Lördagen den 8 Maj 18(U)

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:508

Den 8 Maj.

351

Lördagen den 8 Maj 18(U).

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 7 dennes ock protokollet
för den 27 sistlidne April.

Herr Berg: Jag anhåller om 10 dagars ledighet från riksdagsgöromålen,
räknad från den 11 innevarande månad.

Denna anhållan bifölls.

Herr Stålhammar: Jag anhåller om 10 dagars ledighet från
riksdagsgöromålen, räknad från nästkommande Måndag.

Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Herr von Geijer: Genom beslut, fattadt vid sammanträde sist lidne

Onsdag, har denna Kammare afslagit Andra Kammarens Tillfälliga
Utskotts N:o 5 Betänkande N:o 36, angående vidtagande af
åtgärder för infående från Danmark af åtskilliga der förvarade handlingar,
rörande våra s. k. conqueterade provinser.

I detta beslut, som jag öfvervarit, har lag icke instämt, och jag
anhåller nu att få till protokollet antecknad min skiljaktiga mening
i frågan. Jag anser, lika med Utskottet, att det vore särdeles nyttigt,
om dessa handlingar funnes inom landet att tillgå vid förefallande
rättstvister. Och jag har sjelf såsom kronoombud vid syner
och rättegångar rörande kungsgårdar ofta varit i tillfällefatt erfara
behofvet af _ tillgång _ till de dessa egendomar rörandejäldre handlingar,
om hvilka vanligen i gårdsarkivet finnes anteckna^, att de på
kunglig befallning blifvit öfverförde till Köpenhamn. Dessutom bör
bemärkas en omständighet, som låter förmoda, att Danska regeringen
skulle med största beredvillighet uppfylla en af Svenska Kronan fram -

352

Den 8 Maj.

ställd önskan, om ifrågavarande handlingars utbekommande. För
längre tid tillbaka har Konung Carl Johan förärat dåvarande Danska
Konungen Fredrik VI en särdeles värderik samling handlingar rörande
Danmark. Carl Johan hade nemligen af Konung Ludvig i Bayern
fått såsom gåfva emottaga en betydlig samling akter och handlingar
rörande de Skandinaviska rikena, hvilka handlingar blifvit af från
Sverige under reformationstiden och äfven derefter under de lithurgiska
stridigheterna flyktande prelater medförda och sedan i bayerska
bibliotheker uppsamlade. Vid genomgående af nämnda handlingar
funnos många, som endast angingo Danmark, och dessa blefvo
på Carl Johans befallning sände till Fredrik VI. Ryktesvis har jag
ock hört, att Fredrik VI då, för att visa sin tacksamhet, utgaf ett rescript
till Danska geheimearkivet, att der förvarade äldre handlingar,
som kunde vara af särskild vigt för Sverige, skulle uttagas och hitsändas.
Tjenstemännen i geheimearkivet lära dervid anmält, att en
mycket stor del af sagda handlingar icke var förtecknad och att register
deröfver först måste upprättas, innan handlingarne kunde uttagas
och till Sverige öfverlemnas.

Derigenom blef saken uppskjuten och torde sedermera råkat i
glömska; registratur öfver de vigtigaste handlingarne har såsom bekant
för flera år sedan blifvit af dåvarande förste landtmätaren Falkman
upprättadt.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Ståts-Utskottet i Memorialet N:o 80 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Chefen för Skogsstyrelsen fortfarande benämnes
General-direktör och uppbär en aflöning af 7,000 R:dr, röstar

Ja;

Den det ei vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen ansett ledningen af skogsväsendet
böra, efter nuvarande Greneral-direktörens afgång, anförtros åt en
Skog s-direktör med en årlig''aflöning af 6,000 R:dr.

Vid omröstningens utgång befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja —58;

Nej — 50.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 300, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 8 Ja och 145 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 66

353

Den 8 Maj.

Ja och 195 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

. Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Stats-Utskottet i dess ''Memorial N:o 91 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga förslag om bibehållande
af distriktchefsbefattningarne i vestra och södra tulldistrikten må af
Riksdagen godkännas, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Riksdagen besluta dels i underdånighet anmäla,
att Riksdagen icke kunnat bifalla Kongl. Maj:ts nådiga förslag om
bibehållande af distriktchefsbefattningarne, utan besluta att samtliga
dessa embeten, jemte dervid anställda expeditioner, böra vid slutet af
innevarande år indragas, och att Riksdagen för den tjensteman, som
af Kongl. Maj:t kan blifva förordnad att utöfva högsta befälet öfver
den yttre tullbevakningen i Skåne, uppfört i staten en summa af
6,000 R:dr, att utgå med 3,500 R:dr såsom lön, 1,500 R:dr såsom
tjenstgöringspenningar och 1,000 R:dr såsom ersättning för resekostnader,
dels ock i sammanhang dermed anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
till näst sammanträdande Riksdag afgifva förslag i fråga om de
belopp, som anses böra nuvarande innehafvare af samtliga de indragna
tjensterna å indragningsstat tillkomma.

Vid voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 65;

Néj — 41.

•ii ^rotok°U'' öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 301, som upplästes och hvaraf inhemtades,
. att omröstningen derstädes utfallit med 17 Ja och 146 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 82
Ja och 187 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Anställdes . omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Stats-Utskottet i Memorialet N:o 87, momentet 1, föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition: ’

Den, som vill, att Herr Hedenbergs ifrågavarande motion icke
må af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Riksd. Prof. 1869. 1 Afd. 4 Hand.

23

364

Den 8 Maj.

Den det ej vill, röstar

Nej; .

Vinner Nej, anser Riksdagen Nässjö—Oscarshamns-jernvägen vara
af den vigt, att den må komma i åtnjutande af understöd från Staten
samt att en million riksdaler anvisas att, sedan banan blifvit färdigbyggd,
afsynad och godkänd, på sätt Kongl. Maj:t kan finna för
godt föreskrifva, tilldelas det för nämnda jernväg bildade . bolag,
med vilkor att bolaget under innevarande år använder, minst en
lika, stor summa till arbetets bedrifvande, och sålunda tillfälle till
utkomst beredes åt ortens nu nu nödlidande och arbetsförtjenst saknande
befolkning, samt att bolaget i öfrig! uppfyllt de vilkor Kong!
Maj:t för understödets erhållande kan komma att i nåder föreskritva.

Vid omröstningens utgång befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja

— 58;

Nej - 52.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en .kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 302, som upplästes och hvaraf inhem:
tades, att omröstningen derstädes utfallit med 53 Ja.och 112 Nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 111
Ja och 164 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 g Riksdagsordningen öfver
följande, af Stats-Utskottet i Memorialet N:o 87, momentet 2, föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen lemna!'' utan afseende Herr J. F.
Bergs motion om beviljande af ett låneunderstöd för jernväg mellan
gruffälten vid Billesholm och lämplig punkt a Landskrona -Helsingborgs-jernvägen,
röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat att för anläggning mellan
Billesholm och lämplig punkt på Landskrona—Helsingborgs-banan af
en jernväg, utförd efter plan och på vilkor i öfrig!, som Kongl. Maj-t
kan finna godt i nåder godkänna, .bevilja ett låneunderstöd af 400,000
R:dr, emot den ränta och amortering, som af Riksgälds-kontoret vid
nästa låns upptagande kan hetingas samt emot den säkerhet för lånevilkorens
fullgörande, som Kongl. Maj:t i nåder behagar godkänna.

Vid voteringens sint befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 63

Nej - 42.

355

Den 8 Moj,

Protokoll Öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter eu kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 303, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 112 Ja och 51 Nej
samt att båda. Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 175
Ja och 93 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fatta dt i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jern likt 65 § Riksdagsordningen, öfver
följande, af Stats-TJtskottet i dess Memorial N:o 88 föreslagna och af
båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller Kong!. Maj:ts nådiga framställning, att, om behållna
inkomsten af trafiken å jernvägen mellan Ystad och Eslöf för
ett eller liera af åren 1868, 1869 och 1870, i den mån densamma icke
oundgängligen behöfves för banans underhåll och trafikerande under
den närmast följande tiden,. finnes otillräcklig till gäldande af hela
det belopp, som .genom lånevilkoren är bestämdt att vid de särskilda
årens slut till Riksgälds-kontoret erläggas, anstånd med betalningen
a.f den hvartdera året uppkommande brist må ega rum under högst
tio år, med följande vilkor:

ko) att årliga räntan efter 6 för hundradet erlägges å hvad af
förfallna annuiteten finnes .oguldet;

2:o) att vid slutet af hvarje efter år 1870 följande år, utöfver då
ytterligare förfallen annuitet, till Riksgälds-kontoret i afbetalning å
öfriga förfallna skulder aflemnas så mycket af behållna trafikinkomsten,
som för banans underhåll och trafikerande under närmaste tiden kan
undvaras;

3:o) att ny anläggning icke utan Kongl. Maj:ts tillstånd under
tiden verkställes;

4:o) att, derest banan eljest förvaltas på sådant sätt, som anses leda
till förminskning af Statens rätt, Kong!. Maj:t eger att det meddelade
anståndet återkalla; samt

5:o) att bolaget lemnar det ombud, som Kong!. Maj:t förordnar
att å Statens, vägnar deltaga i den årliga revisionen af bolagets räkenskaper,
tillfälle att, närhelst sådant äskas, taga del af bolagets
eller, dess direktions beslut, äfvensom af alla förhållanden och anordningar
vid förvaltningen, som i någon mån kunna på Statens rätt
ega inflytande, röstar

da;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är ofvanberörda nådiga Proposition af Riksdagen
utslagen.

356

Den 8 Maj.

Vid omröstningens utgång befumios rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja - 62;

Nej — 39.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 304, som upplästes och hvaraf mhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 63 Ja och 97 Nej samt
att båda Kamrarnes sammanräknade röster, befunnits utgöra 125 Ja
och 136 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

.Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Statsutskottets
den 7 dennes bordlagda Memorial N:o 85, med förslag till
de stadganden angående Riksgälds-kontorets skulder och fordringar,
som höra införas i det nya reglementet för detta verk.

Föredrogs Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 89, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående beviljandet
af medel till understödjande af allmännyttiga arbetsföretag
för beredande af tillfälle till arbetsförtjenst åt den i följd af sistlidet
års missväxt nödställda befolkningen i vissa delar af riket.

Några ledamöter begärde detta Utlåtande ånyo på bordet, hvarvid
anmälte sig och yttrade:

Friherre Funck: Jag anhåller att få fästa Kammarens upp märksamhet

på vigten och nödvändigheten deraf, att detta Betänkande
utan en andra bordläggning om möjligt nu måtte få föredragas och
afgöras. Derpå torde till en icke ringa del komma att bero, huruvida
riksdagen må kunna afslutas inom den vanliga tiden, och då
Betänkandet icke är af den vidlyftighet eller omfattande beskaffenhet,
att det kan erfordra en längre tids bordläggning, anhåller jag att de
Herrar, som begärt en andra bordläggning, ville afstå ifrån denna sm
begäran.

Hans Excellens Herr .Friherre De Ge er:. Efter den utgång, som
Kamrarnes gemensamma votering nyss erhållit i fråga om Nässjö—
Oscarshamns-jernvägen, och genom de vilkor, som vid beviljandet af
detta anslag blifvit af majoriteten fästad, att nemligen en million skulle
redan under innevarande år användas för beredande af arbetsförtjenst
vid denna bana, hafva de skäl förlorat en stor del af sin giltighet,
på grund af hvilka Kongl. Maj:t föreslagit, att undantagsvis för en
annan enskild bana i samma trakt nu matte beviljas anslag. . Pa dessa
grunder anser jag mig för min del icke böra yrka bifall till Kongl.

Den 8 Maj. 357

Maj:ts Proposition, och biträder sålunda lista punkten af detta Betänkande.

Sedan de ledamöter, som begärt Utlåtandets förnyade bordläggning,
förklarat sig vilja derifrån afstå; föredrogs

l:sta punkten.

Herr Ekenman: Jag hade icke beredtmig på att detta Betänkande
nu skulle förekomma till afgörande, enär jag förväntat att det
skulle blifva bordlagdt tvänne gånger; men efter den förklaring Friherre
Funck afgifvit, att ett uppskjutet afgörande skulle förlänga
riksdagen, har jag icke velat med min röst bidraga till att så skulle
ske. Jag hyser visst icke någon förhoppning, sedan Hans Excellens
Herr Justitie-statsministern nu förklarat, att Regeringen icke sjelf vidhåller
den Proposition, som till Riksdagen blifvit afgifven, att kunna
genom ett yttrande af mig föranleda en annan utgång af frågan i
Kamrarne än den Utskottet föreslagit, men jag anser det icke destomindre
vara min pligt, att åtminstone med några ord söka rättfärdiga
bestyrelsen för det tillfälliga bolag som står i spetsen för företaget,
och att förklara huru detta bolag kunnat nu i riksdagens elfte
timma framkomma med en underdånig anhållan i detta ämne. Rättfärdigandet
ligger, såsom jag vid remissen af den Kongl. Propositionen
tillkännagaf, deruti att arbetsförtjenst saknas i hela denna ort,
och att det varit nödvändigt för innevånarne att tillse, i hvad mån
arbete kunde anskaffas. Det var icke möjligt att af egna medel åstadkomma
de utvägar, som erfordrades för att sätta i gång stora arbetsföretag,
men man förväntade att, om den gamla frågan om en jernväg
genom denna trakt skulle kunna bringas till lits, och om denna
fråga kunde vinna sådana sympatier hos Riksdagen, att ett ringa understöd
kunde lemnas, derigenom kunde beredas hela denna nödställda
befolkning det tillfälle, till arbete, hvaraf den var i så särdeles
stort behof. Detta motiv har icke försvunnit derigenom, att Riksdagen
i dag vid gemensam votering anslagit en million åt Nässjö—
Oscarshamns-banan, ty fastän dervid är fästadt det vilkor, att ett
lika stort belopp redan i år skulle komma att användas till arbetena
på denna sträcka, så lärer likväl deraf icke förefinnas något ©vilkorligt
hinder för bolaget att vid arbetets påbörjande använda millionen
på den punkt af bansträckan der det sjelf finne]- för godt. Det är
dock icke alldeles detsamma att vissa personer få en million till en
bana inom östra Småland, som att bjuda den arbetslösa befolkningen
ett sådant arbete. Det är nemligen icke blott den lösa arbetsbefolkningen,
som behöfver arbetsförtjenst, utan det är företrädesvis smärre
joratorpare, som endast få dagar i veckan kunna aflägsna sig från
sitt jordbruk och dessa få dagar behöfde förtjena något för att bereda
uppehälle åt sig och sin familj. Jag tror således, att detta företag
icke alldeles bort göras beroende af utgången utaf voteringen
rörande Nässjö—Oscarshamns-banan.

Det fanns likväl ett annat motiv, som ännu eger gällande kraft
och som daterar sig ända från år 1856, då den första jernvägskomi -

?>f)S Den 8 M;ij téen

med Öfversten, Friherre Ericson i spetsen föreslog att Statens
södra stambana skulle sträckas genom Lagaådalen. Man gjorde då
afseende på de många jernverken inom orten, visserligen icke stora
då man jemför dem med andra, men så många flera, och vidare på
den industri, som utvecklat sig och egt bestånd under flera mansåldrar
i denna trakt. Dessa voro de hufVudsakiigaste skälen, hvarföre
en bana skulle dragas genom Lagaådalen. Det fanns derjemte ekonomiska
skäl, ty det var svårt att få eu anläggning för jemförelsevis
så liten kostnad, som i denna del. 1862 års komité föreslog emellertid
en annan riktning af banan, och jag liar velat vidröra denna omständighet
för att visa och påminna att den åsigt, som dervid gjordes
gällande, ingalunda delades af alla. Detta är visserligen försvunna
saker, som det icke kan vara mycket skäl att nu vidröra; men jag
tror dock att samma skal, som då anfördes för att stambanan skulle
sträckas genom Lagaådalen, ännu finnas till och är o af samma giltighet
soin då. Man har sagt enskilda att denna bana skulle komma
att konkurrera med stambanan, men jag har i så fall erhållit upplysningar
— beklagligen är jag nu icke dermed försedd — från Trafikstyrelsen
derom, att endast obetydligt med produkter ankomma till
södra stambanan ifrån Lagaådalan, enär denna ort, tillfölje af det
långa afståndet till afsättningsorterna Jönköping och Malmö, nu måste
forsla allting på vagn.

Stats-TJtskottet har antagit såsom ett hufvudskäl, hvarföre icke
Utskottet ansett sig kunna tillstyrka anslaget, att bolaget ännu icke
är bildadt, och att under sådana förhållanden det kan vara ovisst
om ett bolag verkligen skall kunna bildas. Jag vågar icke bestämdt
uttala att detta skulle kunna ske redan under detta år, men då Kong!.
Maj:t i sin Proposition fäste det vilkor, att man skulle erhålla bestämd
visshet derom att bolaget kommit till stånd, så tror jag icke
det skulle vara vådligt att påstå att. derest anslaget beviljades, bolaget
skulle vara bildadt inom den 15 Juni, och jag tror heller icke
att Riksdagen skulle löpa någon fara, om den, såsom begärdt blifvit.
anslagit 150,000 R:dr för innevarande och ett lika belopp för nästa
år, under förutsättning att bolaget komme till stånd; ty hade sä icke
skett, så hade medlen naturligtvis bibehållits i kassan och ej blifvit
utbetalda.

Det har äfven sagts, att någon af sevärd industri icke förefunnes
i Lagaådalen, hvarföre, några medel icke borde för jernbansträcka
derstädes användas. Äfven i detta hänseende vore jag beredd att
visa, att trafiken verkligen icke är obetydlig. Detta visar sig framför
allt deraf att, när några personer, som intresserat sig för jernbansträckan,
kommit tillsammans för att härför bilda ett bolag, de vilja
sjelfva förskjuta j: delar af kostnaden och begära blott J:del till understöd.
Vore trafiken icke så beskaffad, att man skulle kunna anse
att banan lemnade eller afkastade tillräckligt för att betäcka de utgifter,
som med sjelfva trafiken äro förenade, jemte ränta och amortering
på det nedlagda kapitalet, så hade val svårligen enskilda personer
kunnat förmås att offra så betydliga summor, som här sättas i
fråga. Jag tror sålunda, att detta skäl icke kan gillas eller borde
hafva föranledt Utskottet att afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts Pro -

Den 8 Maj.

369

position. Men då Utskottet hänvisat intressenterna i detta företag
att hos Kong!. Maj:t, med ledning af Riksdagens beslut, begära att
Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, om icke detta företag
vore af beskaffenhet att förtjena understödjas af statsmedel, tillföljd
hvaraf man kunde förvänta Proposition till nästa riksdag, så anser
jag mig icke böra, för såvidt jag ej emot all förmodan får understöd
inom Kammaren, nu framställa något yrkande om proposition på afslag
å Utskottets Betänkande.

Friherre Funck: Af Stats-Utskottets Betänkande synas lätt de

skäl, som föranledt Utskottet att afstyrka den Kongl. Propositionen
i detta ämne. Då man icke bestämt längre tid än till den 15 Juni
för bolagets bildande, och då så många förarbeten derefter naturligen
förestode — äfven om bolaget då vore bildadt — innan man
kunde börja det egentliga arbetet, så förefänns föga anledning att
bevilja det äskade anslaget, enär arbetet sålunda icke kunde företagas
förrän skördetiden vore inne, och till följd deraf dels andra arbetsfört)
enster då funnos och dels lefnadsförnödenheterna inom orten
vore att tillgå emot lägre pris än nu. Utom andra hinder härför,
förefinnes dessutom det, att denna hansträckning icke är, såsom måhända
många föreställa sig, tillräckligt undersökt. En del deraf
emellan Grötaström och Wernamo, utgörande 3 mil 2,000 fot, är nemligen
endast upptagen efter ett äldre approximativt förslag på högra
sidan af Lagaån. Den föreslagna jernvägen, säger man emellertid,
skulle gå på venstra sidan, och der har icke någon undersökning blifva
gjord. Vidare saknas helt och hållet tillförlitliga uppgifter öfver
de trafikinkomster, som äro att förvänta. Alla dessa skäl syntes för
Utskottet vara så tillräckliga för att afstyrka den Kongl. Propositionen,
att någon tveksamhet derom icke förekom; icke ens en enda röst
inom Utskottet höjde sig för bifall. Vidare inhemtar man af det protokoll
öfver sammanträdet med intressenterna, som inlemnats till Riksdagen,
att dessa endasi uppdragit åt sin bestyrelse att sätta sig i
verksamhet med förberedande åtgärder, men icke att utan nytt uppdrag
anhålla om Proposition på understöd. Detta är ytterligare ett
skäl för afslag till den nådiga Propositionen, och jag anhåller sålunda
om bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Jag må npprigtigt bekänna, att jag anser

mig nödsakad att säga att anledningen, hvarför jag icke ingår i något svaromål
å Herr Ekenmans yttrande, icke är att jag icke skulle tilltro
mig att vederlägga största delen deraf, utan att jag tror att denna
Kammare icke tycker om att höra långa och ofruktbara tal. Jag
tror emellertid att med den återhållsamhet i fråga om jernvägsbyggnads
företag-, som Riksdagen redan genom tidigare beslut visat, det
skulle vara en stor anomali, om man nu beviljade denna framställning,
och då nu blifvit fattadt ett beslut, hvarigenom nöden kommer
att lindras samt Konungens främste rådgifvare delgifvit oss att Regeringen
icke vidare håller på frågan, så vet jag icke hvartill en vidare
diskussion skulle tjena. Jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.

360

Den 8 Maj.

Herr Faxe: Jag anser mig böra instämma i allt hvad den förste
talaren yttrade, angående vigten af denna jernvägsanläggning för
den ort,^ den skulle komma att genomgå, både för den närvarande
tiden, såsom beredande väl behöflig arbetsförtjenst, och för framtiden
för rörelsens underlättande. Tillfälle till förtjenst har man visserligen
för en del af länet, beredt genom arbete vid Nässjö—Oscarsnamns-banan,
men det är gifvet att detta arbete icke kommer att
tillskynda de mera aflägse boende af provinsens innevånare något
egentligt gagn. Att denna nu ifrågavarande bana icke är utan vigt
älven tor Statens stambana, sluter jag deraf att den, som väckt förslaget
derom, är just trafikchefen för denna statsbana. Han har
ock för mig förklarat, att anledningen, hvarföre han väckte förslaget,
var att han ansåg det vara . en honom åliggande skyldighet att befordra
en sak. som så ostridigt måste lända till fördel för statsbanan.
Emellertid, då Utskottet afstyrkt det begärda lånebidraget.
och med anledning af Herr Justitie-statsministerns förklaring, är det
icke att hoppas att man nu skall lyckas erhålla detta bidrag, men
deremot hyser jag den förhoppning, att Utskottets tillstyrkande i
2.dra momentet af detta Betänkande måtte leda derhän, att Jönköpings
län äfven måtte blifva delaktigt af de anslag till allmänna arbeten,
som deri blifvit tillstyrkta.

Något yrkande har jag nu icke att framställa.

.Friherre Raab, Adam: Jag ber endast få tillkännagifva, att

lag instämmer i Herrar Ekenmans och Faxes uttalade åsigter i denna
fråga, men afstår för öfrig! från att vidare fortsätta diskussionen.
Något yrkande har icke heller jag att framställa.

Herr Ekenman: Jag inser mycket väl att en fortsatt debatt i
ämnet .skulle vara fruktlös, och jag skulle således icke hafva tagit
mig friheten att för andra gången besvära Kammaren med att ånyo
uppträda, om jag icke blifvit nödgad dertill af det yttrande, som
utaf den förste bland Utskottets härvarande ledamöter afgifvits, och
^an ^an(i annat sagt, att denna bana blott till en ringa del
blifvit undersökt. Denna uppgift är icke rigtig, men bevisar, att
~e:11 värde ledamoten är i okunnighet om huru denna bansträckning
skulle komma att gå. Jag ber att få erinra derom, att undersökningshandlingarne
ådagalägga, att den påtänkta jernvägslinien från
(TÖtaström till Wernamo undersöktes redan år 1856 på Statens bekostnad,
och med all den omständighet och noggrannhet, som af en
sådan undersökning betingades. Ej blott beskrifning öfver sjelfva
^Brsökningen, utan äfven alla profil- och bankartor voro att tillgå
vid den undersökning, som sedermera blifvit å den nu ifrågasatta
bansträcknmgen verkställd.

Friherre Funck har. äfven sagt, att det saknades uppgifter på
den trafik, som kunde komma att uppstå på banan. Vid undersökmngshandlingarne
än dock fogadt ett instrument, upprättadt af åtskilliga
i saken dels intresserade och dels ointresserade personer, öfver
den trafik, som kunde vara att påräkna, och med en sanning,

361

Den 8 Maj.

som, jag tror, skall vara fullt ut lika tillfyllestgörande och pålitlig,
som de uppgifter, Herr Friherren saknat.

Samme talare har vidare erinrat, att bestyrelsen icke skulle haft
intressenternes uppdrag att hos Kong! Maj:t begära en framställning
till Riksdagen i ämnet. Bestyrelse^ förenämnda åliggande var dock,
jemte att låta verkställa förberedande undersöknings- och andra arbeten,
äfven att ingå till Kong! Maj:t med underdånig framställning
i ämnet.

Herr Leijonancker: Jag ber blott att få upplysa, att ansökningshandlingarne
sjelfve uttrycka en ganska stor tveksamhet, om
huru denna bansträcka skall komma att gå, hvadan Friherre Funck
haft fullt skäl till sin anmärkning.

För öfrigt anhåller jag endast om bifall till Utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

2:dra punkten.

Bifölls.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda
Memorial N:o 90, angående afskrifning af de i Riksgälds-kontorets
räkenskaper bland Kontorets skulder bokförda, så kallade ekeskogsmedlen.

Föredrogs Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda Memorial N:o
92, med förslag till voteringspropositioner, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande Utskottets Memorial Ko 74, angående bestämmandet
af aflöningen för de vid innevarande riksdag anställde
tjensteman och vaktbetjente.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda Memorial
Ko 93, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Utskottets i Memorialet Ko 75
gjorda framställning om en gratifikation åt Statskommissarien Bruno
Johansson, godkände Kammaren den föreslagna voteringspropositionen.

362

Dpt> $ Mnj.

Föredrogs Stats-Utskottets den 7 dennes bordlagda Memorial
N:o 94, i anledning af Kamiarnes skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till fortsättande af arbetena å nordvestra stambanan.

lista punkten.

Utskottets till Andra Kammaren afgifna hemställan lades till
handlingarne.

2:dra punkten.

Sedan undertecknad tillkännagifvit, att, enligt ankommet intyg
af Andra Kammarens Sekreterare, Kammaren, vid föredragning af
det ifrågavarande Memorialet, bifallit Utskottets i lista punkten
gjorda hemställan och förklarat den i 2:dra punkten föreslagna, voteringsproposition
till följd deraf hafva förfallit, lades punkten till
handlingarne.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den. 7 dennes bordlagda
Memorial N:o 95, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
Utskottets Utlåtande Nio Öl, angående Statens jernvägstrafik och
den dervid anställda personals aflöning tn. m.; lades Utskottets i
lista punkten till Andra Kammaren gjorda hemställan till handlmlingarne
och den i sednare punkten föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr Grofven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt emellan .
Talmännen träffad öfverenskommelse, omröstningar jemlikt 65 § Riksdags-ordningen
lomme att vid Kamrarnes sammanträden nästa Måndag
den 10 dennes, kl. 1 e. m., anställas öfver de i dag af båda Kam -rarne godkända voteringspropositionerna.

Föredrogs Banko-Utskottets den 7 dennes bordlagda Memorial
Nio 15, i anledning af Kamrarnes beslut rörande Utskottets Memorial
Nio 10, om lista, 2:dra och 3:dje artiklarne i Bankoreglementet.

Herr Wallenberg: Som Herrarne kanske behagade erinra sig,

föredrogs denna punkt härstädes förliden Tisdag, och Kammaren behagade
då bevilja återremiss deraf,_ för att få i punkten inför dt ett
medgifvande att de caroliner, som inflyta, för Kronans räkning, skola
mottagas i Riksbanken mot samma pris, som vid utvexling af caroliner
från Riksbanken vore gällande. Ingen Utskottsledamot uttalade
sig då emot denna återremiss, utan alla vore villige att instämma

Den 8 Mnj

363

uti att eu sådan förändring vore särdeles önskvärd för allmänheten,
hvarföre Riksbanken borde sättas i tillfälle att gå sådana önskningar
till mötes, icke desto mindre har nu till min kunskap kommit,
att i Utskottet endast tre röster mot nio yttrat sig för en sådan
förändring, hvadan jag tilltror mig kunna sluta till att två eller
kanske tre af dessa nio, som bestämde Utskottets beslut, tillhörde
Första Kammaren. Det är visserligen deras oförkränkta rätt att så
handla, men nog hade det varit angenämare, om de vid den förra
behandlingen af frågan framställt sina skäl. Då hade något ännu
kunnat göras för att få förändringen igenom. Nu, då återremiss blifvit
lemnad utan afseende, återstår för oss andre ingenting annat än
att tiga och lida.

Herr Ekman, Johan Jacob: Då Banko-Utskottet icke med

begagnande af den motionsrätt, som tillhös detta Utskott, tillstyrkt
en åtgärd, öfverensstämmande med den åsigt, som låg till grund för
återremissen från denna Kammare, så lärer nu icke vara något annat
att göra än att fatta beslut i likhet med Andra Kammaren, eller
att godkänna ifrågavarande §:en af Banko-reglementet, sådan den af
Utskottet blifvit föreslagen. Jag ber derföre att nu få tillstyrka
detta, på samma gång jag icke kan underlåta att beklaga, att Utskottet
icke velat tillstyrka hvad som afsågs med återremissen, hvilket
icke i något fall kunnat skada, men deremot säkerligen blifvit
till ganska stort gagn.

Friherre von Schwerin: Jag hade visst ingenting emot att det
af föregående talare omnämnda tillägget infördes i denna §, men då
Riksdagen så långt framskridit som nu, då Andra Kammaren redan
afgjort frågan genom att antaga Utskottets förslag till §:ens lydelse,
och då jag funnit att de motioner om guldmynt, som blifvit väckta,
icke vunnit någon favör inom Andra Kammaren, hvadan det icke
vore troligt att den i detta fall ville frångå sitt redan fattade beslut,
så tror jag. icke, att Utskottet bort eller kunnat afgifva annat svar
på återremissen än det nu gjort. Om annorledes hade skett, så hade
detta lätt kunnat förorsaka ett dröjsmål på kanske 14 (lagar med
riksdagens afsilande, derest Utskottet slutligen fått sig uppdraget
att sammanjemka Kamrarnes skiljaktiga beslut, och detta tror jag ej
att någon skulle tyckt om.

-Jag yrkar bifall till Utskottets förslag, rörande denna 8:de § i
Bankoreglemente!

Herr Ekenman: Jag bär blifvit förekommen af den siste tala ren,

och behöfver sålunda icke yttra många ord. Jag ber emellertid
att få tillkännagifva, att, då frågan förra gången förevar i Kammaren
och återremissen beviljades, jag för min del fann det ifrågasatta
tillägget ganska lämpligt och nyttigt, och att denna åsigt icke
förändrats hvad sjelfva saken angår, men väl i afseende på tillämpningen,
ty ino in Utskottet uttalades enhälligt; af Andra Kammarens
ledamöter, att tillägget inom den Kammaren skulle stöta på ett oöf -

364

Oen 8 Maj

vervinneligt motstånd, till följe af den allmänna fruktan för att man
genom det ifrågasatta stadgandet skulle erhålla en dubbel standard.
Under sådana förhållanden skulle det ju varit ett rechthaberei
att fortsätta yrkandet om tillägget, hvadan Utskottet icke hade
annat val än att förfara såsom det gjort.

Herr Wall en b er g: Jag ber blott att få tillägga, det jag lifligt
hoppas, att den siste ärade talaren begagnade tillfället att upplysa
Andra Kammarens ledamöter, att det icke var möjligt att på det
sättet få en dubbel standard.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde Herr Grofven
och Talmannen proposition derå, att Kammaren skulle bifalla
2:dra punkten i Banko-Utskottets Memorial N:o 10; och blef denna
proposition med ja besvarad.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Andra
Kammarens den 7 dennes bordlagda protokollsutdrag N:o 287,
med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts
Betänkande N:o 45, i anledning af återremiss å Betänkandet
N:o 6, rörande väckt förslag till’ ändring i gällande resereglemente.

Föredrogs ånyo, och företogs punktvis till afgörande, Bevillnings-Utskottets
den 5 och 7 dennes bordlagda Betänkande Nio 16,
angående beräkningen af tullmedlen, postmedlen, stämpelpappersafgiften
och bränvinsbränningsmedlen.

fata, 2:dra och 3:dje punkterna.

Biföllos.

4:de punkten.

Herr Bennich: Inom Utskottet hafva skiljaktiga meningar yp pats

angående beräkningen af denna afgift, och jag har tillika med
några andra ledamöter anfört de skäl hvarpå yi grundat vår mening
derom, att bränvinstillverkningen med sannolikhet kunde beräknas
till 14 millioner kannor, eller 1 million kannor mera än Utskottet
antagit. Om Herrarne behagade uppmärksamma den vid reservationen
fogade tabell, så visar det sig, att bränvinstillverkningen under
de flesta åren sedan år 1861, allt efter de olika skördarnes beskaffenhet,
utfallit mycket ojemnt, dock alltid betydligt öfver 14 millioner
kannor, så snart ej en dålig skörd föranledt en lägre tillverkning.
Det visar sig ock, att förbrukningen af bränvin i medeltal vida

Den 8 Maj,

3 65

öfverstigit 14 millioner kannor årligen, ehvad denna förbrukning fått
sitt behof tillfredsstäldt genom den inhemska produktionen eller genom
import från annat land. Vid sådant förhållande, och då vi ej
hafva anledning att befara att vi äfven i år skulle hemsökas af en
dålig skörd, så har jag trott att man egde all anledning att lika med
Kongl. Maj:t beräkna bränvinstillverkningen till det normala beloppet
af 14 millioner kannor, och afgiften iförhållande derefter.

Jag tillåter mig vidare erinra att, då det är så vanskligt att
uppgöra en kalkyl sådan som denna, så synes det mig dock lämpligare
att, i ovisshet om hvad som kan komma att inträffa, heldre antaga
medelförhållandet under en längre tid till grund för beräkningen, än
att uppgöra denna på förutsättningar om något exceptionelt ogynsamt
förhållande, och det så mycket heldre, som en beräkning sådan som
Utskottets skulle göra, att Riksdagen blefve nödsakad att vidtaga åtgärder
för den allmänna bevillningens höjande. Men en så beskaffad
åtgärd, vidtagen utan trängande nöd, synes mig vara så obetänkt, att
jag för ingen del med min röst vill bidraga dertill. Jag får derföre
hemställa, att Kammaren måtte beräkna bränvinstillverkningsafgiften
för år 1870 till det af Kongl. Maj:t antagna beloppet af
9,800,000 R-.dr. ■

Herr von Gfeijer: Det är förhållandet, såsom den siste talaren
ock nämnde, att vid öfverläggning i detta ämne voro meningarne inom
Utskottet mycket delade. Också är det ej godt för någon att, inom
de gränser hvarom här är fråga, bestämmapå förhand huru stor qvantitet
bränvin kommer att tillverkas under den återstående tiden af
detta år.

Jag ber emedlertid att få yttra några ord till Utskottets försvar.

Då det förut varit vanligt att beräkna beloppet af bränvinsbränningsmedlen
efter det antal kannor tillverkningen i medeltal utgjort
under de nästföregående Henne åren, finnes väl icke något skal'' att
väsendtligen olika förfara denna gången.

Den siste värde talaren yttrade att det vore origtigt antaga, att
den närvarande tryckta konjunkturen inom landet, beroende till stor
del på nästföregående årens missväxt, skulle fortfara under den närmaste
tiden. Men det har ej heller Utskottet gjort. Tvärtom hyser
Utskottets majoritet lika med reservanterne den förhoppning att de
för närvarande rådande svåra konjunkturerna snart börja förbättras,
men Utskottet anser att någon tid ändock måste åtgå, innan nationens
nu betydligt förminskade förmåga att konsumera kan varda i
mera märklig, grad åter ökad, hvilket med hvarje särskild förbrukningsartikel
inträffar ju tidigare i samma mån den är till nödvändighetsvaror
hänförlig, till hvilket slag af varor åtminstone icke i främsta
rummet spritdryckerna kunna räknas.

Den värde talaren sade, när han hade ordet, hvad ock i hans reservation
förekommer,_ att olägenheter voro förbundna med en förhöjning
af allmänna bevillning en — en åtgärd som dock blefve genom
godkännande af Utskottets. beräkningssätt oundviklig. Denna oundviklighet
vore åtminstone icke för handen, om det kunde gå an att
Representationen redan under denna riksdag beslöt sig för att på -

366

Den 8 Maj

lägga en konsumtionsskatt å tobak, hvarom förslag så ofta blifvit
framställda. I allt fall utgör skilnaden emellan beloppet af bränvinsbränningsmedlen
enligt Utskottets och reservanternas beräkning
endast 700.000 R:dr, som är vida mindre än den genom allmän bevillning
uttaxerade vapenskatten. Jag vill till slut i afseende härå
nämna, att det icke synes vara med goda beskattningsgrunder öfverensstämmande,
att inkomstbevulning, när den, såsom förhållandet är
hos oss, årligen återkommer, städse bestämmes till ett och samma
belopp, och på detta sätt göres till en fix skatt. När inkomstbevillningen
årligen erlägges, synes den företrädesvis egnad att, från det
ena till det andra året efter sig företeende behof något varierande,
utgöra ett fyllnadsbelopp i budgetens slutsumma.

Jag får påyrka bifall till Utskottets förslag.

Herr von Ehrenheim: Det ligger i sakens natur att, då man

i Maj det ena året skall beräkna förhållandet för ett kommande år,
så måste dessa beräkningar blifva sväfvande, isynnerhet då en så
ofantligt mägtigt inverkande faktor som en ny skörd ligger emellan
dessa bägge tidpunkter, för att ej tala om andra omständigheter som
kunna verka en förbättring eller en försämring. Under sådana förhållanden
synes det som om man ej hade annat att göra än att lägga
en längre tid till grund för beräkningen, och att, med afseende på
den, bestämma hvad som är det rätta. Under de 8 sista åren. har
bränvinstillverkningen i medeltal årligen uppgått till mera än 14 millioner
kannor och det oaktadt bland dessa 8 år ingå två, som är o så ofördelaktiga
som 1867 och 1868, då en felslagen skörd naturligtvis derpå
utöfvat stolt inflytande. Efter min uppfattning kan det således ej
vara orätt, om man utgår från dessa grunder att, på sätt Kongl.
Maj:t föreslagit, beräkna bränvinstillverkningen till 14 millioner kannor.
Det vigtiga skäl man har att ej låta bestämma sig af ovissa
farhågor synes mig tala för sig sjelf. Följden af att beräkna denna
tillverkning till lägre belopp, än man med afseende å flera föregående års
tillverkning har anledning att antaga, blir naturligtvis den, att Statens
behof måste fyllas på annat sätt, det vill säga genom den allmänna
bevillningens höjande. Eu ärad talare yttrade nyss, att detta vore
ej nödvändigt; man kunde ju få en annan skatt, t. ex. på tobak. Han
tycktes dock sjelf medgifva att Riksdagen är så långt framskriden,
att det ej för denna gång torde vara möjligt att uppgöra ett system
för en dylik beskattning. Han yttrade vidare, att, äfven om man
ville höja den allmänna bevillningen, skulle denna höjning blifva helt
obetydlig eller endast 25 procent. Det är dock endast 2: dr a. Artikelns
bevillning, som skulle kunna drabbas af denna förhöjning ■—
åtminstone kan l:sta Artikeln ej komma i fråga — och då bevillningen
af 2:dra Artikeln utgör omkring 2 millioner, men här erfordras
700,000 R:dr, så blefve det nödigt att höja bevillningen i ännu högre
proportion än den ärade talaren uppgaf.

En annan utväg, hvarigenom man kunde reda sig, vore att omsätta
det lån, hvilket eljest skulle under nästkommande år med befintliga
tillgångar betalas. Denna utväg tror jag ej vara önsklig, då
de tillgångar som dertill blifvit afsedda ej utgöras af årligen åter -

Hen 8 Maj. 367

kommande inkomster, utan af äldre besparingar, som blott för en
gång äro att påräkna.

På grund af hvad jag sålunda -anfört, får jag hemställa det Kammaren
behagade, med bifall till Kong!. Maj:ts förslag, beräkna bränvinstillverkningen
för nästkommande år till 14 millioner kannor.

Herr Meijer, Edvard: Då jag tillhört majoriteten inom Utskottet,
anser jag mig vara skyldig att, ehuru en annan ledamot af
samma majoritet redan yttrat sig, säga några ord om den grund Utskottet
följt vid denna beräkning.

Det är visserligen sannt, såsom den siste talaren uppgaf, att, när
man tager de 8 sista årens tillverkningsbelopp, så kommer man till
14 millioner kannor; men om vi taga de 3 sista åren, så få vi icke
mer än 12 millioner, och om vi taga de 5 sista åren, ungefär 13 millioner.
Med de dåliga utsigter vi hafva i vårt land, och då man besinnar
att produktionen måste rätta sig efter konsumtionsförmågan,
så kan jag icke tro, att vi höra vara sangviniska nog att antaga, det
konsumtionsförmågan och i följd deraf konsumtionen skall kunna i
väsendtlig mån ökas inom så kort tid som den hvarom här är fråga.
I lyckligaste fall kunde detta visserligen inträffa, men jag befarar
högeligen att så icke kommer att ske. Yi veta, att på hösten 1867
och våren 1868 uppgick hela tillverkningen inom landet icke till mera
än åtta och en half million kannor, och hela importen under samma
tid uppgick till omkring 800,000 kannor, hufvudsakligen cognac.
Hösten 1868 och våren innevarande år uppgick tillverkningen till ungefär
12 millioner kannor, och i detta ögonblick hafva vi denna vara
till öfverlopps öfverallt. Det finnes intet pris på den; spekulanterna
förlora på den, så att för min del skulle jag vara mera böjd att beräkna
1870 års tillverkning till 12 än till 13 millioner kannor; men
det var ej värdt att försöka något sådant. Jag anser det dock vara Utskottets
skyldighet att, såvidt på det beror, uppriktigt och ärligt
framlägga ställningen, och jag vågar påstå, att det ej finnes många
inom Utskottet, som verkligen tro på att dessa 14 millioner kannor
komma att tillverkas, utan jag tror att anledningen hvarför de hålla
på denna siffra är den, att den upptages i Kongl. Maj:ts Proposition,
och att de till följd deraf ansett sig icke böra förorda någon
nedsättning i densamma, helst det vore fråga om en sådan småsak.

Det är på dessa af mig nu anförda skäl, som Utskottet kommit
till det resultat, dess Betänkande utvisar. Jag har ingenting emot
om Kammaren ändrar Utskottets beräkning, men, såsom ledamot deraf,
har jag ej kunnat tillstyrka hvad jag ej kunnat anse rigtigt; och
får jag emellertid anhålla om bifall till Utskottets Betänkande.

Friherre Funck: 1 motsats till den siste talaren, tror jag, lika med

förste talaren, att Utskottet icke haft tillräckliga skäl för att föreslå den
ifrågavarande nedsättningen uti det belopp, hvartill Kongl. Maj:t beräknat''
1870 års bränvinstillverkning. Om man vill utröna en sådan siffra som
denna, så tror jagej att man handlar fullt rättvist, om man tager en medelsiffra
af 3 eller 5 års tillverkningsbelopp. helst som deruti ingå tvänne

368

Den 8 Mnj.

år som äro så exceptionela som de två sista, under hvilka skörden
det ena året slog alldeles fel och det andra var dålig. Jag tror att
man kommer det sannolika närmare, om man till grund för beräkningen
tager några flera af de föregående åren t. ex. åtta, såsom här
blifvit gjordt, och det följer redan deraf, om dessa bägge undantagsår
deri ingå, att beräkningen snarare blifver för låg än för hög. Det
är val sannt att konsumtionsförmågan aftagit och måhända ej reser
sig fullt till hvad den var i goda år. Men om dessa två dåliga år ta medfölja
i beräkningen, tror jag ej, att medelsiffran skall blifva för hög. Jemför
man åter det förra året med 1861, så visar det sig att 1861 utgjorde vårtillverkningen
endast något öfver 3 millioner kannor, då den i år redan
uppgått till nära 5 millioner kannor. Då hela tillverkningen år 1861
utgjorde 14 millioner kannor, oaktadt vårtillverkningen var så ringa,
så synes det väl ej vara för mycket att antaga 1870 års tillverkning
till 14 millioner kannor. Men äfven om någon liten missräkning
skulle komma att ega rum, hvilket ingen menniska kan förutse, då
sådant beror på potatisskörden och en mängd andra förhållanden, så
frågas hvilket som är bättre, att beräkna statsinkomsterna någorlunda
högt, ellet så lågt att de måste lemna stora öfverskott. Jag
tror det är större fara uti detta sednare än uti den ringa brist som
här möjligen kan uppstå. Resultatet skulle blifva, att dessa 700,000
R:dr måste fyllas på ett eller annat sätt. Man har talat om en förhöjning
i den allmänna bevillningen; men jag hemställer huruvida
man under nuvarande tryckta tider, då folket i allmänhet har svårt
för att komma ut med sina skatter, bör öka den allmänna bevillningen.
Ett annat sätt vore att höja lånebeloppet, men jag hemställer
huruvida det kan vara skäl att man, utan att vara fullt förvissad om
behofvet, ytterligare ökar lånebeloppet, hvilket redan genom det beslut
som i dag fattats, blifvit höj dt med en million och minst kommer
att uppgå till 4,400,000 R:dr. Med ett ord, huru man än betraktar
saken, så kan jag ej finna annat än att det klokaste blifver att
beräkna denna inkomst i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts Proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utskottets förevarande hemställan och dels att Kammaren, med afslag
derå, måtte besluta, att bränvinstillverkningsafgiften skall beräknas
till det af Kongl. Maj:t antagna belopp, 9,800,000 R:dr; framställde
Herr (Trefven och Talmannen först proposition på bifall till
Utskottets hemställan, hvarvid svarades många nej jemte några ja
och sedermera proposition på afslag derå och bränvinstillverkningsafgiftens
beräknande till ofvanberörda belopp, då svaren utföllo med
många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
(

Föredrogs

Den 8 Maj.

369

TVlor™ • / gS^° Ståts-Utskottets den 5 och 7 dennes bordlagda
Memorial N:o 83, i anledning af återremiss å en punkt uti Utskottets
Utlåtande angående grundskatternas omsättning i pennin -

. Harr ? &xe : Uå detta ärende förra gången förevar, tillät jag
mig att erinra derom, att ett bifall till den af Utskottet då föreslagn!
hemställan till Rongl. _Maj:t skulle i framtiden komma att verka en
högst betydhg lön eförminskning för de embets- och tjensteman, som
X® “d.elta lonei; Utskottet bär nu sökt att modifiera sin framställiin^n0m
att Utskottet tillagt, att den föreslagna föreskriften
ei skulle tillampas i afseende å sådana befattningar, för Indika Kong!

1 b®rörda hänseende skäligen böra ega rum.
mtta tllla££ skulle det dock framstå såsom Riksdagens
anhållan, att lönerna matte nedsättas till hvad som i stat beräknats.
Iillagget innebär blott någonting vilkorligt. För min del tror lag,
ätt hela skrifvelsen ar alldeles öfverflödig, enär Kongl. Mai:t redan
§^Vlt ^skrifter i den syftning, att hvar och en, som utnämnes
till en tjenst, skall underkasta sig blifvande löneregleringar. Det är
naturligt, att tjenstemännens löner ej böra beräknas till högre belopp
an hvad Staten erhaller af räntegifvarne, men att Staten skulle göra
en vinst pa denna reglering, det har man väl ej åsyftat; det blefve
emellertid följden, om lönerna blott komme att utgå efter stat. Det
ar möjligt, att detta ej vant Utskottets mening, men kommer dess
yttrande ej att förändras, så kommer det att blifva som ett Damoelessvard
öfver löntagarnes hufvud.

, Jag Jet eJ> hvarföre Utskottet ej godkände det förslag, som jag
!wnltaUde n.ar fragan förra gången förevar, nemligen att löntagarn!
mi iva\a snkyldlge att underkasta sig den lönereglering, som fram Ut1-ekotte+Lde

^°mma att! ega r''™.- Dermed vore sagdt detsamma som
Utskottet velat uttrycka, nemligen att det skulle bero på Kongl.

Maj:t att omreglera lönerna, men de kunde dock icke komma attför S9’

betydIlgt’ som fölJdei) skulle blifva om Utskottets förslag

Jäg får derföre anhålla om proposition på det yrkande, att Kam XTon]eiag“de

fnt?ga Utskottets förslag med den ändring, att näst
efter orden: jemte forsellönsersättnmg“ måtte, i stället för de rader
som afsluta Utskottets hemställan, insättas följande ord: “skola vara

£ “''fria1aSd“‘a "* ''le" resl''ri"g af ''««*■ •»

Herr Montgomery-Uederhjelm: När Kongl. Maj:t föreslår
och Riksdagen bifaller ett sa vackert förslag som det, att indelta
rånte- och tiondeanslag, hvilka hittills åtföljt vissa befattningar, skulle

mfwfUJaf?dei''afgång, inflyta till Statsverket så ansåg
Utskottet det icke vara lämpligt, att tjenstemännen skulle kunna uppe
halla ep sa nyttig reglering derigenom, att vid hädanefter skeende
utnämningar till tjenstebefattnmgar eu eller annan, som förut åtnju ht

anslag) skulle dervid bibehållas; och detta var anledmn Utksd,

Prof. 1869. 1 Afd. 4 Band. 24

370

Den 8 Maj.

gen, hvarföre Utskottet affattade sitt förra förslag i sådana ordalag,
som då skedde. Men när Utskottets uppmärksamhet fastades derå,
att ett allt för strängt vidblifvande af denna indragning skulle förorsaka
vissa tjensteman orättvisa, enär deras löner derigenom skulle
väsendtligen minskas, så gjorde Utskottet till sitt förra förslag det
tillägg, som här förekommer, hvilket ej är obetydligt, ty det öfverlemnar
åt Kong! Maj:t~ att bestämma hvilka undantag uti ifrågavarande
hänseende skäligen böra ega rum. — Då ett sådant tillägg
blifvit gjordt och då jag är förvissad, att alla tjensteman kunna vara
betryggade vid Kong! Maj:ts åtgöranden i detta fall, får jag för min
de! tillstyrka bifall till Utskottets föreliggande förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan oförändrad och dels af Herr
Faxe bifall till densamma med den förändring, att slutet deraf efter
orden “jemte forsettönsersättning“ uteslöts och i stället infördes orden:
“skola vara skyldige att underkasta sig den reglering af lönerna, som framdeles
kan varda framställd"; framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till Utskottets hemställan oförändrad och, då
dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 5 och 7 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 84, i anledning af väckt motion om upphörande
af åtskilliga från kyrkorna i vissa orter hittills utgående utgifter.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 5 och 7 dennes bordlagda Utlåtande N:o 82, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående upphörande såväl af
tackjernstionden och andra deremot svarande tackjernsafgifter, som
af de friheter i fråga om ränta eller rotering, hvilka vissa orter i
egenskap af bergslager nu åtnjuta.

lista punkten.

Herr Heijkensköld: Jag skulle önska att kunna så lägga mina

ord, att jag förmådde fästa Kammarens uppmärksamhet på denna för
bergslagerna vigtiga fråga. Den af Kollegium lemnade utredning,
hvarpå grundats såväl Kongl. Maj:ts nådiga Proposition som StatsUtskottets
ifrågavarande förslag, anser jag för min del så till vida
bristfällig, att den ej upptager på hvad sätt tackjernstionden uppkommit.
I denna utredning förekommer visserligen Kongl. Erefvet
den 18 Februari 1608, men endast till en liten del, och då jag anser

Den 8 Maj.

371

Kammaren böra få kännedom om detta dokument i sin helhet, torde
det tillåtas mig att nu få uppläsa detsamma:

“Wij Carl thenn Nionde medh Gudz Nåde Sveriges, Giöthes,
Wendes etc. Konung Tillbiude eder Danneman alle som uti Nora-,
Lindes- och Skinnskatte Bergzlagh boendes ähre, wår gunst och nåde
och alt godt med Gudh Alzmechtigh tilförende. Och hanne eder
Danneman allé samptligenn icke förhålla, åt effter här til dagz haffuer
varit stor oordning!! ibland eder, medh edra utlagor både thet iÅhrligenn
plagen utgöra, så väl såsom hvadh bevilliat blifver, i skolen
göra oss och Cronan til hielp i så måtte, åt then fattige hafuer ofta
most giort ut så mycket som then rike, så är ock hytte och hammarskatt
olika pålagde, så åt ther kan ofta finnes, åt den som gott
hytte- och hammarställe som kan vara allehanda godh lägenhet till,
medh vatn, skogh och malm, the kunna vara ringare skattlagde, Och
tvertom igenn, der som ähr lithett vatnfall och lithen skogh och
långh malmwägh, de kunna vara högt lagde uthi hytteskatt, det som
oss synes orätvisligit ähr. Derföre så haffue wij betencht hos Oss,
åt thet måtte vara rätvisligen att hvar och en utgjorde sin årlige
schatt, eller hvadh hjelper som kunne bliffva beviliade effter som
hann hade ägor och bruket till. Och derföre hafve wij affärdiget
denne Oss elskelige edle och velbördigh Wår Troman och CammarRådh,
Hans Åkesson till Biurum, sampt Wår Befalningzman vid Nora
och Lindesbergh Tideman Peersson och Johann Otteson, åt te skola
lathe eder vår mening der om förstå, att hvar i vele ther till bevilie
och giffve uth edre utlagor, effter som hvar och een hamn hafva bruket
till; då vele wij efter denna dagh aldeles hafva eder förskonat,
som är först och fremst; att hytte- och hammarskatt sköte i aldeles
ware frij före, Item then hielp som i här til dags haffuer utgiort
till månadzpenningar. Sedann edert årlige Schatteiernn, sköte i och
wara frij före. Desslikes för the Kooll i pläge utgiöra för jernek
Deremot igenn så begäre wij att i vele gifva oss hvart tionde pundh
i gjuteverk och smitt jemn och hvad som Gudh teckes giffua eder
aff bärgett, effter som the vidh Kopparbärget göre och sedan vare
för alt frij, hvadh nampn thet hälst haffve kan, som i här til utgiort
haffve, så går thet som oss tyckes rätvisligen till, och then giffve
thå mer som mere bruk haffuer, och then mindre soin mindre bruk haffuer,
och der i då få något, så få wij medh, få i och lithett, så få wij medh
lithet. I vele förthenskuld låthe Oss eder meningh här om medh våre
utskickade uttryckligen låthe förnimma. Och befale eder Gudh. samptligen
och synnerligen. Aff Örebro den 18 Februarii åhr 1608.

CAROLUS.

Äfven erfordras, för bedömande af denna fråga, att ega kännedom
om Kongl. Maj:ts General-Bergs-Privilegier den 6 Juli 1649,
hvaraf inhemtas: “Utaf andre grufvor, der silfver- eller kopparmalm
brytes; är det på skattegrund, utgifves tionden af tillverkningen, men
är det på frälsegrund, så utgöres allenast trettiondedelen deraf till
Kronan. Sammaledes förhålles med jerngrufvor, och gifver den frälseman,
som i sin frälsegrufva låter bryta malm, och sjelfver blåsa tackjern,
allenast trettiondedelen af sådan tillverkning. Tages malmen
både af Kronans och frälsemans grufva och blandas in i en masugns

372 Den 8 Maj.

smältning tillhopa, så gifves till Kronan hvart tjugonde skeppund
deraf. Och efter som alla grufvor skattas för regale, så hör ock den
frälseman, som byggt masugnen, men sjelf inga grufvor egen erlägga
tionden af tillverkningen. När ock frälseman fått sin fyllnad uti de
grufvor, som på hans egor ligga, derföre han hvart trettionde skeppund
af tillverkningen utgör, så lemnas andra fritt att bryta, derföre
de utgifva till Kronan hvart tionde skeppund af tillverkningen,
men befrias för all gravation till frälseman''1.

Häraf drager jag den slutsats, att grufvorna voro på den tiden
Kronans regale, till följd hvaraf jernverken lemnade tionde till Kronan.
Sedermera har emellertid Kronan afsagt sig eganderätten till
grufvor, men icke desto mindre har tionden utgått. Enligt mitt förmenande
hade Kollegierna bort närmare utreda detta till ledning för
Riksdagen. Nu är det meningen att pålägga Lindes, Nora och Lekebergs
m. fl. bergslager större skatt än förut, t. ex. för Lindes omkring
7,000 R:dr, för Nora 4,800 R:dr och för Lekeberg 3,200 ib dr..

När man i 1608 års Bref ser den tanken uttryckt, att, då tillverkningen
vore stor, skulle Kronan hafva mera, och da den vore mindre,
skulle Kronan äfven hafva mindre, så synes mig, att afseende borde
fästas derå, och att då dessa bergslager en lång följd af år haft mycket
mindre tillverkning än förut, de äfven bort komma i åtnjutande
af den fördel, som nyss upplästa Kong!. Bref medgifver. Nu hafva
Kollegierna föreslagit att, efter ett medium af skatterna, debiteringar
skulle verkställas lika för alla. Detta anser jag varaeu stol'' orättvisa.
Kollegiernas beräkningar stödja sig dessutom på origtiga grunder.
De hafva t. ex. tagit medium af roteringskostnaden till90R:dr,
under det att uti de till bergslagerna angränsande socknarne vakansoch
roteringskostnader variera emellan 140 och 160 R:dr. Om nian
nu tager roteringskostnaden till den summa, hvartill den i verkligheten
uppgår, så skall man finna, att bergslagerna skulle komma att
betala betydligt mera efter befrielsen från tackjernstionden än de
förut betalt.

Särdeles betungande skulle denna tillökning blifva för. den, som
köpt egendomar utan att beräkna, det de skulle med ytterligare skatt
beläggas; och således komme äfven deri att ligga en orättvisa.

Då fråga är om grundskatternas aflösning, så synes det mig ock
vara nästan orättvist att pålägga ytterligare grundskatter.

Då hammarskatten, som före år 1860 utgjorde emellan 110,000
och 120,000 R:dr, blifvit af Rikets Ständer efterskänkt utan någon
ersättning, och då Riksdagen jemväl efterskänkt qvarnräntorna, hvilka
uppgått till omkring 150,000 R:dr, så tager jag mig friheten hemställa,
huruvida det icke äfven vore billigt, att tackjernsskatten, som
årligen i medeltal uppgått till endast omkring 62,182 R:dr 65. öre,
äfven utan någon ersättning efterskänktes. Den .utredning, som i den
Kong!. Propositionen blifvit lemnad, synes verkligen berättiga bergslagerna
till en sådan eftergift.

Då man tager i betraktande, huru bergshandteringen förut vant
gynnad, men huru man nu deremot öfverallt lägger an på att beskatta
den, så skall man lätt finna hvilka svårigheter denna^ handtering
är underkastad. Då fråga är om jordbruket, så underlåter man

Den 8 Mai -

373

icke något för att understödja och upphjelpa det, men om något skolat
göras för bergshandteringen, hafva bergslagerna sjelfva fått draga
försorg derom. Jag kan icke nog ofta upprepa för Kammaren, att
Riksdagen måste tillgodose bergslagerna på ett eller annat sätt, såvidt
man vill att tillverkningen skall bedrifvas med fördel både för
Staten och den enskilde.

Grundräntorna, ,som man här vill pålägga jorden i stället för
tackjernstionden, skulle otvifvelaktigt besvära bergslagerna och trycka
dem oerhördt mera än förut. Jag behöfver, för att ådagalägga detta,
endast nämna för Herrarne, att Linde bergslag, utgörande omkring
160 hemman, hvilken haft en högst obetydlig tackjernstillverkning,
skulle få 7,352 R:dr 56 öre i ökad beskattning. Det måste väl erkännas
att, om en ort, hvars bergshandtering förut är betydligt tryckt,
pålägges ytterligare skatt, denna, skall kännas dubbelt hårdare än
eljest; och om man skulle anse en sådan förhöjning obillig, torde
man icke undra deröfver.

När man tager i betraktande, hvilka fördelar annan jord vunnit
genom eftergift af förutvarande skatter, samt att Riksdagen, genom
sina fattade beslut, ådagalagt att den anser produktionsskatter icke
vara passande för vår tid, och då dertill kommer, att idkare af bergshandteringen
varit hårdare beskattade än fabriksidkare, enär de betalt,
ej allenast produktionsskatt, utan äfven bevillning, så synes mig
Utskottets, förslag i denna punkt ingalunda vara billigt.

Jag nämnde, att grundskatterna skulle hårdast trycka bergslagerna;
men jag tror deremot, att dessa skulle heldre vara villige
underkasta sig den rotering, Kollegierna föreslagit, nemligen en ordinarie
rotering för sådan rote, som nu utgör extra rotering.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om afslag å Utskottets
förslag i denna punkt samt antagande af Herr Hammarhjelms,
i hans reservation, framställda förslag, hvilket motsvarar Utskottets
i lista punkten.

Herr Hammarhj elm: Inom Ståts-Utskottet har jag icke kunnat
instämma med pluraliteten, hvarföre jag afgifvit en vid Betänkandet
fogad reservation, hvilken jag anhåller få uppläsa. Den är af
följande lydelse: “Den uti Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om upp hörande

af tackjernstionden af Kammar- och Kommers-kollegierna
åberopade utredning af de vilkor, hvarunder förenämnda tionde kunde
af Staten efterskänkas, synes mig i det hänseendet ofullständig, att
den icke upplyser, huruvida ett större flertal andra j or degar e än dem,
som skulle komma att åtnjuta befrielsen, blifva, med den föreslagna
roteringen betungade. Att sä likväl måste blifva förhållandet, åtminstone
inom Filipstads bergslag, har jag inhemtat af bevis ifrån
häradsskrifvaren i orten, enligt hvilket antalet hemmansegare, som
tillverkade tackjern 1868, utgjorde 91 personer, men deremot hela antalet
mantalsskrifne hemmansegare samma ar uppgick till 423, således
332 personer flera, än dem, som blåste i hytta. Att förhållandet
måste vara ungefär lika inom öfriga bergslager torde kunna tagas
för gifvet. Att nu med ett nytt onus belägga alla jordegarne inom
bergslagerna derföre, att ett fåtal af dem får eftergift af en skatt,

374

Den 8 Maj.

synes mig ingalunda billigt, helst som dessa eftergifter verka till den
grad ojernnt; att t. ex. Vestra bergslagen gör en årlig vinst af 7.693
R:dr och Filipstads bergslag af 6,643, under det att Lindes bergslag
årligen förlorar 7,352 R:dr och Lerback 5,286 R:dr. Val invändes, att
Hellestads, Wånga och Gunnarskogs bergslager blifvit ålagda rotering,
då de ifrån bemälda tionde befriades, men detta skedde före
1859, efter hvilken tid det redan förut bestående förhållandet legaliserades,
att bergslagsjord innehades utan sammanhang med hyttebruk.
Redan 1854 nedsatte Rikets Ständer tackjernstionden till hälften,
utan att deremot fordra någon ersättning, och sedan denna tid
hafva inga sådana förhållanden inträde som skulle gorå det önskvärd!
att nu ålägga dessa jordägare en tunga, som väl åtminstone
icke kan kallas tidsenlig. Jag är deremot af den åsigt, att, om denna
tionde helt och hållet efterskänktes, så skulle Staten inom kort af
bergslagernas uppblomstrande och ökade tackjernstillverkningar skörda
full ersättning för hvad den förlorar. På dessa skäl tvekar jag icke
föreslå: att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till utgörande
af tackjernstionde, äfvensom af skatte- och hyttegälsjern, der
någondera af dessa tvänne sednare afgiftsposter blifvit åsatt och ännu
qvarstår, må för framtiden upphöra.“ Och anhåller jag hos Herr
Grefven och Talmannen om proposition å hvad jag sålunda föreslagit.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Hvad beträffar det af den
förste talaren anmärkta förhållande, att Kollegierna icke skulle hafva
tillräckligt fästat sig vid, huru tackjernstionden uppkommit, så ser
jag ej hvad det har med denna fråga att göra. Hufvudsaken, som är
obestridd, och hvilken äfven framgår af det utaf honom upplästa
Kongl. Bref, hvarvid han egentligen fäster sig, är den, att fordna
Konungar lemnat vissa friheter åt jordegare, förnämligast i de trakter,
der jernverk voro belägna, h vilka friheter dessa jordegare, som
slogo sig tillsammans och bildade hyttelag, fingo åtnjuta emot erläggande
af tionde utaf det tackjern, som producerades. Beviljandet af
friheter i detta fall emot erläggande af tionden ansågs af Carl IX
med flere Konungar såsom särdeles fördelaktigt för Staten.

Till följd af den numera allmänt rådande åsigten, att näringsfriheten
borde utvidgas och med anledning af jernverkens tryckta
ställning, har man kommit på den åsigten, att alla de onera, som vidlåda
jernverken, skulle borttagas, och att denna handtering icke i
något hänseende skulle vara bunden. Så t. ex. medgafs, genom Kongl.
Förordningen den 27 April 1846, att hemmansegare egde, utom bergslagen,
försälja kol till hvem som helst från egna skogar. Genom en
Kong!. Förordning af den 20 September 1859 stadgades, att bergslagsjord
fick innehafvas utan sammanhang med hyttebruk; hvarvid dock
3:dje § af nämnda förordning innehåller: “Vid hvad nu angående utsträckt
frihet för jerntillverkningen blifvit stadgadt, är fästadt det
förbehåll att vederbörande inom bergslag, som af nämnda frihet sig
begagna, skola vara underkastade den inskränkning i bergsmansfriheterna,
som i behörig ordning kan varda bestämd. Het hade visserligen
varit lämpligast, om, på samma gång denna förordning utfärdades,
dessa inskränkningar skett, emedan saken då varit så up -

Den 8 Maj.

375

penbar, att den icke kunnat blifva tvist underkastad, men vid den
tiden, nemligen år 1859, var förhållandet icke så klart och tydligt
utredt som det nu blifvit genom det utlåtande af de sammansatta
Kollegierna, hvilket åtföljt den Kongl. Propositionen.

Det är nu fråga om att borttaga den aldra sista bestämmelsen,
som konstituerar bergslagerna, det vill säga återstoden af tackjernstionden;
och hvar och en måste väl medgifva, att, då man borttager
denna sista skyldighet, upphörer i och med detsamma jorden att tillhöra
bergslag och den kommer att stå i samma förhållande som all
annan jord. Den måste således utgöra dels den rotering och dels den
ränta, som vidlåder jord i grannskapet. Man förmenar detta vara
orättvist, och det kan måhända så synas, men likväl icke för den,
som håller sig till den skedda utredningen. Häraf visar sig, att Staten
för närvarande åtnjuter af bergverken i inkomst 62,185 .R:dr 65
öre, hvaremot samtliga de friheter, Staten lemnar bergslagerna, uppgå
till 68,522 R:dr 64 öre. Skilnaden är således ganska ringa. Statsverkets
förlust uppgår till endast 6,339 R:dr 99 öre. och det kan man
naturligtvis icke kalla för någon egentlig skilnad. Hela saken skulle
således vara ganska enkel och lätt att reglera, om samma personer,
hvilka befrias från tackjernstionden, skulle utgöra rotering och betala
hemmansränta, men detta är icke förhållandet, ty masugnsegarne
komma att åtnjuta befrielsen, under det att rotering och hemmansräntor
skola utgöras af jordegarne. Men man bör ihågkomma att, då
förr hyttegaren och jordegaren var samma person, numera ett annat
förhållande inträdt, och att det ej kan vara rättvist att hyttegaren
genom tiondetackjernsskatten befriar jordegaren från en del skattetitlar,
som denne annars bort utgöra.

Man har anmärkt, att påförande af rotering och hemmansränta
skulle vara en orättvisa för dem, hvilka köpt sina egendomar efter
år 1859 och utan att beräkna detta; men jag kan för min del icke
finna, hvarken att dem härigenom sker någon orättvisa, eller att de
kunna säga, att någon ny grundskatt påföres, ty deras jord kommer
ej, till följd häraf, i sämre belägenhet än hvarje annan Svensk jord.

Dessutom visar Kollegiernas utredning, att det förhållande, som
härigenom skulle inträda, ej är nytt, ty då Hellestads, Wånga och
(xunnarskogs bergslag förändrades till landslag, fingo äfven de ingå
i ständig rotering samt underkasta sig alla öfriga skyldigheter, som
med författningarne voro öfverensstämmande. Detta är således icke
något nytt; men jag vill gerna medgifva, att det varit önskligt, om
denna förändring skett år 1859.

För min del har jag icke kunnat finna något skäl, att dessa bergslager
böra komma i åtnjutande af någon sådaii lindring eller eftergift,
som af en talare blifvit föreslagen; och då denna Kongl. Proposition
naturligtvis kan af Riksdagen antingen bifallas eller afslås,
vill jag dock först fästa uppmärksamheten derpå, att ett afslag, enligt
mitt förmenande, skulle vara en mycket besynnerlig åtgärd, emedan
derigenom skulle stadgas, att bergslagsjord skulle befrias från
alla skyldigheter, densamma hittills ålegat, utan att på samma gång
ställas i paritet med annan jord, samt på samma gång att hytta inom

376

Den 8 Maj.

bergslag fortfarande skall betala taekjernstionde, medan sådan hytta
»torn bergslag endast erlägger skatt efter inkomst enligt bevillningen.

Det synes mig derföre, som om .Riksdagen icke kunde göra annat
än bifalla Utskottets förslag, hvarå jag anhåller om proposition.

Herr De La val:

. Herr von Koch: Då det gäller privilegier, som i mer eller
mindre tydliga ordalag och på flera olika sätt blifvit gifna åt 11 särskilda
bergslager, och eif hyilka privilegier några redan bestått i ett
pBi himdra^ år, så är döt 6j lätt citt b6stänini£i hvad dossci privilcsdör
egentligen innebära, eller huruvida Staten eger rätt att afskaffa desamma.
Jag vill icke heller inlåta mig på denna del af frågan, utan
anhåller endast att få yttra några ord om de förhållanden, som synas
mig vara mest i ögonen fallande vid granskningen af det nu förevarande
ärendet.

. Här är fråga om att eftergifva eu skatt, som i den Kongl. Propositionen
om Statsverkets tillstånd och behof blifvit beräknad att
lemna en årlig inkomst af 40,800 Rall'': men på hvilka vilkor? Jo, att
man i stället får pålägga en annan skatt, som är beräknad att utgå
med 36,000 R:dr i räntor och 31,700 R:dr i rotering, eller med tillsammans
omkring 68,000 R:dr. Eftergiften är, som Herrarne behagade
finna, ej synnerligen förmånlig för bergslagerna, särdeles om
man tager i betraktande att inkomsten af tack]ernstionden, enligt den
af Kommers-kollegium på grund af 1855 till 1859 års medelpriser
uppgjorda beräkning, utgjorde omkring 62,000 R:dr, eller 6,000 R;dr
mindre, än det årliga skattebelopp, som Statsverket skulle erhålla i
händelse af bergslagsfriheternas upphörande. Nu har emellertid priset
på tackjern på senare åren betydligt sjunkit, hvartill kommer att
bergverksnäringen börjat bedrifvas på ett helt annat sätt än förr.
De gemensamma masugnarne, till hvilka bergsmännen fordom förde
sina malmer, hafva nemligen numera måst lemna rum för större af
enskilda personer anlagda masugnar, hvilka blifvit uppmuntrade med
frihetsår. Till följd af dessa förhållanden har bergsmännens ställning
under senare åren blifvit betydligt försämrad. Detta har jag, hvad
särskildt beträffar Nora bergslag, haft tillfälle att personligen iakttaga.
Jag vistades nemligen i min ungdom en längre tid inom denna
bergslag, och fann då att ställningen derstädes var synnerligen god,
men för några år sedan kom jag åter dit, och hörde då till min förvåning,
att de flesta bergsmännen numera råkat i mycket knappa omständigheter.
Nu vill man emellertid befria dessa 11 bergslag från
tack]ernstiondeskatten, som efter beräkning uppgår till 40,800 R,:dr
och i stället pålägga den dels ordinarie ränta, som efter medelpriset
för åren 1355—1859 blifvit uppskattad till 36,000 it:dr, men hvilken
efter ett senare års markegångspris torde uppgå till åtminstone 20
procent mera, och dels ordinarie rotering, som blifvit beräknad till
mera än 31,000 R:dr, men hvilken jemväl torde komma att i verkligheten
uppgå, till ett vida högre belopp. Så hafva t. ex. kostnaderna
för ett roteringsnummer i Lindesbergs bergslag beräknats endast till
91 R:dr, under det att Chefen för Landtförsvars-departementet i för -

Den 8 Maj. 377

slaget till arméens omorganisation uppskattat roteringskostnaden för
hvarje nummer till 126 R:dr, och sannolikt kommer roteringen i bergslag011.
att blifva vida dyrare än i rikets öfriga delar. Denna förhöimng
1 skattebördan synes mig vara föga lämplig, då det gäller orter,
som redan förut lida af en tryckt ekonomisk ställning. Dessutom
bör man ihågkomma, att den nya bördan icke kommer att drabba
samma personer, som skola nj’uta fördelarne af den frihet från tackjernstiondes
utgörande, som man vill gifva i vederlag. Det är nemligen
endast hyttegarne, som komma i åtnjutande af sistnämnda
fördel, hvaremot skatten drabbar bergslagens jordegare, och dessa
halva redan förut svårt att täfla med jordegarne å andra trakter, till
^Jd af den 1 bergslagen rådande dyrhet å foder, arbetslöner etc.
IN är lör öfrigt brukspatronerna erhöllo fördelen af hammarskattens
efterskänkande utan ringaste vederlag, så synes det mig hårdt att,
när det gäller dessa stackars bergsmän, man skall fordra en så dryg
ersättning för den obetydliga eftergift, som nu ifrågasatts. Å andra
sidan är det onekligt, att tack]ernstiondeafgiftens bibehållande skulle
vara förenadt med betydande olägenheter, eftersom denna afgift störande
inverkar på sättet för tackjernstillverkningens bedrifvande, och
dessutom åstadkommer mångfaldiga svårigheter och krångel. Efter
mitt förmenande vore det derföre bäst att lösa denna invecklade fråga
pa samma sätt, som den gordiska knuten löstes, eller genom att afhugga
densamma. Med andra ord: Staten borde, efter min åsigt, medgifva
den nu ifrågasatta eftergiften, utan att göra anspråk på något
direkt vederlag. Genom den större frihet, som näringen sålunda erhölle,
skulle den snart vinna en ökad produktionskraft, och äfven
Staten komme då i åtnjutande af ökad inkomst genom den högre bevillning,
som näringen komme att lemna. Man säger visserligen, att
den eftergift .af. tackjernstiondeafgiften, som förut meddelats andra
bergslager, gifvits med vilkor att de förut åtnjutna privilegierna
skulle upphöra, men dervid bör ihågkommas att detta alltid skett på
de intresserade bergslagernas egen begäran, hvaremot flertalet af de
nu ifrågavarande bergslagerna protesterat mot den här föreslagna åtgärden.
Jag vill för närvarande ej framställa något bestämdt yrkande,
men anhåller att Herrarne måtte noga pröfva, innan I besluten
den af Utskottet föreslagna åtgärden, som, efter min uppfattnmg,
skulle innebära den största orättvisa mot de bergslager, hvilka
här äro 1 fråga.

Herr Statsrådet von Ehrenheim: Bland de, ömtåligaste och svåraste
frågor, som kunna blifva föremål för statsmagternas pröfning, äro
visserligen de, som röra reglering af dessa gamla tiliverkningsskatter,
hvilka ännu finnas.qvar uti vårt land. Det är också derföre, som
under, föregående tider både Regering och Riksdag funnit sig uti att
eftergifva åtskilliga af dessa skatter utan någon ersättning, heldre
an att försöka en omreglering af desamma. Sålunda hafva t. ex.
qvarnskatten och hammarskatten helt och hållet afskrifvits: men i
afseende å. bada dessa skatter egde det förhållande rum, att någon
särskild frihet icke var såsom vederlag medgifven åt idkarne af den
näring, vid hvilken skatten var fästad — eller åtminstone hade

378

Den 8 Maj.

de särskilda fördelar, Indika i sådant afseende blifvit gifna, redan
förut återtagits. På samma grund bär man också afskaffa! tackjernstiondeafgiften
utom bergslagerna. Hvad åter beträffar_ förhållandet
med denna afgift inom bergslagen, så erinra sig säkerligen Kammarens
ledamöter, att. då Rikets Ständer år 1860 beslöto hammarskattens
upphörande, så afl ät o de till Kongl. Maj: c en särskild underdånig
skrifvelse med anhållan, att Kong!. Maj:t täcktes låta verkställa
eif utredning af bergslagens återstående privilegier samt derefter föreslå
om och med Indika vilkor befrielse från tackjernstiondes utgörande
kunde blifva samma bergslager tillerkänd. Äfven vid sista ståndsriksdagen
år 1868 funno Rikets Ständer sig böra förnya samma underdåniga
anhållan. Häraf synes att vid alla de föregående tillfällen,
då denna fråga varit föremål för Riksdagens behandling, har den
åsigt gjort sig inom Representationen gällande, att de privilegierade
bergslagerna icke kunde utan vederlag befrias från. skyldigheten att
utgöra tackjemstionde, och grunderna för denna åsigt ligga i öppen
dag. Bergslagerna hafva nemligen, på sätt Kollegierna i sina underdåniga
yttranden utreda i och för tackjärnstillverkningens uppmuntrande,
erhållit vissa friheter dels i ränta och dels i fråga om rotering.
Dessa friheter, som medgåfvos mot skyldighet att idka tackjernstillverkning
och tionde deraf utgöra, voro. beroende af det förhållande,
att sjelfva hemmanen voro indelade i hyttelag, och att sålunda
skyldigheten att, såsom det kallades, värma i hytta, drabbade
bergsmansj ordens innehafvare. Detta sammanhang mellan sjelfva jorden
och tack]emstillverkningen, hvilket i 1846 års Förordning i viss
mån bibehölls ehuru med några inskränkningar, har emellertid sedermera
uppphört till följd af 1859 års Förordning, hvari stadgades, att den
skyldighet till blåsning i hytta eller _masugn, som dittills ålegat
bergsmansiorden, skulle upphöra, och dåvarande hyttelag inom tackjernsbergslagerna
icke vidare utgöra tvungna föreningar, utan lotter i
hytterna kunna äfven utan sammanhang med bergsmansj ord förvärfvas
och innehafvas, allt med dervid fästadt förbehåll, att vederbörande
inom bergslag, som af den lemnade friheten för jerntillverkningen sig
begagnade, skulle vara underkastade den inskränkning i bergsmansfriheterna,
som i behörig ordning kunde varda bestämd. Under de
10 år som förflutit sedan denna förordning utfärdades, hafva emellertid
bergsmännen i vidsträckt man begagnat de derigenom erhållna
rättigheterna. En stor del af bergsmansj orden har sålunda utträdt
ur hyttelagsindelningen, och dess egare hafva upphört att bedrifva
tackjärnstillverkning. Deraf följer naturligtvis, att olägenheterna
af den nu ifrågasatta åtgärden kunna komma att drabba andra personer
än dem, som komma i åtnjutande af dess fördelar; men dervid
torde man böra erinra sig det i 1859 års Förordning uppställda, vilkoret,
att vederbörande inom bergslag, som af den lemnade friheten
för jerntillverkningen sig begagnade, skulle vara underkastade den
inskränkning i bergsmansfriheten, som i behörig ordning kunde varda
bestämd. Häraf synes nemligen, att det icke var meningen, att utan
ersättning efterskänka den skyldighet som förut ålegat bergsmansj orden,
utan skulle hvarje innehafvare af jordbruksfastighet mom dessa
orter vara skyldig att underkasta sig den framtida skattereglering,

379

Deri 8 Maj.

som kunde blifva en följd åf berörda skyldighets upphörande. Det
är just en sådan reglering som Kongl. Maj:t nu ifrågasatt, och hvilken
också tyckes vara af behofvet påkallad för uppmuntrande af nya
hyttors anläggande inom bergslagerna. Yisserligen afläto Ständerna
vid 1866 års riksdag till Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse, deri
de uttalade den åsigt, att de nya hyttor, som kunde komma att anläggas,
borde befrias från tackjernstionde; men huru är det väl möjligt
att tillämpa en sådan regel? Huru ofta inträffar det icke, att
nya hyttor uppstå, just till följd deraf att flera mindre hyttor nedläggas
och deras egare förena sig om anläggandet af en gemensam
hytta! Äfvenledes inträffar det ofta, att en äldre hytta ombygges
och dervid lägges på annat ställe. Det är sålunda omöjligt att skilja
emellan nya och gamla hyttor, och det enda sättet att afhjelpa det
nu rådande missförhållandet är att helt och hållet afskaffa såväl tackjernstiondeafgiften,
som de i vederlag derför lemnade friheterna. Man
ställer sig då på en hållbar rättsgrund, ty när skyldigheterna upphöra,
så är det naturligtvis fullkomligt i sin ordning att privilegierna
indragas. Jag kan sålunda ej finna, att Kongl. Maj:t kunnat i detta
hänseende framkomma med något annat förslag än det nu föreliggande;
och får jag för min del anhålla om bifall till detsamma.

Herr Heijkensköld: Den ledamot af Stats-Utskottet, som besvarade
mitt senaste anförande, tycktes icke fästa något afseende å
hvad jag tog. mig friheten yttra, angående det obilliga deruti, att tackjernstillverkningarne
inom bergslagen skulle betala både allmän bevillning
i likhet med andra näringsidkare, och dessutom den nu ifrågavarande
särskilda tillverkningsskatten. Detta halkade han öfver
med lätt hand och yrkade att denna orättvisa skulle fortfara, ehuru
i förändrad form i så måtto, att tackjernstionden skulle utbytas mot
grundräntor och rotering.

Det är emellertid naturligt, att, då tackjernstillverkningen inom
vissa bergslager under sednare åren betydligt aftagit, så skulle för
dessa bergslager fördelen af tillverkningsskattens upphörande vara
vida mindre än den tunga, som komme att drabba dem genom påläggande
af ordinarie ränta och rotering. Af Kollegiernas utredning
synes visserligen, som om till följd af 1860 års kungörelse det skulle
hafva berott på bergslagerna sjelfva att afgöra, huruvida de önskade
borttagandet af såväl tillverkningsskatten, som de i vederlag derför
erhållna privilegierna. Någon begäran i detta afseende har emellertid
icke af de nu ifrågavarande bergslagerna, blifvit framställd, utan
grundar sig det af Kongl. Maj:t nu afgifna förslaget uteslutande dels
på föregående .Riksdagars beslut och dels på Kollegiernas utredning.
Men ehuru, jag för min del gerna skulle vilja fortfarande erlägga
tackj ernstiondeafgiften, så uppstår likväl med hänseende till de nyanlagda
hyttorna den af Herr Statsrådet Ehrenheim nyss påpekade
orättvisa, att, under det de äldre hyttorna erlägga tionde efter beräkning
af den lägre dagliga tillverkning, som i äldre tider kunde
åstadkommas, så blifva deremot de nya hyttorna uppskattade efter
beräkning af den vida högre tillverkning, som kan vinnas med tillhjelp
af nutidens förbättrade metoder. Det är sålunda nödvändigt

380

Den 8 Mai.

att söka på något sätt få bort denna ojemna tillverkningsskatt. För
detta ändamåls vinnande vilja vi gerna underkasta oss roteringen,
endast vi blifva befriade från jordeboksräntorna, och denna eftergift
synes väl icke vara så stor. att Riksdagen icke bör kunna medgifva
densamma. I Betänkandet upptagas både räntorna och roteringen till
ett sammanräknadt belopp af omkring 68.000 R:dr. Men . då roteringskostnaderna
i bergslagen i sjelfva verket uppgå till vida högre
belopp, än som här beräknats, så torde ensamt roteringen innebära ett
tillräckligt vederlag för eftergift af tillverkningsskatten. Jag får sålunda
fortfarande anhålla om bifall till mitt nyss framställda
förslag.

Herr Montgomery-Cederhjelm: Hvad först beträffar en före gående

talares yrkande, att Westerbergslagen måtte förklaras icke
vara bergslag och på den grund icke komma med vid den nu ifrågasatta
skatteregleringen, så förstår jag ej huru Kammaren skulle kunna
fatta ett sådant beslut. Med anledning af det erhållna uppdraget att
afgifva underdånigt utlåtande angående tackjernstiondefrågan, vände
sig Kammar-kollegium till samtlige Konungens Befallningshafvande,
inom hvilkas län bergslagerna äro belägna, och infordrade uppgifter
i ämnet. Konungens Befallningshafvande i Kopparbergs län svarade
visserligen då, att någon bergslag icke fanns inom.hans län: men efter
en noggrann utredning, som återfinnes i kollegiibetänkandet, kom
Kollegium till det resultat, att inom Kopparbergs län verkeligen fanns
en bergslag, nemligen Westerbergslagen. t afseende å den siste talarens
yttrande, att bergslagerna ville underkasta sig roterings utgörande,
endast de undsluppe räntan, så ber jag få erinra, att räntan
representerar ungefär ena hälften, och roteringen den andra hälften
af det belopp, hvartill skatten blifvit beräknad, och jag kan icke
finna någon billig rättsgrund, hvarför icke, då man från bergsmansjorden
borttager tackjernstiondeafgiften, denna jord skall, underkastas
både rotering och ränta i likhet med all annan skattejord. Genom
att efterskänka, vare sig den ena eller andra af nyssnämnda skattetitlar,
skulle man ju skapa ett nytt slag af privilegierad jord, och
detta kan ej vara ändamålsenligt eller rättvist. För .min del får jag
sålunda anhålla om bifall till Kong!. Maj:ts Proposition.

Grefve Manderström: Efter den fullständiga utredning affrå gan,

som blifvit lemnad af flera talare och specielt af enutafKongl.
Maj:ts rådgifvare, vill jag icke vid den långt framskridna tiden länge
uppehålla Kammaren. Jag tror mig likväl, med anledning af en föregående
talare, som uti sin ifrågavarande Betänkande. vidfogade reservation
ansett den af Kammar- och Kommers-kollegierna i. frågan
gjorda utredning vara ofullständig, böra nämna, att jag betviflar att
den, som gör sig mödan taga reda på det af sagda Kollegier afgifna
vidlyftiga utlåtande, skall dela de af reservanten i detta afseende uttalade
betänkligheter, huruvida Kollegierna fullständigt utredt ärendet.
Min öfvertygelse är, att dessa kollegier gjort allt hvad i. deras
förmåga stått, för att i främsta rummet visa. det Kongl. Maj:t i förevarande
fråga hade rätt, hvilket ju icke heller varit mera än deras

Den 8 Maj

381

skyldighet, samt för att derj emte framhålla de öfriga omständigheter,
som vid frågans bedömande böra tagas i öfvervägande.

Jag tror icke heller, att man kan göra Kollegierna den förebråelsen
att de förbisett de friheter, som varit bergslagerna medgifna.
Jag vill emedlertid icke bestrida, att omständigheter kunna finnas, som
kunna göra att man af billighetsskäl tvekar att ålägga en skatt, hvilken
för dem, som deraf skulle drabbas, måste kännas betungande.
Jag tror likväl att, om man utgår från verkliga principer och rättsgrunder,
man måste medgifva att hvad här blifvit föreslaget också
är bygdt på sådana grunder. En värd talare har yttrat, att den nu
föreslagna vägen skulle kännas betungande för ett större antal jordegare,
än dem som hittills åtnjutit dessa bergslagsfriheter. Detta är
visserligen sannt, men det är en gifven följd deraf att, då tackjernstiondegifvarne
åtnjutit friheten på grund af denna tionde, de öfriga
varit i åtnjutande af samma frihet, utan att till Staten erlägga någon
motsvarande afgift. Dessa sednare hafva sålunda njutit förmån
af hvad deras grannar betalt, och om detta kan kallas en beskattning,
byggd på rättvisa grunder, lemnar jag åt Kammaren att bedöma.
Angeläget synes mig vara, att dessa förhållanden på ett tillfredsställande
sätt ordnas, och på det förhållande, att en mängd jordegare
hittills åtnjutit fullkomlig befrielse från alla skatter, hvilka öfriga
Svenska medborgare varit och äro underkastade, kan väl icke
grundas en bestämd rätt, att så äfven fortfarande skall blifva förhållandet.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr De Lav al: Jag anhåller att ännu en gång få fästa Kammarens
uppmärksamhet å den ställning, som den s. k. Vestra Bergslagen
i denna fråga innehar, och som är väsendtligen olika med de
privilegierade bergslagernas. I Vestra Bergslagen utgår ränta utaf
hemmanen lika som i de flesta andra orter; men den är i någon mån
nedsatt genom eftergifven dagsverksränta, då tackjernstionden fastställdes.
Denna lindring, som tillika med roteringsfriheten utgör vissa
bergslagers privilegier och i allmänhet motsvarar eller i värde öfverstiger
tionden, utgör i denna bergslag, der äfven rotering eger rum,
föga mera än ^:del af tiondens värde. Eörhållandet der är således
långt ifrån lika med det uti de öfriga bergslagerna. Den lindring i
hemmanens ränta, som blifvit Vestra Bergslagen medgifven, uppgår,
enligt den verkställda utredningen, till ungefär 4,200 B:dr om året,
då deremot den beskattning, som för tionden utgått, utgör nära tre
gånger så mycket. Endast i det fall, att Vestra Bergslagen varit från
rotering befriad, hade således någon jemförelse med öfriga bergslager
kunnat eg;a rum, ehuru dervid ändock måste hafva visat sig, huru
tiondeafgiften varit för orten i hög grad betungande i förhållande till
den åtnjutna räntelindringen, då i andra bergslager förhållandet varit
helt och hållet motsatt.

Skulle denna tiondeafgift efterskänkas på nu föreslagna vilkor,
så komme en sådan förmån visserligen bergshandteringen, men
ganska få af ortens jordbrukande befolkning till godo, och den ökade
beskattningen, genom dagsverksräntans påförande till fullo, deremot
icke att drabba alla hemmansegare i orten, utan endast egarne till

382

Den 8 Maj.

den jord, hvars förre egare vid tiondesättningens verkställande deltagit
i bergsbruket. Derigenom måste det missförhållandet inträffa,
att de gamla hemmanen blefve ytterligare beskattade, under det att
derifrån befriades de hemman, som sedermera blifvit skattlagda, och
städse ansetts icke kunna bära högre ränta, än som nu af de gamla
bergsmanshemmanen utgår. Jag anser mig härigenom hafva visat,
att Westra Bergslagen icke i denna fråga innehar samma ställning
som de öfriga bergslagerna, och vidhåller derföre mitt förra yrkande.

Herr Reuterswärd: Af den långa diskussion, som egt rum,
har man funnit att frågan är af den invecklade beskaffenhet, att personer
inom de olika bergslagerna icke hunnit göra sig reda för, huruvida
den Kong! Propositionen är rättvis och billig eller icke. Denna
fråga är dessutom af grannlaga beskaffenhet, då meningen, såsom redan
blifvit nämndt, synes vara att gorå bergslagerna solidariska med
hvarandra, genom att gifva den ena en lindring der den andra fått
ett onus. Det kan väl icke heller vara särdeles angenämt för Riksdagen
att, utan den sorgfälligaste utredning, afgöra en fråga, som gäller,
huruvida man skall pålägga personer en beskattning, hvarom de
och deras företrädare aldrig under århundraden kunnat göra sig en
aning. Träffade denna beskattning sjelfva handteringen, eller dem
som hafva fördel utaf att vara boende i bergslagen, så kunde man
hafva något skäl dertill, men då nu masugnar äro likställda med andra
fabriker, och den vinst masugnsegarne möjligen skörda på sin rörelse,
bör kunna lämpligare beskattas än hvad nu är föreslaget, eller
med andra ord, att man träffar det rätta beskattningsföremålet, hvithet
efter Utskottets förslag icke skulle blifva händelsen, då först kan
det vara tid att taga under öfvervägande, hvad Statens rätt kräfver
och hvad billigheten fordrar. I det skick frågan nu befinner sig, och
då det icke blir någon vinst för dessa bergslagers rörelse, utan tvärtom,
om Kong!. Maj:ts Proposition antages, nödgas jag, för att få frågan
till förnyad behandling vid en kommande riksdag, yrka afslag
å Utskottets hemställan.

Herr von Koch: Sedan här blifvit yrkadt afslag å Utskottets

Betänkande, anser jag mig böra instämma i detta yrkande, då jag
verkligen befinner mig i ovisshet, nu liksom förra gången, huru dessa
förhållanden böra regleras. Å ena sidan anses det ådagalagdt att,
såsom en af Konungens rådgifvare nyss utvecklat, en förändring är
högst önskvärd, på det att det nuvarande, såsom han behagade kalla
det, oefterrättlighetstillståndet snart måtte taga slut. A andra sidan
säger man, att ett sådant sätt att gå tillväga, som här blifvit föreslaget,
nemligen att befria några från en skyldighet, för att kunna
lägga skatt på en hel hop andra — icke är med rättvisa öfverensstämmande.
Här har blifvit antydt, att dessa privilegierade bergslager
blifvit varnade och förberedda på hvad som förestode, genom
1859 års Kongl. Förordning, som befriade dem från den skyldighet
till blåsning i hytta och masugn, hvilken ditintills ålegat bergsmansj
orden. Ja, mine Herrar, men hvad menas då med privilegierade
bergslager? Äro de sådana, som äro befriade från utgörande af

383

Deri 8 Maj.

grundränta? Ja, men det har blifvit upplyst, att eu del af bergslagerna
utgöra denna ränta. Eller äro de privilegierade, som icke äro
underkastade någon rotering? Norbergs och Skinnskattebergs bergslager
utgöra likväl rotering. Jag tror att flertalet af Kammarens
ledamöter, lika med mig, hafva ganska svårt att göra sig reda för den
saken, och ändå svårare torde det vara för de stackare, som genom
1859 års Bref Ange befrielse från skyldigheten att köra kol och ved
till hyttorna och masugnarne. Jag tror således att, innan vi afgöra
frågan, det. icke vore ur vägen att låta bergslagerna få tillfälle att
yttra sig i densamma, och yrkar jag på denna grund afslag å Utskottets
förslag.

Friherre Tersmeden: Genom 1859 års Förordning, som skilj de
jernverk från hyttor och masugnar, hafva förhållandena blifvit betydligt
förändrade mot fordom, och bergsmanshemmanen befriade från
från skyldigheten att värma i hyttor. Häraf har blifvit en gifven
följd, att bergsbruket för närvarande bedrifves inom bergslagen till
en stor'' del af helt andra personer, än dem, hvilka förut åt detsamma
egnade sin tid, eller dem som ega jorden. Under sådana förhållanden
tror jag, att det hade varit lyckligare, om de bägge frågor,
hvilka här blifvit sammanförda, den ena: om befrielse för hyttor att
erlägga tackjernstionde; och den andra: om och på hvad sätt den jord,
som förut genom särskilda privilegier vunnit befrielse från en hop
skatter,, nu borde åtaga sig de skyldigheter som åligga den öfriga
jorden inom landet; om, säger jag, dessa båda frågor blifvit skiljda
åt. och hvardera af dem särskilt vunnit utredning. Det hade då
blifvit lättare för .Kammaren att derom besluta. Då vi numera hafva
årliga riksdagar, inser jag icke precist någon ovilkorlig nödvändighet
att i riksdagens elfte timma nu afgöra frågan; utan förenar jag
mig med dem, som yrka afslag å Utskottets Betänkande, under förhoppning
att en kommande .Riksdag kan få emotse ett förslag, som
är litet mera stäldt på billighet emot innehafvarne af sådan jord,
som i nära 100 år varit befriad från de skyldigheter, man nu vill pålägga
densamma.

Grefve af Ugglas: Innan Kammaren fattar sitt beslut, anhåller
jag att få fästa uppmärksamheten på ett förhållande. En talare har
framhållit obilligheten deri att, för att medgifva en del hytteegare
en lindring, man skulle pålägga en del jordegare ett onus. Men dessa
jordägare hafva redan fått en lindring, alltsedan de genom 1859 års
Förordning erhöllo rättighet att disponera sin kol efter behag. Jag
tycker således att de, långt ifrån att klaga, borde vara tacksamme
att de redan öfver tio år sluppit att utgöra en skyldighet, utan att
man i stället pålagt dem någon ökad beskattning. Jag vrkar bifall
till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet von Ehrenheim:

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande

384

Deri 8 Maj.

yrkanden, nemligen: l:o att punkten måtte af Kammaren bifallas;
2:o af Herr Heijkensköld, att Kammaren skulle fatta ett så lydande
beslut: “att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort till
utgörande af tackjernstionde, äfvensom af skatte- och hyttegälsjern,
der någondera af dessa tvänne sednare afgiftsposter blifvit åsatt och
ännu qvarstår, skall för framtiden upphöra, dock med ''vilkor, att de
hittills blott extra roterade bergslagerna skola vara underkastade den
rotering, som efter vederbörande» hörande finnes med författningarna
öfverensstämma"; 3:o af Herr Hammarhj elm, att Kammaren skulle
fatta följande beslut: “att skyldigheten inom privilegierad bergslagsort
till utgörande af tackjernstionde, äfvensom af skatte- och hyttegälsjern,
der någondera af dessa tvänne sednare afgiftsposter blifvit
åsatt och ännu qvarstår, skall för framtiden upphöra"; samt 4:o att
punkten måtte afslås. Härförutom hade Herr De Laval yrkat, att till
punkten skulle fogas ett tillägg af följande innehåll: “att Westra
Bergslagen må förklaras icke tillhöra de privilegierade jernbergslagerna
och således böra, såsom redan roterad, utan vidare reglering
eller ersättning till Staten, tillgodonjuta den frihet från tionde af
tackjernstillverkningen derstädes, som genom Kongl. Kungörelsen den
14 December 1860 tillerkännes hyttevérken utom de privilegierade
bergslagerna". Då detta sistberörda förslag vore af den beskaffenhet,
att detsamma borde särskildt behandlas, komme sjelfva hufvudfrågan
att först göras till föremål för Kammarens beslut, och Herr
De Lavals förslag sedermera att särskildt afgöras.

Härefter framställde Herr trefven och Talmannen först proposition
på bifall till den förevarande punkten, hvarvid svarades många
ja och nej i blandning, sedermera proposition på antagande af Herr
fleijkenskölds förslag, då svaren utföllo med många nej jemte några
ja, vidare proposition på bifall till Herr Hammarhjelms förslag, hvilken
proposition likaledes besvarades med många nej jemte några ja,
och slutligen proposition på afslag å punkten, hvarvid svarades många
ja och nej i blandning; hvaruppå och efter det proposition på, bifall
till punkten ånyo blifvit framställd samt med många såväl ja som
nej besvarad, Herr Gfrefven och Talmannen förklarade sig nu hafva
funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, på gjord framställning, till kontraproposition
vid voteringen antagit afslag å punkten, uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller lista punkten i Stats-Utskottets Utlåtande K:o
82, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

T . „ Nej;

Vinner Nej, af slår Kammaren den ifrågavarande pnnkten.

Omröstningen

385

Den 8 Maj.

•utfi^S^1^ °Ch Vld d6SS Slut befunnos rösterna hafva

Ja — 28;

Nej — 30.

a£.liaÄ ‘Se Äfei” SnSSfÄ »aTOÄÄÄ

""‘ri6“0m **’“• **

alQ„?e,rr ^refvel! och Talmannen yttrade, att, sedan Kammaren afslagit
den forsta punkten af Utlåtandet, torde Kammaren finna att

utgång «»« ‘fl följd af dem» fråga»

Ropades ja.

2:dra punkten.

Herr Reuterswärd: Då Kammaren nyss afslagit den första
punkten, hemställer jag huruvida icke äfven denna punkt bör förfalla.

Friherre T er smeden: Sedan Kammaren afslagit den första
punkten, torde äfven denne, böra afslås.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten afslogs.

3:dje punkten.

T?rs“ede»: Af samma skäl torde äfven denna punkt
böla foifalla. Jag far således yrka afslag å densamma.

Punkten blef af Kammaren afslagen.

4:de punkten.

friherre Tersmeden: Då jag förmodar att Kammaren, efter
Stkf/j afrkg t a föregaeade punkterna, icke vill ingå i någon
denna punkt g nU *ÖredraSlia’ får JaS Trka afsla| äfven å

Herr Reuterswärd: Jag är i denna punkt af en motsatt åsigt
med den siste talaren. Hvad Nyeds bergslag beträffar, är en tillrackiig
utredning redan vunnen, hvarföre jag får tillstyrka bifall till
Utskottets förslag i denna del.

Herr Wa3rn: Om Riksdagen nu bifaller den 4:de punkten, så
skulle derigenom etableras ett särskilt förhållande med Nyeds beresiag
emot hvad med de öfriga är fallet, och detta måtte val icke vara
Riksd. Prof. 1869. 1 Band. 4 Afd. 25

386 Den 8 Maj.

meningen; utan bör väl förhållandet vara lika på det ena som på det
andra stället. Att åter ingå i pröfning af en sekundär fråga, sedan
den primära blifvit afslagen, dertill finnes väl icke någon anledning.
Skall det gamla förhållandet ega bestånd för de öfriga bergslagerna,
så bör det ock ega bestånd för Nyeds bergslag, ty i annat fall sku ie,
om vi någon gång i framtiden skulle vilja fatta ett motsatt beslu
med afseende å de öfriga bergslagerna, man kunna komma och me
tillfredsställelse säga: vi hafva, gifvit Nyeds bergslag denna trihe ,
hvarföre skulle vi icke göra lika med de öfriga? Jag tar således
hemställa om afslag å äfven denna punkt, då jag, äfven med olika
åsigter i afseende på sjelfva saken, icke anser tidpunkten lämplig att
etablera några undantagsförhållanden.

Statsrådet Friherre af Ugglas: Om jag rätt uppfattat Kammarens
beslut med afseende å de föregående punkterna, så innebar det ett rent
afslag å Kongl. Maj:ts Proposition, det vill säga bibehållande åt det
gamla förhållandet inom de gamla bergslagerna. Det synes mig da
vara mindre lämpligt att med afseende å Nyeds bergslag skapa ett
ytterligare undantagsförhållande emot hvad som nu är fallet. Såsom
nu förhållandena gestalta sig, tror jag således att Kammaren, med
bifall till Friherre Tersmedens yrkande, bör afslå äfven denna punkt.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
punkten och dels afslag derå; framställde Herr (Trefven och Talmannen
först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och
sedermera proposition på afslag derå, som med ja besvarades.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets Memorial:

N:o 86, med förslag till stadganden i Riksgälds-kontorets reglemente,
angående de vid föregående riksdagar beviljade men ännu icke
utbetalda statsbidrag; samt

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 36, i anledning af. återremiss af 2:dra och 5:te punkterna i
Utskottets Utlåtande N:o 4, angående vissa ändringar i gällande konkurslag
;

N:o 37, i anledning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 22,
angående föreslagna ändringar i gällande stadganden rörande exsekutionsväsendet; N:o

38, i anledning af väckta förslag om ändring i gällande föreskrifter
rörande förvaltningen af omyndiges egendom;

N:o 39, i anledning af väckt förslag om tillägg till 15 kap. 2 §
Rättegångs-balken, i fråga om fullmägtigskap; och

387

Den 8 Maj.

N:o 40, i anledning af väckta motioner om ändring i Kong!
Förordningen den 8 Februari 1681, rörande klockares aflöning.

Herr vice Talmannen: Enligt förut vedertagen arbetsordning
får jag hemställa, att Kammaren behagade besluta, att de i dag för
första gången bordlagda ärenden måtte å föredragningslistan till nästa
plenum sättas näst efter de gemensamma voteringarne.

Detta förslag bifölls.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till §:r i
Riksdagsbeslutet:

N:o 5, angående ändring af 24 § i Kongl. Förordningen om landsting;
och

N:o 6, angående ändring i gällande stadganden rörande den kommunala
rösträtten.

Justerades fem protokollsutdrag för dagens sammanträde.

Kammaren åtskiljdes kl. B e. m.

In fidem
O. Brakel.