Lördagen den 9 december. Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1950:34

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FORSTA KAMMAREN

Nr 34

8—13 december.

Debatter m. m.

Lördagen den 9 december. Sid.

Svar på interpellation av herr Nerman ang. det diplomatiska immunitetsskyddet
.............................................. 5

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m............... 6

Tisdagen den 12 december.

Svar på interpellationer:

av herr Petrén ang. upprustning av krigsmaterielverkets maskin -

park m. m. .............................................. 68

av herr Persson, Helmer, om förhindrande av prisstegring å gamla
varulager.............................................. 71

Onsdagen den 13 december.

Svar på fråga av herr Lundqvist ang. östtyska fiskebåtars förekomst
i Öresund m. m............................................. 81

Ang. Sveriges anslutning till en europeisk betalningsunion........ 87

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 8 december.

Bevillningsutskottets memorial nr 68, ang. gemensam votering rörande
restitution av skatt å bensin............................ 3

Lördagen don 9 december.

Gemensam omröstning ang. restitution av bensinskatt............ 4

Statsutskottets utlåtande nr 227, ang. forcering av vissa materielanskaffningar
för försvaret m. m............................. 6

— nr 228, ang. tull- och skattefrihet för vissa varor i samband med
proviantering av flottans fartyg.............................. 63

t Första kammarens jirotokoll 1950. Nr 34.

2

Nr 34.

Innehåll.

Tisdagen den 12 december. Sid.

Jordbruksutskottets memorial nr 62, ang. gemensam votering i fråga
om lönereglering för lärare vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter
.......................................... 79

Onsdagen den 13 december.

Gemensam omröstning ang. lönereglering för lärarpersonalen vid de
statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna............ 81

Ltrikesutskottets utlåtande nr 17, ang. Sveriges anslutning till en europeisk
betalningsunion ................... 87

Statsutskottets utlåtande nr 229, ang. utvidgning av det skandinaviska
luftfartssamarbetet inom SAS .......................... 89

— nr 230, ang. utgifter å tilläggsstat I: avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.............................................. 89

—■ memorial nr 231, ang. allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51 89

— nr 232, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1950/51. . 89

Bankoutskottets memorial nr 31, ang. tillfälligt arvodestillägg åt den
hos riksdagen tillfälligt anställda personalen .................. 89

Fredagen den 8 december 1950.

Nr 34.

3

Fredagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 68, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 66 i anledning av Kungl.
Maj:ts propostion nr 178 med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att förordna om restitution i vissa fall
av tilläggsskatt å bensin, som användes
vid jordbrukets drift, jämte i ämnet
väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter endast en
bordläggning.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls.

På därefter gjord proposition godkändes
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att enligt
överenskommelse med andra kammarens
talman —- under förutsättning att
den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även av andra kammaren
— gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

4

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Lördagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Andrén anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Efter det kamrarna stannat i olika beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande
nr 6G, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, jämte i ämnet väckta
motioner, företogs nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande
av samma utskott i dess memorial nr 68
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla den
vid bevillningsutskottets betänkande nr
66 fogade reservationen och alltså

A) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 178 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
bemyndiga Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig
överensstämmelse med de
grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under första halvåret 1950 ■—
förordna om restitution av tilläggsskatt
å sådan bensin, som förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under
andra halvåret 1950;

B) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt
föranstalta om en allmän översyn av bestämmelserna
om rätt till restitution av
skatt å bensin som förbrukas för andra
ändamål än för trafik på allmän väg —-därvid i första hand restitutionsrätten i
fråga om vid jordbruket använd bensin
bör omprövas — samt för riksdagen

framlägga de förslag, vartill denna översyn
kan föranleda;

C) i anledning av de likalydande motionerna
I: 456 (av herrar Hällgren och
Spetz) samt II: 551 (av herr Utbult m.
fl.) ävensom de likalydande motionerna
I: 457 (av herr Karl Persson m. fl.) och
II: 550 (av herr Hansson i Skegrie m.
fl.) uppdraga åt Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för genomförande
av kollektiv restitution av tilläggsskatten
å bensin, som använts vid yrkesmässigt
bedrivet fiske under tiden den 1
april 1948—den 31 december 1950; samt

D) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 164 av herrar
Wehtje och Carl Eric Ericsson samt
II: 198 av herr Edström, de likalydande
motionerna I: 456 av herrar Hällgren
och Spetz samt II: 551 av herr Utbult
m. fl., de likalydande motionerna I: 457
av herr Karl Persson m. fl. och II: 550
av herr Hansson i Skegrie m. fl. samt
motionen I: 458 av herr Falk, i den mån
de härigenom icke kunna anses besvarade,
utan åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad bevillningsutskottet
hemställt i betänkande
nr 66 och alltså beslutat att

A) med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 178 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
bemyndiga Kungl. Maj:t att — i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder
som tillämpats vid restitution av
tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under första halvåret 1950 -—• förordna
om restitution av tilläggsskatt å sådan
bensin, som förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under andra
halvåret 1950;

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

5

B) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder som tilämpats vid restitution av
tilläggsskatten å bensin, som förbrukats
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under första halvåret 1950 — förordna
om restitution av den enligt 1929 års
förordning utgående skatten å bensin,
som från och med den 1 januari 1951
och tills vidare förbrukas vid jordbruket
till bensindrivna traktorer, ävensom i
skrivelse till Kungl. Maj:l anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte, med beaktande av
vad i berörda betänkande anförts,
skyndsamt föranstalta om en allsidig och
förutsättningslös utredning angående
rätten till restitution av skatt å bensin
samt för riksdagen framlägga de förslag
vartill utredningen kan föranleda;

G) i anledning av de likalydande motionerna
I: 456 (av herrar Hällgren och
Spetz) samt II: 551 (av herr Utbult m.
fl.) ävensom de likalydande motionerna
I: 457 (av herr Karl Persson m. fl.)
och II: 550 (av herr Hansson i Skegrie
in. fl.) uppdraga åt Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för genomförande
av kollektiv restitution av tilläggsskatten
å bensin, som använts vid yrkesmässigt
bedrivet fiske under tiden
den 1 april 1948—den 31 december
1950; samt

D) lämna följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 164 av herrar
Wehtje och Carl Eric Ericsson samt
II: 198 av herr Edström, de likalydande
motionerna I: 456 av herrar Hällgren och
Spetz samt II: 551 av herr Utbult m. fl.,
de likalydande motionerna I: 457 av
herr Karl Persson m. fl. och II: 550 av
herr Hansson i Skegrie in. fl. samt molionen
I: 458 av herr Falk, i den mån
de härigenom icke kunna anses besvarade,
utan åtgärd.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 53.

Ang. det diplomatiska immunitetsskyddet.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 576, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 94 ja och 101
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 159 ja
och 154 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionen.

Ang. det diplomatiska immunitetsskyddet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt alt vid
detta sammanträde besvara herr Nermans
interpellation angående det diplomatiska
immunitetsskyddet. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid
detta protokoll. Ordet lämnades nu till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén, som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr NERMAN: Herr talman! När jag
till utrikesministern framför mitt tack
för svaret och för att jag har fått det
redan i går, är det inte bara den gängse
frasen utan ett verkligt hjärtligt tack.
Kammaren har fått en kort och klargörande
orientering, just sådan som interpellationen
avsåg. Den är så värdefull
enligt min mening, att det skulle vara
nyttigt, om den kom till allmän kännedom
även utanför riksdagens protokoll.

Den inledande översikten om folkrätten
hör till, men den har jag här ingen
anledning att beröra. Jag har i min interpellation
inte underskattat de framsteg
som ha kunnat göras. I den speciella
fråga, som föranledde min framställning,
har man nu fått klargjort, att
det finns två olika slag av diplomatiska
rättigheter. Jag tar dem i omvänd ordning
mot i svaret från utrikesministern.
Först är det då »de huvudsakligen eko -

6

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar for försvaret m. m.

nomiska förmåner, såsom tullfrihet etc.,
som icke strikt följa av folkrätten» —
de »bero av reciprocitet». Sedan ha vi
»den egentliga immuniteten», som bygger
endast på den internationella sedvanerätten.
Delta senare slag av immunitet
är »högst varierande» alltefter de
lagar som råda i värdlandet. Härmed
bekräftas i fråga om den immuniteten
min förmodan att behandlingen av utländska
diplomater är olika i olika land
och beror på varje regerings vänlighet,
respektive fasthet.

I fråga om det förra slaget av immunitet
anser utrikesministern, att i den
mån svenska representanter i annat land
röna en mindre generös behandling i
ekonomiskt avseende, finns det anledning
att ompröva de förmåner av samma
slag som det landets representanter åtnjuta
här i landet. I det senare fallet blir
det fråga om, såsom det heter i svaret,
»i respektive länder gällande lagar och
förordningar». Det är enligt min mening
den viktigaste upplysningen i interpellationssvaret.
Det är alltså i fråga om spionage
vår sak att tillämpa våra lagar.
Utrikesministern säger härom mycket
bestämt: »Om exempelvis en vaktpost
eller polis lägger märke till att någon
företager sig att, i strid mot gällande
förbud, fotografera en militär anläggning,
bör han med tjänliga medel förhindra
honom att genomföra sin avsikt,
även om det visar sig att personen är en
utländsk diplomat. Kameran kan fråntagas
den som ertappas på bär gärning.
— — — Men om brottet redan är begånget
eller skadan redan har skett, då
gäller immuniteten, och gärningen får
beivras i andra former än de rättsliga.»
Därmed avses begäran om hemkallande,
vilken alltid efterföljes. Straffas kan en
diplomat inte.

Utrikesministern har, såvitt jag förstår,
bär givit full klarhet. En diplomat
kan inte straffas för spionage. Men
svenska myndigheter äro oförhindrade
att gripa in, ja, de skola ingripa »med
tjänliga medel» och frånta vederbörande
kameran — om han »ertappas på bar
gärning». Man har då, förmodar jag, att
följa rättegångsbalkens 27 kap. 1 § som

säger: »Föremål som skäligen kan antagas
äga betydelse för utredning om
brott---må tagas i beslag.»

Antag nu det fall atl en utländsk diplomat
företar ett par dagars semestersegling
i Stockholms skärgård och under
den tiden övervakas av svenska myndigheter
och ertappas med att flera
gånger komma in på förbjudet område
och där enligt fullt säkra observationer
fotografera militära anläggningar — sådana
fall kunna tänkas, jag känner
t. o. in. ett i detalj. Om jag har fattat
utrikesministerns svar rätt, så ha då våra
myndigheter klar rätt, ja, plikt att
beslagta och framkalla den film det gäller
och behöva inte fråga vederbörande
diplomat om han vill utlämna den.

Efter den klarläggning utrikesministern
bar givit i sitt svar på min interpellation,
och som jag understryker att
man bör vara verkligt tacksam för, vet
man alltså att det är vara myndigheters
sak att avgöra ett sådant beslag och icke
den spionerande partens, d. v. s. att behandlingen
av utländska diplomater kan
skärpas till full ömsesidighet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa materielanskaffningar för
försvaret m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 227, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret in.
m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 251, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 13
oktober 1950, föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i berörda statsrådsprotokoll angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
inom följande kostnadsramar,
nämligen för

a) Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. 34 000 000 kronor,

b) Marinen: Fartygsbyggnader

8 000 000 kronor,

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

7

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

c) Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. 6 000 0000 kronor samt

d) Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. 8 000 000 kronor;

II. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag,
nämligen till

a) Försvarsstaben: Engångsanskaff ning

av viss materiel m. m. 2 000 000
kronor;

b) Armén: Beklädnad m. m. 500 000
kronor;

c) Armén: Hemvärnets övningar

100 000 kronor;

d) Armén: Frivilliga befälsutbild ningsrörelsen

m. m. 675 000 kronor;

e) Marinen: Fartygsbyggnader

10 000 000 kronor;

f) Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. 10 000 000 kronor;

g) Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. 45 000 000 kronor;

h) Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel
m. m. 500 000 kronor; samt

i) Lottaorganisationen 225 000 kronor;

III. a) till Krigsmaterielverket: Engångsanskaffning
av vissa maskiner m.
m. å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
att därutöver beställningar å maskiner
m. m. finge utläggas inom en
kostnadsram av 3 000 000 kronor;

IV. till Vissa flygfältsarbeten m. m. å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under försvarets fastighetsfond,
flygvapnets delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Velander in. fl. (1:533) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
in. fl. (II: 638), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte beakta vad i motionerna
anförts rörande dels prioritet
för försvaret i fråga om viss lnaterielle -

verans, dels anskaffning av nattjaktflygplan,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj:t att under budgetåret 1950/51 beställa
ytterligare materiel för att möjliggöra
ökning av den svenska flygindustriens
produktionstakt inom en kostnadsram
av 13 miljoner kronor,

att riksdagen måtte för samma ändamål
på tilläggsstat för budgetåret 1950/
51 anvisa ett anslag av 11,5 miljoner
kronor,

att riksdagen på tilläggsstat för budgetåret
1950/51 måtte under titeln Armén:
Ekiperingsersättningar anvisa ett
förslagsanslag på 210 000 kronor,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte framhålla önskvärdheten av
att vad i motionerna anförts angående
behovet av kompletterande gruppchefsutbildning
beaktades samt

att riksdagen måtte på tilläggsstat för
budgetåret 1950/51, kapitalbudgeten, bevilja
ett investeringsanslag på 25 miljoner
kronor för påbörjande av ytterligare
befästnings- och flygfältsarbeten i enlighet
med av överbefälhavaren avgivet
förslag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall in. fl. (I: 534) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjölin
m. fl. (11:633), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte medgiva,

att en engångsantagning innevarande
budgetår skedde av 150 reservfänrikar
vid armén bland det rekryteringsmaterial,
som på grund av platsbrist måst
avvisas åren 1948, 1949 och 1950,

att antalet under år 1951 i sedvanlig
ordning antagna fänrikar i reserven vid
armén ökades till 350 samt

att vederbörliga förslagsanslag för ändamålet
ökades med 130 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist in. fl. (I: 535) och den andra
inom andra kammaren av herrar Staxäng
och Edström (II: 637), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
måtte till prövning upptaga frågan om

8

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

anskaffande i utlandet av sådan radaroch
teleteknisk materiel för marinen,
som i motionerna berörts, samt för innevarande
års riksdag framlägga de förslag,
vartill denna prövning kunde föranleda; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Emil Petersson m. fl. (I: 536) och den
andra inom andra kammaren av herr
Fröderberg m. fl. (11:635), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till skytteförbundens
överstyrelses förfogande ställa
ett särskilt för iståndsättande av skjutbanor
avsett belopp av 150 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon in. fl. (1:537) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 634), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta

att för en månads kompletterande utbildning
av gruppchefer i armén, tillhöriga
åldersklasserna 1947 och 1948,
anvisa ett förslagsanslag å 3 miljoner
kronor,

att för motsvarande utbildning av
gruppchefer inom samma åldersklasser
i kustartilleriet anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor,

att för anskaffande i utlandet av för
marinen oundgänglig materiel, vilken
icke kunde tillverkas i vårt land, lämna
ett beställningsbemyndigande av 1 miljon
kronor samt

att för ökning av den inhemska flygindustriens
leveranskapacitet till anskaffande
av extra verktygssats medgiva
ett beställningsbemyndigande av 2
miljoner kronor samt å tilläggsssat för
innevarande budgetår för enahanda ändamål
anvisa likaledes 2 miljoner kronor; dels

en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: 636), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 251;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Fy länder m. fl. väckt motion (II:
639), vari hemställts, att riksdagen måt -

te till anskaffning av nya nattjaktflygplan
medgiva utöver tillgängliga bemyndiganden
och anslag ett beställningsbemyndigande
å 24,7 miljoner kronor
samt såsom tilläggsanslag under löpande
budgetår för samma ändamål anvisa 4
miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) beträffande komplettering av nattjaktflottiljens
flygplansbestånd avslå motionerna
I: 533 och II: 638, i vad de berörde
detta ämne, samt motionen II:
639;

b) beträffande materielanskaffning i
övrigt för flygvapnet med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 533 och II: 638 samt I:
537 och II: 634, såvitt nämnda motioner
avsåge ökning av flygindustriens leveranstakt,
ävensom med avslag å motionen
II: 636, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 oktober 1950
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar för anskaffning av flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
8 000 000 kronor;

2) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte beträffande anskaffning
av artillerimateriel m. m. för
marinen

a) avslå motionerna I: 535 och II: 637
angående skrivelse till Kungl. Maj:t i
fråga om teleteknisk materiel;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 537 och
11:634, i vad de avsåge anskaffning av
teleteknisk materiel, ävensom motionen
II: 636, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 oktober 1950
angivna grunder medgiva utläggande av

Lördagen den 9
Ang. vissa

beställningar för anskaffning av artillerimateriel
m. m. för marinen inom en
kostnadsram av 6 000 000 kronor;

2) till Marinen: Anskaffning av artillerimateriel
m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

III. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 636, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 oktober 1950 angivna
grunder medgiva utläggande av beställningar
inom följande kostnadsramar,
nämligen för

a) Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. in. 34 000 000 kronor;

b) Marinen: Fartygsbyggnader
8 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 636, såvitt nu vore i fråga,
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag, nämligen
till

a) Försvarsstaben: Engångsanskaff ning

av viss materiel m. m. 2 000 000
kronor;

b) Armén: Beklädnad m. m. 500 000
kronor;

c) Armén: Hemvärnets övningar

100 000 kronor;

d) Armén: Frivilliga befälsutbild ningsrörelsen

m. m. 675 000 kronor;

e) Marinen: Fartygsbyggnader
10 000 000 kronor;

f) Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel
in. m. 500 000 kronor; samt

g) Lottaorganisationen 225 000 kronor; V.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 636, såvitt nu vore i fråga,

a) till Krigsmaterielverkct: Engångsanskaffning
av vissa maskiner m. m. å
tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln anvisa
elt reservationsanslag av 3 000 000 kronor; -

december 1950. Nr 34. 9

materielanskaffningar för försvaret m. m.

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
att därutöver beställningar å maskiner
m. in. finge utläggas inom en kostnadsram
av 3 000 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 533 och II: 638 samt II:
636, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Vissa flygfältsarbeten m. m. å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under försvarets fastighetsfond,
flygvapnets delfond, anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 533 och II: 638, såvitt de avsåge
anslag till befästningsarbeten;

VIII. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 536 och II: 635 angående anslag
till frivilliga skytterörelsen;

IX. att riksdagen måtte beträffande utökning
av antalet reservfänrikar vid armén
avslå motionerna I: 533 och II: 638,
såvitt de avsåge detta ämne, samt 1:534
och II: 633;

X. att riksdagen måtte beträffande
kompletterande utbildning av gruppchefer
avslå motionerna I: 533 och II:
638 samt I: 537 och II: 634, samtliga motioner
såvitt de avsåge detta ämne;

XI. att motionerna I: 533 och II: 638,
i vad de avsåge förtursrätt för leveranser
till försvaret, måtte anses besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservationer hade avgivits

A. av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, von Hclancl, Alfred Nilsson,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Rubbcstad, Stähl, Kyling och
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten I hemställa, att riksdagen
måtte

a) beträffande komplettering av nattjaktflottiljens
flygplansbestånd i anledning
av motionerna I: 533 och II: 638, i
vad de berörde detta ämne, samt motionen
II: 639 i skrivelse till Kungl. Maj:t

10 Nr 34. Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.
giva till känna vad i reservationen an -

förts ;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 533 och II: 638, med
bifall till motionerna I: 537 och II: 634,
samtliga nämnda motioner såvitt de avsåge
ökning av flygindustriens leveranstakt,
ävensom med avslag å motionen II:
636, såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med av reservanterna angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar
för anskaffning av flygmateriel m. m.
inom en kostnadsram av 10 000 000 kronor; 2)

till Flygvapnet: Anskaffning av

flygmateriel m. m. å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51 under
fjärde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 47 000 000 kronor;

B. av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Kyling och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under punkten VII
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 533 och II: 638, såvitt
nu vore i fråga, till Ytterligare befästningsarbeten
å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under försvarets
fastighetsfond, befästningars delfond,
anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor;

C. av herrar Gränebo, Mannerskantz,
Ohlon, von Heland, Alfred Nilsson,
Lundgren, Malmborg i Skövde, Svensson
i Grönvik, Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Rubbestad, Ståhl, Kyling och
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar hava
den ändrade avfattning'', reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten IX hemställa, att riksdagen
måtte beträffande utökning av antalet
reservfänrikar vid armén i anledning av
motionerna I: 533 och II: 638, såvitt nu
vore i fråga, samt motionerna I: 534 och
II: 633

a) medgiva, att engångsantagning
finge under innevarande budgetår ske
av 200 reservfänrikar vid armén bland
det rekryteringsmaterial, som på grund

av platsbrist måst avvisas under åren
1948—1950;

b) medgiva, att antalet under år 1951
i sedvanlig ordning antagna fänrikar i
reserven vid armén finge ökas till 350;

c) till Armén: Ekiperingsersättningar
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1950/51 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 140 000 kronor; D.

angående kompletterande utbildning
av gruppchefer

1) av herrar Gränebo, Ohlon, von Heland,
Alfred Nilsson, Malmborg i Skövde,
Svensson i Grönvik, Boman i Kieryd,
Svensson i Ljungskile, Rubbestad och
Ståhl, vilka ansett, att utskottets yttrande
i nämnda del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under punkten X hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
kompletterande utbildning av gruppchefer
i anledning av motionerna I: 533 och
II: 638 samt I: 537 och II: 634, samtliga
motioner såvitt de avsåge detta ämne, i
skrivelser till Kungl. Maj:t giva till känna
vad i reservationen anförts;

2) av herrar Mannerskantz, Lundgren,
Kyling och Hjalmarson, vilka ansett, att
utskottets yttrande i berörda del bort
bava den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten
X hemställa, att riksdagen måtte beträffande
kompletterande utbildning av
gruppchefer med bifall till motionerna
I: 533 och II: 638 samt i anledning av
motionerna I: 537 och II: 634, samtliga
motioner såvitt de avsåge detta ämne, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av punkten I överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten I.

Herr LUNDGREN: Herr talman! De senaste
årens händelser ha ånyo bekräftat
von Clausewitz’ för mer än 100 år
sedan framställda tes om det nära sam -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

11

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

bandet mellan utrikespolitiken och krigsmakten.
De utrikespolitiska händelserna
måste påverka ett lands försvarspolitik,
men å andra sidan är ett lands utrikespolitiska
handlingsfrihet beroende på
styrkan av dess militära maktmedel.

På grund av händelserna i Korea i juli
månad påbörjades vissa undersökningar
rörande möjligheterna att förstärka vår
försvarsberedskap. Dessa undersökningar
lågo till grund för de förslag, som
de militära myndigheterna i början av
september avlämnade till Kungl. Maj:t.
Huvuddelen av de militära myndigheternas
äskanden upptogos i den proposition
angående forcering av vissa materielanskaffningar
för försvaret m. in.
som i dag behandlas av riksdagen, men
Kungl. Maj:t har tyvärr på åtskilliga viktiga
punkter frångått myndigheternas
äskanden. Det utrikespolitiska läget har
emellertid sedan den tidpunkt då grunderna
för denna proposition fastställdes
i hög grad förändrats. Händelserna ila
snabbt i dessa dagar, och läget har till
och med under den korta tid, som förflutit
efter utskottsbehandlingen av detta
ärende, snarast försämrats. De senaste
månadernas utrikespolitiska händelser
och framför allt den sista veckans tilldragelser
i Korea göra det därför nödvändigt
för oss att helt ompröva våra försvarspolitiska
problem. Det är icke längre
möjligt att planlägga våra försvarsförstärkningar
endast på lång sikt — härmed
är icke sagt att vi skola försumma
långtidsplaneringen. Vi måste främst inrikta
oss på omedelbara förstärkningar
av vår beredskap, den materiella såväl
som den personella. Innan jag närmare
går in på det föreliggande utskottsutlåtandet,
tillåter jag mig, herr talman, att
anföra några principiella synpunkter på
vår beredskap. Dessa äro visserligen inte
på något sätt märkliga eller nya, men de
äro dock av den art, att de allvarligen
böra övervägas vid behandlingen av dagens
försvarsproblem.

Det utrikespolitiska och militärpolitiska
läget i Europa kan karakteriseras
på följande sätt. Sovjetunionen och de
av denna stat behärskade länderna äga
eu tydligt uttalad överlägsenhet i fråga
om landstridskrafter, och dessa ha en

hög beredskap som gör det möjligt för
Sovjetunionen att hastigt och oväntat ansätta
ett anfall mot ett grannland. Västmakterna
däremot ha obestridligen större
tillgångar i fråga om krigspotential
och äro överlägsna i fråga om sjöstridskrafter
och sannolikt även i fråga om
flygstridskrafter. Däremot ha de en mycket
låg beredskap och kunna därför utveckla
sin fulla styrka först efter en
mycket lång förberedelsetid, under vilken
öststaterna kunna erövra stora områden
av de demokratiska staterna i
Europa.

Den stora faran för freden ligger därför
däri, alt Sovjetunionen kan frestas
att utnyttja sin temporära överlägsenhet
för erövring av andra länder. Detta är
så mycket mera farligt som upprustningen
i de demokratiska staterna kan komma
att ta åtskillig tid i anspråk. Särskilt
äro de länder utsatta för dessa faror,
som gränsa intill öststaternas huvudmakt.
Det finns risk för oss att vi kunna utsättas
för ett isolerat angrepp såsom förberedelse
för en blivande kraftmätning
mellan öst och väst. Det påfallande ryska
intresset för våra hamnar, vilket i dessa
dagar tagit sig särskilda uttryck, bör
erinra oss om faran.

Den mycket omfattande upprustningen
under andra världskriget medförde en
avsevärd förstärkning av vår försvarsmakt.
Den tillfördes under världskriget
och även senare ny materiel i stor omfattning,
men denna materielförnyelse
har efter krigets slut skett i alltför långsam
takt med hänsyn till det utrikespolitiska
läget. De stora reservationerna
tidigare på fjärde huvudtitelns anslag
vittna om bristen på materiel som för
länge sedan borde ha varit anskaffad.
För att materielanskaffningen för försvaret
verkligen skall påskyndas i erforderlig
omfattning är det nödvändigt att
Kungl. Maj:t behandlar detta spörsmål
på ett annat siitt än tidigare varit fallet.

Under andra världskriget skedde en
avsevärd kvalitativ förbättring av vår
krigsmakt på grund av den långa utbildningen
som personalen då fick genom
täta inkallelser. Våra truppförband blevo
verkligt fältdugliga. På grund av den
förkortade utbildningstiden är detta icke

12

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

längre möjligt. För att vi skola ha utsikter
att med framgång försvara oss
måste vi ha bl. a. en armé, ungefär likvärdig
med den eventuelle angriparens
elittrupper. Det borde stå klart för alla
att det icke går att utbilda svenska värnpliktiga
till elitsoldater på en tid av 9
månader, då man t. ex. nyligen i Storbritannien
höjt utbildningstiden från 18
till 24 månader. Det vore verkligen på
tiden att Sveriges folk och den svenska
riksdagen ville se verkligheten när det
gäller dessa problem i ögonen och icke
hängiva sig åt några illusioner.

Det är farligt att undervärdera en motståndare.
Denna kommer säkerligen att
utnyttja svagheterna i vår organisation.
Det behövs verkliga krafttag för att eliminera
dessa svagheter, och det kommer
att kosta mycket stora belopp i pengar
och personliga uppoffringar i form av
ökad tjänstgöring för de värnpliktiga.

Under den försvarspolitiska debatten
har ofta framhållits att vi under lugna
tider skola minska våra försvarsutgifter,
men att vi, när oron ökar i världen,
skola hastigt rusta upp. Tyvärr äro de
tekniska möjligheterna för en hastig
upprustning alltid begränsade. För närvarande
befinna vi oss säkerligen i ett
allvarligare läge än på mycket länge.
Det gäller då att dra konsekvenserna av
detta läge och beslutsamt använda den
tid, som kan återstå, till att förbättra
vår beredskap.

De åtgärder, som för detta ändamål
äro nödvändiga, äro främst forcerad anskaffning
av materiel, i första hand sådan
som måste importeras, samt kompletterande
utbildning av värnpliktiga,
främst av dem som tillhöra de yngsta
i fältarmén ingående årsklasserna. Härmed
kommer jag, herr talman, in på de
problem, som mera direkt behandlas i
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Materielleveranserna till försvaret ha
blivit i hög grad fördröjda på grund av
leveranssvårigheter inom den svenska
industrien. Möjligheterna för en forcering
av materielleveransernas synas inom
den närmaste tiden vara relativt begränsade
i fråga om inom landet tillverkad
materiel, därest icke förtursrätt med

stöd av förfogandelagen tillgripes. På
denna punkt bär i en motion av herr
Hjalmarson in. fl. yrkats, att därest icke
på frivillighetens väg nödvändiga leveranser
till försvaret kunna komma till
stånd, Kungl. Maj :t med stöd av förfogandelagen
skall bereda för försvaret
oundgängligen nödvändiga leveranser
förtursrätt. Utskottet har på denna punkt
icke helt biträtt det i motionen framställda
yrkandet, men utskottet, som ju
på denna punkt är enigt, förutsätter att
Kungl. Maj:t bär sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och därvid i
tvångsmål icke lämnar det i nämnda
motion framställda alternativet om eventuellt
tvångsingripande för forcering av
leveranser till försvaret obeaktat. Jag
vill, herr talman, endast uttala den förhoppningen,
att statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet måtte beakta
vad statsutskottet sålunda anfört och
tillse att leveranser för försvaret påskyndas
i så hastig takt som möjligt, om så
är nödvändigt genom att med stöd av
förfogandelagen bereda leveranser till
försvaret förtursrätt. Vi ha vid ett krigsutbrott
ringa glädje att ha medel för beställningar
reserverade men inga vapen
tillgängliga. Frågan om nödig prioritet
för leveranser till vårt försvarsväsende
är ett av våra allra viktigaste försvarsproblem.

Det är, herr talman, utomordentligt
glädjande att enighet i utskottet kunnat
vinnas om de väsentliga delarna i
den nu föreliggande propositionen. De
punkter i fråga om den materiella försvarsberedskapen,
i vilka skiljaktigheter
föreligga och som jag nu närmare skall
beröra, äro kanske icke av så stor ekonomisk
betydelse som de frågor, om vilka
vi varit ense, men de äro av mycket
stor vikt för att åstadkomma en kvalitativ
förbättring av vår försvarsmakt till
förhållandevis ringa kostnader.

Den första punkt, i fråga om vilken
reservation föreligger, rör materielanskaffningen
för flygvapet. Flygvapnets
effektivitet bestämmes i stor utsträckning
av flygplanens modernitet. I nuvarande
läge är det — med hänsyn icke
minst till flygupprustningen utomlands

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

13

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

med moderna flygplan — särskilt önskvärt
att materielens förnyelse påskyndas.
Detta kan ske antingen genom ökning
av den inhemska flygindustriens
produktionstakt eller/och genom anskaffning
utomlands. Den ute i världen
pågående flygupprustningen begränsar
emellertid möjligheterna för köp utomlands.
Även politiska skäl kunna lägga
hinder i vägen för sådana inköp, hör
någon tid sedan meddelades i pressen
att svårigheter uppstått beträffande leveranserna
av i England tidigare beställda
jaktflygplan av typen »Vampire». Sedan
något mer än en fjärdedel av de
beställda flygplanen levererats meddelades
nämligen att leveransen skulle avbrytas,
men efter förhandlingar kom
den åter i gång.

För att säkerställa en forcering av
den inhemska flygplansproduktionen
erfordras lagerköp av viss importerad
materiel. Flygledningen har på grund
härav begärt beställningsbemyndigande
på 13 miljoner kronor samt en medelsanvisning
på tilliiggsstat av 11,5 miljoner
kronor. Detta äskande har departementschefen
dock avvisat. Av totalkostnaden,
13 miljoner kronor, falla endast
2 miljoner kronor för anskaffning av
extra verktvgssats utom flygvapnets
kostnadsram, medan återstoden, 11 miljoner
kronor, faller inom ramen. Merkostnaden
är således 2 miljoner kronor.
I en gemensam reservation ha
samtliga borgerliga ledamöter i statsutskottet
tillstyrkt ett anslag av 2 miljoner
kronor för inköp av denna extra
verktvgssats. Jag vill i detta sammanhang
uttala den förhoppningen, att
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
skall ha möjlighet att med anvisande
av för flygvapnet anslagna medel
eller, därest så icke skulle vara fallet,
genom hemställan till riksdagen om
anslag, ställa medel till förfogande för
den övriga materieanskaffning som flygledningen
sålunda äskat.

1918 års riksdag beslutade att attackflottiljen
F I skulle ombildas till nattjaktflottilj
och fann det — med hänsyn
till att vi då helt saknade nattjaktflyg —
angeliiget att denna ombildning skedde

så snart lämpliga flygplan kunde leverereras.
Vid denna tidpunkt bedömdes det
möjligt att tillverka inhemska nattjaktflygplan
först omkring år 1954. För att
genomföra uppsättningen av nattjaktflyg
inom rimlig tid återstod därför endast
att söka anskaffa flygplan i utlandet.
Den enda flygplanstyp, som då stod att
få, var den engelska »Mosquito», som i
stor utsträckning användes i det engelska
nattjaktflyget under kriget. Av denna
typ inköptes under åren 1948 och 1949

— till avsevärt reducerat pris — använda
men nyöversedda flygplan till det antal
som behövs för en flottilj.

Flygplanstypen var vid anskaffningen

— ehuru fullt användbar — icke helt
modern. Det förutsattes därför, att den
skulle ersättas efter fyra år, d. v. s. under
budgetåret 1953/54, då man räknade
med att kunna få fram inhemska
nattjaktflygplan. Av tekniska skäl torde
det emellertid, enligt uppgift, såvitt nu
kan bedömas, icke bli möjligt att leverera
inhemska flygplan förrän efter ytterligare
ett par år. Detta skulle medföra
att flygplan av ifrågavarande typ
skulle uppnå en total livslängd av inemot
dubbla den normala, såvida icke
förnyelse genom utländsk anskaffning
kan äga rum tidigare. Det förefaller
även för lekmannen orimligt, att vi
fram till år 1957 skola ha nattjaktplan
som äro tillverkade för användning, och
delvis även använda, under andra
världskriget. Med hänsyn till den utomordentligt
snabba flygtekniska utvecklingen
under de senare åren — bl. a.
tillkomsten utomlands både i öst och
väst av snabba reaktionsdrivna bombflygplan
och nattjaktflygplan — är nämligen
flygplantypen redan nu omodern.
Om några år torde den enligt uppgift
icke längre vara praktiskt användbar
lör sitt ändamål.

På grund av redan inträffade och befarade
framtida avgångar kan man vidare
räkna med att vid den tidpunkt,
då ersättning genom inhemsk tillverkning
skulle kunna ske, antalet flygplan
av denna typ skulle ha nedgått till ungefär
hälften av flottiljens ursprungliga
bestånd.

14

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m m.

Behovet av omedelbar ersättning av
denna flygplanstyp understrykes dessutom,
såsom jag tillät mig att framhålla
under remissdebatten, av att under
den tid typen varit i tjänst i Sverige
vissa konstruktiva svagheter framkommit
som varit anledningen till eller
kunna ha bidragit till ett flertal haverier
med dödlig utgång.

Den sammanlagda kostnaden för anskaffning
av nattjaktflygplan till en fulltalig
flottilj har beräknas till 60 miljoner
kronor, varav 35,3 miljoner kronor
skulle kunna bestridas inom flygvapnets
nuvarande kostnadsram genom minskning
av antalet nattjaktplan av nästa
inhemska typ. Återstående belopp, 24,7
miljoner kronor, skulle inläggas i kostnadsramen
som engångskostnad, vilket
skulle innebära att anskaffningsramen
utökas med detta belopp. Departementschefen
förordar, att åtgärder redan nu
vidtagas för anskaffning inom kostnadsramen
av moderna nattjaktplan, men är
icke nu beredd att förorda anskaffning
utöver kostnadsramen. Departementschefens
förslag innebär, att endast något
mer än hälften av de erforderliga
nya flygplanen nu kunna anskaffas. Detta
antal är icke tillräckligt ens för att
utrusta flottiljens stridande linjeförband.
Någon reserv för förluster i krig
och för översyner och haverier kommer
icke att finnas. Om flottiljen skall hållas
fulltalig måste därför — såvida
kompletterande anskaffning av nya flygplan
icke kan ske — flygplan av den
nuvarande typen fortfarande hållas i
tjänst, därest detta av flygsäkerhetsskäl
över huvud taget är möjligt. Från såväl
underhålls- som utbildnings- och flygsäkerhetssynpunkter
är det slutligen i hög
grad olägligt att blanda två, vad teknisk
utformning och utrustning beträffar,
helt olika krigsflygplantyper vid en och
samma flottilj. Med hänsyn till förbandets
krigsberedskap måste det också,
såsom jag tidigare framhållit, anses såsom
synnerligen allvarligt, att personalens
förtroende för flygplanstypen är
undergrävd.

I reservation till statsutskottets betänkande
ha samtliga borgerliga ledamöter

framhållit, att det är synnerligen angeläget
att åstadkomma en snabb komplettering
av nattjaktflottiljens flygplansbestånd.
De förutsätta att Kungl. Maj:t
omprövar denna fråga i enlighet med
yrkanden som i motioner framförts
bl. a. från högerhåll. I avvaktan på en
sådan omprövning skulle medelsanvisning
tills vidare kunna anstå. Jag hoppas
att statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
beaktar denna fråga
vid uppgörande av statsverkspropositionen
för nästkommande budgetår. Det är
redan i och för sig en allvarlig svaghet,
att ett så vidsträckt land som Sverige
endast bär en nattjaktflottilj. Om denna
sedan har omodern materiel blir situationen
ännu allvarligare.

I det preliminära betänkandet, som
1949 års försvarsutredning framlade i
somras, underströks vikten av och behovet
av befästningsarbeten. Det föreligger
tyvärr en mycket allvarlig eftersläpning
i frågan om dessa arbeten.
Ö. B. har begärt att befästnings- och
flygfåitsarbeten redan under innevarande
budgetår måtte igångsättas i ökad
omfattning. Utöver tidigare reserverade
medel begär Ö. B. ytterligare 25 miljoner
kronor för dessa ändamål. Departementschefen
tillstyrker dock endast
17 miljoner kronor av reserverade medel.
I motion av herr Hjalinarson m. fl.
bär yrkats, att riksdagen måtte bevilja
ett investeringsanslag på tilläggsstat för
innevarande år på 25 miljoner kronor
för påbörjande av ytterligare befästnings-
och flygfältsarbeten. Av naturliga
skäl är det icke möjligt att i detalj redogöra
för dessa arbeten. Statsutskottets
första avdelning har emellertid tagit del
av handlingarna i ärendet, och av
dessa framgår att samtliga föreslagna
arbeten äro utomordentligt angelägna.

Det är emellertid icke tillräckligt med
anslag, det fordras också arbetstillstånd
för att få utföra de beslutade arbetena.
Vid beviljande av dessa tillstånd har man
hittills tagit huvudsaklig hänsyn till förekomsten
av arbetslöshet på olika platser.
Detta har gjort att ur militär synpunkt
mindre angelägna befästningsarbeten
kommit att utföras, i stället för för

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

15

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

riksförsvaret viktiga. I en reservation av
herr Mannerskantz m. fl. har yrkats bifall
till den ifrågavarande motionen om
ytterligare anslag för befästningar.

I stort sett har alltså departementschefen
i propositionen tillgodosett kraven
på en ökning av den materiella beredskapen,
med de modifikationer som jag
nyss antydde. Tyvärr har departementschefen
avvisat praktiskt taget alla äskanden
från de militära myndigheterna
för förstärkande av den personella beredskapen.
På denna punkt föreligga
därför åtskilliga reservationer, då utskottsmajoriteten
härvidlag tyvärr följt
Kungl. Maj:t.

I en värnpliktsarmé kan av ekonomiska
skäl endast en ringa del av befälsbehovet
fyllas genom fast anställd personal.
Huvuddelen utgöres av och måste
alltid utgöras av reservpersonal eller
värnpliktiga. Avgörande för krigsmaktens
effektivitet är därför bl. a. denna
personals utbildning och tjiinsteduglighet.
Jag har under remissdebatten ganska
utförligt redogjort för chefens för armén
framställning rörande utökning av
antalet reservofficerare, dels genom engångsanställning
av 300 reservofficerare
tillhörande årsklasserna 1948, 1949 och
1950 och dels genom utökning av det
årligen nyanställda antalet reservofficerare
vid armén från 220 — år 1950 250
— till 350. Genom en sådan åtgärd liöjes
avsevärt kvaliteten hos det befäl, som
vid mobilisering skall tjänstgöra i vår
armé. Utbildningen till reservofficerare
och värnpliktiga officerare är visserligen
lika — kostnaden för den utbildningen
är alltså lika för båda kategorierna —-men reservofficerare tjänstgöra till skillnad
från värnpliktiga officerare vart
tredje år intill 47 års ålder, under repetitionsövningarna
eller annan tid, och
kunna därigenom bibehålla sina kunskaper
på ett annat sätt än de värnpliktiga
officerarna, som fullgöra endast tre repetitionsövningar
tillsammans med sin
årsklass. Kostnaderna för en ökning av
antalet reservofficerare äro så förhållandevis
små, att de icke i detta sammanhang
kunna tillmätas avgörande betydelse.
De blivande reservofficerarna få

vid anställningens början ett ekiperingsbidrag,
som utgår med 700 kronor per
aspirant, och de ha dagavlöning endast
för den tid då de tjänstgöra.

I reservation av herr Griinebo m. fl.
har yrkats, att riksdagen måtte ställa
medel till förfogande för anställning av
ytterligare 200 reservofficerare tillhörande
årsklasserna 1948, 1949 och 1950.
Kostnaderna härför uppgå, i enlighet
med vad jag nyss sade, till 700 kronor
per man, eller tillsammans 140 000 kronor.
Jag hoppas att departementschefen
för nästkommande år beräknar en ökning
av antalet reservofficerare som nyanställes
vid armén från och med 1951.
Därigenom åstadkommes genom ringa
kostnad en avsevärd kvalitativ förstärkning
av våra förband, vilken är desto
angelägnare som de värnpliktigas utbildning
liksom det värnpliktiga underbefälets
utbildning måste, som jag strax kommer
till, anses vara i hög grad bristfällig.
Härmed kommer jag, herr talman, in på
den sista av de frågor i utskottets förevarande
utlåtande, om vilken delade meningar
råder, nämligen frågan om gruppchefsutbildningen.

Sveriges läge är sådant att vi, om vi
anfallas, måste räkna med att bliva angripna
av en makt, som är kvantitativt
mycket överlägsen oss. Enda utsikten
för vårt land att kunna motstå ett anfall
är därför att vad som brister i kvantitet
ersättes av kvalitet. Vi måste därför
ha en krigsmakt med en utrustning,
som är så modern och effektiv, som det
är för oss tekniskt och ekonomiskt möjligt
att anskaffa. Vi måste ha tillräcklig
tillgång till ammunition och annan utrustning.
Denna måste vara anskaffad
redan i fredstid. Det iir, såsom många
gånger påpekats, omöjligt att räkna med
att vi efter ett krigsutbrott skola kunna
i nämnvärd utsträckning komplettera
vår utrustning och öka våra amniunitionstillgångar.
Vi måste ha värnpliktiga,
som iiro utbildade såväl enskilt som
i högre förband, så att de stå kvalitativt
lika högt som den mest sannolike
motståndarens armé. Det är fullständigt
verklighetsfrämmande att tro att detta
är möjligt på 9 månader. Denna tid, som

16

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

är fastställd mot de militära myndigheternas
avstyrkanden, är godtyckligt vald
av försvarsministern. Några andra skäl
för nedsättningen av den första utbildningstidens
längd än en okänd utländsk
auktoritet har han, såvitt jag vet, icke
anfört. En första utbildningstid av 9 månader
medgiver icke, det erkännes även
av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
en utbildning i högre förband
— det framgår av gällande utbildningsföreskrifter.
De värnpliktiga som
endast fullgjort första utbildning äro
alltså icke fullt användbara vid mobilisering.
Genom den förkortade utbildningen
bli de värnpliktigas kunskaper
och färdigheter i vissa viktiga utbildningsgrenar
ofullständig, exempelvis i
min- och sprängtjänst och strid i mörker.

Det är ett utomordentligt tungt ansvar
som regeringen och främst försvarsministern
åtagit sig genom denna nedsättning
av övningstiden. Den amerikanske
generalen Pattons yttrande vid ett besök
på Karlberg 1945, »att skicka dåligt utbildade
soldater i fält är mord», grundar
sig på bitter krigserfarenhet. Den amerikanske
överbefälhavaren under världskriget,
Eisenhower, skriver i sin bok
»Korståg i Europa» rörande utbildningen
bl. a. följande: »Varje befälhavare
som låter ett förband gå i strid utan någon
färdighet, någon välbehövlig instruktion
eller någon nyttig lärdom, som
kan meddelas detta förband i förväg,
har gjort sig skyldig till en grov förbrytelse
mot de soldater han anför.» Gäller
icke detta omdöme även en regering eller
eu departementschef som förordat en
utbildningstid, som enligt all erfarenhet
är otillfredsställande? Gäller det icke envar
i riksdagen, som biträder regeringens
förslag om förkortning av utbildningstiden? Om

huvuddelen av de värnpliktiga är
ofullständigt utbildad, är det desto viktigare
att allt befäl är kvalitativt tillfredsställande.
Försvarsministern håller
-envist på sin uppfattning, att det är möjligt
att utbilda på tillfredsställande sätt
gruppchefer på 9 månader. Efter mycket
noggranna utredningar föreslog

1948 års värnpliktskommitté, att första
tjänstgöringstiden för värnpliktiga uttagna
till gruppchefer skulle förlängas
med 60 dagar, men försvarsministern
har, liksom riksdagens majoritet, vägrat
att godtaga detta förslag. Det finns
ingen anledning att nu debattera huru
gruppchefsutbildningen i framtiden skall
ordnas. Utredning därom pågår och
kommer att under nästa år föreläggas
riksdagen. Departementschefen har medgivit
att i varje fall gruppchefer tillhörande
1947 och 1948 års åldersklasser
»icke utbildats med de förbättrade utbildningsmetoder
som på senare tid tilllämpats».
Detta borde föranlett departementschefen
att biträda Ö. B:s förslag
om kompletterande utbildning av åldersklasserna
1947—1949. Denna utbildning
var avsedd att äga rum våren 1951.
Emellertid torde behovet av kompletterande
utbildning göra sig gällande även
för gruppchefer tillhörande äldre årsklasser
än dessa nu omförmälda, och
det är av vikt att sådan utbildning kommer
till stånd. 1 första hand böra emellertid
gruppcheferna ur åldersklasserna
1947 och 1948, de yngsta av de åldersklasser,
vilka endast delvis lärt känna
och hantera de nyaste vapnen, erhålla
dylik kompletterande utbildning.

Huruvida de värnpliktiga skola inkallas
med stöd av § 27 mom. 2 i värnpliktslagen,
som handlar om beredskapsövning,
eller § 28, torde det få ankomma
på Kungl. Maj :t att avgöra. Därest en
ändring av värnpliktslagen är nödvändig
för anordnande av denna utbildning, bör
Kungl. Maj:t snarast för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring. Det kan,
herr talman, vara av visst intresse i detta
sammanhang att erinra om att Kungl.
Maj:t genom brev i mars 1939 inkallade
värnpliktiga tillhörande 1935 års klass,
vilken är den yngsta av de årsklasser
som utbildats enligt 1925 års härordning,
för tjänstgöring i två omgångar under
1939 — den 13/s-—15/0 och den 13/6—-1*/,
— vilken tjänstgöring avsåg i huvudsak
komplettering av utbildningen. Är icke
den utrikespolitiska situationen lika allvarlig
i dessa dagar som i mars 1939?

Det gäller emellertid, herr talman, att

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

17

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

använda den tid som kan stå till buds
för att komplettera den personella beredskapen.
Detta bör ske genom att i första
hand inkalla allt befäl, även värnpliktigt,
till särskilda utbildningskurser. Efter
dessa böra anordnas repetitionsövningar
truppförbandsvis. Därvid är det
nödvändigt att frångå den ordning för
truppförbandsvisa repetitionsövningar,
som förutsattes i värnpliktslagen enligt
den lydelse, som denna fick vid innevarande
års riksdag, och inkalla de olika
omgångarna hastigare än vad man räknat
med i värnpliktslagen och i den till
grund för värnpliktslagen liggande utredningen.
Detta kan obestridligen ske
såväl med stöd av § 27 mom. 2 i värnpliktslagen
som enligt § 28. En sådan
anordning förutsätter att vissa ordinarie
utbildningskurser vid armén få inställas
eller förkortas, men detta innebär enligt
min mening en mindre olägenhet i förhållande
till vad man vinner genom ökad
förbandsutbildning.

■lag tillåter mig slutligen, herr talman,
att i detta sammanhang även erinra om
vikten av truppförbandsutbildningen. Genom
tillkomsten av truppförbandsvisa
repetitionsövningar ha möjligheterna, såvitt
jag kan se, till utbildning i högre
förband minskat. Detta är en bestämd
olägenhet och en fara för krigsberedskapen.
Möjligheterna för staber till övning
bli mindre än vad de voro t. ex.
under senare hälften av 1930-talet med
de då regelbundet återkommande fälttjänstövningarna.
Fälttjänstövningar kunna
i detta avseende icke ersättas av fältövningar.
Det kan i detta sammanhang
vara av intresse att erinra om vad den
finske generallöjtnanten Harald Öqvist
skriver i sin bok om vinterkriget 1939—
1910. Jag citerar: »Kriget visade på det
mest övertygande sätt att den nödvändiga
rutinen, framför allt förmågan att
rätt beräkna tid och rum och att förutse
verkan av all den friktion, som alltid
uppstår i fält, endast kan uppnås om
man opererar med verkliga trupper, med
levande människor i tusen- och tiotusental,
alla belastade med de brister i
fråga om uppfattning och omdömesförmåga,
minne och samvetsgrannhet, andil
Första kammarens protokoll WHO. Nr 34.

lig och kroppslig spänst in. m. som enligt
naturens ordning hör genomsnittsmänniskan
till. Enda slag av fredstida övningar,
som kan ge en tillnärmelsevis riktig
bild av krigets krav i dessa avseenden,
är manöver i största möjliga skala.»
På grund härav är det enligt min mening
av största vikt att även behovet av
utbildning i högre förband beaktas under
dessa övningar.

Med den motivering, som jag här anfört,
ber jag, herr talman, att i fråga
om punkten I i det föreligande utlåtandet
få yrka bifall till den av herr Gränebo
m. fl. under A avgivna reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Lundgren tecknade i
början av sitt anförande en bild av det
nuvarande militära läget. Jag behöver
därför inte gå in på någon skildring av
bakgrunden till det nu rådande läget,
utan kan i huvudsak begränsa mig till de
skiljaktigheter som föreligga mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i
fråga om förstärkningen av vårt försvarsviisen.

Det spända utrikespolitiska läge, som
varit rådande under det senaste året och
som skärpts under Koreakriget, gör det
nödvändigt för oss att utan onödigt
dröjsmål förstärka vår försvarsberedskap
och tillgodose vad som i sådant avseende
brister. Det föreliggande utskottsförslaget
innebär en viss förstärkning av
försvaret genom en forcerad anskaffning
av viss försvarsmateriel och utbyggande
av försvarsanordningar inom den
nuvarande försvarsplanen. Det hade varit
önskvärt att det hade rått fullständig
enighet om det förslag, som nu av utskottet
framlägges. Men tyvärr är så inte
fallet. Av utskottets 30 ledamöter ha 14
— de borgerliga — velat gå något längre
än vad övriga 1(1 ledamöter velat göra.
Det gäller i huvudsak i fråga om anskaffning
av materiel till flygvapnet
och viss förstärkning av den personella
beredskapen — befälsutbildningen, —
samt anskaffning av viss krigsmateriel.
De ökade kostnader, som reservanternas
förslag skulle föra med sig under inne -

18

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

varande budgetår, äro icke synnerligen
stora. De uppgå beträffande flyget till ett
2 miljoner kronor högre belopp än vad
Kungl. Maj :t och utskottet föreslagit. Beträffande
förstärkningen av befälsutbildningen
är ökningen endast 140 000 kronor.
Det är inte några avskräckande belopp.
Försvarskostnaderna i vårt land
äro visserligen nu betydande, men om
vi därigenom kunna öka möjligheterna
för bevarandet av vår fred och vår frihet
tror jag att vårt folk är villigt påtaga
sig dessa offer. Våra kostnader för försvaret
äro dock väsentligt lägre än vad
många andra länders folk påtagit sig i
proportion till folkmängden.

I fråga om flygvapnet är det främst
för att möjliggöra anskaffande av anordningar
och verktyg — en s. k. verktygssats
— för en ökad inhemsk flvgplanstillverkning
som reservanterna begära
ett högre anslag. Från bondeförbundets
sida begärdes i motioner i båda
kamrarna vid vårriksdagen ett anslag för
detta ändamål. Riksdagen avslog då dessa
motioner i avvaktan på 1949 års försvarsutrednings
förslag. Läget har emellertid
blivit ett annat än det var under
våren. Försvarsutredningens arbete är
nu vilande, och genom Koreakriget har
läget skärpts. Till följd av detta läge är
det ovisst, om vi kunna få köpa flygplan
från utlandet, varför det är nödvändigt
att vi bereda möjligheter för en
ökad produktion av flygplan inom landet.
Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
anser det nödvändigt att öka
den inhemska flygindustriens leveranstakt
och begär även vissa beställningsbemvndiganden
utöver de beställningar
som redan äro utlagda. Genom anskaffande
av den i reservationen föreslagna
verktygssatsen skulle det bli möjligt att
öka produktionen inom vår egen flvgindustri.
Det måste därför vara en beredskapsåtgärd
av hög angelägenhetsgrad
att vår egen flygindustri sättes i stånd
att så långt möjligt är tillgodose våra
egna behov.

Jag tillåter mig återge något av vad
som sägs i reservationen om denna sak.

Reservanterna erinra om att det vid
inköp utomlands av de i nattjaktflottil -

jen — om vilken alltså beslut fattades
för två år sedan — ingående flygplanen,
vilka då icke voro helt moderna, förutsatts
att det skulle bli möjligt att omkring
1954 ersätta dessa plan med flygplan
av inhemsk produktion. Av tekniska
skäl lär det knappast bli möjligt att leverera
inhemska plan förrän om ytterligare
ett par år efter denna tidpunkt.
Det skulle innebära att de redan anskaffade
flygplanen skulle komma att uppnå
en livslängd av inemot det dubbla
mot normalt. En sådan livslängd är under
inga förhållanden godtagbar.Härtill
är att märka att flygplanstypen i fråga
redan nu är föråldrad. Den flygande
personalens förtroende för dessa plan
lär, helt förståeligt, på grund av den
onormalt höga haverifrekvensen ha undergrävts.
Statistiken utvisar att den är
väsentligt högre för dessa plan än för
flygplan i allmänhet inom vårt flygvapen.
Dödsfallssiffrorna för dessa plan ha
också varit osedvanligt höga.

Med hänsyn till dessa förhållanden
har det synts reservanterna angeläget
att åtgärder snarast möjligt vidtagas för
att åstadkomma eu snabbare komplettering
av ifrågavarande flygplansbestånd.
Det är ju helt naturligt att man inte kan
ha fullt förtroende för ett flygvapen,
som rymmer dessa i viss mån föråldrade
plan, beträffande vilka haveriantalet
varit så stort. Dessutom skulle de nuvarande
nattjaktplancn inte räcka till
att sätta upp mer än något över en halv
flygplansuppsättning vid krigstillfälle.
Det är därför nödvändigt att vi söka anskaffa
andra moderna plan som flygpersonalen
har förtroende för. Flygvapnet
betyder ju så mycket vid ett krig, inte
minst nattflygplanen. Vi ha ju inte mer
än en flottilj ännu av dessa plan, och
därför är det av största vikt att den är
i gott stånd.

Skillnaden är inte på denna punkt så
stor mot vad utskottet föreslagit, som
biträtt Kungl. Maj ds förslag. Vi ha emellertid
velat gå något längre, i det vi velat
skapa möjligheter att öka flygplanstillverkningen.
Såsom ett skäl för att
inte nu göra detta framhålles i såväl
den kungl. propositionen som i utskotts -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

19

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

utlåtandet, att det inte finns tillräckligt
med arbetskraft för en sådan utökning
av produktionen och att man inte har
bostäder vid fabrikerna för att ta emot
flera arbetare än man nu har. Vid en
undersökning synes det emellertid som
om dessa skäl nog äro åtskilligt överdrivna.
Det skulle säkerligen gå alt skaffa
den arbetskraft, som skulle behövas
för en ökad flygplanstillverkning, och
även ordna bostadsfrågan för dem. Del
skulle givetvis betyda åtskilligt i händelse
av krig, om vi kunde få i gäng
en dylik tillverkning. När de olika länderna
behöva sina produktionsmöjligheter
för eget behov torde det bli svårt
att erhålla flygplan utifrån. Det är därför
av vikt att vi så långt möjligt är
söka (illgodose produktionen inom vårt
eget land.

Det är främst när det gäller nattjaktplanen
som vi velat gå något längre än
Kungl. Maj :t och utskottet, men vi anse
också att även den normala anskaffningen
av flygplan för flygvapnet behöver
bättre tillgodoses, alltså även anskaffningen
av dagjaktplan. Vi önska härvidlag
en ökad inhemsk produktion och
längre gående bemyndiganden för
Kungl. Maj :t att utlägga beställningar
än vad utskottet föreslagit, ungefär i enlighet
med de militära myndigheternas
förslag. På denna punkt görs emellertid
inte något direkt yrkande, men vi
hemställa att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna, att Kungl.
Maj :t måtte ha sin uppmärksamhet riktad
på dessa förhållanden liksom på frågan
om anskaffning av en del materiel
i övrigt.

Ehuru anskaffningen av nödvändig
krigsmateriel för förstärkning av försvaret
av oss betraktas såsom den för närvarande
mest angelägna uppgiften, är
naturligtvis också den personella beredskapen
av största betydelse.

I fråga om den personella beredskapen
vilja reservanterna i första hand
tillgodose befälsutbildningen. Vid krig
är det framför allt nödvändigt att man
har tillgång till befäl och att befälet bar
en tillfredsställande utbildning. Det
finns för närvarande stora luckor i vår

befälskår. Många officersbeställningar
äro vakanta. Vid mobilisering måste
dessa luckor fyllas av reservofficerare
och värnpliktigt befäl. Skillnaden i fråga
om utbildning mellan dessa olika
grupper är ju inte så stor, vilket också
herr Lundgren underströk i sitt anförande,
men den skillnaden finns ju
dock, att en reservofficer ständigt måste
hålla sig å jour med vapnet. Han måste
tjänstgöra vid vissa möten med bestämda
mellanrum. Han får alltså mera än
det värnpliktiga befälet hålla kontakten
med den militära utvecklingen och kan
naturligtvis därför också på ett bättre
sätt fylla sin uppgift som befäl i händelse
av krig eller mobilisering.

Vi hemställa därför i anledning av
arméchefens förslag om en betydande
utökning av antalet reservofficerare. Enligt
Kungl. Maj :ts förslag skola under
innevarande år anställas 250 reservofficersrekryter.
Arméchefen har understrukit
att det för närvarande finns betydligt
flera studenter av årsklasserna 1947
—1949, som äro villiga att antaga dylik
tjänst, och han föreslår därför att detta
antal skall utökas. I reservationen ha vi
föreslagit en ökning av antalet till 350
under kommande år samt en engångsanställning
av 200 reservfänrikar av årsklasserna
1947—1949. Detta skulle ju innebära
en avsevärd förstärkning av antalet
reservofficerare under de närmaste
åren och en betydande ökning av det
befäl, som vid en eventuell mobilisering
skulle behövas. Kostnaderna för innevarande
budgetår ha inom utskottet
beräknats stanna vid 140 000 kronor.
Kostnaderna få till väsentlig del bäras
av de anställda själva. För det allmänna
äro de inte så betydande. Vi anse
därför att man i nuvarande läge borde
tillmötesgå de militära myndigheternas
framställningar i detta avseende, vilket
skulle innebära en betydande förstärkning
av befiilstillgången.

Den militära organisationen bör kunna
anpassas efter skiftande förhållanden.
Den bör ha en viss elasticitet och vara
så organiserad att vi vid behov på bästa
sätt kunna utnyttja hela vår viirnkraft.
Under tider av politisk osäkerhet bör

20

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

man ju också kunna påtaga sig något
större bördor, än under lugna och fredliga
förhållanden. Jag anser det sålunda
angeläget att vi även på detta område
åstadkomma den smidighet, som gör
det möjligt att utan att det känns alltför
betungande anpassa vårt försvar efter
skiftande utrikespolitiska förhållanden.
Vi ha därför i reservationen sträckt oss
något längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Likaså anse vi det nödvändigt med
en förbättring av gruppchefsutbildningen.
1948 års värnpliktsutredning ansåg,
att det skulle behövas en något längre
tid för utbildning av befäl av detta slag
än för utbildning av värnpliktiga i allmänhet.
Det synes mig vara en ganska
naturlig och logisk slutsats att den som
skall leda ocli i viss mån undervisa andra
bör ha en utbildningstid som är något
längre än den har som han skall
leda och undervisa. Vi vilja inte föregripa
den pågående utredningen angående
den tid som är nödvändig för utbildning
av gruppchefer och som efter
vad som meddelats utskottet beräknas
bliva slutförd under sommaren nästa år,
men vi anse att det lär vara möjligt att
bedriva denna utredning på ett sådant
sätt att förslag om en förlängd utbildningstid
för gruppcheferna skulle kunna
föreläggas redan nästa års riksdag. Vi
hemställa därför att Kungl. Maj:t såvitt
möjligt skall beakta vad reservanterna
anfört uti den reservation, som är avgiven
av mig m. fl.

Det är alltså på dessa punkter, som jag
nu berört, som vi reservanter velat gå
något längre än Kungl. Maj:t och utskottet.
Vad kostnaderna beträffar äro dock
skillnaderna som jag tidigare nämnt inte
så stora. Det föreliggande utskottsförslaget
är ju ett resultat av de överläggningar,
som ägde rum i september månad
mellan regeringen och representanter
för de olika politiska partierna. Förhållandena
ha emellertid ändrat sig åtskilligt
sedan den tiden, och vi ha därför
ansett att man i de avseenden jag här
berört bör gå något längre än vad utskottets
majoritet föreslagit utan betungande
kostnader.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till den vid utskottsutlåtandet
på denna punkt av mig m. fl. fogade reservationen.
Jag kommer jämväl att på
övriga punkter, där samma utskottsledamöter
reserverat sig, yrka bifall till
reservationerna.

Herr OHLON: Herr talman! Lyckligtvis
spelade försvarsfrågan en mycket
liten roll under den senaste valrörelsen.
Förtjänsten härav tillkommer inte
minst regeringen, som genom sin överenskommelse
med de demokratiska partierna
i höstas om de förstärkningar av
försvarsberedskapen, som voro omedelbart
påkallade, lyfte frågan om försvaret
ovanför det politiska stridsvimlet.
Tyvärr inkluderades inte alla försvarsspörsmål
i den träffade överenskommelsen,
framför allt inte frågan om
vilka personella förstärkningar som borde
vidtagas. Partiledarna förklarade ju
också efter konferensen, att det inte varit
dem möjligt att på den korta överläggningstiden
taga ställning till alla vid
tillfället framställda detaljförslag. Ej
heller ansågo de sig ha fullmakt att träffa
sådana avtal, att riksdagens prövningsrätt
beträffande nya anslag träddes
för när. Det kunde sålunda inte
hjälpas, att när nu i dag statsutskottets
utlåtande över propositionen angående
forcering av vissa materielanskaffningar
föreligger, enigheten inte är fullständig.
Vad de egentliga materielanskaffningarna
beträffar, har dock samstämmighet
i det väsentliga vunnits. I all
synnerhet gäller detta omdöme, om man
beaktar vad som sagts i utskottsmajoritetens
motivering. Den har ju på flera
punkter fått en sådan karaktär, att regeringen
bör känna sig uppfordrad att
gå reservanterna till mötes även då utlåtandet
inte utmynnat i konkret ställda
yrkanden. För min del hade jag i det
längsta hoppats, att enigheten skulle
blivit ännu mera klart uttalad. Det utrikespolitiska
läget är så allvarligt, att
försvarsfrågan bör lyftas ovanför partierna.
Det är tragiskt att konstatera, att
svenska folket inte tycks ha detta klart
för sig.

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

21

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Den utrikespolitiska situationen bär
uppenbarligen gått från svårt till värre,
sedan regeringen avlämnade sin proposition.
Alla demokratiskt styrda stater
ompröva sitt försvarsläge, och det blir
allt svårare för oss att i främmande länder
skaffa ersättning för vad som eventuellt
brister här hemma. Inom kort är
det kanske omöjligt, såsom herr Lundgren
nyss nämnde, att utomlands köpa
den materiel som vi behöva. Särskilt
gäller detta om flyget, något som med
skärpa understrykes i den första reservationen
till utskottets utlåtande, som
är undertecknad av samtliga reservanter
från högern, bondeförbundet och
folkpartiet. En beredskapsåtgärd av hög
angelägenhetsgrad bör därför vara, att
vår inhemska flygindustri sättes i stånd
att tillgodose våra egna behov. Vad reservanterna
i detta sammanhang begära
är, såsom förut nämnts, mycket blygsamt.
I anslutning till folkpartiets motion
yrkas 2 miljoner kronor till inköp
av extra verktygssatser utanför flygvapnets
nuvarande kostnadsram. Vi veta
inte om dessa verktygssatser komma att
behöva begagnas eller ej, men inköpet
bör betraktas såsom en försäkringsåtgärd
för att vi inte skola stå med tomma
händer, om det skulle bli nödvändigt
att utbygga vårt flyg med tillhjälp av
den egna flygindustrien.

Fortsättningen av den nämnda reservationen
avser inte något yrkande om
nytt anslag, utan endast en nyans i utskottets
skrivning. Reservanterna anknyta
här till en motion i andra kammaren
av herr Rylander m. fl. och dessutom
till högerns partimotion. Det har
förut i dag nämnts, att det vid 1948 års
riksdag beslutade, importerade nattjaktflyget
inte har motsvarat förväntningarna.
Här har påtalats, att haverierna med
ifrågavarande plan varit påfallande talrika.
De ha inte endast inträffat vid de
rent krigsmässiga övningarna utan även
vid mera skolmässig flygning. Resultatet
har blivit, att den flygande personalens
förtroende för dessa plan i viss
mån undergrävts. Reservanterna finna
det därför synnerligen angeläget, att åtgärder
med det snaraste vidtagas för

en snabb komplettering av ifrågavarande
flygplansbestånd. Detsamma anser
majoriteten, och den enda skillnaden
mellan utskottet och reservanterna är,
att utskottet har fullt förtroende för
Kungl. Maj :t och förmenar, att regeringen
handlar riksdagens påfordran
förutan, medan reservanterna anse att
regeringen bör ha en påkörare att upptaga
frågan vid behandlingen av medelsäskandena
för nästa budgetår.

Mera kontroversiella ha frågorna om
reservofficerskadern och den förstärkta
gruppchefsutbildningen varit.

Rörande reservofficerskadern gå de tre
demokratiska oppositionspartierna fram
på gemensam front. Det är ett allmänt
känt faktum, att omfattande vakanser
förefinnas inom den fasta befälskadern.
Här möta vi en av de allvarligaste bristerna
inom nuvarande arméorganisation.
Förr eller senare måste en utfyllnad av
den fasta befälskadern komma tilll stånd,
om organisationen över huvud taget skall
fungera. Men det gäller också att hjälpligen
tillgodose de omedelbara behoven.
Och det kan ske genom ökning av antalet
reservofficcerare.

I varje rekrytklass uttages som bekant
en särskild grupp till befälsämnen. Med
ett halvt års extra utbildning uttaget
manskap blir värnpliktiga underofficererare.
De därtill lämpade bli efter ytterligare
ett halvt års tjänstgöring antingen
värnpliktiga officerare eller reservofficerare.
De i varje kull, som få
den bästa placeringen, bli reservofficerare,
de övriga bli värnpliktiga sådana.
Antalet reservofficerare är emellertid
maximerat. Det bär de senaste åren varit
220, men år 1951 skola 250 bli reservofficerare.
Nu har det visat sig, att
antalet till reservofficersanställning
lämpliga är långt större än vad dessa
siffror ge vid handen. Det har i propositionen
anförts, att blott 50 procent av
hela antalet till reservofficersbeställning
lämpade aspiranter kunnat uttagas såsom
reservfänrikar. Detta måste konstateras
vara en uppenbar brist i organisationen,
för att nu inte säga ett visst
slöseri med liill tillgängligt befäl. En reservofficer
blir ju till en helt annan

22

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

nytta för försvaret än den värnpliktige
officeren, då reservofficeren åtager
sig att varje treårsperiod tjänstgöra under
45 dagar rätt högt upp i åren. Den
värnpliktige officeren glömmer så småningom
de färdigheter, som lian under
utbildningen inhämtat, för att nu inte
nämna, att man inte har någon garanti
för att lian håller sig å jour med försvarets
utveckling och ändrade betingelser.

På grundval av en av arméchefen
upprättad betygsstatistik ha utskottsreservanterna
kommit till det resultatet,
att antalet reservofficerare bör ökas.
Därutöver ha reservanterna förmenat,
såsom förut nämnts i debatten, att en
engångsantagning till reservofficerare
borde göras bland sådana som på grund
av platsbrist avvisats under åren 1948,
1949 och 1950.

För att ge ytterligare eftertryck åt detta
förslag vill jag citera vad försvarsminister
Vougt yttrade i denna fråga i
andra kammaren under remissdebatten
vid innevarande höstsession: »Jag vill
säga----att jag i hög grad har sym patier

för förslaget om en ökning av reservofficerarnas
antal. Jag har faktiskt
ägnat ganska mycket intresse åt problemet
om utbildningen av dessa befälskategorier.
Jag skulle mycket gärna varit
med på en sådan utökning av reservofficerarnas
antal, så att de unga män
som ta på sig denna extra tjänstgöring
skulle få skälig kompensation för det
och en större kompensation än det kanske
innebär att bli värnpliktig officer.
Men jag har helt enkelt sett saken på
det sättet att medan det pågår ett utredningsarbete
---så skulle det vara

att föregripa utredningsarbetet att förelägga
riksdagen ett förslag i denna fråga,
och det är skälet till att jag inte
inom regeringen förordat att man tar
upp denna fråga.» Herr Vougt konstaterar
något längre fram i anförandet, att
det hela enligt hans sätt att se är en
taktfråga och en lämplighetsfråga.

Den enda anledningen till försvarsministerns
tvekan att tillmötesgå arméehefens
begäran var alltså den Notliinska
försvarskommitténs existens. Sedan nu

denna kommittés arbete av kända skäl
har råkat in i en långdragningsperiod
och då därtill det utrikespolitiska läget
ytterligare förvärrats, sedan statsrådet
Vougt fällde sitt yttrande i andra kammaren,
finner jag det vara ytterst påkallat,
att riksdagen fattar ett positivt
beslut i enlighet med reservanternas förslag.
Så vitt jag kan finna, vore det varken
taktlöst gentemot försvarskommittén
eller på något sätt olämpligt.

Beträffande den förstärkta gruppchefsutbildningen
ha folkpartiet och
bondeförbundet gått samman, medan
högern yrkat bifall till folkpartimotionens
förslag om 3,4 mljoner kronor för
ändamålet. Detta kan sägas vara en
ganska paradoxal situation, men vi ha
inom folkpartiet uthålligt sökt följa linjen
att vinna enighet i försvarsfrågan,
och då det på första avdelningen yppade
sig vissa möjligheter att genom en
positiv skrivning om dessa ting få med
alla partierna, gingo vi ifrån vårt yrkande
i motionen och tillstyrkte den
modifierade skrivningen. Vid behandlingen
i statsutskottet in pleno visade
det sig emellertid, att både högern och
socialdemokraterna backade, och vi
funno oss då vara skyldiga att stå fast
vid den överenskommelse vi hade träffat
med bondeförbundet. Skillnaden
mellan vad som påyrkas i högerreservationen
och i den av bondeförbundets
och folkpartiets representanter avgivna
reservationen är dock inte så stor. Alla
reservanter önska ju en utsträckt gruppchefsutbildning.

För att ytterligare betona vårt positiva
intresse på denna punkt må det tilllåtas
mig, herr talman, att säga ytterligare
några ord om saken. Man har försvarat
den kortare övningstiden för dessa
gruppchefer med att ett och annat,
som eftersatts under utbildningen, i alla
fall kunde inhämtas senare i samband
med skärpt beredskap. Men nu befinna
vi oss faktiskt i ett slags beredskapsskede.
Regeringen har själv genom sina
äskanden om ökade materialanslag bekräftat,
att läget måste uppfattas på det
sättet. Härtill kommer, att kraven på
den personliga utbildningen måste nå -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

23

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

got så när överensstämma med anspråkeken
på materiell utrustning. Få vi
inte en ordentlig utbildning av dem, som
skola handhava materielen, är materielanskalfningen
till föga nytta. Så som läget
nu är, kunna vi inte längre lita på
alt det skall vara möjligt att i sista
stund kompensera brister i den personliga
utbildningen inom vårt försvar. Det
finns tvärtom starka skäl till tvivel just
på den punkten. Rena beredskapsskäl
tala alltså för en mindre justering av
övningstiden. Från ledande militärt håll
har också sagts ifrån att utbildningen
inom 9-månadersramen inte ger utrymme
åt övningar i bataljons- och högre
förband samt att utbildningen i minoch
sprängtjänst är bristfällig. Detta senare
måste med hänsyn till den moderna
krigföringen sägas vara en betänklig
lucka. Vem garanterar, att dessa
svagheter kunna hävas medan tid är?
Kriget kan komma över oss fortare än
vi ana, och överallt i de demokratiska
länderna anpassar man sig för närvarande
efter detta läge. Försvarsministern
har ju redan medgivit, att utbildningen
av gruppcheferna måste stärkas.
Regeringen bör ta ett steg till och
låta beredskapskraven bli avgörande
också i fråga om den allmänna övningstalens
förlängning för dessa gruppchefer
med en månad. Därmed skulle vi
praktiskt taget nå enighet i försvarsfrågan.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen under
punkt A.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! De
ärade talesmännen för reservationerna
ha mycket starkt hävdat, att deras ståndpunkter
dikterats av en strävan att skapa
högsta möjliga försvarskraft, att tillgodose
kraven pä bästa möjliga aktuella beredskap.
Det borde kanske inte behöva
påpekas, att utskottsmajoriteten besjälats
av samma vilja att inom ramen för våra
yttersta resurser åstadkomma den effektivaste
värnkraften. I själva verket är det
— såsom de föregående talarna framhållit
— inte heller mycket som skiljer de
olika ståndpunkterna. Utskottet har gått

en smula längre än Kungl. Maj:t — detta
gäller särskilt i fråga om den teletekniska
materielen — och reservanterna
ha velat gå ytterligare ett stycke, dock
inte helt efter de linjer, som de militära
myndigheterna uppdragit , och inte
heller så långt som vissa motionärer velat
gå. Viljan till en samförståndslösning
har alltså inte — hur uppriktig och stark
den än varit — räckt till för att överbrygga
motsättningarna i alla punkter,
vilket i och för sig är beklagligt. Det ser
ut som om en total samling i försvarsfrågan
över huvud taget inte skulle kunna
tänkas. I dessa frågor tycks det alltid
finnas någon, som vill bjuda över.
Ser man till meningsskiljaktigheternas
innehåll i sitt större sammanhang — i
relation till försvarets totala kostnadssummor
och den nu föreslagna upprustningens
omfattning — te sig divergenserna
skäligen små, så små att det endast
kan skada saken att överdriva eller
särskilt betona dem.

I stort sett har utskottet enhälligt tillstyrkt
regeringens propåer, sådana de
skisserades vid partiledarekonferensen i
höstas. De gå — totalt sett — ut på nya
beställningsbemyndiganden för 59 miljoner
kronor, nya anslag på driftbudgeten
med 72 miljoner kronor och på
kapitalbudgeten med 5 miljoner kronor.
Vid sidan av dessa icke föraktliga summor
komma redan beslutade, likaledes
betydande belopp för försvarsberedskap
i annan ordning, framför allt i fråga
om civilförsvaret.

När utskottet stannat i skiljaktiga meningar
på vissa punkter, beror detta
utom på de ekonomiska konsekvenserna
även på rent praktiska bedömanden.
Detta gäller kanske mest de personella
spörsmålen, frågan om eu inte oväsentlig
utökning av reservofficerskadern och
frågan om gruppchefsutbildningen.

Spörsmålet om en utökning av antalet
fänrikar i reserven får viil främst ses
som en fråga om organisationens storlek.
Enligt utskottets mening kan det
inte vara riktigt att nu rycka ut denna
fråga ur det större sammanhang, dit
den hör, det kan inte vara klok politik
att genom ett beslut av här föreslagen

24

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

räckvidd föregripa det principbeslut rörande
försvarsorganisationen och försvarskostnaderna,
som måste komma
rätt snart. Ett beslut om denna väsentliga
utökning nu är så mycket mindre
påkallat som det inte är betingat av den
omedelbara förstärkning av försvarsberedskapen,
som i dag är föremål för
kammarens prövning. Det har visserligen
redan sagts av föregående talare,
att den föreslagna utökningen av antalet
tjänster blir en förhållandevis billig förstärkning
av krigsförbandens kvalitet.
Det belopp som frågan gäller — siffran
140 000 kronor har nämnts — kommer
dock automatiskt att växa under de närmaste
åren. Och ännu viktigare för bedömandet
är vetskapen om att just personfrågorna
utgöra de besvärligaste och
dyraste elementen vid en omläggning av
organisationen. Utskottet har därför ansett
att detta spörsmål bör bli föremål
för ytterligare överväganden och att den
utökning med 30 nya fänrikar årligen,
som redan tidigare beslutats, får räcka
för tillfället.

När det gäller frågan om gruppcheferna
stöter man på även lagliga hinder,
något som riksdagen konstaterat både
förra året och så sent som vid vårsessionen
i år. De gruppchefer med otillräcklig
utbildning, varom det i detta fall
är fråga, ha nämligen fullgjort all dem i
fredstid åliggande utbildning, och de kunna
inkallas endast i en viss beredskapssituation.
Om det i en näraliggande framtid
skulle uppstå en situation av detta
slag, äger Kungl. Maj:t redan rätt att
företaga de inkallelser som behövas, och
Kungl. Maj:t har också rätt att för sådana
inkallelser överskrida vederbörliga
anslag i riksstaten.

Det kan för övrigt inte vara ändamålsenligt
att nu fatta ett beslut i ena eller
andra riktningen — varken att, såsom
högereservanterna vilja, begära förslag
från regeringen om ändring av värnpliktslagen
eller att, såsom folkpartiet
och bondeförbundet önska, i något vagare
form ta positiv ställning. Den pågående
utredningen om gruppchefsutbildningen
beräknas vara klar under juli
månad nästa år. Dess resultat kan alltså

inte bli föremål för riksdagens prövning
förrän hösten 1951, och det får därför
anses vara praktiskt outförbart att, såsom
folkpartiets och bondeförbundets reservanter
förutsätta, på grundval av dessa
resultat anordna den kompletterande
utbildningen hösten samma år.

Utskottets majoritet har för sin del
ansett att denna fråga inte med fördel
kan forceras — såvida inte utomordentliga
förhållanden påkalla och möjliggöra
en forcering — och att det inte finns
rimlig anledning att skriva till Kungl.
Maj:t i saken, då det får anses uppenbart
att Kungl. Maj :t redan har sin uppmärksamhet
riktad på den och är på det
klara med dess vikt och betydelse samt,
enligt vad utskottet inhämtat, har för
avsikt att förelägga riksdagen förslag i
ämnet — om det visar sig erforderligt
även provisoriskt förslag redan vid stundande
vårsession.

För egen del får jag alltså yrka bifall
till vad statsutskottet uttalat både i fråga
om antagningen av reservofficersaspiranter
och beträffande gruppchefsutbildningen.

Till den personella beredskapen hör
slutligen också det ökade stöd som utskottet
tillstyrker till den frivilliga befälsutbildningsrörelsen,
till hemvärnets
övningar och till Lottaorganisationen,
sammanlagt 1 miljon kronor. Därom har
utskottet varit ense med försvarsministern.

I någon mån får man nog anse, att
utskottets ställningstagande även till
spörsmålet om ökning av den inhemska
flygindustriens leveranskapacitet bestämts
av praktiska hänsyn. De föregående
talarna ha redan angett vad det
härvidlag är fråga om. Det bör emellertid
tydligare understrykas, att av riksdagen
redan anvisade medel för flygvapnets
fortsatta uppbyggnad ännu icke helt
kunnat tagas i anspråk och att det inte
är klart utrett, huruvida ytterligare bemyndiganden
eller anslag på nuvarande
stadium göra någon som helst verklig
nytta. Den utvidgning av flygindustriens
kapacitet, som man vill uppnå, beror
nämligen i hög grad på möjligheterna att
anskaffa erforderlig arbetskraft. Svårig -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

25

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

heter föreligga i detta avseende redan
med den nuvarande kapaciteten, och åtskilligt
skulle sannolikt vara vunnet, om
man i första hand kunde övervinna svårigheterna
för dagen. Dessa svårigheter
behöver man verkligen inte överdriva,
och man kommer inte förbi dem genom
att inköpa och uppmontera ytterligare
en rad maskiner. Man bör inte heller
ge sig in på detta, när miljonerna så väl
behövas på många andra håll.

Det kanske inte heller skall förbises,
att ett beslut i enlighet med reservanternas
förslag måste innebära en utökning
av den av riksdagen bestämda kostnadsramen
för flygvapnet. Ett beslut
med sådana verkningar borde dock bli
föremål för mera genomtänkta avvägningar
än de som nu varit möjliga. Beträffande
utökningens omfatning vet man
just ingenting, utom att det inte kan
stanna vid de 2 miljoner kronor, varom
reservanterna talat. Även om utskottet
mycket väl inser vikten av att de sålunda
proponerade åtgärderna genomföras,
har utskottet i nuvarande läge inte
ansett sig kunna tillstyrka detta anslag.

Av betydligt mera kostnadskrävande
omfattning är utan tvivel frågan om flygplansförnyelse
vid nattjaktflottiljen.
Inte heller här ha myndigheternas och
motionärernas framställningar helt kunnat
tillfredsställas. Frågan gäller också
i detta fall om ett beslut skall hålla sig
inom eller gå långt utanför den av riksdagen
tidigare fastställda kostnadsramen.
Departementschefen liar för sin
del förordat en nyanskaffning inom
kostnadsramen, varigenom under innevarande
budgetår varken nya beställningsbemyndiganden
eller anslag skulle
bli erforderliga. När utskottet accepterat
den ståndpunkten, har det kunnat
ske även med stöd av att framställningarna
i denna del icke betingas av överbefälhavarens
principförslag om åtgärder
till försvarsberedskapens omedelbara
förstärkning.

Någon talare bär tidigare sagt — det
framhålles även i reservationen till denna
punkt — att departementschefens av
utskottet tillstyrkta förslag innebär en

nyuppsättning till något mer än hälften
av dessa nattjaktplan. Det är kanske
riktigt. Emellertid beror det på att
man knappast kan komma längre omedelbart
och i ett sammanhang. Även utskottets
majoritet belij ärtar helt och
fullt de synpunkter i fråga om den flygande
personalens säkerhetskrav, som
kunna anföras i detta sammanhang, och
har därför i sin motivering understrukit
— för den händelse det skulle vara
nödvändigt — att Kungl. Maj:t skall ha
sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna
att ytterligare komplettera beståndet
av moderna och driftssäkra nattjaktplan.
Enligt utskottets mening bör
det vara möjligt att inom den givna
kostnadsramen i tillfredsställande takt
genomföra förnyelsen vid denna flottilj.

Vad slutligen anslagen till fortsatta befästningsarbeten
angår ha högerns representanter
i utskottet kommit på sin
egen linje genom att yrka bifall till motionerna
om ett tilläggsanslag på ytterligare
20 miljoner kronor. Det är alldeles
riktigt som högerns reservanter på denna
punkt framhålla, att allmän enighet
torde råda om betydelsen och behovet
av befästningsarbeten och att det f. n.
föreligger en allvarlig eftersläpning i
fråga om dessa arbeten. Denna eftersläpning
har uppkommit — det är också alldeles
riktigt — genom restriktionerna
på byggnadsmarknaden, restriktioner
vilkas angelägenhet inte minst ofta understrukits
i denna kammare. Men det
förhållandet, att bvggnadsrestriktionerna
vållat en eftersläpning också beträffande
befästningsarbetena, medför i sin
tur, att av riksdagen tidigare anvisade
medel och bemyndiganden icke kunnat
förbrukas. Det finns alltså anslag för
dessa ändamål odisponerade, enligt vad
det upplysts i utskottet, och dessa anslag
kunna tills vidare räcka till iiven
med en som man får hoppas utökad
byggnadskvot. Någon anledning att nu
anvisa nya anslag föreligger så mycket
mindre som de här avsedda spörsmålen
ju också prövas i det nu pågående förarbetet
till den nya riksstat som förelägges
riksdagen om bara några veckor.

Ja, herr talman, från utskottsmajori -

26

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

tetens sida finns det skäl att än en gång
erinra därom, att dessa meningsskiljaktigheter
i några få punkter icke böra få
undanskymma det faktum, att utskottet i
huvudsak varit ense om det program till
förstärkning av den aktuella försvarsberedskapen
som regeringen framlagt.
Det bör här också påpekas, att beställningar
på materiel utlagts eller väntas
komma att inom den närmaste tiden utläggas
till mycket betydande belopp,
omkring l1/.-! miljard kronor. Det är förvisso
bär fråga om en kraftanspänning
av stora mått, betingad av de oroväckande
händelserna på det utrikespolitiska
synfältet. Dess innehåll skall inte endast
mätas med de i och för sig stora uppoffringar
som nu begäras av det svenska
folket; i ett beslut enligt utskottets
förslag ligger också därutöver en konstaterbar
forcering av vår upprustning på
olika områden enligt av riksdagen tidigare
fattade beslut. För den som räknar
vår försvarskraft i pengar till militära
ändamål skall det emellertid inte fördöljas,
att detta beslut kommer att ställa
nya krav av ekonomisk art på medborgarna.
Det är, herr talman, bara
mänskligt, om detta faktum inte uppskattas
på alla håll, såsom vi tyvärr redan
observerat ute i den offentliga opinionen,
i systembolagsköerna och annorstädes.

Den samling kring de minimikrav i
fråga om försvarsberedskapen i dagens
läge som utskottet representerar och
som jag hoppas att även denna kammare
skall ge sin anslutning till, den samlingen
skulle bli av betydligt högre valör,
av långt större värde, om den utanför
riksdagshusets väggar kunde föras
vidare, ut till folket. Det gör man inte
genom att inbilla medborgarna — skattebetalarna
— att man kan få ett starkt
försvar utan att det kostar stora pengar
på skattsedlarna eller bördor av ekonomisk
art i annan form.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i nu föredragna
punkt.

Herr VON HELAND: Herr talman!
Även om vårt land undgått förstörelse

under två världskrig, har säkerligen Sveriges
folk lärt sig, att vi leva i en värld
och att intet land kan bli en ö för sig
självt. Vi äro väl sålunda överens därom,
att vi svenskar liksom andra folk
äro helt beroende av den utrikespolitiska
utvecklingen.

Det <må tillåtas mig att som bakgrund
för mitt ställningstagande till försvarspolitiken
framhålla viss svensk utrikespolitisk
uppfattning, varom jag utgår
ifrån att vi äro ense. Jag konstaterar sålunda,
att vi i likhet med andra folk
efter sista världskriget hoppades, att de
stormakter, som samarbetade så bra under
kriget, skulle fortsätta att arbeta i
samarbetets anda för återuppbyggnad,
fred och säkerhet i världen.

Tyvärr blev det ej så, men i förhoppning
om att en samarbetets fredsorganisation
skulle kunna skapa frihet från
nöd och fruktan gick vårt land med
i Förenta Nationerna — dock ej med
alltför stor optimism. Av samma anledning
har Sverige varit angeläget att
stödja strävandena att stärka FN, och
det var väl i denna vår strävan att medverka
till skapandet av fred, som vi
kände tacksamhet mot Förenta staterna
för dess kraftfulla aktion för att
upprätthålla respekt för internationell
rättsordning. Angreppet på Sydkorea var
mer än ett angrepp på en avskild geografisk
del av världen — det var ett
angrepp mot själva freden.

Det skulle förvåna mig, om vi inte
äro överens om dylika synpunkter och
att vi därför med oro se utvecklingen
i Korea. Händelserna i Korea ha ju
krossat förhoppningarna att genom FN
skapa lugna förhållanden åt det svårt
sargade koreanska folket och att hjälpa
det med ett fredligt återuppbyggande
av dess till grus förstörda samhällen. I
stället bäva nu världens folk av oro
för att en hemsk världsbrand skall gå
över alla världens länder.

Redan långt före bakslaget för FNtrupperna
i Korea förekom i Förenta staterna
stark kritik i Formosafrågan, mot
att kommunistregeringen ej erkänts som
den verkliga regeringen i Kina samt mot
att 38 :e breddgraden överskreds. Det

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

27

Ang. vissa

är givet, att när sådan kritik offentligt
framförts i Förenta staterna, har
man i Europa ställt sig än mer kritisk
i dessa frågor. Det är emellertid icke
säkert, att läget i dag vore bättre, om
annan politik förts, och även om misstag
begåtts, så får man enligt min uppfattning
icke göra alltför kritiska och
pessimistiska bedömanden. Den väldiga
prestigeförlust som drabbar FN får sålunda
icke ge till resultat, att vi nu
förlora hoppet att världens folk till slut
skola kunna enas inom en världsorganisation.

Man kan säkerligen förutsätta, att med
det stora intresse för FN, som besjälar
Förenta staternas folk, detta land trots
att tiotusentals amerikanare offrat sitt
blod i Korea och trots stora ekonomiska
uppoffringar icke skall förtröttas att ställa
sina stora resurser till förfogande för
att hävda fredens och rättens principer.
Vi böra också hoppas på att öststaterna,
främst Sovjetunionen, skola hjälpa
till att lösa den nuvarande krisen samt
att dessa stater efter den kris som nu
drabbat FN och den fruktansvärda risk
för världskrig, som förelegat och alltjämt
föreliggger, skola allvarligt medverka
för att nå samförstånd om nu stridiga
frågor. Man kan väl också förutsätta
att svensk utrikespolitik alltjämt
skall innefatta ett stöd för FN och för
åtgärder som innebära ett stärkande av
denna fredsorganisation.

Krisen för FN bör emellertid ha givit
oss alla den läxan, att denna organisation
i dagens läge icke ännu är det
fredsinstrument som vi hade hoppats.
Vid bedömandet av vår försvarsfråga
bör enligt min uppfattning mycket stor
hänsyn lagas härtill.

Även en annan lärdom bör Koreakatastrofen
ha givit oss. Händelserna ha
nämligen enligt mitt förmenande givit
belägg för att Sveriges alliansfria linje,
alltså neutralitetslinjen, är en klok och
riktig utrikespolitisk kurs. Det parti som
jag tillhör bar alltid stått enigt och fast
bakom denna linje; händelserna i Korea
ha icke behövt stärka oss i vår övertygelse,
men för andra kanske vad som
skett kan vara lärorikt.

materielanskaffningar för försvaret m. m.

I vårt parti ha vi också alltid hävdat,
att vårt lands alliansfria linje kräver
starkaste möjliga försvar, och dagens
utrikespolitiska händelser borde ha mer
än som skett påverkat socialdemokraterna
till ett positivt ställningstagande
vid årets försvarsbeslut. Bondeförbundets
och folkpartiets gemensamma ställningstagande
borde sålunda inte ha blivit
en centerlinje, utan en samlingslinje.
Och därmed, herr talman, är jag inne
på den egentliga försvarsdebatten.

Beträffande denna ccnterlinje i utskottsutlåtandet
— om jag får kalla den
så — ha ju redan två talare lämnat utförliga
redogörelser. Det är ju bara på
två punkter, som vi inte ha fullständig
borgerlig enighet, så att även herr Lundgrens
anförande har ju på ett belysande
sätt klarlagt de reservationer, där de tre
partierna äro på enig linje. Jag skall
därför försöka att inte uprepa vad som
redan sagts, men på grund av herr Gillströms
anförande är det väl i alla fall
lämpligt att göra några bemötanden.

Herr Gillström ansåg, att man inte
borde överdriva den lilla skillnad som
finns. Han ville vid ett par tillfällen
poängtera att den var liten, men jag
tyckte att han samtidigt beskyllde reservanterna
för att det alltid finns någon
som vill bjuda över. Men om nu
överbudet varit så litet, som herr Gillström
anför, så borde man väl i samlingens
intresse ha kunnat hoppas på
samförstånd över hela linjen.

Emellertid är det på ett par punkter,
som jag tycker att skillnaden inte är så
liten och där man skulle vinna ganska
mycket, om man följde reservationerna.

Jag börjar med flyget. Där återkommer
ju bondeförbundets motion från i
våras om att skaffa verktygsutrustning
för att kunna slippa beställa plan utomlands.
Herr Gränebo talade nyss om, att
denna vår motion avslogs vid vårriksdagen,
men det var nog inte bara ett avslag,
utan det innebar ju faktiskt på sätt
och vis ett tillstyrkande av våra synpunkter,
då vi i vår motion bland annat
anfört, att det med hänsyn till den neutralitetspolitik
vi föra och till den pågående
uprustningen av atlantpaktssta -

28

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

terna syntes vara alltför äventyrligt att
grunda flygvapnets fortsatta förstärkning
på utlandsköp.

Så skrevo vi i vår motion, och utskottet
höll faktiskt med oss, även om man
till slut tog avslagslinjen. Utskottet sade
nämligen: »Därest utredningen» — det
var försvarsutredningen — »kommer att
föreslå, att 1948 års förberörda riksdagsbeslut
skall fullföljas, och detta vinner
statsmakternas stöd är det givetvis
önskvärt, att, då den fortsatta förstärkningen
i första hand bör grundas pä
den inhemska industrien, industriella
åtgärder vidtagas i syfte att denna förstärkning
kan säkerställas utan fördröjning.
Utskottet förutsätter givetvis, att
Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål och tillser att medel
stå till förfogande för angivna behov.
»

Riksdagen gjorde alltså redan i våras
på förslag av statsutskottet ett mycket
positivt uttalande, att man skulle uppmärksamma
detta, och det synes mig att
världsläget har förändrats så pass mycket
sedan dess, att den framstöt, som
riksdagen då faktiskt gjorde, borde ha
fört med sig, att socialdemokraterna vid
årets debatt i frågan hade tagit ytterligare
ett steg och förenat sig med reservanterna.

Nu framhöll emellertid herr Gillström,
i synnerhet när han kom in på frågan
om nattjakten, där det ju också finns
en gemensam borgerlig reservation, att
det största hindret var att skaffa arbetskraft.
I bondeförbundets motion i våras,
som finns tryckt som nr 237 i andra
kammaren, uttala vi, att med den anda,
i vilken krig nu föras, där flyget gör
fruktansvärda insatser, synes det oss vara
ytterst viktigt, att vårt redan mycket
goda flygvapen förstärkes. Hela motionen
går ut på detta. Vi hänvisa till hur
bondeförbundet i partimotioner vid flera
riksdagar framhävt detta, och vi gå
väsentligt längre än utskottet i dag gör,
då vi önska att flygvapnet skall utbyggas
så att vi ytterligare få en nattjaktflottilj,
och att man i stället för den på
så sätt till nattjakt förändrade attackflottiljen
i Göteborg skall omändra och

med 50 % utöka resterande två attackflottiljer,
alltså något liknande som när
det gäller dagjakten.

När saken var uppe vid vårriksdagen,
hade vi kontakt med general Söderberg,
som då stod kvar i flygvapnet, och han
förklarade, att bara man finge köpa denna
verktygsutrustning, skulle man kunna
klara personalfrågan. Nu har han
övergått till flygverkstäderna och bör
alltså ha ännu större utsikter att kunna
klara en sådan sak. Men, herr Gillström,
om det nu i dagens läge skulle vara
svårigheter med arbetskraften, så bör
man ju kunna medverka till att arbetskraft
dirigeras till detta så ofantligt viktiga
område. Jag tror också att socialdemokraterna
böra litet mer överväga,
hur frågan om arbetskraften kan utveckla
sig, kanske redan om ett år. Det är
ju inte obekant för riksdagens ledamöter,
att vi ha en råvarusituation i världen,
som gör att det säkerligen blir ransoneringar
på världsmarknaden av icke
minst för vår industri livsviktiga varor,
och vi kunna väl utgå ifrån att med den
upprustning, som nu sker och skall ske
inom atlantpaktsstaterna, kommer det
att bli mycket svårt för Sverige att fortsätta
med köp utifrån. Det är mycket
möjligt, att det kommer att bli en sådan
råvarubrist, att vissa industrier om ett
år icke ha så stort behov av arbetskraft
som i dagen läge.

Jag kan alltså icke finna, att herr
Gillström på denna punkt har tillfredsställande
försvarat utskottets ståndpunkt.
Det behövs nog andra försvarsmedel
från utskottsledningen för att
man skall kunna övertyga mig om att
den lilla utgift, som här föreslås, inte
har en mycket stor betydelse för vår
framtida upprustning och att riksdagen
därför borde gå med på den saken.

När det gäller nattjakten, talades det
om att vi gå utanför kostnadsramen.
Det var huvudskälet. Ja, jag skulle vilja
fråga herr Gillström: Vad skall inträffa
för att man skall slippa den motiveringen?
Vi veta ju att försvarsutredningen
inte kommer att föreslå någonting. Och
jag måste säga, att om socialdemokraterna
skola fortsätta med sin kritik av

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

29

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

avvägningen — i vilken jag instämmer

_så skall man inte ta den kritiken som

motiv för att inte göra för försvaret betydelsefulla
saker. I stället borde man
påverka försvarsministern, så att han
någon gång själv kommer med ett positivt
förslag och inte bara litar på alla
de utredningar beträffande avvägningen,
som han skakar ifrån sig sin arbetsbörda
på. Om nu försvarsutredningen
är förpuppad, borde statsrådet själv
kunna ta initiativ för att se till att
försvaret på de viktigaste punkterna får
en nödvändig förstärkning.

Jag måste, herr talman, fastän tidigare
talare varit inne på befälsfrågan,
något bemöta herr Gillström även på
den punkten. Herr Gillström anförde
nämligen, att det var viktigt att även här
vänta på utredningen. Detta är ungefär
samma motiv som utredningsmannen i
utskottet anförde, då vi där fingo meddelande
om att de värnpliktigas utbildning
icke var så effektiv som den borde
vara. .Tåg skulle vilja fråga herr Gillström
en sak. Varför skulle man inte
kunna anföra samma motiv för hela
värnpliktsutbildningen, så att man sade:
Utbildningen är inte effektiv; vi stoppa
därför all värnpliktsutbildning, tills vi
få cn utredning som gör att utbildningen
blir effektivare i framtiden! Om det
kommer någon i en skoldebatt och säger,
att skolans undervisningsplan icke
iir den mest lämpliga och att vi måste
ha en utredning för att få en bättre
plan, är det då logiskt, att man stoppar
all skolundervisning i viintan på att den
utredningen skall bli färdig?

Jag har tidigare följt den linjen, att
man skulle avvakta den utredning, som
skall komma, men vi ha råkat in i ett så
farligt utrikespolitiskt läge, att jag tycker
att man inte kan vänta på den.

Här har nyss talats om att vi ha för
kort utbildningstid för de värnpliktiga,
så att de inte hinna bli fullständigt utbildade.
Därom kan man ju tvista. Men
om man nu anser, att de värnpliktiga
borde bli mer fullärda i militärtjänst
och man inte ger dem cn längre utbildningstid,
då är det väl ännu viktigare
atl vi få ell befäl, som bär en sådan ut -

bidning, att det kan ta bättre hand om
dem som man inte anser ha fått tillräckligt
lång utbildning. Det är den
synpunkten jag här anlägger —- det är
ytterst viktigt att vi ha fullgott befäl i
ett så kritiskt läge som nu.

Jag skall inte upprepa vad som tidigare
sagts om reservofficerarna; jag tycker
att detta tillräckligt bemötte herr
Gillströms påpekanden. Men när herr
Gillström sade, att det med hänsyn till
lagen inte går att ordna en ytterligare
underbefälsutbildning, så var även det
motivet för mig rätt egendomligt, tv vi
fingo ju i avdelningen meddelande om
att försvarsministern oberoende av utredningen
ämnar ordna en provisorisk
utbildning för äldre årsklasser. Och det
var på grund av dessa upplysningar,
som man tillskapade en bondeförbundsfolkpartilinje
i gruppchefsutbildningsfrågan.
Om statsrådet kan ordna en
provisorisk utbildning för de äldre årsgrupperna,
så är det enligt mitt förmenande
inte omöjligt för riksdagen att
ordna saken även för dem, som senare
börjat sin utbildning, intill dess utredningen
blir färdig med nya förslag. Och
om en lag hindrar en önskvärd sak, finns
det ju, herr Gillström, möjlighet att förelägga
riksdagen ett förslag till ändring
av lagen. Jag skall då i detta sammanhang
inte gå in på att man tvistar om
huruvida man kan ha möjlighet att med
den ordalydelse, som lagen nu har, göra
de inkallelser, som man från borgerligt
håll anser önskvärda.

Herr talman! Det var ytterligare en
sak i underbefälisfrågan, som kanske
borde påpekas. Det finns ju där tre
linjer. Herr Ohlon har redan framhållit,
hur man i utskottet hade hoppats på
att få enighet på denna punkt. På avdelningen
trodde man faktiskt, när vi fått
upplysning om vad herr statsrådet ämnade
göra, all vi skulle nå enighet om
en kompromisslinje, och om högern hade
gått med på denna iir jag inte säker
på, att inte socialdemokraterna också
hade gjort det. Därför beklagar jag, att
högerrepresentanterna i avdelningen
ställde sig avvikande mot denna kompromisslinje
och atl man inte i det

30 Nr 34. Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

längsta försökte få enighet på denna
punkt. Ty den ståndpunkt vi i vårt parti
alltid lia till försvarsfrågorna är den,
att det är bättre att få ett resultat i kompromissens
tecken till fördel för det hela
än att gå på avvikande meningar, så
att man inte får något resultat alls.

Beträffande högerns avvikande mening
i fråga om befästningsarbetena anser
jag att tillräckligt blivit sagt för
att inte behöva upptaga kammarens tid
med upprepningar.

Herr talman! Jag har här främst velat
göra en liten deklaration rörande bakgrunden
till mitt ställningstagande i dagens
försvarspolitik, samtidigt som jag
önskade bemöta herr Gillström. Jag beklagar
att vi just i år inte ha fått den
samling som skulle ha varit önskvärd.
Man kan emellertid icke påstå, att inte
det parti jag tillhör alltid när det gällt
försvarsfrågan har försökt att åstadkomma
bästa möjliga förslag och bästa möjligt
åtgärder i samarbetets tecken.

Jag ber att få göra samma yrkande
som herr förste vice talmannen redan
har framställt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det har funnits tider, då hela vårt försvarsväsen
har ordnats på sådant sätt,
att man kan förstå, att de som haft att
bestämma knappast ha haft någon tanke
på att det någonsin skulle behöva användas
i krig. Jag medger villigt, att det
inte förhåller sig så i dag vare sig inom
regeringen eller hos utskottsmajoriteten.
Utan tvivel inser man, att det är
en farlig tid vi leva i. Man lever inte i
en ljusblå tro på en evig eller långvarig
fred, utan man måste erkänna, att även
de, som enligt vår mening icke vilja tillräckligt
tillgodose försvarets behov, i
alla fall vilja ställa det så att vårt försvarsväsen
kan användas i krig. I annat
fall vore det ju bättre att inte ha något
annat än en polis.

Vad som skiljer oss reservanter — -både oss som ha två extra reservationer
och dem som herr von Heland och herr
förste vice talmannen och herr Olilon
talat för — från regeringspartiet, torde

väl vara det, att vi anse att det är bråttom.
Vi anse att läget är sådant, att vi
faktiskt inte veta, om vi ha tid att hålla
på och resonera för länge och utreda
för mycket. Jag skulle nästan vilja påstå,
att försvarsministern här i landet
inte har riktigt klart för sig att det är
bråttom, att det är överhängande, och
jag tror att han har ungefär samma inställning
som den som vi fingo höra i
utskottet vid behandlingen av denna
proposition, nämligen att »det brinner
väl inte, vi ha ju god tid på oss». De
utrycken fälldes faktiskt ett par gånger
där uppe. Hur vågar man chansa på en
sådan sak i en så ödesbetonad livsfråga
som denna är?

Det är där det skiljer sig. Vi mena
att när det gäller brister, som det är
mycket brådskande att bota, har man
inte rättighet att dra ut på tiden så länge
som här har skett. Det räcker inte att
vi faktiskt ha den goda allmänna grund
för vårt försvar, som började byggas under
andra världskriget och som sedan
har byggts på på ett sätt, som jag inte
anser dåligt och som gör att hela vår
försvarsmakt i maktbalansen i världen
inte är att förakta, om man inte genom
en insats även när det gäller de »små
skillnader», som herr Gillström talade
om, ser till att denna goda grund får
den tillbyggnad och den tillputsning,
som ger den en mycket större effekt än
den annars har. Det kan ofta vara så i
all mänsklig verksamhet, att man har
lagt ut mycket stora belopp, som kunna
vara av relativt ringa värde, om inte
ytterligare en mindre summa skjutes till.

Jag tror inte heller att man kan improvisera
i sådana här saker. Framför
allt kan man inte improvisera utbildningen
och anskaffningen av sådan materiel,
som är svår att få. Det är därför
som man måste vidtaga åtgärder medan
det ännu går att göra det.

Jag skulle till exempel vilja fråga utskottets
ärade talesman: Hur länge skall
man anse att det går an att vänta med att
komplettera de hrister, som bevisligen
finnas i fråga om befälsutbildningen?
Skall man göra det sedan vi redan blivit
angripna, sedan kanske halva landet är

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

31

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

ockuperat? I så fall kommer aldrig någon
sådan utbildning att ske.

Jag tror att man förringar betydelsen
av i synnerhet vissa delar av utbildningen,
och jag fick vid utskottsbehandlingen
ett ganska starkt intryck av att
den tillsatte utredningsmannen för
gruppchefsutbildningen inte tycks ha
ens de elementära principerna därför
riktigt klara. Det är väl så, att det är
just alla de människor, som inte ha en
grundlig personlig erfarenhet på området,
som påstå, att behovet när det gäller
utbildningen inte är så stort. Har
framföres till exempel den meningen,
att skillnaden mellan en utbildning på
9 månader och en på It månader är eliminerad
efter G—7 år; då märker man
inte längre någon skillnad. Ingen förnuftig
människa skulle väl vilja diskutera
astronomiska frågor med en professor
i astronomi eller diskutera med
en kirurg om hur man bäst skall göra
ett operativt ingrepp. Då tycker jag att
det är väl djärvt av dem, som ha för
liten personlig erfarenhet, att fälla ett
kategoriskt omdöme i militära frågor.

Under en period av låt oss säga 30 år,
under olika skeden av Sveriges försvarshistoria
under 1920-, 30- och 40-talen,
har jag, herr talman, sett många exempel
på kompaniförband, i vilket den
ena av två plutoner bestått av folk, som
fått en mycket rudimentär utbildning,
en sådan som bestods efter det första
världskriget och under slutet av 20-talet,
medan den andra plutonen bestått av en
årsklass, som fått en fullgod utbildning.
Skillnaden i utbildningstid var kanske
inte så förfärligt stor, men det var ett
avgrundsdjup befäst mellan prestationsförmågan
hos den avdelning, som bestod
av sådana värnpliktiga, som hade
blivit utbildade till goda soldater, och
den andra, bestående av sådana som inte
hade fått motsvarande utbildning.

Åtskilliga år ha ju förflutit sedan dess,
men jag bar också senare lagt märke till
stora skillnader mellan olika truppförband,
fastän det funnits ett gott befäl
från de lägsta graderna, både gruppchefer
och plutonchefer, och uppåt. .lag deltog
en gång i eu fiilttjänstövning, där

befälet på ett kompaniförband utgjordes
av kompanichefen, som var reservofficer,
en sergeant i reserven och en korpral
på stat; det var hela befälskadern.
Det fanns inte bland de värnpliktiga
några gruppchefer, som hade gått igenom
någon särskild utbildning, utan
man fick lov att välja ut dem som man
tyckte sågo intelligentast och vaknast ut.
Och aldrig någonsin har jag, herr Gillström,
varit så tacksam för att det bara
var fråga om en fälttjänstövning, som
jag deltog i, och inte ett krig, då man
rent av kunde ha störts av beskjutning
med skarp ammunition och då det verkligen
hade gällt allvar.

Jag har varit med även på andra fälttjänstövningar,
då vi haft ganska dåligt
utbildad trupp, men då det av en slump
ordnat sig så, att det funnits rätt god
tillgång på rutinerat befäl. I båda fallen
var själva truppens allmänna standard
inte så olika, men i det senare fallet
var förbandet avgjort mycket bättre än
i det fall, som jag tidigare talade om —•
ja, så mycket bättre, att man inte kan
nämna dem på samma dag. Det berodde
på att det fanns vissa stöttepinnar i form
av gruppchefer, inplockade här och där,
som faktiskt buro upp det hela. Sådana
erfarenheter har jag personligen många,
och det är anledningen till att jag för
min del faktiskt fäster lika stort avseende
vid en god utbildning hos truppen
och hos underbefälet, som ju alltid vid
mobilisering kommer att bestå av värnpliktiga,
som vid materielen och dess
beskaffenhet. Enligt min mening är det
därför inte försvarligt att låta formaliteter
avgöra, om vi i vårt land inför en
så allvarlig horisont som den, vi se emot,
skola låta en bättre utbildning komma
till stånd eller inte.

Bedömer man vårt läge såsom jag menar
att man bör bedöma det, nämligen
så, att vi måste räkna med att vi kunna
bli angripna snart nog, får man inte
låta den ena eller den andra petitessen
hindra genomförandet av något, som
man anser vara behövligt. Jag vet inte
om herr försvarsministern anser det vara
behövligt med en bättre gruppchefsutbildning
beträffande de årsklasser, för

32

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

vilka den blivit försummad, men om
man bedömer läget så, får man söka
finna utvägar för att snarast bota bristen.
Det är detta som gör att jag tycker,
att det inte går att framföra sådana skäl
som herr Gillström nyss framförde och
som ligga till grund för utskottets förslag
och propositionen. Det är också därför,
som vi inom högern när det gäller
gruppchefsutbildningen inte kunnat
nöja oss med en så tam skrivning som
den som förekommer i bondeförbundets
och folkpartiets reservationer.

Jag kan ju i detta sammanhang litet
närmare skärskåda vad den föregående
ärade talaren på sörmlandsbänken nyss
sade om att högern kanske hade försuttit
ett tillfälle att föra saken framåt i utskottet.
Jag tror att det var tämligen
klart redan innan utskottet sammanträdde,
att det inte skulle vara möjligt att få
någon kompromiss igenom. Och sedan
utskottet hade sammanträtt i låt mig
säga tio minuter, blev detta förhållande
alldeles uppenbart, oberoende av hur vi
hade ställt oss, eftersom det inom utskottet
fanns ledamöter, vilka under inga
omständigheter ville gå med på en kompromiss.
I detta läge hade det varit bättre
att herr Ohlon hade fallit tillbaka på
folkpartiets motion i denna fråga. Det
måste bero på brist på rutin när det gäller
utskottsarbete att säga som herr Ohlon
nyss sade: När folkpartiet hade

väckt ett förslag såsom ett försök till
en kompromiss och detta inte blev antaget,
så ansåg sig herr Ohlon bunden
att vidhålla detta även i fortsättningen.
Det är just det som man inte är. Tvärtom
— när man ser, att ett förslag, som är
framställt som ett kompromissförslag och
om vilket det uttryckligen sagts, att det
är ett sådant, inte lyckas, har man alltid
full frihet att stödja vad man från
början ansett borde vara gällande.

Det där resonemanget förstår jag alltså
inte riktigt, herr Ohlon. Men det
kanske inte låg så mycket allvarlig vilja
bakom motionen? Det var kanske detta,
som gjorde, att vi högermän fingo bli
ensamma; någon annan förklaring tycker
jag inte är naturlig.

Jag vill också, herr talman, något litet

beröra disciplinfrågorna. Vår försvarsminister
har, enligt min mening, egentligen
inte vårdat sitt värv med tillräcklig
omsorg i alla de avseenden, som gälla
att sätta vår försvarsmakt i ett sådant
skick, att den duger i krig. Men
han har ägnat mycket stor omsorg åt
en del annat, om vilket man kan säga, att
det är ganska dubiöst om det verkligen
tjänar detta syfte. När man tänker på
alla de olika förslag, som nu kommit
fram om anordningar med personalvård
och närliggande, så kan man fråga sig,
om de inte komma att göra det svårare
att få ett förband krigsdugligt. Ty kriget,
herr statsråd, är en hård sak. Det
är någonting så oerhört förskräckligt, att
man inte får bädda med för mycket
bomull åt dem, som skola deltaga i ett
så fruktansvärt värv. Jag fruktar att vissa
av de anordningar som jag här antydde
kunna verka så, att det kan gå som
det gick för de amerikanska trupper,
som i början av kriget kommo över till
Korea: de hade kanske varit för milt
uppfostrade och fingo lida ganska hårt,
när de för första gången kommo i kontakt
med det verkliga kriget.

Herr Gillström hade några uttalanden
som jag skulle vilja, utöver vad herr von
Heland redan gjort, något reducera i
värde.

För det första är det väl så, att den
framställning, som överbefälhavaren har
gjort och som ligger till grund för propositionen
till höstriksdagen, måste ha
blivit — om jag inte alldeles misstar mig
— ganska hårt manglad, innan den så
att säga officiellt avlämnades — ja, så
manglad att man tycker att den borde ha
fått gälla i obeskuret skick. I andra fall
brukar det inte gå till så i vår statsförvaltning,
att myndigheterna redan innan
de avlämnat sina petita börja ackordera
med det departement, som skall ta hand
om deras framställning. När alltså denna
framställning har förts fram på det
sätt, som här skett, tycker jag, att den
hade kunnat få läggas fram för riksdagen
sådan den var. Och då är jag säker
på att utskottets majoritet utan svårighet
hade kunnat godtaga den, och då
hade vi också nått den enighet inom

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

33

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

utskottet och inom riksdagens kamrar,
som ju i sig själv är mycket önskvärd.
Det är bara synd, att inte hela denna
sak kunnat få en sådan behandling. Det
hade varit till rikets gagn, dels därigenom,
att enigheten hade markerats på
ett bättre sätt, och dels därigenom att
det i sak hade stärkt vårt försvar och
gjort det på ett snabbare sätt än vad som
annars blir fallet.

Jag tror inte att herr Gillström har
någon grund för sitt påstående att det
är bristen på arbetskraft, som hindrar
oss att skaffa erforderliga verktygssatser
för flygplantillverkningen. Följden av
ett uppskov blir bara den, att denna arbetskraft
kommer att behövas just när
man måste kasta alla hänsyn och när
denna synpunkt om arbetskrafttillgången
således inte har någon betydelse. Men
då hade det varit bra att ha dessa verktygssatser
tillgängliga. Genom att man
inte anskaffar nödvändig materiel i tid
kan man inte dra någon nytta av den arbetskraft,
som man ändå tar ut vid ett
ytterligare skärpt läge eller vid ett krigstillfälle.

Här försöker man att freda sitt samvete,
som herr Gillström enligt vad jag
kan förstå gjorde i fråga om nattjaktflygplanen,
med att säga, att utskottets
utlåtande skrivits så att utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t kommer att ha
sin uppmärksamhet riktad på den frågan.
Men inte blir därigenom flygsäkerheten
inom nattjaktflyget större med de
för detta ändamål ganska riskabla plan,
som det nu har till sitt förfogande. Det
enda man kan göra i ett sådant fall är
att gå i författning om alt snarast möjligt
skaffa nya plan, både för att återställa
förtroendet hos den flygande personalen
och för att vi över huvud taget
skola få några jaktflygplan i tid. Det är
inte tillräckligt mycket, man har att ställa
sitt hopp till, när det bara sägs, att
Kungl. Maj :t skall följa saken med uppmärksamhet.
Det borde ju Kungl. Maj:t
ha gjort förut. Det är därför statsråden
ha sina uppdrag. Och vad riksdagen i
det avseendet skall göra, det iir att tala
om för Kungl. Maj:t, hur den anser att
det hela skall vara ordnat.

3 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 34.

Jag tycker därför inte att man kan
vara tillfreds med att här bara ställa
sig avvaktande. Vår försvarsminister behöver
ha den hjälpen att han får litet
påstötning ifrån riksdagen. Han behöver,
som herr von Heland sade, kanske
ha denna påstötning även från sitt eget
parti. Jag tror att han är en tillbakahållande
faktor i hela detta spel.

Herr talman! Det har överlagts så
mycket om detaljerna i utlåtandets olika
punkter att jag antar, att det endast
skulle bli en upprepning, om jag ytterligare
motiverade de reservationer, i vilka
jag iir delaktig. Detta anser jag för
övrigt knappast vara behövligt. Men jag
vill sluta mitt anförande med att påpeka,
att det brådskar med de åtgärder,
som måste vidtagas. Detta önskemål blir
inte tillräckligt tillgodosett med mindre
man bifaller samtliga de reservationer,
som här finnas fogade till utskottets utlåtande.
På den nu föredragna punkten
ber jag att få yrka bifall till reservationen
A.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! När jag sade att jag ansåg,
att det fanns en viss möjlighet för
en kompromiss i fråga om gruppchefsutbildningen,
så menade jag inte, att den
möjligheten fanns i utskottet, men att
den, enligt vad jag kan förstå, fanns inom
avdelningen. Där yppades ett rätt
stort intresse för att få fram en enande
linje, och där frågade faktiskt socialdemokraterna
högern, om den ville gå
med på en samlingslinje. Men högern —•
det vet ju herr Lundgren bäst själv —
i avdelningen sade ifrån, att man inte
trodde att högern skulle vilja gå med på
det förslaget. Trots det att högern då
sade nej, beslöts emellertid att utlysa ett
nytt sammanträde på morgonen innan
utskottet skulle börja sina förhandlingar
i frågan, för att om möjligt nå enighet
åtminstone mellan de tre övriga i
avdelningen representerade partierna.

Jag förmodar, att det alltså fanns ett
stort intresse från socialdemokratiskt
liåll att kunna skriva ihop oss, och jag
vidhåller, herr talman, att jag tycker det

34

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

är ytterst önskvärt, om vi i försvarspolitiken
kunde få ett samarbete, så att vi
inte behövde skilja oss åt alltför mycket.
Jag beklagar därför, att det finns tre
linjer för att lösa detta problem just i år,
som faktiskt är det oroligaste år vi över
huvud taget haft sedan världskrigets dagar.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman
! Jag skall inte upprepa detsamma
som herr von Heland redan har uttalat.
Jag kan ju till en del förstå herr Mannerskantz’
resonemang, men det är väl
här inte fråga om allt eller intet, utan
det är fråga om det möjliga. Och då det
fanns en chans att få en gemensam för
gruppchefsutbildningen gynnsam skrivning,
varför förfuska den chansen? Det
anser jag hade varit dålig politik. Men
herr Mannerskantz resonerar tydligen
som skalden: »Här gäller stå eller falla!»

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! I sak är det ju också
så, att den här mycket omtalade kompromissen
grundade sig på någonting så
pass litet hållbart som att man hade läst
ett uttalande av försvarsministern om
att han »möjligen skulle komma att vidtaga
några åtgärder». En sådan utgångspunkt
ha vi, med de erfarenheter vi
haft under de senare åren, inte mycken
tilltro till, rent ut sagt.

Herr von HELAND (kort genmäle) :
Herr talman! Herr statsrådet kommer
som näste talare, och det kan då vara intressant
att få ett svar på frågan: Om
vi hade fått ett enigt uttalande av utskottet
till förmån för åtminstone en
provisorisk gruppchefsutbildning i höst,
hade herr statsrådet verkligen då velat
gå emot en enig riksdag på den punkten?
Jag tror att det skulle få vissa konsekvenser,
om ett statsråd skulle gå emot
ett sådant enigt riksdagsuttalande. Herr
statsrådet får också tillfälle att tala om
vilka provisoriska åtgärder som herr
statsrådet, enligt de upplysningar avdel -

ningen fått, är beredd att vidtaga beträffande
de äldre årsklasserna i höst.

Herr Mannerskantz sade, att den linje
som bondeförbundet och folkpartiet ha
följt icke ger något utbyte alls och att
den är alldeles ohållbar. Jag vidhåller
den uppfattningen, att det i alla fall
fanns en viss möjlighet att den skulle
ha lett till något resultat. Men, herr Mannerskantz,
vad lämnar högerns linje?
Inte ett dugg — eftersom högern står
ensam på den punkten!

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag beklagar, att jag på grund av omöjligheten
att åstadkomma en personlig
fysisk klyvning inte kunnat följa den tidigare
debatten i denna fråga här i första
kammaren. Jag har ansett att jag borde
försöka följa den i andra kammaren,
och därför har jag inte blivit i tillfälle
att höra de inlägg, som gjorts här så
när som på en del av det anförande, som
nyss hölls av herr Mannerskantz.

Jag tror emellertid, att debatten här
i stort sett rört sig kring samma frågor
som i medkammaren, och jag är angelägen
att här lämna de upplysningar, som
jag kan ge för att klarlägga de meningsskiljaktigheter,
som alltjämt äro för handen.
De äro dock inte större än att jag
vågar säga, att inte bara i frågan om
gruppcheferna utan även i flera andra
frågor hade utskottet kunnat skriva sig
tillsammans, om verkligen en vilja i den
riktningen hade funnits.

Jag fick, det måste jag erkänna, när
jag nyss kom in i första kammaren och
hörde den ärade talare som senast hade
ordet från talarstolen, herr Mannerskantz,
en liten känsla av att det kanske
ändå inte för alla kammarens ledamöter
framstår såsom det mest angelägna
att åstadkomma samling i försvarsfrågan,
utan att det väl också kan hända,
att den känslan understundom dyker
upp, att det vore ganska bra, om det
funnes någon punkt, på vilken man kunde
markera en särmening.

Jag skall först be att få säga något om
de materialfrågor, som ha varit föremål
för debatt och föremål för reservatio -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

35

Ang. vissa

ner i anslutning till utskottets utlåtande.
.Tåg måste säga, att dessa meningsskiljaktigheter
faktiskt icke heller äro reella.
Här har talats mycket om ett belopp av
2 miljoner kronor. Det är givet att man
utåt måste få en ganska underlig uppfattning
om åt vilka saker och ting det
ägnas uppmärksamhet i den svenska
riksdagen, när man får höra, att det kan
uppstå en så lång debatt kring en fråga
om ett anslag på 2 miljoner kronor samtidigt
som svenska folket kan läsa i alla
Sveriges tidningar, att försvarsbudgeten
rör sig om mer än 1 miljard kronor. Det
är inte heller fråga om huruvida vi ha
råd att kosta på två miljoner kronor
mer till förbättring av flygvapnet eller
inte, utan det är i själva verket fråga
om huruvida det är nödvändigt att riksdagen
nu beviljar dessa medel eller inte.

Jag skall be att få redovisa vad det
gäller. .lag yttrade mig inte i första kammaren
i den senaste remissdebatten och
har följaktligen inte blivit i tillfälle att
i ett sammanhang utveckla för denna
kammares ärade ledamöter vad det är
fråga om.

Det förhåller sig så att vi tillverka
våra svenska stridsflygplan vid SAAB,
Svenska Aeroplan Aktiebolaget i Linköping.
SAAB arbetar för närvarande dels
med framställning av bl. a. ett svenskt
flygplan, som bär nummer ,1 29. Det är
alltså en ny flygplanstyp, som kan uppvisa
utomordentligt förnämliga prestanda
och som man försöker få fram så
snart som möjligt för att införliva med
det svenska flygvapnet. I avvaktan på att
dessa flygplan skola bli färdiga köpa
vi från utlandet, närmast från England,
där våra önskemål i detta avseende ha
rönt etl mycket stort tillmötesgående,
flygplan av en annan typ, som går under
namnet Vampire. Vår avsikt är alltså att
tillföra det svenska flygvapnet ell antal
sådana flygplan, så att vi bli tillräckligt
väl rustade, innan det svenskbyggda
flygplanet hinner komma fram i tillräckligt
antal.

No har flygförvaltningen inför tanken
att den engelska leveransen skulle avbrytas
sagt, att det vore önskvärt att
kunna i så fall bredda produktionen av

materielanskaffningar för försvaret m. ni.

denna svenska J 29, när den blir färdig
att serietillverkas. För att kunna göra
det, behöva vi en ny verktygssats, ett
antal jiggar, vilket är något som jag har
svårt att tekniskt beskriva på annat sätt
än genom att säga, att det är en uppsättning
verktyg, som kommer till användning
vid flygplanstillverkning.

Jag frågade då: Är det möjligt att
framställa denna verktygssats, och var
skall det ske. Svaret blev, att det skulle
ske vid SAAB i Linköping.

Då konstaterar jag följande. För att
kunna framställa denna verktygssats och
dessa jiggar måste arbetskraft tas från
produktionen av .1 29, tv av allt att döma
finns för närvarande icke någon möjlighet
att totalt öka antalet arbetare. Då har
jag sagt, att det är i varje fall något
som vi icke kunna göra nu, förrän vi se
att tillförseln utifrån av flygplan är hotad.

Det har tydligen i utskottet uttryckts
den förhoppningsfulla uppfattningen, att
man skulle kunna öka tillverkningen av
flygplan vid SAAB. Förhållandet är, att
SAAB icke har tillräckligt med arbetare
för att kunna tillgodose den tillverkning
som man från flygledningens sida önskar
och som bolaget skulle vilja uppfylla.
Man har alltså icke tillräckligt med
arbetare för den pågående produktionen,
och jag har då sagt, att det då icke är
riktigt att från denna produktion ta arbetare
för tillverkning av verktygssatsen,
ty det förefaller mig vara viktigare
att nu hålla den pågående produktionen
i gång. Skulle det bli så, vilket jag inte
tror är anledning att befara, att den
engelska tillförseln skulle upphöra, då få
vi naturligtvis tillgripa alla olika sätt att
få fram vår egen produktion snabbare.
Men vi äro inte där nu.

Sådant är läget. Det hela är alltså en
bedömningsfråga: Skall man nu ta arbetare
från den ena produktionen för att
föra över till den andra? .lag har sagt,
alt jag vill överväga detta, innan man
gör det.

Man frågar mig då kanske: Varför vill
inte departementschefen gå med på att
vi i alla fall lägga undan dessa pengar
för detta ändamål? På del svarar jag, att

36

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

vi befinna oss i den situationen, att om
det nu eller under den kommande våren
blir önskvärt att göra denna beställning
på två miljoner kronor, förfogar
Kungl. Maj :t redan över fullmakter för
att kunna göra detta utan att behöva eftersätta
någonting annat som är angeläget.
Det är därför, att vi i vår beställningsplan
lia rätt stora möjligheter att
från och med nu och fram till nästa
första juli laga efter läglighet. Följaktligen
är det på det sättet, att reservationen
i själva verket återspeglar en motsättning,
som jag måste beteckna såsom
i viss mån konstruerad.

När det gäller frågan om nattjaktflyget
förhåller det sig på följande sätt. År
1948, när regeringen första gången för
riksdagen framlade planen om förbättring
av det svenska flygvapnet bland
annat genom en utbyggnad av jaktflyget,
togs även frågan om nattjaktflyget
upp. Nattjakten var någonting som vi dittills
inte prövat i Sverige, och man har
i själva verket prövat den ganska litet
även i andra länder efter kriget. Men
regeringen ansåg sig då tyvärr nödsakad
att konstatera, att möjligheterna att
över huvud taget köpa sådana flygplan
voro ytterst begränsade. Sedan yppade
sig emellertid under året en möjlighet
att köpa, så att vi under åren 1948, 1949
och möjligen början av 1950 — jag tror
i själva verket tillförseln skedde under
åren 1948 och 1949 — fingo flygplan
utifrån för uppsättandet av en liel nattjaktflottilj.
Vi lågo följaktligen på den
punkten långt före den tidtabell, som vi
hade uppställt för våra önskemål när
utvidgningen av flygvapnet började år
1948.

Sedan har det emellertid visat sig, att
det flygplan som det här är fråga om —
det är ett flygplan av märket Mosquito
—- är behäftat med vissa brister. Det
har hänt några olyckor, vilkas orsaker
man haft svårt att komma på. Flygledningen
har verkställt mycket ingående
utredningar, och möjligen har den nedgång
av antalet olyckstillbud och olyckor,
som kan konstateras de senaste månaderna,
visat att man har övervunnit
svårigheterna. I varje fall har det dock

sagts, att planet inte är så bra. Det var
utomordentligt, att vi fingo det, men det
är inte så bra, att vi inte redan nu måste
se oss om efter möjlighet att ersätta
det.

Varifrån skall man då få nya plan?
Första frågan blir den om man kan få
dem från utlandet. För närvarande tror
jag att en viss inköpsmöjlighet har yppat
sig, men det är klart, att den är ganska
oviss. I denna punkt om två miljoner
kronor tala reservanterna om sannolikheten
av att tillförseln av Vampire
skulle avbrytas som om de nästan visste,
att så skulle ske. Men i så fall måste de
väl också ha en uppfattning om möjligheten
att få till stånd det andra köpet
från utlandet, av nattjaktplan. Där äro
de likväl så optimistiska, att de inte endast
vilja sträcka sig till vad Kungl. Maj :t
föreslår, d. v. s. ett beställningsbemyndigande
på 35 miljoner kronor, utan de
vilja ha 25 miljoner kronor till. Det ser
alltså ut som om de vore mera säkra än
Kungl. Maj :t på att vi verkligen kunna få
till stånd detta köp från utlandet.

Jag har goda förhoppningar om att vi
skola kunna köpa detta flygplan och införliva
det med det svenska flygvapnet
under de närmaste åren. Jag har ansett
att man skulle begränsa det beställningsbemvndigande
soin vi nu begära
och varmed vi överskrida den av riksdagen
redan medgivna anskaffningsplancn
med 25 miljoner kronor, ty innan
jag begäF mera av riksdagen och säger,
att denna anskaffningsplan måste överskridas
inte bara med 35 miljoner kronor,
utan med ytterligare 25 miljoner
kronor, så vill jag ha klarhet om en sak,
nämligen om planen för övrigt håller. Yi
befinna oss i en tid, när produktionssvårigheterna
här hemma äro ganska betydande
och när, som jag nu har konstaterat
och som kammarens ärade ledamöter
veta, inköpsmöjligheterna utifrån
äro ganska svårbedömbara. Då anser
jag som ganska sannolikt, att vi måste
finna oss i en viss uttänjning av betalningar
och beställningar inom den 7-årsplan,
som riksdagen har godkänt. När
det inte finns någon anledning för dagen
att begära dessa 35 miljoner kro -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

37

Ang'', vissa

nor, har jag bett att få vänta därmed,
tills jag kan bedöma, om det verkligen
är nödvändigt eller icke.

Några av utskottets ledamöter ha gripits
av en åstundan att redan nu ge
Kungl. Maj :t mera pengar än vad Kungl.
Maj:t behöver. Jag tycker naturligtvis
att det är ett bevis på ett stort förtroende,
men jag är å andra sidan ganska
generad över att det iir en sådan bristande
kongruens mellan beviljade medel
och möjligheterna att beställa och avverka
beställningarna, att jag allvarligt
får anhålla, att riksdagen icke i onödan
ger Kungl. Maj:t beställningsbemyndiganden
för flera tiotal miljoner kronor.

Utskottet har liksom reservanterna
uttryckt den självklara meningen, att
Kungl. Maj :t skall följa denna fråga
med uppmärksamhet. Det kommer
Kungl. Maj:t att göra, och jag är övertygad
om att det, sådant läget nu är,
finns all anledning för oss att — därest
möjligheter yppa sig — genomföra
hela det köp som reservanterna sikta
till. Men beslut därom behöver icke
fattas här i dag.

Jag förmodar, att även i denna kammare
frågan om befästningsarbetena har
varit på tal. Där ligger det så till, att
sedan läget i världen blivit så hotfullt
som det blev på sommaren genom utbrottet
av konflikten i Korea, har försvarsdepartementet
erhållit en särskild
byggnadskvot på 17,5 miljoner kronor,
vilken ger möjlighet att under innevarande
vinterhalvår utföra befästningsarbeten
och flygfältsarheten. Det är en
kvot som står till förfogande under den
förutsättningen, att när de arbeten, som
det då blir tal om, skola sättas i gång,
skall det finnas arbetskraft tillgänglig
på orten, d. v. s. arbetskraften skall inte
få tas från andra viktiga arbeten. Det
är emellertid förutsättningar, under vilka
vi faktiskt redan ha kunnat åstadkomma
ganska goda resultat när det
gällt att få i gång arbeten. Det är nämligen
i viss utsträckning fråga om
mindre befästningsarbeten, utsprängning
av bergrum och sådant på platser,
som icke äro belägna i storstäderna och
andra tätorter, där arbetskraften alltid

materielanskaffningar för försvaret m. m.
är mycket knapp. Och faktiskt är det
möjligt — i den mån myndigheterna
kunna få sina ritningar färdiga och arbetskraftsmyndigheterna
bli klara — att
på detta .sätt under innevarande vinterhalvår
få i gång arbeten till mycket
betydande belopp utöver vad vi tidigare
planerat.

Det är dessa arbeten som man här
har åsyftat i förslaget om att redan nu
20 miljoner kronor skulle upptagas på
tilläggsstat. Också på denna punkt är
jag nödsakad att säga, att det icke finns
någon anledning att Kungl. Maj:t nu
skulle begära mer pengar av riksdagen,
och jag tycker inte heller att det är
någon anledning att riksdagen skall ge
Kungl. Maj:t dem. Jag torde nämligen —
d. v. s. formellt är det finansministern
som gör det — komma att förelägga 1951
års riksdag vid dess öppnande, alltså
om ungefär en månad, förslag om tillläggsanslag
på 20 miljoner kronor. Att
regeringen velat dröja till dess beror
på att regeringen önskar samordna äskandena
på tilläggsstat med äskandena
för budgetåret 1951/52 och att man skall
kunna anpassa äskandena med hänsyn
till den kvot man kan påräkna under
år 1951.

Resultatet av detta är alltså, att vare
sig riksdagen följer Kungl. Maj:t och
väntar till i vår med att besluta om dessa
20 miljoner kronor på tilläggsstat eller
inte, så komma arbetena att sättas i
gång i den omfattning och i den takt,
som betingas av att ritningarna äro färdiga
och planeringen är utförd och att
arbetskraft finnes tillstädes. Också i denna
punkt måste jag nog konstatera, att
reservationen är ett uttryck för ett i
och för sig icke sakligt motiverat nit
att tillhandahålla Kungl. Maj:t pengar,
som Kungl. Maj:t icke bär begärt.

Detta nit beror kanske på att de utskottsledamöter,
som här ha framträtt
som reservanter, ha ansett, att därför
att en militär myndighet har framlagt
ett anslagsäiskande, så iir äskandet riktigt.
Det är klart, att jag gärna skulle
önska, att så vore fallet. Nu förhåller
det sig emellertid på det sättet, att i
nuvarande läge, när vi ha mycket stora

38

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m m.

reservationer, är det inånga gånger
omöjligt för en myndighet att bedöma,
huruvida pengar redan finnas till förfogande
för de ändamål, som myndigheten
väcker förslag om. Det kan i själva
verket endast bedömas i försvarsdepartementet.
Det är blott där, som man har
en översikt över i vilken mån de anskaffningar,
som man tänker sig skola
ske, täckas av redan befintliga medel
eller behöva föranleda tilläggsanslag. Det
liar tydligen gått till på det sättet här,
att de militära myndigheterna inte ha
kunnat följa med den handläggning av
saken som har skett genom att den på
grund av åtskilliga omständigheter har
måst bli så centraliserad som den i
själva verket är.

Herr Mannerskantz var inne på denna
sak i anslutning til! sitt resonemang
nyss. Han sade, att det föreföll honom,
som om överbefälhavarens förslag skulle
ha »genomgått en viss mangling», innan
det framlades. Jag kan inte riktigt förstå
vad herr Mannerskantz menar med det.
Det är ju faktiskt på det sättet, att de
anslagsäskanden, som vi här behandla,
grunda sig på det uppdrag att överse
beredskapsläget som överbefälhavaren
fick på efter,sommaren. Och hans äskanden
framlades så att säga offentligt,
eller i varje fall under all den uppmärksamhet
som föranleddes därav, att
de framlades för partiledarkonferensen.
Jag måste bestämt bestrida, att här har
skett någon som helst mangling, som
herr Mannerskantz uttryckte isig. Jag
kan i alla fall inte tänka mig, att herr
Mannerskantz skulle mena, att Kungl.
Maj:t inte skulle ha rätt att sovra bland
de framlagda förslagen, om Kungl.
Maj :t av olika anledningar fann detta
befogat. Jag har nu rört vid ett par
punkter, där Kungl. Maj:t fann detta
befogat, tv det fanns ingen anledning —
även om man ville genomföra förslagen
— att gå till riksdagen och begära pengar
härför.

Jag vill också bekräfta, att om vi
skjuta upp tilläggsanslaget för befästningsarbeten,
behöver det icke på något
sätt fördröja utförandet av de arbeten
som man anser önskvärda.

Sedan kommer jag till frågan om den
personella beredskapen, för att nu använda
ett uttryck som blivit begagnat
rätt ofta i detta sammanhang. Jag vill
da stanna vid frågan om en förstärkning
av reservofficerskadern, vilken
skulle genomföras på det sättet, att vi
fr. o. m. nästa år skulle öka antagningen
av reservfänrikar i jämförelse med tidigare
år. Vi antaga nu 250 per år, och vi
skulle öka antalet till 350. Vidare skulle
vi gripa tillbaka och bland de värnpliktiga
officerare, som gått ut från kadettskolorna
under de senaste tre åren, ta
ut ytterligare 100 per år, som skulle erbjudas
att bli reservofficerare. Det är
inte alls säkert, att de vilja bli det, även
om man erbjuder dem det, men man
skulle försöka alt i var och en av dessa
årsgrupper få fram 100 stycken.

Jag hade tillfälle att framhålla i remissdebatten
i höstas — och jag vill
upprepa det här — att i och för sig är
jag mycket intresserad av denna sak.
Jag anser det vara i högsta grad angeläget
att vi få så mycket befäl som
möjligt. Vidare har jag alltid funnit det
vara ganska otillfredsställande, att när
två unga män gå ut från kadettskolan,
där de alltså gjort en förlängd tjänstgöring
för att bli värnpliktiga officerare
eller reservofficerare, kan det hänga på
en mycket liten skillnad i prestationerna,
om den ene får så högt betyg, att
han kan komma ovanför ett visst streck
och få anställning som reservofficer, eller
om han på grund av en nyans i betygen
inte får denna möjlighet, utan endast
kan bli värnpliktig officer. Jag har
följaktligen mycket stort intresse av att
den marginal, som tillmätes genom att
antalet reservofficerare ökas, blir så
stor som möjligt.

Att jag inte lade fram detta förslag
för höstriksdagen berodde på att jagböjde
mig för de hänsyn, som ett statsråd
anses böra visa riksdagen genom att
inte föregripa pågående utredningar.
Det är det motivet som har redovisats
i propositionen. Man kunde ju till detta
foga, att här gäller det ju egentligen inte
någonting som är ägnat att i så särskilt
hög grad upphjälpa själva beredskapen.

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

39

Ang. vissa

.Tåg förklarade mig emellertid redan dä
villig att ånyo ta upp denna sak, därest
det skulle framställas starka önskemål
därom i riksdagen, och jag vill tillfoga,
att nu har det ju genom det meddelande
som kommit ut de senaste dagarna bekantgjorts,
att den utredning, vars ordförande
är förutvarande överståthållaren
Nolhin, med all sannolikhet blir försenad
med sitt arbete. Såsom jag nu bedömer
det kan förseningen bli sä allvarlig,
att man i varje fall — om utredningen
skall avvaktas — inte skulle kunna
förverkliga det här framlagda förslaget
på det sättet, att man skulle kunna
gå tillbaka till tre åldersklasser räknat
från nu. Det gör, att jag är mycket villig
att se på denna sak igen och, om det
blir möjligt, återkomma med den till
riksdagen. Därför äro kanske inte heller
på denna punkt meningsskiljaktigheterna
mellan reservanterna och utskottet så
särskilt stora.

Detta är en ståndpunkt, som jag anmälde
redan i höstas och som följaktligen
utskottets ärade ledamöter, i den
mån de ta del av andra kammarens protokoll,
kunnat få kännedom om. Vad
som sedan tillkommit är alltså den ytterligare
förseningen av den pågående
försvarsutredningens arbete.

Därefter skall jag säga några ord beträffande
gruppcheferna för att klargöra
min uppfattning i den frågan. Den
har jag också tidigare talat om för riksdagen.
Sedan den föregående utredning,
som ägnats frågan om gruppcheferna —
det var den värnpliktskommitté, i vilken
en ärad ledamot av denna kammare
var ordförande — avslutat sitt arbete,
liar en ny utredning tagits upp, syftande
till att i detalj klargöra utbildni ngen
av gruppchefer. Jag har kommit till den
uppfattningen att det är en riktig tanke
som utredningens ledare har antytt, när
han sagt ifrån, att det förefaller honom
mest sannolikt, all utredningens resultat
blir ett förslag om en sådan förlängning
av gruppchefernas utbildningstid, att de
inkallas före andra värnpliktiga vid
sina repetitionsövningar och då få fullgöra
en viss kompletterande utbildning,
men att man däremot icke skall ha eu

materielanskaffningar för försvaret m. m.
kompletterande utbildning i den formen,
att de få stanna kvar efter det att
övriga värnpliktiga ryckt ut från sin ordinarie
första tjänstgöring.

Sedan jag har fått kännedom om att
detta torde komma att bli utredningens
förslag, har jag tänkt mig att till nästa
års vårriksdag begära en fullmakt att
för år 1951 genomföra en sådan förlängning
av gruppchefernas utbildningstid.
Men jag kan inte i början av riksdagen
eller över huvud taget under vårriksdagen
framlägga ett förslag om längden
av denna före repetitionsövningen förlagda
kompletterande utbildning. Skälet
är, att utredningen inte anser sig kunna
komma till definitivt resultat förrän
den ordinarie värnpliktsklassen ryckt ut
och utredningen kunnat studera sitt material
och göra sina konklusioner.

Detta är en tanke som också har tagits
upp i utskottet och som skymtar i
olika reservationer, och nog delar jag
deras uppfattning som här ha framhållit,
att det även i denna punkt skulle
ha varit möjligt att komma till ett enigt
resultat. Jag har alltså här gjort en utfästelse,
och jag betraktar vad utskottet
har skrivit och vad som i övrigt har
kommit fram i riksdagen som ett stöd
för den meningen, att vi böra lösa denna
utbildningsfråga. Jag anser att det är
riktigt och skäligt att det sker så, att
alla gruppchefer från en viss tidpunkt
få underkasta sig denna utbildning, .lag
tror, att det vore mycket olyckligt, om
man i stiillet skulle gå den vägen, att
vissa årsklasser, som fått en kortare utbildning,
skulle få något slags straffexercis.
.Tåg anser, att den tanken inte
heller har sakligt stöd i de erfarenheter
som gjorts. Det har tvärtom visat sig under
de repetitionsövningar, som ägt rum
innevarande höst, att gruppchefer av
äldre årsklasser, som gjort sin utbildning
år 1910 eller 1947 och som alltså
haft 12 eller 11 månaders utbildning,
icke ha varit särskilt bra, medan däremot
sådana gruppchefer, som ha fått 9
månaders utbildning, ha varit ganska
bra. Det behöver kanske inte betyda så
mycket, och jag skall inte försöka ge
mig in på en värdesättning av de olika

40

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m,

årsklasserna från dessa utgångspunkter.
Men dessa resultat böra i varje fall vara
ett stöd för den uppfattningen, att när
man försökt ge gruppcheferna bättre
förutsättningar att fylla sina uppgifter
genom en förlängd utbildning, skall man
skära alla över en kam och inte döma
några av åldersklasserna till straffexercis.

Detta var egentligen vad jag hade att
säga, herr talman, men jag skall tillåta
mig att säga några ord också till herr
Mannerskantz. Han fällde ju ganska tillspetsade
omdömen och tog bland annat
upp andra förhållanden inom det svenska
försvaret än sådana, som direkt beröras
av dagens utskottsutlåtande, och
han uttalade till och med nedsättande
omdömen om de svenska soldaternas
disciplin. Jag skulle vilja hänvisa herr
Mannerskantz till en artikel som i dagarna
har stått att läsa i Ny Militär Tidskrift,
ett organ som representerar auktoritativa
militära kretsar och som ofta
nog utövar en ganska stark kritik — enligt
mitt tycke en allt för stark kritik
— mot civila myndigheter. I det senaste
numret av tidskriften har en reservstatsofficer,
alltså en aktiv officer som
övergått till reservstat, återgivit sina intryck
från trupptjänstgöring. Han har
under en månad varit tillförordnad chef
för ett av våra regementen, I 15, och
han tar upp frågan, om de omdömen
om det svenska försvaret, som ofta fällas
i pressen och den allmänna diskussionen
i övrigt, verkligen äro befogade eller
inte. Bland annat kommer han in på
frågan om disciplinen. .lag skall bo att
få läsa upp några rader av vad denne
officer skriver: »Konditionsträningen

bedrives så hårt som det över huvud taget
är möjligt. Simövningar med full
fältutrustning, modern stridsgymnastik
och övningar i övervinnande av taggtrådshinder
— för att bara nämna några
exempel — skapa hårdföra soldater.
''Porslinsdockor’ duka under inför sådana
påfrestningar. Men i denna hårda hantering
är behandlingen av underlydande
korrekt och vänlig. Förhållandet mellan
befäl och trupp synes också vara mycket
gott. Maskning och okynnessjukskrivning
torde höra till undantagen.

Det är nog många omständigheter,
som bidraga till att folk ofta får den
uppfattningen, att det inte är alldeles
väl beställt med disciplinen i den svenska
krigsmakten. Tidningspolemiken i
hithörande frågor kan vara en anledning.
Matstrejker ocli i vissa garnisonsorter
ådagalagd slapp eller dålig yttre
hållning bos enskilda soldater kunna
styrka dem, som ha en kritisk tanke om
disciplinens upprätthållande, i deras
tro. Men därtill kommer nog, att man
inte sällan sammanblandar disciplinbegreppet
och den höga levnadsstandarden
i vårt land. Man har så lätt för att tro,
att folk, som lever gott och vill ha det
bra i livet, inte kan pressas in under
tvånget av en fast militär disciplin. Men
kan det inte i stället vara så, att det fosterland,
som ger sitt folk en god bärgning,
även föder soldater, som i farans
stund äro villiga till ett hårt disciplinerat
försvar? Att disciplinen i armén kan
vara god, bar jag konstaterat vid I 15.
Där upprätthölls likaledes, såvitt jag
kunde bedöma förhållandena, en god
kontakt både med lokalpressen och häradernas
befolkning. Soldaternas uppträdande
under fritid var mönstergillt
— i regel. Då jag själv vistades civilklädd
i staden, hälsades jag i allmänhet
med honnör av mötande permittenter.
Och jag tror, att det ur disciplinär synpunkt
är bra, att eu chef ej behöver ingripa
för att avtvinga en underlydande
en hälsning, som denne underlåtit att
göra.»

Därefter går författaren över till kosthållet
och andra frågor. Jag rekommenderar
dem av kammarens ledamöter,
som skulle känna sig frestade att tro på
de negativa skildringar, som överflöda
rörande förhållandena inom vårt försvar,
att läsa exempelvis denna redogörelse
av en erfaren officer.

Jag vill sluta med att säga, att när
herr Mannerskantz bär med hänvisning
till krigserfarenheterna synes vara benägen
att utdöma det arbete för soldaterna,
som vi sammanfatta med uttrycket personalvård
— eller personaltjänst, som
det skulle heta enligt ett nu framkommet
förslag —- då är detta i alla fall, herr

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

41

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Mannerskantz, en uppfattning, som iir ställan om dessa två miljoner för verkskäligen
gammalmodig. Möjligen är den tygssats för flygplantillverkning inom

landet och önskemålet om att genom

naturlig hos en officer, som har trampat
sina första militärstövlar tillsammans
med mig före och i början av det första
världskriget. Men om herr Mannerskantz
skulle vilja göra sig bevär att genom
frågor eller på annat sätt skaffa sig upplysning
om vad exempelvis den amerikanska
arméns ledande män anse om
vikten av personalvård just för krig,
skulle han få en uppfattning, som är
väsentligt annorlunda än den, som han
här har givit uttryck åt.

Det var dessa synpunkter, jag ville
anföra, herr talman, utöver dem som
finnas i utskottsutlåtandet. En försvarsdebatt
vidgar sig ju ofta till saker och
ting, som inte direkt beröras av utskottets
hemställan. Vad denna beträffar,
har jag anledning att uttala all tacksamhet
för att utskottet i allt väsentligt har
velat tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag,
och jag tror, att första kammaren kan
följa utskottets förslag utan någon som
helst risk för att några skäliga och nu
genomförbara önskemål skulle eftersättas.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Försvarsministern höll före att reservanterna
voro ute i ogjort väder, när
de påyrkade ett anslag på 2 miljoner
kronor för uppläggande av en ny verktygssats
för flygplantillverkning. Herr
statsrådet fortsatte med att säga, att personalen
vid SAAB redan är fullt upptagen
med andra angelägna uppgifter;
personalen kan inte kompletteras, och
det'' finns därför inga möjligheter att
förverkliga de önskemål, som här ha
framställts. Men det har ju den sista
tiden synts uppgifter i pressen om att
SAAB:s verkstäder i Trollhättan ha lagt
om sin produktion och börjat tillverka
bilar i stället. Skulle man inte kunna tänka
sig en anordning, så att vid verkstäderna
i Trollhättan en del av de uppgifter
utfördes, som nu verkställas i
Linköping?

Vidare anförde statsrådet, att det förelåg
eu viss inkongruens mellan vår hem -

import komplettera nattjaktflyget i Västerås.
Jag har svårt att förstå det resonemanget.
Vi ha menat, att de två miljonerna
skulle vara en försäkringsavgift,
som ger oss möjlighet att om det
verkligen kniper och vi inte kunna få
någon import sätta i gång med tillverkning
här hemma.

För övrigt vill jag påpeka, att reservanterna
inte, såsom herr statsrådet
gjorde gällande, ha framställt något yrkande
om 35 miljoner kronor för ökad
flygplanimport. Reservanterna ha endast
uttalat, att Kungl. Maj:t i samband med
nästa statsverksproposition måtte beakta
detta ärende, och vad reservanterna
ha sagt utgör i själva verket bara en
nyans av vad utskottsmajoriteten har
yttrat. Utskottsmajoriteten handlar enligt
maximen, att »vad far gör alltid är
det bästa», under det att reservanterna
mena, att även regeringen ibland behöver
en och annan injektion.

Herr von HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Det var givetvis att förvänta,
att herr statsrådet skulle söka utjämna
motsättningarna i utskottet. Men
det som var verkligt intressant, det var,
att herr statsrådet faktiskt mer talade
för centerlinjen i utskottet än för utskottets
förslag. Det synes mig, som om
herr Gillström egentligen borde gå upp
och opponera sig mot statsrådet på flera
punkter, tv det var faktiskt en kritik
av utskottsutlåtandet, som herr statsrådet
presterade. Det enda herr statsrådet
egentligen ville avsäga sig, när det gäller
centerlinjen, var de två miljoner,
som herr statsrådet anser sig inte behöva.
Men det är väl i alla fall inte alltför
oartigt av dem, som representera den
linjen, att de tycka, att det skulle vara
bra för herr statsrådet att få dem och
kanske ta de disponibla medlen till någonting
annat, som kommer överraskande.

Herr talman! .lag förmodar, att herr
statsrådet läst såväl reservanternas som

42

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

utskottets förslag. Om herr statsrådet
gör det ännu en gång, kan herr statsrådet
konstatera, att hans anförande mest
var för reservanterna. Jag förenar mig
då med herr statsrådet, fastän jag tycker
att det är mycket egendomligt, att
vi inte kunnat få en samlingslinje på de^
fyra punkter, som jag här avser.

När herr statsrådet inte var här, läste
jag upp utskottsutlåtandet från i våras
med precis samma önskemål från bondeförbundet,
när det gällde verlcivgen.
Det var ju då en mycket tillfredsställande
samlingslinje. Och eftersom herr
statsrådet nu har just den uppfattning,
som framgick av det utskottsutlåtandet,
är det egendomligt, att utskottets representanter
i år intagit en mycket ovänligare
ställning till denna fråga och säga,
att den inte alls går att ordna som reservanterna
önska. Man har exempelvis
ett långt stycke på sidan 17 i utskottsutlåtandet
med skäl mot de två miljonerna.

Ännu en gång, herr talman, vill jag
säga, att jag finner det tillfredsställande,
att herr statsrådet försökt utjämna
skiljaktigheterna och faktiskt talat för
de önskemål, som även jag talade för
som reservant. Med detta, herr talman,
tycker jag det finns ännu mer skäl för
kammaren att nu — trots att vi vilja lämna
ytterligare två miljoner — följa reservanterna.

Herr NORLING: Herr talman! Då det
egentligen råder fullständig enighet
här i kammaren — med undantag för
det kommunistiska partiet — om att
man nu skall lägga nya försvarsbördor
på det svenska folket — jag säger detta
trots att så många talare här deklarerat
olika uppfattningar — vill jag med några
korta ord motivera den ställning det
kommunistiska partiet har intagit, då
det ej kunnat ansluta sig till de andra
partiernas linje i försvarsfrågan.

När Sveriges anslutning till Marshallplanen
diskuterades, framkom det ganska
tydligt, att dess huvudsyfte var att
utgöra en organisation för upprustning
i de länder, som anslöto sig till orga -

nisationen. 1 dag har också den svenska
riksdagen upprustningsfrågan till behandling,
och som skäl åberopas nu ett
kolonialkrig på andra sidan jordklotet
— oaktat att även före detta krig en
ganska avsevärd upprustning hade förekommit
bär.

Eif land som Sverige kan självfallet
icke ensamt militärt försvara sig mot ett
stormaktsangrepp. I verkligheten är det
landets politik, som är dess bästa försvar.
De militära resurser, som vårt land
dock måste ha, böra ha till uppgift att
skapa respekt för landets strävan att
bevara sin oavhängighet och att inte indragas
i krig, där det inte har några
intressen att bevaka. Sett ur denna synpunkt
har Sverige mycket stora militära
resurser. Det har aldrig varit så militärt
rustat som nu. Inte ens under andra
världskriget nådde Sveriges militära
beredskap den grad, som nu karakteriserar
densamma.

Det finns, såsom har kommit fram under
debatten bär, många olika meningar
om vilken den rimliga och lämpliga
rustningen för vårt land är. Trots de väldiga
ökningar, som nu föreslås av utskottet,
ha nya krav framförts av de
borgerliga partierna, och försvarsministern
har här nyss varslat om att också
han inom en snar framtid kommer att
framlägga förslag om nya anslag för det
militära. För vår del anse vi, att regeringens
och utskottets bud redan nu
ha dragit rustningarna långt utöver den
gräns, som är rimlig för de svenska
skattebetalarna, framför allt för folk med
små inkomster.

Till detta kommer ju också, att kostnaderna
för upprustningen tas från de
breda lagren i form av sänkt levnadsstandard
genom konsumtionsbeskattning.
Dessutom går ju riksdagen in för att
uppskjuta alla aktuella reformer under
motivering, att vi inte ha råd till dem.
Varför vi inte ha råd motiveras med
att dessa pengar måste läggas ned i rustningar.
Detta innebär, att upprustningen
lägger olidliga bördor på de sämst
ställda befolkningsgrupperna.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till yr -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

43

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

kandet i motion nr 63G i andra kammaren,
vari hemställes, att riksdagen
måtte besluta avslå den kungl. propositionen.

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina damer
och herrar! Det var en mycket
svag och dämpad återklang vi nyss fingo
höra av rösten från Moskva. När jag
tänker på de svenska kommunisternas
ställning till svensk försvarspolitik, kan
jag inte låta bli att erinra mig en historia,
som brukade berättas av ett irländskt
kvickhuvud. Jag vet inte, om
jag kan återgiva historien ordagrant,
men jag tror, att jag något så när skall
kunna referera den. I varje fall skall
jag inte göra några olämpliga tillägg till
historien.

Oscar Wilde brukade för den trängre
kretsen berätta en historia om en teaterbrand,
som raisade mycket häftigt.
Det uppstod panik bland publiken. Alla
rusade mot dörrarna, och barn och kvinnor
hotades att trampas ned. Då uppträdde
»framför järnridån» — där citerar
jag ordagrant — den store skådespelaren
och sade: »Mina damer och herrar!
Sätt er stilla på era platser; gör
ingenting; här hotar ingen fara; den
enda faran ligger i er fruktan!» Publiken,
soim den gången trodde på den store
skådespelaren, satte sig på sina platser,
varefter den store skådespelaren
smet ut genom den närmaste utgången,
under det att publiken till isista man
blev ihjälbränd eller ihjälosad.

Nu skall inte herr Norling eller någon
annan kommunist i denna kammare
tro, att jag betraktar dem som stora skådespelare,
men de ha i alla fall en läxa
från Moskva att läsa upp. Det består
också en väsentlig skillnad mellan den
store skådespelaren i den berättelse, som
jag har vågat relatera, och dem, i det
all skådespelaren blev trodd.

Vi befinna oss för närvarande i en
situation, som inte är en världsbrand
men som lätt kan bli det. Om jag skulle
våga fullfölja historien, iskulle jag vilja
säga, att om det viirsta skulle hända
skall del säkerligen icke bli så lätt för

våra kommunister att smita ut genom
den närmaste utgången.

Jag har dock begärt ordet inte med
tanke på herr Norling och kommunisterna
utan närmast med anledning av
den allvarliga fråga, som nu ligger på
kammarens bord.

Vi veta allesammans, att den nådiga
kungl. tågordningen inte gör sig någon
brådska. Koreakriget började i slutet av
juni månad. I mitten av september kom
partiledarkonferensen till ett låt vara
preliminärt resultat. Ungefär i mitten av
oktober sammanträdde riksdagen, och
nu, när vi äro nära mitten av december
månad, kunna vi se fram emot ett beslut.

Jag vill erinra om att i andra länder
har man redan för länge sedan fattat de
beslut, som situationen kräver, och det
är mycket mer omfattande beslut än de,
som vi i dag skola gå att fatta. Detta
gäller flera av Västeuropas stater, och
det gäller framför allt Förenta staterna.

Jag skall nu inte ingå på alla de militära
specialfrågorna, som ha varit föremål
för en sådan långvarig diskussion.
.lag har icke varit i tillfälle att delta i
utskottsbehandlingen av dessa frågor,
och jag vet, att utskottsledamöterna redan
stå i startgroparna för att rycka in
i en andra omgång och kritisera de synpunkter,
som här ha framförts. Jag skall
kanske tillåta mig att på en och annan
punkt i alla fall beröra den argumentering,
som här har förekommit.

Jag vill först och främst säga, att jag
är glad åt de åtgärder, som nu beslutas,
låt vara att beslutet kommer sent. Men
jag tror att man får tillägga, att vad
riksdagen i dag beslutar inte motsvarar
det allvarliga läge vari vi för närvarande
befinna oss. Läget är för närvarande
mera kritiskt än det var, när partiledarkonferensen
sammanträdde i mitten
av september för att bedöma, vad
som med hänsyn till det dåvarande läget
kunde vara berättigat eller befogat
att göra.

.lag beklagar, att vi i en allvarlig internationell
situation icke ha kunnat få
en nationell samling i eu nationell livsfråga.
På denna punkt är jag fullstiin -

44

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. in.

digt ense med herr von Heland och herr
Ohlon. Men när jag hörde statsrådet
Vougt tala, var jag inte säker på att det
egentligen har funnits några möjligheter
att få en sådan nationell samling omkring
ett program, som gick utanför utskottets
utlåtande. Jag fick snarast den
uppfattningen, att det inte varit möjligt.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framkastade också
den tanken, att det för vissa partier var
önskvärt att komma med särmeningar.
Jag vill säga, att jag icke betraktar det
som önskvärt att komma med särmeningar;
men det finns situationer, då det
är nödvändigt, och det nödvändiga får
alltid gå före det önskvärda.

Jag vill erinra om hur situationen var
i mars 1938. Då hade högern ensam i
statsutskottet gjort en lång rad reservationer
till utskottets utlåtande över fjärde
huvudtiteln, och en av Stockholms
ledande tidningar skrev, att det är besynnerligt,
att de varmaste försvarsvännerna
alltid skola vara de dummaste. Så
kom den 13 mars 1938, och debatten
öppnades av statsministern — det var
den gången Per Albin Hansson — som
yrkade, att alla de punkter, där högern
hade reserverat sig, skulle återremitteras
till utskottet. Det är ett exempel på
att det kan vara icke bara önskvärt utan
nödvändigt alt hävda särmeningar. Det
kan hända, att situationen i dag är sådan,
att det inte dröjer länge, förrän
en svensk försvarsminister — den nuvarande
eller någon annan — får lägga
fram precis de särmeningar, som de
borgerliga reservationerna denna gång
innehålla.

När jag begärde ordet, var det framför
allt för att dröja vid den internationella
bakgrunden av i dag, den bakgrund
mot vilken vi måste se vårt försvarspolitiska
läge. Jag vill först erinra
om att kommunismens expansion säkerligen
är den största och snabbaste ideologiska
och maktpolitiska expansion,
som någonsin förekommit i världshistorien.
På ett tredjedels sekel har en tredjedel
av jordens befolkning blivit underkastad
det kommunistiska oket. Kommunismens
»commonwealth», den störs -

ta sammanhängande världskonfiguration
som världshistorien någonsin har
sett, är sammanhållet icke såsom det
engelska av ett språk, som är gemensamt
för kultur och förvaltning, och av
den bleka och behagliga glansen från
den engelska kungakronan, utan i stället
av en järnhård ideologi, inpräntad genom
en hård uppfostran och en skicklig
propaganda och i sista hand hävdad
med hjälp av terror. Det är starka band,
som man på detta sätt har knutit omkring
detta utomordentliga världsvälde.

Det är självklart, att det är en oerhörd
makt, som kommunismen representerar
i världen, mycket större än vad
vi kunna få intryck av här i vår svenska
riksdag, där kommunismen är en
svag och blek avglans av makter, som
på andra håll äro stora och väldiga. Och
maktkoncentrationen är så mycket mer
påfallande som detta välde sammanhålls
av en tanke, en vilja, ett program, låt
vara att detta ofta växlar och ofta är
obekant till och med för de underkastade
folken själva.

Den successiva framryckningen under
det s. k. kalla kriget i Europa fick
ett brått slut, och man kan nog säga,
att detta kom, när Atlantpakten skapades.
Kommunismens sista egentliga
framgång i Europa blev kuppen i Prag.
Därefter vände sig expansionen mot öster,
och där kan denna kommunistiska
expansion anteckna oerhört stora framgångar.
Jag behöver bara erinra om det
stora Kina. Detta land var uttröttat och
härjat efter den långa kampen med Japan.
Det föll ett lätt offer för ryska
ideologier, och man får väl tillägga ryska
vapen.

Det världsomfattande kalla kriget är
nu kompletterat med ett begränsat hett
krig. Vi veta icke, vilken omfattning
detta heta krig kan få. Jag skall inte
uppta kammarens tid med intryck från
Lake Success och diskussionerna därute,
men så mycket får jag kanske ändå
lov att säga, att diskussionerna och
stämningarna där inte bara voro oroliga
utan också oroande, och att farhågorna
för ett nytt världskrig sträckte sig
mycket djupt och gingo mycket långt.

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

45

Ang. vissa

Vi hade alla därute eu stark känsla av
att oerhörda krafter äro satta in i spelet
både på östsidan och på västsidan och
att det s. k. östblocket i varje fall har en
oerhörd övermakt till lands. Det är uppenbart,
att detta östblock kan göra stora
landvinningar, när det vill och nästan
var det vill i hela södra Asien och hela
södra och västra Europa. Den lantmilitära
övervikten är sådan, att detta i varje
fall icke är uteslutet. Och detta block
kan sätta in sina framstötar efter militära,
politiska och ekonomiska kalkyler
var som helst, och ingen kan veta,
var de sättas in. De kunna göras med
betydande initialframgångar. Men ingen
vet ju vad som kan komma sedan.

Vad östblocket tänker göra och hur
västblocket tänker reagera därom vet
man naturligtvis ingenting. För en vetenskapsman
är det i själva verket ytterst
obehagligt att beröra en fråga med
så många obekanta faktorer och så
många okända problem. Men läget är ju
det att en politiker måste räkna med de
möjligheter som föreligga, med de händelser,
som kunna inträffa, och därför
skall jag tillåta mig att beröra dessa
problem, även om jag vet, att det är förenat
med vissa risker och att problemen
äro ömtåliga och svåra att bemästra. Jag
skall göra det på ett sätt som jag tror
inte skall locka mig ut på alltför äventyrliga
vägar. Vi måste ju i alla fall försöka
komma fram till någonting, som liknar
en arbetshypotes, när det gäller att
bedöma vårt eget läge.

Om östblocket — jag säger alltså om
— med den traditionella motiveringen,
att det vill kämpa för de undertryckta
folkens rätt och träda in till deras hjälp,
gör ett flertal stora invasioner i Asien
och Europa och det kalla världskriget
blir ett hett krig, kommer västblocket
helt visst icke att resignera. Isolationismen
är icke så stark för närvarande,
vare sig i Förenta staterna eller i England.
Man känner därute starkt sin solidaritet
med västerns frihetsidéer och
kultur, och man är icke benägen att
giva upp. Men bur skall västsidan bandia?
Och var skall den siitta in sina kontrastötar,
och niir skall detta ske? Allt

materielanskaffningar för försvaret m. m.

detta är frågor, som självklart icke kunna
besvaras. Men så mycket tror jag att man
ändå kan säga, att genom de förhandlingar,
som ha förts i Washington i dessa
dagar mellan den engelske premiärministern
och Förenta staternas president,
har man i alla fall kommit överens
om att Västeuropa skall ha prioritet.

Men låt oss medge, att Västeuropa är
ett ganska vidsträckt begrepp, och vi
veta inte, vilka delar därav som kunna
bli angripna. Kanske blir hela Västeuropa
angripet på en gång. Skall då
vårt land, som i det längsta och till det
yttersta sökt begränsa sina militära förpliktelser,
i första hand kunna påräkna
hjälp?

Jag tror inte, att vår speciella goodwill
i Amerika är särskilt stor, och jag
tror därför inte att sentimentala skäl
komma att tala till vår förmån. Jag tror
emellertid också att i det allvarliga läge
jag nu dröjer vid komma sentimentala
skäl över huvud taget inte att väga särskilt
tungt.

Vi måste räkna med den möjligheten,
att vid ett eventuellt angrepp över Norden,
mot Norge, Danmark och kanske
Sverige, tvingas de nordiska makterna,
var och en för sig eller tillsammans, att
kämpa ensamma ganska länge, och detta
kanske av ett annat, mera primärt skäl.
Till Sydkoreas hjälp kunde Förenta Staternas
trupper komma ganska snabbt eftersom
det fanns amerikanska trupper
i Japan, och dessa trupper från Japan
kunde sedan få förstärkningar så småningom
från Förenta staterna. Men det
intrycket har man nog fått, att det var
ytterligt besvärligt för Amerika att förbereda
och organisera de militära expeditioner,
som krävdes, från Förenta Staterna
till Korea. .lag tror att man i
Amerika också tagit vissa bestämda lärdomar
av de svårigheter, som organiserandet
av denna hjälp från Amerika har
mött.

Men hur skulle det le sig — och det
iir väl det läge som man i Västeuropa
måste räkna med — om hjälpen nästan
helt och hållet måste förberedas och
organiseras som eu hjälp över ett världshav,
över Atlanten — ett hav, som i eu

46

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

sådan situation säkerligen skulle vara
i hög grad oroat av den starka och säkerligen
också skickliga ryska uhåtsflottan?
Det är uppenbart att ett sådant företag
kommer att ta en mycket lång tid,
även om amerikanarna vore beredda
att göra sitt bästa för att hjälpa t. ex.
vårt land. Men vi äro väl allesammans
beredda att hellre ta ett långt och hårt
krig än att ta en lång och hård ockupation,
ty vi veta ju i alla fall vad en
kommunistisk ockupation är för någonting.
Jag vill till belysning därav citera
ett öppenhjärtigt yttrande, som fälldes
av Frankrikes nuvarande utrikesminister
Scluiman till en amerikansk politiker
och diplomat vintern 1948/49. Schuman
sade vid det tillfället: »Det är gott
och väl för oss att veta att om vi blir
invaderade, kommer Förenta staterna
att gå i krig och vinna kriget. Men om
vi blir invaderade på nydt och denna
gång av ryssarna, blir det slutet på den
västerländska kulturen vad Frankrike
beträffar. En seger för Förenta staterna
blir därefter utan betydelse för oss.»

Jag är rädd för att saken icke ligger
till mycket annorlunda för vårt eget
lands vidkommande.

Jag har tagit upp dessa vittomfattande
och vittsvftande problem. Jag har försökt
framlägga dem på ett hypotetiskt
sätt, ty man måste vid behandlingen av
försvarspolitiska problem ta upp hypoteser
och diskutera dem för att på det
sättet komma fram till vissa slutsatser
av militär betydelse. Min slutsats är den,
att vi måste vara bättre rustade än vad
nu är fallet för ett långt krig — kanske
ett långt krig, som vi måste utkämpa
tämligen ensamma. Vi måste ha en god
beredskap, och det kräves betydligt större
materiella resurser och reserver för
krigföring, civilförsvar och folkförsörjning
än vi nu räkna med. Det är egentligen
detta, som jag vill ha framhållet,
och jag är glad åt att åtminstone den
materiella försörjningen och den materiella
utrustningen genom det beslut,
som i dag iskall fattas, skall bli bättre,
än den är för närvarande. Men jag tror
att jag måste tillägga, med tanke på de
perspektiv, som jag här sökt rulla upp,

att jag icke kan betrakta den lösning,
som i dag är given, som den slutgiltiga
lösningen, i fall den oro, som i dag präglar
den internationella politiken, skall
fortfara.

Jag vill tillägga ännu en sak. Jag tror
att vi ha gjort oss skyldiga till svåra
försummelser, när vi inte tidigare gått
med på högerns yrkanden om inköp
av viss krigsmateriel. Man har t. ex.
från högern yrkat, att radar skall inköpas.
Vilka möjligheter finnas i dag
för det svenska flyget och luftvärnet att
köpa radar? I varje fall är allting för
närvarande inte bara svårare att få,
utan det är också mycket dyrare än det
tidigare skulle ha varit. Jag hoppas
emellertid, att regeringen till nästa års
riksdag lägger fram de kompletterande
förslag, som läget kan motivera.

Jag vill tillägga ännu ett par ord. Jag
är övertygad om ait vårt läge motiverar
en försiktig utrikespolitik. Men jag
ar också medveten om att försiktigheten
kan drivas ända till oförsiktighet.
Vi kunna i varje fall icke komplettera
en försiktig utrikespolitik med cn försiktigt
svag och halvhjärtad försvarspolitik.
Jag är orolig för att vår vänlige och
optimistiske försvarsminister icke har
sinne för lägets djupa allvar. Det fanns
knappast ett ord i hans anförande i dag

— där han i alla fall skulle motivera en
förstärkning av vår materielförsörjning

— som antydde någonting sådant. Det
är möjligt att han ansåg att det var
onödigt att säga, vad vi alla visste, och
det skall då anföras till hans försvar.
Men det går inte heller att leka bort,
varken med optimistiska förklaringar
eller med undvikande talesätt, de krav,
som i dag måste ställas på det svenska
riksförsvaret.

Herr NORLING (kort genmäle): Herr
talman! När herr Andrén började berätta
sin saga om skådespelaren, sade han, att
han varken betraktade mig eller kommunisterna
såsom några skådespelare.
Nej, herr Andrén, jag är medveten om
att vi inte äro några skådespelare. Jag
kan peka på vad kommunisterna efter

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

47

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

förra världskriget utförde i kampen när
det gällde att befria sina länder från
inkräktarna, och därom vittna de erkännanden
kommunisterna i dessa länder
fingo efter krigets slut.

Vad jag hör ville framhålla var just
de stora kostnader, som man pålägger
det svenska folket, i synnerhet dem som
ha det sämst ställt, kostnader, som
uppgå till omkring 50 kronor i månaden
för en genomsnittsfamilj på fyra
personer.

Däremot tror jag, att herr Andrén har
ett tydligt behov av sin skådespelaroch
berättarkonst för att upprätthålla
sitt anseende inför den kapitalistiska
överhögheten i USA, men det bör inte
herr Andrén lasta oss för.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill ge herr Norlings karaktär
den komplimangen, att jag tror
att han uppriktigt menar vad han säger,
hur märkvärdigt det än låter.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
När man har lyssnat till denna debatt,
kan man lätt få det intrycket — det har
i varje fall jag fått, när jag hörde vissa
talare — som om vi vore tillbaka i de
gamla gängorna för en försvarsdebatt.
Det har ibland hörts tonfall, som om
regeringen, när den nu lagt fram ett
förslag, som syftar till att genomföra
septemberförlikningen, som alla de stora
partierna voro eniga om, därmed illa
vårdat sig om landets försvar och som
om det nu vore ytterst fatalt, om inte
de reservationer bleve godtagna, som ha
avgivits av högern, folkpartiet och bondeförbundet.

Herr Mannerskantz, som var särskilt
sträng i sina uttalanden, ansåg sig böra
i kommandoton inprägla hos regeringen,
att krig är en förskräcklig sak. Ja, det
är, herr Mannerskantz, en sanning som
inte kommer att möta några gensagor.
Han förklarade, också i samma kommandoton,
att det brådskar, och det förstår
inte regeringen. Men när nu regeringen
lagt fram det här förslaget, som

innebär i alla fall cirka 70 miljoner kronor
i nyengagemang och cirka 50 miljoner
i nya utgifter i syfte att påskynda
tidigare beställningar, är väl det ändå ett
uttryck för afl regeringen har ansett
att det är angeläget med skärpta försvarsåtgärder.
Vad är det då, som är så
betydelsefullt i reservationerna?

Även herr Andrén var inne i de tonfallen,
när han förklarade att vi en gång
skulle få känna på hur viktigt det
var att reservationerna blevo godtagna.
Han erinrade om det förutseende, som
högern hade visat före världskriget. Men,
herr Andrén, försvarsministern har ju
nyss i detalj redogjort för vad reservationerna
innebära, och kan det verkligen
vara så utomordentligt viktigt och
brådskande att just nu vid höstriksdagen
bifalla dessa yrkanden? Det gäller
iu 2 miljoner kronor för anskaffning
av en del redskap för flygplanstillverkning,
alltså för framtida flygplan, som
ännu inte äro färdigbyggda, och vidare
ett belopp på 20 miljoner kronor till befästningsarbeten.
Är det någonting, som
omedelbart förstärker vårt försvar, om
man beviljar det? Kunna vi inte vänta
till nästa riksdag, då försvarsministern
har förklarat, att han kommer att lägga
fram ett förslag och att han dessutom
redan nu har 17 miljoner kronor disponibla
till befästningsarbeten? Menar
herr Andrén, att man genom större anslag
till befästningsarbetena nu kan försvara
landet iså mycket bättre? Eller avser
herr Andrén de där nattjaktplanen,
som ännu tills vidare tyvärr äro luftplan
i dubbel bemärkelse, eftersom det
är mycket litet sannolikt, att vi i denna
situation kunna förvärva dessa nattjaktplan
utöver de nattjaktplan, som vi
möjligen, om vi ha tur, kunna förvärva
för de pengar, som redan finnas till
förfogande? Det är visst 24 miljoner
kronor, som redan begärts, och enligt
den reservation herr Andrén rekommenderar
skulle det alltså beviljas ytterligare
medel för anskaffande av nattjaktplan.
Är det genom dessa åtgärder som
herr Andrén menar att vi så kraftigt
skulle förbättra vår militära situation i
dagens oroande liige?

48

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Även när det gäller den personliga
beredskapen, beträffande vilken förstärkningar
givetvis kunna få snabbare
verkan, är det inte iså värst stor skillnad
mellan de olika ståndpunkterna.
Högern vill lia inkallelserna för gruppchefsutbildning
på våren 1951, alltså
inte nu strax, och försvarsministern har
förklarat att han sannolikt kan lägga fram
ett förslag som innebär extra utbildning
på hösten 1951. Vidare gäller det frågan
om reservofficerare, som försvarsministern
noggrant bar redogjort för.

Att försöka göra dessa skiljaktigheter
till en skillnad mellan dem, som
vilja göra någonting i ett hotande läge,
och regeringen, som alltför lättsinnigt
ser på situationen, är väl någonting
ganska groteskt. Det är klart att läget
bär ändrat sig, sedan septemberförlikningen
träffades, men jag vill erinra
herr Andrén om att läget var mycket
hotande under första delen av september
månad, tv då var det ännu mycket
ovisst, hur det skulle gå i Korea, och
vad som inträffade under de närmaste
veckorna efteråt var ju att FN-trupperna
hade stora framgångar, och det föreföll
alltså, som om konflikten definitivt
skulle bli bragt ur världen, men så
blev det nytt bakslag. Det var alltså
en mellanperiod, då läget tedde sig ljusare,
men läget ännu i början på september
var tämligen likt läget i dag,
och det är klart att vi alla ha den uppfattningen,
att om det utrikespolitiska
läget starkt försämras, behöver man vidtaga
skärpta försvarsåtgärder. Försvarspolitiken
har ju alltid varit en funktion
av det utrikespolitiska läget, men det förhåller
sig dock inte på det sätt, som
man ibland får intryck av att många
tänka sig saken, att vi ha några fina instrument,
på vilka vi exakt kunna avläsa,
hur mycket av nya rustningar en
viss försämring av det utrikespolitiska
läget nödvändiggör. Vi få väl ändå försöka
tillägna oss en mera relativistisk
syn på försvarspolitiken. Vi ha alltid fått
göra det i praktiken och få väl även göra
det i teorien och vältaligheten. Det är
verkligen inte så, att man kan säga, att
om det och det sker, ha vi ett tryggat

läge, och om det och det inte sker, ha vi
ett ytterst utsatt läge.

Vad beträffar det internationella läget
har jag inte heller anledning att gå närmare
in på det. Det är klart att vi alla
starkt beklaga det bakslag, som skett för
FN genom den kinesiska interventionen
på Korea, och det är klart att detta öppnar
perspektiv mot händelser, som skulle
kunna leda till ett krig inom en nära
framtid. Å andra sidan är det ju någonting
till den grad absurt att de västallierade
makterna skulle engagera sig i ett
krig med Kina på grund av de militära
händelserna på Korea, att alltså den kinesiska
interventionen skulle leda till
öppet krig mellan västmakterna och
Kina, med vilket de egentligen inte skulle
ha någonting otalt, lag tror att inom
alla kretsar inom alla länder anser man
detta vara till den grad orimligt, att man
är färdig att undvika det snart sagt till
varje pris.

Nu kan det ju sägas, som det ibland
heter, att man inte under några förhållanden
får komma in på en sådan
appeasement policy, en sådan underkastelsepolitik,
som förekom före det
sista världskriget, och att man därför
under alla förhållanden måste stå emot
eller slå tillbaka angrepp. Men här är
det ju ett faktum, att om det har skett
ett militärt nederlag, kan saken inte
bringas ur världen bara genom att man
intar en strong hållning. Den kan bringas
ur världen kanske genom ett världskrig.
Om man vill undvika detta, kan den
bringas ur världen genom en uppgögörelse,
som kanske är en ganska dålig
uppgörelse, men som ändå bjuder eventuellt
några moment som kunna vara av
värde även för de principer och den
politik, som FN för. Aktionen kan slutligen
upphöra utan någon uppgörelse
alls, också utan något ytterligare krig.
Det innebär att Kina dominerar på Korea,
och det innebär naturligtvis en motgång
för FN, men jag tror i alla fall att
det, som har skett i Korea, när det först
mobiliserades så starka krafter för att
möta angreppet från Nordkorea, inte
har förlorat sin betydelse för framtiden,
även om den kinesiska interventionen

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

49

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

skulle medföra att de närmaste frukterna
av den aktionen gå förlorade. Det
har i alla fall skett en reaktion mot ett
angrepp, en reaktion av en helt annan
betydelse än — om vi tänka på tiden
före världskriget — då det italienska anfallet
på Abessinien möttes med ekonomiska
sanktioner, som sedan ganska
snart avskrevos.

•lag tror alltså, att även om man måste
se i ögonen den möjligheten att det
blir en dålig uppgörelse eller att det
blir en avslutning utan någon uppgörelse
alls, ha de uppoffringar, som skett,
inte varit förgäves. Jag tror att de i alla
fall äro bevis på att den internationella
sammanhållningen har kunnat åstadkomma
ett mycket aktningsbjudande resultat.
Man har nog aldrig under behandlingen
av Koreakonflikten tänkt sig,
att FN skulle kunna ta upp kampen mot
en stormakt — och Kina är ju en stormakt
— och det var inte under de förutsättningarna
aktionen i Korea först
påbörjades, utan det var under förutsättning
att det var ett koreanskt krig.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att ge uttryck för ett beklagande
av att inte FN ha följt den linje i
fråga om Pekingregeringen, som en hel
rad stater, däribland de skandinaviska
följde, nämligen att man skulle i FN ta
emot Pekingregeringens representation.
Det var inte här fråga om att ta in en
ny stat och att sitta och granska, huruvida
en ny sökande till inträde uppfyllde
vissa villkor, som äro stadgade i
FN:s grundlag, utan det gällde att bedöma
vilken regering som var behörig
att representera detta väldiga land, och
det har blivit, förefaller det mig, allt
mera orimligt att en representant för
den kinesiska regering, som sitter på
Formosa, vilken ö inte längre anses ens
juridiskt tillhöra Kina — ön överlämnades
till Kinas förvaltning av de segrande
stormakterna clter världskrigets
slut, men nu vill man tydligen att frågan
skall definitivt avgöras i fredstraklalen
med Japan — skall anses vara den
rätta talesmannen i FN för detta kinesiska
rike. Man kan inte värja sig för
den farhågan, alt denna hållning från

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 3:1,

majoritetens sida inom FN har kunnat
bibringa Kinas nuvarande härskare den
misstanken, att denna majoritet av stater,
som inte vill erkänna Pekingregeringen,
fortfarande satsat på Ciiiang Kaishek
och nationalistregeringen på Formosa,
och kanhända en gång kommer
att ge sitt stöd åt en återvändande nationalistregim.
Jag vill inte påstå att så
är fallet — det är bara en hypotes —
men på den punkten tror jag att det varit
olyckligt, att det inte har vunnits
majoritet i FN för det ställningstagande
i förhållande till Kina, som förfäktades
bl. a. av de skandinaviska länderna,
Storbritannien, Indien och åtskilliga
andra stater.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att hela kammaren delar
min tacksamhet för att hans excellens
herr utrikesministern har velat göra
ett inlägg i den aktuella politiska diskussionen.
Jag har inte någon anledning
att gå närmare in på de olika punkterna
i hans inlägg, men det kanske må
tillåtas mig att göra två små observationer.

Den ena observationen är den, att om
Förenta Nationerna denna gång misslyckas
— och det ser så ut — i sin
första stort upplagda fredsaktion, där
den sökt använda militära vapen, är detta
en prestigeförlust, som säkerligen
kommer att få ödesdigra återverkningar
för Förenta Nationernas kommande
verksamhet, när Förenta Nationerna äro
ute i liknande ärenden.

Min andra observation är den, att det
inte bara är Förenta Nationerna utan
också Förenta staterna, som denna gång
känna sig ha fått ett hårt slag. För
Amerikas stolta och ärekära nation, som
aldrig förut har mött ett verkligt nederlag
i den internationella politiken, äro
dessa händelser säkerligen fulla av konsekvenser
för framtiden. Det kommer
såvilt jag förstår, att bli nya kapprustningar
och eu ny skärpning av konflikten
mellan ost och väst, och jag tror inte
att detta kommer alt gagna fredens sak.

''t ill sist skall jag tillåta mig begagna

50

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret in. m.

de minuter, som återstå, till en liten personlig
replik, .lag tror inte man kan
säga att mitt första inlägg på något sätt
överdrev skillnaden mellan utskottets utlåtande
och reservationerna. När jag i
alla fall framhöll önskvärdheten och understundom
nödvändigheten för ett parti
att gå fram med särmeningar, skedde
detta på grundvalen av ett allmänt yttrande
av statsrådet och chefen för försvarsdepartementet,
som föranledde mig
att erinra om händelserna år 1938. Jag
har icke för min del velat överdriva
skillnaderna, utan jag har i stället uttryckt
min tacksamhet över det som varit
gemensamt, men till denna tacksamhet
har jag fogat en förhoppning om
att regeringen vid nästa års riksdag
bättre skall tillgodose de försvarskrav,
som kunna anses motsvara det nuvarande
internationella läget.

Herr EWERLöF: Herr talman! Jag har
nog en känsla av att jag kommer in i
detta ärende något utifrån då jag inte
i någon form haft tillfälle ta del i ärendets
förberedande behandling. Jag var
inte ens närvarande, när propositionen
iades fram för riksdagen. Jag åtnjöt då
i stället åskådningsundervisning om
spänningen i världen vid FN:s generalförsamling
som nyss berörts i anföranden
av herr Andrén ocli hans excellens
herr utrikesministern.

Måhända är det de starka intryck,
som jag därifrån tog med mig om
världsläget, som göra att jag inte kan
tillräckligt uppskatta åtskilliga av de
skäl, som i handlingarna åberopats mot
vidtagande av angelägna åtgärder. Jag
har svårt att hysa respekt för skälet att
den pågående försvarsutredningen skulle
utgöra hinder för beviljande av ett
anslag på några hundra tusen kronor till
utökning av reservofficerarnas antal.
Jag kan inte heller uppskatta, att den
kanhända mest angelägna åtgärden i
fråga om hela vår beredskap — jag tänker
på gruppcheferna — ännu på tredje
året är blockerad av en pågående utredning.
Jag uppskattar inte heller den invändningen,
att en i och för sig nöd -

vändig åtgärd skulle behöva avvisas,
därför att en viss paragraf i värnpliktslagen
inte kan tolkas på det ena eller
andra sättet.

Mitt huvudintryck, när jag tar del av
detta ärende, är att man liksom så
många gånger förut har undervärderat
betydelsen av den personella beredskapen.
Vi ha här mest sysslat med ökningen
av materiella anslag av olika slag.
Det är klart alt man med tacksamhet
noterar alt enighet har kunnat vinnas
om detta. Men på det personella planet,
där efter min uppfattning de största
bristerna är tillfinnandes, har man inte
kommit till någon påtaglig åtgärd. Den
lilla åtgärd som jag nyss alluderade på

— ökningen av reservofficerarnas antal
med så och så många hundra man —
är ju avvisad under hänvisning till den
Nothinska utredningen. Först nu i sitt
anförande här i kammaren förefaller
det som om försvarsministern kommit
på bättre tankar i denna fråga.

Det låter ju, när man hör herr statsrådet,
som om meningsskiljaktiglieterna
vore så små; kunde man ta herr
statsrådet på orden, vore det måhända
också på det sättet, men jag har lärt
mig under dessa år, att det inte alltid är
möjligt att göra det.

Vad den personella beredskapen beträffar
bär den blivit styvmoderligt behandlad
under hela den tid försvarsministerposten
har beklätts av sin nuvarande
innehavare. Den mest påtagliga
åtgärd, som på detta område har
vidtagits under den dynamiska tid, som
de fem åren efter fredsslutet utgöra, är
en icke oväsentlig nedsättning av utbildningstiden.

Jag skall inte i detta sammanhang
draga upp vad detta har betytt med
hänsyn till den allmänna värnplikten

— den är ju inte involverad här — utan
jag skall inskränka mig till att ännu en
gång taga kammarens tid i anspråk med
några ord angående gruppchefsutbildningen.

När utbildningstiden för gruppcheferna
år 1948 sattes ned på samma sätt
som den första tjänstgöringen för övriga
värnpliktiga, nämligen från elva till

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

51

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

nio månader, var man på många håll
mycket tveksam om huruvida denna
nedskärning skulle låta sig göra. På militärt
håll var man ju alldeles på det
klara med att det inte borde ske, men
till och med landsorganisationen förklarade
att längre tid torde erfordras för
gruppchefsutbildningen. Vad gjorde då
riksdagen, på försvarsministerns framställning?
Jo, man anförde att försvarsministern
avsåg att underkasta denna
fråga en särskild utredning, och eftersom
man inte ville föregripa denna utredning,
satte man ned utbildningstidens
längd från elva till nio månader.
Därefter skulle frågan utredas! Det naturliga
hade varit att man börjat med
att utreda frågan. Ja, så tillsattes denna
utredning, och jag fick förtroendet att
tjänstgöra såsom ordförande i kommittén,
som fick namnet »1948 års värnpliktskommitté».
Vi började vårt arbete
på hösten, och när vi gjorde en översikt
av det mycket vidlyftiga material,
som var hänskjutet till oss, kommo vi
ganska snart till det resultatet, att vi
hade ingen viktigare fråga att syssla
med än att undersöka tidsbehovet för
gruppchefernas utbildning. Det gav oss
anledning att bryta ut denna fråga ur
komplexet i övrigt och att i januari 1949
till försvarsministern överlämna ett förslag
till provisoriska åtgärder för utsträckning
av gruppchefernas utbildningstid
med två månader. Tyvärr lyckades
vi inte bli eniga om detta förslag
i kommittén, och denna bristande enighet
har nog sin förklaring i att försvarsministern
redan på detta stadium var
bestämt inställd på att icke gå med på
någon ökning av gruppchefernas utbildningstid.

Jag har låtit mig berättas att det vid
behandlingen av dessa frågor i statsutskottet
skulle ha förklarats av en ledamot
av kommittén, att det var en bristfällig
utredning som hade verkställts
inom värnpliktskoinmittén. .lag vill då
säga, att jag bär varit med om många
utredningar och att jag vet få ärenden
som jag har ansett vara så till grunden
utredda som just denna fråga var, Irots
all arbetet bedrevs under forcering.

Försvarsministern föreslog till 1949
års riksdag, att detta förslag om provisoriska
åtgärder icke skulle föranleda
någon åtgärd. Riksdagen förklarade, att
den inte ville vidtaga några åtgärder i
avvaktan på kommitténs slutliga förslag
i ärendet. Samtidigt uttalade riksdagen
det önskemålet, att kommittén måtte forcera
sitt arbete så att detta slutliga förslag
skulle kunna komma fram så fort
som möjligt. Fortfarande under ett mycket
intensivt arbete fullföljde vi under
sommaren förslaget till dess definitiva
utformning, och vi hade det färdigt att
överlämnas till försvarsministern i augusti
1949. Detta förslag har aldrig blivit
presenterat för riksdagen. Det lades
inte fram, därför att försvarsministern
föredrog att då, på hösten 1949, överlämna
detta ärende till utredning av en
enda utredningsman, en av reservanterna
i vår kommitté, nämligen herr Lindholm
i Sandviken.

Något resultat av Lindholms utredning
har ännu inte avhörts. Uppgifterna
om när utredningen skall vara klar
äro motsägande i utskottets utlåtande
och i en av reservationerna. I utskottets
utlåtande står det, att man har inhämtat
att vi kunna räkna med att utredningens
resultat skall föreligga till höstriksdagen
nästa år, men i en av reservationerna
står det att man har inhämtat
att proposition i ämnet skall kunna
»framläggas redan till nästa års riksdag,
varigenom förlängd gruppchefsutbiidning
kan anordnas hösten 1951».

Nu bar emellertid försvarsministern
bär lättat på slöjan till en viss grad. Han
bär nämnt att herr Lindholms utredning
beräknas föreligga på sommaren nästa
år. Men samtidigt säger försvarsministern,
att han har för avsikt att vid nästa
års vårriksdag begära en fullmakt att
till hösten genomföra en förlängning av
tjänstgöringen, vars storlek det skall ankomma
på honom att vid en senare tidpunkt
taga ställning till på grundval av
den Lindholmska utredningen. Han vill
inte på något sätt binda sig för en viss
utbildningstid, men såvitt jag förstod
skulle formen för ändringen vara den,
att en skyldighet skulle införas för

52

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

gruppcheferna att rycka in tidigare till
de krigsförbandsvisa övningar, som numera
iiro införda. Har jag fattat detta
rätt? Här är det alltså icke fråga om
att åstadkomma någon omedelbar och
fristående kompletterande utbildning för
de fyra årsklasser som gjort sin första
otillräckliga tjänstgöring åren 48, 49, 50
och 51, utan det blir, såvitt jag förstår,
bara ett antal motsvarande ungefär en åldersklass,
som skulle få tjänstgöra en något
längre tid vid repetitionsövning nästa
år. Jag ser på herr statsrådets åtbörd
att detta inte är rätt uppfattat. Ja, det
är inte så gott, herr statsråd, att fatta
en muntlig utläggning som man hör för
första gången. För övrigt tycks det över
huvud taget inte vara någon här i kammaren
som tidigare har ägt kännedom
om dessa planer.

Jag har inte kunnat fatta situationen
på annat sätt än att resultatet av alla
dessa års utredning skulle bli att försvarsministern
vid nästa års riksdag
skulle begära en fullmakt att förfara med
gruppchefsutbildningen som han kan
finna för gott, när Lindholm blir klar
med sin utredning. Skulle herr statsrådets
beslut fattas utan remisser till militära
myndigheter m. fl., och skulle inte
riksdagen få tillfälle att själv taga ställning
till frågan? Det skulle jag finna vara
ett i högsta grad otillfredsställande slutresultat
av förhalningen av denna fråga,
som nu har varit öppen under denna
rad av år samtidigt som det vid slutet
av varje utbildningsår från militärt håll
har konstaterats att utbildningsresultatet
har varit otillfredsställande och att
gruppcheferna inte utan föregående ytterligare
utbildning äro vuxna sin uppgift
vid mobilisering. Att bedöma situationen
så, att vi skola få möjligheter att
i sista momangen före ett krigsutbrott
ordna en sådan kompletterande utbildning,
innebär ett fruktansvärt ansvar.

Det ligger större skillnad än man skulle
kunna tro, mellan å ena sidan vad
statsrådet nu säger sig vara beredd att
erbjuda nästa års riksdag och å andra
sidan det förslag som liar kommit från
vårt håll och som går ut på att de årsklasser
med otillräcklig utbildning, som

hopats på hög under det att dessa utredningar
ha pågått, skola få tillfälle att genomgå
en kompletterande utbildning under
kommande vår. Den skiljaktigheten
gäller en mycket väsentlig punkt i fråga
om vår krigsberedskap över huvud
taget.

Jag är tacksam, om herr statsrådet kan
upplysa mig om att jag har missuppfattat
hans intentioner, men det är utomordentligt
svårt — och det är en svårighet
som jag har mött flera gånger förut
— att fånga vad det är som herr statsrådet
vid det ena eller andra tillfället
deklarerar i fråga om sina avsikter för
framtiden.

Innan jag säger något mera om denna
sak, skall jag således avvakta vad herr
statsrådet kan upplysa mig om på denna
punkt. Jag vill emellertid tillägga en sak.
Om herr statsrådet skulle säga att den
tanke, som har legat bakom högerförslaget
om en kompletterande utbildning för
gruppcheferna ur flera årsklasser, på
grund av formuleringen av värnpliktslagens
27 §, andra momentet, inte skulle
kunna förverkligas, så vill jag påpeka
att utskottsmajoriteten motiverar sin
uppfattning, att en sådan kompletterande
utbildning inte kan ordnas i form av
beredskapsinkallelser, med följande ord:
»Av förarbetena till detta lagrum framgår
— — — att den befogenhet, som
härigenom tillagts Kungl. Maj:t, icke avsetts
skola användas i annat fall än då
det utrikespolitiska läget ger bestämd anledning
härtill.» Jag frågar: Ger inte det
utrikespolitiska läget anledning till att
på denna punkt bota en brist, som den
militära sakkunskapen, såvitt jag vet, år
efter år enhälligt betecknar som allvarlig?
Menar man att det skall anhopas ytterligare
internationella gravamina för
att man skall kunna tala om att det utrikespolitiska
läget ger anledning till att
bota en sådan brist? Och skulle det mot
all förmodan förhålla sig på det sättet,
att den nämnda paragrafen inte ger möjligheter
till att genomföra de åtgärder
vi föreslå, då frågar jag mig: Skulle inte
statsrådet, som år 1948 var beredd att
vid sidan av värnpliktslagen gå fram med
en provisorisk förordning, enligt vilken

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

53

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

utbildningstiderna skulle minskas, också
kunna tänka sig att vid sidan av den
nuvarande värnpliktslagen utfärda en
provisorisk förordning, som ger möjlighet
att genomföra denna åtgärd? Jag vill
i det sammanhanget erinra om att vi vid
vårriksdagen i år voro fullt överens om
att det faktum, att vi gåvo de då beslutade
ändringarna formen av en ny värnpliktslag,
icke på något sätt skulle få
verka prejudicerande, utan att de i denna
lag intagna tidsangivelserna skulle
anses ha provisorisk karaktär.

Kanske herr statsrådet kommer att säga
till mig som han har sagt förut, att
jag har varit för emfatisk eller för patetisk,
och det må herr statsrådet göra, ty
detta är för mig en hjärtesak. Tanken
på att vi skulle behöva skicka ut vår ungdom
i krig med otillräcklig utbildning
är skrämmande. Jag har sysslat så mycket
med dessa frågor, att det hos mig
inte finns rum för något tvivel om vad
som i detta fall är nödvändigt, om man
med relativt lugn skall kunna se framtiden
an, och jag erkänner gärna att jag
skulle känna mig lugnare, om jag ansåge
mig kunna hysa obegränsad tilltro till
försvarsministerns vilja och förmåga att
rykta sitt i dessa vargatider så utomordentligt
ansvarsfulla värv.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag skall börja med att göra en liten
kommentar till ett uttalande av herr
Andrén. Jag försäkrar herr Andrén, att
skälen till att jag inte såsom bakgrund
till mitt anförande lade upp en betraktelse
över det utrikespolitiska lägets hotfulla
karaktär helt och hållet lågo i
hänsyn till kammarens tid och i alt jag
inte kände att jag egentligen skulle kunna
rikta kammarens vetande med några
nämnvärt värdefulla synpunkter i
detta avseende.

Men det är framför allt ett annat yttrande
av herr Andrén jag vill stanna
vid. Herr Andrén hoppades att man
skulle sörja för bättre materielanskaffning,
och bland annat uttryckte lian en
förhoppning om att man skulle tänka
på behovet av radar, som högern tidigare
hade velat tillgodose. Man fick av

herr Andréns yttrande den uppfattningen,
att det skulle finnas brister som
uppstått, därför att riksdagen inte velat
följa högerns motioner. Jag är övertygad
om att herr Andrén talade i god tro,
men det förhåller sig inte på det sätt
han antydde, i varje fall inte i fråga om
radar. Att vår radarförsörjning icke för
närvarande är vad vi skulle önska att
den vore, beror på att det inte har varit
möjligt att skaffa radarutrustning i
önskvärd utsträckning. Vi ha gjort följande
erfarenheter:

Ute i världen skedde i anslutning till
de ganska långtgående — jag må säga
det — nedrustningsåtgärder, som vidtogos
efter andra världskrigets slut, en sådan
omläggning av produktionen, att
någon egentlig tillverkning av för krigsändamål
användbar radiomateriel icke
kom till stånd, och det är först med tiden
som i de länder, där man har möjligheter
att tillverka radar, en sådan
tillverkning har åstadkommits. I vissa
fall ha de beställande svenska militära
myndigheterna genom att göra beställningar
givit upphov till påbörjande av
tillverkning i ett land. Vi ha varit ute i
absolut tillräckligt god tid, och orsaken
till att vi inte alltid ha kunnat få vad vi
ha beställt och begärt pengar till är att
produktionen av fullgod teknisk materiel
efter kriget kommit i gång så utomordentligt
långsamt.

Så ber jag att få övergå till herr Ewerlöfs
anförande, och jag kanske har anledning
att vända mig till honom med
en viss skärpa, eftersom han mot mig
riktar beskyllningar, som han inte ens
gör något försök att bevisa men som
skulle kunna sägas gå rätt mycket på
heder och ära. Herr Ewerlöf bad emellertid
själv på sätt och vis om ursäkt,
när han sade att han befann sig i en
upprörd sinnesstämning, och därför
skall jag inte ta hänsyn till att hans beskyllningar
hade denna karaktär. Jag
skall i varje fall försöka att inte i min
tur rikta motsvarande beskyllningar
mot herr Ewerlöf. Möjligen skulle jag
dock vilja fråga vad det egentligen skulle
finnas för fog för de påståenden han
gjorde.

54

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m m.

Så skalle jag vilja stanna ett Ögonblick
inför den utredning, med vilken
herr Ewerlöf var sysselsatt åren 1948
och 1949 och som mycket riktigt gällde
bland annat den gruppchefsutbildning
som det har varit tal om här. Herr
Ewerlöf kanske i alla fall vill erinra sig
att den värnpliktskommitté, i vilken herr
Ewerlöf var ordförande, kom med åtskilliga
förslag som Kungl. Maj:t med
sior snabbhet har genomfört, bland annat
förslaget om omläggning av inskrivningsförfarandet,
som med hänsyn till
de förbättrade metoderna för uttagningen
har medfört en ökad effektivitet.
Även i andra avseenden ha förslag från
herr Ewerlöfs kommitté blivit förverkligade.
Men dess förslag i fråga om
gruppchefsutbildningen blev icke förverkligat,
och detta därför att Kungl.
Maj:t tillät sig — vilket har hänt tidigare
i Sveriges historia och sannolikt
kommer att hända även i fortsättningen
— att finna att utredningen var bristfällig,
att den inte var av sådant slag
att dess resultat kunde föreläggas riksdagen.

Hur hade herr Ewerlöf nämligen gått
till väga när det gällde gruppcheferna?
Jo, han hade frågat de militära myndigheterna,
hur de ville ha utbildningen
ordnad. Dessa satte då upp långa listor
över vad de ville ha med i utbildningen.
Dessa listor upptogo vad de blivande
gruppcheferna skulle sysselsättas med
vecka efter vecka, månad efter månad,
och så kommo de ifrågavarande myndigheterna
visst fram till en utbildningstid
på sjutton månader. Då sade herr
Ewerlöf: »Det är alldeles för mycket,
det pruta vi ned till elva månader.» Sä
skedde den prutningen, en oerhört upprörande
prutning, om man skall ha den
kolossala aktning för de militära myndigheterna,
som eljest över huvud taget
präglar herr Ewerlöfs åskådning. Varför
inte komma med förslaget om sjutton
månaders utbildningstid? Kanske
därför att herr Ewerlöf ansåg prutningen
nödvändig av politiska skäl — vad
vet jag?

I varje fall kunde jag säga att denna
utredning inte var av sådant slag alt

den kunde läggas till grund för en framställning
till riksdagen. Följaktligen
måste jag föranstalta om ytterligare en
utredning, och om det nu har blivit en
viss försening, tycker jag nog att herr
Ewerlöf måste dela ansvaret med mig,
ty jag kunde år 1949 på hösten ha fått
en utredning som jag kunde ha gjort
någonting av, men den utredning som
förelåg kunde jag inte göra någonting
av.

Den utredning, som nu sker, företages
på ett annat sätt, nämligeii så att ledaren
för utredningen har medhjälpare
•—■ en militär och en pedagog -- som
dag för dag, timme för timme, minut
för minut följa utbildningen vid ett förband
och som även försöka studera förhållandena
vid andra förband. Utredningsmannens
förhoppning är att på
detta sätt åstadkomma en ordentlig
kartläggning av utbildningen och komma
fram till förslag till förbättring. Jag
har sagt att jag tycker detta är lovande,
och jag tycker att själva den principiella
syn på saken, som utredningen har
anförtrott mig att den kommit fram till,
också är riktig, nämligen att man inte
skall låta gruppcheferna sitta kvar efter
första tjänstgöringen, utan att man i
stället skall kalla in dem till en Kompletterande
utbildning när de rycka in till
sina repetitionsövningar. Jag tillägger
att det naturligtvis också ingår i utredningsuppdraget
att framtagga förslag
till sådana förbättringar inom själva utbildningstiden,
att också den första utbildningstiden
blir bättre använd.

Nu har jag tydligen inte lyckats att
riktigt klargöra för herr Ewerlöf, hur jag
tänker mig fortsättningen, och jag blev
mycket häpen, när herr Ewerlöf plötsligt
frågade mig — det var därför jag
gjorde en gest som kom honom att hejda
sig i sin utläggning — om det var
meningen att speciellt kalla in årsklass
1948. Herr Ewerlöf glömmer väl inte
att han själv tillsammans med sin kommitté
har utarbetat och framlagt förslaget
om de krigsförbandsvisa övningar,
som vi började tillämpa hösten 1950 och
som vi skola fortsätta med under följande
år. Sådana övningar skola alltså

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

55

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

äga rum även hösten 1951, och då gäller
det inte alls att kalla årsklassen 1948
eller någon annan årsklass, utan vi kalla
in en sjättedel av arméns hela bestånd
av gruppchefer och övriga värnpliktiga,
och då är det ju inte bara eu årsklass
som åker in, utan olika årsklasser. Min
tanke är att vi, när vi ha fått en tillräcklig
grund att stå på för att kunna
bedöma, hur mycket vi skola kräva av
de unga män vi ha tagit ut till gruppchefer,
skola tillämpa ett enhetligt system
för alla, så att från och med hösten
1951 en förbättring av utbildningen successivt
skall kunna ske genom systemets
tillämpning på alla.

Jag är medveten om att det kan uppstå
svårigheter med hänsyn till tiden.
Utredningsmannen har förklarat att utredningen
inte blir fullt färdig förrän i
juli, och därför är det min tanke att av
riksdagen begära viss fullmakt att företaga
förlängning av gruppchefernas utbildningstid.
Det är klart att utredningsmannens
förslag skall remitteras till de
militära myndigheterna. Det kan ju hända
att det på det sättet blir en provisorisk
lösning som tillämpas under hösten
1951, men i alla fall blir det på denna
väg möjligt för mig att tillmötesgå önskemålen
om en viss förbättring av gruppchefernas
utbildning. Hade kommittén av
år 1918 givit mig ett förslag som kunde
förverkligas tidigare, skulle jag ha gjort
det, men jag har inte kunnat detta, och
jag kastar följaktligen därvidlag över ansvaret
på herr Ewerlöf själv.

Herr Ewerlöf gör gällande, att det från
de militära myndigheternas sida säges
att de gruppchefer, som inte ha fått elva
månaders utbildning, icke äro användbara
vid mobilisering. Vad skall jag nu
egentligen tro? Herr Ewerlöf sade 1949,
att det går att ge gruppcheferna en tillräcklig
utbildning på elva månader, och
de militära myndigheterna säga att man
inte kan åstadkomma eu fullgod utbildning
på denna tid. När man följer och
noggrant studerar gruppcheferna hösten
1950 vid de då pågående krigsförbandsvisa
övningarna, visar det sig att det
finns gruppchefer som iiro ganska dåliga
trots att de ha haft tolv månaders

utbildningstid. Det finns också dåliga
gruppchefer bland de som ha haft elva
månaders utbildningstid, kanske också
bland dem som ha haft nio. Men det
finns också gruppchefer med en nio
månaders utbildningstid som ha varit
riktigt bra. Följaktligen skall man inte
resonera på det siittet, herr Ewerlöf.
Man skall göra en kraftansträngning för
att få till stånd en utbildning som ger
goda resultat, och om herr Ewerlöf i
fortsättningen vill hjälpa till med detta,
kommer ingen att vara nöjdare än jag.

Till sist ett ord om möjligheterna att
kalla in värnpliktiga till kompletterande
utbildning med stöd av 27 § 2 mom. eller
28 § värnpliktslagen. Vid denna riksdags
början var det i andra kammaren tillfälle
till ett ganska ingående meningsutbyte
om den frågan. Jag kunde då visa
på vad Ivungl. Maj:t hade skrivit och
vad riksdagen hade godkänt vid antagandet
av denna värnpliktslag, och om
herr Ewerlöf hade läst en mening till
när han citerade utskottsutlåtandet, sida
21, hade han kommit att läsa upp
följande: »Meningen med anordningen
är i själva verket att beredskapsövningen
skall till en viss gräns ersätta längre
gående åtgärder.» Detta gäller alltså inkallelse
enligt 27 § 2 inom., medan 28 §
är mobiliseringsparagrafen. Inkallelse
enligt 27 § 2 mom. avsågs av Kungl.
Maj:t — och riksdagen godkände detta
— gälla sådana inkallelser som man bör
tillgripa, innan man vill draga på full
mobilisering med stöd av 28 §, och detta
är så klart uttalat, att det i varje fall skulle
vara alldeles omöjligt för regeringens
ledamöter att intaga en annan ståndpunkt
efter det ståndpunktstagande till
denna fråga som riksdagen har gjort.
Jag upprepar emellertid, att om det internationella
läget på våren 1951 skulle
komma alt bli sådant, att vi kunna säga
att bercdskapsinkallelser krävas, då komma
naturligtvis sådana beredskapsinkallelser
att ske, och i så fall iir det min
avsikt att efter att ha inhämtat de militära
myndigheternas mening sammansätta
den beredskapsinkallade truppen
på sådant siitt, att man också på bästa
möjliga siitt kan tillgodose utbildnings -

56

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

önskemålen. Därvid komma naturligtvis,
som jag redan sagt, gruppcheferna i
första hand.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! I mitt första anförande kom jag
in på frågan om radar och beklagade att
högerns yrkanden därvidlag icke blivit
godkända. Herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet upplyste mig mycket
bestämt om att jag kom med felaktiga
uppgifter, men han var vänlig nog
att medge att jag var i god tro. Med hänsyn
därtill skall jag be att få uppläsa en
passus ur statsutskottets utlåtande i år
angående fjärde huvudtiteln där på s. 29
följande står att läsa: »Utskottet kan alltså
icke biträda det i motionerna 1:196
och II: 243 väckta förslaget om en uppräkning
av nämnda bemyndigande med
7 miljoner kronor för anskaffning av
radar.» Mot detta utskottets yttrande reserverade
sig utskottets fyra högerledamöter
och yrkade att dessa motioner
skulle bifallas. Dessa motioner hade
väckts i andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. och i denna kammare av
mig m. fl.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet för
hans sista upplysning hur han menar att
värnpliktslagen skall tolkas i fråga om
beredskapen, men jag erinrar om att jag
satte mitt yttrande direkt i relation till
hur ntskoltct menar att man skall tolka
den. I utskottsutlåtandet står bara en
hänvisning till det utrikespolitiska läget
och ingenting annat, och jag betonar
ännu en gång att den möjligheten finns
ju, om man anser att det föreligger formella
hinder, att göra en provisorisk
förordning, om man nu över huvud taget
vill själva saken.

När nu försvarsministern försöker att
på mig personligen vältra över ansvaret
för en misslyckad utredning, är det ju
fullkomligt hopplöst för mig att försöka
här för kammaren lägga fram en utredning
i eu mycket invecklad fråga, som
försvarsministern icke ansett sig vilja
servera riksdagen över huvud taget. Det

är mycket riktigt som försvarsministern
säger, att det som ett led i vårt kommittéarbete
gjorts en detaljutredning genom
militär försorg om vilka färdigheter
som krävas av en gruppchef och
vilken tid som skulle åtgå för att inhämta
dessa färdigheter. Man kom fram
till att det skulle behövas 17 månader.
Ja, det är ingen överraskning. Det är
mindre än den värnpliktstid, med vilken
man rör sig i utländska arméer. Vi
ha själva erfarenheter från de år, då vi
hade 12 månaders första tjänst och 6 månaders
beredskapstjänst att på ungefär
den tiden kunde vi få fram goda gruppchefer.
Men det är alldeles klart, som
herr statsrådet säger, att ett krav på så
lång utbildningstid var politiskt fullkomligt
omöjligt. Då fingo vi vända på
saken och i stället gå ut från den allmänna
värnpliktstiden, 9 månader, och se
vad som för gruppchefernas del kunde
åstadkommas på den tiden. Av vad som
därvid brast i utbildningshänseende plockade
vi ut sådana färdigheter som det
ansågs absolut oundgängligt för gruppcheferna
att behärska utöver vad en vanlig
värnpliktig kan, och då kommo vi
fram till ett minimum av sammanlagt
11 månader utbildningstid. Vi voro fullt
medvetna om att detta var ett absolut
minimum. Jag skulle kunna förstå den
som med stöd av utredningsmaterialet
kom till det resultatet, att vi stannat vid
för kort tid, men jag trotsar någon att
kunna göra gällande att vi tagit till i
överkant. Statsrådets kritik mot utredningen
bottnar, så vitt jag vet, ursprungligen
däri, att han liade den förutfattade
meningen att någon som helst ökning
av gruppchefernas sammanlagda utbildningstid
icke finge komma till stånd.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag är oerhört ledsen om jag verkligen
uttryckte mig så utomordentligt illa, att
jag bibragte herr Andrén den uppfattningen
att jag skulle vilja antyda att högern
inte motionerat om anskaffande av
radar. Det var inte alls min tankegång,
utan vad jag ville säga var, att även om
högerns motion — denna eller andra

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

57

Ang. vissa materielanskaffningar for försvaret m. m.

—■ hade bifallits, skulle det inte ha ökat
våra möjligheter att få radar, därför att
det är den bristfälliga tillgången ute i
världen, omöjligheten att över huvud taget
köpa radar, som gjort att vi för närvarande
sakna en del sådan utrustning.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Det skulle egentligen ha varit en
överloppsgärning av mig att begära ordet
så här i debattens sista skede, eftersom
herr Norling har motiverat vårt partis
ståndpunkt och även ställt ett yrkande.
Debatten har i huvudsak också ägt
rum under hyfsade former och inte gett
mig anledning att ta till orda. Men så
uppenbarade sig herr Andrén i talarstolen,
mycket influerad av den hysteri
som råder i Amerika — efter vad jag
bär mig bekant kommer han från Lake
Success med färska intryck.

Herr Andrén tog som sin uppgift att
politiskt motivera upprustningen. Den
motiverades inte politiskt av försvarsministern
och ej heller av utrikesministern.
Herr Andrén hade en mycket allvarlig
politisk motivering, och det förvånar
mig att inte utrikesministern, när
han tog till orda, åtminstone i någon
mån vederläde det tal som herr Andrén
förde, när han motiverade upprustningen.
Ty det är ju ändå på det sättet att
Sverige officiellt skall föra en alliansfri
politik. Men är det någon som kan få
det intrycket, när han hör herr Andrén
i första kammarens talarstol motivera
den svenska upprustningen med vad lian
kallar kommunismens expansion, som
skulle vara den värsta i historien, och
bär bar herr Andrén tydligt och klart
angett anfallsriktningen —• krig österut
— och tydligt och klart talat om hur arméer
skulle komma över Atlanten o. s. v.,
allt klart disponerat för att riktigt markera
hurudan inriktningen skall vara.
Dessa ritningar stämma inte alls med
förkunnelsen att Sverige skall föra en
alliansfri politik. Och beträffande påståendet
om kommunismens expansion
måste jag säga att herr Andrén, som ju
är vetenskapsman, nog borde handskas
mindre vårdslöst med begreppen. Ty

vad handlar det egentligen här om? Det
handlar inte om någon statlig kommunistisk
expansion, utan om kommunismens
utbredning såsom idé över hela
världen. Ur den synpunkten kan man
naturligtvis tala om en kommunismens
»expansion». Men märk väl, herr Andrén,
att när kommunisterna segrade i
Kina, fanns det inte en sovjetrysk soldat
där, medan däremot USA skickade
dit materiel för icke mindre än 6 miljarder
dollar och alltså voro direkt engagerade
i Kina.

Vidare står det väl klart att när det
gäller Korea kan man inte tala om någon
kommunistisk expansion utan om
en kapitalistisk expansion. Här bör man
ju också skilja något på begreppen, även
om man representerar högerpartiet.

Jag vill erinra om att i våras, när vi
diskuterade franska språkets plats i den
svenska skolan, höll herr Wistrand på
stockholmsbänken ett mycket bra tal,
som det skulle vara mycket lärorikt för
herr Andrén att gå igenom. Herr Wistrand
sade ungefär på följande sätt:
»Vad bar Frankrike gett oss?» — Jag
citerar nu inte ordagrant. »Jo, den stora
franska revolutionen», sade herr Wistrand.
Men man kan ju inte därför att
de idéer, som segrade i den franska revolutionen,
den klassiska borgerliga revolutionen,
som sedan gingo ut över
Europa tala om en fransk expansion i
detta sammanhang. Det skulle vara att
förvanska begreppen i allt för stor utsträckning.

Men det har skett, herr Andrén, och
pågår fortfarande en mycket kraftig kapitalistisk
expansion. Jag nöjer mig bär
med att erinra om att denna kapitalistiska
expansion har tagit sig mycket
blodiga uttryck, när det gällt att under
århundraden förslava kolonialfolken
och när det gällt att främst med utnyttjande
av kolonierna åstadkomma
den ursprungliga kapitalackumulationen.
Det är denna kapitalistiska expansion
som fortfarande pågår i kolonialländerna.
Det är därom det nu bl. a. handlar
i Asien och som ligger bakom de händelser
som nu utspelas i Korea.

Herr Andrén säger att vi kommunister

58

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

äro dåliga skådespelare. Det kunna vi ge
honom rätt i att vi äro, men han måste
själv vara en underbar skådespelare,
när han kan säga att Amerika med vapen
i hand på Koreas mark slåss för
freden; man skall vara en utomordentlig
skådespelare för att få folk att tro
att Amerikas förenta stater för fredens
sak ha satt in väpnade förband tusentals
mil från det egna landet. Nej, det
är en imperialistisk politik, en kapiialistisk
expansion och ingenting annat.
Kom ihåg att i Korea finnas inga ryska
soldater. I Korea finnas kinesiska frivilliga.
Jag erinrar om att det fanns
svenska frivilliga också i Finland under
kriget 1939—1940. Detta historiska faktum
är det värt att erinra sig i detta
sammanhang.

När herr Andrén nu faktiskt kommer
och överför till riksdagens första
kammare den krigshysteri, som råder i
regeringskretsar i Amerika, vill jag säga
honom att det inte är politiskt klokt att
göra det, och härtill vill jag foga att det,
som nu händer borta i Korea, visar att
angrepp inte löna sig. Herr Andrén skall
inte heller göra sig några illusioner om
att Amerika kommer att kunna klara
Koreakonflikten på det sätt, som man
där tänkt sig.

Till sist vill jag, herr talman, ytterligare
understryka vad vi sagt tidigare
vid olika tidpunkter i riksdagen, nämligen
att vi äro anhängare av ett starkt
försvar, men vi erinra om ett sådant
historiskt faktum som att det inte alltid
kommer an bara på hur många miljarder
man lägger ned på försvaret, utan
mycket kommer även an på vilken utrikespolitik
man för. Man lägger nu ned
1,5 miljarder kronor per år på det svenska
försvaret, och om man samtidigt
skall följa den linje som herr Andrén
förkunnat i riksdagen, måste jag säga
att det betyder en oerhörd försvagning
av det svenska försvaret.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara göra ett par små
tillrättalägganden i anledning av det sista
anförandet.

Jag vill först erinra herr Persson om
att jag talade om »kommunismens ideologiska
och maktpolitiska expansion».
Jag tror att det är ett historiskt förhållande,
som herr Persson inte kan förneka
och jag tror inte heller vill förneka.

Herr Persson var också inne på att
jag diskuterat krigsfall öst. Men jag diskuterade
det som en hypotes, som herr
Persson hört diskuterad många gånger
förut även i denna kammare. Jag måste
således säga att jag inte beredde kammaren
någon som helst sensation, när
jag tog upp detta mycket gamla problem.

Sedan vill jag tillägga att förutsättningen
för hela mitt resonemang var ju
att Sverige förde en alliansfri politik. Om
herr Persson inte märkte detta, förstod
inte herr Persson någonting av mitt resonemang.

En punkt i herr Perssons yttrande behöver
jag inte besvara, ty den har kammaren
redan besvarat med ett skratt. Det
var punkten om de frivilliga kineserna,
800 000 till antalet, många försedda med
privata kanoner och andra tunga moderna
vapen. Jag tror att det är mycket
svårt att få denna propagandahistoria
trodd i kammaren.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Gillström, statsutskottets talesman, förklarade,
att divergenserna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna voro
förhållandevis små ur ekonomisk synpunkt.
Det överensstämmer precis med
vad jag yttrade i mitt förra anförande.
Jag sade att man genom ett bifall till
reservationerna skulle för mycket små
kostnader nå förhållandevis stora kvalitativa
förbättringar. Det är ju alltid de
sista miljonerna på en försvarsbudget
som ge den förhållandevis största avkastningen.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ville göra gällande,
att det vore en önskan hos reservanterna
att till varje pris hävda en särmening
som låg bakom reservationerna. Nej, herr
statsråd, det är icke på det sättet. Jag
försäkrar herr statsrådet att det faktiskt
är en ärlig övertygelse som ligger bakom

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

59

Ang. vissa

dessa reservationer. Herr statsrådet har
en annan uppfattning, men jag tillåter
mig att framhålla, att vi mena faktiskt
att vad vi anföra i våra reservationer
om angelägenheten av dessa försvarsförstärkningar
är riktigt.

Jag skall vid denna tidpunkt under
debatten inte ingå på frågan om anskaffningen
av den extra verktygssatsen.
Jag bara erinrar om att man genom anskaffning
av denna skulle kunna öka
produktionen inom den svenska flygplansindustrien
med 30 procent från och
med hösten 1951.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
sökte bagatellisera
de olyckor som hänt vid nattjaktflottiljen.
Herr statsrådet yttrade att det hade
inträffat några olyckor. Tyvärr är det
nog icke på det sättet, utan det har faktiskt
hänt ett flertal olyckor vid denna
flottilj, beroende på materielens tekniska
beskaffenhet. Dessa olyckor ha, såsom
jag sade redan i mitt första anförande i
dag, medfört att personalens förtroende
för flygplantypen har minskat, med de
följder som detta måste medföra för flottiljens
krigsberedskap och effektivitet.
Ett bifall till Kungl. Maj ds förslag, sådant
det nu föreligger, måste medföra
att man, därest man över huvud taget
skall ha flottiljen fulltalig, måste ha kvar
dessa äldre flygplan i tjänst i varje fall
intill år 1957. Vi skulle alltså nödgas ha
flygplan, som byggts av britterna och av
dem använts under andra världskriget,
i tjänst så långt fram i tiden. Detta kan
icke överensstämma med god krigsberedskap,
inte minst med hänsyn till teknikens
utomordentligt snabba utveckling
på detta område under den senaste tiden.
Jag erinrar också om de olägenheter,
som både ur utbildningens och undcrhållstjänstcns
synpunkter måste vara
förbundna med att ha flygplan av två
olika typer inom en och samma flottilj.

Nu har emellertid statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ställt i utsikt
att det kan bli nödvändigt att inköpa
flygplan tidigare. Det är ju icke
något annat som vi ha begärt i vår reservation
än att Kungl. Maj:t skall ta
under övervägande att komma till riks -

materielanskaffningar för försvaret m. m.
dagen med förslag om att utöka flygvapnets
kostnadsram för att möjliggöra
inköp av dessa flygplan, så att nattjaktflottiljen
verkligen kan bli krigsduglig.

Herr von HELAND: Herr talman!

Herr Andrén framlade vissa synpunkter
på utrikespolitiken, vilka han påpekade,
rent hypotetiskt. Sådana synpunkter äro
naturligtvis synnerligen viktiga för bedömningen
av ett svenskt ställningstagande.
Då mina egna synpunkter överensstämma
med vissa — jag understryker
»vissa» — av herr Andréns, vågar
jag, trots att det är sent, ta kammarens
tid i anspråk för att än en gång belysa
några av dem.

Herr Andrén förklarade för det första,
att trots ett relativt gynnsamt geografiskt
läge för Koreafallet har man i
Förenta staterna kommit underfund
med att det var mycket svårt att organisera
hjälpen. För det andra konstaterade
herr Andrén, att det skulle bli ännu
svårare att över havet hjälpa Västeuropa.
För det tredje förklarade han,
att vid ett krig skulle inga sentimentala
skäl väga tungt. För det fjärde deklarerade
herr Andrén, att om ett angrepp
skedde mot Norden, vore det stor risk
för att vi skulle få försvara oss själva.
Till sist sade han, vilket jag också vill
instämma med honom i: hellre ett långt
krig än en lång ockupation.

Jag tycker att dessa herr Andréns hypoteser
iiro så viktiga, att de, som tidigare
inte ha varit fullt överens om den
alliansfria politiken, borde begrunda
dem. Det var just bl. a. dylika hypotetiska
funderingar som voro vägledande
för mig i mitt första anförande när jag
gjorde vissa bedömanden.

Av mitt första anförande framgick säkerligen
också, att jag däremot icke kan
dela herr Andréns uppfattning att det
kommer atl bli en synnerligen negativ
reaktion i Förenta Nationerna och i
Förenta staterna på grund av Koreakaiastrofen
och den stora prestigeförlust
som den medfört. Jag är, såsom framgick
av mitt första anförande, betydligt
mer optimistisk både när det gäller

60

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Förenta Nationerna och Förenta staterna,
och jag lioppas naturligtvis att jag
skall få rätt.

I likhet med utrikesministern har jag
även den uppfattningen, att Koreakriget
åtminstone haft den nyttan med sig
att man har fått se att det genom FN :s
ingripande har blivit en stark gemensam
reaktion i världen mot angrepp.

Jag kan inte underlåta att bemöta
herr Helmer Persson som påstod, att det
i Korea inte var fråga om en kommunistisk
expansion utan en kapitalistisk
sådan. Men, herr Persson, det kan väl inte
råda en sådan förskräcklig okunnighet
inom det svenska kommunistiska partiet
— om jag nu får kalla det så —- att
man där inte vet att ingreppet i Korea
är en FN-aktion. Det är alltså icke fråga
om att Amerika där företar en kapitalistisk
expansion, utan fråga om en åtgärd
av Förenta Nationerna, av vilken
organisation ju både Sverige och öststaterna
äro medlemmar. Även Sverige
bar anslutit sig till denna aktion. Vi ha
skickat dit ett fältlasarett just för att
visa svensk reaktion emot den angreppshandling
som vi — kommunisterna
undantagna — ha ansett ägt rum i
Korea. Jag tycker att det är mycket viktigt
att slå fast, att FN nu har kommit
dithän, att man reagerar så kraftigt att
man beordrar sina medlemmar alt gå
till försvar av fred och rätt i världen.

Herr Persson anförde också att det
kommunistiska partiet här är överens
om att man skall ha ett starkt försvar.
Men, sade han, anledningen till att kommunisterna
här gå emot ett starkt försvar,
är att det är risk att vår försvarsmakt
användes felaktigt. Det måste väl
också bero på den djupaste okunnighet
hos det kommunistiska partiet, om man
inte vet att en stor och överväldigande
majoritet av det svenska folket vill att
vi skola använda vår försvarsmakt för
att försvara vår alliansfria eller neutrala
linje. Det är just för att vid ett krig
kunna hävda en alliansfri eller neutral
linje, som vi skola skaffa oss ett starkt
försvar. Jag tycker att det är sorgligt,
att det kommunistiska partiet inte har
fått detta klart för sig.

Det var också mycket egendomligt att
den förste kommunistiske talaren yrkade
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.
Var det också av okunnighet? Man måste
väl vara medveten om att om ett avslagsyrkande
bifalles, komma vi inte att
lyckas med uppgiften att skapa ett ordentligt
försvar. Det är ju en upprustning
och effektivisering av svenskt försvar
som det här är fråga om. Att då
yrka avslag på alltsamman är synnerligen
egendomligt.

Det framgick, herr talman, också av
mitt första anförande att jag även har
samma uppfattning som utrikesministern
vad beträffar Pekingregeringens
säte och stämma i Förenta Nationerna,
och därvidlag ha vi ju i Lake Suceess
hävdat den svenska uppfattningen.

Som framgick av mitt första anförande
leder mitt utrikespolitiska bedömande
till samma slutsats som herr Andrén
drog, nämligen att läget i dag är sådant,
att vi måste bli bättre rustade, få en
god beredskap, skapa eif gott civilförsvar
och möjliggöra en god folkförsörjning.
Det torde vara bekant att vi inom
vårt parti ha den uppfattningen, att det
är lyckligt med samförstånd i försvarsfrågan.
Vi ha alltid ansett oss gagna saken
genom att arbeta för en samlingslinje.
Det var därför för mig ytterst
egendomligt att höra, att herr statsrådet
Vougt och herr Andrén hade samma
uppfattning, nämligen att det kunde
vara lyckligt med särmeningar. Jag har
aldrig hört sådana påståenden förut när
det har gällt försvarsdebatter. Jag har
tvärtom alltid fått höra, att man velat
höja försvaret över partierna och få en
samling omkring det.

Utrikesministern instämde med försvarsministern
i att det var synnerligen
litet som skilde utskottsmajoriteten och
reservanterna åt. Herrar Andrén och
Ewerlöf ha däremot ansett, att det är
en stor skillnad mellan de båda grupperna.
Vi gå, herr talman, om någon
minut att rösta. Om det skulle vara på
det sättet, att alla socialdemokrater anse,
att det är en synnerligen liten skillnad
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten,
skulle det då inte vara en

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

61

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

gärd av samförstånd att socialdemokraterna,
om de sätta värde på samförstånd
i försvarsfrågan, rösta så, att den centerlinje
— jag kallar den så — som representeras
av vår reservation blir en
samlingslinje. Med den förhoppningen,
att så sker, yrkar jag, herr talman, fortfarande
bifall till bondeförbundets och
folkpartiets reservation.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Gränebo m. fl. därom anförda
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits
godkännande av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. anförda
reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo m. fl.
därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr förste vice talmannen
begärde rösträkning verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;

och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 48.

Punkterna II—VI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VII.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
tillåter mig att yrka bifall till den av
herr Mannerskantz m. fl. vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det, förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

62

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten VIII.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten IX.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. ledamöter av utskottet
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr GILLSTRöM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Gränebo m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som ''bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gränebo in. fl.
därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr förste vice talmannen
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — G5;

Nej — 47.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten X.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig m. fl. ledamöter av utskottet
vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Gränebo m. fl. därom anförda reservationen;
samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innchölles
i herr Mannerskantz in. fl. därom
anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstå -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

63

Ang. vissa materielanskaffningar för försvaret m. m.

ende yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag,
som innefattades i herr Gränebos
m. fl. reservation.

Herr Lundgren äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 227 punkten X antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Gränebo m. fl. därom anförda
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Mannerskantz m. fl. därom anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 37;

Nej — 48.

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 227 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten XI.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 228, i anledning av
riksdagens år 1950 församlade revisorers
särskilda berättelse angående tull- och
skattefrihet för vissa varor i samband
med proviantering av flottans fartyg, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfälligt upphävande av skatten å
motorsprit, m. in.; och

nr 420, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t alt förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner.

64

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till en överenskommelse angående
upprättande av en europeisk betalningsunion; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

229, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 231, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 232, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51;

bankoutskottets memorial nr 31, angående
tillfälligt arvodestillägg åt den hos
riksdagen tillfälligt anställda personalen;
samt

jordbruksutskottets memorial nr 62,
med anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om lönereglering för lärare
vid statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.49 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

65

Bilaga till första kammarens protokoll
den 9 december 1950 (s. 5).

Utrikesministerns svar på herr Nermans interpellation angående diplomatiska

immuniteter.

Med kammarens tillstånd har dess ledamot
herr Nerman till mig framställt
följande interpellation:

»Kan första kammaren i någon form
erhålla en kort orientering beträffande
nu gällande praxis för det diplomatiska
umgänget i vad beträffar ömsesidigt immunitetsskydd
och, om ömsesidighet ej
existerar, beträffande möjligheterna att
förskaffa Sverige jämlikhet?»

Jag skall först uppehålla mig vid
några uttalanden, som interpellanten
fäller i sin motivering. När interpellanten
inledningsvis yttrar, att ingen allmänt
erkänd folkrätt ännu existerar, ger
han uttryck åt en ganska vanlig skepsis
gentemot folkrätten. Jag kan dock försäkra,
att de som mest ha anledning att
sysselsätta sig med frågan, nämligen staternas
regeringar och de som ombesörja
deras internationella förbindelser, ha en
helt annan uppfattning. Man finner att
de i internationella kontroverser ständigt
åberopade folkrättsliga argument
till stöd för egna anspråk eller för bestridande
av motpartens, men aldrig bär
man hört någon regering försvara sitt
uppträdande med att någon folkrätt icke
existerar. Det är sant, att de folkrättsliga
reglernas innehåll stundom är omstritt,
såsom är naturligt ifråga om en
rätt som till stor del har karaktären av
sedvanerätt. Men sedan hundra år tillbaka
ha ett stort antal internationella
tvister varit föremål för rättsligt bedömande
av internationella skiljedomstolar,
och ingen dylik domstol har nödgats
avstå från att fälla en dom på grund av
brist på regler att döma efter. Vad särskilt
beträffar det område, som det bär

5 Första kammarens protokoll 1950. Nr 34.

närmast rör sig om, nämligen diplomatien,
förhåller det sig nog så, i motsats
till vad interpellanten antager, att knappast
några områden av de internationella
förbindelserna äro reglerade av fastare
sedvänjor än detta.

Den s. k. immuniteten för diplomatiska
tjänstemän — d. v. s. grundsatsen
att diplomater icke äro underkastade
vistelselandets jurisdiktion i vidsträckt
mening — vilar helt och hållet på internationell
sedvanerätt, om jag bortser från
några nyligen antagna konventioner, varigenom
immuniteten utsträckts till
tjänstemännen i vissa internationella organisationer.
Kärnan i denna sedvanerätt,
principen om sändebudets okränkbarhet,
går tillbaka till den grå forntiden
och återfinnes snart sagt överallt.
Kring denna kärna ha sedan en del andra
regler utvecklat sig, som kunna betraktas
som allmänt erkända, även om
olika meningar kunna yppa sig om deras
innebörd och räckvidd.

En diplomat kan enligt immunitetsreglerna
icke åtalas eller stämmas inför rätta
i vistelselandet ens för grova brott, än
mindre i civila mål, han kan icke instämmas
som vittne, inga exekutiva åtgärder
kunna företagas mot honom
o. s. v., och detta gäller icke blott beskickningschefer
och beskickningars diplomatiska
tjänstemän — militärattachéer
och handelsattachéer däri inbegripna
— utan även deras familjer och betjäning,
liksom även beskickningens kanslipersonal,
vaktmästare och andra anställda, åtminstone
i viss utsträckning och under
förutsättning att de äro av utländsk nationalitet.
Immuniteten betyder visserligen
ingalunda, att dessa personer stå

66

Nr 34.

Lördagen den 9 december 1950.

över lagarna eller att de ha någon rätt
att bryta mot landets lagar, men beivrandet
av brott eller förseelser eller
framställandet av civila krav mot dem
kan icke ske vid domstol i det land, där
de ha sin tjänstgöring förlagd. Något
liknande gäller beskickningsfastigheterna:
de kunna icke göras till föremål för
exekutiva åtgärder eller ingrepp utifrån.
Vidare ha beskickningarna rätt att obehindrat
kommunicera med hemlandet.

Det kan måhända tyckas att dessa immunitetsrättigheter
iiro onödiga och
t. o. m. anstötliga, att de äro uttryck för
ett antikverat privilegieväsen och understundom
rent av farliga för den allmänna
ordningen i vistelselandet eller
för dess säkerhet. De skulle emellertid
knappast bibehållas ännu i våra dagar,
om de icke hade en förnuftig grund. Den
motivering, som sedan gammalt anförts,
går ut på att det gäller att garantera diplomaternas
fullständiga oberoende gentemot
vistelselandets myndigheter. Jag
skall icke inlåta mig på något bedömande
av frågan, huruvida immunitetsrättigheterna
i hela den utsträckning, vari
de nu förekomma, äro erforderliga för
detta ändamål. Jag vill endast understryka
den tankegången att, om diplomaten
vore underkastad vistelselandets
jurisdiktion, han skulle kunna bli föremål
för allehanda trakasserier. Det vore
lätt att utan tillräcklig grund anklaga honom
för brott för att komma åt honom,
beskickningens verksamhet skulle kunna
förhindras, dess papper skulle kunna beslagtagas
och undersökas och beskickningen
skulle icke åtnjuta den trygghet
och det oberoende den behöver för att
kunna utöva sin verksamhet. De senaste
årens erfarenheter ge belägg för att detta
icke är någon uppkonstruerad fara. Om
icke den diplomatiska immuniteten hade
varit erkänd, skulle vi ha fått bevittna
talrika fall av ogrundade straffdomar
mot diplomatiska funktionärer i somliga
länder. För övrigt konstaterar jag beträffande
immunitetens utsträckning, att
vi ha att hålla oss till gällande internationella
rättsregler, som ju Sverige icke
på egen hand kan ändra.

Jag vill också framhålla, att det finnes
korrektiv mot verkliga missbruk av im -

munitetsrättigheter. Först och främst är
det i varje lands eget intresse att dess
diplomater i främmande land vårda sig
om sitt personliga anseende. De kunna
eljest icke fylla sin uppgift inom vistelselandet.
Man kan således räkna med att
en diplomat i allmänhet uppträder korrekt.
i motsatt fall finnes i sista hand
möjligheten åt t begära hans hemkallande,
en begäran som alltid efterkommes.

Slutligen är det klart, att ordningsmakten
icke är skyldig att passivt se på
om en diplomat är i färd att begå ett
brott eller uppträder på ett sätt som
är farligt för den allmänna säkerheten.
Mot t. ex. vårdslös bilkörning eller mot
pågående spionagehandlingar kan ett
ingripande från polisen ske. Om exempelvis
en vaktpost eller en polis lägger
märke till att någon företager sig att, i
strid mot gällande förbud, fotografera en
militär anläggning, bör han med tjänliga
medel förhindra honom att genomföra
sin avsikt, även om det visar sig att
personen är en utländsk diplomat. Kameran
kan fråntagas den som ertappas
på bar gärning. En rattfyllerist kan hejdas
och föras till poliskontoret så att
han inte fortsätter sin farliga färd. Men
om brottet redan är begånget eller skadan
redan har skett, då gäller immuniteten,
och gärningen får beivras i andra
former än de rättsliga.

Interpellanten har särskilt uppmärksammat
den brist på jämlikhet i fråga
om immunitetsrättigheternas tillämpning,
som han anser råda mellan utländska
diplomater i Sverige och svenska
diplomater i vissa främmande länder,
och hans till mig ställda fråga avser
närmast nu gällande praxis ifråga om
ömsesidigt immunitetsskydd och möjligheterna
att förskaffa Sverige jämlikhet,
om ömsesidighet ej existerar.

Jag vill då framhålla, att de diplomatiska
rättigheterna äro av två slag, den
egentliga immuniteten, som följer av en
i den internationella sedvanerätten fast
grundad regel, och de huvudsakligen
ekonomiska förmåner, såsom tullfrihet
etc., som icke strikt följa av folkrätten.
Dessa sistnämnda bero av reciprocitet. I
den mån svenska diplomater och förövrigt
även konsuler i vissa främman -

Lördagen den 9 december 1950.

Nr 34.

67

de länder i dessa avseenden röna en
mindre generös behandling än som är
praxis och som tillämpas i Sverige, finnes
anledning att ompröva de förmåner
som dessa länders härvarande representanter
åtnjuta här i landet. Intet hindrar
för övrigt att förmåner av denna art begränsas
till förebyggande av missbruk.

Vad åter beträffar den enligt folkrätten
gällande immuniteten följer av denna
icke att diplomaternas ställning och
rörelsefrihet praktiskt sett är densamma
överallt. Diplomaterna måste ju rätta
sig efter i respektive länder gällande lagar
och förordningar, och dessa kunna
vara högst varierande. För att ta ett
exempel, så finnas ju både i Sverige och
i de flesta andra länder områden, där
det är förbjudet för utlänningar att vistas
annat än efter särskilt tillstånd. Dessa
områden äro i Sverige av relativt
ringa omfång, de omfatta huvudsakligen
skyddsområdena för fästningar och andra
försvarsanläggningar. I somliga län -

der däremot äro de för utlänningar förbjudna
områdena av högst betydande
omfattning, de kunna innefatta nära nog
större delen av landet. I ett sådant land
blir naturligtvis främmande diplomaters
rörelsefrihet betydligt mera kringgärdad
än i Sverige utan att därmed någon
kränkning eller begränsning av den
diplomatiska immuniteten eller ens någon
formell olikhet i diplomaternas behandling
behöver ha ägt rum.

Jag har härmed sökt tillmötesgå interpellantens
önskemål om en kort orientering
i detta ämne. Min översikt är
självfallet ofullständig och ger inte precisa
svar på alla de frågor som en vetgirig
lyssnare kan tänkas vilja göra. Det
sammanhänger med att uppfattningarna
i somliga punkter äro skiljaktiga och att
en sedvanerättslig utveckling äger rum.
Tillämpningen av åskilliga hithörande
regler beror för övrigt i sista hand av
domstolarnas avgöranden.

68

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Tisdagen den 12 december.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 5 och
den 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 414, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers särskilda berättelse
angående tull- och skattefrihet
för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

Ang. upprustning av krigsmaterielverkets
maskinpark m. m.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Petréns
interpellation angående upprustning
av krigsmaterielverkets maskinpark
m. m. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat till detta protokoll. Herr
statsrådet Vougt erhöll nu ordet och gav
en kort sammanfattning av svaret.

Herr PETRÉN: Herr förste vice talman!
Jag vill först till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
framföra ett tack för det svar jag erhållit
på interpellationen.

Denna fråga är ingalunda obekant för
riksdagen. Utgångsläget är, att vi under
kriget hade en nog så omfattande tillverkning
av krigsmateriel, bl. a. ammu -

nition. Då kriget var slut, skars tillverkningen
helt naturligt ned till endast en
bråkdel av vad den varit. Maskinparken,
som i varje fall när det gäller maskiner
för tillverkning av ammunition
till stor del omhänderhaves och äges av
krigsmaterielverket, ställdes då in i förråd.
Vid den tidpunkten voro maskinerna
i många fall nedslitna. Såsom
försvarsministern framhåller i sitt interpellationssvar,
hade man i bland i
stället för att reparera en nedsliten maskin
tagit den ur produktionen och skiftat
in en reservmaskin. Det är vidare
troligt, att man mot slutet av den forcerade
tillverkningsperioden inte ville
vidtaga större reparationer utan sköt
dem på framtiden. Vid krigets slut var
alltså maskinparken till vissa delar försliten
och i behov av reparation och
översyn, och det vitsordas i interpellationssvaret.
Kostnaden för iståndsättande
av dessa förslitna maskiner uppskattas
till omkring 1 miljon kronor.

Det naturliga hade varit att man reparerat
och renoverat maskinerna i
samband med att de ställdes in i förråden.
Så skedde emellertid inte. Under
åren 1948 och 1949 blev det tydligt, att
läget ute i världen inte utvecklades på
något för oss lugnande sätt, och om inte
förr, så borde man då ha tillsett, att
maskinparken gjordes intakt för att det
skulle bli möjligt att utan långt dröjsmål
ordna ett pådrag, om så återigen
skulle erfordras.

Det var många med mig, som haft
beröring med dessa ting, som med oro
sågo detta läge. En förfrågan hos krigsmaterielverket
visade att man där var
insatt i läget, men att man saknade medel
för att igångsätta reparationerna.
Vad var då naturligare än att ta upp frågan
i riksdagen? Jag vädjade i en remissdebatt
den 16 mars 1949 till försvarsministern
att vidtaga åtgärder. Jag
fick ett positivt svar — försvarsministern
uttryckte till och med sin glädje

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

69

Ang. upprustning av krigsmaterielverkets maskinpark m. m.

över att kunna ge det beskedet, att reservationsmedel
anvisats för detta ändamål.
Såsom framgår av svaret i dag,
anvisades också våren 1949 ett belopp
av 400 000 kronor för reparation av de
mest angelägna maskinerna.

Man hade då anledning att vänta sig,
att arbetena omedelbart skulle komma !
gång. Så skedde emellertid inte. .lag bar
i min interpellation begärt uppgift om
hur mycket av de i mars 1949 anvisade
medlen som tagits i anspråk under budgetåret
1949/50. Den frågan har jag inte
fått svar på. I stället meddelas i svaret,
hur mycket av dessa medel som disponerats
fram till i dag, nämligen
200 000 kronor. Jag skulle tro, att ett
långt mindre belopp tagits i anspråk
fram till utgången av budgetåret 1949/
50 — det skulle förvåna mig mycket om
den siffran ligger nämnvärt över
100 000 kronor. Det är naturligtvis glädjande
att man nu på hösten, sedan läget
blivit ännu mera kritiskt, forcerat upprustningen
av maskinparken, men jag
tror ändå man måste göra den kommentaren,
att det är olyckligt att detta arbete
inte igångsatts tidigare. Vår beredskap
på den punkten skulle varit bättre,
och man hade sluppit forcera detta reparationsarbete
under en tid, då vår
industri är ganska överbelagd bl. a.
med krigsmaterielorder.

Försvarsministern anger som förklaring
till att man inte i ökad omfattning
utlagt beställningar, i anslutning till att
medel anvisats, den omständigheten att
industrierna ha en stark orderbeläggning,
som hindrar utläggande av större
reparationsuppdrag. Jag tror att situationen
i dag är sådan, men att det inte
har varit på det viset under alla åren
efter krigsslutet, inte heller år 1949, när
dessa medel anvisades. Det finns många
verkstäder i vårt land, som kunde hp
åtagit sig dessa arbeten. 1 flera fall kunde
detta kanske ha utgjort en lämplig
form av fyllnadsarbeten. Det är inte så
stora arbeten dessa 400 000 kronor motsvara.
Jag bär sökt göra en överslagsberäkning
av hur stor arbetsstyrka som
skulle bli sysselsatt, om man använde
dessa 400 000 kronor under ett år för

sådant arbete som det bär gäller. Jag
har kommit till resultatet, att ca 25 årsarbetare
skulle vara bundna. Om ett sådant
arbete lagts ut i god tid, hade det
inte behövt bereda så stora svårigheter
utan kunnat bedrivas i lugn takt och
utan att planeringarna vid verkstäderna
skulle behöva omkastas eller störas.
Annorlunda är förhållandet i dag.

Med tanke på det positiva uttalande
försvarsministern gjorde i remissdebatten
den 10 mars 1949 är det för mig en
missräkning, att denna fråga hittills inte
har blivit bättre löst. Jag väntade för
min del inte bara att medlen skulle anslås,
såsom skedde, utan också att man
skulle tillse att de blevo utnyttjade.
Emellertid är det glädjande, att arbetet
nu kommit i gång i ökad takt. Det är
också glädjande att, såsom framhålles i
interpellationssvaret, nya medel ha anslagits
för modernisering och förnyelse
av maskinparken.

Jag kan emellertid inte dela försvarsministerns
slutsats i interpellationssvaret,
att förhållandena nu äro så goda att
man kan sätta in maskinerna i produktionen
efter endast en sådan översyn,
som alltid erfordras för maskiner som
under en längre tid icke varit i drift.
Detta är ju en motsägelse till vad försvarsministern
själv anger, nämligen
att det behövs 1 miljon kronor för att
verkställa reparationerna. Jag kan tala
av egen erfarenhet när det gäller svårigheterna
att igångsätta en tillverkning,
som legat helt nere. Det är inte här som
vid annan tillverkning, att man ofta
har den gamla personalen kvar, utan
arbetsstyrkan från krigstiden är skingrad
åt alla håll. Det reses många problem,
och det kan dra ut på tiden, om
inte maskinparken är trimmad och
iordningställd. I sista band kan detta
också gå ut över kvaliteten av de varor
man framställer.

Herr förste vice talman! Krigsmaterielverket
är i dag ganska allmänt utsatt
för kritik, men jag bar för min del
ingen åstundan att vid denna debatt
stämma in i det skallet. Förvaltningsutredningen
har ju i sitt nyligen avgivna
betänkande föreslagit en avveckling av

70

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Ang. upprustning av krigsmaterielverkets
krigsmaterielverket och en annan fördelning
av de arbetsuppgifter, som legat
under verket. Detta förslag är nu
föremål för remissbehandling och kommer
väl i sinom tid att föreläggas riksdagen.
Jag har inskränkt mig till att
framdraga ett exempel på ett fall där
jag ansett att en snabbare och mera
planmässig handläggning varit önskvärd.

Jag skulle emellertid vilja knyta några
allmänna reflexioner till denna fråga.
När det gäller försvaret och vår beredskap
över huvud taget är det mycket,
som för närvarande utredes och
omorganiseras. Under en sådan tid är
det ofta svårt att lokalisera ansvaret, ett
förhållande som ställer sina problem.
När frågor ligga under utredning, är
det säkert många gånger både naturligt
och riktigt att uppskjuta handlandet i
avvaktan på att utredningen blir slutförd.
Men man får nog ge akt på att en
sådan mentalitet inte vinner insteg då
det gäller så vitala ting som vårt försvar
och vår beredskap. Där är det ofta
helt enkelt inte möjligt att uppskjuta
handlandet. Man kan inte riktigt värja
sig för den tanken, att det skulle vara
möjligt att lösa frågor och att handla
snabbare i åtskilliga fall inom ramen för
de resurser och anslag vi förfoga över.
Så som förhållandena i dag gestalta sig,
gäller det nog att kunna både ta och
fördela ansvar och att visa handlingskraft.
Om det uppkommer ett tillstånd,
där man kanske inte alltid är benägen
att ta ansvar, där det är svårt att lokalisera
ansvaret och där byråkratien vinner
insteg, så har en försvarsminister
i det läget säkert en mycket stor uppgift
att tillse, att det hela ändå löper på
snabbast möjliga och bästa sätt.

Detta är en reflexion som jag, herr
förste vice talman, velat knyta till behandlingen
av denna fråga, som jag har
följt genom åren och där det åtminstone
för mig har varit en missräkning att
inte en snabbare lösning kunnat vinnas.

Herr statsrådet VOUGT: Herr förste
vice talman! Herr Petrén framställde sin

maskinpark m. m.

interpellation i denna fråga samma dag
som höstriksdagen hade sitt första sammanträde.
Jag vet inte, om det kanske
i någon mån var en angenäm överraskning
för honom, att samtidigt som hans
interpellation framställdes, det också
kom en proposition på riksdagens bord
i vilken begärdes ett beställningsbemyndigande
på 3 miljoner kronor och ett
lika stort anslag för att tillgodose detta
ändamål. Detta betyder, att i den mån
denna sak inte tidigare blivit översedd,
finnas i varje fall för närvarande medel
till det.

Herr Petrén har nu berört de omständigheter,
som kunna ha föranlett att
allenast 200 000 kronor av det belopp
på 400 000 kronor, som beviljades år
1949, hittills kommit till användning.
Jag kan inte på stående fot förklara vad
det beror på, men det är kanske ändå
inte ägnat att ge denna kammare en
riktigt klar bild av hur komplicerad saken
kan vara, om man bara säger att
det kräves 25 årsarbetare för att avarbeta
det anslagna beloppet. Man får dock
utgå från att dessa maskiner finnas på
vissa platser, exempelvis i Västerås, där
de skola tagas i anspråk. De stora företag
som finnas där ha emellertid, så vitt
jag vet, under de senare åren haft full
sysselsättning, och det har säkerligen
varit ganska svårt för dem att avvara
arbetskraft till det arbete det här gäller.
Skulle denna min uppfattning vara
felaktig, kan jag endast beklaga att man
inte har tagit all tillgänglig arbetskraft
i anspråk. Är det emellertid riktigt, att
man haft full sysselsättning vid de stora
företagen, har det varit nödvändigt för
krigsmaterielverket att söka ut verkstäder
på olika platser i landet, där det
funnits en viss övertalig arbetskraft,
som kunnat gripa sig an med dessa rep.
arationer. Det kan tänkas, att krigsmaterielverket
då sagt sig, att det skulle
vara bättre att avvakta möjligheterna att
få maskinerna reparerade på platsen än
att skicka i väg dem till, kanske inte
Haparanda, men möjligen Ystad. Alltså
kan det åtminstone i viss utsträckning
ha varit ekonomisk omtanke, som gjort
att saken inte har bedrivits med hela

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

71

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

den snabbhet, som man nu efteråt kan
säga skulle ha varit önskvärd.

Jag tror att den ärade interpellanten
kanske bättre än jag förstår, i vilken
mån de här ifrågavarande maskinerna
kräva en översyn och om det räcker
med en mindre och snabb sådan eller
om det kräves en större och mera tidsödande
reparation. Jag har för min del,
såsom helt naturligt är, endast kunnat
hålla mig till krigsmaterielverkets uppgifter.

Ur min synpunkt är det naturligtvis
glädjande, om här i riksdagen framkommer
ett intresse just för denna sak, ty
då jag här om året framlade ett förslag,
som visserligen inte direkt gällde denna
punkt men som anknöt till krigsmaterielverkets
arbetsuppgifter, visade det
sig att här i riksdagen fanns mycket liten
förståelse för de problem, som sammanhänga
med att vi ha maskiner undanställda
för att i händelse av krig tagas
i anspråk. I det avseendet är jag
alltså tacksam för att interpellanten har
riktat uppmärksamheten på denna
mycket viktiga sak.

Herr PETRÉN: Herr förste vice talman!
Jag tackar för de ytterligare upplysningar
som lämnats.

Det är naturligtvis mycket glädjande,
att medel nu anslagits till modernisering
och nyanskaffning av krigsmaterielverkets
maskinpark. Men jag ser frågan
så, att man utom nyanskaffningar
även bör tillse att den befintliga maskinparken
är i gott stånd, detta i all
synnerhet när det gäller en beredskapsfråga
som denna.

Jag har inte någon annan uppfattning
än krigsmaterielverkct, som jag förmodar
står bakom beräkningarna i interpellationssvaret,
beträffande omfattningen
av de reparationer som äro nödvändiga.
Kostnaden för iståndsättande av
förslitna maskiner uppskattas ju till omkring
1 miljon kronor. Vad som förvånar
mig är då emellertid att man av de
i mars 1949 anslagna 400 000 kronorna
endast använt en mindre del. Det har
enligt min erfarenhet här gällt en så relativt
begränsad arbetsuppgift för verk -

städerna att ca 25 årsarbetare kunnat
fullgöra den, och jag tror att det funnits
verkstäder som haft möjlighet att
utföra detta arbete även på orter, där
denna maskinpark finnes uppställd.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om förhindrande av prisstegring å
gamla varulager.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Helmer Perssons
interpellation om förhindrande av prisstegring
å gamla varulager, och nu anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Helmer Persson till
mig ställt följande frågor:

Vilka åtgärder förbereder regeringen
för att förhindra uppkomsten av extravinster
genom lagerhållning i avvaktan
på prisstegringar?

Tänker regeringen vidtaga åtgärder i
syfte att utvidga och skärpa priskontrollen
och i så fall vilka?

Till svar å den första frågan må följande
framhållas.

Enligt gällande direktiv för priskontrollnämndens
verksamhet skola vid
prissättning av förnödenheter produktions-
och anskaffningskostnaderna beräknas
med tillämpning av återanskaffningsprisprincipen.
Härmed avses att
denna princip skall tillämpas vid såväl
stigande som fallande prisnivå.
Principens tillämpande medför att inneliggande
lager av råvaror och färdigprodukter
komma att få omräknas till
den högre eller lägre anskaffningskostnad
som gäller för dagen. En lagervärdesökning,
som vid stigande prisnivå
uppstår vid omräkning av inneliggande
lager, kommer vid en fallande prisnivå
att motsvaras av en lagervärdesminskning.
Priserna på råvaror för en del av
de varor som nu av skilda omständigheter
stigit i pris äro så högt uppdrivna,
att man rimligen måste räkna med att
eu nedgång åter måste ske, niir den politiska
världssituationen stabiliserats.

72

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

Vid en dylik nedgång av råvarupriserna
kommer industrien att få prissätta
sina produkter efter dagens råvarupris
och handeln att få rätta sina utförsäljningspriser
efter gällande återanskaffningspris
oberoende av de faktiska anskaffningspriserna
på råvaror och inneliggande
lager av färdigvaror. En
prissänkande faktor i tider av vikande
prisnivå är även den avvaktande
hållning, som visas från köparna vid en
dylik omsvängning i konjunkturerna,
med åtföljande minskning i efterfrågan.

Erfarenheten har emellertid visat, att
en mer eller mindre långvarig period
av stark penningvärdeförsämring icke
efterföljes av en återgång till den tidigare
nivån, även om en omsvängning av
konjunkturerna till en del ånyo medför
ökning av penningens köpkraft. Resultatet
härav blir, att omräkning av inneliggande
lager enligt återanskaffningsprisprincipen
vid stigande prisnivå medför
en åtminstone nominell förmögenhetsökning
för näringslivet i sin helhet.
Proportionellt sett kommer en sådan förmögenhetsökning
inom distributionen att
i större utsträckning tillfalla de mindre
företagarna, vilka tillsammantagna svara
för den större delen av omsättningen
inom handeln och samtidigt ha en större
lagerhållning i förhållande till försäljningen
än de större företagen.

Dessa förhållanden ha i vissa fall föranlett
modifikationer vid principens tilllämpning.
Så har skett vid prissättning
av flera av våra viktigaste produkter,
t. ex. bomulls- och yllevävnader och skor.
För dessa varuslag har det högsta medgivna
kalkylpriset på råvaran fastställts
för längre tidsperioder, i regel sex månader
i taget. En under denna tid —
vanligen benämnd tillverkningsperiod —
inträffande stegring av råvarans inköpspris
inverkar icke på färdigvarans pris
under den löpande tillverkningsperioden.
Först vid fastställande av kalkylpris
för nästkommande tillverkningsperiod
räknar man med det högre anskaffningspriset
på råvaran. Någon garanti
för att de på det högre råvarupriset baserade
priserna på färdigvaran skola
kunna uttagas under en tillverkningspe -

riod med sjunkande råvaruprisnivå finns
å andra sidan icke.

Vid de förhandlingar priskontrollnämnden
fört med näringslivet om prissättning
på varor, vilkas priser hållits
nere genom subvention av råvaror, har
återanskaffningsprisprincipen varit vägledande.
Därvid har som alltid förutsatts,
att samma princip skall tillämpas i tider
med vikande prisnivå. Till följd härav
har priskontrollnämnden icke ansett sig
böra föreslå åtgärder för att förhindra,
att inneliggande lager hos industrien och
handeln av subventionerade varor efter
subventionens upphörande omräknas till
priser motsvarande priserna å varor tillverkade
av icke subventionerade råvaror.
Den kapitaluttömning hos företagen
som skulle bli följden av ett dylikt tillvägagångssätt
torde i längden vara varken
i konsumenternas eller i näringslivets
intresse.

I samband med den nu aktuella subventionsavvecklingen
har priskontrollnämnden
dock träffat överenskommelse
med industrien och handeln om en viss
fördröjning av tillämpningen av återanskaffningsprisprincipen.
Sålunda har —
i samband med avskaffandet av hudsubventionen
den 1 november 1950 — överenskommelse
träffats om att höjning av
priserna på reparationsläder icke skall
ske före den 1 januari 1951 samt att priserna
å skor till konsument skola bibehållas
oförändrade till tiden efter kommande
årskifte.

Vad angår bomullssubventionens upphörande
den 1 december 1950 har priskontrollnämnden
överenskommit med
handeln om att bomullsvävnader — med
undantag för de tyngre varorna, t. ex.
lakansväv — icke skola höjas till återanskaffningspris
förrän efter den 1 januari
1951. Samma överenskommelse gäller
beträffande konfektionerade bomullsvaror.

Något avsteg från återanskaffningsprisprincipen
i samband med avvecklingen
av kokssubventionen har däremot icke
gjorts. Här har alltså priset stigit med
belopp motsvarande subventionsbeloppet.
Lagerhandeln liar emellertid icke
kunnat tillgodogöra sig denna prissteg -

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

73

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

ring, enar subventionen endast utgått i
efterhand å leveranser till hushållen enligt
utställda licenser efter prövning av
vederbörande myndighet. Kokslagerhandeln
har för övrigt icke kunnat tillgodogöra
sig de prisstegringar som inträffat
sedan tiden efter världskrigets utbrott
1939. Då träffades nämligen avtal mellan
staten och kol- och kokshandeln om
att handeln ej skulle få taga ut prisstegringarna
å inneliggande lager mot det att
staten å sin sida garanterade handeln för
prisfallsförluster, som kunde väntas uppstå
när statens grepp om denna handel
upphörde. Särskild överenskommelse har
träffats om avveckling av denna prisfallsgaranti.

Av det anförda framgår, att återanskaffningsprisprincipen
tillämpats då det
gällt att bedöma prissättningen av skilda
slag av varor. Vissa undantag ha dock
förekommit, där så varit påkallat. Huruvida
sådana bli erforderliga även framdeles
får avgöras från fall till fall. Några
generella åtgärder för att förhindra
denna princips tillämpning äro icke under
övervägande, och därav följer även
att några allmänna åtgärder för att för-!
hindra uppkomsten av »extravinster» genom
lagerhållning i avvaktan på prisstegring
ej kunna förväntas.

Vad angår interpellantens fråga, om åtgärder
att skärpa priskontrollen komma
att vidtagas, vill jag nämna, att förslag
till direktiv för den prisreglerande verksamheten
efter utgången av 1950 för närvarande
äro under utarbetande inom
handelsdepartementet.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag her att få tacka statsrådet och
chefen för handelsdepartementet för
svaret på min interpellation. Statsrådet
ger i stort sett besked på de tvenne
frågor, som jag framställt i min interpellation.
Vissa grupper i samhället,
nämligen de kapitalistiska spekulanterna,
kunna förvisso känna sig nöjda
med handelsministerns besked. .lag däremot
kan inte alls känna mig till freds
med svaret, ty innehållet i detsamma
syftar till att ytterligare permanenta de

stora och vidunderliga orättvisor, som
folkflertalet i detta land under många år
har utsatts för.

Den första frågan i min interpellation
lydde: Vilka åtgärder förbereder
regeringen för att förhindra uppkomsten
av extravinster genom lagerhållning
i avvaktan på prisstegringar?

Handelsministerns svar på denna del
av interpellationen kan sammanfattas på
följande sätt. Regeringen har redan knäsatt
återanskaffningsprisprincipen i dess
uppseendeväckande tillämpning och
upphöjer den nu faktiskt till en helig
lag. Regeringen medger att inneliggande
lager av varor, för vilka subventioner
utgått, få med priskontrollnämndens
medgivande omräknas till priser motsvarande
priserna å varor tillverkade
av icke subventionerade råvaror. Detta
innebär att de statssubventioner, som
utbetalats med klart utsagd mening att
förhindra prisstegringar, nu vändas till
sin motsats, d. v. s. de komma de kapitalistiska
spekulanterna till godo. Regeringen
är medveten om att återanskaffningsprisprincipens
rigorösa tillämpning
lett och leder till en enligt vad den
själv säger nominell förmögenhetsökning
för näringslivet i dess helhet, och
enligt min mening leder den också till
en påtaglig reell förmögenhetsökning för
storkapitalet. Regeringen är beredd att
kraftigt slå vakt om återanskaffningsprisprincipen
i dess nuvarande tillämpning,
trots att de senaste tio årens ständigt
återkommande prisstegringar oavbrutet
ökat extravinsterna på lagerhållningen
av varor. Regeringen är enligt
interpellationssvaret icke beredd att ingripa
mot spekulationerna i samband
med prisstegringarna och vill inte heller
förhindra uppkomsten av extravinster.

Vad jag nu har anfört bör inte tolkas
så, att vi skulle vända oss mot återanskaffningsprisprincipen
som sådan. Den
bar måhända i vissa situationer sitt berättigande.
Det, som jag främst vänder
mig mot, är det sätt på vilket man tilllämpar
och tillämpat denna princip. I
niira ett årtionde ha lagerhållning och
oavbrutet stigande priser medfört ext -

74

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Om förhindrande av prisstegring å gamla

ravinster av oerhörda mått, ocli det finner
regeringen vara helt i sin ordning
och förklarar dessutom att inga åtgärder
komma att vidtagas för att förhindra
extravinster på lagerhållning.

I sitt svar säger handelsministern på
tal om den förmögenhetsökning, som
uppstår genom nuvarande tillämpning
av återanskaffningsprisprincipen: »Proportionellt
sett kommer en sådan förmögenhetsökning
inom distributionen att i
större utsträckning tillfalla de mindre
företagarna, vilka tillsammantagna svara
för den större delen av omsättningen
inom handeln och samtidigt ha en större
lagerhållning i förhållande till försäljningen
än de större företagen.» I allmänhet
tror jag inte att det förhåller
sig helt som handelsministern här säger.
Men oavsett detta torde det väl stå
klart, att de verkligt stora extravinsterna
hamna hos storföretagarna både inom
handeln och inom industrien, ty vilka
är det som bestämma hur stora lager
de mindre affärsmännen få ligga inne
med? Den saken bestämma de knappast
själva, utan det göra grossisterna, och
sist och slutligen är det de stora industriföretagen
som bestämma den saken.
Uppenbart är ju att särskilt de stora företagen
medvetet lagt upp stora lager inför
de kraftiga prisstegringarna och att
de mindre företagarna inom handeln i
mycket stor utsträckning hindrats att
göra detta. Oavsett hur det ligger till
med den saken, är det emellertid tydligt
och klart, att politiken att befrämja
uppkomsten av extravinster på gamla
lager är folkfientlig i allra högsta grad.
Folkflertalet utplundras genom prisstegringarna,
men ett litet fåtal inom landet
tillförsäkras, med regeringens medverkan,
extra höga vinster genom dessa
prisstegringar.

Min andra fråga lydde: Tänker regeringen
vidtaga åtgärder i syfte att utvidga
och skärpa priskontrollen och i
så fall vilka? Jag önskar poängtera att
det råder ett logiskt sammanhang mellan
de båda frågor, som jag ställt i interpellationen.

Statsrådet meddelar i sitt svar, att nya
direktiv för prisregleringen äro under

varulager.

utarbetande. Jag skall inte här i dag
ta upp till diskussion huvudorsaken till
den nuvarande prisstegringsvågen. Jag
nöjer mig med att i korthet slå fast, att
objektiva förutsättningar ha funnits och
alltjämt finnas för att hejda prisstegringsvågen
men att en subjektiv faktor
är, att regeringen i samråd med de borgerliga
partierna medvetet och metodiskt
fört och för en politik, som syftar
till att åstadkomma högre priser. Man
kommer förmodligen att till detta säga,
att regeringen har gjort allt vad i dess
makt står för att hindra prisstegringarna.
Jag tror att det blir lättare för mig
att bevisa att jag har rätt än för motparten
att bevisa att den har rätt.

Jag tar mig friheten att med ett par
exempel belysa, hurusom regeringen
med litet god vilja hade kunnat förhindra
prisstegringarna. Det första
exemplet är följande. I våras upphävdes
prisregleringen på trävaror på den inhemska
marknaden. Var det nödvändigt?
Enligt min mening var det inte alls nödvändigt.
På exporten inhösta trävarubolagen,
särskilt efter devalveringen,
oerhört höga vinster, och ingenting har
framkommit som bevisar att trävarubolagen
inte gjorde vinst även på de trävaror
de försålde inom landet. Avgörande
var emellertid att trävaruindustriens
exportvinster voro av sådan omfattning,
att det absolut inte fanns någon
rimlig motivering att slopa prisregleringen
på de inhemska trävarorna. Detsamma
gäller i fråga om pappersindustrien,
som jag tar såsom ett andra
exempel. Där har regeringen nu också
upphävt prisregleringen över praktiskt
taget hela linjen. Vad är det annat än
en medveten inflationistisk politik? Vad
är detta annat än en medveten politik
för att höja priserna? Jag tror jag vågar
påståendet, att regeringen i berörda
frågor totalt kapitulerat för storfinansen,
och verkningarna ha inte heller uteblivit.

Regeringen vill inte lämna besked om
huruvida priskontrollen skall utvidgas
och skärpas. Nya direktiv äro under utarbetande,
sägs det, men departementschefen
har väl ändå givit allmänna an -

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

75

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

visningar om dessa direktiv och borde,
tycker man, kunna lämna besked, om
priskontrollen kommer att utvidgas och
skärpas eller om motsatsen blir fallet.
Att få ett besked på den punkten är av
utomordentligt intresse för 99 procent
av det svenska folket. Till det arbetande
folket har regeringen sagt, särskilt under
de tre sista åren: »Om ni producera
mera och gå med på lönestoppet,
skapas därmed inom kort betingelser
för att höja lönerna och sänka priserna.
» Ja, det har producerats mera än
någonsin tillförne. Exporten och importen
ha ökat kraftigt. Men likväl lanserar
man en politik, som obönhörligen
leder till en omfattande standardsänkning.
Man uttalar till och med offentligt
att nu är det fråga om en medveten
höjning av pris- och lönenivån men
att priserna måste stiga hastigare, även
om detta innebär avsevärda orättvisor
mot stora folkgrupper — ja, handelsministern
har här i dag inte funnit det
opportunt att uttala sig i dessa ordalag,
men det finns andra honom mycket närstående,
som klart och cyniskt lagt ut
texten i fråga om den statliga prispolitiken.

Herr talman! Jag slutar mitt anförande
med att citera vad efterkrigsprogrammet
säger om prispolitiken. Detta program
är ju ännu, såvitt jag vet, regeringsprogram
här i landet. Jag återger
ett kort avsnitt, som lyder så här: »Det
går sålunda icke att under den närmaste
efterkrigstiden avskaffa priskontrollen,
utan den måste i stället göras mera effektiv.
Längre fram däremot, när priserna
hunnit anpassa sig efter fredsförhållandena,
bör det nuvarande alltomfattande
kontrollsystemet upphävas, men
i stiillet måste då utvecklas andra och
mera smidiga metoder för att påverka
prisbildningen, och särskilt måste kampen
mot monopolpriserna hl i verkligt
effektiv.» 1 stiillet är det ju monopolen
som mer än tidigare säga: »Så bär skola
priserna vara, varom inte . . .» o. s. v.

1 programmet heter det att priskontrollen
måste göras mera effektiv. Det
är mycket aktuellt i dag. Det måste i
nuvarande situation innebära att pris -

kontrollen måste utvidgas och skärpas,
men regeringens prispolitik i dag tycks
vara den motsatta.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
När jag lyssnade till herr Persson,
fick jag en stark känsla av att han
sökte göra sig till talesman för de stora
massornas intressen — han använde
ju uttrycket »folkflertalet» flera gånger.
Han gjorde bland annat gällande att
regeringen — och ansvaret faller jo
även på riksdagen — medvetet skulle
ha gått in för att använda statens pengar
på ett sådant sätt, att de privatkapitalistiska
spekulanterna fått betydande
förmögenhetsökningar. Jag hörde dock
inte något argument eller något bevis
från herr Perssons sida för detta påstående.
Jag utgår emellertid från att han
såsom intresserad riksdagsman har försökt
att sätta sig in i efter vilka grunder
subventionerna tilldelats företagarna.
Jag kan upplysa honom om att när
det gäller bomullssubventionen ha vederbörande
företagare fått redovisa inte
bara ett ingående lager utan också ett
utgående lager. I den mån lagret företett
en ökning, har icke utgått någon
subvention på mellanskillnaden. På samma
sätt har man när det gäller liudsubventionen
vid garverierna kontrollerat,
hur stora mängder av hudar som
importerats. Handels- och industrikommissionerna
ha kontrollerat, hur
mycket läder som gått ut till olika företagare
för att söka få en så effektiv
kontroll som omständigheterna tillåta.
När staten år 1939 övertog inneliggande
lager av kol och koks från den privata
kolhandeln, var det uppenbart att man
från statens sida måste förklara, att i
den mån kolhandlarna nödgades köpa
ett nytt lager av samma storleksordning,
skulle staten stå en viss prisfallsrisk.
Jag har själv under ett stort antal år
varit med vid handläggningen av frågorna
rörande denna prisfallsrisk. Det
har emellertid varit så lyckligt — om
man ser det ur den synpunkt, som herr
Persson anser vara den väsentliga —
att vi inte behövt betala ut någon pris -

76

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

fallsgaranti. Men detta är ur våra nationella
synpunkter ingalunda en fördel.
Jag skulle hellre ha betalt ut ett par
hundra miljoner kronor till dessa, såsom
herr Persson säger, enskilda kapitalister,
om vi haft förmånen att få köpa
kol till ett pris av, låt oss säga 50 procent
av det vi betala i dag. Det hade
inneburit en betydande vinst för den
stora massan av konsumenter. Nu blev
det tyvärr inte så. Vi ha stora möjligheter
att göra upp med dessa kol- och
kokshandlare utan särskild ersättning
för de lager, som vi övertogo år 1939,
helt enkelt därför att prisnivån på
världsmarknaden nu är betydligt högre
än den var år 1939.

Påståendet, att staten tar skattebetalarnas
pengar och ger åt enskilda kapitalister,
ber jag således att på det bestämdaste
få tillbakavisa. Jag konstaterar
att herr Helmer Persson inte kommit
med en tillstymmelse av bevis för
att hans påstående skulle vara riktigt.

Vad tänker regeringen göra för att
tillämpa återanskaffningsprisprincipen
på ett vettigare sätt? frågar herr Persson.
Jag måste säga att jag efter den
första delen av herr Perssons anförande
fick den uppfattningen, att han var emot
de metoder vi använda. Men till min förvåning
hörde jag honom litet senare i
sitt anförande förklara, att han i och
för sig inte hade någonting emot denna
princip. Men man måste väl, herr Persson,
ta ställning för det ena eller det
andra. Är principen felaktig och är det
riktigt, som herr Persson säger, att den
skadar de stora massornas intressen,
är det väl alldeles orimligt att herr
Persson ansluter sig till samma princip
ett stycke längre fram i sitt anförande.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att Kooperativa förbundet, vilket väl
får anses vara den organisation, som
främst av alla företräder och tillvaratar
konsumenternas intressen här i landet,
tillsammans med en hel serie av andra
organisationer, representerande även arbetarrörelsen,
slagit fast att återanskaffningsprisprincipen
är den enda bärande,
om det gäller någon längre tid. Jag

har i mitt interpellationssvar försökt
redovisa vilka undantag vi gjort i fråga
om tillämpningen av denna princip.
Det är undantag, som kunna tillämpas
under en kortare tid, men inte i längden.

När herr Persson säger att återanskaffningsprisprincipen,
sådan den tilllämpas
av myndigheterna, leder till stora
förmögenhetsökningar, vill jag säga, att
det är klart att det kan finnas företag,
som ha ett större lager nu än tidigare.
Men annars är det väl så, att i varje
fall en del företagare snarare hysa bekymmer
därför att de anse den nuvarande
politiken alldeles för hård. Med
rådande efterfrågan tror jag att de affäsmän,
som herr Persson i första
hand omnämnde i sin interpellation, så
långt ifrån komma att instämma med
honom att motsatsen blir fallet. Det är
alldeles uppenbart, att om en företagare
får sälja ut ett inneliggande lager,
låt oss säga av hundra enheter, till ett
visst bestämt pris och sedan måste betala
50 procents prisökning, när han
skaffar sig ett nytt lager, får han inte
på långa vägar samma kvantitet. Jag har
i mitt interpellationssvar sagt, att i den
mån det förekommer en förmögenhetsökning
av nominellt slag — alltså märk
väl i pengar räknat — och man kvantitativt
skall bestämma hos vilka kategorier
förmögenhetsökningen ligger,
blir det de många småföretagarna som
i kronor räknat kunna redovisa den
största sammanlagda förmögenhetsökningen.
Men det är ju fullständigt meningslöst
att diskutera frågan om förmögenhetsökning
på det sättet, att man
bara ser på storleken av ökningen i
pengar räknat, när det gäller att få en
mätare på det hela.

Herr Persson påstår till sist med bestämdhet
— och det är kanske viktigt att
ge akt på detta — att det finns objektiva
förutsättningar för att åstadkomma prissänkningar.
Jag har en precis rakt motsatt
uppfattning. Eller menar herr Persson
att vi skola avskärma oss från världsmarknaden?
Eller hur vill herr Persson
att vi skola ordna saken, när bomullen
stiger från t. ex. 2 kronor 50 öre till 5

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

77

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

kronor, eller 5 kronor 50 öre, eller när en
sådan typisk världsmarknadsvara som
exempelvis ullen blir sju, åtta gånger dyrare?
Jag kan ju också nämna prisstegringarna
på bränslen. Det skulle vara intressant
att höra, hur herr Persson tänkt
sig att genomföra en prissänkning, och
vilka objektiva förutsättningar som finnas
för denna prissänkning. Det skulle
kanske vara till fördel för inte bara min
ringhet vid handläggningen av dessa
ärenden, utan för hela svenska folket, om
herr Persson kunde ge oss någon lösning
på den frågan, när han nu så frankt påstår
att det finns objektiva förutsättningar
för en prissänkning. Jag menar nämligen
att vi på många sätt härvidlag äro
beroende av yttervärlden.

Vi ha inte glömt den punkt i efterkrigsprogrammet,
som herr Persson läste
upp. Vi anse fortfarande, att den helt
täcker den allmänna uppfattning vi hysa
i dessa ting. Där sägs ju också att i den
mån det blir bättre varutillgång och en
sjunkande prisnivå, d. v. s. större konkurrens,
skola vi avskaffa dessa alltomfattande
kontroller och sätta in kontrollerna
allenast på områden, där det finns
en tydlig monopolistisk prissättning. Jag
tycker detta är alldeles riktigt, och jag
har ingen anledning att ta tillbaka någonting
på den punkten.

Nu har det emellertid under innevarande
år inträffat händelser i världen,
som gjort att våra tidigare förhoppningar
att kunna avskaffa dessa kontroller -—
som ofta gälla mängder med detaljer och
som vi inte äro roade av att bibehålla ■—
och gå över till mera generella metoder
ha grusats. Det gör att jag tyvärr inte inför
riksdagen kan utlova att vårt läge
skall bli sådant, att vi kunna avskaffa
priskontrollen. För mig är inte det viktigaste
att man utvidgar priskontrollen,
utan det viktigaste är att man får en så
effektiv kontroll som över huvud taget
är möjligt. Det tror jag man bör lägga
tonvikten på i detta sammanhang.

Ilerr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Handelsministern tillbakavisade på
det bestämdaste mitt påstående att sta -

tens pengar användas för att ge de kapitalistiska
spekulanterna extravinster. Jag
tror emellertid inte jag har fattat interpellationssvaret
fel på den punkten. Det
heter nämligen där: »Till följd härav har
priskontrollnämnden icke ansett sig böra
föreslå åtgärder för att förhindra, att
inneliggande lager hos industrien och
handeln av subventionerade varor efter
subventionens upphörande omräknas till
priser motsvarande priserna å varor tillverkade
av icke subventionerade råvaror.
» Detta innebär ju att företagen skulle
äga rätt att, när subventionen upphör,
räkna upp priset på de subventionerade
varor, som finnas i lager, till samma pris
som gäller för varor tillverkade av icke
subventionerade råvaror. Det står ju tydligt
och klart här, så att detta är inte
något påstående av mig, utan ett påstående
av statsrådet själv.

I fråga om lagerhållningen önskade
statsrådet få besked av mig, hur man
skall få till stånd effektivare åtgärder
i det avseendet. Om jag inte missuppfattade
honom, ville han samtidigt nonchalera
mitt tal om att här faktiskt ägt rum
en medveten lagerhållning för att avvakta
de kommande prisstegringarna. Fn
stockholmsjournalist besökte i mitten av
november en norrlandsstad och kom
där i samspråk med en handelsresande
i trikå- och textilvaror. Denne resande
berättade att han på stadshotellet hade
packat upp provlager av strumpor, skjortor,
slipsar och underkläder m. fl. textilier,
men att lian hade blivit förbjuden
att göra några större avslut, ty firman
var inte intresserad av några sådana.
När stockholmsjournalisten frågade
vad anledningen var, småskrattade
handelsresanden, men då journalisten
frågade rent ut, om detta försäljningsstopp
var motiverat av att priserna skulle
gå upp kraftigt nästa år, bekräftades
detta av handelsresanden. Han omtalade
att man i verkligheten inte alls hade någon
brist på olika textilartiklar men att
man låg och avvaktade de nya priserna
och att självfallet firman inte ville göra
en dålig utan eu god affär. Han slutade
med att omtala att lagren voro stora.

Detta styrker mitt resonemang att eu

78

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

stor lagerhållning äger rum hos industrierna
och hos de stora varuhusen, främst
hos industrierna, och att här förekommer
en spekulation i avvaktan på prisstegringarna.
Herr statsrådet säger, att
det finns inga objektiva förutsättningar
att nu åstadkomma en effektivare prisreglering.
Jag vill då ytterligare hänvisa
till det exempel som jag drog fram nyss,
nämligen sådana utslagsgivande saker
som trävaror på den inhemska marknaden
och pappersprodukter. Hur ligger
det till beträffande dem? Jo så, sade jag,
att regeringen i detta fall har kapitulerat
för en dominerande grupp inom den
svenska storfinansen, nämligen den som
äger cellulosaindustrien och vår trävaruindustri.

I Landsorganisationens informationsskrift
för oktober månad i år säges just
detta i ordalag som ge mig rätt: »Trävarupriserna
på export har visserligen sedan
före devalveringen inte stigit med
mer än ca 20 % men dessa priser låg
ändå så högt över inlandspriserna att
man i våras fann det omöjligt att upprätthålla
prisregleringen om man inte
ville att den svenska marknaden skulle
bli utan trä eller en svart marknad utvecklas
inom landet på detta synnerligen
svårkontrollerade område.»

I ungefär samma ordalag fortsätter
man att tala om situationen när det gäller
massa och papper, och jag vill i det
sammanhanget ge ett exempel på att regeringen
har visat, att det går att komma
till rätta med dylika problem. Om
jag inte minns fel, var det år 1947, när
Stenmans firma i Eskilstuna ville höja
priset på träskruv, som regeringen för
en gångs skull visade en god gnista, ty
då sade regeringen åt Stenmansfirman
— som hade påstått att dess skruvtillverkning
gick med förlust — »det
ni förlorar på gungorna, det får ni ta
igen på karusellen». Det är uppenbart
att regeringen hade kunnat göra på samma
sätt när det gäller trävaru- och pappersindustrierna.
Men det ville man naturligtvis
inte göra, därför att man, som
jag redan sagt, medvetet går in för att
höja priserna, och då är det också förklarligt
att statsrådet Ericsson här sä -

ger att de objektiva möjligheterna saknas
att åstadkomma ett effektivt prisstopp.

Jag citerar ånyo ur Landsorganisationens
informationsblad för oktober månad,
där det heter på följande sätt: »Eftersom
staten inte kan direkt påverka
penninglönerna, vilka fastställas genom
fri förhandling, måste den nödvändiga
avbalanseringen ske genom påverkan på
den andra faktor, som närmast bestämmer
reallönerna, nämligen priserna.

Det är alltså nu frågan om en medveten
höjning av den svenska pris- och lönenivån.
Detta har bedömts som oundvikligt
trots att det innebär en orättvisa
mot dem som inte kan justera sina inkomster
i takt med prisstegringen.»

Jag vet ju att Landsorganisationens
ledning står regeringen mycket nära och
att detta i verkligheten är regeringens
melodi som på detta sätt serveras
som intern information till funktionärer
inom Landsorganisationen. Med dessa
citat tror jag att jag har bevisat
inför kammaren att mitt påstående, att
man medvetet går in för att höja priserna,
står sig, och häri finna vi ju även
förklaringen till det uppseendeväckande
förhållandet, att regeringen i nuvarande
läge inte kan till det svenska folket,
som med oro ser de ständiga prisstegringarna,
ge löftet att nu skall det äntligen
sättas stopp och dämmas upp för
de väldiga prisstegringarna.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag hade en stark känsla av att
herr Persson ville tala om någonting annat
i sitt sista anförande. Han har interpellerat
mig om diverse ting, bland annat
i samband med subventionerna på
vissa importvaror. Han har sagt att det
är uppenbart, att vissa kapitalister, som
fått subventioner av råvaror, ha ökat sin
förmögenhet, och så slutar han med att
säga, att det finns objektiva förutsättningar
för att sänka priserna. Jag trodde
i min enfald, att herr Persson skulle
visa upp någon metod, genom vilken vi
kunde hindra världsmarknadens prisstegringar
att slå igenom i det svenska

Tisdagen den 12 december 1950.

Nr 34.

79

Om förhindrande av prisstegring å gamla varulager.

prissystemet. Det liade jag väntat på,
och för att inte herr Persson skall missförstå
mig vill jag fråga ännu en gång:
Finns det någon möjlighet för oss i Sverige
att förhindra, att dessa prisstegringar
på den utländska marknaden slå
igenom i det svenska prissystemet?

Herr PERSSON, HELMER: Ja, den

möjligheten finns, och det är att man
slutar upp med politiken att till varje
pris säkra ständigt ökade vinster för
storfinansen. Jag vill i det sammanhanget
läsa upp en sak som stod i Affärsvärlden
nr 24—25 1950 och som visar,
att det här inte bara är fråga om officiellt
redovisade ständigt högre och
högre vinster utan också om dolda vinster
och att man faktiskt har statsmakternas
välsignelse att föra denna politik
och dölja vinsterna. »Priskontrollnämnden»,
står det, »insamlar sedan åtskilliga
år även konfidentiella uppgifter angående
boksluten, som avser att ge en
mera pålitlig bild av de verkliga resultaten.
Men detta material är av konfidentiell
natur och kan därför ej publiceras.
» Och så fortsätter tidningen:
»Det kan i detta sammanhang erinras
om att också taxeringsmyndigheterna
har tillgång till konfidentiella uppgifter
om boksluten, framförallt de ytterst
viktiga ändringarna i lagervärderingen:
myndigheterna har alltså långt bättre
möjligheter än pressen och allmänheten
att få en inblick i de verkliga resultaten.
»

Av detta framgår ju att allmänheten
inte får reda på de verkliga resultaten,
utan dem döljer man, men de siffror,
som redovisas, äro ändå uppseendeväckande
höga. Det är klart, att om man
har samma utgångsläge som statsrådet
Ericsson och regeringen, att vinsterna
ständigt skola stiga, och man baserar
politiken på sådana grundvalar som de
göra, då kommer man till den slutsats
som statsrådet kommer till. Men jag me -

nar ju att man skulle basera politiken
på efterkrigsprogrammet, som är regeringsprogram,
och då kommer man
bland annat till det resultat och den
uppfattning, som jag har i de berörda
frågorna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 229 och 230 samt
memorial nr 231 och 232 ävensom
bankoutskottets memorial nr 31.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 62, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalter.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att under förutsättning att den nu godkända
voteringspropositionen bleve godkänd
även av andra kammaren, enligt
överenskommelse med nämnda kammares
talman gemensam omröstning i ämnet
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden under morgondagen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

80

Nr 34.

Tisdagen den 12 december 1950.

Bilaga till första kammarens protokoll
den 12 december 1950 (s. 68).

Herr talman!

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Petrén
till mig riktat följande frågor:

I vilken utsträckning har av tillgängliga
reservationsmedel anslag utgått och
under det gångna budgetåret 1949/50
använts för översyn och upprustning av
krigsmaterielverkets befintliga maskinpark? Är

herr statsrådet i tillfälle att lämna
uppgifter, som klarlägga att här berörda
arbeten komma att för framtiden bedrivas
snabbt och planmässigt?

Krigsmaterielverkets maskinpark för
krigsmaterieltillverkning utgöres huvudsakligen
av maskiner för mellankalibrig
och grövre ammunition och maskiner
för handvapenammunition. Dessa
maskiner äro antingen uppställda vid
de s. k. skuggfabrikerna eller i enstaka
exemplar uthyrda till tillverkare av ammunition.
Enligt för uppställningen eller
uthyrningen träffade avtal åligger
det de civila företagen att väl vårda och
underhålla maskinerna. Krigsmaterielverket
utövar fortlöpande kontroll att
denna skyldighet fullgöres. Enligt vad
jag inhämtat från krigsmaterielverket
har kontrollen utvisat, att det löpande
underhållet varit i stort sett tillfredsställande.

För maskiner, som användas för tillverkning,
erlägger tillverkaren hyra, i
allmänhet beräknad efter en 10-årig
amorteringstid. Enligt gällande föreskrifter
skola hyresintäkterna inlevereras
till statsverket såsom inkomstmedel;
de få sålunda icke utnyttjas för återanskaffning
av förslitna maskiner eller för
maskinparkens modernisering. Den forcerade
tillverkningen av krigsmateriel
under beredskapsperioden medgav icke
alltid normalt fortlöpande underhåll,
varför en del maskiner, särskilt sådana

för handvapenammunition, användes
till dess de icke längre gåvo fullgoda
produkter, varefter de togos ur produktionen
och ersattes av reservmaskiner.
Kostnaden för iståndsättande av dessa
förslitna maskiner har uppskattats till
omkring en miljon kronor. På framställning
av krigsmaterielverket våren 1949
har äskat belopp, 400 000 kronor, ställts
till förfogande för reparation av de mest
angelägna maskinerna. Ytterligare medel
ansågos då icke erforderliga med
hänsyn till att industriernas starka orderbeläggning
hindrade utläggande av
större reparationsuppdrag. Av de 400 000
kronorna ha hittills omkring 200 000
disponerats. Reparationerna pågå alltjämt.
Det är krigsmaterielverkets avsikt
att framdeles äska medel för reparation
av övriga maskiner.

.lag vill framhålla, att enligt krigsmaterielverkets
uppfattning samtliga maskiner
för mellankalibrig och grövre
ammunition samt huvudparten av de för
handvapenammunition avsedda maskinerna
befinna sig i sådant skick, att,
om en kritisk situation skulle uppstå,
maskinerna kunna sättas in i produktionen
efter endast en sådan översyn,
som alltid erfordras för maskiner som
under en längre tid icke varit i drift.

Förutom reparation av maskinparken
söker krigsmaterielverket att genom
komplettering och modernisering hålla
hela den i beredskap stående maskinparken
i mest effektiva skick. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att
Ivungl. Maj :t för detta ändamål och för
reparationer i den proposition rörande
forcering av vissa materielanskaffningar
för försvaret, som kammaren i dagarna
har att ta ställning till, äskat ett
anslag på tre miljoner kronor och begärt
bemyndigande att därutöver utlägga
beställningar på ytterligare tre miljoner
kronor.

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

81

Onsdagen den 13 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Efter det kamrarna fattat olika beslut
rörande jordbruksutskottets utlåtande nr
Öl, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter m. in. •—
i den del den hänskjutits till jordbruksutskottet
— jämte i ämnet väckta motioner,
anställdes nu jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
samma utskottet i dess memorial nr 62
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:502 och II: 599 ävensom
I: 503 och II: 600, godkänna de av Kungl.
Maj:t framlagda grunderna för en lönereglering
för lärarpersonalen vid de
statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, med anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionerna 1:502 och 11:599
ävensom 1:503 och II: 600, godkänna de
grunder för en lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna,
vilka
framgå av den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 61 fogade reservationen.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 61.

(i Första kammarens protokoll 1950. Nr 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 583, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 103 ja och 108 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 181 ja och
169 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
ja-propositionen.

Justerades protokollen för den 7 innevarande
månad.

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst
i Öresund m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundqvist till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt en så lydande fråga:
»Är herr statsrådet i tillfälle att giva riksdagen
upplysningar rörande omständigheterna
kring östtyska fiskebåtars förekomst
under senaste tiden i Öresund och
svenska hamnar samt i anledning därav
vidtagna åtgärder?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll nu ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Lundqvist frågat mig om jag är »i
tillfälle att giva riksdagen upplysningar
rörande omständigheterna kring östtyska
fiskebåtars förekomst under senaste
tiden vid Öresund och svenska hamnar
samt i anledning därav vidtagna åtgärder».

Om jag i mitt svar skall kunna lämna
de upplysningar, som herr Lundqvist

82

Nr 31.

Onsdagen den 13 december 1950.

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund m. m.

avser, måste det, herr talman, bli något
utförligare än vad brukligt är, när det
gäller en enkel fråga.

Av polisens utredning framgår, att
trålarna torde vara hemmahörande i
Sassnitz och tillhöra ett s. k. folkägt fiskeriföretag
VEB Fischfang (Fischwirtschaft).
Fartygen äro nybyggda och mäta
mellan 30—40 ton. Motorkapaciteten
varierar mellan 80 och 125 hästkrafter.
De ha varit försedda med tyska sjökort.
Specialsjökort torde icke ha funnits annat
än i undantagsfall. Vissa fartyg synas
ha saknat sjökort för delar av det överseglade
området. Endast ett fartyg har konstaterats
vara utrustat med radiosändare.
Besättningarna bestå av befälhavare
och 3—5 man, av vilka många — bl. a.
elever vid en statlig fiskeskola — tydligen
icke varit fiskare eller sjömän. Under
dagarna den 24—26 november 1950
tycks en större fiskeflotta ha lämnat
Sassnitz för att fiska i Kattegatt. Fartygen
ha sannolikt gått ut i flera grupper.
Enligt uppgift skall några av fartygen
i en grupp på grund av maskinskada ha
kommit att skiljas från de övriga. På ett
av dessa fartyg befann sig den ursprunglige
ledaren för flottiljen. Han ensam
hade varit utrustad med specialsjökort.
Härigenom hade navigeringen för de övriga
försvårats.

Fiskeflottan i Sassnitz har tidigare inskränkt
sitt fiskeområde till Östersjön
och Bottniska viken och, såvitt man vet,
aldrig sökt fångstplatser i Kattegatt.

De två grupper av flottiljen, som de
svenska polismyndigheterna haft anledning
att undersöka, ha på grund av
storm sökt nödhamn i Köpenhamn och
därefter i Skagen, en av dem under dagarna
den 28—29 november och den
andra under tiden 20 november—3 december
1950. Efter kortare fisketurer i
närheten av Skagen synas fartygen på
grund av otjänlig väderlek ha sökt sig
söderut. Under denna färd ha en del
av dem tagit sig in i olika sydsvenska
hamnar.

Sedan en av grupperna om minst 16
fartyg skingrats i trakten av Skagen ha
sex av dessa sökt hamn i Hälsingborg,
Landskrona och Malmö. Fartygen inlöp -

te i Hälsingborg den 30 november. Då
vinden låg hårt på västerifrån rådde
tjänstgörande tullpersonalen befälhavarna
att söka sig till Landskrona hamn
för att få lä. I Landskrona lågo fartygen
från den 30 november till (len 2 december,
då de avseglade. Under den fortsatta
färden genom Öresund utsändes
stormvarning i radio, varför de sökte
nödhamn i Malmö.

Två andra fartyg ur samma grupp
kommo till Falkenberg den 30 november
närmast från Bua hamn, strax norr
om staden. Befälhavaren på det ena fartyget
var sängliggande i stark förkylning.
Fn besättningsman hade en böld
på ena armen och blev genom myndigheternas
försorg opererad på stadens lasarett.
Trålarna lämnade Falkenberg den
3 december.

Av de trålare, som från början tillhörde
en annan grupp om minst tio fartyg,
sökte sig två från Skagenområdet
direkt över till Falkenberg. På grund av
försämrat väder lågo de kvar till den 6
december.

Två fartyg ur denna grupp gingo på
väg till Skagen in till Höganäs den 29
november och fortsatte följande dag. De
angjorde Glommens hamn den 5 december
och Trelleborg för reparation av ett
oljerör. Befälhavarna uppge beträffande
angörningen av Glommen, att de överraskats
av snöyra och tjocka. Inför utsikten
att vädret skulle försämras ytterligare,
hade de från Anholts fyrskepp
gått in mot svenska kusten för att söka
första bästa hamn. Fartygen lämnade
Glommen efter ett dygn.

Slutligen ha två fartyg, som antingen
tillhört den större gruppen om 16 fartyg
eller också en ytterligare tredje grupp,
besökt flera svenska hamnar. De började
fiska i Köge bukt och torde ha skilts
åt på grund av dåligt väder och navigeringssvåriglieter.
De återförenades i sundet
och gingo därefter till Hälsingborg,
där de lågo kvar till den 6 december.
Efter en tur upp emot Kattegatt gingo
de ned i lä av Danmark tillbaka genom
sundet i tanke att fortsätta fisket mellan
Ystad och Bornholm. Den 7 december
synas trålarna ha haft för avsikt att

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

83

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund m. m.

angöra Smygehamn. Detta skedde emellertid
icke utan de fortsatte till Ystad,
dock först sedan det ena fartyget varit
inne i Smygehamn. Fartygen lämnade
Ystad den 8 december.

De svenska myndigheterna ha på
samtliga orter underkastat fartygen sedvanlig
tullbehandling med besiktning.
Bevakning har ägt rum i samverkan mellan
polis- och kustbevaknings- samt tullpersonal.
Besättningarna ha — med ett
undantag — hindrats att gå i land annat
än under uppsikt.

Av polisens utredning har hittills icke
kunnat konstateras, att båtarnas besättningar
gjort sig skyldiga till något illegalt
vid besöken i svenska hamnar eller
vid färd i svenska vatten. Fiskeflottans
til! synes planlösa irrande från hamn till
hamn kan möjligen bero på samverkande
olyckliga omständigheter; oerfaret
befäl, dålig utrustning för navigering
och oturliga väderleksförhållanden. De
lokala myndigheterna ha icke kunnat
göra gällande, att de av befälhavarna
lämnade redogörelserna för väderleksförhållandena
varit felaktiga. Från meteorologiska
byrån inhämtade uppgifter
motsäga icke riktigheten av de gjorda
påståendena.

Då man emellertid icke kan utesluta,
att syftet med fiskeflottans färd till Kattegatt
varit något annat än enbart fiske,
komma fartygens förehavanden även i
fortsättningen att noggrant observeras.

Med detta, herr talman, har jag besvarat
den framställda frågan.

Herr LUNDQV1ST: .lag ber att till
herr statsrådet få uttala mitt varma
tack för att min fråga har blivit besvarad,
trots att den kom att lämnas så
sent som skedde. Jag skulle inte ha framställt
den, om inte de mystiska trålarbesöken
i Öresund och vattnen i övrigt
längs Sydsveriges kust ävensom i den
ena sydsvenska hamnstaden efter den
andra tilldragit sig en mycket stor uppmärksamhet,
blandad med både förvåning
och förtrytelse, hos den svenska
allmänheten.

Om det här verkligen bara gällde van -

liga fiskebåtar med yrkesfiskare ombord
och dessa vid något enstaka tillfälle råkat
komma ur kurs eller överraskats av
oväder och därför hade sökt skydd innanför
svensk territorialgräns, vore detta
givetvis ingenting märkvärdigt alls,
och självfallet borde då också från
svensk sida erforderlig hjälp skänkas och
all möjlig välvilja visas. Det är så vitt
jag förstår i sådana fall ingenting annat
än en självklar plikt för varje nation
att så göra. Jag vill gärna understryka
detta, då jag givetvis har fullt klart för
mig den skriande kontrasten mellan en
sådan behandling från svensk sida —-som jag alltså under den förutsättningen
velat rekommendera i detta fall -—- och
den behandling, som våra egna yrkesfiskare
råka ut för, om de skulle närma
sig den godtyckligt satta tolvmilsgränsen
österut. Att svenska fiskebåtar redan
utanför denna gräns under våldshot
uppbringats av beväpnade kustbevakningsfartyg
och införts till rysk eller
östtysk hamn för pressande förhör och
ingående undersökningar, är ju alltför
väl känt.

Nu finns väl emellertid knappast längre
någon, skulle jag våga säga, som beträffande
dessa upprepade östtyska påhälsningar
tror vare sig att det rör sig
om några vanliga fiskebåtar, eller att besättningen
utgörs av vanliga yrkesfiskare.
Fiskredskapen ombord tyckas knappast
ens ha kommit till användning någon
gång. Inga fångster synas heller —
åtminstone praktiskt taget — ha kunnat
påträffas ombord på någon av alla dessa
båtar. Om det skulle ha varit fråga om
vanliga fiskebåtar, som vore ute endast
för att fiska och inte hade något annat
syfte, så hade dessa väl inte heller haft
någon anledning att som nu skett söka
upp den ena »nödhamnen» — inom citationstecken
-— efter den andra.

När emellertid detta nu skett och när
dessa båtar t. ex. ha löpt in och ut ur de
tre största svenska öresundshamnarna,
så måste det väl finnas någon särskild
bakgrund till detta. AU detta hade motiverat
ett effektivt inskridande från
svensk sida, inte minst för att få klarhet
om vad som verkligen förehades och vad

84

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund m. m.

syftet med dessa manövrer egentligen
kan vara, synes mig ganska uppenbart.

För min del är jag tämligen övertygad
om att fiskeutrustningen på dessa båtar
ingenting annat är än ett rent camouflage
och att det här tyvärr rör sig om
ingenting mindre än ett ganska utmanande
spioneri från vår stora granne på
andra sidan Östersjön.

Har man den uppfattningen, är det
självklart, att man också anser, att vår
hållning och våra åtgärder måste bli
helt andra än om det här verkligen hade
gällt några stackars tyska yrkesfiskare,
som haft otur med väder och vind.

Jag har lyssnat så gott jag har kunnat
till det svar, som herr statsrådet här
har lämnat. Jag förstår mycket väl, att
när ett uttalande skall göras från regeringsbänken
i en sådan här fråga, måste
man uttala sig med en viss försiktighet
och känna sig stå på mycket säker grund,
innan man gör något som helst påstående
eller antagande. Jag annoterade med tacksamhet,
att statsrådet i slutet av sitt anförande
i alla fall gav en antydan om att
man inte ens på regeringshåll var alldeles
tvärsäker på att det här verkligen
gällde vanliga fiskebåtar och vanliga yrkesfiskare,
som inte hade något annat
för ögonen än att bedriva sin legala näring,
och att man därför från regeringens
sida skulle komma att ägna deras förehavande
fortsatt uppmärksamhet. Jag är
tacksam för detta. Enligt mitt förmenande
är det utomordentligt viktigt, att här
ingenting underlåtes.

Så vitt jag förstår, finns det i varje
fall inga internationella lagar eller överenskommelser,
som kunna vägra oss rätt
att i en situation som den nu föreliggande
skärpa våra normalt gällande bestämmelser
och kontrollåtgärder för utländska
fartygs angörande av svenska
hamnar. Enligt mitt förmenande hade
det varit angeläget, att bevakningen redan
tidigare hade skärpts och effektiviserats
så långt detta rimligen kunnat ske.
Här kunna dock riksviktiga svenska intressen
stå på spel. Att man bör göra
allt som är möjligt för att bevaka dessa
behöver jag väl inte närmare understryka.

Det är självfallet, att både tull och polis
ha rätt att visitera på svenskt vatten.
I vilken utsträckning detta skett och hur
pass ingående förhör som hållits med
de olika båtbesättningarna kan jag givetvis
inte veta. Någon full klarhet på
den punkten kunde jag heller inte få vid
avlyssnandet av herr statsrådets svar. Jag
skulle emellertid vilja ifrågasätta, om det
inte med den omfattning, som dessa
främmande strandhugg och övningar i
svenska farvatten fått, hade funnits starka
skäl att komplettera tull- och poliskontrollen
genom att låta något lättare
örlogsfartyg följa dessa objudna gäster
och ägna deras göranden ett mera närgånget
intresse. Hade ingenting annat
vunnits med en sådan extraordinär åtgärd,
så hade den väl i alla fall förskaffat
oss litet mera respekt och antagligen
också åstadkommit åtminstone en viss
inskränkning i den mystiska verksamhet,
som dessa främlingar tyvärr alltför länge
nu fått bedriva längs våra kuster.

Jag ifrågasätter även, om inte flygvapnet
hade kunnat sättas in och deltaga i
bevakningstjänsten för att få litet närmare
klarhet om varifrån de här båtarna
kommit och varthän de begett sig.

I den mån sådana effektiva åtgärder,
som jag här berört, inte redan vidtagits,
tillåter jag mig än en gång att understryka
vikten av att vad som ännu kan
göras utan dröjsmål blir gjort för att
tillvarataga våra egna riksintressen. Jag
säger detta för den händelse någon av
båtarna finns kvar i svensk hamn i dag,
vilket jag inte vet, men också för den
händelse de eller några andra på nytt
skulle dyka upp vid vår svenska kust.

Det synes angeläget, att därvid ett intimt
samarbete mellan olika myndigheter
och andra organ kommer till stånd,
om så inte redan skett. Jag understryker,
att någon undfallenhet från svensk
sida inför en närgångenhet av det slag
och den omfattning, som det här rör sig
om, ha vi ingen anledning att visa. Jag
tror, att hela den svensksinnade befolkningen
i vårt land delar den uppfattningen.
Tvärtom måste det nog anses
vara ganska högt på tiden, att denna
utmanande trafik inte längre tolereras

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

85

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund m. m.

utan om möjligt med det snaraste stoppas.

Allra sist skulle jag också vilja ifrågasätta,
om inte vad som här passerat bort
ge även utrikesdepartementet anledning
att på något lämpligt sätt ingripa.

Jag ber att än en gång få uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag anser det vara alldeles riktigt,
att man, när en sådan här händelse inträffar,
skall iaktta vaksamhet och skaffa
sig nödig kunskap om vad som egentligen
försiggår. I den punkten har jag
en uppfattning, som på intet sätt skiljer
sig från herr Lundqvists. Jag finner
det också ganska naturligt, att herr
Lundqvist har yttrat sig så som han har
gjort efter mitt svar, därför att jag förmodar,
att herr Lundqvist har förberett
detta sitt yttrande, innan han kände innehållet
i mitt svar, och då har han
ingenting annat haft att stödja sig på än
de artiklar, som ha förekommit i pressen.
Nu får jag säga, att jag har en känsla
av att pressen förstår, att detta är saker,
som intressera folk, och att den därför
inte underlåter att ta vara på de möjligheter
att göra ett gott nyhetsmaterial
av det, som yppar sig. Men jag måste
säga, att innehållet i mitt svar på väsentliga
punkter tycktes ha undgått herr
Lundqvist.

Jag gjorde klart, att i alla de fall, då
dessa fiskebåtar anlöpt svenska hamnar,
väderleksförhållandena hade varit sällsynt
otjänliga. Vi minnas alla, viiket
stormigt och dåligt väder vi hade i slutet
av november och början på december.
Vi ha kollationerat fiskefartygens
uppgifter både med de lokala myndigheterna
och med väderlekstjänsten. Vi
ha icke kunnat finna annat än att i de
fall, då dessa anlöpanden av svenska
hamnar ha skett, har vädret varit så dåligt,
att det har varit en fullt naturlig
åtgärd för en besättning att gå in i hamn
och där avvakta bättre väder.

Vidare ser det egendomligt ut, att en
sådan här fiskeflotta dyker upp samti -

digt i så många hamnar. Men även om
det alltså på en gång har varit ett stort
antal fartyg ute på fiske, så förefaller
organisationen inom en sådan flotta att
vara uppbyggd på det sättet, att väl ute
till sjöss manövrerar varje befälhavare
självständigt för sig. Han söker upp de
fiskeplatser, som han själv bedömer vara
bäst, och kan navigera efter sitt eget
bedömande. Det betyder alltså, att när
väderleksförhållandena ha blivit dåliga,
har han gett sig i väg till den hamn,
som har legat bäst till eller han eljest
ansett vara mest lämpad.

Som framgick av mitt svar, följa vi
en sådan här verksamhet med uppmärksamhet.
Herr Lundqvist sade, att det hade
varit bättre om bevakningen hade
skärpts tidigare. Jag undrar om herr
Lundqvist verkligen skulle ha anledning
att göra gällande, att myndigheternas
uppmärksamhet har varit för dålig, om
herr Lundqvist toge del av de handlingar,
som jag har här i min portfölj. Jag
tror att de visa, att på den punkten ingen
skälig erinran kan göras mot den uppsikt,
som hållits. Att i ett sådant fall
som detta engagera örlogsfartyg och
flygplan tycker jag vore att tillgripa
större våld än nöden kräver. Dessa fartyg
gå inte och fiska inte på svenskt territorialvatten
och stryka inte efter kusten.
De ha uppehållit sig på fiske i hela
södra Östersjön och stora delar av Kattegatt,
och att därute övervaka, vad fartygen
göra, kan jag inte finna att vi ha
någon anledning til).

Jag vidhåller alltså den uppfattning,
som framgick av mitt svar, att det har
varit en skäligen misslyckad fisketur,
som detta företags fiskeflotta har utfört.
Huruvida syftet på något sätt har
varit dubbelbottnat vill jag icke uttala
mig om, men herr Lundqvist talade om
att dessa fiskebåtar gingo in i svenska
hamnar för att spionera. I så fall är det
en ganska klumpig form av spionage.
Man ställer sig frågande inför det. De
hamnar, som dessa båtar ha anlöpt, äro
fullständigt öppna svenska hamnar. De
trafikeras av båtar av alla nationaliteter,
och det finns över dessa hamnar till
hjälp för den kommersiella trafiken ut -

86

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Ang. östtyska fiskebåtars förekomst i Öresund m. m.

givna fullständiga beskrivningar och
särskilda specialsjökort, som innehålla
alla upplysningar, vilka den vill ha som
önskar navigera in i hamnarna. Vid ett
förnuftigt bedömande av en sådan misstanke
har man faktiskt mycket svårt att
finna, att detta skulle vara en ändamålsenlig
och adekvat spionageåtgärd.

Jag har bara velat komplettera mina
uppgifter med dessa reflexioner, herr
talman.

Herr LUNDQVIST: Jag tackar herr
statsrådet för dessa kompletterande upplysningar.
Av dem framgick det ju, att
herr statsrådet har tillgång till en hel
del material, som inte vi andra ha, och
det är klart, att man genom att studera
dessa handlingar kanske kan få en något
annan inställning än både pressen
och vårt folk i övrigt ha.

Men på alla punkter kan jag inte helt
ansluta mig till och godta den uppfattning,
som herr statsrådet här har givit
uttryck åt. Jag kan för min del inte a
priori gå med på att det skulle vara att
tillgripa större våld än nöden kräver,
ifall man hade engagerat i bevakningen
även några extraordinära medel, såsom
jag här föreslog: flyget eller någon av
marinens lättare båtar. Det är ju på det
sättet man tar emot vanliga yrkesfiskare
på ryskt håll, när de närma sig tolvmilsgränsen.

Här är ju faktiskt inte fråga om några
sporadiska olyckstillfällen. Alla måste
väl ändå erkänna, att det i varje fall
verkar åtskilligt mystiskt med dessa
ständiga besök av båtar, på vilka det bevisligen
inte finns en enda garvad yrkesfiskare
ombord. Enligt samstämmiga
uppgifter i press o. s. v. nere i Skåne
är det helt annat folk ombord, i varje
fall av utseendet att döma.

Vidare är det ju så — försåvitt inte
den skånska pressen har fel — att sådana
här påhälsningar av polska och
östtyska båtar ha förekommit vid Sydsveriges
kust praktiskt taget hela hösten
i olika etapper. Man har alltid skyllt på
dåligt väder. De där yrkesfiskarna måtte
i alla fall vara mycket dåliga sjömän i
jämförelse med våra.

Naturligtvis kan man ta för gott allt
som här säges till försvar för alla dessa
påhälsningar. Men jag tycker, att det
finns anledning att på svensk sida se
betydligt mera kritiskt på hela denna
fråga än vad herr statsrådet syntes göra
i sitt sista anförande.

Jag fäste mig mycket väl vid att herr
statsrådet sade, att man har kontrollerat
att det var storm vid de tillfällen, då
båtarna angjort svenska hamnar. Det är
kanske riktigt. Men det är väl då ganska
märkvärdigt, att den skånska pressen
har lämnat en helt annan bild av de
faktiska förhållandena och påstått, att
det åtminstone i vissa fall var mycket
bättre väder när båtarna kommo in än
när de lämnade hamnen.

Ett spioneri kan omfatta olika saker.
Jag tror visst inte, att det här behöver
gälla själva hamnanläggningarna o. s. v.
Men redan när båtarna besökte Köpenhamn
riktades ju uppmärksamheten på
vilka vägar de togo för att komma till
eftersökta platser. De hade ju en egendomlig
vana att inte följa de rutter, som
iiro utmärkta på sjökorten och som sjöfarten
i allmänhet begagnar sig av. De
kommo i varje fall till Köpenhamn, som
det öppet sades då, bakvägen och lämnade
också Köpenhamn samma väg •—
en väg, där det enligt dansk uppfattning
är utomordentligt svårt att ta sig fram.

Jag vet inte, på vilka vägar båtarna
ha nått den svenska kusten, men jag är
under alla förhållanden betydligt mera
misstänksam än herr statsrådet synes
vara i detta fall. Därför känner jag mig
inte övertygad om att de inte varit ute
även för att undersöka andra farleder,
Det räknar jag också som spioneri.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag ser precis från vilka källor
herr Lundqvist hämtar sina uppgifter.
Det är nog riktigt, att båtarna manövrerade
en aning egendomligt i Köpenhamn.
Men där inträffade det också flera
grundstötningar.

Vi måste ha klart för oss vilket sakläge
som föreligger när det gäller fiskebåtar,
som besöka svenska hamnar. Det

Onsdagen den 13 december 1950.

Nr 34.

87

Ang. Sveriges anslutning till en europeisk betalningsunion.

är en normal företeelse vid fiske, att
dessa små fartyg, som ofta uppehålla
sig långt borta från sin hemort, söka lä
i de närmaste hamnarna, när de råka ut
för alltför dåligt väder. Det göra våra
fiskebåtar också. Hade det nu inte varit
fartyg från Östzonen och hade det inte
varit ett så stort antal, skulle denna
oroade opinion aldrig ha uppkommit.
Skagens hamn i Danmark är vid vissa
tidpunkter, när det är dåligt väder, full
av fiskebåtar av olika nationaliteter. Våra
båtar gå säkerligen in i engelska hamnar,
om de råka ut för dåligt väder på
Nordsjön. Och en ledamot av denna
kammare, herr Hällgren, kom för en
stund sedan fram till mig och viskade i
mitt öra, att hundratals svenska båtar,
som ligga på laxfiske i Östersjön, angöra
polska hamnar.

Sedan var herr Lundqvist inne på frågan
om reciprocitet med den behandling,
som vissa svenska fiskebåtar ibland
utsättas för från östeuropeiskt håll. Jag
tycker inte, att detta skall vara ledstjärnan
för våra åtgärder, utan den ledstjärna
vi skola följa skall vara, vilka åtgärder
som påkallas av våra egna, svenska
intressen. Jag vill garantera herr Lundqvist,
att alla sådana åtgärder ha vidtagits
i denna affär.

Herr Lundqvist säger, att han är betydligt
mera misstänksam än jag. Jag
tror inte herr Lundqvist skall ta det
yttrandet alldeles för gott. Jag har nu
sysslat så länge med sådant här arbete,
att jag är misstänksam så att det räcker.
Men jag låter inte mina tankar skena i
väg med mig, utan jag försöker att i
varje situation verkligen studera vad
som bar förekommit och efter ett ingående
studium av handlingar komma
fram till en uppfattning, om det som
sker måste te sig som alltför konstigt
eller inte. När jag har gjort det, bar jag
i detta fall kommit till den uppfattningen,
att vad som bär har passerat i och
för sig kan förklaras på ett naturligt
sätt. Men varje gång jag har yttrat mig
här i kammaren har jag tillagt, att för
den händelse syftet med dylika besök
har varit eller i framtiden skulle vara
dubbelbottnat, komma vi uppmärksamt

att följa fartygen och deras förehavanden
i svenskt vatten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. Sveriges anslutning till en europeisk
betalningsunion.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående upprättande av en
europeisk betalningsunion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 257,
dels meddela av Kungl. Maj:t äskat
godkännande av Sveriges anslutning till
överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en europeisk
betalningsunion,

dels ock bemyndiga riksbanken att
vidtaga erforderliga anordningar för Sveriges
deltagande i betalningsunionens
verksamhet enligt reglerna i överenskommelsen.

Herr VON HELAND: Herr talman! I
utskottet voro vi fullt ense om att del
skulle bli till stor fördel, därest den
betalningsunion, som Sverige enligt denna
proposition skall deltaga i, skulle
komma att fungera planenligt. Emellertid
voro vi pessimistiska ur den synpunkten,
att andra länder — även om
överenskommelse träffas — antingen av
oförmåga eller av brist på vilja mycket
dåligt hålla sina förpliktelser, exempelvis
genom att underlåta att deltaga i kompletterande
åtgärder.

Jag kan för (lagen inte finna, att ett
godkännande av propositionen kommer
att innebära någon handelspolitisk försämring
för Sveriges del, utan fastmer
en förbättring av möjligheterna att disponera
likviderna för vår export.

Emellertid kommer resultatet av betalningsunionen
att i största utsträckning
vara beroende av handelns frihet, och
beträffande handelns liberalisering öns -

88

Nr 34.

Onsdagen den 13 december 1950.

Ang. Sveriges anslutning till en europeisk betalningsunion.

kar jag upprepa förra veckans varning,
att Sverige härvidlag inte får gå före
andra länder. Göra vi detta, komma
andra näringsgrenar än de för tillfället i
särklass stående exportnäringarna att få
det besvärligt. Utöver vad jag i detta hänseende
anförde här i kammaren skulle
jag vilja tillägga ett par synpunkter.

Förra veckan gav jag exempel på hur
svensk livsmedelsexport har att konkurrera
med ren dumping. 1 dag kan jag
redogöra för hur vi möta protektionism
på vår främsta exportmarknad, Tyskland.

Då handelsavtalet med Västtyskland
går ut med månadsskiftet, bli mejeriprodukter,
kött, fläsk och ägg importlicensierade.
Det nya tyska tullförslaget upptar
vidare rent protektionistiska tullar
för dessa produkter. Om inte dessa tullar
kraftigt minskas, kan tullskyddet allvarligt
försvåra den svenska exporten
på Västtyskland.

Ett annat exempel på hur Sverige går
i täten beträffande friare handel är Havannastadgan,
som ju har godkänts av
svenska riksdagen. Förenta staterna däremot
ha nu beslutat att skrinlägga sina
planer på att acceptera denna internationella
frihandelsöverenskommelse. I stället
ämnar amerikanska regeringen föreslå
kongressen att stödja den redan existerande
handels- och tullöverenskommelsen
GATT. Att Havannastadgan inte
blir av innebär givetvis en svensk besparing
på 100 000 kronor, alltså medlemskostnaderna,
men borde också innebära
den lärdomen, att Sverige icke bör
hålla sig i täten när det gäller handelspolitiska
eftergifter.

Före det senaste världskriget exporterade
Sverige livsmedel till ett värde av
i genomsnitt 140—150 miljoner kronor
årligen. Den totala exporten av jordbruksprodukter
i fjol uppgick till cirka
175 miljoner kronor, och exportökningen
bär-fortsatt i år. Vår livsmedelsexport
har sålunda stor betydelse ur handelspolitisk
synpunkt.

Det bör vidare framför allt uppmärksammas,
att det värde som erhålles för
denna export kan bli avgörande för vår
jordbrukspolitik. Med det löfte, som han -

delsministern lämnade förra veckan, utgår
jag dock ifrån att regeringen uppmärksamt
följer dessa problem, så att
vid de förestående underhandlingarna
mellan regeringen och jordbrukarna intet
sådant läge skall föreligga, att givna
löften beträffande inkomsterna för
jordbrukets arbetskraft icke kunna hållas.

Dagens handelspolitiska läge måste
emellertid uppmärksammas också ur en
annan synpunkt. Även om Koreakrisen
kommer att få en fredlig lösning, kan
man med säkerhet förutsätta, att USA
kommer att ytterligare skärpa råvaruregleringarna.
De redan nu stora svårigheterna
att i Europa uppbringa sådana
varor som bomull och plåt böra vara en
allvarlig varning för regeringen. Koksoch
kolsituationen är för Sveriges del av
ännu allvarligare innebörd, annan råvarubrist
icke att förglömma.

Det är rätt egendomligt, att regeringen
inte informerar riksdagen mera i dessa
frågor. Regeringen har ju inte ens intresse
av att vara representerad vid debatter,
som de s. k. oppositionspartierna
ta upp i denna fråga.

Vad har egentligen regeringen för
planer beträffande råvaruförsörjningen
och möjligheterna att undvika en industriell
och ekonomisk kris? Kommer det
åter ransoneringsbestämmelser? Kommer
bristen på arbetskraft att förändras till
en arbetslöshetssituation inom vissa industrier?
Skall köpkraftsöverskottet
ånyo få i stor omfattning användas för
lyxkonsumtion och lyxvaruimport?

Herr talman! Många flera frågor skulle
kunna uppställas, men det räcker med
dessa för att av regeringen — även om
den nu är frånvarande — begära en redogörelse
för den plan man tänkt sig för
att kunna undvika en ny kris.

Det förvånar mig, att man inte inom
oppositionspartierna ilsknar till på den
här punkten och att det hela får ha
sin gång utan att man får en aning
om vad regeringen har för planer för att
klara de mötande svårigheterna.

Nu är det ju snart slut på denna höstriksdag,
men jag förutsätter, att Sveriges
riksdag får informationer om dessa pro -

Onsdagfen den 13 december 1950.

Nr 34.

89

Ang. Sveriges anslutning till eu europeisk betalningsunion.

blem åtminstone i samband med remissen
av nästa års statsverksproposition.

Med mitt yttrande åsyftar jag inte att
avstyrka den föreliggande propositionen.
Mitt önskemål är att man skall få en
klar uppfattning om hur regeringen tänker
övervinna de mötande svårigheterna,
varvid handelspolitiken och råvaruförsörjningen
komma att spela en avgörande
roll.

Jag har intet annat yrkande, herr talman,
än om bifall till utskottets förslag.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av herr von Helands anförande
vill jag bara erinra kammaren om att
finansministern av två skäl har avböjt
att nu ta upp en ekonomisk diskussion.
Det ena är, att vi nyligen ha haft en
mycket ingående sådan diskussion —- i
vilken herr von Heland tyvärr icke kunde
deltaga, eftersom han då befann sig
i rikets angelägenheter på andra sidan
Atlanten. Det andra skälet är, att hela det
ekonomiska spörsmålet kommer att framläggas
om några veckor i statsverkspropositionen
och att vi kunna ta upp en
diskussion i samband därmed.

Herr talman! Jag har liksom herr von
Heland inte något annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 231, angående allmän bcredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 232, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51.

T Första kammarens protokoll 1950. Nr 34

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 31, angående tillfälligt
arvodestillägg åt den hos riksdagen
tillfälligt anställda personalen, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 415, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utvidgning av det
skandinaviska luftfartssamarbetet inom
SAS;

nr 41G, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 417, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51; och

nr 418, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1950/51.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 421, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
till riksdagen angående godkännande
av Sveriges anslutning till en
överenskommelse angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 17 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 422, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönereglering för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksun -

90

Nr 34.

Onsdagen den 13 decen. 1950.

dervisningsanstalter m. in. -— i den del
propositionen hänskjutits till jordbruksutskottet
— jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1950.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter nära
två månaders höstsession räkna vi väl
med att detta års riksdagsarbete är avverkat.
Under det nu snart tilländalupna
året ha händelser inträffat, som vad yttre
världen beträffar vållat oro och bekymmer.
Vi ha inte undgått att få känningar
härav, som oroat oss och även
ekonomiskt krävt särskilda åtgärder.

Vi ha upplevt tronskifte; vår åldrige
Konung slutade sina dagar, följd av
vördnad och tacksamhet, och har i enlighet
med grundlagens bud fått sin efterträdare,
som mottagits med största
förtroende och välgrundade förhoppningar
om att ett gott förhållande skall
även i fortsättningen bliva rådande mellan
Konung och folk.

Under riksdagsarbetet i år ha viktiga
frågor varit föremål för avgörande, och
därvid kanske särskilt riktlinjerna för
folkundervisningen få anses som en omfattande
reform.

Även i år ha under pågående riksdag
ledamöter lämnat oss, och åtskilliga ha
icke förnyade mandat för kommande
riksdag. Stor anledning finnes att till dessa
våra kamrater framföra varmt lack
för angenämt och gott samarbete. Själv
har jag att uppriktigt tacka för åtnjutet
förtroende och för all mottagen vänlighet.
Och så tillönskar jag Eder alla en
fridfull jul och ett gott nytt år!

Detta tal besvarades av herr HALLAGÅRD
i följande ordalag: Herr talman!
Då vi nu avslutat arbetet för denna riksdag,
ber jag å första kammarens vägnar
att till vårt presidium få framföra kammarledamöternas
varma tack.

Främst ber jag att få rikta detta tack
till vår högt värderade talman för det
utomordentligt skickliga sätt, varpå han
som alltid lett kammarens förhandlingar,
och jag hoppas att han måtte återkomma
hit nästa år och intaga sin plats
i kammarens talmansstol. Första kammaren
ber att få önska Eder, herr talman,
en god jul och ett gott nytt år!

Herr talmannen förklarade härefter
1950 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
12.01 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

504173