Lördagen den 4 december. sid (Riksdagens protokoll 1948:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 39

4—11 december.

Debatter m. m.

Lördagen den 4 december. sid

Interpellation av herr Näsgård om vissa mindre dagstidningars befriande
från pappersskatt ................................... 4

Onsdagen den 8 december.

Vidgad rätt till änkepension .................................... 6

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 8 december.

Statsutskottets utlåtande nr 243, ang. utgifter å tilläggsstat I: avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.............................. 6

Bevillningsutskottets betänkande nr 62, ang. taxering och debitering
av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning,
m. m....................................................... 6

Andra lagutskottets utlåtande nr 60, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring.......................................... 6

— nr 61, ang. ändrad lydelse av 3 § 4 mom. lagen om folkpensionering
...................................................... 6

Torsdagen den 9 december.

Val av en fullmäktig i riksbanken.............................15

1 Första kammarens protokoll 19b8. Nr 39.

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

Lördagen den 4 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 27 och
den 30 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 464, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från betalningsskyldighet till
kronan.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att riksbankschefen Ivar Rooth i skrivelse
denna (lag1 anhållit om entledigande
från det honom den 4 juni 1948 av
riksdagen lämnade uppdraget att vara
fullmäktig i riksbanken för valperioden
1948—1951.

På särskilda propositioner biföll kammaren
denna anhållan samt beslöt, att
val av en fullmäktig i riksbanken efter
herr Rooth skulle anställas; och uppdrog

kammaren verkställigheten härav åt de
vid detta riksmöte av kammaren redan
tillsatta valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksbanken
jämte deras suppleanter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Mannerskantz motion,
nr 450, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 243, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkande nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m., jämte en i ämnet
väckt motion; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § 4 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

1 Skrivelsen finnes såsom bilaga fogad vid detta protokoll (s. 5—8).

Nr 39.

Lördagen den 4 december 1948.

Interpellation om vissa mindre dagstidningars
befriande från pappersskatt.

Herr NÄSGÅRD erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I Kungl.
Maj:ts förordning den 11 juni 1948, nr
283, stadgas en skatt av 15 öre för kilogram
å allt papper utom sådant som
användes för tryckning av »allmän nyhetstidning».
Kontrollstyrelsen övervakar
skattens behöriga utgörande och bestämmer
vilka tidningar som skola
skattläggas. Vid förordningens ikraftträdande
blevo som regel bl. a. alla
fackliga tidskrifter och politiska veckotidningar
samt de mindre landsortstidningar,
som icke utkomma minst tre
gånger i veckan, beskattade. Enligt vad
som uppgivits skedde urvalet efter överläggningar
mellan kontrollstyrelsen och
Svenska tidningsutgivareföreningen.

I den proposition, som låg till grund
för beslutet om införande av pappersskatt,
gavs ingen närmare definition om
vad som skulle förstås med »allmän nyhetstidning».
I bevillningsutskottets av
riksdagen godkända utlåtande nr 48
framhölls emellertid med anledning av
väckt motion, att den omständigheten,
att en tidning utkomme endast exempelvis
två dagar i veckan, icke alls borde
inverka på frågan, huruvida tidningen
skulle anses såsom allmän nyhetstidning
eller icke. Den avgörande synpunkten
borde i stället vara, huruvida
tidningen innehölle aktuella nyheter av
varjehanda slag, vilka icke endast vore
av intresse för vissa yrkeskategorier
utan lästes av vad man brukade kalla
»den breda allmänheten». Vidare borde
gränsdragningen mellan skattepliktigt
och skattefritt tidningspapper uppenbarligen
göras oberoende av om nyhetsmaterialet
tillhandahölles genom
Tidningarnas telegrambyrå eller anskaffades
på annat sätt.

Trots detta uttalande i motiveringen
till riksdagens beslut lia många mindre
dagstidningar drabbats av pappersskatten,
ehuru det måste anses ställt utom

tvivel att ett sådant resultat av beslutet
icke varit åsyftat.

Det vill synas som om bevillningsutskottets
uttalande, att en tidning för att
hänföras till kategorien allmän nyhetstidning
skall innehålla aktuella nyheter
av varjehanda slag, vilka icke endast
äro av intresse för vissa yrkeskategorier,
tolkats på det sättet, att eftersom
en tidning som i politiskt avseende
företräder t. ex. Landsbygdspartiet bondeförbundet
kan antagas företrädesvis
ha sin läsekrets bland jordbruksbefolkningen,
så skulle den i författningens
mening vara att hänföra till fackpressen
och därför böra skattläggas. En sådan
tolkning kan dock icke ha varit avsedd.

Det synes vara en rimlig fordran, att
tidningar, vilka utgivas som nyhetstidningar
— politiska eller opolitiska —
och drivas under samma villkor som andra
nyhetstidningar i landet, icke få sin
verksamhet försvårad genom den extra
pålaga, som pappersskatten utgör. Det
är att märka, att ifrågavarande tidningar
på grund av konkurrensförhållandena
icke kunna skaffa sig kompensation
för skatten genom höjda prenumerationsavgifter.

Med hänvisning till det anförda får jag
hemställa om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
rikta följande fråga:
Har regeringen för avsikt att föreslå
ändrade grunder för pappersskattens
utgörande sedan det visat sig att ett
stort antal mindre dagstidningar blivit
ålagda att betala dylik skatt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlért.

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

Till riksdagen.

Under hänvisning till vad här nedan
anföres får jag härmed anhålla om entledigande
från mitt uppdrag som bankofullmäktig.

Regeringens ekonomiska program har
lagts fram i åtta allmänt hållna punkter.
Det är emellertid först när man fått klart
för sig, vad detta program, omsatt i konkreta
termer, betyder, som man kan bilda
sig en uppfattning om och hur snart
den stabilisering av vårt ekonomiska
läge kan åstadkommas, som alla sträva
efter. Jag skulle i korthet vilja på följande
sätt sammanfatta min syn på läget
och vad som bör göras.

För att skydda penningvärdet måste
inre och yttre balans skapas. Bristen på
balans i vår ekonomi består bl. a. i

att efterfrågan på varor och tjänster
är större än tillgången,

att det icke i den utsträckning som är
nödvändig råder jämvikt mellan priser
och löner,

att produktionen är för liten,
att exporten är för liten
samt att investeringarna äro större än
sparandet.

Produktionen, exporten och sparandet
måste därför ökas. En förutsättning för
att dessa mål skola kunna nås är bl. a.
att produktionen icke avbrytes av strider
på arbetsmarknaden och att lönerna
icke stiga. Därför bör man med stor
tillfredsställelse hälsa landsorganisationens
förklaring, att den är beredd att
medverka till att återställa balansen i
vårt ekonomiska liv genom sin rekommendation
till fackförbunden att på
oförändrade villkor förlänga nu gällande
avtal. Å andra sidan medför enbart
en lönestablisering icke en lösning av
våra ekonomiska problem. Den skapar

Bilaga till protokollet för den 4
december 1948.

endast ett visst andrum, som måste utnyttjas
för att genomföra de åtgärder,
som kunna leda till inre och yttre balans.
Detta resultat kan endast nås, om
samtidigt åtgärder på andra områden
vidtagas, bl. a. följande.

1) Den löpande budgeten måste under
de närmaste åren överbalanseras så
mycket, att överskottet räcker till att bestrida
samtliga statsutgifter och dessutom
att årligen återbetala förslagsvis
ett par hundra miljoner kronor av de
krediter, som riksbanken lämnat till
riksgäldskontoret, eller att inlösa motsvarande
belopp av de statsobligationer,
som riksbanken inköpt på marknaden.

Överbalanseringen bör i första hand
åstadkommas genom en nedskärning av
statsutgifterna. För att nå detta mål är
det bl. a. nödvändigt dels att avstå från
nya utgifter, dels att tills vidare uppskjuta
vissa redan beslutade men ej
genomförda, kostnadskrävande åtgärder.

Även kommuner, näringslivet och enskilda
måste förmås att väsentligt minska
sina investeringar och att begränsa
sina övriga utgifter så mycket som möjligt.
Inom åtskilliga kommuner, bl. a.
Stockholm, har detta ännu icke beaktats.

Som ovan antytts, erhåller riksgäldskontoret
f. n. icke tillräckliga medel från
statskontoret för att kunna bestrida alla
sina utgifter. Vid nuvarande penningknapphet
och vid den fastlagda räntenivån
kan det erforderliga beloppet icke
upplånas på marknaden. Riksbanken bär
därför tid efter annan nödgats lämna
riksgäldskontoret korta krediter. Avsikten
bär varit, att dessa skulle återbetalas
vid nästa skattetcrmin.

Riksgäldskontoret har emellertid icke

Nr 39.

Lördagen den 4 december 1948.

alltid kunnat fullgöra den programenliga
återbetalningen. Sannolikt blir — för
att redan beslutade utgifter skola kunna
betalas — i varje fall under tiden
t. o. m. februari 1949 en ytterligare ökning
ofrånkomlig.

2) Investeringarna lia under åtskilliga
år varit väsentligt större än sparandet.

Ett ungefärligt uttryck för den brist
på balans, som råder på kapitalmarknaden,
har man i den nettoökning av obligationer,
som riksbankens bokförda
obligationsinnehav utvisar. Under 1947
uppgick denna nettoökning till 958 milj.
kr. och under de elva första månaderna
1948 till 558 milj. kr. En betydande del
därav består av stadshypotekskassans
och hypoteksbankens obligationer, delvis
övertagna direkt från dessa institutioner.

För närvarande äro ett stort antal
b3Tggnader färdiga, där inteckningarna
av olika skäl ännu kvarligga hos den
bank eller kommun, som finansierat bygget.
För att inom ramen för sparandet
få utrymme för både lånen i dessa byggnader
och lånen i nu pågående resp.
framtida byggen, måste självfallet under
en övergångstid byggnadsverksamheten
i dess vidaste bemärkelse vara lägre än
sparandet.

3) Enligt min mening torde — om
man i övrigt vidtager de åtgärder, som
äro erforderliga för att åstadkomma balans
— utan större köp från riksbankens
sida ett jämviktsläge på obligationsmarknaden
kunna uppnås vid en kursnivå
icke alltför långt under den nuvarande.

Även den räntehöjning, som en så begränsad
kurssänkning innebär, skulle
säkerligen föranleda uppskov med åtskilliga
investeringar, som skulle ha
gjorts vid den nuvarande räntenivån.
Näringslivet kommer att söka minska
sina lager, både genom ökade försäljningar
och försiktigare inköp.

En räntehöjning kommer att stärka
tilltron till penningvärdet och därmed
åstadkomma den viktigaste förutsättningen
för ett ökat sparande. Intet kan
så stärka penninginstitutens sparpropaganda
som en räntehöjning.

Vid diskussionerna om en räntehöj -

ning har som skäl däremot framhållits,
att en hyresstegring i så fall ej kunde
undvikas och att denna i sin tur skulle
leda till krav på löneförhöjningar. Ett
studium av läget visar emellertid, att
man ej bör överdriva den inverkan på
hyrorna, som en mindre räntehöjning
skulle få.

4) Importen har hittills väsentligt
överstigit exporten. Försök att uppnå
balans mellan import och export enbart
genom en ytterligare nedskärning av
importen medför, som regeringen framhållit,
allvarliga olägenheter. Balansen
måste därför åstadkommas genom en ökning
av produktionen, i första hand för
export. Olika åtgärder måste vidtagas
för att främja varuexporten och den
»osynliga» exporten. Bl. a. måste produktionskostnaderna
i vissa fall sänkas.
Vidare måste ju importen och förbrukningen
av konsumtionsvaror, liksom i
England, minskas till förmån för de varor
och maskiner, som äro nödvändiga
för att uppehålla eller öka exporten resp.
för att inom landet framställa vissa varor,
som f. n. importeras från utlandet.
Därvid måste man självfallet bl. a. spänna
alla krafter för att såvitt möjligt
åstadkomma balans i våra betalningar
till och från hårdvalutaländerna.

Med det ovanstående har jag icke avsett
lämna någon fullständig redogörelse
för allt som enligt min mening bör göras
för att åstadkomma ekonomisk balans.
Det är endast några viktiga —
kanske de viktigaste — av de åtgärder,
som böra vidtagas. Det räcker emellertid
icke att göra det ena eller det andra.
Enbart en lönestabilisering eller en
verklig överbalansering av budgeten
eller en väsentlig minskning av investeringarna
eller en minskning av konsumtionen
eller starkt begränsade obligationsköp
eller en räntehöjning leder icke
till målet. Endast genom att samtidigt
angripa problemet från bl. a. alla dessa
utgångspunkter och genom att söka
åstadkomma en samverkan mellan alla
grupper i samhället kan man med relativt
lindriga ingrepp på de olika områdena
nå det av alla önskade resultatet:
en stabilisering av penningvärdet.
Underlåter man att tillgripa åtgärder

Lördagen den 4 december 1948.

Nr 39.

på ett område, måste kraftigare ingrepp
göras på andra. Det dröjer då säkerligen
längre, innan det åsyftade resultatet nås,
och det blir också svårare att återgå till
mera fria ekonomiska förhållanden.

Under en övergångstid kan någon
höjning av levnadsstandarden icke ifrågakomma.
Fråga är i stället, om och i
vilken utsträckning vi liksom engelsmännen
måste finna oss i vissa inskränkningar,
innan vi genom egna krafter
och genom den hjälp, som erhålles
tack vare Marshallplanen, kunna stabilisera
kronans värde och skapa den väsentligt
ökade valutareserv, utan vilken
en återgång till ett friare handelsutbyte
icke är möjlig.

Om den hittills förda politiken fullföljes,
torde man för att motverka resultatet
av det utflöde av pengar, som
blir en oundviklig följd därav, icke kunna
undvika skärpta regleringar och åtgärder,
vilka medföra menliga konsekvenser
för bl. a. det obligationssystem,
som uppbyggts till gagn för staten, kommuner
och enskild verksamhet.

Riksbankens uppgift i dessa frågor
sammanhänger främst med obligationsköpen
och räntan samt kreditgivningen
till riksgäldskontoret. Den linje, som jag
under diskussionerna i fullmäktige sökt
följa under de senaste åren, har i korthet
sammanfattats i en härvid fogad promemoria.

Under mer än ett år har jag muntligen
och skriftligen framlagt mina synpunkter
i första hand för fullmäktige men
även för finansministern och bankoutskottet.
Men jag har misslyckats i mina
försök att samla majoritet i fullmäktige
för min uppfattning.

Jag har icke vunnit anslutning till den
ekonomiska politik, för vilken jag gjort
mig till tolk. Jag kan icke medverka i
den riksbankspolitik, som nu skall
inaugureras. Det har därför icke återstått
mig annat än att inlämna min avskedsansökan.

Stockholm den 4 december 1948.

Ivar Rooth.

Bilaga till Ivar Rooths skrivelse
till riksdagen den 4 december
19''t8.

Från början av hösten 1946 har jag
arbetat för en åtstramning av kreditmarknaden.
Därför avstyrkte jag — alltifrån
det förslaget framlades i bankkommittén
— den lagändring, som genomfördes
i december 1946, varigenom
det blev möjligt för bankerna att öka
sin utlåning. Så snart denna lag antagits,
föreslog jag, att man skulle söka
träffa en överenskommelse med bankerna
om frivilliga kreditbegränsningar.

Den 12 september 1947 innehöll en av
Stockholmstidningarna en artikel, som
utlöste stora utbud av obligationer. I
enlighet med fullmäktiges direktiv köpte
riksbanken dessa obligationer. Vid
fullmäktiges sammanträden den 14 och
15 september 1947 föreslog jag, att riksbanken
skulle i huvudsak upphöra att
köpa obligationer. Förslaget avslogs. Re -

geringen underrättades den 15 september
om den i riksbanken förda diskussionen.
Frågan behandlades upprepade
gånger under hösten 1947 och våren
1948 i fullmäktige.

Då fullmäktige icke ville acceptera
mitt ursprungliga förslag om en väsentlig
inskränkning av obligationsköpen
och att man skulle godtaga den stegring
av bl. a. obligationsräntan, som blev en
följd därav, framställde jag den 11 mars
1948 följande kompromissförslag: Köpkursen
för statens långa 3 % obligationer
sänkes till 957, % och övriga kurser
anpassas i enlighet därmed. Detta skulle
ha betytt en höjning av den effektiva
räntan på de långa 3 % statsobligationerna
med ''/* r/° till 3''/, %. Fullmäktiges
majoritet godtog icke förslaget.

I maj 1948 träffade finansministern

-8

Nr 39.

Lördagen den 4 december 1948.

med livförsäkringsbolagen en överenskommelse,
att de under en sexmånadersperiod
icke skulle minska sitt innehav
av statens och hypoteksinstitutens obligationer.
Vissa uttalanden, som gjordes
under den därefter följande diskussionen,
skapade oro på obligationsmarknaden.
Jag ansåg det därför icke längre
möjligt att åstadkomma stabilitet på
marknaden genom nyssnämnda kompromissförslag
om en köpkurs på 95i/a
% på vissa statsobligationer. Vid fullmäktiges
sammanträde den 2 juli 1948
yrkade jag därför på att riksbanken i
huvudsak skulle upphöra med obligationsköpen
och att räntan skulle höjas
med 1/2 %. Även detta förslag avvisades
av fullmäktiges majoritet.

Under valrörelsen gjorde de tre största
partierna uttalanden för en oförändrad
ränta. I förhoppning att kunna utöva
något inflytande på den ekonomiska
politik, som därefter skulle fastställas,
tog jag kort efter valet kontakt med partiledarna
för att möjligtvis få fram vissa
åtgärder, som enligt min mening borde
vidtagas för att så snabbt som möjligt
återställa den inre och yttre balansen
och därigenom bidraga till en stabilisering
av penningvärdet.

Det visade sig emellertid, att jag icke
kunde vinna tillräckligt gehör för dessa
synpunkter. Regeringen ansåg visserligen,
att riksbankens obligationsköp borde
minskas för att därigenom åstadkomma
en ökad åtstramning av penning- och
kreditmarknaden. Detta borde dock ske
på så sätt, att fullmäktige vid ett oförändrat
ränteläge skulle medverka vid
förhandlingar med olika penninginstitut
om återhållsamhet med utbud och
om köp av guldkantade obligationer.

Då enligt min mening denna väg icke
var framkomlig, framställde jag den 14
oktober 1948 i fullmäktige följande förslag.

Riksbanken borde förklara sig beredd
att medverka vid de ifrågasatta förhandlingarna
endast under den förutsättningen,
att riksbanken i huvudsak kunde
upphöra med obligationsköpen. Då
detta icke var möjligt vid den gällande
effektiva räntan på guldkantade obligationer,
borde köpkursen för dessa 3 %
obligationer sänkas till omkring 90 %
och diskontot och övriga räntor i samband
därmed höjas med i/a %. Vid förhandlingar
med penninginstituten skulle
man söka förmå dem att lämna sin medverkan.
Fullmäktiges majoritet beslöt
emellertid att uttala sig för att bibehålla
en oförändrad räntenivå.

Som förutsättning för att den av mig
angivna vägen skulle leda till det åsyftade
målet har jag — som närmare

framgår av skrivelsen till riksdagen _

angivit, att samtidigt vissa andra åtgärder
skulle vidtagas.

Vid fullmäktiges sammanträde den 11
november 1948 fattades ett beslut, som
kommer att medföra höjning av köpkursen
för vissa obligationer; ett beslut som
emellertid ännu ej trätt i kraft. Jag delade
icke majoritetens uppfattning, att
man därigenom skulle skapa tilltro till
att 3 %-läget kunde hållas, utan framhöll,
att åtgärden sannolikt skulle tvinga
riksbanken till större köp av dessa obligationer,
än om kursen icke hade höjts.
Jag anmälde därför min reservation mot
beslutet och meddelade, att jag skulle
inlämna min avskedsansökan.

Ivar Rooth.

Tisdagen den 7 december 1948.

Nr 39.

Tisdagen den 7 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 243, bevillnings -

utskottets betänkande nr 62 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 60 och 61.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 4.01 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Onsdagen den 8 december.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 243, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten föp
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
taxering och debitering av skatt vid
ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m., jämte en i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 60, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, dels ock i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. vidgad rätt till änkepension.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering.

Genom en den 8 oktober 1948 dagtecknad
proposition, nr 302, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

3 §•

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofem år och varit gift med
honom minst fem år, äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension, rätt till folkpension
i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap, upphör rätten till änkepension.

Till änka, som fyllt femtiofem år, må,
om hon uppnått denna ålder under samma
kalenderår som det, varunder mannen
avlidit, eller når eljest särskilda
skäl föranleda därtill, änkepension utgå,
oaktat hon vid mannens frånfälle ej
fyllt femtiofem år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 302.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagård, vilka på åberopade
grunder föreslagit, att 3 § 4 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skulle erhålla följande lydelse.

Änka, som vid---rätten till än kepension.

Till änka, som fyllt femtiofem år, må,
om hon uppnått denna ålder under samma
kalenderår som det, varunder mannen
avlidit, änkepension utgå, oaktat
hon vid mannens frånfälle ej fyllt femtiofem
år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.

Herr WISTRAND: Herr talman! Vid
detta utskottsutlåtande finns fogad en
reservation av mig och herr Hagård.

Den innebär inte någon större skillnad
i sak gent emot vad utskottet föreslagit.
Reservanterna ha riktat sig mot
att den bestämmelse, som föreslagits i
syfte att åstadkomma en uppmjukning
av reglerna för änkepension, har fått
en form som möjliggör ett fullkomligt
okontrollerat utdelande av änkepensioner.
Uttrycket okontrollerat är naturligtvis
inte riktigt — det vill jag genast rätta.
En viss kontroll på detta område
skall ju utövas av pensionsstyrelsen, men
förutsättningen är, att pensionsstyrelsens
ombud ute i orterna ha sin uppmärksamhet
riktad på saken och överklaga
pensionsnämndernas beslut, så fort de
innebära att man överskridit de av statsmakterna
avsedda gränserna.

När denna fråga tidigare vid detta
års riksdag fördes på tal i motioner, gällde
det huvudsakligen änkor, som fyllde
55 år under det år mannen avled. Det
ansågs orättvist, att de inte skulle kunna
få änkepension, även om de inte hade
fyllt 55 år senast (len dag mannen avled.
Utskottet har velat gå något liingre,
ned till 2 år under 55 år, men har inte
funnit en lagtext, som på ett någorlunda

Ang. vidgad rätt till änkepension.

klart sätt begränsar pensionsnämndernas
möjlighet att utdela änkepensioner.
Då frågan om änkepensioner är föremål
för utredning tycka vi reservanter, att
man under sådana förhållanden borde
kunna nöja sig med en bestämmelse, som
inskränker sig till det i motionerna påtalade
missförhållandet, men gör det i
en klar och tydlig form.

Detta är inte någon alldeles likgiltig
fråga, ur vare sig ekonomiska eller
legislativa synpunkter. Den av utskottet
förordade lydelsen kan leda till att
ganska många miljoner komma att utbetalas
utan att praxis kan på ett tillfredsställande
sätt övervakas. Men frågan har
också, herr talman, en legislativ betydelse.
Det är enligt min mening mycket
otillfredsställande att man inte skriver
en lagtext, som innefattar vad man verkligen
avser och menar, utan formulerar
lagen i så allmänna ordalag, att man
helt och hållet överlåter åt tillämpningen
— och åt en tillämpning, som de
facto kommer att handhavas av alla de
olika pensionsnämnderna i vårt land —
att ge lagstiftningen innehåll. Jag tycker
att det är en rimlig fordran, att man
verkligen söker ge den lag, som man
vill stifta, just den innebörd som man
syftar till. Tillämpningen kan då visserligen
bliva något mera restriktiv än man
önskar, men därigenom undvikas lagbestämmelser
sådana som den här föreslagna,
som i verklig mening kan sägas
vara en kautschukparagraf.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den av mig
och herr Hagård till utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr NORMAN: Herr talman! Det var
ju beklagligt, att herr Wistrand inte hade
tillfälle att deltaga i utskottets arbete
i våras, då vi behandlade den här
frågan.

Det yrkande, som nu framföres reservationsvis,
förelåg då i form av en motion,
och det var med anledning av den
motionen som utskottet tog ett initiativ
och uttryckte ett önskemål beträffande
den lagstiftning, som v.i då förordade att

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Ang. vidgad rätt till änkepension.

riksdagen skulle begära hos Kung]. Maj:t.
Vi funno nämligen att de särskilda besvärligheterna
när det gäller änkepensionen
främst göra sig gällande just omkring
55-årsåldern. Den änka, som inte
precis vid makens dödsfall har fyllt 55
år, är enligt nu gällande lagstiftning utestängd
från rätten till pension. Nu ville
man i den motion, som vi i våras hade
att behandla, mildra på den punkten och
i stället för bestämmelsen om fyllda 55
år sätta det kalenderår, under vilket vederbörande
fyller 55 år. Vi tyckte inom
utskottet, att då blir det i alla fall en
skarp gräns, fastän den flyttas från födelsedagen
till årsskiftet, och så förordade
vi att man skulle begära en utformning
av lagstiftningen, som gav möjlighet
att även vid sådana tillfällen jämka
i de speciella fall, där så behövdes. Vad
Kungl. Maj:t här har föreslagit är därför
en direkt effektuering av vad riksdagen
i våras begärde.

Nu ha vi nog inom utskottet kommit
underfund med att den lagstiftning, som
vi då förordade, kan få en vidare betydelse
än vi åsyftade, och vi ha därför i
motiveringen, såsom herr Wistrand anförde,
sökt begränsa tillämpningen just
till en tidsperiod, som ligger ganska nära
55-årsåldern. Jag tror att det riktiga är,
eftersom det nu endast gäller en provisorisk
lagstiftning, att kammaren beslutar
i överensstämmelse med utskottets
förslag och då med beaktande av vad
utskottet skriver om en restriktiv tilllämpning
av denna i viss mån kautschukartade
bestämmelse.

.Tåg yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det är
alldeles rätt som herr Norman säger,
att man från Kungl. Maj:ts sida har syftat
till att åstadkomma vad riksdagen
begärde. Och däremot har jag inte vänt
mig, jag skulle fullkomligt kunna vara
med om vad riksdagen i våras begärde.
I sak skulle jag också kunna vara med
om majoritetens uppfattning angående
syftemålet med lagbestämmelsen i fråga.
Men vad jag vänder mig mot är att man
icke förebragt an lagtext, som verkli -

gen svarar mot vad riksdagen begärde
och vad både regering och riksdag i
detta fall ha åsyftat. Det förefaller mig
faktiskt som om man med litet större
ansträngningar från den juridiska expertisens
sida skulle ha kunnat konstruera
en lagtext, som klart hade uttryckt
vad man syftar till.

Det är mycket bra att utskottet anger
hur det tänker sig att den föreslagna
bestämmelsen skall tillämpas, men jag
är alldeles säker på att pensionsnämnderna
ute i landet inte ha så noga reda
på vad utskottet yttrar i denna fråga.
Och har man det i minnet till en början,
så faller det så småningom kanske
ändå i glömska. På det viset kan det
tänkas att vi få en tillämpning av denna
bestämmelse, som sträcker sig långt utöver
vad både regering och riksdag ha
avsett.

Det kan inte hjälpas att man här spårar
ett utslag av det förfall av lagbudens
formella avfattning, som sammanhänger
med det myckna lagskrivandet.
Och då det nu gäller en provisorisk lagstiftning,
så förefaller det mig som om
det inte hade varit hela världen att nöja
sig med att strikt och uteslutande tillmötesgå
vad som begärdes i motionerna
i våras och låta frågan om den ytterligare
utvidgning, som kan vara önskvärd,
bedömas i samband med den utredning
om änkepensionerna, som för
närvarande pågår. Vid litet klarare eftertanke
skulle man då också kanske
finna en lagtext, som tillgodoser vad
man syftar till. Jag upprepar, att det
är ett lagstiftningens förfall och ett
missgrepp, när man skriver en lagtext
med insikt om att den har och i varje
fall kan få en helt annan innebörd än
den man avser.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr tal man!

Jag är litet överraskad över den
opposition mot en uppmjukning av gällande
lagbestämmelser, som här förekommer.
I folkpensionslagen år 1946
fingo ju reglerna om änkepensionen en
formulering, vars verkningar måste bli
rent av stötande. Enligt gällande be -

Onsdagen den 8 december 1948.

Nr 39.

stämmelser kan en änka, vars man dör
låt mig säga dagen innan hon fyller 55
år, aldrig få någon änkepension, oavsett
hennes ekonomiska förhållanden.
Det räcker emellertid inte med en uppmjukning
på det sättet, att man säger,
att hon skall ha fyllt 55 år under det
kalenderår, då mannen dör, tv om mannen
dör låt mig säga under julen året
innan hon fyller 55 år, så är hon ju
i precis samma läge som den, vilken i
dag är utesluten från änkepension, därför
att mannen har dött dagen innan.
Denna utformning av lagen skall jag
gärna erkänna berodde på ett förbiseende
i socialdepartementet. Tv om vi
hade ordentligt studerat verkningarna
från begynnelsen, hade jag inte framlagt
ett sådant förslag inför riksdagen.

Det förslag, som nu framlägges — att
det skulle ha några faror med sig är
mig fullkomligt ofattligt — innebär att
pensionsstyrelsen skall pröva, huruvida
en änka skall kunna få änkepension,
fastän hon hara fyllt 51, 52, 53 eller 54
år, då mannen dog. Enligt förslaget skall
hon ändå kunna få änkepension, men
observera att det finns en mycket snäv
inkomstgräns. Änkepensionen är i sig
själv maximerad till 600 kronor om
året, men minskas i den mån inkomsten
överstiger 400 kronor. Det innebär att
om en änka har en inkomst på 1 600 kronor,
får hon praktiskt taget inte någon
änkepension.

Att man skulle vara ängslig för en dispensmöjlighet
som den föreslagna är
för mig ganska överraskande. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att i fråga
om hustrutilläggen finns i den av riksdagen
godkända lagen av år 1946 praktiskt
taget samma bestämmelse. Där kunde
visserligen anföras speciella skäl, såsom
att hustrun inte kan gå ut i arbete
etc., om mannen är sjuklig. Om det beträffande
änkepensionerna skulle föreligga
någon fara, vore det väl att änkan
skulle avstå från att söka sig ut på
arbetsmarknaden eller också sluta att
arbeta, bara därför att hon väntade detta
slora pensionsbelopp, då hon fyller
55 år. Jag bestrider inte att det finns
individer, som kunna komma att hand -

Ang. vidgad rätt till änkepension.

la på detta sätt, men jag tror att de utgöra
rätt sällsynta undantag.

Herr talman! Jag hoppas för min del
att kammaren kommer att följa utskottet.

Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
statsrådet gjorde sig nog skyldig till att
ge kammaren en felaktig uppfattning i
denna fråga, då statsrådet uppgav, att
det var pensionsstyrelsen, som skulle
pröva, huruvida änkepension bör lämnas.
Nej, så är fallet endast i händelse
pensionsnämndernas beslut överklagas;
det är de olika pensionsnämnderna landet
runt, som i första hand skola pröva, när
änkepension skall utgå. Om denna sak
låge centralt hos pensionsstyrelsen, vore
det måhända inte så farligt, men det är
just frånvaron av denna centrala prövning,
som gör saken så äventyrlig ur
ekonomisk synpunkt.

Det föreligger, som jag redan betonat,
ingen skillnad i uppfattningen mellan
reservanterna och utskottsmajoriteten i
fråga om önskvärdheten av en något vidare
utformning av reglerna än vad som
skett, då man begränsat möjligheten av
änkepension till sådana änkor, som vid
mannens frånfälle fyllt eller under
samma kalenderår fyllt 55 år. Om statsrådet
hade fått en annan uppfattning,
var detta ett missförstånd och hans anförande
i det avseendet gentemot oss
förfelat. Vad vi vände oss emot är, att
när man har den uppfattningen, som i
varje fall utskottet haft och som det har
givit uttryck åt i sitt utlåtande, att reglerna
skola tillämpas mycket restriktivt,
skall man också anstränga sig att giva
lagen en sådan form, som säger ut vad
man menar. Även med en sträng tillämpning
vid prövningen och även om man
inte går liingre ned än till änkor, som
fyllt 53 år, skulle kostnaden — enligt
vad som upplysts i utskottet — bli ungefär
eu miljon kronor om året. Släpper
man då lös alla åldrar neråt utan en tillräcklig
kontroll, kan denna summa hinna
fördubblas många gånger om. Ekonomiskt
är detta därför inte någon likgiltig
sak.

Nr 39.

Onsdagen den 8 december 1948.

Ang. vidgad rätt till änkepension.

Men främst framstår för mig vikten
av att lagstiftningen icke tillätes taga
sig uttryck i bestämmelser utan varje
stringens.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag medger att jag gjorde ett misstag,
då jag sade, att pensionsstyrelsen
har prövningen om hand, ty den ligger
hos pensionsnämnderna. Vi ha emellertid
redan en viss erfarenhet av hur pensionsnämnderna
fungera, då det gäller
inkomstprövade pensioner av detta slag.
Det har inom socialdepartementet redan
förekommit en mängd besvär, grundade
därpå att pensionsstyrelsens ombud i
pensionsnämnderna funnit att nämnden
har gått för lösligt fram i sin tillämpning
av de bestämmelser, som redan finnas.
De ha då nästan alltid överklagat
hos pensionsstyrelsen, och då bli ju dessa
frågor i alla fall föremål för prövning,
där utslagen otvivelaktigt komma
att bli på sitt sätt direktivgivande för
den fortsatta tillämpningen av bestämmelserna
i pensionsnämnderna.

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
i sak inga större motsättningar mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna. Vi
ha varit eniga om att de lagbestämmelser,
det här är fråga om, böra tillämpas
restriktivt, bland annat och inte
minst därför att här pågår en utredning.
Vi ha varit mycket rädda för att
en liberal tillämpning av bestämmelserna
skulle kunna skapa prejudikat, som
skulle lägga hinder i vägen för utredningen
i dess arbete att komma fram
till lämpliga resultat i olika avseenden.
Vi ha också varit eniga om att det bästa
hade varit att det i själva lagtexten kunde
ha givits uttryck för denna önskan
om en restriktiv tillämpning, och jag kan
ju meddela, att jag med sekreteraren och
även lagbyråchefen i socialdepartementet
diskuterat inte mindre än åtta olika

ändringsförslag i lagen, men vi kunde
inte komma fram till något annat än att
förorda lagförslaget sådant det föreligger
och i motiveringen understryka behovet
av en restriktiv tillämpning.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring i lagförslaget, som förordats i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 473, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan domänstyrelsen
och Göta Kanalbolag rörande dispositionen
av vissa öar i Vättern m. m.

Anmäldes bevillningsutskottets förslagtill
riksdagens skrivelse, nr 476, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående taxering och debitering av
skatt vid ändring i kommunal eller
ecklesiastik indelning, m. in., jämte en
i ämnet väckt motion.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 62 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.26 förmiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 9 december 1948.

Nr 39.

Torsdagen den 9 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
472, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna
enskilda trafikföretag m. fl. ävensom
efterlevande till sådana anställningshavare
jämte en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 474, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring; och
nr 475, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § 4 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
477, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll:

År 1948 den 9 december sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§71 och 73 riksdagsordningen utse en
fullmäktig i riksbanken för återstående
delen av valperioden 1948—1951 efter
herr I. Rooth, som avsagt sig; och befanns
efter valets slut hava blivit utsedd
till

fullmäktig

för återstående delen av valperioden
1948—1951:

herr Böök, Klas Erik,
envoyé, ................ med 31 röster.

Oscar Olsson. Hjalmar Svensson.

J. B. Johansson. O. Malmborg.

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnande för den valde, dels
ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om det förrättade valet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 39.

Lördagen den 11 december 1948.

Lördagen den 11 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 4 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 479,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 480, för envoyén Klas Erik Böök att
vara fullmäktig i riksbanken.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 244, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49;

bevillningsutskottets betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av framställning
från militieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av befattningen som
expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen;
och

nr 58, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid
riksdagshuset Ester Lovisa Tellberg,
född Lindroth; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur
m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

484095