Måndagen den 20 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:26)

Nr 26

FÖRSTA KAMMAREN

20—21 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 20 maj Sid

Svar på interpellationer:

av herr Wikberg (ep) ang. rätt till avsättning till skogskonto
för avverkningar i anslutning till nedläggande av flottled . . 5

av fröken Mattson (s) ang. medborgarskapsrätten för barn i
vissa fall .............................................. g

Tisdagen den 21 maj

Svar på interpellation av fru Segerstedt Wiberg (fp) ang. den av
utrikesministern tillsatta studiegruppen för hjälpinsatser i Vietnam
.................................................... 44

Avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen.......... 14

Om utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m......... 21

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet .... 23

Förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, m. m......... 29

Om en upplysningskampanj beträffande de straffades problem . . 31

Godkännande av 1968 års internationella kaffeavtal............ 35

Viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri .................... 36

Uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i

Stockholm ................................................ 3§

Teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping

in. in................................................. 62

Markvärdebeskattningen .................................... 63

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering 76
Granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet

och förvaltning .......................................... 34

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen .................. 85

Butiksstölderna ....................................... 90

Meddelande ang. enkel fråga av herr Larsson, Thorsten, (ep) ang.
utrotning av fågelbeståndet vid Sturupsflygfältet ............ 92

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

Nr 26

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 21 maj Sid.

Andra lagutskottets memorial nr 47, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 13

— utlåtande nr 45, ang. procentsatsen för uttag av avgift under

åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension ........ 14

Bankoutskottets utlåtande nr 45, om utredning rörande allmänna

pensionsfonden m. ...................................... 21

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet........................ 23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 47, ang. rätten att utföra skolskjuts
.................................................. 28

— nr 49, ang. påföljderna vid oljeutsläpp från fartyg.......... 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, ang. verkan av

i annat nordiskt land verkställd kontroll av elmateriel...... 28

—- nr 36, om förbättring av folkpensionärernas ställning i samhället
.................................................. 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, m. m. 28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 48, ang. förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, m. m. 29
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 38, om en upplys ningskampanj

beträffande de straffades problem .......... 31

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté, m. m............. 34

— nr 7, ang. redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation 35

— nr 8, ang. godkännande av ltonsularkonvention mellan Sverige

och De Socialistiska Bådsrepublikernas Union .............. 35

— nr 9, ang. godkännande av 1968 års internationella kaffeavtal 35

Statsutskottets utlåtande nr 116, ang. kostnader för FN-styrkan

på Cypern .............................................. 36

— nr 117, ang. viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri...... 36

— nr 118, ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret

Garnisonen i Stockholm .................................. 38

_ nr 119, ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning

i Linköping m. .......................................... 52

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. ...................................... 63

Bankoutskottets utlåtande nr 29, om utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering.......................... 76

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 64

.— nr 42, ang. granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning.......................... 84

— utlåtande nr 44, ang. fortsatt giltighet av likviditets- och kassa kvotslagen,

m. .......................................... 85

— nr 46, ang. redogörelse för Nordiska rådets sextonde session .. 89

Innehåll

Nr 26

Föl sta lagutskottets utlåtande nr 37, ang. ändring i rättegångsbalken
m. m...................................... gg

memorial nr 38, ang. uppskov med behandlingen av vissa ären den

.................................................... 89

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. pensionsgrundande inkomst
och arbetsgivaravgift inom den allmänna försäkringen 89
nr 44, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för
vissa vacciner .................................. gg

nr 46, ang. ändrad lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen,

m- m................................................... 89

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, om stöd till vallfröodlingen 89

— nr 30, ang. trädgårdsnäringen ............................ gg

— nr 31, ang. den framtida dispositionen av vissa s. k. härads jordar

.................................................. 90

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37, ang. svensk invandrings-
och minoritetspolitik och om utredning angående
de språkliga och kulturella minoriteternas ställning i Sverige 90

nr 39, om utredning angående orsakerna till butiksstölder . . 90

nr 40, om en för riksdag och regering gemensam utredningscentral
................................... gj

— nr 41, om femdagarsvecka året om inom försvaret.......... 91

'' nr 42, om rabatt vid resor på statens järnvägars eller postverkets
busslinjer ..............................

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Måndagen den 20 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Ang. rätt till avsättning till skogskonto
för avverkningar i anslutning till nedläggande
av flottled

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Wikbergs (ep) interpellation angående
rätt till avsättning till skogskonto för
avverkningar i anslutning till nedläggande
av flottled, erhöll ordet och yttrade: Herr

talman! Herr Wikberg har frågat
mig om jag är beredd att tillstyrka
en sådan tolkning av de särskilda bestämmelserna
om avsättning till skogskonto,
att den utökade rätten till avsättning
kan gälla även för avverkningar i
anslutning till planerad flottledsnedläggelse.
Han har vidare, för det fall detta
inte är möjligt, frågat huruvida jag är
beredd att föreslå riksdagen sådana
tilläggsbestämmelser att dessa avverkningar
omfattas av den utökade avsättningsrätten.

De särskilda bestämmelserna för avsättning
till skogskonto gäller som herr
Wikberg själv framhållit skogsägare
som drabbats av stormfällning. Jag är
inte beredd att nu föreslå vidgade bestämmelser
i det hänseende som åsyftas
med interpellationen. Hela frågan om
beskattningen av sltogsinkomster utreds
f. n. av skogsskattekommittén, som avser
att avge förslag till nya regler före
årets utgång. Det av herr Wikberg ak -

tualiserade spörsmålet får prövas i
samband med kommittéförslaget.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansminister
Sträng för svaret på min
interpellation. Jag medger gärna att
min tacksamhet skulle ha varit större
om svaret på endera av mina tvenne
frågor varit jakande.

Visserligen säger finansministern i
sitt svar att hela frågan om beskattningen
av skogsinkomster för närvarande
utreds av skogsskattekommittén
och att det spörsmål jag aktualiserat
får prövas i samband med kommittéförslaget.
Detta noterar jag med tillfredsställelse.
Går riksdagsbeslutet i anledning
av detta kommittéförslag i positiv
riktning, så är det självfallet av
värde för de områden som berörs av
kommande flottledsnedläggelser. Jag
tror nämligen att nedläggningstrenden
kommer att fortsätta, i vart fall norrut,
och beröra allt flera flodsystem.

Men för de fastigheter som berörs av
de i interpellationsdebatten omnämnda
flodsystemen — Ljusnans, Ljungans
och Indalsälvens — är det nödvändigt
med ett snabbare beslut än vad som
kan bli följden av skogsskattekommitténs
förslag. Även om denna kommitté
blir färdig att avge sitt förslag till nya
beskattningsregler före detta års utgång,
så föreställer jag mig att i bästa
fall beslut i riksdagen skall kunna fattas
först under höstsessionen 1969.

I Ljungans flodsystem pågår sista
flottning innevarande år, i Indalsälvens
övre del likaså. För den nedre delen
blir 1969 sista flottningssäsong. De
skogsägare inom dessa regioner som på
grund av terrängförhållanden o. d.
inte har något annat transportalterna -

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Ang. medborgarskapsrätten för barn i vissa fall

tiv än flottning och som därför tvingas
göra onormalt stora uttag för att utnyttja
detta enda transportalternativ,
flottleden, får således ingen chans till
ökad avsättning på skogskonto, om inte
det eventuella riksdagsbeslutet ges
retroaktiv verkan.

Även om det är ett begränsat antal
skogsägare som måste göra extraordinära
virkesuttag, hade det varit betydelsefullt
om den utökade rätten till avsättning
på skogskonto hade kunnat få
omedelbar beslutsverkan också för denna
typ av »tvångsavverkning» — jag
sätter ordet inom citationstecken — så
att de berörda sluppit drabbas av betungande
skattekonsekvenser.

Givetvis skulle även i dessa fall som
förutsättning för tillämpning av de utvidgade
bestämmelserna gälla att den
skedde under betryggande kontroll genom
intyg från vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län enligt uppgift
har medgivit utstämplingar som formellt
strider mot skogsvårdslagen både
i fråga om kontinuitet i uttaget och i
fråga om slutavverkning i utvecklingsbar
skog, men där har de speciella förhållandena
givit anledning att frångå
gällande normer.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för svaret och hoppas att finansministern
vill ta sitt ställningstagande i detta
spörsmål under omprövning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. medborgarskapsrätten för barn
i vissa fall

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
fröken Mattsons (s) interpellation
angående medborgarskapsrätten
för barn i vissa fall, och nu anförde:

Herr talman! Fröken Mattson har
frågat mig om några nya erfarenheter
har gjort det möjligt att inom den nuvarande
medborgarskapslagens ram avhjälpa
de olägenheter som är förenade
med automatiska medborgarskap. I anslutning
härtill har hon också frågat
om regeringen har för avsikt att i Nordiska
rådet, Europarådet eller FN söka
befrämja en enhetligare internationell
lagstiftning i syfte att på ett bättre sätt
än f. n. ta till vara barns rättmätiga intressen
i medborgarrättsligt avseende.

Jag har uppfattat interpellationen så
att den syftar på de olägenheter som
kan bli följden av att här i landet födda
barn i vissa fall inte förvärvar
svenskt medborgarskap vid födelsen,
trots att en av föräldrarna är svensk.
Så är fallet med barn i äktenskap mellan
svensk kvinna och utländsk man,
om barnet vid födelsen förvärvar faderns
medborgarskap. Barn utom äktenskap
till utländsk kvinna och svensk
man blir inte heller svensk medborgare
vid födelsen. I sistnämnda fall blir barnet
dock automatiskt svensk medborgare,
om föräldrarna ingår äktenskap
med varandra.

Vill man inom ramen för nuvarande
medborgarskapslagstiftning komma till
rätta med de olägenheter som ifrågavarande
barn kan ha av att inte vara
svenska medborgare, kan man i princip
gå fram på två olika vägar. Den ena är
att så långt som möjligt tillförsäkra
dem samma ställning i socialt och ekonomiskt
avseende som tillkommer
svenska barn. Denna väg har anlitats
i betydande utsträckning under senare
år. I fråga om tillgång till undervisning
och utbildning är utlänningar sålunda
i allt väsentligt likställda med svenska
medborgare. Rätten till hälso- och sjukvård
gäller oberoende av medborgarskap.
Utlänningar har också i övrigt
i stor utsträckning rätt till sociala förmåner
vid vistelse i Sverige.

Den andra metoden att lösa problemen
är att genom en generös naturalisationspraxis
bevilja barnen svenskt

Måndagen den 20 maj 1968

Nr 26

Ang.

medborgarskap efter födelsen. Även
denna möjlighet har begagnats. Vanligast
är att barnet upptas till svensk
medborgare tillsammans med utländsk
fader eller moder. Utländsk man som
är gift med svensk kvinna brukar numera
naturaliseras redan efter omkring
fem års hemvist i Sverige, om han uppfyller
villkoren i fråga om vandel och
försörjningsförmåga och äktenskapet
haft viss varaktighet. Är mannen medborgare
i annat nordiskt land kan han
naturaliseras efter ännu kortare tid.
Självständig naturalisation av barn under
18 år efter ansökan av vårdnadshavare
förekommer också. Är vårdnadshavarna
två, krävs i överensstämmelse
med föräldrabalkens regler att ansökan
görs av båda.

Emellertid har Sverige liksom flertalet
andra västerländska länder som
princip att försöka undvika dubbla eller
flerfaldiga medborgarskap, eftersom
dessa kan medföra allvarliga olägenheter
för den enskilde, bl. a. skyldighet
att fullgöra militärtjänst i två eller flera
länder. Med hänsyn härtill är vi som
regel mindre benägna att bevilja naturalisation,
om barnet inte förlorar sitt
tidigare medborgarskap genom att upptas
till svensk medborgare. I många
län ders medborgarskapslagstiftning
saknas bestämmelser om förlust av
medborgarskap, när landets medborgare
får medborgarskap i annat land. Jag
kan emellertid meddela, att regeringen
inom kort kommer att föreslå riksdagen
att godkänna en inom Europarådet
upprättad konvention, som syftar just
till att begränsa förekomsten av flerfaldiga
medborgarskap. En av grundsatserna
i den konventionen är att en
person som efter egen ansökan blir
medborgare i en stat skall förlora sitt
tidigare medborgarskap. Det är min
förhoppning att konventionen skall vinna
en så allmän anslutning, att det i
framtiden blir möjligt för oss att använda
naturalisationsinstitutet i betydligt
större utsträckning än f. n.

Om äktenskap mellan svensk kvinna

ledborgarskapsrätten för barn i vissa fall
och utländsk man upplöses och modern
får vårdnaden om makarnas barn, naturaliseras
barnet när modern begär
det. Inom justitiedepartementet har
gjorts vissa undersökningar av förutsättningarna
för en liberaliserad praxis
vid naturalisation även av barn i bestående
äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man. Detta arbete har
resulterat i att vi i samförstånd med de
övriga nordiska länderna nu naturaliserar
barn i äktenskap mellan svensk
kvinna och man från annat nordiskt
land, så snart föräldrarna ansöker därom.
Samma praxis tillämpas beträffande
österrikiska barn. Det har också visat
sig möjligt att på ett smidigt sätt få
medverkan från myndigheter i andra
länder, t. ex. Västtyskland, i de fall det
behövs för att undvika dubbelt medborgarskap
vid självständig naturalisation
av barn.

Jag vill också framhålla att medborgarskapslagarna
i åtskilliga av de länder,
varifrån invandrare söker sig till
Sverige, inte obetingat föreskriver förvärv
av faderns medborgarskap för
utomlands fött barn, då modern har
främmande medborgarskap. Av denna
typ är lagstiftningen i t. ex. Bulgarien,
Jugoslavien, Rumänien, Sovjetunionen
och Tjeckoslovakien. Barn i äktenskap
mellan svensk kvinna och man från
något av dessa länder torde därför, enligt
vår medborgarskapslag, bli svensk
medborgare vid födelsen om denna äger
rum här i landet.

Även om man i princip bör sträva
efter att förhindra dubbla medborgarskap
kan det i vissa fall komma i fråga
att naturalisera barn på vårdnadshavares
önskan, även om det skulle medföra
dubbelt medborgarskap för barnet.
Jag tänker då framför allt på barn i sådana
äktenskap där fadern är att anse
som politisk flykting och därför i realiteten
inte åtnjuter sitt hemlands beskydd.
Om det i det enskilda fallet föreligger
ett särskilt behov av att barnet
upptas till svensk medborgare, bör man
också i andra fall kunna göra avsteg

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

Ang. medborgarskapsrätten för barn i vissa fall

från principen. Sådant behov kan t. ex.
anses föreligga för att ge barnet möjlighet
att få sådana sociala förmåner
som nu är förbehållna svenska medborgare.

Samtidigt med förslag att godkänna
en svensk anslutning till Europarådskonventionen
om begränsning av fall
av flerfaldigt medborgarskap avser regeringen
att föreslå riksdagen att godkänna
en inom FN utarbetad konvention
om begränsning av statslöshet. Propositionen
kommer också att innehålla
förslag om lättnader för medborgare i
annat nordiskt land att förvärva svenskt
medborgarskap.

Det är f. n. inte aktuellt från regeringens
sida att ta initiativ till ytterligare
internationella överenskommelser
på medborgarrättens område.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för justitiedepartementet för
svaret på min interpellation.

Medborgarskapsfrågorna är självfallet
av mycket intrikat och komplicerad
natur, och det är väl därför nästan nödvändigt
att en hel del olägenheter är
förenade med all formell reglering av
individernas rättsförhållanden. Vi har
på senare år haft frågan om vår medborgarskapslagstiftning
under en mycket
livlig debatt då det gäller svenskt
medborgarskap för barn. Frågan har
aktualiserats genom att allt flera utländska
medborgare har invandrat till
Sverige och att äktenskap mellan utlänningar
och svenskar till följd av
detta har blivit fler och fler.

Att jag har väckt denna interpellation
beror bl. a. på att vi vid föregående
års riksdag hade en mycket livlig
debatt om medborgarskap för barn enligt
den nuvarande lagstiftningen. Jag
har funnit det värdefullt att få veta om
det finns några nyheter att rapportera
på området och om den mycket liberala
praxis som hitintills har tillämpats
har kunnat föras ett steg vidare.

Jag är glad över att från statsrådet
Kling ha fått denna redogörelse, som
enligt min uppfattning visar att det
inom den nuvarande medborgarslcapslagstiftningens
ram och med det nordiska
samarbete som är nödvändigt för
hithörande avsnitt har blivit lättare än
tidigare att tillämpa en mera liberal
praxis.

Jag noterar med glädje beskedet att
man i princip kan gå fram på två vägar
inom den nuvarande medborgarskapslagstiftningens
ram. Jag lägger särskilt
vikt vid att statsrådet har understrukit
att man så långt möjligt bör tillförsäkra
barn, som inte får svenskt medborgarskap
i och med födseln, samma ställning
i socialt och ekonomiskt avseende
som svenska barn har. Jag vill emellertid
mycket starkt trycka på betydelsen
av att vi undersöker huruvida inte också
en del av de sociala förmåner, som
nu inte tillförsäkras ifrågavarande
barn, i fortsättningen kan tillkomma
dem. Jag syftar särskilt på barnpensioner
och vårdnadsbidrag. Det sägs i svaret
att man — måhända speciellt med
tanke på de nu nämnda sociala förmånerna
— kan naturalisera barn till politiska
flyktingar. Jag tror emellertid
att det ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt
är oerhört värdefullt om man så
snart som möjligt kan se till att alla
barn tillförsäkras exakt samma förmåner,
vare sig de är svenska medborgare
eller inte.

Jag är vidare mycket glad över att få
en redogörelse för den generösa naturalisationspraxis
som har vuxit fram
inom justitiedepartementet ävensom
att få höra de nyheter som har lagts
fram i dag, nämligen att riksdagen mycket
snart kommer att få tillfälle att godkänna
den konvention som har lagts
fram inom Europarådet och som syftar
till att begränsa förekomsten av flerfaldiga
medborgarskap. Det är också
värdefullt att vi får tillfälle att godkänna
en inom FN utarbetad konvention
om begränsning av statslöshet.

Jag har ett par följdfrågor att göra.

Måndagen den 20 maj 1968 Nr 28 9

Ang. medborgarskapsrätten för barn i vissa fall

Den ena är om statsrådet skulle kunna
försäkra mig och kammaren att man,
sedan första lagutskottet behandlade
detta ärende för ungefär ett år sedan,
i nordiskt samarbete och vid överläggningar
inom departementet har kommit
fram till vissa nya liberala regler som
man direkt kan peka på.

Den andra följdfrågan hör måhända
inte hemma inom denna interpellations
ram, men den är direkt föranledd av
det meddelande som vi nu fått om att
vi mycket snart kommer att få tillfälle
att godkänna den konvention om begränsning
av statslöshet som utarbetats
inom FN. Diskussionen hittills har ju,
måhända felaktigt, rört sig om barn
som är födda i Sverige av föräldrar, av
vilka en är svensk. Det har emellertid
påpekats att det finns en mycket olycklig
lucka i lagen, som drabbar barn
födda utomlands med statslös far och
svensk mor. Sådana barn blir statslösa.
Kommer den nämnda FN-konventionen
om begränsning av statslöshet att medverka
till att dessa barn får större möjligheter
att få ett medborgarskap än
tidigare? Jag anser att den frågan är
oerhört viktig. Dessa barns förhållanden
får man inte glömma bort i den
diskussion som nu pågår.

Med detta ber jag att få tacka statsrådet
Kling för hans interpellationssvar.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! I fråga om naturalisationspraxis
har praktiskt taget alla de
detaljer som jag har tagit upp i interpellationssvaret
kommit till efter det
att frågan diskuterades här i kammaren
i fjol. Ett undantag har naturligtvis
varit lagstiftningen i östblocksstaterna,
men den har ju så nyligen ändrats just
i denna riktning, att det blivit möjligt
att från centrala folkbokföringsbyrån
skicka ut meddelande till vederbörande
att barnen i sådana fall bör bokföras
såsom svenska.

Om FN-konventionen kommer att

även inverka för det av fröken Mattson
valda exemplet med barnet som fötts
utomlands med statslös far, vågar jag
på rak arm inte uttala mig om. Men så
snart föräldrarna kommer till Sverige
blir barnet enligt den praxis vi nu har
naturaliserat.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av motionen nr 967
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
vissa skattepolitiska åtgärder, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
motionen nr 968.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—9, statsutskottets
utlåtanden nr 116—119, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37
och 43, bankoutskottets utlåtanden samt
memorial nr 29, 41, 42 och 44—46,
första lagutskottets utlåtande nr 37 samt
memorial nr 38, andra lagutskottets utlåtanden
nr 43—46, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28—31 ävensom allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
37 och 39—42.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
andra lagutskottets utlåtande nr 45 och
bankoutskottets utlåtande nr 45 i nu
nämnd ordning skulle sättas främst
bland två gånger bordlagda ärenden
ävensom att jordbruksutskottets utlåtande
nr 28 och bevillningsutskottets
betänkande nr 37 i nu angiven ordning
skulle uppföras sist å samma lista.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 26

Måndagen den 20 maj 1968

ställningar om anslag för budgetåret
1968/69 till prisreglering in. in. jämte
motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
in. in. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret jämte motioner;

nr 123, i anledning av motioner angående
materielbeställningar för försvaret
i sysselsättningsfrämjande syfte;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret
jämte motioner;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1968/69 jämte motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom in. in.;
samt

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68 i vad propositionen avser
ändrad metod för prisreglering av vissa
beställningsbemyndiganden inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde; -

bevillningsutskottets betänkande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. m. jämte motioner; ävensom andra

lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 33, i anledning av motion om förbättring
av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala förmåner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
motioner i ämnet; samt

nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Tisdagen den 21 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Fri! Myrdal anmälde, att hon åter infunnit
sig vid riksdagen.

Ang. den av utrikesministern tillsatta
studiegruppen för hjälpinsatser
i Vietnam

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Segerstedt
Wibergs (fp) interpellation angående
den av utrikesministern tillsatta
studiegruppen för hjälpinsatser i Vietnam,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har i en interpellation frågat mig om
jag är villig att inför kammaren redogöra
för den verksamhet som den av
mig tillsatta studiegruppen för utredning
av hjälpbehovet i Vietnam bedriver.
Vidare har fru Segerstedt Wiberg
frågat mig huruvida jag har för avsikt
att sedan gruppen fullgjort det förberedande
arbetet inbjuda representanter
för partierna och hjälporganisationerna
att medverka i det fortsatta arbetet.

Jag vill hänvisa fru Segerstedt Wiberg
till vad statsminister Erlander sade
i sitt interpellationssvar till herr
Antonsson i andra kammaren den 3 maj
i år samt till vad som sades vid den
efterföljande debatten. Det mesta blev
nämligen där sagt om våra förberedelser
för en svensk insats efter krigets
slut. Men naturligtvis har jag ingenting
emot att inför kammaren redogöra för
den verksamhet som den av mig tillsatta
studiegruppen bedriver.

Den svenska studiegruppen som tillsattes
i november 1967 har till sin uppgift
att söka kartlägga Vietnams bi -

ståndsbehov sådant det kan tänkas vara
efter fientligheternas upphörande. Arbetet
i studiegruppen leds av kanslisekreteraren
Öberg, och i övrigt ingår expertis
från utrikesdepartementets avdelning
för internationella biståndsärenden
samt från SIDA. Dessutom finnes
möjlighet att i mån av behov tillkalla
särskild expertis utanför förvaltningen.
Jag hålles fortlöpande underrättad
om studiegruppens arbete.

Om studiegruppens hittillsvarande
arbete kan för närvarande sägas, att
den vid ett möte med den nordiska arbetsgruppen
i Helsingfors den 29 april
i år framlade en första delrapport som
avsåg att dra upp riktlinjerna för det
fortsatta utredningsarbetet. Redan i
mitten av nästa månad räknar studiegruppen
med att kunna framlägga sitt
utredningsmaterial för den nordiska
arbetsgruppen, på vars uppdrag den
arbetar. Studiegruppens arbete beräknas
utmynna i en rapport över ekonomin
och biståndsbehovet i hela Vietnam
efter fientligheternas upphörande.
Jag kan ännu inte uttala mig om vilka
slutsatser gruppen kan tänkas komma
fram till, då den ännu inte lagt fram
sitt bearbetade material.

Den svenska studiegruppens arbete
bedrivs alltså såsom ett led i den nordiska
arbetsgruppens utredningsarbete
rörande möjligheterna för de nordiska
länderna att, sedan fientligheterna upphört,
bistå Vietnams folk. Det är redan
nu uppenbart att de omfattande krigsskadorna
i Vietnam kommer att kräva
bistånd i större skala. Därför är ett
nära nordiskt samråd nödvändigt.

Av det sagda framgår att jag kan instämma
i interpellantens önskan att den
svenska verksamheten samordnas med
övriga nordiska staters för att bli så
effektiv som möjligt. I själva verket har

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. den av utrikesministern tillsatta studiegruppen för hjälpinsatser i Vietnam

arbetet bedrivits efter sådana linjer
sedan september 1967, och erfarenheterna
hittills har varit goda.

Vad beträffar interpellantens andra
fråga bör man skilja mellan å ena sidan
omedelbara insatser av humanitär natur
och å den andra det långsiktiga biståndet.
Vad beträffar den första punkten
hade den nordiska arbetsgruppen
— alltså inte den svenska studiegruppen
— till det nordiska utrikesministermötet
i april i Oslo framlagt en delrapport
vari man redovisat sin uppfattning,
att Internationella röda korsligan
har de bästa förutsättningarna att
effektivt planlägga omedelbara humanitära
insatser i Vietnam efter krigshandlingarnas
upphörande. Arbetsgruppen
rekommenderade att de nordiska regeringarna
lämnar ligan ekonomiskt stöd
för att förbättra dess planeringskapacitet.
Preliminärt har beslutats om sådant
stöd som väntas bli överlämnat
inom en nära framtid från alla de nordiska
länderna samtidigt.

Vi har alltså i denna fråga räknat
med samarbete med Svenska röda korset,
som tillhör en för detta ändamål
väl lämpad internationell organisation
som kan agera på platsen. Vi har samtidigt
utgått från att den dag striderna
upphör det i alla kretsar av vårt folk
skall finnas en önskan om att vara med
och bistå befolkningen i det krigshärjade
Vietnam. Kontakt kommer därför
att tas med intresserade organisationer
i syfte att bereda alla som så önskar
tillfälle att delta i detta arbete.

I fråga om den långsiktiga hjälpen
vet vi ännu ingenting om vilka slutsatser
studiegruppen kommer fram till.
Dess arbete befiner sig alltjämt på ett
förberedande stadium. Man kan ej heller
veta vilka slutsatser den nordiska
arbetsgruppen kommer att dra av utredningen.
Därför kan för dagen ingenting
sägas om huruvida och i vilka former
de politiska partierna inom respektive
länder kan tänkas komma att medverka.
Frågan om en inbjudan till partierna
är sålunda för tidigt väckt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för det positiva svaret.
Det ger enligt min åsikt en avsevärt
bättre bild av förberedelserna för en
svensk insats i Vietnam än den som
kom fram under interpellationsdebatten
i andra kammaren den 3 maj.

Anledningen till min interpellation
var utrikesministerns anförande den 1
maj. Det hölls på olika platser men
finns inte tillgängligt i manuskript. Tidningsreferaten
tydde dock på att den
planerade hjälpen hade fått en viss
slagsida. Det vore enligt min åsikt mycket
beklagligt, om endast en del av det
svenska folket skulle ges tillfälle att
medverka i en insats för Vietnams återuppbyggnad
den dag landet äntligen
får fred.

Om jag har förstått svaret rätt delar
utrikesministern emellertid åsikten att
så många som möjligt skall beredas tillfälle
att medverka i återuppbyggnadsarbetet.
Förmodligen är Röda korset
den organisation som bäst ägnar sig åt
att planlägga de humanitära insatserna,
fastän jag givetvis utgår från att man
också vill utnyttja Vietnamkommitténs
kontakter, särskilt med Nordvietnam
och FNL, liksom fredsorganisationernas
och ungdomsorganisationernas intresse
för frågorna. Jag utgår också såsom
självklart från att hjälpen skall
planeras i samråd med representanter
för Vietnams folk.

Under interpellationsdebatten i andra
kammaren antyddes att hjälpen först
och främst borde lämnas Nordvietnam.
Där vill jag göra den reservationen att
hjälpen skall lämnas där den bäst behövs.
Så tolkar jag också det svar som
jag har fått i dag. Det är den enda
prioritering som bör få ske.

Av debatten i andra kammaren framgick
inte klart hur arbetet fördelas mellan
den svenska arbetsgruppen och den
nordiska. Detta är nu klarlagt, och jag
vill gärna uttrycka min glädje över det
samarbete som pågår. Det kanske kan
tillåtas mig att påpeka att jag i utrikes -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. den av utrikesministern tillsatta
debatten den 21 mars var inne på dessa
tankegångar. Den gången gavs dock inte
något besked om det samarbete som
pågick.

I andra kammaren framhölls under
debatten den 3 maj att det skulle vara
önskvärt att Sverige tog ett initiativ till
en internationell återuppbyggnadsplan
inom FN :s ram. I så fall bör det initiativet
gälla återuppbyggnadsarbetet på
längre sikt, där den nordiska gruppen
förmodligen gemensamt med den svenska
kan åtaga sig vissa speciella uppgifter
inom en vidare ram. Men såsom
här redan har sagts tror jag att den
humanitära insatsen skall ske via Röda
kors-ligan, som i sin tur ju samarbetar
med FN.

Det är egentligen bara på en punkt
jag skulle vilja sätta ett frågetecken —
jag tänker på sista meningen i svaret:
»Frågan om en inbjudan till partierna
är sålunda för tidigt väckt.» Efter vad
jag förstår, skulle det vara klokt att
snarast möjligt engagera partierna i
planeringen av den långsiktiga hjälpen,
som kommer att kräva en stor ekonomisk
insats liksom sannolikt även betydande
personella insatser; verksamheten
bör givetvis från början ha bästa
tänkbara stöd. Särskilt gäller detta om
vi säger, som utrikesministern gjorde
i radio den 3 maj, att vårt land kan bli
ett föredöme för andra intresserade
länder. Skall man från svenskt och nordiskt
håll våga aspirera på en sådan
roll måste det ju krävas en stor insats
med största möjliga bredd. Om inte
förr så hoppas jag att utrikesministern
vill ge den bredden när experterna har
banat vägen för det fortsatta arbetet.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har inte så mycket
att tillägga utöver vad som sagts i interpellationssvaret.

Självklart är det önskvärt, som fru
Segerstedt Wiberg framhöll, att vi har

studiegruppen för hjälpinsatser i Vietnam
samråd med Vietnams folk när det gäller
att planera återuppbyggnadsarbetet.
Jag kan meddela att ett sådant samråd
i viss utsträckning redan existerar.

Jag vill också understryka att den
kartläggning, som här bedrives, gäller
hela Vietnam och inte bara en del av
landet.

Vad sedan beträffar möjligheterna
till några initiativ inom FN:s ram så är
det svårt att redan nu ta ståndpunkt i
en sådan fråga. Vi skall dock komma
ihåg att ingendera av de två delarna av
Vietnam tillhör FN, vilket kan skapa
vissa svårigheter, om inte av annat slag
så rent formella.

Jag vill än en gång understryka att
vad som nu sker det äger rum på expertplanet.
När vi har vunnit större
klarhet om vad som eventuellt kan göras
är jag naturligtvis intresserad av
att mobilisera så många krafter som
möjligt inom vårt folk för att de skall
deltaga i detta arbete och även vara
beredda att ge sin tribut åt desamma.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 121—127, bevillningsutskottets
betänkande nr 42
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
33 och 37.

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 47, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. avgiftsuttaget för den allmänna
tilläggspensioneringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 93, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden,
föreslagit riksdagen att antaga
i utlåtandet infört förslag till lag
om procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1970—1974 till försäkringen
för tilläggspension, vilket förslag innebar,
att avgiften för ATP, som för
år 1969 fastställts till 9,5 procent av
den pensionsgrundande inkomsten,
skulle höjas med 0,5 procent för år
1970 och därefter med 0,25 procent för
de närmast följande fyra åren, så att
avgiften för år 1974 komme att utgöra
11 procent.

Riksförsäkringsverket hade framlagt
förslag beträffande avgiftsuttaget för
åren 1970—1974. Fem alternativ förelåge,
betecknade A—E. Kungl. Maj:ts
förslag överensstämde med alternativ C.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande
i anledning av densamma väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1: 953,
av herr Holmberg in. fl., och II: 1209,
av herr Bohman in. fl., i vilka motioner
föreslagits, att avgiftsuttaget för ATP
under perioden 1970—1974 skulle vara
oförändrat 9,5 procent; samt

2) de likalydande motionerna 1: 954-,
av herr Nilsson, Ferdinand, och II:
1210, av herr Börjesson i Glömminge,
i vilka motioner yrkats,

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning och för -

slag avseende en avvägning av ATPavgiften
för tiden 1970—1974, som tryggade
ATP-pensionernas utbetalning
utan fondering, som därför icke vore
erforderlig, och

att ATP-avgiften för 1971 i avvaktan
härpå skulle bestämmas att utgå med
tio procent.

I anledning av propositionen hade
dessutom väckts de likalydande motionerna
1:952, av herrar Bengtson och
Dahlén, samt II: 1211, av herr Wedén
och herr Eliasson i Sundborn. Detta
motionspar behandlades av bankoutskottet
i utlåtandet 1968:45.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

A) 1:953 och 11:1209 samt

B) I: 954 och II: 1210,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 93.

Reservation hade avgivits av herrar
Hubinette (h) och Ringaby (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen —- under förklaring
att det i propositionen framlagda
lagförslaget icke i oförändrat
skick kunnat antagas — med avslag på
motionerna 1:954 och 11:1210 samt
med bifall till motionerna I: 953 och
II: 1209 måtte antaga lagförslaget i den
lydelse, som i reservationen angivits.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fru HamrinThorell
(fp) samt herrar Eric Carlsson
(ep), Edström (fp), Rimmerfors (fp),
Gomér (ep) och Jonsson (fp).

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras bankoutskottets
utlåtande nr 45; yrkanden beträffande
sistnämnda utlåtande skulle
dock ställas först sedan detsamma föredragits.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. avgiftsuttaget

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag anhåller att i all
korthet få yrka bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande nr 45 fogade reservationen.

Vi anser att en uttagningsprocent av
9,5 bör vara till fyllest under de år som
beslutet skall omfatta. I reservationen
föreslår vi att lagförslaget skall innebära
att procentsatsen skall fastställas
till 9,5 för vart och ett av åren 1970—
1974.

Det finns flera skäl som talar för det
av oss framlagda förslaget. Inte förrän
år 1990 behövs ett så stort belopp som
det här skulle bli fråga om för att pensionsutgifterna
helt och hållet skall täckas.
I nuvarande läge bör inte heller näringslivet
belastas med högre avgifter än
vad som är absolut nödvändigt. Vi anser
att det inte är någon glädje med att
samla på pengar i sådan mängd om
man inte samtidigt vidtar åtgärder för
att bevara penningvärdet. Pengarna rinner
så att säga bort mellan fingrarna.

Det finns ett par saker, som vi både
har behandlat och fattat beslut om under
senare tid, som tyder på att regeringen
inte har för avsikt att i den grad
som skulle vara motiverad försvara
penningvärdet. Jag tänker på de paritetslån
som vi fattade beslut om förra året
och som vi något diskuterade för en
vecka sedan, och jag tänker på studielånen
som också är utformade så att avsikten
tydligen är att man inte ämnar
kämpa för ett bibehållet penningvärde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 45 har antecknats ett särskilt
yttrande.

Vi som står bakom detta särskilda
yttrande har inte kunnat följa de synpunkter
som har anförts i reservationen.
Vi anser att det är åtskilliga hänsyn som
måste tas vid bedömandet av avgiftsuttaget
för ATP under de närmaste åren.

för den allmänna tilläggspensioneringen
Frågan om avgiftens storlek skall dels
vägas mot en tryggad åldersförsörjning
inom den allmänna pensionsförsäkringen,
dels måste också hänsyn tas till näringslivets
möjligheter att bära kostnaderna.

Riksförsäkringsverket har redovisat
olika alternativ för avgiftsuttaget. De
två högsta alternativen, om jag får använda
det uttrycket, har avvisats av remissinstanserna.
Det är intressant att
se att Landsorganisationen i sitt yttrande
har funnit det angeläget och nödvändigt
att företagen ges möjligheter att
bära sin del av kostnaderna. Detta har
gjort att Landsorganisationen kunnat
förorda alternativ C.

Det finns, förutom LO, flera organisationer
som har stannat för samma synpunkter.
RLF, jordbrukets fackliga organisation,
förordar visserligen i första
hand ett lägre avgiftsuttag men förklarar
att därest det är nödvändigt så är
RLF berett att ansluta sig till ett högre
avgiftsuttag, och man förordar då alternativ
C i andra hand. Om man skall
tillstyrka alternativ C vill man dock ha
en prövning av hur detta alternativ verkar
ur samhällsekonomisk synpunkt
med hänsyn till den fondering som
sker. Man vill också ha en utredning
av allmänna pensionsfondens inverkan
på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning. Dessa synpunkter
har vi anfört i vårt särskilda yttrande.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
säga att när det gäller frågan om avgiftsuttagets
storlek måste man dels se
till att man tryggar försäkringstagarnas
intresse, det vill säga att man får en
tillräcklig fondbildning för framtiden,
dels se till att näringslivet kan bära dessa
avgifter. Det är också angeläget ur
försäkringstagarnas intressen att de
pengar som avsättes i pensionsfonderna
inte urholkas genom en försämring
av penningvärdet, såsom har skett under
de senaste åren. Här har vi ett
exempel på behovet av att söka få stabilitet
i vår ekonomi.

Herr talman! Med dessa synpunkter

Nr 28

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen

är jag beredd att ansluta mig till andra
lagutskottets utlåtande på denna punkt.
De synpunkter som vi anfört i det särskilda
yttrandet återfinns även i bankoutskottets
utlåtande nr 45. Jag kan alltså,
herr talman, ge min anslutning till
andra lagutskottets yrkande på nu förevarande
punkt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr 45 är
väl känd för kammarens ledamöter, varför
jag kan fatta mig kort.

Riksdagens hemställan från år 1963
rörande utredning om tilläggspensionssystemets
samhällsekonomiska verkningar,
fondbildningens inverkan på
näringslivet, fondförvaltningens framtida
utformning etc. har även sedan utredningen
om de finansiella långtidsperspektiven
framlagts fortfarande aktualitet
och är berättigad.

Som framgår av utskottsutlåtandet är
både majoriteten och reservanterna
överens om att allmänna pensionsfondens
förvaltning m. m. behöver utredas.
Vad som skiljer är att reservanterna
önskar en parlamentarisk utredning,
medan utskottsmajoriteten, om jag tolkar
den rätt, nöjer sig med en utredning
inom finansdepartementet. Det
finns, som jag ser det, i detta såväl som
i många andra sammanhang starka skäl
för att sätta stopp för de ökade tendenserna
att utredningar i olika frågor endast
sker på departementsnivå. Frågor
av den dignitet som vi nu diskuterar
måste få den allsidiga utredning som
endast en parlamentarisk utredning
kan ge.

Jag anser det därför mycket väl motiverat
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
anhåller om en skyndsam utredning angående
ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och
fondförvaltningarnas framtida utformning.

Herr talman! Ett yrkande om bifall
till reservation 1 vid bankoutskottets
utlåtande nr 45 kommer jag att ställa
senare.

Häri instämde herr Österdahl (fp).

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill endast säga ett
par ord i anslutning till vad som anföres
i bankoutskottets utlåtande nr 45.

Vi har där i utskottsmajoritetens
skrivning hänvisat till finansdepartementets
planer rörande en utredning
om den allmänna pensionsfondens förvaltning
m. m., och vi anser att en sådan
utredning bör vara helt till fyllest.

Jag vill redan nu anmäla att jag
kommer att yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande nr 45.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag kommer också att
uppehålla mig vid bankoutskottets utlåtande
nr 45.

Som kammarens ledamöter har sett
av utskottsutlåtandet finns här två reservationer,
nr 1 och nr 2.

Beträffande reservation 1 kan jag inskränka
mig till att efter herr Mattssons
anförande helt kort yrka bifall till densamma.

Vad beträffar reservation 2, en högerreservation,
så gäller denna motiveringen
i utskottsutlåtandet för avslag
på motionerna 1:266 och 11:335, ett
högermotionspar. Utskottsmajoriteten
anför att de i motionen framförda önskemålen
om förändring av formerna för
AP-fonderna genom decentralisering av
dessas förvaltning måhända till en del
kan komma att beaktas vid den utredning
som ställts i utsikt och som utskottet
hänvisar till i sin skrivning. Enligt
vår mening synes det självklart att de
riktlinjer för fondförvaltningen som anges
i motionerna inte bara till en del
utan över huvud taget bör höra till det
som den ifrågasatta utredningen bör ta
upp till prövning.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 28

Ang. avgiftsuttaget

Med detta kommer jag att yrka bifall
till reservationen 2 vid bankoutskottets
utlåtande nr 45.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall tala för andra
lagutskottets utlåtande, som utmynnar
i en tillstyrkan av Kungl. Maj:ts proposition
nr 93.

Jag tror inte att förslaget på något
sätt är utformat så att det åstadkommer
några svårigheter för företagen,
utöver det som helt naturligt alltid följer
med kostnadshöjande åtgärder. Avvägningen
av förslaget är i själva verket
mycket moderat.

Resonemanget om att det egentligen
inte behövs något ytterligare uttag av
avgifter utöver vad som redan är beslutat,
alltså 9,5 procents uttag från och
med 1969, är i och för sig riktigt. Men
systemet för avgiftsuttaget är ju upplagt
inte bara med hänsyn till att det
skall täcka kostnaderna för utgående
pensioner, utan också räcka till för att
det under en tid framåt skall kunna
bildas avsevärda fonder i avsikt att
kostnaderna i framtiden skall bli lägre.

Resonemanget i motionerna föres
framför allt efter de linjerna att företagen
i nuvarande konjunkturläge inte
bör belastas utöver vad som är absolut
nödvändigt. Det resonemanget är ju inte
helt entydigt. Det är ju ett faktum
att de avgifter som företagarna betalar
in till allmänna pensionsfonden är
kostnader som gäller den anställda personalen.
Om vi här över huvud taget
inte skulle ta ut några avgifter för allmänna
pensionsfonden eller lägre sådana
avgifter än vad vi nu uttar skulle
företagen där få en marginal som arbetsmarknadsparterna
då får diskutera
när de skall träffa nya avtal i höst.
Stannar man vid det lägre uttaget, som
högerreservanterna föreslår, så betyder
det väl att det finns ytterligare utrymme
för löneförbättringar att diskutera
i höstens avtalsrörelse. Det är

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

för den allmänna tilläggspensioneringen
knappast troligt att arbetsmarknadsparterna
— på arbetarsidan i varje fall
— nöjer sig med att bara konstatera att
det blir en mindre belastning på företagen.
De skulle då alldeles säkert räkna
med att det fanns en större marginal
att förhandla om. Alla var väl redan
från början överens om att företagarna
inte kunde betala avgifter av
den storlek det här är fråga om utan
att detta tog en del av det utrymme
som fanns att förhandla om. Följaktligen
var avgifterna till ATP en kostnad
för företagarna som var liktydig med
löneutbetalning, fastän pengarna fonderades
för pensionsändamål.

Med hänsyn till att förslaget inte
sträcker sig längre än till en halv procents
ökning under första året och till
en kvarts procent under de därpå följande
fyra åren, tror jag inte att det är
något som man bör hesitera inför.

Resonemanget rörande kostnadsutvecklingen
och pensionsfondens tillväxt
utgår ju helt ifrån att pensionsförmånernas
nuvarande utformning
skulle vara bestående under en längre
tid framåt. Jag tror att det finns anledning
att räkna med att även den allmänna
pensioneringen i vad den gäller
tilläggspensioneringen kan behöva reformeras
inom en framtid som för närvarande
inte närmare kan fastställas.
Det finns yrkanden om en lägre pensionsålder
som väl så småningom kan
komma att diskuteras mera allvarligt än
hittills. Dessutom är det troligt att den
utfästelse som ligger i pensionsförmåner
i form av en pensionsnivå på omkring
65 procent inte kommer att bli
en realitet med den utveckling som äger
rum beträffande penningvärdet. De 15
bästa åren som ligger till grund för
pensionsberäkningen kommer sannolikt
inte att ge ett sådant utslag utom
möjligen för dem som har de lägsta inkomsterna,
där folkpensionen betyder
mera. För dem som har högre inkomster
kommer säkerligen procenttalet för
pensionsnivån icke att uppnås. Jag tror
att man kan konstatera det i den över -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. avgiftsuttaget för den allmänna
enskommelse som träffats mellan tjänstemännen
och Arbetsgivareföreningen
om en särskild tilläggspensionering,
nämligen ITP, vilken skall utgöra en
garanti att man i varje fall närmar sig
den pensionsnivå som man har utgått
ifrån skulle vara acceptabel.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till andra lagutskottets förslag
i ärendet.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Tyvärr råkade jag inte
höra debatten från början. Jag ber därför
om överseende om jag på något sätt
skulle upprepa en del av vad andra
sagt. Men jag känner ett behov att föra
ett visst resonemang kring detta pensionsuttag.

Det som är mest förvånande i det
hela är att departementschefen i sin
proposition inte på något sätt berör de
samhällsekonomiska aspekterna. Jag
tycker att man får en känsla av att man
resonerat utifrån den utgångspunkten
att tål du det så tål du det i näringslivet
och sedan fastställt denna uttagsprocent.

Det är bevisligen så att man inte behöver
höja avgiften för att klara pensioneringen.
Avkastningen av fonden
kommer att under hela den tid som vi
nu diskuterar, alltså under en femårsperiod,
att räcka till pensioneringskostnaderna,
och det innebär att avgiften
ograverat kommer att läggas till kapitalet.

Då säger herr Axel Strand att det
kan komma propåer om förändringar
av systemet och att det då kan behövas
pengar. Det är alldeles riktigt. Men
även med en ganska låg beräkningsgrund
kommer fonden ändå att öka,
som riksförsäkringsverket konstaterar
i det alternativ, vilket departementschefen
fastnat för. År 2 000 är fonden
uppe i 250 miljarder kronor enligt denna
beräkningsgrund. Reservanterna och
högermotionärerna tror att det blir
större förräntning. Man har räknat med

tilläggspensioneringen

4 procent av fondkapitalet, men eftersom
räntan under åren 1966 och 1967
i medeltal legat på över 6 procent, tror
vi att det blir minst en 6-procentig förräntning.
Då har vi år 2000 ett kapital
i fonden på 308 miljarder kronor, dvs.
58 miljarder mer än beräknat enligt
det alternativ som departementschefen
föreslår. Det finns alltså utrymme för
reformer herr Axel Strand, även om
man bibehåller ett oförändrat utgiftsuttag.

Jag tycker nog också att det från löntagarnas
sida finns angelägna anspråk
som man skulle kunna tillgodose genom
att ge ett större utrymme åt dessa
krav på arbetsmarknaden. Det är onödigt
att lägga alla dessa penningmedel
i denna stora fond, varifrån man sedan
från politiska utgångspunkter kan
dirigera kapitalströmmarna dit man
vill.

Jag tror att det är riktigt att man i
nu rådande känsliga konjunkturläge
och när man vet att det finns stora låglönegrupper
med svårigheter som behöver
lindras bibehåller ett oförändrat
avgiftsuttag. Det blir ändå den stora
fondering som jag här har redovisat.
Det kan inte vara rimligt att i detta
läge — med som jag säger stora svårigheter
— utan någon motivering, utan
att det på något sätt är befogat, göra
fonderingen större än vad den blir med
nuvarande avgiftsuttag. Ingen har kunnat
bevisa att en sådan åtgärd är befogad.

Med detta, herr talman, skall jag be
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort. Jag kan ansluta mig till vad
herr andre vice talmannen sade om
nödvändigheten av att bedöma detta
som även ett löntagarnas problem. Jag
tycker det är alldeles riktigt, och inom
det parti jag tillhör — med dess starka
anslutning särskilt från låglönegruppernas
sida — är vi mycket angelägna

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang'', avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen
att betona denna synpunkt. Det är ock- Då vi dessutom vet liur svårt det är
så uppenbart — som herr andre vice för många löntagare att erhålla rimtalmannen
sade att vi klarar pensio- liga löneförbättringar, finner vi att det
nerna med en mindre fondavsättning är betänkligt att gå in för ett system
än den här aktuella. Såvitt jag kan fin- som försvårar en sådan löneanpassna
visar erfarenheten klart och otvety- ning. Såsom herr andre vice talmandigt
att metoden att fondera pengar i nen här antytt, finns det ingen anlednuvarande
inflationstider inger betänk- ning att säga att man på detta sätt skulligheter.
Ic kunna modifiera uttagen av avgifter Jag

har roat mig med att räkna litet na för framtiden, för så vitt man inte
i de har frågorna. I all anspråkslöshet räknar med att ett fullföljande av den
vill jag erinra om att fonderna har nått svenska ekonomiska politiken skall inupp
till 19 miljarder kronor sedan fon- nebära försämrade villkor då för löntadenngen
började och fram till och med garna — något som jag för min del hopår
1966. Under denna tid har inflatio- pas bör kunna undvikas. Under sådana
nen atit upp ungefär 1 800 miljoner av förhållanden har vi även för framde
pengar som man — vilket herr and- tiden goda möjligheter att med tillämpre
vice talmannen på goda grunder an- ning av repartitionsprincipen och med
tytt — har betraktat som löntagarnas en rimlig fondering som skall kunna
pengar. Man betvivlar att dessa männi- klara skarvarna vid tillfälligt ogynnskor
skulle ha skött pengarna så illa samma år fullfölja det pensioneringsom
de haft hand om dem själva. program som vi här har tänkt oss.

Enligt en tidningsuppgift häromda- Jag ställer för ögonblicket inte något
gen beräknades fonderna under år 1967 yrkande. Det yrkande som jag kommer
och till 30 april 1968 få ett tillskott på att rösta för är redan framställt. Men
ungefär 2 000 miljoner kronor. Låt oss jag anser att löntagarnas intressen anhar
rakna med en något högre infla- gående sättet att hushålla med deras
tionsgrad än den som finansministern pengar också bör beaktas när det gäller
av någon anledning bär konstaterat möjligheterna att genomföra rimliga
vara »tolerabel». Det är alltså Sveriges löneförbättringar — särskilt för lågstörste
låntagare som har yttrat sig om lönegrupperna,
hur mycket långivarna, bankinsättarna
och försäkringstagarna skall betrakta

som tolerabelt. Då vi bär kan räkna Herr förste vice talmannen STRAND
med en inflationsgrad något högre än (s):

finansministerns beräkningar — kom- Herr talman! Av vad som här anförts
mer vi upp till stora belopp. framgår att det inte så mycket är kost Med

detta som utgångspunkt, herr nadsbelastningen på arbetsgivarna som

talman, vill jag säga att det är mycket man är oroad av, utan att det är den

tveksamt, om man mer än nödvändigt stora fondbildningen som man räknar
bor gå in för att handskas med peng- med skall bli den onda anden i det ekoar,
som annars skulle kunna komma nomiska livet i fortsättningen. Men deslöntagarna
till del i avtalsrörelsen, så sa risker uttalades redan när pensionsiHa
att pengarna fonderas för att så systemet instiftades. Man var på borsmåningom
naggas i kanten i sådan ut- gerligt håll allvarligt oroad över att
sträckning av en alltmer fortskridande denna fondbildning skulle kunna bli
inflation. Vi skall inte inbilla oss att besvärande både ur konkurrenssynmflationen
nu kommer att dämmas punkt och ur andra synpunkter. Men vi
upp, vi måste tvärtom befara att infla- har inte nått dit ännu. Jag tror inte att
tionen kommer att pågå i ett ökat tem- det föreligger några risker, om vi fortpo
i framtiden. sätter enligt det förslag som framlagts

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. avgiftsuttaget för den allmänna tilläggspensioneringen

i propositionen fram till 1974. Det finns
visserligen en efter våra förhållanden
sett i dag ganska avsevärd fondbildning,
66 miljarder kronor, enligt regeringsalternativet
och möjligen ett par
miljarder kronor mindre enligt det lägre
alternativet. Det är ju känt för alla
att pcnsionsutbetalningarna hittills varit
små, beroende på att systemet inte är
effektivt ur förmånssynpunkt. Det kommer
att dröja ända till år 1980, innan
några får full ålderspension från ATP,
och det kommer alldeles säkert ända
fram till år 2000 att finnas åtskilliga
som lyfter pensioner efter en lägre
tjänstetid än 20 år. Belastningen kommer
följaktligen undan för undan att
stiga.

Jag vill gärna till herr Ferdinand
Nilsson säga att det är klart att allmänna
pensionsfondens värde naggas
i kanten av den pågående inflationen,
men jag tycker att vi bör kunna ta detta
med jämnmod, eftersom pengarna i
fonden är placerade i bostäder och i
näringslivet — staten har också lanat
en del av dem. Om pensionsfonden fått
vidkännas en viss värdeminskning, har
förmodligen de som fatt låna pengarna
haft en motsvarande värdeökning. Eftersom
det ju ligger i hela systemet, att

satta medel. Den tröstegrunden betyder
i stället att man tar av löntagarnas samlade
resurser och bereder fördelar åt
vissa av dem eller andra som erhållit
bostäderna — alltså i form av lån från
AP-fonderna.

Jag her om ursäkt för att jag i mitt
tidigare anförande talade om herr andre
vice talmannen. Jag syftade givetvis
på herr förste vice talmannen. Med den
förståelse som hem förste vice talmannen
så ofta visat både mig och andra
ledamöter accepterade han också detta
utan knorr. Jag ber än en gång om förlåtelse.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag vill med anledning
av resonemanget om penningvärdeförsämring
och fonder endast säga att det
är riktigt, som det tidigare har påpekats,
att penningvärdet urholkas vid inflation.
Det geniala med det här ifrågavarande
systemet är emellertid att om
vi får en penningvärdeförsämring och
därav följande lönestegringar flyter mer
pengar in till fonderna. Jag tror det är
riktigast att säga att inflationen i här
förevarande avseende i det stora hela
inte påverkar nettoresultatet för lönta -

pensionsfonderna skulle kunna tjäna såsom
en kapitalförsörjning både för näringslivet
och för andra grenar, tycker
jag att man i detta avseende med hänsyn
till fondens karaktär kan ta denna
värdeminskning med jämnmod. Jag
tycker inte att detta är något särskilt att
oroa sig för.

garna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få annotera
vad hem Yngve Persson säger. Det innebär
att även han för framtiden hoppas
att man skall kunna med inflationspengarna
klara pensionerna utan
särskild fondering för att möta ökade

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det försvar för den
fortskridande inflationen av fonderade
medel som här har levererats torde i
sitt slag vara unikt. Jag kan slå fast att
den omständigheten att man lånar ut
pengar exempelvis till bostadsrättsföreningar
eller andra företag inom byggnadsbranschen
på intet sätt bereder fördelar
åt löntagarnas i AP-fonderna av -

uttag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hiibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hiibinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkänna
givit, att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Då de beramade bankoutskottsärendena
icke avlämnats till kammaren i
dag kommer något arbetsplenum icke
att hållas fredagen den 24 maj.

Om utredning rörande allmänna pensionsfonden
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 45, i anledning arv motioner
om utredning rörande allmänna pensionsfonden
m. m.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension, hade väckts bland annat
motionerna I: 952, av herrar Bengtson
och Dahlén, samt 11: 1211, av herr
Wedén och herr Eliasson i Sundborn,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning angående
ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och
fondförvaltningens framtida utformning
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

De nu nämnda motionerna hade hänvisats
till bankoutskottet, medan däremot
propositionen nr 93 samt vissa
andra i anledning därav väckta motioner
hänvisats till andra lagutskottet,
som behandlade dem i sitt utlåtande
nr 45.

I anslutning till de förstnämnda motionerna
hade bankoutskottet till behandling
upptagit de vid riksdagens
början väckta motionerna 1:266, av
herr Strandberg, och 11:335, av herr
Magnusson i Borås och herr Björkman,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte med beaktande av
vad i motionerna anförts igångsätta
utredning i syfte att — sedan allmänna
pensionsfonden nått en med hänsyn
till kravet på likviditet och risken för
konjunkturförsämring fullt betryggande
storlek, och erfarenhet vunnits rörande
storleken av arbetsgivarnas frivilliga
avsättningar till egna pensionsfonder
— begränsa de årliga pensionsavgifterna
till allmänna pensionsfonden till
vad som erfordrades för täckande av
fondens löpande pensionsbetalningar
under året.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

Tisdagen den 21 mai 1968

22 Nr 26
Om utredning rörande allmänna pensionsfonden m. m.

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 952 och II: 1211,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:266 och 11:335.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Åkerlund (h), Enarsson
(h), Mattsson (ep), Österdahl (fp), Regnéll
(h), Berglund (fp), Börjesson i
Glömminge (ep) och Löfgren (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:952
och 11:1211 hos Ivungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning angående
ATP-systemets samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning i
enlighet med vad reservanterna anfört;

2) av herrar Åkerlund (h), Enarsson
(h) och Regnéll (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 vid bankoutskottets
utlåtande nr 45.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknale
reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten B, anförde nu
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den motive -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ring, som föreslagits i reservationen 2,
av herr Åkerlund m. fl. Emellertid,
yttrade nu herr talmannen, vore reservationen
2 en följ dreservation till
reservationen 1 och torde till följd av
utgången vid punkten A hava fallit;
kvar stode således allenast yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten B.

Om åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, med anledning av
motioner om åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet upptagit följande motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 14,
av herrar Svenungsson och Sveningsson,
samt II: 21, av herr Thglén;

II) de likalydande motionerna I: 43,
av herr Holmberg in. fl., och II: 61, av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

a) förslag till förordning om bostadssparande; b)

förslag till förordning om utbildningssparande; c)

förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen i skrivelse till Iiungl.
Maj:t måtte anhålla

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande
genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insattes på särskilt
sparkonto enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag om försäljning av obligationslån
till allmänheten i enlighet med de
riktlinjer, som angivits i motionerna;

III) de likalydande motionerna I:
261, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
och II: 326, av herr Josef son i Arrie;

IV) motionen II: 790, av herr Antby,
i vilken yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionen anförts rörande premiering
av personligt bostadssparande på
särskilt sparkonto i bank eller annan
penninginrättning; samt

V) motionen II: 808, av herr Jönsson
i Ingemarsgården och herr Antonsson,
i vilken föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionen anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för målinriktat bostadssparande.

De i motionerna I: 43 och II: 61 framlagda
författningsförslagen avsågo,

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1969—1974 av medel,
avsedda för förvärv av egethem eller
fritidsbostad eller för insats i bostadsrättsförening
med belopp på sammanlagt
högst 6 000 kronor för ensamstående
och 12 000 kronor för äkta makar,

2) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt konto
för utbildning av egna barn intill ett
maximibelopp av 1 200 kronor per år
och 18 000 kronor sammanlagt,

3) rätt för ägare av en- och tvåfamilj
sfastighet eller bostadsrättslägenliet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering av
skuld på fastigheten eller lägenheten, i
den män amorteringen överstege 1,5
procent av vederbörande taxeringsvärde,
dock maximalt med 700 kronor jämte
200 kronor för varje hemmavarande
barn under 16 år,

4) höjning av maximibeloppet för
sparavdraget i inkomstkällan kapital
(för närvarande 400 kronor för ensam -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

i syfte att främja sparandet

sparande på särskilt sparkonto i bank

Om åtgärder vid beskattningen
stående och 800 kronor för äkta makar)
med 200 respektive 400 kronor, i
den mån kapitalavkastningen till motsvarande
belopp utgjorde utdelning på
aktier eller på andelar i ekonomisk förening,
ävensom

5) rätt till sparavdrag om högst 400
kronor för ensamstående och 800 kronor
för äkta makar för den som insatt
sparkapital i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse,
dock endast i den mån sparavdraget
ej kunnat utnyttjas i inkomstkällan
kapital.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:14 och 11:21;

2) motionerna I: 43 och II: 61;

3) motionerna 1:261 och 11:326;

4) motionen 11:790; samt

5) motionen II: 808.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Söderström (h),
vilka ansett, att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna 1:43, av
herr Holmberg in. fl., och II: 61, av herr
Bohman in. fl., såvitt här vore i fråga,
måtte antaga de vid motionerna fogade
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,
samt

c) lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Yngve Nilsson (h), Sandin
(ep), Gösta Jacobsson (h), Tistad
(fp), Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå
(fp), Öhvall (fp), Söderström (h) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottet bort under 2, 4 och 5
hemställa, att riksdagen, med anledning
av motionerna I: 43 och II: 61, II:
790 samt 11:808, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och förslag
rörande premiering av personligt

eller annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för bostadssparande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Inför den digra dagordningen
för dagens plenum tilltror
jag mig knappast att inom kammaren
kunna väcka upp någon levande entusiasm
för sparandet eller för sparstimulerande
åtgärder. Det är inte heller
någon politisk innovation, som det här
är fråga om, utan om en gammal bekant.
Jag skall därför försöka fatta mig
relativt kort.

I fråga om utskottsmajoritetens allmänna
synpunkter på sparandets betydelse
har jag i huvudsak ingenting att
att erinra. Möjligen skulle jag som ledamot
av styrelsen för en större sparbank
och intresserad sparbanksman
starkare än utskottsmajoriteten vilja
stryka under nödvändigheten av ett väsentligt
ökat individuellt sparande. Det
har tidigare i dag talats om det kollektiva
sparandet; jag vill för min del
framhålla det personliga sparandet.

Ett tråkigt tecken är att ungdomens
lönsparande håller på att stagnera. Ett
ökat individuellt sparande är på längre
sikt ett villkor för en hög ekonomisk
tillväxttakt. En hög kapitalbildning är
varken mer eller mindre än en tvingande
nödvändighet i den förändringsprocess,
som vårt näringsliv och samhället
genomgår. Vi behöver sparande
för den fortsatta samhälleliga infrastrukturen,
för bostadsbyggandet och för den
fortsatta rationaliseringen av näringslivet.
Det räcker som sagt inte med ett
kollektivt sparande — tyngdpunkten
måste slutligen ändå vila på det individuella
sparandet.

Vid riksbankens jubileum i förra veckan
borde enligt min mening också
spararen ha blivit ihågkommen. Hans
insats under de 300 åren glömdes totalt
bort. Det är ett ganska tråkigt fenomen
att konstatera.

Det bästa sättet att ge spararen hans

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

välförtjänta hyllning är givetvis att skapa
garantier för ett fast penningvärde
eller i varje fall att ge honom en kompensation
för den penningvärdeförsämring,
som ju i vårt land under nuvarande
förhållanden tycks vara oundviklig.
Positiva sparstimulerande åtgärder
måste här ha sin stora betydelse. Realiserandet
av det av lönsparkommittén
aktualiserade förslaget om premiering
av ett långsiktigt bostadssparande borde
ha varit ett steg i rätt riktning. Man
borde kunna fortsätta vidare på samma
väg.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på de tekniska uppslag, som framförts
motionsvägen eller tagits upp av
högerreservanterna. De innehåller förslag
om förordning om bostadssparandet,
förordning om utbildningssparandet,
amorteringssparande för eget hem
samt förslag om ändring av kommunalskattelagen
innebärande en höjning
av avdraget vid inkomsttaxering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
I och II.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I anslutning till de två
motionerna 11:790 och 11:808 skulle
jag gärna vilja se ett bifall till reservation
II.

Inte heller jag skall göra något långt
inlägg i frågan. Jag vill bara understryka
en sak som ofta förbises, nämligen
att oavsett om det kollektiva sparandet
är bra eller dåligt, så utgör det
individuella sparandet under alla förhållanden
ett mycket betydelsefullt inslag
i kapitalbildningen. Det är betydelsefullt
inte på grund av sin storlek
utan på grund av sin marginella effekt
som ofta förbises. Det kan nämligen ge
just det tillskott till kapitalmarknaden,
som är erforderligt för att vissa projekt
skall kunna genomföras.

Jag tycker därför, liksom av andra
i motionerna nämnda skäl, att det vore
rimligt att riksdagen intog en mera välvillig
ståndpunkt till de årligen åter -

kommande förslagen om ytterligare
stimulans av det personliga sparandet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen II.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med tanke på herr talmannens
goda vilja att befria oss från
riksdagsarbetet instundande fredag bör
man ju ha den vänligheten mot herr
talmannen, att vid detta tillfälle tala
mycket kort, och det skall jag göra.

Jag vill bara påminna om vad utskottet
säger i sin inledning i betänkandet
om nödvändigheten av sparandet
som sådant. Det är ju ett känt faktum
att strävandena att höja standarden
måste baseras på nya investeringar.
Nya hjul måste komma i rörelse för
att skapa den trygghet åt löntagarna
i vårt samhälle, vilka vi inom vårt parti
alldeles speciellt vill värna om.

Det är också riktigt vad som påpekas
dels i texten, dels i mycket intressanta
tabeller i slutet av betänkandet, vilka
visar hur sparandet har utvecklats under
de senaste åren. Det finns måhända
en tabell som kan inge en viss oro,
nämligen den som behandlar ungdomens
lönsparande. Om man går till
nästa tabell och där konstaterar att det
allmänna lönsparandet har ökat, så att
det totala sparandet är större än tidigare,
skulle man, om man inte är medveten
om att vi behöver ett ännu större
sparande, kunna anse sig nöjd med den
utveckling som här har skett. Med majoritetens
— socialdemokraternas —
inställning till detta förmodar jag att
man även i detta konjunkturläge är
nöjd med sparandet som sådant. Vi på
vår sida har en annan uppfattning,
nämligen att sparandet bör öka för att
vi på det sättet skall kunna säkerställa
tryggheten i vårt samhälle.

Reservation II, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande, behandlar
inga nya saker utan sådana som
har upprepats år efter år. Fördenskull
har de inte mindre tyngd utan snarare
tvärtom.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Medveten om den inställning som råder
och den majoritet som är tillfinnandes
— allra mest i denna kammare
— har jag ingen anledning att orda mer
om detta utan ber helt kort, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
II.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till detta bevillningsutskottets betänkande.

Jag skulle kanske kunna nöja mig
med att såsom motivering hänvisa till
vad som har sagts tidigare år i denna
fråga, men med hänsyn till vad reservanterna
nu har sagt bör det kanske
understrykas, att också utskottsmajoriteten
är medevten om betydelsen av ett
stort och bra sparande, att vi i och för
sig inte är nöjda med det sparande som
nu sker utan är angelägna om att detta
skall öka i framtiden. Vi är också helt
medvetna om sparandets betydelse för
vårt lands ekonomi och för de enskilda
medborgarnas intresse. På den punkten
är vi helt överens.

Vi kan dess bättre peka på en mycket
god utveckling i detta avseende. Av de
bilagor som finns fogade till detta betänkande
framgår också klart och tydligt,
att utvecklingen har varit positiv.
Även om den inte gör oss helt tillfredsställda
är den en bra utveckling som vi
kan glädja oss åt. Denna positiva utveckling
är en följd av vissa aktiviteter
och arrangemang som har förekommit
för att stimulera sparandet. Jag vill
gärna understryka, att dessa aktiviteter
och nya initiativ självklart bör hälsas
med tillfredställelse också i framtiden.

De vid årets riksdag föreliggande förslagen
— som ju är gamla bekanta —
kan vi emellertid inte helt instämma i.
När det gäller exempelvis premieringen
av det personliga sparandet genom
skattelättnader hänvisar vi till en utredning
som gjorts på detta område
och som inte ansåg sig kunna tillstyrka
en sådan väg i sparfrämjande syfte.

Dessutom skulle ett sådant förslag om
det genomfördes öppna en ny möjlighet
till inkomst- och progressionsutjämning
vid beskattningen, och enligt
vårt förmenande är detta inte motiverat
i de här sammanhangen.

I stort sett samma argument gäller
beträffande förslaget om rätt till avdrag
för sparande på bostadskonto. Vi
har där också framhållit att beskattningsreglerna
för egnahemsägare redan
nu är ganska generösa och att det inte
finns anledning att för närvarande gå
vidare på den vägen.

Förslaget om sparande på utbildningskonto
har mycket gemensamt med
ett annat gammalt förslag om rätt till
avdrag för studiekostnader. Därvidlag
har vi ju tidigare mycket klart sagt
ifrån att vi inte anser det vara rätta
vägen att finansiera studierna.

De olika förslagen om avdrag — sparavdrag,
försäkringsavdrag osv. — har
liksom de nyss nämnda en statsfinansiell
effekt som inte är alldeles betydelselös.
Vi har i betänkandet pekat på att
en höjning av sparavdraget under inkomstkällan
kapital från 400 till 600
kronor för ensamstående och från 800
till 1 200 kronor för äkta makar skulle
betyda ett skattebortfall för staten på
mellan 50 och 60 miljoner och för kommunerna
på cirka 35 miljoner kronor.
Enligt vår mening bör man i dagens
läge inte tillstyrka och besluta sådana
åtgärder.

Till sist kan det konstateras att dessa
olika förslag också har en principiell
innebörd. Ett bifall till dem skulle inte
vara ägnat att hjälpa de allra sämst
ställda i vårt samhälle. Många medborgare
här i landet saknar alltjämt möjligheter
att spara på både studiekonto
och bostadskonto, och under sådana
förhållanden är det enligt vår uppfattning
bättre att vi undviker ett skattebortfall
för stat och kommun och använder
skattepengarna till en rättvisare
fördelning medborgarna emellan när
det gäller att finansiera studier och bostäder
än som skulle bli följden av ett

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

bifall till de borgerliga partiernas förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
gav uttryck åt den meningen att
de tabeller, som finns fogade till bevillningsutskottets
betänkande nr 38, skulle
visa att utvecklingen på spårområdet är
ganska tillfredsställande.

Då vill jag ånyo peka på den bekymmersamma
tendensen när det gäller
ungdomens lönsparande. Man ser i bilaga
3 att antalet nytillkomna lönsparare
direkt har minskat de senaste tre
åren. År 1962 var ökningen 336 000, år
1967 var den 106 000. Ökningen i beloppen
har varit relativt blygsam. År 1958
var ökningen 26 miljoner, 1959 var den
23 miljoner, och sedan har siffrorna
fortsatt att sjunka. Lägst var det 1964
med 10,4 miljoner. År 1967 var det 15
miljoner. På litet längre sikt måste man
i alla fall konstatera en tillbakagång.

Det är därför vi reservanter menar
att det är önskvärt med ytterligare sparstimulerande
medel. De kostnader de
skulle åsamka statsverket skulle uppvägas
många gånger om av ökade inkomster
för statsverket.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Det är riktigt att den
tabell som avser ungdomens lönsparande
visar en negativ utveckling, men såvitt
jag förstår kan detta mycket väl förklaras.
Antalet ungdomar i högre åldrar
som studerar har nämligen under
senare år ökat avsevärt. Den negativa
utvecklingen i fråga om ungdomens lönsparande
får därför betraktas som ganska
naturlig.

När jag gjorde gällande att vi har
en positiv utveckling av sparandet hänvisade
jag till de olika bilagor som
finns intagna i betänkandet. Jag påstår
alltjämt, att om man ser på dessa bilagor
som en helhet är de bevis för en
mycket positiv utveckling av vårt spa -

rande. Det har tidigare framhållits att
hushållssparandet är det väsentligaste.
Av uppgifterna beträffande detta sparande
— som också redovisas i betänkandet
— framgår klart att denna form
av enskilt sparande visar en mycket
positiv utveckling.

Jag vidhåller därför att vi i stort sett
har mycket god utveckling när det gäller
sparandet i vårt land.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten 2 såvitt avsåge
antagande av vissa författningsförslag,
därefter särskilt rörande punkten
2 i övrigt samt punkterna 4 och 5
ävensom vidare särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Rörande punkten 2 såvitt avsåge
antagande av vissa författningsförslag
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningspropo&ition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38 punkten 2 såvitt avser antagande
av vissa författningsförslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om åtgärder vid beskattningen i syfte att
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposdtionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten 2 i övrigt samt
punkterna 4 och 5 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38 punkten 2 i vad den ej förut behandlats
samt punkterna 4 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

främja sparandet

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 47, i anledning av motioner angående
rätten att utföra skolskjuts; och
nr 49, i anledning av motioner angående
påföljderna vid oljeutsläpp från
fartyg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motion angående
verkan av i annat nordiskt land
verkställd kontroll av elmateriel; och
nr 36, i anledning av motioner om
förbättring av folkpensionärernas ställning
i samhället.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förnyelse av vissa
inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillnings -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, m. m.

utskottet, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. in.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 89, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
25) om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1929 (nr 164) om kronans förmånsrätt
för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den
8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av
7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte
försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 §
lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4
kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad,

9) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1932 (nr 170) med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag angående ändrad lydelse av

9 och 11 §§ förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å
fång till fast egendom,

11) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vatten fallsrätt
samt av fång till sådan rätt,

12) förordning om ändrad lydelse av
12 § stämpelskatteförordningen den 21
maj 1964 (nr 308).

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad avsåge ändringav
stämpelskatteförordningen (punkt
12), medan den i övrigt hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet.

I syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna
vid de allmänna
underrätterna och underlätta en eventuell
övergång till automatisk databehandling
inom .inskrivningsväsendet
hade i propositionen föreslagits vissa
reformer inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen
och i fråga om fastighetsbokföringen.

Det från principiell synpunkt viktigaste
förslaget innebar, att inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
som hade beviljats eller vilandeförklarats
före den 1 januari 1918,
skulle förfalla om de icke förnyades
senast på sista inskrivningsdagen år
1970.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

A. de likalydande motionerna I: 950,
av herrar Ernulf och Skärman, samt
II: 1208, av herrar Nyberg och Tobé,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta
att göra de förtydliganden i lagtexten,
som föranleddes av vad som
i motionerna anförts samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, att allmänheten med hänsyn
till risken för rättsförluster gåves en
omfattande information;

B. de likalydande motionerna I: 951,
av herrar Sveningsson och Kaijser, samt
II: 1207, av fru Kristensson m. fl.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. förnyelse av vissa inteckningar för

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 950 och II: 1208 samt I: 951
och 11:1207, såvitt däri yrkats ändrad
lagtext, måtte antaga det i propositionen
framlagda förslaget till lag om förnyelse
av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut;

B. att riksdagen måtte antaga de i
propositionen under 2)—11) angivna
lagförslagen; samt

C. att riksdagen i anledning av ovan
nämnda motioner måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande information om
den nya lagstiftningen.

Reservation hade anförts, vid A i utskottets
hemställan, av herrar Alexaiiderson
(fp), Åkesson (fp), Nyberg (fp)
och From (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:950 och 11:1208 samt
med avslag å motionerna I: 951 och II:
1207, såvitt däri yrkats ändrad lagtext,
måtte antaga det i propositionen framlagda
förslaget till lag om förnyelse av
vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut med den ändringen,
att 1 § erhölle i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag avsåg
visst förtydligande av lagtexten till 1 §.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den meningsskiljaktighet
som kommer till synes genom den
vid detta utskottsutlåtande fogade reservationen
avser, kan man säga, en
skrivfråga. Den gäller det lagförslag
som avser att vissa servituts- och nyttjanderättsinteckningar
vid viss tidpunkt
skall upphöra att gälla om de inte
dessförinnan förnyas.

I en reservation av bl. a. undertecknad
har framhållits att varken den
i propositionen föreslagna lagtexten el -

nyttjanderätt, ni. ni.

ler motiveringen till denna klarlägger
hur lagen i ett viktigt avseende bör tolkas
och tillämpas. Det framgår inte
klart när inteckningarna vid delvis förnyelse
förfaller i övriga fastigheter och
inte heller vilka fastigheter denna effekt
avser.

Jag avstår från att här närmare analysera
denna oklarhet. Genom kontakt
mellan departementet och utskottet har
man nämligen kommit till klarhet om
hur tillämpningen bör vara, och härutinnan
föreligger inte någon meningsskiljaktighet.

I utskottsutlåtande! har detta närmare
redovisats, men i reservationen framhålles
att lagtexten i detta avseende
inte ger erforderlig ledning. Måhända
kan den tolkas på olika sätt, men i varje
fall överensstämmer den närmast till
hands liggande språkliga tolkningen
inte med departementets och utskottets
avsikter. Vi reservanter vågar inte tro,
att de tillämpande myndigheterna, inskrivningsdomarna
i de olika underrätterna
i landet, skall vara så uppmärksamma
på utskottets skrivning att tilllämpningen
genomgående blir den avsedda.

Jag kan medge att den i reservationen
förordade ändringen i lagtexten
inte heller är så klar, att innebörden
utan vidare står klar för läsaren, men
den innehåller ett memento som ger anledning
för vederbörande att närmare
undersöka frågan.

Vi reservanter har ansett att man inte
bör avstå från att genom en mindre
justering av lagtexten göra vad man
kan för en rätt lagtillämpning. Och även
om utsikterna för bifall till reservationen
i denna rent lagtekniska fråga är
små, hoppas vi reservanter att reservationen
ändå skall ha någon effekt för
att fästa uppmärksamheten vid problemet.

På grund härav ber jag, herr talman,,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om en upplysningskampanj beträffande de straffades problem

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Proposition nr 89 avser
att förenkla och rationalisera arbetet
hos inskrivningsorganen, bl. a. för att
förbereda övergången till ADB-behandling.
Departementschefen har påpekat
att det vid 50 procent av inskrivningsrätterna
föreligger en eftersläpning. Det
är alltså angeläget att göra allt för att
underlätta arbetet där. Därom är alla
i utskottet överens.

De två detaljmotsättningar, som här
har redovisats av herr Alexanderson,
har uppkommit som resultat av en motion,
och såvitt jag kan förstå har väl
denna motions ord fått litet för stor
makt över tanken. Om man läser lydelsen
av den paragraf det rör sig om
finns det enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte någonting som för tanken
till en sådan tolkning som motionärerna
är rädda för.

Denna debatt och även det förtydligande
och den tolkning som utskottet
gjort i sin skrivning gör att det bör finnas
ytterligare skäl att anta, att någon
sådan misstolkning som reservanterna
befarar inte skall behöva ske.

Jag vill därför bara helt kort yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten A samt därefter särskilt
rörande punkterna B och C.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten A
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej —31.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna B
och C.

Om en upplysningskampanj beträffande
de straffades problem

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av motioner om en upplysningskampanj
beträffande de straffades problem.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:293, av herr Dahlén m. fl., och II:
376, av herr Wedén m. fl., hade -— under
hänvisning till motivering i de likalydande
motionerna 1:227 och 11:297
— anhållits, att riksdagen måtte i skri -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om en upplysningskampanj beträffande de straffades problem

velse till Kungl. Maj:t begära igångsättande
av en upplysningskampanj riktad
till arbetsgivare och fackföreningsledare
samt till de frivilliga föreningarna
om de straffades problem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
293 och 11:376 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson (fp) och Ernst
Olsson (ep), fru Nilsson (ep) samt herr
Hamrin i Kalmar (fp) och herr Andersson
i Örebro (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 293 och II: 376 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
igångsättande av en upplysningskampanj
riktad till arbetsgivare och
fackföreningsledare samt till de frivilliga
föreningarna om de straffades problem.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,

(fp):

Herr talman! Frågan om de straffades
problem har vid många tillfällen varit
föremål för riksdagens behandling och
intresse. Vi behandlade motioner i detta
ärende förra året, och i år har motionärerna
återkommit med krav på en
utökad kampanj med syfte att uppmuntra
frivilliginsatser från enskilda
människor för att bereda den som har
genomgått rehabilitering ett normalt
återinträde i arbetslivet.

Vi måste väl säga att erfarenheterna
har visat att den kampanj, som statsmakterna
bedrivit för dessa människor
bland arbetskamrater och arbetsgivare,
inte har förklingat ohörd utan förbättrat
miljön för de förut straffade människorna
på deras arbetsplatser.

Givetvis har man upplevt fall då de
har misslyckats i sitt arbete. Men det
är inte alldeles säkert att det beror på

att de varit straffade. Det kan kanske
snarare bero på att den miljö, där de
tvingas uppehålla sig då de inte är på
arbetsplatsen, inte passar eller icke är
sådan att den leder till någon hjälp. De
måste bo någonstans och uppleva sin
fritid någonstans, och jag tror att misslyckandena
många gånger beror på att
miljön —• på boendeplatsen och i fritidsgrupper
— har en mycket större
betydelse för dessa människor än vi
kanske anar. Även om de på arbetsplatsen
bland arbetskamraterna möter
förståelse, så kan de kanske i grannskapet
där de bor tvärtom möta misstro,
menande blickar osv. vilket gör att
de får oerhörda kontaktsvårigheter. I
ett hyreshus till exempel kan barnen
från en så att säga normal familj och
barnen från en familj, som tillhör den
kategori människor vi här talar om, genom
sin samvaro åstadkomma att sinnets
jämvikt rubbas hos vederbörande
och att han som en följd därav misslyckas
på arbetsplatsen.

Jag tror därför, och reservanterna är
alla av den meningen, att man här inte
får förtröttas eftersom man har sett att
upplysningskampanjer och propaganda
har haft sin betydelse och att man nu
går in för att utvidga denna verksamhet
för att försöka nå andra grupper,
där det behövs förståelse i detta sammanhang.

Vi får inte kasta yxan i sjön och mena
att situationen är hopplös, därför att
en del misslyckas. Låt oss i stället öka
aktiviteten och försöka att utforma miljön
för dem så att den påverkar dem i
positiv riktning. Vi är ju rätt lyhörda
för miljöfrågor i vår tid, och detta är
en sektor av miljön som sannerligen
inte har någon liten betydelse.

De synpunkter som riksdagen under
förra året givit till känna har ännu
inte givit märkbara resultat, delvis beroende
på att kriminalvårdsstyrelsen
inte erhållit resurser för att förverkliga
de önskemål om informationsverksamhet
som då framfördes. Inte heller har
cirkulären från 1960 och 1963 angående

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 28

Om en upplysningskampanj beträffande de straffades problem

anställningsvillkoren för partiellt arbetsföra
respektive angående anställning
av straffade personer m. fl. inom
statlig tjänst ännu omarbetats i enlighet
med riksdagens beslut 1967.

Jag ber således, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! I de motioner, som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande,
hemställes att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära igångsättande
av en upplysningskampanj riktad
till arbetsgivare och fackföreningsledare
samt till de frivilliga föreningarna
om de straffades problem. Det
framhålles vidare i motionen, att kampanjen
bör syfta till att uppmuntra frivilliga
insatser från enskilda människor
och till att bereda den som genomgått
rehabilitering ett normalt återinträde
i arbetslivet.

Förvisso är motionärerna ute i ett angeläget
ärende. Utskottet har under behandlingen
låtit inhämta yttrande över
motionerna från kriminalvårdsstyrelsen
som har ansvaret för denna verksamhet
här i landet. Styrelsen har i sitt yttrande
över motionerna bl. a. pekat på att
staten i Sverige i motsats till vad som
är fallet i andra länder har tagit på sig
hela det organisatoriska ansvaret för
frivården — som inom parentes sagt är
den dominerande delen av kriminalvården.
Vidare framhålles att utomordentliga
frivilliga insatser redan nu
görs även i Sverige vid sidan av den
statliga verksamheten.

Kriminalvårdsstyrelsen har vidare uttalat
den uppfattningen, att den bästa
vägen att nå motionärernas syften är att
väsentligt förstärka kriminalvårdens
egna organisatoriska resurser. Den avstyrker
också motionerna.

Till detta kan läggas att en tillfällig
aktivitet av det slag som motionärerna
föreslagit, nämligen en kampanj, enligt
utskottets mening skulle ha en begrän 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

säd och mycket kortvarig verkan. För
att underlätta övergången från sluten
vård till frivård krävs ett kontinuerligt
arbete på betydligt längre sikt. För att
lyckas i en sådan övergång krävs här
samarbete mellan kriminalvårdsstyrelsen
och en mängd andra myndigheter
och organisationer i landet, självfallet
främst arbetsmarknadsverket. Det är
också numera vanligt att det råder ett
mycket intimt samarbete mellan dessa
två organ.

För att animera företag och enskilda
att engagera sig i frivården krävs det
ofta ett mycket tålmodigt och långvarigt
arbete med personliga kontakter.
Det krävs omfattande upplysning både
om de positiva och om de negativa sidorna
av ett engagemang för att det
inte skall vålla besvikelser och negativa
attityder hos de frivilliga krafter som
anmäler sig.

Utskottet har inte kunnat enas i sitt
utlåtande över motionerna, utan här föreligger
en reservation som herr Eric
Gustaf Peterson har talat för. Men jag
vill för kammarens ledamöter påpeka,
att även reservanterna ansluter sig i
princip till kriminalvårdsstyrelsens
uppfattning att det här är fråga om
en verksamhet som bör skötas av kriminalvårdsstyrelsen.
Det säges dock i
reservationen, att erforderliga resurser
bör ställas till förfogande för sådan informationsverksamhet.
Yi hade kanske
kunnat även inom utskottets majoritet
vara överens med reservanterna om detta,
men då hamnar vi i den situationen
att det blir en anslagsfråga. Utskottsmajoriteten
anser sig då förhindrad att
göra en sådan beställning i detta sammanhang.
Yi är övertygade om att kriminalvårdsstyrelsen
inte kommer att
förtröttas i sina ansträngningar att få
ökade resurser för informationsverksamhet.

Det finns säkerligen anledning att
återkomma med behandlingen av detta
ärende i samband med prövningen av
kriminalvårdsstyrelsens anslagsframställningar,
då motionärerna är välkom -

Tisdagen den 21 maj 1968

34 Nr 26

Om en upplysningskampanj beträffande de straffades problem

na med motioner som jag för min del
kommer att välvilligt pröva när det
gäller att ställa ökade resurser till kriminalvårdsstyrelsens
förfogande.

Nu framhärdar reservanterna och vill
påtvinga kriminalvårdsstyrelsen en
form för denna upplysningsverksamhet,
som styrelsen inte har kunnat acceptera.
Även därvidlag är väl herr Peterson
och jag på olika linjer.

ökad aktivitet, som herr Peterson efterlyste,
är lovvärd och skall på alla
sätt underlättas, men den kräver ökade
insatser från kriminalvårdens sida, och
detta i sin tur kräver mer pengar.

I detta läge, herr talman, har utskottsmajoriteten
icke kunnat biträda
motionärernas yrkande utan föreslår att
det icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Såsom herr Hedlund
har påpekat, torde det inte vara mycket
som skiljer mellan utskottet och
reservanterna. Men reservanterna har ju
faktiskt kriminalvårdsstyrelsen på sin
sida, ty det framgår klart och tydligt
av styrelsens remissyttrande att man
där icke är belåten med vad man nu
förmår göra utan önskar göra mer.

Det påpekas —• det har herr Hedlund
också talat om — att det saknas resurser.
Det är klart att om riksdagen följer
reservationen och beslutar om en
upplysningskampanj, så måste resurser
härtill på något sätt skaffas fram.

Det är väl inte heller så, att motionärer
och reservanter bara menar att man
skall ordna en tillfällig kampanj. Man
brukar ju börja med en drive och sedan
kontinuerligt fullfölja den. Det är
givetvis detta kontinuerliga arbete som
här kommer att bli fruktbärande och
ge resultat. Men det måste markeras ordentligt
med en god början.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 23 med redogörelse
för verksamheten inom Europarådets

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. godkännande av 1968 års internationella kaffeavtal

ministerkommitté under år 1967 jämte
i ämnet väckt motion, dels skrivelse
från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med redogörelse för församlingssessionerna
under år 1967;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ärendet väckta motioner;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konsularkonvention mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. godkännande av 1968 års internationella
kaffeavtal

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av 1968 års internationella kaffeavtal.

I en den 29 mars 1968 dagtecknad, till
utrikesutskottet hänvisad proposition,
nr 116, hade Kungl. Maj:t — under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden samma
dag — föreslagit, att riksdagen
skulle godkänna 1968 års internationella
kaffeavtal.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition godkänna
1968 års internationella kaffeavtal.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Utskottets utlåtande är
kortfattat och enigheten fullständig om
lämpligheten av att godkänna 1968 års
kaffeavtal. Jag delar också den åsikten
men vill likväl göra en kommentar, då
det i vissa fall verkar som om man här
i Sverige hade överdrivna föreställ -

ningar om den positiva effekten av sådana
avtal.

Vid studium av proposition nr 116
och remissvaren får man klart för sig
att bilden är utomordentligt komplicerad.
Det gamla avtalet som gällt sedan
1963 har inte lyckats fastställa något
program för produktionsbegränsning,
och den förutsedda kaffefonden har
inte trätt i funktion.

I det nya avtalet finns bestämmelser
oan produktionsbegränsning och
om en diversifieringsfond. Det senare
kommer i praktiken att verka så att en
avgift av fem öre per kilo kaffe kommer
att tillföras den fond som skall stimulera
till andra odlingar än kaffe. Det är i
och för sig bra och riktigt, men frågan
är hur lång tid som behövs för att
komma till rätta med överskottet.

Detta överskott är i dag av den storleken
att det motsvarar en dryg årsförbrukning,
och bördan av överskottet är
utomordentligt ojämnt fördelad, eftersom
huvudparten kommer på Brasilien
som har ett överskott motsvarande
drygt tre årsskördar.

Hittills har den naturliga femårscykeln
— alltså den tid som behövs för
att en nyplanterad kaffebuske skall
börja bära frukt —- verkat så att i tider
med goda kaffepriser har nyodlingarna
ökat, och tillskottet i produktionen
har mognat fem år senare med ty
åtföljande prispressande effekt.

I stort kan man säga att det gamla
avtalet varit till fördel för de afrikanska
producenterna på Latinamerikas bekostnad
och att föga har uträttats för att
komma till en långsiktig lösning av
problemet med överskott. Sammanhållningen
bland de producerande länderna
är mycket dålig. Alla tänkbara knep
har använts för att kringgå avtalet för
en tillfällig favör åt det egna landet.
En hög svensk tjänsteman uttryckte detta
så här: »Irots allt har kaffeavtalet
inte fungerat sa dåligt.» En viss stabilitet
i priserna har inträtt och producentländerna,
har sannolikt fått in mer

valuta än om inget avtal funnits. Hu -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri
vudproblemets lösning bar man emel- vettigt grundförslag finns utarbetat,

lertid skjutit på framtiden, och det rå- därest man inom något ar kommer i det

der nu en varm förhoppning att det nya läget att ett avtal skulle behova force -

avtalet bättre skall kunna fylla den
uppgiften.

Därmed är jag inne på den enkla
slutsats som jag skulle vilja dra av de
hittillsvarande erfarenheterna av råvaruavtal
inom livsmedelssektorn.

Varje avtal måste vara så utformat
att det snarast möjligt bringar ur världen
det huvudproblem som låg bakom
dess tillkomst, nämligen överskottsproduktionen.
Avtalet bör verka så att det
praktiskt taget avvecklar sig självt inom
rimlig tid. Om så inte är fallet uppstår
eu tendens till ytterligare produktionsökning
i stället för tvärtom, och nya
svårigheter samt risk för totalt sammanbrott
blir följden.

Tillkomsten av nya råvaruavtal, om
vilket det också talas i utskottets utlåtande,
blir av naturliga ekonomiska skäl
beroende av marknadsläget för ifragavarande
råvara. För några år sedan
rådde en akut kris för kakaoproduktionen.
Då restes krav på ett råvaruavtal.
Nu är läget ett helt annat med för
odlarna tillfredsställande priser. Att i
det läget uppnå enighet mellan producenterna
å ena sidan och den förbi ukande
industrin å den andra torde vara
ganska svårt. Det finns i dag och så
långt vi kan överblicka marknadsläget
— något år framåt — inte något verkligt
behov av ett avtal, och då kommer
det med all sannolikhet inte heller till
stånd. Priserna har under en ganska
lång tid legat så pass högt att prisdämpande
utförsäljningar från buffertlager
skulle ha skett, därest avtalet — såsom
det preliminärt skisserats — hade varit
i kraft och man hade hunnit bygga
upp ett sådant buffertlager. Vi är just
nu inne i den tänkta övre delen av
jämviktszonen, och först med en prissänkning
på 15—20 procent skulle vi
komma ned till ett prisläge där stödköp
kunde vara aktuella. Några skäl
till brådska föreligger alltså i och för
sig inte i dag, men det är bra att ett

ras fram.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner kring ämnet råvaruavtal,
därför att jag i praktiken sett svårigheterna
med sådana avtal när det gäller
att långsiktigt lösa en bristande balans
mellan tillgång och efterfrågan på en
viss vara. När vi från svensk sida stöder
avtal bör vi enligt min mening hela
tiden ha den långsiktiga aspekten väl
i minnet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 116, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
kostnader för FN-styrkan på Cypern,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. viss kreditgaranti åt svensk
varsvindustri

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 117, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag om viss
kreditgaranti åt svensk varvsindustri
jämte motioner.

I propositionen nr 119 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden

för den 5 april 1968, föreslagit riksdagen
att a) bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av
högst 650 000 000 kronor till svensk
varvsindustri på de villkor och enligt
de grunder, som angivits i statsrådsprotokollet
samt b) beträffande de åren
1963 och 1965 av riksdagen beslutade
kreditgarantierna godkänna de ändrade
villkor och grunder, som angivits i
statsrådsprotokollet.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 28

Ang. viss kreditgaranti åt svensk varvsindustri
I detta sammanhang hade utskottet 4. att riksdagen måtte avslå motiobehandlat
nen 11:1220.

dels motionen I: 398, av herr Åkerland,

dels de likalydande motionerna I:
962, av herr Tislad in. fl., och II: 1219,
av herr Carlslmmre m. fl.,

dels ook motionen 11:1220, av herr
Hermansson in. fl.

I motionen 1:398 hade anhållits,
att riksdagen måtte a) till räntegaranti
för varvsindustrin för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av 30 miljoner
kronor samt b) bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 1 500 miljoner kronor till
svensk varvsindustri enligt de grunder,
som angivits i motionen.

I motionerna I: 962 och II: 1219 hade
föreslagits, att, då kreditgarantier enligt
propositionen nr 119 ställdes i utländsk
valuta, såsom ianspråktaget belopp
av den totala garantisumman skulle
räknas lånets motvärde i svenska
kronor efter vid lånetillfället gällande
avräkningskurs.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen 1:398, såvitt
nu vore i fråga, samt motionerna
1:962 och 11:1219 måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 650 000 000 svenska kronor
eller motsvarande belopp i utländsk
valuta till svensk varvsindustri på de
villkor och enligt de grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 april 1968,

2. att riksdagen beträffande de åren
1963 och 1965 beslutade kreditgarantierna
måtte godkänna de ändrade villkor
och grunder, som angivits i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 398, i vad den avsåge räntegaranti
för varvsindustrin,

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I det här ärendet avlämnade
jag i januari en motion med
yrkande för det första att staten skulle
till räntegaranti åt varvsindustrin för
nästa budgetår anvisa 30 miljoner kronor
och för det andra att nuvarande garantiram
för lånegarantin till varven
skulle höjas från 900 miljoner kronor
till 1 500 miljoner kronor, dvs. med
600 miljoner kronor. Utskottet tycks
på Kungl. Maj:ts förslag ha stannat för
ett 50 miljoner kronor högre belopp än
mitt förslag eller 650 miljoner kronor.
Man får då ta för givet att utskottet
menar 650 miljoner kronor utöver de
900 miljoner kronor som redan är medgivna
och i det närmaste utestående.

Utskottets skrivning är emellertid
inte tydlig. Min motion presenteras som
om jag har föreslagit 1 500 miljoner
kronor när jag i själva verket har föreslagit
600 miljoner kronor. Vad har utskottet
förordat? År det 650 miljoner
kronor eller 1 550 miljoner kronor i
sammanlagt högsta belopp? Män skulle
kunna begära att utskottet uttrycker sig
tydligt och korrekt redovisar ståndpunkter
och skillnader.

Detta om det formella. Vad så angår
det reella tycker jag för min del att jag
har räknat ganska rätt när det gäller
mina 600 miljoner kronor. Kanske har
jag till och med hjälpt Kungl. Maj :t att
hitta den lämpliga ökningen av lånegarantisumman.
Jag är emellertid nöjd
med resultatet i vad avser lånegarantierna.

Utskottet har däremot inte velat gå
med på mitt yrkande angående räntegaranti
för närvarande. Utskottet tror
eller hoppas — eller bådadera — att
en överenskommelse skall nås* om avveckling
eller begränsning av subventionsåtgärderna
på fartygsfinansieringens
område. Jag hoppas det för min
del också men vågar knappast tro det.
Sådana internationella företeelser för -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad
svinner vanligen inte i brådrasket. Jag
räknar därför alltjämt med att vi får
ta upp frågan på nytt. För dagen har
jag emellertid inget annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I anslutning till denna
proposition föreligger en motion. Det
är väl meningen att de 650 miljoner
kronor som propositionen föreslår
verkligen skall utgå med beloppet 650
miljoner. Det framgår inte tydligt av
utskottsutlåtandet att så skall bli fallet,
ty det kan väl hända att det, då kreditgarantierna
ställes i utländsk valuta,
sker en omräkning enligt gällande avräkningskurs.
Då kan det således inträffa
att beloppet inte blir 650 miljoner
utan kommer att bli ett mindre belopp.
Jag hoppas att statsmakterna, när
krediterna således ställs i utländsk valuta
och omräknas i svensk valuta totalt
kommer fram till 650 miljoner kronor
och att man således inte genom
omräkning kommer till ett lägre belopp
än 650 miljoner. Det är detta som motionen
går ut på.

Jag ställer inget annat yrkande än
bifall till utskottets hemställan. Jag
hoppas dock att man vid omräkningen
tänker på att beloppet således kommer
att utgå med 650 miljoner såsom tänkt
är och inte med en mindre summa.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Utskottet har i sin
skrivning framhållit följande, som är
ett svar på den ställda frågan: »Utskottet
ansluter sig sålunda till Kungl.
Maj:ts förslag att kreditgarantierna
skall kunna utställas i utländsk valuta.
Detta innebär att garantiramen vid
kursförändringar kan komma att bli
överskriden.»

Utskottet har beaktat motionerna och
har varit i kontakt med finansdepartementet,
som har bekräftat att vi kan
överskrida kreditramarna med hänsyn
till förändringarna i kursvalutan.

i kvarteret Garnisonen i Stockholm
Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag har lagt märke till
utskottets skrivning och ville endast ta
upp saken här, så att man i Kungl.
Maj:ts kansli har klart för sig, vad den
innebär. Jag vill alltså fästa uppmärksamheten
på det, som motionen här föreslår.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Åkerlund frågade
om dessa 650 miljoner kronor skall läggas
till det som finns redan tidigare.
Inom utskottet liar vi den uppfattningen
att det skall vara på detta sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad

i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 118, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående uppförande
av förvaltningsbyggnad i kvarteret
Garnisonen i Stockholm jämte motioner.

I propositionen nr 118 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 22 mars 1968, föreslagit riksdagen
att till Uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen i
Stockholm för budgetåret 1968/69 på
kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 52 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
en förvaltningsbyggnad skulle uppföras
i kvarteret Garnisonen i Stockholm för
att tillgodose behovet av lokaler för den
statliga förvaltningen. Byggnaden var
projekterad som ett generellt kontorshus
med lokaler för cirka 2 800 anställda.
Det vore emellertid möjligt att genom
endast vissa smärre ändringar och
kompletteringar utforma byggnaden på

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

sådant sätt, att riksdagens behov av
provisoriska lokaler från början av år
1971 kunde tillgodoses inom denna. Omkring
två femtedelar av byggnaden beräknades
härvid behöva tagas i anspråk
för riksdagens räkning. Byggnadsarbetena
måste igångsättas redan i början
av budgetåret 1968/69 om lokalerna
skulle bli färdiga i tid.

Med hänsyn till lokalsituationen för
den statliga förvaltningen i Stockholmsområdet
förutsattes, att byggnaden skulle
uppföras och arbetena därmed påbörjas
under nästa budgetår även om
riksdagen skulle besluta om en annan
förläggning av sina provisoriska lokaler.

Kostnaderna för uppförandet av
byggnaden beräknades till 169 miljoner
kronor, vartill komme cirka 2 miljoner
kronor för evakueringskostnader och
3 miljoner kronor för att i förekommande
fall anpassa byggnaden efter
riksdagens behov.

I detia sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
960, av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.,
samt 11:1218, av herr Sundkvist och
herr Persson i Heden, vari anhållits,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 118, dels besluta
att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag angående lokalisering
av statlig verksamhet utanför
Stockholms-regionen.

dels ock de likalydande motionerna
I: 961, av herr Holmberg m. fl., och II:
1217, av herr Bohman m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 118.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:960 och 11:1218, i vad de avsåge
viss utredning,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å mo -

tionerna I: 960 och II: 1218, såvitt nu
vore i fråga, samt 1:961 och 11:1217
till Uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen i Stockholm för
budgetåret 1968/69 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
måtte anvisa ett investeringsanslag av
52 000 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Tliorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Tobé (fp), Björkman (h),
Sjönell (ep) och Sterne (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:960 och II:
1218, såvitt nu vore i fråga, måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört rörande lokalisering av
statlig verksamhet utanför Stockholmsregionen; 2)

av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Ottosson (h), Thorsten Larsson (ep),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Björkman (h), Sjönell (ep)
och Sterne (fp), ivilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:960 och 11:1218, såvitt
nu vore i fråga, samt I: 961 och II: 1217
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 118 behandlas Kungl. Maj :ts framställning
om ett anslag på 52 miljoner
kronor nästa budgetår till uppförande
av kontorsbyggnader i kvarteret Garnisonen
på det sätt som har föreslagits i
propositionen, också med nr 118. Detta
innebär att i kvarteret skulle uppföras

Nr 2G

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i
en förvaltningsbyggnad som kommer att
bli 300 meter lång och 24 meter liög
samt rymma arbetsplatser för 2 800 anställda.
Byggnaden blir därmed uppenbarligen
landets största kontorshus, och
den totala kostnaden beräknas till cirka
170 miljoner kronor.

Två motionspar har väckts i anledning
av propositionen, och oppositionspartierna
är i reservationer ense om
dels att yrka avslag på propositionen
i fråga, dels att ge Kungl. Maj :t till känna
den skrivning som framgår av reservationen,
innebärande att en arbetsgrupp
skall tillsättas för skyndsam och
förnyad översyn av lokaliseringsutredningens
förslag om utlokalisering av
viss statlig verksamhet till orter utanför
stockholmsregionen.

Finansministern bär i propositionen
framhållit angelägenheten av att man
i ökad utsträckning prövar möjligheterna
att lokalisera statlig verksamhet
utanför stockholmsregionen. Vi vill med
reservation 1 understryka det yttrandet,
men vi anser också att riksdagen konkret
bör uttala sig för att man verkligen
tar upp utredningens förslag till prövning
och undersöker vilka praktiska
möjligheter det finns att genomföra utredningens
förslag helt eller delar därav.
Vi önskar att en arbetsgrupp skall
tillsättas för att göra den översynen.

Det har inte hänt någonting sedan
utredningen avlämnades 1963. I ett par,
tre omgångar har finansministern här
i kammaren svarat på interpellationer
och frågor och därvid framhållit angelägenheten
av att någonting sker på detta
område. Emellertid har det inte i något
fall blivit en utflyttning i enlighet
med utredningens förslag. Försvarets
fabriksverk flyttade som bekant tidigare
till Eskilstuna, och erfarenheterna
av den utflyttningen har ju visat sig
vara goda.

De främsta motiven mot en fortsatt
utflyttning av statlig verksamhet har ju
varit dels de ekonomiska och dels de personella
konsekvenserna. Även om en utflyttning
givetvis är eu ingripande åt -

kvarteret Garnisonen i Stockholm
gärd, som vid flyttningstillfället medför
både utgifter och besvär, anser vi att
utflyttningen på längre sikt i alla fall
är lönsam. Vi tror också att personalproblemet
numera kan lösas lättare än
som var möjligt i mitten på 1960-talet,
när personalbristen var mycket stor
även i de områden dit utflyttningar kan
tänkas ske.

Uttalandet att man skall lösa dessa
problem från fall till fall leder enligt
vår mening till ingenting •— man måste
(försöka ta upp frågorna i deras helhet
och bestämma var man skall börja.
Annars föreligger risk att vi står inför
samma situation som vi befinner oss i
i dag, nämligen att ett förslag presenteras
oss där det inte finns något alternativ;
det finns inget annat att göra
än att besluta om denna utbyggnad.

Vi anser att olika alternativ måste
presenteras när det gäller frågor av
detta slag och att förändringarna i tid
planeras. Flertalet är säkerligen eniga
om att det är nödvändigt att finna en
lösning på de problem som hopar sig
vid en alltför stark koncentration. Planeringen
framöver måste ta sikte på en
total planering, vid vilken hänsyn tas
till de verkningar som en förändring
åstadkommer inte bara för det ena området
utan för båda områdena. Vid planeringen
för stockholmsområdet måste
beaktas också landsortens intressen. Jag
tror att det är till gagn för båda parter.

Staten bör gå före med gott exempel.
När det gäller den koncentration som
nu är i fråga borde staten ha kunnat
pröva också en annan lösning. Kritik
har riktats mot det konkreta förslaget
att bygga ett kontorshus i kvarteret Garnisonen
ur flera synpunkter, framför allt
ur miljösynpunkt, trafik- och bostadsplaneringssynpunkt.

I en år 1962 antagen zonplan för
Stockholms innerstad har bestämts att
malmarna, innefattande stenstaden
utanför cityområdet, liksom hittills väsentligen
bör förbehållas för bostadsändamål.
Man är alltså nu i färd med
att gå ifrån den riktlinje som har ut -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

talats i denna zonplan, när man nu övergår
till att kontorisera ifrågavarande
del av Stockholms innerstad.

Stockholms stads myndigheter har
under viss vånda och under motstånd
givit sin anslutning till förändringarna
i stadsplanen. Detta framgår t. ex. av att
byggnadsnämnden vid sin behandling
av förslaget har anfört följande: »I anslutning
till nämndens beslut om godkännande
i princip av stadsplaneförslaget
för del av liv. Garnisonen vill
nämnden framhålla, att den föreslagna
300 m långa och 23—24 m höga fasaden
inger stora betänkligheter liksom
de störningar som den ökade biltrafiken
i området kommer att medföra för
omkringliggande bostäder.»

Yi anser att alternativa lösningar bort
presenteras när det gäller att lösa frågan
om förvaltningslokaler för staten.
Vi vill därför inte tillstyrka den föreliggande
framställningen utan anser att
nya förslag bör presenteras.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till de båda reservationerna
till utskottets utlåtande.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till detta ärende som
gäller uppförandet av en förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen har fogats
två reservationer.

När det gäller reservation 1 vill reservanterna
att en arbetsgrupp inom
Kungl. Maj :ts kansli skall undersöka
möjligheterna att förlägga statliga ämbetsverk
och annan statlig verksamhet
till orter utanför stockholmsregionen,
och jag kan härvidlag instämma i vad
herr Johan Olsson har anfört. I reservation
2 har reservanterna yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om uppförande
av en förvaltningsbyggnad i
kvarteret Garnisonen.

Det råder inga delade meningar om
angelägenheten av att den statliga verksamhetens
lokalfrågor får en tillfredsställande
lösning och reservanterna är

ense med departementschefen om det
önskvärda i att lokalbehovet i större
utsträckning än för närvarande kan
täckas genom lokaler i statens egna fastigheter.
Men reservanterna anser det
inte lämpligt att spränga in en förvaltningsbj''ggnad
med lokaler för 2 800 anställda
och med de dimensioner, som
herr Johan Olsson nyss har talat om,
i ett område som främst borde vara förbehållet
för bostäder.

Herr Olsson har citerat utdrag ur den
zonplan, som antogs redan 1962 av
Stockholms stad. Herr talman! Detta
anfördes innan projekteringen av kvarteret
Garnisonen för statlig förvaltningsbyggnad
var påbörjad. Även om
man anser att en sådan plan inte är
direkt bindande, ger den under alla omständigheter
uttryck för önskemål om
hur bebyggelsen skall utformas.

Det är också sant att byggnadsnämnden
i Stockholm förra året godkände
stadsplanen för berörda område, men
det torde väl närmast bero på att staden
inte kan motsätta sig statens byggnadsplaner.

Herr Johan Olsson har också citerat
byggnadsnämndens betänkligheter, och
jag har ingen anledning att här upprepa
dem.

Det finns även andra skäl som talar
mot den här föreslagna kontorsbyggnaden.
Ur miljösynpunkt måste det anses
olämpligt att i ett utpräglat bostadsområde
placera ett kontorshus av den storleksordning
det här är fråga om. En
kontorsbyggnad av denna omfattning
kommer även att medföra en mycket
stark trafik, inte endast av dem som
skall arbeta där utan också genom det
stora antal besökande som blir en logisk
konsekvens av den anhopning av
statliga myndigheter det är avsikten att
lokalisera hit. Detta innebär att kvarteren
runt byggnaden kommer att belastas
med en trafik för vilken de inte
är dimensionerade, och det medför
alltså en ytterligare påspädning av
Stockholms redan besvärande trafikproblem.

Nr 26

Tisdagen den

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i

I utskottet citerades uttalanden från
tjänstemannaorganisationer, som med
tillfredsställelse hälsar möjligheten att
komma in i bättre lokaliteter. Dessa
tjänstemän har min fulla förståelse eftersom
regeringen här, liksom på många
andra områden, inte har planerat i tid
för det aktuella och växande behovet.
Men om dessa tjänstemän hade fått tillfälle
att uttala sig om alternativa lösningar
av lokalproblemet, är jag inte
lika säker på att Garnisonen-projektet
hade hälsats med samma entusiasm.

Vi anser därför att man snarast möjligt
bör pröva alternativa förslag för att
inom av staten ägda fastigheter — befintliga
eller nyuppförda — tillgodose
lokalbehoven för den statliga verksamhet
som av olika skäl anses böra vara
lokaliserad till stockholmsområdet.

I motionerna I: 961 och II: 1217 har
pekats på möjligheten att pröva andra
vägar än den föreslagna för att tillgodose
statliga myndigheters behov av kontorslokaler.
Vi har hänvisat till televerkets
flyttning till Farsta och Vattenfalls
till Råcksta, två goda exempel på
framsynt förläggning av statliga verk,
vilken medfört att dessa förläggningsplatser
har fått ett gott underlag för sin
utveckling.

Vi har i detta sammanhang ifrågasatt
om man inte närmare borde undersöka
förutsättningarna för en förflyttning av
det planerade kontorshuset till Järvafältet.
Denna tanke borde vara värd
beaktande. Man skulle samtidigt skapa
ett underlag för den bebyggelse som
där planeras.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservation 2 vid statsutskottets
utlåtande nr 118.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Staten är en mycket stor
markägare i Stockholms stad. Staten
äger ungefär 15 procent av all mark
här och är följaktligen inte bara stor
utan också mycket mäktig. I själva verket
är staten en mäktigare markägare,

21 maj 1968

kvarteret Garnisonen i Stockholm

oavsett markägandets storlek, än någon
annan fastighetsägare. Den vanlige, private
fastighetsägaren som vill bygga på
sin mark behöver byggnadstillstånd.
Staten behöver bara anmäla sin avsikt.

Det är också staten som är den högste
vårdaren av stadsplaneväsendet här
i landet genom byggnadsstyrelsen och
länsstyrelserna. Visserligen talar man
om ett kommunalt planmonopol, som
gäller med all styrka gentemot enskilda
byggare, men det är tämligen urholkat
när det är fråga om staten. Kommunerna
får snällt förhandla med statsverket
för att i bästa fall kunna uppnå
att staten något litet rättar sig efter de
planer och önskemål som man har på
kommunernas sida.

Här har redan berörts det famösa
byggnadsnämndsprotokollet från Stockholms
stad, där byggnadsnämnden å
ena sidan beslutar att godkänna en
stadsplan för kvarteret Garnisonen, sådan
som staten nu har velat ha den,
och å andra sidan samfällt och enhälligt
uttalar sina stora betänkligheter mot
det beslut man har fattat. Vad är det
väl annat än en brasklapp som man
har stuckit till sitt beslut för att tala
om att härtill har vi varit nödda och
tvungna.

Jag förstår verkligen dem som har
kommit med brasklappen. Må det tilllåtas
mig som i 20 år bott i den stadsdel
som staten våldtagit med sina kontorsbyggnader,
med FOA, med radiohuset
och med alla de andra byggnader
som man uppfört på Gärdet, att säga
att här är en befolkning som faktiskt
protesterar mot det sätt på vilket staten
utnyttjar sina markområden på Östermalm.

Jag har här framför mig den utredning
som heter »Huvudstaden» och där
man redovisar ett förhållandevis stort
rumsbehov under tidsperioden 1964—
1973. Man talar om att det för statens
verksamhet behövs ungefär 6 000 rumsenheter
under denna tid, och så säger
man att det finns utrymme för detta
på Östermalm.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Javisst! Vi kan bebygga Ladugårdsgärde,
och jag förmodar att då får vi
högermän socialdemokraterna med oss
när det gäller att göra Hakberget till
ett litet minnesreservat för de demonstrationer
som hållits där. 100 kvadratmeter
eller något i den stilen kan vi
väl få.

Herr talman! Det har sagts mycket
om den miljöförstöring som riktar sig
mot Östermalm. Man bär präglat uttrycket
»kriget mot Östermalm», och
då inkluderar man i detta uttryck en
del kommunala händelser på trafikområdet.
Men det allvarligaste ingrepp
som man för närvarande utsätter denna
stadsdel för är planeringen av denna
kontorsbyggnad som tillför stadsdelen
så många nya arbetstagare som skall
åka till och från.

Vi som bor där — herr Hernelius och
jag som har våra vägar precis på de
trafikleder som folk måste använda sig
av — kan tala om att det finns tider
på dygnet när det tar oss en timme
eller mer att komma från Djurgårdsbron
och hit till riksdagshuset. Lägg
därtill att det skall komma ytterligare
2 800 arbetstagare, att det kommer att
bli ett trafikbehov på i runt tal 1 000
bilar till som skall fram och tillbaka
på dessa sträckor, så kan kammarens
ledamöter själva sätta sig in i hur det
kommer att bli på detta trafiknät som
inte är dimensionerat för kontorsverksamhet
av denna omfattning.

Visst är det självklart att skall vår
huvudstad fungera som huvudstad måste
man tillhandahålla kontorsutrymmen,
men om man nu har ett område om
vilket stadens ansvariga myndigheter
sagt att det i första hand skall vara avsett
för bostäder och att man för kontorsändamål
och serviceanläggningar
endast skall utnyttja sådant som inte
är lämpligt för bostäder, då förefaller
det mig direkt olämpligt och nästan
oansvarigt att här fatta ett beslut om
byggande av kontorsbyggnader på detta
område.

Herr talman! Jag instämmer i det redan
gjorde yrkandet om bifall till reservationen.

Häri instämde fru Diesel! (h).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Bakgrunden till den aktuella
situationen med det förslag till
kontorsbyggnad på Östermalm som nu
föreligger är att staten har ett mycket
stort behov av kontorslokaler i Stockholm.
För närvarande disponerar statsverket
13 500 kontorsrum inom stockholmsområdet.
Därav finns endast
7 400 i av staten ägda fastigheter medan
återstoden, drygt 6 000 rum, utgöres av
förhyrda lokaler. Under den senaste
tioårsperioden har den del av lokalbehovet
som täckts genom förhyrning
ökat från 23 procent år 1957 till drygt
45 procent för närvarande. Till detta
skall man sedan lägga det behov — som
senast herr Lidgard talade om — som
staten har de närmaste åren framöver,
och det är avsevärt.

Mot denna bakgrund är det närmast,
höll jag på att säga, uppseendeväckande
att oppositionen på detta stadium i
ärendets behandling kommer med avslagsyrkande.
Jag kan för min del ha
förståelse för både lokaliseringssynpunkterna
och frågan om miljön, men
vad man vill framhålla här bör framföras
vid en tidpunkt då det finns utrymme
för en sådan debatt och inte då
frågan kommit i det läget att varje ändring
dels måste åsamka staten avsevärda
ekonomiska förluster, dels — och
det är kanske det inte minst väsentliga
i sammanhanget — kan fördröja detta
ur många synpunkter synnerligen angelägna
bygges tillkomst.

Man kan naturligtvis som jag sade
diskutera vad som är riktigt och inte
riktigt när det gäller lokalisering till
huvudstaden. Departementschefen har
ju för sin del understrukit att det är
angeläget att möjligheterna att utanför
stockholmsområdet lokalisera statlig

Nr 26

Tisdagen den

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i
verksamhet i ökad utsträckning prövas,
och det har utskottet i allt väsentligt
biträtt.

För att något nyansera min rent personliga
inställning i denna fråga vill
jag säga att jag, även om jag har varit
med om att skriva under utskottets
ställningstagande, är synnerligen tveksam
till en utflyttning av den statliga
administrationen från huvudstaden.
Bakgrunden och motivet är att jag anser
att huvudstaden skall vara det administrativa
centrum där allt strålar samman.
Jag tror också att det ur servicesynpunkt
är betydelsefullt att det är på
detta sätt, ty den statliga administrationen
arbetar ju inte i ett lufttomt rum.
Den har kontakter ut över hela riket,
och varje dag kommer många människor
till dessa ämbetsverk i Stockholm därför
att de bär ärenden att uträtta. .lag tror
att det är väsentligt inte -minst för kommunalmännen
ute i landet att man har
administrationen samlad på ett ställe.
Dessutom skall man inte bortse från att
om man har en organisation samlad
något så när på ett ställe, måste det ur
rent förvaltningsorganisatorisk och förvaltningsekonomisk
synpunkt utan tvekan
vara det riktiga. Detta om den statliga
administrationen.

När det gäller exempelvis att lokalisera
industrin till stockholmsområdet
är jag mera tveksam. Man kan nog med
fördel lokalisera ut den i landet utan
att det orsakar några större olägenheter.
Att Arenco har flyttat sin verksamhet
i Vällingby, som har omkring 250
anställda, till Kalmar är ett synnerligen
föredömligt exempel som borde
följas av flera.

Men det är.på något sätt så att man
samlas i Stockholm. Inte bara den statliga
förvaltningen utan nästan hela det
svenska organisationslivet har ju sina
centraler förlagda hit.

Centerpartiet — som ju är särskilt
aggressivt i lokaliseringsfrågor — skulle
kanske kunna ge ett värdefullt och föredömligt
exempel på lokalisering bort
från Stockholm. Det skulle kunna ske

21 maj 1968

kvarteret Garnisonen i Stockholm
genom att medverka till att exempelvis
jordbrukets organisationer flyttade ut
i landet. Dessa organisationer har ju
som vi vet i stället etablerat sig mitt
inne i Stockholms centrum. Den bakgrunden
kan inte ge någon verklig
tyngd åt centerpartiets argumentation i
denna fråga.

Lokalisering till förorterna har ju
staten — som herr Ottosson nyss erinrat
om — praktiserat, bl. a. genom att
placera Vattenfalls kontorsbyggnad i
Råcksta. Det är väl inte omöjligt att eu
sådan byggnation — med tanke på statens
stora behov av kontorslokaler de
närmaste åren — kan komma att upprepas.
Men det finns inte något sakligt
underlag för att begära att den nu aktuella
byggnationen skall omlokaliseras.
Den har, om man tar hänsyn till den
stadsplanediskussion som förts, varit
under förberedelse i minst ett årtionde.
Det förvånar mig att så sansade och
kloka karlar som herrar Nyman och
Ottosson har gått med på de yrkanden
som här har ställts.

Man får räkna med att ett bifall till
reservationsförslaget skulle innebära att
frågan förskjuts in i en oviss framtid.
Detta skulle vara helt oförsvarligt med
tanke på statens lokalsituation. Den innebär
ju — som jag nyss erinrade om
— att man hyr nästan hälften av nuvarande
lokaler. Dessa är dessutom
placerade runt hela staden och inryms i
många fall i säkerligen mycket dåliga
kontorslokaler, vilket innebär att förvaltningen
blir onödigt tung och dyr
samt arbetet och arbetsmiljön för de
anställda otrivsamma. Att de anställda
med stora förväntningar emotser den
aktuella byggnationen visar en artikel i
Statstjänstemannen, ett organ för Statstjänstemannaförbundet,
som är det näst
största förbundet inom TCO. Där skriver
man att statstjänstemännen kommer
att hurra den dag som den här byggnationen
kommer i gång.

I miljöfrågan vill jag börja med att
citera vad planeringsdirektör Åke
Smith i byggnadsstyrelsen har skrivit i

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

en artikel i en av Stockholms morgontidningar
den 16 maj. Artikeln är ett
svar på en tidigare artikel i denna fråga
av direktör Sten Källenius i Byggnadsentreprenörföreningen.
Jag skall
göra ett par axplock ur direktör Smiths
artikel:

»Artikeln återger i sammandrag direktör
Källenius inledningsanförande
vid en diskussion om projektet anordnad
av Stockholms byggnadsförening
den 27 mars. I andra anföranden lämnades
en saklig redogörelse för byggnadsföretaget
och dess bakgrund, och
det ligger i sakens natur att ett referat
av diskussionen hade gett en helt annan
och mera nyanserad bild av situationen
än som kan utläsas av artikeln.
Bl. a. fälldes enbart positiva omdömen,
även av direktör Källenius, om den projekterade
byggnaden som sådan och
visades hur fint ett så stort byggnadsverk
kunnat anpassas till Östermalmsmiljön
efter en stadsplan som med sina
förutsättningar väl harmonierar med
planerna för stadsdelen i övrigt.»

Jag skall göra ytterligare ett par citat
i slutet av artikeln. Följande avsnitt
kan kanske ge kammarens ledamöter
anledning till en viss begrundan.
»Staten har hittills byggt i mycket blygsam
utsträckning för att tillgodose sitt
behov av förvaltningslokaler i Stockholm.
Däremot har staten varit och är
en stor kund på hyresmarknaden. Flera
kontorskomplex har säkert tillkommit
genom spekulation på detta kända
förhållande. Kvarteret Garnisonen
byggs som ett bland flera projekt i
syfte att ge en rationell och ekonomisk
lokalförsörjning.»

Artikeln slutar med följande: »Hänsynslöst
statligt attentat? Nej. Stockholms
stad är helt visst ensam herre i
kommunen Stockholm. De förhandlingar
som förs mellan staden och staten
är reella förhandlingar utan citationstecken.
Det behöver inte någon hysa
tvivel om. Avtalen med tillhörande motiveringar
är offentliga. De lär vara
vittnesbörd nog.»

Som framgår av denna artikel har
Stockholms stad godkänt stadsplanen,
och sakkunskapen har, bl. a. på det nyss
omtalade mötet, erkänt att byggnaden
går väl in i stadsbilden och att den fint
kunnat anpassas till östermalms-miljön.
Har de ansvariga instanserna godkänt
projektet, kan väl inte staten som
byggherre ha anledning att backa ur,
när man har så tungt vägande skäl för
en byggnation som den prekära lokalsituationen
för statsförvaltningen i
Stockholm utgör.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr OTTOSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
anklagar oss reservanter för att
komma för sent. Jag skulle bara vilja
fråga vännen Bertil Petersson: När hade
vi i riksdagen tidigare tillfälle att ta
del av denna fråga? Vi hade det visserligen
för några månader sedan i
samband med diskussionen om riksdagshusplaneringen,
men då var väl
redan kvarteret Garnisonen färdigprojekterat.
Detta har väl varit en affär
mellan Kungl. Maj :t och byggnadsstyrelsen,
och riksdagen har inte haft tillfälle
att säga sin mening.

Herr Bertil Petersson och jag är ju
överens om behovet av kontorslokaler.
Detta behov har framhållits i vår motion,
där vi förklarat oss vara beredda
att öka det statliga innehavet av egna
kontorslokaler. Att procentandelen för
hyrda lokaler har ökat från 23 till 45
procent under en viss tid kan man i
alla fall inte beskylla reservanterna och
oppositionen för. Det måste, som jag
tidigare sagt, bero på dålig planering
av regeringen, som inte har sett till att
det har funnits lokaliteter till de ämbetsverk
som inrättas med jämna mellanrum.

Herr Bertil Petersson citerade ur den
artikel i Statstjänstemannen som jag
hade citerat ur dessförinnan. Om man

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad
nu tänker hurra över Garnisonen, kanske
det blir trefaldigt, men om man
finge en ännu bättre lösning skulle det
finnas anledning att hurra fyrfaldigt,
och det skulle vi väl i och för sig inte
ha någonting emot. Man har nämligen
inte haft något alternativ och det är
det alternativet vi vill erbjuda.

Herr Bertil Petersson säger vidare att
om vi nu skulle kasta omkull detta förslag,
skulle vi hamna i en oviss framtidssituation
och att detta vore oförsvarligt.
Jag tror inte att framtiden är
så oviss. Man kan på relativt kort tid
få fram ett alternativ och kanske på så
sätt nå en vettig lösning. Man kan heller
inte uttala sig om kostnadsfrågan och
huruvida ett avbrytande av Garnisonenprojektet
i och för sig skulle medföra
en fördyring för staten. För den investeringskostnad
det här är fråga om,
170 miljoner kronor, är det mycket möjligt
att vi kan bygga kontor med plats
för mer än 2 800 personer. Det kanske
t. o. m. kan göras billigare, vilket beror
på var förläggningen kommer att ske.
Därför tror jag det är mycket svårt
både för herr Petersson och för mig
att i dag tala om vilket projekt som
blir dyrast.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
var för sin del intresserad av tanken
på en utflyttning av viss statlig verksamhet,
t. ex. industriell sådan, men
inte gärna av någon del av den statliga
administrationen. Om herr Petersson
alltså med kraft kunde medverka till att
regeringen toge initiativ till utflyttning
av statlig industriell verksamhet, skulle
vi därmed få både lokaler och utrymme
i övrigt för den statliga administrationen
och skulle inte behöva bygga
Sveriges största kontorshus mitt uppe
i ett, som Stockholms stad har sagt,
lämpligt bostadsområde.

Vi är på det klara med att statsförvaltningen
kan ha problem på grund

i kvarteret Garnisonen i Stockholm
av brist på lokaler, inte minst därför att
lokalerna är spridda över stora delar
av Stockholm. Vi tror att statsförvaltningens
administration skulle kunna
ordnas bättre om vissa avsnitt av densamma
som hör ihop vore förlagd till
orter utanför stockholmsområdet. En
sådan lösning vore bättre än den nuvarande
spridningen över Stockholms
stad. Jag tror att kontakten då många
gånger skulle bli bättre än den kontakt
som nu kan upprätthållas inom den i
trafikhänseende tröga storstaden.

Det är ingen ny företeelse att statsförvaltningen
har lokalproblem. Man borde
i tid ha insett vart utvecklingen skulle
gå och planerat därefter. Vi anser
att planeringen skötts dåligt och vi
tycker att vi i dag blir ställda inför
fullbordat faktum, när vi måste besluta
om detta stora kontorshus i ett bostadsområde.
Vi skulle haft alternativa möjligheter
att se på.

Sedan kommer det gamla vanliga argumentet
in i resonemanget, nämligen
att centern själv inte har medverkat till
att jordbruket flyttat ut sina centrala
förvaltningar från Stockholm utan
tvärtom medverkat till att de blivit förlagda
dit. Till det vill jag anföra att
centerpartiet inte har medverkat till
denna koncentration av viss del av
jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
i Stockholm. Jag anser för min del
tvärtom att den i vissa stycken varit
felaktig. Det är emellertid en mycket
liten del av jordbrukets administration
som har koncentrerats hit. Om staten
går före med gott exempel vad det gäller
utflyttning tror jag att både jordbrukets
organisationer och många industriella
företag skulle ta under omprövning
frågan om att flytta ut en
del av sin administration till områden
utanför Stockholm och därmed bidra
till en bättre miljö inom stockholmsområdet
och ett bättre underlag för de orter
som finge del av den utflyttade
verksamheten.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bertil Petersson
var förvånad över att sansade karlar
i utskottet kunde gå med på att skjuta
på denna fråga, att vi inte var villiga att
på en gång nu ge klarsignal till byggprojektet
Garnisonen. Det är inte säkert,
herr Petersson, att vårt ställningstagande
innebär att vi kommer att skjuta
frågan till en avlägsen och oviss
framtid.

Jag menar att detta projekt, som är
uppbyggt på modulsystem, ganska
snabbt skulle kunna genomföras på
andra områden. Jag tror att man ganska
snabbt skulle kunna uppföra denna
fastighet på Järvafältet. Jag tror också
att detta modulsystem innebär vissa
möjligheter att, om det blir absolut nödvändigt,
uppföra vissa delar av huset
i kvarteret Garnisonen, som här är i
fråga. Men vi vill ha ett alternativ. Vi
vill inte utan vidare godkänna det här
projektet. Vi anser att vi har alltför
stort ansvar, när det gäller miljöfrågorna,
och att staten skall vara ett föredöme
i sådana sammanhang.

Vi har diskuterat dessa frågor många
gånger här i riksdagen, och vi har varit
eniga om att vi skall ta hänsyn till miljön.
Vi tycker inte att man har gjort
det tillräckligt föredömligt i detta fall.
Det är därför vi har skrivit vår reservation
med yrkande om avslag. Vi vill
som sagt gärna se ytterligare alternativ.
Vi är dock lika angelägna som utskottets
majoritet om att dessa frågor skall
lösas så snabbt som möjligt och på ett
för tjänstemännen så gynnsamt sätt som
möjligt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig först mera utförligt
läsa upp ett par avsnitt ur »Statstjänstemannen»,
där det heter: »Oavsett
vad riksdagen beslutar i maj om sitt
eget provisorium har finansministern
nu beslutat att begära pengar för påbörjande
av det som vi statstjänstemän

tycker är det viktigaste, nämligen ett
stort förvaltningshus, dit så många
myndigheter kan få flytta in att det kan
bli någon förbättring av de minst sagt
olidliga förhållanden, som många myndigheter
och deras personal — de flesta
våra medlemmar —- sedan årtionden
måst finna sig i.»

Artikeln slutar: »Statstjänstemännen
i Stockholm kommer att hurra, när
man börjar med arbetena för det stora
ämbetshuset med sina 2 800 rum och
1 200 parkeringsplatser i källarplanet.»

Låt mig därefter bemöta meddebattörerna.
Herr Ottosson talade här om planeringen
och att man har kommit in i
bilden för sent. Jag vill med anledning
härav erinra samtliga talare om att staten
i detta sammanhang är byggherren
— alltså den som söker att få bygga.
När det gäller kritiken av stadsplanen
reagerar jag faktiskt som kommunalman
därför att genom planmonopolet
är det i första hand en kommunens angelägenhet.

Såsom vi hörde av den nyss citerade
artikeln från planeringsdirektören
Smith hade Stockholms stads planeringsmyndigheter
varit med i reella
förhandlingar om denna plan, och man
hade löst den — visserligen med en
kompromisslösning men en lösning som
båda parter enligt artikeln hade godtagit.
Såsom också framgick av referatet
från det möte som återgavs i artikeln
hade man funnit att miljön och även
det hus som planeras var fullt godtagbara.

I det läget har staten och riksdagen
egentligen inte någon anledning att kritisera
planfrågorna. Det är väl dessutom
att underkänna de kommunala myndigheternas,
kommunalmännens och de berörda
tjänstemännens kompetens i
Stockholm. Det tycker jag är oriktigt.

Sedan kan man fråga sig vad som
kommer att hända om reservanternas
förslag om avslag går igenom. Tror någon
att det innebär att stadsplanen
kommer att ändras? Det betvivlar jag
starkt. Det blir väl tvärtom så att er -

Nr 26

Tisdagen den

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i
bjudandet då går till något privat konsortium
som kommer att bygga detta
kontorshus på samma plats. I realiteten
kommer det väl inte att hända någonting
annat än att staten uppskjuter en
angelägen kontorsbyggnad på en oviss
framtid. .lag håller nämligen fast vid
påståendet att man säkerligen skjuter
detta ganska långt fram i tiden. Jag
gör det därför att jag vet av erfarenhet
hur lång tid som åtgår för stadsplaner
och frågor som sammanhänger med
dem. Det är ju saker och ting som man
inte löser på en eftermiddag, och den
nu aktuella planen för kvarteret Garnisonen
har diskuterats i många år innan
man kom fram till denna lösning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! När den Smithska artikeln
nu för andra gången åberopas som
ett bevis på att reella förhandlingar
förekommit mellan staten och Stockholms
stad, vill jag nämna att jag under
många år tillhört byggnadsnämnden
i Stockholm -— visserligen inte medan
detta ärende handlades, men jag
har dock upplevt andra sådana förhandlingar.

Jag vill be herr Bertil Petersson att
gå upp på Skansenberget och blicka ut
över FOA och Radiohuset och på det
sättet komma underfund med hur pass
stor framgång Stockholms stad har haft
i sina strävanden att bevara miljön ute
på Ladugårdsgärde.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Detta spörsmål är av
sådan art att en gammal lokaliseringshäst
på något sätt måste delta i debatten,
i all synnerhet som problemet har
sina speciella aspekter.

Jag behöver inte särskilt erinra om
den s. k. Eckerbergska utredningen,
nämligen utredningen om utflyttning
av statlig verksamhet från Stockholm;

21 maj 1968

kvarteret Garnisonen i Stockholm
den har nämnts tidigare här. Denna utredning
uttalade sig i ganska bestämda
ordalag för ett program som gick ut
på att man i mycket väsentlig grad skulle
decentralisera den statliga förvaltningen
från huvudstaden. Det har skett
i några fall, som dock varit av mindre
räckvidd. Den största utflyttningen är
väl den som tidigare nämnts, nämligen
av statens fabriksverk till Eskilstuna.
Denna flyttning har av allt att döma
varit från alla utgångspunkter sett
framgångsrik. Därmed är dock inte
sagt att alla utflyttningar skulle slå lika
väl ut, men ingenting talar för att man
bör släppa den gamla tanken att en utflyttning
från Stockholm av statliga
förvaltningsorgan skulle vara av väsentligt
värde.

Utskottets ärade talesman hävdade
här att det inte är så angeläget att flytta
ut administrationen; det vore, ansåg
han, viktigare att få till stånd en utflyttning
av industriell företagsamhet.
Den tanken är naturligtvis i och för sig
riktig och har tydligen också följts, ty
den folkökning som skett i huvudstaden
på grund av ökad industriell sysselsättning
har varit mycket obetydlig under
det senaste årtiondet. I dag har vi nått
den situationen att företagare helt spontant,
av egen fri vilja och utan några
impulser utifrån flyttar sina företag
från Stockholm av framför allt två skäl:
lokalsvårigheter och brist på arbetskraft.
Lokalsvårigheterna har tagit sig
sådana uttryck att det varit omöjligt att
genom om- eller tillbyggnader skaffa
bättre utrymme. Man har därför fått
söka sig utanför stadens hank och stör
för att skaffa sig plats.

Vattenfalls utflyttning till Råcksta,
som nämnts i sammanhanget, kan knappast
betraktas som ett exempel på statlig
utflyttning från Stockholm. Det gäller
att komma ut från hela Storstockholm.
Annars kvarstår problemen. I utredningen
räknades bl. a. även södertäljeområdet
till Storstockholm. Det betyder
att man för lokalisering utanför
Stockholm måste rikta sina blickar be -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret
tydligt längre ut än vad som skett när

Garnisonen i Stockholm

det gäller Vattenfall.

Utredningen var av samma uppfattning
som utskottet vad gäller kvarteret
Garnisonen, nämligen att statens behov
av förvaltningslokaler är utomordentligt
stort. Det är inte bara stort utan
dessutom i mycket hög grad akut. Vid
skisserandet av anläggningen i kvarteret
Garnisonen har myndigheterna naturligtvis
strävat efter att finna en radikal
lösning av statsförvaltningens lokalproblem.
Intressant i sammanhanget är
propån att riksdagens ledamöter skulle
inkvarteras i denna byggnad i avvaktan
på att ett nytt riksdagshus eller en
ombyggnad av det nuvarande skulle
komma till stånd.

Olika förslag har varit på tapeten,
men man har så småningom kommit
fram till att de alla var otillräckliga
och att någonting alldeles extra måste
till i sammanhanget. Då anvisade
kungl. byggnadsstyrelsen att erforderligt
utrymme skulle upplåtas inom
kvarteret Garnisonens nybyggnad. En
del av förvaltningskontorets styrelseledamöter
har anslutit sig till detta förslag.
Andra har biträtt stadens alternativ,
vilket dök upp i sista momangen.
Staden gick alltså på sitt förslag att
riksdagen skulle inkvarteras tillfälligtvis
vid Sergels torg. Riksdagens inkvartering
i Garnisonen skulle då naturligtvis
så till vida tjäna statens intressen
att man då skulle kunna påskynda
den första etappen av projekteringen av
Garnisonen.

När det gäller att fatta ståndpunkt
till de reservationer som i dag föreligger
beträffande statsutskottets utlåtande
nr 118 angående uppförande av
förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen
vill jag göra den personliga kommentaren,
att jag inte ifrågasätter angelägenheten
av att riksdagen ger uttryck
åt sin mening — jag hoppas att riksdagen
trots utskottets avvisande hållning
har den meningen — att vi skall stimulera
en fortsatt utflyttning av statlig
förvaltning från Stockholm. Själv kom 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

mer jag att följa den reservation som
avser denna fråga.

När det sedan gäller att ta ställning
till byggnationen i kvarteret Garnisonen,
som den andra reservationen behandlar,
är problemet för dem som har
stött riksdagens överflyttning dit inte
så alldeles enkelt. Jag vill dock lägga
min röst för byggnation i kvarteret Garnisonen.

Emellertid måste jag peka på en synpunkt
i detta sammanhang, nämligen
att riksdagens inkvartering i Garnisonen
inte ger anledning till att hela kvarteret
byggs ut i den omfattning som
här förutsättes. Det är uppenbart att
riksdagen skulle ta i anspråk endast eu
mindre del av byggnationen. Sålunda
skulle man ändå kunna banta förslaget
sådant det nu föreligger.

Här förs eu dispyt om i vilken grad
staten kan lägga sig i kommunens planeringsarbete.
Vi har, som har påpekats
här, ett kommunalt planmonopol,
som ju har spelat en väsentlig roll även
i diskussionen om riksdagens provisoriska
förläggning till Garnisonen eller
till Sergels torg. I den diskussionen har
det i varje fall för mig varit angeläget
att hålla styvt på det kommunala planmonopolet
och att staten inte i kraft av
sin egen styrka skall sätta sig på kommunerna.
Jag håller bestämt på att huvudansvaret
för planering, planläggning
och projektering i samband med
tillkomsten av den stora förvaltningsbyggnaden
på Gärdet åvilar den berörda
kommunen, det vill säga Stockholms
stad.

Jag vill gärna dra en parallell i detta
sammanhang som härrör från mina
egna bygder och min hemstad Borås.
För bygden runt om Borås stad har vi
sedan ett tiotal år tillbaka en regionplan.
Inom ramen för den regionplanen
har man bl. a. avsatt utrymme för
en ny flygplats. Under hand har det
visat sig att detta utrymme var i vissa
avseenden otillräckligt och ur andra
synpunkter mindre passande. Då framlade
Borås stad, som naturligtvis har

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad
ett förstahandsintresse av flygplatsens
tillkomst, ett nytt förslag att hos regionplaneförbundet
få utrymme inom planen
för det nya förslaget. Dess genomförande
skulle emellertid medföra betydande
men på det sättet att ett par
stora bostadsområden måste slopas,
dels för banornas anläggande och dels
med hänsyn till bullermattornas utsträckning.
Det är givet att den som
skulle ta ståndpunkt beträffande regionplanen
ställde sig frågan: Fanns det
inte anledning att härvidlig försöka
stoppa kommunens initiativ, som dock
kunde få så pass väsentliga följder för
samhället i dess helhet? För min egen
del anser jag alldeles bestämt, att det
inte var regionplaneringens sak att därvidlag
träda emellan — alla följder av
det nya fältets anläggning skulle komma
att drabba staden som sådan. Staden
hade själv ansökt om att få den nya
platsen. Det måste vara ett regionalt
intresse att flygplatsen kom till stånd,
och var staden beredd att bära följderna
av flygplatsens anläggning var det
också en stadssamhällets, en kommunens
sak att ordna det.

I mångt och mycket kan väl det betraktelsesättet
tillämpas också här.
Även för Stockholms stad måste det
naturligtvis vara av intresse att frågan
kan lösas. Men jag sätter, herr talman,
ett mycket stort frågetecken för om det
är nödvändigt att ta till den stora projektering
som det nu är fråga om —
det finns alltjämt problem som inte tagits
upp i sammanhanget och som
kanske kunde lösas på annat sätt än
som nu avses. Frågan är naturligtvis
högaktuell eftersom projekteringen
måste sättas i gång om bygget skall vara
färdigt i tid inte minst för riksdagens
vidkommande, därest det nu blir så
att Garnisonen måste vara ett alternativ
för riksdagens placering. Det gör att jag
för min del måste fullfölja den linje
som jag en gång har beträtt, nämligen
att plats för riksdagen måste kunna beredas
i den nybyggnad som staten planerar
i Garnisonen.

i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Jag ber sålunda, herr talman, att få
ge min anslutning till den reservation
som talar om att arbetet för en utlokalisering
bör fortsätta. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I debatten har flera
gånger sagts att man borde haft ett alternativ
till bebyggelsen i Garnisonen.
Av debatten har också framgått att man
tycks hysa tveksamhet huruvida något
alternativ verkligen förelåg eller inte.

Utskottsmajoriteten är osäker på vad
som över huvud taget kommer att hända
om riksdagen nu beslutar gå emot
bebyggelsen i Garnisonen. Jag tror att
farhågorna är överdrivna för att man
inte skulle kunna lösa statens lokalfrågor
även vid ett avslag på propositionen.
I själva verket har det under behandlingen
av förslaget om Garnisonen
funnits ett mycket klart och bättre alternativ
alldeles utanför Stockholm,
närmare bestämt i Solna-trakten, ett alternativ
som på några tusen kvadratmeter
när omfattar samma yta kontor
som staten nu vill ha i Garnisonen, ett
alternativ där parkeringsplatsfrågan redan
är löst, ett alternativ som inte medför
några sådana trafik- och kommunikationssvårigheter
som Garnisonen leder
till och slutligen ett alternativ som
är tillfredsställande ur miljösynpunkt.

Vad som emellertid ter sig särskilt
anmärkningsvärt är att en läsare av
såväl propositionen som bankoutskottets
utlåtande får det intrycket att här
fanns över huvud taget inte något annat
än Garnisonen att erbjuda. Som jag
ser det är det en allvarlig försummelse
att bankoutskottet — eftersom propositionen
inte innehöll någonting därom
— inte genom föredragningar gjort sig
närmare underkunnigt om de alternativa
möjligheter som redan i dag finns.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Lidgards sista anförande.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. uppförande av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm

Herr Lidgard åberopade sin egen tid
i Stockholms stads byggnadsnämnd när
han ville påvisa att staten var en hård
förhandlare.

Jag är inte lika säker som herr Lidgard
när det gäller den saken. Om jag
känner landets kommunalmän rätt —
jag tror inte de är annorlunda i Stockholm
än i andra delar av landet — släpper
de inte utan tvingande skäl ett projekt
av denna storleksordning. Det har
i denna fråga varit mycket ingående
och komplicerade förhandlingar som
det alltid är när det gäller stadsplanefrågor
och det har varit reella förhandlingar.
Det har därvid inte bara varit
ett statens intresse utan förvisso, därom
är jag övertygad, ett i lika hög grad
stort intresse från Stockholms stads sida
att finna en lösning på denna fråga.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag måste komma tillbaka
till protokollet från Stockholms
stads byggnadsnämnd. Jag skall inte
åberopa min egen tid i byggnadsnämnden,
även om jag skulle kunna säga att
den som har skorna vet var de klämmer.
Såvitt jag vet har man i Borås inte
haft problemet att byta mark med staten
för att genomföra en tunnelbaneutbyggnad.

I byggnadsnämndsprotokollet godkänner
man å ena sida ett stadsplaneförslag,
och å andra sidan uttalar man
samfällt sin stora tveksamhet beträffande
detta förslag. Det behövs inte något
bättre bevis för att klara ut att här
har byggnadsnämnden varit utsatt för
någonting som mycket liknar utpressning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 1 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 118 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vi omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 62.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den av

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ansr. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping in. m.

herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 118 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej —61.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. teknisk och medicinsk utbildning
och forskning i Linköping m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående teknisk och
medicinsk utbildning och forskning i
Linköping in. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
83, under åberopande av utdrag av

statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 29 mars 1968, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för teknisk och medicinsk högre utbildning
och forskning i Linköping samt
för organisationen av denna verksamhet,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
professurer enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal den 13
mars 1967 mellan staten och Östergötlands
läns landsting om läkarutbildning
vid regionsjukhuset i Linköping, dels
godkänna de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för organisationen
av den högre utbildningen och forskningen
i Lund.

Förslagen i propositionen, som i vad
gällde Linköping byggde på betänkanden
avgivna av en särskild organisationskommitté,
inneburo, att i Linköping
skulle den 1 juli 1969 upprättas
dels en enhet för teknisk utbildning och
forskning med en intagningskapacitet
vid full utbyggnad av 610 platser per år
fördelade på fyra utbildningslinjer, dels
en enhet för medicinsk utbildning och
forskning med 84 intagningsplatser per
år vid propedeutisk och klinisk utbildning
för studerande som genomgått utbildning
i teoretiska ämnen vid medicinska
fakulteten i Uppsala. En första
grupp studerande hade höstterminen
1967 börjat sin utbildning i Uppsala.

Verksamheten vid den tekniska enheten
avsåges bliva inriktad mot stora
tekniska och ekonomiska system. Antalet
arbetsenheter skulle begränsas starkt
jämfört med vad som gällde vid övriga
läroanstalter. Verksamheten hade sålunda
föreslagits bliva koncentrerad till
sex storinstitutioner. En av dessa skulle
inriktas mot medicinsk-teknisk utbildning
och forskning.

Vidare föresloges i propositionen att
under en fyraårsperiod sammanlagt 46
professurer skulle inrättas i Linköping.
Av dessa avsåges 21 för den medicinska
enheten och 25 för den tekniska enheten.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:945,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 1202,
av herr Gustafs son i Kårby in. fl., vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
professur i klinisk bakteriologi samt laboratur
i medicin skulle inrättas vid
den medicinska enheten i Linköping i
enlighet med förslag från organisationskommittén
för anordnande av högre utbildning
i Linköping samt att huvudlärartjänster
vid den medicinska enheten
i Linköping skulle inrättas minst ett
halvt år innan undervisningen i respektive
ämne började,

dels de likalydande motionerna 1:946,
av herr Nyman in. fl., samt II: 1205, av
herrar Tobé och Nyberg, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Mai:t måtte

anhålla om utredning och förslag till
1969 års riksdag om undervisning i ämnet
miljövårdsteknik vid den tekniska
enheten vid högskolan i Linköping,
giva till känna vad i motionerna anförts
angående utformningen av ekonomiingenjörsutbildningen,

hemställa, att professuren i nationalekonomi
måtte inrättas om möjligt från
och med vårterminen 1970,

anhålla, att professurerna och laboraturen
vid centrum för medicinsk teknik
måtte inrättas i den utsträckning och
vid de tidpunkter som organisationskommittén
för Linköpings högskola föreslagit,

anhålla om dels utredning och förslag
beträffande organisationen av samarbetet
mellan teknisk och medicinsk
personal vid sjukhusen och dels utredning
av behovet av tekniska tjänster vid
sjukhusen,

hemställa om en reformering av den
föreslagna högskoleorganisationen enligt
i motionerna anförda riktlinjer i
syfte att åstadkomma en vidgad interndemokrati
samt

giva till känna de synpunkter, som i
motionerna anförts angående den pedagogiska
uppläggningen av undervisning -

en och behovet av lärare vid den tekniska
enheten,

dels de likalydande motionerna I: 947,
av herr Wallmark och fröken Stenberg,
samt II: 1204, av herr Nordstrandh
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t vid utarbetande
av statsverkspropositionen
för budgetåret 1969/70 måtte beakta vad
i motionerna anförts om behovet av
ökat antal högre tjänster vid tekniska
högskolan i Linköping ävensom besluta,
att tekniska högskolan i Lund även
framdeles skulle givas en fristående
ställning i förhållande till Lunds universitet,

dels motionen II: 1138, av herr Hugosson,

dels ock motionen II: 1203, av herr
Hugosson in. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta, att uppbyggnaden
av Linköpings tekniska högskola i princip
skulle följa den plan, som hade
framlagts av utredningen, och att principbeslut
redan nu skulle fattas om att
i framtiden inrätta det antal högre
tjänster, som angivits av utredningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:946 och 11:1205, såvitt
nu vore i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden
för den 29 mars 1968 förordade riktlinjerna
för teknisk och medicinsk högre
utbildning och forskning i Linköping
samt för organisationen av denna verksamhet,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta professurer enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats,

3. atl riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal den 13
mars 1967 mellan staten och Östergötlands
läns landsting om läkarutbildning
vid regionsjukhuset i Linköping,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

motionerna I: 947 och II: 1204, såvitt nu
vore i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för
organisationen av den högre utbildningen
och forskningen i Lund,

5. att riksdagen i anledning av motionen
II: 1203 om uppbyggnaden av enheten
för teknisk utbildning och forskning
i Linköping måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:947 och II: 1204, i vad de avsåge
behovet av högre tjänster vid enheten
för teknisk utbildning och forskning
i Linköping,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och 11:1205, i vad de avsåge
vissa tjänster i medicinsk teknik
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205, i vad de avsåge
en professur i nationalekonomi vid
enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 945 och II: 1202, i vad de avsåge
en professur i klinisk bakteriologi
och en laboratur i medicin vid enheten
för medicinsk utbildning och forskning
i Linköping,

10. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 945 och II: 1202, i vad de avsåge
tidpunkten för inrättande av huvudlärartjänster
vid enheten för medicinsk
utbildning och forskning i Linköping,
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:946 och II: 1205, i vad de avsåge
undervisning i miljövårdsteknik
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205, i vad de avsåge
utbildning av ekonomiingenjörer vid
enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:946 och 11:1205, i vad de avsåge
teknisk personal vid sjukhusen,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 946 och II: 1205, i vad de avsåge
den pedagogiska uppläggningen av
undervisningen och behovet av lärare
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping,

15. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1138, i vad den avsåge en överbibliotekarietjänst,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1138, i vad den avsåge provisoriska
åtgärder i fråga om biblioteksverksamheten
i Linköping.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) beträffande riktlinjerna för organisationen
av den högre utbildningen
och forskningen i Lund, av herrar Virgin
(h), Kaijser (h), Ottosson (h), Bohman
(h) och Turesson (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
4 hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:947 och II: 1204,
såvitt nu vore i fråga, måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om godkännande av de i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för organisationen av den högre
utbildningen och forskningen i Lund;

2) beträffande vissa tjänster i medicinsk
teknik vid enheten för teknisk utbildning
och forskning i Linköping, av
herr Nyman (fp), som dock ej antytt
sin mening.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid punkten 7 i utlåtande
nr 119 från statsutskottet behandlas
vissa tjänster i medicinsk teknik
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping. Jag har vid denna
punkt antecknat en blank reservation,
som jag här vill närmare motivera.

När frågan om medicinsk och teknisk
högskola i Linköping behandlades
i riksdagen den 8 december 1965 var ett
av huvudskälen, för att inte säga huvudskälet,
för lokaliseringen i Linköping

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

att det där fanns särskilda förutsättningar
för forsknings- och utvecklingsarbete
inom gränsområdet mellan teknik
och medicin. Jag hade en annan
uppfattning och ansåg att den tekniska
högskolan borde ligga i Västerås enligt
den sakkunnige, generaldirektören Ragnar
Woxéns uppfattning och att den medicinska
tekniken kunde stimuleras oavsett
det geografiska läget. Lokaliseringen
i Linköping var ur industriell och
teknisk-ekonomisk synpunkt inte den
bästa. Många med mig tyckte att man
överdrev fördelarna med samlokaliseringen
av medicinsk och teknisk utbildning
och underskattade andra synpunkter,
främst värdet av att få en civilingenjörsutbildning
som var lämplig ur
industriell synpunkt. Det var den gången.

Därför har jag, herr talman, med
särskilt stort intresse följt utvecklingen
för att se vilken satsning statsmakterna
ville göra för den medicinska tekniken
vid enheten för teknisk utbildning och
forskning i Linköping. Det föranledde
två likalydande motioner •— 1:946 och
II: 1205. I motionerna anhölls dels om
utredning och förslag om organisationen
av samarbetet mellan teknisk och
medicinsk personal vid sjukhusen, dels
om ytterligare tekniska tjänster.

Det blev en halvhjärtad satsning på
detta betydelsefulla område, och en
satsning som enligt min uppfattning
inte alls motsvarar den energi med vilken
mina motståndare framhöll att detta
område beaktades bäst i Linköping.
Antalet topptjänster har i propositionen
reducerats från föreslagna fyra till två.
Ingen som helst motivering lämnas.
Därtill har man uppskjutit de två föreslagna
tjänsterna in på 1970-talet. Bland
de borttagna tjänsterna finns en laboratur
i finmekanik. Vi har fått höra från
utskottet att en av anledningarna var
svårigheterna att få fram lämpliga lärare
för dessa tjänster. Visserligen kommer
ett antal högre medicinska tjänster
att ges en teknisk inriktning, men
detta förhållande kan enligt min upp -

fattning inte uppväga inskränkningarna
med tanke på moderationen redan i
utredningsförslaget.

Utskottet vill understryka vikten av
att de högre tjänsterna skall kunna tillsättas
i en framtid och att detta skall
beaktas i budgetarbetet kommande år.
Det är en synnerligen from önskan.
Förutom inskränkningen av högre
tjänster på detta område kommer att
man har inskränkt en hel del andra
tjänster. Man kan därför ifrågasätta
värdet av den tekniska utbildning som
kommer att ges vid den tekniska högskolan
i Linköping, om man där inte
får tillräckligt med lärare i förhållande
till elevantalet. Men det är en annan
fråga.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag har velat erinra om vad
som hände en gång — med vilka förväntningar
man såg fram emot förläggningen
av dessa högskolor till Linköping.
Min förhoppning är att den medicinska
tekniken med all kraft skall
främjas i framtiden.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Propositionen kan betraktas
som en följdproposition till det
beslut beträffande den tekniska utbildningen
som riksdagen fattade 1965.
Trots detta har det väckts ett antal motioner.
Vi från högerhåll har därvid tagit
upp över huvud taget hela problemkomplexet
kring den tekniska enheten
i Linköping. Vi har varit tveksamma
inför starttillfället, huruvida det skulle
vara möjligt att organisera utbildningen
på ett ändamålsenligt sätt så snabbt
att utbildningen kan starta redan hösten
1969.

En rad olika omständigheter har pekat
i negativ riktning. När vi ändå sett
oss nödsakade godta förslaget har det
varit mot bakgrunden av vart de studerande
i annat fall skulle ta vägen, vad
alternativet hade blivit. Såvitt vi har
kunnat förstå hade det blivit en motsvarande
belastning på de fria fakul -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

teterna, som redan nu är i vissa avseenden
överfyllda. Vi har därför velat acceptera
tidpunkten. Däremot finns det
vissa allvarliga erinringar att rikta mot
departementschefens förslag i dess nuvarande
form.

Den viktigaste frågan i detta sammanhang
är lärartätheten när det gäller
de högre tjänsterna. Vi har erinrat
om detta i motionen. De tekniska högskolorna
har f. n. en lärartäthet av
högre tjänster med 1 på 9 teknologer.
När organisationskommittén lade fram
sitt förslag, som givetvis skulle se annorlunda
ut än övriga tekniska högskolors
organisation, föreslogs en lärartäthet
med 1 på 15 teknologer.

Detta förslag stötte på en relativt
stark kritik från en rad olika remissorgan,
som får anses väl insatta i dessa
förhållanden, exempelvis universitetskanslersämbetet,
tekniska forskningsråden
och Teknologföreningen. 1 propositionen
har denna täthet ytterligare
tunnats ut. Förslaget innebär nu en
högre tjänst på 23 teknologer, och då är
inte de 40 tekniska magisterstuderandena
medräknade. Detta har föranlett
Svenska teknologföreningen att inge en
skrivelse som kanske får sägas vara en
av de hårdaste och fränaste skrivelser
som i varje fall jag varit med om att
ta emot. Man understryker där med
skärpa att den tekniska utbildning som
kommer att ges i Linköping icke kommer
att stå i paritet med den som ges
vid övriga tekniska högskolor.

Vad allvarligare är: man har därjämte
sagt att man i den internationella klassificeringen
av de tekniska utbildningsanstalterna
i Sverige ansåg sig icke
kunna rangera linköpingshögskolan i
nivå med de övriga. Jag tycker personligen
att man tagit i litet för hårt. Det
ligger dock utomordentligt mycket i
kritiken. Vi har framfört den i princip
i vår motion men har inte ansett oss
vilja gå så långt, ty vi har förutsatt att
sista ordet ännu inte är sagt beträffande
det undervisningsorganisatoriska
systemet i Linköping.

När utskottet behandlade denna fråga
tog man betydande hänsyn till den
motion som vi har väckt. Vi har därför
också ansett o-ss kunna utan en klar
reservation godtaga utskottets skrivning.
Utskottet vill icke nu med ett
principbeslut binda statsmakterna för
inrättande av ytterligare tjänster. Utskottet
framhåller att man i Linköping
i större omfattning än vid övriga tekniska
högskolor skall använda speciallärare
från näringslivet. Utskottet förutsätter
vidare att man vid statbehandlingen
i höst skall ta hänsyn till att
det gäller att bygga upp en organisation
som får Linköpings tekniska högskola
att fungera.

När det gäller vår motion beträffande
de högre tjänsterna förutsätter utskottet
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på de förhållanden
som nämnts i motionen. Utskottet anför
att detta bör av riksdagen ges till
känna för Kungl. Maj:t. Vi har inte velat
söka strid i denna fråga. Vi förutsätter
att den utomordentligt starka skrivning
som utskottet gjort föranleder
Kungl. Maj:t att vid höstens budgetarbete
ta hänsyn till de här synpunkterna
och den framförda ytterst allvarliga kritiken
så att vi i nästa års statsverksproposition
får kompletterande förslag.
Såvitt jag förstår vore det högst olyckligt
för den tekniska utbildningen i landet
om den uppfattning som Teknologföreningen
här fört till torgs skulle få
stå kvar. Den kommer att stå kvar —
både inom landet och i utlandet — om
inte statsrådet får möjlighet att tillgodose
dessa utomordentligt starkt motiverade
synpunkter.

I detta sammanhang har också en
eventuell översyn av civilingenjörsutbildningen
i landet diskuterats. En sådan
översyn har i proposition aviserats
av statsrådet. Jag hälsar en utredning
om denna fråga med stor tillfredsställelse.
Men jag skulle vilja ha denna översyn
utökad, översynen bör enligt min
uppfattning inte bara omfatta grundutbildningen
utan civilingenjörsutbild -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. teknisk och medicinsk

ningen över huvud taget, således även
den specialisering som sker. Inom näringslivet
har man allmänt den uppfattningen
att den tekniska utbildningen
skulle kunna vara mera generell än den
för närvarande är. Med adress till statsrådet
vill jag tilägga att man vid utredningens
tillsättande inte bör förfara
på samma sätt som skedde vid utredningen
av samverkan mellan universitet,
högskolor och näringsliv i fråga om
forskningen. Då tillsatte man en utredning
som uteslutande bestod av universitetsfolk.
Även om utredare från universiteten
gör stora ansträngningar för
att samråda med näringslivet tror jag
ändå att näringslivet känner ett helt annat
ansvar om man också får deltaga i
själva utredningen. Detta bör beaktas
när utredningen beträffande civilingenjörsutbildningen
skall tillsättas.

Vidare, herr talman, vill jag säga
några ord beträffande den tekniska högskolan
i Lund. Som ett tillägg i propositionen
har de organisatoriska frågorna
för tekniska högskolan i Lund och
universitetet tagits upp. Där har rått
delade meningar. Organisationskommitténs
majoritet har föreslagit att tekniska
högskolan i Lund — liksom övriga
tekniska högskolor — skall organiseras
som en självständig enhet. Fyra
reservanter har ansett att man borde
knyta den till Lunds universitet. Statsrådet
har också slagit in på denna väg.
Jag vill här nämna att bl. a. Industriförbundet
och en rad andra organisationer
ansett att man borde låta tekniska
högskolan i Lund vara en egen
enhet.

Vi har anslutit oss till organisationskommitténs
förslag därför att vi inte
velat godta en sådan här lösning helt
separat. Jag vill betona att vi i reservationen
använde ordet »nu». Vi vill inte
nu göra någon ändring. Vi menar att
de här frågorna skall ses i ett större
sammanhang, dvs. hur relationerna
mellan tekniska högskolor och universitet
över huvud taget skall gestaltas.

Det förekommer ett utomordentligt

utbildning och forskning i Linköping m. m.
gott samarbete dels mellan de olika tekniska
högskolorna, dels mellan de tekniska
högskolorna och näringslivet.
Detta samarbete är betydligt mera omfattande
mellan de tekniska högskolorna
och näringslivet än det är mellan universiteten
i övrigt och svenskt näringsliv.
Denna praktiska synpunkt anser vi
väga tyngre än det att administrativt
samordna de lokala enheterna. Det pågår
för övrigt redan nu en intim samverkan
rent administrativt mellan universitetet
och den tekniska högskolan i
Lund, och det är inte avsikten att denna
samverkan skall avbrytas. Det är
tvärtom utomordentligt lämpligt att serviceorganen
görs gemensamma. Det är
dock inte lämpligt att genomföra en
förändring i status för tekniska högskolan
i Lund så länge de andra tekniska
högskolorna får behålla sin status.
Internationellt arbetar de tekniska
högskolorna som fristående enheter.
Det fordras mycket starka skäl för att
vi i Sverige skall införa en annan organisationsmodell,
med hänsyn just till
det betydande internationella samarbete
som förekommer inom detta område.

Herr talman! Med anledning av vad
jag nu har sagt ber jag att få yrka bifall
till reservationen 1, som är fogad
till statsutskottets utlåtande nr 119.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Som redan nämnts var
den grundläggande principen när riksdagen
antog 1964 års universitetsreform
att man skulle skapa större forskningsenheter
och en ökad samverkan såväl
mellan olika institutioner som mellan
skilda fakulteter. Den proposition som
nu föreligger följer de principer som
1964 års universitetsreform innebar.

Beträffande den tekniska och medicinska
utbildningen och forskningen i
Linköping råder det full enighet inom
utskottet. Det har visserligen väckts motioner,
som har diskuterats i utskottet.
Motionärerna har, såsom framgått av tidigare
yttranden här, dock anselt att

58 Nr 26 Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

utskottets skrivning är sådan att den
kan accepteras. Jag vill endast ytterligare
understryka vad utskottet anför,
nämligen att detta förslag endast markerar
ett .steg mot en helt utbyggd organisation
och att man därför, vilket
också herr Wallmark nämnde, inte nu
genom principbeslut bör inrätta nya
tjänster utöver vad som föreslagits i
propositionen.

På en enda punkt föreligger en motiverad
reservation, och det gäller den
högre undervisningen och forskningen i
Lund. Utskottet har givit stort utrymme
åt frågan om universiteten och den tekniska
högskolan i Lund. I sammandrag
anför utskottet att »utvecklingen inom
samhälle och forskning kommer att i
mycket hög grad öka teknikernas intresse
för samhällets problem och omvänt
öka samhällsforskarnas intresse för
teknikens och naturvetenskapens områden».
Utskottet anför vidare: »Samtidigt
kan klart skönjas tendensen att de
olikheter som tidigare funnits mellan
de tekniska högskolorna och universiteten
allt snabbare minskar.» Gränsen
mellan grundforskning och tillämpad
eller målbunden forskning är inte längre
så markant som tidigare.

En annan fråga är om man administrativt
skall sammanföra dessa institutioner.
Man kan naturligtvis säga att det
inte är nödvändigt att på detta område
ha ett fast samarbete. Men utskottsmajoriteten
menar ändå att en gemensam
förvaltning har sin betj''delse. En sådan
innebär ökade kontakter och den innebär
också ett bättre samarbete, ett samarbete
och ett samgående som man i
vissa avseenden redan bär. Vi har därvidlag
pekat just på Lund.

Inom utskottet anser vi sålunda att
allt talar för att det är en fördel att
ha ett samarbete och ett samgående
mellan universitetet och tekniska högskolan
i Lund. Vi tror inte att detta är
en fråga som behöver lösas för alla
högskolor i ett sammanhang utan att
detta kan ske under hand allteftersom
det visar sig lämpligt.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå reservanternas argument att kontakten
med näringslivet och de övriga
tekniska högskolorna skulle vara beroende
av att tekniska högskolan i Lund
organiseras fristående från universitetet.
Är det inte så, att kontakter etableras
huvudsakligast på institutionsplanet?
Sammanför man nu utbildningsanstalterna
till en läroanstalt medför ju
inte detta några ändringar just på denna
nivå. Dessa kontakter kommer enligt
vad jag förstår att kunna upprätthållas
och ytterligare intensifieras även
vid ett samgående.

Samma behov av kontakter har väl
för övrigt också t. ex. de medicinska
fakulteterna och även, i allt högre grad,
övriga fakulteter, och dessa har mig
veterligt inte rest några krav på särställning.

Ända sedan tekniska högskolan i
Lund började sin verksamhet har på
ett informellt sätt ett mycket nära samarbete
med universitetet förekommit,
såväl i fråga om utbildnings- och forskningsverksamhet
som i fråga om förvaltningsangelägenheter.
Detta erinrade
ju herr Wallmark nyss om.

Tar man sedan del av organisationskommitténs
betänkande -—■ som reservanterna
har lagt till grund för sin reservation
— finner man att kommittén
utgår ifrån att gemensamma institutioner
skall bibehållas, likaså de gemensamma
servicefunktioner som redan har
etablerats, t. ex. universitetsbibliotek,
fastighetstjänst, lokalplanering och lokalutnyttjande.
Man har i sitt förslag
också räknat med samgående när det
gäller kassa och redovisning. Då är det
för mig ganska svårt att förstå varför
man inte kan ta steget fullt ut i en fullständig
administrativ integrering.

Herr talman! Jag tror inte att detta
problem behöver vara så komplicerat

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. teknisk och medicinsk
för Lunds del. När den nuvarande universitetsorganisationen
trädde i kraft,
den 1 juli 1964, innefattade den även
en organisatorisk samordning av olika
lärosäten. I enlighet härmed införlivades
bl. a. tandläkarhögskolan i Malmö
med Lunds universitet. Detta fick den
formen att högskolan ombildades till
en odontologisk fakultet vid universitetet.
Enligt beslut av Lunds universitets
konsistorium använder denna fakultet
utåt, jämsides med fakultetsbenämningen,
den gamla beteckningen
tandläkarhögskolan i Malmö. Detta
samgående har enligt vad jag förstår
fungerat mycket bra. Allt talar för att
detsamma blir fallet vid en genomförd
integrering av tekniska högskolan i
Lund och universitetet. För att poängtera
pariteten med övriga tekniska
högskolor i landet — vilket herr Wallmark
är noga med -— kan tekniska högskolan
i Lund lämpligen behålla benämningen
»högskola» vid sidan av
»teknisk fakultet vid Lunds universitet».
Det är väl närmast en terminologisk
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill närmast instämma
med herr Blomquist, men jag vill
till hans anförande foga några synpunkter.

Propositionens förslag om integration
mellan Lunds universitet och tekniska
högskolan innefattar enligt min
mening betydande organisatoriska fördelar.
Så var det även tänkt från början
av initiativtagarna, bland vilka ingick
Skånes handelskammare.

Herr Wallmarks påstående att tekniska
högskolorna har ett intimare
samarbete med näringslivet än universiteten
är, såvitt jag kan förstå, en sanning
med modifikation i varje fall för
Lunds universitets vidkommande. Själv
är jag jämte flera andra industrirepresentanter
ledamot i ett fakultetsråd för

utbildning och forskning i Linköping m. m.
ekonomutbildning. Regelbundna kontaktkonferenser
mellan näringslivet och
universitetet — jämväl inkluderande
tekniska högskolan — anordnas vartannat
år. Intima kontakter äger också rum
på institutionsplanet mellan näringslivet,
universitetet och högskolan. Inte
minst Kemicentrum, som är gemensamt
för både universitetet och högskolan,
är ett exempel härpå.

Herr talman! Jag kommer i denna
del att rösta med utskottet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
kommentera reservationen — den
har ju blivit utförligt kommenterad här
i kammaren. Jag begärde ordet för att
säga något om det stora problemet när
det gäller Linköping i första hand med
anledning av herr Wallmarks inlägg
och med hänsyn till de inlägg som i
den offentliga debatten har förekommit
av en generaldirektör, Svenska Teknologföreningen,
i TV och andra.

Låt mig först konstatera att tekniska
högskolan i Linköping är en ny högskola
med en alldeles speciell profil. Den
byggs nämligen upp med från början inlagd
televisionsutbildning i programmet.
Det skapas en omfattande televisionsverksamhet
i Linköping. Lokalerna
dimensioneras för detta och hela uppläggningen
får i hög grad sin karaktär
därav. Redan av detta borde framgå att
man inte — som herr Wallmark, Svenska
Teknologföreningen och andra —
kan göra dessa kvalitetsjämförelser med
utgångspunkt från mekaniska jämförelser
om antalet professorer i förhållande
till totalantalet studerande. Därtill kommer
att den stora organisation av lärare
i övrigt som skall finnas i Linköping
ännu inte i något avseende är behandlad.
Vi kommer att få ett stort antal speciallärare,
biträdande lärare av olika
slag, lektorer och assistenter. Jag är
övertygad om att när lärarstaben i Linköping
blir fulltalig kommer den att
kunna ge eleverna där en fullvärdig utbildning.

Tisdagen den 21 maj 1968

60 Nr 26

Ang. teknisk och medicinsk utbildning

Jag betecknar det som en utomordentligt
stor överdrift när en ansvarig
organisation på detta stadium tillåter
sig att säga, att denna högskola kommer
att ge en mindervärdig utbildning. Det
vittnar inte om den organisationens
goda omdöme. Det hör till saken — för
att förstå organisationens uppträdande
i denna fråga — att organisationen aldrig
har velat ha Linköpings tekniska
högskola. Redan när frågan var föremål
för behandling på ett preliminärt stadium
avrådde man från inrättandet av
en teknisk högskola i Linköping. Däri
ser jag en av motiveringarna till att organisationen
nu så energiskt kommer
tillbaka.

När nu frågan om lärartätheten ändå
kommit upp skall för det första sägas,
att den topplärarstab som nu presenteras,
är den lärarstab som under
alla förhållanden behövs. Det är alldeles
självklart att den lärarstaben med
åren kommer att utvidgas. Vi har ju
under årens lopp sett hur professorsstaben
vid tekniska högskolorna i
Stockholm och Göteborg successivt har
utökats med ytterligare specialprofessorer.
Förhållandet kommer givetvis att
bli detsamma i Linköping. Det är alltså
av den anledningen orimligt att göra
jämförelser. För det andra är det orimligt
att göra jämförelsen generellt. Går
man in på de olika enheterna, avdelningarna,
och jämför finner man att
skillnaderna blir väsentligt mindre än
vid överslagsberäkningar. Det är nödvändigt
att jämföra de olika avdelningarna
av det skälet att de har olika professorstäthet.

Låt mig som exempel på hur orimliga
de av organisationen gjorda jämförelserna
är endast nämna, att det sista
året, som lärarstaben är dimensionerad
för, kommer första omgången elever
upp i sista årskursen. Elevtätheten i
denna sista årskurs i Linköping kommer
att vara ungefär sju elever på en
lärare — alltså lägre än den som gäller
vid de nuvarande tekniska högskolorna.

och forskning i Linköping m. m.

Jag har kraftigt velat stryka under
detta för att från början göra klart
för alla som engagerar sig i denna fråga
att Linköpings tekniska högskola
inte i något avseende blir en mindervärdig
högskola. Den kommer tvärtom
att i alla avseenden bli en högklassig
sådan.

Till slut vill jag rikta ett par ord till
herr Nyman med anledning av vad han
yttrade om den medicinska tekniken.
Det är riktigt att den medicinska tekniken
är en alldeles speciell företeelse
i Linköping —- detta som en följd av
att vi där ville satsa på gränsområdet
mellan teknik och medicin. Men, herr
Nyman, man kan inte döma och bedöma
satsningen på den medicinsktekniska
verksamheten enbart utifrån
förhållandet, att vi föreslagit två professurer
för den medicinsk-tekniska
institutionen, där utredningen hade föreslagit
fyra.

För det första är hela inriktningen —
och det erkända herr Nyman -— av den
tekniska enheten upplagd så att man
i institutioner och centra koncentrerar
sig på de problem som man brottas
med på detta område. Jag behöver bara
nämna centrum för systemteknik.

För det andra — och det är minst
lika viktigt — har det klart sagts ifrån
i propositionen att verksamheten hos
forskarna på medicinarsidan skall inriktas
mot det här fältet. Särskild hänsyn
kommer att tagas härtill vid tillsättandet
av professurerna på detta område.
Dessutom är flera av tjänsterna
på medicinarsidan speciellt inrättade
med hänsyn till inriktningen på de medicinsk-tekniska
problemen. Jag behöver
bara nämna, att man vid medicinska
högskolan i Linköping får en professur
i anestesiologi, vilket man inte
har t. ex. i Göteborg. Man får också
den första tjänsten i sitt slag i radiofysik
med särskild inriktning på medicinsk
röntgenteknik.

Med dessa ord tror jag mig ha kunnat
lugna herr Nyman — jag hoppas
det i varje fall —- att inriktningen på

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ång. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. m.

medicinsk teknik ingalunda har tappats
bort sedan herr Nyman förra gången
var skeptisk mot inrättandet av Linköpings
tekniska högskola.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
rikta ett par ord till mina skånska
vänner, som inte tyckte om reservationen.
Jag kan hysa förståelse för att
herrarna vill ansluta sig till vad ledningen
för universitetet i Lund tycker.
Får jag bara hänvisa till vad organisationskommittén,
som är refererad på
sidan 21 i propositionen, har sagt, tyckt
och tänkt i denna fråga. Yi får väl anta
att kommittén trängt in ordentligt
i problemen.

Beträffande vad herr Gösta Jacobsson
säger om samarbetet mellan näringsliv
å den ena sidan och universitet
och högskolor å den andra sidan
vill jag anföra, att jag inte trodde det
rådde någon som helst tvekan om att
det i huvudsak är de tekniska högskolorna
som står för detta samarbete. Det
trodde jag var så klarlagt i en lång
rad utredningar att vi inte behövde
diskutera det.

Sedan vill jag göra ett par kommentarer
till statsrådet Mobergs anförande.

Statsrådet var litet irriterad över att
det fanns en rad organisationer och
personer, som har varit kritiska mot
uppläggningen i Linköping. Statsrådet
nämnde själv en generaldirektör — nu
vill jag säga att det inte är precis vilken
generaldirektör som helst, utan den
generaldirektör som varit ordförande
i den kommitté som har utrett frågorna
om Linköping — som själv har
framträtt såsom en av de stora kritikerna.
När organisationskommittén har
lagt fram sitt förslag beträffande lärartätheten
har det skett med utgångspunkt
från de principiella ståndpunkter
som riksdagen tog år 1965, nämligen
detta med TV såsom en starkt integrerad
del i undervisningssystemet

samt med tvåskiftssystemet o. s. v. Allt
detta har man tagit hänsyn till, och därav
har man dragit slutsatsen att man
skulle kunna nöja sig med en något
mindre täthet beträffande högre tjänster.
Trots detta —■ det kan ju inte ha
varit främmande för universitetskanslersämbetet
— har man ansett det vara
en för låg lärartäthet.

Detta har emellertid den föredragande
gått ifrån. Statsrådet Moberg har
inte ens godtagit organisationskommitténs
förslag utan föreslår i motsats till
den, som föreslog 38 högre tjänster, 25.

Jag står inte i denna talarstol för att
försvara Svenska Teknologföreningen
för dess yttrande. Det får den svara för
själv. Jag har endast citerat det som ett
exempel på hur — i varje fall såsom
jag bedömer det — en omdömesgill organisation
har uppfattat detta förslag.
Jag vågar försäkra att föreningen verkligen
har trängt in i linköpingsfrågorna,
eftersom den har följt dem från början
till slut.

När statsrådet i propositionen föreslår
att det skall inrättas sammanlagt
25 professurer under perioden från
1969/70 till 1972/73 avses hela uppbyggnadsperioden.
Ingen har lyckats
dra någon annan slutsats än att det
blir en lärartäthet, såsom jag nämnde,
av 1 på 23. Det är alltså ganska långt
från den siffra som organisationskommittén
föreslagit såsom minimum och
varom dess ordförande nu säger, att
förbigås det förslaget kan inte undervisningen
fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Vi har emellertid — jag vill här betona
vad herr Mårtensson sade — i utskottet
enats om en skrivning, som är
en beställningsskrivning. Vi har inte
velat ta strid i denna fråga, när vi har
blivit överens om en skrivning som
innebär att statsrådet i budgetarbetet
måste åstadkomma en helt annan lärartäthet.
Det är alltså inte fråga om några
mekaniska jämförelser utan om faktiska
och praktiska jämförelser.

Jag har över huvud taget inte be -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. teknisk och medicinsk utbildning och forskning i Linköping m. in.

rört att Teknologföreningen föreslog
att Linköpingshögskolan inte alls skulle
inrättas. Det ligger i och för sig
mycket i föreningens synpunkter utbildningsekononiiskt
sett, men vi har
inte tagit upp den frågan utan står fast
vid 1965 års beslut om att Linköpings
tekniska högskola skall inrättas.

När statsrådet talar om att det under
årens lopp kommer att bli en ökad
täthet i fråga om de högre tjänsterna är
det någonting som framförs vid sidan
av vad som står i statsverkspropositionen;
där finns inte någonting som
pekar i den riktningen.

Jag har velat säga detta för att ingen
skall tro att någon av oss velat deklarera
den uppfattning beräffande Linköping,
som Teknologföreningen har givit
uttryck åt på i och för sig goda
grunder. Yi har inom utskottet enats
om skrivningen. Jag förutsätter, statsrådet
Moberg, att vi i statsverkspropositionen
i januari nästa år får se
ett resultat av den tillkännagivandeskrivning
som utskottet har gjort.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Wallmarks replik till »de skånska vännerna»
vill en av de skånska vännerna
framhålla, att organisationskommitténs
ställningstagande till förmån för en
självständig teknisk högskola i Lund
ingalunda var enhälligt. Om jag inte
tar fel hade en betydande minoritet
samma mening som den som kommer
till uttryck i propositionen. Jag undrar
rent av om inte kommitténs betänkande
dikterades på ordförandens utslagsröst.

Jag vet inte om herr Wallmark menar,
att majoriteten hade satt sig bättre
in i ärendet än minoriteten.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag vill egentligen bara
tacka herr statsrådet för de lugnande
besked som har givits mig. Jag har haft

stort intresse för den medicinska tekniken
och har varit mån om att den
skulle byggas upp redan från början på
ett riktigt sätt. Det är klart att man är
något besviken när inte organisationskommitténs
förslag om fyra tjänster
kan tillmötesgås utan man får lov att
starta med halva antalet.

Jag vill påminna om att vi snart skall
behandla en annan proposition, som
gäller utvecklingsbolag och styrelse för
teknisk utveckling, i vilken fästes mycket
stor vikt vid de insatser som dessa
organ skall kunna göra då det gäller
samhällets innovationer. Här kommer
man just in på frågorna om medicinsk
teknik och utrustning m. in. för vårt
sjukhusväsende. Detta är en stor och
viktig fråga — det sades från början
— och jag är mycket angelägen om att
den förs fram.

Jag är tacksam för att statsrådet delar
min uppfattning och naturligtvis bär
gjort det redan från början.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Till herr Jacobsson vill
jag säga, att det av mitt första anförande
framgick att det var fyra reservanter
av tio ledamöter i organisationskommittén;
jag kan upprepa det en
gång till, om herr Jacobsson inte lyssnade
så noga på vad jag sade. Det var
alltså inte fråga om någon utslagsröst,
men ordföranden sällade sig till majoritetens
uppfattning. Han är en av de
främsta företrädarna för näringslivet i
landet, och jag fäster utomordentligt
stort avseende vid hans uppfattning —
han är verkställande direktör för Gustavsbergs
fabriker och säkerligen väl
bekant för alla.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig till herr Wallmark
säga, att det är självklart att alla
generaldirektörer som ser sina petitaframställningar
nedskurna är ledsna
och irriterade för den sakens skull. Det

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

fäste jag mig inte så mycket vid, utan
vad jag fäste mig vid — jag upprepar
det — var att en intresseorganisation
som anser sig företräda fältet redan innan
verksamheten har kommit i gång
anser sig kunna döma ut densamma.
Det var den saken jag fann anmärkningsvärd.

Till herr Nyman vill jag säga, att institutionen
för medicinsk teknik redan
från starten kommer att bli större än
någon annan medicinsk-teknisk institution
i detta land. Vi har för närvarande
två sådana institutioner vid våra
universitet, som leds av en toppforskare.
Denna nya institution får från början
två. Jag kan försäkra herr Nyman
att när den institutionen visar handlingskraft
och vad den förmår kommer
den undan för undan att byggas ut och
pengar att ställas till dess förfogande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan bifölls.

Ang. markvärdebeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
motioner.

I propositionen nr 88 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 mars 1968, föreslagit
.riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

2) förordning om uppskov i vissa fall
med beskattning av realisationsvinst.

I propositionen hade föreslagits vissa
kompletteringar av de vid 1967 års
höstriksdag antagna bestämmelserna
angående beskattningen av realisationsvinst
vid avyttring av fastighet. Lika

Ang. markvärdebeskattningen
med avyttring av fastighet skulle således
enligt förslaget anses sådan marköverföring,
som omfattades av det utvidgade
ägoutbytesinstitut, varom förslag
framlagts i propositionen 1967:
167. Vidare hade föreslagits, att engångsersättning,
som erhölles vid upplåtelse
av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till fastighet på obegränsad tid, vid
realisationsvinstbeskattningen skulle likställas
med köpeskilling för avyttrad
fastighet. Detsamma föresloges även i
fråga om motsvarande engångsersättningar
för inskränkning i förfoganderätten
till fastighet som utginge enligt
naturvårdslagen. Hade fastighet tagits i
anspråk genom expropriation eller liknande
förfarande eller hade den skattskyldige
erhållit sådan engångsersättning
som nyss nämnts, skulle han enligt
propositionen i vissa fall få möjlighet
till uppskov med realisationsvinstbeskattningen,
om han inom tre år anskaffade
ny fastighet.

De nya bestämmelserna skulle i
princip tillämpas första gången vid 1969
års taxering.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:948,
av herrar Eskilsson och Sveningsson,
samt II: 1206, av herr Eliasson i Moholm
och herr Björkman, vari anhållits,
att riksdagen måtte antaga det i
proposition nr 88 framlagda förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändring, att dels 35 § 2 mom.
erhölle i motionerna angiven lydelse,
dels till punkt 4 av anvisningarna till
35 § skulle fogas ett stycke av den lydelse,
som framginge av motionerna,
dels ock ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i motionerna angiven lydelse,
vilka förslag avsågo,

att uppskov med realisationsvinstbeskattning
skulle medgivas också vid sådan
fastighetsavyttring, som föranleddes
av att den skattskyldige av sysselsättningsskäl
tvingades flytta till annan

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1963

Ang. markvärdebeskattningen
ort och där anskaffade ersättningsfastighet,

att ersättningsfastighet skulle anses
jämförlig med den avyttrade fastigheten
även om fastigheterna icke vore av
samma beskattningsnatur,

att övergångsbestämmelserna skulle
utformas så, att äldre bestämmelser
fortfarande skulle tillämpas i fråga om
engångsersättningar av angivet slag, om
avtal träffats eller beslut meddelats före
den 1 januari 1969;

II) motionen I: 949 av herr Åkerlund,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att engångsersättningar för inskränkning
i förfoganderätten till fastighet
enligt naturvårdslagen den 11 december
1964 (nr 822) eller för motsvarande
inskränkningar enligt andra författningar
vid realisationsvinstbeskattningen
skulle anses som avyttring av
fastighet men att i övrigt någon ändring
icke skulle vidtagas i gällande bestämmelser
rörande beskattningen av
engångsersättning för upplåtelse av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastighet.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat följande vid riksdagens
början väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:92,
av herr Strandberg, och II: 132, av herr
Petersson, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utgivande av en broschyr,
som på lättförklarligt sätt klargjorde
principerna och innebörden av den
nya lagstiftningen om realisationsvinstbeskattningen; 2)

de likalydande motionerna 1:387,
av herr Tistad, och II: 483, av herr
Larsson i Umeå, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära förslag om sådan ändring av
gällande bestämmelser, att vinst, som
uppkomme vid försäljning av villa på
grund av ägarens flyttning från orten,
icke skulle beskattas om han inom viss
tid på den nya orten köpte ny bostadsfastighet; -

3) de likalydande motionerna 1:392,
av herr Werner, och II: 473, av herr
Hermansson m. fl., vari bland annat yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära utredning om sådan
utformning av mark- och aktievinstbeskattningen,
att sådana vinster beskattades
i minst samma utsträckning som
löneinkomster;

4) de likalydande motionerna 1:636,
av herr Axel Kristiansson, och II: 806,
av herr Josefson i Arrie m. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
sådan ändring av 36 § kommunalskattelagen,
att interpolation av taxeringsvärdet
under perioden mellan två allmänna
fastighetstaxeringar finge tillåtas enligt
i motionerna anförda riktlinjer;
samt

5) de likalydande motionerna I: 650,
av herr Sveningsson, och II: 813, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte antaga i
motionerna infört förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
88 och med avslag på motionerna I:
948 och 11:1206 samt motionen 1:949
antaga de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

2) förordning om uppskov i vissa fall
med beskattning av realisationsvinst
med den ändringen, att övergångsbestämmelserna
erhölle den lydelse, som
i betänkandet angivits;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 92 och II: 132,

2) motionerna I: 387 och II: 483,

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

3) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad de behandlats i detta betänkande,

4) motionerna I: 636 och II: 806,

5) motionerna I: 650 och II: 813,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört.

Av utskottet föreslagna ändringar i
övergångsbestämmelserna inneburo viss
omgruppering och omredigering av bestämmelserna
i förtydligande syfte.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Yngve Nilsson (h),
Enarsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka ansett, att utskottet bort under
A 1 hemställa, att riksdagen, med anledning
av motionen 1:949, av herr Åkerlund,
måtte antaga det vid proposition
nr 88 fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar,
att 35 § 2 mom. samt punkt 4
av anvisningarna till 35 § ävensom
övergångsbestämmelserna erhölle i reservationen
angiven lydelse;

2) av herrar Yngve Nilsson (h),
Enarsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen, med anledning av
motionerna 1:948, av herrar Iåskilsson
och Sveningsson, samt II: 1206, av herr
Eliasson i Moholm och herr Björkman,
måtte antaga det i proposition nr 88
framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändringen,
att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits;

3) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sundin (ep), Enarsson (h),
Tistad (fp), Magnusson i Borås (h),
Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog
(fp), Larsson i Umeå (fp) och Börjesson
i Falköping (ep), vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kung],
Maj:t måtte förelägga 1968 års höst 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

Ang. markvärdebeskattningen
riksdag förslag till sådan ändring av
35 § kommunalskattelagen, att skattskyldig,
som haft skattepliktig realisationsvinst
på grund av sådan avyttring
av bostadsfastighet, som föranletts av
att han av sysselsättningsskäl måst flytta
till annan ort, skulle få uppskov med
beskattning av realisationsvinsten om
han avsåge att på den nya orten förvärva
ersättningsfastighet;

4) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sundin (ep), Enarsson
(h), Tistad (fp), Magnusson i Borås
(h), Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog
(fp), Larsson i Umeå (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i
viss del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B 4 hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 636 och II:
806 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
nästa års riksdag angående sådan ändring
av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen,
att interpolation av
taxeringsvärdet under perioden mellan
två fastighetstaxeringar kunde medgivas
vid tillämpning av schablonberäkning
vid innehav av fastighet under
längre tid än 20 år enligt alternativregeln; 5)

av herrar Yngve Nilsson (h),
Enarsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka betecknade den i kommunalskattelagen
införda regeln — enligt vilken
fastighet, som före ingången av
1968 förvärvats från närstående utan
att lagfart sökts senast den 8 november
1967, skulle vid en framtida realisationsvinstbeskattning
anses förvärvad
genom det köp, byte eller därmed jämförliga
fång, som skett närmast dessförinnan
från annan än närstående —
såsom orättfärdig och på grund härav
ansett, att utskottet bort under B 5 hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna
1:650, av herr Sveningsson,
och II: 813, av herr Magnusson i Borås
m. fl., måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring i

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. markvärdebeskattningen

kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Tistad (fp),
Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog (fp),
Larsson i Umeå (fp) och Börjesson i
Falköping (ep).

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande är ju avgivet i anledning
av proposition nr 88 och det beslut om
realisationsvinstbeskattningen som vi
fattade under höstriksdagen. Här finns
det punkter där utskottet är ense och
ingen avvikande mening föreligger, och
om de punkterna torde det icke vara
något att förmäla.

Till betänkandet har fogats vissa reservationer,
och jag skall beröra en av
dem, nämligen reservation 3, där vi
från mittenpartiernas sida velat ha vissa
förändringar i synnerhet beträffande
de fastigheter som inte nu faller under
den lag som riksdagen beslutade
om en vis intervall när man var tvingad
att avyttra exempelvis jordbruksfastighet
på grund av rationalisering och annat.
I lagen finns inte samma möjlighet
om någon exempelvis av sysselsättningsskäl
— jag tänker då inte minst på det
nordliga stödområdet — är tvingad att
flytta till annan ort. Riksdagen har visserligen
beslutat en viss inlösningsskyldighet
för staten i sådana fall, men det
faktum kvarstår att dessa människor
alltid förlorar den egna insatsen och
värdet av det arbete som de under åren
lagt ned på sin fastighet.

Vi har från mittenpartiernas sida bestämt
velat hävda den uppfattningen
att man skall jämställa dessa människor
och andra som på grund av sitt yrke
måste flytta till annan ort, så att de får
en tidsfrist före beskattning av realisationsvinsten.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation 3.

Låt mig utöver detta även säga några

ord om det särskilda yttrande som är
fogat till betänkandet. I propositionen,
som behandlades under höstriksdagen,
fanns icke något förslag om att lagen
skulle träda i kraft retroaktivt. Men det
märkliga inträffade att det på visst håll
motionerades i riksdagen om att beskattningen
skulle träda i kraft tidigare.
Motiveringen vid det tillfället var,
att det ansågs förekomma spekulationsköp
i vårt samhälle.

Jag sade då, att de flesta sålde sina
gårdar under den tiden till följd av ren
skrämselpropaganda; de trodde att den
nya lagen skulle bli hårdare än den lag
som gällde på detta område innan beslutet
fattades. Det var endast ett fåtal
som spekulerade — som jag ser det —
i detta syfte.

Vi har i detta sammanhang ett särskilt
yttrande, som även biträtts av representanter
för folkpartiet. Ett direkt
yrkande i form av en reservation har
vi icke velat framställa. Vi är medvetna
om att icke så lång tid förflutit sedan
lagen antogs, och vi får väl avvakta
och se hur denna passus i lagstiftningen
verkar.

Med detta, herr talman, ber jag ännu
en gång att få yrka bifall till reservation
3 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 43.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av motionerna 1:636
och II: 806, bakom vilka jag står. Motionerna
föreslår undanröjande av de
tröskelproblem som uppstår vid beskattning
av realisationsvinst vid fastighetsförsäljning
i fall då den s. k.
alternativregeln tillämpas i stället för
inköpspriset.

I de nya bestämmelserna om beräkning
av skattepliktig realisationsvinst
vid avyttring av fastighet ingår denna
alternativregel för beräkning av ingångsvärdet
vid längre innehav än 20
år. Enligt alternativregeln får, i stället
för de ursprungliga anskaffningskost -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

naderna, till grund för realisationsvinstberäkningen
läggas taxeringsvärdet
20 år före avyttringen, förhöjt med
50 procent.

Eftersom vi har fastighetstaxeringar
med femårsintervaller — någon gång
har det varit sjuårsintervall — uppstår
emellertid här vissa tröskelproblem,
som tar bort den effekt man ville nå
när man införde realisationsvinstbeskattningen.
Man anförde tidigare att
den tioårsgräns som fanns var betänklig
ur den synpunkten att vi inte fick
ett normalt fastighetsutbud, fastighetsägarna
avvaktade i de fall då skattekonsekvenser
förelåg tioårsperiodens
slut och behöll fastigheten.

.lag tror att den tröskeleffekt man
här får är ännu mer besvärande ur
samhällets synpunkt. Tioårsgränsen,
som vi hade tidigare, innebar inte att
utbuden kom stötvis. Även om man höll
på fastigheterna blev det ungefär lika
mycket utbud varje år. Det nya systemet
innebär emellertid att man vart
femte år, kanske i något fall vart sjunde,
får ett stort utbud. Sedan blir det
utbud i relativt måttlig omfattning under
ett par år, och i slutet av en taxeringsperiod
håller man på fastigheterna.
Det var väl inte den effekten man
ville nå.

Om man ser tillbaka på hur taxeringsvärdena
har förändrats finner
man att under sjuårsintervallet 1945—
1952 steg taxeringsvärdena med 56 procent,
och under femårsperioden 1952—
1957 steg taxeringsvärdena med 62 procent.
Det är då ganska naturligt att det
inte blir några utbud på fastigheter
när man kommer i slutet av en taxeringsperiod.

Motionerna går ut på att det skulle
medgivas en interpolation av taxeringsvärdena
för respektive taxeringsår, och
det skulle ju utjämna och ta bort de
här effekterna. När utskottet behandlar
motionerna säger utskottet: »Det ligger
i sakens natur att en schablonmässig
vinstberäkning slår mer eller mindre

Ang. markvärdebeskattningen
ojämnt i det enskilda fallet. Man kan
å andra sidan inte bortse från att 20-årsregeln för beräkning av ingångsvärdet
i många fall är mycket förmånlig.
En rätt till interpolation bör enligt utskottets
mening inte kombineras med
nuvarande regler om indexreglering av
ingångsvärdet. Med hänsyn härtill och
då en interpolationsregel är ägnad att
komplicera lagstiftningen och knappast
torde medföra den av motionärerna
åsyftade rörligheten på fastighetsmarknaden
avstyrker utskottet bifall
till motionerna.»

Jag vill först stanna något vid resonemanget
om att denna regel skulle
vara förmånlig. Det är mycket möjligt
att den är det; jag kan inte uttala mig
om det. Men jag skulle ändå vilja förutsätta
att bakom fastläggandet av denna
regel ligger ganska grundliga beräkningar,
och jag kan inte tänka mig att
regeln är tillkommen av en slump. Regeln
har ju dock granskats av en statlig
utredning. Regeln har framlagts i propositionen,
och den har också gått igenom
en utskottsbehandling under föregående
års riksdag. Det förhållandet
att denna regel skulle ge ett förmånligare
resultat än om man använder anskaffningsvärdet,
om sådant finns, är
alltså ingen anledning att inte yrka bifall
till motionen.

I detta sammanhang vill jag säga, att
vi motionärer inte är ute efter att skapa
skattelättnader för de fastighetsägare
som säljer, utan vi vill närmast undanröja
den olägenheten att ett visst år,
som man på förhand vet när det kommer,
då sker en plötslig upptrappning
av de värden som skall ligga till grund
för beskattningen — med alla de effekter
som då åstadkoms. Att det skulle
göra systemet så krångligt att man inte
ur den synpunkten skulle kunna acceptera
det har jag mycket svårt att förstå.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till reservation 4 vid utskottets
betänkande.

5| Första kammarens protokoll 1968. Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

68 Nr 26

Ang. markvärdebeskattningen

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När vi förra hösten behandlade
regeringens förslag om en
evig beskattning av markvinster vid
avyttring av fastigheter, lade folkpartiet
i en partimotion fram ett förslag
om att ägare av en egnahemsfastighet
som sålde denna på grund av avflyttning
från orten inte skulle beskattas
för eventuellt uppkommande vinst.

Vi fick som väntat inte riksdagen
med oss på det förslaget, och därför har
vi kommit igen i år med en enskild
motion i samma syfte. Motionen har
tillsammans med en högermotion med
liknande yrkande lagts till grund för
reservation nr 3 till utskottets betänkande.
Däri föreslås att den som avyttrat
sin bostadsfastighet för att han av
sysselsättningsskäl måste flytta från
orten skall få uppskov med beskattningen
av uppkommande realisationsvinst
om han har för avsikt att skaffa
en liknande fastighet på sin nya bosättningsort.
Vi anser med andra ord att
den lista över uppskovsfall, som finansministern
presenterar i propositionen,
skall kompletteras med sådana fall som
jag nyss nämnde.

I den proposition som låg till grund
för den nya markvinstbeslcattningen
och som vi behandlade vid höstriksdagen
förra året betonades starkt, att den
skärpta beskattningen inte avsåg att
drabba normala överlåtelser av egnahem.
Det skall också erkännas att skatten
i det stora hela fått en sådan utformning
att sådana försäljningar i allmänhet
går fria från skatt. Trots detta
kan det förekomma fall då beskattning
kommer att ske ehuru det inte är fråga
om några oskäliga försäljningsvärden.

Vi har t. ex. det fallet för en fastighet
som för mindre än 20 år sedan
övertagits från en nära anhörig till ett
lågt pris och således vid vinstberäkning
har ett mycket lågt ingångsvärde.
Om den nye ägaren av sysselsättningsskäl
måste flytta från orten och sälja
sin fastighet befinner han sig i en faktisk
tvångssituation. Vi tycker därför

att det är rimligt att han får uppskov
med realisationsvinstbeskattningen, om
han har för avsikt att skaffa sig ett eget
hem på den nya orten. Det är att märka
att vi inte yrkar på en definitiv
skattebefrielse utan endast på ett uppskov.
Vinsten på avyttringen av fastigheten
på avflyttningsorten skall så att
säga gå i avräkning vid beräkningen
av vinsten på en senare avyttring av
den nya fastigheten.

Det är riktigt att försäljningen av
egnahem i de flesta fall kommer att ske
utan att det uppstår någon skattepliktig
vinst, men tyvärr har många människor
inte detta klart för sig. Osäkerheten
om vilka möjligheter de har att avyttra
sin fastighet utan att vinsten blir
beskattad kommer att avhålla många
egnahemsägare från att söka arbete på
annan ort, förrän de blir absolut nödsakade
därtill. De kommer i det längsta
att känna sig bundna till orten genom
sitt fastighetsinnehav. Skattereglerna
motverkar därigenom den rörlighet på
arbetsmarknaden som är önskvärd. En
uppskovsregel av den innebörd som
framgår av reservation 3 skulle få en
välgörande verkan i detta avseende.

Mitt namn står också under reservation
nr 4. Herr Axel Kristiansson har
nyss redogjort för innehållet i denna
reservation, varför jag inte närmare
behöver gå in därpå. Jag vill bara konstatera
att man upptäckt en del tröskelproblem,
som inte observerades vid
riksdagsbehandlingen i höstas. Nu har
motionärerna fäst uppmärksamheten
på problemet och presenterat en lösning.

Jag tycker det är värdefullt att denna
motion framlagts, och jag får uttrycka
min uppskattning över det eleganta
sätt på vilket motionärerna skisserat
en lösning.

Utskottet har en annan uppfattning.
Jag har svårt att förstå den utom på en
punkt. Där håller jag med utskottet. En
regel av denna innebörd kommer att
komplicera lagstiftningen men lagstiftningen
är å andra sidan redan nu sa

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

krånglig att jag tror att den komplicering
som förslaget innebär inte kommer
att betyda så mycket. Däremot har
jag mycket svårt att förstå vad som
ligger bakom utskottets uppfattning att
den interpolationsregel, som föreslås,
inte skulle befrämja rörligheten på fastighetsmarknaden.
Jag tycker det är
alldeles uppenbart att den måste ha sådana
verkningar.

Jag vill ytterligare säga några ord
i anledning av det särskilda yttrande
som folkpartiets och centerpartiets representanter
i utskottet gjort i anslutning
till motionerna från högerhåll om
upphävande av de retroaktivt verkande
skattepliktsbestämmelserna. Som
bekant och som herr Sundin nyss påpekade
från talarstolen här, innehöll
propositionen i höstas inte några förslag
till sådana bestämmelser, utan uppslaget
till dem kom genom en motion
av herr Einar Eriksson i första och
herr Brandt i andra kammaren.

I det utskottsbetänkande som vi nu
behandlar får man emellertid närmast
det intrycket att bestämmelserna tillkommit
på utskottets eget initiativ.

Men också en annan sak är anmärkningsvärd.
Utskottet skriver bl. a.: »Vid
behandlingen av prop. 1967:153 ägde
utskottet kännedom om att mer eller
mindre skenbara fastighetsöverlåtelser
i inte obetydlig omfattning ägt rum
efter det innehållet i propositionen offentliggjorts
och att detta skett i syfte
att undvika eller väsentligt minska
verkningarna av en framtida realisationsvinstbeskattning.
»

Jag deltog inte i utskottsbehandlingen
i höstas men satt hela tiden som
suppleant vid väggen och lyssnade till
förhandlingarna och kan inte erinra
mig att det förekom någonting som berättigar
till påståendet att utskottet
som sådant hade kännedom om att
skentransaktioner förekommit. I utskottets
utlåtande nr 64 år 1967 åberopas
i detta hänseende uteslutande uppgifterna
i motionerna och det sägs inte
ett ord om att utskottet genom andra

Ang. markvärdebeskattningen
källor fått vetskap om några skentransaktioner.

Utskottet gör sig således i det nu föreliggande
betänkandet skyldigt till en
historieskrivning av tämligen tvivelaktigt
slag.

I själva verket vet ingen ännu i denna
dag hur många fastighetsöverlåtelser
mellan nära släktingar som förekommit
under den aktuella tiden och
vilket syfte sådana överlåtelser kan ha
haft. En utredning om det är naturligtvis
möjlig att göra med utgångspunkt
från lagfarterna. Den bör göras
när tiden är mogen för att undersöka
i vad mån de skatteflyktsbestämmelser
som det är fråga om har haft några obilliga
verkningar.

Inom folkpartiet motsatte vi oss skatteflyktsbestämmelserna
i fjol, inte för
att vi hade något emot syftet med dem
utan för att reglerna var så utformade
att de stred mot vedertagna rättssäkerlietsprinciper.
Vi har inte ändrat
mening på denna punkt. Vi har lika
starka invändningar mot bestämmelserna
i dag som när de antogs i höstas.
För min del anser jag emellertid att när
bestämmelsen nu en gång har kommit
till kan man inte upphäva den utan
vidare. Också en sådan åtgärd har sina
konsekvenser som vi inte kan överblicka
i dag.

Jag talade nyss om en utredning om
vilka överlåtelser av nu ifrågavarande
slag som förekommit och vilket antagligt
syfte de haft. Jag hoppas för min
del att en sådan utredning skall komma
till stånd och ge underlag för åtgärder
som kan rätta till obilliga verkningar
av retroaktivregeln. Med denna
inställning har jag inte kunnat biträda
reservation 5 men kommer — om
den blir föremål för votering — att lägga
ner min röst.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna 3 och 4.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 43 har fogats fem

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. markvärdebeskattningen
reservationer. Jag vill nu helt kort redovisa
de närmare motiveringarna för
dessa.

Reservation 1 gäller frågan om beskattningen
vid upplåtelse av mark för
bl. a. kraftledningsgator och liknande,
d. v. s. sådana fall där ett fullständigt
ianspråktagande av marken inte föreligger
utan markägaren i viss mån har
dispositionsrätt över marken. Vid realisationsvinstbeskattningens
genomförande
1967 gjordes en åtskillnad i reglerna
med avseende på markupplåtelsens
innebörd. Vid ett fullständigt ianspråktagande
av marken jämställdes
detta med avyttring av fastighet, som
medför vad man numera brukar kalla
evig realisationsvinstbeskattning. Men
i de fall då viss dispositionsrätt kvarstod
jämställdes upplåtelsen med avyttring
av lös egendom, vilket ju innebär
att efter fem års innehav ingen
realisationsvinstbeskattning sker.

Bland remissvaren över den utredning
som låg till grund för 1967 års beslut
förekom yttranden från bl. a. näringslivets
och lantbrukets skattedelegationer.
I dessa fäste man uppmärksamheten
på att det skulle medföra
svårigheter att tillämpa bestämmelserna,
om lika bestämmelser skulle gälla
för alla markupplåtelser. Man anförde
att framdragande av kraftledningsgator
berör många fastigheter, för vilka
utredning om realisationsvinst då måste
göras. Sådana upplåtelser förekommer
ofta, särskilt inom skogsföretagen.
I dessa fall skulle omräkning av anskaffningskostnaden
och övrig rätt tidsödande
utredning få göras ofta.

Enligt vad som framgår av proposition
153 år 1967 ville departementschefen
undvika sådana praktiska problem,
som skulle medföra svårigheter,
och föreslog därför, vilket nu gäller,
att upplåtelse av den art jag här talat
om skulle jämställas med upplåtelse av
lös egendom, d. v. s. femårsregeln skulle
gälla i fråga om realisationsvinstbeskattningen.

Nu har emellertid departementsche -

fen ändrat uppfattning och föreslår i
proposition nr 88, att alla upplåtelser
på obegränsad tid mot engångsersättning
skall behandlas som avyttring av
fastighet och då falla under bestämmelsen
om evig realisationsvinstbeskattning.

Vi reservanter anser att de betänkligheter
som anfördes mot den föreslagna
regeln förliden höst alltjämt äger
giltighet. Den i proposition nr 88 föreslagna
500-kronorsregeln löser inte de
problem som kommer att uppstå. Vid
våra överväganden har vi funnit att
den nu föreslagna regeln årligen kommer
att beröra ett mycket stort antal
fastigheter, att den kommer att skapa
besvär och trassligheter för många
skattskyldiga, i fall där många gånger
den ekonomiska betydelsen är av mindre
omfattning för båda parter, men där
dock utredningsmaskineriet måste ha
sin gång.

Den utredning som förebragts och
som åberopas som skäl för den vidtagna
ändringen kan vi reservanter inte
acceptera. Vi har funnit att det inte
föreligger några bärande skäl för en
sådan ändring. Därför har vi yrkat på
bibehållande av nuvarande beskattningsform
för upplåtelser av den art
som gäller icke fullständigt ianspråktagande
av mark.

Med denna korta redovisning, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation 1.

Reservation 2 gäller tidpunkten för
ikraftträdandet av de föreslagna bestämmelserna.
I proposition nr 88 föreslås
att de nya bestämmelserna skall
gälla fr. o. m. den 1 juli 1968. Det är
väl bekant för alla i denna sal, att det
i vårt land varit praxis i fråga om inkomstbeskattningen
att samma lagstiftning
skall gälla under hela beskattningsåret.
Man bryter inte beskattningsåret
utan att det föreligger speciella
skäl. Det medför alltid besvärligheter
för deklaranter och skattskyldiga,
om olika författningar gäller under
samma beskattningsår.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Såvitt vi reservanter kan finna har
inte några speciella skäl kunnat anföras,
och vi anser oss därför ha fullgoda
motiv för vårt yrkande att gränsen
mellan de nu gällande och de nya
bestämmelserna sättes vid 196$ års
utgång.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
2 i detta avseende.

Reservation 3 har närmare motiverats
av föregående talare. Den behandlar
skattereglerna vid avyttring av fastighet,
då utkomstmöjligheterna tvingar
den skattskyldige att avflytta till annan
ort och där skaffa ersättningsbostad.

Detta är en gemensam borgerlig reservation
och jag yrkar bifall även till
denna.

Reservation 5 slutligen behandlar den
under utskottsbehandlingen år 1967 tillkomna
regeln att fastighet, vilken före
den 1 januari 1968 förvärvats från närstående
utan att lagfart sökts senast
den 8 november 1967, skall vid en
framtida realisationsvinstbeskattning
anses förvärvad genom köp eller annat
förvärv, som skett närmast dessförinnan
från annan än närstående.

Den retroaktivitet som härigenom infördes
strider enligt vår mening i väsentliga
hänseenden mot vedertagna
rättssäkerhetsprinciper. Särskilt vid
affärer med fast egendom bör det kunna
krävas — som vi tycker med all
rätt — att de rättsregler som gäller vid
avtalets upprättande och på vilka villkoren
ömsesidigt grundats, inte ändras
genom en retroaktiv lagstiftning. Då
undanrycks ju underlaget för förda diskussioner
och överläggningar mellan
parterna och dessa kommer i en enligt
vår uppfattning helt annan situation,
vilket vi finner betänkligt.

Med denna kortfattade motivering
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
även till reservation nr 5.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Fördelen när min bänkkamrat
herr Enarsson går upp i talar -

Ang. markvärdebeskattningen
stolen är att man bara behöver konstatera
att han refererar fullständigt objektivt.
Själv behöver jag då inte göra något
referat.

Men även om herr Enarssons referat
var objektivt, så kommer vi till motsatta
slutsatser och värderingar.

Den här lagstiftningen kom till förra
året. Jag var tyvärr förhindrad att vara
med vid behandlingen i riksdagen, men
jag uppfattar det så, att denna komplettering
har precis samma syfte som förra
årets proposition hade. Det är rätt naturligt
att lagstiftarna försöker nå så
effektiva bestämmelser som möjligt. När
man då kommer underfund med att en
lag icke är ändamålsenlig i vissa stycken,
så ändrar man den. Det är väl den
gängse seden.

Jag har med intresse lyssnat till vad
herr Sundin framhöll. Han ville särskilt
poängtera att denna lagstiftning egentligen
inte hade behövt införas, ty det var
bara »skrämselpropaganda» som gjorde
att folk sålde sina fastigheter.

Från vilket håll kom den skrämselpropagandan?
Det kanske herr Sundin
vill svara på.

Om det nu är så, att man opponerar
mot att denna lagstiftning fick viss
retroaktiv verkan och att denna retroaktiva
verkan icke hade föreslagits av
Kungl. Maj:t utan beslutats av riksdagen,
så ligger väl detta i motionerandets
mening. Det är bara den skillnaden den
här gången, att det var socialdemokrater
som motionerade om en ändring. De
tyckte att det fanns en lucka i lagen och
därför framställde de sitt ändringsyrkande
och det vann majoritetens bifall.

Man brukar i kammaren ofta i olika
sammanhang säga att »motionärerna
var framgångsrika» med sina yrkanden.
I det här fallet var motionärerna verkligen
framgångsrika. Men om jag uppfattade
herr Tistad riktigt, ansåg han att
det inte fanns några skäl för denna
retroaktivitet, ty det har inte bevisats
att det var några som under den tid som
avsågs sålt sina fastigheter. Om detta
är riktigt, är det ju ingen som drabbats

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. markvärdebeskattningen
av denna lagändring. Herr Tistad ville
dock ha en undersökning om i hur
många fall sådana försäljningar har förekommit.
Det är väl tekniskt möjligt
att åstadkomma en sådan undersökning,
men jag tyckte att logiken inte var särskilt
hållbar.

När herr Tistad sedan talar om att det
skulle finnas ytterligare ett motiv för
uppskov med beskattningen, utöver de
motiv som är redovisade på sidan 19 i
utskottets betänkande, och att det skulle
vara sysselsättningsskäl, vill jag hänvisa
till vad en ledamot i bevillningsutskottet
yttrade när han fick höra detta yrkande:
»Om vi skulle bifalla detta borde
vi nästan upphäva hela lagstiftningen,
den som vi beslutade med vett och vilja
förra året!»

Detta säger väl tillräckligt i fråga om
styrkan av det yrkandet.

När vidare herr Tistad kritiserar
skrivningen i utskottets betänkande och
säger, att det av den verkar som om
förslaget om retroaktivitet skulle ha varit
utskottets eget initiativ, så har jag
för min del ingen lust att försöka analysera
vad det yttrandet skulle innebära.
Det kan emellertid inte ha något
större värde. Det visar att vi är kvar i
de gamla ställningarna sedan förra året
och alltså har olika meningar om denna
lagstiftning — det gäller både retroaktiviteten
och själva det materiella innehållet.

Ingenting har emellertid, såvitt jag
kan se, förändrats sedan i fjol, och jag
hemställer, herr talman, om bifall till
utskottets betänkande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! På en direkt frågeställning
från utskottets ordförande vill jag
poängtera tre ting.

Det som åstadkom skrämselpropagandan
var för det första propositionen, eller
hur? Det som därnäst — för det andra
— åstadkom denna skrämsel var den
socialdemokratiska tilläggsmotionen.
För det tredje och sista var det kommu -

nerna, som allra mest skrämde jordägarna
i detta sammanhang. Kommunerna
ville utnyttja detta utgångsläge för
att köpa billig mark. Och som utskottets
ärade ordförande vet finns det i en del
kommuner socialdemokratisk majoritet,
såvitt jag kan förstå.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Under förarbetena till
den nya markvärdebeskattningen och
vid riksdagsbehandlingen av propositionen
fick jag liksom alla andra det intrycket,
att det gällde att komma åt de
stora markvärdestegringarna — d. v. s.
markvärdespekulanterna — och att få
ett kontinuerligt och rikligt utbud på
mark.

Bevillningsutskottets ordförande säger,
att om man skulle ge uppskov med
vinstbeskattningen åt de egnahemsägare,
som av sysselsättningsskäl måste
flytta från orten och sälja sina egnahem
med någon liten vinst, är hela lagstiftningen
förfelad. Då undrar jag om vi
har fattat syftet med denna lagstiftning
felaktigt och om det verkliga syftet är
att komma åt egnahemsägare som måste
flytta för att få sin utkomst.

I så fall har vi verkligen blivit vilseledda
här i riksdagen!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det hör väl till ovanligheten
att en opponent undrar varför
han inte har blivit bemött av utskottets
försvarare. Jag kan ändå inte underlåta
att göra det när det gäller reservation 4.
Jag tycker att den behandlar en så väsentlig
fråga i sammanhanget, att det
hade varit av mycket stort värde att få
en kommentar av utskottets ordförande
till utskottets motivering för avslagsyrkandet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Egnahemsförsäljningar i
allmänhet kommer väl inte att ha be -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

kynimer med denna lag, och det erkänner
herr Tistad själv. Varför stanna vid
egnahem? Det är väl en rätt naturlig åtgärd
att ta in sysselsättningsskäl, t. ex.
att en person som får befordran eller
nytt arbete på annan ort säljer sin fastighet.
Det finns inte bara sysselsättningsbekymmer
i negativ bemärkelse
utan det kan vara sysselsättningsskäl
också i positiv bemärkelse.

Nu säger herr Sundin att det framför
allt var lagstiftningen som skrämde upp
säljarna och vidare att kommunerna
ville köpa billig mark. Här rör det sig
väl om realisationsvinstbeskattning? Om
kommunerna köpte billig mark var det
ju ändamålsenligt och bra, eller hur?
Man kan i varje fall inte räkna det till
skrämselpropagandans sämre effekter.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om det nu är så som
bevillningsutskottets ordförande säger,
nämligen att det var vettigt och riktigt
att kommunerna fick köpa billig mark:
Vad var det då för ändamål med propositionen? Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten A1 med viss
uppdelning, därefter särskilt i fråga
om punkten A 2, vidare särskilt rörande
punkterna B 1, B 2 och B 3, därpå
särskilt avseende punkten B 4 samt
slutligen särskilt rörande punkten B 5.

I fråga om punkten A 1, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan såvitt avsåge 35 §
kommunalskattelagen med anvisningar,
därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad gällde övergångsbestämmelserna,
vidare särskilt rörande
den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen 3

Ang. markvärdebeskattningen

samt ytterligare särskilt i vad anginge
utskottets hemställan i punkten A1 i
övrigt.

Punkten A 1

35 § kommunalskattelagen med anvisningar I

fråga om utskottets hemställan i
denna del gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av hem
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
43 punkten A 1 i vad avser 35 § kommunalskattelagen
med anvisningar, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteiringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. markvärdebeskattningen

Ja —105;

Nej —- 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Övergångsbestämmelserna

Såvitt gällde övergångsbestämmelserna,
anförde nu herr talmannen, hade
yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; samt

3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i reservationen
1, av herr Yngve Nilsson m. fl.,
i förevarande del.

Emellertid, fortsatte herr talmannen,
torde reservationen 1 i denna del avse
endast 35 § kommunalskattelagen med
anvisningar och till följd av kammarens
redan fattade beslut hava fallit.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de återstående, under l:o) och 2:o)
här ovan upptagna yrkandena propositioner;
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
43 punkten A 1 i vad avser övergångsbestämmelserna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Reservationen 3

Beträffande den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
3 betecknade reservationen gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av samt vidare på avslag å
densamma; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på godkännande av reservationen,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid bevillningsutskottets
betänkande nr 43 avgivna, med 3
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej —67.

Punkten Al i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A 2 samt punkterna B 1,
B 2 och B 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 4

Vidkommande denna punkt gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
4 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kristiansson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
43 punkten B 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kristiansson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu

Ang. markvärdebeskattningen

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 62.

Herr Blomquist (h) anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men markerats såsom frånvarande.

Punkten B 5

I vad rörde punkten B 5 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
43 punkten B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Tisdagen den 21 maj 1968

76 Nr 26

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

Ja —103;

Nej— 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
om utbyggd statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering.

I motionerna I: 71, av herr Dahlén
m. fl., och II: 107, av herr Wedén m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle hemställa om en parlamentarisk
utredning med uppgift att lägga
fram förslag till en förbättrad och utbyggd
statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering i enlighet med vad
som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 71 och II: 107 hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en parlamentarisk utredning
rörande förbättrad statlig prognosverksamhet
och ekonomisk planering i
enlighet med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin, Hagnell,
Franzén i Motala, Bengtsson i
Landskrona och Ekström i Iggesund
(alla s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 71 och II: 107.

Herr PALM (s):

Herr talman! För ovanlighetens skull
har den socialdemokratiska utskottshälften
blivit reservanter i denna fråga.

Folkpartimotionen för ett intressant
resonemang, inte minst mot bakgrunden
av att det är fråga om en förstagångsmotion
som redovisas vid detta

tillfälle. Inledningsvis förs det ett ideologiskt
resonemang. I motionen, som
folkpartiledaren Wedén har signerat,
sägs bl. a. i inledningen: »Den ena huvudlinjen
i debatten är den som med
krav på ökad ekonomisk planering avser
en ökad offentlig, närmast statlig
centraldirigering och detaljregleringav
ekonomin. Den ser väsentligen ''planhushållningen’
som ett alternativ till
marknadshushållningen; det är den
socialistiska inställningen. Den andra
huvudlinjen är den som med sitt krav
på ökad och förbättrad ekonomisk planering
avser en ökad planmässighet
främst i användningen av de generella
ekonomisk-politiska medlen och som
uppfattar planeringen som en metod att
göra marknadshushållningen effektivare;
det är den liberala inställningen.»

Tidpunkten är kanske inte så särskilt
lämplig att ge sig in på en polemik
mot det resonemang som här förs, men
historieskrivningen är ju enligt vår mening
inte alldeles korrekt. Vi har många
exempel på att det under decennier varit
socialdemokratin som gått i bräschen
med sin samhällsekonomiska politik
för att få marknadsmekanismen
att fungera. Den som kanske på det
mest övertygande sättet redovisat denna
utveckling är Leif Levins doktorsavhandling
»Planhushållningsdebatten».
Han påvisar att socialdemokratin ända
från 1920-talets slut gått i bräschen för
en sådan politik. Krispolitiken var ju
inledningen till detta. Men på den tiden
kallade liberalerna en sådan politik
för socialism, sade att det var uttryck
för statens klåfingrighet.

Vi minns också hur man i PHM-kampanjen
i Dagens Nyheter 1948 under
ledning av professor Tingsten vid sidan
av en propaganda som var finansierad
av storföretagen satte in kritiken
på samma punkt. Våra målsättningar
var egentligen att få marknadsekonomin
att fungera bättre än den
gör om man tillämpar liberalismens
renodlade principer. Vi har många exempel
på det: den moderna arbets -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

marknadspolitikens, den fulla sysselsättningens
politik, som kommit att accepteras
av allt flera, kampen mot karteller
och konkurrensbegränsning,
kampen mot den bankmonopolism som
finns inom de enskilda bankföretagen
och som vi attackerar genom att staten
ger sig in på detta område — jag tänker
bl. a. på Investeringsbanken. Kanske
får vi räkna på liberalernas medverkan
också när det gäller att komma
till rätta med pressmonopolismen,
som ju även den är en frukt av de s. k.
fria ekonomiska krafternas spel och av
en otyglad liberalism.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta men vill säga att vi inte accepterar
den beskrivning som folkpartiledaren
och hans medmotionärer
har givit. Den innebär utan tvekan en
glidning. Går vi tillbaka några år i tiden
finner vi att mycket av det, som
nu sker inom samhällsekonomin och
som omfattas och gillas av allt flera, tidigare
betecknades som uttryck för en
socialistisk politik. Men som sagt, de
moderna folkpartisterna är välkomna i
den demokratiska socialismens gemenskap,
så att vi tillsammans kan attackera
de samhällsekonomiska problemen
på det sätt socialdemokratin propagerat
i decennier.

Efter detta, lierr talman, skulle jag
vilja säga några ord om de konkreta
frågeställningar som tas upp i motionen.

För det första vill motionärerna i
framtiden ha långtidsutredningar där
man redovisar flera olika alternativ. Vi
säger i vår reservation till bankoutskottets
utlåtande att det ligger åtskilligt i
detta, men att man här möter svårbemästrade
presentationsproblem. Vi har
dock klart deklarerat att om man vill
få fram flera olika alternativ i dessa
långtidsutredningar torde inte parlamentariska
utredningar vara det lämpligaste
sättet att angripa problemen.

För det andra säger man i folkpartimotionen
att dessa långtidsutredningar
borde kompletteras med viktigare po 6

Förslå kammarens protokoll 1968. Nr 26

Etiska slutsatser. Ja, vi som är politiskt
verksamma känner till detta. Det
hänger samman med de olika partiernas
allmänna viljeinriktning — och den
kan inte analyseras fram i en parlamentarisk
utredning. Partiernas viljeinriktning
är uttryckt i partiprogrammen
och partikongressernas beslut. Och
vi har i så begränsade sammanhang
som de olika årliga remissdebatterna
sett hur omöjligt det är att få de borgerliga
att redovisa sina politiska alternativ
i samband med att statsverkspropositionen
lämnas fram; det gör man
först sedan remissdebatten avslutats. Vi
känner ju till hur spelet har drivits i
dessa sammanhang och tror alltså inte
att de borgerliga här har föreslagit den
lämpligaste vägen.

För det tredje vill man ha en rullande
långtidsplanering. Vi reservanter
instämmer i det önskemålet men framhåller
att redovisningar lämnas varje
år i kompletteringspropositionen. Vi
har den för närvarande på bordet, nämligen
proposition 125, som skall diskuteras
om en vecka. Där finns en avstämning
mot den faktiska utvecklingen
under de tre senaste åren ■— den
period som kan överblickas av den tid
som den senaste långtidsutredningen
omfattar. Inte heller av de skälen är
vi i behov av en parlamentarisk utredning.

För det fjärde sägs i denna mycket
omfattande motion att man vill ha en
flerårig rambudget. Den socialdemokratiska
utskottshälften säger att man
vill undvika en låsning genom att ge
sig in i ett dylikt rambudgettänkande.
Finanspolitiken bör på längre sikt vara
så rörlig att det alltid finns utrymme
för konjunktur stabiliserande åtgärder.
Vidare kan det alltid bli aktuellt med
betydande omprioriteringar med kort
varsel. Vi har sett exempel på detta i de
senaste årens politiska diskussion om i
vilken utsträckning man skall släppa
fram industriinvesteringar eller bostadsbyggande,
i vilken utsträckning
man skall sätta in åtgärder för att be -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om utbyggd statlig prognosverksamhet
kämpa konjunktursvackor. Vi har bl. a.
erfarenheter från de senaste vintermånaderna.
Detta visar nödvändigheten
av att kunna föra en rörlig strategi på
detta område.

Man vill vidare ha en önskelista, där
regeringen skulle precisera de olika reformerna
och den takt i vilken man vill
ha dem realiserade. Vi vill inte vara
med om någon sådan låsning. Vi anser
att det bör vara de olika partiernas sak
att slåss om dessa frågor — det är därför
vi sitter här. Mycket av det vi sysslar
med i praktisk politik gäller ju
prioriteringar på olika områden. Annars
riskerar vi att bli slavar under ett
system som vi har bundit oss alltför
hårt vid.

För det femte tar folkpartimotionen
upp de regionala aspekterna på långtidsutredningarna.
Vi har sagt att vi
i stort sett har förståelse för de synpunkter
som framförts. Men vi påpekar
vidare att på detta område ett omfattande
arbete redan har påbörjats —
bl. a. inom de olika länen — som skall
bilda underlag för myndigheternas beslut.

För det sjätte tar folkpartimotionen
upp en långsiktig arbetskraftsplanering.
Vi pekar på att den frågan sedan
lång tid är föremål för utredning. Statistiska
centralbyråns prognosinstitut
har till sig knutit ett expertråd, som
sysslar med dessa ting. Men vi understryker
också att metodutvecklingsarbetet
måste fullkomnas ännu mer i statistiska
centralbyråns egen regi.

Arbetskraftsfrågorna är ju mycket
svåra. Den som har den senaste långtidsutredningen
i färskt minne vet att
den i hög grad byggde på en enkät
bland ett stort antal företagare i vårt
land. Man redovisade där den enorma
arbetskraftsefterfrågan som skulle bli
aktuell i slutet på 1960-talet. Det är som
bekant inte så lätt att spå om framtiden.
Man hade direkt vänt sig till företagsamheten,
och det kan ge anledning
till åtskilliga reflexioner när man
nu ett par, tre år efteråt läser vad gans -

och ekonomisk planering

ka eniga industriledare hade kommit
till i sina prognoser, sina allmänna bedömningar
av det läge som väntades
inträffa.

För det sjunde tair man som en av de
större frågorna upp den långsiktiga
planeringen, som skulle synkroniseras
med stabiliseringspolitiken. Man vill
ha en bättre genomlysning av pris- och
löneförändringarna. Den socialdemokratiska
utskottshälften säger att i den
senaste tidens långtidsutredningar finns
alternativa antaganden om pris- och
löneutvecklingen. Vi framhåller också
i vår skrivning att frågan i realiteten
har fått en utförligare behandling inom
finansdepartementet än vad motionärerna
ens antyder i sin motion.

Ärade kammarledamöter! Den socialdemokratiska
hälften, d. v. s. reservanterna,
kommer till slutsatsen att det
inte är lämpligt att sammanföra alla
dessa förslag till en enda parlamentarisk
utredning. Skälet är att de problem
man tar upp här är så stora och
så skiftande att man till detta arbete
behöver koppla en mycket stor sakkunskap
inom de mest skiftande områden
i samhällslivet. Vi tror alltså inte på
den väg som herr Wedén och hans partivänner
har velat föreslå årets riksdag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den socialdemokratiska
reservationen med herr Ståhle som
första namn.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
en idédebatt med herr Palm. Jag vill
bara säga att den beskrivning som han
gav av den socialdemokratiska politiken
passar ganska bra in i ett liberalt ekonomiskt
program. Verkligheten har ju
inte i alla avseenden varit sådan som
herr Palm har beskrivit den.

Jag vill, herr talman, gå direkt på
föreliggande utlåtande från bankoutskottet
beträffande folkpartiets partimotioner.
Motionsparet tar upp en lång rad
problem som sammanhänger med den

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

ekonomiska planeringen på nationell
och regional nivå.

Inledningsvis framhålles i motionerna
att en statlig ekonomisk planering
har som viktigaste syften att underlätta
en god samordning av det offentligas
åtgärder inom olika områden. Planeringen
skall i god tid ge eu bild av de
problem som måste lösas genom åtgärder
från statens eller kommunernas sida
i samverkan med näringslivet och med
andra intressenter.

Planeringen skall ge regering och
riksdag bättre möjligheter att bedöma
den statsfinansiella utvecklingen på
längre sikt och ge en säkrare grundval
för en prioritering mellan olika önskemål.
Planeringen skall dessutom ge icke
statliga instanser, t. ex. kommunerna, ett
bättre underlag för deras bedömningar
av den framtida utvecklingen och således
ligga till grund för kommunernas
åtgärder på längre sikt.

Men också för företagen och olika intressegrupper
inom samhällslivet bör en
utbyggd statlig ramplanering vara av
stor betydelse. Därur kan näringslivet
utläsa utvecklingstendenserna både i
fråga om olika regioners framtidsmöjligheter
och beträffande olika, branschers
utvecklingsproblem. De statliga och
kommunala prognoserna är viktiga för
näringslivets och de fackliga organisa^-tionernas framtidsbedömning, sägs i
motionerna, men det krävs bättre information
om det allmännas planer än
vad som nu ges. En utbyggd planering
och informationsverksamhet skapar
ökade förutsättningar för samråd mellan
näringsliv och samhälle.

En utökning och förbättring av den
statliga ekonomiska planeringen bidrar
också till att göra marknadshushållningen
effektivare. Den kan vara till verklig
nytta för politiska ställningstaganden
och stimulera den offentliga debatten
om näringslivets och olika regioners
utvecklingsmöjligheter. Men den måste
då utformas så att den utmynnar i förslag
till praktiskt intressanta handlingsalternativ.

Jag är medveten om att en sådan
framtidsbedömning som inkluderar politiska
slutsatser måste vara behäftad
med stora osäkerhetsmarginaler. Den
ekonomiska utvecklingen i andra länder,
av vilka vi är starkt beroende, är
en osäkerhetsfaktor. Konjunkturläget,
som påverkar budgetpolitiken och därmed
de offentliga utgifternas andel av
nationalbudgeten, är en annan.

Motionärerna anser att en brist i den
nuvarande ekonomiska planeringen är
att långtidsutredningen, som nu tillhandahåller
det viktigaste faktamaterialet
beträffande den ekonomiska utvecklingen,
endast arbetar med ett alternativ.
I sitt senaste betänkande har utredningen
på flera ställen betonat att andra antaganden
än de som låg till grund för
utredningens prognoser skulle ha kunnat
göras och leda till andra alternativ
med andra konsekvenser, men av arbetsvolymmässiga
skäl har man inte
kunnat arbeta med mer än ett alternativ.
Därigenom riskerar man naturligtvis att
långtidsutredningens förutsägelser om
utvecklingen ganska snart kan komma
att avvika från verkligheten. Om
någon av de viktigare förutsättningar
som långtidsutredningen grundar sina
kalkyler på inte slår in, är det risk för
att slutsatserna förlorar i värde. Det
ödet har i någon mån drabbat den senaste
långtidsutredningen, och det är
ingen kritik mot långtidsutredningen
när man säger detta.

Vi anser att utredningsarbetet måste
byggas ut så att man kan få fram ett
statistiskt underlag som belyser utvecklingen
i stora drag enligt några alternativa
antaganden. Men vi är medvetna
om att det är förenat med vissa svårigheter
att utarbeta flera olika alternativ.
Det är ju en mängd olika variationer i
de antaganden som kan ligga till grund
för långtidsbedömningen som utvecklingen
för med sig, och det kräver också
mycket mera arbete. Vi menar dock
att detta är en detalj, en sak som en
parlamentarisk utredning bör gripa sig
an med.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om utbyggd statlig prognosverksamhet

En annan nackdel hos långtidsutredningen
är att den omfattar avgränsade
femårsperioder. Under den period som
utredningen omfattar sker ingen anpassning
av prognoserna till verkligheten,
till de nya förutsättningar som dragits
upp av den verkliga ekonomiska utvecklingen.

Visserligen görs i kompletteringspropositionen
avstämningar mot det resultat
långtidsutredningen kommit fram
till, men det innebär ingen anpassning
av statistiken och långtidsutredningens
prognoser till den verklighet vi upplever.
Detta gör att möjligheten att bilda
sig en uppfattning om framtidsperspektiven
successivt krymper. Därför föreslås
i motionerna en utredningsverksamhet
som successivt förnyar och förlänger
prognoserna. Detta kan ske på
två vägar — endera en rullande utredningsverksamhet
som tar upp det tidigare
materialet till prövning varje år
eller femårsutredningar som griper över
varandra.

Genom att arbeta med ett eller flera
huvudalternativ som successivt omprövas
och anpassas till verkligheten skulle
man vinna att utredningsvärdet som
grundmaterial för politiska bedömningar
av den ekonomiska politiken skulle
avsevärt ökas.

Vi anser också att den ekonomiska
planeringen bör kompletteras med viktigare
politiska slutsatser. Nu lämnar
regeringen i kompletteringspropositionen
korta kommentarer till långtidsutredningens
slutsatser men anger inte
något politiskt ställningstagande eller
någon politisk avsikt med anledning av
det framlagda materialet.

Regeringen bör redovisa vilket alternativ
den anser som mest realistiskt och
den politik som den med anledning av
det framlagda materialet vill förverkliga.
Först när en plan fått politisk förankring
kan man ge bättre upplysning
om framtiden till ledning för näringslivet,
för organisationer och för kommuner.
Jag tror också att ett politiskt
ställningstagande på basis av utred -

och ekonomisk planering

ningsmaterialet skulle i hög grad stimulera
och vara till värde för den ekonomisk-politiska
debatten.

I motionerna tas även upp frågan om
den statliga långsiktiga budgetplaneringen.
Den nuvarande långtidsbudgeten
som framläggs i samband med kompletteringspropositionen
varje år är visserligen
ett värdefullt hjälpmedel för
den ekonomiska politiken, men den är
inte en budget i vanlig mening och har
därför begränsat politiskt innehåll. Denna
långtidsbudget bör utvecklas till en
flerårig statlig »rambudget». Den skulle
ange huvudlinjerna i budgetutvecklingen
för några år framöver. Det är givet
att det bl. a. på grund av ovissheten om
hur konjunkturutvecklingen påverkar
inkomstsidan är omöjligt att ange den
exakta tidpunkten för kostnadskrävande
reformer. Men det bör vara möjligt
att i denna rambudget kunna göra en
angelägenhetsgradering av stora politiska
reformer. Vi anser att den saken
också bör utredas.

Vi har i denna motion liksom tidigare
framhållit behovet av en utbyggd arbetskraftsprognos.
För att våra arbetskraftsresurser
skall kunna tillvaratagas
på rätt sätt är det angeläget att en långtidsbedömning
av näringslivets utveckling
och de strukturella förändringar
som kan förväntas inom olika branscher
och regioner kommer till stånd. Utbildningspolitiken
bör anpassas i anslutning
därtill. Sådana prognoser över behovet
av arbetskraft bör ske över breda
sektorer inom arbetslivet, t. ex. vårdsektorn,
administrationen och undervisningen.

Rörligheten och förändringarna inom
dagens och morgondagens arbetsliv kräver
att planeringen av utbildningen
mera inriktas på breda sektorer inom
arbetslivet än på specifika yrken och
arbetsuppgifter.

Yrkesutbildningsberedningens betänkande
om reformering av yrkesutbildningen
har ju gett upphov till en proposition
som jag hoppas kommer att ligga
till grund för den yrkesutbildnings -

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

proposition som aviserats till denna
riksdag. I sitt betänkande föreslår yrkesutbildningsberedningen
just sådana
breda utbildningsblock. Från denna
grundutbildning skall sedan färdigutbildningslinjer
i skola eller näringsliv
leda fram till det speciella yrket eller
den speciella arbetsuppgiften. En sådan
brett upplagd grundutbildning underlättar
också den omställning av yrkeskunnandet
som i vårt föränderliga
arbetsliv kommer att bli nödvändig för
många. Men då är det också angeläget
att vi får en arbetskraftsplanering som
just bygger på behovet inom breda sektorer
av näringslivet och prognoser vilka
belyser behovet av arbetskraft för en
lämplig dimensionering av vårt utbildningsväsen.

Till sist, herr talman, vill jag behandla
motionärernas önskemål om att en
regional aspekt skall anläggas på långsiktsplaneringen.
Förslaget syftar till
att skapa ett instrument som kan både
ge en samlad bild av utvecklingen i olika
delar av landet och ligga till grund
för planeringen på regional och kommunal
nivå samt planeringen inom näringslivet.
Genom en sådan regional
aspekt på den ekonomiska planeringen
kan man på ett naturligt sätt få kontakt
med den planering som gäller lokaliseringsfrågorna.
En effektiv samordning
av statens, landstingens och primärkommunernas
samt näringslivets beslut
och åtgärder kräver en precisering av
de ekonomiska tendenserna på lång sikt
även regionvis. Statliga och kommunala
beslut och åtgärder på t. ex. kommunikationernas,
bostadsbyggandets, skolväsendets
och sjukvårdens områden påverkar
ju företagens planering och investeringar.
Om staten — som motionärerna
och också utskottsmajoriteten förordar
— skall ange ett utvecklingsalternativ
som eftersträvansvärt så måste
detta alternativ också föras ned på det
regionala planet. Någon statlig dirigering
behöver en sådan planering på regionplanet
inte innebära. Den bör tvärtom
för länsmyndigheter, kommunala

myndigheter och företag kunna klarlägga
utvecklingstendenserna och stimulera
kommunala instanser och andra till
lämpliga åtgärder.

Med denna redogörelse, herr talman,
för motionen och utskottets ställningstagande
ber jag att få yrka bifall till
bankoutskottets utlåtande nr 29.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den utförliga
behandling som herr Stefanson
ägnat föreliggande utskottsutlåtande
kan jag kort ge min och centerpartiets
syn på dessa frågor, som är av väsentlig
betydelse för utvecklingen i vårt
land. Motionärerna syftar till en vidgning
och intensifiering av den statliga
planeringen. Vidare eftersträvas en
samordning mellan statliga och ickestatliga
verksamheter samt mellan olika
regioner i landet. Motionärerna anser
det därutöver angeläget att fler handlingsalternativ
och dessas konsekvenser
redovisas i den långtidsplanering
som sker.

Jag ansluter mig helt till motionärernas
— och utskottets — förslag beträffande
långtidsutredningarnas arbetssätt,
de ekonomiska prognosernas uppföljning,
planeringen av arbetskraftsbehovet
och den stabiliseringspolitiska
anknytningen. Särskilt vill jag dock
understryka angelägenheten av att en
regional aspekt anlägges på långsiktsplaneringen.
I det följande vill jag närmare
gå in på detta förslag.

Förslaget syftar till att skapa ett instrument
som dels ger en samlad bild
av utvecklingen i olika delar av landet,
dels kan läggas till grund för planeringen
på regional och kommunal nivå
samt inom näringslivet. Härigenom
skulle man på ett naturligt sätt få kontakt
med den planering som gäller lokaliseringsfrågorna.

Den totala utvecklingsbilden kan i
många fall undanskymma regionala
problem av betydande storleksordning.
En effektiv samordning av statens,
landstingens och primärkommunernas

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

samt näringslivets beslut och åtgärder
på t. ex. kommunikationsväsendets, bostadsbyggandets,
skolväsendets och
sjukvårdens områden påverkar företagens
investeringsplaner och vice versa.
Det framstår därför som ytterst angeläget
att den regionala aspekten beaktas
i högre grad än vad som varit fallet
i tidigare långtidsutredningar. Som motionärerna
framhåller kan en sådan utveckling
emellertid vara förknippad
med vissa svårigheter.

En sådan svårighet är att privata företag
med produktionsenheter i olika
regioner visserligen kan tänkas skapa
sig en relativt säker uppfattning om sin
framtida totala produktion och investeringsvolym
men ofta inte kan ange vilken
av flera alternativa produktionsanläggningar
som kommer att byggas
ut, eller var investeringar i nya anläggningar
kommer att förläggas. Härtill
kommer problem av företrädesvis politisk
och administrativ art. Om nämligen
staten, som utskottet förordat i det
föregående, skall ange ett utvecklingsalternativ
såsom eftersträvansvärt måste
detta alternativ också preciseras regionvis.
Planeringen måste således
klart ange en målsättning på det regionala
planet. Någon statlig dirigering av
övriga sektorer kan däremot självfallet
inte få komma i fråga. En viss flexibilitet
är angelägen i planeringen även
på denna nivå.

En regional aspekt på den ekonomiska
planeringen skulle ge en naturlig
kontakt med den planering som rör lolcaliseringsfrågorna
och ge ett bättre
begrepp om de problem som måste lösas.
Det är nödvändigt att se samhällets
ekonomiska, befolkningsmässiga och
övriga utveckling i ett sammanhang
och ta ett helhetsgrepp på frågan. Annars
kan det befaras att syftet med insatser,
t. ex. av lokaliseringspolitisk
art som sker på ett håll motverkas av
andra statliga åtgärder. En särskild utredning
om den regionala aspekten på
den ekonomiska långtidsplaneringen
synes mycket angelägen.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag yrka bifall till utskottets förslag till
en parlamentarisk utredning om en
förbättrad prognosverksamhet och planering.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Vi i vårt parti har lämnat
vårt stöd till denna begäran om en
parlamentarisk utredning om förbättrad
prognosverksamhet och ekonomisk
planering. Jag skall därför säga några
ord som förklaring och motivering till
vårt ställningstagande.

Vi har särskilt tagit fasta på syftet
med denna utredning. Såsom anföres
alldeles i början av utskottsutlåtandet
är detta syfte att den statliga ekonomiska
planeringen skulle kunna, om
den bleve bättre, bidra till att göra
marknadshushållningen effektivare. Det
är ett syfte som självfallet ligger oss
varmt om hjärtat. När man ser på den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen
visar det sig också att vi tydligen
har vidrört en ganska om punkt,
ty i reservationen ägnas inte mindre
än en och en halv sida åt försäkringar
om hur ivriga reservanterna också är
om att frita sig från varje anklagelse
för att vilja föra en, skall vi kalla det
socialistisk, politik eller planhushållning
av mer avancerat slag. De är mycket
angelägna att understryka att de
inte vill arbeta för detaljregleringar
och liknande utan att man vill ha fri
konkurrens, fri etableringsrätt, fritt
konsumtions- och yrkesval, liberal handels-
och tullpolitik m. m.

Jag har fäst mig vid att man också
säger sig inte kunna underlåta påpeka
det, som man uttrycker det, svårförenliga
i att å ena sidan »avsäga sig alla
möjligheter att med andra än generella
ekonomisk-politiska medel påverka den
ekonomiska utvecklingen, å andra sidan
ställa så långtgående krav på planering,
politiska beslut och ledning för andra
sektorer som motionärerna gör».

Det är alltså reservanternas kritik

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Om utbyggd statlig prognosverksamhet och ekonomisk planering

mot oss. Men som jag ser saken är det
väl ganska klart att ju bättre den statliga
planeringen är desto lättare borde
det väl gå att använda de generella metoder
i den ekonomiska politiken som
vi ju alltid brukar vara förespråkare
för, i all synnerhet för hela den delen
av det ekonomiska fältet som den privata
verksamheten utgör.

Det är just utifrån dessa synpunkter
som vi menar att kan man nå en bättre
statlig planering så är det ett högst
önskvärt syfte, och det är det tyngst
vägande motivet för att vi har biträtt
denna hemställan.

De olika punkterna, sju till antalet,
som blivit genomgångna av såväl herr
Palm som herrar Stefanson och Mattsson,
behöver jag inte uppehålla mig vid.
Jag tror inte jag kan framföra några
ytterligare synpunkter i det hänseendet,
men jag tror att en utredning säkerligen
skulle kunna få fram en hel
del värdefullt material.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord — det som sagts här är till
större delen ett referat av folkpartiets
motion — utan nöja mig med några
små kommentarer.

Herr Åkerlund utläser av reservanternas
skrivning att vi är rädda att bli
anklagade för att vilja bedriva en socialistisk
politik. Jag sade inledningsvis
att vi inte har varit rädda för en
samhällsmedverkan för att få marknadsekonomin
att fungera. Skillnaden
mellan oss och de borgerliga har ju endast
varit att vi har varit ute ungefär
10—15 år före de borgerliga i dessa
avseenden. Herr Mattsson uttalade sig
mycket positivt för denna tanke, och
det var inte så länge sedan som man
från centerpartiets sida sade på sina
valaffischer att man sannerligen inte
ville sitta i »farbror statens knä». Nu

tycks han inte vara rädd för samhället.
Han tycks vara den som vill gå
längst i dessa avseenden, och jag tror
att det ligger åtskilligt i detta. Det kan
kanske bli nödvändigt att göra så.

Det är bara en enda sak som skiljer
oss reservanter från de tre borgerliga
partierna. Vi är över hela linjen överens
om att värdesätta en omfattande
och så säker prognosverksamhet som
möjligt. Den är till nytta i alla avseenden.
Vi har sagt att den vill vi ha utbyggd
och ännu mera mångsidig. Men
vad vi misstror är att en parlamentarisk
utredning — som de borgerliga
föreslår. Vi tror inte detta vore den
rätta vägen. Vi tror inte att det är den
rätta lösningen.

Jag återkommer till resonemanget om
att man vill ha de politiska slutsatserna
kopplade till långtidsutredningarna.
Det är, som jag även sade förut, så
svårt att få de borgerliga att ens några
dagar före remissdebatten tala om sina
egna politiska slutsatser under så kort
tid som ett enda budgetår. Kunde man
där vara mera öppen vore mycket vunnet.

Vi anser alltså att vi bör ha nytta av
en väl utbyggd prognosverksamhet och
att låta de organ som redan är inkopplade
på detta utveckla sin verksamhet
vidare. Det tror jag är den bästa vägen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Tisdagen den 21 maj 1968

84 Nr 26

Ang. granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds verksamhet och
förvaltning

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtande
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej —71.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 41, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och
förvaltning

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 42, angående verkställd
granskning av Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfonds verksamhet och förvaltning.

I enlighet med § 12 av gällande stadgar
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
hade stiftelsens styrelse den
8 februari 1968 avgivit berättelse över
stiftelsens verksamhet och förvaltning
under år 1967. Berättelsen hade avlämnats
till bankoutskottet och till riksda -

gens revisorer, vilka senare efter verkställd
granskning av stiftelsens verksamhet
och förvaltning avgivit i memorialet
införd revisionsberättelse. Utöver
dessa handlingar hade utskottet haft tillgång
till de protokoll som förts vid
sammanträdena med stiftelsens styrelse
under år 1967.

Utskottet hade i det nu föredragna
memorialet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bevilja styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
ansvarsfrihet för stiftelsens
förvaltning under år 1967.

Reservation hade anmälts av herr
Åkerland (h), vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill i anslutning till
den blanka reservation som jag fogat
till föreliggande memorial om granskningen
av riksbankens jubileumsfond
säga några ord.

Jag biträder utskottsbeslutet att föreslå
ansvarsfrihet för fondstyrelsen. Redan
i fjol anförde jag emellertid vissa
synpunkter som jag alltjämt förmenar
bör beaktas. Det är här först och främst
mycket stora pengar som utdelas. Anslagen
hittills för de fyra åren 1964—
1967 är 33 miljoner kronor, varav 31
miljoner kronor de två senaste åren.
Därför är det angeläget att det redovisas
hur mycket som läggs ned på varje
projekt för sig. Det finns nu projekt i
miljonklassen, men vilka dessa är kan
inte utläsas av de handlingar som ställts
till riksdagens förfogande.

Vidare redovisas endast antalet avslagna
ansökningar, vilket är tämligen
ointressant, däremot inte deras rubriker.
Principerna för anslagsbeviljande
förblir nu, liksom tidigare, i tillämpningen
höljda i dunkel. Osäkerheten
därvidlag skymtar också fram i utskottets
memorial.

En särskilt viktig fråga, som jag också
berörde i fjol, är resultatredovis -

Tisdagen den 21 maj 1908

Nr 26

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

ningen. Utskottet säger sig ha inhämtat
att fondens styrelse avser att i någon
form lämna sådan, när projekt börjar
slutföras. Jag anser för min del att
om, som fallet är, projekt pågår år efter
år — ofta med påspädning av anslagen
■— bör redovisning årligen lämnas i
största korthet på fyra å fem rader hur
projekten framskrider. När de avslutas
är det plats för upplysningar om hur
resultatet blivit, var det publicerats och
hur det nyttiggjorts etc.

Enligt min mening är det nödvändigt
att få fortlöpande resultatredovisning
såsom jag här antytt, om bankoutskottets
ledamöter skall kunna i någon
ringa mån följa med vad som händer
och dess granskning bli något mer
än en tom formalitet. Dessutom bör
man tänka på att bankoutskottet får
nya ledamöter som ingenting vet om
äldre projekt och inte kan begäras slå
sig på forskning för att få reda på dem.
Det är redan 150 projekt på gång, varav
inget redovisat resultat hittills, till en
kostnad av 33 miljoner kronor. Hur
tror kammarens ledamöter det kommer
att te sig för granskaren i bankoutskottet
med ett tusental projekt på
gång och flera hundra miljoner kronor
ute i rörelsen?

Även om jag inte har något yrkande
anser jag mig skyldig att föra fram en
tankeställare för kammarens ledamöter
att fundera på.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av likviditets- och
kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr

256), m. m., jämte motioner.

I en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 94, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256),

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr

257) ,

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr

258) .

Propositionens innebörd var, att den
kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,
för vilken giltighetstiden utginge den
30 juni 1968, skulle erhålla förlängd giltighetstid
till och med den 30 juni 1971.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna I: 955,
av herrar Ottosson och Kaijser, samt
II: 1212, av herr Adolfsson m. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte

1. besluta sådan lydelse av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256)

att likviditetskvot fastställdes till
högst 40 procent för affärsbankerna och
till högst 20 procent i sparbankerna och
centralkassorna för jordbrukskredit,

att kassakvot fastställdes till högst 10
procent,

2. avslå Kungl. Maj :ts förslag angående
fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1965 (nr 257),

3. avslå Kungl. Maj:ts förslag angående
fortsatt giltighet av ränteregleringslagen
den 25 maj 1962 (nr 258).

I sammanhanget behandlade utskottet
även de vid riksdagens början väckta
motionerna 1: 393, av herr Holmberg
m. fl., och II: 491, av herr Bohman m. fl.,
såvitt dessa avsåge yrkande att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte före -

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

lägga 1968 års höstriksdag förslag om måtte avslå motionerna 1:393 och II:
emissionskontrollens avskaffande. 491, såvitt nu vore i fråga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 955 och II: 1212 måtte bifalla
propositionen nr 94;

B. att riksdagen i enlighet med vad
utskottet i utlåtandet anfört måtte hemställa
hos Kungl. Maj:t om översyn av
metoder för styrning av kreditmarknaden
samt anse motionerna I: 393 och
II: 491, såvitt nu vore i fråga, därigenom
vara besvarade.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Åkerlund (h), Enarsson
(h) och Regnéll (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen

1) med bifall till motionerna 1:955
och II: 1212, i ifrågavarande del, måtte
antaga det vid propositionen nr 94 fogade
förslaget till lag om fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256) med samtidigt
antagande för sin del av i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 och 7 §§ likviditets- och
kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr

256) ;

2) med bifall i övrigt till motionerna
1:955 och 11:1212 måtte avslå de vid
propositionen nr 94 fogade förslagen
till lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen
den 25 maj 1962 (nr

257) och till lag om fortsatt giltighet av
ränteregleringslagen den 25 maj 1962
(nr 258);

2) av herrar Ståhle, Åke Larsson,
Palm, Lundin, Hagnell, Franzén i Motala,
Bengtsson i Landskrona och Fridolfsson
i Rödeby (alla s), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I den reservation, betecknad
nr 1, som fogats till detta utlåtande
hemställer högerreservanterna
att beredskapslagstiftningen rörande
likviditets- och kassakvoter, vars förlängning
vi inte motsätter oss, får en
något mindre drastisk utformning än
f. n. är fallet fr. o. m. den 1 juli i år.

I stället för maximital för likviditetskvot
om 25 procent för sparbanker och
centralkassor för jordbrukskredit föreslår
vi 20 procent, och för andra kreditinrättningar
föreslår vi 40 procent
i stället för nuvarande 50 procent. Kassakvoter
skall enligt vår önskan icke få
vara högre än 10 procent, medan utskottsmajoriteten
förordar 15 procent.
Yåra motiv härför är att i praktiken
fungerar kreditpolitiken bäst genom
överenskommelser och sammanjämkningar
och med resonliga krav från
riksbankens sida på just t. ex. likviditets-
och kassakvoter.

Det är här fråga om beredskapslagstiftning,
vars uppenbara syfte är hot,
och den lagstiftningen rimmar illa med
önskemålen om smidigt handlag.

Bankföreningen, Sparbanksföreningen
och Försäkringsbolagens riksförbund
har också yrkat på antingen avskaffande
eller sänkta procentsatser
vid bibehållen likviditets- och kassakvotslagstiftning.

Vad så angår placeringskvots- och
ränteregleringslagarna föreslår vi reservanter,
att dessa beredskapslagar
helt utmönstras såsom obehövliga. Det
är också nyssnämnda remissinstansers
uppfattning. Över huvud taget delar vi
den mening som kommer till uttryck
i ett av remissvaren att en fortlöpande
dialog mellan de penningvårdande
myndigheterna och kreditinstituten ger
de bästa resultaten vid den styrning av
marknaden som bedöms nödvändig för
uppnående av de penning- och valutapolitiska
målsättningarna. Inom den

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

ramen bör fördelningen av kapitalet
så fritt som möjligt få söka sig till de
räntabla projekten, varvid det förvisso
finns möjlighet att tillgodose mera socialt
betonade önskemål, t. ex. i fråga
om bostadsbyggandets finansiering.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation 1, som gäller punkten
A.

Utskottsutlåtandet innehåller också
yttrande över ett från vårt håll framfört
önskemål om översyn av emissionskontrollen
och dennas tillämpning i
praktiken. Vi anser en sådan översyn
vara väl motiverad och tycker att även
övriga metoder för styrning av kreditmarknaden
bör överses. Jag biträder
därför utskottets skrivning under punkten
B och yrkar där bifall till utskottets
hemställan.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets förevarande
utlåtande nr 44 har utskottet
behandlat Kungl. Maj:ts proposition nr
94, i vilken föreslås en förlängning av
den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen.
Denna lagstiftning omfattar
som bekant tre lagar, nämligen likviditets-
och kassakvotslagen, ränteregleringslagen
samt placeringskvotslagen.

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
erhöll sin nuvarande utformning
genom beslut av 1962 års
riksdag. Det finns inte anledning att nu
närmare erinra om det utredningsarbete
som låg till grund för lagstiftningens
utformning. Jag vill inskränka mig
till att påminna om att 1962 års lagstiftning
egentligen inte innebar några
större principiella nyheter i förhållande
till de medel som redan tidigare
hade kommit till användning inom kreditpolitiken.
Ända sedan 1930-talet har
vi haft en beredskapslagstiftning, som
har gjort det möjligt att ställa krav på
bankernas likviditet och kassabehållning.
När den nuvarande lagstiftningen
antogs var man överens om att dess
giltighet skulle begränsas till tre år.

Giltigheten för de tre lagarna utgår
följaktligen den sista juni i år. Frågan
om fortsatt giltighet, liksom frågan om
eventuella ändringar i lagstiftningen,
skulle tas upp till prövning före utgången
av denna tid.

Riksbanksfullmäktige har nu i full
enighet gjort framställning om att lagarna
i oförändrat skick skall erhålla
förlängd giltighet under en ny treårsperiod,
dvs. till utgången av juni månad
1971. Såsom motiv för sin framställning
anför fullmäktige att lagarna
fullgör en beredskapsfunktion och att
de tjänar som bakgrund till de kreditpolitiska
arrangemang som riksbanken
upprätthåller på berörda områden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som
har yttrat sig i ärendet, är också eniga
i sitt tillstyrkande av fortsatt giltighet
av beredskapslagarna.

Bankoutskottet finner vid sin prövning
att skäl finnes för en tillstyrkan
av förlängning av de tre beredskapslagarna
i oförändrat skick.

I motionerna 1:393 och 11:491 har
yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa att Kungl.
Maj:l måtte förelägga årets höstriksdag
förslag om emissionskontrollens avskaffande.

Utskottet som tillstyrkt att ränteregleringslagen
får förlängd giltighet har
inte heller något att erinra mot emissionskontrollen
såsom den i praktiken
tillämpas av riksbanken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten A och till reservation 2.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I belysning av det resonemang
som vi förde helt nyligen
om utvecklingstendenserna i svensk
ekonomisk politik —• utvecklingstendenser
i detaljingripande riktning eller
i riktning mot en ökad marknadshushållning
och en friare linje över huvud
taget — vill jag tillåta mig att göra ett
litet påpekande för herr Ståhle.

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Herr Ståhle säger att den beredskapslagstiftning
som det här är fråga om
inte innebär några större principiella
nyheter. I själva verket fick vi någon
gång i miten på 1930-talet en beredskapslagstiftning
innebärande kassareservbestämmelser
med procenttal som
var modesta i jämförelse med dem vi
nu har. Några likviditetskvoter existerade
inte på den tiden och var icke
heller ifrågasatta. Likviditetskvoter infördes
i samband med att beredskapslagstiftningen
om kassareservbestämmelser
avskaffades; jag kan inte minnas
exakt vid vilken tidpunkt men gissningsvis
i början på 1950-talet. Sedan
likviditetskvoterna hade införts fick vi
något senare — om jag nu minns rätt
i tidsföljden — bestämmelserna om
räntereglering och placeringskvoter.

Man måste nog säga att tendensen, i
varje fall på detta område, inte har gått
i riktning bort ifrån detaljregleringar
på området utan snarare i riktning mot
skärpta sådana regleringar, även om
det är riktigt som sägs att det ännu så
länge endast är fråga om beredskapslagstiftning.
Men vid olika tillfällen under
senare år har denna beredskapslagstiftning
åberopats som ett hot för att
driva igenom önskemål från riksbankens
sida gentemot övriga kreditinstitut.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom utskottet är vi
eniga om att det behövs någon form
av beredskapslagstiftning på detta område.

Herr Åkerlund anser att andra principer
bör tillämpas när det gäller att
bestämma likviditetskvoten och när det
gäller affärsbankernas överenskommelser
med riksbanken. Det har under
årens lopp visat sig att svårigheterna
härvidlag överdrivits i allra högsta
grad. I de flesta fall har möjligheter
funnits att på frivillighetens väg träffa
överenskommelser mellan affärsbankerna,
sparbankerna och riksbanken.

Utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att det är nödvändigt med en
spärr och att riksbanken har möjligheter
om situationen så skulle påkalla
tillgripa lagstiftningen. Det torde vara
av värde att påpeka, att lagen under
den sista treårsperioden bara har tilllämpats
en enda gång, nämligen i fjol
höst i samband med den engelska devalveringen.
Vi anser att riksbanken
även i fortsättningen skall ha denna
möjlighet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av lierr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Ang. den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr
Ståhle m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ståhle m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 69.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelse
för Nordiska rådets sextonde
session, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock en motion om begränsning av
utredningar beträffande bagatellförseelser;
samt

nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner angående
pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen;

nr 44, i anledning av motion om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
för vissa vacciner; och

nr 46, i anledning av Kung-l. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av motioner om
stöd till vallfröodlingen;

nr 30, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen; och

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Ang. butiksstölderna

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av motioner angående
svensk invandrings- och minoritetspolitik
och om utredning angående de
språkliga och kulturella minoriteternas
ställning i Sverige, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. butiksstölderna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av motioner om utredning angående orsakerna
till butiksstölder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
446, av herr Ernulf, och II: 559, av fru
Gärde Widemar, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära utredning av butiksstöldernas
sociologiska och psykologiska bakgrund
samt om lämpliga åtgärder för att motverka
förekomsten av dessa brott.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 446
och II: 559 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De motioner som här
föreligger, har, kan man kanske säga,
i viss mån tillgodosetts genom en kungl.
utredning. Jag vill emellertid konstatera
att den utredningen endast rör
aspekter som på intet vis är motionärerna
främmande men som inte belyser
hela problemet. Det är dock en väsentlig
sak att här föreligger en påtaglig
särtyp av allmän handel i de stora
varuhusen, och detta på grund av det

sätt på vilket varorna exponeras. Den
stora brottslighet som här växt fram
sammanhänger med detta förhållande,
och detta lär vi inte kunna komma
ifrån. Det har också ifrågasatts om man
inte möjligen skulle kunna så att säga
mildra bedömandet av de butikssnatterier
som i stor utsträckning bedrivs.
Å andra sidan har det framhållits att
man inte rimligen kan förfara så, när
man på andra områden håller bestämda
och klara principer.

Man måste här väga mot varandra å
ena sidan den vinst som uppkommer
för distributionen •— som kan förbilligas
genom dessa butiker där varorna
ligger tillgängliga för allmänheten och
där man har självbetjäning — och å
andra sidan de moraliska skador i form
av rättsupplösning som sammanhänger
med att varorna är lätt tillgängliga.
Härtill kommer att den billigare servicen
i dessa stora affärshus påverkar
existensvillkoren för den mindre handeln,
den enskilda företagsamheten i
dessa småbutiker som så väl behövs
och där man inte är lika vårdslös när
man handhar varorna och där frestelserna
inte tornas upp så som sker i de
stora varuhusen.

De butiker och varuhus det här gäller
åstadkommer sålunda skadeverkningar
dels i konkurrensen mellan olika
företagsformer, dels också på det
område som motionärerna här har tagit
fasta på.

I nuvarande läge har jag inte möjlighet
att ställa något yrkande. Men jag
konstaterar att chefen för justitiedepartementet
inte gick in på de sociala skadeverkningarna
av snabbköpsbutikerna
när han uppdrog åt en sakkunnig att
utreda frågan om formerna för handläggning
av mål angående vissa lindriga
brott.

Här kommer den situation in i bilden
som har skapats för den mindre företagsamheten
på grund av den reform
av butiksstängningslagen som vidtagits
och som gör det lätt för de stora företagen
att utnyttja lagens möjligheter.

Tisdagen den 21 maj 1968

Nr 26

Handelns anställda och deras organisationer
har gjort bestämda erinringar
mot det sätt på vilket dessa företag
utnyttjar dispenssystemet som medför
en förödande konkurrens med de mindre
företagarna. De små butikerna —
närbutikerna, butikerna som inte bara
är närbelägna, utan också bär nära
kontakt med sina kunder — kommer
i en allt svårare ställning.

Då dessutom som berörts de stora varuhusen
genom snabbköpssystemet utsätter
sin publik för påtagliga faror och
då man konstaterar att av svinnet, som
uppgår till miljonbelopp, ungefärligen
hälften torde vara att hänföra till snatterier,
stölder i butikerna och andra förmögenhetsbrott,
måste man säga sig att
det skulle vara mycket önskvärt om den
utredning som justitieministern har
igångsatt kunde observera också detta
sociala problem. Vi vet vilken stark förliandlingsställning
de stora företagen
har gentemot sina anställda, och vi vet
att de anställdas organisationer anser sig
bli pressade över hövan. Man skulle då
kunna tänka sig att åstadkomma en
lagstiftning som inskränkte butikernas
öppethållande, som skapade en bättre
praxis i fråga om dispensgivningen och
som till sist också såg till att affärerna
inte fick som nu sker vårdslöst utställa
varor som medför frestelser för människorna
och leder dem på avvägar.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Efter slutad överläggning bifölls vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av motion om en
för riksdag och regering gemensam utfedningscentral; -

Ang. butiksstölderna
nr 41, i anledning av motioner om
femdagarsvecka året om inom försvaret;
och

nr 42, i anledning av skilda motioner
om rabatt vid resor på statens järnvägars
eller postverkets busslinjer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr andre vice
talmannen medgav kammaren, att
handläggningen av återstående ärenden
å föredragningslistan finge uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr andre vice talmannen, att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
andra lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 37 skulle sättas näst efter
statsutskottets utlåtande nr 127 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 28 och
bevillningsutskottets betänkande nr 37
sist.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 124, med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Nr 26

Tisdagen den 21 maj 1968

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Larsson, Thorsten, (ep) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Statsrådet lämna
kammaren upplysning om huruvida
speciella utrotningsåtgärder kommer
att vidtagas mot fågelbeståndet med

syfte att öka säkerheten för flygplanen
vid det planerade Sturupsflygfältet?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGI. »OKTR. STHLM l!6i