Lördagen den 7 Maj 1870

ProtokollRiksdagens protokoll 1870:507

350

Den 7 Maj, f, m.

Lördagen den 7 Maj 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades tre protokollsutdrag för den 6 dennes.

Upplästes ett läkarebetyg af följande innehåll:

Att Herr Brukspatron och Kommendören I). P. af Buren till
följd af sjukdom är förhindrad att öfvervara dagens plenum i Riksdagens
Första Kammare, intygar under edelig förpligtelse.
Stockholm den 7 Maj 1870.

H. A. Abelin.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 4 och 6 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 76, i anledning af väckta motioner om grundskatternas
aflösning m. m.

Herr Ekman, Carl: Det är ej mot det slut, hvartill Utskottet
i detta Utlåtande kommit, som jag ämnar anföra några anmärkningar.
Tvärtom anser jag, att förhållandena är o sådana, att Utskottet
svårligen kunnat i anledning af de ifrågavarande motionerna föreslå
riksdagen något annat beslut än det som Utlåtandet innehåller. Men
deremot synes mig den omständigheten, att frågan om grundskatternas
aflösning riksdag efter riksdag återkommer, förtjent att tagas i
betraktande. Detta förhållande likasom mycket annat, kvilket jag ej
behöfver särskildt påpeka, synes nogsamt bevisa, att ett flertal af
jordbrukare hyser den önskan, att de jorden åliggande grundskatter
måtte komma att upphöra. För min del ser jag ej någon orättvisa
eller obillighet deri, att dessa grundskatter från jorden utgå, men då
frågan om grundskatternas aflösning icke i längden lärer kunna bortvisas,
utan förr eller sednare måste finna sin lösning, så skulle jag
önska, att Statens fördel dervid kunde blifva så tillgodosedd, att hon

351

Den 7 Maj, f. m.

erhåller ett emot dem fullt svarande kapital. Jag befarar dock. att detta
hör till de fromma önskningarne, ty alla de framställningar som göras
om grundskatternas aflösning gå, såsom vi äfven af dessa motioner
finna, ut derpå, att den måtte ske på ett sätt, som snarare skulle
kunna kallas en afskrifning än en aflösning. Om nu ställningen är
sådan, som jag angifvit min uppfattning af densamma vara, så tror
jag, att det ligger stor vigt derpå, att denna fråga tages under allvarsam
pröfning så fort ske kan. Jag föreställer mig. nemligen, att
ju förr den kommer till lösning, desto mera sannolikt är det, att
Statens fördelar blifva bättre tillgodosedda.

Det har velat synas mig, som den tanke, hvilken ligger till grund
för en af de motioner, hvaröfver Stats-Utskottet nu utlåtit sig, och som
vid hirra riksdagen uttalades af Herr Carl Anders Larsson, väl kunde
förtjena att tagas vara på. Genom ett beslut derom, att grundskatterna
skulle under 40 år utgå till oförminskadt belopp, så skulle det
vara en möjlighet, att Staten, ifall den kunde bortsälja rättigheten
att uppbära dem till allmänna hypoteksbanken och ville i liqvid taga
dess fem-proeents-obligationer, kunde slutligen erhålla det kapital,
hvarå grundskatterna utgöra sex procent. Ett annat sätt att gå tillväga
vore att höja grundskatterna med en femtedel utöfver dess närvarande
belopp och att Staten sjelf ombesörjde amorteringarne å
kapitalet, på det sätt, att den ena procenten, som betalades utöfver
skattens nuvarande belopp, så småningom bildade det kapital, .som
skulle ersätta sjelfva skatten. Emot det sednare förslaget, hvilket
jag helst omfattar, emedan det lemnar Staten största fördel, kan emellertid
med skäl anföras, att då det måste blifva tvungen aflösning,
så blefve det svårare att ålägga jordegarne att betala skatten med
högre belopp än det, hvartill den för närvarande utgår.

När nu efter nästa års slut grundskatterna varda omförda i penningar,
och Statens inkomst deraf således med fullkomlig noggrannhet
då kan beräknas, så vill det synas, som tiden vore inne,.att.taga
i håll med denna fråga. Den kommer, efter min tanke, aldrig till en
lycklig lösning på grund af enskilda motioner, och derföre samt då
frågan är af största betydelse har jag velat begagna det tillfälle, som
föredragningen af detta Utlåtande erbjudit, för att få uttalanden önskan
att, så snart förhållandena det medgifva, Riksdagen måtte från
Regeringen få förvänta nådig framställning i ämnet.

Herr von Kock: Det är förnämligast af det sista skäl, som den

föregående talaren anförde, som jag begärt ordet, för att yttra några
tankar i detta vigtiga ämne. Jag må bekänna, att jag hyser den
största afsky för all nivelering af de olika jordnatur ernå i Sverige
utan aflösning, och anser jag derföre af stor vigt, att då en aflösning
kommer till stånd, den, så vidt möjligt, må ske utan uppoffring från
Statens sida. Jag vill ej nu inlåta mig på det af den. föregående
talaren antydda sätt för frågans lösning, men om man vill tänka.på
saken, så tror jag, att något sätt skall finnas, hvarpå en obligatorisk
aflösning kan tillvägabringa^. Men skall en sådan ske, anser jag af
stor vigt att den skall ske snart. Jag måste nemligen bekänna, att
jag hyste störa betänkligheter mot införandet af den nuvarande Re -

352

Den 7 Maj, f. m.

presentationen, emedan jordegarne hafva i sin makt att skicka flertalet
af representanter till Riksdagen. Jag fruktar högeligen — det yttrade
jag redan under den gamla tiden vid flera tillfällen — att den
dag kan komma, da man kastar bort grundskatterna utan ersättning,
och det är dock ett onus af 6,800,000 R:dr, hvilket sålunda skulle
vältas från den ena medborgareklassen till den andra.

För öfrigt instämmer jag fullkomligt i det kardinalskäl, som
Stats-Utskottet åberopat pag. 2 och som lyder sålunda:

“Dessutom kunde aflösningen ej blifva fullständig, innan frågan
om indelningsverkets indragning blifvit löst, och under alla förhållanden
borde grundskatternas omsättning i penningar, såsom en nödvändig
förberedande åtgärd, bringas till verkställighet, innan aflösningen
företages.“ Detta är ett skäl, hvilket hvar och en som tänker
måste godkänna.

Deremot igenfinnas a Betänkandets tredje sida några, om jag så
får kalla dem, små skälungar, emot hvilka jag vill protestera. I eu
fråga sådan som denna, hvilken egentligen är en framtidsfråga, der
man en gång kommer att iäsa föregående riksdagars förhandlingar,
är det nemligen ej bra om sådana saker få qvarstå ovederlagda, som
ej äro exakta. Sålunda säges det, bland annat: “Herr Bjerkander

har, i anledning af hvad nästlidet år blifvit anfördt emot den obligatoriska
aflösningen af grundskatterna, mycket riktigt erinrat, att emot
antagandet af hans förslag borde i detta hänseende icke möta några
betänkligheter, enär, enligt detta förslag, skatterna under aflösningen
icke skulle blifva ett öre större än förut; men på samma gång detta
erkännes, kan man ej undgå att finna, det hans förslag i sjelfva verket
ej innebär någon aflösning, utan ett eftergifvande af de återstående
grundskatterna, hvari, till följd af det beslut, som vid nästlidet
års riksdag fattades, rörande dessa skatters omsättning i penningar,
en nedsättning af omkring 307,000 R:dr kommer att ega rum.“ Ja,
detta ä,r en af de satser, som äro aldra farligast. Den innehåller en
blandning af sannt och osannt. Den kan innehålla en sanning, och
gör det ock, om man jemför hvad som skulle inflyta ett år då spanmålen
vore dyr med ett annat då spanmålen vore billig. Så är
den t. ex. sann, om man jemför hvad som inflöt under år 1868. då
den stora missväxten egde rum, med hvad som efter förvandlingen
inflyter. Men den är ej sann i allmänhet och ej sann på längden.
Jag tror, att det belopp^ som nu kommer att inflyta, är det högsta
man i längden kunnat påräkna, ty ej kan man i allmänhet beräkna
högre priser, än under åren 1834—1853. Under denna period inträffade
en mängd svåra år, så minns jag särskildt, att hvetet en tid betingade
ett pris af 40 R:dr för tunnan och att till och med ett exportförbud
expedierades. Emellertid visar sig, att, om man till grund
för förvandlingen lagt det yrkande, som i Andra Kammaren framställdes,
och der endast föll med sex eller åtta rösters minoritet, så
skulle det ej blifvit en skatteminskning, utan en skatteökning af
500,000 R:dr. fekatterna äro nemligen sätta så högt genom det medelpris,
som tagits, att t. ex. i Blekinge upptages en tunna råg till ett
värde af 6 R:dr 50 öre; men jag hemställer, om ej de flesta af herran!
e

ilen 7 Maj, i. m.

353

rarne i år skulle varit glada, om de fått 13 eller 14 R:dr tunnan.
Det är egentligen emot påståendet, att genom dessa skatters omsättning
i penningar en skatteminskning skulle egt rum, som jag ber
att få nedlägga min protest. Och får jag i sådant afseende ytterligare
åberopa hvad Kammarens protokoll innehåller, då saken afgjordes.

I afseende på det nu föredragna Betänkandet instämmer jag i
det slut, hvartill Utskottet kommit.

Ofverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 4 och 6 dennes bordlagda Betänkande N:o 11, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående åtskilliga frågor
rörande postväsendet, äfvensom af väckta motioner om dels nedsättning
i nu stadgade porto, dels upphäfvande af tidningsutgifvares
skyldighet att förse tidning med stämpel in. m.

l:sta ''punkten.

Friherre af Ugglas: Uti denna punkt har Bevillnings-Utskottet
afstyrkt Kongl. Maj:ts nådigaj Proposition i hvad den afser
upphäfvande af frankeringstvånget. I anledning deraf anhåller jag
att få yttra några ord och att till en början meddela Kammaren
en kortfattad historik öfver denna fråga. Af denna, skall framgå,
att det af Kongl. Maj:t nu ifrågasatta stadgandet i sjelfva verket
icke innebär någon nyhet, utan endast afser att återföra förhållandena
till hvad de i viss män voro ända till för några år
sedan. Går man längre tillbaka i postförfattningarne, så finner
man att i äldre tider gällde såsom regel, att ett bref fick betalas antingen
vid inlemnandet å postanstalten eller vid uttagandet derifrån.
Då gällde således i sjelfva verket frankeringsfriheten. Först genom
instruktionen för postmästare af 1707 stadgades det ovilkorliga frankeringstvånget
och detta af den anledning att postmästarnes aflöning
bestod uti portoafgifterna och man ansåg orätt att göra denna aflöning
beroende på om ett bref betalades på det ena eller andra stället.
Sedan dess gällde frankeringstvånget ända till 1835, då frankeringsfriheten
medgafs för alla bref, som nedlades i diligensernas och
ångfartygens breflådor. Det vill säga att man hade rättighet att der
nedlägga obetalda bref, hvilka vid framkomsten fingo lösas af mottagaren.
Under den tid detta var medgifvet visade sig ock, att det
mycket begagnades, ty af de bref, som med ångbåtar och. diligenser
befordrades, var öfver en tredjedel icke betald och åtnjöt således
frankeringsfrihet. Efter medelportots och frimärkenas införande återställdes
emellertid genom Kongl. brefvet den 17 Februari 1860 äfven
för lådbref det före 1835 gällande allmänna frankeringstvånget, hutvudsakligen
för att derigenom vinna en beqvämare kontroll å porto Riksd.

Prof. 1870. i Afd. 3 Band. ''43

Dch 7 Maj, i, in

afgifternas behöriga redovisande. Sedan 1860 har såsom regel gällt,
att alla bref skola vid afsändningsorten betalas. Uti förslaget till
ny poststadga har emellertid General-poststyrelsen föreslagit, att den
frankeringsfrihet, som förut gällde för vissa bref. hädanefter skalle
komma att införas för alla bref. Och såsom skäl för en sådan åtgärd
har Poststyrelsen i främsta rummet framhållit den lättnad, som
derigenom skulle beredas korrespondensen. Det förefaller, minst
sagdt, hardt, att om en person för tillfället ej är försedd med ett frimärke.
eller i stånd att skaffa sig ett sådant, det skall vara honom
omöjligt att. äfven om eu diligens eller ångbåt färdas förbi, ej kunna
få afsända sitt bref dermed, under förhoppning att det skall vinna
befordran. Detta anser General-poststyrelsen vara ett så stort band
på korrespondensen, att det vore högst ensidigt, om det kunde upphäfva».

Ser man på förhållandena i andra länder, så finner man af så
väl Utskottets Betänkande som General-poststyrelsens förslag, att
frankeringsfrihet eger rum i alla andra Europeiska länder, med undantag
endast till någon del för llyssland samt Spanien och Portugal.
i Finland, der deri blifvit införd på försök, har, enligt de underrättelser
jag sett, hvarken poststyrelsen eller den korresponderande
allmänheten uttalat någon önskan om en återgång till det
gamla. Att äfven inom landet, oaktadt för närvarande såsom regel
gäller ett o vilkorligt frankeringstvång. detta stadgande likväl ej alltid
iakttages, synes deraf, att endast under de tvänne åren 1866 och
1867 tillsammans omkring 11,000 bref blifvit uppfångade, hvilka i
anseende till bristande eller ofullständig frankering ej kunnat befordras;
och såsom ytterligare bevis får jag meddela den uppgift,
som jag i dag på morgonen erhållit, nemligen att under förra månaden
endast å södra stambanan uppfångats omkring 75 bref, som ej
kunnat iemnas till adressaterna, deraf 59 af den anledning, att de ej
varit försedda med frimärken. Detta synes mig angifva, att ett verkligt
behof af denna lättnad förefinnes.

Bevillnings-Utskottet har mot detta förslag anfört, att det skulle
komma att medföra många olägenheter, särdeles för personer so in både
sitt hemvist långt ifrån eu postanstalt. Jag medgifver, att det möjligen
kan komma att medföra olägenhet för en eller annan. Men ej får man
uppoffra en sak, som i sig sjelf är god och nyttig, derföre att en
eller annan enskild person kunde komma att deraf få olägenhet. Vidare
har Bevillnings-Utskottet ansett, att en oinskränkt frankeringsfrihet
skulle inverka störande på brefvexlingens säkerhet. Men erfarenheten
från alla andra länder visar motsatsen. Vill man med
säkerhet få ett bref befordradt, så frankerar man det ej, emedan
postanstalten då har mera skäl att söka upp adressaten för att af
honom uttaga portoafgiften. Således ligger just en garanti för att
trefven riktigt framkomma deri, att man ej frankerar dem. Jag har
ej heller, under de många samtal jag i denna angelägenhet haft med
enskilda personer, kunnat få reda på några egentliga olägenheter af
frankeringsfriheten. Jag har visserligen hört uppgifvas, att deraf
skulle blifva en följd, att man blefve öfverhopad med bref, som man
skulle blifva tvungen att lösa. Jag medgifver att det till eu början, in -

355

Den 7 Maj. f. in.

nan saken hunnit blifva reglerad, verkligen kunde hända, att friheten
missbrukades på det sätt, att personer afskickade bref till andra,
hvilka dessa onödigtvis komme att lösa. Men korrektivet ligger deri,
att, om man blifvit narrad eu gång, så löser man ej den andra, och
då tror jag ej, att brefskrifvaren fortsätter.

Såsom ett ytterligare skäl har anförts, att man skulle blifva öfverhopad
af så kallade tiggarebref, som man blefve tvungen att lösa.
De flesta af Herrarne hafva sannolikt fått sådana här i Stockholm,
men om Herrarne deråt egnat någon uppmärksamhet, så tror jag,
att Herrarne skulle funnit, att af 10 sådana åtminstone 9 varit försedda
med dubbla lokalmärken, och detta af det enkla skäl att om
en person söker hjelp hos en annan, så börjar han ej gerna med att
göra denne förargad.

Jag erkänner således, att förslaget möjligen kan komma att medföra
åtskilliga olägenheter; men å andra sidan finner jag det innebära
en så stor lättnad för korrespondensen och vara så billigt och
riktigt, att jag tror det förtjent af största uppmärksamhet. Att Rikets
Ständer hyste en sådan åsigt synes deraf, att vid 1853 års riksdag,
då fråga var om upphäfvande af frankeringsfriheten, afläto Ständerna
till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvari de uttalade ej allenast
den önskan, att den redan medgifna frankeringsfriheten måtte få fortfara,
utan äfven den åsigt att det skulle innebära en betydlig lättnad,
i fall det blefve möjligt, att man finge begagna sig af denna
frihet för alla bref.

Åtskilliga andra fördelar skulle äfven komma att vinnas genom
införande af frankeringsfriheten, t. ex. en verklig trygghet mot portoförsnillning
af postiljoner med flera, tv så länge man är tvungen
att betala ett bref på förhand, är frestelsen stor att, om jag ej eger
ett frimärke och . således ej kan få ett bref befordradt, lemna det åt
en postillon eller annan resande, för att få det befordradt. Och jag
tror mig veta, att det på många ställen gått så till, att en person,
som saknat ett frimärke, lemnat eu postillon sitt bref jemte 12 öre,
men att postillonen stoppat penningarne i fickan och antingen sönderrifvit
brefvet eller oek sjelf framlemna! det. Genom införande
af frankeringsfriheten skulle sådana missbruk försvinna. Deremot är
jag öfvertygad, att den lättnad, som derigenom vunnes, skulle komma
att medföra en väsendtlig tillökning i korrespondensen, ty eget
nog är Sverige i närvarande ögonblick det land, der minsta antalet
bref kommer på hvarje person. Och den årliga tillökningen i brefvens
antal bär varit mindre sedan 1860 än föregående år. Men jag
kan ej se orsaken, hvarför korrespondensen skulle vara mindre nos
oss än i Norge, för att ej tala om de stora länderna, der, till följd
af andra förhållanden, brefvens antal måste vara större. Om man
således väger fördelar och olägenheter mot hvarandra, tror jag, att
man skall finna, att många och vigtiga skäl tala för bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Jag tror dock, att det är nödvändigt att, då man vill införa
frankeringsfriheten, sätta portoafgiften något högre än reservanterna
föreslagit. Kong!. Maj:t har föreslagit, att frankerings af gifterna skulle
bibehållas vid sitt nuvarande belopp, men portoafgifterna bestämmas

Den 7 Maj. i. in.

o56

för enkelt bref 25 öre, för dubbelt bref till 35 öre och för tredubbelt
till 45 öre. Reservanterna hafva föreslagit samma frankosatser,
men endast en tillökning af 6 öre å nämnda belopp såsom portosats.
Detta är för litet; ty jag tror ej det vara skäl att bereda denna lättnad
för korrespondenterna, hvilken ovilkorligen kommer att för postanstalterna
medföra ökadt besvär, utan att derför upptaga en afgift,
som någorlunda motsvarar detta ökade besvär. Jag tror, att den
Proposition, som blifvit af Kong! Maj:t föreslagen, och som öfverensstämmer
med hvad som eger rum inom andra Europeiska länder, varit
det vigtigaste. För att förena meningarne vill jag dock gå in på
någon nedsättning i Kong!. Maj:ts förslag och medgifva, att denna
afgift må bestämmas till två tredjedels portosats eller 8 öre.

1 sammanhang härmed be]'' jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att oaktadt Bevillnings-Utskottet bifallit Kongl. Maj:ts förslag
om förändrad vigtmoderation af franko satserna, så hänger detta så
tillsammans med frågan om frankeringsfriheten, att jag för min del
är ytterst tveksam, huruvida jag bör tillstyrka bifall dertill, derest
ej äfven frankeringsfriheten antages. Anledningen dertill är den, att
genom de förändrade vigtsatserna, det vill säga förändring af nu
gällande 11 satser till B satser, kommer eu stor förlust att drabba
postverket. Och jag har låtit upprätta en uträkning för att vinna
säkerhet derom. Äf denna framgår väl, att antalet enkla bref är så
betydligt öfvervägande, att af 9,232,874 bref ej mindre än 8,772,000
voro enkla. Men detta oaktadt kommer den af Kongl. Maj:t föreslagna
moderation i vigtsatserna att medföra en förlust, som är beräknad
till 80,000 R:dr. Jag ber få nämna, att denna uppgift grundar
sig på förhållandena i sistlidne December månad, då till följd af
julen åtskilliga tyngre bref befordrades, så att det är möjligt, att
förlusten i sjelfva verket ej blefve så stor. Deraf finner man, att
den lättnad, som korrespondensen genom Kongl. Maj:ts förslag skulle
vinna, kommer att medföra förlust, och om ej denna ersättes genom
ökad korrespondens, så kommer postverket att lida allt för mycket.
Genom frankeringsfriheten kommer likväl korrespondensen .sannolikt
att ökas och till följd deraf äfven inkomsterna att stiga. Det är således
endast under förutsättning af bifall till Kongl. Maj:ts förslag
om frankeringsfriheten, som jag kan gå in på de förändrade vigtbestämmelserna.

Under diskussionens lopp komma måhända några anmärkningar
att framställas, som jag sedermera kan få tillfälle att bemöta. För
närvarande inskränker jag mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts beslag,
med den nedsättning i portosatsen jag här ofvan medgifvit.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den siste talaren upplyste, att
vid ett föregående tillfälle frankeringsfriheten varit här i landet i
viss mån tillämpad, nemligen i afseende å sådana bref som nedlades
i ångbåts- och diligenslådor; och han har äfven uppgifvit, att af de
bref, som på så sätt då befordrades, en tredjedel varit ofrankerade.
Det skulle dock vara intressant att i sammanhang dermed få en utredning,
hvarföre man öfvergifvit denna frankeringsfrihet. Efter mitt
förmenande lärer detta väl härledt sig från de olägenheter, som man

Den 7 Maj. f. m

357

fann vara dermed förbundna. Det är nemligen ej nog, att man känner,
att en tredjedel af blefven varit ofrankerade; det skulle äfven
vara intressant att veta, huru många af dessa, som blifvit outlösta.
Det är för Staten ej så ringa affär att transportera bref, som den

icke får någon ersättning för. Hvad jag bestämdt erinrar mig är, att

vid det af den siste talaren omnämnda tillfälle General-poststyrelsen
uppträdde med ett bestämt afstyrkande af denna förändring, anförande
att densamma skulle för Postverket medföra betydliga olägenheter.

Det har vidare sagts, att det skulle vara hårat att icke medgifva
frankeringsfriheten äfven för inrikes brefvexling. Jag kan likväl ej
inse det hårda deri; snarare är det hårdt, att en person, som får ett

bref sig tillskickadt, från hvem helst det vara må, skall tvingas att

betala det icke endast med vanligt porto, utan med fördubbladt porto.
Det är nemligen ur emottagarens och icke ur brefskrifvarens ficka,
som penningarne skulle tagas. Jag tror deremot, att man i allmänhet
bor hylla den grundsatsen, att den som vill begagna en fördel,
skall äfven bekosta densamma och icke låta andra betala för sig.

Man liar jemväl sagt. att denna frihet ej skulle medföra några
olägenheter och såsom skäl derför anfört, att den som öfverhopades
af så kallade tiggarebref och en gång blifvit narrad att lösa ett sådant
ofrankeradt bref, lian skulle ej lösa nästa gång. Ja, om han
kunde läsa innehållet utan att öppna brefvet, så är detta klart; men
det är icke sagdt, att han har en sådan siareförmåga. Jag medgifver.
att på utanskriften af de bref, som kringbäras här i Stockholm, kan
man ofta ana innehållet och derföre akta sig för dem; men så är ej
förhållandet med alla bref som afsändas.

Vidare har blifvit anfördt, att det skulle vara ändamålsenligt,
om frankeringstvånget borttoges, derföre att det eljest skulle vara
möjligt, att en person, som ej hade försett sig med frimärken utan
lemnat brefvet till postiljonen, riskerade, att denne skulle behålla
penningarne och förstöra brefvet. Men skall man behöfva vidtaga
eu särskild lagstiftning, derföre att en och annan möjligen ej har
tillräcklig omtanke, då får jag säga. att det ej finnes någon gräns:
och när det hvarken ligger något stort kapital i frimärkena och ej
eller är förenadt med någon svårighet att förse sig med sådana, så
torde det vara föga angeläget att ändra lagarne för att bereda lättjan
och oeftertänksam!)eten fördelar. Jag tror derföre, att fördelame
ej skulle blifva så störa, att icke möjligen olägenheterna skulle blifva
större. Man har väl sagt, att införande af frankeringsfriheten skulle
vara en trygghet mot postförsnillning; men jag kan sannerligen ej
förstå detta. Jag tycker deremot, att det skall vara mycket svårare
att hålla reda på lösen för dessa ofrankerade bref. än att utöfva en
kontroll, som endast består i att tillse, att brefven äro försedda med
frimärken; Uti förra fallet måste ju kontrollen utöfvas på två ställen,
både afsändnings- och ankomstorten, i stället för att det nu sker
på ett ställe, och tror jag derföre att någon större trygghet af denna
frihet i ke skulle uppstå. Nu kan man väl säga, att å de postkontor.
derifrån brefven afgå, kunde sortering ske åt de ofrankerade
brefven, hvarigenom man skulle hafva vederbörlig kontroll; men detta
vore ju ett åt.erupplifvande af postkartorna, som man visst ej önskar;

358

Den 7 Maj. f. m.

och jag tror att deraf äfven skulle uppstå behofvet af eu ökad personal.
Här har blifvit upplyst, att vid postkontoret i London finnes
en personal af circa 4,000 personer. Visst är detta en stor postanstalt;
men så är det också en stor personal. Det är allt för sannolikt,
att om denna allmänna frankeringsfrihet bifalles, så kommer
det också att behöfvas en betydligt ökad postservis. Jag vet. att
de ofrankerade bref, som nu afskickas till utlandet, förorsaka ej så
litet besvär, och att rätt ofta tvister uppstått emellan postkontoret i
Stockholm och postkontor utrikes. Om någon kontroll nemligen skall
kunna utöfvas, så att ej något underslef begås, så måste den vara
dubbel; men huru vill man åstadkomma detta på ångbåtar och diligenser?
Jag tror emellertid ej, att det är något verkligt behof för
den inrikes korrespondensen, att den nu ifrågasatta förändringen vidtages,
och jag kan ej heller dertill finna anledningen deraf, att det
skulle vara det minsta antalet bref på person här i Sverge i förhållande
till andra länder. Vi hafva nemligen åtskilliga andra utvägar,
som kanske ej så flitigt begagnas i andra med vårt land jemförliga
länder. Jag tror t. ex. att vårt telegrafväsende är mera utveckladt
och anlitadt än t. ex. i Norge. Man bör taga alla dylika förhållanden
i beräkning, innan man fäller något bestämdt domslut i detta
afseende.

För min del yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr Meijer, Edvard: Jag har begärt ordet, för att tillkännagifva,
att jag varit förhindrad att närvara i Utskottet, då ifrågavarande
Betänkande justerades, och att jag följaktligen ej finnes antecknad
bland reservanternas antal, ehuru jag biträdde den åsigt,
som var för frankeringstvångets borttagande.

De skäl, som inom Utskottet anfördes och gjorde sig gällande
mot Kongl. Maj:ts Proposition, i hvad den afser upphäfvande affrankeringstvänget
för inrikes bref, voro verkligen sådana, att jag ingalunda
kunde godkänna dem. Så anfördes, att en del landtman befarade,
att de då ej skulle få sina bref sig tillställda; och man framkastade
till och med. att en person, som kom till postluekan för att
få sitt bref, möjligen ej hade 25 öre att lösa det med. Dessa med
flera dylika skäl, hvilka jag, som sagdt, för min del icke kan godkänna,
anfördes för frankeringstvångets bibehållande; hvaremot jag anser,
att det skulle vara af ofantligt gagn för korrespondensen, om detta
tvång borttoges, och jag vet ej, hvarföre Sverige skall vara det enda
land, med undantag af Ryssland, Portugal och Spanien, der frankeringsfrihet
ej finnes.

Hvad angår de af den siste värde talaren framställda anmärkningar
mot den ifrågasatta förändringen, så vill jag ej i detalj inlåta
mig på att besvara dem, då andra talare säkert bättre än jag skola
göra det, utan vill jag endast fästa mig vid en anmärkning af mera
vigt, nemligen att införande af frankeringsfriheten skulle medföra behof
af ökadt antal posttjenstemän. Jag vill icke tro, att detta skulle
blifva nödvändigt, ehuru jag naturligtvis ej är fullt kompetent att
bedöma den saken; men jag har trott mig finna, att, om ett annat
Kongl. Maj:ts förslag att inskränka de nuvarande 11 olika portosat -

35!)

Den 7 Mai, f- in,

serna för inrikes bref till endast 6 sådana blefve antaget, sa, .skulle
derigenom göromålen på postkontoren ej så litet komma att underlätta»
och denna lättnad uppväga det ökade besväret med de ofrankerade
blefven, -lag inskränker mig till att instämma med reservanterna,
endast med den ändring att, om det skulle vara skål att
den lösen utöfver sjelfva portosatserna, som emottagare af otrankeradt
bref bör erlägga, bestämmes till 8 öre, såsom Herr otatsradet,
Friherre af Ugglas här föreslagit, i stället för B öre. sä skall jag
för min del icke hafva något deremot.

Herr Bennich: Emot Bevillnings-Utskottets förslag i denna punkt
har ''lag anmält min reservation, i hvilken jag hemställt, att Riksdagen
måtte på de i Kongl. Maj:ts Proposition utvecklade skal bifalla
frankeringsfriheten äfven för inrikes brefvexling, men derjemte stadga
en uniform lösen af 6 öre utöfver sjelfva portosatserna, som emottagare
af ofrankeradt bref skulle erlägga. Jag har ej egentligen något
att tillägga till de redan anförda skälen; men då meningame synas
kunna lättare förena sig, i händelse denna lösen, som jag trött
böra bestämmas till 6 öre, höjdes till 8 öre, så får jag förklara, att jag
för min del gerna biträder en sad.an förändring.

Grefve M örn er: Till mitt förra yttrande ber jag att fä lägga

några ord. Jag vill nemligen fästa uppmärksamheten på, huru denna
frankeringsfrihets beviljande kommer att slå sig ut på landet, hor
den som är bosatt i stad ir det möjligt att fåbrefvet till sig, och da
kan han bedöma, om han vill lösa detsamma eller ej; men pa landsbygden,
huru skulle det der gå med de ofrankerade brefven. b orst
och främst lära de väl ej få skickas ut från postkontoret, innan lösen
är betald, och om man skulle få underrättelse, att man både o,
6 eller 7 bref ofrankerade på posten, så kan man icke veta, hvilka
man skall lösa eller ej. Då dessutom på många orter är brukligt, att
hela socknens bref befordras i en väska, som ofta tillhör någon större
egendom, så skulle folket icke erhålla sina bref, om de vore ofrankerade,
eller skulle möjligen egaren till postväskan skicka ikring bud
till dessa personer och underrätta dem, att de hade bref pa posten.
Jag tror derföre att detta förslag alldeles icke är lämpadt för vara
förhållanden, åtminstone ej på landet, utan skulle endast medföra
både långsamhet och ökade kostnader, och jag vet ej, hvarföre landsbygden
skulle i detta afseende behöfva uppoffra sig för städerna.

Friherre af Ugglas: Det låter sig ofantligt lätt göra att konstruera
svårigheter: och jag vill erkänna, att det kan finnas en och annan
olägenhet vid införande af denna allmänna frankeringsfnhet; men jag
ber att få hemställa till Grefve Mörner, hvarföre detta skulle vara
svårare här än i andra länder. Jag vill ej tala om Frankrike, England
och Tyskland; men hvarföre skulle detta vara förena dt med
större olägenheter här än i Norge och Finland. Jag tror, att alla
dessa olägenheter komma att i sjeltva verket lalla undan i praktiken.
L)en enda anmärkning åt'' någon vigt, som Grefve Mörner framställde,
rörde den frågan, huruvida icke taran åt portotörsmllnmg skulle ge -

360

Den 7 Maj. f in.

nom förslagets antagande ökas. I det afseendet ber jag att få fästa
uppmärksamheten på, att under åren 1835—1860, dä frankeringsfriheten
hos oss var gällande för bref, som skickades med ångbåtar
eller diligenser, något underslef eller missbruk till följd af denna
frihet icke afhördes, äfvensom att faran för portoförsnillning är mindre
nu än då, emedan man å de flesta postkontor erhållit ett ökadt
antal tjensteman, hvarigenom kontrollen naturligen blifvit starkare.
Härförutom får jag fästa uppmärksamheten på, att General-poststyrelsen^
som i sitt utlåtande e] förbisett möjligheten af de olägenheter
som Grefve Mörner antydt, förklarat, att den erforderliga kontrollen
skulle kunna vinnas derigenom att, på samma sätt som i Frankrike
sker, . å de ofrankerade brefven, innan de utlemnades, anbringades
särskilda frimärken.

Såsom ytterligare stöd för frankeringstvångets borttagande, må
jag. anföra, att i England, der frankeringsfriheten i långliga tider
varit tillämpad, upphäfdes den för några år sedan; men det räckte
ej länge innan densamma åter infördes. Detta bevisar, att sedan
denna frihet en gång blifvit införd, så uppstå deraf så stora fördelar,
att man ej vill afsåga sig desamma.

Jag vågar fortfarande anhålla om bifall till Kong], Maj:ts Proposition
om upphörande af frankeringstvånget.

Herr Nordström:

Herr Ekenman: De skäl för frankeringstvångets upphäfvande,
som innehållas i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, grundad i General-poststyrelsens
underdåniga skrifvelse, synas mig så talande, att
jag, vid öfvervägande jemväl af hvad Herr Finansministern på detta
rom i ämnet nu anfört, anser mig böra tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts Proposition, dock med den förändring i afseende å portotillägget,
som .af åtskilliga reservanter blifvit påyrkad, nemligen att detta
skulle blifva absolut och ej relativt. Önskligast vore väl, att någon
tilläggsafgift ej komme i fråga, men då skulle regeln blifva, att bref
sändes, ofrankerade, hvilket åter skulle i många afseenden vara ofördelaktigt.
Nu åter håller jag före, att frankeringsfriheten blott undantagsvis
skulle komma att begagnas, samt att regeln fortfarande
blefve den, att brefven afsändes frankerade, Fördelen af att kunna
afsända bref ofrankerade är dock uppenbar, synnerligast på iandsbygden,
der. man icke alltid har tillfälle att förskaffa sig frimärken.
Men äfven i Stockholm kan det blifva till korrespondentens stol a
gagn. Så t. ex. torde ganska ofta inträffa, att den, som om aftonen
efter snälltågets ankomst mottagit ett bref, önskar att besvara det
med snälltåget påföljande morgon, men att han, som får brefvet färdmt
först sent på aftonen, då ej försäljningslokalerna äro öppna, i
saknad af frimärke, nödgas uppskjuta besvarandet till följande dag.

Man har erinrat, att det vore att befara försnillning; men då
någon .anmärkningsvärd försnillning icke förekommit under de år
frankenngsfrihet här varit medgifven, det vill säga 1835—1860, synes
mig anledning icke vara att befara någon större försnillning för framtiden
och, om man ej har redliga postförvaltare, lärer för öfrigt någon

Den 7 Maj, f. m.

361

garanti mot försnillning icke förefinnas äfven under närvarande förhållanden,
då man ju kan befara, att frimärken möjligen skulle
kunna tagas bort från bref å postanstalterna. Jag tror, att den utredning,
frågan fått, är tillfredsställande, och yrkar derföre bifall
till Kongl. Maj:ts Proposition med förut omnämnda förändring.

Herr Storckenfeldt: För min del instämmer jag med Herr Bennich
och yrkar bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, med den förändring
att portotillägget måtte bestämmas till åtta öre.

Grefve Mörner: Jag vill ogerna ytterligare besvära Kammaren,

men då frågan är af icke ringa betydenhet, torde det tillåtas mig
att ännu en gång yttra några ord.

Man har omnämnt, att frankeringsfrihet redan en gång hos oss
varit medgifven, men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att
det var innan tillkomsten af frimärken. Att postverket då måste
låta en del bref gå obetalda, var helt naturligt, då man ju icke kunde
i breflådorna på ångbåtar och diligenser inlägga de slantar, som
skulle erläggas för befordringen. Men sedan frimärken blifvit införda
förefinnes icke längre den anledningen till frankeringsfrihet.

En talare från Jönköpings län förmenade, att frankeringsfriheten
blott undantagsvis skulle begagnas; men i så fall synes det mig öfverflödigt
att vidtaga en förändring, hvarigenom på andras bekostnad
oeftertänksamheten och lättjan skulle uppmuntras.

Det har vidare blifvit anmärkt, att frankeringsfrihet här i landet
icke skulle medföra större svårighet än t. ex. i Tyskland och Frankrike.
Då har man verkligen gjort sig bra illa underrättad om förhållandet
i dessa länder, der befolkningen är ojemförligt mycket tätare
och i nästan hvarje by finnes inrättad en postanstalt. Här i
landet har visserligen på sednare tider uppstått en mängd poststationer,
men såväl härutinnan som med afseende å befolkningens täthet
förefinnes en ganska stor olikhet med utlandet. Jag tror också,
att den, som har ett angeläget bref att afsända, icke vågar skicka
det ofrankeradt, af fruktan att det då kunde komma att blifva olöst;
och äro brefven icke angelägna, då kan gerna den, som skrifver dem,
bekosta portot.

För att införa kontroll skulle ett särskildt slags frimärken åsättas
de ofrankerade brefven. Detta lärer väl emellertid icke aflöpa
utan kostnader, och dessa skulle kanhända äta upp större delen af
inkomsten på tilläggsafgiften.

Den försnillning, man för närvarande skulle kunna befara, derigenom
att frimärkena skiljdes från brefven, torde vara ganska diminutiv,
då det lärer fordras en stor skicklighet för att kunna lossa frimärkena
från brefven på sådant sätt, att det icke skulle märkas, och
den, som befarar något dylikt, borde sannerligen häpna öfver hvad
som kunde komma att ske, i händelse den föreslagna friheten medgåfves.

Jag vidblifver mitt yrkande om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Brun: Ehuru jag tror, att den af Kongl. Maj:t föreslagna

362 Deri 7 Maj, f in.

frankeringsfrihet i många fall skulle kunna blilVa gagnelig, måste
jag dock förena mig med de talare, som yrkat bifall till Utskottets
hemställan. Redan nu öfversvämma» man af ©frankerade bref från
utlandet, och i händelse Kong], Maj:ts förslag bifölles, torde man ega
grundade anledningar befara, att förhållandet blefve detsamma med
inländska bref. Då man icke känner brefvens innehåll, kan man
icke undandraga sig att lösa dem, och derigenom förorsakas icke
obetydliga utgifter. Jemförelsen med andra länder blifver naturligtvis
haltande, då man tager i betraktande vårt glest befolkade land,
och livad särskild! angår landsbygden, tror jag förändringen skulle
kunna medföra åtskilliga olägenheter. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr von Gege rf el t: Fördelarne af den. föreslagna förändringen
hafva blifvit hemligen fullständigt framhållna och ligga dessutom
i öppen dag. Frågan vänder sig derföre hufvudsakligen derom,
huruvida de olägenheter, man kan befara, äro så störa, att man för
deras skull måste uppoffra fördelarne. Åtskilliga anmärkningar hafva
blifvit framställda och synas mig hafva blifvit vederlagda, utom en
enda som jag derföre tillåter mig med några ord beröra.

Fn ledamot af Bevillnings-Utskottet har omförmält, att förnämsta
skälet, hvarföre Utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag i denna
de], varit det, att landtbefolkningen fruktade att icke få sina bref;
och en sednare talare bär dervid tillagt, att landet icke borde uppoffras
för städerna. Fullt instämmande häri, måste jag erinra, att
landsbygden skulle tillskyndas eu stor fördel af förändringen. La tidtboen
är nemligen den, som har svårast att förskaffa sig frimärken;
— postkärror och diligenser passera alldeles i hans närhet, utan att
han kan begagna sig af postbefordringen, då han saknar det nödiga
frimärket. Postverket är i allt fall en institution, som hufvudsakligast
bör afse det större affärslifvet. Den, som afsänder ett bref till
en person på landet, måste på förhand göra sig underrättad om hans
adress och utväg att erhålla brefvet, således äfven om han är i tillfälle
att erhålla ett sådant ofrankevadt. Den olägenhet, som i detta
hänseende kunde komma att uppstå, förefinnes ju redan i afseende
å den utländska korrespondensen, och vår allmoge har till följd af
utvandringarne eu ganska stor utländsk korrespondens, utan att man
derföre får höra någon klagan öfver svårighet att erhålla brefven.
I viss mån finnes jemväl nu vid den inländska brefvexlingen frankeringsfrihet,
i ty att, då brefvet väger flera portosatser, detsamma
befordras, äfven om detsamma icke är försedt med frimärke motsvarande
hela vigten, i hvilken händelse brefemottagaren får betala
det felande portot.

Man har anmärkt, att det vore obilligt, att brefemottagaren
skulle kunna få lösa brefvet och dervid skulle erlägga en högre afgift
än vanliga portosatsen. Härvid torde likväl böra ihågkommas,
att brefvet lika väl kunde afse emottagarens förmån som afsändarens,
och att således billigheten kan kräfva, att just emottagaren
skall vidkännas kostnaden för brefförsändelsen. Tilläggs,; fgiften af -

Den 7 Maj, f m. 363

ser endast att ersätta postverkets ökade besvär med brefvets utlemnande.

En talare bär anmärkt, att den, som vore verkligt angelägen att
hans bref komme fram, icke skulle våga afsända det ofrankeradt.
Detta strider deremot emot den erfarenhet man inhemtat under vistandet
i utlandet, då man tyckt sig finna, att säkraste sättet, att
ordentligt bekomma brefvet, är att låta det gå ofrankeradt, emedan
det då ligger mera i postverkets intresse, att brefvet skall ordentligt
komma fram, på det postverket må få sin lösen.

Farhågan att de särskilda postmärkena, som kunde erfordras för
kontrollen å olrankerade bref skulle “äta upp“ behållningen, tror jag
icke har något skäl för sig, då kostnaden för de hittills begagnade
frimärkena visat sig icke öfver höfvan tynga Postverket.

Jag instämmer vördsamt med de Herrar, som reserverat sig mot
Utskottets hemställan.

Friherre Haab, Adam: Jag är förekommen, af Herr von (xegerfelt
och instämmer med honom.

Friherre Nordenfalk:

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten, och dels att Kammaren, med afslag
derå, måtte bifalla Kongl. Maj:ts nådiga framställning om frankeringstvångets
upphäfvande, dock med den förändring att en enda
tilläggsafgift af 8 öre bestämdes att utom sjelfva portot erläggas vid
lösen af ofrankeradt bref.

Härefter framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många nej, blandade
med ja, och sedermera proposition på afslag derå samt bifall till
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning med ofvansagda förändring,
då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som bifaller lista punkten af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 11, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna punkt och bifaller Kongl.
Maj:ts förslag om frankeringstvångets upphäfvande, dock med den
förändring att en enda tilläggsafgift af 8 öre bestämmes för ofrankeradt
bref.

364 Den 7 Maj, f. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —- 33;

Nej — 62.

2:dra, och 3:dje punkterna.

Biföllos.

4:de punkten.

Herr Rydqvist: Då jag icke kan finna af hvad anledning ersättning
för förkommet rekommenderadt bref utan angifvet värde
borde utgå med det fixa beloppet 50 Rall, anser jag mig böra yrka
utslag på, förevarande punkt. Många hafva för sed att rekommendera
bref, innehållande 10 R:dr och deröfver. Om pu ett rekommenderadt
bref, som innesluter allenast 10 å 12 R:dr, förkommit, skulle
afsändaren erhålla en obehörig fördel, om han i ersättning skulle bekomma
BO R:dr. Jag kan för min del icke gilla den grundsats, som
sålunda biifvit uttalad.

Herr Be linie h: Den princip, som ligger till grund för före varande

förslag, är helt enkelt den. att, då Postverket emot särskild
afgift åtagit sig att ansvara för att ett bref skall komma fram, bör
afsändaren, i händelse brefvet förkommer, vara fritagen från det
besvär och den omgång och kostnad, som för honom skulle uppstå,
derest han skulle med ed inför domstol styrka värdet af det förkomna
brefvet. Heldre än att utsätta afsändaren för detta obehag,
bör Postverket åtaga sig, att, oberoende af brefvets värde, utgifva
en viss ersättning. Hittills har ersättningen utgått med högst 150
R:dr, men detta, har man ansett vara väl högt, och man har derföre
trott, att ersättningen lämpligare kunde bestämmas till 50 R:dr; och
genom undanrödjande af obehaget för afsändaren att styrka förkommet
brefs värde, trodde man sig kunna framkalla ett flitigare användande
af tillfället att rekommendera bref, hvilket åter måste lända
till förmån för så väl allmänheten som Postverket. Fördelarne af
förslaget syntes Utskottet så störa, att någon tveksamhet i detta hänseende
icke förefanns; och hoppas jag jemväl, att Utskottets förslag
måtte af Kammaren bifallas.

Friherre af Ugglas: Instämmande med Herr Bennich, ber jag
allenast att få upplysa, att samma grundsats, som nu af Bevillningsutskottet,
omfattats, gjort sig gällande i alla andra länder. Så t. ex.
ersättas förkomna rekommenderade bref utan angifvet värde, i Norge
med 5 Speciel-, i Danmark med 10 Riksbanfcsdaler, i Tyskland med
14 Thaler och i Frankrike och Belgien med 50 Francs, och samma
grundsats tillämpas redan i Sverige för dylika bref till åtskilliga
främmande länder.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och

Den 7 Maj, f. m. Silf»

Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde Herr
(trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då
dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.

3: te—9:de ''punkterna.

Biföllos.

10:de punkten.

Herr von Koeh: Jag vill visserligen icke för närvarande yrka

bifall till Herr Hiertas motion, synnerligast som, enligt hvad jag erfarit,
endast några få röster inom Bevillnings-Utskottet- biträdt densamma,
och man dessutom får vara tacksam för de beslut i afseende
å postväsendet, som i öfrigt blifvit fattade; men jag vill vid detta
tillfälle uttala min förhoppning, att man snart skall komma till insigt
om vigten af hvad ffeneralpostdirektören i förevarande hänseende
föreslagit.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad och punkten bifölls.

Föredrogs ånjm ocli bifölls Bevillnings-TJtskottets den 4 och 6
dennes bordlagda Memorial N:o 12, i anledning af återremiss å viss
del af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, angående vilkoren
för bränvins tillverkning och försäljning.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 4 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 43, i anledning af
väckta motioner åsyftande ändringar i gällande strafflag.

lista punkten.

Herr Hasselrot: Då den föreliggande frågan berör ett ämne,

hvarmed jag under föregående riksdagsperioder mycket sysselsatt
mig, ber jag att derom få yttra mig.

Till en början måste jag beklaga, att Betänkandet i denna vigtiga
fråga inkommit så sent och så nära Riksdagens slut, att någon
möjlighet knappt finnes att få den utredd och att uppnå något resultat.
Man kunde vara frestad att tro, att sådant skett med afsigt.
Lag-Utskottet har öfver lagarbetet i vårt land och strafflagens tillkomst
uppdragit en historik, som har det felet, att den icke är fullständig.
Man synes hafva glömt det sega och ihärdiga motstånd lagförslaget
rönt, hvilket vållat ej mindre dess sena antagande än äfven
de brister, hvaraf det lider. Jag vill något påminna härom.

Vid 1844 års riksdag framlade Kong!. Maj:t i aflåten Proposition
Lagkomitéens af Lagberedningen då reviderade förslag till strafflag
till Rikets Ständers antagande. Ständerna medhunno då ej att

660

Den 7 Maj, f. m.

granska hela förslaget, men godkände dess hufvudgrunder, h vilka innefattades
i de 6 första kapitlen. .Riksdagen derpå, 1847—1848, skulle
den speoiela granskningen företagas och förslaget gick då igenom i
Lag-Utskottet, hvars pluralitet äfven framlade förslaget till Rikets
Ständers antagande. I Utskottet hade emellertid inkommit ett nytt
element, som på lagarbetet i vårt land sedan dess utöfvat det största
inflytande. En ledamot af Rikets första Stånd fann förslaget,
såsom till sina hufvudsakligaste grunder helt och hållet afvikande
från den äldre lagstiftningen, sakna den öfverensstämmelse med de
hos folket rådande rättsbegrepp, som lagstiftaren i första hand borde
eftersträfva, att hela förslaget i hans tanke var odugligt och oantagligt.
Han reserverade sig ock emot hela lagförslaget, med den följd
att detsamma förkastades af de två första Stånden, Ridderskapet och
Adeln samt Presteståndet; hvadan detsamma förföll. Lagförslaget
låg sedan dödt till 1854 års riksdag, då en ledamot af Borgareståndet
vågade väcka det till lif. Så motbjudande det än var att sönderrycka
det helgjutna förslaget, syntes dock ingen annan utväg återstå
än att få det delvis antaget, och har förslaget således, för att få
spö- och risstraffen samt den uppenbara kyrkoplikten afskaffade, att
23 kapitlet i lagförslaget om stöld och snatteri måtte utbrytas och
såsom särskild lag antagas. Denna motion behandlades då i Lagutskottet,
men mötte der, från det håll jag antydt, ett starkt motstånd,
och det blot'' endast möjligt att få lagförslaget antaget, derigenom
att man i den nya lagen om tjufnadsbrotten sammanförde två
hvarandra motstridande principer, den gamla och den nya, eller den
gamla straffskalan och latitudsystemet. Så skulle eu tjuf dels bota
tre gånger det stulnas värde och dels enligt latitudsystemet efter
domarens pröfning undergå straffarbete på längre eller kortare tid.
På denna orimlighet och på eu betydlig förhöjning i straffbestämmelserna
måste man ingå för att komma ifrån spö- och risstraffen
samt den uppenbara kyrkoplikten. Riksdagen derpå väckte samma
motionär förslag om antagande till lag af 25 Kapitlet i strafflagen
om bedrägeri och förfalskning och vid samma riksdag inkom äfven
Kongl. Maj:t med förslag i enahanda syfte; och på detta sätt blef
äfven denna del af lagförslaget antaget, ehuru mindre stympadt än
den först utbrutna delen. Näst derefter följande riksdag inkom
Kongl. Maj:t med förslag om antagande till lag af ett nytt kapitel
i strafflagen eller det 17:de om mord och dråp samt annan misshandel,
hvilket äfven antogs till lag, och sedan de hufvudsakligaste delarne
af lagförslaget sålunda blifvit delvis antagna, framlades vid 1863 års
riksdag af Kongl. Maj:t ett kodilieradt förslag af hela strafflagen,
hvilket då godkändes; och hafva vi på detta sätt ändtligen fått strafflagen
i sin helhet antagen,

Jag har velat nämna detta, för att ådagalägga att lagreformen i
vårt land blifvit genomförd icke till följd af sympatier och ett välvilligt
medarbete från det håll jag antydt, utan i trots af ett starkt
och ihärdigt motstånd. Detta har ock haft till följd, att lagförslaget
icke kom helgjutet fram, utan blef, lappvis antaget, behäftadt med
många brister.

På helt annat sätt gick man till väga i Norge. Ett lagförslag,

Den 7 Maj. f. m

367

som här i Stockholm utarbetades, hufvudsakligen af Svenske män.
ledamöterne i vår Lagkomité namneligen Stenhus och Richert, framlades
vid Norska Stortinget och blef genast i sin helhet ostympadt,
antaget och är no dess strafflag, utgifven den 20 Augusti 1842 och
således två år innan lagförslaget hos oss framlades till antagande.
Vårt lagförslag, som påbörjades före 1815 och som första gången från
trycket utkom 1829 och sednast i egenskap af Lagberedningens förslag
år 1844, blef ej lag förr än 1864, och således ett hälft sekel efter
det arbetet påbörjades och 20 år sedan det blef färdigt. Då man
nu besinnar, att i Lagberedningens arbete deltog samme man, som var
själen i Lagkomitéen eller Richert, var det klart att de båda förslagen,
Lagkomitéens och Lagberedningens, skulle blifva hvarandra mycket
lika; och enär i våra dagar, då allt går med jern vägsfart, begreppen
och åsigterna fört utveckla sig, är det klart, att straff, som
funnos lämpliga för 50 och 20 år sedan, ej äro det i dag. Dertill
kommer att, då den nya lagen med sina frihetsstraff skulle efterträda
eu lag, enligt hvilken man vid pålar hudflängde menniskor lefvande
och sedan spottade på dem i (huds hus, man ej kunde begära någon
mildhet i straffen. De hade då ej blifvit antagna. Nu lefva vi dock
i en annan tid, som för Richert redan dagats ett hälft sekel förut.
Man har nu börjat inse, att den som brutit emot samhällets lagar,
mera är att betrakta som en olycklig like, hvilken bör upprättas, än
som ett förkastligt afskum af menskligheten, som ej kan hårdt nog
straffas. Man hav med ett ord funnit, att mensklighet och menniskokärlek
äfven böra ingå i sträf eu. Man har ock gjort en annan erfarenhet.
Man har funnit att frihetsstraffen och cellfängelse isynnerhet har en
mycket intensiv och kraftig verkan till en viss tid, men att detta
straff, för långt utsträckt, förslöa!'' och förslappa]''menniskan till både
kropp och själ. Till följd häraf har man ock i sednare tiders strafflagar
betydligt nedsatt frihetsstraffen, förkortat dem, men gjort dem
mera .intensiva.

Äfven i Norge har man funnit 1842 års strafflag för hård och
frihetsstraffen för långa, och genom loven den 20 Juni 1866 äro
straffen för tjufnadsbrott betydligt nedsatta.

För att visa att vår strafflag är betydligt strängare än våra
grannländers, Danmarks och Norges, har jag uppgjort en tablå öfver
straffen för enkel stöld och deruti upptagit minimibeloppen. Deraf
visar sig:

att enkel stöld enligt Svenska strafflagen straffas med minst 2
månaders straffängelse (Lagberedningen hade föreslagit 30 dagar)
enligt Norska med fängelse i minst 2 dagar (fängelset består af 3
slag: enkelt fängelse, fängelse vid fångkost och fängelse vid vatten
och bröd); och enligt Danska lagen med fängelse vid vatten och
bröd i 15 dagar;

att i Sverige straffet för andra resan stöld (från 2 till 6 månader
för första resan) skall ökas med högst 2 år (Lagberedningen hade
minst 6 månader), då detta brott i Norge får försonas med 2 dagars
fängelse eller med samma straff som för första resan och i Danmark
med 15 dagars fängelse vid vatten och bröd;

att tredje resan stöld i Sverige straffas med minst 2 år och 2

368

Den 7 Maj. f. rn

månader (Lagberedningen hade föreslagit 2 år), då den, som i Norge
begår stöld tredje gången eller oftare, kan straffas med endast 6 månaders
straffarbete, och då tredje resan stöld i Danmark är belagd
med 8 månaders förbättringsarbete, samt att i Sverige den som föröfvar
stöld fjerde gången eller oftare skall dömas minst till 6 års straffarbete
(Lagberedningen hade föreslagit 4 år), då samma förbrytelse
i Norge kan försonas med 6 månaders straffarbete och i Danmark
med 1 års straffarbete. Häraf inser man, att vår strafflag är hårdare
än Lagberedningen för 20 år sedan föreslagit och långt hårdare än Norges
och Danmarks nu gällande strafflagar; hvaraf åter följer, att eu förkortning
i frihetsstraffen särdeles för tjufnadsbrott är af behofvet påkallad.

Hvad åter latitndsystemet angår, kan detsamma icke hafva någon
varmare försvarare än mig. Det finnes ej i hela skapelsen ett
grässtrå det andra likt, än mindre en menniska som fullkomligt liknar
den andra och ännu mindre linnes två handlingar hvarandra fullt
lika. Deraf följer således, att det är omöjligt att, med bibehållande
af rättvisa och med möjlighet för domaren att lämpa straff efter
brott, i en strafflag uppdraga en för alla möjliga fall förut bestämd
straffskala. En latitud vid straffmätningar måste finnas och den
ganska stol*. Isynnerhet bör minimum i straffbestämmelserna sättas
lågt. Detta oaktadt tror jag, att nödiga begränsningar både kunna
och böra ske för straffmätningen. Så kunde för tjufnadsbrott bestämmas,
att den som stjäl i rätter nöd, borde straffas lindrigare än den
som stjäl utan ett sådant behof o. s. v.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsamt
föreslå att .Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, ville för
sin del besluta, att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och till Riksdagen framlägga
förslag till sådana förändringar i strafflagen den 16 Februari
1864, att straffen, der så erfordras, skäligen nedsättas, och att vid
straffmätningen latituden mera begränsas.

Herr (Trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 eftermiddagen.

Herr von Koch: Till en början vill jag anmärka, att den åter blick

på utvecklingen af vår brottmålslagstiftning, som börjar på andra
och slutar på tredje sidan af Utskottets Utlåtande, förefaller mig
såsom ett äreminne, skrifvet öfver de sista riksdagarnes Lag-Utskotts
spiritus rektor, och att denna återblick förefaller mig “historisk", såvidt
nemligen detta ord tages i samma bemärkelse, som det ofta användes
af en snillrik författare på 1830 och 1840-talen. Det liar ock
redan af eu talare blifvit anmärkt, att de lagförbättringar, föregående
Lag-Utskott vilja räkna sig till förtjenst, tillkommit i trots af samma
Utskotts obenägenhet för dem. Så är den nya strafflagen hufvudsakligen
byggd på det förslag, som utarbetades af Richert, Zenius
och Staaff, af Indika dock Zenius företrädesvis lade hand vid kriminallagen,
och det var måhända en olycka, att det icke blefmera allmänt
bekant, att Zenius var författare till den. I så fall hade möjligen
motviljan mot Richert för det af honom afgifna förslaget till
representationens ombildning och för det han tillstyrkt den lika arfs rätten.

Den 7 Maj, f. m. 339

rätten, icke motverkat antagandet af åtminstone denna del af förslaget.
Detta fruktar jag var hufvudsakliga anledningen till att, ehuru
ett af Svenske män utarbetadt förslag till strafflag blef antaget såsom
grund för Norges nya strafflag redan år 1842, det icke förrän
långt sednare hann vinna erkännande inom vårt eget land, och vi
först 1864 ffngo en ny strafflag. Förslaget blef nemligen 30 år gammalt,
förr än det här antogs och deri ligger orsaken, hvarföre den
nya strafflagen är i behof af förbättringar redan 6 år efter sedan
den blef gällande. Hvad den i Lag-Utskottets Betänkande förekommande
historiken beträffar, bjuder mig en viss pietet mot personer,
under hvilka jag haft den lyckan och äran att tjena, att göra ännu
eu anmärkning. Der stål'' på sidan 2 af Betänkandet: “under den
derpå följande tiden intill statshvälfningen 1809 synes lagstiftningen ej
hafva varit föremål för någon större uppmärksamhet". Det förundrar
mig verkligen, att sådant kan få inflyta i Lag-Utskottets Betänkande,
ty Jag vill påminna om, att under denna period funnos bland de
Svenska juristerna män sadana som Oalonius, Blom, Poppius, Hamilton
och vi få framför allt icke glömma Exellensen Gyllenborg. Bland
dessa män var det tvänne, som utarbetade 1807 års Kongl. förklaring,
och huru värdefull den är, lärer väl ingen jurist kunna förglömma!
Likaledes utkommo under den perioden den vigtiga förordningen af
den 14 Juni 1800 och Kongl. förklaringen af den 14 Maj 1805, båda
af ganska stort värde. Jag tror således, att perioden 1800—1809
mycket väl kan jemföras med den, vi under de sednaste fyra åren
upplefva! under våra nya lagförbättrares verksamhet.

1 afseende på sjelfva saken är det egentligen tvänne ämnen, som
motionärerna hållit sig vid, nemligen latitudsystemet och de alltför
stränga straffen.^ Hvad latitudsystemet beträffar, får jag förklara,
att jag långt ifrån att finna det för stort snarare är sinnad göra det
ännu större, det vill säga på sådant sätt att det andra målet derigenom
jemväl vinnes, eller att strafflagen blir mildare. Vi hafva
hört huru Norska strafflagen år 1866 blifvit förmildrad, och jag
tror, att vi i detta afseende kunna taga exempel jemväl af England,
der man gått ofantligt långt ned vid bestämmande af minimum för
straff. En ledamot af Kammaren som för öfrigt yttrat sig i samma
riktning som jag, bär anfört ett exempel, hvilket han ansåg tala mot
latitudsystemet. Jag får med anledning af detta exempel anmärka,
att jag fruktar, att biträdet, som röstade för 6 års straffarbete och
icke hört domarens fråga till nämnden, icke heller med nödig uppmärksamhet
följt ransakningen. Jag tror dock, att man icke på grund
af^ dylika enstaka exempel får bedöma hela domarekorpsen, ty jag
maste erkänna att det verkligen förvånat mig att finna, med hvilken
lätthet våra domare satte sig in i latitudsystemets tillämpning och
huru sällan öfverdomstolarne egde anledning att ändra straffbestämmelserna.
Jag önskar således ingen inskränkning i latitudsystemet
om icke möjligen för något enstaka fall. Utskottets förslag att till
Kongl. Maj:f ingå med en underdånig skrifvelse i ämnet måste jag
skäl ogilla, ty först och främst hyser jag för Konungens förste
rådgifvare det förtroende, att jag är öfvertygad, att han, då behof

Ritsd. Prof. 1870. 1 Afd. 3 Band. 24

370

Den 7 Maj, f. m.

af förändringar verkligen blifva för handen, skall föreslå sådana utan
att invänta påminnelser derom från den andra statsmakten, och för
det andra hyser jag en verklig förskräckelse för den sorts komitéer,
som nästan alltid blifva följden af sådana skrivelser. Dessutom
hafva vi nu så många komitéer, att det snart erfordras en särskild
komité för att taga reda på de öfriga. Jag önskar tvärtom för att
slippa detta oändliga antal komitéer af dilettanter, om jag så må uttrycka
mig, att en ständig lagkomité, organiserad i likhet med den
Gyllenborgska, nedsattes. I den af honom organiserade första lagkomitéen
insattes unga skickliga jurister, som befriades från alla
andra göromål och således ex professo fingo sysselsätta sig.medlagskrifning.
Hade vi en sådan komité, kunde vi till den remitteia såväl
civila som ekonomiska lagstiftningsfrågor med hopp om att fortfarande
få bibehålla den lagstil, som jag fruktar håller på att alldeles
förstöras. Min öfvertygelse är, att icke endast de stora fördelar.
jag redan påpekat, derigenom skulle vinnas, utan att äfven
icke obetydliga besparingar skulle uppstå bland annat derigenom, att
ledamöterna af komitéen icke såsom nu emellanåt händer behöfde
göra utländska resor för att studera juridik.

Slutligen vill jag med några ord tillkännagifva mina åsigter i
afseende på strafflagens förmildring och strafftidens förkortande. Jag
tror, att vi icke böra göra straffen så korta, som de äro i en del
andra länder, t. ex. blott några få dagar, ty erfarenheten har lärt
dem, som studerat sig in i fängelseväsendets historia, att alltför korta
straff tjena till ingenting. Då man åter kommit öfver ett par månader,
anser jag att strafftiden ej bör stiga i samma proportion som
under de första månaderna, emedan erfarenheten äfven visat, att 6 och
12 månaders cellfängelse hafva ungefär samma verkan på brottslingen.
Det är äfven af vigt, att straffen bestämmas sä, att de icke blifva
mildare för ett gröfre än för ett mindre brott. Man hör nemligen
ofta omtalas, att brottslingar ställa så till, att de erhålla några års
straffarbete för att derigenom undgå några månaders cell.. Lämpligast
torde derföre vara, att hvar och en som är dömd till gemensamhetsfängelse,
först får undergå högsta graden cellstraff.

Grefve Mörn er, Carl Göran: När jag hörde den näst före gående

talaren föreslå Kammaren att aflåta en underdånig skrifvelse
? ämnet, begärde jag ordet. Jag anser erfarenheten af nu ifrågavarande
lag vara alltför kort för att berättiga till en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i förevarande syfte. Redan för lång tid sedan uttalade
jag min åsigt derom, att man ej bort införa ett så vidsträckt latitudsystem
utan någon säker grund för dess tillämpning, men då nu
saken är gjord, tror jag det ej är lämpligt att kort derefter komma till
Kongl. Maj:t med en skrifvelse om revision af dessa stadgande^.

I sammanhang dermed får jag fästa uppmärksamheten derpå, att
den värde talaren uti historiken hade en uppgift som. innefattade ett
misstag, hvilket han bort kunna så mycket lättare förekomma, som
han endast behof! taga kännedom om Utskottets Betänkande, deri
omförmäles, att den förändring i ansvar för förfalskning och bedrägeri,
som tillkom år 1858, grundade sig på en Kongl. Maj;ts Propo -

Deii 7 Mai, f. m. 371

sition och således ej tillkom på enskild motionärs framställning. Den
andra förändringen angående mord, dråp och annan misshandel härledde
sig jemväl från en Kongl. Maj:ts Proposition till 1859 års
Riksdag. Det var sedan de vigtigaste delarne af vår brottsmålslagstiftmng
sålunda blifvit genomgångna och godkända af Riksdagen
som en^ kodifienng deraf skedde. Man kan således ej kalla denna
lag ett hastverk. Den har blifvit först delvis och sedan i sin helhet
antagen,. och efter sådana förarbeten skulle man väl tycka, att ej
redan efter några år en omarbetning deraf borde ifrågasättas.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Nordström: Redan tillförene under innevarande riksdag
har jag haft tillfälle uttala mina åsigter om den utsträckning af
strafflatitudsystemet, vår nya strafflag upptagit, samt om vanskligheten
och vådorna deraf särskildt, så länge organisationen af domstolarne
i brottmål och rättegången dervid förblifva sådana de nu
äro; och har jag sedan dess icke haft skäl att förändra mina tankar
i ämnet. Utom lifsstraff i några få fall och fängelse vid vatten
och bröd, detta sistnämnda straff dock endast såsom förvandlingsstraff
efter noggrannt bestämda grunder vid bristande tillgång
till böter, äro frihetsstraff och böter de straffarter, vår nya strafflag
allmännast vill hafva tillämpade. Att någon latitud vid bestämmandet
af straffmåttet inom dessa straffarter måste, efter brottslighetens
beskaffenhet, i särskilda konkreta fall vara domarens pröfning
förbehållen, kan icke förnekas; men huruvida den skäligen må
anses böra ega den utsträckning, som för det närvarande är åt densamma
medgifven, är en annan fråga. I afseende å böter förekomma
fall, der det endast heter: straffes med böter, utan att beloppet
bestämmes eller inom något maximum inskränkes; andra, der
endast maximum är bestämdt, och åter andra, der det åt domarens
pröfning är öfverlemnadt att ådöma böter från och med 25 eller 50
till och med. 1,000 R:dr. I fråga om straffarbete gifvas en mängd
fall, der latituden för straffmåttet är medgifven till 4 år utöfver
det af lagen utsatta minimum; andra, der tiden för straffarbetet kan
med 6 år utöfver minimum förlängas, och fall gifvas äfven, der det
lägsta straffmåttet är utsatt till 2 månader och det högsta till 10
år eller lifstid. I. en del fall finnas väl vissa omständigheter af
lagen anmärkta, hvilka såsom försvårande eller mildrande böra komma
under öfvervägande vid det latitudinära straffmåttets bestämmande;
men i vida flera fall förekommer intet i sådant afseende omförmäldt,
och hvad 5 kap. Strafflagen innehåller om de särskilda grunder, som
utesluta, minska eller upphäfva straffbarhet, samt det tredje om
sammanträffande af eller återfall i brott, utgår från helt andra synpunkter.
Härtill kommer att, då i strafflagen icke är, eller, sådan
rättegången i brottmål nu hos oss är ordnad, icke kan vara bestämd
någon viss tid, inom hvilken en så vidt möjligt oafbruten ransakning
med en för brott häktad person bör vidtagas, och då den tid, under
hvilken den häktade sitter under ransakning eller afvaktar högre
rätts utslag på sina mot första instansens dom anförda besvär, eller
på domens underställning i de fall, der en sådan nu mera är före -

37:2

Den 7 Maj, f. m.

skrifven, icke afdrages från den tid för straffarbete eller fängelse,
hvartill den häktade slutligen blifvit dömd, äfven detta förhållande
ytterligare kan föranleda en icke obetydlig förlängning af tiden för
hans frihetsstraff.

Af största betydelse uti ifrågavarande hänseende blifver dock
alltid den säkra omdömesförmåga, den skarpblick, den skicklighet,
hvarmed domaren förstår att intränga i den angifna, brottsliga gerningens
objektiva beskaffenhet och omständigheter samt bedöma den
subjektiva imputabiliteten hos den anklagade. Det är i principen
och i sjelfva verket en icke ringa sak, den makt som genom strafflatitudsystemet
hos oss är lagd i en domares hand, att kunna efter
sin ompröfning döma en anklagad till sex års straffarbete, till exempel
för en gerning, hvars brottslighet äfven hade kunnat med straffarbete
för två år försonas. Det är icke endast den brottslige, utan
ock hans familj, på hvilka följderna deraf djupt verka tillbaka; och
denna domarens i lag stadgade makt blifver så mycket mer begrundansvärd,
då man betänker, att på landsbygden hos oss det är ordföranden
i häradsrätten, i hvars hand allena utöfningen af denna
makt gemenligen ligger, — ty nämndens betydelse i häradsrätten är
nu mera hos oss ganska underordnad. Den var fordom det egentliga
folkelementet vid domstolen, efter Germanisk och _urgammal
Svensk uppfattning och rätt, en verklig jury, — må det tillåtas mig
uttala detta för så mången vän af den juridiska byråkratien ännu
afskudda begrepp. Från den härstammar den ännu i dag exsisterande
Engelska juryn, från den leda de jury-institutioner sin upprinnelse,
som åter i nyare tider blifvit i en stor del af Europas stater
införda, och på hvilka det ankommer att yttra sig, huruvida i den
brottsliga handling, för hvilken en anklagad står inför rätta, ransakningen
utvisat sådana mildrande eller försvårande omständigheter
förekomma, som vid brottets imputation förtjena tagas i öfvervägande,
och på hvilka domaren då, vid straffmåttets bestämmande, är pligtig
fästa afseende enligt de för sådana händelser i lagen uppställda
reglor.

1 vårt land, der dock nämnden enligt lag fordom egde en så
stor betydelse i fråga om pröfningen af den anklagades skuld eller
oskuld, förekommer nu mera intet af allt detta. Yi hafva infört
strafflatitudsystemet, men glömt att i förening dermed införa eller,
rättare, på gammal inhemsk grund omorganisera och ordna de institutioner,
som särskildt äro egnade att afvärja eller förekomma missbruk
och vådor deraf. Ordföranden i häradsrätten, eller, såsom han
vanligen plägar kallas, domhafvanden, och det af honom uppsatta
och redigerade ransakningsprotokollet äro nu hufvudsakligen de krafter,
som bestämma utgången och straffmåttet inom det af lagen utsatta
maximum, och den anklagade är ej en gång, oaktadt det alltför
otillfredsställande skick, hvari det offentliga åklagareväsendet
hos oss ännu befinner sig, berättigad, att för sjelfva sakens utredning
och noggrannare belysning tillkalla eu hjelpare och försvarare. Föi''-svararen är det till det högsta tillåtet att vaka endast öfver rättegångsformernas
behöriga iakttagande. Oaktadt i andra länder brottmålsprocesserna
i nyare tider blifvit väsendtligen omarbetade och bragta

Den 7 Maj, f. m.

373

i öfverensstämmelse med djupare rättsgrunder och af strafflatitudsystemets
princip påkallade organisationer, hafva dock äfven der
flerestädes revisioner af sjelfva de nyare strafflagarne och strafflatitudens
utsträckning blifvit företagna med ledning af hvad erfarenheten
i sådant afseende gifvit vid handen; och intet kan vara naturligare.
Ett maximum till exempel af 2, 4, 6 år eller mera i fråga
om frihetsstraff innehåller ej något absolut i rättsligt hänseende; det
är i sjelfva verket en diskretionär siffra, men erfarenheten kan dock
hafva lärt, att den nu mera är för hög eller måhända för låg, så
vidt lagstiftaren derom för det närvarande kan döma. För att nu
framställa endast ett exempel, tillåter jag mig erinra om, huruledes
man, såsom ock en annan talare redan anmärkt, i Norge, hvars nya strafflag
utgafs år 1842, och hvilken lag vid utarbetande af vår nya strafflag
af år 1864 blifvit ganska mycket rådfrågad, har man dock funnit
en revision af densamma nödig, och resultatet deraf har framträdt
i lagen af år 1866. 1 lagen af år 1842 var straffarbetet in deladt

i fem grader, hvardera, utom första graden, som innefattade
straffarbete på lifstid, Överskjutande den närmast lägre med tre år,
och låg det således åtminstone ett visst system äfven derutinnan,
hämmande för den vidsträcktare diskretionära pröfning, som enligt
vår nya strafflag är domaren medgifven. Den nya danska strafflagen
kunde för öfrigt ock lemna ett och annat godt bidrag till belysning
af hithörande frågor. Uti en revision såsom sådan kan således
icke sägas ligga något nedsättande för dem, som utarbetat och
genomfört vår nya strafflag; de hafva handlat äfven efter bästa insigt
och öfvertygelse, men deras verk kan lika litet, som andras, anses
ega den fasta fulländning, som skulle höja det öfver all kritik
och samhällets välgrundade och välförstådda önskningar.

Skulle emellertid tiden ännu ej anses vara inne för anställande
af en sådan revision, hvarvid en ny pröfning af kriterierna på brott
och brottslighet i åtskilliga fall ej heller borde förglömmas, vore åtminstone
en förbättrad organisation af domstolsväsendet i första instansen
på landet och af brottmålsproeessen i allmänhet, af högsta
behof, efter mitt omdöme, påkallad. Äfven på landet borde brottmålen
behandlas af kollegialt ordnade domstolar, som inom kortare
tidsperioder än nu skulle sammanträda. Den stora vinst skulle derigenom
beredas, att ransakningstiden kunde förkortas, en kollegial
pröfning af brottsligheten bättre motsvara strafflatitudsystemets förutsättningar,
och denna brist på kontinuitet vid ransakningen, som nu
så ofta vid ombyte af domhafvande inträffar, i ganska betydlig mån
undvikas. Såsom det nu ofta tillgår, innefattar förhållandet dervid
just icke något uppbyggligt. Den ordinarie eller för någon längre
tid tillförordnade domhafvanden har påbörjat och till en viss grad
fullföljt ransakningen af ett brottmål, eller ock har han ännu ej vidtagit
den, då han på mer eller mindre vigtiga skäl söker och vinner
tjenstledighet, och i hans ställe tillförordnas en annan, måhända en
i en annan landsort uppfostrad yngling af 25 års ålder eller något
mer att intaga domhafvandens plats. Saknande den säkra kännedom
af seder, bruk och förhållanden på orten, som dock så ofta är nödig
för en riktig uppfattning och förklaring på dunkla episoder i den

374

Don 7 Maj, f. m.

brottsliga handlingens särskilda momenter, saknande derjemte den
omdömets fina skärpa, som i allmänhet är en den mognade domaren
utmärkande egenskap, och saknande, måhända, dessutom om
brottet all annan kännedom, än den, som kan vinnas af ett kanske
ofulländadt, ännu ej justeradt protokoll, är det likväl nu han, som
skall fortsätta och afsluta ransakningen och afkunna utslaget med
rätt att dervid tillämpa strafflatitudsystemet efter som han pröfvar
skäligt. Om han dervid går längre, än billigt och rättvist i sigsjelft
vore, är det dock ej hans, utan de lagars fel, som göra så beskaffade
händelser möjliga, och den sakfälldes öde blifver oåterkalleligt, om
han, för att° ej ytterligare öka sin strafftid, underkastar sig utslaget.
Söker han åter ändring, blifver det likväl af samma det protokoll,
hvilket den ransakande domaren till stöd för sitt utslag uppställt,
som den granskande öfverrätten måste söka skälen för sitt beslut,
ty omedelbar ransakning ingår ej i dennas kompetens, och i allmänhet
kunde man säga, att man i vår brottmålsprocess alltför mycket
förbisett sanningen af den forntide vises ord: den anklagade skall
ställas inför domaren med öppet ansigte, på det denne, för att skipa
rättrådighet, må kunna läsa ända in i hans själ. Man har bättre
erinrat sig detta i många andra länder, och rättat sina organisationer
derefter. — För min del förenar jag mig med dem, som tillstyrkt,
att detta grannlaga ärende måtte till Kongl. Maj:ts öfvervägande
och behjertande i underdånighet anmälas.

Herr Faxe: Jag får till eu början tillbakavisa den af en talare
framställda, beskyllning, att Lag-Utskottet skulle afsigtligen uppskjutit
behandlingen af denna fråga så länge, att den återstående knappa
tiden skulle vara en lämplig förevändning, att få hela saken undanskjuten.
Denne talare har sjelf varit ledamot af Utskottet och vet
huru ärendena der handläggas; han vet också, att ärendena äro så
mångahanda och att sekreteraren är så öfverhopad af göromål, att
han ej kan skrifva betänkandena så skyndsamt som man kunde önska.
Om han går till protokollen, skall han finna, att det är längesedan
detta ärende slutligen handlades, fastän betänkandet ej hunnit
uppsättas, och den framkastade anmärkningen är så mycket mera
ogrundad, som fråga endast var om en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t och ej om någon speciel lagförändring, hvilkens pröfning
hos Riksdagen kunnat erfordra längre tid. Derjemte måste jag
bestrida, att, såsom en annan talare yttrat, betänkandet skulle innefatta
något slags äreminne åt hvad han behagat benämna Utskottets
spiritus rektor. Någon dylik spiritus inom Utskottet känner jag icke,
ty alla dess ledamöter handla sjelfständigt samt efter bästa förmåga
och. öfvertygelse. Hvad det så kallade äreminnet angår, så har det
varit nödigt att vederlägga motionärens föregifvande, att lagens bestämmelser
härrörde från redan länge sedan förfluten tid och således
vore föråldrade; och derför har man intagit en berättelse huru dessa
bestämmelser tillkommit.

Hvad nu latitudsystemet angår, får jag fästa uppmärksamheten
derpå, att detta i Lagberedningens förslag var långt mera utsträckt
än i vår nu gällande lag. och att det , finnes så val i den Norska

375

Den 7 Maj, f. m.

som i den Danska strafflagen. Den förra hade det till en början un
mera vidsträckt än den Svenska, och säkert är att den Danska Jagen
har så ännu. Detta torde finnas deraf, att t. ex. andra resan
stöld är i den Danska lagen belagd med fängelse från 15 till ot) dagar
eller förbättringsarbete från 8 månader till 4 år, under det att
hos oss straffet för detta brott kan försonas med 2 månaders straitarbete
utöfver det, hvartill den brottslige gjort sig förfallen för första
resan. Möjligen kunna straffen ändock synas för stränga, men
skall någon lindring deri ske, bör det, enligt min tanke, blifva ej
genom maximistraffens borttagande utan. genom minimis träff ens inskränkande.
Dock hemställer jag, huruvida det kan vara skäl att
nu, då så många andra vigtiga lagförändringar är o under arbete och
för närvarande är o föremål för Högsta Domstolens bepröfvande, tillsätta
en ny lagkomité för revision af strafflagen^ som gällt blott 4
till 5 år —- en komité som skulle sitta, om ock måhända ej så länge
som den förra Lagkomitéen, dock sannolikt i många år. . Om vid behandlingen
af de brottmål, som komma under Kongl. Maj:ts pröfning,
det skulle befinnas att strafflagen tarfvade förändring i ett eller annat
afseende, lärer Kongl. Maj:t säkerligen vidtaga erforderlig åtgärd
för en sådan förändrings genomförande, utan att derföre en sa vidt
omfattande revision, som motionären föreslagit, deraf föranledes. Jag
tror en dylik skulle allenast verka hinderligt för. partiela förändringar,
som är den riktning, hvilken erfarenheten visat vara den bästa
i lagreformer. På sådan grund yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr von Greger felt: Jag är till aldra största delen förekom men

af den siste talaren. Jag har i Utskottet biträdt det Betänkande,
som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning, och anser mig
derföre böra yttra några ord till försvar för detsamma. Kär man
först efter femtio års arbete lyckats åstadkomma en strafflag, byggd
på en grund som såväl af vetenskapen som af alla civiliserade folk
erkänts såsom den rätta, och då en mängd andra delar af lagen äro
under omarbetning eller ännu afbida en sådan, är det temligen natmligt,
att man ej bör, innan frågan härom vunnit sin lösning, utan högst
tvingande skäl använda befintliga lagstiftningskrafter till att omgöra
det redan gjorda arbetet. Den allmänna motionslusten, som på sednare
tiden riktat sig mot nästan alla lagstiftningens grenar, har hittills
gjort ett undantag just för strafflagen, och det måste således
väcka en viss förvåning att nu på en gång få höra, att den endast
6 år gamla strafflagen skulle vara föråldrad. En föregående talare
har yttrat, att i våra dagar allt fortgår med stor hast, _ men hans
sednare resonnement innebär ett medgifvande, att lagstiftningen härifrån
gör ett undantag. Att ett motstånd finnes mot nya idéer i detta
hänseende är lyckligt, så vida detta motstånd ej går för långt. Om
de, som ensidigt hylla den satsen, att “brottslingen är en olycklig
like och ej ett samhällets afskum“, ensamme skulle diktera strafflagen,
torde den blifva lika vådlig för allmänna säkerheten som det
vore grymt mot den brottslige, om en drakonisk theoris förfäktare blefve
bestämmande. Här, som i alla andra frågor af större vigt, ligger det

37G

Den 7 Maj, f. m

rätta i medelvägen mellan motsatta ytterligheterna och bestämmes genom
en kompromiss som ej fullt tillfredsställer någondera sidan, men
gi ver resultatet af de skiljaktiga meningarnes förening, att strafflagen
s lille vara för sträng är ett påstående som motionärerna icke bevisat
och ej heller i allmänhet vinner stöd vid jemförelse med öfriga
landers nyare strafflagar; att vårt rättsmedvetande i berörda hänseende
under de sista sex åren väsendtligen förändrats torde svårligen
i unna an agas om man ej fäster sig vid tillfälligtvis och lösligen utkastade
ideer eller vid den opinionsvind som vexlar efter omständigheterna.
Att allt för långa strafftider böra undvikas kan icke bestridas;
men ^ den erfarenhet vi hafva af återfall i brott, synnerligast
hvad. angar brott mot eganderätten, är ingalunda uppmuntrande att
minska strafftiderna, så vida vederbörligt afseende skall fästas på
allmänna säkerneten, hvilken befordras icke allenast genom straffets
inverkan pa brottslingens vilja, utan äfven derigenom att han genom
att hallas inom las och bom göres oskadlig, en fördel som mer än
val motsvarar kostnaden för hans underhåll.

• ,^nn In-^re har yttrat, att korta straff tjena till intet; men denna
åsigt har blifvit motsagd af talaren sjelf och flere andra, då de yrkat
borttagande af straffminimum. Det torde i öfrigt böra bemärkas,
ar °m i något utomordentiigt fall straffet synes drabba för hårdt,
sa återstår ju alltid Kongl. Maj:ts nåderätt, som för sådana fall hvarken
kan eller bör undvaras.

Vidare kafva motionärerne ansett latituden i strafflagen vara för
vidsträckt,_ men ej heller detta påstående är ådagalagdt eller vinner
stod vid jemförelse med andra länders strafflagar. Endast genom
en tillräckligen utsträckt latitud kan i hvarje särskilt fall det straff
bestammas som motsvarar brottet. En föregående talares åsigt att
latitudsystemet ovilkorligen förutsätter kollegiala domstolar med
jury vagar jag bestrida, dock under medgifvande att den kollegiala
oimen skulle medföra större säkerhet vid tillämpningen; men att
inrätta sadana i vårt land torde ännu möta stora svårigheter, i synnerhet
den förökade kostnaden för rättskipningen som deraf blefve
en följd. Den erfarenhet jag, såsom ledamot af en öfverrätt, vunnit,
gar ut derpå, att latitudsystemet i allmänhet tillämpas väl; att undantag
kunna inträffa är väl en beklaglig sanning, men rättelse kan
vinnas och vmnes äfven genom den rätt till klagan, som är hvar och
eJL. medgifven, och hvartill en uppfordran ligger just genom den obestämdhet
som förefinnes i lagen. Der, såsom en talare anmärkte,
atituden är utsträckt från^ 2 månader till 10 år, der äro ock af lagstntaren
uttalade _ särskilda grunder för bestämmande af de olika
strafnnatten och ej en efter hela skalan obegränsad latitud medgifven.

Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Hasselrot: Jag har begärt ordet endast med anledning

åt en föregående talares anmärkning, att jag skulle misstagit mig, då
jag uppgifvit att vid 1857 års riksdag motion af enskild person blifvit
vackt om antagande till lag af 25 Kap. i Lagberedningens förslag
till strafflag om bedrägeri och förfalskning. Jag har dock så
mycket mindre kunnat misstaga mig härutinnan, som jag sjelf var den

377

Den 7 Maj, f. m.

som både vid 1854 och 1857 årens riksdagar väckt de omnämnda motionerna.
Det är dock sannt att, såsom jag äfven nämnde, Kongl.
Maj:t vid 1857 års riksdag äfven afgaf Proposition om antagande af
bedrägerilagen. Jag ber dessutom att få anmärka, att det icke är
jag som väckt ifrågavarande förslag — af mig hade de ej blifvit
väckta, ty äfven jag älskar för mycket den nya strafflagen för att
så snart efter dess antagande framstå med förslag om dess totala
omai’betande; men då saken förekommit och Lag-Utskottet derom sig
yttrat, har jag ej kunnat undertrycka min mening. Jag hoppas ej
heller mycket på framgång af inin framställning, men jag vet dock,
att sanningen omsider skall göra sig gällande, och att den, rent framställd,
är ett i god jordmån nedlagdt frö, som i sinom tid skall bära
frukt. lag ber ock att få anmärka, att fråga aldrig varit om rubbning
af de hufvudgrunder, å hvilka strafflagen är byggd. Dessa äro
riktiga. De tota sig på menniskokärlek och skyldigheten för samhället
att med sina lagar söka rätta och förbättra de fallne och ej på
den gamla blodshämnden. Frågan är endast att få strafftiden något
förkortad och minimum nedsatt.

Hans Excellens Herr Friherre De Ge er: Att åtskilliga straffbestämmelser
i vår nu gällande strafflag måhända äro mera än behöfligt
stränga, och att minimum i strafflatituderna för ganska många
brott utan våda skulle kunna nedsättas, vill jag icke bestrida; men
att hela straffsystemet skulle vara af sådan beskaffenhet, att lagen
redan tarfvade en allmän omarbetning, det har jag svårt att tro. Man
har såsom anledning till ett sådant behof antört, att denna lag skulle
varit föråldrad redan då den antogs, helst den var grundad på ett
förslag, som redan femtio år förut börjat utarbetas. Jag vill dock
häremot erinra, att alla straffbestämmelserna vid lagens antagande
underkastades en ganska noggrann pröfning, och att då beslötos
väsendtliga afvikelser från de äldre förslagen, samt att en lag med
ett i allmänhet mildare straffsystem icke då skulle haft någon utsigt
att gå igenom. Vid sådant förhållande torde vår strafflag kunna
sägas hafva stödt sig på den allmänna rättsuppfattning, som just
vid tiden för lagens antagande var gällande, och att denna lag redan
då varit föråldrad i anseende till straffens stränghet, vederlägges
ock i sin mån af den omständighet, att de flera strafflagar, som
ungefär samtidigt utkommo i andra Europeiska stater, alldeles icke
kunna sägas hafva varit i allmänhet mildare.

Här har blifvit anmärkt, att latitudsystemet i vår strafflag skulle
vara alltför långt utsträckt, och att sådant icke bort ske utan samma
förutsättning, som i andra länder egt rum, nemligen jury-inrättningens
och kollegiala domstolars införande. Det är likväl icke i dessa
länder juryn utan domarne, som tillämpa strafflatituderna, och i
många länder är latitudsystemet antaget utan jury-inrättning. Så
är t. ex. förhållandet med våra grannländer Norge och Danmark och
med Österrike. Om jag ej alltför mycket misstager mig, dröjde det
ock ganska länge efter det latitudsystemet ingått i den preussiska
lagen, innan jury infördes i Preussen, med undantag af Rhenprovinserna,
der denna institution tidigare kom till stånd. Icke heller är

378

Den 7 Maj, f. m.

det öfverallt kollegiala domstolar, som tillämpa latituden. I våra
nämnda grannländer sker det äfven af en enda domare och likaså i
England vid de så kallade assize-domstolarne, der de gröfre brottmålen
i allmänhet handläggas. Detta hindrar icke, att kollegiala
domstolar i detta afseende kunna ega företräde, äfvensom att vår
brottmålsprocess i flera delar kan lemna mycket öfrigt att önska.

Om, såsom en talare här uppgifvit, flere af kontinentens . strafflagar
i sednare tider blifvit underkastade revision med hänsigt till
latitudsystemet, så har ändamålet dervid likväl icke gått ut på att i
allmänhet förminska latituderna. Tvärtom har detta system blifvit
allt mer och mer utsträckt. Det anmärktes, att England icke kan
i detta fall åberopas såsom ett bevis på nyare tiders åsigt om latitudsystemet,
emedan der icke finnes någon kodifierad strafflag,
utan der gälla lagar af alla åldrar. Men att latitudsystemet antagits
äfven i dess lagar af yngre datum, kan inhemtas af konsolidationslagen
af den 6 Augusti 1861, deruti t. ex. straffet för dråp är
“att hållas till straffängelse för lifstiden eller viss tid, icke mindre
än tre år, — eller att hållas i fängelse viss tid öfver två år, med
eller utan arbete, och i cell eller gemensamhetsfängelse“.

Jag ber att äfven få anföra några få exempel ur andra, nyare
lagar för att ådagalägga, att latituden i vår lag visserligen icke är
större utan mindre än i dessa.

I Frankrikes Code pénal af 1810, der man med mesta försigtighet
öfvergick från absoluta straff till strafflatituden, äro likväl dessa
så stora, att t. ex. för en grof misshandel å annan, som förorsakat
stympning stadgas reclusion från 5 till 10 år och, om den varit premediterad
travaux foreés å temps, d. v. s. från 5 till 20 år. Dessutom
kan straffet efter sednare förordningar nedsättas till eu lägre grad,
om juryn förklarar, att förmildrande omständigheter äro för handen.

I den Belgiska strafflagen af år 1867 är ett fullständigt system
af förmildrande omständigheter infördt. Utom den latitud, som straffbestämmelsen
för hvarje brott innehåller, och som för de flesta gröfre
brott omfattar fem år emellan maximum och minimum af fängelsetiden,
så får domaren, om förmildrande omständigheter äro för handen,
nedsätta straffet en eller två straffgrader, det vill säga från fem till
tio år.

I det Nordtyska strafflagsförslag, som nu är under behandling
finnas strafflatituder från ett till femton år och så vidare.

Vidare har emot vår strafflag nyss blifvit anmärkt, att den väl
har ett kapitel om de objektiva grunder, som utesluta eller minska
straffbarhet, men att den icke gifver någon ledning för bedömandet
af den subjektiva straffbarheten. Förhållandet är likväl, att vår lag,
på många ställen vid behandling af de särskilda brotten, omförmält
sådana mera subjektiva grunder, der det funnits lämpligen kunna ske.

Latitudsystemet är numera öfverallt antaget och minst till lika
stor utsträckning som hos oss. Ingenstädes, så vidt mig-är bekant,
yrkar man numera på en återgång derifrån, och de bland vår tids
rättslärde, som stå på vetenskapens höjder, uttala samstämmigt, att
för ett tillfredsställande straffsystem äro latituderna oundgängliga.

379

Den 7 Maj, f. m.

Herr Fröman: Anledningen, hvarföre jag begärt ordet, är att
meddela en upplysning, tjenlig att i någon mån bemöta de anmärkningar,
som bär gjorts emot latitudsystemet. Jag har haft tillfälle
att temligen noga följa med strafflagens tillämpning vid våra underdomstolar
under hela den tid detsamma varit gällande, och den iakttagelse,
jag gjort och trott mig nu hora tillkännagifva, har varit den,
att våra domare i allmänhet med stor och berömvärd måtta tillämpat
systemet. Således anser jag de betänkligheter, man vid dess införande
må hafva hyst emot detta system, kunna för närvarande hos
oss förfalla. Hvad beträffar frågan om en omarbetning eller revision
af strafflagen, tillåter jag mig anmärka, att, om man nu, sedan lagen
varit tillämpad i endast fem år, skulle arbeta om den, så toge lagreformen
verkligen ett steg tillbaka. Efter min tanke är det långt
vigtigare att nämnda reform ostördt fortgår, så att utsökningslagarne
först nu omarbetas och derefter rättegångsordningen. Reformen af
sistnämnda ordning måste alltid i större eller mindre mån föranleda
ändringar i brottmålslagstiftningen, likasom på den civila; och först
efter det rättegångsordningen är reviderad tror jag det vara skäl att
anställa eu revision af strafflagen.

Herr Nordström: Jag har ansett mig böra andra gången be gära

ordet, för att bemöta ett af Hans Excellens Justitieministern
mig påbördadt yttrande, som skulle jag hafva sagt, att juryn i de
länder, der den utgör en konstitutiv del af brottmålsprocessen, skulle
ega att bestämma straffmåttet. Något sådant kan jag icke hafva
sagt, emedan jag både genom studium och intuition verkligen hunnit
nog långt i kännedom om dithörande förhållanden, att icke begå ett
sådant misstag. Jag har deremot sagt, att, som juryn, jtå samma
gång den, efter att hafva afhört undersökningen, uttalar sig om skyldig
eller icke skyldig, äfven kan yttra, huruvida mildrande eller försvårande
omständigheter äro för handen, och att detta utgör för domstolen
eu ledning vid straffartens eller straffmåttets bestämmande,
hvarutom redan den af den juridiskt bildade offentliga, åklagaren
efter preliminär ransakning uppställda anklagelseakten i sådant afseende
är af stor betydelse. Hvad den högtärade talaren för öfrig!
anmärkt är i sjelfva verket ej annat, än några yttre, från främmande
lagar hemtade faktiska förhållanden, hvilkas rätta betydelse ej kan
fullt bedömas förr än efter noggrannt studium af de principer i deras
helhet, som genomgå samma lagar. Till någon principiel diskussion
kunna de för det närvarande ej leda. En annan talare har äfven
ansett sig böra upplysa, att, efter den erfarenhet, han inom sin embetskrets
vunnit, strafflatitudsystemet hos oss icke visat sig vara af
domstolarne missbrukadt. Het är en åsigt å hans sida, som jaglemnar
i dess fulla värde. Sådant bevisar dock intet mot möjligheten
af sådana missbruk, utan endast att här, likasom i så många andra
afseenden, en god domare kan vara bättre än lagen, och utesluter i
alla fall icke behofvet af att förbättra sjelfva lagen, der rättsbegrepp
och princip visa det vara nödigt.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr

380

Den 7 Maj, f. ra.

Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels bifall
till den förevarande punkten, och dels af Herr Hasselrot, att
Kammaren, med afslag derå, skulle för sin del besluta, att Riksdagen
må hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och till Riksdagen framlägga förslag till sådana
förändringar i .strafflagen den 16 Februari 1864, att straffen, der så
erfordras, skäligen nedsättas och att vid straffmätningen latituden
mera begränsas.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
på. bifall till punkten och, då dervid svarades många ja jemte några
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

2:dra punkten.

Bifölls.

3:dje punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Lag-Utskottet, som i en föregående
punkt, eftei- mitt förmenande, ganska välbetänkt afstyrkt en
revision af strafflagen, bär likväl icke vidblifvit denna åsigt längre
än ifrån sidan 9 till sidan 12 i betänkandet. Här ifrågasättes nemligen
en ganska genomgripande förändring, eller borttagande af vatten
och brödstraffefc såsom förvandlingsstraff. Utskottet upplyser
likväl (sidan 7), att Danska lagen belägger simpel stöld första resan
med fängelse vid vatten och bröd från och med 5 till och med 30
dagar, och andra resan med sådant fängelse ifrån och med lo till
och med 30 dagar, eller förbättringshusarbete på viss tid, och då således
vårt grannland bibehållit detta straff, förefinnes det väl ej skäl
för oss att borttaga detsamma, helst som vår strafflag hvilar på
mildare grunder än den Danska. Då nu härtill kommer, att borttagande
af det ifrågavarande straffet medför nödvändigheten att göra
tillbyggnader å fängelserna, på sätt Utskottet (sidan 12) upplyser,
och då derjemte kostnaden för fångarnes förplägning kommer att
ökas med 25,000 R:dr om året, blir olämpligheten af den ifrågasatta
förändringen ännu mera i ögonen fallande. För öfrigt bör man ihågkomma,
att dessa utgifter icke äro de enda, som skulle följa af förändringen,
ty utom den omständighet att den häktade blir vida längre
tid beröfvad sin frihet och satt ur tillfälle att sig sjelf försörja, lära
väl ganska ofta kommunerna komma att drabbas af nödvändigheten
att, under den tid bestraffningen pågår, få draga försorg om den
bestraffades familj. Icke heller tror jag att straffet är af så svår
beskaffenhet, att man deri kan finna någon orsak att utbyta detsamma
emot något annat, och lagen innehåller för öfrigt föreskrifter
huru skall förfaras, i händelse den bötfällde för sin helsa eller af
andra orsaker icke kan undergå vatten och brödstraffet. Då jag således
icke kan finna den ifrågasatta förändringen behöflig eller lämplig,
tillåter jag mig anhålla om proposition på afslag.

Den 7 Maj, f. m.

381

Herr Casparsson: Jag har nödgats reservera mig mot det

förevarande förslaget. Då jag emellertid i reservationen redan framlagt
mina åsigter, kan jag nu yttra mig helt kort. Det hufvudsakliga
skäl, hvilket, så vidt jag kunnat uppfatta diskussionen inom Utskottet,
legat till grund för dess åsigt cm vatten och brödstraffets
borttagande, bär varit, att, då den lindrigaste straffarten är böter och
enkelt fängelse ådömes för brott, som anses af svårare beskaffenhet,
är det theoretiskt oriktigt att såsom förvandlingsstraff i utbyte mot
böter använda qvalificeradt fängelsestraff. Jag kan icke förneka, att
det ligger en viss sanning häri, men min djupa vördnad för theorien
har dock icke kunnat förmå mig att helt och hållet förbise det praktiskt
nyttiga, och då theoriens konselj renta tillämpning uti förevarande
fäll möter allt för stora svårigheter, tror jag att den bör något
lemnas å sido. Man har ofta anfört emot vatten- och brödstraffet,
att det skulle medföra eu viss vanfräjd, men granskar man närmare
förhållandena, skall man finna att den vanfrejd, som anses åtfölja ett
straff, icke är beroende på straffet i och för sig, utan på det brott,
för hvilket straffet ådömes. I följd häraf anser jag det för en fördel,
att det straff, till hvilket böter förvandlas, icke kan ådömas
omedelbart. Då numera så är förhållandet med vatten och brödstraffet,
har ock den vanfrejd, som förr ansågs åtfölja detta straff,
inom allmänna rättsmedvetandet börjat försvinna, och det blir i detta
afseende allt mera och mera likstäldt med böter; skulle deremot,
såsom blifvit ifrågasatt, böter förvandlas till enkelt fängelse, så och
då sistnämnde straff äfven ådömes omedelbart, kunde icke vidare
denna åtskilnad i afseende å de olika brottens vanfrejd vidare ega
rum. Man har äfven anfört emot vatten och brödstraffet, att det
skulle vara allt för svårt. På den tid jag började min juridiska
verksamhet, var det ännu svårare, det kunde då ådömas ända till
28 dagar nu blott 20, men äfven då kunde läkarne ganska ofta intyga,
att äfven det högsta vatten och brödstraffet kunde utan fara
undergås. Nu sedan straffet blifvit nedsatt, har man icke hört att
dess undergående medför några olägenheter för helsan, och det är
till och med ej sällsynt att personer, som dömts till böter och ganska
väl kunnat erlägga dem, dock föredragit vatten och brödstraffet.
Sista årens resultat i afseende å Statens inkomst af böter visar ock
bäst att vatten och brödstraffet icke anses särdeles afskräckande.
Såsom här upplystes af en fullt sakkunnig person, då fråga under
en föregående riksdag var om ersättning för förlorade bötesandelar,
äro de böter, som verkligen ingå till statsverket, icke ens tillräckliga
att betäcka de ersättningar staten iklädt sig, ehuru böter nu
ådömas till vida högre belopp, än som egde rum före den nya strafflagens
införande.

En annan omständighet är ock, att våra cellfängelser, åtminstone
under sista året, varit så öfverfyllda, att de ådömda straffen icke
kunnat, på sätt som vederbort, verkställas, att ransakningsfångar
måst förvaras i gemensamhetshäkte, att några fängelser varit så
fyllda att straffen måst undergås dels i andra fängelser och dels i
andra län än brottslingarne tillhört o. s. v. Vid sådant förhållande
anser jag verkligen betänkligt att införa längre fängelsestraff. Kost -

382

Ben 7 Maj. f. m.

naden för fångarnes underhåll skulle ock betydligt stegras; man får
nemligen icke ensamt fästa sig vid den utredning Lag-Utskottet meddelat,
enligt hvilken årliga kostnads förhöjningen skulle uppgå till
25,000 R:dr, utan man måste äfven ihågkomma, att, om böter förvandlas
till enkelt fängelse, skall mången anse ett sådant utbyte icke
som ett straff, utan som en fördel och fångarnes antal derigenom
förökas. Om olyckan åter sände oss ett sådant år som vi hade 1868,
om samma brist på lifsmedel och arbetstillfälle ännu en gång uppstode,
skulle säkerligen mången fattig anse som en ren lycka att,
på samma gång han sjelf erhölle fritt vivre, få kasta omsorgen om
sin familj på kommunen. Jag fruktar verkligen, att, om vatten och
brödstraffet utbytes mot enkelt fängelse, skulle våra fängelser blifva
öfverfyllda i långt större proportion, än den som orsakas af de olika
straffens olika längd. Af alla dessa skäl anser jag mig böra yrka
afslag å Utskottets förslag.

Herr Fröman: Likasom i den nästföregående frågan är det i
denna min pligt att meddela några upplysningar om den erfarenhet,
jag under min embetsmannaverksamhet varit i tillfälle att inhemta.
Under mina besök i fängelserna har jag alltid framställt fråga till
de personer, som undergått vatten- och brödstraff, huruvida de kände
någon olägenhet af detta straff, men knappt hört någon enda klaga
deröfver. Särskilt vill jag nämna, att, då jag framställt slik fråga
till dem, som undergingo lägsta, eller tre dagars förvandlingsstraff,
flere af desse vid besvarande af frågan knappast kunnat återhålla ett
leende. Så föga akta de detta straffmått. Då nu så är, och då så
stora praktiska svårigheter vid en förändring skulle möta, vet jag
verkligen icke hvad den föreslagna skrifvelsen till Kong! Maj:t skulle
kunna uträtta. Antingen åsyftar skrifvelsen, att man skall upptänka
något annat förvandlingsstraff, t. ex. mörkt fängelse, men detta torde
ur sanitär synpunkt icke hafva företräde framför vatten- och brödstraffet,
eller ock vill man att fängelsebyggnaderna skola utvidgas
endast för att lemna utrymme åt bötfällde personer, som skola undergå
enkelt fängelse såsom förvandlingsstraff. De betydliga medel,
som härtill skulle erfordras, blifva ej väl använda penningar. En
reform i fängelseväsendet blifver förr eller sednare nödvändig, men
den bör hafva till sitt väsendtliga syftemål att förmedla öfvergången
från fängelset till friheten, ty det nuvarande förhållandet i detta
hänseende är att räkna såsom vårt fängelsesystems största brist. Å
Utskottets hemställan måste jag yrka afslag

Herr Hassel rot: Lika med den siste ärade talaren, har äfven
jag under en längre tid sökt förskaffa mig upplysningar om vattenoch
brödstraffets lämplighet och dess inverkan på de bestraffades
helsotillstånd.. Jag har dervid rådfrågat, icke blott de straffade, utan
äfven uppsyningsmännen vid fängelserna, läkare m. fl., och jag har
dervid kommit till samma erfarenhet som han. Enligt uppgift af nuvarande
Generaldirektören för fängelserna hafva alla fängelseläkare,
med undantag endast af en, intygat, att det icke inverkar menligt
på helsan. Ur denna synpunkt kan jag således icke anse detta straff

383

Den 7 Maj, f. m

olämpligt, helst som det är mera intensivt än vanligt fängelse och
således kan användas kortare, hvilket medför fördelar både för
den straffade och för Staten, för den förre, enär han snarare får återvända
till hemmet och således blir tidigare satt i tillfälle att bidraga
till sin familjs underhåll, för Staten, enär det är mindre kostsamt.
Men det är en annan oegentlighet, som Utskottet anfört; då nemligen
vatten- och brödstraffet icke är en straffart, hvilken omedelbarligen
ådömes, utan ett förvandlingsstraff, är det icke ur rättvisans
synpunkt riktigt, att den, som dömes till ett mildare straff, eller böter,
skall, i händelse han saknar tillgång till deras gäldande, straffas
hårdare, än den, som direkte ådömes vanligt fängelse. Af detta skäl
skulle jag önska, att vatten- och brödstraffet upphörde såsom förvandlingsstraff,
men jag vill dock ej, såsom Utskottet, att det skall
utbytas mot enkelt fängelse, utan anser lämpligast, om böter i stället
kunde aftjenas genom arbete. Om det skall blifva någon ordning
i vår fattigvårdslagstiftning, om man skall kunna få något medel att
förmå fullt arbetsföra, men lättjefulla personer att arbeta, så måste
vi slutligen inrätta tvångsarbetshus, och då kunde äfven ådörnda böter
der aftjenas. Nu kostar blotta transporten af förvandlingsfångar
från hemorten till häktet ej mindre än 64,000 R:dr årligen, oberäknad!
transporten på jernvägar m. m., så att kostnaden kan i rundt
tal antagas utgöra 70,000 R:dr. Om nu blott en del af denna summa
anslogs åt kommunerna, skulle man kunna inrätta arbetsgårdar eller
arbetshus, der ej blott de lättjefulle höllos till arbete, utan äfven de
till böter dömde fingo aftjena böterna. Jag har förskaffat mig utdrag
ur officiela handlingar för att visa för huru lång tid i allmänhet
personer hållits till fängelse vid vatten och bröd, och deraf framgår
att af de 4,490 personer, hvilka 1868 undergått fängelse vid vatten
och bröd, ej mindre än 1,909 haft B dygn,

425	it	4	it
403	It	5	it
448	tt	6	it
263	tt	7	it
326	it	8	it
109	ti	9	it
137	it	10	it
186	it	11	it
73	it	12	it
65	it	13	it
30	it	14	tt
40	it	15	it
12	it	16	it
13	it	17	it
4	it	18	it
9	it	19	„ och
allenast 8	it	20	it

Det är således ej mindre än 1,900 personer, hvilka under nämnda år
måst fraktas in till fängelserna för att undergå endast tre dagars
bestraffning, och man kan lätt inse, hvilka orimliga kostnader detta
medför för statsverket. Man vet ock, att det är kronobetjeningens

384

Den 7 Maj, f. m.

intresse att skicka in så inånga förvandlingsfångar som möjligt, emedan
de stå i visst kompani med gevaldigerna; för hvarje sakfäld gevaldigern
forslar in, eger han, om skjutsbonde medföljer, rätt att beräkna
skjuts efter två hästar, men han reser blott med en häst, och
denne hans egen, och stoppar skjutspenningarne i fickan. Det har
till och med händt, att personer, som t. ex. ådömts 2 ft:drs böter för
uteblifvande, öfvertalats af kronobetjeningen eller gevaldigern att
icke betala dessa böter, utan i stället låta sig forslas in till häktet
för att undergå förvandlingsstraff och derigenom bereda gevaldigern
en inkomst. Hade man nu arbetshus, skulle sådana personer helt
simpelt få gå dit, och om de icke gingo, fördes de dit, men fingo arbeta
åt äfven skjutskostnaden. Ett praktiskt sätt att förekomma,
att bötfällde obehörigen infördes för undergående af förvandlingsstraff,
vore,^ att åkl.agarne erhölle någon viss provision af bötesbeloppet, ty
det läge då i deras intresse att indrifva böterna, i stället för att nu
motsatsen råder. Af hvad jag nu tagit mig friheten anföra framgår,
att jag väl ej kan biträda Utskottets förslag, men att jag hoppas att
i en ej allt för aflägsen framtid böters förvandling till fängelse vid
vatten och bröd måtte upphöra, och de i stället aftjenas med arbete
inom kommunerna å arbetshus eller vid arbetsgårdar.

Herr Faxe: Då jag deltagit i Lag-Utskottets nu afgifna förslag,
måste jag, så godt sig göra låter, söka försvara det. Hufvudsakliga
skälet, hvarföre Utskottet ansett vatten- och brödstraffet böra borttagas,
har vant, att det synts Utskottet orimligt att vid brist på böter
skulle, ådömas ett strängare straff, än det som vore stadgadt såsom
påföljd för brott af gröfre beskaffenhet, än de hvilka i lagen beläggas
med. bötesstraff, och jag har så mycket heldre biträdt denna
åsigt, som jag. uttalat den redan såsom ledamot i lagberedningen.
Frågan, huruvida vatten- och brödstraffet är skadligt eller icke, är
naturligtvis svår att afgöra. Den erfarenhet, jag under mina besök
i fängelserna vunnit, har varit, att somliga fångar förklarat, att de
funnit detta straff ytterst svårt att undergå, andra åter, att de ej
deraf rönt någon olägenhet, men det har jag tyckt mig finna, att, då
detta straff räckt något längre, har det medfört en svår frossa, och
detta är väl bevis på att det ej är så helsosamt. Å andra sidan
måste jag dock erkänna, att till mig aldrig inkommit rapport att någons
helsa lidit af ifrågavarande straff.

En talare bär här framställt åtskilliga förslag, bland andra att
böter skulle aftjenas med arbete. Detta är för närvarande helt enkelt
overkställbar^ emedan vi icke hafva några arbetshus, och jag
ville se, huru många enskilta personer skulle finnas, som ville taga
emot. bötfällda personer för att tvinga dem till arbete. För öfrigt
kan jag ej annat än beklaga, att samme talare bor inom en ort, der
det är så dåligt stäldt med kronobetj eningen och fånggevaldigerne,
och det förundrar mig verkligen, att han icke hos länets landshöfding
gjort anmälan, om de förhållanden han här omnämnt, då rättelse säkerligen
vunnits. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr

385

Den 7 Maj, f. m.

Herr von Gegerfelt: Då jag inom Lag-Utskottet biträdt den
åsigt, som i dess hemställan är framlagd, anser jag mig böra yttra
några ord till försvar för densamma. Jag måste bekänna, att min
åsigt föranledts af endast principiela skäl. Då nemligen frågan eu
gång blifvit bragt å bane, har jag ansett det icke kunna försvaras
att, när i lagen de ringaste brott beläggas med böter, de dernäst med
enkelt fängelse, så skola, när tillgång till böternas gäldande saknas,
de förra brotten bestraffas med ett slags fängelse, som till karakteren
är svårare än enkelt fängelse. Att vatten och brödstraffet såsom
förvandlingsstraff ännu skulle bibehållas, kan icke försvaras, derest ej
allt för stora svårigheter möta för dess borttagande. Utskottet har
icke heller förbisett dessa svårigheter, hvilka hufvudsakligast ligga i
de ökade kostnaderna, men fråga kan vara, om denna förhöjning i
kostnaderna kan vara af den vigt. att man, för att undvika densamma,
skall i vår brottmålslagstiftning fortfarande göra våld på en riktig
princip. Att jag med mitt tillstyrkande ingalunda kunnat afse, att
brottslingen skulle insättas i mörk cell, torde väl vara tydligt. Förslaget
åter att böterna skola aftjenäs med arbete är ofantligt opraktiskt,
och kan dessutom ej ur principal synpunkt försvaras. Ingen
kan tvingas till arbete annat än genom att hållas i fängelse och, om
han tredskas, genom svårare fängelse. Hvarje tvångsarbete blir således
ett qyalificeradt fängelsestraff. Det finnes ingen annan utväg
än att förvandla böterna till enkelt fängelse. Att vatten och brödstraffet,
inskränkt som det numera är till 20 dagar, kan vara skadligt
för helsan, tror jag visserligen icke, men meningarne derom äro
dock delade, och då är det väl skäl att undersökning härom egen
rum. På dessa grunder anser jag mig böra förorda Utskottets hemställan,
dock icke utan en viss fruktan, att den ej kommer att leda
till något resultat.

Grefve Mörn er: Den siste talaren fäste sig egentligen vid den

omständigheten, att genom böters förvandling till vatten och bröd
straffet skulle blifva svårare än om det förvandlades till enkelt fängelse,
men jag skulle tro, att detta beror på olika uppfattning af
svårigheten att undergå vatten och brödstraff. Den som kommer att
undergå detta straff är den fattige, som icke har tillgång till böter,
och det kan vara ganska ovisst, hvilketdera straff är för honom svårast,
att vara beröfvad sin frihet tre gånger så lång tid som han
skulle behöfva vara det, om han underginge vatten och brödstraff,
och derigenom vara satt ur tillfälle att under en lång tid försörja sig
och sin familj eller att genom ett kroppsligt lidande som icke är
allt för svårt, förkorta sin strafftid. Detta beror på ett bedömande
af förhållandena, som jag icke tilltror mig, men deremot vet jag, att
ett straff, som är så lindrigt, att personer begå brott blott för att
komma in på fängelse och slippa försörja sig sjelfva, är förfeladt och
icke uppfyller sitt ändamål. Det kan någon gång hända, att fängelselifvet,
i stället för att vara ett straff, antager karakteren af förströelse,
i synnerhet om, såsom jag hört berättas förhållandet vara
vid ett fängelse här i trakten, fångarne sysselsättas med att sjunga

Riksd. Prof, 1870. 1 Åfd. 3 Band, " 25

386

Den 7 Maj, f. m.

qvartetter och beredas andra dylika nöjen. Det synes mig icke vara
skal, att allt för mycket uppmuntra till en sådan angenäm sammanvaro
för fångar, och jag vidhåller derföre mitt yrkande om afslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde
Herr Grofven och Talmannen först proposition på bifall till punkten,
hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera proposition
på afslag derå, då svaren utföllo med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

4:de punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 4 och 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 44, i anledning af väckt motion om tillägg
till gällande föreskrifter angående rättigheten att ransaka efter stulet
gods.

Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 4
och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 8, i anledning af Andra Kammarens
remitterade protokollsutdrag, N:o 186, med beslut om föreslagen
ändring i 5 § af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse angående förändrad
instruktion för direktioner med flera vid länens lasarett och
kurhus den 21 Oktober 1864.

Friherre Funck: Det är visserligen icke någon särdeles för hoppning

om att kunna åstadkomma någon förändring i Utskottets
förslag, men jag har dock icke velat underlåta att påpeka nödvändigheten
att göra någon förändring uti ifrågavarande hänseende, äfven
om jag icke tror, att den förändring, motionären föreslagit, är
den enda rätta eller den enda som kan vidtagas. Det är temligen
allmänt bekant, att landstingen, hvilka hafva sig ålagdt att bestämma
öfver lasarettsmedlen, hafva ganska stora svårigheter att ställa sig
till efterrättelse de mot hvarandra stridande bestämmelser, som i detta
afseende förekomma i författningarne, och att besynnerliga förhållanden
kunna derigenom uppstå. Det vore derföre taskigt, om någon
rättelse härutinnan kunde vinnas. Sådan tror jag visserligen icke
kunna erhållas på det sätt, motionären föreslagit, i synnerhet som
en förändring i Kongl. Kungörelsen den 11 April 1867 torde böra
sättas i sammanhang med en förändring af ifrågavarande 5 § af Kongl.
Kungörelsen den 21 Oktober 1864, men den af An dr a. K a mm ar en antagna
skrifvelse innehåller icke något annat än, “att Kiksdagen skulle
hos Kong!. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervä -

Den 7 Maj, f. m.

387

gande, om icke nämnde § 5 i 1864 års kungörelse borde sålunda ändras,
att det tiilkomme landstingen, att efter förslag af vederbörande
direktion fastställa stat till afiöningar för tjensteman och betjening
vid länens lasarett och kurhusoch då jag föreställer mig, att, om
icke Kongl. Maj:t skulle finna en förändring, sålunda formulerad,
lämplig, Kongl. Maj:t skulle tillse, huruvida den icke kunde göras
på annat sätt, så anser jag det vara önskligt, att en så beskaffad
skrifvelse som den här föreslagna finge till Kongl. Maj:t afgå, hvarföre
jag anhåller, att Kammaren ville, med afslag å Utskottets förslag,
i frågan fatta samma beslut som Andra Kammaren.

Herr Berlin: Jag måste medgifva, att de stadganden, som in nehållas

å ena sidan i vissa paragrafer af Kongl. Kungörelsen den
21 Oktober 1864 och å den andra i Kongl. Kungörelsen den 11 April
1867 angående kurhusafgiften, kunna anses innefatta åtskilliga motsägelser
och förorsakat svårigheter vid application af dessa stadganden;
men jag tror, att dessa svårigheter till en stor del härrört
från en alltför vidsträckt tolkning af den befattning, landstingen
hafva med kurhusen och kurhusmedlen. Då emellertid Kongl. Maj:t
nu redan medgifvit .rättighet för tvenne landsting, nemligen i Calmar
läns södra del, i Östergötlands och i Södermanlands län, att uppbära
kurhusafgifterna samt låta dem förvaltas af en särskild, af landstinget
utsedd komité, att på reqvisition tillhandahållas de särskilda
kurhus- och lasarettsdirektionerna, så synes det mig vara önskligt,
att en gemensam lagstiftning kunde i detta afseende åstadkommas,
så att icke samma undantagsförhållanden för olika sjukhus åter
komme att ega rum, som föranledde Rikets Ständer, att hos Kongl.
Maj:t anhålla om utfärdande af den gemensamma stadgan af år 1864.
Jag kan visserligen icke förbise, att svårigheter möta för öfverlemnandet
åt landstingen af kurhusmedlen, hvilka utgöra en bevillning,
som skall användas till ett bestämdt ändamål, och således måste såsom
till samma ändamål använda redovisas, men äfven detta problem
torde kunna lösas. Likväl synes mig detta mål icke kunna vinnas
på det af den siste talaren föreslagna sätt eller genom att aflåta en
sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som af Andra Kammaren blifvit
antagen; ty deri förekommer icke något om upphäfvande af föreskrifterna
i 1867 års kungörelse och någon förändring i 1864 års kungörelse
kan, såsom Utskottet äfven anmärkt, icke lämpligen ske utan
i sammanhang dermed. Jag ser mig sålunda nödsakad att för det
närvarande vika bifall till Utskottets förslag, men om eu annan gång
ett annorlunda formuleradt förslag i denna fråga framkommer, vill
jag med min röst understödja detsamma.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utlåtandet, dels ock afslag derå samt antagande af Andra Kammarens
i ämnet fattade beslut; framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till Utlåtandet och då dervid svarades många
ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

388

Den 7 Maj, f. m.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 78, öfver väckt motion om förändring af uppvärmningsoch
luftvexlingsanstalterna i Första Kammarens sessionsrum.

Herr Ekman, Carl: Att båda Kamrarnes sessionsrum hafva
af den ingeniör, som konstruerat uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterna
i detta hus, blifvit valda till ett fält för anställande af experimenter,
huruledes dessa anstalter verka, är något, som Kamrarne
alltsedan deras första sammanträde 1867 haft sig nogsamt bekant.
Derföre hafva ock under hvarje riksdag framställningar blifvit gjorda
om afhjelpande af de brister i denna uppvärmnings- och luftvexlingsapparat,
som deraf uppkommit och som förorsakat Kammarens ledamöter
ganska störa olägenheter, men emellertid vill det af detta betänkande
synas som, oaktadt alla dessa riksdag efter riksdag förnyade
framställningar, man likväl icke ännu skulle hafva kommit till det
mål, att man med säkerhet kan påräkna att få en fullt tillfredsställande
uppvärmning och luftvexling. Utskottet hemställer nemligen
nu i detta Betänkande, att “Fullmäktige måtte få sig uppdraget att
med ledning af såväl redan verkställda försök som ock den erfarenhet,
hvilken dels under Riksdagens sammanvaro och dels vid fortsatta
undersökningar ytterligare kunde vinnas, söka under tiden intill nästa
riksdag på lämpligaste och ändamålsenligaste sätt bereda en sådan
förbättring i uppvärmnings- och luftvexlingsanstalterna, att de dermed
förenade olägenheter må förekominas". Yi inhemta häraf, att
än ytterligare experimenter skulle komma att verkställas, men, huruvida
förändringarne verkligen skola medföra det önskade resultatet,
derom ega vi ingen visshet. Det synes mig som Kamrarnes tålamod
rättvisligen nu kunde vara uttömdt och att några åtgärder borde
vidtagas för att derest man icke är fullt säker att den nuvarande
apparaten kan göras fullt ändamålsenlig, få uppvärmning och luftvexling
anordnad efter sådana grunder som på andra ställen tillämpats
och befunnits ändamålsenliga. Det är med anledning af dessa
åsigter jag hyser betänkligheter vid att bifalla Stats-Utskottets förslag,
ty det vill synas mig som, derest Kammaren bifölle detsamma,
Fullmäktige skulle kunna finna sig förpligtigade att ovilkorligen göra
ytterligare försök med den nuvarande apparaten, hvilken jag fruktar
dock slutligen kommer att befinnas oduglig. Ett sådant förfarande
skulle då endast leda till misshushållning, och medföra fortfarandet
af de hittills anmärkta olägenheterna. Jag tillåter mig derföre föreslå,
att Kammaren, i stället för att antaga Utskottets förslag, ville besluta,
“att Riksdagen måtte uppdraga åt Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
att genast efter innevarande riksdags slut låta vidtaga de åtgärder,
som må finnas mest lämpliga och ändamålsenliga för beredande af
sådan uppvärmning och luftvexling i Kamrarnes sessionsrum, att de
hittills öfverklagade olägenheter må för framtiden undvikas1''.

Friherre Funck: Det är icke min mening att motsätta mig det

förslag till beslut, som den siste talaren framställt, emedan det är
föga skiljaktigt ifrån Utskottets förslag och möjligen kan vara något
bättre än detta, men jag har dock velat förklara, att Utskottet icke

Den 7 Maj, f. m. 5)89

saknat skäl att formulera sitt förslag på sätt det gjort. Jag vågar
nemligen påstå, att Utskottet haft full anledning härtill i det intyg,
som blifvit Betänkandet bilagdt och som blifvit utfärdadt af en vetenskapsman,
hvilken tillika är Fullmäktig i Riksgälds-kontoret, och som
deri förklarat sin åsigt vara, att genom de af Ingeniör "Wiman föreslagna
förändrade anordningar af uppvärmnings- och luftvexlingsapparaten,
hvilka icke borde blifva särdeles kostsamma, skulle i väsendtlig
mån undanrödjas de ännu qvarvarande olägenheterna af denna
apparat. Ehuru jag icke förstår denna sak, hyser jag dock stora
förhoppningar om, att så skall blifva förhållandet, emedan den ingeniör,
som haft befattning med apparaten, ovilkorligen vunnit ökad
erfarenhet, hvilket jag slutar mig till af hans eget Betänkandet belagda
yttrande, deri han säger “att af de observerationer, han anställt,
han ansett sig kunna sluta, det alla de å än den ena än den andra platsen
inom Kammaren bemärkta luftrörelser, hvilka han denna riksdag
varit i tillfälle konstatera, kunna tillskrifvas det sätt, på hvilket
luftinpressningen eger rum, alldenstund desamma visat sig regelmessigt
variera med de förändringar, som från ena stunden till den andra
under observationernas fortgång blifvit iakttagna i afseende å den
inströmmande luftens temperatur, hastighet och riktning" samt “att
dessa luftrörelser tilltagit i samma mån den inpressade luften haft
stor hastighet och i samma mån dess värmegrad varit lägre än den
för tillfället i rummet rådande." Jag har på grund häraf förhoppningar
om, att olägenheterna skola blifva afhjelpta, men vill dock
icke motsätta mig Herr Ekmans förslag, hvilket jag anser lämpligare
än Utskottets.

Herr Berlin: Det är icke min afsigt att motsätta mig Herr
Ekmans förslag, ty jag anser detta komma att leda till samma resultat
som Utskottets, men jag har ansett mig böra fästa uppmärksamheten
derpå, att det är ett ganska svårlöst problem, att på samma
gång uppvärma och ventilera ett så stort rum som detta, hvilket
hufvudsakligen begränsas af ytterväggar, besatta med många fönster,
och hvilket under många timmar i sender skall inrymma mer än
hundrade personer, försedda med så olika känslighet för luftdrag,
temperaturombyte och luftfuktighet. Detta problems lösning kan
icke verkställas efter allmänna grunder, utan efter försök, anställda
för hvarje särskild lokal.

Härmed har jag velat i någon mån ursäkta den ingeniör och de
andre personer, som haft befattning med konstruktionen af uppvärmnings-
och luftvexlingsapparaten, i hvilken man nu för fjerde gången
ifrågasatt en förändring, som sannolikt icke blifver den sista, äfven
om Herr Ekmans förslag antages. Till upplysning om svårigheten
att åstadkomma en fullt tillfredsställande apparat för på en gång
uppvärmning och ventilering af en större lokal, tillåter jag mig dessutom
nämna att man till och med i London, hvarest man hvarken
saknar fullt skickliga ingeniörer, erfarenhet eller medel, varit nödsakad
att fyra eller fem gånger förändra uppvärmnings- och luftvexlingsapparaten
för Parlamentets sessionssal, innan denna blifvit
sådan, att man ansåg sig kunna vara dermed belåten.

390

Den 7 Maj, f. m.

Grefve Hamilton, Henning: Det är klart, att jag såsom Fullmäktig
i Riksgälds-kontoret icke kan motsätta mig något förslag, som
i detta afseende framställes, och således hvarken Utskottets eller
Herr Ekmans, men jag anhåller få säga, att, om Herr Ekman med
sitt förslag afsett hvad som tyckes följa af hans muntliga yttrande
eller att en fullkomligt ny och efter andra grunder konstruerad uppvärmnings-
och luftvexlingsapparat borde införas, hans förslag icke
är nog tydligt och att i sådan händelse ett bestämdare förslag borde
formuleras, så att Riksgäldsfullmäktige icke sväfva i någon ovisshet
om Riksdagens önskan, innan de vidtaga en så kostsam åtgärd som
att helt och hållet förstöra den nuvarande apparaten och anbringa en
ny. De flesta af Kammarens ledamöter hafva tyvärr erfarit olägenheter
af den nu varande apparaten, men de hafva måhända icke gjort
sig reda för anledningarne till misslyckandet af försöken dermed. Då
först uppvärmningsapparaten infördes, hade den för ändamål att på
samma gång uppvärma rummet och åstadkomma luftvexling, så att
den varma luften oupphörligen utgick och ersattes af ny. Under den
första Riksdagen eller 1867 visade sig, att denna apparat icke fullkomligt
uppfyllde sitt ändamål, och att i ett rum med så långa ytterväggar,
som detta, apparaten icke kunde tillräckligt uppvärma väggarne
utan att tillika göra luften odrägligt varm. Man måste derföre
söka att med andra medel uppvärma rummet, och använda apparaten
endast för att åstadkomma ombyte af sjelfva luften. Af sådan
anledning byggdes dubbla väggar, inleddes rör för värmeledning och
anbringades kaminer, så att rummet i och för sig är varmt och apparaten
nu icke har annat ändamål än att åstadkomma omsättning af
luft. Det utlåtande, Ingeniör Wiman afgifvit och som finnes Betänkandet
vidfogadt, bevisar kanske att han har mera insigt i fysiken
än den, som här sökt förlöjliga hans utlåtande, ty det är klart, att
de besvärliga luftrörelserna uppkomma till följd af den hastighet,
med hvilken luften inpressas, och att dessa luftrörelser tilltaga i
samma mån luftens värmegrad är lägre än den i rummet för tillfället
rådande. Den luft, som numera här i salen inpressas, är icke
varm eller rättare icke så varm, att man med den kan uppvärma
rummet, utan den har en lägre temperatur än den förutvarande luften
i rummet, just derföre, att de personer, som finnas i det redan
uppvärmda rummet, öka gradtalet af värmen här nere i salen, såvida
icke omsättning af svalare luft kan ega rum. Nu är det klart, att
den kalla luften, som pressas in, är tyngre än den förut i rummet
varande och att den derföre faller ned, när den kommer in, och, ju
kallare denna luft är och i ju större q vantite t er den inpressas, desto
hastigare faller den också ned, hvilket förhållande förorsakar de obehagliga
luftrörelserna. Det af Ingeniör Wiman uppgjorda förslag,
hvaruti Friherre Fock instämt, skulle sannolikt förekomma obehaget
af dessa luftrörelser, ty detta förslag afser, att, i stället för att luften
nu inpressas genom stora öppningar, den slmlle ledas genom rör
ofvanför listen på rummet och der komma ut genom fina öppningar,
hvarefter sannolikt luftrörelserna skulle komma att kännas mindre
obehagliga. Jag skulle tro, att, ehuru luftvexlingsapparaten vid
denna riksdag icke varit fullt tillfredsställande, den dock varit mycket

Den 7 Maj, f. m.

m

bättre än då den hade till uppgift både att uppvärma rummet och
åstadkomma luftvexling. Slutligen ber jag få fästa uppmärksamheten
på en möjlig olägenhet af Herr Ekmans förslag, eller att förändringen
borde vidtagas genast efter riksdagens slut. Förhållandet
är nemligen, att Stats-Utskottet föreslagit en väsendtlig ombyggnad
af flygeln å högra sidan af riksdagshuset, hvarigenom Första Kammaren
skulle få sina sällskapsrum i samma höjd med sjelfva. Kammaren
och således nedgången till andra våningen, som hittills förorsakat
mycket luftdrag, skulle kunna stängas. Om detta verkställes,
torde det komma att föranleda, att luftvexlingsapparaten kunde
fördelaktigare verka än hittills utan att behöfva fullständigt ombyggas,
och, om den skulle ombyggas, vore det fördelaktigt att företaga
detta arbete i sammanhang med den stora reparationen å sj elfva
huset. Huru Kammaren än beslutar, är det Riksgäldsfullmäktiges
skyldighet att derefter Tätta sig, och jag har hufvudsakligen endast
velat uttrycka den önskan, att, om Riksdagen vill besluta eu fullständig
ombyggnad af luftvexling^- och värmeledningsapparaten, ett
sådant beslut måtte tydligare uttryckas än i Herr Ekmans förslag.

Herr Ekman: Hen siste värde talaren har yttrat, att det för slag,

som af mig blifvit framstäldt, icke vore nog "tydligt, om dermed
skulle afses, att en helt annan luftvexlingsapparat än den nu varande
skulle anbringas. Ehuru jag för egen del tror, att det slutligen skall
komma att visa sig, att den hittills begagnade apparaten icke är användbar,
har jag" dock icke velat föreslå ett o vilkorligt utdömande
af densamma. Hvad jag med mitt förslag afsett har varit, att Fullmäktige
i Riksgälds-kontoret icke skulle af ordalagen i Riksdagens
beslut finna sig pligtige att i alltför vidsträckt mån fortfarande anställa
försök med den apparat, som hittills begagnats, och jag skulle
tro, att i detta afseende mitt förslag har ett bestämdt företräde framför
Utskottets. Beträffande en annan anmärkning, som samme värde
talare gjort mot mitt förslag, har jag intet annat att genmäla än
att såväl Utskottets som mitt förslag afse, att den ifrågasatta förändringen
skulle verkställas genast efter Riksdagens slut och att sålunda
de båda förslagen i detta afseende äro alldeles lika.

Friherre Spr engtporten: Vi veta allt för väl och hafva ytterligare
nu blifvit af en talare derom upplysta, att det är förenadt
med stora svårigheter, när många personer äro här närvarande, att
vidtaga sådana åtgärder, att värmen strömmar irt. Jag påminner
mig emellertid förhållandet på Riddarhuset, der man också uppvärmde
salen genom särskild apparat och der man hade åtskilliga ventilationer
i taket. Jag föreställer mig att denna enklare utväg äfven skulle
kunna vidtagas här; och då den redaktion, som blifvit af Herr Ekman
föreslagen, gör det möjligt att företaga undersökning om detta
skulle kunna ske, så får jag instämma i hans förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit det derunder af Herr Ekman gjorda yrkandet,
att Utskottets hemställan måtte bifallas med följande förändrade ly -

392

Den 7 Maj, f. m.

delse: “att Riksdagen måtte uppdraga åt Fullmäktige i Riksgäldskontor
att genast efter innevarande riksdags slut låta vidtaga de
åtgärder, som må finnas mest lämpliga och ändamålsenliga för beredande
af sådan uppvärmning och luftvexling i Kamrarnes sessionsrum,
att de hittills öfverklagade olägenheter må för framtiden undvikas",
framställde Herr (Trefven och Talmannen först proposition på
bifall till Utskottets hemställan, hvarvid svarades många nej jemte
åtskilliga ja, och sedermera proposition på bifall till samma hemställan
med den af Herr Ekman föreslagna förändrade lydelse, då
svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna Utlåtanden
och Memorial, nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 80, i anledning af väckt motion angående indragning af Styrelsen
för Statens jern vägshy ggnader;

N:o_ 82, med förslag rörande aflöningen för de tjensteman och
vaktbetjente, som vid kommande riksdagar varda hos Kamrarne och
Utskotten samt i Riksdagens Kansli anställde;

N:o 83, angående en gratifikation åt Statskommissarien Bruno
Johansson;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet:

N:° 3, i anledning af Riksdagens år 1869 församlade Revisorers
i deras. berättelse angående Riksbanken gjorda framställning, att
medel, insatta pa deposition mot ränta måtte, oansedt depositionsbeviset
förkommit, varda till vederbörande deponent utbetalade, samt
angående allmänna föreskrifter för dylika fall;

N:o 4, angående arfvoden åt den hos Utskottet anställda kanslibetjening; -

Kansli-deputerade:

N:o 3, angående de riksdagshandlingar, som före riksdagens slut
icke hunnit tryckas eller till expedition befordras;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 9, i anledning af remiss utaf Andra Kammarens protokollsutdrag,
N:o 208, med delgifvande af Andra Kammarens beslut i fråga
om förändrad plan för undervisningen vid rikets elementarläroverk.

Kammaren åtskiljdes kl. j 3 e. m.

In fidem
O, Brakel,

Den 7 Maj, e. m.

398

Lördagen den 7 Maj 1870.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för sammanträdet å förmiddagen.

*

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 31, angående statsbidrag till vägars anläggning, bro- och
hamnbyggnader samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och andra
vattenaftappningsföretag;

N:o 32, angående allmänna vilkor och stadganden i afseende å
de statsbidrag, som under denna riksdag beviljats för väganläggningar
och vägförbättringar, hamnanläggningar och vattenkommunikationer,
äfvensom för sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;

N:o 33, angående de uti Riks-staten uppförda indelta ränteanslag
samt indelta och oindelta spanmålsanslagen;

N:o 34, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Första Hufvudtitel;

N:o 35, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Andra Hufvudtitel;

N:o 36, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Tredje Hufvudtitel;

__N:o 37, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens

Fjerde Hufvudtitel;

N:o 38, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Femte Hufvudtitel;

N:o 39, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Sjette Hufvudtitel;

394

Den 7 Maj, e. m.

N:o 40, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Sjunde Hufvudtitel;

N:o 41, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Åttonde Hufvudtitel;

N:o 42, angående regleringen af utgifterna under Riks-statens
Nionde Hufvudtitel;

N:o 43, angående ersättning för sådana åt Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade;

_ N:o 44, i fråga om fortsatt utgifvande af teknisk-ekonomisk beskrifning
öfver Statens jernvägsbyggnader; samt

N:o 45, angående de i Regeringsformens 63 § föreskrift^ kreditivsummor.

^Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 79, i anledning af väckt motion om nedsättning af den
godtgörelse, som till åtskilliga stapelstäder nu utgår såsom ersättning
för mistad tolag.

Herr Faxe: Mig synes det, som om det vore tillräckligt, att
städefna hvart tredje år till Kommers-kollegium insände de ifrågavarande
uppgifterna, ty derigenom erhölle så val Kommers-kollegium
som Riksdagen tillräcklig kännedom om beloppet och användandet
af de städerna tillflutna tolagsmedlen. Jag anhåller derföre om afsteg
å Utskottets hemställan.

Friherre Sprengtporten: Jag anser, att många skäl tala för
det af Utskottet framställda försteget och anhåller derföre om bifall
till detsamma.

Herr af Klint: Det är redan stadgadt, att städerna skote inkomma
med dessa upplysningar till Kommers-kollegium, och, såsom
af motiverna i Betänkandet synes, äro alla de åtgärder, som kunna
komma i fråga i afseende på detta ärende, redan vidtagna, så vida
man icke vill taga ett så stort steg, som kanske en och annan åsyftar,
att beröfva städerna all ersättning för tolagen.

På dessa grunder förenar jag mig med Herr Faxe och anhåller
om afsteg å Utskottets Betänkande.

Friherre von Essen: Utskottets förslag grundar sig derpå, att
det antagit, att den treårsperiod, som varit bestämd för redogörelsernas
aflemnande, hade sin orsak deri, att Riksdagarne förr sammanträdde
hvart tredje år, och att det således nu skulle vara lämpligare,
om städerna insände dessa uppgifter hvarje år, isynnerhet som Kommers-kollegium
årligen till Riksdagen afgifver berättelse om rikets
handel och sjöfart och städernas uppgifter om tolagsmedlen intagas
i denna berättelse. Såsom förhållandet nu är, händer det, att Riks -

Den 7 Maj, e. m.

395

dagens revisorer icke egna någon uppmärksamhet åt dessa redogörelser,
hvithet är att beklaga, då den ersättning, som från Staten
utgår, stiger till ungefär en million Riksdaler. Denna summa är allt
för betydlig för att icke eu noggrann kontroll bör hållas öfver dess
användande för det afsedda ändamålet. Så vidt jag kan finna, är det
icke någon obillig begäran, att redogörelse lemnas hvarje år, helst
som det dermed förenade besväret är särdeles ringa, då de största
kassaförvaltningarne endast upptaga ett par ark. Åtskilliga anmärkningar
äro dessutom att göra mot dessa räkenskaper, som icke angifva
på Indika grunder en eller annan stad tagit sig rättighet
att använda tolagsmedlen för det eller det ändamålet. Jag får med
anledning af hvad jag anfört anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Eken in an: Jag är väsendtligen förekommen af den siste

ärade talaren, men ber dock få erinra, att Utskottets förslag icke
endast afser en förändring i tiden för dessa uppgifters insändande,
utan äfven att Kommers-kollegium skulle kunna i sin årliga berättelse
om rikets handel och sjöfart intaga uppgifterna, på det Riksdagen
hvarje år måtte se huru tolagsmedlen användas.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Friherre Sprengtporten: Jag förenar mig med den siste talaren
i den anmärkning hall gjorde, att frågan icke endast rörer tiden
för uppgifternas inlemnande, utan att Utskottets förslag äfven afser,
att de måtte inflyta i Kommers-kollegii årliga berättelse om rikets
handel och sjöfart.

Jag förnyar derföre min anhållan om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Manderström: Den fråga, som nu föreligger, har under
mera än 40 år utgjort föremål för Kongl. Maj:ts och embetsverkens
uppmärksamhet och handläggning, samt äfvenledes för Riksdagens
öfverläggningar. Redan år 1830 afgaf Kongl. Kommers-kollegium
underdånigt utlåtande om de särskilda förhållanden, hvarunder de
städer, som voro i besittning af tolag, kommit i åtnjutande af denna
fördel. Åren 1834 och 1838 inkommo från samma embetsverk förnyade
utlåtanden och ärendet behandlades fortfarande till år 1856, då redogörelse
och förslag i detta hänseende afgafs af en komité, som, utom
andra ämnen, äfven hade sig uppdraget att häröfver yttra sig.

Frågan om städernas rätt till tolagsmedlen hvilar för de flesta
städer på deras gamla privilegier. I allmänhet äro de vilkor, under
Indika tolagen blifvit beviljad, upptagna i dessa privilegier i ungefär
enahanda ordalag. Det heter nemligen der: att städerna skulle fä
uppbära denna afgift med skyldighet för dem att i stället ombesörja
byggandet af bryggor, packhus och andra omkostnader, under hvilken
sednare rubrik magistraternas aflöning af ålder hänförts. Så heter
det i privilegierna för Stockholms stad, hvilka äro utfärdade 1636.
Genom ett Kongl. Bref af den 21 September 1715 blefvo samtliga
rikets stapelstäder berättigade att åtnjuta samma fördel. År 1688
erhöll Stockholm den så kallade inqvarteringstolagen och år 1723
blef den äfven åt öfriga städer öfverlåten. Vid 1856—1858 års riks -

396

Den 7 Maj, e. m.

dag bestämde Rikets Ständer för sin del grunderna för regleringen
af den för denna afgift bestämda ersättning och den 18 December 1857
utkom Kongl. Maj:ts nådiga Bref i ämnet till Generaltullstyrelsen,
deri det heter, att ingen inskränkning skulle ega rum i städernas fria
dispositionsrätt af tolagsmedlen. Vid samma tillfälle ålades Kommers-kollegium
att hvart tredje år inkomma med uppgift på det belopp,
hvarmed dessa medel utgått, och redogörelse för sättet, hvarpå
de blifvit använda. Någon egentlig kontroll häröfver har dock aldrig
varit Kommers-kollegium ålagd, och-då, såsom jag nyss nämnde, städerna
ega rätt att använda medlen till “andra omkostnader" är det
tydligt. att några anmärkningar mot användningssättet icke kunna
göras, isynnerhet som det är antagligt, att de summor, som årligen
för städernas särskilda behof utgå, icke understiga hvad som i ersättning
för tolagen inflyter, och i de flesta fall uppgå till långt högre
belopp. Om emellertid Riksdagen anser att ixppgifter hvarje år böra
från städerna insändas och att Kommers-kollegium bör upprätta och
i dess årliga berättelse om rikets handel och sjöfart intaga ett sammandrag
af dessa uppgifter, finnes visserligen icke något att deremot
påminna, men jag ber att få anmärka, att någon närmare kontroll
öfver utgifterna icke till följd af en sådan åtgärd kommer att ega rum,
så vida icke de nu för Kommers-kollegium i detta afseende gällande
föreskrifter förändras, hvaremot dock ett hinder torde förefinnas i
den af regering och riksdag åt städerna gifna försäkran om fri dispositionsrätt
öfver medlen.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Stats-Utskottets förevarande Utlåtande och dels afslag derå; framställdes
propositioner å båda dessa yrkanden samt besvarades med
blandade ja och nej; hvarefter och sedan proposition på bifall till
Utlåtandet förnyats samt med ja och nej i blandning besvarats, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes, till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 79, röstar
s Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslår Kammaren detta Utlåtande.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 18;

Nej — 30.

Den 7 Maj. e. m.

397

Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den 5
och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 1, i anledning af väckta motioner
om upphörande af enskilda banker med sedelutgifningsrätt.

Herr Frisk: Ehuru min motion blifvit af Utskottet afstyrka

och ehuru jag ej tilltror mig att kunna inverka på andras åsigter,
vill jag dock begagna mig af den rätt, ingen kan frånkänna mig, att
med några ord uttala min öfvertygelse i afseende på den föreliggande
frågan. Jag får då till en början nämna, att jag icke hyser någon
ovilja mot de enskilda bankerna. Jag har icke heller någon
misstro till dem, men måste dock förklara, att jag anser det ligga
mera trygghet uti att vara innehafvare af Riksbankens än af de enskilda
bankernas sedlar. Jag har i min motion påpekat den ganska
betydliga vinst, som skulle tillskyndas Riksbanken genom att upphäfva
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. Denna omständighet
tror jag att man icke bör förbise, då Riksbankens uppgift väl
icke endast är att underlätta industrien och näringarne, Titan äfven att
lemna så stor afkastning som möjligt. Jag är emellertid öfvertygad,
att det ej skall dröja länge förrän motioner i enahanda syfte som
min framkomma, och får på grund af hvad jag anfört anhålla om afslag
å Utskottets hemställan.

Friherre von Schwerin: Jag vill icke upptaga Kammarens tid

genom att upprepa hvad som yttrades, då här för en tid sedan var
fråga om förhållandet mellan Riksbanken och de enskilda bankerna.
Min öfvertygelse är emellertid den, att det är bäst om hvar och en
får gå sin väg, och anhåller jag derföre om bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Rydqvist: Då motionärerne velat införa en så radikal
förändring i banklagstiftningen, som i deras motioner åsyftas, men
det oaktadt icke framställt några motiver för sina förslag, anser jag
det icke hafva varit möjligt för Utskottet att komma till något annat
resultat, än hvad fallet nu är. För min del vill jag endast hafva
till protokollet antecknadt, att jag ogillar en del af de motiver, Utskottet
såsom skäl för sitt afslag anfört.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamräa hade yrkats dels bifall till
Utlåtandet och dels af Herr Frisk, att Kammaren, med afslag å
Utlåtandet, för så vidt det rörde den af honom i ämnet väckta motionen,
måtte samma motion bifalla; framställdes proposition på bifall
till Utlåtandet samt besvarades med ja.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottets den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 2, i anledning af väckta motioner om ändringar i Kongl.

398

Den 7 Maj, e. m.

Kungörelsen den 20 Mai 1864, angående enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksecilar.

lista, och 2såra punkterna.

Biföllos.

3:dje punkten.

Herr Wallenberg: Jag anhåller att få fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att samma fråga, som nu föreligger, äfven var
före vid sistlidne riksdag; att den princip, som uttalas i motionen,
då omfattades af Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet, samt att
denna princip jemväl af Kammaren godkändes. Då nu Kammaren
icke har för sed att frånträda sina en gång uttalade åsigter och beslut,
anhåller jag, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan
och bifall till motionen, måtte besluta en underdånig anhållan
hos Kongl. Makt om intagande på lämpligt ställe i Kong!. Kungörelsen
den 20 Maj 1864, angående enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar, af ett så beskaffad! tillägg: “banksedel skall
ovilkorligen, då den i bankens hufvudkontor till invexling företes,
inlösas med klingande mynt efter banksedelns lydelse".

Friherre von Sohwerin: Frågan derom, huruvida Kammaren
bör godkänna Utskottets afstyrkande hemställan eller bifalla Herr
Wallenbergs motion, reducerar sig helt enkelt dertill, huruvida Kammaren
anser 72 § Regeringsformen sätta tvångskurs på Riksbankens
sedlar eller ej. Enligt min åsigt, som äfven torde delas af
motionären, gå Riksbankens sedlar, till följd af nämnda §, med tvångskurs,
och vid sådant förhållande vore det för de enskilda sedelutgifvande
bankerna vådligt att, innan 72 § blifvit uppkäfd, ovilkorligen
föreskrifva, att de skola med klingande mynt inlösa sina
sedlar, hvarföre jag anhåller, att Utskottets hemställan måtte af Kammaren
bifallas.

Herr Diek son, Charles: Ehuru jag fullkomligt delar den upp fattning,

hvarå motionen grundar sig, kan jag dock icke finna annat,
än att Utskottets afstyrkande hemställan måste bifallas. Ordalagen
i motionen, att banksedeln ovilkorligen skall med klingande mynt inlösas,
skulle nemligen medföra den stora olägenhet, att den, som till
invexling företedde en banksedel, skulle vara nödsakad att mottaga
klingande mynt. Ett sådant tvång för sedelkafvaren torde icke vara
lämpligt, utan hade derföre förslaget bort innehålla tillägget “der så
påfordras". För närvarande och då ordalydelsen således måste anses
olämplig, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Herr Wijkander: Den anklagelse, som blifvit riktad emot Ut skottet,

att det skulle frånträdt sin förra året uttalade åsigt, är efter
min uppfattning icke särdeles farlig. Visserligen tillstyrkte Utskottet
en förändring i samma syftning af § 28 af Kongl. Kungörel -

Den 7 Maj, e. m.

399

sen den 20 Maj 1864, angående enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar, men denna förändring stod i samband med motionärens
då afgifna, i och för sig relativt fullständiga, förslag, och
man torde derföre icke kunna påstå, att konseqvensen nu skulle fordrat,
att Utskottet bort förorda bifall till det af samme motionär
påyrkade tillägget, hvithet med skäl torde kunna anses allenast såsom
en från det öfriga förslaget nu utbruten del. Mig drabbar bestämdt
icke anklagelsen, då jag förlidet år reserverade mig och efter
mina krafter sökte göra Utskottets nu uttalade betänkligheter inom
Kammaren gällande.

De skäl, Utskottet anfört för sitt afstyrkande, torde dessutom
vara temligen nöjaktiga. Redan vid förra riksdagen påpekade jag,
uti den reservation jag afgaf, att det ifrågavarande tillägget åsyftade
ett kringgående af grundlagen.

I förevarande Utlåtande omnämner för öfrigt Utskottet på icke
mindre än två särskilda ställen, att det gillar den af Herr Wall enberg
uttalade princip. Så säger Utskottet först: “Åsigten att hvarje
sedelutgifvande bank bör vara ålagd att sjelf infria sina banksedlar
med klingande mynt, torde vinna allt mera erkännande"; och vidare,
på ett annat ställe: “Utskottet gillar det syfte Herr Wallenbergs förevarande
motion afser". Detta oaktadt ansåg Utskottet sig förhindradt
att, så länge 72 § Regeringsformen qyarstår oförändrad, tillstyrka
bifall till motionen. Denna uppfattning tror jag vai’a fullkomligt
riktig och Första Kammaren må väl besinna sig innan Kammaren
lemnar sitt bifall till en sådan förändring i en speciallag, att
grundlagen derigenom skulle suspenderas.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr Wall enberg: Jag är djupt rörd af tacksamhetskänsla för
de yttranden, som blifvit fällda till förmån för min motion. Man
säger, att min åsigt börjar vinna terräng etc., men man vill icke uttala
denna åsigt, man vill fortfarande bibehålla det sväfvande tillståndet
och vara tvetydig, så att tvister och missförstånd må kunna
uppstå.

Jag ber nu först att, i afseende på formen, få fästa uppmärksamheten
derpå, att jemväl härutinnan mitt förslag är riktigt, ty det
låter mycket val göra sig, att ingå till Kongl. Makt med den föreslagna
underdåniga skrifvelsen, i ty att, då Kongl. Kungörelsen den
20 Maj 1864 icke är af civillags natur, Kongl. Maj:t mycket väl kan
till densamma foga det påyrkade tillägget, utan att dervid begagna
samma ordalag.

Hvad sjelfva saken beträffar, anser man, att det vore obilligt att
ålägga de enskilda sedelutgifvande bankerna skyldighet att ovilkorligen
med klingande mynt infria sina banksedlar, så länge grundlagen
förklarar Riksbankens sedlar gällande såsom mynt. Jag är af
motsatt mening, och kan icke finna, att något hinder för de sedelutgifvande
bankerna att inlösa sina sedlar med klingande mynt skulle
kunna ligga deri, att de äro tvungna att emottaga Riksbankens sedlar
såsom mynt. De behöfva icke vara rädda att få för mycket af
Riksbankens sedlar, ty de hafva ett rikt tillfälle att använda dem

400

Den 7 Maj, e. m.

vid liqvider af depositioner, kreditiver samt upp- och afskrifningar.
Min öfvertygelse är också, att när i en framtid den af mig påyrkade
förändring blifvit lag, skall deraf icke föranledas några olägenheter
för de enskilda bankerna, utan allenast en högst väsendtligt ökad
trygghet; Men på det denna förändring en gång må blifva genomförd,
erfordras att Första Kammaren vidblifver sin åsigt. Börjar
denna Kammare att ena riksdagen fatta ett och andra riksdagen ett
annat beslut i en principfråga, då komma vi slutligen ut på ett villande
Imf.

_ Utskottet har velat rikta ett grundskott mot mitt förslag, då det
tagit fram sj elfva grundlagen. Jag hoppas emellertid, att här äro
tillstädes tillräckligt många ledamöter af Konstitutions-Utskottet, som
varit med om nämnda Utskotts Memorial N:o 9, der det på sidan 5
uttryckligen säges^ att “förord bryter lag“. När nu Konstitutionsutskottet
har en sådan åsigt till och med med afseende å grundlagen,
hvad hindrar väl då, att Regeringen, som vid beviljandet af
sedelutgifningsrätt förbehållit sig att meddela nya bestämmelser, föreskrifver,
att, då banken fått rättigheten att utgifva sedlar, skall den
hafva skyldigheten att infria dem med klingande mynt. Icke lägger
72 § Regeringsformen något hinder i vägen härför.

Jag vet mycket väl, att vid denna riksdag icke kan vinnas något
resultat, och att vi måhända få genomgå åtskilligt innan frågan
blifver på ett tillfredsställande sätt löst, men jag måste dock fortfarande
påyrka, att Kammaren, med vidblifvande af sin förut uttalade
åsigt, måtte förklara, att privatbankssedel skall ovilkorligen,
då den i bankens hufvudkontor till invexling företes, inlösas med
klingande mynt efter banksedelns lydelse.

Herr Ekman, Johan Jakob: Uti sin motion har Herr Wallenberg
redan påpekat, hurusom frågan om de sedeiutgifvande bankernas
skyldighet att med klingande mynt infria sina banksedlar sönderfaller
i tvänne delar, för så vidt inlösandet kan ega rum antingen
med silfver eller med guld, och jag tror, att Kammaren vid frågans
bedömande bör göra samma åtskilnad. Hvad nu beträffar bankernas
skyldighet att inlösa med silfver, tror jag, att Utskottet för sin
åsigt, att härutinnan för närvarande icke något kunde åtgöras, anfört
skäl, som icke gerna kunna af Kammaren jäfvas. Motionären har
visserligen rätt deri, att Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet vid
förra riksdagen hade den åsigt, att de enskilda banker, som framdeles
erhölle oktroj, skulle kunna, såsom vilkor för densammas erhållande,
tillförbindas att inlösa sina sedlar med silfver och att de banker
som redan erhållit oktroj, under vilkor att ställa sig till efterrättelse
de vilkor, som Kongl. Maj:t kunde finna för godt i nåder
fastställa, skulle genast kunna åläggas en dylik förpligtelse. Såsom
äfven då ledamot i det Sammansatta Utskottet, får jag taga på mig
min andel uti den inkonseqvens, för hvilken man velat beskylla Utskottet;
jag tror likväl att redan vid sistlidne riksdag opinionen
temligen bestämdt uttalade sig i samma riktning som det föreliggande
förslaget och att dessa åsigter sedan dess vunnit ytterligare insteg.

Med

l)en 7 Maj, e. m.

401

Med afseende åter å den andra delen af frågan, eller enskild
banks sedels inlösande med guld förefinnes, enligt mm uppfattning
mtet hinder derför i.72 § Regeringsformen. Emellertid synes mig
att Utskottet haft tillräcklig anledning att icke heller i detta afseende
tillstyrka ^motionen, då. Rolig! Maj:t nedsatt en särskild konnte
1 och för‘ frågan om ändring i nuvarande myntsystem och ehuru
deo är antagligt att de förslager, som af denna komma att göras
icke sta i strid med motionärens framställning, synes det mig dock
att det ej kan vara ändamålsenligt att nu framkomma med förslag
i eu del åt en stor fråga, som måste behandlas i ett sammanhang
och uti hvilken opinionen måste bearbetas och redas, om hon skall
hafva utsigt att gå igenom. Jag anhåller derföre att Kammaren
måtte bifalla Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr trefven och
dalmannen upptagit de derunder, gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten, dels ock afslag derå samt bifall till Herr
Walienbergs ifrågavarande motion; framställde Herr (trefven och
dalmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid svarades
många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
J

Herr Wallenberg begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

n. . Dtnb Korn bifaller 3:dje punkten i Sammansatta Banko- och Lagutskottets
Utlåtande N:o 2, röstar 6

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren denna punkt och bifaller den i
ämnet väckta motionen.

, „ O^östningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej —15.

it , föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande LagUtskottets
den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 45, i anledning
af väckta motioner, åsyftande ändring i gällande föreskrifter
angående dels utfärdande och delgifning af stämning, dels kommunicering
åt bevakadt testamente och dels vilkoren för fullföljd af talan
emot underrätts dom.

Riksd. Prat. 1870. 1 Afd. 3 Band.

26

402

Den 7 Maj, e. m.

lista, 2:dra och 3:dje punkterna.

Biföllos.

4:de punkten.

Herr Westman: Om jag å ena sidan måste vara tacksam, mot
Lag-Utskottet, som genom det föreliggande förslaget sökt afhjelpa
en brist i vår lagstiftning, nödgas jag å andra sidan beklaga,, att
Lag-Utskottet i detta fall fästat sig vid endast ett lagrum, da jag
likväl tror, att denna fråga rörer flera. Om Utskottets förslag antages
blifver följden, att vi få olika föreskrifter i afseende pa sattet
huru den, som vistas utrikes, skall stämmas. Utskottet föreslår
nemligen, att till 11 kapitlet 7 § Rättegångs-balken, som har följande
lydelse: “skriftlig stämning bör svaranden i händer ställas åt t va
trovärdiga män, eller af en, der han svarandens skriftliga bevis derå
få kan. Är den, som stämmas skall, ej hemma i sitt hus; da ma
han stämmas ehvar han finnes. I kyrka må han ej stämmas, men
väl å kyrkovali. Håller någon sig undan, för ty, att han vantar
stämning och är det veterlig!;, att han i häradet eller i staden vistas,
värde då stämning fästad å husdörr hans '': ma göras ett sådan!
tillägg'' “Är det ej kunnigt, hvar han sig uppehåller, eller vistas han
utrikes utan att vara stadd i Konungens och rikets ärende, och finnes
ej för honom ombud, som stämningen tillställas kan, da ma ratten
förordna att stämningen genom allmänna tidningarne honom kungöi as
skall och läte käranden den kungörelse i tidningarne införas tre gånger,
minst fjorton dagar emellan hvarje gång och sista gången minst sex
månader före den tid, som i stämningen svaranden förelagd ar. Uti
11 kap 4 8 Rättegångs-balken finnes nedan det stadgande: ar flen

utom riket, som stämmas skall; hafva sex månaders tid ifrån det
han stämning fick", utan att förslag till ändring i detta stadgande
blifvit framstäldt. Jag kan således icke föreställa mig annat an att
det skall blifva svårt för den, som skall tillämpa lagen, att veta,
hvilkendera af dessa bestämmelser skall vara den gällande, da den,
som stämmas skall, vistas utrikes, ty sist åberopade lagrum innehaller,
att denne skall svara å stämningen inom 6 manader ifrån , det stamningen
honom tillställdes, och det nu föreslagna, att stamningen skall
genom allmänna tidningarne honom kungöras. Jag bär derföre föreställt
mig, att, i händelse 11 kap. 7 § undergår föreslagen förändring,
en nödvändig följd deraf måste blifva, att åberopade stadgande i
11 kap 4 8 äfven ändras eller upphäfves. Erfarenheten bär dess;
utom lärt oss. att, då Riksdagen hos Kongl. Maj:t föreslår ändring i
någon lagparagraf och man dervid finner, att, om förslaget biialles,
sådant skulle föranleda till ändring uti andra lagrum hvarom fråga
icke blifvit väckt, detta alltid utgör skal för utslag a det framstäfhia
förslaget Det är derföre ganska beklagligt, att Riksdagen skall
vara så långt framliden, att hopp icke finnes om att kunna vinna
rättelse uti nu väckt förslag. Förutom det redan, anförda skalet finnes
äfven ett annat, som, enligt mm tanke, omojliggor antagandet åt
Utskottets förslag, och det är, att äfven 11 kap. 8 8, der det heter:

Den 7 Maj, e. m. 403

“nu sökas död mans arfvingar i oskift bo; gånge då en stämning å
alla artvingarna tillsammans, och ej å hvardera särskild!: och vare
den skyldig, som j boet sitter, ehvad han är arfvinge eller syssloman,
att samma stämning anamma, och sedan låta hvar arfvinge en trovärdig
afskrift få, och njuten de stämningstid efter den ort, der den
vistas, som ar längst borta*1, i så fall måste ändras. Ty om man
man tänker sig att, efter det kärande part erhållit stämning å död
mans artvmgar i oskift bo, och delgifvit stämningen den arfvinge
eller syssloman, som sitter i boet, det sedermera blifver kunnigt att
någon af arfvmgarna vistas utrikes, hvems skyldighet är det då’ att
tillställa denne stämningen? Och huru skall stämningstiden då beräknas? På

grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anhåller jag
att nu föredragna punkt i Betänkandet måtte till Lag-Utskottet återremitteras.

Herr F axe: Hör mig är det ostridigt, att de Henne åberopade
paragraferna utan svårighet kunna tillämpas jemte hvarandra. Hvad
4 § angår, så talar den _ om huru stämning skall tillställas, men då
man icke vet hvar den finnes, som skall stämmas, kan man icke heller
tillställa honom stämningen. Således om stämningen tillställes
den, som vistas utom riket, har han 6 månaders tid ifrån det han
stämningen fick; men käranden eger ock, att i detta fall begagna sig
af den rätt, som genom tillägget till 7 § skulle medgifvas, eller att
fa stämningen kungjord i tidningarne. Hvad 8 § angår så är det
tydligt att, om en person sitter i boet, denne är skyldig emottaga
stämningen och kungöra de andra, och käranden har fullgjort all sin
skyldighet, när han delgifvit stämningen åt den, som sitter i boet.
Henne får sedermera underrätta sina medarfvingar bäst han gitter
dessa må vistas inom eller utom riket. Är åter boet skiftadt, så
skall hvar arfvinge stämmas särskild!. Jag kan icke finna att dessa
stadganden stå i strid med hvarandra och jag hemställer till Kammaren
att betänka huru vigtigt det är, att, under närvarande tider,
då så många gäldenärer rymma ur riket, synnerligast till Amerika,
ett stadgande sådant som det föreslagna må blifva infördt i lagen.
Het är en allmän klagan öfver svårigheten för hvar och en
som haft affärer med dylik rymmare, att utfå sin rätt, äfven om
rymmaren qvarlemnat tillgångar, och en allmän önskan att något
stadgande måtte meddelas som gjorde sådant möjligt. Skulle vid
förslagets pröfning hos Kong!. Maj:t någon anmärkning förekomma,
som hindrar dess godkännande, så kan detsamma likväl alltid, med
iakttagande af hvad sålunda anmärkes, ånyo föreläggas nästa Riksdag,
och derefter blifva lag, hvarigenom åtminstone vinnes tid. Bå
såsom jag ofvan sagt, jag anser det föreslagna stadgandet vara af
synnerlig vigt, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Hen Nordström: För min del instämmer jag i de anmärkningai
, Heir Westinan emot förslaget framställt. Jförslaget vill i lagen
införa ett nytt sätt att delgifva svaranden stämning uti de der
omförmälda fall, nemligen, då det icke är kunnigt, hvar svaranden

404

Den 7 Maj, e. m.

sig uppehåller, eller då han i egna ärenden vistas utrikes och för
honom ej finnes ombud, som stämningen tillställas kan. Utskottet
förklarar detta förslag utgöra ett tillägg till 7 g 11 Kap. Rättegångsbalken;
men främmande för vår civila rättegångsordning, som det åtminstone
hittills är, måste äfven åtskilliga andra vår lags stadganden
rörande stämning undergå vissa derefter rättade ändringar, för att
förslaget ej må med dem komma i motsägelse och leda till tvifvel
och osäkerhet vid tillämpningen. I 4 g 11 Kap. Rättegångs-halken
stadgas t. ex. nul “År den utom riket som stämmas skall; hafve sex
månaders tid från det, han stämningen fck“. Enligt det föreslagna,
så kallade tilläggst till 7 § af samma kapitel skulle deremot svarande,
som i egna ärenden vistas utrikes, kunna stämmas till sitt _ hemlands
domstol genom stämningens införande i de allmänna tidningarne
inom viss tid; men då 4 § icke tillika är föreslagen till att erhålla
förändrad lydelse, konnne i följd deraf två olika sätt för stämnings
delgifvande i anförda fall att af lagen blifva fastställda, och frågan
blir då, hvilketdera är det, som bör följas och lända till efterrättelse?
Båda sätten kunna väl icke vara lika rätta, om lagen skall anses
veta hvad den vill.

De två ofvananförda fall, som Utskottet nu vill sammanställa
under samma gemensamma lagbestämmelse, utmärka, i grunden två
olika förhållanden. Ett är, att vara okunnig om, hvar svaranden sig
uppehåller, när eller fjerran, hemma eller utrikes; ett annat är, att
veta att han vistas utrikes. Också är o dessa två fall i vår nu gällande
lag icke ställda i samma kategori. Det förra afhandlas dels i 7
§ 11 kap. Rättegångs-balken dels, vid fråga om lagsökning för gäld,
i 14 § 8 Kap. Utsöknings-balken jemnförd med konkurslagen; det
sednare afhandlas i 4 § 11 Kap. Rättegångs-balken, hvars föreskrift
i detta hänseende nyss ofvan blifvit anförd. År det nu, hvad det
förra fallet angår, fullkomligen utreda att svarandens bonings- eller
uppehållsort är okänd, då kunde det vara skäl att med vissa förbehåll
medgifva stämningens delgifvande genom tidningarne. Anförda
ställe i Utsöknings-balken, som berättigar Konungens befallningshafvande
att, då kunskap ej kunnat vinnas, hvar gäldenär vistas, låta,
såsom orden falla, efter honom lysa, innehåller något, som åt ett sådant
förfaringssätt kunde gifva stöd, ehuru lysa här dock ej fullt betyder
detsamma som stämma, och beträffande lysning det vigtiga förbehåll
dessutom göres, att den ej får vidtagas, derest gäldenärens förmögenhet
synes svara mot hans gäld.

Vid bedömande åter af den föreslagna stämningsmeth o dens lämplighet
för det andra fallet; eller då man vet att svaranden i egna
ärenden vistas utrikes, äro flera olika förhållanden att taga i betraktande.
Svaranden befinner sig på en resa utrikes för en relativt
kortare tid, och då torde käranden så mycket heldre kunna afvakta
hans återkomst, som han, allt efter som saken är till, kan under tiden
å svarandens gods erhålla qvarstad. År åter svaranden för obestämd
tid bosatt utrikes, och är orten känd, bör det ej för käranden
möta synnerlig svårighet att genom bemedling af rikets diplomatiska
eller konsularagenter låta bevisligen delgifva honom stämningen. I detta
fall förutsätter jag att svaranden personligen är svensk undersåte

405

Den 7 Maj, e. m.

och således pligtig att hörsamma svensk stämning, der den lagligen
å honom utfärdas kan. Ett annat fall är det, då svaranden är främmande
makts undersåte, men blifvit berättigad, ehuru han vistas utrikes,
att i Sverige besitta fast egendom, eller att i Sverige idka något
industrielt eller handelsyrke, och tvisten har sitt upphof i någon
deraf härflytande förbindelse, eller då utländing i egenskap af medarfvinge
i svenskt bo skall instämmas, o. s. v. Ehuru dessa och liknande
förhållanden beröra både den internationela och vår inhemska
rätt, synes dock Utskottet derpå icke hafva fästat sin uppmärksamhet;
men de ordalag, det härvid i förslaget begagnat: “vistas han
(svaranden) utrikes, utan att vara stadd i Konungens och rikets ärenden"
in. m. äro emellertid så omfattande, att alla omförmälda förhållanden
fullständigt skulle derunder kunna inbegripas. Man skall
invända, att Utskottet dervid dock gjort det vigtiga tillägget: “och
finnes ej för honom ombud, som stämningen tillställaskan". Ja väl;
men skyldigheten för den, som vistas utrikes, att för sig ställa ombud,
är icke i lag ovilkorligen föreskrifven, och ehuru det, vid beviljande
åt utländsk man af rättighet att besitta fast egendom, i nyare
tider blifvit brukligt, att föreskrifva honom skyldighet att för sig
ställa ombud, är det dock ej ett af lag läststäldt vilkor, och följden
af uraktlåtenhet härutinnan ej heller bestämd.

På andra sidan har Utskottet från sin föreslagna regel uti ifrå Sa

var ande afseende gjort ett undantag för dem, som vistas utrikes i
ionungens ärenden. Detta undantag finnes icke i nu gällande lag,
och blefve förslaget godkändt, skulle sålunda föreskrift komma att
saknas, huru i sådant fäll med stämnings delgifvande borde förhållas.
Till stöd för sitt förslag om stämnings delgifvande i omförmälda
fall genom dess införande i allmänna tidningarne, åberopar Utskottet
äfven konkurslagen såsom bevis på, att detta stämningssätt icke
vore främmande för vår lagstiftning. Men så vidt dervid afses den
offentliga, eller edictalstämning, som å borgenärerna i en konkurs skall
af rätten eller domaren utfärdas, är ej heller här exemplet bevisande;
ty denna offentliga stämning är egentligen med afseende på okända
borgenärer föreskrifven, börande dessutom alla kända inländska fordringsägare
genom särskilda kallelsebref om stämningen underättas.
Denna offentliga stämning skall dessutom äfven anslås på rättens
dörr; men detta bidrag till stämningens offentliggörande har Utskottet
icke funnit skäligt att i sitt förslag upptaga.

Hvad slutligen angår det föreslagna nya stämnings sätt et i sig
sjelft, blefve det väl ganska beqvämt för käranden, men deremot,
och särskildt i fråga om de flere under den sednare kategorien fällande
förhållanden, för svaranden mycket vådligt. Han kan ju utrikes
vistas på en ort, der ingen tillgång finnes på svenska tidningar,
och särskildt kan jag af egen erfarenhet intyga, att äfven på de af
resande mest besökta orter i Europa den officiella Posttidningen är
en verklig sällsynthet, om någonstädes tillgänglig. Huru lätt kan
vid sådant förhållande ej den på sådant sätt stämde förblifva i oförvållad
okunnighet om, att mot honom i hans hemland är anlagd eu
rättegång, som gäller måhända hans hela förmögenhet, eller större
eller mindre del deraf. Blifver han då dömd på de af käranden före -

406

Den 7 Maj, e. m.

bragta skäl, kan lian väl derefter söka återvinning, men då vilkoret
tör återvinnings sökande är, att domen dessförinnan genom utmätning,
om så påfordras, skall fullgöras, kunna likväl de förluster, svaranden
sålunda kan få vidkännas, blifva så betydliga, att de icke kunna ersättas
genom den återvinning, som på de af honom företedda bättre
skäl kunde blifva honom slutligen tilldömd.

I betraktande af allt detta förenar jag mig med dem, som redan
yrkat återremiss, på det frågan må kunna tagas under mognare öfvägande,
och om en sådan ej bifalles, på afslag för det närvarande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels återremiss deraf; framställde Herr
(Trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid
svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.

Herr Nordström begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 4:de punkten i Lag-Utskottets Utlåtande N:o
45, röstar

Den det ej vill, röstar

J a;
Nej;

Vinner Nej, återförvisar Kammaren denna punkt.

Omröstningen företogs, och viddess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—46;

Nej—16.

5:te punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 5 och 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 46, i anledning af väckt motion om rättighet
för husbonde att i sparbank insätta en del af tjenstehjons lön.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 5 och 6 dennes bordlagda Utlåtande N:o 48, i anledning af
väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen den 28 Juni 1798,

Den 7 Maj, e. m.

407

i hvad den innefattar föreskrifter om sättet huru skuldebref och borgensförbindelser
skola upprättas.

l:sta punkten.

Herr von Möller: I behandlingen af förevarande Betänkande,

deri Lag-Utskottet föreslagit Riksdagen att för sin del besluta upphäfvande
af föreskrifterna i första paragrafen af Kong! Förordningen
den 28 Juni 1798, har jag icke deltagit, ty i så fall skulle jag
hafva mot Utskottets beslut reserverat mig.

Inom Lag-Utskottet har jag ofta hört af jurister den åsigt uttalas,
att man icke bör ändra en lag, utan att ett verkligt behof till
en sådan förändring förefinnes. För min del kan jag icke finna, att
något verkligt behof för närvarande eger rum, att ändra det stadgande,
som föreskrifver att skuldebref man och man emellan skola
vara skrifna. Såsom nu Lag-Utskottet föreslagit, skulle man vara
berättigad att utfärda tryckta skuldsedlar, men ännu har dock skuldsättningen
väl icke ökats så mycket att man icke kan utfärda en
skriftlig förbindelse, då man är i behof af lån. Blott ett fall känner
jag der den föreslagna förändringen skulle medföra fördel och det
är för kryddkramhandlanden och landthandlanden, hvilka utlemna
varor på kredit. Såsom Kammaren har sig bekant, har helt nyligen
handelsbolag vitsord blifvit upphäfdt för att, om möjligt, minska konsumtionskrediten.
Genom att nu borttaga 1 § i förenämnda Kong!.
Förordning blifver det naturligtvis lätt för de mindre handlandena
att hafva tryckta skuldsedlar i stora packor i beredskap, och då någon
erhållit en vara på kredit erfordras blott ifyllande af summan
jemte underskrift af namnet, om han kan skrifva, kan han det ej, så
får han hålla om pennan och hans bomärke dittecknas af handelsbetjenten.
eller någon annan i boden närvarande. Lag-Utskottet har,
fruktar jag, ej tänkt på att sådant icke skulle vara fördelaktigt för
den allmänna rörelsen, ej heller på de bedrägerier som sålunda skulle
underlättas. Lag-Utskottet sjelft säger väl, “att något förbud emot
tryckta eller graverade skuldebrefs och löftesskrifters utgifvande icke
finnes i lag stadgadt11, men jag ber att få bemärka det man ännu i
allmänhet antager 1 § i 1798 års Förordning vara fullt gällande. Jag
tror att, om detta stadgande borttages, skall detta leda till mera trakasserier,
mera förvecklingar och måhända till och med svek och bedrägerier
än man anar, och det är af dessa orsaker samt hufvudsakligen
till följd af den utaf flere jurister uttalade, här ofvan af mig
omförmälda sats, att man icke bör ändra en lag, utan att ett verkligt
behof förefinnes, som jag yrkar afslag å Betänkandet.

Herr Faxe: Jag vill visserligen medgifva, att den föreslagna

förändringen icke är alldeles nödvändig, men jag tror att det skulle
leda till mycken reda och ordning om förändringen skedde. För det
närvarande förekomma ofta skuldebref, författade af mindre skrifkunniga
personer, till innehållet så otydliga, att man knappt kan förstå
rätta meningen deraf. För de personer, som gifva ut dessa skuldebref,
är det mycket svårare att förstå innehållet af ett skrifvet sådant,

408

Den 7 Maj, e. m.

än af ett tryckt, hvi]ket sistnämnda de kunna läsa ock således lättare
akta sig för att blifva narrade. Ett skuldebref i och för sig är
icke något bevis, ty så vida det icke, då beloppet utsökes, erkännes
af utgifvaren, eller vittnen intyga riktigheten deraf, är detsamma
utan särdeles betydelse. Sådan som lagen nu är, finnes hvarken något
bestämdt förbud emot eller någon ansvarspåföljd stadgad för utgifvande
af tryckta eller graverade skuldebref. Visserligen är det
möjligt, att _ Konungens Befallningshafvande kan förklara ett dylikt
skuldebref icke vara exekutivt, men nog vore det en besynnerlig
lagtillämpning, om en gäldenär, som erkände skulden, likväl skulle
kunna undgå betalningsskyldighet derför, att skuldebrefvet icke
öfverensstämde med det ifrågavarande stadgandet i 1798 års författning.
^ Jag upprepar, att jag tror att det skulle vara nyttigt, om förändringen
infördes, och på den grund yrkar jag bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då 1798 års författning utfär dades

var ändamålet med den nu ifrågavarande föreskriften just att
förebomma bedrägerier och förfalskningar. Den man, som föreslog
denna författning, var just den af en talare i denna Kammare på
förmiddagen, så högt lofördade Justitieministern Fredrik Gyllenborg.
Han har kontrasignera! denna författning och han har uttryckligen
uttalat, att det var till förekommande af svek och bedrägerier som
den utfärdades. Jag tror att han kände menskliga naturen och dess
svagheter och kunde bedöma botemedlen lika bra som de, hvilka nu
föreslagit att borttaga stadgandet. I det föreliggande förslaget ser
jag för min del ett sätt att åt handlande gifva eu ersättning för det
vitsord, som deras böcker förlorat, och jag fruktar att det vederlag,
som bjudes, < kan leda till svåra påföljder för dem, som råka att falla
i de nät, hvilka här kunna utläggas. De tryckta reverser, som skulle
blifva tillåtna och hvilka säkerligen komme att hos vederbörande
finnas i tillräckligt förråd, komme kanske att ifyllas af någon i boden
närvarande främmande person eller troligare af bokhållaren, hvarefter
gäldenären ej behöfde hafva annat besvär än att underskrifva
sitt namn eller, om han det ej kunde, tillsades att hålla sin hand på
papperet, men huru ofta han visste hvad han underskrefve, kan vara
osäkert. Jag tror således att denna lätthet att förskaffa sig skuldebref
skulle kunna föranleda till missbruk. Den, som verkligen behöfver
utfärda ett sådant, torde man väl kunna antaga nu för tiden
i_ allmänhet vara så skrifkunnig, att han, åtminstone om vederbörande
tillhandahåller honom ett formulär, kan afskrifva detsamma så pass
läsligt, att vederbörande Konungens Befallningshafvande kan fatta
meningen, men den skrifvande sättes då i tillfälle att vinna fullständig
kännedom om hvad han skrifver. Man bör väl föreställa sig att
folkskolorna redan verkat så mycket, att de, som genomgått dem,
kunna författa sådana dokumenter, som nu är i fråga. Jag ser ingen
fördel i förändringen, men deremot befarar jag icke så ringa
vådor deraf, hvadan det synes mig vara bäst att låta paragrafen
qvarstå oförändrad, och anhåller jag derföre om afsJag å Utskottets
förslag.

409

Den 7 Maj, e. m.

Herr von Gegerfelt: Det har blifvit anmärkt att en lagför ändring

icke bör vidtagas, utan att ett verkligt behof af en sådan
förändring förefinnes. Deri instämmer jag fullkomligt. Men ett verkligt
behof måste val förefinnas, när den författning, ändringen afser,
strider mot riktiga och i lagens öfriga- delar följda rättsgrundsatser,
när den lägger ett icke allenast obehöfligt utan äfven skadligt band
på affärsrörelsens frihet, när dess tillämpande men icke dess åsidosättande
kan medföra rättskränkning och när den omständigheten, att
tillämpningen ytterst sällan ifrågakommer, utgör hvad. som hufvudsakligen
kan sägas till dess försvar. Jag skall söka visa, att sådant
är förhållandet i förevarande fall.

Då lagen i 1 Kap. 2 § Jorda-balken föreskrifver att köp och
andra aftal om fast egendom skola ske skriftligen och med tregge
manna vittne, innebär detta att aftalet, om ej föreskriften iakttages,
är ogildt. Ett motsatt förhållande egen rum i afseende på försträckning.
I 9 Kap. 1 § Handelsbalken stadgas visserligen att den skall
ske med vittnen eller bref derå tagas, men härigenom lemnas blott
en anvisning hvad en försträckningsgifvare bör iakttaga för att vara
i tillfälle styrka sin rätt. Aftalet är lika giltigt om ej anvisningen
iakttages. Skuldebrefvet är således blott ett bevisningsmedel, hvars
form 1734 års lag lemnat åt kontrahenternas fria bestämmelse, och
i afseende hvarå först 1798 års förordning stadgar, att skuldebref för
att vara gällande, skola vara antingen egenhändigt skrifna och underskrifna
eller bestyrkta af två vittnen, af hvilka det ena skuldebrefvet
skrifvit. Emot ändamålsenligheten af detta stadgande torde få anmärkas,
att om någon nekar att hafva utfärdat skuldebrefvet, det må
nu vara huru formenlig!, som helst, erfordras dock bevisning att
styrka dess riktighet. Erkänner eller öfverbevisas gäldenären att
han underskrifvit eller låtit underskrifva skuldebrefvet, så bör det
väl vara gällande lika väl som ett skuldebref, utfärdadt i den ordning
1798 års författning stadgar. Och i denna syftning har ock
praxis vid domstolarne allt mer och mer utbildat sig. Icke blott eu
större lättnad i affärsrörelsen utan äfven större säkerhet att skuldebrefvet
innehåller hvad det bör innehålla, vinnes genom begagnande
af tryckta blanketter på sätt nu allmänneligen sker med åtskilliga
kontrakter samt vexlar, utan att någon olägenhet deraf försports.
Äfven tryckta blanketter till skuldebref begagnas temligen allmänt,
oaktadt ifrågavarande föreskrift i 1798 års förordning, hvilken icke
stadgar någon påföljd för underlåtenhet att samma föreskrift iakttaga,
men innehåller på sätt och vis en uppmaning till gäldenären
att söka krångla sig ifrån betalningen. För min del får jag yrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Ekenman: Till de skäl den siste ärade talaren anfört för

antagande af Utskottets förslag, ber jag att få lägga ännu ett. Han
har visserligen påpekat att, efter hans åsigt, förändringen ej skulle
medföra de menliga följder, som en annan talare tänkt sig; men för
min del går jag ännu längre: jag tror att motsatsen skall inträffa,
att de bedrägerier, som man esomoftast vid domstolarne har tillfälle
att upptäcka, skulle i väsendtlig man förekommas genom möjligheten

410

Den 7 Maj, e. m.

för en och hvar att få begagna tryckta förbindelser, som i öfrigt
redan på ganska många ställen användas. Jag tror att det finnes
ganska många medelålders män, hvilka ej hafva förmåga att skrifva
annat än möjligen sitt namn, men deremot kunna läsa tryckt. Om
således en tryckt skuldsedel förelägges gäldenären, kan han vida
lättare förvissa sig derom, att dess innehåll är öfverensstämmande
med aftalet, än om förskrifningen är skriftlig, då han ofta måste lita
på trovärdigheten hos de vittnen, som uppläsa densamma för honom;
och beklagligen har man sett många exempel derpå, att det upplästa
innehållet af skuldsedeln varit olika med det verkliga. Sådant kan
ej ske om gäldenären sjelf kan läsa den förbindelse han undertecknar;
och jag kan ej finna att förändringen skulle medföra några vådor,
men deremot förekomma ganska många af de påpekade olägenheterna.
Ty ofta är ett skuldebref så uppstäldt, att verkan af detsamma
ej blifver sådan, som gäldenären afsett. På grund af hvad
Jag anfört yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då en föregående talare fäst uppmärksamheten
på förhållandet med vexlar och med stöd af en jemförelse
med dessa påyrkat bifall till den ifrågavarande förändringen, får jag
erinra, att vexlar ej kunna gömmas länge, utan måste inom viss bestämd
tid göras gällande, hvaremot man kan ganska lång tid hålla
på reverser; och det kan då ofta blifva svårt att bevisa obehörigheten
af ett kraf eller af en förelupen oriktighet. Jag tror, för min
del, att i de penningeverk, der man nu har rättighet att begagna sig
af tryckta reversaler, tillräcklig erfarenhet vunnits huruledes förfalskningar
kunna begås af låntagare, och jag tror det ej vara större säkerhet
emot sådana, om det nu medgifves långifvare i allmänhet att
begagna tryckta blanketter och att, sedan de låtit dem ifyllas, låta
låntagaren sätta sitt namn derunder. Om, såsom det blifvit uppgifva,
sådana tryckta blanketter redan i vissa orter begagnas, så äro
de dock icke lika med löpande skuldebref. De gälla blott om de
erkännas, och då skulden erkännes, ålägges betalningsskyldighet på
grund af dem lika väl som då en skuld i andra fall erkännes. Genom
1798 års förordning är visserligen ej for äring sr ätten förlorad, i händelse
der föreskrifna formaliteter ej skulle blifvit iakttagna, men den
om Ikor lig a rätten, som grundar sig på sjelfva dokumentets beskaffenhet,
kan ej göras gällande. Den författning, som gällt i snart 80 år, har
väl något skäl för sig.

Friherre Sprengtp orten: De skäl, som blifvit aftvå ledamöter
af Lag-Utskottet anförda till försvar för den föreslagna förändringen,
hafva ej förmått undanrödja de betänkligheter jag hyser
emot densamma, såsom, enligt min tanke, innebärande ganska störa
vådor för det allmänna. Jag förenar mig derföre i Grefve Mörners
yrkande om afslag.

Grefve Mörner, Axel: Till de skäl, som redan blifvit anförda

för afslag å Utskottets hemställan, ber jag att få lägga ännu ett.
Om nemligen den ifrågavarande paragrafen blefve upphäfd och tryckta

Den 7 Maj, e. m.

411

skuldsedlar således tillädes laga gällande kraft, vill det förefalla
mig som om ej särdeles hinder skulle möta för hvem som helst att utgifva
skuldebref på små belopp och ställda att betalas vid anfordran;
de kunde utfärdas på B, 2 — ja ända ned till 1 It:dr, med format
och prydnader ungefär liknande sedlar och sedan utsändas att cirkulera
likasom banksedlar. Häremot väntar jag visserligen den invändningen,
att, om sådant sker, beror det på hvar och en att emottaga
sådana skuldsedlar eller ej; men då man får en större mängd
af dylika förbindelser och andra sedlar af flera sorter och olika utseende,
så måhända granskar man hvarje särskild sedel ej så noga,
och mången har icke tillräckliga insigter för att kunna granska och
bedöma deras värde. Lätt kunde i följd häraf inträffa att nu ifrågavarande
slag af förbindelser kunde få en ganska vidsträckt spridning
och förluster uppstå om de icke ordentligen inlösas af utgifvarne.
Om sådant inträffar, kommer det säkert att hos allmänheten väcka
oro, som kan orsaka ytterligare förluster. För min del tror jag det
derföre ej vara skäl att förorda en lagstiftning, som uppmuntrar till
till sådana försök. Att försök redan blifvit i den riktningen gjorda,
dock under annan form, det har under ett föregående plenum i denna
Kammare visats oss; åtminstone hafva vi fått se ett exemplar af en
dylik sedel. Bifalles Utskottets förslag, tror jag sådana försök skola
icke uteblifva. Jag anhåller ur denna synpunkt, äfvensom på grund
af hvad andra talare emot saken anfört, om afslag å Betänkandet.

Herr von Giegerfelt: Såsom tillägg till hvad jag redan i denna
sak har anfört ber jag få nämna, att om det ur allmänna säkerhetens
synpunkt, för att förekomma bedrägerier, skulle anses nödigt
att bibehålla förevarande stadgande för transaktioner, emellan enskilda,
så borde väl samma skäl i än högre grad tala för suspenderande
af föreskriften för så vidt den afser banker och allmänna kassor.
Det har blifvit yttradt, att författningen är 80 år gammal och
derföre borde respekteras. Jag tvifla!’ på att en författnings ålder
kan utgöra giltigt skäl för dess bibehållande, särdeles då den rörer
kreditlagstiftningen.

Hvad beträffar den siste talarens anmärkning, att, om förändringen
nu ginge igenom, tryckta förbindelser på ringa valörer skulle
komma att cirkulera i allmänna rörelsen, får jag erinra att dessa
begge frågor icke hafva det ringaste med hvarandra gemensamt.

En skuldsedels antaglighet beror på utgifvarens kredit och ingen
enskild kan hafva sådan kredit att hans förbindelser gälla såsom
rörelsemedel. Detta är enda skälet hvarföre ej redan nu denna egenskap
tillkommer enskildas förbindelser. Skulle någon söka göra sina
skuldebref lika banksedlar i ändamål att få dem såsom sådana antagna,
så vore detta ett bedrägeri, hvilket ingalunda motverkas genom
ifrågavarande stadgande, men väl genom strafflagen, hvilken ock
i dylika fall vunnit tillämpning. Jag fortsätter mitt yrkande om bifall
till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner, Axel: Föregående talare behagade yttra, att
om man ansåge att förevarande paragraf i 1798 års förordning borde

412

Den 7 Maj, e. m.

bibehållas i gällande kraft, undantag ej borde göras för bankinrättningar
och åtskilliga andra penningeverk. Han synes med denna
anmärkning hafva hänsyftat på att dessa verk skulle kunna vara benägna.
att, om man så får uttrycka sig, lura, eller begå bedrägeri
®™ot dem, som med berörda verk och inrättningar hafva affärsförbindelser
eller der upptaga lån; åtminstone kan jag ej annars inse,
hvarföre han skulle vilja fråntaga dem rättigheten att begagna sig
af tryckta förbindelser. Jag tror det vara en väsendtlig skilnad i
detta hänseende emellan offentliga verk och enskilda personer. Man
måste val antaga, att i offentliga verk finnas åtskilliga kontrollanter
och att svek. ej gerna kan der förekomma, hvarföre ock man bör
kunna med tillräcklig trygghet tillåta dem att begagna tryckta skuldförbindelser.
Hvad angår den ärade talarens yttrande, att redan nu
hinder icke möter för att utgifva tryckta förbindelser på små valörer,
hvarom jag förut nämnt, torde få erinras att det egentliga hindret
deremot just innehålles uti § 1 af 1798 års Kongl. .Förordning, och
beträffande talarens uppgift derom, att det i en rättegång skall förekommit,
att en gäldenär ålagts betala sin skuld ehuru hans förbindelse
ej öfverensstämt. med 1798 års förordning, så synes klart att
denna betalningsskyldighet väl ålades gäldenären på grund af hans
erkännande inför rätta, derigenom en ny förbindelse för honom uppstod.
. Vidare tycktes mig de argumenter den ärade talaren förebragt
angående, kraften. af tryckta skuldsedlar nästan antyda den åsigten
att 1 § ej i verkligheten skulle vara gällande, men en lag bör dock
alltid anses gällande och efterlefvas, intilldess den blifvit upphäfd.

Jag har icke sagt, att jag befarade, att de små skuldsealarne
skulle inrättas så att de efterapade sedlar, utan endast att åt dem
skulle kunna af utgifvaren gifvas en viss modell med ornamenter efter
behag, så att de finge ett utseende som i någon mån liknade det
för sedlar ofta förekommande, och att derigenom förluster skulle kunna
uppstå i händelse utgifvaren blefve insolvent. Jag vidhåller mitt
förra yrkande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställdes
propositioner å båda dessa yrkanden samt besvarades med blandade
ja och nej; hvarefter ocli sedan proposition på bifall till punkten
förnyats samt likaledes med ja och nej i blandning besvarats, Herr
(Trefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Herr von Möller begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den som bifaller första punkten i Lag-Utskottets Utlåtande N:o
48, röstar

J a;

Den 7 Maj, e. m

413

Den det ei vill, röstar

Nej:

Vinner nej, afslår Kammaren denna punkt.

Omröstningen företogs, och vid dess
utfallit sålunda:

Ja — 27;
Nej - 38.

slut befunnos rösterna hafva

2:dra "punkten.

Herr Kaxe: Då Kammaren redan afslagit första punkten i Utskottets
Betänkande, torde denna punkt jemväl böra förfalla.

Grefve Mörner, Carl Göran: Till det skäl föregående talare

anfört torde jag få lägga det, att, som ingen motion blifvit väckt att
vidtaga någon sådan förändring som här är i fråga, Utskottet torde
saknat skäl att framkomma med sitt förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten afslogs.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial N:o 81, med anmälan
om Kamrarnes skiljaktiga beslut i anledning af Stats-Utskottets
uti Memorial N:o 73 framställda förslag till saiumanjsinkning af
Kamrarnes olika beslut rörande stambanornas spårvidd och anläggningssätt
m. m.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets den 6 dennes bordlagda
Betänkande N:o 1, i anledning af väckta motioner om förändrad
lagstiftning angående restitution af bränvinstillverkningsafgiften
vid utförsel af bränvin till utrikes ort.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Särskilda Utskottets den 6 dennes bordlagda Memorial N:o 2, i anledning
af Kamrarnes olika beslut rörande dess Betänkande N:o 1,
om ifrågasatt reorganisation af rikets sjöförsvar m. m.

Kammaren åtskiljdes kl. 8 e. m.

<

In fidem
O. Brakel.