Lördagen den I Februari (Riksdagens protokoll 1873:201)

Den 1 Februari.

Lördagen den I Februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justei’ades protokollet för den 25 i nyssförlidne månad.

§ 2.

Vid härefter skedd föredragning af de å Kammarens bord h vilande
motioner, hänvisades:

Herr F. Malmbergs motion, N:o 106, till Lag-Utskottet;

Herr Jonas Janssons motion, N:o 107, till Tillfälligt Utskott;

Herr Jöns Anderssons motion, N:o 108, till Stats-Utskottet;

Herr Nils Hanssons motion, N:o 109, till Lag-Utskottet;

Herr tvär Månssons motion, N:o 110, till Bevillnings-Utskottet;

Herr L. J. Svenssons motion, N:o 111, till Lag-Utskottet;

Herr C. A. Jönssons motioner, N:o 112 till Tillfälligt Utskott och
N:o 113 till Stats-Utskottet;

Herr P. Näsmans motion, N:o 114, och Herr Anders Anderssons i
Nyckelby motion, N:o 115, till Stats-Utskottet;

Herr (Jarl Magnis motion, N:o 116, till Bevillnings-Utskottet;

Herr A. Hedins motion, N:o 117, och Herr W, Falks motion, N:o 118,
till Stats-Utskottet;

Herr J. Sandstedts motion, N:o 119, till Bevillnings-Utskottet;

Herr J. Anderssons från Göteborgs och Bohus län motioner, N:o 120
till Stats-Utskottet och N:o 121 till Tillfälligt Utskott;

I fråga om Herr A. W. (Hirs motion, N:o 122, yttrades af motionären Herr

Uhr: Då jag i min motion åberopade de i mina föregående

motioner i detta ämne anförda skäl och utredningar samt motiveringen
derigenom måhända blef något knapphändig, har jag med ledning af sedermera
vunna upplysningar sammanfattat en jemförande beräkning i en
särskild bilaga, som jag anhåller må få åtfölja motionen till Utskottet.

RiJcsd. Prof. 1873. 2 Afd. 1 Band. 7

Den 1 Februari.

Motionen hänvisades härefter till Stats-Utskottet, dit ofvan intagna
anförande jemte deri åberopade handlingar skulle åtfölja.

Herr Bieserts motion, Nio 123, Herr Hans Anderssons motion, N:o
124, samt Herrar Ola Anderssons från Malmöhus län och Nils Nilssons
från Blekinge län motion, N:o 125, hänvisades till Stats-Utskottet;

Herr J. F. Fredricsons motion, Nio 126 till Konstitutions-Utskottet;

Vid föredragning af Herr S. Håkanssons motion, N:o 127, om successiv
afskrifning af grundskatterna, uppstod öfverläggning, och yttrade:

Herr Treffenberg: Herr Talman! mine Herrar! Det torde måhända
förefalla underligt, att, oaktadt jag icke deltog i den diskussion,
som i denna Kammare egde rum vid remissen af Herr Wigardts motion
om afskrifning af de på den opriviligierade jorden hvilande grundskatter
m. m., jag nu begagnar det tillfälle, som den föredragna motionen erbjuder,
för att ånyo upptaga diskussionen i samma ämne. Jag hör då till
förklaring häraf dels erinra, att genom åtskilliga numera väckta motioner
och särskildt den af Herr Sven Nilsson, som afser indelningsverkets afskaffande
på samma gång som grundskatternas afskrifvande, frågan blifvit
försatt i ett väsendtligen förändradt läge, dels upplysa att min tystnad vid det
förra tillfället härledde sig från ett visst tvifvel om gagnet i allmänhet af
dessa preliminära diskussioner, hvilka, såvidt min erfarenhet sträcker sig,
sällan lemna någon redbar valuta genom mera värdefulla bidrag till frågornas
utredning. .Mitt uppträdande i dag innebär också icke någon så
anspråksfull afsigt. Jag åsyftar nemligen endast att i denna Kammare framkalla
ett allmännare uttalande rörande vissa hufvudmomenter i denna fråga,
hvilka under den föregående diskussionen antingen helt och hållet lemnades
ur sigte eller också endast i förbigående vidrördes, men hvilka dock, efter
mitt förmenande, äro af den vigt att, derest någon samstämmighet i dessa
hufvudpunkter redan nu kunde åstadkommas, Stats-Utskottet kunde befrias
från en betydande del af det stora ansvar, som af Herr Carlén med
rätta sades hvila på Utskottet och hvilket ansvar i min tanke är så
stort, att i motsatt fall, eller om samstämmighet icke kan vinnas, man
möjligen borde vara betänkt på att helt och hållet befria Stats-Utskottet
från detta ansvar genom att hvälfva detsamma på ett särskildt Utskott,
för hvilken åtgärd majoriteten i denna Kammare måhända icke skulle
vara obenägen, — förutsatt nemligen att man vid de redan skedda utskottsvalen
reserverat för ändamålet brukbara krafter. I alla händelser ■—
frågan må nu komma att behandlas af Stats-Utskottet eller särskildt Utskott—
vill det synas mig, att af den öfverläggning, som jag nu börjat och
som jag hoppas att andra efter mig skola fortsätta, åtminstone ett önskvärdt
resultat kunde uppstå, om man nemligen lyckades reducera den
vidtomfattande frågan till vissa bestämda proportioner och liksom fixera
de ännu sväfvande konturer, i hvilka frågan nu framträdt och måste framträda,
såsom en följd af de, kollektivt taget, obestämda och oklara anspråken,
å ena sidan, och den häraf i viss mån beroende ännu obestämbara
graden af benägenhet för och möjlighet till eftergifter, å andra sidan.

Jag anhåller nu få öfvergå till sjelfva hufvudsaken och bör dervid
börja med den bekännelsen, att jag uppriktigt vill understödja grund -

Den 1 Februari.

skatternas afskaffande. Mina skäl härför ber jag att längre fram få äran
nämna. Men just derföre, att jag önskar frågans lösning och snara lösning,
ber jag att i några allmänna drag få angifva de hufvudmoment,
som efter min uppfattning innefatta vilkoren för eu sådan lösning.

Till dessa hufvudmoment räknar jag i främsta rummet angelägenheten
att frågan om grundskatternas afskaffande icke sättes i samband
med, frågan om försvarsvåsendets ordnande och särskildt den del deraf,
som angår ifrågasatt upphäfvande af indelningsverket. Mina farhågor i
detta afseende grunda sig på de åsigter, hvilka från vissa håll blifvit så
inom som utom Riksdagen i tal och skrift uttalade. Enligt dessa åsigter
borde ett betryggande försvar åstadkommas medelst en kompromiss mellan
jordegarne å ena och de öfriga samhällsklasserna å andra sidan, i sådant
syfte att åtagandet å jordens sida af de ökade bördor, som ett betryggande
försvar måste medföra, skulle utgöra vilkoret för grundskatternas
afskaffande. Jag förbigår nu att basen för denna underhandling, för
denna kompromiss, för detta mäklande, förefaller mig högst vidrig, och
inskränker mig till att uttala den öfvertygelsen, att hvarken frågan om
grundskatternas afskaffande eller frågan om försvarets ordnande någonsin
skall och — jag vågar tillägga det — ej heller ens bär på denna väg
lösas, helt enkelt af det skäl att begge dessa frågor äro till sin natur så
skilda från hvarandra, hafva så olika ändamål, beröra så olikartade intressen,
och måste derföre betraktas ur så olika synpunkter, att, om de
sammankedjas med hvarandra, en fullt tillfredsställande lösning af den
ena icke kan vinnas utan på den andras bekostnad. Ett försök i denna
riktning gjordes vid det sista arméorganisationsförslaget, och vi känna alla
huru detsamma utföll.

Om jag således yrkar att grundskatterna skola afskaffas alldeles oberoende
af frågan om ordnandet af landets försvar, så vill jag dock dermed
ingalunda hafva medgifvit, att jemväl indelningsverket skall afskaffas,
ty indelningsverket är icke blott en art af grundskatt, utan äfven en militärisk
institution och det kan derföre väl förena sig att, såsom jag gör,
yrka på grundskatternas afskaffande, men på indelningsverkets bibehållande.
Vid diskussionen öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof påstod någon talare, att dödsdomen öfver indelningsverket
såsom militärisk institution skulle hafva blifvit atkunnad
från statsrådsbänken. Jag för min del hörde visserligen icke någon sådan
dom, men, såsom man vet, kunna våra öron vara olika konstruerade.
Om jag hört miste eller fattat orätt, får jag trösta mig med vissheten
att dödsdomar i våra dagar lyckligtvis så sällan gå i verkställighet, och i
detta fall skulle också sådant vara särdeles hårdt, då nemligen delinqventen
mig veterligen ännu icke undergått laga ransakning, ty såsom sådan kan
jag icke anse de pinliga förhör han vid åtskilliga tillfällen i denna Kammare
nödgats underkasta sig. Vidare måste delinqventen begagna sig af
exceptio for i, eller invändningen mot domstols behörighet; ty rätter underdomstol
i detta högmål är icke denna Kammare, icke ens Riksdagen, utan
endast bataljfältet; der kan indelningsverkets dödsdom framdeleles skrifvas,
icke med bläck utan med blod; der kan denna dom komma att afkunnas, icke
med bifallsrop eller hyssjningar, utan med kanonernas dån, men med verkställigheten
af denna dom skall ändock — man bör kunna hoppas det — anstå,
intill dess man hunnit appellera till eftertanken, huruvida nederlaget varit

100

Den 1 Februari.

en följd af indelningsverket i ock för sig eller af den bristfällighet i:dess
närvarande skick, som icke tillåter oss att begagna oss af denna institution
i hela dess utsträckning, således jemväl till det ypperliga frälset.

Ibland fackmännen, militärerne, råder såsom bekant en stor skiljaktighet
i åsigter om indelningsverkets lämplighet att förse oss med stamtrupper,
och huru pluralitetens domslut i detta afseende utfaller är väl
ännu en hemlighet för alla. Men då något fullgiltigt bevis för indelningsverkets
oduglighet för sitt egentliga ändamål, att skydda oss mot
yttre fiender, ännu icke föreligger, då deremot erfarenheten hittills gifvit
vid handen att våra indelta soldater bilda den ypperligaste polis för ordningens
upprätthållande gent emot våra inre fiender; då denna institution
utbildat sig på ett sätt, som företer den vackraste anblick af ett verkligt
paternelt förhållande emellan befäl och trupp, och då ändtligen den indelta
soldaten, åtminstone på många orter, med sin arbetskraft vid jordbruket
betjena!’ och således derigenom gagnar sin rust- eller rotehållare,
så vore det väl ett stort lättsinne att bortkasta denna institution, helst
jag är förvissad derom att de djupa lederna i denna Kammare, hvilka
påyrkat indelningsverkets upphäfvande, gjort detta icke till följd af någon
öfvertygelse om indelningsverkets oduglighet, såsom militärisk institution —
hvarom de näppeligen ega förmåga att bilda sig ett omdöme, utan till följd af
deras föreställning — den må nu vara en riktig eller oriktig — om billigheten
af denna bördas fördelning jemväl på öfriga samhällsklasser, ett
ändamål, sam allt för väl kan vinnas utan att de grundvalar, hvarpå indelningsverket
såsom militärisk institution hvilar, behöfva rubbas; och
för min del vill jag, i full konseqvens med de åsigter jag hyser i frågan
om grundskatternas afskaffande, medverka till aflyftande från jorden jemväl
af de bördor, som med indelningsverket äro förenade, och dessa bördors
fördelning jemväl på andra samhällsklasser, under det att mitt ja i
denna fråga skall förvandlas till ett bleklagdt nej och jag, så långt jag
förmår, skall motarbeta grundskatternas afskaffande, om frågan härom
sättes i sådant samband med frågan om indelningsverkets bestånd, att
man icke kan rösta för grundskatternas afskaffande utan att jemväl rösta
för indelningsverkets fall.

Ett annat hufvudvilkor för denna frågas lösning anser jag vara att
man öfvergifven'' hvarje tanke på, grundskatternas afskaffande under form
af aflösning. Jag kan i detta afseende fatta mig kort. Hvar och eu,
som tagit kännedom om de olika skeden, hvarunder grundskattefrågan
utvecklat sig, bör finna sig öfvertygad derom, att yrkandet om grundskatternas
aflösning häntyder på en öfvervunnen ståndpunkt. Den intog
denna ståndpunkt vid 1856 års riksdag, då densamma först väcktes. Då
var det endast tal om att fullt vederlag till statsverket skulle gifvas; sedermera
har man höjt tonen, och vid förra riksdagen fordrades aflösning i
förening med afskrifning; och genomögnar man nu de motioner i ämnet,
som vid denna riksdag blifvit afgifna, så skall man hafva goda glasögon
för att upptäcka ordet aflösning. Allt går ut på afskrifning, och för min
del anser jag detta vara det enda rätta, då nemligen jordegarne aldrig lära
underkasta sig obligatorisk aflösning, och hvarje annat sätt att på aflösningens
väg uppnå målet är förenadt med nästan oöfvervinneliga praktiska svårigheter,
såsom Kammar-kollegium i sina utlåtanden rörande grundskattefrågan visat.

Den 1 Februari,

101

Såsom ett tredje och sista hufvudvilkor för frågans lösning betraktar
jag nödvändigheten att i sammanhang med denna fråga företaga an revision
af våra beskattning slag ar i allmänhet och särskildt af besittningsstadgan,
i ändamål att efter billiga grunder på alla klasser i samhället
fördela de ökade utgifterna till statsverket, som måste träda i grundskatternas
ställe, i den mån dessa sednare varda afskrifva. I denna punkt
måste vi söka komma till rätta med hvarandra. Såvidt jag förnummit,
hafva förfäktarne af grundskatternas afskaffande å tout prix velat göra
gällande den mening att en sådan revision är obehöflig, derföre att, sedan
grundskatterna blifvit aflyftade, taxeringsvärdet på jorden skulle ökas, så
att något missförhållande i det af mig antydda hänseendet icke hehöfde
befaras. Jag delar icke denna åsigt och vill gifva ett exempel på ohållbarheten
af densamma. Antag till exempel att ett kronoskattehemman
är taxeradt till 20,000 R:dr och att de å detsamma hvilande grundskatter
bestiga sig till 500 R:dr. Detta hemman betalar då till staten 500 Rall''
i grundränta och efter beräkning af 3 öre per 100 R:dr taxeringsvärde
6 R:dr i bevillning, eller sammanlagdt 506 R:dr. Om man nu tänker sig
att grundskatterna på en gång afiyftas, så är gifvet att nämnda hemman
stiger i värde med ett belopp, motsvarande den kapitaliserade grundräntan
eller, efter fem för hundrade, med 10,000 Rall''. Lägger man nu dessa
10,000 Ralr till hemmanets förra taxeringsvärde, så erhåller man hemmanets
nya värde, eller 30,000 R:dr. Då skulle, såvida gällande föreskrifter
i bevillningsstadgan blifva oförändrade, detta samma hemman, som nu till
staten erlägger i grundränta och bevillning 506 R:dr, komma att betala
endast 9 R:dr i bevillning, och skilnaden i statens inkomst från hemmanet,
utgörande 497 R:dr, måste, så framt icke besparing i statens utgifter kan
åstadkommas, betäckas antingen genom indirekta skatter, dervid nödvändighetsvaror
eller de så kallade kassaartiklarne i första rummet blifva
föremål för beskattning, till hvilken alltid de mindre bemedlade klasserna
mest få kontribuera, eller genom direkt bevillning, i hvilken jorden nu
deltager med så ringa procent i förhållande till andra beskattningsföremål.
Orättvisan häraf blifver ej mindre, derföre att den genom grundskatternas
successiva amortering utportioneras på en längre tidrymd, äfven om den
derigenom blir mindre märkbar. Nej, skall rättvisa skipas, så måste, i
mån af grundskatternas afskrifning, lästighetsbevillningen efterhand höjas
till samma procent af kapitalvärdet, som nu utgår af alla andra beskattningsföremål.

Så långt är jag absolut i mina fordringar rörande denna punkt, men
frågan är om man kan låta nöja sig dermed. Möjligen blifver det tillika
nödvändigt att genom civil lag bestämma att en viss de! af fastighetsbevillningen
skulle vara fix, så att den icke kan förändras, då deremot den
andra delen kunde blifva mera elastisk, så att den enligt hvarje Riksdags
beslut kunde höjas eller sänkas allt efter statsverkets behof eller omständigheternas
kraf. Denna tanke är dock icke uppsprungen i min hjerna,
utan är nyss lånad från annat håll, så att jag ännu icke hunnit fullständigt
sätta mig in i densamma, men jag har velat hänvisa på denna tanke,
emedan den synes mig förtjena uppmärksamhet.

Jag anhåller nu att få omnämna de skäl, hvarför jag ansett mig höra
sluta mig till dem, som yrka grundskatternas afskaffande, och måste der -

102

Ilen 1 Februari.

vid tillstå att jag icke kan finna den ringaste rättsgrund till stöd för detta
yrkande. Jag kan nemligen icke beqväma mig till att godkänna logiken
i den kostliga formeln, som en för detta ledamot af denna Kammare
under förra riksdagen uppställde, för att hos en annan likaledes afgången
ledamot af Kammaren inskärpa den läran, att rättigheter icke kunna tillkomma
ting, utan endast personer. Formeln lydde så här: A har gjort
orätt mot B; alltså skall C betala skadestånd till D. Endast den, som
kan finna något förnuft i denna formel, kan påstå att de nuvarande jordegarne
böra genom grundskatternas afskaffande hafva godtgörelse för den
godtycklighet eller olaglighet, som för flera århundraden tillbaka vid grundskatternas
åsättande möjligen gjorde sig gällande.

Icke heller kan jag från statsfincmsiel synpunkt gilla grundskatternas
afskaffande. Jag anser fastheldre en sådan åtgärd från denna synpunkt
vara rent af oklok och biträder i allo de skäl, som i detta hänseende
blifvit angifna af friherre Gripenstedt i hans anförande i denna Kammare
den 8 Maj 1872. Den, som icke låter öfvertyga sig af dessa skäl, lärer
icke heller låta omvända sig af min argumentation.

Ur nationalekonomisk synpunkt åter ställer sig frågan något bättre,
såvida nemligen det väl lärer få anses såsom en fördel, om genom grundskatternas
aflyftande från jorden odlingen deraf kan befrämjas och jorden
sålunda genom högre afkastning kan bereda bergning åt flera personer.
Men hänsynen till denna fördel skulle dock i och för sig icke vara tillräcklig
att förmå mig att understödja en åtgärd, mot hvilken så allvarliga betänkligheter
från öfriga förut angifna synpunkter rest sig, såvida jag icke
ansett mig böra betrakta saken från ännu en annan, högre synpunkt,
hvilken för mig varit afgörande.

Jag anser nemligen, inine Herrar! — och detta är skälet, hvarför
jag, som anses vara så stelt konservativ, icke sätter mig emot den i fråga
varande åtgärden — jag anser det vara förenaclt med en stor politisk våda
att längre uppskjuta frågan om grundskatternas afskaffande. För beskaffenheten
af denna våda kan jag icke bättre redogöra, än om jag erhåller
Kammarens tillstånd att uppläsa några ord ur friherre Gripenstedts anförande
på Riddarhuset den 28 Augusti 1844 i anledning af det då föreliggande
förslaget om nationalrepresentationens ombildning. Dessa ord,
hvilka vittna om en statsmans blick, innehålla gyllene varningar särskild!
för denna Kammare och borde i fetstilar tryckas och anslås på voteringstaflan
der borta. De hafva följande lydelse:

“Förslagets hufvudsakliga felaktighet, som ensam är nog att bestämma
mitt votum, består deri, att det är ensidigt och åt en enda samhällsklass
öfverlåter en makt, som icke är motvägd af någon annan. Och så är
menniskonaturen beskaffad, att hvarhelst ett öfvermått af makt finnes nedlagdt,
som således alltjemt står på gränsen af missbruk, så skall alltid,
förr eller sednare, af ett eller annat skäl, på ett eller annat sätt, denna
gräns blifva öfverträdd och maktfullkomligheten öfvergå till maktmissbruk.
Alla länders och alla tiders historia ligger öppen för att bevisa sanningen
häraf. Af hvad slag och hvad grad maktmissbruket ock må vara, så är
det i alla fall lika farligt, lika odrägligt och lika oförenligt med såväl
samhällets som individernas välfärd och bestämmelse. Ett frö till möjlig -

Den 1 Februari.

103

liet af sådant missbruk ligger i förslaget, och detta är motivet, hvarföre
jag voterar mot detsamma1-.

Mine Herrar '' Ett frö till maktmissbruk ligger äfven i vår nuvarande
Riksdagsordning. Om tre år föreslå nya val ej allenast till denna Kammare,
som i sin helhet skall omsättas, utan äfven till större delen af
Första Kammaren. Är derförinnan denna fråga icke löst eller på god
väg att lösas, så skall den allestädes och alltid lurande radikalismen börja
fiska i grumligt vatten. Den skall till de djupa lederna af folket utropa :
“hvad skall man göra med en Första Kammare, som icke vill lyssna till
folkets berättigade önskningar"? Det kan då hända, mine Herrar, att
folket lyssnar till detta rop, och då kan inträffa, att Första Kammaren
kommer att rekryteras på ett satt, som för vår lugna samhällsutveckling
kan blifva olycksbringande. Vår ålderspresident skall då icke kunna förnya
sin helsning vid denna riksdags början: “hvar är det land, hvars
ställning vi skulle hafva skäl att utbyta mot vår egen11. Det skall fastheldre
blifva hans tunga lott — för honom tyngre än för hvarje annan —
att helsa den då sammanträdande Riksdagen med samma ord, som tidningen
Rappel i höstas ställde till den nyss öppnade franska nationalförsamlingen
i Versailles: “Notis aurons une session iVagonie''1. Vi gå till mötes
en stormig riksdag.

Jag anhåller vördsamt att detta mitt yttrande måtte få åtfölja den
föredragna motionen vid remissen till Stats-Utskottet.

Herr P. Staaff: Af samma anledning som den förre ärade talaren

dröjde att yttra sig i denna fråga, af samma anledning har äfven jag dröjt
dermed, och då jag nästan i allo instämmer med honom, kan jag fatta
mig ganska kort.

Efter noggrant studium af alla hithörande ämnen har äfven jag funnit
att icke den ringaste rättsgrund finnes för afskaffande af grundskatterna,
men anser dock att man af andra skäl bör söka bereda framgång
åt förslaget, dock och uttryckligen endast så att ej andra samhällsklasser
deraf betungas eller staten får vidkännas alltför stora uppoffringar. Hvad
beträffar frågan om rättsgrunden har jag icke annat att tillägga än
en liten erinring med afseende å de till skatte omförda nybyggena i
de norra länen. Förhållandet med dessa torde kunna sägas vara det, att
staten till deras innehafvare bortskänkt en jordegendom, hvarå desse fått
vissa frihetsår, vid hvilkas slut, då de, efter fullbordade odlingsskyldigheter,
begynt att för jorden erlägga ränta till kronan, dem medgifvits rättighet
att få hemmanen utan lösen till skatte omförda. Denna rättighet
förnyades år 1824, och år 1847 meddelades den föreskrift, att sådana
skatteomföringar utan lösen finge ega rum äfven innan frihetsårens slut.
Innehafvarne af sådana hemman, hvilka icke hafva något att skaffa med
sättet för de gamla grundskatternas påläggande, hafva sålunda lått en
skänk af staten, icke allenast utaf jorden utan äfven af den derför fordrade
obetydliga köpeskillingen. Skulle nu grundskatterna efterskänkas,
hade jemväl den lilla afgäld, som i form af grundskatter kronan förbehållit
sig att af jorden upptaga, blifvit efterskänkt. Kan det nu sägas att äfven
sådana hemman hafva rätt till befrielse från grundskatterna, så vore
det märkvärdigt. Hufvudorsaken hvarför jag vill ingå på ifrågavarande

104

Den 1 Februari,

reform är emellertid den, att jag anser det olämpligt att olika beskattningssystem
finnas i samma land — och i allt fall bör man söka undanrödja
alla orsaker som kunna leda dertill att på ekonomiska skäl representationen
står delad i två läger, hvarandra diametralt motsatta.

Herr Carl Anders Larsson: Jag är alldeles icke förvånad att

från den ärade representanten på westeråsbänken höra uttalas sådant
misstroende mot den nya representationen, som det vi nu bevittnat. Det
härleder sig från hans allom väl kända obenägenhet mot representationsförändringen.
Men att han emellertid skulle kunna så här se spöken mitt
på tjusa dagen, det både jag dock ej väntat. Jag vill fråga den ärade
representanten, om han i denna Kammare kunnat varsna några tecken till
det “bonderegemente som han så mycket fruktat. Det är visserligen sannt
att här bildat sig “f/e djupa leder“ i vissa frågor, men kan den ärade representanten
visa att dessa “djupa leder“ ledt till något ondt för vårt
land eller framkallat några revolutionära tendenser? För min del är jag
öfvertygad om det nya statsskickets företräde framför det gamla; hade
detta fortvarit, då kunde man haft skäl att hysa farhågor för de revolutionära
tendenser och det öfriga onda, som den ärade talarens lifiiga fantasi
framkallat. Han lörespeglade oss den olyckan, att det s. k. Handtmannapartict“
vid blifvande nya val skulle kunna få ett betydande insteg äfven
i Första Kammaren. Om så sker ser jag visserligen för min del ingen
fara deri, men det går nog ej så lätt, som den ärade talaren synes föreställa
sig. Ty intet som hittills egt ruin, hvarken valen till Första eller
Andra Kammaren, har här till dags gått ut på att rikta “den lurande
radikalismen". Sansade män hafva blifvit valda i begge Kamrarne —
och om man j afseende å grundskattsfrågan vid denna riksdag har fått
större pretentioner, så hafva vi derför att tacka Första Kammaren, som
icke förut Yelat gå denna Kammares billiga önskningar till mötes.

Hvarföre jordens befriande från de betungande grundskatterna skulle
vara något olagligt kan jag icke begripa. År det kanske mera lagligt att
personer, Indika fordomtima gjorde staten någon liten tjenst, i all tid,
de sjelfva och deras efterkommande, sitta i “orubbadt bo", under det att
de, som ej förmått tjena staten med en häst, skola i alla tider bära grundräntorna?
År detta rättvist, så förstår jag ej hvad rättvisa är.

Det har yttrats att ett frö till maktmissbruk blifvit nedlagdt i den
nya representationen, men sådant har icke visat sig, såvidt jag kunnat
förstå. De häftigaste striderna hafva alltid gällt anslagsfrågor, och derutinnan
kan man väl ej med fog beskylla Andra Kammaren för oginhet.
Allt hvad “de djupa lederna11 inom denna Kammare åstadkommit är tillsättande
af utskottsledamöter: men då man vet huru obetydligt inflytande
utskottsvalen hafva under det nuvarande statsskicket, hvar finnes då den
fara, som den värde representanten från Westerås så mycket fruktar? För
min del ser jag tiden an med fullt förtroende till svenska folkets sans och
fosterlandskärlek och hoppas med tillförsigt att äfven den stora frågan
om grundskatterna skall lösas, utan att derigenom öfriga skattdragande
komma att öfver höfvan betungas eller staten till sina inkomster blifva
lidande. Blifva grundskatterna afskaffade kunna nemligen väsendtliga besparingar
beredas statsverket i de utgifter, som nu utgå i och för kontroll

Den 1 Februari.

105

och uppbörd af statsinkomsterna, och derigenom torde ingen förlust drabba
statsverket, Man ser ju dessutom att andra inkomster stiga i den proportion,
att de endast under den korta tid jag haft äran vara ledamot af
Riksdagarne ökats till nästan dubbla beloppet emot hvad de förut voro.
Lägger man härtill ytterligare den stora vinst våra jernvägar, i den mån
nätet blir öfver hela landet utsträckt, otvifvelaktigt skola komma att
lemna, så torde det ej vara svårt att inse, att den minskning i inkomster,
som statsverket genom grundskatternas aflyftande får vidkännas, mer
än väl skall betäckas. Jag anhåller derföre att denna vigtiga fråga måtte
afgöras i den syftning, som i motionen föreslagits, lifligt öfvertygad som
jag är, att några svårigheter icke skola derigenom uppstå — och torde
detta mitt yttrande få åtfölja motionen till Stats-Utskottet.

Herr Hjelm: Herr Talman! Mine Herrar! Det är icke den förste
talarens, vid början af hans anförande, tillkännagifna önskan, att nu
bringa frågan till en mera allmän diskussion, som gifvit mig anledningbegära
ordet, ty, medveten om saknaden af förmåga öfver ordet, hade
jag derifrån afhållit mig, om ej en följande talare, här midt öfver gången,
hade yttrat sig i det syfte, att äfven om de äldre egendomarne inom
landet kunde hafva några berättigade anspråk på att blifva befriade från
grundskatter, så hade åtminstone icke de till skatte omförda nyhemman
och nybyggen i de norra länen, hvilka icke haft något att skaffa med
sättet för de gamla grundskatternas påläggande, några dylika anspråk,
och det är denna uttalade åsigt, som uppkallat mig.

Under det talaren sålunda gör ett erkännande i fråga om de äldre
hemmanen, förnekar han all rätt för de yngre att blifva från grundskatter
befriade, men dessa nyhemman, uppkomna af nybyggen på kronoskogarne,
och till stor del lösta till skatte, hafva, hvad flen'' mark beträffar,
på hvilken de äro upptagne, samma historiska rätt, som landets äldre
hemman, hvilka äfven äro anlagda, om än i en långt aflägsen forntid, på
landets ouppodlade skogar, och samma billighets- och statsekonomiska
skäl finnas för berörda nybyggen som för äldre egendomar att blifva
från grundskatterna frigjorda. Svenska jorden var från början ingens tillhörighet
och de svenska hemmanen äro fritt anlagda på samma jord.
Landet var af ingen taget i besittning och något jordregale fans icke.
I mer än 1,200 år satte våra fäder, de gamle odalbönderna, sig ned
hvarest de det funno för godt och der odisponerad mark fans. Först
år 1282 genom Helgeandsholmsbeslutet, hvilket jag för min del icke tror
i verkligheten hafva egt rum, sökte feodala åsigter göra sig gällande.
Antagligen grundade talaren sitt förnekande af nyhemmans likställighet
med den äldre jordegendomen på detta förmenta beslut och på Kongl. brefven
af den 20 April 1542 och den 6 November 1541. 1 det förra af

dessa bref säges nemligen till norrlän din garn e: “att sådana egor, som
obebyggda ligga, höra Gud, Konungen och Kronan till1'' och i det sednare
brefvet uttalas, “att westerbottningarne skulle gifva en tredjedel af den
lax och annan fisk, som i träsken och elfvarne fångades“. Svenska folket,
landets dåvarande innevånare, hade dock icke dertill gifvit sitt samtycke,
utan nämnda bref äro tillkomna under en tid, då godtyckets makt
var lag; och hvad särskildt Helgeandsholmsbeslutet vidkommer, sä, om

106

Den 1 Februari.

det vore en verklighet, hade detsamma säkerligen varit omförmäldt uti de
efter 1282 tillkomna landskapslagarne, åtminstone i den yngre Helsingelagen,
och Gustaf Wasa hade säkerligen icke uraktlåtit att i de nämnda
Kongl. brefven åberopa sig på samma beslut för att få stöd för sina åtgärder
med de norrländska markerna. Något annat än den historiska
rätten finnes således icke, och då den tid, under hvilken landets ointagna
marker icke voro någons tillhörighet, är både äldre och fyra gånger längre
än den tid, som förflutit från nämnda konungs tid, så vågar jag påstå,
oaktadt innehållet af oftanämnda Kongl. bref, att de under sednare tider
på skogarne upptagna yngre hemman i fråga om grundräntans afskaffande
hafva lika god rätt, som de äldre hemmanen, Indika likaledes ursprungligen
äro på skogsmarker bebygga och odlade.

Den ärade talaren sade äfven att “ringaste rättsgrund icke finnes för
grundskatternas afskrifning.“ Jag vill nu icke upptaga Kammarens tid
med att genom historiska fakta ådagalägga motsatsen. Jag skulle då
genomgå, huru våra svenska hemman uppkommit, huru våra fäder lemnade
frivilliga “hjelper“, som i medeltiden förbyttes dertill, att regenterna
godtyckligt pålade skatter och utskrefvo gärder, hvilka sedermera förvandlades
till den s. k. jordeboksränta!!, sålunda tillkommen genom maktspråk,
och huru mantalsräntan, som var eu bevillning, under protest af
de skattegifvande, blifvit eu fix skatt på jordbruket. Sådant skulle taga
för lång tid, och jag tror, att om man blott vill göra sig de af mig nu
antydda förhållanden fullt tydliga och klara, hvar och eu skall finna,
det stora och grundade skäl finnas för en afskrifning af grundskatterna.

Jag skulle nu kunna sluta, men, ehuru jag icke vill följa den första
talaren i hela hans långa anförande, deraf jag dock antecknat åtskilligt,
vill jag nämna några ord med anledning af ett yttrande af honom, som
väckte min uppmärksamhet. Han yttrade nemligen, då han sammanställde
frågan om indelningsverkets afskaffande med förevarande fråga, att indelningsverket
visat sig kunna beskydda landets gränser och att något sådant
bevis för dess oförmåga dertill, som kunde skrifva dess dom, icke
förelåge, och, tilläde han, “denna dom kali endast skrifvas med blod på
bataljfältet.“ För min del vill jag dertill endast säga: må den Gud, som
hittills bevarat gamla Sverige och dess fria sjelfbestånd, bevara oss från
en sådan blodsdom, ty i motsatt fall torde intet blifva qvar. Vår äldre
geografi, jemförd med den närvarande, visar alltför tydligt hvad vi mistat
i område, sedan landet erhöll sitt så mydket prisade indelningsverk, och
den lärdom vi erhållit genom dessa förluster och af sednare årens historia,
manar till att icke altför mycket lita på indelningsverket. Bättre är då
att följa skaldens råd och icke blott en utan många gånger, inom de
landamäre» vi fingo behålla 1809, eröfra hvad vi då mist, och då en
dylik eröfring i sjelfva verket redan skett, hoppas och tror jag, att svenska
folket, som förstått göra en sådan eröfring, äfven skall veta att
skydda densamma.

Herr A. Rundbäck: Då nu frågan om grundskatternas upphörande

åter kommit på tal, ber jag att äfven få deri yttra .några ord, särskildt
med anledning af den. ärade representantens från Östergötland uppträdande.
På den punkt frågan nu kommit, anser jag det icke tjena till

Den 1 Februari.

107 •

något att orda om rättmätigheten eller orättmätigheten af de anspråk,
som äro framställda om jordens befriande från de onera, som tynga densamma.
Jag betraktar ärendet såsom blott och bart en faktiskt föreliggande
fråga, hvilken jag, i likhet med den förste talaren, anser icke
kunna undanskjutas, utan nödvändigt fordra en lösning; tv det är klart
att, då den jordegande klassen är den, som inom repre sent; rioneu numera
har största betydelsen, denna klass icke skall låta frågan falla, med mindre
den får en för densamma nöjaktig lösning. Tager man jemväl i betraktande,
att enighet och samdrägt inom nationen är ett vilkor för dess
trefnad och lyckliga utveckling, men att denna enighet icke kan uppnås
så länge förevarande fråga är olöst, så tror jag det vara hvarje representants
pligt att bidraga till att densamma på ett eller annat sätt blir afskrifven
från dagordningen. Denna frågas lösning är dock en ganska
kinkig uppgift, enär den är så särdeles omfångsrik och följ drik och berör
så många motsatta intressen, som alla måste respekteras, men svårligen
kunna förlikas, hvarföre man icke får vänta, att den skall ensidigt afgöras,
endast till förmån för jordegarne. Frågan afser att helt och hållet
förändra de grunder för vårt skatteväsende, som under århundraden egt
bestånd, och är i denna sin egenskap ytterst ömtålig och ingripande i
våra samfundsförhållanden. Man måste tillse, huru staten skall få ersättning
för den inkomst man vill frånhända densamma, och detta möter
stora svårigheter. Vill man på direkt väg anskaffa denna ersättning,
måste man, såsom den förste talaren nämnde, söka att utfinna och bestämma
bättre och mera tillfredsställande grunder för förmögenhetens
taxering, än de, som nu äro gällande, på clet man icke må alltför oskäligt
betunga vissa medborgareklasser. Vill man åter på indirekt väg bereda
denna ersättning åt staten, så bör man äfven tillse, att icke alltför
stor del af den börda, som lyftes från den besutna och representerade
jordegande klassen, lägges på den obesutna och orepresenterade arbetarebefolkningen.
Frågan är således, såsom jag redan nämnt, ganska svårlöst,
men man kan dock möjligen öfvervinna dessa svårigheter derigenom, att
från alla sidor visas tillmötesgående och att frågan, behörigen begränsad,
blir behandlad af alla vederbörande med sans, måtta och klokhet.
Flere stadsrepresentanter hafva redan afgifvit försäkringar om tillmötesgående,
men vid dessa försäkringar hafva de förmodligen fästat det vilkor,
att från motsatta sidan äfven visas tillmötesgående och moderation, och för
min del förklarar jag, att jag endast under detta förbehåll biträder nämnda
försäkringar. För den händelse motpartiet alltså visar måtta och hofsamhet,
anser jag det vara ett nöje att gå detsamma till mötes, hvaremot
jag i annat fall anser såsom en bjudande pligt att göra motstånd.

Jag slutar derföre med den varma uppmaning till alla de moderata
elementerna i denna Kammare, att de vid behandlingen af förevarande
fråga alltid må söka att ställa de enskilda intressena under fäderneslandets
eller det allmännas intresse, och särskildt uttalar jag den önskan och
förhoppning, att den nu maktegande klassen icke må göra sig skyldig
till, hvad man med rätta förebrått föregående maktinnehafvare inom representationen,
att företrädesvis visa benägenhet att från egna skuldror
vältra skattebördor på andra.

108

Den 1 Februari.

Öfverläggningen förklarades slutad, och hänvisades motionen till Statsutskottet,
dit jemväl skulle öfverlemnas de i anledning af densamma nu
afgifna yttranden.

Vidare skedde föredragning af följande motioner, som blefvo hänvisade
:

Herr P. C. Anderssons motion, N:o 128, till Lag-Utskottet;

Herr J. Johanssons motioner, N:is 129 och 130, till Tillfälligt Utskott
;

Herr Ehrenborgs motion, N:o 131, till Lag-Utskottet;

Herr Jöns Pehr ssons motion, N:o 132, till Stats-Utskottet.

Rörande Herr Jöns Pehrssons .motion, N:o 133, anförde:

Herr Werner Ericson: Då det ämne, som utgör föremål för den
motion, hvarom nu är fråga, nemligen omorganisation af vårt försvarsväsende,
enligt hvad vi förnummit, är under Kongl. Maj:ts pröfning, och
vi snart eller åtminstone nästa år derifrån hafva att vänta oss ett förslag
i ämnet, så är det föga troligt att Herr Jöns Pehrssons ifrågavarande
motion om indelningsverkets afskaffande nu skall till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Det finnes dock i denna motion något, som fäst min
uppmärksamhet, och som föranledt mig att i anledning af densamma begära
ordet.

Jag ber likväl först få angifva min ställning till indelningsverket. Jag
anser detsamma vara af enahanda natur som en grundskatt, och då det
sålunda öfvergått till ett realonus, till hvars aflyftande de nuvarande innehafvarne
af jorden icke ega den minsta rätt, helst detta onus tagits med
vid beräkningen af den dermed belastade jordens kapitalvärde, så hyser
jag för min del den uppfattning af indelningsverket såsom ekonomisk institution,
att detsammäs afskaffande ej kan ur rättslig synpunkt försvaras
och således icke heller bör ske. Hvad åter vidkommer indelningsverket
såsom militärisk institution, så har man å såväl ena som andra sidan
åberopat fackmän såsom auktoriteter för den mening, som uttalats, men
saken är, efter min uppfattning, så enkel, att den äfven af icke fackmän
kan bedömas. Då de mot indelningsverket riktade anmärkningar hufvudsakligen
röra rekryteringen och soldaternes krigsduglighet, så är det ju
lätt att genom förändrade bestämmelser i detta afseende, såsom att man
rekryterar med omsorg, ej behåller soldaten längre än han är fullt tjenstduglig,
genom utsträckt öfningstid m. m. dylikt, vinna det åsyftade målet,
och gör man så, torde det vara klart, att indelningsverket icke utöfvar
något menligt inflytande på arméens duglighet. Jag har med dessa få
ord velat uttala min åsigt om indelningsverkets vara eller icke vara.

Jag återkommer nu till hvad jag ämnade yttra om Herr Jöns Pehrssons
ifrågavarande motion. Han framställer i början af densamma tvänne
alternativ. Antingen, säger han, böra våra försvarskrafter göras tillräckliga,
om sådant är möjligt och behöfligt, eller också, det andra alternativet,
bör man afskaffa all annan beväpnad styrka, än den som är be -

Den 1 Februari.

109

höflig för ordningens upprätthållande inom landet, och den sista åsigten,
som, enligt hans uppgift, har många försvarare, är, påstår han, den förnuftigaste.
Deraf ser man, hvad man kan hafva att vänta af honom och
de med honom liktänkande. När han likväl något längre fram i motionen
ordar om de ojemnt fördelade bördor, som vårt förs vars väsen de pålagt,
och om behofvet af en jemnare fördelning deraf, då lifvas hans fosterländska
känsla, då finner lian ej ord för att uttrycka sitt förakt för
dem, som uraktlåta den heliga pligten att i mån af förmåga med sin
egendom och sina lif försvara ett älskadt fosterland. Uti detta ligger en
högst besynnerlig motsägelse mot hvad han förut sagt om obehöfligheten
af allt försvar, men det karakteriserar hans uppfattning af förhållandena
och visar det hans åsigt är den, att endast i det fäll, att den onererade
jorden blir qvitt de bördor, som nu trycka den, så är ett försvar
af nöden, i annat fall är det obehöfligt, och att således, oaktadt allt hans
ordande om skyldigheten af uppoffringar för det allmännas väl, denjordegande
klassens fördelar böra sättas framför fosterlandets försvar. Jag vet
icke, huru stort inflytande Herr Jöns Pehrsson har i Kammaren eller
huru många, som här äro anhängare af hans nu uttalade åsigt; men med
afseende å den behandling som här kommit frågorna om grundskatterna
och indelningsverket till del, håller jag ej för osannolikt att han uttalat
den innersta tanken hos dem, som yrka indelningsverkets afskaffande, och
har jag velat derpå fästa någon uppmärksamhet.

Herr Jöns Pehrsson: Jag hade icke trott, att ett yttrande i min
motion skulle få röna eller förtjena eu så stor uppmärksamhet, som nu
kommit detsamma till del. Jag vill nu såsom svar endast nämna,
att det för hvar och en, som är något förtrogen med tänkesätten på
landsbygden, torde vara bekant, att den af mig i min motion uttalade
tanke har i hemlighet många försvarare inom landet; och att det nu
blifvit min lott att här vid Riksdagen vara den förste, som antydningsvis
framkastat denna tanke, derför ber jag om ursäkt, men står icke dess
mindre fast vid hvad jag uttalat, ‘att, om våra försvarskrafter, som för
närvarande äro otillräckliga, i följd af stridiga åsigter icke kunna göras
tillräckliga, många finnas1, som anse, att man i fråga om vårt försvarsväsende
bör afskaffa allt nu bestående, utom hvad som för ordningens
upprätthållande inom landet kan anses behöflig^.

Mine Herrar! Man talar här både vidt och bredt om tillmötesgående,
men vid allt detta tal befarar jag, att rösten är Jakobs, men händerna
Esaus. Vill man icke visa detta tillmötesgående äfven i frågan om vårt
försvarsväsendes ordnande, så tror jag icke heller, att man har något
tillmötesgående att vänta i grundskattefrågan. Med den uppfattning jag
har om dessa frågor, så anser jag, att frågan om indelningsverkets afskaffande
i ännu högre grad berör landets heligaste intressen, än hvad
grundskattefrågan gör, och hvad som torde vara säkert, är att ett tryggt
försvarsväsende icke står att vinna, förrän de för detsamma nu pålagda
bördorna blifva jemnare fördelade. Jag har nu endast velat uttala eu
varning till våra motståndare för de vådor, som kunna uppkomma af den
temligen allmänt utbredda tanken, att, om icke något tillmötesgående
visas landsortsrepresentanterne i försvarsfrågan, så vore det bättre att

Den 1 Februari.

icke våga så mycket på ett ofullständigt försvar, då utan bördornas fördelande
bättre ej fås och det bortkastas mycket onödigt på det man bar.
Men hvad denna tanke i sina följder kan medföra, derom anser jag mig
icke böra nu yttra mig.

Härefter hänvisades motionen jemte yttrandena, till Stats-Utskottet.

Herr Jöns Pehrssons motion N:o 134, och Herr Törnfetts, N:o 135,
hänvisades till Stats-Utskottet;

Herr J. Bengtssons motion, N:o 136, till Bevillnings-Utskottet;

Herr A. W. Staaffs motioner, N:o 137 till Stats-Utskottet och N:o 138
till Lag-Utskottet;

Herr Sven Nilssons i Efveröd motioner, N:o 139 till Lag-Utskottet
och N:o 140 till Stats-Utskottet;

Herr C. A. Larssons motion, N:o 141, till Stats-Utskottet;

Herr Aug. Börjessons motion, N:o 142, och Herr Leijers, N:o 143,
till Lag-Utskottet;

Herr Billströms motion, N:o 144, samt Herr fluss'' motion, N:o 145,
till Stats-Utskottet; dock med förbehåll, beträffande den sednare motionens
hänvisning, att, derest med anledning af en förväntad Kongl. proposition
om ny skollagsstiftning, ett särskildt Utskott för hithörande frågors
behandling skulle komma att tillsättas, denna motion då borde till det
Särskilda Utskottet öfverlemnas;

Herr Westerdals motion, N:o 146, och Herr Johan Jönssons,
N:o 147, till Lag-Utskottet;

Herr Johan Jönssons motioner, N:is 148 och 149, samt Herr Lars
Erssons motion, N:o 150, Herr Noréns in. flis, N:o 151, och Herr Nils
Petterssons, N:o 152, till Stats-Utskottet;

Herr Bylanders motion, N:o 153, till Bevillnings-Utskottet;

Herr Friherre Äkerhielms motion, N:o 154, till Stats-Utskottet;

Herr J. P. Nilssons motion, N:o 155, och Herr J. F. Fredricsons,
N:o 156, till Lag-Utskottet;

Herr G. Mccchels motion, N:o 157, till Stats-Utskottet;

Herr A. P. Danielssons motioner, N:is 158 och 159, till Lagutskottet
;

Herr E. Dofséns motion, N:o 160, Herr P. Gimmessons, N:o 161,
Herr J. G. Granlunds, N:o 162, samt Herr S. Johnsons motioner, N:is 163
och 164, till Stats-Utskotte^;

Herr G. Hceggströms motion, N:o 165, och Herr Åke Anderssons,
N:o 166, till Lag-Utskottet,

Herr C. A. Jönssons motion, N:o 167, till Bevillnings-Utskottet;

Herr Pehr Pehrssons motion, N:o 168, Herr Lasse Jönssons, N:o 169,
och Herr Friherre von Schulgenheims, N:o 170, till Stats-Utskottet;

Den 1 Februari.

111

Herr Ola Anderssons motion, N:o 171, till Lag-Utskottet;

Herr Sven Nilssons i Österslöf motioner, Nås 172 och 173, till Statsutskottet; Herr

P. Staaffs motioner, N:o 174 till Lag-Utskottet och N:o 175
till Stats-Utskottet;

Herr Hjelms motioner, Nås 176 och 177, till Stats-Utskottet;

Herr P. Olssons in. fi:s motion, N:o 178, till Lag-Utskottet;

Herr Jonas Anderssons motion N:o 179, till Tillfälligt Utskott;

Med anledning af Herr Werner Pri essens motion, N:o 180 om grundskatternas
kapitalisering, anfördes af motionären:

Herr Werner Ericson: Het må ursäktas mig att jag än en gång
upptager frågan om grundskatterna, men då jag i denna fråga står på en
egen ståndpunkt, och det förslag till grundskatternas kapitalisering, jag nu
afgifvit, väsendtligen skiljer sig från öfriga i samma ämne, torde det tillåtas
mig yttra några ord i frågan.

I afseende på frågan om grundskatternas rättmätighet från början
eller huruvida de, i följd deraf att de, såsom man påstår, orättvist tillkommit,
kunna anses innebära någon orättvisa mot de nuvarande jordegarne,
vill jag först och främst erinra, att, då man påstår, att det icke
varit samhället i dess helhet, eller kronan, som ursprungligen egt den gemensamma
jorden vid den tidpunkt, då en förening af menniskor nedsatt
sig på densamma och börjat odla den, så borde man åtminstone först
bevisa att och hvarför någon af de förste innehafvarne skulle framför de
andra egt rätt till jorden. Man har talat om den förste odlarens rätt
och påstått att han förvärfvat sig eganderätt till jorden, derigenom att
han tagit densamma i besittning och uppodlat den, men jag tillåter mig
härvid erinra att i de stater, der det ännu finnes ouppodlade och obebygda
landsträckor, en motsatt åsigt gör sig gällande. I Amerika, t. ex.;
der i den aflägsna vestern ännu finnas stora ouppodlade land ssträckor,
betraktar sig staten såsom jordens egare och säljer densamma på grund
häraf till nybyggare, och der åberopas aldrig besittningstagandet såsom
grund för eganderätten. Så har äfven tillgått alltsedan Amerika koloniserades,
och denna så naturliga rättsprincip blef der från början erkänd,
emedan kolonisterna befunno sig på en hög grad af odling och ett framskridet
rättstillstånd bland dem gjorde sig i tillämpningen gällande. Ej så i de
gamla europeiska samhällena, der de första innebyggarne befunno sig på
en lägre odlingsgrad, till följd hvaraf förnuftiga rättsgrundsatser först småningom
kunde bland dem komma till erkännande. Det är icke svårt att
inse, hurudant rättstillståndet i allmänhet skulle blifva, om man på andra
områden ville tillämpa den åsigten att hvar och en, som toge i besittning
något som icke vore enskild egendom, deraf skulle blifva egare. Utgår
man således från det antagande, hvithet jag, för min del, anser vara det
enda riktiga, att samhället i dess helhet, eller staten, varit den ursprunglige
egaren till jorden, så är det klart att staten, i egenskap af upplåtare,
egt att fordra en viss afgäld af dem, åt hvilka jorden upplåtits, och

112

Den 1 Februari.

Gustaf den förstes omtalade förklaring innebar således icke något våld
utan var endast tillämpningen, om än måhända något hårdhändt, af en
riktig grundsats. Sedermera tillkommo under 1600-talet åtskilliga.skatter
under form af bevillningar eller tillfälliga gärder, men de bestämdes
dock sedermera af lagligt befogade statsmakter att fortfarande utgå, ehuru
man ej ansåg nödigt förändra deras benämningar, och hafva likasom öfriga
grundskatter för länge sedan ingått i jordens kapitalvärde. Jag anser
således, att grundskatterna tillkommit på laglig väg, och det lösa påståendet,
som städse upprepas i anföranden och motioner, att de utgöra en orättvis
börda på jorden, bevisar rakt ingenting, ty äfven om de möjligen skulle
kunna så betraktas, så hafva de numera fullkomligt ingått i jordens värde,
hvilande på densamma realonera, och den nuvarande jordegaren har i alla
händelser icke att göra med en orättvisa, som möjligen för århundraden
sedan blifvit begången mot jordens dåvarande > innehafvare. Den, som nu
skulle kunna väcka ett rättsligt anspråk att vinna ersättning för en sådan
orättvisa, måste visa sig vara den förorättades rättsinnehafvare, men
någon sådan finnes icke numera. Lika absurdt är det ofta hörda påståendet,
att grundskatterna skulle innebära eu orättvisa mot jorden, ty mot
jorden såsom eu känslolös, död materia kan någon orättvisa icke föröfvas,
förmodligen menar man med detta uttryckssätt, att jordbruket i dess
helhet skulle lida af. grundskatterna, men jag tror deremot att den ©uppsägbar
inteckning, som kallas grundskatt, är för jordbrukaren långt ifrån
skadlig, utan tvärtom ganska fördelaktig, och för jordbruket såsom industri
är det likgiltigt, om afkomsten af jorden tillfaller en eller delas mellan
flera: här staten och jordegaren.

Hvad nu åter vidkommer följderna af det ifrågasatta borttagandet
af grundskatterna, så kommer, såsom Herr Dickson vid ett
föregående sammanträde mycket riktigt framhållit, en sådan åtgärd att
lända endast de nuvarande innehafvarne af skattejorden til fördel. Den
blir icke till nytta för jordbruket såsom industri, icke för någon särskild
klass af medborgare och icke ens för den näste inneliafvaren, ty denne
får genom ökad bevillning betala den förlust staten lidit genom grundskattens
efterskänkande åt företrädare. Mot denna riktiga åsigt, som
af en talare framhölls vid remissen af Herr Wigardts motion, uppträdde
då en talare på östgötabänken, hvilken yttrade sin förvåning öfver
att kloka män kunde räkna så illa och, för att gifva ett exempel på
sin egen och riktiga räknekonst, gjorde han en jemförelse emellan en egare
till ett frälsehemman, som derå hade 4,000 R:dr skuld, hvilken skuld han,
genom att till eu hypoteksförening inbetala 240 It:dr om året inom viss
tid vore fri ifrån, samt egare till ett skattehemman, som hade att till staten
erlägga 120 R:dr i grundskatt, hvilket enligt talarens påstående motsvarade
ränta å en skuld till staten af 2,000 R:dr, och för en skuld äfven
af 2,000 R:dr till en hypoteksförening erlade likaledes 120 R:dr årligen;
med samma årliga utgift för hvardera af ofvannämnde jordägare hade efter
cirka 42 år således frälsejordegaren befriat sig från all sin skuld, under
det skattejordegaren fortfarande hade sin skuld till staten i behåll
och, fortfor talaren, det vore väl ändå ej för mycket begärdt att staten ej
skulle ställa hårdare fordringar på sina gäldenärer än hvad hypoteksföreningarne
gjorde.

Det

Den 1 Februari.

113

Det falska i detta resonement taller lätt livar och eu i ögonen.
Talaren jemför en skuld, beräknad efter den ränta som utgöres, med en
skuld bestämd i kapital, och när lian derföre kapitalism^!.'' den förra, begagnar
han en annan räntefot, än senare, då han beräknar den ränta
han betalar; om han i båda fallen begagnar samma räntefot, eller 5 procent,
är han ju skyldig staten 2,400 li:dr och ej 2,000, och då han härå
aldrig erlagt mera än ränta är ju klart, att han ej kunnat blifva fri derifrån.
Har emellertid denne talare någon fordringsegare, hypoteksförening
eller enskild person, som lånat honom penningar mot erläggande af gällande
ränta, och som när gäldenären kommer och säger, jag vill att utaf räntan eu
del skall räknas för amortering, så att jag utan erläggande af annat än
gällande ränta, dock inom viss tid, må vara fri från kapitalskulden —
går in på sådant, så är han lycklig; och har han ej så bör han skaffa
sig; han skall aldrig behöfva göra annat än låna, och ju mera han lånar
ju förmögnare blir han.

Herr Björck, som lemnat Riksdagen, och talaren på östgötabänken,
som är åter uppstånden, lära hafva, då de samtidigt voro representanter,
hyst samma åsigter i fråga om nyttan af grundskatternas borttagande och,
för att visa detta, citerade den sistnämnde ett yttrande af Herr Björck,
"att fosterlandet nog en dag skulle komma i behof af alla sina söners
bistånd för att bevara sitt oberoende, och det voro då nyttigt om skattejordens
egare genom grundskatternas efterskänkande hade motsvarande
större förmåga att härtill bidraga11. Herr Björcks profetia om de öden fosterlandet
går till mötes kan nog vara riktig, men, då han härvid inblandar
grundskattefrågan, är han ej bättre räknemästare, än Herr G. A.
Larsson. Det är nemligen klart att hvad man efterskänker på ett håll,
måste tagas igen på ett annat, och den på ett håll ökade förmågan att
bidraga till fosterlandets försvar, motsvaras således af lika mycket förminskad
förmåga på ett annat. Samma invändning kan göras mot livad representanten
från Westerås i dag yttrade derom, att det i national-ekonomiskt
hänseende icke vore så illa, om jorden blefve fri från grundskatterna,
da flera personer derå skulle kunna ega sin bergning; staten
måste _ naturligtvis på annat håll taga igen hvad den förlorar på jorden,
och äfven om denna, befriad från grundskatterna, skulle kunna föda flera
personer, så skulle ett färre antal finna sin bergning inom andra näringar,
som i stället blefve betungade.

Det är märkvärdigt hvad man i denna fråga gör sig mycket besvär
med att sammanblanda skattejordsegarne med den större, fattigare delen
af befolkningen. Öfverallt, der det är fråga om grundskatterna, återfinner
man detta tal om folkets förtryck, begagnadt såsom ett uttryck af särdeles
slående effekt. Borttager man grundskatterna, så måste man ju ersätta
den förlorade statsinkomsten antingen genom direkta bevillningar
eller förhöjda tullar, hvithet kommer att kännbarast drabba just den större,
fattiga delen af befolkningen. Ökas bevillningen, så är det ju klart att,
industriidkare!] som använder det sålunda fördyrade kapitalet måste nedsätta
arbetslönerna för att kunna konkurrera med industriidkare i länder,
der kapitalet är billigare. Höjer man åter tullarne, så är det klart, att
förhöjningen måste läggas på sådana artiklar, som konsumeras af den stora

Riksd, Prof. 1873. 2 Afd. 1 Band, g

114

Den 1 Februari.

allmänheten, så att, hvilken utväg man än vidtager, det är tydligt, att
den fattigaste delen åt folket får betala större delen af den förmån, som
man genom grundskatternas efterskänkande förskaffar de nuvarande innehafvarne
af skattejorden.

I afseende på det sätt, hvarpå frågan vid denna riksdag redan blifvit behandlad
och den uppfattning af politisk klokhet, som gjort sig gällande, och
hvilken helt och hållet afviker från hvad jag såsom sådan anser, vill jag yttra
några ord. Herr Dicksons af reda och klarhet utmärkta anförande för några
dagar sedan gjorde på mig ett särdeles angenämt intryck. Med hvilken
äktning jag hörde hans slutyttrande, att “är det rätt, så må det ske,
kosta hvad det vill; men är det ej rätt, vill han ej dertill gifva sitt bifall
! _ och med hvilken ... ja missaktning tillåter jag mig ej hysa mot
mina motståndare, men det är dock med en känsla, för hvilken jag har
svårt att finna uttryck, som jag hörde andra talare, under erkännande att
anspråket på grundskatternas efterskänkande icke var rättmätigt, dock
förorda ett tillmötesgående, såsom politiskt klokt! Detta tillmötesgående,
som nu håller på att öfvergå till ett slagord, hvad betyder det väl? Att
med delvis uppoffrande af egna åsigter rätta sig efter majoritetens önskningar
i en fråga som denna, kan väl vara politik, men klok politik är
det ej, så vida dermed menas för fosterlandet nyttig.

Jag hörde nyss af en talare nämnas, att Friherre Gripenstedt redan
år 1844 uttalat farhågor, att en samhällsklass, som komme till politisk
makt, skulle missbruka densamma. Enskilda personer, som vunnit stor
makt, hafva äfven under tider af föga utbildadt rättsmedvetande gifvit
prof på det ädlaste — mest ointresserade handlingssätt, men sällan torde
någon klass eller något stånd haft eller trott sig innehafva magten, utan
att missbruka eller försöka missbruka den. Sa mycket mera glädjande
för oss är det, att vårt lands historia kan framvisa ett motsatt förhållande.
När för åtta år sedan de då maktegande klasserna i vårt land frivilligt
öfverlemnade sin makt i andras händer, gjorde de detta derföre att de
tänkte högt om svenska folket och trodde att representanter, utsedde genom
allmänna val, skulle sköta fäderneslandets angelägenheter bättre, än
de, som möjligen ännu voro till någon del bundne af ståndsfördomar.
Till förevarande ämne hör ej att undersöka, i hvad män nu gällande
Riksdags-ordr.ings föreskrifter kunna anses vara mer eller mindre lyckligt
fumla, men såsom ett betänkligt försök till maktmissbruk maste man
anse den herrskande majoritetens bemödande att till fördel för några enskilda
personer öka skattebördorna för största delen af folket, och säkerligen
skall ej “tillmötesgående11 vara det rätta sättet att hindra denna
majoritet att, drifva detta maktmissbruk till sina yttersta konseqvenser.
Det beröfva!’ tvärtom dem som “gå till mötes deras bästa skäl till motstånd
och, sakna de redan från början förmågan att stå emot, så skola
de ännu mindre sedermera kunna stadna rörelsen, der de vilja.

Med anledning af Herr Dicksons förut omnämnda anförande,_ yttrade
eu talare, att de, som nu motsatte sig grundskatternas efterskänkande,
måtte väl betänka det ansvar de derigenom ådrogo sig. För min del får
jag bekänna att jag med lätt hjerta och lugnt samvete skall bära detta
ansvar. Måtte blott de, som nu af politisk klokhet, för att visa tillmötesgående
och för att “göra det parlamentariska samlifvet drägligt“, villigt

Den 1 Februari.

115

gå majoritetens önskningar till mötes, lika lätt kunna bära ansvaret för
ett handlingssätt, hvaraf följderna äro för Kammarens anseende nedsättande,
och komma att för lång tid förrycka dess verksamhet.

Till den nu af öfvermod jäsande majoriteten i denna Kammare skulle
jag vilja ställa den frågan, om de glömt Regeringsformens 4 S, der det
heter, att Konungen egen allena styra riket på det sätt .Regeringsformen
föreskrifver. •Tåg vet ej hvad Hans Maj:t Konungen tänker i denna fråga
, nner eJ ^e^er hans rådgifvares åsigter, men jag och de med mig
liktänkande vänta med förtröstan, att Konungen, derest han skulle finna
liiksdags-oianingen i sin tillämpning leda till för riket förderfliga beslut,
skall veta att med den makt hans konungsliga embete lagligen skänker
honom följderna deraf afvärja.

Jag öfvergår nu till mitt förslag om grundskatternas kapitalisering.
Detta grundai sig först på det allmänna antagandet, att, om skatteiordsegaren
skulle till staten erlägga ett kapital, motsvarande den afgift han
nu betalar såsom grundskatt, så skulle kapitaliseringen ske efter en räntefot
af sex procent, hvilket kan anses vara medelräntefoten i Sverige. I
andra länder deremot är räntan lägre. Förslaget grundar sig vidare på
följande antagande. Svenska statens kredit är väl god, ty dess vilja och
förmåga att betala sina skulder är icke tvifvel underkastad, men det oaktadt
har räntan å de lån, staten hittills upptagit, varit hög och uppgått
ända till sex procent. Under det hypoteks-föreningarne låna till fem procent
skulle nu såsom hypotek för ett lån kunna erbjudas grundskatterna
som under århundraden aldrig upphört att utgå och hvilkas värde långifvaren
lätt kan beräkna, hvilket deremot ej är så lätt med hypoteksföreningarnes
säkerheter, och det är antagligt att mot ett så säkert hypotek
kunna upplånas till så billig ränta att, derest staten medgifvit
grundskatternas kapitalisering efter sex procent, eu räntevinst skulle
uppstå, hvarmed jordegaren kunde betala sin sålunda kapitaliserade
skuld till staten.

Jag slutar nu under uttryckande a t den förhoppning att ej å ena
sidan förkänslan af segerruset ocli å den andra längtan efter att kasta
sig i motståndarnes armar, måtte förhindra Herrarne att taga i betraktande
mitt förslag, genom hvars antagande skattejordsegarne skola erhålla
den fördel, Herrarne så mycket längta efter att gifva dem, utan att dock
staten derigenom kommer att lida någon förlust.

Herr Carl Anders Larsson: Jag skulle icke hafva velat nu taga
Kammarens tid ytterligare i anspråk uti denna fråga, om icke den siste
värde talaren hade direkt vändt sig med en liten upptuktelse emot mig
for den åsigt jag med anledning af en annan motion vågade uttala i
denna samma fråga, eu åsigt som för öfrigt delats af flere sakkunnige
män. Om jag då yttrade att det nuvarande beskattningssättet utgjorde
en olycka för skattebönderna, så må jag nu säga att jag för detta påstående
finner ett ytterligare stöd just i hvad den nämnde talaren ville
anse såsom motskäl. Han anförde temligeu riktigt ett exempel, hvarmed
han villo belysa sin sats, men hvarmed jag å andra sidan vill bevisa att
det ligger åtminstone någon fördel i grundskatternas aflösning, under det
han påstod att den icke skulle medföra ens den aldra ringaste.__Att

116

Den 1 Februari.

lian det gjorde kom sig otvifvelaktigt deraf, att lian förbisåg ett och annat
i det förslag jag här haft äran framställa. Jag har nemligen bland
annat framställt en jemförelse mellan en frälsebonde och en skattebonde
samt dervid sagt, att om dessa båda vore skyldiga till enskilde personer,
så kunde båda möjligen skaffa sig amorteringslån att betala desse och
efter vissa års förlopp vara fria från de respektive skuldbeloppen, men
sedan återstode dem emellan den skilnaden att, under det frälsebonden
nu vore alldeles skuldfri, skattebonden deremot fortfarande hade qvar den
skuld till staten, för hvilken grundskatten utgöres som ränta; och han
skall aldrig kunna blifva denna skuld qvitt så länge den icke får antingen
afiösas eller successivt afskrifvas. Jag har, såsom bekant, föreslagit
aflösning, och det förvånar mig att en så skicklig räknemästare, som den
siste talaren, icke kan begripa att genom densamma skatte bonden^ inom
några år kan blifva qvitt sin skuld till staten utan att denna derpå förlorar
ett enda öre, förutsatt naturligtvis att skattebonden (eller allmänna
hypoteksbanken i dess ställe) lägger upp afiösningssumman kontant och
att de influtna medlen af staten på ett riktigt sätt användas. Jag anser
dock större fördel för staten att få summan genom obligationer, ty då
kunna dessa vid behof realiseras i stället för att upptaga nya lån.

För öfrigt skänker jag den siste talaren min största högaktning, ty
han föreföll mig vara den bäste debattör jag någonsin hört. Han utgör
sålunda äfven ett slående exempel på att folket i landsorten icke äro så
dumma att de skicka hit endast landtmannapartister såsom sina representanter.

Herr von Schoultz: Jag hade verkligen icke föreställt mig att

något skulle förekomma, som påkallade ett yttrande af en så oerfaren
representant som jag, och jag skulle för öfrigt alltid i det längsta hafva
tvekat att taga till ordet, äfven om någon anledning dertill synts mig
vara för handen. JDet gifves emellertid ögonblick, då hvarje tveksamhet
i detta hänseende bör försvinna, och här anser jag ett sådant nu hafva
inträda dä nemligen den näst siste talaren tagit fasta på ett den förste
talarens för dagen yttrande, som, om det skall läggas till grund för ytterligare
konklusioner, är ganska väl egnadt att leda uppfattningen af förevarande
fosterländska ämne på villospår — må det ursäktas mig, som
otvifvelaktigt bör anses såsom en lärjunge, då jag nu första gången uppträder
i denna Kammare, om jag härvidlag skulle använda ett alltför
starkt uttryck! Den ärade förste talare, som öppnade debatten i en med
den förevarande beslägtad fråga, behagade här precisera hur man skulle
gå tillväga för att ställa sig på eu fullt rättslig grund i fråga om grundskatterna,
och han karakteriserade dervid motsidans åsigt sålunda: “A
har gjort orätt mot B, alltså skall C göra D rätt.*1 Jag medgifver, att
om man vill betrakta denna sak endast så att säga qvantitativt, så förefaller
liknelsen slående; men jag tror icke att ett sådant betraktelsesätt
är fullt lämpligt, ty här är snarare fråga om något qvalitativt. Enligt
mitt förmenande kunna icke de af den ärade talaren sist uppställda tvänne
kategorierna, C och D nemligen, tillerkännas vara på sådant sätt olikartade
med de tvänne först angifna, A och B, att de få anses helt och
hållet främmande för den rättsfråga, som uppkommit emellan dessa sist -

Den 1 Februari.

117

nämnda, utan, fast mera, såsom afkomlingar äro de äfven arftagare af
den nuvarande striden, derunder man har att tillse huruvida icke fädernas
missgerningar skola, eller höra, af barnen godtgöras. Man har derförinnan
naturligtvis att först se till, huruvida det, som af A gjordes mot
B, var rätt eller orätt. I detta hänseende bär min ärade granne genast
ställt sig på en fullt deciderad ståndpunkt och sagt: det var rätt; och
när den förste talaren kom att nyttja det uttrycket, att han af statsekonomiska
skäl skulle vilja göra en eftergift, på hvilken man icke ur
rättslig grund kunde göra anspråk, så svarar min eldige granne till venster:
''“ve dig, du som är en lagkunnig man och en rättens tillämpare!
gifves det väl här någon annan grund än den rättsliga ?“ Naturligtvis
menade väl den förste talaren icke att man af statsekonomiska skäl bör
upphäfva ett förhållande, som hvilar på en obestridlig rättslig grund,
utan endast att, när den rättsliga grunden är tvifvel underkastad, man
må låta leda sig af det statsekonomiska hänsynet, och, äfven om detta
icke för närvarande kan vinna ett enhälligt erkännande, derföre icke helt
och hållet undanskjuta frågans lösning utan, med förutsättning om dess
ytterligare utveckling i enlighet med framtida uppfattningar, skänka sitt
bifall åt hvad som för närvarande synes vara det ur nationalekonomisk
synpunkt klokaste. Men, säger man, det är icke rättvist att borttaga
grundskatterna. Hvarför icke då? År icke tillkomsten af alla de särskilda
onera, som inbegripas under sagda namn, i sj elfva verket något
vexlande? Det tillhör icke mig, som icke riktat min forskning specielt åt
detta område, att härvidlag söka åstadkomma en utredning, men af hvad
andra sagt, hvilka böra anses för kompetente domare inom denna gren
af menskligt vetande, har jag tyckt mig finna att åtminstone en del af
dessa onera från början varit af tillfällig natur, men att efterkommande
statsmyndigheter sedan bibehållit dem och derigenom gifvit dem en slags
legalisering såsom ständiga. Under det man nu på ett håll anser denna
legalisering fullt riktig, säger man deremot, från ett annat håll: nej, en
orättvisa, som skedde från begynnelse!!, blir icke en rättvisa derigenom,
attt efterkommande statsmyndigheter legaliserat den, utan tillhör det då
sednare lagstiftare, som ledas af en klarare blick, att icke låta sig bindas
af sina föregångares dunklare rättsbegrepp, utan oberoende deraf söka
rätta hvad som bör rättas. Då meningarne äro så delade bland dem,
som under en längre tid forskat i detta ämne, så måste det vara förlåtligt
om den, som icke har egen forskning att åberopa, känner sig något
tveksam och undrar: månne det är rätt eller orätt? I likhet med liera
talare såväl nu som vid föregående riksdagar är jag för min del böjd att
anse, det man här måste fästa sin blick helt och hållet vid nuvarande
förhållanden och icke upptaga tiden med undersökning af forntida rättsgrunder,
detta isynnerhet just derföre, att de rättsiärde i detta ämne
kommit i strid med hvarandra. Man har då att hålla sig till det statsekonomiskt
riktiga, såsom förste talaren sade, och icke till något annat.
Men äfven i sådant fall må man kunna säga såsom min granne till venster:.
besinnen hvad I gör en, ty I hafven ett stort ansvar! Ja väl, ansvaret
är stort, ty ehuru förste talaren sökte fästa vår blick hufvudsakligen
å grundskatterna och från dem afsöndrade indelningsverket, så tror
jag dock för min del att det är omöjligt göra en sådan afsöndring, utan

118

Den 1 Februari.

är jag fullt öfvertygad att, om grundskatterna komma att vare sig aöösas
eller afskrifvas, detta skall till nödvändig följd hafva jemväl indelningsverkets
aflösande eller upphäfvande. För min ringa del tänker jag icke
afse från denna följd, utan skall jag alltjemt hafva i minnet, att, om jag
kommer att lemna, mitt ja till grundskatternas upphäfvande, så lemna?
jag dermed i sjellva verket mitt ja äfven till indelningsverkets. Beträffande
detta sednare har man nu visserligen sagt, att man måste dröja
med domen derom tills man å bataljfältet fått se densamma skrifven i
blod och tills kanonerna utdundrat äfven sitt ord i frågan. För oss militärer
— jag ber om ursäkt att jag kom att begagna detta uttryck: “för
°ss“, men jag har förut tillhört detta stånd, för militärer, alltnog, är det
såväl önskligt som antagligt, att de, hvilka till hufvudsaklig uppgift hafva
att bedöma och ordna landets försvar, skola hafva tillräckligt öppen blick
för de lärdomar, som sednaste årens tilldragelser i andra länder lemnat;
och, i sanning! med mycket blod och med mycket kanondunder har en
lärdom blifvit gifven, som rubbat mången militärs åsigter om indelningsverket
och kommit honom att tveka, huruvida detsamma verkligen lemnar
de säkraste garantierna för vårt lands framtida sjelfbestånd. Som sagdt:
skulle jag. komma till den åsigt, att grundskatterna böra borttagas —
men jag förbehåller mig att derförinnan få inhemta erforderlig kunskap i
frågan .— skulle jag komma derhän, säger jag, och derföre lemna mitt
ja dertill, så vet jag äfven att jag med detsamma lemnar mitt ja till indelningsverkets
upphäfvande, ty dessa båda vitalfrågor för vårt land,
ehuru sins emellan olika, hafva dock eu sådan gemensamhet i grunden,
att man icke kan fatta beslut i den ena, utan att dermed i sjelfva verket
hafva beslutat jemväl i den andra. Men, hette det, man må noga
besinna det framtida ödesdigra ansvar, som man derigenom ikläder sig
inför folket. Med “folket" menades förmodligen den arbetande, af sina
händers verk lefvande delen af nationen, eller med andra ord: den stora
allmänheten — som dock, äfven den, otvifvelaktigt lefver af hufvudets
ansträngning. . Skola vi å dem, har man frågat, öfverflytta den stora
tunga, som vi vilja aflyfta från ett fåtal andra? Vid besvarandet häraf
vid jag för det första alldeles icke gå in på, att den fördel dessa andra
skulle erhålla är personel, utan anser jag fastmer, att den tillfaller jordbruksindustrien
såsom sådan, ty om också de ifrågavarande personerna
visserligen ^ hafva sin fördel härvid, så är det dock den industriel angelägenhet,
åt hvilken de egna sin sträfvan, som i första rummet och hufvudsakligen
tillgodoses. Men dessutom anser jag det tillsvidare vara ganska
outredt, huruvida bevillningen efter andra artikeln verkligen skulle
komma att höjas i fall grundskatterna komme att alldeles afskrifvas, under
längre tidrymd nemligen. Och hvad för öfrigt “folkets" mening om
saken beträffar, så torde det måhända för Kammaren icke sakna allt
intresse att höra en stadsrepresentant yttra sig deröfver, för så vidt frågan
särskilt gäller den yrkesarbetande delen af “stadsfolket". Nåväl,
jag har äran vara ordförande för Göteborgs arbetareförening, har således
äfven varit i tillfälle höra huru saken bedömes af många af denna förenings
medlemmar, och på grund häraf tror jag att ej så få bland desse
snarare skulle vilja medgifva än motsätta sig att grundskatterna måtte
afskrifvas. Hur man än må tala för dem om att bevillningen efter andra

Deri 1 Februari.

119

artikeln i sådant fall skulle komma att ökas, så vilja de emellertid icke

tro på detta tal. Ock hvarföre göra de det icke ? Blefve de härom till frågade

och finge tid på sig att diskutera frågan, så har jag anledning
till att antaga att de skulle till eu början svara: “vi tro det icke derföre,
att vi icke hafva sett någon officiel beräkning, som kan gifva stod
åt ett sådant påstående För öfrigt hysa de, som jag äfven tror, den
öfvertygelsen, att, om ock någon brist i statsbudgeten derigenom skulle
uppstå, så komme otvifvelaktigt hela statshushållningen, som härmed har
ett alldeles odisputabelt sammanhang, att i samma mån lämpas derefter,
så att, med all den sparsamhet, som då måste ega rum, följderna icke

skulle blifva så svåra att bära. Slutligen — och jag ber få uttala

det, utan att derföre tros vilja smickra någon majoritet; jag bekänner
tvärtom öppet att, om vi skola grupperas i partier, jag för. min del helst
vill inregistreras bland centern — blir det, säger jag slutligen, fråga om
sympatierna hos nämnda del af stadsbefolkningen, så är min öfvertygelse
den, att de stå på den sida, som utgöres af folkets representanter i sin
helhet. Det var -■ såsom en arbetare vid ett tillfälle yttrade sig — icke
förgäfves som den store Wasakonungen på sin tid säde: “med Gild och
Sveriges allmoge!“ Och yrkesarbetarne bland stadsbefolkningen känna
denna allmoges representanter genom deras uttalande af sina principer
om sparsamhet; derföre — jag upprepar det — tror jag ock förhållandet
i verkligheten vara det, att inom stadskommunerna, der man skulle tro
att meningarne vore emot grundskatternas afskrifning, röra sig tvärtom i
de nedersta lagren sympatierna just för den saken. . .

Hvad som i alla händelser är och blir af högsta vigt och nödvändighet.
då man skall uttala sig i denna fråga, är just att noga betänka,
huruvida man skall göra det under en tillmötesgående form eller under
inflytandet af en på förhand fullt deciderad uppfattning. För min ringa
del tror jag det förra vara lämpligast; och hvad särskild! oss stadsrepresentanter
beträffar, så tager jag mig friheten ytterligare erinra hvad
en ärad representant från Wenersborg redan förut påmint, nemligen att
vi stadsrepresentanter i den s. k. likställighetsfrågan fått härvidlag böja
oss för hvad rättvisan ansetts kräfva.

Med afseende på de temligen skarpa sanningar min granne ansag sig
böra säga oss, upprepar jag ännu en gång, hvad eu ärad stockholmstalare
äfven framhållit, att ömsesidigt tillmötesgående är bästa sättet foi
frågans lösning. Må båda sidorna gifva med sig och icke den ena säga
att det endast är egennytta, som här söker göra sig gällande, eller den
andra att motståndet uppstår endast derföre att man vill göra motstånd.
Hvad egennyttan vidkommer, så hvem kan väl här, säger den andre, vara
egennyttig? Blott den Allsmäktige, om jag här må utsåga detta ord,
Han, som ransakare hjertan och pröfvar njurar, kan härvid fälla utslaget.
Jag tror att vi för vår del böra antaga, det hvar och en här handlar af
fosterlandskärlek, synnerligast när vi taga i betraktande, att ansvaret ar
så tungt. Må vi då alla vid våra öfverläggningar härutinnan boja oss
för den ende Domare, som bär kan anses behörig, och sålunda undanskjuta
hvarje förutsättning, som kan vara sårande för den ene ellei andre
ibland oss. Må vi i frid och endrägt lyssna till hvarandras ord, på det
att lärjungarne, till hvilka jag, såsom jag i början yttrade, räknar mig,

120

Den 1 Februari.

må kunna i lugn lära af lugna lärare och sålunda få en oförvillad blick
i den vigtiga frågan.

Herr Treffenberg: Då jag begärde ordet, var det egentligen endast
för att genmäla Herr Ericson, i anledning af hans förundran öfver,
att något kunde vara politiskt klokt, som vore orätt. Ja, min undran
är lika stor som hans, så vida det nemligen är fråga om något moraliskt
orätt, ty det medgifver jag villigt, att hvad som är moraliskt orätt, aldrig
kan vara politiskt klokt. Men att en sak saknar rättslig grund, vill icke säga
detsamma som att den är moraliskt oriktig, och derföre kan man äfven
alltför väl åt statsekonomiska eller politiska skäl understödja en sådan
sak, såsom den ärade talaren näst före mig sökte och, såsom mig tycktes,,
äfven lyckades bevisa.

För öfrigt får jag bekänna, att jag hittills trott mig hafva hunnit
spetsen af konservatism, men jag finner mig nu öfverträffäd af Herr Ericson,
ty om hans resonnement vore riktigt, så skulle ju alla koncessioner,
som yi alltsedan år 1809 gjort åt jorden, vara idel orättfärdigheter; och
om vi hållit fast vid samma ståndpunkt, som vi då innehade, kunde man
påstå att vi befunnit oss i Kina, icke i Sverige.

Då denna fråga återkommer från Utskottet, torde jag få anledning
göra några erinringar, så väl med afseende på Herr Ericsons yttrande,
som äfven med afseende på den siste talarens, så vidt några divergenser
emellan honom och mig i verkligheten skulle förefinnas, hvilka dock, efter
hvad jag tyckt mig finna, icke torde vara så särdeles stora.

Öfverläggningen var slutad; motionen hänvisades till Stats-Utskottet;
kommande nu afgifna yttranden att till Utskottet jemväl öfverlemnas.
Slutligen blefvo Herr Sjöbergs motion, N:o 181, och Herr J. F, Fredricsons
motion, N:o 182, hänvisade till Lag-Utskoitet.

§ 3.

På Herr Talmannens framställning beslöt Kammaren att, såsom vid
föregående riksmöte skett, uppdraga åt honom att, i samråd med sekreteraren,
låta uppgöra och för Kammaren framlägga förslag till gruppering
och fördelning af alla de motioner, som af Kammaren blifvit till Tillfälligt
Utskott hänvisade.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes ånyo Konstitutions-Utskottets memorial N:o 1,
med uppgift å hyllande förslag till ändringar i grundlagar^.

På hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att ifrågavarande
memorial skulle förekomma till slutlig behandling Lördagen den 8
innevarande månad.

Den 1 Februari.

121

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets memorial N:o 1, med den till innevarande Riksdag
af Fullmäktige i Riksgälds-kontoret afgifna berättelse; och

_ Lag-Utskottets utlåtande N:o 1, i anledning af Andra Kammarens
remiss af motion angående ändring i gällande fattigvårdslag.

å 6.

Justerades protokollsutdrag rörande de i detta sammanträde beslutade
motionsremisser.

§ 7.

För vigtiga enskilda angelägenheters vårdande beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen åt Herr H Schultz under 5 dagar från den 3
samt åt Herr A. Ros under 14 dagar från den 5 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskiljdes klockan 2 e. m.

In fidem
H. Husberg.