Måndagen den 18 januari

ProtokollRiksdagens protokoll 1932:5

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1932.

Andra kammaren.

Nr 5.

Måndagen den 18 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 12 innevarande januari.

§ 2.

Herr statsrådet von Stochenström avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 28, angående avskrivning av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp;
och

nr 29, angående vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar.
Dessa propositioner bordlädes.

Föredrogos för remiss till utskott Kungl. Maj :ts proposition, nr 1, angående Vid remiss av

Därvid anförde:

Herr Hansson i Stockholm: Herr talman! Den budget, som vi i dag ha

att remittera, har i regeringspressen blivit karakteriserad som en nödbudget.
Jag skall icke här diskutera, huruvida det omdömet träffar rätt eller är för
starkt. Men när man går igenom statsverkspropositionen, får man ett mycket
starkt intryck av att regeringen i varje fall sökt lösa sina uppgifter genom anlitande
av en hel råd nödfallsutvägar. Regeringen har ju framför allt gått
ut ifrån, att det gäller att begränsa utgifterna. Men när man ser, vilka resultat,
som i det fallet uppnåtts, konstaterar man, att besparingen på de verkliga
utgifterna är praktiskt taget ingen. Och att den överhuvud taget har kunnat
bli någon alls beror icke på verkliga besparingar utan på att man, särskilt på
försvarshuvudtiteln, skjutit undan utgifter till ett annat år. Den sortens sparsamhet
måste med skäl betecknas såsom en nödfallsutväg. Å andra sidan
konstaterar man, att regeringen söker hindra en utgiftsstegring framför allt
genom återhållsamhet, när det gäller statliga arbeten och anslag till de produktiva
fonderna, och man konstaterar, att detta sker i en tid, då ropet på arbete
är starkare än annars.

Trots regeringens ansträngningar på dessa områden har ändå en ökning av
utgifterna skett, och det har blivit nödvändigt att anskaffa medel genom anlitande
av nya skatter. För min del har jag ingenting att invända emot, att
mera tages ut på sprit och tobak och icke heller emot att gå den vägen’ att
man belägger de större inkomsterna med en ökad beskattning. Vad beträffar
de 20 miljoner, som skola uttagas i nya tullar, dröjer jag med mitt omdöme,
tills man fått närmare kännedom örn vad regeringen i detta fall avser att
beskatta.

Andra kammarens protokoll 1932. Nr 6. 1

§ 3.

statsverkets tillstånd och behov.

statsverks propositionen.

Nr 5. 2

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av Finansministern har proklamerat, att »det brydsamma statsfinansiella läget
statsverks- icke får föranleda till att de sunda och försiktiga principer, som av ålder känproposttumen.
netecknat svenska statens finanser, övergivas och stundens bekymmer skjutas
(Forts.) över på framtiden». Så allmänt formulerad kan naturligtvis vem som helst
acceptera finansministerns utgångspunkt. Men här som i nästan alla andra
fall måste man undersöka, vad som menas och huru principerna tillämpas.
Om man går till en sådan undersökning, ställer man nog många frågetecken,
då det gäller att avgöra, i vilken mån finansministern verkligen har lyckats
följa sin egen här angivna princip. Det kommer alldeles säkert att här i dag
talas mycket om sparsamhet. Och vi. som mena, att statens omsorger böra utsträckas
mycket vidare, än vad som föreslagits i den kungliga propositionen,
måste vara beredda på att få mottaga många förebråelser för att vi icke beakta
det stora behovet av sparsamhet. Sparsamhet är bra, sparsamhet för
den enskilde och sparsamhet för det allmänna. Men här äro vi också inne på
en fråga örn vad som är det riktiga och sunda och vad som är den basta sparsamheten.
Det är icke alldeles säkert, att ett snålande på medel alltid geodet
bästa resultatet. Det är möjligt, att man med ekonomisk sparsamhet kan vålla
förstörelse på håll, där i längden sparsamheten blir ödesdiger, dag tänker
närmast på, huru en på grund av de statsfinansiella svårigheterna försummad
social omvårdnad kan verka till förstörelse av folkgruppers både andliga och
kroppsliga hälsa. Och örn man på detta sätt låter stora skaror av medborgare
förstöras på grund av ett liv i nöd och förtvivlan, så har jag frågat mig, örn
icke den belastning av framtiden, som därigenom åstadkommes, är nätt opp
den ödesdigraste.

Redan vid fjolårets remissdebatt hade vi ju anledning komma in på dessa
frågor, och jag vill minnas, att jag där hävdade den meningen, att vad man i
första hand hade att göra var att undersöka människors behov och se till, i
vilken mån man kunde fylla dessa, icke att gården andra vägen: först undersöka,
vad man kunde knappa in, och så lämna åt människorna vad som möjligen
blev över. Jag menar alltså, att vad vi i första hand som folkets representanter
i detta läge hava att beakta är, vad stora folklager hava rätt att
ställa av rimliga anspråk på hjälpande åtgärder från statens sida.

Om jag ger mig in på en undersökning av vad som i det hänseendet kan
behövas, så måste jag säga mig, att här möta så många och stora behov, att
vi säkerligen med den bästa vilja i världen icke kunna tillgodose alla. De
arbetslösas skaror växa dag för dag, massor anmälas till arbetslöshetskommissionen.
Jag vill minnas, att den sista siffran där var 134,000. Andra ga arbetslösa
utan att göra anmälan. Nya skikt av arbetare dragas in i de arbetslösas
skaror. Skogsarbetarna t. ex. hava länge fått känna på arbetsbristen,
och även bland lantarbetarna är numera arbetslösheten intet okänt begrepp.
Men det finns också andra grupper inom samhället än de arbetslösa, som befinna
sig i förtvivlat läge. _ .

Jag skulle kanske överlåtit åt någon annan att här tala törst örn jordbrukets
bekymmer. Det kommer alldeles säkert att bli ett huvudtema i dagens
debatt. Men det kan kanske också vara riktigt att från början fästa uppmärksamheten
på att det finns ett jordbruksbekymmer, som hittills ganska litet
har beaktats i den svenska riksdagen. Jag menar bekymret för de^mångå,
som aldrig hava haft något verkligt gagn vare sig av lninalningstvång och
minimipriser eller a/v sockersubvention. Det Ilar papekats i den. redogörelse
för det allmänna läget, som finansministern lämnat i statsverkspropositionen,
att under det gångna året stora försämringar hava inträtt. Och särskilt haiman
märkt, huru vissa grupper inom jordbruket, som tidigare icke varit så
starkt berörda av krisen, nu hava dragits med och befinna sig i svindlande
fart på väg mot ett verkligt nödläge.

Måndagen den 18 januari I. m.

3 Nr 5.

Jag- fick förren tid sedan till min tidning-. Folkbladet, ett par artiklar från
sydsvenska småbrukare, som skildrade läget. Såvitt jag kunnat bedöma, voro
skildrarna mycket vederhäftiga. Jag skall tillåta mig göra ett kort utdrag ur
vad en av dessa skildrare anförde. Han skriver så här: »I detta nu är det
tusentals småbrukare, som i allvarlig mening leva i skriande nöd, och när den
fjortonde mars inträder, få de vara beredda på att lämna alltsammans och vara
glada till, örn de få kläderna och pinnsoffan med sig. En del kunna möjligen
få tillfällig hjälp på de vanliga vägarna, men detta innebär ju blott en
ökad skuldsättning, som gör det hela sjufalt värre, om krisen fortsätter. Det
är i regel folk med mycket begränsade tillgångar, som, dels drivna av sin
kärlek till yrket, dels lockade av möjligheten att någon gång bli sina egna,
startat alla dessa småbruk. I många fall äro fastigheterna belånade långt över
det värde, de för närvarande ha, och vi kunna med bestämdhet fastslå, att
blotta tillvaron av någon skuldsättning är tillräcklig, för att ställningen skall
vara oroande. I sin strävan att betala räntor och amorteringar leva mångå
rent av på svältgränsen.»

Av vad jag från annat håll fått höra, liksom av siffror, som i olika sammanhang
meddelats, styrkes jag i min uppfattning, att denna skildring är sanningsenlig,
och att alltså även här finns en anledning för statsmakterna att ingripa
hjälpande, att visa den omsorg, som staten är skyldig medborgarna. Jag är
också övertygad örn att det här icke kommer att göras något försök att bestrida
det bekymmersamma läget för dessa grupper, som också nu anmält sig
till statsmakternas välvilja. Jag är icke lika övertygad örn att man lyckas
skapa den insikten, att även här bör gälla principen, att de sämst ställda, de
fattigaste, skola hjälpas i första hand. Det har redan i den borgerliga pressen,
särskilt i^ högerpressen, visats, att man blivit ganska oangenämt berörd,
när det framhålles, att man bör ställa hjälpen till storbrukarna i ett visst sammanhang
med hjälpen till småbrukarna.

Om jag alltså kan konstatera, att vi befinna oss i ett mycket svårt läge, där
betydande lager av ^medborgare vänta på åtgärder från vår sida till lindring
av deras betryck, så blir det naturligt att undersöka, i vad mån regeringen,
som ju dock har huvudansvaret för landets politik, som har att i första hand
taga initiativ och som har apparaten för att utarbeta förslag till nödiga åtgärder,
försöker att möta dessa behov.

Örn jag då återigen först går till de arbetslösa, dem som under alla förhållanden
ha det värst och som alltså i törsta hand kunna påräkna vårt intresse,
och ser efter, vad regeringen avser, när det gäller de arbetslösa, så finner jag,
att i statsverkspropositionen äskas ett anslag av 20 miljoner kronor till arbetslöshetskommissionens
verksamhet och ett annat anslag av 3 miljoner till beredskapsarbeten.
Jag skall, innan jag gar in pa en närmare granskning av
dessa siffror, med tillfredsställelse konstatera, att man tydligen både från arbetslöshetskommissionens
och regeringens sida nu är beredd att tillämpa vissa
humanare principer i arbetslöshet spolitiken, särskilt då det gäller kontantunderstöd.
Örn jag atergar till denna siffra, 23 miljoner, som representerar
vad regeringen anser nödvändigt för att möta det stora hjälpbehovet hos de
arbetslösa, så kan jag däremot ställa det faktum, att man 1931 anslog 13
miljoner kronor för samma ändamål, men att det redan visat sig, att det för
detta budgetår behövs ytterligare 18 miljoner kronor för ändamålet. Man
kommer alltså upp till 31 miljoner kronor flir det löpande budgetåret och har
salunda luir en siffra, som med 8 miljoner kronor överstiger vad regeringen
askar för nästa budgetar.^ Envar mäste ju säga sig, att nied den tendens, som
för närvarande finnes, måste denna beräkning vara felaktig. Antingen mäste
man avse att hjälpa en ännu mindre del av de arbetslösa än den, som nu hjälpes.
oell vilken sannerligen ieke är huvudparten, eller också måste det betyda,

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

(Fort..)

Nr 5.

4

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

att här kommer att uppstå ett betydligt hål i budgeten, som måste fyllas vid
något annat tillfälle oell med inkomster, för vilka här icke gjorts några beräkningar.

Jag skall även i detta sammanhang konstatera, att medan man begär 8 miljoner
kronor mindre än vad som går åt för innevarande budgetår till de arbetslösa,
tar man icke heller ut någonting till stenbeställningar, där man i fjol
fick 3 V2 miljoner kronor. Differensen blir sålunda ganska betydande.

Går man till småbrukarna, måste man konstatera frånvaron av initiativ
från regeringens sida. Jag medger, att svårigheterna äro stora. Huru skall
man hjälpa medborgargrupper, som befinna sig i arbete, huru skall man hjälpa
medborgargrupper, varav en del sitta på sina ägande gårdar, huru skall
man finna utvägar att där träda till utan att åstadkomma skada? — Jag ser,
att herr Anderson i Storegården är särskilt intresserad. — När det gällt
storbrukare, har man icke haft så många funderingar. Då har man lyckats
hitta utvägar, som enligt vad som vittnas i statsverkspropositionen hava varit
mycket effektiva. När det gäller småbrukarna, kan man naturligtvis göra
som högern gjorde år 1930 i jordbruksutskottet: helt enkelt räkna ifrån dem
som mer eller mindre obefintliga bland jordbruksbefolkningen. Men man kan
också försöka undersöka, vad det är, som särskilt trycker dem. Och då kommer
man väl ganska snart till samma resultat som den skånske småbrukare,
jag nyss citerade, att det är framför allt gälden, räntorna, som trycka. Och
örn man får detta konstaterat, bör man ha en anvisning om huru man skall
kunna hjälpa.

Jag måste här förklara, att från socialdemokratiskt håll kan man icke betrakta
regeringens proposition såsom ett uttryck för vad som verkligen behöves
i detta ögonblick för att hjälpa de av krisen lidande, och den motsvarar
icke de rimliga anspråk, som medborgarna i detta ögonblick hava rätt att
ställa på statsmakterna. Jag är medveten örn att när man här måste påyrka
betydande utvidgningar av hjälpprogrammet, drar det också med sig kostnader,
och jag har redan antytt, att jag är beredd att få mottaga förebråelser
både för slösaktighet och annat. Men jag vidhåller trots detta min uppfattning,
att man i första hand måste undersöka hjälpbehovet, och att man icke
har rätt att försöka slingra sig undan naturliga skyldigheter bara med hänvisning
till det statsfinansiella läget.

Vad finns det då för möjligheter att skaffa de nödiga medlen, örn man utvidgar
hjälpprogrammet? Vi ha rekommenderat, att man i stället för den nuvarande
formen för arbetslöshetsarbetena skall lägga verksamheten på beredskapsarbeten,
på rent produktiva arbeten. Och jag menar, att om man på det
sättet åstadkommer ett värdeskapande för framtiden, så är det också fullkomligt
försvarligt att i stor utsträckning härför anlita lånevägen. Men det finns
också andra vägar att gå. Jag erinrar om att under de senaste åren har man,
under protest åtminstone från min sida, vid ett flertal riksdagar, sänkt skatteprocenten
med 30 enheter. Och det förefaller mig, att i en nödtid som denna,
då den bättre ställde måste hjälpa den svagare, är det rimligt, att man här
söker en utväg genom att i någon mån åter höja skatteprocenten. Det är klart,
att man också bör undersöka, huruvida icke ytterligare besparingar kunna
göras. Kanske skall man kunna säga, att när regeringen på det hela taget
har misslyckats på detta område, så är det väl icke mycket att göra för^ riksdagen.
Nödtider kräva nödåtgärder, och det kan vara rimligt att i sådana
tider göra besparingar, som man annars icke skulle rekommendera. Jag tillhör
icke dem som anse, att försvarsbudgeten skall vara. något clearinginstrument
för budgeten i dess helhet, men jag måste säga mig, att när man inom
ramen för statens utgifter har den summa, som. militärbudgeten representerar,
då måste man undersöka, huruvida icke där finnas anslag, som tillfälligt -

Måndagen deli 18- januari i. m.

5 Nr 5.

vis kunna dragas in och lämna möjlighet och medel till för tillfället nödvändigare
utgifter.

Jag har uppehållit mig ganska länge vid dessa hjälpfrågor. De måste helt
naturligt, som situationen är, vara de, som taga den största uppmärksamheten
under årets riksdag, och jag skulle kanske här våga ställa en liten fråga, i
vilken anda vi lämpligen borde gå till behandlingen av detta spörsmål. När
jag gjorde denna fråga till mig själv, så föll mig i tankarna ärkebiskopens
riksdagspredikan, och det fanns en passus i den, som jag tycker skulle vara ett
lämpligt motto för den svenska riksdagens representanter i nödtider. Ärkebiskopen
sade: »Den som, obekymrad örn andra, endast vill trygga sig sitt

eget laröd, han bevisar sig därmed såsom en tjuv, som stjäl från ''vårt bröd’.
Sak samma gäller i fråga örn klassen, partiet, nationen. Det finnes, såsom
välbekant är, en själviskhet för den egna klassens, det egna partiets, den egna
nationens räkning. De män och kvinnor, som korats att representera sitt folk,
ställas på särskilt stora prov i detta stycke. Ädel och föredömlig är den livsgärning,
som präglas av ett brinnande nit för allmänt och gemensamt väl, som
ej allenast förgäter den egna personens fördel, utan ock övervinner den egoistiska
hänsynen till klassen och partiet, ja, också till hela folket.»

Det förefaller mig, som örn det vore en god demokratisk moral, som predikas
i dessa ord av^ ärkebiskopen, och jag är övertygad örn, att hade den fått
härska, skulle åtskilligt sett annorlunda ut, både här i gamla Sverige och i
världen för övrigt. Jag är övertygad örn, att när de orden fälldes i slottskyrkan,
lyssnade alla folkrepresentanter med andakt och ansågo antagligen,
att det var sanna och riktiga ord. Det är kanske ofint att taga kyrkans ord
in i riksförsamlingen, men jag tror det kan vara ganska nödvändigt ibland
att ställa frågorna, huru vi i vår dagliga gärning beakta de där sanningsorden,
som vi bliva så rörda av på söndagarna. Örn jag gör en undersökning
i det avseendet, så måste jag göra vissa konstateranden. T. ex. att det finns
tidningar i detta land, som bliva fullkomligt upprörda över den extra inkomstoch
förmögenhetsskatten, men som utan vidare kunna tadla varje försök att
hjälpa de arbetslösa, och jag måste ju också konstatera, hurusom i denna
riksförsamling man med mycken beredvillighet har bisprungit rätt välställda
folklager utan att allt för mycket bekymra sig örn dem, som hava det ännu
sämre, och som fått gå ohulpna. Jag upprepar, att det är kanske intet fint
sätt att ställa ^frågorna så närgånget, om huru vi tillämpa de välkända sanningsorden^
vår dagliga gärning, men jag har nästan en syndig lust att sätta
upp ärkebiskopens ord på voteringstavlan som en ständig påminnelse om,
vad god medborgerlig moral enligt djup religiös övertygelse innebär. Det är
intet tvivel örn, att kunne! vi övervinna egoismen och komma in i en verklig
samförståndspolitik, så skulle många av både de tillfälliga svårigheterna och
de mera varaktiga svårigheterna på ett lättare sätt än annars kunna ordnas.

Det finns åtskilligt, som inbjuder oss att just nu tala om samförstånd. Jag
tänker icke på de många vackra uttalanden i det avseendet, som från alla håll
kommit i nyårsönskningar i Svenska Dagbladet och Svenska Morgonbladet och
Dagens Nyheter och Socialdemokraten, utan jag tänker på den verkliga nödvändigheten
av att en gång komma till ett samförstånd, och att man alltid
försöker beakta, vilka förutsättningar, som äro nödvändiga, örn det överhuvud
taget skall bliva samförstånd. När det gäller ställningen i världen, då är väl
nästan varenda en här övertygad om, att det är egoismen, den nationella
egoismen hos vissa stormakter, som förhindrar, att världen ser bättre
ut eller att världen kommer åter i sina gängor, och man proklamerar
gärna en skyldighet för statsmännen i dessa länder att i samförståndets
anda gå att ordna läget i Europa och världen. Man tadlar egoismen,
man tadlar avstängningspolitiken, och naturligtvis har man icke bara

Vid remiss av
statsverkspropositionen,

i I''orts.1

Nr ä. G

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

rätt, utan mer än rätt i den kritik, som i det fallet utövas. Men
huru hava vi det här hemma? Vad föreslår man här för åtgärder? Hava
vi icke också här starka protektionistiska tendenser? Hava vi icke också här
starka rörelser för att även vårt land skall ytterligare snöras in i den avstängnings-
och isoleringspolitik, som erkännes vara världens olycka? Man kan
icke kräva av andra vad man icke vill göra själv, och har man goda principer,
så skall man icke gå till andra och bedja dem i första hand tillämpa deni,
utan man skall försöka allra först omsätta dem hemma. Varje försök att på
grund av det rådande krisläget driva oss ytterligare in i avstängnings- och
isoleringspolitiken bör förhindras i vårt eget lands intresse, för att icke våra
svårigheter skola bli ännu större.

Det skulle också i detta sammanhang kanske vara anledning att tala örn nedrustningskonferensen.
Jag hade tänkt mig, att man möjligen skulle slippa att
blanda in den frågan i den mängd andra frågor, som tagas upp i remissdebatten,
och jag hade ansett lämpligt, att regeringen i den frågan lämnat riksdagen
ett meddelande inför öppna, icke inför slutna dörrar, och att vi sålunda fått
utan sammanblandning med andra frågor diskutera den ställning, som Sverige
skulle intaga vid nedrustningskonferensen. Det har icke ansetts lämpligt
att gå den vägen. Det har i stället ordnats så, att det före remissdebatten
var känt för riksdagens ledamöter, vilka som skulle representera Sverige i
Genéve, och de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka den svenska delegationen
skulle arbeta. Jag överdriver icke betydelsen av Sveriges insatser nere i
Genéve. Ett litet land har säkerligen även där begränsade möjligheter, men
goda krafters samverkan kan även här säkert åstadkomma resultat. Jag har
ju själv kommit med bland dem, som skola representera vårt land där nere,
och det kan kanske icke anses lämpligt, att jag länge uppehåller mig vid en
diskussion örn direktiven. Jag vill emellertid konstatera, att dessa direktiv
innehålla ett uttrj-ckligt uppdrag åt de svenska representanterna till en
positiv insats vid konferensen i syfte att framdriva det mest långt gående resultat,
att medverka till varje rimligt och praktiskt förslag, som kan leda in
världen på avrustningsvägen. Så långt tror jag heller icke att det på något
håll göres invändning, alla partier äro säkerligen ense därom, att det är i en
liten stats intresse, att rustningarna i världen försvinna, men å andra sidan
möter man även här den nationella egoismen, och det har i uttalanden, som
gjorts av utrikesministern, kommit med något örn, att det gäller att beakta
vårt lands säkerhet, en tämligen självklar sak, som knappt behövde framhävas
på det viset, och vars framhävande möjligen kunde föranleda den misstanken.
att den svenska delegationen skulle ängsligt sitta där nere oell tänka
bara på den svenska säkerheten, sitta och lurpassa för att få ut för vårt lands
vidkommande så mycket som möjligt i rustningar. Jag är övertygad örn att
regeringens avsikt icke är, att delegationen skall fatta sin uppgift på det
sättet. Jag har anledning förmoda, att regeringen verkligen menar, att
Sverige skall på allt sätt visa sin villighet att gå med andra så långt som
möjligt på nedrustningens väg, och jag hoppas, att delegationen, även om den
inrymmer representanter för tämligen olika uppfattningar, kominer att nere
i Genéve verkligen fatta som sin uppgift att vara bland de starkast drivande
krafterna för att ernå ett positivt resultat och även får fria händer att för Sveriges
vidkommande taga alla de risker, som äro nödvändiga för att vi verkligen
skola kunna med framgång arbeta.

När jag talar om samförstånd kan jag naturligtvis icke förbigå vissa företeelser
på det inrikespolitiska området. När vi skildes förra riksdagen, var
det efter ganska upprörda debatter med anledning av Lundekatastrofen, med
anledning av händelserna i Ådalen, och vi hade nog alla en mycket stark
känsla av att vad som där hade förekommit nödvändiggjorde vissa saker, nöd -

Måndagen den 18 januari f. m.

7 Nr 5.

vändiggjorde vissa åtgärder från statsmakternas sida. Den socialdemokratiska
gruppen har ansett det vara en av de angelägnaste åtgärderna att söka
förhindra, att militär användes som ordningsmakt vid arbetarkonflikter. Vi
hava framlagt motion därom, och vi hava redan mottagit den vederbörliga
upptuktelsen från borgerligt håll, icke blott från högerhåll utan också från
liberalt håll, där man menar, att vi hava varit onödigt tidigt ute, att vi hort
avvakta, att vi bort sammankoppla frågan örn militärs användning med frågan
örn en förstärkning av polismakten. När vi hava motionerat örn förbud mot
att använda militär i arbetskonflikter, så har det varit dels därför, att vi
betrakta detta som en i och för sig oriktig användning, och dels därför att vi
anse, att möjligheten till en sådan användning och i ännu högre grad en användning
av det slag, som förekom i Ådalen, är i hög grad ägnad att skärpa
motsättningen mellan samhällsklasserna, att motverka den naturliga utvecklingen
i ett demokratiskt samhälle till större samförstånd. Det är icke första
gången vi från socialdemokratiskt håll tagit upp frågan om militärens användning
som ordningsmakt, vi hava gjort det för ett tiotal år tillbaka, vi
gjorde det 1925 med det resultatet, att vi fingo ett principiellt instämmande
av hela den svenska riksdagen, som genom försvarsutskottet proklamerade,
att det borde vara fullkomligt tydligt, att beväringen icke skulle få användas i
sociala konflikter, och jag är för min del övertygad örn, att när detta skrevs,
red man icke på orden, utan menade, att militär icke borde anlitas annat än
när det gällde rikets säkerhet. Jag skall icke här rada upp alla de argument,
som tala mot ett användande av den militära makten i de inre konflikterna.
Olägenheterna äro uppenbara för alla, men jag kanske bör säga ett ord om,
varför vi icke hava kombinerat vårt förslag med förslag örn en förstärkning
av polismakten. Vi hava angivit det redan i vår motion på det sättet, att vi
hava uttalat, att de sociala förhållandena i vårt land ingalunda äro av den
karaktär, att det kräves omfattande ordningsanstalter. Detta betyder, örn man
skall tala utan att det skall finnas något rum för missförstånd, att vi anse
den statspolis, som av regeringen föreslås, icke nödvändig, och vi ställa ett
alldeles särskilt frågetecken inför den politik, som i en tid, då man överallt
pressar ned utgifterna, anser det nödvändigt att just på detta område öka våra
statsutgifter med en miljon kronor om året. När vi säga, att vi anse denna
statspolis icke nödvändig, så betyder det icke, att vi finna, att det icke kan
behöva vidtagas andra åtgärder för att bättre tillgodose landsbygdens behov
av en snabbt ingripande ordningsmakt, men vi mena, att inom den nuvarande
polisorganisationen redan finns en sådan tillgång, att man med organisatoriska
förändringar tiar kan uppnå de nödiga resultaten. Av detta framgår
en sak, som väl icke egentligen behöver sägas, nämligen att vi socialdemokrater
icke ett ögonblick mena, att man skall försumma ordgingsuppgiften. Under
Ådalsdebatterna har jag tydligt sagt ut, att ett samhälle måste sörja för ordningens
upprätthållande, för medborgarnas trygghet till liv och lem, och att
man måste tillgripa sådana åtgärder, som i det avseendet äro påkallade.
Men jag måste säga, att det är att bedöma tillståndet i det svenska samhället
ganska felaktigt, örn man verkligen tror, att det för alt hålla vårt folk i tukt
behövs särskilt omfattande ordningsåtgärder.

I detta sammanhang måste jag komma in på något, som kanske ligger utanför,
vad som i allmänhet hör till en remissdebatt, men som är ett så allvarligt
inslag i den nuvarande krisen, i det svenska samhället, att det här icke bör
förbigås. Jag tänker på den s. k. bolsjevikskräcken, som säkerligen icke herr
Lindman Ilai'', tiven örn han motionerar mot bolsjevismen, men som breder ut
sig inom stora lager av det borgerliga Sverige. Jag skulle våga det påståendet,
att det för närvarande linnes någonting, som liknar en psykos i detta
avseende. Människor gå omkring med alldeles vanvettiga föreställningar örn

Vid remiss av
i statsverkspropositionen
.

(Fort».)

Nr 5. 8

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av den svenska bolsjevismens avsikter och förmåga, gå omkring-, rädda för uppstatsverks-
ror revolutioner, och tro, att det behöves icke bara åtgärder från statens
(Forts) '' s^a m°t bolsjevikema utan också särskilda ingripanden från general Muncka
sida för att organisera civilisterna.

Det är aldrig lätt att taga en skräck ur folk. Har man fått skräcken i
kroppen, sitter den på ett envist sätt kvar. Men det kan kanske ändå få sägas
något ord örn denna uppfattning av den s. k. bolsjevikfaran.

Jag har tillhört den svenska arbetarrörelsen sedan mitt femtonde år. Jag
har varit verksam i ungdomsklubbar och arbetarkommuner sedan mitt sjuttonde
år, och jag tror alltså, att jag har en ganska rik erfarenhet från den
svenska arbetarrörelsen. Jag bär själv utgått från ett fattigt arbetarhem,
och jag tror alltså, att jag mycket väl känner den svenska arbetarklassen. Jag
vet, vad bolsjevikema spela för roll, jag vet, vad de kunna betyda. Jag
känner ungefär deras styrka och jag måste säga, att jag blir fullkomligt häpen
över detta borgerskap, som går och darrar i knävecken för de gossar, som
representeras av herrar Kilbom och Sillén — alldeles oavsett nu att dessa
herrar göra sitt bästa för att förgöra varandra, förfoga de icke ens örn de
kunna komma överens över någon möjlighet att kommendera den svenska arbetarklassen
till några dårskaper. Det har visat sig under den tid bolsjevismen
varit en aktuell företeelse, att den överhuvud taget haft ytterst svårt att
vinna fotfäste inom det svenska samhället. Det kan bero icke bara på den
naturliga sundheten hos vårt land och den svenska arbetarklassen. Det kan
även bero därpå, att man icke har mött den med några försök till våldsamt
undertryckande, utan överlämnat åt övertygelsen att möta dessa försök att bita
sig fast. En politik, sådan som den, som representeras i högerns motion:
att införa det absoluta godtycket gentemot vissa grupper, en sådan politik
är det bästa sättet att amma upp bolsjevismen i detta land. Har det på grand
av ekonomisk nöd varit svårt vid vissa tidigare tillfällen att värja oss mot
bolsjevismens anstormningar, så ökas dessa svårigheter genom en politik, som
försöker införa rena förtryckarefasoner i det demokratiska svenska samhället.
Det bör sägas ifrån, att de, som här proklamera sig som bolsjevismens ivrigaste
fiender, i själva verket uppträda som dess bästa gynnare och hjälpare. Säkert
är också, att med en sådan politik kommer man aldrig till det samförstånd,
som vi behöva inom nationen såväl som ute i världen för att kunna
bygga upp det fördärvade och skapa en bättre ordning.

Jag är för min del livligt övertygad örn att intet folk har bättre förutsättningar
för ett sådant samförstånd än det svenska. Vi ha det trots nödläget
relativt bättre än i många andra länder. Vårt folk besitter en fostran och en
sans, som gör det lätt att komma till tals med detsamma. Motsättningen mellan
klasserna och partierna har aldrig nått samma skärpa som på andra håll,
och man har kunnat från olika sidor, utan att därmed utsätta sig för några
risker, träda fram och räcka handen till samarbete för gemensamt väl.

dag är övertygad örn att örn det visas allvarlig vilja på alla håll, kan man
driva utvecklingen vidare i detta avseende, och det är min personliga och livliga
känsla, att man överhuvud taget aldrig kan skapa en lyckligare ordning,
örn man icke får åtminstone det stora flertalet av folket med till gemensamt
arbete för allmänt väl. Men detta kräver, att man accepterar vissa nödvändiga
förutsättningar för samförstånd. Det kräver, att man tager konsekvenserna
av demokratien. Det kräver, att de, som sitta inne med privilegierna,
äro beredda att avstå dem. Det kräver, att man ägnar omsorg åt brodern i
nöd. Det kräver, att man överhuvud taget erkänner, att varje arbetande medborgare
i detta samhälle har rätt till det goda, som ett modernt samhälle kan
bjuda sina medborgare. Vi ha mycket lång väg till detta erkännande. Vi
ha många saker, som vi måste försöka komma över innan dess. Motsättnin -

Måndagen den 18 januari f. m.

9 Nr 6.

gar skapas, konflikter uppstå. Jag skall i detta sammanhang passa på att Vid remiss av
uttala den livliga förhoppningen, att den medling, som nu börjat i de stora statsverksarbetskonfliktema,
måtte lyckas, och att det även där till sist skall visa sig, pr°^lt^en''
att samförståndsviljan på alla håll är tillräckligt stark för att skydda oss för °r
en olycka.

Men utifrån de tillfälliga situationerna måste man komma fram till en allmänt
bättre ordning i samhället, och här gäller det att metodiskt bygga upp
efter klara principer, som i vårt samhälle icke kunna innebära något annat än
demokratien. Vad som skall komma ut ur denna kris, det vågar väl knappast
någon sia om. Meningarna äro delade örn krisens orsaker, och meningarna
äro delade örn krisens egentliga karaktär. Men det finnes anledning
att fråga sig, örn verkligen denna kris bara är en tillfällig rubbning i en bestående
ordning, eller om den icke också har den glädjande innebörden, att den
är ett tecken på att ett dåligt system måste falla och lämna rum för ett nytt
och bättre system, där samarbetet satts i högsätet, och där folkets kontroll
över sina tillgångar är av sådan art, att man kan undvika de starka rubbningar,
som nu gång efter annan utsätta oss för fruktansvärt elände. Även örn
vi i vårt land icke ha de starkaste känningarna av krisen, veta vi dock från
företeelserna i andra länder, huru nya lager av befolkningen, folklager, som
tidigare satte sin tillit till kapitalismen, till den fria företagsamheten, till det
obegränsade fria initiativet, börja tvivla på systemets förmåga att göra människorna
lyckliga, huru en del i sin förtvivlan ansluta sig till fascismen på
grund av dess antikapitalistiska karaktär, och huru andra åter i ännu större
förtvivlan jagas över till bolsjevismen. Det är tecken, som böra uppmärksammas
och uppmärksammas i tid. Det är tecken, som böra ge oss anledning att
fråga örn icke uppbyggandet av det sönderslagna samhället måste ske efter
andra principer än dem, man hittills hållit för heliga.

Det rinner mig i minnet ett yttrande, som fälldes under en enskild debatt
efter Ådalshändelserna av en man, som ingalunda befann sig i något förtvivlat
läge, utan en, som tvärtom får räknas till de väl tillgodosedda i det här samhället.
Vi kommo att resonera örn krisen, som gick fram, och då sade denne
man: Ja, icke vet jag, var folken skola söka räddningen, men så mycket är

jag på det klara med, att icke kan det kapitalistiska systemet klara saken.

Den uppfattningen tränger igenom på allt flera håll. och när vi någon gång
ha tillfälle att tänka utöver dagens bekymmer, tror jag, att vi för vårt lands
skull gjorde riktigt i att vänja oss in i den tankegången, att uppbyggandet måste
ske efter nya linjer. Jag skall icke sätta på dem någon etikett, men det
är klart, att dessa nya linjer måste gå demokratiens väg till slut, att vi måste
arbeta oss fram till det samförståndets samhälle, där man verkligen erkänner
samma rätt åt alla.

Herr Lindman: När fjolårets statsverksproposition remitterades till ve derbörande

utskott, tillät jag mig uttala rörande de yttre ekonomiska förutsättningarna
för den då föreliggande budgeten, att framtiden tedde sig mer
än oviss, och att återgången till bättre tider kanske ej skulle komma att ske
så snabbt, sorn somliga föreställde sig. Jag beklagar uppriktigt, att mina farhågor
i det avseendet icke bara besannats utan vida överträffats och att ställningen
i år är vida bekymmersammare än i fjol. Från jordbruket, som först
drabbades av krisen, har depressionen utbrett sig till industrien och skogshanteringen
och gör sig för närvarande starkt gällande inom praktiskt taget
hela vårt näringsliv. Inom jordbruket är det icke spannmålsodlingen allena,
som drabbats av krisen, utan den animaliska produktionen sitter just nu ännu
hårdare emellan. Man får ju säga, att det var för val, att man icke i högre
grad, än som skedde, lyssnade till de råd, sorn gavs den gången för ett par

Nr 5. 10

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av år sedan, när man rådde de svenska jordbrukarna att övergå från spannmålsprovosiHonen
Produktion till ökad arnmark produktion. Det var väl att så icke skedde, ty
(Fort*.! for spannmålsodlingen har man ändå gjort åtskilligt. Men för den animaliska
produktionen är i det liela taget föga gjort, och det finner man också av den
utomordentliga depression, som ägt rum i priserna på dessa produkter. Det
förefaller mig, som borde regeringen ha vidtagit kraftigare mått och steg, än
den gjort, och icke överlämnat till riksdagens eget initiativ att komma med
förslag i denna riktning, ty det är dock så, som den siste ärade talaren sade,
att regeringen sitter inne med bättre möjligheter än enskilda riksdagsmän
eller riksdagspartier att kunna åstadkomma erforderliga utredningar, dagkar
hört talas örn, att regeringen skulle komma med ett förslag beträffande
margarintillverkningen, men jag tror icke — efter vad det sagts mig — att
det skaU kunna leda på långt när till det resultat, som man skulle önska.

Till råga på olyckan komma stagnationen och svårigheterna inom skogshanteringen,
vilka beröva massor av jordbrukare och jordbruksarbetare deras
arbetsmöjligheter och vilka därjämte komma att i högsta grad påverka vår
handelsbalans. Herr Hansson vill nu hjälpa dessa mindre jordbrukare och
jordbruksarbetare genom arbetslöshetsunderstöd. Min uppfattning är, att man
skall hjälpa dem genom att söka få produktionen i gång, att det är ett varaktigare
och bättre sätt, än det som herr Hansson så starkt trycker på.

Kristillståndet har med andra ord brett ut sig, vidgat sig till att omsluta
allt flera företag och beröra allt flera människor. Detta förhållande kan avläsas
i de stigande arbetslöshetssiffrorna. Överhuvud taget ställas vi i dessa
dagar på ett alldeles särskilt sätt inför betydelsen för den enskilde och för det
allmänna av att det finns arbete att få för den, som vill och kan arbeta. Man
beaktar icke tillräckligt detta i de goda tiderna: man sätter inte diet värde,
som man borde sätta på att det ges arbetstillfällen och utkomstmöjligheter
inom den normala produktionen. Ja, man gör det inte överallt ens i dessa
hårda tider. Jag vill hoppas, att något resultat må komma fram ur den nya
medlingen rörande verkstadsavtalet, ty jag säger, att. örn vi skulle till råga
på allt nödgas bevittna, att det går till öppen konflikt inom stora industrigrenar,
med påföljd att massor av arbetare ställas utan arbete, att produktionen
minskas och att handelsbalansen försvagas, så skulle det vara mer än
olyckligt.

Herr Hansson åberopade ett ord, som yttrades i ärkebiskopens predikan vid
riksdagens öppnande. Jag vill säga herr Hansson, att man sannerligen icke
har rätt att ställa den ena klassen framför den andra, när det är fråga örn
viljan att hjälpa människor. Här är det nog icke klassen, som har större
eller mindre villighet, utan det beror nog på människan. Men man kan icke
klandra, örn det finnes partier, som vilja avhjälpa nöden genom att bereda
ökade arbetstillfällen, .bättre möjligheter för produktionen, genom att hindra
intrång ifrån främmande länder beträffande varor, där vi själva lika väl
kunna utföra produktionen.

Djupast bottna svårigheterna för vårt näringsliv i förhållanden, som ligga
utanför vårt lands gränser: krigsskulderna, den allmänna oron och osäkerheten
i världen, den minskade köpkraften hos flertalet folk både inom och utom
Europa, den onaturliga utförsel till underpris, t. ex. från Sovjetryssland, av
tvångsvis framställda varor, den handelspolitiska kapprustningen, som i stora
delar av världen efterträtt den militära.

Vi ha i det längsta icke ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt dessa förhållanden.
Man har å ena sidan icke velat vidtaga erforderliga skyddsåtgärder för
vår egen marknad och å andra sidan uppehållit våra produktionsomkostnader
vid en höjd, som gjort det allt svårare för oss att överskrida de höjda tullmurarna
i utlandet, där man icke varit sen att skapa skydd åt den egna näringen.

Måndagen den 18 januari f. ra.

11 Nr 5»

Resultatet av detta har blivit en disproportion mellan införsel och utförsel,
som vi kunna siffermässigt avläsa i handelsstatistiken. När vi under de elva
första månaderna av 1931 komma upp i ett importöverskott av 308 miljoner
kronor — nu föreligga siffror även för december månad, som ytterligare markera
detta förhållande — låt vara att härifrån bör dragas den s. k. osynliga
delen av handelsbalansen — så följer det av sig själv, att en så beskaffad hushållning
måste i hög grad menligt återverka både på enskild och allmän
ekonomi.

I denna oproportionerligt stora import ingå i stor utsträckning dels rena
lyxvaror, som vi utan större uppoffringar torde kunna väsentligen undvara,
dels varor, som med litet god vilja och omvårdnad från statsmakternas sida
skulle kunna framställas inom landet. Vad lyxvarorna beträffar bebådar nu
Kungl. Majit förslag örn tullförhöjningar, som beräknas inbringa omkring 17
miljoner kronor. Det antydes, att dessa s. k. lyxtullar skola träffa utom rena
lyxvaror också »mer eller mindre umbärliga varor». Uttrycket är ju ganska
svävande, och jag skall naturligtvis icke begära några bestämdare uttalanden
från finansministerns sida beträffande vad som kan ingå i dessa siffror. Den
ökade lyxbeskattningen betingas emellertid företrädesvis av rent budgetära
förhållanden. Finansministern kan helt enkelt inte undvara de 17 miljoner,
som beräknas inflyta i lyxtullar. Samtidigt uttalas det emellertid, att tullförhöjningarna
böra kunna så anordnas, att de medverka till en från handelspolitisk
synpunkt önskvärd begränsning av importen. Enligt min uppfattning
-— det vill jag starkt understryka — hade detta bort utgöra huvudmotivet,
nämligen att söka åstadkomma större jämvikt i handelsbalansen, och föranleda
till att åtgärden tillgripits långt före detta. I stället lät man saken ha sin
gång, till dess att svårigheterna växte vederbörande över huvudet. Det är
så mycket mera anmärkningsvärt detta, synes det mig, som finansministern
redan på ett tidigt stadium under fjolåret uttalat sig på ett sätt, som visar,
att man inom regeringen då var fullkomligt underkunnig örn lägets allvar.
Delvis som en följd av den försämrade handelsbalansen kommo valutasvårigheterna
och framtvingade övergivande av guldmyntfoten och i samband därmed
höjdes diskontot på ett sätt, som verkade ytterst betungande för näringslivet.
Jag skall nu icke ingå på frågan örn guldmyntfoten. Det blir ju tillfälle
diskutera den sedan. Riksbankens och Kungl. Maj :ts handlande torde
varit bestämt av den hårda nödvändigheten. Däremot kan jag icke underlåta
att med beklagande uttala, att ledningen av vår penningpolitik vid denna kritiska
tidpunkt icke kännetecknades av den fasthet, som man kunde vänta, och
att de offentliga förklaringar, som avgåvos, i stället för att lugna och vägleda,
voro ägnade att förvirra och förvärra situationen. Vad riksbankens åtgöranden
beträffar måste de bliva föremål för ett ganska kritiskt bedömande. När
riksbanken t. ex. förklarar sig vid en viss tidpunkt vilja tillhandahålla engelska
pund till 18 kronor 15 öre och massor av fakturor skickas in till riksbanken,
visar det sig, att man varken förfogade över tillräckligt med valutor för
att fullgöra detta åtagande eller hade kompetenta arbetskrafter för att kunna
bedöma tilldelningen av de knappa valutatillgångar, som stodo till förfogande.
Experimentet måste också efter, örn jag minnes rätt, två dagar uppgivas, vilket
sannerligen icke stärkte förtroendet till riksbanksledningen. Icke ens i
det läge, som nu inträtt, synes Kungl. Maj :t ha erfarit något behov av att
rådföra sig med riksdagen eller med representanter för andra riksdagsgrupper.
Annars vill det synas mig, som örn det varit ganska naturligt för regeringen,
i den mån den icke ansåg, att deri kunde handla på egen hand med de möjligheter,
som stodo till dess förfogande, att inkalla en urtima riksdag för att
skaffa sig fullmakt att begränsa importen och stärka handelsbalansen. Och
jag frågar, herr talman, hur mycket värdefullare skulle det icke lia varit även

Vid remiss av
statsverkspropositiorten.

(Förta.)

Nr 5.

12

Måndagen den 18 januari {. m.

V%stat#verks™ ^rfn budgetsynpunkt, om man hade företagit de tullförhöjningar, som nu förepr
opositionen. slas, så att de kunnat träda i tillämpning på ett tidigare stadium och kunnat
(Forts.) verka exempelvis redan under ett par månader av det gamla året. Det hade
det med säkerhet varit tid till.

.Regeringen har nu emellertid gjort till sitt mål — och riksbanken fullföljer
denna politik ■— att bevara den svenska kronans inhemska köpkraft. Det
betyder, förmodar jag, att man vill med alla. medel bibehålla den nuvarande
ruinerande inre prisnivån. Det kan icke vara riktigt. Vi få icke förbise, att
efter den prisnivå, som Ädde under tiden år 1927—början av år 1930, har
det inträffat ett verkligt ruinerande prisfall. Skall nu målet för riksbankens
politik vara att, eventuellt, örn så påfordras, genom ett osedvanligt högt diskonto,
fasthålla vår nuvarande prisnivå, ja, herr talman, då betungas jordbruket
och näringslivet i övrigt av orimliga räntor samtidigt som prisen för
de framställda varorna hållas på nuvarande extremt låga ståndpunkt.

Nu förstår jag ju, att regeringen, eller kanske jag skall säga riksbanken,
med detta avser att vårda sig örn konsumenterna, men frågan är väl, om icke
konsumenterna också ha ett annat intresse, som kanske icke framträder så
klart, men som ändå finnes där, ett intresse nämligen av att produktionen hålles
i gång, så att de få något för sin egen insats i produktionen och därmed
någonting att köpa sina konsumtionsvaror för. Konsumenterna få icke glömma,
att de själva äro producenter på samma gång som de äro konsumenter.
Konsumenten måste med andra ord få tillfälle att lämna en prestation, men
detta blir icke fallet, örn produktpriserna hållas så låga, att produktionen avstannar
eller högst väsentligt inskränkes. Givetvis menar jag icke, att en
stegring i detaljprisnivån kan få drivas hur långt som helst, men att återföra
den till 1928—1929 års nivå kan icke kallas för inflation. Det läge, som vi
hade för ungefär 10 år sedan, var något helt annat; då rådde varubrist, ira
råder varuöverflöd. Men jag skulle vilja tillägga, att även örn den politik fullföljes,
som jag nyss talade örn att riksbanken för, så ifrågasätter jag på det
allvarligaste, om icke det nuvarande höga ränteläget kunde nedbringas till
hjälp åt våra näringar, icke minst jordbruket.

Emellertid förstår jag mycket val, att så som förhållandena tillåtits utveckla
sig, har det icke varit någon lätt sak för finansministern att göra upp
budgeten. Läget påbjuder i första hand sträng återhållsamhet i utgiftshänseende.
Finansministern har tagit statens organisationsnämnd till hjälp för
att åstadkomma möjliga besparingar och inskränkningar. Det visar sig emellertid
än en gång, att det icke faller sig så lätt att åstadkomma väsentligare
nedprutningar med mindre man angriper de stora automatiskt svällande anslagen.
Den saken har ju statens organisationsnämnd varit inne på i ett
under hösten avgivet betänkande, och vi ha vid upprepade tillfällen fäst uppmärksamheten
på dessa automatiskt växande anslag, på vilkas stegring riksdagen
icke kan utöva någon inverkan. Där finns verkligen ett område, där
man med herr Hansson skulle kunna tala om, att partierna, utan att tänka på
att springa varandra i förväg med förslag, skulle kunna göra något gemensamt
för att lätta statsbudgeten. Ser man nu efter, vilka besparingar som,
då detta icke kunnat åstadkommas, ha blivit gjorda i budgetförslaget, så finner
man, att det, frånsett en rad poster på åttonde huvudtiteln, egentligen är
på försvarets och jordbrukets huvudtitlar, som väsentligare nedsättningar förekomma,
och här ha de åstadkommits företrädesvis genom att vissa anslag,
exempelvis årsanslaget för flottans ersättningsbyggnad och årskvoten för engångskostnaderna
för anskaffande av artillerimaterial, skjutits över på en
kommande budget. I likhet med den föregående talaren finner jag detta förhållande
ganska anmärkningsvärt, och jag instämmer med honom, att man
kommer ju icke ifrån dessa utgifter, utan man endast skjuter upp dem. På

Måndagen den 18 januari £. m.

13 Nr 5.

samma sätt förfar man med anslaget till nyodling och betesförbättring vid Vid remiss av
ofullständiga jordbruk. Det är icke fråga om besparingar utan örn uppskov, statsverksMen
är det så säkert, att det kommer att bliva lättare att få in dessa anslag Pr°P^Sitto^enpå
nästa års budget? or ''

På utgiftssidan uppmärksammar man vidare, att något anslag till sockerbetsodlingen
icke upptagits i budgeten. Örn anledningen till detta lämnas man
i okunnighet. Varken trontal eller statsverksproposition talar någonting örn
det, men man kan ju möjligen gissa på att det kommer sig av att förhandlingarna
mellan sockerbolagen och betodlarna icke lett till något resultat. Man
kan emellertid också tänka sig, att den väg, som regeringen under tidigare år
slagit in på för att stödja sockerbetsodlingen, nämligen subventionsvägen, på
grund av budgetära förhållanden icke längre varit framkomlig. Det bekräftar
riktigheten av vad från vår sida många gånger framhållits, nämligen att
denna väg icke bara är principiellt betänklig utan tillika från den subventionerade
näringens egen synpunkt ytterst vansklig och osäker. Fortsatt stöd
åt sockerbetsodlingen är emellertid enligt ulin bestämda uppfattning i det nuvarande
läget nödvändig. Finner nu regeringen, att man icke kan komma
fram subventionsvägen, får man hoppas, alt stödet äntligen skall kunna givas
på den naturliga vägen genom förstärkt skydd för produktionen.

Stannar jag så ett ögonblick vid inkomstsidan i det föreliggande budgetförslaget,
finner jag, att finansministern haft att fylla en brist på 74 miljoner
kronor. I kassafonden finns intet att hämta. I fjol tog man 32 miljoner
kronor ur fonden. Återstående behållningen, 42 miljoner kronor, kommer att
bliva avsevärt reducerad genom utfallet av det löpande årets statsreglering,
framför allt genom de stora anspråk, som ställas på anslag för arbetslöshetens
bekämpande. Här ser man återigen, hur snabbt förutsättningarna växla.

Ena året kan man taga 32 miljoner kronor, andra året ingenting. Det har
alltså gällt att anlita nya skatter för fyllande av det stora tomrummet, och
det har tillgått så, som herrarna veta, att på sprit, maltdrycker och tobak
lagts 27 miljoner kronor, lyxtullar och acciser skola giva 15—20 miljoner kronor,
en ny krisskatt skall inbringa 12 miljoner kronor och bilismen 15 miljoner
kronor. Det är en extra beskattning av det kraftigaste slag, som i långt
högre grad än utgiftssidans relativt beskedliga besparingar framhäver budgetens
karaktär av krisbudget.

Örn de olika utvägar, som finansministern tillgripit för att fsdla detta svalg
mellan utgifter och inkomster, skall jag icke orda mycket. En mindre pålitligt
nykterhetsvänlig regering än herr Ekmans, som tagit sig för att så avsevärt
öka »det allmännas beroende av rusdrycksmedlen», skulle måhända icke
gått fri från. anmärkningar från förbudsfrisinnat håll för ett sådant förfaringssätt,
men det skall jag inte tala örn närmare nu. Mitt slutliga omdöme
om lyxtullarna måste jag, liksom den föregående talaren, spara, till dess jag
får se, vilka artiklar de avse eller kanske rättare sagt vad de icke avse. Hade
man fäst sig mindre uteslutande vid budgetsynpunkten och i stället lagt huvudvikten
vid att reglera importen och stabilisera handelsbalansen, hade man helt
visst kunnat lägga dessa nya tullar så, att de hade inbragt vida mer än de
17 miljoner kronor, som finansministern nu avser att taga in på dem. Här
finner man vid en blick på importstatistiken, att vi 1930 hade en import av
exempelvis blomsterlökar för (5 miljoner, kaffe för G0 miljoner kronor, toalettvatten,
parfymer och kosmetiska medel för 1 miljon kronor, grammofoner för
nära G miljoner kronor, leksaker för 3 miljoner kronor, personbilar och motorcyklar
för 30 miljoner kronor. Det är som sagt endast några exempel. Listan
kunde utökas mycket. Här bör man, såvitt jag förstår, kunna taga in betydligt
mer än finansministern föreslår, och härigenom bereda motsvarande lättnad
på andra punkter av skattebudgeten, där detta är av behovet påkallat.

?ir 6.

14

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remus av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Om den föreslagna extra krisskatten anser jag mig böra uttala, att det principiellt
sett förefaller betänkligt att för fyllande av en brist i budgeten tillgripa
en alldeles ny skatt, när vi ha en rörlig skatteprocent, som möjliggör,
att man tager mer eller mindre av inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp
allt efter det vid varje särskilt tillfälle förefintliga skattebehovet. Det
var ju huvudanledningen, varför vi införde elen rörliga skatteprocenten, och
det betonades särskilt starkt på den tiden, bl. a. av finansminister Thorsson.
Nu vill den föregående ärade talaren, såvitt jag uppfattade honom rätt, öka
denna skatteprocent, men därjämte även bibehålla kristidsskatten. Min uppfattning
går, som jag nyss antydde, i en annan riktning. Att den produktiva
verksamheten skonas vid den nya beskattningen, i det att aktiebolag och med
dem likställda juridiska personer lämnas utanför, är naturligtvis i och för sig
tacknämligt; däremot skonas icke kapitalbildningen, vilke! i tider av minskad
företagsamhet är att beklaga.

Örn automobilbeskattningen skall jag icke uttala mig. Det blir nog tillfälle
till det sedan. Jag skulle blott vilja säga, att när man här ämnar uttaga
15 miljoner kronor genom skatt på automobiler, frågar jag, varför man icke
helt resolut kan bestämma sig för ett system, som möjliggör, att vårt eget inhemska
motorbränsle, sulfitspriten, komme till ökad användning. Det synes
mig vara en mera tilltalande anordning, och på detta sätt skulle det skapas en
verklig trygghet för framtiden för en inhemsk tillverkning av sulfitsprit ur
sulfitlut.

I en annan skattefråga, som icke har avseende på budgeten men väl på
skattebördans fördelning överhuvud taget, bebådas i trontalet en kunglig proposition,
nämligen om sänkt repa rtition stal vid den kommunala beskattningen
för jordbruksfastighet. En sak, som jag och med mig liktänkande ha ivrat
för länge, är, att det skulle skapas likställighet i detta avseende mellan jordbruksfastighet
och annan fastighet. Vi arbetade för detta 1927 och 1928, som
hans excellens herr statsministern väl erinrar sig, när frågan var före i riksdagen,
och vi ha motionerat om den senare, men då stötte det på motstånd!
bland annat från det nuvarande regeringspartiets sida. Jag kan verkligen inte
annat än beklaga, att man skall på det sättet hindra en riktig och rättvis förändring
till dess att den hårda nödvändigheten framtvingar den, ty under alla
dessa år Ira ägare till jordbruksfastighet fått utgöra kommunalskatt efter
strängare grunder än andra, vilket med nuvarande taxeringsvärden å jordbruksfastigheter
och fallande inkomster verkar synnerligen orättvist. Nu kommer
man äntligen med en ändring.

Bland andra kungliga propositioner, som bebådas i trontalet, namnes också
en proposition om förstärkning av det svenska polisväsendet. Vi veta alla,
vilka händelser det är, som ligga bakom denna regeringens åtgärd. Den menni
gsriktning, vars talan jag för, hälsar den med tillfredsställelse, och jag tror
även, att den motsvarar ett mycket allmänt medborgerligt krav i trots av vad
herr Hansson på stockholmsbänken nyss yttrade. När propositionen längre
fram kommer på riksdagens bord, få vi ju tillfälle diskutera detaljerna. I
detta sammanhang skulle jag endast vilja uttala den förhoppningen, att den
planerade förstärkningen verkligen blir av en sådan omfattning, att den ger
staten möjlighet att mera effektivt garantera ordning och samhällslugn. Jag
kan inte för min del undertrycka den meningen, att de uppgifter om den blivande
polisorganisationen, vilka tidigare kommit till offentlighetens kännedom,
ingiva vissa farhågor. Den synpunkten, att utbyggnaden av polisväsendet icke
tilltages för snävt, är inte minst behjärtansvärd med hänsyn till önskemålet
att i det längsta undvika tillgripande av militära maktmedel för stillande av
inre oroligheter. Ty det kan naturligtvis i och för sig inte vara av något intresse,
att militär anlitas för dylikt ändamål. På den punkten vill jag gärna

Måndagen ilen 18 januari f. ra.

15 Nr 5.

ge Adalskommissionen rätt. A andra sidan — och det vill jag säga gentemot Vid remiss av
socialdemokraterna och deras talesman, som nyss haft ordet — kan samhället statsverksaldrig
avsvärja sig möjligheten att i sista hand falla tillbaka också på mili- ProP°stttonentära
maktresurser till rättssäkerhetens och den medborgerliga trygghetens vär- (For“-)
Hände. Inom varje stat kunna situationer uppstå, då även de yttersta resurserna
måste komma till användning. Det är en oeftergivlig princip i ett rättssamhälle,
att lagen, örn så kräves, skall hävdas med statens alla maktmedel.

Att vårt lands största parti nu framlägger en motion örn förbud mot användande
av militär för nedslående av uppror eller upplopp eller för upprätthållande
av allmän ordning vittnar örn en allvarlig och djupgående brist på förståelse
just för den demokratiska ordningens förpliktelser. Hur man till och
med kan gå ända därhän, att man säger sig inte kunna se det nödvändiga sammanhanget
mellan frågan örn polismaktens förstärkning och frågan örn militärens
användande vid inre oroligheter, som man uttalar i denna motion och
som vi nyss hörde från denna plats, är helt enkelt obegripligt.

Denna socialdemokratiska motion kastar ett mycket egendomligt ljus över
de förutsättningar, som i våras angåvos från ledande håll, att den svenska socialdemokratien
är beredd att värna rätten mot våld och övergrepp. Vill man
malet, far man väl också vilja medlet. Vad skulle en socialdemokratisk-regering
exempelvis göra, om i ett kritiskt läge det svenska polisväsendets resurser
visade sig otillräckliga? Skulle den utlämna lag och rätt åt oordningens makter?
Efter den socialdemokratiska partimotionens framförande örn förbud mot
att anlita militär för polistjänst torde alla ansvarskännande medborgare i vårt
land avvakta ett bestämt svar på denna fråga. Det går inte bara att slå bort
den under hänvisning till att de sociala förhållandena i Sverige äro alltför
lugna för att vi skulle behöva riskera uppkomsten av situationer så elakartade,
att den civila ordningsmakten icke ensam skulle kunna bemästra dem. Vi lia
ju sett exempel på detta. Åtminstone har icke socialdemokratien någon rätt
att skriva växlar på en okänd framtid.

Jag är därmed, herr talman, inne på en annan sida av det stora problemet
örn rättsordningens värn. Det, som har aktualiserat detta problem, händelserna
i Ådalen, som herr Hansson nyss nämnde, uppenbarade något, som vi förut
inte prövat på, hur lätt en, låt vara fåtalig, men väl organiserad och disciplinerad
grupp kan utnyttja en spänd situation för sina syften. Jag delar deras
åsikt, som anse, att händelserna i Ådalen bragt frågan örn en skärpt lagstiftning
mot revolutionära orosstiftare i ett alldeles nytt läge. Jag behöver därför
icke darra i knävecken varken för herr Kilbom eller herr Sillén och deras
grupper, men det är klokare att inte invagga sig i någon säkerhet. Det är
bättre, som det heter, att förebygga än att förekommas.

Man har tidigare även i borgerliga kretsar kunnat tveka örn nödvändigheten
att gå just den väg, som nu föreslagits, för »hävdandet av lagens och samhällets
auktoritet gentemot främmande och inhemska omstörtningselement», för
att tala med högerns valprogram av år 1928. Man har i den allmänna opinionen
velat skapa en kraftigare reaktion emot den samhällsupplösande propagandan,
man har av myndigheterna velat fordra, att de med ökad vaksamhet
skola följa denna propaganda, att speciellt främlingskontrollen skulle intensifieras
och att ingen eftergivenhet och släpphänthet skall få göra sig gällande
mot de samhäll sfientliga krafterna. Men man har också i sådana åtgöranden
liksom även i de gynnsamma sociala och materiella betingelserna i vårt land
velat se starka motvikter mot revolutionär rörelse. Händelserna i våras ha i
ett slag grusat dessa förhoppningar och gjort, att en lagskärpning mot den
samhällsomstörtande verksamheten framstår som ett oavvisligt krav. Därtill
kommer den krisbetonade atmosfär, i vilken vi leva. och som gör den sociala
miljön mindre motståndskraftig lin förut gentemot den revolutionära agitatio -

Nr 5. IG

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverks''propositionen.

(Forts.)

lien. Det iir även uppenbart för var oell en, som vill se, vad som sker. att de
ultraradikala riktningarna betrakta nödtiden som en av sina förnämsta tillgångar.
Det är ifrån överväganden av denna art, som jag hemställer, att
kammaren ville se högerpartiets motion om skärpta bestämmelser mot statsfientlig
verksamhet. Denna motion syftar till att giva staten möjlighet att
redan på ett tidigt stadium effektivt kunna ingripa mot samhällsomstörtande
riktningar. Motionen är enligt min mening så upplagd, att den kompletterar
det blivande förslaget örn förstärkning av det svenska polisväsendet, och den
är ju också föranledd av alldeles enahanda omständigheter som detta. Jag
upprepar, att en sorglös likgiltighet inte kan vara till gagn för någon, och det
är från den synpunkten, som jag sett den organisation, som här i Stockholm
har bildats och örn vilken jag så tydligt uttalat mig, att något vidare uttalande
örn densamma kanske inte för ögonblicket behövs.

Innan jag slutar mitt anförande, skulle jag dock vilja liksom den förre talaren
säga några ord örn Sveriges deltagande i den snart stundande nedrustningskonferensen
i Genéve. De allmänna riktlinjerna för densamma ha blivit
offentliggjorda, och kammarens ärade ledamöter ha kunnat läsa dem i tidningarna,
de äro bekanta för alla. Det torde förtjäna uppmärksammas, att vad
vid denna konferens kan komma till stånd i ett eventuellt avtal mellan stater
i form av åtaganden, är en internationell överenskommelse, som binder en stat
vid att icke överskrida ett visst mått av rustningar men icke förhindrar den
att på grund av egna, nationella beslut underskrida detta mått. Det är av
vikt att betona ytterligare, att hänsyn härvid måste tagas till vad olika stater
redan åtgjort med avseende på rustningsminskning, på det att de stater, som
ännu inte vidtagit några åtgärder eller som i en mycket ringa grad gjort detta,
böra åtaga sig att verkställa en sådan, så att resultatet blir möjligast likvärdiga
rustningar eller militära anstalter för alla, givetvis under beaktande av
de olika ländernas olika ställning och förhållanden. För Sveriges del måste
beaktas, vad dess egen säkerhet kräver, och jag kan inte på något sätt dela den
förre talarens mening örn att det är olämpligt att inskjuta denna passus i instruktionen.
Jag menar för min del, att det är helt naturligt, att detta kommer
in i instruktionen, på det att nämligen icke en fredlig stat som vår gör utfästelser,
som binda vår handlingsfrihet utan att en verklig nedrustning kommer
till stånd.

Örn jag så till sist. herr talman, för ett ögonblick får återvända till de ekonomiska
och statsfinansiella frågorna och de förhållanden, som därmed sammanhänga,
skulle jag örn dem allenast vilja tillägga, att svårigheterna ju inte
kommit över oss helt och hållet oförberett. Mycket har under de senaste åren
varslat örn hårda tider, och för en förutseende och förtänksam politik har det
givits anledning att iakttaga stor försiktighet redan på tidigare stadium. I
detta avseende har det emellertid brustit i betänklig grad. Ännu för ett par
år sedan präglades vänsterns betraktelsesätt, när det gäller statens finansiella
förutsättningar, av en oförliknelig och obegriplig optimism, som yttrade sig
bland annat i utbyggande av budgeten med nya utgifter och bortdragande av
vissa inkomster, vilka just nu hade varit behövliga för jämviktens återställande.
Såtillvida måste jag säga, att den politik, som förts här i landet, icke
är utan skuld till att de nuvarande svårigheterna äro så stora som de äro.
Dock, den frågan är av underordnad betydelse i denna stund, när det gäller att
söka i möjligaste mån övervinna svårigheterna. I England har den uppgiften
utlöst en samverkan mellan representanter för olika meningsriktningar, och
Englands folk har i val ställt sig bakom denna samverkan. I första hand åligger
det oss att iakttaga stor återhållsamhet i pakallande av nya och förhöjda
anslag och därjämte att söka uppnå enighet örn sådana praktiska uppslag, som
äro ägnade att uppmuntra företagsamheten, öka arbetstillgången och sanera

Måndagen den 18 januari f. m.

17 Dir 6.

statsfinanserna. Hans excellens herr statsministern och hans kolleger skola, Vid remiss av
i den mån de bestämma sig för att i detta avseende fullfölja en i bästa mening statsverkssamlande,
nationell och folklig välfärdspolitik, icke behöva sakna det svenska J5ro^“°"en''
högerpartiets stöd och medverkan.

Hans excellens herr statsministern Ekman: Herr talman! Innan jag går
in på ett mera detaljerat bemötande av de erinringar, som blivit gjorda mot
budgetförslaget eller mot andra av regeringen framlagda förslag eller vidtagna
åtgärder, så anhåller jag att få lämna en örn också starkt koncentrerad
redogörelse för regeringens syn på den handels- och valutapolitiska utveckling,
som förekommit under de senast flydda åren.

Redan under första delen av föregående år kunde regeringen icke undgå
att observera, hurusom en stark förskjutning började göra sig gällande i vår
handelsbalans. Under det att vi under år 1929 ägde en import, som värderades
till 1,813 miljoner kronor och en export på 1,772 miljoner kronor, alltså
en skillnad blott på 41 miljoner, samt år 1930 en import på 1,664 miljoner
och en export på 1,550 miljoner, alltså det året en övervikt för importen av
114 miljoner kronor, visade de första åtta månaderna av 1931 en import på
921 miljoner och en export blott av 695 miljoner eller en skillnad under 2/3
av året på 226 miljoner kronor. Här pågick alltså en utveckling i för oss och
vår handelsbalans ogynnsam riktning.

När man nu närmare gick frågan inpå livet och sporde, vari det abnorma
låg, kom man snart underfund med, att det var exporten, som avvek ifrån,
d. v. s. understeg det vanliga. Importen, som under de tre föregående åren
i genomsnitt uppgått till omkring 1,140 miljoner för de första åtta månaderna
av respektive år, nådde under tiden januari—augusti 1931, som jag nyss nämnde,
endast omkring 921 miljoner, sålunda en väsentlig sänkning, vilket med
hänsyn bland annat till de fallande priserna tedde sig ganska normalt. Exporten
däremot, som på motsvarande sätt uppdelad på de första åtta månaderna
1928—1930, visade ett genomsnitt av omkring 1,090 miljoner, hade under
samma tidrymd 1931 stannat vid 695 miljoner kronor eller 395 miljoner
mindre än för vart och ett av de närmast föregående tre åren.

Frågan, huruvida, i vilken omfattning och på vilket sätt en förbättring här
kunde ske genom ett ingripande från regeringens sida, utgjorde vid denna tid
ett inom regeringen ofta återkommande spörsmål. Jag betonar, att detta skedde
innan valutaspörsmålet blivit aktuellt genom den engelska flykten från guldmyntfoten
och alltså innan de importrestriktiva manipulationer av alla slag,
som därav sedermera blivit en följd, försvårat den allmänna handelsomsättningen.
Tendensen i vårt handelsutbyte låg alltså före den valutapolitiska
katastrofen fullt klar. När man vid denna tid sökte vinna insikt örn, varpå
dien oerhörda beskämingen av vår export berodde, fick man på olika håll mycket
skiftande anvisningar. Gällde det förhållandena utåt, pekade man på en
tilltagande allmän utarmning oell till följd därav bristande köpförmåga, på
överflöd av varor på många händer samt på en fullkomligt hänsynslös dumpingkonkurrens
folken emellan. Såsom inom vårt land angivna orsaker hänvisade
man i regel främst till d<e höga produktionskostnaderna, och fastän man icke
vid den tiden behövde klaga vare sig över penningknapphet eller höga räntor,
kunde man dock förnimma en viss penningpolitik oro. Man kände mera instinktivt
än klart synbart, att en hård kamp rådde i världen mellan dominerande
penningintressen, men vad denna kamp skulle utmynna i kunde icke
med säkerhet förutsägas. ''Det första svaret kom söndagen den 20 september,
då meddelande anlände fjun London, att England beslutat uppgiva pundets
anslutning till guldmyntfoten. Frånsett det oväntade och för flertalet män Andra

hammarens protokoll 1932. Nr 5.

2

Nr 5. 18

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av niskors uppfattning rent katastrofala i denna händelse stod det från början
statsverks- klart för regeringen, vilken utomordentlig betydelse saken ägde även för vårt
Pr0^rU)m'' lanc*- Pundets centrala ställning i den internationella handeln gjorde en dylik
or '' rubbning kännbar överallt. Storbritannien hade förut under många år mottagit
svenska exportvaror i större utsträckning än något annat land. Bland
våra importländer bar det intagit andra platsen. Den frågan inställde sig därför
omedelbart, huruvida under den internationella oro, som pundets fall skulle
framkalla, vår egen valuta kunde tänkas bevara sin ställning eller örn den
skulle nödgas följa det givna exemplet. Redan på kvällen den 20 september
sammanträdde på initiativ av riksbanksledningen representanter för regeringen,
riksbanken, riksgäldskontoret, bankinspektionen, privatbankerna och affärsvärlden
till rådplägning om läget. Därvid framgick snart, att vår riksbank tyvärr
icke ägde en så stark ställning som önskvärt varit. Likaledes inhämtades,
att betydande svenska kapital utlånats till andra länder på sådant sätt,
att de icke voro snabbt mobiliseringsbara, men att däremot utländska depositioner
i svenska penninginrättningar kunde befaras bli omedelbart uppsagda och uttagna.
Det oaktat rådde fullständig enighet om att man borde söka göra allt
för att bevara den svenska kronans guldvärde. Det gällde sålunda att söka
bibehålla lugnet hos allmänheten och att genom förebyggande åtgärder förstärka
ställningen så långt möjligt vore. Riksbanken och riksgäldskontoret
tillråddes att söka uppbringa ett utländskt lån vid första möjliga tillfälle. Åt
föresatsen att bevara kronans guldkurs borde, ansåg man, med hänsyn till såväl
de utländska depositionerna som till eventuella låneförhandlingar givas bestämda
och oförtydbara uttryck. I nyss nämnda syfte tillstyrktes, att man
genom att hålla börsen stängd de närmaste dagarna sökte förebygga katastrofala
utbud av de ur svensk synpunkt mera känsliga värdepapperen.

Under den därpå följande veckan visade det sig emellertid, att riksbanken
efter hand ansträngdes allt kraftigare. Såväl inländska som utländska kapitalägare
uttogo i ökad takt allt större belopp. Både riksbankens guldvaluta och
de utländska valutareserverna minskades med stark fart.

Fredagen den 25 september hölls en ny konferens med representanter från
regeringen och riksbanken samt från olika håll tillkallade sakkunniga. Jämväl
vid detta tillfälle blev slutresultatet av överläggningen, att man borde, i
varje fall till dess frågan om de pågående försöken att erhålla ett utländskt
lån lösts i endera riktningen, söka bibehålla kronans guldvärde. Tillika uttalades
enstämmigt, att, därest lånehinder mötte, penninguttagen fortsatte och
ökades och i följd därav guldmyntfoten finge övergivas, ansträngningarna
måste inriktas på att bibehålla kronans inre köpkraft och att söka förhindra
inflation.

Under påföljande dag, den 26 september, ingick underrättelse, att lån i tillräcklig
omfattning och till rimliga räntor icke kunde erhållas. Riksbanken
ansträngdes samtidigt i än högre grad än tidigare. Och på söndagen den 27
september ingav riksbanken framställning, att den måtte befrias från skyldigheten
att inlösa sina sedlar i guld. På kvällen samma dag bifölls i extra konselj
denna hemställan. I sammanhang med den sökta befrielsen från inlösningsskyldigheten
med guld beslöt, riksbanken —- i enlighet med sin rätt att
utan samråd med regeringen bestämma diskontot — att höja diskontoräntan tili
8 procent.

Inför denna valutakris framträdde på nytt och i skärpt dager spörsmålet,
vilken inverkan den svenska kronans depreciering skulle ha på vår handelsbalans.
på vår import och export. Att därmed j ilm Väl i övrigt vissa ändringar
i den internationella handelns förutsättningar inträdde var uppenbart. Därvid
blev självfallet den första frågan, vilket internationellt värde det svenska,
myntet i fortsättningen skulle visa sig kunna hålla.

Måndagen den 18 januari f. na.

19 Nr 5.

Som man kunde befara bley kronkursen redan från början utsatt för ganska Vid remiss av
svara kastningar. Vid tiden närmast efter frigörelsen från guldmyntfoten statsverkssvängde
den mellan 90 och 80 öre med benägenhet att efter hand gå ytter- ^positionen.
ligare nedåt. Det var därför med den sistnämnda siffran såsom utgångs- (Forte;)
punkt de första undersökningarna av det nya läget finge göras.

Den största svårigheten vid bedömandet av ställningen låg självfallet däri,
att man hade att räkna med två olika import- och exportgrupper. Länderna
med bibehållen guldmyntfot bildade en grupp och de med deprecierad valuta
en annan, inom vilken senare grupp länder funnos, vilkas mynt undergått en
an starkare värdeförsämring än vår. För att få fram en helhetsbild måste
man därför kalkylera med land för land, med deras och vår inbördes ställning
samt med verkningarna i varje särskilt fall av det ena eller andra positionstagandet.

7,^ då först förhållandet till guldmyntfotländerna beträffar, var det obestridligt,
att deprecieringen av vår krona, i den mån motåtgärder icke åstadkomma
en neutralisering, verkade såsom en importfördyring och importspärr,
samtidigt som exporten därigenom ur prisbildningssynpunkt underlättades. Och
i den man kronans växelkurs ytterligare komme att falla, stegrades dessa verkningar
i nyss angivna riktningar. Att i detta, det först uppståndna läget omedelbart
ga tiR attack mot dessa länders varuutbyte med oss genom någon handelsrestriktiv
åtgärd, innan man fått se vad som från deras sida företogs syntes
icke vara motiverat.

Vad därefter angår länderna med deprecierad valuta, varibland vi återfinna
långland, de nordiska folken och Ostersjöstaterna, kunde en blick på resultatet
av vara handelsförbindelser med dem under de senare åren säga oss, att det
icke kunde vara något intresse för oss att utan tvingande skäl inleda en ömsesidig
begränsning av vårt handelsutbyte med dem. I varje fall fanns det en1jin
meJ?.ln8, Jämväl gentemot denna grupp anledning för Sverige att icke
utlarda en lörsta stridsförklaring. Först om mera avgörande, samfällda angrepp
mot vara möjligheter att fullfölja lojala affärsförbindelser skulle tillgripas,
borde, ansag regeringen, från vår sida svarsåtgärder av liknande art
löija.

Efter utgången° av den engelska valstriden visade sig emellertid motsatta
stamningar rada na olika håll i världen. Inom länder med bibehållen guldmyntfot
ansag man sig ha blivit försatt i ett ur handelspolitisk synpunkt synnerligen
ogynnsamt läge både beträffande införseln av varor utifrån och då det gällde
den egna konkurrenskraften på andra marknader. Krav på skyddsåtgärder
oell repressalier restes från dessa länders producentkretsar i allt stridigare ton„
*^1'' ^ fran . sökte man sig fram till motåtgärder på en väg, i andra länder
pa liera skiljaktiga linjer, i syfte att »ta igen» eller skapa nytt skydd mot vad
man än i dag kallar de deprecierade myntländernas »valutadumping» Merendels
började man med det gamla hjälpmedlet: stegrade tullsatser. Men då man
ej sällan nödgades konstatera, att detta visade sig föga effektivt, har man efterhand
gatt över till importreglering, oftast under kontingenteringens form och
aven denna åtgärd kompletterad med valutarestriktioner av olika slag.

Under hessa förhållanden måste också den svenska regeringen säga sig, att
bl. a. med hänsyn till den hos oss som vanligt pågående importen lägen kunde
uppsta ej minst ur valutavårdens synpunkt, då importspärrar åtminstone i viss
utsträckning blevo oundgängliga. Regeringen lät sig därför i god tid angeläget
vara att utröna, i vilka avseenden vi ur traktatsynpunkt sett ägde handlingsfrihet
samt vilken innebörd, vilka konsekvenser oell verkningar den ena eller
andra åtgärden kunde beräknas medföra.

Den hittills i det^ pågående handelskriget vunna erfarenheten upprepar allt
kraitigare, att det pa sitt sätt smidigaste oell effektivaste vapnet iir importreglc -

Nr 5. 20

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

ringen i dess mest moderna form. Därmed får man ett speciellt grepp på den
del av handelsfronten, som man önskar mobilisera och kan •— för att fortfarande
uttrycka sig militärt —• rikta in sin ammunition på den punkt, där den
äger den största sprängverkan. Vid inom utrikesdepartementet med biträde av
traktatsakkunniga krafter verkställd utredning befanns det emellertid, att
för oss denna väg var stängd. Vår tyska handelstraktat, som — med visst här
icke tillämpligt undantag — enligt avtalet icke kan uppsägas att upphöra att
gälla före den 1 januari 1933, innehåller ett otvetydigt hinder för oss att dessförinnan
utfärda importförbud. Jag skall icke nu närmare belysa detta faktum,
därest icke dess förhandenvaro bestrides. Men jag kan tillägga, att av den
svenska regeringen i Berlin öppnad underhandling med motparten örn att fa
förvärva oss fria händer på denna punkt före nyss angivna uppsägningstid icke
förde till resultat. Alltså: det alternativet till försvarsåtgärd stod oss icke till
buds.

Den stridsåtgärd eller försvarsåtgärd, som inom vissa delar av den svenska
pressen ivrigast förordades och vilken nu här i dag haft sm förespråkare i herr
Lindman, var naturligtvis högerns gamla livselixir: omedelbart stegrade skyddstullar.
Huru höga dessa enligt förslagsställarnas mening skulle vara, örn en
dast prisfördyrande eller rent prohibitiva. därom växlade uttalandena. Så
skedde också beträffande sättet för tullars genomförande. På vissa håll uppfordrades
regeringen att på grund av den s. k. kamptullsförordningen av ar 1923,
sedermera årligen förnyad av riksdagen, besluta örn omedelbart höjda tullar. För
egen del måste jag finna, att förordningen i fråga icke, vare sig med hänsyn till
formuleringen, andemeningen eller de förhallanden, under vilka den utfärdades,
kunde berättiga till ett dylikt förfarande. Ej heller denna utväg stod sålunda
öppen. o

Den enda möjlighet, som här vore användbar, gick ut på att inkalla, riksdagen
till urtima möte och förelägga den förslag örn en allmän tullförhöjning, så
tilltagen, att den dämde upp importen i avsedd utsträckning. Visserligen förelåg
icke heller här fullt fria händer, enär ett antal betydelsefulla tullsatser
voro bundna, särskilt genom den tyska handelstraktaten. Men beträffande de
återstående importvarorna ägde ju en urtima riksdag obestridlig maktbefogenhet
att i tullavseende förfara som den själv lyste.

Inkallelsen till detta urtima möte hade ■— av skäl som jag tidigare utvecklat
—- kunnat ske först i början av november. Den tidrymd ett urtima beslut kunnat
omspänna hade sålunda knappast uppgått till mer än en och en halv månad.
Med hänsyn till att alla på 1931 fallande utländska varuinköp då säkerligen
i största utsträckning och ej minst med tanke på tidningarnas rop på handling
voro kontrakterade, skulle de nya tullsatsernas förmåga att skära ned importen
under de återstående veckorna till nyår varit ytterst _ obetydlig. Skulle
endast lyxvaror angripits, hade verkan blivit än mindre. För importens vidkommande
hade det blivit mest en gest, men en gest som icke utesluter, att en sådan
kraftyttring i andra avseenden kunnat framkalla synnerligen betänkliga verkningar.

För den som sökt följa den handelspolitiska dragkampen i dess olika skeden
står det nämligen klart att en på dylikt sätt tillkommen manifestation nu uppkallar
alla de därav träffade till den mest hårdhänta motaktion. Och förhåller
det sig därtill så, att de mot vilka man närmast vänder sig äro^i större omfattning
köpare av oss än vi köpare av dem, huru ställer^ det sig da? Jag kan
icke och skall icke exemplifiera dessa lägen, men vill någon kammarens ledamot
ha enskilda anvisningar härom, skall jag gärna stå till tjänst därmed. Att
»handla», att »ta saken i egen hand» kan nog i åtskilliga fall försvaras. Men
förutsättningen, åtminstone då det gäller ett helt folks välfärd, är, att handlingen
bygger på klart genomtänkta och drag för drag förutsedda situationer.

Måndagen den 18 januari f. m.

21 Nr 5.

Är så icke fallet och ligger dessutom som hos oss den enda tillfredsställande Vid remiss av
utsikten för vår handelspolitiska framtid på exportsidan, då äro skälen för en
varsam framfart än starkare. _ (Forts.)

Härmed har jag icke sagt, att icke också vårt land har anledning att minska
sina inköp av umbärliga artiklar av olika slag. Men ansträngningarna i den riktningen
få icke bli så kraftuttömmande, att vi förlora konditionen för lika viktiga
och viktigare uppgifter. Den nu sammanträdande lagtima riksdagen torde på
den punkten på grund av redan bebådade förslag kunna uträtta vad som skäligen
bör göras.

Men det var icke endast i yttre avseende, som skäl förelågo mot en intensifierad
kamptullsaktion. Inåt skulle den också otvivelaktigt ha framkallat oro
och en därmed oskiljaktigt förbunden inflationsrörelse. Vad den skulle ha inneburit
för bl. a. våra utsikter att få nya avtal och ett välbehövligt lugn på arbetsmarknaden,
torde vi icke behöva tvista örn. Redan nu har ju, som båda
de föregående talarna erinrat örn, medlingsarbetet gnisslat starkt, och man vet
i denna stund icke, örn de yttersta ansträngningar skola kunna värja fredens
sak. Och jag vågar ställa under debatt, huruvida det ur produktionens och
exportens synvinkel relativt hyggliga decemberresultatet skulle under en mot
oss upptänd yttre animositet och en i det inre mera upprörd stämning nått det
resultat, som nu på olika håll betecknats som ganska överraskande och till -

fredsställande.

Härtill har emellertid förvisso medverkat åtskilliga, frivilliga åtgärder, som
kunnat vidtagas utan att man därmed kommit i kollision med andra intressen,
nämligen dels en på frivillighetens väg utövad valutakontroll, dels också en
bland åtskilliga affärsmän på senare tiden ärligt tillämpad strävan att — i
vissa fall med egen förlust — på olika sätt främja såväl produktion som konsumtion
av svenska varor. Att svenska staten, så långt det varit möjligt att
följa dess verksamhet, i regel behjärtat samma sak, tror jag mig — även örn
undantag kunna påpekas — ha anledning försäkra.

Jag skall sedermera återkomma till de av herr Lindman framförda anmärkningarna,
men vill redan nu i detta sammanhang beröra en av dem. Det förordades,
så vitt jag förstod rätt, att man nu skulle inrikta ansträngningarna på
en inflation. Herr Lindman uttalade den meningen, att det nuvarande prisläget
betungade näringslivet. Jag måste dock säga, att örn jag ser på de båda
grenar av näringslivet, som för närvarande ha det mest trångt, kan jag icke
förstå detta hans resonemang. Gå vi till trävarurörelsen exempelvis, är det väl
uppenbart, att dess försäljningspriser i stort sett äro fullkomligt oberoende av
huruvida vi ha en högre eller lägre inre prisnivå i vårt land. Det är alldeles
tydligt att för denna oerhört tryckta näring höjda priser skulle medverka till
ökade framställningskostnader, utan att man kunde räkna med. ökade försäljningspris.
Går jag så till jordbruket, måste min reflexion bli ungefär densamma.
Gäller det spannmålsodlingen, äro ju där priserna närmast reglerade
på förhand, och gäller det den animaliska produktionen, så är det ju så, att dess
priser bestämmas på de marknader, dit vi exportera en stor del av dessa varor.
Jämväl i avseende å jordbruket kan jag icke se annat än att en prisstegring
skulle innebära ökade kostnader, utan att man i det väsentliga skulle erhålla
ökade priser. Jag kan sålunda icke följa det resonemang, som ur de hårdast
tyngda näringarnas synpunkt pekar på inflation som en i detta ögonblick önskvärd
sak, som skulle lätta produktionens svårigheter.

Örn jag slutligen efter den nu genomlidna delen av krisen, ur valutavårdens
synpunkt jämför Sveriges ställning med samtliga övriga länders med deprecierad
valuta, kan det dock konstateras, att intet av dem står bättre till i detta avseende
än vi -— därvid tillika är att märka, att vi säkerligen under denna moratoriernas
tid fått i förhållande till vårt lands storlek tyngre känning av pen -

Bfr 5. 22

Måndagen den 18 januari f. m.

VtmuZ''rt^V nrörelsen!as krav än flertalet andra samt att vi tillika icke fått vårt penpropositiemen.
ningpolitiska dagsläge förbättrat med några nya statliga lån, vare sig inhemska
(Forts.) eller utländska.

Härmed har jag icke förnekat, att situationen alltjämt, både från statens och
den enskildes utgångspunkter, är fylld av svårigheter och bekymmer. Men jag
hävdar, att de läkemedel, som man här å olika håll förordat, icke skulle, örn de
tillgripits, gjort samhällsorganismen motståndskraftigare eller vägen framåt
mera banad och jämn.

Jag ber nu att få upptaga några av de erinringar, som under den hittills
förda debatten blivit gjorda på vissa punkter gentemot regeringens ståndpunkter
eller förslag.

Herr Hansson inledde med att litet ironiskt behandla de besparingsförsök,
som blivit gjorda. Han påpekade, att i vissa fall och särskilt under fjärde
huvudtiteln inneburo besparingarna uppskov. Ja, jag tror, att han t. o. m. menade,
att samtliga hade den karaktären, att de inneburo uppskov. Jag medger,
att där finnas uppskov. Men när det gäller en i svårigheter ställd stat,
likaväl som när det gäller en i svårigheter ställd enskild person, är det väl,
örn ett uppskov med utgifter kan ske utan att speciella svårigheter därav
framkallas, ingen olämplig åtgärd att begagna sig av det förfaringssättet.
Och då man vet, att, när det gäller de största beloppen, man inte kunnat avarbeta
de tidigare lämnade anslagen utan för det kommande budgetåret har
tillräckliga medel för arbetenas fullföljande på sätt hittills skett, så kan jag
icke se annat än att också de utgiftsminskningarna i och för sig äro fullt försvarbara.

Herr Hanssons andra anmärkning gick, såvitt jag förstod, därpå ut, att regeringen
försummade den sociala omvårdnaden. Jag vågar säga, att den anmärkningen
förefaller mig icke vara berättigad. Han gjorde en jämförelse
mellan i år och i fjol. Han ställde mot det belopp på 20 miljoner, som nu
föreslås i årets statsverksproposition, icke blott det belopp, som föregående år
på samma ^sätt föreslogs, d. v. s. 10 miljoner, utan även de efterbevillningar,
som nu ifrågasättas på grund av att arbetslösheten nu fått sådan omfattning.
Örn man talar^om det nuvarande tillståndet på arbetsmarknaden och skall bedöma
statens åtgärder och dess villighet att på detta område ekonomiskt bispringa,
så förefaller det mig, att man förfar riktigare, örn man till de nu
föreslagna tilläggsbeloppen lägger vad som föreslås för det kommande budgetåret,
vilket i och för sig är dubbelt så högt som det belopp som föreslogs
föregående år. Och örn man det gör, så bli både premisserna och slutsatserna
något annorlunda än de herr Hansson här presterade. Dessutom var det underligt.
att en så sakkunnig man som han måste anses göra sig skyldig till
flera förbiseenden och misstag. Bland det som föreslås för det kommande
budgetåret talade han endast örn dessa 20 miljoner samt örn de 3 miljonerna
till beredskapsarbeten. Men han förklarade, att det förelåg en fullkomlig
frånvaro av initiativ, när det gäller småbrukarna och med dem likställda.
Någon minut innan herr Hansson började sitt anförande, framlämnades här
en proposition med förslag om ett anslag av 2 miljoner kronor till skogsvårdsarbeten.
Och dessutom bebådas ju såväl i trontalet som i statsverkspropositionen
ett förslag örn vissa lättnader för egnahemsägare, där man förberedelsevis
upptagit ett anslag på 600,000 kronor. När så är fallet, förefaller det
mig, att det inte går an att, såsom herr Hansson gjorde, säga, att inga initiativ
föreligga, som kunna komma denna yrkesgrupp till godo. När herr Hansson
hänvisade till de i och för sig fullt riktiga och behjärtansvärda ärkebiskopsorden
örn att i vårt handlande icke tänka på partiet utan på det stora
hela, så förefaller det mig, som örn herr Hansson lika väl som vi andra hade

Måndagen den. 18 januari f. m.

23 Nr 5.

anledning att begrunda de ord, som ärkebiskopen rekommenderade oss såsom
riktlinjer för vår verksamhet.

Beträffande deputationen till Genéve och vad därmed sammanhänger vill
jag säga, att jag icke har någon erinran att göra mot vad herr Hansson anförde
beträffande de motiv och syften, som ligga bakom delegationens utsändande.
Men när han ville beteckna talet örn vår egen säkerhet såsom ett uttryck
för nationell egoism, så kan jag icke riktigt följa med. Lika litet som
väl den enskilde individens vilja att behålla sin frihet och säkerhet kan betecknas
som ett uttryck för individuell egoism, lika litet kan väl det förhållandet,
att ett land i sådant sammanhang tänker också på sin framtid, på sin
rätt att alltjämt leva som en fri och självständig nation, betecknas såsom ett
uttryck för nationell egoism. Erinringen örn att också vårt lands trygghet
måste beaktas förefaller mig tvärtom som en mycket naturlig och riktig maning
i dylikt sammanhang.

Man har också på åtskilliga andra håll, även utom riksdagen, uttalat sig
kritiskt rörande de direktiv, som regeringen utfärdat för den utsedda Genévedelegationen.
Man har betecknat de olika riktlinjerna såsom oöverensstämmande
med varandra och dessutom såsom alltför varsamma och trevande.
Detta ger mig anledning att i detta sammanhang i korthet säga, att vad det,
såvitt jag kan se, denna gång främst gäller, det är icke att uppställa långt
gående, radikala program. Utan vad som behövs det är främst en framsynt,
rådig, fast vilja att försöka bygga upp en på en gång för alla gemensam och
hållbar ram omkring de militära rustningarna. De nu utsedda delegerade lia
under några dagar gemensamt sökt pejla uppgifterna och funnit, att vad man
förnämligast måste inrikta sig på, det är från början att finna partiella lösningar,
när på olika områden var för sig motiverade nationella ståndpunkter
representera till synes oförenliga önskemål. Att därvid finna utvägar och
möjligheter, varigenom länk fogas till länk, det blir kanske icke den främst
applåderade, men det är den oumbärligaste insatsen vid denna nedrustningskonferens.
Det är i detta fall riktigare, förefaller det mig, att från början
medgiva, att svårigheterna äro stora, men samtidigt taga sikte på att allt
skall, när det gäller vilja från vår sida, göras för att bemästra dem. Man får
ju icke glömma, att det denna gång för första gången på allvar planeras att
söka få den nationella suveräniteten att erkänna den internationella solidariteten
såsom en, icke högre stående, men sidoordnad mänsklig viljekoncentration.

Jag har också litet svårt att följa herr Hansson, när han förklarar i första
hand såsom önskvärt och riktigt, att militär icke användes vid tillfällen av
sådan art som Ådalsuppträdet men att samtidigt en ökning av statspolisen
icke är nödvändig. Just det fall, som det här gäller, visar väl, att den hittills
gällande ordningen och de hittills föreliggande möjligheterna, de civila ordningskrafternas
nämligen, icke äro vare sig lämpliga eller tillräckliga för den
uppgiftens fyllande. Ty hade sådana förefunnits vid ifrågavarande tillfälle,
hade säkerligen denna oerhörda katastrof icke inträffat utan det hela tagit en
helt annan riktning. Utan att ett ögonblick vara obehörigt förskräckt över
bolsjevismen vill jag också säga, att av den diskussion, som ägde rum på arbetarsidan
vid det tillfället, föreföll det dock, som örn bolsjevismen då hade
nästan obegränsad möjlighet att taga ledningen och dirigera framträdandet
från arbetarsidan på ett sådant sätt, att svårigheterna väsentligt ökades och
katastrofen kom till. Det förefaller mig således, som örn det ges goda skäl
för det förslag, som regeringen bebådat kommer att framställas rörande ordningspolisens
förstärkning.

Herr Lindman gjorde i sitt anförande några kritiska anmärkningar utöver
vad jag redan inledningsvis bemött, och jag skall be att därom få säga några

Vid remis» av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5. 24

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av 0rd. Han skämtade litet över att om det hade varit en mindre nykterhetsstatsverks-
y^nlig regering, som framlagt det förslag örn användning av rusdrycksmedpraposttMnen.
jen, gom nu f5religger, så skulle den säkerligen ha fått anmärkning därför
°r '' från »förbudsfrisinnat» håll. Härtill vill jag endast saga, att även den i nykterhetsavseende
mest övertygade måste taga hänsyn till omständigheterna och
anpassa sina positioner efter det läge, som faktiskt föreligger. Tidigare och
så länge man på nykterhetsvänligt håll hade anledning tro, att en förbudslagstiftning
hos oss skulle bli en aktualitet, som när som helst kunde ifrågakomma,
så länge detta var händelsen, var det, såvitt jag förstår, en fullkomligt
riktig och ur olika synpunkter försvarlig och hållbar ståndpunkt att försöka
inrikta sig på att använda dessa medel till att förmedla den ekonomiska
övergången från ett tillstånd i lagstiftningshänseende på detta område till ett
annat. När inte längre inom de närmaste tiderna framåt en sådan möjlighet
föreligger och när man nu på alla håll säger, att i varje fall nykterhetstillståndet
måste skyddas genom en djupgående upplysning på detta område, så
blir det för nykterhetsvännerna naturligt att ställa sig på den ståndpunkten,
att en tillräcklig sådan upplysningsverksamhet är garanterad men att övriga
föreliggande medel användas på det sätt, som för statsinkomster i övrigt i
allmänhet gäller.

Herr Lindman betonade också, att han tidigare hade förordat en sänkning
av repartitionstalet för jordbruksfastighet. Han gjorde inte någon anmärkning
på den punkten, men han tyckte, att det var väl, att man åtminstone
någon gång på vårt håll fick upp ögonen för rättvisan på den punkten. Jag
vill då erinra örn att uppfattningen härom liksom också det faktiska läget ju
ha starkt förändrats under den senare tiden. Också högerns representanter
i den första kommitté, som framlade förslag på detta område, intogo den ståndpunkten,
att ett högre repartitionstal för jordbruk var försvarbart och riktigt.
Sedermera och efter hand som jordbrukets ställning i förhållande till andra
näringar undergrävts och jordbruket blivit ur bärighetssynpunkt allt sämre
och sämre ställt, är det klart, att skälen för likställighet i detta avseende alltmer
förstärkts. Det är det som i väsentlig utsträckning skett sedan riksdagen
förra gången fattade beslut i denna sak. Man är ju på jordbrukarsidan
fullkomligt ense örn att det är sedan dess som de mest betydande ekonomiska
svårigheterna rest sig och ett betydande prisfall på jordbrukets avsättningsprodukter
uppstått. Det är från den utgångspunkten naturligt, att den ståndpunkt,
som för åtskilliga år sedan intagits, av alla partier sedermera modifierats
och att man gjort en undersökning, som resulterat i, att likställighet på
detta område vore ur olika synpunkter berättigad.

Herr Lindman avslutade sitt anförande med att säga, att svenska statens
ekonomiska ställning skulle kunnat vara betydligt bättre, om man på ett tidigare
skede verkligen hade uppmärksammat vad som kunde vara att vänta.
Jag skall i det avseendet inte gå in på något meningsutbyte med^ herr Lindman
örn vilka det varit, som under tidigare skeden fått utgöra de återhållande
krafterna och som med tanke på möjligen kommande svåra tider sökt göra
besparingar och hindra en långt driven skuldsättning. Jag vill endast säga,
att jag tror, att det över allt i världen erkännes, att den svenska statens ställning,
just ur nu anmärkta synpunkt dess bättre, alltjämt måste betecknas såsom
sund och god. Och jag hoppas, att denna riksdag icke skall, lika litet
som regeringen, försöka åstadkomma någon ändring i det avseendet.

Under detta yttrande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Sedan hans excellens statsministern
nu besvarat de två första talarnas anföranden, förmodar jag, att där -

Måndagen den 18 januari f. m.

25 Nr 5.

med för kammaren i viss mån markerats, att remissdebattens huvuddebatt, örn
jag sa får säga, avslutats. Dock ma det tillatas mig. att göra några blyg propositionen.
samma erinringar gentemot oell till statsverkspropositionen och även några (Forts)
reflexioner örn det nuvarande läget.

Det är då klart, att vad åtminstone jag i en sådan situation som den närvarande
i första hand ägnar min uppmärksamhet åt, är herr finansministerns
uttalande angående för flera huvudtitlar gemensamma frågor. Detta uttalande
får man väl anse såsom ett slags politisk-ekonomisk kompass för regeringen
och såsom markerande regeringspolitiken på det finansiella och budgetära
området. Jag ber örn överseende, om jag då utan några förskönande
ord och fraser övergår till själva sakfrågorna. I detta uttalande av finansministern
förekommer en sak, som redan påtalats av amiral landman, nämligen
att kronans köpkraft inom landet skall upprätthållas. Ja, den saken
låter ju mycket bra. Det gör samma goda intryck i och för sig som uppmaningen
»köp svenskt» och dylikt. Men frågans kärnpunkt är givetvis, med
vilka medel kronans köpkraft skall kunna upprätthållas morn landet, då dess
värde utåt har så avsevärt förminskats, att det nu befinner sig cirka 28 procent
under guldpunkten eller, örn man räknar pa det andra sättet, att 100 kronor
i guld nu motsvarar ungefär 140 kronor i papper. Det är då givetvis ingen
lätt uppgift att upprätthålla kronans inre värde, och för visso går det inte
att göra det blott och bart med ett uttalande därom, utan det fordras nog
åtskilliga handlingar för att nå det syftet. Och det är just dessa handlingar,
som jag skall en liten smula uppehålla mig vid.

Det gamla klassiska medlet, som man har använt och fortfarande använder,
örn man vill bringa ned priserna, örn man vill hålla penningvärdet högt och
varuvärdet lågt, är ju diskontoskruven. I full konsekvens med denna åskådning
skyndade man ju också, omedelbart som man släppte guldet, att trissa
upp en diskontosats av 8 procent för bästa växel. Och härvid är ju^att märka.,
att vi blott några månader tidigare hade haft ett diskontoläge i vårt land på
allenast 3 procent. På den tiden fördes en stark presskampanj gentemot de
skånska sparbankerna för att de inte följde riksbankens direktiv i ty fall och
gingo med på en ränteställning efter samma linjer som riksbankens diskonto.

Nu har jag inte hört den kampanjen fullföljas, när man gick upp till ett
diskonto på 8 procent, ty det hade ändå sett för galet ut. Men skalig man
följa riksbanken den ena gången, så skall man väl göra det den andra gången
också. Tyvärr har man nog nu pressat sparbankerna hos oss så grundligt, att
man kan ifrågasätta, örn det är möjligt, att deras motståndskraft kan räcka
till att stå ut med denna diskontopolitik, som man för just i den tanken, att
den skall vara ett av huvudmedlen för upprätthållande av kronans köpkraft
inom landet. Sparbankerna nere hos oss äro ju förlagsman för jordbrukskrediten
och den mindre företagarkrediten, ja, även för åtskilligt rätt stor sådan.

Men i enlighet med sin natur kunna de ju inte vara förlagsmän för spekulationsaffärerna,
vilket de inte heller böra vara. Det hänger då utomordentligt
på örn dessa sparbanker kunna stå emot den ekonomiska sugning, som sker
dels på grund av åtskilliga omständigheter till Stockholm och dels till de
enskilda bankerna. Det är ju så mycket som är honat här i huvudstaden, som
koncentrerar pengar till sig. Jag vill då inte särskilt anmärka pa att postsparbanken
samlar mycket pengar till sig. Men här är ju huvudsätet för livförsäkringsbolagen
och mångå andra saker, allmänna pensionsförsäkringen
o. s. v. Det är inte små summor, som på dessa vägar samlas hit. När nu
riksbanken håller så högt diskonto som för närvarande, och ännu mera. när
diskontot var uppe i 8 procent, så är det solklart, att privatbankernas inlåningsräntor
någorlunda måste följa med. Eljest skulle ju marginalen bli större,
än de själva vilja lia den. Så har ju också skett nu. De lia kommit till

Nr 5. 26

Måndagen den 18 januari f. m.

ea inlåningsränta som ligger i överkant gentemot vad sparbankerna kunna
propositionen. ^v„a‘. *^a> ^es^a privatbanker nere hos oss i Skåne ha för närvarande högre
(Forts.) ’ inlånings ränta än sparbankerna äro i stånd att giva. Jag tror nog, att de
insättningar, som .redan finnas i sparbankerna, i allmänhet bli kvar, med undantag
dock för sådant kapital, som nödläget tvingar insättarna att successivt
taga ut, för att de inte skola ekonomiskt störtas under denna konjunktur. Det
kapitalet försvinner. Men det är solklart, att nytt kapital, ledigt kapital inte
under dessa förhållanden kommer till sparbankerna. Det söker sig naturligtvis
väg till platser, där det får högsta räntan. Det är därför som jag uttalar
den bestämda meningen, att det höga ränteläget, vilket, såsom jag antar, närmast
är motiverat av denna önskan att uppehålla kronans köpkraft inom landet,
nödvändigtvis måste forcera fram en massa fallissemang både inom jordbrukets
område och på andra närstående områden, där den ekonomiska motståndskraften
inte är tillräckligt stor för att kunna uthärda nästan vad som
helst. . Det är också tydligt, att ett dylikt ränteläge skall stå absolut hindrande
i vägen för varje slags företagsamhet, låt vara i blygsam skala. Ränteläget
och, beträffande landsbygden, den kapitalknapphet, som automatiskt inträffar
på grund av denna räntesugning, och kanske än mer de psykologiska
^r^^anclen som härmed sammanhänga, allt detta gör, att ingen vågar sig
på någonting sådant som att sätta i gång en ny verksamhet. Ty en vacker
dag är kanhända riksbankens ränta uppe i 8 procent igen, och då står man
där. Vad blir nu återigen följden av detta? Jo, givetvis att de arbetslösas
skaror ökas. Hur länge tror man egentligen, att man skall kunna hålla på
på dette sätt? Tror man överhuvud taget riktigt själv på satsen, att man,
när skillnaden utåt i jämförelse med guldpunkten är en depreciering på 28
procent, skall kunna på konstlad väg uppehålla pariteten med den gamla prisnivån
inom landet, d. v. s. uppehålla kronans köpkraft oförändrad? En förutsättning
för .att detta skulle kunna ske, skulle väl nästan vara, tycker jag, att
staten här liksom i Ryssland själv är ensam importör och exportör och kan
bestämma priserna som den vill. Då kanske det kunde låta sig göra. Men
eljest lär det väl knappast vara möjligt att göra en dylik hermetisk tillslutning,
gentemot utlandet, utan den möjlighet att importera varor utifrån, som
föreligger, mäste väl medföra, att man också inom landet får en känning av
försämringen i. kronans värde utåt. Hurudant blir nu under dessa förhållanden
facit för jordbruket? Ja, hans excellens statsministern säger, att man
inte kan påverka exportpriserna. Det är sant. Men vad blir resultatet av de
andra åtgärderna? Jo, resultatet blir på grund av rån teställningen och jordbrukets.
skuldsättning samt i betraktande därav att vi från utlandet måste
köpa vissa oundgängliga saker, att jordbruket kommer ännu värre ut. Allting^blir
fördyrat för oss i svenska kronor. Det kunna vi inte komma ifrån.
De åtgärder, som hittilldags vidtagits och som, örn man får tolka de gjorda
uttalandena strikt efter ordalydelsen, ställts i utsikt för framtiden, måste således
ovillkorligen i högsta grad påskynda jordbrukets misär i detta land,
mäste, ovillkorligen medföra, att jordbrukets ställning än mer försämras än
den hittills varit. Och den är gudi klagat redan tillräckligt svår.
o Jag tror därför, att man även på detta område liksom på en del andra områden
mäste en smula uppmjuka de hittills tillämpade principerna. Ty det
går nog inte att taga dem så helt som hittills. Jag kan heller inte förstå, att
någon, olycka därmed skulle vara skedd, ty vi få ändå betänka, att om man
skall i längden vinna något genom konstlade medel i en bestämd riktning, så
blir det gärna sa, att de medel, som man därvid tillgriper, successivt måste
göras allt starkare och starkare, varigenom också friktionen gentemot dessa
konstlade medel blir allt större och större. Jag förstår nog, att det är många
intressen som legat bakom, då man inte velat göra någonting i detta fall. Men

Måndagen den 18 januari f. m.

27 Nr 5.

jag förmodar, att man på dessa intressen, som legat bakom denna politik örn
uppehållande av kronans oförändrade köpkraft, kan tillämpa den danska läkarens
kända rapport: »Operationen aflöb heldig, men Patienten af döde

alligevel.»

Ja, i sammanhang med spörsmålet om den svenska kronan står givetvis också
problemet örn hur det skall bli möjligt att få den svenska kronan, örn jag
får begagna ett sådant uttryck, mera i sin hand, eller, med ett ord sagt, hur
man själv skall kunna en smula inverka på den höjdpunkt i förhållande till
guldet, vid vilken kronan skall stanna. Sedan man släppt guldets ankarfäste
-— vilket man givetvis varit tvungen att göra — är det naturligtvis förhållandet
mellan import och export som därvidlag är avgörande, och dag för
dag hänger det på örn det är flera eller färre som vilja köpa utländska valutor
och även i viss mån på örn bankerna söka hålla igen beträffande viss import.
Men därvidlag är det klart, att importörer, som tro sig kunna förtjäna, nog
ha möjlighet att utan bankernas förmedling skaffa sig valutor fastän till litet
högre pris. För att förhindra sådant måste man nog gå synnerligen rigoröst
tillväga. Ja, då har det skymtat fram i herr finansministerns uttalande,
att det skulle vara meningen att lägga högre tull på lyxvaror och umbärliga
varor, ävensom motsvarande acciser. Då inställer sig den frågan: räcker det
med dessa eventuella åtgärder, riktade mot lyxvaror och umbärliga varor?
Förslår detta för att bringa vår handelsbalans på rätt köl? Ty det är väl ändå
den första förutsättningen för att man skall få ett verkligt grepp på de
ekonomiska problemen. Men kanske herrarna ha några andra medel? I så
fall skulle det vara mycket intressant att få en upplysning därom under denna
debatt. Jag föreställer mig emellertid, att det måste gå till ungefär så,
att kan man inte driva upp exporten allt mer, så måste man nog begränsa importen
på ett eller annat sätt. Hans excellens statsministern var nyss inne på
frågan ^ örn den tyska handelstraktaten. Jag skall inte alls inlåta mig på
spörsmålet örn denna traktat är så skriven, att den kan uppsägas innan den
bestämda utlöpningstiden, den 31 december i år, eller inte. Men vad jag däremot
är alldeles på det klara med, det är, att vi inte böra vänta en enda dag
med att säga upp den efter traktatens egna bestämmelser. Ty det voro vi
eniga örn, hans excellens och jag, när denna traktat sista gången omstuvades,
att det var en mycket dålig traktat. Och trodde vi då, att den skulle bli dålig,
så har verkligen erfarenheten visat, att den blivit många gånger sämre, än vi
kunde föreställa oss. Ja, nu vet jag väl, att det inte finns något prejudikat
på att en svensk regering har sagt upp en handelstraktat med en stormakt.
Men när läget är så exceptionellt och oförmånligheten för Sverige så påtaglig
som i detta fall, kunde väl ändå en sådan åtgärd sättas i fråga. Det som
särskilt framhölls var att gatstensexporten skulle kunna försvinna och att de
sydsvenska jordbrukarna inte skulle kunna exportera djur vidare. Ja, gatstensexporten
är försvunnen, och likaså djurexporten. På många, många månader
har det inte varit ett enda djur, som gått över till Tyskland. Det går
fortfarande litet smör, men nu är det ju i Tyskland allvarligt på tal att höja
smörtullen till 120 mark per 100 kilogram, och det är ju nära nog detsamma
som importförbud. Jag vågar således ännu en gång rikta en allvarlig vädjan
till hans excellens statsministern att inte försitta tillfället utan uppsäga denna
olycksaliga traktat så fort ske kan. Den innefattar ju också bindningar på
åtskilliga punkter, där det är fråga örn det mest utmanande kram, som vi
skola taga emot nästan utan någon tull. Och detta står inte i särskilt god
samklang med de utlovade tullsatserna på lyxvaror och umbärliga varor. Jag
förmodar, att de varuslag, som därvid skola komma i fråga, inte komma att
tangera den tyska tulltraktaten. Men i så fall komma ju förhållandena att
ännu mycket värre skära sig mot varandra.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Xr 5. 28

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

När det gäller att besvara den fråga, jag nyss framkastade, nämligen om
det verkligen räcker med att genomföra det program, herr finansministern
annonserat, så måste man givetvis ha klart för sig, hur pass tänjbart man
tar begreppet umbärliga varor. Jag förmodar, att det väl inte går så synnerligen
långt. Och då ser det mörkt ut, tycker jag, i fråga örn möjligheten att
på den vägen få vår handelsbalans på riktig bog. Jag vill visst inte rekommendera,
att vi skola helt och hållet kopiera de åtgärder, som vidtagits av
någon utländsk stat. Förhållandena äro i allmänhet en smula olika, och
även utgångspunkterna kunna vara i viss mån olika. Men det är säkert av
utomordentligt stor betydelse, att man noga ger akt på och söker draga sina
slutsatser av vad andra stater under liknande kritiska förhållanden företagit
sig. Och då ges ju alldeles gratis ett exempel från England av i dag, från den
nu sittande engelska regeringens åtgärder och de beslut, som det engelska parlamentet
har fattat på alldeles liknande områden. Där är visserligen programmet
likt den svenska finansministerns program vad beträffar lyxvaror
och även något vad beträffar umbärliga varor. Men där tillkomma också
ett par andra punkter, som äro av avgörande betydelse. Där har man också
gått in för tullar på sådana artiklar, beträffande vilka importen är av större
betydelse och vilka kunna i tillräcklig myckenhet framställas inom England
självt. Någonting motsvarande finns inte i den svenska finansministerns
uttalande till statsrådsprotokollet. Det gäller där också varor, som utbjudas
till dumpingpriser, och därvidlag har man gått rätt radikalt till väga. Det
är möjligt, att man ämnar senare differentiera det nya tullskyddet något bättre,
när man fått litet mera erfarenhet och har litet mera tid på sig. Men
just nu sker det helt summariskt. Man lägger på en tull av 50 procent av
varans värde och därmed punkt. Det är ju praktiskt taget detsamma som ett
importförbud, eller bra nära åtminstone. Det skall naturligtvis vara alldeles
särskilda varor, som skola ha möjlighet att tränga igenom en sådan barriär.
Ja, gör jag mig då den frågan: finns det här i Sverige större eller mindre
grenar eller delar av svensk produktion, som befinna sig i ett sådant läge,
att prisställningen vid import av motsvarande varor uppnått eller rent av
överskridit dumpinggränsen och att importen i följd därav håller på att ökas
på den svenska produktionens bekostnad, så kan svaret icke bli annat än att
så på många håll är fallet och att således på många punkter en däremot svarande
revision av den svenska tulltaxan erfordras. Nu förstår jag mycket
väl, att ett tillvägagångssätt någorlunda i likhet med vad som nu praktiseras
i England skulle vara någonting nytt för våra förhållanden. Man skulle helt
enkelt bryta med den vanliga traditionen, som man hittills följt. Jag kan
inte skymta någonting i statsverkspropositionen, som tyder på, att man ens
haft en avlägsen tanke på eller överhuvud fäst sig det minsta vid de åtgärder,
som England vidtagit eller håller på att vidtaga på detta område. Vi få komma
ihåg, att i England gäller det ju en omkastning av själva systemet, där man
överger principer, som härskat sedan 1846. Ett system, som varat så. länge,
har naturligtvis gått engelsmännen så att säga i blodet, det var .naturligt, att
så och så skulle det vara. Nu skall jag inte alls fästa mig vid frågan om
man bör godkänna eller tadla de åtgärder, som där vidtagits, men jag kan
icke neka till att jag måste uttrycka min beundran för en nation, där parlament
och regering verkligen visat en sådan kraft och en sådan vilja att taga
på sig ett tungt ansvar, som en dylik systemförändring, som den som nu äger
rum i England, otvivelaktigt annonserar för hela världen. Man säger ju öppet
och klart, att det gäller endast att utjämna handelsbalansen och naturligtvis
att få pundet i sitt normala läge eller åtminstone på en punkt, där man behärskar
ställningen någorlunda.

Det skulle naturligtvis vara alltför förmätet att begära eller ens uttala en

Måndagen den 18 januari f. m.

29 Nr 5.

önskan om att man i Sverige skulle vidtaga någon åtgärd — naturligtvis
lämpad efter våra nationella förhållanden -— som motsvarade det engelska VroposUi(nien.
tillvägagångssättet. Måhända sakna vi förutsättningar härför både i fråga
om representation och statsmän, men funnes det en liten smula god vilja, så
gånge det kanske, ty det är märkvärdigt vad den goda viljan kan supplera förmågan.
Men problemet är sannerligen allvarligt och skall man nå ett resultat,
fordras det vilja att gå till botten med problemet. Jag tror icke, att någon
nämnvärt stor procent av Sveriges folk i detta ögonblick har riktigt fattat det
djupa allvaret i den ekonomiska ställning, som vi nu bokstavligen sväva i.

Men detta får icke hindra den som känner ansvaret litet starkare, att giva
uttryck åt sina tankar. Jag skulle därför vilja rikta den vördsamma bönen
till regeringen, att den måtte noga följa med elen engelska regeringens åtgärder
i motsvarande stycken, icke i den bemärkelsen, att vi skola efterapa engelsmännen,
men så, att vi hålla oss noga underrättade örn hur långt man där har
kommit och framför allt att vi taga i allvarligt övervägande, huruvida vi
behöva göra något liknande här hos oss eller örn de engelska åtgärderna till
äventyrs inte alls passa för våra förhållanden utan vi kunna klara oss själva
utan några sådana åtgärder, som det stora och trots allt rika England ansett
sig nödsakat att vidtaga. Ty att det var den bleka nöden, som tvingade
engelsmännen att göra en så radikal förändring, som de nu gjort med avseende
på sina handelsförhållanden med utlandet, etet behöver ingen tvivla på.

I sammanhang med spörsmålet om den höga räntans utomordentliga skadlighet
för jordbruket vill jag nämna, att mitt enda hopp för närvarande är,
som jag nyss uttalade, att sparbankerna kunna motstå trycket både från
riksbanken med dess diskontosatser och från de enskilda bankerna och andra
penninginrättningar, som kunna vilja suga upp sparbankernas pengar, ty eljest
lia vi små utsikter att kunna genomlida de här förhållandena. Det är nu tyvärr
så, att i åtskilliga delar av vårt land, särskilt i Norrland, sparbanks- och
jordbrukskassesystemen äro föga eller icke alls utvecklade. Jag vill därför
på det enträgnaste vädja till regeringen att taga i allvarligt och snart övervägande,
vad som kan göras från statens sida för att underlätta kreditmöjligheterna
för just jordbrukarna i Norrland och eljest på sådana orter, där man
saknar ett lämpligt sparbankssystem. Den frågan torde nämligen ytterst
vara avgörande för hur det skall gå för mångtusende, som otvivelaktigt komma
att stupa, om de för sitt kreditbehov bliva nödsakade att anlita de enskilda
bankerna.

Den förste ärade talaren här i dag talade ju örn sitt intresse för jordbrukarna,
och då kan det väl gå an för mig som jordbrukare att tala örn mitt intresse
för jordbrukarna, även örn de skulle bo i Norrland. I Skåne tror jag nog vi
klara oss med sparbankerna, men kunde trycket lättas på dessa banker och
det så fort som möjligt, så vore det ju en synnerligen stor välgärning, och
det är just därför, som vi reagerat så hårt mot det här uppskruvade räntesystemet.

Medan jag uttalar detta vill jag framhålla ännu en sak. Jag är ju nu en
gammal man och har själv varit med örn en tidigare krisperiod, som drabbade
jordbruket såväl som alla andra näringar i landet. Det var alltså en billighetsperiod,
ty en krisperiod är ju detsamma som en billiglietsperiod. Under
en sådan period blir ju niistan allt så onaturligt billigt, att ingen kan producera
någonting, åtminstone icke till avsalu, ty det blir uppenbarligen bara förluster.

Men det var den skillnaden mellan den krisen och den nuvarande, att då var
allting billigt. Då fanns det inga dyrorter, som man nu talar så mycket örn;
det var litet dyrt på sina håll, men icke så som nu. Det var icke heller så,
att den ena näringsgrenens utövare stod i en inkomstställning, som var oerhört
hög, medan den andres inkomstställning var oerhört låg, utan

Nr 5. 30

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av allas inkomstställning var oerhört låg. Och vad som också var lågt
vtoXitimen den gån£en> det var räntan. Ränteställningen var sådan, att man med
(Forts.) någorlunda hygglig säkerhet kunde få låna pengar till 4 % ränta. Nå, man
genomled^.den krisperioden, och någon diskontoskärpning behövde icke vidtagas.
Vi repade oss den gången; det gick icke smärtfritt, det var tvärtom
mycket smärtor, men några diskontohöjningar företogos icke. Vi ha alltså
exempel på att en kris kan genomlevas utan sådana här höjningar i diskontot.
Och då frågar jag mig: Skulle det icke kunna ske lika bra nu? Ja, den frågan
kan jag icke besvara. Det heter ofta, att ett högt ränteläge gör, att kapital
flyter till det land, där det höga ränteläget råder, förutsatt naturligtvis att
det finnes motsvarande säkerhet bakom placeringen. Men något sådant kan
man ju icke tala örn nu, ty ingen tror väl, att utländskt kapital flyter hit under
nu rådande förhållanden. Det flyter ut utan att komma tillbaka. Det som
vållade olyckan i höstas var väl, att utländskt kapital flöt ut fortare än beräknat,
och nu lär det väl icke återkomma i brådrasket. Jag får erkänna, att
den kris, som rådde på 80-talet, ägde rum under vissa andra förutsättningar
än nu, men man kom emellertid till ekonomisk jämvikt utan att taga diskontoskruven
till hjälp, ty det ansåg man vara att förstöra det hela och göra det
onda ännu värre. Jag erkänner och kan gärna säga det, att jag begriper icke
vad det höga diskontot under nuvarande förhållanden gör för nytta. Vill
man kanske skrämma någon spekulant så att han icke vågar spekulera? Jag
får då säga, att för den som väntar på att göra sig inkomster genom spekulation,
för honom spelar en räntehöjning under en 14 dagar eller en månad ingen
roll. För den jämnt fortgående produktionen däremot betyder det oerhört
mycket. Jag tror, att detta är ett problem att taga i allvarligt övervägande
och att man bör undersöka, örn det icke är en gammal ekonomisk vidskepelse,
åtminstone under nuvarande förhållanden, att taga diskontoskruven till hjälp.
Den sortens åtgärder hör nog till dem, som Wennerberg sjunger om, när han
talar om banken, »som hjälper tu och stjälper sju». Det kan man vara alldeles
övertygad om.

Det finnes också, som jag nyss nämnde, åtskilliga grenar av den svenska
produktionen, där det står och väger, och där man frågar sig: Skall allt ramla
eller skall det kunna upprätthållas under denna kritiska tid? Jag kan nämna
en sak blott som ett exempel, jag skall icke ingå närmare på saken. Jag syftar
på sockerfrågan. Regeringen har i det fallet liksom överhuvud i en hel del
ekonomiska spörsmål, som tränga sig fram, iakttagit tystnad. Ja, kunde man
på så enkelt sätt få frågorna ur världen, så får jag erkänna, att tystnad är
en härlig sak, och det är förvisso mycket bättre att vara tyst än illa tala. Men
denna sockerfråga är av en sådan utomordentlig betydelse — och vi få betänka,
att det är många andra frågor, som också påkalla uppmärksamhet — att man
kommer icke förbi den. Dessa spörsmål pressa sig fram och göra sig hörda och
då frågar man: Hur stå vi nu? Jag skall åtminstone i dag icke på minsta sätt
inlåta mig på spörsmålet, men jag vill slå fast, att man tiger icke ihjäl ekonomiska
frågor.

Det är vidare en del av statsverkspropositionen, som jag särskilt fäst mig
vid och som ingen föregående talare här har berört. Jag syftar på sjätte huvudtiteln,
där det ju annonseras ett nytt förslag till förordning örn bilskatt med
avsevärt höjda skatteavgifter. Att biltrafiken får lämna större bidrag till
vägkostnaderna här i landet, det är ett program, som jag i princip icke har något
att anmärka på; hur detaljerna komma att läggas, får man väl se, när
propositionen kommer. Men när det gäller fördelningen av intäkterna av den
där supponerade skatten, då får jag säga, att det kungliga förslaget är rentav
häpnadsväckande. Det hela har nämligen lagts så, att staten ensam tar allt
vad som kommer att flyta in genom denna skatt. Staten skulle komma ifrån

Måndagen den 18 januari f. m.

31 Nr 5.

dels hälften av 30 ^-bidraget till vägunderhållet, d. v. s. den hälft, som för Vid remiss av
närvarande icke utgår av bilskattemedel, och dels anslaget till byggande av statsverkslandsvägar
och vanliga bygdevägar. Det blir verkligen mycket på en gång. ProVositwnen.
Nu sitter det ju en kommitté, som arbetar på en revidering av väglagen, jag (Fort6-)
tror den kallas vägsakkunniga, och vidare ha vi en skatteutjämningskommitté.

Jag har visserligen icke sett något utlåtande från någotdera hållet, men såvitt
jag förstår, måste, eller åtminstone kan, detta Kungl. Maj:ts tillvägagångssätt
innebära ett föregripande av dessa kommittéers förslag. Vad beträffar
skatteutjämningen, så har det ju alltid hetat, att nian borde försöka avgränsa
vad staten skall göra och vad landstingen, primärkommunerna och andra skola
göra, och man har ju tänkt sig möjligheten av att staten finge taga på sig
åtskilliga utgifter, som det vore svårt för de andra att bära. Här har man
däremot gått i en diametralt motsatt riktning. Här har staten sagt, att nu gå
vi ifrån alltihopa, vi ha inte det minsta intreses av saken utom att kommendera
det hela. Staten tänker alltså icke bidraga ytterligare, men hur skall det
då bli med de väghållningsskyldiga, som enligt nuvarande väglag skola utgöra
vägskatten? Jo, de skola utgöra vägskatten efter samma grunder som
hittilldags, och ökas nu anslagen, så att det blir mera pengar, som kunna användas
för vägändamål, så är det också solklart att det samlade beloppet av alla
de 25 ^-tillskott, som de väghållningsskyldiga själva skola bidraga med, blir
större än det var förut. Ju större anslag, ju mer måste tagas ut i vägskatt, det
kommer man inte ifrån. Det blir just en märkvärdig krislättnad, helst örn man
tar i beaktande att av alla oskäliga skatter på jordbruket ■— och de äro åtskilliga
— är väl ändå vägskatten, som det nu ligger till, den allra oskäligaste,
det lär väl ingen komma förbi. Jag har verkligen rent ut förvånat mig över
att ett sådant förslag som detta kunnat komma från Kungl. Maj:t. Jag har
också erinrat mig, att det icke är så värst länge sedan det ärade statsrådet och
chefen för departementet och jag gingo på samma linje och voro överens om att
vi skulle lätta litet på bördan för de väghållningsskyldiga. Detta tycks man
nu utan vidare lia lämnat helt och hållet åt sidan. Skall bonden betala skatt för
vägarnas förbättring, så bör det för honom vara betydligt bättre att få betala
denna som en direkt statsskatt än i form av den synnerligen oskäliga vägskatten,
som är sju gånger värre. Att förslag om ändring i detta hänseende
måste framkomma är ju tydligt. Man kan icke, åtminstone icke på alla håll,
bryta så helt och hållet med sitt föregående som här skett, och därför har jag
velat uttala en protest, den får höras så långt den kan.

Nu har det ju talats åtskilligt örn den tyska traktaten, och jag har ju för min
del uttalat min bestämda mening om densamma, men vi ha ju en ännu färskare
traktat, den s. k. Oslokonventionen. Jag har på detta ställe tidigare uttalat
mig örn denna konvention och vill nu göra gällande, att den visat sig ingenting
annat vara än ett underskrivet papper. Man talar örn att de här fem
makterna, som skulle sammansluta sig, betydde rätt så mycket såsom en enhet
gentemot en stormakt, och man har sagt, att det vore nödvändigt att avsluta
denna konvention för att man skulle kunna hålla utbytet mellan nationerna så
fritt som överhuvud vore möjligt. Den fanan skulle ju hållas högt med hjälp
av denna konvention. Nu lia tre av konventionsstaterna höjt sina tullar sedan
konventionen slöts, och jag förmodar, att detta skett med de andra staternas
geda minne. Vårt land hör ju till dem, som hålla alla traktater riktigt efter
bokstaven och kanske något längre än bokstaven kräver. Nu skulle det vara
ytterst intressant att få höra vad denna traktat egentligen har givit, i synnerhet
som det har vinkats litet med att den här femmaktskonstellationen skulle
utöva ett visst mottryck, örn man i England skulle slå in på protektionistiska
vägar. Jag bär tillåtit mig erinra örn att jag icke trodde, att engelsmännen
skulle fästa sig så mycket vid denna konvention, och att döma av vad de för -

Nr 5.

32

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

klarat, ha de icke heller gjort det, men det vöre kanske möjligt att få en upplysning,
huruvida konventionen måhända varit till gagn.

Man har också varit inne på frågan örn sänkningen av repartitionstalet för
jordbruksfastighet och jag skall giva regeringen mitt erkännande för att regeringen
efter den behandling, som förslaget fått under den förberedande handläggningen,
ändock tagit upp frågan, ty det kunde ju vara tämligen tvivelaktigt,
örn regeringen skulle vilja göra det efter den förhistoria, som frågan haft.
Det uttalande, som amiral Lindman hade örn denna fråga, tyder ju också, på,
att han nu har ett visst intresse för densamma. Jag kunde annars icke märka
något vidare intresse för saken under den tiden, da han var statsminister, och
detta intresse hade, om det förefunnits, kunnat manifesteras starkare. Men
bättre sent än aldrig. . .

Nu vill jag understryka, att detta förslag örn sänkning av repartitionstalet
på jordbruksfastighet från 6 till 5, det är ett provisoriskt förslag. Vi anse, att
repartitionstalet G är så orättfärdigt, oskäligt och olämpligt, att det under alla
förhållanden kunde nedsättas, och herrarna få alls icke betrakta det nu framlagda
förslaget som någon ingående del i ett slutgiltigt förslag, som jag hoppas
och tror kommer att byggas på helt andra och förnuftigare grunder. . Under
sådana tider som dem vi nu ha får man emellertid tuera även en tillfällig lättnad
med tacksamhet, även örn man tycker att den är mindre än den egentligen
borde vara.

Jag har en gång förut påtalat den debatt, som vi hade 1928 om vårt ekonomiska
läge och den uppfattning, man då hade, att valutaläget var stabiliserat.
Jag stred då obetingat på den linjen, att man icke kunde anse, att valutaläget
var stabiliserat. Hans excellens herr statsministern ansag dock, att läget
var stabiliserat och att man utan fara kunde taga konsekvenserna . av
denna stabilisering. Nåja, riksdagen fattade icke något beslut i dylik riktning,
men icke desto mindre vidtogos vissa förberedande åtgärder med utgångspunkt
från att det ekonomiska läget verkligen var stabiliserat. Ja, ha
finansministerns bekymmer för att få budgeten att gå ihop under nuvarande
förhållanden varit svåra och besvärliga, så mäste jag säga, att hans arbete
hade blivit nästan omöjligt, örn man hade fullföljt den tankegången att läget
var stabiliserat 1928. Har det nu varit svårt att lå debet och kredit att gå
ihop, så måste det, som sagt, varit omöjligt, örn man utgått från de förutsättningar,
man ansåg föreligga år 1928. Jag tycker att detta framför allt bör
visa, att man i ekonomiska ting icke skall vara alltför sangvinisk. Ty örn
man tar det ekonomiska för sangvinisk^ så giver oss det reala livet mångå
rättelser och knuffar, som kunna leda till rysligt svara feltag, och missräkningar.
Jag hoppas och tror att de, som ansago, att det ekonomiska läget var
stabiliserat 1928, efter de stora missräkningar, de nu erfarit, lärt sig att för
framtiden fara varliga fram, når det gäller ekonomiska ting. o

I det sammanhanget vill jag uttala, att jag har fäst mig vid att det pa åtskilliga
ställen, ja, jag kari säga på många ställen i statsverkspropositionen,
göres uttalanden av vederbörande departementschef örn att han mycket gärna
önskar att höja det och det anslaget och anser att det skulle vara nyttigt men
att han icke kan föreslå något sådant för ögonblicket på grund av de ekonomiska
förhållandena. Särskilt har jag fäst. mig vid dylika uttalanden under
femte huvudtiteln. Nu vet jag icke vad dylika utfästelser kunna förbinda till
för framtiden. Det kan ju förhålla sig så, att det kan vara ett vackert talesätt,
ett milt ord, men det kan också vara allvar i den saken och säkert är, att
även det allra minsta ord i dylik riktning på mångå håll uppfattas efter det
senare alternativet. Jag har själv från talarstolen vid ett pär tillfällen uttalat
den meningen, att jag anser det oundgängligen nödvändigt,, att man samlar
ihop och koncentrerar och gör klart för sig de sociala utgifter, som staten

Måndagen den 18 januari f. m.

33 Jir 5.

verkligen har tagit på sig, så att man får någon norm att gå efter och får Vid remiss av
klart för sig, att de mest nödvändiga sociala utgifterna naturligtvis måste statsverkssättas
i första rummet och de sociala utgifter, som icke äro av så pressande ProPoslhonen■
natur, mer och mer så att säga måste skjutas ut mot periferien. Det är tyd- (Forts-)
ligt, att man måste få en samlad blick på det hela, så att man vet, dels vad
man får offra på det sociala området och dels huru mycket dessa kostnader
äro fixerade till. Man måste emellertid härvid taga undan de belopp, som äro
avsedda för arbetslösheten. Detta anslags storlek är ju beroende på så många
faktorer. Hur stort detta anslag måste vara beror många gånger på åtgärder,
som jag åtminstone icke vid detta tillfälle skall vidröra. Det kan bli ökning
och det kan bli minskning. Men går man medvetet in för sådana statsåtgärder,
som leda till undergång för produktionen, så höjes ju automatiskt detta anslag.
Då ökas arbetslösheten och staten måste träda in och hjälpa. Anslaget
till arbetslösheten vill jag alltså taga undan från denna koncentration, men
alla andra sociala anslag måste vara med. Skälet varför jag vill få alla anslag
samlade, är just, att man -därmed skall kunna få en överblick över de olika
ändamålen och deras mer eller mindre centrala betydelse i det sociala arbetet.

Man behöver få en samlad uppgift på de belopp, som dessa anslag gå till, och
örn man eventuellt är klar för en viss utveckling på något håll, behöver man
en uppgift på kostnaderna härför. Då kan man överväga, huru mycket staten
tål vid att verkligen utgiva på det sociala området. Ty dessa utgifter äro
icke elastiska i den meningen, att de kunna sänkas under kritiska tider och
höjas under tider av starkt inflytande statsinkomster, utan de äro elastiska i
den meningen, att det blir värre att klara dem under kritiska tider. Jag tror,
att det vore skäl att ta i övervägande, hur mycket statsfinanserna tåla vid att
belastas, när det gäller utgifter för sociala ändamål, under vilka tider som
helst, alltså även under kritiska tider. Jag tror, att herr statsrådet skulle få
tacksamma uttalanden av tillfredsställelse från många, örn en sådan överblick
verkligen möjliggjordes. Nu skötes det hela på måfå. Man kommer till en
anslagsgren, och så kastas det fram, att den är viktigast av alla, och så trissar
man ett stycke på det anslaget. Nästa år är det en annan gren, och så
driver man upp det anslaget, och så blir det en tredje gren o. s. v. oupphörligt.

Det är alldeles omöjligt för den enskilde att kunna avgöra eller lägga sitt
votum, som han bör göra, under sådana förhållanden. Jag tror också, att det
finnes en viss anledning att taga ett fastare grepp här i Sverige på detta spörsmål.
Det finnes också åtskilligt, som förekommer i utlandet i don vägen, som
det kan vara värt att fästa sig vid. Jag medgiver, och det sade jag också
beträffande det jag nyss talade örn, att man icke skall direkt kopiera utlandet,
men man bör icke blunda för åtskilligt, som där händer. Man har måst skära
ner de sociala utgifterna i England, och man har måst skära ner dem i Tyskland,
och man har i Schweiz med en oerhörd majoritet röstat ned en stor social
utgiftsfråga. Det är så, att detta manar till eftertanke, och vad vi kunna
göra på detta område, böra vi också göra. Men jag tror icke, att man gagnar
de sociala ärendena, örn man giver sig ut alltför långt på djupet. Framför
allt skulle jag anse det vara utomordentligt olyckligt, om man ginge så långt,
att man på detta område måste tillgripa liknande metoder, som man tillgripit
i England och Tyskland. Det är för alf undvika bakslaget som jag, herr statsråd,
tror, att det är alldeles nödvändigt, att man får ett fastarre grepp på
dessa spörsmål. Det är kanske icke heller så, att dessa uttalanden i motiveringen
till anslagen, att man vill höja på det och höja på det, äro så alldeles
utan betydelse. Jag har sett här i riksdagen, att det i åtskilliga fall icke har
betytt någonting, men jag kommer särskilt ihåg två gånger, då man tog en
dylik motivering, som förekommit under flera år, som en slags förbindelse, som

Andra kammar ens protokoll 1032. Nr 5.

3

Nr 5.

34

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

skulle honoreras, och det kostade mycket pengar. Det skulle därför vara mig
mycket kärt, örn man för framtiden tänkte sig en liten smula för, innan man
oreserverat uttalade sig för en viss höjning på en viss punkt, utan att man
också är beredd på att i handling åtminstone verkställa en del av denna höjning.

Ja, här finnes naturligtvis en hel massa småfrågor, som skulle kunna tagas
upp till skärskådande, men vi befinna oss ju nu i ett allvarligt ekonomiskt tillstånd.
Jag skulle vilja säga, att vi äro precis i samma ställning som en person,
som har blivit utsatt för olycka och blivit skadad. Vi lia nu kommit i den
ställningen, att vi lidit en djup ekonomisk skada. Men händer en olycka, brukar
man icke precis tala örn sådana småsaker som ett rispat finger, och därför
skall jag icke nu syssla med småsaker. Det blir nog tillräcklig tid att under
riksdagens lopp diskutera dem också, och man har ju givetvis också skyldigheter
gentemot sina kamrater att begränsa sig. Men innan jag nu slutar, skulle
jag verkligen önska säga ytterligare några ord. Det var så, att herr Hansson
i Stockholm började sitt anförande med att säga, att han bl. a. uppträdde som
talesman för en del av de svenska jordbrukarna. Det gladde mig mycket.
Det blir ju kanske då möjligt även för mig att tillföra honom mera intresse
för de verkliga jordbruksfrågorna. Det kan naturligtvis aldrig ett ögonblick
falla mig in att tro, att herr Hanssons intresse för jordbruket har det minsta
sammanhang med att vi ha valår i år. Det vore en hädisk tanke, och så tror
jag icke är förhållandet. Jag skall emellertid hälsa den nye kämpen för det
svenska jordbruket mycket välkommen, och vill han vara med örn produktiva
åtgärder, som gagna det svenska jordbruket, skulle jag vara ännu mera tacksam.

Herr Hansson var inne på det danska systemet, men jag tror, att han behöver
se över det en gång till, innan han fäster sig vid det och vid vad man enligt
det systemet söker göra för jordbruket. Som det nu är förspänt, tror jag det
anses, att vid bondeförbundare äro några slags exklusiva jordbrukare, som
hålla näsan i plogfåran och icke tar den därur, och att vi icke bry oss örn, hur
det är på andra områden, närmare eller fjärmare. Men där man har det kritiskt
och där det behöver aktivt göras någonting, där slå vi icke dövörat till.
Mi känna alltför väl till satsen: i dag mig, i morgon dig. Yi veta hur vi själva
ha det. Jag vet, hur det var, då jordbrukarna klagade under tiden, då
industrien hade det bra. Då sade man, att det var bara jordbrukarnas vanliga
gnäll, och så rekommenderade man särskilt, att vi skulle organisera oss.
Vi skola organisera oss så och så, och det behövdes bara organisation, så skulle
det hela klara upp sig, sade man. Man pekade på England, där det icke var
tal örn några svårigheter, men framför allt har man bittida och sent pekat
på Danmark, och särskilt de skånska jordbrukarna lia fått äta upp det danska
undervisningsschemat så många gånger, att vi blivit tämligen nöjda med detsamma.
Nu har det blivit tyst örn det danska föredömet, och det är icke underligt,
när man kommit så långt inom en del av de organiserade jordbruken
i Danmark, som man har gjort i den s. k. Randers-föreningen, att man på allvar
sätter i fråga, att man skall utgiva nödmynt för att klara sig igenom situationen.
Jag förstår nu icke riktigt, vad man skall ha bakom sina nödmynt.
Oaktat man på det svenska jordbruksområdet kommit med många fordringar,
som ofta vandra högt uppe i det blå, så har man dock icke kommit med något
så galet, som detta förslag. Men vad visar det i och för sig, att någonting
dylikt kunnat framkomma? Jo, det visar, att det ekonomiska trycket vilar så
oerhört på Danmarks jordbrukare, oaktat deras många och stora organisationer.
Dessa ha icke hjälpt dem. Organisation kan vara bra, så länge man är
tämligen ensam om att organisera sig, men när alla organisera sig mot alla,
så neutraliserar sig det hela tämligen noga. Det blir inte mycket med orga -

Måndagen den 18 januari f. m.

35 Nr 5.

nisationsvinsterna i det hela, och i Danmark har man just kommit till den remiss av
ståndpunkten. statsverks Det

är handling vi nu behöva för att komma ur det ekonomiska kärr, i vik prop°sth™enket
vi ramlat ner. Örn man verkligen skrev något mindre traktater och tog i °rts,)
litet iner i handlingsväg, så tror jag, att man gagnade landet mest och bäst.

Det talas örn samförstånd, men när den förste talaren, som uppträdde här, skisserat
upp alla de förbehåll, som han gjorde, när det gällde samförstånd, fick
J3-S Pa det hela tag-et icke alls fram något samförstånd. Jag fick icke något
sammanhang,, ty han uttalade, såvitt jag icke hörde fel, sin glädje över att den
nuvarande krisen var ett tecken till den nuvarande produktionsordningens sönderfallande,
d. v. s. Ragnarök. Ja, det blir svårt att ernå samförstånd för
denna saken, om man icke är klar med någon annan produktionsordning, eller
är det den ryska ordningen kanske, som han vill införa? Men då får jag säga,
att det har riktats mycket klander mot den också. Jag trodde verkligen, att
man nu i socialiseringsnämnden efter tolv år hade klarat den frågan, hur det
hela skulle ordnas, men ännu har åtminstone icke jag fått någon klarhet i sake11-
Och, herr Hansson, var övertygad örn att Sveriges jordbrukande folk
gärna gar till samarbete, men då skall icke detta samarbete ske i den formen
att man skall kommendera folket. Man får icke säga, att det skall du göra’
och det skall du icke göra, och så skall det vara och så skall det icke vara.

Det leder till missbruk av ordet samarbete, det blir icke allvar av det hela
under sådana förhållanden. Eljest är, Gudi klagat, ställningen sådan, att ett
starkare samarbete borde etableras mellan alla de medborgare, som intressera
sig tor och djupt känna behovet att samlas kring Sverige och dess välfärd
och da skulle ingen känna sig mer tillfredsställd än jag.

. Ja6’ hoppas, att de olika uppmaningar till den nu sittande regeringen, som
jag nu riktat, icke alla måtte falla precis på hälleberget utan leda till en’samling
som ju överhuvud taget bör utgå från regeringshåll. Ty om den ena
riksdagsmannen skall ge ett hugg här och den andra ett hugg där, så blir det
just ingenting med det hela. När man ser på utlandet, t. ex. på England hur
de engelska liberala i stort sett, möjligen med undantag av Lloyd Georges’ lilla
grupp, när det gällt Englands vara eller icke vara som en ekonomisk stat åtminstone’
under de kritiska förhållanden, som nu råda där, givit avkall på sina
gamla djupt inrotade idéer, så borde det väl icke vara alldeles utsiktslöst att
vädja till det svenska liberala och frisinnade folket att taga i övervägande och
litet studera de engelska förhållandena och undersöka, hur långt de i likhet
med de engelska liberalerna kunna sträcka sig i samförståndsväg. I så kritiska
tider skall verkligen samarbete ske. Da få vi alla ge avkall på en del
saker, som varit axiom och kära för oss. blott för att gamla Sverige skalflyckhgen
kunna rida igenom denna den sannolikt värsta ekonomiska kris vårt
land har genomlevat.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet von Stockenström: Herr
talman bom talesman för jordbruksintressena ligger det nära till hands för
mig att anknyta dar den siste ärade talaren slutade och liksom han uttrycka
den forhoppningen, att man här inom riksdagen, oavsett åsikter i övrigt, är
villig att medverka till åtgärder, som kunna vara ägnade att hjälpa vårt ''jordbruk
i de svårigheter det f. n. befinner sig i.

Jag har alldeles särskild anledning att nu yttra mig örn några frågor vilka
beröra jordbruket och som här ha av olika talare behandlats, och jag vill då
torst, saga några ord örn sockerfrågan, eftersom denna fråga tagits upp såväl
av den siste arade tataren som av den föregående, nämligen herr lindman.

Nr 5. 30

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Det har av båda dessa talare påpekats, att man ej i statsverkspropositionen
uttalat något alls om sockerfrågan, örn dess läge eller om åtgärder från statens
sida i detta läge. Det Ilar av herr Lindman erinrats om, att där ej upptagits
något förslag örn anvisande av anslag för subvention åt betodlingen
i år. Jag vill då erinra örn, i vilket läge hela denna fråga befinner sig. Som
bekant utlöper nu det femåriga avtal, som varit gällande mellan sockerbolaget
och betodlarföreningen. Ej minst med hänsyn till de svårigheter, sockerbetsodlingen
haft att kämpa med under de senaste åren, och den utveckling,
världsmarknaden företett, och med tanke på en del invecklade problem, som
röra vår egen sockerproduktion, ansågs det av regeringen redan sommaren
1930, att det vore önskligt, att de då arbetande sockersakkunniga _ finge tillfälle
att med stöd av monopollagen göra vissa speciella undersökningar, som
toge sikte på de båda sockerbolagens produktion av socker. Utlåtandet från
de sockersakkunniga, vilket berörde en hel del frågor örn produktionen, tillverkningen
och kostnaderna härför hos sockerbolagen, detta utlåtande^ förelåg
ej färdigt förrän i november sistlidna år, och det hade från de bada intresserade
parternas sida, såväl sockerbolagens som betodlarnas, ansetts, att det
knappast vore lämpligt att träda i nya förhandlingar rörande villkoren för
betodlingen under kommande år, förrän sockersakkunnigas utlåtande förelage.
Det förelåg, som jag nämnde, i slutet av november och förhandlingar upptogos
sedan mellan sockerbolagen och betodlarna i december isider en ordförande,
som de båda parterna enat sig örn. Jag har ej anledning att här närmare
ingå på vad som tilldrog sig under förhandlingarnas lopp. Jag har emellertid
underrättats örn förhandlingarnas gång av vederbörande ordförande vid förhandlingarna,
som haft de olika parternas medgivande att därom halla regeringen
underkunnig. Jag vill endast säga, att, sedan förhandlingarna, avbrutits
strax före jul, upptogos de ånyo på nyåret. Men efter någon tids förhandlingar
visade det sig, att man i dåvarande läge ej kunde komma längre,
utan ordföranden såg sig föranlåten att förklara förhandlingarna avbrutna.
I fråga örn förhandlingsläget just då kanske jag får erinra örn ett par saker,
som icke äro hemlighållna utan som redan äro meddelade genom pressen. Da
förhandlingarna upptogos. uttalades från betodlarföreningen ett önskemal, att
man skulle vid beräknandet av betpriset tillämpa det gamla fortaringssattet
med en multipel, d. v. s. att betpriset skulle stå i relation till sockerpriset.
Men man önskade förändrade grunder. Då gjorde sockerbolagen ett erbjudande,
som i stort sett gick ut på. att nian skulle bibehålla den gamla beräkningsgrunden
men lämna ett tillägg på 20 öre eller under vissa förutsätta,
ningar — vid viss utsträckt tjödling — 25 öre per 100 kg hetor, alitsa ett
tillägg till förut gällande priser. Man hade emellertid ej kunnat na enighet
om under vilka förutsättningar och i vilka prislägen tillägget skulle utgå, och
det var närmaste anledningen till, att förhandlingarna avbrotos. Man ansag
emellertid inom regeringen, att de båda parterna bolde pa nytt bringas att
förhandla örn saken, att, då ett visst närmande skett det vore önskvärt att
förhandlingarna fortsattes. Och efter att lia inhämtat att man hos betodlarföreningen
och sockerbolagen ej hade något emot att fullfölja förhandlingarna
inför en av Kungl. Maj:t förordnad kommission, bie vo den 8 januari i ari
personer förordnade att såsom av Kungl. Majit utsedd kommission undersöka
möjligheten att åvägabringa uppgörelse mellan de bada parterna. Kommissionen
började sitt arbete omedelbart i förra veckan och kominer efter vad jag
har mig bekant, att fortsätta inom de närmaste dagarna Det torde da vara
ganska förklarligt, att nian ej kunde i statsverkspropositionen eller pa annat
sätt upptaga förslag till sockerbetodlmgens stödjande, da liela Dagan örn nytt
avtal ligger under förhandlingar mellan de intresserade parterna. Och jag
har svårt att tänka mig, att någon regering, oavsett vilken stallning den intar

Måndagen den 18 januari f. m.

37

JNr 5.

till frågan, skulle kunna göra något uttalande i ena eller andra riktningen,
så länge dessa förhandlingar inför en av Kungl. Maj:t utsedd kommission
pågå.

Jag Ilar också anledning att på grund av några uttalanden i debatten yttra
mig om ett par andra frågor, som beröra jordbruket och dess läge just nu.

Den förste ärade talaren i debatten, herr Hansson, talade särskilt om de
svårigheter, som drabba det mindre jordbruket, svårigheter, som vi alla känna,
och som jag tror, att vi alla behjärta. Jag lyssnade uppmärksamt på herr
Hanssons yttrande, och jag fäste mig vid, att han ej angav, på vilka vägar
eller pa vad sätt han ansåg åtgärder böra vidtagas. Som jag ser saken, är
det två områden, där svårigheter nu gjort sig starkt gällande och där det
givetvis vore ur jordbrukets synpunkt önskvärt, att en förbättring kunde inträda.
Den ena sidan av saken gäller kreditfrågan. Den frågan var även
herr Olsson i Kullenbergstorp ganska ingående inne på. Jag vill i det hänseendet
erinra örn, att man inom jordbruksutredningen i höstas sysselsatt sig
med dessa frågor. Utredningen kom in strax före jul med ett utlåtande till
regeringen, där man redogjorde för resultatet av de gjorda undersökningarna.
Man hade vänt sig till husållningssällskapen, till olika kreditorganisationer,
hypoteksföreningar, sparbanker, jordbrukskassor och liknande inrättningar för
att få en belysning av läget. Man tog också reda på, i vilken omfattning utmätningar
eller annat exekutivt förfarande kommit i fråga. Jag får säga,
att den framställning, som då lämnades rörande jordbrukets utsikter, var nog
så belysande. Det var ingen enhetlig bild man fick av förhållandena i hela
landet. Det visade sig, att förhållandena voro något skiftande, men på det
hela taget fick man det intrycket, att kreditsvårigheterna ökats under senare
tid. Emellertid hade ej jordbruksutredningen haft tillfälle att utarbeta närmare
utformade förslag till åtgärder, som kunde vara ägnade att lätta svårigheterna.
Vi ansågo emellertid i regeringen, att frågan var av den vikt, att
det vore önskvärt att få ett närmare utformat förslag, eventuellt alternativa
förslag till åtgärder, och därför har på min föredragning uppdragits åt
jordbruksutredningen att fullfölja utredningen och utforma förslag i berörda
avseende, för vilket ändamål utredningen också fått bemyndigande att tillkalla
särskilda experter. Nu möter det otvivelaktigt gaska stora svårigheter att finna
några utvägar, något verkligt effektivt tillvägagångssätt, när det gäller att
lätta kreditsvårigheterna. I stort sett tillhandahålles kredit åt jordbruket genom
enskilda organisationer, genom hypoteksföreningar, genom sparbanker och
genom jordbrukskassorna, som äro delvis stödda genom statliga åtgärder. Saken
är, som jag nämnde, på nytt remitterad till jordbruksutredningen för närmare
utredning, och i avvaktan härpå har det ej varit möjligt för regeringen
att i statsverkspropositionen föreslå närmare åtgärder. Jag vill i det samhanget
erinra örn, att jordbrukets liksom det övriga näringslivets kreditfrågor
stå i nära samband med ränteläget, just de frågor, som den siste ärade talaren
ganska ingående uppehöll sig vid. Jag vill i det hänseendet påpeka något,
som torde vara för alla bekant, att frågan örn penningpolitiken och diskontot
ej ligger inom regeringens makt och myndighet. Det är riksdagens egna valda
förtroendemän, som lia att förvalta riksbanken och bestämma diskontot, och
jag vill då närmast med anledning av den siste ärade talarens yttrande erinra
örn, att det närmast torde ankomma på riksdagen att se till, att denna
befogenhet utövas på ett sätt, som har riksdagens gillande. Ifrågavarande
förtroendemän äro ju ansvariga endast inför riksdagen, ej inför regeringen.
Jag har velat erinra örn denna sak, ty det är givet, att hela frågan örn jordbrukets
kreditangelägenheter slår i nära samband med det allmänna ränteläget
inom landet, och detta står i direkt förhållande till gällande diskonto.

Det bär vidare med fullt fog av flera talare här erinrats örn, att det närmast

Vid remiss av
staisverks2>ropos
Morien.
(Forts.)

Nr 5. 38

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av är svårigheterna i fråga om den annimia produktionen, som gjort sig så starkt
statsverks- gällande under senaste år, och att så många jordbrukare, såväl större som mindre,
(FtotTT” befinna sig i svårigheter. Jag vill då endast i korthet erinra örn, att vid beor
'' handlingen av denna fråga måste vi ihågkomma, att vi här i Sverige ej endast
äro självförsörjande i detta avseende utan mer än självförsörjande. De finnas,
som anse, att det vore lyckligt, örn vi ej hade så stor export och ej vore så beroende
av världsmarknaden och dess priser. Jag vill ej ingå närmare därpå.
Det skulle föra för långt. Jag vill endast erinra örn, att utvecklingen särskilt
under senaste år, i vad gäller den ena av dessa stora artiklar, nämligen smöret,
har gått i den riktningen, att vi förbruka mera inom landet än tidigare. Exporten
har gått ner från nära 27,000 ton år 1930 till under 20,000 ton sista året,
men samtidigt har man av verkställda undersökningar funnit, att förbrukningen
av smör inom landet ökats högst avsevärt. De uppgifter man har från
större samhällen visa en ökning av 20 till 30 %.

Vad angår fläsket vill jag endast erinra om, att vi förra året exporterade mer
än någonsin förut. Exporten utgjorde 29,000 ton. Det kan vara skäl att erinra
därom med tanke på den stora importen av majs.

I fråga örn åtgärder, som kunna vara ägnade att göra den animala produktionen
mera lönande, vill jag i korthet erinra, att man närmast har två linjer att
följa, den ena att förbilliga produktionen, den andra att förbättra avsättningsförhållandena
genom en bättre organisation. Vad den första frågan angår, den
förbilligade produktionen, ankommer det kanske närmast på de enskilda lantmännen
och de enskilda lantmannaföreningarna och -sammanslutningarna att
vidtaga åtgärder. Och jag vill ej uraktlåta att framhålla, att jag tror, att vi
ha ännu mycket att göra på det området. Ännu ha vi stora möjligheter att
tillvarataga i våra naturliga betesmarker. Det har framkommit en metod att
konservera fodret, och jag tror, att vi ha anledning att till det yttersta utveckla
alla de möjligheter, som erbjudas oss. Härtill kommer, att de utländska fodermedlen
på senare tider äro avsevärt fördyrade. __ De förete en prisstegring på
30 till 40 % enbart under sista kvartalet 1931. Även detta är en anledning till
att så mycket som möjligt bygga på inhemska produkter.

Vad den andra saken beträffar, bättre avsättningsmöjligheter och bättre organisation,
vill jag endast erinra om, att där befinna vi oss på ett område, där
statsmakterna både vilja och kunna ingripa stödjande i olika avseenden. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten vid de anslag, som av riksdagen beviljades år
1930 på grund av enskild motion och år 1931 på grund av Kungl. Maj:ts proposition,
anslag som beviljats till en bättre organisation av mejerihanteringen och
därmed sammanhängande grenar av jordbruksnäringen. Jag vill gärna erkänna,
att särskilt under sista året utförts ett synnerligen intensivt och framgångsrikt
arbete, då det gällt att bättre organisera mjölkproduktionen och mejerihanteringen.
Det har bildats sammanslutningar för ändamålet, mejeriförbund
och mejeriföreningar i olika delar av landet, och jag tror, att man har
anledning att betrakta detta arbete som löftesrikt. Jag vill också erinra örn
den statliga mejerilånefond, som upprättades för två år sedan och som under
sista året faktiskt kommit till mycket stor användning. Man har på allvar
tagit itu med att rationalisera och förbilliga mejeridriften i olika avseenden.

Till sist vill jag endast säga, att man nog ej kan ange någon patentmedicin,
som vore ägnad att hastigt och på en gång förbättra förhållandena. Jo, kanske
örn det vore fråga örn ett program, som gällde hela världen. Jag syftar på, att
det är produktionsförhållandena i de skilda länderna och handelsförhållandena,
som till stor del förorsaka, att också vi befinna oss i svårigheter. Det är alltså
många faktorer, som vi ej kunna bestämma över. Men såvitt det är oss möjligt
böra vi var och en i sin stad sträva efter att finna en lösning av de olika
frågor, som framträda och beröra skilda grenar av lanthushållning. Jag tror,

Måndagen den 18 januari f. m.

39 *r 5.

att det därvid kan liksom hittills påkallas stöd och hjälp från det allmännas
sida, men jag tror också, att det kräves vidgad sammanhållning mellan jordbrukarna,
och detta oberoende av örn det är många eller få tunnland de bruka
och oberoende av deras åsikter i övrigt.

Herr Kilbom: Herr talman! Att döma av den tämligen rundliga tid, som
såväl herr Lindman som herr Hansson använde till att behandla den kommunistiska
rörelsen, tycks det vara den som står under remissdebatt. Kanske
dock herr Lindman drevs av samma motiv som fjärilarna, då de på vintern
ha benägenhet att söka sig till ljuset. Resultatet för dem brukar dock bli
mycket sorgligt. Må vi hoppas resultatet av herr Lindmans »närmande» till
kommunismen blir detsamma. Med detta vill jag självfallet icke antyda,
att herr Lindman skulle vara någon lättfjäril. Det vore en förolämpning, som
jag ingalunda vill göra mig skyldig till.

Jag befinner mig i dag i det lyckliga läget att kunna i väsentliga punkter
instämma i ett anförande, som hölls redan vid riksdagens öppnande, ett anförande,
som, örn jag vore mycket sangvinisk, skulle ge mig anledning hoppas,
att den rörelse jag representerar inom kort får hälsa en ny medlemsansökan.
Herr Trygger i första kammaren predikade Ragnarök för hela den nuvarande
samhällsordningen. »Knappast tillförne har Europas ställning varit fylld
av större faror och mera ovisshet. — Världskrigets fördärvbringande följder
visa sig dagligen med stigande skärpa. De freder, som gjorde slut på denna
fruktansvärda kamp, lia genom sina måttlösa krav undan för undan underminerat
vad kriget lämnat kvar av vilja och kraft till återuppby g gande av stater
och samhällen. — Förhoppningarna på Nationernas förbund ha endast i ringa
mån kommit till ett förverkligande. De som trodde, att förbundspakten var
avpassad för att medföra något nyttigt, ett skydd för det ingångna fredsavtalet,
ha fått rätt i väsentliga punkter. — Det har alstrats en situation, som
hotar att bryta sönder den inre ordningen i ett flertal länder och sålunda äventyra
jämväl den yttre freden. — Den ekonomiska och finansiella oreda, som nu
föreligger, gör intrycket av ett kroniskt lidande, som endast genom ett djärvt
ingrepp mot dess djupare orsaker kan undanröjas.»

Ja, mina damer och herrar, det är icke det ringaste tvivel örn, att denna karakteristik
är riktig. Jag måste emellertid vara hädisk nog att draga i tvivelsmål,
huruvida de djupsinniga, världsomfattande och bärande idéer, som
här i dag lagts fram av de föregående talarna, på något sätt sikta till att
komma till rätta med de djupare orsaker, som herr Trygger talar örn. Jag
tror, för att ett ögonblick vända mig till herr Olsson i Kullenbergstorp, att
den tid vi för närvarande leva i föga är ägnad till söndagskrattande kring
egna gul- och blåmålade stuguknutar, föga ägnad att uppfordra oss att i nationell
självförhävelse slå oss ned och ropa hosianna över vårt »eget». Vår
tid är ägnad att skapa en internaticmell och socialistisk grundval för uppfattningen
örn vägarna ur det nuvarande tillståndet. De politici, som representera
den nationella inskränktheten och det nuvarande samhällssystemet, äro
hopplöst omöjliga, och de partier och det samhällssystem de företräda äro
dömda att gå under.

Vad är det man rekommenderar från borgerligt och socialdemokratiskt håll
mot allt det onda, som nu trycker en värld? Högern rekommenderar en ny
lagstiftning mot högförräderi. Regeringen vill ha utvidgad statspolis. Och
att döma av yttrandet av socialdemokraternas ordförande faller man på det
hållet tillbaka på ett bibelspråk ur ärkebiskopens tal vid riksdagens öppnande.
Jag tror icke, att någon i detta nu skall kunna påstå, att det är självförhävelse,
örn vi som representera internationalismens och kollektivismens samhälls -

Vid remiss a v
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5. 40

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av system, fråga: Har icke vårt samhällssystem med Sovjetunionen prövats och
propositionen befunnits vara det bättre? Herrarnas samhällssystem har i varje fall gjort
* (Fortäi) ''bankrutt. Den tafatthet, med vilken man går att försvara det, kunde i och
'' för sig vara bevis nog.

Emellertid är det icke enbart den nuvarande samhällsordningen, som är
skuld till den föreliggande situationen. Det finns också andra orsaker till
krisen. Det har pekats på dem — men ack, på vilket storslaget sätt! Låt oss
säga det rent ut: så länge Versaillesfördraget existerar, så länge denna imperialistiska
rövaremoralens fred som Versaillesfördraget är signaturen för,
så länge Youngplanen och all den utplundring, som denna juridiskt konstituerar,
får existera, så länge kunna herrarna vara övertygade örn att det icke
finns ens palliativ mot det nuvarande tillståndet.

Det nämndes något här örn Sovjetunionens dumping. Är herr Lindman så
enögd, politiskt sett, att han icke vet, att hela världen får kännas vid den
krigskontributionspolitik, som segermakterna med speciellt ett par av dem i
spetsen bedriva? Tyskland hade bara under september månad ett exportöverskott
på över 400 miljoner guldmark, ett exportöverskott, som gick till avbetalning
å krigsskadeståndet. Slår man upp den svenska importstatistiken, är
det lätt att finna, huru stor del Sverige och den svenska allmänheten fick
lämna för Youngplanens fullgörande. Krigsskulderna måste strykas. Man
hade väntat, att detta sagts ut i den översikt över det finansiella läget, som
— jag höll på att säga — vi icke fått, sagts ut av regeringen och av de talesmän
för olika partier, som här redan varit uppe i dag. Tyskland har med
hänsyn till Erankrikes och Belgiens återuppbyggnadskostnader redan betalt
för mycket. När mellan 20 och 30 miljarder mark pressats ut, då är det tid
att säga: Nu må det vara slut, nu måste Tysklands arbetande folk, som främst
få bära bördorna, varnas. Icke minst Sverige såsom varande ett av de främsta
»uppländerna» för tysk export har anledning att hävda detta -— detta
samtidigt som vi för vår del vidhålla den principiella uppfattningen örn kapitalismen
såsom grundorsak till den nuvarande krisen.

Dumping, vad är det för någonting? Vad är det för mening i att tala örn
Sovjetunionens dumping till Sverige i detta nu och att söka framställa denna
såsom orsak till krisen? Sådant är okunnighet eller oärlighet! I Frankrike
klagar man över den tyska dumpingen; i Amerika gjorde man på samma sätt
för icke länge sedan; där klagar man desslikes över svensk dumping; i England
klagar man över den tyska dumpingen o. s. v. Sanningen är ju den, att
när billiga varor vräkas ut över hela världen, måste det för de stater, som
urpressas de oerhörda belopp det nu gäller, leda till ett försämrat ekonomiskt
läge. Och börjar väl cirkelgången, är man snart framme i det nuvarande tillståndet.
Krigsskadeståndspolitiken är en av de främsta orsakerna till den
nuvarande varuomsättnings- och finanskrisen.

Jag vill dock här betona, att även örn den nu pågående krisen övervinnes, så
börjar det snart en ny, och på detta sätt kommer det att gå, så länge det system
råder, vilket kan karakteriseras som ett allas krig mot alla. Trots allt
prat om ned- och avrustning kommer det att bli nya imperialistiska rustningar
och uppdelningar av världen, ny kamp mellan de stora internationella finanskapitalistiska
sammanslutningarna, ny kamp om råvarukällor, avsättningsmarknader,
hamn- och järnvägsanläggningar, nya diplomatiska noter och nytt
diplomatiskt sladder •— herrar diplomater gjorde f. ö. större nytta, örn de bleve
avskaffade, de kunde fuller väl ersättas med handelsrepresentanter — nya tullmurar,
importrestriktioner och valutaåtgärder. För vårt vidkommande säga
vi öppet ifrån, att vi icke tro, att vägen ur detta är att ropa: leve gamla Sverige!
Vi tro, att den ekonomiska utvecklingen och utvecklingen på andra områden
pekar bort från den nationalistiska begränsningen fram till vidare syn -

&

Måndagen den 18 januari f. m.

41

N’r 5.

fält oell till större ekonomisk sammanslutning, bort från kartgränserna mellan Vid remiss av
länderna, fram till kultur och förnuft, ekonomiskt samarbete och samarbete stalsv^_kspa
andra områden omiattande nela världen. (Forts)

Jag vill ännu en gång tillägga: örn allt detta hade vi väntat få höra något
av regeringen. I varje fall hade vi väntat, att regeringen sagt något därom i
direktiven till Jen delegation, som nyss utvalts för Genéve. Men huru låter
det där? Det är ett haltande på båda benen, ett försök att sitta på två stolar
— med resultat att man hamnar mitt emellan. Direktiven innebära, att man
skall »verka för alla framkomliga förslag till ned- och avrustning» men jämväl
taga hänsyn till »Sveriges säkerhet». Herr Hansson, som ju är en erfaren
politiker, drager nog en liten smula för stora växlar på lättrogenheten — knappast
tror han själv på vad han säger — då han stiger upp och förklarar, att
han hoppas, att delegationen kommer att enhälligt gå in för positiva åtgärder
för nedrustning, denna delegation, som dels har att följa den nämnda dubbelsidiga
deklarationen från regeringen, dels har den sammansättning den fått:
å ena sidan på den »vänstra» kanten herr Vougt — äras den som äras bör, ty
han står väl kanske längst till vänster — samt herrar Hansson och Sandler, å
andra sidan emellertid landshövding Hammarskjöld och amiral Arvid Lindman.
Nej, från denna delegation har Sveriges arbetande folk, som tror, att en
av vägarna till en bättre samhällsordning och till mindre risk för kriser är
militarismens avskaffande, från denna delegation har det ingenting att vänta.

Vi fick f. ö. belägg för denna uppfattning då vi hörde herr Lindmans anförande
här, där det så klart som helst sades ifrån, att det var helt andra omständigheter
än det positiva nedrustningsarbetet, som för honom skulle vara avgörande.

I detta sammanhang kan jag för övrigt ansluta mig till den kritik, som
visst levererades av herr Hansson, att man väntat, att riksdagen skulle ha satts
i tillfälle att överlägga med delegationen antingen vid ett slutet eller ett öppet
sammanträde — ja, ett öppet sammanträde vore väl det naturliga, då det ju
ändå gäller en hela folkets angelägenhet. Men härpå tänker man uppenbarligen
icke det ringaste. Regeringen uppställer direktiven, herrar generaler,
kommendörkaptener, sekreterare och amiraler och några riksdagsmän resa ned
—- och vi få här hemma sitta och taga emot deras välvisa rapporter, om vi ens
få några sådana. Vilken parlamentarism^ ers excellens, vilken demokrati, vilka
glänsande tillfällen för folkets valda representanter att yttra sig örn folkets
livsfrågor!

Jag måste emellertid på ett annat område giva regeringen en eloge — till
den kraft och verkan det hava kan. Om jag ser på regeringens krisskatteförslag,
kommer jag osökt att erinra mig den föregående krisen och de åtgärder,
som då vidtogos för att hjälpa upp det hela. Åren 1920—1923 diskuterade vi,
såsom herrarna kunna finna i protokollen från denna tid, många gånger den dåvarande
krisen och åtgärderna däremot. Vi ha från hösten 1921 till mars 1923
en socialdemokratisk regering. Vilka åtgärder föreslog den till avhjälpande
av svårigheterna? Jo, sänkning av statstjänarnas löner med, om jag icke missminner
mig, 33 miljoner örn året •—• de lägre statstjänarnas löner — vidare
höjning av kaffetullen, på sätt damerna och herrarna känna. Men jag såg icke
till något som helst förslag från den socialdemokratiska regeringen om extra
beskattning för att avvältra en del av krisens konsekvenser på dem, som kunde
bära en sådan beskattning. I det avseendet, ers excellens, tycker jag att denna
regering är betydligt modigare och inne på, principiellt sett, sundare vägar,
än den socialdemokratiska regeringen var den gången.

Emellertid måste jag på det bestämdaste kritisera, att regeringen icke gått
längre, än den gjort. Ty trots vad herr Lindman nämnde i det hänseendet, tror
jag nog, att det finns både stora möjligheter och anledning att gå längre. Jag

>’r o. 42

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av skall i detta sammanhang icke gå in på det berättigade i att undantaga de juriproposMonen.
personerna från krisskatten, men jag vill endast erinra ers excellens örn

(Forts) '' år 1926 hade blott 35 av de större bolagen i landet en samlad nettovinst av

i runt tal 103 miljoner kronor, år 1927 hade de 136 miljoner, år 1928 157 miljoner
kronor och år 1929 190 miljoner kronor. Ser man på deklarationsuppgifterna
— och dessa böra väl vara riktiga — alltså en annan sammanställning
avseende 1930 års vinster, vilka alltså kommo fram i fjol, finner man, att 37
bolag — och då är ändå det största och mest vinstgivande icke med —- hade en
samlad nettovinst av 102 miljoner kronor. Jag undrar, ers excellens, om
det icke med hänsyn till dessa fakta vore anledning att utsträcka krisbeskattningen
också till dessa skatteobjekt. Vill man titta på vinsterna ytterligare,
kan man se på börsnoteringarna. Utgår man från ett börsindextal år 1924 av
100, finner man, att siffran år 1925 var uppe i 113.6, år 1926 i 124, år 1927 i
146. år 1928 i 170 samt år 1929 i 154 — det lägre talet 1929 var en följd av de
strider på arbetsmarknaden, som rådde 1928. Vill man gå bara ett stycke på
vägen mot den beskattning av inkomster och förmögenheter, som tillämpas på
vissa håll i utlandet, exempelvis i England —• jag säger ännu en gång: bara
ett stycke på vägen —• finns det i Sverige ännu tiotals miljoner att taga ut i
ökade skatter av dem, sorn. ha ryggrad nog alt bära dem. Omdömet gäller för
övrigt även fysiska personer. Se bara på sparbanksstatistiken och på antalet
sparbanksinsättare med över 20,000 kronor per år, huru deras antal växer i förhållande
till insättare med betydligt mindre belopp, och man skall finna, att
krisbeskattningen kunde ha utsträckts högst avsevärt även för fysiska personer.

Om jag sålunda giver regeringen mitt erkännande för att dess principiella
grepp i denna fråga var riktigt, måste jag dock konstatera, att regeringen icke
på långt när gått så långt, som nödvändigt varit. Tvärtom kommer man nu och
lägger nya bördor på dem, som förut ha det synnerligen svårt. Genomsnittslönen
för industriens arbetare var år 1921 2,999 kronor enligt den officiella
statistiken. År 1929 utgjorde den 2,528 kronor. Den har sålunda sjunkit med
i runt tal 475 kronor. Det är sant, att levnadskostnadsindex också sjunkit i
någon mån. Men det är att märka, att denna sänkning uppväges och mer till
av den ökade utpressning av arbetaren, som skett i form av dessas ökade prestation.
Det visar sig nämligen, att en arbetare nu presterar mellan 30 å 40 %
mer per timme, dag eller år eller vilken enhet, ni vill, än han gjorde för blott
10 år sedan. Herr Järte, som ju är chef för sociala byrån i socialstyrelsen,
borde möjligen taga hänsyn till det förhållandet eller få också den uppfattningen
beaktad, då man från socialstyrelsen jämt och ständigt talar örn att arbetarnas
reallön stigit så mycket o. s. v.

I detta sammanhang, herr talman, nödgas jag säga några ord örn den
attack mot järnbruks- och verkstadsindustriarbetarnas löner som man just i
detta ögonblick f. ö. fortsätter i en annan lokal här i riksdagshuset. Det
behövs icke i denna församling erinras om vad frångåendet av guldmyntfoten
redan i någon mån innebär. Det-behöver icke heller erinras om vad det med
all sannolikhet kommer att medföra, allra helst sedan herr Lindman nu öppet
förklarat, att det svenska prisläget måste återföras till 1928 års nivå. Samtidigt
som man således ökar den svenska exportindustriens inkomster, tack
vare kronans lösgörande från guldet, med nära nog 30 %, samtidigt som man
nu kräver lönereduktioner av 12 resp. 8 % på ackords- och timlönen för de två
arbetargrupper, som jag här talat örn, så kommer herr Lindman och säger,
att detta till trots måste vi återföra prisläget till 1928 års nivå, d. v. s. vi
måste höja levnadskostnaderna, sänka reallönen ytterligare. Tack så mycket,
herr Lindman! Det var ett synnerligen lämpligt ögonblick att säga detta,
just den timme, då man sitter däruppe och förklarar för ledningen för verk -

Måndagen den 18 januari f. m.

43 Nr 5

stadsindustri- och järnbruksarbetarna: Ni måste gå med på lönesänkning, ty
edra reallöner ba stigit tidigare. En bättre bekräftelse på det oberättigade i
kravet på lönesänkningar än herr Lindmans uttalande kan vårt parti icke få,
och jag passar tillfället att understryka, att den svenska arbetarklassens ståndpunkt
i de pågående löneför handling arna kan endast verra dietta: motstånd
mot varje försök till sänkning av lönerna!

Hur mycket tjäna emellertid järnbruksarbetarna och verkstadsarbetarna?
En hyttarbetare, som bar 56 timmars arbetstid per vecka — med arbete varje
dag, söndag och vardag — kommer med 2,400 arbetstimmar örn året upp till
en förtjänst av lägst 45 och maximum 68 kronor i veckan. I genomsnitt
blir det, söndagsprocenten inräknad, 56 kronor i veckan. En arbetare vid en
martinugn tjänar med 48 timmars arbetsvecka högst 53 kronor i veckan. En
arbetare vid en elektrisk ugn förtjänar 53:76 kronor i veckan samt en arbetare
vid ett götvalsverk eller annat valsverk 53 kronor i veckan, örn han arbetar
full tid. Det finns emellertid, mina herrar, arbetare vid de svenska järnbruken,
som förra året arbetade 14 veckar — jag vågar påstå, att kanske
flertalet av dem icke arbetat mer än 26 veckor av årets 52. Det är dessa
löner, som man nu förklarar det vara en nationell angelägenhet av första
rang att pressa ned, och som staten satt bela sin auktoritet via förlikningsmannen
på att sänka.

Går jag till verkstadsarbetarna, den andra av dessa två grupper, komma
de i genomsnitt upp till en inkomst av kr. 1: 35 i timmen. Det blir kr. 64: 80
i veckan. Jag kan dock här taga ett exempel från en större verkstad bär i
Stockholm, där en nära anförvant till mig, en kvalificerad arbetare, under
14 års tid revolversvarvare, har arbetat med halv arbetstid från mars 1929
till i slutet av november 1931. Han räknade ut eller, rättare, vi gjorde det
tillsammans med avlöningslapparnas tillhjälp, att han i genomsnitt per vecka
förtjänat 36 kronor. Han har hustru och barn att försörja. Grovarbetarna
inom verkstadsindustrien förtjäna kr. 52:80 i veckan.

Arbetslösheten inom metallarbetareförbundet angavs för mig för ett par
dagar sedan till 21 %. Förbundets egna medlemmar, de som arbetade 14
veckor under år 1931, de som arbetade 26 veckor, liksom de undantag i förhållande
till det stora flertalet, som arbetat alla veckorna, uppehålla en arbetslöshetsförsäkring,
varigenom av deras egna medel betalas ut kr. 21, respektive
kr. 15:75 i veckan samt 10:50 för dem, som ha halv kontingent.
Förbundsmedlemmarna ha för närvarande för att kunna uppehålla denna arbetslöshetsförsäkring
en avgift av kr. 1: 75 i veckan och därtill en extra uttaxering
av 1 krona. Man betalar således dessa arbetare med 1,000, 1,500, 2,000
och 2,500 kronor örn året i lön, och de betala för arbetslöshetsförsäkringen en
skatt på 143 kronor, när de arbeta året runt. Enligt regeringsförslaget skall
den, som har 7,000 kronors inkomst om året, betala en extra skatt på 5 kronor.
Först när han kommer upp till 18,000 kronors inkomst, skall han betala
en extra krisskatt av 143 kronor.

Förlåt, herr Lindman, men skäms icke högern, örn den nu har ett politiskt
samvete, att under sådana förhållanden förklara förslaget till kristidsskatt
vara en utmaning, en oegentlighct o. s. v. Och ers excellens! Tycker ni, att
det är ett förnuftigt och rättvist samhällssystem, där staten, tack vare statsmakternas
uteblivna åtgärder för att hjälpa de arbetslösa, faktiskt pålägger
dessa arbetare med en inkomst av i genomsnitt 2,500 kronor örn året en
beskattning för sina arbetslösa kamrater på 143 kronor örn året, samtidigt
som de, sorn sitta med 18,000 kronor örn året, först vid denna inkomst påläggas
en tillfällig skatt på grund av krisen av 143 kronor?

Jag må säga, mina herrar, att ni böra sluta upp med att tala så mycket
örn arbetarnas ekonomiska oförnuft, dessa arbetare, vilkas skicklighet —

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forti:.)

Xr 5. 44

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

med all honnör för den tekniska kunskap, som ligger bakom — bidragit till
att ge den svenska industrien dess ställning på världsmarknaden, dessa arbetare,
vilkas förstånd är så stort, att de ha uppnått en yrkesskicklighet, som,
jag vågar påstå är den högsta som finns i något land i världen. Det finns
tillräckligt många industriidkare i denna församling för att jag skulle våga
framställa den frågan: Hur tror ni, att det skulle se ut, örn man plötsligt
tog bort arbetarna från martinugnarna, från de elektriska ugnarna, från skofabrikerna
o. s. v.? Örn ni överhuvud taget icke vilja komma ännu längre in
i elden, böra ni göra allt för att ge dessa arbetare rättmätig lön. Det äro
de förtjänta av. Om ni hålla på med er politik, så svara arbetarna: Nåväl,
sänk våra löner, då kunna vi icke svara med något annat än att sänka arbetsprestationen.
De äro fullkomligt i sin rätt därtill, hur mycket sedan den
borgerliga pressen söker förfasa sig däröver.

När man ser behandlingen av statens egendom blir man än mer förvånad
över kraven på arbetarna. Det är ett litet kapitel, som jag i dag icke skulle
ha rört vid, örn icke herr statsministern givit mig anledning därtill. Jag hade
tänkt lämna detta ämne, till dess vi örn några dagar gå att behandla frågan
örn godkännande av regeringens förslag örn upphävande av guldmyntfoten.
Tittar man en liten smula på detaljerna i denna frågas behandling, kommer
man ungefär till samma slutsats, som herr Lindman gjorde — ehuru från
andra utgångspunkter — nämligen att riksbanksledningens förvaltning av
sitt fögderi bör örn någonsin i år bli föremål för en noggrann granskning
från riksdagens sida. Jag är väl medveten om, att det nog kommer att sägas
till mig och kanske andra, såsom det sades för några år sedan, då vi behandlade
detta ärende: Vi begripa oss så bra på den saken, så lägg er inte i
detta!

Låt oss nu titta på huru riksbankens valutareserv utvecklat sig och se efter,
örn det icke hade varit anledning för regeringen att med hänsyn därtill litet
tidigare taga upp detta spörsmål, än strax innan England lösgjorde sin valuta
från guldet. Från den 5 juli 1930 sjönk den svenska riksbankens valutareserv
nästan oavbrutet fullkomligt rasande. Herrarna skola få höra. Angivna datum
hade riksbanken en reserv å 375 miljoner i utländsk valuta, den 2 augusti,
alltjämt 1930, 358 miljoner, den 4 juli 1931 293 miljoner, den 25 juli 235 miljoner,
den 1 augusti 220 miljoner, den 5 augusti 208 miljoner, den 15 augusti
179 miljoner, den 22 augusti 149 miljoner, den 29 augusti 129 miljoner och den
5 september — alltså, nu komma vi till krismånaden — 116 miljoner, den 12
september 108 miljoner och den 17 september 97 miljoner. Den 20 september,
då hade, såsom hans excellens nyss varit vänlig att upplysa oss örn, riksbanksledningen,
övriga vederbörande och regeringen samt de sakkunniga —-jag kommer sedan till deras roll — sammanträde, men trots det att riksbankens
valutareserv från den 5 juli året tidigare sjunkit från 375 miljoner kronor
till 97 miljoner kronor och trots det att den 20 september England, vars valuta,
såsom hans excellens yttrade, ju dock är utslagsgivande för den svenska valutan,
samma dag frångått guldmyntfoten, beslöt denna utmärkta samling av
»sakkunniga», att vi skulle vidhålla guldmyntfoten. Icke nog med det! Nästa
sammanträde, säger excellensen, hade man den 25 september. Vad beslöt
man då? Guldmyntfoten skola vi bibehålla, och herr finansministern utfärdade
den ena storordiga förklaringen efter den andra —- ungefär som om vi
haft Amerikas guld bakom oss — örn att vi skola bibehålla guldmyntfoten,
att »regeringen följer händelserna med stort allvar» och »intresse» o. s. v.,
o. s. v. Vad är det, som inträffat sedan den 20 september? Jo, herr talman,
den 19 september var, såsom jag nyss sade, valutareserven 97 miljoner kronor.
Den 26 september, dagen efter sedan regeringen upprepat sitt beslut örn att
vidhålla guldmyntfoten, var den utländska valutareserven nere i 38 miljoner

Måndagen den 18 januari f. m.

45 Nr 5.

kronor. Alltså en sänkning från 375 miljoner kronor till 38 miljoner kronor,
men regeringen och de sakkunniga beslöto emellertid ändå att bibehålla guldmyntfoten.
Trots att pundet, den för hela världshandeln utslagsgivande valutan,
trots att de svenska exportkontrakten i stor utsträckning avslutades i
pund, trots att pundet släppt guldet, säger den svenska regeringen, att vi skola
bibehålla guldmyntfoten. Vilken klok finanspolitik!

Om man nu tänker sig — och det är icke blott en tanke —■ att riksbanken
skall köpa tillbaka den utländska valutan den hade den 2 augusti 1930, åtminstone
den guldkantade, d. v. s. sådana länders valuta, som icke frångått
guldmyntfoten, kommer ju att bli dyrare, och om man räknar med att banken
förlorat 346 miljoner kronor utländska valutor •—- jag har denna uppgift ur
kommerskollegii statistik — förlorar banken eller det svenska hushållet blott
på detta 100 miljoner svenska kronor. Var det nödvändigt, ers excellens? Var
det klokt? Hade det icke varit möjligt att åtminstone i tid söka få ett utländskt
valutalån? Eld saknades icke i detta avseende, och detta från håll,
där man var mera förtrogen med den internationella finanspolitiken än herrarna
i riksbanksledningen. När situationen började bli alldeles omöjlig, när
man fått ned riksbankens utländska valutareserv från 375 till 38 miljoner kronor,
då sade regeringen, riksbanken och alla de sakkunniga, att nu skulle man
ge sig ut och söka få ett lån i utländska valutor. Vilken snabbhet, ers excellens!
Vilken reaktion inför dessa förhållanden! Jag skall måhända icke fästa
mig vid att denna utmärkta riksbanksledning då naturligtvis icke skickade ut
ett par av sina egna män. Det är kanske en intern sak. Nej, då skickade man
ut en av direktörerna för en av Stockholms storbanker för att förhandla för
riksbankens räkning. Förlåt, men vore det icke kanske lika klokt att uppdraga
åt vederbörande att taga hand om skötseln av riksbanken? Då nu emellertid
riksbanksledningen, vilket väl synes på herr Sköld, känner sig så ofantligt
skuldfri i detta avseende, så skall jag be att få säga ytterligare ett par
ord örn regeringens speciella ansvar. Saken är den, såvitt jag förstått, att
regeringen icke har följt riksbankens utveckling och följaktligen icke ingripit
i tillräckligt god tid. Hans excellens statsministern säger, att det hade icke
tjänat någonting till att inkalla riksdagen, ty detta skulle ha kunnat ske först
i november månad. Ja, det är riktigt, för den händelse man förstod, att det
var fara å färde, först sedan man blott hade något 10-tal miljoner kvar i utländska
valutor. Men jag anser, att man hade kunnat komma till klarhet örn
den saken tidigare. Och är icke riksdagens beslutanderätt i dessa frågor så
fast förankrad i grundlagen, att redan detta är ett motiv för att man skulle
ha inkallat riksdagen? Eegeringsformens § 72 säger ju någonting härom:
»Kiksbanken allena äger rätt att utgiva sedlar, som för mynt i rikets tjänst må
erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, inlösas av banken med guld efter
deras lydelse; dock att undantag härifrån, där sådant med hänsyn till krig,
krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen nödigt, må för viss tid
medgivas av Konungen och riksdagen samfällt» etc. Så starkt förutsätta
grundlagstiftarna nödvändigheten av att riksdagen får ett ord med i laget, att
de på flera ställen ha sagt ifrån den saken. Såsom herrarna veta, är det på
det sättet, att ett regeringens beslut örn ett frångående av guldmyntfoten skall
uttryckligen godkännas av riksdagen senast inom 20 dagar efter sedan den
sammanträtt; det är icke nog med att riksdagen måste besluta, utan riksdagen
skall uttryckligen godkänna ett beslut örn frångående av guldmyntfoten. Ett
fullt positivt beslut av riksdagen stadgar följaktligen grundlagen, och då synes
det mig, herr talman, som örn under sådana förhållanden regeringen haft en
ovillkorlig skyldighet med hänsyn till det svåra läget — detta är dock den
värsta kris, såsom en talare sade, som vårt land gått igenom — att inkalla
riksdagen. Jag kan icke komma till något annat slut, herr talman, än att

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr o. 4G

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

''v Forts.)

regeringen har brutit mot grundlagens anda ela den icke inkallade urtima
riksdag.

Det talas om att man inkallat sakkunniga innan avgörandena träffats. Herr
Lindman betygade nyss, att icke någon representant för hans parti hade inkallats.
Men för övrigt, var någonstädes i riksbankens instruktion eller i
grundlagarna ha sakkunniga ens antytts? Jag tror, att den använda metoden
innebär en behandlingsmetod av hithörande frågor, som grundlagen icke
känner till, och som fördenskull icke bör få bli praxis. Gärna rådfrågning
men icke oansvariga »sakkunniga» som ersättning för riksdagen! Adolf Hedin
använde en gång uttrycket ministerstyrelse. Jag undrar, om icke det uttrycket
bra nära kan äga tillämpning i detta sammanhang. Herrarna tycka
kanhända, att denna dom är väl skarp, men skulle ni höra vad den skattebetalande
allmänheten säger om förfaringssättet, så skulle ni säkerligen få en
annan mening, liksom ni också säkerligen skulle taga liten smula hänsyn till
det önskemålet för framtiden, att storfinansen icke må få bestämmande över
riksbankens göranden och låtanden.

Herr Lindman förklarade, att de ultraradikala riktningarna betrakta nödtiden
sorn en av sina främsta tillgångar. Jag satt och väntade på slutsatsen,
att alltså kommer nu herr Lindman och högern att gå in för åtgärder, som syfta
till avskaffande av den främsta tillgången för de ultraradikala, ty det
skulle val vara att handla logiskt. Herr Lindman försvarade dock i stället
den motion, högern har väckt, han krävde skärpta åtgärder mot de radikala
och underströk sitt tidigare levererade försvar för Munekska kåren.

Det synes mig även, herr talman, att det är så pass märkliga saker vad som
inträffat under detta år med Karlbergsundervisningen, med Munekska och
Toikka, kårerna samt vapensmugglingarna, med i realiteten frikännande domar
för alla de ansvariga, som därvidlag kommit i fråga, att jag måste också
jag ägna ett par minuter åt dessa saker. Jag har här i min hand en rad av
kartor över Norrköping med omgivningar. De åtföljas av en samling dokument,
som ha till rubrik: Applikatorislct exempel på strid om orter. Jag har
med avsikt tagit med dessa papper för att bli i tillfälle att visa dem för enskilda
riksdagsmän, örn de så önska, för att på det sättet övertyga dem örn:
vilka utmärkt laglydiga officerare vi ha i svenska armén. Det är nämligen
icke med regeringens medgivande, som instruktioner lia utfärdats om den
art av undervisning, som detta dokument klarlägger. Tvärtom har ju regeringen
i det demokratiska och folkvänliga partis press, som herr Lindman
representerar, fått en liten smula på hatten, som man säger, för att den vågat
ingripa i denna fråga, för att den vagat förflytta den officer som är ansvarig
för Karlbergsundervisningen. Det sägs i dessa handlingar, att de ge noggrann
anvisning för bästa sättet att genomföra gatustrider, för inrättande av
fångläger, ja, till och med för arrangerande av ståndrätt. Det sista är, som
herrarna veta, en sorts domstol, som skjuter folk utan rannsakning. In i minsta
detalj ha kadetterna fått lära sig, hur de skola utrusta sina trupper. Man
anger exakt antalet sandsäckar, mängden av sprängämnen för sprängning av
barrikader, antalet stegar, hackor, spett, sköldar m. m., som kan beräknas komma
till användning, truppernas proviantering, beklädnad o. dyl. Som sagt,
allt detta är i detalj utfört i detta 35 stora maskinskrivna sidor omfattande
dokument. Kom sedan och säg att bourgeoisien icke förbereder sig för klassstriderna.

oMen det är ju icke blott detta. Munekska kåren är ju ett annat exempel
på hur pass demokratien har gått den svenska överklassen i blodet ■— herrar
officerares uppträdande visar det. Karen finns där. Jag har några polisprotokoll
här. Det otroliga kan ju nämligen inträffa, att någon skulle förneka
riktigheten av vad jag säger. Jag har här vidare ett brev, som denne general

Måndagen den 18 januari f. m.

47 Nr 5.

Munck skrev till polismästaren. (Det är ju så, som herrarna veta, att då polisen
behöver tala med en vanlig medborgare, kallas han till Kungsholmen, och
ibland får han till och med, som vi ha sett i ett nyss passerat fall, trots gällande
lag örn att vederbörande inom åtta dagar skall ställas inför domstol,
sitta där rätt länge, men det är ju också en smula skillnad på en misstänkt
uppbördstjänsteman och en general i svenska armén, allra helst örn denne general
har släktskapsförbindelser jnycket högt upp.) Nå, general Munck tillskrevs
som sagt av polismästare Hårleman och tillfrågades örn han varit med
örn detta, och han svarade verkligen, som herrarna erinra sig, i sin förtrytelse,
att han aldrig hört talas örn att det fanns några, som hade smugglat vapen,
eller några, som hade sådana vapen. Herrarna förstå av detta och mycket
annat, att en svensk officers ord är något, som man aldrig skall betvivla.

Sedan ha vi herr Gyllencreutz, ett annat namn, som förekom i denna historia,
och hans uppträdande är också typiskt för officersord och officersära —-jag vill dock visst icke säga för alla. Han sade först, att han kände till 100
revolvrar, sedan förklarade han sig känna till 200 och slutligen kände han till
550. Det sägs ju i bibeln, att stor glädje råder i himlen, då en syndare sig
omvänder och bättrar, och jag tycker vi ha anledning känna glädje över herr
Gyllencreutz’ vaknande minne för antalet revolvrar. Sanningen är emellertid,
att den Munckska kåren enligt polisrapporten visade sig inneha 1,258 revolvrar
och 126,000 skarpa skott förutom, kulsprutor från landstormen jämte övrig
krigsmateriel. Kulsprutegevären hade man icke fått låna endast tillfälligt
utan för ungefär så lång tid, som man själv behagade. Jag undrar för övrigt,
örn icke i ett fall ett sådant gevär återlämnades först sedan en behjärtansvärd
man i det borgerliga ledet -— heder åt honom för övrigt — gick ned till regeringen
och sade ifrån, hur det låg till.

Jag skall nu ställa ett par frågor: Var finnas nu alla dessa vapen? Hos
Överståthållarämbetet, har det sagts. Var är nu Munckska kåren? Upplöst?
När skedde i så fall det? Den är icke upplöst. Hur har det gått med dem,
som sysslat med saken? Jo, herr Gyllencreutz’ handling — man lyckades driva
det därhän — kom under en rubrik av lagen, där ett brott blir preskriberat
efter två år. Jag är icke så säker på att saken hade kommit under en sådan
lagparagraf, örn det varit någon annan. Han fick sju dagars vaktarrest. En
annan kapten, Wattrang, uppgav först inför polisen, att han hade varit med
om dessa revolversmugglerier, men för ett par dagar sedan hade han instruerat
sin advokat att säga inför Stockholms rådhusrätt, att han aldrig haft några
revolvrar. Jag gör mig säkerligen icke skyldig till en för livligt löpande fantasi,
örn jag antar, att herr Wattrang nog också blir frikänd, ty »likhet inför
lagen» råder ju i Sverige.

Och herr Hårleman, en gång Stockholms polismästare, han med revolutionsplanen
1927, han som körde upp de stackars polismännen mitt i natten och
kommenderade upp dem till slottet, därför att jag och de mina påstods ha för
avsikt att ta slottet och kungligheterna. Varför tillskrev man mig en så dum
taktik? Herr Hårleman, som av förra Ekmanska regeringen hade fått direktivet
att icke bevilja vapenlicenser i klump, han — beviljade licenser i klump.
Vad har han fått för straff? Är det ens ifrågasatt, att han skall ha något?
Det har aldrig talats därom.

Slutligen ha vi i detta sammanhang en annan historia, den Toikka kåren.
Den har man skjutit i bakgrunden. Nå, det skall lyckas blott till en tid. Herr
Toll har medgivit, att denna kår bestod av enbart militärer, i första hand reserv-
och övergångsstatsofficerare och underofficerare, vidare att den var till
speciellt för Stockholm och att den hade bedrivit »övningar för säkerhetstjänst».
Så tilläde han, att alltihop det där hade han gjort »i egenskap av
Överkommendant i Stockholm på grund av gällande författningar». Det vore

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5.

48

Måndagen den 18 januari f. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

verkligen roligt att av de skriftlärda få reda på var de författningar finnas
någonstädes, som medge general Toll att organisera en sådan historia.

Tycka herrarna verkligen, att hela denna historia och behandlingen av de
ansvariga för densamma vittnar om att »demokratien sitter vid makten här
i landet»? Tycka ni, att det är någon anledning att slå er för edert bröst och
säga, att »i detta land äro alla lojala medborgare utom kommunisterna»?
Tycka ni icke, att allmänheten måste övertygas örn »likheten inför lagen», när
vapensmugglaren Gyllencreutz; får sju dagars vaktarrest men major Holmström
ute vid Vaxholm, han som vågade i en inlaga till riksdagens egen justitieombudsman
anföra vissa klagomål, på grund därav dömes till två månaders
fängelse? Jag behöver i detta sammanhang icke erinra örn de upprörande
domarna i samband med Ådalshistorien. Det är en utmaning! Vilken likhet
inför lagen vittnar icke allt detta om, mina herrar! Vilken utmärkt domarekår.
Det är anledning att arbetarklassen har rätt säga sig, att ett samhällssystem,
där dylikt förekommer, ett sådant samhällssystem är det icke blott en rätt
utan till och med borde det vara en borgerlig demokratisk plikt att göra
slut på.

Jag skall i detta sammanhang icke gå in på kapitlet örn de olika regeringarnas
ansvar i denna historia. Må det sägas öppet — man kan vara ärlig åt
alla håll — att jag tror på detta stadium icke, att den nuvarande statsministern
1927 hade reda på den Munckska kåren. Jag nödgas dock påstå, att
socialministern i den förra Ekmanska regeringen hade icke blott reda på historien
utan var till och med i detalj informerad örn den. Han har nu sagt, att
han kommer icke ihåg, örn han talat med herr Ekman. Må herrarna slita den
tvisten själva. Underliga förhållanden kunna förekomma till och med i »de
bästa familjer». Med socialministern är emellertid regeringen ansvarig!

Jag skulle emellertid vilja ställa den frågan, varför riksdagens konstitutionsutskott
år 1928 icke tog upp denna historia. Som herrarna erinra sig
gjordes det anmärkning vid det årets riksdag mot 1927 års regering på grund
av vapenförordningen. Konstitutionsutskottet av år 1928 granskade således
vapenaffären. Hur kunde det då komma sig, att samma konstitutionsutskott
icke såg den i socialdepartementets papper liggande promemorian från socialminister
Pettersson? Eller om man gjorde det — måhända har jag rätt att
ställa den frågan — varför drogs saken i så fall icke på tal redan den gången?
Varför försökte man icke stoppa det redan då?

Till sist i detta sammanhang två ord örn herr Lindman. Herr Lindman har
ju som högerns ledare förklarat, att den Munckska kåren var alldeles riktig.
Jag har hans egen deklaration här. Ett klarare underbetyg kan man väl icke
i egenskap av högerns ledare ge sig själv som statsminister, som regeringsledamot,
ty det var ju dock så, mina herrar, att den Munckska kåren existerade
också efter 1928, och örn jag icke minns fel, ha vi en gång efter 1928 också
haft en regering, som stod under ledning av herr Arvid Lindman. Nog är
det skönt med blygsamma personer, men jag undrar, om icke blygsamheten
härvidlag är en täckmantel för helt andra egenskaper. Då herr Lindman talar
om att ordningen icke kan upprätthållas med nuvarande arrangemang, så drabbar
ju den kritiken honom själv av år 1928. Då han talar örn att det var ett
uttryck av fosterländsk anda att på detta sätt organisera den Munckska kåren,
så fäster jag uppmärksamheten vid, att denna Munckska kår och den princip,
som den företräder innebar förberedelsen till massmord på svenska arbetare.
Sådant är alltså uttryck för fosterländsk anda. Munckska kåren är intet ingripande
i offentlig myndighets befogenhet, säger herr Lindman vidare. Var
då icke herr Hårleman som polismästare offentlig myndighet, herr Lindman?
Den offentliga myndigheten hjälpte den Munckska kåren emot gällande lag
och bestämmelser, men herr Hårlemans motiv var »fosterländsk anda». Jag
måste då säga, att örn någon har bidragit till att slå sönder tron på den sven -

Måndagen den 18 januari f. m.

49

ska ämbetsmannakårens omdömesförmåga, tron på dess objektivitet i klassstriderna,
så är det herr Lindman i och med det försvar, som han har presterat
för herr Hårleman och för Munckska kåren.

Det är också nog så typiskt, att när högern härvidlag talar örn att det
behövs en lagstiftning mot högförräderi, varnar för förräderi och dylikt, så
göres detta i samma andedrag, som den tar parti för överklassens beväpning.
Jag tror icke, att man under sådana förhållanden skall komma och tala om
sitt demokratiska sinne.

I samband med fascistbeväpningarna har jag blivit ombedd att beröra en
annan sak, nämligen Degerforsbomben. Jag har desslikes — jag beklagar,
att socialministern icke är inne — på ett möte i Degerfors blivit ombedd att
ställa den frågan till socialministern: När kommer den undersökning, som
han utlovat angående de ansvariga för Degerforsbomben, att bliva slutförd?

_ Degerforsarbetarna äro upprörda över, att det på något ställe klickat i
viljan att gå på djupet i denna affär och draga de skyldiga i dagen. Här är
det dock så, att det föreligger icke enbart kommunistiska anklagelser eller
anklagelser från Degerfors’ arbetare: det föreligger, som kanske en del av er
känner till, en anklagelse också från en person, som i vanliga fall tillmätes
mycket stor sanningsenlighet och omdömesförmåga, nämligen greve Ingemar
von Rosen på Örbyhus. Då jag tar för givet, att endast ett fåtal känner till
hans vittnesmål, skall jag föredraga det. I ett brev till polisen säger han,
att han hyser den uppfattningen, att bomben kastades av en strejkbrytare under
den bekanta lantarbetarstrejken. Vem personen är, anser sig dock greven
förhindrad att säga. Meningen var, säger han, ren provokation. Man ville
få folk att tro, att det var kommunisterna, som vore gärningsmännen. Avsikten
därmed var att vinna gehör för sina planer — herr Lindman kanske kan
skriva det sista på minnet — på en förstärkt polisbevakning. I ett uttalande
senare säger han, att överenskommelse örn bombprovokationen hade träffats
mellan arbetsvilliga och medlemmar av Nationella ungdomsförbundet och att
det var en arbetsvillig, som stod för själva bombkastningen.

Tillåt mig vidare meddela, att polisen haft de personer, som på detta sätt
äro utpekade, »i sin hand», både bokstavligt och bildligt talat. Men polisen
har släppt dem efter några ögonblick — samma polis, som annars håller folk
under veckor.

De berörda historierna visa faktiskt, hur klassmotsättningarna växa i stället
för att någon utjämning håller på att ske. Tycker icke herr Hansson i
Stockholm för övrigt, att ett utmärkt exempel på försonligt sinnelag är den
motion, som hela högerpartiet står bakom? Är det icke illusionspolitik mot
arbetarklassen att, när dylika papper ligga på bordet, söka inbilla den, att
de ha att vänta något annat än kamp?

Jag vet för övrigt icke, vilken ledstjärna socialdemokratien numera har.
Här i andra kammaren var det tydligen den nyvalde ärkebiskopen. I första
kammaren att döma av ett anförande av herr Möller — var det emellertid
Karl Marx. Kanske är det kyrkoherde Mogård och hans speciella organisation
som håller på att slå en brygga mellan Marx och statskyrkan. Sveriges
kommunistiska parti — icke att förväxla med silléneriet — vill icke ha med
detta att göra. Var ståndpunkt är den revolutionära marxismens kamp för
kapitalismens störtande.

Däremot är jag övertygad, att det sitier andra här i kammaren, som äro
andligen släkt med sillenarna. Jag tycker sålunda, att herr Lindmans motion
ar ett utmärkt bevis därför, för att nu icke attackera en annan på stockholmsbänken,
herr Arne Forssell.

Sveriges kommunistiska parti tror icke, att vågen till en bättre framtid går
genom nationell avgränsning, utan genom skapandet av en internationell ord Andra

kammarens protokoll 1932. Nr 5.

Nr 5.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Ports.)

4

Nr 5. 50

Måndagen den 18 januari {. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

liing och att det icke finnes några möjligheter att lappa på den kapitalistiska
produktionsordningen, som dagligen visar med de mest sorgliga exempel, hur
nödvändigt dess likviderande är. Sveriges kommunistiska parti tror icke ett
ögonblick att det går för arbetarklassen att komma till ett annat tillstånd genom
hyckleri örn samarbete. Endast genom att resa sig i kamp för ett sodalistiskt
samhällssystem kan det arbetande folket här och i andra länder skapa
en bättre framtid. Vårt parti vill här i riksdagen och varhelst det eljest ställes
inför verkligheten kämpa för det.

Det är vårt bidrag i remissdebatten 1932, ett bidrag, som tidigare varje år
gavs av det socialdemokratiska partiet, men som detta parti nu av skäl, som
det självt bäst må avgöra, upphört att lämna.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till kl. 7 e. m., då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§4.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lovén m. fl., nr 30, örn avslag å Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
örn indragning av en vakant lotschef attning; . o _

herr Johanson i Huskvarna m. fl., nr 31, angående importavgifter a vissa
trävaror m. m.;

herr Bäcklund m. fl.:

nr 32, angående beräkning av tjänstgöringstid för rätt till underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa: och

nr 33, örn underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa åt tre soldater;
herr Bäcklund, nr 34, om pension åt förre gardisten och banarbetaren Albert
Henning Andersson;

herr Lovén: _ o „

nr 35, om understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre soldaten Nils
August Roos;

nr 36, örn årligt understöd åt eldaren Johan Emanuel Holmberg; och.
nr 37, örn rätt till fribiljetter å statens järnvägar för vissa förutvarande järnvägsbyggnadsarbetare; herrar

Mogård och Lundquist i Rotebro, nr 38, örn pension åt förre landstormsförrådsförvaltaren
S. R. N. Leijonberg;

herr Osberg, nr 39, örn utbyggnad och ändring av grunderna för lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete;

herr Johansson i Edsbyn, nr 40, angående viss ändring i lagen örn liemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring;

herr Lundstedt, nr 41, angående upphävande av den s. k. lösöreköpsförordningen
m. m.;

herr Mogård, nr 42, örn viss ändring i direktiven för statens arbetslöshetshjälp
m. m.; . o

herr Ericsson i Sörsjön m. fl., nr 43, örn anslag till främjande av skogsvård
å enskildas skogar i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar; samt

herr Björklund m. fl., nr 44, angående beredande åt den jordbrukande befolkningen
av större fördelar utav brännvinsbränningen.

Ovannämnda motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.9 e. m.

In fidem
Per Cronvall -

Måndagen den IS januari e. m.

51 Nr 5.

Måndagen den 18 januari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Majlis proposition,
nr 1, angående statsverkets tillstånd oell behov nu korum e att fortsättas; och
lämnades enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Andersson i Rasjön, som anförde: De första anförandena i dagens

debatt präglades av en berömvärd moderation, och man kunde även skönja en,
ehuru något olika accentuerad, vilja till samförstånd. Ingen hade väl väntat
vare sig moderation eller än mindre någon vilja till samförstånd från den näst
föregående talarens sida. Men vad man hade kunnat vänta även från honom
är, att hail något bättre än som skedde skulle hållit sig till det påropade ämnet.
Jag skall, herr talman, försöka återföra debatten till det ämne, som den i själva
verket gäller, nämligen den föreliggande statsverkspropositionen.

När man går att bedöma det föreliggande budgetförslaget, har man naturligtvis
att först och främst se till de huvudprinciper, som varit vägledande vid
budgetarbetet. Befinnas dessa principer, med tillbörlig hänsyn tagen till det
rådande läget, vara acceptabla, bär man så mycket lättare att förlika sig med
de avvikelser från ens egen mening, som till äventyrs kunna vara för handen
beträffande detaljerna. För mig ter sig nämligen situationen så, att jag visserligen
i fråga örn en och annan detalj icke kan helt ansluta mig till vad som
föreslås i statsverkspropositionen, men att jag mot bakgrunden av den förhandenvarande
finansiella situationen finner budgeten och finansplanen som helhet
betraktad så sund och väl planlagd, som man överhuvud har rätt att begära.

Vad först angår regleringen av utgifterna, har ju den ledande tanken därvidlag
varit att nedbringa dessa så långt det varit görligt. En förvisso lovvärd
strävan i dessa ekonomiskt brydsamma tider, en strävan, som borde kunna
vinna allmänt gillande. Med allt erkännande åt finansministern för hans insatser
härvidlag kan man dock icke återhålla en önskan örn att resultatet av besparingsarbetet
bort kunna bliva ännu bättre. I vårt grannland Norge har
man lyckats nedbringa statsutgifterna dubbelt så mycket, som vad här föreslås,
och detta på en budget, som har ungefär hälften så stor omslutning som
vår. Årets statsverksproposition Ilar så länge och så intensivt förebådats som
en krisbudget, att de flesta kanske tro, att den också är en dylik. I själva verket
skiljer den sig ej så mycket från de föregående. Går man igenom anslagspost
efter anslagspost å de olika huvudtitlarna, gör man osökt den reflexionen,
att allting är ungefär likadant som förut. En liten nedskärning av ett anslag
här och ett tillbakavisat nytt krav där rubbar icke intrycket av, att vi alltfort
anse oss kunna tillgodose alla möjliga behov och intressen. Detta intryck
framträder kanske starkast vid en granskning av den s. k. kulturbudgeten, som
visserligen fått släppa till en del av besparingsresultatet, men där man finner

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5. 52

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

en mångfald av anslagsposter, vilka utan olägenhet kunnat strykas eller väsentligt
reduceras. Även om ändamålen ur vetenskaplig och kulturell synpunkt
äro aldrig så värdefulla, så är det mycket, som utan tvivel kunde anstå till
bättre tider. Visserligen är det en heder för vårt land att stå nied i främsta
ledet i forsknings- och kulturarbetet, men även om någon skulle stämpla mig
som materialist, vågar jag göra det påståendet, att det nu allt överskyggande
samhällsintresset är att sörja för folkets utkomst- och försörjningsmöjligheter.
Vi gjorde dessutom klokt i att alltid besinna, att Sverige är ett litet land, och
att vår andel i kulturarbetet får lämpas efter våra ekonomiska resurser.

Även på vissa andra huvudtitlar präglas medelsanvisningen till diverse
mindre angelägna behov av den gamla frikostigheten. Någon krisbudget är
det alltså icke utan en vanlig budget med aktningsvärda försök till utgiftsminskningar
på ett och annat håll.

Att väsentliga anslagsreduktioner kunnat göras på fjärde huvudtiteln är från
mina utgångspunkter tacknämligt. Utomlands bör detta förhållande kunna tolkas
som ett bevis på Sveriges allvarliga vilja till verkliga rastningsbegränsningar.
De från högerhåll framkomna påståendena, att ett nedbringande av
försvarsutgifterna nu skulle innebära ett föregripande av försvarsrevisionen och
avrustningskonferensen, falla på sin egen orimlighet. Tvärtom skulle en utebliven
minskning i försvarsutgifterna samtidigt som andra kraftiga besparingar
måste förtagas i statsutgifterna kunnat tolkas som ett bevis på ovillighet
att begränsa rustningarna, vilket illa skulle överensstämma med regeringens
deklarationer i berörda hänseende.

I ett avseende innebär besparingsarbetets resultat i någon mån en överraskning.
Allmänt hade man väntat någon nedsättning av löneförmånerna till statliga
befattningshavare, en nedsättning, som med hänsyn till det ekonomiska läget
icke varit omotiverad, och som många av statstjänarna själva varit beredda
på. Den föreslagna beräkningsgrunden för dyrtidstilläggen under nästa budgetår,
ett fast tal för levnadskostnadsindex av 158, innebär ingalunda någon
nedsättning av reallönerna utan är endast ett inkasserande av det lägre levnadskostnadsläge,
som råder i år i jämförelse med föregående år. Visserligen vet
ingen, huru levnadskostnaderna komma att gestalta sig under budgetåret
1932—1933, men om den deklarerade föresatsen att bevara kronans inre köpkraft
kan genomföras, så skulle i varje fall icke någon höjning komma att inträda.
Redan nu ha vi för övrigt ett indexläge, som är en enhet lägre än det
i statsverkspropositionen föreslagna.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta att påtala konsekvenserna av
det beslut, som förra årets riksdag fattade i avseende på beräkningen av dyrtidstilläggen.
Under hela budgetåret 1931—1932 kommer tydligen en lägre
indexsiffra att registreras än det av riksdagen fast bestämda procenttalet 160.
Huru stora besparingar, som skulle gjorts av statsverket, därest ett rörligt index
som förut fått läggas till grand för dyrtidstilläggen, kan jag icke exakt
bedöma, men utan tvivel skulle denna summa varit bra för herr finansministern
att ha vid beräkningarna av utfallet av den löpande budgeten.

Ja, herr talman, som helhetsintryck av besparingsarbetet vill jag säga, att
strävandena till större återhållsamhet varit berömvärda, men att landet nog hade
väntat ett ännu mera djupgående resultat. Vad som icke gjorts i år kan emellertid
och måste sannolikt göras till ett annat år. Känner jag herr finansministern
rätt, så har han heller ingenting emot, om riksdagen gör ytterligare
indragningar och prutningar redan i år.

I fråga örn en detalj förefaller det dock, som örn omsorgen örn statens ekonomi
avsatt en sparsamhetsåtgärd av tvivelaktigt värde. Jag syftar på nedsättningen
av driftsbidragen till vissa av landstingens och kommunernas sjukvårdsinrättningar.
Socialministern har motiverat nedsättningen med de sjua -

Måndagen den 18 januari e. m.

53 Nr 5.

leande driftkostnaderna oell anser, att proportionen mellan statens oell kommunernas
intressen härvidlag bör bibehållas. Ingen skall bestrida, att driftskostnaderna
vid dessa sjukhus nu äro lägre, än när statsbidragen senast fastställdes,
och att ur den synpunkten en nedsättning av bidragen kan motiveras,
men med hänsyn till det ökade skattetrycket i kommunerna kan det icke anses
obefogat, att statens bidrag utgå med oförändrade belopp, så att kommunerna
ensamma få inkassera fördelarna av konjunkturläget. Det förefaller
mindre lämpligt att minska statsbidraget till vissa kommunala verksamhetsgrenar,
när man utvidgar det för andra och samtidigt som man strävar efter
ernående av större utjämning av de kommunala skattebördorna genom ökade
tillskott av statsmedel.

Detta om utgifterna. I den enskilda ekonomin gäller satsen, att man får
rätta munnen efter matsäcken, med andra ord låta utgifterna bestämmas av
de tillgängliga inkomsterna. I den allmänna hushållningen åter förfar man
rakt tvärtom. Där bestämmer man sig för ett maximum av utgifter, och så
gäller det att skaffa de nödiga pekunierna. Ett system, som icke direkt uppammar
sparsamheten. Örn man liksom jag anser, att statsutgifterna i vissa
fall kunnat ytterligare nedpressas, är det klart, att man också måste anse,
att en del av de föreslagna ökade skatterna kunnat undvikas. Accepterar
man å andra sidan för tillfället besparingsarbetets resultat som det bästa
möjliga och ser utgångsläget vid finansplanens balansering så, som det tett
sig för finansministern, så bör man kunna ge det oförbehållsamma erkännandet,
att slagrutan lett honom till välfunna och mycket användbara skattekärr.
Särskilt är det ägnat att inge tillfredsställelse, att en väsentlig del
av det felande beloppet kunnat läggas på överflödsvaror och lyxkonsumtion.
Härigenom överlåter man på visst sätt åt skattdragarna själva att bestämma
sin anpart av de nya bördorna. Även örn man kan beklaga att staten i sådan
utsträckning, som nu blir fallet, bygger sin ekonomi på fördärvliga folkseder,
är det i närvarande läge otvivelaktigt riktigare att beskatta de dåliga sederna
än de goda. Örn regeringen gjort en dygd av nödvändigheten och till en del
förverkligat högerns gamla dröm örn rusdrycksmedlens införlivande i budgeten,
borde detta icke utlösa så mycken ironi på högersidan mot de frisinnade
för uppgivna ståndpunkter. Man borde väl i stället med tacksamhet mottaga
omvändelsen, örn det nu är en sådan. Vad är för övrigt den svenska högerns
egen historia under den gångna mansåldern annat än en råd av uppgivna
ståndpunkter?

Beträffande rusdrycksbeskattningen vill jag i ett avseende ifrågasätta, huruvida
icke denna överflödskonsumtion tålt vid en ytterligare belastning. Jag
syftar därvid på maltskatten. Den föreslagna skattehöjningen med ett öre
per halva öl är verkligen så anspråkslös, att man frågar sig vad skälet till
försiktigheten kan vara. En skattehöjning av minst fem öre per halva hade
varit fullt befogad, icke minst ur synpunkten att lära folk att övergå till
bruket av nyttigare och billigare drycker, framförallt mjölk. Skulle ölkonsumtionen
nedgå genom den höjda skatten, så vore därmed ingen skada skedd.
Det kan icke skada om skattepolitiken också tillägges en i viss mån uppfostrande
avsikt.

Från åtskilliga håll går man till anlopp mot den föreslagna extra inkomstoch
förmögenhet sskatten på de högre inkomsterna. Jag tror mig dock kunna
försäkra herr finansministern, att han i detta avseende kan påräkna en mycket
utbredd sympati inom alla läger oavsett partiåskådningar. Varje tänkande
medborgare finner det vara en självklar sak, att i tider av ekonomiskt
betryck alldeles särskilda uppoffringar begäras av de ekonomiskt välsituerade.
Så har det skett förr och så bör ske även i fortsiittningen. Det vittnar
icke örn samhällssolidaritet, när man från håll, där man säger sig företräda

Vid remiss an
statsverkspropositionen
.
(Forte.)

Nr &. 54

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

fosterlandskänslan framför andra, av omtanke om sina egna ekonomiska intressen
motsätter sig en tillfällig uppoffring, betingad av en extraordinär ekonomisk
situation. Nu örn någonsin gäller den gamla satsen att rikedomen förpliktar.
Det är för övrigt att bemärka, att förhållandet mellan direkta och
indirekta skatter i budgeten i elen föreliggande propositionen förskjutits åtskilligt
över åt de indirekta skatternas sida. Under det att den ordinarie inkomst-
och förmögenhetsskatten nedräknats med icke mindre än 34 miljoner,
har den nya extra skatten beräknats inbringa allenast 12 miljoner. Herr Lindman
borde alltså kunna vara nöjd.

Jag skall ej uppehålla mig längre vid finansplanen och budgetens detaljer.
Även örn man på någon ytterligare punkt kan göra invändningar, såsom exempelvis
beträffande automobilskattens användande i budgetregleringssyfte, så
är helhetsintrycket som sagt, att budgeten representerar ungefär det bästa
möjliga i den nuvarande situationen. Det erkännandet borde också oppositionspartiernas
representanter kunna kosta på sig.

De talare som förut haft ordet, lia samtliga mer eller mindre ingående uppehållit
sig vid det allmänna ekonomiska läget och visst är, att det är ett ämne
som kan ge stoff till långa utläggningar. Utan tvivel är det ekonomiska läget
i landet vida sämre än vad statens egen budget ger vid handen, det kan man
behöva hålla i minnet under det fortsatta riksdagsarbetet. För min del skall
jag gärna vitsorda riktigheten av vad som sagts såväl beträffande förhållandena
vid jordbruket som för de arbetslösa inom olika yrken. Utan tvivel te
sig bekymren för stora befolkningsgrupper i vårt land verkligt allvarliga. Det
är förnämligast tre kategorier som lida hårt under depressionens tryck: jordbrukarna,
skogarnas folk och de arbetslösa. Alldeles särskilt svårt ter sig
läget för skogsfolket. Det gäller här en samhällsgrupp av blandad social
struktur: hemmansägare, småbrukare, bofasta skogsarbetare och '' den stora
massan av rörlig arbetskraft. Men alla ha de det gemensamt att de nu se
sina utkomstmöjligheter starkt reducerade genom läget på trävarumarknaden.
De lia också någonting annat gemensamt: att tiga och lida och bära nöd och
umbäranden utan högljudd klagan. I det avseendet ha de åtskilligt att lära
andra samhällsklasser. Någon hjälp av statsmakterna lia de icke fått och haval
heller ej så mycket att förvänta, men deras tunga lott borde utgöra en
maning till andra lyckligare ställda befolkningsgrupper att icke ropa alltför
högt på statsmakternas bistånd.

Det är glädjande att annotera, att den förste ärade talaren här i dag uttryckte
ett alldeles särskilt intresse för det mindre jordbrukets bekymmer, och
örn jag förstod honom rätt, underströk han mycket starkt, att snara och verksamma
åtgärder krävdes för att bringa hjälp åt de små jordbrukarna och enkannerligen
de skuldsatta. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Ilar sedermera meddelat, att frågan gjorts till föremål för utredning.
Jag tillhör den kommitté, som har uppdraget örn hand, och jag skall be att till
herr Hansson och det socialdemokratiska partiets ledamöter i övrigt få säga,
nit finns det något uppslag, sitta herrarna inne med någon nyckel till lösningen,
mottagas alla förslag med den allra största tacksamhet. Efter vad vi
hittills kunnat utröna, röra vi oss här på ett frågekomplex, där det är oerhört
svårt oell vanskligt att finna vägar där nian kan komma fram till några praktiska
åtgärder. Alltså, lia herrarna något på hjärtat, så kom bara fram med
det. så att det kan bli till nytta för den fortsatta utredningen på området.

Emellertid tjänar det icke mycket till att diskutera det allmänna ekonomiska
betrycket i detta sammanhang. Tid efter annan torde vi under riksdagens lopp
bliva ställda inför frågor av verkligt praktisk art, där det gäller att hjälpa
den ena eller andra samhällsgruppen. Samma är förhållandet med de spörsmål,
som röra penningpolitiken. I varje fall skall jag redan nu begagna till -

Måndagen den 18 januari e. m.

55 Nr 5.

fället att i fråga om räntepolitiken instämma i det mesta av vad herr Olsson Vidremiss av
i Kullenbergstorp här i dag sagt. I den redogörelse för den penningpolitiska statsverksutvecklingen
i landet, som herr statsministern nyss lämnade, observerade säkert VroV°^™ende
flesta, att han omnämnde räntehöjningen på det sättet, att regeringen blev 0
underrättad om, att vissa ränteåtgärder hade vidtagits. Jag hoppas, att man
får tolka detta uttalande så, att de i olika repriser företagna räntehöjningarna
varken tillråtts eller godkänts av regeringen, utan att de tillkommit uteslutande
genom den ansvariga riksbanksledningens tillskyndan och på dess ansvar. Jag
delar fullständigt herr Olssons i Kullenbergstorp mening, att en av de svåraste
faktorerna, varunder näringslivet och icke minst jordbruket har att kämpa,
är den höga räntan, en ränta, som motiverats med vikten av att hålla prisnivån
nere, ett syfte, som säkerligen skulle nås utan vidtagande av sådana drakoniska
åtgärder.

Som sagt, det tjänar icke mycket till att nu diskutera de olika ekonomiska
spörsmålen. Den tiden kommer efter hand, då vi få möta de praktiska problemen.
Vare det nog sagt, att statens omsorger måste fördelas, och att alla
måste taga sin del av den gemensamma bördan. Beredvilligheten till offer är
emellertid ingenstädes så särskilt framträdande. Från alla håll ropas det i
.stället på allt bättre och bättre existensvillkor. Det borde dock stå klart för
alla samhällsklasser, att gränsen för välståndet nu är nådd och att vi alla få
pruta av något på våra anspråk på livet. Endast härigenom blir det möjligt
att skapa bröd åt alla och bevara samhällslugnet.

Livligt instämmer jag i den förste talarens förhoppningar om samförstånd:

1932 års riksdag bör stå i sparsamhetens tecken, men den bör också stå i solidaritetens
och offerviljans tecken. Ju större beredvillighet att bära de gemensamma
bördorna, som vi ådagalägga i vårt riksdagsarbete, ju bättre ha vi
fyllt vår uppgift i en för land och folk brydsam tid.

Vidare yttrade:

Herr Wigforss: Herr talman! Det är klart, att vad jag tänker säga här

om budgeten är avsett som kritik. Annars hade det icke varit mycket anledning
att uppträda. Men jag vill gärna börja med att säga, att den kritiken
kommer att väsentligen bygga på, att man kan ha olika uppfattningar om vad
som är den riktiga politiken i en sådan situation som den vi nu genomleva. Örn
man accepterar den utgångspunkt, som ligger till grund för den nu framlagda
budgeten, så är det tämligen säkert, att kritiken, örn den över huvud kommer,
blir mycket mildare, än örn man går ut ifrån en annan förutsättning.

Den förutsättning, sorn, såvitt jag förstår, ligger bakom finansministerns
förslag är densamma, som jag tror den siste äraren talaren i allmänhet gav
uttryck åt, och det är, att under en kristid är det nödvändigt att minska på
•statens utgifter i största möjliga utsträckning. Jag uttrycker det på detta
mycket allmänna oell vaga sätt, därfiir att jag tror, att förutsättningen är på
det viset bara en allmän och ganska oklar idé om sparsamhet. Man har den
föreställningen att det är nyttigare för ett folk, ju mindre del av folkets inkomster,
som användes av det allmänna, och att det är ett tecken snarast till,
låt mig säga, ett osunt samhällstillstånd, örn statens andel av utgifterna skulle
stiga. Jag tror nu för min del, att det är en alldeles oriktig föreställning. Det
är själva denna grundförutsättning, som jag sätter ett stort frågetecken vid.

Om vi fråga oss, vilken skillnad som nu föreligger, låt oss säga, mellan tiden
före kriget och de sista år vi upplevat. innan krisen kom, skulle jag tro, att
det har varit en allmän föreställning i vårt land, att välståndet i Sverige har
varit större under, låt oss säga, åren från 1924 fram t. o. m. 1929, än det varit
någon gång tidigare. Åtminstone örn man har fått läsa de lovsånger eller

Nr 5.

56

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss ax
statsverks -propositionen
(Korta.)

'' klagomål, vilket det nu varit, över de höga arbetslöner, som kunnat betalas i
vårt land, så har man fått den föreställningen, att det har rått en allmän mening
därom, att det allmänna välståndet i Sverige har varit större under de
sista fem, sex åren, än det varit, låt oss säga, 1913, och jag skulle våga tilllägga
ännu större, än det var 1900, och alldeles uppenbart större, än det var
under senare delen av 1800-talet. Men gå vi och titta på, huru stor del av
folkets inkomster, som använts av det allmänna, så finna vi en genomgående
höjning. Dessa siffror över nationalinkomsten äro ju mycket osäkra, det gjordes
en sådan beräkning, som användes i den senaste arbetslöshetsutredningens
betänkande, men om man år 1913 räknar med, att ungefär 11 % av nationalinkomsten
gick över i det allmännas hand för att av det allmänna användas
för våra gemensamma angelägenheter, så gick under de sista åren, låt oss säga

1925, 26 och 27, ungefär 15 % av folkets inkomster på detta sätt över i det
allmännas, statens och kommunernas, hand för att av deras organ användas för
att fylla våra gemensamma behov. Jag frågar, om det är någon nu, som vill
draga den slutsatsen, att det är ett uppenbart bevis på, att vi hade sämre affärer
vare sig i stat eller kommuner, det allmänna, 1926 och 1927 än 1913. Man
kan icke på ett så enkelt sätt bedöma, huru pengarna bäst användas, och vad
jag menar med mitt stora frågetecken är endast att erinra folk örn, att för den
händelse det skulle visa sig, att under en kristid en större del av folkets inkomster
löper genom det allmännas händer för att användas till hela folkets
bästa, örn det skulle visa sig. att en större del av nationalinkomsten användes
på det sättet, är det icke utan vidare tecken på osund samhällsekonomi. Det
är tvärtom så — jag tror, att man behöver understryka det — att vad vi än
hava för mening örn vissa statsutgifter och kommuners utgifter, tror jag ingen
vågar stiga upp och säga, att i genomsnitt och i allmänhet användas de allmänna
utgifterna på ting, som äro mindre anbelägna än de ändamål vartill
stora mängder av inkomster, användas av de enskilda. Jag skulle tro, att även
de anslag på statens och kommunernas budget, örn vilka man kan hysa största
tvivelsmål, i fråga om behövlighet stå högre än stora mängder av de utgifter,
som enskilda medborgare anse sig kunna kosta på sig. Om jag sålunda i
själva utgångspunkten icke är så rädd för budgetens stegring, så får jag ju
säga, — jag vet icke, örn herr Lindman finns närvarande, jo —, att jag tror
icke att herr Lindmans klagomål över att utgifterna stigit under de sista tiderna
trots varningarna från ekonomiskt förståndigt folk, äro så berättigade,
som han själv tydligen förutsätter.

Man har sagt — och nu kommer jag till den första punkten på kritiken gent
emot finansministern — man har sagt, att visserligen har finansministern icke
lyckats pressa ned budgeten så mycket, som önskvärt varit, och jag höll på
att säga, att den förste, som med skärpa underströk den kritiken vid denna remissdebatt,
var en ledamot av regeringens eget parti, men man har sagt, att
det är ändå mycket bra gjort, att budgeten överhuvud icke stigit, ty, har man
sagt, vi hava varit vana vid att varje ny budget skulle ligga ungefär 30 miljoner
kronor över den tidigare. Så enkelt ligger saken icke till. Om man bara
ser till utvecklingen efter krisen 1921—-1922, så finner man tvärtom, att under
den svåra krisen pressade man ned utgifterna allt vad man kunde, ända tills
man kom till lägsta punkten 1924—1925. I samma mån som näringslivet sedan,
repade sig, fingo vi en stegring — omedelbart 1925—1926 på ungefär 30
miljoner kronor —■ det så att säga första tecknet på att här övervunnits de
svåraste verkningarna av den sparsamhetsiver, som krisen hade fört med sig.
Men när vi väl fått denna stegring på över 30 miljoner i budgeten 1925—

1926, blev det ett uppehåll i stegringen, så att budgeten 1926—1927 liksom
även den första frisinnade regeringens budget 1927—1928 höll sig ungefär
vid samma siffra som 1925—1926. Men efter 1927-—1928 fingo vi en ansväll -

Måndagen den 18 januari e. m.

57 Nr 5.

ning, därför att då var det de verkligt goda tiderna. Och 1928—1929 visade Vid remiss av
redan en ansats till ökning med ungefär 10 miljoner kronor. Budgetåren statsverks1929—1930
och 1930—1931 hade vi stegringar på 30 miljoner kronor vartdera ProP°sttionen.
året. Men redan i budgeten för 1931—1932, alltså den första budget, som '' orts^
den nuvarande regeringen framlade, visade sig sparsamheten däri, att ökningen
icke var större än 10 miljoner kronor. Det har alltså icke funnits några
regelbundna höjningar på 30 miljoner kronor.

Om jag nu erinrar om denna utgiftsstegring, så får jag tillägga, att det är
en något underlig situation, jag befinner mig i, då jag behöver taga i försvar
en ledamot av riksdagen, som icke längre tillhör denna kammare och därför
icke kan försvara sig här i dag. Men av någon sorts solidaritetskänsla, som
måste finnas mellan yrkesmän, vill jag säga till herr Wohlins försvar, att
det var nog nästan oundvikligt under det år, då han lade fram sin första budget,
att utgifterna skulle stiga med ett så betydande belopp som dessa 30 miljoner
kronor. Jag förstår mycket väl, att det finns folk, som anser detta
oriktigt, men jag har mycket svårt att förstå, att den kritiken skall komma
från herr Lindmans sida. Ty det är ju beklagligt, om icke herr Lindman med
sin uppfattning om sparsamhet lyckats förmå sin egen finansminister att icke
öka statsutgifterna så mycket. Herr Lindman måste förstå, huru det då måste
bli ofantligt mycket svårare att övertyga riksdagen örn att dessa utgiftsstegringar
varit onödiga.

Örn jag alltså icke kan uppfatta utgiftsstegringama överhuvud som något
ont, så är det därför att, örn man ser på den svenska budgetens utveckling på
längre sikt, så förstår nog var och en, att dessa utgiftsstegringar, denna stegring
av det allmännas andel i utgifterna, den är icke något nytt för de sista
åren. Det är någonting, som vi kunnat konstatera så långt, som vi överhuvud
kunna gå tillbaka i vår budgets historia. Örn alla klagomålen över statens
svällande utgifter, den del, som vi uttaga i skatter, skulle vara riktiga, så
hava vi nu levat i detta sorgliga förhållande så länge, som jag överhuvud kan
minnas, och även så länge, som herr Lindman kan minnas. Går jag tillbaka
till åttiotalet -— en tid, som jag väl icke kan minnas men som jag dock upplevat
— så kan man se, att under femtonårsperioden från början av åttiotalet
till mitten av nittiotalet låg budgetens slutsumma vid en siffra, som gick upp
med ungefär 70 %. Och jag tror, att från mitten av nittiotalet och fram till
åren före världskrigets utbrott bilde vi också en stegring av budgciens slutsiffra
på ungefär 70 %. Att den sedan under de närmaste femton åren, låt oss säga
från 1910 och fram till de här åren, som vi nu genomleva, stigit något
mera, nämligen med ungefär 90 %, är ändå icke så underligt, när man
tänker på den oerhört mycket snabbare utvecklingstakten under dessa år
jin vad vi hade under åttiotalet. Det är icke en sådan skillnad, att man
bär på något vis kan tala örn att det inträtt en principiell förändring.

Våra fäder voro precis lika slösaktiga som vi, våra fäder ökade på budgeten
år efter år precis på samma sätt som vi. Och örn det då fanns olycksprofeter,
som talade om att det skulle gå olyckligt till slut, så hava de, som vi förstå,
icke fått rätt. Dessa utgiftsökningar anser jag alltså, att vi icke skola taga
så oerhört högtidligt. Men det hindrar naturligtvis icke, att under en kristid,
då av olika anledningar folkets gemensamma inkomster minskas, gäller det
för det allmänna lika väl som för den enskilde att se till, på vilka punkter
man med förnuft kan inskränka sig.

Med vad jag hittills sagt menar jag sålunda icke, att det icke skulle vara
rimligt att granska statens och kommunernas utgifter noggrannare under en
kristid, än man gör annars. Det är alldeles uppenbart, att lika viii som den
enskilde får det allmänna göra det, Irnit enkelt därför, att det allmännas utgifter
icke äro något särskilt, skilt från den enskildes utgifter. Jag kan icke

58

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av låta bli, fastän det måhända förefaller naivt, att upprepa det än en gång, att
statsverks- samhällets utgifter, det är icke något annat än en väg. på vilken vi fylla en
V? . '' del av våra behov, som vi tycka bliva bättre tillgodosedda genom att vi lägga

penningarna i en gemensam kassa, i stället för att täcka dessa behov vart och
ett för sig. De, som levde på den tiden, då det icke fanns några allmänna
skolor, utan då föräldrar, som ville ge sina barn uppfostran, fångö bekosta
dessa utgifter själva, böra icke ha svårt att förstå, att det bara är en annan
metod att tillfredsställa ett nödvändigt behov, alt man låter dessa medel ingå
i kommunernas och statens kassor och utgå för att fylla uppfostringsbehov.
Jag tror emellertid ännu icke, att denna uppfattning trängt in i det allmänna
medvetandet, utan att det tvärtom för breda folklager förefaller, som om det,
man betalar till stat och kommun, är någonting, som man kastar bort för ändamål,
som den enskilde medborgaren icke har någonting att göra med. Örn
icke denna uppfattning funnes så starkt företrädd, skulle icke klagomålen över
beskattningen och det allmännas utgifter ha den onyanserade form, som de för
närvarande i stor utsträckning ha. Att spara under en sådan tid som den nuvarande,
även på statens utgifter, är rimligt. Men jag får nog säga, såsom
den siste talaren, att sparandet icke har sträckt sig så förfärligt långt. Jag
säger icke detta som en kritik, utan jag skulle snarare vilja säga, att på denna
punkt har finansministerns sunda förnuft tagit överhand över en princip, som
han har proklamerat, nämligen en långt gående sparsamhet. Men i de konkreta
fallen har det visat sig att man icke kunnat upprätthålla den principen.
Det visar icke att sunda förnuftet har fel, utan att principen har en hake
med sig.

På vilka punkter man sparat, behöver jag icke erinra örn. Det är känt.
Man har sparat på en väldig mängd rubriker, men summorna äro där ganska
små. Hade man icke lyckats göra kapet på fjärde huvudtiteln och hade man
icke lyckats pressa ned pensionsanslaget på den där bokföringsvägen, så hade
det icke blivit så mycket med minskningen, eller då hade en utgiftsökning även
detta år varit nödvändig. Men från den synpunkt jag representerar får jag
säga, som den förste talaren i dag, att sparsamheten synes mig ha gått ut över
ting. där man icke borde sparat. Man har inriktat sig —- det är naturligt —
på detta sätt, därför att på löpande utgifter är det svårt att spara. De äro
bundna vid vissa ändamål. Vad däremot beträffar tillfälliga utgifter, d. v. s.
utgifter, som bestämmas vart år för sig, genom att man sätter i gång ett företag,
ett byggnadsarbete eller dylikt, är det lättare att kapa av på dem, och det
är på den vägen regeringen gått in.

Jag har bara gjort en mycket hastig sammanaddering, men jag tror icke,
att det är mycket fel, örn jag säger att det finnes mellan sju och åtta miljoner
mindre av sådana dar byggnadsarbeten i denna budget än i den tidigare. Örn
jag räknat fel på någon miljon, får det vara mig förlåtet.

I alla händelser är det uppenbart, att det är i överensstämmelse med finansministerns
principer, att några nya byggnadsföretag icke skulle påbörjas under
denna krisperiod. Jag har nästan det intrycket av finansplanen, att finansministern
anser, att det är förtjänstfullt — eller rättare sagt, att man rent
av kunde taga i övervägande — att icke en gång göra nödiga reparationer eller
ens fullborda påbörjade byggnadsföretag under en sådan kris. Jag säger icke,
att det står så, men jag fick det bestämda intrycket, att finansministern menade,
att örn man skulle vara konsekvent i sin sparsamhet, skulle man kapa
av redan påbörjade saker och t. o. m. eftersätta reparationsarbeten. Jag tror
det är en oriktig princip.

I fråga örn finansministerns andra principer, främst den, att man skall
täcka verkliga, utgifter med verkliga inkomster och icke göra det lånevägen,
är jag i princip alldeles ense med honom, men jag vill tillägga, att det är

Måndagen den 1S januari e. m.

59 Nr 5.

en princip, som delvis är ganska svår att hålla. Vi se, huru överallt i varl- Vid remiss alden
det under en kristid blir väldiga underskott i budgeten, och huru mycket statsverk*-man må lamentera över detta, är det — höll jag på att säga -—• naturens egen P^v^siHcnen.
väg att hota människornas dårskap. De kunna icke hjälpa, att det blir ort8''
underskott, och när det blir underskott, ha de icke annan utväg än att täcka
detta med lån, som man gör i England, i Förenta staterna, i Frankrike o. s. v.

Vi ha en annan metod. Vi ha kassafonden. Men det är i grund och botten
detsamma, när man minskar det som finnes. Man får då öka upplåningen i
stället. När finansministern därför låter en del av pensionsavgifterna -—
det är över sju miljoner — falla över på ett annat budgetår, d. v. s. som det
möjligen kan uttryckas, lånar upp 7 miljoner under detta år, gör jag icke
någon anmärkning mot detta. Men det kanske icke alldeles stämmer med
deklarationen, att lånemedel icke skola användas. Likaså — det är ett mera
tvistigt område — är det uppenbart, att tilläggsbudgeten — de 15 eller 18
miljonerna — för arbetslöshetens mildrande skulle tagas ur amorteringsfonden.
Det är uppenbarligen icke någon principiell skillnad, örn jag på detta
sätt tager de penningar, som finnas i fonden, eller om jag låter fonden ligga
som säkerhet och lånar 18 miljoner för att skaffa nödiga medel.

Jag kommer sålunda över till sättet, varpå finansministern täckt de ökade
utgifterna, eller rättare — det var någon talare, som sade det förut — det
gäller icke att täcka ökade utgifter, utan att täcka de hål, som uppstått genom
minskade inkomster. När det gäller att täcka den bristen, är det klart,
att man kan ha delade meningar örn sättet. Jag är visserligen icke någon
motståndare till att höja spritheskattningen — det vill jag icke säga — men
det kan ju vara tvivelaktigt, om det är den väg, man först skall gå. Jag
skulle för min del icke varit rädd för att i stället öka åtskilligt på den direkta
skatten, men det skall jag icke säga något särskilt örn. Den särskilda extra
kristidsskatt, som regeringen framlagt och som fått mycket kritik på många
håll, den tror jag, såsom den siste ärade talaren sade, kommer att mötas med
mycket förståelse ute bland folket, och jag vill tillägga, liksom den föregående
äiade talaren sagt, att det är mycket intressant att veta, örn det verkligen
är allvar på högerhåll, när man säger, att detta är en skatt, som belastar
medelklassen. Det är ytterst intressant, att man inom den svenska
högern anser, att medelklassens inkomster ligga mellan G,000 och 8,000 kronor,
för att icke gå högre upp, när man under vanliga förhållanden säger,
att denna klass är så hårt tryckt, att den är proletariserad och sjunkit ned
under den bättre betalda arbetarklassen. Här har man i stället ett bevis
på att man anser, att medelklassen börjar, där varje arbetares inkomst överhuvud
taget upphör.

Men den oklara punkten är ju, vad finansministern tänker taga för tullar
och acciser, och jag skulle vara glad, örn herr Andersson i Rasjön hade rätt,
när lian säger, att det är meningen att dessa endast skola gå ut över lyxvaror.

När man ser de där tre miljonerna i accis — jag vill icke interpellera finan.
sministern, jag förmodar han icke har lust att svara i detta sammanhang
— när man läser örn dessa tre miljoner, börjar man fundera, på vilka
saker man egentligen kan lägga accis. Man kan knappast lägga accis på silkesstrumpor,
äpplen eller päron. Men antag, att man lägger två öres tullhöjning
på socker med åtföljande accis. Örn man så även tänker sig att i finansministerns
tjugu miljoner ingår 10 Öres tullhöjning å kaffe, då har man här sammanlagt
åtta miljoner kronor. Jag vill hoppas, att det icke blir så, men om så
.skulle vara förhållandet, är det icke rätt att säga, att tullen faller på lyxvaror
(dier umbärliga varor. — Den saken må lämnas därhän — jag kommer tillbaka
till det senare. Jag skulle bara till vad jag nämnde med anledning av herr

Nr 5. 60

Måndagen den. 18 januari e. m.

Vid remiss av Lindmans yttrande om de ständigt stigande utgifterna vilja påpeka, att herr
propositionen ladman också tycktes klaga över att under dessa förflutna år man icke bara
(Korta) ökat på statens utgifter, utan också avhänt staten en mängd inkomster.

Ja, det är alldeles riktigt, under dessa förflutna år har riksdagen avhänt
staten en ofantlig massa miljoner genom att sänka skatterna. Det har ju
varit så att säga kännetecknet under alla dessa år av uppgång inom näringslivet,
att man ansett det vara möjligt att sänka skatterna, icke bara inkomstskatterna
utan även konsumtionsskatterna. Men när herr Lindman talade
örn att man avhänt staten inkomster, tror jag icke han tänkte på den sänkning
av inkomstskatten ifrån 175 enheter 1924 till 145 enheter nu, som under
dessa år avhänt staten ungefär hundra miljoner kronor i inkomster, utan att
han i stället tänkte på att staten avhänts trettiotvå miljoner i sockerskatt och
åtta miljoner i kaffetull, alltså tillsammans fyrtio miljoner. Det är en skattesänkning
på 140 miljoner kronor, som under dessa år skett här i landet.
Jag skulle icke tro, att man kan klaga över den skattesänkningen, men det
är icke utan, att man kanske önskar, att en del av dessa medel under tiden
hade blivit fonderade, icke för deras'' skull, som mena, att det icke är farligt
att under denna tid taga igen en del av skatten, utan för deras elei, som göra
så stark skillnad mellan vad som ligger i fonder och vad som icke ligger där.
Ty hade vi haft mera av dessa skatter i fonder, hade det varit lättare, att finansiera
budgeten utan att tillgripa nya skatter och utan att täcka utgifterna
med lån.

Det är emellertid en punkt, där man icke avhänt staten alla inkomster,
utan tvärtom fonderat dem till fördel för finansieringen av budgeten även
för kommande år. Och det är, som vi känna till, spritmedlen. När
man nu talar om hur farligt det är att så att säga öka skatten
eller öka statsskulden, får det icke glömmas, att under dessa sista
år har skett en fondering i stor utsträckning av skatteinkomster. Vi ha ökat
riksbanksmedelsfonden med, låt oss säga, tjugufem miljoner, vi ha i amorteringsfonden
placerat etthundratjugufem miljoner nya penningar, av vilka
man visserligen tagit tillbaka så mycket de sista åren, att man icke har kymmer
än sjuttiofem miljoner kronor, av vilka tjugu miljoner försvinna genom
tilläggsbudgeten och den nya budgeten. Men jag kan icke låta bli att erinra
finansministern om detta, då jag tror, att finansministern nog har tagit intryck
av den starka opinion, som finnes mot skatteökning under en kristid,
och kanske ännu mera mot att finansiera vissa arbeten med lånemedel. Jag
kan icke låta bli att erinra örn att samma opinion, som med en sådan skärpa
driver dessa, som den anser, sunda principer, är samma opinion, som år efter
år med yttersta skärpa vänt sig mot vad den kallar det osunda i denna fonderingsprincip:
att lägga dessa spritmiljoner i en fond. Jag vill säga, att
örn herr Lindman på denna punkt fått sin vilja fram, skulle säkerligen icke
dessa spritmiljoner blivit fonderade, och vi skulle då stått i det läge, där
skatteökningar av helt annat slag än de nu förekommande blivit nödvändiga.
Man skall med stor försiktighet upptaga de anspråk på ofelbar kännedom
om vad sund ekonomi kräver, som framföras från håll, där man säger, att
man icke skall ha högre inkomstskatt eller finansiera några arbeten genom
lån.

Härmed är jag framme vid den punkt, där meningsskiljaktigheterna mellan
min ståndpunkt och den nuvarande finansministerns och regeringens politik
börja. Jag menar, att det icke är nödvändigt eller riktigt att under en kristid
driva den sparsamhetspolitik, som tagit sig uttryck i propositionen, vilken
innebär, att man anser att ett igångsättande av arbeten under denna tid är
någonting, som bör ske med mycket stor försiktighet.

Jag skall icke göra några långa historier örn huru kriser uppkomma

Måndagen den 18 januari e. m.

öl Nr a.

och vad som kan sägas om den saken eller överhuvud taget huru hela det Vid remius av
näringspolitiska problemet skall ordnas. Det skulle bliva alldeles för mycket.
Jag skall även förbigå den stora frågan om vilken penningpolitik, som
bort förås, vilken fråga herr Lindman berörde, och jag hoppas hans uttalande
då var, örn jag så får säga, ett definitivt uttalande angående de linjer,
som man ifrån högerhåll kommer att välja, när det gäller bestämmande av
vår framtida penningpolitik. Det förmodar jag kommer att belysas i det
följande, då redan nästa talare är medlem av bankoutskottet och den därpå
följande t. o. m. sitter ibland bankofullmäktige. Jag skall bara säga något
med anledning av herr Lindmans yttrande örn att man har andra vägar att
hjälpa de arbetslösa, än genom att samhället sätter i gång företag, och de vägarna
bestå i att man skyddar den svenska produktionen.

Jag skall villigt erkänna, att den väg, som innebär, att när den enskilda
företagsamheten sviker, det allmänna skall träda till och ställa i gång arbeten,
den vägen är vad man kan kalla en nödfallsutväg. Örn man hade makt
att styra det ekonomiska livet, som man önskade, är det tydligt, att man i
främsta rummet skulle försöka hålla i gång sådan produktion, som utan vidare
tillfredsställer behov, som människorna äro villiga att direkt betala för.

Men huruvida det är lyckligt att göra detta genom en avstängningspolitik
gentemot främmande länders varor, det är ett mycket, mycket större problem.

Och när herr Lindman nämnde om vad vi importera och talade örn, huru
onödiga ting vi köpa, när han talade om leksaker, grammofoner o. s. v. -— ja,
det är alldeles riktigt — skulle jag vilja säga, att Sverige befinner sig i det
åtminstone till synes lyckliga läget, att det vi skicka till utlandet icke består
av sådana färdiga och relativt onyttiga artiklar. Men jag undrar, huru stor
del av den malm, det järn och de metallvaror, som vi exportera, huru stor del
av dessa råvaror och halvfabrikat i sin tur är avsedd för att efter ytterligare
bearbetning bliva just dessa i herr Lindmans ögon fullständigt onyttiga varor.
Och jag tror därför icke, utlänningarna, örn vi stänga av deras produkter
med hänvisning till att det är saker, som vi kunna undvara, komma att känna sig
så imponerade. Utan de komma att säga: Ja, i stor utsträckning använda

vi edra råvaror att göra sådana onyttiga ting, och då kunna vi också undvara,
vad ni nu ha att sälja till oss.

Jag vill icke förneka, att det i detta ögonblick kan vara en hård nödvändighet
att se till, att det vi köpa från främmande länder icke överstiger, vad
vi få lov att sälja till dem. Men när detta framföres med sådan styrka av
herr Lindman och även från herr Olsson i Kullenbergstorp, tror jag det varit
skäl, att de samtidigt kommit fram med en liten syndabekännelse och sagt, att
det är nödvändigt nu, men vi inse, att såsom en allmän princip för folkens
sammanlevnad, är det höjden av dårskap att avstänga sig på detta sätt från
varandra. Det förefaller mig, som örn de, som klaga över huru våra produkter
utestängas från Förenta staterna, från Frankrike, från England, från Tyskland
och från alla världens länder och klaga över denna politik, icke samtidigt
här hemma böra förkunna denna avstängningspolitik såsom den enda riktiga,
icke bara under en kristid utan även på lång sikt.

Och såvitt jag förstår, nämnde icke herr Lindman ett ord om att detta förslag
var en kristidsprodukt och att vi alla skola sträva efter att få lätta på
avstängningsåtgärderna i världen. Om man från högerhåll och bondeförbundshåll
ville vara överens örn att vi alla gemensamt skola striiva efter att komma
till ett lättande av restriktionerna i världen och att vi därför också skola
vara beredda att taga de anpassningssvårigheter, som kanske bli nödvändiga
i vårt land, då kunde det finnas en gemensam basis för en diskussion av problemen
rörande vår utrikeshandel, vilket det, såvitt det synes, icke finnes i detta
ögonblick. Jag får säga, att, när herr Olsson i Kullenbergstorp till och

Sr 5.

62

Måndagen den 18 januari e. m.

statsverks™ mec* drog England såsom ett land att efterfölja, så undrar jag, om icke

propositionen. E''rr Olsson i Kullenbergstorp ganska snart kommer att få ett ganska otrev(Forto.
) ligt uppvaknande, ty det är icke alls omöjligt, att den definitiva tullpolitik.

som England kommer att följa, helt enkelt kommer att innebära, att England
kommer att utestänga industrivaror, färdiga varor men, såvitt man kan
se, däremot icke tullbelägga vad vi kalla livsmedel. Det är klart, att det
från vår svenska exportindustris synpunkt är önskligt men icke för jordbruket
med ett sådant system, men att framställa detta såsom ett mönster för en
politik, som ett jordbrukarnas parti skall eftersträva: att man skulle höja industritullarna,
men icke göra något för jordbruket, det förefaller mig vara
ett egendomligt tal i munnen på herr Olsson i Kullenbergstorp.

Men sedan, när jag frågar vad det gäller för samhället att göra, örn man
icke på avstängningsvägen kan tänka sig att vinna något väsentligt, så återstår
under nuvarande förhållanden, då samhället icke äger tillräckligt inflytande
över näringslivet, icke något annat att göra än att samhället sätter igång
med arbeten på de områden, som stå öppna. Det är tyvärr ett begränsat område.
Man får leta efter de nödiga och nyttiga arbetena, men att det fortfarande
finns sådana nödiga och nyttiga arbeten, därom tror jag icke någon
tveksamhet kan råda. Den politiken ha vi talat örn här så många gånger, att
jag icke skall försöka stärka den på något sätt. De, som mena, att det är en
oriktig politik, kunna icke omvändas. Jag skall bara såsom en liten, liten
auktoritet för denna ståndpunkt anföra, att vid ett sammanträde för ett år
sedan, som hölls inom styrelsen för internationella arbetsbyrån, där det finns
representanter dels för arbetsgivarna, dels för arbetarna och dels för
regeringarna, antog man enhälligt ett uttalande, som gav sitt tydliga
stöd åt den politik, som innebär, att under en nedgångstid oell
under en depression bör samhället träda till och sätta igång arbeten i mycket
större utsträckning än annars. Jag tror, att den politiken kommer att stå
sig. Man kan göra invändning mot den, därför att dessa saker, som på det
sattet bliva frambragta, vare sig det är fråga om vägarbeten eller skogsodlingsåtgärder
eller vad det nu kan vara, icke äro så nödvändiga som vissa
andra saker, som vi behöva. Men så länge det icke ligger i samhällets hand
att bestämma över den andra delen av produktionen, så länge förefaller det.
som om det vore nyttigare att låta arbetskraften komma till användning på
dessa ting, än att den överhuvud taget icke kommer till användning.

_ Man kan naturligtvis tala om, att här finns brist på medel därför att det
finns brist på kapital. Ja, vårt eget land har under de förflutna åren varje
år skickat ut stora mängder av kapital. Vi veta ju, att Sverige under senare
tid blivit ett kapitalexporterande land, såvitt man förstår, även oberoende
av den export av främmande kapital, som förmedlats från Sverige. Men örn
Sverige på det viset skickat ut kapital till främmande länder, har det skett i
form av export av varor, som vi ha fått avsättning för och som vi så att säga
lånat ut till utlänningar. Örn nu denna export tvingas upphöra, finns ju våra
produktionskrafter kvar, men de få inriktas på att frambringa ting, som vi
här inom landet själva vilja ha, när utlänningarna icke i samma utsträckning
som förut vilja köpa vad vi kunna producera.

Herr Lindman talade örn att det kanske finns brist på kapital, och han
nämnde det i samband med den extra inkomstskatten, då han talade örn, att
denna skatt skulle minska kapitalbildningen. Ja, jag vill erinra om, att när
vi tidigare resonerat om inkomstskatten, har det alltid hetat, att vad vi vända
oss emot, det är icke beskattning av de stora enskilda inkomsterna, utan vad
vi vända oss emot, det är beskattningen av företagen, det är bolagsbeskattningen.
När nu här kommer ett förslag från finansministern på de linjer, som
han själv önskat, där sålunda bolagen äro undantagna och där skatten just

Måndagen den 18 januari e. m.

03 Nr 5.

lägges på de enskilda inkomsterna, börjar man tala om att det kommer att Vid remiss av
minska kapitalbildningen. Ja, det är svårt att säga, hur det står till med den *tatsverkssvenska
kapitalbildningen. Jag skall icke våga mig på det problemet, men örn p |^rtt (
vi vilja bortse från den form av pengar, som kapitalet har under en viss del
av sin tillvaro, vad är då kapital? Jo, det är fast kapital, som ligger i fasta,
anläggningar. Det iir den ena formen i vilken kapital finns. Är det någon,
som tror, att vi här i landet sakna tillräckligt med fasta anläggningar för att
hålla allt vårt folk i arbete, när felet just är, att dessa anläggningar icke kunna
tagas i bruk. Vad är det för kapital, som skulle saknas? Jo, det är det
rörliga kapitalet. Vad är det rörliga kapitalet, när det väl en gång kristalliserats
ut? Jo, det är ingenting annat än halvfabrikat, lager, livsmedel, och
allt annat, som människorna behöva. Lida vi verkligen brist på detta rörliga
kapital i detta ögonblick, en sådan brist, att vi för den sakens skull icke kunna
hålla människor i arbete. Kunna vi säga, att här finns icke råvaror för
eder, här finns icke halvfabrikat, som ni kan vidareförfärdiga, här finns icke
mat eller kläder för eder, när alla säga, att vad vi lida under det är detta överflöd
på alla ting? Om det också icke för ögonblicket skulle ligga i lager tillräckligt
av dessa ting för att giva folk det nödvändiga, borde det väl vara den
allra närmaste uppgiften att säga, att då skola vi sätta folk att göra det nödvändiga
av livsmedel, kläder, halvfabrikat o. s. v., som vi behöva. Men att
säga: vi ha icke tillräckligt av råvaror, icke tillräckligt av halvfabrikat, kläder,
skodon, mat o. s. v. och därför skola vi låta människorna göra ingenting,
det förefaller, som om det skulle vara höjden av dårskap.

Det kan icke hjälpas: när jag är framme på den punkten faller det sig så
naturligt, så jag får motstå en verklig frestelse att här fortsätta, med vad den
förste ärade talaren slutade med i dag, samma tema, som jag till min överraskning
fick höra herr Kilbom fortsätta att brodera vidare på, nämligen den
ständigt ökade skepsis, de ständigt ökade tvivlen på de nuvarande formerna
för det ekonomiska livet och människornas förmåga att i dessa former klara
upp sina ekonomiska förhållanden. Jag hör icke till dem, som tala örn att
kapitalismen står inför den sista krisen och att kapitalismen måste dö. Men
det är icke nödvändigt, att ett ekonomiskt system störtar samman under en
våldsam katastrof, för att människorna skola vara otillfredsställda med det
och säga, att det måste ändras. Det räcker med en depression, som varar från
det ena året till det andra, utan att det förefaller, som om någon utväg i de
gamla formerna skulle finnas. Det räcker, säger jag, såvida människorna icke
vänja sig vid att uthärda även det, som kan kallas för oundgängligt.

Jag tror för min del, och det skola vi icke dölja för oss här i denna kammare,
att hur mycket man må spänna ut bröstet och vara käck, när det gäller
att försvara det kapitalistiska systemet: i vars och ens hjärta lever säkert i
vårt land liksom runt i världen en känsla av att det kapitalistiska systemet
icke kan fortsätta att leva, örn det icke på ett eller annat siitt radikalt reformeras.
Några tecken till en sådan radikal reform finnas icke, och då kan
det icke hjälpas, att trots alla svårigheter att linjera ut, hur ett annat samhälle
skall kunna växa fram eller se ut, komma människor i större och större utsträckning
att vända sina förhoppningar till dem, som säga, att de tro, att del
finns en utväg ur det nuvarande eländet, att i detta elände skola icke edra
barn fortsätta att leva. Människorna äro icke vana vid att se dessa ekonomiska
ting från finansiella synpunkter. Allt detta förvillande, som kommer
fram, när man börjar tala örn pengar och kapital och finansiella situationer,
det är saker, som den stora massan av människor helt enkelt icke förstår, men
vad man förstår det är, att vi leva av vårt arbete och att vi kunna leva bättre,
om vi lia bättre arbetsverktyg, att vi ha större naturtillgångar, vi ha under
i dessa år fått lära oss att arbetsverktygen blivit mer och mer fulländade, att

Nr 5. 64

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av vad vi lida under det är icke brist utan det är att vi sakna förmåga att orpropositiönen.
vårt överflöd. ^ Om alla de tillgångar, som finnas för närvarande i

(Forts.) '' friden i naturliga tillgångar, i arbetsverktyg, i mänsklig arbetskraft verkligen
foges i bruk, ja, då kunde vi vara övertygade om, att då skulle det icke
behöva finnas någon nöd i världen. Det är ett problem, som människorna
mer och mer inse, att vi måste lösa. De inse mer och mer det dåraktiga i ett
samhällstillstånd, där rikedomen ligger runt omkring men icke kan tagas i
bruk. Det är uppenbart, att människorna icke i längden komma att säga,
att de äro alldeles oförmögna att använda de outnyttjade rikedomar, både naturtillgångar
och arbetskraft, som finnas. Det är vår stora praktiska uppgift
att taga dessa tillgångar i bruk för att åt människorna skapa det välstånd,
som vi se här inom räckhåll.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Hamrin: Herr talman!

För några få dagar sedan fick jag tillfälle läsa en nyss utkommen bok, som var
författad av den närmast föregående talaren. Det anförande, han här nyss höll,
utgjorde ett koncentrat av innehållet i denna bok. Såvitt jag fattat innehållet
i boken och hans framställning här i dag riktigt, går det i första rummet ut därpå,
att man kan sätta under diskussion, huruvida det är riktigt att man under
en tid, då inkomsterna sjunka, skall iakttaga en sträng sparsamhet eller om
man skall tillgripa andra vägar, t. ex. lånevägen för att öka statens verksamhet
och fylla dess behov. När jag lyssnade till detta anförande såväl som när
jag läste herr Wigforss’ bok, kom jag helt osökt att erinra mig ett uttalande,
som en av hans meningsfränder, jag tror det var förra året, gjorde, en man,
som då befann sig i samma ställning, som jag nu intar och som herr Wigforss
tidigare intagit, nämligen den berömde finansministern i den förra arbetarregeringen
i England. Han uttalade just på denna punkt de orden, att man
skall iakttaga den allra största sparsamhet med statens medel för att möjliggöra
att lämna understöd och hjälp åt dem, som äro urståndsätta att själva
försörja sig. Jag tror, att detta sistnämnda uttalande är det riktiga, även om
jag icke vill bortse från, att det finns åtskilligt i herr Wigforss’ framställning,
som är värt det allra största beaktande. Det är nämligen alldeles uppenbart,
att man även under en kristid icke får underlåta att skapa allmänna arbeten,
men jag gör gällande, att den kritiken icke med fog kan riktas mot det budgetförslag,
som är framlagt här. Om herr Wigforss vill undersöka hela statsverkspropositionen,
så skall han finna, att den rymmer ett belopp uppgående
till omkring 180 miljoner kronor, som är begärt, dels av skattemedel och dels
av lånemedel, till allmänna arbeten. Jag inrymmer givetvis däri hela det stora
anslaget till vägarbeten och naturligtvis också de 23—24 miljoner kronor, som
ifrågasatts att enligt planen användas för fortsatt elektrifiering av statens
järnvägar, däri inbegripet det belopp, som tages av statens järnvägars fömyelsefond.
Om jag till detta belopp på 180 miljoner kronor lägger vad kommuner
och andra samhällsbildningar offra för allmänna arbeten, så är jag alldeles
övertygad om att man kommer upp till en siffra, som är större, än som
tidigare förekommit för detta ändamål. Jag erinrar örn att enbart Stockholms
stad för löpande budgetår anslagit dels av lånemedel och dels av skattemedel
ett belopp av 55 miljoner kronor. För var och en, som haft tillfälle att följa
med dagspressen och taga del av de beslut, som i städer och andra kommuner
fattats med anledning av arbetslösheten, tror jag, att det står klart, att för den
närmaste tiden äro anslagna större belopp än kanhända någonsin tidigare.

Herr Wigforss fortsatte kritiken och ville göra gällande, att man i den mi
framlagda riksstaten skulle komma ned till ett belopp för byggnadsändamål
understigande det, som är upptaget i den nu löpande staten, med åtskilliga miljoner
kronor. Jag skakade på huvudet, som herr Wigforss såg, och jag gjor- •

Måndagen den 18 januari e. m.

65 Nr 5.

de detta med allt skäl, ty jag har framför mig ett sammandrag med tillhörande
specifikationer, uppgjort inom finansdepartementet, som ger vid handen, att
på den löpande riksstaten under huvudtitlarna äro anslagna tillhopa 13,573,000
kronor och i det framlagda budgetförslaget är motsvarande siffra 10,826,000
kronor, alltså en minskning på 2.7 miljoner kronor.

Jag upprepar i detta sammanhang ett uttalande, som jag har gjort i finansplanen,
nämligen att jag tror, att det skulle vara synnerligen olyckligt, örn vi
i den tid, vari vi nu leva, icke skulle bära dessa bekymmer fullt ut utan slå in
på nya vägar, d. v. s. genom lånemedel sätta i gång arbeten. Det har ju varit
en grundläggande princip under lång tid i vårt land, att endast till produktiva
ändamål använda lånemedel, och jag gör gällande, att icke minst under denna
tid detta är nödvändigt. Jag tror jag också vågar säga, att det finns väl knappast
något budgetförslag, som framlagts i den svenska riksdagen, som så
analyseras och så undersöks på olika håll i världen som det, vilket nu ligger på
kamrarnas bord.

Herr Wigforss fortsatte och sade, att man skall icke vara så sparsam, när det
gäller statens utgifter. Han gjorde nämligen gällande, att även örn de skattedragande
skulle få lämna större tribut till staten än tidigare, så fylldes därigenom
de behov, som landets medborgare ha. Jag skall icke närmare gå in på
den satsen, men jag vill dock påpeka, att man kan fylla våra oundgängligt
nödvändiga behov, men med mycket olika kostnader.

oVidare ett ord till. Herr Wigforss talade örn utvecklingen i vårt land och
påpekade, såsom jag också i annat sammanhang vid ett annat tillfälle nyligen
gjort, hurusom svenska folkets ekonomiska bärkraft utvecklats under loppet
av, låt mig säga de 50 sista åren, på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt.
Därvid få vi dock komma ihåg, att medan vi för omkring 50 år sedan hade
gemensamma utgifter för statsändamål, per individ räknat, på 16 kronor, så äro
vi nu uppe i en siffra, som med all reservation för minnesfel, är omkring 125
kronor. Man kan icke, även örn man tager hänsyn till denna ökade bärkraft,
fortsätta hur som helst, utan man måste naturligtvis iakttaga den återhållsamhet,
som tidsläget kräver.

Herr talman! Jag har knappast mer att säga om herr Wigforss’ anförande.
Jag vill blott påpeka, att herr Wigforss, såvitt jag förstår, i sin åskådning intager
en ståndpunkt, diametralt motsatt den, som hävdades av hans partivän i
första kammaren, herr Örne, i dag på förmiddagen. Herr Wigforss slutade
med att tala örn en bättre organisation av den ekonomiska verksamheten. Ja,
däri instämmer jag fullt och helt med honom, men han kunde lika litet som
någon annan av oss anvisa lösningen på det problemet. Herr Wigforss’ meningsfränder
ha sysslat med ekonomiska frågor under loppet av flera år, speciellt
för att finna utvägar, som skulle bättre tillgodose statsintresset och samtidigt
också de samhälleliga intressena. Men herrarna veta lika bra som jag
resultatet av detta mångåriga arbete.

Jag skall sedan, herr talman, i allra största korthet gå att säga några ord
örn vad som här på förmiddagen har blivit uttalat från de tre första talarna.
Jag var inte själv i tillfälle att åhöra deras anföranden, men jag har fått mig
tillställt referat av det huvudsakliga innehållet i dem. Jag kommer då först och
främst till ett uttalande, som lär ha fällts av hans meningsfrände och partichef.
Denne lärer ha gjort gällande, att den sparsamhetsvilja, som man menar
kommit till uttryck i statsverkspropositionen, inte har lett till något resultat.
Sparsamheten har misslyckats, örn jag inte är fel underrättad, var herr
Lindman också inne på samma väg. Jag vill då påpeka, att under loppet av
de senaste fem åren ha slutsiffrorna i riksstaten visat en oavbruten stegring. Det
förefaller mig, då inte några absolut tvingande skäl varit för handen och varje

Andra kammarens protokoll 1032. Nr B. 5

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Fort».)

Kr 5. 66

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

rimlig skattekälla inte var tömd, som örn man i det läge, vari vi nu äro, inte
borde gå så hårt fram, att man skadade vitala intressen och sönderbröte organisationen
på något område. Det är dock så, att man, trots att slutsiffran
i det framlagda förslaget till riksstat pressats ned något, inom ramen av slutsiffran
dock rymt dels ökade kostnader för hjälpåtgärder, dels ock de s. k.
automatiska stegringarna. Beträffande dessa vill jag påpeka att örn man går
till riksdagsprotokollen skall man finna, att de s. k. automatiska stegringarna
ha diskuterats här under en lång följd av år, och olika finansministrar och
regeringar ha satt igång utredningar för att undersöka, örn det inte var möjligt
att göra något. Det gjorde min företrädare i ämbetet i den förra regering,
där jag var medlem, herr Lyberg. Han satte igång en utredning, som
resulterade i egentligen plus minus noll, och herr Lindmans finansminister herr
Dahl, min närmaste företrädare, satte också igång en utredning och framlade
resultatet eller rättare sagt framlade icke något resultat alls. Han erkände
öppenhjärtigt, att det gick överhuvud taget icke att komma någonstädes.
Även örn man med begreppet automatiska stegringar åsyftade blott sådana
i mycket inskränkt bemärkelse, visade det sig, att man icke kunde komma
någonstädes utan att ändra de av riksdagen fastställda grunderna. I viss mån
har detta skett i år, men vare sig den föregående regeringen eller regeringarna
dessförinnan ha velat, vågat eller ansett sig kunna gå in på något mera radikala
ändringar av dessa grunder och bestämmelserna för att minska stegringen inom
nu åsyftade område.

Jag skall sedan övergå till att säga några ord i anslutning till uttalanden,
som bär blivit gjorda av såväl herr Olsson i Kullenbergstorp som herr Lindman.
Man frågade ifrån någondera av dessa herrars sida, vad som egentligen
åsyftades med lyximport och vad det skulle innebära. Jag behöver knappast
påpeka för kammaren, att det skulle vara i högsta grad olämpligt, om jag här
på något sätt skulle röja de planer, som regeringen har i detta avseende, i varje
fall nämna något örn de artiklar, som äro avsedda att bli föremål för ändrade
tullsatser. Men herr Lindman gjorde även gällande på förmiddagen, att det
var inte nog med att höja tullarna och skaffa nya inkomster genom att ytterligare
beskatta lyxvaror. Jag frågar då, vad vill man därutöver för att skaffa
pengar? Det är ju klart, att vi kunna pålägga tullar på nödvändighetsvaror,
kanske i mycket stor utsträckning, men skulle det verkligen i detta läge, som
vi nu befinna oss i, vara en lämplig utväg? När man sammanknyter dessa förslag
örn ökade tullar med handelsbalansen och när man med all rätt klagar
över den stora differens, som uppstått mellan import och export, synes mig den
omständigheten att man inte kan komma stort längre i stor utsträckning bero
på att man har en bristande kunskap örn sammansättningen av vår import.
Örn jag utgår från en rund summa, som betecknar värdet av vår import, låt
oss säga 1,500 miljoner -—- den är ju något därunder för förra året — så få
vi komma ihåg, att ungefär hälften av detta belopp hänför sig till en import,
som vår produktion måste ha. Det är alltså produktionsförnödenheter. I denna
halva summa eller omkring 750 miljoner kronor ingå inga konsumtionsvaror
för människorna. Örn jag till dessa 750 miljoner lägger en siffra, som betecknar
värdet på transportmedel, maskiner och redskap, så är jag uppe i
en siffra på omkring 1 miljard. Vad vi kunna åstadkomma för att minska
importen måste begränsa sig till att röra sig inom denna halva miljard, såvida
vi icke skola vidtaga sådana importminskningar, som gå direkt ut över vår
produktion och framförallt då exporten.

Nå, säger man, men de 500 miljonerna skulle vi väl kunna minska högst
väsentligt: Ja visst kunna vi det, örn vi vilja finna oss i att gå tillbaka 50

eller 100 år, d. v. s. utestänga en import av varor, som vi under årtionden vant
oss vid att använda i mycket stor utsträckning. Det är klart, att visst kunna

Måndagen den 18 januari e. m.

67 Nr ».

vi inskränka eller rättare sagt fullständigt stoppa vår import av t. ex. kaffe, vid remiss av
Det skulle göra omkring 50, 60 eller kanske 70 miljoner kronor om året, men siatsverksjag
vet inte, örn ett sådant förslag skulle vinna riksdagens bifall. Vi ha för ProvosMonen.
övrigt en hel del varor, som, örn vi vilja återgå till gamla tiders livsföring, vi (Forts-)

kunna undvara, men är svenska folket berett att underkasta sig -— jag skall
inte säga försakelser — men sådana uppoffringar i vår tid? Jag betvivlar,
att så är fallet.

Jag återkommer till vad jag förut sade, att när vi tala örn importen och den
del därav, som jag betecknar som produktionsförnödenheter, är det givet, att i
den mån vi inte producera varor till export försämras vår handelsbalans i stället
för att förbättras. När man därför talar örn handelsbalansen, bör man komma
ihåg, att den mörkaste sidan beträffande handelsbalansen är inte importsidan
utan exportsidan. Detta innebär emellertid icke alls, att jag på något
sätt skulle plädera för att man inte skulle vidtaga åtgärder, som äro sunda och
riktiga och lämpliga för att minska importen i den mån som detta är nödvändigt
och kan ske. Jag vill dock härutinnan tillägga, att den sista månadsrapporten,
alltså för december månad, visar ett glädjande tecken till förbättring
så till vida att den beräknade skillnaden — siffrorna äro ju inte ännu fixerade
— mellan import och export utvisar ett underskott på endast åtta miljoner kronor,
den lägsta siffra, som förekommit under någon månad av föregående år.

Jag tror därför, att det är riktigt, vad jag antytt i finansplanen, att tecken
saknas icke, som antyda, för att använda ett bevingat ord, att det nu pekar åt
rätt riktning och att vi gå emot en minskad import. Kan det förslag, som
regeringen har för avsikt att framlägga, påverka utvecklingen i denna riktning,
som också är min avsikt, skall det inte vara annat än för mig mycket
tillfredsställande.

Jag hoppar sedan, herr talman, över till en annan fråga, som har varit
föremål för diskussion i första kammaren och som också berörts här av herr
Lindman på förmiddagen. Jag syftar därmed på den extra inkomst- och förmögenhetsskatten.
Jag måste bekänna, mina herrar, att jag har svårt att
förstå, att det överhuvud taget kan riktas någon kritik på den punkten. Under
en tid, då det finns massor av människor, som sakna i bokstavlig mening
det dagliga brödet, är det då för mycket, att de grupper i samhället, som jag
betecknar icke såsom medelklassen utan, örn vi överhuvud taget skola använda
ett så fult uttryck, såsom den svenska överklassen, få en direkt känning och
erinran örn tidens hårda hand och bekymren för dagen. En undersökning, som
jag låtit verkställa, utvisar att vi ha emellan 2,300,000 och 2,400,000 taxerade
enskilda personer i landet. I finansplanen har räknats med en taxerad årsinkomst
på omkring 5 miljarder. Fördelar jag hela årsinkomsten på de taxerade
personerna — de icke medräknade, som komma under 600 kronor •— så
kommer jag till ett medeltal på ungefär 2,000 kronor. Tar jag vidare de
personer, som lia 6,000 kronor i beskattningsbar inkomst, och räknar samman
antalet av dessa, kommer jag till 53,000 personer, och dessa tillsammans
lia ungefär en femtedel av de fem miljarderna, till och med något
mera eller något över en miljard kronor, i årsinkomst tillsammans. Det
är omkring 20,000 kronor per person.

Nu vill jag skynda mig att tillägga, att dessa uppgifter, som visserligen
liro approximativa men som jag dock tror skola vara ganska riktiga, ju kunna
provocera fram den tanken: varför lia ni då gått så försiktigt fram och begärt
så litet av denna grupp på 53,000 personer, som lia tillsammans över en
miljard i årsinkomst? Jag har även tagit hänsyn till den frågan och funnit,
att dessa 53,000 personer bära för närvarande omkring 55 procent av den utgående
inkomst- och förmögenhetsskatten. De få det procenttalet höjt med
Iva till tre procent. Det må ju vara tillräckligt.

Sr 6. 68

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av Jag skulle egentligen kunna sluta där, men jag skall tillägga några få ord
statsverks- j anslutning till vad jag nyss sade om inkomst- och förmögenhetsskatten. Man
propositionen. jiar gjort gällande, att det vore mycket enklare, naturligare och riktigare att
'' orte'''' begagna sig av de nu gällande bestämmelserna med avseende på inkomst- och
förmögenhetsskatten och icke föra in någon ny skatt. Det är inte någon tillfällighet,
att extraskatten föreslagits. Den ansluter sig till det förslag, som
blivit utarbetat, gående ut på en omläggning av den nuvarande inkomst- och
förmögenhetsskatten. Detta förslag innehåller i korthet, att den nuvarande
siffran eller gränsen 100, vilket uttryck man nu vill använda, skulle flyttas
upp så att den kommer att motsvara en siffra, som nu kan betecknas med 133,
och redan den procent på grundbeloppet, som nu gäller alltså 145, betecknar
siffran 108 efter den nya skalan. Skulle vi få in de 12 miljoner, som nu skola
utgå enligt finansplanen, efter den gamla, nu gällande skatteförordningen,
skulle det betyda, att vi finge höja procenttalet från 145 till 160 med hänsyn
till det försämrade skatteunderlaget. Eljest bruka vi ju, som herrarna veta,
räkna med en miljon på en procent. Nog tycker jag det är egendomligt, det
måste jag säga, att man från högerhåll vill fastlåsa en så pass hög skatteprocent
under förutsättning, att man överhuvud taget skall bibehålla under
några år framåt de nuvarande bestämmelserna på området. Jag hoppas livligt,
att vi skola komma fram till den dag, då vi kunna slopa den nu föreslagna
extraskatten och andra också, som eventuellt kunna kännas tyngande, men jag
tror, att det sätt, på vilket denna nya skatt är konstruerad enligt det framlagda
förslaget, är rimligt och riktigt från många synpunkter.

Man har här från åtskilliga håll utom dem jag förut nämnt, senast min vän
och meningsfrände herr Andersson i Rasjön, klagat över att sparsamhetsviljan
inte tagit sig uttryck i större sparsamhet än vad som här är fallet. Ja,
mina herrar, tillåt mig deklarera, att jag med största nöje och med tillfredsställelse
skall se, om riksdagen vill pruta på de anslag, som äro begärda, blott
det sker under den förutsättning, som jag förut nämnt, nämligen att inga vitala
intressen trädas för nära eller att man bryter sönder organisationer och
gör ändringar, som kunna vara skadliga. Det är inte tu tal örn det, utan vill
statsutskottet och jordbruksutskottet verkligen med god vilja gå till sparsamhetsåtgärder,
hälsas detta från min sida med tillfredsställelse. Slen jag erinrar
mig, hur det gick förra året, då jag gång på gång vände mig emot de ökningar,
som riksdagen gick in för. Utan att närmare ha undersökt förhållandet
tror jag, att riksdagen sedan många år tillbaka icke lämnat ett budgetförslag
orört utan ändrat detsamma i stegrande riktning. Sedan går det ju an
att resa hem eller rättare sagt resa ut och hålla möten och klaga över bristande
sparsamhet, i det fall, som jag åsyftar, visserligen inte hos regeringen utan
hos riksdagen. Det är dock bättre att bevisa denna sparsamhetsvilja i riksdagen
i handling än att låta den framträda med starka ord och åthävor ute
bland folket.

Man har också i detta hänseende pekat på en sparsamhetsåtgärd, som man
borde hava vidtagit, och som jag mycket väl förstår utav skilda orsaker är
ganska ömtålig att vidröra, men jag skall icke dra mig för att beröra även den
saken. Jag tänker naturligtvis på dyrtidstilläggen till statens befattningshavare.
Jag har i dag läst anföranden i förra riksdagens protokoll, som gåvo
mig anledning att reflektera över huruvida det icke finns ledamöter av riksdagen.
som knappast gjort klart för sig. hur dyrtidstillägget är konstruerat,
och med vilket procenttal det utgår. I tidningarna möter man esomoftast talet
om, att statens befattningshavare skola lia dyrtidstillägg, och man talar i det
sammanhanget örn en siffra på 158. Man har tydligen inbillat sig, att dyrtiden
tar sig uttryck i siffran 58, och att dyrtidstillägget skall vara ett tillägg,
som utgår efter detta tal. Jag behöver icke nämna, att när det gäller de reg -

Måndagen den 18 januari e. m.

69 Nr 5.

lerade verken så delas denna siffra mitt itu. Det blir 29. Därifrån dras 18,
och så kommer man fram till det verkliga dyrtidstillägget, det vill säga 11
procent. Jag erinrar också örn, att de högre avlönade tjänstemännen ha ett
dyrtidstillägg, som utgår med 7 procent. Hur man än resonerar beträffande
livsmedelskostnaderna och vilket erkännande man än ger åt påståendet och
talet örn att våra livsmedel äro nere i 1914 års nivå och därunder, måste vi
dock erkänna, att t. ex. hyresposten nu ligger högre än detta procenttal, ja,
betydligt högre. Man har också i samband med dyrtidstilläggen påpekat, att
man åtminstone borde strukit dem för de högre avlönade statsanställdas vidkommande.
Ja, även den saken och många andra i samband därmed stående
frågor har jag naturligtvis haft min uppmärksamhet fästad på och låtit undersöka.
Jag kan ju bara nämna, att strykandet av dyrtidstilläggen för befattningshavare
med en årlig inkomst av 15,000 kronor och därutöver skulle
stannat vid det blygsamma beloppet av 225,000 kronor. Jag vill dock i det
sammanhanget erinra örn, att dessa befattningshavare inrymmas i den grupp,
varom jag nyss talat, och som får vidkännas en extra krisskatt. Tar jag befattningshavarna
i lönegraderna 24—30, så vill jag minnas att till dem utgår
dyrtidstillägg med ett sammanlagt belopp av 4 å 5 miljoner kronor. Det är
först, när man kommer till femte lönegraden och därunder, som dyrtidstillläggen
spela en betydande roll; det erkänner jag gärna.

Jag skall sluta, herr talman, med att yttra några få ord örn en fråga, som
tilldragit sig mycken uppmärksamhet både här i dag och tidigare, nämligen
frågan örn vår valuta. Jag får i annat sammanhang tillfälle att gå in på
denna mycket invecklade fråga och vad som därmed sammanhänger. Det har
ju redan framlagts en proposition, vilken innehåller en framställning till riksdagen,
att den måtte gilla det beslut, som Kungl. Majit den 27 september
förra året fattade, och det är min avsikt att omkring nästa månadsskifte framlägga
en proposition om riksdagens medgivande till att utsträcka tiden för
guldinlösningens suspension efter februari månads utgång. I samband med
denna proposition och dess behandling få vi ju tillfälle att närmare resonera
örn vad som sammanhänger med vår valuta. Blott så mycket må jag här säga,
att det icke är något ensidigt intresse, som t. ex. våra lantbrukare ha med avseende
på valutans ställning. Ty våra lantbrukare äro ju icke bara producenter,
exportörer och försäljare utan våra jordbrukare äro också i mycket stor
utsträckning konsumenter. De äro som kår betraktade landets säkraste konsumenter.
Jag erinrar mig från den tid jag var chef för handelsdepartementet
och frågan örn järnhanteringen behandlades att då betecknades jordbrukarna
som järnhanteringens största konsumenter. Bara av detta påpekande
framgår, att man icke ensidigt kan se på denna fråga.

Och så till sist, herr talman, ett par ord örn räntepolitiken. Statsministern
har ju tidigare i dag varit inne på den frågan, och, såvitt jag fattade rätt, också
gjort ett uttalande, som gav vid handen, att varken regeringen eller jag såsom
finansminister bär något ansvar för dea ränteförhöjning, som skedde den
28 september förra året. Detta vare sagt utan något klander från min sida
som finansminister emot riksbanken, ty jag saknar rätt och har icke någon
skyldighet att söka inverka på bankofullmäktiges beslut i detta hänseende.
Det har påståtts, att nyssnämnda åtgärd skulle hava vidtagits på någon slags
order ifrån min sida. Jag ber, herr talman, att offentligen få förklara, att
detta måste vara ett missförstånd från deras sida, som gjort något sådant gällande.
Så snart jag fick kännedom örn, att denna uppfattning hade bibragts
en del ledamöter av riksdagen, begärde jag därför ifrån vederbörande en klar
och bestämd förklaring, huru därmed förhöll sig. Jag har också fått en sådan,
som ligger här framför mig, och i vilken det heter, att samtidigt som bankofullmäktige
till Kungl. Majit ingåvo sin framställning örn befrielse för riks -

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

$

® 70 Måndagen den 18 januari e. m.

V "statsverks™ ’3an^;en fran. skyldigheten att inlösa sedlar med guld, meddelade fullmäktige,

propositionen. fullmäktige beslutat höja diskontot till 8 procent, och att jag och flera av
(Forts.) mina kolleger vid tillfället i fråga uttalat allvarliga betänkligheter mot en diskontoförhöjning
till så hög nivå, vilken förhöjning från vår sida icke ansågs påkallad
av de förhållanden, som kunde väntas inträda efter nämnda befrielses
ikraftträdande. Jag betonar alltså ännu en gång, att jag såsom medlem av
regeringen icke har rätt att rikta något klander emot bankofullmäktige för
de^ vidtagna åtgärderna, men att min personliga uppfattning vid tillfället i
fråga kom till uttryck.

Herr Winkler: Herr talman, ärade kammarledamöter! Jag har tagit mig
friheten begära ordet för att yttra mig endast i två utav de under dagen debatterade
frågorna, nämligen dels rörande inkomstberäkningarna och dels rörande
de över hela landet så allmänt diskuterade valutaförhållandena. I statsverkspropositionen
angående inkomster och utgifter yttrar herr finansministern
på sidorna 8—9 i bilagan: »Det brydsamma statsfinansiella läget får emellertid
icke föranleda till att de sunda och försiktiga principer, som av ålder kännetecknat
svenska statens finanspolitik, övergivas, och att stundens bekymmer
skjutas över på framtiden. I den mån sträng sparsamhet på skilda områden
icke är, tillräcklig för att bringa balans i budgeten, måste därför, då sparade
medel i år icke stå till buds, nya och höjda direkta och indirekta skatter tillgripas
för atti möta de krav, som depressionen framkallar. Särskilt vill jag
understryka vikten av att den för statsfinansernas sundhet grundläggande principen
att använda lånemedel allenast för produktiva ändamål även i dessa hårda
tider alltjämt hålles vid makt.» I detta yttrande instämmer jag till fullo,
och jag förmodar, att den allra största delen av riksdagens ledamöter ge herr
finansministern sitt erkännande för att han vidhållit denna princip. Jag hoppas
till och med, att vi aldrig skola få en regering eller en finansminister, som
icke skulle vilja fortsätta med ett sådant förfaringssätt, ehuru jag till mitt
beklagande i dag funnit åtskilliga talare från det socialdemokratiska hållet,
som verkligen visat sig hysa en annan uppfattning. Jag tror nämligen, att
hur mycket man än vill klämma åt skattedragarna, så föredrar man nog i
alla fall, såvitt man ser på landets framtid, att den skatt, som blir nödvändig,
så långt sig göra låter, uttages, hellre än att vi skola, som så många andra
länder, börja taga upp lån för konsuln tionsändamål. Hur många exempel ha
vi icke, mina herrar, på, varthän det leder att förfara på ett annat sätt? Hur
har man icke gjort i Tyskland? Enligt uppgifter, som jag sett i finansiella
och ekonomiska tidningar, har man där sedan kriget lånat upp, jag tror, 18
miljarder. Jag blev verkligen mycket förvånad, då jag såg denna siffra,
och jag reserverar mig för minnesfel, men jag tror att det rörde sig örn 18
eller kanske 16 miljarder. Under samma tid ha samtliga betalningar till de segrande
makterna endast utgjort ungefär 10 miljarder. Tyskland har alltså, oaktat
sitt ekonomiskt svåra läge, efter krigets slut använt 8 miljarder upplånade
medel för egen del. Nog vill jag erkänna, att en del av dessa penningar använts
till utvidgning av fabriksdriften, men jag tror mig i alla fall icke begå
någon felaktighet, örn jag säger, att det mesta använts för s. k. sociala ändamål.

Ja, hur gjorde man inte på sin tid i Australien, då en socialdemokratisk
regering kom till makten? Jo, man bestämde lönerna icke genom förhandling
mellan arbetsgivare och arbetare utan man fastställde dem på ett lagligt
sätt genom en regeringens kompromissnämnd, som alltid utgick ifrån, att man
skulle fastställa lönerna efter hehovsprincipen utan att taga i betraktande
huruvida man hade medel att betala de utgifter, som staten åtog sig. Man

Måndagen den 18 januari e. m.

71 Nr 5.

lånade så länge man kunde, och man byggde åtminstone vid etti tillfälle en
helt ny stad för att visa, hur en stad egentligen skulle se ut. Man lämnade
vidare mycket stora belopp för understöd åt arbetslösa och fattiga människor.
Detta var ju mycket vackert, men det hela slutade med att Australiens kredit
tog slut, och man kunde icke ens från sitt gamla moderland England erhålla
flera lån. Då började man verkligen, först då, på allvar ta i betraktande,
vad man skulle göra. Hur hade man förfarit? Jo, när man fann
att brödet var för dyrt och kvarnarna och bagarna icke ville sänka priset på
mjöl och bröd, inrättade man ett statligt bageri och konkurrerade ihjäl de företag,
som man ansåg togo för mycket betalt, ehuru det likväl visat sig, att
de icke gåvo något överskott. Och med köttet förfor man på samma sätt. Man
inrättade slakterier och sålde köttet till allmänheten till mycket lägre pris,
oberoende av vad det kostat. Undra på att under sådana förhållanden skatterna
stego. När skatterna icke förslogo, tog man lån efter lån, men slutligen
upphörde lånemöjlighetema. Vi ha ungefär samma erfarenheter från
England. Jag skall icke uppehålla kammaren längre med denna relation, men
jag skall som exempel nämna de arbetslösas understöd i England, som betalas
ut huvudsakligen i kontanter, och vilka så anordnats, att i mångå fall genom
det ena tillägget efter det andra, de arbetslösa haft större penninginkomster
i form av understöd än de skulle haft örn de arbetat på sina gamla platser i
respektive fabriker. Man använde ungefär 80 miljoner pund till arbetslöshetsunderstöd,
medan man taxerade ut bara 40 miljoner pund och gjorde det, örn
jag icke missminner mig, på det sättet, att man tog ut en tredjedel av de
arbetare, som hade arbete, en tredjedel av arbetsgivarna och en tredjedel av
staten. Till sist gick det i England också så långt, att man näppeligen kunde
skaffa mer pengar, därför att man tagit upp betydande lån inom landet och
ökat skatterna för de rika, så att det snart inte fanns många kvar av de verkligt
förmögna. Man kom till insikt örn detta framför allt därigenom att de
stora gåvor, som förr skänkts till välgörande ändamål av rika och rättänkande
och för sina medmänniskor ömmande personer, knappades in. Man
svarade t. ex. de stora sjukhus, som förut drivits _ genom privata gåvor, att
nu kunde man icke skaffa pengar längre, utan nu''fick staten ta hand om dem.
Ja, de där 40 miljoner pund, som staten lånat upp och delat ut i arbetslöshetsunderstöd,
hade man inte gjort klart för sig varifrån de skulle tågås. Till
slut kom man emellertid på det klara med, att det icke i längden gick att fortsätta
på detta sätt, och så blev det ett omslag i uppfattningen ute i landet,
som vi känna till, och som resulterade i att högern och de socialdemokrater,
som övergått till en ekonomiskt mera förståndig uppfattning, fingo en mycket
stor majoritet i parlamentet. Jag tror. att engelsmännen med tiden reda upp
det hela, men nog få de under lång tid lida under ekonomiskt tryck, då de
på detta ganska ansvarslösa sätt hållit en för hög levnadsstandard alltför länge
uppe.

Detta att ett land med upplånade penningar driver understödsverksamhet
för att stå väl med folket och för att öka vissa politiska partiers väljarskaror,
har alltid skapat fattigdom och utarmning och slutligen medfört en lindring i
den ekonomiska kursen till alla folklagers skada. Det är klart, att en förändring
i det ekonomiska läget i främsta rummet måste ske genom inskränkning
av utgifterna. Jag sänger detta med så mycket fastare övertygelse, som jag
är av den åsikten att en'' stat stort sett idre kan handhava sina ekonomiska
förhållanden på ett annat sätt än en enskild person eller ett privat företag.
Man kan icke, åtminstone icke under en längre tid, använda mera för konsumtion
än vad man förtjänar. Ja, nu säger man, att man kan taga ut vad man
behöver genom skatteg men jag tror att även för detta finnes vissa gränser.
Jag kan icke neka till att jag funnit, att man i statsverkspropositionen vid -

Vid remiss at
statsverkspropositionen
.

(Forte.)

Jfr 5. 72

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av tagit mångå och beaktansvärda inskränkningar i utgifterna, men jag undrar.
propositionen. man icke kunnat annu längre därvidlag. Men att nu börja plocka fram
(Port») '' a^a ^essa P°sler ock säga, att det och det tycker jag skall bort, går ju icke

för sig, då jag måste säga mig, att det icke är säkert, att vad jag tycker är
riktigt. Inskränkningar ha dock gjorts i en mycket beaktansvärd utsträckning,
men jag tror också att det finns många även sociala utgifter, som inte
alltid äro av den nytta, som man så ofta här talat om, när man gått att fatta
beslut örn dem. Jag tror, att det är många sådana utgifter, som verkat demoraliserande
på den enskilde individen, och som i alla händelser nedsätta den
motståndskraft, som bör finnas i varje människas bröst, då hon nämligen själv
bör försöka att i främsta rummet skaffa sig sitt uppehälle. I varje fall är
det mycket betänkligt, därest det kommer in i det allmänna medvetandet, att
örn jag icke har arbete, vare sig det beror på arbetslöshet i egentlig mening
eller därpå, att jag icke får något arbete, därför att jag icke utför detta på
det sätt min arbetsgivare fordrar eller till det pris han kan betala, jag då
bara behöver gå till staten och av den i nödfall få min försörjning. Jag vill
icke säga, att detta ännu är en allmän uppfattning, men jag har den erfarenheten,
att den finns hos vissa individer, och jag fruktar, att denna uppfattning
utbreder sig ganska mycket. Det är i varje fall icke rätta sättet att
leva för en ung och frisk man, att han en gång örn dagen går upp på arbetsanskaffningsbyrån
och får sitt kort stämplat och sedan tar sig för med vad
han vill och lyfter sitt understöd vecka efter vecka. Det gives även exempel
på att personer, som ha arbetslöshetsunderstöd, icke vilja åtaga sig några
dagars erbjudet arbete, ty då skulle de mista den chans de ha till understöd
och få gå ännu längre tid i väntan på sådant.

Det som mest förvånar mig är finansministerns förslag om införande av en
ny fristående krisskatt av tillfällig natur, så anordnad, som han själv yttrar,
»att den träffar den skattekraft, som representeras av de högre inkomsterna
och de större förmögenheterna, men lämnar fria dels aktiebolag och med
dem i_ huvudsak likställda juridiska personer, dels inkomsttagare, vilkas beskattningsbara
belopp understiga 6,000 kronor, motsvarande en genomsnittlig
inkomst av något mer än 8,000 kronor. Härigenom skulle den stora mängden
av rikets jordbrukare och löntagare undgå att drabbas av skatten.» Mig synes
det ganska orimligt att utan noggrannare förundersökning samt skattemyndigheters
_ och näringsidkaresammanslutningars hörande gå in för en ny
skattebeläggning efter den princip, som här föreslås. Visserligen hänvisas i
Kungl. Maj ds proposition nr 33 till kammarrätten samt till 1928 års bolagsskatteberedning.
Förstnämnda myndighet har uttalat, att det med avseende
på det rent skattetekniska icke finnes något att erinra. Men jag anbefaller
var och en att läsa igenom vad som står på sidan 6 i Kungl. Maj:ts proposition
nr 33. Där står ett mycket beaktansvärt moment, att det är betänkligt
att höja skatten på sätt här ifrågasättes och att man bör vara försiktig, så att
inte de större inkomsttagarna beskattas på ett sådant sätt, att de känna med
sig, att det är absolut orättvist. Ty då använda de så många olika sätt att
kringgå skattelagstiftningen, nämligen genom att uppdela sin förmögenhet och
dylikt. Dessutom är det ganska beklämmande att se, att skatten redan nu
kan hos vissa inkomsttagare uppgå till inte mindre än 40 procent. Alltså en
miljonär — tyvärr ha vi inte så många av den sorten här i landet — en person
med 1 miljon kronor i inkomst får betala 400,000 kronor i skatt. Det
mest nedslående tycker jag i alla fall är det förhållandet, att denna skatt icke
inbringar mera än sammanlagt 1 miljon kronor från skattedragare nied 100,000
kronors inkomst och mera. Kan det då vara lämpligt att taga ut denna miljon
genom ett sådant skattesystem, som här ifrågasättes. Det är rent orimligt i
alla fall med de proportioner, vari denna skatt stiger. En person med 7,000

Måndagen den 18 januari e. m.

73 Kr 5.

kronors inkomst betalar 5 kronor. En person med 14,000 kronors inkomst Fid remiss av
betalar inte dubbelt så mycket utan 16 gånger så mycket, och så hela vägen sUUsv^ksigenom
upp till miljonären, som betalar extra 38,620 kronor. Nu tror jag inte,
att någon människa går och hänger sig för att han skall betala dessa belopp, ° ''
vare sig miljonären eller 100,000-kronorsmannen. Men är det rätt att vi, därför
att det inte angår oss i någon mera betydlig grad, skola ge oss till att på
detta sätt beskatta andra, som ha mer än vi. Jag anser, att det bör tagas i
övervägande, huruvida inte genom ytterligare besparingar dessa 12 miljoner
kronor kunna inbesparas eller, därest detta inte är möjligt, örn det inte vore
bättre att, hur impopulär inkomst- och förmögenhetsskatten med sitt nuvarande
procenttal av 145 än är, taga ut beloppet medelst denna skatt, även om man
då nödgades, som herr finansministern meddelade och vilket nog stämmer, gå
upp till ett procenttal av 160. Jag hemställer, att bevillningsutskottet ville
taga detta i allvarligt övervägande. Jag blev ganska förvånad, då jag såg
detta herr Hamrins förslag. Det föreföll mig nästan som örn den Wigforsska
avundsamhetsandan ett ögonblick hade farit i herr finansministern. Jag kan
inte finna något annat motiv för en sådan skatteskala som denna och för införandet
av en sådan extraskatt. Man får även taga i betraktande, att det inte
var länge sedan vi togo bort den extra inkomst- och förmögenhetsskatten, vilket
ju skedde, när vi övergingo till den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatteberäkningen.
Här påstod herr Wigforss i sitt anförande, att vi berövat
staten så och så många miljoner —■ jag tror han nämnde 100 miljoner — under
de sista åren genom att sänka inkomst- och förmögenhetsskattens procenttal
från 175 till 145. Men jag ber att få erinra honom örn vad hans vän, dåvarande
finansministern Thorsson, yttrade, när den skatten infördes. Han sade, att vi
nödgas nu på grund av krisen tillämpa ett så högt procenttal som 175 och att
han inte undrade på örn de högre skattedragarna och även andra klagade. Men
när vi kunna komma ned till 85 procent, då komma kanske även de, sade han,
att finna denna beskattningsform mycket bra. Yi veta alla, att skalan är uträknad
för 100 och inte för 175 eller 145 procent, men denna skala innebär ju
en mycket bekväm metod att under depressionstider utan påläggande av ny
skatt taga ut mera pengar för statens behov.

Nu säges det emellertid även i skatteförslaget, att aktiebolagen slippa ifrån
och att man vidtagit den anordningen för att så långt som möjligt skona det
produktiva näringslivet. Men, mina herrar, det finns även annan näringsverksamhet
än den som bedrives av aktiebolag. Varje enskild näringsidkare och
varje näringsidkare, som driver sin verksamhet i form av enkelt bolag, får betala
denna skatt. Och alla personer, som äro aktieägare i företagen, få betala
skatten för sina aktieutdelningar. Och härvid är att taga i betraktande, att
de utdelningar, som härvid komma i fråga, icke hänföra sig till den vinst, som
uppstod i företagen under år 1931, utan till den vinst, som verksamheten
lämnade år 1930. Ty vinsten utdelas ju inte förrän året diirpå
och taxeras alltså heller inte förrän därpå igen. Skatten kommer alltså att
för aktieägarna falla på inkomsten från ett betydligt bättre år än när det gäller
de privata företagarna, vilka ju skola beskattas för sin i år deklarerade
vinst från fjolåret.

Jag hade även tänkt tala litet örn sockerfrågan, då jag icke sett den omnämnd
i statsverkspropositionen. Men då herr jordbruksministern bär meddelat,
att den senare kommer upp till behandling, skall jag icke göra det. Beträffande
det stora arbetslöshetsanslaget har jag egentligen ingen anmärkning
att göra, utan har bara velat rikta en hemställan till arbetslöshetskommissionen
att vara mycket försiktig vid fördelningen av detta belopp och att i varje fall
i minsta möjliga utsträckning använda det till kontantunderstöd.

Jag övergår nu till att säga några ord örn valutafrågan. I utdraget av det

Nr 5.

74

Håndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av protokoll, sorn hölls angående finansärenden vid statsrådssammanträdet den 4
statsverks- januari, framförde herr finansministern under rubriken »Det allmänna läget» en
propositionen. ]j0ncentrerad redogörelse för utvecklingen av både det inhemska och det inter(Forta.
) nationella läget särskilt under de sista månaderna av föregående år. Däri omtalas
bland annat, att riksbankens valutareserv, som vid årsskiftet utgjorde
omkring 400 miljoner kronor, sjönk under årets fem första månader till 280
miljoner kronor. Jag har tagit mig friheten att taga reda på de exakta siffrorna,
vilket beträffande ställningen den sl/12 varit förenat med visst besvär,
då bankofullmäktiges rapport till riksdagen inte utdelats förrän i eftermiddag.
Om nu herrarna intressera sig för denna fråga, så var så goda och observera
följande tal. Den 1/1 1931 var guldkassan 240,831,390 kronor, den 1/7
238,247,335 kronor och den 3% 198,642,790 kronor. Den 31/12 hade den stigit
till 205,820,050 kronor. De utländska tillgodohavandena, alltså vad vi
kalla valutareserven, utgjorde den Vi 336,784,413 kronor, den ’/7 241,205,989
kronor, den 30/9 35,649,350 kronor och den 31/a2 53,730,032 kronor. För att nu
kunna bedöma det läge, som förelåg, då vi lämnade guldmyntfoten, får man
även taga i betraktande förhållandet mellan import och export. Men de siffrorna
ha redan anförts av hans excellens statsministern, och jag skall därför
icke uppehålla mig därvid. Emellertid är det ytterligare en sak, som man
bör taga i betraktande, då det gäller att bedöma läget, och det är riksbankens
växeldiskontering, huvudsakligen rediskontering från andra banker, ty
som vi veta är riksbankens egen diskontering mycket obetydlig. Dessa siffror
voro följande: den 1/1 230,366,095 kronor, den 1/7 340,460,522 kronor, den
30/p 409,744,713 kronor och den 31/12 482,363,009 kronor. Herr finansministern
erinrar om att Bank of England den 21 september övergav guldmyntfoten och
att man försökte få en valutakredit i Amerika eller Frankrike. Det var givetvis
då för sent. När man började göra förundersökningar för en sådan lånetransaktion,
vet jag inte. Men på allvar gjorde man ingenting förrän omedelbart
innan och strax efter det att England lämnat guldmyntfoten. Jag ber att
få påpeka, att redan den 1/8 hade den utländska valutan till riksbankens för•
fogande nedgått till 127,789,929 kronor och den Vo till 44,005,165 kronor.

Jag förmodar, att Sverige inte vid den tiden var utestängt från varje kredit i
utlandet. Det hängde naturligtvis på räntan och villkoren i övrigt. Ty jag
kan inte tänka mig annat än att svenska staten skulle kunnat få ett lån såväl
i England som i Frankrike och framför allt i Amerika. Men jag menar också,
att vi inte böra låna pengar till vilken ränta och på vilka villkor som helst.
Då är det bättre att inte låna alls. Och kanske var det lyckligast, att vi inte
fingo låna. Det lämnar jag därhän. Det kan jag inte bedöma. Men jag har
verkligen börjat undra örn det inte i själva verket var bäst som skedde.

Trots den relation av läget, finansministern lämnat, fortsätter han sedan:
»Ehuru detta steg från Englands sida, vilket utlöste stegrad oro inom det ekonomiska
livet över hela världen, utsatte den svenska valutan för ytterligare påfrestningar,
hyste man dock för Sveriges del grundade förhoppningar, att guldmyntfoten
skulle kunna upprätthållas. Redan den 21 september höjde riksbanken
diskontot till 5 procent, och den 25 september följde en ny stegring till
6 procent. Riksbankens valutareserv, som under de tre första veckorna av september
undergått fortsatta reduktioner, minskades emellertid i allt snabbare
tempo och utgjorde den 26 september endast 38 miljoner kronor.» Ja, mina
herrar, hur ha vi hållit vår räntenivå? Den var 3 procent t. o. m. den 30/0 och
4 procent t. o. m. den Z0/9. Den höjdes till 5 procent den 21/9 och till 8 procent
den 28/9. Den s/10 sänktes den till 7 procent och den 19/10 till 6 procent, varest
vi nu befinna oss. På vad finansministern oaktat det förtvivlade läge, vari
riksbanken med avseende å innehav av såväl guldvaluta som valutareserv befann
sig, grundade sin optimistiska förhoppning, få vi icke veta. Faktum är

Måndagen den 18 januari e. in.

75 Nr 5.

att under de första dagarna i den vecka som följde, sedan England lämnat guldmyntfoten,
var det mycket stora krav på utländska valutor. Jag anklagar inte
vare sig bankofullmäktige eller finansministern eller regeringen överhuvud
taget för att guldmyntfoten upphävdes vid det tillfället. För min del var jag
visserligen innan dess fullkomligt övertygad om att våra finanser voro i ett
sådant läge, att vi under inga förhållanden skulle behöva lämna guldmyntfoten,
och att vi hade tillräckligt med utländska valutor. Men jag bedömde
därvid situationen efter de siffror, som varit tillgängliga för bankoutskottet,
alltså siffrorna för den */i föregående år. Jag hade visserligen kännedom örn
att det rådde en ogynnsam proportion mellan import och export. Det visste
man ju genom tidningsartiklar i ämnet. Och redan dessa siffror borde ha
varit varning nog för riksbanksfullmäktige att i tid se örn sitt hus och långt
innan det skedde höja räntan från 3 procent till 4 procent och från 4 procent
till 5 procent. Sådant läget emellertid var vid detta tillfälle, var nog ingenting
annat att göra än att lämna guldmyntfoten. Men det var alldeles onödigt,
mina herrar, att regeringen och riksbanken väntade med detta en hel
vecka. Ty under den tiden uttogos 100 miljoner kronor i utländska tillgodohavanden,
och förtjänsten därpå har kommit enskilda spekulanter till del, och
det utgör ungefär 30 miljoner kronor, vilket belopp vi mycket väl kunnat spara,
då vi ändå enligt mitt förmenande borde kunnat se, att det inte fanns möjlighet
att behålla guldmyntfoten.

Ja, sedan kommer jag ett ögonblick till de bedrövliga deklarationer som
lämnas. De ha skadat vårt land ganska mycket både i avseende på vår kreditvärdighet
och vårt anseende. Örn jag inte missminner mig, var det måndagen
den 21 september, som England lämnade guldmyntfoten. Redan påföljande
tisdag gjordes förfrågan i riksbanken örn den ämnade uppehålla guldmyntfoten.
Svaret var litet egendomligt formulerat. Man meddelade, att var och
en, även den som ville ha dollarvaluta, hade fått allt vad han begärt och att
därav tydligt framgick, att det var riksbanksledningens mening att upprätthålla
guldmyntfoten. Sedan kom finansministerns beklagliga deklaration, örn
jag inte missminner mig, på torsdagen, i vilken han på ett mycket kategoriskt
sätt förklarade, att vi ämnade vidbliva guldmyntfoten. Jag tror, att samma
svar lämnades till såväl norska som danska finansministrarna, fastän jag inte
har reda på, i vilka ordalag det skett. Säkert är, att uppfattningen i Danmark
var, att åtminstone Sverige ämnade bli kvar vid guldmyntfoten, även om Danmark
kom att lämna den. Finansministerns offentliggjorda uttalande uttelegraferades
till all världens penningcentraler, och det har varit lustigt att tala
med åtskilliga utlänningar om den saken sedan. Man har sagt: Det måtte
vara ett ganska dåligt ekonomiskt läge i ert land, och vi som trott, att Sverige
var så starkt i finansiellt avseende. Först påstås det, att ni ämna bibehålla
guldmyntfoten, och endast två dagar senare ger regeringen riksbanken rätt att
inhibera inlösningen av sedlar med guld. Samtidigt höjdes också räntan till
8 procent. Jag har för min del aldrig riktigt förstått, varför man vidtog denna
sistnämnda åtgärd. Nu hör jag också, att finansministerns privata mening
var, att åtgärden icke borde vidtagits. Om Sverige beslutat kvarbliva vid
guldmyntfoten, hade nämligen en sådan åtgärd varit alldeles riktig. Men örn
Sverige skulle frångå guldmyntfoten, så begriper jag inte, varför man skulle
betunga näringslivet i så onödigt hög grad. Ty sedan förtroendet till vårt
land tagit slut, kunde vi givetvis icke påräkna några insättningar från utländska
kapitalister, även örn de fingo aldrig så hög ränta. Jag förstår inte heller,
varför vi inte också nu skulle kunna gå ned med räntan 1 procent ytterligare.
Det skulle inte göra någon skada, såvida inte regeringen och riksbanken
avse, att inom den niirmaste tiden åter anknyta vår valuta till guldet.
I så fall är det klart, att vi måste hålla en jämförelsevis hög ränta. Jag

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5. 76

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Kolta.)

mäste också upptaga till granskning den valutareserv, som riksbanken samlar.
Med skäl ha anmärkningar framställts mot privata företagare, som ligga på
utländska valutor. Jag anser att det är en moraliskt ganska brottslig handling
att förfara på det sättet. Men verkar inte riksbankens magasinering av
utländska valutor på alldeles samma sätt, nämligen så att man därigenom undandrar
utbytet av varor med andra länder de belopp, som mycket väl behövas
för att hålla vår kronkurs gentemot guldvalutorna så hög som möjligt. Jag
förstår kanske inte denna sak och vill därför inte kritisera. Men det förefaller
mitt enkla förstånd i ekonomiska frågor, som om denna min uppfattning vöre
riktig. Jag menar med andra ord att de, som så väl känna till alla faktorer,
som inverka på valutans läge och valutans värde, som både regeringens medlemmar
och riksbanksfullmäktige, bort kunna, så fort England lämnat guldmyntfoten,
varit på det klara med att vi absolut måste följa efter, inte därför
att vi äro beroende av England i det avseendet — vi införde guldmyntfoten
långt innan England gjorde det, ja t. o. m. då den engelska valutan låg 10 ä
15 eller i genomsnitt 12.5 procent lägre än den svenska kronan — utan därför
att vi, då England gick ifrån guldmyntfoten och vi ha så stor export till detta
land, inte hade vare sig guldförråd eller utländska valutor tillräckligt för att
vidbliva guldmyntfoten.

När vårt land övergav guldmyntfoten, motiverade herr finansministern detta,
enligt relation i tidningarna, med att vi skulle lösgöra vårt penningväsen från
förbindelse med guldet. Ja, vad menas egentligen med ett sådant uttryck? Nog
kunna vi lösgöra oss från guldet i avseende på vår inre marknad, om vi föresätta
oss, att vi skola avgränsa varuutbytet med andra länder. Men eljest är
det nog ett något för starkt uttryck. Ty ännu är det i alla fall guldet, som bestämmer
värdet internationellt både på den svenska kronan och på valutorna
i andra länder, som övergivit guldmyntfoten. Så länge guldet ännu är det
normerande för all internationell betalning av skulder och inköpta varor, får
man nog taga hänsyn till var guldet står i förhållande till kronan. Vidare
sades det vid det tillfället av herr finansministern, och det upprepas i statsverkspropositionen,
att penningpolitiken synes böra inriktas på att med till
buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska köpkraft. Ja, jag
frågar ånyo: vad menas egentligen med ett sådant uttryck? Jag har sedan
hört uppgivas av förste deputeraden i riksbanken och på annat håll, att därmed
menas, att man inte kan ha något inflytande på partipriserna men att man
avser att hålla konsumentpriserna, minutprisema stabila. Jag har aldrig hört
något sådant förut. Det är ju alldeles uppenbart, att partipriserna äro normerande
för minutpriserna. Man kan visserligen säga, att för våra svenska
produkter inverkar inte sambandet med från guldländer importerade varor.
Men, mina herrar, detta utjämnar sig, och det komma ni att få erfara av statistiken
framdeles. Det är uppenbart, att jag inte kan behålla ett värde på pengarna
inom landet och ha ett annat värde på samma pengar, då jag byter till
mig varor från andra länder. Man kan inte ha pengarna guldkantade på ena
sidan men inte på den andra. Det är alldeles klart, att såväl partipriser som
minutpriser inom jämförelsevis kort tid komma att påverkas av de höjda priserna
på varor från guldländerna. Och det är alldeles klart, att detta så småningom
även kommer att inverka på våra inom landet producerade varor. Det
måste vara något fel på de statistiska uträkningarna av levnadskostnaderna,
av minutpriserna. Antingen är det på något sätt felaktigt, eller också kommer
det fram för sent. så att det inte motsvarar det läge, vari vi befinna oss
vid det tillfälle då vi läsa dessa uppgifter. Det har i sanning varit både intressant
och lärorikt att läsa och åhöra våra natinalekonomers olika utläggningar
över hur vi skola stabilisera vår valuta. Det är bara det stora felet
med dem, att de inte äro riktigt eniga. Och ibland ändra de också på sin me -

Måndagen den 18 januari e. m.

77 Nr 5.

ning. Men i alla fall böra de ju sitta inne med förutsättningar att med ledning
av gångna tiders erfarenheter bedöma framtidens utveckling. Emellertid
tror jag inte mycket på dem av våra nationalekonomer, som föreslå, att vi skola
helt lämna guldet och i stället stabilisera kronan efter en prisindex, man må
nu taga med hur många artiklar som helst i en sådan index. Det är visserligen
nyttigt för riksbanken och andra banker att ha en index till ledning för vidtagande
av sina olika anordningar i fråga örn vår valutas uppehållande på den
ena eller andra nivån. Men jag tror inte, att man i utlandet kan köpa någonting
för en liten bit av denna prisindex, eller att man där tar någon hänsyn
till en svensk prisindex; utan där frågar man: vill ni ge mig andra varor i utbyte
eller guld, som jag kan skaffa mig valuta för i mitt eget land.

Litet längre fram säger herr finansministern: »Självfallet torde vara, att,
när förutsättningarna därför föreligga, en stabilisering i någon form av kronans
internationella värde bör komma till stånd, liksom ock att, då tiden befinnes
vara inne för en internationell reglering av penningväsendet, man från
svensk sida skall vara beredd att lämna sin fulla medverkan i detta arbete.»
Ja, i detta uttalande vilja vi nog alla instämma, men vi kunna och böra näppeligen
låta oss nöja med att lugnt sitta ned och vänta, utan landets näringsidkare
och svenska folket vänta nog, och detta med rätta, att regering och riksdag
samfällt skola lämna någon vägledning och uppställa några riktlinjer för
svårigheternas och depressionens övervinnande, och detta även vad angår svenska
kronans stabilisering. Skola vi gemensamt sträva efter en återgång till
den gamla guldmyntfoten, d. v. s. genomlida en ny deflationsperiod av samma
art som vi genomkämpade år 1921—1923, intill dess vi den 1 april 1924 återknöto
vår valuta till guldet? Skola vi eftersträva att stabilisera vår valuta
till guldet efter nuvarande värde, d. v. s. cirka 70 procent, eller skola vi eftersträva
ett ännu lägre värde å vår krona? Ja, herr finansminister, jag menar
inte, att han eller jag eller riksdagen skall avge svar på detta nu. Jag tror,
att ingen kan göra det. Men jag ber honom och även riksbanksfullmäktige
att taga saken i övervägande och örn möjligt framlägga riktlinjer innan riksdagstidens
slut. Ty jag tror, att varje näringsidkare med denna fluktuerande
valuta har ganska stora svårigheter. Jag har själv litet erfarenhet därav.
Om man skall sälja en amerikansk vara och kalkylerar med en viss kurs då
köpet avslutas, så vet man inte med vilken valuta man har att göra, när varan
ett par tre månader senare levereras. Det har hänt att jag fått betala 3|0
procent högre kurs än den jag kalkylerat med under de gångna månaderna, sedan
vi släppte guldmyntfoten. Detta är ju inte vidare angenämt. Nu vet
man inte, hur man skall kalkylera, varken när det gäller tyska, amerikanska
eller holländska varor. Men det är ju icke gott vare sig för regeringen eller
riksbanksfullmäktige att fatta någon bestämd ståndpunkt, förrän vi fått bättre
erfarenhet örn, hur förhållandena utveckla sig även i andra länder. Det
är också alldeles otvivelaktigt, att landets inbyggare lia olika intressen. Exportindustrien
har ett visst intresse gentemot den inhemska industrien och produktionen.
Spararna lia ett alldeles olika intresse mot näringsidkarna. Och
arbetarna ha ett helt annat intresse än arbetsgivarna. Det ligger makt uppå
att göra rättvisa at alla hall och orätt mot ingen. Men var går rättvisans linje
i denna fråga? Det är svårt, att dra upp några riktlinjer. Men jag tror, att
det vöre klokt, örn man åtminstone kunde inrikta sig på ett mål, som anses
eftersträvansvärt i avseende på stabiliseringen. Det är mycket lätt att lämna
guldmyntfoten, men det är icke lika lätt att återknyta den eller utfinna någon
väg att pa annat sätt internationellt stabilisera penningvärdet. Obestridligt
torde vä,l i alla fall vara-, att var svenska krona i utlandet för närvarande är
betydligt undervärderad. Det är åtminstone min uppfattning. Jag har nämligen
den tron, att Sverige är ekonomiskt sunt uppbyggt och att vi komma att

Vid remiss av
statsverkspropositionen,
.
(Korts.)

Jir 5.

78

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av genomgå depressionstiden nära nog lika bra som något annat land, ja även
statsverks- sorn Amerika och Frankrike, oaktat de hopat denna mängd guld i sina länder.
propositionen. Huvudsaken synes mig vara, att vi i största möjliga mån göra oss självförsörort£''-)
jande. Härmed vill jag icke säga, att det ej varit bättre, örn utvecklingen
gått emot ett utvidgat och friare varuutbyte länderna emellan. Vi ha nu så
mångå år hört på internationella handelskammarmöten och på andra föreningars
möten uttalanden från olika länder örn hur önskligt det vore, att man delvis
rev ned tullgränserna och åstadkom ett friare varuutbyte länderna emellan
till allas båtnad. Men vad göra sedan dessa samma män, som fällt sådana
yttranden? Jo, de resa hem var och en till sitt land och mura på ytterligare
en meter eller två på sina tullmurar. Dessa försäkringar äro mycket litet
värda. I alla fall, något kunde vi väl göra, också vi. Vi se, hur man förfar
i England, i Frankrike och nu senast i Danmark och Norge. Vi borde väl åtminstone
tillsvidare kunna höja alla tullar med t. ex. 50 procent och tullarna
på lyxartiklar, t. ex. parfymer, viner, siden och silkesvaror, lyxbilar m. m.
och varför icke även kaffe ansenligt mera, och det vore icke för tidigt örn vi
åtminstone nu och intill dess vi uppnått en någorlunda tillfredsställande valutareserv
förbjödo inköp av i utlandet befintliga värdepapper, vare sig de
äro av svenskt ursprung eller rent utländska. Detta- borde varit gjort redan
samtidigt med att vi lämnade guldmyntfoten, därest regeringen nu har en sådan
befogenhet utan att inkalla en urtima riksdag.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att påpeka, att landets ekonomiska
läge och säkerligen även riksbankens ställning åtminstone indirekt har
rönt inverkan av ett mycket stort internationellt finansföretag — ja, enligt
min mening alldeles för stort för vårt lilla land och dess ekonomiska resurser
— med sin verksamhet utbredd över nära nog hela världen. Detta företag har
uppsugit mycket stora penningbelopp i form av vanliga aktier och med annat
namn benämnda preferensaktier, vilket kapital mot mycket höga räntor utlånats
till ett stort antal utländska stater, varest det under den allmänna finansnöd,
som under förra året inträdde, frusit inne och för närvarande åtminstone
ansenligt reducerats i värde både vad kapitalets återbetalning och förräntning
angår.

En arnian^ sak, som vi väl kommit under fund med under valusvårigheterna
det senast gångna halvåret, är att vår riksbank är för svag för numera rådande
ekonomiska förhållanden i Sverige. Riksbankens 50 miljoner kronors grundkapital
och 20 miljoner kronors reservfond äro alls icke tillräckliga för att
stå emot de stora krav, som för närvarande ställas både av landets näringsidkare
och av våra banker, vilka i mycket stor utsträckning använt utländsk
kredit, så länge sådan till låg ränta kunnat erhållas, men, då den indragits,
alla rusa till riksbanken. Jag tror därför, att det är någonting att allvarligt
taga i övervägande, huruvida inte riksbankens kapital borde betydligt ökas.
På vilket sätt detta skall ske, vet jag icke. Men i varje fall borde riksbanken
kunna få behålla sin vinst, intill dess den uppnått ett kapital av, låt mig
säga, 300 eller 500 miljoner kronor. Det är ett kapital, som mycket bättre
motsvarar de krav, som vid sådana tillfällen som nu ställas på vår riksbank.
Dessutom tror jag det är önskligt — jag har påpekat det vid ett par tidigare
tillfällen här i kammaren — örn man valde riksbanksfullmäktige efter andra
grunder än de nuvarande. Jag tror nämligen inte, att det är nyttigt för vår
valutas ställning i utlandet eller för vårt lands anseende överhuvud taget, att
detta sker efter politiska linjer. Jag undrar, oro. det inte vore bättre om t. ex.
regeringen som hittills tillsatte ordföranden och möjligen ytterligare en eller
två fullmäktige och att sedan handelskamrarna finge tillsätta en fullmäktig,
industriförbundet en, lantbrukssällskapet en och även andra lämpliga sammanslutningar
fänge vara med. Jag ber herr finansministern och även regeringens

Måndagen den 18 januari e. m.

79 Nr 5.

övriga medlemmar vara vänliga att åtminstone ett ögonblick tänka på detta Vid remiss av
förflugna förslag från min sida. Jag kan inte tro annat än att det ligger nå- statsverksgonting
i det. Jag tror inte, att det är bra som det är. propositionen.

(Forts.)

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Sköld: Herr förste vice talman! Ursprungligen begärde jag ordet

för att här i dag göra några reflexioner omkring jordbrukets ställning och
behov. Men under den gångna debatten har det fällts en del yttranden rörande
vårt lands penningpolitik, som nödga mig till en del bemötanden. Det har dels
från herr Lindmans sida, dels från herr Kilboms sida riktats en viss kritik
gentemot riksbanksfullmäktige. Jag måste ju för min del säga, att det hade
varit tacknämligt, örn denna kritik hade något dröjt, tills bankoutskottet hade
blivit i tillfälle att göra den ingående granskning av fullmäktiges verksamhet,
som det otvivelaktigt kommer att göra utan den vink, som herr Lindman i det
avseendet gav nämnda utskott. När herr Lindman t. ex. här utan vidare beskyller
riksbankens ledning för bristande fasthet, så stöder han denna ganska
kraftiga anmärkning med ett exempel, en enstaka åtgärd, som jag icke på
något sätt här tänker taga i försvar, men örn vilken jag kan säga, att dess
betydelse på såväl gott som ont varit av synnerligen begränsad omfattning.

Jag måste också säga, att det kanske varit lämpligt, att herr Winkler såsom
bankoutskottets ärade vice ordförande väntat nied sitt stora valutatal. Då
hade han ju otvivelaktigt sluppit att så många gånger säga som han nu fick
göra: jag förstår icke detta, jag bara tycker så och så. Den kritik som framförts
bygger ju i mycket hög grad på kringflygande rykten, som tagits upp i
tidningspressen och som faktiskt många gånger sakna allt verkligt underlag.

Vad jag nu sagt skulle jag kanske kunna tillämpa även på herr Kilbom;
men herr Kilbom har ju gått litet längre; han har ju här framdragit siffror och
lämnat uppgifter, som äro av den beskaffenhet, att man bör kanske något
närmare peka på dem. Herr Kilbom upplyste oss t. ex. örn att den 1 juli 1930
hade riksbankens utländska valutatillgångar uppgått till ett värde av 375
miljoner kronor. Sedan visade herr Kilbom med siffror, hurusom denna valutareserv
steg för steg kontinuerligt hade sjunkit fram till oktober månad 1931.

Men örn herr Kilbom hade slagit upp det bankoutskottets memorial nr 1, som
nyss föll ned på vårt bord, så skulle han där på sid. 6 ha funnit, att den 1
januari 1931 var valutareserven 390 miljoner kronor, alltså väsentligt högre
än vad den var vid den utgångspunkt, från vilken herr Kilbom beräknade att
en ständig försämring hade skett.

Jag skulle också vilja påpeka, hurusom herr Kilbom här påstod, att nedgången
i riksbankens utländska valutareserv medfört en förlust för svenska
nationalhushållet på 100 miljoner kronor. Först blev jag ytterligt förvånad
över uppgiften, men när jag närmare tänkte efter, så kom jag till det resultatet,
att herr Kilbom icke gärna kan ha menat något annat, än att han i sin
oskuld tror, att vi gjort oss av med utländska valutor och fått kroner igen,
när den svenska kronan var mycket värd, i stället för att hålla på dessa valutor,
tills den svenska kronan blev mindre värd, då vi enligt hans mening skulle
kunnat få så manga fler kronor för samma valutamängd. Men nu kan jag
upplysa herr Kilbom örn att dessa riksbankens utlandsvalutor använts icke
på det sättet, att de sålts mot kronor, utan dessa valutor begagnades i allra
största utsträckning till att betala tillbaka svenska skulder i utländska valutor
till utlandet; alltså vi betalade en skuld i dollar med ett tillgodohavande i
dollar, så att, även örn vi icke gjort oss av med denna valutareserv, det i verkligheten
ligger till på det sättet, att vi i stort sett varken förtjäna eller förlora

Nr 5. 80

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

på en sådan transaktion. Jag menar att för människor i allmänhet hade det
varit naturligt att akta sig för sådana ovederhäftiga uppgifter, som herr Kilbom
här begagnade sig av. Jag vill icke rikta någon uppmaning till honom
att ändra sig i fortsättningen, ty det är väl så, att detta lilla tillskott av ovederhäftighet
utgör det uns av pikanteri, som herr Kilbom behöver för sin framställningskonst.

I detta sammanhang skulle jag vilja säga till bankoutskottets ärade vice
ordförande, att han i viss mån gör sig skyldig till samma misstag, när han
påstår, att de 100 miljoner kronor, som gingo från svenska riksbanken under
den olycksaliga septemberveckan, skulle ha lett till att spekulanterna hade
blivit gynnade. Det är i mycket liten utsträckning sant; ty det är faktiskt
så, att större delen av detta belopp gick åt till återbetalning till utlandet av
dess tillgodohavande i utlandsvalutor i Sverige, och följaktligen skulle den
valutavinst, som kunde uppstå genom att vänta med att realisera dessa valutor
till efter den 27 september, varit mycket minimal. Herr Winklers påstående
skulle nämligen tyda på att under denna vecka hade skett en stor kapitalflykt
ifrån vårt land, men så har icke, såvitt jag kan finna, skett i nämnvärd utsträckning.

Jag tillåter mig att utöver detta taga upp ett par huvudpunkter rörande
den svenska penningpolitiken efter den 27 september. Jag skall icke gå in på
frågan, huruvida vi bort bibehålla guldmyntfoten eller icke, om detta varit
nyttigt eller icke, utan jag skall som sagt endast taga upp ett par saker, som
beröra tiden efter den 27 september.

När jag lyssnade till herr Lindman, så kunde jag icke undgå att finna, att
herr Lindman hade en annan synpunkt på det penningpolitiska problemet än
regeringen och riksbanksfullmäktige. Jag uppfattade närmast herr Lindmans
inställning så, att herr Lindman önskade en inflation. Han ville ha slut på
den ruinerande prisnivå, som nu finnes, och som en biprodukt av denna inställning
skulle man få en lägre räntesats, förmenade han. Det var en ståndpunkt.

Herr Olsson i Kullenbergstorp hade, såvitt jag förstod, en annan ståndpunkt.
Herr Olsson är ju ofta mycket försiktig med att säga klart ut; men såvitt jag
kunde fatta hans inställning, så var den närmast följande: jag önskar en lägre
räntesats, sen må det bli inflation eller deflation, det kvittar. För honom var
den lägre räntesatsen det absolut dominerande.

Om jag nu skulle börja med denna fråga, så är det alldeles påtagligt, att de
allra flesta människor —- jag kanske icke skall säga alla men åtminstone de
allra flesta — i ansvarig ställning anse nog, att en hög räntesats är ett ont
och att det överhuvud taget är lyckligt, om man kan hålla en relativt låg räntesats
med hänsyn till näringslivets behov. Jag kan försäkra denna kammares
ärade ledamöter, att man i riksbanken inte alls har någon annan mening än
att den lägsta möjliga ränta bör hållas. Med hänsyn till näringslivets tillstånd,
och särskilt under den kristid, då av andra orsaker det ekonomiska livet gärna
vill stoppa upp, är det naturligt och nyttigt att icke göra ont värre genom ett
högt diskonto. Men vi få göra klart för oss, att en centralbank icke får bestämma
sin diskontosats med hänsyn till en eller annan grupps behov, utan en
centralbank måste alltid fixera diskontot med hänsyn till penningmarknadens
tillstånd och med hänsyn till den penningpolitik, som centralbanken är ålagd
att följa. . .

Det förhåller sig så, att riksbanken alls icke har följt någon annan princip
under den gångna tiden än den att hålla ett så lågt diskonto, som med hänsyn
till penningmarknadens tillstånd och den följda penningpolitiken kan vara
nödvändigt. Herr Olsson i Kullenbergstorp förvånade sig mycket över att man
nu under denna kris behöver ett högt diskonto här i landet, medan man under

Måndagen den 18 januari e. m.

81 Nr 5.

1870- och 1880-talens kriser hade ett lågt diskonto. Utan att jag skall göra
för långa utvikningar, vill jag i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på
vissa saker. Under slutet av 1930 och början av 1931 var det en stark inströmning
till Sverige av utländskt kapital. Det var folk i Centraleuropa och kanske
även på andra ställen, som betraktade sina egna länder som alltför osäkra och
därför placerade sina penningar här i landet. Riksbanken uppmuntrade icke
denna tillströmning av penningar. Riksbanken höll ett lågt diskonto i början
av året för att motverka denna inströmning, men vart tog detta kapital, som
kommit hit, vägen? Vad användes det till? Jo, i stor utsträckning till inköp
av utländska obligationer och förnämligast obligationer från länder, som nu ha
sådana ekonomiska svårigheter att dessa papper icke kunna, åtminstone icke
utan mycket stora förluster, realiseras. Riksbanken uppmuntrade långt ifrån
den utvecklingen, men vad blev sedan följden? Jo, sedan Tyskland råkat ut
för sina svårigheter, och när England frångick sin guldmyntfot, började dessa
utländska kapitalister att dra tillbaka sina kapital, som de hade på kort tid
placerat i svenska banker. Det var för betalningen av dessa kortfristiga
skulder till utlandet, som riksbankens valutareserv strök med, men på grund
av, att det svenska kapitalet blivit placerat så att det frusit fast i länder, varifrån
det icke kunde mobiliseras, hade det uppstått en brist på utländska betalningsmedel,
och det har naturligtvis också medfört en viss kapitalbrist i landet.
Det är detta, som har gjort att diskontot måste vara högt nu. Man hade
icke samma förvecklingar att övervinna under 1870—1880-talen. Det är dessa
som ha förändrat läget, och jag hoppas och tror nu, att herr Olsson i Kullenbergstorp
genom vad jag nu sagt också fått klart för sig, varför diskontot
var lågt i början av 1931 och högt i slutet av samma år.

Det har riktats anmärkningar i två avseenden mot den räntepolitik, som från
riksbankens sida bedrivits, bl. a. har man klandrat, och finansministern har på
sätt och vis understött det klandret, det 8 /^-diskonto, som sattes den 27 september.
När bankoutskottet fått ordenligt syna den saken i sömmarna, tror jag
icke, att det blir så mycket kvar av anmärkningen ifråga.

Herr Olsson i Kullenbergstorp frågade, vilken betydelse diskontoskruven kan
lia i nuvarande läge, och han betvivlade dess betydelse. Jag vill säga, att jag
ger honom rätt däri att ett högt diskonto icke nu verkar som under normala
tider så, att det drar hit till landet utländskt kapital. Men diskontot verkar i
alla fall. Det är ett av de få medel, som riksbanken har till sitt förfogande.
Det förhindrar för det första lagerhållning hos mellanhänderna, och för det
andra verkar det inskränkande i kreditgivningen och förhindrar en ansvällning
av den svenska sedelstocken och därigenom en inflation. Fullmäktige i
riksbanken hade, på grund av vad de visste, den uppfattningen, att om det icke
vidtagits kraftåtgärder i samband med att vi lämnade guldmyntfoten, skulle
det komma att uppstå en primär inflationsföreteelse inom landet på det sättet,
att mellanhänderna skulle söka dra till sig stora varumängder och hålla på
dessa och så få i gång en av världsläget och av det ekonomiska läget i Sverige
fristående inflationsföreteelse. Fullmäktige i riksbanken bedömde den saken
alldeles riktigt. På grund av det prismaterial och de uppgifter örn omsättningen
på varor, som riksbanken hade införskaffat, kunna vi nu påpeka, hurusom
de svenska kvarnarnas lager av mjöl de första dagarna efter den 27 september
praktiskt taget tömdes och gick över i detaljisternas händer, och vi
kunna se, hurusom det svenska sockerbolaget aldrig någonsin sålt till sina mellanhänder
så mycket socker som under dessa dagar. Vidare kunna vi se huru
kaffegrossisternas lager tömdes och hurusom det pågick en våldsam rörelse
från mellanhändernas sida att draga till sig lager. Det skickades ut handelsresande
från parti företagen, och dessa resande föro kors och tvärs över landet

Andra hammarens pral (droll 1932. Nr ,5. C

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Korta.)

Nr 5.

82

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

till handlandena och säde: »Skynda på och köp varor, i nästa vecka stiga de i
pris. Om det svenska folket hade lockats med i den rörelsen och fått den uppfattningen
att nu skulle det komma att hli dyrtid och höjda priser, ja då hade
verkligen den rörelse, som igångsatts, kommit att få det förloppet. Men genom
riksbankens resoluta steg att företaga diskontohöjning, en åtgärd, som märktes,
höll sig allmänheten lugn och brydde sig icke om att köpa. När räntehöjningen
verkat några dagar, så började mellanhänderna begripa, vad det kostade i
form av räntor på växlar, att hålla dessa lager, och då började så småningom
lagren att sippra ut i marknaden och efter kort tids förlopp hade man kommit
tillbaka till ett normalt läge. När så var fallet hade riksbanken redan hunnit
sänka diskontot till 6 %.

Det har vidare, särskilt från herr Lindmans sida, riktats den anmärkningen
mot riksbanken — det gjorde även herr Winkler —• att det nuvarande
ränteläget skulle vara för högt. Jag vet inte vilka kunskapskällor de ärade
ledamöterna ha för att bedöma detta förhållande. När vi hade passerat årsskiftet,
och man började få en överblick av läget på den svenska penningmarknaden,
började också fullmäktige på allvar att överväga, örn icke en
räntesänkning nu kunde verkställas. Vid dessa överväganden inhämtades
råd och upplysningar från ledarna av de svenska affärsbankerna. Resultatet
av dessa överväganden blev, att man med hänsyn till läget på den svenska
penningmarknaden icke kunde företaga en sådan sänkning och vid det ståndpunktstagandet
har den allra största hänsyn tagits till vad affärsbankernas
ledare i det avseendet ansett. Jag tror, att riksbanken och dessa banker ha
större möjlighet att överblicka läget på den svenska penningmarknaden än
andra kunna i landet. Det kan icke hjälpas, men man måste säga det. Jag
tror därför, att det icke kan påstås annat än att riksbankens räntepolitik
hittills har varit sådan, att den har betingats av den penningpolitik, som föres
här i landet.

Men det ligger ju i sakens natur, det förstår ju en och var, att penningpolitiken
naturligtvis spelar en avgörande roll för ränteläget. Örn riksbanken
hade kunnat eller tvingats att upprätthålla guldmyntfoten, så skulle vi
vid nuvarande tidpunkt nog haft ett ränteläge långt högre än vi just nu lia.
Det är också ganska naturligt att vi tvingats att ha ett högre ränteläge, örn
man sökt binda den svenska kronans värde vid den prisnivå, som rådde här i
landet under september månad 1931, än örn vi skulle anknutit till ett prisläge,
som rådde längre tillbaka i tiden och som var lägre. Då uppstår den
frågan: Vilken penningpolitik skulle landet välja, vilken penningpoli tik

skulle regeringen, som var den främst bestämmande i detta avseende,
och riksbanken välja, när riksbanken tvingades att lämna guldmyntfoten
och man icke längre kunde vidmakthålla den i lag föreskrivna
skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld? Vad skulle man välja
för linje? Att vi icke kunde välja en linje, som gick ut på att vi skulle
ställa den svenska valutan i förhållande till en främmande valuta, låg i sakens
natur. Det var omöjligt helt enkelt. Skulle man låta den svenska
kronan flyta alldeles fritt som ett rö utan ankargrund? Det kunde icke heller
vara möjligt. Då återstod intet annat än att förankra den svenska kronan
inom landet till dess prisnivå och söka bevara den svenska kronans köpkraft
i något visst förhållande till varupriserna. Herr Lindman hade den uppy
fattningen att man lämpligen borde ha anknutit till en prisnivå, som rådde i
landet 1928/29. Det finns åtskilliga, som ha den meningen. Regeringen
hade icke den meningen och riksbanksfullmäktige hade icke heller den meningen.
Och varför? Jo, om man är i lag skyldig att vidmakthålla en guldmyntfot
och alltså måste sätta den svenska valutan i visst värdeförhållande
till guld och man icke kan det längre, så vill jag fråga: vad är då naturligast?

Måndagen den 18 januari e. m.

83 Nr 5.

Jo, att anknyta kronans värde till den prisnivå, som finnes i landet vid den Vid remiss av
tidpunkt, då man tvingas bort från den andra ankargrunden. Då bevarar man
det läge,, som just då råder. Nog är det naturlig:are än att godtyckligt gå
tillbaka i tiden för att finna en prisnivå eller att räkna sig fram till en kom- °
mande prisnivå. Men det ligger också i sakens natur, att örn riksdagen, som
är riksbankens principal, har en annan mening på denna punkt, kommer riksdagen
också att bestämma något annat, och då får riksbanken rätta sig därefter.

Jag tror, att jag utan vidare kan deklarera, att när denna ståndpunkt intogs,
så var det varken konsumenternas eller företagarnas intressen, som
spelade in. Man har helt enkelt funnit, att det var, vad som vid det tillfället
erbjöd sig som det naturligaste. Naturligtvis har också därvid medverkat
det rent praktiska skälet, att det är lättare att hålla den prisnivå, man har,
än en prisnivå, som man måste söka leta sig fram till. Örn riksbanken skulle
följa herr Lindmans råd, skulle riksbanken söka experimentera sig fram till
den prisnivå, som fanns 1928/29 och alltså höja priserna. Men riksbanken
hade icke sådan övertro på sin förmåga, att den vågade sig på det experimentet.
Den kunde icke vara så alldeles säker på, att man kom just till den
punkt, man ville komma till. Vi ha ännu icke kommit så långt i världen
med att hantera en fri valuta.

^Herr Lindman önskade emellertid en inflation. Jag behöver icke närmare
ga in pa den saken. Hans excellens herr statsministern har utomordentligt
klart visat, att åtminstone det svenska jordbruket icke skulle ha något att
vinna på en inflation. Herr Olsson i Kullenbergstorp måste ju gå med på
att det förhöll sig så, men han gjorde emellertid en invändning. Han menade,
att visserligen är det sant, att jordbruket kanske hade fått köpa sina
varor dyrare, men man hade å andra sidan fått billigare räntor. Med hänsyn
till att det svenska jordbruket dock säljer mycket mera produkter, som äro
beroende av världsmarknadspriset, än produkter, som äro beroende av hemmamarknadens
läge, är det ganska naturligt att jordbruket skulle förlora på en
inflation. En sådan skulle, som herr statsministern påpekade, leda till ett
bättre läge för dem, som arbeta för den svenska hemmamarknaden, och till
ett sämre läge för dem, som äro hänvisade till exportmarknaden, vars priser
rätta sig. efter världsmarknadens priser. Ja, resultatet av en sådan inflation
skulle bli, att^de, som ännu ha det något så när drägligt under krisen i vårt
land, skulle få det bättre, och de sämst ställda skulle få sitt läge ytterligare
förvärrat. Jag kan icke finna, att en sådan politik skulle vara rimlig. Just
detta, att en inflation skulle leda till att de sämst ställda skulle få det värre och
de andra skulle fa det bättre, leder mig osökt över till den andra sidan av det
anförande, som jag hade tänkt hålla här, nämligen till jordbruksfrågan.

Herr Lindman uttalade tillfredsställelse därmed att han 1930 hade fått rätt
och att jag t. ex. hade fatt orätt. På grund av de vidtagna skyddsåtgärderna
är det ju nu något så när drägligt i landet att odla spannmål, men i högsta
grad ruinerande att driva animalisk produktion. Jag erkänner villigt, att
jag för något år sedan var alltför optimistisk i denna fråga och trodde mig ha
skäl för min ståndpunkt. Det hade visat sig, att den maskinella utvecklingen
i de spannmålsproducerande storbruken i främmande världsdelar lett till sådana
produktionskostnader därute, som skulle göra det omöjligt för den svenska
spannmålsodlingen att i längden vara med i konkurrensen. Jag tror, att
det har bestyrkts från andra håll, att den utvecklingen fortfarande är i full
gång, och nyligen har ju en för jordbruket så nitälskande man som professor
Sommarin dragit ut i ett fullkomligt korståg för att göra klart för jordbrukarna,
hur utvecklingen i främmande länder går. På den tiden var det dock
så, att den animaliska produktionen stod något så när väl till boks i prisav -

Nr 5. 84

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid temiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

seende. Den är en förädlingsproduktion, och det är naturligt att i ett framåtskridande
världssamhälle den animaliska produktionen står i en bättre klass
än spannmålsproduktionen. Efter den tiden har denna fruktansvärda industrikris
kommit, som undergrävt de stora massornas köpkraft överallt i världen,
och på grund därav har den animaliska produktionen utsatts för ett ruinerande
prisfall. Jag måste säga, att det hade verkligen icke varit någon
glädje för de svenska jordbrukarna att gå över från spannmålsproduktion
till animalisk produktion, främst därför att statsmakterna frikostigt trätt in
och hjälpt spannmålsproducenterna, medan icke någon hjälp givits för att stödja
den animaliska produktionen. Meia jag skulle vilja tillägga: tror man verkligen
att de, som nu i dag tyckt sig ha fått rätt, också för framtiden komma
att få rätt? Det skulle vara en olycka. Det skulle betyda ett stillastående i
världsutvecklingen, ja, en tillbakagång. Annars är det naturligast, att, örn
världen kommer i normala gängor och det ekonomiska livet går sin gilla gång.
den animaliska produktionen kommer att bli för vårt lands vidkommande lättare
att driva än en spannmålsodling, just på grund av den tendens, som framkommit
ute i världen.

Emellertid, som jag nyss nämnde, är läget för stora delar av det svenska
jordbruket synnerligen bekymmersamt. Det är icke tu tal örn den saken. Herr
Lindman rekommenderade gång på gång i sitt anförande skyddsåtgärder,
skyddsåtgärder, skyddsåtgärder och på vad sätt, frågar jag. Ja, på vad sätt?
Det har här i riksdagen hittills väckts en motion eller kanske två, som förorda
en hög tull på ätbara rötter, äpplen, päron m. m. Är det någon, som tror, att
de svenska jordbrukarna kunna leva på att producera ätbara rötter, äpplen, päron
m. m. sådant? Herr Lindman var på förhand skeptisk mot margarinlagstiftningen,
och troligen kommer högern att göra ett försök till framstöt för
att förhindra en sådan tillverkning i landet, men jag råder högern att titta
på lantbrukssällskapets mejerisektions yttrande i detta avseende. Den avstyrker
kraftpolitiken mot margarin tillverkningen, ehuru den annars icke utmärker
sig för någon större kritisk inställning mot allehanda skyddsåtgärder. Jag
är för min del ganska övertygad örn, att man här i riksdagen kommit till gränsen
för de skyddsåtgärder, som kunna vidtagas för att hjälpa jordbruket. J)o
åtgärder, som man har vidtagit och som haft någon effekt, äro spannmålsregleringen
och sockersubventionen. ■ Man kan fortsätta med dessa åtgärder,
men därmed kan man icke hjälpa den stora massan av jordbrukare. Med dessa
åtgärder hjälper man i varje fall praktiskt taget bara de bäst situerade, men
icke dem som ha det sämst. Då inställer sig naturligtvis den frågan: skall
man över huvud vidtaga några åtgärder för att hjälpa dem som lia det sämst
och söka ställa till rätta för dem? Ja, men skola vi göra det, så få vi troligen
icke råd att samtidigt belasta vårt folkhushåll med den merkostnad, som spannmåls
regie ringen och sockersubventionen medföra, ty det blir en stor summa
att fördela på ett relativt litet antal jordbrukare.

För min del vill jag redan från början säga ifrån, att jag icke kan gå med
på att i nuvarande läge taga bort det s. k. inmalningstvånget. Det finns kanske
de, som tycka, att jag är kättare på den punkten, och det må jag också
vara, men det är självklart, att i en tid, da den svenska handelsbalansen hai
svårt att vara i jämvikt, finnes det ingen anledning att avstå fran att begagna
svensk brödspannmål, och jag menar, att det offer, som kan ligga däri, att jordbruket
kan utnyttja den hittills gällande tullen bättre än man skulle kunna
göra utan detta inmalningstvång, det får man taga på köpet för att fa en förbättrad
handelsbalans. .

Jag skulle för min del också vilja uttala den meningen, att en inställd sockerbetsodling
givetvis är ett större ont i detta läge än under normala förhallanden.
Det är klart, att det icke är så roligt för oss att importera en mycket

Måndagen den 18 januari e. m.

85

Nr 5.

stor kvantitet socker, när vi ha ont örn betalningsmedel för betalning av importen.
Men man måste i alla fall ifrågasätta, huruvida det är nödvändigt eller
ens rimligt att från statens sida i år vidtaga några extra åtgärder för sockerbetsodlingen.
Sockersakkunnige lia ju i sill egenskap av monopolutredning
klart påvisat, att det svenska sockerbolaget icke saknar möjligheter att på egen
hand se till, att det blir en sockerbetsodling. Har jag rätt uppfattat den ståndpunkt,
vartill man kommit vid förhandlingarna mellan betodlarna och sockerbolaget,
så skulle den väsentliga skillnaden mellan betodlarnas ståndpunkt och
bolagets för närvarande vara den, att betodlarna anse, att bolaget skall betala
ut det extra tillägget även när sockerpriset är sådant, att det är mera lönande
att tillverka socker. Är detta förhållandet, då må jag säga, att vad staten nu
närmast har att göra, det är att taga till maktmedel och se till, att bolaget tar
reson och gör vad det kan för att få till stånd en sockerbetsodling. Detta tycker
jag är vad man nu närmast har att vänta från statsmakternas sida i detta
hänseende.

I fråga om den inriktning, som det svenska jordbruket kan behöva taga i den
närmaste tiden, kan jag i allt väsentligt instämma i den mening, som
här förut uttalats av jordbruksministern. Det är alldeles självklart,
att om det svenska jordbruket skall komma på fotter igen, så måste
detta i främsta rummet bero på jordbrukarnas egna ansträngningar och organisationsförmåga.
Jag tror icke, att det från statsmakternas sida behöver vidtagas
särskilda åtgärder på detta område. Vad staten därvidlag redan gjort
har, såvitt jag förstår, visat sig vara en sådan sporre för organisationsarbetet,
att man med lugn kan invänta framtiden. Det är ju i alla fall på det sättet,
att det för närvarande pågår ett ganska omfattande organisationsarbete, och
örn det också varit ett och annat i metoderna, som stöter mig för pannan, så
måste jag dock säga, att det är bättre, att detta sker än att ingenting alls sker.

Herr jordbruksministern uttalade, att det framför allt vore i två avseenden,
som åtgärder behövde vidtagas. Det ena gällde åstadkommandet av bättre
avsättningsmöjligheter och det andra sänkta produktionskostnader. Naturligtvis
äro dessa åtgärder i huvudsak jordbrukets egen uppgift, men det kan
ju icke vara ur vägen att staten giver de impulser och det understöd, som äro
nödvändiga för att få dessa åtgärder i gång. Vad avsättningen beträffar, så
pågå ju redan mycket stora arbeten i detta syfte, arbeten som vi icke skola
störa med vårt ingripande.

Det finnes emellertid ett spörsmål, som jag icke kan uraktlåta att här
bringa på tal, nämligen det som gäller, hur de svenska jordbrukarna skola
på något bättre sätt kunna avyttra sina kreatur på den inhemska marknaden,
d. v. s. huru denna marknad skall på ett bättre sätt erhålla tillgång till svenskt
kött och huru jordbrukarna på den vägen skola kunna draga till sig åtminstone
en del av de omkostnader, som f. n. gå till mellanhänderna. Jag har
icke ansett lämpligt att i detta avseende väcka någon’ motion i riksdagen, ty
jag har inhämtat, att jordbruksutredningen sedan ett par år tillbaka sysselsatt
sig med detta problem. Jag måste emellertid ställa en vördsam uppmaning
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att se till, att
det där utredningsarbetet någon gång tager form och ger resultat. Jag tycker
det kan vara på tiden, att man på detta viktiga område kan taga ett steg
framåt.

När det gäller den andra sidan av saken, d. v. s. frågan hur man skall kulina
nedbringa jordbrukets produktionskostnader, så tror jag, att det ännu finnes
åtskilliga områden, där staten borde kunna gripa in och ge en stöt framåt.
Jag vill t. ex. peka på dessa nya metoder, som utarbetats för ensilage, och jag
pekar på den diskussion, som förliden höst fördes örn kreatursurvalet i våra
ladugårdar, örn utfodringsmetoder, och om jordbrukets byggnadskostnader.

Vid remiss av
statsverks- f
propositionen.
(Forts.)

Nr 5. so

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Jag- peltar slutligen på fråg-an om jordbrukets skuldsättning och dennas rationalisering.

När jag nämnde skuldsättningen till sist, så menar jag, att de åtgärder, som
skola vidtagas för att förbättra jordbrukets läge i det avseendet, de böra vara
åtgärder för framtiden. Herr statsrådet anförde här i dag, att i nuvarande
läge var det närmast två ting, som borde komma i beaktande för att hjälpa
jordbrukarna över det akuta läget. Vad han åsyftade var dels bättre kreditförhållanden
och dels sänkta räntor. I detta avseende kan jag icke dela statsrådets
menings Det som givetvis behövs för att hjälpa de värst ställda jordbrukarna
över det akuta krisläget och göra det möjligt för dem att anpassa,
sig i det nya läget, det är, att det blir möjligt för dem att få pengar till att
betala räntor och skatter. Att ge jordbrukarna ökad kredit, det hjälper icke
för framtiden, och att sänka räntorna kan icke ske på annan väg än antingen
genom att slå sönder den svenska penningpolitiken eller också på det sättet
att staten lämnar tillskott till lägre räntor. Men är det då icke rakare att gå
pa själva målet och säga, att den som verkligen icke har möjligheter att hjälpa
sig själv, den skall staten i detta kritiska läge ge stöd till betalning av räntor
och kanske också av skatter?

Här har i dag uttalats en tacksamhetens djupa suck från herr Olsson i Kullenbergstorp
över att regeringen kommit med förslag till nedsättning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet från 6 till 5. Herr Lindman har inkasserat
äran, och sedan har herr Olsson i Kullenbergstorp tagit äran från herr
Lindman. Ärade kammarledamöter! Det är ett hån mot jordbrukarna att
komma och påstå, att den åtgärden skall hjälpa dem i fråga örn skattebetalningen.
Hela reformen betyder, att för alla svenska jordbrukare skatten kommer
att sjunka med sammanlagt två miljoner kronor. Räkna ut hur mycket
det blir per person! Örn det vidare, såsom skäligt är, kommer fram ett förslag
till rimlig kompensation för de sämre ställda löntagarna på landsbygden,
så stannar skattenedsättningen kanske vid en miljon kronor. Vare sig
jordbrukarna få denna lättnad eller ej, så komma de icke att märka den, och
på många håll kommer man för övrigt icke alls att bli glad, när man finner,
att denna lättnad skall betalas av jordbrukarnas drängar, pigor och statare.
Alla jordbrukare äro icke i den situationen att de behöva hjälp. Undersökningar,
som jag har gjort, visa, att den svenska jordbrukande befolkningen fortfarande
äger^en förmögenhet på 5 miljarder kronor. Det är icke alla som äro
förmögna, mångå ^äro utomordentligt fattiga, andra betydligt rika. Jag kan
tala örn, att jag fått i min hand siffror från 61 bokslut, som Sveriges allmänna
lantbrukssällskap använder för sina driftkalkyler. Siffrorna avse det
sista räkenskapsåret. Av dessa 61 jordbruk ha 32 förbättrat sin förmögenhetsställning
och 29 försämrat den. Siffrorna omfatta endast jordbruk i storleksgraden
3—36 hektar, och jordbrukarnas förmögenhet varierar mellan 0
och 105,000 kronor. Den genomsnittliga, av jordbrukarna själva bokförda förmögenheten
utgör mellan 16,000 och 17,000 kronor per bokfört jordbruk.

Det är icke alla jordbruk, som staten behöver hjälpa, men det är många. För
min del tycker jag, att vi nu skulle vara färdiga här i riksdagen att, när vi
skola giva jordbruket en hjälp, följa de allmänna principer staten använder
för sin hjälpverksamhet i övrigt, nämligen att låta den, som behöver, få hjälp,
men låta den klara sig själv, som kan det.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag ber kammaren örn ursäkt för att jag
för en kort stund avbryter den i och för sig så intressanta, debatten om valutan
och jordbruket, ämnen som jag gärna erkänner äro och böra vara medel -

Måndagen den 18 januari e. m.

87

Nr 5.

punkten här, men det är ju en gång för alla remissdebatternas öde, att debatten Vid remiss av
går i sick-sack: från det ena till det andra. statsverks -

Regeringen har framlagt förslag till inrättande av statspolis och dess framställning
i detta ämne har från åtskilliga håll blivit föremål för vissa omdömen,
särskilt från herr Hansson i Stockholm, omdömen, som äro av den art,
att jag för min del anser, att de icke böra lämnas obesvarade. Högerns ledare,
herr Lindman, förklarade, att han ställde sig fullkomligt stödjande bakom det
förslag regeringen framlägger, och jag tror, att han har hela högern med sig.
Herr Hansson däremot ställde sig ganska kylig mot förslaget och har särskilt
framhållit två moment därvidlag. Det ena momentet är det, att ingen militär
bör förekomma vid stillande av uppror eller upplopp, och det andra är det, att
han, som han uttryckte sig, står häpen inför varje tal örn bolschevik- och kommunistskräck
och betraktar farhågorna i den vägen som en psykos, ett slags
sjukdom, som han ber oss att göra oss alldeles fria ifrån.

Vad nu angår den första frågan, nämligen att ingen militär bör förekomma
vid uppror eller upplopp eller överhuvud taget för att förekomma oordning,
så är jag i likhet med herr Lindman, såsom det framgick av hans anförande,
obetingat av den meningen, att användandet av militär bör vara den sista och
yttersta utväg som skall användas, men å andra sidan har det svenska samhället
icke rätt att beröva sig denna den sista och yttersta utvägen. Det
föreföll mig, som om för herr Hansson det primära vore, att ingen militär fick
under några omständigheter användas, medan ordningens upprätthållande för
honom vore det sekundära. Jag skulle då till herr Hansson vilja framställa
denna fråga: Är det bättre, örn det skulle komma i fråga, att vårt demokratiska
samhälle skulle omstörtas blott och bart för nöjet att hålla fast vid den
första primära principen att militär icke får användas? Det är den frågan,
som är den verkliga kardinalfrågan. Herr Hansson svarar kanske, att den
risken icke finnes, men härtill genmäler jag, att det är icke det saken gäller,
utan frågan är : Örn risken skulle uppträda och vara för handen, är det då

herr Hanssons mening, att samhället hellre skall låta den demokratiska ordningen
omstörtas än tillgripa de resurser, över vilka samhället har möjlighet
att förfoga.

I det sammanhanget kom herr Hansson också klandrande in på talet örn
en mycket omtalad frivillig kår. För min del får jag säga, att jag kanske
kan förstå de betänkligheter mot denna kår, som kunna finnas. En dylik kår
är naturligtvis en nödfallsutväg men såsom sådan fullt berättigad, och jag förstår
verkligen inte, hur ett starkt klander kan riktas däremot från en klass,
som själv gång på gång har erbjudit sig att övertaga ansvaret för ordningens
upprätthållande under förutsättning att den civila ordningsmakten icke får
fungera. Jag förstår icke. att det från detta håll riktas klander mot att vissa
personer erbjudit sig att hjälpa ordningsmakten uteslutande på myndigheternas
order och efter deras anvisningar.

Nu menar herr Hansson, att här icke föreligger någon risk för att en dylik
kår skulle behöva komma till användning. Han uttryckte detta så, att de
sociala förhållandena enligt hans mening icke vore av den karaktär att någon
risk i detta hänseende skulle finnas, och därför voro, menade han, kommunistskräcken
blott och bart en tom psykos. Ja, förvisso är det ingen nyhet, att
herr Hansson i Stockholm har större skräck för en högerman än för en kommunist,
men ändå måste man uttrycka sin förvåning över att han, som han
säger, står häpen inför kommunistskräcken. Jag skall i det sammanhanget
endast citera vad hans närmaste man inom partiet, herr Engberg, yttrade år

1927. Han anförde då följande: »Det säger sig självt, att örn en sekt uppträder
och talar dag ut och dag in om att man skall göra revolution med våld,
med bajonetter, kulsprutor och kanoner, och örn då medborgarna taga den före -

''propositionen.
(Forts.)

Sr 5. 88

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

teelsen på allvar, så får man icke bli förvånad, om de finna det motiverat att
skrida till vissa försiktighetsåtgärder.» Således, vad herr Engberg säger att
man icke får bli förvånad över, det har ingenting att betyda för herr Hansson,
han blir förvånad ända till häpnad.

Man skulle ju också kunna peka på en annan sak. Just i dessa dagar har
väl ändå tämligen allmänt det antagandet gjorts, att den stora olycka, som
drabbat det svenska samhället i och med att avtalsförslaget fallit, i mycket
hög grad beror just på den makt, som herrar kommunister utvecklat i det
svenska samhället. Man skulle också kunna peka på det lika kända förhållandet,
hurusom i fjol i den s. k. Ådalshistorien, kommunisterna under en viss
tid faktiskt tillvällade sig en fullständig diktatur, under vilken även socialdemokraterna
voro inordnade. Jag tror nog icke att herr Hansson själv i
verkligheten är så fullständigt fri från kommunistskräcken, som han vill
låta påskina, även om jag tror, att kommunistskräcken i det fallet är av ett
annat species, som inom hans parti yttrar sig i en ganska stark undfallenhet
för kommunisterna, en undfallenhet, som visar, att man tager hänsyn till de
farhågor detta parti inger.

Herr Hansson citerade med ett visst patos de vackra ord. som ärkebiskopen
vid riksdagens högtidliga öppnande uttalade i slutet av sin predikan. När
jag hörde herr Hansson yttra detta, tänkte jag på ett ord, som jag hörde i min
barndom, ett ord att iakttaga som en regel, när man gick i kyrkan, och det
var, att när man sitter i kyrkan, skall man icke för varje förmaning, som där
uttalas, tänka att »där fick han sig», »där fick min nästa så det borde kännås»,
utan man_ skulle tänka på vad som möjligen kunde vara till nytta för
en själv personligen, ty i annat fall påminde man snarast om fariséen i templet.
Jag vill visst icke taga fram den synpunkten, som annars kunde vara
nog så nära liggande, nämligen att det är mycket lätt för representanterna
för en viss samhällsklass att citera ärkebiskopen, då de hoppas att kunna taga
hans ord till intäkt för sina egna politiska spekulationer.

Jag vill ej draga fram det utan i stället be herr Hansson tänka på, att de
vackra ord ärkebiskopen yttrade passa in på oss alla, att det finnes en själviskhet
för det egna partiets, den egna klassens och den egna nationens räkning.
Där tror jag, att intet parti kan svära sig fritt. Jag talar ej -— det
vill jag uttala ■—■ om herr Hansson i Stockholm personligen -—- jag har allt
för stor högaktning för herr Hansson för att gå in på något, som smakar av
personlighet — utan jag talar i all allmänhet örn de olika partierna, och då
vill jag säga, att den själviskhet, som det socialdemokratiska partiet verkligen
visat, tror jag ej står tillbaka för den själviskhet, som säkerligen också
de andra partierna ådagalägga i sin politik. Det medger jag öppet, att de
göra. Men jag vill säga, när jag kommer in på detta kapitel, att det är ett
speciellt slag av själviskhet, som jag särskilt vill nämna, och det består däri,
att det socialdemokratiska partiet anser sig kunna och böra icke blott kämpa
för sina politiska och materiella intressen — vilket de göra rätt i — utan anser
sig också kunna bestå sig med en alldeles speciell rättsåskådning, som det anser,
att de andra samhällsklasserna ha skyldighet att taga hänsyn till, en rättsåskådning,
som t. o. m. — för att citera en talare från en debatt i våras, den
upprörda Ådalsdebatten ■— tyckes ge dem rätt att i vissa fall gå utöver den
svenska lagens råmärken. Örn man studerar den svenska socialdemokratiska
pressen i år — jag bortser från vissa organ, som stå högre än de andra, exempelvis
det organ, som torde stå herr Hansson närmast — men örn man ser på en
del andra socialdemokratiska organ, så finner man, att här under höstens lopp
faktiskt har förts en fullständig kampanj mot svensk rättsutövning, en kampanj,
som verkligen är i högsta grad ödeläggande och demoraliserande för
svensk rättsuppfattning. Jag kan ej låta bli att påpeka de allvarliga faror för

Måndagen den IS januari c. m.

89 Nr 5.

hela vår demokrati, som ligga i, att en av hörnpelarna för en demokratisk
statsordning, nämligen en demokratisk rättsordning, undergräves, och det sker
genom att man säger, att örn ej en domstol fäller en dom »i överensstämmelse
med det vi vilja», kommer arbetarklassen att mista förtroendet för svensk
rättsordning. Det är allvarligt att komma in på en sådan bog, ty därmed undergräves
det demokratiska rättsmedvetandet och därmed vår demokratiska
samhällsordning. Det finnes knappast, kan man säga, för ett demokratiskt
rättssamhälle en större olycka än detta. Och tyvärr är det ej blotta ord det
är fråga om, och det är detta, som jag speciellt vill peka på. Man kan säga,
att ett parti icke alltid är ansvarigt för vad enskilda pressorgan säga, men örn
det kommer utan protester från ledande håll, så finnes det ett ansvar. Men
det är värre, när man skrider från ord till handling. Här har förekommit, att
Sveriges största lokala arbetarsammanslutning, Stockholms arbetarkommun,
företagit och i pressen annonserat dag efter dag en insamling för betalning av
vissa belopp, som laga domstol utdömt. Såvitt jag förstår innebär det ej annat,
än att man på den vägen vill annullera ett straff, som laga domstol utdömt.
Det är riktigt vad jag säger, det förtjänar ej något leende. Och om
verkligen de närvarande tvivla på detta, ber jag att få nämna, att i det största
antalet av demokratiska samhällen i Europa finnes det bestämda lagbestämmelser,
som stadga straff för detta, t. ex. i Österrike, Ungern, Tyskland, Frankrike
m. fl. länder. Jag ber att få läsa upp ett par av dessa bestämmelser för
att visa, vad man inom sådana samhällen, där man har sinne för vad en demokrati
kräver av sina medborgare, anser örn dylika ting. I Österrike heter
det i en paragraf i strafflagen så: »Den som offentligen föranstaltar eller

offentliggör insamlingar eller subskriptioner i syfte att därmed täcka eller
ersätta böter eller skadestånd, ådömda för straffbara handlingar, gör sig skyldig
till brottsligt förfarande och straffas med fängelse från fjorton dagar intill
tre månader. Örn dylik förbrytelse begås genom tryckt skrift, straffas
ilen med strängt fängelse från en till sex månader.» Och i Frankrike finnes
en lag av 1881, som ännu är i gällande kraft, där det heter: »Det är förbjudet
att föranstalta eller offentliggöra subskriptioner som lia till syfte att ersätta
böter eller skadestånd, som lagligen ådömts; förbrytelsen straffas med
fängelse från 8 dagar till sex månader och böter från 100 till 1,000 francs,
eller med ettdera av dessa straff.» Här träder således vår största lokala socialdemokratiska
sammanslutning in för det, som i andra demokratiska länder
anses vara en svår förbrytelse mot det demokratiska rättsmedvetandet. Och
jag skulle verkligen vilja till herr justitieministern framföra en vördsam förfrågan,
örn han har observerat den lucka i svensk lag, som här uppenbarligen
förefinnes. Jag har för säkerhets skull rådgjort med strafflagsauktoriteter,
även med en sådan, för vilken säkerligen den nuvarande frisinnade regeringen
av naturliga skäl har den största respekt, oell de ha ansett, att det är uppenbart,
att här är en lucka i lagen, som bör utfyllas. Jag vill emellertid, då
det är klart, att dylika saker äro ställda på lång sikt, till herr Hansson i
Stockholm rikta en vädjan, örn han ej, med elen ansvarsfulla uppfattning som
jag tror att han har örn dylika ting, vill använda sin stora auktoritet bland de
sina för att söka avstyra dylikt, som verkligen alldeles bestämt måste avtrubba
känslan för rätten här i Sverige, detta att man faktiskt annullera! en
dom, som är fälld av laga domstol.

Jag skall ej gå in längre på detta. Jag skall ej heller fortsiitta debatten.
Till sist skall jag bara rikta en enda liten replik till herr Hansson, lika allmän
som de ord han själv uttalade. Han frågade i slutet av sitt anförande:
Ar krisen endast tillfällig eller innebär den ett sammanfallande av det gamla
kapitalistiska systemet? Jag frågar i stället: Sammanhänger krisen med -

den frågan kan man göra sig - - sammanhänger den med, att det finnes för

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forti.)

Nr 5.

90

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

mycket eller för litet socialism i det nuvarande kapitalistiska samhället? Det
måste man fråga sig, örn man skall renodla frågan. Och på den frågan har i
varje händelse ett mycket stort folk i Europa, det engelska, i val avgivit ett
svar, som ej kan missförstås. Jag skulle kanske be herr Hansson att för att
få ett dylikt svar också vända sig till sina engelska partikamrater, t. ex. Mac
Donald och Snowden, för att taga reda på vad de ansett, då de handlat så,
som vi alla känna till. Jag tror ej, att det nuvarande krisläget, så högt beklagligt
det än är från många sidor sett, är lämpat att därav draga några slutsatser
vare sig för eller mot det kapitalistiska samhället.

Herr Västberg: Herr talman! En av de frisinnade partiets mest omdömesgilla
politiska skribenter har örn föreliggande statsverksproposition myntat
slagordet: solidaritetsbudget. Som valparoll är ordet väl funnet, därom råder
intet tvivel. Ty vad svenska folket nu bäst behöver och helst önskar är just
solidaritet. Men är parollen riktig? Jag vill, herr talman, med ett par ord
söka belysa den tendens på några punkter, som synes jäva betyget.

Under många år har riksdagen strävat att åstadkomma utjämning mellan
stat, landsting och kommun i det allmännas bördor. Därför har riksdagen
ock begärt utredningar just i detta syfte, utredningar, som nu pågå på olika
områden. Dessutom har riksdagen i avvaktan på dessa utredningar och på
förslag av den nuvarande regeringen beviljat 8 miljoner kronor till kommunernas
skolväsen i skatteutjämningssyfte.

Men hur är det i år? Socialministern föreslår — av statsfinansiella skäl —
sänkta statsbidrag för driften vid arbetshemmen, för epidemi-, sinnesslö-, tuberkulos-
och vanförevården samt för kroniskt sjuka. Vill man därmed inskränka
vården? Ingalunda. Utgifterna överföras endast på landstingen.
Ha då dessa bättre ekonomi än staten? Tvärtom. Inom de fyra övre norrlandslänen
växlar skatten nu från 2.90 kronor i Västernorrland till 3.20 kronor
i Jämtland. Jag undrar, vad det frisinnade partiets landstings- och kommunalmän
säga örn denna skatteutjämning. Hur orättfärdig tendensen är, förstår
man bäst, då man erinrar sig, att av landets 48 miljoner skattekronor
1930 över 25 % kommo på Stockholm.

Ett annat litet stickprov är ecklesiastikministerns prutning på statsstipendierna
till elever vid folkhögskolor och yrkesskolor. Detta sker samtidigt med
att man förbereder åtgärder för att bereda arbetslös ungdom större möjligheter
till utbildning. Omnämnda skolor ha nu högsäsong. Varför? Därför
att massor av unga arbetare och jordbrukare begagna tillfället under krisen
för att förkovra sina kunskaper. Kan det då vara välbetänkt att nedsätta
stipendierna och hindra fattiga ungdomar att besöka skolorna? För att lätta
statens börda ökar man den enskildes. Jag undrar, om detta var innebörden
i ärkebiskopens vackra riksdagspredikan örn vårt dagliga bröd.

Vid ett tillfälle i den svenska nationens liv har svenska folket varit absolut
enigt — mot kattgreven. Just nu upplever vårt folk något liknande. Det
går ett sus av enigt samförstånd genom allt folket utanför riksdagshusets
murar, ty något stort och underbart har skett: finansministern har sänkt riksdagsmännens
arvode! Inte en kotte utanför detta hus kommer att försvara
riksdagsmännen och än mindre klandra finansministern för åtgärden. Men
hade vi hemlig omröstning i kamrarna, är jag inte säker på, att regeringspartiet
höll ihop i voteringen. Många ha undrat, varför inte regeringen själv
föregått med gott exempel och reducerat sitt eget arvode. Regeringens eget
språkrör har avgett den sant kristliga förklaringen, att regeringen tänkt på
sina stackars efterträdare. Man frågar sig då helt oskyldigt, örn det är av
samma vackra motiv som de kungliga fått avstå endast omkring 5 % av sitt
apanage.

Måndagen den 18 januari e. m.

91

Nr 5.

Aven rörande hjälpen till de nödställda i landet märker man samma tendens.
Det stora jordbruket skall allt fortfarande gynnas i bakvänd proportion på
även de allra fattigaste konsumenternas bekostnad genom inmalning och minimipriser
på spannmål. Men vilka åtgärder föreslår jordbruksministern för
att hjälpa de sämst ställda jordbrukarna i deras betryck? Inga åtgärder alls.
Solidaritetsbudget är ett förträffligt ord, men det är bara så föga på sin
plats. Med större rätt skulle man kunna tala örn en småsnål, småfinurlig,
småländsk nödbudget.

Då jag begärt ordet i denna debatt, är det dock endast för att fullgöra ett
uppdrag, att här redan i riksdagens början framföra de bekymmer, som arbetslösa,
nödställda och skattetyngda människor i de norrländska bygderna hysa
inför vintern och en fortsatt depression.

Jag kan som typiskt för läget tala örn förhållandena i mitt eget län. Inom
Västernorrland noterades för november den högsta arbetslöshetssiffran för riket,
nämligen 11,500 registrerade arbetslösa. Därtill torde komma en avsevärd
dold arbetslöshet i särskilt landsbygdens kommuner. Vid årsskiftet hade
siffran stegrats ytterligare i många kommuner. Det inte minst beklämmande
i läget är den svåra arbetslösheten i skogssocknarna. Kommunerna ha pressat
sig till det yttersta. Följden härav är, att skatterna stiga i höjden. Inom
Medelpad äro ett par kommuner uppe i en debitering på c:a 17 kronor plus
I ä 5 kronor i väg- och landstingsskatt. Men inom Ångermanland är läget
rent förtvivlat för det stora flertalet kommuner. Där är det ingen kommun,
som kommer under 12 kronor, plus väg- och landstingsskatt, men 26 kommuner
lia över 15 kronor och 7 kommuner över 20 kronor i kommunalskatt. Bjärtrå
kommun ståtar i täten med 27.12 kronor i kommunal utdebitering. Dessa
skatter ha uppkommit i trots av att kommunerna söka med ljus och lykta för
att spara in på alla områden.

För många jordbrukare är läget prekärt. Endast de osolidariska bönderna,
som direkt sälja sin mjölk till konsumenterna, få någon rimlig ersättning för
sitt arbete. Resultatet därav blir dock, att de andra jordbrukarna få så mycket
mindre. Krisen vid jordbruket är skärpt genom krisen inom industrien.
Många jordbrukare kunde förut tjäna en slant genom försäljning av sin skog
och genom arbete i skogarna och vid industrien. Med trävarukrisen har denna
hjälpkälla sinat betydligt. Varken industrien eller skogsarbetet kan lämna
något nämnvärt tillskott för jordbrukarens existens. Läget blir än mera skärpt
genom den rationalisering av skogsarbetet, som ägt rum, och som minskat behovet
av arbetskraft.

Här krävas främst ökade arbetstillfällen. Det är detta, som folket vill ha,
och som de arbetslösa behöva. Men kommunernas resurser äro i det närmaste
uttömda, och lämpliga arbeten saknas. Endast staten äger nu möjlighet att
bereda arbete. Kommunerna runt hela Norrland ha även opinerat i denna
riktning. Staten måste verksamt och effektivt ingripa för att skydda befolkningen
mot utarmning och nöd. En punkt man särskilt starkt tryckt på
är att bereda ökat arbete i skogarna. Man har här sökt sig fram efter två
parallellt löpande linjer: dels större anslag för skogsvårdens höjande, dels
ökad användning av skogsprodukterna i landet.

Det behövs många tusen dagsverken i skogarna varje år för att åstadkomma
en rationell skogskultur. Regeringen har på denna punkt handlat med erkännansvärd
snabbhet, då den i en i dag utdelad proposition begär 2 miljoner kronor
som ett extra anslag till bidrag för skogsodling och skogsdikning med särskild
hänsyn till Norrlands behov. Jag delar även de av de sakkunniga och
regeringen förordade principerna för anslagets användning. Särskilt måste
jag understryka, att det är nödvändigt att i detta speciella fall ge även bolagen
Tätt att komma i åtnjutande av anslaget. Detta krav är visserligen stridande

Vid remiss av
statsverkspropositionen
.
(Forts.)

Nr 5.

02

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av mot den ståndpunkt såväl mitt parti som riksdagen tidigare intagit i frågan,
statsverks- men gillen för en ändring äro uppenbara. Inom vårt län exempelvis ligger
propositionen, j£^en ay skogsmarken i bolagshänder och för hela Norrland är siffran 36
procent, vartill kommer, att de enskilda skogsägarna faktiskt sakna kapital
för att i önskvärd utsträckning utnyttja statens bidrag för skogsvårdande arbeten.
Det bör dock strängt tillses, att nian vid fördelningen av anslaget
också får garantier, att detsamma bereder nya arbetstillfällen.

Den andra linjen rör skogsprodukternas ökade inhemska användning. Man
tänker här närmast på träkolen och träkolsgasen för viss motordrift. Myndigheterna
böra på allt sätt påskynda experimenten på detta område och undersöka
vad som kan göras. Dör de skogsproducerande delarna av landet har
denna fråga en oerhörd betydelse. Särskilt i Norrland skulle nya stora arbets-
och försörjningsmöjligheter yppa sig om träkolen kunde få användning
på sätt experter ställt i utsikt. Man har även begärt att stat och kommun
skola gå in för ökad eldning med ved i stället för att importera kol. Det kravet
anser jag är omstritt och misstänkt. Därest veden ställer sig dyrare och
sämre, vore det ekonomiskt oförsvarligt att belasta det allmänna med merutgiften.
Den enda möjliga form man skulle kunna reflektera på för att ordna
den saken vore att bidrag utginge från arbetslöshetskommissionen för huggning
av ved för användning vid Statens järnvägar efter de norrländska tvärbanorna,
där tågen icke ha någon särdeles brådska. Samma tankegång tycks
ligga i regeringens proposition om anslag till domänstyrelsen som bidrag till
kostnaderna för utförande av vissa avverkningsarbeten i syfte att lindra arbetslösheten,
för vilka arbeten med rådande prisläge ekonomisk bärighet
icke uppnås. Det är ett syfte, som jag anser bör vinna riksdagens understöd.

Medan jag är inne på skogsarbetet, så vill jag fästa uppmärksamheten på
de klagomål, som höras från skogsarbetarhåll över att även domänstyrelsen deltar
i nedpressningen av de redan nu orimligt låga lönerna på skogarna. Daglönen
för lös arbetare uppgår kanske till 5 kronor samt för häst och karl till
10 kronor. Sådana löner tåla ingen ytterligare reducering. För det skogsvårdande
arbetet har man även utgått ifrån denna dagspenning vid utgörande
av sina kalkyler. Det måste vara staten och dess organ ovärdigt att utnyttja
läget för att vid sidan av skogsbolagen och enskilda söka pressa de sämst
ställda till en ännu lägre lönenivå. Detta så mycket mindre som staten äger
så ringa möjlighet att just i krisen räcka en hjälpsam hand till skogsfolket.
Läget på skogarna är tillräckligt dåligt och skogsarbetarnas löner nog så usla
utan ytterligare reduceringar. Och här rör det sig dock om en befolkning på
omkring 175,000 personer.

Förutom arbetet på skogarna är det vägnätets utbyggande som skall kunna
bereda ökad sysselsättning åt de arbetslösa. Det är lika gott om mil som
det är smått örn väg i Norrland. Såväl befolkningens tillväxt och motortrafikens
utveckling som ock arbetslöshetens omfattning kräver radikala åtgärder
på vägbyggandets område. Men ehuru Norrlands malm och trä har gjort vårt
land rikt och mäktigt, så är dock Norrlands befolkning fattig och bortglömd.
Springa vi inte tillräckligt i statsrådstrapporna och väsnas vi inte nog i riksdagen
för att få våra välmotiverade krav beaktade? Man kan tycka så ej
minst, då man betraktar vägfrågan; både vad avser vägnätets utbyggnad och
vägbördornas fördelning. Endast i centrum närmast kring städerna ha vi ett
vägnät, som något så när svarar mot det ständigt starkt stegrade behovet.

Varför kunna inte statsmakterna så pass tillgodose vägbehovet, att man åtminstone
följer den anslagsfördelande myndighetens blygsamma begäran att
få avverka nuvarande balans på tio år? Men nu i år har finansministern i
förväg skrämt de underordnade myndigheterna med det statsfinansiella läget

Måndagen den IS januari e. m.

93 Nr 5.

så, att de ej ens vågat begära vad de skulle önskat i detta avseende. Skulle Vid remiss av
icke ökade väganslag vara ett bra medel att bereda flera arbetstillfällen? Det »Valsverks-^
synes som man handlade enligt principen att ge med ena handen och ta med , ''

den andra. Man för det ena året upp ett nytt anslag om beredskapsarbeten, v
det andra örn skogsvård etc., men samtidigt håller man tillbaka utgifterna för
vägbyggnader. Men är det inte statens skyldighet och i samhällets intresse,
att i tider som de nuvarande man lånar upp medel för att sätta i gång nödvändiga
produktiva arbeten? Det synes, som örn kommunikationsministern haft
skäl att hålla litet mera på anslag till sitt eget fögderi just för att bereda
mera arbete med hänsyn till vad som redan är sagt.

Ser man på läget i dess helhet — åtminstone utifrån norrländska erfarenheter
— så förstår man, att det är omöjligt att med endast nya arbetstillfällen
möta krisen och bispringa alla nödställda. Statistiken över hur 77,000 under
november registrerade arbetslösa fått hjälp genom stat och kommun uppenbarar
det tragiska förhållandet, att endast 2/r, fått arbete eller understöd med
statsbidrag. Men vad hjälp ha då de övriga fått? Och alla de oregistrerade
arbetslösa? Dessa komma på fattigvården. Inom vårt län hade vi dock redan
1929 det näst högsta antalet understödda i riket, och huru läget är nu vågar
jag ej ens tänka på. Rapporterna från kommunerna tyda dock på oerhört stegrade
utgifter för arbetslösheten genom fattigvården.

Detta läge är ur alla synpunkter alldeles ohållbart. Kommunerna orka helt
enkelt ej längre lösa en uppgift, som borde åvila staten, främst genom att
åstadkomma en lösning av arbetslöshetsförsäkringen, som fördelade kostnaderna
på staten, arbetare och arbetsgivare. Inom alla partier ute i kommunerna
på landsbygden — åtminstone i vårt län — är nian på det klara med att staten
måste bispringa på ett helt annat sätt än som sker. Kan ej arbete beredas,
så önskar man att få utdela understöd med bidrag från staten. Arbetslöshetskommissionen
och regeringen få därvid icke vara för njugga varken då
det gäller antalet understödda eller statsbidragets storlek. Farhågorna för
att arbetsskygga individer skola hålla sig framme äro dåligt grundade vad
gäller vårt distrikt. Där ha kommunerna själva ansett lämpligt att som motprestation
för erhållet understöd kräva något slag av arbete.

Vad som här kräves är ingenting orimligt i ett demokratiskt samhälle, som
gör anspråk på att vara detta mer än till skenet. Här behövs i bästa och vidaste
mening den solidaritet, som min frisinnade länskamrat och presskollega
ansåg prägla denna budget, men som jag från mina utgångspunkter ansett mig
kunna bestrida. Landets tiotusentals arbetslösa, våra hårt betryckta jordbrukare
och alla de skattetyngda kommunerna vänta en verklig hjälp till krisens
lindrande. Man kan icke påstå, att regeringen infriat dessa förväntningar på
effektivt stöd. Skulle även riksdagen svika så föreligger skäl att anmäla
missnöje mot en solidaritet, som ej sträcker sig längre, ehuru människor befinna
.sig i djupaste nöd.

Till sist vill jag bara kort och gott svara professor lundskog på hans fråga
örn i vilken utsträckning den kris, som nu går över världen, skulle bero på
för mycket eller för litet socialism i samhället. Jag vill endast nämna, att
oberoende av vilken socialpolitik som föres ute i länderna så existerar denna
kris i alla fall. England är ett gammalt frihandelsland med en gammal god
socialpolitik, men har en omfattande arbetslöshet. Tyskland är ett starkt
tullskyddat land, men med en god socialpolitik, samt är därtill nu en gäldenärsstat,
och här härjar en mycket stor arbetslöshet. Amerikas Förenta stater
är tullpolitiskt ett stort självhushåll, men saknar all socialpolitik. Det alock
en väldig borgenärstat. Ändock har U. S. A. den största arbetslöshetssiffran
i världen. Det är alldeles påtagligt, att krisen alltså icke beror på
graden av de sociala åtgärder, som utvecklas i det moderna samhället, utan

Nr o.

94

Måndagen den 18 januari e. m.

Vid remiss av
statsverksm
opositionen.
(Forts.)

att den står i samband med det kapitalistiska systemet, med bristen på planhushållning.

Chefen för kommunikationsdepartementet herr statsrådet Jeppsson: Herr
talman! Då den siste ärade talaren herr Västberg i sitt anförande bl. a. anförde,
att han ansåg, att kommunikationsministern borde bättre än vad som
skett ha hävdat anspråken på höga vägbyggnadsanslag, ber jag att med några
ord få beröra detta ämne.

Först ber jag då att få säga, att i den här till behandling föreliggande statsverkspropositionen
har icke något vägbyggnadsanslag upptagits till lägre belopp
än som i fjol fastställdes av riksdagen, och ändå är härvid att märka, att
sammanlagda summan utav de av fjolårets riksdag beviljade anslagen är det
högsta belopp, som av någon riksdag fastställts. Även då det påyrkats en
sänkning av vägbyggnadsanslag har anslagsbeloppet bibehållits, vilket varit
fallet ifråga om anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar, där statens
organisationsnämnd i avgivet yttrande uttalat, att detta anslag, som i fjol på
Kungl. Maj:ts förslag fastställdes till 500,000 kronor, syntes kunna sänkas till
300,000 kronor, men trots detta har anslaget upptagits till samma belopp som
i fjol nämligen 500,000 kronor. Därtill kan jag nämna, att utav de i innevarande
års riksdag upptagna medel för detta ändamål finnas besparade ungefär
100,000 kronor, så att man praktiskt taget under nästkommande budgetår
har att räkna med 600,000 kronor eller dubbelt så mycket som statens organisationsnämnd
föreslagit, att man skulle upptaga i den här föreliggande statsverkspropositionen.

Jag har dessutom också anledning att med några ord beröra förhållandena
i Västernorrlands län. Då jag under sommaren ifrån flera håll erfor, att man
i Västernorrlands län -—■ trots den stora arbetslöshet, som där förelåg, och trots
det stora behovet av såväl arbetsmöjligheter som också av vägbyggnader i detta
stora län med dess starkt kuperade terräng — icke kommit så långt med vägbyggnadsarbetet,
som jag ansåg vara påkallat i detta län, sökte jag ordna ett
sammanträffande med vägstyrelserna och länsstyrelsen däruppe, och detta sammanträffande
ägde rum söndagen den 27 september i Härnösand, dit jag reste
upp från Stockholm med ett par av mina medhjälpare. Jag hade anmodat
tillförordnade landshövdingen Kjäll att sammankalla samtliga vägstyrelser i
länet till sammanträde på länsstyrelsen för att utröna möjligheterna att sätta
i gång vägarbetena i större utsträckning än som dittills visat sig kunnat bli
fallet. Samtliga vägstyrelser med undantag av en hade också kommit tillstädes.
Jag öppnade mötet med att hälsa dem välkomna och förklarade anledningen
till mitt besök vara, att jag ville undersöka möjligheterna att få i gång vägtyggnadsarbetet
snabbare än vad som föreföll mig ha skett och i den utsträckning,
som föreföll att behövas. Varje vägstyrelse fick sedan redogöra för de
förslag, som förelågo inom respektive distrikt, och för det läge, vari förslagen
befunno sig, samt för de möjligheter man hade att snarast igångsätta arbetena.
Sedan denna redogörelse lämnats och jag sammanfattat vad som förekommit,
framhöll jag också för vederbörande önskvärdheten av att man icke minst med
hänsyn till arbetslöshetens bekämpande igångsatte dessa arbeten så snart som
möjligt. Jag framhöll vidare, att i den mån därtill erfordrades Kungl. Maj:ts
medverkan kunde man vara förvissad örn, att denna medverkan skulle ges så
snabbt som möjligt. Jag sade också att, i den mån inom länet icke funnos lokala
krafter för uppgörande av planer, renstakningar m. m., man kunde få förstärkning
genom auktoriserade ingenjörer. Det fanns bara en sådan i Västernorrlands
län, men i händelse man behövde flera, skulle detta säkerligen icke
stöta på svårigheter att erhålla ytterligare sådana ingenjörer. Resultatet
av detta sammanträffande med vägstyrelserna och länsstyrelsen har jag anteck -

Måndagen den 18 januari e. m.

95

Är 5.

nät på detta papper, en av mig från vägingenjören i Västernorrlands län infordrad
skrivelse, dagtecknad den 13 januari 1932. Jag begärde uppgifter på
antal, storlek och kostnader beträffande de vägföretag, som under år 1931
igångsatts, dels under tiden från och med den 1 januari till den 1 oktober och
dels under tiden från och med den 1 oktober till årsskiftet — uppgiften omfattar
tiden fram till den 13 januari, då detta papper är dagtecknat. Denna
vägingenjörens rapport visar, att under årets nio första månader, alltså till
den 1 oktober, i Västernorrlands län igångsatta vägarbeten -—- jag frånräkna!-ödebygdsvägar — voro 38 stycken med en sammanlagd längd av 104 kilometer
och till en sammanlagd kostnad av 3,552,000 kronor. Under årets sista tre
månader, alltså efter denna konferens, som hölls med vägstyrelsema, har igångsatts
49 företag med en väglängd av 339 kilometer och för en kostnad av
8,760,000 kronor. Jag vill sålunda framhålla, att under årets sista tre månader
ha igångsatts företag för mer än dubbla kostnaderna för samtliga de
företag, som igångsattes under de nio första månaderna. Jag vågar därför beteckna
resultatet av mitt besök däruppe såsom varande ganska gott, och det
tycks ha medfört önskad effekt, i det att man kommit i gång med arbetena däruppe,
vilket ju är mycket glädjande.

Jag kan kanske i detta sammanhang påpeka, att en fråga, som jag också berörde
däruppe, nämligen örn förstärkning för det fall att de lokala krafterna
icke räckte till för utarbetandet av vägbyggnadsplaner och dylikt, nu blivit
ordnad, i det att man utöver den ende auktoriserade ingenjör, som fanns den 1
oktober, nu har ytterligare fem stycken auktoriserade ingenjörer. Jag vågar
därför påstå, att ifrån min sida ganska mycket har gjorts för att igångsätta
vägbyggnadsarbeten i Västernorrlands län, och det har också glädjande nog lyckats
i ganska stor utsträckning.

Till slut vill jag säga, att utöver de anslag, som äro upptagna här i statsverkspropositionen
till vägarbeten, stå ju också, som herrarna torde veta, betydande
belopp till arbetslöshetskommissionens förfogande till vägbyggnadsarbeten.
Jag vill icke heller underlåta att påpeka, att i mångå fall, och detta
gäller även beträffande Västernorrlands län, har Kungl. Maj:t begagnat den
möjlighet som finns att, örn särskilda omständigheter föreligga — och till
dessa har jag för min del även räknat en stor arbetslöshet — ge bidrag utöver
de vanliga 75 procenten, och i många fall bland annat även i Västernorrlands
län har Kungl. Maj :t anslagit upp till 85 och 90 procent av hela anläggningskostnaden.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att uppskjuta
den vidare debatten rörande förevarande proposition till morgondagens

plenum kl. 11 f. m.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

Vid remiss av
statsverkspropositionen.

(Forts.)

Nr 5.

96

Måndagen den 18 januari e. m.

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse; samt

riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1, angående antagande av tjänstemän
i riksdagens kansli.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.30 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

320376