Måndagen den 21 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:321

468

Deri 21 Mars, f. m.

Måndagen den 21 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 14 Mars.

§ 2.

Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28, angående
regleringen af utgifterna under Riks-statens Åttonde Hufvudtitel.

Förekom i ordningen:

Punkten 4, mom. a).

Härvid yttrade:

Herr Jöns Olsson: Jag anser, att Utskottet alltför knapphändigt
behandlat eller, rättare sagdt, icke behandlat den föreliggande Kongl.
Propositionen. Det förefaller mig som om Utskottet, med anledning af de
i denna punkt behandlade motioner, funnit en alltför beqväm utväg att
afstyrka densamma, en beqvämlighet, som så ofta af Utskotten begagnas,
då någon fråga förekommer, som de icke vilja omhulda: att de hänvisa
förslaget till redan varande komitéer eller, som med detta, till en möjligen
blifvande utredning. Härom vore i denna fråga mindre att säga, om
den Kongl. Propositionen och motionärernas förslag stodo i något sammanhang
med hvarandra, men som dessa förslag, enligt mitt förmenande,
äro två helt och hållet olika frågor, som icke hafva det ringaste med
hvarandra att skaffa, emedan med den Kongl. Propositionen endast afses att
i någon mån ytterligare betrygga folkskolelärarnes ekonomiska ställning
efter åtta års väl vitsordad tjenstgöring genom ett lönetillägg af 50 R:dr
årligen, då deremot med motionärernas förslag, livilket omnämnes i momentet
c) afses en fullständig omreglering af statsanslagens utgående
till folkskoleväsendet, anser jag att Utskottet icke behandlat den Kongl.
Propositionen som sig vederbort, då Utskottet endast på ett undvikande
sätt utlåtit sig om densamma, hvilken jag för min del deremot anser
vara ganska behjertansvärd och väl förtjent af Riksdagens bifall. Man
hör så ofta både inom och utom denna Kammare framhållas, hurusom
vårt land befinner sig i en mindre god och lycklig ställning, hvilket man
velat tillskrifva en bristfällig folkupplysning. Ligger någon sanning uti

Den 21 Mars, f. m

469

detta påstående, hvilket jag tror det gör, så böra vi väl äfven vinnlägga
oss derom, att söka bibringa folket denna högre upplysning för att derigenom
bereda detsamma den lycka och det välstånd, som genom en allmännare
utbredd bildning anses kunna vinnas. Vid sådant förhållande
torde det anspråklösa förslag, att med femtio Riksdaler föröka en folkskolelärares
aflöning, sedan lian under åtta års tid med nit och skicklighet
skött sitt ansvarsfulla kall, väl vara värdt att af Riksdagen behjertas.
Detta proportionsvis så ringa belopp kan ju nästan endast betraktas såsom
ett premium åt dem, i hvars vård vi öfverlemna det dyrbaraste vi
ega, våra barn. Enskildt hör man ofta uttalas, att folkskolelärarne äro
tillräckligt aflönade i förhållande till de kunskaper de ega och den undervisning
de förmå meddela; jag ber dock härvid få erinra, att det
knappast torde vara något land i Europa, som så illa aflönar dessa tjensteman,
som vårt, och äfven nu är det icke fråga om att från början höja
deras aflöning, utan endast att efter en längre tids förlopp förunna dem
en obetydlig tillökning uti deras inkomster. Det må visserligen vara en
sanning, att folkskolelärarnes kunskaper icke ega någon stor omfattning
och att den undervisning de meddela icke alltid är så god, som ömkligt
vore, men likasom man plägar säga: sådan lärare, sådan undervisning,
kan man äfven med skäl påstå, att sådan lönen är, sådan är äfven
läraren.

På grund af hvad jag nu yttrat, anhåller jag, att Kammaren måtte,
med afslag af Utskottets hemställan i mom. a) af denna punkt, lemna sitt
bifall till Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af 68,000 R:dr såsom
lönetillägg för examinerade skollärare.

Herr Witt: I likhet med den föregående talaren anser äfven jag,

att något egentligt sammanhang icke eger rum mellan den Kongl. Propositionen
och det förslag, som innefattas under mom. c) i denna punkt.
Det är nemligen klart att, om en sådan skrifvelse, som uti detta mom.
omnämnes, kommer att till Kongl. Maj:t aflåtas, och hvilket jag för min
del hjertligen önskar, densamma af Kongl. Maj:t kommer att mottagas
antingen med bifall eller med ogillande af de uti densamma uttalade
principer. Mottages den med afslag, så utgör ju detta afslag icke något
hinder för Riksdagens bifall till den i förevarande mom. a) föreslagna
löneförhöjningen; mottages åter en sådan skrifvelse med godkännande af
de deruti uttalade principer, så är jag öfvertygad, att Regeringen icke
derföre skall frångå den åsigt, den redan hyser om lämpligheten af att
efter ett visst antal år förhöja folkskolelärarnes aflöning. Man må för
öfrigt hysa och uttala olika åsigter om folkskolelärarnes skicklighet och
duglighet; men för min del må jag bekänna, att jag, som varit i tillfälle
att i ganska vidsträckt omfång med uppmärksamhet följa deras verksamhet,
kan intyga, att de i allmänhet med nit och trohet utöfvat sitt ansvarsfulla
kall och i sin enskilda vandel gjort sig förtjente af det bästa
vitsord. När man härtill besinnar de ekonomiska bekymmer, hvarmed
dessa tjenstemän hafva att kämpa, och hvilket har till följd, att de af
näringsomsorger blifva lockade att lemna sin egentliga verksamhet och
för ekonomisk vinnings skull deltaga i för skolans ändamål främmande
angelägenheter, så anser jag detta, långt ifrån att vara ett skäl till af -

470

Den 21 Mars, f. m.

slag å deri Kongl. Propositionen, tvärtom tala för bifall till densamma.
Då vi tillika veta, att denna princip om löneförhöjning redan tillämpas
inom elementarläroverken på det sätt, att lärarne vid desamma hvart
femte år under tjugo års tid åtnjuta en löneförhöjning af 500 Rall- för
hvarje gång, och hvilken löneförhöjning utgör hälften af eu läroverksadjunkts
samt en fjerdedel af en lektors primitiva lönebelopp, sä torde
det icke vara obilligt att, såsom här föreslås, blott för en enda gång förhöja
äfven folkskolelärarnes aflöning med den ringa summan af 50 R:dr,
hvilket utgör endast en åttondedel eller en tiondedel af det ursprungliga
lönebeloppet.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet.

Herr Anders Persson: Äfven jag kan för min del icke finna

de skäl Utskottet anfört för sitt afstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts
framställning i detta ämne vara tillfredsställande. De föregående talar ne
hafva dock redan så utförligt utvecklat de åsigter jag i denna sak hyser,
att för mig icke så mycket återstår att tillägga. Utskottet bär äfven
medgifvit, att det visat sig, det de anslag, som under sednare åren utgått
till folkupplysningens befrämjande, verkat ytterst välgörande för detta
störa ändamål, men att likväl ännu ofantligt mycket återstår att göra,
innan folkskolan kan komma att uppnå den utveckling, som utgör föremålet
för hvarje sann fosterlandsväns sträfvande, det torde väl få medgifvas.

Då Kongl. Maj:ts Proposition i frågan afser att åt skollärare, som
under en tid af 8 år med nit och skicklighet skött sitt ansvarsfulla kall,
bereda en liten val behöflig tillökning i deras nu så knappt tilltagna
löneförmåner, och jag derigenom ser ett medel att befrämja folkundervisningen,
samt för öfrigt är af den åsigt, att det icke är på de knappa
anslagen, som ifrågasättas åt folkundervisningen, vi skola pruta eller försöka
“dra in“ för att få statsregleringen att gå ihop, anhåller jag om
Kammarens bifall till Kongl. Maj.-ts Proposition och yrkar utslag å Utskottets
hemställan i mom. a) af denna punkt.

Herr Abraham Rundbäck: Jag vill i likhet med den förste
talaren förklara, att jag anser det mycket lämpligt och välbetänkt, att
här i landet likasom uti andra länder bevilja en successiv löneförhöjning
åt folkskolelärarne. Jag vill äfven, liksom den andre talaren i detta ämne,
påstå, att lärarne väl förtjena denna löneförhöjning, såsom en uppmuntran,
men på samma gång måste jag likväl för närvarande ställa mig på
Stats-Utskottets sida och yrka bifall till dess hemställan i detta moment.
Kongl. Maj:t har nemligen nu för första gången frånträdt en princip, som
hittills alltid af båda Statsmakterna blifvit fasthållen och hvilken jag för
min del ställer så högt, att jag icke vill frångå densamma, den principen
nemligen, att folkskolan i främsta rummet bör vara en kommunens angelägenhet
och att Staten endast i andra hand bör träda emellan och understödja
densamma: kommunen bör vara folkskolans principal och Staten
endast dess beskyddare. Nu deremot föreslås det, att Staten ensam skall
lemna folkskolelärarne en del af deras lön, utan alla bidrag å kommunens
sida. Detta är, såvidt jag vet, icke förhållandet på andra stål -

Den 21 Mars, f. m.

471

len. Särskildt erinrar jag mig, att t. ex. i Norge det är amtformandskabet,
som bestämmer de olika lönetillägg som beviljas dessa lärare, det
första efter sjn och det sednare efter femton års tjenstgöring. . I allmänhet
variera dessa tillökningar af lönebeloppet emellan tio och femton speciel-
för den första löneförhöjningen, och emellan femton och tjugofem
speciel’ för den sednare. Den ena hälften af dessa belopp tillskjutes af
amtet och den andra af statsverket. På samma sätt föreslås nu, att
man äfven hos oss skulle bevilja ett lönetillägg åt folkskolelärare, och
detta finner jag fullt riktigt. Men att detta tillägg skall blifva mera tillfälligt
och att det endast skall utgå af Staten, finner jag mindre lämpligt.
Jag anser derföre, att detta förslag, under den form det nu föreligger,
icke bör af Riksdagen bifallas, men deremot vore det mig kart,
om till eu blifvande riksdag kunde framläggas ett förslag i den syftning,
att Staten och kommunen tillsammans borde hjelpas åt att tillskjuta medel
till förbättrande af dessa lärares lönevilkor.

Medan jag har ordet, ber jag äfven få rätta några misstag af den
första talaren i ämnet, då han förmenade, att folkskolelärarne näppeligen
voro så klent aflönade i något annat land som i Sverige. Förhållandet
är nemligen tvärtom det att, såvidt jag känner, icke mer än ett land,
Danmark, bättre aflönar sina folkskolelärare än värf. Jag kan dock icke
bestämdt på siffran uppgifva till huru högt belopp folkskolelärarnes löner
uppgå i Danmark, emedan i dem ingå äfven åtskilliga tillfälliga inkomster,
hvilka icke så noga kunna beräknas. Deremot har jag mig bekant,
att uti Norge, hvarest lefnadstkostnaderna sannolikt äro en tredjedel dyrare
än hos oss, dessa lärares aflöning i medeltal endast uppgår till omkring
300 R:dr. I Preussen utgöra de 75 till 150 Thaler, eller 200—300
Rall- R:mt; i Bayern finnas 4,000 skollärare, som hafva omkring 300 R:dr
årlig lön och endast 400, hvilkas årliga inkomst uppgår till 600 R:dr, i
Sachsen utgör den vanliga lönen 375 R:dr, i Hessen 230—550 R:dr efter
olika grunder, i Hannover är denna lön ännu mycket mindre, enär maximibeloppet
å densamma för några år sedan uppgick till blott 200 R:dr, i
Wiirtemberg varierar den äfvenså emellan 200—300 Rall''. Jag får likväl
här nämna, att jag icke känner, om förenämda lönebelopp under sednare
åren blifvit höjda. Man finner emellertid häraf, att då våra folkskolelärares
löneförmåner uppgå till 400 Rall-, förutom husrum, vedbrand och
kofoder, den förste talarens påstående i detta afseende icke är så fullt
exakt. Härtill kommer ytterligare den omständigheten, att våra folkskolelärare
numera på gamla dagar blifva pensionerade, hvadan de äfven
vid sitt afskedstagande kunna vara förvissade om eu bekymmerfri ekonomisk
ställning på ålderdomen, hvilken fördel icke förefinnes för dessa
tjensteman i något annat land, såvidt jag vet, än i Danmark.

På dessa skäl vågar jag för närvarande yrka afsteg å Kongl. Maj:ts
framställning i det föreliggande momentet.

Herr Hjelm: Jag är på sätt och vis förekommen af de två första

talarne i ämnet och instämmer med dem rörande princip och talande
behof af ålderstillägg i löneförmåner, hvarigenom lärarne, nu dertill dofna
af nöd, hindrades från att söka s. k. biförtjenster, hvilka vända sinnet
från skola, barn och sjelfstudium; ja, gjort både nitiska och skickliga

472

Den 21 Mars, f. m.

lärare under årens lopp minst sagdt likgiltiga för sin lika sköna som
maktpåliggande verksamhet. Jag vill derföre egentligen fästa mig vid det
yttrandet af den siste talaren, att folkskolelärarne i vårt land skulle i
jemförelse med dem i andra länder vara nästan de bäst aflönade. Denna
JJPPgrit var för mig i sanning rätt öfverraskande, ty j’ag känner verkligen
icke utom Rorge något land, med undantag måhända af Frankrike och
lågland, uti hvilket lärares aflöning vid folkskolan uppgår till så ringa
Lsn .som. , ,s 0SS- Utan att emellertid icke heller vilja närmare uppehålla
mig vid denna fråga kan jag ej underlåta att uttrycka några betänkligheter
vid att för närvarande lemna mitt bifall till Kongl. Mai:ts Proposition
i amnet, vore icke skälen för eu löneförbättring så talande, beholvet
stort. Jag uttalade här på detta rum för några dagar sedan min
åsigt om nödvändigheten deraf, att i deras helhet omarbeta och till ett
helt sammandraga de olika stadganden, som för närvarande finnas angående
folkskoleväsendet i vårt land. Då jag fortfarande vidblifver dessa
mina åsigter kan jag sålunda icke nu finna mig rätt väl vid att lemna
mitt bifall till det gjorda förslaget, att endast omarbeta och förändra de
delar af denna stadga, som beröra folkskolelärarnes materiela förmåner,

S.j 6 äfstyrkt bifall till den Kongl. Propositionen, om jag icke kände
att sådant komme att inverka menligt på sjelfva undervisningen. Det
ar sålunda under förhoppning derom, att Riksdagen inom icke allt för
a agsen tid blifver i tillfälle att ingå till Kongl. Maj:t med begäran om
folkskolestadgans omarbetande i dess helhet, som jag för närvarande anser
det vara skäl att, med uttalande af de principer, vi i afseende å
denna förändring önska må blifva följda, under tiden det af Utskottet
afstyrkta anslaget måtte utgå från statsverket, enär Regeringen är benägen
att lemna en, om ock tillfällig löneförbättring till de så svagt aflönade
lararne.

Jag yrkar bifall till hvad Kongl. Maj:t häruti föreslagit.

Herr Lyttkens: Det tyckes vid första påseendet som om mo mentet

c) i denna punkt icke stode i närmare sammanhang med de tvänne
föregående momenten, men då man vid närmare aktgifvande å Utskottets
motivering finner att så är förhållandet, hemställer jag vördsamt till Herr
la mannen, huruvida det icke må tillåtas att, för tidens vinnande, låta
diskussionen röra sig kring alla tre momenten på eu gång.

Å Herr Lyttkens yrkande, att gemensamt med mom a) jemväl mom.
k) c) i förevarande punkt måtte komma under föredragning,

gaf Herr talmannen proposition, men denna proposition besvarades med
nej, hvadan berörde yrkande förfallit.

Herr Lyttkens: Att tala om folkskolans stora vigt och betydelse
och dess höga uppgift att sprida upplysning och kunskaper bland den
störa massan af befolkningen i landet, torde vara öfverflödigt, enär alla
i denna sak synas vara ense. Beträffande åter det påståendet, att folkskolelärarnes
aflöning redan nu vore tillräcklig, hemställer jag till en
hvars eget bedömande, huruvida denna lön af 400 R:dr, hvilket utgör omkring
1 R:dr 12 öre pr dag, må anses tillräckligt stor för en folkskolelärare

Den 21 Mars, f. m.

473

att dermed försörja sig och sill familj. Kongl. Maj:t har i sin nu gjorda
framställning, med fästadt afseende å dessa folkskolelärarnes ömmande ekonomiska
förhållanden, föreslagit en liten förhöjning af deras lönevilkor,
hvilken väl må anses af högsta behof påkallad. Vid jemförelse med den
hvart femte år under tjugo års tid återkommande stora löneförhöjning
för elementarläroverkens lärare synes äfven den nu föreslagna löneförhöjningen
af femtio R:dr för en gång åt folkskolelärarne vara ganska ringa
och väl förtjent att af Representationen bifallas, ty jag tror i sanning
icke att man skall förebrå oss att hafva höjt skatterna, derföre att vi till
ett så allmännyttigt ändamål som detta beviljat den föreslagna obetydliga
summan. Det är derföre med nöje som jag, på samma gång jag yrkar
afslag å Utskottets hemställan i denna punkt, lemnar mitt bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition i denna del af Utlåtandet.

Herr Med in: Vill man verkligen få dugliga och skickliga lärare för
folkets barn, så tror jag äfven att man, i betraktande af det maktpåliggande
kall de hafva att fylla, i främsta rummet bör se till, att man
kan gifva dem en sådan aflöning, att de dermed kunna föda sig och sina
familjer. Om de sköta sin ansvarsfulla plats såsom de böra, fordrar äfven
billigheten, att man derför gifver dem en skälig aflöning. Man säger visserligen,
att det endast tillkommer kommunerna sjelfva att aflöna dessa
lärare, men kommunernas utskylder äro redan förut så dryga, att de icke
ensamme, utan Statens mellankomst, mäkta utgöra alla de utgifter, hvilka
för folkskoleväsendets befrämjande och fromma kunna vara erforderliga.
När vi veta, hvilka ofantliga belopp Staten utgifver för elementarläroverken,
så kan jag icke finna något skäl, hvarför vi skulle söka inbespara
några småsummor för folkskolans ytterligare utveckling. Med det
stora antal lärjungar, hvilka undervisas i folkskolan, anser jag det nästan
vara nödvändigare att uppmuntra denna institution än elementarläroverken,
hvilka, såsom vi alla veta, ganska ofta hafva många drygt aflönade
lärare, men, jemförelsevis med folkskolan, endast få lärjungar. För min
del instämmer jag med dem som yrka bifall till Kongl. Maj:ts Proposition
och afslag å Utskottets hemställan.

Herr Rjerkander: Det var med anledning af den förste talarens

yttrande, att Kongl. Maj:ts förevarande förslag icke skulle ega något sammanhang
med Utskottets hemställan under mom. c), som jag begärde ordet.
Utskottet har nemligen under mom. c) föreslagit, att Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t behagade taga i nådigt
öfvervägande, huruvida icke den till församlingarne öfverlåtna andelen af
personliga skyddsafgiften lämpligen borde till statsverket indragas för att
jemte öfriga till folkundervisningen anslagna statsmedel användas såsom
bidrag till folkskolelärarnes aflöning. Det skulle ju vid sådant förhållande
se besynnerligt ut om Utskottet i det förevarande första momentet
skulle hafva tillstyrkt Kongl. Maj:ts begäran om ett särskildt anslag för
detta ändamål, på samma gång Utskottet uti tredje momentet föreslås att
sådana särskilda anslag måtte till statsverket indragas. Det är just dessa
många anslag från olika kassor, som i folkskoleväsendet och dess ändamålsenliga
ordnande förorsaka oreda och villervalla. Må vi derföre se

474

Dell 21 Mars, f ro

till att vi en gång kunna komma på den punkt, att från den gemensamma
statskassan eu viss årlig summa till hvarje folkskolas underhåll måtte
öfverlemnas. Äfven jag anser, att dessa lärares löner böra förhöjas, men
i likhet med Utskottet kan jag ej finna den under mom. a) föreslagna
formen för denna förhöjning vara lämplig, hvadan jag alltså är af den
mening, att den i mom. c) föreslagna utredningen i ämnet dessförinnan
måtte komma till stånd. Jag yrkar på dessa grunder bifall till Statsutskottets
förslag.

Herr Johan Bergström: Oaktadt jag är en varm vän af folk skolan

och sålunda äfven fullkomligt instämmer med dem som här talat
till förmån för folkskolelärarnes högre aflöning, kan jag dock för närvarande
icke annat än bifalla det slut, hvartill Utskottet i detta moment
kommit.

Jag håller nemligen före, att det är fullkomligt oriktigt att längre
fortgå på den redan af Riksdagen beträdda banan, att nemligen uteslutande
af statsmedel bevilja stora anslagssummor till folkskoleväsendets
utvidgning och dess lärares förhöjda aflöning. Då vi nemligen veta, att
Staten redan för detta ändamål utbetalar ända till 940,000 R:dr årligen
hvilka medel icke alltid efter de billigaste och rättvisaste grunder bland
församlingarne fördelas, samt då folkskolan väl i främsta rummet bör anses
vara en kommunens enskilda angelägenhet, hvarför det ock i första
hand bör tillkomma kommunens medlemmar att dels bidraga till folkskoleväsendets
utbildning dels äfven bestämma, huru de till detta ändamål anvisade
medel lämpligast böra användas, så måste jag, intill dess en närmare
utredning i detta afseende kommit att ega rum och hvarom Utskottet
uti mom. c) här nedan gjort framställning, för närvarande yrka
bifall till Utskottets förslag under det föreliggande mom. a) af denna punkt.

Herr Jöns Olsson: I anledning af en föregående talares på stående,

att folkskolelärarnes löner knappast i något annat land vore
så höga som hos oss, och hvarpå den ärade talaren särskildt anförde
Norge som exempel, ber jag få lemna några upplysningar. Hvad då särskildt
Norge beträffar, så är det visserligen sannt, att penningelönen derstädes
icke är större än i Sverige, utan snarare något mindre, men härvid
är dock att märka, att folkskolelärarne i Norge hafva vida bättre boställen
än deras kamrater härstädes. Kontanta lönen till skollärarne i Norge är
i medeltal 95 specier, eller i rundt tal närmare 400 R:dr, men så hafva
de dessutom, förutom andra naturaprestationer, så stort jordland att de
derpå tillräckligt kunna föda tvänne kor, då deremot skollärarne hos oss
endast hafva jordland, eller betalning för kofoder åt en ko; när nu kofodret
vanligen beräknas till omkring 60 R:dr för hvarje ko, är det klart att
skollärarne i Norge äro bättre aflönade än hos oss, om ock deras kontanta
aflöning är några Riksdaler mindre. Dessutom tillkommer äfven hos dem
genom en förordning af år 1863 det s. k. ålderstillägget, hvilket består
deruti, att en folkskolelärare efter 7 års tjenstgöring erhåller en förhöjning
af 10 specier uti sin aflöning, samt efter 15 års tjenstgöring 20 species
tillökning uti den ursprungliga lönen, hvaremot det nu föreliggande
förslaget afser att endast för en gång bevilja ett lönetillägg af femtio

Den 21 Mars, f. ni.

475

R:dr efter 8 års väl vitsordad tjenstgöring. Hvad åter folkskolelärarnes
löner i Danmark beträffar, så variera dessa mellan 800—1,200 R:dr.
Samme talare ansåg äfven att det ifrågasatta lönetillägget icke borde af
Riksdagen bifallas, med mindre än att äfven kommunerna sjelfva ålades
erlägga ett motsvarande bidrag. Jag har redan under förlidet år, då en
likartad fråga förevar, med räkenskaper visat att kommunerna under tre
olika former redan bidraga till folkskolelärarnes aflöning utan motsvarande
bidrag af Staten. Man bör nemligen komma ihåg att kommunens utgifter
för detta ändamål icke endast utgöras af kontanta bidrag, utan
äfven bestå deruti, att församlingarne åt sina folkskolelärare upplåta boställsrum
samt äfven förse dem med vedbrand, planteringsland, kofoder,
m. m., till hvilka naturaprestationer Staten icke i ringaste mån bidrager.
Beträffande slutligen en annan talares förmenande, att Utskottet genom
sin hemställan uti mom. c) skulle till fullo hafva besvarat Kongl. Maj:ts
framställning uti det föreliggande mom. a), så må jag säga, att jag för
min del icke kunnat finna att så vant förhållandet; ty Utskottet har uti
den under mom. c) föreslagna skrifvelsen icke med ett enda ord antydt,
att Kongl. Maj:t skulle täckas taga denna fråga i öfvervägande i sammanhang
med förslaget om ny reglering af det redan nu utgående statsbidraget
till folkskoleväsendets utveckling och förbättring i allmänhet,
hvadan alltså ett bifall till det föreliggande mom. a) icke bör utgöra ett
hinder att äfven lemna bifall till en underdånig skrifvelse i det syfte,
hvarom uti 3:dje momentet omförmäles. Då jag sålunda icke kan inse
att ett så oskiljaktigt sammanhang mellan dessa tvänne moment förefinnes,
fortfar jag uti mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts framställning uti
det nu föreliggande momentet.

Herr Hedin: Visserligen instämmer jag med en föregående talare
deri, att folkskolan i första rummet bör vara en kommunens angelägenhet,
och jag har ej ett ögonblick tvekat att deltaga i ett tillfälligt Utskotts
afstyrkande af väckt förslag, att Staten skulle öfvertaga folkskolelärarnes
aflöning och pensionering; ty om än ej alla kommuner rätt fattat sin
dyrbara pligt i detta hänseende, så är för dem åliggandet att vårda folkskolan
blott så mycket angelägnare: efterhand skola de nemligen härigenom
uppfostras till medvetande om folkbildningens betydelse, och då skall
den främjas bättre än genom några som helst kraftåtgärder från Statens
sida. Men på samma gång är det min åsigt, att Staten måste i vidsträcktare
mån än hittills biträda hommunerna, och jag kan derföre ej, i
likhet med den antydde talaren, blott för att vidmakthålla en formel
motsvarighet mellan Statens och kommunens bidrag, vägra ett anslag,
som påkallas af det mest behjertansvärda behof, ■ ett behof, som ju
ingen förnekar och som svårligen lärer för närvarande kunna påräknas, att
kommunerna skola fylla. Det har sagts, att den lönetillökning för folkskolelärare,
som genom det af Kongl. Maj:t begärda men af StatsUtskotet
afstyrka anslag kan åstadkommas, är så liten att den gör hvarken
till eller ifrån. År verkligen 50 R:drs lönetillägg detsamma som intet
för den som har 400 R:drs lön? Det har sagts, att detta tillägg alltför
väl kan umbäras af dem, som genom enskilda uppdrag — såsom auktionsförrättningar,
sakförareskap och dylikt — öka sina årsinkomster med

176

Den 21 Mars, f. m.

en flera gånger större summa. Dervid frågar jag om detta gäller om
alla folkskolelärare, att de på nämnda sätt bereda sig inkomster, och om
det är rätt att tvinga dem att genom enskilda uppdrag skaffa någon tillökning
i en mindre än nödtorftig årsinkomst; — såsom anmärkning mot
de folkskolelärare, som så förfara, är en erinran om deras enskilda uppdrag
obillig, isynnerhet så länge sådana embetsmän, som äro riktigt aflönade
och ej ha något nödtvång att skylla på, åtaga sig vinstgifvande enskilda
uppdrag, stundom i en sådan omfattning, att tj ensten ej kan undgå
att lida deraf. Jag hoppas, att Kammaren ej skall visa sig njugg mot
folkskolan: i folkbildningens kraftiga främjande ligger ankargrunden för
våra förhoppningar om en jemn och lycklig utveckling för vårt fosterland.

Herr Statsrådet Carlson: Behofvet af den förbättring i folkskolelärarnes
vilkor, hvilken afses genom den Kongl. Propositionen, är, såsom
jag tror, af alla erkändt. Något större behof för denna gren af undervisningen
torde för närvarande icke finnas än det, att genom en förbättring
af lönerna för dessa lärare sätta dem i en sådan ställning, att de
icke tryckas af alltför stora näringsomsorger. Näst en god lärarens bildning
inverkar ingenting så helsosamt på skolans utveckling, som om dess lärare
äro fria från ekonomiska bekymmer. En förbättrad samhällsställning
och en högre bildning måste äfven stå i oskiljaktigt samband med hvarandra.
Det är icke heller behofvet af den ifrågasatta löneförhöjningen
som blifvit bestridt, utan fastmer sättet hvarpå och tiden, under hvilken,
detta lönetillägg skulle utgå, och jag ber att i dessa afseenden få yttra
några ord.

Betänkligheter hafva yppats, huruvida icke kommunens rätt och pligt
att i främsta rummet sörja för folkskolans utveckling skulle genom
det föreliggande förslaget i någon mån rubbas. Jag tror dock, att den
framställning i detta afseende, som förefinnes i statsrådsprotokollet, till
fullo visar dessa farhågor vara ogrundade. Om meningen här vore att
lemna en lagstadgad löneförhöjning utan alla vilkor, skulle detta ej vara
fallet, men då frågan är om att lemna detta lönetillägg såsom en uppmuntran
åt de lärare, hvilka med nit och skicklighet skött sitt kall, kan
jag icke finna detta annat än billigt, på samma gång de vid löneförhöjningen
stadgade vilkor icke kunna anses innebära något sårande för de lärare,
om hvilka här är fråga.

I afseende å tiden för detta anslags beviljande är det nämndt, att
rätta ögonblicket nu icke vore inne, emedan man på samma gång ifrågasatt
ett fullständigt nytt system för Statens bidrag till folkskolorna. Men
Utskottets hemställan i tredje momentet af denna punkt är i sjelfva verket
oberoende af det förslag, som i det nu föreliggande första momentet
innehålles, och hvarmed just afses att förekomma det folkskolelärarne icke
må för sin utkomsts skull tillgripa sådana utvägar, som att biträda vid
handel, auktioner, bouppteckningar med flera för deras egentliga tjenstebefattningar
lika främmande sysselsättningar. Vid sådant förhållande är
det, som Kongl. Maj:t ansett lämpligt att utan uppskof söka förbättra
dessa lärares lönevilkor.

Slutligen har äfven blifvit sagdt, att genom denna tillökning icke någon
väsendtlig förbättring i dessa lärares ekonomiska ställning skulle vin -

Sten 21 Mars, f. m.

477

nas. Jag ber dock härvid få erinra, att ett lönetillägg, gifvet efter de här föreslagna
grunder inverkar vida mera fördelaktigt än det i första ögonblicket
kan synas, emedan förhoppningen att efter en viss tid ernå en
förbättring i sina vilkor uppehåller läraren och lifvar hans mod äfven
innan han inträdt i verkligt åtnjutande deraf. Han kan ock hafva skäl
antaga, att Statsmakterna framdeles skola fortgå på den redan beträdda
banan och möjligen genom ytterligare lönetillägg uppmuntra sådana folkskolelärare,
livilka med nit och trohet fortfara att verka i sitt ansvarsfulla
kall. Med denna min uppfattning af saken och då jag är lifligt öfvertygad,
att icke någon kraftigare åtgärd för folkundervisningens befrämjande
kan vidtagas än den af Kong! Maj:t nu föreslagna, kan jag ej annat än
uttrycka den varma önskan jag hyser, att Kammaren måtte till Kongl.
Maj:ts framställning lemna sitt bifall.

Herr Jöns Rundbäck: Jag instämmer fullkomligt uti en föregående
ärad talares åsigt derutinnan, att här icke fråga kan uppstå, huruvida
det förefinnes ett behof att höja folkskolelärarnes aflöning, utan att
frågan endast gäller tiden och sättet för denna lönetillöknings utanordnande.
Jag är nemligen af den öfvertygelsen, att Riksdagens angelägnaste
omsorg bör gå derpå ut, att förse dessa lärare med ett någonlunda tillräckligt
underhåll, ty om så icke sker komma ovifvelaktigt de bästa och
dugligaste lärarekrafterna att draga sig från skolans tjenst. Jag har sjelf
i detta afseende varit i tillfälle erfara, att de bästa lärarne numera öfvergifva
skolan för att egna sig åt annan verksamhet, hvilket äfven nu
för tiden, sedan folkskolelärarebildningen vunnit en högre utveckling, lättare
låter sig göra. Tacksamt erkännande de vackra och talande skäl
som i Kongl. Propositionen blifvit andragna för höjandet af folkskolelärares
löner, kan jag emellertid icke annat än biträda Utskottets förslag
om afslag å den för ändamålet äskade summan; emedan vilkoren och
sättet hvarpå dessa medel skola erhållas äro sådana, att jag befarar det
få skollärare skola erhålla, förutsatt att de på i förslaget anförda grunder
vilja, den afsedda lönetillökningen. Annat hade varit om man biträdt
den, som herr Statsrådet vid sistiidne riksdag uttryckte sig, nya vägen,
så att man föreslagit anslagen i direkt förhållande till hvarje skola. Med
förundan blef jag å Kongl. Propositionen varse att så ej skett, ehuru
herr Statsrådet vid sistiidne riksdag försäkrade, att det varit hans afsigt,
att redan då, om förhållandena det medgifvit, tillstyrka Riksdagen
antaga ett förslag, grundadt på denna åsigt.

För att visa, det vilkoren icke äro efter mitt förmenande så
riktigt afvägda, i fäll en kommun skulle enligt Kongl. Propositionen
kunna erhålla bidrag till höjandet af skollärarelönen, torde endast ett
par exempel få andragas. Så skulle, om en kommun genom ett testamente
fått sig tillförsäkrad en donation till skolan, Staten likasom lägga
beslag på densamma genom att förklara att, eftersom denna donation
blifvit anvisad till skolans underhåll, har den församlingen icke statsbidrag
att för detta ändamål förvänta. Vidare föreslås uti den Kongl.
Propositionen, att detta lönetillägg endast i det fall skall tillkomma folkskolelärare,
derest han medelst af vederbörande skolråd och folkskoleinspektör
meddeladt vitsord gjort sig känd för att under 8 års tid med

478

Deri 21 Mars, f. tn.

nit och skicklighet hafva egnat sig åt sitt lärarekall. Är skolläraretjensten
förenad med annan befattning, så kan icke heller en person, hur
ringa han än är afiönad, erhålla löneförhöjning, vore han än aldrig så
nitisk och skicklig, emedan man i så fall afspisar en dylik begäran med
de orden: Ni har en annan tjenst, let på den i fäll ni ej kan lefva på
folkskollärarelönen. Att låta en person på detta sätt, så att säga, aflöna
sig sjelf är visserligen beqvämt i ett afseende; men om det är rättvist
och om det kan bidraga att få nitiska och skickliga lärare, vågar jag betvifla.
Just dessa vilkor befarar jag stundom skola göra det omöjligt för en folkskolelärare
att komma i åtnjutande af denna löneförhöjning samt att b au
sålunda under förhoppning att hafva tjent för Rachel ofta får åtnöja sig
med Lea. Dessutom qvarstår äfven ett annat hinder för utfående af
detta lönetillägg. Jag kan nemligen försäkra, att skolråden på många
ställen icke veta huru de skola gå till väga vid sin ansökan om att
komma i åtnjutande af denna löneförhöjning och att densamma är förenad
med så många olägenheter och besvär, att lärarne till följd deraf
ofta gå miste om det påräknade ålderstillägget i deras löneförmåner.

Enligt min åsigt borde alltså hvarje församling och hvarje skollärare
utan andra omständigheter och vilkor än de som betingas af anslagets
egen natur, d. v. s. att det verkligen finnes en folkskola med examinerad
lärare, komma i åtnjutande af en för all tid bestämd summa; ty derigenom
visste så väl församlingen som skolläraren hvad som vore att påräkna
och just detta skulle leda till rättvisa, enkelhet och befordran af
folkskolans väl.

Hvad jag nu haft äran anföra torde vara tillräckligt för att antyda
mina åsigter i denna fråga och att, så gerna jag än skulle hafva önskat
att lemna mitt bifall till den Kongl. Propositionen, jag dock anser mig
dertill förhindrad, dels af anförda skäl, dels emedan jag fruktar att ett
bifall till nu ifrågavarande förslag skulle till en oviss framtid möjligen
undanskjuta en bättre anordning eller en dylik som i momentet c) är
förordad och hvilket jag deremot gerna vill understödja.

Herr Ola Jönsson: Den föregående talaren har funnit den uti
mom. c) uttryckta principen vara af särdeles vigt, och deri bar han nog
rätt, men jag kan icke finna att ett bifall till detta moment nödvändigt
skall betinga ett afslag å det förevarande mom. a), ty de stå icke i så
oskiljaktigt sammanhang med hvarandra, som han förmenat. Jag är tvärtom
öfvertygad, att ett bifall till Kongl. Maj:ts framställning i det första momentet
af denna punkt skall betydligt underlätta hvad som afses med
förslaget i mom. c). Här har blifvit sagclt, att folkskolan bör vara en kommunens
angelägenhet. Medgifvande detta måste man dock erkänna, att
kommunen i detta fäll får vidkännas de största utgifterna. Det kan nemligen
icke vara för mycket begärdt, att, då kommunerna sjelfva i detta
afseende bidraga med så stora belopp, äfven Staten borde träda emellan
med något litet bidrag och detta så mycket heldre, då man besinnar, att
Staten för elementarläroverken utgifver en summa af inemot 2,000,000
Riksdaler.

Såsom stöd för den mening, att skollärare icke är i behof af någon
löneförbättring, bär en talare anfört att skollärarne i Norge äro sämre

Den 21 Mars, f. in.

479

aflönade än skollärarne i Sverige. Utan att vilja bestrida detta, vågar
jag dock tro, att detta skäl förlorar sin betydelse då man tager i betraktande
att tjenstemännen i allmänhet äro sämre afiönade i Norge än i
vårt land. Vill man anställa jemförelse!'' så synes det mig lämpligare att
anställa sådana emellan skollärarne och andra tjenstemän i Sverige, såsom
för exempel lärarne vid elementarläroverken och deras löneförmåner,
hvilka äro högst olika. Visserligen kan eller bör icke någon fullkomlig
jemförelse dem emellan komma i fråga, enär de sednare måste hafva betydligt
större kunskaper och följaktligen äfven böra hafva större lön
än de förra, men obestridligt är att skollärarens arbete är fullkomligt
lika ansträngande och maktpåliggande som lärarens vid ett elementarläroverk.
Emellertid kan man ej undgå att bemärka de motsägelser till
hvilka man här gör sig skyldig. Man har nemligen ofta hört klagan öfver
att folkskoleinspektörerna icke alltid tillsågo det kommunerna fullgjorde
sina skyldigheter med afseende på folkskolan, men kommer ett förslag
fram, som har till mål åläggandet för kommunerna af en sådan skyldighet,
så afslår man ett sådant förslag, såsom här skedde för några dagar
sedan. Äfven har klagats öfver att Regeringen ej nog nitälskar för folkskolan,
men då Regeringen verkligen i detta fäll vill göra något, såsom nu
då den begär en mindre summa såsom väl behöflig förbättring i skollärarnes
löner, så vill man afslå denna framställning. På hvem vill man
efter detta förfaringssätt kasta klandret. Jag tror det vara rättast att
Riksdagen tager ansvaret på sig sjelf och erkänner, att den egentligen
icke vill något som kan leda till folkskolans förbättring. Jag kan för
ingen del bifalla Utskottets hemställan i detta moment, utan yrkar jag
i likhet med de flesta föregående talarne bifall till Kongl. Maj:ts framställning
om anvisande af 68,000 R:dr såsom lönetilläg för examinerade
folkskolelärare.

Herr Sahlström: Det kan icke förnekas, att folkskolelärarnes löner
äro för små och att de omöjligt kunna berga sig med desamma. Det
torde derföre vara billigt att de erhålla någon uppmuntran, sedan de i
flera år med nit och skicklighet skött sitt kall. Då vi tillika veta, att
elementarläroverkets lärare hvart femte år få löneförhöjning, torde det
icke vara för mycket att äfven låta folkskolelärare, såsom nu föreslås,
komma i åtnjutande af en obetydlig tillökning af deras löner, sedan de i
åtta år väl skött sin syssla. Uppfylla de deremot icke de med löneförhöjningen
förbundna vilkor, att med nit och skicklighet hafva egnat sig
åt lärarekallet, gå de äfven miste om den nu föreslagna löneförhöjningen.
Jag tillstyrker alltså bifall till Kongl. Majts framställning.

Herr Abraham Rundbäck: Jag tror, att jag förra gången, jag
hade ordet, temligen tydligt uttalade min åsigt om behofvot att uppmuntra
folkskolelärarne, likasom jag också under min ringa verksamhet
städse arbetat på deras bästa. Men jag har den uppfattning af denna
sak, att det föreslagna ålderstillägget icke bör vara tillfälligt och beroende
af vissa vilkor, utan att detsamma hos oss såsom i andra länder
bör utgöra en integrerande del af deras lön samt att det bör vara kommunens
och Statens gemensamma åliggande ''att till denna löneförhöjning

480

Oen 2! Mara, f. in.

bidraga. För öfrigt ber jag endast få tillkännagifva att mina uppgifter
om folkskoleväsendet i Norge varit fullt exakta och med verkliga förhållandet
öfverensstämmande.

Herr Per Nilsson i Kulbult: För min del tror jag det icke vara
välbetänkt att afslå det af Kongl. Maj:t nu begärda anslag. Man må
hysa hvilka åsigter man vill om folkskolelärarnes större eller mindre
skicklighet att sköta det ansvarsfulla kall dem åligger, men säkert är
dock, att deras ekonomiska ställning i intet afseende är afundsvärd. Yi
finna nemligen huru de tidt och ofta till följd af näringsomsorger och
den ringa aflöning de erhålla nödgas taga afsked från sin befattning för
att genom någon annan verksamhet söka förskaffa sig sin nödtorftiga
bergning. När så är samt då Kongl. Maj:t i det föreliggande förslaget
afsett att bereda en folkskolelärare efter åtta års väl vitsordad tjenstgöring
en ringa uppmuntran genom att förhöja hans årliga lön med 50
Rall'', anser jag både rättvisa och billighet fordra, att Representationen
till ett sådant förslag lemnar sitt samtycke, hvarföre jag ock, med afslag
å Stats-Utskottets hemställan, på det lifligaste tillstyrker bifall till den
Kongl. Propositionen.

Herr Sven Andreasson: Jag begärde ordet hufvudsakligen för

att hemöta Herr Abraham Rundbäcks påstående, att folkskolelärare i vårt
land skulle vara bättre aflönade än i de flesta andra länder. Då jag
likväl redan i detta afseende blifvit förekommen af Herr Ola Jönsson, vill
jag endast tillägga att jag anser folkskolelärarnes löner allt lör knappt
tilltagna samt att jag af hjertat unnar dem den väl behöfliga tillökning i
deras lönevilkor, hvarom omförmäles i Kongl. Maj:ts framställning, till
hvilken jag yrkar bifall.

Herr Granlund: Det har väl icke funnits någon sak, hvilken under
de sednare åren varit föremål för så allmän klagan, som det obilliga
sätt, hvarpå vi här i landet gå till väga vid aflönandet af folkskolelärarne,
dessa skolans trälar, som hafva den vigtiga uppgift att hos det uppväxande
slägtet lägga grunden till dess andliga och moraliska lif. Dessa män
hvilkas verksamhet tränger djupt ned bland folkets leder och till hvilkas
handledning folket öfverlemnar det käraste det eger, sina barn, till dessa
män vill man endast lemna en den knappaste bergning. Denna fråga har
diskuterats på landstingen och i hushållningssällskapen och man tyckes
vid dessa möten hafva varit temligen ense om att vilja utsträcka folkskolelärarnes
skyldigheter utom den vanliga skolundervisningen, såsom att
meddela handledning i trädgårdtskötsel, exercis och gymnastik, ja till och
med i slöjder m. m. och allt detta mot en årlig lön af 400 R:dr; och
man har dock icke med få undantag funnit obenägenhet å skollärarnes
sida att allt hvad de förmått utvidga sin verksamhet. Någon löneförhöjning
åt dessa lärare har deremot sällan eller aldrig ifrågakomma. Arbetaren
är dock sin lön värd och tungt skall den arbeta som ser sitt själsoch
kroppsarbete knappast kunna gifva bröd åt sig och familj, och när
vi besinna, att dessa lärare ensamme stundom nödgas undervisa ända till

80

Den 21 Mars, f. m.

481

80 å 100 barn i en skola, så hemställer jag, huruvida det kan vara Representationen
värdigt attj nu vilja förkasta Kong!. i\laj:ts förslag, att
efter 8 års väl vitsordad tjenstgöring bevilja dessa lärare den obetydliga
förhöjningen af 50 R:dr, uti deras ursprungliga lönebelopp. Jag tror
detta så mycket mindre, som jag ej i enlighet med hvad en föregående
talare förmenat kan anse det ligga inom möjlighetens gräns, att en folkskoleinspektör
eller skolråd endast af personlig motvilja mot en folkskolelärare
skulle uraktlåta att förorda eu sådan löneförhöjning, derest läraren
med nit och trohet uppfyllt sina skyldigheter. Och man ser ju uti detta
förslag ett sätt att uppmuntra förtjensten hos skolläraren, som icke är så
lycklig att erhålla löneförhöjning gradvis som lärarne vid elementarläroverken.
. Jag får derför på det högsta tillstyrka bifall till Kong! Maj:ts
förslag i detta ämne.

Herr Palander: Då jag icke anser några statsanslag mera befogade
än dem, Indika utgå för att befrämja ungdomens uppfostran till nyttiga
samhällsmedlemmar, då jag är öfvertygad att vi, genom bifall till
Kongl. Maj:ts framställning, skulle medverka till uppnående af nämnda
ändamål, och då jag slutligen icke kan finna något som helst motiv för
arfslag å mom. a) ligga uti Utskottets hemställan under mom. c), så yrkar
jag, att Kammaren, med afslag å Utskottets förslag i det föreliggande
momentet, måtte lemna sitt bifall Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.

Herr Uhr. Jag ber endast få tillkännagifva, att jag, hufvudsakligen
på de af Herr Jöns Rundbäck anförda skäl, yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. Det synes mig nemligen vara ganska billigt, att Staten med någon
liten uppmuntran kommer dessa folkskolelärare till hjelp, sedan de,
genom att i flera år samvetsgrann! hafva skött sina vigtiga åligganden,
gjort sig väl förtjenta om det samhälle, inom hvilket de verkat. Jag yrkar
derföre, som sagdt, afslag å Utskottets hemställan samt bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition i denna del.

Herr Anders Fredrik Pettersson: Jag yrkar afslag å Utskotsets
förslag och bifall till kongl. Maj:ts framställning i ämnet, och detta
så mycket heldre som fråga är om endast en högst obetydlig summa,
hvarmed afses att uppmuntra sådana folkskolelärare, hvilka under en
längre tid utöfvat en gagnelig verksamhet inom samhället.

Friherre Åker hjelm: Det förefaller mig alldeles gifvet, att det

vore en stor lycka, om man genom att bereda folkskolelärarne större inkomster
hunde sätta dem i tillfälle att i en icke alltför aflägsen framtid
uppnå en högre bildningsgrad än beklagligen nu merendels torde vara
fallet. Dessutom vore äfven en fördel, om detta förslag bifölles, emedan
folkskolelärarne, efter att hafva erhållit en högre aflöning, framdeles icke
behöfde nödgas söka sig biförtjenster på andra håll, hvarigenom deras
tid dragés från skolan och användes på mera inbringande göromål. I likhet
med en föregående talare, representanten från Carlskrona, kan jag
icke gilla Utskottets motivering för afslag i denna punkt och inser för

Riksd. Brot. ISIG. 2 ,/fd. 2 Band. 31

482

Den 21 Mars, f. m.

min del icke den oundgängliga nödvändigheten att med den förevarande
frågans afgörande låta anstå till dess den uti mom. c) här nedan föreslagna
utredning kommit till stånd; utan håller jag före, att då Kongl.
Maj:t genom sitt förslag uti det förevarande momentet visat sig för folkundervisningens
ytterligare befrämjande hysa ett intresse, som helst inom
denna Kammare borde kunna räkna på att vinna gensvar, sfi bör Kammaren
icke heller motsätta sig denna Kongl. Maj:ts framställning, till
hvilken jag alltså för min del yrkar bifall.

Herr Brolin: Behof vet af tillökning i folkskolelärarnes lönevilkor
är så allmänt kändt och erkändt, att derom icke behöfver vidare ordas,
och jag inskränker mig derföre till att yrka, att Kammaren, med afslag å
Utskottets förslag, bifaller Kongl Maj:ts framställning.

Herr Jöns Pehrsson: Jag erkänner visserligen, att folkskolelärare
äro i behof af lönetillökning, men här förekommer en principfråga, som
gör att jag icke kan bifalla förslaget om en sådan tillökning. Det ligger
nemligen ett favoritsystem deri, att lönetillökningen skulle meddelas åt
lärarne i de kommuner, hvilke bäst förstode att framhålla sina anspråk,
och att den aldra skickligaste skolläraren kunde gå miste om lönetillökning,
just derföre att han för sin skicklighets skull icke vore inom kommunen
omtyckt. Det finnes nemligen kommuner, hvilka icke synnerligen
omhulda sina folkskolor. Om lönetillökningen utdelades utan afseende på
om den ena kommunen framhöll sin skollärare framför den andra, skulle
jag icke hafva något emot förslaget att invända; men då så är förhållandet
och dessutom ett pietistiskt fromleri insmugit sig bland folkskoleväsendet
och här föreliggande fråga, som är egnad att undergräfva sjelfständigheten
hos lärarne och göra dem krypande för inspektörer och församlingens
kyrkoherdar, kan jag icke godkänna förslaget, utan yrkar bifall
till Utskottets hemställan, intill dess en allmän löneförbättring kan åstadkommas.

Herr Johannes Andersson i Knarrevik: Jag har anhållit om

ordet endast för att tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall
till den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.

Herr Schmidt: Frågan är så fullkomligt utredd, att allt vidare
ordande derom kunde vara öfverflödigt. Min åsigt är att, på sätt flere
föregående talare framhållit, behofvet verkligen påkallar en tillökning i
folkskolelärarnes lönevilkor, och å de orter der församlingarne i brist på
egen förmåga icke äro i stånd att ensamma utgöra den behöfliga löneförhöjningen,
bör väl Staten lemna bidrag dertill. Kongl. Maj:t har nu
för åstadkommande en sådan tillökning äskat ett anslag å 68,000 R:dr.
Då, såsom jag förut nämnt, denna tillökning torde få anses behöflig, är
nu frågan hvilketdera må anses vara lämpligast, antingen att utdelandet af
lönetillökningen till en viss grad beror på kommunerna sjelfva, eller om
det icke är bättre, att Kongl. Maj:t utan kommunernas inblandning afgjorde
detta ärende. Det finnes nemligen flera kommuner som äro så
lyckligt lottade, att de utan tillskott af statsmedel sjelfva kunna åväga -

Den 21 Mara, f. m.

483

bringa oftanämnda löneförhöjning, hvaremot andra, som äro mindre väl
lottade, nödvändigt behöfva bidrag af Staten. Och Kongl. Maj:t är, efter
min tanke, bäst i tillfälle att utröna hvarest behofvet kan vara störst och
hör derföre ega att ensamt bestämma till hvilka församlingar bidrag bör
utlemnas af dessa medel, hvilka jag hoppas att Kammaren icke må afslå.

Jag yrkar på grund häraf afslag å Utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition.

Qfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till Utskottets
hemställan, dels afslag å samma hemställan samt bifall till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit. Sedan propositioner afgifvits på dessa yrkanden,
samt ja förklarats vara öfvervägande för den sednare meningen, blef, då
votering äskades, omröstning företagen enligt följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt under mom a) i
15:de punkten af dess Utlåtande N:o 28,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts nådiga framställning om anvisande af 68,000 R:dr såsom
lönetillägg för examinerade folkskolelärare.

Denna omröstning utföll med 67 ja mot 98 nej, och hade alltså
Kammaren beslutat i öfverensstämmelse med nej-propositionen.;

Mom. b)

Herr Ola Jönsson: Jag vill icke heller i afseende å denna fråga

bifalla Utskottets uppfattning. Jag finner af Kongl. Maj:ts Proposition,
att i detta anslag för småskolors ordnande uppstått en brist å 5,000
R:dr. Deraf är således uppenbart, att en i det minsta lika stor brist
skall yppa sig för nästa år, helst under loppet af innevarande år flera
nya småskolor komma att bildas, för hvilka något anslag icke finnes. Då
jag derföre anser, att hvad Kongl. Maj:t i detta fäll begärt bör beviljas,
yrkar jag, att anslaget till folkskoleväsendets utveckling och förbättring
må höjas med 15,000 R:dr.

Herr Jonas Jonasson: Ehuru jag får erkänna, att jag är vän

af all möjlig sparsamhet med Statens medel uti sådana anslag, som
utan olägenhet och skada kunna indragas, kan jag dock icke annat än
yrka bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i denna punkt.

Af den omständighet att många fattiga församlingar inom landet,
som icke hafva eller kunna löna mera än en examinerad skollärare för
flera hundra barn inom skolåldern, icke hafva råd att aflöna småskolelärare,
följer att en mängd af dessa barn få upp vexa utan undervisning.
Kunna församlingarne likväl få någon hjelp af Staten, så framkallar detta

484

Den 2l Mars, f. m.

småskolor, hvarigenom kunskapen i någon mån upphjelpes, helst erfarenheten
visat, att många småskolor uppdrifvit kunskaperna bättre än många
gamla examinerade lärare.

Skilnaden emellan Utskottets förslag och Kongl. Maj:ts Proposition
är endast 5,000 R:dr, en summa som icke mycket kan inverka på statsregleringen
i det hela, men om den kan komma skolan till del, så kunna
liera hundra fattiga barn komma i tillfälle att åtminstone få den underbyggnad
som de i annat fall komma att sakna.

Jag får på dessa skäl yrka afslag å Utskottets förslag och bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition, som afser eu förhöjning i anslaget till 15,000
R:dr.

Herr Lyttkens: Om än småskolorna i början icke uppfyllde det

med dem afsedda ändamålet, så hafva de dock, under de sista åren, sedan
mera kunnige lärare erhållits, visat sig, synnerligast i mera folkfattiga
trakter, motsvara de förväntningar, man gjort sig. I sådana församlingar,
der befolkningen är glest spridd öfver eu stor jordrymd, kunna icke alla
med fördel anlita folkskolan, och just derföre har der småskolan visat sig
synnerligen gagnelig och bör således ännu ytterligare utvecklas.

Jag anhåller, på grund häraf, att Kammaren med afslag å Utskottets
hemställan bifaller Kong!. Maj:ts Proposition.

*

Herr Carl Isak Bengtsson: På skäl, som af flere föregående
talare blifvit anförda, yrkar äfven jag bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr Statsrådet Carlson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten

på de grunder, på hvilka Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning är
byggd. Detta anslag till folkskoleväsendets utveckling och förbättringtillökades
vid sistlidne riksdag med 10,000 R:dr. Dessa äro nu utdelade,
men ansökningar hafva dessutom inkommit, hvilka så mycket öfverstiga
detta belopp, att 5,000 R:dr begärts utöfver anslagssumman. Den tillökning,
Kongl. Maj:t nu begärt, är afsedd dels att fylla nämnda brist,
dels att kunna motsvara det nya behofvet för året, hvilket behof anses uppgå
till 10,000 R:dr. Men om dessa 15,000 R:dr icke af Riksdagen beviljas, blifver
följden att, utöfver de 5,000 R:dr om hvilka ansökningar inkommit,
blott 5,000 R:dr kunna för i år utdelas, samt att nästa år kommer att
yppa sig behof af ett ännu större anslag än det nu begärda. Jag anser
ändamålsenligt, att anslaget följer behofvet och anser det derföre äfven
ändamålsenligt, att Riksdagen bifaller den af Kongl. Maj:t äskade förhöjningen
af 15,000 R:dr.

Herr Ake Andersson: Såsom motionär i ämnet, måste jag gifva

tillkänna, det jag anser att Utskottet icke bort nedsätta den af Kongl.
Maj:t begärda förhöjningen, hvilket jag i min motion äfven påyrkat. Jag
anhåller derföre om bifall till Kongl. Maj:ts Proposition i förevarande
punkt.

Herr Jöns Andersson: Då jag i afseende på det förra momentet
i denna punkt tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, får

Den 21 Mara, f, m.

485

jag tillkännagifva, att jag äfven angående detta moment är af samma
tanke.

Herr Med in: Då erfarenheten visat, att småskolorna uppfyllt det

med dem afsedda ändamålet, äfvensom att de äro i behof af ytterligare understöd,
anser jag att man icke bör göra någon nedsättning i det af
Kongl. Maj:t begärda änslag utan bevilja det till fulla beloppet, hvilket
jag också yrkar.

Herr H. Schmidt: Genom hvad Herr Statsrådet och Chefen för
Ecklesiastik-departementet upplyst synes det mig vara tydligen ådagalagdt,
att den nu ifrågavarande förhöjningen i anslaget är af högsta behofvet
påkallad, derest vårt folkskoleväsende skall kunna vidare utvecklas och
förbättras. Jag instämmer derföre med de talare, som yrkat afslag å Utskottets
hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Herr Johannes Andersson i Knarrevik: Jag vill blott tillkän nagifva,

att äfven jag tillhör dem som anse, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
hemställan bör bifallas.

Herr Magnus Svensson: Äfven jag anhåller få till protokollet

antecknadt, att jag kommer att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts Proposition.

Öfverläggningen var slutad. Propositionen på bifall till Utskottets
hemställan besvaradas med nej, hvarefter, på ytterligare proposition, Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan i hvad den skiljde sig från
Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet, biföll samma framställning.

Mom. c).

Bifölls.

Punkterna 16-- 25.

Biföllos.

Punkten 26.

Herr Jöns Pehrsson: Jag har visserligen icke mycken förhopp ning,

att mitt förslag skall vinna bifall, men jag kan dock icke nu underlåta
att till protokollet uttala min mening. Jag tror, att denna tidning har
framför andra tidningar så många fördelar, att den icke behöfver något
statsanslag, blott derföre att den intager vissa meddelanden från Regeringen.
Motionen har, om den icke ledt till annat resultat, åtminstone
fäst uppmärksamheten på, att en del af extra anslagen å denna Hufvudtitel
användes på ett sätt, hvarom de fleste icke hafva någon aning.

486

Den 21 Mars, f. m.

Då, såsom jag förut sagt, jag icke hyser förhoppning, att mitt förslag
skall tillvinna sig Kammarens bifall, vill jag icke framställa något
yrkande.

Herr Sjöberg: Jag har icke begärt ordet för att söka åstadkomma
någon ändring af det slut, hvari Utskottet stadnat, utan endast för
att framställa några anmärkningar mot det motiv, hvarpå Utskottet hufvudsakligen
grundat sin hemställan, enär detta synes mig vara mindre
tillfredsställande. Efter att hafva i korthet redogjort för det med utgifvaren
af Post- och inrikes tidningar ingångna aftal, yttrar Utskottet,
att, då det onekligen är af vigt, att den tidning, der deri enskilde har att
söka en mängd för hans ekonomiska fördel vigtiga legala annonser, hålles
allmänheten till hända för så billigt pris som möjligt, det träffade aftalet
synes vara särdeles välbetänkt. Fäster man sig uteslutande vid den
omständigheten, att tidningen bör tillhandahållas allmänheten för godt
pris, så kan visserligen icke förnekas, att detta ändamål i viss mån är
vunnet, då prenumerationspriset å tidningen, med hänseende till densammas
omfång, otvifvelaktigt är temligen lågt. Men det finnes äfven andra
synpunkter, utur hvilka frågan om sjelfva sättet för anordnandet af en
officiel tidning torde böra betraktas. En af dessa synpunkter kan vara,
att tidningen icke bör innehålla annat, än hvad som innefattas under den
allmänna benämningen af legala tillkänuagifvanden, eller med andra ord, att
i tidningen införas endast sådana underrättelser, af hvilka den enskilde har
behof att få kännedom för bevarande af sin rätt, eller i allmänhet hvad
som enligt lag eller särskilda föreskrifter bör genom allmän tidning offentliggöras.
Uti den af Stats-Utskottet åberopade underdåniga skrifvelse
den 28 Oktober 1850, hvarmed lagberedningen öfverlemnade sitt förslag
till handels- och utsökningsbalkar, föreslogs också, att ett kungörelseblad
med endast detta syfte skulle kostnadsfritt utdelas till hvarje."''församling
och till offentliga myndigheter, för att öfverallt i riket vara tillgängligt
för en hvar, som deraf ville hemta någon upplysning. En annan
synpunkt åter är den, huruvida åt tidningen bör gifvas en sådan utsträckning,
att densamma, utom dessa legala tillkännagifvanden, kan
innehålla sådant, som Regeringen finner vara af beskaffenhet att böra
komma till allmänhetens kännedom. Ur denna sednare synpunkt uppfattades
frågan af Kongl. Maj:t, då vid 1805 -1866 årens riksdag Proposition
derom afläts till Rikets Ständer.

Vill man nu se frågan endast ur den förra eller sparsamhetens synpunkt,
så är det gifvet, att tidningen icke krafvel’ något särdeles stort
utrymme; betraktar man henne åter ur den sednare synpunkten, lärer
tidningens format svårligen kunna vara mindre än det nu är, särdeles
om, såsom mig synes vara önskligt, tidningen skulle innehålla redogörelse
för vigtigare regeringsbeslut, samt för frågor rörande lagstiftningen, lagskipningen
oah förvaltningen inom riket.

Frågar jag mig nu, om Post- och inrikes tidningar, betraktad från
endera af dessa synpunkter, i sitt närvarande skick uppfyller det eller
de ändamål, som för en officiel tidning kunde uppställas, så är det visserligen
obestridligt, att tidningen meddelar hvad den oundgängligen måste
meddela, eller de legala tillkännagifvandena, men i tidningen före -

Den 21 Mars, f. m

487

kommer derjemte mycket, som efter min uppfattning är för den störa
allmänheten temligen likgiltigt. Icke kan det väl för denna allmänhet
vara af någon egentlig vigt att få reda på hvad som förekommer under
den allmänna rubriken “Posterna1'', och än mindre lärer det vara nödvändigt,
att tidningen söker fylla allmänhetens intellektuel och estetiska
behof” hvilka otvifvelaktigt kunna på andra vägar tillgodoses. Men just
derigenom, att tidningen, sådan den nu är anordnad, söker att motsvara
snart sagdt alla möjliga behof och anspråk, löser den, efter mitt förmenande,
icke på ett fullt tillfredsställande sätt någon af sina liufvudsakliga
uppgifter. Jag tror mig nemligen kunna antaga, att, derest på en
sådan tidning icke ställes någon annan fordran, än att densamma må
uppfylla det af mig angifna främsta eller oundgängligaste ändamålet, ett
vida mindre anslag än det, som hittills utgått från de särskilda departements-expeditionerna,
skulle vara för beliofvet tillräckligt. I sådant fall
kan tidningens format betydligen förminskas, och då skulle jemväl vinnas
den fördel, att tidningen kunde tillhandahållas allmänheten för lägre
pris än det närvarande, ehuru detta, såsom jag redan antydt, i och för
sig betraktadt är temligen lågt.

Jag hade ärnat, att, om sådant blefve mig möjligt, väcka motion i
detta ämne, men då denna möjlighet icke varit mig förunnad, har jag
ansett mig böra begagna detta tillfälle, för att framhålla vissa sidoi af
en fråga, som synes mig vara förtjent af att omfattas med något allmännare
intresse’ enär det torde vara obestridligt, att en reform i afseende
å anordnandet af landets officiela tidning förr eller sednare måste
vidtagas, så mycket heldre som en sådan reform synes vara påkallad af
Representationens förändrade sammansättning samt de nya förhållanden
emellan Regering och Representationen, hvilka genom denna förändring
inträda

Herr Hierta: Då nu tal uppstått om lämpligheten af anslag till

Post- och inrikes tidningar, har jag begärt ordet för att göra ett tillägg
till hvad den siste talaren yttrat. Ehuru jag icke reserverat mig emot
det beslut, hvari Stats-Utskottet stadnat, har jag vid närmare genomläsande
af Betänkandet, som afgifvits af andra Utskotts-afdelningen, trott
mig kunna göra en giltig anmärkning. Denna rör en omständighet, som
i inledningen till Utskottets så kallade klämm blifvit anförd såsom den
egentliga orsaken till det statsanslag, som blifvit tidningen lemnadt.
Hvar och en, som har kännedom om vilkoren för utgifvandet af ifrågavarande
tidning, anser det icke behöfvas något anslag för uppfyllande af
fordringarne på en tidning, hvars åliggande det är att besörja legala
annonser och lemna utrymme för meddelanden från Regeringen. Det är
klart, att båda dessa slag af underrättelser äro för allmänheten så begärliga,
både för den säkerhet för eu viss afsättning och den inkomst af
annonser som det lemnar, att hvarje tidiiingsutgifvare gerna för dem
skulle lemna rum i sitt blad, och jag är öfvertygad om,, att, derest ombesörjandet
af denna tidning utsattes på entreprenadauktion, det ej skulle
bäfva brist på dem som ville åtaga sig att utan statsunderstöd utgifva
ti dningen med bibehållande af dess nuvarande format och till och med för

488

Den 21 Mars, f. m.

denna rättighet betala något derför, i stället för att nu erhålla betärning.

Jag tror, att orsaken till detta anslag af 10,000 R:dr ligger deri, att
de utgå som pension till Svenska Akademien. När ändring skedde med
utg! vandet af denna tidning, med hvilken en af Svenska akademiens
ledamöter förut haft redaktionsbestyret, öfvertog utgifvaren den mot vilkor,
att Akademien skulle erhålla en årlig summa, som lärer blifvit bestämd
till 10,000 Ii:dr, men sedan formatet utvidgades, beslöts, att utgifvaren
skulle få dessa 10,000 R:dr för att kunna fullgöra sitt ackord med
Akademien. Frågan torde således nu vara, om statskassan är skyldig
att pensionera Svenska Akademien. Men denna fråga torde vara för
vidlyftig att nu diskutera. Den kan dock gerna läggas på minnet. Jag
tror, att ett motiv för borttagande af anslaget vore, att sådant kunde
tjena såsom en liten stimulus för redaktionen att å sina icke officiel a
artiklar använda något mer verksamhet än nu.

... ibIand Kammarens ledamöter, som besökt offentliga ställen eller

lasesällskaper, torde hafva haft tillfälle observera, att man nästan alltid
funnit Posttidningen liggande ledig, och att densamma, när de legala annonserna
blifvit genomsedda, merändels lemnas å sido för läsandet företrädesvis
af andra tidningar, der sådana finnas till hands. Jag vet ej,
om de 10,000 Rall'' hafva någon andel deri, men jag har hört såsom orsak
dertill — att Posttidningen mindre än andra tidningar läses — uppgifvas, att
andra än legala notiser icke blifva i den införda med samma skyndsamhet
som i. öfriga tidningar. Jag har till och med någonstädes hört föreslås
det infallet att Posttidningen under sin titel borde föra såsom motto
orden: post festum. Jag tror, att Posttidningen kunde inskränkas till
att innehålla endast legala notiser, och då skulle de 10,000 Riksdalerna,
enligt min tanke, kunna utan olägenhet indragas. För närvarande är
dock härvid icke något att vidgöra, och jag har blott velat göra denna
anmärkning, med anledning af den siste talarens yttrande.

Heir Jöns Pehrsson: Sedan jag med tillfredsställelse förnummit,
att mitt förslag att indraga anslaget till denna tidning erhållit ett så
kraftigt understöd af flere framstående talare, har jag funnit mig befogad
att något låta pruta med mig af hvad jag nyss anförde, eller, med
andra ord, jag yrkar nu bifall till min motion.

Det till Post- och inrikes tidningar lemnade understödet är visserligen
icke någon stor summa, men för principens skull tror mig böra
uttala, att det är vigtigt att icke använda besparingarne för dylikt ändamål.
Hvilken annan daglig tidning som helst skulle med tacksamhet
emottaga rättigheten att införa de legala notiser och meddelanden från
Regeringen, som nu inflyta i Posttidningen och önska betala för rättigheten,
och detta är ytterligare ett skäl för mig att med ändring af mitt
förra anförande, nu yrka, att Kammaren ville afslå Utskottets hemställan
och bifalla min ifrågavarande motion.

Herr Statsrådet Carlson: Jag skall bedja att endast få upplysa,
det Post- och inrikes tidningar icke upphört att vara, utan fortfarande
är Svenska Akademiens egendom ; att Svenska Akademien uppgjort kon -

Den 21 Mars, f. m.

489

trakt om dess utgifvande med redaktören; att de medel, som nu äro i
fråga, icke äro särskilda statsanslag, utan utgå af medel som å Åttonde
Hufvudtiteln likasom å de öfriga Hufvudtitlarne åro disponibla för extra
utgifter; och att utgifvaren erhållit detta understöd emot vissa vilkor,
såsom att, oaktadt formatet ökats med sexton procent, prenumerationspriset
likväl blifvit nedsatt från sexton till tolf Riksdaler. En stor del
af anslaget återgår till Statens kassa, emedan utgifterna för de många
offentliga myndigheterna, som skola hålla tidningen derigenom minskas,
likasom för öfrigt alla, som äro intresserade af legala tillkännagifvanden,
hafva en fördel deraf, att priset å densamma är så. billigt. Tager man
vidare i betraktande att, vid nyssnämnda förändring i afseende å tidningens
utgifvande, det blef stipuleradt, att de meddelanden, som kunde
lemnas från Regeringens sida, skulle kostnadsfritt i tidningen intagas,
tror jag, att det icke ur någon synpunkt kan vara skäl att vidtaga den
föreslagna åtgärden att indraga det hittills till tidningen lemnade understödet.

Herr Gumselius: Jag hade ämnat yttra mig i denna fråga, men

då Herr Hierta redan lemnat en god belysning al förhållandet, inskränker
jag mig hufvudsakligen att med honom instämma. Såsom sjelf utgifvare
af tidning, tror jag mig kunna uttala ett omdöme, och är jag
öfvertygad om, att här i Stockholm finnes mången tidningsutgifvare, som
skulle anse sig ganska lycklig, om han, mot åtagande åt de skyldigheter,
som åligga denna tidning, finge öfvertaga de med densammas utgifvande
följande rättigheter, till och med om han, i stället för att erhålla 10,000
R:dr i understöd, finge betala något för denna förmån. Posttidningen
har ringa fördel af dessa 10,000 Rall-, och jag tror att den skulle komma
i bättre ställning, om den icke hade detta anslag, hvars indragande torde
fördelaktigt inverka på tidningens både innehåll och spridning.

Under öfverläggningen, som nu förklarades slutad, hade yrkats så
väl bifall till Utskottets hemställan som bifall till det förslag, hvarom
Herr Jöns Pehrsson i sin åberopade motion gjort, framställning. Då Herr
Talmannen fann ja vara öfvervägande för bifall till Utskottets hemställan,
begärdes votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 26:te punkten af
dess Utlåtande N:o 28,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
det förslag, som blifvit framstäldt i Herr Jöns Pelirssons motion
N:o 253.

Omröstningen utföll med 52 ja mot 105 nej; och hade Kammaren
alltså beslutat enligt nej-propositionen.

490

Den 21 Mars, f. m.

Punken 27.

Bifölls; och ville Kammaren, med anledning af Utskottets yttrande
näst efter denna punkt, erinra om iakttagande af de Kammarens beslut,
som innefattade afvikelse!'' från Utskottets förslag.

Punkten 28.

Herr Jöns Pekrsson: Redan vid sistlidne riksdag uttalade jag

den åsigt, att detta anslag icke vore för ändamålet erforderligt, och jag
styrkes af Utskottets Utlåtande ytterligare i denna åsigt. Det visar sig
nemligen deraf, att vid innevarande års slut blott 235 löneregleringsförslag
skulle återstå för alla pastorat i riket. Nu är frågan, huruvida
alla pastorat genomgått lönereglering och, om så skett, huruvida anslag
för år 1871 kan vara behöfligt. Enligt hvad jag har mig bekant, hafva
många löneregleringstörslag som afse biskopar m. in. fått ganska länge ligga,
innan de blifvit till afgörande företagna, då andra ej så nödvändiga snart
afgjorts, och jag tror att arbetet mycket väl kunde besörjas af den inom
Departementet befintliga arbetspersonal, ty det är icke af särdeles stor
vigt, att dessa regleringar snart blifva afslutade i andra fall, än der ombyte
af prester egt rum.

Jag yrkar på grund häraf afslag å Utskottets hemställan.

Grefve P o s s e: Stats-Utskottet har, efter hvad mig synes, i denna
fråga lemna! en så fullständig utredning, att hvar och en af Kammarens
ledamöter väl bör kunna finna giltiga skäl för Stats-Utskottets förslag.
Det. är visadt, att de af Kongl. Maj:t afgjorda löneregleringsmålen vid
förlidna års utgång uppgingo till ett antal af 848. Således återstå ännu
något öfver 400. Äfven om man antager, att i år af Kongl. Maj:t hinna
att afgöras lika många dylika mål som förra året, eller 200, och på samma
sättär 1871, så återstå vid sistnämnda års slut ändock ett mindre antal
dylika regeringsärenden att handlägga. Något skäl, hvarföre det ifrågavarande
anslaget nu skulle indragas, finnes således icke, och har icke heller
af den föregående talaren blifvit anförd t. Under sådant förhållande och
då Departementschefen anser detsamma fortfarande behöfligt, anser jag
ingen anledning finnas att i denna fråga afslå Kongl. Maj:ts Proposition,
utan får jag härmed yrka bifall till Utskottets Betänkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29.

Herr Hörn fe It: Vid början af hvarje riksdag har hvar och en

klart för sig, att besparingar skola göras. Men allt efter som Riksdagen
går framåt, så blir det allt svårare att få reda på hvar de skola göras.
Hvad denna fråga beträffar, skall jag bedja att få angifva några skäl för
min reservation. Redan vid 1856 års riksdag begärdes af Kongl. Maj:t
70,000. R:dr, för att påbörja byggandet af ett hus för riksbiblioteket.
År 1866, vid ett besök i bibliotekets nuvarande lokal, fann jag en mängd

Den 21 Mars, f. ro.

491

af böcker liggande högtals samlade på golfvet. Vid ett förtiyadt besök i
år har jag deremot funnit biblioteket temligen väl ordnadt. Jag tror
derföre, att man nu utan fara kan vänta med detta anslag ännu en eller
annan riksdag. Visserligen kan man invända, att det nu blott gäller
45,000 It:dr, men i sjelfva verket är det fråga om icke mindre än 480,000
R:dr och med inredningen om 680,000 R:dr; således en ganska ansenlig
summa. Vill man göra någon besparing, så är tillfälle dertill i denna
punkt. Jag påstår derföre icke, att man i all framtid skall vägra detta
anslag, men under närvarande finansiela ställning anser jag det vara skäl
att något se tiden an. Måhända kan framdeles någon annan, Staten tillhörig
byggnad blifva ledig och för det här ifrågavarande ändamålet blifva
användbar. Jag yrkar alltså afslag å Utskottets Betänkande i denna
punkt.

Herr Lars Ers son: Jag har begärt ordet för att yrka afslag å

detta Stats-Utsköttets Utlåtande, och jag gör det derföre, att personer,
för lrvilka jag har fullt förtroende, hafva sagt mig, att med någon liten
förändring i nuvarande anordningar rum i Kongl. Slottet skulle kunna
blifva för biblioteket tillgängliga, hvarigenom det för handen varande
trångmålet skulle kunna i väsendtlig mån afhjelpas. Dessutom yrkar jag
afslag äfven af det skäl, att man har stor anledning att befara, att det
kommer att gå med detta företag som med Nationalmuseum, till hvilket
Kongl. Maj:t började med att begära ett anslag af 500,000 R:dr, ehuru
det slutligen kostade Staten emellan 2 och 8 millioner. Att man nu kan
frukta detsamma, synes äfven af Utskottets Utlåtande, der det heter, att
Kongl. Maj:t föreslår Riksdagen att till uppförande af ny byggnad för
Kongl. biblioteket bevilja till en början 480,238 R:dr. Då Nationalmuseum
kostade Staten en så ofantlig summa, så kunde Svenska folket
haft anspråk på att äfven Riksbiblioteket bort der kunna inhysas. I framtiden
torde väl ett anslag för det ifrågavarande böra beviljas, men för
närvarande yrkar jag emellertid afslag på Utskottets betänkande i denna
punkt.

Herr Dahm: Den fråga som nu är föremål för öfverläggning är icke

ny. Redan vid 1862 års riksdag hade jag den äran att väcka förslag om
en ny byggnad för riksbiblioteket, Man yttrade då, att behofvet af en
sådan var oförnekligt, och att man gerna skulle dertill beviljat anslag, om
en detaljerad plan och kostnadsberäkning varit uppgjord. Vid 1865—1866
årens riksdag framlades af Kongl. Maj:t Proposition i ämnet, då Rikets
Ständer i underdånig skrifvelse den 16 Juni 1866 till svar härå förmälde
“att, oaktadt behofvet af ny byggnad för Kongl. biblioteket syntes
numera vara oafvisligt och således hvarje ytterligare uppskof med denna
frågas afgörande otvifvelaktigt skulle föranleda väsendtliga olägenheter,
Rikets Ständer likväl funnit sig förhindrade att bevilja det äskade anslaget,
enär plats för byggnaden icke vore bestämd och dessutom en fullt
ändamålsenlig biblioteksbyggnad ansågs kunna åstadkommas med vida
mindre kostnad än den föreslagna, hvilken uppgick till 544,266 R:dr 97
öre, anhållande Rikets Ständer, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för kommande Riksdag framlägga fullständigt förslag till ny sådan bygg -

492

Den 21 Mars, f. m.

nåd, uppgjordt med iakttagande af all den sparsamhet, som med byggnadens
varaktighet och ändamålsenliga anordning vore förenlig. “

Denna anhållan af 1865—1866 årens Riksdag har Kong!. Maj:t nu
fullgjort, och jag är öfvertygad att de förhållanden, som föranledt så väl
Rikets. Ständers nyss citerade skrifvelse som Kongl. Maj:ts nu framlagda
Proposition, icke på något sätt förändrat sig i den riktning, att behofvet
åt den ifrågasatta byggnaden nu skulle vara mindre kännbart. Tvärtom.
En talare bär visserligen sagt, att han vid ett nyligen gjordt besök i det
Kongl. biblioteket funnit detsamma “temligen väl ordnadt. “ Jag tror, att
han skulle uttryckt sig rättare, om han sagt, att han funnit det ganska
väl ordnadt. Detta är nemligen en sak, som jag icke i ringaste mån betviflar,
men hvad jag både betviflar och bestrider är, att biblioteket är
eller i sin nuvarande lokal kan vara ordnadt så, att det uppfyller ens de
tarfhgaste anspråk på beqvämlighet för dervid anställde tjensteman och
tillgänglighet för den stora allmänheten. Jag har liksom den förste talaren
äfven nyligen besökt biblioteket. Gångarne emellan bokraderna äro
numera af den beskaffenhet, att det är för framtiden oafvisligen nödvändigt,
att man vid tillsättning af bibliotekets tjensteman noga tillser, icke
endast huruvida kandidaterna ega kunskaper och skicklighet utan äfven
huruvida de ega erforderligt små dimensioner, emedan för personer med i
högre grad utvecklade former många vägar äro stängda inom denna institution.
Med^ skäl kan man derföre fråga: är en sådan lokal värdig ett
riks bibliotek, värdigt ett land, hvars folk är stolt öfver att sanningsenligt
kunna säga sig stå i främsta linien bland jordens kulturfolk? Härtill
kommer att denna lokal under den kalla årstiden icke kan uppvärmas.
Man tror väl icke, då man söker en civil tjenst, att denna kan varalifsfarlig.
_ Emellertid förhåller det sig nu så, att den som erhåller anställning
vid härvarande riksbibliotek, egnar sig åt ett lifsfarligt yrke. Kylan
i dessa rum, som knappt hinner gå bort under sommaren, underlåter icke
att hafva ett menligt inflytande på tjenstemännens helsa, och den ständiga
fukten är icke endast menlig för personalen, utan hotar äfven våra -dyrbara
bokskatter med förstörelse. Hafva vi råd och rätt att hushålla på
sådant sätt med menniskolif och egendom? Är sådant nationen värdigt?
Detta är dock icke allt. Jag kommer nu till det vigtigaste. I den nuvarande
lokalen finnes icke en sal, der böckerna kunna af allmänheten
begagnas. Det är visserligen sannt, att det är möjligt att försöka att för
ändamålet begagna^ sig af de små rum, som lokalen erbjuder, men de
lemna icke plats för särdeles många, och bibliotekets egna tjenstemän
måste tillika i dem sköta sina göromål. Att der egna sig åt djupare studie1/.
som erfordra en ostörd uppmärksamhet, är derföre i alla händelser
omöjligt. Man har äfven talat om andra byggnader, Staten tillhöriga,
hyilka möjligen i en framtid skulle kunna blifva lediga för att inrymma
biblioteket. Jag är dock fullkomligt säker på, att någon sådan för ändamålet
lämplig byggnad icke finnes.

Vidare har talats om, att man skulle, åtminstone tills vidare, kunna
hjelpa sig fram. derigenom att några rum i Kongl. slottet ytterligare upplätes.
Denna utväg finnes emellertid icke, ty de rum, som skulle kunna
komma i fråga, äro boställsrum och kunna icke af Riksdagen disponeras,

Den 21 Mars, f. m.

493

och om så kunde ske torde det icke vara klokt att begagna desamma,
emedan den nuvarande lokalen i slottet är ett eldfarligt ställe, der man
icke bör för eldskada blottställa en nationalegendom, hvars förlust vore
rent af oersättlig. Slutligen har man talat om, att man, om man beviljade
detta anslag, utsatte sig för faran att för byggnadens fullföljande få bevilja
ytterligare tillskott, såsom det gång efter annan skedde, då Nationalmuseum
var under byggnad. Jag tviflar verkligen på att någon kan säga,
att han sjelf tror på detta påstående. Ritningarne äro liera gånger granskade
i Ofverintendents-embetet, och beräkningarne hafva blifvit underkastade
en sträng pröfning af denna kompetenta myndighet. Har icke
derigenom Ofverintendents-embetet liksom satt sin ära i pant på, att de
uppgifna summorna skola komma att förslå? Har man väl ringaste anledning
att misstänka beräkningarnes riktighet? Har man icke snarare
anledning tro, att de som haft så upprepade förargelser af ett missgrepp,
nu skola undvika allt, som kan gifva anledning till dylika? Man yttrade
för några dagar sedan, att man ej borde låta hela landet göra en utgift,
blott för att befordra Stockholms stads gagn och bereda dess befolkning
ett nöje; men riksbiblioteket är icke till endast för Stockholm eller för
att bereda dess innevånare ett nöje, utan en anstalt som afser att gagna
hvarje forskare och hvarje kunskapssökande inom hela vårt land. Det
finnes måhända kulturanstalter, som äro af den beskaffenhet, att deras
inflytande af somliga icke kan fattas; men huru olika boksyntheten än
kan vara, så finnes väl ingen bland oss, som icke inser att man af en
bok kan inhemta lärdom. Man kan vara tveksam i omdömet om den
dramatiska konstens inflytande, om man dermed är föga bekant, men om
böckernas gagnande inflytelse är ingen tveksam, ty man vet att de innehålla
det bästa och ädlaste, som af menniskor blifvit tänkt. Jag tror
derföre, att det vore Kammaren värdigt, att, då det nu är första gången
sedan det nya representationssättets införande, som den frågan ställes till
Kammaren om den vill göra något af betydenhet för en stor kulturangelägenhet,
Kammaren icke tvekade att lemna sitt bifall. Man yttrade för
några dagar sedan på detta rum med en viss sjelfkänsla, att den nya
Representationen icke visat sig känslolös för den högre kulturens intressen.
Detta var ock sannt; men Representationen hade i det fallet, icke varit
satt på något svårare prof. Nu är den i sjelfva verket satt på ett sådant
prof, ty här är onekligen fråga om eu dyr sak. Beviljas detta anslag,
så har den nya Representationen med ära bestått sitt första stora prof i
detta afseende och derigenom visat, att den icke endast aktar på den för
ögonen liggande materiella utvecklingen, utan inser att denna icke i våra
tider kan ega bestånd utan stöd af den lärdes forskningar. Här är likväl
icke fråga om att göra något endast för den lärde bokmalen, det gäller
här att göra en sak af betydelse icke blott för den lärde utan för
alla. Låtom oss derföre, huru vi än må kallas, landtmän eller nyliberala,
förena oss att vara helt enkelt liberala mot denna vetgiriga kulturanstalt.
Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Grefve Bosse: Jag har i denna punkt bidragit till det beslut, hvari
Stats-Utskottets majoritet stadnat, icke derföre att jag anser detta anslag
nu vara en så trängande nödvändighet, ty mitt förstånd säger mig, att

494

Den 21 Mars, f. m.

om det beviljas i år eller nästa år, kan dermed väl icke vara någon synnerlig
fara förenad. Jag har emellertid gifvit mitt bifall till detta anslag
redan nu, derföre att frågan blifvit så behandlad, att det nu i sjelfva
verket blott gäller att uppfylla ett gifvet löfte. Rikets Ständer yttrade
nemligen redan vid 1865—1866 årens riksdag, att en ny byggnad för
Kongl. biblioteket vore en oafvislig nödvändighet, och att hvarje uppskof
med denna sak vore förenad med väsendtliga olägenheter. Rikets Ständer
begärde derföre af Kongl. Maj:t att få emottaga nytt förslag i ämnet,
hvari platsen för byggnaden vore bestämd, samt derjemte ritning och kostnadsberäkning,
grundad på största möjliga sparsamhet. Kongl. Maj:t har
nu fullgjort denna Rikets Ständers anhållan. Behofvet af den föreslagna
byggnaden är det således icke af nöden att utveckla, det är redan af Representationen
erkändt och måste väl då anses verkligt. Den summan
som ifrågasattes är visserligen icke någon obetydlighet, men om man tager
i öfvervägande, hvartill den skall användas, nemligen till att bevara
och göra gagnelig en stor nationaldyrbarhet, så kan den väl icke anses
vara för hög, utan bör man väl då underkasta sig denna kostnad, särdeles
som beloppet, som är föreslaget att i år utgå, är så ringa, att det
icke kan i någon nämnvärd mån inverka på statsregleringen. I den Kongl.
Propositionen förekommer ett olyckligt uttryck: att Riksdagen måtte 11 till
en början“ bevilja 480,238 R:dr, men dermed afses ingenting annat än
det anslag till inredningen, som framdeles måste äskas. Hvad kostnadsberäkningen
angår, så är det min öfvertygelse, att den är samvetsgrannt
uppgjord, och jag för min del hyser till densamma ingen misstro. Jag
yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Östman: Jag vill icke neka, att i framtiden en biblioteksbyggnad
kan blifva nödvändig, men förhållandet med Nationalmuseum
manar till att vara försigtig. Åtminstone tror jag icke, att behofvet är
så trängande, att man under nuvarande finausiela ställning bör ikläda Staten
en så stor utgift. Jag yrkar afslag. Man kan gerna spara med detta
till bättre tider.

Herr Jan Andersson: Jag är visserligen icke mäktig att bedöma
förevarande fråga, men så mycket synes mig likväl vara klart, att icke
är det med saken så brådskande eller så farligt, som man vill låta påskina.
För några år sedan såg det klent ut med ordningen i Kongl.
biblioteket, men nu tyckes icke vara dermed någon fara, om ock utrymmet
icke är sådant, som man kunde önska. Jag tror det derföre icke
kunna göra någon synnerlig skada om med den föreslagna nybyggnaden
uppskjutes ännu några år.

Jag yrkar afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Carl Isak Bengtsson: Jag vill icke ingå i något närmare

bedömande af saken, men så mycket synes mig dock tydligt, att med
densamma ännu kan anstå några år. Dessutom kan jag i afseende på
det anslag, som nu äskas, icke underlåta att påminna om exemplet med

Den 21 Mars, f. m.

495

Nationalmuseum, hvartill begärdes 750,000 R:dr, men som slutligen kostade
Staten emellan två och tre millioner.

Jag yrkar atslag å Utskottets Betänkande.

Herr Statsrådet Carlson: Det är verkligen icke någon likgiltig
fråga, om ett bibliotek kan uppfylla den bestämmelse, som dervid är fästad;
ty det är icke en död skatt, som i ett sådant iörvaras, utan allt
hvad menskligheten eger i uttryck af djupa och sköna tankar är der
samladt, för att från denna centralpunkt sprida sig och utbreda sina
verkningar. Tänker man sig nu detsamma i en omklädnad, som tillhakastöter
de bildningssökande eller gör dess anlitande för forskaren obeqvämt
och obehagligt, så inser man lätt, att det under ett sådant förhållande
icke kan motsvara sitt ändamål. Hvarje bibliotek har dessutom den egenskapen,
att ju större det är, i ju större proportion det växer, desto mer
behöfver det oupphörligt ordnas, för att ständigt kunna vara för den
stora allmänheten tillgängligt. Det är nemligen icke blott den lärde forskaren,
som af ett offentligt bibliotek kan draga nytta, utan äfven den
stora allmänheten, med ett ord, hvar och en som behöfver en upplysning
utöfver det alldagliga. Det kan väl då icke vara skäl att vi hafva
vårt förnämsta offentliga bibliotek så förvaradt, att den som der söker
förskaffa sig någon kunskap, måste vända om med oförrättadt ärende.
Och derhän skulle det snart komma. Man säger, att saken ännu skulle
kunna uppskjutas någon tid; ja väl, om den icke vore i det längsta uppskjuten.
Det är icke mindre än 25 år sedan Representationen medgaf''
anslag till Nationalmuseum, bland annat derföre att biblioteket, såsom inrymdt
i en otillräcklig och äfven i andra afseenden olämplig lokal, skulle
i Nationalmuseum erhålla en plats. Det är sju år sedan Riksdagen förklarade,
att det icke kunde i museibyggnaden inrymmas: ändtligen är
det fyra år sedan Riksdagen förklarade, att hvarje uppskof med dess flyttning
vore med väsendtliga olägenheter förenadt. Under denna långa tid
har emellertid bibliotekets förråder oupphörligt ökats. Ständigt nya
skatter af vetande och forskning, äfven hela boksamlingar hafva tillkommit,
och denna tillväxt fortgår oafbrutet. Nu höres aktade ledamöter af
Riksdagen säga, att det likväl icke ser så illa ut uppe i biblioteket. Det
kunde tänkas sämre. Således skulle man då göra denna institutions
tjenstemän en förebråelse, att de sökt åstadkomma det yttersta för att
så länge som möjligt uppskjuta det ögonblick, då den fullkomliga oordningen
skall inträda. Att böckerna nu icke ligga i högar beror derpå,
att, då den förändring skedde i planen med användningen af Nationalmuseibyggnaden,
att biblioteket der icke skulle inrymmas, så flyttades till
Nationalmuseum de förut i Kongl. slottet i det s. k. stenmuseum förvarade
skulpturverken, hvarigenom Kongl. biblioteket lyckades att erhålla
ett något ökadt utrymme genom tillträdet af sistnämnde lokal. Biblioteket
är emellertid nu öfverallt belamradt med hyllor i flera riktningar och
till och med stänger, på hvilka böcker äro uppstaplade. Huru skall
man kunna tänka sig, att det längre skall vara möjligt att i denna massa
vidmakthålla ordning och reda?

Till allt detta kommer nu det vittnesbörd af bibliotekets föreståndare,
hvilket är i statsrådsprotokollet intaget. Han yttrar nemligen: -att

496

Den 21 Mars, f. ra.

inom några få år inga läcker vidare skulle kunna i biblioteket inträngas.
“ Skulle man verkligen vilja bringa det derhän, att i Sveriges stora
riksbibliotek inga flera böcker kunna inrymmas, och att de, som skulle
vilja anlita det, måste från denna kulturens skattkammare återvända,
utan att hafva vunnit sitt syftemål? Det heter visserligen “om några få
år“, men icke uppföres en sådan byggnad genom ett trollslag; den kan
naturligtvis först om några år vara färdig. Summan, som är i fråga, är
visserligen stor, men derföre har man ock dröjt så länge som möjligt med
att af Riksdagen äska densamma. Man säger: vi hafva ingen säkerhet,
att icke det går med detta företag som med Nationalmuseum, att icke
kostnaden blir flerdubbelt större än den föreslagna? Men finner man
icke tillräcklig garanti härför i den trefaldiga granskning'', ritningar och
kostnadsförslag undergått hos Öfverintendents-embetet, så ligger den lyckligtvis
i sj elfva byggnadens natur. Nationalmuseum, bestämdt att inrymma
den sköna konstens alster, måste sjelft vara ett alster af skön konst
och uppföras af ett dyrbart material. Här deremot är blott fråga om
nytta. Så vida icke priset på tegel och dagsverken under den närmaste
framtiden skulle komma att stiga, kan man derföre icke vid detta företag
gerna tänka sig någon tillväxt af betydenhet i den beräknade kostnaden.
Den byggnad, som här är i fråga, består nemligen af en enkel parallelipiped
af tegel och kommer att till sin öfre våning bestå af ett enda
ofantligt rum, utan annan inredning än de ställningar af jern, som deri
bilda ett stort antal afdelningar. Uppgiften som skall lösas, är att i det
minsta möjliga utrymma hysa det största möjliga antal böcker. Men
byggnaden måste vara stor, då den skall vara afsedd för bibliotekets
framtida tillväxt, och ingen kan beräkna huru stor denna tillväxt kan
blifva. De anmärkta orden "011 en början11 afse endast, att inredningen
af jern måste sedermera anskaffas, men syfta alldeles icke på någon tillökning
i det nu begärda anslaget. Denna tillämnade jerninredning åter
kommer att göras succesive, allt efter som bokförrådet växer, och blifver
derföre på långt när icke i början så dyr som siffran i Kongl. Maj:ts
Proposition antyder.

Det har äfven blifvit sagt, att det ifrågavarande anslaget skulle hafva
inflytelse på statsreglering^. Just för att undvika detta, är den summa,
som för 1871 begäres, icke stor. Den beliöfves emellertid för grundläggningen,
som erfarenheten visat kräfva ett år, och det är derför af vigt
att den nu beviljas.

Platsen för nya byggnaden har varit föremål för mycken granskning
och öfverläggning. Jag hoppas, att man skall finna den riktigt vald. Ser
man på kostnaden, så har densamma den fördel att vålla den minsta möjliga
utgift, emedan den kostar ingenting, enär den redan tillhör Kronan. Icke
ligger den i någon aflägsen trakt, med den riktning stadens utvidgande
nu tagit; den är fritt belägen, en ovärderlig fördel för en byggnad, ämnad
att hysa en skatt, som icke kan med penningar ersättas, och som det
skulle fordra ett århundrade att endast i någon mån återställa. Slutligen
erbjuder den föreslagna platsen ett utrymme, som gör tillbyggnader möjliga,
när sådana en gång i framtiden behöfvas. Dess lämplighet är ock
vitsordad så väl af Öfverintendents-embetet som af bibliotekets föreståndare.

Hvad

Den 21 Mars, f. m.

497

Hvad sjelfva byggnadens utseende beträffar, så hafva Iderrarne haft
tillfälle att af de utdelade ritningarne sjelfve derom taga kännedom. En
enklare konstruktion kan man icke tänka sig. Den är gjord med all besparing,
dock så att den ändock, företer en enkel prydlighet, och med användning
af den erfarenhet konstnären samlat i främmande länder beträffande
byggnader af detta slag tillika så, att i detaljer enskilda förändringar
utan skada för det hela kunna, om man så finner för godt, i
framtiden vidtagas.

Af alla dessa skäl kan jag således icke annat än uttrycka min förhoppning,
att Riksdagen och särskild! denna Kammare icke skall afvisa
detta tillfälle att i stort visa sitt intresse för den högre bildningen i vårt land.

Herr Kinmanson: Den diskussion, som här föres, kan ej undgå

att osökt framkalla en erinran. För kort tid sedan påyrkades med mycken
ifver i denna Kammare en utgift på många millioner R:dr för utförande
af jern vägsbyggnader, utan att man dervid ville medgifva något
uppskof med detta omfattande företag, icke ens till någon del deraf. Nu
åter synes man vilja förneka ett långt ringare anslag till uppförande af
en biblioteksbyggnad, oaktadt denna byggnad är af nödvändigt behof påkallad
ej allenast för att tillgodogöra utan till och med för att bevara en
egendom, som staten redan eger, och oaktadt det, vid sammanställning af
dessa frågor, måste finnas, att ett biblioteks ändamål eger inom sitt
område en ej ringare betydelse lör kulturen än jernvägarne inom deras.

I anledning af hvad här redan blifvit anfördt till stöd för ett godkännande
af Kongl. Maj:ts förslag, hvilket Stats-Utskottet biträda inskränker
jag mig att äfven för min del förorda bifall till detsamma.
Men då jag finner, att Regeringen, för att åstadkomma en jemförelsevis
obetydlig besparing i kostnaden, föreslagit, att biblioteksbyggnaden skulle
göras till omfånget mindre, än från början varit afsedt, fastän ett af de
vigtigaste vilkoren, som vid uppförandet af en sådan byggnad bör iakttagas,
just är att söka tillgodose äfven en kommande tids behof af
utrymme i följd af samlingarnes tillökning, tillåter jag mig uttala den
förhoppning, att Kongl. Maj:t, om anslaget nu af Riksdagen beviljas, täcktes
låta undersöka, huruvida icke, med anledning af numera förändrade pris
å byggnadsmaterialier eller af andra förhållanden, som möjligen verka till
förminskning i kostnaden, en biblioteksbyggnad ändock må kunna bringas
till stånd efter den ursprungliga planen och dit hörande ganska vackra
ritningar äfven för den ringare summa, hvartill Regeringen nu begränsat
sin framställning, till någon del på bekostnad af byggnadens framtida
ändamålsenlighet. Under denna förutsättning hemställer jag om bifall till
Utskottets förslag.

Herr H. S c h m i d t: I sträng motsats till flera föregående talare måste
jag förklara, att jag icke kan instämma med dem, som i denna fråga
yrka afslag. Jag hyllar visserligen sparsamhetens grundsats, men den
besparing, som bär af några förordas, är efter min tanke icke på sitt
rätta ställe. Man har här talat om Nationalmuseum och yttrat sin farhåga,
att det i denna sak kan komma att , gå på samma sätt. Något sådant
kan dock ju här icke komma i fråga. Anslaget är icke så stort, men

Riksd. Prål. 1870. 2 Afd. 2 Band. 32

498

Den 21 Mars, f. m.

grundadt på några granskade kostnadsberäkningar. En talare yttrade, att
behofvet icke ännu vore så trängande, men man bör i detta afseende
betänka, att det, äfven om anslaget nu beviljas, ändock dröjer några år,
innan den nya byggnaden kan tagas i besittning. Något vidare uppskof
synes således icke böra ifrågakomma. De dyrbara samlingarne kunna
verkligen icke längre förvaras på ett sådant sätt som nu är fallet. Jag
besökte för en kort tid sedan Kongl. biblioteket, men oaktadt vädret ute
var ganska godt och jag rätt väl klädd, var jag flera dagar efter detta
besök opasslig till följd af kölden i bibliotekets lokal. Jag var likväl der
blott några timmar. Huru skall det då kännas för bibliotekets tjensteman,
som dagligen under många timmar måste uppehålla sig i dessa
trånga och fuktiga lokaler som icke kunna uppvärmas. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Printzensköld: Efter Herr Ecklesiastikministerns sakrika anförande
och de upplysningar, som i den Kongl. Propositionen förekomma,
anser jag det öfverflödigt att i denna fråga ingå i närmare detaljer, helst
de af Kammarens ledamöter, som vilja, om icke undanskjuta, åtminstone
uppskjuta frågan, säkerligen icke tro sina egna ord, då de underkänna
det trängande behofvet af den ifrågasatta byggnaden. Man har äfven till
stöd för ett uppskof användt de så ömmande och just derför så ofta
missbrukade sparsamhetsskälen. Det finnes dock, mine Herrar, liera slags
sparsamhet, sådan som är en dygd, och sådan som är ett lel. Till
den förra hade måhända hört, om vi för ett par veckor sedan lyssnat
till dem som afstyrkte den utgift af många millioner till jern vägar,
som då stod på dagordningen: till den sednare arten af sparsamhet
skulle vi göra oss skyldige, om vi afsioge det anslag, som här är i
fråga. Eller hvad skulle man säga om en person, som bortkastade
sina penningar, derföre att lian ej ansåg sig hafva råd att köpa en portmonä
för dessa penningars förvarande; man skulle säkerligen säga, att
en sådan icke hade sitt fulla förstånd i behåll. Dessutom, mine Herrar,
ett folks kulturtillstånd matos icke blott efter de snillets och vetandets
skatter, som detta folk samlar, egen och alstrar, det mätes äfven och icke
mindre efter det sätt, hvarpå dessa skatter vårdas och handhafvas. Kunna
vi icke, vilja vi icke skänka tillbörlig vård åt den nationalrikedom riksbiblioteket
innehåller, då må vi gerna, så godt först som sist, såsom ett
eklatant fattigdomsbevis tillställa en storartad auktion, för att dymedelst,
med uppoffrande af vår ställning ibland de civiliserade folken, åt dessa
folks efterverld bevara dessa stora skatter, som det gamla Sverige är för
fattigt att vårda, men nog rikt att vanvårda. Jag hoppas emellertid, att
denna Kammare, som hufvudsakligen representerar det svenska folket,
måtte i denna fråga besluta så, att den visar sig förstå värdet af denna
folkets egendom. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Sjöberg: Herr Talman! mine Herrar! Om någonsin en angelägenhet
af offentlig natur förtjenar att kallas en nationens angelägenhet,
så är det i sanning denna. Det är redan af flere föregående
talare erinradt, huru länge denna fråga om uppförande af en lämplig
lokal för det Kongl. bibliotheket stått på den så kallade dagordningen,
och alla hafva de erkänt, att behofvet deraf icke kan förnekas; likväl

Den 21 Mars, 1. in.

499

hafva talare här uppträda som icke desto mindre förmenat, att uppförandet
af en biblioteksbyggnad skulle kunna) uppskjutas, och en talare,
som yttrat sig för sjelfva saken, har ändock trott det icke vara så farligt,
om dermed uppskötes ännu någon tid. Jag vågar deremot påstå, att det
är en sak, som redan alltför länge blifvit uppskjuten, och att det icke
ur någon synpunkt skulle kunna försvaras att än vidare lemna den å
sido, ty ett ytterligare uppskof skulle innebära, att det är eu absolut
omöjlighet att anskaffa till och med den för byggnadens påbörjande erforderliga
summan; det skulle innebära, att svenska staten numera kommit
derhän, att hon ej förmår vidkännas en jemförelsevis ganska obetydlig
utgift för ett ändamål, hvars stora vigt och betydelse icke af någon
kunnat bestridas. Men jag vill hemställa till Eder alla, mine Herrar,
om en sådan fattigdomsförklaring skulle väl öfverensstämma med det beslut,
Riksdagen i dag åtta dagar sedan fattade, då anslag voterades till
anläggande af jernbanor, hvilkas fullbordande förutsätter en statsutgift af
närmare tjugufem millioner Riksdaler, utan att man då syntes hysa synnerligen
stor tvekan, huruvida Staten egde förmåga att bära en sådan
utgift eller icke. Eget synes det mig i sanning vara, att de, som då
voro icke minst intresserade för bifall till detta stora anslag, nu vilja
bestrida ett litet anslag, uppgående icke ens till eu half million, att utgå
under flera år. Jag skall icke trötta Eder med, mine Herrar, att upprepa
de skäl, som till öfverflöd blifvit vid mer än ett tillfälle både skriftligen
och muntligen framställda för att ådagalägga det oafvisliga behofvet
af en särskild byggnad för inrymmande af det så kallade Kongl. biblioteket.
Jag vill endast ytterligare framhålla ett par sidor af denna sak,
Indika under öfverläggningen här inom Kammaren redan blifvit betraktade.

En talare, Herr Dahm, anförde nemligen, att det vore med synnerligen
stor svårighet förenadt att verkställa något arbete i de nuvarande
biblioteksrummen. Jag har äfven, försökt detta, och jag vågar gå ännu
längre än han, då jag påstår, att det är nästan absolut omöjligt att der
få hafva en ostörd stund, tv, utom det att i dessa kyffen nästan allt
saknas, såsom utrymme och dager in. m., för att med någorlunda beqvämlighet
kunna begagna böckerna, blir man snart sagdt i hvarje ögonblick
störd af besökande, på samma gång ens egen person är till hinder och
besvär för tjenstemännen, som måste uppehålla sig i samma rum, för att,
så godt sig göra låter, sköta sina sysslor. Hetta är högst olägligt för
dem, som vilja begagna sig af de rika skatter biblioteket innesluter, och
gifvet är att ett af bibliotekets ändamål sålunda går förloradt.

Herr Dahm har vidare påpekat en olägenhet, som är synnerligen
beaktansvärd, härflytande från den nu begagnade bibliotekslokalen, den
nemligen att de tjensteman, som äro i biblioteket sysselsatte, på ett
oförsvarligt sätt nödgas uppoffra helsa, emedan de egentliga biblioteksrummen
icke kunna uppeldas. Det är icke enstaka exempel, som visa
detta, utan det är det vanliga förhållandet, att bruten helsa är följden af
några års arbete i bibliotekets tjenst. Jag hemställer, huruvida det kan
vara nationen och dess representanter värdigt att låta ett dylikt förhållande
fortfarande ega bestånd, och som jag vågar antaga, att de fleste
af Kammarens ledamöter skola i detta afseende vara med mig ense, hoppas
ag äfven på bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.

\

500

Den 21 Mars, f. m.

Herr Jöns Pehrsson: \isserligen tror jag, att man med skäl kan

påstå, att nu ifrågavarande bibliotek icke är så, väl inrymdt, som ömkligt
vore eller som dess stora och dyrbara samlingar förtjena; jag tror
till och med, att meningarne icke äro delade derom, att det nuvarande
förhållandet härmed bör förbättras, men meningarne synas mig vara
delade dels derom, huruvida detta bör ske nu genast, dels derom på
hvad sätt detta bör verkställas. Jag har förut sagt, att i det stora, vidsträckta
och rymliga Kong! slottet utrymme bör kunna beredas för detta
bibliotek och dess rikhaltiga innehåll, och jag står fortfarande fast vid
denna min åsigt. Man skryter med, att svenska folket är ett kulturfolk,
och äfven jag fröjdar mig deröfver att så är; men jag vill derföre icke
att detta folk skall flyga högre än vingarne bära, och det blefve fallet
nu, ifall man nödgades låna upp hvad som åtgår för uppförande af den
föreslagna biblioteksbygguaden. Utskottet har nu, såsom det synes, begärt
en summa af 480,238 It:dr, men om man läser något emellan raderna,
så gäller detta endast uppförandet af sjelfva det yttre byggnadsarbetet,
hvartill sedermera kommer kostnaden för inredning, som sannolikt icke
blir särdeles billig, utan troligen går till högt belopp. Skulle dertill,
såsom erfarenheten visat vid nybyggnader för Statens räkning, kostnadsförslaget
icke vara tillförlitligt, utan öfverstiga den ursprungligen beräknade
utgiften med några hundratusental Riksdaler, så skulle Riksdagen,
medelst att i dag bifalla dessa 45,000 R:dr för nästkommande år, kanske
gifva en handpenning på utbetalande af minst en million R:dr under
närmast kommande år, och dertill vill jag ingalunda göra mig skyldig,
helst, såsom jag förut sagt, jag tror att ändamålet lika väl kan vinnas
genom användande af de lokaler, som redan finnas för Statens räkning
disponibla.

Eu talare har påstått, att han icke kunnat tränga sig fram emellan
bokskåpen och bokhyllorna i den nu begagnade bibliotekslokalen, men
uti detta påstående måtte dock ligga någon öfverdrift, då både jag kunnat
gå fram derstädes och äfven sett många andra göra detsamma. Jag har
äfven observerat tomrum der och hvar, och förmodligen finnes plats både
för läsrum och för arbetsrum åt betjeningen eller tjenstemännen, ifall
man knappade in något på utrymmet för de förnäme, som der tagit sig
alltför stort svängrum i slottet, och om åt eu mängd pensionärer, som
njuta underhåll och bostad i det Kongl. slottet, anvisades husrum på annat
håll. Yiile man vinna ytterligare utrymme, så kunde man ju öfverflytta hela
den utländska afdelningen till flygeln midt emot och begagna det sålunda
vunna utrymmet för den Svenska afdelningen o. s. v.

Ännu en gång vågar jag upprepa, det man bör vänta med uppförande
af en biblioteksbyggnad, tilldess vi icke behöfva låna hvart öre för åstadkommande
deraf; min åsigt är att man måste rätta munnen efter matsäcken,
och det är af synnerlig vigt, ej blott att söka motarbeta all möjlig
förhöjning i statsutgifterna, utan äfven att söka bereda minskning och
nedsättning i dem, som redan finnas. Man har, för att söka inverka på
Kamrar nes beslut i denna fråga, här utdelat broschyrer, till'' och med
försedda med vackra plancher, hvaruti dock finnas sådana uttryck, att
man rent af baxnas för de missfirmelser de innehålla. Således förtäljes
der, att lokalerna äro sådana, att tjenstemännen der ådraga sig lifsfarliga
sjukdomar m. m. Jag vet nu visserligen icke huru länge biblioteket är

Den 21 Mars, f. m.

501

Öppet för hvarje dag, men jag tror med all säkerhet, att det icke är öppet
hela dagen, och under de få timmar tjenstemännen äro der, måtte de väl
kunna på sådant sätt kläda sig, att de kunna skydda sina dyrbara personer
för lifsfarliga sjukdomar; och hvad jag tryggt tror mig kunna försäkra,
det är att aldra största delen af Sveriges arbetare, af hvilka en
stor del nödgas året om, i hvilket väder som helst, arbeta ute å marken,
och den andra nödgas verkställa sina arbeten uti hus och boningar, som
ingalunda kunna täfla med Sveriges konungaborg, hvarken uti ett eller
annat afseende, icke på något sätt kunna ens jemförelsevis hafva det så väl
stäldt för sig, som dessa Statens arbetare i det Kongl. biblioteket. —
Då jag önskar och hoppas, att den sjelfständiga pressen inom landet
måtte så småningom kunna bibringa allmänheten den öfvertygelsen, att
tillräckligt utrymme för biblioteket finnes i det Kongl. slottet, blott lokalerna
derstädes tagas reda på och rättvisligen fördelas, så vill jag nu uppmana
Kammaren att afslå Utskottets hemställan, såsom enligt min åsigt
tillstyrkande en utgift, hvilken med begagnande af Statens egna tillgångar
kan och bör undvikas för närvarande, intilldess sig visat, att utrymme
i det Kongl. slottet ej står att erhålla.

Herr Åstrand: Lika litet i dag som vid en föregående riksdag

har jag kunnat undgå att finna nödvändigheten af det begärda anslaget,
och icke heller har jag hört någon påstå, det icke rymligare och beqvämligare
lokaler, än de Kongl. biblioteket för närvarande innehar, nödvändigt
behöfvas, om detta bibliotek skall kunna uppfylla sin bestämmelse.
Visserligen är det sannt, att några talare här uppträdt emot förslaget,
men de hafva såsom skäl hufvudsakligen anfört, att frågan icke vore så
brådskande, att man ju icke kunde vänta ännu ett år, och att man borde
se tiden an, för att afvakta bättre tillgångar, än som nu stå oss till buds.
Jag kan icke instämma deruti, att det skäl, som här hufvudsakligen bör
afses, är sparsamhetsskälet, ty sparsamhet uti frågor rörande intellektuela
förhållanden blir i de flesta fall den grymmaste misshushållning, och sådant
tror jag äfven, att förhållandet skulle blifva här. Icke lärer väl
hvarken den förste eller den siste af de talare, hvilka i detta ämne sig
yttrat, kunna bättre bedöma, huruvida Kongl. bibliotekets nuvarande lokaler
äro tillräckliga för denna institution än riksbibliotekarien, hvilken
icke en, utan upprepade gånger försäkrat, att utrymme för bibliotekets
samlingar nu helt och hållet saknas, för att kunna på ett passande och
värdigt sätt förvara desamma. För min del tror jag att, om man dröjer
ännu blott några få år med anskaffande af någon annan lokal, det blifver
fullkomligt omöjligt att inrymma de samlingar biblioteket dels redan
eger. dels måste för hvarje år tillegna sig. Antingen kommer utrymme
att helt och hållet saknas, eller ock nödgas man att tillgripa en utväg,
som redan blifvit försökt, ehuru icke med synnerlig fördel eller framgång,
och det är att förhyra en annan lokal, aflägsen från den egentliga bibliotekslokalen,
för att till denna särskilda lokal förflytta en del af bibliotekets
innehåll. Detta är dock ytterst betänkligt i flerahanda hänseenden,
såsom svårighet för hindrande af eldsfara, men framför allt lägger ett
dylikt, arrangement hinder i vägen för bibliotekets egentliga ändamål, och
för dem, som genom vetenskaplig forskning vilja]tillgodogöra de vetandets
skatter, som i biblioteket äro samlade. Svårigheterna här vid lag äro re -

502

Deri 21 Mars, f. m.

dan nu ganska störa, såsom jag sjelf kan vitsorda, då jag under flera
månadeis tid nödgats derstädes idka studier. Oaktadt all möjlig beredvillighet
och allt tillmötesgående af bibliotekstjenstemännen är det icke
tänkbart att i den nuvarande lokalen kunna företaga några forskningar;
det är omöjligt att kunna sammanhålla sina tankar i ett rum, der sfi
mycket spring förekommer, der tjenstemännen skola nedtaga böcker för
att öfverlemna dem till besökande, på samma gång som de sjelfve derstädes
skola förrätta sina arbeten o. s. v. Det är derföre i landets sanna
ntresse och af stor vigt, att biblioteket får ett förökadt och tillräckligt
“trymme.

Platsen för uppförande af den nya biblioteks byggnaden är, enligt min
åsigt, synnerligen väl och lyckligt vald; der finnes läst byggnadsgrund och
derföre kunna ock byggnadskostnaderna beräknas med större säkerhet än
annars varit fallet. Den är icke heller afsides belägen från stadens medelpunkt.
då den befinner sig på knappt en fjerdedels timmes väg från Kong!,
slottet och Norrbro, och läget är ljust och gladt, omgifvet på alla sidor
af en bland hufvudstadens vackraste parker, som gör omgifningen särdeles
angenäm och som på. samma gång skyddar för eldsfara, hvilket är
så ytterst angeläget vid en dylik byggnad. Om någon skulle vilja påstå,
att byggnaden kommer att ligga något aflägset, så vill jag erinra, att i
andra större städer afstanden från den egentliga rörelsens medelpunkter
äro långt större än här, då, såsom t. ex. förhållandet är i London, det
största biblioteket der ligger ungefär en treqvarts timmes väg, per
omnibus, från centralpunkten af staden, flera andra exempel att förtiga.
Atskilhge talare hafva påmint om förhållandet med kostnaderna för uppförandet
af nationulmuseibyggnaden, samt huru mycket dessa kostnader
öfverstego det ursprungligen beräknade beloppet, men jag vill tro att
detta exempel här alldeles icke håller streck, och jag tillåter mig i detta
hänseende erinra, att nationalmuseibyggnaden är betydligt olika mot den
som nu föreslås, och måste i sjelfva sin egenskap af museum byggas
mycket dyrbarare än ett bibliotekshus. Deremot tror jag, att man nu icke
behöfver befara, att det upprättade kostnadsförslaget kommer att öfverskridas,
ty dels hafva på sednare tider så stora byggnader som teknologiska
institutet och Stockholms stads slöjdskola blifvit för Statens räkning
uppförda, utan att de kostat en skilling mer än som blifvit beräknadt,
dels har ock Herr Ecklesiastikministern nyss behagat upplysa, att
det uppgjorda kostnadsförslaget är riktigt, och att icke något större anslag
kommer att för ändamålet begäras än det, som nu en gång blifvit af
Kongl. Maj:t äskadt för att få uppförd eu visserligen enkel byggnad, men
på samma gång fullt passande för sitt ändamål.

På grund af hvad jag nu således anfört, och då jag anser det vara
klart, att, inom högst få år, ifall det Kongl. biblioteket bibehålies i sitt
närvarande skick, det antingen måste stängas för besökande eller ock
till följd af sakens natur måste blifva obesökt, samt då i sådant fall
skulle erfordras ett större anslag på eu gång för att anskaffa ett bibliotekshus,
samt då ytterligare härtill kommer, att minst tre år åtgå innan
eu sådan byggnad hinner uppföras, — tror jag för min del, att man bäst
tillgodoser på samma gång landets intresse i fråga om ett stort nationelt
behof, och alla berättigade anspråk på sparsamhet, genom att bifalla den

Den 21 Mars, f. m.

503

Kongl. Propositionen i ämnet, och af denna anledning yrkar jag antagande
af Utskottets hemställan i förevarande punkt af Utlåtandet.

Herr Per Nilsson i Espö: Vid behandlingen af Kongl. Maj :ts Proposition
i detta ämne vid 1865—1866 årens riksdag motsatte jag mig
det då begärda anslaget i och för uppförandet af ny byggnad för det
Kongl. biblioteket, och det på den grund att jag ansåg Kepresentationen
hafva rätt att fordra att, då Regeringen framlade ett sådant förslag, den
äfven borde på samma gång framlägga ritningar och kostnadsförslag till
en byggnad som icke behöfver vara monumental, utan endast solid, smakfull
och beqväm, så att den kan uppfylla alla nutidens fordringar, äfvensom
förslag till den plats hvarpå denna byggnad borde uppföras. Så har
nu skett, och derföre kan jag icke finna annat, än att det motstånd, som
nu framdrages mot beviljandet af det nu begärda anslaget, är endast de
obotfärdigas förhinder.

Vi höra betänka, att vi helt nyligen beslutat, att Staten skall göra eu
uppoffring af omkring 200,000 Rall’ årligen för våra karta verk. och när
nedprutning^’ i detta anslag begärdes, då gingo de icke igenom i denna
Kammaren. Derföre, och då vi både råd att vid detta tillfälle besluta ett
så drygt anslag, så äro vi väl icke nu fattigare, än att vi kunna bevilja
det i denna punkt begärda till eu byggnad som, säge hvad man vill, torde
vara en af de angelägnaste och mest af behofvet påkallade. Man har bär
talat om andra byggnader, som skulle kunna användas för det nu afsedda
behofvet och möjligen inrymma de ofantliga skatter, som det s. k. Kongl.
biblioteket innehåller. Men jag tror, att vi böra vara varnade mot dylika
försök att för Statens räkning inköpa byggnader, som icke från början
äro lämpliga för det ändamål hvartill de äro afsedda att användas
Jag tager mig friheten att i detta fall erinra hurusom, när för omkring
25 å 30 år sedan fråga uppstod om anskaffande af lokal för inrymmande
af riksarkivet, Riksens Ständer då skyndade att inköpa det s. k. Ridderst.
olpeska huset för att inreda detsamma för nyss antydda ändamål. Detta
arbete hade likvisst med stora uppoffringar och kostnader knappt blifvit
verkstäldt och inflyttningen af riksarkivets dyrbara samlingar försiggått,
förrän man märkte att murarne började gifva med sig för den ofantliga
tyngd, hvarmed lokalerna blifvit belastade, och ganska snart måste man
se sig om efter en annan lokal, dithän man kunde flytta dessa samlingar,
i fall man icke ville att allt skulle begrafvas under ruinerna af den inköpta
egendomen. Då hade man ingen annan råd än att lata Kommersekollegium
aflytta ifrån sin lokal och att ånyo med stor kostnad förändra
denna för riksarkivets emottagande, och der befinna sig nu för närvarande
dessa ovärderliga samlingar. Men oaktadt alla dessa kostnader blifvit nedlagda
på förvarande af riksarkivet, kommer dess nuvarande lokal till följd
af samlingarnas ständiga förökande att inom en icke aflägsen tid befinnas
för sitt ändamål otillräcklig, och vi få då återigen vara betänkta, pa anskaffandet
af någon ny. Således hafva vi en dyrköpt och bedröflig erfarenhet,
om hvad det vill säga att till dylika ändamål använda byggnader,
som icke äro särskild! lämpade för det bruk. man af dem vill göra, och
stödd på denna erfarenhet frågar jag, huruvida det kan finnas ringaste
skäl att nu vägra bifall till detta anslag, genom hvilket vi skulle kunna

504

Den 21 Mars, f. in.

vara förvissade att erhålla en biblioteksbyggnad, uppförd i enlighet med
nutidens fordringar på en dylik byggnad, och värdig de litterära skatter,
som äro ämnade att der inrymmas.

\i äro stolta öfver vår historia och dess ärorika minnen, som nu uppmärksammas
af lärde män i alla länder, men när dessa från alla håll anlända
hit för att_ i våra urkunder erhålla kännedom om vår historia och
genom öfversättningar till sina egna modersmål göra densamma känd för
alla civiliserade folk, då hafva vi icke annat att visa dem än skrubbar,
hvarest de knappt kunna få ostörda titta i de böcker och de handlingar’
hvarutaf de för sina forskningar äro i behof, långt mindre studera dem på
ett sätt som kan lända den historiska och vetenskapliga forskningen till
gagn Detta böra vi noga bemärka, och när vi derjemte betänka0 hvilka
ovärderliga litterära skatter som förvaras i det Kongl. biblioteket, så kan
jag för min del icke finna annat, än att det är af yttersta behof påkalladt
att för detsamma erhålla en sådan lokal, som vore fullt ändamålsenlig
samt de dyrbara samlingarne och nationen fullt värdig.

Då jag, under den diskussion som här angående detta ämne uppstått,,
icke hört någon enda af de representanter som haft lyckan att genomgå
våra lärda skolor, sätta sig emot detta anslag eller förklara detsamma
vara öfverflödigt, så vädjar jag till representanterna inom denna Kammare,,
utgångna flan den egentliga allmogens krets, och till Eder, mine gamla
vänner af Bondeståndet, som med frikostig hand voterat så många anslag
till bildningens och upplysningens fromma, huruvida vi skulle vägradetta
anslag; väl vetande att ju mera lättnad och beqvämlighet man bereder
vetenskapsmannen att genomforska våra rika litterära skatter, desto mera
sprides upplysningen till våra lägre kretsar, som icke ega tillfälle att i
våra lärda skolor inhemta en omfattande och vetenskaplig bildning.

Det torde tillåtas mig att till slutet göra ett litet tillägg,,
som, ehuru icke egentligen hörande till saken, ändock icke alldelestorde
vara ur vägen att bemärka. Det har nemligen förvillat mången,
att denna dyrbara boksamling benämnes: “det Kongl. biblioteket
och man hyser i allmänhet på landet den tanken, att detta bibliotek är
Konungens personliga, eller den Kongl. familjens tillhörighet. — Att så
icke är förhållandet det veta vi mer än väl, men att denna åsigt på
landsbygden är ganska allmän, är en känd sak. Den nu begagnade benämningen
det Kongl. biblioteket har dock icke alltid varit densamma, ty
uti Kongl. brefvet den 22 December 17(10 och den 19 Februari 1799 benämnes
detta bibliotek för “Riksbiblioteket11, som väl också torde vara
den egentliga och rätta benämningen. Det är visserligen icke min afsigt
att nu begära framställning om proposition i detta ämne, men jag tillåter
mig tro, att Herr Statsrådet och chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet
vid något lämpligt tillfälle möjligen skall finna anledning så föranstalta,
att ifrågavarande bibliotek må återfå sin rätta benämning, såsom
utmärkande, att den är en Statens, en nationens dyrbara egendom.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan i denna fråga.

Herr H i er ta: Då denna Kammare behagat hedra mig med det uppdraget
att vara ledamot af Stats-Utskottet, äfven under innevarande riksdag,
så har jag efter min ringa förmåga sökt ej allenast att undvika ökad

Den 21 Mars, f. m.

505

beskattning utan äfven, så vidt möjligt varit, att åstadkomma besparingar
uti Statens utgifter, och jag har också deltagit i Utskottets arbete rörande
den nu föreliggande Hufvudtiteln. Men i fråga om anslag till uppförande
af byggnad för Kongl. biblioteket har det, med afseende på den trängande
nödvändigheten att så fort ske kan åstadkomma en dylik byggnad,
icke varit möjligt att kunna skjuta undan frågan till eu framtid, utan
har Utskottet funnit sig föranledt tillstyrka bifall till den Kongl. Propositionen
i ämnet. Då jag anhöll om ordet, ämnade jag fästa uppmärksamheten
företrädesvis på en sak, deruti jag nu likväl blifvit förekommen
af herr Ecklesiastikministern. Jag ville nemligen påpeka, att detta
icke är någon fråga för dagen, utan att densamma daterar sin uppkomst
för omkring 25 år sedan. Redan å 1840-talet beslöto Rikets Ständer
anslå en summa af 750,000 R:dr till uppförande af en byggnad afsedd
för såväl ett Nationalmuseum som för det Kongl. biblioteket, och ett dylikt
beslut hade sannolikt icke blifvit fattadt, om man ej varit ense derom,
att Kongl. bibliotekets tillstånd redan då, med hänsyn till de lokaler som
voro detsamma tilldelade, var sådant att det ej längre kunde fortgå på
samma vis. Såsom man finner af detta beslut, hade man då det syfte
att inrymma biblioteket under samma tak som Nationalmuseum, men sedermera
har denna åsigt blifvit öfvergifven. Under de tjugufem åren efter
denna tid har biblioteket högst betydligt förökat sina samlingar, och
tillökningen af blott Svenska arbeten har i hög grad tilltagit, såsom varit
att vänta af den utveckling, den litterära verksamheten i vårt land på
samma tid uppnått. Då nu eu gång ett beslut blifvit fattadt om byggande
af biblioteksbyggnad, och då jag aldrig hört det ifrågasättas, att
man skulle ändra ett dylikt beslut eller bestrida behofvet af en sådan
byggnad, så anser jag det nästan såsom en hederssak att icke längre uppskjuta
påbörjandet af denna anläggning. Visserligen hafva ett par talare
här invändt, att ännu icke alla hål voro tillstoppade, och att således utrymme
ännu finnes för mottagande af ännu flera böcker, men detta påstående
torde dock icke hålla streck vid närmare granskning. Dessutom
finnas tvänne omständigheter, som göra dessa lokaler nästan obegagneliga
för det ändamål, hvartill de nu begagnas; den ena den fullkomliga bristen
af läsrum för dem som på stället vilja studera der förekommande dyrbarare
verk, och af arbetsrum för verkets egna tjenstemän, och den andra
att de rum, der böckerna nu förvaras, icke kunna uppeldas, eller ens på
ringaste sätt uppvärmas. Då tjenstemännen för bestridande af sina åligganden
nödgas begifva sig ut i de kalla salarne, kan väl sådant icke, såsom
en ärad talare här gjort, jemföras med de arbeten en dagakarl måste
förrätta en kall vinterdag ute å marken; en stenhuggare, som vet att han
skall vistas ute i fria luften eu dylik dag, har naturligtvis beredt sig
derpå och utrustat sin beklädnad derefter, om han kan, men bibliotekstjenstemännen,
som äro underkastade stora temperaturvexlingar för hvarje
dag, kunna ovilkorligen icke undgå att derigenom lida till sin helsa. De
utaf Kammarens ledamöter, som besökt lokalerna, hafva nog funnit, att
kylan derstädes är ganska skarp, och att man i allmänhet icke skulle
kunna uthärda en dylik temperatur utan fara att ådraga sig ohelsa.

Frågan är nu redan vidlyftigt afhandlad, men det återstår ännu en enda
liten sak, hvarom jag önskar att få säga några få ord. Här har varit tal om

506

Den 21 Mars, f, in.

det dröjsmål, som förelupit, innan denna fråga, som så länge stått på dagordningen
kunnat Representationen föreläggas, och orsaken härtill ligger,
enligt mitt förmenande, till stor del deruti, att man icke kunnat blifva
ense om den plats, hvarest den nya biblioteksbyggnaden borde uppföras.
Så hafva, efter det en Stadens tomt i grannskapet af Nationalmuseum icke
kunnat för det afsedda ändamålet få användas, åtskillige för saken ganska
nitiske personer förordat en plats vid öfre delen af Drottninggatan,
midt emot Vetenskapsakademiens hus; men denna tomtplats, ehuru äfven
den är ganska välbelägen, har haft det stora felet att vara orimligt
dyr. För min del tror jag, att den nu utvalda platsen är den bästa af
alla dem, som blifvit ifrågasatta, ty det är icke längre från medelpunkten
af staden eller Kongl. slottet till Humlegården än till Adolf Fredriks kyrkoplan,
och ifrån den tätast bebyggda delen af Norr, eller Klara församling,
leder raka vägen på och öfver Hötorget, genom Oxtorgsgatan, öfver Malmskilnads-
och Regeringsgatorna rätt ned till Humlegården. Således ligger
visserligen icke den utsedda platsen fullt centralt, men ändock temligen
beqvämt till, och med den tendens den efter hand pågående flyttningen
af hufvudstadens befolkning har att draga sig utåt malmarne, lider det
intet tvifvel, att äfven stadsdelen omkring Humlegården, som redan börjat
bebyggas med stora och komfortabla hus, innan kort kommer att blifva
synnerligen starkt befolkad. — På grund af hvad jag nu haft äran anföra,
anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan i förevarande punkt.

Friherre Koskull: Jag kan icke neka dertill, att det varit särdeles

önskligt, om denna fråga icke kommit före vid denna riksdag, då så svåra
tider äro för handen och då man haft så svårt att få debet och kredit
att gå ihop. Om denna fråga blifvit • väckt under lyckligare konjunkturer,
så skulle den hafva mött betydligt mindre motstånd än nu, då jag anser
att motståndet egentligen kommer utaf den brydsamma ekonomiska ställningen
i landet och representanternas oafvisliga pligt att derpå fästa
behörigt afseende. Derföre kan jag väl fatta och inse, att mången här
måste tveka att lemna sin röst till det af Kongl. Maj:t äskade anslaget.
Så har äfven jag gjort, men genom den nu pågående diskussionen och
äfven genom andra mig meddelade upplysningar har jag blifvit öfvertygad
om omöjligheten att längre uppskjuta afgörandet af denna stora nationela
fråga, och jag måste derföre, om än med bekymmer, lägga mitt ja i
urnan. Jag röstar för bifall till Utskottets framställning.

Friherre Gripenstedt: Hvad skulle man väl här kunna säga i
denna fråga, som icke redan förut långt fullständigare och bättre blifvit
sagdt? Det oaktadt vill jag icke låta detta tillfälle gå förbi, utan att åtminstone
antyda den ståndpunkt jag i frågan intager. Genom offentliga
handlingar, genom förtjenstfulla utredningar i tidningarne, genom Statsutskottets
afgifna Utlåtande och genom den förevarande diskussionen
synes det vara alldeles klart och ostridigt ådagalagdt, att den till förvarande
af vårt Kongl. bibliotek nu upplåtna lokal är, icke allenast otillräcklig
utan äfven nära nog obegagnelig, och att de stora skatter detta
bibliotek innehåller således äro att betrakta nästan som om de icke funnes
till. För dem som anse det icke vara af någon stor vigt att taga

Den 21 Mars, f. in.

507

vara på dessa skatter, utan tycka att de gerna kunna öfverlemnas åt
glömskan och förstörelsen, för dem vore det verkligen mera konseqveu
att, såsom en talare här redan yttrat, hafva det modet att rent ut säga,
att man bör göra sig af med dessa storartade boksamlingar och förvandla
dem till penningar som skulle kunna göra någon nytta, heldre än att låta
dem ligga utan gagn och användning i en öfverfylld lokal, der de dessutom
småningom gå sin undergång till mötes.

Man kan hafva den åsigten, och säkerligen delas den af många, att
man icke behöfver alla dessa dyrbara anstalter för bildning och upplysning,
och kan lefva lyckligt dem förutan; att när man odlar sin jord,
göder sina oxar, bränner sitt bränvin, arbetar och sedan stillsamt sätter
sig ned att förtära frukterna af sitt arbete, så är allt väl bestäldt. Men
för min del tror jag, att man illa uppfattar sin bestämmelse här i verlden,
om man icke har något annat ändamål för sitt sträfvande än att endast
tillfredsställa de materiela omsorgerna. Äfven det högre lifvet har sina
behof, och illa vore det i sanning, så väl för de enskilda, som för folken,
om man försummade att taga vara på de andeliga krafter och hjelpmedel,
som erfordras för att förädla menniskor och lyfta henne upp från
de stundom temligen lumpna småbestyren till den ståndpunkt hon är
ämnad att intaga. Från förgångna slägten hafva vi mottagit ett rikt arf
af vetande och kunskap, och det är vår skyldighet att omsorgsfullt vårda
detta arf samt lemna det förökadt till våra efterkommande. Jag tror
således att, utan afseende på det nu begärda anslagets betydenhet, man
nu icke får låta dessa högre intressen vanvårdas, och att man icke får
försumma eller uppskjuta att fylla det behof, som för sådant ändamål är
oafvisligt. Denna Kammare har nu ett tillfälle att visa, huruvida Kammaren
inser betydelsen häraf eller icke, och ytterst sorgligt skulle det
vara, om detta prof utfölle så, att derigenom ådagalades denna Kammares
oförmåga att till sitt fulla värde uppskatta dessa för hela landet så höga
och vigtiga intressen.

Jag för min del får på det bestämdaste yrka bifall till Utskottets
hemställan uti ifrågavarande punkt.

Herr Ivey: Fn stor författare har yttrat, att man rådfråga!- ute slutande

sitt öra, när man saknar hjerta och behjertenhet. Om man endast
skulle låta sitt öra i denna sak vara bestämmande, så skulle man hålla
före, ehuru öfverläggningen hittills snarare antydt motsatsen, att sympatierna
inom denna Kammare i sjelfva verket icke äro särdeles stora för
detta anslag, och att det icke heller eger mycken utsigt att tillvinna sig
majoritet''.

Jag vill dock hoppas att jag hört miste; säkert är emellertid att om
det fordras behjertenhet under våra tryckta konjunkturer och under närvarande
förhållanden att förorda detta anslag, så fordras det äfven brist
på hjerta för alla de skatter af sanning och ljus som här äro i fråga att
kunna neka sin röst till sagde byggnad.

Man har såsom afskräckande exempel anfört historien om vårt nationalmuseum
och antydt att det skall gå på samma sätt här. Jag för min
del hyser sannerligen icke någon sådan farhåga, och tror icke att det nu

508

Den 21 Mars, f. m.

framlagda kostnadsförslaget kommer att öfverskridas; vi behöfva minnsann
icke frukta något dylikt. Ty dels hafva vi ju exempel på flera storartade
byggnader såsom teknologiska institutet och slöjdskolan, hvilka blifva
under sednare tider för Statens räkning uppförda, utan att sådana
bedröfliga historier som den om Nationalmuseii byggnad förnyats, dels
ligger det i sakens natur med våra årliga Riksdagar, att man icke skall
väga något dylikt.

Man har vidare sagt, att med denna biblioteksb}''ggnad ännu kan
anstå några år, och att ingen fara vore förknippad med ett dylikt uppskof,
ty, säger man, biblioteket är bra ordnadt. Jag svarar härpå att
så icke är förhållande!, och härom kån hvar och en på stället göra sig
förvissad, och jag tillägger, att om bibliotekstjenstemännen gjort, snart
sagdt, det omöjliga för att så godt sig göra låter ordna biblioteket i dess
nuvarande lokal, detta nit bör tvärtom snarare uppfordra till beviljande
af anslaget, då man af hvad som gjorts under det gamla kan sluta sig till
hvad som skall blifva gjordt under det nya.

Man har talat om tomrum på hyllorna i det nuvarande biblioteket,
som ännu återstå att fylla; hvar och en som något sysselsatt sig med
biblioteksgöromål vet mer än val, att för sådana literära samlingar som
utgifvas i serier, för tidskrifter, för tidningar m. fl. dylika arbeten måste
lem nas tomrum å hyllorna för kommande fortsättningar af arbetena, på
det att icke oupphörliga omflyttningar i stort skola blifva af nöden.

Man har äfven här uppkastat den frågan: Månne vi hafva råd att
bygga ett nytt och dyrbart bibliotekshus? Jag vill härpå svara med en
helt enkel liknelse som jag hoppas skall klart och tydligt ådagalägga min
åsigt i detta fall. Det förekommer mig nemligen, som Staten bär vid lag
nog mycket liknar en man som har spanmål i en trasig säck, och låter
säden rinna ut samt förstöras genom sin uraktlåtenhet att förskaffa sig
en ny och hel.

Mine Herrar! ädlare ^sädeskorn än det hvarom vi här tala finnes
icke i vårt land och kan icke genom något annat ersättas.

Jag får emellertid uppriktigt bekänna, att då ärendet förevar i afdelningen,
kunde jag icke biträda förslaget, men detta kom sig uteslutande
deraf, att jag icke ansåg Humlegården vara någon väl vald plats för riksbiblioteket
såsom allt för aflägsen från de centrala delarne af staden;
jag hade långt heldre sett biblioteket förlagdt i qvarteret Grönlandet i
grannskapet af Vetenskapsakademien, och föreslog äfven denna byggnadsplats
både i afdelningen och i Utskottet.

För vetenskapsmannen och forskaren betyda några steg mer eller
mindre föga, men icke så för den stora allmänheten, hvilken likasom till
Nationalmuseum och till Vetenskapsakademien skall först och främst strömma
till biblioteket af blott nyfikenhet, men sedermera komma åter af nyväckt
intresse och slutligen medföra månget bildningskorn till utsäde för kommande
tiders skördar. Då emellertid denna åsigt icke lyckats tillvinna
sig anklang, icke ens der man kunde haft rätt att vänta det, och då det
sålunda endast återstår att förena sig om hvad som möjligen kan fås,
heldre än att gå miste om allt, så röstar jag nu för bifall till hvad Statsutskottet
i ifrågavarande punkt hemställt.

Den 21 Mars, f. ni.

509

Herr Rundgren: Det är en glädjande företeelse, att under hela
denna diskussion blott en enda röst motsatt sig förslaget under anvisande
af eu annan utväg att nå det åsyftade ändamålet, men att alla öfriga
talare, som yttrat sig emot Stats-Utskottets förslag, betraktat saken såsom
en tidsfråga, i det de icke velat bestrida dess nödvändighet utan allenast
förklarat, att vi för närvarande icke hafva råd att göra uppoffringar för
det ifrågasatta ändamålet. Jag vill nu icke upprepa hvad som i detta
hänseende blifvit af föregående talare anfördt till vederläggande af eu
dylik åsigt; jag åtnöjer mig med att i nämnda hänseende förena mig med
dessa talare, då jag anser, att vi, äfven under nuvarande förhållanden,
böra bereda tillgångar för en nationalangelägenhet sådan som denna.
Men jag vill erinra derom att, då det nya representationsförslaget gick
igenom, den gamla Representationen aktade såsom en af sina främsta
omsorger att anskaffa lämpliga lokaler för den nya, icke blott derföre att
dess medlemmar skulle hafva tillfälle att sinsemellan tala, utan just derföre
att de skulle tala till hela folket. Och den nya Representationen
sjelf har, allt ifrån första dagen intill den dag som i dag är, icke skytt
några kostnader, för att göra det godt och beqvämligt för Kamrarnes
ledamöter.

Mine Herrar! Nu komma i dag till oss alla tiders stora andar, tänkare,
forskare, statsmän, skalder, dessa store män som bära till oss qvintessensen
af gångna och närvarande tiders andliga arbete, desse män, dem
vi hafva att tacka för vår bildning, de komma till oss, bedjande om ljus,
luft och frihet att tala till folket. Skola då vi icke hafva något annat
svar än ett bleklagdt nej på deras böner?

I dag träder denna stora kulturfråga för första gången fram för den
nya Representationen, — svaret borde då icke blifva tvifvelaktigt. Det
kan icke blifva annat än ett hjertats ja på den frågan, om vi vilja bereda
ett värdigt rum för bevarande af de verk, som dessa förgångna
tiders stora andar gifvit oss i arf. Vilja vi icke så svara, då hindra vi

dem att tala till hela folket, då lägga vi ett mäktigt hinder i vägen för

spridande af den allmänna bildning, hvars målsmän vi ju vilja i främsta
rummet vara. Låtom oss derföre icke behandla denna fråga såsom en
tidsfråga, utan såsom en lifsfråga, betänkande att hvarje ögonblick vi
uppskjuta begynnelsen och fullbordandet af den föreslagna biblioteksbyggnaden,
är en förlust för nationen, eftersom det är ett skrinläggande
af de dyrbara skatter, som nu gömmas i de trånga mörka salarne. Med
en sådan uppfattning af frågans betydelse kan jag icke annat än yrka
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Så många skäl och bevis för nödvändigheten
af att nu bevilja det begärda anslaget hafva under diskussionens
gång här blifvit förebringade, att den, som i likhet med mig är
för sådana tillgänglig, deraf redan fått mer än tillräckligt; och för att

icke öka diskussionens längd, yrkar jag, utan vidare ordande, bifall till

Utskottets hemställan.

Herr Asker: Sedan båda statsmakterna sedan längre tid tillbaka
erkänt behofvet af en byggnad för vårdande af de högst värdefulla sam -

510

Den 21 Mars, f. m.

lingar det Kongl. biblioteket innehåller, samt sedan den andra statsmakten
nu begärt det härför erforderliga anslaget och i den Kongl. Propositionen
fullständigt utvecklat de skäl, som tala för den oafvisliga nödvändigheten
att nu genast bevilja detta anslag, så kan jag för min del
icke se, att det är för mycket begärdt, om Representationen nu i detta
fäll går Regeringen till mötes och bifaller den Kongl. Propositionen. Man
kan verkligen icke med skäl förebrå Stats-Utskottet, att det ej denna
Riksdag beträdt sparsamhetens väg, och äfven i denna punkt har Utskottet
icke frånträdt denna bana, ty det måste väl vara bevis på sparsamhet,
om det så kan kallas, att föreslå beviljande af medel för uppförandet af
en byggnad, som är ämnad att inrymma skatter af omätligt mycket högre
värde än byggnadens eget, och detta måste alltid finnas vara öfverensstämmande
med en klok och förståndig hushållning. Man har sagt, att
summan vore stor och betydlig, men den blir alldeles icke så kännbar då
den fördelas på flera statsregleringsperioder, och nu är det ju blott fråga
att för nästa år bevilja ett ringa belopp af 45,000 R:dr till förarbetens
påbörjande. Detta är det belopp man nu begär till utgående för denna
gång, och denna summa måtte väl icke anses för stor, isynnerhet om man
besinnar huru mycket som blifvit afprutadt på det belopp, som var afsedt
för byggnadens fullbordande i sin helhet efter det först upprättade kostnadsförslaget.

Den egentliga orsaken, som kunnat förmå mig att, efter afhörande
af de sakrika anföranden som i denna fråga af framstående talare här
blifvit afgifna, begära ordet, är den, att jag önskat få inför Kammaren
åberopa min egen sorgliga erfarenhet om hvad det vill säga att icke ega
ett lämpligt förvaringsrum för en så dyrbar skatt som ett offentligt bibliotek
ovedersägligen är. Den stora förhärjande eldsvåda, som, efter
hvad kändt är, för icke länge sedan ödeläde Gefie stad, förstörde äfven
det der varande läroverkets icke obetydliga bibliotek med alla dess
ganska värderika samlingar, och det endast derför att dessa voro inrymda
i ett hus, som icke kunde motstå brandens våldsamhet, enär det icke var
lämpligt inredt till förekommande af dylik fara. Allt, som vid en brand
går förloradt, kan i allmänhet återställas, men en sällsynt och dyrbar bok
kan mången gång alldeles icke för något pris i verlden ersättas. När
man efter den förfärliga ödeläggelse!! såg den man, som egnat ett helt
lits omsorger åt detta bibliotek, med tårade ögon betrakta den, så var
det icke sin egen förlust han begret, ty den, ehuru ganska betydlig, gjorde
honom mindre bekymmer, utan det var det allmännas förlust, förlusten
af den dyrbara boksamling, som varit ställd under hans omvårdnad, som
gick honom djupast till hjertat, och tanken på denna förlust lemnar honom
sannolikt icke förr än med lifvet.

Det är med en dylik erfarenhet om den oafvisliga nödvändigheten
att för ett offentligt bibliotek ega en för bevarande af dessi dyrbara
skatter lämplig lokal, som jag röstar för bifall till Utskottets hemställan
• den nu föredragna punkten.

o

Herr Ake Andersson: Det är verkligen svårt att yttra sig i denna
fråga, då man å ena sidan betraktar den svåra finansiela ställning, hvaruti
Staten sig befinner, och å andra sidan lägger märke till den dyrbara

Den 21 Mars, m.

511

egendom, som Staten eger uti detta bibliotek. Jag måste likväl tillkännagifva,
det jag anser att en annan anordning af biblioteket, än den som
för närvarande eger rum, är af behoiVet påkallad. J ag besökte i sällskap
med ett par andra Kammarens ledamöter för någon tid sedan det Kong!
biblioteket, och den första anmärkningen jag dervid gjorde var, att ett
sådant hus borde väl framför alla andra vara så mycket brandfritt som
möjligt, hvilket nu icke lärer vara händelsen. Vi besökte åtskilliga lokaler,
men funno dem så trånga och mörka, att man knappt kunde se titlarne
på de böcker som der förvarades. Efter vårt besök i öfre våningarne
kommo vi ned i undervåningen, och det var verkligen förvånande att
böcker der funnos förvarade, ty väggarne befunnos mycket fuktiga och
voro till en del betäckta af mögel. Det har af en talare här bakom mig
blifvit taladt om den beständiga kyla som råder i dessa salar; jag kan
bestyrka att så är förhållandet, och jag beklagar dem som länge nödgas
här tjenstgöra, älven om denna tjenstgöring icke skulle bestå i annat än
att förevisa böckerna för en vetgirig allmänhet.

Jag vill icke framställa något särskildt yrkande, utan jag vill endast
med dessa få ord beteckna min ståndpunkt i frågan.

Herr Lars Ersson: Jag har icke sagt förra gången jag hade
ordet, att de lokaler, hvaruti det Kongl. biblioteket nu är inrymdt, äro
för dess behof fullt tillräckliga; långt derifrån — men jag har vågat
påstå att uti Kongl. slottet finnas bättre lokaler, genom hvars tagande i
anspråk för bibliotekets räkning ökadt och tillräckligt utrymme skulle
kunna detsamma beredas. Detta mitt påstående har icke blifvit besvaradt
eller bestridt, och intilldess sådant skett, så vidhåller jag mitt förslag
och yrkar afslag å Utskottets hemställan. Jag tager mig friheten dessutom
föreslå, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med förfrågan,
huruvida icke ökadt och tillräckligt utrymme för Kongl. biblioteket må
kunna uti Kongl. slottet beredas, och intill dess svar på en sådan skrifvelse
ankommit yrkar jag, att Kammaren måtte för närvarande afslå det
af Kongl. Maj:t nu äskade anslaget.

Herr Jöns Pehr sson: Jag skall icke länge besvära Kammaren,
efter som jag hör att ropen på proposition blifva allt tätare och Krigare,
men jag anhåller att med några ord få besvara åtskilliga föregående talare.
Jag bar aldrig bestridt, att det ifrågavarande biblioteket är i behof af bättre
lokaler, än det nu har, men jag har sagt, att vi icke nu böra anslå medel
till anskaffande af sådana, då jag tror att sådant nu kan ske med långt
mindre kostnad, om Kongl. Maj:t vill tillsläppa en del af de lokaler, som
till öfverflöd finnas i det Kongl. slottet. En talare har här ordat om
fåvitskheten att bära god säd i en dålig och trasig säck, men jag vill
fråga honom, om säden icke lika väl kan bevaras, om man fyller den i en
visserligen gammal, men hel och god säck, som om den bäres i en ny
säck. Jag för min del tror, att det lönar mödan att göra ett dylikt försök.
Vidare har man sagt, att det är så kallt i bibliotekssalarne, att
tjenstemännen löpa fara att der förlora lif och helsa, men jag vill tro
att ingenting hindrar, att såväl i de nu begagnade lokalerna, som äfven
i dem, som framdeles kunna varda för biblioteket upplåtna, inrätta värme -

»

512 Den 21 Mara, f. m.

apparater, som således kunna aflägsna all fara i det så mycket omord ade
förhållandet.

Alla de skäl, som här blifVit andragna för bifall till Utskottets hemställan,
kunna icke inverka på min öfvertygelse om det oriktiga uti att nu
bifalla det begärda anslaget, förr än jag får bestämd underrättelse derom,
att det är omöjligt att i Kongl. slottet bereda värdigt och tillräckligt
rum för bevarande af bibliotekets samlingar; finnes icke möjlighet härtill,
då vill jag ej förneka det nu begärda anslaget, ja kanske till och med
gå in på att något föröka detsamma, på det att det måtte blifva fullt
tillräckligt för det dermed afsedda ändamålet, men då ock under det bestämda
vilkor att den blifvande biblioteksbyggnaden varder förlagd på
Helgeandsholmen, hvarest nu det Kongl. stallet står, så att denna af folket
bekostade biblioteksbyggnad måtte erhålla ett i möjligaste måtto centralt
läge. Man talar om, att 1865—1866 årens Riksdag erkänt behofvet
af det nu begärda anslaget och sjelf till Kongl. Maj:t förut ingått med
framställning härom; härom kan icke vara någon tvist, men man bör betänka
huru högst förändrad ställningen i landet nu är mot hvad den
var då, ty då hade man råd att vedervåga något, hvilket man nu deremot
alldeles icke har. Få vi nu en gång uppförd en stor präktig biblioteksbyggnad,
så blifver den sannolika och naturliga följden, att den äfven
måste fyllas med en stor tjenstemannapersonal, och hvad sådant kostar
det känna vi af gammalt. Jag instämmer helt och hållet med Herr Lars
Ersson uti hans yrkande om skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, och så
länge svar derpå ej ingått, yrkar jag afslag å det nu begärda anslaget.

Herr Liss Olof Larsson: Redan då den sjunde hufvudtiteln
behandlades och det var fråga om Kongl. teatern, uttalade jag mig om
den ståndpunkt, jag har i det ämne som nu är föremål för våra öfverläggningar.
Efter en sådan diskussion, som den hvilken nu egt rum,
borde några ytterligare skäl för bifall till Stats-Utskottets förslag icke
kunna anföras. Och jag tror för öfrigt, att, äfven om ytterligare skäl
kunde förebringas, de äro temligen öfverfiödiga. I en Kammare, der man
har råd att gifva 60,000 R:dr till en teater, der måtte väl icke behöfvas
vidare skäl för att utverka bifall till ett anslag för uppförande af
hus att förvara rikets bibliotek uti. Man har sagt — jag ber Herrarne
om ursäkt, att jag återkommer till teatern och talar om den i en så
vigtig fråga som denna, i fosterländsk synpunkt af så himmelsvid skilnad
— man bär sagt många gånger, att den skulle vara en gradmätare
på vårt folks intellektuela ståndpunkt, men jag vill fråga, om icke ett
riksbibliotek i än högre grad är en sådan gradmätare. För min del sätter
jag åtminstone biblioteket hundrade gånger högre än den nämnda anstalten.

Jag tror icke, att jag är känd för slöseri med Statens medel, men
till detta anslag yrkar jag bifall, och det just derföre att jag anser oss
icke hafva råd att vägra detsamma.

Likasom en föregående talare hade jag trott, att i slottet skulle finnas
ytterligare rum, som vore tillgängliga för biblioteket. Jag hade nemligen
hört sägas, att der skulle finnas åtskilliga rum, hvilka nu stå obegagnade.
Men det har blifvit mig sagdt, att en sådan utvidgning inom

slottet

Den 21 Mars, f. m.

513

slottet vore omöjlig; och derpå måste jag väl tro, då jag icke kan bevisa
motsatsen. Men hvad jag vet, och derom torde väl alla vara ense,
ar att det nuvarande biblioteket icke är sådant, att det anstår vårt land!

Man har såsom skäl för bifall anfört, att det nuvarande biblioteket
vore ohelsosam! både för dess tjensteman och för besökande. Detta skäl
bär dock icke för mig varit afgörande. Jag tror nemligen icke, att man
äfven genom uppförande af ett nytt bibliotekshus skall lyckas göra alla
nöjda. Dtt bevis derpå hafva vi i denna Kammare, der man vidtager nya
förändringar för hvarje dag, och klagomålen öfver olägenheterna det oaktadt
stadse äro lika stora. Men det skäl, som för mig varit öfvertygande,
ar det, att jag anser de skatter, som i biblioteket förvaras, vara för dyrbara
för att utsättas för den förstörelse, som de i deras nuvarande lokal
äro underkastade.

Jag hai ofta förut, då det här varit tal om anslagsfrågor, åberopat
vår fattigdom. Så vid jag göra äfven nu. Man torde aldrig hos oss
finna något hus så fattigt, att der ej finnas några böcker. Och både der
och i mera lyckligt lottade hem finner man alltid biblioteket eller böckerna
intaga en af de förnämsta platserna i boningen. Jag frågar: kan
det då vara Sveriges folk värdigt att hafva sitt riksbibliotek så ordnadt
att hvarje enskild skulle skämmas för att visa sitt bibliotek, om man
„ e,... ,. 01''dnadt. Jag tror för min del, såsom sagdt är, att vi

aro för fattige, för att låta en så dyrbar egendom löpa fara att förstöras;
och derföre röstar jag för bifall till Utskottets förslag.

. £!err Kund bäck: Jag tror icke att någon kan misstänka

i r vilja slösa med Statens medel. Men jag får säga, att, i afseende
på; den utgift som här är i fråga, jag, af de skäl jag här hört, finner
.. j?rmådd att tillstyrka den, ty det är, såsom en talare nämnt, att
clet äfven fordras föda för själen; och den hafva vi i de verk, som inrymma
våra store mäns tankar. Vi få derföre icke göra och tänka som
kalifen Omar, som säde då lian lät förstöra det berömda biblioteket i
Alexandrin: "Står det i dessa böcker något, som är stridande mot Alkoran,
så äro de skadliga. Står det deremot detsamma i dem som i Alkoran,
så äro de öfverflödiga11, och af dessa skäl förstörde han verldens
största bibliotek. Yi skulle nära nog handla på samma sätt, om vi vägrade
detta anslag. Men. vilja vi lemna något godt efter oss åt efterverlden,
då böra vi väl i främsta rummet se till att vi bevara sådana handlingar,
som kunna utgöra bevis på vår tids ståndpunkt i odling och kultur;
och hvad kan derpå vara ett säkrare kännemärke än våra böcker?
Jag röstar derföre för bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Nils Larson: Jag vill helt enkelt tillkännagifva, att jag in stämmer

i deras mening, som yrka bifall till Utskottets förslag i denna
punkt.

.... Ken Kallstenius: Jag har inom Utskottet biträdt ifrågavarande
förslag och kommer äfven nu att göra det, detta sednare dock icke derföre,
att jag förut röstat för detsamma och således nu anser mig böra

Riicsd. Prut. 1870. 2 Afd. 2 Band. 33

514

Den 21 Mars, f. m.

gorå på samma sätt, ty jag är tillgänglig för skäl, om sådana finnas, utan
emedan jag för hvarje dag, som sedan dess gått, och sednast nu i dag
blifvit alltmera ötvertygad, att detta är det enda rätta. Här har nu
blifvit så tillräckligt taladt för saken, att det kunde vara öfverflödigt för
mig att jemväl uppträda i ämnet.

Jag vill dock påpeka ett par omständigheter, som här endast blifvit
antydda. Onekligen är det under eu i ekonomiskt hänseende brydsam
tid ingalunda uppmuntrande att biträda nya framställningar om nya
anslag, som möjligen kunde undanskjutas till morgondagen, och ännu
mindre känner man sig hågad dertill, då man som nu vid riksdagens
början emottagits med underrättelse om statsbrist och möjligheten af en
extra beskattning. Men efter de beslut, som under de föregående dagarne
blifvit fattade, lärer väl ingen af oss numera tänka, att sådant skall
blifva behöfligt. Och det skål, man häraf kunnat hemta för att vägra
detta anslag, torde sålunda icke förefinnas.

Man har talat om ett annat skäl, nemligen “hvad skall folket, hvad
skall landet säga, om vi åtaga oss detta anslag ?“ Det är väl sannt, att
man bör beakta en sådan opinion, om den verkligen finnes, men jag tror
mig kunna säga, att landets opinion i detta hänseende är sådan, att den
skulle på det högsta missbilliga, om icke Kammaren bifölle detta anslag.
Jag vill blott erinra derom, huru man under de sednare åren i mån af
sina tillgångar inom alla landets orter arbetat på att anskaffa så kallade
sockenbibliotek, ja, snart sagdt, för hvarje kommun, och huru dessa
bibliotek oupphörligen ökats och verkligen nu användas, ofta till den
grad att bibliotekshyllorna stå tomma, derföre att böckerna ständigt anlitas
af en befolkning, som är girig efter vetande. Jag är derföre, som
jag sagt, fullt viss, att ett afslag skulle af just den allmänna opinionen
högeligen misshilligas. Jag kan således icke finna, att vi hafva annat
att göra än att bifalla Utskottets förslag, ett beslut som, efter allt hvad
som föregått i denna fråga, är det enda oss värdiga.

Jag yrkar fördenskull äfven bifall dertill.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets förslag, dels äfven afslag derå, dels likaledes afslag men med
antagande derjemte af en sådan underdånig skrifvelse som Herr Lars
Ersson föreslagit. Då propositionen på bifall till Utskottets förslag af
Herr Talmannen ansågs vara med öfvervägande ja besvarad, begärdes votering,
och sedan till kontraproposition antagits afslag, uppsattes nu, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i 29:de punkten af
dess Utlåtande N:o 28,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågarande hemställan utslagen.

Sammanräkningen af röstsedlarne visade'' 106 ja mot 63 nej, och
hade Kammaren alltså bifallit Utskottets förslag.

Den 21 Mars, f. m.

515

Punkten 30.

Herr von Gei jer anförde: Denna fråga har någon likhet med den

nyss afgjorda. I den sistnämnda afsåg nemligen den Kongl. Propositionen
att bereda plats för böcker och pergamenter; och min motion afser att
skaffa plats åt skolynglingar. Men jag fruktar för, att denna är den
förra underlägsen deruti, att den icke eger stor förhoppning om att vinna
framgång. Jag tror dock, att den framdeles skall återkomma och då erhålla
en bättre lösning, helst om den framlägges i form af en Kongl.
Proposition. För närvarande ber jag blott att få helt flygtigt påpeka de
af Stats-Utskottet anförda motiven, hvilka jag anser innebära en våda för
elementarläroverkens framtid. Stats-Utskottet hänvisar nemligen icke allenast
till några fonder, utan det uppmanar läroverken att taga sina behof
för den närvarande stunden af fonder, som ännu icke äro bildade,
och hvilka icke torde kunna komma till användande ännu på femtio år.

Ehuru jag vet, att det är temligen fruktlöst, yrkar jag dock afslag
på Utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32.

Friherre Koskull: Detta anslag är visserligen obetydligt, men jag

vågar dock betvifla, om det är på sin plats att bifalla detsamma. Det är
nemligen fråga derom, att gymnastik- och militäröfningarne vid läroverken
skulle inspekteras af en eller flera dertill förordnade personer, som i
ersättning derför egde att uppbära dessa 4,000 R:dr. Jag tror dock, att
föga skulle komma att dermed uträttas, utan att penningarne egentligen
komme att nedläggas på landsvägarne utan vidare gagn. Den eller
de inspekterande finge nemligen endast att oupphörligen resa omkring
till uppvisningar och säga, om dessa gått bra eller icke, samt derefter
åter fortsätta resan. Häraf tror jag dock, att öfningarne skulle hemta
bra litet gagn, och derföre yrkar jag för min del afslag å punkten.

Herr Sjöberg: Jag finner hvarken i den Kongl. Propositionen eller

i Stats-Utskottets Utlåtande en sådan utredning af frågan, att jag kan
biträda Kongl. Maj:ts förslag; och för att icke onödigtvis upptaga tiden,
inskränker jag mig derföre till att instämma med den föregående talaren
i hans yrkande om afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Adlersparre: Jag kan icke annat än instämma i de båda

föregående talarnes yrkande. Onekligen skulle väl ett arfvode för inspektion
öfver krigsbildningen vid våra läroverk vara af stor nytta, men å
andra sidan tror jag, att denna inspektion kan uppskjutas, till dess krigsbildningen
fått eu mera fäst fot Detta är dock icke det hufvudsakliga

516

Den 21 Mars, f. m.

skälet, hvarföre jag icke kan bifalla förslaget, utan det är ett annat,
nemligen att det icke finnes i den Kongl. Propositionen angifvet, huru
denna inspektion skall tillgå. Det vill visserligen af bilagan 7 till den
Kongl. Propositionen synas, som om meningen icke vore att fördela denna
inspektion bland kompetenta personer inom de särskilda militärdistrikten,
utan att använda anslaget till arfvode åt en öfverinspektor, som det torde
blifva lätt nog att finna, men som, om han befunnes olämplig, det måhända
blefve så mycket svårare att bli qvitt igen. Icke heller anser jag
en sådan inspektion som den ifrågavarande kunna med erforderlig noggrannhet
bestridas af en enda person.

Af dessa skäl instämmer jag, såsom sagdt är, i yrkandet om afslag å
punkten.

Herr Eh ren borg: Då beslut fattades öfver den trettonde punkten,
hvarigenom medgifvits ett ökadt anslag till krigsbildningen vid läroverken,
tyckte jag nästan, att Kammaren var alltför frikostig, men då den nu
förevarande punkten står i nära samband med den nyssnämnda, torde konseqvensen
fordra, att man äfven bifaller denna. Det torde möjligen synas
djerft åt mig att, sedan militärer haft ordet, uppträda och tala i motsatt
syftning, men jag kan dock icke underlåta att tillkännagifva, det jag anser
Stats-Utskottets förslag förtjena bifall.

Såsom vi veta, har Första Kammaren för sin del afslagit punkten,
dock naturligtvis icke af sparsamhetsskäl, utan emedan förslaget synts den
mindre ändamålsenligt. Mig synes dock, att för behofvet af ifrågavarande
anslag talar den omständighet, att man derigenom vinner enhet i tillsynen
äfver militäröfningarne. Den siste talaren utgick från en förutsättning,
som synes mig riktig. Då jag läste den Kongl. Propositionen, tyckte äfven
jag det vara tydligt, att man afsett, det en person, antagligen en infanteriofficer,
skulle utöfva denna tillsyn, sannolikt af det skäl att icke
genom en mängd små-inspektörers olika åsigter om sättet för dessa öfningar
skiljaktighet skulle uppstå emellan de särskilde lärarnes undervisningsmetoder.
Jag får tillika påminna derom, att denna inspektion
kommer att sträcka sig äfven till folkskolelärareseminarierna — och sålunda
äfven folkskolorna hafva nytta deraf — likasom de tekniska läroverken.

Det är icke utan att, när man talar vid lärjungar från olika läroverk
om undervisningen i dessa ämnen, man får ganska olika föreställningar
om hvad de lärt sig på det ena och andra stället. Nu vore meningen
med detta anslag efter min uppfattning just att förekomma dylika
skiljaktigheter.

Jag bör väl icke gerna kunna misstänkas för alltför stor frikostighet
eller partiskhet för krigsbildningen eller någon annan bildning på näringarnes
bekostnad. Jag inser alltför väl att, då kapitalbrist förefinnes,
Staten måsto förfara på samma sätt, som en enskild person skulle göra,
hvilken vore i det‘tredubbla predikament att vara på en gång hungrig,
utsatt för fiender och obildad, nemligen att i första rummet skaffa sig
föda, dernäst försvara sig och slutligen i den mån tid och medel blifva öfriga,
söka kultivera sig. Men hvad man redan har är angeläget taga vara på,
och detta synes här vara händelsen med ungdomens vapenöfningar. Då

Den 21 Mars, f. in

517

enhet i tillsynen öfver de öfningar, som nu äro i fråga, skulle vinnas genom
detta lilla anslag, får jag för min del tillstyrka bifall dertill.

Friherre Koskull: Jag tror icke, att Kammaren skall råka utför
faran att beskyllas för inkonseqvens, om den afslår denna punkt, sedan
den bifallit den trettonde. Hvad sistnämnda punkt angår, vill jag icke
yttra mig, om det deri ombandlade anslaget var för stort eller för litet.
Men hvad denna beträffar, så, då de ifrågavarande öfningarne sannolikt
på de flesta ställen redan nu ledas, men åtminstone otvifvelaktigt böra
ledas efter samma grunder, som äro antagna vid gymnastiska centralinstitutet,
har man ju redan tillräcklig enhet deri, hvarföre detta anslag
synes obehöfligt. Icke lärer för öfrigt den åsyftade enheten vinnas derigenom,
att en person under några timmar infinner sig vid uppvisningarne
och säger: “detta är ej bra“ eller “detta skall göras så och så“, samt
aflägsna sig utan att kunna kontrollera verkställigheten af sina befallningar.
Om han sedan återkommer till samma ställe ett år derefter,
skall han sannolikt icke finna någon förbättring, och hvartill skall då
denna inspektion tjena?

Vid de flesta läroverk torde öfningarne redan bedrifvas under ledning
af personer, hvilka genomgått gymnastiska centralinstitutet; och
efter hand torde detta alltmer blifva händelsen. Vid sådant förhållande
anser jag, att vi få enhet nog uti ifrågavarande undervisning, detta anslag
förutan; och derföre påyrkar jag fortfarande afslag å punkten.

Herr Uhr: Lika angelägen som jag var att bidraga till införande
af gymnastik- och militäröfningar i skolorna, lika angelägen är jag att
motsätta mig detta anslag för tillsyn deröfver. Jag tror nemligen, att
det går tillräckligt bra ändå att bedrifva dessa öfningar, och anser, att
vi icke böra inrätta några ytterligare pensions:-.nstalter. för gamla gubbar,
förutom dem som vi redan hafva.

Jag yrkar fördenskull afslag å punkten.

Grefve Posse: Jag ber att få anmäla, att, ehuru jag deltagit i
Stats-Utskottets hemställan i denna punkt, jag dock af de skäl, som här
anförts, blifvit öfvertygad, att det ifrågavarande anslaget allt för väl kan
undvikas, hvarföre jag nu förenar mig med dem, hvilka yrkat afslag å
punkten.

Herr Almqvist: Det är ledsamt att uppträda i en fråga, der åsig terna

synas vara så bestämda, men då jag har någon erfarenhet i frågan,
tillåter jag mig att med några ord antyda de skäl, som synas mig tala
för bifall till Stats-Utskottets hemställan. Den inspektion, hvarom här är
fråga, åsyftar icke blott tillsyn öfver, att öfningarne i gymnastik och vapnens
bruk ledas så, att skicklighet vinnes, utan äfven att en jemn och
harmonisk utveckling af ynglingarnes fysiska krafter uppnås, samt att öfningarne
ordnas i den följd, att de leda till en systematisk utveckling.
Vi böra ihågkomma, att det icke är att förvänta, att i alla skolor, der undervisning
meddelas i gymnastik och vapenföring, lärarne skola ega den
skicklighet och erfarenhet, som tarfvas för att meddela en på vetenskap -

518

Den 21 Mars, f. m.

liga grunder byggd, fullt tillfredsställande undervisning. Det är derför i
hög grad vigtigt och af behofvet påkalladt att tillse, det undervisningen
bedrifves med den skicklighet och erfarenhet, att den medför verkligt
gagn, och att den icke genom öfverdrifvet nit tager ynglingarnes krafter
alltför mycket i anspråk.

Jag tror icke, att meningen är, att den ifrågavarande inspektionen
skulle anförtros åt särskilde, för det ändamålet utnämnde tjensteman,
utan jag föreställer mig att den kommer att utöfvas af personer, som ega
fullständig kännedom och förmåga att bedöma öfningarnes beskaffenhet,
såsom t. ex. chefen för gymnastiska centralinstitutet eller någon af de
derstädes anställde lärarne, och det begärda anslaget, 4,000 Riksdaler,
skulle då användas till ersättning för resekostnader och till ett litet arfvode.
Jag har mig bekant, att föreståndaren för gymnastiska centralinstitutet
inspekterat flera af rikets läroverk, men hvarifrån medel hemtats
att bestrida kostnaden för dessa inspektioner känner jag icke. De
hafva dock uträttat mycket godt, ty bemälde föreståndare egnade icke
blott en flyktig uppmärksamhet åt öfningarne, utan följde dem i flera
dagar, meddelade föreskrifter, der han fann fel i metoden och visade huru
öfningarne skulle ledas för att lända till verkligt gagn och icke verka
öfveransträngning.

Man har invändt, att dessa inspektioner icke skulle kunna omfatta
alla läroverk och således förfela sitt ändamål, men det är med ifrågavarande
inspektionen som alla andra, de verka godt äfven på de ställen,
dit de icke omedelbart sträcka sig, ty blotta medvetandet hos lärarne,
att de när som helst kunna vänta inspektören, gör dem mera uppmärksamma
och nitiska i sin tjenst.

Då jag således är fullt öfvertygad om, att ifrågavarande inspektioner
skola medföra stort gagn, yrkar jag bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Ofverläggningen var slutad. Sedan proposition på bifall till punkten
besvarats med nej, gafs proposition på afslag, hvartill svarades ja; och
förklarades, i enlighet härmed, Utskottets hemställan hafva blifvit af
Kammaren afslagen.

- Punkten 33.

Herr Jöns Rundbäck: Jag förnyar det yrkande, jag sistlidne
riksdag framställde, nemligen att det högst obilliga vilkor, som man fast
vid detta anslag, måtte borttagas. Der heter nemligen, att löneförbättringen
icke skulle komma någon till godo, hvars tjenst vederbörande löneregleringsnämnd
ansett höra vid innehafvarens afgång indragas. Obilligheten
af ett sådant vilkor ligger i öppen dag, ty de beställningar, Indika
löneregleringsnämnderna föreslagit till indragning, äro oftast de svagast
aflönade. Man har invändt, att de, som innehafva dylika klena lägenheter,
kunna söka sig derifrån, men det torde för mången sådan svagt aflönad
prestman, synnerligen om han är vid framskriden ålder, vara ganska
svårt att få en annan plats, hvarföre han nu får sitta qvar och
svälta.

Den 21 Mara, i. ni.

519

¥

Jag yrkär sålodös, att dötta vilkor måttö utstryka^, så att äfven de
dåligt allönade prestman, livilkas tjenster komma att indragas, måtte
komma i åtnjutande af anslaget.

Herr Me din: Sedan löneregleringar ne åtminstone i derå orter blif va

genomdrifna, hafva komministrarnes löneförmåner ansenligt blifvit förbättrade.
I den församling, jag tillhör, har komministerns lön blifvit
uppdrifven från 700 till 1,500 R:dr. Jag tror, att eu stor del af komministrarne
i landet numera blifvit så afhulpne, att det icke toide vara
nödvändigt, att detta anslag utgår till hela föreslagna beloppet, hvarföre
jag yrkar att detsamma nedsättes till hälften.

Herr Statsrådet Carlson: Jag skulle knappast hafva föreställt mig,

att Riksdagen skulle vilja nedsätta anslaget för dessa svagt afiönade
tjensteman, hvilka under en temligen lång följd af år åtnjutit detta anslag,
för att derigenom erhålla någon lindring i de mest tryckande bekymren.
Jag tror dock, att förslaget om nedsättning utgått icke från
någon obenägenhet mot sjelfva anslaget, utan från en förutsättning, som
icke är grundad, den nemligen att löneregleringarne blifvit genomförda
på så många ställen, att anslagsbehofvet icke mera är så stort som förr.
Men så är icke förhållandet, ty större delen af löneregleringarne äro
visserligen beslutade, men ännu på långt när icke öfverallt satta i tillämpning.
°Vill man hafva en osviklig grund för sitt omdöme i detta afseende,
så får man denna af siffror, ty de utvisa, lika säkert som en termometer,
den verkliga ställningen.

Då ifrågavarande anslag första gången beviljades vid 1864 års riksdag,
kunde minimum af lön för en komminister med tillhjelp af detta
anslag icke uppbringas högre än till 700 Rulle Genom de regleringar,
som sedermera blifvit verkställda, kom man först till 725 R:dr, sedan till

755 och slutligen nu, detta innevarande år, till 820 R:dr. De prestman,

som hafva en mindre inkomst, få genom anslaget löneförmånerna uppbringade
till 820 R:dr. Anser man nu, och detta torde vara satt utom
tvifvel, att eu lön af 820 R:dr är otillräcklig, så är det ock klart, att
löneregleringen ännu icke hunnit göra anslaget obehöfiigt. När ställningen
nu är sådan och det troligen icke torde dröja länge, innan behofvet

af detta anslag steg för steg förminskas och upphör, hemställer jag att
Kammaren ville bifalla, hvad Stats-Utskottet i förevarande punkt föreslagit.

Herr Törnfelt: Det är visst sannt, att, sedan löneregleringarne

blifvit genomförda, har behofvet af detta anslag till viss grad minskats.
Men en omständighet torde jag få påpeka, nemligen att på vissa orter
finnes en af Kongl. Maj:t fastställd lönekonvention på femtio år, efter
hvilken tids utgång först löneregleringen kan tillämpas. Detta är förhållandet
i den församling, der jag tjenstgör, och enligt regleringen skulle
jag få en tillökning i min lön af 10 tunnor råg och 120 R:dr i penningar,
men först sedan jag lefvat i 30 år till.

Jag yrkar derför Infall till Stats-Utskottets hemställan.

*

520

Den 21 Mars, f. in.

f t tr“m: M kaii lcke ^ka, att det förevarande ansla mitt

Omdöme, bort nedsättas, då, enligt hvad utredningen rö1870
a28:d6f Punkten dettan Stats-Utskottets Utlåtande utvisar, vid
1870 års utgång mer an %:delar af till Ecklesiastik-departementét in måne?

hl Z 1!lko“ma1nde l°nereglenngsförslag af presterskapets löneförmånei
blifva handlagda och slutbehandlade, hvaraf väl måste följa, att
åtskdhga, ja troligen inånga, komministrar redan äro i besittning af
Se6 1fone!nkomster ock således icke böra eller kunna komma i åtnjutande
af ifrågavarande lonefyllnad. Jag tror, att Stats-Utskottet, lika
val som Herr Ecklesiastikministern, bort lemna eu utredning om, huru
Ä^TmiSt7’- S°m kommit 1 besittning af bättre löner genom de

in ?t -6g lrmgarnej an att llär framlägga sifferuppgifter, som

intet upplysa i saken, som nu ar i fråga. Den föregående talaren har

visserligen såsom skäl för bifall till nu omhandlade p nkten upplyst att
onereglermg ofvergått den församling, der han tjensfgör, men att 30 år
åtgå, innan han eller hans efterträdare deraf kommer i åtnjutande. Men
detta skal vager ej mycket, ty jag kan deremot lemna den upplysningen

^ k°“’ d®r JaS är bosatt, löneregleringen icke allenast är
fastställd, utan äfven redan träd t i verkställighet, så att komministern
der redan ar i åtnjutande af en bättre lön.

i HeiJ,J,?n,s Rund,bäck: Jag vill endast bedja att få närmare forma
f''a det fo1r*la§ fS Jämställt. Jag hemställer derföre, att Riksdagen
måtte för år 1871 å extra stat anvisa 10,000 Riksdaler att enligt Kongl
Maj:ts nådiga disposition användas till förbättring af de svagast aflönade
komministrars kapellpredikanters samt pastorats- och sockenadjunkters
lonevilkor, utan undantag för dem, hvilkas tjenster vederbörande löneregleringsnamnder
ansett böra vid innehafvarnes afgång indragas

Ofveriäggningen var slutad. Herr Medin afstod ifrån det af honom
framstaflda särskilda yrkande och Utskottets förslag bifölls.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag rörande de af Kammaren, enligt detta
protokolls 2 §, fattade beslut.

åter Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 4 e. m., men sammanträdde

Kl. ö e. in.

§ 4.

Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 28, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde Hufvudtitel.

Den 21 Mats, e, m. 521

Denna fortsatta föredragning började med

Punkten 34, hvilken punkt, likasom

Punkten 35.

Bifölls.

Punkten 36.

Herr Abraham Rundbäck: Få af de anslag Kongl. Maj:t begärt

synas mig vara mera af behofvet påkallade än det ifrågavarande. Det
är derföre med verklig ledsnad som jag funnit, att Stats-Utskottet alstyrkt
detta anslag. Utskottet har dock lem nät sitt afstyrkande i en så len
form, att jag hoppas att genom de skäl, som kunna läggas till de utaf
Kongl. Maj:t redan anförda, så väl Utskottets ledamöter som Kammaren i
öfrigt skall finna, att det här är skäl att bifalla hvad Utskottet afstyrkt.

Rörande beliöfligheten af en egen lokal för folkskolelärareseminariet i
Wexiö yttrar domkapitlet derstädes i underdånig skrifvelse af den 27
November 1869, intagen uti bilagan N:o 7 till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om statsverkets tillstånd och behof följande: “att samtliga lärovummen
voro låga och för sitt ändamål otillräckliga samt, med undantag
af ett, försedda med fönster från olika sidor, hvaraf uppkomme en för
åtskilliga öfningar hinderlig, falsk dager; att samlingssalen, som äfven
måste begagnas till lärorum, ej
elever, så att stora svårigheter uppstode vid alla gemensamma öfningar;
att i de qväfva och öfverfyllda rummen ofta utvecklade sig en osund luft,
som menligt inverkade på lärares och lärjungars helsa, och till följd hvaraf
bröstsjukdomar, särdeles under höstterminerna, då luften vore tyngre,
varit mycket allmänna bland eleverna; att lokalen vore belägen i en af
allmoge och förmån mycket besökt gård, hvarigenom icke blott den för
läroinrättningen önskvärda snyggheten gjordes omöjlig, utan äfven stundom
hinder förorsakades för sjelfva undervisningen; att derstädes icke funnes
någon plats för lärjungarnes rörelser i fria luften under deras fristunder
och för öfningar i gymnastik och vapenföring, och att seminarii öfningsskola,
enär tjenlig lägenhet dertill ej på närmare håll kunnat erhållas,
måst förläggas i en aflägsen stadsdel, hvarigenom ej blott tillsynen försvårades,
utan äfven tid borttoges från sjelfva lektionerna, då eleverna
dagligen måste gå mellan skolan och seminarium; — och har domkapitlet
på grund häraf, och då det vore ovisst, huruvida den nu begagnade
lokalen, som, ehuru bristfällig, dock vore den enda tillgängliga,
fortfarande finge behållas eller komme att af den nuvarande egaren
försäljas, hvarigenom verklig förlägenhet kunde uppkomma att för seminariet
erhålla några lärorum, i underdånighet anhållit11 — —.

Man finner härutaf, att folkskolelärareseminariet i Wexiö logerar i
tvänne afskiljda lokaler, hvilket mycket försvårar tillsynen öfver dem och
hindrar öfningar ne, vidare att den gård, der den hufvud sakliga delen af
seminariilokalen är hyrd, är till salu, och man vet icke när den kan blifva
försåld, orh om den säljes, så finnes det i hela Wexiö ingen möjlighet att

522

Den 21 Mars, e. ni.

få en annan passande lokal — jag som hyrt den nuvarande känner allt
för väl att så är förhållandet. Dertill kommer att, såsom domkapitlet
anfört, lärorummen äro särdeles små och otjenliga samt dessutom eller
rättare just derigenom mycket osunda och ohelsosamma. Enligt intyg,
lemnade af alla lärarne vid seminariet, har under innevarande termin hälften
af lärjungarne jemte lärarne varit och är synnerligen besvärad af bröstsjukdomar.
Tvänne af stadens läkare hafva i afgifvet utlåtande förklarat,
att de anse den lokal, som för närvarande användes till undervisningen
vid seminariet och särskildt vid öfningsskolan, i sanitärt hänseende olämplig
och behofvet af bättre lokal högst trängande.

Härutaf visar sig således, att icke allenast undervisningen icke kan
som den bör bedrifvas vid denna läroanstalt, då man icke kan använda
den rika undervisningsmateriel som der finnes, utan äfven att lärare och
lärjungar äro oskickliga att sköta sina åligganden till följd af de hinder
lokalen derför lägger i vägen.

Det enda skäl Utskottet anfört för sitt afstyrkande är, att “det hyresanslag
som. hittills kommit ifrågavarande seminarium till del, utgörande,
enligt hvad Utskottet inhemtat, 1,200 R:dr, uppgår icke ens till hälften
af räntan efter 5 procent å det föreslagna byggnadsanslaget14. Detta skäl
kan naturligtvis aldrig gälla, så vida lokalen icke är riktigt tjenlig för sitt
ändamål, men, såsom Herrarne hört, är den det icke, och man kan väl
icke heller räkna på att för all framtid kunna behålla den, äfven om
andra hinder ej förefunnes, då läroverket redan nu har flera lärjungar
närmare 100 — än som der kunna utan skada inrymmas. Man bör
väl dessutom, derför att man har. en dålig lokal för en jemförelsevis billig
hyra, ej underlåta att förskaffa sig en bättre och tjenligare, äfven om
denna skulle komma att kosta något mera. Utskottet har för öfrigt gjort
en stor missräkning i afseende på hyresbeloppet för den nuvarande lokalen.
Till följd af elevernas stora antal har man nemligen icke kunnat inrymma
dem alla i samma lokal, utan man har måst hyra ett rum till och antaga
eu extra lärare med en aflöning af 750 KMr, och om lärjungeantalet ytterligare
ökas med blott tio, så måste man antaga ännu en extra lärare.
Utgifterna för seminariet, orsakade af den olämpliga lokalen, skulle alltså
på detta sätt komma att uppgå tillsammans till en summa af närmare
3,000 R:dr, och dertill kommer att uudervisningsmaterielen förfares och
förstöres. Någon besparing kan således ej vinnas genom att afslå anslaget.
Då det emellertid för närvarande synes vara svårt att kunna få hela den
summa Kongl. Maj:t begärt, så vill jag inskränka mig till att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition, med förbehåll att för år 1871 endast 10,000
Rall'' måtte för ändamålet anvisas.

Herr Me din: Jag är en varm vän af våra folkskolor äfvensom af

de institutioner som med dem äro förenade. Bland dem äro seminarierna
för bildande af folkskolelärare, och jag lägger särdeles stor vigt uppå, att
dessa seminarier blifva väl vårdade i alla afseenden, så att de må kunna
bilda skickliga lärare åt folkskolan. För att vinna detta syftemål beliöfves
bland annat äfven lämpliga undervisningslokaler, dels för att eleverna ej
må skadas till helsan, dels för att lärjungarne må kunna delas i klasser,
hvarigenom undervisningen blifver mera fruktbringande. De lokaler, som

Den 21 Mara, e. m.

523

folkskolelärareseminariet i Wexiö nu disponerar, äro olämpliga i båda dessa
afseende!i, och den ena utaf dem kommer efter all sannolikhet att snålt
uppsägas af hyresvärden, och det torde blifva ganska svårt att få hyra en
annan. Hyran för densamma uppgår visserligen icke till mer än 1,200
R:dr, men om dertill lägges det till en extra lärare nu utgående arfvode!
750 R:dr, så blir den utgift som Staten till följd af lokalens olämplighet
får vidkännas 1,950 Rall''. Det vore derföre icke i sjelfva verket så stol
utgift för Staten att skaffa en ny lokal, der lärjungarnes helsa kunde
bättre bevaras och som lemnade tillfälle till meddelande af eu bättre
undervisning än de nu kunna erhålla. Jag tror icke, att man här bör
vara njugg, då man i afseende på elementarläroverken gjort så mycket,
men vill nu inskränka mig till att, i likhet med den föregående talaren,
yrka att för år 1871 må utgå endast ett belopp af 10,000 Ruin, och tillstyrker
således afslag å Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition med den nu angifna förändringen.

Herr Witt: För att icke uppehålla tiden vill jag blott instämma

uti de yttranden, som af de tvänne föregående talarne blifvit afgifna, liksom
äfven uti deras yrkanden. Jag skulle visserligen för min del helst se, att
hela det af Kongl. Maj:t begärda beloppet blefve beviljadt, men i anledning
utaf förhållanden, hvilka för hvar och en äro för väl kända för att
behöfva här upprepas, vill jag förena mig med Herrar Rundbäck och
Medin uti det af dem framstälda yrkandet: att 10,000 Rall- måtte
för nästkommande år anslås till uppförande af eu seminarii-byggnad i
Wexiö.

Herr Statsrådet Carlson: Jag anhåller att få vitsorda detta

behof såsom ett af de största, som kunna komma i fråga att af statsmakterna
behjertas. Den undervisning som lemnas i folkskolelärareseminarierna
inflyter väsendtligen på folkskolan. Då Kammaren förut visat
sig varm för folkbildningen, så anser jag grundad anledning vara för handen,
att Kammaren äfven skall vilja sörja för detta behof. Ett folkskolelärareseminarium,
inhyrdt i några dåliga rum, hvilka måste ombytas, kan
omöjligen fullgöra hvad det bör på samma sätt som det, hvithet bär en
fullständig lokal. Man ser hvad läroinrättningar, försedda med fullständiga
lokaler, förmå; huru vigtiga dessa äro, visar sig bäst af de störa kostnader,
som blifvit nedlagda på elementarläroverksbyggnaderna i många
delar af riket. Här är det fråga om en vida anspråkslösare byggnad, erfordrande
en vida mindre utgift, men afsedd för en läroanstalt som måhända
verkar mycket djupare, mycket mera ingripande. På Utskottets
åsigt har, enligt min tanke, inverkat, att Utskottet föreställt sig, att många
dylika anspråk skulle väckas, om den nu föreslagna summan beviljas, men
det förhåller sig så, att flera af rikets seminarier hafva redan ändamålsenliga
lokaler, och detta skulle vara det sjette, som skulle få en sådan.
Återstå endast tvänne, ett i Carlstad och ett i Göteborg; tv seminariet i
Iiernösand har ett jemförelsevis så inskränkt antal lärjungar att det vida
lättare kan umbära eu egen lokal. Den nedsättning i det af Kongl. Maj:t
begärda beloppet, som bär blifvit föreslagen, är visserligen ofördelaktig;
men äfven med en mindre summa kunde ett ganska gagnande resultat

524

Den 21 Mars, e. m.

vinnas. Man kunde dermed inköpa tomtplats och förbereda den jord,
STmSka • a^S6S trädgårdsskötsel. Undervisningen i trädgårdsskötseln
utbildar sig och bär, som jag tror, småningom allt mera frukt, men det
lordras tid för att ändamålsenligt ordna den jordrymd som skäll till trädgård
användas.

Af alla dessa skäl vågar jag lägga Kammaren på hjertat vigten af
den angelägenhet som nu är i fråga. Efter det vackra på förmiddagen
iattade beslutet, hvarigenom Kammaren visat sig klart uppfatta den högre
vetenskapens behof, vore det Kammaren värdigt, om det för den allmänna
bildningen väsendtliga behof som nu är framstäldt vunne afseende genom
bifall till den förste talarens yrkande.

Herr Key: På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
upplyst, får jag vitsorda, att de betänkligheter som Statsutskottet
haft mot tillstyrkande af detta anslag, egentligen eller åtminstone
till stor del härrört derifrån, att Utskottet ansett att, om Riksdagen
*llL beviljade det af Kongl. Maj:t äskade beloppet, detta genast skulle
blifva åberopad t såsom prejudikat. Vi hafva nemligen trenne andra semmaner,
utom det i Wexiö, hvilka sakna egna lokaler. Hyresbeloppet för
seminariet i Wexiö uppgår för närvarande till 1,200 R:dr, för seminariet
i Carlstad till 1,050 R:dr, för seminariet i Hernösand till 1,000 Rdr och
for seminariet i Göteborg till 1,000 R:dr Runt.

Troligen skulle, om vi nu bevilja anslaget till seminariet i Wexiö, till
nästa liksdag eller den derpå följande begäran om anslag till byggnader
åt de tre andra seminarierna icke uteblifva; i sjelfva verket är det således
en utgift icke endast på 53,000 R:dr, utan på ett par hundra tusen
för alla dessa byggnader som här äro i fråga.

Jemte detta skäl bar Utskottet också haft ett annat. Folkskolornas
antal i riket utgör för närvarande 3,300. Antalet af lärjungar vid folkskolelärareseminarierna
var vid 1866 års slut 769 stycken, och uppgår nu,
om jag ej missminner mig, till närmare 1,000. Beräknar man seminariekursen
till 3 år, och antager att minst 250 elever årligen utexamineras,
samt dividerar antalet folkskolor med denna siffra, så finner man, att
tillgång till ombyte af lärare skulle finnas hvart tolfte eller trettonde år.
Jag tror derföre, att vi äfven i detta afseende stå på gränsen afen öfverproduktion.

Stats-Utskottet har af dessa skäl ansett för sin pligt att tillstyrka
afslag å. Kongl. Maj:ts Proposition. Jag vill visst icke förneka, att Wexiö
seminarium har en dålig lokal, men jag fruktar att om vi gifva penningar
till ett hus åt detta seminarium, så få vi, som sagdt är, snart tre seminariibyggnader
till på halsen med utgifter på ett par hundra tusen Rallsamt
gifva ökad fart åt fabricerandet af folkskolelärare långt flere än som
kunna få anställning, och sålunda föröka äfven på detta håll det öfverhandtagande
andliga proletari, som våra många storartade, i förhållande
till vårt lands behof, alltför storartade uppfostringsanstalter nu som bäst
hålla på att tillskapa.

Herr Hörnfeldt: Jag är förekommen utaf den föregående talaren
och ber att få instämma med honom, men vill dock till de skäl, som utaf

Den 21 Mars, e. m.

525

honom blifvit framställda, lägga ännu ett. Domkapitlet i Wexiö har nemligen
medgifvit, att materialier till den nya byggnaden skulle kunna erhållas
för något billigare pris än som i kostnadsförslaget uppgifvits. Man
kunde derutaf sluta, att byggnaden skulle kunna åstadkommas för ett mindre
belopp än det Kongl. Maj:t begärt. Det kunde derföre vara skäl att
låta anstå med densamma, till dess ett fullt tillförlitligt kostnadsförslag
blifvit uppgjordt. Det är dessutom icke säkert, om icke det kan vara
lika lämpligt att bygga huset al trä som af sten. För min del tror jag,
att detta skulle vara vida bättre.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Abraham Rundbäck: Tre gånger har domkapitlet i Wexiö

gått in till Kongl. Maj:t med anhållan om att få till Riksdagen aflåten
nådig Proposition om anslag till en byggnad för folkskolelärareseminariet
i nämnde stad. Detta intygar, att man måst draga sig fram med den
lokal man haft, utan att man kunnat vara belåten med densamma. Sedan
man nu emellertid i sex år måst nöja sig med de stora olägenheterna af
den dåliga lokalen, samt läkarne i staden nu vitsordat behofvet af ny
lokal, så synes det i sanning icke vara för tidigt att vidtaga åtgärder för
ifrågavarande behofs afhjelpande.

Hvad angår det skäl mot detta anslags beviljande, som en värd ledamot
af Stats-Utskottet anfört, vill jag fästa uppmärksamheten på, att
enligt folkskoleinspektörernas sednaste berättelser utgör folkskolornas antal
i riket mer än 3,300, hvarförutom behöfvas ytterligare 300, så att hela
antalet uppgår till emellan 3,700 och 3,800 folkskolor, som kräfva hvar
och eu sin examinerade folskolelärare. Kommer så dertill, att flere sådana
lärare användas vid småskolorna och flere hafva privatläroanstalter,
torde det antal folkskolelärare, som inom kort hos oss kan vinna användning,
komma att uppgå till 4,000. Under de sista åren har i medeltal
beloppet af från seminarierna årligen utgående examinerade lärare utgjort
omkring 180, och dividerar jag denna summa i 4,000 — eller det antal
folkskolelärare, som hos oss bör kunna få sin utkomst — så erhåller jag
22 till qvot, hvadan således 22 år bör anses utgöra den tidrymd, inom
hvilken omsättningen af hela vår folkskolelärarepersonal skall vara fulländad.
Vid sådant förhållande frågar jag, om vi behöfva befara någon
öfverproduktion på folkskolelärare. För närvarande hafva vi brist derpå,
och min tanke är att den kommer länge att fortfara.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, och propositioner afgifvits på
de gjorda yrkandena, blef Utskottets hemställan bifallen.

Punkterna 37 och 38.

Biföllos.

Punkten 39.

Mom a.)

Herr Key: Jag vill icke vid denna punkt framställa något särskildt
yrkande, men då Stats-Utskottet här föreslagit flera posters sammanslag -

526

Den 21 Mars, e. m.

ning och inskränkning til] en enda på 5,000 R:dr, kan man möjligen befara,
att den inskränkning, som häraf blifver en följd, icke i främsta rummet,
såsom enskilt vore, kommer att gälla det arfvode, som utgår till den
s. k. antiqvitetsintendenten, utan skall drabba anslagen till öfriga mera
vigtiga ändamål, som äfvenledes med dessa 5,000 R:dr skola bestridas.
Det är derföre om denne antikvitetsintendent som jag ber att få yttra
några ord.

Jag tror icke, att resultaten af den befattning, han har att upprätthålla,
visat sig så fruktbärande för Nordisk fornkunskap som de öfriga,
hvilka skola tillgodoses med nyssnämnda 5,000 R:dr, och jag har hemtat
stöd för denna min åsigt i Stats-Utskottet, der jag haft tillfälle jemföra
de särskilda arbetsberättelserna. Jag har nemligen funnit, att antiqvitetsintendenten
under år 18(37 bland annat varit nedskickad “att företaga
undersökningar i Westergötland och Bohuslän, särskildt med afseende på
befarade olyckshändelser genom ras från Bohus fästningsruin." För min
del anser jag, att det hade varit mycket både tillförlitligare och billigare
att helt enkelt använda en murmästare eller byggmästare frän Göteborg
för det ändamålet.

Vidare har jag af hans berättelser sett åtskilliga rätt muntrande saker,
som jag skulle kunna regalera Herrarne med, och som torde visa att
man utan afsaknad kan umbära denne intendent och de upptäckter han
lyckats göra. Såsom prof på de sednare vill jag emellertid blott anföra
hvad intendenten säger (pag. 5 i berättelsen för 1868) uti beskrifningen
om en kyrka: “det äldre kyrksilfret bortstals 1846 och hvad som fanns
var ej heller tillgängligt."

Vidare berättar han på ett annat ställe: “En af bönderna i Ek holmen

omtalade, att ur ett af dessa stenrör hade för liera år sedan upptagits
ett värjfäste af metall, utvändigt grönt, med många inristade krumfurer.
Vägvisaren Olof Bengtsson i Silkesta ansåg kumlen vara ättegrafvar
för en i Ekholmen fordom bosatt jätteslägt, af hvilken afkomlingar
ännu funnos flerstädes i Sverige, ehuru man hos dem ej mera kunde spåra
deras härkomst, hvilket deremot var fallet med den sista härstädes boende.
Denne- tillägger intendenten helt allvarligt -hvilken Olof Bengtsson mindes
från sin barndom såsom åttioårig gubbe, var högväxt och luden öfver
hela kroppen, samt hade en svanslik förlängning af ryggraden, hvilket
allt sagesmannen med egna ögon sett“.

Ytterligare omtalar intendenten pag. 77 rörande egendomen Gräfsnäs
i Westergötland: “det skick hvaruti detta ännu för 20 år sedan väl hållna
slott nu befinner sig, väcker grundade anspråk att ej förbises af den,
hvars pligt det är att undersöka gamla minnesmärken och monumentala
byggnader, helst när de — såsom här är fallet — äro nära att förvandlas
till ruiner. Gräfsnäs hus beläget på en udde vid sjön Anlens nordligaste
vik och inbäddadt uti en lummig löfskog, öfver hvilken åt södra
sidan några höga lärkträn höja sina toppar, erbjuder, sådant det visar sig
från bergen på östra sidan om sjön med sitt tak af röd engelsk skiffer,
sina krenelerade hörntorn, en herrlig och leende anblick, som väcker tanken
på vänliga salar, lif och trefnad inom den gamla borgen."

Efter eu lång beskrifning om alléer, igenväxta kanaler, förvildade
fruktträn och hallonbuskar m. m. fortsätter han sin beskrifning af slottet:

Den 21 Mara, e. m.

527

“äfven här äro golfven dels borttagna, dels af fukt förstörda likasom taken,
af hvilka dock några vid en för omkring 20 år sedan tilläinnad reparation
erhållit annan sprötbeläggning för anbringande af en gipsfyllning,
hvilken dock ej anlagts, likasom hela reparationen måste äfbrytas, då ställets
egare i de Slesvig-Holsteinska oroligheterna fann annan utväg för
sina penningar.“ — I sanning det tyckes Riksdagen kunna finna också!

Denne intendent lärer tillika fungera som kammarherre och ceremonimästare;
jag vet icke om han äfven i dessa befattningar har tillfälle att
idka studier som antikvitetsintendent, men hvad jag tror mig hafva ådagalagt,
det är att, när indragning å dessa poster måste ske, den framför
allt bör göras å det arfvode, som hittills utgått till antiqvitetsintendenten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b) och c).

Biföllos.

Punkten 40 mom. a) och b).

Biföllos.

Punkten 41.

Herr Grenander: Herr Talman! mine Herrar! I denna punkt har

Första Kammaren beslutat en förändring, hvaremot ingen enda röst der
höjde sig, nemligen i vilkoret för ifrågavarande understöd till idiotbarnhemmet
i Sköfde, så att endast två frielever der skulle vårdas och underhållas
i stället för fyra, som Stats-Utskottet föreslagit. Talande skäl förefinnas
för en sådan ändring, ty om fyra frielever der skola underhållas,
så uppgå, efter beräkning af kostnaden för hvarje barn till 700 R:dr om
året, utgifterna för fyra till 2,800 R:dr, och en uppoffring skulle sålunda
förorsakas föreståndarinnan för anstalten; och detta kan väl icke vara
meningen. Deremot måtte väl afsigten vara att uppmuntra och verkligen
understödja det kärleksfulla och menniskovänliga bemödande, som af henne
ådagalagts, genom att stifta och upprätthålla denna anstalt. Vid sådant
förhållande tager jag mig friheten yrka, att, i likhet med hvad Första
Kammaren beslutat, till understöd för den i Sköfde inrättade vårdanstalt
för sinnesslöa barn måtte anvisas ett extra anslag af 2,500 R:dr, att under
år 1871 utgå, mot vilkor att tvänne frielever der underhållas och
vårdas; och anhåller jag, att Herr Talmannen på detta mitt förslag ville
framställa proposition.

Herr Key: Jag har endast begärt ordet för att få instämma med
Herr Grenander och tror verkligen, att Första Kammarens beslut i denna
fråga förtjenar äfven Andra Kammarens bifall, såvida man nemligen har
för afsigt att understödja denna anstalt på ett sätt, som blir densamma
till verklig nytta och icke ådrager anstaltens uppoffrande föreståndarinna
någon förlust. Jag förenar mig i Herr Grenanders yrkande.

528

Een 21 Mars, e. m.

Herr Hedengren: Äfven jag ber att få instämma i Herr Grenanders
yrkande, att Första Kammarens beslut måtte bifallas, emedan, såsom
redan är visadt, det endast är under sådana vilkor, som det anslag, hvilket
här är i fråga, blir till verkligt understöd för den ifrågavarande anstalten.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställdes först proposition
på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick och, då dertill
svarades nej, dernäst proposition på bifall till Utskottets hemställan i öfngt,
men med den förändring, att frielevernas antal skulle bestämmas till
tvä i stället för fyra, såsom Utskottet föreslagit. Denna sednare proposition
besvarades med ja, och hade alltså, med nu nämnda förändring,
Utskottets förslag blifvit af Kammaren bifallet.

Punkterna 42—49.

Biföllos.

Tabellerna godkändes, med erinran om iakttagande af de ändringar
deri, som påkallades af Kammarens, ifrån Utskottets, förslag afvikande
beslut.

§ 5.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 29, angående regleringen af
utgifterna under Riks-statens Nionde Hufvudtitel.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Härvid anförde

Herr Fredrik Petersson: Förunderligt nog har Stats-Utskottet
ej vid denna riksdag beaktat denna fråga så uppmärksamt och sorgfälligt
som vid förlidne riksdag, ej heller nu egnat henne det afseende och
den omvårdnad, som det verkliga behofvet otvifvelaktigt påkallar. Och
ser jag på den motivering Utskottet begagnat för sitt afslag å de i ämnet
väckta motionerna, så är den i sanning högst besynnerlig och föga giltig.
Utskottet har icke sagt någonting annat, än att “tillväga bringandet af en
lifränteanstalt, hvilken utgör ett nödvändigt vilkor för pensioneringens
upphörande, icke, enligt Utskottets åsigt, kan betraktas såsom en Statens
angelägenhet, helst dess inrättande och förvaltande såsom en statsinstitution
lätteligen skulle föranleda större utgifter, än dem Staten nu får för
pensioneringen vidkännas. “ Denna Utskottets åsigt kan jag för min del
icke instämma uti. Det förefaller mig besynnerligt att, då jag icke begärt
annat än hvad som sista riksdagen blef denna Kammares beslut,
denna fråga nu skulle vinna så ringa sympatier i Utskottet. Jag har

nemligen

Den 21 Mars, e. m.

529

nemligen i det sednare alternativet af motionen icke begärt mer, än att
Riksdagen ville till Kongl. Maj:t ingå med en underdånig skrifvelse med
anhållan om utarbetande af förslag till en pensionsinrättning; och vid ett
sådant förslags aflåtande från Kongl. Maj:t till Riksdagen lärer väl Riksdagen,
ifall af behof, icke underlåta att tillse, om och i hvad mån förändringar
i förslaget behöfva vidtagas, om förslaget bör, såsom lämpligt,
vinna Riksdagens bifall, eller, såsom olämpligt, helt och hållet afslås. Jag
kan således icke finna, att Riksdagen på något sätt genom en sådan gång
af frågan kan komma att beröfvas rättigheten att sjelf i sista hand pröfva,
huruvida den ifrågasatta institutionen möjligen torde föranleda större utgifter,
än dem Staten nu får för pensioneringen vidkännas.

Icke heller är jag nog lycklig att med Utskottet kunna dela den
mening, att förevarande fråga icke skulle vara en Statens angelägenhet. Enligt
mitt förmenande lärer det nemligen icke kunna på allvar bestridas, att
frågan utgör en angelägenhet för såväl Staten som dess tjenstemän, enär
ju den föreslagna förändringen afser, att lända dem båda till nytta genom
att på ett bättre, tidsenligare och för Staten billigare sätt få hithörande
förhållanden ordnade emellan Staten och den enskilde.

Jag yrkar afslag på Utskottets förslag häruti och bilall till min
motion och anhåller att Herr Talmannen ville framställa proposition derå.

Herr Lars Persson: Herr Talman! Till följd af det beslut, hvar till

Stats-Utskottet kommit, torde det ej vara mödan värdt att i denna
fråga spilla många ord. Jag anser dock frågan vara af den vigt, att icke
motionen bör alldeles i tysthet begrafvas, och jag betvifla!'' visst icke, att om
den äfven nu nedgöres, den åter skall se en ny uppståndelses morgon, och
lika som Thors bockar, ehuru de hvarje afton nedslagtades, likväl hvarje
morgon med nytt lif återkommo, så tror jag, att äfven denna motion alltjemt
skall under en eller annan form återkomma och spöka i detta rum,
tills frågan på ett någorlunda nöjaktigt sätt blifvit afgjord.

Stats-Utskottet, som med få undantag består af samma ledamöter
som sistlidne riksdag, har åtminstone efter mitt förmenande handlat högst
inkonseqvent, när de enhälligt, utan en enda reservation, afstyrkt min motion,
då deremot sistlidne Riksdag enligt dess Stats-Utskotts Betänkande
N:o 40, vid väckt förslag i enahanda syfte, enhälligt tillstyrkte detsamma
med reservation af blott en enda ledamot, jag tror det var Herr Björnstjerna.

Anledningen hvarför Utskottet under eu så kort tid kommit till så
olika åsigter, är mig oförklarlig. Utskottet tyckes derigenom icke visa särdeles
stor stabilit.é. Visserligen säger Utskottet i sitt Betänkande: “Lika med

förenämnde motionärer anser äfven nuvarande Stats-Utskott särdeles
önskvärd!, om Staten kunde befrias från bestyret med civila tjenstemäns
pensionering; men Utskottet har dock icke ansett sig kunna de af motionärerne
framställda förslag understödja. “ Här gifver således Utskottet
ett erkännande, att det lika som motionärerne önskar en förändring, utan
att dock kunna understödja förslaget, men jag tror det är svårt att nå
målet endast genom önskningar. Utskottet säger vidare: “Samtliga dessa

Riksd. hot. 1870. 2 Afd. 2 Band. 34

530

Den 21 Mars, e. m.

förslag förutsätta tillvaron af eu på erkändt goda och pröfvade grunder
inrättad och under behöriga kontroller förvaltad anstalt för lifräntors
meddelande". Här har Utskottet sannerligen, så att säga, gifvit mer än
svar på tal, ty jag har aldrig ifrågasatt hvarken grunder, kontroll eller
förvaltning, utan helt enkelt yrkat, att Riksdagen måtte ingå till Kongl.
Maj:t med underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t behagade tillse, om icke
Staten kunde helt och hållet befrias från skyldigheten att pensionera sina
embets- och tjenstemän etc., hvilket jag i min motion framhållit. Jag
har icke vågat eller tilltrott mig kunna framlägga ett förslag i det syfte
jag önskat, och jag tror nästan, att det till följd af brist på erforderliga
materialier skulle vara omöjligt göra det för hvar och en annan än
Regeringen, för hvilken jag hyser det största förtroende och tillit, och genom
hvilken jag hade trott det ej skulle vara omöjligt få ett förslag framlagdt
för Riksdagen. Jag kan icke begripa hvilken våda skulle ligga deruti,
att en skrifvelse till Kongl. Maj:t i denna fråga afgåfves, ty blefve ett
förslag från Regeringen Riksdagen förelagdt, hvilket Representationen ausåge
sig ej kunna antaga, så kunde det ju förkastas, och sannerligen jag
sålunda kan se den ringaste våda uti att bifalla motionen.

i Min mening är ingalunda, att de tjenstemän, som i det allmännas
värf med trohet och nit offrat sina bästa krafter, skola på ålderdomen
vara lemnade alldeles åt sig sjelfva, ty jag liar ju i min motion föreslagit,
att Staten skulle till en början för dem afsätta ett visst belopp i någon
lifförsäkrings- eller pensionsinrättning, men jag fordrar att desse, så väl
som hvarje annan medborgare i samhället, icke måtte bekymmerslöst framlefva
sina dagar och endast förlita sig på Statens välgörenhet.

Tjenstemännen fingo, som vi alla veta, sina löner ej så obetydligt
ökade, jag tror det var vid 1856 års riksdag. Jag anser då både billigt
och rättvist, om dessa åt sin lön årligen i pensionsinrättningen afsätta ett
visst belopp i förhållande etter sina löneinkomster, för att i ekonomiskt
hänseende bereda sig en sorgfri ålderdom.

Ofta åberopas tjenstemännens trägna arbete. Jag vill icke förringa
värdet åt detta skäl, enär jag ej så noga känner förhållandet, men jag
frågar: tro icke herrarne, att industriidkaren, handtverkare!! och den jordbrukande
arbetaren får fullt ut lika mycket, och måhända i dubbelt mått,
draga dagens tunga och hetta? Sjelf tillhörande den sistnämnda klassen,
känner jag allt för väl hvar selen trycker; hela min tid har varit en
oafbruten verksamhet med ansträngande arbete, och till följd deraf tror
jag mig veta, det dessa sednares bana ingalunda är beströdd med rosor,
måhända långt mindre än embets- och tjenstemännens, men de hafva dock
aldrig, genom ålderdomsbräcklighet eller eljest iråkadt obestånd, att påräkna
något statsunderstöd. Embets- och tjenstemännen har deremot sin bestämda
lön, lider icke af felslagna skördar och dåliga konjunkturer, hvaraf
landtbrukaren och handtverkaren så ofta se sina bästa och skönaste förhoppningar
gäckade. Jag tror det derföre vara nödvändigt, att ett annat
skick gör sig gällande, och att skyldigheten att sjelf tänka på att draga försorg
om ålderdomsbehofven äfven utsträckes till Statens löntagare, då man
ingalunda kan säga, att en sådan skyldighet behöfver ställa dem bland de
mest försakandes klass, utan att de tvärtom ganska bekymmerfritt kunna

Den 21 Mars, e m.

531

åstadkomma eller reservera sina ålderdomsbehof, om, såsom jag förut
nämnt, Staten till en början afsätter ett visst belopp.

Denna Hufvudtitel slutar sig på eu summa öfver en och en half
million. Lägger man härtill extra anslaget, får man den honetta
summan af i rundt tal omkring två millioner. Men vidare ökas denna
Hufvudtitels slutsumma oupphörligt, år för år, och hvart skall det leda
till sist? Alla vilja halva pensioner, icke allenast tjenstemännen, utan
äfven deras efterlemnade enkor och barn.

Som förut är nämndt, tillstyrkte sistlidna års Stats-Utskott de i enahanda
syfte väckta motionerna, och detta blef äfven denna Kammares beslut,
blott med den förändring att orden “emot viss tillökning i aflöningen11
skulle utgå. I Första Kammaren föll Lågan, men, märk! på icke mer än
11 rösters majoritet. Detta tyckes väl ådagalägga och bevisa, att Representationen
ej är så alltför obenägen för en förändring i vårt pensionsväsende,
som Utskottet vid denna riksdag tyckes vilja låta påskina, hvarföre
jag anser, att motionen hade varit förtjent af något mera uppmärksamhet
än som nu kommit den till del, helst som så många skäl sistlidna år från
Utskottets sida uttalades för nämnda pensionsvaSendes afskaffande i sin
nuvarande form. Utskottet yttrade bland annat sistlidna år: “Ordnandet
för pensionsväsendet har i sednare tider vunnit ökad betydelse, och det
kan utan öfverdrift sägas, att frågan måste inom kort lösas, och att den
står på dagordningen". Efter det beslut, hvartill Utskottet i år kommit,
ser det verkligen ut, som om Utskottet ej på allvar menat hvad det sistlidna
år uttalade.

På alla de folkmöten som passerat inom min ort, har denna fråga
varit föremål för diskussion, och allmän kritik har uttalats öfver vårt
nuvarande pensionsväsende. Högljudda röster hafva låtit höra sig, påyrkande
att representanten skulle, så vidt möjligt vore, verka för någon
förändring i det allmänt såsom föråldradt ansedda pensionsväsendet. Det
var äfven detta, som gaf mig ökad anledning att väcka motion härom,
och då jag begärt något så billigt som endast en underdånig skrifvelse
till Kongl. Ma:jt, hoppas jag det Kammaren behagade bifalla motionen,
hvarom jag vördsamt anhåller. Jag skall taga mig friheten uppläsa det vid
sednaste riksdag af Andra Kammaren fattade beslut i denna fråga, icke
derföre att jag icke nogsamt vet, det Herrarne alla känna till detsamma
förut, men derföre att, då vi hafva ej mindre än 103 nykomne ibland
oss, det torde kunna antagas att icke alla fäst tillräcklig uppmärksamhet
dervid. Detta beslut är alldeles i öfverenstämmelse med min motion,
nemligen, “att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl. Maj:t behagade tillse,
om icke Staten skulle kunna helt och hållet befrias från skyldigheten att
pensionera sina embets- och tjensteman, derigenom att åt dessa bereddes
tillfälle att i en allmän lifförsäkrings- och pensionsan stalt vinna inträde
mot utgifter, som till en början af Staten bekostas, för att sedermera af
tjenstemännen sjelfva utgöras, och att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda
lämpligaste sättet för tillvägabrigande af en sådan lifförsäkrings- och
pensionsanstalt, samt till Riksdagen aflåta de förslag, som af en dylik
utredning samt af öfriga förekommande omständigheter kunna föranledas*1.

Jag yrkar bifall till motionen, och anhåller vördsamt om framställande
af proposition derpå.

532

Den 21 Mars, e. m

Herr Carl Hvar sson: Jag börjar med att tillkännagifva, det jag

varit förhindrad att deltaga i Stats-Utskottets j förhandlingar rörande
Nionde Hufvudtiteln, och att jag anser motionären halva ganska rätt i
sin förebråelse mot Utskottet, derföre att det kommit till ett annat resultat
nu än i fjor, då samma fråga behandlades. Men måhända han icke
har alldeles rätt, när han säger, att Utskottet består i det närmaste af
samma personer som i fjol, ty der finnas åtminstone några nya medlemmar
bland de ordinarie, och suppleanterne äro i allmänhet nyvalde. Om
nu många ordinarie ledamöter lika med mig varit hindrade att deltaga i
behandlingen af denna fråga, så torde utgången kanske få tillskrifvas
denna omständighet.

För min del kan jag icke underlåta att yrka på antagandet af samma
beslut som fjorårets Stats-Utskott i sitt Utlåtande tillstyrkte, emedan
jag anser så många talande skäl vara i detta Utlåtande framlagda för
pensionsväsendets lämpliga ordnande, icke endast hvad embetsman beträffar
utan för hvilken medlem som helst af samhället. Härtill föranledes jag
särskildt af den från jernvägstjenstemännens sida så ofta försporda klagan
öfver, att de icke hafva någon pensionsinrättning. Man kali icke säga,
att icke många klagomål hörts af i denna väg. Motionären klandrade
visserligen Stats-Utskottet samt framhöll sitt från förlidet års Utskotts
Utlåtande hemtade förslag, men han läste icke upp motiveringen till detta
sednare, hvilken dock, såsom jag nyss sagt, innehåller så många goda
skäl, att den enligt mitt förmenande förtjena!’ stort afseende, hvarföre jag
ock, enär så många nya ledamöter finnas i Kammaren, anser mig böra
uppläsa densamma. Utskottet yttrar sig deri på följande sätt:

“Sedan lång tid tillbaka har det erkänts såsom ett berättigadt anspråk
— — -- — — -— — —- — — — — . __

(Se 1869 års Stats-Utskotts Utlåtande N:o 40, sidd. 2 — 5.)

hemställa att — — — — — — — — —. — _________ _ ___

som af en dylik utredning samt af öfriga förekommande omständigheter
kunna föranledas."

__ Jag tror den grundsanning, som blifvit uttalad i detta Utskottsbetänkande
är så beskaffad, att den förtjenar afseende i år så vid som i
fjor. Visserligen vidtog denna Kammare en förändring, som den föregående
talaren äfven omnämnde, men jag tror icke denna lilla förändring vara
så alldeles nödvändig och kanske icke ens böra förnyas, derest man icke
vill lägga hinder i vägen för hufvudändamålets vinnande, alldenstund det
icke kan vara annat än riktigt, att Staten till en början vidkännes någon
uppoffring jemväl för sina tjenstemäns pensionering.

Skulle man nu godkänna hvad innevarande års Stats-Utskott tillstyrkt
och lemna motionerna i ämnet — Henne i denna Kammare och en i
Första Kammaren — utan afseende, så toge man derigenom ett steg tillbaka,
och detta så mycket farligare som detta sednare beslutet kanske
skulle af representanter vid efterföljande riksdagar kunna åberonas såsom
en vederläggning af det föregående. Således vill jag på det högsta tillstyrka,
att Kammaren, med afslag å nuvarande Stats-Utskotts hemställan,
bifaller förlidet års Stats-Utskotts förslag, som jag nyss i dess helhet för
Kammaren uppläst.

Den 21 Mars, e. in.

533

Herr Peter Petersson: Att Staten helt och hållet bör befrias
från pensioners utgifvande till sina embets- och tjensteman, har vid derå
föregående riksdagar varit ifrågasatt, och de politiska, ekonomiska och
moraliska skäl, som till denna befrielse förefinnas, hafva jemväl i denna
Kammare vid förliden riksdag blifvit uttalade, när frågan då förevar, och
föranledt det beslut, som den siste talaren nyss uppläste. Till nämnda
beslut vill jag äfven för min del yrka bifall, med underkännande af nuvarande
Stats-Utskotts i denna fråga fattade beslut.

Herr Samuel Jonsson: Jag har i min motion framlagt ett för slag,

som jag trodde skulle bereda tjenstemännen en besparingslond, när
de en gång komma att frånträda tjensten på ett eller annat sätt, men
som Stats-Utskottet yttrat att, då lönerna i allmänhet icke kunna anses
öfverstiga hvad för en tarflig bergning erfordras, ett så betydligt afdrag
som de af mig föreslagna 10 procent, skulle tvinga en mängd tjensteman
att utom tjensten söka sitt uppehälle, skulle jag vilja pruta ned förslaget
till 5 procent i stället för 10. Då det likväl icke torde vara hopp om
att få igenom mitt förslag ens med denna förändring, så nöjer jag mig
med att instämma i föregående talares yrkande.

Herr Liss Olof Larsson: Jag får tillstå, att af alla de nio huf vudtitlarne

ingen är mig så motbjudande som just den nionde, och vore
det fråga om att helt och hållet borttaga den, skulle jag för min del
med godt samvete lägga mitt ‘ja“ i urnan för den saken. Ända sedan
jag började rikta min uppmärksamhet på Statens utgifter, har jag i synnerhet
fästat mig vid dessa pensioner, som jag icke anser riktigt att Staten
utgifver. Man har åtminstone i landsorten ofta sett tjensteman, om
hvilkas tjenstemannaverksamhet tankarne hafva varit ganska delade, likväl
få uppbära stora pensioner, och det är då icke underligt om man fått
afsmak för detta pensionsväsende. Det förutsätter äfven ett visst misstroende
mot dem sjelfva om att icke kunna försörja sig, när Staten på
detta sätt tager hand om deras ekonomi. Hvad skulle t. ex. en enskild
säga, om jag sade till honom: du måste hushålla så, att du kan uppehålla
dig äfven när du blir gammal? Han skulle i de flesta fall svara, att det
icke anginge mig. Men besynnerligt nog tillåta tjenstemännen med god
smak, att vi ordna om deras pensionering. Man skulle kunna tro, att,
när de så föga kunna sörja för sin egen framtid, deras sätt att sköta
Statens angelägenheter är lika dåligt. Visserligen säger man, att desse
hafva utarbetat sig i Statens tjenst, men jag frågar, om icke hvarje medborgare
är lika nödig i ett samhälle? Åtminstone tror jag, att ett samhälle
med bara tjenstemän skulle taga sig lika illa ut som ett samhälle
utan sådana.

Jag skulle, som jag i början yttrade, helst viljahafva bort hela denna
hufvudtitel, men jag har icke blifvit van att vinna så mycket af hvad
jag önskar, att jag anser det löna mödan göra ett sådant yrkande; men
något mindre synes man dock icke kunna begära än bifall å den skrifvelse
till Kong!. Maj:t, hvilken Herr Lars Persson i sin motion påyrkat,
och instämmer jag derföre till alla delar i nämnde motionärs förslag.

534

Den 21 Mars, e. m

Herr Anders Johansson: Jag skall bedja att få instämma i Herr
Carl Ifvarssons yrkande å bifall till sistlidet års Stats-Utskotts hemställan
och afslag till nuvarande Stats-Utskotts Utlåtande.

Öfverläggningen var slutad. Då Herr Talmannen nu upptog de särskilda
yrkandena, förklarade Herr Fredrik Petersson, att han från trädde
sitt förslag och förenade sig med Herr Lars Persson. Propositioner afgåfvos
å de yrkanden som derefter återstodo, och biföll Kammaren det
förslag, som blifvit framstäldt af Herr Lars Persson, eller att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t behagade tillse, om icke
Staten skulle kunna helt och hållet befrias från skyldigheten att pensionera
sina embets- och tjensteman, derigenom att åt dessa bereddes tillfälle
att i eu allmän lifförsäkrings- och pensionsanstalt vinna inträde mot
afgifter, som till en början må af Staten bekostas, för att sedermera af
tjenstemännen sjelfva utgöras, och att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda
lämpligaste sättet för tillvägabringande af en sådan lifförsäkrings- och
pensionsanstalt samt till Riksdagen aflåta de förslag, som af en dylik
utredning samt af öfriga förekommande omständigheter kunna föranledas.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

Punkten 5.

Herr Ola Lasson: Jag anser, att Herr regementskommissarien

Hellberg må åtnöja sig med den kaptenspension å 600 R:dr, som han
redan eger. Utskottet säger, att han har “allenast 600 R:dr\ men jag
frågar hur mången Svensk man icke får åtnöja sig med en mindre årsinkomst
än så? För min del anser jag, att den, som har så mycket om
året, kan skatta sig lycklig; åtminstone synes det icke vara behöfiigt att
Staten här lemnar mera, hvarföre jag anhåller om afslag å Stats-Utskottets
hemställan.

Herr Falk: Jag ber få instämma i Stats-Utskottets här gjorda till styrkan

om beviljande af 450 R:drs pension åt regementskommissarien
Hellberg, och tror icke det vore rätt att neka honom denna lilla summa,
när han efter många års arbete i Statens tjenst blifvit gammal och utsliten.
,

Herr Jan Andersson i Jönvik: Det är icke min mening att yrka

annat än bifall till detta Betänkande, men, mine Herrar! jag vill varna
för att vi icke utsätta oss för samma äfventyr som vid sistlidne riksdag,
då man så att säga silade mygg och sväljde kameler, d. v. s. beviljade
eu mängd pensioner åt tjensteman, som haft stora löner, men afslog dylika
åt några små fångknektar. För öfrigt vill jag säga, att detta tillstyrkande
icke blifvit gjordt inom afdelningen utan i Utskottets plenum.
Vill man nu emellertid bevilja denna pension åt en person, som redan

Den 21 Mars, e. in. 535

förut tiar icke så små inkomster, så må man äfven ihågkomma dem, som
hafva litet,

Herr Lyttkens: Jag vill blott uppdraga den jemförelsen, att denne

kapten Hellberg förut har 600 R:dr i pension, hvartill nu föreslås att
lägga ytterligare 450 R:dr, under det att en folkskolelärare i allmänhet
har blott 400 R:drs lön. Reflexionerna torde göra sig sjelfva.

Efter denna öfverläggning upptog Herr Talmannen de yrkanden som
framställts och afgaf, enligt dem, propositioner så väl på bifall till som
på afslag å Utskottets hemställan. Den förra propositionen ansågs hafva
blifvit besvarad med öfvervägande ja, men votering äskades; i följd hvaraf
en så lydande voteringsproposition uppsattes, godkändes och anslogs.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i femte punkten af
dess Utlåtande N:o 29,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets hemställan i förevarande punkt afslagen.

Omröstningen utföll med 70 ja mot 81 nej. Utskottets hemställan
hade alltså afslagits.

Punkten 6.

Bifölls.

Punkten 7.

v Herr Ljunggren: Här är åter en af dessa små pensioner, som

man vid förliden riksdag icke gerna beviljade. Men jag känner den man,
som här är i fråga, och vet att han är i verkligt behof af detta understöd.
Det pensionsbelopp 75 R:dr, som han vid afskedstagandet är berättigad
att ur arméens pensionskassa erhålla, kan icke räcka till för honom och
hans familj, och den lön han för närvarande åtnjuter är jemväl ganska
obetydlig. Om hans verksamhet kan man icke mycket säga, men när
regementschefen förordat honom, så är det sannolikt, att han har tjenat
väl. Dessutom har han tjenat länge, och är nu af olycksfall urståndsatt
att tjena längre. Derföre hemställer jag till Kammaren, att den af Kongl.
Maj:t för Westholm föreslagna pensionen måtte beviljas.

Vidare anfördes ej. Herr Talmannen framställde propositioner på
bifall så väl till Utskottets hemställan som till Herr Ljunggrens förslag,
och fann den sednare propositionen besvarad med öfvervägande ja. Då
emellertid votering begärdes, blef, efter föregången justering, följande voteringsproposition
anslagen.

536

Deri 21 Mars, e. m.

Den, som bifaller hvad Utskottet hemställt i punkten 7 af dess Utlåtande
N:o 29,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet.

Omröstningen visade 67 ja mot 82 nej, och hade Kammaren således,,
med afslag å Utskottets hemställan, bifallit Kongl. Maj:ts nådiga framställning
i ämnet.

Punkten 8.

Lades till handlingar™.

Punkten 9.

Herr Ryländer: Med vemod har jag gått igenom raden af alla de förslag

till pensioner, som ansetts nödiga] åt högre eller lägre tjenstemän,
och man har såsom skäl för sådana anfört, att de utslitit sina krafter i
Statens tjenst, men då man nu går så långt, att man vill pensionera äfven
enkor, om hvilka det väl icke äfven kan sägas, att de varit i Statens
tjenst, kan jag icke underlåta att yrka atslag å Stats-Utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Herr Hierta: Jag tager mig friheten att fästa Kammarens upp märksamhet,

att vid denna riksdag blifvit föreslagen pensionering af endast
två enkor. Under den förra Representationen deremot gafs pension
åt en skara enkor; de flesta af dessa hafva sedan dött, och en annan
grundsats synes hafva börjat göra sig gällande.

Jag hemställer derföre, om ej med afseende härå man äfven, om någon
anmärkning kunde göras, nu ville låta nåd gå för rätt och bifalla
Utskottets hemställan; pensionsåren blifva säkerligen ändå ej så många.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10—11.

Biföllos.

Punkten 12.

Herr J. Sjögren; Stats-Utskottets ultimatum i denna punkt är af
temligen vanlig beskaffenhet, eller den att tillstyrka Riksdagen att lemna
motionen utan afseende. Hvad man här med skäl kan säga är, att i sam -

Den 21 Mars, e. m.

537

manhang med ifrågavarande motion hela flottans reservstatskorps intresse
också lemnats utan afseende. Vid den nyligen skedda reorganisationen
af Flottans officerspersonal flyttades tvänne hela korpser å indragningsstat,
nemligen konstruktionskorpsen och maskinistofficersstaten, men deremot
förflyttades åtskillige andre Flottans officerare, de flesta emot sin
vilja, å reservstat. Då obilligheten häraf ligger för öppen dag, skall jag
icke med många ord upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till att
yrka bifall till min motion.

Efter detta yttrande bifölls Utskottets förslag.

Punkten 13.

Herr Lyttkens: Mig tyckes dessa frågor bra mycket gränsa

till fattigvårdsfrågor. Här kommer man och begär understöd åt musikanter
med 125 R:dr och åt exsekutionsbetjenter med 220 R:dr, derföre att de
uraktlåtit att göra inbetalning till pensionskassan. Bifaller man dylika
förslag, uppmuntrar man ju på samma gång andra att följa exemplet, att
äfven försumma att göra sina inbetalningar. Flera kommuner hafva inom
sig haft sådane personer, utan att hafva med deras underhåll betungat
statskassan. Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan, ty om den bifalles,
kommer Riksdagen att blifva en fattigvårdsanstalt, och vi blifva här öfverlupna
med frågor af förevarande beskaffenhet.

Då, efter detta yttrande, Herr Talmannen framställde proposition
först på bifall till Utskottets förslag och sedan på afslag derå, samt förklarade
jä öfvervägande för den förra propositionen, äskades votering.

Godkändes och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i punkten 13 af dess
Utlåtande N:o 29,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan afslagen.

Den omröstning, som derefter företogs, utföll med 46 ja mot 93 nej,
hvarigenom Kammaren beslutat enligt nej-propositionen.

Punkterna 14—18.

Biföllos.

Punkten 19.

Härvid anförde

Herr Statsrådet Carlson: Erkänd af såväl Regeringen som Repre sentationen

är den regel, att icke kyrkliga embetsman må af Staten pen -

538

Den 21 Mars, e. m.

sioneras. Men om en mer än femtioårig förtjenstfull verksamhet, utmärkt
af oförtröttadt nit i offentliga vigtiga värf, om en vetenskaplig förtjenst,
som förvärfvat ett namn äfven i främmande länder, om en af allmän
aktning och vördnad omgifven hög ålderdom, uppnådd under oaflåtlig verksamhet
för fäderneslandets bästa, förtjena något erkännande, synes här med
rätta vara skäl för ett sådant undantag. Att sådana undantag kunna
ega rum, hafva såväl Regering som Representation erkänt. Sjelfva det ovanliga
i beslutet att nedlägga en värdighet, förenad med vida större yttre fördelar,
och hvilken i följd åt långvariga vanor kunnat utan klander än
länge bibehållas, ådagalägger en samvetsgrannhet och en aktning för embete!,
som ock förtjena något afseende. På dessa grunder är Kongl.
Maj:ts Proposition byggd, och af samma skäl anser jag Riksdagen kunna i
ett så sällsynt fall, utan att träda någon grundsats för nära och utan att
framkalla några oberättigade anspråk, bifalla den framställning Kongl.
Maj:t gjort.

Herr A sker: Kongl. Maj:ts Proposition i denna fråga har efter

mitt omdöme ej i Stats-Utskottet erhållit den genomgående behandling,
som . den. förtjena!. Det enda skäl, som Stats-Utskottet anfört, är att
pensionering af prestman icke bör af Riksdagen medgifvas. Denna grundsats
finnes uttryckt äfven i Kongl. Maj:ts Proposition; men här är mindre
fråga om erkebiskopen än om vetenskapsmannen. Om personlighetsprincipen
har någon betydelse, så måste den väl företrädesvis göra sig gällande,
då fråga är om en man, som tillbragt ett hälft hundrade år i Statens
tjenst och derunder förvärfvat sig ett varaktigt namn i litterära och vetenskapliga
värf.

I sin till Kongl. Maj:t ställda ansökning yttrar erkebiskop Reuterdahl
sjelf, hurusom han nu uppnått 74 år, af hvilka femtiotvå varit upptagna
af arbete inom skolans, statens och kyrkans områden, hvarunder
han icke heller på litteraturens fält varit overksam. Anspråkslösare, blygsammare
kunde han icke yttra sig om sin medborgerliga och vetenskapliga
verksamhet, Det är icke blott i Sverige, utan äfven i främmande
länder, som namnet Henrik Reuterdahl är kändt och aktadt för de många
vetenskapliga arbeten, han utgifvit, hvaribland Svenska kyrkans historia,
fyra band i sex delar, intager främsta rummet.

Det vanliga har väl hittills varit, att Sveriges erkebiskopar dött i
tjensten, hvaremot Svea rikes nuvarande erkebiskop, med undertryckande
af den känsla som bjöde honom att åt det allmänna egna äfven sina
sista krafter, önskade att se den plats, som blifvit honom anförtrodd,
Jemn ad i verksammare händer. Men man kan kanske här invända: har
icke erkebiskopen varit i besittning af embeten i Statens tjenst, af hvilka
han dragit betydliga inkomster; måhända har han lefvat stort, då han
är i behof af pension för återstående dagar. Nåväl, mine Herrar, huru
bär han då lefvat? Svaret, återfinnes i hans egen ansökan: han har från
barndomen varit mycket fattig och sedermera mycket länge besvärats af
skuld samt alltjemnt känt sig förpligtad att biträda fattiga anförvandter,
och han säger vidare, att han icke vidare varit i tillfälle förvärfva mycket
annat än böcker och de för hans samhällsställning behöfliga bohagsting,
hvilka, om de än förvandlades i penningar, hvartill han ogerna såga sig

Don 21 Man?, e. m.

539

tvingad, likväl icke skulle gifva honom den trygghet för framtiden, som
det för den gamle vore tungt att sakna, och att han alltså icke kunde
söka önskadt entledigande från erkebiskopsembetet, med mindre han för
sin bergning vore betryggad meddelst pension för den lefnadstid, som
kunde honom återstå. Men erkebiskopens uppgift är i detta fall ofullständig,
sannolikt derföre att välgörenhetens rätta värde ligger, i vissa fall,
uti dess tysta och obemärkta utöfning, tv om 1 sen eder omkring i församlingarne,
skolen I säkert finna eu och annan ung själasörjare, hvars
uppfostran erkebiskopen bekostat, hvars studieriktning han anvisat, hvars
framgång i lifvet han beredt. Det kan icke heller vara maklighetens
hvila han söker. Eu sådan tanke vore en förolämpning mot hela hans
föregående, oafbrutet verksamma lefnadsbana. Men han söker hvila från
den befattning, lian nu innehar, för att ostördt få egna sina sista krafter
åt fortsättningen af det omfattande och förtjenstfulla historiska arbete,
hvarmed han ännu på gamla dagar är sysselsatt.

Under min embetsmannaverksamhet har jag ofta haft tillfälle erfara,
med hvilken kraft erkebiskopen handlat i sådana fall, der hans personliga
mellankomst varit af omständigheterna påkallad. Det är väl icke
lämpligt att här åberopa exempel till stöd för hvad så är sagdt, och likväl
kan jag icke afhålla mig ifrån att antyda ett sådant. Sedan jag tillträdt
min nu innehafvande befattning, tick jag snart att behandla ett besvärsmål
från en af landsförsamlingarne i länet rörande folkskoleväsendets
ordnande och en i sammanhang dermed väckt fråga om byggande åt skolhus,
hvarom man då i många år tvistat. Jag ansåg omöjligt att slita
tvisten, med mindre erkebiskopen på ett kraftigt sätt trädde emellan och
utöfvade sin embetsmyndighet. Så skedde också, måhända något på sidan
om lagen, men - frågan löstes, och till följd häraf kan i detta ögonblick
denna församling åberopas såsom ett mönster, der folkundervisningen
på det bästa sätt vårdas, och der man med största vördnad och tillfredsställelse
påminner sig erkebiskopens namn.

Om vinddraget här i Kammaren skulle kunna föra mina försvinnande
ord ända fram till universitetsstaden, skulle jag önska att det toge med sig på
vägen ett ringa uttryck af min innerligaste erkänsla för de kraftiga handtag
och goda råd, som blifvit mig lemnade af den förre Ecklesiastik-ministern,
den nuvarande erkebiskopen, den vördnadsvärde patriarken.

Jag vet, att mången anser biskopsembetena vara öfverflödige. Hittills
äro de dock icke så betraktade i verldens mest bildade stater. Min öfvertygelse
är ock, att dagens mening i denna fråga icke blifver morgondagens,
och att denna institution icke bör eller kan afskaöas utan skada
för kyrka och stat, vare sig att biskopen sitter på talmansstolen eller på
erkebiskopsstolen.

Innan jag slutar, tillåter jag mig åberopa hvad en af Stats-Utskottets
ledamöter i sin reservation till betänkandet yttrat: -jag ser uti denna

fråga icke pimsten, utan den utmärkte mannen, Henrik Reuterdahl, som
med sällspordt nit och sjelfförsakelse under ett hälft sekel arbetat i det
allmännas tjenst. Gerna skall jag gifva min röst till pensionering åt
huru många som helst lika utmärkte män."

Slutligen hemställer jag till Eder alla och företrädesvis till de män i
Kammaren, som sjelfve plöja fårorna i den jord, i hvars sköte vi alla

540

Den 21 Mars, e. m.

förr eller sednare skola hvila ut efter riksdagsstriderna, om det ej vore
Kammaren värdigt att i denna fråga fatta sitt beslut i likhet med Första
Kammaren, som utan votering bifallit Kongl. Maj:ts nådiga Proposition.

Herr Kundgren: Uti denna grannlaga angelägenhet kunde vara
mycket att säga. Jag vill dock icke vara mångordig, allenast fortsätta
den åberopade reservationen, der den siste talaren slutade. “Att erkänna
och hedra förtjenstfulle medborgare ligger inom Riksdagens befogenhet11, säges
det der, och dertill ville jag lägga, att den ledighet som förunnas Svea
rikes erkebiskop, den ledigheten skall utan tvifvel komma Svenska kyrkan
till godo, då derigenom doktor Reuterdahl får i ostördt lugn fortsätta
och om möjligt lullborda sitt sekularverk “Svenska kyrkans historia1''.

Herr Östman: Jag vill icke bestrida, att Herr erkebiskopen in lagt

störa förtjenster på den literära banan, men det är möjligt att äfven
här finnas fläckar i solen, men härmed må vara hur som helst, alltnog jag
troi att vårt handlingssätt skulle högeligen ogillas af våra kommitenter,
om vi beviljade ifrågavarande pension. I Sveriges nordligaste län fanns
på sin tid. en prestman, hvilken hade i brist på medel måst vandra till
lots till Upsala lör att fullborda sina studier, och sedan hade den svåraste
tjenstgöringen inom de nordligaste lappmarkerna, och under denna
tid verkade mycket för literaturen, och skildrade troget förhållandena i
den nordligaste vrå af Sverige, men oaktadt han icke lemnade någon förmögenhet
etter sig, erhöllo hans efterlemnade enka och barn intet understöd
från Staten. Vi böra icke heller glömma den allmänna meningen,
att biskopsembetena kunna indragas, hvartill kommer, att den, som under
en under en lång tid haft så stora inkomster som rikets erkebiskop bör
deraf kunna aflägga så pass, att han kan ega eu sorgfri ålderdom, utan
att ei hålla pension af Staten, och är det af sådan anledning jag yrkar
bifall till Stats-Utskottets föreliggande Utlåtande.

Herr Per Nilsson i Espö: Då jag antager, att Kammarens ledamöter
äro trötta af den långa diskussion, som här förts, inskränker jag
mig till att förklara, att jag för principens skull yrkar bifall till StatsUtskottets
hemställan.

.Herr Jöns Pehrssou: Jag vill icke tvista om erkebiskopens stora

förtjenster och vill icke bestrida riktigheten af allt hvad här blifvit sagdt
till hans beröm. Vore hau i verkligt behof, att få pension, skulle jag icke
motsätta mig densamma, men jag betviflar i det längsta, att ett sådant
behof förefinnes, då man vet att han lefvat ogift och icka haft några
barn att uppfostra. Han har haft en stor aflöning, och då kan man väl
också förutsätta, att en så utmärkt man lefvat så klokt, att han samlat
någon förmögenhet. Jag tror visserligen också, att ett sådant exempel,
som här är i fråga, vore farligt såsom prejudikat, men hufvudsakligen
blott af den omständigheten, att något verkligt behof icke förefinnes, kan
jag icke med min röst bifalla Kongl. Maj:ts Proposition, utan yrkar bifall
till Utskottets förslag.

Den 21 Mars, e. m.

541

Herr 0. B. Olsson: Jag vill lika litet som föregående talare bestrida
erkebiskopens förtjenster, men jag tror dock, att han för dessa åtnjutit
full ersättning, då han under en längre tid beklädt embeten, hvilka renderat
ganska betydliga summor. Såsom åt Kongl. Ma:jts Proposition synes,
har han varit biskop i Lund ett år, och derunder har han säkerligen
hatt i inkomst 70,000 R:dr, och sedan dess har han under 14 år beklädt
erkebiskopsembetet, hvilket lemnar en årlig inkomst af 16,000 R:dr.
Detta gör för 15 år 280,000 R:dr. Då jag icke kan tro, att erkebiskopen,
såsom icke gift, kan vara i behof af pension, och då jag dessutom
gillar Utskottets åsigt, att det icke är lämpligt att pensionera prester, kan
jag icke biträda förslaget om pension till erkebiskopen. Vore jag förvissad
att efter hans afträde embete! icke blifver tillsatt, skulle jag icke
motsätta mig pensionen, men då jag antager såsom säkert att så kommer
att ske, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr Axel Bergström: Herr Talman! Allt sedan jag hade den
äran att taga inträde i denna högt ärade Kammare, har det städse varit
för mig lätt att tiga, när eu åsigt, jag hyllat, i andra funnit varma och
talrika förespråkare. När deremot en åsigt, som jag omfattat, afgjordt
befunnits vara i minoritet, har jag gerna tagit till ordet. Jag ber dock
Kammaren vara öfvertygad, att min åtrå att i sistnämnda händelse yttra
mig icke härflyter af trots eller begär att, såsom man säger, simma emot
strömmen, utan af känsla för hvad jag anser vara parlamentarisk pligt.

Om jag icke alltför mycket misstager mig, är ett sådant fall nu för
handen, då jag min pligt likmätigt bör uttala hvad jag tänker. Erkebiskopen
m. m. doktor Henrik Reuterdahl har uti sin till Kongl. Maj:t
ingifna underdåniga ansökan sjelf vitsordat, att han börjat känna behof
af hvila, och att hans krafter, den trötte gubbens krafter, icke längre förslå
att utöfva det vigtiga embete, han bekläder. Han har uppnått 74 år,
af hvilka 52 varit upptagna af arbete inom skolans, statens och kyrkans
områden, hvarunder han icke heller på literaturens fält varit overksam.
Hans lefnadsålder är högre än den, som kommer de flesta menniskor till
del; ty, såsom den kunglige psalmisten David säger: vårt lif varar 70 år,
till det högsta 80 år. Den tid doktor Reuterdahl tillbragt i tjenst är att
räkna lika med en vanlig menniskoålder. Vid sådant förhållande anser
jag för min del det vara skäl att lyssna till hans önskan att varda frikallad
från de embetsåligganden, hvilka hap icke tilltror sig vidare sköta
såsom sig bör.

Förutgående talare hafva här uppläst och åberopat den reservation,
en ledamot af Första Kammaren och tillika ledamot af Stats-Utskottet
afgifvit emot Utskottets förslag i förevarande punkt. Denna reservation
är i all sin korthet enkelt stor. Reservanter, vill i Henrik Reuterdahl
skåda, icke presten, utan den utmärkte mannen, som med sällspordt nit
och sjelfförsakelse under ett hälft sekel arbetat i det allmännas tjenst.
Jag kan icke annat än dela en sådan uppfattning. Frågan blir således
den: är doktor Henrik Reuterdahl en utmärkt man? Svaret på denna
fråga kan icke gerna utfalla annorlunda än jakande; så vidt den är en
utmärkt man, som efter måttet af de krafter honom blifvit gifna genom

542

Den 21 Mars, e. in.

energiskt, mångsidigt och värdefullt arbete i högre grad än de flesta gör
sig väl förtjent af fäderneslandet.

Doktor Reuterdahl har först verkat inom högskolans område. Min
första studenttid infaller å den tid, då han ännu såsom akademisk lärare
vid den sydsvenska högskolan mäktigt befrämjade prestbildningen samt
gaf ny väckelse och hög lyftning åt det teologiska studiet i vårt land.
Han har vidare med utmärkelse förvaltat de högsta kyrkliga embeten.
Han har deltagit i Representationens rådslag om fosterlandets angelägenheter
och vid Konungens rådsbord varit en betydande målsman för kyrkan
och den andliga kulturen. Han bär slutligen med utmärkt framgång
egnat sig åt vetenskapligt författarskap och, hvad som aldrig bör förgätas,
skrifvit Svenska kyrkans historia. Väl hade denna historia före honom
blifvit bearbetad af aktningsvärde skriftställare; men ingen af dem hade
såsom doktor Reuterdahl trängt fram till källskrifterna och med den historiska
kritikens fackla belyst sitt ämne. Derigenom har han också _gifvit
ny väckelse och nytt lif åt sednare bearbetningar af historien om vår
Svenska kyrka, denna kyrka som stått och står i det närmaste sammanhang
med vårt folks historiska och nationel lif och dess utveckling; och
som under -tidernas lopp icke svikit sin höga uppgift att vara en uppfostrarinna
för samma folk.

På grund af de skäl, hvilka finnas andragne i Kongl. M ij:ts nådiga
Proposition och i ofvan åberopade reservation, på grund af hvad förutgående,
med mig liktänkande talare yttrat och slutligen på grund af hvad
jag sjelf haft äran anföra, tillåter jag mig yrka, att Kammaren, med afslag
å Utskottets förslag, måtte bifalla Kongl. Maj:ts hemställan.

Herr Ry lan der: Jag vill icke bestrida, att erkebiskop Reuterdahl

nedlagt stora förtjenster i kyrkans och vetenskapens tjenst; men då den
mening är i landet allmänt rådande, att biskopsembetena utan skada kunna
och böra indragas, anser jag det icke vara skäl att bevilja pension åt den
nuvarande erkebiskopen för att få en annan erkebiskop i stället; och jag
yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr Fredrik Petersson: Med all aktning för erkebiskop

Reuterdahls förtjenster och hans inbjudande pensionsansökan kan jag dock
icke, på skäl som redan blifvit af flere föregående talare tillräckligt utvecklade,
med min röst bidrag till beviljandet af den föreslagna pensionen,
ty om en sådan princip gjorde sig gällande inom Riksdagen, skulle det i
en framtid kunna medföra betänkliga följder. Jag yrkar derföre bifall
till Utskottets förslag.

Herr Lundqvist: Jag vill blott tillkännagifva, att jag, på skäl

som redan blifvit anförda, yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Jag anser dessutom i principielt hänseende det vara ganska vådligt
att biträda det förslag, som Kongl. Maj:t för Riksdagen framlagt.

Herr Ola Kilsson: Jag har anhållit om ordet endast för att för klara,

att jag kommer att rösta för bifall till hvad Utskottet föreslagit.

Den 21 Mars, e. in.

543

Herr Heden gr en: Äfven jag ber att få tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för bifall till Utskottets hemställan.

Herr Ulir: Jag instämmer med den sis:e talaren. Jag tror icke, att

erkebiskop Reuterdahl arbetat lönlöst, utan att han ganska länge berådt
sådana embeten, att han varit i tillfälle att göra besparingar för sin
ålderdom.

Herr Rydberg: Uti Utlåtandet nämnes såsom en bland orsakerna

dertill, att erkebiskop Reuterdahl icke samlat någon förmögenhet, att han
biträdt fattiga anförvandter. Jag tror mig dock veta, att han i ännu
högre gradt. biträdt andra än anförvandter och med rik hand utdelat understöd
åt en hvar, som derom anlitat honom; och jag tror att det hufvudsakligen
är derföre, som han å sin ålderdom kan säga, att han icke
egen annat än sina böcker. Det är sällsynt att finna eu hög embetsman,
som haft så stora inkomster, lefva så indraget som han gjort, men ännu
sällsyntare är det att finna en man, som vill lemna så stora inkomster
för ett mindre årligt anslag. Ett liknande fall har under den gamla
Representationen inträffat, men jag tror att dylika fall så sällan förekomma,
att man icke behöfver befara något prejudikat deraf.

På grund häraf tager jag mig friheteh yrka bifall till Kongl. Maj:ts
Proposition.

Öfverläggningen var slutad. Propositioner gåfvos, enligt de yrkanden
som förekommit, dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afsteg
å berörda hemställan samt bifall till Kongl. Maj:ts Proposition. "För
den sednare propositionen ansågs ja vara öfvervägande, men då votering
begärdes, skedde uppsättning af en så lydande voteringsproposition, hvilken,
efter justering, anslogs.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i nittonde punkten
af dess Utlåtande N:o 29,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afsteg å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts nådiga framställning i det ämne, hvarom förevarande
punkt handlar.

Voteringen utföll med 123 ja mot 41 nej, hvadan Utskottets hemställan
bifallits.

Sedan denna utgång af omröstningen blifvit Kammaren meddelad,
yttrade:

544

Den 21 Mars, e. m.

Herr Abraham Rundbäck: Då jag icke deltagit i diskussionen

angående denna punkt, anhåller jag att få mot det nu fattade beslutet
anmäla min reservation.

Jemväl Herrar Leijer och Winkrans anmälde reservationer mot beslutet.

Punkten 20.

o

Herr Ake Andersson: Vid sistlidne riksdag väckte jag motion

derom, att ingen embets- och tjensteman borde erhålla mera än halfva
lönen i pension, denna regel vill jag äfven nu följa. Den person, om hvilken
nu är fråga, har emellertid blifvit af Stats-Utskottet tillerkänd
från allmänna indragningsstaten en pension, motsvarande hela den lön han
för närvarande uppbär af den tjenstebefattning han innehar. Vid sådant
förhållande och då detta Utskottets förslag strider emot den princip, jag
nu antydt och som jag gillar, finner jag mig föranlåten att yrka, det pensionen
nedsättes till halfva beloppet och följaktligen beviljas att utgå med
1,000 R:dr.

Herr Leijer: Efter min uppfattning gäller frågan här ingenting

annat än att medgifva den läkare, om hvilken den nu föredragna punkten
handlar, en rättighet, som han skulle haft, om han skött sin läkarebefattning
å Wermlandsnäs någon tid längre än han verkligen kom att göra det;
och vid sådant förhållande kan jag för min del icke finna, att det vore
Riksdagen värdigt att förneka honom att räkna sig till godo denna rätt
vid bestämmande af det pensionsbelopp han vid afskedstagandet bör erhålla,
äfven om ett sådant beslut skulle vara förenadt med någon fördel
för Statsverket. Detta är emellertid alldeles icke förhållandet, enär, enligt hvad
det vid den nådiga Propositionen fogade protokoll öfver ecklesiastikärenden
gifven vid handen, det är intygadt, att han till följd af ålder och
försvagade kroppskrafter är oförmögen att tillbörligen sköta sin tjenst, och
denna således, i fall han icke anser sig kunna frånträda den, måste uppehållas
genom vikarie, till hvilken han i sådant fall icke behöfver att afstå
mera af sin lön än en fjerdedel. Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets
tillstyrkande i denna punkt.

Herr O. B. Olsson: I likhet med den förste talaren yrkar äfven

jag, att den af Utskottet här föreslagna pensionen nedsättes till 1,000 R:dr.
Jag tror, att så mycket'' större skäl är för handen i förevarande fall att
besluta nedsättning af pensionen till detta belopp, som af den Kongl. Propositionen
inhemtas, att personen i fråga icke i allo uppfyllt de i Kongl.
Brefvet den 12 November 1823 för åtnjutande af pensionsrätt å allmänna
indragningsstaten stadgade vilkor. Och då härtill kommer, att jag i allmänhet
anser det icke vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att Staten medgifver någon som helst tjensteman pension för sin återstående
lifstid till lika stort belopp som den lön han egt att uppbära för
sjelfva befattningen under sin fulla verksamhets dagar, har jag deruti en

ökad

Den 21 Mars, o. in.

545

ökad anledning till mitt yrkande, och jag anhåller således, att Herr Talmannen
behagade framställa proposition derå, att den för provincialläkaren
doktor C. F. Kjellberg af Kongl. Maj:t föreslagna pension må nedsättas
från 2,000 R:dr, på sätt Utskottet tillstyrkt, till 1,000 R:dr.

Herr Petter Andersson: Då likartade frågor behandlats under

föregående riksdagar, har jag städse uttalat mig i den syftning, att det
icke vore rätt, att embets- och tjensteman erhölle lika stort belopp i
pension, som de åtnjöte i lön. Jag tror icke heller, att ett dylikt medgifvande
är öfverensstämmande med, om jag så får uttrycka mig, klokhetens
bud, ty möjligen kan detsamma innebära eu lockelse för mången
att i förtid begära afsked för att med bibehållen inkomst i form af pension
kunna lefva mera beqvämt och lugnt, än han eljest skulle gorå.
Häraf följer, att jag ur principiel synpunkt icke kan vara annat än benägen
att förena mig med dem, som yrka det föreslagna pensionsbeloppets
nedsättande till 1,000 R:dr. Men med anledning af de omständigheter.
som här onekligen föreligga och hvilka äfven torde böra tagas i
betraktande, skulle jag likväl vilja hemställa till de talare, som framställt
detta i och för sig för öfrigt fullkomligt berättigade yrkande, om de
icke kunde vara benägna att höja summan något och i stället bestämma
beloppet till 1,500 Rall'', hvilket synes mig vara en lämplig medelväg.
Skulle de likväl icke vilja härpå ingå, så får jag förklara, att jag icke
håller på mitt förslag i denna del, utan instämmer i deras yrkande.

Herr Statsrådet Carlson: Jag anhåller endast att få fästa Kammarens
uppmärksamhet å några omständigheter, som här kunde böra
tagas i betraktande.

Läkaren har ett åliggande, som nöter hans krafter mera än de flesta
andra yrken. Den lön, lian åtnjuter af Staten, är ovanligt låg, emedan
den är blott ett bidrag till de inkomster, han i öfrigt, genom enskild
praktik maste iörskafla sig. Dessa löner
ket otillräckliga. Den läkare, som här är i fråga, är 67 år gammal, har
upphört att kunna gorå tjenst, och har varit helt nära att kunna enligt
gällande författningar anses berättigad till laggild pension. Den tjenst
hnn innehaft såsom läkare på Wermlandsnäs blef nemligen medgifven rätt
till tjenstårsberäkning samma år han frångick densamma, och om han
bibehållit befattningen blott eu kort tid längre, skulle den äfven för honom
hafva ansetts vara lika med en Statens tjenst.

Vid sådant förhållande tror jag, att, om man nedsätter pensionen
till ett belopp, som föranleder honom att icke lemna tjensten, man derigenom
icke egentligen skadar honom, utan den ort, för hvilken eu frisk,
kraftfull och ständigt tillgänglig läkare måste vara ett nödvändigt behof.
Härtill kommer slutligen — och jag lägger derpå eu synnerlig vigt —
att, om äfven den principen i allmänhet skall följas, att pension ej bör
vara lika stor som lön, den dock icke är tillämplig, då lönen är otillräcklig.
Af dessa skal anser jag för min del, att Stäts-Utskottets hemställan
bör godkännas.

Riksd. Prat. 1870. 2 Jfd. 2 Band.

35

546

Ben 21 Mars, e. ris.

Grefve Po sse: Jag ber Kammaren icke förbise, att här är fråga

om, icke att meddela någon nådegåfva, utan att utöfva simpel rättvisa.
Denne man har verkligen käft en oerhörd otur, ty om han blott några
månader till stadigt qvar i tjenst såsom läkare å Wermlandsnäs, hade
han för denna befattning fått beräkna tjenstår såsom vid eu annan Statens
tjenst, hvarom förordning utiärdades kort efter det han leinnat befattningen,
och han hade då ovilkorligen varit berättigad till pension.
Jag tror, att endast denna omständighet är tillräcklig för att motivera ett
bifall till Stats-Utskottets hemställan i denna punkt, hvarom jag anhåller.

Grefve Sparre: Den siste talaren har redan för Herrarne redo gjort

derför, att här endast och allenast är fråga om att utöfva rättvisa.
Jag behöfver derföre icke uppehålla mig vid denna sida af saken, och
vill i stället företrädesvis yttra mig ur synpunkten af ortens behof. Mannen
är gammal och oförmögen att sköta sin tjenst, åtminstone på ett
sätt. som tillbörligen motsvarar allmänhetens billigaste anspråk. Han har
under eu längre tjenstgöring dels i Piteå och dels å Wermlandsnäs utnött
sina ..krafter-och sin helsa, och han är numera alldeles urståndsätta
att, såsom sig bör, vara till något gagn för den ort, der han ar anställd.
Viljen I, mine Herrar, att denna ort i allt fall skall vara af honom beroende?.
Jag anhåller i ortens namn att befrias från en läkarevård, som
för densamma icke kan hafva den ringaste nytta, men väl medföra mycken
olägenhet; och då här icke finnes någon möjlighet att afsätta odugliga
ernbets- och tjensteman, för så vidt de icke begå brott, får jag ur
denna synpunkt och med afseende å angelägenheten för orten att hafva
eu läkare, som han vara till hjelp vid inträffande sjukdomsfall, hvilket
ändamål endast kan vinnas genom att bevilja den nuvarande inneliafvaren
af provincialläkaretjensten i ifrågavarande distrikt här föreslagen
pension, hemställa till Kammaren om bifall till Stats-Utskottets tillstyrkande.

Herr Jöns Pehr sson: Vid alla tillfällen, då fråga här förevarit

om att pensionera tjenstemän, har jag icke kunnat gilla den principen
att bevilja dem lika mycket i pension, som deras lön varit. Jag anser,
att detta är en oriktig grundsats, ty man betager derigenom arbetet sitt
värde. Fördenskull bör ock, efter min öfvertygelse, den principen strängt
fasthållas, att pensionsbeloppet skall vara mindre än lönen. I öfverensstämmelse
härmed är jag ock, lika med den förste talaren, af den mening,
att den pension, hvarom nu är fråga, bör nedsättas till hälften af
hvad Stats-Utskottet tillstyrkt och sådant desto heldre som det torde
vara uppenbart, att, då eu person får 1,000 R:dr om året utan tjenstgöringsskyldighet,
han bör kunna lefva sorgfritt under sina återstående
dagar, helst då i betraktande tages, att sådane tjenstemän, som den här
förevarande, under sin verksamhetstid icke äro bland de minst lönade.
Jag yrkar således, att Utskottets förslag i denna del må på det sätt godkännas,
att en pension äf 1,000 R:dr beviljas.

Den 21 Mars, e. in

547

Grefve Sparre: Jag skall icke hafva något att anmärka emot

hvad Jöns Pehr sson anfört, om lagarne ändras och möjlighet vinnes att
afsätta en embetsman, som af ålder och skröplighet biifvit oförmögen
att sköta sin tjenst. Men då lagen icke är sådan, och män. icke kan få
honom att taga afsked, om han ej får behålla sin lön i pension — hvad
skall man då gorå? Skall han fortfarande få tilf namnet qvarstå vid en
tjenst, som han till gagnet icke längre kan fullgöra, och hvad lider icke
orten af ett så förvändt förhållande? Förändrom lagarne, sägom, att på
allmänna indragningsstaten ingen embets- och tjensteman får uppbära
full lön i pension, berättigom verkställande makten att afsätta sådana i
det allmännas tjenst anställda personer, som till följd af ålder och sjuklighet
icke längre förmå att på ett tillfredsställande sätt sköta sitt kall
— nien då detta ännu icke skett, bönfaller jag, att vi må befrias från
en läkare, som icke kan vara oss till något gagn. Jag har dertill så
mycket större anledning, som, efter hvad förut biifvit antydt, nu icke är
fråga om annat än de år, under hvilka han varit anställd såsom läkare
i Piteå och på Wermlandsnäs, och som, om han endast en kort tid längre
bibehållit den sednare tjensten, fått enligt författniugarne i hans tjensteår
inberäknas; och då härtill kommer, att han redan uppnått en ålder
af 67 år, är sjuklig och otjenstbar, synes verkligen, mine Herrar, rättvisa
och behörigt afseende å ortens nytta oeftergifligen fordra ett bifall
till. Stats-Utskottets förslag i denna del, hvarom jag äfven förnyar min
anhållan.

Öfverläggningen var slutad. Då Herr Talmannen, efter upptagande
af de särskilda yrkanden, som förekommit samt derå afgifna propositioner,
förklarade ja vara öfvervägande för bifall till Utskottets förslag, begärdes
omröstning, som alltså företogs enligt en voteringsproposition, så
lydande:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemställt
under 20:de punkten af dess Utlåtande N:o 29,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågasatta pensionen af Kammaren beviljad till
hälften af dess föreslagna belopp, eller Ett Tusen R:dr R:mt.

Vid sedlarnes öppnande och hopräkning funnos 73 ja mot 72 nej,
hvadan Utskottets förslag bifallits.

Punkten 21.

Bifölls.

548

Den *21 Mars, e. m

Punkten 22.

Friherre Ak er hjelm: Denna punkt är redan bifallen af Första

Kammaren, och ehuru jag således numera icke egen någon anledning att
något hoppas af en återremiss eller i öfrigt kan denna gång något i saken
uträtta, då ett förslag till underdånig skrifvelse, äfven om detsamma af
denna Kammare bifölles, numera icke kunde blifva Riksdagens beslut, har
jag likväl ansett för min ovilkorliga skyldighet att icke låta denna punkt
passera oanmärkt inom denna Kammare, förnämligast som jag i allt fall
tror den vara förtjent af särskild uppmärksamhet.

Då Sjunde Hufvudtiteln behandlades, biföll Kammaren reservationsanslaget
till extra utgifter att utgå med samma belopp, som det utgör för
närvarande, eller 46,500 R:dr, deraf eu betydligare del på föredragning af
vederbörande departementschef till så kallade gratifikationer användas.
Dessa gratifikationer hafva emellertid, på sätt Riksdagens sednast församlade
revisorer äfven anmärkt, ofta beviljats åt samma personer år efter
år med oförändradt belopp, hvarigenom bland annat inträffat, att. då
Riksdagen någon gång icke på Nionde Hufvudtiteln uppfört någon af
Kongl. Maj:t begärd pension, har i stället af ifrågavarande anslag å Sjunde
Hufvudtiteln anvisats gratifikationer år från år, hvilka derigenom i sjelfva
verket fått karakter af pensioner. Med anledning af; detta förhållande
hafva revisorerne ansett, att gratifikationer af denna beskaffenhet lämpligen
kunde, för att komma under Riksdagens pröfning, uppföras under
Nionde Hufvudtiteln, hvarå dylika utgifter i allmänhet äro upptagna, och
i stället ett motsvarande belopp afföras från den förra. Enär emellertid
Utskottet icke fästat afseende å denna revisorernes anmärkning, då Sjunde
Hufvudtiteln behandlades, och jag nödgas erkänna, att vid dess pröfning
här i Kammaren jag icke kom att erinra mig denna post, till ursäkt hvarföre
möjligen må gälla att den icke finnes särskild omnämnd i Betänkandet,
utan endast i den bifogade tabellen är till oförändi’adt belopp upptagen.
lärer svårligen något annat nu vara att åtgöra, än att framföra eu
ödmjuk anhållan om, att Kammarens ledamöter ville ihågkomma ärendet
till nästa riksdag; ty det kan icke gerna vara öfverensstämmande med
andan af vår konstitution, att Kammaren skall, såsom här i afton, punktvis
pröfva hvarje anslagsfråga på Nionde Hufvudtiteln till huru ringa belopp
som helst, under det att Kongl. Maj:t använder närmare 24,000 R:dr
till så kallade gratifikationer under rubrik: “till nådegåfvor åt behöfvande
af det på den Sjunde Hufvudtiteln under den derom intet sägande oskyldiga
benämningen “extra utgifter" beviljade anslag.

För öfrigt är det äfven ett eget förhållande med det belopp af 800
R:dr, som blifvit stälclt till Chefens för Finans-departementet enskilda
disposition, då hvarken beträffande fördelningen af dessa medel eller sättet
för deras användande någon upplysning af räkenskaperna kunnat vinnas
af revisorerna. Under för handen varande förhållanden vill jag likväl icke
framställa något yrkande med anledning af den föredragna punkten, utan
önskar endast att få mitt yttrande till protokollet.

Med Friherre Akerhjelm förenade sig Herr Nils Larson.

Den 21 Mars, in.

549

Herr Hmggström: Äfven jag anhåller att få förena mig med Friherre
Åkerhjelm, men med det tillägg att punkten med ogillande lägges
till handlingarne.

Grefve Sparre: Då Stats-Utskottet vid granskning af handlingarne

icke funnit någon anledning till anmärkning emot den nuvarande anordningen,
anser jag, att det på en sådan uppgift, som vi nu erhållit af en
ledamot i Kammaren, vore nästan lättsinnigt att lägga punkten med ogillande
till handlingarne. Jag vågar påstå, att för ett sådant omdöme dock
erfordras en något närmare kännedom om den sak, hvarom fråga är, hvartill
kommer, att vi ännu icke hört den andra partens förklaring. Jag anhåller
derföre, att Kammaren ville utan något vare sig gillande eller ogillande
låta vid Stats-Utskottets yttrande bero.

Friherre Åkerhjelm: Jag har begärt ordet med anledning af hvad
den värde representanten från Wenersborg nu anfört. Jag har velat fästa
hans uppmärksamhet uppå, att det yttrande, mot hvilket han uppträdt,
icke är af den beskaffenhet han antydt. Det är nemligen alldeles icke
afgifvet af någon enskild ledamot utan al Riksdagens sednast församlade
revisorer, såsom han kan inhemta af § 6 i den för en hvar tillgängliga
revisionsberättelsen, i händelse han skulle behaga att derom taga kännedom.
Då revisorerna af Statsverket äro Riksdagens grundlagsenligen utsedde
förtroendemän, hoppas jag att deras auktoritet och behörighet skall erkännas
af en hvar inom denna Kammare, således äfven af den ärade representanten
för Wenersborg.

Medan jag har ordet, vill jag för öfrigt af förekommen anledning
gifva tillkänna, att orsaken hvarföre jag icke begärt, att punkten skulle
med ogillande läggas till handlingarne, icke är den att jag gillar StatsUtskottets
förfarande, utan ligger deruti att jag tror, det våra grundlagar
icke i allmänhet medgifva oss att fatta sådana beslut.

o

Med Friherre Åkerhjelm förenade sig Herr Tjernluncl.

Herr H seg gsf rom: Jag är i det väsendtligaste förekommen af Fri herre

Åkerhjelm. Äfven jag hade ämnat att fästa den ärade representantens
från Wenersborg uppmärksamhet derå, att den ifrågavarande framställningen
härleder sig icke ifrån någon enskild representant utan från
Riksdagens sednast församlade revisorer. För öfrigt får jag tillkännagifva,
att, om det yrkande jag nyss hade äran framställa, kan anses vara på något
sätt stridande mot grundlagen, jag afstår derifrån.

Friherre Alström er: Jag vill blott hemställa, om det kan vara

lämpligt att lägga denna punkt med ogillande till handlingarne,“då Kammaren
derigenom skulle ogilla sin egen åtgärd att hafva godkänt Sjunde
Hufvudtiteln, hvarå nu ifrågavarande anslag är uppfördt.

Grefve Po sse: Jag ber om ursäkt, att jag tager Kammarens tid i

anspråk, men jag har velat nämna, att jag för min del icke kan fatta
betydenheten af den anordning, som statsrevisor er ne här påyrkat. För

550

Den 21 Mars, e. ni.

mig är det klart, att, om dssa medel finnas uppförda på Nionde eller
Sjunde Hufvudtiteln, förändras derigenom icke sjelfva förhållandet, som
bestämmer, att medlen äro ställda till Kongl. Maj:ts disposition. Något
yrkande om inskränkning af denna dispositionsrätt är icke gjord, och
Kongl. Maj:t eger således att förfoga öfver medlen lika fritt på den ena
som på den andra Hufvudtiteln, intill dess Riksdagen angående dispositionen
af dem annorlunda förordnar. Jag tror, att anmärkningen emot
punkten är mycket obetydlig, och anhåller om bifall till Stats-Utskottets
framställning.

Öfvetläggningen var slutad och punkten bifölls.

Punkterna 23—26.

Biföllos.

Slutligen blefvo de vid udåtandet fogade tabellerna godkända, dock
så att de deri förekommande sifferuppgifter borde bringas till öfverensstämmelse
med Kammarens nu fattade, från Utskottets förslag afvikande
beslut.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag rörande de under eftermiddagens sammanträde
fattade beslut öfver Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 28 och 29.

§ 7.

Herr Julius Lindström, hvars hustru aflidit, hade af sådan anledning
och då vigtiga enskilda angelägenheter påkallade hans närvaro i hemmet
under en längre tid, anmält sig till erhållande af en månads ytterligare
ledighet från riksdagsgöromålen; och fann Kammaren, med afseende å de
till stöd för denna ansökning åberopade särskilda omständigheter, skäligt
bevilja Herr Lindström ledighet för hela den tid, som af honom sålunda
blifvit ifrågasatt.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4 10 e. m.

In fidern
H. Husberg.