Lördagen den 4 mars. Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1950:9

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

4—8 mars.

Nr 9

Debatter m. m.

Lördagen den 4 mars. Sid.

Interpellation av herr Velander om utredning ang. fastighetsbeskattningens
fortbestånd m. m................................... 4

Tisdagen den 7 mars.

Protokollsjustering ............................................ 8

Onsdagen den 8 mars.

Ang. riksdagens påskferier .................................... 10

Ändringar i stämpelförordningen .............................. 11

Rätt till avdrag för vissa sjukvårdskostnader m. m............. 12

Nådeinstitutets tillämpning .................................... 13

Vidgad rätt för droskägares efterlevande att fortsätta rörelsen .... 24

Minimiavståndet mellan stack och byggnad .................... 25

Rätten till bärplockning ...................................... 32

Förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete ...... 38

Interpellation av herr Wistrand ang. regleringen av svenska fordringsanspråk
på polska staten .............................. 41

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 8 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. reviderade bestämmelser
om proportionellt valsätt vid vissa val .................. 10

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln
(civildepartementet) .................................. 10

— nr 28, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 10

— nr 29, ang. bestridande av vissa haverikostnader .............. 10

— nr 30, ang. bestridande av vissa kostnader från anslaget till

oförutsedda utgifter ........................................ 10

— nr 31, ang. ändrad disposition av bergmästarbostället Knutsberg

i Nora socken .............................................. 11

— nr 32, ang. fortsatt disposition av ett äldre reservationsanslag . . 11

1 Första kammarens/irotokoll 1950. Nr 9.

2

Nr 9.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. täckande av underskott i clearingkassan
för raka rör av smidbart järn m. m............... 11

— nr 34, ang. anslag under tionde huvudtiteln till säkerhetsanstal ter

för sjöfarten............................................ 11

— nr 35, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond till sä kerhetsanstalter

för sjöfarten ................................ 11

— nr 36, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid tullverkets kust och

gränsbevakning m. m................................... 11

— memorial nr 37, ang. viss motions överlämnande till särskilt utskott
...................................................... 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. vissa ändringar i stämpelförordningen
........................................... 11

— nr 19, ang. skattebefrielse för ersättning för förstörda arbetskläder
.................................................... 12

— nr 20, ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m....................................... 12

—• nr 21, ang. beskattningen av viss retroaktiv ersättning till tjänstemän
å indragnings- eller disponibilitetsstat .................. 13

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. anslag till inredning av ett bokmagasin
för riksdagsbiblioteket.............................. 13

Första lagutskottets utlåtande nr 10, ang. vissa kompletteringar i
justitieombudsmannens och militieombudsmannens instruktioner 13

—- nr 11, ang. ändring av 5 kap. 9 § rättegångsbalken ............ 13

—- nr 12, ang. utarbetande av en redogörelse för nådeinstitutets till lämpning

under senare tid .................................. 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring av 8 § bidragsförskottslagen
.............................................. 24

— nr 17, ang. grunderna för allmänna barnbidrag för barn, som inackorderats
för obligatorisk skolgång ........................ 24

— nr 18, ang. förtydligande av lagen om folkpensionering........ 24

— nr 19, ang. rätten för efterlevande maka och barn till innehavare
av droskrättighet att fortsätta rörelsen utan särskilt tillstånd 24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om visst avstånd mellan stack

och byggnad ................................ 25

•— nr 6, ang. lagstiftning om skydd för markägares rätt till bärplockning
å egen mark m. m................................. 32

-—• nr 7, ang. ändrade grunder för ersättning åt jordbrukare, som

beröras av sjöregleringar i Norrlands inland, m. m........... 38

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. anslag till kapitalinvesteringar
.................................................... 38

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin, m. m............. 38

— nr 6, ang. garanti för visst lån till Norrbottens läns virkesmät ningsförening

u. p. a....................................... 38

— nr 7, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till

kronan .................................................... 38

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 3, ang.
förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete .... 38

— nr 4, ang. omläggning av det offentliga utredningsväsendet .... 41

— nr 5, ang. ändrade tariffbestämmelser för befordran av barnvagn

å statens järnvägar ........................................ 41

— nr 6, ang. utsträckning av giltighetstiden för s. k. studiebiljetter

på tåg vid statens järnvägar ................................ 41

Lördagen den 4 mars 1950.

Nr 9.

3

Lördagen den 4 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 58, i anledning av väckta motioner
om förlängning av den tid, inom
vilken moder till barn utom äktenskap
kan erhålla införsel i faderns lön eller
andra tillgångar för sin bidragsfordran;
och

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen om
förmynderskap» i vissa avseenden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 60, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1), m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 80, angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastighetsandelar.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 81, angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande
om tillämpning av vissa bestämmelser i
allmänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 82,
angående anslag till kostnader för inventering
av typskogar.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 373, av herrar Lindén och Norman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling; samt
nr 374, av herr Mannerskantz, i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Petersson,
Emil, och herr Spetz väckta motionen,
nr 375, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till vissa statliga
lånefonder för budgetåret 1950/51,
m. m.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj ds proposition
nr 86, angående anslag till åtgärder
för dövhetens bekämpande.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 376, av herr Bergvall m. fl.,
nr 377, av herrar Lindström och
Andrée,

nr 378, av herr Andersson, Gustav
Emil,

nr 379, av herr Holmbäck,
nr 380, av herr Gränebo m. fl.,
nr 381, av herr Eiverlöf m. fl.,
nr 382, av herrar Ohlon och Sunne,
samt

nr 383, av herrar Ohlon och Sunne,

alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.

4

Nr 9.

Lördagen den 4 mars 1950.

Interpellation om utredning ang. fastighetsbeskattningens
fortbestånd m. m.

Herr VELANDER erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Under
åberopande av bevillningsutskottets av
riksdagen godkända betänkande nr 42
anhöll 1948 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t (nr 229), att en förnyad
utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning snarast
måtte verkställas samt att de förslag,
som kunde föranledas av utredningen,
måtte framläggas för riksdagen.

I anslutning till två likalydande motioner
(I: 178 och II: 363) med yrkande
»att riksdagen måtte besluta att i skri\else

Maj :t ville snarast möjligt förelägga riksdagen
förslag till fastighetsskattens avskaffande»
anfördes i utskottsbetänkande!
bl. a. följande.

I olika sammanhang hade uppmärksammats
de svårigheter, som med det
gällande garantiskattesystemet uppkomme
vid en ifrågasatt höjning av de kommunala
ortsavdragen. Även vid en ganska
ringa höjning av dessa avdrag uppstode
lätt en övervältring av skattebördan
å ägare av fastighet. Frågan om fastighetsskattens
avskaffande eller icke
sammanhängde också med den kommunala
skatteutjämningen, som alltså syntes
böra upptagas till behandling i samband
med förstnämnda fråga. Särskilt
i betraktande av att en förnyad utredning
rörande frågan om kommunalskattelagstiflningens
utformning kunde väntas
komma att kräva en avsevärd tid,
funne utskottet angeläget, att en sådan
utredning snarast skulle kunna påbörjas.
Frågan om fastighetsskattens bibehållande
eller dess utformning syntes
komma att bli ett betydelsefullt led i
denna utredning.

I en inom Lantbruksförbundet år 1948
verkställd utredning rörande de kommunala
skatteproblemen bär uttalats, att
fastighetsskattens avskaffande utgjorde
en förutsättning för en reform av de
kommunala ortsavdragen.

I början av år 1949 tillkallade dåvarande
chefen för finansdepartementet
särskilda sakkunniga, ortsavdragskom -

mittén, med uppdrag att utreda frågan
om de kommunala ortsavdragen. I direktiven
för de sakkunniga angavs såsom
en förutsättning för att denna fråga
skulle kunna upptagas till separat behandling,
att den ifrågasatta reformen
icke medförde någon mera kännbar
övervältring av skattebördan å fastighetsägarna.

I december 1949 tillkallade finansministern
särskilda utredningsmän med
uppdrag bl. a. att i samråd med ortsavdragskommittén
verkställa en översyn
av grunderna för skatteutjämningsunderstöd
åt synnerligen skattetyngda
kommuner.

Ortsavdragskommittén har i ett nyligen
avgivet betänkande med förslag till
ändrade kommunala ortsavdrag m. m.
(SOU 1950:5) rörande övervältringsfrågan
anfört bl. a., att den ifrågasatta höjningen
av ortsavdragen icke medförde
någon ökad belastning för ägarna av
jordbruksfastighet såsom grupp betraktade.
Något ogynnsammare ställde det
sig för ägarna av annan fastighet. Kommittén
fann hinder icke föreligga mot
att frågan om de kommunala ortsavdragen
upptoges till behandling särskilt för
sig. Kommittén uttalade dock, att den
ville starkt understryka, att kommitténs
ställningstagande vilade på den förutsättningen,
att den av 1948 års riksdag
begärda förnyade utredningen rörande
kommunalskattelagstiftningens utformning
snarast möjligt komme till stånd.
Det av kommittén föreslagna bidragssystemet
för att bereda kommunerna
kompensation för förlorat skatteunderlag
i anledning av ortsavdragsreformen
hade nämligen endast kunnat givas karaktären
av ett provisorium. I samband
med att detta system avvecklades och
ersattes med ett efter rationella grunder
uppbyggt skatteutjämningsförfarande,
måste enligt kommitténs mening frågan
om den kommunala beskattningen
tagas upp till förnyat övervägande.

I två till ortsavdragskommitténs betänkande
fogade särskilda yttranden har
ytterligare understrukits, att de olika
spörsmålen på kommunalbeskattningens
område liksom ock frågan om den kommunala
skatteutjämningen höra så in -

Lördagen den 4 mars 1950.

Nr 9.

5

Interpellation om utredning ang. fastighetsbeskattningens fortbestånd m. m.

timt samman med varandra, att någon
tillfredsställande lösning icke kan erhållas
utan att dessa frågor upptagas till
behandling i ett sammanhang.

Då ortsavdragskommittén, såsom
nämnt, vid sitt ställningstagande ansett
sig kunna bortse från skatteövervältringen
å fastighetsägarna genom höjningen
av ortsavdragen, var motiveringen i huvudsak
den, att enligt kommitténs förmenande
någon nämnvärd skattehöjning
icke skulle inträda för fastighetsägarna
tagna såsom grupp. Det må emellertid
framhållas, att skattehöjningen för enskilda
fastighetsägare kan bli betydande.
En uppfattning härom erhålles genom
att studera de av kommittén redovisade
tabellerna för de kommuner, som ingått
i kommitténs statistiska undersökningar.
För ägare av jordbruksfastighet uppkommer
sålunda en genomsnittlig skattehöjning
i kommunerna Örtomta, Askeby
och Vårdsberg, samtliga i Östergötlands
län, med resp. 18,s, 17,2 och 16,5
procent. För ägare av annan fastighet
finner man ännu högre tal för skattehöjningen,
nämligen 24,4 procent i Pjätteryd,
Kronobergs län, 20, o procent
i Fryele, Jönköpings län, och 18,8 procent
i Krokstad, Göteborgs och Bohus
län.

Dessa höga tal äro dock genomsnittstal
för resp. kommuner. Många fastighetsägare
i dessa kommuner få givetvis
vidkännas ännu starkare skattehöjningar.

Det är vidare att märka, att de av
kommittén utförda statistiska undersökningarna
grunda sig på förhållandena
enligt 1948 års taxeringar. Några utredningar
om övervältringarnas storlek för
ur inkomstsynpunkt mindre gynnsamma
år ha ej företagits. Beträffande verkningarna
av de vid nästkommande allmänna
fastighetstaxering sannolika höjningarna
av taxeringsvärdena inskränka
sig undersökningarna till 6 kommuner.
Det framgår emellertid av de i
samband härmed redovisade tabellerna,
afl resultatet skulle bli en skärpning av
den effektiva garantiskatten. 1 t. ex.
Vårdsberg beräknas sålunda skatteunderlaget
för ägare av jordbruksfastighet
kunna stiga med upp till 14 å 15 pro -

cent och för ägare av annan fastighet
med ungefär 10 procent.

Men även om den gällande garantiskatten
i nuvarande läge kan anses leda
till en genomsnittligt föga betydande
merbelastning å fastighetsägarna, är den
dock av den karaktär att den för vissa
fastighetsägare verkar ytterst betungande.
Med den utformning vår fastighetsbeskattning
har, blir det ock som regel
de minst bärkraftiga fastighetsägarna,
som hårdast drabbas.

Någon principiell grund för att belasta
en viss grupp av skattebetalare —•
fastighetsägarna — hårdare än andra
skattskyldiga förefinnes icke. I den mån
kommunerna finnas böra stödjas vid en
alltför stark nedgång i skatteunderlaget,
bör detta stöd eller denna garanti läggas
icke på vissa skattskyldiga utan på
staten. Den kommunala skatteutjämningen
bör sålunda vara så utformad, att den
vid behov kan utjämna starkare ökningar
av utdebiteringarna.

Att kommunalskattefrågan i hela dess
vidd bör upptagas till övervägande och
lösning i ett sammanhang har sedan
längre tid tillbaka framstått såsom en
trängande angelägenhet. Delade meningar
torde knappast heller kunna råda därom
att spörsmålet om fastighetsbeskattningens
fortbestånd i samband därmed
måste bringas till lösning. Tendenser till
cn separat behandling av vissa med
kommunalskattefrågan sammanhängande
eller däri ingående problem ha emellertid
på sistone kommit till uttryck. Med
hänsyn till bl. a. den ovisshet, som härigenom
uppstått rörande kommunalskattereformens
förberedande i fortsättningen,
tillåter jag mig anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
den allra närmaste tiden — med tillmötesgående
av den i riksdagens skrivelse
nr 229 vid 1948 års riksdag gjorda hemställan
— upptaga och fullfölja utredningen
av frågan om kommunalbeskattningens
utformning i dess helhet, därmed
alltså även spörsmålet om fastighetsbeskattningens
fortbestånd ?

6

Nr 9.

Lördagen den 4 mars 1950.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner angående
ändring av reglerna om platsfördelning
enligt riksdagsstadgan samt lagen
om proportionellt valsätt vid val inom
landsting, å kommunalstämma in. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad disposition
av bergmästarbostället Knutsberg i
Nora socken;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör
av smidbart järn m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; -

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning m.
m.; samt

nr 37, angående överlämnande till
särskilt utskott av en till statsutskottet
remitterad motion, som äger samband
med frågan angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i stämpelförordningen; nr

19, i anledning av väckt motion
angående skattebefrielse för ersättning
för förstörda arbetskläder;

nr 20, i anledning av väckt motion om
rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för
vissa sjukvårdskostnader m. m.; samt
nr 21, i anledning av väckt motion
om fördelning i beskattningshänseende
på olika år av viss retroaktiv ersättning
till tjänstemän å indragnings- eller disponibilitetsstat; bankoutskottets

utlåtande nr 3, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning om anslag till inredning
av ett bokmagasin;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om vissa kompletteringar i justitieombudsmannens
och militieombudsmannens
instruktioner;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 5 kap. 9 § rättegångsbalken;
samt

nr 12, i anledning av väckt motion
om utarbetande av en redogörelse för
nådeinstitutets tillämpning under senare
tid;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 8 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till
barn (bidragsförskottslag);

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolehem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång;

Lördagen den 4 mars 1950.

Nr 9.

7

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående visst förtydligande av lagen
om folkpensionering; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om revision av bestämmelserna rörande
rätt för efterlevande maka och barn till
innehavare av tillstånd att bedriva yrkesmässig
drosktrafik att fortsätta rörelsen
utan särskilt tillstånd;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna i
normalbrandordningarna om visst avstånd
mellan stack och byggnad;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om skydd i viss
utsträckning för markägares rätt till
bärplockning å egen mark m. in.; samt
nr 7, i anledning av väckt motion om
utredning angående ändrade grunder
för ersättning åt jordbrukare, som beröras
av sjöregleringar i Norrlands inland,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 § §
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)

om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; samt

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående
förenkling och effektivisering av
statsförvaltningens arbete;

nr 4, i anledning av väckt motion angående
viss omläggning av det offentliga
utredningsväsendet;

nr 5, över motion angående ändrade
tariffbestämmelser för befordran av
barnvagn å statens järnvägar; samt
nr 6, i anledning av väckt motion om
viss utsträckning av giltighetstiden för
s. k. studiebiljetter på tåg vid statens
järnvägar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

8

Nr 9.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Tisdagen den 7 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.

Protokollsjustering.

Upplästes för justering protokollet för
den 1 innevarande månad.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vid
årets riksdag ha herr Näsgård och jag
väckt en motion om att man borde göra
försök för att få till stånd ett snabbare
utskrivande och publicerande av riksdagsprotokollen.
Vid det sammanträde,
vars protokoll vi nu skola justera, ägde
ett dylikt försök rum. Man tillämpade
det engelska systemet; stenograf erna
hade alltså blott korta pass, utskrivningen
ägde rum omedelbart, och man överlämnade
utskrifterna till tryckeriet snarast
möjligt. Resultatet blev att vi kunde
klockan halv tolv på middagen ha här
på våra bord i kammaren protokollet
från den föregående dagens sammanträde
i tryckt, låt vara icke defintivt tryckt,
skick.

För min del måste jag säga, att detta
första försök, som har gjorts för att få till
stånd ett snabbare publicerat riksdagsprotokoll,
måste betecknas som mycket
lyckat. Det protokoll, som vi fingo i
tryck, återger över huvud taget på ett
oklanderligt sätt detaljerna i den debatt,
som ägde rum, och detta utan att
det på något vis har behövts att de av
kammarens ledamöter, som deltogo i
debatten, före tryckningen justerat sina
yttranden. För min del — jag deltog
ganska livligt i debatten — har jag inte
justerat alls; detta bland annat för att
man skulle kunna se yttrandena i det
skick, vari de höllos vid det försök, som
nu har gjorts. Jag tror att man bör di -

rekt komplimentera stenograferna för
ett synnerligen skickligt arbete.

Det bör nu naturligtvis göras försök
även efter andra system än det som
tillämpas i England. För övrigt har vid
försöket här inte det engelska systemet
tillämpats helt och hållet, ty där ha parlamentsledamöterna
några minuter på
sig att justera sina anföranden, om de
så vilja, men det ha vi inte haft. Man
bör också anställa försök med t. ex. det
danska systemet och eventuellt också
med andra system, men jag tror att man
redan efter det första försök, som har
ägt rum, kan våga säga, att det här i
Sverige inte föreligger några tekniska
hinder för en lika snabb publicering av
riksdagsprotokollen som i England. Det
kanske kan föreligga hinder däri, att
man inte alltid har tillgång på stenografer
eller att man kanske har svårt att
disponera ett tryckeri på grund av att
tryckerierna äro hårt belastade, och det
kan naturligtvis också göras ekonomiska
invändningar mot att det hela ställer
sig alltför dyrt, men några tekniska hinder
för en snabbare publicering av riksdagens
protokoll finnas uppenbarligen
inte.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes det upplästa protokollet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.

Tisdagen den 7 mars 1950.

Nr 9.

9

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 86,
angående anslag till åtgärder för dövhetens
bekämpande.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:
nr 376, av herr Bergvall m. fl.,
nr 377, av herrar Lindström och Andrée,

nr 378, av herr Andersson, Gustav
Emil,

nr 379, av herr Holmbäck,
nr 380, av herr Gränebo m. fl.,
nr 381, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 382, av herrar Ohlon och Sunne,
samt

nr 383, av herrar Ohlon och Sunne.

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 12 och 28—36
samt memorial nr 37, bevillningsutskot -

tets betänkanden nr 18—21, bankoutskottets
utlåtande nr 3, första lagutskottets
utlåtanden nr 10—12, andra lagutskottets
utlåtanden nr 16—19, tredje
lagutskottetts utlåtanden nr 5—7, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 4—7 ävensom
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 3—6.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 83, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 85, angående företagsräkning; och
nr 87, angående fortsatt disposition av
ett äldre reservationsanslag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, -yarefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
C. H. Berggren.

10

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Onsdagen den 8 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag med avseende
å riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela kammaren, att, såvitt nu kan
bedömas, sista arbetsplenum före påsk
blir onsdagen den 29 mars eller, om så
erfordras, torsdagen den 30 mars. Efter
påsk återupptages riksdagsarbetet torsdagen
den 13 april. Såvida voteringspropositioner
för gemensamma omröstningar
dessförinnan blivit godkända,
sammanträda kamrarna sistnämnda dag,
torsdagen den 13 april klockan 2 eftermiddagen,
varvid gemensamma omröstningar
anställas. Samma dag återupptages
utskottsarbetet, och bordläggningsplena
komma att hållas lördagen den 15
april. Allt detta under förutsättning att
intet oförutsett inträffar, som påkallar
annan ordning.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, vilken jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkareintyg
får jag härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet t. o. m. den 12 mars
1950.

Stockholm den 7 mars 1950.

Gerard De Geer.

Härmed intygas, att ledamoten av riksdagens
första kammare disponenten Gerard
De Geer på grund av sjukdom är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
tiden 6—12 mars 1950.

Stockholm den 6 mars 1950.

Ored Arner,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 83, angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 85, angående företagsräkning; samt
nr 87, angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner angående ändring
av reglerna om platsfördelning enligt
riksdagsstadgan samt lagen om proportionellt
valsätt vid val inom landsting,
å kommunalstämma m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

11

Om vissa ändringar i stämpelförordningen.

vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad disposition
av bergmästarbostället Knutsberg i
Nora socken;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av underskott
i clearingkassan för raka rör
av smidbart järn m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag under tionde huvudtiteln
för budgetåret 1950/51 till säkerhetsanstalter
för sjöfarten;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag under statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1950/51 till säkerhetsanstalter för sjöfarten
;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning
m. in.; samt

nr 37, angående överlämnande till
särskilt utskott av en till statsutskottet
remitterad motion, som äger samband
med frågan angående riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om vissa ändringar i stämpelförordningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
stämpelförordningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) motionen I: 32 av herr Holrnbåck,
vari hemställts, att riksdagen ville

företaga den ändring i 9 § förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften,
att stämpel till köpe- eller
bytesbrev å fast egendom på grund varav
lagfart söktes samt stämpel vid köp
eller byte av fartyg skulle betalas av köparen;
samt

2) motionen II: 114 av herr Rubbestad
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i stämpelförordningen,
att den nu gällande avgiften
för lagfart vid överlåtelse av fast
egendom genom köp eller byte skulle
upphöra att utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen I: 32 av herr Holmbäck
om viss ändring i 9 § förordningen
angående stämpelavgiften icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att motionen II: 114 av herr Rubbestad
m. fl. angående stämpelavgiften
för lagfart vid överlåtelse av fast egendom
genom köp eller byte icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Elofsson, Niktasson och Jonsson
i Skedsbygd, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr NIKLASSON: Herr talman! I senare
delen av här föreliggande utskottsutlåtande
har bevillningsutskottet avstyrkt
en framställning om slopande av
stämpelavgiften vid överlåtelse av fast
egendom, under hänvisning till att stämpelavgiften
utgjorde en ej oväsentlig skattekälla
— den inbragte ca 18 miljoner
kronor per år — och till att en av riksdagen
tidigare begärd översyn av stämpelförordningen
sannolikt komme att verkställas
inom den närmaste tiden. Med
hänsyn härtill ha vi reservanter ej heller
velat yrka direkt bifall till motionen II:
114, men vi hade önskat, att i utskottets
utlåtande skulle ha inrymts ett uttalande
om att utskottet ville få frågan om lindring
av stämpelavgifterna prövad vid
den blivande utredningen. Vi anse näm -

12

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Om rätt till avdrag för vissa sjukvårdskostnader m. m.

ligen, att denna form av beskattning
lämpligen bör avvecklas, då den drabbar
endast en del personer och därtill
ofta vid en tidpunkt, när de ha svårt
att bära denna skatt. Då någon skall
köpa en fastighet, är det i många fall för
att starta en rörelse, ofta med hjälp av
lånat kapital. Stämpelavgiften kommer
då som en extra pålaga, vilken kan kännas
nog så tung, eftersom det i regel
dröjer en tid, innan den skattskyldige
kan få någon inkomst av rörelsen. Vi
söka ju på olika sätt hjälpa människor,
som skola starta i livet på detta sätt, och
det måste väl då anses litet inkonsekvent,
om vi samtidigt skola belasta dem med en
särskild skatt.

Man har inom utskottet kanske inte
ställt sig helt avvisande till en sådan
tankegång, och någon uttalade också, att
denna fråga måhända kommer till övervägande
inom den nu sittande skatteberedningen.
Men något positivt ställningstagande
ville utskottets majoritet inte vara
med om.

Jag skall nu inte här ställa något yrkande
om ändring i utskottets skrivning,
men jag har med detta velat till kammarens
protokoll anteckna min uppfattning
i denna sak.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har ingen anledning att till
något längre bemötande uppta de synpunkter,
som herr Niklasson anförde, då
han slutade sitt anförande utan något
yrkande. Jag skulle bara vilja påpeka,
att den omständigheten, att bevillningsutskottet
icke har velat tillmötesgå herr
Niklassons och motionärernas önskemål
om att i utskottsutlåtandet ge uttryck
för en viss uppfattning om i vilken riktning
revisionen av stämpelförordningen
bör gå, beror på utskottets angelägna
omsorg att icke binda riksdagen vid
ett förhandsuttalande i en ekonomisk
fråga, innan riksdagen har kunnat bilda
sig någon som helst föreställning om
vilka ekonomiska konsekvenser detta
skulle få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning
av väckt motion angående skattebefrielse
för ersättning för förstörda
arbetskläder, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om rätt till avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckt
motion om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 1:161, av
herrar Karl Persson och Niklasson, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning och
förslag till sådan ändring i taxeringsförordningen,
att kostnader för resor till
och från läkare eller sjukhus, läkar- och
sjukhusarvode samt medicin, som den
enskilde erlagt för sig eller dem mot
vilka han hade underhållsplikt och som
ej bleve ersatta av sjukkassa, bleve avdragsgilla
vid deklaration och skatt till
såväl stat som kommun.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 161 av herrar Karl Persson
och Niklasson om rätt att vid taxering
åtnjuta avdrag för vissa sjukvårdskostnader
m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Niklasson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Innan riksdagen avslår den föreliggande
motionen, skall jag be att få ta kammarens
tid i anspråk ett par minuter.

Det är i synnerhet två skäl som utskottet
åberopar för sitt förslag om att avslå
motionen. Det ena är, att det redan nu

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

13

går att få avdrag för s. k. ömmande omständigheter
med upp till 2 000 kronor.
Men, ärade utskottsledamöter, detta att
taxeringsnämnden kan göra avdrag för,
som det lieter, väsentligt nedsatt skatteförmåga,
är väl ändå inte detsamma som
att den skattskyldige har rätt att göra
avdrag för sådana kostnader som det
allmänna rättsmedvetandet anser och
måste anse som avdragsgilla. Utskottet
har ju också erkänt, att sjukvårdskostnader,
»särskilt om de uppgå till mera
avsevärda belopp, måste anses minska
den skattskyldiges skatteförmåga».

Jag vet, att det är många som dra sig
för att begära nedsättning av det beskattningsbara
beloppet, inte därför att
ömmande omständigheter ej föreligga
utan därför att de anse detta vara en
sorts socialhjälp. Jag vet också, att taxeringsnämnderna
knappast bruka godkänna
ett sådant avdrag, utom då inkomsten
är så låg, att det nära nog gäller att
helt befria vederbörande från skatt. Det
får väl ändå anses rätt och sunt att
inte vara alltför restriktiv, då det gäller
lagliga skatteavdrag, och i stället göra
allt för att den verkliga inkomsten skall
komma fram vid taxeringen. Och att inte
tillåta avdrag för sjukvårdskostnader,
anser jag vara inte bara alltför restriktivt,
utan helt enkelt hårt.

Det andra skäl som utskottet har åberopat
är, att 1947 års lag om allmän
sjukförsäkring i sinom tid skall träda i
kraft och att grunden för den ifrågasatta
avdragsrätten då väsentligen skulle
bortfalla. Utskottet säger i reciten till
sitt utlåtande, att det är meningen, att
denna lag till sina väsentliga delar skall
träda i kraft den 1 juli 1951. Vad veta
vi egentligen om detta och vad menas
med »väsentliga delar?» Det är nu fyra
år sedan lagen beslutades, och dess
ikraftträdande har redan blivit uppskjutet
en gång. När den kommer i kraft
någon gång, blir det då kanske något
liknande som i fråga om folktandvården,
som skulle förbilliga tandvården så avsevärt.
Tandklinikerna kunna ju knappast
mottaga annat än akuta fall, ty <k3
ha fulltecknat ända upp till flera år
framåt.

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

Herr talman! Jag skall inte upptaga
tiden längre. Under förhandenvarande
omständigheter gör jag inte något yrkande.
Jag har endast velat framhålla dessa
synpunkter på frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av väckt motion om fördelning
i beskattningshänseende på olika år av
viss retroaktiv ersättning till tjänstemän
å indragnings- eller disponibilitetsstat,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av styrelsens för riksdagsbiblioteket
framställning om anslag till inredning
av ett bokmagasin, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om vissa kompletteringar i justitieombudsmannens
och militieombudsmannens
instruktioner; samt

nr 11, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 5 kap. 9 §
rättegångsbalken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion om utarbetande av en redogörelse
för nådeinstitutets tillämpning under
senare tid.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 96, av herr Herlitz, i vilken motion
anhållits, att riksdagen i skrivelse till

14

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

Kungl. Maj:t måtte hemställa om utarbetande
av en redogörelse för nådeinstitutets
tillämpning under senare tid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 96, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Hastad och Cassel, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr HERLITZ: Herr talman! I detta
utlåtande, där första lagutskottet har avstyrkt
min motion angående en redogörelse
för nådeinstitutets tillämpning på
senare tid, är det särskilt en passus, som
har gjort mig en smula förbryllad. Såsom
skäl anger utskottet bland annat,
att någon särskild omständighet, som
just i närvarande läge skulle göra utarbetandet
av en sådan redogörelse påkallat,
icke synes föreligga. Det tyckes mig
vara ett ganska ovanligt motiv. Vi äro
väl inte eljest i riksdagen vana vid att,
ifall ett önskemål framlägges i en motion,
man så noga rannsakar, huruvida
det finns något starkare skäl för att ta
upp frågan just år 1950 och inte t. ex.
1949 eller 1951. Jag kan verkligen inte
anföra några alldeles särskilda omständigheter,
som föranleda motionens väckande
just i år. Men jag undrar, om jag
får tolka utskottets uttalande på denna
punkt på det viset, att utskottet har läst
motionen så, att den skulle innebära
ett förslag till en opinionsyttring — ett
misstroendevotum från riksdagen —
med anledning av den politik i nådeärenden,
som justitieministern har fört,
och att utskottet har känt ett behov att
säga ifrån, att någon anledning till ett
sådant misstroendevotum inte föreligger.
Jag är angelägen att framhålla, att
om man har fattat motionen på detta
sätt, så har man fullkomligt missförstått
den.

Jag har inte stuckit under stol med
att jag står något undrande inför nådeinsitutets
användning under senare årtionden,
men det har varit mig angeläget
att i detta sammanhang skjuta min

kritik helt och hållet åt sidan. Jag har
icke anfört någon kritik i min motion.
Inte heller har jag -— jag vill betona det
— velat begagna de andra tillfällen, som
kunde ha stått mig som riksdagsman till
buds, att ingripa kritiskt mot justitieministerns
handlande. Jag har inte tagit
upp den bär saken i konstitutionsutskottet,
jag har inte velat framställa någon
interpellation. Jag har trott, att den väg
jag har pekat på här — att begära en
objektiv redogörelse för hur det förhåller
sig — skulle vara en utväg, som kunde
erkännas som rent objektiv och inte innehållande
några som helst politiska
bitankar. Om ändå något tvivel därom
kvarstår, är jag angelägen att ytterligare
säga, att vad jag bär menar förtjänar beaktande
inte är den politik, som statsrådet
Zetterberg har fört under de år
han har varit justitieminister. Jag har
inte någon närmare överblick över eller
några upplysningar om hur just han har
betraktat rätten att ge nåd. Vad jag har
ögonen på är, att det under de två senaste
årtiondena under olika justitieministrar
har skett en märklig utveckling;
det är den som jag har tagit fasta
på.

Det har skett, säger jag, en märklig
utveckling på detta område, och det
egendomliga är att denna utveckling
har skett under en tid, då vår lagstiftning
undan för undan har öppnat vidgade
möjligheter till att vid bedömande
av brottslingar ta hänsyn till omständigheterna
i särskilda fall. Den villkorliga
domen och den villkorliga frigivningen
ha utvecklats. Vi ha på många punkter
fått sociala åtgärder i stället för straff,
vi ha lagstiftningen om åtalseftergift, vi
ha möjlighet för administrativa myndigheter
att i ömmande fall sörja för uppskov
med straff o. s. v. Man skulle tycka,
att vi ha levat i en tid, då behovet att
genom nåd ingripa korrigerande i rättsskipningen
starkt skulle minskats.

Men vad är det i stället som har hänt
under dessa årtionden? Jo, här har ju
det markanta förhållandet inträtt, att
nåden har kommit till användning i en
oerhört mycket större omfattning än
tillförne.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

15

På 1920-talet — låt mig ta det till utgångspunkt
— förekommo, om man innesluter
bötesmål, mellan 40 och 130 bifallna
nådeansökningar per år. Men sedan
skedde en markant stegring i början
av 1930-talet, och nu ha vi kommit därhän,
att enligt de sista siffrorna växlar
antalet fall, då nåd beviljas, mellan 350
och 550 om året. I takt med detta har
naturligtvis antalet nådeansökningar
ökat. Antalet höll sig på 1920-talet mellan
300 och 500, och nu rör det sig mellan
1 300 och över 1 600 per år. Det är
att märka, att flertalet av dessa mål äro
såtillvida viktiga mål, att det rör sig
om frihetsstraff. Jag hade trott, att nådemålen
till stor del bestodo av bötesmål,
men de i siffrorna ingående bötesmålen
äro försvinnande få.

Denna starka ökning av nådefrekvensen
ger anledning till reflexioner i olika
riktningar. Man konstaterar först och
främst, att den ju betyder en oerhörd
arbetsbörda för justitieministern och justitiedepartementet.
Det innebär — om
vi skola se det konkret — att i varje
konselj justitieministern har i medeltal
att ta ståndpunkt till 30 nådeansökningar
och att ungefär 10 nådeansökningar
beviljas i varje konselj, varje vecka året
runt. Hur arbetsbördan har vuxit, belyses
också därav, att i mycket större omfattning
än tidigare nåd beviljas i strid
med högsta domstolens mening. Det är
ju klart, att sådana beslut skola tarva
åtskilligt mera av arbete och överväganden.
I början av 1930-talet var det
omkring 10 procent av nådebesluten,
som stodo i strid med högsta domstolens
vilja. Den sista siffra jag har —
från år 1946 — innebär, att i icke mindre
än tredjedelen av de fall, då nåd beviljades,
det skedde mot högsta domstolens
avstyrkande. Det är således en
väldig arbetsbörda för justitieministern.

Den andra reflexionen jag gör är, att
nåden — genom att på detta sätt få en
så oerhört stor omfattning — har blivit
ett mycket väsentligt led i vårt straffrättsliga
reaktionssystém. I hela detta
system av straff- och skyddsåtgärder av
olika slag, med vilka samhället reage -

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

rar mot brottsligheten, var nåden förr
i världen en liten, liten detalj, men nu
har den blivit en företeelse av betydande
räckvidd. Vi kunna överblicka vårt
straffrättsliga reaktionssystem rätt väl,
utom just i fråga om nådeinstitutet. Låt
oss t. ex. ta den bok — »Påföljder för
brott» —- som gavs ut i fjol under redaktion
av professor Strahl och i vilken även
överdirektör Göransson medverkade.
Där få vi läsa en utomordentligt lärorik
översikt över alla de olika former, i
vilka samhället ingriper emot brottslingar,
hur dessa i olika fall behandlas
och hur de olika formerna gripa in. Men
det finns en stor vit fläck på kartan,
och det är nådeinstitutet.

För att ytterligare styrka, i hur opolitiska
ärenden jag är ute, skall jag kanske
säga, att det just var när jag läste
denna bok som det slog mig: då vi så
väl känna till allting annat — villkorlig
dom, frigivning, skyddsuppfostran, internering
av olika slag o. s. v. — är det
en väldig brist, att vi inte veta någonting
om nåden, under vilka förutsättningar
den ges och hur den verkar.

Detta, mina damer och herrar, är en
beklaglig lucka i vårt vetande. Det känns
på många olika håll. Det känns av alla
dem som äro praktiskt verksamma på
detta område — domare, advokater, arbetare
inom socialvården, kriminalister
— och som ha ett behov att se alla dessa
företeelser i deras sammanhang, men
som måste känna oro inför detta: här
är någonting som är höljt i dunkel. Det
har varit rätt lustigt för mig att iaktta,
hurusom — efter det jag väckte min motion
— det publicerades en uppsats av
en man, som många här i kammaren ha
lärt sig att sätta stort värde på under
lagutskottsarbetet, nämligen borgmästare
Bendz i Halmstad. Han framför precis
samma tankar som jag. Han konstaterar
liksom jag, vilken brist det är, att vi inte
känna till någonting om nåden, och han
kommer till det resultatet, att här skulle
behövas en auktoritativ vetenskaplig undersökning
om dess användning.

Det är för övrigt inte bara alla dessa
ute på fältet som skulle ha intresse av
att veta någonting om nådeinsititutets

16

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

tillämpning. Jag skulle tänka mig, att
om en ny justitieminister träder till, så
skulle det för honom vara av ganska
stort värde att få veta någonting om hur
hans föregående ha handlat, så att han
inte helt och hållet börjar på ny bog
och kanske tillämpar helt andra principer
än tillförne. Och jag skulle tro, att
också riksdagen skulle kunna ha ett
visst intresse att veta någonting därom
vid bedömande av allsköns lagstiftningsfrågor.

Vad jag hittills har sagt — det ber jag
kammarens ledamöter observera — har
icke inneburit vare sig direkt eller underförstått
någon kritik av den nuvarande
justitieministerns eller tidigare
justitieministrars handlingssätt. Men naturligtvis
kan det rådande tillståndet kritiseras.

Jag skulle för min del vilja göra en
kritisk anmärkning av rent principiell
natur, alldeles oavsett vad resultatet blir
av nådemålens prövning. Det är inte riktigt
lyckligt och naturligt, att en så omfattande
verksamhet, som ändå står liksom
på gränsen till rättsskipning, i så
stor omfattning utövas av ett departement
med de mycket mindre möjligheter
som där finnas till en allsidig och
grundlig utredning av sakerna, med de
mycket begränsade möjligheterna att höra
olika parter och med dess bundenhet
till pappersupplysningar. Och vad
värre är: det måste väl ibland förekomma
upplysningar, som lämnas personligen
av dem som vilja trycka på saken
i den ena eller den andra riktningen.
Man kan inte komma ifrån den reflexionen,
att om nådeinstitutet, såsom det nu
fungerar, verkligen tillgodoser ett behov,
så är det i varje fall naturligare, att man
försöker ordna det på det sättet, att
domstolarna få tillgodose detta behov.
Man kommer med andra ord in på de
tankar, som presidenten Schlyter vid så
många tillfällen har kämpat för, nämligen
att det skulle beredas vidsträckta
möjligheter för domstolarna att eftergiva
straff för brott. Jag har ingen bestämd
mening om den saken, men i varje fall
tyckes mig denna utväg ha ett avgjort
företräde framför den ordning, enligt

vilken rätten att eftergiva straff ligger
helt och hållet i en ministers hand.

Man får i detta sammanhang aldrig
glömma den stora mängden av ärenden.
Jag har i min motion påpekat, att justitieministern
har att handlägga lika
många nådemål per år som rådsturätten
i en större svensk stad har att handlägga
brottmål.

Sedan kan det naturligtvis också riktas
en kritik emot själva resultaten av
justitieministerns prövning. Man kan säga,
att nådeinstitutet har missbrukats,
att det har givits nåd i alltför stor omfattning.
Märk väl, mina damer och herrar,
jag förhåller mig bara refererande
på denna punkt. Jag kan ha mina allmänna
intryck. Men jag har inte studerat
saken. Jag har inte studerat ett enda
nådemål, jag har inte på någon punkt
kunnat bilda mig en egen uppfattning,
och jag uttalar således ingen mening.
Jag har inte heller haft någon lust att
för detta ändamål fördjupa mig i det
ena eller det andra målet. Men vad jag
vill stryka under är, att vi inte få blunda
för det faktum, att det förfarande,
som nu tillämpas, från skilda håll mötes
med en mycket bestämd oro, misstänksamhet
och kritik.

Jag vet inte, om jag till stöd för detta
skall åberopa det förhållandet, att två
ledamöter av folkpartiet vid olika tillfällen
i riksdagen ha framställt interpellationer
i saken, eller om jag skall åberopa,
att tre stycken folkpartitidningar
i Stockholm ha tagit till orda till förmån
för min motion--detta vore kanske när mast

ägnat att styrka intrycket, att jag
är ute på politiska vägar. Jag skall sålunda
inte åberopa detta misstänkta förhållande.
Men allvarligt talat veta vi litet
var, hur det rör sig ute bland allmänheten.
Vi veta, att hela den nyare utvecklingen
inom den straffrättsliga reaktionen
ses med oro och osäkerhet på
många håll, och vi veta, att i det sammanhanget
ådraga sig också sådana fall,
där nåd beviljas på ett sätt som allmänheten
inte förstår, mycket stor uppmärksamhet.
En sådan inställning möta
vi också på andra håll. Man hör fångvårdstjänstemän
framföra bekymmer i

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

17

anledning av — liur skall jag uttrycka
det — den oro bland klientelet, som vållas
av de, såsom det numera tycks, så
stora utsikterna till att komma loss genom
nåd. Jag vill också peka på domarnas
reaktion. Det är ju ganska välbekant,
hur domare ofta se på dessa saker. Jag
nöjer mig med att också i detta hänseende
citera borgmästare Bendz: »Det är
en känd sak att domare ibland känna sig
chockerade över Kungl. Maj :ts beslut i
nådeärenden. Det kan ej bestridas att
domstolarnas prestige kan utsättas för
starka — och oförtjänta — påfrestningar
genom en alltför liberal tillämpning av
nådeinstitutet.» Denna kritik gör jag nu
inte till min, därför att jag inte vågar
bedöma saken och inte har material för
det, men jag åberopar den såsom ett
skäl för att riksdagen borde låta sig
angeläget vara att verka för att vi få
klarhet över dessa ting i så stor utsträckning
som möjligt.

Varför skulle vi inte i detta läge kunna
förena oss i ett bemödande om att
bringa något ljus i dunklet?

Ja, utskottet har ju gjort några små
ansatser i den riktningen. Jag skall inte
uppehålla mig vid den första av dem,
som jag tror beror på rena missförståndet
—- det liksom antydes, att mitt syfte
skulle kunna tillgodoses genom publikation
i Förvaltningsrättslig tidskrift. Detta
beror på ett rent missförstånd som
jag inte skall uppehålla mig vid.

Men utskottet är ju också intresserat
för att det skall bli litet bättre rent statistiska
upplysningar på området. Detta
tar jag tacksamt ad notam, fastän jag
inte riktigt har förstått det fina i att
riksdagen på den punkten skulle vara så
försynt, att den, då den önskar någonting,
inte skulle kunna uttala det i skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Men utöver de rent statistiska uppgifterna
på antalet nådemål av olika slag
vill inte utskottet veta av någonting.
Jag har pekat på en hd del andra upplysningar,
som skulle kunna ges. Jag har
pekat på att man skulle kunna få något
besked om de synpunkter, som anläggas
i nådemålen, om det förfarande som tilllämpas
vid deras handläggning o. s. v.,

ii Förslå kammarens protokoll 19Ö0. ,Yr !).

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

men därom säger utskottet dels, att det
inte vore av något gagn, dels att det
bleve alldeles för vidlyftigt och omöjligt
att genomföra, dels att det, i den
mån det är möjligt, i varje fall bleve
för dyrt. Ja, mitt herrskap, omöjligt blir
det naturligtvis, ifall man ställer alldeles
omöjliga anspråk. Det har jag inte menat,
att vi skola göra. Det är klart, att
inte allting går alt redovisa i en redogörelse
från Kungl. Maj:ts sida; det har
också betonats mycket starkt i motionen.
Men det är intet skäl för den absoluta
tystnaden. Jag har i min motion
inte alls uttalat mig om hur vidlyftig och
ingående denna sak borde göras, men
det är alldeles klart, att i avseende å
ett stort antal av de frågor, som jag har
rest, skulle det vara ganska lätt att sammanställa
en hel hop värdefulla upplysningar.

Vad vi skulle behöva utöver statistiken
är föga mer än att justitieministern,
med det biträde han kan få i departementet,
satte sig till att sätta ihop
någonting på, låt oss säga ett par ark om
vad han vet. Det finns en hel råd av de
av mig uppställda frågorna, på vilka han
mycket lätt och mycket enkelt kan ge
ett åtminstone provisoriskt och summariskt
besked. Skulle det vara så orimligt,
att riksdagen stimulerade justitieministern
till ett sådant företag genom
att så att säga å svenska folkets vägnar
försäkra honom på förhand, att detta
skulle bli med tacksamhet mottaget och
uppfattas som ett väsentligt steg till berikande
av vår kunskap om detta betydelsefulla
ämne.

Jag vet inte, hur statsrådet själv ställer
sig till de rätt snäva synpunkter, som
utskottet bär har anlagt. Jag skall tilllåta
mig att sluta med en vädjan till honom
— kanske den blir framförd till
honom på något vis. Även om riksdagen
nu inte vill skriva och bo honom att
göra någonting, så undrar jag, om han
inte skulle sjiilv vara intresserad av att
i en eller annan form låta oss få veta
litet mera om dessa saker än som har
kommit fram i några ytterst korta interpellationssvar
under de sista åren.
Vore jag i statsrådets kläder, och trodde

18

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. uådeinstitutets tillämpning.

jag så fast, som jag är övertygad om att
han gör, på riktigheten av de linjer som
han följer, skulle jag känna ett behov
att träda fram inför offentligheten och
ge litet närmare klarhet därom, då det
är så livligt eftertraktat på många håll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig väckta motionen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Den
stridighet i uppfattning, som här råder
mellan motionären och första lagutskottet,
kommer sig uppenbarligen av att
herr Herlitz anser, att det förslag, som
han har framlagt, är så ytterligt enkelt
att förverkliga. Första lagutskottet har
kommit till en annan uppfattning, när
det gått igenom den mycket vidlyftiga
motionen, där herr Herlitz gjort upp en
lista på de frågor han vill ha besvarade.
När han talar om det sätt på vilket man
skall gå till väga och den svårighetsgrad
som kan möta, pekar herr Herlitz på vissa
frågor, som äro särskilt viktiga; andra
frågor anses som synnerligen eller
jämförelsevis lätta o. s. v.

Vad herr Herlitz vill veta och anser
särskilt viktigt att få klarhet om är de
omständigheter, som bestämma avgörandena
av nådemålen. Jag har tagit mig
för att sätta upp en kort lista över vad
man enligt herr Herlitz skulle iaktta, när
man undersöker detta. Man skulle ta reda
på om ömmande personliga omständigheter
förelåge, i vilken mån fattigdom,
sjukdom, ålder och försörjningsplikt
spelat in. Man skulle vidare undersöka,
i vad mån beslutet kan ha påverkats
av att straffet skulle medföra skada
för den dömde, i vad mån vikt har
lagts vid hans uppförande under strafftiden,
i vilken män hänsyn har tagits till
olägenhet ur allmän synpunkt av att
straff verkställs, ytterligare om departementschefen
har tagit hänsyn till att
den dömde svävade i okunnighet om att
gärningen var belagd med straff, vidare
i vad mån den omständigheten att han
frivilligt har sökt förebygga brottet eller
gottgöra skadan kan ha spelat in,
och slutligen vill herr Herlitz ha uppgift
om förfarandet i allmänhet vid nåde -

måls behandling. Vilken roll har sökandens
argumentering spelat, vilka upplysningar
kunna ha lämnats vid sidan och
i vad mån har man tagit hänsyn till dem,
hur ofta beviljas nåd i strid med högsta
domstolens yttrande, vad kan nådeinstitutets
nuvarande frekvens ha för inverkan
på straffbudens återhållande verkan? Detta

är alltså matsedeln i all sin
ofullständighet, tv det finns åtskilliga
andra punkter, som herr Herlitz också
tagit upp, men jag har tillåtit mig att
göra detta kortare sammandrag.

Herr Herlitz har alldeles rätt i att det
behövs en bättre insyn över nådeinstitutet,
eftersom detta numera har en helt
annan kvantitativ omfattning än tidigare.
Det kan emellertid delvis förklaras
av händelserna själva. Jag skall bara peka
på en sådan sak som att nådeinstitutets
ökade omfattning under krigstiden
och under senare år i viss mån kan
sammanhänga med att under krigstiden
åtskilliga dömdes för brott mot 8 kap.
strafflagen, olovlig underrättelseverksamhet
o. s. v., och att man sedan, när
kriget var slut — och även dessförinnan
— ansåg sig kunna avkorta dessa
straff eller i vissa fall ge nåd omedelbart.
Men detta är bara en anmärkning
vid sidan.

Skulle man ge en redogörelse för de
sista tio åren — herr Herlitz talade själv
i ett annat sammanhang om 20 år för
att liksom visa den kontinuerliga stegringen
i nådeansökningarnas antal —
angående de grunder, på vilka justitieministern
i konseljen har fotat sin tillstyrkan
av nåd, fordras det att man rekonstruerar
hela den motivkrets, som
har varit levande hos honom i det ögonblick
då han beslutar sig för att tilleller
avstyrka ansökan. Detta faller utanför
det möjligas gränser. Jag erinrar om
att vi under dessa tio år ha haft tre
justitieministrar, av vilka en inte mera
är i livet. Även om man skulle ställa
den frågan till den nuvarande justitieministern:
»Vilka skäl ha varit vägledande
i det och det nådefallet?» avgjort
t. ex. för två eller tre år sedan, så förmodar
jag, att han måste få svårt att

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

19

svara, ty det finns inga anteckningar
därom. Vi skola lägga märke till att en
nådeansökan från en icke häktad i allmänhet
icke åtföljs av några andra papper.
Den går till högsta domstolen, som
avger ett yttrande utan motivering.
Högsta domstolen till- eller avstyrker,
ingenting vidare. Sedan går frågan till
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj:ts beslut
saknar motivering. För en person, som
är häktad eller avtjänar straff, blir nådeansökan
litet fylligare, eftersom det är
anstaltsnämndens skyldighet att låta sitt
eget yttrande följa med nådeansökan;
detta anstaltsnämndens yttrande är
ibland mera, ibland mindre utförligt.
Men i och med att anstaltsnämnden har
yttrat sig är det slut. Sedan yttrar sig
fångvårdsstyrelsen i regel utan motivering,
interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden
— där de yttra sig •—
i regel också utan motivering och högsta
domstolen alltjämt utan att ange skälen.
Kungl. Maj :t avgör därefter ärendet utan
att redovisa några grunder för beslutet.
Det är alldeles omöjligt att tillmötesgå
herr Herlitz’ önskan att få veta i vad
mån i det enskilda fallet ålder, fattigdom,
sjukdom, försörjningsplikt, beräknad
skada av straffet, okunnighet om att
gärningen var belagd med straff o. s. v.
haft den avgörande betydelsen för utgången.

När herr Herlitz anmärker mot att
första lagutskottet har skrivit, att det
inte i nuvarande läge fanns några särskilda
skäl för att utarbeta en redogörelse
av den omfattning, som herr Herlitz
har begärt eller ens en redogörelse
av mindre omfattning, så har första
lagutskottet utan att på något sätt
underkänna bärigheten i herr Herlitz’
resonemang, att vi här röra vid ett institut
inom rättsvården av synnerlig betydelse,
ändå sagt sig, att det måste bli
ytterligt dyrbart och omfattande att göra
denna utredning och därtill, som jag
påpekat, på många punkter omöjligt. Vi
måste försöka att hålla oss på ett mera
realistiskt plan. När herr Herlitz är vänlig
nog att berömma boken »Påföljder
för brott» för dess klarläggande redogörelse
för hur straffsystemet fungerar

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

och för alla de upplysningar som där
stå till buds, vill jag påpeka att vi beträffande
villkorlig dom och villkorlig
frigivning, verkställighet av vanligt frihetsstraff
o. s. v. ha massor av vita fläckar
på kartan, områden som icke äro
kända. Så t. ex. äro beträffande den villkorliga
domen alltjämt en del statistiska
uppgifter ofullständiga till följd av brist
på arbetskraft, för bearbetning av materialet.

Skulle man inte kunna få en mindre
statistik och få den snabbare publicerad?
Det publiceras en statistik angående nådeärenden
i domstolsstatistiken, men
den släpar fem eller sex år efter. Första
lagutskottet har som bilaga publicerat
en del av den domstolsstatistik, som avser
nådeärenden, nämligen för året 1944.
Där finnas vissa av de uppgifter herr
Herlitz efterlyser, men i den mest torftiga
omfattning. Där står bland annat i
vad mån det har förekommit, att Kungl.
Maj:t har gått emot högsta domstolen i
nådeärenden. Vi säga: I stället för att
öda pengar och arbetskraft på att göra
en utredning av den art som herr Herlitz
begär för gången tid — vilket vi
anse praktiskt taget outförbart •— är det
bättre att rikta blicken på framtiden och
säga: »Låt oss få en bättre statistik rörande
nådefrekvensen i fortsättningen!»

Att sedan utskottet inte har ansett sig
böra ge den tyngd åt sitt önskemål, som
ligger i att man särskilt skriver till
Kungl. Maj:t, beror helt enkelt på att
vi mena, att redan detta önskemål, uttalat
i motiven från utskottets sida, med
fullständig säkerhet kommer att uppfyllas.
Vi ha emellertid inte haft tid och
tillfälle att noggrannare sätta oss in i
hur det hela skall gå till. Jag kan nämna
i förbigående, att i 1937 års betänkande
om villkorlig frigivning finns faktiskt en
redogörelse för nådeinstitutet, men även
den är föga upplysande. Utskottet tänker
sig, att man skulle kunna få svar
på frågan, vid vilka brottstyper det är
som nåden tillämpas. Vidare kan man få
veta, av vilken art nåden är. Betyder
den, att vederbörande omedelbart försättes
på fri fot? Det förekommer numera
rätt sällan. Betyder den, alt den

20

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. nådeinstitutets tillämpning,
dömde får partiell nedsättning av straffet?
Det är regel, när det är fråga om
frihetsstraff. Betyder det, att han får
anstånd med verkställigheten? Det är
ju egentligen ett struntärende, men jag
förmodar, att det kan finnas rätt många
sådana struntärenden, som borde redovisas,
för att man på det sättet skulle
få bättre kännedom om innanmätet i
siffran 550 bifallna nådeansökningar.
Man kan också fråga: Vid vilka olika
straffarter tillämpas nåden? I vad mån
får villkorlig dom genom nådebeslut
träda i stället för ett ovillkorligt straff?

Detta är några av de synpunkter, som
skulle komma i fråga. Eftersom det nu
sitter en kriminalstatistikutredning, som
har hela statistikkomplexet anförtrott
åt sig, kommer justitieministern förmodligen
att överlämna detta utskottsutlåtande
till denna utredning och be den
att komma med förslag. Där finnas arbetskraften
och sakkunskapen samlade.

Herr Herlitz sade vidare, alltjämt i
sin optimistiska förhoppning, att hans
motion egentligen innebär någonting så
otroligt enkelt och lätt, att justitieministern
nog kan sätta sig ner och skriva
ihop ett par ark och meddela riksdagen
och andra, hur han ser på nådeärendena.
Ja, om han kan skriva ett
par ark därom, vill jag inte uttala mig
om, men han har gjort ett uttalande om
sina principer i det interpellationssvar,
som han gav i andra kammaren år 1947.
Där omtalade han efter vilka principer
han handlar. Men jag må å andra sidan
säga, att jag tror, att det är mycket
svårt att precisera skälen för en bifallen
nådeansökan, därför att så många
ovägbara faktorer här gripa in. Herr
Herlitz har alltså från 1947 ett uttalande
om hur den nuvarande justitieministern
ser på saken. När herr Herlitz
vill ha en redogörelse för senare tid,
skulle det innebära, att vi skulle animera
också förutvarande justitieministrar
att tala om hur de på sin tid sågo
på nådeärendena och vilka motiv som
egentligen påverkade dem.

Jag tycker att herr Herlitz har vunnit
en framgång genom att han fått utskottet
med sig i fråga om den bär för -

bättrade och snabbare statistiken. Åtskilligt
är att vinna med en sådan statistik,
och jag tror också att det är bättre
att taga ett steg i sänder, innan man
inlåter sig på ett så omfattande företag
som att i detalj penetrera problemet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I likhet
med herr Göransson är jag fullständigt
övertygad om de utomordentligt
stora svårigheter, som möta, när det
gäller att göra en undersökning i detalj
av nådeinstitutet, men trots detta har
jag begärt ordet för att understryka de
synpunkter, som herr Herlitz har anlagt
på frågan. De gå för övrigt också
igen i de delar av första lagutskottets
yttrande, som äro positivt inställda till
herr Herlitz’ motion, och de ha till slut
också återspeglats i herr Göranssons anförande.

Jag skall tillåta mig att lämna några
siffror. År 1931 biföllos, helt eller delvis,
133 nådeansökningar, 1932 287,
1933 439, 1943 347 och 1944 440. Därav
måste man draga den slutsatsen, att
nådeinstitutet för närvarande spelar en
mycket stor roll.

Av dessa ansökningar hade följande
antal beslutats mot en enhällig högsta
domstol, nämligen år 1931 14, 1932 23,
1933 76, 1943 113 och 1944 126. Det
visar tydligt att justitiedepartementets
handläggning nu för tiden inte längre
mycket nära står i överensstämmelse
med högsta domstolens yttranden, utan
ganska skarpt griper in på annat sätt
än högsta domstolen ansett vara riktigt.

Nu finns det, herr talman, två olika
uppfattningar om hur brottslingar skola
behandlas. Den ena uppfattningen är, att
samhället skall ingripa genom straff för
att förbättra brottslingen och därigenom
åstadkomma, att han inte i framtiden
begår brott. Sedan finns det en annan
uppfattning, nämligen att ett straff har
till uppgift att avskräcka brottslingen
och andra personer från att begå brottsliga
handlingar av den typ, för vilka
den brottslige dömes. Dessa två syn -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

21

punkter ha väl alltid kämpat mot varandra,
ocli jag skulle föreställa mig, att
det riktiga vore att säga, att vid vissa
brott är den första synpunkten och vid
andra brott är den andra synpunkten
den dominerande. Bland sådana brott,
där avskräckningssyftet är dominerande,
är naturligen rattfylleriet. Jag nämner
rattfylleriet, emedan jag tog upp
den saken här i kammaren i fjol.

I fråga om sådana brott, där förbättringssynpunkten
är starkare accentuerad,
tycker jag för min del att nådeinstitutet
bör ha en ganska riklig tilllämpning,
under det att när det gäller
sådana brott, där straffet skall verka
avskräckande, nådeinstitutet bör ha så
gott som ingen tillämpning. Det var ur
den synpunkten, som jag i fjol tillät mig
ta upp frågan om nåd vid rattfylleri,
och jag konstaterade då, att i flertalet
fall nåd hade givits mot en enhällig
högsta domstol, vilket jag satte vissa
frågetecken för.

Jag tror att vad jag nu har anfört ger
anledning att säga, för det första, att
det alltid måste vara av ett mycket stort
värde att få den insyn, som är möjlig,
i fråga om hur nådeinstitutet användes,
och för det andra, att det därvidlag vore
utomordentligt värdefullt att få veta,
vid vilka brottstyper institutet användes.
Institutet kan vara lämpligt vid ett
brott men olämpligt vid ett annat. Man
bör veta, vid vilka brottstyper nåd givits,
så att den allmänna diskussionen
kan göra sig gällande också beträffande
de spörsmål, som det här är fråga om.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
sluta med att säga, att det ju finns en
möjlighet att vida snabbare få en statistik
än genom de vanliga statistiska
utredningarna genom alt konstitutionsutskottet
uppdrager åt sin personal att
för något år, t. ex. för år 1949, göra
en statistik angående den omfattning i
vilken nåd har beviljats. Jag använde
själv konstitutionsutskottets material,
d. v. s. statsrådsprotokollen, som överlämnats
dit, när jag insamlade de uppgifter,
som jag i fjol lämnade angående
antalet fall, då nåd givits vid rattfylleri.
Jag tycker att det skulle vara mycket

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

lyckligt, om det där skulle kunna göras
en statistik angående frekvensen av nådeärenden
under det sista året och vid
vilka brott nåd beviljats. Då skulle man
kunna få material, som vore fullt up to
date för diskussion.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
beklagar, att inte herr justitieministern
har haft tillfälle att närvara under denna
debatt, som onekligen berör ett intressant
och betydelsefullt spörsmål.
Jag vill liksom de föregående talarna
konstatera den starka ökningen i frekvensen,
när det gäller tillämpningen av
nådeinstitutet, men tillåt mig säga, att
mina reflexioner med anledning därav
inte äro desamma, som föranlett de övriga
ärade talarna att begära en närmare
insyn i efter vilka grunder nåd beviljas.

Sedan rätt lång tid tillbaka har jag
vid den fortgående omredigeringen och
nyskrivningen av allmänna strafflagen
tillåtit mig att då och då fälla en del
kritiska omdömen om en tendens hos
de moderna strafflagsskrivarna att dels
oavlåtligen utvidga det straffbara området
och dels skärpa de straff, som
kunna åläggas. Man har vidgat latituderna,
så att i alla fall betydligt strängare
straff bli möjliga nu än förut för motsvarande
brott. Denna tendens har jag
för min del funnit ofta kunna leda till
stötande konsekvenser ur synpunkten av
det allmänna rättsmedvetandet. Dessa
mina invändningar ha bemötts med rent
juridiska och teoretiska resonemang,
och, mina damer och herrar, lägg märke
till att redan under dessa förberedande
diskussioner har man alltid sagt,
att om den nya lagen skulle leda till
att alltför stränga straff bli ådömda eller
att straffpåföljd inträder, där man
måste tycka, att det hade varit bättre
att lämna saken åt sitt öde, då finns
alltid nådeinstitutet att tillgripa! Det är
det argument, med vilket man alllid bemött
invändningarna mot de nya lagarna.

När nu herr Herlitz och efter honom
eu rad talare ha konstaterat den starka

22

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. nådeinstitutets tillämpning,
ansvällningen av nådeinstitutets tilllämpning,
så vill jag för min del, utan
att vara alldeles säker på saken, i alla
fall tolka detta fenomen just såsom en
konsekvens av tendensen under de senaste
åren till en allmän straffskärpning
och en allmän utvidgning av strafflagens
område.

Jag kan för min del förstå, att första
lagutskottet icke har varit berett att anbefalla
riksdagen en skrivelse om en redogörelse
beträffande grunderna för nådeinstitutets
tillämpning, just på grund
av det skäl som herr Göransson har anfört,
nämligen att där i själva verket
inte kommer att bli mycket att ta på,
eftersom man aldrig får fram motiven
för besluten. Man har i stället velat få
störe klarhet genom en utförligare statistik,
och den vägen är ju åtminstone
delvis framkomlig. Men när man nu har
börjat tala om nådeinstitutets tillämpning,
viserligen inte på ett öppet kritiskt
sätt, men i alla fall på ett så närgånget
vetgirigt sätt, kan väl detta inte
vara motiverat av annat än att man tycker,
att det är någonting konstigt i vad
som sker. Jag har en känsla av att det
resta utredningskravet i alla fall lätt blir
till en kritik av att nåd tillämpas så
pass ofta, och det intrycket förstärkes
ytterligare, när exempelvis herr Holmbäck
och andra framhålla, att nåd inte
bara beviljas mycket oftare än förut
utan dessutom i en mängd fall, där
högsta domstolen har avstyrkt nåd.

Jag tycker nu för min del att en sådan
förstucken kritik liksom angriper
problemet i galen ända. Det är inte nåden,
som det är något fel på, utan felet
ligger djupare. Felet ligger just i denna
utvidgning av strafflagens tillämplighetsområde,
som bär ägt rum. Så ser
åtminstone jag på saken. Kanske jag
misstar mig, och kanske den missuppfattningen
skulle komma i dagen vid en
noggrannare undersökning. Men det har
varit från rent juristhåll, som man har
reagerat mot nådeinstitutets flitiga tilllämpning,
under det att jag däremot inte
skulle tro, att den uppfattningen förekommer
bland allmänheten, att nåd gives,
där så icke bör ske. Med andra ord:

juristerna ha litet svårt att finna sig i
att skriven lag oupphörligen leder till
att domar avkunnas som sedan blir till
luft.

Jag kommer sålunda för min del att
följa lagutskottets mening i detta fall.
Men jag tycker nog också, att saken
förtjänar det intresset — såsom det antytts
av någon talare, jag tror det var
av herr Herlitz själv —• att det kunde
vara önskvärt om justitieministern ville
taga upp detta spörsmål och belysa detsamma
inför riksdagen med vägledande
synpunkter.

Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets
utlåtande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det har
berett mig glädje att från flera håll få
åtminstone i viss grad bestyrkt riktigheten
av de tankegångar, på vilka motionen
vilar. Det var t. ex. intressant att
höra herr Brantings teori, att den vidgade
användningen av nåden är ett sätt
att komma till rätta med en strafflagstiftning,
som har blivit hårdare och
hårdare. Jag vet inte, om den teorien står
sig, eftersom det onekligen har skett en
hel del också i lindrande riktning. Men
vad herr Branting anförde var i varje
fall också, som han själv erinrade om,
ett mycket starkt argument för att få
till stånd en sådan undersökning, som
jag har önskat.

Jag vill också tacka herr Göransson.
Han talade om att ta ett steg i sänder.
Jag var närmast benägen att säga, att
här var det fråga om att inte ta något
steg alls, men såsom han utlade utskottets
mening i fråga om statistiska åtgärder,
får jag ju säga, att det verkligen var
ett steg han tog, då han strök under
angelägenheten av att detta skedde. Själva
orden »ett steg i sänder» antyda väl
tillika fångvårdsehefens aktiva intresse
för att inte stanna vid dessa statistiska
åtgärder, utan gå vidare.

Jag begärde särskilt ordet för att få
säga en sak i anledning av herr Göranssons
uttalanden därom, att det program
för en redogörelse, som jag har lagt upp,
var alldeles för orimligt vidlyftigt. Det

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

23

innehöll enligt hans mening alldeles för
många frågor och var på grund av brist
på upplysande material omöjligt att genomföra,
om man skulle låta det omfatta
t. ex. de senaste tio åren.

Jag tycker mig nog här ha blivit en
liten smula missförstådd av utskottet.
Jag har inte begärt på statistiska uppgifter
grundade svar på alla frågor, som
herr Göransson räknade upp. Jag har
talat om statistiska besked i ett stycke,
och i övrigt har jag begärt allmänna
uttalanden. Jag bär bara sagt, att jag
önskade klarhet om vilken betydelse
som i allmänhet tillägges t. ex. de och
de omständigheterna. Jag har skrivit
elastiskt, om jag så får säga, och jag
har inte talat om hur statistiskt noggranna
upplysningar det skulle vara fråga
om. Inte heller har jag talat om hur
långt man skulle gå tillbaka i tiden. Jag
har avsiktligt skrivit på sådant sätt, att
det skulle inbjuda utskottet att t. ex.
säga, att vi få nöja oss med att begära
att få veta, hur det varit under den nuvarande
justitieministerns tid.

Herr Göransson läste upp en lång rad
av frågeställningar, vilka kanske på
kammaren gjorde det intrycket, att jag
har ett förfärligt vidlyftigt forskningsprogram.
Här har jag tydligen bundit ris
åt egen rygg. Jag befarade, att möjligen
kammarens ledamöter skulle få en känsla
av att det inte fanns något som var
av värde att veta. Därför fann jag det
angeläget att räkna upp så många frågor
som jag kunde hitta på, men jag vore
ju tillfredsställd, även om justitieministern
möjligen lämnade någon av frågorna
obesvarad.

Jag tycker, i korthet sagt, att första
lagutskottet kunde ha tagit litet lättare
på den saken och inte — det vill jag särskilt
betona — föreställt sig att det nödvändigt
skulle ske en stor utredning av
statistiska krafter med anlitande av arkivmaterial,
och att utskottet borde ha
fått korn på att redogörelsen kunde ha
formen av allmänna uttalanden av justitieministern
sjiilv.

Nu säger herr Göransson, att vi redan
ha fått sådana redogörelser genom interpellationssvar.
Nej, det ha vi inte, ty

Ang. nådeinstitutets tillämpning.

vi få vara överens om att dessa ha varit
synnerligen summariska. De skulle kunna
göras på ett helt annat sätt givande,
särskilt om upplysningarna från justitieministern
kunde anknyta till och innebära
en kommentar av det rikare statistiska
material, som vi hoppas kommer
fram.

Här föreligger alltså tydligen ett missförstånd,
som jag tycker att första lagutskottet
borde ha kunnat undgå. Jag
skall emellertid inte vidare fullfölja debatten
utan slutar med att vidhålla mitt
yrkande.

Herr HOLMBÄCK: Jag har inte haft
tillfälle att i detalj följa den svenska
strafflagstiftningens utveckling under de
senaste åren, men jag ställer mig en liten
smula frågande, om min gamle vän herr
Brantings anförande i alla detaljer var
alldeles riktigt. Det är nog riktigt, att
strafflagens område har vidgats, så att
straff nu ålägges för försök och även för
förberedelse till brott i större omfattning
än förut, men jag tror inte att det
har skett någon allmän skärpning av
strafflagen. Vad som har ägt rum är väl
det, att domstolarna nu ha fått möjlighet
att döma till straff för särskilda brott
inom en mycket större latitud än förut,
både uppåt och nedåt. Däremot har det
inte, mig veterligt, tillkommit någon lagstiftning,
som, annat än möjligen på någon
enstaka punkt, har tvingat domstolarna
att döma till strängare straff än
förut. Jag undrar, om man kan säga, att
vår kriminalstatistik visar, att det nu
ådömes hårdare straff än för tjugu eller
trettio år sedan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

24

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Om vidgad rätt för droskägares efterlevande att fortsätta rörelsen.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1(5, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 8 § lagen om
förskottering av underhållsbidrag till
barn (bidragsförskottslag);

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna
barnbidrag för barn, som intagits på nomadskolehem
eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång; och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående visst förtydligande av lagen
om folkpensionering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vidgad rätt för droskägares efterlevande
att fortsätta rörelsen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta
motioner om revision av bestämmelserna
rörande rätt för efterlevande maka
och barn till innehavare av tillstånd att
bedriva yrkesmässig drosktrafik att fortsätta
rörelsen utan särskilt tillstånd.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 330 i första kammaren av herr Nilzon,
Ivar, m. fl. samt nr 381 i andra
kammaren av herr Johansson i Mysinge
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala sig för sådan ändring av
förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., att efterlevande
maka och barn till innehavare av tillstånd
att bedriva yrkesmässig drosktrafik
finge fortsätta rörelsen utan särskilt
tillstånd under en tid av minst tre och
högst fem år efter dödsfallet. 1

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 330 och II:
381, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Utskottet
tycks ha varit enigt om att avstyrka
denna motion. Jag skall därför
inte uppta tiden länge, men jag vill
ändå som motionär säga några ord.

Utskottet har i alla fall kostat på saken
en ganska vidlyftig skrivning, och
det tolkar jag så, att utskottet ansett, att
frågan ändå har en viss betydelse.

I sitt utlåtande slutar utskottet med
följande uttalande: »I den situation, som
uppstår vid tillståndsinnehavares död,
göra sig olika intressen med varierande
styrka gällande. Å ena sidan föreligger
intresset att dödsboet skall erhålla skälig
tid att avveckla rörelsen eller få tillståndet
på sig överlåtet. Å andra sidan inställa
sig skilda hänsyn till allmänheten,
för vars betjänande trafikrörelsen inrättats,
samt kravet på att äldre, förtjänta
förare icke skola kringskäras i möjligheten
att bliva sina egna.» Så långt kan
jag vara enig med utskottet. Det är givetvis
intressen, som man måste ta hänsyn
till. Men sedan fortsätter utskottet:
»De gällande reglerna giva enligt utskottets
uppfattning uttryck för en lämplig
avvägning mellan de intressen, som i
detta sammanhang förtjäna beaktande.»
Där ha vi motionärer en annan uppfattning.
Vi ha nämligen ansett, att den
tid för avveckling av en droskrörelse,
som för närvarande är tillåten för ett
dödsbo efter en trafikbilägare, nämligen
ett år, är alldeles för kort.

Var och en känner till att tvångsrealisering
>av en rörelse, som måste ske
snabbt, givetvis kan medföra en del ekonomiska
förluster. Det är inte så lätt att
på denna korta tid hinna avveckla rörelsen
särskilt med hänsyn till att de
presumtiva köparna veta, att dödsboet
måste sälja rörelsen -—■ bilarna, garage
och så vidare. Det finns exempel på att
denna vetskap hos köparna föranlett, att
priset pressats oskäligt. Det är klart, att
när de efterlevande tvingas att sälja till
förlustbringande priser på grund av att
avvecklingstiden är för kort, lägger man,
såsom vi ha anfört i vår motion, därigenom
sten på börda i en situation, då
i stället varje åtgärd, som är ägnad att
lätta bekymren, framstår som synner -

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

25

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

ligen trängande. Vi motionärer ha sett
frågan i huvudsak ur denna synpunkt
och anse, att rättfärdigheten kräver, att
dessa människor inte skola behöva lida
större ekonomisk förlust än som är alldeles
nödvändig.

Eftersom utskottet är fullständigt
enigt, är jag på det klara med att det
är meningslöst att försöka vinna något
gehör för den uppfattning, som vi motionärer
ha, och därför skall jag inte
framställa något yrkande. Jag har endast
velat få antecknat till protokollet, hur
vi se saken.

Herr NORMAN: Herr Nilzon har själv
gått med på att det här är fråga om ett
avvägningsspörsmål, där man måste ta
hänsyn till olika intressen. Nu yrkas det
i motionen, att rättigheten skall få bestå
under en tid av minst tre och högst fem
år efter dödsfallet. Jag undrar, om det
inte i realiteten skulle bli så, att om det
bleve en förlängd tid, skulle samma besvärliga
situation inträda, när åren ha
gått ut, som nu uppstår efter det första
året. De efterlevande skulle säkerligen
fortsätta med rörelsen, tills tiden är inne
och de måste avveckla den. Då stå de i
ungefär samma situation. Vi ha inom utskottet
kommit till den uppfattningen,
att efter den grundliga omprövning som
skedde, när de här bestämmelserna senast
antogos, kan man knappast komma
till någon annan regel än den som nu
gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr NILZON, IVAR: Andra lagutskottets
ordförande säger, att det inte skulle
ha någon större betydelse, om de efterlevande
få avveckla rörelsen under ett
år eller om de, som vi föreslagit, få driva
rörelsen under tre—fem år. Men det
är väl ändå en avsevärd skillnad. Om de
få längre tid på sig, ha de större möjligheter
att nedbringa förlusterna. Ha de
t. ex. tämligen nya bilar, hinna de delvis
slita ut dem. Därför tycker jag att
argumentet inte är hållbart.

Vad beträffar tiden tre eller fem år,
är det möjligt att man kan diskutera
den, men att en tid av ett år är en alldeles
för kort tid, vill jag absolut vidhålla.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtande hemställt.

Ang. minimiavståndet mellan stack
och byggnad.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om visst
avstånd mellan stack och byggnad.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
99 i första kammaren av herrar De Geer
och Isaksson och nr 64 i andra kammaren
av herr Dickson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära, att det
måtte bringas till länsstyrelsernas kännedom,
att bestämmelserna i normalbrandordningarna
beträffande visst minimiavstånd
mellan halmstack och byggnad
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl föreslagit, att
riksdagen ville i anledning av förevarande
motioner, I: 99 och II: 64. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om sådan översyn av de
på uppdrag av statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet utarbetade
och i Statens offentliga utredningar
(1945: 19—20) offentliggjorda normalbrandordningarna
för landskommuner,
att den i 37 § resp. 38 § angivna bestämmelsen
om förbud att anbringa stack av
otröskad gröda, halm eller hö på närmare
avstånd än 12 meter från stall,
ladugård, loge eller byggnad med eldstad
utginge.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

26

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

»Utskottet vill icke förneka att det kan
vara av värde för att undvika brandrisk,
att stackarna förläggas relativt långt
från byggnader. De överträdelser av bestämmelserna,
som äga rum, förminska
emellertid högst avsevärt den betydelse,
som reglerna i brandordningarna om
minimiavstånd kunna äga. Då dessutom
uppenbarligen samhället icke bör ge föreskrifter,
vilka sakna förankring i uppfattningen
hos ett stort antal medborgare
och av denna grund eller andra skäl
överträdas i betydande mån, anser utskottet
att för framtiden stadganden om
minimiavstånd mellan stackar och byggnader
icke böra meddelas för landsbygden.
Det bör i stället ankomma på
brandstodsbolagen att i de fall de anse
erforderligt uppställa såsom villkor för
beviljande av brandförsäkringar utan
premieförhöjning att stackar icke läggas
för nära bebyggelsen. På grund av
den stora omfattning, brandförsäkringsväsendet
numera äger, når man genom
dylika villkor på ett vida smidigare sätt
de fördelar ur brandskyddssynpunkt,
vilka man avsett att vinna genom brandordningarnas
stela föreskrifter att stackar
skola förläggas på visst minimiavstånd
från byggnader.

Städer och stadsliknande samhällen
omfatta ofta områden av ren landsbygdskaraktär,
och synpunkter liknande dem,
som ovan angivits, göra sig därför gällande
även beträffande brandordningar
för städer, köpingar och municipalsamhällen.
Utskottet anser sig emellertid i
fråga om dylika brandordningar icke
böra föreslå någon ändring i vad som
för närvarande gäller.»

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
I det här ärendet föreligger det anmärkningsvärda
förhållandet, att utskottet
har intagit en ståndpunkt som är diametralt
motsatt den som riksdagen vid
flerfaldiga tillfällen under de senaste
åren har intagit. Riksdagen har ju vid
dessa tillfällen följt brandskyddsexperternas
råd och uttalat, att halmstack vid
lantgård inte bör ligga närmare byggnad
än 12 meter. Orsaken härtill är ju
de många eldsolyckor som ha uppstått,

därför att halmstackar ha antänts —
i allmänhet av barn — vilket har vållat
förluster såväl i människoliv som i fråga
om djur och materiella värden.

När utskottet nu kommer fram till en
helt annan uppfattning än den som riksdagen
tidigare har givit uttryck åt, har
detta givetvis skett därför att det sedan
lång tid tillbaka har utövats starka påtryckningar
från lantmannahåll om att
man borde söka få till stånd en ändring
på denna punkt, och orsaken är självfallet
den, att det är förenat med en
del besvärligheter att vid tröskningen
flytta halmen så pass långt bort som 12
meter från uthusen. Det är naturligtvis
inte tal om annat än att det medför en
del olägenheter och en del kostnader,
men om man jämför besvärligheterna
med de skador i olika avseenden som
uppkomma, om elden blir lös, får man
väl ändå säga att ett bifall till utskottets
hemställan skulle innebära ett steg som
inte är tillrådligt.

Utskottet motiverar sin ståndpunkt
bland annat därmed, att om lantbrukarna
lägga sina halmstackar närmare
byggnaderna än 12 meter, kommer detta
att leda till att försäkringsbolagen höja
premierna för de gårdar där så sker. Ja,
det är väl troligt att försäkringsbolagen
göra så, men jag tror inte detta kommer
medföra tillräcklig säkerhet när det
gäller att trygga sig mot den ökade
brandrisken, ty den ökning av premierna,
som kan ifrågakomma, är naturligtvis
avsevärt mycket mindre än de kostnader
som, åtminstone i vissa fall, aro
förenade med arbetet att flytta halmstackarna
längre bort från uthusen. Därför
kunna brandförsäkringspremierna
naturligtvis inte spela den roll som utskottet
tillmäter dem.

Utskottet har vidare, så vitt jag kan
förstå, stannat vid att enbart betrakta
de skador, som kunna uppkomma för
vederbörande försäkringstagare själva,
men vi måste ju tänka också på deras
grannar, som kunna råka illa ut, om elden
blir lös. Om det blåser hårt, kan ju
en eldsvåda sprida sig mycket långt, både
till en och två granngårdar. Vidare
måste man ta hänsyn till den förlust

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

27

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

som görs ur rent nationalekonomisk
synpunkt, antingen branden är liten eller
stor.

Tar man hänsyn till alla dessa omständigheter,
måste man säga sig att de
förhållandevis små merkostnader, som
äro förenade med att flytta halmen så
långt som 12 meter från byggnaderna,
inte kunna få spela en så stor roll som
tredje lagutskottet har tänkt sig. Genom
att följa utskottets linje, skulle man lägga
hyende under olusten för att trygga
sig mot brandrisken. Det är ju vanligt
detta, att man tror att det inte kan
brinna hos en själv, utan bara hos andra,
men erfarenheten har lärt att det
kan brinna litet varstans, och följaktligen
böra vi inte öka brandrisken genom
att slopa den bestämmelse vi nu diskutera.
Det finns så mycket mindre anledning
slopa den, som det finns möjlighet
att erhålla dispens från bestämmelsen,
om de lokala förhållandena inte
göra det möjligt att utan särskilt stora
kostnader flytta halmen så långt från
byggnaderna som 12 meter.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt,
herr talman, ber jag att få yrka avslag
på tredje lagutskottets förslag.

Häri instämde herr Ahlkvist.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Jag antar att våra brandskyddsmyndigheter,
när de — förmodligen
med mycket stort allvar — formulerade
bestämmelsen om tolvmetersavståndet
mellan byggnad och halmstack, trodde
att de slogo ett mycket verksamt slag
för att minska brandrisken på den
egentliga landsbygden, och den uppfattningen
tycktes ju också herr Elowsson
ha, när han nyss yttrade sig. Jag har
ingen anledning att tvivla på det goda
uppsåtet bakom bestämmelsens tillkomst,
men som saken nu ligger till, kan
det med fog sägas att »det var vackert
tänkt men det blev faktiskt bara skriip».
Bestämmelsen har nämligen blivit så
gott som fullständigt värdelös, det kunna
vi nu konstatera. Många av dem, för
vilka bestämmelsen är skriven, ha inte
ens reda på att den finns till, och de,

som veta att den finns till, bry sig inte
om att följa föreskrifterna. Men även om
föreskrifterna skulle följas till punkt
och pricka av varenda jordbrukare i
landet, vore det ändå högst tvivelaktigt,
om detta skulle ha något egentligt värde
ur brandskyddssynpunkt.

Varför leda nu inte de här bestämmelserna
till allmän efterföljd? Ja, det
är säkert inte bara därför att lantbrukarna
finna det besvärligt och kostsamt
att placera sina stackar på vederbörligt
avstånd ifrån byggnaderna eller att möjligen
bli nödsakade att flytta dem. Huvudorsaken
till att föreskrifterna inte
efterlevas torde i stället vara att söka
främst däri, att bestämmelsen är så fumligt
formulerad och så verklighetsfrämmande
i fråga om sitt innehåll som den
nu faktiskt är. Det är sannerligen inte
så lätt att förstå, varför man skall fästa
ett så stort avseende vid placeringen
av en halmstack, som står utanför ekonomibyggnaderna
på en lantgård, då
varje människa, som har sett en lantgård,
måste veta att det är förenat med
mångdubbelt större risker att förvara
torrt stråfoder inne i byggnaderna. Angående
förvaring av stråfoder inomhus
kan man av naturliga skäl inte utfärda
föreskrifter i någon brandordning. Det
måste också betraktas som i högsta grad
verklighetsfrämmande att betrakta stackad
halm såsom mera lättantändlig än
lösa högar av halm och annat stråfoder,
som opåtalt få placeras i hur omedelbar
närhet av byggnader som helst.
Bestämmelsen i normalbrandordningen
stadgar nämligen förbud mot anbringande
av stack av otröskad gröda, halm
eller hö på närmare avstånd än 12 meter
från byggnad men säger ingenting
alls om lösa och oregelbundna högar av
stråfoder, som få placeras var som helst
utanför väggen.

All erfarenhet visar för övrigt också
att eu halmstack i vanliga fall inte alls
är så eldfängd som brandskyddsmyndigheterna
tyckas föreställa sig. Det har
visserligen hänt att en halmstack har
blivit antänd och att elden därifrån
har spritt sig till en näraliggande byggnad.
Och en nylagd stack med torr halm

28

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

är naturligtvis ganska eldfängd, men sedan
stacken liar stått ute i regn och rusk
någon tid, brinner den sannerligen inte
så liitt, och jag har sett exempel på att
en loge har hrunnit, under det att en
halmstack fem—sex meter därifrån har
stått kvar och endast blivit något svartbränd
i kanten.

Herr Elowsson resonerar nu, som om
han trodde att varje gammal halmstack
när som helst kan fatta eld och att den
därför måste betraktas såsom synnerligen
farlig för sin omgivning. Jag har
aldrig hört talas om en halmstack som
har antänt sig själv. Om den någon gång
brinner, så är det någon som har tänt
på den, antingen genom ovarsamhet eller
också med vett och vilja.

Det är emellertid faktiskt så, att
brandskyddsmyndigheternas tolvmetersregel
inte har slagit igenom på landsbygden,
och den kommer heller inte att
göra det. Anledningen härtill är att denna
bestämmelse av alla på landsbygden
betraktas såsom en typisk skrivbordsprodukt
utan något samband med verkligheten.
Den kommer därför aldrig
att erkännas såsom en vettig och av omständigheterna
påkallad föreskrift. Det
förhållandet, att riksdagen tidigare har
fattat beslut i motsatt riktning mot vad
utskottet nu föreslår, anser jag inte utgöra
något skäl för att riksdagen nu
skulle fasthålla vid den dumhet som den
tidigare har gjort sig skyldig till. Om
man har gjort en dumhet en gång, så
är det ju så mycket större skäl att ändra
sig och nu fatta ett klokt och förståndigt
beslut, vilket jag anser att man
gör, om man följer utskottets förslag i
det här avseendet.

Utskottet anvisar enligt min mening
den enda förnuftiga lösningen av problemet,
i den mån nu placeringen av
jordbrukarnas halmstackar kan betraktas
såsom ett verkligt problem. Utskottet
föreslår nämligen att spörsmålet skall
göras till en ren brandförsäkringsfråga.
Om vederbörande brandförsäkringsbolag
anser sig böra kräva ett större minimiavstånd
mellan byggnader och stråfoderstackar,
bör ju detta kunna införas
i försäkringsavtalet, eller också får

brandförsäkringspremien bestämmas
med hänsyn till den ökade eller minskade
brandrisk som placeringen av stråfoderstacken
kan anses innebära.

Låter man frågan om halm- och höstackarnas
placering bestämmas genom
överenskommelse mellan försäkringsgivarna
och deras kunder, vilket jag anser
vara det enda riktiga, vinner man
också en annan stor fördel, nämligen
att riksdagen befrias från att varje år
behöva befatta sig med detta ärende,
som nu börjar vara ganska uttröskat.
Jag hänvisar också till att det är denna
kammare som tidigare har ridit spärr
emot förslaget att ändra brandordningen
i detta avseende, under det att medkammaren
har gått med på vad utskottet
nu för sin del föreslår.

Jag ber få yrka bifall till utskottets
framställning.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
skall inte göra något inlägg i själva sakfrågan,
utan vad den beträffar vill jag
inskränka mig till att instämma i de
synpunkter som herr Hermansson här
har gjort sig till tolk för.

Det är en annan sak som jag emellertid
vill föra fram, nämligen ett förslag
till en ändring i utskottets motivering,
som ger denna en något vidare karaktär
än den har i den nuvarande utformningen.

Enligt utskottets förslag skall ändringen
i normalbrandordningen endast gälla
den rena landsbygden, under det att
städer och stadsliknande samhällen
skola bli undantagna från ändringen.
Nu är det ju, som alla veta, så, att många
av våra städer och köpingar inom sina
gränser ha stora områden som äro precis
likadana som den rena landsbygden,
och dessa områden komma att utvidgas
genom den nya kommunindelningen i
och med att man till nuvarande städer
och köpingar lägger rena landskommuner.
Det är väl ganska orimligt att en
bestämmelse skall gälla på landsbygden,
medan en annan bestämmelse skall gälla
inom det landsbygdsområde som ligger
inom gränsen för en stad eller köping.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

29

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

Vi diskuterade denna fråga litet grand
i utskottet men fäste inte så stort avseende
vid den. Nu har det emellertid
under dagens lopp resonerats mellan en
del ledamöter av utskottet om ett ändringsförslag,
som skulle medföra att ändringen
i reglerna även skulle gälla för
de landsbygdsområden som ligga inom
gränserna för städer och köpingar. Man
skulle nå detta resultat genom att i utskottets
motivering ungefär mitt på sidan
10 stryka orden »för landsbygden»
i slutet av en mening, helt låta det näst
sista stycket på sidan 10, som börjar
med ordet »städer» och slutar med ordet
»gäller», utgå ur motiveringen och i
klämmen göra ett par ändringar på följande
sätt. Det hänvisas i utskottets
kläm till statens offentliga utredningar
1945: 19—20. Det skulle ändras till statens
offentliga utredningar 1945: 18—
20, och orden »för landskommuner» i
klämmen skulle utgå. Genom dessa ändringar
i utskottets motivering och kläm
skulle bestämmelserna komma att tilllämpas
även på sådana områden av ren
landsbygdskaraktär, som ligga inom städer
och köpingar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta förslag om ändring av utskottets
förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Anledningen
till att jag gått med på det
förslag, som tredje lagutskottet har avgivit,
framgår av utskottets motivering.
Det är tre skäl som ha varit för mig bestämmande.

Det första skälet är att det här är fråga
om regler, som faktiskt i mycket betydande
omfattning icke efterlevas. Att ha
en lagstiftning, som man inte lyckats
driva igenom, är någonting skadligt. Det
andra skälet är att det ibland inte ens
är möjligt för lantbrukarna att efterleva
den bestämmelse det är fråga om. Det
tredje skälet är att bestämmelsen fullständigt
tveks sakna förankring hos jordbrukarna
i landet. Det visade sig vid
tredje lagutskottets behandling av ärendet,
att samtliga jordbrukare, som voro
närvarande, mycket bestämt togo avstånd
från bestämmelsen.

Her Eskilsson har yrkat en ändring av
utskottets förslag. Den punkt, i fråga om
vilken han yrkade att få förslaget ändrat,
var föremål endast för mycket ringa
debatt inom utskottet. Jag hade naturligen
för min del gått igenom saken
ganska noga, och jag ansåg att det den
här gången kunde vara tillräckligt att
man ändrade normalbrandordningarna
för landsbygden. Normalbrandordningarna
äro ju ingenting annat än förslag,
som kommunerna kunna följa, då de skola
upprätta sina brandordningar, och jag
trodde det var uteslutet att om normalbrandordningarna
för landsbygden upphävdes,
man i städer, köpingar och municipalsamhällen
beträffande sådana områden,
som ha landsbygdskaraktär, skulle
införa en regel om visst avstånd mellan
halmstackar och byggnader. Å andra
sidan kunde det vara av värde att i
för städerna tillämpade normalbrandordningar,
som ju också tillämpas för tättbebyggda
delar av städer och andra samhällen,
ha kvar bestämmelsen.

Svårigheten ligger i att man har samma
normalbrandordning för de tättbebyggda
och de icke tättbebyggda områdena.

Nu vill man taga bort bestämmelserna
om minimiavstånd mellan halmstackar
och byggnader även i städernas normalbrandordningar.
Jag tror för min del
att utskottets förslag är lika gott, d. v. s.
att det i praktiken för till samma resultat,
men jag har ingen erinran att göra
mot det ändringsförslag som har framställts
på denna punkt.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Såsom
en under de senaste åren återkommande
motionär i denna fråga vill jag uttala min
stora tillfredsställelse över det resultat
som tredje lagutskottet i år har kommit
till vid sin behandling av denna fråga.

Utskottet konstaterar i sitt yttrande
att det har visat sig vara opraktiskt och
hinderligt för jordbrukarna att efterleva
den bestämmelse det är fråga om. Vi
ha också i motionen pekat på att vi ingalunda
vilja eftersätta hänsynen till brandrisken,
utan vilja ha möjlighet att tillgo -

30

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

dose brandskyddsintresset, men att vi
anse att frågan i detta fall kan klaras av
vederbörande parter själva, alltså av
brandstodsbolagen och av dem som ta
försäkringarna. Vi ha liela tiden hållit
på detta. Herr ordföranden i lagutskottet
har ju också pekat på att bestämmelserna
inte efterlevas av lantbrukarna.

Jag tror att lantbrukarna bättre komma
att efterleva de bestämmelser, som
gälla, om de själva få vara med och avgöra
hur det skall förfaras. Jag för min
del går gärna med på att man tillämpar
den metoden, att de som inte vilja hålla
ett visst minimiavstånd mellan halmstack
och byggnader få betala en något
högre försäkringspremie, såvida möjligheter
finnas att hålla det större avståndet.
Men i det avseendet äro ju förhållandena
så olika i vårt land. På en del
platser finns det gott om utrymme, så
att stacken kan placeras långt från byggnader,
men på andra platser går det inte.
Det är ett otal omständigheter som försvåra
efterlevnaden av bestämmelserna.
Denna mångfald av svårigheter har
medfört att jordbrukarna helt enkelt
strunta i att rätta sig efter de hittillsvarande
bestämmelserna. Jag tror att
man kommer till ett bättre sakernas läge
om det här problemet gemensamt kan
få lösas av försäkringsbolagen och av
jordbrukarna själva.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag skall inte tvista med utskottets talesmän
om huruvida lantbrukarna följa eller
komma att följa de bestämmelser,
som utfärdas i form av lokala brandordningar,
men jag vill mycket starkt understryka
att det ur brandskyddssynpunkt
är angeläget att försöka animera
jordbrukarna till att följa de hittillsvarande
bestämmelserna i stället för att
uppmuntra dem till att icke göra det.

En mycket väsentlig punkt i detta
sammanhang är, att om man resonerar
som man gör på lantmannahåll när det
gäller att komma från de här besvärligheterna
och merkostnaderna, drar
man på sig ett större ansvar än man

bör göra. Det är som sagt inte bara fråga
om den som äger halmstacken och
har tagit försäkringen, utan det gäller
betydligt mer, och det kan bli fråga
om betydande värden.

Om man skall få en uppfattning om
vilken syn brandförsäkringsbolagen lägga
på denna fråga, kan man betrakta de
uppgifter som utskottet självt har anfört
beträffande Södermanlands läns brandförsäkringsbolag.
Detta bolag har alltsedan
år 1941 sökt förmå försäkringstagarna
att flytta ut halmstackarna från
byggnaderna för att på det sättet minska
risken för brandolyckor. Bolaget anser
sig härigenom under åren 1939—
1948 ha undgått förluster på cirka 1,8
miljoner kronor, och det är väl ett inte
så litet värde under en sådan tidrymd.

Samma försäkringsbolag anför vidare,
att under åren 1939—1945 ha skador för
cirka 700 000 kronor uppstått på lantgårdars
ekonomibyggnader på grund av
antända halmstackar, som legat invid
eller endast några få meter från byggnaderna.
När herr Hermansson vill göra
gällande, att det över huvud taget icke
uppstår något stort antal eldsolyckor på
grund av halmstackar, och vill bagatellisera
risken av halmstackar ur brandsynpunkt,
framställer han inte saken i
dess rätta belysning. Tv det förekommer
faktiskt mycket ofta eldsolyckor
därigenom att en halmstack, som ligger
alldeles inpå en byggnad, antändes antingen
direkt av lekande barn eller också
genom att eld uppstår på en angränsande
gård och eldflagorna av blåsten
föras över och antända halmstacken.

Herr Hermansson säger också att det
beslut, som riksdagen tidigare fattat, har
varit ett oklokt beslut. Jag tror inte att
herr Hermansson på allvar vill bestrida,
att om man har en halmstack alldeles
inpå gårdsväggarna ökas därmed brandrisken,
och konklusionen av herr Hermanssons
resonemang skulle uppenbarligen
bli, att om riksdagen i dag fattar
beslut i enlighet med utskottets förslag,
och det alltså i framtiden blir tillåtet
att lägga halmstackarna hur nära byggnaderna
som helst, skulle man fatta ett
klokt beslut. Det gör man inte.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

31

Ang. minimiavståndet mellan stack och byggnad.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Iierr
talman! Jag liar inte någon särskild anledning
att gå in på någon längre polemik
med herr Elowsson, eftersom jag
redan i mitt första anförande bemötte
vad han nu sade. Jag tror inte heller att
man behöver fästa alltför stort avseende
vid uppgifterna från Södermanlands
läns brandförsäkringsbolag. Det är belysande
för situationen att endast ett av
de lokala brandförsäkringsbolagen yttrat
sig i frågan, trots att vi ha brandförsäkringsbolag
i varje län i landet. Jag
har här ett försäkringsbrev från brandstodsbolaget
i mitt eget län. Där finns
ingen föreskrift om att halmstackarna
skola ligga på 12 meters avstånd från
loge eller ladugård. Det står bara i förisäkringsvillkoren
att halmstackar inte
få ligga inom 20 meter från rökutlopp
från eldstad. Ligger halmstacken i närheten
av hus med eldstad, kan det naturligtvis
ha sina risker, men om den
ligger i närheten av ett hus, där man
inte eldar, kan det ju inte uppstå någon
brandrisk från huset. Halmstacken kan
inte heller i och för sig utgöra någon
fara ur brandsynpunkt, såvitt den inte
blir antänd exempelvis av lekande barn
eller genom mordbrand. Men får någon
för sig att han skall tutta på en gård,
och det inte finns någon halmstack, som
han först kan antända, har han mycket
lätt att tända på själva huset, och jag
tror att barn leka med eld lika mycket
inomhus som ute. Jag anser därför inte
att en halmstack i och för sig kan innebära
någon större brandrisk.

Jag skulle kanske inte ha begärt ordet
en gång till, om inte herr Eskilsson
framlagt sitt ändringsförslag. Det kanske
får betraktas såsom ett rent förbiseende
av utskottet, att utskottet inte
formulerade förslaget på det sätt som
herr Eskilsson nu gjorde. Jag ber nu att
få återtaga mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag oförändrat och ber att
få ansluta mig till det av herr Eskilsson
framlagda förslaget.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag yrkade
förut bifall till utskottets hemstäl -

lan, men jag ber nu att i likhet med herr
Hermansson få ansluta mig till herr
Eskilssons yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

l:o), av herr Eskilsson, att vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet yttrat
och föreslagit skulle godkännas med följande
ändringar, nämligen att ur utskottets
yttrande utelämnades dels de å s. 10
råd 21 nedifrån i det tryckta utlåtandet
förekommande orden »för landsbygden»,
dels ock det stycke å samma sida, som
började med orden »Städer och» och slutade
med »för närvarande gäller», ävensom
att i utskottets förslag orden »Statens
offentliga utredningar (1945:19—
20) offentliggjorda normalbrandordningarna
för landskommuner» utbyttes mot
»Statens offentliga utredningar (1945: 18
—20) offentliggjorda normalbrandordningarna»;
samt

2:o) att utskottets förslag skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
förslag samt vidare enligt berörda yrkanden;
och förklarade herr talmannen
sig anse propositionen på bifall till herr
Eskilssons yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad tredje lagutskottet
yttrat och föreslagit i sitt utlåtande
nr 5 med de av herr Eskilsson
under överläggningen föreslagna ändringarna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets förslag.

Sedan kammaren ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

32

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. rätten till bärplockning.

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. rätten till bärplockning.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner angående lagstiftning om skydd
i viss utsträckning för markägares rätt
till bärplockning å egen mark in. m.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
331 i första kammaren av herr Herbert
Hermansson m. fl. samt nr 387 i andra
kammaren av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade i fråga om skördande av skogsbär
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utfärdande
av bestämmelser innebärande dels
fridlysning av mark inom ett avstånd av
200 meter närmast markägarens hus
och trädgård, dels befogenhet för skogsvårdsstyrelserna
att förbjuda bärplockning
å skogsodlad mark under tid då
plantorna kunde skadas genom nedtrampning
och dels förbud att plocka
och skörda omogna skogsbär.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 331
och 11:387, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Werner, Ivar Nilzon, Utbult och Jansson
i Aspeboda, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla därom,
att vid nu pågående revision av jordabalken
till utredning måtte upptagas
frågan om rätten att plocka skogsbär på
annans mark inom inhägnat område eller
inom visst avstånd från markägarens
bostad eller inägojord.

Herr WERNER: Herr talman! För att
i någon mån söka förebygga att debatten
i denna fråga glider in på någonting,
som det inte nu gäller att ta ståndpunkt
till, skall jag be att få hänvisa
till innehållet i den reservation, som är
avgiven av undertecknad jämte ytterligare
några av utskottets ledamöter. Det
är här inte fråga om att inskränka på
den alle mans rätt, som har gällt sedan
urminnes tider, att plocka bär på de
verkliga utmarkerna eller på de stora
skogsområdena. Tvärtom kan en markägare
endast beklaga att stora nationella
värden gå förlorade varje år genom att
bären icke kunna tillgodogöras. Det vore
kanske en uppgift att låta de karavaner,
som nu söka sig från tätorterna ut på
landsbygden i bärmognadstiderna, få information
om var de verkliga bärtillgångarna
finnas ute i utmarkerna. Bärplockarna
skulle då icke som nu behöva
gå fram över den odlade jorden och
marken närmast bostäderna.

Såsom av reservationen framgår är
det alltså inte vår avsikt att på något
sätt inskränka på den nuvarande rätten,
som vi anse vara fullt naturlig, att tillägna
sig skogsbär på de stora skogsområdena.
Men däremot kan man inte neka
till att det måste ligga något felaktigt
uti och innebära ett irritationsmoment
samt kanske också en rättskränkning, att
de odlade områdena eller de områden,
som inhägnats av markägaren eller som
på ett eller annat sätt varit föremål för
kulturåtgärder, skola få invaderas på sådant
sätt, att markägaren står fullständigt
hjälplös och rättslös. Vid bärmognadstiderna
ha lantbrukarna en arbetsbörda,
som gör att tiden inte tillåter
dem att söka sig ut på långa avstånd
från sina hem för att fylla sitt eget behov
av skogsbär. De ha kanske gått där
med en viss tillfredsställelse och sett
hurusom bären mognat på ett område ett
par tre hundra meter från bostaden eller
i närheten av den odlade eller inhägnade
jorden. Det är dessa områden som
vi vilja få fredade. I två särskilda propositioner,
som gälla strandrätten och
fiskerätten, godkänner man nu strandägarens
rätt till ett så rörligt värdeobjekt

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

33

som fisken inom ett visst avstånd från
strandkanten eller, när det gäller insjöar,
i hela sjön. Man kan dra en parallell
och fråga sig, om det inte kan vara rimligt
och möjligt att i denna fråga, som
vid olika tillfällen i 50 år varit föremål
för riksdagens behandling — under senare
år allt oftare — åstadkomma någon
form av lagligt skydd. Avsikten är ju inte
på något sätt att inskränka på den
alle mans rätt, som kan ha något större
värde för den icke egendomsägande befolkningen,
utan det är väl tvärtom så,
att om det ordnas med en viss information
om var de verkliga bärfyndigheterna
finnas ute i markerna, skulle man
kanske vid de organiserade bussfärder,
som nu om söndagarna bruka äga rum
från tätorterna till landsbygden, nå ett
långt bättre resultat. Som det nu är dra
nära nog fullkomliga karavaner ut på
landsbygden och förstöra mycket och
plocka omogna bär, och vederbörande
få själva mycket liten nytta genom att
tillägna sig någonting, som man måste
anse att markägaren bör ha företrädesrätt
till inom det begränsade område
varom här är fråga.

Vi ha ansett att man vid den revision,
som nu pågår beträffande jordabalken,
och kanske också inom den särskilda
kommitté som har ägofredsförhållandena
under utredning, skulle kunna ta upp
dessa problem och finna en lösning på
dem. Det irritationsmoment, som nu
ständigt återkommer, skulle kunna
bringas ur världen genom en reglering
av ett förhållande som nu är mycket
oreglerat och vilket, på sätt jag här anfört,
kräver ett ingrepp från statsmakternas
sida.

Med det anförda skall jag be att få
yrka bifall till den reservation, som har
fogats till utskottsutlåtandet. Genom att
frågan underkastas en prövning i samband
med den nu pågående omarbetningen
av jordabalken, skulle man vinna
alt få bort detta ständigt återkommande
irritationsmoment ur den allmänna
diskussionen.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Frågan om markägares rätt till

g Första kammarens protokoll 1950. Nr !>.

Ang. rätten till bärplockning.

bärplockning å egen mark har ju diskuterats
här i riksdagen vid många tillfällen
och i många år. Enligt det föreliggande
utskottsutlåtandet väcktes redan
år 1899 en motion med begäran om utredning
av frågan om rätten till vilda
bär. Det är alltså i drygt 50 år man hållit
på att försöka lösa frågan, men utan
annat resultat än avslag. Meningarna ha
dock varit delade, kamrarna ha ofta
stannat i olika beslut, och därigenom
har frågan fallit.

I dag ligger dock frågan till på ett annat
sätt än tidigare. Förut har kravet
gällt att förbehålla rätten att plocka bär
åt markägaren ensam. I dag gäller det
ju, enligt motionärerna, att ett område
av 200 meter från markägarens hus och
trädgård förbehålles enbart åt markägaren.

Det säger sig självt att det i allmänhet
skulle vara av stort värde för markägaren
att i någon mån kunna räkna med
att skörda bären på sin egen mark. Även
om en lösning enligt dessa linjer visst
inte skulle innebära något förbud att beträda
marken i fråga, så skulle dock på
detta sätt anledningen till den stora irritation,
som nu ofta råder, minskas eller
helt försvinna. Förslaget skulle också
ge större skydd mot intrång. Det
skulle skänka större lugn och frihet för
markägarna, då man kan förutsätta att
bärplockarna antagligen inte ge sig in
på privat område, när de inte där få
plocka bär.

Vad slutligen gäller förslaget om förbud
att plocka och skörda omogna
skogsbär, så tycker jag det är tråkigt att
inte utskottet, eller ens reservanterna,
vågat sig på denna sak. Jag förstår att
frågan är ytterst svår att lösa, men nog
tycker man att det skulle finnas möjligheter,
även om man kanske fick experimentera
sig fram.

Genom de förbättrade kommunikationerna
och sedan motortrafiken efter kriget
kommit i full gång få vi ute på landsbygden
en invasion av bärplockare, som
komma med bussar och bilar i stora
sällskap. Ofta är det en hänsynslös
framfart, människorna gripas liksom av
något slags masspsykos liknande vad

34

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. ratten till bärplockning.

som förekommer vid de stora realisationerna
i varuhusen. Det gäller att riva till
sig.

Då det väl inte finns någon utsikt till
resultat genom att yrka bifall till motionen,
vill jag, herr talman, ansluta mig
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Som de
två föregående talarna framhållit är detta
ett gammalt bekant ämne, som diskuterats
många gånger i riksdagen. Den
omständigheten, att man under 50 år
inte kommit till något positivt resultat,
ger väl snarast belägg för att vi bär ha
ett mycket svårlöst problem. Därtill
kommer att det inte är så särskilt stora
realvärden som här stå på spel, utan det
är snarare i hög grad en känslosak. Det
är väl inte utan, att just denna sida av
saken har bidragit till att man inte kunnat
enas om ett ingrepp på detta område,
där jag erkänner att förhållandena
ingalunda i allo äro tillfredsställande.
Nog måste man medge att det kan vara
förargligt, om man t. ex. inom sin egen
hagmark närmast gården har bär växande,
och det sedan kommer andra än
gårdens folk och plocka bort bären, medan
gårdsfolket kanske är sysselsatt med
jordbruksarbeten av olika slag. Man har
sett bären och velat låta dem växa och
mogna ordentligt, men innan det hinner
ske och man själv skall ta bären, komma
främlingar och plocka dem några
dagar för tidigt. Det kan givetvis ofta
vara irriterande. Gårdens ägare tvingas
då att plocka sina bär längre bort, men
det kan ju aldrig bli fråga om någon
större ekonomisk förlust. Det innebär
bara att han får söka sig till bärmarker
litet längre in i skogarna än de människor,
som tagit bären i närheten av gården
och som kanske disponerade sin tid
bättre än gårdens eget folk och därför
hade lättare att söka sig till andra ställen.
Jag vill alltså klart understryka, att
det inte är några stora ekonomiska värden
som stå på spel i denna fråga.

Reservanterna ha inte velat följa motionärernas
alla yrkanden. Motionen innehåller
tre olika moment. Däri föreslås

dels förbud mot att plocka och skörda
omogna skogsbär och dels bemyndigande
för skogsvårdsstyrelserna att förbjuda
bärplockning å sådan skogsodlad
mark som är planterad. På dessa två
punkter ha reservanterna inte kunnat
följa motionärerna, utan de ha inskränkt
sig till att ansluta sig till det tredje momentet
i motionen, som går ut på en avgränsning
av ett område inom ett avstånd
av 200 meter från gården. Är det
verkligen någon av kammarens ledamöter,
som tror att vi lösa detta spörsmål
med en sådan avgränsning? Jag bortser
då från de rent administrativa besvärligheter,
som det skulle vålla att söka
dra upp en sådan gräns, även om man
skulle öka det fridlysta området något.
Avståndet från gården till bärmarkerna
är ju ofta rätt betydande, och följaktligen
kommer, skulle jag tro, det stora
flertalet gårdsägare inte att ha något som
helst gagn av en sådan här bestämmelse,
ty de allra flesta ha sina lockande bärmarker
längre bort från huset.

Reservanterna ha sträckt sig vidare
och vilja freda inhägnat område. Gent
emot det vill jag säga, att om man reser
genom vårt land upptäcker man litet
varstans att inte bara marken närmast
gårdarna, den s. k. inägojorden, är inhägnad
av gärdesgårdar, utan även hela
skogsmarken är omgärdad av en gärdesgård.
Även om denna gärdesgård är mer
eller mindre effektiv, så är det dock en
gärdesgård. Jag tycker att det är litet
egendomligt, att samtidigt som man bär
talar så välvilligt om att avsikten inte är
att förhindra människor som inte äga
mark att plocka bär fritt, tänker man sig
dock att all mark som är inhägnad skall
vara fredad från härplockning. Dessa
resonemang stämma inte överens med
varandra. Vad som emellertid gjort att
tredje lagutskottet inte kunnat biträda
motionärernas yrkande om denna fridlysningsgräns
på 200 meter är att den
skulle, som utskottet skriver på sidan 13
i sitt utlåtande, »verka mycket ojämnt
och slumpartat». Då så är förhållandet,
har utskottet inte kunnat tillmötesgå de
känslomässiga synpunkter som ligga
bakom förslaget.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

35

Jag skall be att i kammarens protokoll
få införd en liten berättelse från
en av landets norra delar, där man frivilligt
sökt att komma till rätta med detta
spörsmål. På många platser där uppe
ha skifteslagen eller byalagen kommit
överens om att man inte skall börja
plocka bären — och i synnerhet då inte
lingonen — förr än en viss angiven dag.
Sedan har man vid vägar och rågångar
satt upp anslag om att all bärplockning
är förbjuden före den och den dagen.
Det märkliga är att den stora massan
människor respektera denna självtagna
fridlysning, och därigenom har man
kunnat få någon rätsida på detta spörsmål
i fråga om att plocka omogna bär.
Dröjer folk med att plocka bären tills
de äro mogna, blir intresset för en reglering
på det här området ännu mycket
mindre, vilket ju också framgick av herr
Werners anförande.

Men vad är det som inträffat, när man
gång efter gång har återkommit till
denna fråga här i riksdagen? Jo, det har
inträffat att de, som förut trodde att
markägare hade rätt att fridlysa sin
mark mot bärplockare, ha fått ögonen
öppna för att markägaren inte har en
sådan rätt, utan att utomstående ha lika
stor rätt som markägaren att plocka bären.
Följaktligen ha de aktioner i denna
fråga, som gång efter annan gjorts i
riksdagen, fått en rakt motsatt verkan
mot vad man avsett. Det är här i hög
grad en uppfostringsfråga att grannarna
emellan komma överens om att plocka
bären på de mest ändamålsenliga markerna
och icke innan bären äro mogna.
Om man resonemangsvis kan komma till
en uppgörelse mellan grannar och närboende,
är väl detta den bästa lösningen,
och då kan man ju också överenskomma
om att hålla sig på lämpligt avstånd
från gårdarna.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen, utan inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WERNER: Herr talman! Jag inser
nu att det var en fåfäng förhoppning
av mig att söka begränsa debatten

Ang. rätten till bärplockning.

till vad som yrkas i reservationen. Av
herr Näslunds yttrande framgick nämligen
att han inte har läst slutyrkandet
i reservationen. Herr Näslunds utläggning
om att reservanterna skulle vilja
införa en tvåhundrametersgräns visar
tydligt, att han inte har haft tid att
studera vad som verkligen står i reservanternas
sluthemiställan. Reservanterna
hemställa, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kung!. Maj :t anhålla därom,
att vid nu pågående revision av
jordabalken till utredning måtte upptagas
frågan om rätten att plocka skogsbär
på annans mark inom inhägnat område
eller inom visst avstånd från markägarens
bostad eller inägojord». Reservanterna
ange således icke något exakt
mått för det område som de vilja ha
fredat, utan de begära endast att frågan
måtte upptas till en allsidig utredning.
Om denna utredning skulle komma att
visa, att det är omöjligt att åstadkomma
en sådan begränsning av rätten att
fritt plocka bär, som vi önska få till
stånd, komma vi naturligtvis att böja oss
för detta faktum. Intill dess att resultatet
av denna utredning föreligger, ha
vi emellertid all anledning att antaga, att
det skulle vara möjligt att i någon form
råda bot på de missförhållanden som
obestridligen förefinnas på detta område.

Jag kan i viss mån förstå, att herr Näslund,
som är bosatt i den nordliga delen
av vårt land, där man har stora vidder
att röra sig på, kanske ser på denna
fråga från andra utgångspunkter än vad
man gör i de mera tätbebyggda delarna
av Sverige. Även jag hör för övrigt hemma
i en del av vårt land där man har
stora skogsmarker att röra sig på vid
bärplockning. Men situationen är faktiskt
en annan i södra och mellersta
Sverige. Kommunikationernas utveckling
har där medfört att hela flockar av bärplockare
på söndagarna kunna resa ut
från städer och samhällen med bussatåt
olika håll. När dessa bärplockare kommit
fram till sin bestämmelseort, stiga
de ur bussarna och börja genast plocka
bären på närmaste håll. Ofta är det av
rena bekvämlighetsskäl som man inte

36

Nr fl.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. rätten till bärplockning.

orkar ge sig in i de egentliga bärmarkerna,
utan stannar vid närmaste gård
och plockar bort bären, ja, kanske till
och med den omogna bärkarten, alldeles
intill huset, medan gårdsägaren
själv sedan får ge sig längre ut i markerna.
Det är på den punkten som reservanterna
vilja ha till stånd en förnuftigare
ordning. Jag är övertygad om att starka
skäl tala för att riksdagen här behj ärtar
de krav som år efter år framföras
från södra och mellersta Sverige, där
på grund av närheten till de stora industriorterna
med deras många invånare
detta problem gör sig särskilt gällande.

Det har ju för riksdagen framlagts
två propositioner med förslag till reglering
av fiskerätten. Förslagen ha utarbetats
efter speciell utredning av lagexperter.
Strandägarens fiskerätt skall hädanefter
i stort sett gälla intill 300 meters
avstånd från stranden. Jag tycker att
riksdagen borde vara konsekvent och
låta verkställa en utredning om möjligheterna
för en reglering av förhållandena
på det mycket begränsade område,
varom reservanterna här tala. Reservanterna
ha, understryker jag, icke ifrågasatt
något annat än en utredning. Jag
hoppas nu verkligen, att denna debatt
mte skall fortsätta att rinna ut över de
ödemarker som man så gärna och ofta
ialar om när det gäller att reglera rätten
att plocka bär.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall inte hålla något längre anförande
i denna fråga som under så många år
har varit uppe till diskussion.

Jag har för min del noga studerat reservanternas
kläm. Reservanterna hemställa
om utredning av frågan om rätten
att plocka skogsbär för tre olika fall,
om jag så får säga, nämligen för det
första »inom visst avstånd från markägarens
bostad», för det andra på »inägojord»
och för det tredje »på annans
mark inom inhägnat område».

Det är möjligt att det på olika håll i
Sverige tillämpas olika system då det
gäller vilka delar av sin mark som jord -

ägarna bruka inhägna. I min hemkommun,
Listerlandet, som är ungefär en
kvadratmil i genomskärning och där det
bor 5 600—5 700 människor, finns det
faktiskt inte någon enda liten markbit
där — om reservanternas önskemål
skulle tillmötesgås — fattiga människor
skulle ha rätt att plocka skogsbär. På
Listerlandet äro nämligen även utmarkerna
inhägnade på grund av att jordägarna
släppa ut sina kreatur till bete
där.

Med tanke på de konsekvenser som de
ifrågasatta åtgärderna skulle medföra
för många människor i vårt land ber jag
därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! Jag
måste ännu en gång påpeka, att reservanterna
blott ha begärt en utredning.
Vi ha således icke framfört något utformat
förslag, utan det blir utredningens
uppgift att efter närmare undersökning
av frågan utarbeta ett sådant, som sedan
får upptas till offentlig prövning.
I reservationen ha vi således icke, jag
fastslår det ännu en gång, fixerat någon
skarp gräns, som vi sedan tänkt oss
skulle återkomma i utredningens förslag,
utan det blir utredningens uppgift
att söka komma fram till en vettig
lösning av denna fråga.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Endast
ett par ord till herr Werner.

Herr Werner beskyllde mig för att ha
studerat riksdagstrycket så dåligt att jag
inte ens hade läst reservanternas slutyrkande.
Jag försäkrar herr Werner och
kammarens övriga ledamöter, att jag
mycket noga läst det föreliggande trycket.
I mitt förra anförande inskränkte
jag mig emellertid till att helt summariskt
redogöra för motionens yrkande.
Men det blandade herr Werner ihop
med reservationen. Jag talade aldrig om
reservationen.

I debatten i övrigt har ingenting framkommit
som kan föranleda mig att ändra
mening. Jag vidhåller därför, herr
talman, mitt yrkande.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

37

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Jag -vill bara säga ett par ord i
anledning av herr Näslunds första anförande.

Herr Näslund medger att det nuvarande
tillståndet är ägnat att skapa förargelse
och irritation. Men, säger han,
det hela är ett mycket svårlöst problem
som har varit uppe till diskussion i 50
år, och det anser han bevisa att det är
omöjligt att lösa frågan på lagstiftningens
väg. Jag tillåter mig att gentemot
detta resonemang erinra om att vi under
närmast föregående punkt på föredragningslistan
fattade beslut om ändring
av tidigare gällande regler, trots
att riksdagen i det ärendet många gånger
tidigare har intagit en annan ståndpunkt.
Den frågan hade helt enkelt mognat,
och tiden var nu inne för en lösning
i annan riktning än tidigare. Jag
har, herr talman, en stark känsla av att
den fråga som vi nu närmast diskutera
också kommer att mogna förr eller senare.

Herr Näslund talade om att man i
Norrland har försökt att på frivillighetens
väg reglera denna sak på så sätt
a,tt hyalagen komma överens om att inte
plocka bär förrän de äro mogna och
inte heller på vissa angivna platser. Det
kan naturligtvis gå mycket bra att lösa
frågan på det sättet i Norrland, men
jag är inte övertygad om att man kan
tillämpa samma metod i södra Sverige,
där förhållandena äro helt annorlunda.
I Norrland finns det stora skogsområden
med ypperliga bärmarker, och bärplockarna
äro inte så många. I södra
och mellersta Sverige är det precis tvärtom.
Där blir irritationen och förargelsen
också större.

Herr Näslund yttrade vidare att alla
aktioner för att få till stånd en reglering
av rätten att plocka bär faktiskt
ha medfört att människornas uppmärksamhet
har fästs på att alla i vårt land
ha rätt att fritt plocka skogsbär på annans
mark. Det är möjligt, herr Näslund.
Men då människorna ute i landet tydligen
innerst inne ha den uppfattningen,
att man inte utan vidare har rätt att
plocka biir hur som helst på annans

Ang. rätten till bärplockning.

mark, borde väl riksdagen kunna kodifiera
denna från deras hjärtan kommande
uppfattning om att det här inte
föreligger någon självklar och obegränsad
rätt. Jag vill liksom herr Werner
tidigare i dag deklarera, att det icke
alls är meningen att begränsa rätten att
plocka skogsbär i sådan utsträckning,
att människorna i våra samhällen inte
skulle ha några områden, där de fritt
kunna plocka skogsbär. Men det skulle
säkerligen vara värdefullt, om man kunde
undanröja orsakerna till den irritation,
som nu många gånger uppstår, vilket
vore möjligt om man från bärplockning
kunde få fredade åtminstone de
allra närmaste områdena kring gårdarna
ute på landet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hermansson, Herbert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

38

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om utredning angående
ändrade grunder för ersättning åt
jordbrukare, som beröras av sjöregleringar
i Norrlands inland, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställl.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garanti för visst
lån till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; samt

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. förenkling och effektivisering
av statsförvaltningens arbete.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
3, i anledning av väckt motion angående
förenkling och effektivisering av statsförvaltningens
arbete.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hän -

visad motion, nr 276, hade herr Heiding
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning och förslag angående
möjligheterna att förenkla och effektivisera
statsförvaltningens arbete.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion nr 276 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Näsgård, som dock ej antytt sin mening.

Herr HEIDING: Herr talman! I den
motion, som jag jämte några kammarledamöter
här har väckt, hemställes,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning
och förslag angående möjligheterna att
förenkla och effektivisera statsförvaltningens
arbete».

Den offentliga förvaltningen har under
senare år ökat väsentligt i omfattning.
En rad nya ämbetsverk ha tillskapats
för olika uppgifter inom samhällslivet.
Vidare ha tidigare befintliga
ämbetsverk och statliga institutioner
omorganiserats och tilldelats nya arbetsuppgifter.
Detta gäller såväl den centrala
förvaltningen som den lokala förvaltningen
i de olika länen. Jag tillåter mig
att i fråga om de olika nytillkomna eller
omorganiserade förvaltningsorganen
hänvisa till uppräkningen i motionen.

Beredningsutskottet vitsordar motionärernas
uppgift att en betydande ansvällning
av den offentliga förvaltningen
under den senare tiden ägt rum och
vill heller icke bestrida, att förvaltningsapparaten
här och var kan ha
blivit överdimensionerad. »Emellertid
har», säger utskottet, »behovet av en
förenkling och rationalisering uppmärksammats.
På olika områden, som berörts
av motionärerna, äro utredningar
med enahanda syften i gång. Den år
1944 inrättade statens organisationsnämnd
utövar en kontinuerlig granskning
av statsförvaltningen», påpekar utskottet
och fortsätter: »Ett annat permanent
rationaliseringsorgan är statens
sakrevision.» Utskottet anför vidare:

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

39

Ang. förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete.

»Sålunda prövas inom 1948 års länsstyrelseutredning
frågan om bl. a. länsarbetsnämndernas
organisatoriska ställning,
och utredningsmän för översyn av
arbetsmarknadsstyrelsens och den offentliga
arbetsförmedlingens organisation
ha för kort tid sedan tillkallats.

—---Vidare ämnar allmänna stats bidragsutredningen

företaga en kartläggning
av det administrativa arbete för
staten respektive kommunerna, som är
förenat med ansökningar och rekvisitioner
in. m. av statsbidrag. — — —
Slutligen vill utskottet erinra om den
år 1949 tillsatta särskilda rationaliseringsutredningen.
»

En hel del utredningar äro således redan
i gång, men vi ha faktiskt inte sett
så stort resultat av dessa utredningars
arbete. Det vore enligt min mening bättre,
om en enda utredning finge ta hand
om de problem som vi framfört i motionen
för att sedan framlägga ett genomarbetat
förslag för riksdagen, så att
dessa frågor kunde bedömas mera enhetligt
än vad som nu är möjligt.

Vad gäller frågan om översyn av arbetsmarknadsstyrelsens
och den offentliga
arbetsförmedlingens organisation,
gläder det mig att kunna konstatera, att
detta önskemål, som vi tagit upp i vår
motion, redan förverkligats på så sätt,
att ungefär samtidigt som motionen inlämnades,
tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
med denna uppgift. Vi voro således
inne på rätt väg, när vi i vår
motion togo upp detta problem. Det
skulle emellertid säkerligen vara mera
praktiskt och effektivt om man hade
kunnat begränsa det stora antal kommittéer
och utredningar som nu sysslar
med olika delar av det spörsmål, som
lagits upp i motionen, för att i stället
överlämna hela problemkomplexet till
en gemensam utredning som kunde
framlägga ett mera enhetligt förslag.

Faktum är att det inom ett flertal
områden av den offentliga förvaltningen
torde föreligga en betydande överorganisation.
En nedskärning av förvaltningsapparaten
torde därför kunna
ske. Det finns säkerligen mycket att
göra härvidlag. Om vi i framtiden skola

kunna få till stånd en balanserad budget
utan att nödgas höja skatterna ytterligare,
måste vi spara på statens utgifter.
Det talas så mycket om att man
skall försöka sänka skatterna på olika
områden, men jag undrar verkligen, hur
detta skall bli möjligt med statsutgifternas
ständiga stegring, bl. a. genom
de principbeslut om stora reformer som
vi ha lattat under årens lopp och som
vi kanske även i år Isomma att fatta.
Det är helt enkelt inte möjligt för oss
att fortsätta på detta sätt i längden. Vi
måste rätta mun efter matsäcken och i
god tid planera för kommande statsutgifter.

Det är denna grundtanke som ligger
bakom var motion om en förenkling
och effektivisering av statsförvaltningens
arbete. Jag vill helt enkelt inte vara
med om några onödiga statsutgifter.
Det ekonomiska läget är nämligen
betydligt allvarligare än vad man i allmänhet
vill tro här i landet. Det kommer
att bli mycket svårt för oss att
kunna genomföra redan beslutade reformer.
Vi kunna helt enkelt inte skaffa
fram erforderliga medel för reformernas
förverkligande, om vi inte försöka
göra inskränkningar på håll där
detta är möjligt. Men några inskränkningar
förefaller man inte vilja vara
med om, utan man låter det hela rulla
vidare i förhoppning om att det skall
bli någon utväg när stunden väl är inne.
Jag tror att det kommer att sluta
med förskräckelse, om vi inte i god tid
söka få till stånd besparingar där detta
är möjligt.

Det är därför nödvändigt att få till
stånd en enhetlig översyn av statsförvaltningens
arbete. De initiativ, som
hittills ha tagits, ha kommit stötvis och
"tan tillräckligt sammanhang. Vid årets
riksdag har väckts en motion om översyn
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas organisation.
i motionen anföras en hel del
siffror som möjligen motivera att de
påtalade förhållandena bli föremål för
undersökning. I statsutskottet behandlade
vi nyligen ett annat liknande ärende.
Det gällde avlöningsanslaget till bo -

40

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Ang. förenkling och effektivisering av statsförvaltningens arbete.

stadsstyrelsen. Både statskontoret och
statens lönenämnd ha förordat, att bostadsstyrelsens
personalorganisation bör
bli föremål för en allmän översyn innan
ytterligare nya tjänster inrättas.

Läget är detsamma på område efter
område inom statsförvaltningen. Det är
verkligen nödvändigt att på en gång
ta itu med dessa frågor. Vi stå helt enkelt
inte till svars med att bara låta
tiden gå medan alla dessa mångskiftande
kommittéer och utredningar arbeta. Om
dessa redan existerande utredningar åtminstone
kunde påskynda sitt arbete
vore i varje fall något vunnet.

Jag skall, herr talman, inte framställa
något yrkande här i dag, då jag
förstår att det vore utsiktslöst. Jag inskränker
mig till att uttala den förhoppningen,
att de utredningar på detta
område, som redan äro i gång, måtte
vinnlägga sig om att snarast möjligt
komma fram med sina förslag, så att
det blir något resultat av deras arbete.
Vi ha helt enkelt inte råd att förhala
tiden ytterligare utan att något blir åtgjort.

Herr SANDBERG: Herr talman! Herr
Heiding har givit ett ganska ingående
referat av de synpunkter som utskottet
har framlagt i sitt yttrande över motionen.
Detta referat var också i allt väsentligt
riktigt. Då herr Heiding inte själv
har framställt något yrkande, torde det
knappast krävas någon ytterligare argumentation
från utskottets sida.

I sista avsnittet av sitt anförande utvecklade
herr Heiding en pessimistisk
uppfattning om samhällsutvecklingen i
olika hänseenden och svårigheterna att
skapa den balans mellan de önskemål,
som man kan tänka sig skola realiseras
i olika sammanhang, och de ekonomiska
resurser som stå till förfogande. Dessa
svårigheter äro ett faktum som man
måste ta hänsyn till, men jag tror knappast
att det kan vara anledning att just
i dag ingå på någon debatt i det stycket.

Jag ber således, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr förste
vice talman! Jag delar den uppfattning
som motionären har framfört om att det
är nödvändigt med en effektivisering av
statsförvaltningen. Jag tror dock inte
att man gagnar saken genom att alltför
ofta i mycket allmänna ordalag tala om
hur ineffektiv man anser statsförvaltningen
vara.

Det finns vissa uttryck i motionen
som ganska tydligt vittna om att motionärerna
röra sig på områden som de
knappast har någon erfarenhet av.

Jag har särskilt fäst mig vid att motionärerna
tala om att man kan iakttaga
»tendenser till tilltagande, pappersexercis
och onödigt krångliga förfaringssätt
vid handläggning av ärenden». Speciellt
skulle detta gälla handläggning av frågor
om lån och bidrag av statsmedel till
skilda ändamål. Jag är själv representant
för en mycket stor låntagare. Det
gäller krediter till bostadsbyggen. Jag
måste säga, att det verk, som handlägger
dessa ärenden, nämligen bostadsstyrelsen,
är det minst byråkratiska verk
som man kan tänka sig. Det kan mycket
väl uppställas som föredöme för de enskilda
kreditinstituten här i landet. Någon
pappersexercis och onödigt krångel
har jag sannerligen inte träffat på hos°bostadsstyrelsen,
utan ärendena ha handlagts
på precis samma sätt som brukar
vara vedertaget när man går ut på den
allmänna marknaden för att låna pengar.
I detta fall torde motionärerna således
fullständigt ha misstagit sig.

Jag har även haft tillfälle att som
representant för min hemkommun åtskilliga
gånger vara i kontakt med ett
annat verk som ofta påstås vara ett av
de mest byråkratiska av alla statliga
verk i landet, nämligen kungi. byggnadsstyrelsen.
Det har gällt så viktiga ting
som stora stadsplaner. Men att beskylla
kungl. byggnadsstyrelsen för krångel
och pappersexercis vid handläggningen
av dessa ärenden vore att begå en stor
orättvisa.

Det är således ur egen fatabur som
jag har hämtat dessa exempel för att
visa, hur läget i verkligheten är.

Jag har med dessa ord, herr förste

Onsdagen den 8 mars 1950.

Nr 9.

41

Interpellation ang. regleringen av svenska fordringsanspråk på polska staten.

vice talman, velat betyga mitt intresse
för att på statsförvaltningens område
så långt det är möjligt effektivisera arbetet
såväl med tanke på allmänhetens
bästa som av statsfinansiella skäl. Men
jag har samtidigt velat understryka, att
man icke bör hemfalla åt en kritik som
mer skadar än gagnar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEIDING: Herr talman! Gentemot
herr Eriksson vill jag blott säga,
att motionärerna givetvis icke vilja skära
alla ämbetsverk över en kam och påstå,
att alla göra sig skyldiga till pappersexercis
och onödigt krångel. Men
nog kunna vi väl vara överens om att
det borde vara möjligt att åstadkomma
en hel del förenklingar inom statsförvaltningen.
Vår tanke var att den av oss
föreslagna utredningen skulle få ta ställning
till dessa olika frågor och framlägga
erforderliga förslag. Motionärernas
avsikt har således icke alls varit att
i detta avseende särskilt utpeka de verk
som vi talat om i motionen; det är på
många områden förenklingar böra komma
till stånd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 4, i anledning av väckt motion angående
viss omläggning av det offentliga
utredningsväsendet; och

nr 5, över motion angående ändrade
tariffbestämmelser för befordran av
barnvagn å statens järnvägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr G, i anledning av väckt motion
om viss utsträckning av giltighetstiden
för s. k. studiebiljetter på tåg vid
statens järnvägar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

4 Forsla hammarens protokoll WHO. Å r 0.

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Interpellation ang. regleringen av svenska
fordringsanspråk på polska staten.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och anförde; Herr talman! Mellan
svenska och polska regeringarna har den
16 november 1949 träffats ett avtal i syfte
att reglera svenska intressenters fordringsanspråk
på polska staten i samband
med polsk nationalisering, kommunalisering
eller liknande tvångsåtgärder från
de polska myndigheternas sida.

Enligt uppgift skall det nämnda avtalet
innebära att polska regeringen betalar
till .svenska regeringen en totalsumma
av 116 miljoner kronor såsom
ersättning i ett för allt för svenska intressen,
som berörts av tvångsåtgärderna,
för svenska fordringar å polska staten
(utom statslån), för svenska fordringar
på gäldenärer i Polen, vilkas
egendom berörts av tvångsåtgärderna,
och för Svenska tändsticksaktiebolagets
samtliga fordringar på polska staten.
Svenska regeringen skall garantera, att
polska regeringen efter fullgjord betalning
icke skall behöva utge ytterligare
ersättning för nämnda krav, och förbinder
sig att sedan avtalet trätt i kraft upphöra
alt stödja dessa krav. Svenska regeringen
skall vidare till polska regeringen
överlämna alla handlingar och värdepapper
som avse dessa krav. Det fixerade
ersättningsbeloppet skall utbetalas
till Sverige under en tidsperiod av 17 år
på sätt som överenskommes före den 1
januari 1951. Ersättningsbeloppets fördelning^grunder
-skola fastställas av
svenska regeringen.

Den överenskomna ersättningen skall
motsvara endast en tredjedel av ersättningskravens
belopp.

Det har uppgivits, att de svenska fordringsägarna
— möjligen med något undantag
— icke haft tillfälle att i samband
med förhandlingarna bevaka sina
intressen och att de under förhandlingarnas
gång icke ens hållits underkunniga

42

Nr 9.

Onsdagen den 8 mars 1950.

Interpellation ang. regleringen av svenska fordringsansprak på polska staten.

om de från polsk sida gjorda utfästelserna.
Något godkännande från fordringsägarnas
sida lärer icke ha inhämtats.

Med åberopande av det bär anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens utrikesministern
få rikta följande frågor:

1) Vill Eders excellens lämna kammaren
en fullständig redogörelse för innehållet
i och betydelsen av den överenskommelse,
som den 16 november 1949
träffats mellan svenska och polska regeringarna
för reglerande av svenska fordringsanspråk
på polska staten?

2) Vilken är den rättsliga ställning
som efter avtalets slutande tillkommer

svenska fordringsägare, som av detsamma
beröras?

3) Vilken fördelningsgrund kommer
att tillämpas de svenska fordringsägarna
emellan för den ersättning som enligt
avtalet beretts dem?

På gjord proposition inedgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

4

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

501076