Lördagen den 6 April 1872

ProtokollRiksdagens protokoll 1872:406

328

Den 6 April, f. m.

Lördagen den 6 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne Mars.

Upplästes och godkändes Statt-Utskottets förslag dels till Riksdagens
skrifvelse, N:o 7, till fullmäktige i Riksgälds-kontoret, angående
Riksgälds-kontorets förvaltning under den tid som förflutit sedan
början af 1871 års riksdag; dels oek till Riksdagens underdåniga
skrifvelse N:o 8, angående beviljande af anslag till fortsättande
af arbetena å östra och norra stambanorna.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda utlåtanden
och memorial, nemligen:

N:o 44, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader samt sjösänkningar och
andra vattenaftappningsföretag med derå dylika föremål;

N:o 45, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i afseende
på de statsbidrag, som under denna riksdag beviljas för väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt
sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag;J|

N:o 46, i anledning af väckt motion i fråga om kronohemmans
samt åtskilliga andra kronolägenheters upplåtande under skattemannarätt
utan särskild köpeskillings erläggande.

Herr (Trefven och1 Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande af Stats-Utskottet, i första punkten af dess memorial

329

Den 6 April. f. m.

N:o_ 38. föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition: -

Den. som vill, att å Allmänna indragningsstaten må uppföras
ett belopp af 200 R:dr, att såsom årlig pension utgå till aflidne
chefen för kronoarbetsbataljonen å Carlsborg, Öfverstelöjtnanten
Jonas Gabriel Schanders dotter, Lotten Schander, så länge hon lefver
ogift, röstar

Den det ej vill, röstar

J a:
Nej;

. . Vinner Nej, har nämnda pension icke blifvit af Riksdagen beviljad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 104.

Nej — 14.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokolls-utdrag, N:o 168, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 88 ja och 84 nej,
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
192 ja och 98 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt''65 § Riksdags-ordningen, öfver följande
af Stats-Utskottet,^i andra punkten af dess memorial N:o 38,
löreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att den för Kompanichefen vid kronoarbetskorpsen,
Kaptenen Evert _ Fredrik Georgii begärda pension, 1,000 R:dr,
må af Riksdagen beviljas, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej.; .

Vinner Nej, har Riksdagen beviljat nämnda pension, att utgå med
ett till 500 R:dr nedsatt belopp.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 107.

Nej — 11.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokolls-utdrag, N:o 169, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 55 ja och 116 nej, samt
att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 162 ja

330

Den 6 April, f. m.

och 127 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver följande,
af Stats-Utskottet i tredje punkten af dess memorial N:o 38
föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition;

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga framställning om pension
för Fängelsedirektören A. L. Hårds af Segerstad enka, Agnes
Elisabeth Hård af Segerstad, född Brummer, må endast på det sätt
af Riksdagen bifallas, att pensionsbeloppet bestämmes till 300 R:dr
årligen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är den ifrågasatta pensionen af Riksdagen afslagen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 105.

Nej — 10.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 170, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 96 ja och 81 nej,
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
201 ja och 91 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande, af Stats-Utskottet i fjerde punkten af dess memorial N:o
38 föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att den för Förrådsförvaltaren W. Normans enka,
Erika Wilhelmina Norman, född Wendelius, begärda pension, 300R:dr,
må af Riksdagen beviljas, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har nämnda pension icke blifvit af Riksdagen beviljad.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 109.

Nej — 9.

331

Den 6 April, f. m.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokolls-utdrag, N:o 171, som upplästes och hvaraf inhemtades,
^ att omröstningen derstädes utfallit med 85 ja och 85 nej, samt
att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 194 ja
och 94 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, öfver
följande af Stats-Utskottet, i femte punkten af dess memorial N:o
38, föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att den för Öfverstelöjtnanten C. E. Norströms
eijka._ Emma Norström, född Lundberg, äskade pension, 600R:dr,må
åt Riksdagen beviljas, röstar

d a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är nämnda pension af Riksdagen afslagen.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda Ja

— 109.

Nej — 10.

.... ^r°tok2)1 ofver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokolls-utdrag, N:o 172, som upplästes och hvaraf inhemtades,
^att omröstningen derstädes utfallit med 69 ja och 106 nej, samt
att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 178 ja
och 116 nej: _ hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, öfver
följande, af Bevillnings-Utskottet i dess memorial N:o 6 föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller Kongl. Maj:ts af Andra Kammaren antagna
nadiga förslag om nedsättning af personliga skyddsafgiften till hälften,
eller 40 öre för man och 20 öre för qvinna, röstar

Ja;

Den det icke vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kommer personliga skyddsafgiften att, enligt Utskottets
af Första Kammaren godkända hemställan, bibehållas vid oförändradt
belopp.

332

Den 6 April, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 23.

Nej — 97.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokolls-utdrag, N:o 173, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 141 ja och 41 nej,
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
164 ja och 138 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdags-ordningen, öfver
följande af Stats-Utskottet, i första punkten af dess memorial N:o
39, föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes tillse om, i hvad män och under hviska vilkor
en ombildning och förening af teknologiska institutet, krigshögskolan,
skogsinstitutet, farmaceutiska institutet och undervisningen
för landtmätare till en teknisk högskola må vara gagnelig och af
behofvet påkallad, samt att Riksdagen för detta ändamål anvisar
och ställer till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af tretusen R:dr,
röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen besluta, att den i förevarande ämne
väckta motion icke för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—41.

Nej—77.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokolls-utdrag N:o 174, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 128 ja och 51 nej,
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
169 ja och 128 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt
i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Anställdes omröstning, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, öfver
följande af Stats-Utskottet, i andra punkten af dess memorial N:o
39, föreslagna och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

33S

Den 6 April, f. m.

Den, som vill, att, till löneförbättring för Sundhetskollegii ordförande,
ledamöter och tjensteman samt vaktbetiente äfvensom till
arvode för granskning af medikamentsräkningar, för år 1873 anvisas
ett extra anslag af 10,850 R:dr, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutit, att till löneförbättring för
Sundhetskollegii ordförande, ledamöter och tjensteman samt vaktbetjente
äfvensom till arvode för granskning af medikamentsräkningar
för år 1873 anvisas ett extra anslag af 10,850 R:dr, med vilkor
att de embete-^ och tjensteman, som af den ifrågasatta löneförhöjningen
komma i åtnjutande, icke få innehafva annan befattning med lön
eller arvode på rikets stat.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—92.

Nej—26.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 175, som upplästes och hvaraf inbemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 32 ja och 138
nej, samt att bådaKamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
124 ja och 164 nej; hvadan beslutet i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Lag-Utskottets nedannämnda, den 4 dennes bordlagda utlåtanden och
memorial, nemligen:

N:o 23, i anledning af väckt motion angående sättet för stämnings
delgifvande åt köping, byalag eller annan samfällighet;

N:o 24, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af 8:de punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o 14, rörande
väckta motioner om upphörande af kyrkoherdes sjelfskrifvenhet till
ordförandeskap i skolråd; och

N:o 25, i anledning af väckt motion om ett tillägg till 11 Kap.
4 § Byggninga-balken.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Konstitutions-Utskottets den 5 dennes bordlagda utlåtanden:

N:o 7, angående väckt motion om tillägg till 12 § Riksdagsordningen;
och

334

Den 6 April, f. m.

N:o 8, i anledning af Kongl. Majds nådiga proposition med förslag
till förändrad lydelse af 72 § Regeringsformen.

Härefter uppropades och yttrade Herr vice Talmannen: Jag
anser mig böra vördsamt föreslå, att Kammaren behagade besluta att
Konstitutions-Utskottets nu andra gången bordlagda utlåtande N:o 8
må få till afgörande företagas nästa Lördag den 13 i denna månad.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 30 sistlidne Mars och 4 dennes bordlagda betänkande
N:o 9 angående tullbevillningen.

lista och 2:dra punkterna.

Biföllos.

3:dje punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Genom det i denna punkt gjorda
förslag åsyftas visserligen ett förtydligande i tulltaxan, men om ett
sådant behöfves, derom vågar jag vara af olika mening med Utskottet.
Det kan väl ej bestridas att album äro inbundet papper, således
hvad man i vidsträcktaste mening kallar böcker, fastän otryckta.
Då förslaget väl emellertid tillhör de förtydliganden, som komma
från Tullstyrelsen, lär det väl ej vara värdt att söka åstadkomma
någon förändring deruti.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

Hide och 5:te punkterna.

Biföllos.

6:te punkten.

Herr von Koch: Jag vill ej vid detta tillfälle lägga mig emot.

att bomullskrut uppföres under annat krut, men jag vill gifva tillkänna,
att jag finner det vara bra eget att vi skola beskatta en sådan
artikel som krut, hvilken jag fruktar_ vi ofta behöfva införa,
och det för mycket vigtiga ändamål. Jag vill nu endast fästa uppmärksamheten
härpå till en annan gång, i hopp att denna artikel da,
må bli fri från all tull.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

Den 6 April, f. m. 335

7:de—10:de punkterna.

Biföllos.

li:te punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag är så obekant med hela
denna sockerhistoria, att jag ej kan rätt bedöma den, men i Utskottets
referat omtalas, att artikeln drufsocker skall ofta förekomma af
så ljus beskaffenhet att den är nästan ofärgad, och då nu färgen är
det förnämsta, vid sockers bedömande, afgörande kännetecknet, så synes
det mig att här möjligen öppnas ett kryphål, genom hvilket icke
så få skålpund socker skulle kunna krypa in. Jag anser att det fortfarande
kan få stå som det står och anhåller derför om afslag å
punkterna.

Herr Bennich: Det är mycket möjligt att mångenstädes finnas
kryphål; men det är just för att stoppa till ett sådant, som man
här har föreslagit ett bestämdt stadgande huru drufsocker skall tullbehandlas,
nemligen att sådant socker, vare sig ljust eller mörkt, alltid
skall tullbehandlas såsom råsocker, till färgen mörkare än N:o 18 af den
i verldshandeln gällande holländska standard. Jag kan ej förstå annat,
än att ett positivt stadgande, så klart som detta, skall förekomma
alla möjliga försök att göra sig till godo några mera obestämda
stadganden, och hemställer derföre om bifall till Utskottets förslag,
hvilket äfven har den fördelen, att det sammanfaller med stadgandena
i flera andra länders tulltaxor.

Grefve Mörner; Då, efter hvad det synes i Utskottets betänkande,
det har händt att en person påstått sig uteslutande begagna
drufsocker för yllefärgning och begärt detsammas förtullning såsom
kemiskt-tekniskt preparat, och då vederbörande auktoritet utredt att
detsamma är att hänföra till socker, så bör man ej förringa verkan
af bestämmelsen att det endast är färgen, som afgör om sockret
skall draga högre eller lägre tull. Jag kan ej tro att det är omöjligt
att blanda in någon smula stärkelse i vanligt socker och på sådant
sätt spara in de fyra örenas högre tullafgift.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten och dels afslag derå; framställdes proposition
på bifall till punkten och besvarades med ja.

12:te punkten.

Herr Bydqyist: Sedan Biksdagen nu nyligen beslutat indrag ning

eller minskning af en statsinkomst på 600,000 H:dr, en statsinkomst
af den beskaffenhet, att den ej vidare kan under samma
form komma statsverket till godo, anser jag det vara goda skäl att.
öfverväga, huruvida statsverket kan anses vara i den ställning, icke.

336

Den 6 April, £. m.

"blott nu, utan äfven för den närmaste framtiden, att man kan borttaga
ytterligare en skatt eller inkomst, som visserligen ej är så betydlig,
men af den beskaffenhet att icke heller den, eu gång borttagen,
vidare torde kunna åter införas; till hvilken kategori hörer
tullen på fisk. Bevillnings-Utskottet har i sitt föreliggande betänkande
blott lemnat uppgift på hvad tullen år 1870. utgjorde för fiskvaror
eller 136,868 R,:dr, men jag anser, att man vid en fråga, sådan
som denna, ej bör nöja sig med att se endast pa det sista året, utan
har jag tagit medeltalet af de fem åren 1866—1870, som utgör 112,250
R,:dr, sålunda mindre än den af Utskottet anförda summan. Frågan
är dock i alla fall om en inkomst till staten af 112,000 R:dr om året.
Detta är en summa, som man förra året ansträngde sig ganska mycket för
att få ihop, och, fast man, såsom en talare nyligen påminde om,
började med apelsiner och slutade med russin och mandel, tror jag
dock ej, att man beräknade att de då förhöjda tullsatserna skulle
lemna ens så mycket, som här är fråga om. Jag lemnar emellertid
denna sak å sido och öfvergår till hufvudämnet. Tulltaxan irpptager
under artikeln Fisk flera rubriker, men hvar och en vet, att det är
tre slag, sill, sei och strömming, som äro af största vigt; de andra
äro mera obetydliga. Om det nu vore så, att någon .under loppet åt
denna öfverläggning kunde genom fakta öfvertyga mig, att upphörandet
af tull på desaa tre slag af fisk skulle komma den störa Klassen
af konsumenter, som utgöres af de fattiga och fattigaste, till godo:
om jag genom skäls anförande derom kan blifva ötyertygad,. skall
jag gerna, oaktadt den stora uppoffringen å statens sida, afstå från
denna tull; men innan man beslutar sig härför, bör man gorå iör
sig klart, om verkligen den stora klassen af konsumenterna får fördelen
deraf. Om man då först tager i betraktande den första klassen
eller sillen, så befinnes det, att en fast tunna, eller 4,s kubikfot, antages
väga 13 lispund, och att det går ungefär 30 sillar på hvarje
lispund, så att tunnan innehåller 390 sillar: tullen utgör 12 öre
per kubikfot, det vill säga 57," öre per sådan tunna. Som emellertid
den förtullade importen, således oberäknadt den från. Norge landvägen
införda, under de fem sista åren i medeltal utgjort 1,043,233
kubikfot, hvaraf från Norge 958,635 kubikfot, och tullen, härför i
medeltal utgjort 59,230 R:dr, så befinnes, att cirka jjkdelar af hela den
förtullade införseln ankommit från Norge. Sillen från nämnda land
drager likväl blott half tull eller cirka 29 öre per tunna, som åter
motsvarar per lispund 2p;, öre och 71 hundradedels öre per sill.
Sillpriset härstädes varierar ganska mycket, mellan lägst 19 R:dr och
högst 28 R:dr, men vanligen är det mellan 19 och 23 Jt:dr per fast
tunna, hvadan tullen för Ofdelar af importen sjöledes utgör U å 1|
procent af varuvärdet. Sillen kostar detaljhandlaren härstädes högt
räknadt per lispund 1,5 o ä l,su R:dr, men säljes af honom efter 2,.->0
å 2,''.tO, och han tager således i vinst 1 R:dr ä 1,1 o. per lispund; , per
styck kostar sillen honom 5 ä 6 öre, men han säljer den för. 8 ä 10
öre. För den obemedlade, som är i tillfälle att köpa 1 tunna i sender
samt för sig och sin familj konsumerar U tunna årligen eller 585
sillar, skulle vinsten af tullfrihet möjligen kunna blifva .per år

circa

Den 6 April, t'', m.

337

«irka 43 öre. Den åter, som köper pundvis, kommer troligen ej i
åtnjutande af öres eftergift i tull, utan kommer denna eftergift
troligen att öka köpmannens vinst. Den fattigaste, som köper sillen
styckevis, kan omöjligen få något godt af den till 7i hundradedel
öre belöpande tullfriheten. Med afseende äfven derå, att varupriset
i stort ofta inom kort tid stiger eller faller en eller ett par riksdaler
per tunna, det vill säga med minst 3j gånger tullbeloppet, blir således
resultatet af tullfriheten, att statens inkomster minskas med cirka
''60,000 R:dr om året, utan att den stora massan af konsumenter,
indika tillhöra den obemedlade, ja den fattigaste klassen af innevånarne,
efter all sannolikhet deraf kunna komma att skörda den
aldra., ringaste minskning i utgifter.

Ofvergår jag nu till den andra fiskben eller sej, så importerades
af denna vara under de fem åren 1866—1870 i medeltal 67,035
centner om året, deraf från Norge sjöledes 58,271 centner, med en
tull af 39,459 R:dr. Sej kan antagas kosta härstädes i minut 3 R:dr
pO öre per lispund eller 18 öre per skålpund. Tullen är 25 öre per
lispund, eller cirka 7 procent af varuvärdet, men för TVn delar af
importen, som kommer från Norge, allenast hälften eller 31 procent
af varuvärdet.

Strömmingen, som nästan uteslutande kommer från Finland och
följaktligen ej njuter någon eftergift, drager samma tull som sillen
■eller 57,tf öre per tunna. Priset varierar ganska betydligt, beroende
på större eller mindre tillgång; nu kostar eu tunna 28 Ridt'',
en fjerding 7,50 och ett lispund 2 R:dr; tullen utgör således något
öfver 2 procent af värdet.

Med stöd af hvad jag nu tagit mig friheten nämna och med afseende
å hvad Friherre af Ugglas yttrat i sin reservation: “Då fråga
■om tullfrihet å sill sednast vid riksdagen 1870 behandlades, anförde
Bevillnings-Utskottet, såsom ett bland skälen att afstyrka bifall till
ett sådant förslag, att införseltullen å sill väl kommer att tagas under
ompröfning vid den pågående revisionen af författningarne angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handelsförhållanden11 och “att denna
revision ännu icke är afslutad", anser jag tiden icke vara inne att
göra någon förändring i tullen å fiskvaror, och vill tillägga, hvad
de af mig ännu ej omnämnda andra fiskslagen, såsom lax, ål och
■andra slag, angår, det jag för min del ej kan finna ringaste anledning
att befria dem från tull, då det endast är de förmögnare och
bemedlade klasserna, som konsumera dem. Jag ber således att få
yrka afslag å Utskottets hemställan i denna punkt och bibehållandet
af nuvarande bestämmelser i tulltaxan.

Friherre af Ugglas: Vid alla de många tillfällen, då frågan

om borttagandet af tullen å fiskvaror utgjort föremål för Riksdagens
behandling, hafva alltid två skäl blifvit anförda vid afstyrkandet af
sådana förslag. Det ena skälet är af finansiel beskaffenhet, att nemligen
denna tull så litet drabbar konsumenten af varan, men tillika
utgör en jemförelsevis så betydlig statsinkomst, att den icke bör
borttagas. Det andra skälet har varit, att, då ifrågavarande tull Imf Rihd.

Prof, 1872, 1 Åfå. 2 Band. 22

338

Oen 6 April, i. m.

vudsakligen träffar en vara, som införes från Norge, så bör man icke
ensidigt rubba, denna tull utan för dess borttagande eller nedsättning
afvakta den tidpunkt, då ett allmänt ordnande af dylika internationela
angelägenheter emellan båda rikena förekommer. Vid hittills
förda underhandlingar om mellanrikshandelns ordnande har naturligtvis
ärendet varit före; från norsk sida har nemligen alltid framkommit
frågan om borttagande i Sverige af tull på sill, likasom från
svensk sida tull på spanmål i Norge, ehuruväl, jag erkänner det, de
norska yttrandena i allmänhet på samma gång gått ut derpå, att
borttagandet af silltullen för Norge vore af jemförelsevis ringa vigt,
då deremot bibehållandet af spanmålstullen för Norge af finansiela
skal. vore af stor betydelse. För min del får jag likväl öppet tillstå,
att jag står fast vid den åsigt, som af så många föregående Riksdagar
uttalats, att nemligen borttagandet af denna tull verkligen innefattar
en ganska stor fördel för vårt grannrike och en fördel som vi
icke böra bortskänka utan att betinga oss någon ersättning. Nu har
emellertid Revillnings-Utskottet sökt bevisa, att denna tull icke vore
af något värde för Norge. Detta är likväl något som jag icke kan
fatta. För mig är det alldeles klart, att, om jag borttager tullen på
en eller annan hufvudsaklig konsumtionsartikel, kan jag också köpa
den för. billigare pris. Nedgår åter priset, så ökas''också konsumtionen
till följd af de allmänna lagarne för densamma. Denna ökade
konsumtion måste slutligen naturligtvis blifva en fördel för producenten.
Detta har också varit en regel, som hittilldags vid reglerandet
af alla internationela förhållanden ansetts snart sagdt som ett
axiom, och. jag kan för min del icke finna annat än att denna regel
fortfarande eget sin fulla giltighet.

Vidare anhåller jag att få fästa uppmärksamheten på att detta
numera gäller i ännu högre grad än förr, enär vår fiskerinäring just
på sednare tider så fördelaktigt utvecklat sig, att vi till och med med
svensk fisk kunnat till stor del fylla våra behof. Vi äro derigenom
icke så uteslutande som förr hänvisade att hemta våra behof af detta
slag från främmande länder, och vid sådant förhållande måste det
väl vara en fördel för ett främmande land att tullfritt få införa sina
produktionsartiklar, hvilka derigenom komma i paritet med hvad landet
. sjelf producerar. Jag vill emellertid icke vidare ingå i någon
bevisning härom: frågan står för mig alldeles klar, utan skulle jag,
såsom jag redan yttrat, helst önska, att man uppsköte denna fråga,
tills man fått afslutad den revision om mellanriksförhållandena, hvilken
på grund af Riksdagens egen begäran för några år sedan blifvit
inledd och som pågår. Detta har för mig utgjort skälet, hvarför jag
icke kunnat biträda Bevillnings-Utskottets förslag.

För öfrigt må jag erkänna, att jag under andra omständigheter
gerna skulle hafva röstat för borttagandet af tullen på en sådan nödvändighetsvara
som fisk; och jag skulle till och med vilja hafva gjort
det i ännu större skala än Bevillnings-Utskottet tillstyrkt. Ty om man
vill borttaga tullen på fisk i allmänhet, så vet jag sannnerligen icke
hvarföre man skulle bibehålla den på anjovis, sardeller och thunfisk,
helst tullen å dessa sednare artiklar inbringat högst obetydligt eller
under de sista fem åren högst 867 ocli lägst 548 R:dr årligen. Om

339

Den 6 April. f. m.

all tull å fiskvaror blefve borttagen, så skulle man derigenom vinna
en enkelhet i tulltaxan, som vore betydligt eftersträfvansvärd. Detta
gör, att, ehuru jag kommer att yrka äfslag å hela det nu föredragna
momentet, ^ jag likväl hos Herr Grefven och Talmannen får anhålla,
att han måtte framställa särskild proposition angående borttagandet
af tull på fisk i allmänhet, och särskild proposition angående borttagande
af tullen på anjovis, sardeller och thonfisk, på det att om,
mot min vilja, tullen på den större fisken kommer att försvinna, jemväl
tullen på den andra, lilla fisken måtte få följa med.

Jag må slutligen saga, att här har nyligen, åtminstone för mig,
uppkommit ett nytt skål för afslag å Utskottets förslag. Jag kan
icke neka, att den sednaste voteringen angående nedsättning i den
personliga skyddsafgiften, hvarigenom ett belopp af 600,000 R:dr blifva
borttaget från våra skattetillgångar, gjort mig ytterligt varsam i
fråga om. borttagandet af denna tullinkomst, som likväl under år
1870 inbringat åt staten närmare 137,000 K:dr. Yi torde ock hafva
att förvänta, förslag om åtskilliga andra stora nedsättningar i tulltaxan,
och jag beder derföre, att Kammaren måtte besinna sig val,
om det kan vara skäl att borttaga denna tullsats, som verkligen efter
min öfvertygelse icke är tryckande.

Jag anhåller om afslag å den nu föredragna punkten.

Friherre Sprengtporten: Vid flera tillfällen under de sednare
åren hav jag befunnit mig i den ställning, att icke kunna biträda
Bevillnings-Utskottets principer, då de rört tullen på lifsförnödenheter.
Sådana tullar höra visserligen hållas låga, men att alldeles
förkasta dem är hvarken praktiskt eller öfverensstämmande med vetenskapens
fordringar, så framt man icke anser statsekonomiens sanningar
inskränkta inom manchesterskolans program. Två andra talare
hafva redan på fullständigt utvecklat denna fråga, att det å min
sida är öfverflödigt att vidlyftigare inlåta mig på densamma än att
fästa Kammarens uppmärksamhet på den stora minskning i statsverkets
inkomster, uppgående till ett belopp af omkring 600,000 R:dr,
hvilket af det nyss fattade beslutet om nedsättning i den personliga
skyddsafgiften blifver en följd, och då dessa statsverkets uppoffringar
ytterligare skulle komma att ökas med ett belopp af 136,000
ii:dr, finner jag icke skäl att tillstyrka Utskottets förslag, utan förenar
mig med dem som yrkat afslag.

Herr von Kock: Mot förslaget om borttagande af tullen å fisk
hafva anmärkningar. af två slag blifvit framställda. Den ena anmärkningen
har varit, att denna tull skulle vara så oändligt liten,
att borttagandet af densamma icke komme konsumenten till godo.
Min gamle vän på elfsborgsbänken bär gjort en uträkning (som
i och för sig sjelf kan vara ganska intressant), så att vi häraf nu
fatt veta hvad tullen gör på hvarje sill. Jag hoppas, att när vi
komma till frågan om nedsättning i kaffetullen, han då också benäget
skall, meddela oss hvad tullen gör på hvarje höna. Men ehuru
det i statistiskt hänseende kan vara ganska godt att veta hvartill tullen
per år uppgår för hvarje konsument, så får jag dock förklara,

340

Den 6 April, £. m.

att för mig, som nu under omkring 20 års tid hvarenda gång, då
frågan om tullens borttagande å födoämnen, spaumål m. in. varit å
bane, ständigt bort detta samma argument upprepas, men i sednaste
tiden utan framgång, synes den aktade talaren hafva ställt sig
med denna argumentation på en öfvervunnen ståndpunkt. Hvad i
öfrigt de personer beträlfar, hvilka vuxit upp med de gamla åsigterna,
har jag funnit att det icke är stort värdt att mot dem argumentera,
så att jag icke nu beträffande det anförda skälet vidare
skall yttra mig.

Det andra skälet, som man också vid dylika tillfällen fått höra, är
att denna tullnedsättning stannar i köpmännens fickor. Jag tror det icke.
Jag tror visserligen att köpmännen och mellanhänderna komma att taga
något, (åtminstone borde de hafva något för allt det besvär och allt
det trassel, som alla tullafgifter förorsaka); men jag tror icke att de
i allmänhet af tullen få något. Ju mera man lättar samfärdseln, ju
mindre stannar af dylika afgifter i köpmännens fickor, ty så länge
en massa af olika slags afgifter finnas qvar, kunna endast köpmänven
räkna ut hvad allt trassel kostar; men ju mera allt detta förenklas,
desto lättare kan man också räkna ut, hvartill afgifterna
uppgå och sjelf från producenten förskrifva sina behof. Det är
emellertid icke värdt att vidare tala härom, då jag af gammalt vet,
att det är alldeles förgäfves att strida med min aktade vän, som
vuxit upp under andra åsigter än dem, som under sednare tider gjort
sig gällande i dessa ämnen.

De skäl, som här egentligen blifvit anförda, och som, efter mitt
sätt att se saken, kunna hafva något att betyda, äro dels det finandela.
som väl besvaras af andra, och dels det, som anfördes af Bevillnings-Utskottets
ordförande, att man bör uppskjuta med borttagandet
af tullen på fiskvaror för att hafva något att gifva igen vid
det utbyte, som kan komma att ske med Norge. Till en början får
jag då, hvad det sednare skälet beträffar, förklara, att handelstraktater
synas mig vara en utväg, som endast i yttersta nödfall bör anlitas, och
jag hoppas, att åtminstone svenska och norska nationerna skola finna
öfverflödigt att afsluta handelstraktater sins emellan, utan att de i stället
sjelfmant skola göra de eftergifter åt hvarandra, deraf båda hafva
nytta, andra bör man icke påräkna, och ingalunda bör det större landet
fordra uppoffringar af det mindre. Hvad särskild! beträffar det
mål, som här skulle vara i fråga, att för oss förvärfva fördelen åt
borttagandet af spanmålstullen i Norge, mot det att vi skulle borttaga
vår tull på nskvaror, har jag anledning tro att norrmännen icke
sätta så särdeles stort värde på denna eftergift från svensk sida,
hvilken de för öfrigt knappast anse vara någon eftergift, emedan de
redan äro så mycket gynnade hvad tull angår. Vid införsel från
Norge betalas nemligen dels half tull, om införseln sker sjövägen,
och dels är införseln alldeles fri, om den sker landvägen. På sednare
tider, sedan nordvestra stambanan blifvit öppnad för trafik, har
också införseln landvägen i betydlig mån stigit, och ännu mera lärer
den väl stiga, om så lyckligt skulle inträffa, att en jernväg emellan
Trondhjem och Sundsvall kommer till stånd. Norra Sverige blifver
då efter afl sannolikhet på den vägen försedt med all den sill som

Den 6 April, f. m.

341

behöfves och fördelen af borttagandet af tullen på fiskvaror blifver
för Norge då så mycket mindre.

Beträffande hvad som blifvit sagdt om underhandlingar med
Norge, så, enär dessa från norsk sida af de norska statsmännen bedrifvits
med den skicklighet, att, så långt jag följt med, jag knappast
kan minnas att Sverige vid någon underhandling icke gjort
uppoffringar, då det deremot är nästan exempellöst, att Norge gjort
några sådana, (hvilket jag likväl icke lägger deras statsmän till last,
utan tvärtom räknar dem till förtjenst), vill jag nu blott anmärka
detta på det vi icke vid detta tillfälle må göra oss några illusioner,
eller nu låta dåra oss af förhoppningar, hvilka ej komma att realiseras.
Ehuru det i allmänhet gått illa för Sverige i finansiell hänseende,
vid underhandlingar med brödrafolket, så tror jag likväl att
det i moraliskt och politiskt hänseende varit en lycka, att Sverige
alltid handlat generöst och derigenom gjort sig älskadt och alitadt
af norrmän, liksom af alla andra med hvilka det varit under eu konung
förenade. Jag tror att om vi fortsätta att gå på den vägen,
så skola också norrmännen komma att gå oss till mötes. Jag föreställer
mig, att det är med dem som med svenskarne: “går man dem till
mötes, så komma de emot noll så man vinner mer än halfva vägen“.
Hvad särskild! spanmålstullen beträffar, så om de hafva bibehållit
den, hafva de ingalunda gjort det af statsekonomiska, utan af helt och
hållet finansiela skäl. De hafva ansett sig behöfva penningar för sin
arméorganisation och sina jern vägsföretag och hafva derföre trott
tiden ännu icke vara kommen att borttaga den. Ehuru vi icke i
början lyckades förmå danskarne att borttaga t. ex. tullen på ost,
hvilket syntes oss som bodde i södra Sverige bra hårdt, då vi afskaffa!
vår tull på ost; så hafva danskarne nu kommit sjelfmant efter
och gjort på samma sätt. Jag hoppas att äfven norrmännen skola
låta exemplet verka på sig. Ehuru vi hafva en liknande ava-ntage
i Norge, ity att vi blott betala half tull för en del varor som
införas sjöledes och åtnjuta, tullfrihet för en del af dem som införas
landvägen, så tror jag likväl, att det trassel och det krångel som
förorsakas af dessa olikheter är vida större än fördelen å någondera
sidan af dessa undantagsstadganden. Låtom oss antingen sluta
eu tullförening eller i tuliv & g till exempel leka främmande med bröderna.
Reciprocitetsprincipen hade blifvit öfvergifven i England för öfver
tjugo år sedan och det var endast den grofva okunnigheten hos franska
folket som gjorde, att handelstraktaten mellan Frankrike och England
fanns oundviklig för att förbättra samfärdseln emellan dessa
länder. Vid underhandlingarne om den första handelstraktaten med
England stodo sakerna på den punkt, att Napoleon icke vågade anförtro
sig åt andra personer än Rouher och Michel Chevalier, och dessa
vågade icke anlita något annat sÅvå/biträde än af sina egna fruar,
vid underhandlingarne med Cohden, så att saken var en fält accompli
när den framlades för alla Rouhers kamrater i ministéren. Nu har
tiden gått framåt, och jag hoppas att några handelstraktater emellan
civiliserade folk knappast vidare skola komma i fråga. De hafva
varit ett nödvändigt ondt, men om möjligt bör man ställa sig så, att
man icke vid reglerandet af sina tullförhållanden är beroende af tråk -

342

Den 6 April. £. m.

tater utan är herre i eget hus. Men eu och annan statsman af PouyerQuertiers
skola måste väl först med honom afträda från makten.

Slutligen och jemte det jag instämmer med Friherre af Ugglas
uti hans anhållan om två särskilda propositioner, den ena angående
tullen på anjovis, sardeller och thonfisk, samt den andra angående
tullen på annan fisk. så får jag säga, att på de skäl, som blifvit anförda
dels af Friherre af Ugglas dels uti Herr Almqvists reservation,
anser jag mig kunna hoppas på bifall till det första alternativet i
min motion, hvilket är “tullfrihet på all fisk". För att _ emellertid
icke riskera att förlora allt för att vinna allt, då jag nemligen heldre
vill vinna något litet än intet, anhåller jag, såsom jag nyss säde, om
två särskilda propositioner. Som vi se af Friherre af Ugglas’ reservation,
har tullen på anjovis, sardeller och thonfisk åt staten inbringat eu
mycket liten inkomst. Hvad särskildt thonfisken beträffar, så, ehuru
jag i många år sett den omtalad i tulltaxan, har jag likväl icke vetat
hvad den är för en passagerare; men sedan jag nu i dag fått veta.
att den är en stor fisk, en sorts makrill, som egentligen går till på
franska kusten, men som någon gång äfven kommer till oss.
så tycker jag, att det vore synnerligen bra, om man kunde slippa
undersöka om någon thonfisk händelsevis följt med.

Jag skall icke längre uppehålla Kammaren, då jag hyser den
tillförsigt, att de åsigter för hvilka jag yttrat mig, omfattas af Kammarens
majoritet och att denna behjerta]’ de fattigaste konsumenternas
rätt.

Herr Ekman, Johan Jakob: Jag vill ingalunda påstå, att den
nuvarande tullsatsen å sill som sjöledes från Korge införes i Sverige, nemligen
cirka 27 öre pr tunna, fördelade på 20 ä 24 tjog (hvartill komma
utgående tull och så kallad Presttionde i Norge, cirka 13 öre pr
tunna), är så hög, att bibehållandet deraf kan för konsumenterna
medföra någon egentlig uppoffring eller borttagandet tillskynda dem
någon större fördel. Ungefär enahanda är förhållandet med den torkade
fisken, hvarför tullen här i landet utgör 671 öre pr tunna och
de nämnda afgifterna i Norge cirka 3 öre, men då man i öfrigt omfattat
den grundsats, att lifsförnödenheter böra vara tullfria, bör val
densamma tillämpas företrädesvis på de ifrågavarande artiklarne, som
höra till den arbetande klassens vigtigaste födoämnen. När man nu
ytterligare besinnar, att dessa artiklar, landvägen införda från Norge,
äxo tullfria, samt att, sedan nordvestra stambanan öppnats för trafik,
införseln på jernväg allt mera tilltager, kan jag icke finna annat,
än att största skäl är att ingå på Utskottets förslag, helst man icke
torde kunna anse, att tullens bibehållande skulle utöfva något tryck
på norrmännen vid mellanrikshandelns ordnande. Norrmännen betrakta
nemligen denna tullfråga med likgiltighet, ty då dessa artiklar utgöra
förnödenhets varor för oss och ingalunda äro beroende på förbrukningen
här i landet, åstadkommes icke någon nedsättning i inköpspris
eller minskning i i nfö r s el qvantitet genom tullsatserna, utan dessa
kunna på sin höjd föranleda att beloppet som införes på jernväg
ökas under det införseln sjöledes minskades. Man må icke heller tro,
att, vid reglering af de ömsesidiga handelsförhållandena med Norge,

343

Den 6 April, f. m.

yi= alltid dragit det kortaste strået. Så till exempel hafva vi kommit
i åtnjutande åt rättighet till kustfart på Norge, hvilket medgifvande
beredt våra ångbåtar ganska stor förtjenst, under det Norge icke
eger motsvarande förmån här i landet. Huruvida det är rätt att
icke medgifva Norge reciprocitet i detta hänseende, lemnar jag derhän,
men nog föreställer jag mig att en dylik eftergift skulle tillskynda
oss sjelfve den största fördelen, och onekligen tar det sig litet
illa ut, att engelsmän och tyskar, jemte andra mest gynnade nationer,
ega en dylik rättighet, hvilken derjemte medför nedsättning i
vissa fall af lotspenningar, under det att normännen sakna densamma.

Herr Wallenberg: Städse har jag, då tillfälle dertill yppat

sig, röstat för allt som kunde bidraga att minska lefnadskostnaden.
dag tror ock, att man icke allt för mycket bör inlåta sig på det
spekulativa området, huruvida en härstädes vidtagen åtgärd gagnar
eller skadar inom ett annat land, utan nöja sig med att tillse” huruvida
åtgärden är för oss sjelfva gagnelig; och då jag är af den åsigt,
att borttagande af tull å fiskvaror vore för värf land gagneligt,
kommer jag att ^ votera för en sådan åtgärd, utan att dervid taga
hänsyn. till förhållandet med våld brödrarike. På den industriela
utvecklingen i Norge torde dessutom bero, när spanmålstullen derstädes
kommer att borttagas, och jag tror derföre, att vi göra rätt,
om vi, vid ordnande af vårt lands angelägenheter, allenast afse dess
intressen och sålunda i förevarande fall sträfva derhän, att lefnadskostnaden
för den del af befolkningen, som arbetar för dagspenning,
må blifva så billig som möjligt. Derigenom öppnas för densamma möjligheten
att kunna gorå besparingar för äldre dagar, så att den då
sjelf kan lifnära sig och icke behöfver falla fattigvården till last.

Den af Friherre af Ugglas med afseende å anjovis, sardeller och
thonfisk framställda anmärkning biträder jag; men då det icke torde
vara formenligt att begära två propositioner, kan jag icke härutinnan
instämma med Herr Friherren, utan anhåller jag om proposition derå,
att Kammaren behagade besluta att borttaga tull på fisk. alla slag.’
och att i följd deraf i förslaget till tulltaxa (§ 31 orden “saltad eller
— — — 0,25“ måtte utgå.

Herr Bennicli: Hvilkendera bör man väl tro. antingen representanten
på elfsborgsbänken, som säger, att den ifrågavarande tullsatsen
icke verkar på priset, eller representanten på östgötabänken,
som säger, att genom tullens borttagande sänkes priset och ökas
konsumtionen? Endera har tydligen misstagit sig. Jag tror, att detta
är fallet med representanten från Elfsborgs län, ty, såsom jag redan
vid föregående tillfällen haft äran framhålla, verkar en tullsats, att
varans pris stiger icke blott med sjelfva tullafgiften utan jemväl med
det ersättningsbelopp som tillkommer köpmannen för hans derigenom
ökade kostnader och besvär, för ränta å tullen etc. etc. det vill säga
med handelsvinst i både första och andra hand. hvaraf följden blir,
att konsumenten får betala en vida större prisförhöjning än den, som
utvisas af sjelfva tullsatsen. I likhet med Friherre af Ugglas anser

Den 6 April, f. m.

344

jag sålunda, att genom tullens borttagande en fördel skulle beredas
konsumenterna; men deremot, kan jag icke biträda Herr Friherrens
åsigt, att det borde anstå med denna åtgärds vidtagande tills slutligt
aftal träffats med Norge, enär denna åtgärd förmenas kunna inverka
vid underhandlingarne om mellanrikshandelns ordnande. Om lämpligheten
i allmänhet af ett sådant köpslagande genom handelstraktater
har redan här ordats; jag vill nu blott i detta afseende upplysa,
att under de nu pågående underhandlingarne har från norska
sidan uttalats den mening, att frågan om fisktullen i Sverige är uteslutande
en fråga mellan svenska statskassan och den svenske konsumenten,
samt att man i Norge dervid icke fäste något afseende»
Så måste det också vara, då afgiften är så låg, att den i det stora
hela icke verkar på afsättningen, och Norge dessutom eger den särskilda
förmånen, att dess fiskvaror vid införsel dels är o tullfria och
dels draga endast half tull mot den, som erlägges för andra länders
fiskvaror. Den, som befinner sig i en exeptionelt gynnad ställning,
kan nemligen icke vara angelägen att blifva likställd med andra, och
sålunda torde uppenbart vara, att vid underhandlingarne Norge icke
Kommer att fästa afseende vid om fisktullen efterskänkes eller ej.

Såsom jag nämnt, påpekades från norsk sida de tvänne faktorerna:
svenska statskassan och den svenske konsumenten. Hvadden
sednare beträffar, har jag redan visat, att det för honom vore fördelaktigt
om tullen borttoges, och hvad angår den förra faktorn, lärer
väl icke med fog kunna bestridas, att ju svenska statskassans ställning
för närvarande är sådan, att man kan eftergifva tullen, till förmån
för den arbetande befolkningen, för hvilken den salta fisken är
ett oundgängligt lifsmedel och icke blott eu krydda.

Med afseende å de tre artiklarne: anjovis, sardeller och thonfisk,
skulle jag egentligen icke hafva något emot om tullen derå borttoges;
men då tullsatser äro åsätta andra jemförlig^ varor, och de
ifrågavarande artiklarne, när de inkomma i form af konserver, draga
tull, synes mig, att desamma, jemväl när de blifvit på annat sätt
behandlade, kunna bibehållas vid nu stadgad tullafgift. Oaktadt sålunda
tullinkomsten af dessa artiklar varit ganska obetydlig och det
skulle vara vackert om det i tulltaxan hette: Fisk, alla slag, fri, kan
jag icke tillstyrka eu sådan åtgärd, och jag hemtar ett ytterligare
skäl för min anhållan, att Kammaren behagade bifalla Utskottets
hemställan utan förändring, deri, att Andra kammaren redan fattat
ett sådant beslut. Det torde nemligen icke vara mycket skäl att
göra frågan om anjovis, sardeller och thonfisk till föremål för gemensam
votering.

Grefve Mörner, Oscar: Det tyckes nästan som om Sverige
numera vore ett Eldorado och att statens tillgångar vore sådana, att
man utan vidare skulle kunna efterskänka den ena inkomstkällan efter
den andra. Yore det så, kunde vi verkligen skatta oss lyckliga. För
min del tror jag dock, att en valberättigad betänksamhet bjuder, att
icke förgäta att ställningen kan förändras, och att man derföre icke bör
alltför mycket bygga på de närvarande gynsamma konjunkturerna.
Om verkligen genom den ifrågavarande finanstullens borttagande något

345

Bej) C April, I. sb.

gagn tillskyndades konsumenterna, skulle jag kunnat biträda det derom
framställda förslaget, men jag tror, att i detta fall, såsom ofta annars,
praktiken icke stämmer öfverens med teorien, och att sålunda förmånen
af silltullens borttagande egentligen komme detaljhandlandena till godo,
men icke den stora allmänheten. En tunna sill innehåller 12 lispund
och efter ett pris af 18 R:dr per tunna skulle således lispundet kosta
1 R:dr 50 öre. Om nu tullen borttoges, hvarigenom en rabatt af ej fullt
5 öre per lispund skulle uppstå, så frågar jag om. det är sannolikt
att i detaljhandeln eller vid bruk och gårdar, der sill åt arbetarne i
små poster utlemnas, nämnda ringa skilnad skulle blifva observerad.
För de egentligen obemedlade, hvilka köpa sill marktals eller till. och
med styckevis, vore nära nog omöjligt, äfven med bästa vilja å de
säljandes sida, att få njuta något godt af tullindringen. Den större
godsegaren eller bruksegaren, som köper partivis, skulle få eu fördel,
men dervid stannar det, och jag vet icke om Kammaren anser sig,
böra gifva dessa en sådan present. Att, såsom den siste ärade talaren
yttrade, sillpriset stiger icke blott med tullsatsen utan jemväl med
deraf föranledda kostnader, må till viss grad vara sannt, men de
endast genom, tullbehandlingen föranledda kostnader torde icke vara
af betydenhet, och transport och lossningskostnader blifva väl lika
ehvad varan förtullas eller icke.

Man har sagt, att om silltullen bibehölles vid införsel sjöledes,
skulle införseln landvägen ökas. Den, som haft någon erfarenhet
om jernvägens fraktpris, vet nog, att sjötransporten ställer sig sa
ojemförligt mycket billigare, att det endast kan vara i till Norge närbelägna
orter som man kan finna sin uträkning vid att transportera
sill på jernväg från Norge, och icke lärer i anseende till större delen
af riket någon göra det för att derigenom befrias från tullafgiften.
För öfrigt vet jag icke, om sill i större mängd förbrukas inom de
orter, som beröras af nordvestra stambanan, men i Bohuslän torde
detta icke vara fallet, ty jag erinrar mig, hurusom vid ett tillfälle,
då jag i Strömstad ville köpa sill, sådan icke fanns till salu, och
det visar, att åtminstone i den trakten varan icke var synnerligen
begärlig.

Då nu tullens borttagande icke är af något praktiskt gagn, utan
endast skulle tillfredsställa teoretiska känslor, kan.jag. icke biträda
förslaget, utan anhåller, att Kammaren behagade bibehålla tullen på
fisk oförändrad.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den talare, som både ordet näst

f öre den siste, sökte att förtaga verkan af den mot Friherre af Ugglas
gjorda anmärkningen derom, att tidpunkten för borttagande af tullen
på sill vore illa vald, genom det påstående att de norska komiterade
skulle hafva yttrat, att norrmännen icke fästa.de någon vigt vid
denna fråga, utan ansågo att den endast berörde förhållandet emellan
svenska statsverket och svenska konsumenterna. Jag hoppas att
jag rätt uppfattat dessa ord, och på det de måtte komma att qvarstå
i dagens protokoll upprepar jag dem. så att det icke må komma att
inträffa, såsom vid en föregående riksdag då samme talare yttrade
sig i en mängd tullfrågor och merendels bestämde frågornas utgång,

346

Don 6 April. f. m.

att man efteråt får läsa i protokollet följande: “anförandet, lemnadt
till talaren, har sedermera icke blifvit återstäldt.“

Hvad det anförda, yttrandet af de norska komiterade beträffar,
så är det lätt förklarligt, att, om norrmännen anse sig kunna vinna
fördelen af tullfrihet för nu ifrågavarande artikel utan att derför
gorå några eftergifter, så begagna de sig af ett sådant förhållande,
ty norrmännen äro ett praktiskt och dugtigt folk, som mycket väl
vet att bevaka sina fördelar, och det vore önskligt att vi också i
detta afseende lärde oss något af våra grannar och bröder, ty, enligt
mitt förmenande, hafva vi vid mångfaldiga tillfällen gjort eftergifter,
utan . att behörig ersättning’ blifvit lemnad. Nu säger man att det
är så litet som återstår för oss, så att vi gerna kunna göra oss af
äfven dermed, men jag kan icke inse något skäl för att man, emedan
man bortgifvit det stora, äfven skall bortskänka det lilla som ännu
återstår. Iför min de! tror jag icke, att man bör anse det citerade
yttrandet vara från norsk sida så allvarligt menad!, utan att det fastmera
är skäl att man tillser, att man icke förgäfves gör några eftergifter.
Jag har sett märkvärdiga prof på huru vid ett dylikt fäll förut förfarits,
nemligen just vid uppgörandet af den så mycket omtalade
franska handelstraktaten, då eftergifter erbjödos, som icke ens från
fransk sida. påkallats., och jag bär haft tillfälle komma underfund
med hvarifrån de upplysningar erhöilos, som föranledde dessa^erbjudanden.
Jag tror att det icke vore rätt att besluta sig för den föreslagna
förändringen under närvarande förhållanden, utan att man
bör fasthålla den synpunkt, som af Friherre af Ugglas blifvit framställd.

. Jag har visserligen eu gång såsom Konungens rådgifvare deltagit
i ett beslut om borttagande af tull på fisk, men det skedde
med afseende pa den nödställda belägenhet, hvari landets befolkning
sig befann. Nu deremot behöfva vi icke göra en sådan uppoffring
för nöds skull, och jag anhåller derföre om afslag.

Herr Hydq vist: Då en aktad talare på elfsborgsbänken meddelat
och velat fästa särskild uppmärksamhet derå. att vid utförsel
af sill från Norge, drabbas, denna vara af vissa afgifter, som kunna
benämnas utförseltull, ber jag få erinra, att hvarken dessa eller andra
ad införseltullen i Sverige oberoende afgifter, såsom till exempel
hamnpenningar till städerna — uppgående i Stockholm till 9 öre
per tunna —- har det ringaste att skaffa med den förevarande frågan.
Samtliga dessa afgifter, både i Norge och Sverige, torde nemligen
tillsvidare komma att fortfara, äfven om fisk, alla slag, hos oss
blefve tullfri. °

ärad talare på blekingebänken, som är motionär i ämnet,
hade åtskilligt, att anmärka, som jag nu icke vill till besvarande
upptaga, men.i anledning af hans yttrande, att de fattiges rätt här
var i fråga, får jag förklara, att det visserligen är sannt, att det är
de fattige och till och med de fattigaste i vårt land som hufvudsakligen
förbruka dessa fiskvaror, men att det, enligt min åsigt,
ligger ett stort misstag uti att tro, att, om en sådan tullafgift, som
den ifrågavarande, försvunne,''detaljpriset, som konsumenten får betala,

Den 6 April, f. in.

4 7

skulle minskas med samma belopp. Det tinnes några få varor, i
afseende å Indika detta förhållande eger rum, till exempel kaffe och
socker. Om nemligen i afseende på dessa artiklar priset i stort höjes
eller sänkes med ett eller annat öre, så måste oek detaljhandlaren
innan kort höja eller sänka sitt pris med lika mycket, men i afseende
å de fiskvaror för den stora konsumtionen, hvarom här egentligen
är fråga, kan icke borttagandet af tullen, synnerligast när den
är så obetydlig i förhållande till varuvärdet, inverka det ringaste på
detaljpriset.

Jag har uppmanat mina antagonister på blekinge- och jemtiandsbänkarne
att upptaga min argumentation till vederläggning, men de
hafva icke gjort det. Jag frågar dem ännu en gång om de kunna
föreställa sig, att borttagandet af tullen på sill, som nu utgör 7i
hundradedels öre per stycke, skulle kunna föranleda dertill, att den
fattige, som köper en eller några sillar i sender, kan komma i åtnjutande
af en motsvarande nedsättning i priset. Det är ju helt enkelt
omöjligt, om han köper varan styckevis. Den som köper ett lispund
sill borde, enligt nyss angifna beräkningsgrund, få en nedsättning af

öre, men jag frågar eder, mine Herrar, om någon af eder tror att
det finnes en bland hundra detaljhandlande, som skulle medgifva
en sådan minskning, hvarigenom hans vinst per lispund, om den
förut varit 1 R:dr, skulle komma att utgöra cirka 971 öre. Om man
sätter sig in i förhållandena, sådana de verkligen äro, måste man
med mig komma till den åsigt, att den fattige, som köper sitt behof
för dagen eller högst för veckan, icke får ett öres nedsättning till
följd af tullafgiftens borttagande, utan att detta kommer köpmännen
och mellanhänderna till godo, hvaremot statens förlust är alldeles
gifven. Den skulle uppgå till 112,000 å 130.000 R:dr per år.

Den ärade representanten från Jernband har sagt, att landets
ställning nu är sådan, att man bör göra eftergifter. Jag hoppas,
att han skall få lefva i många år och verka såsom medlem af Revillnings-Utskottet.
Det kan då lätt inträffa, att han efter några
få års förlopp får anstränga sig ånyo att i bevillningsväg skaffa
statsverket en ny inkomst i stället för den han nu vill kasta bort. Vore
det fråga om någon eftergift på ett par års tid, så skulle derom icke
vara något att säga, men hafva vi en gång borttagit denna tull,
vore det icke värdi att försöka åter pålägga den, när man framdeles
kanske kommer att behöfva 100,000 R:dr, utan då får Bevillningsutskottet
föreslå ökade tullafgifter på andra håll. Hade vi en längre
tids erfarenhet af att statsinkomsterna voro i stigande, då kunde man
kanske vara i tillfälle att göra några ständiga eftergifter, men om
man blott för att hylla en teoretisk grundsats vill borttaga ifrågavarande
tullafgift, äfven om det icke länder de fattige till någon
fromma, så ansluter man sig till den i våra dagar tyvärr allt för
mycket utbredda falska liberalismen, såsom jag vill kalla den.

Jag hade väl haft åtskilligt annat att yttra i denna fråga, men
då talaren från östgötabänken efter min tanke fullständigt utredt
detsamma, afstår jag från ordet.

Herr Friherre af Ugglas har erinrat eller

Herr Nordström:

348 De;: 6 April. f. ro.

upplyst om, att för det närvarande underhandlingar emellan Sverige
och Norge pågå i ändamål att revidera och till bättre öfverensstämmelse
med de två tolkens väl afvägda fördelar söka bringa de tulllagar
och derpå grundade tullförhållanden, som nu dem emellan existera,
samt förnämligast på denna grand förklarat sig anse tiden nu
icke vara lämplig för enstaka eftergifter eller nedsättningar från den
ena. sidan, så länge man är i ovisshet om huruvida några jemkningar och
tullindringar må varda beviljade från den andra. Man anser det icke
vara. välbetänkt att på förhand ensidigt afsåga sig de väsendtliga medel,
hvarigenom ömsesidiga fördelar för båda sidor naturligast och säkrast
kunde vinnas och vore att förvänta. Det är uppenbart, åtminstone
är det så för mig, att denna den ärade talarens åsigt och hemställan
mera^ är . egnad att föra tullförhållandet emellan Sverige och Norge
in på frihandelns område, än de påståenden, som framburits af de
talare, hviika efter den förstnämnde begagnat ordet till att understödja
och försvara Utskottets förslag om eftergift af all tull på
fiskvaror, på några undantag när.

Eu annan talare åter, van att med säker blick och hand statistiskt
beräkna resultaten af existerande förhållanden, har från sin
synpunkt framlagt sifferuppgifter för att visa, dels hvad svenska
skattkammaren genom, de föreslagna eftergifterna skulle komma att
förlora, dels hvilken inverkan — i sanning en ganska obetydlig inverkan
— den nu existerande halftullen å fiskvaror från Norge utöfva!’
på konsumtionspriset för ifrågavarande artikel, och på sådana,
grunder yttrat sig mot bifall till Utskottets förslag. Detta har väckt
missnöje och förtrytelse hos motionären, Herr von Koeh, hvilken,
under förklarande, att han väl många hundra gånger tillförene hört
samma skäl för protektionismen upprepas, som nu af nästnämnde talare.
ansett sig böra icke lemna tillfället ur händerna att meddela
oss ett och annat om de motiv, som göra frihandeln folken emellan
så önskvärd och befogad.

Na val; hvad har han då nu haft att anföra? 1 hafven hört det,
ärade Herrar, likaväl som jag, och I hafven väl hört det ett oräkneligt
antal gånger tillförene, lika väl som jag. Det är konsumtionsprisets
nedsättning, det är den fattiges, eller den fattige konsumentens
rätt, såsom han yttrade sig, hvars befordrande skulle utgöra
mhandelns hufvudproblem och som derföre äfven i fråga om nu förevarande
förslag borde vara allbestämmande. Det bör, såsom obestridligt,
villigt medgifvas, att billiga priser på alla förbrukningsartiklar
vore fördelaktiga och önskvärda, icke allenast för den fattige, utan
för alla konsumenter, hvilket med andra ord vill säga för alla samhällets
medlemmar, ehvad den enes behof är större eller mindre än
den andres; men ännu önskvärdare vore det att kunna ställa så till,
att tillfälle öppnades för en hvar i allmänhet och den fattige i synnerhet
till en sälle]- arbetsförtjenst, som beredde honom en inkomst,
motsvarande benofven för hans utkomst. Då statsekonomen utvecklar
Jagarne. för produktionen, handeln, prisen och förmögenhetsmassornas
fördelning samt .samfärdseln mellan staterna, måste han dervid strängt
hålla sig.till sitt ämne och med logisk följdriktighet behandla det.
Det är ej på det ena eller andra statssamhället, afskildt från alla

Don 6 April, £. m. ;5i9

de öfriga, han dervid uteslutande får fästa sin blick; han måste tänka
sig dem i deras. vexelverkan med och på hvarandra, och de slutsatser,
till hvilka han sålunda kommer, innefatta sanningar, lärorika i alla afseende^
värda statsmannens allvarligaste öfvervägande, Och såsom sådana
egnade att ingå såsom verkande krafter i samhällenas lifsutveckling.

Men, mine Herrar, på andra sidan är det ju icke åstadkommande
af billiga komsumtionspris, särdeles för de fattige, som allena, eller
isoleradt, utgör statsmannens förnämligaste uppgift. Den sjelfständiga
staten har många andra stora genomgripande samhällsintressen
att vårda, alla lika oafvisliga i sina anspråk, lika ovilkorliga för samhällets
välfärd och verkliga framåtskridande. Det gifves emellan dem
ej någon rangordning, hvarken i tid eller i betydelse. Ständigt
och städse påminna de om sin tillvaro, göra sig gällande och kräfva
hvart för sig sin omvårdnad; men den verklige statsmannen, han,
i hvars hand ledningen af vården om samhällets välfärd är lagd,
känner för väl,. att han skulle missvårda sin pligt, om han försummade
det ena på bekostnad af det andra. Här är det emellertid, som
hela styrkan af hans mogna omdöme och förmåga sättes på prof.
Det är. ej allenast derföre, att en abstrakt sanning ligger till grund
för ett intresse, som han får erkänna dess obegränsade förverkligande
vara när som helst fullt berättigadt; han måste lika omsorgsfullt
pröfva, huru detta förverkligande passar i hop med alla de andras.
och icke glömma, att uti det verkliga lifvet mellan alla intressen
inom samhället en fortgående kompromiss eger rum, hvarförutan ett
upprätthållande af allas billiga anspråk ej blefve möjligt. Sålunda,
för att, bland många, taga ett exempel från rättsområdet, är det eu
erkänd sanning, att den, som mot en annan eger en rättighet utan
alla förbehåll, bör, när han det vill, få komma i åtnjutande af densamma;
men lagstiftaren, med blicken fästad på äflas välfärd i hela
dess omfattning, förklarar likväl i många fall att, om han ej gör den
gällande inom viss tid, har han densamma förlorat, och klokheten i
denna lag har aldrig af den tänkande blifvit förnekad. Så är det
ock i sig sjelf en sanning, att egaren af en sak, fast eller lös. bör
med alla andras uteslutande ensam få begagna densamma efter behag:
men samhällets lagar erkänna ej denna sanning i dess fulla utsträckning
under alla omständigheter; de godkänna tvärtom det intrång deri.
som af servituts- och grannelagsrätten, inmutningsrätten med mera kan
blifva en följd, utan att ännu någon deri funnit annat, än uttrycket
af en klokt och moget af vägd omsorg om allas rätt och välfärd.
Och hvad är den obligatoriska värnepligten i sig sjelf annat, än ett
intrång i lagarne för arbetets delning och den personliga sjelfbestämningsrätten?
men dock nu så allmänt omfattad ur synpunkten af eu
pligt, som afser ett af samhällets förnämsta intressen, nemligen dess
försvar och sjelfbestånd.

Sa förhåller det sig ock på det ekonomiska området. Inom det
civiliserade samhället är staten sjelf den förnämsta producenten och
likaså den förnämsta konsumenten. Hvad han genom sina omsorger
producerar, ylet är de höga, ouppskattbara produkter, som utgöra,
frukterna af stadgad försvarsordning, af rättsskydd, af religion och
sedlighet, af konstskicklighet, vetenskap och kultur och af allt hvad

Ben ti April, f, ra.

som tillgöres för näringslifvets utveckling och cirkulationens befordrande.
både nationelt och internationell Från frukternas tillgodonjutande
utesluter kultursamhället främlingen lika litet som den inhemska
samhällsmedlemmen; men om frukterna äro dyrbara, aro ock
i samma mån produktionskostnaderna dyra, och icke blott billigt,
utan ock rättvist måste det derföre medgifvas vara, att äfven främlingen,
då han med sina varor från sitt land till ett annat anländer,
för att der söka afsättning för sina produkter, eller genom mellanhänder
der för dem finner köpare, bör vidkännas äfven han något
bidrag till dessa kostnader, hvilka bereda honom samma rättsskydd
för hans person, samma fördelar och beqvämligheter för bedrifvande
af hans handel, som åt den inhemska medborgaren. Dessa bidrag,
dessa afgifter utgå i form af införseltull, och deruti ligger grunden
för denna tulls rättmätighet. Det samhälle, der den uppbäres, får
dock alltid i form af skatt under olika rubriker vidkännas den vida
betydligare delen af omförmälda kostnader; och eget nog är, att, då
de, som ifra mot importtullarne, städse framhålla den stegring af
konsumtionsprisen, hvartill dessa skulle bidraga, de dervid synas alldeles
glömma att, om dessa tullar upphäfdes i den ena staten under
det de qvarblefve i de andra, följden deraf skulle blifva, antingen att
ändock en stegring af konsumtionsprisen, ehuru i annan ordning, skulle
föranledas derigenom, att, då de genom uteblifna importtullar uppkomna
bristerna i statskassan måste genom ökad beskattning af samhällets egna
medlemmar fyllas, desse medelst ökade pris på sina produkter blefve
äfven vid den inhemska omsättningen föranlåtne att söka någon ersättning
derför, eller ock, att, om den konkurrens af utländska, måhända
med lägre produktionskostnad åstadkomna, varor, som af importtullarnes
afskaffande komme att framkallas, blefve så stor, att
de inhemska produkternas pris deraf nedtrycktes mer än produktionskostnaderna
kunde tåla, en minskning af den inhemska produktionen
deraf kunde förorsakas, som genom minskade tillfällen till arbetsförtjenst,
eller nedsatt dagspenning kunde på den fattiges eller arbetarens
ställning inverka vida mer förlustbringande och nedtryckande,
än den oftast obetydliga prishöjning på hans konsumtionsartiklar,
som tillvaron af med klokhet och måtta bestämda importtullar kunde
förorsaka. Härtill kommer, att ju större införseln af utländska varor
är, desto mindre blifver det för inhemsk reproduktion disponibla kapitalet,
en omständighet, som äfven i och för sig kan bidraga till
minskande af tillfälle till arbetsförtjenst för arbetaren, och äfven
bringa sjelfva arbetsgifvaren från förmögenhet till dess motsats.

Må '' derföre de hållas ursäktade, som tro att i fråga om införseltullarnes
lämplighet och befogenhet den fattiges eller arbetarens
bär så ifrigt åberopade så kallade rätt icke har den betydelse, man
sökt deråt gifva. För honom är en säker och efter arbetets art,
mängd och beskaffenhet lämpad arbetsförtjenst af vida större betydelse.
Den kan för honom göra hemmets trefnad fastare och kärare,
höja hans sedliga medvetande, utbilda hans arbetsduglighet och utvidga
hans synkrets äfven på det område, der intelligensen uégör en
verkande kraft; och statsmannen, då han betänker allt detta, torde
ej kunna stanna i ovisshet om, i hvilkendera riktningen större vinst

351

Den G April, f. m.

tör samhällets välfärd är att hoppas ocli vinna. Med allt detta är
likväl icke sagdt att i internationelt hänseende ju icke importtullarne
Kunde upphäfvas, eller annorlunda mildras, derest andra motsvarande
lördelar för det egna samhället kunde i utbyte vinnas. Allt ankommer
här på fördelarnes råtta uppskattning vid de traktater, som 1
sådant afseende kunna afslutas. Icke heller är genom det anförda
något försvar uttaladt för de så kallade skyddstullar, som tillförene
voro så vanliga, såvida dermed skall förstås tullsatser, som uteslutande
bestämdes ur synpunkten af skydd för inhemska, näringar mot
konkurrens med utländska på samhällets eget område. Hvad här
olifvit anfördt, afser egentligen importtullarne ur finansiel synpunkt,
hvi ka. ehuru äfven de i sin man verka till skydd för den inhemska
produktionen, dock icke till sina belopp bestämmas efter sådanamotiv,
utan efter beskattningspolitikens grundsatser i allmänhet, hvadan
oek skilnaden emellan dem och egentliga skyddstullar, om en traflande
sådan kunde uppdragas, förnämligast framstår i de förras lägre
tullsatser. Slutligen må det tillåtas mig tillägga, att äfven jag sökt
göicc mig förtrogen med statsekonomiens läror och sanningar, och om
jag icke alltid kan instämma i hvad angår sättet för deras tillämpmng,
så har det sin grund deri, att jag ej alltid finner tillämpningen
öfverensstämma med läran och sanningen. Jag biträder i hufvudfrågan
det votum, Herr Friherre af Ugglas afgifvit.

., Herr Ekman Johan Jacob: Man har velat påstå, att de afgifter,
som belasta utförseln ifrån Norge, icke hade med frågan att
gorå. Hetta skulle vara rätt, ifall införseln skedde blott på eu sätt
eller om afgifterna vore lika vid utförseln så väl sjöledes som landvägen.
Men nu är förhållandet, att de nämnda afgifterna icke bei
äknas vid införsel hit landvägen. och det lär väl då åtminstone få
medgifvas att varan vid införsel sjöledes motsvarigt fördyras.

Herr Bennick: Efter att hafva åhört den näst siste talarens
utmärkta föredrag blifyer man alltid förlägen, då man skall yttra
sl§! och jag är det så mycket mera som jag icke vågar göra anspråk
på att vara så hemmastad i statsekonomien som han. Jag vill
blott göra den vördsamma erinran att man, utan att vara särdeles
djupsinnig, lätt kan finna hvari skilnaden emellan finanstullar och
skyddstullar består. Ett enda exempel tror jag kan vara tillräckligt
att härom lemna upplysning. Om jag för att få en ekad statsinkomst
lägger tull på eu artikel, som produceras inom landet, så
kommer jag i sjelfva, verket att förhöja priset, icke blott på hvad af
denna artikel, som införes hit till landet, utan äfven på alla likartade
artiklar som tillverkas inom landet. Jag gifven således åt den
ena näringsgrenen ett skydd, som de andra måste betala. Vill jag
deremot hafva en ren finanstull, så belägger jag med tullafgift eu
artikel, som icke produceras inom landet. Lägger jag till exempel
en tullafgift på kaffe, så får staten hela afgiften, och jag fördyrar
derigenom icke de inhemska produkterna. Detta är en mycket enkel
klassifikation af finanstullar å ena och skyddstullar å den an~
ura sidan.

352

Deri 6 April, £. in.

Hvarföre man i denna fråga särskilt talar om den fattiges rätt,
grundar sig derpå, att bär är fråga om en konsumtionsafgift på en
artikel, hvilken ingår såsom väsendtlig beståndsdel i den mindre bemedlade
befolkningens lifsförnödenheter, under det att samma artikel
endast ingår såsom en krydda i de lyckligare lottade klassernas
födoämnen. Då det nu är fråga om att beskatta en artikel, som till
största delen förbrukas af den stora arbetande klassen, är det ju
naturligt att denna skatt företrädesvis trycker den fattigare befolkningen,
och derföre har man, såsom mig synes, med skäl framhållit
den fattiges rätt.

Representanten från Elfsborgs län beklagade sig öfver, att icke
någon af hans motståndare upptagit till bemötande hans påstående
att tullnedsättningen alls icke skulle verka på minutpriset. Nå väll
Jag vill då än tydligare än i mitt förra yttrande upptaga den kastade
handsken. Förmenandet att den ifrågasatta tullfriheten icke skulle
komma den fattigare befolkningen till godo anser jag val redan vara
vederlagdt åt representanten från Östergötland, som visade att borttagandet
af dessa afgifter måste nedtrycka prisen. _ Elfsborgsrepresentanten
säger, att minuthandlarne, som sälja pundvis eller styckevis,
naturligtvis icke nedsätta sitt pris per skålpund med ett bråk
af ett öre derföre att tullsatserna borttagas. Detta anser han vara
alldeles säkert, och det vore kanske riktigt, om det på platsen blott
funnes eu enda viktualiehandlande, som således ensam kunde bestämma
priset; men i handeln linnés det något som kallas konkurrens och som
är en mäktig häfstång. Om det på en plats finnes fyra, fem eller
tjugu handlande, kan den ena icke hålla priset uppe, då den andra
sätter ned. Detta måste föranleda dertill, att hvar och en bestämmer
sitt försäljningspris efter inköpspriset med tillägg af skälig handelsvinst,
och att den, som vill bereda sig oskälig vinst, drifves ur
marknaden af den, som säljer för bättre pris. Derföre tror jag icke
att det der tvärsäkra påståendet af den ärade representanten håller
streck. Jag tror, för min del, att genom tullsatsens borttagande en
nedsättning i priset kommer att ega rum till och med till större belopp
än sjelfva tullafgiften. Det är ju nemligen alldeles gifvet, att
en köpman måste beräkna sig ränta och hafva någon avance af sin
handel och derföre ökar han sitt pris icke allenast med sjelfva tullbeloppet
utan äfven med ränta derpå och något deröfver. Jag ber
ock att få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som är af
icke ringa betydelse, nemligen att en vara, som drager tull, är underkastad
de speciela lagar, som med afseende å sådana äro stiftade,
i följd hvaraf sådana varor icke få införas på andra platser än der
tullkammare finnas, hvaremot tullfria varor få införas till alla platser,
der det blott finnes inrättad en underordnad tullstation, som kan
kontrollera varans tullfrihet. Deraf blir följden, att ett fartyg med
tullpligtigt gods, detta må vara destineradt till hvilken ort som helst,
alltid måste först gå till stad med tullkammare, och att således till
exempel ett norskt fartyg med sill, som skall gå till Norrland för
att lasta trävaror i någon mindre hamn, icke får direkt ingå till lastagepiatsen
utan måste först gå till en stapelort för att der tull behandlas -

Den 6 April, f. m.

853

behandlas, hvarigenom naturligtvis sillens pris betydligt ökas genom
hamnafgifter, onödiga transportkostnader in. m. "Detta var ock ett
af de väsendtligaste skälen för Riksdagens beslut år 1865 att afskaffa
tullen på salt.

Ko ärad representant från Kronobergs län, som egnar mig eu
synnerlig uppmärksamhet, yttrade på tal om den franska handelstraktaten,
med hvilken han naturligtvis är mycket missnöjd, att eftergifter
skulle hafva blifvit medgifna, hvilka iclie ens blifvit från fransk
sida påkallade, och han antydde att han visste på hvilken väg en sådan
åtgärd blifvit vidtagen. Jag tror det vara bäst att den ärade
talaren i stället för dunkla insinuationer begagnade ett öppnare språk,
ty oaktadt det sammanhang, hvari han ställde sitt yttrande om mig
och om de förment obehöriga inflytelserna på traktatsunderhandlingarne,
kan det icke hafva varit hans mening, att förevita mig att
jag. skulle hafva utöfvat någon sådan inflytelse. Det kan icke hafva
vant hans mening att säga ut sådant, ty han vill ju städse hålla sig
vid sanningen, och detta vore icke sanning. Han nämnde äfven att
han en gång deltagit i ett beslut om borttagande af tullsatserna för
fisk. Ja! jag erkänner detta tacksamt. Den gången gick omvårdnaden
så långt att man för att lindra de fattiges lefnadskostnad också
medgaf tullfrihet, om jag minnes rätt, både på olja och ättika. Så
långt hafva vi nu icke gått, men det kan ju hända att vi komma
ända derhän.

Jag har icke något vidare att tillägga utan anhåller om bifall
till Utskottets förslag.

Herr von Kock: Då tiden är så långt framskriden, skall jag
endast säga några ord. Jag har egentligen begärt ordet derföre, att
den värde representanten på norrlandsbänken vände sig. såsom jag
tyckte, direkt mot mig och riktade sin argumentation mot mig, såsom
om jag aldrig användt något annat skäl än att idkeligen åberopa
den fattiges rätt och den fattiges rätt och aldrig annat än den fattiges
rätt! Den ärade talaren tycktes häntyda, att detta varit det argument,
som jag uteslutande begagnat under min riksdagsmannabana.
Jag tror dock att de af Herrarne, som följt mig något längre, äfven
utan att granska protokollerna, veta och minnas, att på den tid, då
det verkligen behöfdes att vederlägga sådana argument, som vi i
dag. fått höra, jag icke icke inskränkte mig att tala endast om den
fattiges rätt, utan att jag försökte, så godt jag förmådde, ehuru jag
aldrig tillmätt mig några öfverlägsna statmannaegenskaper eller
några störa insigter i statsekonomien, då jag deruti förvärfvat mina
ringa insigter under sysslande dels såsom praktisk embetsman och
dels såsom jordbrukare eller simpel bonde, att bjuda skäl för
min åsigt, och jag följde i det fallet mitt enkla, sunda förstånd, så
långt det räckte till. Så mycket tror jag dock att jag inbemtat, att
iag fått litet reda på skilnaden emellan finanstullar och skyddstullar,
ehuru den värde talaren påstod, att det icke skulle finnas någon
sådan. Jag tror, att det finnes en mängd definitioner, den ena bättre
■och den andra sämre; men den enklaste och bästa definition, jag kän Riksd.

Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band. 23

Den 6 April, f. m.

5 4

ner, sammanstämmer med den, som nyss uttalades af Herr Bennieh,
att sGydffstull vore en sådan som möjligen kunde verka på produktionen
inom landet; — detta är definitionen i sin renaste mening,
ehuru man sedan ofta böjer den efter det mål, till hvilket man vill
komma; men jag tror, att detta är den riktigaste •— och finanstwll
är deremot en sådan, som icke, har någon omedelbar inverkan på produktionen
inom landet. Bland de sednare tror jag, att tullen på tobak
är den renaste finanstull i sådana länder, der det finnes tobaksmonopol,
till exempel i England, der det är förbjudet att odla tobak,
och uer man tager all beskattningen på tobak genom tull. Tullen
på kaffe är också oftast ansedd som en ren finanstull, ehuru det är
möjligt, att den verkar som skydd för till exempel cikoria, hvilket,
likasom korn, användes såsom surrogat för kaffe; dock tror jag, att
tullen på kaffe här väl kan anses såsom en finanstull. Samma är förhållandet
med socker, ehuru det blifvit borttrassladt med sista årens
lagstiftning angående hvitbetssockret.

I afseende derpå att man icke skulle hafva vederlagt de argument,
som bär blifvit framdragna, tillåter jag mig säga, hvad jag
sade förra gången, att jag icke vill försöka vederlägga mina jemnäriga
eller dem, som äro äldre än jag, ty jag minnes från den tid, då
jag började dessa strider, huru fåfängt det var, huru jag då fick strida
nästan ensam till dess jag på Riddarhuset fick understöd af yngre
män, af Indika här ty värr många saknas, om dessa samma principer,
som nu blifvit här upprepade. Jag trodde och tror, att det nu
icke skulle behöfvas, särdeles då jag ansåg det vara äfven här eu
öfvervunnen ståndpunkt, att nödgas vidare upptaga till vederläggning
de argument, som blifvit anförda från elfsborgsbänken. Redan vid
1856—1858 årens riksdag yttrades det i den Kongl. proposition, —
Grefve Carl Göran Mörner satt då i regeringen — “att, ehuruväl
bibehållande af den genom Kongl. kungörelsen 1855 medgifna tullfrihet
å de flesta fiskslag innebure en icke obetydlig uppoffring för
statskassan, vore denna tullfrihet likväl så af rättvisa och billighet
påkallad, att den icke borde återtagas, med mindre statens behof sådant
oundgängligen kräfde“. Detta yttrades från tronen af en regering,
som jag tror icke kan beskyllas för att icke hafva varit tillräckligt
konservativ eller att hafva bestått af bara frihandlare. Vid
detta förhållande skulle jag anse, att det vore en missaktning mot
Kammaren, om jag inginge i vidare vederläggning af de skäl, som
här blifvit anförda af samma art som de, hvilka åberopades vid striden
om tull på de förnämsta lifsförnödenheterna af mina motståndare,
motståndare för hvilka jag för öfrigt nu som då hyser den största
aktning och med många förbunden genom band af den närmaste
slägtskap och vänskap, ehuru jag icke blifvit öfvertygad af deras
skäl i denna fråga. Mitt hopp står i detta fall endast till den yngre
generationen; och jag fortfar, på grund häraf, i mitt förra yrkande.

Friherre af Ugglas: Kammarens tålamod är redan satt på ett
så långvarigt prof i denna diskussion, att jag icke skall missbruka
detsamma.

Den 6 April, f. m.

365

Mitt hufvud,sakliga skäl mot bifall till Utskottets framställning
i denna piinkt, eller aen betydelse som denna tullsats kan hafva vid
underhandlingarne med Norge, har af somliga talare blifvit bestrida
af andra åter biträdt. Yi måste väl således erkänna, att åsigterna
i detta hänseende äro delade, och åtminstone att denna fråga ännu
icke befinner sig på det klara. För att visa att andra personer under
föregående tider äfven delat samma åsigt, som jag nu har, ber
jag att för Kammaren få meddela att då, såvidt jag erinrar mig,
sista gången före 1870 frågan om tullfrihet på sill behandlades af
representationen, yttrades af dåvarande general-tulldirektören, hvars
insigter i detta ämne ingen lär kunna jäfva, följande ord:

“Sveriges förnämsta importartikel till Norge är spanmål och
denna är der, såsom vi veta, tull underkastad; det synes icke otjenligt
att vi behålla fisktullen, till dess den länge påtänkta revisionen
af författningen om handelsgemenskapen de förenade rikena emellan
lyckats gå i fullbordan."

Man måste således erkänna, att frågan om det värde denna tullskatt
kan hafva på de pågående underhandlingarne ännu icke är afgjord;
och för min del vill jag öfverlemna pröfningen deraf åt de
personer, som äro med dessa underhandlingar sysselsatte. Då nu
Riksdagen begärt, att dessa mellan-riksförhållanden skola ordnas, är
det val rätt att taga bort ett af de medel, som, åtminstone enligt
somliga personers åsigt, skulle kunna med fördel användas från svensk
sida för att erhålla motsvarande eftergift från Norge? Jag tror det
icke. Jag tror det så mycket mindre, som vi, äfven från en annan
synpunkt sedt, allt för väl kunde vänta ännu ett eller annat år med
denna åtgärd; ty. nu är förhållandet med de arbetande klasserna så
lyckligt, att jag icke tror, att de skulle lida så mycket, om de fingo
vänta några år på denna skänk. Afseendet på förhållandena med
Norge har varit mitt enda skäl, hvarföre jag yrkat afslag, och jag
gör det fortfarande.

Herr Nordström: Såsom jag redan under mitt första anförande
hade äran tillkännagifva, instämmer jag med Herr Friherre af Ugglas
i hvad han yttrat och i hufvudfrågan hemställt. Hudvudfrågan är
rätteligen, huruvida skäl förefinnas att redan nu afskaffa den halffull
på från Norge införda fiskvaror, som nu enligt lag skall uppbäras,
eller om dermed borde uppskjutas till dess den nu pågående
revisionen af tullförhållandena mellan Sverige och Norge hunnit fulländas
och derefter till sina resultat på eu gång pröfvas. Det är
den sednare åsigten, Herr Friherre af Ugglas försvarat, och önskligt
hade varit, att debatten hållit sig allena dervid. Den diversion inom
ämnet, i hvilken äfven jag, för min del, inlät mig, var emellertid
föranledd af åtskilliga föregående talares anföranden, hvilka vände
sig omkring de allmänna tvistepunkterna mellan frihandeln och protektionismen,
såsom man plägar säga, och min afsigt är ej nu att begagna
ordet för att vidare inlåta mig deri. Endast till en punkt
her jag att få återkomma, nemligen den upplysning, Herr Bennich
hade godheten vilja meddela mig om den rätta skilnaden mellan
skydds- och finanstullar. Jag är honom synnerligen förbunden

Den 6 April, f. in.

o56

för denna hans ynnestfull godhet; men kan dock ej finna den tillfredsställande
eller af behof påkallad. Jag afgaf'' ej under mitt första
anförande någon definition på skydds- eller finanstullar, utan
anmärkte endast, liksom i förbigående, att äfven de sednare med sina
lägre tullsatser i sin mim verka lika som de förra. Men då min ärade
motståndare nu velat meddela, att skilnaden skall vara den, att de
förra åsättas produkter, som äro föremål för produktion inom landet,
och hvarigenom priset äfven på samma inhemska produkter stegras, samt
de sednare påföras importvaror uteslutande för att bereda staten eu
inkomst, såsom exempel hvarpå kalfe- och tobakstullarne åberopades,
så hemställer jag till honom sjelf, huruvida denna definition till alla
delar håller profvet, antingen man granskar den med tulltarifferna
eller med logiken i hand, och dervid tillika tager de olika näringarnes
alster i betraktande. Då den likväl ej egen någon betydelse för
hufvudfrågan denna gång, vill jag nu lemna den derhän under förklarande,
att det vore mig ett nöje om jag någon gång enskild! Unge
med min ärade motståndare byta tankar i ämnet, honom och mig till
ytterligare upplysning.

Herr Rydqvist: Då de af representanten från jemtlandsbänken
sednast gjorda framställningar äro af beskaffenhet att kunna något
inverka på åsigterna, nödgas jag bemöta dem. Han drifver den sats,
att, om eu tullpligtig vara blir tullfri, konkurrensen verkar derhän,
köpmän emellan, att konsumenterna icke allenast få nedsatt pris,
motsvarande den dittills utgående tullen, utan ännu mera i följd af
minskade omkostnader, ränta in. m. Med andra ord fattar jag hans
uppgift så, att, om tullen på en tunna sill. som nu är 29 öre, försvinner,
konsumenterna, i följd af den större konkurrensen skulle få
kanhända 50 öres bättre pris än förut på tunnan, och i stället fölen
nedsättning af 2 ,% öre på lispundet, skulle denna uppgå till B öre;
men jag frågar den värde talaren, som icke allenast bör hafva, utan
äfven säkerligen har den största kännedom om i fråga varande affärer,
huruledes ett så beskaffadt yttrande kan fällas? Just i dessa
dagar har det intresserat mig att här i Stockholm, der det finnes
ganska mycken konkurrens, på flera håll söka få reda på de faktiska
förhållandena angående fisk, och jag har erfarit, att vanlig slosill, som
på ett ställe uppgafs kosta så och så mycket, på ett annat ställe icke
långt från det förra kostade 50 öre mera. Således här genast en skilnad
af 50 öre! Jag skulle kunna framdraga hundratals likartade exempel.
Arill kanske talaren påstå, att alla större köpmän, minuthandlande
och skräddare, som handla med utländska kläden och tyg, hafva
samma pris på samma vara? Det hände mig i fjol, att jag behöfde
möbel-katun, och jag skickade derföre efter prof på ett ställe, der det
kostade 50 öre alnen; men på ett annat ställe, några gator derifrån,
kostade samma vara af fullkomligt samma qvalité 70 öre alnen, således
en skilnad af 20 öre per aln; och vid sådana förhållanden vill
talaren påstå, att, om man tager bort tullafgifterna, detta verkar, att
priset blir precist lika på alla ställen, der de afyttras, och att nedsättningen
icke blott belöper sig till den förut utgående tullen, utan
till ännu mera. Vidare har han fästat uppmärksamheten på den

3S7

Den 6 April. r. m.

störa fördelen, som (let skulle vara, om denna tullsats borttages, att
da nu en ^ last sill, som i norska fartyg befraktas till norrländska
hamnar, måste gå in till en stapelstad för att lossas, skulle deremot
varan kunna gå. direkt till laststageplatsen utan sådan omväg. Jag
får likväl härvid erinra, att det troligen finnes ytterst få, om ens
några lastageplatser, der en hd last sill kunde afmattas, hvadan de
fartyg, som äro lastade med denna vara, lära få anlöpa de större
stapelstäderna för att blifva af med sina laster. I öfrigt blir den
bestämda konseqvensen af talarens yttrande i detta hänseende den,
att rättast vore att upphäfva all tull, så att alla slags utländska
varor kunde inkomma tullfritt jemväl till alla våra mångfaldiga
lastageplatser.

Ytterligare har samme talare sagt, att i följd af franska handelstraktaten
hafva ej några andra varor blifvit tullfria än de, som
upptagas i samma traktat. Om man emellertid ser efter i 1865 års
tulltaxa, som utkom efter traktaten, finner man, att hudar och skinn
oberedda, alla slag, det året blefvo från tull fria. Detta slag hudar
och skinn, som städse förut varit belagda med tull, lemnade de föregående
åren 1863 och 1864 en tullinkomst af 46,000 ä 49,000 R:dr, och
då de icke voro intagna i franska traktaten, har alltså, i sammanhang
med denna traktat, utan behof för statsverket bortsluddrats en årlig
inkomst af närmare 50,000 R:dr.

•lag bär blott velat lemna denna upplysning till den ärade talaren
från jemtlandsbänken.

Grefve M örn er, Carl Göran: Den representant på jemtlandsbänken,
som nyss hade ordet i denna fråga, påstod, att jag i mitt
föregående yttrande skulle hafva mot honom riktat en insinuation. Nej,
så är ej förhållandet! Jag omtalade endast ett faktum, ty om eu
komité som har i uppdrag att uppgöra förslag till förändringar i tulltaxan,
. just med anledning af framställningar från fransk sida om förändring
i tullsatserna å vissa artiklar, ingått till regeringen med hemställan
att konseqvensen fordrade att äfven för åtskilliga andra artiklar, som
för .Frankrike icke hade något intresse, tullsatserna skulle förändras,
så innefattar omnämnandet af ett sådant förhållande, endast att omtala
ett faktum, ej. att framkomma med någon insinuation. Och som
ifrågavarande . k o mi t é - u tl åt ande bör finnas att ibland Finans-departementets
handlingar tillgå, lärer det af mig uppgifna förhållandet kunna
bevisas, derest detsamma skulle bestridas.

Samme talare omnämnde äfven, att i 1855 års författning tullfri
införsel skulle medgifvits för olja och ättika. Ja, hvad oljan beträffar,
så finnes den verkligen i författningen omnämnd, men beträffande
deremot ättikan, så får den värde talaren behålla den för sig sjelf..
Bland de varor, för hvilka tullfrihet på viss tid beviljades genom
Kongl. kungörelsen den 26 September 1855, ehuru de ej kunde till
lefnadsförnödenheter hänföras, befunno sig, utom feta oljor, äfven
talg och stearin,, men för den tullfrihet, som för dessa artiklar medsols,
lanns. fullgiltig! skäl uti de för tillfället rådande särskilda förhållanden,
hvilka säkerligen ej fallit ur minnet, hvarken på den värde
talaren eller Kammarens öfrige ledamöter.

353

Den 6 April, f. m.

Eu annan talare liar åberopat den Kong!, propositionen, som afgafs
vid 1856—1858 årens riksdag. Ja, denna var af det innehåll,
talaren angaf, men, för min del, tillät jag mig en erinran mot den
framställda propositionen; mitt yttrande finnes i statsråds-protoAollet
och är af följande innehåll: “Beträffande åter det förnyade för slaget

till tulltaxa, så förekommer, att sedan Rikets Ständer vid . sistlidne
riksdag beslutat många och ganska genomgripande förändringar
i då gällande tulltaxa, samt dessa i allmänhet vunnit Eders Kong!.
Maj:ts nådiga godkännande, har så kort tid förflutit efter den nya
tulltaxans tillämpning, att man i fråga om verkan af de vigtigaste
deruti införda förändringar endast har att åberopa ett års erfarenhet,
derunder importen af en .mängd artiklar väl högst betydligt
stigit, men penningeställningen inom landet deremot undergått eu inga
lunda förmånlig förändring. Vid säd ant förhållande och då stadga
i näringsiagstiftningen visat sig vara ett väsendtligt vilkor för att
näringar, handel och industri skola kunna blomstra och kraftigt utveckla
sig, vill det synas mig, att för närvarande andra förändringar
i tulltaxan ej borde från regeringens sida ifrågasättas, än som
äro eu följd af förslaget om tolagens och afgiftens till handels- och
sjöfartsfonden sammanslående med tullafgifterna, eller som erfordras
för tullsatsernas bestämmande enligt det nya myntsystemet eller för
undanrödjande af sådane missförhållanden eller otydligheter i. tmitaxan,
hvaraf olägenheter och misstag visat sig vid tillämpningen
uppstå". Jag tror således, att jag äfven i detta tall vant temligeu
konseqvent.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
(trefven och Talmannen, att som det blifvit begärdt, att särskilda
propositioner måtte göras dels å Utskottets hemställan, för så vidi
den rörde tullfrihet för fisk, med undantag åt anjovis, sardeller och.
thunfisk, dels ock å samma hemställan, i hvad den afsåg bibehållande
af nu gällande tullsats å ofvannämnda slag af fisk, delning åt propositionen
i öfverensstämmelse härmed komme att ega rum; och nafle,
hvad först beträffade Utskottets hemställan, med undantag åt den
deL deraf, som rörde fisksorterna anjovis, sardeller och thonjisk, de,?
bifall och dels afslag blifvit yrkadt.

Härefter framställde Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till punkten i dess nu förevarande del, hvarvid svarades
många ja och nej i blandning, samt sedermera proposition på afslag
derå. då svaren likaledes utföllo med många såväl ja som nej; hvaruppå
och efter det proposition på bifall till punkten i den ifrågavarande
delen ånyo blifvit gjord samt med många både ja och nej besvarad,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva runnit
ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs eu så lydande voteringsproposition: -

35!)

Den 6 April, £. ra.

Den. som bifaller Bevillnings-Utskottets i 12:te punkten af betänkandet
N:o 9, gjorda hemställan, utom i hvad den rörer artiklarae
anjovis, sardeller och thonfisk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vinner

undantag.

Nej; .

Nej, afslår Kammaren samma pankt med ofvanberörda

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej -— 60.

Efter förmälan, att hvad åter beträffade Utskottets hemställan,
att nu gällande tullsats å anjovis, sardeller och thonfisk skulle bibehållas,
så hade dels bifall dertill blifvit yrkadt och dels yrkande
gjorts derom, att Kammaren, med afslag å hvad Utskottet i berörde
hänseende föreslagit, måtte besluta, att nämnda fiskslag skola få tullfritt
införas; framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
på bifall till Utskottets hemställan i denna del, och då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Den vidare föredragningen af betänkandet blef härefter uppskjuten
till eftermiddagens sammanträde.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.

In fidem

O. Brakel.

360

Ben 6 April, e. m.

Lördagen den 6 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Justerades ett protokolls-utdrag för sammanträdet å förmiddagen
samt protokollet för den 30 sistlidne Mars.

Upplästes ett af Friherre Peyron inlemnadt memorial af följande
lydelse:

Härmed får lag vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under o:ne veckor, räknade från den 10:de dennes.

Denna anhållan bifölls.

Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 9, angående tullbevillningen.

13:de, 14:de och J5:de punkterna.

Biföllos.

16:de punkten.

Herr von Koch: 1 likhet med den anmärkning jag gjorde i

afseende å krut, ber jag nu att få till protokollet antecknadt, att jag
anser det tullen på gevär borde borttagas. Jag har blott velat fästa
uppmärksamheten derpå till en annan gång.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

11:de—22:dra punkterna.

Biföllos.

Den C April, e. m.

361

23:dje punkten.

Lades till handlingarne.

2i-.de— 29-.de

Biföllos.

30:de punkten,

Friherre af Ugglas: Jag anhåller att få veta huruvida till

Kansliet ankommit någon underrättelse huru denna punkt blifvit i.
Andra Kammaren afgjord.

I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att, enligt ankommet
protokolls-utdrag, den nu förevarande punkten blifvit af Andra
Kammaren till Utskottet återförvisad.

Friherre af Ugglas: Ehuru sjelf ledamot af Bevillnings-Utskottet
får jag anhålla att äfven denna Kammare behagade åter remittera
ifrågavarande punkt. Flere personer hafva till mig enskildt
framställt betänkligheter mot att Utskottet intagit sprängämnena
Dynamit och Nitroglycerin. Jag kan väl ej nu fatta giltigheten af
de gjorda anmärkningarne, men då de blifvit framställda af personer,
för hvilkas omdöme jag hyser den största aktning, anhåller jag om
återremiss, på det att Utskottet må komma i tillfälle att taga de
gjorda anmärkningarne i öfvervägande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes först proposition
på bifall till punkten, hvartill svarades nej, och sedermera
proposition på återremiss deraf, som med ja besvarades.

3lista—50:de punkterna.

Biföllos.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 30 sistlidne Mars och 4 dennes bordlagda utlåtande N:o 22,
i anledning af väckta motioner om upphäfvande af den för beväringsskyldige
medgifna legnings- och friköpningsrätt samt om införande af
obligatoriska vaper.öfningar för ynglingar emellan konfirmations- och
beväringsåldern.

lista punkten.

Herr von Kock: Jag vill blott anmäla, att Tillfälliga Utskot tets

betänkande i denna fråga är justeradt och lemnadt till trycke -

Den 6 April, e. in.

riet, så att jag hoppas att det må kunna i nästa vecka läggas å
Kammarens bord.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

2:clra punkten.

Herr Berg: Då jag i denna fråga har begärt ordet, tiar det
icke skett under förhoppning att kunna inverka på något flertal af
denna Kammares ledamöter, som troligen redan fattat eu öfvertygelse
motsatt min; jag har gjort det för att till protokollet tillägga
ytterligare några bevis till dem jag redan förut anfört, men äfven
derföre att jag, som för nära ett år sedan, då frågan om vårt försvarsväsendes
ordnande förekom i denna Kammare — erkännande det
förtjenstfull a i det projekt, som framlades af vår dåvarande krigsminister
Herr Statsrådet Abelin, -för hvilken jag personligen hyste
och hyser den största aktning och vördnad och för hvars förtjenstfulla
förslag jag böjde mig — böjde mig ej allenast för förslagets
förtjenster, utan äfven för situationens vigt, nu,, sedan detta förslag
fallit och äfven enligt min tanke situationen förändrat sig, anser mig
böra yttra hvad som är min öfvertygelse och framföra hvad jag i
djupet af mitt hjerta känner. Jag ber att få säga att, ehuru jag nu
måste yrka afslag på förevarande motion, så anser jag'' likväl ej att
det gamla vi hafva är felfritt. Jag anser det vara ett stort fel hos
det närvarande att man med blott hundra riksdaler kan få friköpa
sig från skyldigheten att deltaga i vapenöfningarne under fredstid,
men likväl såsom oöfvad skall vara pligtig att gå ut i kriget. Jag
kan ej anse att detta är nyttigt eller bra, och om jag hyst hopp
om framgång skulle jag väckt motion om att höja denna afgift och då
dermed förena frihet från att personligen i krig fora vapen. Uttrycket
friköp, som man begagnar för denna afgift, kan jag ej gilla:
det är ett uttryck som jag ej tror fullkomligen motsvarar sin mening,
det är kanske just detta uttryck, som har i viss mån bidragit
att göra sjelfva saken förhatlig; jag vet ej hvarför man icke kan
begagna sig af något annat ord; det är ju endast att på ett annat
sätt än med sin egen person uppfylla den såkallade skyldigheten
att försvara sitt fosterland; jag säger den såkallade skyldigheten,
ty denna skyldighet att försvara sitt fosterland är på sätt
och vis endast eu fras. Jag misskänner ej pligten att försvara sitt
land, jag misskänner ej pligten, att när Konungen så bjuder, gå ut
i krig, jag anser att denna rätt, som Konungen eger, bör han ega,
bör lian bibehålla, han bör för fosterlandets ära, för höga idéer få
kalla oss i krig; stadgandet att han endast må börja försvarskrig
är helt och hållet illusoriskt, det bevisades bäst genom 1788 års krig.
ty på den tiden egde Konungen ej rätt att förklara krig, det visar
sig också genom det sista störa kriget, ty ej var det för att försvara
fosterlandet, som alla tyskar måste tåga i fält, ej blott vid
krigets utbrott utan äfven efter katastrofen vid Sådan.

Jag vågar med den lilja förmåga jag eger bekämpa, jag vågar
bestrida, att den sats är riktig, som från andra sidan framställes.

Den 6 April. e. m. 333

jag vågar bekämpa den idén, att den individuel» friheten bör våldföras
mer än statens val fordrar; längre än nödvändigheten krafvel1
bör man ej gå. Jag tycker att den individuel friheten bör respekteras
och aktas. Mine Herrar! det ar ej mer än några och tjugu
år sedan då man invaggade sig i den illusionen att. krig skulle vara
att anse såsom en omöjlighet, jag invaggade mig icke i denna förhoppning,
jag fann ej krig vara något onaturligt. Kriget bär. sin
grund uti, är en följd utaf vår natur, vi vilja kifvas, kämpa, strida:
men hvarföre skola vi endast tänka på att alla andra statens ändamål
skola vika blott för den tanken att vi äro utsatta för att kunna
blifva öfverfallna. Jag får förklara och har redan förklarat, att
staten har högre ändamål än att blott och bart invänja sina bästa
söner till krig; jag anse]1 staten hafva flera lika höga ändamål, och,
om försvaret af vårt land kan ske utan. att uppoffra andra statens
ändamål, tycker jag man bör försöka anlita sådana medel.. Jag bär
tillåtit mig säga att det är såsom försvarare af den individuel a friheten
som jag uppträder.

Jag tillåter mig nu att besvara de inkast, som jag vet skola
komma atf göras. Sålunda säger man: det är icke råttmat att ej
hvar och en skall utsätta sitt lif för fäderneslandet, men, mine Herrar!
utsätta icke våra arbetare rätt ofta sina lif då vi ej alls riskera
våra? Löpa ej grufarbetare, arbetare i en dynamitfabrik in. fl. rätt
ofta stor fara för sina lif? Så länge vi icke hylla kommunismens
läror utan anse, att den, som, vare sig genom kroppens eller själens
arbete, vare sig1 till följd af sin bord, sm förstfödslorätt, bär
vunnit några förmåner framför andra mindre väl lottade, bör få
åtnjuta dessa fördelar, och vi ej vilja beröfva honom dem. sa länge
vi ej anse att det ligger någon orättvisa häruti, kan jag ej förstå
hvarföre det skall betraktas såsom en orättvisa om en person har
rätt att gagna sitt land på annat sätt än som stridsman. Jag har
hört yttranden om denna så kallade friköpningsrätt, att det skulle
vara detsamma som att sälja menniskokött. Jag vill ej tro att någon
inom denna Kammare skulle vilja yttra något dylikt, men för.den,
som vill göra det, måste jag förklara, att jag ej älskar menniskokött
utan att jag hufvudsakligen värderar menniskokroppen såsom omhölje
för den odödlige anden, såsom ett vilkor för att menniskan må
kunna verka något godt här i tiden. Man har sagt, och. Utskottet
använder äfven ett sådant uttryck, att det är af synnerlig vigt att
allas vämepligt med fosterländsk hängifvenhet omfattas af hela folket.
Jag har i 16 år exercerat beväring och jag har i öfver 40 år
sammanlefva! med vårt iands folk, men jag har ännu aldrig hört
något missnöje öfver rättigheten till friköp; jag har icke hört något
sådant missnöje förr än på sednare tider och då framstäldt i några
tidningar och vid folkmöten. Jag tror icke att någon afundsjuka
skulle vara herrskande med anledning af denna rättighet, och jag
tror ej att fosterlandet skulle komma att vinna på att hvar och en,
äfven den mindre qvalificer&de, blef tvingad deltaga i vapenöfningar.
Vi känna väl de yttranden, som fällts af två de störste härförare;
till krig behöfves i främsta rummet penningar i andra rummet penningar
och i tredje rummet penningar. Jag får bekänna att jag ej

:!b* Den 6 April, e. m.

fullkomligt hyllar den satsen, men tror likväl att den eger en viss
giltighet och att det i vårt land kan vara ganska nyttigt att hafva
penningar i stället tör den person, som icke kan fylla sin plats så
som sig bör.

Vidare vågar jag tala om den så kallade nödvändigheten. Jag
vet att i den komité, som af Kongl. Maj:t tillsattes för att yttra
sig om landtförsvarets ordnande, väcktes förslag om att, då vi ei
behöfde, ej hade råd och ej kunde öfva alla, så skulle utlottning
ega rum. Jag vågar tro, att den förste ledamoten på stockholmsbänken.
som var ordförande, och den ledamot på norrlandsbänken,
hvars begrafning vi förra året vid denna tid ungefär hade sorgen
att fira, hyllade denna sats. Desse Herrar och ännu flera
hafva yttrat, att vi ej behöfva hafva alla under vapen och att
derför utlottning bör ske — men, mine Herrar! finnes det väl ett
orättvisare sätt ^att fördela en sådan börda än genom lottning.
Då beror det på en ödets lek om ej den oskicklige tages i stället
för _ den skicklige, om ej den tages, för hvilken det är eu stor uppoffring
i stället för den, för hvilken det ej är någon uppoffring alls.
Jag kan således ej fatta att det skall vara nödvändigt att hvar och
en går ut för att uppfylla denna pligt. Jag vågar tillägga ytterligare
ett bevis; i den värnepligtslag, som framlades, var ett mått
bestämdt på dem som skulle vara underkastade densamma; jag, mine
Herrar! hade då, om jag ej varit militär förut, varit fri, jag var för
liten; jag vågar dock tro att, om fosterlandet kallat mig i krig, skulle
jag hafva kunnat göra nytta och tror för öfrigt att det varit bättre
om fäderneslandet tagit mina penningar än att det ej fått någonting
alls. Mine Herrar! jag har ej utan rörelse kunnat yttra mig i denna
sak, och då jag känt en sådan rörelse, bär jag måst gifva ett uttryck
åt densamma. Må denna rörelse bära vittne om att jag ej blott
älskar den individuela friheten högre än ni, utan äfven lika mycket
som förslagets vänner älskar rättvisan, mitt fosterland och dess
arbetande befolkning, fastän jag vördsamt anhåller om proposition å
alslag på Utskottets förevarande förslag.

, Herr Hasselrot: Då en ledamot ai Kammaren från den pro vins,

jag tillhör, kunnat höja sin röst för att motarbeta detta förslag,
bär jag begärt ordet för att yrka bifall till detsamma. Jag för min
del lian ej förstå huru det är möjligt att man, med någon rättskänsla
kan påyrka rättighet för rike mans barn att med en löseskilling, som
lör den rike är en spottstyfver, friköpa sig från skyldigheten att
försvara sitt fädernesland, då den fattige som. ej har medel till en
sådan .Löseskilling, med^ uppoffring af lif och blod fullgöra måste
samma skyldighet mot fäderneslandet, som dock för den "rike borde
vara dyrbarare än för den fattige. För mig är saken så klar, att
jag skulle anse det som en förnärmelse mot Kammaren om jag till
besvarande upptoge hvad som emot förslaget blifvit anfördt. Jag.
yrkar bifall.

Många ledamöter yttrade härtill bifall.

Den 6 April. c. in.

:>Ö5

Herr von K och: Jag är egentligen redan förekommen genom
den siste talarens yttrande. Jag beklagar att sådana ord, som den
förste talaren använde, bär blifvit uttalade, och jag skulle anse det
såsom en förolämpning mot Kammaren om''jag trodde att det behöfdes
att vederlägga sådana skäl. Jag vill nu blott förklara, att jag
befinner mig på samma ståndpunkt som föregående riksdag, och är
jag fullt öfvertygad att så är förhållandet med alla denna Kammares
ledamöter. Jag yrkar bifall.

Grefve Mörn er, Carl Göran: De tvenne sista talarne hafva
emot den föregående och dem, som kunna med honom vara liktänkande,
slungat ut ganska hårda ord. När man vet att det beslut,
hvarigenom bestämts rätt att för ett visst pris vinna befrielse från
bevänngens öfningsmöten, grundar sig på en framställning från Kong!.
Maj.t, hvilken Riksdagen bifallit, så torde dock det ursprung, beslutet
sålunda hai, böra väga minst lika mycket som de värde talarnes
subjektiva uppfattning af detsamma, och man således ej ega skäl
till sådana tillvitelser som här gjorts eller vara berättigad antaga
att den, som icke vill gå in på Lag-Utskottets nu framställda
förslag, derföre hyser mindre varma fosterländska känslor än den
som är en entusiastisk anhängare deraf. För min de! finner jag föreliggande
förslag omfatta tva frågor, Indika synes mig påkalla eu
ganska olika behandling; den ena frågan handlar om befrielse från
vapenölnmgar under fredstid, den andra om skyldigheten att i händelse
af krig personligen deltaga i landets försvar. Med afseende å
denna sednare del, är jag fullkomligt af samma åsigt som Utskottet,
att detta utgör eu skyldighet, hvarifrån ingen hör vara fri, som kan
fullgöra densamma, men de sednare tidernas erfarenhet har med
allt mera slående bevis ådagalagt, att i krig fordras personer till så
många olikartade förrättningar och med så många olika slag af kunsnaper,
att förmågan _ att några timmar stå i ledet och att kunna
skyldra gevär visst icke är den enda eller ens den väsendtligaste.
Man kali således under freden, utan deltagande i vapenöfningarne,
förvärfva sig många, insigter och färdigheter som äro nyttiga i kriget.
och kan således blifva tillit användbar för landets försvar, fastän
man icke tillbringat några dagar eller timmar på Ladugårdsgärdet
eiiei någon annan hed. Om till exempel en nerson, som e°''nat sig
åt läkarevetenskapen, nödgas afbryta sin kurs eller tilläfventyrs
öfvergifva sin tillämuade bana för att göra nu ifrågavarande öfningsmöten,
fiol jag att landet häruppå kan förlora mera, än om lian fått
slippa från mötena, men i dess ställe i krig kunnat användas som
läkare, hvarpå det nästan alltid visat sig vara brist. Vidare har man
vid intendenturen behof af ett stort antal till ombesörjande af’ dess
mangananda bestyr, skickliga personer utöfver dem, som i fredstid
dervid vinna användning. Det var just den stora bristen häruppå,
som kanske mer, än något annat, var en af orsakerna till de
motgångar fransmännen ledo under det sista kriget, och sannolikt
hade de kunnat undvara åtskilliga till skötandet af geväret dugliga
armar om de i stället haft bättre förvaltad intendentur, så att t. ex.
deras trupper icke beköft i flera dagar vid kritiska tillfällen förblifva

Den G April, e. in.

306

overksamme, inpackade i jernvägsvagnarne understundom, äfvenlidande
brist på det nödvändigaste till lifvets irppehälle. Det är vida ändamålsenligare
att låta personer utveckla sig i den väg, som för hvar
och en kan vara bäst passande, och der låta dem förvärfva sig kunskaper,
än att tvinga in dem i en enda ram, som ändå ej kan taga
emot alla, och der tilläfventyrs den, som, på annat sätt placerad,
kunnat blifva i hög grad nyttig, endast komme att presentera en
löjlig figur. Man må säga hvad man vill, men skall hvarenda man
exercera, som icke är af kroppslyte eller riklig sjukdom derifrån förhindrad,
så blifver landet ej i tillfälle att på sådant sätt använda dem
alla. Den obetydliga procent af beväringsskyldige, som årligen friköper
sig, är ej större än att de kunna komma landet tillgodo, derest
så behöfves, i en eller annan riktning, skulle det också ej vara
till något annat än såsom trosskuskar. Att inäta personer endast
efter tumstocken, anser jag äfven vara mindre lämpligt, ehuru en
viss munterhet i Kammaren röjt sig öfver en föregående talares yttrande,
då han nämnde något derom. Jag skall taga mig friheten att
anföra ett annat exempel, som kanske ej skall väcka någon munterhet;
om således Napoleon den 1 på grund af sin obetydliga längd
kasserats som krigare, både man obestridligen begått ett stort misstag.
Efter mitt förmenande är rättigheten att i fredstid erlägga lösepenning
för befrielse från öfningsmötena mycket väl förenlig med
skyldigheten att personligen fullgöra sin pligt att i krig deltaga i
landets försvar. Jag skulle önska att Utskottet hade gjort åtskilnad
mellan dessa båda fall, och för att få en sådan åtskilnad godkänd,
får jag för min del anhålla om återremiss af Utskottets betänkande^
Man må ej tro att man har afhjelpt den öfverklagade olägenheten af
ofullständig undervisning i krigareyrket genom att införa ovilkorlig
skyldighet för alla att deltaga i vapenöfningarne; man har endast
förflyttat saken från det ärliga öppna tillkännagifvandet att man vill
vinna befrielse från dessa öfningar till de hemliga undantagens och
godtyckets slippriga gebit. Det är mycket bättre att en person får
erlägga lösepenning för befrielsen från skyldigheten att i fredstid
undergå vapenöfningar, än att vederbörande skola nödgas färda ut
befallning om att strängt gå tillväga vid approberandet af de beväringsskyldige
och kassera t. ex. alla utöfver ett visst antal, emedan
för det öfverskjutande antalet ej finnes tillräckligt med byxor eller
gevär eller något dylikt. Efter mitt förmenande kommer, derest man
gör skyldigheten så ovilkorlig som man här föreslagit, detta endast
att leda derhän, att det hos oss inträffar detsamma som, efter hvad
man påstår, eg er rum i det land der allmänna värnepligten är fullständigast
införd, att godtyckliga licenser måste medgifvas. Jag anhåller
om återremiss.

Grefve af Ugglas: Då denna Kammare redan tre eller, jag
tror, fyra gånger godkänt upphäfvande af friköpingsrätten hade
jag icke ämnat att nu i diskussion öfver samma fråga deltaga. Med
anledning af tvänne talares här fällda yttranden, anhåller jag dock
att få säga några få ord.

Den 6 April, e. m.

367

Den siste talaren har förklarat sig gilla att rätten att i krig
lega annan i sitt ställe borttages, men velat bibehålla den att friköpa
sig ifrån fredsöfningarne. Han förbiser härvid att dessa båda friheter
stå uti ett nära oskiljaktigt samband, enär utan förutgången
lärdom och öfning skicklighet att uti strid deltaga icke kan finnas.
Jag medgift-er att ett vidblifvande af hittills gällande stadganden
har mindre att betyda så länge öfningstiden för beväringen är så
otillräcklig, som den för närvarande bestämda, men då vi väl icke
höra öfvergifva hoppet att genom ökande af dessa öfningar stärka
vår försvarskraft, blifva friköpnings- och legningsrättens borttagande
de hörnstenar på hvilba hvarje utveckling af beväringsinstitutionen
måste byggas.

Då jag känner de åsigter. som det stora flertalet åt Kammarens
ledamöter hyser, anser jag icke nödigt eller lämpligt att vidare uti
frågan ingå. Innan jag slutar måste jag dock nedlägga en protest
emot några af de yttranden, som den talare, hvilken först uppträdde,
fällde. Han sade att icke hvar och en borde vara skyldig att uppoffra
sitt lif och vidare att den, som till följd af sin börd förvärfvat
sig eu företrädesrätt, borde få njuta denna rätt sig till godo. Ja
väl. Han bör få njuta, han bör begagna denna rätt; men denna rätt
är att gå främst då landets val och dess försvar så påfordrar.

Grefve Mörner, Oscar: Det finnes ämnen, som är o af den
natur, att de gripa djupt in, men icke dess mindre torde man äfven
i dessa ämnen, särdeles då ingen fara för fäderneslandet är för handen,
böra utan att misstyckas få utsäga en ärlig mening, om den
också skulle vara sådan, att den af en och annan varmhjertad talare
icke kan godkännas. Så har dock icke den talare, som först yttrade
sig, blifvit bemött, och långt ifrån att få njuta rättvisa för det som
varit godt i hans åsigter samt, der de måhända blifvit uttryckta på
ett sätt som kunnat lemna någon anledning till misstydning, finna
en välvillig tolkning af dessa meningar, hafva hans motståndare icke
ansett sig ens pligtig^ bjuda skäl för motsatta åsigter utan tilltrott
sig att endast med tyngden af stora och häftiga ord krossa den för
dem misshaglige talaren. Häremot måste jag protestera. Jag tror.
att jag älskar mitt land så varmt som någon, men detta skall icke
hindra mig att här säga hvad jag tänker. Må jag skörda klander
derför; jag skall hafva styrka och mod att bära äfven det. Men jag
anser mig böra bjuda skäl och icke blott stå fram och säga: jag
anser så, derföre bör det vara så.

Hvad är det här fråga om? Månne att beröfva landet en enda
arm för dess försvar? Här hafva en gång genom statsmakternas
sammanstämmande beslut tillkommit stadganden, dels om rättighet
att friköpa sig från deltagande i beväringens öfningar i fredstid och
dels om rättighet till lega i händelse af krig. Denna sednare rättighet
var gammal, och vi veta att Konung Carl Johan icke älskade •
den, men att han, då beväringslagen först genomfördes, af Rikets
Ständer blef tvungen att samtycka till densamma. Men jag vill icke
yttra mig emot borttagandet af rättighet till lega i krigstid, ty, om,
jag också icke hyllar den åsigt att en adelsman numera kan tillmäta.

368 ''

Och 6 April, o. m.

sig större vare sig förbindelse eller rättighet att älska och värna
sitt land än hvarje annan redlig och oförvitlig svensk medborgare,
så vill jag dock ingalunda bestrida, att denna för alla gemensamma
fosterländska pligt bör, då behofvets stund kommer, af en hvar
fullgöras.

Men då fråga endast är om rättighet att friköpa sig från öfningarne,
så tycker jag, att vi kunna betrakta saken ganska lugnt och
ur en helt prosaisk synpunkt behandla densamma. Beröfvar man
staten något genom denna friköpning? Efter hvad vi veta, belöpa
sig beväringsklasserna till omkring 20,000 personer om året, ehuru
de borde gå till mera, i fall ej obehörig kassering egde rum. Detta
gör för alla fem klasserna 100,000. Huru många friköpa sig om
året? Ja, derom hafva vi icke några uppgifter. Motionären har
icke ansett sig böra utreda detta förhållande, hvilket måhända medfört
litet besvär; hvaremot granna ord och tal om skyldigheter och
dylikt är mycket lättare att åstadkomma. Det torde dock kunna vara
skäl att fästa sig något vid siffror. Sannolikt är det icke flere än högst
1000 om året, som friköpa sig. Jag vill antaga denna siffra, ehuru
det kanske icke ens är så många. Detta gör då på fem år en minskning
af 5,000, så att vi få qvar 95,000. Jag frågar, om vi, i falt
fienden skulle inbryta, hafva medel att utrusta och bevara flere.
Behöfva vi då icke några reserver; och dessa 5,000 äro ju skyldiga
att, om behofvet så kräfver, inställa sig under vapen, för att öfvas.
och då har man den vinsten, att de öfvas hastigare, kraftigare och
till det ändamål hvarför de behöfvas. Jag vågar påstå, att de snart
skulle bilda en dugligare trupp, än om de under vanliga förhållanden
tågat fram på sina BO öfningsdagar. Men hvad nytta hafva de
gjort undertiden? Jo, de hafva betalt hvar och en 100 R:dr och
derigenom bidragit att skaffa medel till att utrusta beväringen, och
de hafva icke undandragit sig något, ty när de behöfts hafva de
inställt sig till tjenstgöring.

Man har talat om att landet under tiden skulle kunna hafva
blifvit härjadt; men då fienden icke gerna kan med någon kraft anfalla
Sverige annorlunda än sjöledes, kan detta icke ske utan sådana
rustningar, att våra diplomater, om de med någon smula uppmärksamhet
sköta sin tjenst, måste få kännedom om saken och blifva i tillfälle
varna här hemma. Regeringen kan då inkalla dessa som friköpt
sig och skänka dem en öfning, som mer än uppväger den ditintills
uraktlåtna. Hvari ligger då förmånen af att borttaga denna friköpningsrätt?
Hvad är vinsten deraf?

Man har sagt, att detta vore ett undantag till förmån för de
rika. Jag vet ej ens, att det just är de rika, som friköpa sig. Jagvet
rika ynglingar, som deltagit i dessa öfningar. Detta beror på
i hvad mån uppfyllandet i fredstid af denna skyldighet verkar störande
på en persons bana. Och jag kan icke inse, hvarföre man skall
beröfva en i sådan ställning varande person tillfälle att fullgöra sin
beväringspligt icke blott i lika grad med andra, utan i potentierad
grad, ty lian. betalar, men står ändå qvar färdig att, då farans stund
kommer, erbjuda sin tjenst.

Man

369

Den 6 April, e. m.

Man säger vidare, bland mycket annat, att genom friköpningarne
så mycken intelligens gar förlorad, enär det skulle vara hufvudsakligen
de intelligentare ynglingar^ som friköpa sig. Jag vet icke
huru härmed kan vara, men ibland 95,000 torde det väl finnas eu
hel massa intelligens, annars, vore det illa bevändt med vårt land,
och i alla fall kommer den intelligens, som finnes bland dem, som
friköpa sig landet till godo, ehuru de visserligen icke på slentrianmessigt
satt blifva inöfvade till soldater, utan få tillfälle att utbilda
sig hvar och en mom det fack för hvilket han kan vara lämplig och
i , hvilket han en gång kan blifva nyttig för sitt land. Att fnköpmngsratten
vackt sa mycket missnöje, vet jag mig alldeles icke
hafva hort, och stora ord hafva icke någon verkan på mig. Jag
ager mig friheten att analysera dem och när jag då finner tomhet
kak°™? vet Ja& ock att uppskatta dem efter förtjenst.

är har äfven biff vit sagdt, att Kammaren fvra gånger skulle

a beslutlt fl''lkÖT)ninO,QT,tit.fpnc a-Palm-ÅR»-t* A n T ^ 1- _ 11 no no

, 1 /» m . umo JA.ammaiCU lVIcl gånger SK1

hafva beslutlt frikopmngsrättens afskaffande. Jag''''ber att få fråga:
har det skett? Jag har troget varit här och försummat högst

näi bär det skett? ~-0 —- ,anu iia± uuu lursummat n

fa plena. Då varnepligtslagen förevar, var jag äfven tillstädes, men

t ° o P ^ ^ i yttj- j aivcu uiiiötacit

den fragan var något helt annat; då skulle vi alla stå under vapen,
ända till bortåt 40 ar. Men detta angick alldeles icke samma fall
som denna frikopnmgsrätt under nu gällande beväringslag.

emW0If -t—’ rät^U tjU lega i.kri£ viH jag icke försvara, utan
endast frikopmngsratten från bevärmgsöfnmgarne i fred. hvarigenom
staten far betydliga inkomster och icke beröfvas några försvarare
utan snarare far bättre sådana. Jag får härför bestrida bifall till
slaget att afskaffa denna rätt. Bäst skulle man komma tillmålet
pa det satt att betankandet återremitterades, hvarigenom Utskottet
biefve i tillfälle att skilja på fnköpningen och iegan och låta den
forra qvarstå, men den sednare bortfalla.

Jag bär icke begagnat stora ord; jag har icke ställt mig tipp
och slagit an pa edra känslor, men jag vädjar till ert sunda, öfver ta^Lag-Utskottet00^

Vagar anta&a’ att betänkandet återremitteras

- Ppf1- ^Djcksoo: I detta ämne har mycken varm känsla gifvit

a01’ 6?er hv,adi Jag nästan mer än behöfiigt. Jag

anhaller deremot att helt lugnt få yttra min tanke i frågan. Det
torde vara nödvändigt att skilja emellan rättigheten att slippa deltaga
i de ax-hga vapenöfmngarne och rättigheten att vid infallande
fa satta annan karl i sitt ställe. Hvad den sednare frågan beträffar
sa ar det icke mm mening .och jag tror icke heller någon annans)
fv pVllJa soka1 undantaga, någon från skyldigheten att uppoffra sitt
iit tor fäderneslandet; men den förra frågan, deltagandet i de årliga
vapenöfmngarne, synes mig vara en helt annan sak. Om den värnepligtslag,
som förut blifvit framlagd för Riksdagen, nu vore
gällande sa skulle lag verkligen ingenting hafva emot att friköpnmgsratten
helt och hållet upphörde, emedan i sådant fall landets
alla mnevanare finge en mera militärisk uppfostran och man skulle
kunna, hysa den förhoppning att de mera bildade, hvilka eljest skulle
Kiksd. Prat■ 18/2. 1 Afd. 2 Band. 24

370

Den 6 April, e. in.

friköpa sig, skulle kunna utöfva ett större inflytande på de öfriga
beväringsynglingarne. Men med den beväringsinstitution, som vi nu
hafva, och som vi sannolikt ännu länge få nöja. oss med, synes det
mig som om antagandet af föreliggande förslag, i hvad det rörer friköpning
från beväringsexercisen, vore ett rent slöseri med både penningar
och arbete, och kan jag icke underlåta att fråga ung hvilken
nytta det väl kan medföra, att de mera bildade under dessa dagar
(under tvänne år tillsammans 30) öfvas tillsammans med de omgå.
Det synes mig icke kunna törnekas, att det för de förmögnare klasserna
är eu stor uppoffring att två särskilda gånger under loppet
af tvänne år dragas från sina göromål och sta i ledet. Vinsten
deraf i militäriskt hänseende torde icke ega så särdeles stort värde,
men deremot skulle det för mången af de bevänngssky dige vara en
stor fördel att få undslippa dessa öfmngar. I sammanhang härmed
kan lag icke undgå att anmärka, att den nuvarande friköpningsaigit
ten enligt min tanke är alldeles för lag. Jag skulle önska att den
vore betydligt större, då jag icke kan för mig dölja, att om en person
skall deltaga i vapenöfningarne, så kostar det honom ofta nog
mycket mera än hvad han nu får betala. Om således denna algi
höjdes, så skulle man derigenom vinna tvänne ändamål: Man ska -fack först och främst mera penningar, men de som friköpt sig skulle
i alla fall i krigstid vara skyldiga att deltaga i fäderneslandets försvar
Jag får derföre förena mig med dem som yrka aterremiss,
emedan jag skulle önska, att det gjordes någon skilnad. emellan rättigheten
att slippa deltaga i de årliga vapenöfningarne i fredstid och
rättigheten att i krigstid sätta annan person i sitt ställe, basom jag
redan yttrat, önskar jag likväl att en sådan skilnad skulle finnas
blott så länge vi hafva vår nuvarande beväringsinstitution; ty om
vi få eu verklig värnepligtslag i Sverige, så anser jag att ingen sådan
friköpningsrätt bör ega rum.

Herr Berg: Sedan jag hade den äran att yttra mig, har jag

sett imf hardt bemött af tvänne talare, den förste mm kamrat till
venster och den andre Herr von Kock Det var påkostande för mig
att höra icke allenast deras yttranden utan ännu mera det oiiall som
gafs dem af inånga. Jag tillåter mig vädja till Herrarnes rättskänsla,
huruvida det var rätt handladt att stämpla. scm orätt och skamligt
hvad jag har sagt. Herr representanten från Blekinge vagar jag
säga, att jag hyllar rättvisan så mycket som. trots någon annan och
jag yåo1 ar tro att jag icke brutit mot rättskänslans reglor da jag
yttrat *den förmodan, att vi skulle kunna gagna den stat, hvari vi
lefva, äfven på annat sätt än att personligen uppfylla värnepligt.en.
Det är icke af personlig rädsla för mig eller mina soner, som lag
yttrat, hvad jag sagt, utan det är för statens högre ändamål. Jag
anser att staten" har högre ändamål än att låta hvar och en åt sina
medlemmar stå i ledet. Jag vågar påstå och tror mig näfva bevisat,
att beviljandet af rättighet att slippa en sådan skyldighet ar icke
allenast icke något orättvist utan äfven något nyttigt eller nödvändigt.
Min åsigt är, att man icke behöfver vara rike ma.«« «o/t tor
att blifva befriad från en så kallad skyldighet, som man pa bättre

371

Den 6 April. e. m.

sätt kan uppfylla. Den talare, som kade ordet näst före mig, har
bevisat, att den laga afgift, som för närvarande fordras för att slippa
undergå vapenofnmgar i fredstid, icke ens motsvarade de omkost nb>tenf°qi1Vllka-dei\ar

Utsam ®om.Pers°nligen skall uppfylla värnep
Sten. Såsom lag tror, yttrade jag förra gången, att äfven jasansag
denna afgift vara för låg och att den borde sättas höif
°fta mera gagn af de personer, som icke vilja sjelfva

®ta 1 ledet utan i stallet, efter mattet af sina krafter tjena sitt land

tf Satt att betala en högre afgift; och eu högre

afgift kan man betala äfven utan att vara rike mans von. En af mina
motståndare har i viss. mån. medgifvit detta, då häri bemötte mitt
7 rallde’ ,att dei1 som till följd, af börd förvärfvat en företrädesrätt,
bor fa njuta denna rätt sig tillgodo. Jag kan medgifva, att efter
hvad som vanligen menas med lord har jag uttryckt mig oriktigt.
Mm mening var icke endast den aristokratiska hörden, det adelig a arfvet
utan jag asyl tade allt hvad som genom börd eller arf erhålles. Jas
menade .dermed att så länge egendomen ärfves, bör den också få
tillgåclonjutas ar den, som kommit i besittning af densamma.

Jag har ej förnekat, att skyldigheten att bidraga till sitt lands
försvar ar men lag har tillika sagt, att jag icke anser det vara
nödvändigt, imf vi alla skola tänka på att personligen uppträda för
detsamma. Jag anser, att Konungen bör ega den rätt, som han
ännu har, att för höga . idéer, för de svagares försvar, uppträda,
hvarifrån ar det som vi isynnerhet leda vår storhet? Är det icke
tran var ^ store Gustaf Adolfs uppträdande i Tyskland? Icke var
det tor något nödvändigt behof som han uppträdde i Tyskland Det
skuHe icke kunna anses såsom ett blott försvarskrig." Det var eu
hog tanke af honom, men icke var det nödvändigt för honom att der
uppträda; och dock hoppas jag att hvar och en, isynnerhet de ridderlig6
ledamoterne i denna Kammare, skola erkänna, att hans uppträdande
landt vart land till nytta och ära. Hvarföre behöfde Sardinien
uppträda i Knm-knget? Jo, det uppträdde för eu vacker idé, som
gjorde det stort.

• i da£ har blifvit tagen i försvar af några ledamöter, hvilka likväl
icke i allo delat nnn åsigt. Jag må bekänna, att jag icke i allo delar
asigten om nödvändigheten för alla af att vid inträffande krig
personligen med sin kropp försvara fäderneslandet. Jag måste likval
respektera hvars och ens åsigter och ädla tankar, och jag måste
således boja mig for dem, ehuru jag icke vet om något dermed skall
vinnas. Jag afstår således från mitt förra yrkande och förenar mig
med dem, som yrkat återremiss. &

r 7Än ?b,ö^er: ,daö bade icke trött, att jag i egenskap af

-Lag-Utskotteis ledamot skulle behöfva uppträda till försvar för detta
Utskottets betänkande. Vid riksdagarne 1867 och 1869 samt Hanne
gånger under år 1871 har värnepligtslagen blifvit framlagd för Kamrarne
och åt denna Kammare antagits, de tvenne sista gångerna utan
någon anmärkning. Jag trodde dtrföre icke att förslaget skulle möta
något motstånd, men en debatt har nu emellertid uppstått med anledning
af den af enskild person väckta motionen. Hade det här va -

372

Den 6 April, e. m.

rit fråga om en vanlig motion af en enskild motionär, så hade kanske
Lag-Utskottet vält en annan form för sitt utlåtande eller att
hemställa till Kamrarne om beslutandet af en underdånig skrifvelse
till Kong!. Makt. men då chefen för Landtförsvars-departementet, som
uti ett i Medkammaren den 17 Februari afgifvet anförande förordat
den föreslagna förändringen både i fosterländskt och militäriskt intresse,
yttrat, att den vore nödvändig, för att allmänna värnepligten
i vårt land måtte blifva eu sanning, samt förklarat, att den, dengenom
att den åt beräkningarne lemnade ett fastare stöd, vore egnaa
att undanrödja en väsendtlig svårighet vid uppgörandet af en mobiliseringsplan,
så blef följden också den, att ingen inom Lag-Utskottet
satte sig emot denna motion. Det finnes nemligen ingen reservant
inom Utskottet, och blott eu af dess ledamöter, som icke var
närvarande när beslutet fattades, har nu inför Kammaren bekämpat

m°kjag skall icke yttra mig om den militäriska sidan af saken, då
jag vet att andra personer med full sakkännedom begärt ordet. Jag
vill blott uttrycka den förmodan, att huru beskaffad vår armeorganisation
än må blifva, och huru än den värnepligtslag må lyda, som
kommer att framläggas för Kamrarne af den nu varande eller en
blifvande chef för Landtförsvars-departementet, så kommer den dock
bestämdt att innehålla sådana föreskrifter, att ingen må vara berättigad
att lösa sig från skyldigheten att försvara sitt land. Jag kan
för min del icke underlåta att protestera mot det yttrande,_ som här
fällts af en ledamot, att det vore en fras att tala om hvarje svensk
medborgares pligt att försvara sitt fädernesland.

Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Kiss er: Det är med en viss tvekan, som jag uppträder i
denna fråga, då Kammaren verkligen, oaktadt en ledamot nyss yttrat
motsatsen, flera gånger godkänt den idé, som nu uttalats af Utskottet.
Jag har likväl en önskan att ännu en gång fa yttra mina
tankar i detta ämne och jag betraktar det ur en vida större och högre
synpunkt än som hittills skett. Jag är inompmg fullt öfvertygad, att
denna fråga är af den ofantligt störa vigt, att en reorganisation åt
vårt försvarsväsende är komplett omöjlig utan att en reform i detta
hänseende först och främst genomföres. Yi _ hafva här under flera
riksdagar haft framlagda förslag till reorganisation af vårt försvar.
De hafva alla gått samma missöde till mötes. De hafva blitvit underkända.
De hafva alla haft fel (det kan ingen förneka), men jag
tror att det största felet varit, att den allmänna öfvertygelse!! inom
landet ännu icke varit mogen för reformen. Eu annan brist bär väl
också förefunnits i alla de framlagda förslagen, och denna brist bär
angått organisationen af befälet. Uti de af Kongl. Maj:t genom förre
Krigsministern framlagda förslag talades på många ställen just. om
bristen på befäl, men då Krigsministern hade det svåra, för att icke
säo-a omöjliga, åliggandet att åstadkomma en stor reform med små
tillgångar, så måste ovilkorligen brister uppstå, och den som främst
visade sig var bristen i befälets organisation. Det är alldeles omöjligt
att tänka sig en arméorganisation utan att man börjar med be -

Den 6 April, e. m.

373

fälet. Vi gamle i Kammaren komma visserligen icke att vara med,
då denna fråga en gång når sin lösning, men må det tillätes mig att
uttala ett vänligt råd till de unga, som skola deltaga i reorganisationen!
Det är just att man icke får förbise att början åt eu arméorganisation
måste göras med en organisation af arméns befäl. Det är
just för att åstadkomma detta befäl, som beväringsidén måste vara
hel och omfattande. Tillgång på lämpliga befälsämnen inom bevänngen
är icke så stor, att vi hafva råd att släppa bort någon af
dem. Vi måste ihågkomma, att organisationen af en verklig armé
på 120,000 man fordrar en hel liten särskild armé af befäl. Vi hafva
inånga gånger talat om att för sex man fordras ett befäl: således för
120,000 man 20,0<10 befäl. Det finnes ingen möjlighet att organisera
detta befäl utan att antingen dertill använda vår stam i en förbättrad
upplaga eller också uttaga den vida största delen af befälet ur
beväringen. Jag vet väl att mången fosterländskt sinnad man tror,
att vi med de 100,000 man beväring, som vi hafva, skulle kunna organisera
en tjenstbar armé och dermed berga oss fatt vi skulle med
det befäl, som. nu_finnes, kunna exercera den beväring vi hafva, så
att den blef hjelplig;! soldater, möjligen jemförliga med vår nu varande
stam, men dervid måste vi betänka, att nationens normala tillstånd
är freden, och lyckligt är det, men arméns är, icke freden, utan
kriget. I det ögonblick, då vi skulle nyttja vår armé (och vi måste
märka att i krig måste otvifvelaktigt hela denna armé användas),
skulle vi hafva befäl för 20,000 man, men sakna det för 80,000. Hvad
göra vi väl med en sådan armé? Det är en olycka att hafva den,
ty det inleder oss i frestelsen att tro att vi kunna göra något, då vi
i sjelfva verket kunna gorå intet. Sedan skjutvapnen biifvit alltmera
förbättrade, har också taktiken måst på det sätt förändras, att den
spridda _ ordningen allt mera användes. Deraf bär biifvit en nödvändig
följd, att ett betydligt större antal befäl erfordras. Det sista
kriget har äfven i det fallet gifvit oss en lärdom som är mycket beaktansvärd.
Det har nyligen utkommit ett arbete af en preussisk
öfverste vid namn Borbstedt, och hvad man der bör kunna lita på
är, att de preussiska förlusterna icke biifvit upptagna för stora. Emellertid
inhemtas af detta arbete, att, under det stora kriget, förlusten
af befäl varit synnerligen stor, så att då proportionen mellan officerare
och soldater i den preussiska armén observeras, vid Eohrbach
stupade 2 officerare mot en soldat; vid Wörfh fyra officerare
mot en soldat och vid Weissembourg sex officerare mot en soldat.
Eller^under annan form: att då armén här utryckte med en officer
mot 50 soldater, utgjorde de stupades antal en officer mot 8 soldater,
eller något mera än 6 gånger det antal, som skulle hafva utgjort
den rätta proportionen. Häraf framgår, att man måste söka att
bilda ett befäl, som icke allenast är tillräckligt vid mobiliseringen,
utan äfven erbjuder en reserv, ju starkare desto bättre. Det är att
beklaga, att man icke af öfverste Borbstedt får reda på förlusten
bland underbefälet, ty troligen hade man der fått en ungefär likartad
proportion.

_Af_ hvad jag nu haft äran anföra framgår tydligt, att befälsorganisationen
är grundvalen för arméns tjenstbarhet, och att åstadkom -

874

Den 6 April, e. m.

mande af en sådan organisation här i vårt land inom möjliga kostnader
blifver en omöjlighet, om man icke använder alla de krafter
som vår beväring erbjuder.

Hvad den nu föreslagna förändringen i och för sig sjelf angår,
vill jag medgifva, att den är högst obetydlig, ifall man dervid skulle
stanna: men liksom hörnstenarne ensamma för sig utgöra en högst obetydlig
del af en blifvande byggnad, och blifva värdelösa om arbetet härvid
skulle upphöra, så äro de derföre icke mindre nödvändiga; och
likaså är denna förändring oundgänglig såsom grundvalen för hela
arméorganisationen; och då vi val få hoppas att den byggnaden en
gång skall blifva färdig, är det också nödvändigt att beväringsinstitutionen
utvecklas i den riktning, som här är föreslagen och hvilken är
den enda rätta.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Hamilton, Henning: För min del gillar jag icke yttrandet
af den talare, som började denna diskussion, tvärtom tror
jag att han i vissa delar misstagit sig, men jag tillåter mig säga, att
jag ännu mera ogillar hvarje försök att terrorisera, Kammaren och
att försöka en vederläggning, som icke är grundad på skäl. En af
de talare, som yttrat sig mot den förste, sade. sig till oss hysa det
förtroende, att några skäl här icke skulle behöfvas, men i sådant
fall hade han gjort bättre att ej säga oss det och i så hårda ord
gifva en Kammarens ledamot en tillrättavisning.

Hvad sjelfva frågan angår, röstar jag för upphörandet af rättigheten
att genom legning af annan karl befria sig från skyldigheten
att under krig deltaga i landets försvar. Jag gör det derföre, att
jag icke tror en verklig och god armé-organisation under annat vilkor
kunna åstadkommas; vidare emedan detta måste framkalla en
ökad öfning för beväringen, då just de personer, som kunna lega för
sig och nu göra det, skola blifva de förste att yrka, att de ej mätte
åläggas att uppoffra sina lif, utan att man lärt dem att dermed
åstadkomma någon nytta; och slutligen, emedan jag anser upphörandet
af legningsrätten vara det säkraste sättet att vid en blifvande
organisation för armén erhålla en god stamtrupp, enär de, som.
skulle varit i tillfälle att lega, ej hafva någon synnerlig olägenhet
af de nödiga öfningarne, men sannolikt ej vilja underkasta sig en
ständig flerårig krigstjenst, hvartill således en stamtrupp blir behöflig.

Emellertid befarar jag, att Utskottets förslag lider af någon
ofullständighet. Beväringslagen bör finnas i hvarje värnepligtigs
hand och kunna af honom förstås, men han förstår ej att åtskilliga
paragrafer äro upphäfda, om de stå oförändrade i lagen; att härom
blott utfärda en författning, fruktar jag således vara otillräckligt.
Det torde ock förtjena tagas i ytterligare öfvervägande, om personer,
som äro i beväringsåldern, må få tillåtas att flytta ur landet, utan
att gifva någon ersättning för underlåtandet att uppfylla sin medborgerliga
värnepligt. I Preussen, der värnepligt-systemet nått sin
högsta utveckling, tager man vid inträffande krig, reda på och hemkallar
dem, som äro i beväringsåren, och vill man gå så tillväga

Den 6 April, e. m.

375

äfven hos oss, kan någon afgift ej komma i fråga, men derom är intet
stadgadt. Slutligen synes mig fullständigheten och tydligheten fordra,
att då man upphäfver legningsrätten, man äfven uppkäfver de
paragrafer, som handla om de legdes skyldigheter, hvilka val blifva
utan verkan och sålunda oskadliga, men dock enligt Utskottets förslag
ej skulle upphäfvas.

Hufvudsakligen af dessa skäl förenar jag mig i yrkandet om
återremiss.

Grefve Hörner, Carl Göran: Den talare, som näst efter mig
fick ordet, uppträdde visserligen också emot mig, men af det sätt, på
hvilket han gjorde detta, visade sig åtminstone för mig, att han icke
rätt uppfattat min framställning. Jag tyckte mig likväl hafva tydligen
uttalat den åsigt att jag icke vill medgifva befrielse för någon
i händelse af krig, utan att det rmr från skyldigheten att i fredstid
deltaga i vapenöfning a,me, som jag trodde att man kunde medgifva
äfven hädanefter den friköpning, som nu är tillåten. Jag får till ett
ytterligare stöd för en sådan åsigt i den ärade talarens minne återkalla
de förändringar, som på sednare tider inträffat genom den undervisning
uti militäröfningar, som numera i skolorna meddelas. Jag
tror, att denna öfning kan vara fullt så god som åtminstone de öfningar,
som bevärings-ynglingarne i fordna tider undergingo, och att
den således kan antagas i väsendtlig mån ersätta desamma, i synnerhet
som den kommer ungdomen tillgodo under en tid, då den är
särdeles läraktig, hvaremot nu ofta händer, att mången har svårt att
inhemta den erforderliga färdigheten vid den ålder, då han enligt
lag skall fullgöra sin beväringsskyldighet. Det finnes emellertid så
många behof inom en armé, hvilka kräfva andra personer än blotta
soldater, och behofvet af sådana biträden har i sednare tider så tillväxt,
att tilläfventyrs de personer, hvilka icke undergått vapenöfning,
men ega insigter t. ex. i läkarekonsten, ingeniörväsendet, telegrafering
eller jern vägstrafikens skötande, kunna blifva mycket angelägnare för
arméns tjenstbarhet än den simple soldaten, och jag vill be den
ärade talaren att, för att öfvertyga sig derom, taga del af den berättelse,
som General Faidherbe afgifvit om Frankrikes nordarmé
under sista kriget, äfvensom af ÖfversteJFreycinets bok Laguerreen
province, hvilka båda afhandlingar innehålla åtskilligt lärorikt äfven
för den i krigsvetenskapen oinvigde.

En annan talare, icke långt ifrån mig, åberopade ur Lag-Utskottets
betänkande ett yttrande af den nuvarande chefen för Landtförsvars-departementet
och anförde att, sedan detta blifvit uppläst inomLag-Utskottet,
hade ingen enda röst höjt sig mot förslaget. Det var således
en ganska kort öfverläggning, som rörande denna, enligt min
åsigt, ganska vigtiga fråga egde rum inom Lag-Utskottet, men huruvida
den tillika var grundlig, derom kunna måhända tankarne vara
delade. Dylika yttranden som detta, hvilka på Lag-Utskottet gjort
så stort intryck, hafva emellertid förekommit flera gånger förut, och
jag vet ej, hvarför icke Lag-Utskottet äfven framdragit den föregående
Departements-chefens yttrande i samma ämne; man hade då
haft två krigsministrars utlåtanden att stödja sig på.

376

Den 6 April, e. m.

Att den ringa tillgången på befäl är en af de största bristerna
i vår nuvarande armés organisation bar jag förut, då fråga derom
varit här å bane, yttrat, och i likhet med den ärade talare, som nyss
hade ordet, är jag äfven nu af samma åsigt, men jag tror icke, att
detta behof kommer att afhjelpas derigenom, att man ovilkorligen
ålägger alla ynglingar att deltaga i de årliga vapenöfningame, ty
det må förlåtas mig, att jag icke kan hafva så stort förtroende till
deras förmåga att på den korta öfningstiden och af hvad derunder utgör
föremål för meddelande åt dem uppfostras till befäl. Samme
talare lemnade åtskilliga ganska intressanta uppgifter ur Herr Borbsttedts
bok, hvilka troligen varit för flere af Kammarens ledamöter
redan förut bekanta. lian beklagade dock såsom en brist, att i
samma bok icke förekom någon uppgift om underbefälet. Det är
emellertid förmodligen icke obekant för den värde talaren, att för
närvarande uti Preussen icke finnes något annat underbefäl än korporal!''.
En del af dessa kallas visserligen underofficerare, men de
gä alla med gevär i ledet. Det är således troligt, att de äro inberäknade
bland manskapet uti de uppgifter, som blifvit åberopade.

Jag vidhåller den åsigt, att någon rättighet att undgå krigstjenst
icke bör medgifvas för någon, som kan densamma fullgöra, men
å andra sidan kan jag icke skilja mig från den tanken, att det är
för landet i det hela en stor fördel, att möjlighet finnes för vissa att
i fredstid slippa vapenöfningar, i synnerhet som denna befrielse numera
med mycket mindre äfventyr, än förr, kan medgifvas, sedan
vapenöfningar i skolorna blifvit införda, hvarigenom troligen en lika
god insigt i militära färdigheterna bibringas som genom de gamla beväringsmötena.
Jag har sjelf undergått vapenöfning i gamla tider, och
icke var jag vid öfningens slut mycket hemmastadd i soldatyrket,
ehuru jag ändock under tiden mer än en gång fick göra korporalstjenst,
emedan korporalen var i sina stycken ändå klenare
än jag.

Herr T om er hjelm: Att den föreliggande frågan är ett ganska
kinkigt ämne, finner man af den hetta, hvarmed debatten förts. Den
har till och med urartat till personligheter, hvilka emellertid jag skall
söka undvika, likasom jag skall veta tillbakavisa dem.

För att nu öfvergå till sjelfva saken, så ber jag att få nämna
att, om här förelåge ett fullständigt uppgjordt förslag om vårt lands
försvarsorganisations byggande å allmän värnepligt, så vore det gifven
att all friköpning skulle upphöra, och jag tror icke heller, att
någon vill bestrida detta. Nu föreligger emellertid här en från det
stora organisationsförslaget lösryckt fråga, och då blir förhållandet
väsendtligen .annorlunda. Man bär sagt, att detta stadgande redan
två gånger blifvit af Kammaren antaget. Det är visserligen sannt;
vi veta alla väl, att Kammaren tvänne gånger utan någon debatt
antagit beväringslagen. Om likväl de Herrar, som åberopa detta såsom
ett skäl för att vi skulle godkänna detta Lag-Utskottets betänkande,
ville vara fullt uppriktiga, så tror jag, att de skola medgifva
att, om vid föregående tillfällen den ringaste ntsigt förefunnits att
beväringslagen skulle blifva af Andra Kammaren antagen, densamma

377

Den 6 April, e. m.

utan tvifvel gifvit anledning till häftiga debatter och skarpa meningsskiljaktigheter.
Jag hoppas emellertid, att vi från Kongl. Maj:t hafva
att förvänta ett förslag till arméorganisation, bygdt på allmän folkbeväpning
och i sammanhang dermed en hemställan om friköpningsrättens
borttagande, och då skall jag rösta för ett sådant stadgande,
men att nu antaga det, lösryckt från organisationsfrågan i sin helhet,
kan jag icke vara med om. Jag vill vidare fråga, om de Herrar,
som önska en folkbeväpning, verkligen tro, att de genom att antaga
detta förslag komma ett enda steg närmare sitt mål. Nej, visst icke,
följden? Jo. först en minskning i statsinkomst af
ouJJOU It:dr eller det belopp, till hvilket friköpningspenningarne uppgå;
vidare en ökad utgift för den större numerär, som årligen skall
öfvas, så att troligen staten genom direkta och indirekta förluster
far vidkännas en ökad utgift af, efter hvad jag hört uppgifvas, omkring
140,000 Rall'' årligen. Jag påstår vidare, att vi icke kunna
bilda^ någon armé af vår beväring, sådan den nu är beskaffad, ty
den är alltför talrik och tillgången på befäl för ringa. Om vi skulle
öfva all beväring utan friköpning, så skulle vår beväringsstyrka utgöra
en half procent af hela befolkningen, då Preussen deremot icke
öfvar mer än 1 procent af landets folkmängd. Om vi kunde komma
derhän, att lottningssystemet blefve antaget, hvilken är praktiskt
riktigt, ehuru föga utsigt förefinnes, att representationen skall ingå
derpå, så skulle äfven alla skäl vara för handen att borttaga friköpningsrätten,
men för närvarande vill jag icke med min röst biträda
ett dylikt förslag. En talare erinrade om att chefen för Landtförsvars-departementet
vid remissen af ifrågavarande motion i Andra
Kammaren yttrat,, att det vore nödvändigt att antaga detta förslag
för att få .eu sanning af den allmänna värnepligten. Jag vågar dock
bestrida tillämpligheten för närvarande af denna i öfrigt riktiga åsigt
emedan vi i alla^ fall hafva alldeles för mycket beväring, och emedan
staten väl kan behöfva den inkomst, som genom friköpningen
beredes, för att dermed skaffa befäl för den öfvertaliga beväringen.

Hetta är i korthet de skäl, indika förmått mig att nu rösta för
afslag, och då dertill kommer, att jag icke anser det lämpligt, att
en så vigtig del af organisationen beslutes på grund af enskild motionärs
framställning, så tror jag det vara klokare att uppskjuta afgörande!
af denna fråga, till dess den kan förekomma i sammmanhang
med ett Kongl. förslag om allmän värnepligt, då äfven jag
gerna med min röst skall biträda densamma.

Herr Stråle: Ehuru jag. icke delar den åsigt, som den förste
talaren bär uttalat, så tillåter jag mig dock att uttrycka, det jag tror
hans mening vara förestafvad af en lika fosterländsk känsla som min,
hvarföre jag ock skänker den min fulla aktning.

För min del fäster jag mig icke vid, om ett fåtal flere beväringsynS.
gar komma i ledet genom den nya lagen, icke heller om åtskilliga
tusen U:dr komma statskassan till godo genom nuvarande
lags bibehållande, utan fäster jag mig uteslutande vid den högst vigtiga
omständigheten, att de förmögnare klassernas barn komma i
ledet bredvid arbetarens, och att den bildade ynglingen får i fäder -

378

Den 6 April. e. in.

neslandets tjenst stå tillsammans med den obildade. Jag antager
nemligen för visst, att detta förhållande skall jemväl under fredstid
medföra en synnerligen vigtig förändring i beväringsinstitutionen,
och att mycket skall vara gjordt för beredande af tillgång på befäl
i händelse af krig. Jag tror ock, att både de förmögnare klasserna ocn
de bildade ynglingarne skola vinna på denna vapenöfning tillsammans
med de mindre bildade, liksom äfven desse sednare sköka, hafva
fördel af beröringen med de bildade under exercistiden. Jag tror
således, att här är i fråga en högst vigtig förändring i beväringsorganisationen
till vårt lands bästa. För min del anser jag visserligen
denna förändring vara en stor uppoffring af de.förmögnare
klasserna, men jag hoppas dock, att de skola vara villiga att nedlägga
detta offer på fäderneslandets altare.

I hufvudsaken bär förslaget blifvit understödt af de fleste talare,
men man har riktat en och annan anmärkning emot sednare delen
deraf, som talar om den befrielse, som kan vinnas på grund af ömmande
omständigheter, eller derföre att en person vill till.främmande
land utflytta. Jag förmodar dock, att om denna.lag blir gällande,
så skall man icke kunna befria sig från beväringsskyldigheten genom
att utflytta ur landet, utan att på samma gång uppoffra den svenska
medborgarrätten, och vid sådant förhållande torde den anmärkning
förfalla, som man riktat mot denna del af förslaget, till hvilket
jag vördsamt anhåller, att Första Kammaren måtte lemna sitt
bifall.

Friherre Ra a b, Carl: I närvarande ögonblick intager denna

fråga en mycket större vigt än vid föregående riksdagar.. Om vi
betrakta försvarsfrågans historik, så veta vi, att vid sista riksdagen
blef Kongl. Maj:ts förslag förkasta dt, emedan Andra Kammaren önskade
att ställa försvaret på en helt annan grund än cten närvarande
indelningen. Jag förbigår att tala om de särskilda intressen, som
då gjorde sig gällande, och vill ej heller antyda annat än.att hos
rote- och rusthållarepartiet, då det ville afskudda sig indelningsverkets
börda, legat ett fosterländskt intresse till grund. .

Emellertid är i dag en räkenskapsdag för detta parti. Skulle
det afslå denna motion, om upphäfvandet af friköps- oen legningsrättigheten,
då bär det dömt sig sjelf och bär inför framtiden ansvaret
derför. .

De talare, som uppträda för behållandet af legmngen och friköpet,
hvad vilja de? Behölle man det gamla indelningsverket, så mginge
i försvarsstyrkan beväringen såsom eu hufvudsak. Afskaffa!’
man indelningsverket, en idé som med hvarje dag vinner allt flere
anhängare, så måste landets försvar uteslutande byggas på folk"
beväpningen. Alltså är nödigt att.under begge omständigheterna lyfta
värnepligtsidén så högt som möjligt.

Ett medel att lyfta folkbeväpningsinstitutionen till dess höga
sublima mål finnes i stadgandet att, i fråga om fosterlandets försvar,
ingen må eller får aflyfta sig rättigheten eller skyldigheten att våga
gods och lif för fosterlandets heliga sak. Denna pligt är så helig

e. in.

379

Den 6 April,

att, då man talar om att utgöra den genom penningar, är man en
ovärdig fosterlandets son.

Det kan icke förnekas att för utförandet af ett krig erfordras
penningar; och, under föregående tiders krig, tillställda för att roa
regenter eller att tillfredsställa deras hersklystnad, kunde mycket
i den vägen hjelpas med penningar. Krigen hade då en annan karakter_
än nu. Nu mera föras de på lif och död — de angå, åtminstone
i fråga om små nationer, deras tillvaro eller utrotande.

När man ser huru allvarligt de stora nationerna upptaga frågan
om försvarsväsendet; huruledes Preussen ända ifrån detta sekels början
funnit nödigt stadga ovilkorlig värnepligt, och att det, hufvudsakligt
genom denna åtgärd, kan räkna på sin militära öfverlägsenhet;
så skulle det vara en särdeles klandervärd sak hos oss, ett stort
fel — att icke följa de lärdomar, som gjort Preussen stort och mäktigt.
Med afseende härpå vill jag omtala ett exempel från Preussen
från sista fransk-tyska kriget, som vi böra lägga märke till. Yid
krigets utbrott bodde i Hamburg eller Altona en bankir, jag tror
det var Donner, som hade en son, hvilken var värnpligtig. Han
erbjöd preussiska staten en summa af en million Thaler, ifall hans
son blefve fri, men detta anbud antogs icke, utan sonen måste inträda
i ledet och offra sitt blod för fäderneslandet. Hvarföre ansåg
man då detta så vigtigt? Derföre att i fråga om fosterlandets försvar
tillkommer en hvar medborgare samma åliggande; vidare: att
för armén och försvaret vore särdeles angeläget att tillegna sig
den största intelligens som landet hade att erbjuda. _ Naturligtvis
vore arméns tjenstbarhet och krigets utgång väsendtligt derpå beroende.
En talare, den förste som yttrade sig, sade, att han fäste
högre begrepp vid den individuela friheten, än som vore förenligt
med denna allas skyldighet att undergå vapenöfning. Den individuela
friheten måste man visserligen respektera, så länge den icke
går för nära statsändamålet, men jag för min del håller ännu mera
på begreppet om staten och på dess fördel än individens ooch tror
mig derigenom bäst befrämja den individuela friheten. Återfinner
man icke för öfrigt samma förpligtelse för en hvar att försvara fosterlandet
med sin person, genomgående alla skiften af samhällsutvecklingen?
Har det funnits under hedendomen något folk, som icke
vidkänts samma princip? svaret härpå blifver icke tvifvelaktigt. Från
antiken minnas vi uttrycket: “kom igen med eller på din sköld" och
under kristendomens tideräkning, personlighetsprincipens högsta inkarnation,
talar man om lösepenningar. Hvilken tid, hvilka seder i

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Wijkander: “Hvad är det här är fråga om“? så sporde

en talare på östgötabänken. Jag skall söka härå gifva svar. Det
är icke fråga om huru många man, som skola öfvas; huru stort behofvet
är af befäl; huru läkare och intendentur skola anskaffas, utan
det är fråga om en stor grundsats, det är fråga om Första Kammaren
skall uttala såsom sin åsigt, att lega och friköpning böra qvarstå,
eller om Första Kammaren vill förklara, att hurudan arméorganisationen
än kommer att se ut, skall dess grundval vara: allas lik -

380

Den fl April, e. m.

het inför lagen, allas pligt att deltaga i fosterlandets försvar. Men
detta hindrar icke staten att vid sjelfva organisationen bestämma
huru och på hvad sätt staten vill begagna sig af sina medborgares
krigstienstskyldighet, så att t. ex. den, som är läkare, får fullgöra
sin skyldighet derigenom att han anställes såsom läkare. Det är
äfven fråga huruvida en tidsenlig arméorganisation skall vara möjlig,
huruvida vi skola kunna utveckla och förbättra våra försvarskrafter
så som det fordras i denna tid, då intelligensen i högre grad än förr
afgör segern. Det är fråga, huruvida man skall uttala såsom grundsats,
att intelligensen måste betala med sin person, att rikedomen
icke får kasta fram penningar i stället för att lemna sina söner till fosterjordens
försvar. Det är visserligen “godt att hafva penningar", såsom
en talare yttrade, men målet dit vi sträfva, det är, att landet
skall kunna försvaras, och utan intelligens i ledet går landet sin undergång
till mötes. De sista årens händelser bestyrka detta.

Samme talare anmärkte, att “friköpningsrätt" eller rättigheten
att köpa sig fri från vapenöfning i fredstid, vore något helt annat
än “lega", och denna åsigt försvarades jemväl af två andra talare.
Jag tror, att detta är i sin grundtanke ett stort misstag. I ena som
i det andra fallet befriar man sig medelst penningar från skyldigheten
att personligen försvara fäderneslandet; ty icke tror val någon
af eder, rnine Herrar, att den som genom friköpning undandragit
sig att under fredstid vinna färdighet i vapens bruk, kan användas
i krig? Gifva icke exemplen från Frankrike tillräckligt vid handen,
att endast den, som vunnit öfning under freden, bär något värde
under kriget? Den korta tid, hvarunder ett krig numera utageras,
omöjliggör att derunder bibringa erforderlig vapenfärdighet.

Beröfvar man, frågade samme talare, landet något genom friköpningsrätten?
Ja! Man beröfvar oss intelligensens, de bildade klassernas
deltagande, tillgången på befäisämnen. Må man icke säga^ att den
korta beväringsexercisen icke utbildar befäl. Det är icke fråga om
huru lång öfningstiden bör vara, utan det är fråga om statens rätt
att uttaga denna öfning, om staten finner så lämpligt.

Ytterligare frågade samme talare, om man icke för närvarande
har tillräckligt med folk, om man icke behöfver reserver under krig.
Men, mine Herrar, det är icke fråga om antalet, utan frågan gäller
grundsatsen, och reserver, som äro oöfvade, sakna allt militäriskt
värde. De kunna möjligen blifva användbara i ett annat krig, men
icke i det, vid hvars början de sakna all öfning. Det är denna sanning,
som den sednaste tidens krigshändelser lärt hela verlden att
inse, och vi böra icke, vi få icke blunda för densamma.

En annan talare sade, att öfningarne i skolan äro fullt så goda
som den gamla beväringsexercisen. Det må så vara, men derom är
nu icke fråga.

Man har här betonat, att staten har andra behof än det att ega
soldater, och att arbetets fördelning gjorde det till en nödvändighet
att befria åtskilliga individer. Tvärtom! Just denna arbetets fördelning
gör det angeläget att taga bort legan. Huru skulle annars anskaffas
den erforderliga tillgången på handtverkare, skrifvare, postoch
jernvägstjenstemän m. fl.? Skulle deras anställande göras be -

381

Den 6 April, e. m.

roende af frivillig öfverenskommelse, vore det omöjligt att beräkna
huru _ lång tid och hvilka kostnader erfordrades vid en mobilisering,
och likväl beror allt på en hastig mobilisering.

Frågan gäller den stora grundsatsen, att individen icke får med
penningar friköpa sig från medborgarens heligaste pligt, den att deltaga
personligen i fosterlandets försvar, och att denna individens
skyldighet måste blifva en hörnsten för vår arméorganisation. En
talare förmenade att förslaget vore en lösryckt del af organisationsfrågan.
Men, mine Herrar, det är icke “en del“, det är sjelfva grunden
för arméorganisationen, det är hufvudvilkoret för genomförande
af hvarje tidsenligt organisationsförslag. Endast den, som står qvar
vid det gamla och tycker detta vara för ändamålet fullt tillräckligt,
endast den kan lägga ett nej till hvarje förslag, som går i annan
riktning, utan att taga hänsyn till dess beskaffenhet. Endast den,
som ännu tror på den gamla yrkesarméns tillräcklighet i och för
sig, endast den kan underkänna allmän värnepligts betydelse, kan
ifrågasätta dess nödvändighet.

Samme talare omnämnde arméns styrka, hvilken redan skulle
vara större, än att vi skulle mäkta öfva och underhålla den, derest
hela beväringen inkallades. Men derom afhandlas, så vidt jag kunnat
upptäcka, alls icke i detta betänkande från Lag-Utskottet? Han
sade sig vilja borttaga friköpning, om förslaget ledde till lottning.
Jag tillstår, att jag härvid icke kan följa hans tankegång. Först sedan
friköpningsrätten och legan blindt borttagna, först då är lottning
ingen orättvisa; men att samtidigt hafva friköp och lottning,
vore lika mycket en orättfärdighet, som i vår tid en omöjlighet att
genomföra.

Mycket kunde vara att tillägga, men jag tror att jag handlar
mest grannlaga emot Kammaren om jag icke längre fortsätter med
min polemik emot de talare, som före mig haft ordet. Jag kan dock
icke sluta, utan att ånyo lägga eder, mine Herrar, på hjertat, att
frågan gäller, huruvida Första Kammaren vill i dag, såsom flera
gånger förut, såsom sin åsigt uttala, att, då det gäller fosterlandets
försvar, alla skola hafva samma skyldigheter, vare sig de ega penningar
eller icke. Så enkel är frågan.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Nordström: Ehuru ämnet för ifrågavarande betänkande
är rikt på anledningar till mångsidiga betraktelser, ehuru det handlar
om en fråga, som ovilkorligen måste på det närmaste beröra
hvarje manlig samhällsmedlem personligen och hans individuel^ och
allmänna intressen, torde det dock numera kunna anses genom deröfver
under närmast föregående riksdagar förekomna diskussioner
vara så tillräckligt behandladt, att en hvar derom haft tillfälle att
bilda sig en sjelfständig mening. Det är en kommande erfarenhet
förbehållet att konstatera, huruvida den obligatoriska värnepligten
motsvarar de förhoppningar, man för det närvarande dervid fäster,
och huruvida samhällets välfärd i öfrigt dermed kan anses i allo
vara förenlig. Det. är således icke i någon principiel diskussion af
frågan, jag nu vill inlåta mig, än mindre i något bedömande af frå -

382

Den 6 April, e. m.

gans militäriska sida, för att så säga, helst en sådan icke ligger inom
mitt fack. Men i hvad angår betänkandet, betraktadt ur synpunkten
af ett lagförslag, kan jag ej underlåta att uttala den mening,
att det i formelt hänseende icke torde kunna anses vara lyckligt och
klart uppstäldt. Lagförslaget ingår såsom sådant på civillagstift -ningens område; hvadan hvad Riksdagen för sin del finner godt att
föreslå som lag i ämnet icke kan af Konungen i något afseende ändras,
äfven om derigenom en påtaglig förbättring _ af redaktionen
skulle uppkomma, utan endast atslås och ånyo initieras. Man tår
härvid ej heller glömma, att den blifvande lagen i ämnet utan tvifvel
blifver en af dem, som städse kommer att rådfrågas och läsas, af
menige man ej mindre, än af de mera bildade klasserna. Intet vore
derför, speciel i detta fall, mera ensidigt och nyttigt, än att lagen
affattades i de mest klara och bestämda ordalag, så väl med afseende
på hvad som positivt föreskrifves och påbjudes, som med afseende
på de från den positiva regeln medgifna undantag. Jag hemställer
likväl till eder, ärade Herrar, huruvida detta kan sägas vara
förhållandet med det nu framlagda lagförslaget. De positiva skyldigheterna
framkomma endast genom en inverterad tankeprocess, och
undantagen medgifvas i ordalag, som sakna tydlig och bestämd begränsning.
Hvad förstås t. ex. under uttrycket: “särskilda och ömmande
omständigheter" ? och vidare, är det meningen att en hvar,
som förklarar sig vilja till främmande land utflytta, skall från beväringsskyIdigheten
vara befriad? Jag tror att dessa exempel borde
vara tillräckliga för att på fulla skäl motivera en återremiss för
vinnande af en klarare och bestämdare redaktion, och tillåter mig
derföre att hemställa om en sådan.

Medan jag har ordet ber jag att få begagna det till att äfven
för min del protestera mot det här i afton förekomna försöket
att införa censur öfver innehållet af talarnes yttranden, och att på
känslosamhetens vägnar fördöma hvad de anfört. Det är ett sådant
försök, den ene af representanterna för Blekinge län nu tillåtit sig.
Han glömde dervid, att det är sin sjelfständig» öfvertygelse i hvarje
förevarande fråga, som representanten ej allenast är berättigad utan
ock har till pligt att uttala. Må hans åsigter bekämpas: det är just
debattens ändamål; men att söka vända dem honom till en skarp
förebråelse, det är att öfverträda det vederbörligas och anständigas
gräns, det är att förneka mannavärdigheten hos sin motståndare, det
är ett uttryck af föreställningen om sina egna meningars oöfverträfflighet.
Någon sådan censur känner jag ej, att hvarken grundlag
eller annan lag berättigat eller gillat; men att den hos sin utöfvare
vittnar om brist på mannahållning och höflighet, är i min
tanke alldeles uppenbart. Jag begagnar min rätt att härmed nedlägga
protest mot sådana tilltag.

Herr af Klint: Då tiden är långt framskriden och jag icke

har något att tillägga till hvad representanten från Wermland i frågan
yttrat, vill jag endast tillkännagifva, att jag i allo förenar mig med
honom.

383

Den 6 April. e. m.

Grefve Lagerberg: Jag anser mig böra fästa Kammarens uppmärksamhet
på en orimlighet uti nuvarande beväringsförfattning, den
nemligen att, såsom förhållandet nu är, tillätes det hälften äf de
mönstergiltiga ynglingarne inom hvarje distrikt att friköpa sig och
att, om ett större antal härtill anmäler sig, lottning emellan dem skall
ega rum. I händelse af befaradt krig eller något dylikt oroväckande
kan således antalet bevä,ringsskyldige, som äro att påräkna för ett
år, nedgå till hälften. Visserligen äro alla, som ej lyckas lega för
sig, skyldige att vid krigs utbrott inställa sig under fanan, men då
äro de alldeles oöfvade. En lag som tillåter något dylikt synes mig
böra innebära sin egen dom.

Man synes ej vilja medgifva, att uti den ifrågavarande lagens
förändring ligger en stor grundsats. Jo, mina Herrar, det är just ur
principal synpunkt som den nya lagen bär sin största styrka, År
det icke en stor grundsats att hvar och en medborgare skall vara
förpligta^ att ovilkorligen deltaga i landets försvar samt äfven dertill
gorå sig skicklig? Såväl den rike som den fattige ynglingen måste
nu uppfödas i den störa grundsats, att han eu dag kan komma att
med lif och blod försvara fäderneslandet, samt att blotta tanken att
uppdraga denna medborgerliga och höga pligt till eu annan skall
jaga blygselns rodnad uppå hans kinder.

Jag vill med någa ord komplettera den historia, som en ärad
ledamot från Kronobergs län omtalat. Man har berättat mig att
vid sista tysk-franska kriget bjöd en rik enka irti en af Tysklands
större handelsstäder J million mark för ende sonens befrielse från
den fosterländska pligten att personligen få äran försvara fäderneslandet.
Genom väns vänner lyckades hon vinna befrielse för den
unge mannen. När ynglingen dagen derpå vid vanlig tid infann sig
å börsen, möttes han af föraktliga blickar, och flere af hans kamrater
vände honom ryggen. Blygsel grep honom, han skyndade hem,
packade in sina saker och inställde sig frivilligt vid krigshären. Så
verkar en stor grundsats!

Jag yrkar bifall.

Herr Nordenfelt: Jag anser det vara hvarje medborgares

pligt att med sin person bidraga till fäderneslandets försvar, och
jag röstar derföre obetingadt bifall till Utskottets förslag. Jag har
en son, och villigt offrar jag honom, om fäderneslandet så kräfver.
Om blott den stora principen nu antages, är hufvudsaken vunnen,
och man kan derefter med lugn afvakta de åtgärder, hvilka ovilkorligen
såsom följder af detta beslut måste vidtagas till ordnande af
vårt försvarsväsende.

Herr Abelin: Af mina föregående uttalanden i försvarsfrågan
bör för Kammaren vara klart, till hvilket slut jag i förevarande hänseende
måste komma.

I allo instämmer jag i de omdömen, som här blifvit fällda om det
principielt oriktiga och till sina följder förderfliga deri, att låta pligten
att värna fosterjorden vara beroende af förmögenhetsvilkoren, äfvensom
om det i flera hänseenden och särskild! ur militärisk synpunkt

384

Den 6 April, e. m.

olämpliga samt rättskänslan kränkande deri, att legningsrätt under
krigstid vant medgifven. I öfverensstämmelse med. denna uppfattning,
hvilken jag såsom medlem af Konungens råd vid flera tillfällen
uttalat och hvilken delades af mina dåvarande kolleger, biträder jag
den af motionären föreslagna och af Utskottet förordade förändring
i nuvarande beväringslag. Denna motion afser nemligen att bereda
erkännande åt en stor och vigtig princip, genom hvars antagande
måste undanrödjas ett af de väsendtligaste hindren för genomförande
af en omfattande armé-organisationsplan. Då nu förslaget i och för
sig är egnadt att gifva ökadt värde åt hvilken organisation som helst,
vill jag, med förklarande af min tillfredsställelse och glädje öfver
motionen, instämma i yrkandet om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner, Oscar: Jag vill icke länge upptaga Kamma rens

tid, men då här har talats så mycket om den stora grundsatsen
att alla medborgare böra deltaga i fäderneslandets försvar, ber jag
att få förklara, att, så vidt jag hört, icke mer än på sin höjd en
enda röst höjt sig i någon mån deremot. Det är ju endast i fråga
om friköpningsrätten som meningarne hafva egentligen varit delade.
Man säger att det ligger äfven en stor grundsats i friköpningsrättens
upphäfvande. Detta måste jag bestrida, ty jag kan icke förstå, att
det skall vara en stor grundsats att man i fredstid nödvändigtvis tjenar
med sin person, då man i alla händelser under krigstid måste deltaga
i landets försvar. En talare, hvars militäriska insigter.jag
högt skattar, yttrade, att den som icke öfvades i fredstid vore icke
heller duglig i krig. Han skulle kunna hafva rätt deruti om vi vore
en kontinental makt, men då till följd af vårt så godt som insultera
läge våra fiender icke kunna skicka hit störa härmassor på en gång
eller åtminstone utan att någorlunda tid till förberedelse å vår sida
funnes, synes det mig, som om tiden borde medgifva, att våra rekryter
kunde hinna uppöfvas till lika stor färdighet med den öfriga beväringen.

Jag har velat anmärka detta, på det att icke någon måtte kunna
förebrå mig, att jag velat bestrida den stora grundsatsen om alla
medborgares skyldighet att deltaga i landets försvar. I öfrigt vidblifver
jag mitt förut framställda yrkande.

Herr Tornérhjelm: Jag har begärt ordet blott för att till kännagifva

att jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss. De
betänkligheter, Grefve Hamilton mot förslaget uttalat, torde göra en
återremiss nödvändig.

Herr Almquist: Då så många i saken redan yttrat sig, skulle

jag icke begärt ordet, om icke några anmärkningar mot texten i förevarande
utlåtande påkallade bemötande. Af sjukdom hindrad, har
jag väl icke i Utskottet öfvervarit justeringen af utlåtandet, men
anser att om ock uppställningen icke är så tydlig och lättfattlig,
som önskligt vore, den likväl icke bör lemna rum för den tvekan,
som här blifvit uttalad, eller innefatta giltigt skäl att vägra, bifall

Den 6 April. e. m.

:i85

till den föreslagna, principielt vigtiga förändringen. Mot betänkandet
har blifvit af en talare anmärkt, att det ej klart uttryckte huruvida
rättighet vore Kongl. Maj:t fortfarande förbehållen att vid särskilda
ömmande omständigheter frikalla från deltagande i vapenöfning och
krigstjenst och af en annan, att sådan frikallelse ej borde få ega rum
utan emot afgift. Den förra af dessa anmärkningar torde af den, som
närmare granskar förslaget, af sig sjelf förfalla. Det innehåller nemligen,
_ bland annat, att hvad Kongl. kungörelsen den 13 November
1860 i § 4 stadgar derom, att den, som af särskilda eller ömmande omständigheter
eller för att kunna till främmande, land utflytta befrias från
beväringsskyldighet, “skall i fredstid erlägga afgift för vapenöfning sfrihet
och i krigstid för sig ställa legokarl''1, varder härigenom till all kraft
och verkan upphäfdt.

Frågas nu hvad som blefve upphäfdt i händelse förslaget öfverginge
till lag, så ligger svaret i de upplästa orden, att stadgandet
derom skall upphäfvas, att den, som uti ifrågavarande afseende vinner
befrielse, “skall i fredstid erlägga afgift för vapenöfningsfriheten och
i krigstid för sig ställa legokarl." Det är allenast detta stadgande,
som skall till all kraft och verkan upphäfvas; men ej Kongl. Maj:ts
rätt att vid ömmande med derå omständigheter meddela frikallelse
från vapenöfning och krigstjenst. Hade Utskottet afsett att eu sådan
rättighet skulle Kongl. Maj:t betagas, hade icke varit erforderligt
saga, att det i sådant fall hittintills gällande stadgande om afgiften
för frihet från vapenöfning och om insättande af legokarl skulle till
all kraft och verkan upphäfvas; enär med möjligheten till sjelfva
befrielsen vilkoren för densamma naturligtvis måste hafva förfallit.

Utskottet bär varit af alldeles motsatt åsigt med den talare som
ansett, att afgift borde fortfarande erläggas för frihet från vapenöfning.
Enligt dess mening, borde de skäl och omständigheter, hvilka
.skulle föranleda Kongl. Maj:t medgifva befrielse från vapenöfning
och krigstjenst, för sig ensamt vara så talande eller af sådan vigt
och betydelse, att de ensamma tillräckligt motiverade ett sådant undantag
från den hvarje svensk man åliggande förbindelse att med sin
person bidraga till fäderneslandets försvar; de borde vara af den
trängande beskaffenhet, att de icke behöfde hjelp i vågskålen af en
större eller mindre friskilling. Utskottet har trött denna dess åsigt
böra framgå deraf att all ersättning för den befriade personen skulle
under hvilken form som helst bortfalla. Ett medgifvande af sådan
befrielse mot friskilling eller legokarl skulle under vissa tider kunna
leda dertill, att detta i viss mån inverkade på beslutet om bifall till
den sökta undantagsbefrielsen. Men just detta har man ansett af
vigt att för framtiden förekomma; man har ej velat åt den bemedlade
inrymma mera utsigt till en sådan befrielse, än åt den som saknade
tillgång till en dylik afgift eller att för sig lega karl. Endast
de ömmande skäl, som ensamma talade tillräckligt för sig och hvilka
gällde lika för den fattige som för den rike, har Utskottet, ansett för
framtiden i denna fråga böra gälla.

Hvad nu angår hufvudfrågan eller den om bifall till eller återremiss
af Utskottets förslag, beder jag att få taga fasta på den för Riksd.

Prof. 1872. 1 Afd. 2 Band. 25

Den 6 April, e. in.

386

säkran den näst siste ärade talaren utsade derom, att så väl han som
alla de, Indika lika med honom yrkat återremiss, likväl instämde i
hufvudsaken eller att hvar man borde vara ovilkorligen förbunden
deltaga i fäderneslandets försvar, men att de blott ansågo utan behof
att alla voro underkastade vapenöfning. Han åberopade dervid det
ofta upprepade antagande att en fiende, som mot Sverige ville föra
anfallskrig, icke kunde till vårt af vatten omgifta land öfverföra så
stor krigsstyrka, att ju vi icke hade tillräcklig armé att möta hans
anfall och hindra hans framträngande i landet, intilldess vi hunne
inkalla och tillräckligt inöfva nya härar. Yäl tilltror jag mig icke
bedöma, hvad till vårt säkra försvar i händelse af anfallskrig erfordras;
men alla män af facket, hvilka i denna fråga sig yttrat, hafva
talat för bifall till Utskottets förslag eller borttagande af rättigheten
till friköp från vapenöfning; och jag erkänner att denna satsen, att
vi, efter att hafva blifvit utsatta för ett fiendtligt anfall, skulle hafva
tillräcklig tid att inöfva och bilda arméer, förekommer mig allt för
oviss, för att derpå vilja stödja ett beslut, som skall utgöra grunden
för fäderneslandets framtida försvar.

En talare på vermlandsbänken har sä tydligt och fullständigt
framhållit betydelsen af den stora princip, hvilken genom bifall till
föreliggande förslag skulle genomföras, att den icke torde af någon
på detta rum kunna bestridas. Om nu så är, att alla äro ense derom
att friköpningsrätten bör upphöra, vill jag hemställa, om det må vara
skal att förkasta eller uppskjuta åtgörande!, af detta förslag, blott
derföre att några finna ordalagen i förslaget sakna önskad tydlighet.
Det är likväl obestridligt att de icke lemna den uppmärksamme läsaren
i ovisshet om hvad författningsförslaget innebär. De vidare författningar,
Kong!. Maj:t enligt Utskottets framställning torde låta
utfärda, komma i allt fall att för allmänheten undanrödja ali anledning
till tvekan. Att i fråga om eu stor, för landet och dess framtid
vigtig princip förkasta ett förslag blott för mindre väl valda
uttrycks skull, synes mig icke vara val betänkt. Om, såsom den
näst siste ärade talaren anfört, och jag älskar att tro, alla äro ense
i den stora frågan att en hvar svensk man bör försvara fäderneslandet,
synes mig mera skäl att Kammaren ådagalade denna sin åsigt
genom ett manligt beslut om bifall än att nu undanskjuta frågan
genom återremiss. Hos dem utanför detta rum skulle ett utslag eller
undvikande beslut möjligen få sken af eller kunna uttydas såsom i
grunden ej förhölle sig alldeles så, som den ärade talaren yttrat. 1
förtroende till hans ord vågar emellertid jag hoppas och anhålla att
Kammaren må bifalla Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Carl Göran: Då den siste talaren här framhöll
den stora princip, som detta förslag skulle innebära, att nemligen
alla medborgare böra deltaga i fosterlandets försvar, vill jag
fästa hans uppmärksamhet på att i afseende på antagandet af denna
princip någon meningsskiljaktighet icke yppat sig. Men deremot
skall man förgäfves söka öfvertyga mig, att frågan om några dagars
vapenöfningar kan hafva karakteren af någon stor fråga. Man säger
väl att vi framdeles skola ställa till stora vapenöfningar, men ännu

Den 6 April, e. in.

387

finnes icke någon möjlighet dertill. Dessa två helt olika frågor hafva
våra motståndare alltid velat sammanblanda.

En föregående ärad talare, till hvars yttrande den siste talaren
refererade sig, ordade om vigten af en skyndsam mobilisering. 1
detta afseende är jag med honom af samma tanke, men jag vill fråga:
“Hvad har hittills blifvit gjordt för att möjliggöra en sådan mobilisering?
Huru hafva vederbörande reda på dessa beväringsskyldige?
De hafva icke ens gifvit dem nummer och indelat dem till
kompanier. Jag tror att, om det komme i fråga att använda dessa
beväringsskyldige, det skulle visa sig att administrationen för mobiliseringens
ordnande uträttat vida mindre än hvad en enskild person
kunnat göra, om han fått det sig anförtrodt.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr trefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till den förevarande punkten och dels återremiss deraf; framställde
Herr (Trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten
och, då dervid svarades talrika och starka ja, blandade med nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 2:dra punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o
22. röstar

J Brj

Den det ej vill, röstar

Nej.

Vinner nej, återförvisas punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—72.

Nej—28.

o Anmäldes och bordlädes Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 6, i anledning af remiss utaf Andra Kammarens protokollsutdrag
N:o 111, med delgifvande af Andra Kammarens beslut
rörande ordnandet af den medicinska undervisningen i riket.

Friherre Funck: Jag får hemställa, att de under dagens lopp
första_ gången bordlagda ärenden måtte sättas först på föredragningslistan
till nästa plenum.

Denna hemställan bifölls.

383

Den 10 April, f. m.

Justerades två protofeollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskiljdes kl. 10 e. m.

In fidem
0. Brakel.

Onsdagen den 10 April 1872.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 4 dennes f. m.

Friherre Raab. Carl: Jag får vördsamt anhålla om tre veckors
tjenstledighet från den 15 dennes för vårdande af mina enskilda angelägenheter.

Denna anhållan bifölls.

Företogs val af tjugofyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmäktige uti Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras suppleanter
äfvensom styrelseledamöter och suppleanter vid lånekontoren
i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Grefve Beck-Friis
Herr Brummer
„ de Maré
Friherre von Essen
Herr Falk

„ Geijer, J. O.

,. Gyllenram
,, Hallenborg
„ Hederstjerna

med 62 röster,

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11

11 11 11