votering, sammanväft dermed
frågan om konungens veto till Riksdagens beslut om minskning eller
ändring af de ordinarie inkomsterna, och resonnerat så: att, om konungen
har rätt att bestämma öfver dem, skall det vara en fråga som
förfaller, men om konungen ej har denna rätt, skall frågan vara föremål
för gemensam votering. Men för ett sådant resonnement söker
man förgäfves stöd i grundlagen, och på detta sätt skulle icke ens
statsregleringen vara föremål för gemensam votering, emedan verkställandet
af hvarje statsutgift bestämmes af Konungen, ty på honom
är det beroende att använda medlen, på Riksdagen åter att bevilja
dem. Och man har särskildt såsom grund för ett dylikt resonnement
citerat en af mig utgifven afhandling. Jag har i densamma ej berört
frågan om de gamla ståndens rätt sins emellan i fråga om sättet för
afgörande af frågor om grundskatterna. Jag har blott framlagt och
kritiserat de båda åsigter, som framträdt, och visat att grundlagens
föreskrifter ej gåfvo något oomtvistbart stöd för Konungens rätt,
denna fråga kunde ses från två sidor, men jag har dock efter redogörelsen
för den bestämda praxis som härutinnan gjort sig gällande,
å pag. 79 i min år 1855 utgifna axhandling om svenska folkets
beskattningsrätt, hvilket man ej citerat, yttrat: “Ständernas rätt i
“afseende på de ordinarie inkomsterna inskränker sig således till att
“hos regeringen hemställa om dess bifall till de förändringar deri.
“hvarom Ständerna sins emellan öfverenskomma samt att uppskatta
“det belopp, hvartill dessa inkomster anses böra uppgå". Vidare är
att i afseende å denna fråga bemärka, att den Riksdag, som mer än
någon annan sökt häfda Riksdagens sjelfständighet i afseende å beskattningsrätten,
_ nemligen 1840 års Riksdag, och hvilken afskaffade
3 å 4 ordinarie inkomsttitlar, dock i afseende å alla dessa hemställde
om Kongl. Maj:ts sanktion å sitt beslut, hvilken förutsättning af sanktion
äfven, efter hvad jag förr anmärkt, framträder i 1869 års riksdagsbeslut
om ordinarie räntan.

Till det, jag nu anfört, vill jag blott lägga några ord om denna
frågas politiska betydelse. Hvad det här föreliggande betänkandet
beträffar, omhan diar det en fråga, som i sig sjelf har föga praktisk
vigt, men dess afgörande har så mycket större betydelse, betraktadt
såsom prejudikat. Man må vara huru ifrig förkämpe som helst för
den åsigten, att prejudikat ej binda vid efterkommande rättsfalls afgörande,
så kan man dock ej förneka deras betydelse för den konstitutionela
utvecklingen. Det är klart, att, då man skapar ett sådant
för undanrödjandet af någon tvetydighet i grundlagen, man måste
gå tillväga med den ytterligaste omtanke och samvetsgrannhet. Man
talar mycket om det parlamentariska styrelsesättet, såsom målet för

276

Den 22 April, e. m.

vår politiska utveckling; vill man saken, bör man ock erkänna de
grundsatser, af hvilkas upprätthållande dess lyckliggörande förmåga
betingas. Grå vi då till det engelska folket, för att derom hemta
upplysningar, finna vi, att intet folk har mera aktning för lag, men
intet folk gifver heller ett högre erkännande just åt den i prejudikatet
utvecklade rättsgrundsatsen. Och man kan vid läsandet af
Macaulays historia icke annat än beundra clen omsorg, _ med hvilken
man under revolutionen sökte finna ett prejudikat för sin rätt att afsätta
Jakob II.

För Första Kammaren har denna fråga en särskild betydelse,
här gäller ej så mycket mantalspenningarne och en gemensam votering,
utan frågan gäller att ändra maktställningen mellan Kamrarne,
att undergräfva den grundsats, som genomgår nu gällande
Riksdagsordning, nemligen, att båda Kamrarne skola vara fullt
likställda, och att blott i vissa bestämda undantagsfall hvardera
Kammarens beslut underkastas afgörande genom gemensam votering.

Jag har kanske allt för länge uppehållit Kammaren, men jag
anser det hafva varit min skyldighet att angifva min uppfattning i
denna fråga.

Herr Storckenfeldt: Grefve Posse torde icke få så lätt att i
denna strid få sekundanter, åtminstone till det antal, som. på frågans
afgörande skulle kunna inverka, men en skall han dock icke sakna,
ty jag förklarar mig med honom stå och falla i denna sak. Med honom
hänvisar jag till 57 § Regeringsformen, som i motsats till alia
dessa tvetydiga paragrafer, som man här citerat, efter mitt begrepp
sprider tillräckligt ljus i denna fråga för dem, som vilja se. Het är
för att häfda svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, som
jag yttrat dessa ord, och ingalunda för att bidraga till borttagande
af mantalspenningarne, hvilket förslag jag för min del icke biträder.
Jag skiljer mig dock från Grefve Posse derutinnan, att jag, i konseqvens
med hans och min uppfattning af Riksdagens rätt, påyrkar bifall
till den af Stats-Utskottet uppsatta voteringspropositionen.

Grefve af Ugglas: Hå jag temligen vidlyftigt i min reservation
angifvit de skäl, på hvilka jag stöder min åsigt, att enligt grundlagens
mening Kongl. Maj:ts rätt att jemte Riksdagen besluta öfver de
ordinarie inkomsterna är obestridlig, och att Riksdagen således icke
kan i en sådan fråga afgöra genom en votering, som förutsätter dess
ensamma beslutande rätt, så vill jag icke nu yttra många ord i frågan.
Här hafva dock yttranden blifvit fällda, som göra, att jag ber
att få tillägga något till mitt föregående uttalande.

Hvad som talas om § 57, vill jag nu icke bemöta, enär jag derom
särskildt yttrat mig, men jag ber att få fästa de Herrars uppmärksamhet,
som åberopat densamma, på att det icke finnes någon, som
vill påstå, att ej beskattningsrätten skall ligga ensamt hos Riksdagen,
men jag ber dem ock betänka, att ett är att beskatta, ett annat att
upphäfva en skatt, som redan finnes.

Med afseende på en annan sak vill jag göra ett medgifvande.
Jag erkänner nemligen villigt, att det finnes en lucka i § 65 Riks -

Den 22 April. e. in.

277

dags-ordningen, och att man således, utöfver hvad denna paragraf
mnehåller, ovilkorligen hänvisas till andra stadganden i och för beslut
i vissa frågor, hvilka, såsom Herr Rydin nyss sade, måste för
viss tid af Riksdagen afgöras. Jag har också i min reservation hufvudsakligen
stödt mig på Regeringsformens föreskrifter. Uti § 69
Regeringsformen talas om statens reglerande. Hvad menas då med
statens reglerande? Jo, detta förklaras genom de ord, som stå straxt
derefter: “eller bevillningens derefter lämpade hela belopp". För att
nu kunna bestämma det belopp, till hviiket bevillningen skall uppgå,
så fordras icke blott, att statsutgifterna äro fastställda, utan äfven
att beräkning öfver statsverkets ordinarie inkomster är uppgjord, till
följd hvaraf den statsbristsumma uppstår, hvilken med bevillningar
skall fyllas. Skulle i afseende på den beräkning af inkomsterna,
hvilken Kongl. Maj:t enligt § 59 Regeringsformen vid hvarje riksmöte
underställer Riksdagen, olika meningar mellan Kamrarne uppstå,
måste, för att kunna bestämma den statsbristsumma, hvarefter_ hela
bevillning ens belopp skall af Riksdagen fastställas, frågan ovilkorligen,
om den icke kan på annat sätt afgöras, genom samfäld votering slitas.
Men derföre, att hvad § 69 stadgar i afseende på statens reglerande
äfven måste tillämpas i afseende på beräkningen af statsverkets
inkomster, och frågan derom, i fall Kamrarne icke_ kunna åsämjas,
således afgöras genom gemensam votering, så följe;'' dock icke
deraf, att man får utsträcka detta begrepp till grunderna för sjelfva
beskattningen. Här möta vi nemligen, hvad Herr Rydin påpekade, att
den förra frågan ovilkorligen måste i och för statsregleringen afgöras,
då man deremot i afseende på den sednare kan besluta bibehållande
eller förändring, utan att något hinder derigenom uppstår
för statsregleringens ordnande, ty om en fråga rörande beskattningens
grunder förkastas, så qvarstår i alla fall en statsbristsumma,_ som
skall genom bevillningar fyllas. Dertill kommer att, om jag vill se
till. huruvida en dylik tolkning af grundlagens bestämmelse skulle
kunna tillämpas på sj elfva grunderna för bevillningen, så måste jag
ock se till, huruvida det är möjligt att med en sådan tolkning sammanställa
Regeringsformens öfriga paragrafer, och dervid möter jag
dels i 59 och dels i 02, 64 och 109 ?§ föreskrifter, som omöjligen dermed
kunna stå tillsamman. Jag vill äfven fråga eder, mine^ Herrar,
huruvida det icke vore antagligt att. i fall man vid 1809 års riksdag
verkligen hade menat, att Riksdagen ensam skulle kunna besluta
öfver de ordinarie inkomsterna, man i 59 j Regeringsformen insatt,
i stället för orden, som nu sta der: “Konungen late för Riksdagen
framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten
kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra", att Konungen
skall framställa “förslag rörande sättet att såväl genom ordinarie inkomster
som genom bevillningar“ fylla statens behof. Att en sådan
mening icke var rådande vid denna riksdag, synes äfven deraf, att
den begärde Kongl. Maj:ts sanktion på en förändring uti en ordinarie
inkomsttitel, som af Ständerna blifvit besluten.

Sn talare, Grefve Posse, har velat uppställa den satsen i afseende
på Kongl. Maj:ts rätt att om de ordinarie statsinkomsterna besluta,
att det i grundlagen funnes särskilda undantag, enligt hvilka

273

Den 22 April, e. ni.

denna rätt vore honom tillförsäkrad, nren att, der icke något uttryckligt
stadgande derom funnes, måste Riksdagens uteslutande afgöranderätt
qvarstå oförkränkt. Han nämnde i detta afseende 80 § Regeringsformen,
men han kunde äfven hafva nämnt den 77 §, som talar
om en särskild del af de ordinarie inkomsterna. Het hade dock varit
bäst, om han gått till 73 §, som innehåller en generel regel i detta
afseende, ty der står, att “inga nya pålagor, utskrifningar af manskap
eller penningar och varor må hädanefter utan Riksdagens fria
vilja och samtycke, i den ordning förut nämndt är, påbjudas, uppbäras
eller fordras". Jag frågar den värde talaren, om han tror, att
grundlagens stiftare skulle hafva inlagt detta ord “nya pålagor", i fall
han velat förmena Kongl. Maj:t rätt att utkräfva de gamla pålagor,
som förut funnos, eller huruvida den ärade talaren tror, att, i fall
Riksdagen beslöte upphäfvande! af alla ordinarie inkomster, och Kongl.
Maj:t lika fullt utkräfde dem, han icke i följd af detta grundlagens
bud skulle hafva fullkomlig rättighet att så förfara. Den ärade talaren
nämnde också, att lian icke ville, att man vid tolkningen af den
nya grundlag vi nu ega skulle återgå till den gamlas anda. Jag får
dervid fästa hans uppmärksamhet på att, enligt hvad jag kunnat finna,
representationsförändringen af år 1866 icke afsåg att göra någon förändring
i afseende på konungamaktens ställning till Riksdagen. Att
det emellertid kan ligga åtskilligt uti andan af den nya representationsformen,
som sträfvar till en sådan förändring, erkänner jag, liksom
jag ock medgifver, att en förändring i detta afseende allt mer
och mer under tidernas lopp kommer att frambringas, men just derföre
att riktningen är sådan, så vill jag icke för min del medverka
till att undanrycka Kongl. Maj:t den makt, som han enligt grundlagen
eger. Riksdagen är stark nog, derföre böra vi vara rädda om
konungamakten.

Jag yrkar afslag på Stats-Utskottets förslag.

Herr Faxe: Då jag begärde ordet, var det egentligen för att
bemöta de af Grefve Posse framställda satser, men då dessa redan
blifvit af den föregående talaren fullständigt vederlagda, så vill jag
endast i korthet yttra några ord rörande förevarande fråga.

För min del finner jag det beslut, som är inlagd! uti Stats-Utskottets
förslag till nej-proposition, vara lika grundlagsstridig! som
sjelfva förslaget att votera uti denna fråga. När jag läser 57 § Regeringsformen.
och vill tolka den efter dess ordalydelse, såsom det
är min skyldighet, så kan jag icke finna annat än, att ordet “beskatta“
betyder att pålägga skatt och icke kan innefatta någon fråga om att
borttaga skatter. Alldeles i motsats till talaren från Skaraborgs län,
som ansåg, att det tillägg i denna paragraf rörande menighetens beskattning,
som infördes när den nya Riksdags-ordningen antogs,
innefattar en förklaring, att Kongl. Maj:ts bifall icke skulle erfordras
för den del af beskattningen, som består uti att borttaga skatter,
enär uti detta särskilda fall Konungens bifall särskildt är föreskrifvet,
anser jag, att just den omständigheten, att der förekommer samma
uttryck “beskatta", tydligen förklarar stadgandet i föregående
moment, emedan Konungens bifall aldrig erfordras för kommunerna

Don 22 April, e. m.

279

att taga bort en skatt, utan endast i viss fall då frågan är om att
pålägga en sådan. Detta ord förekommer således i en fullkomligt
.adeqvat betydelse uti paragrafens båda momenter.

Vidare vill jag erinra om, att, då Kongl. Maj:t vid. hvarje riksdag
skall uppvisa statsverkets behof, inkomster och utgifter och uppgöra
förslag rörande beviilningen, så torde redan deraf följa, att det
endast är utgifternas och bevillningarnes belopp, som Riksdagen har
att bestämma. Går man deremot längre och säger, att Riksdagen
kan taga bort äfven de ordinarie inkomsterna, så vill jag fråga, huru
det skall gå med föreskriften i 64 § Regeringsformen, som säger:
“Så väl rikets ordinarie statsmedel och inkomster som hvad, på sätt
omförmäldt är, under namn af extra ordinarie utlagor eller bevillningar
till statsverket af Riksdagen anslås vare under konungens
disposition". Om Riksdagen kunde godtyckligt taga bort alla ordinarie
inkomster, hvartill tjenade väl då denna paragraf? Enligt min
tanke hade grundlagens stiftare aldrig föreställt sig, att de ordinarie
inkomsterna skulle komma att borttagas,, ty de kunde ieke förutse,
att tullmedlen och bvänvinsbränningsafgiften skulle uppgå till så
höga belopp som de för närvarande utgöra, utan antogo sannolikt,
att de ordinarie inkomsterna alltid skulle blifva behöfliga och den
särskilta beviilningen derutöfver blifva erforderlig.

En föregående talare har redan hänvisat till 109 § Regeringsformen,
som säger: “Der så oförmodadt skulle hända, att riksdag,
när den afslutas, icke hade staten reglerat eller någon ny bevillning
till bestämdt belopp sig åtagit, fortfare den förra statsreg!eringen och
beviilningen intill nästa riksdag". Deraf synes åtminstone för mig
tydligt framgå, att det icke är något annat än statsutgifterna och
beviilningen, hvarmed Riksdagen har att befatta sig. Jag bestrider
dock icke, att Riksdagens Kamrar kunna öfverenskomma om att till
Kongl. Maj:t göra hemställan om borttagande af en så kallad ordinarie
inkomst;" så har skett förut och så kommer troligen äfven att
■ske hädanefter.

Samme ärade talare, mot hvilken jag förut vändt mig, anförde
såsom skäl för förslaget om gemensam votering i denna fråga, att
•stadgandena uti Regeringsformen borde ega ett visst företräde framför
dem uti Riksdags-ordningen. Jag vill visserligen icke för min del
tvista om, hvilken af dessa lagar skall anses såsom den förnämsta,
men om någon otydlighet förefinnes uti 59 § Regeringsformen, så har
jag lärt, att. vid sådant förhållande, eller om en lag är mindre tydlig,
men en annan finnes derjemte, från hvilken man kan sluta till,
huru den första bör förstås, så. skall man, om man verkligen vill följa
en klok lagtolkning, begagna sig af de hänvisningar, som den sednare
innehåller.

Jag slutar nu mitt anförande med att tillkännagifva min åsigt,
.att enligt 65 § Riksdags-ordningen får icke denna gemensamma votering
ske, och derföre får jag anhålla om framställande, af den proposition,
att Kammaren behagade, med ogillande af den. i första punkten
af detta betänkande framställda voteringsproposition, lagga samma
betänkande till handlingarne.

280

Den 22 April, c. ja.

Herr von .Kock: Jag skulle icke kafva begärt ordet, om jag’
icke befunne mig i den ställning, att jag tillhör en mycket liten minoritet,
som vill votera bort mantalspenningarne, och om det icke vore
just derföre som jag ansåg såsom min pligt att med några få ord;
tillkännagifva min åsigt i frågan. Det ämne, som här blifvit afhandladt,
rör sättet, huru Riksdagen skall fatta sitt beslut uti föreva--ranue ämne, men icke den fråga, som också blifvit vidrörd, huruvida^
ordinarie skatter kunna af Riksdagen borttagas utan Konungens bifall.
Jag förbigår således helt och hållet detta sednare och fäster
mig endast vid frågans förra del. Efter den utredning, som blifvitverkställd
af föregående talare, vill jag i detta afseende endast yttra,
att jag, vid jemförelse mellan stadgandena i Riksdagsordningen och.
Regeringsformen, för min del anser det alldeles klart och otvetydigt,
att den föreslagna voteringen enligt grundlagens bud icke får ega.
rum. Jag skulle väl icke behöft yttra detta, då bevisningen för
denna åsigt här blifvit förd på ett segrande sätt, men jag har gjort
det derföre, att jag vill gå längre än den förste talaren, som väl
icke .yttrade, att han för sin del vore osäker om tolkningen, men sade
sig af aktning för andras öfvertygelse vilja medgifva, att det kunde
anses otydligt hvad som i grundlagen förstås med statsreglering..
•Jag deremot vill saga att, äfven om jag skulle medgifva, att en otydlighet
uti detta afseende förefinnes, hvilket jag dock icke gör, så
skulle jag det oaktadt icke bifalla denna voteringsproposition, emedan
af begreppet tvåkammarsystem följer, att båda Kamrarne '' skola
votera hvar för sig. Det är endast i sådana fall, då ett beslut nödvändigt
måste fattas, såsom då det är fråga om föreskrifter för Riksbankens
eller Riksgälds-kontorets styrelse och förvaltning eller stadganden
angående kronans egendomar, öfver hvilka Riksdagen ensam,
besluter, som ett undantag är medgifvet från den allmänna regeln,
att Kamrarne skola votera hvar för sig, hvilket undantag betingas
deraf, att representationen i sådana fåll kan sägas öfvergå till eu
Kammare. Att detta dock endast och allenast får vara ett undantag,
följer naturligtvis deraf, att representationen är grundad på tvåkammarsystemet.
.1 enlighet med livad jag nu yttrat, anser jag det
otvifvelaktigt, att gemensam votering i denna fråga icke får ega rum,
hvarföre jag. instämmer uti yrkandet om afslag å den derför framställda
voteringspropositionen.

Grefve Hamilton, Henning: Herr vice Talmannen nämnde i,
sitt yttrande, att samtlige ledamöter af Talmanskonferensen hade
varit af den åsigt, att i denna fråga gemensam votering icke borde
ega rum, och undantog derifrån endast tvänne ledamöter ifrån Andra
Kammaren, hvilka icke delat denna åsigt. Den dag, då denna fråga
förevar inom Talmanskonferensen, var jag nödgad att derifrån aflägsna
mig, och anser mig derföre böra säga, att jag instämmer i
det slut, hvartill konferensens öfrige ledamöter från denna Kammare
kommit. I afseende å motiveringen af min mening kan jag vara helt
kort, isynnerhet efter de uttömmande yttranden, som här blifvit afgift-
Jag utgår från en kypothes, som om den också kan synas
vågad, dock är nödvändig, nemligen att stiftarne af grundlagen vetat

Den 22 April. e. m.

281''

hvad de ville, samt att de trott sig uttrycka sin mening så tydligt,
att tvetydighet icke skulle kunna ega rum. Om jag emellertid anser,
att ordalagen i detta fall icke är väl valda, så är det min skyldighet
att tillse, huruvida icke genom någon tolkning samstämmighet
mellan de till utseendet stridiga paragraferna kan uppstå. En sådan
samstämmighet mellan stridiga föreskrifter uti Riksdags-ordningen
och Regeringsformen kan ernås, om man låter Regeringsformen tolkas
och få sin förklaring af Riksdags-ordningen. och jag anser mig så
mycket mera berättigad att göra en sådan tolkning, som deri öfverensstämmer
med den praxis, som varit följd ända från grundlagarnes
stiftande, samt med de yttranden, som Riksdagen sjelf afgifvit,
och hvilka kunna tjena till förklaring öfver Riksdagens egen uppfattning
af grundlagen i denna del. Jag instämmer på grund häraf
uti anhållan om framställande af den proposition, hvilken Herr Faxe
föreslagit.

Grefve Mörner, Oscar: Erfarenheten har nogsamt visat, att
det är svårt, ja nästan omöjligt att skrifva en lag så, att icke stridiga
meningar om dess rätta förstånd kunna uppkomma. Att sådant
kan inträffa äfven i fråga om grundlagar, är beklagligt, men det
tillhör de ofullkomligheter i det menskliga arbetet, som vidlåda äfven
sådana verk. Då förhållandet emellertid är sådant, så torde man
vara nödgad att något fästa sig vid hvad i liknande frågor förut egt
rum, och om man då finner, att sådana tvistigheter förut varit afhandlade,
så borde de åsigter, som dervid blifvit uttalade, väl få
gälla såsom förklaring af grundlagen, isynnerhet då de förekommit
icke en utan flera gånger. Den fråga, som här afhandlas, är den,,
huruvida Riksdagen egen makt att borttaga ordinarie statsinkomster
utan Kongl. Maj:ts samtycke och bifall. Då man nu inhemtar, att
denna fråga varit före redan vid 1829 och 1834 årens riksdagar, då
Talmannen vägrat proposition på i sådant afseende framställda förslag,
samt Konstitutions-Utskottet''gillade denna propositions-vägran,
hvarföre frågan således förföll, så borde man kunna anse, att en
praxis utbildat sig, som äfven nu borde vara gällande. Genom den
nya Riksdags-ordningen hafva visserligen icke några sådana nya förhållanden
inträdt, hvarigenom eu annan tolkning af grundlagen, än
den som förut egt rum, kan anses berättigad, ocli derföre anhåller
äfven jag att få instämma i det af Herr Faxe framställda yrkandet..

Herr Montgomery-Cederhielin: Efter den fullständiga utredning,
som denna fråga erhållit både i skrift, genom de afgifna
reservationerna, och uti tal under den diskussion, som här blifvit
förd, anser jag mig endast behöfva förklara, att jag vid behandlingen
af denna fråga inom Stats-Utskottet trodde mig bör följa den ledning,
som Riksdags-ordningen angifver, och att jag i nämnda grundlags
63:dje och 6o:te paragrafer funnit tillräckligt talande skäl att inom.
Utskottet yrka afslag på voteringspropositionen, hvilket yrkande jag
äfven nu ber att inför Kammaren få framställa.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Gref -

282

Den 22 April, c. m.

ven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden, nemligen
l:o att den föreslagna voteringspropositionen måtte af Kammaren
godkännas; 2:o att Kammaren, med ogillande af voteringspropositionen,
skulle lägga punkten till handlingarne; samt 3:o att voteringspropositionen
skulle af Kammaren afslås, yttrade Herr (Trefven och
Talmannen: “Jemlikt 63 § Riksdags-ordningen, jemförd med 69 §
Regeringsformen och 65 § Riksdags-ordningen, anser jag frågan om
mantalspenningarnes afskaffande hafva förfallit till följd af Kamrarnes
skiljaktiga beslut; och förklarar jag mig derföre förhindrad att
framställa proposition på godkännande af Stats-Utskottets ifrågavarande
förslag till voteringsproposition14.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
derå, att Kammaren, med ogillande af voteringspropositionen,
skulle lägga punkten till handlingarne, hvarvid svarades många ja
jemte några nej. och sedermera proposition på afslag å voteringspropositionen,
då svaren utföllo med talrika ja jemte några nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

2:dra punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Föredrogos ånyo och bifollos Stats-Utskottets den 17 och 19
dennes bordlagda memorial:

N:o 58, rörande Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jern vägsanläggningar, som utan bidrag af allmänna
medel utföras; och

N:o 59, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
krediti vsummor.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 17 och 19 dennes bordlagda
utlåtande N:o 69, angående väckta motioner om anslag till
folkhögskolor.

Friherre Stjernblad: Då man läser detta Stats-Utskottets betänkande,
så undgår troligen ingen att bemärka den förvånande omständigheten,
att här äro 22 af Utskottets ledamöter antecknade såsom
reservanter, och att beslutet således tillkommit med stöd af 2:ne
röster, men i sjelfva verket har detta skett på endast en ledamots
yrkande. Af den reservation, som Första Kammarens ledamöter afgifvit,
framgår emellertid, att härmed så tillgått, att inom Utskottet
egentligen funnos två meningar, som voro rådande, och hvaraf den, som
i den första reservationen är antecknad, delades af 11 bland Första Kam -

Deri 22 April, e. m.

288

marens ledamöter. När sedermera den mening, som omfattades af Andra
Kammarens ledamöter, blef antagen till ja-proposition, så undertryckte
majoriteten vår önskan att få till kontraproposition antagen det förslag,
som innehålles i vår reservation. Då så skedde, måste till följd
deraf äfven Första Kammarens ledamöter, som icke kunde biträda
den åsigt, som omfattades af Andra Kammarens ledamöter, rösta nej,
och då nej-propositionen vid omröstningen segrade, så är således förslaget
tillkommet på en enda persons yrkande. Om man emellertid
ser på motiverna, så framgår deraf, att icke heller han är alldeles
obenägen att understödja dessa folkhögskolor. Hvad han enligt min
tanke mest varit rädd för är, såsom vi finna af motiveringen, att
.genom på förhand tillförsäkrad rätt till statsbidrag man skulle kunna
framkalla sådana skolor, om hvilkas ändamålsenlighet man omöjligen
kunde bilda sig något omdöme, innan de någon tid varit uti verksamhet.
Denna åsigt delades till fullo af de tio reservanterne och
var äfven en orsak, hvarföre vi måste motsätta oss det andra förslaget,
uti hvilket är uttryckt, att för ifrågavarande ändamål borde på
ordinarie stat uppföras ett reservationsanslag, hvars användande så
godt som ensamt skulle bero på förord af landstingen eller deras deputerade.
I motsats härtill ansågo vi, att man för att förhindra sådana
oberättigade anspråk borde ställa ett mindre fixt belopp till
Kongl. Maj:ts disposition; och att den ende ledamoten, hvars åsigt
finnes uttryckt i sjelfva betänkffcidet, icke heller under alla förhållanden
ville motsätta sig understöd till dylika skolor, ser man också
af motiveringen, der det på ett annat ställe heter: “Skulle åter en
folkhögskola, som under någon tids fortsatt verksamhet visat sig
lemna tillfredsställande resultat, finnas för en ändamålsenlig utveckling
eller fortfarande existens i behof af bidrag från det allmännas
sida, lära icke statsmakterna undandraga sig att anvisa understöd1'',
hvarom dock för hvarje fäll särskild framställning ''borde göras. De
öfrige ledamöterne af denna Kammare ansågo deremot hvarken detta
så lämpligt, ej heller saken vara af så stor betydelse, att Kongl.
Maj:t borde för hvarje gång framlägga förslag till Riksdagen. Att
deremot besvara en framställning af denna art med ett bleklagdt nej,
torde icke heller vara alldeles lämpligt, ty har behofvet inom en ort
af en dylik högre bildningsanstalt gjort sig gällande, och har detta
behof tagit sitt uttryck i den form, att man gjort till och med ganska
stora uppoffringar för att få en dylik skola till stånd, så tror
jag, att detta är en ganska glädjande företeelse, som staten ingalunda
bör försumma att understödja. Lika nyttigt, som detta understöd
i sådant fäll måste vara, lika skadligt är det deremot att
framkalla dylika skolor, då de hvarken hafva stöd i sjelfva behofvet eller
i. folkmedvetandet. I förra fallet är nemligen en dylik skola att
likna vid en ung planta, som sättes ned i en fruktbar jordmån, och
som icke behöfver något annat än ett stöd, för att den skall springa
upp till ett högt träd med härliga frukter, då den deremot i sednare
fallet kan förliknas vid en dvergväxt, som genom konstlade åtgärder
framkallas till ett tynande lif. Alldeles utan vilkor hafva dock icke
reservanterne ansett, att dylika anslag skulle beviljas, utan de hafva

284

Den 22 April, e. m

framställt förslag om, att sådant skulle göras beroende af, huruvida
kommunen eller enskilde ville till anstalten bidraga.

Af de skäl, som jag nu anfört, och då jag för min del varit
i tillfälle att se verkligt goda resultat af folkhögskolornas verksamhet,
och då det dessutom är kändt, att dylika skolor uti våra grannländer
hafva burit goda frukter och äfven der njuta understöd af
staten, så vågar jag nu hos Herr Talmannnen anhålla om proposition
på bifall till det förslag, som innehålles uti den af Friherre
Funek med flere framställda reservation.

Herr Widén: I likhet med den föregående talaren anser äfven:
jag, att högskolefrågan är af största vigt. Då folkhögskolan har
till uppgift att sprida bildning biand folket, har den icke allenast
betydelse i allmänt humanistiskt afseende, utan äfven i borgerligt,
helst i ett samhälle sådant som vårt, der det demokratiska elementet
fått sig tilldeladt så stor betydelse. Det är af vigt i ett sådant
samhälle, att bildningen sprides till det stora flertalet af samhällets
medlemmar, att man må ega någon garanti för att den frihet ock
makt, som blifvit den stora allmänheten lemnad, blifver rätt nyttjad.
I likhet med alla våra öfriga anstalter, som äro inrättade för att
verka till samhällsmedlemmarnes bildning, torde väl folkhögskolorna,
också böra understödjas med statsmedel. Men en omständighet eller
betänklighet möter likväl i det afseende, nemligen att den bildningsanstalt,
som här är i fråga, är en mycket obestämd företeelse. Skall
staten understödja en bildningsanstalt, bör den dock först och främst
veta något så när, huru den är beskaffad. Här åter finner man af
Utskottets utredning att ifrågavarande anstalter äro någonting mycket
obestämdt. Folkhögskolan skall räknas till foikbiidningsanstalterna,
men den får ej anses som en ny folkskola och ej heller som
en af våra förefintliga högre folkskolor; den skall vara något annat..
Den skall vara något förnämligare än de nyssnämnda anstalterna..
De särskilda kännetecken på folkhögskoleanstalten, som nemligen,
kunna uppletas, har Utskottet sökt plocka tillsammans, då det i sitt
betänkande säger, att den är afsedd att utbilda unge män af landtbrukareklassen
till insigtsfulla medborgare, att den der använda lärometoden
är friare än vid skolor, afsedda för barns undervisning, och
att dervid mundtliga föredrag och samtal föredragits framför inlärandet
af bestämda kurser. Oaktadt detta har Utskottet slutat
med att säga, det en sådan skolas värde är helt och hållet beroendeaf
lärarens personlighet. Härigenom har man sagt, att denna anstalt
helt och hållet beror på personligt tycke, låt vara att detta
tycke har akademisk bildning. Det är vidare antydt, att denna anstalt
hvilar på en fullt frivillig grund. Med hänsyn till denna obestämdhet
uti ifrågavarande anstalters organisation i och för sig och
i deras förhållande till våra öfriga folkbildningsinrättningar kunde
man vara frestad att, såsom Utskottet föreslagit, se tiden an
och vänta till dess man fått se hvad de verkligen vilja blifva, och
man kunde vara det så mycket mer, som de, för att döma af namnet,
närmast liknande anstalterna, de s. k. högre folkskolorna, ej ännu
visat sig bära de deraf påräknade frukterna. Dessa anstalter hafva

Den 22 April, e. m

285

icke ens kunnat hålla sig inom den riktning författningarne för dem
utstakat, utan till det mesta förlupit sig in på elementarläroverkens
-område. Det, som man med dem afsett, åstadkommandet af en grundligare
och högre folkbildning för jordbruk och näringar — utan all förvirring
in på elementarläroverkens område och deras embetsmannabildning
— har ej vunnits och detta till ej ringa del derföre, att hos
folket hittills icke funnits något lifligare behof af den bildning, som
det på rent fosterländsk grund kunnat bekomma. Jag antager likväl
här att ett sådant behof nu vaknat till lif och att folkhögskolornas
verksamhet deraf påkallats. Vidare är det sagdt, att folkhögskoleinrättningen
icke skulle kunna existera längre, utan försvinna från bildningsanstalternas
antal, derest icke staten träder emellan med något
bidrag till deras underhåll. För min del anser jag, att det ej vore
rätt försvarligt kandladt med en företeelse så beskaffad som den
ifrågavarande, om man ej sökte hjelpa den så pass länge, att man
får se om den blir nyttig och kan realisera sitt höga och vackra
Ändamål. Jag är derföre, i enlighet med hvad reservanterne från
denna Kammare föreslagit, villig att med min röst bidraga till att
denna inrättning erhåller understöd af statsmedel. Jag fäster mig
särskild! vid Utskottsledamöternas från denna Kammare reservation,
emedan de bestämt åtskilliga vilkor för statsbidragens lemnande,
särskild! det att folkhögskolorna skulle komma att stå under
Kongl. Maj:ts tillsyn, hvilket förhållande reservanterne från Andra
Kammaren ej hafva velat påkalla. Detta är dock, efter min tanke,
första vilkoret, för att ett bidrag från statens sida skall kunna beviljas,
att nemligen denna anstalt ej undandrages rikets högsta myndighetskontroll,
utan att en verksam inspektion från detta håll kan
utöfvas. Jag hade derföre äfven önskat att, utöfver hvad reservanterna
föreslagit om årsberättelsers afgifvande till Kongl. Maj:t, ännu
några ytterligare vilkor blifvit fordrade för bekommandet af statens
uuderstödsmedel.

Allt hittills har man ansett att de läroanstalter, Indika skola
-erhålla statsbidrag, måste hafva en bestämd läroplan, och jag anser
att detta äfven bort föreskrifvas såsom vilkor för folkhögskolorna, för
att komma i åtnjutande af statsbidrag. Deruti hade bland annat någon
särskild bestämmelse kunnat intagas, rörande måttet af de insigter,
.som skolat fordras af de elever, som intagas till åtnjutande af folkhögskolans
undervisning, ty det är ett oeftergiflig! vilkor för läraren, som
vill drifva sin sak med framgång, att han vet hvar han har att börja
och att han efter elevers ståndpunkt kan få lämpa sitt framställningssätt.
Läroplanen borde naturligtvis också innehålla hvilka
ämnen, som skulle vid läroanstalten förekomma. Vidare synes det
mig nödvändigt, att någon kontroll öfver dessa anstalter från statens
sida utöfvas, och att följaktligen några pröfningar, eller hvad man
kallar examina, der hållas. Det kan tänkas, att i annat fäll, helst då
undervisningen är så beroende af lärarens personlighet som här,
denna lätt kunde taga en mindre helsobringande riktning.

Jag vill dock nu, såsom jag nämnt, instämma med reservanterne
från Första Kammaren i deras förslag, men hemställer derjemte till
vederbörandes framtida beaktande min mening, att icke allenast de

286

Den 22 April, e. m

vilkor, som här föreslagits för åtnjutande af statsbidrag, böra föreskrifvas,
utan äfven, att en läroplan må framställas till Kongl. Majitsnådiga
fastställelse från de län, som vilja erhålla understöd för sina
anstalter, samt slutligen att erforderliga pröfningar af undervisningens
resultater böra komma att ega rum, för det ändamål jag ofvan
antydt.

Herr Ekman, Carl: Den talare, som först hade ordet i denna
fråga, har redan omnämnt, huru det föreliggande betänkandet tillkommit.
Det är temligen lätt för Kammarens ledamöter, då de läsa
namnen på de ledamöter af Stats-Utskottet, hvilka antecknat sig såsom
reservanter, att se, hvilken ledamot från denna Kammare det
var, hvars åsigt inom Utskottet segrade. Det var den åsigt jag
kämpade för, som lyckades genom den förseglade sedeln blifva gällande
i Utskottets hemställan. Om det än för ett ögonblick kan
kännas tillfredsställande att få sin mening i ett utskottsbetänkande
fram till Riksdagens behandling, förminskas likväl det angenäma
väsendtligen derigenom, att man finner sig stå skiljd från dem, med
hvilka man i allmänhet delar samma åsigter, och ställningen blir
ännu obehagligare, då man får uppbära förebråelser, sådana som dem:
jag redan fått höra från den förste talaren, då han yttrade, att Utskottets
betänkande ej vittnade om något tillmötesgående.

Opinionen har i denna fråga, så inom som utom Riksdagen, blifvit
under den sista tiden ganska mycket bearbetad, för att understöd
skall lemnas folkhögskolorna, och utan tvifvel är det mycket
angenämare att lemna sin röst dertill, än att motsätta sig den allmänna
opinionen, helst då man får se sådana uttryck, som af en
utanför Riksdagen stående författare nyligen användts, att de personer,
som motsätta sig understöds lemnande, äro att betrakta antingen
såsom folkhögskolornas djupaste fiender, eller såsom dess mest
svärmiske vänner. Hvad det första beträffar, vågar jag till följd
af mina åtgärder i folkskolefrågan vara försäkrad att icke betraktas
såsom en fiende, men det är ej mycket bättre att betraktas såsom
en svärmare. Ehuru jag står temligen ensam, vill jag dock söka
försvara mig och bjuda skäl för min mening.

Efter min tanke är det enda praktiskt kloka man kan göra i
denna fråga, att icke gå till mötes den mening, som nu söker göra
sig gällande, att från statens sida någon uppmuntran skall lemnas
skolor af den beskaffenhet, om hvilka här är tal. Ty ett bifall i
den riktning, som reservanterne från såväl denna som Andra Kammaren
påyrkat, måste komma att betraktas såsom ett gifvande på
hand från statens sida, att den skall åtaga sig äfven den art af folkskolebildning,
som meddelas i dessa skolor. Jag har förut uttalat
den mening, och vill begagna mig af hvarje tillfälle som erbjuder
sig att göra det, att folkbildningen är så stor och så omfattande,,
att den omöjligen kan af staten ensam tagas om hand. För att folkbildningen
skall blifva nöjaktigt ordnad inom vårt land fordras, att
man för den tager i anspråk allt det intresse, som kan åstadkommas.
Yi hafva verkligen ej råd att på något håll stöta från oss de krafter
som hittills verkat eller som kunna verka i en sådan riktning.

Den 22 April, e. m.

287

Jag tror och fruktar, att vi redan stött bort från oss många sådana
krafter genom det beslut, som blef en följd af Kong]. Maj:ts proposition
till föregående Riksdag om folkundervisningens befrämjande,
men ^om, såsom Jag är öfvertygad, erfarenheten inom icke lång tid
härefter _ skall visa att Riksdagen genom sitt bifall till den Kongl.
propositionen gjorde sig skyldig till ett misstag, kan jag ej deri se
något skal, hvarföre vi nu skola begå ett nytt misstag genom att
gifva på hand, att Riksdagen skall med anslag understödja hvarje
folkhögskola, som blifvit grundlagd genom subskription eller genom
anslag af landsting, och hvars styrelse går in till Kongl. Maj:t med.
anhållan om understöd.

Yi hafva åtskilliga folkhögskolor i gång. Inom den provins jag
tillhör finnes en, som verkat mycket godt, och jag har ej skäl an-,
taga att intresset för den skall svalna. Jag är fullt öfvertygad att
provinsens innevånare villigt bära de kostnader, som äro förenademed
denna skola, men jag är äfven öfvertygad att, om Riksdagens
beslut skulle gå i den riktning reservanterne från denna Kammare
önska, skulle en ansökan säkert inkomma till Kongl. Maj:t om att
skolan vid Herrestad skulle få en del utaf det af Riksdagen till folkhögskolornas
understöd beviljade anslag. Jag föreställer mig, att
regeringen funne sig uppmanad att bifalla denna ansökan, då skolan
eger ett godt anseende. Jag hemställer huruvida något vore vunnet,,
då man lemnat ett understöd, som ej varit af behofvet påkalladt..
Jag frågar,_ huruvida man uträttat något godt genom att på detta,
sätt stöta ifrån sig krafter, som nu frivilligt erbjuda sig till folkhögskolans
tjenst. Jag tror det ej och fattar icke, att det kan vara
nyttigt att söka centralisera allt hvad som rör folkundervisningen...
Hvad ortintresset angår, kan det vara alldeles likgiltigt om skatter
direkte utbetalas till det ändamål, hvarom nu talas, eller inbetalas
till staten och sedan återgå till kommunerna i form af understöd.

Min uppfattning är, att statsmakterna böra bestämma huru folkundervisningen
skall ordnas och kontrollera bestämmelsens efterlefvande,
men att kommunerna sedan må hänvisas att sjelfva direkte
lemna de bidrag som fordras för att ordna folkundervisningen efter
de_ af statsmakterna fastställda grunder. Detta har alltid varit min
åsigt och jag har ej blifvit rubbad i den, utan står fortfarande fast
vid densamma.

På dessa skäl vågar jag hoppas, att enhvar af eder mine Herrar,
som egnat mitt anförande uppmärksamhet, skall uppfatta hvad.,
jag yttrat såsom förestafvadt af verklig välvilja för folkundervisningen,
och i denna förhoppning anhåller jag om bifall till Utskottets
hemställan.

Friherre Funck: Den siste talarens ord skola väga tungt i:
vågskålen vid denna frågas afgörande, då så val är kändt med.
hvilket nit han omfattar folkundervisningen, och specielt folkhögskolan,
i den provins han tillhör. Det lider intet tvifvel, att rätt
mycket af hvad han sagt är tänkvärdt och äfven jag anser det betänkligt
att, genom att bevilja statsbidrag åt folkhögskolorna, beträda
en alldeles ny väg. En gång börjad, vet man ej hvart den.

288

Den 22 April. e. ni.

leder. Att staten, förutom att underhålla elementarläroverken, en
.del af folkskolan, universiteter och alla slag af tillämpningsskolor,
.skulle derutöfver bidraga till ett nytt slag af undervisningsanstalter,
tål att tänka på. Men å andra sidan finnas skäl, som tala derför,
och jag för min del har ansett mig böra deltaga i den reservation
som reservanterne från denna Kammare framställt. Det främsta af
dessa skäl är, att, ehuru det måste erkännas, att de folkhögskolor,
som hittills varit i verksamhet, visat sig gagnande och gått i en
iriktning, som måste gillas, kan man dock icke vara fullt förvissad,
-att samma lyckliga förhållande alltid skall fortfara. Det ligger åtminstone
inom möjlighetens gräns, att en eller annan kan råka in
på en väg, som ej vore för samhället nyttig. Jag har derföre trott
.att den statens uppoffring, som här är i fråga, skulle medföra den
fördelen, att Kongl. Maj:t och högsta myndigheten för landets undervisningsverk
finge någon rättighet att kontrollera och öfvervaka
dessa anstalter, och jag kan icke tro annat än att deraf något godt:skulle
kunna uppkomma. Men jag har ett annat skäl, som jag ber
-få öppet utsäga. Jag behöfver ej fästa Herrarnes uppmärksamhet
på den stora skilnaden mellan det förslag, som framställts af reser.
vanterne från denna Kammare, och det, som de 12 reservanterne af
.Andra Kammaren uppställt, men då jag erinrar mig den ifver och angelägenhet,
hvarmed dessa 12 reservanter påyrkade sitt förslag, förefaller
det mig sannolikt att samma ifver skall göra sig gällande för
: att få deras reservation antagen af Medkammaren. Vid sådant förehållande
befarar jag, att vid gemensam votering mellan rent afslag
-och det af Andra Kammarens reservanter framställda förslag utgången
kunde blifva högst oviss. Deremot tror jag att vid en gemensam
votering mellan det af denna Kammares reservanter fratndagda
modifierade förslag, som afser att åstadkomma någon kontroll,
och den andra reservationen, man har anledning hoppas, att det
.förra skall segra. Detta är endast ett praktiskt skäl, men för mig
har det betydelse.

Till sist ber jag få nämna några ord till undanrödjande af ett
.missförstånd. Den förebråelse, som af den förste talaren uttalades,
var riktad mot Utskottets majoritet, som förhindrade antagandet af
Första Kammarens ledamöters förslag, och ej mot Herr Ekman, som
från början förordade den mening, han äfven nu framlagt, för Kammaren.

Jag anhåller om bifall till det af reservanterne från denna Kam:
naare framställda förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: 1 allmänhet har jag en viss betänklighet
att, med anledning af enskilde motionärers framställningar,
bevilja anslag för allmänna ändamål. Det anslag, som nu är
i fråga, uppträder visserligen i mycket modest skepnad, men, efter
. mitt förmenande, har det stor benägenhet att svälla ut, om det en
. gång beviljas. Om det har lika stor sannolikhet för sig att bära
.gagnande frukter för fäderneslandet, derom vågar jag vara af skilj -. aktig mening med föregående talare. Den beskrifning, som lemnas

i utskottets

Den 22 April, c. m

2Si>

Å Utskottets betänkande, om sättet för undervisningens bedrifvande
i de ifrågavarande skolorna är åtminstone för mig i detta hänseende
ingalunda betryggande. Det kan vara ganska angenämt för en lärare
eller annan person att på lediga stunder komma och samtala
med en eller annan af allmogen, men huru mycket verkligt vetande,
som på sådant sätt inplantas hos lärjungarne, derom kunna tankarne
vara ganska delade. Jag tror, att man bör tänka på hvarje land
för sig. I! vårt land underlättas undervisningen för hvarje samhällsmedlem
på många sätt, dels är all undervisning fri och står öppen
för eu hvar, dels har den obemedlade många sätt att få hjelp vid
■sin undervisning; det är således stor olikhet med förhållandet i åtskilliga
andra länder, der hvarje mått af vetande måste köpas för
penningar. Jag tror att det sålunda råder stor skilnad mellan Sverige
och Frankrike, som nämndes af en talare i mitt grannskap. Denna
olikhet vill synas mig ådagalägga, att ingalunda något sådant behof
förefinnes här som det hvilket gjort sig gällande i en del andra länder.
Här finnas ju äfven en mängd tillämpningsskolor, som stå öppna
för personer ur alla samhällsklasser. Jag tror således, att man ej
kan med skäl säga det folkundervisningen här är försummad eller
förbisedd. Ingenting finnes reglementeradt om de nu ifrågavarande
folkhögskolorna, deras riktning är icke gifven och att då bevilja dem
statsunderstöd, det är dock att lemna statsanslag på en lösare grund,
än när det var fråga om en garnison, som man ej visste hvarifrån
den skulle komma eller huru stark den skulle vara. Ett annat skäl,
som jag tror ej vara af så ringa betydenhet, är den sammanblandning
man här vill göra emellan statens och kommunens bidrag, och
det sätt, hvarpå man vill uppmuntra och locka kommunerna att beskatta
sig i allt högre grad. Före den 1865 vidtagna förändring
lydde § 57 Regeringsformen: “Svenska folkets urgamla rätt, åt c sig
beskatta, utöfvas af Riksens Ständer allena vid allmän riksdag''1. Orden
“vid allmän riksdag" har man sedan tagit bort och i stäliet tillagt:
“Huruledes särskilda kommuner må för egna behof sig beskatta, bestämmes
genom kommunal-lagarne". Nu vill man inom åtskilliga
kommuner och hos flere dömande em betsmyndigheter förvandla allting
till kommunens “egna behof". Om det fäller en lärare, som
saknar lärjungar, in att gifva sig ut på landsbygden och hålla föredrag,
och han har några goda vänner ibland landstingsmannen, straxt
skall landstinget gifva sitt bidrag och sedan Kongl. Maj:t och Riksdagen
besväras med begäran om statsunderstöd. Jag får för min del
säga, att den utsigt, som den enskilde för närvarande har att kunna
på tredubbla vägar beskattas och erfarenheten deraf att denna beskattning
visar sig gå i en alltmer och mer vexande proposition, icke
för mig innebär något så inbjudande, att jag tycker att man bör söka
lägga ut lockelser för att sätta skattepåläggningsmaskinerna i ändå
större verksamhet; och i sådan riktning kan detta lilla anslag ej
blifva af så liten effekt. Alla hoppas få någonting med af statsbidraget
och de tänka ej på att de sjelfva få bidraga med dubbelt.

Jag får på dessa skäl förena mig med den talare, som yrkat bifall
till Utskottets betänkande.

Riksd. Prot. 1872. 1 Afd. 3 Band.

19

280

Deri 22 April, e. m.

Herr Hallenborg: Då jag första gången hörde talas om att
inrätta folkhögskolor och att de skulle få anslag af staten, får jagerkänna
att jag ej ansåg det lämpligt, dels derför att jag trodde det
de ej skulle kunna uträtta så mycket godt och dels emedan jag ansåg
elementarläroverken vara tillräckliga för dem, som önskade ett
högre kunskapmått än det som meddelas i folkskola. Omständigheterna
gjorde emellertid, att jag för ett par år sedan af Malmöhus;
landsting fick i uppdrag att taga kännedom om det sätt, hvarpåen
inom länet befintlig folkhögskola sköttes, och derigenom kom
att få näiunare kännedom om densamma, och jag får bekänna attjag
derefter kom på helt andra tankar. Jag tror att, om dessa
folkhögskolor skola kunna uträtta något godt, är det beroende helt
och hållet af det sätt, hvarpå undervisningen der meddelas, det
vill säga på de lärarekrafter, som der användas. I den nämnda.
skolan bedrefs undervisningen på ett sådant sätt, att det ej var
möjligt att misstaga sig om det lärjungarne hade den största nytta
af undervisningen. Läraren hade nemligen den metod, som vid
en sådan skola ovilkorligen bör följas, att framför allt öfvertyga,
lärjungarne om huru litet de i sjelfva verket visste, och, i stället
för att den der halfbildningen i allmänhet medför en hög tanke om
sig sjelf och en hög grad af sjelfförtroende, hade det sätt, hvarpå
lian framställde ämnena, den verkan att de insågo, huru. mycket som
fordrades för att de verkligen skulle kunna anses vara bildade. Kunskaperna
alstrade således ej öfvermod utan ödmjukhet i sinnet. Om
det deremot funnes lärare, som ej voro i besittning af dessa egenskaper
eller hyste motsatta åsigter och inplantade dem hos lärjungarne,
tror jag att det skulle kunna göra mycket ondt. Då det nu
göres beroende på landstingets pröfning, huruvida det anser skolan
böra understödjas och då landstinget, kommunerna eller enskilde
skola bidraga med ett belopp, motsvarande minst dubbla summan af
statsbidraget, tror jag det icke vara någon fara att detta statsbidrag
skall illa användas. Jag tror ej heller att det blir så lätt. att få
sådana lärarekrafter, att landstingen skola blifva alltför villiga att
bevilja understöd; det kommer nog att höra till undantagen. Såsnart
det blir fråga om något som rörer allmänna undervisningen,
tror jag ej att Riksdagen med nog allvar kan pröfva densamma..
Det ligger stor makt uppå huru landets ungdom uppfostras, ty deruti
ligger enda sättet att ställa något horoskop för landets framtid. Jag
kan ej finna det af reservanterne från Första Kammaren framställda,
förslag på något sätt öfverdrifvet, hvarför jag nu tager mig friheten,
yrka bifall till detsamma.

Herr von Koch: För mig är det alltid obehagligt, när jag
måste uppträda mot anslag för allmänna undervisningen, men.jag
tror dock att man måste göra upp för sig några regler,, efter hvilka
dylika anslag böra utgå. Om jag nu skulle understödja den reservation,
som afgifvits af Första Kammarens ledamöter, skulle jag bryta
mot en grundsats, som jag alltid följt. Jag skulle nemligen då, på
grund af en enskild motion, bevilja ett statsanslag, men det har jag.
beslutat mig för att under detta statsskick icke göra annat än un -

Den 22 April, e. m.

291

dantagsvis och då anslaget af någon utaf Konungens rådgifvare accepteras.
I detta fall tror jag att, om det förhåller sig, såsom jag här
hört och har anledning tro, att nemligen i vissa folkhögskolor ett
system följes, som vinner gillande af dem som besöka folkhögskolan,
så är detta dock icke något skäl att uppmuntra dem, ty man har ej
någon säkerhet att de skola fortfara på samma sätt. Lika med den
ärade talare, som understödt Utskottets förslag, anser jag att man,
när man skall gifva statsunderstöd, bör veta hvart man gifver det
och icke göra det till okända qvantiteter; och i likhet med Herr
Ekman tror jag, att det bör vara vårt mål att komma derhän, att
folkundervisningen blir decentraliserad och öfverlemnad till kommunerna
och landstingen, men tillika tror jag att som allmän regel
bör uppställas, att regeringsmakten aldrig bör afhända sig högsta
kontrollen deröfver. Jag tror icke, att det är representationen som i
första hand bör pröfva hvad härtill hörer, utan vi hafva en minister,
på hvilken vi kunna göra det anspråk, att han ser till, det folkundervisningen
går i den riktning, representationen önskar. Het förhåller
sig ej alldeles så som en föregående talare yttrade, att landstinget
skall bevilja ett belopp, motsvarande minst dubbla summan af statsbidraget,
utan det är så, att antingen landsting, kommuner eller enskilde,
hvar för sig eller gemensamt, skola bidraga med ett sådant
belopp. Saken må vara huru god som helst, och är den god hafva
vi ej någon anledning att betvifla, det vår regering ej skall begära
hvad representationen kan vara villig att bevilja, men representationen
är berättigad att få frågan utredd, så att den ej behöfver besluta
på grund af uppgifter från en enda provins, då förhållandena lätt
kunna vara mycket olika i olika delar af riket. Jag skulle också
tro, att, om man beviljade ett sådant här anslag, skulle följden blifva
den att de rikaste provinser lättast kornme i åtnjutande af ett dylikt
bidrag, ty de kunde lätt bevilja höga summor, under det att de fattigare
provinserna ej skulle kunna få någonting. Jag tror att den
riktigaste vägen är den af Herr Ekman föreslagna, han har under
flere år samlat erfarenhet i fråga om folkundervisningens ordnande,
han har för denna sak gjort så stora uppoffringar att jag, med all
möjlig respekt för er, mine Herrar, dock tviflar på att någon af er
gjort så mycket. Han har en skola, som är så förträfflig, att vi vid
ordnandet af folkskoleväsendet i Blekinge måste låna en lärare från
honom, och vi äro skyldige denne man och de elever, isynnerhet
qvinliga, han bildat, tacksamhet för att allmänna undervisningen
der befinner sig i ett ganska blomstrande tillstånd. Enligt min tanke
böra vi sålunda erkänna att Herr Ekmans ord förtjena att anses ega
vitsord; han har så väl försvarat sin mening, att jag ej anser mig
behöfva tillägga något vidare. Jag kan dock ej underlåta att påpeka
det ett sådant anslag, som nu ifrågavarande, kan gifva anledning
till kombinationer af en sådan art, som de, hvilka vid 1863 års
riksdag föranledde utgifter till högst betydliga belopp, utan att regeringen
hade fått tillfälle se till, huruvida de begärda och beviljade
anslagen kunde vara nyttiga — nyttiga äro dock nästan alla anslag
på ett eller annat sätt, men det är dock ej gifvet att de böra beviljas.
Regeringen ensam befinner sig på en ståndpunkt, hvarifrån

292

Den 22 April, e. m,

detta i hvarje fall kan bedömas. Jag slutar med att förena mig med
herr Ekman i anhållan om bifall till Stats-Utskottets hemställan i
förevarande utlåtande.

Herr Statsrådet Wennerberg: De sa kallade folkhögskolorna
hafva, såsom bekant, uppstått i vårt grannrike Danmark och der af
anledningar, som kunna synas för detta land egendomliga; dock vågar
jag tro att den tanke, som ligger till grund för folkhögskolorna,
är så allmänt giltig, att den hos hvarje folk, hvars störa massa eller
allmoge nått någon högre grad af andlig utveckling, måste beaktas,
äfven om de egendomliga förhållanden, som förekomma i Danmark,
der icke ega rum.

Detta gäller företrädesvis om de germaniska folken, och främst
bland dem om de skandinaviska, der allmogens vigt i kommunalt och
politiskt hänseende oftast varit och nu är större än annorstädes.
Det måste då vara af hög betydelse, att denna allmoge, på hvars
anda hela folkets framtid väsendtligen är beroende, också erhåller en
i möjligaste måtto denna dess vigt motsvarande bildning. Deri bildning,
som lemnas i våra folkskolor, kan dock icke vara tillräcklig
för personer, som, inom kort tid efter det de lemnat folkskolan, kunna
komma att öfvertaga det vigtiga värfvet att vara kommunens, ja landets
representanter. Visserligen lemnas i våra elementarläroverk ett
tillfälle till fortsatt inhemtande af kunskaper, men vi önska ju ej
att enhvar af landets söner skall dragas dit ifrån sin egentliga verkningskrets.
Folkskolan, ehuru således otillräcklig för hela allmogebildningen,
bör dock ej utsträcka sin verksamhet öfver en viss gräns,
med afseende å det särskilda ändamål den har, utan qvarhålla sin
uppgift att lemna ett visst litet, men oeftergifligt mått af bildning åt
den slöra allmänheten. Skall alltså en högre afslutad folkbildning
lemnas åt denna allmänhets mera vetgiriga och framstående söner,
så måste detta ske vid särskilda derför inrättade anstalter. Det är
blott att tillse, det denna bildning blifver så afpassad för det ändamål,
man vill vinna, som möjligt. .

Det är folkhögskolans uppgift att lemna en sådan bildning. Den
bör söka att utveckla förståndet och skärpa omdömet till åstadkommande
af sjelfständig uppfattning. Detta är dess ena uppgift. ^ Dess
andra är att i möjligaste måtto förädla karakteren och lifva fosterlandskänslan.
Undervisning bör meddelas i modersmålet, så att ynglingen
lär sig att muntligt och skriftligt behandla det — för sin
ståndpunkt — oklanderligt; i vårt folks historia, så att dess minnen,
sträfvanden och öden blifva honom dyrbara; i vårt lands beskaffenhet
i naturhistoriskt, geografiskt och topografiskt afseende, så att han
ej känner sig som en främling i sitt eget -—- korteligen, sä mycket som
möjligt i allt som närmare rör Sverige.

Huruvida nu folkhögskolan skall kunna göra detta bättre, om
den lemnas åt sig sjelf, eller om den får bidrag af staten, det är eu
fråga, .hvilken jag tror något hvar af oss skall tveka att afgöra med
ens. Är folkhögskolan verkligen nödvändig för vårt folk — och vi
hafva ju sett och måste erkänna dess betydelse för vårt grannrike —
är den nödvändig, må man då ej vägra anslag, utan tillse att, äfven

Den 22 April, e. ta.

293

om en eller annan provins skulle kunna underhålla några folkhögskolor
med egna medel, under det de flesta dock alls icke förmå det, så väl den
ena delen af landet som den andra deraf blir delaktig. Ar den deremot
icke nödvändig, ja, måhända vådlig och hinderlig för statens
ändamål, då bör man akta sig att kasta ut penningar för att uppmuntra
hvad man kanske sedan får stort besvär att motverka.

Onekligen vore det det rättaste, att folkhögskolan finge uppstå
såsom en fri produkt af det växande behofvet efter bildning på hvarje
ort och att den sålunda, endast i mån som detta behof gjorde sig gällande.
framkomma och utvecklade sig. Det är emellertid mycket väl
bekant, att det finnes orter i vårt land, der väl ett sådant behof finnes,
men ej deremot svarande ekonomiska tillgångar, hvarföre det är
omöjligt att der utan hjelp framskaffa en enda sådan högskola.

Vi hafva redan några folkhögskolor, och jag tror mig kunna säga,
på grund af den kännedom jag eger om ett par af dem, att deras
bemödanden är o berömvärda, om man också ej kan påstå att några
synnerligen stora eller vackra resultat ännu genom dessa bemödanden
blifvit vunna. I dessa folkhögskolor hafva, såvidt mig är bekant,
några missriktningar icke heller visat sig. Om nn ej statsanslag
beviljas, fruktar jag väl ej att följden genast blir den, att dessa anstalter
komma att upphöra och att ingen folkhögskola vidare uppstår;
de skola troligen fortfara i sin verksamhet och en efter annan ny
skall nog komma fram, när behofvet af bildning vuxit och detta behof
understödjes af ett tillräckligt yttre välstånd — eller just i det
riktiga ögonblicket. Hvad jag fruktar är, att, om staten ej lemnar
något bidrag, undervisningen i dessa läroanstalter, af ekonomiska
skäl, snart skall falla i händerna på personer, som, långt från gagna
staten och den enskilde, genom oduglighet i ett eller annat afseende
skola vilseleda i stället för att leda, förvirra i stället för att upplysa,
och således åstadkomma en oberäknelig skada. Det är likväl, om
statsanslag beviljas, af vigt att folkhögskolan blir så noga öfvervakad,
som kan ske med respekterandet af dess rätt att fritt verka och utveckla
sig. Jag vill ej vidlyftigare beröra denna punkt; blott påminna
om hvad som derutinnan skett i Danmark. Statsbidrag gifvas
der åt folkhögskolorna, men utan några andra vilkor än sådana, som
icke ingripa i deras rätt att bestämma öfver undervisningens ordnande,
lärares anskaffande och dylikt. Allt detta öfverlemnas åt de
personer, som i de särskilda orterna hafva med saken att skaffa;
men staten lemnar inga bidrag, såvida den ej genom sina inspektörer
finner att skolan skötes på ett sätt som står i harmoni med
dess ändamål. Jag hoppas derföre, att det beslut Kammaren i
denna fråga tager, antingen måtte blifva ett afslag å motionen —•
det vill saga bifall till Utskottets hemställan •— eller också ett godkännande
af den åsigt, som uttalats af reservanterna från denna
Kammare.

Friherre von Essen: En föregående talare har gifvit stor vigt och
betydelse åt den ledamots ord, som dikterat förevarande Stats-Utskottets
lörslag; men ehuru jag ingalunda vill underskatta värdet af hans åsigter,
gör detta mig icke mindre tveksam att motsätta mig detsamma. Jag

294

Den 22 April, e. m.

tager fasta på de ord, han yttrade, att vi icke hafva råd att stöta
ifrån oss de krafter, som kunna verka för folkskolorna. Jag anser
verkligen icke, att vi hafva råd att hushålla med 10,000 R:dr, när
det gäller folkundervisningen, och jag tror, i motsats mot hvad han
föreställde sig, att detta vore ett sätt att förminska intresset i detta
hänseende. Jag kan icke föreställa mig, att en folkhögskola, sådan
som den i Östergötland t. ex., om hvilken vi hört så mycket godt
här talas, och som verkat så välgörande, skulle förminskas i sin
verksamhet, derföre att den får understöd. Tvärtom tror jag, att
det skulle vara en uppmuntran, som gjorde den fastare och mera
gagnelig. Då såsom skäl för vägran af ifrågavarande anslag blifvit
framdraget, att folkhögskolorna äro föga kända till sin verksamhet
och lätteligen kunna urarta, så må det tillåtas mig, att göra det
inkast, att, just för att tillförsäkra staten om att de icke må urarta,
utan att de må blifva för svenska folket gagneliga, det väl vore
godt att staten hade ett ord med i laget, och detta kan endast ske
genom att lemna bidrag till deras vidmakthållande. Af detta skal
anser jag, att det vore orätt att icke från statens sida göra någon
uppoffring, för att utsträcka och utveckla folkhögskolornas verksamhet.
Då den redan påbörjade rörelsen i denna väg säkerligen
kommer att fortfara, synes det mig vara både klokt och försigtigt,
att staten söker bidraga till att ett för landet gagneligt resultat
deraf komme att vinnas.

Här har blifvit sagdt, att de ynglingar,. som icke åtnöjas med
undervisningen i folskolorna, kunna erhålla fri undervisning i elementarläroverken,
men dervid får jag anmärka, att folkhögskolorna äro
afsedda för sådana ynglingar, som önska qvarstanna bland den
arbetande klassen och att undervisningen är derefter lämpad. Om
deremot en sådan person skulle öfvergå till ett elementarläroverk,
så vill jag fråga, vid hvilken klass han då bör afsluta sin kurs,, för
att sedan återgå till sin verksamhet såsom arbetare. Det kan icke
förnekas, att, såsom kursen i elementarläroverken är bestämd, äro
de icke afsedda för bibringande af det slags vetande, som sökes af
den arbetande klassen, utan för denna äro folkhögskolorna afsedda,
och man har redan haft en glädjande erfarenhet, att allmogen med
synnerlig ifver söker tillegna sig de kunskaper, som der kunna inhemtas.

På detta skäl, och då en af de betänkligheter, som en föregående
talare yttrat, nemligen att detta förslag, såsom väckt af enskild
motionär, icke borde vinna bifall, såvida icke Konungens, rådgifvare
ville gå i ansvar för detsamma, nu bör hafva försvunnit, då efter
min uppfattning det af Chefen för Ecklesiastik-departementet nyss
afgifna yttrande kunde tydas så, som om han vore benägen, att
ikläda sig detta ansvar, enär han icke yttrade sig emot att bifall
lemnades till det af Första Kammarens reservanter framlagda förslag,
så får jag anhålla att Kammaren behagade till detta förslag
lemna sitt bifall.

Grefve Hamilton, Henning: Ehuru jag till fullo erkänner
folkundervisningens vigt, vill jag icke förneka, att jag hyst stora

Den 22 April, e. m.

295

betänkligheter vid det förslag, som af Första Kammarens reservanter
inom Utskottet blifvit framstäldt. Jag är icke genom egen erfarenhet
1 tillfälle att hafva något bestämdt omdöme om de folkhögskolor som
finnas i landet; men hvad jag känner, om dem har till största delen
varit godt, och särskildt har jag från Östergötland erfarit, att i den der
befintliga folkhögskolan undervisningen skötes till ortens synnerliga
belåtenhet. Men jag är alldeles icke viss att samma förhållande
.skulle hafva egt rum, om dessa skolor från begynnelsen varit framkallade
af statsanslag. Det är förmodligen den omständigheten, att
-det inom orten funnits några personer, hvilka särskildt intresserat
sig för frågan och med sin uppmärksamhet föijt undervisningen samt
till viss grad ledt densamma, som åstadkommit de göda frukter, man
derifrån omtalar. Hade dessa folkhögskolor varit bildade efter
visst på förhand uppgiordt reglemente, tviflar jag på, att resultatet
blifvit detsamma, så mycket mera som man här i landet saknar all
erfarenhet huru sådana skolor böra organiseras, som icke äro afsedda
för ungdom, utan för män, som uppnått mogen ålder; ty, såsom af
Utskottets betänkande synes, är en stor del af folkhögskolornas lärjungar
25 till 30 år gamla. Jag vet verkligen icke, huru dessa folkhögskolor
nu uppehållas, om man i orterna bildat någon högskolefond,
eller om det sker genom bidrag från ortens innevånare, men
visst är, att det måste finnas ett intresse i orten, som håller dem
vid lif, och att de derförutom hvarken skulle kommit till stånd eller
kunna fortfara.

Ett annat sätt, hvarföre jag hyst betänklighet mot förslaget, är,
att jag icke vet, hvilken plats folkhögskolorna skulle intaga inom
■den offentliga undervisningen i Sverige. De utgöra icke en fortsättning
af den egentliga folkskolan, de bilda icke en öfvergång till
elementarläroverken, utan de hafva, om jag så får säga, en för mig
något dimmig plats inom den allmänna undervisningen. Det uppgifves
visserligen i Utskottets betänkande, att deras uppgift skulle
vara, att bilda insigtsfulia medborgare inom landtbrukareklassen,
men då kan man fråga, om icke städerna också hafva behof af
insigtsfulia medborgare. Det är väl sannt, att antalet af städernas
representanter vid riksdagen är obetydligt i jemförelse med landsbygdens,
men detta förringar icke betydelsen af att medborgerlig
bildning finnes inom städerna. Det är icke heller för mig klart,
Furu denna medborgerliga bildning skulle vid den åldern kunna
vinnas inom folkhögskolorna. En medborgerlig anda kan visserligen
•der utvecklas, men detta bör ske i alla skolor och icke specielt
eller på särskildt sätt i folkhögskolorna, ty det antal medborgare,
.som kan komma att genomgå sådana skolor, är så ringa, att, skulle
vi icke hafva några andra goda och insigtsfulia medborgare, än de,
som passerat dem, vore vi ganska illa lottade. Jag har icke heller
hyst någon fruktan för folkhögskolorna på grund deraf, att de icke
understödjas med statsanslag, ty vore det verkligen stor fara vid
.att icke staten toge dem om hand genom att bevilja anslag, är jag
förvissad, att Kongl. Maj:t skulle hafva framställt proposition till
Kiksdagen för att afvärja den hotande faran. Jag får således säga,
att jag varit tveksam, om detta anslag borde beviljas eller icke, men

Den 22 April. e. m.

290

hvad som egentligen gifvit mig anledning att begära ordet var ett
yttrande af en föregående talare, deri han förordade att ett ytterligare
reglementerande skulle ske i det af Första Kammarens reservanter
framställda förslag. Det är detta jag önskar att få motsätta
mig, och jag får derföre hemställa, att, om Kammaren skulle bifalla
denna reservation, några vidare föreskrifter, än de som redan der
finnas, icke måtte beslutas. Vi känna så litet om folkhögskolornasbeskaffenhet
och framför allt huru de böra vara beskaffade, att, om.
man skall kunna hoppas något godt af dem, måste det ske på det.
sätt, att de få fritt utveckla sig efter de särskilda orternas behof och
icke skäras öfver en kam, åtminstone förrän erfarenheten visat, hvad
som af en sådan skola kan åstadkommas.

Grefve Mörner, Carl Göran: Här har framhållits vigten af
att i de ifrågavarande skolorna en fosterländsk anda och medborgerlig
bildning skulle meddelas. Om angelägenheten deraf har Riksdagen*
redan uttalat sin åsigt och äfven derför ställt anslag till KongL
Maj:ts förfogande, hvilket skedde vid 1856—1858 års riksdag, då
anslag beviljades för inrättande af högre folkskolor, hvilkalära vara
något ammt än de nu ifrågasatta folkhögskolorna. Uti Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse den 2 Mars 1858, hvilken finnes intagen,
i förevarande utlåtande, angafs ändamålet med dessa skolor vara,
“att åt arbetsklassen, ej blott de mera förmögnas, utan jemväl de
fattigares, barn, hvilka blifvit begåfvade med bättre fattningsförmåga
samt viss framstående lärolust, bereda tillfälle att inhemta för framtida
sjelfstudier behöfliga förkunskaper, äfvensom att genom goda
lärares handledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning
till deltagande i fosterlandets och mensklighetens högre
angelägenheter.“ Redan då lades på de högre folkskolorna denna,
omsorg och det hade varit rätt intressant för Kammaren, om i den.
redogörelse, Chefen för Ecklesiastik-departementet nyss lemnade oss,
vi fått uppgifter om de frukter, som hemtats af detta anslag af

10,000 R:dr, som gått ut sedan nämnda tid. Om de verkat i den
rigtning som här blifvit antydd, så hade en del af det för mig litet
sväfvande i det afgifna yttrandet kunna få en mera bestämd form.

En annan talare förordade afslag å Utskottets betänkande och
bifall till reservanternas i denna Kammare förslag af den anledning;
att man derigenom, vid en gemensam votering, skulle hafva större
utsigt att få dessa reservanters mening antagen. Detta är en af
dessa medelvägar, till hvilka man understundom tager sin tillflykt,
men för min del tror jag, att det är säkrare att gå den väg, der
man tror det rätta och bästa vara att vinna, än att genom en medelväg,
som kanske leder till något annat, än man önskat, söka vinna
några röster. Jag tror icke, att detta skäl bör väga mycket i afseende
på det beslut, Kammaren kan komma att fatta.

Herr Ekman, Carl: Vi hafva från ett håll, der ett uttalande
i denna fråga måste gälla ganska mycket, erfarit, hurusom det blifvit
ansedt, att dessa folkhögskolor kunna komma att utgöra en vigtig;
länk i den allmänna undervisningen för folket i vårt land. Jag tror,,
att hvar och en, som varit i tillfälle att taga kännedom om de £

Den 22 April, e. m.

297

gång varande fördelaktigt vitsordade folkhögskolorna, skall lätt blifva,
af samma åsigt. Men huru svårt det måste vara att kunna leda undervisningen
i dessa skolor derhän, att den blir fullt gagnelig, blir
först klart, när man gör sig reda för elevernas bildningsgrad och ålder.
Af den redogörelse, som föreligger angående de väl vitsordade
folkhögskolorna, framgår, att elevernas ålder varierar mellan 16 och
30 år samt att eleverna utgöras dels af ynglingar, hvilka sjelfva genom
vårdslöshet förspillt det tillfälle, de haft att i folkskolan få undervisning
i de ämnen, som enligt författningarne der skola meddelas,
dels af sådana, som af okunniga föräldrar i förtid ryckts ur folkskolan,
dels ock af sådana, som på ett hedrande sätt genomgått folkskolan,
men som önska erhålla något vetande utöfver det som der
bibragts dem. När man nu finner, att ynglingar i skolan stå på en
sä olika grad af bildning, är tydligt, att det måste fordras mer än
vanlig förmåga för att kunna på ett ändamålsenligt sätt leda undervisningen,
så att det afsedda resultatet må vinnas. Jag tror ock, att
i vårt land det är högst få personer, som ega både fallenhet och lust
att påtaga sig detta svåra och ansvarsfulla kall. Det har blifvit
yttradt, att ett växande bildningsbeliof allt mer och mer gjorde sig
gällande; men att penningtillgångar saknades för att få detta bildningsbehof
tillfredsstäldt. Jag vill härvid uppställa en annan fråga.
Hafva vi verkligen sådan tillgång på lärarekrafter, att, om det ifrågavarande
anslaget beviljades, följden skulle blifva, att folkhögskolor
komme till stånd, med hvilkas verksamhet man kunde vara belåten?
Månne icke det tillmötesgående, .Riksdagen visade genom anslags beviljande,
kunde leda derhän, att personer, som icke äro kompetente
att blifva lärare i en folkhögskola, lockade af den utsigt, som erbjöde
sig till erhållande af en anställning, som de kunde hoppas skulle
blifva af längre varaktighet, grepe sig an med detta svåra och ansvarsfulla
kall samt att på så sätt skulle uppstå folkhögskolor, som icke
verkade lika godt som de, hvilka vi nu fått i gång i vårt land? Det
har varit med insigt härom, som reservanterne från Första Kammaren
påyrkat, att det ifrågasatta anslaget icke skulle komma andra
folkhögskolor till del, än sådana, som redan någon tid varit i gång
och visat sig gagneliga. Hvad blefve nu resultatet af anslagets beviljande?
Jo, möjligen det, att de, som nu äro intresserade af de i
gång varande folkhögskolorna, föranleddes att, till minskning af sina
utgifter, framställa begäran att komma i åtnjutande af anslaget, hvilken
begäran då icke torde kunna dem förvägras; och anslaget skulle
icke kunna utdelas åt folkhögskolor, som tillkomme under den tid,
för hvilken vi nu reglera statens utgifter, enär vid anslaget skulle
fästas det vilkor, att skolan någon tid varit i gång, så att den kunnat
visa sig gagnelig. Jag tror derföre, att man icke riskerar något genom
att bifalla hvad Utskottet föreslagit,nemligen att icke lemna något
anslag, synnerligast som vi af Chefen för Ecklesiastik-departementet
hört. att han anser, att, om folkhögskolan skall verka godt, den bör
understödjas af staten, på det att man må kunna förvissa sig, att
den erhåller goda lärarekrafter. Då detta är yttradt från ett sådant
hall, är ju uppenbart, att regeringen redan har sin uppmärksamhet
rigtad på denna fråga, och att vi hafva att förvänta en Kongl. pro -

298

Den 22 April, e. m.

position, när regeringen anser tiden dertill vara inne. Det synes mig
således, att allting talar för att icke för närvarande bevilja det anslag,
som af reservanterne blifvit Jörordadt; och jag måste till alla
delar instämma i den siste aktade talarens yttrande, att man sällan
vinner något genom att gå en medelväg. Jag tror, att hvad som
bör gifva, denna Kammare ett stort anseende, är just det, att icke
någon åtgärd af Kammaren beslutas förr, än den blifvit väl pröfvad,
och först sedan man kommit till mogen insigt, att något verkligt mål
derigenom kan vinnas.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.

Herr Statsrådet Wennerberg: Jag finner mig uppmanad af
den talare, som erinrade om de högre folkskolorna, att yttra mig.

Onekligen är att benämningarne “högre folkskolor" och “folkhögskolor"
kunna innebära något förvillande; men har man någon tid
sysselsatt sig med frågor rörande dessa skolor, lär man sig nog att,
trots benämningarne, skilja dem åt. De högre folkskolorna mottaga
sina elever vid långt tidigare ålder än folkhögskolorna, kvilka sednare
väl stundom mottaga lärjungar af 16 ä 17 års ålder, men också
räkna sådana som äro ända till 30 år gamla. Detta måste naturligtvis
äfven medföra olikhet med afseende _å undervisningssättet, så
att, då vid de högre folkskolorna undervisningen meddelas på samma
sätt som vid våra folkskolor och lägre elementarläroverk, bibringas
den deremot vid folkhögskolorna genom föredrag och samtalsvis.
Hvad beträffar de högre folkskolorna, vill jag icke förneka, att jag funnit
deras karakter mycket obestämd och såsom nyss yttrades om
folkhögskolornas, “dimmig". Det finnes bland dem sådana, som hafva
förvillat sig ända derhän, att de meddelat undervisning i främmande
språk och latin. Detta är påtagligen en missrigtning. Jag tror dock,
att dessa skolor kunna få en verklig betydelse om de, såsom fallet
varit på ett par ställen, utveckla sig till att blifva en högre klass i
■sj elfva folkskolan. Det torde ej dröja många år förrän man af folkskolan
måste fordra en högre och mera omfattande undervisning än
den som nu der meddelas; och dervid synes mig, att de högre
folkskolorna på förhand böra angifva den punkt, hvartill man bör
komma.

Medan jag har ordet, ber jag att få rätta en missuppfattning af
den talare, som trodde sig hafva hört, att jag skulle hafva tillstyrkt
beviljande af statsanslag, på det staten derigenom skulle få tillfälle
att tillsätta goda lärare vid folkhögskolorna. Något sådant har jag icke
yttrat. Folkhögskolan bör sjelf genom sin styrelse tillsätta sina
lärare, och staten skall lemna bidrag, endast för att derigenom möjliggöra
anskaffandet af goda lärare, till fromma för allmogens söner.
Just i folkhögskolans idé ligger denna sjefbestämningsrätt i afseende
såväl å valet af lärare som undervisningens ordnande. Kan icke
skolan sjelfständigt utveckla sig till en gagnelig verksamhet, vinnes
•detta visserligen icke med bidrag af de medel, Riksdagen ställer till
Kongl. Maj:ts förfogande.

Friherre von Essen: Jag vill visserligen icke påstå, att det af

Den 22 April, e. m.

299

reservanterne från Första Kammaren framlagda förslag innebär det
•enda sätt, hvarpå denna enligt allas omdöme högst vigtiga fråga
skulle kunna lösas och jag medger, att det icke betyder synnerligen
mycket, om med lösningen får anstå ett eller annat år; men jag måste
på det högsta bestrida, att frågan skulle blifvit inom Utskottet lättsinnigt
behandlad, ty i sjelfva verket hafva få frågor varit lifligare
omtvistade, än just denna, och det är derför jag lugnt kan yrka bifall
till reservanternes förslag.

Den näst siste talaren har anmärkt, att deras antal, som ville
egna sig åt lärarekallet, för närvarande icke vore stort. Detta kan
icke disputeras, men icke blefve det väl mindre, om bidrag lemnades.
Tvärtom skulle väl då den allmänna regeln om tillgång och efterfrågan
göra sig gällande.

Samme aktade talare ansåg jemväl, att, om reservanternas förslag
bifölles, skulle endast de redan nu i gång varande folkhögskolorna
komma i åtnjutande af anslaget. Denna uppfattning kan jag icke
dela, ty då staten regleras för 1873, kunde ju de skolor, som i år på
sommaren anordnades, på hösten nästa år, då de varit i gång ett år
■och några månader, hafva hunnit ådagalägga sådan verksamhet, att
Kongl. Maj:t med anledning deraf kunde finna sig föranlåten tilldela
dem understöd.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Stats-Utskottets förevarande utlåtande och dels att Kammaren, med
afslag derå, skulle antaga det förslag, som Friherre Funck med flere
ledamöter af Första Kammaren afgifvit uti en vid utlåtandet fogad
reservation, hvilket förslag lydde sålunda: “att Riksdagen måtte för
år 1873 till Kongl. Maj:ts disposition anvisa ett extra anslag af

10,000 R:dr, att användas till understöd åt sådana i verksamhet varande
folkhögskolor i riket, som visat sig gagneliga och af Kongl.
Maj:t pröfvats vara i behof af dylikt understöd, under vilkor att
landsting, kommuner eller enskilde, hvar för sig eller gemensamt, bidraga
med ett belopp, sammanlagdt motsvarande minst dubbla summan
af statsbidraget, hvilket sistnämnda dock ej må öfverstiga 2000
R:dr årligen till hvarje skola, samt att berättelse öfver skolans verksamhet
årligen af dess styrelse så väl till Kongl. Maj:t som till vederbörande
landsting ingifves.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många nej, blandade
med ja, samt sedermera proposition på afslag derå och antagande af
Friherre F un eks ofvan intagna förslag, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Ekman, Carl, begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

300

Den 22 April, e. Hi.

Den, som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 60 angående
väckta motioner om anslag till folkhögskolor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren detta utlåtande och antager det
förslag, som Friherre Funck med flere uti den vid utlåtandet fogade
reservation afgifvit.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 29.

Nej — 48.

Friherre Funck: Jag får hemställa, att de i dag andra.gången
bordlagda ärenden måtte uppföras sist å föredragningslistan till nästa
plenum.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskiljdes kl. A 11 e. in.

In fidem
O. Brakel.