Måndagen den 15 december Sid (Riksdagens protokoll 1969:43)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 43

FÖRSTA KAMMAREN

1969

15—17 december

Debatter m. m.

Måndagen den 15 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Bengtson (ep) ang. utläggning hos fria producenter av

programproduktion för TV 1, m. m....................... 5

av herr Pettersson, Harald, (ep) ang. ledighet för statsanställda
för utbildning ........................................ 10

Tisdagen den 16 december

Svar på interpellation av herr Högström (s) om åtgärder för att
underlätta anställande av kvalificerad arbetskraft i företag med

lokaliseringsbidrag ........................................ 16

Vissa förenklingar i valförfarandet............................ 21

Förvaltningen av vissa kungliga slott m. m..................... 31

Ramen för lokaliseringsbidrag................................ 39

Ramen för lokaliseringslån .................................. 45

ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet .................... 46

Om ökad utbildning av tandläkare m. fl....................... 54

Sänkning av traktorskatten .................................. 55

Ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank 57

Kortare förvaringstider för hittegods.......................... 65

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl............... 68

Fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen .......... 81

Interpellation av herr Åkerlund (m) om stationering av en svensk
observatör i Sydvietnam .................................. 97

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

Nr 43

Innehåll

Onsdagen den 17 december Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Brundin (m) ang. indragningen av USA:s generalkonsulat
i Göteborg........................................ 99

av herr Pettersson, Axel Georg, (ep) ang. fri hemresa för värnpliktiga
vid julledighet ................................ 100

av herr Åkerlund (in) ang. maximibeloppet för frivillig pensionsförsäkring
i riksförsäkringsverket .................. 102

Svar på interpellationer:

av herr Hernelius (m) ang. utformningen av det svenska biståndet
till Vietnam .................................... 102

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) om åtgärder till förbättring
av handelsbalansen och förstärkning av guld- och valutareserverna,
m. ........................................ 109

Inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands
bedriven försäkringsrörelse ................................ 113

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning ........ 120

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 16 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 50, ang. ändringar i vallagstiftningen
.............................................. 31

— nr 51, ang. förvaltningen av vissa kungl. slott m. m......... 31

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och Gripsholms slott, m. m......... 39

— nr 180, ang. utgifter på tilläggsstat I: försvarsdepartementet.. 39

— nr 181, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet---- 39

— nr 182, ang. utgifter på tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
.................................................. 39

— nr 183, ang. utgifter på tilläggsstat I: utbildningsdepartementet 39

— nr 184, ang. utgifter på tilläggsstat I: handelsdepartementet .. 39

— nr 185, ang. utgifter på tilläggsstat I: inrikesdepartementet .. 39

— nr 186, ang. utgifter på tilläggsstat I: industridepartementet .. 46

— nr 187, ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet...... 46

— nr 188, om ökad utbildning av tandläkare m. fl............. 54

— nr 189, om åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionspro gram

.......................................... 05

Bevillningsutskottets betänkande nr 72, ang. ändring i förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, m. ...................................... 05

_ nr 74, ang. ändring i traktorskatteförordningen ............ 55

_ nr 76, ang. ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen .... 56

Innehåll

Nr 43

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 53, ang. förslag till lag om postbanken,
m. m............................................... 57

Statsutskottets utlåtande nr 190, ang. förslag till lag om postbanken,
m. m............................................... 64

Första lagutskottets utlåtande nr 56, ang. ändring i lagen om dödande
av förkommen handling............................ 65

— nr 57, ang. ändring i lagen om hittegods, m. m............. 65

— nr 60, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om förslag till

lag om ändring i ärvdabalken, m. m....................... 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 89, ang. särskilt olycksfallsskydd
för värnpliktiga m. fl..................................... 68

Utrikesutskottets utlåtande nr 24, ang. godkännande av fördrag
om förhindrande av spridning av kärnvapen................ 81

Onsdagen den 17 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 49, ang. vissa ändringar i
kommunallagstiftningen m. m............................. 113

— memorial nr 52, ang. uppskov med behandlingen av visst

ärende .................................................. 113

Bevillningsutskottets betänkande nr 75, ang. ändring i kommunalskattelagen
.......................................... 113

Bankoutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ........................................ 119

Statsutskottets memorial nr 191, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1969/70 .................................. 119

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Måndagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Ang. utläggning hos fria producenter av

programproduktion för TV 1, m. m.

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Bengtsons (ep) interpellation angående
utläggning hos fria producenter av programproduktion
för TV 1, m. m., erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson har frågat
mig om jag observerat att Sveriges
Radio har disponerat sina programmedel
på sådant sätt att TV 1 inte kan lägga
ut några produktioner hos fria producenter
under vare sig innevarande
budgetår eller budgetåret 1970/71, vidare
om jag anser att detta står i överensstämmelse
med riksdagens år 1966
fattade beslut angående riktlinjerna för
TV-kanalernas verksamhet och om jag
anser det lämpligt att ett sådant företag
som Sveriges Radio fattar bindande beslut
beträffande ett budgetår, till vilket
riksdagen ännu ej tagit ställning, samt
slutligen vilka åtgärder jag avser att
vidta, för att programproduktion skall
kunna utläggas hos fria producenter i
enlighet med riksdagens beslut.

De tre första frågorna bygger på en
pressuppgift om att TV 1 inte kommer
att lägga ut några produktioner hos fria
producenter under vare sig innevarande
eller nästa budgetår. Efter det att
interpellationen väcktes har Sveriges
Radio i ett pressmeddelande klargjort

att såväl TV 1 som TV 2 för närvarande
har ett flertal produktioner utlagda hos
fria producenter.

Med anledning av interpellantens
tredje fråga vill jag dessutom framhålla,
att riktpunkterna för televisionens sändningstidsutveckling
och produktionssammansättning
budgetåret 1970/71 har
angivits i statsverkspropositionen för
innevarande budgetår. Med dessa utgångspunkter
måste programledningarna
för TV 1 och TV 2 redan nu kunna
fatta vissa beslut rörande uppläggningen
av programverksamheten under budgetåret
1970/71. Då emellertid Sveriges
Radios medelsram för sistnämnda budgetår
fastställs först våren 1970, blir
av naturliga skäl möjligheterna begränsade
för programledningarna att nu göra
större bindande utfästelser till producenter
utanför företaget.

Vad slutligen beträffar interpellantens
fjärde fråga har det enligt min mening
inte framkommit något som tyder
på att Sveriges Radio avlägsnat sig från
de åsyftade riktlinjerna för programproduktionen.
Jag vill i sammanhanget
nämna att, enligt vad jag erfarit, 1968
års filmutredning, i vilken interpellanten
för övrigt är ledamot, för närvarande
behandlar formerna för att öka samarbetet
mellan Sveriges Radio och producenter
utanför företaget.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för utbildningsdepartementet få framföra
mitt tack för det positiva svaret
på min interpellation. Jag tackar också
för att departementschefen trots mycket
arbete och resor kunnat svara på
interpellationen inom så kort tid.

Av svaret framgår enligt min uppfattning
klart att departementschefen inte
anser att Sveriges Radio-TV skall ha

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Ang. utläggning hos fria producenter av
produktionsmonopol. I svaret hänvisas
till ett pressmeddelande från Sveriges
Radio-TV, där det bl. a. heter: »Båda
kanalerna avser också att framdeles
fortsätta detta samarbete med de fria
producenterna.»

Detta uttalande är något oklart, i det
att man säger »framdeles». Jag skulle
gärna vilja ha departementschefens förtydligande
i det avseendet.

Om Sveriges Radio-TV avser att göra
ett längre uppehåll i beställningen av
sina produktioner hos fria producenter,
måste detta vara mycket olägligt
för de fria producenterna. Gör man ett
uppehåll på t. ex. ett och ett halvt år,
måste det bli svårt för de producerande
företagen att behålla den personal som
är nödvändig för sådan produktion.
Därför måste det vara önskvärt att en
kontinuerlig produktion kan ske hos
dessa företag.

I anslutning till detta meddelande har
jag fått veta att TV-kanalerna för närvarande
inte lagt ut några produktioner
av större omfattning hos de fria
producenterna. Dessutom har det kommit
till min kännedom att både TV 1
och TV 2 nyligen avböjt produktionssamarbete
kring ett projekt med Filminstitutet,
nämligen inspelning av en
film efter boken »Legionärerna», som
man dock tycker är en så pass uppmärksammad
bok att det kunde varit
anledning att reflektera på filminspelning
av densamma.

Vad gäller TV 2 har denna kanal nyligen
startat sina sändningar, men kanalen
har enligt riksdagens beslut förberett
sändningarna under ungefär ett
år. Under den tiden har enligt tillgängliga
uppgifter inga utläggningar av betydelse
skett från kanalens sida. Totalt
sett har sålunda utläggning av produktion
från Sveriges Radio varit av ringa
omfattning och knappast stått i överensstämmelse
med riksdagens år 1966
angivna riktlinjer att Sveriges Radios
programproduktion i princip bör ske
i konkurrens med de fria producenterna.

programproduktion för TV 1, in. m.

De av riksdagen förutsatta konkurrensförhållandena
har således inte kommit
till stånd. Självfallet måste det vara
väsentligt av såväl kulturella som samhällsekonomiska
skäl att de kreativa
och tekniska produktionsresurser som
finns tillgängliga utanför Sveriges Radio
utnyttjas i så stor utsträckning som
möjligt. Det finns en uppenbar risk för
att, i den mån nu nämnda resurser inte
kontinuerligt används i tillfredsställande
omfattning, de successivt kommer att
försvinna.

I sitt svar på min tredje fråga har departementschefen
betonat att Sveriges
Radios medelsram för budgetåret 1970/
71 fastställes först på våren 1970. Då
kan givetvis Sveriges Radio inte heller
till hundra procent veta hur man skall
använda de medel om vilka man ännu
inte fått något besked. Riksdagen har
fri rätt att bestämma både hur mycket
medel Sveriges Radio skall få till sitt
förfogande och på vilket sätt de skall
disponeras. Jag förstår mycket väl att
en viss planering av produktionen måste
ske, men i denna planering kan också
intas program från fria producenter,
och det måste alltid finnas en vid marginal,
som också den kan tillåta utläggning
av fri produktion, eftersom Sveriges
Radio inte vet hur mycket pengar
man kommer att få under det följande
budgetåret.

Statsrådet Carlsson har också i interpellationssvaret
erinrat om att 1968 års
filmutredning behandlar relationerna
mellan filmen och TV. Det är riktigt
som departementschefen påpekar, att
jag är medlem av denna utredning, och
jag ser det som mycket positivt att regeringen
haft så stort intresse för den
svenska filmproduktionens framtid, att
man tillsatt en särskild utredning. I utredningsdirektiven
sägs det också ifrån
att man skall utreda frågan om relationerna
mellan televisionen och den
svenska filmproduktionen. Eftersom nu
televisionen är en så jättestor förbrukare
av film och den svenska filmproduktionen
inte kan bli särskilt stor i

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Ang. utläggning hos fria producenter av programproduktion för TV 1, m. m.

den hårda konkurrens som råder på
världsmarknaden måste det vara mycket
angeläget för svensk filmproduktion —
så ser jag saken, och jag hoppas att
departementschefen också gör det —
att det vanliga filmarbetet kompletteras
med arbete för televisionens räkning.
Det måste vara mycket lämpligt
att ett sådant samarbete sker, eftersom
man arbetar med samma media och
samma tekniska utrustning m. m. Jag
säger detta utan att på något sätt vilja
föregripa det förslag som utredningen
om filmproduktionen kommer att lägga
fram.

Jag vill också gärna framhålla en
principiell synpunkt på dessa frågor.
Jag har av skäl, som jag inte skall redovisa
just nu, kunnat acceptera att
Sveriges Radio-TV har ett sändningsmonopol
i vårt land. Jag har inte velat
förorda en kommersiell television. Jag
känner dock ett visst obehag när man
ibland i diskussionerna om demokratin
påpekar att det i Sverige finns en helt
statskontrollerad radio och TV. Jag har
emellertid accepterat den saken, men
för att så långt som möjligt — om jag
så får säga — trubba av den monopolställning
som Sveriges Radio-TV har i
sändningsavseende vore det önskvärt
att man i produktionen använder fria
producenter i största möjliga utsträckning.
Med fria producenter menar jag
inte endast freelancers som Sveriges Radio-TV
använder för vissa arbeten.
Även om den formen av TV-arbete är
önskvärd bör det observeras att detta
egentligen är en tillfällighetsanställning
av medarbetare som Sveriges Radio-TV
gör och att dessa ändå kommer att arbeta
inom monopolets ram.

Jag vill också framhålla den konstnärliga
friheten i detta sammanhang.
Det är självklart att om de kreativa
krafterna har ett enda företag att vända
sig till när det gäller TV-produktionen
kan detta verka hämmande för den
konstnärliga friheten. Det kan tänkas
att en freelancer erbjuder ett arbete åt
Sveriges Radio-TV men inte får det ac -

cepterat. I många fall kan han försöka
hos ett annat företag, men finns det
bara ett enda företag är det ju omöjligt
att få arbetet producerat.

Det skulle också för tittarna vara betydligt
bättre om en allsidigare produktion
förekom inom TV-branschen än
vad som är fallet inom ett rent monopolföretag.
Flera av de mest populära
TV-programmen — t. ex. Pippi Långstrump,
Vi på Saltkråkan, Barnen i Bullerbyn,
Elsa Beskows sagor, Kullamannen
och den nu pågående Kråkguldet
— har producerats utanför Sveriges
Radio-TV. Jag tror att alla är eniga om
att det har varit mycket värdefulla produktioner,
och en tittaropinion skulle
säkert säga att man gärna vill se flera
program av den kvaliteten. Det är också
att observera att dessa TV-program hör
till våra bästa försäljningsobjekt utomlands.
Ofta påpekas det att kostnaderna
blir stora när man anlitar producenter
utanför Sveriges Radio-TV. I det fallet
vill jag citera en auktoritet på området,
nämligen förre TV-chefen Nils Erik
Baehrendtz som i en tidningsartikel den
16 april 1969 sade: »Jämförelser visar
också att det inte blir dyrare att placera
sådana tunga produktioner ute i
marknaden, snarare tvärtom därför att
de producerande företagen tvingas hålla
sig inom ramen för kontraktet.»
Baehrendtz säger också i en annan tidningsartikel:
»Personligen har jag länge
tyckt att man inför P 2 skulle gå fram
efter helt nya linjer, anställa en måttligt
stor fast stab och arbeta med kontrakt
och fria medarbetare mer än hittills.
»

Man blir emellertid litet betänksam
när man läser kanalchefernas uttalanden.
Håkan Unsgaard har sagt: »Inför
den genomgripande omdaning, som den
svenska televisionen nu börjat genomföra,
är det emellertid svårt att för det
närmaste budgetåret göra några mera
långtgående bindande utfästelser.» Den
andre programchefen, TV 2-chefen Örjan
Wallqvist säger: »Däremot har vi
klart sagt ifrån till filmbranschen att

8 Nr 43 Måndagen den 15 december 1969

Ang. utläggning hos fria producenter av programproduktion för TV 1, m. m.
inte förrän i början på 1970-talet kan

det bli aktuellt för TV 2 att på allvar
börja diskutera att lägga miljonproduktioner
utanför Sveriges Radio.»

Detta gör mig som sagt något betänksam.
Jag vill dock liksom i hela mitt
anförande vara positiv och säga, att herr
Unsgaard också har förklarat att om
filmbranschen på längre sikt kan konkurrera
så att man därifrån får bättre
TV-program till lägre pris än man själv
kan åstadkomma bör detta leda till att
de egna investeringarna hålls nere. Det
är likaså positivt när herr Wallqvist talar
om »miljonproduktioner utanför
Sveriges Radio». Detta visar ändå att
han tänkt sig att det inte skulle vara
omöjligt att lägga ut sådana produktioner
vid någon tidpunkt.

Med detta, herr talman, konstaterar
jag att det finns oerhört mycket som
talar för att man lägger ut så stor produktion
som möjligt utanför Sveriges
Radio. Jag är tacksam om statsrådet
möjligen skulle vilja göra ett förtydligande
när det gäller att kontinuerligt
lägga ut produktion, som riksdagen har
dragit upp riktlinjer för, och om att
man med »fria producenter» bör avse
inte bara de som utför ett arbete för
Sveriges Radio utan även producentföretag
i vanlig mening.

Herr talman! Jag ber än en gång få
tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag tror att jag kan
göra mitt svar relativt kortfattat. Jag
skulle emellertid vilja börja med att
reagera mot ett uttryck som herr Bengtson
— möjligen oavsiktligt — använde,
nämligen då han talade om en helt statskontrollerad
radio och TV. Jag har för
bara någon timme sedan använt en hel
del energi i medkammaren på att försöka
övertyga en mittenbroder till herr
Rengtson om att jag som statsråd inte
får lägga mig i de enskilda programmens
utformning. Vi har ett uppbyggt
system som verkligen inte innebär nå -

gon helt statskontrollerad radio och TV,
och jag tycker inte att vi skall sprida
den felaktiga föreställningen.

Herr Rengtson sade vidare att man
endast har ett företag att vända sig till.
Det är naturligtvis riktigt, men jag vill
ändå understryka konkurrensen mellan
de två kanalerna, som ju inte är oväsentlig
för producenterna. Herr Bengtson
räknade upp en rad exempel på att
man från Sveriges Radio i det förgångna
har lagt ut uppdrag, och detta visar
att hans nu framförda önskemål tidigare
väl har tillgodosetts. Jag kan fortsätta
exemplifieringen med aktuella projekt.
TV 2 förhandlar just med ett filmbolag
om ett serieprogram, och som exempel
på utlagda aktuella produktioner
kan nämnas att för TV 1 gör Lennart
Olsson tre filmer om bilsamhället,
Berndt Klyvare en film med arbetsnamnet
»Fragment av Europa», PålNils
Nilsson porträtterar arkitekten
Ralph Erskine, Lasse Forsberg gör en
film om zigenare o. s. v. På samma sätt
gör för TV 2 Ingela Romare och Lennart
Malmer en reportageserie från Afrika,
Sven Lindqvist och Peter Torbj
örnsson en från Sydamerika och Steve
Hopkins en från USA, Sven Wohlin ett
naturprogram o. s. v.

Jag skulle emellertid vilja säga allmänt
beträffande dessa fria producenter,
att som sådana skall betraktas inte
bara den egentliga branschen utan också
de enskilda filmskapare, frilansar,
som jag här har gett exempel på.

Även om det inte finns någon anledning
att i detalj gå in på de olika kanalernas
politik kan det vara värt att
notera att de för närvarande framför
att göra större satsningar på ett bolag
väljer att sprida ut uppgifterna. En sådan
utläggningspolitik tycker jag står
väl i överensstämmelse med andan i
1966 års riksdagsbeslut. Herr Bengtson
har ju i andra sammanhang gjort sig
känd som förespråkare för en aktiv lokaliseringspolitik,
och jag hoppas det
gäller även för detta område att vi inte
skall gynna bara de stora och starka.

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Ang. utläggning hos fria producenter av programproduktion för TV 1. m. m.

Jag skulle också till slut vilja understryka
att man inom Sveriges Radio
strävar efter att stärka kostnadsmedvetandet
genom att programenheterna får
ett direkt inflytande över de kostnader
som är förenade med deras verksamhet.
Det system för interndebitering,
kombinerad med affärsbokföring, som
nu håller på att införas kommer att
medföra att programenheterna debiteras
fullt pris även för företagets egna
resurser. Det ger programledningen helt
andra möjligheter än nu att överväga
produktion inom företaget som alternativ
till anlitande av resurser utanför
Sveriges Radio.

Denna interndebitering och affärsbokföring
beräknas vara provisoriskt
samordnade den 1 juli nästa år. Därefter
kommer detta redovisningssystem
att utvecklas successivt.

Jag föreställer mig att det just ur
herr Bengtsons synpunkt kan vara positivt
att det finns en medveten strävan
inom Sveriges Radio att åstadkomma
en reell kostnadsbelastning på företagets
egen produktion och därmed skapa
konkurrens på lika villkor för Sveriges
Radio och de utanför stående grupperna.
Jag tror alltså inte att det i sak skiljer
så mycket mellan herr Bengtsons
uppfattning och min.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med statsrådet i att det — i varje
fall i dagens debatt — inte är så stor
skillnad mellan våra uppfattningar. Jag
vill ytterligare betona att interndebiteringen,
när den är klar, blir en stor
tillgång när det gäller att göra jämförelser.
Jag skulle vilja tillägga att det
givetvis bör vara på fullständigt lika
grunder som man i så fall gör jämförelser
med andra företag. Man måste
ta hänsyn också till alla fasta kostnader
för Sveriges Radio om man skall göra
en rättvisande jämförelse med de andra
företagen. Det har statsrådet inte bestritt
på något sätt, men jag vill ändå

betona detta. Jag sätter också stort värde
på att mitt uttalande kommer att
föras vidare.

Jag är även helt med på vad statsrådet
sade beträffande mitt intresse för
lokaliseringspolitiken och att man bör
sprida de olika uppgifterna. Från det
största och starkaste företaget, Sveriges
Radio, bör man då gärna lägga ut
en del arbeten på de andra företagen,
som allesammans räknas för små i jämförelse
med Sveriges Radio. Det kanske
råder enighet också om detta.

Sedan har vi det uttryck som statsrådet
började med, nämligen »helt statskontrollerad».
Det kanske inte direkt
hör till den debatt som förs just nu,
men makten hos detta bolag är i varje
fall mycket stor, och vi har ju vårt avtal
med Sveriges Radio-TV där vi sagt
att vi inte får gå in på programproduktionen.
Herr statsrådet har också hört
att jag bevisligen inte alls har gjort
detta; det är ju Sveriges Radio-TV:s
egen sak. I övrigt har ju riksdagen möjlighet
att besluta om Sveriges RadioTV,
även om vi inte gör det i detalj.

Konkurrensen mellan de båda kanalerna
får man väl ta för vad den kan
bli. Det är ju bra om den finns, men
inom samma företag kanske man inte
kan göra så särskilt mycket. Jag fäster
inte några stora förhoppningar vid
den.

Det viktigaste som jag'' begärde ordet
för, herr talman, var vad utbildningsministern
sade beträffande det som är
utlagt i produktion och det som står i
pressmeddelandet från Sveriges RadioTV
den 4 december. Där anges att båda
kanalerna avser att framdeles fortsätta
samarbetet med de fria producenterna.
Dessutom står det i pressmeddelandet
att TV 2 i dagarna förhandlar med ett
filmbolag om ett serieprogram. »Framdeles»
är emellertid ett svävande uttryck.
Det kan bli på det sätt som gav
anledning till interpellationen, nämligen
att man säger att vi gör ett uppehåll
på ett och ett halvt år. Det skulle
vara mycket olyckligt för dessa pro -

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Ang. ledighet för statsanställda för utbildning

ducerande företag om de skulle få ett
sådant »hugg» i sin produktion. Detta
tycker jag är litet oklart.

De som finns omnämnda i pressmeddelandet
är utlagda i produktionen, men
efter vad jag kan bedöma är det till
mycket stor del sådana som för tillfället
är anställda inom Sveriges RadioTV.
Man kan nog inte betrakta dem på
samma sätt som de företag vilka vanligen
arbetar självständigt med filmproduktionen.
Exemplet från pressmeddelandet
tillmäter jag inte så stort värde,
utan det hade varit önskvärt att man
hade talat om produktionen på ett annat
sätt.

Jag tackar för det kompletterande
svaret, och jag tackar än en gång för
svaret på interpellationen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ledighet för statsanställda för
utbildning

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet LÖPBERG, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Harald Petterssons (ep) interpellation
angående ledighet för statsanställda
för utbildning, och nu anförde: Herr

talman! Herr Harald Pettersson
har frågat mig dels om jag vill lämna
kammaren en översiktlig redogörelse
för nu gällande regler och praxis i fråga
om ledighet för statsanställda som önskar
genomgå utbildning, dels om jag
ämnar ta initiativ till vidgade möjligheter
för statsanställda att erhålla ledighet
för fortbildning och vidareutbildning
för uppgifter inom och utom sitt
nuvarande yrkesområde.

När det gäller tjänstledighet för statsanställda
som önskar gå igenom utbildning
måste man skilja mellan frågor
om beviljande av tjänstledighet och om
vilka avlöningsförmåner som utgår under
beviljad tjänstledighet.

Enligt 3 § statstjänstemannalagen får
avtal inte träffas om rätt till annan ledighet
än semester. Således kan avtal
inte träffas om rätt till tjänstledighet
för t. ex. utbildning. Avgörandet av denna
fråga tillkommer arbetsgivaren.

Däremot kan man träffa avtal om rätt
till avlöningsförmåner under tjänstledighet.
I allmänt avlöningsavtal för
statliga och vissa andra tjänstemän
(AST) regleras frågan om löneavdrag
under tjänstledighet för bl. a. studier.
Bestämmelserna innebär att ordinarie
tjänstemän, extra ordinarie tjänstemän
och flertalet extra tjänstemän har rätt
till lön med B-avdrag sammanlagt 240
dagar — för viss lärarpersonal 360 dagar
— under loppet av tio på varandra
följande kalenderår, om arbetsgivaren
finner studierna angelägna från tjänstesynpunkt.
Dock skall intet avdrag göras
för någon del av tjänstledighetstiden,
när det är fråga om utbildningskurs
vid verket eller om studier som arbetsgivaren
anser vara synnerligen betydelsefulla
från tjänstesynpunkt. I övrigt
skall G-avdrag tillämpas. Förmånligare
regler gäller för vissa personalgrupper,
t. ex. i fråga om anställda inom affärsverk
som bedriver studier i utlandet.
Lön med B-avdrag betyder att omkring
70 % av ordinarie lön utgår. C-avdrag
innebär att ingen lön utbetalas.

För statliga arbetstagare som inte är
tjänstemän kommer fr. o. m. den 1 januari
1970 enligt ramavtalet att gälla
i princip likartade regler om förmåner
under tjänstledighet för studier som
beträffande tjänstemän finns meddelade
i AST.

Enligt punkt 3 i kungörelsen om utövande
av arbetsgivarens befogenhet i
vissa fall enligt AST skall Kungl. Maj:t
eller den myndighet, som Kungl. Maj:t
utser, avgöra huruvida studier är synnerligen
betydelsefulla från tjänstesynpunkt.
Med arbetsgivare förstås beträffande
prövningen av annan fråga om
lön under studier den myndighet som
avtalsverket bestämt.

I de fall arbetsgivaren bedömer stu -

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Ang. ledighet för statsanställda för utbildning

dierna synnerligen betydelsefulla eller
angelägna från tjänstesynpunkt får
tjänsteman således behålla lönen helt
eller delvis. Tjänstemannens önskemål
om att delta i studierna och myndighetens
intresse av att så sker sammanfaller
i dessa fall mer eller mindre. Det
saknas därför enligt min mening i dessa
fall anledning att i det ay herr Pettersson
angivna syftet undersöka myndigheternas
praxis. En sådan undersökning
är dessutom tidsödande.

När det gäller tjänstledighet för andra
studier föreligger inte ett så starkt
myndighetsintresse att den anställde
under utbildning får behålla någon del
av lönen. Däremot har den anställde
kvar sitt pensionsskydd och får i förekommande
fall behålla sin rätt till löneklassuppflyttning,
vilket medför kostnader
för arbetsgivaren. Självfallet tillkommer
svårigheten att skaffa vikarie
samt övriga problem som hör samman
med ändrade personaldispositioner. Beviljande
av tjänstledigheter måste därför
naturligen vägas mot kravet på verksamhetens
behöriga gång vid myndigheterna.

Anledningar till tjänstledighet med
C-avdrag för studier kan vara mycket
skiftande. Förhållandena varierar både
mellan olika myndigheter och lokalt
inom samma myndighet. En undersökning
av myndigheternas praxis i fråga
om beviljande av tjänstledighet med Cavdrag
för studier skulle därför behöva
göras mycket omfattande för att en klar
bild av förhållandena skulle kunna erhållas.
Inom den begränsade tid som
stått till förfogande för att besvara denna
interpellation har det inte varit möjligt
att göra en sådan undersökning.

Frågan om möjlighet för anställda att
få tjänstledighet för studier är enligt
min mening av stor betydelse. På grund
av de skiftande förhållandena inom
myndigheterna anser jag det emellertid
inte lämpligt att alla frågor om
tjänstledighet med C-avdrag skall avgöras
centralt. Varje myndighet måste
på eget ansvar fatta dessa beslut, givet -

vis under hänsynstagande till den enskildes
berättigade intressen. Däremot
kan centralt meddelade generella anvisningar
med riktlinjer för bedömning
av ärenden om tjänstledighet med C-avdrag
för bl. a. studier vara till hjälp för
myndigheterna. För att få underlag till
sådana allmänna riktlinjer för myndigheternas
handlande uppdrog jag den 9
oktober i år åt en särskild sakkunnig
att undersöka frågan om tjänstledighet
med C-avdrag för tjänstemän underkastade
AST. Den sakkunnige har arbetat
skyndsamt och har i dagarna lagt fram
förslag till riktlinjer för myndighets
handläggning av ärenden om bl. a.
tjänstledighet med C-avdrag för studier.

Den sakkunnige har inte gjort någon
allmän kartläggning av myndigheternas
praxis på området, vilket skulle ha
fördröjt slutförandet av uppdraget, utan
begränsat sig till kontakter med några
myndigheter.

Förslaget, som för närvarande bereds
inom finansdepartementet, innebär att
myndighet får medge tjänsteman tjänstledighet
med C-avdrag högst 1 080 dagar
under tio kalenderår i följd. Inom denna
ram skall myndigheten enligt förslaget
iaktta en välvillig inställning till ansökningar
om tjänstledighet för studier
vid institution som drivs av staten eller
som åtnjuter bidrag av statsmedel.
Detta bör gälla även om studierna inte
direkt kommer det arbetsområde till
godo inom vilket tjänstemannen för tillfället
verkar, eftersom det torde vara
till fördel för staten som arbetsgivare
i stort att personalen fortbildas.

Jag har redan framhållit den stora
betydelse jag fäster vid möjligheten för
de statsanställda att åtnjuta tjänstledighet
för att delta i utbildning. Inte minst
från bl. a. vuxenutbildningens synpunkt
är det angeläget att arbetsgivaren underlättar
denna genom att i största möjliga
utsträckning bevilja erforderliga
tjänstledigheter för att genomgå dylik
utbildning. Jag finner det därför vara
angeläget att möjligheterna att medge
tjänstledighet för studier tas till vara

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Ang. ledighet för statsanställda för utbildning

och att onödigt restriktiva normer vid
prövning av ansökningar om tjänstledighet
för sådant ändamål inte tillämpas.
Det framlagda förslaget kommer att
snarast tas upp till avgörande.

Det sammanfattande svaret på herr
Petterssons första fråga är således att
det enligt gällande föreskrifter och avtalsregler
finns möjlighet för de statsanställda
att få tjänstledighet för studier
med helt eller delvis bibehållen
lön under vissa omständigheter. Myndigheterna
är också oförhindrade att
medge tjänstledighet utan lön. Denna
möjlighet utnyttjas i varierande grad,
beroende på skilda förhållanden.

Som svar på herr Petterssons andra
fråga har jag redogjort för de åtgärder
som jag redan vidtagit och ämnar vidia
för att så långt möjligt underlätta
för de statsanställda att få tjänstledighet
för sådana studier varunder C-avdrag
skall göras.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Löfberg för det svar han
har lämnat på min interpellation.

Det är naturligtvis med tillfredsställelse
som jag noterar att statsrådet delvis
redan har tagit itu med de problem
när det gäller de statsanställdas möjligheter
till ledighet för studier som
jag har pekat på i min interpellation.

Som jag ser det har arbetsgivarens
inställning på denna punkt en mycket
stor betydelse för hur vuxenutbildningsreformen,
som vi håller på att genomföra,
skall lyckas. Som statsrådet framhåller
i interpellationssvaret ligger frågor
om tjänstledighet för statstjänstemannen
utanför avtalen, bl. a. frågan
om ledighet för studier. De avgörs i de
flesta fall med ledning av praxis.

Avsikten med min interpellation var
framför allt att få belyst vilken praxis
som för närvarande tillämpas och om
några förändringar är planerade. Däremot
har det inte varit min mening att
direkt gå in på frågor som är reglerade

i avtal, t. ex. avlöningsförmåner i samband
med ledighet. Jag tänker därför
inte heller ta upp dem här i debatten
även om de är nog så viktiga för de
statsanställda, som hyser planer på att
begära ledighet för studier.

Det framgår ganska tydligt av interpellationssvaret
att frågan om ledighet
för studier i allmänhet inte är något
problem, om studierna har ett klart
samband med vederbörande tjänstemans
befattning. Jag har själv fått samma intryck
när jag intresserat mig för dessa
frågor. Tjänstemannen får då i allmänhet
ledighet utan vidare, oftast med
helt eller delvis bibehållen lön. Så snart
studierna inte direkt har något samband
med den tjänst som den ledighetssökande
uppehåller tycks många myndigheter
oftast vara obenägna att ge ledighet,
även när det står klart att den som
söker ledigheten inte kan påräkna några
direkta ekonomiska förmåner. Därtill
kommer det förhållandet, som statsrådet
understryker i interpellationssvaret,
att praxis varierar mellan olika
myndigheter och till och med lokalt
inom samma myndighet.

Själv har jag svårt att förstå att statsmyndigheterna
— och tydligen även
statsrådet Löfberg — vill dra en så
pass skarp gräns mellan studier som
har betydelse ur tjänstesynpunkt och
andra studier. För det första kan man
knappast komma ifrån att varje strävan
att skaffa sig ökade kunskaper förr eller
senare bör ge ett produktivitetstillskott.
För det andra tycker jag att det
tillhör en modern arbetsgivares etik att
inte säga nej när en anställd kommer
och begär ledighet för studier, även om
det ibland kan kosta på att skaffa vikarier
och vidta behövliga personaldispositioner.

Jag tror att många både privata, kooperativa
och kommunala arbetsgivare
har en mera öppen syn på denna punkt
än vad som kommer till uttryck i interpellationssvaret
och i statsmyndigheternas
hittillsvarande praxis.

När det sedan gäller olikheterna i

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

Ang. ledighet för statsanställda för utbildning

praxis mellan olika myndigheter delar
jag statsrådets uppfattning att det inte
är lämpligt att låta alla frågor om
tjänstledighet avgöras centralt. I stället
tror jag att den väg statsrådet valt,
nämligen att utarbeta allmänna riktlinjer,
är den bästa. Man skulle givetvis
önska att sådana riktlinjer redan
funnits och att det rått en mera enhetlig
och mera positiv tillämpning än
hittills.

Jag har förståelse för att statsrådet på
den relativt korta tid som gått sedan jag
ställde interpellationen inte har hunnit
med någon mera utförlig kartläggning
av den praxis som myndigheterna nu
tillämpar. Om effekten av de riktlinjer
som nu av allt att döma kommer att utfärdas
skall bli den åsyftade, tror jag
emellertid att det fortlöpande behövs
en sådan kartläggning.

Jag hoppas därför att statsrådet på
olika sätt tillser att frågan om ledighet
för studier blir mera positivt behandlad
i fortsättningen, och jag tackar än en
gång för svaret.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr Pettersson noterar
med tillfredsställelse att jag redan
har tagit itu med den här viktiga frågan
och förberett vissa åtgärder. Jag för
min del är glad över att han gör detta
erkännande.

Jag vill också gärna understryka det
han sist var inne på, nämligen att han
hoppas att jag i fortsättningen verkar
för en positiv inställning till frågan om
tjänstledighet för studier för anställda i
statsförvaltningen. Rent allmänt sett är
vi överens på den punkten. Jag erinrar
om det positiva uttalande, som jag
gör i mitt interpellationssvar, där jag
framhåller att generellt sett bedömer jag
det som mycket angeläget att statenarbetsgivaren
på olika sätt söker främja
de anställdas fort- och vidareutbildning.
Rent allmänt och principiellt sett
tycks det alltså inte föreligga någon delad
mening mellan herr Pettersson och

mig på den punkten, och det är ju tacknämligt.

I anslutning till herr Petterssons inlägg
om den skiftande praxis som förekommer
och den skarpa gräns som
enligt hans förmenande vissa myndigheter
drar mellan ur tjänstesynpunkt
angelägna studier och andra studier, vill
jag, herr talman, tillägga ytterligare några
ord. Det är ganska klart, vilket herr
Pettersson också vidgår, att det måste
föreligga varierande förhållanden mellan
och inom myndigheterna. Utan att
gå in på något visst fall vill jag peka på
några omständigheter, som kan påverka
myndigheternas beslut i sådana frågor
— och som helt naturligt måste göra det
på grund av att förhållandena är så olika.
Tjänstledighetens längd är en sådan
omständighet, men det är inte säkert att
en kortare tids tjänstledighet alltid är
lättare att gå med på än en något längre
tjänstledighet. Arbetsläget hos myndigheten
under en viss ifrågasatt tjänstledighetstid
kan vara synnerligen pressat
och svårigheterna att få vikarier
ibland oöverstigliga. Den anställde kan
vidare ha specialistfunktioner, som inte
någon annan vid myndigheten behärskar
tillräckligt bra för att kunna överta
arbetet. Myndigheten kan ha speciella
arbetsuppgifter, som måste klaras av under
en bestämd kortare tid. Den anställde
kan tidigare ha fått tjänstledighet under
lång tid. Detta är exempel på svårigheter
som skulle kunna mångfaldigas
och som inte utan vidare kan viftas
bort. Sådana förhållanden gör att en
alltför stark centralreglering av detta
område inte låter sig göra. Men även
på den punkten tycks ju herr Pettersson
och jag vara överens.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
ytterligare påpekanden i anledning av
herr Petterssons replik.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Jag vill bekräfta att
jag hyser mycket stor förståelse för att
svårigheter kan uppstå när det gäller

Nr 43

Måndagen den 15 december 1969

Ang. ledighet för statsanställda för utbildning

att lämna tjänstledighet, men jag tycker
att statsrådet Löfberg — inte minst i sitt
senaste anförande — har målat upp dessa
svårigheter i alldeles för bjärta färger.
Vi har ju erfarenheter litet varstans
av att det kan förekomma stora svårigheter,
men finns den goda viljan och
finns det en intention hos herr statsrådet
— som ändå har tillseendet och det
politiska ansvaret i detta sammanhang
—• kommer väl detta att i mycket hög
grad genomsyra hela arbetet på detta
stora fält. Det var närmast denna tanke
som jag i mitt tidigare anförande försökte
ge uttryck åt, eftersom jag fann
det tillfredsställande att själva interpellationssvaret
andades så mycket av en
positiv inställning.

Jag hoppas att herr statsrådet inte
tycker att jag är alltför enveten på denna
punkt; jag är bara angelägen om att
dessa frågor blir behandlade på ett annat
sätt än hitintills. Jag skall inte dra
fram några speciella exempel i dag, men
jag skulle kunna göra det, och det är
detta som givit mig anledning att framställa
min interpellation. Dessa exempel
är verkligen, med utgångspunkt i arbetsgivaretiken,
inte särskilt vackra. Vi
måste, herr statsråd, komma ifrån detta
förhållande.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Det vare mig fjärran
att söka förstora dessa svårigheter; det
vill jag verkligen inte göra, och jag hoppas
att mitt inlägg inte har förtagit något
av den positiva syn, som jag faktiskt
allmänt och principiellt hyser i denna
för de statsanställda mycket viktiga fråga.
Men det föreligger ändå ibland stora
svårigheter när det gäller att bevilja
tjänstledighet. Har man besvärligt att
få tag i en vikarie för en specialistfunktion
hjälper inte den goda viljan särskilt
långt. Har myndigheterna problem
som inte går att lösa får man förstå om
de reagerar med större restriktivitet än
de annars skulle göra.

Den beslutande myndigheten måste ta

hänsyn till både sådana förhållanden
som kan försämra dess möjligheter att
utföra sina åligganden — det skall myndigheten
göra enligt sin instruktion —
och den enskildes berättigade intresse
av att få tjänstledighet för att gå igenom
viss utbildning. Det är alldeles självklart
att det ibland blir fråga om mycket
svåra avvägningar i det sammanhanget
— jag är den förste att medge
det. Men jag anser att de statliga myndigheterna
redan nu i allmänhet är
ganska generösa i fråga om att bevilja
tjänstledighet för studier, och jag har
belägg för denna min uppfattning.

Upplysningsvis vill jag dessutom meddela
att den som fått avslag på en tjänstledighetsansökan
har möjlighet att få
frågan prövad besvärsvägen. Vi har ju
besvärsrätt även i dessa fall, och besvär
över myndighets beslut i fråga om
tjänstledighet för studier prövas i sista
instans av Kungl. Maj :t. Jag menar inte
att detta är någon rekommendabel väg;
jag stryker än en gång under min positiva
inställning till att tjänstledighet beviljas.

Centrala riktlinjer för myndigheters
handlande i dessa frågor kan bli till
värde för både myndigheterna och de
anställda i det fortsatta agerandet. Som
jag har framhållit kommer inom kort sådana
riktlinjer att utfärdas, och vi gör
kanske klokt i att avvakta vad dessa leder
till innan ytterligare åtgärder eventuellt
behöver övervägas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 24, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 50 och 51,
statsutskottets utlåtanden nr 179—190,
bevillningsutskottets betänkanden nr
72, 74 och 76, bankoutskottets utlåtande
nr 53, första lagutskottets utlåtanden
nr 56 och 57 samt memorial nr 60
ävensom andra lagutskottets utlåtande
nr 89.

Måndagen den 15 december 1969

Nr 43

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 190 skulle
uppföras näst efter bankoutskottets utlåtande
nr 53 samt utrikesutskottets utlåtande
nr 24 sättas sist.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 49, i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar i
kommunallagstiftningen m. m. jämte
följdmotioner; samt

nr 52, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets memorial nr 191, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70;

bevillningsutskottets betänkande nr
75, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370)
jämte motioner; ävensom

bankoutskottets memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Tisdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30.

Till kammaren hade överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 169, angående
förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev
till riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
Gei jer att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj :ts ifrågavarande öppna
brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till herr statsrådet Gei jer, som i enlighet
med det honom givna uppdraget
uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev, nr
170, angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen av berörda öppna brev
åhördes av kammarens ledamöter stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 409, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i taxeringsförordningen
(1956: 623); och

nr 410, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
insättning på skogskonto, m. m. jämte
motion.

Om åtgärder för att underlätta anställande
av kvalificerad arbetskraft i företag
med lokaliseringsbidrag

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Högströms (s) interpellation om åtgärder
för att underlätta anställande av
kvalificerad arbetskraft i företag med
lokaliseringsbidrag, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Högström har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta
för att underlätta för de nylokaliserade
företagen att erhålla den för specialiserade
uppgifter kvalificerade arbetskraft
som de behöver för att skapa och
upprätthålla en hög produktivitet. Herr
Högström frågar vidare om jag är beredd
att göra en översyn av nu gällande
bestämmelser om flyttningsbidragen så
att, oavsett hemort, kvalificerad arbetskraft
utöver respenning och bortavistelsebidrag
skall kunna komma i åtnjutande
även av starthjälp och utrustningsbidrag
vid tillträdande av »nyckelbefattning»
inom ett lokaliseringsföretag.

De av interpellanten aktualiserade
frågorna torde få prövas i samband
med beredningen av lokaliseringsutredningens
nyligen avlämnade betänkande.
Betänkandet, som för närvarande är
föremål för remissbehandling, avses
föranleda proposition till riksdagen
våren 1970.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka inrikesministern för svaret. Jag
vill nog säga att även om jag har för -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Om åtgärder för att underlätta anställande av kvalificerad arbetskraft i företag med

ståelse för att inrikesministern vill avvakta
beredningen av lokaliseringsutredningens
nyligen avlämnade betänkande
så hade jag nog på goda grunder
förväntat mig en något utförligare
belysning av denna för lokaliseringspolitiken
så viktiga fråga.

Det är nämligen helt klart att så
länge flyttningsbidragen inte omfattar
samma förmåner vid flyttning till Norrland
som vid flyttning därifrån, så försenas
den industriella förnyelse i Norrland
som alla i dag synes vara förespråkare
för. Ju längre man dröjer med
att ge samma förmåner vid flyttningsrörelser
från de överhettade regionerna
i Syd- och Mellansverige till de sysselsättningssvaga
skogslänen, ju längre
och mera avlägsen ter sig en bättre
regional balans i vårt land. Detta är så
mycket mera beklagligt mot bakgrunden
av den satsning i Norrland som
regeringen i samarbete med näringslivet
nu är inne på. Jag är nämligen helt
övertygad om att om denna satsning
skall få avsedd effekt, då kommer man
inte förbi frågan om en rättvisare bedömning
av flyttningsbidragen.

Det har sagts förut, men jag vill än
en gång understryka det, att den högkonjunktur
som nu råder i de överhettade
regionerna hotar att tömma skogslänen
på kvalificerad arbetskraft inom
de yrkesområden som lokaliseringsföretagen
i regel efterfrågar. Detta gäller i
synnerhet metallbranschen, men även
inom trä- och massaindustrin råder i
dag brist på yrkesufbildad arbetskraft.
Jag kan exemplifiera detta med några
siffror från Västernorrlands län. Enligt
länsarbetsnämnden uppgick bristen på
yrkesutbildad arbetskraft den 10 november
i år till sammanlagt 547 personer,
varav hela 367 i metallbranschen. Detta
medför att de lokaliseringspolitiska insatserna
inte ger den sysselsättningseffekt
som varit avsedd. Det har medfört
svårigheter för företagen att helt utnyttja
sin produktionsapparat och som följd
därav också en sämre konkurrensför -

lokaliseringsbidrag

måga. Den Lemneska utredningen bekräftar
för övrigt detta förhållande när
den beskriver erfarenheter av lokaliseringspolitiken
och därav drar den slutsatsen
att företagens otillfredsställande
produktionsutveckling under den första
tiden berott på att man underskattat
dessa svårigheter, vilket inte bara påverkat
företagens lönsamhet utan också
de anställdas inkomster. Utredningen
konstaterar: »Förklaringen kan främst
sökas i det förhållande att företagen i
stor utsträckning måste rekrytera arbetskraft
utan vana vid industriellt arbete.
Allteftersom dessa förhållanden
blivit mera allmänt kända, har svårigheter
ökat att lokalisera företag till orter,
som saknar industriell tradition.»

Jag tror därför att det finns anledning
för regeringen att ägna just denna
fråga särskild uppmärksamhet när propositionen
om den fortsatta lokaliseringspolitiken
skall skrivas i vår. Den
Lemneska utredningen har för övrigt
också på den här punkten i avsnittet om
regionalpolitiska utvecklingstendenser i
utlandet redovisat hur man bl. a. i Nederländerna
har tvingats att underlätta
återflyttningen av arbetskraft från de
expansiva områdena till landets problemområden.

Men, herr talman, om man nu vidtar
dessa åtgärder så säger kanske någon
att då ökar man ju arbetskraftsbristen
i de överhettade områdena. Ja, på den
punkten vill jag nog säga att eftersom
vi i regel har val etablerade företag
i dessa områden så bör dessa företag
rimligtvis också ha större möjligheter
till utbildning av sin arbetskraft. Dessa
företag är för övrigt inte heller lika
känsliga i fråga om lönsamhet som de
nylokaliserade företagen. Det borde på
den här punkten kunna skapas en bättre
förståelse mellan företagens villkor inom
olika delar av vårt land. Skulle inte
Industriförbundet här kunna göra en
insats för att jämna vägen för en bättre
industriell balans mellan olika regioner? -

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

18 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Om åtgärder för att underlätta anställande av kvalificerad arbetskraft i företag med
lokaliseringsbidrag

En annan fråga i det här sammanhanget
är hur det är ställt med företagens
möjligheter att gå ut och kungöra
sitt behov av arbetskraft, alltså utöver
arbetsförmedlingarnas verksamhet.
När det gäller metallbranschen har
Verkstadsföreningen en överenskommelse
som innebär att dess medlemmar
inte får gå ut och annonsera efter arbetskraft.
Jag tror att om man vill
främja en rörelse i båda riktningarna
finns det nog anledning för Verkstadsföreningen
att ompröva detta förbud
för sina medlemmar. Jag har tagit upp
denna fråga mot bakgrunden av den
annonsering som Jämtlands läns landsting
har gjort under mottot: Operation
återflyttning. Denna kampanj visar att
över 1 300 svar inkommit, och den siffran
väntar man skall öka. Undersökningen
är intressant ur många synpunkter.
Den visar att över hälften av
dem som skulle vilja flytta tillbaka till
Jämtland, om det fanns sysselsättning
där, inte är infödda jämtar. Undersökningen
ger också vid handen att den
största gruppen är tekniker och ingenjörer,
därnäst kommer lärare och sjukvårdspersonal.

Om en liknande undersökning skulle
göras i de övriga Norrlandslänen är jag
övertygad om att den skulle ge samma
resultat.

Vi begär inte att alla de upp emot
70 000 personer som flyttat från Norrland
sedan årsskiftet 1966—1967 skall
återvända. Vi tror dock på goda grunder
att det är åtskilliga tusental som
vill återvända till Norrland och som
det är absolut nödvändigt att Norrland
får tillbaka, om vi skall ge den landsändan
likvärdiga förutsättningar med
det övriga landet.

Om inrikesministerns svar var kort,
kanske, herr talman det kan tyckas att
mitt anförande är i längsta laget. Jag
har emellertid med mitt anförande velat
understryka hur viktig vi i Norrlandslänen
anser att handläggningen av
denna fråga är.

Jag vill därför uttala den förhoppningen
att inrikesministern skall kunna
presentera en proposition om den fortsatta
lokaliseringspolitiken som avskaffar
nuvarande orimliga bestämmelser på
detta område.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag vill understryka
vad herr Ivar Högström har anfört beträffande
svårigheterna för många företag
som lokaliseras att kunna få en väl
kvalificerad arbetskraft. Herr Högström
anknöt också till den undersökning
som näringsnämnden inom vårt läns
landsting har gjort i fråga om önskemål
för människor att komma till dessa
områden, en undersökning som jag
också hade anledning att beröra i samband
med ett interpellationssvar som
herr inrikesministern lämnade den 10
december i år här i kammaren och som
gällde lokaliseringsfrågorna i Norrland.
Jag ställde då ungefär samma fråga som
herr Ivar Högström nu har gjort, nämligen
om regeringen är beredd att sätta
in samma åtgärder när arbetskraften
skall flytta tillbaka som när den flyttar
till områden där det är stor efterfrågan
på arbetskraft.

Jag påpekade också vid det tillfället
att den undersökning som gjorts inom
vårt län inte gick ut på något löfte om
arbetstillfällen. Som herr Högström också
har sagt gjordes undersökningen för
att visa att i de fall då det är möjligt
att lokalisera företag till ett område så
kan vi skaka fram den kvalificerade
arbetskraft som företagen frågar efter.
Det har i praktiken visat sig att vid
många tillfällen just den frågan har
ställts, om det finns kvalificerad arbetskraft
på orten.

Inrikesministern tog i sitt svar upp
den här frågeställningen och svarade
ungefär som han i dag har svarat herr
Högström, nämligen att frågan kommer
att bli föremål för behandling och
att det blir anledning att återkomma till

Tisdagen den 16 december 1969 Nr 43

Om åtgärder för att underlätta anställande av kvalificerad arbetskraft i företag med

den när vi under våren 1970 skall diskutera
lokaliseringspolitiken. Jag vill
instämma i herr Högströms förhoppning
om att regeringen vid behandlingen
av denna lokaliseringsfråga tar hänsyn
till de önskemål som vi har framfört
när det gäller dessa glesbygdsområden,
nämligen att i rättvisans namn
samma förutsättningar bör föreligga,
oavsett om arbetskraften flyttar till glesbygdsområden
eller om den flyttar till
andra delar av landet.

Herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Anledningen till att jag
fattat mig kort i mitt interpellationssvar
i dag, liksom i det svar jag tidigare
gett på en enkel fråga som ställts
här i kammaren, är att det, när det gäller
ett ärende som är föremål för beredning
i departementet, är oriktigt att
föregripa denna beredning med ett uttalande
som går för långt. Man måste
ändå ha möjligheter att pröva ärendet
utan att vara bunden av uttalanden
som gjorts på ett alltför tidigt stadium.

Jag vill gärna understryka att de bestämmelser
som finns i kungörelse 246
— arbetsmarknadskungörelsen den 3
juni 1966 — syftar till att möjliggöra
för personer som inte kan få arbete på
sin hemort att söka arbete på annan
ort i landet. Utgångspunkten är således
att det inte finns arbete att få i
hemkommunen eller i dess närmaste
omgivning. En annan förutsättning är
att personen i fråga är arbetslös eller
löper risk att bli det. I sådana situationer
kan man få stöd.

Det är helt oriktigt att uppfatta denna
bestämmelse på det sättet att den är
speciellt avsedd för att slussa människor
från norr till söder, såsom det
ofta förenklat framställs i debatten i
dag. Här sker i stället, med hjälp av
detta bidrag, flyttningar på olika håll i
vårt land, mellan orter i södra och mellersta
Sverige, mellan orter i Norrland

o. s. v. Vi får därför inte bortse från att

lokaliseringsbidrag

detta bidrag har en speciell funktion,
som vi inte kan undvara i vår arbetsmarknadspolitik,
om vi skall uppnå det
syfte vi har ställt upp, nämligen att försöka
bereda alla människor i vårt land
möjlighet till en fritt vald sysselsättning.

Herr Högström har särskilt tagit upp
frågan om de företag som lokaliseras
till stödområdet. Den bestämmelse det
här gäller är inte utformad så att den
medger för dessa företag att få hjälp exempelvis
för arbetskraft som reser söderifrån
för att komma till företagen.
Jag vill emellertid betona att det i detta
sammanhang finns viss möjlighet att
få respenning och bortavistelsebidrag.
Om det gäller en person med kvalificerad
yrkesutbildning, som visserligen har
arbete på sin egen ort men om det är av
stor betydelse t. ex. för ett företag i stödområdet
att få denna arbetskraft, så
finns förutsättningar för personen i fråga
att få bidrag. Jag medger att det inte
är så många personer som hittills berörts
härav. Ett hundratal människor
har dock fått dylikt bidrag för att flytta
från södra eller mellersta Sverige till
ett företag som lokaliserats till stödområdet.

I detta sammanhang kan man fråga
sig om vi kan vidga denna möjlighet ytterligare.
Är situationen sådan, som
också antytts här, att det föreligger svårigheter
att få arbetskraft till de nya
företagen finns olika vägar att attackera
det problemet.

Eu utväg är att försöka ställa om den
yrkesutbildning som bedrives i Norrland
på sådant sätt att den bättre svarar
mot det uppkommande behovet. Arbetsmarknadsstyrelsen
är mycket intresserad
av att utforma utbildningen
på det sättet. Vi får heller inte glömma
bort att det måste vara en strävan att
i första hand försöka bereda sysselsättning
för de människor som redan finns
inom stödområdet och vill leva kvar
där. Detta är en så angelägen strävan
att man inte bara kan kringgå proble -

Tisdagen den 16 december 1969

20 Nr 43

Om åtgärder för att underlätta anställande av kvalificerad arbetskraft i företag med

lokaliseringsbidrag

met med att säga att vi skall undex--lätta möjligheterna för tillresa söderifrån.

När det gäller att försöka ge bättre
förutsättningar för de människor som
lever och verkar i dessa bygder att få
en hygglig inkomst vill jag alltså att
man också skall ha med i bedömningen
den möjlighet som finns att förstärka
utbildningsresurserna så att man kan
placera in mer av den lediga arbetskraften
inom stödområdet i de företag som
vill lokalisera dit.

Jag vill dock inte i dag binda mig
på något sätt och säga vilken av dessa
linjer som bör ha företräde. Det vore
helt felaktigt att bortse från andra möjligheter
att komma till rätta med det
problem det här gäller. Men vi får tillfälle
att återkomma till frågan längre
fram, och då skall jag gärna vara mer
utförlig, om herr Högström så önskar.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
säga att jag har full förståelse för inrikesministerns
svårighet att vara utförlig
i detta sammanhang, eftersom vi i
vår skall behandla formerna för den
nya lokaliseringspolitiken. Men i den
landsända som jag råkar representera
anser vi att det är betydelsefullt att redan
nu få anföra dessa synpunkter. Jag
tror inte att det är oväsentligt för inrikesministern
att ha med dessa tankegångar
när han skall diskutera med
den övriga regeringen om utformningen
av åtgärderna.

Låt mig också säga att det är riktigt
att man har möjlighet att tillämpa dessa
bidrag för flyttning i olika riktningar.
Men faktum är att den arbetskraft det
här gäller inte kan komma i åtnjutande
av starthjälp och utrustningsbidrag vid
flyttning tillbaka till stödområdet, och
det är en sådan ändring som jag efterlyst
i interpellationen. Att de nylokaliserade
företagen kan behöva få tillgång
till denna kvalificerade arbetskraft belyses
av de siffror jag nyss redovisade,

70 000—80 000 människor har flyttat
bort bara sedan årsskiftet 1965/66. Det
har varit en flyttning praktiskt taget endast
i en riktning. Det är detta som jag
tror att vi måste komma till rätta med.

Jag har också förståelse för att det är
nödvändigt att effektivisera och anpassa
yrkesutbildningen bättre till näringslivets
behov. Men som framgår av den
Lemneska utredningen visar erfarenheterna
från de redan lokaliserade företagen
att man inte har så mycket tid
på sig att man kan vänta tills denna
nya arbetskraft har färdigutbildats.
Man måste snabbt få kvalificerad arbetskraft
för att företagen över huvud
taget skall kunna konkurrera. Det är
detta som är det stora bekymret.

Jag är dock medveten om att inrikesministern
kommer att göra vad som
är möjligt för att få denna fråga löst
ur de synpunkter vi representerar.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Jag vill också understryka
att det är värdefullt med en yrkesutbildning
som gör att friställd arbetskraft
i dessa områden i så stor utsträckning
som möjligt kan sysselsättas
i de nya företagen. Men det finns också
en annan motivering till att man skall
försöka få kvalificerad arbetskraft att
flytta tillbaka till de lokaliserade företagen.
Då kan man nämligen ofta skapa
sysselsättning även för dem som
inte haft förmånen att få en sådan utbildning,
om man använder de kvalificerade
arbetstagarna till arbetsledande
tjänster eller andra kvalificerade
sysslor.

Jag är helt och hållet inne på den
linjen att vi skall försöka skapa sysselsättning
i dessa områden — därom råder
inga delade meningar. Huvudsaken
är att vi kan lösa problemen på bästa
sätt för berörda människor.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 49 och
memorial nr 52, statsutskottets memorial
nr 191, bevillningsutskottets betänkande
nr 75 samt bankoutskottets memorial
nr 54.

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i
vallagstiftningen jämte följdmotioner.

I propositionen nr 148 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jusfitieärenden
för den 24 oktober 1969, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1920: 796)
om val till riksdagen,

2) lag om ändring i kommunala vallagen
(1930: 253),

3) lag om de allmänna valen den 20
september 1970.

I propositionen hade föreslagits förenklingar
i det nuvarande valförfarandet
i syfte att trygga ett smidigt och
snabbt genomförande av 1970 års samtidiga
val.

Enligt förslaget skulle bland annat
antalet kuverttyper vid de samtidiga
valen minskas från 15 till 4. En ny, enhetlig
typ av valkuvert med de två nedre
hörnen avskurna skulle användas för
alla valen. Genom att färgen på den i
kuvertet inlagda valsedeln — gul för
riksdagsvalet, blå för landstingsvalet
och vit för kommunalfullmäktigvalet —
syntes i kuverthörnen kunde kuvertet
lätt hänföras till rätt val.

För valen skulle få användas endast
valsedlar av standardiserat format, som
tillhandahölles av statsverket antingen
i färdigt skick eller i form av blanketter.
Parti, som vore eller genom valet bleve
representerat i den församling valet
gällde, skulle få valsedlar gratis till ett
antal som motsvarade för riksdagsvalet
fem gånger antalet röstberättigade i

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet
valkretsen samt för landstingsvalet och
kommunalvalet fem gånger antalet röstberättigade
i respektive val.

Vid röstning med valsedelsförsändelse
skulle innerkuverten för de olika valen
läggas in i ett gemensamt ytterkuvert.
Samma slag av ytterkuvert skulle
användas både vid äkta makes röstning
och vid sjukas m. fl. röstning.

Länsstyrelserna föresloges skola få
börja röstsammanräkningen så snart det
vore praktiskt möjligt och icke som
nu behöva vänta därmed till åttonde dagen
efter valdagen.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om de allmänna valen
den 20 september 1970 voro 8 och 11 §§
så lydande:

8 §

Om parti är eller genom valet blir
representerat i den församling valet gäller,
svarar statsverket för kostnaderna
för blanketter till valsedlar för partiet
till ett antal som motsvarar, i fråga om
val till riksdagen, fem gånger antalet
röstberättigade i valkretsen och, i fråga
om annat val, fem gånger antalet röstberättigade
vid valet.

Har blanketter till valsedlar betalats
i förskott och har valsedlarna använts
för parti, som är berättigat att erhålla
valsedelsblanketter kostnadsfritt vid valet,
skall förskottet efter ansökan återbetalas
i den mån antalet valsedelsblanketter
som partiet erhåller kostnadsfritt
därigenom ej kommer att överstiga, i
fråga om val till riksdagen, fem gånger
antalet röstberättigade i valkretsen och,
i fråga om annat val, fem gånger antalet
röstberättigade vid valet. Belopp som
återbetalas tillställes partiet oavsett vem
som erlagt förskottet.

11 §

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
klockan 8 och 21. Länsstyrelsen får för
viss ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas
på andra tider. Härvid skall iakttagas
att valförrättningen skall pågå dels un -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

der minst två timmar mellan klockan 8
och 15, dels mellan klockan 19 och 21.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen: 1)

de likalydande motionerna I: 1099,
av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl., och
11:1268, av herr Polstam in. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:1103,
av herr Eriksson, Einar, och herr Palm,
samt II: 1273, av herrar Lindahl och
Gadd;

3) de likalydande motionerna 1:1104,
av herr Svemingsson m. fl., och II: 1274,
av herr Nilsson i Agnäs in. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:1114,
av herrar Alexanderson och Ernulf,
samt II: 1292, av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:1115,
av herr Andersson, Sten, och 11:1290,
av herr Romamis;

6) de likalydande motionerna I: 1116,
av herrar Hansson och Björk, samt II:
1288, av herr Hugosson;

7) de likalydande motionerna I: 1117,
av herr Hernelius in. fl., och II: 1291,
av herr Svensson i Eskilstuna in. fl.;

8) de likalydande motionerna I: 1118,
av herrar Schött och Strandberg, samt
11: 1289, av herr Oskarson m. fl.; ävensom 9)

motionen II: 1277, av herr Nilsson
i Agnäs m. fl.

I motionerna I: 1099 och II: 1268 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta
sådana ändringar i proposition 1969:
148, att kommun eller kommundel, som
från den 1 januari 1971 överginge till
annat län, även för val till riksdagen
komme att tillföras valkrets i »nya» länet.

I motionerna I: 1103 och II: 1273 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

A. med ändring av den i propositionen
1969: 148 föreslagna lagen om ändring
i lagen om val till riksdagen besluta,
att

1. 30 § lagen om val till riksdagen

skulle erhålla i motionerna angiven lydelse; 2.

övergångsbestämmelserna till nyssnämnda
lag skulle hava den lydelse,
som i motionerna angivits; samt

B. besluta, att 20 § i den i propositionen
1969:148 föreslagna lagen om
valen den 20 september 1970 skulle utgå
samt att efterföljande paragrafer i lagen
skulle erhålla ändrat nummer i enlighet
därmed.

Motionärernas förslag avsåge bland
annat, att om ändringar i länsindelningen
eller den kommunala indelningen
påverkade riksdagsvalkretsarnas omfattning,
ändringarna även skulle beaktas
vid fördelningen av de fasta valkretsmandaten.
Denna fördelning, som
enligt 30 § 2 mom. lagen om val till
riksdagen skulle vara bestämd före den
1 april, hade motionärerna ansett skola
uppskjutas en månad.

I motionerna I: 1104 och II: 1274 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte framföra sin
åsikt, att vallokalerna skulle hållas
stängda mellan kl. 11 och kl. 13 vid de
allmänna val, som förrättades söndagen
den 20 september 1970.

I motionerna I: 1114 och II: 1292 hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala,

1. att de kuvert som användes vid
valen 1970 borde kunna av väljaren förseglas,

2. att sammanräkningen av poströsterna
även i riksdagsvalet borde redovisas
kommunvis, samt

att riksdagen måtte besluta,

1. att de föreslagna bestämmelserna
angående valsedlars ogiltighet skulle
kompletteras med en bestämmelse av
innebörd, att sådan märkning som uppenbarligen
gjorts utan avsikt att giva
valsedeln ett identifierbart kännetecken
icke skulle medföra ogiltighet,

2. att den föreslagna bestämmelsen
om att kandidater skulle förses med
nummer måtte ersättas med en bestämmelse
med innebörden, att partier finge
förse kandidater med nummer,

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

3. att de kommuner eller kommundelar
som från den 1 januari 1971 överfördes
till annat län i valhänseende
skulle tillföras det nya länet redan från
valtillfället i fråga om såväl landstingssom
riksdagsvalet,

4. att centrala valmyndigheten icke
skulle åläggas en omedelbar preliminär
mandatfördelning.

I motionerna 1:1115 och II: 1290 hade
framlagts förslag om att riksdagen
skulle uttala, att sammanräkningen av
poströster i riksdagsval och landstingsval
borde ske på sådant sätt, att en redovisning
kunde ske kommunvis och
i förekommande fall per valkrets inom
kommunen.

I motionerna I: 1117 och II: 1291 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att 11 § i förslaget till lag om de allmänna
valen den 20 september 1970
skulle erhålla följande lydelse:

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
kl. 8 och 20. Länsstyrelsen får för viss
ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas på
andra tider. Härvid skall iakttagas att
valförrättningen skall pågå dels under
minst två timmar mellan kl. 8 och 15,
dels mellan kl. 17 och 19.

I motionerna 1:1118 och II: 1289 hade
föreslagits, att riksdagen skulle antaga
det vid propositionen nr 148 fogade
förslaget till lag om de allmänna valen
den 20 september 1970 med den
ändringen, att 8, 11 och 13 §§ erhölle
i motionerna angiven lydelse.

Enligt motionärernas förslag vore 8
och 11 §§ så lydande:

8 §

Om parti---vid valet.

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet
nadsfritt därigenom ej kommer att överstiga,
i fråga om val till riksdagen, fem
gånger antalet röstberättigade i valkretsen
och, i fråga om annat val, fem gånger
antalet röstberättigade vid valet. Belopp
som återbetalas tillställes den som
erlagt förskottet.

11 §

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
klockan 8 och 20. Länsstyrelsen får för
viss ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas
på andra tider. Härvid skall iakttagas,
att valförrättningen skall pågå dels under
minst två timmar mellan kl. 8 och
15, dels mellan klockan 18 och 20.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) förklara motionerna 1:1114 och
II: 1292 samt 1:1118 och II: 1289, i vad
de avsåge frågan om valkuvert skulle
kunna tillslutas av väljaren, besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört i
denna fråga;

2) avslå motionen II: 1277 (annan
valdag eller två valdagar);

3) avslå motionerna I: 1116 och IT:
1288 (poströstning med valsedelsförsändelse
för sjuka m. fl.);

4) i anledning av det i proposition
nr 148 framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen om val till riksdagen
samt motionerna 1:1099 och 11:1268,
1:1103 och 11:1273 samt 1:1114 och
II: 1292 i motsvarande del för sin del
antaga utskottets förslag i bilaga 2 till
utlåtandet;

5) i anledning av det i proposition
nr 148 framlagda förslaget till lag om
de allmänna valen den 20 september
1970

a) med avslag på motionerna I: 1118
och II: 1289, i vad de avsåge ersättning
för valsedelskostnader, antaga 8 g i
förslaget;

b) med avslag

dels på motionerna I: 1104 och II:
1274 (uppehåll kl. 11—12),

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

dels på motionerna 1:1117 och II:

1291 samt 1:1118 och II: 1289, i vad de
avsåge tidigare stängning av vallokalerna,

antaga 11 § i förslaget;

c) i anledning av motionerna I: 1103
och II: 1273 och med avslag på motionerna
1:1114 och II: 1292 i motsvarande
delar antaga förslaget i övrigt med
de ändringar som framginge av bilaga
3 till utlåtandet;

6) antaga det i proposition nr 148
framlagda förslaget till lag om ändring
i kommunala vallagen; samt

7) i anledning av motionerna 1:1115
och 11:1290 ävensom 1:1114 och II:

1292 i motsvarande del tillkännagiva
för Kungl. Maj :t som sin mening vad utskottet
anfört om sammanräkning kommunvis
av poströster i riksdags- och
landstingsvalen 1970.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1), i fråga om ersättning för valsedelskostnader,
av fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (m), Svenungsson
(m), Richardson (fp), Wennerfors
(m) och Neländer (fp), vilka
på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort under 5 a hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1118 och II: 1289, i vad de avsåge ersättning
för valsedelskostnader, besluta
att 8 § lagen om de allmänna valen den
20 september 1970 skulle hava följande
lydelse:

Om parti —--- — vid valet.

Har blanketter till valsedlar betalats
i förskott och har valsedlarna använts
för parti, som är berättigat att erhålla
valsedelsblanketter kostnadsfritt vid valet,
skall förskottet efter ansökan återbetalas
i den mån antalet valsedelsblanketter
som partiet erhåller kostnadsfritt
därigenom ej kommer att överstiga,
i fråga om val till riksdagen, fem
gånger antalet röstberättigade i valkretsen
och, i fråga om annat val, fem
gånger antalet röstberättigade vid va -

let. Belopp som återbetalas tillställes
den som erlagt förskottet;

2) , i fråga om uppehåll i valförrättningen
kl. 11—kl. 12, av herrar Svenungsson
(m), Larsson i Luttra (ep),
Boo (ep), Neländer (fp) och Jonsson
i Mora (fp), vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under 5 b hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1104 och 11:1274 besluta
att antaga 11 § lagen om de allmänna
valen den 20 september 1970 enligt
propositionens förslag med ändringen,
att i andra stycket första meningen
tillfogades orden »med ett uppehåll
mellan klockan 11 och 12»;

3) , i fråga om stängning av vallokalerna
kl. 20, av fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (m) och
Wennerfors (m), vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under 5 b hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1118 och 11:1289 i förevarande
del, samt i anledning av motionerna
1:1117 och 11:1291 besluta, att
11 § lagen om de allmänna valen den
20 september 1970 skulle hava följande
lydelse:

Valen förrättas gemensamt.

Valförrättningen skall pågå mellan
klockan 8 och 20. Länsstyrelsen får för
viss ort efter framställning av valnämnden
bestämma att valen skall förrättas
på andra tider. Härvid skall iakttagas
att valförrättningen skall pågå dels under
minst två timmar mellan klockan
8 och 15, dels mellan klockan 18 och 20.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Reservation nr 1 skulle
jag vilja kalla en snygghetsreservation.
Innebörden av den är helt enkelt att
eftersom valsedlar tillhandahålls partierna
gratis i viss utsträckning uppstår
särskilda problem när det gäller s. k.
särlistor. Det har därför föreskrivits
att den som upprättat särlista skall kunna
förskottsvis inbetala ett visst belopp.
Blir sedan särlistan framgångsrik, skall
kostnaden för särlistan återbäras, men

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

enligt propositionen icke till den som
betalt förskottet, utan till partiet. Det
förefaller mig vara en mycket märklig
rättsprincip, att en organisation skall få
del av pengar som annan inbetalt. Den
icke på papperet satta motiveringen —
i varje fall för några av dem som står
bakom förslaget — är att man tycker
illa om särlistor. Det är en synpunkt
som av lätt insedda skäl drivs ganska
mycket inom partierna, men det är inte
något motiv för att ge partierna en
obehörig vinst av denna beskaffenhet.

När det nu säges att pengarna skall
återbäras till partiet, måste man väl
också ibland fundera över vilket parti
det är fråga om. Det kan ju vara särlistor
som inte hundraprocentigt hör
till ett visst parti, och det kommer att
skapa extra komplikationer.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1.

Tillåt mig, herr talman, också att säga
några ord om reservation nr 3.

Vid nästa val kommer vallokalerna —
såvida inte reservation 2 bifalles -—- att
hållas öppna under gudstjänsttid. Dessutom
har vidgade möjligheter för poströstning
även på valdagen föreslagits i
propositionen och i utskottsutlåtandet.
Samtidigt har komplikationerna ökat
på grund av att det på flertalet platser
— icke alla — blir fråga om tre olika
valsedlar. Det är väl i och för sig inte
så märkvärdigt; det borde man kunna
gå i land med. Jag följde för en tid sedan
ett val i New York. Där hade man
sju olika alternativ och sju olika val,
och listorna gick kors och tvärs. Det
klarade tydligen amerikanerna, och då
borde vi här kunna klara tre olika valmöjligheter.

Som helhet har det blivit vidgade
möjligheter till röstning. Mot den bakgrunden
bör man se yrkandet i den
motion som reservation 3 bygger på,
nämligen att vallokalerna skulle stänga
kl. 20. Därmed skulle man kunna vinna
att resultatet blev snabbare tillgängligt
för väljarna och att pressen fick
ökade möjligheter att på morgonen ta -

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

la om vad som verkligen har hänt. I
och för sig bör det också vara angeläget
att ett valresultat så fort som möjligt
bringas till allmänhetens kännedom.
Det har väl också erfarenhetsmässigt
visat sig att tillströmningen till vallokalerna
mellan kl. 20 och 21 är gles,
särskilt i mindre valkretsar. I många
fall blir det väl fråga om att söka dispens
för att stänga tidigare, eftersom
det inte gärna kan vara rimligt att hålla
vallokaler öppna om t. ex. hundra
procent av väljarna kan beräknas ha
röstat någon tid före kl. 21.

Jag ber alltså att få yrka bifall även
till reservation 3.

I övrigt vill jag göra några reflexioner
om en sak som inte har föranlett
någon reservation. Det gäller frågan
om huruvida valkuverten skall avlämnas
öppna eller slutna. I propositionen
anfördes att det visat sig omöjligt att
få fram s. k. snörkuvert i tid för nästa
val, och därför hade man slopat regeln
att valkuvert skall vara tillslutet. I stället
hade man funnit på en anordning
enligt vilken man skulle lägga samman
valkuvertet ungefär på samma sätt som
man kan lägga samman vissa korsband.
Detta ansåg några motionärer vara
ganska otillfredsställande. Det gav väljaren
inte den trygghet i fråga om
sekretess vid valförrättningen som man
kan begära. Även om farhågor för att
sekretessen skulle röjas i övervägande
antalet fall är obefogade är det illa nog
om blotta möjligheten finns. Jag tänker
då närmast på röstning vid de särskilt
inrättade postanstalterna.

Under utskottsarbetet visade det sig
emellertid att det blev möjligt att anskaffa
snörkuvert av vanlig typ, och
därför behövde problemet inte uppstå.
Det är mot den bakgrunden man får
läsa utskottets mycket bestämda skrivning:
»I detta läge finner utskottet att
det är ofrånkomligt att begagna kuvert
som väljarna kan tillsluta.»

Utskottet fortsätter: »Någon skyldighet
att tillsluta kuverten bör dock icke
föreskrivas.» Det markeras uttryckligen

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet
att den som inte helt eller endast delvis
har tillslutit sådant kuvert inte behöver
riskera att sedeln därför blir
ogiltig. Det är inte mycket att säga om
detta, ty i propositionen finns en klok
tendens att minska de tidigare ogiltiglietsgrunderna
vilka, såvitt jag förstår,
ibland drivits till sin spets. Det påpekande
som utskottet gör här kan mycket
väl inpassas i det schemat och i de
tankegångarna.

Men det är viktigt, herr talman, att
väljarna får klart för sig att huvudregeln
i alla fall är att kuvertet skall vara
tillslutet. Vad utskottet säger är att det
inte är någon ogiltighetsgrund om kuvertet
inte är tillslutet, lika litet som
det är en ogiltighetsgrund att stava partiets
namn fel, vilket dock inte hindrar
att huvudregeln är att partiets namn
bör vara rätt stavat på valsedeln.

Jag säger detta av en särskild anledning.
Den — jag tror att det är av
justitiedepartementet — utsedde propagandamästaren
rörande tekniska arrangemang
i samband med nästa val
förklarade i en tidningsintervju i går,
att det var en nyhet vid nästa val att
valsedeln icke skulle vara förseglad.
Han har tydligen byggt på propositionen.
Men hur underligt det än låter kan
utskotten faktiskt komma med ett tilllägg
till en proposition någon gång då
och då. Det hade vederbörande inte
räknat med. Vi hoppas att han får reda
på det innan han sätter i gång sin stora
kampanj.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Reservationen 2 bygger
på ett motionspar I: 1104 och II: 1274
från tre partier med hemställan att vallokalerna
skall hållas stängda under
vanlig liögmässotid kl. 11.00—13.00.

Reservationen, som jag som motionär
anslutit mig till, upptar en hemställan
om ett uppehåll mellan 11.00 och
12.00. Vi motionärer är naturligtvis
mycket gammalmodiga och inte i takt
med tiden, även om vi uppehåller oss

vid klockslag. Vi är ändå inte värre ute
än att valtekniska utredningen åtminstone
på ett tidigare stadium fann det
tveksamt om det obligatoriska uppehållet
mellan 11.00 och 13.00 kan tas bort.
T slutskedet blev emellertid utredarna
betydligt mera tvärsäkra. Utredningen
erinrar i alla fall om att regeln har
kommit till av hänsyn till gudstjänsten,
en hänsyn som vi motionärer och reservanter
anser att samhället •—■ även
ett pluralistiskt samhälle — i fortsättningen
skall visa. Slopas regeln om
uppehållet brister det i den hänsyn som
hittills ansetts självklar. Två länsstyrelser
har också i sina remissvar, fastän
med olika motiveringar, ställt sig
tveksamma. Hur konstigt det än kan låta
uppfattar många ännu i dag arbete och
politisk verksamhet under högmässotid
som kränkande mot bibeln och kristen
sed. En eller två timmars sabbatsro
behöver vi alla, även mina partibröder.

I Norge, där val pågår under två dagar,
börjar valet först kl. 13 på söndagen,
och man kan fråga sig varför vi
här i Sverige alltid skall utmärka oss.

I sin nöd tillgriper valtekniska utredningen
argumentet att gudstjänster i
många församlingar numera äger rum
på andra tider. Det är enligt min mening
inte ett hållbart argument. I städer
och större samhällen innebär detta
valmöjligheter för den enskilde, och på
landsb3rgden kan sammanlysningar av
gudstjänster fungera på valdagen.

När det gäller ett maximalt utnyttjande
av valdagen vet vi att i ett mycket
stort antal valdistrikt sitter valdeputerade
och »rullar tummarna» en stor
del av dagen — jag har själv vid ett
flertal val som valförrättare ägnat mig
åt detta. Slopar vi ifrågavarande uppehåll
frångår vi vedertagen god ordning
och bryter mot regeln att ingen verksamhet,
som inte är absolut nödvändig,
bör ske under högmässotid.

Då den gemensamma valdagen diskuterades
och inneslöts i författningspaketet
hörde man aldrig talas om den
svåra tidsnöd som nu tycks ha uppstått.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Om inte dagen skulle räcka till med
detta högmässouppehåll hade vi väl
måst överväga två valdagar. Vi får, herr
talman, treåriga mandattider och tre
val samtidigt. Vi har ännu ett tretal:
tredje budet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep) och herr Pettersson,
Karl, (m).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Beträffande täckande
av valsedelskostnaderna är det klart uttalat
att pengarna skall gå till partierna.
I propositionen föreslås att parti äger
att gratis få valsedlar till ett antal som
motsvarar högst fem gånger antalet
röstberättigade. Jag har en bestämd
känsla av att när de representerade
partierna gör i ordning röstsedlarna
inför valet brukar de låta trycka en
rätt stor upplaga. I synnerhet tror jag
att detta är fallet under nästkommande
år, då statsverket levererar trycket gratis.
Då tar man säkerligen ut valsedlar
för fem gånger antalet röstberättigade.
Därigenom finns det inga pengar kvar
att hämta för någon annan, såvitt riksdagen
inte vill att det skall bli en vidgning
av denna möjlighet. Så kan man
läsa ut innehållet i reservationen, men
jag tror inte att reservanterna har avsett
detta. De avser nog endast de fall
då man inte har utnyttjat hela valsedelskvoten.
Det gäller närmast ett parti
som icke är representerat och lägger
ut ett förskott. Ett sådant parti skulle
då kunna få återbetalning för sina kostnader
för valsedlarna. Då säger utskottet
att där det förekommer spränglistor
skall man få betalt även för dem —
pengarna skall gå till partiet. Reservanterna
anser att pengarna skall gå till
dem som har erlagt kostnaderna för
spränglistan. Det innebär alltså att reservanterna
vill understödja dem som
åstadkommer spränglistor. Det finns
enligt min mening ingen anledning att

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet
ge ekonomiskt stöd åt dem som är ute
efter att skapa oro genom särlistor.

Jag tror att utskottets förslag är det
enda riktiga, nämligen att partierna
skall erhålla ersättning för valsedlarna
med rätt att få upp till fem gånger antalet
röstberättigade vid valet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och avslag på reservationen
1.

Beträffande tiderna för valförrättningen
hade valtekniska utredningen
från början tänkt sig att man skulle
använda två dagar för val. Vid remissbehandlingen
av det förslaget framkom
emellertid att valen borde förrättas gemensamt
på en enda dag, på en söndag.
Det stod klart att det kunde vara
tveksamt om man skulle hinna med tre
val samtidigt, alltså den nya ordning
som nu skall komma. Man fann att man
behövde ha så lång tid som möjligt för
valförrättningen och att man därför så
långt möjligt borde ha vallokalerna
öppna på samma tider över hela landet,
så att inte folk behövde fråga sig när
just deras vallokaler var öppna. Vallokalerna
kan därför inte stängas mellan
klockan 11 och 12 som reservanterna
föreslagit och motiverat med att det då
är gudstjänsttid. Det kan vara riktigt i
och för sig, men gudstjänsttiderna skiftar
i landet. Gudstjänsten är inte alltid
mellan klockan 11 och 12. Dessutom kan
man säga att de som vill övervara en
gudstjänst behöver inte gå och rösta
mellan klockan 11 och 12. Vallokalerna
är ju öppna både före och efter gudstjänsten.
Det kanske kan vara lämpligt
för många att gå till vallokalen och rösta
och därefter gå till gudstjänsten, eller
tvärtom efter gudstjänsten gå och välja.

Att påstå att vallokalernas öppethållande
under gudstjänsttid skulle vara
kränkande tycker jag är att ta till för
stora överord.

Erfarenheten talar för att många söker
sig till vallokalerna just innan de
stängs. Jag tror det är riktigare att se
till att alla har tidsmässig möjlighet att
kunna rösta än att söka få en viss tidi -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet
gareläggning av valresultatet. I år är
det ju också på det sättet att vi inte kan
få fram de definitiva valresultaten på
valnatten, utan endast beräkningar;
detta med hänsyn till att poströsterna
inte kommer att bli kända förrän i slutet
av veckan efter valet.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
även på reservationerna 2 och 3
och bifall till utskottets hemställan i
alla stycken.

Herr SVENUNGSSON (in):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har en mycket grundmurad
uppfattning vad gäller tiden för vallokalernas
öppethållande och ett uppehåll
under gudstjänsttid. Det har jag också.
Det är naturligtvis mycket generöst att
ingen enskild människa hindras från
att besöka gudstjänsterna. Men valdeputerade
är ju också människor, kanske
inte alltid sekulariserade, och de hindras
i alla fall att besöka gudstjänsten.
Det nya är att vi brister i hänsyn mot
vedertagen ordning. Det är det som
många finner kränkande och reagerar
mot. Det är dessa människors kanske
många gånger alltför lågmälda talan jag
här har velat föra.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
tillägga ett par ord till vad herr Georg
Pettersson har anfört beträffande reservationerna.

När det gäller reservation 1 om ersättning
för valsedelskostnader finns
det också en annan aspekt som gör att
ett förfarande i enlighet med reservationen
i praktiken ställer sig mycket
besvärligt. Enligt gällande regler i lagen
om val till riksdagen skall valsedel
med partibeteckning för registrerat parti
som första namn ha namnet på en för
partiet anmäld kandidat, 59 § femte
stycket. Är så inte fallet, anses alla namnen
som obefintliga, men sedeln tillgodoräknas
det angivna partiet. Med hän -

syn till den nämnda regeln i 59 § blir
det då omöjligt att säga vilken verkan
en spränglista har haft. Någon motsvarande
regel finns visserligen inte för
kommunalval, men det framstår som
olämpligt att ha olika regler i detta
hänseende för de olika valen.

Beträffande reservation 2 om uppehåll
i valförrättningen kan utöver vad
som redan anförts påpekas beträffande
valförrättarna — motionärerna måste
väl också ha tänkt på dem — att om
man skulle bifalla reservation 2, d. v. s.
göra ett uppehåll i valförrättningen
mellan kl. 11 och 12, så kan valförrättarna
under alla förhållanden inte övervara
gudstjänst som börjar kl. 11, eftersom
de dels måste försegla valurnan och
ställa den i säkert förvar innan de får
lämna vallokalen, dels måste vara tillbaka
i vallokalen före förrättningens
början kl. 12.

Till slut beträffande öppethållande
till kl. 20 eller till kl. 21. Det finns naturligtvis
skäl att anföra för en tidigare
stängning med hänsyn till möjligheterna
att så fort som möjligt få fram ett
valresultat. Men det är ju första gången
vi skall ha tre val samtidigt. Det är något
nytt och vi vet inte så mycket om
hur det kan komma att utvecklas. Vi får
hålla i minnet att det faktiskt har övervägts
att valet skulle ske under två dagar.
I den situationen vågar vi inte ta
några risker. Det är det avgörande skälet
för att inte stänga vallokalen tidigare
än kl. 21.

Till slut vill jag till herr Hernelius
säga att jag givetvis delar hans och utskottets
uppfattning att huvudregeln är
att kuverten skall vara tillslutna. Det
skall inte behöva råda någon tvekan om
den saken.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill gärna tacka
justitieministern för att han satt sin
auktoritet bakom utskottet beträffande
tolkningen av begreppet förseglade och
icke förseglade valkuvert — jag hoppas
att det inte skall behöva råda någon

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

oklarhet på den punkten under valrörelsen.

I fråga om reservation nr 1 vill jag
i polemik mot utskottets värderade ordförande
tillägga, att jag inte kan se att
man skulle stödja sär listor, om man
återbetalar ett förskott till en person
som inbetalt detta.

Till justitieministern vill jag säga, att
de kommunala valen väl är de mest intressanta
i dessa sammanhang, eftersom
särlistorna är flest i dessa val. Där
föreligger kanske också ett alldeles särskilt
behov för väljarna av att ventiler
finns.

Jag vill sedan tillägga, herr talman,
att jag tolkar justitieministerns uttalande
om stängningstiderna för vallokal
så att 1970 kommer att vara ett försöksår
och att vi möjligen 1973 får en
annan ordning med en tidigare stängning
av vallokal så att vi, i likhet med
vad som är fallet i flertalet andra västliga
länder, snabbare kan få ut valresultaten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevar ande utlåtande gjorda
hemställan, dock med viss uppdelning
av punkten 5 b samt med sammanförande
av de punkter, vid vilka endast
yrkats bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—4.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 5 a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle bifalla
den av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50
punkten 5 a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hernelius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 5 b, fortsatte
herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
11 § andra stycket första meningen
i förslaget till lag om de allmänna valen
den 20 september 1970 samt därefter
särskilt beträffande 11 § nämnda
lag i vad den ej förut behandlats.

Vidkommande 11 § andra stycket
första meningen i förslaget till lag om
de allmänna valen den 20 september
1970, anförde nu herr talmannen, hade
yrkats dels att detta stadgande skulle
antagas med den lydelse utskottet föreslagit,
dels ock att stadgandet skulle
antagas med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Svenungsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. vissa förenklingar i valförfarandet

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på antagande av nämnda stadgande
med den lydelse utskottet föreslagit
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svenungsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som antager 11 § andra stycket
första meningen i förslaget till lag om
de allmänna valen den 20 september
1970 med den lydelse konstitutionsutskottet
föreslagit i sitt utlåtande nr 50
punkten 5 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages stadgandet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Svenungsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svenungsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —SO;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde il § i förslaget till lag
om de allmänna valen den 20 september
1970, i vad den ej förut av kammaren
behandlats, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att detta stadgande
skulle antagas med den lydelse
utskottet föreslagit, dels ock att kammaren
skulle godkänna stadgandet med

den lydelse, som föreslagits i den av
fru Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
antagande av stadgandet med den lydelse
utskottet föreslagit vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herneiius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager 11 § i förslaget till
lag om de allmänna valen den 20 september
1970, i vad den ej förut av kammaren
behandlats, med den lydelse som
konstitutionsutskottet föreslagit i sitt utlåtande
nr 50 punkten 5 b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som föreslagits i den
av fri! Segerstedt Wiberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Herneiius begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 36.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 5 c,
6 och 7.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang förvaltningen av vissa kungliga
slott m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av riksdagens
revisorers skrivelse angående
förvaltningen av vissa kungliga slott
m. m. jämte följdmotioner.

Genom skrivelser till riksdagen den
27 mars 1969 hade riksdagens revisorer
i ett granskningsärende angående förvaltningen
av vissa kungliga slott m. m.
gjort framställning om att riksdagen
måtte

dels tillkalla sakkunnig för utredning
av frågan om i vilken utsträckning förvaltningen
av de kungliga slotten allmänt
sett vore underkastad statlig insyn
samt i vilken mån de nuvarande
dispositionsreglerna kunde anses tidsanpassade
och ändamålsenliga,

dels uttala sig i spörsmålet huruvida
Drottningholms kungsgård i kontrollhänseende
vore underordnad vederbörande
statliga revisionsorgan,

dels föranstalta om utredning av frågan
om den fortsatta driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och
vid Gripsholms slott,

dels ock föranstalta om utredning av
frågan om lämpligheten av att förvaltningen
av Drottningholms kungsgård för
framtiden överfördes till domänverket.

Ärendet hade hänvisats till konstitutionsutskottet
i vad avsåge de två första
dels-satserna i revisorernas hemställan
och till statsutskottet i vad anginge
de två senare. Samråd hade förekommit
under hand. Då konstitutionsutskottet
framlade sitt utlåtande i ärendet,
hade statsutskottets överväganden varit
kända.

I anledning av denna skrivelse hade
väckts de likalydande motionerna I:
1061, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
och II: 7224, av herr Holmberg m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle avslå den av riksdagens revisorer
i skrivelse av den 27 mars 1969
gjorda hemställan om tillsättande av tre

utredningar och ett riksdagens uttalande
angående förvaltning m. m. av de
kungliga slotten och Drottningholms
kungsgård.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av riksdagens revisorers förevarande
framställning samt motionerna I: 1061
och II: 1224, i vad ärendet hänvisats
till konstitutionsutskottet, tillkännagiva
för Kungl. Maj :t som sin mening vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det ärende som behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 51 och i statsutskottets utlåtande
nr 179 kommer av allt att döma
att resultera i enhälliga beslut. Det gäller
riksdagsrevisorernas skrivelse angående
förvaltningen av vissa kungliga
slott och av Drottningholms kungsgård.

Som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande har riksdagsrevisorerna
hemställt att riksdagen måtte

dels tillkalla sakkunniga för utredning
av frågan om i vilken utsträckning
förvaltningen av de kungliga slotten
allmänt sett är underkastad statlig insyn
samt i vilken mån de nuvarande
dispositionsreglerna kan anses tidsanpassade
och ändamålsenliga,

dels uttala sig i spörsmålet huruvida
Drottningholms kungsgård i kontrollhänseende
är underordnad vederbörande
statliga revisionsorgan,

dels föranstalta om utredning av frågan
om den fortsatta driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och
vid Gripsholms slott,

dels ock föranstalta om utredning av
frågan om lämpligheten av att förvaltningen
av Drottningholms kungsgård
för framtiden överförs till domänverket.

Sedan dessa frågor väcktes inom riksdagsrevisionen
har de moderata med
partiledaren Yngve Holmberg i spetsen
i motionerna nr 1061 i denna kammare
och 1224 i andra kammaren förkla -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott
rat att de inte vill veta av några som
helst utredningar på dessa områden.
Motionen är på flera punkter grovt ovederhäftig.

När riksdagsrevisorerna sysslat med
dessa spörsmål har frågan om deras
granskningsrätt ifrågasatts just på detta
område. Orsaken har varit en tveksamhet
som bottnar i att en enda av
remissinstanserna, nämligen riksmarskalksämbetet,
ifrågasatt riksdagens
granskningsrätt i frågor som nu aktualiserats.
På sidan 56 i konstitutionsutskottets
utlåtande framhåller riksmarskalksämbetet,
med hänvisning till ett
utlåtande av ett par experter som ämbetet
har anlitat, följande:

»Av detta utlåtande framgår, att den
dispositionsrätt som genom 1809 års
beslut tillerkändes Konungen och som
alltjämt har giltighet måste anses vara
av vidsträckt natur. Detta innebär att
vissa i promemoriorna framställda anmärkningar
mot att i undantagsfall lokaler
i eller i nära anslutning till slotten
upplåtits hyresfritt eller mot nedsatt
hyra icke kan godtagas.»

Efter det att detta riksmarskalksämbetets
yttrande blev känt skyndade sig
de moderata att leverera den nämnda
partimotionen, vari yrkas avslag på vidare
utredningar inom dessa den gamla
högerns och de nuvarande moderatas
heliga marker.

I sitt utlåtande, som är av stort intresse,
säger konstitutionsutskottet:

»Vad riksdagen närmast har att bedöma
är emellertid dess egna revisorers
granskningsrätt. I fråga om denna kan
enligt utskottets mening någon tvekan
inte hysas.»

Detta besked är utomordentligt välgörande
mot bakgrunden av den debatt
som har följt. Vi som har tagit upp och
drivit denna fråga inom riksdagsrevisionen
hälsar detta utskottets utlåtande
med tillfredsställelse.

Ärade kammarledamöter! I denna
frågas behandling går en djupt mörkblå
tråd mellan riksmarskalksämbetet,
de moderatas ledande riksdagspolitiker

in. m.

och de moderatas huvudorgan, Svenska
Dagbladet. Den 7 juni i år, då riksdagsrevisorernas
material blev känt, skrev
Svenska Dagbladet följande på ledarplats: »Den

här gången har revisorerna tydligen
velat visa att de är tidsenligt känsliga
för vänstervinden eftersom de till
ett av föremålen för sin granskning utvalt
just de kungliga slottens förvaltning.
Nu är redan revisorernas kompetens
på detta område mer än diskutabel.
Den utredning av detta juridiska
problem, som anförtrotts professor Gerhard
Hafström och preceptor Gunnar
Bramstång, är visserligen ännu ej slutförd,
men de preliminära resultaten pekar
på att riksdagens revisorer saknar
all befogenhet att företa den granskning
som nu skett. Skulle detta också
bli det definitiva resultatet, kommer det
att innebära en svidande bakläxa för
revisorerna.

Men alldeles oavsett rättsläget är den
kritik som presenteras av revisorerna
anmärkningsvärt illa underbyggd.»

Svenska Dagbladet fortsätter:

»Riksdagens revisorer har denna
gång inte bara varit ute i ogjort väder
utan dragit löje över sig med sitt fjäsk
för en liten högröstad vänsterradikal
opinion. Revisorernas ordförande hr
v. Friesen skröt nyligen i TV över sina
förträffliga medarbetare. Det förefaller
som om varken hans omdöme eller hans
medarbetares kapacitet vore höjda över
varje tvivel. Det hedrar hr Ragnar Sveningsson
i Tranemo (m) att han reserverade
sig mot övriga revisorers utlåtande.
»

Så långt tidningens ledare. Slutintrycket
är att riksmarskalksämbetet har
känt ett obehag inför de frågor som revisorerna
har tagit upp. De moderatas
partiledning har reagerat ögonblickligen,
och Svenska Dagbladets ledarskribent
har denna gång tagit i så det knakat
i hängselstropparna.

Men, ärade kammarledamöter, betydligt
allvarligare är anklagelserna att
riksdagsrevisionens tjänstemän skulle

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott m. m.

sakna kompetens i sitt arbete. Vi som
har deltagit i detta arbete kan försäkra
att något slags vänstervridning har
vi absolut inte kunnat konstatera i det
kansliet.

Behandlingen av detta ärende ger inte
riksdagens revisorer och deras kansli
någon bakläxa — för att nu citera
Svenska Dagbladet — utan ger en bakläxa
för helt andra personer. Tvärtom
har utskottets behandling visat att revisorerna
i allt väsentligt fått rätt och
att revisorernas objektiva sätt att angripa
dessa problem har varit ytterst
välgörande.

Angreppen i Svenska Dagbladet har
resulterat i en anmälan till Pressens
opinionsnämnd för de beskyllningar
som har gjorts. Än så länge har denna
förträffliga nämnd inte meddelat något
utslag; kanhända har man suttit och
väntat på riksdagens behandling i dag
för att få besked. Måhända vågar också
Pressens opinionsnämnd nu ha en egen
mening.

Herr talman! Riksdagsrevisorerna har
presenterat ett aktstycke som vanligtvis
brukar vara tabuförklarat. De 99 sidorna
i riksdagsrevisorernas skrivning
är en intressant studie av förhållanden
som vi vanligtvis inte brukar ägna så
stort intresse. Mot läsaren av detta material
slår en lätt doft av vårt 1600-tal.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Herr Palm hade ju inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men eftersom han sköt så
hårt på moderata samlingspartiet och
dess ställningstagande i denna fråga kan
det kanske ändå finnas anledning att
här säga några ord. Jag gör det med anledning
av de uttalanden som i dag har
gjorts i anslutning till ett enhälligt utlåtande
av konstitutionsutskottet och ett
likaså enhälligt utlåtande av statsutskottet.
Jag förmodar att det må vara
tillåtet att beröra båda dessa utlåtan 3

Första kammarens protokoll 1U69. Nr 43

den. Vid behandlingen av detta ärende
i revisionen avgav jag, såsom redan
har nämnts, en reservation, och det är
den närmaste anledningen till att jag tar
till orda.

Detta ärende avser ett försök att göra
anmärkningar beträffande det sätt på
vilket Konungen förvaltar vissa slott
och parker som han har rätt att disponera
och förvalta. Man kan förstå
att den som har haft ett intresse av att
framföra dessa anmärkningar mot den
kungl. förvaltningen inte är tillfredsställd
med det magra resultatet som utskottsbehandlingen
har gett. Resultatet
av den mycket omfattande utredningen
som riksdagsrevisorerna under lång tid
har gjort måste betraktas som mycket
magert. Inte heller konstitutionsutskottets
och statsutskottets handläggning av
ärendet har gett mycket av kost att leva
på för dem som har de intressen som
jag här har antytt när det gäller att
komma kungligheterna till livs på ett
eller annat sätt.

En sak är emellertid klar efter den
utredning i ärendet som har gjorts. De
kungliga slotten är inte statsegendom i
vanlig bemärkelse, och riksmarskalksämbetet
är inte ett statligt verk som kan
jämföras med andra statliga verk. Den
ordning som gäller för Konungen tillkom
genom beslut vid 1809 års riksdag
genom det grundlagsbeslut som då fattades
och alltjämt är gällande.

För att komma fram till anmärkningar
mot förvaltningen påtalar majoriteten
av revisorerna att Konungen har
hyrt ut bostäder utan att någon årlig
hyra betalats. Det är inte riktigt. När
de som fått förmånen att använda de
båda bostäder det här gäller fick denna
förmån måste de till betydande del
bekosta renovering och iordningsställande
av bostäderna, så att de kunde
användas för sitt ändamål. Vid den tidpunkt
då avtalet träffades om dessa
båda bostäder hade inte slottsförvaltningen
tillgångar så att den kunde bekosta
renovering.

Vad beträffar professor Agne Beijer

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott m. in.

och hans sätt att betala hyra måste
man beakta att han till ett belopp av
58 000 kronor fått svara för ändringar
och reparationer för att han under sin
livstid skulle kunna använda den s. k.
Kyrkpaviljongen vid Drottningholms
slott. Detta avtal kunde lätt ha medfört
en mycket hög hyra. Hyresgästen betalar
även den elektriska strömmen och
uppvärmningen, så ingen kan med skäl
göra gällande att denne professor bor
hyresfritt.

Det finns ett liknande avtal med den
numera avlidne överkammarherren
Nils Rudebeck. Avtalet utnyttjas nu av
hans maka, överhovmästarinnan Astrid
Rudebeck. Här gjordes på sin tid en privat
investering av Rudebeck på 50 000
kronor för att en mycket förfallen bostad
skulle kunna bli bostad igen. Inte
heller i detta fall kan man tala om en
hyresfri bostad.

Reservanternas i riksdagsrevisionen
anmärkning, som jag inte i något avseende
instämmer i, riktar sig särskilt
mot skötseln av Drottningholms kungsgård.
Genom beslut i riksdagen 1945
fördes samtliga kungsgårdar till domänverkets
förvaltning, men det gjordes ett
undantag för Drottningholms kungsgård.
Det gjordes av den orsaken att
denna kungsgård ligger mycket nära
Drottningholms slott. Det kunde, ansågs
det 1945, verka störande på slottsmiljön
om det infördes en annan ordning
beträffande förvaltningen. Slottet behövde
även utnyttja vissa tjänster från
kungsgården.

Efter den undersökning revisorerna
gjort kom de fram till att denna kungsgård
borde kunna skötas så att den gav
ett bättre ekonomiskt resultat. Främst
ansåg man att mjölkproduktionen inte
var så lönande som den borde vara.
Men hur många jordbrukare får inte
finna sig i att mjölkproduktionen inte
är lönsam?

När vi behandlade dessa ärenden inom
revisionen lade jag fram förslaget
att revisorerna borde beredas tillfälle
att besöka de kungliga slotten och

kungsgårdarna, så att vi på ort och
ställe kunde få ta del av förhållandena
beträffande underhåll och dylikt. Utskotten
här i riksdagen gör ofta långa
resor utomlands, till Japan, USA, Afrika
o. s. v., men revisionen ville inte att vi
skulle besöka just de slott och kungsgårdar
vilkas skötsel vi skulle uttala
oss om. Man var tydligen av den uppfattningen
inom revisionen att det var
bättre att vi helt famlade i blindo och
att det då var lättare att fatta ett beslut.

I verkligheten är jordbruket på Drottningholms
kungsgård mycket välskött.
Djurbesättningen — mjölkkorna — hör
till eliten i Stockholms län, och för
två år sedan fick man länets vandringspris
för bästa mjölkproduktion.
Om vi uppställer det kravet att varje
produktionsgren i jordbruket skall lämna
ett gott resultat är detta alltför mycket
begärt och ett krav som inte kan
uppfyllas.

Nu är det ganska intressant att revisorerna
angriper kungsgårdens förvaltning
både för att driften inte är tillräckligt
lönsam och för motsatsen, att
resultatet är alltför bra. Revisorerna uttalar
bl. a. att kungsgården sedan flera
år i sina bokslut har redovisat förhållandevis
stor tillgång på kontanter. Man
har funnit att mer än 800 000 kronor är
insatta på kapitalräkning i ett enskilt
bankföretag. Kungl. Maj :t har utfärdat
bestämmelser om att statliga företag
skall använda de statliga bankföretagen
— riksbanken, postgirorörelsen och
Kreditbanken. Riksmarskalksämbetet
har framhållit — och den uppfattningen
delar jag helt och fullt — att när
inte ämbetet är ett statligt organ så sorterar
man inte under dessa bestämmelser.

En av de anmärkningar som har
gjorts av revisorerna i samband med
förvaltningen av kungsgården och som
man tycker är rätt löjlig är att det finns
några jakthundar på gården och att de
har förts på fel konto i bokföringen.
Riksmarskalksämbetet erkänner att de
där hundarna har förts på fel konto och

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott m. m.

säger att man skall ändra på detta och
föra dem på ett annat konto.

Jag tycker det bör vara rätt klart, på
grund av den kontakt som här finns
mellan Drottningholms slott och kungsgården,
att revisionsfrågan inte är densamma
som för annan statsförvaltning.
Varför finns inte samma intresse att
granska statliga verk och institutioner
i andra sammanhang som det finns att
granska de kungliga slotten? Man vill
så gärna undersöka hur det är med
jordbruksdriften på Drottningholms
kungsgård. Varför är man inte lika intresserad
av att undersöka det ekonomiska
driftresultatet vid de många gårdar
som ägs t. ex. av lantbruksnämnderna? Så

länge vi har kvar monarkin och
har kvar Drottningholms slott behöver
kungsgården, som ligger så nära,
höra samman med denna förvaltning.
Annars är jag väl medveten om att domänverket
har god aptit på nya marker
och väl behöver se om sitt hus.

Det är små anmärkningar man kommit
fram till, och jag finner de båda
utskottens handlande fullt riktigt. Om
man gick in för att granska statliga
verk och institutioner riktigt noga skulle
det säkert upptäckas en del som inte
är som det borde vara. En gång när
JO Bexelius var på föredragning — eller
om det var i något annat sammanhang
— och talade om hur JO-ämbetet
granskade statliga verk och institutioner,
ställde jag frågan: Finns det inte
en del statliga verk som sköter sig så
mönstergillt att det inte förekommer
några fel och brister, att det inte är
någonting att anmärka på? Nej, sade JO,
sådana statliga institutioner och ämbetsverk
finns inte.

Riksmarskalksämbetet har inte visat
sig vara ovilligt att rätta till vad som
finns anledning att ändra på, så att resultatet
blir så bra som möjligt. Om här
skulle finnas något att anmärka på, är
det inte den kungliga slottsförvaltningen
som har skulden. Nu anser riksrevisionsverket
att man har rätt att granska

sloitsförvaltningen, men man har aldrig
utnyttjat den rätten eller möjligheten,
och man tycker det är bra och väl ordnat
på kungsgården, där Lantbruksförbundet
sköter revisionen. Det är, säger
revisionsverket, mera sakkunnigt än vi
när det gäller jordbruk. Att revisorernas
förslag blev urvattnat och att man
inte var så självsäker längre när förslagen
skulle formas är inte att undra
på. Nu har de båda utskotten inte visat
något större intresse att fullfölja revisorernas
förslag, utan ärendet behandlas
med en betydande försiktighet, och
man slutar med att ge sina synpunkter
till känna. Fastän jag var reservant när
det gällde revisorernas förslag, har jag
här samma yrkande som herr Palm.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än bifall till utskottsförslaget.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Herr Palm talade om en
mörkblå tråd i den här frågan. När
man i sådana sammanhang talar om
färger på tråd brukar det vara en röd
färg, det brukar vara den röda tråden
som man tänker på. Jag skall inte gå
in på frågan om det funnits någon röd
tråd i det här ärendet inom revisionen.

Herr Palm var vidare angelägen om
att uppträda till försvar för revisorerna,
och det förstår jag. Jag tycker dock att
det är litet djärvt av honom att försvara
den första promemoria som utsändes
och som gavs en sådan betydande
publicitet i en rad herr Palm närstående
tidningar. Den var ju minst sagt
bristfällig, och det kan väl herr Palm
medge nu när han fått del av ett rikare
sakmaterial än som då förelåg.

Till sist, herr talman, citerade herr
Palm Svenska Dagbladet och läste stycken
ur dess ledare. Det tycker jag att
han skall fortsätta med. Dem som då
lyssnade på honom vill jag bara erinra
om det gamla ordet att I skolen icke
blott vara ordets hörare, utan även dess
görare.

Tisdagen den 16 december 1969

36 Nr 43

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Först skulle jag vilja
säga att jag tycker att skriverierna i
denna fråga om den påstådda vänstervridningen
är någonting oerhört. Herr
Hernelius’ yttrande här i dag om den
röda tråden ger liksom vid handen att
han håller fast vid det här sättet att
se på detta ärende.

Herr Hernelius vet väl att den första
granskningspromemorian numera är ett
utredningsarbete. Den är en offentlig
handling. Enligt den nya instruktionen
skickas promemorian ut på remiss. Att
ställa till med stora skriverier kring
ett första utredningsarbete utan att avvakta
vad de berörda myndigheter som
beretts tillfälle att yttra sig har sagt,
det tycker jag inte vittnar om någon
god journalistik.

Det finns ingen anledning för mig att
ingå i detalj på vad herr Sveningsson
sade, för det kommer troligen herr
Palm att göra. Jag vill bara påpeka att
detta utredningsarbete inte är så magert.
Som herr Sveningsson själv framhöll
har riksmarskallcsämbetet på flera
punkter vidgått de erinringar som revisionen
har framfört och förklarat sig
berett att vidtaga rättelser. Det är inte
så att revisorerna drar över sig något
löje för att de arbetar i överensstämmelse
med den instruktion som riksdagen
har fastställt. För min egen del
skulle min respekt för herr Sveningsson
vara åtskilligt större, om han hade
tillämpat samma synsätt i detta ärende
som i andra.

Sedan, herr talman, vill jag bara
framhålla att de föreliggande utlåtandena
från statsutskottet och konstitutionsutskottet
är enhälliga. Även om jag
beklagar att utlåtandena har en mindre
stringent formulering, står de dock i
sak helt i överensstämmelse med revisorernas
önskemål i den skrivelse som
tillställts riksdagen. Konstitutionsutskottet
fastslår otvetydigt att revisorerna
har en granskningsrätt i detta sammanhang,
och statsutskottet för fram att
en prövning av förvaltningsformerna

m. m.

för Drottningholms kungsgård kan vara
motiverad och hänskjuter detta ärendes
vidare handläggning till Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till detta fann jag ingen
anledning att i statsutskottet göra något
annat än att följa utskottets enhälliga
utlåtande.

Jag har inte heller känt behov av att
här ta upp någon närmare debatt med
anledning av konstitutionsutskottets utlåtande.
Däremot, herr talman, vill jag
på det allra bestämdaste be att få understryka
vad herr Palm här sagt om
utfallen och skriverierna mot revisionens
kanslipersonal. Det är verkligen i
högsta grad orättvist. Den åtnjuter hela
revisionens odelade respekt och beundran
för sitt arbete, och i revisionen ingår
som bekant representanter för samtliga
partier utom kommunisterna.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Till fru Wallentheim
vill jag bara säga att om hon hade lyssnat
till vad jag sade om olika färger på
trådar, så hade hon kanske uttryckt sig
något annorlunda. Jag vet mycket väl
att granskningspromemoriorna är offentliga
handlingar, men jag kan däri
icke se något skäl för att de skall upprättas
med mindre noggrannhet, med
mindre omsorg än andra handlingar.

Vad angår publiciteten, som fru Wallentheim
klandrade, hoppas jag att adressaterna
— det måste vara tidningarna
Arbetet och Aftonbladet, ty de tog
upp detta först — känner sig träffade.
Det var i dessa tidningar den stora
publiciteten ägde rum. Vad fru Wallentheim
indignerat sade i slutet av
sitt anförande skall jag inskränka mig
till att bemöta med att erinra om att
vi har något som heter fri kritikrätt här
i landet, och den hoppas jag vi kommer
att få behålla.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det gläder mig att fru
Wallentheim tar avstånd från de mycket
ovederhäftiga skriverier som före -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott in. m.

kommit i vissa tidningar. Jag tänker då
närmast på en tidning som står fru
Wallentheim mycket nära.

Det finns mycket i den ursprungliga
versionen av promemorian som skickades
ut på remiss men som inte finns i
det slutgiltiga förslaget till riksdagen
från majoriteten av revisorerna. Yi kan
t. ex. peka på hyressättningen för de
bostäder som slottsförvaltningen har att
hyra ut. I detta fall har inget förslag
förts till riksdagen.

Om fru Wallentheim inte har respekt
för mig, så är det väl ingenting att göra
åt detta. Men jag måste säga att jag har
mycket stor respekt för fru Wallentheim,
tv hon har satt sitt namn under
statsutskottets utlåtande som dess bättre
är något helt annat än revisorernas
förslag till riksdagen, där också fru
Wallentheims namn var med.

Herr PALM (s):

Herr talman! Vi är rätt vana vid att
herr Sveningsson tar till storklubban.
Han säger här att revisorerna gjort ett
försök att få fram anmärkningar i dessa
ärenden och att detta även var ett försök
att komma kungligheterna till livs.
Jag kan försäkra att här inte varit några
försök vare sig i det ena eller det
andra avseendet, som herr Sveningsson
påstod i sitt anförande, bortsett från
den vanliga enkla ambitionen — jag är
visserligen bara suppleant i revisionen
— att medverka till att man får ett område
genomlyst, ett område som, vilket
jag påpekade i mitt tidigare anförande,
ansetts vara tabuförklarat. Det har ansetts
att man inte skall titta på vad som
sker på detta område. Men vad som nu
slås fast är ju att riksdagen har rätt att
granska även detta område.

Det var därom striden stod i somras,
och det är mycket väsentligt att granskningsrätten
blir fastslagen.

Jag skall inte gå in på den mängd
detaljer som finns i detta material. Jag
vill bara nämna den källa, där de moderata
tycks ha hämtat en del material,

nämligen riksmarskalksämbetet. Bara
ett litet exempel! Överskottsmedlen
från Drottningholms kungsgård har sedan
länge placerats i ett av de största
enskilda bankföretagen vid Kungsträdgården.
Övriga statliga organ åläggs
däremot att placera sina pengar i någon
av de statliga bankerna. När detta förs
på tal svarar riksmarskalksämbetet, vilket
återges på sidan 4 i bilagan till utskottsutlåtande!,
att »enär riksmarskalksämbetet
inte är ett statligt organ, ämbetet
inte torde vara skyldigt att tillämpa
den nyssnämnda kungörelsen». Det är
ju mycket intressanta uppgifter ämbetet
för fram. Herr Sveningsson säger
också att man säkert inte känner några
särskilda bindningar till den enskilda
bankvärden. Jag undrar åt vilket håll
riksmarskalksämbetet egentligen känner
bindningar. Är möjligen bindningarna
större till den privata bank som
ligger några hundra meter härifrån än
till de statsägda bankerna? Detta kanske
kan synas vara ganska små saker, men
de är av mycket stor principiell betydelse.

Sedan säger herr Sveningsson att om
man ägnade samma ambition åt att
granska andra statliga organ som man
har ägnat åt att granska slottsförvaltningen
kunde man kanske hitta vissa
saker och ting. Herr Sveningsson sitter
väl i riksrevisionen för att just peka på
förhållanden inom skilda statliga förvaltningar
och dra fram dem för
granskning? Med den generösa behandling
som förekommer i riksrevisionen
är det ingenting som hindrar någon från
att få saker utredda om man verkligen
vill. De moderata har väl haft ett mycket
stort förtroende för herr Sveningsson,
eftersom hans parti har satt in honom
i riksrevisionen för att han skall
hålla ögonen öppna på vad som sker
också inom andra områden? Vi måste
försöka hjälpas åt så mycket vi kan i
dessa uppgifter.

Herr Hernelius gjorde sig lustig över
mitt resonemang om den djupblå tråd
som skulle gå mellan riksmarskalksäm -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. förvaltningen av vissa kungliga slott m. m.

betet, högermotionärerna och Svenska
Dagbladet, men jag kan försäkra herr
Hernelius att det var ingen felsägning.
Nyansen är djupt mörkblå i den argumentation
som förekommer från de moderata.
När man drar in olika tidningars
sätt att skriva vill jag som gammal
tidningsman vara ärlig nog att säga till
herr Hernelius att det aldrig skulle ha
fallit mig in att i detta sammanhang
referera ett reportage i någon tidning.
Men citatet var ur Svenska Dagbladets
ledare, där man på ett så oförskämt sätt
kastade sig över riksrevisionen. Det var
ledaren jag refererade, och eftersom
tidningen ibland gläds åt att kallas
en svensk »The Times» förklarar detta
varför vi ser tidningen som en ganska
seriös produkt. Detta bör ju också kännas
förpliktande. Jag tog därför kammarens
tid i anspråk med att påvisa
detta obalanserade övergrepp som har
skett mot riksdagens revisorer och deras
kansli.

Herr SVENINGSSON (in) kort genmäle: Herr

talman! Vi kan naturligtvis fortsätta
och diskutera om det är riktigt att
riksmarskalksämbetet äger rätt att ha
dessa 800 000 kronor från kungsgården
placerade i ett enskilt bankföretag. Det
har för min del ingen som helst betydelse,
men det är intressant att höra
från herr Palm vilken olycka som har
inträffat genom denna placering.

Sedan tycker jag absolut att även
herr Palm tar till stora ord. Han säger
att det är så lätt för herr Sveningsson,
om det finns andra statliga verk och insitutioner
som skall undersökas, att begära
detta. Då blir det en undersökning,
och där kommer fram ett fulländat material
så snart som möjligt. Jag vill lämna
herr Palm och kammaren den upplysningen
att vid det sammanträde där
herr Palm väckte frågan om de kungl.
slotten skulle undersökas, väckte jag ett
förslag om att det skulle ske en undersökning
av ett statligt verk. Men i det

avseendet har jag ännu inte sett ett
enda papper. Det har, såvitt jag kan
förstå, inte uträttats någonting.

Beträffande slotten fanns det ett stort
intresse av att det skulle komma fram
material. Ändå har det tagit nära två
år. Revisorernas kansli har utfört mycket
arbete, det kan jag försäkra herr
Palm. Det är inte så lätt att få fram
undersökningar i revisionen. Tar någon
upp ett stort ärende sägs det att man
inte har personal till detta och inte kan
göra den undersökningen. Jag hoppas
efter herr Palms uttalande att det skall
bli bättre tillgång till personal i revisionen
än det har varit.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att beklaga att kammarens tid har behövt
upptagas med denna senaste debatt.

För riksdagens revisorer har detta
ärende varit besvärande och orsakat en
betydande söndring och mindre god
trivsel i arbetet. Representanter för
riksdagens revisorer har också måst
uppträda i insändarspalterna i pressen.
Det är olyckligt för riksdagens revisorer
att en sådan utveckling behövt komma
till stånd. När nu två av riksdagens
utskott, konstitutionsutskottet och statsutskottet,
har kunnat behandla revisorernas
berättelse på denna punkt på ett
sådant sätt att båda utskotten stannat i
enhälliga beslut, borde detta ärende
enligt min mening kunna vara nog behandlat
och en sådan här upprivande
debatt i kammaren onödig.

Herr talman! Jag har endast velat
beklaga vad som nu har inträffat.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Sveningsson säga beträffande det ärende
som riksrevisionen ännu inte behandlat,
att ingen har avvisat någon
framställning om granskning. Men för -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

tröttas inte, herr Sveningsson! Det blir
nog dags att ta upp detta ärende också
och undersöka de uppslag som kan
komma.

Ärendet om de kungliga slotten är inte
så betydelselöst; det upptar 99 sidor.
En rad tunga remissinstanser har varit
inkopplade och förklarat varför vi inte
får titta på alla dessa slott som herr
Sveningsson vill ordna sällskapsresor
till. Vi behöver inte göra det, ty en rad
statliga organ har pekat på att detta var
saker och ting som det var skäl att man
tittade närmare på. Det enda klart negativa
remissorgan ni kunde hitta som
stöd för er moderata reservation var
riksmarskalksämbetet.

Sedan hoppas jag, herr talman, att
sista ordet inte skall vara sagt i denna
fråga i och med dagens beslut såväl vad
gäller statsutskottets som konstitutionsutskottets
ärende.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Jag instämmer fullt
med herr Nils Theodor Larssons uttalande
om att denna debatt är onödig.

Vad gäller det ärende som jag tog upp
vid det nämnda sammanträdet har jag
vid ett flertal tillfällen efterlyst vad som
hänt i frågan, hur utredningsarbetet har
fortskridit. Ännu har jag inte sett ett
enda dugg i form av utredning i det
ärendet.

Det är alldeles riktigt att sista ordet
inte är sagt i och med dagens beslut.
Herr Palm har naturligtvis möjlighet
att motionera, och Kungl. Maj :t har
möjlighet att i en proposition framlägga
förslag. Det är bara att vänta och
se vad det blir för resultat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

179, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående för -

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag
valtningen av vissa kungl. slott, m. m.,
i vad avser driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på fillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 184, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 180—183 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 185, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner.

Punkten 1

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag

Till statsutskottet hade hänvisats de
likalydande motionerna 1:1126, av herrar
Bengtson och Dahlén, samt II: 1300,

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag
av herrar Hedlund och Wedén, vari
bland annat yrkats, att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 150,
bilaga 7, skulle besluta, att ramen för
lokaliseringsbidrag under den femåriga
försöksperioden skulle vidgas med
50 miljoner kronor till 250 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1126 och II: 1300 i vad avsåge
ramen för lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Nyman (fp), Wirtén (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Mundebo (fp), Sjönell (ep),
Elmstedt (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1126
och II: 1300, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att ramen för lokaliseringsbidrag
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 250 000 000 kronor.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Utvecklingens tydliga
språk säger att det lokaliseringspolitiska
stödet hittills varit otillräckligt. I
förhållande till principbeslutet år 1964
om totalt 800 miljoner kronor i lån och
bidrag har årets vårriksdag fastställt
ett belopp av 1 100 miljoner kronor,
varav 900 miljoner kronor för lån och
resten till bidrag. Detta innebär dock
att bidragsramen minskat med 100 miljoner
kronor, medan låneramen ökat
med 400 miljoner kronor.

Behovet av en förstärkt lokaliseringspolitik
har i varje fall inte motsvarats
av den vidgade totalramen. Den betydande
arbetslöshet som särskilt skogslänens
inlandsområden fortfarande dras
med bevisar detta. Storstadsregionerna

i södra och mellersta Sverige, som i
vissa fall bokstavligen ropar på folk,
innebär å andra sidan risk för en överhettad
konjunktur och ytterligare svårigheter
för samhället.

Därest de s. k. skogslänen och andra
områden med sysselsättningssvårigheter
på ett med andra regioner likvärdigt
sätt skall kunna bestå, behövs väsentliga
förstärkningar av de lokaliseringspolitiska
insatserna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhållit att man för att kunna
bemästra sysselsättningsproblemen i
framför allt norra Sverige redan av
höstriksdagen behöver beslut om ökade
ramar.

I det förslag till utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för innevarande
budgetår som vi nu behandlar har regeringen
godtagit arbetsmarknadsstyrelsens
förslag till vidgning av låneramen
med 100 miljoner kronor men avvisat
kravet på ytterligare 50 miljoner kronor
för lokaliseringsbidrag''. Någon motivering
för detta har inte lämnats i
propositionen.

Sedan arbetsmarknadsstyrelsens skrivelse
avlämnades har behovet av lokaliseringspolitisk
förstärkning ytterligare
ökat. De medel som rambesluten hittills
avser är enligt tillgängliga uppgifter
redan ianspråktagna. Detta gäller
såväl lån som bidrag. Ett ökat behov
av lokaliseringsstöd för återstående del
av budgetåret är klart dokumenterat.
Till viss del gäller det ökade stödbehovet
statliga företag, t. ex. Norrbottens
järnverk, vilka numera enligt riksdagsbeslut
kan få del av lokaliseringsstödet.
Vidgningen av ramen för lån med
100 miljoner är i dagens läge otillräcklig.
Ännu besvärligare kan det bli i fråga
om bidragen där regeringen alltså
sagt nej till arbetsmarknadsstyrelsens
framställning. Resultatet av en sådan
här, låt mig säga, njugghet kan bli ökad
flyttning av arbetskraft från Norrlandslänen,
vilket är olyckligt.

Centern har tillsammans med folkpartiet
i motioner sagt att detta inte är

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

acceptabelt. Vi har på goda grunder
bedömt att ramen för lokaliseringsbidragen
bör vidgas från 200 till 250 miljoner
kronor i överensstämmelse med
vad arbetsmarknadsstyrelsen förordat.
När det gäller lokaliseringslånen motiverar
utvecklingen under den senaste
tiden — alltså efter arbetsmarknadsstyrelsens
framställning — en vidgning av
ramen med 100 miljoner kronor utöver
propositionens förslag.

Vid statsutskottets behandling har socialdemokrater
och företrädare för moderata
samlingspartiet helt gått in för
Kungl. Maj :ts förslag, medan centern
och folkpartiet avgett reservationer i
anledning av motionsyrkandena. Utskottsmajoriteten
har inte förebragt någon
särskild motivering för avstyrkandet
av motionerna.

För de bygders skull som genom de
här ökade insatsernas effekt skulle kunna
komma i ett bättre läge hoppas jag
givetvis att reservationerna vinner kammarens
bifall.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkten 1 i statsutskottets
utlåtande nr 185 och ber att få
återkomma med yrkande under punkten
2, när densamma har föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar, nämligen om statliga lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån,
har inte ägnats något större utrymme i
utskottets utlåtande, och det är måhända
en anvisning också till reservanterna
att inte breda ut sig alltför mycket.
Jag är väl också av den meningen att
vi inte har anledning att i dag dra upp
en stor lokaliseringsdebatt och kan därför
fatta mig ganska kort i anslutning
till föreliggande utskottsutlåtande.

Vad beträffar lokaliseringsbidragen
har för den femåriga försöksperioden
— som här redan sagts — anvisats
200 miljoner kronor, och av detta belopp
har i slutet av november månad
tagits i anspråk närmare 182 miljoner

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag
kronor. Det är alltså ungefär 18 miljoner
kronor som återstår av det tidigare
anvisade anslaget.

Det kan vara anledning att tillägga
att det enligt senaste uppgift finns inneliggande
och aviserade ansökningar
om lokaliseringsbidrag på sammanlagt
50 551 000 kronor. Beloppet överstiger
alltså med omkring 30 miljoner kronor
vad som redan har anvisats, och det är
väl sannolikt att denna siffra har blivit
högre i dag. För närvarande föreligger
alltså, vågar man väl säga, ett dokumenterat
behov, som slukar huvuddelen
av den anslagshöjning som föreslås
i reservationen.

Till lokaliseringslån har tidigare anvisats
900 miljoner kronor, och nu föreslås
i propositionen en höjning med
100 miljoner. Reservanterna föreslår en
höjning med 200 miljoner kronor, alltså
till sammanlagt 1 100 miljoner. Även
här finns det anledning att observera
att i slutet av november fanns inneliggande
och aviserade ansökningar på
i runt tal 317 340 000 kronor. Det är
uppenbart att även den summan torde
vara högre i dag än den var i slutet
av november.

Om man lägger ihop dessa siffror,
kommer man fram till ett dokumenterat
behov i dag på lånesidan av 1 070 miljoner
kronor, och då är det egentligen
inte så förfärligt mycket kvar av de
1 100 miljoner som vi föreslagit i reservationen.

När man diskuterar de här beloppen
är också, vilket för övrigt redan har
sagts, anledning påpeka den trend som
är alldeles uppenbar och påtaglig, nämligen
att intresset för lokaliseringsstödet
är i stigande. Departementschefen säger
också i propositionen att ökad investeringsbenägenhet
inom industrin
under konjunkturuppgången har medfört
att efterfrågan på lokaliseringsstöd
har stigit markant, och han fortsätter:
»Det finns enligt min mening anledning
att räkna med att det samarbete
som inletts mellan staten och Sveriges
Industriförbund i syfte att stimulera

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag
företag till nyetableringar inom stödområdet
kommer att leda till ökade anspråk
på lokaliseringsstöd.» Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller också att
ett klart ökat intresse för etableringar i
norra stödområdet förmärks och erinrar
om de fr. o. m. innevarande budgetår
öppnade möjligheterna för helt eller
delvis statsägda företag att söka lokaliseringsstöd.
Jag tror att det finns anledning
att observera just det sista som
sägs här, beträffande de statliga företagen,
vilket självfallet kan komma att
innebära att lokaliseringsverksamheten
får helt annan omfattning än vad den
tidigare har haft.

Frågan om resurser till lokaliseringspolitiken
hänger givetvis i hög grad
samman med arbetsmarknadspolitikens
inriktning i övrigt. Lokaliseringspolitikens
målsättning är att skapa varaktig
sysselsättning och trygga den framtida
försörjningen för befolkningen i de bygder
som närmast är berörda. Jag tror
att en ökad satsning på lokaliseringspolitiska
åtgärder bör medföra att behovet
av beredskapsarbeten minskar,
och det är väl också en utveckling som
vi har anledning att eftersträva.

Herr talman! Jag kan inte se annat
än att det är sällan en reservation har
varit så väl underbyggd och dokumenterad
som i det här fallet, och jag ber
att få instämma i det tidigare yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Statsutskottet har ■—
troligen för första gången — haft att
behandla ett motionsyrkande i anslutning
till tilläggsstat, som inte svarar
mot ett Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.
I fråga om lokaliseringsbidrag står centerns
och folkpartiets yrkande om en
vidgad ram ensamt.

Utskottets förordande av avslag på
motionerna innebär sålunda att bidragsramen
oförändrat skulle utgöra 200 miljoner
kronor.

Majoritet och reservanter är alldeles
ense om en sak, nämligen att de medel
som återstår inom bidragsramen är små
och att de troligen inte räcker till detta
budgetårs utgång. Det som skiljer oss
åt är bara att reservanterna inte vill
vänta till vårriksdagen med den slutliga
bedömningen av om och hur mycket
ramen behöver ökas. Det är givetvis
alltid lockande att motionera om
en sak, som har utsikt att tillgodoses i
en senare proposition. Då kan man ju
också slå sig för bröstet och säga: Se,
vi hade rätt!

Jag vill redan i detta sammanhang
peka på vad utskottsmajoriteten har
sagt. Utskottsutlåtandet innehåller inte
ett ställningstagande mot en ramökning,
bara ett förord för att frågan
skall bedömas när Kungl. Maj :t och
därmed även riksdagen har fått ännu
bättre material att bygga på. Yi skall
givetvis inte i riksdagen diskutera enskilda
stödärenden bland inneliggande
ansökningar. Men det bör konstateras
att ingen tid än är försutten för en sådan
bedömning. Det går ju inte att
bara summera ihop inneliggande ansökningar
vid ett visst tillfälle. I vart
fall Kungl. Maj :t måste handla efter
noggranna bedömningar och inte bara
öka ramen för säkerhets skull. Om herrar
reservanter ger sig till tåls, kan vi
nog efter nyår debattera även denna
fråga på det sakliga sätt som är vanligt
då vi behandlar dessa ting.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag i fråga om lokaliseringsbidragen.

När jag ändå har ordet, kanske jag
får yttra mig om lokaliseringslånen.
Då det gäller ramen för dessa har kammaren
att bedöma om låneramen skall
ökas med 100 miljoner kronor enligt
propositionen, eller med 200 miljoner
kronor enligt reservationen. Även här
är vi delvis ense, nämligen om att det
behövs en vidgad ram. Det är klart att
det ser bättre ut att föreslå dubbelt upp.
I ärlighetens namn måste dock ifrågasättas,
om denna ytterligare ökning

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

verkligen kan anses vara motiverad. I
fråga om bidragen har majoriteten inte
sagt nej för alltid. Den har relativt rymligt
tillgodosett •—• såsom också sägs i
utlåtandet — »hittills överblickbara behov».
Vad kan man mer begära vid en
tilläggsstats behandling?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag även i övrigt.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag vill till avdelningens
ärade ordförande, herr Birger Andersson,
säga att hittills överblickbara
behov pekar på — vilket också framgick
av herr Per Jacobssons siffermaterial
—• att man borde ta reservanterna
på orden.

Regeringen har sagt sig vilja gå ut
med en aktiv regionalpolitik och behöver
då resurser för att kunna fullfölja
den. Men när det kommer ett förslag
från Kungl. Maj :ts kansli, och motioner
väckes, är propositionen tydligen den
enda och saliggörande lösningen.

Det är naturligtvis riktigt som herr
Birger Andersson säger, att avståndet
mellan våra ståndpunkter inte är så
stort. Herr Andersson tyckte att vi var
litet otåliga när vi inte ville vänta och
se vad Kungl. Maj:ts kansli kan komma
med efter julskinkans tid. Jag måste
säga att herr Birger Andersson är alltför
anspråkslös i detta sammanhang.
Riksdagen har möjlighet att säga sitt.
Vi vill att riksdagen i dag skall säga
ifrån. Det är klart dokumenterat att
medlen behövs, och det händer ju en
del saker i de nordligaste länen för
närvarande som kanske kan skapa vissa
problem för hela vårt samhälle. Skulle
vi inte kunna förmå oss till att nu
göra en, som jag ser det, objektiv bedömning
beträffande behovet av dessa
medel?

Herr Birger Andersson säger: Ge er
till tåls! Ja, vi brukar ju få lov att göra
det. Jag uttrycker i alla fall förhoppningen
— den må vara utopisk — att

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag
kammaren skall finna att det är angeläget
att lägga till de slantar som vi anser
erforderliga när det gäller lokaliseringsbidrag
och att vidga den ram som
enligt vad som klart dokumenterats är
behövlig, om ett tillfredsställande resultat
skall kunna nås på detta område.

De utflyttningstendenser som har pågått
under många år inger verkligen,
herr Birger Andersson, allvarliga bekymmer
för oss i norra Sverige. Vi vill
att det skall hända någonting i positiv
riktning, och detta anser vi att vårt förslag
på ett bättre sätt kan möjliggöra.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att de medel
som har anvisats inte kommer att vara
tillräckliga under budgetåret. Jag kan
vitsorda att det förhåller sig så. Samtidigt
gör dock utskottet den bedömningen
att ett bifall till förslaget i propositionen
skulle tillgodose hittills överblickbara
behov. Det förefaller som om
utskottsmajoriteten inte skulle se så förfärligt
långt fram i tiden i detta fall.
Avsikten med att anvisa medel på tillläggsstat
är väl ändå att anvisade medel
kan bedömas vara erforderliga för
den återstående tiden av budgetåret.

Utskottet säger vidare: »Enligt vad
utskottet erfarit övervägs inom Kungl.
Maj:ts kansli förslag till 1970 års vårriksdag
om en vidgning av bidragsramen.
» I propositionen säger departementschefen:
»Med hänsyn till att utbetalningar
av lokaliseringsstöd tidsmässigt
förskjuts i förhållande till tidpunkten
för stödets beviljande behöver
ytterligare medel inte anvisas under innevarande
budgetår.»

Det är åtskilliga motsägelser i dessa
båda uttalanden, och jag tycker att det
måste vara ganska knepigt att förena
dem. Vi kan inte finna att någonting
har anförts som på något sätt talar mot
reservanternas förslag.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ramen för lokaliseringsbidrag

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Nils-Eric Gustafsson
ansåg tydligen att det var litet egendomligt
att utskottsmajoriteten accepterat
propositionen. Det är inte underligare
än att centerns och folkpartiets ledamöter
i statsutskottet har accepterat
den motion som väckts av bl. a. herr
Nils-Eric Gustafsson. Det blir sådana
förhållanden i riksdagen, vilket inte
alls bör vara okänt för herr Gustafsson.

Man framhåller nu att det är angeläget
med stödåtgärder åt Norrland, och
det finns väl ingen som förnekar detta.
Det gör inte utskottsmajoriteten och,
såvitt jag vet, inte heller regeringen. Vi
har en strävan att tillgodose den landsändan,
men förhållandena blir inte bättre
om vi i dag beslutar en ökning av ramarna
än om vi väntar till dess vi vet
vad som behövs. Det är på den punkten
vi har skilda uppfattningar. Vi är
inom majoriteten underkunniga om att
till vårriksdagen kommer att framläggas
förslag, avsedda att under detta
budgetår tillgodose angelägna behov,
som nu inte kan täckas på grund av att
de medel som står till förfogande inte
räcker till budgetårets slut.

Här är inte fråga om att vilja mer
eller mindre, utan det gäller att på ett
praktiskt sätt avgöra denna sak.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Jag skulle till herr Birger
Andersson vilja säga att det naturligtvis
i princip inte är någon skillnad
när statsutskottets socialdemokrater biträder
regeringens proposition och när
vi har följt upp vår motion i detta fall.
Detta är en sak. Jag vill dessutom korrigera
herr Birger Andersson på en
punkt och framhålla att det inte är
jag som burit fram motionen i denna
kammare, men det kan vara en ganska
oviktig parentes. Det fina i musiken är
ju att vårt förslag enligt de senast in -

komna siffrorna överensstämmer på ett
helt annat sätt med verkligheten än vad
regeringens av statsutskottets majoritet
godkända förslag gör, och det är ganska
viktigt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 185, punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Punkten 2

Ang. ramen för lokaliseringslån

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
150, enligt punkten 1 i utdrag av statsrådsprotokoll
över inrikesärenden för
den 30 oktober 1969, föreslagit riksdagen
att besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 000 000 000
kronor.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat de förutnämnda likalydande
motionerna I: 1126, av herrar Bengtson
och Dahlén, samt II: 1300, av herrar
Hedlund och Wedén, i vad avsåge hemställan
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 150, bilaga 7, måtte
besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas med 200 miljoner kronor
till 1 100 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:1126 och 11:1300, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att ramen för lokaliseringslån under
den femåriga försöksperioden skulle
vidgas till 1 000 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp), Ivar
Johansson (ep), Nyman (fp), Wirtén
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep), Mundebo (fp),
Sjönell (ep), Elmstedt (ep) och Eriksson
i Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:1126 och 11:1300,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 100 000 000 kronor.

Ang. ramen för lokaliseringslån

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som jag anförde i debatten
på den förra punkten yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 185 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda

Tisdagen den 16 december 1969

46 Nr 43
Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

Ja — 85;

Nej — 42.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 186, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
utgifter på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 187, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte
motioner.

I propositionen nr 137 hade Kungl.
Majd, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 17 oktober 1969, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna för ökad läkarutbildning
vid Karolinska institutet,
dels bemyndiga Kungl. Maj d att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats träffa avtal
med Stockholms stad och Stockholms
läns landsting angående anlitande
av kommunala sjukhus för ifrågavarande
läkarutbildning,

dels godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats angående bestridande
av utgifter för byggnadsarbeten och för
inredningen vid Karolinska institutet.

Förslagen i propositionen innebure,
att läkarutbildningskapaciteten vid Karolinska
institutet skulle öka med ytterligare
90 nybörjarplatser till 370 platser
per år genom utnyttjande av den
omfattande sjukvårdsorganisationen i
Stockholmsområdet. Ökningen avsåges
bliva genomförd i två etapper, nämli -

gen med 40 nybörjarplatser innevarande
läsår och 50 platser läsåret 1972/73.
Den totala intagningskapaciteten till läkarutbildning
i landet komme härigenom
att uppgå till mer än 1 000 platser
per år. Den kliniska utbildningen för
de nya studerandena skulle förläggas
till främst Södersjukhuset och Danderyds
sjukhus, vilka redan i viss utsträckning
utnyttjades för läkarutbildning.

Omkring 130 nya tjänster skulle successivt
tillföras Karolinska institutet,
däribland närmare 50 läkartjänster för
den kliniska utbildningen. Vid utformningen
av personalorganisationen hade
hänsyn tagits till de betydande och under
de närmaste åren snabbt växande
medicinska utbildningsr och forskningsresurserna
i Stockholmsområdet.

De årliga driftkostnader som ökningen
föranledde under åttonde huvudtiteln
hade vid full utbyggnad beräknats
till cirka 7,7 miljoner kronor.
Byggnads- och utrustningskostnaderna
för såväl den teoretiska som den kliniska
utbildningen, vilka staten avsåges
helt bestrida, hade bedömts uppgå
till högst 25 miljoner kronor.

I propositionen hade förutsatts, att
de medicinskt teoretiska ämnenas ökade
lokalbehov skulle tillgodoses genom
att den laboratoriebyggnad, som för
närvarande uppfördes inom Karolinska
institutets område, skulle utökas med
2 350 m2 rumsyta. Byggnadskostnaderna
härför hade bedömts till 6,4 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
till, av herr Kaijser och fröken Stenberg,
samt 11:1287, av fröken Wetterström,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle uttala, att man vid uppbyggnaden
och organisationen av den föreslagna
utökade utbildningen av läkare i Stockholmsområdet
borde organisera och dimensionera
de personella resurserna i
enlighet med de synpunkter som framförts
i motionerna,

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

dels de likalydande motionerna I:
1112, av herrar Johan Olsson och Nils
Nilsson, samt II: 1285, av herr Johansson
i Skärstad och fru Jonäng, varit yrkats,
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 137 i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om utredning av frågan om läkarutbildningens
utbyggnad och frågan om
lokalisering av den tillkommande utbildningen
i första hand till orter utanför
storstadsområdena,

dels ock de likalydande motionerna
1:1113, av herr Richardson m. fl., och
II: 1286, av herr Strömberg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa

a) om förnyad utredning och förslag
till utökning av resurserna för undervisnings-
och forskningsändamål vid
Södersjukhuset och Danderyds sjukhus
utöver vad som föreslagits i propositionen
nr 137 och i samband därmed
en förnyad prövning av lokalbehoven
för dessa ändamål samt

b) att överläkarna i de kliniska huvudämnena
vid Södersjukhuset och
Danderyds sjukhus måtte erhålla professors
ställning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte beträffande
tjänsteställningen för de överläkare vid
Södersjukhuset och Danderyds sjukhus,
vilka skulle svara för nu ifrågavarande
utbildning vid dessa sjukhus, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna I: 1111 och II: 1287
samt 1:1113 och 11:1286, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad som förordats i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
17 oktober 1969,

2. att riksdagen måtte beträffande de
för nu ifrågavarande utbildning avsedda
personella resurserna med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1111 och 11:1287, så -

vitt nu vore i fråga, godkänna vad som
förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte godkänna de
i övrigt i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för ökad läkarutbildning
vid Karolinska institutet,

4. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats träffa avtal med Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
angående anlitande av kommunala
sjukhus för nu ifrågavarande läkarutbildning,

5. att riksdagen måtte godkänna vad
i statrådsprotokollet förordats angående
bestridande av utgifter för byggnadsarbeten
och för inredning vid Karolinska
institutet,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1112 och II: 1285 i vad de avsåge
utredning av frågan om läkarutbildningens
utbyggnad,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1112 och II: 1285 i vad de avsåge
utredning av frågan om den tillkommande
läkarutbildningens lokalisering
i första hand till orter utanför
storstadsområdena,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1113 och II: 1286 i vad de avsåge
utredning om resurserna för undervisnings-
och forskningsändamål vid
Södersjukhuset och Danderyds sjukhus
samt om lokalbehoven för dessa ändamål.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser (m), som dock ej antytt sin
mening.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet har vi
inom centerpartiet väckt en motion nr
1112 i denna kammare och 1285 i andra
kammaren. Vi har där framfört vissa
synpunkter och hemställt att riksdagen
hos regeringen begär utredning av

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

frågan om läkarutbildningens utbyggnad
och frågan om lokalisering av den
tillkommande utbildningen i första
hand till orter utanför storstadsområdena.

Jag vill gärna understryka angelägenheten
av att en ökad läkarutbildning
kommer till stånd. Vi har ju tyvärr kunnat
konstatera att antalet utbildade läkare
varit för litet, och vederbörande
myndigheter har gjort en ganska stor
felbedömning när det gällt att förespå
behovet av läkare. Därför har vi under
rätt många år haft en ganska stor brist,
och vi har det fortfarande. Även om läkarutbildningen
nu ökat betydligt, kommer
vi ändå att under den närmast
överskådliga tiden ha brist på läkare.
Framför allt vill jag betona den stora
brist vi har och kommer att få inom
den öppna vården, särskilt på landsbygden,
inom psykiatrin och inom långtidsvården.
Inom så viktiga områden
som skolhälsovården och arbetsmarknadssektorn
behövs också framöver ett
betydligt ökat antal läkare.

Vi har i motionen talat om önskvärdheten
av att en allsidig utredning om
olika ortsalternativ hade förelegat innan
man beslutat lokalisera denna nya
utbildning till Stockholmsområdet. Där
har vi instämt i vad sådana remissinstanser
som TCO och Landstingsförbundet
framhållit. Vi vill gärna uttala att
det ur befolkningsfördelningssynpunkt
och regionalpolitisk synpunkt är angeläget
att åstadkomma en spridning av
sådana aktiviteter som är av väsentlig
betydelse för antalet tjänster och arbetsplatser
och för behov av lokaler
och resurser. Vi vill att dessa aktiviteter
skall fördelas över hela landet.

Under den allmänna motionstiden i
januari väckte vi en motion nr 731 i
denna kammare där vi föreslog att den
högre utbildningen skulle betraktas som
en väsentlig faktor i den regionala politiken
och uttalade att tilläggsdirektiv
i detta syfte borde ha utfärdats till
1968 års utbildningsutredning och 1968
års lokaliseringsutredning. Bankoutskot -

tet tillmötesgick inte motionärernas önskan
helt, men föreslog att motionen
skulle överlämnas till 1968 års lokaliseringsutredning.
Man ville därmed
»markera sin uppfattning att en framgångsrik
lokaliseringsverksamhet torde
kräva samverkan med de insatser som
görs i fråga om utbildningsväsendet».
Utskottets uttalande godkändes av riksdagen.

Statsutskottet har nu i sitt utlåtande
187 behandlat det i motionen framförda
förslaget om en utredning av frågan
om läkarutbildningens utbyggnad och
om dess lokalisering utanför storstadsområdena
och hänvisat till att man för
närvarande inom universitetskanslersämbetet
undersöker möjligheterna till
en intagningsökning med omkring 20
medicine studerande per år i Umeå.
Utskottet förutsätter för sin del att berörda
myndigheter uppmärksamt följer
frågan om den medicinska utbildningens
lokalisering och därvid även beaktar
möjligheterna till en förläggning
utanför storstadsområdena.

Som motionär hade jag önskat att
utskottet skulle ha yttrat sig litet mera
bestämt och gärna i form av en skrivelse
till Kungl. Maj:t framhållit dessa
synpunkter. Men så har inte skett, och
jag vill då för min del till kammarens
protokoll anteckna att jag starkt understryker
vad utskottet här framhållit
om att man i fortsättningen skall beakta
möjligheterna att sprida läkarutbildningen
också utanför storstadsområdena.

Jag har, herr talman, intet särskilt
yrkande.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Detta utlåtande gäller
ökad utbildning av läkare — med 90 intagningsplatser
om året från nuvarande
916 till 1 006.

Som herr Johan Olsson i sitt anförande
nyss erinrade om har antalet medicine
studerande ökats högst betydligt
under de senaste åren. På s. 5 i pro -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

positionen påvisar man hur stor ökningen
varit. Så sent som 1947—1948 togs
220 in, 1960—1961 453, och nu tar man
in 916. Ökningen är alltså kolossal, men
det finns alltjämt ett mycket stort behov
av läkare.

Det är dock svårt att avgöra, hur
stor bristen blir när den nuvarande ökningen
slagit igenom. Utbildningen av
läkare tar lång tid, och effekten av ökningen
kommer först efter några år. Det
kan alltså möjligen finnas ett visst fog
för att man reflekterar över om det kan
bli nödvändigt med en ytterligare ökning.
Det framgår av vad som skrivs i
propositionen av den arbetsgrupp som
skött planeringen inom detta område,
att man haft vissa tankar åt det hållet.
På s. 6 heter det att det inte finns
skäl att tveka inför en fortsatt utbyggnad
av läkarutbildningskapaciteten.
Det betyder i alla fall att man övervägt
situationen. Jag vill inte alls motsätta
mig den ökning som nu föreslås.
Jag tycker emellertid att det kan vara
riktigt som arbetsgruppen gjort, att ägna
den frågan en viss tanke.

Det är en ganska stor grupp som ökningen
gäller. Man skall ta in 90 stycken
om året. Jag vill erinra om att det
är lika många, som nyintogs i Uppsala
ända fram till 1965—66, och det är mera
än vad man har sammanlagt i Umeå
för närvarande. Det blir alltså ett stort
tillskott.

Den medicinska fakulteten vid Karolinska
institutet föreslog att den ökade
intagningen skulle föranleda en ökning
av antalet professorer och biträdande
professorer med 28, och hela den behövliga
personalökningen angavs till
263. När det hela passerat genom universitetskanslersämbetet,
är förslaget i
propositionen sammanlagt 129 personer
— ingen professor men 18 kliniska
lärare och 3 universitetslektorer. Det
tillkommer alltså inte någon professur
för detta mycket stora tillskott av studerande.

Här har ofta diskuterats behovet av

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

samordning av forskning och högre
utbildning. Den riktigt goda högre utbildningen
kan inte ernås annat än där
det också finns plats för forskning, och
forskningen trivs bäst inom de områden
där det finns en verkligt kvalificerad
utbildning. I detta sammanhang
menar man att det finns forskningssjukhus
på andra ställen i Stockholm,
så att Södersjukhuset och Danderyds
sjukhus som skall ta hand om den nya
utbildningen inte behöver någonting
sådant. Man säger också att redan nu utbildas
40 provisoriskt på dessa sjukhus.
Det betyder alltså att man permanentar
en nödfallsutväg och gör det i en mycket
större omfattning än hittills. Kandidaterna
i denna utbildning kommer
inte i kontakt med någon professor i
något annat kliniskt ämne än pediatrik
och, såvitt jag kan förstå, i socialmedicin.
Men de kommer inte i beröring
med professorer i de viktigaste kliniska
ämnena — medicin, kirurgi, gynekologi,
psykiatri och infektionssjukdomar
— samt i de kanske mindre viktiga och
mer speciellt inriktade, nämligen ögonoch
öronsjukdomar. Det kan lätt medföra
att denna undervisning blir klassad
som en undervisning av sekunda
karaktär. De medicinska kandidaterna
i denna utbildning kommer att tycka att
de är satta en liten smula i efterhand.

Medicinska fakulteten vid Karolinska
institutet, som på ett tidigt stadium hade
yttrat sig över detta, framförde nyssnämnda
förslag om 28 professorer och
biträdande professorer. Sveriges förenade
studentkårer och SACO, som haft
tillfälle att yttra sig i ett senare sammanhang,
har starkt kritiserat det förhållandet
att man inte sörjt för att klinikcheferna
blir professorer och att
man inte dessutom skaffat tillräcklig
annan kvalificerad personal som kan
driva forskningsarbetet vid sidan av sin
undervisning. Det kommer i själva verket
att bli tre forskarassistenttjänster i
kliniska ämnen — en i medicin, en i
kirurgi och ortopedisk kirurgi och en

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

i psykiatri, om jag inte minns fel. Man
har klagat på att detta är helt otillfredsställande.

Nu sägs det att till överläkarbefattningarna
vid dessa sjukhus inte fordras
professorskompetens, och därför är
det inte riktigt att kräva detta. Det har
tett sig på samma sätt vid flera olika
tillfällen tidigare. Det har suttit överläkare
på befattningar där det inte behövts
professorskompetens, och så har
medicinsk undervisning förlagts till
dessa sjukhus. Då regionssjukhuset i
Linköping skulle bli universitetsklinik
stod det i propositionen nr 63/1968, att
»i de fall berörd klinik vid regionssjukhuset
i Linköping leds av professorskompetent
eller laboratorskompetent
överläkare denne bör utnämnas till
förste innehavare av professuren/laboraturen
i ämnet utan att tjänsten kungöres
ledig till ansökan. Även i de fall
berörd klinik vid regionssjukhuset förestås
av nu icke professors- eller laboratorskompetent
överläkare bör vederbörande
— om han erhåller kompetensförklaring
för professur resp. laboratur
i ämnet innan sådan tjänst inrättas i
Linköping — utnämnas till förste innehavare
av den nya tjänsten. Vidare bör
vakanta och i förekommande fall nya
överläkartjänster vid berörda kliniker
inom regionssjukhuset tillsättas i samma
ordning som professur resp. laboratur.
I övriga fall måste enligt kommittén
berörd klinik delas. Därvid blir
den i vederbörlig ordning utnämnde
professorn eller laboratorn överläkare
vid den ena kliniken och nuvarande
Iasarettsläkaren överläkare vid den
andra. Här angivna principer tillämpades
i motsvarande situation vid uppbyggnaden
av organisationen för läkarutbildning
i Göteborg och Umeå.»

Nu kan man säga att i Göteborg och
Umeå och senast i Linköping har det
varit fråga om inrättande av helt nya
undervisningsanstalter. Det finns emellertid
ett precedensfall, det allra första
fall där denna ordning tillämpades. Det
var i Malmö. När den medicinska ut -

bildningen vid Lunds universitet utökades,
så att utbildningen även förlädes
till sjukhusen i Malmö, blev överläkarna
vid de kirurgiska, medicinska och obstetrisk-gynekologiska
klinikerna professorer.
Jag tycker det är riktigt att så
sker även i detta fall. Med anledning
härav har jag skrivit ett yrkande, som
jag ber att få framföra och som ligger
utdelat på kammarledamöternas bänkar.
Den första och andra punkten i
utskottsutlåtandets kläm borde enligt
detta yrkande få följande lydelse:

1. att riksdagen beträffande tjänsteställningen
för de överläkare vid Södersjukhuset
och Danderyds sjukhus,
vilka skall svara för nu ifrågavarande
utbildning vid dessa sjukhus, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag, såvitt nu
är i fråga, samt i anledning av motionerna
I: 1111 och II: 1287 samt I: 1113
och II: 1286, samtliga motioner, såvitt
nu är i fråga, uttalar att ifrågavarande
överläkartjänster i princip bör vara
förenade med professurer vid Karolinska
institutet,

2. att riksdagen beträffande de för
nu ifrågavarande utbildning avsedda
personella resurserna i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 1111 och II: 1287, såvitt nu är i fråga,
hemställer om sådana åtgärder att dessa
resurser dimensioneras i enlighet med
de synpunkter som framförts i motionerna.

Herr talman! Det dröjer ju länge innan
dessa tjänster konkret skall tillsättas.
Enligt propositionen skall det propedeutiska
stadiet komma i funktion
åren 1974—1975, det kliniska stadiet
1975—1976 och andra delen 1976—-1977, o. s. v. Det dröjer alltså länge innan
konkreta beslut skall fattas i dessa
ärenden.

Herr talman! Mot utskottets förslag
om personaluppsättning vid den nya
läkarutbildningen ber jag att få framföra
mitt förslag och yrka bifall till
detta förslag vid punkterna 1 och 2 i
utskottsutlåtan det.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Låt mig först erinra
om att vi i statsutskottets andra avdelning
hade en rätt omfattande debatt
när det gällde propositionen om ökad
läkarutbildning, en debatt som ledde
till att vi i avdelningen blev fullständigt
överens. Statsutskottet anslöt sig
också enhälligt till avdelningens skrivning.

Herr Johan Olsson talade här först
om läkarutbildningen och menade att
man från det håll han företräder hade
yrkat på en väsentlig utökning av utbildningen.
Nåja, vi har väl varit med
om att man också från andra håll under
många år drivit den satsen, att behovet
av läkare är så stort att vi måste
satsa på eu ökad utbildning. Men som
redan nyligen här redogjorts från talarstolen
har det också kanske tack vare
att vi har drivit på detta blivit en
väsentlig ökning av utbildningen —
mer än en fördubbling under tio år.
Vad det nu senast är fråga om är en
ökning med 90 platser. Därtill kommer
att en ökning av utbildningen i
Umeå med 20 platser övervägs, och då
kommer vi att vara uppe i 1 026 utbildningsplatser.

När det gäller den de! av motionen
som herr Johan Olsson sedan talade
om, nämligen att denna utbildning skulle
kunna ske även på andra orter än i
storstadsområdena, har ju utskottet beaktat
detta. Utskottet anför, att det förutsätter
att berörda myndigheter noggrant
följer utvecklingen och också frågan
om lokaliseringen av utbildningen
samt understryker att de därvid även
beaktar möjligheterna till er. förläggning
utanför storstadsområdena. I denna
del är alltså motionerna mycket positivt
besvarade av utskottet.

När det sedan gäller det som herr
Kaijser här har anfört är det väl nödvändigt
att understryka att hela denna
utbildning bygger på ett avtal mellan
Kungl. Maj :t å ena sidan och Stockholms
stad och Stockholms läns landsting
å andra sidan. Avtalet innebär att

de kommunala sjukhusen skall få anlitas
för den ökade läkarutbildning som
det nu är fråga om. I avtalet ingår att
representanterna för Stockholms stad
och Stockholms läns landsting har varit
överens med Kungl. Maj:t om att
den uppläggning som här har gjorts
är tillräcklig. Man menar från båda sidor
att man kan klara utbildningen på
det sätt som har föreslagits.

Nu har vi i motioner även från vårt
håll pekat på att det inte är så alldeles
säkert att de personella behoven och
kanske inte heller lokalbehoven är tillräckligt
tillgodosedda. Utskottet har
också tagit fasta på detta och understryker
att berörda myndigheter mycket
noggrant skall följa denna utveckling.
Om man kommer till den uppfattningen
att resurserna inte räcker till,
förväntar utskottet förslag om ökning.
Det gäller alltså resurser i alla avseenden.

Det verkade som om herr Kaijser, liksom
också motionärer från folkpartihåll,
nästan mest varit intresserade av
att dessa överläkare erhåller professors
ställning. Herr Kaijser menar tydligen
att man inte kan garantera den bästa
och mest kvalificerade utbildningen,
om den inte leds av professorer. Men
nu krävs det inte professors kompetens
av dessa överläkare. Det finns åtminstone
inte något formellt krav på det.
Då vore det egendomligt om vi i andra
avdelningen och i statsutskottet skulle
ställa sådana krav. Det skulle kunna
inträffa att en överläkare som enligt
föreliggande förslag är behörig att inneha
tjänsten och delta i utbildningen
plötsligt inte skulle kunna åta sig den
uppgiften därför att han inte är professorskompetent.

Vi anser beträffande detta, liksom övriga
områden det här varit fråga om,
att man helt enkelt får avvakta utvecklingen.
Vi talar så mycket om försöksverksamhet
i andra sammanhang, och
detta är väl också något av en försöksverksamhet.
Vi förutsätter att utvecklingen
kommer att följas med mycket

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang-, ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

stort intresse från alla håll och att en
komplettering också kommer att äga
rum på ett eller annat sätt om så skulle
erfordras. Sker inte detta, herr Kaijser,
är jag säker på att vi från olika håll
skall vara beredda att motionera med
krav på att en sådan komplettering
kommer till stånd.

Som ärendet för närvarande ligger
till har jag, herr talman, inte anledning
annat än att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Vi talar inte här om
överläkarbefattningar i och för sig,
utan det gäller undervisningen av 90
medicinare om året.

Herr Axel Andersson påpekar att det
inte behövs professorskompetens för att
vara överläkare. Detta är alldeles riktigt.
Men det är här fråga om vilken
kompetens som är nödvändig för att få
undervisa när det gäller en högklassig
medicinsk utbildning. Utskottet säger
»att professorskompetens inte är formellt
krav för behörighet till nämnda
överläkartjänster». Så har det varit på
alla de andra ställena, som jag nämnde
nyss, då man har flyttat in en medicinsk
utbildning i ett sjukhus där det
förut har funnits en överläkare men
där undervisning inte tidigare har förekommit.
Så skedde när man utökade
den kliniska utbildningen att inrymmas
inte bara vid lasarettet i Lund utan
också i Malmö. Så skedde också vid
Sahlgrenska sjukhuset, och jag erinrar
mig alldeles bestämt att där fanns en
del som var professorskompetenta redan
från början, så att de utan vidare
kunde bli professorer. Åtminstone en
fick komplettera sin utbildning under
tiden innan det hela sattes i gång. Han
blev så småningom professorskompetent.

Detta skedde i Umeå. Åtminstone tre
överläkare, som inte var och inte blev
förklarade kompetenta till professurer
kom, som jag tidigare nämnde, att skö -

ta en halva av kliniken. Det gällde överläkaren
i kirurgi, överläkaren i barnsjukdomar
och en överläkare på patologiska
avdelningen, överläkaren i obstetrik
och gynekologi kunde komplettera
sin utbildning och blev därigenom
kompetensförklarad.

Samma förhållande gäller i Linköping.
Jag kan inte så detaljerat redogöra
för situationen, men där föreligger
det säregna förhållandet att överläkaren
i kirurgi är kompetent till professur
men vill inte ha professuren.
Han kommer sålunda att vara kvar på
en delad klinik.

Det är alldeles riktigt, som herr Axel
Andersson sade, att det inte är nödvändigt
att vara professorskompetent för
att vara överläkare vid en klinik. Jag
anser -—• och det är detta som ligger
bakom mitt yrkande -—• att det är nödvändigt
att den som står för den kliniska
utbildningen i dessa viktiga ämnen
för en så stor skola som det här
gäller verkligen är professor. Att ett
avtal har träffats om hur många tjänster
det gäller, tycker jag inte förändrar
saken. Jag tycker också att det är
riktigt, som man skriver i propositionen,
att dessa överläkare skall få säte
och stämma i fakulteten. Jag har också
sagt att det dröjer innan de konkreta
förslagen kommer. Jag tar gärna fasta
på vad herr Axel Andersson sade, nämligen
att man naturligt^ is kommer att
följa dessa frågor och avser att lämna
kompletterande förslag, om det blir
nödvändigt. Det hindrar mig emellertid
inte från att stå fast vid mitt yrkande
i de två första punkterna.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Av herr Kaijsers redogörelse
framgick att han lyckats leta
fram tre fall, där överläkaren inte hade
professorskompetens. Jag känner inte
till huruvida de nu aktuella överläkarna
är professorskompetenta eller inte,
men eftersom det har träffats eller skall

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ökad läkarutbildning i Stockholmsområdet

träffas ett avtal mellan staten å ena sidan
och Stockholms stad och Stockholms
läns landsting å andra sidan, så
förutsätter jag att de överläkare som
skall ha hand om utbildningen i enlighet
med det avtalet också anses kompetenta
nog att klara den. Om de sedan
kallas för överläkare eller professorer
tycker jag är en mindre viktig sak.

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Det är staten och inte
sjukvårdshuvudmännen som svarar för
utbildningen av medicinarna, men det
är klart att det måste ske ett samarbete.

Jag konstaterar med intresse att herr
Axel Andersson anser att de ifrågavarande
överläkarna behöver ha professorskompetens.
Det vore naturligt att
erkänna att man önskar att innehavarna
av dessa tjänster är professorskompetenta
och att man gör dem till professorer.
Man skall inte låta dem vara överläkare
och åka snålskjuts på den kompetens
de har utöver den som de behöver
för sitt arbete som överläkare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten 1
och 2 samt därefter särskilt rörande
punkterna 3—8.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas,

dels ock, av herr Kaijser, att riksdagen
beträffande tjänsteställningen för
de överläkare vid Södersjukhuset och
Danderyds sjukhus, vilka skulle svara
för nu ifrågavarande utbildning vid
dessa sjukhus, med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag, såvitt nu vore i fråga,
samt i anledning av motionerna I: till

och 11:1287 samt 1:1113 och 11:1286,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
skulle uttala, att ifrågavarande överläkartjänster
i princip borde vara förenade
med professurer vid Karolinska
institutet.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 187 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Kaijsers vid
punkten under överläggningen framställda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 21.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten 2, anförde
vidare herr förste vice talmannen, hade
yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

Tisdagen den 16 december 1969

54 Nr 43

Om ökad utbildning av tandläkare m. fl.

dels ock, av herr Kaijser, att riksdagen
beträffande de för nu ifrågavarande
utbildning avsedda personella resurserna
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna 1:1111 och II:
1287, såvitt nu vore i fråga, skulle hemställa
om sådana åtgärder, att dessa resurser
dimensionerades i enlighet med
de synpunkter som framförts i motionerna.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet hemställt i punkterna 3—8.

Om ökad utbildning av tandläkare m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 188, i anledning av motioner
om ökad utbildning av tandläkare m. fl.

I de likalydande motionerna 1:458,
av herr Hansson, samt II: 535, av herr
Hellström och fru Gradin hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning rörande
förutsättningar och former för en
utbyggnad av utbildningen av tandläkare
och tandhygienister i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 458 och II: 535.

reservation hade anmälts, utom av
andra, av herr Wirtén (fp), vilken dock
ej antytt sin åsikt.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Det här statsutskottsutlåtandet
behandlar ett motionspar som
tar upp utbildningskapaciteten av tandläkare
men dessutom frågan om utbildning
av tandhygienister. Det är en
yrkeskategori som vi inte känner till så
mycket i Sverige, i varje fall inte ännu
så länge. I en del andra länder — ex -

empelvis USA och England — har dock
tandhygienisterna visat sig vara en användbar
och uppskattad personalgrupp
inom tandvården.

Vad är då en tandhygienist? Ja, vi
har som framgår av utskottsutlåtandet
sedan år 1968 en försöksutbildning av
tandhygienister i Örebro och Malmö.
Det är tandsköterskor som efter minst
två års praktik får en påbyggnadskurs
omfattande ett år. Det är således fråga
om en personalgrupp som utbildningsmässigt
ligger mellan tandläkare och
tandsköterskor.

De två remissinstanser som beretts
tillfälle att yttra sig över motionerna,
universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen,
har båda ansett det vara
svårt att för närvarande bedöma om utbildningen
av tandhygienister behöver
utökas och vill därför avvakta försöksverksamheten
ytterligare en tid. Jag har
förståelse för den synpunkten och tror
också att man skall avvakta åtminstone
innevarande läsår innan man planerar
för en ökad utbildningskapacitet av
den här personalkategorin.

Det finns däremot en annan synpunkt
i såväl motionerna som i skolöverstyrelsens
remissvar som är den egentliga
orsaken till att jag tar till orda i detta
ärende.

I motionerna föreslås att den här utbildningen
också skall komma till
stånd i Stockholm, och i SÖ:s yttrande
sägs att om erfarenheterna blir positiva
och det bedöms angeläget att utöka utbildningskapaciteten
bör både Stockholm
och Göteborg komma i fråga som
förläggningsorter.

I utskottet har den här storstadslokaliseringen
observerats, och jag tror
att jag tolkar avdelningens ledamöter
rätt om jag säger att man var ganska
kallsinnig till att låsa lokaliseringen av
denna utbildning enbart till storstadsområdena.
Det avgörande måste naturligtvis
vara om nödvändiga förutsättningar
finns på en ort eller ej. Finns
tandsköterskeutbildning och tillgång på
de specialister som krävs för att ordna

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

en kvalificerad utbildning så bör en
landsortsstad som kan erbjuda detta lika
väl komma i fråga som utbildningsort
som Stockholm eller Göteborg. Jag vet
att det är fallet med exempelvis Jönköping,
och då bör den staden kunna
utgöra ett utmärkt alternativ i det fortsatta
planeringsarbetet.

Vid det här årets början läste vi i
statsverkspropositionen inrikesministerns
kommentar till Länsplanering 67.
Departementschefen säger bl. a. där:
»Enligt min mening finns det flera
skäl som talar för att man bör inrikta
sig på att dämpa den starka tillväxten
i de nuvarande tre storstadsregionerna
något och fördela en del av expansionen
på växtkraftiga stadsregioner på
skilda håll i landet. — — — Jag bedömer
det emellertid knappast möjligt
att nå en påtaglig effekt av sådana strävanden
om inte åtgärder samtidigt vidtas
för att flytta ut verksamheter från
storstadsområdena eller i varje fall
dämpa tillväxten av verksamheter där.»

Skall det bli någon verklighet bakom
de här proklamationerna måste de centralt
planerande myndigheterna alltid
ställa sig följande fråga när de funderar
över att omorganisera eller starta
nya aktiviteter: Kan vi finna lika goda
eller rent av bättre förutsättningar i
någon av landsortens tätortsregioner
som i någon av storstadsregionerna?
Blir då svaret ja tycker jag att statsverkspropositionens
av riksdagen godtagna
uttalanden om en mer decentraliserad
lokalisering måste vara rådande.
Det betyder i denna fråga, som fått
utgöra exempel för mitt resonemang,
att en eventuellt ökad utbildning av
tandhygienister förr bör förläggas till
Jönköping än till Stockholm alternativt
Göteborg.

Med denna kommentar till utlåtandet
har jag, herr talman, inget säryrkande,
utan jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar
Bengtson (ep) och Ottosson (m).

Ang. sänkning av traktorskatten
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 189, i anledning
av motioner om åtgärder för att bättre
utnyttja skoltelevisionsprogram, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottetts
betänkande nr 72,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1908:128) angående
bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, m. in., jämte
motion, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. sänkning av traktorskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 74, med anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämte
motioner.

I proposition nr 165 hade Kungl.
Majd, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 14 november 1969, föreslagit
riksdagen att antaga därvid fogat förslag
till förordning om ändring i traktorskatteförordningen
(1969: 297).

I propositionen hade föreslagits, att
traktorskatten på traktorer, som tillhörde
klass II enligt traktorskatteförordningen,
skulle sänkas från 200 kronor
till 120 kronor per år för traktorer med
tjänstevikt ej över 2 500 kg och från
300 kronor till 180 kronor per år för
tyngre traktorer. Vidare föresloges vissa
andra, mindre ändringar i traktorskatteförordningen.

Med anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner,
nämligen 1:1125, av herrar Eskilsson

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. sänkning av traktorskatten
och Svenungsson, samt II: 1299, av herr
Hedin m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 165 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297);

B) avslå motionerna 1:1125 och II:
1299.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wärnberg (s) och Tage
Johansson (s), fru Holmqvist (s) samt
herrar Ngström (s) och Wiklund i
Härnösand (s), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 165;

2) av herrar Lundström (fp), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Karl Pettersson
(m) och Magnusson i Borås (m)
samt fru Nettelbrandt (fp), vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Med hänvisning till
den motivering som finns i reservation
1 ber jag att få yrka bifall till densamma.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det är ett känt ämne
som bevillningsutskottets behandlar i
detta betänkande, nämligen frågan om
traktorskatt. Vi hälsar från centerpartiets
sida den ändring som föreslås av
Kungl. Maj :t med tillfredsställelse. Eftersom
överläggningar har ägt rum mellan
berörda parter har jag inget annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Jag instämmer med
föregående ärade talare, herr Mattsson.

Vi reserverade oss i våras några stycken
till förmån för skattefrihet och lägre
skattesatser för traktorerna, men vi
accepterar nu föreliggande förslag som
ett steg i rätt riktning.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag och min vän Wärnberg
har som regel samstämmiga omdömen.
Vi brukar följas åt ganska troget
— endast när det gäller brända och destillerade
drycker brukar vi ha olika
mening. Men i detta fall har vi intagit
olika ståndpunkter. Jag kan dock vara
lika kortfattad som herr Wärnberg och
inskränker mig till att med hänvisning
till utskottets skrivning yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Wärnberg m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 76, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:
521), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ett vidgat samarbete mellan post banken

och Sveriges Kreditbank

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om postbanken, m. m., jämte motioner.

I en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 158, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen bland annat att

1) antaga förslag till lag om postbanken,

2) godkänna av chefen för finansdepartementet
förordade riktlinjer för
samarbete mellan postbanken och Sveriges
Kreditbank,

3) medgiva, att postverket omorganiserades
efter i huvudsak de riktlinjer
som chefen för finansdepartementet
förordat och att postbanken finge av
honom förordade befogenheter i fråga
om sin organisation,

4) godkänna av chefen för finansdepartementet
förordade riktlinjer för kapitalbildning
i postbanken och för postbankens
skyldigheter i fråga om avkastning
och utgivande av skattemotsvarighet.

Såvitt gällde en återstående punkt i
hemställan, rörande visst investeringsanslag,
hade propositionen hänvisats till
statsutskottet, som i denna del behandlat
den i sitt utlåtande nr 190.

I propositionen hade riktlinjer föreslagits
för ett närmare samarbete mellan
de två statsägda bankerna postbanken
och Sveriges Kreditbank. Huvudsyftet
med samarbetet vore, att de båda
bankerna genom att samordna sina resurser
på ett flertal områden skulle påverka
utvecklingen mot en mera effektivt
fungerande kreditmarknad med
större valmöjligheter för kunderna.

Förslaget medförde vissa organisatoriska
förändringar. Den nuvarande
postbanksdelegationen skulle ersättas
med en styrelse för postbanken, i vilken
skulle ingå bland annat tre styrel -

seledamöter från Kreditbanken. I Kreditbankens
styrelse skulle ingå tre ledamöter
från postbanken.

Vidare föresloges i en lag om postbanken
att det system av enhetliga rörelseregler,
som sedan årsskiftet gällde
för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets
kreditkassor, skulle gälla även
för postbanken. Lagen avsåges träda i
kraft den 1 januari 1970.

För att i möjligaste mån åstadkomma
konkurrensneutralitet mellan postbanken
och övriga bankinstitut hade vidare
föreslagits, med visst undantag för en
övergångstid, att samma balansvärderingsregler
som gällde för affärsbankerna
skulle tillämpas av postbanken. Vidare
föresloges riktlinjer för kapitalbildning
i postbanken, avkastningskrav
och motsvarighet till statlig inkomstskatt.

I anledning av propositionen hade
väckts

dels de likalydande motionerna I:
1123, av herr Gösta Jacobsson m. fl.,
och II: 1297, av herr Magnusson i Borås,
vari yrkats, att riksdagen vid sitt ställningstagande
till punkten 4 i propositionens
hemställan skulle uttala, att vid
beräknande av postbankens skattemotsvarighet
hänsyn borde tagas även till
kommunal utdebitering,

dels ock de likalydande motionerna
1:1124, av herr Tistad in. fl., och II:
1296, av herr Andersson i Örebro in. fl.,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ett
förnyat förslag till samverkan mellan
postbanken och andra banker, främst
Sveriges Kreditbank, med beaktande av
vad som anförts i motionerna om att
samverkan mellan kreditinstitutioner
endast borde tillåtas och stimuleras när
den kunde tänkas vara till gagn för effektiviteten
i samhällets kreditförsörjning
som helhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte antaga det
genom propositionen nr 158 framlagda
förslaget till lag om postbanken;

58 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

B) att riksdagen med avslag på motionerna
1:1123 och II: 1297 måtte godkänna
de i propositionen nr 158 förordade
riktlinjerna för kapitalbildning i
postbanken och för postbankens skyldigheter
i fråga om avkastning och utgivande
av skattemotsvarighet;

C) att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1124 och II: 1296 godkänna
de i propositionen nr 158 förordade
riktlinjerna för samarbete mellan
postbanken och Sveriges Kreditbank
samt medgiva, att postverket omorganiserades
efter i huvudsak de riktlinjer
som förordats i propositionen och
att postbanken finge de där förordade
befogenheterna i fråga om sin organisation.

Reservationer hade anförts

1) , vid utskottets hemställan under B,
av herrar Stefanson (fp), Åkerland, (m),
Brundin (m), Mattsson (ep), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep), Hyltander
(fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av propositionen nr 158 i
ifrågavarande delar samt motionerna
I: 1123 och II: 1297 godkänna de riktlinjer
för kapitalbildning i postbanken
och för postbankens skyldigheter i fråga
om avkastning och utgivande av
skattemotsvarighet som reservanterna
angivit;

2) , vid utskottets hemställan under C,
av herrar Stefanson (fp), Åkerlund (m),
Brundin (m), Mattsson (ep), Regnéll
(m), Börjesson i Glömminge (ep), Hyllander
(fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under C hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av propositionen nr 158
i ifrågavarande delar samt motionerna
1:1124 och 11:1296 godkänna riktlinjer
för samarbete mellan postbanken
och Sveriges Kreditbank, medgiva om -

organisation av postverket samt medgiva
befogenheter för postbanken i fråga
om dess organisation, allt i enlighet
med vad reservanterna angivit.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Man kan notera att bankoutskottet
i sitt utlåtande nr 53 är
enigt i princip om att godkänna Kungl.
Maj:ts förslag till riktlinjer för samarbete
mellan postbanken och Sveriges
Kreditbank. Även de som biträtt reservationerna
1 och 2 är eniga i princip
om detta samarbete. Vi tillstyrker att
postverket får befogenheter att vidta
de ändringar i sin organisation som
föranleds av det föreslagna samarbetet.
I vissa detaljer vill emellertid vi som
står bakom reservationerna 1 och 2
framföra vissa synpunkter.

I motionerna I: 1124 och II: 1296 har
anförts viss kritik mot propositionen,
bl. a. för dess snävt företagsekonomiska
betraktelsesätt. Det är riktigt, anser jag,
att de båda bankinstituten, såväl postbanken
som Sveriges Kreditbank, bör
eftersträva gott ekonomiskt resultat av
sin verksamhet och att de företagsekonomiska
synpunkterna i hög grad måste
styra verksamheten. Detta måste naturligtvis
också vara en av riktlinjerna
för det samarbete mellan de båda bankinstituten
-som här föreslås.

Men motionärerna anser att propositionen
kännetecknas av ett för snävt
företagsekonomiskt betraktelsesätt. Det
framhålls i motionerna att postbankens
utlåning hittills huvudsakligen varit inriktad
mot bostadssektorn och kommunerna,
och man befarar att en ökad utlåning''
till näringslivet skall inkräkta
på bostadsbyggandet och kommunernas
lånemöjligheter.

Samarbetet mellan de båda instituten
får således enligt motionerna — samma
sak framhålls i reservation 2 — inte
utformas enbart på grundval av vad
som är företagsekonomiskt fördelaktigt
för de båda instituten. I reservation 2
framhålls: »Postbankens karaktär av
huvudsakligen kapitalmarknadsinstitut

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 4:

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

bör bibehållas. En ändring av dess nuvarande
utlåningsinriktning skulle nämligen
menligt påverka bostadsfinansieringen
och möjligheterna att tillgodose
kommunernas lånebehov.» Samma synpunkter
kommer också från flera enligt
min mening tungt vägande remissinstanser.

Bankföreningen finner t. ex. en viss
modernisering av det för postbanken
gällande placeringsreglementet angelägen
men är tveksam om det från hela
kreditmarknadens synpunkt är önskvärt
att gå så långt att man inordnar
postbanken i det system av enhetliga
rörelseregler som gäller för övriga
bankinstitut. En sådan omläggning, säger
Bankföreningen, tar inte tillräcklig
hänsyn till postbankens särart och den
betydelsefulla roll som banken spelar
och bör spela på den långa kreditmarknaden.

Riksbanksfullmäktige anför liknande
synpunkter och framhåller att de nya
rörelsereglerna inte får leda till en utlåningsinriktning
som försvårar en utveckling
i enlighet med gällande ekonomisk-politiska
målsättningar. Den
långfristiga kreditförsörjningen utgör
alltjämt ett problem, framhåller fullmäktige,
och bostadsbyggandets långfristiga
försörjning möter fortfarande
betydande svårigheter. Den hårda kreditmarknadspolitik
som vi nu har och
antagligen får dras med rätt länge än
är ju ett uttryck för detta. Fullmäktige
uttalar att den ökade frihet i kreditgivningen,
som den föreslagna förordningen
innebär, enligt dess mening inte får
tas som intäkt för något radikalt brott
i postbankens traditionella utlåningsinriktning.

Bankinspektionen är över huvud taget
inte övertygad om behovet av den
föreslagna förordningen. Postbankens
placeringsreglemente har nyligen liberaliserats,
och förutsättningar för ett
samarbete mellan de ifrågavarande bankerna
finns redan nu, säger inspektionen
och tillägger att samarbetets omfattning
närmare borde belysas innan

ställning tas till lagstiftningen om postbanken.

Låt mig i detta sammanhang också
framhålla att det enligt reservanternas
mening inte kan vara rationellt eller
ur konkurrenssynpunkt behövligt
att postbanken ägnar sig åt sådana specialbetonade
rörelsegrenar som arbitrage,
emission, fondhandel och notariatverksamhet.
Den samarbetande banken
— Sveriges Kreditbank — har ju
redan sådan verksamhet. Skulle även
postbanken ägna sig åt denna verksamhet,
krävs uppbyggnad av nya specialistfunktioner
inom postens organisation,
och enligt vad jag kan förstå borde
detta medföra ett irrationellt dubbelarbete.

I reservationen bär också understrukits
att det är angeläget att kostnadsfördelningen
mellan postbanksrörelsen och
den allmänna poströrelsen blir korrekt.
Den organisation som byggts upp för
postförmedling — med ett rikt förgrenat
kontorsnät över hela landet — blir
naturligtvis av stort värde i det nya
samarbetet mellan de båda bankinstituten.
Det är en kontorsetablering som
Inte har hämmats av sådana stränga oktrojbestämmelser
som banketableringen
annars arbetar under, där Kungl. Maj :i
bestämmer fördelningen av kontorsetableringen
mellan de olika bankerna ute
i landet. Det är naturligtvis i och för
sig en betydande konkurrensfördel att
ha tillgång till denna kontorsorganisation.
Hittills har denna använts för inlåningsverksamhet,
men man vet inte
om den inte också kommer att utnyttjas
för utlåningsverksamheten i framtiden.
Då är det naturligtvis nödvändigt att
kostnadsfördelningen mellan de två rörelsegrenarna
inom posten blir korrekt.
Det har departementschefen också antytt.
Han säger att bankinspektionen
och riksrevisionsverket bör ägna denna
fråga uppmärksamhet. Reservanterna
vill understryka detta. Postbanken bör
inte heller i postalt hänseende, säger
reservanterna, åtnjuta fördelar som
andra kreditinstitut inte har.

Tisdagen den 16 december 1969

60 Nr 43

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

I reservationen har också den organisatoriska
sidan av samordningen tagits
upp, och enligt reservanternas mening
finns det skäl att överväga en
minskning av antalet gemensamma ledamöter
i de båda bankernas styrelser.
Det föreslås sex gemensamma ledamöter,
nämligen tre från postbanken och
tre från Kreditbanken. Generaldirektören,
postbanksdirektören och en bankexpert
skall representera postbanken,
medan det från Kreditbankens sida blir
ordföranden i Kreditbanken, verkställande
direktören och en bankexpert.
Reservanterna menar att det bör finnas
möjlighet till större lekmannainflytande
i detta samarbete. Det kan man uppnå
antingen genom att utöka bankens
styrelse eller genom att minska de gemensamma
ledamöternas antal. Det är
naturligtvis nödvändigt och angeläget
att man får erfarenheter av postens och
Kreditbankens verksamhet, men det är
också mycket angeläget att man får tillgång
till erfarenhet och insikter från
olika verksamhetsfält inom samhället,
från näringslivet, från kommuner, från
bostadsbyggandet och från arbetsmarknaden.
Reservanterna anser att man bör
ta hänsyn till detta i den nya organisationen.

I reservation 1, som tar upp synpunkter
i motioner från moderata samlingspartiet,
vilka herr Åkerlund närmare
kommer att redogöra för, föreslås att
den nya postbanken i skattehänseende
skall vara likställd med annan bankverksamhet.
Man riktar här kritik mot
det faktum att postbanken slipper kommunal
inkomstskatt. Detta är en konkurrensfavör
som den kommer att ha
framför andra banker.

Jag ber att få yrka bifall till de vid
utskottets utlåtande avgivna reservationerna
1 och 2.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Herr Stefanson har presenterat
den allmänna inställning som
vi reservanter har i denna fråga beträf -

fande samarbetet mellan Sveriges Kreditbank
och postbanken. Jag kan instämma
i vad han sagt och skall begränsa
mig till att endast understryka
ett par saker och tillägga ytterligare
några synpunkter.

Vad först gäller frågan om postbankens
ställning för framtiden är det angeläget
att dess roll som kapitalmarknadsinstitut
bevaras. Att i större utsträckning
förvandla postbanken till en
affärsbank anser vi inte gagneligt, och
— som herr Stefanson just sagt — i det
känsliga läge som bostadsfinansieringen
och kommunernas finansiering av sina
behov befinner sig är det naturligtvis
särskilt olämpligt att göra någon mera
djupgående ändring. Det är också som
herr Stefanson sagt en onödig kostnad
att bygga upp en arbitrage-, emissions-,
fond- och notariatavdelning i postbanken,
när en sådan redan finns i Sveriges
Kreditbank med vilken samarbetet
skall äga rum. Det har vi framhållit i
vår reservation nr 2.

Till detta skulle jag vilja foga några
synpunkter på frågan om konkurrenslikställigheten.
Det framhålles av remissinstanserna
att en konkurrenslikställighet
inte är helt möjlig, och alla
parter inser att det verkligen förhåller
sig på det viset. Men man borde gå så
långt som över huvud taget är tänkbart
för att skapa konkurrenslikställighet
mellan postbanken och de med denna
konkurrerande bankerna, vilket ju inte
bara är affärsbankerna utan i synnerhet
sparbankerna.

Önskemålet om konkurrens på lika
villkor brukar anföras i olika sammanhang.
Även statsrådet Wickman brukar
tala om det när han för statens räkning
vill köpa företag ute i marknaden.
Sparbanksföreningen har kanske allra
tydligast på denna punkt sagt att om
man vill åstadkomma en konkurrens
på lika villkor är det bäst att postbanken
förvandlas till ett av posten helägt
dotterbolag. Men det är en fråga som
kan sägas höra framtiden till, eftersom
det ännu så länge endast är en fråga

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

om samverkan mellan Kreditbanken och
postbanken.

Det är emellertid obestridligt att postbanken
kommer att få konkurrensfördelar.
Finansministern är medveten om
detta, och han har inte slutit sina ögon
för problematiken. Men han går inte
så långt att han säger att dessa konkurrensfördelar
bör helt avskaffas. Han
talar endast om de! i den meningen att
han vill utjämna konkurrensförutsättningarna,
men han är alltså inte beredd
att skapa helt lika villkor.

I ett hänseende tror jag att denna
fråga är viktig, och det gäller skattemotsvarigheten.
Postbanken skall alltså
belastas med en motsvarighet till den
skattebörda som konkurrenterna har att
bära. Finansministern tänker sig att
detta kan ordnas på så sätt att man
teoretiskt räknar fram en skattemotsvarighet.
Därvidlag vill finansministern
inte gå längre än till att säga att skattemotsvarigheten
skall svara mot bolagsskatten,
d. v. s. 40 procent av den framräknade
vinsten.

Skall man ta en skattemotsvarighet
som princip bör man enligt vår mening
genomföra den helt, och då bör
även kommunalskatten inräknas. På så
sätt får man en skattemotsvarighet som
utgör 53 procent i runt tal, därför att
det är den procentsats som belastar
konkurrenterna.

Till detta kommer naturligtvis som en
särskilt viktig fråga också den, huruvida
man rent principiellt skall vara
nöjd med att postbanken belastas med
en skattemotsvarighet men att inga
pengar utbetalas till den till vilken kommunalskatten
utgår. Vad beträffar staten
kan det göra detsamma eftersom
postbanken är en statligt ägd bank. Men
beträffande kommunerna är situationen
en annan. Kommunerna har postbanken
i form av dess olika kontor inom sina
gränser och måste acceptera att postbanken
drar nytta av den kommunala
servicen men alltså inte skall behöva
betala för den. Däremot får de konkurrerande
företagen som en självklarhet

genom kommunalskatt betala för all
kommunal service. Det skall alltså postbanken
enligt finansministerns mening
inte göra.

Sparbankerna är de som speciellt har
att räkna med konkurrens från vad som
en gång hette postsparbanken. Sparbanksföreningen
har särskilt understrukit
synpunkten att postbanken borde
med kontanta penningar utbetala
kommunalskatt till kommunerna. Detta
är en fråga som närmast faller under
bevillningsutskottet, och vi har därför
i bankoutskottet inte kunnat komma
med något yrkande att bankoutskottet
skulle föreslå riksdagen att besluta att
så skall ske. Vi har i stället i reservationen
1 sagt att den frågan bör tas upp
till utredning så att vi verkligen får en
konkurrenslikställighet mellan dessa företag
— i första hand mellan postbanken
och sparbankerna och naturligtvis
också affärsbankerna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till båda reservationerna.

I detta anförande instämde herr
Brundin (m) och herr Carlsson, Vilhelm
Erik, (m).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande nr 53 behandlas
Kungl. Maj :ts proposition 1969: 158 med
riktlinjer för ett närmare samarbete
mellan de två statsägda bankerna postbanken
och Sveriges Kreditbank. Huvudsyftet
med samarbetet är att de båda
bankerna genom ätt samordna sina
resurser på ett flertal områden skall
påverka utvecklingen mot en mera effektivt
fungerande kreditmarknad med
större möjligheter för kunderna.

I anslutning till propositionen har
från folkpartihåll i motionerna I: 1124
av herr Tistad m. fl. och 11:1296 av
herr Andersson i Örebro m. fl. hemställts
om ett förnyat förslag till samverkan
mellan postbanken och Kreditbanken
med hänvisning till — enligt
motionärerna — att propositionen ute -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

slutande präglas av ett företagsekonomiskt
betraktelsesätt och inte är till
gagn för effektiviteten i samhällets kreditförsörjning
som helhet. Dessa synpunkter
har även redovisats av herr
Stefanson. Han har särskilt framhållit
den gamla postbankens utlåning till bostadssektorn
men även dess utlåning
till kommunerna. Det har varit postbankens
huvudsakliga arbetsfält tidigare.
Inom utskottet har vi uppfattningen
att detta inte på något sätt behöver
förändras genom det nya samarbetet.

Herr Stefanson nämnda också sammansättningen
av styrelsen för de båda
kreditinstituten. Utskottets majoritet
har inte heller på denna punkt något
att erinra mot det förslag som föreligger
i propositionen. Utskottet delar inte
de synpunkter och farhågor som
framfördes i motionerna och i reservationerna.

Utskottets majoritet anser att genom
ett vidgat samarbete mellan de båda
statliga bankerna öppnas möjlighet för
dessa att få väsentligt större betydelse
som konkurrensfaktor på kreditmarknaden
än de har för närvarande. Inom
utskottet bedömer vi denna möjlighet
som värdefull och finner de konkreta
uppslag till samarbete på olika områden
som anges i propositionen vara väl
värda att pröva. Utskottet noterar också
att samarbetet i vissa hänseenden
torde resultera i en förbättring av de
båda bankernas service til! kunderna.

I motionsparet 1:1123 av herr Gösta
Jacobsson m. fl. och 11:1297 av herr
Magnusson i Borås hemställes att riksdagen
vid sitt ställningstagande till
punkt 4 i propositionen skall uttala, att
vid beräknande av postbankens skattemotsvarighet
hänsyn även bör tagas till
kommunal utdebitering. Herr Åkerlund
har i sitt anförande pläderat för dessa
synpunkter, och de framgår också av
reservation 1, som är fogad till utskottets
utlåtande.

Om man närmare granskar propositionen,
finner man att postbanken har
ett mycket stort nedskrivningsbehov.

Det är i propositionen angivet till för
närvarande cirka 300 miljoner kronor,
och det nedskrivningsbehovet hänger
samman med bankens placeringsstruktur.
Genom avsättningar av överskottsmedel
måste postbanken enligt lagförslaget
senast den 1 januari 1975 ha klarat
detta nedskrivningsproblem och
helst också genom överavskrivningar
ha ytterligare konsoliderat sin ställning.

Härav följer att postbanken med all
sannolikhet inte kommer att kunna
redovisa någon egentlig vinst under de
fem första verksamhetsåren och troligen
inte heller under de därefter närmast
följande. Detta innebär att postbanken,
även om vanliga skatteregler
vore direkt tillämpliga på banken, inte
skulle vara skyldig betala någon kommunalskatt
på sin rörelse.

Då postbanken med hänsyn till sitt
stora nedskrivningsbehov åtminstone
inte under de närmaste fem åren kommer
att kunna redovisa någon vinst i
egentlig mening, är det enligt min uppfattning
ganska meningslöst att nu diskutera
om motsvarighet till kommunal
skatt skall utgå eller inte. Jag har också
inhämtat att den närmare skattemässiga
behandlingen av postbanken kommer
att tas upp i samband med att regeringen
tar ställning till affärsverksutredningens
förslag i fråga om de affärsdrivande
verken. Detta ställningstagande
kommer att föreligga i god tid före
utgången av den femåriga övergångstid
som föreslagits gälla för postbanken.

Med dessa redovisningar ber jag, herr
talman, få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Det är en sak som herr
Ståhle sade som gör mig litet betänksam.

Herr Ståhle säger att postbanken balett
nedskrivningsbehov av 300 miljoner
kronor, som skall vara avklarat till år
1975, och att det gör att postbanken
inte kommer att kunna redovisa någon

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

vinst före år 1975 och förmodligen inte
heller under de närmast därefter följande
åren. Det skulle, säger herr Ståhle,
vara meningslöst att tala om någon
kommunalskatt, eftersom det inte kommer
att finnas någon vinst.

Detta avslöjar att postbankens ställning
är så prekär att dess avskrivningsbehov
raderar ut alla vinstmöjligheter
för inte mindre än sex, sju eller kanske
åtta år framöver. Detta riktar onekligen
uppmärksamheten mot det som vi
från vårt håll gång på gång påtalat,
nämligen att statliga företag och statliga
affärsdrivande verk inte redovisar
för riksdagen att de i själva verket är
förlustbringande och har ackumulerade
avskrivningsbehov i väldig omfattning.
Även om vi rör oss med stora
pengar i budgeten, är dock 300 miljoner
kronor rätt mycket när det gäller
ett enstaka företag.

Man blir också rätt pessimistisk när
man hör herr Ståhle säga att det är meningslöst
att tala om kommunalskatt i
sådana här sammanhang därför att
kommunerna aldrig får någon. I så
fall får väl postbanken, för att uttrycka
sig enkelt, skärpa sig och se till att
den åstadkommer sådan vinst att även
den kan bidra till att betala de allmänna
angelägenheter som enskilda är
tvungna att betala.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De stora nedskrivningsbehov
som postbanken för närvarande
har framgår tydligt och klart av propositionen.
Där redovisas också vad
som ligger till grund för denna balans,
d. v. s. postbankens hittillsvarande
struktur vad gäller utlåning, som varit
baserad uteslutande på långfristiga lån.
Det är detta som skapat de stora problemen.
Med det samarbete som man
nu beräknar inleda bör det finnas möjligheter
att konsolidera postbankens
ställning.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att utskottets talesman inte är fullt
så kategorisk beträffande skatteproblematiken
som departementschefen, som
kort och gott anser att postbanken inte
skall åläggas att betala kommunal
inkomstskatt. Herr Ståhle förklarar
detta vara en fråga som för närvarande
saknar praktisk betydelse därför att
posten på många år inte kommer att
erlägga någon skatt. Vidare säger han
att den här frågan kommer att tas upp
i samband med affärsverksutredningen
med — såvitt jag förstår — den underförstådda
möjligheten till förbättringar
på det aktuella området i enlighet med
reservanternas önskemål.

Beträffande den andra frågan som
gäller inriktningen av postbankens kreditgivning
har vi reservanter hållit på
den uppfattningen att denna inriktning
inte bör förändras i alltför hög grad
utan att postbanken alltjämt skall spela
sin huvudsakliga roll på den långa
marknaden i fråga om bostadskrediter
och kommunkrediter.

Herr Ståhle som för utskottsmajoritetens
talan har här sagt — och det bör
väl ha en viss betydelse i den framtida
debatten — att inriktningen av
postbankens kreditgivning inte behöver
förändras i någon väsentlig grad. Jag
är glad över detta uttalande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Till herr Stefanson vill
jag säga, att jag inte är rädd för den
konkurrens som eventuellt kan uppstå
mellan postbanken och övriga banker.
Konkurrensen skapar en nyttig stimulans
i arbetet.

Jag har också fått klart för mig, att
frågan om skatten — även till kommunen
— blir omprövad av regeringen
då affärsverksutredningens förslag
läggs fram. På den punkten har det
alltså hänt en del sedan vi behandlade
frågan i utskottet.

Tisdagen den 16 december 1969

64 Nr 43

Ang. ett vidgat samarbete mellan postbanken och Sveriges Kreditbank

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 62.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten C framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 190, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om postbanken, m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 56, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i lagen
(1927:85) om dödande av förkommen
handling, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. kortare förvaringstider för
hittegods

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 7 november 1969 dagtecknad
proposition, nr 160, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121)
om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420)
om flyttning av fordon i vissa fall.

Enligt hittegodslagen gällde vissa
tidsfrister, inom vilka ägare respektive
upphittare hade att göra gällande sin
rätt till hittegods. Fristerna vore för
närvarande sex månader för okänd ägare
samt tre månader för känd ägare och
upphittare. I propositionen föresloges,
att tiderna skulle förkortas till tre månader
respektive en månad. Motsvarande
ändring förordades i fråga om tidsfristerna
för ägare i lagen om flyttning
av fordon i vissa fall.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 5

Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

Ang. kortare förvaringstider för hittegods

dels de likalydande motionerna I:
1129, av herr Alexanderson, och II:
1305, av fru Anér,

dels ock motionen II: 1306, av herr
Åkerlind.

I motionerna 1:1129 och II: 1305 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta,
att de i propositionen nr 160 föreslagna
förkortade förvaringstiderna för hittegods
skulle gälla i de fall hittegodsets
värde uppenbarligen understege 500
kronor medan i övriga fall nuvarande
förvaringsregler skulle fortsätta att
gälla.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A. avslå motionen 11:1306;

B. med avslag på motionerna 1:1129
och 11:1305 antaga det genom propositionen
nr 160 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen om hittegods;
samt

C. antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen om flyttning av fordon i vissa
fall.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson (fp), Svanström (ep),
Dockered (ep), Johansson i Växjö (ep)
och Oskarson (m) samt fru Anér (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte med förklaring
att det genom propositionen nr
160 framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen om hittegods icke kunnat
i oförändrat skick antagas samt med
bifall till motionerna I: 1129 och II:
1305 för sin del antaga förslaget med
den ändringen, att 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Reglerna om hur det
skall förfaras med hittegods har sedan
gammalt varit uppbyggda med vissa
tidsfrister. Upphittaren är skyldig att

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. kortare förvaringstider för hittegods
anmäla fyndet till polisen, som har att
kungöra det på lämpligt sätt eller unrätta
ägaren, om han är känd. Enligt
nu gällande regler tillfaller godset
upphittaren, om ägaren inte anmäler
sig och erlägger kostnaderna inom sex
månader från det fyndet anmäldes till
polisen. Känd ägare har endast tre månader
på sig från det han blivit underrättad.
Även upphittarens rätt går förlustig,
om han inte gör den gällande
inom tre månader efter anmaning.

Det nu ifrågavarande förslaget går
ut på att förkorta sexmånadersfristen
till tre månader och tremånadersfristen
till en månad. Motiveringen härtill
är de praktiska svårigheter som uppstått
hos polismyndigheterna, särskilt
genom behovet av förvaringsutrymmen
för hittegods. Detta gäller framför allt
en stor mängd gods som kvarglöms på
allmänna kommunikationsmedel samt
cyklar och mopeder som tillvaratas på
gator och torg.

Dessa praktiska svårigheter bör nog
beaktas, och det synes inte vara anledning
att motsätta sig förkortningen
av fristerna, såvitt gäller gods av begränsat
värde. Men det finns en gammal
god regel som säger att man inte
bör tillgripa mera våld än nöden kräver.
Det händer då och då att även
föremål av större värde upphittas. Det
kan gälla t. ex. plånböcker eller väskor
med inneliggande pengar, smycken,
konstföremål eller andra värdesaker.
Det kan också gälla saker som stulits
och sedan av tjuven undangömts
eller bortkastats. I alla sådana fall, när
det gäller värdefullare saker, är det
angeläget att ägarens intresse att få tillbaka
godset tillvaratas så långt som
möjligt. Då det inte kan gälla något
större antal fall, kan svårigheterna och
kostnaderna för förvaring inte åberopas
såsom skäl för att sätta ägarens rätt
åt sidan. Kostnaderna kan ju också i
detta fall täckas i sista hand ur godsets
värde. Dessa skäl talar med styrka
för att de föreslagna kortare tiderna
inte skall gälla värdefullare föremål.

Det har gjorts gällande att de föreslagna
kortare tiderna borde räcka och
att det är sällan som den senare delen
av fristen utnyttjas. Häremot bör framhållas
att tidpunkten för upphittandet
ofta är en helt annan än tidpunkten för
förlusten eller i varje fall tidpunkten
för upptäckten av förlusten. Man kan
peka på t. ex. stöld i en sommarstuga
eller borttappande av föremål som döljs
i snö och kommer fram på vårsidan.
För sådana fall behövs större marginaler
för ägarens rätt att återfå saken.
Det bör därvid särskilt framhållas
att tiden räknas från anmälan till polisen,
inte från kungörandet. Fristen
efter kungörandet kan sålunda bli kortare
än i lagen angivna tider, osagt hur
mycket. Särskilt om fyndet anmäls till
polisen på annan ort än ägarens boningsort,
kan hans möjlighet att göra
sin rätt gällande bli oskäligt beskuren.
På grund härav har i en motion och i
den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
yrkats att de nya förkortade
fristerna inte skall gälla för värdefullare
gods. Det kan kanske vålla vissa
svårigheter att dra en sådan värdegräns,
men om den sätts så högt att
de nya reglerna får gälla om godsets
värde uppenbart understiger 500 kronor,
lär några tillämpningssvårigheter
inte behöva uppstå. Begagnade cyklar
och mopeder, som är tämligen skrymmande,
torde då också regelmässigt
falla under värdegränsen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I den proposition som
har behandlats i första lagutskottets utlåtande
nr 57 föreslås, som herr Alexanderson
nyss nämnde, en förkortning av
de tidsfrister som ägare och upphittare
har att beakta om de vill göra gällande
sin rätt till hittegods.

För närvarande gäller att fyndet, om
ägaren är okänd, förvaras under sex

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

månader efter det att anmälan om detsamma
kom till polisens kännedom. Om
ägaren är känd förvaras det upphittade
godset under tre månader efter det
att ägaren har blivit underrättad. När
ingen ägare hör av sig inom dessa tidsmarginaler
tillfaller fyndet upphittaren,
om denne vill ha det och betalar förvaringskostnaderna.
I annat fall blir kronan
ägare till godset.

Nu föreslås alltså en förkortning av
dessa tidsfrister från sex och tre till tre
och en månader. Samma ändring föreslås
i lagen om flyttning av fordon i vissa
fall.

Utskottet har godtagit de föreslagna
nya bestämmelserna, som vi finner särskilt
motiverade med hänsyn till att det
krävs stora utrymmen för det förvarade
godset. Detsamma gäller givetvis också
uppsamlingsplatserna för bilar.

Reservanterna anser, såsom herr
Alexanderson har anfört, att det kan vara
lämpligt att bestämma en värdegräns
vid 500 kronor och att regler härom införes
i hittegodslagen. När det gäller
värdefullare saker bör således enligt reservanternas
mening de nu gällande
tidsfristerna bestå.

Självfallet skulle det vara möjligt att
införa dylika regler i lagen, men det
skulle onekligen komplicera förfarandet
för dem som har att praktiskt handha
de ting lagen gäller. Ibland skulle det
kanske rent av kunna bli värderingssvårigheter.

Vad som mest talar emot införandet
av en värdegräns är väl dock att de som
har förlorat dyrbara saker torde vara
mest angelägna att anmäla förlusterna.
Det bör rimligen vara lättare att få tag
på ägaren i dylika fall. Enligt en uppgift
från år 1961 som avser Stockholm
anmälde sig mer än 95 procent av de
ägare, som över huvud taget gav sig till
känna, inom tre månader från det att
hittegodset registrerades hos polisen.
Ingenting tyder på att inte dessa siffror
är normerande också för senare år och
för landet i övrigt.

De föreslagna ändringarna har inte

Ang. kortare förvaringstider för hittegods
heller rönt invändningar från remissinstanserna.
Även lagrådet har godtagit
desamma.

Herr Alexanderson nämnde att det ju
kan vara fråga om saker som har stulits
i en sommarstuga och som sedan upphittas
av någon. Mot detta kan val invändas
att stulna saker mycket sällan
kommer till rätta på det sättet. När det
gäller stulna ting kan det finnas försäkringar
som täcker förlusterna. Det förhållandet
skulle kunna ytterligare komplicera
det hela och kanske rent av i
något fall leda till att ägaren inte är så
intresserad av att få tillbaka godset.

Utskottet anser att de föreslagna lagändringarna
är rimliga, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag tycker nog inte att
det var några särdeles starka skäl som
herr Svedberg kunde anföra mot reservanternas
förslag. Han säger att det kan
komplicera förfarandet. Det betyder att
en liten komplikation av förfarandet enligt
hans förmenande väger tyngre än
det förhållandet att man tillvaratar ägarens
rätt att få tillbaka sitt gods. Det
har väl framgått av vad jag tidigare sade
att det endast i ett mycket litet fåtal
fall biir aktuellt att göra någon värdering
eller vidta några särskilda åtgärder.
Man kan utan större svårigheter ta
på sig'' det besväret för att tillgodose
ägarna. Herr Svedberg säger också att
inte mer än 5 procent går förlustiga sin
rätt om vi inför de nya gränserna. Men
det är ändå 5 procent, och det kan finnas
anledning att ta hänsyn även till
dem.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Fem procent av ägarna,
som hört av sig, har alltså inte inom tre
månader efterfrågat det gods som förvarats
inom den nu gällande tiden av
sex månader. Man får kanske räkna
med att även de blir mer angelägna att

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

forska efter sakerna i den mån tremånadersgränsen
blir känd. För övrigt är
det väl så att de som förlorat värdefulla
föremål blir mer angelägna att efterfråga
dessa hos polisen än de som förlorat
mindre värdefulla ting.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial
nr 60, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 52 i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i ärvdabalken, in. m.,
såvitt den hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga
in. fl.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till särskilt
olycksfallsskydd för värnpliktiga
m. fl., jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 oktober 1969 dagtecknad
proposition, nr 154, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
försvarsärenden, föreslagit riksdagen
att godkänna de av föredragande departementschefen
föreslagna grunderna
för ett särskilt olycksfallsskydd för
värnpliktiga m. fl.

I propositionen hade föreslagits ett
särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga,
vapenfria tjänstepliktiga och vissa
civilförsvarspliktiga som skadades under
tjänstgöring.

Det särskilda olycksfallsskyddet skulle
utgå vid skada som medförde bestå -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

skyddet för värnpliktiga m. fl. även till
inträffade skador före den 1 januari

ende arbetsoförmåga. Vid fullständig
invaliditet utfölle en engångsersättning
med 150 000 kronor och vid partiell invaliditet
ett i motsvarande mån lägre
belopp.

Reformen hade föreslagits skola genomföras
den 1 januari 1970 och avse
även skador som inträffat år 1969.

Statens kostnader för det särskilda
militärskadeskyddet föresloges skola bestridas
från det under fjärde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget Vissa ersättningar
i anledning av skador vid militär
verksamhet m. m. De årliga kostnaderna
beräknades till omkring 1,5 miljoner
kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 1127,
av herr Svanström och herr Pettersson,
Axel Georg, samt II: 1301, av herr Dahlgren
och herr Andersson i Knäred, vari
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
det särskilda olycksfallsskyddet skulle
omfatta jämväl personer, som deltoge i
frivillig utbildning som vore till gagn
för landets försvar, samt att ersättning
skulle utgå vid full invaliditet med
150 000 kronor i 1969 års penningvärde
och vid partiell invaliditet med ett i
motsvarande mån lägre belopp;

2) de likalydande motionerna 1:1128,
av herr Österdahl m. fl., och 11:1302,
av fru Frsenkel, vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att olycksfallsskyddet
även borde omfatta hemvärnsmän
och annan personal som deltoge i frivillig
tjänstgöring och som omfattades
av militärersättningsförordningens bestämmelser,
såframt kollektiv olycksfallsförsäkring
icke vore gällande, samt
att olycksfallsskyddet jämväl borde omfatta
resor mellan tjänstgöringsort och
hemort och vice versa i samband med
beviljad permission;

3) motionen 11:1303, av herr Åkerlind,
vari anhållits, att riksdagen måtte
begära utredning av möjligheterna att
utsträcka det föreslagna olycksfalls -

1969; samt

4) motionen II: 1304, av herrar Åkerlind
och Enarsson, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att det i propositionen
föreslagna olycksfallsskyddet
borde gälla på samma villkor även för
frivilliga försvarsorganisationer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1127 och 11:1301 samt
I: 1128 och II: 1302, samtliga i motsvarande
delar, ävensom motionen II: 1304
bifalla propositionen nr 154 i fråga om
frivillig personals inordnande i olycksfallsskyddet; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1128 och 11:1302, i motsvarande
del, bifalla propositionen i
fråga om olycksfallsskyddets tillämpning
vid resor;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionen 11:1303 bifalla propositionen
i fråga om reformens retroaktiva giltighet; D.

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1127 och II: 1301, i motsvarande
del, bifalla propositionen i
fråga om värdesäkring av olycksfallsskyddet;
samt

E. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt.

Reservationer hade anförts

1), vid A i utskottets hemställan, av
herrar Hiibinette (m) och Österdahl
(fp), fru Frsenkel (fp) samt herr Åkerlind
(m), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 1127 och II: 1301 samt II: 1304 ävensom
i anledning av motionerna I: 1128
och II: 1302, samtliga i motsvarande
de], måtte som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna an -

70 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

fört om frivillig personals inordnande
i olycksf allssky ddet;

2) , vid B i utskottets hemställan, av
herrar Eric Carlsson (ep) och Österdahl
(fp) samt fru Fr senkel (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen med
bifall till motionerna 1:1128 och II:
1302, i motsvarande del, måtte som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om olycksfallsskyddets
tillämpning vid resor i samband
med permission; samt

3) , vid G i utskottets hemställan, av
herrar Hubinette (m) och Åkerlind
(m), vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I en interpellationsdebatt
för någon tid sedan i denna kammare
anmälde försvarsministern att han
hade för avsikt att framlägga en proposition
— just den som nu behandlas i
andra lagutskottets utlåtande nr 89. Jag
hade vid det tillfället anledning att säga
att jag var en av dem som hälsade den
väntade propositionen välkommen och
utlovade att med intresse studera den.
Jag vill också betona, när nu denna fråga
ser ut att äntligen bli löst, att det är
en mycket välkommen lösning. Av kända
anledningar väntar vi på en väsentligt
större proposition som skall behandla
den allmänna skadeståndsrätten,
och det är att notera med tillfredsställelse
att man nu har kunnat lösgöra
denna detalj ur det stora komplexet och
behandla den med förtur.

Vid den granskning som jag och andra
företagit har vi emellertid funnit att
det på ett par punkter i det nu föreliggande
förslaget finns en viss begränsning,
som vi inte varit helt tillfreds
med.

En fråga gäller den personkrets som
omfattas av detta särskilda skydd. Den
kretsen är begränsad till dem som är
ålagda att utföra värnpliktstjänst eller

motsvarande tjänstgöring. Däremot berörs
inte de frivilligt arbetande av detta
skydd. Jag vill framför allt peka på
dem som deltar i hemvärnsövningar och
dylikt.

Vidare har vi konstaterat att engångsersättningen,
som är maximerad till
150 000 kronor, icke är indexreglerad.
På den punkten har utskottet skrivit på
s. 7: »Vid engångsersättningar av det
slag det här gäller synes det inte behövligt
med indexreglering. Utskottet utgår
emellertid från att Kungl. Maj :t vid behov
föranstaltar om uppräkning av
maximibeloppet.»

Jag vill, herr talman, särskilt understryka
detta utskottets uttalande, vilket
väl får anses vara en nog så konkret
beställning att Kungl. Maj:t vid behov
skall framlägga förslag om uppräkning
av maximibeloppet. Med den skrivningen
får väl vi motionärer för tillfället
förklara oss nöjda på den punkten.

Vad gäller det andra delyrkandet i
vår motion, nämligen om en vidgning
av personkretsen till att också omfatta
de frivilligt deltagande krafterna, har
utskottets behandling av den frågan resulterat
i en reservation. Jag har gjort
mig underrättad om att herr Gustavsson
i Alvesta vid andra lagutskottets behandling
av denna fråga har röstat för
ett bifall till motionerna på denna punkt
och haft för avsikt att stå med på reservationen.
Det får alltså betraktas
som en tillfällighet eller ett missöde att
herr Gustavsson i Alvesta inte finns
med på reservationen 1.

Det bör göras klart att jag och flera
andra har för avsikt att stödja denna
reservation. Den innebär ett ståndpunktstagande
i detta fall, en utvidgning
av personkretsen.

Utan att nu, herr talman, ytterligare
förfalla till utvikningar från ämnet skall
jag alltså be att få yrka bifall till reservationen
1 vid p. A och 2 vid p. B och
till utskottets utlåtande vid övriga punkter.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 89 gäller frågan om att bereda
de värnpliktiga tillfredsställande ersättning
för skador som de ådrar sig
under tjänstgöring. Det är en fråga som
varit föremål för behandling i olika
sammanhang under många år. Man har
prövat efter vilka vägar man skulle gå
fram för att finna en lösning.

Förslaget i den av Kungl. Maj:t framlagda
propositionen innebär ju att de
värnpliktiga får ett förbättrat ekonomiskt
skydd vid olycksfall som är synnerligen
angeläget. Det är också tillfredsställande
att detta skydd skall gälla
från den 1 januari 1969. Det var
kanske en särskild händelse under första
halvåret 1969 som kom att påskynda
denna frågas lösning. Det är även tacknämligt
att de som då drabbades av
svåra olyckshändelser också får olycksfallsskadan
reglerad på detta sätt.

Förslaget innebär att skyddet skall
gälla för skada till följd av olycksfall
som värnpliktig ådrar sig under värnpliktstjänstgöring
eller motsvarande
tjänstgöring. Här har diskuterats att
man skulle vidga personkretsen, och
herr Svanström har nyss varit inne på
det. Jag har för min del på denna punkt
anslutit mig till majoriteten i utskottet.
Jag har gjort det av den anledningen
att jag betraktar detta som en första lösning,
som ett förslag där man lägger en
grund till skydd för de ungdomar som
här har att fullgöra den tjänstgöring
som är ålagd dem. Det är klart att man
kan diskutera om personkretsen skall
vidgas. Vid utskottsbehandlingen visade
det sig dock att många svåra gränsdragningar
skulle uppstå, och det gjorde
att jag stannade för att följa propositionens
förslag på denna punkt.

Däremot har jag på en annan punkt
anmält avvikande mening. Det sägs här
att detta olycksfallsskydd bör omfatta
skador som inträffar under själva tjänstgöringen
samt under inrycknings- och
utryckningsresor. Ett bra förslag kan

emellertid bli bättre, och det är i fråga
om resorna som jag har anmält en avvikande
mening. Jag har nämligen sagt
mig att om skyddet gäller resor för inoch
utryckning, bör det väl också gälla
resor under pågående utbildning. Departementschefen
har ju dock sagt här
att värnplikten, som utgör grunden för
vårt försvar, är en medborgerlig skyldighet
för den manliga befolkningen.
Det är en tjänstgöring som kräver personliga
uppoffringar av dem som har
att fullgöra den, och den får för dessa
ungdomar återverkningar inom familjen
och samhället. Detta sker, som det
också sagts av departementschefen, under
förhållanden som avsevärt skiljer
sig från förhållandena i det vanliga, civila
livet. För att kunna tillgodose kravet
på en god personalvård har man
också från militärmyndigheternas sida
genomfört möjligheter för de värnpliktiga
att behålla kontakterna med familjen
under värnpliktstiden. Man har löst
frågan på det sättet att man beviljar ett
visst antal tjänstledighetsresor, permissionsresor.
För resor från övre Norrland
har man prövat att anordna resor
med flyg. För dem som har att fullgöra
sin tjänst i övre Norrland men bor
långt söderut innebär det ökade möjligheter
till kontakt med hemmet.

Jag har då frågat mig: Varför skall
icke dessa resor som räknas som en del
av tjänsten, en del av personalvården
för att de värnpliktiga skall kunna hålla
kontakt med hem och familj, omfattas
av olycksfallsskyddet? Från den utgångspunkten
har jag kommit fram till
att ett bra förslag kan bli bättre och att
förslaget bör omfatta resorna, inte bara
vid in- och utryckning utan också
vid tjänstledighet och permission som
utnyttjas i den omfattning som man infört
i den goda personalvårdens intresse.

Från denna utgångspunkt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
2 vid detta utskottsutlåtande.

72 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Olyckor i samband med
militära övningar inträffar allt oftare.
Både värnpliktiga och frivilliga som
deltar i dessa övningar utsätter sig för
större risker än inom det civila livet.
Handhavandet av vapen är givetvis
speciellt riskfyllt. De olyckor som inträffat
har också tilldragit sig stor uppmärksamhet
i press och bland allmänhet.
Ersättning utgår nu enligt militärersättningsförordningen,
men ersättningen
motsvarar inte den förlorade
arbetsförtjänsten. Inte heller utgår ersättning
för sveda och värk samt för
lyte eller stadigvarande men. Staten är
enligt skadeståndsrättsliga regler inte
heller skyldig att betala skadestånd vid
olycksfall annat än om fel eller vårdslöshet
begåtts av förman. Detta förhållande
är klart otillfredsställande,
särskilt som prövningen av eventuell
skadeståndsskyldighet hittills tagit mycket
lång tid och förorsakat de skadade
förluster och kostnader.

Jag anser därför att det föreslagna
olycksfallsskyddet fyller ett mycket
stort behov. Det bör också om det tilllämpas
på ett smidigt och snabbt sätt
kunna undanröja en hel del av de berättigade
klagomål som nu riktas mot
den tidsmässigt utdragna behandlingen
av skadeståndsfallen. Särskilt vill jag
understryka vikten av att man vid handläggningen
av ärenden om olycksfallsskydd
tar fasta på statsrådets uttalande
om att skäligt förskott bör utbetalas i
de fall invaliditetsgraden inte kan fastställas
genast. Här bör en generös tilllämpning
vara på sin plats, och begreppet
»genast» bör tillämpas i dess
strikta bemärkelse. Om så sker bör
många av de ekonomiska problem som
riu regelmässigt drabbar de skadade och
deras anhöriga försvinna.

Det är dock i två avseenden som jag
tycker alt olycksfallsskyddet skall utvidgas,
jämfört med propositionens förslag.
Olycksfallsskyddet bör gälla även
för frivillig tjänstgöring inom försvaret
och för värnpliktigas permissionsresor.

Jag har i en motion föreslagit att skyddet
skall gälla även i dessa fall, och i
de båda reservationer som fogats till
andra lagutskottets utlåtande nr 89 har
jag också deltagit.

Den föreslagna begränsningen i omfattningen
synes mig principiellt oriktig.
Statsrådet har åberopat flera skäl
för olycksfallsskyddet. Det viktigaste
synes mig vara den obligatoriska tjänstgöringen
för värnpliktiga och skaderisken
under övningar och annan utbildning.
Dessa skäl är mycket starka,
och man bör därför ta konsekvenserna
av dem när beslut nu skall fattas. Tyvärr
har statsrådet inte konsekvent tilllämpat
sitt uttalande i propositionen.
Olycksfallsskyddet skall gälla exempelvis
vid de värnpliktigas in- och utryckning
men inte vid permissionsresor. Enligt
min mening — och herr Eric Carlsson
har ju tidigare varit inne på frågan
och framfört samma synpunkter
— är permissionsresorna en direkt följd
av den obligatoriska tjänstgöringen. Om
den värnpliktige inte varit inkallad hade
han ju inte haft anledning till permission,
och resan mellan tjänstgöringsorten
och hemorten hade inte blivit aktuell.

Nu säger utskottet med anledning av
motionen att vid detta slag av resor åtnjuter
vederbörande skydd genom militärersättningsförordningen.
Det är ju
inget skäl för att undanta dessa resor.
Militärersättningsförordningen gäller i
fall då olycksfallsskyddet kan utgå. Att
undanta ett område därför att militärersättningsförordningen
gäller skulle
konsekvent tillämpat medföra att inget
olycksfallsskydd borde införas. Men vi
är ju i utskottet eniga om behovet av
olycksfallsskyddet, och därför bör man
dra ut konsekvensen därav och besluta
att detta även kommer att gälla för
permissionsresor.

Det andra undantaget gäller frivillig
tjänstgöring. Statsrådets uttalande att
skaderisken under övningar och annan
utbildning är ett skäl för införande av
olycksfallsskydd delar jag helt. Men inte

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

heller i detta fall drar han ut konsekvenserna
av sitt ställningstagande
och låter skyddet gälla även frivillig
tjänstgöring. Skaderisken vid vapens
bruk är stort och riskmomentet i detta
avseende det primära. Vårt lands försvar
är till stor del beroende av frivilliga
insatser. Hemvärnet utgör också
en del av armén och deltar i omfattande
utbildning och övningar årligen.

Utskottet säger att tanken bakom
propositionens förslag är att det speciella
olycksfallsskyddet skall omfatta
sådana personer som direkt ålägges viss
tjänstgöring. Men om man går på den
linjen bryter man ju statsrådets resonemang
om ett av skälen för skyddet,
nämligen olycksfallsrisken vid försvarets
övningar.

För närvarande har hemvärnsmän
inte någon kollektiv försäkring som
skyddar dem vid olycksfall under övningar.
Det är alltså över 90 000 hemvärnsmän
som inte har något kollektivt
skydd under tjänstgöring vid krigsmakten.
Inom hemvärnet har man heller
inte några medlemsavgifter — det
är ingen civil organisation i egentlig
mening, utan dess inkomster kommer
från bl. a. stödjande föreningar. Man
har helt enkelt inte medel att teckna
en kollektiv olycksfallsförsäkring.

Värnpliktskommittén har också uppmärksammat
att hemvärnet i motsats
till annan frivillig personal inte har någon
kollektiv försäkring och att hemvärnsmännen
själva får ta följderna av
de olycksfall som kan inträffa under
tjänstgöring. Det skydd som kan erhållas
enligt militärersättningsförordningen,
säger värnpliktskommittén, äger
tillämpning på den frivillige men är
ofta otillräckligt. Det torde få anses
ha varit främsta anledningen till att
flera av de frivilliga försvarsorganisationerna
tecknat en kollektiv olycksfallsförsäkring
för sina medlemmar under
deltagande i frivillig utbildning.
Värnpliktskommittén finner det anmärkningsvärt
att hemvärnsmännen
inte har motsvarande försäkringsskydd.

Kommittén är medveten om de tekniska
svårigheter som är förknippade med
införande av en kollektiv olycksfallsförsäkring
för hemvärnsmännen och anser
att dessa frågor bör prövas samt att
det bör ordnas ett kollektivt skydd.

Vi motionärer anser att skyddet under
tjänstgöring vid krigsmakten bör
vara av samma storleksordning och utgå
efter samma regler som för värnpliktiga
även vid frivillig tjänstgöring.
Staten bör garantera detta skydd då
den frivillige i sådana fall inte bör vara
beroende av enskilda organisationers
eller hemvärnets eventuella möjligheter
att teckna kollektiva försäkringar. Herr
Carlsson anser att det blir svåra gränsdragningar
om man inför det kollektiva
olycksfallsskyddet även för frivilliga.
I militärersättningsförordningen skiljer
man emellertid inte mellan obligatorisk
och frivillig tjänstgöring.

Om propositionen bifalles blir det i
stället ett nytt gränsdragningsproblem
då man inte kan följa de gränser som
militärersättningsförordningen drar
upp. Det finns enligt min mening inte
något skäl att låta tjänstgöringsformen
vara avgörande, då det ju är skaderisken
som är det primära. I reservationen
1 har vi strukit under de speciella
risker som är förenade med sådan verksamhet,
och vi finner det naturligt att
olycksfallsskyddet omfattar all personal
som utsätts för dessa risker. Kostnaderna
härför rubbar inte heller på
något sätt departementschefens beräkningar
för reformens finansiering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1 och 2 vid utskottets utlåtande.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Låt mig först få instämma
i vad departementschefen säger
om nödvändigheten av att skapa
ett skydd för de värnpliktiga vid
olycksfall. Jag tycker det är alldeles
riktigt, och det har nog ingen av utskottets
ledamöter haft någonting att

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

invända mot. Vad jag däremot varit
betänksam emot och där jag intagit en
annan ställning är i första hand frågan
om personkretsen och i andra hand
frågan om retroaktiviteten av försäkringsskyddets
verkan.

Vad gäller personkretsen har olika
talare här i kammaren tidigare vältaligt
utvecklat vad som finns att säga i
ämnet, men jag vill ändå tillägga att jag
finner departementschefens resonemang,
som är återgivet i utskoitsutlåtandet,
rätt märkligt. Jag syftar på resonemanget
om varför han nu tar sig
an de värnpliktiga. Dessa synpunkter
kan precis lika bra överföras på all den
frivilliga personal som i så stora kadrar
och med så mycken uppoffring
tjänstgör för vårt försvar. Det sägs
bl. a. att värnpliktstjänstgöringen kräver
personliga uppoffringar av vår
manliga befolkning. Det är klart att
det krävs uppoffringar också av den
frivilliga personalen. Så är det med
hemvärnsmän, lottor och alla de män
som deltar i den frivilliga befälsutbildningen.
Visst krävs det uppoffringar!

Departementschefen säger att den
värnpliktige fullgör sin militärtjänstgöring
under förhållanden som avsevärt
skiljer sig från hans civila liv.
Det är klart att om en människa åtar
sig obligatorisk eller frivillig militärtjänstgöring,
så fullgör hon denna under
förhållanden som avsevärt skiljer
sig från vederbörandes vanliga civila
verksamhet. Inte heller på den punkten
föreligger någon skillnad mellan
värnpliktiga och dem som åtar sig frivillig
tjänstgöring.

Det finns även andra områden som
skulle kunna åberopas, där precis likartade
förhållanden råder för dessa
båda grupper. Därför anser jag att det
är en litet för snäv begränsning att
försäkringsskyddet strikt skall gälla
endast för den som är skyldig fullgöra
obligatorisk militärtjänstgöring. I likhet
med de kammarledamöter som talat
för reservationerna anser jag att
man gott kunnat utvidga det hela och

att det är samhällets skyldighet att göra
det, när man vet vilken uppoffrande
insats ali frivillig personal gör.

Sedan gäller det en principiellt mycket
viktig sak: retroaktiviteten. När vi
behandlade denna fråga i utskottet —
och det kan vår värderade utskottsordförande
herr Strand säkerligen verifiera
—■ rådde ytterligt stor tveksamhet
om hur man borde förfara. Jag är
principiellt emot retroaktivitet, och i
detta fall gäller det ett års retroaktivitet.
Det ligger snubblande nära till
hands att förmoda att detta förslag tillkommit
på grund av den stora publicitet
som de två senaste militära olyckorna
fått i våra tidningar. Hade inte
kvällspressen med så stora rubriker
och sådana drastiska bilder kungjort
för svenska folket vad som verkligen
skedde i Ravlunda och uppe i Jämtland,
är jag säker på aft man hade löst
denna fråga på ett annat sätt. Just efter
denna stora publicitet anser väl departementschefen
att man måste tillgodose
de närmast i tiden liggande fallen.
Jag tycker att det är fel att göra på det
viset. Man kan, som herr Strand sade
i utskottet, givetvis gå den vägen att
man är synnerligen generös vid bedömningen
av skadestånd till dem som
drabbats av de svåra olyckorna — det
har Kungl. Maj:t möjlighet att vara.
Man kunde gott ha givit en kompensation
som ersättning för olycksfall motsvarande
den vi nu kommer att besluta.
Men jag tycker inte om en retroaktiv
lagstiftning. Vad skall de säga, som
år 1968, 1967 och tidigare har drabbats
av motsvarande militära olyckor
och som nu står utanför det hela?

Jag är medveten om att man får
tröskeleffekter, men i det här fallet
finns det en motion med förslag att
man skulle gå bakåt i tiden utan begränsning.
Jag medger att det är oerhört
svårt och att det kan ha uppstått
ändrade förhållanden. Det kan finnas
människor kvar i livet som har drabbats
av olyckor under kriget då andra
förhållanden rådde. Det är svårt att

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

bena ut problemen, och jag håller med
om att det kan vara svårt att göra en
rättvis fördelning. Jag har dock tagit
fasta på vad som har sagts att man borde
kunna göra en generös bedömning
av fall bakåt i tiden. Man kunde då ha
tagit med 1969 års fall och tidigare
fall och begränsat lagen att gälla från
den 1 januari 1970. Det hade varit det
redigaste och bästa förfaringssättet.

Nu har så icke blivit fallet. Med anledning
av motionen kommer jag inte
här att ställa något yrkande, utan reservationen
vid C i utskottets utlåtande
är blank. Jag har ändå till kammarens
ledamöter velat framföra min och
herr Åkerlinds i andra kammaren uppfattning
i fråga om retroaktivitefen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen 1 vid
punkt A.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag kan för min del
bekräfta vad som redan tidigare sagts
här att vi alla inom utskottet uppskattar
det förslag som framlagts i propositionen,
nämligen att de som skadas
under direkt militärtjänstgöring skall
ha ett generöst skydd mot de skador
de därigenom ådrar sig.

Det finns redan nu ett skydd för
dem som är i militär tjänst, både värnpliktiga,
fast anställda och frivilliga,
ett skydd av samma innebörd som den
yrkesskadeförsäkring som gäller inom
företagsamhet i övrigt, d. v. s. inom näringsliv,
industri, handel och över huvud
taget inom sådan verksamhet där
skador kan uppkomma. Men det skydd
vi nu diskuterar är någonting därutöver.
Det har alldeles säkert aktualiserats
av de svåra olycksfall som har
inträffat inom försvaret under senare
tid, framför allt i år, då många har
skadats på grund av omständigheter
som tydligen inte har kunnat förutses
genom att det troligen har varit fel på
ammunitionen, vilket förorsakat att ar -

tilleripjäser har exploderat och skadat
den personal som varit i närheten.

Det skydd som föreslås skall, såvitt
jag kan förstå och såvitt utskottet har
bedömt det, jämställas med det som
skulle förväntas bli utdömt i skadestånd
i de fall anspråk på sådant skulle
resas. Staismakterna har när det gäller
den värnpliktiga personalen avsett
att åta sig att svara för ett skydd, utformat
på sätt som redovisas i propositionen,
för alla som skadas under direkt
tjänstgöring i det militära, en
tjänstgöring som de icke kan undandra
sig och som innebär skyldighet att följa
givna order. Det gäller sådan personal
som inte har möjlighet att bedöma
om förutsättningarna är sådana
att arbetet kan utföras utan större risker
och som måste ta de risker som följer
med tjänstgöringen. Sådana risker
föreligger inte för den frivilliga personalen
som ju har möjlighet att undandra
sig tjänsten om man bedömer
riskerna vara för stora och man följaktligen
inte vill underkasta sig denna
tjänstgöring. Ett annat motiv för ett
sådant handlingssätt kan vara att man
bedömer ersättningen enligt militärersättningsförordningen
som alltför blygsam.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
vad herr Hiibinette har sagt, vilket för
övrigt också tidigare talare har berört,
när man gjort jämförelser mellan frivillig
personal och värnpliktiga i detta
avseende. Men man skall väl gå ännu
längre om man skall göra sådana jämförelser.
Har inte reservanterna uppmärksammat
att den fast anställda personalen
icke innefattas i detta särskilda
skydd? Det gäller bara för värnpliktiga.
Bör man inte när man diskuterar
en utvidgning av skyddet också
göra jämförelser med andra personalkategorier,
anställda såväl i statlig som
i enskild tjänst? I sådana fall kan man
visserligen säga att personalen är skyldig
att utföra arbetet men ändå har
frihet att avstå om man anser att riskerna
är för stora och dessutom har

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

möjligheter att skaffa sig ett mindre
riskfyllt arbete. Det är väl ändå ingen
som vill göra gällande att riskerna för
den frivilliga personalen inom vårt
försvar är större än de risker som praktiskt
taget alla andra personalkategorier
i näringslivet får utstå, framför
allt då inom byggnadsindustrin, gruvindustrin
och i flera andra sammanhang.
Anställda inom dessa områden
kan undandra sig arbetet om de vill
men måste ändå ta riskerna eftersom
de måste ha något arbete.

Utskottet har alltså tagit fasta på att
det skydd, varom förslag no föreligger,
är begränsat till personer som har en
tjänst de ej kan undandra sig och där
staten utan domstols prövning är beredd
att betala ut maximalt 150 000
kronor för hel invalidisering, detta vid
sidan av ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Det förutsattes dock
i propositionen att högre skadeståndskrav
kan ställas vilka prövas av domstol.
Om då större ersättningsbelopp
utdömes skall staten naturligtvis även
svara för dessa, men då skall de
150 000 kronor som eventuellt redan
utbetalats till den skadade frånräknas.

I propositionen finns en redogörelse
för nu gällande bestämmelser enligt
militärersättningsförordningen som avser
skada till följd av olycksfall under
militärtjänstgöring. Den ersättningen
gäller värnpliktiga, vapenfria tjänsteplikt^,
visst fast anställt underbefäl,
viss reservpersonal och frivillig personal.
Till frivillig personal hänförs
bl. a. hemvärnspersonal.

Utöver ersättningen till följd av
olycksfall under tjänstgöring samt inrycknings-
och utryckningsresor utgår
enligt förordningen jämväl ersättning
för skada under färd i samband med
permission och viss fritid. Vidare ersätts
skada som inträffat under vistelse
i tjänstgöringslokal eller inom tjänstgöringsområdet
även om vederbörande
inte tjänstgjort vid skadetillfället. Dessutom
kan ersättning utgå för skador
under uppehåll på allmän plats inom

tjänstgöringsorten eller den omgivning
av orten där personal vanligen
vistas under fritid.

Militärersättningsförordningen har
sålunda en betydligt vidare tillämpning
inom försvaret än det nu föreslagna
särskilda olycksfallsskyddet under själva
tjänstgöringen. Den tillämpas ju
också under inrycknings- och utryckningsresor.

Militärersättningsförordningens tilllämpning
är också betydligt vidare än
yrkesskadeförsäkringens tillämpning
beträffande civil personal. Enligt yrkesskadeförsäkringen
får man ersättning
för skada under resa till och från
arbetsplatsen. Inga avvikelser vid resorna
medges, utan man måste resa direkt.
Några permissionsresor eller dylikt
kan det ju inte vara tal om. Försäkringen
gäller inte heller om vederbörande
skadas under fritidssysselsättning
av något slag. Inom det militära
har man ansett det naturligt att militärersättningsförordningen
gäller inom
tjänstgöringsområdet, eftersom de värnpliktiga
är skyldiga att uppehålla sig
där och följaktligen inte kan fritt resa
och fara som de vill om de inte har
erhållit särskild tjänstledighet.

Jag finner, herr talman, att allt talar
för att man i varje fall nu skall begränsa
beslutet till att avse det särskilda
skydd som föreslås utgå för skada som
direkt inträffar under utövandet av
tjänsten, och jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Jag blev något förvånad
över herr Strands beskrivning av
dels den frivilliga personalens situation,
dels den fast anställdas. Det är
faktiskt nödvändigt med en liten korrigering.

När herr Strand talade om den frivilliga
personalen förklarade han, att
det naturligtvis är möjligt för sådan
personal att dra sig ur detta, eftersom
det är ett helt frivilligt åtagande. Står

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

man vid en kanonservis och har att fyra
av ett skott, skall man alltså säga:
Tack, nu vill jag inte vara med längre.
Sedan går man. Tror verkligen herr
Strand att det går till på det viset? Det
är makabert att tänka sig att man i en
situation, som man bedömer såsom farlig,
helt enkelt skulle dra sig ur, därför
att man är frivilligt engagerad i försvaret.
Så enkelt är det inte, herr Strand.
Det är ansvarsmedvetna och dugliga
krafter som ställer sig till försvarets
förfogande. Det svenska försvarets befälskadrar
är till stor del uppbyggda på
frivillig grund. Jag tycker att det är ett
slag i ansiktet mot dem, som under
många år har gjort ekonomiskt, tidsmässigt
och på annat sätt uppoffrande
insatser, att behandla dem på detta vis
och säga att de inte är någonting att
bry sig om, eftersom de kan dra sig ur
tjänsten när de vill. Så enkelt är det
inte, herr Strand.

När det gäller fast anställd personal
står det t. o. m. i utskottets utlåtande,
som herr Strand har varit med om att
skriva under, att den fast anställda personalen
kan genom avtal komma fram
till lösningar som för den kanske motsvarar
det som de värnpliktiga nu får.
Det är ju en avtalsfråga för den fast anställda
personalen. Man kan alltså inte
på någon punkt göra en jämförelse här.

Det är, tycker jag, helt klart, att de
som utsättes för samma risker och samma
svårigheter också skall ha ett likartat
skydd. Det bör gälla all personal
som på något sätt kan komma i kontakt
med dessa problem.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservation 1.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
förklarade att ett av skälen till att
olycksfallsskyddet inte skulle utgå under
permissionsresor var att ersättning
från yrkesskadeförsäkringen inte utgick
vid resor till och från arbetsplatsen om
skada inträffade annat än om det var
vid direkta resor.

De värnpliktiga är ju förlagda utanför
hemorten, och när de får permission
reser de till hemorten. I den motion
som jag väckt har jag angivit att
dessa resor i stort sett motsvarar de
hemresor som civila anställda företar
när de är förlagda till annan ort. Utskottets
talesman anser att ersättning
inte utgår i sådana fall för den som har
civil anställning. Enligt 6 § yrkesskadeförsäkringslagen
hänförs till olycksfall
i arbetet jämväl olycksfall vid färd till
och från arbetsstället, såframt färden
föranleds av eller står i nära samband
med arbetsanställningen. Till en början
ansågs det t. o. m. att färden skulle vara
daglig, men så småningom ändrades
lagtillämpningen så att skogsarbetare
m. fl. med avsides liggande förläggningar
ansågs försäkrade under hemfärd för
proviantering o. s. v. Efter tillkomsten
av yrkesskadeförsäkringslagen har man
gått ännu ett steg längre, så att personer
som tar tillfällig anställning på en
ort och har nattlogi där regelmässigt
har försäkringsskydd under färder som
de brukar företa till hemorten vid veckohelgerna,
oavsett om färden sker av
en särskild anledning eller inte. Att de
värnpliktiga reser hem på permission i
samband med veckohelgen är här det
primära. Då är det, tycker jag, fråga
om färd till och från arbetsplats, och då
finns det anledning att det olycksfallsskydd
skall utgå som statsrådet nu föreslår
för dem som fullgör obligatorisk
tjänstgöring.

I övrigt anser jag att skyddet skall
utgå även till frivilliga, då det är viktigt
att man inte skiljer på olika kategorier.
Det är ju angeläget att vi har
frivilliga i vårt försvar, och det är också
angeläget att man inte diskriminerar
dem som vill göra en frivillig insats i
försvaret. Det finns inget skäl att undanta
dem i det här avseendet. De kan
visserligen låta bli att gå med i det frivilliga
försvaret, men när de en gång
har gått med, kan de ju inte värja sig
för skaderisken, ty ingen vet ju när en
skada inträffar. Därför finns det allt

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. särskilt olycksfallsskyöd för värnpliktiga in. fl.

skäl för all de också omfattas av olycksfallsskyddet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är ju risk för att
den här debatten, som rör detaljer,
kommer att uppfattas så att vi skulle
vara oense i de stora frågorna. Det är vi
alls inte, och jag noterade med tillfredsställelse
att utskottets ordförande också
anser att det bör vara ett så generöst
skydd som möjligt. Herr Strand antydde
att detta extra skydd måste jämföras
med skadestånd i andra sammanhang,
och ingen är väl främmande för den
jämförelsen. Jag noterade också att herr
Strand sade >att utskottets förslag är i
varje fall vad vi nu kan åstadkomma.
Ordet nu tycker jag lovar gott för framtiden.

Emellertid sade herr Strand också att
det inte föreligger samma risker för de
frivilliga. Jag vet inte vad man skall tro
därom. När jag uppnådde den aktningsvärda
åldern av 47 år, fick jag en uppmaning
att ansluta mig antingen till civilförsvaret
eller till hemvärnet. Jag
valde civilförsvaret, och jag har nu väldigt
svårt att tro att risken i civilförsvarstjänst
är större — och att den som
fullgör sådan tjänst därför skall ha detta
särskilda skydd — än risken är i
hemvärnstjänst, som icke omfattas av
skyddet. Det är på den punkten som vi
motionärer har uppmärksammat den
olikartade bedömningen, och vi vill
gärna redan nu ha en förändring till
stånd, så att detta skydd också skulle
kunna omfatta dem som arbetar frivilligt
inom försvaret.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation 1. Jag
yrkade också bifall till reservation 2
utan att anföra någon särskild motivering.
Jag instämmer emellertid nu i de
synpunkter som framförts på den punkten.
Permissionen är ju egentligen ett
gränsfall mellan frihet och icke frihet.
På den tiden då jag fick permission
från det militära hade jag en stark käns -

la av att jag stod under krigslagarna
även vid färd på järnväg och i andra
sammanhang. Jag vet inte om det har
blivit någon förändring sedan dess.

Med den motiveringen att hemresor
ingår som en del i tjänsten och även
med den motivering, som herr Carlsson
anförde, nämligen att det är angeläget
att de värnpliktiga håller kontakt med
hembygden, vill jag yrka bifall också
till reservation 2.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det inträffar inte ofta
att herr Hiibinette och jag har samma
uppfattning, men jag uttrycker aldrig
någon förvåning över den mening som
han har. Däremot blir herr Hiibinette
jämt förvånad över att jag vågar tala
om vad jag tycker och tänker.

Enligt mitt förmenande är det en väsentlig
skillnad mellan den som har att
fullgöra tvångstjänstgöring och den som
tar tjänstgöringen frivilligt, oavsett om
det är förenat med samma risker. Den
som inte kan undandra sig värnpliktstjänstgöring
har en annan anställningsform
än den som är så intresserad av
försvaret att han frivilligt går in i en
försvarsorganisation. Såvitt jag är rätt
underrättad skjuter inte de frivilliga
med kanon. De utsätter sig därför inte
för sådana risker som de vilka var med
om de svåra olycksfall som vid två tillfällen
i år har ägt rum, såvida de inte
befinner sig där av rent intresse för att
se hur det går till. Då är de emellertid
inte i tjänst, och det tycker jag är en
väsentlig skillnad.

Herr Österdahl ville försöka dra ut
jämförelserna mellan resor av olika
slag. Jag har bara konstaterat att vid
resor utanför tjänsten har de värnpliktiga
samma skydd som den som gör resor
i andra sammanhang. De har militära
ersättningsförordningen som grund.
Den ger dem ersättning även vid resor
utanför tjänsten. Någon sådan ersättning
har inte den som är civilt anställd.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Statsanställda med låt oss säga en ambulerande
tjänstgöring har naturligtvis
ersättning och skydd, men inte av motsvarande
slag. De får nöja sig med det
sedvanliga skyddet.

Jag har inte vänt mig mot att ersättning
utgår i dessa fal! utan mot de jämförelser
som gjorts mellan det skydd,
som vi vill ge den som är tvångskommenderad
under värnpliktstjänstgöring,
och det skydd andra har i statlig tjänst
eller som frivilliga inom försvaret. För
dem gäller det skydd som ges genom
yrkesskadeförsäkringen, om de är civila,
och genom militära ersättningsförordningen,
om de är anställda inom försvaret.

Talar man om ett utökat skydd för
alla inom försvaret, blir väl konsekvensen
att man nödvändigtvis måste ta upp
resonemanget om samma skydd för andra
statsanställda, som naturligtvis inte
är fria från risker för skada i arbetet.

Jag glömde i mitt tidigare inlägg att
säga till herr Hiibinette beträffande retroaktiviteten,
att vi hyste en viss tveksamhet
om huruvida det var nödvändigt
att särskilt ange att det nu föreslagna
skyddet också skulle gälla för skador
som inträffat under år 1969. Vi betraktar
det som möjligt för regeringen —
om inte denna rätt fråntas den — att
tillämpa exakt samma bestämmelser för
dem som har skadats under år 1969.
Om någon har skadats tidigare och det
finns särskild anledning att ompröva
ersättningsfrågan, bör regeringen också
kunna göra det. Jag anser att regeringen
har denna rätt även om den inte finns
särskilt utskriven. Resonemanget huruvida
bestämmelserna skulle tillämpas
från år 1969 eller ej blev i utskottet närmast
ett resonemang om rent formella
ting. Ingen ifrågasatte annat än att de
som har skadats under år 1969 bör få
den generösare ersättningen.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Egentligen skulle jag
inte behöva delta i debatten, därför att
herr förste vice talmannen Strand så -

som utskottets talesman har framfört
synpunkter som jag helt instämmer i.
Men jag vill försöka klara ut varför jag
har valt att begränsa olycksfallsskyddet
till de tjänstepliktiga — d. v. s. våra
värnpliktiga. Jag vill förklara varför jag
har hållit mig strikt till denna grupp
och uteslutit de 60 000 anställda inom
försvaret och de ännu fler frivilliga
krafterna.

Avsikten är att de icke tjänstepliktiga
genom kollektiv olycksfallsförsäkring
skall ordna samma skydd som vi nu
lagstadgar för de värnpliktiga. Det har
de fast anställda i stort sett gjort både
inom försvaret och inom allt fler grupper
också utanför försvaret. Även de frivilliga
har en kollektiv olycksfallsförsäkring,
med undantag av hemvärnet.
Där är den inte ordnad och det är naturligtvis
inte tillfredsställande när vi
håller på att överväga hur det hela skall
lösas. Skall sådant olycksfallsskydd ordnas
måste det betalas på det sättet att
anslagen till hemvärnet ökar. Jag vill
här endast erinra om att i början av
nästa år kommer att framläggas en särskild
proposition om de frivilliga försvarsorganisationernas
anslag och ställning.
Vi skall försöka att om möjligt
klara av problemen då.

Om hemvärnets folk kommer med
bland dem som har kollektiv olycksfallsförsäkring
blir det hela ordnat så
att de fast anställda inom försvaret har
sina olycksfallsförsäkringar kollektivt
på samma sätt som civila yrkesgrupper
och att de frivilliga likaså har kollektiv
olycksfallsförsäkring, medan de tvångsinkallade
värnpliktiga får sitt skydd i
den form som här föreslås. De fast anställda
kan förhandla om försäkringsskyddet
med sina arbetsgivare. De frivilliga
försvarsorganisationerna kan i
sina årliga anslagsäskanden begära
pengar. De värnpliktiga är i en särställning;
de har inte den möjligheten. Därför
tror jag att denna uppläggning rent
principiellt är riktig, och jag hoppas att
den också på längre sikt kommer att
ge alla ett ungefär likvärdigt skydd.

Tisdagen den 16 december 1969

80 Nr 43

Ang. särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående vardera punkten A
och B samt därefter särskilt avseende
punkterna C—E.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hiibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hiibinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 46.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 89
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i punkterna
C—E.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning
av kärnvapen

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av fördrag om förhindrande av
spridning av kärnvapen jämte i ärendet
väckta motioner.

Genom en den 14 november 1969 dagtecknad
proposition, nr 164, vilken hade
hänvisats till utrikesutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över utrikesdepartementsärenden
samma dag, föreslagit riksdagen
att godkänna det av Förenta nationernas
generalförsamling den 12 juni 1968
antagna fördraget om förhindrande av
spridning av kärnvapen.

Till utrikesutskottet hade vidare hänvisats dels

motionen I: 1130, av herrar Dahlén
och Bengtson, vari hemställts, att
riksdagen, i anslutning till vad som
anförts i motionerna, måtte utttala sig
för angelägenheten av internationella
överenskommelser om reella nedrustningsåtgärder,

dels motionen I: 1131, av herr Lindblad,
vari anhållits, att riksdagen vid
ratificeringen av icke-spridningsfördraget
måtte uttala, att den förpliktelse om
25 år Sverige därmed åtoge sig borde
sträcka sig längre än vad riksdagen
1968 uttalat i fråga om svensk kärnvapenpolitik,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1132, av herr Virgin m. fl., och II:
1307, av herr Holmberg m. fl., vari understrukits,
att det vore nödvändigt att
varje tillfälle tillvaratoges att påverka
stormakterna i riktning mot en kärnvapennedrustning,
och vari vidare yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle giva till känna att om godtagbara
nedrustningsresultat på kärnvapenområdet
icke hade uppnåtts vid
5-årsrevisionen (enligt art. VIII: 3 i avtalet)
Sverige kunde komma att betrak 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

ta detta som ett extraordinärt förhållande
enligt artikel X.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
godkänna det av Förenta nationernas
generalförsamling den 12 juni 1968 antagna
fördraget om förhindrande av
spridning av kärnvapen,

2. att riksdagen måtte anse motionen
I: 1130 samt motionerna I: 1132 och II:
1307 — de båda sistnämnda såvitt avsåge
önskemålet om påverkan av stormakterna
att avtala om kärnvapennedrustning
— besvarade med vad utskottet
i utlåtandet anfönt,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1132 och II: 1307 såvitt avsåge
motionerna i övrigt,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 1131.

Reservation hade anmälts av herrar
Holmberg (m) och Virgin (m), vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! När den första atombomben
kreverade över Hiroshima den
6 augusti 1945, framstod denna händelse
som något oerhört även för den värld
som hade blivit avtrubbad av flera års
förödande luftbombardemang. Man insåg
att ett förstörelsemedel av en alldeles
ny dimension hade tillförts den
mänskliga vapenarsenalen, och man
anade att det betydde ett tekniskt genombrott,
som i grunden kunde förväntas
ändra vedertagen strategi och säkerhetspolitik.

Man hade rätt. Alltsedan dess har
kärnvapenhotet hängt som ett damoklessvärd
över mänskligheten. Otaliga hjärnor
har ägnat all sin förmåga åt att analysera
följderna av de nya vapnens tillkomst
och att finna tänkbara metoder
för att få dem under kontroll. Den enda
återhållande kraften hittills har dock
—• utöver den självklara politiska be -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

lastningen — varit en terrorbalans,
grundad på kärnvapenmakternas förmåga
att tillfoga varandra större skador
än som kan bäras. Ett ohämmat
kärnvapenkrig innebär en massförstörelse
bortom förnuft och fattningsförmåga.

Det är därför föga att förvåna sig
över att så många, inte minst i vårt
land, har kommit att betrakta kärnvapnen
som ett orimligt inslag i en civiliserad
värld. Man vill inte ens tänka på
dem och man låtsas knappast om deras
existens över huvud taget. Det är en naturlig
undanflykt från en obehaglig
verklighet, men den är felaktig. Även
vi i vårt land har ansvar för situationen
på kärnvapenområdet, både i omsorgen
om vår egen säkerhet och när det gäller
världens säkerhet i övrigt.

Sverige torde visserligen inte behöva
riskera att bli ett direkt mål för terrorangrepp.
Vi kan knappast bli huvudmotståndare
för någon kärnvapenmakt,
och våra geografiska och andra förhållanden
gör oss dessutom relativt sett
mindre sårbara. Men kärnvapenhotet
finns där, och det avtar inte av sig
självt.

Den utveckling som pågår på området
visar ingen stagnation. Det utförs
tvärtom ett ständigt arbete inom kärnvapenmakterna
på att öka vapnens effekt
och att tillverka dem i allt större
kvantiteter. Provsprängningar sker med
oförminskad takt och oberoende av
alla diskussioner om rustningsbegränsningar.

Sverige har valt alliansfriheten som
utrikespolitisk handlingsnorm. Vi har
gjort det för att kunna stå neutrala i
krig. Denna alliansfrihet innebär att vi
själva måste, efter egna beslut, med
egna medel tillgodose vår säkerhet.

Kärnvapnens existens kan inte nonchaleras
i de besluten. Om utvecklingen
på kärnvapenområdet får löpa vidare
ohämmat, kan vi ganska snart komma
i en situation där en tillräcklig svensk
säkerhet endast kan vinnas genom antingen
egen anskaffning av kärnvapen

eller genom anslutning till en allians
som besitter sådana vapen. Intet av de
alternativen är lockande. Om valet mellan
dem skall kunna undvikas är det
nödvändigt att kärnvapenutvecklingen
bringas under kontroll. Detta är den
från alla utgångspunkter, för oss och
för andra, bästa lösningen. Det är också
den lösning som svensk utrikespolitik
i fullt samförstånd mellan de demokratiska
partierna har arbetat för under
en lång följd av år.

Vi har därvid föreslagit en paketlösning
som skulle innebära samtidiga eller
så gott som samtidiga beslut om förbud
mot spridning av kärnvapen, förbud
mot provningsverksamhet och förbud
mot nytillverkning av klyvbart material
för bombändamål.

Därigenom skulle balanserade åtaganden
vinnas. Spridningsförbudet hindrar
en utvidgning geografiskt, provstoppet
hindrar en fortsatt teknisk utveckling
och produktionsstoppet en fortsatt
kvantitativ kärnvapenupprustning. På
längre sikt skulle det till och med leda
till en viss nedrustning.

Vi har vidare sagt att till dess en lösning
med denna eller liknande innebörd
uppnåtts skall vi behålla vår handlingsfrihet.
Statsminister Erlander uttalade
till och med i samband med Undénplanen
år 1962 att Sverige skulle
förbehålla sig rätten att anskaffa taktiska
atomvapen så länge som ett internationellt
förbud mot kärnvapen inte
förelåg.

Det avtal som regeringen nu föreslår
ratificerat utgör ett betydelsefullt försök
att minska spridningen av kärnvapen.
Det ger också uttryck för en viss
avspänning, inte minst i vår del av
världen, som vi måste hälsa med glädje.
Men avtalet har ingalunda bara positiva
egenskaper. Varaktigheten av dess gynnsamma
verkningar är med all sannolikhet
begränsad, och avtalet ger otvivelaktigt
ett tydligt och nästan cyniskt bevis
på kärnvapenmakternas starka intresse
att få monopol på kärnvapen,
ett monopol som gör de starka ännu

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

starkare och de svaga ännu svagare.
Det har som isolerad åtgärd ingen nedrustningseffekt.

I en motion som mitt parti väckte vid
fjolårets riksdag angående den svenska
utrikespolitiken försökte vi ställa upp
vissa krav som i nedrustningssammanhang
borde vara vägledande. De var
inte formulerade främst med tanke på
någon speciell fråga utan avsågs ha en
generell syftning. De föreföll oss ganska
självklara och föranledde ingen gensaga
från utrikesutskottets eller riksdagens
sida vid motionens behandling. De
var formulerade i fem punkter. Jag vill
nu ställa dessa punkter emot det föreliggande
avtalet.

Den första punkten lyder: »Nedrustningsåtgärder
måste präglas av balans
och realism. Avtal och överenskommelser
får icke i sig innebära förskjutningar
i balansen mellan stater eller grupper
av stater. De bör ålägga alla berörda
parter jämförbara förpliktelser.»

Det kravet klarar inte icke-spridningsavtalet.
Balansen förskjutes högst
avsevärt till de kärnvapenfria staternas
nackdel.

Den andra punkten lyder: »Fullgörandet
av åtaganden måste vara öppet
för insyn utifrån eller ske under effektiv
internationell kontroll.»

Detta krav kan uppfyllas av ickespridningsavtalet.

Den tredje punkten lyder: »Rustningsrestriktioner
skall ha nedrustningseffekt.
De får inte fylla andra syften
utan bör både vara och utav de
enskilda staterna betraktas som ledande
till ökad säkerhet. Frivilligheten är
den bästa garantin för ett åtagandes
varaktighet och en förutsättning för ytterligare
avspänning.»

Detta krav uppfyller icke avtalet. Det
har ensamt ingen som helst nedrustningseffekt.

Den fjärde punkten lyder: »Rustningsrestriktioner
får inte låsa utvecklingen.
De får inte långsiktigt konservera
styrkeförhållanden mellan stater
och hindra de fortlöpande förändring -

ar i dessa som i längre perspektiv normalt
äger rum.»

Inte heller detta krav uppfylles av
icke-spridningsavtalet.

Den femte och sista punkten lyder:
»Nedrustningsåtgärder får icke skapa
diskriminering på fredliga arbetsfält.
Avtal som kan innebära ingrepp i den
fredliga fria konkurrensen måste kombineras
med regler som hindrar sådan
diskriminering.»

Det problemet är löst eller torde kunna
komma att lösas i samband med
icke-spridningsavtalet.

Den bristande överensstämmelsen
med de grundläggande fordringarna i
nedrustningssammanhang skulle elimineras
om avtalet kompletterades med
de andra överenskommelser som den
svenska paketlösningen innehåller. Vi
måste därför med all kraft fortsätta att
arbeta även för dessa.

Sverige bör naturligtvis inte räkna
med att kunna tvinga igenom önskemål
i internationella sammanhang. Men vi
har som fri nation rätt att uppställa
kravet att kärnvapenmakternas monopol
på kärnvapen inte skall leda till en
katastrofal minskning av vår egen frihet.
Det är den vitala och springande
punkten i hela problematiken. Både vår
egen nationella och världens universella
säkerhet hänger just på detta.

Ett icke-spridningsavtal får inte utgöra
slutpunkten på arbetet att få kärnvapnen
under kontroll. Det måste vara
inledningen till en nukleär nedrustningsprocess.
Det finns emellertid mycket
som tyder på att kärnvapenmakterna
är beredda att slå sig till ro med
icke-spridningsavtalet. Man kan i det
här sammanhanget över huvud taget
inte tala om Helsingforsöverläggningarna
eller liknande försök. De rör sig på
ett annat plan och syftar inte ens till
ett spår av nedrustning.

Den nu föreliggande avtalstexten innehåller
vissa formuleringar som vi
måste ta vara på. I inledningen tillkännager
kärnvapenstaterna sin avsikt att
snarast uppnå ett stopp för kärnvapen -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Anff. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

kapprustningen samt att vidtaga effektiva
åtgärder i riktning mot kärnvapennedrustning.
I själva avtalstexten åtager
de sig att fortsätta förhandlingar med
sikte på att uppnå detta syfte. Dessa
punkter är för oss vitala och vi bör
inte försumma att understryka detta.

När icke-spridningsavtalet undertecknades
av svenska regeringen för något
mer än ett år sedan gjordes i sammanhanget
en officiell deklaration av statsrådet
Alva Myrdal om de funktioner
som vi från svensk sida förutsatte att
avtalet skulle fylla. Den deklarationen
var enligt min mening inte tillräckligt
långtgående och konsekvent. Statsrådet
Myrdal nämnde det totala provstoppet
men därutöver endast ting som knappast
rör den svenska säkerheten och
som bara — om de nu blir tillgodosedda
— skulle betyda en avsaktning av
kapprustningen. Den vikt som vi hittills
har lagt vid och bör lägga vid ett
produktionsstopp nämndes inte alls.
Det är enligt vår mening nödvändigt att
nu gottgöra denna försummelse.

Avtalet har två ytterligare stadganden
som har intresse i sammanhanget.
Det ena är föreskriften om att en revision
skall äga rum fem år efter det avtalet
trätt i kraft för att granska hur
fördragsbestämmelserna har förverkligats.
Det andra är att en för dragsstat
skall ha rätt att uppsäga avtalet om extraordinära
händelser på det fält som
avtalet berör, har inträffat och äventyrat
statens högsta intresse.

Vi har i motion från moderata samlingspartiet
föreslagit att regeringen i
samband med ratifikationsinstrumentets
deposition — det är den handling som
för Sveriges del sätter avtalet i kraft —
skall deklarera att om ett bristande fullgörande
av kärnvapenstaternas åtaganden
om nedrustning kan konstateras
vid femårsrevisionen detta av Sverige
kan komma att betraktas som ett extraordinärt
förhållande som äventyrar
vårt lands högsta intresse. Just på det
sättet kan det vara.

Utrikesutskottet har inte velat till -

styrka vårt förslag i den delen. Argumentationen
härför är svår att förstå.
Utskottet säger att avtalets bestämmelser
om extraordinära händelser syftar
på t. ex. att en annan stat i avtalspartens
närhet förbereder anskaffning av
kärnvapen. Det kan däremot inte, säger
utskottet, avse att en nu kärnvapenägande
avtalspart underlåter att fullgöra
sina förpliktelser och tydligen
inte ens att kärnvapenupprustningen
fortsätter.

Men vad är det för skillnad mellan
dessa två fall i fråga om den kärnvapenlöses
nationella säkerhet? Såvitt jag
kan förstå ingen alls.

Nu spelar det väl ingen större roll
vilka avtalsparagrafer som åberopas.
Huvudsaken är att svenska regeringen
i samband med ratifikationen med all
klarhet och bestämdhet understryker
den kraft som Sverige i värnandet av
sina högsta intressen måste lägga i kravet
på att avtalets förpliktelser i fråga
om kärnvapennedrustning blir fullgjorda.

Vi förutsätter att en sådan deklaration
kommer att avges.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utrikesutskottets hemställan
om ratifikation av icke-spridningsavtalet.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag har dristat mig till
att motionera i denna fråga och har
på ett mycket korthugget sätt fått avslag
av utskottet. Jag vet inte om det
skall tolkas så att enskilda riksdagsledamöter
inte bör blanda sig i utrikesfrågor
alltför mycket. Annars hade man väl
kunnat glädja motionären med att tala
om skälen till att hans motion är omöjlig Tanken

med motionen var att avtalet
bör få så stort innehåll som möjligt.
Vad kan vi göra för att stärka fördraget? Statsrådet

Myrdal säger i propositionen
att fördragets största värde synes

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

ligga i att det kan gynnsamt påverka
det internationella klimatet och skapa
bättre förutsättningar för fortsatta internationella
nedrustningsöverenskommelser.
Utskottet säger att icke-spridningsavtalet
är det mest betydelsefulla
framsteget på rustningskontrollens område
sedan 1963 års provstoppsfördrag.

Det är förmodligen sant båda delarna,
men därmed har man bara gjort ett
rätt nedslående konstaterande av hur
litet som egentligen hänt. Redan 1963
tycktes ett spridningsstopp nära. Det
är det allmänna internationella klimatet
och meningsmotsättningarna, inte
minst i kontrollfrågorna, som givit upphov
till en mycket utdragen behandling.

I den internationella debatten har
skymtat något av kritik eller undran
över den roll som bl. a. den svenska delegationen
spelat vid nedrustningsförhandlingarna
i Genéve. Sverige och
andra alliansfria länder har ställt villkor.
Bl. a. från engelsk sida har antytts
att de alliansfria skulle ta på sig ett
stort ansvar, om de handlade så att
ett fördrag fördröjdes eller inte alls
kom till stånd. Stormakterna skall enligt
den uppfattningen inte bara ha
kärnvapenmonopol, de skall också avgöra
villkoren för de förpliktelser ett
fördrag ställer på de kärnvapenlösa.

Jag vill uttrycka tillfredsställelse över
det svenska agerandet i Genéve, inte
minst fru Myrdals upprepade deklarationer
om att ett avtal också måste
ställa förpliktelser på kärnvapenmakterna.
Man kan diskutera värdet av de
eftergifter som stormakterna till sist
gjort; det rör sig ju om tämligen allmänt
formulerade artiklar. Den svenska
regeringen valde att trots detta acceptera
fördraget med ett beklagande
av att stormakterna inte åtagit sig mer
bestämda förpliktelser för egen del.

Ett oroande tecken ur fördragets
synvinkel är att en rad andra alliansfria
stater inte fogat sig lika lätt. Tillsammans
25 nej-röster och nedlagda

röster i FN talar inte för att dessa stater
i en nära framtid kommer att godkänna
och ratificera fördraget.

Låt oss tro att fru Myrdal har rätt,
att det främsta värdet ligger i att fördraget
gynnsamt kan påverka det internationella
klimatet och skapa bättre
förutsättningar för fortsatta överenskommelser.
Men vi vet samtidigt att i
och med avtalets tillkomst har de kärnvapenlösa
staterna mist sitt kanske enda
substantiella påtryckningsmedel på
stormakterna. Händer inget mer de närmaste
åren, kommer kanske frågan att
resas, om inte de kärnvapenlösa borde
ha agerat hårdare. Hade stormakterna
gjort en rejäl eftergift denna gång, skulle
utsikterna till en mer allmän anslutning
till fördraget förmodlingen ha
ökat.

För den linje som ändå följts från
svensk sida kan dock anföras, att man
över hela världen känt en längtan efter
åtminstone något. Då låg ett icke-spridningsfördrag
närmast till hands, därför
att det inte gick emot stormaktsintressen
utan i stället sammanföll med dem.

Risken med ett sådant betraktelsesätt,
att mer se till allmänt goda psykologiska
effekter, är självfallet att fördraget
i sig kommer i bakgrunden. Vi
skulle alltså kunna vara så glada över
att avtalet kommer till stånd, att vi
glömmer att fråga oss om det får någon
betydelse i det avseende som det i sak
gäller.

I vilket läge skulle fördraget tjäna sitt
egentliga syfte? Jo, självfallet, om det i
något fall skulle leda till att en stat som
undertecknat avtalet efter en tid säger
sig att säkerhetspolitiska eller inrikespolitiska
skäl talar för att vederbörande
stat skaffar kärnvapen men ändå avstår
på grund av att det i fördraget
står att skälen måste vara av »extraordinärt»
slag som äventyrar landets
högsta intressen.

De av kärnvapenstaterna som kan
förmodas skriva på avtalet binds inte
mer än att de förpliktar sig att inte
ge kärnvapen till andra.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

Små stater utan tekniska och ekonomiska
resurser för anskaffning av kärnvapen
är på sitt sätt också utan intresse.
De lovar att avstå från något som
de i alla fall inte kan skaffa sig.

Om därtill kommer att en rad stater,
som har eller kan tänkas få kapacitet
för anskaffning, står utanför avtalet —
ja, då kan summan bli att ingen räknar
med att avtalet i sak kommer att
påverka händelserna på kärnvapenområdet.

Sprider sig den känslan, riskerar vi
inte bara ett psykologiskt bakslag i avspänningsarbetet.
En annan effekt kan
bli att stormakterna säger sig att det
inte blir så noga att kunna redovisa
egna uppoffringar vid granskningen
efter fem år.

En annan lika oroande effekt kan bli
att någon stat, som skrivit under avtalet,
kan bryta det med den underförstådda
motiveringen att eftersom avtalet
inte i sak binder andra, så försämras
inte världens läge av om avtalet
sätts ur kraft.

Just för fördragets skull är det därför
av största betydelse om den allmänna
uppfattningen blir att åtminstone
några stater låter sitt handlande bestämmas
eller påverkas av fördraget
och dess anda.

Min motion innehöll ett resonemang
som gick ut på att Sverige skulle kunna
vara en sådan stat. Detta skulle förmodligen
ha varit lättare om inte fjolårets
riksdag redan gjort ett uttalande som
åtminstone formellt kunde ses som en
ändrad politik, även om självfallet alla
insåg att den internationella doktrinutvecklingen
på området ökat Sveriges
och andra mindre staters möjligheter
att med konventionellt försvar ge trovärdighet
åt sin utrikespolitik.

Men en jämförelse mellan vad riksdagen
i fjol uttalade om läget »för närvarande»,
och innebörden i fördraget —
med en förpliktelse som omfattar 25 år
— synes mig ge utrymme för påståendet
att ratificeringen innebär att Sverige
binder sitt handlande för längre tid. Vi

kan säga att denna längre tid utgör en
»uppoffring» från svensk sida. Utrikesutskottet
anser att någon sådan skillnad
mellan fjolårets och årets beslut inte
kan göras, och eftersom utskottet inte
önskar argumentera i frågan är denna
uppfattning svår att bemöta. Inte heller
propositionen berör frågan om det vore
ett bidrag till respekten för fördraget
om Sverige deklarerade att vi låter fördraget
bidraga till utformningen av vår
politik.

Låt mig i all enkelhet göra en jämförelse!
Om två grannar sluter ett avtal
att inte slå varandra, och den ene grannen
därefter säger att han kommer att
vara snäll även om han blir slagen, står
det klart att respekten för avtalet
minskar. Om man anser avtalet ha ett
egenvärde är ett sådant här uttalande
av den snälle felaktigt.

Nu skall vi naturligtvis inte överdriva
Sveriges betydelse i detta sammanhang.
Det tycks dock som om man i
varje fall från stormaktshåll tillmäter
er. svensk ratificering ett visst intresse.
Vi kan t. ex. erinra oss att Sovjetunionen
vid ett par tillfällen uttryckt undran
över att Sverige dröjt så pass länge
med att skriva under fördraget. Skulle
ett sådant intresse från stormaktshåll
vara tillfredsställande förklarat om man
ansåg att ett avtal endast innebar en internationell
kodifiering av en redan
förd politik?

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att utskottet vid sin behandling av
denna fråga känt sig medvetet om att
detta ställningstagande i Sveriges riksdag
är mycket betydelsefullt. Jag förmodar
att flertalet ledamöter anser detsamma.

I utskottets utlåtande sägs — som också
herr Lindblad citerade — att ickespridningsfördraget
är det mest betydelsefulla
framsteget på rustningskontrollens
område sedan 1963 års fördrag.

Detta konstaterande innebär inte att
utskottet anser att det avtal som nu

Tisdagen den IG december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

skall ratificeras är tillfredsställande ur
skilda synpunkter. Den svenska delegationen
till nedrustningskommittén i
Geneve har — som alla vet genom pressen
—• bedrivit ett mycket aktivt arbete.
Vissa synpunkter har man kunnat
få tillgodosedda men inte andra. Jag
vill på nytt referera till herr Lindblad,
när han sade att vi inte får överdriva
den roll Sverige kan spela i detta sammanhang.

Emellertid är utskottets uppfattning
att ratificering av detta avtal nu bör
ske. Därmed utgår utskottet ifrån —
vilket innebär en förhoppning — att
ratificeringen skall vara ett steg i riktning
mot en fortsatt rustningskontroll
på det nukleära området.

Det är självklart att ingen med bestämdhet
i dag kan säga vad som kommer
att hända under de närmaste åren
när det gäller respekten för avtalet, men
det är väl riktigt att säga att om inte
några eftergifter från atomvapenmakterna
sker och om inget intresse för en
nedrustning i fortsättningen visas, kommer
detta avtal att mer eller mindre
framstå såsom förfelat, ty innebörden
och andemeningen i avtalet måste vara
en nedrustning som stormakterna också
får lov att acceptera och arbeta för.
Först efter fem år kan man i någon
mån konstatera om utvecklingen har
gått i önskad riktning eller inte. Detta
kommer att ske vid den granskningskonferens
som stipuleras i avtalets artikel
VIII: 3. Vid granskningskonferensen
har också Sverige möjlighet att anföra
de synpunkter och den eventuella
kritik som kan vara befogade.

Utskottet har behandlat en motion
från moderata samlingspartiet som berörts
här av herr Virgin. Jag vill erinra
om att motionens skrivning och innebörd
till viss del var sådan att den kunde
ge anledning till en uttolkning, innebärande
att Sverige ville ställa vissa
villkor för ratificeringen av avtalet. Utskottet
anser för sin del att Sverige i
detta sammanhang icke kan ställa villkor
för ratificeringen. Sverige är en li -

ten stat och har icke möjligheter att
ställa villkor. Vad Sverige kan göra är
att godkänna detta avtal och därmed
hoppas på en utveckling i rätt riktning,
som jag redan nämnt. Självfallet kommer
Sverige såsom hittills att i fortsättningen
aktivt verka i de sammanhang
där Sverige är representerat, exempelvis
vid Genévekonferensen, för att avtalet
även av stormakterna skall respekteras
så att de skall medverka till en utveckling
i den anda som konventionen
anger.

Herr Lindblad anför här synpunkter
på sin motion och använder uttrycket
»uppoffring från svensk sida». Man kan
naturligtvis ställa den frågan: Om Sverige
förbinder sig att icke anskaffa
kärnvapen, är det då en uppoffring från
svensk sida eller inte? Jag skulle nog
för min personliga del vilja säga att
man inte kan betrakta det som en uppoffring.
Utan att söka få till stånd en
kärnvapendebatt i Sveriges riksdag vill
jag säga, att om Sverige skulle umgås
med tanken på att anskaffa kärnvapen,
måste vi vara medvetna om att vi då är
inne på frågor av den mest betydelsefulla
och ömtåliga natur. Jag tror icke
att vi kan uttrycka oss så att vi med ratificeringen
av detta avtal gör en uppoffring.

Jag vill föra exakt samma argumentering
gentemot herr Lindblad när han
säger att kärnvapenlösa stater borde ha
agerat hårdare. Jag tror icke att Sverige
vid förhandlingarna i Geneve hade kunnat
agera hårdare och mera effektivt,
ty även här kommer det igen att Sverige
icke är en stormakt; Sverige är ett
litet land även i fråga om kärnvapen.

En sak må vi vara klara över, nämligen
att Sveriges ratificering av detta avtal
tillmäts större betydelse än vad som
svarar mot vårt lands storlek, beroende
på att stormakterna är medvetna om
eller tror sig veta att vi har tekniska
möjligheter att framställa kärnvapen,
om vi skulle önska detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan utan reservationer
instämma i det allra mesta av
vad herr Geijer sade här nyss i fråga
om utrikesutskottets tolkning av och
inställning till avtalet. Jag instämmer i
den av herr Geijer uttalade förhoppningen
om att avtalet skall utgöra ett
steg mot nukleär nedrustning då det annars
kommer att framstå som förfelat.

När herr Geijer säger att de moderatas
motion inte kunde tillgodoses, därför
att den till skrivning och innebörd
gav intryck av att vi ville ställa villkor,
så är det kanske en i viss mån korrekt
beskrivning. Vi vill helt enkelt ställa
villkoret att avtalet inte skall bli förfelat,
och det är väl ändå ett ganska skäligt
villkor i ett sådant här sammanhang.
Vi brukar för övrigt i vår utrikespolitik
annars inte vara rädda för att
ställa krav på stormakterna. Jag vet inte
varför vi skall vara det i ett sammanhang,
där våra verkligt vitala intressen
är berörda.

Herr LINDBLAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesutskottets ordförande
tyckte inte att ordet »uppoffring»
var bra. Låt oss byta ut det mot
»förpliktelse». Det väsentliga är att avtalet
gäller bara i en riktning. De kärnvapenlösa
förbinder sig att handla på
ett visst sätt, och de som redan har
kärnvapen får sitt monopol erkänt av
andra. Kärnvapenmakterna förpliktas
inte till något — i varje fall inte klart
i texten.

Om de alliansfria kärnvapenlösa
skulle resonera som herr Geijer har
gjort att det inte är en uppoffring eller
en förpliktelse att avstå, så skulle de
rimligen inte kunnat agera så pass hårt
som de gjorde i Geneve. Och det tiotal
stater som räknas som känsliga —
d. v. s. som möjliga kärnvapenstater —
som i Förenta nationerna lagt ned sin
röst, och i något fall till och med röstat
emot och som inte gjort någon ansats
till att ratificera avtalet har all -

deles uppenbart utgått ifrån att ratificering
för dem skulle innebära att
de avstod från någonting utan att få
något tillbaka.

Sedan kan man naturligtvis diskutera
med tanke på en 25-årsperiod om
denna förpliktelse eller uppoffring
från vår sida kan bli till besvär. Utrikesutskottet
har hänvisat till att vi
har möjlighet att med åberopande av
en viss paragraf mycket väl skaffa oss
kärnvapen, om våra vitala intressen är
hotade. Detta åberopar utskottet som
ett argument för att acceptera avtalet.

Låt gå för det. Men om stormakterna
skulle säga så här: Nu har de andra
förbundit sig att inte skaffa kärnvapen.
Då kan vi gå tillbaka till 1950-talefs doktrin, nämligen att kärnvapnen
skall användas ända nere på divisionsnivå,
och vi tänker oss inget krig
utan kärnvapen!

Kommer stormakterna tillbaka till de
doktrinerna, av ekonomiska och andra
skäl, så är det klart att vi står i ett
mycket bekymmersamt läge. Om det
här avtalet skall vara en påtryckning
på kärnvapenmakterna att åtminstone
inte gå tillbaka till ett sådant resonemang,
då är det rimligt att några av
de kärnvapenlösa verkligen säger att
det här är någonting som de uppfattar
som en förpliktelse och att de förväntar
sig att de som inte gjort någonting
hittills skall göra någonting motsvarande.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Det beslut som riksdagen
nu går att fatta är av utomordentligt
stor betydelse för Sveriges insatser
i de internationella nedrustningssträvandena.
Det är därför också av vikt,
tycker jag, att detta beslut fattas i endräkt
och samförstånd utan markering
av parti- eller intresseskillnader. Jag
har därför inte för avsikt att ge mig i
färd med några polemiska meningsutbyten.

Detta tillfälle är också från svensk

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

inrikespolitisk synpunkt mycket betydelsefullt,
då riksdagen beslutar att
vårt land, som i varje fall har tekniska
förutsättningar att tillverka kärnvapen,
avstår från att göra det. Så betydelsefullt
är tillfället att jag hoppas
att det är mig tillåtet att göra vissa
utblickar, i huvudsak några utblickar
framåt men kanske också några bakåt.
Jag kan göra det i all korthet, alldenstund
utskottets utlåtande är så klart
och koncist och utskottets värderade
ordförande här också har gjort ett så
klart ställningstagande i sitt inlägg.

Jag skulle först vilja erinra om den
stora förskjutning som har skett i vår
bedömning av dessa frågor under det
sistförflutna decenniet. Opinionsläget
i vårt land har alldeles tydligt förändrat
sig. De pionjärer — Wigforss
och Undén samt det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, främst under
Inga Thorssons och Nancy Erikssons
ledning — som började kampanjen
för ett nej till svenskt atomvapen var
då i klar minoritet. Opinionspejlingar
från slutet av 1950-talet visar också
att det då fanns en större andel
av vårt folk som ville skaffa svenska
kärnvapen än den andel som ville stå
emot sådan anskaffning. Men förskjutningarna
är verkligt stora. En glidning,
som jag hellre vill kalla en utveckling,
har kommit till stånd. 1967 fanns en
överväldigande majoritet mot anskaffning
av kärnvapen, hela 73 procent
mot och 19 procent för. Då var bara
8 procent tveksamma. Många fler har
lärt sig frågan under tiden.

Bakom denna förskjutning i den allmänna
medborgerliga opinionen ligger
också en förskjutning i den militära
bedömningen av det relativa värdet av
ett svenskt kärnvapensystem. I begynnelsen
var det verkligen så, som här
också har antytts några gånger, att
många ansåg att det kunde vara förmånligt
med ett svenskt taktiskt kärnvapen.
Det skulle kunna gagna vårt
försvar för att, som det ofta brukade
sägas, våra soldater inte tomhänta skul -

le möta en kärnvapenbeväpnad fiende.
Nu bedöms inte situationen så. Vi vet
nu att alliansfriheten inte kräver kärnvapen
till sitt försvar, överbefälhavaren
har heller inte begärt sådana och
har i själva verket inte rest några invändningar
mot det fördrag som vi nu
vill ratificera.

Denna förskjutning i den militära
bedömningen är naturligtvis kopplad
till den internationella teknologiska utvecklingen
på kärnvapenområdet. De
flygplan och medeldistansraketer som
då var de huvudsakliga kärnvapenbärarna
är inte längre de enda eller ens
de viktigaste. I stället är de nytillkomna
interkontinentala raketerna, de s. k.
strategiska vapnen viktigare än de taktiska.
Över huvud taget har en enorm
upptrappning skett. Stormakternas
kärnvapen har blivit mer avancerade.
De har blivit starkare. Laddningarna
går upp i megatonklass. Raketerna har
blivit oerhört mycket mer komplicerade
till sina styrsystem, t. ex. möjligheten
att samtidigt utfälla 3—5 bomber
i ett och samma ögonblick, bomber
som är individuellt dirigerade mot
olika mål (MIRV-systemet).

Denna kärnvapentekniska utveckling
har faktiskt lagt mellan supermakterna
och oss andra avstånd som är nästan
oändliga därför att de är oöverkomliga,
avstånd mellan deras system och de
som existerar i mindre länder och vilka
som helst tänkbara kärnvapensystem.
Det är därför som varken Sverige eller
andra länder i någorlunda liknande
läge som vi — som skulle kunna bli
indragna i en stormaktskonflikt — kan
betrakta kärnvapeninnehav nu som positivt
värdefullt.

Därför håller jag med utskottets ordförande
om — det är regeringens bedömning
— att detta fördrag inte är
till nackdel för oss. Det är ingen uppoffring
av något värdefullt som vi gör
i och med det.

Jag skulle vilja säga ett par ord också
om den tanke som har framförts att
hålla frågan öppen om möjligheterna

90 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

att återta den s. k. handlingsfriheten,
alltså att bryta detta avtal. Jag tror att
det skulle vara en oerhört allvarlig åtbörd
som verkligen inte tjänar något
syfte, om vi förebådade sådana möjligheter
i detta sammanhang. Den utveckling
som jag har talat om har nämligen
lett till att ett sådant hot från svensk
sida inte är särskilt trovärdigt. En annan
sak är att vi naturligtvis vill granska
hur stormakterna å sin sida fullgör
de förpliktelser som de dock har åtagit
sig enligt artikel VI i fördraget, nämligen
att förhandla vidare i avsikt att
verkligen åstadkomma nedrustningar.
Vi kommer att mäta hur stora framsteg
som har gjorts. Vi kommer att påminna
dem om deras förpliktelser ständigt och
jämt, inte ens avvakta granskningskonferensen
om fem år, där vi dock naturligtvis
får bedöma denna fråga i ett
större sammanhang tillsammans med
andra stater som har anslutit sig till fördraget.

Formellt är inte uppsägningsrätten
knuten till uteblivna prestationer från
kärnvapenstaternas sida utan till mycket
mer extraordinära händelser och
utvecklingstendenser.

Jag skulle också vilja påminna om —
från regeringens sida har det flera
gånger tidigare sagts i riksdagen -— att
vi redan gradvis har bundit den s. k.
handlingsfriheten. Vi hade en diskussion
om detta i denna kammare i maj
1968 när vi behandlade försvarspropositionen.
Vår handlingsfrihet har blivit
bunden genom hela den tekniska uppläggningen
av vårt civila atomenergiprogram.
Den har blivit bunden genom
de bilaterala kontroller som vi är underkastade
när det gäller att importera
klyvbart material. Naturligtvis binder
vi oss också genom vår utfästelse att ingå
ett avtal med internationella atomenergiorganet
om kontroll över atomenergianläggningar
i Sverige liksom
över vår export och vår import.

Jag säger detta för att visa hur mycket
som har förändrat sig under det tiotal
år som denna fråga har varit så liv -

ligt diskuterad. Jag vill dock än eu
gång betona att vi givetvis — och särskilt
vid de femårsvis återkommande
granskningskonferenserna — skall bedöma
huruvida supermakterna har
grovt åsidosatt sitt löfte att åstadkomma
mer av frysning, rustningskontroll och
nedrustning på det nukleära området,
precis som utskottets värderade ordförande
nyss sade.

Jag vill dock framhålla att en frestelse
att skaffa kärnvapen består, men den
gäller andra länder än dem som befinner
sig i en situation liknande vår. Den
knyter sig till lokala krig och möjligheten
att man i vissa länder, där grannskapsförhållandena
är mycket inflammerade,
skulle kunna göra irrationella bedömningar
och verkligen tänka sig att,
trots att rationella skäl talar däremot,
ändå sätta i gång med en kärnvapenproduktion.
Vi skall inte glömma att den
väldiga spridningen av reaktorer och utvecklingen
på det fredliga atomenergiområdet
leder till att råmaterial för
bomber, särskilt plutonium, utvinnes på
allt fler ställen i världen. Det tekniska
kunnandet sprids också. Detta kan öka
risken för sådana våghalsiga beslut om
kärnvapentillverkning. Därför har det
blivit ett starkt internationellt intresse
att binda upp så många av dessa
stater som möjligt i en gemensam överenskommelse
av den förpliktande karaktär
som ett sådant här avtal har.
Det är nog sant som det är sagt att Sveriges
exempel bör kunna ha positiv betydelse
i detta hänseende.

Men det är naturligtvis en sanning av
ännu större vikt att det nödvändigaste
för världens fred i stort, och också för
vårt eget lands säkerhet, är att stormakterna
— enkannerligen de båda supermakterna
Förenta staterna och Sovjetunionen
— bringas att bryta rustningsspiralens
fortsatta uppskruvning och
påbörja en reell nedrustningsprocess.
Det är därför artikel VI i fördraget,
som talar om att fördragsparterna förbinder
sig att fortsätta med förhandlingar,
är en så stor vinning.

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

Det har sagts i detta sammanhang att
supermakterna egentligen bara får sitt
kärnvapenmonopol bekräftat. Det är
kanske sant. De får det inte upprättat i
och med detta avtal. De får det möjligen
bekräftat. Men man kan inte påstå att
hela läget förskjuts till vår nackdel om
vi, som jag sade förut, inte menar att vi
gör någon reell uppoffring. Det måste
dock förbli vår strävan att påminna om
detta faktiskt bestående supermaktsmonopol
och att försöka att med alla medel
och påtryckningar få det att minska
i betydelse.

Jag skulle vilja tillägga en sak, utan
att lägga alltför stor vikt vid den, eftersom
det rör sig om utfästelser på papper
— jag tror att herr Lindblad använde
det ordet — som naturligtvis inte
kan vara alltför betydelsefulla, .lag avser
de säkerhetsgarantier till de kärnvapenfria
staterna som kärnvapenstaterna
givit genom resolutioner i säkerhetsrådet.
De som följt dessa frågor vet kanske
att vi från svensk sida aldrig har utkrävt
sådana garantier och aldrig ens
sagt att vi önskat dem. Men de finns,
och under olika politiska omständigheter
kan de vara mer eller mindre betydelsefulla.
Det är inskrivet i en säkerhetsrådsresolution
från förra året, att
säkerhetsrådet »välkomnar avsikten,
som vissa länder uttryckt, att de kommer
att tillhandahålla eller understödja
omedelbar hjälp enligt chartan till varje
icke-kärnvapenstat, som undertecknat
icke-spridningsavtalet och som är offer
för en aggressionshandling eller är föremål
för ett aggressionshot, i vilket
kärnvapen användes».

Jag vill inte påstå att detta är ett säkerhetspolitiskt
avtal av positiv innebörd
för oss. Det har mer en moralisk
och symbolisk betydelse i sammanhanget.

Jag skulle sedan, innan jag avslutar
mitt anförande, i all korthet vilja beröra
en aspekt som utskottet inte uppehållit
sig vid, nämligen det stora värde
detta avtal enligt regeringens mening
medför genom att man, i och med att

det träder i kraft, skall börja tillämpa
enhetliga kontrollregler i första hand
vad gäller icke-kärnvapenstaternas
kärnenergiverksamhet, såväl anläggningar
som framför allt export och import
av klyvbart material för vapenbruk.
Åtminstone England och Förenta
staterna har utlovat att de, när avtalet
träder i kraft, skall placera in sina motsvarande
anläggningar under IAEA:s
internationella kontroll. Därmed kan
reglerna för export och import över
hela världen göras likartade. Vi har
i propositionen på sidorna 17 och 18
ganska utförligt behandlat de fördelar
som en sådan internationell enhetlighet
i fråga om kontrollbestämmelserna skulle
ha, inte minst för att tillgodose våra
kommersiella intressen på detta område,
där den internationella konkurrensen
kan väntas bli stor. Men för att vinna
tid säger jag inte mer om det.

Herr talman! Jag håller fullkomligt
med alla som tidigare sagt att dagens
beslut om godkännande av det internationella
icke-spridningsavtalet bara innebär
ett etappmål och att det nu gäller
att gå vidare på nedrustningssträvandenas
väg. Regeringen kommer givetvis
att i samband med beslutet om
ratificering stryka under våra förväntningar
att andra stater — och särskilt
de som i fråga om kärnvapentillverkning
kan kallas tröskelstater — snarast
biträder avtalet, liksom att uppgörelser
om kontrollförfarandet snabbt kommer
till stånd. Med särskilt eftertryck kommer
regeringen också att återigen framhäva
hur oundgängligen nödvändigt det
är för en någorlunda trygg framtid att
de för utvecklingen i stort ansvariga
supermakterna sätter aktiv politisk vilja
bakom ansträngningarna att uppnå
överenskommelse om frysning av kärnvapenläget
och om nedrustning. Det gäller
i detta sammanhang frågan om begränsning
av strategiska kärnvapen
men också andra frågor där vi kan verka
mer aktivt — det fullständiga provstoppet
och upphörande av produktionen
av klyvbart material för vapen -

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1969

Ans. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

bruk. Detta är kanske de för oss mest
närliggande uppgifterna. Det är ett fullföljande
av vad vi skisserade i den s. k.
paketlösningen — en målinriktning som
vi aldrig har övergivit, som vi säkert
bär påmint om hundratals gånger och
som vi har arbetat för i detalj och med
ett visst eftertryck.

När sådana uttalanden skall göras
kommer de dock inte att kunna ges en
form som skulle få dem att te sig som
ett slags formella villkor eller reservationer
till ratifikationen. Inget land har
ställt sådana villkor för ratificering.
Något land har talat om vissa krav i
samband med sitt undertecknande. Vad
som kommer närmast ett villkor är väl
Västtysklands deklaration att man icke
tänker ratificera förrän ett gemensamt
kontrollavtal kommit till stånd mellan
IAEA och Euratom, det internationella
kontrollorganet och den gemensamma
marknadens kontrollorgan. I det ögonblick
man ratificerar skulle det villkoret
alltså vara uppfyllt.

Våra nedrustningssträvanden kan
emellertid inte stanna vid kärnvapenområdet,
utan vi måste göra parallella
ansträngningar på andra fält. Just nu
har det varit särskilt aktuellt —- och
kommer att bli så för de närmaste åren
— att på allt sätt förmå alla länder att
ansluta sig till ett totalförbud mot användning
av alla slags kemiska och biologiska
stridsmedel. Det är för detta vi
har kämpat i Förenta nationerna helt
nyligen. Vi kommer även i anslutning
till Förenta nationernas beslut att vara
med om att aktivt arbeta på utformningen
av ett förbud t. o. m. mot tillverkning
av biologiska och kemiska stridsmedel.
Dessutom ämnar regeringen fortsätta att
verka för att havsbotten utanför nationell
jurisdiktion hålls fri från kapprustning
och att den utnyttjas i hela
mänsklighetens intresse.

Med dessa avslutningsord, herr talman,
som antyder hur vi måste fortsätta
nedrustningssträvandena, tror jag att
jag bär givit kammaren full försäkran
om att regeringen verkligen kommer att

vinnlägga sig om att i allo följa vad utrikesutskottet
har förordat i detta viktiga
ärende. Jag hoppas att vad utskottet
anfört kommer att bli bekräftat genom
kammarens beslut.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag erkänner gärna att
statsrådet Myrdal har rätt när hon påpekar
att opinionsläget i fråga om kärnvapen
har förändrats starkt i vårt land,
men det är väl i och för sig inget tillräckligt
skäl eller någon ursäkt för att
skjuta problemet åt sidan, om det är avgörande
för vår säkerhet. Om opinionen
är missledd i något avseende, har regeringen
och alla vi här i riksdagen ett
klart ansvar för att försöka ändra på
opinionen. Politik får verkligen inte
vara att bara lyssna och följa; det måste
också vara att övertyga och leda.

Nu säger statsrådet Myrdal att vår alliansfrihet
inte kräver kärnvapen. Hur
vet statsrådet detta? Ett sådant påstående
är väl riktigt bara om det verkligen
lyckas oss att sätta en broms för
kärnvapenutvecklingen. Jag kan för
min del inte dela statsrådets mening,
att utvecklingen så att säga automatiskt
har befriat de små staterna från bekymren
i fråga om kärnvapen i deras egen
militära säkerhetspolitik. Det är nog tyvärr
inte på det sättet, lika litet som utvecklingen
gör några undantag när det
gäller andra typer av vapen. Man har
aldrig på något område kunnat göra
troligt att vår säkerhet skulle kunna
tillgodoses lika bra om vi avstod från
att utnyttja den tekniska utvecklingens
möjligheter, och det är visst inte självklart
att det är möjligt på detta område.

Sedan sade statsrådet Myrdal att överbefälhavaren
inte har något att erinra
mot icke-spridningsavtalet. Jag skulle
ändå tro att den beskrivningen inte är
alldeles korrekt. Det är väl riktigare att
säga att överbefälhavaren har känt det
naturligt att lojalt finna sig i de ställningstaganden
som regeringen har gjort.

Det är alltså regeringen som har över -

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 4;

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

tagit ansvaret på detta fält. Låt oss hoppas
att ansvaret inte skall bli alltför
tungt att bära!

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Genom att ratificera
icke-spridningsfördraget förbinder sig
Sverige att inte anskaffa eller tillverka
kärnvapen — det är den viktigaste realiteten
i riksdagens stundande beslut.

Denna vår utfästelse har, som jag ser
saken, en mer kategorisk och bindande
karaktär än statsmakternas tidigare beslut
om kärnvapen. När riksdagen i fjol
godkände Kungl. Maj:ts bedömning i
propositionen 110 hette det att det inte
»för närvarande ligger i vårt lands säkerhetspolitiska
intressen att anskaffa
kärnladdningar». Denna formulering
var på intet sätt bindande. Uttrycket
»för närvarande» innebar en särskild
begränsning och gav ett temporärt drag
åt uttalandet. Detta drag utplånas nu.

Icke-spridningsavtalet har en uppsägningstid
på tre månader under den 25-åriga löptid som i första hand förutses.
Varje fördragspart kan säga upp avtalet,
om den finner att — som det heter
— extraordinära händelser, sammanhängande
med det ämne fördraget avhandlar,
har äventyrat landets högsta
intressen. Detta är i och för sig en garanti
som tillförsäkrar varje fördragspart
rörelsefrihet. Politiskt sett blir
dock avtalet i hög grad bindande och
styrande. Det måste säkert till alldeles
enastående internationella händelser
för att ge Sverige orsak att säga upp avtalet,
nota bene om det inte skedde i
samband med och i anledning av ett allmänt
sammanbrott för avtalet. Det är
svårt att realistiskt tänka sig något tillfälle
då Sverige separat skulle säga upp
avtalet.

När nu moderata samlingspartiet önskar
hänga på riksdagsbeslutet ett tilllägg,
som kan uppfattas som ett potentiellt
framtida uppsägningshot, för den
händelse kärnvapenmakterna inte inom
fem år uppnår, som det heter, godtag -

bara nedrustningsresultat i fråga om
kärnvapen, tror jag betydelsen av en
sådan deklaration överskattas av motionärerna
och att ett sådant beslut inte
är nödvändigt. I värsta fall kommer ett
sådant beslut rent av att vålla missförstånd
utomlands och motverka de syften
en svensk ratificering har.

Jag är dock den förste att understryka
att motionärernas propå inte förtar
intrycket av en allmän uppslutning
i riksdagen kring ratificeringsbeslutet.

När Sverige genom icke-spridningsavtalets
ratificering för överskådlig tid
avstår från att skaffa kärnvapen är det,
som jag ser det, inte någon egentlig uppoffring.
Diskussionen om innebörden
av detta ord har nyligen förts mellan
herr Geijer och herr Lindblad. En förhärskande
svensk opinion skulle säkert
med styrka vända sig mot tanken på
svenska kärnvapen.

Statsrådet fru Myrdal har erinrat om
den debatt som fördes under 1950-talet
och tidigare 1960-talet om en svensk
atombomb. Denna diskussion gör i dag
ett mycket avlägset intryck — mycket
mer än årsavståndet. Vilken häftig propagande
böljade inte då, med uttryck
som »vi måste ha atombomben» från
ledande militärt håll och från likatänkande
civila! Den debatten har sedan
några år tystnat. Atombomberna är borta
ur vår säkerhetspolitiska diskussion.
I de interkontinentala robotarnas, i
MIRV:s och de alltmer sofistikerade
kärnvapnens och kärnvapenbärarnas
tid skulle en handfull eller några dussin
svenska atombomber knappast tillförsäkra
vårt land en säkerhet, som det
icke kan uppnå på annat sätt genom
vår försvars- och utrikespolitik. Jag delar
alltså icke den mening herr Virgin
nyss framförde.

Man kan rent av våga antagandet att
svenska atombomber kunde ha rakt motsatt
effekt mot den avsedda och bli till
ogagn för vår säkerhetspolitiska strävan.

Jag erinrar i detta sammanhang om
hur den schweiziska regeringen för ett

94 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

tiotal år sedan fattade ett principbeslut
att Schweiz skulle skaffa kärnvapen. Nu
bär Schweiz undertecknat icke-spridningsavtalet
och gett upp tanken på
kärnvapen.

Sverige kan med jämnmod ratificera
avtalet, även om vi därigenom realiter
för överskådlig tid avstår från rätten
att anskaffa egna kärnvapen. Detta
känns främst som ett konstruktivt bidrag
till nedrustningsdebatten och
fredsarbetet. Det har här sagts, bl. a. av
herr Lindblad och av herr Virgin, att
avtalet i sig icke innebär någon egentlig
nedrustningseffekt. Men fru Myrdal
har erinrat om den redan berömda artikel
VI, vari de fördragsslutande kärnvapenmakterna
förbinder sig att fortsätta
förhandlingar i avsikt att komma
fram till effektiva åtgärder med avseende
på kärnvapenkapprustningens snara
upphörande och på en kärnvapennedrustning.
Man kan se SALT-förhandlingarna
i Helsingfors mot denna bakgrund
och som inledningen till en strävan
att åtminstone börja förverkliga eller
försöka möjliggöra det första ledet
i artikel VI, nämligen att hejda kärnvapenkapprustningen.

Jag tycker att det är något för pessimistiskt
när herr Virgin antyder att
man inte bör sätta in SALT-förhandlingarna
i detta sammanhang och att
kärnvapenmakterna snarast intar attityden
att slå sig till ro.

Det är av icke ringa värde att ha fått
in en formulering sådan som artikel
VI i avtalet, därför att den innebär,
att de fördragsslutande kärnvapenmakterna
har iklätt sig förpliktelser. Vidare
innebär artikeln att man har satt upp
och accepterat ett delmål för nedrustningsarbetet,
som det blir av vikt för en
vaken opinion i världen att hålla levande
och använda som påtryckningsmedel
på statsledningarna, i första hand
i kärnvapenmakterna.

Härutöver innebär avtalet på många
sätt en bristande balans mellan länder
som har och som inte har kärnvapen,
och det är ett faktum att supermakter -

na bevarar sin hegemoni, medan övriga
stater ikläder sig mera påtagliga förpliktelser.

En svaghet som man naturligtvis inte
kan undgå att uppmärksamma är, att
Pekingkina och Frankrike icke vill befatta
sig med avtalet. För Frankrike
gäller att dess statsledning har gjort
uttalanden av en sådan innebörd, att
Frankrike icke ämnar medverka till att
sprida kärnvapen till annat land, och
man har rätt att hoppas, att detta löfte
skall infrias. Vad beträffar Pekingkina
kan man åtminstone för överskådlig tid
anta, att detsamma skall gälla som för
Frankrikes del och att Kina icke skall
bidra till att sprida kärnvapen till annat
land.

En allvarlig omständighet, som tidigare
har berörts här, är att en rad länder
tills vidare ställer sig utanför avtalet
i en kritisk attityd. Det gäller länder
med i flera fall högt utvecklad industriell
teknik, länder som Japan, Israel,
Indien, Pakistan, Argentina och
Brasilien, samtliga tillhörande gruppen
s. k. tröskelstater med tekniska möjligheter
att inom en nära framtid kunna
tillverka egna kärnvapen.

Om en sådan ländergrupp i längden
ställde sig utanför avtalet skulle detta
naturligtvis allvarligt försvagas, även
om avtalet träder i kraft. Det gäller inte
bara hur många — om det blir minimiantalet
tre kärnvapenmakter jämte 40
andra stater — som ratificerar avtalet,
utan också vilka stater som ratificerar
det.

Mot denna bakgrund är fördragets
framtida värde tills vidare svårt att
bedöma. Man kan inte heller utesluta
att det en gång kommer att visa sig
ha varit epokbildande.

I kritiken mot avtalet hävdas att
kärnvapenmaklerna måste lämna mera
bindande utfästelser och militära säkerhetsgarantier
till icke-kärnvapenmakter
och att de skall bidra med att till
skäligt pris överföra teknik för kärnenergins
fredliga utnyttjande till mindre
utvecklade länder. Man observerar

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Ang. fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

att många u-länder hyser livliga förväntningar
om att med hjälp av fredlig
användning av kärnenergi kunna bidra
till den ekonomiska och industriella
utvecklingen, t. ex. beträffande anläggningsarbeten,
hamnbyggen och kanalbyggen.
Här kan finnas väldiga potentiella
möjligheter till framsteg, även
om denna teknik ännu befinner sig i
sin början. Det kommer säkert att dröja
länge innan vi får bevittna byggandet
av en ny Panamakanal eller motsvarande
med hjälp av kärnenergi.

Beträffande säkerhetsgarantierna känner
vi oss inte särskilt berörda i vårt
land, vilket fru statsrådet Myrdal nyss
erinrat om, eftersom vi själva inte påkallar
dem och inte anser dem förenliga
med vår självständiga neutralitetsoch
försvarspolitik. Men vi kan självfallet
inte vara ointresserade av hur
denna debatt förs i omvärlden, då den
har betydelse för avtalets fortsatta öde
och det fortsatta nedrustningsarbetet.

Vi har också mycket starkt intresse
av att främja överföring av kärnenergi
för fredligt utnyttjande till u-länderna.
Vi har här också egna solida intressen
att bevaka, så att inte avtalet hämmar
vårt eget eller andra länders frihet till
forskning och utveckling av kärnenergin
för fredligt bruk.

Avtalet bör, som det anges i propositionen,
och som statsrådet Myrdal just
har framhållit, kunna bidra till att skapa
mer enhetliga villkor för olika länders
verksamhet med kärnenergins
fredliga utnyttjande.

Om man trots alla fördragets svagheter
hälsar det med tillfredsställelse
är det just i hopp om att det skall
kunna bidra att värma upp klimatet
så att nedrustningsarbetet kan ge verkligt
konkreta nedrustningsåtgärder. I
sig är avtalet ett uttryck för en politisk
avspänning emellan i första hand supermakterna.
Man kan här betona att
det i dessa avseenden har varit lovande
under de allra senaste veckorna. I slutet
av november ratificerade både So -

vjet och USA icke-spridningsavtalet och
inledde förhandlingar i Helsingfors.
Västtyska regeringen beslöt samtidigt
underteckna fördraget. Det senare är av
avgörande betydelse. Utan Västtysklands
underskrift skulle troligen icke
Sovjet ha ratificerat och hela avtalet
skulle riskerat att bli en död bokstav.

Vad gäller SALT kan man uppfatta
det så, att inte ens supermakterna har
råd att gå vidare på den ständiga kärnvapenkapprustningens
väg utan att riskera
att den civila samhällsutvecklingen
får slagsida.

Världens rustningar beräknas nu
uppgå till cirka 1 000 miljarder kronor
per år, och mer än tre fjärdedelar därav
kommer på de båda supermakterna.
Vi fick nyligen ett unikt material om
världens militära rustningar genom årsrapporten
från Internationella fredsforskningsinstitutet
i Stockholm, SIPRI.
Därav framgår med all tydlighet hur
långt rustningarna har drivits. Detta
gäller också för många mycket fattiga
länder. Det är dystert att konstatera att
u-länderna lägger ned dubbelt så mycket
pengar på rustningar som de brutto
mottar i bistånd från i-länderna.
SIPRI :s årsbok visar också att antalet
årliga kärnvapenprov nu är större än
före det partiella provstoppsavtalets ingående
1963. I flera fall bär proven
»läckt», och radioaktivt spill har uppstått
och förts ut över andra staters
gränser, i klar strid med provstoppsavtal.

Sådana fakta, herr talman, understryker
behovet av att fortsätta arbetet och
göra provstoppet totalt och få hejd på
kapprustningen i fråga om kärnvapen.
I all sin begränsning bör det avtal vi
nu står i begrepp att fatta ett positivt
beslut om kunna bli ett välgörande bidrag,
kanske rent av en inledning till
mera konkreta nedrustningsåtgärder.

Herr talman! I den förhoppningen
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 43

Tisdagen den 16 december 1989

Ang'', fördrag om förhindrande av spridning av kärnvapen

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Herr Möller började
med att säga precis det som jag framhållit
i min motion, nämligen att detta
avtal innebär en 25-årig bindning vid
en linje, såvida inte extraordinära händelser
motiverar uppsägning av avtalet.
1968 års beslut gäller »för närvarande».
Herr Möller var övertygad om
att dagens beslut är än mer vittgående
än fjolårets.

Detta är verkligen ett öde för en motionär.
Här är en man som håller med
och som finns så att säga tvärs över
gatan. Han är den ende inom utskottet
som skulle ha begripit meningen med
min motion, men han var på andra
sidan jordklotet när utskottet behandlade
detta ärende!

De omdömen jag fällde om utskottet
tidigare här i kammaren gäller alltså
inte den ledamot som begrep något.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets memorial nr
191 skulle sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, angående dels redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, dels redogörelse
för Europarådets församlingssessioner
under år 1968;

nr 372, angående stöd till den svenskamerikanska
pressen i Nordamerika;
och

nr 373, angående lag om ändring i
stadgan för Nordiska rådet.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 374, till Konungen
angående godkännande av för -

drag om förhindrande av spridning av
kärnvapen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 24 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 402, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1927: 85) om dödande av
förkommen handling; och

nr 403, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1938:121) om hittegods,
m. m. jämte motioner i ämnet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 411, i anledning av proposition
med förslag till ändringar i vallagstiftningen
jämte följ dmotioner; och

nr 412, i anledning av riksdagens revisorers
skrivelse angående förvaltningen
av vissa kungliga slott m. m. jämte
följ dmotioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 425, till Konungen i anledning av
motioner om ersättning av allmänna
medel till vittne som åberopas av enskild
parti i brottmål.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

426, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen

Tisdagen den 16 december 1969

Nr 43

Interpellation om stationering av en svensk observatör i Sydvietnam

(1908: 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
m. m. jämte motion;

nr 427, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i traktorskatteförordningen
(1969:297) jämtemotioner;
samt

nr 428, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 430, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om postbanken, m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 171, med förslag till lag om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.

Interpellation om stationering av en
svensk observatör i Sydvietnam

Herr ÅKERLUND (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I den TV-intervju, som
hans excellens statsministern den 19
oktober gav åt det amerikanska TV-bolaget
CBS och som återframfördes i
svensk TV den 9 november säger herr
Palme i tidningen Expressens översättning
av engelskan om förre amerikanske
presidenten Eisenhower, att
denne sagt att »om det varit fria val i
Sydvietnam så hade FNL fått omkring
85 procent av rösterna». Detta är ett
felaktigt och vilseledande återgivande

7 Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

av president Eisenhowers uttalande. I
sin bok »Mandate För Change 1953—
56», New York 1963, skriver denne
nämligen följande på s. 372 i översättning:
»Jag är övertygad om att fransmännen
inte kunde vinna kriget, emedan
den inrikespolitiska situationen i
Vietnam, svag och förvirrad, starkt försvagade
deras militära ställning. Jag
har aldrig talat eller korresponderat
med en person som är insatt i indokinesiska
angelägenheter, som inte instämt
i att om val hade hållits vid tiden
för striderna skulle möjligen 80 procent
av befolkningen ha röstat för kommunisten
Ho Chi Minh som sin ledare
snarare än för statschefen Bao Dai.»

Statsminister Palmes uttalande är
alltså felaktigt i två väsentliga hänseenden,
dels däri att president Eisenhower
talar om Vietnam och ej Sydvietnam,
dels däri att han nämner Ho
Chi Minh och ej FNL. Statsministerns
uttalande är dessutom vilseledande
bl. a. därför att presidentens uttalande
hänför sig till tiden före Genéveöverenskommelsen
1954. Detta är för 15 år
sedan, och Ho Chi Minh hade dessutom
avlidit före intervjun. Om president
Eisenhower, som efter ett olyckligt
uttalande om Sverige i 1960 års
valkampanj besökte Sverige för att undanröja
uppkomna misshälligheter hade
levat, kan det befaras att statsministerns
sätt att citera honom inför amerikansk
publik föranlett hårda amerikanska
genmälen.

I anslutning till denna sin missvisande
framställning gör statsministern
följande påstående: »Jag skulle vilja
säga, att FNL nu mer representerar det
sydvietnamesiska folkets vilja än Saigonjuntan.
» I annat sammanhang säger
herr Palme: »Jag tror det är en illusion,
att den nuvarande regeringen i
Saigon, som huvudsakligen representerar
de gamla godsägarna och den
gamla korrumperade administrationen,
skulle vara demokratins förkämpar i
Vietnam. Det tror jag är en omöjlighet.
» Även dessa påståenden bör stäl -

98 Nr 43 Tisdagen den 16 december 1969

Interpellation om stationering av en svensk observatör i Sydvietnam

las mot vad som är kända förhållanden.

Sydvietnam har en den 1 april 1967
antagen konstitution som föreskriver
i statens ledning en på fyra år vald
maktägande president efter amerikanskt
mönster. Ur australiensiska utrikesdepartementets
vitbok »Viet-Nam,
July 1967 to December 1967», s. 52,
kan inhämtas, att presidentval senast
ägde rum den 3 september 1967, varvid
avgavs 4 902 000 röster på 11 kandidater,
varav ingen stod för FNL.

De avgivna rösterna motsvarade ca
83 procent av registrerade 5 853 000
väljare. Vidare kan ur samma källa inhämtas,
att val till senaten hölls den 1
september 1967 med avgivna 3 892 000
röster och till deputeradekammaren
den 22 oktober 1967. I ett representativt
styrelseskick erkänns i laglig ordning
valda förtroendemän allmänt företräda
folket till dess nya val ägt rum
och icke orimligt lång tid förflutit sedan
de senast avhållna valen. Även om
opinionsförskjutningar är vanliga i
väljarkårer världen över har i detta
fall endast ca två år förflutit. Statsministerns
uttalande om FNL:s representativitet
i Sydvietnam har alltså
knappast stöd i verkligheten.

Det ligger nära till hands att anta,
att statsministerns bedömning av förhållandena
i Sydvietnam bygger på förlegade
och icke längre aktuella informationer.
Detta är begripligt med tanke
på att Sverige sedan ca tre år tillbaka
icke har någon representation i
Saigon. Korrekta och objektiva informationer
som möjliggör avvägda omdömen
står beklagligtvis icke statsministern
till buds. Därest Sverige finge
tillåtelse att stationera en observatör i

Sydvietnam, skulle den allvarligaste
bristen i detta hänseende måhända
kunna avhjälpas.

Frånvaron dessutom av korrekta informationer
om den roll Sydvietnams
bundsförvanter, främst Förenta staterna
och Australien, spelar på platsen
torde också ha bidragit till den försämring,
som inträtt i Sveriges relationer
till Förenta staterna. I tidningspressen
har uppgivits, att förre statsministern
Tage Erlander avses skola
besöka Förenta staterna i syfte att söka
förbättra dessa relationer. Om detta
skall lyckas torde det vara ofrånkomligt
att herr Erlander kan bygga sin
verksamhet på korrekta och verklighetsbetonade
informationer och bedömningar
bl. a. gällande Sydvietnam.

Med stöd av vad jag här anfört och
med hänsyn till den kritik jag riktat
mot statsministerns uttalanden i TVintervjun
till Förenta staterna anhåller
jag om första kammarens tillstånd alt
till hans excellens statsministern få rikta
följande fråga:

Avser regeringen att för införskaffande
av korrekta informationer i Vietnamfrågan
stationera en observatör i
Sydvietnam?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.48.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

Onsdagen den 17 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 408, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga
m. fl., jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 413, i anledning av riksdagens revisorers
framställning angående förvaltningen
av vissa kungl. slott, m. m.,
i vad avser driften av affärsrörelserna
vid Drottningholms slott och Gripsholms
slott samt förvaltningen av Drottningholms
kungsgård, jämte motioner;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 416, i anledning av kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 417, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillIäggsstat
I till riksstaten för budgetåret

7f Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 419, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner; nr

420, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde;

nr 421, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökad läkarutbildning
i Stockholmsområdet jämte motioner; nr

422, i anledning av motioner om
åtgärder för att bättre utnyttja skoltelevisionsprogram;
och

nr 423, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
postbanken, m. m., i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet.

Ang. indragningen av USA:s generalkonsulat
i Göteborg

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Brundins (m) fråga
angående indragningen av USA:s generalkonsulat
i Göteborg, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
10 december förmiddagen, och anförde:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig huruvida jag ämnar vidtaga
några åtgärder för att försöka förmå
Förenta staterna att ompröva sitt be -

100

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. fri hemresa för värnpliktiga vid julledighet

slut om indragningen av generalkonsulatet
i Göteborg.

Förenta staternas ambassad har meddelat
utrikesdepartementet att indragningen
är ett led i en omfattande sparsamhetsaktion,
som går ut över en rad
amerikanska konsulat utomlands. Vi
kan inte från svensk sida lägga oss i
denna interna amerikanska angelägenhet.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret på min fråga men
beklagar att utrikesministern inte finner
anledning att försöka åstadkomma
en omprövning av beslutet. Man brukar
väl ändå kunna tala med varandra länder
emellan när man har diplomatiska
förbindelser. Man brukar kunna tala
med varandra även om etablerande av
sådana förbindelser och om åstadkommande
av ekvivalens i dem. Det gäller
här USA:s äldsta konsulära beskickning
i Europa. Den har haft utomordentligt
stor betydelse för Göteborg och
Västsverige. För vårt näringsliv, för utbytet
på det kulturella och vetenskapliga
området har detta konsulat spelat
och spelar fortfarande en mycket stor
roll. Därför anser jag att det borde ha
varit möjligt för hans excellens utrikesministern
att framhålla den betydelse
som konsulatet har för västsvenskt näringsliv
och därmed måhända åstadkomma
en omprövning från USA:s sida.
Jag beklagar att hans excellens utrikesministern
inte gjort samma bedömning
som jag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. fri hemresa för värnpliktiga vid
julledighet

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Axel Georg
Petterssons (ep) fråga angående fri

hemresa för värnpliktiga vid julledighet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 december och yttrade: Herr

talman! Herr Axel Georg Pettersson
har frågat om jag har observerat
att åtskilliga värnpliktiga inte har
praktiska möjligheter att utnyttja fri
hemresa i samband med julledigheten
till följd av inskränkningar i rätten att
resa på militärbiljett under vissa dagar.

En viss samordning av civila och militära
resor under högtrafikperioder
finns sedan länge. Som ett led i denna
samordning har överbefälhavaren och
statens järnvägar bestämt att fria hemresor
för värnpliktiga i princip inte
skall påbörjas någon av dagarna den
19 och 23 december 1969 eller den 6
januari 1970. Dagarna bestämdes och
meddelades för mer än ett år sedan.
Förbandens planering för de fria hemresorna
innebär alltså att man undviker
att låta sådana resor påbörjas under
de överenskomna dagarna. Om detta inte
är möjligt kan förbandschef och
driftdistriktschef komma överens om
undantag från huvudregeln. Alla är inriktade
på en smidig tillämpning för att
samordningen inte skall ge några nackdelar
för de värnpliktiga. Såvitt jag vet
har den heller inte gjort det.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga.

Enligt de uppgifter som lämnats mig
har SJ:s centralförvaltning, som herr
statsrådet också anförde, utfärdat direktiv
om att militärbiljett — jag understryker
detta — inte får utnyttjas
någon av dagarna den 19 och 23 december
1969 och den 6 januari 1970.
Som också framgår av herr statsrådets
svar har dessa direktiv utfärdats i samråd
med de militära myndigheterna.
Det är även detta som ligger till grund
för min fråga.

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

101

Ang. fri

Om en värnpliktig i samband med
övningsuppehållet under helgerna däremot
i likhet med SJ:s övriga trafikanter
beställer, planerar och själv bestrider
kostnaderna för sin hemresa, föreligger
inte några som helst hinder för
honom att resa dessa dagar. För mig
framstår ett sådant förhållande som
högst märkligt. Även om jag kan ha
förståelse för att SJ och andra trafikföretag
har besvärligheter att klara trafiken
i samband med de stora helgerna,
kan jag absolut inte inse att de värnpliktiga
skall användas som en regulator
för att minska trafikföretagens svårigheter.
De värnpliktiga om några har
behov av att så snabbt som möjligt från
den tidpunkt då övningsuppehållet inträder
få utnyttja sin ledighet som de
säkerligen har emotsett med mycket
stor förväntan. Principen måste väl ändå
vara att de värnpliktiga med avseende
på möjligheten att utnyttja sin ledighet
behandlas lika i jämförelse med
övriga trafikanter.

Får jag tolka herr statsrådets svar
så att förbandscheferna har reell möjlighet
att tidigarelägga övningsuppehållets
början och att även senarelägga
tidpunkten för återinställelsen? Om en
sådan tolkning är riktig, kvarstår ju
ändå problemet med den lika behandling
som de värnpliktiga har rätt att
kräva. Skulle å andra sidan min tolkning
av svaret visa sig vara fel, hoppas
jag att herr statsrådet är beredd att
medverka till att vi för framtiden får en
rättvisare tingens ordning.

De värnpliktiga gör ju i samband
med fullgörandet av sin utbildning vissa
personliga offer — det kan vi inte
komma ifrån — men jag anser att de
i detta avseende inte bör skiljas ut från
övriga trafikanter bara därför att de
råkar bära kronans uniform och reser
på biljett som är utställd av militär
myndighet.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

hemresa för värnpliktiga vid julledighet

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det gäller ju ändå här
en praktisk angelägenhet som har fungerat
under alla förhållanden. Jag har
försökt att ta reda på om det har brustit
i tillämpningen av bestämmelserna
på detta område och om det har framförts
några klagomål mot denna ordning.
Vi har inte kunnat finna att det
vid något förband framförts några klagomål.
Personalvårdsbyrån i försvarsstaben
som har undersökt detta säger
att systemet fungerar bra och medverkar
till en jämnare och lugnare passagerartrafik
på SJ.

Om en värnpliktig måste resa under
någon av de dagar som man försöker
hålla fria från militära resor, är det
möjligt att träffa en överenskommelse
om undantag från huvudregeln. Jag tror
att vi även i fortsättningen bör försöka
tillämpa samma praktiska anordning
som har visat sig vara till fördel för
både de värnpliktiga och SJ:s övriga
passagerare.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Herr talman! Jag vill bara tillägg att
jag tycker att principen ändå bör vara
den att de värnpliktiga är jämställda
med alla övriga trafikanter.

Hem statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! De värnpliktiga är jämställda
med andra. Numera förekommer
dock inte bara järnvägsresor utan
också t. ex. resor med charterflyg, och
det är alldeles klart att sådana resor
måste ske vissa tider och på vissa dagar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

102

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

Ang. maximibeloppet för frivillig pensionsförsäkring
i riksförsäkringsverket

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Åkerlunds (m) fråga
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående maximibeloppet
för frivillig pensionsförsäkring
i riksförsäkringsverket, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
4 december, och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har frågat
chefen för finansdepartementet om
han har för avsikt att anpassa det enligt
herr Åkerlund för närvarande till 56 000
kronor maximerade beloppet för frivillig
pensionsförsäkring i riksförsäkringsverket
till ett mot penningvärdeförsämringen
svarande högre kronbelopp.
Frågan har överlämnats till mig
för besvarande.

I de former av statlig frivillig pensionsförsäkring
som herr Åkerlund åsyftar
med sin fråga får summan av de
premier som har inbetalats för en och
samma persons räkning för närvarande
uppgå till maximalt 68 000 kronor. Detta
maximibelopp har gällt i ett antal år
men torde fortfarande i regel täcka
behovet av sådana kompletterande pensionsförmåner
som den frivilliga pensionsförsäkringen
avser. En omprövning
av beloppsgränserna inom den frivilliga
pensionsförsäkringen är dock aktuell.

I-Ierr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
enkla fråga. Jag måste konstatera att
det var förargligt för mig att jag angivit
fel siffra i min fråga. Det visar att
man aldrig kan vara tillräckligt noggrann
när man skall kontrollera sifferuppgifter.
Emellertid ändrar det ingenting
i sak i frågan.

Det framgår också av svaret att statsrådet
anser att en omprövning av beloppsgränserna
är aktuell.

Anledningen till att jag ställt frågan
är — vilket jag är övertygad om att
statsrådet har förstått — det beslut
som riksdagen i dag kommer att fatta
på förslag från bevillningsutskottet om
ändrade regler för pensionsförsäkring,
vilka till sin konsekvens måste innebära
att konkurrensförhållandena gentemot
de utländska försäkringsbolagen blir
andra än tidigare varit fallet.

Jag ber än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utformningen av det svenska
biståndet till Vietnam

Ordet lämnades härefter till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Hernelius’ (m)
interpellation angående utformningen
av det svenska biståndet till Vietnam,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hernelius har i en
interpellation den 26 november citerat
ett brev av den 17 oktober från pressattachén
vid svenska FN-delegationen
till en politisk kommentator i New
York, i vilket innebörden av det planerade
svenska biståndet till Vietnam
anges i fem punkter. Interpellanten
ställer frågan huruvida jag anser, att
de fem punkterna i nämnda brev av
den 17 oktober till alla delar fortfarande
äger giltighet.

Mitt svar är att de fem punkterna i
brevet fortfarande äger giltighet. I den
första punkten redovisades den planerade
fördelningen mellan gåvor och
lån. I mitt anförande vid den socialdemokratiska
partikongressen nämnde jag
beträffande biståndets storlek, att regeringen
planerar bistånd och krediter
på över 200 miljoner kronor till Nordvietnam
att utgå under tre år. Diskussionen
om Vietnambiståndet i Förenta

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

103

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

staterna kom därvid att röra sig kring
motvärdet till 200 miljoner kronor eller
40 miljoner dollar, som angivits i
svarsbrevet.

Vid ett möte i Uppsala den 11 november
ställde en av de närvarande frågan,
om det var riktigt att den exakta
storleken av biståndet skulle uppgå till
225 miljoner kronor. Jag bekräftade då,
att detta var den summa som regeringen
avsåg att föreslå riksdagen för bistånd
till Nordvietnam och vars storlek
jag antytt i talet vid partikongressen.
Den första tredjedelen av denna summa
kommer, under förutsättning av
riksdagens bifall, att vara tillgänglig
den 1 juli 1970, nästa tredjedel den 1
juli 1971 och den sista tredjedelen den
1 juli 1972. En tredjedel av beloppet
avses utgå som gåva och två tredjedelar
som krediter. I den mån de för resp.
budgetår tillgängliga medlen utnyttjas
för humanitära ändamål kan de tas i
anspråk när som helst efter den 1 juli
1970, i övrigt först sedan Vietnamkriget
har upphört.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Till hans excellens herr
utrikesministern vill jag framföra mitt
tack för svaret. Kanske kunde det ha
kommit i samband med att vi i denna
kammare behandlade utrikesutskottets
utlåtande nr 14 om Vietnamhjälpen,
men det var väl något som kom i vägen.

Jag vill även framföra mitt tack för
innehållet så till vida som hans excellens
utrikesministern konstaterar såsom
svar på min fråga, att de fem punkterna
i det i interpellationen redovisade
brevet fortfarande äger giltighet. I
och för sig är ju detta ganska naturligt.
Om ett officiellt meddelande lämnas utåt
för några veckor sedan, riktat till
opinionen i ett annat land, rörande en
omdiskuterad fråga, är det självklart
att en ansvarsmedveten regering inte
kan springa ifrån det uttalandet kort
tid efteråt. Det vore ju ganska orimligt,

givetvis såvida inte något alldeles särskilt
har inträffat. Vad en regering har
sagt, direkt eller indirekt, måste givetvis
ha ett visst värde en tid framåt och
så länge nämnda regering sitter.

Mot den bakgrunden kan man också
säga att det då väl var en underlig
fråga. Det är ju rätt självklart att regeringens
ståndpunkt i december bör vara
densamma som i oktober. Det kan
jag hålla med om. Det är en underlig
fråga, men det är faktiskt inte interpellanten
som är upphovet till underligheterna
utan hans excellens herr utrikesministern.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att jag i interpellationen har frågat om
de fem punkterna i brevet av den 17
oktober till alla delar fortfarande äger
giltighet. I svaret utelämnar excellensen
orden »till alla delar». Han säger att de
fortfarande äger giltighet, och jag fattar
svaret så att de i det väsentliga äger
giltighet. Ändringar har tydligen ändå
skett.

Den första och mest tydliga ändring
som man observerar är ju att summan
40 miljoner dollar i en replik vid någon
form av stormöte med FNL i Uppsala,
anordnat av arbetarkommunen i Uppsala,
ändrades till 45 miljoner dollar.
Det har i debatten sagts att det inte var
den siffran som ändrades, utan det var
siffran 200 miljoner, i talet inför partikongressen
uttryckt så: »över 200 miljoner
kronor». Ja, det är riktigt, 40 miljoner
dollar blir över 200 miljoner
kronor; i nuvarande kurs blir det ungefär
206 miljoner kronor. Ordet »över»
var således fullt befogat. Men jag har
aldrig någonstans sett »över 40 miljoner
dollar» — icke heller i detta brev.
I Uppsala blev det plötsligt 5 miljoner
till i dollar, vilket gör ungefär 25 miljoner
svenska kronor.

Nu säger kanske utrikesministern att
det där är en sådan bagatellsumma —
det är kaffepengar, för att låna ett uttryck,
tillagt en kollega i regeringskretsen
— men jag tror inte att riksdagen
eller folk i allmänhet ser på 25 miljoner

104

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

kronor som kaffepengar eller som en
summa som man över huvud taget inte
noterar. Om man har nämnt siffran 40
miljoner dollar för den utländska opinionen
så är det klart att 45 miljoner
dollar, d. v. s. ekvivalenten till 225 miljoner
svenska kronor plus kursdifferensen
som väl ökar på med 6 å 8 miljoner,
måste innebära en viss ändring.

Därtill finns det vissa anföranden av
utrikesministern som enligt referaten
— jag reserverar mig för riktigheten av
dem — från Uppsala och från Malmö
kanske också väcker en smula tvekan.
Enligt ett referat i Arbetet — jag citerar
alltså en näraliggande källa —
skulle regeringen den 1 juli under förutsättning
av riksdagens bifall kunna
inleda både kreditgivningen och den
humanitära hjälpen. I svaret i dag står
det att det är den humanitära hjälpen
som skulle kunna börja den 1 juli, fortfarande
under förutsättning av riksdagens
bifall. Men enligt Malmöreferatet
var det alltså fråga om både kreditgivningen
och den humanitära hjälpen. Nu
säger väl utrikesministern att den humanitära
hjälpen även kan ha form av
krediter. Ja, visst kan den ha det. Men
varför denna oklarhet i uttryckssättet?
Varför denna glidning och denna skridning
i talekonsten alltefter det auditorium
som utrikesministern talar inför
eller den opinion som utrikesministern
vänder sig till?

Kan vi ändå inte komma överens om
att det har varit nog med missförstånd
i fråga om Sveriges officiella hållning i
denna fråga? Det är inte min avsikt att
riva upp månadsgamla sår — det nyttjar
ingenting till. Det försiggick ju för
några veckor sedan en remissdebatt där
hans excellens herr utrikesministern
redogjorde för sin ståndpunkt och vederbörligen
bemöttes av talare från oppositionen.
Jag vill bara erinra om att
talet på partikongressen, både det som
sades och inte sades, och efterföljande
presskonferenser vållade ett betydande
mått av oklarhet. Försöken att i en artikel
i en dagstidning i Stockholm nå -

got klargöra läget var inte heller lyckosamma.
De var inte mer lyckosamma än
att utrikesdepartementet måste i särskilda
depescher förklara vad som var
nyckelorden i denna artikel, vilket faktiskt
hade undgått läsarna i betydande
utsträckning. Oklarheten var sådan att
utrikesutskottets ärade ordförande, till
någon ringa del understödd av hans
fotfolk bland ledamöter och suppleanter
i samma utskott, hade det ganska
bekymmersamt när det gällde att inför
vissa delar av den amerikanska opinionen
lägga till rätta de då vållade
missförstånden. Och så kom då detta
brev, som jag har citerat i interpellationen
och som ju gav klara besked.
Men så far utrikesministern till Uppsala
och späder på missförstånden, visserligen
med småsaker, kan man säga,
men missförstånden späddes dock på.
Reaktionen i Förenta staterna har inte
låtit vänta på sig, trots att utrikesutskottets
ordförande fortsatt sin aktivitet
och i telegram till sina fackföreningskolleger
— eller i varje fall någon
av dem — betonat att det han sade
i oktober är giltigt även i november.

Jag vill fråga utrikesministern: Är
det inte onödigt att fortsätta att skapa
missförstånd? Kan det vara en uppgift
för en svensk utrikesminister?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag utgår ifrån att herr
Hernelius är ute efter att skapa klarhet.
Jag utgår också ifrån att, efter det
svar jag har givit i dag, i varje fall
herr Hernelius inte skall behöva sväva
i tvivelsmål om vad jag menar. Emellertid
är jag inte säker på att mina uttalanden
även i fortsättningen kan och
kommer att tolkas så att man säger att
inte tillräcklig klarhet uttalats från min
sida.

Vad beträffar beloppet förhöll det sig
så att jag på partikongressen sade att
det blev fråga om ett belopp på över
200 miljoner kronor. Detta uttolkades

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

105

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

i Amerika på det sättet att beloppet 40
miljoner dollar nämndes. När man sedan
ställde en fråga om beloppet till
oss använde man siffran 40 miljoner
dollar. Det fanns inget skäl, alldenstund
vi ännu inte hade fastlagt något bestämt
belopp, att vid den tidpunkten
ge något annat svar på den fråga om
belopp som framställts från amerikansk
sida.

Vid det möte som sedan ägde rum
i Uppsala ställdes till mig frågan huruvida
det stämde att det skulle röra sig
om 225 miljoner kronor under de tre
berörda budgetåren. Jag kunde inte förneka
att så var fallet. Eftersom frågeställaren
tydligen på något sätt blivit
underkunnig om summan ansåg jag mig
böra medge att avsikten inom regeringen
var att vi skulle föreslå riksdagen
225 miljoner kronor i krediter och bistånd
under de tre kommande budgetåren.

Vad sedan beträffar mötet i Malmö
tog någon upp problemet om att vi
skulle skänka konstgödsel i enlighet
med ett enhälligt statsutskottsutlåtande,
som också en enhällig riksdag hade
ställt sig bakom — följaktligen även
herr Hernelius. Mitt svar var då att det
inte var nödvändigt att det skulle vara
konstgödsel, utan att både bistånd och
krediter kunde användas för humanitär
hjälp. I själva verket ville jag understryka
just det. Jag vet inte om herr
Hernelius nu har den uppfattningen
att jag inte borde frångå utskottets av
riksdagen konfirmerade önskemål om
att det skulle vara konstgödsel, men jag
själv tror att det bör bli en förhandlingssak.
Med utgångspunkt från vad
som skett i olika sammanhang tror jag
inte att det kan vara felaktigt att understryka
att både bistånd och krediter
kan användas för rent humanitär
hjälp.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag tänker inte gå i den
snara som utrikesministern har utlagt

— att diskutera konstgödsel eller inte
konstgödsel. Jag tycker inom parentes
sagt att det är Röda korset och andra
organisationer som skall stå för humanitär
hjälp. Finner man där att konstgödsel
ingår i denna hjälp så är det väl
så. Men däri ligger självfallet begränsningen.
Det är under krigstid de internationella
hjälporganisationerna som
skall svara för detta och inte så mycket
de olika regeringarna.

Men det var en intressant upplysning
utrikesministern nu lämnade. Han säger
att han i Uppsala på fråga inte kunde
förneka att hjälpen skulle bli 45
miljoner dollar, d. v. s. över 225 miljoner
svenska kronor. Det är ett märkligt
sätt att tillkännage innehållet i den
kommande statsverkspropositionen —
att på en fråga i Uppsala lämna en
uppgift, en nyhet av det slaget, som
tidigare inte har förekommit i debatten,
på grundval av att frågeställaren
tydligen var så informerad, enligt vad
utrikesministern sade nu, att utrikesministern
inte kunde förneka uppgiftens
riktighet. Jag utgår från att det
gällde ett konseljbeslut, så att inte utrikesministern
talade på egen hand i
regeringens namn.

Allvarligt talat, ärade kammarledamöter,
är väl detta i alla fall inte det
väsentliga i frågeställningen. Det väsentliga
är det missförstånd som har
uppstått. När det uppstår ett missförstånd
kan vi ibland säga att det beror
på en part, men det är väl oftast så,
liksom när det uppstår samförstånd,
att båda parter har sitt ansvar. Jag kan
inte komma ifrån uppfattningen att utrikesministern
och med honom regeringen
har ett betydande ansvar för det
missförstånd som i onödan har vållats
rörande den svenska hjälpen till Vietnam,
en hjälp som i övrigt inte har
mött någon opposition från riksdagen,
från den svenska opinionen, utan bakom
vilken vi alla står samlade. Det är
missförstånd som har skapats alldeles
i onödan inte bara i ett krigförande
land utan också bland våra nordiska

106

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

grannländer, som har inbjudits att delta
i ett gemensamt nordiskt arbete för
uppbyggnaden av hela Vietnam men
som trots detta ställs inför fullbordat
faktum.

Ännu allvarligare är — och jag vidgar
nu mina reflexioner, herr utrikesminister
— att jag tycker att den
svenska utrikespolitiken i dess helhet
under den senaste tiden inte har varit
särskilt lyckosam. Jag vill erinra
om EEC-förhandlingarna, vid vilka utrikesministerns
partivän och vän, förbundskansler
Willy Brandt, nyligen
har sagt ifrån att Sverige nu får bestämma
sig. Jag erinrar om Nordeksammanbrottet
för några veckor sedan
i Helsingfors, varvid kastanjerna inte
ännu har kunnat krafsas ur elden utan
ett uppskov och en försening har kommit
till stånd. Detta lastar jag inte regeringen
för, jag bara konstaterar det.

Men än viktigare är det faktum att
svensk utrikespolitik i dag inom betydande
kretsar i våra grannländer och
även i den övriga omvärlden icke betraktas
såsom helt neutral.

Man måste kunna lita på den politik
vi valt. I detta hänseende syftar alltså
vår utrikespolitik till att vinna och bibehålla
stormakternas förtroende. Den
som har sagt detta är utrikesminister
Torsten Nilsson i ett tal inför Paasikivisamfundet
i Helsingfors för några år sedan.
En väsentlig förutsättning för att
neutralitetspolitiken skall kunna hållas
när den sätts på prov är givetvis att
omvärlden har förtroende för den neutrala
statens vilia att orubbligt hålla
fast vid den valda utrikespolitiska linjen.
Att bygga upp och vårda detta förtroende
blir för det neutrala landet var
dags möda och omsorg. Det kräver fasthet
och konsekvens av neutralitetspolitikens
företrädare. Fortfarande citerar
jag Torsten Nilsson i talet inför Paasikivisamfundet
i Helsingfors.

Jag tycker att det är ett otillfredsställande
läge, herr talman, när en av de
två supermakterna i världen under
snart elva månader inte har funnit det

med sina intressen förenligt att besätta
sändebudsposten i Stockholm. Det är
otillfredsställande när betydande delar
av omvärlden inte uppfattar vår neutralitetspolitik
som helt neutral. Jag
finner därför att vi delvis har misslyckats,
och jag vill säga till utrikesministern
att det självfallet inte är något
som gläder Kungl. Maj :ts opposition
— det är något som vi djupt beklagar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om Nordek och vårt förhållande
till EEC som jag tror vi får anledning
att debattera i andra sammanhang. Vad
jag däremot vill inregistrera är att herr
Hernelius säger att han själv, hans parti
och följaktligen oppositionen står
bakom Vietnamhjälpen och alltså också
står bakom Vietnampolitiken. När vi tog
upp diplomatiska förbindelser med
Nordvietnam var det ingen som i och
för sig riktade kritik mot att så skedde.
Däremot var det vissa som deklarerade
den meningen att tidpunkten
inte var den lämpligaste. Men jag tror
att det är väsentligt att man kan slå
fast att i stort sett är vi ense om Vietnampolitiken.
Det är just Vietnampolitiken,
herr Hernelius, som på sina håll
i Förenta staterna har väckt misshag
och föranlett de uttalanden som antyddes
i herr Hernelius första anförande.

Vad sedan beträffar trovärdigheten
till vår neutralitet anser jag den vara
ytterst viktig, och jag kan naturligtvis
fortfarande helt instämma i vad jag sade
i Paasikivisamfundet. Men jag har
också gjort gällande att detta inte behöver
innebära att vi inte skulle ha rätt
att säga vår mening om supermakternas
politik. Det har vi gjort i fallet
Vietnam. Det har vi också gjort i fallet
Tjeckoslovakien.

Eftersom herr Hernelius citerade mig
i sitt förra anförande, kan jag citera
vad jag sade i ett tal den 1 maj i år:
»Det är ingen antiamerikanism som

Onsdagen den 17 december 19G9

Nr 43

107

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

bestämmer den svenska politiken. Vi är
väl medvetna om den roll Förenta staterna
spelat för demokratin och friheten
i världen. Detta hindrar inte att vi
kan ha olika meningar i laddade politiska
frågor. Men vi har ingen anledning
att tvivla på att det amerikanska
folket respekterar en ärlig åsikt eller på
att inse vikten av självständiga, demokratiska
meningsyttringar även i en
liten nation som vår. Och det finns väsentligt
mer som enar än som skiljer
oss åt.»

Jag håller sålunda fast vid vad jag
sade i Paasikivisamfundet, och jag håller
fast vid vad jag sade om vårt förhållande
till Förenta staterna i mitt
förstamajtal i år.

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! Jag gläder mig över den
lågmälda tonen i vårt meningsutbyte,
och jag tror att den bäst främjar den
sakliga diskussion som vi alla eftersträvar
i dessa frågor.

Jag vill emellertid konstatera att utrikesministern
nu gör en ny glidning i
sitt svar. Han slår med all rätt fast att
det inte råder några meningsskiljaktigheter
i fråga om Vietnamhjälpen. Men så
gör han ett raskt språng därifrån till
att konstatera att det inte råder några
meningsskiljaktigheter om Vietnampolitiken.

Om Vietnampolitiken innefattar olika
uttalanden från regeringens sida, inte
minst från hans excellens utrikesministerns,
då råder det inte samma grad
av enighet. Jag har här utrikesministerns
tal i Uppsala i min hand, och jag
skulle kunna läsa upp åtskilliga stycken
ur det talet vilka väl icke kan bli föremål
för någon allmän enighet i Sverige,
lika litet som skilda anföranden, låt vara
av olika innehåll, som hölls för några
år sedan när Vietnamdebatten började,
kunde bli föremål för enighet. Det var
olika anföranden av ledamöter av samma
regering men ganska divergerande
i fråga om åsikter.

Jag skulle, herr talman, som en invändning
mot den förda utrikespolitiken
och om de gjorda uttalandena vilja
säga att det, sannolikt av inrikespolitiska
skäl, varit en koncentration på
Vietnam i den svenska debatten, vilket
i och för sig är beklagligt. Nu kan man
säga att Vietnam är en vattudelare inom
opinionen, och det ligger mycket i det.
Det rör ett krig som mer än de flesta
upprört människorna, och detta med
allt skäl, ett krig som framför allt har
förts in i hemmen med hjälp av den
amerikanska televisionen och den sydvietnamesiska
televisionen men däremot
som bekant icke med hjälp av
Nordvietnams television.

När jag säger att vår uppmärksamhet
alltför mycket koncentrerats på
Vietnam, så vill jag exemplifiera detta
med ett citat ur ett tal av en afrikansk
delegat vid FN :s generalförsamling i år.
Han säger: »Av alla krig är detta det
mest mördande och det mest omänskliga
i världens historia: två miljoner
döda på två år inom ett så litet område.
Döden har orsakats av vapen, av sjukdomar,
av hunger och utan någon hänsyn
till ålder. Barnen som många humanitära
organisationer söker hålla vid
liv kommer till dessa humanitära organisationer
i ett sådant tillstånd av undernäring
att de trots de mest moderna
metoder vi använder kommer att
behålla outplånliga märken för framtiden,
och de kommer att förbli handikappade
och kroppsligt svaga människor
i en tid när Afrika behöver sunda
och kraftiga människor.»

Som var och en förstår rör detta uttalande
Biafra och kriget där och inte
Vietnam. Men om Biafra har det varit
mycket tyst från svensk sida. Detta har
bidragit till att vi fått något felaktiga
perspektiv på det historiska skeende
som just nu utspelas.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i det yttrande som vid något

108

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

tillfälle har avgivits av en afrikansk
delegat i FN. Från svensk sida har vi
försökt att göra på vad oss ankommer
för att få slut på det tragiska skeendet
i Nigeria—Biafra. Jag vill också hänvisa
till att de nordiska utrikesministrarna
gemensamt har ställt sina tjänster
till förfogande till och med för att
få förhandlingar till stånd. Vi har hittills
dessutom skänkt tre gånger så mycket
till Nigeria och Biafra i form av
humanitär hjälp som till Nordvietnam.
Man kan alltså inte påstå att vi varit
overksamma. Liksom beträffande Vietnam
har vi ställt oss på de lidande
människornas sida. Det är i själva verket
från den utgångspunkten vi intar
våra ståndpunkter och väljer sida,
d. v. s. ställer oss bakom de lidande
och hårt drabbade människorna.

När det sedan gäller vårt förhållande
till Förenta staterna vill jag göra
herr Hernelius uppmärksam på att det
är handlingarna som man där fäster det
största avseendet vid. I dessa ingår att
vi tog upp diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam. Det var mig veterligt
ingen — utom möjligen herr Åkerlund
•— som motsatte sig att så skedde.
Kritiken har vidare gällt de medel som
vi har anslagit och förklarat oss vara
beredda att anslå till Nordvietnam. Och
det är som jag sade främst handlingarna
man i Förenta staterna har reagerat
mot, icke yttrandena i olika sammanhang.
Jag vill vidare understryka att
jag anser det vara utförandet av en
beställning från riksdagen när regeringen
har anslutit sig till statsutskottets
förslag, att »Kungl. Maj :t bör utnyttja
de ytterligare möjligheter som kan
erbjuda sig att genomföra biståndsinsatser
i Vietnam före stridshandlingarnas
avslutande». Det är ett uttalande
som herr Hernelius liksom riksdagen i
sin helhet har ställt sig bakom. För att
vara uppriktig tror jag att det är beställningar
av det slaget som man mest
har reagerat mot i Förenta staterna.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva återkomma men skall fatta mig
ganska kort. Först vill jag instämma i
att riksdagen står bakom uttalandet om
hjälp till Vietnam när stridshandlingarna
är avslutade. Det finns i tryck, och
inga delade meningar råder på den
punkten.

Självklart står riksdagen också bakom
hjälpen till Biafras lidande människor.
En fortsatt hjälp till lidande människor
är väl i överensstämmelse med
allas vårt engagemang i en värld som
ser ut som den gör.

Det är emellertid främst en annan
sak som korrigeringen nu gäller. Hans
excellens utrikesministern nämnde att vi
alla -— utom en viss namngiven ledamot
i denna kammare — skulle stå bakom
erkännandet av Nordvietnam. Det
är väl riktigt att vi står bakom att
Sverige en dag skall göra det. Däremot
var det betydande åsiktsskillnader om
tidpunkten för erkännandet.

Utrikesministern har naturligtvis alldeles
rätt i att den amerikanska utrikesledningen
— realistisk som alla utrikesledningar
bör vara — självfallet ser mer
till handlingar än till låt oss säga föredrag
eller repliker. Men vad den amerikanska
utrikesledningen torde ha fäst
sig vid var — det kan väl de ledamöter
av utrikesutskottet som var närvarande
i Washington och är med i kammaren
här i dag bekräfta — att samtidigt
som erkännandet av Nordvietnam
gjordes, frös man ned förbindelserna
med Sydvietnam. Det kanske förhåller
sig så, som en ledande tjänsteman i
State Department framhöll vid denna
konferens med utrikesutskottet, att
svenska regeringen tydligen inte är intresserad
av informationer från Sydvietnam.
Då förstår vi det hela bättre.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Utrikesministern åberopade
mig i fråga om erkännandet av
Nordvietnam. Jag skall inte gå in på

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

109

Om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av guld- och

valutareserverna, m. m.

den frågan nu, eftersom detta inte är
min debatt, men jag vill säga och vill
ha sagt — vad herr Hernelius just har
framhållit — att vad regeringen och
herr utrikesministern inte nämnt är, att
ni har dragit tillbaka representationen
i Sydvietnam.

Jag vill också säga, att jag framställde
i går i denna kammare en interpellation,
vars fråga är riktad till statsministern,
men jag kan mycket väl också
låta den gå till utrikesministern. Den
frågan lyder: Avser regeringen att för
införskaffande av korrekta informationer
i Vietnamfrågan stationera en observatör
i Sydvietnam? Om regeringen
inte är beredd att återställa de diplomatiska
förbindelserna fullt ut med representationen
i Saigon, så finns kanske
denna möjlighet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att de diplomatiska förbindelserna inte
är brutna med Sydvietnam. Lika litet
som vi har en representant stationerad i
Hanoi har vi en representant stationerad
i Saigon. Den skillnaden råder väl
i alla fall mellan Nord- och Sydvietnam,
att Saigon-regeringen, som jag vet att
herr Åkerlund har stor respekt för, endast
behärskar vissa delar av landet.
Andra delar av landet befinner sig i
motståndarnas händer. Man kan inte
säga detsamma om förhållandena i
Nordvietnam.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder till förbättring av handelsbalansen
och förstärkning av guld- och
valutareserverna, m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Sträng hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Ferdinand Nilssons

8 Första kammarens protokoll 1969. Nr 43

(ep) interpellation om åtgärder till förbättring
av handelsbalansen och förstärkning
av guld- och valutareserverna,
m. m. Emellertid hade herr statsrådet
Sträng till följd av sjukdom blivit
förhindrad att besvara nämnda interpellation,
varför svaret nu lämnades
av herr statsrådet SVEN-ERIC NILSSON,
som anförde:

Herr talman! Herr Nilsson, Ferdinand,
har frågat chefen för finansdepartementet
om han avser att ta initiativ
till åtgärder för förbättrad handelsbalans
och förstärkta guld- och valutareserver
för motverkande av onödig import
och för förbättrade villkor för inhemsk
produktion. Han undrar vidare
om finansministern härför vill medverka
till bättre förutsättningar för ett
rimligt ränteläge och lättade kreditrestriktioner.
Slutligen frågar herr Nilsson
om finansministern vill överväga
åtgärder för att minska valutautströmningen
för vissa s. k. lyxresor samt att
avgiftsbelägga resevalutan.

Herr Nilssons frågor gäller praktiskt
taget hela den ekonomiska politikens
inriktning, och denna vidare frågeställning
ämnar regeringen behandla i samband
med framläggandet av 1970 års
statsverksproposition. Vissa delar av
frågeställningen skall jag dock i korthet
besvara nu.

De under året införda kreditrestriktionerna
och det relativt höga ränteläget
i Sverige föranleddes i hög grad av
oron på de internationella valutamarknaderna
och den därmed sammanhängande
och alltjämt bestående höga internationella
räntenivån. Dessa åtgärder
syftar till att förbättra handelsbalansen
och förstärka guld- och valutareserven.
Att en sänkning av räntan och
en lättnad av kreditrestriktionerna
skulle medverka till en förbättring av
vår valutareserv är en uppfattning regeringen
inte kan dela.

Beträffande frågan om beskattning
av utlandsturismen vill jag erinra herr
Nilsson — vilket finansministern gjort

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av guld- och

valutareserverna, m. m.

vid tidigare tillfällen — om de internationella
avtal som reglerar dessa frågor
även för vår del, särskilt valutafondens
stadgar som i artikel VIII innebär
ett åtagande som förhindrar avgiftsbeläggning
av turistvaluta. Regeringen anser
inte för närvarande att valutaläget
motiverar den speciella åtgärd som en
anmälan om undantag från våra internationella
åtaganden skulle innebära.
Men regeringen följer givetvis utvecklingen
på området med största uppmärksamhet
för den händelse åtgärder
skulle bli erforderliga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Nilsson få framföra ett tack för
hans älskvärdhet att överbringa finansministerns
svar på min interpellation.
Det var så otursamt en gång tidigare
när jag ställt en interpellation som avsåg
övergången till högertrafik, att det
i sista stund meddelades att dåvarande
konsultativa statsrådet Palme skulle få
förtroendet att läsa upp svaret. Jag ber
att få tillönska statsrådet Nilsson en ljus
och lyckosam framtid!

Jag skulle egentligen kunna anse att
jag därmed har klarat av min del av
denna debatt. Jag har tackat för svaret
ungefärligen på det sätt som jag borde
göra. Men svaret innehåller faktiskt en
mindre reprimand till mig, som jag
inte riktigt vill låta stå oemotsagd i protokollet.

Finansministern säger nämligen att
jag här tagit upp en stor fråga som han
helst behandlar i statsverkspropositionen.
Det är alldeles riktigt. Anledningen
till att jag tagit upp denna fråga är
att jag inte hör till de goda och trogna
företrädare för olika åsiktsriktningar i
riksdagen som med jämna mellanrum
framträder och överräcker små uppslag
till hur man skall beskatta svenska
folket. Jag har en bestämd känsla av
att finansministern därvidlag är en
oöverträffad mästare och inte behöver

någon assistans. Det är således för att
sätta in frågan i sitt rätta sammanhang
som jag har ställt interpellationen.

När jag går vidare i svaret läser jag
också: »Att en sänkning av räntan och
en lättnad av kreditrestriktionerna
skulle medverka till en förbättring av
vår valutareserv är en uppfattning jag
inte kan dela.» Det är också riktigt,
Men då bortser finansministern ifrån
att jag tog upp saken i ett sammanhang
där åtgärder kunde ha sådan verkan
att de befruktar näringslivet och ger
möjlighet till förbättrad ekonomisk balans
— men endast i sitt sammanhang,
inte lösryckt från detta sammanhang.
Svaret kunde gott ha hängt ihop på
denna punkt, eftersom det bara var ett
par rader emellan.

Sedan, herr talman, vill jag säga att
de sista orden i interpellationssvaret
har gjort ett mycket djupt intryck på
mig. Där står nämligen följande: »Men
regeringen följer givetvis utvecklingen
på området med största uppmärksamhet
för den händelse åtgärder skulle bli
erforderliga.» Detta är ju vackert sagt.
Det är så självklart att det nästan är
överflödigt för en regering som känner
sitt ansvar att säga det, om det inte låge
någon mening däri. Och det är detta
jag har frågat mig.

Denna interpellation framställdes någon
gång i slutet av oktober. Jag fick
ett meddelande i november månad att
jag skulle få svar på interpellationen.
Svar på liknande frågor gavs också ifrågavarande
dag i riksdagens andra kammare
till frågeställare som emellertid
icke hade berört spörsmålet om valutareserven
och resevalutan och vad därmed
sammanhänger. Jag fick dagen
innan nytt meddelande om att jag inte
då skulle få svar. Därför drog jag den
slutsatsen att det var just det förhållandet
att regeringen med största uppmärksamhet
följde denna fråga om valutareserven
som innebar att regeringen
ville fundera ytterligare. Jag erhöll
besked förra veckan om att jag skulle

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

Om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av guld- och

valutareserverna, m. m.

fa svar på interpeliationen i dag, och då
har jag en sådan förskräcklig otur att
de kalla vindarna norrifrån tydligen
verkat så att statsrådet Sträng inte kunde
komma själv. Jag beklagar detta
djupt.

När vi här i riksdagen diskuterar åtgärder
för att motverka skatteflykt brukar
det vara av intresse att nämna att
det visst förhåller sig så, att en del
människor undandrar sig erläggande av
skatt genom att flytta utomlands och genom
att göra försäkringsmanipulationer
som anses diskutabla och som t. o. m. är
föremål för rättslig prövning och att allt
detta väcker stor uppmärksamhet. Det
har sagts en hel del om dessa ännu
oprövade rättsfall som det kan vara
fråga om. Här förhåller det sig på det
sättet, att resevalutan på grund av konventioner
är skyddad från beskattning.
Men dessa konventioner och deras fortbestånd
är vår regering ansvarig för,
och den svenska regeringen och den
svenska riksdagen har godkänt dessa
konventioner. Det är således fråga om
saker som är beroende av oss själva, lika
väl som den lagstiftning för att hindra
skatteflykt som ibland behöver revideras.

Jag vill belysa vilka dimensioner denna
skatteflykt har. År 1967 strömmade
s. k. turistvaluta ur landet till ett belopp
av 1 480 miljoner kronor. För 1968 var
beloppet 1 600 miljoner kronor, och för
i år lär det komma att röra sig om en
siffra som ligger något hundratal miljoner
kronor däröver. Summerar man
beloppen kommer man fram till en siffra
för tre år på över 4 000 miljoner
kronor. Om dessa pengar vore beskattade
som annan konsumtion i landet
efter en skattesats av 11 procent -— det
kan bli fråga om 15 eller 16 procent,
men jag håller mig till 11 procent —
rör det sig om en fullt laglig skatteflykt
på myndigheternas ansvar på ungefär
450 miljoner kronor under tre år. Det
är nästan mer än de kameramiljoner
som vi sett stora rubriker om. Jag tyc -

ker därför att frågan är värd den största
uppmärksamhet.

När frågan nu har uppskjutits under
riksdagens lopp och jag till sist ännu
en gång läser att »regeringen följer givetvis
utvecklingen på området med
största uppmärksamhet för den händelse
åtgärder skulle bli erforderliga», så
har jag en känsla av att jag inte är ensam
om mina funderingar om att detta
dock är ett mycket omfattande problem.
En mycket stor konsumtion undandras
svensk varubeskattning, och
vår valutaförsörjning försämras med
avsevärda belopp.

Herr talman! Detta är icke på något
vis riktat mot statsrådet Nilsson. Det är
endast reflexioner som jag anknutit till
det av honom föredragna svaret.

Herr statsrådet SVEN-ERIC NILSSON: Herr

talman! Trots vad herr Ferdinand
Nilsson sade till sist vill jag säga
något i anslutning till de reflexioner
han anförde i fråga om beskattning av
utlandsresor eller avgiftsbeläggning av
utlandsresevaluta.

Vid årets riksdag har behandlats motioner
beträffande skatt på utlandsresor.
Bevillningsutskottet framhöll i ett
betänkande, som godkändes av riksdagen,
liksom utskottet gjort redan tidigare,
de svårigheter som föreligger när
det gäller att införa en sådan beskattning,
om man samtidigt vill bibehålla
kravet på rättvisa och kontrollmöjligheter,
krav som traditionellt brukat
ställas på varje form av avgiftsbeläggning
eller beskattning i det här landet.

Utskottet talade också om de internationella
åtaganden som jag har
nämnt i mitt svar i dag och som herr
Nilsson också berörde, vilka skapar
hinder mot åtgärder på det här området.
Enligt utskottet väger dessa hinder
dock lätt mot exempelvis de kontrollproblem
som den nordiska passfriheten
medför. Utskottet hade den

112 Nr 43 Onsdagen den 17 december 1969

Om åtgärder till förbättring av handelsbalansen och förstärkning av guld- och

valutareserverna, m. m.
meningen att en beskattning sådan som
den föreslagna förutsatte en total passkontroll
i förening med en utbyggnad
av tullkontrollen, för att privat utförsel
av valuta skulle kunna förhindras.

Vidare pekade utskottet på att den
statliga kontrollen över affärslivets utlandstransaktioner
måste göras ännu
mera effektiv och därmed mera detaljerad
och rigorös än för närvarande
för att hindra utförsel av valuta för turiständamål
den vägen. Vidare vållar
de utländska turisterna vissa problem
i det här sammanhanget.

Eftersom herr Nilsson upprepade de
åsikter om beskattning på det här området
som han fört fram tidigare, har
jag velat upprepa också vad riksdagen
tidigare har sagt i frågan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag förstår att man vid
en hastig blick på utskottsutlåtandet
från i våras kommer till ungefär de
slutsatser som statsrådet Nilsson gjorde.

Utskottet — alltså inte statsrådet
Nilsson — gör emellertid en glidning i
argumentationen. Utskottet konstaterar
att passfriheten bereder vissa svårigheter.
Men vi som funderat litet på det
här har kommit fram till att det mesta
av våra pengar går ut till Rumänien,
Jugoslavien, Grekland, Italien, Spanien
och Portugal, och där föreligger ju inga
som helst hinder beroende på den nordiska
passfriheten. Utskottet har glidit
nästan tryckfelsartat i sin argumentation,
när det från den nordiska passfriheten
glidit över till Europaländernas
till turism. Det är ju till dessa av
mig nyss uppräknade länder som pengarna
går. Man profiterar på de billiga
förhållandena i dessa länder, den usla
betalningen för arbete och de billiga
varorna. Det är sådant som den svenska
utlandsturismen i så stor utsträckning
profiterar på. Det har inte mycket med
passfriheten i Norden att göra.

Så ligger det faktiskt till. Jag vill bara
nämna det i förbigående så att säga
för att en liten smula belysa hur utskottet
då argumenterade.

Jag har visserligen flera gånger varit
inne på dessa saker men inte i och
för sig för nöjet att få servera en
skatt. Det är inte detta det gäller, utan
det som har gjort att jag tog upp denna
fråga är det samband som kreditrestriktioner
och valutasvårigheter har med
räntefoten i våra dagars Sverige. Här
har ju den kapitalistiska ränteutsugningen
nått rekord, vilket väl är någonting
som vi skall försöka komma
ifrån så fort som möjligt.

Herr statsrådet SVEN-ERIC NILSSON: Herr

talman! Jag skall inte här ge
mig in i någon debatt om bevillningsutskottets
betänkande, som tidigare har
godkänts av riksdagen. Men vad herr
Ferdinand Nilsson tog upp i polemik
mot utskottet och inte mot mig i fråga
om den nordiska passfrihetens betydelse
i detta sammanhang tycker jag ändå
att jag måste säga någonting emot.

Vi har ju på grund av den nordiska
passfriheten för närvarande inte någon
gränskontroll mellan Sverige och övriga
nordiska länder som skulle kunna begagnas
vid denna typ av reglering. Ett
förbud skulle därför lätt kunna kringgås
genom att svenskar for över till
Danmark, Norge eller andra länder, om
inte en ny kontroll infördes, vilket vi
helst vill slippa.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara nämna så
där i förbigående att den valutatilldelning
som man för in i landet inte på
något vis undandras från beskattning.
Men om våra nordiska grannländer vill
hålla de svenska turisterna med turistvaluta,
har jag givetvis ingenting att invända
häremot. Jag tror dock knappast
att våra grannländer är så snälla.

113

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven

försäkringsrörelse

Jag vill, herr talman, ånyo understryka,
att det som bereder oss sorg och
bedrövelse inte är den valuta som vi
får in från andra länder när folk reser
hit, utan den turistvaluta som exporteras.
Den går ju till de länder som jag
tidigare räknade upp och inte till de
nordiska länderna.

Jag hade för övrigt nästan väntat
att man skulle ha talat om turistbalansen.
Men den spelar ju ingen roll i detta
sammanhang, eftersom vi får in valuta
väsentligen från USA och Västtyskland
och exporterar valuta till de turistländer
som jag här tidigare har räknat
upp. Det tjänar inte någonting till att
när det gäller dessa länder räkna med
balans, utan man får enkelt och naturligt
räkna med utflöde.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
171, med förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 49, i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar i
kommunallagstiftningen m. m. jämte
följdmotioner; samt

nr 52, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring,
meddelad i utomlands bedriven
försäkringsrörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 75, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner.

I proposition nr 162 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 24 oktober 1969, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

I propositionen hade föreslagits ändring
av bestämmelserna om inkomstbeskattning
av pensionsförsäkring, som
meddelats i utomlands bedriven försäkringsrörelse.
Förslaget innebure, att
försäkringstagarens nuvarande rätt till
avdrag för premie för sådan försäkring
skulle slopas och att ersättning som utfölie
på grund av försäkringen skulle
bliva skattefri i motsats till vad som
nu vore fallet. Försäkringen skulle således
i beskattningshänseende icke betraktas
som pensionsförsäkring utan
som kapitalförsäkring. Dessa bestämmelser
föresloges bliva tillämpliga från
och med 1970 års taxering. För försäkringar
som meddelats före den 1 januari
1969 föresloges äldre bestämmelser
gälla om den avtalade premiebetalningen
upphört före nämnda dag. Vidare
hade föreslagits möjlighet till dispens
från de nya bestämmelserna för vissa
utlänningar m. fl.

Förslaget vore motiverat av ett under
senare tid ökande intresse för denna
försäkringsform som vore ägnad att
leda till skatteflykt.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) motionen II: 1308, av herr Bergqvist
m. fl., och

2) motionen 11:1309, av herr Lothigius.

I motionen II: 1309 hade anhållits, att
riksdagen med förklarande att Kungl.
Maj:ts proposition nr 162 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas måtte
besluta att inskränka avdragsrätten för
premier avseende pensionsförsäkring i

Nr 43

114

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring
försäkringsrörelse

utländsk pensionsanstalt i enlighet med
vad i motionen anförts.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit den vid
riksdagens början väckta motionen II:
821, av herr Wennerfors, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att punkten 1 av
anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen
skulle kompletteras med ett stadgande
av den lydelse, som angivits i
motionen. Detta förslag avsåge, att som
pensionsförsäkring i skatterättslig mening
också skulle anses tjänstepensionsförsäkring,
som enligt avtal upphörde
eller nedsattes från och med den månad,
då den försäkrade fyllde 67 år,
och vars årsbelopp icke överstege fem
gånger basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring vid den tidpunkt då försäkringen
tecknades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 162 och med avslag på motionen
II: 1309 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370);

B) avslå

1) motionen 11:821 och

2) motionen II: 1308.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson (in),
Karl Pettersson (m) och Enarsson (m),
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 162 och motionen
II: 1309 antaga i reservationen införd
lydelse av punkt 1 av anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen (1928:370),
vilket förslag gällde, att avdragsrätt för
pensionsförsäkring, meddelad i utomlands
bedriven försäkringsrörelse, endast
skulle föreligga om försäkringsbrevet
försetts med villkor att återköp
av försäkringen icke finge ske sedan

meddelad i utomlands bedriven

försäkringstagaren utflyttat från Sverige,
att återköp under tid då försäkringstagaren
vore bosatt i Sverige skulle
meddelas vederbörande taxeringsmyndighet
och att uppgift till ledning
för försäkringstagarens taxering skulle
avlämnas om årliga pensionsbeloppet
överstege 5 000 kronor;

2) av herrar Lundström (fp), Gösta
Jacobsson (m), Tistad (fp), Mattsson
(ep), Karl Pettersson (m) och Vigelsbo
(ep), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och
Enarsson (m), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 162 och med avslag på motionen II:
1309 i här berörda del antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) med den ändringen, att
punkt 2 av övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen angiven lydelse,
vilket förslag avsåge, att äldre bestämmelser
skulle gälla för pensionsförsäkring,
som meddelats i utomlands bedriven
försäkringsrörelse före den 18 november
1969, d. v. s. den dag då propositionen
bordlädes i riksdagen; samt

3) av herrar Gösta Jacobsson (m),
Karl Pettersson (m) och Enarsson (m),
vilka, under hänvisning till innehållet i
motionen 11:821, ansett, att utskottet
bort under B 1 hemställa, att riksdagen
med anledning av motionen 11:821 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
utredning av möjligheten att utvidga
det skatterättsliga pensionsförsäkringsbegreppet
i enlighet med vad i motionen
anförts.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bakgrunden till det
föreliggande lagförslaget på skatteområdet
är den betydande minskning av vår
valutareserv som har skett under det
senaste året. Herr Ferdinand Nilsson
har nyss med stor elan framfört sina
synpunkter härvidlag.

115

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven

försäkringsrörelse

I det uppkomna läget har finansministern
känt sig tvingad att ingripa mot
vissa tendenser till kapitalflykt och till
skatteflykt, och därvid har han slagit
ned på pensionsförsäkringar i utländska
bolag, där risken för skatteflykt har
visat sig vara påtaglig.

Även för den mest övertygade anhängare
av fria internationella kapitalrörelser
framstår det i rådande valutaläge
som nödvändigt att statsmakterna
genom olika ingripanden av, jag
skulle vilja säga, temporär natur slår
vakt om valutareserven, även genom
ingripanden som går utöver de valutarestriktioner,
som tillämpas av riksbanken.

Finansministern har i angivna syfte
föreslagit att rätten till avdrag för premier
för s. k. P-försäkring som meddelas
i utomlands bedriven försäkringsrörelse
avskaffas. Det är egentligen ingen
elegant lösning som föreslås. Den är
diskutabel, men det hela är — som finansministern
brukar uttrycka det — en
svår materia. Vi gör ett ingrepp i en
ordning som hittills i huvudsak har
fungerat väl.

Först en allmän anmärkning. Penningen
är ett särdeles fluidum. Valutarörelserna
länderna emellan följer den
internationella handeln och behovet av
betalningar för olika ändamål. Om ett
valutautflöde i större skala kommer
i gång, som på sistone skett i vårt land,
tränger det sig oemotståndligt fram på
olika vägar. Bygger man fördämningar
på ett ställe bryter det sig i stället fram
på ett annat. Det är ingen enkel match
detta, att stänga inne penningen.

Vi skall därför inte göra oss alltför
stora förväntningar beträffande resultatet
av nu vidtagna åtgärder, för så vitt
inte förtroendet för den svenska ekonomin
utomlands och inomlands återställes.
Alltför drastiska restriktioner
för betalningarna kan leda till att förtroendet
ytterligare undermineras. Jag
upprepar vad jag sade här för någon

vecka sedan att valuta är ytterst förtroende.

Här först kanske en randanmärkning.
Vi får inte blunda för att propositionen
genom sin utformning får en mindre
tilltalande effekt i visst hänseende. Effekten
blir att Sverige när det gäller
utländska pensionsförsäkringar tagna
av utlänningar blir ett nytt Schweiz —
ett nytt skatteparadis — för denna kategori.
Den utländske medborgaren har
kunnat göra avdrag för premien i sitt
hemland. Nu slipper han betala skatt på
utfallande ersättningsbelopp i Sverige,
när han bosätter sig här. Vi skapar med
andra ord exakt samma situation gentemot
andra länder, som vi tidigare har
kritiserat dessa för. Medaljen har alltså
även en baksida.

Jag ställer frågan: Hur går det att
förena de föreslagna bestämmelserna
med våra utländska dubbelbeskattningsavtal
och med OECD:s liberaliseringskod? Reservanterna

vid reservation 1 —
de tre musketörerna från moderata
samlingspartiet — har ansett att man
borde kunnat gå något försiktigare fram
för att inte kollidera med internationell
praxis och inte onödigtvis isolera vår
ekonomi. Detta syfte skulle kunna uppnås
genom en föreskrift att avdragsrätt
för premie för pensionsförsäkring,
meddelad i utomlands bedriven försäkringsrörelse
endast föreligger, om
försäkringsbrevet försetts med villkor
att återköp av försäkringen inte får ske,
sedan försäkringstagaren utflyttat från
Sverige, vidare att uppgift om återköp
under tid då försäkringstagaren är bosatt
i Sverige skall lämnas till vederbörande
taxeringsmyndighet och att
uppgift till ledning för försäkringstagarens
taxering skall avlämnas om det
årliga pensionsbeloppet överstiger
5 000 kronor. Genom sådana föreskrifter
skulle, enligt vår mening, kapitalflyktsrisken
i görligaste mån elimineras.
Vi skulle få vissa garantier — ganska
långt gående — mot missbruk.

Nr 43

116

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven

försäkringsrörelse

Vi reservanter anser också att försäkringar
tagna på grund av tjänst helt
bör undantagas. Här är det inte fråga
om någon skatteflykt i egentlig mening.
Det är utlandssvenskar, ofta anställda
i svenska dotterföretag, som drabbas.
Kammarrätten har i sitt remissyttrande
anfört att den föreslagna lagbestämmelsen
i denna del skulle komma att
strida mot pågående utveckling mot en
fri arbetsmarknad i Europa, en fri internationell
konkurrens och en fri arbetsfördelning
mellan länderna. Här
räcker det inte med en dispensregel.

Vi har också fogat en reservation 2
till betänkandet. Principiellt anser vi
reservanter ■— samtliga utskottsledamöter
från oppositionspartierna — att
lagstiftningen inte bör ha retroaktiv
verkan. Medborgaren bör ha garanti för
att en transaktion, som är fullt laglig
den dag den görs, inte genom statlig lagstiftning
blir olaglig i efterhand. Det
finns människor som i förlitande på
gällande skattelagstiftning tecknat försäkringar
i utlandet. Sådana försäkringar
bör rimligen inte angripas. I
vilket fall som helst anser vi reservanter
att äldre bestämmelser bör gälla för
P-försäkring som meddelats utomlands
före den 18 november 1969, d. v. s. den
dag då propositionen bordlädes i riksdagen.
Detta kan nödvändiggöra en uppdelning
av premien på en P-försäkring
och en K-försäkring.

Reservation 3 tar sikte på en helt annan
fråga, som egentligen inte alls berör
det ämne som propositionen omfattar.
Det gäller nämligen den inhemska
tjänstepensionen, utformad enligt
det s. k. ITP-systemet. Regeln är att
tiden för utbetalningar av ålderspensionen
inte må understiga fem år. Reservanterna
begär en utredning och vill
ha utvidgad avdragsrätt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1
och 3, under vilka jag står som första
namn, och reservation 2, där herr Lundström
står som första namn.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
har vi från folkpartiet kunnat ansluta
oss till propositionens förslag i allt
utom när det gäller ikraftträdandet.
Rent principiellt motsätter vi oss en retroaktivt
verkande lagstiftning. Den frågan
har vi diskuterat här flera gånger
tidigare. Det har gjorts vissa undantag
förr, och det har inte skett utan protester.
Jag tycker också att det har varit
berättigade protester.

Även nu motsätter vi oss i princip
en retroaktivt verkande lagstiftning. Att
vi har gjort ett avsteg från principen
att lagen inte skall träda i kraft tidigare
än då beslutet fattats beror för det
första på att det är fråga om en kompromiss
och för det andra på att propositionen
var offentlig den dag då den
lades fram för riksdagen. Det torde inte
då ha rått något tvivel om att den
skulle komma att bifallas. I propositionen
föreslogs en retroaktiv tillämpning
från och med den 1 januari 1969,
och så snart förslaget i propositionen
blivit känd bör alla ha fått klart för
sig att försäkringsavtal som tecknades i
fortsättningen kunde komma att bedömas
enligt de nya reglerna. Vi har
därför föreslagit den ändringen i retroaktiviteten,
att bestämmelserna bör
tillämpas på försäkringar som tecknats
från och med den 18 november 1969,
d. v. s. den dag då propositionen bordlädes.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
2.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
konstatera att det bland partierna i
princip råder enighet om att det är
nödvändigt att vidta någon åtgärd mot
vad som här förekommit och som i betydande
utsträckning innebär skatteflykt,
mer eller mindre, från stat och
kommun.

Jag vill dessutom betona att frågan

117

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43

av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven

försäkringsrörelse

i beskattningen så långt detta över hu -

Ang. inkomstbeskattning

om dessa försäkringar i utländska bolag
berör relativt få människor. Jag
har tidigare från denna talarstol konstaterat
att när det gäller försäkringar
i allmänhet, även frivilliga pensionsförsäkringar,
utnyttjar bara 6 procent
av dem som deklarerar inkomst hela
det avdrag de är berättigade till enligt
svensk skattelagstiftning, d. v. s. för ensamstående
250 kronor och för äkta makar
500 kronor. Den siffran säger en
hel del.

När det gäller försäkringar av den
karaktär vi nu diskuterar — försäkringar
i utländska bolag — är det framför
allt viktigt att vi inte har någon
kontroll över dessa försäkringar och att
vi därför inte heller har några möjligheter
att bedöma om det är legala försäkringar,
som vi kan få skatt på en
gång i framtiden, eller inte.

Det finns en promemoria upprättad
av finansdepartementet som kan ge en
viss belysning av storleksordningen på
dessa affärer. För åren 1967 och 1968
har en länsstyrelse lämnat uppgifter om
sju fall av pensionsförsäkringar i utländska
bolag. I ett fall hade vederbörande
en nettoinkomst på 1 300 000 kronor
och tog en försäkring med en engångspremie
på 1 miljon kronor. Sedan
sjunker skalan, och jag skall inte trötta
med att räkna upp alla siffrorna. Men
de sju nämnda inkomsttagarna hade en
sammanlagd inkomst på 3 666 000 kronor,
och deras försäkringspremier uppgick
under dessa år till 2 368 000 kronor.
Det är alltså betydande belopp som
det här är fråga om, och det kan inte
vara något svenskt intresse att avstå
från att vidta åtgärder.

Det kan vara riktigt som herr Gösta
Jacobsson sade att man inte kan stänga
in pengarna eller valutorna, vilket uttryck
man använder. Men om vi har en
skattelagstiftning, där vi alla erkänner
att skattetrycket är hårt, är det självfallet
angeläget att inte vissa inkomsttagare
slipper ifrån alltför stora belopp.
Vi måste med andra ord söka få rättvisa

vud taget är möjligt.

Självfallet medför en sådan lagstiftning
som denna alltid komplikationer.
Jag erkänner att den föreslagna lagstiftningen
inte är utan skönhetsfläckar.
Men det är som en ledamot i bevillningsutskottet
sade till mig för ett par
dagar sedan, att då man inte är i stånd
att föreslå någon annan åtgärd måste
man acceptera denna olägenhet.

Nu tror jag aldrig att utvecklingen
blir den som herr Jacobson trodde,
nämligen att Sverige skulle bli ett så
attraktivt land för utländska försäkringstagare
att de skulle flytta hit när
de får sina pensioner. I så fall blir
skadan för övrigt inte så stor.

De nya bestämmelserna kommer att
täppa till en lucka i vår skattelagstiftning.
Så långt jag har funnit är samtliga
partier i princip ense om det angelägna
häri.

En annan sak är att det inte är trevligt
att besluta om en retroaktiv lagstiftning.
Men i vissa lägen tvingas man
— tyvärr — att bryta mot principerna.
Här har som sagt förekommit sådant
som vi vill stoppa så snart som möjligt.
I den mån denna nya lagstiftning
kan bidra härtill fyller den en verkligt
angelägen uppgift.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
i samtliga punkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan, dock med viss uppdelning
av punkten A.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt angående
punkten 1 av anvisningarna till 31 §
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen,
därefter särskilt rörande
punkten 2 i övergångsbestämmelser -

Nr 43

118

Onsdagen den 17 december 1969

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven
försäkringsrörelse

na till förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen samt vidare särskilt
avseende punkten A i vad den ej
förut behandlats.

Såvitt gällde punkten 1 av anvisningarna
till 31 § förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle antagas med den lydelse
utskottet föreslagit, dels ock att
nämnda punkt skulle antagas med den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på antagande av punkten enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som antager punkt 1 av anvisningarna
till 31 § förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen med
den lydelse bevillningsutskottet föreslagit
i sitt betänkande nr 75 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages punkt 1 av nämnda
anvisningar med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej — 28.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten 2 i övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
att denna punkt skulle antagas med
den lydelse utskottet föreslagit, dels ock
att kammaren skulle antaga nämnda
punkt med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på antagande av punkten enligt utskottets
förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som antager punkt 2 i övergångsbestämmelserna
till förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
med den lydelse bevillningsutskottet föreslagit
i sitt betänkande nr 75 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages nämnda punkt i
övergångsbestämmelserna med den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Lundström m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

119

Onsdagen den 17 december 1969 Nr 43

Ang. inkomstbeskattning av pensionsförsäkring, meddelad i utomlands bedriven

försäkringsrörelse

talmannen förklarade, att enligt hans talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-pro- uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
positionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —66;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet hemställt i punkten A i vad
den ej förut av kammaren behandlats.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
75 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —96;

Nej — 24.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten B 2.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets memorial nr 191, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1969/70, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 407, till
Konungen i anledning av två propositioner
med förslag till vissa ändringar
i kommunallagstiftningen m. m. jämte
följdmotioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 49 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 424, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1969/70.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 191 bifölles även av
andra kammaren.

120

Nr 43

Onsdagen den 17 december 1969

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 429,
til! Konungen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 75 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 168,
med förslag till mönsterskyddslag,
m. m.

Den kungl. propositionen hänvisades
till lagutskott.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under
riksdagens vår- och höstsessioner år
1969.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
beslut i enlighet med vad i förslaget
angivits.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få meddela att vid höstsessionens
slut icke justerade protokoll
framlägges för godkännande tisdagen
den 30 december kl. 12.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! Antalet under
höstsessionen behandlade ärenden
har varit större än under någon tidigare
höstsession. Detta har förvisso givit utskotten
mycket arbete. I kamrarna har
dock den ofta besvärande anhopningen
av ärenden mot sessionens slut kunnat
så gott som helt undvikas. T. o. m. fredagarna
har kunnat lämnas helt fria
från arbetsplena, och kvällsplena har i
höst erfordrats endast tre gånger. På
det hela taget har höstsessionen haft

ett lugnt förlopp, även om vissa utrikespolitiska
frågor vållat en intensiv och
delvis skarp debatt.

Jag vill uttala ett tack för ert arbete
i utskott och kamrar och också ge uttryck
för en förhoppning att arbetet
under nästa år skall kunna planläggas
så, att riksdagen ges rimliga möjligheter
också i tidshänseende att fullgöra
granskningen av Kungl. Maj:ts förslag
och av initiativ inom riksdagen.

I och med denna session lämnar
sex av våra kolleger riksdagen. Jag har
redan tidigare haft tillfälle att rikta
några avskedsord till fyra av dem, som
inte under någon särskilt lång tid har
varit ledamöter av denna kammare. Jag
vill begagna detta tillfälle att önska
dem en fortsatt gagnelig verksamhet på
andra områden.

Två av dem som nu lämnar kammaren
kan väl med rätta betecknas såsom
veteraner, även om en av dem kanske
inte varit ledamot av riksdagen så värst
länge.

Den förste är herr Lundström, som
efter 17 riksdagar nu lämnar oss. Jag
beklagar att vi inte får se honom nästa
år. Hans ansikte och hans gestalt har
blivit en så gott som integrerande del
av denna kammare. Själv har jag under
fem år tjänstgjort under hans milda
färla såsom en man i ledet under hans
tid som gruppledare för folkpartiet, och
jag har goda minnen från denna tid.
Vi har väl alla uppskattat hans saklighet,
hans kunnighet och hans vänsälla
väsen. Vi önskar honom ett välgörande
otium, som säkerligen dock kommer att
fortfarande vara förenat med en hel del
arbete. Lycka till!

Den andre är statsrådet Kling — förutvarande
statsrådet Kling, numera ambassadören
Kling, som just i dagarna
avlämnat sina kreditivbrev till Hans
Maj:t Konungen av Danmark och som
väl kanske inte tillhört kammaren så
länge men länge uppträtt i kammaren.
Vi kommer säkert också att sakna honom,
hans saklighet och hans stora
kunnighet. Också han har många och
hjärtliga vänner i denna kammare.

Onsdagen den 17 december 1969

Nr 43

121

Till sist ber jag att få önska kammarens
ledamöter en god och angenäm
helg och ett gott nytt år utan alltför
mycket förtärande av den svenska feta
julmaten.

Detta tal besvarades av herr ERICSSON,
JOHN, i följande ordalag:

Herr talman! Kammarens ledamöter
ber att få tacka för de erkännsamma
ord som herr talmannen riktat till oss
för det arbete vi utfört under denna
session.

Herr talmannen konstaterade att vi
har undgått långa och tröttsamma plena
trots att antalet ärenden i år varit större
än tidigare. Jag finner ingen annan
förklaring till att vårt arbete löpt så
smidigt än att herr talmannen och hans
medhjälpare har planerat arbetet på ett
föredömligt sätt. Vi hoppas att herr tal -

mannen under det år vi har framför oss
ådagalägger samma skicklighet som han
har gjort under innevarande år för att
leda vårt arbete.

Vi vill önska herr talmannen en fridfull
jul och ett gott nytt år.

Slutligen anförde herr TALMANNEN:

Med tack till mina medarbetare, vice
talmännen och kansliet, som utfört ett
utomordentligt arbete, förklarar jag
härmed 1969 års riksdags höstsession
avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.

12.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

1KUNGL. BOKTR. STHLM 1970