Lördagen den 8 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1952:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 9

8—13 mars.

Debatter in. m.

Lördagen den 8 mars. Sid.

Interpellation av herr Persson, Karl, ang. importen av matpotatis 4

Tisdagen den 11 mars.

Svar på interpellation av herr Lundgren ang. städernas kostnader
för pensionering av statspolismän ......................... 6

Onsdagen den 12 mars.

Svar på interpellation av herr Anderberg ang. åldringsvårdens
aktuella läge m. m......................................... 9

Olycksfallsersättning åt G. Karlström .......................... 16

Anslag till lånefonden för den mindre skeppsfarten .......... 18

Anslag under försvarets fonder:

Byggnadsåtgärder för effektivisering av värnpliktsutbildningen 22

Vissa flygfältsarbeten m. m............................... 23

Berghangarer ........................................... 26

Uppställningsplatser för radarstationer .................. 27

Riksbankens valuta- och penningpolitik m. m................ 29

Om förstatligande av importen av mineraloljor m. m........... 64

Ang. höjning av statstjänstemännens löner in. m.............. 66

Torsdagen den 13 mars.

Ratificering av vissa konventioner m. m...................... 109

Rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension ........... 113

t Första kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 12 mars. Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. förhöjda dagtraktamenten
åt landstingsman .................................... 16

Statsutskottets utlåtande nr 42, ang. olycksfallsersättning åt G.
Karlström ............................................... 16

— nr 43, ang. olycksfallsersättning till Å. Bergström ......... 18

— nr 44, ang. anslag till utrustning för vindtunnelanläggning

m. m. och till säkerhetsanstalter för sjöfarten .............. 18

— nr 45, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.:

handelsdepartementet .................................... 18

— nr 46, ang. anslag under försvarets fonder m. m............. 22

— nr 47, ang. anslag å tilläggsstat II: försvarets fastighetsfond . . 29

— nr 48, ang. förläggande av centrala beklädnadsverkstaden till

Karlskrona m. m......................................... 29

—- nr 50, ang. provisoriskt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid .......................................... 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. skyldigheten att erlägga
fastighetsskatt ...................................... 29

— nr 15, ang. ändringar i gällande tulltaxa m. m............... 29

— nr 17, ang. fastighetsägares underrättande om beslut rörande

fastighets taxeringsvärde ................................ 29

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning .............. 29

—- memorial nr 5, ang. användande av riksbankens vinst ........ 64

—■ utlåtande nr 6, ang. förstatligande av importen och distributionen
av mineraloljor ..................................... 64

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. höjning av statstjänstemännens
löner m. in............................................... 66

Torsdagen den 13 mars.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ratificering av vissa kon -

ventioner m. m........................................... 109

— nr 22, ang. rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension 113

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. sammanföring av samfälld
vägmark med angränsande fastighet m. m.................. 115

— nr 8, ang. ogiltighet av sämjedelning av jord inom Kopparbergs
län ................................................ 115

— nr 9, ang. tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen och stiftsnämn derna

................................................... 115

Lördagen den 8 mars 1952.

Nr 9.

Lördagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till B.
E. It. Carlsson m. fl.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 81, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 §
förordningen den 3 juni 1938 (nr 216)
om livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick an.
visande av anslag till Vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbetet, till statsutskottet, samt i övrigt
till behandling av lagutskott.

Vid föredragning av den av herr Söderquist
och herr Andersson, Axel, väckta
motionen, nr 376, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående dyrtidstillägg för år
1952 å särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn, hänvisades
motionen, såvitt angick anvisande av ett
anslag under femte huvudtiteln, till
statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Nilsson,
Ernst Hjalmar, m. fl. väckta motionen,
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Näslunds motion,
nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 78, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 82, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den 30
juni 1947 (nr 303);

nr 83, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostna -

Nr 9.

Lördagen den 8 mars 1952.

Interpellation ang. importen av matpotatis

der vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 84, angående anslag till inköp av
maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 89, angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt; nr

90, rörande Sveriges anslutning till
en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet,
m. m.;

nr 91, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 92, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet;
och

nr 93, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Interpellation ang. importen av
matpotatis.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Import av dansk matpotatis förekommer
för närvarande till Sverige. Då någon
hrist på svensk matpotatis inte har förmärkts,
har denna import i hög grad
oroat de svenska potatisodlarna. Ute
i de bygderna, där man odlar matpotatis,
anser man att en inventering
av de till avsalu tillgängliga
partierna hade bort företagas innan beslut
fattades om potatisimport. Man anser,
och detta givetvis med all rätt, att
om de svenska förråden av potatis är
tillräckliga för försörjningen, blir resultatet
av import endast att den svenskodlade
matpotatisen inte kommer till
användning till sitt avsedda ändamål
utan får antingen användas till djurföda,
eller, vilket är ännu mindre ändamålsenligt,
får användas för fabrikstillverkning
av stärkelse eller sprit. Dessutom
belastar importen vår handelsbalans
onödigtvis.

Även om importen har jämförelsevis

ringa omfattning, verkar den även tryckande
på priset. Priset till producenterna
har inte heller varit onormalt högt
om man betänker att odlarna vid denna
tid på året fått vidkännas ej oväsentliga
kostnader för lagring jämte lagringsförluster.

Ett klarläggande av omständigheterna
kring den företagna och eventuellt planerade
importen och motiven för densamma
skulle bidraga till att diskussionerna
ute i bygderna om hithörande
spörsmål skulle bli mera sakliga och
grundade på faktiska förhållanden.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
spörsmål.

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för storleken av den hittills företagna
och eventuellt planerade importen av
matpotatis och motiven för densamma?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 8,
i anledning av väckta motioner om förhöjda
dagtraktamenten åt landstingsmän; statsutskottets

utlåtanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt G. Karlström på grund
av olycksfall i arbete;

nr 43, i anledning av väckt motion
om ersättning till Å. Bergström på grund
av olycksfall i arbete;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
utrustning för vindtunnelanläggning m.
m. vid flygtekniska försöksanstalten och
till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen av -

Lördagen den 8 mars 1952.

Nr 9.

ser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden till
Karlskrona m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående höjning av statstjänstemännens
löner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt; nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; samt
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående fastighetsägares underrättande
om innehållet i beslut rörande fastighets
taxeringsvärde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 5, angående användande av riksbankens
vinst för år 1951; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av importen och
distributionen av mineraloljor;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut, dels ock i
ämnet väckt motion; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om införande av rörlig pensionsålder
för erhållande av folkpension; ävensom tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom vissa
delar av Kopparbergs län; samt
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från delegerade för
riksdagens verk angående dels lönetilllägg
till tjänstemän i riksdagens verk,
dels rörligt tillägg å pensioner, utgående
enligt av riksdagen antagna tjänste- och
familjepensionsbestämmelser för riksdagens
verk, dels ock vissa bemyndiganden
för delegerade.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 9.

Tisdagen den 11 mars 1952.

Tisdagen den 11 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 4 och
den 5 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 64, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 66, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314), dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; och
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar.

Ang. städernas kostnader för pensionering
av statspolismän.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundgrens
interpellation angående städernas kostnader
för pensionering av statspolismän,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Lundgren
till mig riktat följande fråga: »När

kunna de städer, vilka hålla statspolis
enligt 1932 års beslut, väntas erhålla i
lagstiftningen förutsatt full ersättning
för på grund av bl. a. det ändrade ränteläget
ökade pensionskostnader i enlighet
med Svenska stadsförbundets skrivelse
till Konungen den 3 november
1947?»

Till svar får jag anföra följande.

Samma fråga ställde herr Lundgren
under vårsessionen av 1950 års riksdag
till den dåvarande inrikesministern.
Denne framhöll i sitt svar, att Svenska
stadsförbundets framställning om översyn
av beräkningsgrunderna beträffande
ersättning av statsmedel för pensioneringskostnad
åt stad, som tillhandahåller
statspolis, hade överlämnats till
1948 års polisutredning för att tagas i
övervägande av utredningen. Om polisutredningens
då väntade betänkande icke
innehöll förslag i ämnet inom ramen
för ett kommunalt organiserat polisväsende,
sade sig dåvarande inrikesministern
ha för avsikt att göra en översyn
av de ersättningsgrunder, som herr
Lundgren åsyftade.

Polisutredningen har i sitt numera
framlagda betänkande uttalat, att beräkningsgrunderna
böra överses. Utredningen
har dock ansett, att frågan om
polisväsendets förstatligande bör avgöras,
innan en sådan översyn sker. Skulle
polisväsendet förstatligas, torde detta
enligt polisutredningen komma att ske
inom så kort tid, att tillräckliga skäl för
ändring av berörda grunder knappast
föreligga. Därest polisväsendet bibehålies
kommunalt organiserat, torde däremot
översyn av grunderna böra äga
rum. På grund härav har utredningen
icke funnit sig böra framlägga något
förslag i ämnet.

Beredningen av polisutredningens betänkande
inom inrikesdepartementet
har ännu icke slutförts. Skulle något
förslag om polisväsendets förstatligande
icke komma i fråga, har jag för avsikt

Tisdagen den 11 mars 1952.

Nr 9.

Ang. städernas kostnader för pensionering av statspolismän.

att inom den allra närmaste tiden låta
utreda det spörsmål herr Lundgren nu
aktualiserat. Jag delar nämligen min företrädares
och polisutredningens uppfattning
om att berörda ersättningsgrunder
äro i behov av en översyn.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ber jag att få framföra
mitt vördsamma tack för svaret på min
fråga. Jag skall endast göra några mycket
korta kommentarer till svaret.

Inledningsvis vill jag erinra om att det
här inte är fråga om statsbidrag i vanlig
mening, utan det gäller ersättning till
kommunerna för direkta utgifter för
statliga ändamål.

Statspolisorganisationen inrättades genom
beslut av 1932 års riksdag. Då kommunerna
voro huvudmän för polisorganisationen
med undantag för den speciella
militära polisen i Bodens fästning,
var det naturligt att statspolisorganisationen
fick ansluta sig till den kommunala
polisorganisationen. Därvid förutsatte
man emellertid —- det framgår av
15 § i polislagen — att stad som tillhandahåller
statspolis skall få i genomsnitt
taget full ersättning av statsmedel
för de därigenom förorsakade merkostnaderna.
Det är från denna utgångspunkt
som de alltjämt gällande bestämmelserna
i kungörelsen den 24 november
1932 angående statsbidrag till polisväsendet
äro utformade.

Vad beträffar pensionskostnaderna
räknas dessa på det sättet, att för en
befattningshavare avsättes årligen så
stort belopp, att det jämte ränta på ränta
intill tidpunkten för befattningshavarens
avgång motsvarar vad han sedermera
erhåller i pension under sin återstående
livstid.

Till grund för beräkningen av den ersättning,
som kommunerna få för pensionskostnaderna,
ligger ålderdomsförsäkringskommitténs
allmänna dödlighetstabell,
som är uppgjord på 1920-talet,
och vidare har man räknat med en
räntefot av fyra procent. Nu iir det så,

att dödligheten sedan denna tid har
minskat, d. v. s. medellivslängden har
ökat.

Vidare ha vi ett helt annat ränteläge
än de fyra procent, som man räknade
med att pensionsavgifterna skulle förräntas
efter. Båda dessa omständigheter
medföra, att städernas faktiska kostnader
bli avsevärt mycket högre än den
ersättning, som staten betalar till kommunerna
för detta ändamål. Departementschefen
har utlovat att under den
allra närmaste tiden ta upp detta spörsmål
till förnyad utredning, och jag är
mycket tacksam för detta. Kommunerna
ha under en lång följd av år faktiskt fått
betala direkta statliga utgifter med egna
medel, och detta träffar framför allt vissa
medelstora städer — jag vill erinra
om en sådan stad som Luleå, som har
en mycket stor statspolisstyrka i förhållande
till stadens storlek.

Herr talman! Jag kan inte finna att
denna fråga skulle fordra några vidlyftiga
utredningar. Man behöver bara avpassa
pensionsavgifterna efter de nu. gällande
dödlighetstabellerna och räkna
med nu gällande räntefot — jag kan inte
säga vilken räntefot det kan bli fråga
om, men det är i varje fall ganska uppenbart
att det inte blir fyra procent.
Utredningen bör därför kunna ske ganska
snabbt.

Det är inte fråga om att bereda kommunerna
någon fördel på statsverkets
bekostnad utan endast att tillförsäkra
dem den ersättning, som de enligt polislagen
äro berättigade till men som de
faktiskt berövats genom en i administrativ
ordning utfärdad författning, vilken
i viss mån satt polislagen ur kraft
i detta avseende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att ännu en gång få tacka herr statsrådet
för det lämnade svaret.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående prisutjämningsavgift
in. in.

Nr 9

Tisdagen den 11 mars 1952.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 83,
angående anslag för budgetåret 1952/53
till avlöningar och omkostnader vid statens
sinnessjukhus och statens anstalt för
fallandesjuka m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

84, angående anslag till inköp av
maskiner för torrläggningsverksamheten;

nr 88, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 89, angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick anvisande av ett anslag
under sjunde huvudtiteln, till statsutskottet
och i övrigt till utrikesutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 91, angående avstående i visst fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 92, angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighet;
och

nr 93, angående ersättning i vissa fall
i anledning av olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från delegerade
för riksdagens verk angående
dels lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk, dels rörligt tillägg å pensioner,
utgående enligt av riksdagen antagna
tjänste- och familjepensionsbestämmelser
för riksdagens verk, dels ock vissa bemyndiganden
för delegerade.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 42—50, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13, 15
och 17, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 4—6, andra lagutskottets utlåtanden
nr 21 och 22 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 7—9.

På framställning av herr talmannen beslöts
att statsutskottets utlåtande nr 49
skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter
bankoutskottets utlåtande nr 6.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 97,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 28 maj
1943 (nr 259) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å vin.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
IT. Slenwall.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Sträng hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Anderbergs
interpellation angående åldringsvårdens
aktuella läge m. m. Svaret, vilket omedelbart
före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid
detta protokoll. Herr statsrådet STRÄNG
erhöll nu ordet och lämnade en kort
sammanfattning av svaret.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra mitt
tack för det mycket utförliga och klargörande
interpellationssvaret. Svaret
var mycket positivt, och även det ber
jag att få tacka för.

Åldringsvården har på kort tid i den
allmänna debatten ryckt fram som ett av
våra verkligt viktiga sociala problem.
Det är, som av socialministerns redogörelse
framgår, ett problem med en rad
olika aspekter. Diskussionen om samhällets
omvårdnad om de gamla har måhända
tidigare i alltför hög grad kommit
att handla om ålderdomshemmen
och detta fastän endast en procentuellt
blygsam del av åldringarna får vård på
våra ålderdomshem. Den successivt förbättrade
folkpensioneringen och höjningen
av bostadsstandarden ha givetvis
varit ytterst verksamma medel, när
det gällt att mildra bekymren för de
gamla. Det måste emellertid ur olika
synpunkter vara bra om — som nu är
fallet ■— andra former prövas för en
aktiv vård av det raskt stigande antalet
åldringar. Social hemhjälp och hemvård
i olika former äro sannolikt något

som man kan hjälpa sig fram rätt så
långt med. Över huvud taget är man väl
nu tämligen allmänt överens om att det
ur såväl samhällsekonomiska som humanitära
synpunkter är önskvärt, att de
gamla så långt möjligt förhjälpas att bo
kvar i sina hem och i sin invanda miljö.
Ålderdomshemmet bör liksom hittills
för ett mindre antal åldringar vara en
av de sista stationerna. Från kommunernas
sida har i varje fall icke hysts
någon tvekan om att 1947 års riktlinjer
i fråga om ålderdomshemmens standard
i sak bör upprätthållas.

Något som jag är särskilt tacksam för
i socialministerns svar är den däri anmälda
avsikten att åstadkomma sådana
ändringar av gällande bestämmelser för
förbättringslån, att upprustningen av enfamiljshus
kan främjas med statligt stöd
i större utsträckning än nu, något som
skulle vara särskilt betydelsefullt för
stora delar av landsbygden. De gamla,
enkla bostadsförbättringsbidragen i vår
bostadspolitiks ungdom på 1930-talet
gjorde stor nytta, när det gällde att nödtorftigt
upprusta bostäder för vissa äldre
personer. Det kan inte hjälpas, att det
kan vara försvarbart att något släppa
efter på standardkraven när det gäller
upprustning av vissa enklare enfamiljshus,
som måhända inte komma att behöva
användas så lång tid framåt.

Det enda negativa som jag funnit i socialministerns
redogörelse, är beskedet
att förslag inte nu kommer att framläggas
om statsbidrag till anläggning av
ålderdomshem. För de bortåt 100 kommuner,
där man på senare år byggt ålderdomshem
och som nu gå och vänta
på att den av riksdagen givna utfästelsen
skall infrias, måste detta leda till
stor besvikelse. Det förefaller inte heller
att ligga stor tröst i uppgiften, att frågan
om statsbidrag skall upptagas till
behandling, när allmänna statsbidragsutredningen
har avgivit sitt principförslag.
Från allmänna statsbidragsutred -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.
ningen har, så långt jag erfarit, i år
icke utlovats annat än ett principförslag
om statsbidrag till kommunernas driftkostnader.
Förslaget om anläggningsbidrag
skulle upptagas under ett senare
skede i utredningens arbete.

Av statsutskottets utlåtande nr 184 år
1947 och riksdagens i anledning därav
fattade beslut framgår klart, att riksdagen
starkt understrukit departementschefens
synpunkter beträffande statsbidraget.
Man fann det skäligt, att statsbidrag
skulle utgå för byggande och förbättrande
av ålderdomshem. Departementschefen
sade också i propositionen
klart ifrån, att han ansåg det skäligt
och att det skulle komma att underlätta
ett genomförande av reformen. Nu ha
kommunerna gått och väntat i fem år
på beslut om att detta bidrag skulle
fixeras och utbetalas, men så mötes man
av detta besked, som gör oss synnerligen
besvikna. Vi förvänta, att regeringen
tar denna fråga under förnyad omprövning.
Det har alltid varit en hederssak
för den svenska riksdagen, att när
man har givit en utfästelse, skall man
infria den, och här har man gett en utfästelse.
Visserligen uttalade man sig
inte om procentsatserna, men man gjorde
ändå vissa jämförelser med statsbidaget
till pensionärshem och skollokaler,
och då är det ju förklarligt, om kommunerna
tänkte sig, att man skulle gå
efter dessa priciper. Jag anser att denna
fråga måste upptagas till förnyad prövning,
så att kommunerna kunna få den
rättvisa som de ha rätt att fordra.

Jag är däremot mycket tillfredsställd
med att socialministern ställt i utsikt
en skyndsam utredning angående vissa
problem inom åldringsvården. Det har
icke kunnat hjälpas, att inom kommunerna
uppstått viss villrådighet i fråga
om den lämpliga dimensioneringen av ålderdomshem.
De åtgärder av olika slag,
som nu befinna sig i begynnelsestadiet,
för att i form av utökad social hemhjälp
och nya former av hemvård göra det
lättare för de gamla att stanna kvar i
sina hem, borde i större eller mindre
grad komma att minska behovet av vårdplatser
vid ålderdomshemmen. Den slut -

na vårdformen för åldringarna måste
också ses i sammanhang med de föreliggande
utbyggnadsplanerna i fråga om
den egentliga sjukvården. Den av socialstyrelsen
verkställda undersökningen rörande
ålderdomshemsklientelet per den
15 maj 1950 utvisade, att 57 procent eller
omkring 15 000 av de dåvarande 26 000
ålderdomshemspensionärerna angivits
vara kroniskt kroppssjuka, sinnesabnorma
eller lytesbehäftade. Inemot hälften
av dessa 15 000 sjuka ansågs vara i behov
av vård på olika specialanstalter för
såväl kropps- som mentalsjuka. Skulle
detta senare vårdbehov inom rimlig tid
kunna bli tillgodosett, måste detta ovillkorligen
påverka platsbehovet på ålderdomshemmen.

I varje fall talar enligt min mening
allt för att man i nuvarande övergångsskede
tar det något försiktigare i fråga
om utbyggnaden av nya ålderdomshemsplatser.
Det betyder mycket ur samhällsekonomisk
synpunkt, om det befinnes att
vi kan klara oss med t. ex. 10 procent
färre platser än vad man tidigare räknat
med. Här är det icke endast anläggningskostnaderna,
som äro besvärande
för kommunernas ekonomi. Det är i
första hand driftkostnaderna, som man
får se upp med, och vi ha icke råd att
på ett visst vårdområde — även om det
är så angeläget som detta — riskera
att förbygga oss så länge många andra
vårdområden, som staten och landstingen
ha att svara för, måste hållas starkt
underdimensionerade i fråga om anstaltsplatser.

Här har i interpellationssvaret visserligen
starkt tryckts på att det ytterst
är kommunernas sak att bedöma behovet
av ålderdomshemsplatser. De kommunalt
initierade känna dock mycket
väl till, att den statliga tillsynen med
alla dess förgreningar på detta område
är den faktiskt bestämmande parten. Det
har ju t. ex. varit tillräckligt med en
antydan om att man i kommunen måste
handla så eller så för att ha utsikt att
få det utlovade statsbidraget. Sådant har
alltid sin effekt, i hur hovsamma former
det än framföres. I kommunerna behöver
man därför i det uppkomna läget

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

ett auktoritativt uttalande om hur man
bör ställa sig. Vi ha ett stort antal ålderdomshem,
som behöva grundligt renoveras.
På andra ställen måste ålderdomshem
nybyggas, och för denna omfattande
projektering behöver man ett
klart besked ju förr desto bättre. Jag tar
för givet, att vad jag här senast berört
hör till de specialproblem som skola bli
föremål för snabbutredning.

Herr SUNNE: Herr talman! Med anledning
av att jag redan 1949 interpellerade
dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående grunderna
för erhållande av statsbidrag till ålderdomshemsbyggen
anser jag mig föranlåten
att i samband med herr Anderbergs
interpellation säga några ord.
Mina uttalanden här bli i viss mån ett
understrykande av de synpunkter som
herr Anderberg framfört.

1947 års riksdag beslöt i enlighet med
statsutskottets utlåtande, att statsbidrag
skulle utgå till de ålderdomshem som
uppfördes efter den 1 juli 1946, men
efter vilka grunder statsbidraget skulle
utgå beslöts inte. Riksdagen beslöt
emellertid i skrivelsen till Kungl. Maj:t
begära, att utredningen skulle verkställas
med största skyndsamhet för att få
grunderna för statsbidraget fastställda,
och i sitt svar på min interpellation
1949 sade statsrådet Möller, att det var
för sent att framlägga proposition det
året, men att han hade för avsikt att
avgiva förslag i ärendet redan till 1950
års riksdag. Vid tiden för min interpellation
var ålderdomshemsfrågan aktuell
i min hemkommun, och när vi efter
lång väntan på byggnadstillstånd
och besked om statsbidrag äntligen
fingo byggnadstillståndet och naturligtvis
också räknade med att så småningom
få statsbidrag, hade kostnaderna
hunnit bli tre, fyra gånger så höga som
vid den första beräkningen, men någon
proposition om statsbidrag hördes inte
av. Nå, man väntade att den skulle komma
1951, men inte heller då hördes någonting
av. Man blev därför ganska angenämt
överraskad i år, när det i pro -

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.
positionsförteckningen signalerades att
den skulle komma. Den nuvarande chefen
för socialdepartementet har ju också
i förra veckan i ett föredrag i Borås
talat om att propositionen nu skulle
komma. I ett referat i Borås tidning står
det, att en proposition om statsbidrag
till byggande av ålderdomshem skulle
komma att framläggas, men att vi skulle
bli besvikna på omfattningen av den
statliga hjälpen. Men, även om det skulle
bli någon besvikelse, är det ju i alla
fall bättre att man nu får besked om
statsbidraget, än att det drar ut i det
oändliga. Det är ju, som herr Anderberg
sade, fem år sedan principbeslutet fattades,
och statsutskottet sade då bl. a.,
att utskottet ville framhålla önskvärdheten
av att grunderna för statens bidrag
fixerades snarast möjligt. Riksdagen
beslöt också i enlighet med det förslaget.

Som det nu här redogjorts för i interpellationssvaret
är det bortåt ett
hundratal nya ålderdomshem, som uppförts
sedan den 1 juli 1946 och som alltså
enligt principbeslutet skulle vara berättigade
till statsbidrag. Enligt vad jag
hört från en del kommuner ha deras av
myndigheterna beviljade lån delats upp
dels i långfristiga och dels i kortfristiga
sådana, och dessa senare ha så avvägts,
att man har fått den föreställningen, att
de skulle inlösas med statsbidrag. I dag
har man alltså fått veta •— fem år efter
riksdagsbeslutet — att det inte heller i
år blir någon proposition i ärendet, och
hur den underrättelsen mottages ute i
de fattiga kommunerna på landsbygden,
kan man göra sig en föreställning om.
Där måste man, vågar jag påstå, känna
sig lurad. De kortfristiga lånen skola
snart inlösas. En stor del av ungdomen
på landsbygden söker sig till tätorter
och städer. Därigenom sjunker skatteunderlaget,
och medelåldern bland de på
landsbygden kvarvarande blir allt högre.
Det blir på så sätt svårt att finansiera
ett nytt ålderdomshem i väntan på
det utlovade statsbidraget. Man kommer
därför som sagt att bli ganska besviken,
när man nu genom interpellationssvaret
får veta, att löftet om framläggandet av

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m
cn proposition om sådant statsbidrag
har tagits tillbaka.

Statsrådet Sträng har ju sagt i Borås,
att det statsfinansiella läget är sådant
att dessa bidrag måste bli mycket blygsamma.
Men även om bidraget skulle
bli blygsamt, vore det nog bättre enligt
min mening att det lämnades besked om
hur stort det skall bli, än att man skall
vänta år efter år utan att få något besked.
Ju längre det dröjer med beskedet,
desto flera nya hem tillkomma och desto
större måste den samlade statsbidragssumman
bli.

Visserligen lämnas den vanliga förklaringen,
att frågan skall ytterligare utredas,
men vad är det som egentligen
har inträffat under de sista dagarna eller
den senaste veckan? Varför har inte
den bebådade propositionen kunnat
framläggas, så att kommunerna kunnat
lå veta vad de ha att rätta sig efter?

Herr ELIASSON: Herr talman! Tillsammans
med några andra ledamöter av
denna kammare har jag motionsledes tagit
upp ålderdomsvårdens problem och
påyrkat en allsidig utredning av dessa
.spörsmål. Det må därför tillåtas mig att
ta till orda i denna interpellationsdebatt.

Åtskilliga av de synpunkter, som vi
i motionerna anfört, har socialministern
i sitt interpellationssvar tagit en positiv
ståndpunkt till, och detta hälsar vi givetvis
med största tillfredsställelse. Det
finns anledning att i dag understryka
det glädjande faktum, att statsmakterna
tydligen nu är benägna att angripa åldringsvårdens
problem från vidare utgångspunkter
än vad fallet var, då riktlinjerna
för åldringsvårdens ordnande
fastställdes vid 1947 års riksdag.

Vad samhället gör för att bereda åldringarna
vård minskar icke, som statsrådet
även framhåller, den enskildes ansvar
för sina gamla föräldrar. Åldringsutvecklingen
ställer emellertid samhället
inför nya och ökade vårdbehov. Ökningen
accentueras ytterligare av den fortgående
höjningen av befolkningens genomsnittliga
levnadsstandard, som auto -

matiskt medför att också kraven på åldringsvårdens
standard höjes.

Vi kan inte undvara anstalter för åldringsvården
och därom är det väl ingen
diskussion. Men det finns ingen anledning
— vare sig med hänsyn till kostnadssynpunkterna
eller till omtanken om
de gamlas trivsel — att påtvinga människor
en dyrbar anstaltsvård, om vi har
möjlighet att bereda åldringar vård i former,
som är mindre kostsamma för det
allmänna och samtidigt mera tilltalande
för de gamla själva. Missförhållanden
inom gången tids familjevård har utan
tvivel medverkat till att anstaltstänkandet
trängt djupt in i medvetandet, men
det kan sannerligen inte vara något ideal
att så många vårdbehövande som
möjligt skall få vård på anstalter. Vad
som behövs är en lämplig kombination
av öppen och sluten vård. Anspråken
på statens och kommunernas ekonomi
är mycket stora, och den omständigheten
att vi inte snabbt kan bygga ut den
slutna vården är ytterligare argument
för att man så långt möjligt bör söka
bereda de åldringar, som inte behöver
ständig vård och tillsyn, en sådan hjälp
att de kan bo kvar i sina hem.

Jag skall be att först få ta upp det
avsnitt av socialministerns interpellationssvar,
som gäller bostadsfrågan. Vi
har i motionerna pekat på att en viktig
förutsättning för att man skall kunna
bereda åldringarna vård i hemmen är,
att pensionärernas bostadsfråga ägnas
den största uppmärksamhet. Tyvärr är
det så att pensionärernas bostadsstandard,
särskilt på landsbygden, är långt
ifrån tillfredsställande. Jag skulle i det
sammanhanget vilja säga, att den nuvarande
bostadskoslnadsgrupperingen, som
ställer fyrtio procent av landets folkpensionärer
helt utan möjlighet att få del
av de statliga bostadstilläggen, är en så
upprörande orättvisa att jag tycker att
en reform därvidlag för länge sedan bort
åstadkommas. Här är en orättvisa, som
uppenbarligen bidrar till att konservera
den dåliga standard, som ofta karakteriserar
de gamlas bostäder på landsbygden.
Men enligt vår mening bör också
bostadspolitiken få en sådan utformning,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

att åldringarnas bostadsbestånd kan rustas
upp på ett effektivt sätt. Vi har tyvärr
alltför många bostäder, som är dragiga,
kalla och i avsaknad av alla bekvämligheter.
Det är bostäder som minst
av allt främjar åldringarnas hälsotillstånd
och deras möjligheter att bo kvar
i sina hem. När nu byggnadskostnaderna
för ålderdomshemmen uppgår till
ungefär 20 000 kronor per vårdplats
och driftkostnaderna i vissa fall till 10 å
12 kronor per vårddag, finns det anledning
att fråga sig, om det inte även
ur krassa ekonomiska synpunkter måste
vara en fördel, om man genom ett hyggligt
bostadsförbättringsbidrag kan rusta
upp åtskilliga bostadshus och därigenom
inbespara en del dyrbar anstaltsvård.
När socialministern i sitt interpellationssvar
bebådar ökat statligt stöd
till sådan bostadsförbättringsverksamhet,
noterar vi detta med allra största
tillfredsställelse. Jag skulle bara vilja
göra ett tillägg. Här gäller, att det bästa
inte får bli det godas fiende. Man får
hoppas att från myndigheternas sida
standardkraven inte kommer att ställas
så högt eller att handläggningen sker under
så byråkratiska former att människor
med begränsade ekonomiska resurser
inte har möjlighet att begagna sig av
förbättringslånen.

Vad sedan hemsamaritverksamheten
beträffar skall jag inte säga många ord
om den —- Röda korsets uppmaning till
dess lokala avdelningar har socialministern
redan talat om. Jag hade för några
dagar sedan nöjet att samtala med doktor
Månsson, som är den ledande kraften
i Röda korsets hemsamaritverksamhet
i Uppsala. Det är intressant att
konstatera, att verksamheten där nu pågått
i ett och ett halvt år och med så
gott resultat att man kunnat utvidga
denna verksamhet. Man har f. n. inte
mindre än 38 deltidsarbetande hemsamariter
anställda, varav de flesta är husmödrar
som inte haft förvärvsarbete
utanför hemmet. Man hjälper i Uppsala
för närvarande omkring 150 åldringar
per dag, och det totala antalet gamla,
som under fjolåret fick hemhjälp genom
Röda korsets förmedling, uppgick

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.
till inte mindre än 350. Det förefaller
som om kvinnor i åldersgrupperna 40—
60 år är de mest lämpliga för denna
form av hemhjälp, de har livserfarenhet
och tålamod, och förståelsen för de gamlas
problem är tillräckligt stor för att
de skall kunna fylla denna speciella
uppgift. Eftersom just denna åldersgrupp
också råkar vara en av de största inom
befolkningen, borde man ha möjlighet att
kunna bygga ut hemsamaritverksamheten
ganska avsevärt i olika delar av
landet. Kan man genom hemvård spara
in ett eller annat ålderdomshem, är mycket
vunnet inte bara ur kostnadssynpunkt
utan, vad som är ännu viktigare,
även med hänsyn till de gamlas naturliga
önskemål om att få bo kvar i sina
hem. Här är ett problem som jag tycker
det vore värdefullt om dfcn översyn, som
socialministern bebådat, ägnade uppmärksamhet
åt.

Jag är för min del övertygad om att
denna form av hemvårds- eller hemsamaritverksamhet
kommer att snabbt byggas
ut i städer och tätorter, men problemet
är, hur man skall kunna utvidga
denna vårdform i våra glesbebyggda
kommuner, där arbetskraftsbristen är
ganska kännbar. Jag är övertygad om
att det i viss utsträckning bör gå att
kunna lösa problemet även i dessa landsbygdskommuner,
om den goda viljan och
det rätta intresset för saken finns. Jag
skall gärna medge, att det är en andrahandsfråga,
om det blir någon av de frivilliga
organisationerna, som tar hand
om denna verksamhet, eller om den skall
läggas upp i kommunal regi. I vilket
fall som helst blir det nog nödvändigt
att lämna kommunalt stöd. Jag tror att
man har anledning att från statsmakternas
sida undersöka, om inte denna
utveckling, såsom även anförts i våra
motioner, nödvändiggör en översyn beträffande
den sociala hemhjälpens inriktning
och organisation, så att det blir
en samordning av arbetet när det gäller
närbesläktade uppgifter.

Jag skall inte säga inånga ord om den
klientelblandning som för närvarande
finns på ålderdomshemmen. Den är en
ful fläck på vår åldringsvård, och jag

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. n

instämmer gärna med socialministern i
hans förhoppning om att de hinder,
som byggnadsregleringarna utgjort, skall
komma att minskas genom en successiv
ökning av tillståndsgivningen
för sociala byggnader under de närmaste
åren.

Socialministerns interpellationssvar är
tyvärr ganska negativt på en punkt, nämligen
i fråga om statsbidragen, där man
knappast hade väntat att det skulle bli
fråga om ett ytterligare uppskov.

Riksdagen utlovade 1947 att de kommuner,
som ny- eller ombyggt ålderdomshem
efter den 1 juli 1946, skulle
få statsbidrag. Det sades visserligen inte
ut hur stort bidraget skulle bli, men av
vissa uttalanden av dåvarande departementschefen
och i utskottsutlåtandet,
fick kommunerna den uppfattningen att
statsbidraget skulle bli ganska väsentligt.
Kommunerna stärktes naturligtvis i
denna uppfattning, när en särskild sakkunnigutredning
på sommaren 1950
framlade förslag om statsbidrag till ålderdomshem
och pensionärshem på mellan
25 och 75 %, beroende på variationerna
i det kommunala skatteunderlaget
per innevånare.

Nu säger socialministern att man bör
uppskjuta statsbidragsfrågans lösning
på grund av den pågående allmänna
statsbidragsutredningen och med hänsyn
till en viss oklarhet i målsättningen
för den framtida åldringsvården. Det är
ett besked som inte kan väcka någon
som helst glädje inom de kommuner,
som verkställt byggnationer sedan den
1 juli 1946 eller planerar nya ålderdomshem.
Jag är övertygad om att — med
hänsyn till ovissheten i statsbidragsfrågan
och de stegrade byggnadskostnaderna
— kommunerna, inte minst de
nya storkommunerna, kommer att ställa
sig ännu mera avvaktande. De kan helt
naturligt inte blunda för att statsbidragsanspråken
ackumuleras och att
statsmakterna, ju längre tiden går, får
allt svårare att infria givna löften. För
min del vill jag säga, att det för åldringsvården
och för omtanken om förtroendet
till statsmakterna skulle ha
varit lyckligare, om den här frågan åt -

minstone hade bringats till en provisorisk
lösning vid årets riksdag.

Till sist, herr talman, har socialministern
utlovat en särskild översyn av
vissa spörsmål inom åldringsvården. De
krav som vi i motionerna bär framfört
om en utredning torde alltså åtminstone
delvis bli tillgodosedda. För min del vill
jag endast uttala den förhoppningen, att
direktiven för utredningen icke skall bli
snävare än att de viktiga spörsmål som
berörts i motionerna och aven i herr
Anderbergs interpellation kan tas upp
till närmare prövning av utredningsmannen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Bara
ett par ord. Det var en passus i socialministerns
interpellationssvar som kom
mig att alldeles särskilt lystra. Han sade
några ord som vittnade om speciellt intresse
för att hålla den vanliga åldringsvården
och vården av de kroniskt sjuka
isär. Jag tror, att detta uttalande, som
man kan skymta på ett par ställen i
svaret, kommer att väcka glädje på
många håll. Statsrådet lovar för sin del
att söka bidraga till frågans lösning, och
jag tror att han kan åstadkomma mycket,
om han nu fullföljer sin avsikt och
skaffar en större byggkvot. Jag vet att
man runt om i landet i landstingen och i
landstingens förvaltningsutskott är mycket
intresserad av sådana här ting. Jag
önskar att herr statsrådet måtte lyckas
på denna punkt.

Det är emellertid ytterligare en fråga
som man är intresserad av att få klarlagd
genom ett uttalande från regeringshåll.
Skulle inte möjligen statsbidragsbestämmelserna
när det gäller kronikerhemsbyggen
kunna tillämpas så att man
fick statsbidrag i större utsträckning
även då man utnyttjade redan förefintligt
byggnadsbestånd? Jag vet att många
landsting äro ytterligt ambitiösa och vilja
bygga tipptopp i allra högsta grad. Jag
har personligen ingenting emot det, jag
önskar de gamla och sjuka förstklassig
vård. Men jag undrar om man inte i det
läge, vari vi nu befinna oss med de stora
svårigheterna att över huvud taget få

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

bygga, skulle kunna i större utsträckning
få statsbidrag till sådana kronikerhem,
som man har åstadkommit genom
att bygga om och förbättra redan befintliga
byggnader och att man därvid vore
mindre sträng än nu vid lämnande av
byggnadstillstånd. Det var bara denna
fråga, herr talman, jag ville framställa
till herr statsrådet.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I själva sakfrågan, det vill säga den redogörelse
som jag i interpellationssvaret
har lämnat för statsmakternas syn på
ålderdomsproblemet, har jag av denna
debatt funnit — jag kan nog säga
— en glädjande samstämmighet och
enighet om de grundtankar som ha anförts
i svaret. Debatten har ju därför
praktiskt taget inskränkt sig till, såsom
herr Anderberg uttryckte det, den enda
negativa punkten, det vill säga att
man ytterligare skjutit på frågan om
statsbidrag till ålderdomshem.

Det var ett yttrande av herr Sunne
som närmast gav mig anledning att säga
några ord på denna punkt. Jag vill
då deklarera, att beskedet om att man
ytterligare skjuter på frågan om statsbidrag
till byggande av ålderdomshem
inte är något försök att komma ifrån ett
åtagande. Den växel som ställdes ut år
1947 skall självfallet inlösas. Jag förmenar,
att detta besked är erforderligt,
eftersom herr Sunne talade om att löftet
hade tagits tillbaka. Det är icke fallet.

Men det statsbidrag som kommer att
utgå till ålderdomshemmen gäller ju inte
bara en retroaktiv betalning för <
hem som ha byggts sedan 1947 fram till
dags dato, utan det skall också utgå
framdeles till de ålderdomshem som
ännu inte äro byggda, påbörjade eller
ens påtänkta. Det är framför allt den
sista aspekten på problemet som gör att
det kan vara motiverat med ett ytterligare
uppskov.

Många gånger liar jag kanske en känsla
av att man överdimensionerar frågan
om statsbidraget till byggandet av ålderdomshem.
I en del fall har man må -

Ang. åldringsvårdens aktuella läge m. m.
hända tyckt att hela ålderdomsvården
står och faller med statsbidraget. För
att ytterligare klargöra saken för kammarens
ledamöter — de flesta veta det
redan i sin egenskap av praktiska kommunalmän
— vill jag säga, att det är
driftkostnaderna som äro avgörande.
Inte ens med dagens höga byggnadskostnader
— 20 000 kronor per vårdplats
— betyder kapitalkostnaden mer än
högst 3 kronor per dag och vårdtagare,
medan däremot driftkostnaderna röra
sig om en summa av 10 till 12 och i vissa
fall 14 till 15 kronor per dag. När det
nu kommer att presenteras ett förslag
om huruvida staten över huvud taget
skall engagera sig för bidrag, är det
kanske klokt att skjuta på denna fråga
tills man har något större klarhet om
vad förslaget kommer att resultera i. Jag
förmenar, att kommunerna inte behöva
känna sig lurade för att man skjuter på
detta. Jag har ju dessutom som ytterligare
motivering för att flytta frågan
några år framåt sagt, att vi leva i en
brytningstid — det ger den dagsaktuella
debatten om ålderdomsvården ganska
klart besked om. De riktlinjer, som vi
drogo upp år 1947 och då trodde vara
tämligen fullkomliga och riktiga, äro vi
i dag tveksamma om på ganska väsentliga
punkter. Vi ha nu hela denna försöksverksamhet
inom hemvården. Vi ha
pensionärshemsbyggandet i den formen
att man sprängt in enskilda pensionärslägenheter
i den vanliga bebyggelsen. Vi
ha vidare, såsom också har aviserats i
interpellationssvaret, frågan om att staten
skall engagera sig starkare via bostadspolitiken
både i fråga om upprustning
och ombyggnader, vilket kan tänkas
vara riktigt och lämpligt framför
allt när det gäller bostadsbeståndet på
landsbygden. Jag menar att det föreligger
så goda skäl för uppskov, att man
inte behöver känna sig lurad eller i något
avseende alltför missnöjd med att
den till innevarande år annonserade
propositionen om statsbidrag till ålderdomshem
uppskjutes något år.

Jag har slutat mitt interpellationssvar
med att utlova eu utredning. Jag har
också sagt ifrån att jag skall försöka gö -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Om olycksfallsersättning åt G. Karlström,
ra översynen så snabbt som möjligt.
Jag tror att det är ändå den klokaste
vägen i detta fall.

Herr DOMÖ: Herr talman! Debatten
här vittnar om att man dryftar ett brännande
problem. Åldringsvården har ju
framför allt de två sista åren blivit ett
av de allra svåraste problem som kommunerna
ha att bemästra. Jag förstår
väl, att statsrådet kan förebringa skäl
för att man skall närmare överväga formerna
för åldringsvården. Ty det är, såsom
han sade, på det sättet att vi leva
i en brytningstid, och vad som för ett
par tre år sedan föreföll naturligt att
göra är i dagens situation inte möjligt.

Jag vet att det över lag föreligger ett
mycket stort intresse hos kommunerna
att väl ordna vården av åldringar. I det
län där jag verkar och har en del att
göra med dessa ting är det så. Intresserade
män och kvinnor som särskilt
syssla med detta problem, speciellt socialvårdskonsulenten,
framhålla att de
från kommunerna ideligen få förfrågningar
om hur man skall kunna få hjälp
till att ordna upp problemen. När nu
intresset härför är allmänt, är det ju ytterst
angeläget, att de slutliga formerna
— eller rättare sagt de former som i nutiden
äro möjliga — komma fram så
snart som möjligt, och jag hälsar med
tillfredsställelse statsrådets uttalande om
att det inte skall dröja.

Men på en punkt är jag i viss mån
besviken, nämligen däröver att statsbidragsproposition
ej framlägges i år. Om
det kommer att dröja åtskillig tid innan
detta kan ske skulle det kanske gå att
åstadkomma en provisorisk bidragsordning,
så att man i de kommuner, där
man har kommit ganska långt skulle
kunna få erforderliga ökade möjligheter
till statsbidrag.

Vidare vill jag, herr talman, betona
att när man nu går att pröva nya former
för åldringsvården, bör man gå till detta
obunden av det gamla tänkandet och
söka komma ifrån att framför allt bygga
ståtliga nya ålderdomshem som i regel
inte tilltala dem som skola bo där. Vi ha
följt uttalandena i pressen, vi ha hört

intresserade, temperamentsfulla människor
skildra åldringarnas motvilliga
övergång till ålderdomshem, och jag
måste personligen säga att jag tror att
det ligger väldigt mycket i den allmänna
kritik som har kommit fram mot de
former på vilka man under de senaste
årtiondena har sökt att lösa åldringsvården.
Att låta åldringarna stanna i
den miljö, där de förut ha levat och
verkat, är en av de stora uppgifterna
när det gäller att ordna denna fråga för
framtiden.

Det är med hänsyn till denna önskan,
herr talman, att man skall gå till lösandet
av problemet med fria händer, som
jag måste säga att det finns vissa skäl
för statsrådets uppfattning att man bör
något skjuta på propositionen. Jag är
den förste att beklaga att inte frågan
kan vara färdig att läggas fram till lösning,
men vi böra kanske hellre ta något
dröjsmål än en schablonmässig lösning
som inte kommer att stämma överens
med den framtida verkligheten. Ty
verkligheten, när det gäller att skaffa
både vårdare och sysselsättning åt åldringarna,
är en annan nu än vad man
hittills har ansett vara för handen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
28 maj 1943 (nr 259) angåeude omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om förhöjda
dagtraktamenten åt landstingsmän, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om olycksfallsersättning åt G. Karlström.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt G. Karlström på
grund av olycksfall i arbete.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ernst Hjalmar Nilsson och Edin (I:
99) och den andra inom andra kammaren
av herr Kärrlander m. 11. (II: 125),
hade hemställts, att riksdagen måtte bevilja
Gustav Karlström, Långsele, ersättning
i anledning av honom den 5 oktober
1949 övergånget olycksfall med
belopp, som skulle hava utgått, därest
lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete varit tillämplig å
olycksfallet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 99 och TI: 125 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:
Herr talman! Jag bär med anledning av
Karlströms olycksfall väckt en motion
vari hemställes att riksdagen skulle besluta
att tillerkänna honom ersättning
för olycksfallet. Statsutskottets mycket
korta motivering föranleder mig att begära
ordet. Utskottet har sagt, att av
principiella skäl kan det inte tillstyrka
åtgärder i motionens syfte. Beträffande
dessa principiella skäl hänvisar utskottet
till vad riksförsäkringsanstalten har
sagt, nämligen att den har följt stadgad
administrativ praxis vid handläggning
av hithörande ärenden. Man kan fråga
sig vad denna stadgade administrativa
praxis är. Har riksförsäkringsanstalten
lagt upp en schablonmässig undersökning
av alla fall och följt denna schablon
vid ställningstagandet i samtliga
olycksfallsförsäkringsfrågor? Här har
riksförsäkringsanstalten sagt att den betraktar
Karlström som en självständig
företagare. Karlström är småbrukare
och vid sidan av sitt småbruk är han
träarbetare. Det sistnämnda är hans huvudsakliga
sysselsättning. Jordbruket är
inte av den storleken att han kan existera
på det. För att rationalisera driften
vid sitt mindre jordbruk och därigenom
få möjlighet att mera ägna sig
åt sitt yrke som träarbetare har han köpt
eu traktor, och lian har använt denna
till körningar för att hjälpa sina gran 2

Första kammarens protokoll 1052. Nr 0.

Om olycksfallsersättning åt G. Karlström,
nar. Det var vid ett sådant tillfälle som
detta olycksfall inträffade.

Man kan säga att Karlströms fall har
mycket stor betydelse även för andra
småbrukare ute i landet. Vi ha ju en
massa småbrukare, och många av dem
ha stödjordbruk. Det är givet att denna
fråga berör även dem. Dessutom kan
man väl fråga sig om det inte är på tiden
att på detta område sker en annan
värdering av olycksfallen. Det är inte
bara det här fallet som har kommit upp
i riksdagen motionsledes. Varje år komma
liknande fall. Här pågå utredningar
på hithörande område, och jag hoppas
att socialministern påskyndar dessa utredningar
så att man får klarhet i frågorna.

I motionen ha vi påvisat att Karlström
icke kan betraktas som självständig
företagare. På grund därav, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag kan
vara överens med motionären om att
det behövs en översyn av dessa problem.
Vi säga ju också försiktigtvis i utskottsutlåtandet:
»Huruvida lagstiftningen
på förevarande område kan anses
vara i behov av översyn utgör ett spörsmål,
som från utskottets sida i detta
sammanhang lämnas Öppet.» Till detta
kan jag foga att jag för min del anser —
och det är nog en ganska bestämd uppfattning
— att det behövs en översyn
på hithörande problem. Varje år komma
dylika framställningar, och varje år
måste vi med hänsyn till gällande praxis
och bestämmelser ställa oss avvisande.

Huruvida vederbörande nu är självständig
företagare eller icke diskuteras.
Jag medger att det kan anses vara ett
gränsfall, men riksförsäkringsanstalten
har ju i flera omgångar tydligt och bestämt
hävdat att den enligt lagen betraktar
honom som en självständig företagare.
Gentemot riksförsäkringsanstaltens
bestämda utsaga härvidlag ha vi för vår
del inte ansett oss kunna gå vid sidan
av den praxis som har utbildats inte
bara inom riksförsäkringsanstalten och

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till lånefonden för den mindre skeppsfarten.

försäkringsrådet utan även i riksdagen
vid åtskilliga tillfällen.

Vad jag nu har sagt i fråga om denna
motion gäller också, herr talman, den
nästkommande.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

43, i anledning av väckt motion om
ersättning till Å. Bergström på grund av
olycksfall i arbete; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53
till utrustning för vindtunnelanläggning
m. in. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerhetsanstalter för sjöfarten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till lånefonden för den mindre
skeppsfarten.

Punkten 5.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för den mindre

skeppsfarten för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Björnberg och Arrhén
(I: 206) och den andra inom andra kammaren
av herr Staxäng m. fl. (11:275),
hemställts, att riksdagen måtte till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 206 och II: 275, till
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson och Ohlon, fröken Andersson
samt herrar Rubbestad och Staxäng, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:206 och 11:275, till
Statens lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! Till
de synpunkter som anförts av motionärerna
vill jag foga några upplysningar
för att understryka ärendets stora betydelse.

Det tonnage av här ifrågakommande
slag som vi förfoga över är alldeles
otillräckligt. Därom vittnar bland annat
det förhållandet att vi under fjolåret
måste anlita utländskt tonnage i mycket
stor utsträckning, speciellt då holländskt
och tyskt. Därtill kommer att en hel del
av våra motorseglare äro mycket ålderstigna
och befinna sig i ett mycket miserabelt
skick. Under fjolåret avfördes
inte mindre än 42 sådana fartyg med en
sammanlagd dräktighet av över 4 500 ton
dödvikt. Bara ett enda nytt tillkom
byggt på svenskt varv. Nu ha emellertid

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Anslag till lånefonden för den mindre skeppsfarten.

vissa beställningar gjorts i utlandet, men
jag vet att en del avbeställningar måst
göras därför att man saknat medel att
fullfölja dem.

Det är uppenbart att vi måste se till
att nytt tonnage anskaffas för att vi
skola få de moderna, snabbgående och
ekonomiska fartyg som ge våra smårederier
möjlighet att hävda sig i konkurrensen
med utländskt modernt tonnage.
Jag vill också erinra om att bemanningskostnaderna
på de svenska fartygen
i allmänhet ligga över våra konkurrenters,
och även om att anspråken
på utrymme och komfort ombord äro
mycket höga i vårt land. Allt detta måste
vi söka uppväga genom anskaffande
av rationellt byggda fartyg.

Holländare och tyskar, i viss mån
även danskar, tillföra sina länder mycket
pengar genom skeppsfart på främmande
kuster, inte bara här uppe i detta
hörn av Europa utan även på andra
håll, under det att vårt gamla sjöfararland
låter sitt tonnage av detta slag förminskas
och föråldras så att det inte
täcker behovet ens för vår egen räkning,
på våra egna kuster.

I utskottets utlåtande, som ju är mycket
välvilligt och som andas förståelse
för motionernas syfte, understrykes betydelsen
av dessa fartyg för vår folkförsörjning
och för vårt försvar vid krigsfall.
Detta är en sak som ägnats mycket
stort intresse i utlandet. Jag har här
tn dansk tidskrift för sjöfarten, Skipperen,
vari det omtalas att helt nyligen
en liknande fråga var uppe i folketinget.
Där framhöll handelsministern regeringens
utomordentliga intresse för dessa
fartyg med hänsyn till deras försvarsvärde.
Jag vill inom parentes nämna,
herr talman, att i Danmark är den
fond som man förfogar över för detta
ändamål flerfaldigt större än den fond
vi ha i vårt land.

Det är uppenbart att dessa företag äro
betydelsefulla vid krigsfall. När våra
landsvägar och våra järnvägar kunna raseras
och för kortare eller längre tid
blockeras genom bombfällningar och
andra krigshandlingar, då kunna ändå
dessa små motorfartyg kila mellan kob -

bar och skär i hemliga farvatten — under
vissa förhållanden tämligen osynliga
— utefter våra långa kuster. De
kunna göra oss stora tjänster.

Vi behöva dessa fartyg. Vi behöva
dem under fredstid. Vi behöva dem om
ofred skulle komma. Vi behöva dem alltid
för utbildning av vårt sjöfolk.

Jag vill understryka att intresset för
att bygga sådana fartyg är mycket stort.
Därom vittna ju de många ansökningarna
om lån. Här gäller det ju inte att ge
några subventioner eller gåvor, det gäller
att låna ut pengar mot säkerhet i inteckningar
i fartygen och till den ränta
som brukar tillämpas av staten i dylika
fall, och amorteringstiden är ju tämligen
kort, 15 år. Jag vill erinra om, herr
talman, de svårigheter man har för närvarande
att på öppna lånemarknaden
skaffa pengar för detta ändamål. Vi
känna ju alla till de nuvarande kreditrestriktionerna.

Det är emellertid ytterligare en sak
jag skulle vilja nämna i det här sammanhanget.
De småvarv i vårt land, som
bygga farytg av denna storleksordning,
aro ingalunda överhopade med arbete
just nu. Tvärtom är det så, att arbetet
för dem börjar tryta. De leveranser som
dessa varv ha avtalat om småfartyg för
ryssarna — ryssarna ha beställt många
fartyg av denna typ — äro snart slutförda,
och jag vet att man i dessa små
.svenska varv är mycket angelägen om
och skulle glädja sig åt att äntligen få
bygga fartyg för svensk räkning och till
vårt eget gagn. Vi kunna medverka till
en sådan utveckling genom att ställa medel
till förfogande för detta ändamål.

Herr talman! Jag skall inte just nu
göra något yrkande. Jag hörde alldeles
nyss att det möjligen under diskussionen
kan framkomma ett kompromissförslag,
och jag skall avvakta detta.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Till detta utlåtande ha sex ledamöter
av statsutskottet fogat en reservation,
i vilken de i likhet med motionärerna
ha yrkat eu ökning av anslaget
till stöd åt den mindre skeppsfarten

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till lånefonden för den mindre skeppsfarten.

med två miljoner kronor. Redan utskottet
har i sitt utlåtande yttrat sig om det
stora behov som här föreligger och sagt,
att jämväl utskottet finner det nödvändigt
att ifrågavarande lånefond förstärkes.
Utskottsmajoriteten har emellertid
inte velat gå med på en direkt anslagsökning
utan har yrkat avslag.

Såsom motionären redan har nämnt,
föreligger här ett mycket stort behov,
och jag skall inte ta tiden i anspråk för
att vidare gå in på den saken. Det är
uppenbart att tonnaget är föråldrat och
behöver förnyas, och för att förnya detta
tonnage i nuvarande prisläge fordras
det också lånemöjligheter. Jag skall som
sagt inte uppehålla mig vid behovet. Jag
skall heller inte bär yrka bifall till reservationen,
utan jag vill i stället, herr
talman, framlägga ett nytt yrkande.

Jag hemställer, att kammaren, med avslag
på vad utskottet föreslagit, i stället
måtte bifalla följande förslag:

»Såsom av handlingarna i ärendet
framgår ha låneanspråken från den
mindre skeppsfarten fått en avsevärd
omfattning. Det är därför jämväl enligt
utskottets mening nödvändigt, att ifrågavarande
lånefond förstärkes. Med beaktande
av den stora betydelse, som
denna gren av svensk sjöfartsnäring har,
ej blott såsom ett viktigt och under
krigsförhållanden för försvar och folkförsörjning
oumbärligt transportmedel
utan även som rekryteringskälla för den
större handelsflottans bemanning, anser
utskottet lämpligt att Kungl. Maj :t vidtager
nödiga åtgärder för att ytterligare
2 miljoner kronor må överflyttas från rederilånefonden
till statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för att därigenom
åtminstone i viss utsträckning
tillgodose lånebehovet för förnyelse av
den mindre handelsflottan under kommande
budgetår.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj ds förslag till statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor,

II. att riksdagen må, i anslutning till
motionerna 1:206 och 11:275 i skrivelse

till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.»

I detta anförande instämde herrar
Gustaf Karlsson, Arrhén och Spetz.

Herr NÄSGÅRD: Som en av motionärerna
redan anfört har utskottet uttalat
sig mycket välvilligt i den här frågan
om den mindre skeppsfarten, och det
har inte varit avsett endast som en gest,
utan meningen har varit att försöka beveka
Kungl. Maj ds hårda hjärta när det
gäller att bedöma investeringsanslagen
för nästa budgetår.

Inom avdelningen har vi mycket grundligt
diskuterat denna fråga. Vi har bland
annat haft en sakkunnig föredragning
och därvid haft tillfälle att underrätta
oss om läget. Vi skulle gärna ha velat
tillstyrka motionen om ytterligare 2 miljoner
kronors investering i statens lånefond
för den mindre skeppsfarten, men
vi ansåg att ett så pass stort belopp inte i
nuvarande tidsläge borde beviljas utan
vidare av riksdagen.

Nu var det ju dessutom så, att motionens
förslag om ytterligare 2 miljoner
framlades redan i höstas av kommerskollegium,
och det har således redan varit
föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Det var också inom avdelningen som frågan
om eventuellt utnyttjande av rederilånefonden
togs upp till behandling. Enligt
vad vi inhämtat, lär det vara så att
den fonden för närvarande har ungefär
4 miljoner kronor till disposition, men
den utnyttjas av olika skäl praktiskt
taget inte alls.

När vi diskuterade frågan i avdelningen
och senare i utskottet, kom vi emellertid
till den slutsatsen, att vi inte kunde
direkt begära att 2 miljoner skulle tas
ur fonden, ty det blir väl samma sak som
att nyinvestera pengarna. Jag tar för
givet att det här gäller en bokföringsmässig
transaktion; pengarna finns säkert
inte fonderade.

Nu har reservanterna frångått det yrkande
de ställde i utskottet och i stället
gjort ett tilläggsyrkande till utskottets
förslag, ett tilläggsyrkande som skulle
innebära en fullmakt för Kungl. Maj :t

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Anslag till lånefonden för den mindre skeppsfarten.

att använda pengar ur rederilånefonden.
Jag tror för min del inte att första avdelningen
— och jag antar att utskottet i
sin helhet har samma ståndpunkt — har
något att invända i sak mot detta förslag,
eftersom det i alla fall förutsätter
att frågan prövas och avgöres av Kungl.
Maj:t innan det blir någon ny investering.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
säga att jag för min del ingenting har
att invända mot ett bifall till det yrkande
som har framförts av herr Karl
Andersson.

Herr OHLON: Herr talman! När kammaren
den 12 december i fjol behandlade
frågan om investeringsavgiften, tog
jag upp detta problem. Vid det tillfället
förelåg några siffror, som belyste hur
saken ligger till. För några år sedan omfattade
kustflottan i vårt land inte
mindre än bortåt 800 fartyg. För tre år
sedan hade beståndet gått ned till 447
fartyg, och för två år sedan hade vi
bara 361 fartyg kvar. Anledningen till
denna för landets försörjning beklagliga
tillbakagång var materialbrist, men
framför allt kapitalbrist. Jag begagnade
tillfället, när investeringsavgiften var
före, att uttala min förvåning över att
man genom en dylik avgift ville belasta
en näring, som har mycket stora svårigheter.
Det påpekades då också, att
om denna utveckling får fortsätta hela
vår kusthandelsflotta om tio å femton
år kommer att ha försvunnit, och den
verksamhet denna flotta bedrivit kommer
att överföras på främmande händer.
Det är inte bara ur försvarets synpunkt
detta är en beklaglig utveckling, utan
det är också för sjöfarten i stort en allvarlig
sak, alldenstund kustflottan tränar
upp personalen för oceantrafiken.

Nu har av en av reservanterna framställts
ett kompromissförslag av innebörd
att Kungl. Maj:t skulle få fullmakt
att från rederilånefonden bevilja medel,
och eftersom man når målet lika bra
genom detta förslag som genom det av
reservanterna framstiillda har jag ingenting
att invända. Jag vill, herr talman,

yrka bifall till det av herr Karl Andersson
framställda kompromissyrkandet.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! Eftersom
möjlighet tycks föreligga att utnyttja
rederilånefonden, vill jag ansluta
mig till herr Anderssons förslag, .lag
gör det under den förutsättningen att
detta inte blir till förfång för det stora
skeppsbyggeriet, som är mycket betydelsefullt
för vårt land. Huvudsaken är
att syftet med motionen nås. Vi som
företräda länen utefter vår långsträckta
kust, framför allt de av oss, som bo
vid kusten och ha daglig kontakt med
sjöfarten, veta hur uselt det är ställt
med dessa småfartyg. Det är ofta gamla
segelskutor, som reparerats och försetts
med motorer. De äro långsamma
och skröpliga och kunna ingalunda taga
upp konkurrensen med moderna utländska
fartyg.

Under förutsättning att proposition
ställes på herr Karl Anderssons yrkande
vill jag ansluta mig till detta. Om
inte så blir fallet, yrkar jag bifall till
motionen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna
punkten endast yrkats, av herr Andersson,
Karl, att riksdagen skulle godkänna
ett yttrande och förslag av följande
lydelse:

»Såsom av handlingarna i ärendet
framgår ha låneanspråken från den
mindre skeppsfarten fått en avsevärd
omfattning. Det är därför jämväl enligt
utskottets mening nödvändigt, att ifrågavarande
lånefond förstärkes. Med beaktande
av den stora betydelse, som
denna gren av svensk sjöfartsnäring har,
ej blott såsom ett viktigt och under
krigsförhållanden för försvar och folkförsörjning
oumbärligt transportmedel
utan även såsom rekryteringskälla för
den större handelsflottans bemanning,
anser utskottet lämpligt, att Kungl.
Maj:t vidtager nödiga åtgärder för att
ytterligare 2 miljoner kronor må överflyttas
från rederilånefonden till Sta -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till byggnadsåtgärder för effektivisering av värnpliktsutbildningen.

tens lånefond för den mindre skeppsfarten,
för att därigenom åtminstone i
viss utsträckning tillgodose lånebehovet
för förnyelse av den mindre handelsflottan
under kommande budgetår.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor;

II. att riksdagen må, i anledning av
motionerna 1:206 och 11:275, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört.»

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare enligt berörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 6—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till byggnadsåtgärder för effektivisering
av värnpliktsutbildningen.

Punkten 2.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Byggnadsåtgärder, erforderliga
för effektivisering av värnpliktsutbildningen,
för budgetåret 1952/
53 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! På
staten för försvarets fonder finnas upptagna
två anslag avseende byggadsåtgärder
erforderliga för effektivisering av
värnpliktsutbildningen. Det ena av dessa
anslag avser arméns delfond och det
andra marinens delfond. Dessa anslag
tillkommo, när statsmakterna 1948 beslöto
att minska den första utbildningstidens
längd för värnplikt i allmänhet.
Dåvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
förklarade, att han
avsåg att använda en del av de medel
som inbesparats genom den minskade
tjänstgöringstiden för att investeras i
anläggningar avsedda att effektivisera
värnpliktsutbildningen och på så sätt
i någon mån kompensera den minskade
utbildningstiden. Från och med budgetåret
1949/50 ha också dessa anslag varit
upptagna i riksstaten. Tillsammans har
riksdagen anvisat för arméns del
3 750 000 kronor för detta ändamål. Detta
anslag användes för nyanläggning av
skjutbanor av olika slag, utförande av
vissa förbättringsarbeten på befintliga
skjutbanor, vilka ur säkerhetssynpunkt
bedömas i första hand vara erforderliga,
anordnande av markör- och eldledningsvärn
i stridsskjutningsterräng, hindergårdar,
värmestugor m. m. Vidare bestridas
från detta anslag kostnaderna
för anordnande av lektionssalar, filmapparatrum
och liknande åtgärder för
förbättrande av utbildningsförhållandena.

Det föreligger, herr talman, ett mycket
stort behov av medel för detta ändamål,
men fortifikationsförvaltningen
har i samråd med chefen för armén begränsat
anslaget till 1,5 miljon kronor.
Av detta har emellertid departementschefen
endast äskat en miljon kronor.
Det gäller här anslag som i regel icke
fordra byggnadstillstånd, och därför möta
ju inte några betänkligheter ur arbetsmarknadssynpunkt
att öka detta anslag.
Jag vill understryka att detta avser
anslag som äro utomordentligt angelägna.
För ett mycket blygsamt belopp
får man här en ganska stor förbättring
av utbildningens effektivitet.

Jag har, herr talman, icke något yr -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

kande på denna punkt, men jag skulle
vilja vädja till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet att taga upp denna
fråga till förnyad prövning. Han har
så mycket större anledning att göra detta,
då i den av riksdagsmannen Lindholm
verkställda utredningen rörande
utbildningstidens längd förutsattes att
statsmakterna skulle vidtaga icke oväsentliga
åtgärder just för effektiviseringen
av utbildningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 3—H.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.

Punkten 15.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att flygfältsarbeten
m. m. vid flygvapnet finge komma till
utförande i av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952 angiven omfattning,
dels ock till Vissa flygfältsarbeten
in. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 16 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 331) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 442), i vilka hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte till vissa
flygfältsarbeten m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, 4 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck in. fl. (I: 333) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 434), i vilka hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte till vissa
flygfältsarbeten m. in. för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, 3 000 000 kronor.

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte

a) medgiva, att flygfältsarbeten in. in.
vid flygvapnet finge komma till utförande
i av departementschefen angiven omfattning; b)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 331
och II: 442 samt I: 333 och II: 434, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Vissa flygfältsarbeten m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett investeringsanslag
av 16 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand, Widén
och Hjalmar son, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under b) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 331 och II: 442
samt med bifall till motionerna I: 333
och II: 434, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Vissa flygfältsarbeten
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 19 000 000 kronor.

På framställning av herr talmannen beslöts
att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
detta utlåtande äro fogade tre reservationer,
två av dessa av representanter
för högern och folkpartiet, och en, beträffande
berghangarer, av högerrepresentanter.
Jag tillåter mig, herr talman,
att i korthet motivera den första av dessa
reservationer, avseende vissa flygfältsarbeten.

Innan jag går in på just denna punkt,
tillåter jag mig att anföra några principiella
synpunkter rörande anslagen under
försvarets fonder. Statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet anför

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.
rörande utgifter för försvaret på kapitalbudgeten
att en betydande eftersläpning
till följd av byggnadsregleringen
uppkommit i fråga om det uppgjorda
byggnadsprogrammet, vilket haft till
följd att betydande reservationer uppkommit
på de anslag, som anvisats för
olika byggnadsobjekt. Vid utgången av
nuvarande budgetår uppgingo sålunda de
outnyttjade beloppen under försvarets
fonder till omkring 100 miljoner kronor.
För budgetåret 1951/52 ha anvisats
ytterligare cirka 70 miljoner kronor.
Då under 1951 den totala ramen för
lämnade byggnadstillstånd utgjorde allenast
omkring 50 miljoner kronor, torde
på anslagen den 30 juni 1952 kvarstående
reservationer alltjämt uppgå till
avsevärda belopp. Dessa reservationer
innebära, att byggnadsföretag, vilka av
statsmakterna ansetts vara mycket angelägna
och för vilkas utförande riksdagen
beviljat medel, icke kommit till
stånd i den omfattning som riksdagen
förutsatt. Samtliga dessa anslag äro ur
försvarssynpunkt av utomordentligt stor
vikt. Det är därför betänkligt att byggnadstillstånd
icke lämnats att utföra de
av riksdagen beslutade arbetena. För
att undvika en ytterligare försening med
dessa arbetsföretag är det ofrånkomligt,
att försvarets bvggnadskvot åtminstone
i någon mån utökas.

Jag kommer så, herr talman, till anslaget
för vissa flygfältsarbeten. Här
har flygförvaltningen äskat ett belopp av
30 075 000 kronor. Flygförvaltningens
förslag avser ett genomförande av den
treårsplan för utbyggnad av flygfält, som
antogs av 1947 års riksdag men som av
olika anledningar icke kunnat genomföras
i avsedd takt. Därjämte räknar
flygförvaltningen med en viss fortsatt
utbyggnad av flygfält utöver ramen för
nu ifrågavarande treårsplan. Departementschefen
har nedsatt anslaget till 19
miljoner kronor, varav 3 miljoner kronor
på tilläggsstat.

Jag vill, herr talman, till en början
betona, att det här inte är fråga om någon
ytterligare kvot; både reservanterna
och utskottet räkna med samma kvot

för byggnadstillstånd. För genomförande
av den beräknade byggnadskvoten,
som är 10 miljoner kronor, erfordras
ett anslag av minst 18 miljoner kronor.
Skillnaden avses för administrationskostnader,
arbeten som utföras av andra
myndigheter in. m. Kostnaderna för prisstegringar
och andra utgifter av delvis
automatisk natur uppgå enligt flygförvaltningens
beräkningar till 3 miljoner
kronor. För att arbetena skola kunna
utföras i samma takt som hittills, erfordras
alltså 15 + 3 + 3 eller 21 miljoner
kronor. Fn minskning av anslaget
till 19 miljoner kronor skulle medföra
en ytterligare eftersläpning vid genomförandet
av den av riksdagen godtagna
planen för modernisering av flygfälten.
En sådan försening skulle allvarligt
hämma flygvapnets operationsmöjligheter
i krig och övningar i fred.

Utöver detta belopp erfordras emellertid
vissa medel för maskering av flygfält,
vilka arbeten falla utanför byggnadsregleringen
och som äro av den
naturen att de icke kunna uppskjutas.
För detta ändamål beräknas ett anslag
av 1 miljon kronor.

Reservationen innebär att anslaget
till Vissa flygfältsarbeten m. m. höjes
till 22 miljoner kronor. Från detta belopp
skulle emellertid dragas 3 miljoner
kronor, som äskats på tilläggsstat.
För nästkommande budgetår skulle alltså
enligt reservanterna erfordras 19
miljoner kronor, vilket innebär en ökning
i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 3 miljoner kronor.

Ett bifall till alla tre reservationerna
innebär att utgifterna på kapitalbudgeten
ökas med 11 miljoner kronor. Av
utgifterna på kapitalbudgeten skola för
nästa budgetår anslagen till flygfältsarbeten
avskrivas med 50 procent och de
övriga anslagen med 100 procent. Ett bifall
till reservationen skulle alltså belasta
driftbudgeten för nästa budgetår
med ett belopp av 9,5 miljoner kronor.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ohlon
m. fl. under punkten 15.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Talesmannen
för reservationen har mycket
starkt understrukit angelägenheten
av att här ifrågavarande flygfältsarbeten
utföres så skyndsamt som möjligt. Om
detta önskemål råder egentligen inga
delade meningar inom utskottet. Även
utskottets majoritet — och det gäller,
såsom framgår av propositionen, också
försvarsministern — är av samma uppfattning.

Skiljaktigheterna i bedömandet avser
någonting annat, nämligen den ekonomiska
förmågan. Motionärerna och reservanterna
har ansett vår ekonomiska
förmåga vara betydligt större än vad utskottets
majoritet vågat tro. De förra är
mer optimistiska beträffande det statsfinansiella
läget och beträffande våra
möjligheter till ökade investeringar.
Därom tvistas det, som bekant, i andra
sammanhang, men det får kanske ändock
nu sägas, att denna optimism inte
alltid förekommer på samma håll.

Vid sitt bedömande har utskottet i
denna punkt, liksom i de följande punkterna
om berghangarer och uppställningsplatser
för radar, inte vågat gå
längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Det räcker kanske inte långt i förhållande
till de militära myndigheternas
äskanden, men detta kan också sägas om
reservanternas förslag —- inte heller de
sträcker sig i närheten av de summor,
som myndigheterna anser erforderliga.
I nu förevarande ärende har flygförvaltningen
äskat investeringsanslag på drygt
30 miljoner kronor. 3 miljoner kronor
har upptagits å tilläggsstat. Utskottet
förordar nu ytterligare 16 miljoner kronor,
medan reservanterna bjuder 19
miljoner kronor.

Vad utskottet här föreslagit svarar
ganska precis mot de summor, som beräknats
i investeringplanen för försvarsväsendet.
Ett högre anslag måste
mer eller mindre förrycka denna plan,
antingen så att andra lika viktiga försvarsintressen
måste eftersättas, eller
också så att den totala kvoten för investeringarna
måste ökas ytterligare. Här
finns en gräns, som man helst inte bör
överskrida — och det är för försvarets

Anslag till vissa flygfältsarbeten m. m.
del ingen snävt dragen gräns. Utskottet
har menat att man inte skall bryta ned
denna gräns, och utskottet är heller inte
övertygat om att det skulle kunna ske
så lätt som reservanterna tycks tro. Det
tar emot statsfinansiellt, och det tar
emot i investeringsavseende, men det
tar också emot i fråga om tillgången på
lämplig arbetskraft. Alltjämt råder full
sysselsättning — måhända överfull sysselsättning
•—• just för den arbetskraft,
som i största utsträckning skulle komma
i fråga för dessa arbeten. Det är
därför inte säkert, att man vinner något
genom att ställa större anslag till
förfogande för de här ifrågavarande ändamålen.

Av de skälen, herr talman, ber jag att
i den nu föredragna punkten få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.
Med samma motivering ämnar jag också
i fråga om punkterna 20 och 23 ställa
liknande yrkanden.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Herr
Gillström förklarade att ett bifall till
teservationen skulle förrycka investeringsplanen.
När det gäller denna punkt,
alltså frågan om flygfältsarbeten, så innebär,
såsom jag sade förut, ett bifall
till reservationen ingen extra kvotbelastning,
då man kan utföra byggnadsarbetena
inom den kvot, som är upptagen
i investeringsplanen för detta ändamål.
När det gäller de övriga anslagen,
avseende berghangarer och uppställningsplatser
för radarstationer, innebär
det däremot en utökning av investeringsplanen.

Herr OIILON: Herr talman! Eftersom
jag har mitt namn under reservationen
ber jag att med några ord få motivera
varför det står där.

Departementschefen omnämner i sin
recit att moderniseringsarbetena under
föregående år ha kommit att släpa efter,
och för den skull begär han nu anslag
under denna punkt. Det bar upplysts
från militärt håll att om anslaget
begränsas till de 16 miljoner kronor,

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till berghangarer.

som föreslås i propositionen, kommer
denna eftersläpning icke att hinnas upp,
utan det kommer att fortfarande bli ett
visst otillfredsställt behov. Detta har varit
det viktigaste skälet för mig då jag
anslutit mig till reservationen. Vårt flygvapen
är ju i alla fall den del av vårt
försvar, som främst ligger i beredskap
i händelse av fara. Då det nu faktiskt
förhåller sig så, att vi icke ha flygfält
runt om i landet i sådan utsträckning
att flyget i händelse av krig kan operera
på erforderligt sätt, synes mig skäl föreligga
att gå reservationen till mötes.

Herr Gillström säger att det icke finns
ekonomisk möjlighet eller arbetskraft
att förverkliga reservanternas program.
Ja, därom veta vi ingenting den dag som
i dag är. Såsom finansministern vid flera
tillfällen har framhållit här i riksdagen
är konjunkturbilden i allra högsta grad
splittrad. Det kan mycket väl hända att
dessa arbeten kunna komma att behövas
för att sysselsätta folk under budgetåret
i fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
15 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. därom
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 99;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 16—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till berghangarer.

Punkten 20.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att de berghangarer, för
vilkas påbörjande medel anvisats, finge
komma till utförande inom av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952
angiven utökad kostnadsram, dels ock till
Berghangarer för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 331) och
den andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (II: 442), hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte till byggande
av berghangarer för budgetåret
1952/53 anvisa, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, 6 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) medgiva, att de berghangarer, för
vilkas påbörjande medel anvisats, finge
komma till utförande inom av departementschefen
angiven utökad kostnadsram; b)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Anslag till uppställningsplatser för radarstationer.

331 och II: 442, såvitt nu vore i fråga,
till Berghangarer för budgetåret 1952/53
anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Lundgren, Skoglund i Doverstorp och
Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
b) hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 331 och
II: 442, såvitt nu vore i fråga, till Berghangarer
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 12 000 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
denna punkt är fogad en reservation av
fröken Andersson m. fl.

Fortifikationsförvaltningen har för
byggande av berghangarer äskat ett investeringsanslag
av 20 500 000 kronor.
Departementschefen har för detta ändamål
begärt 9 000 000 kronor, varav
3 000 000 kronor på tilläggsstat.

Såsom kammarens ledamöter torde
erinra sig har under de senaste åren
anskaffats en avsevärd mängd nya flygplan
genom den förstärkning av vissa
flygflottiljer, som statsmakterna beslutat.
Dessa flygplan hålla nu på att levereras,
men utbyggnaden av berghangarer
bär icke skett i samma takt som leveransen
av flygplan. På grund av att
anslaget nu beskäres på sätt som departementschefen
gjort kommer byggandet
av berghangarer att bli ytterligare försenat.
Detta medför att dyrbar materiel
icke kan beredas tillfredsställande förvaring,
vilket i sin tur måste medföra
ökade underhållskostnader. Främst innebär
dock den oskyddade uppställningen

av flygplanen risker för att flygplanen
vid ett krigsutbrott bli förstörda på sina
fredsuppställningsplatser.

Reservationen går ut på att anslaget
skall bestämmas till 12 000 000 kronor,
vilket innebär en höjning i förhållande
till Kungl. Maj :ts äskande med 6 000 000
kronor.

Med hänsyn till angelägenheten av att
utbyggnaden av berghangarer sker i
större omfattning än hittills tillåter jag
mig, herr talman, att yrka bifall till den
reservation, som på denna punkt är avgiven
av fröken Andersson in. fl.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag nyss anförde i
fråga om punkt 15 inskränker jag mig
till att kort och gott yrka bifall till
utskottets hemställan. Det kan dessutom
påpekas, att i detta fall överensstämmelsen
med kvoten om möjligt är större än
vad gällde flygfälten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och fijrklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till uppställningsplatser för
radarstationer.

Punkten 23.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Uppställningsplatser för radarstationer
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 331) och den andra

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Anslag till uppställningsplatser för radarstationer.

inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:442), i vilka hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte till uppställningsplatser
för radarstationer m.
m. för budgetåret 1952/53 anvisa, utöver
vad Kun^l. Maj:t föreslagit, 5 000 000
kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (1:333) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 434), i vilka hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte
till uppställningsplatser för radarstationer
för budgetåret 1952/53 anvisa, utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit,
1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:331 och 11:442
samt 1:133 och 11:434, såvitt nu vore
i fråga, till Uppställningsplatser för radarstationer
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Stähl, Bergstrand,
Widén och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:331 och II:
442 samt I: 333 och II: 431, såvitt nu
vore i fråga, till Uppställningsplatser för
radarstationer för budgetåret 1952/53
anvisa ett investeringsanslag av 6 000 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
denna punkt finns en reservation av representanter
för folkpartiet och högern,
vilken jag skall tillåta mig att i korthet
motivera.

Fortifikationsförvaltningen har för
iordningställande av uppställningsplatser
för radarstationer begärt ett anslag

av 33 200 000 kronor. Departementschefen
har äskat 6 000 000 kronor, därav
2 000 000 kronor på tilläggsstat. Såsom
kammarens ledamöter torde komma ihåg
har vårt land under det senaste året lyckats
förvärva radarmateriel i icke obetydlig
omfattning. Denna materiel fordrar
skyddade uppställningsplatser och
vissa anläggningar för att den skall bli
användbar för sitt ändamål. Den nedsättning
i anslaget, som departementschefen
företagit, medför att viss inom
landet befintlig radarmateriel endast i
mycket begränsad omfattning kan användas
för avsett ändamål. Då byggandet
av fullträffsäkra anläggningar även
om de äro planlagda i fredstid tar förhållandevis
lång tid i anspråk — på avdelningen
hade vi en föredragning som
bekräftade detta, men det finns ingen
möjlighet att gå in på dessa ting i en
debatt här i riksdagen — så är det av
största betydelse för försvarsberedskapen
och icke minst för skyddet av civilbefolkningen
att dessa anläggningar
komma till stånd snarast möjligt.

Det förefaller mig, herr talman, orimligt
att med stort besvär och till stora
kostnader anskaffa dyrbar materiel och
sedan icke sörja för att denna materiel
kan uppställas och användas på det
mest rationella sättet. Därför är en utökning
av anslaget enligt reservanternas
uppfattning oundgängligen nödvändig.
Reservanterna uppräkna anslaget med
2 000 000 kronor i förhållande till vad
Kungl. Maj:t äskat, alltså till 6 000 000
kronor.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Ohlon m. fl.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Med
hänvisning till vad jag anfört under
punkt 15 ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposilionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellerltid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 24—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

47, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om anslag

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden till
Karlskrona in. m.; och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betämkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt; nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående fastighetsägares underrättande
om innehållet i beslut rörande fastighets
taxeringsvärde.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Ang. riksbankens valuta- och
penningpolitik m. m.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet lämnat
en redogörelse för den ekonomiska utvecklingen
i Sverige under år 1951 samt
den under nämnda år förda valuta- och
penningpolitiken in. in. Punkten avslutades
med*- en förklaring, att utskottet
velat för riksdagen omförinäla vad i
detta ärende förekommit.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, De Geer,

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Svärd, Edström, Gustafson i Göteborg
och Nyberg ansett, att utskottets utlåtande
under förevarande punkt bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Vi står
nu inför ett tema som kammaren känner
igen, nämligen frågan om landets
penningpolitik. Denna gång gäller det
dechargen för riksbankens verksamhet
under år 1951.

Den väsentliga meningsskiljaktighet,
som sedan år tillbaka gjort sig gällande
om penningpolitiken, måste självfallet
komma till uttryck vid kommentarerna
till vad som skett inom riksbankens sfär
under det särskilt ömtåliga året 1951.
Denna meningsskiljaktighet framkommer
vid en jämförelse mellan bankoutskottets
utlåtande och den därtill fogade
reservationen. De olika uppfattningarna
har kommit till så pass utförligt uttryck,
att jag här kan begränsa mig till
vissa punkter, när jag nu går att anbefalla
reservationen. Jag hoppas då att
de ärade kammarledamöterna haft det
intresse för denna kardinalfråga, att de
gett sig tid att i trycket ta del av både
utskottsutlåtandet och reservationen.
•lag ser att det finns de som ler i kammaren,
och det kan ju hända att det är
förmätet att förutsätta, att man har givit
sig denna tid. Om jag hade anledning
utgå ifrån att man inte gjort det, är det
möjligt att jag skulle använda tiden bäst,
herr talman, genom att i stället för att
hälla ett eget anförande bara läsa upp
reservationen, ty den innehåller i själva
verket allt som är väsentligt att säga
på denna punkt. Om det verkligen är
någon som inte hunnit ta del av detta
aktstycke, hoppas jag i varje fall att han
i efterhand skall begrunda vad det innehåller.

Majoritetsutlåtandet innebär ju i allt
väsentligt ett godkännande av den förda
politiken. I fråga om prisutvecklingen
och penningvärdets förändring ger
man det allmänna omdömet, att utvecklingen
här i landet, bedömd på något
längre sikt, exempelvis från tidpunkten
för valutadevalveringen hösten 1949,

och med hänsyn tagen till den samtidigt
inträffade inkomstförskjutningen, icke
kan sägas ha varit särskilt ogynnsam.

Det förefaller mig som om detta omdöme
är uttryck för en utomordentlig
anspråkslöshet. Nog har man med detta
uttalande avlägsnat sig ganska långt
från den måttstock, som angavs i 1951
års statsverksproposition med följande
ord, vilka jag citerat flera gånger förut
men som jag ber att ännu en gång få
återge, eftersom de hör till det mera
värdefulla som jag hört finansministern
yttra: »Omsorgen om penningvärdet

måste vara den främsta angelägenheten
för statsmakternas ekonomiska politik,
icke minst därför att ett stabilt penningvärde
är en väsentlig och i längden nödvändig
förutsättning för det enskilda
sparandet.» Det må också — för hövlighetens
skull rent parentetiskt — erinras
om att regeringskoalitionen i höstas
angavs ha tillkommit främst för att
stabilisera penningvärdet.

Om man bedömer 1951 års ekonomiska
politik från dessa utgångspunkter,
synes det oss reservanter vara ett mycket
milt uttryck att beteckna resultatet
som ogynnsamt. För oss framstår majoritetens
antydan om att inkomstutvecklingen
någorlunda hållit samma
takt som prisutvecklingen som en tröst
för ett tigerhjärta. Har man alldeles
glömt bort hur blint inflationen slår,
hur meningslöst och orättvist den går
ut över sparade tillgångar, hur stora
grupper i samhället utanför de mäktiga
organisationerna saknar möjlighet att
följa med i lönegaloppen, hur de sociala
förmånerna krymper, hur konkurrenskraften
mot utlandet försämras? Jag
skulle kunna göra denna uppräkning
ännu mycket längre.

Vill man med talet om det tillfredsställande
i att priser och löner stiger lika
mycket ersätta penningvärdets bevarande
med en ny plattform i den ekonomiska
politiken? Inte bara bankoutskottets
nu gjorda antydan, utan ett tidigare
uttalande av statsministern —
iag vill minnas i remissdebatten — ger
mig anledning att ställa denna fråga.
Statsministern lät då förstå, när det

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

gjordes jämförelser med Schweiz, där ju
levnadskostnaderna stigit på ett mycket
mera blygsamt sätt än här i Sverige, att
det inte hindrade att förhållandena i
Sverige var fördelaktigare, ty hos oss
hade lönerna hållit jämna steg med den
levnadskostnadsökning, som faktiskt ägt
rum, medan i Schweiz, även om det där
var fråga om en jämförelsevis obetydlig
levnadskostnadsökning, lönerna inte
kompenserats i överensstämmelse med
denna ökning. Det är detta resonemang
jag velat vända mig mot med vad jag
nu här yttrat.

Då majoriteten säger sig ha kommit
fram till sitt omdöme om den icke särskilt
ogynnsamma utvecklingen genom
att betrakta förhållandena på något längre
sikt, från tidpunkten för valutadevalveringen
hösten 1949, har reservanterna
låtit sig angeläget vara att belysa
levnadskostnadsutvecklingen i vissa länder
från nämnda tidpunkt. Den i reservationen
intagna tabellen utvisar, att den
svenska levnadskostnadsökningen sedan
hösten 1949 endast överträffas av den
franska. Ett studium av dessa siffror
synes snarare ge anledning till slutsatsen,
att utvecklingen i Sverige varit
särskilt ogynnsam i stället för motsatsen,
i synnerhet om man tar i betraktande,
att Sverige varit förskonat från krig och
haft sällsynt goda produktionsförutsättningar.

Orsakerna till denna enligt vår mening
ogynnsamma utveckling är icke uttömda
med en hänvisning till inflytelser
utifrån. På sätt vi i reservationen
närmare utvecklat har den svenska prisstegringen
gått åtskilligt längre än som
motiveras av den internationella prisutvecklingen.
Att så blivit fallet är enligt
vår mening att tillskriva den förda penningpolitiken
med dess rikliga likviditetstillskott
till marknaden. Jag skall inte
upprepa det utförliga resonemang härom
som förs i reservationen. Det må här
vara nog alt erinra om att riksbankens
transaktioner under år 1951 resulterade
i ett likviditetstillskott på icke mindre än
708 miljoner kronor. Motsvarande siffror
för 1949 och 1950 var 181 respektive
175 miljoner kronor, vilka siffror

redan de, såsom vi haft anledning att
framhålla vid tidigare debatter, haft en
inflationsfrämjande effekt.

Riksbanksledningen har uppenbarligen
varit av den uppfattningen att de
direktiv för penningpolitiken, som bankofullmäktige
förra våren lade i munnen
på bankoutskottet och riksdagen, utgjort
hinder för en mera restriktiv politik.
Men i dessa direktiv fastslogs just
såsom målet för riksbankens marknadspolitik
att nå och vidmakthålla största
möjliga stramhet på penningmarknaden.
Samtidigt avvisade visserligen fullmäktige
en ny så kallad ränteglidningsprocess
men tog ingalunda avstånd från
att ränteförändringar kunde ske genom
medvetna beslut av de ansvariga myndigheterna.
Vid tillämpning av dessa direktiv
tycks fullmäktige emellertid liksom
under tidigare år ha betraktat ett
bibehållande av ränteläget som det väsentligaste
och låtit stramheten på marknaden,
som dock betecknats som det
primära målet, komma i efterhand och
förbytas i sin motsats.

Bankoutskottets majoritet anser att någon
avgörande invändning ej kan riktas
mot riksbankens marknadsoperationer,
även om de resulterade i ett visst
likviditetstillskott på marknaden. Att
riksbanken under våren 1951 spädde på
marknaden med 275 miljoner kronor för
stödköp på marknaden och övertagande
av obligationer direkt från hypoteksinstituten,
finner man motiverat av syftet
att bevara ränteläget, så mycket mer
som detta ränteläge senare under året
stabiliserades under inflytande av
»marknadsfaktorerna».

Denna argumentering synes mig i
själva verket innebära ett uppgivande
av alla anspråk på en självständig penningpolitik,
som reglerar marknadsutvecklingen
och på den vägen verkar stabiliserande.
Alla äro överens om att den
ansvällning av penningmängden i samhällsekonomien,
som skedde under sommaren
och hösten, var till skada, i det
att den verkade underblåsande på inflationsutvecklingen.
Det borde därför ha
ålegat riksbanken att med penningpolitiska
medel motarbeta denna ansväll -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ning. Utskottsmajoriteten resonerar
emellertid som om det icke hade funnits
några möjligheter för riksbanken att
genom utförsäljning av obligationer motverka
den likviditetshöjande effekten av
valutainflödet. Vad är det som säger att
de marknadsfaktorer, som utskottsmajoriteten
hänvisar till, nödvändigt måste
accepteras? Det riktiga hade givetvis varit
att man på våren hade undvikit att
köpa obligationer och tagit konsekvensen
i form av en höjning av räntan för
att sedan när valutainflödet började under
senare halvåret hålla marknaden
stram genom obligationsförsäljningar.
Under sådana förhållanden hade det
icke blivit tal om en tillfällig räntehöjning
på våren och en senare återgång
till en lägre räntenivå på hösten.

Hela resonemanget om marknadsfaktorernas
inverkan väcker principiella
betänkligheter även med hänsyn till att
man icke är lika snar att acceptera dessa
faktorer, när de går i motsatt riktning.
Leder marknadsutvecklingen till
en press uppåt på räntan, anses det
legitimt att motverka dessa tendenser
med obligationsköp. När det sker en
marknadsutveckling i motsatt riktning,
och denna i och för sig icke anses önskvärd,
varför skall han icke den på liknande
sätt motverkas genom obligationsförsäljningar? Konsekvensen

av majoritetens inställning
att man böjer sig för »marknadsfaktorerna»,
när de går i likviditetshöjande
riktning, men anser sig böra motverka
dem, när de går i likviditetsåtstramande
riktning, kan ju icke bli något annat
än en ständigt fortgående monetär inflation.
År det verkligen meningen att riksbankens
penningpolitik skall grundas på
sådana normer?

Först mot slutet av året, i december
månad, togs initiativ till ett aktivt samarbete
på frivillighetens väg med kreditinstituten
för åstadkommande av kreditåtstramning.
Vad som kan komma ut
av detta initiativ är det ännu för tidigt
att döma om, och frågan hör ju mera
hemma på det nya året än på det gamla,
som vi nu sysslar med. Vi torde få anledning
att återkomma till denna fråga

senare under riksdagen i sammanhang
med uppdragandet av riktlinjer för den
framtida ekonomiska politiken. Det är
bara att beklaga att denna nya giv satts
in först vid en tidpunkt, då de för lönenivån
på den allmänna marknaden bestämmande
riktlinjerna fastställts mellan
arbetsmarknadens huvudorganisationer.
På så sätt har en ny betydande
kostnadsstegring även innevarande år
ställt den allmänna penningpolitiken inför
ett fullbordat faktum.

Vad som försummats genom att man
underlåtit att under år 1951 söka åstadkomma
ett riktigare ekonomiskt klimat
får härigenom sin starka belysning. Vi
har fått lägga ännu en erfarenhet till de
många tidigare, som ger vid handen att
vi icke kan bringa inflationen under
kontroll med än så konstmässigt utspekulerade
åtgärder, så länge vi icke är
beredda att gå till roten med det onda
och sätta en stabilisering av penningvärdet
framför en stabilisering av räntenivån.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr DE GEER: Herr talman! Kammaren
torde vid det här laget vara
ganska trött på ekonomiska debatter;
vi ha ju varje riksdag ett par sådana,
om man räknar med höstriksdagarna. I
stort sett är det vid dessa debatter också
det gamla positivet som dras, och
även om melodien är aldrig så viktig
kan man förstå om åtskilliga ledamöter
tröttna på att höra den.

Den föregående talaren har spänt
över en stor del av registret, varför jag
vill begränsa mig till ett par konkreta
fall. Jag vill då framställa en fråga till
riksbanken, eller kanske rättare sagt till
regeringen — riksbanksledningen är ju
representerad här men kan inte svara
— och den lyder: Varför vidtog icke
regeringen redan tidigt förra året kreditåtstramande
åtgärder av den karaktär,
som nyss genomförts i överenskommelsen
med affärsbankerna?

Svaret blir kanske, att man då saknade
den nödvändiga förutsättningen,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

nämligen ränteregleringslagen. Jag tror
inte att det svaret är riktigt. Säkerligen
äro våra affärsbanker besjälade av en
varm önskan att stabilisera vårt penningvärde,
och jag är övertygad om att
förhandlingar om en kreditåtstramning
vid denna tid förra året skulle ha lett
till ungefär samma resultat som nu.

Man kan nog konstatera, att överenskommelsen
med affärsbankerna varit en
framgång. Herr Ewerlöf sade, att det
iinnu är för tidigt att fälla något omdöme
på den punkten, men jag tror att
man kan konstatera att verkningarna av
kreditöverenskommelsen äro alldeles påtagliga;
framför allt ligga väl dessa verkningar
på det psykologiska området. Jag
tror att man kan säga, att affärsföretagen
stå i ko hos SPP, postgirot och försäkringsbolagen,
när de fått sina ansökningar
om krediter avslagna i affärsbankerna.
Resultatet blir antagligen i stort
sett detsamma hos de nämnda institutionerna,
och detta länder helt naturligt
till en verklig omprövning inom företagen
av hela deras investeringsprogram
och rörande lagrens storlek; det hör
man för närvarande från alla håll. Överenkommelsen
med affärsbankerna har
alltså redan haft en god effekt, och det
är bara beklagligt att den inte träffades
ett år tidigare.

När det gäller de psykologiska faktorerna,
som här kanske väga tyngre, vill
jag hänvisa till våra argument för en höjd
ränta. Där kan man också räkna med
psykologiska effekter, ehuru regeringen
icke vill gå på den linjen.

I sin strävan att nå balans inom landet
har regeringen enligt min mening
fått god hjälp av impulser utifrån. Den
kraftiga nedgången på börsen i New
York och prissänkningen på ledande
råvaror ha verkat som ett stöd för strävandena
att nå balans inom landet. Men
samtidigt ha vi impulser inifrån som
verka i motsatt riktning, .lag vill peka
på löneökningarna, som visserligen blivit
ganska skäliga men trots detta få
sina efterverkningar, något som vi dagligen
få nya bekräftelser på i form av
stigande priser och höjda taxor.

Frågan blir vilka impulser som visa

it Första kammarens protokoll 1952. Nr 9.

sig starkast och vinna striden. Naturligtvis
kunna fullkomligt oförutsedda
händelser inträffa, som förändra hela
läget — omöjligheten att nå uppgörelse
i Korea, ett nytt krig i Burma, en verkligt
allvarlig fredsoffensiv från Rysslands
sida o. s. v., o. s. v. — men bortsett
från dessa eventualiteter tror jag
att förutsättningarna att verkligen nå balans
för närvarande äro gynnsammare
än på länge, och gynnsammare än den
föregående talaren gjort gällande. Men
resultatet beror givetvis i stor utsträckning
på vilka åtgärder regeringen vidtager.

Med erfarenhet från gångna tider —-jag är så gammal att jag varit med om
tidigare depressioner — kan man nog
vänta petitioner till regeringen icke
bara från arbetare utan kanske ännu
mera från företag med hänvisning till
risken för arbetslöshet. Och man vet ju
att regeringen särskilt i valtider är
ganska lyhörd för argument av det slaget.
Jag syftar här inte på en verklig
depressionsarbetslöshet — skulle en sådan
drabba oss, äro vi ju alla ense om
att den bör bekämpas med alla medel —
utan på den anpassningsarbetslöshet,
om uttrycket tillätes, som kan bli en
följd av kreditrestriktionerna.

Vi ha under lång tid haft en drivhusluft,
där en hel del företag som jag skulle
vilja kalla kristidsblomster växt upp.
Nu kommer realiteternas frost och går
fram över hela denna flora. Kreditrestriktionerna
representerade, kan jag
säga, den första frostnatten, och redan
börja flera av dessa blomster visa tecken
att ej blott vissna utan även falla.

Då frågar jag mig: Kommer finansministern
att låta dem falla? Själv är
jag nog övertygad om att han kommer
att använda sin klubba, om jag får använda
samma bild som herr Nordenson
i ett annat sammanhang, fastän finansministerns
klubba den gången riktades
mot oppositionen. Finansministern är
utan tvivel benägen att använda klubban,
men han bestämmer icke ensam
den saken.

Fn nödvändig förutsättning för balans
är dock självfallet, att en ganska

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

hård politik drives från finansministerns
och regeringens sida. Eljest kan
man befara att de vidtagna åtgärderna
förlora i effekt.

Det ekonomiska läget i vårt land är
för närvarande i hög grad labilt. Vi ha
sett hur en lågkonjunktur börjat tränga
in i textil- och konfektionsbranschen,
vi ha sett hur priserna på massa och
trävaror börjat falla — enligt min uppfattning
ha vi säkerligen ännu icke nått
botten därvidlag — och maskinindustrien,
den stora mekaniska industrien,
har fått känning av skarp konkurrens.
Ännu ha de mekaniska verkstäderna,
varven o. s. v. mycket stora orderstockar,
men orderingången är begränsad
och mycket mindre än förr. Särskilt
den tyska konkurrensen gör sig starkt
gällande. Jag vill påpeka att Västtyskland
för dagen exporterar mera maskiner
än Tyskland i sin helhet gjorde före
kriget. Produktionen har inte blivit
större, men stora delar av den tyska industrien
voro förut inriktade på produktion
av rustningsmaterial, medan
det nu endast är fråga om produktion
för den fredliga sektorn. Också konkurrensen
från Japan börja vi få känning
av. Allt detta tyder på att vi ganska
snabbt kunna stå inför fullkomligt nya
problemställningar på det ekonomiska
området.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om herr Myrdals prognos som handelsminister
— jag tror att det var 1945 eller
1946 — att vi hade att vänta en ytterst
svår depression, på samma sätt
som efter första världskriget. Regeringen
inriktade sitt handlingsprogram efter
denna prognos, och vi veta ju att
den innebar en allvarlig felbedömning,
som vi sedan måst bära följderna av i
vårt ekonomiska liv. Jag tror för min
del att herr Myrdals pessimistiska prognos
vore mera på sin plats i dagens läge,
och jag vågar uttrycka förhoppningen
att regeringen med vaken blick följer
händelsernas utveckling och handlar
därefter, så att den inte nu liksom
förra gången blir »tagen på sängen» av
cn utveckling, som går i helt annan riktning
än man väntat.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Reservanterna
ha i sin reservation i första
hand upptagit frågan om levnadskostnadsstegringen
under 1951. Det är inte
första gången denna fråga tas upp här i
riksdagen. I andra kammaren ha högerns
och folkpartiets ledare funnit detta ämne
mycket intressant, varför de mycket
fördjupat sig i detsamma. Reservanterna
tyckas ha blivit imponerade av vad deras
ledare anfört och ha därför upprepat
detta i sin reservation.

De ha till reservationen bifogat en tabell,
som visar hur utvecklingen gestaltat
sig här i Sverige i förhållande till
vissa andra länder. Jag vet inte, varför
denna tabell kommit att omfatta så få
länder som den gjort. Om reservanterna
tagit med flera länder, skulle det nog ha
blivit ett helt annat jämförelsematerial
iin som nu finns i den bifogade tabellen.
Men det är möjligt att reservanterna,
om de hade utökat tabellen med flera
länder, inte skulle ha nått samma effekt.
Hade de t. ex. tagit med Finland
med dess 32 procents ökning, Österrike
och Island med ungefär lika betydande
ökning och dessutom Australien med 36
procents ökning, skulle tabellen ha fått
ett helt annat utseende. Om sedan denna
tabell hade indelats i tre grupper,
skulle den högsta gruppen komma att
omfatta Frankrike, Finland, Österrike,
Island och Australien — länder, som
haft en ungefär likartad utveckling. En
mellangrupp skulle sedan utgöras av
Holland, Norge, Danmark, Sverige, Kanada
och Storbritannien, och så skulle
vi få en lägre grupp, avseende länder
med mindre prisökningar. Hade man
emellertid förfarit på detta sätt, skulle
som sagt effekten inte blivit så stor.

Jag förmodar att det också finns en
hel del andra faktorer, som inverka i
detta avseende. Vi ha i dag sett i tidningarna,
att England skall minska sina
subventioner. Jag förutsätter därför att
de verkliga livsmedelskostnader, som
gällt i England men som hållits nere på
grund av de stora subventionerna, inte
ha blivit riktigt återgivna i tabellen. Och
jag skulle tro att detsamma är förhållandet
även med Norge.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Reservanterna säga vidare, att i den
ekonomiska debatten har en stor roll
när det gäller den inhemska prisutvecklingen
tillagts den stegring av skogsprodukternas
priser, som framkallats genom
exportkonjunkturen. Reservanterna bestrida
emellertid att så skulle vara förhållandet
i någon större utsträckning.
Denna prisstegring har däremot lett till
ett ökat företagssparande, säga de.

Denna beskrivning synes åtminstone
för mig inte vara fullständig. Det är i
alla fall ett känt faktum, att exportindustrien,
och då särskilt trävaruindustrien,
haft mycket goda vinstkonjunkturer,
något som medfört att det under
den senast förflutna hösten kunnat uttagas
mycket höga priser för skogsprodukter.
Därigenom ha många större och
mindre skogsägare fått stora summor
kontanta medel i sin hand, som de i
vanliga fall ej bruka ha. Folkpartiets ledare
uppmärksammade detta förhållande
tidigt under hösten och föreslog, att
skogsägarna skulle få vidkännas en särskild
konjunkturskatt på grund av dessa
vinster. Att industriföretagen haft
goda vinstkonjunkturer, framgår väl
också av de nu bekantgjorda boksluten.

Nu är det väl en erfarenhet, som littet
var av oss gjort, att när inkomsterna
flöda väger man inte heller utgifterna
så noga. Om det då är flera människor
än tidigare med rikliga inkomster,
som handskas mer eller mindre lättsinnigt
med utgifterna, är det klart att
detta i hög grad bidrar till inflationen.

Reservanterna vilja inte helt förneka,
att de internationella prisstegringarna
kunnat inverka på den svenska prisnivån.
Men, säga de, då skall den svenska
penningpolitiken vara så utformad, att
den förhindrar utifrån kommande impulser
till stegring av den inhemska
pris- och lönenivån. Herr Ewerlöf har
här i sitt anförande ytterligare utvecklat
denna tankegång. Men för min del
har jag funnit, att regeringen vidtagit
vissa åtgärder för att hålla tillbaka den
inflation, som kan härledas av skogsindustriens
ökade inkomster.

Vad beträffar importen torde det vara
svårare att påverka priserna, om Sve -

rige skall befrämja handelns liberalisering.
I en till bankoutskottets utlåtande
nr 20 — som avgavs i maj föregående
år — av högerns och folkpartiets representanter
avgiven reservation hade uttalats
stora farhågor för ett bakslag för
liberaliseringssträvandena för Sveriges
del. Reservanterna förordade i denna
reservation en effektiv kreditåtstramning,
därför att en sådan vore ägnad
att hålla tillbaka importen. Handelsbalansen
och betalningsrelationerna gentemot
utlandet hade på sista tiden utvecklat
sig på ett så oförmånligt sätt,
sade reservanterna i maj 1951, att man
allvarligt måste befara ett bakslag för
liberaliseringssträvandena. De sade vidare,
att det med en måttlig nedgång av
importen borde vara möjligt att åstadkomma
en icke oväsentlig förstärkning
av landets tillgångar på utländska betalningsmedel,
då vårt land med en
stärkt valutareserv skulle vara vida bättre
rustat att möta de påfrestningar, som
komma från de höga priserna på många
viktiga importvaror.

Hur har det nu utvecklat sig efter den
tiden? Liberaliseringssträvandena för en
fri europahandel ha ej varit utsatta för
något hot från Sveriges sida. Importen
har fortsatt att vara hög, och valutaställningen
har förbättrats. Utvecklingen
kom alltså att gå i en helt annan riktning
än vad reservanterna förutsågo i
maj månad föregående år.

Reservanterna ha sedan övergått till
att förorda en räntehöjning för att
åstadkomma en stramare penningmarknad.
Detta skulle leda till ett hejdande
av inflationen och vidare sänka levnadskostnaderna.
Men även beträffande
dessa rekommendationer ha regeringen
och riksbanken sökt sig fram på andra
vägar. En frivillig överenskommelse har
— som herr Ewerlöf här har talat om
—• träffats mellan riksbanken och affärsbankerna,
vilken synes komma att
leda till en effektiv åtstramning utan
räntehöjning. Fullföljes överenskommelsen
konsekvent, synes en verklig åtstramning
komma till stånd. Det är
emellertid av stor betydelse för den fortsatta
utvecklingen, att riksbanken är

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

restriktiv i fråga om påspädning av betalningsmedel
på penningmarknaden.
Fullföljes därför den träffade överenskommelsen
på ett effektivt sätt, är det
utskottets förhoppning, att den överkonjunktur,
som nu varit rådande en
längre tid, kommer att dämpas, varigenom
möjligheterna att ernå en stabilisering
av penningvärdet ytterligare
ökas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDENSON: Herr talman! De
viktigaste punkterna, som här är omstridda,
har ju redan blivit behandlade,
och jag skall därför endast anknyta
några reflexioner.

Det finns en punkt, där det råder en
viss samstämmighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, och det är
beträffande valutan. Man konstaterar
med tillfredsställelse den förbättring,
som har skett i vår valutareserv, men
man har också blicken öppen för att
sammansättningen av valutan är otillfredsställande.
Det är i övervägande
grad EPU-valutor, som vi nu disponerar,
och dessa kan nu vid en omkastning
av handelsbalansen komma att flyta
ut mycket hastigt. Vidare har vi ett
stort belopp av icke utbytbara valutor,
som innebär en mycket diskutabel tillgång.

Däremot är ju behållningen av guld
och dollars så till vida mycket otillfredsställande
som den under året har sjunkit
med icke mindre än 52 miljoner.
Det innebär, såsom vi alla veta, en
utomordentlig svaghet i vårt läge, därför
att det inte bereder oss den rörelsefrihet
i fråga om våra importmöjligheter
som vi skulle vilja ha för att framför
allt kunna köpa erforderliga varor
på det billigaste hållet. Vår ställning
måste därför anses vara svag och icke
motsvara den gynnsamma utveckling av
vår handelsbalans, som har ägt rum under
de gångna åren.

Jag tror vidare att man i nuvarande
läge måste utöva en mycket stor vaksamhet
på den fortsatta utvecklingen.
Situationen på den internationella valu -

tamarknaden måste för närvarande betecknas
såsom ytterligt labil. Vi kan under
det här året få uppleva plötsliga och
stora förändringar när det gäller de ledande
ländernas valutor, och detta skulle
självfallet i allra högsta grad inverka
på våra förhållanden. Jag vill därför i
likhet med herr De Geer understryka
vikten av att man håller ett mycket vaksamt
öga på den fortsatta utvecklingen
och att man i god tid försöker bereda
sig på hur man bör möta utvecklingen
i olika lägen. Vi får inte låta överraska
oss på samma sätt som vi gjorde hösten
1949, när pundet devalverades.

Om jag sedan övergår till den allmänna
penningpolitiken, måste jag säga
att meningsmotsättningarna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna är
betydligt större. Jag måste ett ögonblick
komma tillbaka till det uttalande, som
herr Ewerlöf redan har citerat. Utskottsmajoriteten
har nämligen förklarat, att
om vi betraktar utvecklingen från hösten
1949 och tar hänsyn till inkomstförskjutningen,
kan utvecklingen i vårt land
icke sägas ha varit särskilt ogynnsam.
Herr Flwerlöf har redan påpekat att detta
ju innebär ett accepterande av inflationen,
så snart den kompenseras av
motsvarande lönestegringar. Man får
här intryck av att majoriteten är i färd
med att tappa bort det krav, som uppställts
såväl i statsverkspropositionen
som vid senare tillfällen, nämligen att
vi framför allt bör bevara vårt penningvärde.
Och det är så mycket märkligare
att detta sker när vi har att bedöma
centralbankens verksamhet och sätt att
handha sin uppgift. Det hör ju, såsom
vi vet, till en sådan institutions allra
främsta uppgifter att söka bevara penningvärdet,
och om man håller fast vid
detta krav, har jag mycket svårt att betrakta
vårt läge så ljust som utskottsmajoriteten
gör.

Jag skall inte nu gå in på någon närmare
jämförelse med förhållandena i
andra länder, ehuru det skulle vara
mycket frestande. Det skulle lätt föra
för långt, men jag vill ha sagt, att det
nog finns många här i vårt land som
-— om vi skall hålla oss till förhållande -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

na i Schweiz — skulle ha föredragit den
något hårdare och restriktivare politik,
som det landet har fört, och därigenom
befunnit sig i den situationen, att man
hade haft ett väsentligt bättre bevarat
penningvärde. Vi skall komma ihåg att
vårt läge är sådant, att en person som
har penningfordringar i vårt land förlorat
fyra gånger mera än en person i
motsvarande läge i Schweiz under samma
tid.

Det är särskilt anmärkningsvärt, hur
litet det i utskottsutlåtandet talas om faran
av penningvärdeförsämring och
risken därför jämfört med olägenheterna
av räntestegringar. Både regeringens
resonemang och utskottsmajoritetens uttalanden
tyder på att man börjar anse
det vara en större fara för vårt ekonomiska
liv att få räntestegringar än att
få penningvärdeförsämringar.

Går man till motiveringen för lågräntepolitiken,
vet vi att det är kravet på
liyresstopp som utgör det främsta motivet.
Hyresstoppets upprätthållande har
därigenom blivit en av hörnstenarna i
regeringens och riksbankens ekonomiska
politik. Det har visserligen många
gånger resonerats om vilka verkningar
en räntestegring skulle få, men det kan
kanske vara skäl att erinra om det ännu
en gång.

Kooperativa förbundet har i sitt utlåtande
till ränteregleringslagen påpekat,
att en stegring med en halv procent av
långa räntan skulle innebära omkring 0
procent stegring på hyran i nya hus och
3 procent i äldre hus. Ser man efter
vad hyresökningen skulle betyda för levnadskostnaderna,
kommer KF till att en
räntestegring med eu procent skulle för
hyresgäster i nybyggda hus medföra eu
ökning av levnadskostnaderna med cirka
en procent. Det är nu för att undvika
dessa stegringar som man så hårt kämpar
för lågräntepolitiken. Men man får
ju inte glömma, vilka svårigheter vi
dock har fått som resultat av den politik
som vi hittills har fört. Svårigheterna
illustreras av att den engångsinflation,
som vi räknade med vid ingången
av 1951, inte som väntat medförde
endast 10 procents prisstegring utan i

stället föranledde en stegring med 20
procent. Nu måste vi räkna med att de
genomförda lönestegringarna kommer
att åstadkomma en ny inflationsvåg, som
kommer att kunna bli ganska betydande
och kanske kommer att uppgå ända till
10 procent.

Vi får inte heller glömma att genom
dessa inflationsvågor berövas en person,
som har en penningfordran, för varje
gång en motsvarande procent av sitt kapital,
och att var och en som har en
skuld genom inflationsvågen befrias från
en motsvarande del av skulden, varigenom
han får en oförtjänt förmögenhetsökning.
Jag vill då fråga, om det verkligen
skulle vara en sådan förfärlig olycka
och orättvisa, om den som genom
inflationen får en premie på låt oss säga
10 procent till sitt kapital finge erlägga
en halv procent mera i ränta på sitt
lån? Eller att den som berövas 10 procent
av sitt kapital, som han har insatt
exempelvis på sparbank, finge en kompensation
i form av en halv procent
högre ränta? Jag måste understryka att
det förefaller mig som om införande
av den rörliga räntan innebure en mycket
tilltalande akt av rättvisa.

Hur djupt ränteskräcken har gripit
omkring sig framgår av ett yttrande av
utskottsmajoriteten om de marknadsoperationer
från riksbankens sida, som
skulle varit erforderliga för att under
senare halvåret 1951 suga upp det likviditetsöverskott,
som uppkom genom bankens
omfattande valutaköp. Såsom redan
herr Ewerlöf framhållit uttalar utskottet,
att »den räntesats som hade erfordrats
för att snabbt kunna i sin helhet
indraga dessa medel från marknaden genom
en inlåningsoperation från statens
sida uppenbarligen behövt vara mycket
hög» och att det inneburit »en räntejustering
av en omfattning, som icke på
längre sikt kan anses ekonomiskt motiverad
och som hade framkallat svårartade
komplikationer på kreditmarknaden».
Enligt utskottets mening hade det
»legat utom möjligheternas gräns att på så
kort tid, varom fråga var, få till stånd
eu avgörande förändring i fråga om likvi
di tetsut veck lingen».

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik ni. m.

Jag tillåter mig här fråga: Vad vet utskottsmajoriteten
egentligen om denna
sak? Man har ju aldrig försökt att låta
den rörliga räntan ingå som ett led i
en planmässig ekonomisk politik, och
då har man sannerligen icke något underlag
för att fälla sådana omdömen.
Och vem har sagt att en så stor likviditetsökning
ovillkorligen skall till
hundra procent sugas upp på ett minimum
av tid? Det är klart att det kan
krävas en viss övergångstid, men det
får inte hindra oss från att vidtaga lämpliga
åtgärder. Hela det resonemang, som
utskottsmajoriteten för, hänger i själva
verket i luften, så länge man inte gjort
ett allvarligt försök att planmässigt begagna
sig av räntan. Man kan inte då
fälla så kategoriska omdömen som här
uttalats.

Jag vill här inflicka, att regeringens
och riksbankens inställning till ränteproblemet
påminner mig om den där
mannen, som hade fått eksem och försökte
alla möjliga krämer, salvor och
tinkturer däremot utan att lyckas bli av
med eksemet. När någon frågade honom,
om han hade försökt använda tvål
och vatten, svarade han: »Nej, det törs
jag absolut inte!» Men när man lyckats
övertala honom att göra ett försök med
det, visade det sig att eksemet mycket
snart gick bort.

Det förefaller emellertid som om regeringens
och riksbankens misstro till
den rörliga räntan motsvaras av en viss
klentro även till de övriga medel som
de själva tillgriper på det här området.
Jag vill erinra om att när finansministern
skulle motivera införandet av ränteregleringslagen
var han betydligt försiktigare
än riksbanksfullmäktige, och han
ifrågasatte även i vilken mån man verkligen
skulle kunna hålla räntan nere.
Han betecknade lagen endast som ett
medel »att förhindra omotiverade och
samtidigt ogynnsamma räntekonsekvenser
av kreditåtstramande åtgärder». »Däremot»,
tillägger han, »bör ränteregleringen
icke användas för att etablera en
räntenivå ur balans med marknadsläget,
sådant detta på något längre sikt
gestaltas bland annat under inflytande

av den allmänna ekonomiska politiken.
»

Om jag förstått finansministern rätt,
så går det enligt hans uppfattning inte
att genom hårda restriktioner, såsom
ränteregleringen, låsa sig fast vid ett
ränteläge, som strider mot marknadens
naturliga läge, utan man kan endast modifiera
övergångarna och dämpa smärre
förskjutningar och variationer. Men därmed
är i själva verket lågräntepolitikens
genomförbarhet allvarligt ifrågasatt, och
vi har fått ett belägg för regeringsanhängarnas
eget tvivel på genomförbarheten
av deras idéer.

Ett ytterligare belägg härför har framkommit
när vi har granskat riksbankens
förvaltning. I april 1951 begärde cn av
fullmäktige, herr Kristensson, att en utredning
skulle igångsättas av fullmäktige
angående olika möjligheter att åstadkomma
en åtstramning på kreditmarknaden.
Efter en längre diskussion beslöt
fullmäktige att bordlägga frågan,
och den återupptogs i juni förra året.
Då avslogs herr Kristenssons begäran
av fullmäktiges majoritet, och herr Kristensson
reserverade sig. Ett sådant avslag
förefaller något överraskande inte
minst med hänsyn till att det i alla fall
sedan visade sig nödvändigt för bankofullmäktige
att framlägga förslag till restriktiva
åtgärder.

I det sammanhanget gjorde bankofullmäktigen
Hall ett mycket märkligt och
intressant uttalande: »Den av herr Kristensson
önskade åtstramningen kan i nuvarande
läge knappast åstadkommas
utan att ränteläget påverkas. Ju starkare
åtgärder som vidtagas för att ytterligare
åtstrama marknaden, ju större måste
räntestegringarna bli. Det är således
ingen mening att diskutera arten eller
graden av de åtgärder i åtstramande syfte,
som böra vidtagas, om man inte samtidigt
bestämmer sig föE vilka räntestegringar
man är beredd att acceptera. Åtstramning
och räntestegring äro två
oskiljaktiga sidor av samma sak.»

Här deklareras alldeles klart, att likviditetsåtstramning
på marknaden ovillkorligen
medför räntestegring. Vidhåller
man då hårdnackat lågräntepolitiken,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

måste man avstå från en konsekvent genomförd
åtstramning, men därmed avstår
man också från ett av de hittills erkänt
viktigaste vapnen för penningvärdets
bevarande. Om man har de utgångspunkter,
som herr Hall här talar
om, kommer de som skall handha vår
penningpolitik att ställas i valet mellan
alt föra en lågräntepolitik och att bevara
penningvärdet. Väljer man det ena,
så offrar man med nödvändighet det
andra.

Jag vill ansluta mig till vad herr De
Geer sade om att riksbanken borde i
höstas tidigare än som skedde ha tagit
upp förhandlingar med bankerna om åtgärder
för likviditetsåtstramning. Man
hade enligt min mening inte behövt avvakta
ränteregleringslagen. De förhandlingar,
som ägde rum i januari och februari,
sköttes av riksbankschefen på ett
sådant sätt att man har anledning tro,
att om han tagit upp konversationerna
i höstas, hade det funnits ganska stora
utsikter för att ett resultat hade kunnat
uppnås redan då. Det hade betytt att
riksdagen inte behövt acceptera den enligt
min mening fullständigt monstruösa
ränteregleringslagen. Vi hade dessutom
fått till stånd en likviditetsåtstramning
vid en tidigare tidpunkt, och därmed
hade kanske den inflationsvåg, som har
kommit till uttryck i den senaste lönestegringen,
kunnat dämpas.

Vi måste göra klart för oss att när
åtstramningen har kommit till stånd, så
kommer den kanske att medföra tendenser
till räntestegring, och skulle detta då
medföra, att riksbanken i samförstånd
med regeringen började mjuka upp kreditrestriktionerna
för att bevara lågräntan,
har vi fått det ytterligare bekräftat,
att för dem, som handhar penningpolitiken
i detta land, är inte penningvärdets
bevarande det främsta riktmärket, utan
det är riinte- och hyresstoppets upprätthållande
som är det huvudsakliga målet
för penningpolitiken. Men då är, herr
talman, också den svenska kronan på
allvar inne i farozonen. Jag ber att få
yrka bifall till den av herr Ewcrlöf avgivna
reservationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är inte min avsikt att här ingå i
något försvar av riksbankspolitiken —
det behöver jag inte göra. Men eftersom
reservanternas yttrande har den innebörden
att det riktar sig även emot regeringens
ekonomiska politik, ger detta
mig anledning att ta till orda.

Det är här ju fråga om vårt läges utveckling
under år 1951. Det är vad som
då inträffade som i dag är föremål för
behandling. Jag observerar då ett uttalande
från reservanterna, att vår penningvärdeförsämring
under 1951 ter
sig betänklig och anmärkningsvärd i
belysning av prisutvecklingen i de övriga
västeuropeiska länderna. Detta vilja
reservanterna styrka med hjälp av en
tabell över levnadskostnadernas utveckling
i vissa länder. Min avsikt är inte
att här på nytt gå in på frågan, vilket
av de västeuropeiska länderna som har
lyckats bäst eller sämst i sin kamp emot
inflationen. Men jag tycker att vi böra
titta på den där tabellen ur en annan
synpunkt, och jag tror, att om man studerar
den noga, så finner man, att de
länder som det är någon anledning att
jämföra vårt land med, kunna uppdelas
i två mycket bestämda grupper.

Den ena gruppen består av länder,
som 1919 devalverade fullt ut med England
och som samtidigt ha full sysselsättning.
Kärnan i denna grupp består
av Holland, Norge och Sverige. England
liör naturligtvis i grund och botten
dit, även om levnadskostnadsstegringen
där inte har varit fullt i nivå
med den i de tre andra länderna. Det
kan ju hända alt den nya medicin, som
rekommenderades i det engelska underhuset
i går, leder till att en utjämning
snart kommer till stånd, men den saken
skall jag inte gå in på här. Danmark
står litet grand mitt emellan; där har
man förhållandevis stor arbetslöshet
men också en förhållandevis stor levnadslcostnadsstegring.

Kärnan i den andra gruppen, Belgien,
Västtyskland och Italien, består av länder,
som inte devalverade helt och som
ha en rätt betydande arbetslöshet.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Jag kanske kan illustrera detta med
att anföra Europakommissionens senaste
siffror för arbetslöshetsläget under september
1951. I procent av antalet löntagare
var arbetslösheten i Sverige en
procent, i Norge en procent, i Holland
två till tre procent, i England två till
tre procent, i Danmark fem procent, i
Belgien åtta procent, i Italien femton
procent och i Västtyskland tio procent.

Jag har alltså velat fästa uppmärksamheten
på att det här finns två mycket
bestämt avgränsade grupper. Den
grupp vi tillhöra har full sysselsättning
och har haft en levnadskostnadsstegring
under år 1951 med något över 20 procent.
Det finns en annan grupp med arbetslöshet
och mindre devalvering, som
har en levnadskostnadsstegring, liggande
strax över och strax under tio procent.

Man kan naturligtvis som herr Nordenson
åberopa Schweiz. Schweiz är ju
ett särfall, men inte på grund av den
hårda politik som Schweiz för. Jag har
upprepade gånger gått igenom Schweiz’
krisåtgärder, och jag har funnit att i
stort sett äro de bra mycket lindrigare
än våra svenska. Det är ju så, att
Schweiz inte alls devalverade sin valuta.
Schweiz för en arbetsmarknadspolitik,
som består i att man skaffar sig det
nödiga antalet arbetare genom import
från Italien, när man behöver arbetskraft,
och att man skickar hem denna
när man inte behöver den längre. Man
kan alltså där tillgodose sitt arbetskraftsbehov
i olika situationer utan att
ha vare sig brist på eller överskott på
arbetskraft. Därtill kommer naturligtvis
att Schweiz sedan gammalt har en så
ofantligt stark valutaställning att den
är säregen i hela Europa. Den ledde
t. ex. till att den schweiziska regeringen
kunde inför prisstegringarna 1949—
1950 rikta en direkt uppmaning till både
den enskilde medborgaren och affärsmännen:
»Hamstra, lägg på lager; köp
nu, medan det är billigt!» Det är klart
att denna åtgärd vann stor efterföljd
och eftersom man hade råd att följa
den med hänsyn till sin stora valutare -

serv, medförde den en avtrubbning av
levnadskostnadsstegringen.

Jag vill alltså bara här slå fast, att vårt
läge är identiskt med andra länders i Europa
som ha samma förutsättningar som
vi. Och när herr Ewerlöf nu säger, att
man inte skall jämföra vårt från kriget
förskonade land med andra, av kriget
drabbade länder och att vi ha haft särskilt
goda produktionsbetingelser, beror
väl detta på ett tankefel från herr Ewcrlöfs
sida. Om det är så, att förskonandet
från kriget skulle leda till obetydlig prisstegring,
är det ju oförklarligt, att de
länder, som drabbats hårdast av kriget,
t. ex. Tyskland och Italien, skulle ha den
minsta levnadskostnadsstegringen. Nej,
herr Ewerlöf, det är alldeles tvärtom i
fråga om möjligheten till produktionsökning.
Det ligger ju i sakens natur att i
ett land, som har stor arbetslöshet, har
man, om det blir en högkonjunktur, helt
andra möjligheter att öka produktionen
just därför att det finns en stor oförbrukad
arbetskraftsreserv, och detta gör
att särskilt dessa arbetslöshetsländer ha
haft större möjligheter än länderna med
full sysselsättning att i det läget öka sin
produktion. Därför innebar herr Ewerlöfs
anmärkning raka motsatsen till vad
som i verkligheten har inträffat.

Om man sedan vill gå över till den
frågan vad som gjort att vi och andra
länder ha fått så stark levnadskostnadsstegring,
så finns det väl inte någon människa
bland dem som vilja tänka opartiskt,
som inte medger att det finns tre
orsaker — de höra visserligen samman
men man kan särskilja dem -—• och de
äro: stegringen av importpriserna, stegringen
av exportpriserna med den
påverkan detta haft på de inre priserna,
och, helt naturligt, inkomstutvecklingen,
som har tagit sig uttryck i
bland annat höjda löner.

Det är klart att det har varit möjligt
att få högre löner i länder, som ha full
sysselsättning och starka arbetsmarknadsorganisationer,
än i länder med arbetslöshet
och utan fullt lika starka organisationer.
Men sedan finns det här
i landet en sak som vi ha haft men som
inte alla länder ha haft, nämligen en

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

utomordentligt tillspetsad vinstkonjunktur.

Reservanterna säga nu, att vi inte böra
syssla med denna vinstkonjunktur. Ingenting
talar för att inflationstendenserna
från de exporterande skogsindustrierna
varit av avgörande betydelse, säger man
från deras sida. Den politiska oppositionen
i Sverige är säkerligen den enda
som vågar fälla ett sådant yttrande. Alla
äro vi fullt på det klara med att detta
är en pådrivande kraft som vi haft i
större mått än man haft i de flesta andra
länder. Nej, säga reservanterna, det
är andra prisuppdrivande krafter av inhemskt
ursprung, som ha verkat. Vilka?
Ja, herr Ewerlöf skulle exemplifiera det
i det anförande han nyss höll. Han gjorde
det också, och vad kom han då till
för resultat? Jo, han kom fram till att
lönestegringarna äro den inhemska prisuppdrivande
kraft, som har satt sitt särmärke
på Sverige.

Nu skall jag inte gå in på dessa diskussioner,
om lönerna ha stigit mer eller
mindre i Sverige än i andra länder. Jag
skall inte heller gå in på frågan, huruvida
det har varit rimligt att löntagarna
ha fått kompensation för prisstegringen.
Jag skall över huvud inte gå in på den
frågan heller, huruvida det i ett land
som Sverige med full sysselsättning och
starka löntagarorganisationer finns någon
möjlighet att hindra den utvecklingen.
Det skall jag inte ta upp här,
ty det kanske inte är så betydelsefullt i
det sammanhang vi nu resonera om. Men
vi komma alltså fram till att inkomstutvecklingen,
däri inneslutet lönestegringarna,
är en av de faktorer, som lia medverkat
till penningvärdeförsämringen.
Då är det av utomordentligt stor betydelse
att avgöra, om denna påverkan
från inkomststegringens sida har skett
därigenom, att den primärt har skapat
en större efterfrågan på varor och tjänster
och att denna efterfrågan har drivit
upp priserna, eller om lönestegringarna
ha verkat prisuppdrivande i form av
kostnadsstegringar. Det ena kommer före,
det andra kommer efter, och det är
ganska vikligt att hålla den ordningen
i minnet.

Jag har för min del låtit göra en liten
analys beträffande levnadskostnadsstegringen
i Sverige under 1951, och
jag har funnit, att livsmedlen stego i
pris från september 1950 till december
1951 med 23,8 procent. Det gällde mejerivaror,
margarin, ägg, köttvaror,
fisk, mjölk och bröd, kaffe, te och kakao,
socker, potatis och äpplen. Jag
frågar: Finns det något av de av mig
uppräknade varuslagen, som inte var
priskontrollerat? Har inte prisstegringen
medgivits av priskontrollnämnden?
Och varför? Jo, på grund av kostnadsstegringen.
Bostadskostnaden steg med
4 %. Jag undrar, om detta berodde på
efterfrågan eller om det berodde på
Kungl. Maj:ts beslut att medgiva denna
stegring på grund av höjda kostnader.
Bränsle och lyse stego med 52,5 D/c.
Var det inte de höjda priserna på kol
och koks utifrån, som sedan avspeglade
sig i höjda priser även på ved?
Kläder och skor stego med 27,2 %, övriga
utgifter med 19,3 — det rör sig
om möbler, liushållstextilier, glas och
porslin, övriga husgeråd, tvål otc., tidningar
och böcker, förenings- och försäkringsavgifter,
sprit, tobak, nöjen, lokala
resor, omnibusresor, porto och telegram.
Jag skulle vilja fråga: Var i
denna levnadskostnadsstegring kommer
den stegrade efterfrågan in som
en primär drivkraft?

Jag kommer därför till det resultatet,
att vi kunna slå fast, att levnadskostnadsstegringen
lios oss liksom i
alla andra länder har berott på dessa
tre ting: höjda importpriser, höjda exportpriser
och höjda inkomster, som hos
oss ha avspeglat sig i höjda priser genom
att de ha kommit att innebära ett ökat
kostnadselement. Detta framgår ju också
därav, att den väsentliga prisstegringen
skedde under första kvartalet 1951,
alltså innan avtalen slutits och innan
konsumenterna fått de nya pengarna i
sin hand. Den inhemska prisuppdrivandc
kraften är alltså inkomststegringen,
lönestegringen. Vad var det som orsakade
lönestegringen? Var den eu fullt
självständig företeelse? Nej, den orsakades
därav, att del rådde en utomordent -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. in.

lig efterfrågan på arbetskraft, som av
organisationerna kunde utnyttjas för lönestegringar.
Och vad var det som skakapade
denna utomordentliga efterfrågan
på arbetskraft? Det var vinstkonjunkturen.

Nu har regeringens politik gått ut på
att bekämpa inflationen, att hålla tillbaka
prisstegringarna och att skydda
penningvärdet efter bästa förmåga. Denna
politik har innefattat många ting.
Den har icke i ringa grad riktat sig
just mot vinstkonjunkturen och mot investeringslusten.
Det är ju ganska naturligt,
att när reservanterna här skola
kritisera riksbankens politik för förra
året, blir det närmast kreditåtstramningen
som man är missnöjd med. Man nämner
egentligen inte någonting annat, och
detta är rätt naturligt, eftersom ju oppositionen
på de andra punkterna aldrig
har begärt mer än regeringen gjort.
Det är alltså nu fråga om kreditåtstramningen.

Enligt reservanternas mening skulle
man med tillhjälp av en snabbare genomförd
och hårdare kreditutstrainning
ha skapat en motvikt mot prisstegringen,
och prisstegringen beror enligt reservanterna
på lönestegringen. Kreditåtstramningen
skulle alltså för att kunna
ha någon verkan under 1951, som vi nu
resonera om, ha satts in senast på förhösten
1950, ty annars hade den ju inte
kunnat påverka de avtalsrörelser som
blevo bestämmande för lönerna under
1951.

Vi gjorde också en sådan kreditåtstramning.
Vi stramade åt krediten från
sommaren 1950 och läto denna åtstramning
fortskrida så långt, att vi till och
med blevo nödsakade att höja diskontot
med en halv procent. Men sedan sågo
vi, att man inte kunde fortsätta med
den kreditåtstramningen, utan att detta
skulle leda till en mycket stor räntestegring.
Det verkar, som om reservanterna
fortfarande levde kvar i den där
kvartsprocentmentalitcten, som de haft
nu under ett år. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att när Englands nya
regering bedömde sitt läge, började den
med en halv procent, men den fick

snart bestämma sig för att, om den skulle
följa vägen med räntestegring som
kreditåtstramande element, räkna i helt
andra kvantiteter, och i går blev det en
och en halv procent till, d. v. s. tillsammans
två procent. Nu, herr Nordenson,
använder den engelska regeringen det
där »tvål och vatten», som herr Nordenson
rekommenderade, och nu kunna vi
ju få tillfälle att se, vilket rengöringsmedel
— Sveriges eller Englands •—- söm
får de bästa verkningarna, om det över
huvud taget är möjligt att göra några
jämförelser. Man skall väl då inte försöka
inbilla folk, att det är fråga om
kvarts- och halvprocenter, om man skall
nå en kreditåtstramning som kan få någon
avgörande betydelse för efterfrågan
på arbetskraft och på lönesättningen.
Men när man konstaterar, att det i så fall
blir fråga om mycket stora räntestegringar,
då får man lov att tänka på
vilka andra verkningar sådana räntestegringar
få på hela samhällsekonomien,
alltså på mångahanda ting, inte bara på
bostadspolitiken, herr Nordenson! Vi
vilja icke ta ansvaret för de omkastningar
i samhället, som en sådan räntestegring
skulle medföra.

Nu beklagar jag allvarligt — jag liksom
reservanterna — att vi icke blevo
i tillfälle att göra kreditåtstramningen
efter den linje, som vi på sista tiden
följt, tidigare än vi gjort. Det är mycket
ledsamt, att idén om en ränteregleringslag
inte dök upp i våra huvuden i
början på 1950. Det är ju möjligt, att
om vi hade kunnat bakom en sådan lag
träffa avtal om kreditåtstramning, såsom
vi sedermera gjort, hade detta kunnat
påverka vårt läge. Jag tror dock
icke, att i den tillspetsade vinstkonjunktur,
som rådde, det ändå skulle varit
möjligt för oss att hålla tillbaka prisstegringen
så särdeles mycket, ty det
var oerhört starka krafter emot.

Nu har jag hört, att man undrat här
och jag har till och med fått en fråga
från herr De Geer — om vi inte hade
kunnat vidtaga den där kreditåtstramningen
utan att ha en ränteregleringslag.
Herr Ewerlöf har ju tryckt på
detta, och herr Nordenson har också va -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

rit inne på samma tankegång. Det är ju
lätt för herrarna att göra detta, eftersom
ni så väl förstå, att min tunga i
rätt hög grad är bunden på denna punkt.
Men jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att liksom herr Ewerlöf, herr
Nordenson och herr De Geer äro anhängare
av den gamla metoden med
kreditåtstramning med vad de kalla rörlig
ränta — i nuvarande läge liktydigt
med en starkt höjd ränta — bekänna
sig de ledande männen i vårt kreditväsen
i landet till samma religion. Det är
för dem att taga avstånd ifrån sin egen
principiella uppfattning, att gå in på
den linje som det nya systemet med räntereglering
innebär, och jag skulle väl
ändå vilja säga, att det fordras ett stort
mått av självövervinnelse för att på det
sättet svika sina egna åsikter. Det kanske
inte är så lätt att göra det, om man
inte ställes inför ett faktum, där man
har att välja, och ingen skall inbilla mig

— och jag vet väl ändå något om detta

— att det skulle vara möjligt att genomföra
den kreditåtstramning som vi ha i
dag, utan att ränteregleringslagen funnes
i verklighetens värld. Detta monstrum,
herr Nordenson, är ju nödvändigt
för den, efter vad det nu förefaller, accepterade
linjen för kreditåtstramning.

Vår penningvärdesförsämring är, som
reservanterna säga, betänklig. Vi vilja
inte säga, att det är bra att den har inträffat.
Jag skall inte heller här säga,
att vi ha gjort vårt verk bättre än alla
andra. Jag vill bara säga, att jag inte
tror att vi behöva skämmas för vad vi
ha gjort, om vi jämföra oss med andra.
Jag tror att det kommer att visa sig, när
denna fråga kan mera objektivt behandlas,
att vi kanske väl försvara vår plats
hland andra folk i vår kamp mot den
ofantliga vinstkonjunktur som rustningshaussen
i världen har framskapat.

Det är klart, att vi kunna anslå en
pessimistisk ton, när vi i dag måste säga
oss, att vi icke ha funnit lösningen
på frågan, hur man skall kunna bevara
ett stabilt penningvärde i den fulla sysselsättningens
samhälle. Jag för min del
säger, att den fulla sysselsättningen är
av så stort både ekonomiskt och socialt

intresse, att jag sätter den främst, men
samtidigt erkänner jag behovet av ett
stabilt penningvärde och vill medverka
till att man inom ramen för den fulla
sysselsättningen gör allt som göras kan
för att nå fram till det målet. Jag skall
inte ytterligare upprepa vad jag där tidigare
har sagt och vad jag fortfarande
håller fast vid, nämligen att ett stabilt
penningvärde är en oskattbar tillgång
för samhället.

Slutligen riktade herr De Geer till mig
den uppmaningen att vi skulle slå dövörat
till för alla petitioner till regeringen
om att man skall försöka upprätthålla
hela det näringsliv som skapades i drivhusluften
under den tid, när allting
kunde säljas och kunde säljas till vilka
priser som helst. Jag kan bara säga här
vad vi från regeringens sida ha sagt
upprepade gånger: Vi komma att fortsätta
att förorda den kärva politik som
vi föra i dag — givetvis anpassa den
efter det allmänna lägets utveckling,
men utnyttja möjligheterna att komma
fram till ett sundare läge. Jag tror att
herr De Geer kan lita på oss. Jag skulle
vilja göra en liten stillsam hemställan
till herr De Geer att inom den borgerliga
opinionen verka för att man även
där ger sitt stöd åt tanken på att fortsätta
med den strama politiken. Min erfarenhet
säger, att i en åtstramande
konjunktur är ingen så lyhörd för önskemål
om lättnader som den borgerliga
oppositionen. Den brukar vara först på
skansen, när det gäller att begära lättnader.
Hjälp mig på den fronten, herr
De Geer, att försvara våra gemensamma
intressen!

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall inte som finansministern
fördjupa mig i en detaljanalys av
siffrorna om levnadskostnaderna i vissa
länder. Jag tror att det är mycket ofruktbart
att försöka resonera bort det intryck,
som en sådan mera schematisk
överblick i alla fall ger. Med dessa siffror
ha vi inte avsett någonting annat
än alt ge en schematisk bild av utvecklingen.
Vi äro fullt medvetna om att det

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

finns många omständigheter som göra,
att man inte kan dra några alltför säkra
slutsatser ur materialet. Men det pekar
i alla fall i stort sett i en viss riktning,
och det är detta som vi ha velat visa
upp.

Herr Sundvik förklarade ju, att han
tyckte att materialet var ofullständigt,
eftersom vi inte hade med Finland, Island
och Österrike. Jag ber att få försäkra
honom, att anledningen inte är att
vi inte vågat ta med dem därför att
Sveriges ställning då skulle ge ett mera
fördelaktigt intryck. Anledningen är att
vi inte hade tillgång till siffror från
dessa länder. Men jag tycker ändå, att
det är rätt belysande, att man anser
sig också behöva ha med Finland, Island
och Österrike för att Sverige skall
framstå i bättre relief.

Finansministern förebrådde mig för
att jag vågat säga, att Sverige väl ändå
borde ha haft ett jämförelsevis gynnsamt
utgångsläge, eftersom vi inte varit
med i kriget och eftersom vi hade goda
förutsättningar för produktionen. Även
det ville statsrådet resonera bort. Men
jag tror inte, att någon kan komma förbi
det förhållandet, att det gynnsamma
läge, som vi med hänsyn till dessa omständigheter
intagit, också borde ha givit
oss större möjligheter att komma till
rätta med den ekonomiska politiken än
de andra länderna haft.

Jag fick ett mycket passivt intryck av
finansministerns anförande. Han talade
om den fulla sysselsättningen och de
starka organisationerna. Han sade, att
det är dessa som bestämma utvecklingen
och att det inte är mycket annat
att göra. Samtidigt sade han, att jag
skulle ha understrukit, att lönestegringen
egentligen varit den prisuppdrivande
kraften. Jag vet inte någonting i mitt
yttrande som skulle kunna uttolkas på
det sättet. Jag försökte begränsa problemet
till det som ju ändå skall diskuteras
i dag, nämligen den under föregående
år förda riksbankspolitiken. Jag
har därför helt och hållet koncentrerat
mig på att försöka leda i bevis, att det
likviditetstillskott, som marknaden fick
under år 1951, har haft en avgörande

inverkan på den omfattning som inflationen
hos oss har fått. Det är denna
inflationsbefrämjande inre omständighet
som jag tillmäter den största betydelsen
i detta sammanhang. På grund av
detta likviditetstillskott har hela inflationsförloppet
kunnat underhållas, och
på grund därav ha möjligheter skapats
för bl. a. en sådan utveckling på löneområdet
som vi ha kunnat inregistrera.

Nu säger finansministern att vi ha
försökt skydda penningvärdet och därvid
använt många medel. Men är finansministern
tillfredsställd med resultatet?
Här har undan för undan serverats program
med en och två och tre och fyra
och fem punkter, och det har sagts att
man därigenom anser sig ha fått kontroll
över inflationen. Men hur har det
gått? I fjol fingo vi veta, att prisstegringarna
skulle röra sig om 8 till 10
procent. Det blev 20 procent. Vad beror
detta på? Kan man inte ett ögonblick
tänka sig, att det möjligen kan bero på
att vi inte ha vågat ta steget fullt ut till
en penningpolitik, som skulle kunna skapa
ett annat ekonomiskt klimat? Det är
därom dagens diskussion rör sig, och
det är där som en väsentlig inflationsbefrämjande
faktor är att söka.

Då frågar finansministern: Vilken

ränta skulle detta kräva? Problemet var
på våren att undvika de 275 miljoner
kronor, som då späddes ut på marknaden
genom stödköp. Problemet var på
hösten att hålla tillbaka ytterligare så
och så många hundra miljoner för att
undvika den likviditetsutströmning som
då ägde rum. Vi mena alltjämt fullt uppriktigt,
alt man inte alls hade behövt
några exorbitanta räntehöjningar för att
nå detta syfte. Jag har inte nämnt siffran
V, % eller l/> %, men jag säger, att
jag tror att det hade varit möjligt att
med en måttlig räntestegring nå det
åsyftade resultatet och därmed bringa
inflationen under kontroll.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! När finansministern vill illustrera,
vilka räntestegringar man skulle
nödgas tillgripa, väljer han England. Jag

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

vill erinra om att det finns en rad andra
länder som under de gångna åren
tillgripit räntestegringar för att dämpa
konjunkturen och som därvid nöjt sig
med mycket måttliga stegringar -— 1/„y
3/4 och kanske upp till 1 procent. Enligt
rapporter, som framkommit, har
man funnit att detta har verkat dämpande.
Man bör jämföra över en bredare
front, om man skall få ett mått härvidlag.

När herr Sköld väljer England i nuvarande
läge, vågar jag påstå att han
väljer ett mycket extremt fall. Jag tvekar
inte att säga, att England för närvarande
ekonomiskt befinner sig i ett krisläge
och att det kan ifrågasättas, huruvida
landet i längden kan upprätthålla sin
valuta. Att man i ett sådant krisläge tar
till kraftiga medel måste man betrakta
såsom någonting i och för sig naturligt
— att åtgärderna bli exceptionellt
stränga beror på läget. Jag tror ingalunda,
att vi befinna oss eller ha befunnit
oss i ett sådant svårt läge. Vi ha säkerligen
mycket bättre ekonomisk balans än
England, och då anser jag, att också
måttliga stegringar skulle kunna ha verkan.
Det har här blivit en myt, att man
alltid skall behöva ta till en räntehöjning
i allra högsta potens för att den
skall ha någon verkan. Det överensstämmer
icke med erfarenheten från andra
länder.

Beträffande förhandlingarna med bankerna
är det naturligtvis mycket lätt för
herr Sköld att säga, att sådana inte skulle
ha lett till något resultat. Men jag skulle
vilja fråga: Har herr Sköld försökt föra
förhandlingar, innan herr Sköld skaffade
sig sin spikklubba?

Herr DE GEER (kort genmäle): Herr
talman! Finansministern har bett om
mitt stöd. Jag skall villigt lämna detta när
det gäller företagarsektorn inom samhället.
Däremot saknar jag både förmåga
och vilja att lämna det på den politiska
sektorn. Men just på företagarsektorn
tror jag att stödet behövs. Företagarna
klaga ofta över statliga ingrepp,
och när de finna det med sin fördel

förenligt att begära lättnader, så ställa
de sig i kön i kanslihuset. Så komplicerat
som samhället är i dag vill jag dock
icke bryta staven över hela denna ko,
utan vi få naturligtvis underkasta den
en kritisk granskning. Jag hoppas att finansministern
anser, att mitt svar tillgodoser
hans önskemål åtminstone till
femtio procent.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall först ta upp frågan om vårt
gynnsamma utgångsläge. Jag skall inte
svara på annat sätt än genom att så
gott jag kan citera ett par små bitar ur
den ekonomiska kommissionens för
Europa översikt över 1951. Man säger
där på ett ställe: »Alla handelsidkande
länder voro mottagliga för inflation genom
stegringen på världsmarknaden,
ehuru trycket uppåt på lönerna otvetydigt
var svagare i de länder, som hade
en omfattande arbetslöshet eller där
förhandlingsläget för fackföreningarna
av andra orsaker var svagt.» Man säger
på ett annat ställe: »Andra länder,

framför allt Västtyskland, Belgien och
Italien voro i stånd att hålla tillbaka inflationstrycket
emedan de till följd av
den låga nivå vid vilken de tidigare
utnyttjat sina produktiva resurser voro
i stånd att uppnå en avsevärd ökning i
produktiviteten.» Det är just samma sak
som jag här fäst uppmärksamheten på!
När det blir en stark högkonjunktur med
stor efterfrågan på varor, är det självfallet
lättare för länder med outnyttjade
produktionsresurser att skapa mera varor
än för länder som ha hela sin apparat
i gång.

Herr Ewcrlöf säger vidare, att det förutsades,
att priserna skulle stiga med
10 procent år 1951, men stegringen blev
20 procent. Varför blev det 20 procent?
Det beror på att när det i december månad
1950 blev uppenbart, att kineserna
deltogo i det koreanska kriget, tilltog
rustningshaussen. Vi fingo en ny prisstegring
på råvaror, som ledde till en
uppgång i priserna, vilken det inte hade
varit lätt att förutse något tidigare på
hösten.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Sedan säger herr Ewerlöf, att det här
bara gällde att genom kreditåtstramning
ta bort några hundra miljoner på våren
och några hundra miljoner på hösten.
Herr Ewerlöf! Med tillhjälp av budgetöverbalanseringen
och de av företagen
inbetalade prisutjämningsavgifterna
drogs det bort ur marknaden betydligt
större belopp än dessa. Att tro att vi
skulle ha fått ett annat ekonomiskt klimat,
om riksbanken hade kunnat undandra
marknaden dessa summor, är väl
ändå att ta fel på kvantiteternas betydelse.

Det är inte mycket lönt att syssla
med det som varit. Herr Ewerlöf tror
att det hade varit enkelt för oss att med
tillhjälp av kreditåtstramning och räntestegring
skapa ett ekonomiskt klimat
som skulle med våra förutsättningar ha
gjort det möjligt att undgå prisstegring.
Jag vet inte, hur stor prisstegring herr
Ewerlöf tänkt sig vi skulle kunna undgått.
Erfarenheten från andra länder
säger att det för oss skulle ha varit mycket
svårt att nå några större resultat,
och det är naturligtvis fråga om hur
långt vi skulle ha velat gå i att skapa ett
bistert klimat. Vi hade antagligen snart
kommit till ett läge, där även herr Ewerlöf
hade vänt.

Till herr Nordenson vill jag bara
säga att vi över huvud taget inte ha
några erfarenheter om verkningarna av
måttliga räntestegringar i denna tid. Sådana
kunna inte anföras från något land.
Även om jag tänker mig en stor räntestegring
vid en stigande konjunktur,
kunna verkningarna icke registreras.
Befinner man sig i ett fallande läge,
kan man tro att ett resultat beror på en
liten räntestegring.

Herr Nordenson brukar ju berätta
historier. Jag skulle kanske kunna berätta
en historia från Finland. En finne
tillfrågades hur räntepolitiken i hans
land hade verkat, och då svarade han:
»Ja, vi höjde räntan, och det verkade
inte, och så höjde vi räntan igen, och
så verkade det inte, och nu försöker vi
oss på att sänka den.» Ungefär sådana
äro erfarenheterna i denna tid från hela
världen, och därför är det ganska svårt

att spå. Jag kan inte säga annat än att
när den svenska riksbanken med all sin
erfarenhet och med all den expertis,
som står till dess förfogande, bedömde
läget så, att det icke finns möjlighet att
komma till ett resultat med en kreditåtstramning,
med mindre In man fick
en mycket betydlig räntestegring —- då
väger detta mera än de allmänna talesätten
som egentligen det inte finns något
belägg för.

Herr Nordenson frågade vidare, om
vi hade försökt förhandla med bankerna,
innan vi hade räntelagen. Herr
Nordenson vet att läget är det, att på
denna punkt är det icke jag som skall
förhandla med bankerna. Det är riksbanken.
Denna har ju träffat överenskommelser
tidigare, och jag vet att riksbanken
icke har varit nöjd med resultaten
av dem. Riksbanken skulle väl inte
ha fallit på den idén att föreslå en ränteregleringslag,
om den icke hade gjort
den erfarenheten, att det icke var möjligt
att på överenskommelsens väg komma
fram utan ytterligare maktmedel.

Till sist några ord till herr De Geer.
Det är ju inget annat för mig att göra
än att notera att herr De Geer mäler sig
ut från den politiska oppositionen i
detta avseende och att jag alltså, om
jag vill ha hjälp på den fronten, måste
vända mig till någon annan.

Herr DE GEER (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill betona att jag framhöll
att jag saknar förmåga och vilja på det
politiska området. Detta om förmåga betyder
att jag inser min begränsning på
den politiska vädjobanan — möjligen
med undantag av när jag går riksmarsch
med riksdagens ledamöter ■—- och vad
viljan angår, så anser jag att den skall
finnas inom partierna men den skall inte
få den offentliga prägel som finansministern
vädjade om. Jag gör nog min
lilla röst hörd när det gäller nyansen i
uppfattningen inom oppositionen, liksom
fallet är i alla partier. Men jag vill
inte, helt naturligt, offentligt ställa mig
på finansministerns sida.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Finansministern
säger att när man trodde
sig kunna hålla levnadskostnadsstegringen
här i landet vid 8—10 procent
under 1951 kände man icke den ogynnsamma
prisutveckling som blev en följd
av kinesernas inblandning i Korea. Hur
stämmer detta? Denna inblandning kom
i november 1950 under det att siffrorna
redovisades i statsverkspropositionen
1951. Blev förresten prisutvecklingen
oberäknat ogynnsam? Vi ha i vår reservation
framhållit, att prisuppgången
minskades redan i februari 1951 för de
internationellt sett betydelsefullaste råvarorna.
I vissa fall inträdde en påtaglig
tillbakagång. Moody’s råvaruindex
föll sålunda från februari fram till den
18 september med drygt 15 procent, och
därefter ha endast svagare prisstegringar
kunnat noteras, främst för hudar och
textilråvaror.

När finansministern tycker att inte
de där miljonerna som jag talade om
och som man skulle ha låtit bli att köpa
obligationer för på våren respektive
låtit bli att släppa ut på marknaden under
hösten skulle vara av så stor betydelse
vill jag erinra om att det, som kommer
ut via riksbanken på marknaden, måste
multipliceras flera gånger om för att
man skall kunna rätt beräkna dess verkan
i fråga om ökade kreditmöjligheter
på marknaden. Man skall multiplicera
med 5 eller C för att få fram den verkan
dessa pengar i själva verket få, när
de komma ut i maskineriet.

Vidare sade finansministern att det
inte varit hans sak att föra förhandlingar
med kreditinstituten. Jag vill minnas
—- och det satte vi mycket värde på —
att det var finansministern som tog initiativet
till de förhandlingar vilka så
småningom ha lett till den uppgörelse,
som nu träffats.

Eftersom finansministern läste upp
någonting ur Europakommissionens rapport
—- jag fick inte riktigt klart för
mig vad han ville bevisa med det -—■
kan jag kanske också få läsa upp ett
stycke, även om det hänger litet i luften.
Där står på sidan 75: »Den grad av
inflation, som liar intriiffat i Sverige, är

kanske mera överraskande. Till och med
i ett land, där kontrollinstrumenten äro
så väl prövade, visade det sig omöjligt
för regeringen att förverkliga den uppgift
den hade föresatt sig att samtidigt
hålla växelkurserna och avvärja störningarna
utifrån genom en engångsjustering
av löner och jordbrukspriser.»

Herr statsrådet SKÖLD: Den rapport
jag här citerade intar den ståndpunkten,
att den allmänna erfarenheten är
att ingen i hela världen har lyckats att
hålla inflationen tillbaka. På punkt efter
punkt är det likadant. Man säger till
och med att öststaterna, som ha allting
centraliserat, ha misslyckats. Det är alltså
ingen överraskning för mig i det av
herr Ewerlöf citerade yttrandet. Det ligger
naturligtvis någon sanning i det,
men den sanningen är universell och
riktar sig inte särskilt mot Sverige.

Vidare skulle jag vilja säga att vad jag
polemiserade mot hos herr Ewerlöf var
lians ord, att först bedömer man prisutvecklingen
så, att priserna skola stiga
10 procent, och så blir det 20. Jag yttrade
mig om varför bedömningen blev
felaktig. Vi gjorde den bedömningen i
november 1950, och de förutsättningar,
som då förelågo, pekade på en prisstegring
av 10 procent. Därefter inträffade
omständigheter som vi då icke kunde
ha någon aning om. Det gällde alltså inte
hur den verkliga prisutvecklingen
blev, utan det var vår bedömning, som
herr Ewerlöf riktade sig mot.

Till slut vill jag säga några ord med
anledning av att herr Ewerlöf yttrade
att jag tog initiativet till förhandlingar
na. Det sammanhänger bara med att
riksdagen hade gett mig ränteregleringslagen.
Det var ju jag, som hade den lagen,
och inte riksbanken. Därför var det
väl naturligt att jag så att säga öppnade
förhandlingarna och talade om för bankerna:
»Nu har jag den bär lagen och
skulle vi inte kunna förhandla nu? »Men
sedan förhandlades det inte med mig.

Herr WETHJE: Herr talman! Nätman
sammanställer majoritetsutlåtandet

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

och den borgerliga reservationen, får
man en ovanligt klar bild av hur
skiljelinjen går i svensk penningpolitik.
Både utskottsmajoriteten och reservanterna
ha gjort sig möda att precisera
och fixera sina ståndpunkter och
värdering. De ha därmed fullgjort ett
nyttigt upplysningsarbete på ett besvärligt
avsnitt av samhällsekonomien, och
de ha helt visst också underlättat arbetet
för den ekonomisk-historiska forskningen.
Men, herr talman, är det inte så,
att ju mer vi precisera och fixera, desto
hårdare låsa vi oss fast i de politiska
löpgravarna? Positionerna ha stelnat,
alldeles som när de tyska och allierade
arméerna grävde ned sig i Flanderns
och Nordfrankrikes skyttegravar under
första världskriget. Mig förefaller det
ligga något ganska osunt i — och helt
visst är det till skada för penningvärdet
och det ekonomiska livet -— att
en demokratisk församling inte har någon
gemensam plattform att mötas på
när det gäller den centrala uppgiften
att utforma landets penningpolitik.

Inför detta gör man sig den frågan: Är
det då möjligt att få någon ändring härutinnan?
Jag tror att det bör förutskickas
att det ingalunda ligger i sakens natur
att penningpolitiken måste så att
säga klyva nationen i två motsatta läger.
I grund och botten ha arbetare och
tjänstemän minst lika stort intresse som
företagarna av en stramare penningpolitik.
Det är betecknande att när räntan
för några månader sedan höjdes i Österrike,
så skedde det efter en gemensam
framstöt av industriens organisationer
och fackförbunden. Det är också
påfallande, hur lidelsefritt och sakligt
pressen i ett land som Canada diskuterar
ett hos oss så brännbart ämne
som centralbankens obligationsaffärer.

Som jag ser det, måste initiativet till
en annan behandling av dessa frågor
komma från riksbanken, men inte från
en riksbank som är en osjälvständig
verkställare av andras intentioner och
direktiv utan från en institution som
känner sitt ansvar och som är beredd att
i alla lägen och mot alla håll hävda
sin ställning. Samtidigt måste riksban -

kens penningpolitiska befogenheter befrias
från de servitut som olika statsorgan
och kommissioner nu tyckas ha
förskaffat sig, för övrigt till stor del
som en följd av en alldeles för självuppgiven
inställning från riksbankens
egen sida. Under större delen av fjolåret
framträdde ännu mer än förr en
tendens hos riksbanksledningen att skjuta
över ansvaret och initiativet och
krypa bakom riksdagens rygg. Detta förhållande
har med en viss, inte oberättigad
skärpa påtalats i reservationen.

Yad jag efterlyser är alltså både vilja
hos och möjligheter för riksbanken att
ta ledningen på detta område. Komma
vi därhän, är jag optimistisk nog att
hoppas att de sakliga övervägandena skola
få större plats och de partipolitiska
synpunkterna mindre spelrum vid utformningen
av penningpolitiken.

Det är tydligt att riksbanksledningen
betraktar den nyligen ingångna överenskommelsen
om kreditrestriktioner som
ett betydelsefullt nytt inslag i penningpolitiken
och som ett försök att föra
denna ut ur det hittillsvarande dödläget.
Överenskommelsen hälsas med tillfredsställelse
i majoritetsutlåtandet. Reservanterna
äro mera reserverade — det
ligger kanske i sakens natur — men de
ha givit sitt erkännande åt den samförståndsanda
som kommit till uttryck
genom överenskommelsen.

Överenskommelsen är emellertid ett
experiment. Det är stora värden, som
genom den satts på spel, och det är därför
motiverat, att man redan från början
antecknar de frågetecken, som tiden
och sättet för dess genomförande ge anledning
till.

För det första är det väl alldeles uppenbart,
att överenskommelsen måste bli
särskilt påfrestande och svårsmält för
näringslivet, därför att restriktionerna
nu slängas in som jästen efter degen,
sedan en ny, mycket kraftig höjning
av den svenska lönenivån sanktionerats.
Att denna kostnadsstegring kunnat arbeta
sig fram beror i mycket hög grad
på att riksbanken i fjol förde en ännu
mycket slappare penningpolitik än tidigare.
Ett uttryck härför är ju, att pen -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

ningtillgången på marknaden ökades
med mer än tre kvarts miljard kronor
mot 175 å 180 miljoner kronor under vart
och ett av de två närmast föregående
åren.

De ökade lönebetalningarna betyda
givetvis, att näringslivet behöver mer rörelsekapital
— alldeles som fallet är med
de statsägda bolagen Tobaksmonopolet
och Vin- & spritcentralen.

Samtidigt som företagens behov av
pengar ökas, inträder alltid vid denna
tid på året ett minskat tillflöde till bankerna.
Det hänger samman med att vi
nu kommit in i lågsäsongen för exporten,
med sjunkande valutainkomster. Vad
speciellt mars månad beträffar kännetecknas
den regelmässigt av en ytterligare
kraftig åtstramning på grund av
den stora skatteinbetalningen. Just i år
kan man vänta, att denna effekt blir
mycket kännbar.

Det är alltså i detta läge, då marknadsfaktorerna
i och för sig utöva en
dämpande verkan, som kreditrestriktionerna
sättas in. Det är tyvärr risk för att
det blir för mycket på en gång — trots
övergångsanordningarna.

Var och en vet, att det är ett halsbrytande
sätt att köra bil, om man först
driver upp farten till 120 kilometer och
sedan nästan tvärbromsar. Men det förefaller,
som om någonting liknande detta
nu håller på att ske på kreditmarknaden.
Visst är det riktigt i och för sig
att bromsa — det ha vi varit de första
att begära — men det borde ha skett
långt förr och mjukare. Nu kan det gå
galet, och då är det möjligt, att den
restriktiva penningpolitiken aldrig får
den hederliga chans, som den förtjänar.

När det sedan gäller utformningen av
överenskommelsen, måste det sägas
ifrån, att den särställning som handel,
industri och hantverk fått däri, är betänklig.
Man frestas säga, att dessa näringsgrenar
placerats i strykklass. Kreditåtstramningen
verkar nämligen inte
likformigt över hela fältet, utan största
tyngden faller på dem som producera
eller distribuera varor. Detta är alls inte
vad näringslivets män åsyftat, när man
från det hållet krävt en stramare pen 4

Forsla kammarens protokoll 1952. Nr 9.

ningpolitik. Vad man i stället rekommenderat
från näringslivets sida har varit
över helt fältet verkande åtgärder,
inte specialingripanden mot vissa näringsgrenar.
Det är ju utan vidare klart,
att om man, såsom skett i överenskommelsen,
undantar eller lindrigare behandlar
vissa områden, måste trycket
bli desto större på de övriga.

Det är mycket möjligt, att knappheten
på pengar inom näringslivet inte i
första hand kommer att leda till en motsvarande
räntehöjning, även om en viss
uppgång i räntan för industri- och handelskrediter
förefaller ofrånkomlig.

Detta är i så fall tröst för ett tigerhjärta.
Det skulle bara betyda, att banker
och andra långivare måste axla Kriskommissionernas
mantel och börja med
någon form av kreditransonering. Detta
är ett olustigt perspektiv, eftersom det
skulle bli allt svårare för den nya företagsamheten
att hålla sig uppe i konkurrensen.

Åtskilliga av de synpunkter, som jag
nu senast gjort mig till tolk för, anfördes
från vårt liåll, när ränteregleringslagen
kom inför riksdagen. Utskottsmajoriteten
är till freds med att denna
lag inte behövt sättas i kraft. Det behöver
väl inte sägas, att vi inte heller
på vårt håll sakna den. Men jag skulle
vilja tillägga, att det nog tarvas ett ovanligt
gott handlag från riksbanksledningens
sida, om inte många av ränteregleringslagens
olägenheter och skadeverkningar
skola följa kreditrestriktionerna
i spåret, med den uppläggning som dessa
nu fått. Det är dock ännu för tidigt
att slutgiltigt döma härom, men alla berörda
parter ha anledning att med största
vaksamhet följa den fortsatta utvecklingen.

Som jag nyss nämnt, är det ej nog
med en stram penningpolitik. Den måste
stödjas av åtgärder på andra områden,
med finanspolitiken, genom återhållsamhet
med statens och kommunernas utgifter,
men än så länge också genom
direkta regleringar, såsom med byggnadsreglering
och investeringsavgifter,
genom prisutjämningsavgifter för export
och dylikt.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

I regeringens program för den ekonomiska
politiken, såsom det senast framlagts
i statsverkspropositionen, är man
ju också inne på denna linje, men inför
vissa åtgärder, vidtagna under den allra
sista tiden, frågar man sig, om inte andra
paroller nu äro under övervägande
eller rent av utgivna. Om den dämpning
av överkonjunkturen, som man eftersträvade,
uttalade sig finansministern i statsverkspropositionen
så, att »en avmattning
i den nuvarande sysselsättningskonjunkturen
skulle emellertid kunna uppfattas
som ett tecken på en återgång till
ett lugnare konjunkturläge». Han fortsatte:
»Några motåtgärder från statsmakternas
sida för att häva verkningarna
av en måttlig konjunkturdämpning böra
därför i regel icke komma i fråga. Denna
ståndpunkt innebär å andra sidan
icke, det måste klart sägas ifrån, att
statsmakterna skulle vara overksamma
gentemot tendenser till arbetslöshet. Visserligen
böra särskilda stödåtgärder icke
från det allmännas sida vidtagas i fråga
om näringsgrenar eller företag, som utsättas
för dylika avmattningstendenser.
Men det anförda betraktelsesättet
förutsätter i stället, att en aktiv arbetsmarknadspolitik
bedrives som främjar
en överflyttning av ledigbliven arbetskraft
till sådana områden av produktionslivet,
där arbetskraftsbrist är rådande.
»

Det kan väl inte gärna råda någon
tvekan om innebörden härav. Men när
nu de första symptomen på en avmattning
framträda, då är man benägen att
omedelbart övergiva de riktlinjer som
man för ett par månader sedan uppdrog.
Trots finansministerns bestämda
försäkran här i kammaren för en stund
sedan om fortsatt stram politik skulle
jag vilja fråga, om man har gått in för
andra riktlinjer nu, ty vi ha ju helt nyligen
på riksdagens bord fått en proposition
från försvarsministern om stora
statliga beställningar på textilvaror. Denna
kommer visserligen att behandlas i
annan ordning, och jag avser med hänvisning
till den och frågan i samband
därmed inte annat än att rent principiellt
få problemet betyst. Åtgärden rim -

mar ju mycket dåligt med den av finansministern
både förut och nu i dag deklarerade
inställningen.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord, herr talman, om liur verkligt angeläget
det måste vara för oss alla att
vår penningpolitik, ja, hela vår ekonomiska
politik, konsekvent föres efter sådana
linjer, att den inflationistiska utvecklingen
bryts. Gemene man har hittills
mött resultaten av penningvärdeförsämringen
närmast i stigande priser
och i löner som sträva efter att hinna
med. Man vänjer sig efter hand vid utvecklingen
och reagerar endast temporärt
över den accelererade farten, såsom
exempelvis när man ser stegringen i den
så att säga koncentrerade form som vi
helt nyligen mött i förslagen från järnväg,
post och telegraf om återigen kraftigt
höjda avgifter.

Men det finns en annan sida av försämringen
av vår svenska krona, som
man i allmänhet inte tänker på och som
helt visst ar den verkligt allvarliga. I
den mån vår valuta försämras i större
utsträckning eller i hastigare tempo än
i andra länder, få vi mycket svårt att
hävda oss i den utländska konkurrensen,
genom att vårt kostnadsläge kommer att
drivas upp för högt. I det läget befinna
vi oss helt visst nu.

Vi böra inte inbilla oss att de utomordentligt
gynnsamma förhållanden som
vår viktigaste exportindustri, skogsindustrien,
de senaste åren arbetat under,
äro säkrade på längre sikt. Under de
gångna månaderna i år ha vi redan sett
att läget förändrats väsentligt, och för
vår övriga industri gäller, att kostnadsstegringar,
främst genom de stora löneökningarna,
kännbart ha påverkat deras
ställning. Frågan är nu, om en rationell
organisation och en högt uppdriven yrkesskicklighet
kan kompensera de höga
kostnaderna. Detta, herr talman, är förhållanden,
som man ej skänker eller hittills
skänkt något beaktande men som i
dagens läge ha mycket större aktualitet
än man i allmänhet har klart för sig.

Herr WERNER: Herr talman! Det
skulle vara ett självbedrägeri att icke

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

medge att den penningpolitiska utvecklingen
i vårt land under fjolåret företer
vissa bekymmersamma tendenser. Prisoch
lönestegringarna ha fortsatt i ett
ökat tempo med därav följande ökade
krav på rörliga penningmedel. Samtidigt
har kronans köpkraft starkt försämrats,
en utveckling alltså i inflationistisk
riktning. Denna penningpolitiskt
sett ogynnsamma utveckling är emellertid
en följd av en mängd samverkande
omständigheter. Att lägga huvudansvaret
härför på de penningvårdande myndigheterna
torde vara att skjuta något
över målet. Verkan av vissa åtgärder eller
av underlåtenheten från riksbankens
sida att vidta vissa åtgärder under första
delen av året kan givetvis diskuteras,
men i övrigt är denna inflationistiska
utveckling en följd av helt andra,
mera djupgående orsaker.

Den våldsamma prisstegringen utomlands
ej blott på våra importvaror, utan
i än högre grad på våra exportvaror har
givetvis påverkat den inhemska prisbildningen.
Samma effekt måste ha åstadkommits
av den övergång från den tidigare
prisuppdämningen eller de prisstabiliserande
åtgärder, som tidigare upprätthöllos,
till en mera fri prisbildning,
som skedde åren 1950 och 1951.

Vad som främst måste leda till en stegring
av den allmänna prisnivån synes
mig dock vara de fortgående lönekostnadsstegringarna.
De stegrade lönekostnaderna
måste ovillkorligen ta ut sin
effekt i högre priser på varor och tjänster,
prishöjningar för vilka sedan resas
krav på kompensation genom högre penninglön,
och så fortsätter denna kretsgång
— kapplöpningen mellan priser
och löner — som med matematisk visshet
leder till en allt snabbare inflationsprocess.

Verkningarna under den närmaste
framtiden av de nu genomförda kraftiga
löneökningarna kunna emotses med
en viss oro. Den kedjereaktion, om jag
så få uttrycka mig, som härigenom sättes
i rörelse, kan inte undgå att sätta
spår i form av ett ytterligare försvagat
penningvärde, lliksbanksledningens roll
i fråga om möjligheterna att neutralisera

verkningarna av de inflationsdrivande
faktorer, som här ta sig uttryck, skall
inte underskattas, men i verkligheten
kan riksbanksledningen dock bli en lekboll
för övermäktiga ekonomiska krafter.
Vad det här närmast väl gäller är,
synes det mig, att över hela linjen åstadkomma
ett verksamt pris- och lönestopp,
sedan något så när rättvis paritet uppnåtts
mellan olika lönetagargrupper och
verksamhetsgrenar. Här måste vädjas till
ettertanke och ansvarskänsla hos såväl
arbetsmarknadens parter som även hos
produktionens ocli handelns intressenter,
utan vilkas medverkan försöket att
bygga upp ett stabiliserat penningvärde
är dömt alt misslyckas.

Utvecklingen av utrikeshandeln har
under senare delen av år 1951 varit synnerligen
gynnsam, huvudsakligen på
grund av de höga priser som kunnat
uttas för våra skogsindustriprodukter.
Det har härigenom varit möjligt att påbörja
återuppbyggandet av en nödvändig
valutareserv, en reserv, som är en
förutsättning för att vi skola kunna driva
ett ekonomiskt gynnsamt handelsutbyte
med utlandet. Vissa oroande tecken
tyda emellertid på att vi nu gå emot försämrade
exportförhållanden, särskilt på
skogsindustriprodukternas område.

En utjämnad eller positiv handelsbalans
utgör en förutsättning för en förstärkning
av valutareserven. En negativ
handelsbalans, där alltså utbytet med
utlandet visar minus, omöjliggör däremot
en önskvärd förstärkning av valutareserven.
Här framträder den inhemska
jordbruksproduktionens stora
betydelse för landets ekonomi med ökad
styrka. Enbart fjolårets misslyckade
brödspannmålsskörd med därav följande
ökat importbehov av över 300 000 ton
brödsäd kostar nu landet över 200 miljoner
kronor, ett kännbart valutautflöde
som under normala förhållanden skulle
ha kunnat sparas till en förstärkning av
valutareserven. Det måste därför vara av
för hela landets ekonomi grundläggande
betydelse att jordbrukets produktion förstärkes
ocli vårdas, så att den så långt
möjligt tryggar landets självförsörjning
och även dess ekonomiska självständighet.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

Importsiffrorna för år 1951 ge en bild
av vad jordbrukets produktion betyder.
Vi ha under fjolåret importerat livsmedelsprodukter
för över 1 miljard kronor,
därav brödsädesspannmål, omalen
och malen, för 276 miljoner kronor samt
frukt av olika slag för 195 miljoner kronor.
Vid granskning av importsiffrorna
för fjolåret finner man på vissa punkter
en stark ansvällning. Landets import
av automobiler uppgår till bortåt 350
miljoner kronor. Textilimporten uppgår
till närmare 1 600 miljoner kronor, därav
enbart för s. k. strumpstolsarbeten,
varmed man torde mena strumpor, 93
miljoner kronor. Importen av fossila
bränslen — kol och olja -—- visar en
stegring från cirka 1 miljard kronor år
1950 till 1 690 miljoner kronor år 1951,
alltså en ökning med inemot 700 miljoner
kronor på ett enda år.

Nu är det inte min mening att ifrågasätta
värdet för landet av en del av dessa
importvaror, men i ett läge, där jämvikten
i handelsbalansen allvarligt kan
komma att rubbas genom minskade importintäkter,
varigenom en förstärkning
av valutareserven omöjliggöres, torde en
mera restriktiv handelspolitik böra
övervägas och importen av mera umbärliga
varor i viss mån begränsas. Jag
kan emellertid tillägga att exporten under
fjolåret visar en ökning med över
3 miljarder kronor, varför vi under det
året lyckats få en utjämnad handelsbalans,
som är grunden till den uppbyggnad
av valutareserven, som, om jag så
får uttrycka mig, har påbörjats under
fjolåret. Om intäkterna från exporten
skulle visa en fallande tendens — något
som kan vara tänkbart — så blir det
kanske nödvändigt att vi genom vissa
åtgärder söka reglera handeln på sådant
sätt, att det inte uppstår en alltför kännbar
brist i handelsbalansen.

När man läser reservanternas yttrande,
finner man trots de många orden att
det i vissa väsentliga punkter inte råder
så stora skiljaktigheter mellan utskottet
och reservanterna, som dessa här i diskussionen
ha velat göra gällande. Den
kritik, som reservanterna riktat mot
riksbanksledningen för dess åtgärder

eller för vad den underlåtit under årets
tre första kvartal, har jag ingen särskild
anledning att närmare granska. Jag
skulle i anledning av det yttrande som
fälldes bär av herr Ewerlöf, där han
konstaterade att ett av skälen för den
nuvarande regeringskoalitionen vore att
man därmed skulle söka stabilisera penningvärdet,
vilja säga att det naturligtvis
är alldeles riktigt. Men när herr
Ewerlöf samtidigt konstaterar att regeringskoalitionen
misslyckats däri, så
undrar jag, om det ändå inte är att driva
anspråken väl långt, då man sålunda
fordrar att verkningarna skulle ha hunnit
anmäla sig inom två eller två och en
halv månaders tid, om jag nu räknar
med de två och en halv sista månaderna
föregående år.

Vi ha fortfarande inte släppt förhoppningarna
om att koalitionen skall kunna
leda till gynnsamma resultat inte minst
för spararna och i övrigt för hela vår
ekonomi. Det skulle alldeles särskilt
glädja mig, om även oppositionen i
grund och botten delade eller har delat
dessa förhoppningar. Jag har bara velat
konstatera att det är för tidigt att
nu fälla ett slutomdöme om resultatet.

Jag tror att man gör klokt i att ställa
sig'' avvaktande inför verkningarna av de
åtgärder som vidtagits i kreditåtstrainande
syfte under slutet av år 1951.
Det är glädjande att en överenskommelse
härom kunnat ske i enighetens
tecken. Då jag anslutit mig till utskottets
uttalande om önskemålet att riktlinjerna
för en restriktiv kreditpolitik
fullföljas, så har detta skett under den
förutsättningen att en normal kreditgivning
till nödvändiga nyetableringar eller
rationaliseringsåtgärder inom produktionen
upprätthålles. Det kan eljest
befaras att allvarliga störningar i produktionen
och på arbetsmarknaden på
viktiga punkter kunna bli följden.

Den väsentliga kritiken från reservanternas
sida riktar sig mot riksbanken
i avseende på den förda räntepolitiken.
Här framträda reservanterna ganska
öppet som talesmän för den höjda räntan
såsom det verkliga medlet att stoppa
inflationsutvecklingen. För min del

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

måste jag anmäla starka tvivel på de
alltigenom välgörande verkningarna av
en räntehöjning. Jag delar härvid utskottets
uppfattning, att för att en räntehöjning
skall kunna få effekt, måste
denna höjning vara mycket stor. Verkningarna
av en sådan höjning kunna
emellertid få en annan effekt än den som
reservanterna avse att åstadkomma.
Vårt näringsliv arbetar nu ofta med
skuldbelopp som uppgå till rent astronomiska
tal. Det skulle därför vara lätt
att med en ökad räntebelastning på mera
känsliga avsnitt av produktionen
mycket snabbt åstadkomma driftsinställelser,
produktionsminskning och arbetslöshet.
Ett sådant perspektiv är ingalunda
tilltalande. I valet mellan det
nuvarande läget och en räntehöjning
med därav följande penningfördyring
och arbetslöshet eller arbetslöshetskris
måste man välja den låga räntan, vars
eventuella mindre nyttiga verkningar
man givetvis nu genom kreditåtstramningen
söker hålla tillbaka. En ökad
räntebelastning måste väl tillika innebära
en ökad omkostnadsfaktor i produktionen,
som i likhet med en ökad
arbetsomkostnad måste täckas genom
högre priser på arbetsprodukter och
därigenom i sin mån bidraga till den
kedjereaktion i inflationsutvecklingen,
varom jag nyss liar talat.

Tillgripandet av det av reservanterna
rekommenderade räntevapnet skulle enligt
min mening kunna få verkningar,
rakt motsatta dem, som reservanterna
avsett att åstadkomma. Det nu träffade
kreditavtalet innebär ju en viss ränteglidning
beträffande den s. k. korta räntan
och även möjligen i fråga om sekundärlånen.
Det är allt skäl att avvakta den
effekt som det nu träffade avtalet kan
komma att ge inom den närmaste tiden.

Med en rekommendation till såväl
riksbanksledningen som jämväl övriga
för penning- och valutapolitiken närmast
ansvariga myndigheter här i landet
att vaksamt följa den ekonomiska
utvecklingen under innevarande år för
att med lämpliga åtgärder söka hejda
en fortgående inflationsutveckling och
skapa förtroende till penningmedel ber

jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Bankoutskottets utlåtande är naturligtvis
en återspegling av regeringens
vilja, av regeringens politik på det
ekonomiska området och en sammanfattning
av densamma. Utskottet har
bl. a. funnit skäl att anföra följande: En
betydande prisstegring har ägt rum som
enligt utskottet utgjort ett led i anpassningen
till förhållandena utomlands.
Penningvärdets fall har blivit större än
vad man trodde i början av 1951. Detta
säger oss bl. a. att den s. k. engångsinflationen
har kört upp prisnivån inom
landet, men lönerna har inte fått anpassa
sig därefter. Följaktligen nödgas
utskottet uttala, att realinkomsten för
vissa löntagargrupper sjunkit och att
främst exportindustriens ägare berikat
sig på ett exceptionellt sätt. Detta sista
är ju numera en gammal sanning, men
tydligt är att regeringen icke tänker vidtaga
erforderliga åtgärder för att överföra
de enorma exportvinsterna i samhällets
ägo. Något radikalingrepp kan
ju den s. k. konjunkturskatten icke sägas
vara, då den endast beräknas inbringa
cirka 140 miljoner kronor.

Bankoutskottet låter framskymta oro
för den kommande konjunkturutvecklingen
och utvecklingen på valutaområdet.
Vilka åtgärder förordar då utskottet?
Utskottets rekommendationer är i
huvudsak: inriktning av vår handel på
dollarområdet och kreditåtstramning
inom landet. Behöver det sägas att den
inriktning av vår utrikeshandel, som utskottet
och även de borgerliga reservanterna
förordar, icke är ägnad att motverka
konjunkturnedgången, att åstadkomma
stabiliserade priser och att hindra
penningvärdeförsämringen. Erfarenheterna
säger oss att motsatsen kommer
alt bli fallet.

Utskottet, och även reservanterna, förordar
ytterligare kreditrestriktioner. Här
bär vi tydligen att göra med medvetna
åtgärder för att stjälpa de mindre företagarna
och på så sätt få slut på den

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

fulla sysselsättningen, som bl. a. regeringen
anser vara en av orsakerna till
prisstegringen och penningvärdeförsämringen.
Verkningarna av denna politik
har redan gjort sig märkbart kännbara.
.Tåg kan i detta sammanhang erinra om
att cirka 5 000 arbetare har avskedats
inom textil- och skoindustrien under
den senaste tiden.

Jag önskar i detta sammanhang understryka,
att hittills företagna åtgärder
icke verkat i riktning mot stabilisering
av priserna och penningvärdet. Vederbörandes
avsikt har ju inte heller varit
att åstadkomma en dylik stabilisering.
Vi kommunister har upprepade gånger
pläderat för en annan ekonomisk politik,
som begränsar den kapitalistiska
spekulationen och som söker åstadkomma
en stabilisering av penningvärdet.
Riksdagsmajoriteten har hittills icke velat
lyssna på oss utan föredragit en politik
som — det framgår ju nu mycket
klart — skapat ett önskeläge för de kapiialägande
grupperna och mycket stora
bekymmer för folkmajoriteten.

Våra förslag har främst varit: det
.svenska samhället måste ta hand om de
enorma exportvinsterna och därigenom
skapa ett starkt utgångsläge för att kunna
säkra finanserna och åstadkomma
stabilisering av penningvärdet. Exportindustriens
extra vinster för år 1951 beräknas
bli mer än 2 miljarder kronor.
Är det inte uppenbart att statsmakterna
genom att utnyttja dessa pengar skulle
kunna skapa sig den i nuvarande situation
bästa kommandohöjden för att begränsa
den kapitalistiska spekulationen
med priser och penningvärde? Vi har
därtill föreslagit en rad andra åtgärder
i samma syfte. Jag måste här säga, att
det är tämligen svårt att upptäcka några
större meningsskiljaktigheter mellan
regeringen och den borgerliga oppositionen.
Båda undviker att tala om de avgörande
faktorerna för prisstegringen
och penningvärdeförsämringen. De borgerliga
är i de avgörande frågorna helt
överens med regeringen, vilket finner
sin återspegling i utskottets och reservanternas
syn på penningpolitiken här
i landet. Båda vill i verkligheten ränte -

höjning. Skillnaden är bara den att regeringssidan
vill höja räntan på kortfristiga
lån, medan oppositionen vill ha
högre ränta på långfristiga lån. Bägge
parterna önskar öka handeln med U. S. A.
och vill få till stånd kreditåtstramning
inom landet. Då kan man, herr talman,
fråga sig, vad de egentligen grälar om.

Allra sist vill jag säga, att finansministerns
påstående att folkdemokratierna
misslyckats att stabilisera sin valuta
nog torde vara felaktigt. Faktum är ju
att folkdemokratierna och Sovjetunionen
har åstadkommit mycket goda resultat
efter kriget i fråga om att stabilisera
sin valuta.

Herr SVÄRD: Herr talman! Herr Perssons
variation av det sedvanliga kommunistiska
evangeliet föranleder från
min sida ingen annan reflektion än den
att man tydligen kan driva bristen på
originalitet mycket långt, driva den till
en höjdpunkt som icke går att överträffa.

I bankoutskottets utlåtande redovisas
kort och gott att vårt land under förra
året förlorade 52 miljoner kronor i
dollar och guld, i s. k. hårda valutor.
Denna förlust är naturligtvis inte i och
för sig anmärkningsvärt stor, men i relation
till vår faktiska behållning av
sådana valutor är den stor nog att inge
allvarlig oro. Den är faktiskt ägnad att
inge så stark oro att speciella åtgärder
äro mer än väl motiverade.

Vid planerandet av dessa åtgärder
måste man emellertid komma ihåg, att
det inte torde vara möjligt att på kort
sikt nå några mer avgörande resultat,
att det inte torde vara möjligt att nå
några som helst resultat med konstlade
medel och att försök att tvångsdirigera
exporten snarare ha utsikt att leda till
motsatt resultat än till de avsedda. Det
är inte bara fråga om att flytta över
våra varuleveranser. Det är fråga om
en investering på ganska lång sikt, en
investering i förtroende och service,
och en investering som kräver både
pengar och personlig uppoffring.

Att åtgärderna i syfte att bota dollar -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr it.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

bristen ha små utsikter att på förhållandevis
kort tid leda till resultat måste
också sammanhänga med den omständigheten
att den svenska dollarkrisen ju
bara är en avspegling av den allmäneuropeiska
utvecklingen. Samtliga västeuropeiska
länder brottas nu med samma
problem, och de flesta av dem med
samma problem i skärpt form. När de
väsentliga västeuropeiska länderna devalverade
år 1949, hade dollarreserverna
nått ett lågvattensmärke. Från detta
stego behållningarna fram mot Koreakrigets
utbrott, synbarligen i samband
med mycket stora amerikanska köp av
främst råvaror. Under det närmaste året
fortsatte stegringen, och vid halvårsskiftet
förra året var man väl uppe i en
topp. Men därefter har utvecklingen
gått i rakt motsatt riktning och i stigande
takt.

Man kan som ett exempel på denna
utveckling och ett utomordentligt betydelsefullt
sådant ta det engelska imperiet,
där förlusterna i dollar under de
senaste sex månaderna ha uppgått till
inte mindre än 1 500 miljoner dollar, eu
förlust, som om den får fortsätta i samma
takt, inom en mycket snar framtid
kommer att ha tömt de engelska tillgångarna
på hårdvalutor. Alla tecken
tyda på att takten trots motåtgärderna
under innevarande år icke har avstannat
utan kanske snarare ökat. Den
nya engelska regeringen för därför en
förtvivlad kamp med tiden för att finna
medel som något så när snabbt kunna
lösa det för var dag alltmer brännande
dollarproblemet. Det är mot den bakgrunden
man får se den engelske finansministerns
budgettal i går och de
extraordinära ansträngningar som England
nu gör att lösa ett problem som
för var dag tränger på med ökad styrka.
Lyckas inte mr Buller, står England
förmodligen i,nom förhållandevis kort
tid inför nödvändigheten att i någon
form genomföra eu devalvering av det
engelska pundet. Detta måste få återverkningar
på den europeiska kontinenten,
i Frankrike och med ganska stor
sannolikhet även i andra länder. Det
måste, herr talman, också få återverk -

ningar i vårt land. Vi befinna oss i förhållande
till sterlingområdet och i förhållande
till det övriga Västeuropa i en
avhängighetssituation, som man inte kan
bortse från, när man diskuterar de
svenska samhällsekonomiska problemen,
inte ens om man avstår från att diskutera
det isolerade valutaproblemet. Man
kan tillspetsa de slutsatser, som kunna
dragas av detta faktum, och säga att det
är även ett svenskt intresse, att engelsmännen
kunna klara sin kris och undvika
våldsamma förändringar i pundets
värde i förhållande till dollarn. Det är
ett svenskt intresse, därför att krisen i
långa stycken är gemensam.

Med den utgångspunkten finns det
måhända skäl att överväga lösningar och
åtgärder, som eljest skulle kunna le sig
egendomliga och förhållandevis svagt
motiverade. Jag undrar rent ut sagt, om
det inte finns anledning att överväga
tanken på ett svenskt lån i kronor till det
brittiska imperiet, som skulle göra det
möjligt för oss att hävda, att vi ha lämnat
vårt bidrag till försöken att lösa den
allmäneuropeiska krisen och därmed
också till försöken att bibehålla EPU
och med den europeiska betalningsunionen
sammanhängande organisationer
och anordningar för en förnuftig
handel mellan de olika europeiska länderna.

Att ange någon storleksordning för ett
sådant lån är naturligtvis utomordentligt
svårt, för att inte säga omöjligt. Det kan
röra sig kring femhundra miljoner kronor
eller någonting däråt. Ett sådant tillmötesgående
från svensk sida skulle naturligtvis
inte lösa den engelska krisen
eller den västeuropeiska krisen, men det
skulle vara ett bidrag och en akt av solidaritet,
av betydelse även för oss både
i ögonblicket och under den närmaste
framtiden.

Belgarna, som ha en speciell förmåga
både att tänka europeiskt och att se til!
sina egna intressen, lia på sista tiden
lämnat ett erbjudande, som i detta sammanhang
är synnerligen intressant. De
ha erbjudit sig att på Frankrike överlåta
en fordran på EPU upp till ett belopp
av etthundra miljoner dollar och alt i

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

stället för denna fordran taga emot en
— man kan kalla det — skuldförbindelse,
ställd på tre år, från den franska
nationalbanken. Det är uppenbart att
detta lättar de franska ögonblickliga bekymren
i förhållande till EPU. Det är
uppenbart att det också kan vara ett
belgiskt intresse med hänsyn till den belgiska
handelns inriktning, och det är
svårt att se att åtgärden medför ur belgisk
synpunkt några egentliga skadeverkningar.
Vederbörande internationella instanser,
betalningsunionens styrelse och
OEEC-styrelsen, ha, såvitt jag vet, ännu
inte tagit definitiv ställning till detta
belgiska projekt, men allt talar för att de
komma att ta en positiv ståndpunkt.

Vi ha också ett överskott i förhållande
till betalningsunionen, som väsentligen
har uppkommit på grund av en tillfällig,
utomordentligt gynnsam prissituation
för de svenska exportvarorna. Vi
ha ett starkt nationellt intresse av att
verksamheten inom betalningsunionen
kan fortsätta, och vi ha ett starkt intresse
av att de europeiska länderna
kunna övervinna sin dollarkris och under
alla förhållanden få den frist, som
möjligen blir nödvändig även på grund
av det förestående amerikanska presidentvalet.
Därtill kommer att ett sammanbrott
ute i Europa kan få konsekvenser
för konjunkturen i vårt land,
av en omfattning och en art som man
kanske inte närmare har övervägt, men
som ur allmän svensk synpunkt måste
betraktas som ytterst ogynnsamma. Ett
liälftigt avbrott i förbindelserna, en
våldsam nedskärning av vår export är
icke något svenskt intresse. Det skapar
svårigheter inom vårt land, som kunna
skapa behov av hårda ingripanden.
Vi behöva inte tveka om att England
och det brittiska imperiet kommer att
bli en solvent låntagare. Vi behöva inte
tveka om att det engelska folket, om det
får tid på sig, kommer att övervinna
den svåra kris, i vilken det nu befinner
sig. En borgen för delta ha vi i den
engelska nationalkaraktären, ett stöd för
vår förhoppning i den historiska utvecklingen.
Ingen kan väl heller föreställa
sig att Amerikas förenta stater kommer

att utan motåtgärder se den engelska
ekonomien ramla samman, kommer att
se en av hörnstenarna i Västeuropas
ekonomiska och militära försvar försvagas
till verkningslöshet.

Det hör väl förmodligen, herr talman,
till ovanligheterna att i en riksdagsdebatt
väcka tankar av detta slag. .lag har
ändå efter moget övervägande vågat
göra det, därför att jag blivit övertygad
om krislägets aktualitet och allvar,
om att det gäller en gemensam västeuropeisk
kris och om att krisen kan
övervinnas. Jag har också blivit övertygad
om fördelarna och nödvändigheten
av att vårt land, om det är möjligt,
visar sin solidaritet med västern, som
nu brottas med gigantiska försvars- och
upprustningsproblem. Vi ha i ett tidigare
läge iklätt oss kreditförpliktelser mot
Sovjetunionen av mycket sior omfattning,
för vilka motiveringarna knappast
kunde anses vara så starka, som en analys
troligen skulle visa att de äro för eu
tanke av den art, som jag här lanserat.
Jag tror att vi skulle gagna vårt land
både ekonomiskt och på annat sätt i den
aktuella situationen och för framtiden,
om man ville på ansvarigt håll till övervägande
ta upp min tanke och göra det
i så god tid, att vi hade något säkert att
utgå från, när förhandlingarna om en
fortsättning av den europeiska betalningsunionens
arbete skola börja om
några månader.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Jag skall
inte ge mig in på områden, som jag inte
begriper, och vill inte tala om de stora
ekonomiska sammanhang, som här i dag
berörts, därför att på det området förefaller
det mig, att ingenting är mera
visst än att allt är ovisst. Jag skall i stället
som medlem av bankoutskottet be att
få göra ett enda litet påpekande i anledning
av ämnet för diskussionen i dag.

Det gäller ju här dechargen beträffande
riksbankens styrelse och förvaltning
under 1951. Om man då ser på vad
riksbanken företagit sig enligt dess i
bankoutskottet företedda protokoll från
1951, så finner man att det är diverse
ting. Den största och viktigaste åtgär -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

den, som riksbanken vidtog, var då den
i augusti föreslog regeringen att utarbeta
en lag om räntereglering, en fullmaktslag
som skulle föreläggas höstriksdagen.
Det skedde också. I höstas, för
jämnt tre och en halv månad sedan, hade
vi här i riksdagens båda kamrar en
debatt, som sträckte sig över praktiskt
taget hela dagen, om detta förslag till
fullmaktslag. Utskottet har, såsom det
mycket tjänstvilliga redskap åt riksdagen
som det är, av sitt utlåtande ägnat
icke mindre än två och en halv sida åt
att skildra detta förslag och dess verkningar.
Det är alldeles tydligt, att det
måste ha varit ett mycket betydelsefullt
förslag, om man tänker på hur det behandlades
här i riksdagen för, som sagt,
tre och en halv månad sedan.

.lag måste då säga att det är i högsta
grad anmärkningsvärt, att de, som då
utgjorde en så högljudd opposition, i dag
icke ha ett smul att säga om ränteregleringslagen.
De tiga, om jag nu bortser
från herr De Geer, som verkligen för sin
del nyss förklarat, att det var ett gott
förslag, som han är tacksam för. Jag vill
mena att också herr Nordenson, utan
att han medger att han hade fel i höstas,
likväl finner, att denna lag nog
varit till nytta och att vad man egentligen
skulle kunna anmärka på den är
att den kom alldeles för sent. Nu förefaller
det mig, som om det hörde till
sund och riktig politik, att om man tagit
fel på en punkt, man då också säger
ifrån att man har tagit fel och över huvud
taget gör precis såsom alla anständiga
människor skola göra, nämligen ber
om ursäkt. Tv om vi bara titta i protokollet
från debatten i höstas angående
denna ränteregleringslag, skola vi finna
vilka fantastiska uttalanden som då
gjordes. Även om det skedde mycket försiktigt
av en så försiktig politiker som
herr Ewerlöf, som ju kan sägas spelade
på silverflöjt, så blåste andra talare från
oppositionens sida på den tiden i kopparlurar,
som hördes över hela landet
och säkerligen satte riktig skräck i eu
mängd människor, som ha pengar, vilkas
värde de hysa intresse av att se uppehållet.

En talare i andra kammaren, tillhörande
oppositionen, sade sålunda att när
han läste detta lagförslag liksom kände
han lukten av härsken sill. En annan talare,
som både är advokat och tillhör
folkpartiet, vittnade för sin del: »Det
finns, tycker jag, ingen tvekan om att
detta förslag är ett steg mot rena tvångssamhället.
» Han ansåg vidare, att det var
ett hot mot individens frihet och rättssäkerhet.
I första kammaren gjordes liknande
uttalanden av flera aktade ledamöter,
av vilka yttranden man sannerligen
tyckte sig finna, att lagen var en
verklig våda för vårt folkhushåll. Jag
har, herr talman, framför mig några uttalanden,
som äro mycket talande och
som jag kanske borde citera, men jag
skall ändå inte göra det. Jag vill endast
— eftersom jag vet att herr De
Geer är känslig på den punkten — nämna
att herr De Geer för sin del sade,
att den nya lagen om räntereglering var
»ett verkligt dråpslag mot förutsättningarna
för demokratien». Han tog sedan,
som den värmländske kavaljer han är,
tillbaka detta och förklarade att han inte
menade så illa som det lät, och det
må vara hänt. Herr Nordenson yttrade
för sin del att efter vad han kunde finna
var denna lag av den beskaffenheten,
att den innebar ett djupt ingripande
i våra förhållanden, en verklig omdaning
av vårt samhälle. Han ansåg att
den stod »i allvarlig motsättning till
stora medborgargruppers och liögkvalificerade
sakkunnigas rättsuppfattning»
och att den till och med hade »cn
otrevlig bismak av diktatur». Lagens antagande
innebar enligt herr Nordenson
ett allvarligt nonchalerande av den juridiska
och ekonomiska sakkunskapens
ord och ett uppoffrande av vårt penningvärde
på räntestoppets och hyresstoppets
altare. Det är allvarliga anmärkningar
mot denna lag. Herr Ohlon,
som sedan talade, förklarade att lagen
icke bara var onaturlig utan också onödig
och dessutom var eu primitiv lag
— alltså en mycket dålig lag. Herr
Schmidt i andra kammaren, som är en
framstående industrimän, hade inte
mindre än åtta svåra anmärkningar

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. in.

att göra mot lagförslaget. Jag skall inte
nämna vad herr Herlitz sade om lagen,
men det var mycket uppseendeväckande
invändningar, som man verkligen borde
tänka på både då och nu om de ägt
fog för sig. Herr Wehtje, som i en debatt
samma dag hade karakteriserats såsom
innehavare av icke mindre än 42
uppdrag som styrelseledamot i aktiebolag
och som alltså borde anses vara en
stor kännare på området, förklarade att
detta lagförslag var »äventyrligt, onödigt
och skadligt».

Flertalet av dessa herrar äro nu reservanter
till detta utskottsutlåtande. Det
egendomliga i denna reservation är då,
att det inte anföres ett ord om denna lagstiftnings
vådor, och inte förtjänster heller
för den delen. Det finns inte någonting
sagt om att lagen är så fruktansvärd
som man tidigare velat förespegla
människorna. Jag vill inte dra fram
detta av något slags skadeglädje. Det talas
ju så mycket både i riksdagen och
överallt annars, men, såsom italienarna
säga, på politik och helighet skall man
alltid pruta hälften, och det tror jag
även man kan göra beträffande uttalandena
i detta fall. En sak tycker jag dock
är angelägen, som jag ur ren lekmannasynpunkt
anser att man bör observera.
Det är för inånga människor vad som
sägs här i riksdagen beträffande penningvärdet,
någonting mycket allvarligt.
Det gäller inte det att man kritiserar
åtgärder av olika slag, utan att
man över huvud taget ifrågasätter att
de som leda vår ekonomi, riksbankens
politik eller regeringens ekonomiska
politik, äro människor, som vilja tvinga
oss in i en diktatur, där varken sakkunskap,
skälighet eller rimlighet få råda.
Det förefaller mig vara synnerligen
ödesdigert, när det dock gäller att skapa
förtroende för den mycket viktiga del
av vårt samhälle, som penningväsendet
utgör.

För många år sedan brukade man från
ett partis sida förbehålla sig rätten att
vara det verkligt försvarsvänliga partiet.
De andra partierna voro mycket
klandervärda, och allt vad de företogo
sig, även när det gällde att rusta upp

vårt försvar, var föremål för den bittraste
kritik! Då man äntligen lyckades
förmå partierna att förstå, att försvarsfrågan
var någonting viktigare än partipolitiken,
fick man klart för sig, hur
oerhört mycket vårt försvar vunnit på
att lyftas över den trånga partipolitiska
inställningen. Jag menar detsamma, när
det gäller vårt penningväsende. Att man
tillmäter respekt och förstånd och ansvarskänsla
åt de personer, som leda vår
penningpolitik, tror jag kan lyfta frågan
om vår valutavård upp på det plan, där
den bör vara.

Jag har endast velat göra dessa små
erinringar med anledning av vad som
förevarit i utskottet.

Herr DE GEER (kort genmäle): Herr
talman! Jag måste konstatera att min
vän och bänkkamrat i bankoutskottet i
sitt anförande nyss gjorde sig skyldig
till en verklig tabbe, om jag får använda
det uttrycket. Han har nämligen förväxlat
lagen om räntereglering och de
kreditrestriktioner, som nu är genomförda
genom en frivillig överenskommelse.

Jag liksom de flesta av de citerade talarna
har nog kvar en kritisk inställning
till ränteregleringslagen. Vi har uttalat
vår anslutning och i viss mån vår tillfredsställelse
med kreditrestriktionerna
och de verkningar dessa haft. Vi har uttalat
den förmodan, att man skulle ha
kunnat träffa en dylik överenskommelse
utan att tidigare ha genomfört ränteregleringslagen.
Vi konstaterar med tillfredsställelse
att ränteregleringslagen inte
har behövt sättas i kraft och uttrycker
vår varma förhoppning att ett sådant
läge aldrig skall komma att inträffa, att
den behöver träda i tillämpning, ty i och
med det kommer de allvarliga verkningar
att göra sig gällande, som den föregående
talaren sade att vi tidigare redogjort
för.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag är mycket förvånad
över min ärade utskottskollega herr Mo -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik in. m.

gårds yttrande. Hans uttalanden bruka
vittna om hans klara liuvud och skarpa
förstånd. Jag tycker att han gömt undan
dem den här gången.

Herr Mogård anmärker på att vi reservanter
tidigare uttalat oss så skarpt mot
ränteregleringslagen men nu inte fullföljt
vårt angrepp. Vi som kritiserat denna
lag ha precis samma uppfattning om den
nu som då, men vi ha inte ansett oss
ha anledning att upprepa vår kritik, eftersom
denna lag icke satts i tillämpning
utan vilar såsom eu fullmaktslag. Om
herr Mogård vill veta det, anser jag det
lika beklagligt nu som i höstas att lagen
antogs, men vi äro, som herr De Geer
sagt, glada åt att en överenskommelse
träffas, som vi tro går i rätt riktning,
utan användande av detta tvångsmedel.
Vi ha tillagt att vi haft en förhoppning
om att vi kanske skulle kunna få till
stånd en överenskommelse i den riktningen
även utan en dylik lagstiftning,
men vi ha icke på något sätt ändrat vår
uppfattning, herr Mogård, om det olämpliga
i ränteregleringslagen.

Herr MOGÅKD (kort genmäle): Herr
talman! Till herrar De Geer och Nordenson
vill jag bara säga, att det väl inte
var för någon förborgat, att denna lag
åsyftade att vara en nödfallslag, som
skulle komma till användning endast vid
behov. Finansministern förklarade ju
uttryckligen — jag tror på herr De Geers
egen fråga — att han icke menat, att
den skulle behöva sättas i kraft omedelbart,
utan alt den, såsom herr Ohlon
också mycket riktigt sade, skulle vara
en lag i bakgrunden, som skulle tillämpas
först då andra medel ej räckte till.

Sedan vill jag till herr Nordenson säga,
att denna lag varit mycket lycklig,
och jag föreställer mig att herr Nordenson
i grund och botten själv anser att
den, även om den inte kommer till direkt
användning, fyllt en uppgift, .lag
tror nämligen inte att det skulle ha varit
möjligt att få till stånd denna utomordentligt
värdefulla frivilliga överenskommelse
med våra kreditinstitutioner,
utan att lagen funnits i bakgrunden. Fn

eller annan av våra kreditinstituliener
skulle säkerligen eljest varit svår att
disciplinera. Förvisso har det för det
stora flertalet av våra bankföretag känts
tryggt, att lagen finnes, även om behov
inte förelegat att tillämpa den.

Herr OHLON: Herr talman! Jag begärde
närmast ordet för att göra några reflexioner
omkring finansministerns anförande.

Statsrådet Sköld började sitt yttrande
med att uppställa en vetenskaplig teori
och utgick för det ändamålet från tabellen
i bankoutskottets utlåtande på s.
12 angående förändringarna av levnadskostnadsindex
i vissa länder från tiden
kring devalveringarna i september 1949
och fram till sista delen av år 1951.
Han kompletterade tabellen, som ju närmast
avsåg att visa ökningen i levnadskostnader
för de olika länderna, med
relativa siffror om arbetslösheten i respektive
länder och drog av siffrorna
den slutsatsen att de länder, som haft
den största levnadskostnadsslegringen,
också haft den minsta arbetslösheten och
vice versa.

Tydligen låg hakom finansministerns
uttalande den meningen att länder, som
fört en mera restriktiv kreditpolitik via
räntan, hade den största arbetslösheten.
Han nämnde sådana länder som Belgien,
Italien och Västtyskland. De länder, som
devalverat och fört en politik mera liknande
vår, hade en arbetslöshet på 1 å
9 procent. Belgien kom upp i en arbetslöshet
av 8 procent, för Italien var siffran
15 procent och för Västtyskland 10
procent.

Men herr finansministern uraktlåt att
nämna, att siffrorna nog inte äro fullt
jämförbara. Ta vi ett sådant land som
Belgien så räknas där varje omställningsarbetslöshet
in i arbetslöshetsstatistiken,
och vill man jämföra siffran
för Belgien med vår, måste man för Belgiens
vidkommande ange ett lägre värde
än de 8 procenten. Men därtill kommer
ytterligare en sak: Belgien, Italien
och Västtyskland voro ju med i kriget,
och särskilt Italien och Västtvskland

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

voro efter kriget förödda. De fingo fördenskull
en mycket stor arbetslöshet och
iia alltsedan kriget befunnit sig i en
»skalömsning» — det är en strukturarbetslöshet
som där framför allt gör sig
gällande, och den kan inte jämföras
med arbetslösheten i ett land sådant som
vårt.

För övrigt var finansministern mycket
försiktig när det gällde Frankrike
och nämnde ingen arbetslöshetssiffra
från detta land, som dock haft den största
ökningen i levnadskostnadsindex,
nämligen 40 procent. Han angav inte
heller någon siffra för Schweiz, som
haft den minsta levnadskostnadsökningen,
bara 4,0 procent. Extremerna utgöra
ju undantag från finansministerns teori.

Jag erinrade mig under hans anförande
i denna del en historia, som Bengt
Eidforss berättat om Strindberg. Strindberg
infann sig någon gång vid seklets
början i Lund och började bedriva vetenskapliga
studier. Bland annat gick
han på observatoriet och beskådade månen
med hjälp av en av tuberna där. En
gång kom han glädjestrålande från sina
observationer och berättade, att han hade
löst månens problem: Månen var en
spegelblänk skiva, i vilken Amerikas
kontinenter speglade sig. När då någon
av de närvarande invände, att om månen
vore en spegel så borde spegelbilden
visa Europas och Afrikas kontinenter,
genmälde Strindberg: »När man gör
upp vetenskapliga teorier får man inte
vara nogräknad.»

För att nu ta exemplet Frankrike, så
utgör väl just detta land — som finns
med i tabellen — ett vittnesbörd om
vart det bär hän med ett land som fördärvar
sin valuta. Alla politiska kriser
i Frankrike, alla de olyckor landet just
nu är utsatt för, sammanhänga utan tvivel
med francens undergång. Jag tror
att det olyckligaste, som kan hända ett
land, är när dess valuta går till spillo.

Finansministern sade att Schweiz
måste lämnas ur räkningen i detta sammanhang,
ty Schweiz har en mycket
förnämlig valutaställning. Jag skulle då
vilja ställa den frågan till herr finansministern:
Varför har Schweiz en så

stor valutareserv? Jo, därför att Schweiz
sedan gammalt och även efter kriget har
fört en förnuftig ekonomisk politik.

Finansministern fortsatte med att säga,
att det sista årets osedvanligt stora prisstegringar
sammanhängde med stegringen
av import- och exportpriserna samt,
såsom en sekundär effekt, med höjda
löner. Det är sant att vi förra året hade
en långt driven vinstkonjunktur, men
jag skulle på denna punkt vilja ställa
den frågan framför allt till riksbankens
ledning, men även till finansdepartementet:
Varför ingrep man inte i tid,
då vinstkonjunkturen förra året yppade
sig, för att hindra konjunkturen att slå
igenom med prisförhöjningar på den
svenska marknaden?

När finansministern säger, att prisstegringarna
kommer först och löneförhöjningarna
sedan, vill jag svara att man
väl här ändå inte har ett så enkelt samband
mellan orsak och verkan som finansministern
förmenar. Processen är
nog långt mera komplicerad än finansministern
med sin funktionslära vill göra
gällande. Den ökade efterfrågan på arbetskraft,
som följer med den överfulla
sysselsättningen, höjer lönerna; de höjda
lönerna höjer levnadskostnaderna; den
ökade efterfrågan av arbetskraft beror
på vinstkonjunkturen. Men varpå beror
vinstkonjunkturen? Det talade inte finansministern
om. Den beror uppenbarligen
på att efterfrågan av varor såväl
från utlandet som från den inhemska
marknaden stigit. När finansministern
frågar: »Var kommer efterfrågan in som
prisdrivande faktor?», så är frågan närmast
retorisk. De ekonomiska sammanhangen
är som en löparebana: på vilken
punkt av banan efterfrågan sätter in är
relativt likgiltigt, verkan är till slut densamma.
Det gäller för statsmakterna att
förhindra att loppet börjar.

För övrigt är (let inte bara de höjda
lönerna, den stegrade efterfrågan på arbetskraft
och vinstkonjunkturen som här
spelar in. Såsom en primär faktor ligger
dock kreditgivningen. Jag skulle vilja
fråga: Varför fullföljde inte statsmakterna
i början av förra året den politik,
som så lvckosamt inleddes under andra

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

halvåret 1950? Hade det skett, skulle
vårt penningvärde säkert ha sett annorlunda
ut i dag än det faktiskt gör.

När man hör dessa debatter, kan man
inte undgå att göra den reflexionen att
den konstant låga räntan har hlivit en
dogm, som är viktigare än ett bevarat
penningvärde.

Upprepade gånger under denna debatt
har man påpekat önskvärdheten av att
den frivilliga kreditåtstramning, som nu
trätt i kraft genom överenskommelse
mellan riksbanken å ena sidan och bankerna
samt försäkringsväsendet å den
andra, hade kommit tidigare. Gent emot
detta anförde finansministern, att han
behövde den i höstas beslutade beredskapslagstiftningen
om räntereglering
som påtryckning för att få denna överenskommelse
till stånd. Jag tror inte
att saken ligger till på det sättet. Enligt
min mening hade det varit möjligt för
riksbanken att redan för ett år sedan,
under en skicklig förhandlingsledning,
nå samma resultat som uppnåtts i år.
Därutöver vill jag påpeka, att den nuvarande
kreditåtstramningen är mycket
onyanserad och orättvis och att den
träffar blint och obevekligt. Det hade
varit riktigare med en kreditåtstramning
via räntan.

Herr finansministern säger, att det
visserligen är sorgligt med den stora
prisstegringen, men att vi inte behöva
skämmas. Nej, det har ingen begärt. Men
jag måste reagera, när finansministern
fortsätter med att säga, att vi än så länge
vet fasligt litet om sambandet mellan
den fulla sysselsättningen och penningvärdet
och att det, så långt vi hittills
känner till, är mycket svårt att förena
den fulla sysselsättningen med ett konstant
penningvärde. Det räcker inte att
man säger, att ett konstant penningvärde
är önskvärt; man måste gå ett stycke vidare
och säga, att ett konstant penningvärde
är nödvändigt i ett rättssamhälle.

Emellertid får jag ge herr finansministern
det erkännandet, att han är mycket
mera försiktig i dag än då han för
någon tid sedan yttrade sig i Nationalekonomiska
föreningen i Stockholm. Vid
det tillfället fick man av slutet på hans

anförande närmast det intrycket, att inflationen
i alla händelser inte var någon
större olycka; i inflationens spår hade
många ekonomiska framsteg ägt ram. År
inte herr finansministern här offer för
en synvilla? De ekonomiska framstegen
i ett samhälle beror nog varken på inflation
eller på deflation, utan på teknikens
utveckling, bättre organisation och rationalisering.

Jag skall också be att få säga några
ord till herr Mogård. Jag använde i
höstas ganska hårda ord om den då aktuella
ränteregleringslagen, och jag har
ingen anledning att ta tillbaka något avvad
jag då yttrade. Jag vill bara uttala
en förhoppning, att herr finansministern
aldrig skall behöva råka ut för olyckan
att nödgas tillgripa ränteregleringslagen.
Jag tror inte det vore behagligt för en
finansminister att komma i det läget.

Till sist ett ord angående den diskussion
som förts mellan statsrådet Sköld
och herr De Geer. Statsrådet Sköld hoppades
att det privata näringslivet, om en
depression sätter in, inte omedelbart
skall springa till kanslihuset och be om
hjälp. Det hoppas jag också, men om en
industri råkar i trångmål och omedelbart
får en beställning av staten för 50
miljoner, så är det väl helt naturligt att
också andra industrier kommer till staten
och ber om hjälp. Med detta vill jag
inte, herr talman, uttala någon mening
angående de 50 miljoner som föreslås till
hjälp åt textilindustrien; jag tror att den
åtgärden är befogad, inte minst ur försvarets
synpunkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen vid
föreliggande utlåtande.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig att göra några repliker
till herr Wehtje och herr Ohlon med
anledning av deras anföranden.

Det var två ting som herr Wehtje yttrade
och som jag för min del skulle
vilja uppehålla mig något vid. Han förklarade
att kreditåtstramningen blev liksom
jästen som kastades i ugnen efter
degen; kreditåtstramningen kom sedan

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. m.

de sista löneförhöjningarna beslutats
och medförde därför svårigheter för företagen.
Ytligt sett kan det vara så, men
tror herr Wehtje att någon av dem som
sutto och förhandlade om högre löner
var okunnig om de förhandlingar om
kreditåtstramning som pågingo? Jag vill
försäkra att ingendera parten kunde
stänga sina öron för varningarna att ett
stramare klimat skulle komma att inträda.
Jag får därför säga att de löneförhöjningar,
som ha överenskommits
för detta år, av parterna på arbetsmarknaden
ha tagits med öppna ögon för
vad som var att vänta.

Herr Wehtje gjorde också några reflexioner
rörande det beställningsbemvndigande,
som har föreslagits för försvaret
och civilförsvaret för anskaffande
av vissa textilvaror. Även herr Ohlon
var inne på den saken. Nu vill väl emellertid
ingen göra gällande att denna åtgärd
syftar till att konservera en kristidsutbyggnad
av textilindustrien. Det är
tvärtom så att vad som nu förestår i
textilindustrien är en omläggning efter
de nya förhållandena, en sammankrympning
och en anpassning, och staten
hjälper då till på ett sätt som industrien
förstår innebörden av. Staten köper i
dag men kan inte köpa i morgon, och
staten köper nu för att göra det lättare
för denna stora industri att anpassa sig
till det nya läget. Det är inte något som
ligger i linje med en strävan från statens
sida att upprätthålla sådana industriella
utväxter som under de gångna
åren ha skapats i den drivhusluft,
om vilken herr De Geer tidigare har talat.

Herr Ohlon yttrade sig här på ett sådant
sätt att man fick den uppfattningen,
att kreditåtstramningen var å ena sidan
en betänklig åtgärd och å andra
sidan en befogad åtgärd. Det stämmer
någorlunda med ett uttalande som en
tidning nyligen gjorde om en annan liberal
riksdagsman. Han gav enligt tidningen
uttryck för den meningen att
kreditåtstramningen var både befogad
och skadlig. Det är, herr Ohlon, svårt att
på det sättet intaga två .ståndpunkter.

Vidare gjorde herr Ohlon vissa re -

flexioner över det siffermaterial jag använde.
Jag begagnade det inte för alt
göra en internationell jämförelse — jag
behöver inte någon undervisning om att
det är svårt att jämföra olika länder
med varandra — utan för att konstatera
att materialet visade en mycket klar tendens,
nämligen att prisstegringarna voro
olika i två klart avgränsade grupper
av länder, som hade mött krisen under
olika förutsättningar. Vad herr Ohlon
anförde däremot korrigerar inte på något
vis den framställning jag gav. Om
han vill göra gällande att jag genom att
utelämna Frankrike har försökt att retuschera
bilden, så kan jag säga att det
är ett alldeles felaktigt påstående. Arbetslösheten
i Frankrike var i september
1951 den lägsta i Europa. Den var till
och med lägre än i Sverige och Norge,
och det rimmar mycket väl med att
Frankrike hade den allra största prisstegringen.
Nu har jag så utförligt dels
i mitt anförande nyss och dels i den
replik, som jag hade på förmiddagen,
försökt att här påvisa det ekonomiska
sammanhang som denna tendens uppenbarar,
att jag inte faller för de anmärkningar
som herr Ohlon gjorde på denna
punkt. Jag vill i denna del endast tilllägga
att herr Ohlon har fel, om han
tror att Schweiz’ valutaställning är skapad
efter kriget. Den är mycket äldre
och har orsaker som jag inte här har
någon som helst anledning att gå in på.

Herr Ohlon yttrade vidare: Varför
fullföljdes inte den politik som så lyckosamt
började på hösten 1950? Det
var väl en retorisk fråga, herr Ohlon,
eftersom jag besvarade den i mitt första
anförande. Jag tycker inte att det finns
någon anledning att nu upprepa vad jag
då sade.

Trots vad jag har sagt om att ränteregleringslagens
tillkomst var en förutsättning
för kreditöverenskommelsen, så
säger herr Ohlon att han tror motsatsen.
Ja, visst kan man tro. Det var en gång
en kyrkofader som hade tesen credo
quia absurdum — jag tror emedan det
är orimligt. Om herr Ohlon också vill
ha det valspråket, så gärna för mig.

Till sist vill jag säga att när herr Oh -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. riksbankens valuta- och penningpolitik m. ni.

lon gör gällande att jag skulle ha den
uppfattningen, att inflationen inte är
någon större olycka, så svarar jag att
jag inte alls har den meningen. Jag anser
att inflationen är en stor olycka.
Det var inte den uppfattningen jag vände
mig emot på Nationalekonomiska föreningen,
utan det var mot påståendet
att vårt land skulle befinna sig i ett läge
som närmade sig katastrofen. Trots
den olycka, som inflationen har bragt
oss, är i alla fall det svenska samhällets
ekonomiska ställning mycket god,
och under åren efter kriget har det skapats
sådana förutsättningar för en god
fortsättning, att vi inte behöva med någon
större farhåga se mot framtiden.
Det är väl ändå en något annan inställning
än den herr Ohlon vill göra gällande
att jag har.

Herr WEHTJE: Herr talman! Med anledning
av mitt yttrande, att kreditåtstramningens
genomförande först i år
har verkat på ungefär samma sätt som
om man kastar in jästen efter degen i
ugnen, gjorde finansministern gällande
att ingen av de avtalsslutande parterna
på arbetsmarknaden svävade i okunnighet
om vad som skulle komina. Parterna
skulle således enligt finansministerns
mening ha varit på det klara med
att kreditåtstramningen skulle komina
och dess verkningar. Det kan vara rikligt
i viss utsträckning, men eftersom
inte minst löntagargrupperna ha satt sin
prägel på avvägningen av de nya lönerna,
torde man väl kunna säga att de
tydligtvis inte ha haft en känsla för vad
som skulle komma. Det har alltså varit
på samma sätt som när jästen kastas i
ugnen efter degen.

Kreditåtstramningen hade naturligtvis
haft en helt annan verkan, om den genomförts
för ett år sedan eller i varje
fall varit genomförd i fjol höst. Då hade
vi inte fått det febrila liv som vi hade
ända till helt nyligen. Yi trodde då att
vi skulle kunna arbeta vidare här hemma
i en fortgående högkonjunktur. Yi
hade då ännu inte haft våra motigheter
på exportmarknaden, utan våra produkter
från skogen såldes fortfarande för

fullt till mycket höga priser. Dessa samverkande
omständigheter gjorde, att man
inte hade någon känsla för att det var
skäl att göra löneavvägningen med tanke
på andra förhållanden än under de
lyckliga tider som man hade haft under
de närmast föregående åren.

Finansministern framhöll att försvarsministerns
förslag att lämna en stor beställning
till textilindustrien inte var eu
åtgärd för att konservera en kristidsutbyggnad
av denna industri. Det var enligt
finansministerns mening därför fullt
försvarbart att lämna beställningen, och
det gällde endast att se till att industrien
fick tillfälle att anpassa sig efter ett nytt
läge. Ja, det är ju gott och väl. .Tåg tror
inte att man har vidtagit åtgärden för
att konservera någon sentida överdimensionering
av denna för landet viktiga industri.
Vad jag har velat påtala är att
man inte har fullföljt den politik, som
finansministern har angivit i det av mig
tidigare citerade yttrandet i statsverkspropositionen.
Det hade varit önskvärt
att finansministern fullföljt denna politik.
Det förhåller sig ju ändå på det
sättet att om man på det ena fältet efter
det andra gör avsteg från förut uppdragna
riktlinjer så snart man finner att
det uppstår svårigheter, komma de olika
åtgärderna att visa sig mer eller
mindre förfelade. Man måste konsekvent
följa den utformade politiken även på
detta område. Det egendomliga med denna
beställning är att man inte söker
komma över endast dagens svårigheter
utan gör beställningar nu för ett par,
tre år framåt. Jag vill inte direkt gå
in på själva förslaget, ty det kommer ju
under behandling i annan ordning här
i riksdagen, men det ser ju mycket egendomligt
ut, att man när det talas om
att det finns för stora lager av textilvaror
är man ändå beredd att på detta
sätt späda på dem. .lag kan inte förstå,
hur finansministern och handelsministern
kunnat gå med på det förslag, som
nu framlägges av en välvillig försvarsminister
på denna betydelsefulla punkt.

Ilerr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få lyckönska finansministern för det

64 Nr 9. Onsdagen den 12 mars 1952.

Om förstatligande av importen av mineraloljor m. m.

rosenskimmer, som han ser avteckna sig
mot den närmaste framtidens horisont.
Jag hoppas att det inte bara är en hägring.
Men småspararna, som under det
sista året förlorade en femtedel av sina
tillgodohavanden, kanske inte ser framtiden
i precis samma ljusa gestaltning
som statsledningen kan göra. Jag vill
emellertid inregistrera finansministerns
optimistiska yttrande och hoppas att vad
som skedde förra året inte kommer att
upprepas i år.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att den nu föredragna punkten
skulle läggas till handlingarna, dels ock
att kammaren skulle godkänna den av
herr Ewerlöf in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på punktens läggande till handlingarna
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att punkten 1 i bankoutskottets
utlåtande nr 4 skall läggas till
handlingarna, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ewerlöf m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 9/;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 5, angående användande
av riksbankens vinst för år 1951,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Om förstatligande av importen av
mineraloljor m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av importen
och distributionen av mineraloljor.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 297 i första kammaren av
herr Öhman m. fl. och nr 391 i andra
kammaren av herr Hagberg i Luleå m.
fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till regeringen begära skyndsamt
förslag på i stort sett de linjer som
oljeutredningen förordat men med i motionerna
angivna undantag för att upprätta
ett statligt företag, i vilket alla sådana
företag skulle uppgå, som importerade
eller distribuerade mineraloljor
och som den 31 december 1951 varit
helt eller delvis i utländsk ägo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:297
och II: 391 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Då jag är
motionär i detta ärende, tillåter jag mig
att framföra några korta erinringar om
syftet med denna motion och vad som
förevarit kring densamma.

Det förhåller sig på det sättet, att riks -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Om förstatligande av importen av mineraloljor m. m.

dagen den 30 juni 1945 beslöt att av regeringen
begära en utredning om förstatligande
av importen och distributionen
av mineraloljor. Utredningen kom
också mycket snabbt till stånd. Redan
på hösten samma år tillsattes sakkunniga,
och de framlade sina förslag i februari
månad 1947. Det förslag, som utredningen
kom till, innebar att all handel
med bränn- och smörjoljor skulle
koncentreras till ett av staten ägt monopolföretag.
I den omfattande utredning,
som hade föregått detta förslag, anförde
man mycket sakligt starka motiveringar
för ett sådant ingripande på detta område,
och man påpekade en rad fördelar
för medborgarna och samhället som
skulle uppnås genom ett sådant statligt
import- och distributionsföretag för
brännoljebranschen. Man skulle således
först och främst kunna åstadkomma fördelaktigare
inköpspriser, man skulle vidare
kunna uppnå lägre frakt- och transportkostnader,
man skulle kunna få till
stånd en bättre rationalisering av själva
detaljdistributionen och slutligen skulle
man kunna uppnå enhetliga priser på
brännoljor i hela landet. Meningen var
också, såvitt jag kan förstå, att regeringen
skulle framlägga proposition för
att åstadkomma ett så skyndsamt avgörande
av ärendet som möjligt.

Betänkandet från utredningskommittén
sändes på remiss till olika instanser,
och alla här i kammaren kan säkerligen
erinra sig den våldsamma presskampanj,
som då drogs i gång i framför allt folkpartiets
och högerns tidningar emot utredningens
förslag om ett sådant statligt
oljeföretag. Jag kan inte underlåta att
påpeka att det är tämligen intressant
och betecknande att kunna notera, hur
dessa partier och dessa tidningar kände
sig kallade att dra i fält för att försvara
de engelsk-amerikanska kapitalintressen,
som stod på spel på grund av
det förslag, som utredningen hade framlagt.
Jag vill bara erinra om att av de
242 oljedepåer, som då fanns i landet,
ägdes inte mindre än 213 av fem utländska
oljeföretag. Samma utländska
företag förfogade över 96 procent av
samtliga bensinstationer här i landet.

5 Första kammarens protokoll 1952. Nr 9.

Jag tycker att dessa siffror från oljeutredningens
betänkande ändå klart visar,
vilkas intressen man på borgerligt
håll förfäktade i denna fråga. Följden
av denna presskampanj blev, såvitt jag
kan bedöma, att den bebådade propositionen
lades på is, och nu meddelar utskottet
att ärendet alltjämt är föremål
för regeringens prövning. Detta har nu
prövats på det sättet sedan 1947, alltså
under fem år, och någon större förhoppning
om att regeringens prövning skall
ge ett positivt resultat kan man inte utläsa
ur utskottets skrivning.

Vi är, herr talman, från det parti jag
tillhör inte under alla förhållanden för
förstatligande, så länge nuvarande samhällsförhållanden
består. Men i detta fall
anser vi, att utredningen har lagt fram
ett riktigt förslag. Ett förstatligande av
den här branschen har inte bara rent
ekonomiska fördelar för folket, utan
också andra mycket viktiga sidor. Vi anser
det nämligen vara på det sättet, att
det är av stor betydelse att söka frigöra
vårt land ifrån beroende av de mäktiga
amerikanska och brittiska oljetrusterna
och därigenom minska dessa länders inflytande
över svensk ekonomi, vilket
också indirekt innebär ett starkt inflytande
över den svenska politiken. Det är
således av dessa två skäl — dels det som
var utredningens huvudsakliga skäl och
dels det som jag sist talade om — som
vi vill vidhålla vårt yrkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de i ärendet väckta motionerna.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Eftersom
detta ärende fortfarande är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning, vill jag inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens
löner m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemannens
löner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 60, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 15 februari 1952, föreslagit riksdagen
att

1) besluta att till de under år 1951 utgående
månadslönerna skulle, med de
undantag varom Kungl. Maj:t kunde finna
gott förordna, under år 1952 läggas
särskilda lönetillägg enligt de grunder,
som angåves i en i propositionen omnämnd
överenskommelse;

2) besluta att å pensioner, utgående
enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna
tjänste- och familjepensionsbestämmelser,
skulle under år 1952 utgå
rörligt tillägg med 53 procent av tillläggsunderlaget; 3)

besluta att kristillägg under år 1952
skulle utgå med 82 procent av kristillläggsunderlaget; 4)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i propositionen angivna
grunder besluta om höjning av arvoden
till befattningshavare i statlig eller
statsunderstödd verksamhet;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de beslut, som kunde föranledas av
en i propositionen omförmäld garantibestämmelse; 6)

medgiva att nu utgående kallortstillägg
och kallortstraktamenten finge,
räknat från och med den 1 januari 1952,
höjas med i genomsnitt 25 procent;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga avlöningsreglementen,
som erfordrades med
hänsyn till vad i propositionen förordats; 8)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåren
1951/52 och 1952/53 medgiva
de överskridanden av maximerade an -

slag och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under 1—6 föreslagits;

9) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löneoch
pensionsförmåner å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1951/52 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 115 000 000 kronor; samt

10) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa
löne- och pensionsförmåner å riksstaten
för budgetåret 1952/53 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
230 000 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förevarande förslag, som
grundade sig på en träffad förhandlingsöverenskommelse
rörande statstjänstemannens
löner under år 1952, innebar
bland annat, att till nu utgående månadslönerna
skulle med vissa undantag läggas
ett särskilt lönetillägg av sådan storlek,
att lönebeloppen för månad höjdes
med 15 procent. Därjämte hade till de
lägst avlönade tjänstemännens löner såsom
en särskild avlöningsförstärkning
lagts ytterligare vissa belopp. Arvoden
till icke lönegradsplacerad personal hade
höjts i ungefär samma grad som
månadslönerna. I överenskommelsen
hade även intagits en bestämmelse att de
särskilda lönetilläggen respektive de
böjda arvodesbeloppen icke skulle utgå
till anställningshavare, som vore ansluten
till organisation, vilken varslade
(varslat) eller vidtoge (vidtagit) stridsåtgärder
i anslutning till förhandlingar
i avlöningsfrågor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (I: 374) och den andra inom
andra kammaren av herr Håstad m. fl.
(11:493), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte besluta, att där föreslagna
lönetillägg respektive arvodesförhöjningar
skulle utgivas utan hänsyn till
huruvida befattningshavaren vore ansluten
till viss organisation eller ej;

Onsdagen den 12 niars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Svärd m. fl. (I: 375) och den andra
inom andra kammaren av herr Birke
m. fl. (II: 494), i vilka hemställts, att
riksdagen i anslutning till vad i motionerna
anförts måtte vid behandlingen
av propositionen i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att beslut om sådan kompensation
för levnadskotstnadsstegringen,
som berördes i 4 § av statens löneplansförordning,
framdeles endast skulle
avse en procentuellt lika höjning och
att följaktligen frågor om eventuella
justeringar utöver nämnda kompensation
skulle behandlas såsom ändringar i lönegradsplacering
eller eljest såsom fristående
beslut i lönefrågor;

en inom andra kammaren av herr
Ftubbestad väckt motion (II: 492), i vilken
hemställts, att riksdagen med ändring
av förevarande proposition måtte
besluta, att det procentuella tillägget å
statstjänstemännens löner även i fortsättningen
skulle beräknas å högst 1 600
kronor för månad, samt i övrigt beakta
de synpunkter som i motionen anförts;
samt

en inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl väckt motion (11:495), i
vilken hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
måtte avslå Kungl. Maj :ts under punkten
1 begärda fullmakt, så att de särskilda
lönetilläggen under år 1952 skulle
utbetalas till alla berörda, samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
uttala önskvärdheten av att ett förlfkningsorgan
finge i uppdrag att medla i
rådande konflikt beträffande vissa statstjänstemäns
löneförmåner;

dels ock två vid riksdagens början
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Bergh
(1: 209) och den andra inom andra kammaren
av fru Boman och fru Hellström
(11:282), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville företaga
eu revision av de nu gällande bestämmelserna
om kallortstillägg i sådan
riktning, att tilläggets grundbelopp höj -

des och att rörligt tillägg därå finge
utgå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:375 och 11:494
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 374 och II: 493, II:
492 och II: 495, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, besluta att till de under
år 1951 utgående månadslönerna skulle
—- med de undantag varom Kungl. Maj :t
kunde finna gott förordna — under år
1952 läggas särskilda lönetillägg enligt
de grunder, som angåves i den i propositionen
omnämnda överenskommelsen;

III. att motionen 11:495, i vad den
icke behandlats under II, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte

a) besluta att å pensioner, utgående
enligt av Kungl. Maj:t och riksdagen
antagna tjänste- och familjepensionsbestämmelser,
skulle under år 1952 utgå
rörligt tillägg med 53 procent av tillläggsunderlaget; b)

besluta att kristillägg under år
1952 skulle utgå med 82 procent av kristilläggsunderlaget; c)

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
de beslut, som kunde föranledas av
den i propositionen omförmälda garantibestämmelsen; e)

medgiva att nu utgående kallortstilllägg
och kallortstraktamenten finge, räknat
från och med den 1 januari 1952,
höjas med i genomsnitt 25 procent;

f) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i vederbörliga avlöningsreglemenlen,
soin erfordrades med hänsyn
till vad i propositionen förordats;

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

g) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåren
1951/52 och 1952/53 medgiva de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under punkterna 1—6 i propositionen
föreslagits;

h) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löneoch
pensionsförmåner å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1951/52 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 115 000 000 kronor;

i) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löneoch
pensionsförmåner för budgetåret
1952/53 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 230 000 000 kronor;

V. att motionerna I: 209 och II: 282
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Att såsom i motionerna I: 375 och II:
494 yrkas riksdagen skulle binda sig för
ett uttalande, att beslut om kompensation
för levnadskostnadsstegringen framdeles
endast skulle avse en procentuellt lika
höjning, kan utskottet lika litet i år som
i fjol vid behandlingen av då föreliggande
lönehöjningsförslag och i anslutning
därtill väckta motioner i enahanda syfte
(utskottets utlåtande nr 38/1951) tillstyrka.
Ett dylikt uttalande skulle, såsom utskottet
då framhöll, omöjliggöra eller i
varje fall väsentligt försvåra fria förhandlingar.
Utskottet finner sig alltså böra
avstyrka motionerna I: 375 och II:
494.

Ej heller finner sig utskottet kunna biträda
det i motionen II: 495 framställda
yrkandet om ett uttalande från riksdagens
sida om önskvärdheten av ett medlingsinitiativ
genom ett särskilt förlikningsorgan.
Även i sistberörda hänseende
måste det enligt utskottets mening få
ligga helt i Kungl. Maj:ts hand att med
beaktande av alla på frågan inverkande
faktorer bedöma huruvida och när ett
medlingsförfarande bör tillgripas samt
vilken form ett sådant ingripande bör

givas. Av det anförda följer, att motionen
II: 495 avstyrkes av utskottet jämväl
i förevarande hänseende.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande lönejusteringar i anledning
av levnadskostnadernas förändring

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och St axäng,
vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Att såsom»
och slutade med »I: 375 och II: 494»,
bort hava följande lydelse:

»Ehuru utskottet alltså funnit sig böra
godtaga en överenskommelse, som innebär
att lönetillägg skola utgå med procentuellt
olika belopp i skilda lönelägen,
finner utskottet det likväl angeläget erinra
om den allmänt godtagna principen,
att kompensation för levnadskostnadsstegringen
bör lämnas genom procentuellt
samma ökning av alla löner. Härom
voro även de förhandlande organisationerna
i princip ense vid förra årets förhandlingar.
Frågor om lönejusteringar
av annan anledning än levnadskostnadernas
och den på allmänna arbetsmarknaden
förekommande lönesättningens förändring
böra enligt utskottets mening av
riksdagen behandlas och bedömas för
sig och icke sammankopplas med justeringar
av löneläget för statens anställda.
Utskottet anser alltså att den vedertagna
principen för fastställandet av löneläget
fortfarande bör följas och kan icke finna
att förhandlingarna därigenom bindas i
vijlare mån än riksdagen avsett vid fastläggandet
av de allmänna normerna för
den statliga lönesättningen. Utskottet föreslår,
att riksdagen i skrivelse delgiver
Kungl. Maj:t vad utskottet sålunda i anledning
av motionerna I: 375 och II: 494
anfört.»

dels ock att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 375 och II: 494, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i reservationen anförts;

b) av herrar O hlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Ståhl, Bergstrand och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett,

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

dels att nyssnämnda stycke i utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:

»Ehuru utskottet alltså funnit sig böra
godtaga den träffade överenskommelsen,
finner utskottet det angeläget betona att
i varje fall under tider av betydande ändringar
i penningvärdet kompensation för
levnadskostnadernas stegring, såsom
även framhållits i motionen II: 495, hålles
isär från höjning av den reella lönestandarden.
Kompensationen bör syfta
till att undvika att under perioder med
stigande reell nationalinkomst en sänkt
reallön blir följden för någon grupp av
anställda. Önskemålet härom bör enligt
utskottets uppfattning beaktas vid framtida
avtalsförhandlingar. Den reella löneförhöjningens
storlek för olika grupper
blir i sista hand en förhandlingsfråga.
Utskottet föreslår, att vad utskottet sålunda
och i anledning av yrkandet i motionerna
I: 375 och II: 494 anfört i skrivelse
delgives Kungl. Maj :t.»

dels ock att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 375 och II: 494, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i reservationen anförts;

2) beträffande särskilda lönetillägg under
år 1952

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna I: 374 och II: 493
samt II: 495, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga, samt med avslag å motionen
11:492, besluta att till de under
år 1951 utgående månadslönerna
skulle — utan medgivande för Kungl.
Maj:t att förordna om undantag härifrån
annat än beträffande anställningshavare,
som icke uppnått 17 år — under år 1952
läggas särskilda lönetillägg enligt de
grunder, som angåvcs i den i propositionen
omnämnda överenskommelsen;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Stähl, Bergstrand och Gus -

tafsson i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med bifall till motionerna
I: 374 och II: 493 samt II: 495,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionen II: 492, besluta
att till de under år 1951 utgående
månadslönerna skulle — utan medgivande
för Kungl. Maj:t att förordna om undantag
härifrån annat än beträffande anställningshavare,
som icke uppnått 17 år
— under år 1952 läggas särskilda lönetillägg
enligt de grunder, som angåves i
den i propositionen omnämnda överenskommelsen; c)

av herr Rubbestad, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts" förslag och med bifall till motionen
II: 402 ävensom med avslag å motionerna
I: 374 och II: 493 samt II: 495,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
besluta att till de under år 1951 utgående
månadslönerna skulle — med de
undantag varom Kungl. Maj:t kunde finna
gott förordna — under år 1952 läggas
särskilda lönetillägg enligt de grunder,
som angåves i den i propositionen omnämnda
överenskommelsen, dock att det
procentuella tillägget skulle beräknas å
högst 1 600 kronor för månad;

d) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Näsgärd, Birger Andersson, Edvin
Thun, Nils Theodor Larsson, Mårtensson
i Uddevalla och Hansson i Skegrie,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

3) beträffande medling i rådande konflikt
rörande vissa statstjänstemän

a) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Slaxäng,
vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Ej heller» och
slutade med orden »förevarande hänseende»,
bort hava följande lydelse:

»Utskottet anser sig icke böra uttala
sig om vilka åtgärder som i den aktuella

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

konfliktsituationen äro lämpliga för att
överläggningar mellan parterna skola
komma till stånd men understryker i detta
sammanhang principiellt önskvärdheten
av att sådana former tillskapas för
förhandlingarna med statstjänstemännens
organisationer att förlikningsman
skall kunna tillkallas. Vad utskottet sålunda
i anledning av motionen II: 495
anfört anser sig utskottet böra föreslå att
riksdagen i skrivelse giver Kungl. Maj :t
till känna.»

dels ock att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 495, i vad den icke
behandlats under II, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Malmborg
i Skövde, Slåhl, Bergstrand och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i nyss angivna del
hava den avfattning, som i reservationen
angivits, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 495, i vad den icke behandlats
under II, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
önskvärdheten av att — om ej nu
pågående förhandlingar ledde till resultat
i en mycket nära framtid — ett förlikningsorgan
finge i uppdrag att på
samma sätt som vid konflikter på den
enskilda arbetsmarknaden medla i rådande
konflikt beträffande vissa statstjänstemäns
löneförmåner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Denna fråga har ju diskuterats under
cirka fem timmar i dag i andra kammaren,
och de flesta synpunkter, som
kunna anläggas på frågan, ha väl ventilerats
där. Jag skall under alla förhållanden
inte dra upp någon debatt om
den aktuella konfliktsituationen. Jag vill
endast börja med att med glädje konstatera,
att förhandlingarna återigen ha tagits
upp, och uttrycka den förhoppningen,
att dessa förhandlingar skola kunna

föras till ett sådant slut, att ingen bitterhet
stannar kvar på någondera sidan.
Jag skall endast hålla mig till de principiella
synpunkter, som man kan lägga
på den här propositionen.

Det förhåller sig på det sättet, att
propositionen och utskottsutlåtandet
också medföra vittgående verkningar,
om utskottets hemställan — vilket är
sannolikt — bifalles i föreliggande skick.
Beträffande det aktuella förslaget om
en höjning i år av lönerna — uppgående
till femton procent respektive ytterligare
några procent för vissa grupper —
finns det ju som bekant ingen avvikande
mening. Men propositionen är i viktiga
och mycket väsentliga delar ofullständig.
Detta betonades redan under
den remissdebatt, som fördes när propositionen
remitterades till utskottet. Det
betonades då -— vilket man kan göra av
precis samma skäl i dag — att propositionen
var ofullständig, och det farligaste
är att den ger anledning till olika
tolkningar. Inom utskottet har man heller
inle rått bot på denna oklarhet —
säkerligen av naturliga skäl. Det hade
bort ske hos Kungl. Maj:t, innan propositionen
kom på riksdagens bord.

Nu säger man här, som alltid annars
när sådana här lönefrågor diskuteras,
att propositionen är ett resultat av förhandlingar.
Detta upprepas jämt och
ständigt, och det förefaller, som om var
och en som yrkat på något slags ändring
skulle begå närmast en osolidarisk
handling. Riksdagen kommer emellertid
att ställas inför ett fullbordat faktum.

Det rör ju dock frågor, som det ankommer
på riksdagen att avgöra, och
jag kan inte låta bli att i detta sammanhang
betona vikten av att det så småningom
skapas fram sådana former, att
riksdagen på ett tidigare stadium kan
få informationer och följa förhandlingarna.
Visserligen har riksdagen formell
rätt att pröva, det är ingenting
att diskutera om, men om riksdagen
skall kunna pröva så kräves det att ett
förslag föreligger i utrett skick. I stället
för att gå in på problemen begär nu regeringen
vittgående fullmakter i olika
hänseenden.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

I en motion från högerhåll betona vi
att t. ex. organisationsklausulen har »ingripande
och vittgående konsekvenser av
ekonomisk, föreningsrättslig ocli eventuellt
straffrättslig räckvidd». Vi påminna
vidare om att riksdagen ännu 1947
genomdrev, att inte bara grunderna för
lönesättningen utan också lönereglementen
skola fastställas av riksdagen
Man tycks nu av utskottsutlåtandet att
döma vara litet mera släppliänt i den
delen.

I denna proposition hemställcs under
punkten 1) att riksdagen skall »besluta
att till de under år 1951 utgående
månadslönerna skola, med de undantag
varom Kungl. Maj:t kan finna gott förordna,
under år 1952 läggas särskilda
lönetillägg enligt de grunder, som angivas
i den i propositionen omnämnda
överenskommelsen». Det är att ge en
fullmakt åt Kungl. Maj:t, som under
vissa fortsättningar kan iia vittgående
konsekvenser. I överenskommelsen, på
vilken ju propositionen bygger, sägs det
att anställningshavare — alltså rent individuellt
— som är ansluten till organisation,
vilken varslar eller vidtar stridsåtgärd,
inte skall få dyrtidskompensation.
Här har man sammankopplat två
frågor, som egentligen borde hållas
isär.

I det ena fallet rör det sig nämligen
om kompensation för reallönesänkningar
på grund av inflationen, och i det
andra fallet är det fråga om lönegradsplaceringar,
alltså en löneforhandlingsfråga
i egentlig mening. Dessa frågor ha
också faktiskt hållits isär ända till den
13 februari i år, då de sammankopplades.

Det kanske inte är alldeles ur vägen
att här påpeka, att statstjänstemännen
vid löneregleringsbeslutet 1947 tillerkändes
enligt paragraf 4 i löneplansförordningen
rätt till kompensation.
Denna paragraf sattes visserligen inte i
kraft utan det blev i stället ett beslut
om rörligt tillägg. Nu har man försökt
—- det vet jag, ty det har skett såväl i
avdelningen som i utskottet — bortförklara
innebörden i denna paragraf. Men
andemeningen — och jag gissar att det

blir svårt att bestrida detta faktum —
har dock varit, att sådant tillägg inte
skulle kunna tillfalla vissa och frånkännas
andra, och särskilt inte efter Kungl.
Maj:ts beslut.

Emellertid bär som bekant denna sammankoppling
lett till både förvirring
och olust. Det är nämligen så att förhandlingar
fortfarande pågå för stora
grupper. För andra grupper ha förhandlingar
ännu inte påbörjats. Dessa förhandlingar
gälla inplaceringar i de olika
lönegraderna. Hur skola då de, som
ha börjat förhandlingar eller ännu inte
ha satt i gång med sådana, mot denna
bakgrund kunna föra förhandlingarna?
De kunna såvitt jag förstår endast komma
med en vördsam anhållan om de ha
detta hot hängande över sig — hotet om
lönesänkning nämligen — om de inte
acceptera det erbjudande, som göres.

Jag måste säga, och det betonades
också i remissdebatten som jag nyss
nämnde, att detta är ett nytt sätt att använda
inflationsvapnet.

Jag menar därför att det är viktigt,
att dessa båda sidor hållas klart isär,
och att inplaceringen i lönegrader bör
ske efter ingående överväganden. Hur
tidskrävande och grannlaga dessa inplaceringar
äro framgår fullt klart och tydligt
av tjänsteförteckningskommitténs
arbete. Det är uppenbarligen så att en
sammanblandning av dessa båda sidor,
å ena sidan kompensationen och å andra
sidan lönegradsplaceringen, över huvud
taget rubbar principerna för lönesättningen.
Det är ganska intressant att
i detta sammanhang kunna påminna om
hur rädd man eljest är för att rubba
på den minsta punkt i lönesystemet.
Varje gång det kommer ett förslag om
någon liten höjning för några få tjänstemän,
får man ständigt höra den invändningen
att den höjningen kan inte
genomföras, ty den skulle rubba hela
lönesystemet. Nu gör man de facto eu
sådan rubbning, som har myckel vidsträckta
konsekvenser och som sträcker
sig över stora områden.

För undvikande av varje som helst
missförstånd vill jag betona all med
detta konstaterande, att man skall

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

hålla isär de båda olika sidorna, inte
följer att jag anser, att den nuvarande
lönegradsplaceringen är den enda riktiga.
Jag vill klart säga ifrån, att det är
sannolikt nödvändigt och även riktigt
att man tar upp frågan om låglönegrupperna
och deras inplacering till omprövning.
Detta har jag för övrigt hävdat
tidigare i olika sammanhang och
vill bara understryka det nu.

Att detta isärhållande är av vikt betonades
också från organisationernas sida
förra året under de förhandlingar,
som fördes. Man vände sig därvid i princip
emot den dåvarande avvikelsen, som
dock var mycket mindre än den nu föreslagna.
Man vände sig alltså i princip
emot avvikelsen från regeln om procentuellt
lika kompensation, och man sade
att den inte fick bli prejudikat.

Nu vill man •—- och det förmodar jag
att herr statsrådet kommer att dra fram
senare under debatten —■ hävda, att det
inte går att skilja på grundlön, tillägg
och allt vad det heter. Men i propositionen
och i de förslag, som där finnas,
gör man dock denna skillnad, när man
vill beröva vissa tjänstemän tillägget
men inte de övriga.

I vår motion yrka vi att för framtiden
dessa frågor skola hållas isär, men, och
jag understryker det ännu en gång, att
kompensationen sådan den här föreslagits
skall utgå i år. I en reservation av
herr Rubbestad, vilken egendomligt nog,
höll jag på att säga, tycks ha vunnit en
viss anklang i andra kammaren, yrkas
att principen om procentuell likhet i
kompensation för dyrtiden skall brytas
även i fortsättningen. Jag tycker att det
är ganska angeläget att från statsrådets
sida få en förklaring, om herr statsrådet
anser, att detta är en önskvärd utveckling,
och jag hänvisar då till vad jag
nyss sade om lönesystemets brytande eller
icke brytande.

Om det bara hade varit herr Rubbestads
reservation, skulle jag kanske inte
ha uppehållit mig vid detta, men samma
tankegång ligger väl —- om jag fattat saken
rätt, vilket jag tror att jag har gjort
— bakom de blanka reservationer, som
finnas under utskottets utlåtande. Jag

tycker det är angeläget att man preciserar
vad man vill ha fram. Det låter ju så
bra, när man säger, att låglönegrupperna
skola ha relativt högre tillägg än de
högre upp på löneskalan belägna. Å la
bonne heure — men låt det bli eu lönegradsfråga
och inte en fråga om dyrtidskompensation.
Man glömmer nämligen
bort att ett procentuellt lika kompensationstillägg
för alla grupper dock inte
leder till någonting annat än att den relativa
löneskillnaden efter kompensationen
blir exakt densamma som tidigare.
Detta faktum kan man naturligtvis prata
bort på gator och torg, men jag föreställer
mig att det skall vara litet svårare
att göra det i riksdagen.

De diskussioner som ha förts om dessa
frågor ha kanske mest rört sig om den
s. k. organisationsklausulen, enligt vilken
anställningshavare, som tillhör viss
organisation, skall kunna avstängas från
de särskilda tilläggen, som det heter. Jag
tillät mig att redan under remissdebatten
ställa en rad frågor till herr statsrådet,
som då inte kunde besvara dem
på grund av att han var upptagen i andra
kammaren. Nu läste jag i går i en
kvällstidning, att civilministern under
dagens lopp skulle tala om, hur man
skulle kunna skilja fåren från getterna.
Jag har hört, att herr statsrådet har
försökt att i andra kammaren åtminstone
delvis precisera, hur detta skall gå
till. Men jag har också hört, att folk,
som annars inte har så svårt att fatta,
fortfarande står mycket frågande till hur
detta skall tillgå. Vi ha i våra motioner
pekat på att det finns en rad oklarheter.
Det är sålunda inte klart, hur begreppet
organisation i klausulen skall bestämmas.
Inte heller har förhållandet mellan
huvudorganisation och underorganisationen
klarlagts.

Jag vet att herr statsrådet i olika
sammanhang har försökt att precisera
den saken, men jag tror att den fortfarande
är ganska oklar — dock är
den klarare nu än den var den dag, när
vi hade remissdebatten. Hur skall det
för övrigt förfaras med dem, som i
fortsättningen förhandla? Skola de få
tillägget och skall det sedan om de inte

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

äro lydiga och uppföra sig väl tas ifrån
dem igen?

Hur skall det — och detta är väl en
av de springande punkterna —• konstateras,
om en tjänsteman tillhör viss organisation
eller icke? Jag skall inte här
göra några utläggningar om vad detta
kan medföra för konsekvenser av olika
slag, jag bara undrar, om man t. ex. kan
ålägga en tjänsteman att deklarera, om
han tillhör en viss organisation eller
icke. Skall man förskaffa sig tillgång till
medlemsmatriklar? Om vederbörande
lämnar organisationen, skall han då få
tillägget? Skall det vid nyanställning betalas
ut olika ersättningar beroende på
organisationstillhörighet? Det är bara en
del av de frågeställningar, som bli aktuella
i detta sammanhang.

Om nu riksdagen godkänner detta förslag,
öppnas möjligheter även för andra
slag av diskriminering i fortsättningen.
Detta vill jag starkt understryka. Jag
tror att ett fortsättande på den väg, som
man nu slagit in på genom ett sådant
handlingssätt, blir till nackdel inte bara
för tjänstemännen utan också för staten.
Och för övrigt — genom att man de
facto skulle betala ut olika löner till
tjänstemän med samma uppgifter bryter
man också mot principen, att lönerna
till statens tjänstemän skola regleras
efter enhetliga grunder och att del inte
skall utgå olika löner för samma tjänst.

Och vad skulle man säga — det här
blir mest frågor, men det gör jag i korthetens
intresse — om en privat arbetsgivare
betalade ut olika löner beroende
på till vilken organisation en person är
ansluten?

.Tåg skall inte falla för frestelsen att
draga paralleller mellan frågeställningarna
här och de som ha varit aktuella,
när arbetsdomstolen i vissa fall bär avkunnat
sina domar. Jag tycker inte man
skall blanda ihop de båda tingen. Jag
skall inte heller gå in på de djupgående
skillnader beträffande statliga och privata
anställningsförhållanden, som dock
behöva redas ut — och redas ut ingående
— men här som i övrigt tar
propositionen mycket ytligt på problemen.
.Tåg sade i remissdebatten, att detta

är fullt naturligt. Tiden har varit kort,
man vill i tjänstemännens intresse
snabbt ha fram förslaget, och det är
bara anledning att uttala tillfredsställelse
med ett sådant handlingssätt. Men då
tycker jag nog att man borde ha varit
litet försiktigare med klausuler och uttalanden
av olika slag, t. ex. sådana uttalanden
som att det är »naturligt, att för
de av statsmedel avlönade i förevarande
hänseende skall gälla detsamma som tilllämpas
på arbetsmarknaden i övrigt.»
Jag tycker att detta är en ganska allvarlig
sats, emedan relationerna mellan de
olika marknadssektorerna icke äro tillräckligt
utredda. I längden, menar jag,
kan det bli farliga konsekvenser för båda
parter av ett sådant betraktelsesätt.
Det är ju nämligen — det tror jag inte
heller statsrådet bestrider — på väsentliga
punkter skillnader, både principiellt
och praktiskt, och man måste väl
ändå söka sig fram efter andra linjer
när det gäller frågor om statstjänstemännens
löner. Man måste klara upp
var skiljelinjerna gå, och detta göres,
som sagt, sannerligen inte i propositionen.
Om jag skulle tillåta mig att vara
en aning skarp, skulle jag säga, att man
i propositionen i själva verket gör motsatsen:
man rör samman de olika sidorna
ytterligare.

Det finns en rad skillnader. Jag skall
bara som hastigast peka på ett par. På
den privata marknaden ha ju parterna
frihet att vidtaga stridsåtgärder. Så är
det ju inte beträffande den statliga sektorn.
Där har flertalet icke strejkrätt.
Det är osäkert om de ens ha rätt till uppsägning.
I alla händelser kunna de icke
räkna med att uppsägningen accepteras.
Detta ger en ensidig makt åt den ena
parten, i detta fall åt staten, tv även om
inte staten har lockoutmöjligheter, så
har ju staten dock möjligheter att ingripa
på annat sätt än de privata arbetsgivarna
ha. Jag skall inte tala om kommendering
till strejkbryteri och sådant;
jag tycker att man kan åtminstone försöka
hålla debatten på ett annat plan.

Det har ju också diskuterats ■— och
jag gissar att herr statsrådet hört talas
om den saken nästan till leda i andra

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner in. m.

kammaren i dag — huruvida detta är
ett angrepp på föreningsrätten eller
icke. Från vissa håll, från jurister och
andra, påstås att det är ett skolexempel
på ett angrepp mot vad som kallas arbetstagarens
föreningsrätt. Andra säga,
att även om man inte rättsligt bryter
mot föreningsrätten, så tummar man i
alla fall på den.

Det faller mig inte in att försöka reda
upp hur det ställer sig juridiskt. Här
ha regeringens jurister sagt en sak, andra
högt stående jurister säga en helt
annan sak, men jag tycker inte heller
att detta har någon relevans, åtminstone
inte i samband med de frågor som nu
skola klaras upp. Jag vill visst inte förringa
den stora betydelsen av sakens
juridiska sida, men det väsentliga är
väl, oavsett hur saken formellt ställer
sig, att ett sådant handlingssätt, som
här kommer till synes, dock står i uppenbar
strid mot väsentliga tankegångar
i vår föreningsrätt och över huvud
taget mot dess anda. Visst kan man säga,
att den föreningsrätt som vi ha inte
gäller den offentliga sektorn. Det gör
den inte, men det är ändå ganska anmärkningsvärt,
att just staten skall bryta
mot andan i denna rätt. En annan
jurist säger, att det må vara hur som
helst med det rent formella, så är det
dock klart, att valfriheten kan bli helt
illusorisk, om arbetsgivaren utfäster
förmånligare anställningsvillkor för det
fall att arbetaren ställer sig utanför en
viss organisation. Det är en jurist som
uttalat detta, och jag kan inte frigöra
mig från den mycket starka och inte
mindre obehagliga känslan av att när
det passar, så drar man paralleller med
den privata arbetsmarknaden, men när
det tar emot på den sidan, säger man:
Nej, man kan inte aptera samma principer
på den statliga sektorn som på
den privata. Detta hopröre visar enligt
min mening, att man behöver reda upp
dessa saker. Och jag tycker att hela
behandlingen av den allvarliga fråga,
som vi nu snart skola taga ställning till,
visar att det finns ett trängande behov
av andra former för förhandlingarna
på detta område. I reservationen beto -

na vi ju också, att sådana former för
förhandlingar med statstjänstemännens
organisationer böra tillskapas, att förlikningsman
skall kunna tillkallas.

Herr talman! Jag skall inte taga tiden
i anspråk längre; jag har redan upptagit
den länge nog. Jag skall i detta sammanhang
nöja mig med att yrka bifall
till reservationen nr 1) a) för att sedan
återkomma med yrkande om bifall till
reservationerna nr 2) a) och 3) a).

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Det förslag till höjning av statstjänstemännens
löner som föreligger i
det utlåtande, som kammaren nu har
att behandla, har tillkommit efter förhandlingar,
och det är då enligt min
uppfattning inte lämpligt, att riksdagen
beslutar några väsentliga ändringar i
detta förslag. Detta skulle nämligen
medföra svårigheter vid framtida förhandlingar.
Men trots denna min uppfattning
finns det ändå skäl till vissa
erinringar, och då jag jämte en del andra
ledamöter antecknat en blank reservation
till statsutskottets utlåtande, kan
det vara på sin plats att nu i debattens
början ange anledningen till denna —
vågar jag säga — opinionsyttring.

Enligt den träffade uppgörelsen har
en viss utjämning av lönerna företagits
för de i lönehänseende lägst stående
grupperna. Jag anser dock inte, att denna
löneutjämning är så långt gående,
att den åstadkommer rättvisa för de
olika befattningshavarna i fråga om
kompensation för de stegrade levnadskostnaderna.
Detta är i första hand
beroende på att löneökningarna räknas
i procent och inte i kronor. Detta medför,
att de befattningshavare som har
en hög lön får en större kompensation
för dyrtiden än de befattningshavare
som är i ett lägre löneläge.

För alt belysa resultatet av procentförhöjningen
skall jag anföra några
exempel. Jag utgår då från lönerna i
ortsgrupp III och jämför de årslöner
som utgick till vissa befattningshavare
enligt 1947 års löneplan med de löner
som förordas i det nu föreliggande för -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

slaget. En befattningshavare i 12 :e löneklassen
hade 1947 en årslön på 6 000
kronor. Enligt förslaget får han en
årslön på 8 280 kronor. En befattningshavare
i 30 :e löneklassen hade 1947
en årslön å 14 592 kronor. Enligt förslaget
får han nu en årslön av 19 800
kronor. En befattningshavare i 40 :e löneklassen
hade 1947 en årslön å 19 968
kronor. Enligt förslaget får han en årslön
å 27 756 kronor. En befattningshavare
i 12 :e löneklassen har således sedan
1947 erhållit en kompensation för
stegrade levnadskostnader med 2 280
kronor, befattningshavaren i 30 :e löneklassen
har fått 5 268 kronor och den
i 40 :e löneklassen inte mindre än 7 788
kronor. Det kan ifrågasättas, om levnadskostnaderna
sedan 1947 har ökats
närmare tre och en halv gånger mera
för den högre tjänstemannen än för
den lägre. Enligt min uppfattning har
levnadskostnaderna ökats relativt sett
lika mycket för samtliga löntagare. Är det
fallet — och ingenting motsäger den saken—
så har de högre löntagarna erhållit
en alltför hög kompensation.

Nu invänder säkert någon mot detta
resonemang, att skatterna sedan 1947
ökats på ett oroväckande sätt för de
högre tjänstemännen, och visst har skatterna
ökats, men trots detta har ändå
löneläget för de högre tjänstemännen
betydligt förbättrats. Enligt beräkningar
kommer skatterna på de föreslagna lönerna
att för 1951 bli 227 kronor högre
för befattningshavare i 12 :e löneklassen,
1 400 kronor högre för befattningshavare
i 30 :e löneklassen och cirka 3 000 kronor
högre för befattningshavare i 40 :e
löneklassen, allt jämfört med de skatter
som utgick 1947 på dåvarande inkomster.
Dessa siffror är beräknade för man
och hustru i ortsgrupp III. Siffrorna är
ungefärliga, men de belyser i någon mån
det verkliga läget. Om av mig angivna
skatteökningar frånräknas den erhållna
lönekompensationen för levnadskostnadsstegringen,
så återstår en nettokompensation
för 12:e löneklassen av 2 053
kronor, för 30 :c löneklassen av 3 867 kronor
och för 40 :e löneklassen av 4 788
kronor. Dessa siffror visar med all önsk -

värd klarhet, att de högre inkomsttagarna
blivit väl tillgodosedda, även om hänsyn
tages till de ökade skatterna.

Med dessa siffror för ögonen förefaller
det mig orimligt att fortsätta med
procentuella lönehöjningar. Starka skäl
talar för en omläggning av lönesystemet.
Det måste bli en ordning, där man räknar
lönehöjningar inte i procent utan
i kronor och ören; i annat fall kommer
löneklyftan mellan högre och lägre befattningshavare
att bli alltför stor och
ett oroväckande spänningsläge att uppstå.

Herr talman! Med dessa kommentarer
till det föreliggande utskottsutlåtande!
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag, samtidigt som jag till statsrådet
och chefen för civildepartementet
hemställer, att han ville ta den framtida
lönepolitiken under allvarlig omprövning.
Den omprövningen väntar låglönegrupperna
på.

I herr Birger Anderssons yttrande instämde
herrar Karl Andersson, Karl
Persson, Lindgren, Edin, Einar Persson,
Mossberger, Kils Theodor Larsson, Fritiof
Karlsson, Fridolf Jansson och William
Ohlsson.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! I propositionen
uppskattas de årliga kostnadsökningarna
vid ett genomförande av
löneöverenskommelsen till i runt tal
400 000 000 kronor. Därutöver kommer
statsverket att åsamkas ökade kostnader
genom lönegradsuppflyttningar i samband
med tjänsteförteckningsrevisionen
— det har talats om 60 000 000 kronor
per år — samt genom höjning av kollektiva
vtalslönerna.

Enligt min mening borde kostnadsökningen
ha kunnat avsevärt begränsas
om det procentuella tillägget mera
anpassats efter behovsprincipen än som
nu blivit fallet. Efter den utförliga framställning
som nyss givits av herr Birger
Andersson är det onödigt att närmare
gå in härpå, men jag menar, att
det borde ha varit möjligt att göra en
annan fördelning utan att bryta sönder
lönesystemet. Vissa justeringar har före -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

tagits i propositionen, men enligt min
uppfattning inte i tillräcklig utsträckning.

Jag skall nöja mig med denna korta
anmärkning. I övrigt måste jag säga att
då det föreliggande förslaget är ett resultat
av förhandlingar mellan staten och
tjänstemännens huvudorganisationer har
utskottet praktiskt taget icke haft någon
möjlighet att föreslå ändringar. Under
sådana förhållanden har jag ingen annan
utväg, herr talman, än att ansluta
mig till propositionen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
I sitt anförande framställde fröken
Andersson vissa frågor till mig.
Hon tycks inte för ögonblicket vara i
kammaren, men jag får kanske tillfälle
att ge svar på dem ändå i den mån det
kan behövas besked utöver dem som tidigare
lämnats.

Hon frågade bland annat: Hur skall
det utrönas vilken organisation en tjänsteman
tillhör? Jag undrar om inte ett
besked därom har lämnats redan under
utskottsbehandlingen, där det nog har
klargjorts att man här avser att gå fram
på det sättet att tjänstemännen skall få
tillfälle att lämna en förklaring, inte om
vilken organisation de tillhör, men att
de inte tillhör en organisation som har
tillgripit stridsåtgärder. Då frågar fröken
Andersson: Kan en tjänsteman åläggas
att avge en sådan deklaration? Ja,
man kan ju inte peka på någon uttrycklig
föreskrift i lag om detta, förmodligen
beroende på att den situation som vi nu
har inte har förelegat tidigare. Man kan
väl ifrågasätta om inte en tjänsteman är
skyldig att lämna de uppgifter i detta
sammanhang som myndigheterna anser
det vara lämpligt att begära. Är det så
att han inte vill lämna uppgift, då är
det klart att det inte finns någon bestämmelse
som säger att han skall göra
det. Lämnar han däremot felaktig uppgift,
får det väl prövas på vanligt sätt.

Fröken Andersson frågade vidare:
Hur skall det gå till att betala olika löner
för likartade tjänster? Hon frågade
också hur man skulle bedöma det om

någonting liknande skulle ifrågasättas
på den enskilda marknaden. Jag har tidigare
hänvisat till ett mycket likartat
läge, fastän man under debatten i andra
kammaren förklarade att man inte gärna
ville höra talas om att det förelåg
ett likartat läge. Inom textilbranschen
bär träffats en överenskommelse med
textilarbetarförbundet om avtal, medan
vävlagareförbundet inte bär godkänt
avtalet. Medlemmarna i de båda förbunden
går sida vid sida i arbetet, och
många gånger utför de samma arbete.
Där anser man nu att det inte föreligger
några svårigheter vare sig från arbetsgivarens
sida eller från organisationens
sida att tillämpa olika löner.

Nu har man gått till väga på det sättet,
att man har fått möjlighet att genom
organisationernas medlemsmatriklar ta
reda på vem som tillhör det ena eller
det andra förbundet. Vi har emellertid
inte alls tänkt begära något sådant tillmötesgående
från de organisationer som
bär tillgripit konflikt på det statliga området.
Detta ger mig i alla fall möjlighet
att på fröken Anderssons fråga svara,
att man på den enskilda marknaden bedömer
det vara möjligt att ge olika löner.

Vidare gjorde fröken Andersson ett
uttalande som något skiljer sig från vad
som anfördes under remissdebatten i
denna fråga, där man var mycket angelägen
om att hänvisa till en mängd utslag
från arbetsdomstolen. Nu säger fröken
Andersson att vi inte skall blanda
in dessa frågor i detta sammanhang.
Nej, jag förmodar att den ändrade synen
på frågan har föranletts av de upplysningar
som sedan har lämnats från. man
får väl säga sakkunnigt håll — det är
personer från arbetsdomstolen som har
klargjort att det inte är jämförbart och
att man sålunda inte kan åberopa dessa
domar såsom på något sätt prejudicerande
i detta sammanhang.

Fröken Andersson säger vidare, att
man måste bedöma den statliga sektorn
på ett annat sätt än den enskilda marknaden,
därför att de statsanställda tjänstemännen
har en mycket svagare ställning.
Man kan säga att de har en sva -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

gare ställning på det sättet att de inte
har strejkrätt i vanlig mening som de
anställda på den enskilda marknaden
har. Men om de trots att de saknar
strejkrätt tillgriper åtgärder som är lika
verksamma som en strejk — man
kan kanske säga ännu verksammare,
därför att de många gånger riktar sig
emot särskilt känsliga områden inom
samhället — skall man då säga att man
inte skall vidtaga några motåtgärder?
Skall bara därför att statstjänstemannen
saknar den formella strejkrätten samhället,
staten, förklara: Vi har inga möjligheter
att möta detta, utan ni måste få
handla som ni finner för gott? Då underförstår
man: Staten får väl falla undan!
Skall man ta hänsyn till tjänstemännens
svaga ställning, så undrar jag
om man inte samtidigt skall ta någon
hänsyn till de känsliga områden som
kommer att beröras av en konflikt.

Fröken Andersson frågade också vilken
uppfattning jag hade om bland annat
herr Rubbestads reservation, i vilken
han vill ha en annan metod för löneavvägningen
så att man inte skulle
få de olika belopp i löneförhöjning, som
en procentberäkning ger. I det sammanhanget
vill jag beröra något av vad herr
Birger Andersson sade i sitt anförande
nyss. Herr Andersson anförde exempel
på hur stor lönehöjningen blev i de högre
lönegraderna i kronor räknat jämfört
med de mera blygsamma belopp som
tillföll tjänstemän i de lägre lönegraderna.

Jag vill säga att det alltid kan råda
delade meningar om hur stor löneförhöjningen
skall vara för den ena eller
andra gruppen. Jag tror inte att någon
kan säga, att det och det krontalet är
det absolut riktiga, utan man får söka
sig fram till vad man tror ligger skäligheten
så nära som möjligt. Men skall
man bedöma skäligheten i en förhandling,
så är det i regel två parter som vill
vara med om bedömningen. Man får således
söka sig fram till en linje som
man tror det skall vara möjligt att träffa
uppgörelse på.

Om man nu tar det totala lönebelopp,
som denna överenskommelse har lett

fram till för såväl de lägre tjänstemännen
som för de högre, och jämför dessa
belopp med löner till motsvarande kategorier
inom övriga områden av arbetsmarknaden,
både på den kommunala sidan
och inom den enskilda sektorn, så
tror jag nog att man kan konstatera att
löneläget för de lägre tjänstemännen inte
ligger illa till i förhållande till de löner
som utbetalas på arbetsmarknaden i övrigt.
Jag tror att i många fall kan de hävda
sig mycket bra vid en jämförelse. Gör
man en jämförelse mellan tjänstemän
högre upp på löneplanet och motsvarande
tjänstemän på marknaden i övrigt,
blir kanske bilden något annorlunda,
nämligen att vissa av de statliga tjänstemännen
trots denna förhöjning ändå har
kommit att släpa efter något. Man kan
med andra ord inte helt bortse från hur
löneutvecklingen gestaltar sig på arbetsmarknaden
i övrigt.

Därför måste man alltid, som jag ser
på frågan, vara redo till prövning av hur
lönen skall avvägas, dels med beaktande
av löneutvecklingen i övrigt, dels med
hänsynstagande till vilka tjänstemän
man vill knyta till den statliga verksamheten.

Jag tror att jag med detta också har
gett svar på fröken Anderssons fråga.
Jag vet inte om hon anser svaret vara
tillräckligt klart. Fröken Andersson var
kanske litet missnöjd med mina tidigare
svar därför att de inte skulle ha varit
tillräckligt klarläggande. Jag är emellertid
inte övertygad om att det är mina
besked som har varit dunkla, utan man
kan i något sammanhang ifrågasätta om
det inte har funnits intressen som har
medverkat till att ta bort den klarhet vilken
åtminstone jag har strävat efter att
skapa i dessa frågor.

Under debatten i samband med remissen
av förevarande proposition redogjorde
jag för dels tidsföljden emellan
inträffade eller proklamerade konflikter,
dels tidpunkten för uppgörelsen i lönefrågan.
I det sammanhanget försökte jag
också klargöra, vilka organisationer som
åsyftades i den nu i överenskommelsen
intagna klausulen. Om det händelsevis
av verklig anledning fortfarande kvar -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

står oklarhet så vill jag än en gång understryka,
att vi med »organisation» har
åsyftat den organisation som verkställer
uppsägningar och proklamerar blockad
— alltså inte huvudorganisationen
utan det delförbund eller den delförening
som står för detta beslut. Jag har
upprepat detta flera gånger, men trots
detta upprepade besked säger man fortfarande
att det är oklart vad jag åsyftar.
Jag kan inte uttrycka det klarare än vad
jag har gjort nu, när jag säger att vi
åsyftar det förbund, som har fattat beslutet,
inte huvudorganisationen även
om denna har godkänt beslutet.

Jag skulle också vilja beröra en annan
fråga. I motioner i detta ärende, motioner
som vissa reservanter anslutit sig
till, har det anförts, att grund skulle
saknas för att innehålla det rörliga tilllägget
för någon tjänsteman. Som stöd
för detta ståndpunktstagande åberopas
uttalanden av 1945 års lönekonimitté.
För att en smula belysa värdet av denna
hänvisning till lönekommittén vill jag
här något beröra innehållet i kommitténs
uttalande och det beslut som riksdagen
därefter har fattat.

1945 års lönekonimitté hade i sitt förslag
bibehållit lönens fördelning på en
fast del, grundlönen, och en rörlig del.
Beträffande konstruktionen av den rörliga
delen — det s. k. rörliga tillägget
— framhöll kommittén, att tjänstemännen
liksom ditintills borde vara garanterade
att erhålla viss kompensation för
stegring av de allmänna levnadskostnaderna.
Nu har man varit angelägen att
citera uttrycket »garanterade», men
man har inte återgivit vad som sedan
följer, nämligen att de skulle vara garanterade
att erhålla »en viss kompensation».
Kommittén säger vidare: »Denna
kompensation ansågs icke böra göras
fullständig.» Efter en redogörelse för
hur det tidigare tillämpade dyrtidstilllägget
var konstruerat uttalade lönekommittén
följande: »På frågan var gränsdragningen
bör ske inom det nya lönesystemet
inverkar givetvis vilken uppfattning
man har om de möjliga divergenserna
mellan levnadskostnadsstegringen
och den allmänna ekonomiska ut -

vecklingen. Det resultat, vartill lönekommittén
kommit och som godkänts av
tjänstemännens huvudorganisationer, är
att gränsen bör dragas vid pristalet 124,
så att garantiregeln ej medför rätt till
rörligt tillägg efter högre procenttal än
18.»

När man nu åberopar lönekommitténs
uttalande om garanti, bör det således
även uppmärksammas, att denna endast
avsåg en viss kompensation för levnadskostnadsstegringen
och att tillägget skulle
begränsas till 18 procent. Men därjämte
bör man också observera, att detta
var ett uttalande av lönekommittén och
att den av lönekommittén föreslagna automatiska
garantiregeln aldrig satts i
kraft. Från år 1947 har särskilda förhandlingsöverenskommelser
träffats med
tjänstemännens organisationer om grunderna
för lönetilläggen, vilka i stället
för garantiregeln godkänts av riksdagen.
Det förefaller väl vara ett rätt långsökt
resonemang att gå tillbaka till ett kommittébetänkande
för att ta fram en garantiregel,
som sedan aldrig har satts i
kraft.

Men i detta sammanhang hävdas också,
att kompensationen för levnadskostnadsstegringen
bör utbetalas, även om
garantiregeln inte har satts i kraft. Man
menar väl, att det skall vara en moralisk
förpliktelse för arbetsgivaren att
hålla de anställda skadeslösa för inträffade
prisstegringar — det måste vara
denna uppfattning som ligger bakom. Om
detta nu är motionärernas och högerns
uppfattning, så avser man väl, att det
inte skall behöva föras några särskilda
förhandlingar om detta. Är det en given
sak, bör det väl också vara givet, att
löntagarna skall få kompensation utan
att behöva föra några långvariga förhandlingar.
Och det måste väl också innebära,
att man på det hållet är beredd
att hävda samma mening gentemot parterna
på den enskilda arbetsmarknaden.
I annat fall blir det en särbehandling av
vissa anställda jämfört med andra. Jag
kan aldrig tänka mig, att man varit inne
på sådana tankegångar, om man velat
vara objektiv.

Man har även gjort gällande, att det

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

inte kan vara riktigt att sammankoppla
förhandlingar om ändringar i tjänsteförteckningen
med förhandlingar om de
särskilda lönetilläggen eller de rörliga
tilläggen. I ett sådant resonemang måste
man då bortse från att det totala löneplansbelopp,
som man kan komma fram
till, inte har någon betydelse för tjänstemännens
inkomstläge, förrän det är klart
i vilken lönegrad vederbörande blir inplacerad.
Dessförinnan vet han ju inte,
vilken lön som kommer att gälla för honom.
Man kan inte träffa en överenskommelse
om lönebeloppet i exempelvis
femtonde lönegraden, förrän man vet,
om denna lönegrad skall tillämpas för
kontorsbiträden, kanslibiträden eller byråchefer.
Det är likadant vilken lönegrad
man än kommer in på.

Nu kan man säga, att detta exempel
är extremt. Men jag tror att det är tillräckligt
belysande för att man skall inse,
vilket sammanhang lönegradsplaceringen
har med löneplansbeloppens storlek.

Det kan också anmärkas, såsom skett,
att man inte tidigare sammankopplat
dessa frågor. Man har bedömt lönegradsplaceringen,
d. v. s. tjänsteförteckningsrevisionen,
för sig och avvägningen av
de rörliga tilläggen eller lönetilläggen
för sig. Det är riktigt. Men man bör
också uppmärksamma, att hela läget nu
är ett annat än det har varit tidigare.
Dels har det i detta sammanhang varit
fråga om en mera genomgripande revision
av tjänsteförteckningen än någon
gång förut, dels är förhöjningarna av
lönerna genom rörliga tillägg eller lönetillägg
kraftigare än som hittills varit
vanligt. Därtill kommer, att tjänstemännens
organisationer är betydligt aktivare
än tidigare och med ökad styrka för
fram kravet på att få förhandla om både
löncgradsplaceringarna och lönetilläggen.
Detta måste ju leda till att man kommer
in på en mera samtidig bedömning
av frågorna än man förut haft anledning
till.

I den diskussion som här har förts om
löneöverenskommelsen har man särskilt
uppehållit sig vid den intagna fredsklausulen.
Det har sagts, att förhållanden som

legat bakom vissa domar i arbetsdomstolen
skulle ha varit likartade med den nu
föreliggande konflikten på det statliga
området. Fröken Andersson modifierade
nu kanske jämförelserna något, men eftersom
arbetsdomstolen har uttalat, att
vissa åtgärder är föreningsrättsstridiga,
har man också menat, att även den här
föreslagna bestämmelsen skulle strida
mot föreningsrätten.

Arbetsdomstolen handlägger som bekant
enbart kollektivavtalsrättsliga frågor,
och man kan därför inte dra ut parallellen
hur långt som helst. 1936 års
lag om förenings- och förhandlingsrätt
gäller ju inte för statsjänstemän, men jag
vill för min del gärna vara med om att
detta förhållande inte får tillmätas avgörande
betydelse, eftersom statsmakterna
genom att ha accepterat förhandlingsrätten
för statstjärfitemännen måste
anses i sak ha godkänt även föreningsrätten.

Lagstiftningen innehåller stadganden
om vad som menas med föreningsrätt
och en uttömmande förklaring om vad
som är kränkning av föreningsrätt. I de
domar som åberopades i denna kammare
under remissdebatten har arbetsgivarna
handlat på ett sådant sätt att
arbetsdomstolen ansett att en kränkning
av föreningsrätten förelegat. Jag
skulle kunna referera dessa domar, men
det drar alltför långt ut på tiden, och
jag skall därför gå förbi dem. Efter de
undersökningar som sakkunnigt folk
har verkställt på detta område är det
emellertid klart, att de fall som här har
varit föremål för prövning inte kunna
tas till intäkt för ett uttalande, att även
den klausul som det här gäller skulle
innebära en kränkning av föreningsrätten.

I den nu föreliggande konflikten har
personalorganisationerna som bekant
vidtagit stridsåtgärder, och sedan har
regeringen föreslagit, att man skall svara
med motåtgärder — låt oss giirna
beteckna detta som stridsåtgärder. Några
dylika fall har inte dragits inför arbetsdomstolen.
Var och en kan förvissa
sig om att det på den enskilda marknaden
vid många tillfällen har uppstått

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens loner m. m.

sådana förhållanden, att personalorganisationerna
och deras medlemmar inte
har fått ut en högre lön förrän en uppgörelse
har träffats. Jag tror, att det
aldrig har förekommit att man på den
enskilda marknaden liar betalat ut höjda
löner under tid då konflikt inom ett
fack har pågått.

Jag har också haft anledning att inhämta
vissa upplysningar från båda
parterna i den kända vävlagarkonflikten,
som jag tidigare har refererat till.
Där har man, såsom jag då nämnde,
inte alls funnit det vara anmärkningsvärt
att löneförhöjningen inte utbetalas
förrän uppgörelsen är klar.

Det har i debatten anförts att det
skulle vara känsligt att anställda få avslöja
sin organisationstillhörighet. Jag
vill då erinra om att det inom vissa kollektivavtalsområden
finnes intagna s. k.
organisationsklausuler, vilka innebär
att arbetsgivaren får anställa endast sådana
personer som tillhör viss organisation.
Då måste vederbörande således
deklarera, vilken organisation han tillhör.
Jag vill inte säga att det är ett
idealiskt tillstånd att ha sådana organisationsklausuler.
Inte heller vill jag
åberopa förekomsten av dessa såsom ett
skäl att denna klausul har införts här.
Jag vill bara säga, att man — trots att
dessa klausuler finns inom de områden
där föreningsrätten gäller — inte ansett
det vara stridande mot föreningsrätten
att avkräva de anställda inom dessa
områden en sådan deklaration.

När man i detta sammanhang också
talar om att klausulen riktar sig mot
medlemskap i viss organisation, är det
angeläget att fästa uppmärksamheten på
att i klausulen inte åsyftas någon annan
organisation än sådan som tillgripit
stridsåtgärder. Den riktar sig inte
mot någon viss organisation, men den
kan rikta sig mot alla organisationer.
Det blir således organisationerna själva
som avgör, om klausulen skall komma
att rikta sig mot dem.

Fröken Andersson åberopade, att de
sakkunniga juristerna ändock tycks ha
den uppfattningen, att införandet av
denna klausul tangerar en rättsstridig

handling. Ja, det är väl så att även juristerna
kan ha olika meningar. Jag vet
inte om man kan påstå att de jurister,
som handlägger dessa ärenden i arbetsdomstolen,
inte skulle vara tillräckligt
sakkunniga. Men de överläggningar vi
har haft med dem och de undersökningar
som har företagits av dem har visat,
att det enligt deras uppfattning inte
skulle innebära en rättsstridig handling
att tillämpa denna klausul.

Jag skall i detta sammanhang inte gå
in på några lönefrågor för vare sig den
ena eller den andra gruppen. De förhandlingar
som nu har kommit i gång
bör kunna få bedrivas i lugn och ro.
Men jag kan inte underlåta att påtala
vissa missvisande påståenden som framförts
i såväl tidningspressen som av vissa
ledamöter av riksdagen.

Jag vill då först hänvisa till vad jag
sade i debatten den 20 januari, då jag
som bevis på att tjänsteförteckningskommittén
inte vägrat att diskutera rätt avsevärda
löneökningar nämnde, att kommitténs
förslag för exempelvis läroverkslärarna
innebar en förbättring av lönerna
i vissa lägen med så och så stora belopp
per år. Därefter har man fått läsa
och höra uttalanden om regeringens bud
i lönefrågan. Regeringen har inte avgivit
något bud i lönefrågan till någon grupp,
och jag upprepar detta ännu en gång.

Mot bakgrunden av det uttalande som
jag gjorde under denna remissdebatt
finner jag det vara rätt anmärkningsvärt,
att exempelvis herr Arrlién, som
deltog i denna debatt, senare i ett föredrag
i Malmö enligt referat i Sydsvenska
Dagbladet yttrade bland annat följande,
som jag citerar med reservation
för att det inte är rätt återgivet: »Statsrådet
Lingman har i riksdagen talat om
SACO:s ''ultimativa krav’. Ändå var det
hr L., som före jul 1951 kallade upp
SACO i departementet och meddelade,
vad han var villig att ge. Detta bud fick
då ej diskuteras.»

Jag kan inte tro att denna beskrivning
härstammar från SACO. Det var nämligen
representanter för den organisationen,
som vid det tillfället bad att få
komma upp och tala med mig. De på -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning ar statstjänstemannens löner m. m.

talade då vissa motsättningar som förelåg
mellan organisationen och tjänsteförteckningskommittén,
men jag framhöll
vid det tillfället, som jag gjort vid
flera tillfällen tidigare, att jag inte kunde
ingripa i förhandlingarna, utan uppmanade
organisationen att fortsätta förhandlingarna
med kommittén för att
pröva alla möjligheter att nå en uppgörelse.
Detta var vad som förekom under
överläggningen.

När man nu mot bakgrunden av detta
får ta del av upplysningar, som bland
annat herr Arrhén lämnar vid sina informationsmöten,
har man skäl att fråga,
varför åhörarna vid dessa möten lämnas
så missvisande upplysningar.

Vissa reservanter i utskottet har framfört
yrkande om ett uttalande, som syftar
till att lönetillägget skall utgå med
enhetliga procenttal i samtliga lönegrader.
Ja, det innebär givetvis att förhandlingarna
i fortsättningen skulle vara
bundna redan från början. Inte ens motionärerna
kan väl tro på möjligheten
av att under sådana förhållanden föra
någorlunda fria förhandlingar — förhandlarna
skulle bli hårt bundna av sina
direktiv. Det finns ju också den möjligheten
att betrakta frågan som herr
Hjalmarson gjorde i andra kammaren
när han sade, att liksom personalorganisationerna
på sina lönekonferenser
kan göra uttalanden om hur buden skall
läggas fram, skulle riksdagen kunna uttala
önskemål på samma sätt. Nu hade
jag ju trott att riksdagen inte skulle betraktas
såsom en vanlig lönekonferens
inom ett fackförbund, utan att ett uttalande
från riksdagens sida skulle ha
mera allvarlig karaktär. Det kanske
finns möjligheter att få upplysningar om
denna sak även i denna kammare.

Det förslag som nu föreligger kan ju,
det är jag fullt medveten om, bedömas
på olika sätt. En del tycker att det ger
för mycket, och andra säger att det ger
för litet, Det är, skulle jag vilja säga,
det normala läget som inträder när man
skall ta ställning till ett förslag från
förhandlingar. Ingen tycker att det är
riktigt bra. Det enda man kan säga i det
sammanhanget är, att båda parter har

<> Första kammarens protokoll 1952. Nr 9.

vinnlagt sig om att komma fram till en
linje, som man kunde träffa överenskommelse
om, med alla de fel och brister
som en sådan överenskommelse i regel
innebär. Men man har ju ett verksamt
medel att i fortsättningen förhindra
möjligheterna till sådana förhandlingar
genom att göra ett sådant uttalande,
som här har rekommenderats av reservanterna.
Jag skulle emellertid finna
detta vara i högsta grad beklagligt, inte
bara för tjänstemannaorganisationerna
utan även för statens förhandlare, som
på detta sätt skulle bli bundna. Det kan
tänkas att det kunde leda fram till situationer,
som vore ännu svårare att behärska
än den situation som föreligger
i dag, vilken jag inte tror bör ge anledning
till sådana allvarliga bekymmer som
man från vissa håll velat göra gällande.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Jag konstaterar till en början att -—
symptomatiskt nog — herr statsrådet så
vitt jag hörde icke berörde frågan om
vikten av att få andra förhandlingsformer
till stånd på detta område.

Herr statsrådet säger vidare, att det
skulle vara olämpligt att binda förhandlarna.
Jag måste ju säga, att jag tycker
det är allvarligare att, som nu är förhållandet,
riksdagen de facto är på förhand
bunden genom att man ständigt
hänvisar till att ingenting är att göra,
eftersom det gäller förhandlingsresultat.
Då tycker jag den förstnämnda vägen är
ur konstitutionell synpunkt mindre allvarlig.

Sedan vill jag framhålla, att vi i statsutskottets
femte avdelning hade en föredragning
av vice ordföranden i arbetsdomstolen,
och att denne där konstaterade,
att man inte kunde göra någon
jämförelse mellan den statliga sektorn
och den enskilda. Därav följer, såvitt
jag förstår, att jämförelsen med arbetsdomstolens
domar faller på sin egen
orimlighet. Därför tog jag inte heller i
mitt förra anförande upp den frågan,
detta i enlighet med min principiella
inställning att man skall hålla dessa
båda områden isär.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens loner m. m.

Herr statsrådet säger, att de besked
som lämnats inte äro dunkla, men att
det kan finnas intresseinriktningar vilka
medverka till att ta bort klarheten.
Jag tycker detta är ett ganska egendomligt
uttalande. Jag svarar i detta sammanhang
inte för någon annan än mig
själv, men jag har hela tiden, både i avdelningen,
i utskottet och här i kammaren
bara velat ha klarhet i frågan
och hela tiden hållit linjen klar och
inte velat gå in på annat än de principiella
synpunkterna på frågan.

Det gavs här svar på frågan hur man
skulle förfara med de förbund som ha
fattat beslut i lönefrågan. Men hur går
det för dem som ännu inte förhandlat
och för dem som hålla på att förhandla?
Hur skola deras tillägg utbetalas?

Sedan kom ett ganska dunkelt uttalande
från herr statsrådets sida. Man
kan inte veta innan förhandlingarna äro
klara, säger han, vilka tillägg som skola
utbetalas. Ja, därav måste ju följa, att
när någon gång i slutet av mars tillläggen
utbetalas, kan man inte utbetala
dessa till dem, som inte förhandlat färdigt,
eftersom man inte vet på vilka löner
tilläggen skola beräknas. Detta tycker
jag öppnar vida aspekter.

När herr statsrådet sedan sätter likhetstecken
mellan mina uttalanden och
högerns uppfattning vill jag bara i förbifarten
säga, att hos oss tänker var och
en med sitt eget huvud och inte i klump.
Sådant överlämna vi åt andra att göra.

Herr statsrådet drog en rad jämförelser
med den privata arbetsmarknaden.
Jag anser inte att man kan göra det, och
därför har jag undvikit sådana jämförelser,
de må sedan gälla vävlagare
eller andra.

Men jag begärde egentligen ordet därför
att herr statsrådet sade, att jag nu
undvek att uttala mig om arbetsdomstolens
domar och att detta skulle innebära
en ändrad syn på frågan. Jag vill
bara betona — och i analogi med vad
jag sade nyss svarar jag fortfarande endast
själv för vad jag säger — att jag
i mitt inlägg i remissdebatten inte med
ett ord berörde arbetsdomstolens domar,
emedan jag anser att det är full -

komligt felaktigt att dra parallellen
med den privata arbetsmarknaden. Vad
jag nyss underströk var, att den omdebatterade
klausulen innebär ett brott
mot den anda, som bär upp föreningsrättslagen,
vilket inte alls innebär detsamma
som att säga att den är rättsstridig.
Det har jag aldrig påstått och den
saken må juristerna tvista om -— vilket
är dem väl unt! Man kan nämligen
inte bryta mot en lag som inte gäller
för de grupper som det här är fråga om.
Men det utesluter inte — och på den
punkten står jag fast — att staten har
handlat på ett sätt som nog inte kan anses
efterföljansvärt på andra områden.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
statsrådet Lingman är uppenbarligen en
de hårfina distinktionernas man. Det är
kanske därför han ibland ter sig litet
obegriplig för den vulgära hopen, som
krälar omkring honom, kanske särskilt
i detta sammanhang. Detta å ena
sidan.

Men jag vill å den andra sidan också
gärna erkänna att det kan vara berättigat
att göra det påpekande som statsrådet
här gjorde, eftersom den situationen
ju möjligen skulle kunna tänkas, att
det förelåge ett godkänt avtal mellan de
förhandlande parterna och tjänsteförteckningskommittén,
ett avtal som ju
skall bedömas av regeringen. Först efter
det beslut som regeringen då fattar blir
ju detta avtal sanktionerat. Där har regeringen
således möjligheter att korrigera
ett eventuellt beslut uppåt.

Men när jag nu talade om regeringen
i det föredrag i Malmö, som herr statsrådet
var uppmärksam nog att apostrofera,
så var det inte på något sätt ett
utslag av ond vilja, utan snarare ett utslag
av att man i allmänhet, när man
håller sådana där föredrag, inte gör dylika
distinktioner. Tjänsteförteckningskommittén
bjuder, och man förutsätter
givetvis att vad tjänsteförteckningskommittén
föreslår, det har varit i regeringens
säck innan det kom i tjänsteförteckningskommitténs
påse. Det var väl knappast
på det sättet, herr statsråd, att ge -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

neraldirektör Faldander skickades ensam
ut i den villande världen utan att
statsrådet Lingman som faderlig vän hade
talat om för honom vilka faror som
lurade på den vådliga färd han skulle
ge sig ut på. Och därför blir det ju mer
en strid om ord, när vi här tvista om
huruvida man bör tala om regeringens
bud eller om tjänsteförteckningskommitténs
bud.

Men jag erkänner, som sagt, att påpekandet
ur teoretisk synpunkt är riktigt.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag är tacksam för att herr Arrhén
har medgivit att hans uttalande inte var
så lyckat. Det hade dock varit önskvärt
att den saken uppmärksammats tidigare.
Vid en tidpunkt, då stämningen är mycket
upprörd, kan nämligen sådana icke
tillförlitliga uppgifter som lämnas på
möten — särskilt då de framförs av talare
som anses komma med tillförlitliga
upplysningar — leda till rätt besvärliga
situationer. Det är klart, att om åhörarna
i Malmö fick det intrycket av herr
Arrhéns föredrag att jag skulle ha kallat
upp SACOrs representanter, förelagt
dem ett förslag och sagt att detta inte
var någonting att resonera om, då måste
de ju ha funnit att dessa förhandlingar
voro rätt underliga. Herr Arrhén
måste väl själv medge att en sådan information
är ganska underlig. Det önskvärda
är naturligtvis att människor i
en sådan situation erhåller sakliga upplysningar
om hur det ligger till, så att
de får tillfälle att ur olika synpunkter
bedöma en fråga som berör dem alla.
Jag tycker att man på alla håll borde
vara angelägen om detta i den situation
som här förelegat.

Jag sade under remissdebatten den
20 februari att man ibland kunde få en
känsla av att medlemmarna i de organisationer,
som tillgripit stridsåtgärder,
inte hade fått fullständiga informationer,
och detta mitt intryck stärktes ytterligare
sedan jag tagit del av det anförande
som jag här har åberopat.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Läget vid det åberopade tillfäl -

let i december var ju det att förhandlingarna
inför tjänsteförteckningskommittén
just de dagarna hade gått i stå,
och det var för att få bekräftelse på huruvida
detta var med verkligheten överensstämmande
som SACO:s representanter
sökte herr statsrådet. När statsrådet
alltså visade dem, folkligt talat, den kalla
handen, så blir ju onekligen den enkle
mannens slutsats den att här måste
föreligga åtminstone en postal kontakt
mellan herrarna — jag vågar efter vad
som här förevarit knappast förutsätta
att ett så modernt fortskaffningsmedel
som telefonen har använts — och man
fick den uppfattningen att herrarna voro
på samma linje i denna fråga. Och
då blir det ju sedermera en synnerligen
subtil utredning om vad som är det ena
och vad som är det andra.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
För att det inte skall bli fortsatta
missförstånd på denna punkt, vill jag
ånyo upprepa att representanter för organisationen
begärt att få komma upp till
mig och tala med mig om de frågor, som
de då hade svårigheter med i förhandlingarna.
Jag sade att det får ni visst
göra, jag vägrar inte att ta emot någon.

När de då redogjorde för meningsmotsättningarna,
sade jag till dem att jag
kan inte överta förhandlingarna i detta
fall — övriga grupper förhandlar med
tjänsteförteckningskommittén. Jag tror
det finns möjligheter att komma över de
motsättningar som råder er emellan, om
ni visar god vilja att söka komma fram
till en uppgörelse. Jag sade till dem att
ni bör försöka fortsätta att förhandla på
samma sätt som övriga grupper har
gjort.

Det ledde till att de på nytt gick upp
till tjänsteförteckningskommittén för att
fortsätta sina överläggningar.

Vid olika tillfällen har gjorts gällande
att det sedan skulle ha förekommit något
spel bakom kulisserna på det sättet
att jag skulle ha dirigerat tjänsteförteckningskommittén
i fråga om dess bud.
Det är tydligen lätt att komma med sådana
insinuanta påståenden utan att man

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

har några fakta att bygga på. Det verkliga
förhållandet är följande.

Kommittén har sina direktiv att arbeta
efter. Det har upprepade gånger inträffat
att tjänsteförteckningskommitténs
ordförande varit uppe hos mig och lämnat
redogörelser för förhandlingsläget
och sagt: »Vi har svårigheter där, och vi
har svårigheter där. Vi sitter och funderar
hur vi skall lösa dem.» Och jag har
varje gång svarat honom att ni som har
överblicken över det hela måste försöka
finna lösningen själva. Jag kan inte ange
dellösningar för vissa grupper. Något
sådant har ej heller ifrågasatts från kommitténs
sida. Jag har inte heller velat
säga att kommittén skall gå så och så
långt eller begränsa sig så och så mycket,
ty skulle jag — detta är således det resonemang
som jag fört med generaldirektör
Fahlander — sitta och dirigera, skulle ju
organisationerna med fog kunna säga:
»Låt oss då förhandla med statsrådet
som står bakom och dirigerar.» Jag har
bara velat undvika att komma i det läget,
och jag har upprepade gånger sagt till
tjänsteförteckningskommitténs företrädare
att jag lägger mig inte i detta, utan det
är de som skall bedöma saken. Min bedömning
får komma när förslagen föreligger
efter förhandlingarna.

Det är så saken ligger till, och jag
skulle vara mycket tacksam, om dessa
upplysningar i fortsättningen kunde
meddelas allmänheten och inte upplysningar
av det slag som jag här tidigare
refererat.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Efter
den debatt som redan förts i denna fråga
skall jag bara inskränka mig till att
med några ord redogöra för innehållet
i till utskottets utlåtande fogade reservationer
av folkpartiets ledamöter av utskottet.

Vad beträffar frågan om procentuella
tillägg på lönerna ha vi på vårt håll inte
ställt oss avvisande till att man skulle
kunna tänka sig en viss omfördelning,
så att man inte i allt tillämpar procentuella
ökningar. Men vi ha funnit det angeläget
att betona att i varje fall under
tider av betydande ändringar i penning -

värdet kompensation för levnadskostnadernas
stegring hålles isär från höjning
av den reella lönestandarden. Kompensationen
bör syfta till att undvika att
under perioder med stigande reell nationalinkomst
en sänkt reallön blir följden
för någon grupp av anställda. Den
reella löneförhöjningens storlek för olika
grupper blir i sista hand en förhandlingsfråga.

Vad beträffar frågan om den klausul i
avtalen med tjänstemännens organisationer,
som medger möjlighet att inte utbetala
lönetilläggen åt anställningshavare
i organisationer som ha varslat eller vidtagit
stridsåtgärd ha vi sagt att även om
det inte kan bestridas att staten har formell
rätt att vägra utbetalande av tilllägget
till medlemmar av organisation,
som varslat om stridsåtgärd, synes det
knappast tillrådligt att i nuvarande läge
göra ifrågavarande tillägg, som till större
delen får anses vara kompensation för
levnadskostnadsstegringen, beroende av
uppkomna eller uppkommande meningsskiljaktigheter
i andra lönefrågor, i vilka
förhandlingar ägt eller komma att äga
rum. Det är väl på det sättet att man i
vanliga fall förhandlar om samtliga löneförmåner
för viss tid framåt. Här har
nu det läget varit förhanden att man har
förhandlat om lönetilläggen under det
att förhandlingar med tjänsteförteckningskommittén
angående lönegradsplaceringar
ha pågått. Man tycker nog att
det i det läget var rätt olämpligt och
framför allt oklokt att tillgripa den här
påtalade åtgärden.

Slutligen ha vi på vårt håll velat betona
att om inte den konflikt, om vilken
förhandlingar nu pågå kommer att kunna
lösas på ett tillfredsställande sätt, så
önska vi att ett medlingsorgan tillskapas,
som får försöka lösa den uppkomna konflikten.
Vi vilja självfallet ge vårt erkännande
åt att förhandlingar ha kommit i
gång, och vi hoppas att dessa förhandlingar
skola leda till en överenskommelse.
Men skulle så inte bli fallet, anse vi
att man nog bör taga under övervägande
att tillsätta ett förlikningsorgan eller på
något sätt söka få ett förlikningsförfarande
till stånd.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till i första hand den
med 1 b betecknade reservationen av
herrar Olilon m. fl.

Herr ÅMAN: Herr talman! Den motion,
i vilken man på visst sätt vill inskränka
civildepartementets möjligheter
att förhandla genom att fastställa att
man i framtiden skall räkna upp lönerna
procentuellt lika mycket över hela
linjen vid de årliga förhandlingar, som
förekomma, innehåller ett enligt min mening
fullständigt orimligt yrkande. Var
och en som har med förhandlingsarbete
att göra — och vi ha när det gäller
statstjänstemännen eftersträvat att få till
stånd en förhandlingsordning snarlik
den som gäller på det privata området
— måste bestämt hävda att vid sådana
förhandlingar utrymme bör lämnas för
kompromisser. Om jag får anknyta till
den konkreta situation, som förelåg i år,
så skulle civilministern enligt dessa motionärers
mening ha satt sig ned vid
förhandlingsbordet och sagt till samtliga
förhandlande topporganisationer, som
voro ense om en differentiering, att han
inte kunde vara med om någon sådan.
Han skulle alltså ha vänt sig emot en
fullständigt enhällig löntagarfront och
sagt att han inte kunde vara med om
att acceptera en differentiering, om vilken
organisationerna hade enats i sin
aktningsvärda strävan att försöka finna
en gemensam frontlinje gentemot honom
i förhandlingarna. Det är ju att sätta
civilministern och civildepartementet i
en orimlig position, om man säger att
sådana medgivanden över huvud taget
inte få göras. Det vore lika orimligt som
att säga till en förhandlare på den privata
arbetsmarknaden, att han icke skulle
ta vederbörlig hänsyn till möjligheterna
att genom kompromisser söka
åstadkomma ett för honom själv och
hans uppdragsgivare någorlunda acceptabelt
resultat.

Med detta menar jag naturligtvis icke
att man skall försvära sig åt vare sig
den ena eller andra av de linjer som
bär presenterats. Jag ogillar lika myc -

ket det resonemanget, att man här skall
ha en bestämd procentlinje, som det resonemang
som går ut ifrån att man
under alla förhållanden icke skulle kunna
ha en dylik procentlinje. Min inställning
beror på en mängd omständigheter.
Om vi tala om att det finns en löneklyfta
mellan tjänstemännen, så är det,
om man tar 40 :e lönegraden å ena sidan
och 9:e eller en ännu lägre lönegrad
å den andra sidan, enkelt att konstatera,
att däremellan finns ett gap. Men
hur ser detta gap ut? Det består av en
lönestege med längre eller kortare avstånd
mellan stegpinnarna. Man har på
lönestegen ett flertal pinnar med olika
mellanrum för att möjliggöra en klättring
uppåt för de anställda. En sammandragning
av detta klaver skulle naturligtvis
betyda att distansen mellan de
olika lönegraderna över hela löneskalan
minskar. Jag vill inte säga att det skulle
vara oriktigt, men det måste vara eu
bedömning, som man här gör med hänsyn
till om det är önskvärt att ha vissa
befordringstjänster i syfte att framkalla
trivsel och därmed också en god arbetsprestation.
Det är den ena sidan av
problemet. Man kan alltså inte förfara
så enkelt att man bara tar fram två
motpoler.

Den andra sidan av problemet är:
Vad händer beträffande levnadskostnaderna?
Där tror jag att de som säga,
att levnadskostnaderna icke ökat lika
mycket för de högre statsjänstemännens
del som för de lägre, ha fel — det har
gjorts vissa undersökningar i det avseendet.
Om man nämligen förutsätter att
den standard, som vederbörande med
hänsyn till sin lön har sig tillmätt i fråga
om möjligheter att köpa olika saker,
skall bibehållas, ha faktiskt levnadskostnaderna
— det visa i varje fall undersökningar
som vi ha tagit del av —
så som priserna nu utvecklat sig, visat
ungefär lika stark stegring för de högre
tjänstemännen som för de lägre. Men det
är klart att detta inte är en evig sanning.
Om priserna på livsmedel skulle stiga
ofantligt, skulle detta naturligtvis medföra
att de lägre löntagarna, för vilka
livsmedclskostnaden spelar en så domi -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

nerande roll, skulle komma att drabbas
procentuellt kraftigare än de högre inkomsttagarna.
I det läget skulle man
inte kunna göra gällande att levnadskostnadsstegringen
vore lika stor för
de högre statstjänstemannen som för de
lägre.

Med detta har jag, lierr talman, velat
visa att det inte är så enkelt som man
på sina håll velat göra gällande. Här
komma även arbetsgivarsynpunkter in
—- jag har ingen anledning att företräda
dem, men jag vill i varje fall nämna deras
existens — och dessa arbetsgivarsynpunkter
äro i detta sammanhang att vi
icke kunna föra en lönepolitik på det
statliga området som i väsentliga ting,
i fråga om tendens, spännvidd etc. skiljer
sig ifrån den lönepolitik som föres
på den privata arbetsmarknaden, för så
vitt vi inte genom att klämma ihop klaveret
vid ett tillfälle vilja beröva staten
konkurrensmöjligheter när det gäller
kvalificerad arbetskraft. Det är en hänsyn
som man måste ta.

Statstjänstemännen — exempelvis arbetsledare
och tekniker i statlig tjänst
— kunna naturligtvis säga att de vilja
ha sina löner anpassade på sådant sätt,
att de få ungefär samma lönestegring
som motsvarande grupper ute på den
privata arbetsmarknaden. Vi veta naturligtvis
att man här icke har någon fullödig
jämförelsegrund, eftersom begynnelselönerna
i statstjänst äro högre än i privat
tjänst. Statens löneskala är mer komprimerad
till mitten, medan det på den
privata arbetsmarknaden på vissa områden
och till vissa yrkesutövare betalas
både högre och lägre löner än vad
som förekommer i statstjänst.

Nu frågar man sig kanske, vad orsaken
är till den krokighet som åstadkommits
i årets uppgörelse, med högre kompensation
för vissa av de lägre statstjänstemännen.
Denna krokighet har sin
rot i det faktum, att det icke varit någon
lönereglering på fem år, varför man
inte kunnat tekniskt rätta till eftersläpningen
på det sätt som sker vid en lönereglering.
Man har alltså nu helt enkelt
varit tvungen att välja denna väg.
Det beror även på att vi ha ett system

i fråga om lönerna som gör att vi ibland
komma i mycket egendomliga situationer.
En statstjänsteman inom de grupper,
som motsvara industriarbetarna,
är i allmänhet rätt väl tillgodosedd på
1- och 2-ort, men på 4-ort och framför
allt 5-ort visar det sig, att dessa lägre
statstjänstemän, som rekryteras ifrån
praktiskt taget samma skikt som industriarbetarna,
ligga sämre till än motsvarande
industriarbetare. Jämförelsen
är gjord före årets lönereglering, således
sämre än industriarbetarna i Stockholm
och Göteborg. Det var därför man
hade denna stora oro i Stockholm och
Göteborg. Vi ha nämligen en spännvidd
när det gäller dyrortsgrupperingens tilllämpning
på löner på det statliga området,
som med mer än 10 procent understiger
den spännvidd i fråga om lönerna
för industriarbetarna som gäller här
i landet. Det är klart att man då ställs i
en situation där man måste göra vissa
krokigheter, om man skall kunna tillgodose
statens-arbetsgivarens intresse att
kunna få arbetskraft. Arbetskraften
kräver helt enkelt att bli någorlunda likställd
med liknande arbetskraft på samma
ort. Vill man behålla en dyrortsgruppering
sådan som den nuvarande,
tvingas man till en del krokigheter av
det här slaget.

Jag försäkrar att de organisationer,
som ha varit med om att träffa denna
uppgörelse — i varje fall en del av dem
— med mycket stor uppmärksamhet ha
gett akt på i vilken utsträckning sådana
här saker kunna komma att förrycka
den inbördes placering som man avser
att åstadkomma genom tjänsteförteckningen.
Vad som skett i år är emellertid
en företeelse som man knappast kan
räkna med skall återkomma med alltför
täta mellanrum.

Sedan, herr talman, vill jag säga en
del om de frågor som ha gett upphovtill
dagens debatt. Eftersom vi på organisationssidan
ha varit med om den förförelse,
som har lett till att riksdagen
har satts i efterhand, vill jag här deklarera,
att vi anse att det vore otänkbart
för oss att sitta inför civilministern och
lämna honom vårt sista bud i förhand -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner in. m.

lingshänseende, om vi sedan vore utlämnade
åt riksdagen, vilket vi väl formellt
äro. I samma ögonblick som riksdagen
skulle knäsätta den principen att
icke acceptera en träffad uppgörelse,
skulle vi av naturliga skäl aldrig ge några
definitiva bud till de förhandlingsorgan
som staten har. Då måste man
etablera ett förhandlingsorgan med för
riksdagen befullmäktigade ombud, som
kunna träffa en uppgörelse, för vilken
vi ha garantier att det finns fotfäste och
täckning.

Jag vill inte blanda mig i hur staten
skall föra sina förhandlingar, men jag
vill erinra om att vi en gång ha förhandlat
— fastän i mycket större sammanhang
med 1945 års lönekommilté
— med ett dylikt organ som, om jag
inte minns fel, var paritetiskt sammansatt
av riksdagsledamöter med hänsyn
till de olika partiernas styrkeförhållande
i riksdagen. Den gången förhandlade
vi de facto med en riksdag i miniatyr.
Jag förvånar mig över att de, som rikta
anmärkningar mot att riksdagen här
satts i efterhand, icke kommit på den
enda praktiska lösningen som man kan
tänka sig i sammanhanget, nämligen att
riksdagen begär att få en delegation som
skall delta i dessa förhandlingar. Den
möjligheten har man alldeles bortsett
ifrån. Såvitt jag förstår, är det riksdagen
obetaget att begära att få delta i förhandlingarna
genom en dylik befullmäktigad
delegation — helt befullmäktigad
kan den naturligtvis konstitutionellt
inte bli, men den skulle i varje
fall utgöra det organ, genom vilket riksdagens
partier kunde hålla sig å jour
med vad som händer vid löneförhandlingarna.

Jag skall sedan, herr talman, be att få
säga några ord om frågan i stort, eftersom
det uppstått en förfärlig förvirring
på olika håll om vad som ägt rum vid
årets uppgörelse, vad den innebär och
vilka principer som legat till grund för
det ena eller andra ställningstagandet.

Vi ha här i landet i runt tal 250 000
statstjänstemän eller tjänstemän som äro
statligt avlönade. De förhandlingar, som
förts och fortfarande föras med tjänste -

förteckningskommittén, gälla i stort detta
antal befattningshavare. Av dessa
250 000 statsanställda äro 100 000 organiserade
i TCO, 87 000 i LO genom Statstjänarkartellen,
22 000 i Statstjänstemännens
riksförbund och 12 000 i SACO, av
vilka senare 7 000 samtidigt äro dubbelorganiserade
i Statstjänstemännens riksförbund.
Man har när det gäller dessa
förhandlingar med den statliga tjänsteförteckningskommittén
inte lyckats komma
fram till en fullständig lösning. Man
har inte hunnit bli färdig, utan fortsatta
överläggningar beräknas äga rum under
hela våren. I samband med dessa förhandlingar
kommer man naturligtvis att
föra fram krav från statstjänstemännens
sida, att det beslut, som riksdagen går
att fatta i höst när det gäller denna
tjänsteförteckningsrevision, skall bli retroaktivt
från den 1 juli för de statsanställda
som då icke äro klara, så att de
inte ställas i sämre läge än de grupper
för vilka man hunnit genomföra tjänsteförteckningsrevisionen
på vårkanten och
hunnit med att presentera ett färdigt förslag
för riksdagen under våren.

De resultat, till vilka tjänsteförteckningskommittén
redan nu kommit, kunna
icke anses vara sådana, att de ej ge
plats för ytterligare önskemål, men organisationerna
ha varit medvetna om
de svårigheter som förelegat att få motparten
att gå längre i medgivanden. Naturligtvis
äro flera av de grupper, för
vilka tjänsteförteckningsarbetet avslutats,
mindre till freds med resultaten,
men det är därför icke sagt att resultatet
varit sämst för dem som mest högljutt
givit uttryck åt sitt missnöje. Det
beror i någon mån på vad man har för
atmosfär, när man handlägger dessa frågor,
och även på villigheten att blicka
ut över den egna gropkanten och se, lnir
det ställer sig för andra grupper. Det är
sammanlagt 250 000 statstjänstemän som
beröras av denna uppgörelse, och varje
grupp har av mycket naturliga skäl önskemål
om att nå så långt som möjligt
för sin del. Det är alldeles uppenbart,
att man i dessa sammanhang icke kan
få stirra sig blind på enstaka gruppintressen
då det giiller fastställande av

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

lönerelationerna mellan olika tjänstemannagrupper,
utan man måste försöka
att tillägna sig en vidare syn på problemen.

Vid sidan om förhandlingarna med
tjänsteförteckningskommittén, vilka varit
mycket långrandiga, ha förhandlingar
ägt rum direkt med civildepartementet
om lönenivån för år 1952, varvid
överenskommelse träffats om en generell
lyftning av lönenivån med 15 procent.

Dessa förhandlingar fördes t. o. m.
den 8 februari utan att något akut stridsläge
hade uppstått på något område. Den
8 februari kunde man skönja de slutgiltiga
linjerna för uppgörelsen mellan
civildepartementet och de berörda organisationerna,
men man enades om att
den preliminära uppgörelsen skulle anstå
till den 13 februari i syfte att möjliggöra
vissa tekniska undersökningar
bl. a. för departementet men även för
löntagarsidan. Den 9 februari, dagen efter
sedan vi kommit överens om att
träffa den preliminära överenskommelsen
den 13 februari, varslade SACO
stridsåtgärder. Då inträffade den nya situation,
som föranledde civilministern
att vid våra förhandlingar påkalla en
fredsförpliktelse, som visst inte är ensidig,
eftersom den gäller alla organisationer.
Att de större organisationerna,
eller om jag får anföra en siffra, att
de organisationer, som representerade
210 000 av de organiserade tjänstemännen
ansågo sig kunna ta denna fredsförpliktelse,
har en bakgrund, som man inte
får bortse ifrån.

För de förhandlingar, som vi förde
med tjänsteförteckningskommittén, hade
uppställts villkoret, att inga stridsåtgärder
skulle vidtagas. Det var visserligen
inte något juridiskt bindande villkor,
men det hade förutsatts från tjänsteförteckningskommitténs
sida, att så länge
förhandlingar pågingo, skulle inga
stridsåtgärder vidtagas, och detta gällde
också under hela den tid, som dessa förhandlingar
med tjänsteförteckningskommittén
pågingo. Jag ber att få erinra
om tjänstemännens situation under det
gamla systemet, som man nu på sina

håll tycks vara så förtjust i, men som
statstjänstemännen be Gud bevare sig
för. Då hade vi en 75-procentig kompensation
med lönereglering vart femte år.
När vi träffade samman med 1945 års
lönekommitté, alltså riksdagen i miniatyr,
befanns det att denna långa eftersläpning,
trots att vi då icke hade haft
någon starkt inflationistisk utveckling,
krävde sådana kraftiga höjningar för de
högre tjänstemännen, att den statliga lönekommittén
icke ansåg sig kunna acceptera
dessa. Vi sade oss då att detta
system inte kunde gå längre och att vi
inte kunde ligga och ackumulera en eftersläpning
av lönerna för tjänstemännen
för att det skulle sägas vid förhandlingsbordet,
att en anpassning skulle
kosta för mycket pengar på en gång.
Vi lyckades så småningom — vi började
med den förre finansministern — övertyga
statsmakterna om att låta oss gå
över till den privata arbetsmarknadens
teknik med årliga förhandlingar om både
kompensation för årets levnadskostnadsstegring
och den lönehöjning, som
kunde anses vara rimlig med hänsyn till
den produktionsökning som ägt rum
inom landet eller den lönestegring som
ägt rum på den privata arbetsmarknaden.
Man hade också, om kammarens
ledamöter erinra sig, den principen klar
för sig i den överenskommelse, som träffades
med 1945 års lönekommitté, vilken
i sitt förslag medtog en s. k. säkerhetsventil,
som skulle möjliggöra en
anpassning av lönerna med hänsyn till
den ekonomiska utvecklingen, utöver
den automatiska som följde av levnadskostnadsstegringen.

Nu ha vi alltså kommit i det läget, att
vi ha årliga förhandlingar, som inte i
något avseende skilja sig från de förhandlingar
som föras på varje annat
område. Vi sitta inte nu och göra distinktioner
inom industrien eller på andra
områden, när det gäller den ena eller
den andra detaljen. Man har visserligen
kalkyler, vissa principiella utgångspunkter
för sina ekonomiska beräkningar,
men man gör en total uppgörelse både
om kompensation för en eftersläpning i
lönerna med hänsyn till levnadskostna -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

dernas förändring och om en uppräkning
av lönerna med hänsyn till det som
man anser vara en rimlig andel av det
ökade produktionsresultatet.

Vi ha sagt oss följande: Ha vi nu fått
statsmakterna att acceptera denna ordning
— fastän jag förstår att riksdagens
ledamöter kunna vara en smula konfunderade,
eftersom saken aldrig tidigare
klart utretts — så få vi köra vidare efter
dessa linjer. Man har helt enkelt genom
att acceptera årliga förhandlingar
glidit över på en ny förhandlingsteknik,
och ha vi fått statsmakterna att acceptera
en förhandlingsteknik med årliga
uppgörelser, där vi fritt få diskutera, så
är det klart att man i samband med en
fixering av dessa får ikläda sig fredsförpliktelse.
Skola vi ha den privata arbetsmarknadens
fördelar genom att tillgripa
dess förhandlingsteknik i detta avseende,
få vi som en naturlig följd binda
oss för en fredsförpliktelse under
den tid överenskommelsen gäller, och
det är ju inte mer än ett år.

Jag har mycket svårt att förstå dem,
som säga att vi här äro inne på en linje,
där vi inte kunna tillämpa den privata
arbetsmarknadens teknik. Man
skulle naturligtvis från tjänstemännens
sida kunna hävda meningen att det vore
bra, om de först kunde inkassera den
generella löneförhöjningen och sedan
på andra punkter låta förhandlingarna
spricka och då gå i strejk. Jag skulle
vilja se, vilken av kammarens ärade högerledamöter
som skulle vilja acceptera
den principen på den privata arbetsmarknaden.
Det är alldeles klart att man
kan inte göra någon skillnad, om man
skall använda dess teknik. Men gärna
för mig: vill man acceptera den principen
över hela linjen, skola sannerligen
inte tjänstemännen stå hindrande i vägen.
Man skulle sålunda spika uppgörelsen
om en generell lönelyftning, men
sedan gå i strejk, när det gällde frågan
om Anderssons, Petterssons och
Lundströms individuella tillägg.

Jag tror att vi äro inne på farliga vägar,
om vi gå mot en sådan utveckling.
Man bör inte av politiskt nit driva denna
tes, utan — även om det är valår i

år — hålla sig till sunda principer. Jag
tror inte att det i längden är till båtnad
för tjänstemännen, om man skulle få en
sådan lönepolitisk utveckling, att man
först finge förhandla sig till de generella
lönetilläggen, men sedan ha full
frihet att genom stridsåtgärder för olika
grupper tvinga fram särskilda villkor.
Vi ha sagt oss att mot rätten att få årligen
återkommande förhandlingar —
främst framdrivna genom tjänstemännen
själva, kanske närmast genom TCO —
för att därigenom kunna skydda tjänstemännens
intressen och slippa den eftersläpning
som man tidigare haft, så äro
vi beredda att ta denna fredsförpliktelse,
som ju inte är så farlig som den ser
ut.

Det är visserligen sant, att fredsförpliktelsen
förhindrar stridsåtgärder under
året, men organisationerna kunna
välja antingen att träffa en uppgörelse
om lönenivån med fredsförpliktelse eller
också att skjuta på uppgörelse om lönenivån
till dess förhandlingarna slutförts
om tjänsteförteckningen. Då det denna
gång stått klart för TCO, att tjänsteförteckningsarbetet
icke skulle hinna slutföras
förrän under försommaren, är det
naturligt att man icke kunde välja den
senare vägen. Men om nu några av de
senare vunna resultaten skulle bli så
dåliga, att de under inga förhållanden
kunna accepteras? Då har man intet
annat att göra än vänta till januari 1953
och då till de sedvanliga löneförhandlingarna
koppla även de tjänsteförteckningsfrågor,
om vilka enighet icke kunnat
vinnas. Vi ha haft fall inom tjänstemannarörelsen
— det gäller den kommunala
sektorn — där vederbörande
fick hela den lönereglering, som man
skjutit på, flyttad över ett årsskifte, med
påföljd att genom hopningen av inkomster
under det nya året fick vederbörande
en större skattebörda och gjorde
alltså en ekonomisk förlust. Detta gör
att tjänstemännen inte äro intresserade
av att skjuta på sakerna hur länge som
helst. Om någon är orolig för hur tjänstemännen
skola kunna tillvarataga sina
intressen och är ängslig för utvecklingen,
vill jag framhålla att om vi komma i

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

ett läge, där vi inte kunna klara våra
tjänsteförteckningsfrågor, så iiro vi oförhindrade
att ta strid härom i början av
nästa år. Vi kunna då sammankoppla
dessa frågor med lönefrågan. Riksdagen
behöver inte ängslas för att det inte kan
komma att bli strid. Om någon har den
uppfattningen, att det är för det svenska
samhället uppfriskande med sådana
åtgärder som ta sig uttryck i konflikter,
så kan även den önskan tillgodoses. Här
finnas tyvärr alltför många, som äro angelägna
att gå den vägen. Om vi inte
komma överens med tjänsteförteckningskommittén,
ha vi möjlighet att vid
förhandlingarna säga: »Nej tack, vi vilja
inte anta detta bud, utan denna sak
få vi diskutera i januari månad.»

För att ingen skall tro att jag står
här såsom någon anhängare av en vildögd
strejkteori vill jag säga: Låt oss vara
på det klara med att vi ha mycket få
konflikter i vårt land inom alla områden.
Konflikter förekomma ytterst sparsamt
på tjänstemannaområdet. Våra arbetsgivare
äro dess bättre inte sådana
på vare sig det ena eller andra området,
att vi måste räkna med att permanent
bildligt talat lägga revolvern på bordet
när vi förhandla. Vi kunna resonera
med dem och komma fram till ganska
hyggliga uppgörelser.

Till fröken Andersson, som frågade
vad som nu skall hända efter det att
fredsplikt ålagts oss, vill jag säga, att
det händer väl ingenting annat än att
vi fortsätta våra förhandlingar med
tjänsteförteckningskommittén. Tror man
verkligen att det går så till på alla våra
förhandlingsområden och inte minst det
statliga, att vi nödgas hota med den yttersta
av alla åtgärder för att kunna
komma fram till resultat? Hittills har
det inte varit så i stort sett, och det
finns heller ingen anledning att räkna
med en ny epok i det avseendet.

Givetvis kan det finnas grupper av
statstjänstemän som fråga sig, varför
vi inte kunna utverka den ena eller
andra förbättringen för deras speciella
del. .Jag svarar: När förhandlingarna inleddes,
uppmanades organisationerna att
inkomma med totalförslag för hela om -

rådet. Organisationerna ha nu suttit och
försökt att väga ihop grupperna inbördes
så, att man kunnat få till stånd en,
om jag får använda uttrycket, snygg totalbild
och få någonting som också ur
de enskilda gruppernas synpunkt vore
rimligt.

Men det är ganska klart, att om jag
får plocka ut grupp efter grupp och säger:
»Nu skola ni agera utan tanke på
vad som kan hända för edra kamrater»,
så är det mycket lätt att driva upp både
den ena och den andra stämningen, och
då är det också lätt att få budet att gå
i höjden. Men på det sättet löser man
inte problemet, ty det innebär de facto
-— det veta vi av erfarenhet —- på lång
sikt att man överantvardar samordningen
åt arbetsgivaren, i detta fall civildepartementet,
och det vilja vi inte vara
med om. Vi vilja ha kvar något inflytande
över hur denna samordning skall se
ut. Vi vilja inte föra förhandlingar
gruppvis, så att arbetsgivaren kan spela
ut den ena gruppen mot den andra.

Jag tror, herr talman, att vi kunna
ta den situation, som i dag råder, med
lugn och inte alldeles utan hopp att vi
skola slippa upprivande strider. Vi ha
anledning att ta uppgörelsen om fredsplikt
mycket lugnt. I den mån det skall
bli strid, är det klart att man på tjänstemannasidan
nogsamt vill överväga, när
och hur en sådan skall sättas in, och det
är ganska klart, att om en strid skall sättas
in, så måste det föreligga utomordentliga
skäl härför men också för tjänstemännens
del garantier för att den lyckas.

När det gäller fredsförpliktelsen vill
jag inte neka till att jag personligen också
haft en annan synpunkt på denna fråga.
Jag syftar här på det betänkande,
som föreligger från förhandlingsrättsutredningen.
Jag vill här konstatera att
högerns huvudorgan Svenska Dagbladet
på ett mycket oförblommerat sätt uttalat
sin mening om hur vi böra lösa våra
problem på den statliga sektorn av arbetsmarknaden,
nämligen genom obligatorisk
skiljedom, något som vi inte vilja
vara med om. Jag vet inte, om kammarens
högerledamöter dela huvudorganets

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner in. m.

uppfattning, men det är för att undvika
en situation, som möjligen kan ge anledning
att vidarebefordra Svenska Dagbladets
uppfattning som vi från vår sida
velat gå försiktigt fram. Genom en obligatorisk
skiljedom skulle man nå ett läge,
där man visserligen måhända inte
kommer att förkväva organisationerna
och deras möjligheter att förhandla, men
ändå tar bort det som är väsentligt i allt
förhandlande, nämligen ansvaret för
dem som förhandla. Om man har en obligatorisk
skiljedom som slutstation på
en förhandling, blir det både si och så
med ansvaret och budgivningen under
förhandlingarnas gång, och en sådan situation
vilja statstjänstemannen inte ha.
En annan sak är det, om man, av skäl
som väl även tjänstemannasidan och
löntagarsidan måste förstå, med hänsyn
till samhällsviktiga funktioner tvingas
att räkna med ett lex in casu-förfarande,
som riktar sig mot en åtgärd vid ett
visst bestämt tillfälle. Detta är att föredraga
framför en utveckling, som skulle
innebära att man generellt och i största
allmänhet trubbade av känslan av ansvar
för de bud man ger och för de förhandlingar,
som föras, och samtidigt vet
att man på de flesta områden har rätt
till stridsåtgärder.

Jag vill, herr talman, med de synpunkter
jag här anfört yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Det är inte
mycket att tillägga i föreliggande ärende
till vad som från oppositionens sida
redan anförts. Jag skall emellertid för
att belysa föreliggande problem ta upp
ett par synpunkter, som inte varit uppe
tidigare under debatten. Alla bar vi väl
intresse av att den konflikt bringas ur
världen, som föranlett de största divergenserna
vid ärendets behandling i statsutskottet.
Jag måste emellertid beklaga
att hotet om åtgärder från statsmaktens
sida gentemot alla tjänstemän inom vissa
sektorer av statlig verksamhet, där
eu del befattningshavare signalerat strid
genom att säga upp sig, inte varit iignat
att mildra konflikten. Tvärtom ser det

beklagligtvis ut som om stridshumöret i
stället ytterligare skulle ha flammat upp.
I diskussionen har gjorts gällande att
klausulen om att undanhålla dessa
tjänstemän det 15-procentiga lönetillägget
utgör ett förfarande, som redan tilllämpas
på den allmänna arbetsmarknaden.
»Den som sig i leken ger han får
leken tåla.» Men man är inte i övrigt
beredd att tillämpa reglerna vid lönestrider
inom det privata näringslivet.

Enligt Kungl. Maj:ts direktiv äger
skolmyndigheterna, d. v. s. rektorsämbetena,
rätt att — tvärtemot vad som
gäller inom den privata verksamheten
— beordra ordinarie och i tjänst kvarvarade
icke-ordinarie lärare att uppträda
som strejkbrytare, om det nu här
kan talas om strejk i vanlig bemärkelse.
Det har nämligen förordnats att lärare
och klasser kan överflyttas från en statlig
läroanstalt till en annan, om så skulle
visa sig erforderligt. Lärarna har i vissa
fall att överge sin hittillsvarande undervisning
och överta arbetsuppgifter,
som bestritts av dem som lämnat sin
tjänst. Därutöver är de skyldiga att underkasta
sig jämkningar i redan uppgjord
arbetsfördelning och ändringar i
tjänstgöringen, som kan påkallas av den
föreliggande konfliktsituationen. Man synes
i hastigheten ha glömt att enligt
läroverksstadgan planen för arbetsfördelningen
mellan läroverkets lärare i
vad det rör alla detaljer — jag vill understryka
detta — av rektor får fastställas
först efter samråd med vederbörande
lärare. Bestämmelsen gäller arbetsfördelningen
både för hela läsåret och
för viss del av detsamma. Man behöver
inte vara utrustad med något större mått
av fantasi för att inse, att de nya föreskrifterna
kommer att medföra olidliga
kontroverser mellan de arma rektorerna
och de lärare, som åläggs tvångsarbete
utöver sin vanliga tjänst. För att nu inte
tala om att en förnuftig tjänstefördelning
tar i anspråk åtskilliga dagars arbete,
för att inte säga veckors, och att
en arbetsordning vid ett större läroverk
inte kan uppgöras på kortare tid än en
månad. De av Kungl. Maj:t utfärdade
föreskrifterna kan näppeligen ha till -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

kommit på förslag av myndighet, som
liar någon erfarenhet, eller i varje fall
någon färsk erfarenhet av organisationsarbetet
vid ett större läroverk. Bestämmelserna
är orimliga av fysiska, och jag
skulle vilja säga av astronomiska skäl.
Dygnet är nämligen begränsat till 24
timmar, och mer kan inte ens en rektor
arbeta.

Det har sagts att en tjänsteman enligt
10 § i det allmänna avlöningsreglementet
är skyldig att underkasta sig
erforderliga omregleringar av tjänstgöringen.
Men är han också skyldig att underkasta
sig en ökad tjänstgöring, som
kan överstiga hans fysiska och psykiska
krafter? I omedelbar anslutning till detta
stadgande i avlöningsreglementet heter
det: »Angående tjänstemans ställning
vid arbetskonflikter gäller vad därom
särskilt stadgas.»

Ännu har några föreskrifter om vad
som är att iaktta vid arbetskonflikter ej
stadgats, men två sakkunnigbetänkanden
har sett dagen, vilka berör problemet.
Det ena betänkandet avgavs år 1939
och avsåg tjänstemans tjänstgöringsskyldighet
vid arbetsinställelse. Det andra
gällde frågan om vidgad förhandlingsrätt
för bland andra statsanställda
tjänstemän. Det sista betänkandet lär
ha avgivits nyårsafton år 1951, och de
sakkunnigas ordförande lär intill den
7 september 1951 ha varit nuvarande
statsrådet Lingman.

Jag skall inte närmare ingå på dessa
betänkanden. 1939 års utredning synes
främst ha tagit sikte på tjänstemans rätt
att iaktta neutralitet vid arbetskonflikt,
som uppkommit med avseende på kollektivavtalsanställd
personal. Utredningen
utmynnade i ett lagförslag, som tillerkände
statstjänstemännen rätt att i
detta fall intaga en neutral ställning.
1948 års utredning utgick från att vid
en dylik strejk skall tjänsteman, som
inte är indragen i konflikten, principiellt
tillerkännas neutralitetsrätt, men
tjänstemannen i fråga är skyldig att utföra
de göromål, som han eljest fullgör.
Den Lingmanska kommittén föreslog
följande lagtext: »Offentlig tjänsteman
är icke skyldig utföra arbete, som är

föremål för arbetsinställelse (lockout eller
strejk) eller annan stridsåtgärd, som
medför sådan verkan att åtgärden med
hänsyn härtill är att jämställa med arbetsinställelse.
---Arbetsinställelse

inverkar ej på tjänstemannens skyldighet
att utföra de göromål, som eljest pläga
bestridas av honom.» Andemeningen
i förslaget är tydligen, att tjänsteman
ej kan åläggas utföra blockerat arbete,
därest detta ligger utanför ramen för
hans vanliga arbetsuppgifter. Den Lingmanska
kommittén räknade med att
myndigheterna skulle iaktta vederbörlig
försiktighet, så att inte ens skenet av
strejkbryteri förelåg.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om klokheten i en dylik lagstiftning.
Man kan vara tveksam ur det allmännas
synpunkt, och jag är det nog
själv. Samhällets funktioner måste upprätthållas,
och då får man i vissa fall ge
avkall på principerna. Jag vill endast genom
att citera den gamle polismästaren
konstatera, att statsrådet Lingman avancerat
baklänges i en ovanligt snabb takt.
Men det är en sak — var och en handlar
ju utifrån sina egna förutsättningar.
En annan sak är att ålägga kvarstående
tjänstemän en arbetsbörda, som är utom
all rim och reson.

Härmed är jag tillbaka till föreliggande
statsutskottsutlåtande. Det har i debatten
antytts, att de ordinarie lärarna
i ett konfliktläge skulle kunna åläggas en
ökning i tjänstgöringsskyldigheten med
åtminstone 10 procent. Samtidig* föreslår
statsutskottet, att de skulle gå miste
om det 15-procentiga tillägget. Vad betyder
nu detta? Jo, det innebär att de
tjänstgörande lärarna skulle åsamkas en
lönesänkning under en lönestrid med 24
procent per arbetstimme, räknat på de
gamla lönerna. Jag skulle vilja ställa den
frågan till herr statsrådet och kammarens
ledamöter: Har något liknande någonsin
förekommit förr i detta land?
Att det är möjligt i de auktoritära staterna
med deras tvångsarbete, med eller
utan lagstiftande föreskrifter, det vet
vi ju.

Och så ytterligare en fråga: Hur tror
kammarens ledamöter, att Sveriges stu -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

dentkårer och Sveriges studenter, som
tänkt sig lärarbanan, kommer att reagera
inför denna tingens ordning? Jag
fruktar för att vi kommer att gå inte
från ont till värre, utan till värst, när
det gäller rekryteringen av lärarbanan.

Vid förra årets lönekonflikt med sjuksköterskorna
föreslog regeringen tjänsteplikt
för dem. Förslaget blev aldrig förverkligat,
men allmänhetens dom bara
vid tanken på ett dylikt förfaringssätt
var hård. Vad regeringen här beslutat
i fråga om kvarstående lärares åligganden
vid arbetskonflikt är långt hårdare
än den tilltänkta tjänsteplikten för sköterskorna.
Den enda trösten är att de
agerande på statsmaktens sida tydligen
inte förstått vad saken gäller. Må gudarna
därför förlåta dem, ty de vet inte
vad de gör.

För en tid sedan läste jag förre statsrådet
Wigforss’ Minnen, del II. Jag fäste
mig särskilt vid vad han där skrev om
den s. k. Stripakonflikten våren 1926,
som ledde till den Sandlerska regeringens
avgång. Striden gällde den statliga
arbetslöshetspolitiken och huruvida staten
hade rätt att kommendera medborgare
till blockerat arbete. Som kanske
några av kammarens ledamöter erinrar
sig gjordes från den dåvarande fåtaliga
liberala gruppens sida försök att få till
stånd en kompromiss, och den socialdemokratiska
regeringen syntes inte heller
ovillig att gå med på en sådan. Men
på en punkt var regeringen orygglig, säger
Wigforss. Den kunde på inga som
helst villkor gå med på kommendering
till strejkbryteri. Men kanske det är bäst,
att jag citerar herr Wigforss: »För regeringen
var hänvisning till strejkbryteriarbete
en hårdare väg, mera omöjlig
att godta, än avstängning från understöd.
Det hade visat sej, att denna uppfattning
föreföll de borgerliga gåtfull
och stridande mot deras rättsuppfattning.
»

Nu är man i färd med att kommendera
tjänstemän till oavlönat strejkbryteriarbete
på fritid samt att såsom extra
pålägg beröva dem 13 procent av betalningen
för deras ordinarie arbete.

Den borgerliga inställningen år 1926

föreföll den förre socialdemokratiske finansministern
gåtfull. Hur skall man då
karakterisera dagens politiska makthavare? »Släkte

följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick — men
vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!»

Nya släkten — gamla gåtor!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till punkten 1 b) bland de föreliggande
reservationerna.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Vi ha
tidigare i dag talat om vissa distinktioner
som kunna göras på detta område.
Debatten både i pressen och man och
man emellan har visat, att man tyvärr
hamnar i dylika resonemang. Detta gäller
även ett visst annat gebit, som åtminstone
parentetiskt berördes av statsrådet
i hans anförande, nämligen den
s. k. garantiregeln.

Det förhåller sig visserligen så, att
garantiregeln, alltså § 4 i löneplanen
1947, aldrig har tillämpats; man gick
ju i stället förhandlingens väg. Men å
andra sidan står paragrafen faktiskt inskriven
i gällande författningar, och
man har följaktligen icke rätt att betrakta
den som obefintlig. Och den anda,
som paragrafen försökt att i ord formulera,
torde ännu leva kvar, liksom de
meningar som ligga bakom denna formulering.
Detta är anledningen till att
man för resonemanget mot bakgrunden
av rättsregeln i § 4, trots att den inte
ansetts vara i laga kraft.

I det nu aktuella fallet hade man ju
blivit enig om kompensationens höjd,
alltså den fråga förhandlingarna gällde.
Statsrådet ville låta påskina att man inte
hade något att förhandla om, för den
händelse innebörden i § 4 var den, att
en kompensation automatiskt skulle utgå.
Ja, det må vara alt enighet råder
om att kompensation automatiskt skall
utgå, men man kan inte i varje läge veta
hur stor den skall vara. Och det är
ju den saken man får tänka sig att förhandlingarna
skulle gälla, alltså fortfarande
mot bakgrunden av § 4.

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemännens löner m. m.

Det är en mängd ämnen som berörts
i debatten, och bland annat har givetvis
SACO blivit föremål för en del mer
eller mindre omilda omdömen, antingen
de varit öppna eller förstuckna. Man
vill självfallet på många håll, att denna
organisation i nuvarande stund skall
spela strykpojkens roll. Jag vill emellertid
peka på en detalj i händelseutvecklingen
i början av februari, som
har ett visst intresse. Den 8 februari
skönjde man, såsom här har omvittnats,
de stora dragen i uppgörelsen om det
rörliga tillägget, som sedermera underskrevs
den 13 februari. Den omständigheten,
att SACO gick till strid den 9
februari, bevisar enligt min mening
mycket klart, att SACO för sin del ansåg
det givet att de två förhandlingarna, beträffande
å ena sidan det rörliga tillägget
och å andra sidan inplaceringen i
statens lönelista, icke skulle få bli sammanlagda
och utspelade mot varandra.
Tidigare hade ingen som helst antydan
i den vägen gjorts av dem som skötte
förhandlingarna. Och det visar väl i alla
fall en viss ren och nästan änglaskir sida
hos denna organisation, SACO.

Vad som enligt min mening i första
hand förtjänar klander i statsrådets och
regeringssidans sätt att se på dessa ting
är att man stereotypt och schablonmässigt
överflyttar — och det har visst redan
sagts här i dag — det betraktelsesätt,
som tillämpas i den privata arbetsmarknaden,
på den offentliga arbetsmarknaden,
och att man gör det efter
tämligen godtyckliga normer.

Jag skall sedan, herr talman, beröra
frågan, huruvida borttagandet av de 15
procenten från de tjänstemän som tillhöra
organisationer, som i detta läge gå
till strid, överensstämmer med föreningsfriheten
eller inte. Det vitsordades
i utskottet att regeringen efter kontakt
med sina jurister och utskottsmajoriteten
efter att ha hört sina juridiska
experter kommit till det resultatet, att
något hot mot föreningsfriheten här inte
skulle föreligga. Man kan endast konstatera,
att två olika uppfattningar stå
mot varandra beträffande dessa ting;
juristerna äro härvidlag tydligen delade

i två läger. Jag skall inte alls försöka
skipa rättvisa i denna fråga — det är
jag inte mannen att göra — utan vill
endast framföra en del lekmannamässiga
reflexioner beträffande det vågstycke
regeringen här kommer att ge
sig in på när det gäller att — såsom
man har sagt — skilja fåren från getterna.

Regeringen måste tydligen göra klart
för sig vilken organisation varje enskild
tjänsteman tillhör. Detta måste ske genom
en direkt fråga, som då får en mycket
personlig tillspetsning. Jag vill ifrågasätta,
huruvida någon regering i ett demokratiskt
land har rätt att ställa dylika frågor.
Vad jag kan förstå måste regeringen
utbetala de 15 procenten inte bara till
dem, som tillhöra de i dagens läge behagliga
organisationerna, utan även till
dem som vägrat besvara regeringens fråga.
Och jag anser att regeringen icke
har något lagligt medel att tillgå för att
genom tvång få organisationstillhörigheten
konstaterad. Följaktligen svävar
hela frågeställningen om organisationstillhörigheten
fritt i luften. Jag tror att
herr statsrådet svårligen kan jäva ett
dylikt betraktelsesätt.

Också andra frågor uppställa sig. När
staten exempelvis nyanställer en person,
bör ju vederbörande myndighet efterhöra:
»Är Ni medlem av SACO eller
är Ni det inte?» Och om vederbörande
är medlem i SACO, skall den statliga
myndighetens representant vägra anställning.
Den situationen tycker jag
också förefaller ur olika synpunkter till
ytterlighet kuriös.

Sedan framkom också spörsmålet huruvida,
om en tjänst blivit förklarad
blockerad av organisationen, staten då
skall bakom organisationens rygg anställa
en person, som alltså bryter denna
blockad.

Statsrådet talade själv i sitt anförande
om att det kunde förekomma felaktiga
uppgifter, och statsrådet meddelade att
de skulle då på övligt sätt beivras. Jag
tror att de orden äro uttryck för det
dunkelt tänkta, ehuru klarheten i det
sagda kanske inte är mycket att yttra
sig om. Man kan nämligen fråga sig, vem

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

som skall kontrollera, huruvida en uppgift
verkligen är riktig eller inte.

Till sist kan man också fråga sig, hur
man skall förfara med den person, som
utnyttjar sin demokratiska frihet på det
sättet, att han under pågående konflikt
lämnar den behagliga organisationen för
att gå in i den stridande organisationen,
i SACO. Då skulle man alltså i det läget
likaledes ha sin observans skärpt och
låta detta tjänstemannens beslut följas
av en lönesänkning.

När det kan framställas så många invändningar,
vilka inte kunna bevaras på
ett tillfredsställande sätt — ty det är
alldeles uppenbart att de förslag till tolkningar,
som statsrådet försökt göra här,
inte helt ha tillfredsställt någon — tycker
jag att man i ett sådant tvivelaktigt
fall inte bör handla.

Det har vidare från herr statsrådets
sida framhållits som ett argument mot
de uppfattningar, som oppositionen här
i dag hävdar, att det finns andra organisationer
som ha en annan uppfattning.
Ja, men detta är ju endast uttryck för
ett värdeomdöme. Det är endast ett konstaterande
att det förhåller sig på det
sättet, men argumentet som sådant är
komplett värdelöst, ty det säger ingenting.

Till sist vill jag, herr talman, endast
säga att hela det problem, som har kommit
i blickpunkten genom detta ärende,
är av synnerligen allvarlig art. Det måste
var och en erkänna, om han också
fått endast en ytlig kontakt med det. Det
är också klart att frågan måste upptagas
i ett annat sammanhang och då få den
lösning som kan framgå ur de överväganden
som då komma att göras.

Herr Åman talade här om att han
för sin del avvisade tanken på obligatorisk
skiljedom. Jag tyckte att han därvid
åberopade någon artikel i en högertidning,
som skulle ha gjort sig till
förespråkare för obligatorisk skiljedom.
.lag tror mig kunna säga att vårt parti
därvidlag står fullkomligt obundet. Vi
ha i dagens läge ingen anledning att ställa
oss bakom uppfattningar av denna art.

.lag slutar, herr talman, med detta och
yrkar — det är väl lämpligast så — bi -

fall till den av fröken Andersson m. fl.
avgivna reservationen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag skulle vilja säga några ord
om en reservation som är avgiven av
herr Rubbestad, trots att han inte tillhör
denna kammare. Jag säger det för att
söka förebygga att någon skall falla för
de locktoner, som ligga i den reservationen.

Herr Rubbestad har nämligen reagerat
mot att man vid beräkningen av
lönetillägget inte iakttar det s. k. taket,
och han vill att tillägget skall beräknas
å högst 1 600 kronor i månaden. För att
undvika varje missförstånd vill jag säga
att detta tak är iakttaget. Hade man,
i stället för att på lönen lägga det föreslagna
tillägget, höjt det rörliga tillägget
till 52 å 53 procent, vilket skulle ha
motsvarat en höjning med 15 procent
på utgående lön, skulle man ha kommit
till precis samma lönebelopp som nu redovisas
i propositionen.

Det skulle visserligen kunna sägas att
man i likhet med vad som i andra kammarens
debatt antytts av herr Rubbestad
skulle ha kunnat beräkna dessa 15
procent på enbart 1 600 kronor, men
det skulle ha varit att lura tjänstemännen
genom att i realiteten införa ett
lägre tak. Jag måste säga att jag inte
funnit det framkomligt att ta upp till
diskussion ett sådant förslag och införa
en sådan försämring i detta sammanhang.
Jag har i andra kammaren försökt
att i två olika anföranden klargöra detta
för herr Rubbestad. Jag vet inte, om det
beror på honom eller mig, men han tycks
ännu inte ha fattat, hur det ligger till.
Jag har velat redogöra för denna sak
även i denna kammare för att klargöra
att det s. k. taket iakttagits vid beräkningen
av tillägget.

Herr Ohlon berörde i sitt anförande
vissa frågor, som ge mig anledning till
en replik. Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vid hans citat av Viktor
Rydberg och Wigforss, ty det skulle ta
för mycket av tiden. Jag skall inte heller
ge mig in på att diskutera i vilken
riktning jag avancerat. Jag vill bara på -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

peka en sak. När han frågar vilken ställning
tjänstemännen skola inta vid konflikter
och i det sammanhanget hänvisar
till förhandlingsrättskommitténs
betänkande, vill jag fästa uppmärksamheten
vid att förslaget i betänkandet
inte till någon del införts i lönereglementet.
Man kan fråga sig, om man skall
rycka loss en del av betänkandet och
föreskriva att det skall tillämpas och
utelämna andra delar i betänkandet, såsom
bestämmelsen att Kungl. Maj:t har
rätt att förlänga uppsägningstiden för
tjänstemännen. På det sättet skulle man
införa ett slag av tjänsteplikt som ligger
i anställningsförhållandet. Det är
alltid vanskligt att rycka ut en del av
ett förslag utan att bedöma i vilket sammanhang
förslaget har framkommit.

I nuvarande situation ha tjänstemännen
en tjänsteplikt enligt anställningsavtalet.
Man kan då fråga sig: Menar
man att en åtgärd, låt oss säga en stridsåtgärd,
från en organisation är tillräcklig
för att upphäva vad som i lag är
stadgat i fråga om tjänstemännens skyldigheter?
Jag tror inte att man behöver
ställa någon annan fråga för att man
skall få klarhet på den punkten.

När herr Arrhén talade om den garantiregel,
som han var inne på, frågade
han mig, om det inte fanns möjlighet
till förhandlingar, och han framhöll, att
om inte paragrafen i fråga var införd
och godkänd, så fanns dess andemening
där. Man måste väl säga, att har man
den uppfattningen, att det skall finnas
en garanti för kompensation för lönekostnadsstegringar,
har man ingenting
att förhandla om, utan det blir bara att
konstatera, hur stora levnadskostnadsstegringarna
varit fram till en viss tidpunkt.
Det är ju garantien för levnadskostnadsstegringen
som har varit det
primära i diskussionen från motionärernas
och reservanternas sida, och därvidlag
skulle det enligt deras tolkning
icke finnas utrymme för förhandlingar,
såvida man inte vill ha mera än ersättning
för levnadskostnadsstegringarna.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag är
tacksam för att herr statsrådet tagit till

orda i debatten på ett tidigt stadium och
därigenom befriat mig från uppgiften
att försöka mera utförligt klarlägga det
föreliggande problemet.

I år har man liksom i fjol motionsvis
framfört krav på att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
framtida lönekompensationer skulle utgå
med procentuellt samma belopp för
samtliga lönegrader. Utskottet har i år
lika litet som i fjol kunnat medverka till
genomförandet av ett sådant förslag. I
motionen åberopas att det är en allmänt
antagen princip att det skall vara samma
procentuella tillägg för alla. Jag skall
inte förneka att det kan vara så, men
jag vill framhålla att en sådan princip
sällan har kunnat helt tillämpas. Redan
1917 fingo vi ett differentierat tillägg,
som var begränsat till vissa lönegrader.
Vi fingo 1944 supplementstillägg för
statstjänarna, vilket utgick med 420 kronor
i de fem lägsta lönegraderna, 300
kronor i lönegrad 6, 280 kronor i lönegrad
7 och 00 kronor i lönegrad 8. Därmed
var det slut med dessa tillägg. Även
senare har man haft dylika differentierade
tillägg.

Hur man nu än ser på saken och även
om man gör gällande att vi kommit dithän,
att levnadskostnadsfördyringen är
lika stor för de högre löntagarna som
för de lägre, så är det väl i alla fall en
sanning med modifikation. Det finns under
alla förhållanden en viss marginal,
som mindre träffas av prishöjningarna
än den del av lönen som åtgår för oundgängligen
nödvändiga utgifter för livsuppehället.

Med vad jag nu sagt sammanhänger
den av herr Rubbestad framförda tanken
på att man skulle även denna gång
införa ett tak vid en inkomst av 1 600
kronor. Denna tanke har samlat en tredjedel
av statsutskottets ledamöter, som
ha gått på samma linje, även om de med
hänsyn till att överenskommelse träffats
mellan parterna inte velat gå emot propositionens
förslag. Den omständigheten
att många instämmanden gjordes i herr
Birger Anderssons anförande vittnar om
att man inte är så främmande för tanken
att begränsa lönetillägget för de hög -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

re löntagarna. Det kan nog utan vidare
påstås att det är en allmän uppfattning
bland stora grupper av Sveriges
medborgare att det bör vara en sådan
begränsning.

När man således nu vänder sig emot
differentieringen och hoppas på att man
för framtiden skall få till stånd en ordning
med samma procentuella förhöjning,
vågar jag påstå att detta är en
önskedröm och ingenting annat. Man
får nog på det hållet göra sig förtrogen
med tanken att det så småningom blir
en omläggning i fråga om lönedifferentieringen.
Jag anser för min del att det
skulle vara önskvärt, om man kunde få
till stånd en ännu något större differentiering
än det föreliggande förslaget
innebär.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag är inte övertygad om
att dagens debatt har främjat lösningen
av de aktuella konflikter som vi just nu
ha på tjänstemannaområdet. Jag är inte
heller övertygad om att saken har fallit
framåt. Det har sagts många för en gammal
fackföreningsmän värdefulla ting,
och det har sagts mycket som jag närmare
skulle vilja rubricera som uttryck
för underliga uppfattningar i detta sammanhang.
Herr Ohlon känner säkert inte
så värst mycket till den allmänna arbetsmarknaden,
och just i denna debatt och
i dessa frågor ledes han i alltför stor
utsträckning av rent känslotänkande,
och därför är det också rätt naturligt,
om han far ganska mycket vilse.

På den allmänna arbetsmarknaden har
under årens lopp vuxit fram en rättsuppfattning
och en rättspraxis, som i väsentliga
stycken skiljer sig från den
ståndpunkt som nu är under diskussion
eller framförts i några av reservationerna.
Jag vill också i detta sammanhang
konstatera att förhandlingsrätten,
som alla anställda äro så måna om att
få sig tillerkänd och som jag förmodar
flertalet av dem, som suttit i utskottet,

7 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 9,

också vilja tillerkänna vederbörande,
fäster man icke något avseende vid i de
reservationer, i vilka framförts synpunkter
som icke ha vunnit beaktande i de
mellan organisationerna och civilministern
förda förhandlingarna. Här vill man
genom beslut av riksdagen lägga in någonting
i dessa avgöranden, som förhandlarna
icke ha kommit överens om,
och detta måste vara uttryck för att man
vill godkänna förhandlingsrätten och resultatet
av förhandlingarna endast till
eu viss grad.

Vi ha på den allmänna arbetsmarknaden
uppfattat förhandlingsrätten inte
enbart såsom en rätt att framföra önskemål
i fråga om arbetsvillkoren, utan
också såsom en skyldighet att söka komma
fram till en överenskommelse, varigenom
man är bunden för viss tid och
naturligtvis med fredsförpliktelse för
den tid avtalet gäller. Även om vid de
förhandlingar, som föregått en sådan
överenskommelse, inte alla önskemål
blivit tillgodosedda eller nya uppkomma
under avtalstiden, gäller under alla
förhållanden fredsförpliktelsen. Har sålunda
under förhandlingarna överenskommelse
träffats om visst lönetillägg
och priserna stiga under avtalsåren, kan
man följaktligen inte vidta stridsåtgärder
för att ändra på den överenskommelse
som en gång träffats. Och träffar man
vid avtalsförhandlingarna överenskommelse
om vissa ting, men tvistar om
andra, har jag aldrig varit med om att
arbetsgivarna partiellt ha tillämpat överenskommelsen
på det sättet, att de betala
ut de lönetillägg, varom överenskommelse
träffats, och låta tvisten i andra
avseenden liksom flyta. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att man vid de
centrala förhandlingar, som i år förts
angående överenskommelser för hela den
enskilda arbetsmarknaden, inte nöjt sig
med att fordra godkännande av ett vart
av de förbund, som beröras av denna
överenskommelse, utan Arbetsgivareföreningen
har fordrat att samtliga förbund
skola godkänna den, innan något av de
förbund, som tidigare godkänt uppgörelsen,
kan utfå lönetilläggen. Jag har
följaktligen för min del mycket svårt att

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemännens loner m. m.

tro att tjänstemannaorganisationerna
själva skulle känna sig illa behandlade,
därför att de inte få ut de lönetillägg,
som andra få, förrän kvarstående tvister
ha bilagts. Jag tror alt denna sak
mer är en propagandasak än någonting
som kan ligga tjänstemannaorganisationerna
om hjärtat.

Det är vanligt på arbetsmarknaden att
arbetstagarna inte få ut några partiella
förmåner, utan vederbörande arbetsgivare
fordrar, att överenskommelse skall
ha träffats i sin helhet innan någonting
utgår. Jag har följaktligen mycket svårt
att förstå de brösttoner, som högerns
representanter i dag givit uttryck åt, då
de undra, hur man kan ha kommit på
en sådan idé inom civildepartementet,
att lönetilläggen inte kunna utbetalas till
de organisationer, som gått i strid, förrän
tvisterna äro ur världen. Jag har
för mig att det icke är förhandlarna i
civildepartementet som aktualiserat denna
fråga, utan den har aktualiserats genom
att vederbörande organisationer ha
vidtagit stridsåtgärder för att utöver den
allmänna överenskommelsen, som föreligger
beträffande lönetilläggen, också
vilja ha bestämt besked, att tjänsteförteckningsrevisionen
skulle få en viss utformning.

Jag vill också säga att jag instämmer
i det uttalandet — jag vet inte, om det
var fröken Andersson som gjorde det —
att det är klart att man inte kan göra
jämförelser mellan förhållandena på
den allmänna arbetsmarknaden och anställningsförhållandena
för tjänstemännen,
därför att dessa förhållanden äro
så olika. Man kan inte göra jämförelser
mellan de avtal, som slutas
på den allmänna arbetsmarknaden,
och vad vi här diskutera. Det är
alldeles riktigt att det finns skiljaktigheter
och att det finns en hel del ting
som inte äro klarlagda och som behöva
klarläggas, innan vi nå fram till riktiga
resultat i våra diskussioner. Konflikterna
på detta område äro också annorlunda
än vad vi äro vana vid på den
allmänna arbetsmarknaden; de ha en helt
annan karaktär. På arbetsmarknaden
måste varje av tvisten berörd arbetare

vara beredd på att delta i konfliktåtgärder,
och jag gratulerar inte den, som
söker gå ut på arbetsplatsen för att agitera
för konflikt, om han inte själv är
beredd att delta i den. Här förhåller
det sig på det sättet, att de ordinarie
tjänstemännen icke ha strejkrätt, och
därför måste konflikten föras med de
extra anställda. Jag har faktiskt i minnet
någonting som herr Sandler på sin
tid sade såsom utrikesminister, då vi
diskuterade vissa frågor före krigsutbrottet.
Han sammanfattade den mening,
som kommit till uttryck från oppositionshåll,
på det sättet att man här i
Sverige tydligen var beredd att kämpa
till sista engelsman. Här är det så, att
de tjänstemän, som inte ha strejkrätt,
tydligen äro beredda att kämpa till sista
extra anställd adjunkt eller amanuens
eller vad det nu kan vara för befattningshavare.

Här komma också andra underligheter
in i bilden. På den allmänna arbetsmarknaden,
där det ändå finns en erkänd
strejkrätt, är en organisation, som själv
icke får företa stridsåtgärd på ett visst
område, förbjuden att understödja annan
organisation, som där vidtar stridsåtgärd.
Organisationen är också förbjuden
att understödja en annan organisation
som är i konflikt, genom s. k. sympatiåtgärd,
om organisationen själv kan
tänkas ha något intresse i striden. Här
förhåller det sig så att de ordinarie
tjänstemän, som inte ha strejrätt, äjro
oförhindrade att understödja en konflikt,
som vidtas av de extra tjänstemännen
på samma område, trots att utgången
av konflikten är avsedd att påverka även
deras anställningsvillkor. Detta är någonting
som strider mot vad som kan
förekomma på den allmänna arbetsmarknaden.

Jag vill än en gång påpeka att man
inte kan göra direkta jämförelser, eftersom
det här är fråga om helt andra förhållanden.
Är det på det sättet, att tjänstemännen
vilja ha förhandlingsrätt och
obegränsad strejkrätt, är det nödvändigt,
att man också undersöker, huruvida man
inte skall göra anställningsförhållandena
sådana, att vederbörande kan tillförsäk -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

ras denna strejkrätt, om de mera lita på
denna än på det konstitutorial, som de
nu äro anställda efter.

Herr Ohlon betecknade den klausul i
överenskommelsen, som nu finns intagen,
nämligen att medlemmar av de organisationer,
som vidtagit stridsåtgärder,
inte skola komma i åtnjutande av det
femtonprocentiga lönetillägget, såsom ett
hot mot tjänstemännen. Jag tror att detta
uttalande beror på en felsyn från herr
Ohlons sida. Det är inte organisationstillhörigheten,
som här kommer in i bilden,
utan det är så att de tjänstemän,
som invecklats i stridsåtgärder, berövas
dessa femton procent, i varje fall intill
dess uppgörelse på området träffats. Nu
har klausulen utformats på det sättet,
att detta tillägg icke skulle utbetalas till
dem som voro anslutna till en organisation
som har vidtagit stridsåtgärder. På
den allmänna arbetsmarknaden är det
så att inte någon får del av förmånerna,
förrän alla godkänt en uppgörelse, om
det nu på den privata arbetsmarknaden
över huvud taget skulle finnas två organisationer,
som voro berörda av avtalet.
Här kunna vi lika följdriktigt säga att
exempelvis läroverkslärarna inte borde
få del av de nu överenskomna lönetillläggen,
förrän stridsåtgärderna på området
äro hävda. Då man nu utformat det
på det sättet, att tillhörigheten till en
viss organisation skall vara avgörande
för frågan om utbetalande av lönetillläggen,
lpåste meningen ändock vara att
komma själva stridsåtgärderna till livs.

Herr Ohlon hade också vissa betänkligheter
mot att ordinarie tjänstemän beordrades
till sådant arbete, som tidigare
utförts av dem, som lämnat tjänsten på
grund av konflikten. Herr Ohlon trodde
för sin del inte att något sådant kunde
förekomma på den allmänna arbetsmarknaden.
Jag vill säga till herr Ohlon,
alt partiella konflikter av detta slag inte
kunna förekomma på den allmänna arbetsmarknaden.
Arbetsgivarna se nog
till, att sådant inte förekommer. Finns
det tendenser därtill, vidta de omedelbart
motåtgärder, och om det skulle bli
blockad mot nyanställning, kunna inte
de anställda på arbetsplatsen vägra ut -

föra sådant arbete som de nyanställda
skulle ha utfört, då skulle de alldeles säkert
bli skilda från anställningen. Även
i detta avseende kan man således inte
göra några jämförelser.

Vidare ansåg herr Ohlon, att lärarna i
detta fall skulle vara särskilt hårt drabbade
av konflikten. Han säger, att det
kan komma att betyda att de förlora inte
mindre än 24 procent av den rättmätiga
lön de borde ha, och då räknar han in
de 15 procent som de inte få och den
ökade tjänstgöringsskyldighet som föranledes
av konflikten. Jag vet inte, om
herr Ohlon har reda på att på den allmänna
arbetsmarknaden måste som regel
alla delta i konflikten, och de bli helt
utan lön och få nöja sig med det konfliktunderstöd,
som vederbörande organisation
kan utbetala. Om det alltså föreligger
någon skillnad i detta hänseende
mellan den allmänna arbetsmarknaden
och tjänstemannaförhållandena, är det
en skillnad, som måste vara till tjänstemännens
fördel och icke till deras nackdel.

Herr talman! Då tiden är långt framskriden
och det framförts önskemål att
få frågan avgjord, innan vi sluta för dagen,
skall jag inte säga något ytterligare,
utan nöjer mig med att hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr HERLITZ: Jag har lovat herr talmannen
att tala som om jag endast hade
en förlängd repliktid till mitt förfogande,
och jag skall försöka att hålla det
löftet.

Till svar på herr Åmans fråga vill jag
säga, att såvitt jag och de meningsfränder,
med vilka jag talat härom, känna
till, har högern inte tagit någon ståndpunkt
till frågan om obligatorisk skiljedom.
Det föreliggande ärendet har inte
heller givit oss någon anledning att
ta ståndpunkt därtill.

Hade jag haft tid, skulle jag nu velat
ta upp frågan om de femton procenten
och rättigheten att därvidlag diskriminera
medlemmar av viss organisation
och rätten att avkräva dem förklaringar.
Jag går helt enkelt inte in på den

100

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

saken. Jag nöjer mig med att säga, att
de analogier från den privata arbetsmarknaden,
som i detta sammanhang
åberopas, icke för mig äro bindande.
Här äro vi framme vid den huvudsak,
jag ville framhålla i dag.

Det resoneras i dag och har resonerats
under veckor om förhållandet mellan
den privata arbetsmarknaden och
statstjänsten, och man har omsorgsfullt
pekat på att det på den punkten, på
den punkten och på den punkten finns
en liten skillnad, som gör att vi få behandla
dem olika. Jag tillåter mig mot
detta hävda den åskådningen att det
är en djupgående och principiell skillnad
mellan statstjänsten och den privata
tjänsten, i det att statstjänsten vilar
på helt andra rättsliga, ekonomiska och
ideella grundvalar.

Statstjänsten vilar för det första på
den principen, att dess verksamhet skall
till det yttersta upprätthållas. »Regementet
skall hava sin gång», stod det i
1634 års regeringsform. Det måste vara
något av en ideell inre anknytning av
tjänstemannen till det allmännas tjänst.
Det måste vidare vara en säregen grad
av bundenhet både å statens sida och å
den enskildes sida för att statstjänsten
skall kunna behörigen upprätthållas.
Allt detta är de gamla principer för
statstjänstens upprätthållande som för,
iag skall inte säga tjugu eller tio år sedan,
utan för fem år sedan ansågos givna.
Så till den grad har man nu emellertid
gripits och behärskats av föreställningarna
från den privata arbetsmarknaden
att det inte kan vara annat än på
sin plats att något erinra om att vad som
nu — jag menar inte bara i detta ärende
utan över huvud taget i dessa år -—•
år i görningen är att lägga om svensk
statstjänst på en helt annan och ny
grundval.

Det är skada att vi hoppa in i dessa
frågor så här litet yrvaket, oorienterat
och huvudstupa, så att man på den ena
eller den andra punkten tillämpar någonting,
som man har lånat från det andra
arbetsområdet. Det skulle vara mycket
bättre, om det verkligen sörjdes för att
vi finge överblicka innebörden i den

stora omvandling, som vi äro på väg att
genomföra. Jag skulle vilja säga att ett
önskemål, som man har rätt att ställa
till civildepartementet, är att det därifrån
blir på allvar genomtänkt, vad
som sker.

Den stora frågan är nämligen denna:
Kan den svenska staten klara sig under
uppgivande av det som fordom höll och
som fram till våra egna år har hållit
den svenska statstjänsten uppe? Äro vi
säkra på att det kan gå lika bra på denna
kollektivistiska grund, i den anda av
oavlåtliga strider och meningsmotsättningar
som tycks vara den nya tidens
lösen? Det är den stora frågeställning
och det breda perspektiv, i vilket jag
tycker att dagens fråga står. Jag anser
att det inte bör saknas en erinran därom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av fröken Andersson,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av henne m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Sundelin, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Ohlons in. fl. beträffande
punkten anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fröken Anderssons yrkande.

Herr Sundelin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens inne -

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

101

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

håll, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 49 punkten I antager bifall
till fröken Anderssons yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Sundelins yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositioiffen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 49 punkten I,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson m.
fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens sl-ut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 29.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten II.

Fröken ANDERSSON: Jag ber att få
yrka bifall till reservationen 2 a).

Herr SUNDELIN: Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 2 b).

Herr SJÖDAHL: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o), av fröken Andersson,
att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av henne m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Sundelin,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herr Ohlons m.
fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av henne framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson m.
fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

102

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Ang. höjning av statstjänstemannens löner m. m.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 31.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten III.

Fröken ANDERSSON: Jag ber att få
yrka bifall till reservationen 3 a).

Herr SUNDELIN: Jag ber att få yrka
bifall till reservationen 3 b).

Herr LEANDER: Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande punkten yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av fröken Andersson, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av henne m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Sundelin, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i herr
Ohlons m. fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av henne framställda yrkandet, uppsattes
och efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: ■

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 32.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna IV och V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av statstjänstemännens
löner m. m.; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisoriskt lönetillägg
för tjänstgöring på s. k. obekväm
arbetstid.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 71, till Konungen i anledning
av väckta motioner om kungörande
av val av kommunal- och stadsfullmäktige
samtidigt med kungörandet av
val av landstingsmän.

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

103

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 74, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att vad utskottet hemställt
i betänkande nr 15 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 86, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med för -

slag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., dels ock motioner,
som väckts i anledning av propositionen
eller röra i propositionen behandlad
lagstiftning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.19 eftermiddagen.

In fidem
Lode Wistrand.

Bilaga.

Interpellationssvar.

Herr talman!

Herr Anderberg har frågat mig, om
jag är i tillfälle att lämna en redogörelse
för åldringsvårdens aktuella läge och
för statsmakternas inställning till de
problem, som aktualiserats i den förda
debatten om åldringsvården.

Åldringsvården har under det senaste
decenniet tilldragit sig en växande
uppmärksamhet. Anledningen härtill är
dels ett allmänt intresse för åldringarnas
levnadsförhållanden, dels att en råd
betydelsefulla samhällsekonomiska frågor
fått större aktualitet genom den
fortgående ökningen av antalet åldringar.

Beträffande befolkningsutvecklingen
vill jag påpeka, att antalet personer över
70 år under 1940-talet steg med i genomsnitt
7 500 per år. ökningen under
1950-talet har beräknats till genomsnittligt
nära 9 000 per år. Folkpensionärernas
antal tenderar att öka med 12—
13 000 per år. Utvecklingen innebär också,
att åldringarna ökar i förhållande

till de s. k. produktiva åldrarna. På 1 000
personer i åldrarna mellan 25 och 60 år
kom vid 1050-talets början 131 åldringar
över 70 år. Siffran för åldringarna
väntas stiga med nära 50 procent under
de närmaste decennierna. Å andra
sidan föreligger omständigheter, som
mildrar verkningarna av denna åldersförskjutning.
Om produktiviteten stiger
med 3—4 procent per år, vilket varit
fallet under de senaste åren, är detta
jämförbart med ett årligt nytillskott av
arbetsföra av minst 100 000. Mot bakgrunden
härav ter sig icke tillväxten av
åldringarnas antal avskräckande. Denna
tillväxt lär under goda ekonomiska
förutsättningar icke föranleda annat än
en viss fördröjning av välståndsökningen.
Det är dessutom möjligt, att åldringarnas
egen arbetsförmåga i framtiden
kommer att kunna utnyttjas bättre än
hittills, varigenom det finns mindre anledning
än tillförne att tala om de gamla
som en börda på de försörjningskraftiga.

Utvecklingen bör sålunda inte ge an -

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

104

ledning till modlöshet. Vi har utan tvivel
råd att bereda medborgarna en tryggad
ålderdom. För de försörjningskraftiga
bör det vara en angelägen uppgift
att lägga grunden till sin egen ålderdomsförsörjning
och ålderdomsvård.

Härefter kommer jag till frågan om
vårdbehovet. Den aktuella debatten
kring åldringsproblemet har ju i första
hand gällt vårdfrågorna. Låt mig genast
säga, att jag anser den kritiskt inriktade
press- och mötesdiskussionen på detta
område vara en glädjande företeelse.
Denna inställning beror inte minst på
de svårigheter som alltid förelegat, när
det gällt att intressera den allmänna
opinionen för vårdfrågorna i lika hög
grad som för sådana försörjningsfrågor,
vilka löses genom folkpensionering och
andra former av socialförsäkring.

De förbättrade levnadsförhållandena
och den medicinska vetenskapens framsteg
har relativt sett minskat vårdbehovet.
Å andra sidan ställer man numera
större anspråk på omvårdnaden av åldringarna.
Det industrialiserade samhällets
struktur gör det nödvändigt att denna
omvårdnad, i vilka former den än
sker, tas om hand av samhället i högre
grad än tidigare.

Socialstyrelsen har beräknat, att i
stort sett omkring 20 procent av våra
gamla över 65 år är ständigt vårdbehövande.
Av dessa är omkring hälften sjuka,
medan hälften behöver vård på
grund av ålderdomssvaghet. 80 procent
av åldringarna är alltså friska eller relativt
friska.

De ständigt vårdbeliövande måste i
många fall tas om hand på anstalt. För
de sjuka bland dem måste samhället ställa
sjukhus och sjukhem till förfogande.
För de ålderssvaga, som inte orkar reda
sig själva och inte kan klara sig med
tillfällig hemhjälp, är de kommunala
åldershemmen avsedda. 1947 års beslut
rörande ålderdomshemmen innebär, att
hemmen skall bli kommunala inackorderingshem
för sådana åldringar och invalider,
som är i behov av omvårdnad
och tillsyn.

Enligt en av socialstyrelsen verkställd
undersökning vårdades den 15 maj 1950
inalles omkring 32 000 personer på ål -

derdomshemmen. Av dessa vårdades
4 800 personer på godkända avdelningar
för kroniskt sjuka och sinnessjuka och
resten på de egentliga ålderdomshemmen.
Detta innebär, att endast en ringa
del av våra åldringar vistas på ålderdomshem,
nämligen omkring 47* procent
av samtliga gamla över 70 år. Även om
en ytterligare utbyggnad av ålderdomshemmen
är motiverad, kommer det alldeles
övervägande flertalet gamla i vårt
land att leva utanför anstalterna. Något
annat är inte heller avsikten med
samhällets åtgärder.

Folkpensioneringen är den grundläggande
samhällsåtgärden i detta syfte.
Men förbättrade bostadsförhållanden,
tillgång till viss hemhjälp etc. kan ytterligare
öka möjligheterna för de gamla
att klara sig på egen hand.

Vad först bostadsfrågan angår är det
min uppfattning, att pensionärshemsbyggandet
varit av utomordentigt stor betydelse
för att möjliggöra för de relativt
friska åldringarna att leva ett självständigt
liv. Det torde för närvarande bo omkring
35 000 pensionärer i dessa hem,
alltså flera än på alla våra ålderdomshem.
Pensionärsliemsbyggandet fortgår
och bör fortgå. De nya möjligheter, soin
skapats att ge statligt stöd till pensionärslägenheter
i vanliga flerfamiljshus
skall också, hoppas jag, bidra till en ökning
av antalet bostäder speciellt lämpade
för åldringar. Det får bli beroende
på lokala förhållanden vilka typer av
pensionärsbostäder man bygger.

Jag har för avsikt att söka åstadkomma
sådana ändringar av gällande bestämmelser
för förbättringslån, att upprustningen
av enfamiljshus kan främjas med
statligt stöd i större utsträckning än nu.
Detta bör särskilt på landsbygden öka
åldringarnas möjligheter att bo kvar i
sina egna hem. Det bör även ligga i kommunernas
intresse att bidraga till sådana
bostadsförbättringar, som minskar behovet
av vård på ålderdomshem. Jag
hoppas att man skall komma därhän, att
ingen åldring tvingas in på anstalt endast
därför att hans bostad är undermålig Då

det gäller åtgärder för att möta
de mera tillfälliga vårdbehoven i form

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

105

av hemhjälp e. d. vill jag i första hand
peka på den statsunderstödda sociala
hemhjälpsverksamheten. Den omfattar
nu i det närmaste 3 000 hemvårdarinnor.
Detta antal är otillräckligt, och utbyggnaden
av hemhjälpen bör därför såvitt
möjligt påskyndas. Redan från början
har det varit meningen att hemvårdarinnorna
skulle användas även för vård av
gamla. Uppenbarligen måste de emellertid
i första hand utnyttjas för katastroffallen,
d. v. s. familjer med små barn
där hustrun blivit sjuk. Allteftersom antalet
hemvårdarinnor växer, ökas möjligheterna
att utnyttja dem för vård av
gamla. Detta sker redan nu på många
håll; ibland på sådant sätt att en kommun
helt reserverar en eller ett par hemvårdarinnor
för hjälp till gamla eller
också så att hemvårdarinnorna kopplas
in på sådant arbete så snart möjlighet
finnes att frigöra dem från övriga uppgifter.

I detta sammanhang kan erinras om
att socialstyrelsen beviljar dispens att
inneha hemvårdarinnebefattning för sådana
kvinnor, som en längre tid skött
ett eget hem och därigenom visat sig
kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra
en hemvårdarinnas uppgifter. I sådant
fall krävs alltså ingen särskild utbildning
för anställning såsom hemvårdarinna.

Vid sidan om den sociala hemhjälpen
har under de senaste åren en ny form
av tillfällig hemhjälp genom s.k. hemsamariter
kommit att spela en viss roll.
Sådana hjälpkrafter har sedan januari
1950 utbildats genom korttidskurser, som
anordnats av arbetsmarknadsstyrelsen i
samråd med Röda korset. Hittills har
mer än 700 personer utbildats. De utgör
i allmänhet sådan arbetskraft, som annars
inte utnyttjas på arbetsmarknaden.
Det är i regel fråga om kvinnor över 40
år, som helt eller delvis kan frigöra sig
från sina arbetsuppgifter i hemmen.

Utan att underskatta värdet av övriga
insatser av skilda slag vill jag bland
glädjande företeelser på åldringsvårdens
område nämna den uppmaning som
Röda korset nyligen sänt ut till sina
kretsar att ta upp hjälp åt åldringar som
eu av de ordinarie arbetsuppgifterna.

Rödakorshjälpen för gamla har redan
kommit i gång på olika håll, och särskilt
långt har man hunnit i Uppsala, där ett
hundratal åldringar mera permanent får
hjälp, i första hand med praktiskt hemarbete.
Intressanta försök med distribution
av färdiglagad mat har gjorts i både
detta och andra sammanhang.

På sina håll har kommunerna startat
en ny form av hemhjälp för gamla i socialvårdens
regi. Fattigvårdsnämnden i
Stockholm har i samverkan med de kooperativa
kvinnogillena gjort ett av allt
att döma lyckosamt försök, och i Örebro
har s. k. socialvårdssystrar anställts.

Bostadsstyrelsen har nyligen undersökt
i vilken utsträckning kommunerna
försökt tillgodose behoven av tillsyn och
tillfällig omvårdnad bland pensionärshemmens
hyresgäster. Undersökningen
omfattade pensionärshem med sammanlagt
i runt tal 24 000 pensionärer. Enligt
lämnade uppgifter hade åtminstone 56
procent av dessa pensionärer möjlighet
att få tillsyn genom hemvårdarinnor, distriktssköterskor
eller personalen i ett
närbeläget ålderdomshem. I inte så få
fall har man en hemvårdarinna boende
i pensionärshemmet.

Socialstyrelsen har helt nyligen tillställt
kommunerna en uppmaning att
stödja och pröva dessa nyare former av
verksamhet för hemvård åt gamla men
anser att den bör bedrivas utan centrala
direktiv i enlighet med lokala förutsättningar
och önskemål. Man framhåller
emellertid vikten av samordning och
samarbete mellan de olika institutioner
och organisationer som bedriver likartad
verksamhet. Vidare påpekar styrelsen,
att avgiften för hjälpen bör anpassas
till den enskildes möjligheter och att
kommunerna bör anslå medel för att
möjliggöra befrielse från eller nedsättning
av avgifterna för de sämst ställda.

Jag finner den verksamhet som på
detta sätt kommit i gång i skiftande former
vara av stort värde för att öka trivseln
bland våra gamla och hjälpa dem
att så långt möjligt slippa anlita anstaltsvårdens
begränsade resurser. Särskilt
värdefullt iir det, att man lyckats tillvarata
en del av den eljest delvis outnyttjade
arbetsförmågan och yrkesskicklig -

106

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

heten hos erfarna husmödrar utanför arbetsmarknaden.
Man bör dock enligt
min mening vara noga med att ge verksamheten
sådana ordnade former, att
den inte förfelar sitt syfte. Det är av vikt
att den anlitade arbetskraften är av tillfredsställande
kvalitet, vilket fordrar att
ersättningen — oberoende av de gamlas
avgifter — fastställes med hänsyn härtill.

Behovet av samverkan på det lokala
planet är uppenbart. I den mån statliga
myndigheter är inkopplade på denna
verksamhet föreligger likaledes ett behov
av samarbete. Jag tror att detta
tills vidare är tillgodosett i behövlig
omfattning, men allt efter som verksamheten
får fastare former och större omfattning
får samordningsfrågan tas upp
på nytt. I detta sammanhang vill jag
erinra om att bostadskollektiva kommittén
är sysselsatt med en översyn av hela
hemhjälpsfrågan. Enligt vad jag erfarit
räknar kommittén med att kunna framlägga
sin utredning och sina förslag i
ämnet under detta år.

Även med risk att säga det överflödiga
vill jag betona, att de åtgärder man
från samhällets och organisationernas
sida vidtar för att tillgodose åldringarnas
vårdnadsbehov inte minskar den
enskildes ansvar för sina gamla föräldrar.
Samhället kan aldrig ta på sig att
tillgodose mer än en ringa del av de
gamlas behov av personlig omvårdnad,
nämligen sådana behov som uppstår då
de anhörigas resurser inte räcker till.

Jag återkommer så till ålderdomshemmen.
Även om det är sant, att anstaltstänkande
både hos myndigheter och
andra kan ha givit upphov till överdrivna
föreställningar om behovet av
sådana hem, lär detta ännu inte vara
tillfredsställt. Ett 70-tal ålderdomshem
har ny- eller ombyggts enligt de riktlinjer
som fastställdes 1947. Ytterligare
cirka 25 hem beräknas bli färdiga i år.
Men flertalet av landets 1 400 ålderdomshem
är alltjämt omoderna och mindre
lämpliga för sin uppgift. Det är en angelägen
uppgift att fortsätta moderniserings-
och nybyggnadsarbetet. Särskilt
angeläget är det att råda bot på den be -

klagliga klientelblandning, som alltjämt
råder på många ålderdomshem.

Vid bedömningen av behovet av ålderdoinshemsplatser
utarbetar socialstyrelsen
lokala prognoser, som ligger till
grund för diskussionerna med de kommunala
organen. Därvid har man att ta
hänsyn till ålderssammansättningen av
kommunens befolkning samt tillgången
på olika slag av anstalter och anordningar
för vårdbehövande åldringar. Jag vill
emellertid understryka, att åldringsvården
i första hand är en kommunal uppgift
och att bedömningen av behovet av
ålderdomshemsplatser i kommunen givetvis
ytterst måste göras av de ansvariga
kommunalmännen själva. Dessa
ha de största möjligheterna att bedöma
i vad mån vårdbehov kan tillgodoses
genom tillfällig hjälp i hemmen och sålunda
anstaltsvården inskränkas.

Hittills torde några felinvesteringar i
ålderdomshem ej ha förekommit. Behov
torde finnas av att tillskapa ett ökat antal
ålderdomshemsplatser under de närmaste
åren. Man måste ha klart för sig,
att en aldrig så intensiv hemhjälp icke
kan ändra det faktum, att åldringarnas
antal snabbt stiger och att för vissa
grupper av åldringar det moderna ålderdomshemmet
ur både humanitära och
samhällsekonomiska synpunkter är den
lämpliga vårdformen.

Jag vill framhålla, att enligt min mening
den nu godtagna standarden med
enkelrum på ålderdomshemmen för dem
som så önska och dubbelrum i övrigt är
lämplig. Även om man kan reservera
hemmen i första hand för de svagare
åldringarna bör de inte få karaktären av
sjukhem. Detta bör dock icke utesluta
att lämpliga anordningar vidtas för att
underlätta vården av under viss tid
sängliggande åldringar. Det lär inte vara
möjligt att dra en skarp gräns mellan de
åldringar för vilka den ena eller andra
vårdformen är den lämpligaste. Gränsen
är flytande och beroende på vilka möjligheter
till omvårdnad och hjälp av
olika slag som står till buds i det enskilda
fallet. Några schematiska regler
bör icke följas, utan tvärtom bör all
möjlig hänsyn tagas, så att man icke

Onsdagen den 12 mars 1952.

Nr 9.

107

utan tvingande skäl flyttar åldringar
från den ena vårdformen till den andra.

1947 års beslut rörande ålderdomshemmen
innebar ett positivt ställningstagande
till socialvårdskommitténs förslag
av 1946 om statsbidrag till anordnande
av ålderdomshem. Sedermera
har statsbidragssakkunniga för ålderdomshem
1950 avgivit förslag rörande
den närmare utformningen av dessa bidrag.
Samma år föreslog socialvårdskommittén
i sitt betänkande om socialhjälp,
att statsbidrag även skulle utgå
till driften av ålderdomshem. Vidare vill
jag erinra om att allmänna statsbidragsutredningen
är sysselsatt med en allmän
översyn av reglerna för statsbidrag
till kommunerna. Denna utredning väntas
bli färdig inom en tämligen nära
framtid.

Med hänsyn till dessa omständigheter
har jag kommit till den slutsatsen, att
det slutliga ställningstagandet till förslagen
om statsbidrag till ålderdomshemmen
bör anstå ännu någon tid. Jag
vill erinra om ett förhållande, som huvudmännen
för skilda slag av anstalter
särskilt under senare år haft anledning
att konstatera, nämligen att byggnadskostnaderna
kommit att spela en allt
mindre roll för huvudmännen i jämförelse
med de avsevärt ökade driftkostnaderna.
Det förefaller därför lämpligt
att invänta allmänna statsbidragsutredningens
förslag innan slutlig ställning
tas till bidragsfrågan. Likväl är det min
uppfattning, att 1947 års principbeslut
om statsbidrag skall infrias beträffande
de hem som ny- eller ombyggts enligt
de uppdragna riktlinjerna.

Ett ytterligare skäl för uppskov med
lösningen av statsbidragsfrågan är den
tveksamhet rörande målsättningen för
den framtida åldringsvården, varom såväl
dagens interpellation som ett antal
motioner vid innevarande års riksdag
bär vittnesbörd. Med hänsyn till de erfarenheter
som vunnits sedan de 1947
uppdragna riktlinjerna började tillämpas,
kan det visa sig lämpligt alt på nytt
so (iver frågan om denna form av åldringsvård.
En sådan översyn kan öva
inflytande på det slutliga ställningstagandet
även till statsbidragsfrågan.

Jag vill härefter i korthet beröra ytterligare
några frågor av betydelse för
åldringsvården. Behovet av ytterligare
sjukvårdsanstalter är stort, bland annat
för att minska den klientelblandning,
som mångenstädes hindrar att ålderdomshemmen
utnyttjas för sitt ändamål.
Som bekant befinner sig sinnessjukvården
i en betydelsefull reformperiod i
enlighet med den av riksdagen 1950 antagna
generalplanen. Även i fråga om
psykopatvården och sinnesslövården är
omfattande reformprogram under utarbetande
eller successivt förverkligande.
På kronikervårdens område gör landstingen
stora ansträngningar för att råda
bot på platsbristen. Mycket återstår
dock att göra på dessa vårdområden.
Det hinder för en tillfredsställande utveckling,
som byggnadsregleringen hittills
utgjort, hoppas jag skall kunna
minskas genom en successivt vidgad tillståndsgivning
för sociala byggnader.
Samtidigt pågår inom medicinalstyrelsen
undersökningar i syfte att öka hemsjukvårdens
omfattning och därigenom
minska behovet av vårdplatser på anstalterna.

En sak är dock ofrånkomlig då det
gäller utbyggnaden av olika former av
specialvård och försök med nya vårdmetoder:
det krävs utbildad personal.
De goda konjunkturerna och samhällsverksamhetens
expansion på det sociala
området har samverkat till att skapa en
brist på kunnigt folk, som ofta utgör
ett svårare hinder för utbyggnaden än
byggrestriktioner och penningbrist. Att
utbilda kvalificerad personal tar lång
tid, och dessförinnan kräves ofta en utbyggnad
av utbildningsanstalterna.

Inom åldringsvården likaväl som på
alla andra vårdområden ägnas allt större
uppmärksamhet åt frågan om lämplig
sysselsättning och förströelse för pensionärerna.
Man synes vara på väg att
finna en medelväg emellan å ena sidan
äldre tiders alltför hårda utnyttjande av
åldringarnas arbetsförmåga inom anstaltsväsendet
och å andra sidan den
absoluta sysslolöshet som blev reaktionen
mot de tidigare missförhållandena.
.lag kan i detta sammanhang nämna, att
socialstyrelsen ser till, att i varje ny- el -

108

Nr 9.

Onsdagen den 12 mars 1952.

ler omplanering av ålderdomshem ingår
särskilda lokaler för pensionärernas
verksamhet.

Betydelsen av den forskning som pågår
rörande åldrandets alla problem behöver
icke understrykas. På detta område
förefaller det mig vara av stor vikt,
att forskning ägnas jämväl frågan om de
friska åldringarnas arbetsförmåga. Måhända
kan man härigenom finna metoder
för omplacering eller omskolning
av äldre arbetskraft i syfte att till de
gamlas eget och samhällets gagn bättre
tillvarata deras arbetskraft.

De ökade kraven på vår åldringsvård
återspeglar våra ökade möjligheter, vår
allmänna standardförbättring. Det är
glädjande, att man numera på alla håll
tycks vilja medverka till fortsatta framsteg
på detta område. Det är så mycket
mera glädjande, som omsorgen om våra
gamla — där folkpensioneringen bildar
grunden — ensam kostar vårt samhälle
större belopp än någon annan
samhällsverksamhet utom försvaret. Det
ökade intresset för åldringsfrågorna,
som bl. a. kommit till uttryck i de

nämnda motionerna till denna riksdag,
bör bidraga till att stegra aktiviteten
på alla till åldringsvården hörande områden.
Jag tror dock att man även i
fortsättningen bör låta vårdformerna
utvecklas enligt sina egna förutsättningar
och i största möjliga frihet. Den samordning,
som här såväl som på andra
områden kan visa sig lämplig, torde
därför endast böra omfatta de grundläggande
principerna för åldringsvården.
Inom socialdepartementet har därför
sedan någon tid tillbaka regelbundna
överläggningar rörande skilda problem
inom åldringsvården ägt rum. I
överläggningarna har deltagit representanter
för socialstyrelsen, Stadsförbundet,
Landskommunernas förbund och Socialvårdsförbundet.
Avsikten är att fortsätta
med dessa överläggningar. Vissa
problem inom åldringsvården är emellertid
av den art att de lämpar sig för
en översyn av särskilda sakkunniga. Jag
ämnar därför föranstalta om en sådan
översyn. Det är min avsikt att denna
skall ske med största skyndsamhet.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

109

Torsdagen den 13 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition om godkännande
av protokoll angående handelsutbytet
mellan Sverige och Portugal m. m.

Ang. ratificering av vissa konventioner
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut, dels ock i
ämnet väckt motion.

Genom en den 1 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 47, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
anhållit om riksdagens yttrande
angående följande i nämnda protokoll
omförmälda, av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde
fattade beslut, nämligen

1) konvention (nr 99) angående ordning
för fastställande av minimilöner
inom jordbruket,

2) rekommendation (nr 89) angående
ordning för fastställande av minimilöner
inom jordbruket,

3) konvention (nr 100) angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde,

4) rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde,

5) rekommendation (nr 91) angående
kollektivavtal samt

6) rekommendation (nr 92) angående
frivillig förlikning och skiljedom.

I propositionen hade svensk ratificering
av konventionerna avstyrkts. Rekommendationerna
hade ansetts icke
böra föranleda någon åtgärd från svensk
sida.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en före
propositionens avlämnande inom andra
kammaren väckt, till lagutskott hänvisad
motion, nr 417, vari fru Nilsson och
herr Dahlgren föreslagit, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att konventionen från den Internationella
arbetskonferensen om lika lön
för manlig och kvinnlig arbetskraft för
arbete av lika värde måtte framläggas
för riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Utskottet ansluter sig till vad föredragande
departementschefen yttrat beträffande
förevarande, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
fattade beslut. Utskottet hemställer,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört;

B. att motionen II: 417 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr NORLING: Herr talman! Ett bibehållande
av det nuvarande orättvisa
och orättfärdiga systemet med lön efter
kön tycks bli resultatet, om riksdagen
följer det uttalande som här framlagts
av utskottet. Detta har visserligen inte
med ett enda ord motiverat sitt ställningstagande,
men när man går igenom
handlingarna och ser hur andra instanser
har motiverat ett bibehållande av
detta system finner man att deras moti -

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Ang. ratificering av vissa konventioner m,

vering är precis densamma som den
man drog för omkring fyrtio år sedan,
när frågan började aktualiseras.

Ingen kan väl påstå att det är rättvist
eller förenligt med en demokratisk ordning
att ge högre lön åt t. ex. en metallarbetare
som står vid en svarv och utför
ett visst arbete på vilket man satt ett
visst ackordspris — till exempel att han
får tre kronor styck för vad han utför
— men lägre pris om en kvinna gör
samma sak. Hon får inte tre kronor, hon
får två kronor eller 2:25 eller något i
den stilen för samma arbete. Ersättningen
är således för henne sänkt med en
tredjedel av det värde, som en gång
satts på arbetet. Man går alltså inte ut
från värdet av arbetet när man sätter
lön efter kön, utan man utgår från personen,
som utför arbetet, vilket naturligtvis
måste vara alldeles felaktigt.

Detsamma gäller överallt inom industrien,
i alla branscher och grenar.
Varför skall t. ex. en manlig textilarbetare
ha mer betalt när han spolar en
sorts garn än en kvinna som gör precis
samma arbete?

Detsamma är också förhållandet t. ex.
i affärsvärlden. Om man går in i ett affärshus
står där två expediter beredda
att betjäna en, den ene manlig och den
andra kvinnlig. Vare sig den manlige
expediten eller den kvinnliga betjänar
den besökande blir han ju betjänad på
precis samma sätt, men i lön har den
manlige expediten betydligt mer än den
kvinnliga per månad.

Detta är ett orättfärdigt system, som
man tycker tiden nu borde vara mogen
att avskaffa, men tyvärr tänker man enligt
utskottets utlåtande inte gå in för
detta.

När det däremot gäller utgifter råder
det ingen skillnad. Om en kvinna kommer
in i en spårvagn eller på ett tåg eller
på annat sätt utnyttjar kommunikationerna,
får hon betala lika mycket för
sina biljetter som en man. Hon får betala
lika mycket när hon skall äta, hon
får betala lika mycket för sitt hushåll.
Över huvud taget har kvinnan precis
samma utgifter överallt som mannen.
Här gäller likaberättigande mellan kö -

nen — i fråga om inkomsterna gäller
det inte.

Jag har förvånats över att Landsorganisationen
har intagit den ställning som
den har. LO säger, enligt vad som finnes
refererat i propositionen på s.
14, att det är oklart vad en svensk ratificering
av konventionen skulle innebära.

I artikel 2 sägs nämligen: »Varje medlem
bör, på sätt som är förenligt med
gällande metoder för fastställande av lönesatser,
främja och i den mån detta är
i överensstämmelse med nämnda metoder
med avseende å alla arbetstagare säkerställa
tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde.» Vidare säges att principen
må kunna tillämpas genom lag eller
kollektivavtal. Sedan fortsätter LO:
»Denna text synes innebära att en ratificering
inte medför något åtagande att
ändra gällande ordning för fastställande
av lönesatser. Den skulle alltså i och för
sig vara förenlig med den i vårt land
och av Landsorganisationen ständigt
hävdade principen att lönesättningen ej
bör göras till föremål för lagstiftning.»

Med den motivering som Landsorganisationen
här givit kan man ju tycka, att
den skulle sluta med att yrka bifall till
ratificering av konventionen. Men så är
icke förhållandet, utan i stället anser
LO att tiden inte är mogen och avstyrker
en ratificering.

Så sent som 1946 var likalönsprincipen
uppe på Landsorganisationens kongress.
Då hade organisationens ledning
gjort ett uttalande vari det hette att löneskillnaden
mellan könen grundade sig
på ett vanetänkande inom svenska folket,
nämligen att kvinnan inte är likvärdig
med mannen när det gäller inkomst.
Man uttalade sig då från LO-ledningens
sida för att bryta detta vanetänkande.
Nu märker man emellertid av det
utlåtande, som avgivits i den här föreliggande
frågan, att Landsorganisationens
ledning själv har fastnat i detta vanetänkandes
nät och inte orkar bryta sig
ut ur det.

Jag förstår mycket väl att man när det
gäller lika lön för likvärdigt arbete känner
sig bunden av de olika kommittéer

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

Ang. ratificering av vissa konventioner m. m.

som har tillsatts för att utreda likalönsfrågan.
Man har på den allmänna arbetsmarknaden
tillsatt arbetsmarknadskommitténs
kvinnoutredning, och man har
när det gäller det statliga lönesystemet
tillsatt likalönsutredningen. Man känner
sig tydligen nu bunden av dessa utredningar.
Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning
rekommenderar ju en likalönsprincip
som skall genomföras med
någon sorts snigelfart. Man skall under
en lång följd av år till slut uppnå en utjämning
mellan lönerna. Jag undrar då
hur denna utjämning hittills har skett.
Enligt Statistisk årsbok var löneskillnaden
1939 mellan man och kvinna som
arbetade inom industrien 59 öre, och
1948 var den 88 öre per timme. Det tyder
ju inte på, om man räknar procentuellt,
att det har blivit någon större löneutjämning,
utan lönerna rör sig på
ungefär samma plan som förut. De nu
träffade avtalen innebär nämligen i regel
att vid ackordsarbete skall kvinnan
ha två procent mer än mannen. Man tänker
på detta sätt försöka minska löneklyftan,
men när man räknar i procent
på den lägre inkomst kvinnan har och
den högre som mannen har så blir det
ingen utjämning. Det blir ungefär status
quo. Löneklyftan utjämnas inte.

Kommunisterna har förut vid ett par
tillfällen väckt motioner i riksdagen, i
vilka vi har yrkat på ett statligt ingripande
för att få bort det orättvisa och
orättfärdiga system som lön efter kön
innebär. Dessa motioner har avvisats av
riksdagen, och motiveringen har varit
att dylika frågor bör lösas av arbetsmarknadens
parter. Man har också pekat
på att om de skall lösas på ett tillfredsställande
sätt, så bör det ske genom
en mera allmän internationell lösning.
Enligt det nu föreliggande förslaget om
likalönsprincipen kan man tycka att just
det sistnämnda kravet är tillfredsställt.
En ratifikation innebär ju inte att staten
behöver stifta några nya lagar, utan
likalönsystemet kan avgöras mellan arbetsmarknadens
parter. När nu majoriteten
av 60 stater har godkänt konventionen
tycker jag att också den svenska
riksdagen och den svenska regeringen

kan känna sig föranlåtna att gå in för en
dylik ändring.

Som jag nyss sagt gäller det inte här
att värdesätta personen, utan det är arbetet
som skall värdesättas. Och om därvid
en av parterna får mindre betalt än
den andra —- vem tjänar då på detta?
Jo, det gör den tredje parten, den som
är ägare av produktionsmedlen. Ingen,
annan tjänar på det.

Man kan således utgå från att det som
Landsorganisationen 1946 betecknade
som ett vanetänkande ännu lever kvar
och att kvinnan även i fortsättningen
kommer att betraktas som mindre värd
när det gäller utfört arbete. Detta vanetänkande
sitter kvar i högsätet när det
gäller såväl regeringen som utskottet.
Jag får erkänna min vanmakt att bryta
detta vanetänkande hos dem.

Jag vill dock, herr talman, föreslå följande
ändrade lydelse av utskottets utlåtande:
»Utskottet ansluter sig till vad föredragande
departementschefen yttrat
beträffande förevarande, av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens fattade beslut, utom såvitt angår
konvention nr 100 angående lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde, där utskottet förordar ratificering.
» Sedan skulle utlåtandet fortsätta
enligt utskottets förslag.

Herr NORMAN: Herr talman! Vi bruka
ju i andra lagutskottet vara mycket
vänliga mot motionärerna även om vi
inte kunna tillstyrka deras yrkanden.
Den här gången kunde vi faktiskt inte
finna någon anknytning, som möjliggjorde
att säga något vänligt just beträffande
denna motion. Den har, som
motioner pläga ibland, kanske kommit
till litet hastigt. Yrkandet i densamma
är att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa, att konventionen
från den Internationella arbetskonferensen
om lika lön för manlig och
kvinnlig arbetskraft för arbete av lika
värde framlciytjcs för riksdagen. I och
med den proposition vi nu behandla
är den ju framlagd. Motionärerna visste
nog, skulle jag tro, när de skrevo sin

112

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Ang. ratificering av vissa konventioner m. m.

motion, att det är vår skyldighet som
medlem av den internationella arbetsorganisationen
att låta där antagna konventionsförslag
föreläggas den lagstiftande
församlingen.

Vi hade således ingenting att haka
fast vid när det gällde motionen, om
vi ville visa vår vänlighet -— motiveringen
i motionen var också mycket
kortfattad. Detta innebär inte, att vi
inom utskottet äro likgiltiga för detta
problem. Jag vet ju inte var jag har
mina kamrater, men jag kan svara för
mig själv.

För en del år sedan — jag tror det
var år 1935 — hade vi en principdiskussion
om likalönen i vad det gällde
lönesättningarna på folkskolans område.
På grund av mitt dåvarande engagement
i kårpolitiken hade jag en särskild anledning
att ta till orda i denna kammare,
och då deklarerade jag min personliga
uppfattning genom att berätta
en Strixhistoria. Eftersom det nu är
länge sedan dess, kan jag göra det ännu
en gång. Jag erinrade om riksdagsmannakandidaten
som på ett valmöte interpellerades
om sitt ställningstagande i
nykterhetsfrågan och svarade: »Vad

nykterheten beträffar får jag säga, att
jag gillar strävandena, fast utan entusiasm.
»

Att jag då helt instämde i detta yttrande
berodde bl. a. på att de manliga
lärarna — vi manliga lärare kanske jag
skall säga — voro allvarligt bekymrade
för att likalönsprincipens tillämpning
inom vårt arbetsområde skulle förverkligas
inte på det sättet, att de kvinnliga
kamraterna flyttades upp till vår lönenivå,
utan på det sättet, att vi i stället
drogos ned. I det läge vari frågan nu
befinner sig kan jag för min personliga
del instämma i det citerade yttrandet
utan att göra tillägget om den
bristande entusiasmen.

Att jag för min del inte har gjort något
försök att inom utskottet få sagt någonting
i själva principfrågan om likalönen
sammanhänger med frågans läge
beträffande vårt land. Herr Norling menade,
att en anslutning till konventionen
inte skulle föra med sig några konse -

kvenser i fråga om lagstiftning och dylikt.
Jag undrar emellertid, om han har
läst igenom artiklarna så grundligt att
han kan stå för detta yttrande. Om vi
titta på artikel 2 i konventionen finna
vi, att varje medlem skall främja och
trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde. Denna princip må kunna
tillämpas, heter det vidare, genom lagstiftning,
i lag fastslagen eller erkänd
ordning för bestämmande av lön, kollektivavtal
mellan arbetsgivaren och arbetstagare
eller dessa olika utvägar i förening.

Nu ha vi ju två sektorer på arbetsmarknadens
område. Den ena är den
statliga. Det är väl utan vidare klart, att
vi där skulle kunna vidta sådana åtgärder
att ingenting hindrade vår anslutning
till konventionen. Men herr Norling
erinrar själv om likalönskommitténs
arbete, och det är ju en vedertagen
praxis här i riksdagen, att när ett spörsmål
ligger under utredning, vill inte
riksdagen göra några uttalanden som på
något sätt binda utredningen i dess arbete.

Den andra sektorn är den allmänna
arbetsmarknaden. När det gäller denna
är jag nog litet förvånad över herr Norlings
ståndpunkt. Jag undrar hur det är
möjligt för honom att därvidlag förena
fackföreningsmannens och politikerns
intressen. Arbetsmarknadens parter ha
ju alltid bestämt avvisat varje ingripande
från statsmakterna när det gäller lönesättning
och dylikt. De ha förbehållit
sig och förbehålla sig fortfarande rätten
att fritt få bestämma därom. I Landsorganisationens
ståndpunktstagande —- inte
till konventionen här, men till rekommendationen
— understrykes mycket
kraftigt, att vi inte skola binda oss att
vidta några åtgärder, som på något sätt
inkräkta på parternas möjligheter att
fritt ta ståndpunkt till sina fackliga intressefrågor.
Det kommer nog att bära
oss emot även allt framgent att ansluta
oss till en konvention av denna art, så
länge vi hålla fast vid denna ståndpunkt,
som jag tror att det övervägande flertalet
intar och kommer att inta.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

113

Om rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension.

Det hindrar inte, att jag för min del
anser att denna konvention har mycket
stor betydelse som en opinionsbildande
faktor, och den diskussion som här har
uppstått kan också ur den synpunkten
ha sitt — kanske till och med stora —
värde när det gäller att hålla intresset
uppe för en i sig själv riktig princip och
därigenom bidra till att den alltmer blir
förverkligad inom arbetslivet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NORLING: Herr talman! Jag

hade tänkt säga ännu några ord till utskottets
ärade ordförande med anledning
av hans motivering för utskottets
formuleringar.

Han sade, att artikel 2 innehåller, att
staten skulle vara nödsakad att företa
ingripanden genom lagstiftning. Vad
den fria arbetsmarknaden beträffar fastslås
ju i artikel 2, att frågan kan lösas
genom kollektivavtal mellan arbetsgivare
och arbetstagare. När det gäller de
statliga lönerna vet jag inte om jag kan
instämma med utskottets ärade ordförande.
Staten har ju vid några tillfällen
ingripit ganska allvarligt i lönekonflikter.
Jag kan bara påminna om sjuksköterskekonflikten
— när den var aktuell
försökte staten göra ett mycket allvarligt
ingrepp. Vad sedan beträffar lagstiftningen
har vi redan antagit en
mängd lagar — arbetstidslag, kollektivavtalslag,
semesterlag, hembiträdeslag
in. fl. Den svenska riksdagen och staten
står således ingalunda främmande för
att ingripa när det gäller arbetskonflikter.

För min egen del tycker jag dessutom
att staten dirigerar nästan hela lönesättningen,
inte bara på den statliga lönesättningen,
där den naturligtvis har skyldighet
att vara den bestämmande, utan
också på den allmänna arbetsmarknaden.
Om jag inte minns fel, brukar ju finansministern
i sina propositioner ange, att
det är tillåtet att ta ut så och så mycket
i form av höjda löner. Vad är detta
om inte ett statligt dirigerande av lönerna?
Man får icke gå högre än till

8 Förslå kammarens protokoll 1952. 1Vr 9.

ett visst belopp, säger staten, och i regel
blir det så. Samarbetet mellan staten
och den fackliga ledningen är nämligen
så intimt, att den fackliga ledningen accepterar
vad staten här anser vara riktigt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Norling,
att utskottets utlåtande skulle godkännas
i följande ändrade avfattning: »Utskottet
ansluter sig till vad föredragande departementschefen
yttrat beträffande förevarande,
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens fattade
beslut, utom såvitt angår konvention
nr 100 angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde, där
utskottet förordar ratificering. Utskottet
hemställer,--— (lika med utskottet)
---riksdagens åtgärd.»

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Om rörlig pensionsålder för erhållande
av folkpension.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om införande av rörlig pensionsålder
för erhållande av folkpension.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 311 i första kammaren av herr
Nordenson in. fl. samt nr 406 i andra
kammaren av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
och förslag till dels sådan ändring i lagen
om folkpensionering, att den icke
inkomstprövade pensionen, med efter
försäkringstekniska grunder beräknade
lägre resp. högre belopp, skulle kunna
utges vid lägre eller högre ålder än 67

114

Nr 9.

Torsdagen den 13 mars 1952.

Om rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension.

år, dels ock sådana ändringar av statens
pensionsbestämmelser, som erfordrades
för ett tillgodoseende av i motionen anförda
önskemål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:311 och II:
406, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Wistrand och Hagård, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
tror, att vi alla ha anledning att vara
andra lagutskottet mycket tacksamma
för det utförliga utlåtande som utskottet
här har presterat. Såsom särskilt värdefull
vill jag betrakta hela den kartläggning
av detta invecklade problem,
vilken utskottet här har åstadkommit.

Av speciellt intresse äro utskottets
uppgifter om innehållet i de direktiv
som lämnades till 1951 års pensionsutredning.
Av redogörelsen härför och utskottets
tolkning av direktiven får väl
anses framgå, att utredningen måste
komina att ta upp till behandling bl. a.
just de frågor som ha berörts i motionen
och då alltså även förhållandet
mellan tjänstepensionen och folkpensionen.
.lag noterar för min personliga
del med tacksamhet den förståelse
för motionärernas synpunkter på
denna fråga, som utskottet har uttalat,
även om utskottet har ansett att man,
innan man eventuellt sätter i gång någon
ny utredning rörande detta spörsmål,
i varje fall bör avvakta det förslag
till lösning soin dessa sakkunniga kunna
komma att framlägga.

.lag vågar också tolka utskottets uttalande
så, att 1951 års pensionsutredning
även kommer att pröva, i vilken mån
den nyligen genomförda reformen med
pensionsperioder kan och bör påkalla
särskilda åtgärder rörande pensionsbeloppens
avvägning.

Jag har vidare med stort intresse tagit
del av utskottets erinran om att 1948
års pensionsålderskommitté även har
framlagt förslag rörande löneförhållan -

dena vid tillfälligt återanställande av
redan pensionerade befattningshavare.
Utskottet erinrar i sitt utlåtande om att
denna kommitté har förordat, att »befattningshavare
under närmare angivna
villkor skulle komma i åtnjutande av
sammanlagd inkomst av pension och arvode
till belopp, som ungefärligen motsvarade
125 9o av senast uppburna avlöningsförmåner».
Enligt vad utskottet inhämtat,
heter det vidare, äro dessa
spörsmål f. n. föremål för övervägande
inom civildepartementet. Jag har tillåtit
mig att citera detta uttalande, därför
att jag anser det vara av icke ringa betydelse
för denna fråga.

Herr talman! Inte minst med hänsyn
till statsverkets nuvarande svårigheter
att fylla sitt arbetskraftsbehov och med
hänsyn till vikten ur det samlade folkhushållets
synpunkt av att även åldringarnas
arbetskraft utnyttjas så rationellt
som möjligt, vågar jag uttala den förhoppningen
— jag skulle vilja tillägga:
den hemställan — att Kungl. Maj:t och
särskilt chefen för civildepartementet
måtte ägna denna ersättningsfråga ingående
prövning och dessutom söka få
fram tillfredsställande bestämmelser så
snart som möjligt.

Jag tror att det här ligger fara i dröjsmål.
Det kommer att bli svårare och
svårare för staten att få pensionärer att
stanna kvar i statens tjänst, eftersom
de löner som lämnas utanför statsverket
i sådana fall som regel bli betydligt
större.

.lag fäster mig i fråga om ersättningarna
vid att enligt utskottets redogörelse
pensionärerna enligt det här föreliggande,
förut omnämnda förslaget skulle
få en ersättning, som grundar sig på den
avlöning som pensionären senast hade.
Nu är det ju emellertid så, herr talman,
att vi under de senaste åren haft
en hd del löneregleringar, och vi komma
väl att få sådana även i år. Dessa
regleringar ha ju medfört att lönerna
kunna ha väsentligt stigit, sedan en avgången
senast var i tjänst. Jag förutsätter
att man vid frågans överarbetning
inom departementet tar hänsyn till dessa
inträdda ändrade förhållanden, ty det

Torsdagen den 13 mars 1952.

Nr 9.

115

Om rörlig pensionsålder för erhållande av folkpension.

bör väl vara så, att som grund för den
ersättning, som här lämnas, skall ligga
den lön som då utgår i den befattning
soin upprätthålles.

Personligen tror jag vidare, herr talman,
att de gamlas kvarstannande i arbete
över huvud taget, alltså icke endast
i vad rör statstjänsten, skulle bli mycket
mera omfattande, om det blev möjligt
att såsom motionärerna hade tänkt
sig frivilligt få skjuta på tidpunkten
för ålderspensionens uttagande med en
därmed följande höjning av pensionsbeloppens
storlek. Jag beklagar för min
del att 1950 års folkpensionsrevision i
sitt i slutet på förra året avgivna betänkande
har avstyrkt en sådan reform. Jag
vågar emellertid utgå ifrån att denna
fråga inte därmed skall behöva anses
ha fallit och helt vara avförd från dagordningen.
Jag hoppas tvärtom att även
detta spörsmål skall av Kungl. Maj:t ägnas
särskild uppmärksamhet i syfte att
finna någon framkomlig väg. Detta förefaller
mig vara en utomordentligt viktig
fråga just med tanke på den brist på
arbetskraft som i dessa dagar råder på
praktiskt taget alla områden. Vad som
kan göras för att öka ut arbetskraften
torde vara värt att försöka, även om
man inte har någon patentmedicin som
här kan verka hundraprocentigt.

Även om den föreliggande motionen,
herr talman, nu inte föranleder någon
riksdagens åtgärd, tror jag likväl att alla
äro överens om att de spörsmål som ha
berörts i motionen äro av utomordentligt
stor betydelse för vårt folk och att
de synpunkter, som i motionen framhållits,
också äro värda att underkastas en
ingående och välvillig prövning vid den
fortsatta behandling av hithörande problem
som med säkerhet måste komma
att ske under den närmaste tiden.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
på samma gång som jag har ve -

lat uttala min glädje över att andra lagutskottet
har presterat en så fullständig
och förnämlig redogörelse för att belysa
hur det här viktiga spörsmålet ligger till.
Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.;

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 86, angående anslag till ersättningar
till de förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo; och
nr 87, angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.37 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.