Lördagen den 3 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1951:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FORSTA KAMMAREN

Nr 9

3—7 mars.

Debatter rn. in.

Lördagen den 3 mars. Sid.

Interpellation av fröken Andersson om utredning ang. hyresregleringens
avveckling.......................................... 4

Tisdagen den 6 mars.

Svar på interpellationer:

av herr Lundgren i anledning av benådning av en till livstids

straffarbete dömd person .................................. 6

av fröken Andersson om utredning ang. hyresregleringens avveckling
.................................................. 9

Interpellation av herr Lundqvist om stöd åt landets trädgårdsodling 12
Onsdagen den 7 mars.

Ändrad tidpunkt för allmänna val .............................. 14

Kungörandet av kommunalfullmäktigval m. m................... 17

Valsedlars beskaffenhet ........................................ 2G

Bibehållande av beskickningsrådstjänsten i Wellington .......... 41

Indragning av pressattachébefattningen i Buenos Aires .......... 46

Ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon ................ 50

Skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner in. m.......59

Höjning av iöner enligt statens löneplansförordning m. m......... 62

Ändring i förordningen om nöjesskatt .......................... 88

Avskaffande av bostadsgrupperingen inom folkpensioneringen m. m. 91

Bostadstilläggen enligt 1''olkpensioneringslagen .................. 92

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten ............ 93

Ändring i familjebidragsförordningen .......................... 96

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen don 7 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, ang. skydd för väljarbeteck ning

vid kommunala val .................................... 14

— nr 11, ang. ändrad tidpunkt och dag för de allmänna valen .... 14

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Sr 9.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. skyldighet för länsstyrelse
att kungöra val av kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige
...................................................... 17

— nr 13, ang. beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval

och kommunala val ........................................ 26

— nr 14, ang. ändring i sammanräkningsförfarandet vid allmänna

val i syfte att skydda valhemligheten ........................ 41

—• nr 15, ang. röstsammanräkningen vid visa kommunala val .... 41

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) ................................ 41

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
........................................................ 50

■—• nr 31, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 50

— nr 32, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 50

— nr 33, ang. ändring av statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag m. m..................... 50

— nr 34, ang. bestridande av vissa haverikostnader.............. 50

— nr 35, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 50

— nr 36, ang. ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna rese reglementet

................................................ 50

— nr 37, ang. grunder för skattelindring åt synnerligt skattetyng da

kommuner m. m......................................... 59

— nr 38, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning

m. m....................................... 62

— nr 39, ang. pensionsförmåner åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet Nils O. F. Söderberg .... 88

— nr 40, ang. jämställande i pensionshänseende av personal på frivillig
övergångsstat med annan förtidsavgången personal ...... 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. ändring eller översyn
av 16 § förordningen om nöjesskatt.......................... 88

— nr 13, ang. omprövning av frågan om beskattning av livräntor 91

— nr 14, ang. rätt för fruktodlare att vid taxering åtnjuta värde minskningsavdrag

för anläggningskostnad för fruktodlingsanläggningen
.................................................... 91

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. pension åt förre stenografen
och korrekturläsaren F. Thor vall ............................ 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen in. m............. 91

— nr 9, ang. sammanslagning av de i lagen om folkpensionering

avsedda allmänna och särskilda bostadstilläggen .............. 92

— memorial nr 10, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om behörighet att utöva tandläkarkonsten ........ 93

—■ utlåtande nr 11, ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete ................................................ 95

— nr 12, ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete 95

—- nr 13, ang. ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar
.................................................... 95

— nr 14, ang. ändring i familjebidragsförordningen ............ 96

Lördagen den 3 mars 1951.

Nr 9.

Lördagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 24 och
den 27 nästlidne februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen bevijades
herr Holmbäck för tiden den 29
i denna månad—den 3 nästkommande
april för deltagande i Interparlamentariska
unionens konferens i Monaco.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj.ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anordnande av en

allmän jordbruksräkning under år 1951;
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan,
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 45, till Konungen i anledning
av väckta motioner om ändrad uppsägningstid
för distriktsbarnmorskor.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 46, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
47, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för återställande av vissa
svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition, nr
74, angående anslag till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag,
m. m.

Vid föredragning av den av herr Mannerskantz
m. fl. väckta motionen, nr
331, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunalskatt
i anledning av övergångsbidrag,
m. m., hänvisades motionen, såvitt angick
Kungl. Maj :ts förslag till lag angående
nedsättning av allmän kommunal -

Nr 9.

Lördagen den 3 mars 1951.

Interpellation om utredning ang. hyresregleringens avveckling.

skatt i anledning av övergångsbidrag,
till konstitutionsutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 71, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
m. m.;

nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.;

nr 75, angående höjning av radiolicensavgiften; nr

76, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51;

nr 77, angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd;

nr 78, angående anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
m. m.;

nr 79, angående utlämnade av stödlån
till jordbrukare;

nr 80, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350);

nr 81, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1951/52 m. in.;
samt

nr 82, med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
svinsjukdomar.

Interpellation om utredning ang. hyresregleringens
avveckling.

Fröken ANDERSSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr förste vice
talman! Förhållandena på bostadsmarknaden
äro nu sådana att de inge stora
bekymmer. Icke minst framgår detta av
de uppgifter som i olika sammanhang
lämnats rörande antalet bostadslösa i
landet. Det må också erinras om att i
vårt land uppstått en mängd olika hyresnivåer.
I första hand kan man skilja

mellan äldre bebyggelse från tiden före
hyresstoppet med dess förkrigshvror
samt bebyggelse som tillkommit efter
hyresstoppets införande. För denna
sistnämnda bebyggelse varierar hyresnivån,
beroende på om statligt lån, om
räntegaranti lämnats, om familj ebostadsoch
bränslebidrag utgå, om bebyggelsen
uppförts av allmännyttiga respektive
kommunala bostadsföretag m. fl. dylika
omständigheter. En differens på några
kronor i familjeinkomsten kan ofta för
en femårsperiod bli utslagsgivande huruvida
familjen skall få vissa bidrag till
flera hundra kronors värde. Vid sidan
av den officiella bostadsmarknaden finnes
också en s. k. svart börs med betydande
omsättning. Ovisshet råder även
om fastighetsägarnas rätt att uttaga särskilda
portvaktstillägg.

Förhållandena på bostadsmarknaden
äro över huvud taget sådana, att man ej
genom några ytliga improvisationer, allra
minst i regleringarnas hägn, kan få
en normal marknad igen. övergången till
ett normalare system blir förvisso komplicerad
och erbjuder många problem av
ekonomisk och juridisk art. I propositionen
nr 51 till 1950 års riksdag anmälde
också justitieministern, att han
ansåg en utredning om dessa problem
vara påkallad. Då denna beräknades bli
tidskrävande, hade justitieministern för
avsikt att »inom en nära framtid» vidtaga
åtgärder för att igångsätta densamma.
Det hade f. ö. redan tidigare
övervägts, om tiden kunde vara inne att
påbörja en sådan utredning.

Ehuru ett helt år gått sedan detta uttalande
gjordes, synes någon sådan utredning
ännu ej ha kommit till stånd.
Detta har väckt allmän förundran, icke
minst med hänsyn till den uppmjukning
på regleringarnas område som
skett i andra avseenden. Så har t. ex.
hyresrådet gjort en påminnelse om att
det ännu ej blivit något av med denna
utredning.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få rikta följande fråga:

När har herr statsrådet för avsikt att

Lördagen den 3 mars 1951.

Nr 9.

Interpellation om utredning ang. hyresregleringens avveckling.

igångsätta den vid föregående års riksdag
utlovade utredningen angående hyresregleringens
avveckling?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om skydd för väljarbeteckning vid
kommunala val;

nr 11, i anledning av väckt motion
angående ändrad tidpunkt och dag för
de allmänna valen;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för länsstyrelse att
kungöra val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa bestämmelser angående
beskaffenheten av valsedlar vid riksdagsmannaval
och kommunala val;

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i sammanräkningsförfarandet
vid allmänna val i syfte att
skydda valhemligheten; samt

nr 15, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i kommunala vallagen,
att valnämnden i stället för länsstyrelsen
skall företaga den definitiva
röstsammanräkningen vid vissa kommunala
val;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; in-

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit in. in.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag
in. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
4 § allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210) jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg; samt

nr 40, i anledning av väckt motion
om jämställande i pensionshänseende
av personal på frivillig övergångsstat
med annan förtidsavgången personal;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om ändring eller översyn av 16 § förordningen
om nöjesskatt;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av frågan
om beskattning av livräntor; samt
nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt för fruktodlare att vid taxering
njuta värdeminskningsavdrag för
anläggningskostnad för fruktodlingsanlåggningen; -

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Ang. benådning av en till livstids straffarbete dömd person.

bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om pension åt
förre stenografen och korrekturläsaren
F. Thorvall; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om en sammanslagning av de i lagen
om folkpensionering avsedda allmänna
och särskilda bostadstilläggen;

nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar; samt
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), dels ock i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet från
och med den 6 till och med 14 mars
1951.

Hälsingborg den 5 mars 1951.

Edwin Berling.

Riksdagsman Edwin Berling, Hälsingborg,
som behandlas av mig för mag -

sjukdom, är på grund härav oförmögen
att fullgöra sitt uppdrag som riksdagsman
under tiden fr. o. m. den 6 mars
under minst två veckor, intygas.

Hälsingborg den 5 mars 1951.

Ernst Olsson,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. benådning av en till livstids straffarbete
dömd person.

Herr statsrådet ZETTERBERG, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lundgrens interpellation i anledning av
benådning av en till livstids straffarbete
dömd person, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

Ang. benådning av en till livstids straffarbete dömd person.

f.undgren frågat, om jag ville lämna en
redogörelse för de skäl som motiverade
ett år 1947 meddelat beslut i nådeärende
rörande en livstidsfånge. Vidare har
herr Lundgren, som i sin interpellation
hävdar att detta nådebeslut är stötande
för rättsmedvetandet, frågat vilka åtgärder
jag vill vidtaga för att förhindra
att liknande fall inträffa i framtiden.

Den person som åsyftas i interpellationen
dömdes i mars 1942 av högsta
domstolen för spioneri och åtagande att
medverka vid spioneri till straffarbete
på livstid. Han började genast avtjäna
straffet. I november 1946, då han var
intagen på Långholmen, begärde han
att av nåd få tidsbestämt straff och eventuellt
villkorlig frigivning. Detta hans
egentiiga yrkande, som alltså innebar en
begäran om straffnedsättning, avstyrktes
av anstaltsnämnden, fångvårdsstyrelsen
och högsta domstolen. Och det
förelåg icke heller enligt min mening
någon anledning att nedsätta hans straff.
Den gärning han begått var, såsom ju
också framgår av domstolarnas straffmätning,
ett verkligt grovt och upprörande
brott.

Såsom skäl för sin nådeansökan hade
lian emellertid också åberopat sitt psykiska
hälsotillstånd. Han hade inte blivit
sinnesundersökt i målet. Därför blev
han nu, i samband med nådeansökningen,
undersökt på rättspsykiatriska kliniken
på Långholmen. I enlighet med
läkarutlåtande! och medicinalstyrelsens
yttrande beslöt Kungl. Maj:t den 21 mars
1947 att han, sedan plats på sinnessjukhus
beretts honom genom fångvårdsstyrelsens
försorg, skulle villkorligt
frigivas och ställas under tillsyn i
tio år.

Detta nådebeslut innebar emellertid
icke någon verklig frigivning, utan allenast
att det öppnades en möjlighet för
att han skulle kunna överföras till sinnessjukhus
för att få den vård, som enligt
den då hörda medicinska sakkunskapen
påkallades av hans sinnestillstånd.
Sedermera har det visat sig att
han icke blivit omhändertagen på sinnessjukhus
på det siitt som var förutsatt.
Man har låtit honom vistas utom

sjukhuset i betydande omfattning utan
att sinnessjuknämnden givit lov därtill.
Numera har dock sinnessjuknämnden
godtagit denna faktiska frigivning genom
beslut om försöksutskrivning. Resultatet
av hans överförande till sinnessjukhus
har således blivit ett helt annat
än vad som avsågs, då nådebeslutet meddelades.
Att detta är synnerligen otillfredsställande
är ju uppenbart. I detta
hänseende kan jag fullständigt instämma
med herr Lundgren.

Att resultatet av detta ärende nu har
blivit så olyckligt, beror på att den medicinska
sakkunskapen kommit till helt
olika slutsatser för fyra år sedan och
nu. Då nådebeslutet meddelades, förelågo
mycket starka skäl för den åtgärd
som vidtogs. Enligt läkarutlåtandet hade
mannen i fråga en kraftig ärftlig belastning
på grund av psykisk abnormitet i
släkten, och lian kunde betraktas som
en schizoid psykopat. Vissa av hans
symtom tydde dock på att tillståndet
skulle bero på en genomgången schizofren
sjukdomsperiod. Läkaren framhöll
att mannen i varje fall befunnit sig i ett
sådant tillstånd vid brottets begående,
att han sannolikt av domstol skulle ha
blivit straffriförklarad, om han blivit
sinnesundersökt i målet. Läkaren tillstyrkte
att mannen överfördes till sinnessjukhus
och att för detta ändamål
hans nådeansökan skulle bifallas.

Läkarens uppfattning bestyrktes av
vad fängelsepersonalen hade att säga.
Styresmannen för fängelset anförde att
mannen redan vid sin ankomst givit intryck
av att icke vara psykiskt frisk och
att han föreföll att mera höra hemma på
ett sinnessjukhus än i ett fängelse. Liknande
uttalanden gjordes av fängelsepastorn
och en assistent.

På grund av målets allvarliga beskaffenhet
ville jag icke taga ställning till
denna medicinska fråga enbart på
grund av läkarens undersökning, trots
dess bestämda slutsats. .lag gjorde i stället
på samma sätt som domstolarna bruka,
när resultatet av en sinnesundersökning
förefaller tveksamt. Ärendet remitterades
till medicinalstyrelsen för
yttrande. Detta yttrande, som för medi -

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Ang. benådning av en till livstids straffarbete dömd person.

einalstyrelsen avgavs av dess rättspsykiatriska
nämnd, bestående av psykiatriskt
sakkunniga ledamöter, innehöll att
mannen med stor sannolikhet led av sinnessjukdom
och att han var i behov av
vård på sinnessjukhus.

Interpellanten har anfört att nådebeslutet
skulle ha berott på en feldiagnos
av den undersökande läkaren. Jag vill
framhålla att så icke är förhållandet.
Läkaren har endast uttalat en förmodan
att det tillstånd, vari mannen befann
sig, hade sitt upphov i en tidigare
genomgången schizofreni. Att det i varje
fall föreligger en psykopati, ha icke heller
de läkare som senare uttalat sig ifrågasatt.
Man var alltså på det klara med
att han var abnorm, men tvekade om orsaken.
Medicinalstyrelsen har visserligen
hållit för sannolikt att antagandet om
schizofreni var riktigt, men det framgår
av styrelsens yttrande att styrelsen i
fråga om vårdbehovet icke fäst avgörande
vikt vid om mannens tillstånd
klassificerades som psykopati eller genomgången
schizofreni. Den har, oavsett
hur därmed förhöll sig, ansett tillståndet
vara så allvarligt, att ett behov
av vård på sinnessjukhus förelåg. Och
härvid kan medicinalstyrelsen icke ha
menat att det var fråga om någon kortare
tids vård. Vad saken gällde var att
varaktigt överföra en livstidsfånge från
fängelse till sinnessjukhus.

Då det visar sig att någon, som är intagen
på fångvårdsanstalt, varaktigt behöver
vård på sinnessjukhus, måste en
överflyttning ske. Inom fångvårdens anstalter
finnas visserligen sinnessjukavdelningar,
men resurserna äro icke tillräckliga
för omhändertagande av sådana
fall. Härvid kan det enligt våra nu
gällande bestämmelser icke gå till på
annat sätt än att befrielse från straffverkställigheten
sker nådevägen. Det
kan diskuteras, om det icke borde finnas
några andra former för att tillgodose
behovet av varaktig sinnessjukvård i
dessa fall. De äro dock mycket fåtaliga,
eftersom sådana personer i regel ej
ådömas straff, utan redan av domstolen
hänvisas till sinnessjukvård. Spörsmålet
är också en detalj i den svåra och

invecklade frågan om samhällets åtgärder
mot abnorma brottslingar, vilken
ingår i den utredning med vilken strafflagberedningen
är sysselsatt. Innan resultatet
av denna utredning framlagts,
böra några mera begränsade ändringar
av bestämmelserna på detta område icke
komma i fråga.

Herr LUNDGREN: Herr talman! För
statsrådets utförliga och klarläggande
svar på min fråga ber jag att få framföra
mitt tack. Jag konstaterar, att departementschefen
medgiver att resultatet
av behandlingen av detta ärende blivit
otillfredsställande.

Den ifrågavarande personen har enligt
Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars
1947 villkorligt frigivits och ställts under
tillsyn i tio år. Till grund för
Kungl. Maj:ts beslut ligger dels ett läkarutlåtande,
dels också medicinalstyrelsens
yttrande däröver. Att märka är
dock, att den dömdes ansökan om villkorlig
frigivning avstyrkts av anstaltsnämnden,
fångvårdsstyrelsen och högsta
domstolen.

När den dömde erhöll villkorlig frigivning,
var förutsättningen den, att han
skulle överföras till sinnessjukhus och
där vårdas. Så har emellertid icke blivit
fallet, då han redan efter en kort
tids vistelse på sinnessjukhus enligt tidningarnas
uppgifter försöksutskrevs och
alltså faktiskt vistades på fri fot.

Enligt departementschefens uppfattning
var det nödvändigt, att den dömde
villkorligt frigavs, för att han över huvud
taget skulle kunna vårdas på sinnessjukhus.
Det förefaller lekmannen
egendomligt, att det icke skulle finnas
någon form för att vårda en i fängelse
intagen person på sjukhus, utan att man
därför behöver tillgripa nådevägen, d.
v. s. efterskänka straffet. Om en i fängelse
intagen person insjuknar i en
kroppssjukdom, överföres han ju till ett
vanligt sjukhus och vårdas där så länge
sjukhusvård är erforderlig. På samma
sätt borde det, såvitt jag förstår, vara
möjligt att överföra en i fängelse intagen
person till sinnessjukhus, om det

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

skulle erfordras vård där, utan att därför
någon ändring i hans straff behövde
vidtagas.

Departementschefen har visserligen
vid beslutet, om jag fattade honom riktigt,
utgått ifrån att den dömde behövde
vårdas på sinnessjukhus under mycket
lång tid, men detta antagande var tydligen
felaktigt, då mannen redan efter
ganska kort tid fått vistas utom sjukhuset.
Detta departementschefens antagande
torde, såsom jag också anfört i min
interpellation, bero på uttalandet av den
läkare, som först undersökt mannen. Det
är ju i och för sig inte något anmärkningsvärt,
att en läkare kan begå ett
misstag därvidlag. Man måste alltid räkna
med att sådana misstag kunna begås
både när det gäller kroppssjukvård och
sinnessjukvård — det ligger i sakens natur.
Men frågan är, om man inte måste
skaffa sig större säkerhet på grundval
av noggrannare undersökningar, innan
man vidtager så utomordentligt viktiga
åtgärder som att ge en person nåd.

Såsom jag anfört i min interpellation,
måste det anses ganska stötande för den
stora allmänhetens rättsmedvetande att
en person, som begått ett så utomordentligt
grovt brott, faktiskt får straffet efterskänkt
efter en relativt kort tid.

Jag ber att med dessa ord än en gång
få framföra mitt tack till departementschefen.

Ang. hyresregleringens avveckling,
psykopati eller som slutresultatet av en
genomgången schizofreni. I intetdera
fallet sker någon ändring — såsom säkert
interpellanten vet. Jag hade alltså
anledning att anta, att han skulle praktiskt
taget för all framtid och i varje fall
för mycket lång tid vårdas på sinnessjukhus.
Det var utgångspunkten för bedömandet.

Jag är också ense med interpellanten
om att man i ett sådant fall som detta
inte skall handla lättvindigt, men jag
menar, att jag inte har gjort så. När en
domstol behandlar ett brottmål, kan
domstolen förklara gärningsmannen
straffri och alltså överföra honom till
sinnessjukhus enbart på grund av en läkares
utlåtande. Så sker även om det
gäller de allra grövsta brott, tv en människa,
som är sinnessjuk, skall ju över
huvud taget inte dömas till något straff.
I det här föreliggande fallet trodde läkaren,
såsom jag nyss nämnde, att detta
skulle ha blivit domstolens resultat, om
mannen blivit föremål för en regelrätt
sinnesundersökning i målet. Men såsom
jag även framhållit tyckte jag detta var
ett så allvarligt fall, att man inte borde
nöja sig med ett enda utlåtande. Jag hörde
därför vår främsta medicinska sakkunskap,
medicinalstyrelsen, och denna
kom till samma slutsats.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall bara tillägga ytterligare
ett par ord. Jag är ense med interpellanten
om att det resultat som nu föreligger
är stötande.

Det är riktigt, att man har möjlighet
att till sjukhus — vare sig det är fråga
om sinnessjukhus eller kroppssjukhus
— överföra en person tillfälligt från
fångvården och sedan föra honom tillbaka
igen. Men i det här fallet, sådant
det framstod vid nådebeslutet, gällde
det inte ett sådant mer eller mindre tillfälligt
överförande. Både enligt läkarens
intyg och enligt medicinalstyrelsens utlåtande
var mannens tillstånd att klassificera
antingen som en konstitutionell

Ar.g. hyresregleringens avveckling.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
ZETTERBERG, som meddelat, att
hän ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl fröken Anderssons interpellation
om utredning angående hyresregleringens
avveckling och nu yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har dess ledamot fröken Ebon Andersson
frågat mig, när jag hade för avsikt
att igångsätta (lön vid föregående års
riksdag utlovade utredningen angående
hyresregleringens avveckling. I anledning
härav vill jag meddela följande.

Såsom interpellanten framhållit, har
utvecklingen under senare tid på bo -

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Ang. hyresregleringens avveckling,
stadsmarknaden medfört en rad problem,
som det är anledning att låta
närmare utreda. Särskilt återverkningarna
av den internationella oron under
det sista halvåret ge anledning till bekymmer
även för bostadsförsörjningens
del.

Det var emellertid icke om dessa problem
som jag för ett år sedan utlovade
en utredning. Vad som då avhandlades
var i huvudsak blott en juridisk-teknisk
fråga av begränsad betydelse och
dess värre också av ringa aktualitet,
nämligen vilka övergångsbestämmelser
som komma att behövas, då hyresregleringen
skall avvecklas. Den krisartade
internationella utveckling, som uppkommit
sedan detta löfte gavs, har ställt
vårt land inför nya ekonomiska problem
och har i hög grad skärpt läget
även i fråga om bostadsförsörjningen.
Inför dessa spörsmål har frågan om
övergångsbestämmelserna kommit i bakgrunden
och fått vila under hösten i
avbidan på att linjerna skulle klarna
något för lösningen av de viktigare
spörsmålen.

Inom regeringen har nu överenskommits,
att det komplex av utredningar,
som här avses, skall delas upp i två
delar. Frågorna om bostadspolitiken i
stort, hyresnivån, bostadssubventionerna
o. s. v. skola upptagas av sakkunniga
inom socialdepartementet, medan
de övriga — mestadels av juridisk art
och bl. a. innefattande övergångsbestämmelserna
— skola utredas inom justitiedepartementet.
Bemyndigande om tillkallande
av de förra har nyligen lämnats,
och själv kommer jag inom den
närmaste tiden att begära motsvarande
bemyndigande i samband med framläggande
av förslag om hyresregleringslagens
förlängning.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret.
Tacket blir givetvis inte mindre på den
grund, att det har lämnats så snabbt
som här har skett.

Herr statsrådet säger nu, att en utredning
skall komma till stånd inom den
närmaste framtiden. Jag kan då bara i
förbifarten uttrycka den förhoppningen,
att detta begrepp, »inom den närmaste
framtiden», inte skall undergå samma
innnehållsförskjutning som när herr
statsrådet för mer än ett år sedan utlovade
en utredning »inom en nära framtid».

Jag kunde, herr talman, möjligen ha
nöjt mig med dessa reflexioner och detta
tack, men svaret ger på vissa punkter
anledning till ett par kommentarer. Den
utlovade utredningen, säger herr statsrådet,
avsåg den rent juridisk-tekniska
frågan om formerna för avvecklingen av
hyresregleringen. Detta var jag ju fullt
på det klara med i interpellationen, i
vilken det står: »övergången till ett normalare
system blir förvisso komplicerad
och erbjuder många problem av ekonomisk
och juridisk art. I propositionen
nr 51 till 1950 års riksdag anmälde också
justitieministern, att han ansåg en
utredning om dessa problem vara påkallad.
» Den något reprimandliknande
framställningen här är alltså, så vitt
jag förstår, tämligen onödig. Jag har
inte alls någonting emot reprimander,
när man förtjänar dem, men när man
inte förtjänar dem, kunde man kanske
slippa dem.

När herr statsrådet talar om en utredning
rörande de juridisk-tekniska
frågorna, tror ju en lekman, att däri
också ligger ett syfte att förr eller senare
avskaffa hyresregleringen, men det
är kanske i viss mån önsketänkande.

Vidare säger herr statsrådet till yttermera
visso, att särskilt återverkningarna
av den internationella oron under
det sista halvåret kunna ge anledning
till bekymmer även för bostadsförsörjningens
del. Ja, man kan ju säga sig
detta. Det är klart, att det har medfört
vissa svårigheter, men å andra sidan
börjar väl bostadskrisen vid det här laget
bli ganska ålderstigen, varför man
väl inte i detta sammanhang åtminstone
behövde hänvisa till, jag höll på att säga
Koreamyten, som ju ideligen går igen.

Bostadskrisen har ju skärpts, som jag

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

också har påpekat. Jag kan i förbigående
bara nämna, att enligt en undersökning,
som utfördes hösten 1939, hade
över 30 000 familjer — därav 21 000 barnfamiljer
—■ inte bostad med kokmöjligheter.
Siffrorna äro nu säkerligen högre.
Läget har skärpts sedan dess.

Jag menar nu, att regleringarnas väg
är tillräckligt prövad vid detta laget,
och det är av vikt just för själva bostadsfrågans
lösning, att vi så snart som
möjligt få normala förhållanden till
stånd.

I det sammanhanget kan jag citera vad
byggnadsstyrelsen säger i sitt yttrande
över socialstyrelsens promemoria på detta
område: »Bostadsfrågan bör lösas genom
en successiv och varsam avveckling
av den nuvarande hyresregleringen.
»

.Tåg har inte alls någon tanke på, herr
talman, att ta upp någon debatt om
bostadspolitiken i allmänhet, men svaret
har gett mig anledning att göra dessa
reflexioner, som inte direkt — det är jag
fullt på det klara med — ha samband
med den framställda frågan.

När nu, som vi hoppas, denna utredning
snart skall komma till stånd, vill
jag bara, i det jag än en gång tackar för
svaret, uttrycka den förhoppningen, att
den skall företagas med största tänkbara
skyndsamhet.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Den

internationella krisen är tyvärr inte
någon myt. Det är klart, att läget är
helt annorlunda nu än när jag för ett
år sedan, liksom många andra, föreställde
mig, att man inom en överskådlig
framtid kunde hoppas att avskaffa hyresregleringen.
Då rådde visserligen
också en svår bostadsbrist, men vi räknade
med att man skulle kunna öka bostadsbyggandet
— det är ju till slut det
enda riktiga sättet att klara denna kris.
t stället ha vi ju nu fått minska byggnadsverksamheten
på grund av den internationella
krisen och dess olika
verkningar i Sverige.

Vad så angår mina tidsangivelser kan
jag väl förstå fröken Anderssons lilla

Ang. hyresregleringens avveckling.

spetsighet om de båda på ungefär lika
sätt angivna tidpunkterna i framtiden.
Jag bär emellertid försökt förklara orsaken
till att det inte blev som jag trodde.
Förra våren trodde jag, att jag inom
en nära framtid skulle kunna tillsätta
en utredning om avveckling av
hyresregleringen, och hade verkligen sedan
kommit så långt, att mina medhjälpare
i justitiedepartementet strax
efter sommaren hade utarbetat förslag
till direktiv för denna kommitté. Men
just då skärptes läget, och när jag
märkte, att detta måste medföra ett försvårande
av bostadsfrågans lösning,
tyckte jag, att man borde vänta något,
tills läget hunnit klarna en smula.

Vad till slut den andra tidsangivelsen
beträffar, tror jag, att jag inte blott sade
»inom den närmaste tiden» utan
också »i samband med framläggande av
förslag om hyresregleringslagens förlängning».
En proposition härom måste
ju komma mycket snart, och jag kan
kanske ytterligare tillfoga, att både förslag
till lagrådsremiss och förslag till
direktiv för kommittén ligga under utarbetande
i departementet.

Fröken ANDERSSON: Jag skall bara
tillägga ett par ord, herr talman.

Att den internationella krisen har
skärpts är enligt mitt sätt att se ytterligare
ett skäl att få bort de hindrande
regleringar, som finnas på bostadsområdet,
för att om möjligt få en rätsida
på problemet på sätt byggnadsstyrelsen
har föreslagit. Det kan ju nämligen tänkas,
att den internationella krisen blir
än starkare eller allvarligare än nu. Anledningen
till att jag tog upp detta är
ett uttalande i interpellationssvaret, där
det heter: »Särskilt återverkningarna
av den internationella oron under det
sista halvåret» o. s. v. Jag anknöt direkt
därtill. .lag menar alltså, att ju
starkare krisen gör sig förnimbar, desto
viktigare är det att om möjligt få
normala förhållanden till stånd, och jag
är övertygad om att herr justitieministern
har samma uppfattning om den saken.
Nu är det bara fråga om att finna

Nr 9.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Interpellation om stod åt landets trädgårdsodling.

vägarna fram till en bättre tingens ordning.
Det är därför jag menar, att det
är så viktigt, att denna utredning snart
kommer till stånd.

I övrigt kan jag i sanningens intresse
tillägga, herr talman, att svaret i sak
är så tillfredsställande som jag kan önska
mig.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 71, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5, 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
m. in.; samt

nr 72, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 75,
angående höjning av radiolicensavgiften.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

76, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51; samt

nr 77, angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd.

Föredrags och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 78,
angående anslag för budgetåret 1951/
52 till fria resor för barn m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående utlämnande av stödlän
till jordbrukare.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
80, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 81, angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1951/52 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av svinsjukdomar.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 10—15,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 13 och
31—40, bevillningsutskottets betänkandcn
nr 12—14, bankoutskottets utlåtande
nr 4 samt andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 8—14.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 83, angående ändrade grunder för
förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. m. för krigsmaktens
behov; samt

nr 85, angående rörlig kredit för försvarets
fabriksstyrelse.

Interpellation om stöd åt landets trädgårdsodling.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Trädgårdsodlingens
expansion under och
närmast efter andra världskriget medförde,
att värdet av dess produktion
kraftigt steg och nu uppgår till ungefär
en fjärdedel av jordbrukets vegetabilieproduktion.
över 20 000 personer sysselsättas
för närvarande. Trädgårdsodlingen
har således fått en mycket stor betydelse
för det svenska hushållet.

Tisdagen den 6 mars 1951.

Nr 9.

Interpellation om stöd åt landets trädgårdsodling.

Denna expansion, som byggt på jämna
konjunkturer och goda avsättningsmöjligheter,
har på grund av senare
prisutveckling efterträtts av vikande
konjunktur och sämre avsättningsmöjligheter.
Den kraftiga importökningen
har verkat starkt återhållande på priserna
för vår egen produktion. Medan de
inhemska produktpriserna alltså i stort
sett förblivit oförändrade eller stigit
endast obetydligt, så ha produktionskostnaderna
stigit avsevärt. Arbetslönerna,
som år 1939 voro ungefär 1 kr.
per timme, ha visat en normal stegring
och äro nu uppe över 2: 30 kr. Bränslet
har tyvärr stigit långt mera, från ca 2
kr. per hl år 1939 till ca 7 kr. år 1951.
Att lönsamheten och möjligheten att uthärda
konkurrensen med de importerade
produkterna under sådana förhållanden
avsevärt försämrats torde vara ställt
utom varje tvivel. Tidigare gjorda investeringar
i fasta anläggningar m. m.
äro nu svåra att förränta, och risk föreligger
för att många näringsutövare
tvingas att övergå till annat näringsfång.
Självfallet har den allra senaste
tidens starka kostnadsstegringar ytterligare
allvarligt försämrat läget för den
inhemska trädgårdsodlingen.

Vid bedömandet i vilken utsträckning
import bör tillåtas är det helt naturligt
många synpunkter som måste beaktas.
Stor hänsyn måste emellertid tagas till
de försämrade inhemska produktionsbetingelserna.
Importens skadeverkningar
torde vara begränsade huvudsakligen till
de tider av året då de svenska produkterna
kunna tillfredsställa efterfrågan,
varför under dessa tider — främst våren
och försommaren — en importbegränsning
synes böra komma i fråga.

Även ett ökat tullskydd under denna tid
av året torde böra övervägas. Också
andra mera direkta stödåtgärder synas
kunna och böra ifrågakomma. Sålunda
torde bl. a. böra övervägas särskilda
statliga bidrag t. ex. för maskinell utrustning,
för främjandet av organisations-
och propagandaarbetet och för effektiviserande
av försäljningsorganisationen.

Då det jämväl ur beredskapssynpunkt
måste vara av betydelse att upprätthålla
en tillfredsställande produktion inom
landet av trädgårdsprodukter, är det enligt
min mening angeläget att vidtaga åtgärder
för produktionens lönsamhet.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på de försämrade produktionsbetingelserna
för landets trädgårdsodling? 2.

Har herr statsrådet för avsikt att
med förslag till direkta stödåtgärder eller
importbegränsning och ökat tullskydd
under viss del av året söka
främja odlingen av inhemska trädgårdsprodukter? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Onsdagen den 7 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Rosenberg anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 83, angående ändrade grunder
för förfarandet vid rekvisition av motorfordon
och hästar m. m. för krigsmaktens
behov.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 85,
angående rörlig kredit för försvarets
fabriksstyrelse.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion om skydd för
väljarbeteckning vid kommunala val, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ändrad tidpunkt för allmänna val.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion angående ändrad tidpunkt och
dag för de allmänna valen.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 238, av herrar Bengtson och Andersson,
Lars, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning angående möjligheterna att
förlägga de allmänna valen till en senare
tidpunkt på hösten och om möjligt
till en vardag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr BENGTSON: Herr talman! I
vanliga fall är det väl knappast så stor
anledning att tala för en motion som
har avstyrkts av ett enhälligt utskott.
Detta gäller dock under förutsättning att
den motivering, som anföres i utskottets
utlåtande, verkligen är så pass bärande
att det finns skäl för ett avstyrkande. Nu
anser jag att detta knappast är fallet i
det här utlåtandet, och därför vill jag
säga några ord med anledning av denna
sak.

Två förslag framföras i motionen,
nämligen dels att valdagen flyttas längre
fram på hösten och dels att valdagen
skall bli en vardag i stället för en söndag.

Vad först gäller valens förläggande till
oktober motiveras förslaget härom med
att det ur jordbrukets och även ur trädgårdsnäringens
synpunkt är olämpligt
att ha valen i september. För det avslagsyrkande,
som konstitutionsutskottet
har ställt, åberopas mest skäl som äro
32 år gamla — de äro från år 1919 —
och man får väl då förmoda att konstitutionsutskottet
anser att det inte har
hänt någonting särskilt nytt sedan år
1919. Jag är inte av samma mening. År
1919 yrkade flertalet remissinstanser att
valdagen skulle förläggas till september,
men man måste väl ändå antaga att det
har kommit fram en del nya erfarenheter
under de 32 år som ha gått sedan
dess.

Det skäl, som först nämnes för att man
inte vill ha valet senare än i september,
är klimatet och vägarnas svårframkomlighet.
Men vad klimatet beträffar kan
man inte precis säga att det råder sämre
förhållanden i oktober månad än i
september. Medelnederbörden under september
och oktober — det finns inte
statistik för de enskilda dagarna, varför
jag får nöja mig med genomsnittssiffror
för hela månaderna — var under perioden
1901—1930 i Kristianstad 48 mm
under september och 45 mm under ok -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

tober, i Stockholm 53 mm under vardera
månaden, i Jokkmokk 49 mm under
september och 41 mm under oktober
samt slutligen i Falun 52 mm under september
och 50 mm under oktober.

Temperaturen är givetvis något lägre
under oktober, men från september till
oktober undergår den dock inte några
större förändringar, som kunna inverka
ogynnsamt. För Stockholms del var den
i genomsnitt plus 11,2 grader under
september och plus 6,4 grader i oktober,
i Jokkmokk plus 6,3 grader och minus
0,9 grader respektive.

Det är ganska vanligt att det är vackert
väder i oktober månad också; maximitemperaturen
under oktober var t. ex.
ett år i Jokkmokk 18,5 grader och i Falun
21 grader. Klimatet kan alltså inte
åberopas som skäl mot att ha valdagen
i oktober.

Som skäl mot förslaget anföres också
vägarnas svårframkomlighet i oktober,
och det är med glädje jag noterar att
konstitutionsutskottet konstaterar att vägarna
inte äro i det skick vi skulle önska,
men jag måste ju säga att det m|ste
vara en avsevärd skillnad mellan 1919
och 1951 i fråga om vägar och kommunikationer.

Det säges ytterligare en sak som är
litet märklig i dagens situation: man
talar om att det pågår flyttningar i oktober
och att denna månad därför inte
är lämplig för allmänna val. Just nu och
under de närmaste tio åren torde det
inte vara så aktuellt med flyttningar, att
det skulle vara något särskilt skäl att
åberopa dem.

De viktigaste av de skäl, som år 1919
anfördes till stöd för den då antagna
placeringen av valdagen, sammanhängde
med skördearbetet. Med hänsyn till
skördearbetets intensitet under den tidigare
delen av september ville man
förlägga valdagen till senare delen av
månaden. Även härvidlag har det emellertid
hänt mycket under de år som ha
gått. Vi ha fått ett mycket stort valdeltagande.
År 1920 var det 55,3 procent,
och år 1948 var det 83 procent. Dessutom
måste man beakta att det numera
bedrivs en mycket intensiv valkampanj

Om ändrad tidpunkt för allmänna val.
före varje val. Denna valkampanj inträffar
mitt under skördearbetet, vilket
är ganska olämpligt.

I utskottets utlåtande säges vidare att
det skulle vara olämpligt att ha valen i
mitten av oktober med hänsyn till att de
allmänna landstingsmötena skulle komma
att inträffa under de sista dagarna
före valen och att de skulle kunna fortsätta
över valdagen. Men så ha vi haft
det tidigare, herr talman. Ändringen på
den punkten företogs först för ett par
år sedan. I den motivering som anfördes
år 1919 sades det, att det vore olämpligt,
om sådana landstingsmän, som icke
blivit omvalda, skulle få stanna kvar
över valdagen, och det är väl ett skäl
som man också borde beakta.

Vad beträffar valdagens förläggande
till en vardag måste man säga att de
skäl, som åtskilliga remissinstanser år
1919 anförde för valens förläggande till
en söndag, nu icke kunna anses fullt
bärande. År 1919 hade vi inte råd att ha
några sammanträden på vardagarna,
men nu äro förhållandena andra. Vi ha
kunnat införa två veckors semester, vi
ha gjort den 1 maj till en helgdag utan
kyrklig karaktär, och snart äro vi beredda
att besluta om tre veckors semester.
Då kan det väl också finnas en möjlighet
att ha valen på en vardag.

I samband med beslutet av år 1919
anförde föredragande departementschefen,
att han i valet mellan en arbetstid
söckendag och en söndag som valdag
ansåg sig åtminstone tills vidare böra
ge företräde åt söndagen, och det sades
att resultatet av den utredning, som i
samband därmed nämndes, borde föreläggas
riksdagen snarast möjligt. På
den punkten har det emellertid inte inträffat
någonting sedan dess, utan vi ha
fortfarande valen på en söndag.

Det vore väl önskvärt att man så
mycket som möjligt kunde frilägga söndagen.
Sedan 1919 har i varje fall en
sak hänt — jäktet har blivit allt mer intensivt,
och därför är det önskvärt att
ha åtminstone en dag i veckan någorlunda
fri. Jag väckte vid förra årets
riksdag eu motion som gick ut på att
söndagen skulle göras till en verklig

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Om ändrad tidpunkt för allmänna val.

helgdag, och den motionen fick, kan
man säga, ett välvilligt mottagande,
men av praktiska skäl blev den i alla
fall avslagen. Jag tror inte att man kan
motarbeta jäktet genom att ge längre
semester, utan det viktigast är nog de
korta avbrotten, och då bör man se till
att få söndagen så fri som möjligt från
arbete och från andra sysselsättningar
som störa helgfriden. Därvidlag spela
också de religiösa synpunkterna in,
men dem skall jag inte draga fram i
detta sammanhang.

Jag summerar. Åtskilliga saker ha inträffat
sedan år 1919, och därför skulle
det finnas anledning att på nytt pröva,
om vi inte borde ändra på valdagen.
När vi skola utnyttja den viktigaste
medborgerliga rättigheten och utöva
den viktigaste demokratiska skyldigheten
tycker jag faktiskt att det borde vara
möjligt att offra en vardag därpå.

Med hänsyn till vad som står i utskottets
utlåtande anser jag det inte möjligt
att nu vinna ett positivt resultat genom
att ställa ett yrkande, utan jag skall
stanna vid de erinringar jag här har
gjort, till den nytta de kunna ha.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Det torde vara onödigt att komma
med några långa kommentarer till
det anförande som här nyss har hållits.
Det här är ju en gammal fråga, som har
varit under riksdagens prövning vid
fierfaldiga tillfällen tidigare, och jag
må säga att vad som nu har anförts
knappast kan föranleda ändring i något
avseende.

Vad gäller den ifrågasatta flyttningen
av valdagen till längre fram på hösten
är det ju så, som utskottet säger, att de
klimatiska förhållandena i vårt långsträckta
land göra att det med hänsyn
till bärgning och skörd — om vi nu
skola taga hänsyn till jordbrukets synpunkter
— knappast låter sig göra att
fastställa en tidpunkt som lämpar sig
under alla förhållanden och för alla
landsdelar. Vi ha kommit till den slutsatsen,
att den nu gällande placeringen
av valdagen är den som genomsnittligt

är den lämpligaste, och jag tror att detta
kommer att gälla även i framtiden.

Vad sedan beträffar den andra delen
av motionärernas förslag, förläggandet
av valen till en vardag, vill jag inte underkänna
det goda syfte som motionärerna
ha, men å andra sidan få vi väl
ändå räkna något med realiteter, och
speciellt vad jordbruket beträffar behöva
vi — såsom herr Bengtson vet lika
bra som jag — våra vardagar helt och
fullt under denna bråda tid för bärgning
och skörd. Vi måste utnyttja dem
helt utan belamring med valförrättningar.

Jag behöver inte utveckla detta vidare,
herr talman. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON: Herr talman! De
klimatiska förhållandena, som konstitutionsutskottets
ärade vice ordförande
åberopade, har jag redan belyst med
statistiska uppgifter i mitt första anförande.

Vidare vill jag erinra om att man i
våft grannland Norge har val på en vardag
vid den tid som jag här har rekommenderat,
och jag ifrågasätter, om de
klimatiska förhållandena äro så mycket
annorlunda i Norge. Där har man dock
ett högt valdeltagande, över 80 procent.
Inte heller i Finland har man en söndag
som valdag.

På samma sätt måste man väl säga
att det är ett ohållbart resonemang alt
vardagarna behövas för jordbruksarbetet.
Kommer man så långt fram som i
oktober månad, tror jag nog att det
finns möjligheter att offra en vardag
för valen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Hur det är i Norge, må stå fölnorrmännens
egen räkning. Vi bo i Sverige
och resonera för egen del.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. kungörandet av kommunalfullmaktigeval m. m.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval
m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om skyldighet för länsstyrelse
att kungöra val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 240 i
första kammaren av herr Cassel och nr
317 i andra kammaren av herr Håstad
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till sådan ändring av den kommunala
vallagen den 6 juni 1930, att
länsstyrelse finge i uppdrag att kungöra
jämväl val av kommunalfullmäktige och
stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet
av val av landstingsmän.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt att
förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Herlitz, Lindén, Arrhén, von Friesen,
Swedberg, Spångberg, Hammar och Braconier,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 240 av herr Cassel och II: 317
av herr Håstad måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till sådan
ändring av den kommunala vallagen
den 6 juni 1930, att länsstyrelse finge
i uppdrag att kungöra jämväl val av
kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige
samtidigt med kungörandet av val av
landstingsmän.

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag ber
kammarens ledamöter försöka sätta sig
in i hur det går till då den för landstingsmannaval
och kommunala val gemensamma
förrättningen skall kungöras.

Då gör länsstyrelsen upp en kungörelse,
som emellertid bara angår landstingsmannavalet,
och den kungörelsen slås
upp i kyrkorna. Ungefär vid samma tid
görs det inom kommunerna upp kungörelser,
som också skola slås upp i kyr ‘2

Första kammarens protokoll 1951. Nr l).

korna men som bara innehålla upplysning
om kommunalfullmäktigevalen. Vidare
gäller, att länsstyrelsens kungörelse
— märk väl, naturligtvis bara om
landstingsmannavalet — skall meddelas
i tidningarna. Ungefär samtidigt införas
i samma tidningar eller i andra tidningar
kungörelser som bara angå kommunalfullmäktigevalen.
Kommunerna skola
också sörja för att anslag uppsättas på
anslagstavlor i kommunerna, men naturligtvis
inte om båda valen, utan endast
om kommunalfullmäktigevalet.

Detta är ju en ordning som inte är
frukten av någon förnuftig eftertanke,
utan det enkla resultatet av det förhållandet,
att kommunala val och landstingsmannaval
förut voro skilda saker.
Sedan har man fört ihop dem, och då
har ingen tänkt på att vi ha två kungörelseförfaranden,
som ställda vid sidan
av varandra bli ganska irrationella.

Vad jag har att anmärka mot det förfarandet
är bland annat att det måste
kräva ett ganska stort uppbåd av arbetskraft
och pengar men framför allt att
det är någonting utomordentligt irrationellt
att det skall utfärdas skilda kungörelser
rörande de olika valen. Det framstår
för mig såsom över huvud taget en
viktig angelägenhet att man sörjer för
att allmänheten får såvitt möjligt klara,
enkla och rediga besked om vad den
har att hålla sig till. Då måste det synas
högst egendomligt att man har den här
konstifika anordningen, som inte ger den
utomstående någon aning om att det är
en och samma förrättning som han kallas
till på två olika sätt.

Det enda raka är, såvitt jag kan förstå,
att man sörjer för att i länsstyrelsens
kungörelse tillika innefattas besked
om de kommunala valen. Det bär man
väl egentligen inte i och för sig haft någonting
att invända emot i utskottet, men
man har sagt att man är fasligt rädd för
att en sådan ordning alldeles skulle göra
slut på de kommunala insatserna för
kungörandet; det är en högst betänklig
sak, menar man. .lag har inte riktigt förstått
detta intresse, som ju innebär att
man vill ålägga de kommunala organen
riitt mycket bestyr som tycks onödigt.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

Jag vet inte, om jag röjer några hemligheter,
då jag säger att man i det där intresset
alldeles särskilt har skymtat omsorgen
om att det måtte komma in annonser
i tillräcklig omfattning i de olika
lokala bladen; jag får ju tro på utskottets
försäkran, att detta intresse betingas av
omsorgen om att allmänheten skall få
klara besked, ehuru jag inte förstår, hur
man åstadkommer klara besked genom
den nu gällande ordningen.

Emellertid mena vi reservanter, att om
man är bekymrad över detta, så får man
se efter i vad mån det vid sidan av en
redig länsstyrelsekungörelse, som avser
hela valförrättningen och som ger klart
besked om denna, också behövas kommunala
föranstaltningar.

För min personliga del vill jag vidare
säga, att det för mig är en naturlig och
självklar sak att det vid en övergång till
en ny ordning på detta område bör övervägas,
huruvida inte länsstyrelsens kungörelser
böra annonseras i vidsträcktare
omfattning eller i andra former än
nu. över huvud taget bör det ju ses till,
att en reform på detta område inte leder
till en minskad information, ty poängen
är, herr talman, att det skall bli en bättre
information, klar och redig. Allmänheten
skall inte behöva stava och lägga
ihop uppgifter från olika håll för att få
klart för sig vad det är det gäller, utan
den bör få ett ordentligt, direkt besked.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Jag behöver inte komma med
någon lång gensaga mot vad herr Herlitz
sade. Jag vill emellertid säga att
erfarenheterna av det nuvarande systemet
för kungörandet inte ha vittnat om
att det har rått något synnerligt missnöje
med vad som är. Men jag skall inte
vidare gå in på detta område.

Jag vill inte ge mig in på någon dispyt
med herr Herlitz om sakfrågan, men jag
skall ge en upplysning som kan vara till
fyllest: Det upplystes i utskottet av tvenne
ledamöter av 1946 års vallagskommit -

té, att denna fråga kommer att tagas upp
till behandling av vallagskommittén under
den närmaste tiden. Att detta är riktigt,
har jag ytterligare förvissat mig om,
herr Herlitz, i går kväll genom att fråga
herr Fast, som bedyrade att frågan skulle
komma att tagas upp, och även herr
Pettersson i Norregård. Mera behöver
jag inte säga.

Reservanterna säga bland annat: »På
närmare utredning bör det ankomma»
o. s. v. Det skall alltså företagas en utredning,
mena reservanterna. Eventuellt
blir det nödvändigt, fortsätta reservanterna,
att länsstyrelsernas kungörelser
införas i tidningarna i större omfattning
än som nu är fallet; detta skall det också
ankomma på utredningen att klargöra.
Men herrarna äro väl så pass bevandrade
i riksdagsbehandlingen av ärenden, att
ni veta att man inte gärna tillsätter kommitté
på kommitté för att behandla samma
sak; det blir ju tårta på tårta. Vi
kunna gott överlämna denna fråga till
den kommitté som redan finns och som
ändå har för avsikt att behandla ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERLJTZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag undrar, om det inte föreligger
ett missförstånd på denna punkt.
Kommunallagskommittén liar nämnts i
ett annat sammanhang i utskottet, nämligen
i samband med en motion, som vi
behandlade i förra veckan, om ändrade
former för kungörande av kommunala
sammanträden. Det är ju möjligt att
kommunallagskommittén kommer in
även på det spörsmål vi nu diskutera,
men jag har inget minne av att detta
skulle ha nämnts i utskottet, och utskottet
har inte heller nämnt någonting om
den saken i sin skrivning. Jag står främmande
för att saken skulle ha nämnts,
och jag misstänker att här föreligger ett
missförstånd.

Herr CASSEL: Herr talman! Meningen
med kungörelseförfarandet är ju helt enkelt
den, att man vill göra ett officellt

Onsdagen den 7 niars 1951 fin.

Nr 9.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

tillkännagivande dels av att det skall förrättas
val av landstingsman och av
kommunalfullmäktige respektive stadsfullmäktige
den tredje söndagen i september
och dels av när valet skall äga
rum och var lokalen är belägen. Dagen
för valet är ju densamma för både fullmäktigeval
och landstingsmannaval. Lokalen
är densamma, och tiderna för öppethållandet
för allmänheten måste vara
exakt desamma. Skillnaden i proceduren
är ju strängt taget bara den, att
valnämndens ordförande lägger ned kuverten
till landstingsmannaval i en urna
och kuverten till kommunalfullmäktigeeller
stadsfullmäktigeval i en annan urna
samt att röstningen prickas av i olika
längder.

Det är klart att alla röstberättigade
medborgare i länet måste bli underrättade
om att val äger rum, och det gör
länsstyrelsen när det gäller landstingsmannavalet.
Den kungörelsen tar länsstyrelsen
in i ortstidningarna, och den
skall också anslås i kyrkorna. Det är
naturligtvis viktigt att länsstyrelsen tar
in kungörelsen i så många och så representativa
ortstidningar som möjligt, så
att man är säker på att folk får se den.

Nu är det, såsom herr Herlitz påpekade,
enligt gällande bestämmelser så, att
dels länsstyrelsen skriver en kungörelse,
som berör hela länets landstingsmannaval,
och dels i varje kommun valnämndens
ordförande gör upp en liknande
kungörelse, som även den skall tagas in
i ortstidningarna, uppläsas i kyrkan och
sättas upp på kommunens anslagstavlor.
Den sistnämnda kungörelsens innehåll
är exakt detsamma som innehållet i
länsstyrelsens kungörelse. Då frågar jag
mig: Kan det vara rationellt och arbetsbesparande
att alla dessa valnämndsordförande
— år 1950 var det över tusen
— skola sitta var och en i sin stad,
eller sin kommun, och skriva precis
samma valkungörelse som vederbörande
länsstyrelse? Vore det inte mycket
mera lämpligt och praktiskt att den
tjänsteman i länsstyrelsen, som skriver
landstingsvalskungörelsen, passar på att
samtidigt skriva, att det också skall ske
val av kommunalfullmäktige ocli stads -

fullmäktige vid samma tillfälle, på samma
tid och i samma lokal, och tala om
för varje kommun hur många som skola
väljas? Det vållar honom mycket litet
arbete, men det befriar i varje län 40—
50 valnämndsordförande från att tänka
på en valkungörelse och skriva ut den.
Felkällorna bli också mindre, om det
bara finns en enda kungörelse än om
det finns femtio kungörelser.

Kan man nu reducera antalet människor
som syssla med en sak från, låt
oss säga 1 000 till 25, eller i ett genomsnittslän,
från 50 till 1, är det väl en
ganska normal önskan att man vill vinna
den rationaliseringen och vinna den
så fort som möjligt. En industriman eller
en jordbrukare, som för sin verksamhet
använder femtio personer, när
han skulle kunna klara sig med en man,
får snart tillfälle att sluta upp med sin
verksamhet.

Det nuvarande systemet är heller inte
särskilt billigt. Jag har tagit reda på
vad de kommunala kungörelserna kosta.
I Arboga kostade de vid 1950 års val 300
kronor, i Nacka 288 kronor och i Strängnäs
540 kronor, och de pengarna äro,
såvitt jag begriper, helt och hållet bortkastade.

Nu säger konstitutionsutskottets majoritet
att man tror att stora grupper av
väljare skola stanna i okunnighet om
att fullmäktigeval skola äga rum, om vi
inte bibehålla detta dubbla kungörande.
Ja, var och en har ju sin tro, men
jag kan inte förstå den uppfattningen.
Det är i alla fall i realiteten inte så, att
folk här i landet få reda på att val skall
äga rum genom att läsa kungörelserna i
tidningarna eller i kyrkan. Kungörelsen
tjänar endast som en officiell bekräftelse
på vad var och en redan mycket väl
känner till genom pressen, affischerna,
radion och de politiska partiernas personliga
propaganda. Den som är till den
grad världsfrämmande och borta från
det timliga, att han inte lägger märke
till alt det skall bli valdag, tror jag att
vi gott. kunna vara av med vid valurnorna.

Som stöd för sin teori anför utskottet,
alt länsstyrelserna inte låta föra in sina

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

kungörelser i lika många tidningar som
kommunerna göra. Men länsstyrelsens
kungörelser om landstingsmannavalen
äro ju absolut sett lika viktiga som kungörelserna
om fullmäktigevalen, och det
är precis samma läsekrets som man vill
nå. Då innebär majoritetens uttalande en
kritik mot länsstyrelsernas sätt att sköta
kungörelseuppdraget. Den kritiken kan
vara befogad, men jag undrar, om den
inte skjuter litet över målet.

Herr talman! Om man någon gång
skall försöka rationalisera i statsförvaltningen
och den kommunala förvaltningen,
om man skall försöka spara en krona
här och där, bör det väl vara just
på områden som detta, där man kan göra
det utan några skadeverkningar alls.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag skulle
ha kunnat inskränka mig till att instämma
i de yttranden, som här hållits
av herrar Herlitz och Cassel, men jag
vill ge till känna att jag har anslutit
mig till reservanterna av den anledningen,
att jag i min tjänst har att
handlägga ärenden av denna natur och
har svårt att förstå de sakskäl majoriteten
i konstitutionsutskottet har anfört
för sin ståndpunkt.

I verkligheten åsyftar väl, såsom
herr Cassel också strök under, förevarande
motion att ta bort ett litet stycke
av krångel, ett litet stycke av dubbelarbete,
ett litet stycke av dubbelkostnader
för en och samma sak. Den, som
känner till ärendet i detalj, vet ju alt
när länsstyrelserna skola utfärda dessa
kungörelser, insamla de uppgifter från
valnämnderna. Därpå kungöra länsstyrelserna
hela raden av uppgifter om
vallokaler, platser, klockslag och dylikt.
Men detta tillkännagivande avser bara
landstingsmannavalen. Sedan skola valnämnderna
i sin tur komma med stora
annonser med uppgifter om samma vallokaler
och samma klockslag, varvid
emellertid skall anges att det är fråga
om kommunalfullmäktige- eller stadsfullmäktigeval.

Konstitutionsutskottets majoritet har
i sin argumentering fått fram en skillnad
ur värdesynpunkt mellan kungörandet
av landstingsmannaval och kungörandet
av kommunalfullmäktigeoch
stadsfullmäktigeval. I utskottets
motivering säges nämligen, att genom
det kungörande i lokaltidningar eller
på annat sätt, varom valnämnderna och
magistraterna regelmässigt föranstalta,
nås stora grupper väljare, vilka icke
skulle erhålla underrättelse om fullmäktigevalen,
därest meddelande därom intoges
endast i de av länsstyrelserna utfärdade
kungörelserna.

Nu lär det otvivelaktigt förhålla sig
på det sättet, att länsstyrelserna äro en
smula sparsamma när det gäller sådan
här annonsering. Men inte kan väl detta
vara ett skäl för konstitutionsutskottet
och riksdagen att säga, att man inte
bryr sig om, huruvida alla väljare i
landstingsmannaval få reda på att det
skall bli landstingsmannaval eller inte,
medan man däremot är ytterst angelägen
att så skall bli fallet beträffande
åtminstone kommunalfullmäktigevalen.
Jag har den meningen, att riksdagen
bör ta samma hänsyn till dem, som skola
välja landstingsmän, som till dem,
som skola välja kommunalfullmäktige-
och stadsfullmäktigeledamöter, av
det enkla skälet att det är fråga om precis
samma väljare. Varför skola de inte
kunna få underrättelse om båda valen
genom en och samma annons? Det är
tillräckligt att länsstyrelserna i sina
kungörelser om landstingsmannaval lägger
till några rader om val av kommunalfullmäktige-
och stadsfullmäktigeledamöter.
Det blir inte dyrare, tv även
om länsstyrelserna skulle få bekväma
sig till att införa annonserna i flera tidningar,
sluppe kommunerna att sätta in
alla dessa särskilda annonser, och statens
och kommunens sammanlagda utgifter
för annonserna måste bli större
än kostnaderna för den annonsering
som bleve följden, om motionen bifölles.

Jag har, herr talman, synnerligen
svårt att förstå vad det är för skäl som
tala emot det i motionen framförda för -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

slaget. Jag skulle möjligen kunna säga,
att vi inom konstitutionsutskottet viskade
några små försynta ord om att det
på denna punkt kunde föreligga ett tidningsutgivarintresse,
men vi vilja inte
säga det högt här lika litet som där.
Tydligt är emellertid, att det kan finnas
sådana skäl.

Jag vill till detta bara ha ytterligare
tillagt, herr talman, att är det så, att
man menar något allvar med att rensa
bort en smula krångel och dubbelarbete,
har man här ett område, där en sådan
åtgärd inte skulle vålla några besvär
men utan tvivel medföra stora fördelar
både ur arbetssynpunkt och kostnadssynpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Det förslag, som motionären och
reservanterna vilja att riksdagen skall
anta, innebär att länsstyrelserna skola
kungöra val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige samtidigt med kungörandet
av val av landstingsmän. Anledningen
till att konstitutionsutskottets
majoritet inte har velat vara med om
den ändring av kungörelseförfarandet,
som motionären föreslagit, är att länsstyrelsens
kungörelse om landstingsmannaval
för närvarande i mycket stor utsträckning
endast införes i ett smärre
antal tidningar i de olika länen. Därpå
fingo vi många belägg vid behandlingen
av ärendet inom utskottet.

»Nå», säga reservanterna, »då kunde
man väl ändå ålägga länsstyrelserna att
införa länsstyrelsekungörelserna i ett
större antal tidningar än för närvarande
är fallet.» Om så skulle ske, tror jag
inte att det blir någon mindre kostnad
än vid tillämpningen av det nuvarande
kungörelseförfarandet. Vi ha ju i de
olika länen tidningar, som icke utkomma
dagligen och som äro lokaltidningar
för de skilda orterna ute i landet. I
dessa mera lokala tidningar införas genom
de kommunala myndigheternas försorg
kungörelser om de kommunala valen,
och otvivelaktigt förhåller det sig

på det sättet, att medborgarna ute i
bygderna i större utsträckning intressera
sig för vad som skall hända och ske
inom den egna kommunen och därför
fästa större uppmärksamhet vid de annonser,
som införas i dessa lokala tidningar.

»Nå, men», säga reservanterna här
under debatten, »är det mindre angeläget
att folk få reda på att det skall bli
landstingsmannaval än att det skall bli
kommunalfullmäktigeval?» Till detta vill
jag bara genmäla, att det torde väl vara
på det sättet att knappast någon numera
är okunnig om att båda dessa val förrättas
samtidigt. Jag tror inte att det
ur den synpunkten finns någon anledning
att ändra på det förfarande, som
hitintills tillämpats.

Min vän herr Linden slutade med att
säga att vi, om vi skola rensa bort en
smula krångel, böra gå den väg, som reservanterna
föreslagit. Jag bar svårt att
se att det skulle vara något särskilt
krångel förenat med det förfarande, som
hitintills har tillämpats. Om denna reform
skulle bli effektiv, måste ju länsstyrelsekungörelsen
införas såsom annons
i många fler tidningar än som för
närvarande är fallet.

Vi, som tillhöra majoriteten inom utskottet,
tro att allmänheten genom det
system, som för närvarande gäller, får
en bättre och mera spridd kännedom
om att val skall förrättas på de och de
tiderna i de olika kommunerna. För oss
har det varit angeläget att inte vidta
någon åtgärd som skulle inskränka allmänhetens
möjligheter att erhålla kännedom
om valförrättningen. Detta har
varit huvudsynpunkten i utskottets motivering.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt — den har ju blivit
onödigt lång —- men jag kan inte underlåta
att göra det särskilt på grund av herr
Cassels och herr Lindens yttranden. De
framhöllo, hur enkelt det skulle vara att

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

i länsstyrelsens kungörelse ta in även ett
meddelande om kommunalfullmäktigeval.
Och det är sant. Men förutsättningen
är då att länsstyrelserna bli skyldiga
att annonsera i alla länets tidningar,
annars kan meddelandet inte komma till
allmänhetens kännedom på samma sätt
som de kommunala annonserna.

Nu kan man ju säga att annonseringen
i och för sig inte har någon större
betydelse, ty folk får genom politisk upplysning
och agitation i alla fall reda på
när val skall äga rum. Men om det skall
vara någon mening med denna reform,
måste det bli ett åläggande för länsstyrelserna
att annonsera i länets alla tidningar;
annars kommer inte meddelandet
till alla röstandes kännedom. Och
hur en länsstyrelse gått till väga i det
avseendet tidigare, torde herr Cassel efter
sin tjänstgöring i Jönköpings läns
länsstyrelse väl känna till; länsstyrelsen
där annonserade i ett fåtal större tidningar,
som voro spridda i de större
städerna, och prutade ner priset för annonserna
till hälften —■ flera av länets
tidningar fingo dessutom ta in valannonserna
gratis för att dessa skulle komma
till ortsbornas kännedom. Däremot hade
länsstyrelsen infört annonser i en
av ortstidningarna i norra delen av länet,
vilken inte hade mer än ca 600 prenumeranter.
På detta sätt bli egentligen
länsstyrelsernas kungörelser tämligen
värdelösa, och därvidlag måste det ske
en radikal förändring, om det skall vara
någon mening med den föreslagna reformen.

Denna min uppgift kan verifieras både
av tidningsmän och andra i Jönköpings
län, och jag tror att det förhåller
sig på liknande sätt i andra län. I Jönköpings
län finns det t. ex. ett femtontal
tidningar, och de allra flesta äro ortstidningar
och endast ett mindre antal
länstidningar. En stor del av befolkningen
håller sig med dessa speciella ortstidningar,
en eller två stycken, och i
dem ha, med nämnda undantag, aldrig
länsstyrelsernas kungörelser om valen
varit införda.

Med den erfarenheten har jag åtminstone
fått den uppfattningen att skall det

ske en reform och, som det sägs, en
förenkling, i enlighet med reservanternas
förslag, blir detta inte billigare för
det allmänna, tv förutsättningen för att
det skall vara någon mening med reformen
är, som sagt, att länsstyrelserna äro
skyldiga att sätta in annonserna i alla
länets tidningar och äro beredda att betala
för annonserna, så att tidningarna
slippa ta in dem gratis, något som de,
i det fall jag nämnt, tidigare fått göra
kanske i flera år, utom när de fått ta in
annonserna för halva priset.

Med de erfarenheterna tycker jag att
en reform i här avsedd riktning inte är
någonting att rekommendera, och jag
ber med dessa ord, herr talman, få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skulle nog i viss mån kunna
förstå det resonemang, som herr Gottfrid
Karlsson och herr Gustav Emil Andersson
föra, om det vore så, att båda herrarna
kunde för mig göra troligt, att det
har kommit folk för att rösta i ett kommunalfullmäktigeval
utan att samtidigt
veta, att det varit fråga om ett landstingsmannaval,
därför att de sett i en
ortstidning att det samma dag skulle
äga rum ett stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktigeval.
Jag har svårt att
tro att det förhåller sig på det sättet.
De, som komma för att rösta, komma
nog i första hand därför att de veta att
det är val av landstingsmän, och herr
Gottfrid Karlsson har själv betygat att
ingen är okunnig om att det vid detta
val också förekommer val av stadsfullmäktige-
och kommunalfullmäktigeledamöter.

Jag tror således inte att det förhåller
sig på det sättet, att den omständigheten,
att de kommunala annonserna om
fullmäktigeval till äventyrs varit införda
såsom betalda annonser i de små
tidningar i Jönköpings län, vilka bruka
ta in länsstyrelsekungörelserna gratis,
gör att väljarna komma för att rösta
på landstingmän. Detta göra de nog
i alla fall. Jag skulle våga säga såsom
före detta tidningsutgivare, att även

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. kungörandet av kommunalfullmaktigeval m. m.

om det inte hade stått någon annons,
hade de nog kommit och röstat i alla
fall, därför att de veta, att det är val.

Vad annonserna framför allt tjäna till
är att de meddela de tider, under vilka
valet äger rum på dagen, men eftersom
de tiderna äro gemensamma för kommunalfullmäktige-
och landstingsmannavalen,
behövs ju inte heller i det avseendet
någon skillnad i kungörelseförfarandet.
Jag tror inte att någon, som till
äventyrs har läst en annons bara om fullmäktigeval,
har den uppfattningen att
detta val sker på andra tider än landstingsmannavalen.
Vet han att det är
landstingsmannaval och ser han i kungörelsen
om landstingsmannaval vilka tider
vallokalen hålles öppen, är det den
uppgiften han rättar sig efter. Herr Gottfrid
Karlsson tror säkerligen inte själv
att den omständigheten, att vederbörande
har råkat se en annons om fullmäktigeval,
gör att han kommer och röstar
på en landstingsman. Och är det på det
sättet, att länsstyrelsens kungörande om
landstingsmannavalet är tillfyllest för
att få fram ett så stort valdeltagande
som vi ha när det gäller landstingsval,
tror jag att den annonseringen, om den
utvidgas till att omfatta även meddelande
om kommunalfullmäktigeval, är
tillräcklig för att åstadkomma ett ordentligt
valdeltagande också i fullmäktigevalen.

Jag delar nog herr Lindens och herr
Cassels uppfattning, att detta förslag är
ett försök att göra slut på ett dubbelarbete,
som är onödigt och som, jag vill
inte säga krånglar till det hela — det
tror jag inte det gör — men vållar onödiga
kostnader och onödiga besvär för
myndigheterna. Kan man i en länsstyrelsekungörelse
foga till några rader om
att stadsfullmäktige- eller kommunalfullmäktigeval
skall äga rum vid den och
den tidpunkten, tror jag att detta skulle
vara till fyllest.

Herr talman! Jag kommer att rösta för
reservationen.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag har
avsiktligt i mitt första inlägg icke berört

denna fråga såsom ett tidningsutgivarintresse.
Men när jag nu angripes för
att ha tillhört en snål länsstyrelse, som
inte har velat betala sina annonser ordentligt
och som har försökt att få in
dem gratis i småtidningarna, får jag ta
detta med jämnmod. I Småland äro vi
mycket ekonomiska både när vi sitta på
länsstyrelsen och när vi ge ut tidningar.
Om det emellertid är så, att länsstyrelserna
ha låtit föra in kungörelserna i för
få tidningar, är det lätt att säga till dem:
»Var litet generösare; för in kungörelsen
i litet flera tidningar, så att ni täcka
fältet litet bättre!» Detta är i varje fall
ofantligt mycket billigare än att låta
valnämnderna sätta in sina egna kungörelser.
Det blir en utomordentlig besparing
för det allmänna, och det innebär,
såsom jag sagt, att 25 personer här i riket
få utföra ett arbete, som i dag sysselsätter
1 000 personer. Detta är en
mycket enkel rationaliseringsåtgärd.

Herr talman! Jag tillhör själv en konservativ
riktning men så stockkonservativ,
som konstitutionsutskottets majoritet
är, får man inte vara.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Jag vill först och främst rikta
några ord till herr Herlitz, som drog i
tvivelsmål en sak som jag hade anfört.
För att visa att jag inte kom med några
osanna uppgifter i mitt förra anförande
vill jag meddela att jag i dag av förut
anförda kommittéledamöter fått ytterligare
bekräftat, att hela denna fråga
kommer att tas upp av 1946 års kommunallagskommitté,
och då är det knappast
lönt att de herrar, som vilja ha en
extra utredning för detta ändamål, tala
om dubbelarbete.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! .lag får
verkligen såsom medlem av kommunallagskommittén
säga, att jag är överraskad
över herr Jones Erik Anderssons uttalande,
ty det är åtminstone inte för
mig veterligt att kommunallagskommit -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

tén kommer att ta upp frågan om den
kommunala vallagen till behandling. Det
är en överraskning för mig, och knappast
en glad överraskning, ty jag var
närmast inriktad på att vi nu skulle
fullfölja vårt arbete så, att vi inom detta
år skulle kunna få avlämna vårt betänkande.
Skulle det nu förhålla sig på det
sättet, som herr Jones Erik Andersson
påstår men som jag aldrig drömt om,
nämligen att vi skulle få uppta till prövning
även förevarande fråga, skulle vårt
arbete bli i högsta grad försinkat. Jag
tror jag kan säga såsom varande något
initierad i kommunallagskommitténs arbete,
att vi inte komma att syssla med
den kommunala vallagen.

Vidare skulle jag vilja nämna, att hade
den frågan upptagits till prövning
hos oss och samma skäl anförts, som
här blivit förebragta för reservationen
av herr Herlitz och herr Lindén, som
ju är eminent kunnig just på detta område
i egenskap av kommunalborgmästare,
hade jag för min del i varje fall inte
kunnat underlåta att stödja den besparingsaktion,
som reservanternas förslag
ändå innebär och som inte, efter vad
jag kan begripa, på något sätt mörklägger
våra landstingsmannaval eller våra
kommunalfullmäktige- och stadsfullmäktigeval.

Herr talman! I sanningens intresse vill
jag ha sagt det första jag anfört, eftersom
herr Jones Erik Andersson på denna
punkt tydligen har råkat ut för något
missförstånd, och i sparsamhetens intresse
vill jag ha det sista sagt, och i
intetdera fallet har det skett i någon
lust att mörklägga våra val. De äro tillräckligt
belysta som de äro.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Elon Andersson ställde den
frågan till mig, om jag trodde att det
var några som kommo och röstade i ett
kommunalfullmäktigeval utan att veta
att det samtidigt var landstingsmannaval,
därför att de hade sett i en ortstidning
att det skulle äga rum stadsfull -

mäktige- eller kommunalfullmäktigeval.
Visst har allmänheten reda på valen,
men de förrättas ju på olika tider ute
i kommunerna. Tiden anges i länskungörelserna
— det är riktigt — och herrarna
ha rätt i att det går an att i dessa
kungörelser foga till några rader om att
även kommunalfullmäktigeval skall förrättas
vid samma tidpunkt. Men en viktig
förutsättning för att allmänheten
skall få kännedom om detta förhållande
är, att denna kungörelse införes i samtliga
de tidningsorgan, som finnas i de
olika länen. Då det inom konstitutionsutskottet
upplystes om att så långt ifrån
är fallet — och jag har den mycket bestämda
uppfattningen att människorna
mera läsa den lilla lokala ortstidningens
annonser, som röra den egna kommunen
och som lämna uppgifter om de
tider, under vilka valen förrättas —- ansågo
vi, att allmänheten genom den nuvarande
ordningen bättre fick reda på
valtiderna. Men det är klart, att om
länsstyrelsekungörelserna infördes i flera
tidningar än nu är fallet, efter vad
som upplysts i konstitutionsutskottet,
skulle den argumentering, som utskottsmajoriteten
anfört i denna del sakna all
grund. Reservanterna säga emellertid
ingenting om detta förhållande utan
hemställa endast hos Kungl. Maj:t om
förslag till sådan ändring av den kommunala
vallagen, att länsstyrelse får i
uppdrag att kungöra jämväl val av kommunalfullmäktige
och stadsfullmäktige
samtidigt med kungörandet av val av
landstingsmän.

Nu säger herr Cassel, att han visserligen
är konservativ till sin läggning,
men så stockkonservativ som konstitutionsutskottets
majoritet får man ändå
inte vara. Jag vet nu inte vad det var
för anledning för den länsstyrelse, som
herr Cassel tidigare tjänstgjort i, att annonsera
i så pass inskränkt omfattning
som faktiskt var förhållandet enligt vad
som upplystes, då vi behandlade ärendet
inom konstitutionsutskottet.

Jag skall villigt erkänna att det var
dessa upplysningar om hur det i verkligheten
kunde gå till på en del håll som
medverkade till den ståndpunkt, utskot -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. kungörandet av kommunalfullmäktigeval m. m.

tets majoritet intog. Om man skulle gå
den väg, som reservanterna rekommendera,
skulle man samtidigt också få införa
ett åläggande för länsstyrelserna att
ta in kungörelserna om valen i tidningarna
i så stor omfattning, att ingen hålles
okunnig om när de skola äga rum,
och jag är fortfarande inte övertygad
om att denna reform — trots att min
vän herr Sjödahl ansåg sig kunna biträda
reservanternas förslag ur sparsamhetssynpunkt
— skulle komma att i realiteten
dra så mycket mindre kostnader
än det nuvarande systemet, under förutsättning
att länsstyrelsekungörelserna
införas i större utsträckning än hittills
skett på många håll.

Herr LINDÉN: Kunna vi inte vara
överens om, herr talman, att konstitutionsutskottsmajoritetens
argumentering
såväl i skrift som i tal närmast ger intryck
av en konstruktion enligt schemat
de obotfärdigas förhinder? När min
ärade vän herr Jones Erik Andersson
till alla de mer eller mindre bärkraftiga
argumenten dessutom fogade 1946 års
kommunallagskommitté, och sedan en
representant för denna kommitté står
upp och säger att kommittén inte kommer
att uppta den förevarande frågan
till prövning, ger väl ändå detta besked
om hur man sopar upp den minsta
gnutta av argumentdamm för att få någonting
med sig. Skulle det emellertid
ha varit så, som herr Jones Erik Andersson
påstod, hade det väl inte varit
mindre värdefullt, om riksdagen då genom
ett uttalande i enlighet med reservationen
sagt till, att den vill ha en utredning
om detta spörsmål.

Vidare vill jag fråga min ärade vän
herr Gottfrid Karlsson, om det verkligen
kan vara så synnerligen svårt att inse,
att vi, om länsstyrelserna få åläggande
att i en och samma annons ta in både
kungörelse om landstingsmannaval och
om kommunalfullmäktigeval, slippa en
sorts annonser, och även om det skulle
vara så, att länsstyrelserna hädanefter
skulle vara tvungna att annonsera litet
mer flitigt, kan inte den sammanlagda

mängden av länsstyrelsernas annonser
bli större än den sammanlagda mängden
av länsstyrelsernas och kommunernas
annonser.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! De
argument, som ha framförts i konstitutionsutskottets
utlåtande för ett bibehållande
av den nuvarande ordningen,
äro dikterade av omtanke om väljarna.
Jag tror emellertid, att om vi skulle underställa
väljarna denna fråga, skulle de
inte visa någon särskilt hög uppskattning
av våra bekymmer för dem, därför
att väljarna veta att det faktum, att
det hålles ett val i år eller i höst, blir
bekantgjort på helt andra vägar än genom
de stela kungörelserna. Det skriks
ut från alla håll i byn och i pressen, och
det måste vara en fullständigt efterbliven
tidningsläsare, som inte redan på ett
tidigt stadium har klart för sig att det
under det och det året skall förrättas
val.

Däremot tror jag, att om denna ganska
lilla fråga skulle underställas den
stora allmänheten och den skulle få tillfälle
att fälla ett omdöme vilket som är
förnuftigast: att sammanföra dessa två
kungörelser på ett ställe eller låta olika
myndigheter få annonsera var och en
för sig, råder det ingen tvekan om att
man allmänt skulle säga: »Det förra är
en god rationaliseringsåtgärd.» Man kan
också erinra om att riksdagen bara för
en vecka sedan i timmatal diskuterade
vilka åtgärder som skulle kunna vidtagas
för att förenkla och rationalisera.
Under sådana förhållanden kan man
göra den reflexionen, att det är underligt,
hur det för förenkling och rationalisering
gynnsamma klimatet då har
kunnat förändras bara på en vecka.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall bara be att få säga några ord.

Det talas här om att konstitutionsutskottet
har en konservativ majoritet. Jag
känner mig inte träffad, då det gäller
det föreliggande ärendet, ty mitt namn

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet,
återfinns inte under utskottets betänkande.
Men jag vill säga, att skulle vi
i konstitutionsutskottet ha tillstyrkt alla
motioner om ändringar i vallagen, vilka
väckts vid innevarande års riksdag, undrar
jag, hurudan vallagen egentligen
skulle sett ut.

Det förefaller mig helt naturligt att
länsstyrelserna skola kungöra val av
landstingsmän, tv dylika val gälla ju
samtliga kommuner inom landstingsområdet.
Vi veta också, hur en sådan kungörelse
ser ut i tidningarna. Det blir
som ett stort lakan på en sida i tidningen.
Jag tror, att om man skulle gå till
en väljare i en landskommun och fråga,
om han observerat, att man i en sådan
kungörelse även stuckit in några rader
om att det skall förrättas kommunalfullmäktigeval
samtidigt, så skulle han svara
att han inte observerat, att där också
förekom en kungörelse om val av fullmäktige.
Jag har gjort förfrågan hos valnämndsordförande,
och det förklaras att
allmänheten i kommunen bättre observerar
de lokala annonserna från valnämnden
om kommunalfullmäktigeval
an den skulle observera en annons härom
i den stora kungörelsen, som länsstyrelsen
inför beträffande landstingsmannaval
inom området.

Man har till stöd för förslaget anfört
ekonomiska skäl, att det är en rationaliseringsåtgärd
o. s. v. Ja, man rationaliserar
mycket i vår tid. Man har rationaliserat
på så sätt, att en stor procent av
Kungl. Maj:ts ärenden skola läggas hos
länsstyrelsen. Det pågår också en utredning
om att en hel del av det arbete,
som utföres i länen av lekmän och representanter
för kommunerna, i stället
skall utföras av länsstyrelserna. I stället
för en Kungl. Maj:t få vi väl till slut
24 Kungl. Maj:t i landet. I det här föreliggande
fallet vill man inte anförtro
kommunen att sätta in en annons om
sina egna val, om kommunen vill betala
för den själv, utan det skall också länsstyrelsen
sköta om. Förr i världen var det
klockaren, som skulle sköta om allting i
socknen. Jag tycker att det nu förefaller,
som om man vill göra länstyrelsen till
klockarfar för kommunerna i länen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckta motioner om vissa bestämmelser
angående beskaffenheten av valsedlar
vid riksdagsmannaval och kommunala
val.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 115 i
första kammaren av herr Lindblom m.
fl., och nr 153 i andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. och dels
de likalydande motionerna nr 169 i
första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 226 i andra kammaren av herr
Håstad m. fl.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

I motionerna 1:115 och 11:153 hade
hemställts, att riksdagen efter utredning
måtte för sin del antaga sådana
bestämmelser angående valsedlarnas
storlek och papperskvalitet, att valhemligheten
därigenom ytterligare säkrades.

I motionerna 1:169 och 11:226 hade
anhållits att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte dels under beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna
låta verkställa en översyn
av lagen den 26 november 1920 om
val till riksdagen samt av lagen den
6 juni 1930 om kommunala val i syfte
att genom fastställande av enhetlig
storlek på och standardiserad papperssort
för röstsedlarna skydda valhemligheten,
och dels för 1952 års riksdag
framlägga de förslag, som härav
kunde föranledas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna

1) 1:115 och 11:153 samt

2) 1:169 och II: 226

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade anförts

1) av herfar Herlitz, Bergh, Swedberg,
Hammar, Håstad och Gustafsson
i Borås, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
anledning av motionerna 1:115 och
11:153 samt 1:169 och 11:226 ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte verkställa en utredning
rörande sådana ändringar av
vederbörande lagar, att valsedlarnas
storlek och papperssort standardiserades
i och för valhemlighetens fulla
skyddande;

2) av herr Holmbäck, som dock ej
antytt sin mening.

Herr HERLITZ: Ilcrr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13 och
14 behandlas två frågor, som röra val -

Ang. valsedlars beskaffenhet.

hemligheten. Jag använder inga överord,
om jag säger att för mig står det skrupulösa
skyddandet av valhemligheten såsom
själva livsnerven i vår folkstyrelse.
Valhemligheten, alltså rätten att hemlighålla
hur man röstar, är i och för sig
ett beaktansvärt intresse, som lagstiftningen
bör skydda. Men då vi värna om
rösthemligheten, så är det framför allt
därför att denna hemlighet är den oundgängliga
förutsättningen för att val skola
kunna försiggå i verklig frihet, så att
rösterna bli ett uttryck för vad de röstande
själva vilja och inte för någonting,
som de mer eller mindre ha tvungits till
att rösta för.

Den, som vet med sig att hans röstavgivning
icke kommer att bli skrupulöst
hemlighållen, går till valurnan i medvetandet
om allsköns påföljder, som kunna
träffa honom, därest han är den ene
eller andre till misshag. Många människor
behöva icke känna någon som helst
rädsla för sådana påföljder, men det
finns människor som äro i den situationen,
att de äro beroende av den ene eller
andre — beroende av en förman, beroende
av en fader eller moder, beroende
av en borgenär, beroende av en social
krets, i vilken de leva, beroende av en
fackförening eller av en grupp av vad
slag som helst. Alla dessa människor veta,
att om icke valen äro hemliga, blir
trycket från dessa olika håll starkare.
De ha då all anledning att mot sin egen
mening rösta på ett sätt, som kan vara
dessa människor eller grupper till behag,
och det är få människor i det nutida
samhället som, om de bli utsatta
för ett verkligt sådant tryck, äro beredda
att lida för sin tro.

Ila vi däremot valhemligheten fullt säkerställd,
kan jag stolt och fri gå till
valurnan. Då vet jag att ingen kan rannsaka,
hur jag röstar. Har någon på förhand
utsatt mig för hot, därest jag inte
röstar på det eller det sättet, så vet jag
att detta hot faller platt till marken, därför
att vederbörande icke har möjlighet
att kontrollera, hur jag röstar.

•lag skall inte förlänga denna debatt
genom att rulla upp perspektiv från
främmande länder. Annars är det ju en

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

välbekant sak, att den enkla väg, på vilken
demokratien undergräves, är, såsom
vi nu för tiden ha talrika exempel på
från de s. k. folkdemokratierna, rösthemlighetens
uppluckrande eller uppgivande.

Yi ha nu, som sagt, två frågor rörande
detta ämne uppe i dag. Jag hoppas att
herr talmannen inte misstycker, om jag
mot löfte att inte senare uppträda i det
andra ärendet säger några få ord om det
redan nu. Det gäller herr Lundgrens motion
om särskilda anordningar med avsende
å de små valdistrikten. Vi ha ju
en del mycket små valdistrikt med ned
till 100 eller kanske 50 röstande. I och
för sig tycker jag att det är en utomordentlig
anordning. Jag vet vilka svårigheter
röstningen medför på landsbygden.
Jag skulle önska att man ville
undersöka, i vilken utsträckning det vore
möjligt att även på andra håll än
där detta redan skett skapa mycket små
valdistrikt, så att människorna inte hindrades
genom de långa avstånden från
att rösta. Jag skulle gärna se, att så
många avlägsna byar i vårt land som
möjligt gjordes till särskilda valdistrikt.
Men samtidigt kan jag inte bortse från
att herr Lundgren har rätt i att i en sådan
liten krets, där flertalet människor
känna varandra, är valhemligheten äventyrad
på grund av de små röstetalen.

Utskottsmajoriteten för bär ett resonemang,
som alldeles pekar åt sidan. Den
menar, att man inte bara därför att det
är ett litet valdistrikt får klart för sig,
hur den enskilde väljaren röstar. Jo, man
får det naturligtvis därigenom, att ofta
nästan alla människor i en sådan liten
valkrets känna varandras partitillhörighet.
Det är bara några få, som man inte
är säker på hur de rösta; i ett litet valdistrikt
är det med den nuvarande ordningen
mycket lätt att efter valet räkna
ut, hur just de ha röstat. Jag skulle alltså
önska herr Lundgrens motion all framgång,
men så som rösterna fallit i konstitutionsutskottet,
anser jag inte att det
är mycket att göra åt saken.

Ännu mycket viktigare än denna fråga
är naturligtvis frågan om valsedlarna.
Det faktum, att valsedlarna kunna vara

av olika storlek, gör att de, som ta emot
valkuverten, kunna konstatera, hur folk
rösta. Det har i konstitutionsutskottet
— jag är angelägen att understryka det
här och få det antecknat till kammarens
protokoll — omvittnats såsom en fullkomligt
självklar sak, att det med den
nuvarande ordningen förhåller sig på
det sättet. Det har sagts, att den, som
tar emot röstsedeln, har möjlighet att
genom att känna på kuvertet veta, hur
vederbörande har röstat.

Nu har det emellertid bedyrats av
många representanter för socialdemokraterna
och bondeförbundarna, att de
inte hört talas om att den kunskap, som
valförrättarna sålunda få om partitillhörigheten,
missbrukas. Man har inom
de egna leden inte hört något missnöje.
Nej, det är klart. Jag förstår väl om man
inom det socialdemokratiska partiet och
bondeförbundet inte har mött några sådana
bekymmer. Inom de båda andra
partierna, högern och folkpartiet, har
man nog andra erfarenheter. Det är
kanske inte någon tillfällighet, att så
förhåller sig. Missförstå mig inte! Jag
vill inte säga att socialdemokrater eller
bondeförbundare såsom valnämndsordförande
äro sämre människor än andra.
Jag menar bara att högermän och folkpartister
ofta befinna sig i en situation,
som är okänd för socialdemokrater och
bondeförbundare, nämligen befinna sig I
en liten krets, där en utomordentligt
stark solidaritetskänsla gör sig gällande
och där det råder en allmän uppfattning
om att den, som går emot denna
krets, är en osolidarisk och dålig människa.
Högermän och folkpartister ha
därför, som sagt, kanske större erfarenheter
av sådana bekymmer som det här
talats om än socialdemokrater och bondeförbundare.

Jag vill, herr talman, i förbigående
säga att jag naturligtvis icke tror att en
valförrättare kan sitta och följa med och
sedan ha i minnet, hur alla i kommunen
röstat, men det är ju så, att intresset
knyter sig till en eller annan röstande.
Man vill t. ex. veta var prästen står, hur
det är med handlanden — om han i
själva verket kanske är en borgerlig

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

figur — och hur den och den personen
eller arbetskamraten röstar; man vet inte
riktigt, hur det förhåller sig med hans
klassolidaritet. Det är alltså naturligtvis
vissa särskilda fall, som man kan ha för
ögonen.

Nu har man begärt bevis för att sådana
här saker ha förekommit. Hur skulle
man kunna bevisa det? Det är alldeles
klart, att det är utomordentligt svårt att
bevisa något, om hur det sipprat ut hur
den ene eller andre röstat. Begär inte
av dem, som här önska en ändring, att de
skola förebringa bevis! Det är naturligtvis
utomordentligt svårt. Men det behövs
inte heller, mina damer och herrar. Det
är inte här fråga om att kunna bevisa att
det tillgår så eller så, utan det avgörande
är redan det förhållandet att denna möjlighet
finns. Att denna möjlighet finns,
att valhemligheten kan röjas, är fullkomligt
till fyllest för att den, som befinner
sig i en ömtålig situation, skall känna sig
osäker och ofri, då han går till valurnan,
och känna sig föranlåten att rösta såsom
sockenborna eller fackföreningskamraterna
eller kunderna eller borgenärerna
eller pappa och mamma önska. Redan
denna möjlighet är för mig ett mycket
avgörande skäl för att önska en reform
i det hänseende som här ifrågasatts.

Det är en del praktiska spörsmål som
återstår att lösa. Jag skall inte uppehålla
mig vid dem. Det förefaller mig, som om
de äro rätt lätta att lösa. Det är självklart,
att man måste ha olika storlek på
sedlarna för olika sorters val -— de kommunala
valen kräva ju mycket stora valsedlar.
Man får naturligtvis inte fordra
millimeterrättvisa, utan det måste i fråga
om valsedlernas storlek finnas en viss
marginal, inom vilken man skall hålla
sig. Men har man en gång fastställt
en viss storlek, vad finns det då för
anledning att tala om att valsedlarna
komma att bli kasserade i större omfattning
än tidigare? Det är meningslöst tal.
Få vi en lagstiftning i fråga om valsedlarnas
storlek, kommer det för varje
tryckeri att bli en elementär och självklar
sak att hålla sig till den bestämda
storleken. Den stora kassationsrisken
tror jag inte ett dugg på.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

Herr talman! Med dessa små reflexioner
ber jag att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr LJNDBLOM: Herr talman! De
motioner, som här föreligga, äro icke
grundade på några teoretiska spekulationer
eller på konstruerade fall, utan
på praktiska erfarenheter och gjorda
iakttagelser. Jag kommer därför att rösta
för bifall till reservationen.

Jag har anledning att känna mig ytterligare
övertygad om det riktiga i den
ståndpunkten efter det uttalande, som
utskottsmajoriteten gjort i betänkandet.
Utskottet säger längst ned på s. 5 i betänkandet,
att det »ansluter sig helt till
uttalanden i förevarande motioner om
angelägenheten av att valhemligheten effektivt
skyddas». I fråga om motionärernas
uttalande, att valhemligheten äventyras
genom att valsedlarna äro av olika
storlek, säger utskottet på följande sätt:
»Om så vore fallet, skulle en lagstiftning
i anslutning till vad som föreslagits i motionerna
otvivelaktigt vara påkallad.»

Det gäller alltså för oss att klargöra,
huruvida man kan tänka sig att valhemligheten
äventyras genom att valsedlarna
äro olika stora. Jag skall be att få
demonstrera för kammaren, hur det
verkligen förhåller sig i detta avseende.
Jag har här i min hand två valsedlar
från ett och samma valdistrikt och ett
och samma valtillfälle. Den ena valsedeln
är, som synes, som en lång schal,
medan den andra sedeln inte är större
än att den går in i valkuvertet utan vikning.
För att få in den större valsedeln
i kuvertet måste man inte bara göra en
dubbel vikning på längden, utan också
en dubbel vikning på bredden, varigenom
kommer att bildas en ganska hård
kant i kuvertet. Det är alldeles uppenbart
att det inte är någon som helst svårighet
för valförrättaren, då han tar
emot kuvertet, att känna, om det är den
större eller den mindre sedeln som ligger
i kuvertet.

I ett stort valdistrikt, exempelvis en
stad, hetyder väl kanske detta inte så

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet,
mycket, men i ett mindre valdistrikt,
där alla äro bekanta med varandra, kan
ju valförrättaren genom att känna på kuvertet
avgöra vem som röstat med den
ena sedeln eller den andra. Det behöver
ju bara gå till så, att valförrättaren, när
han tagit emot kuvertet från den röstande,
sitter och väger det i handen,
samtidigt som han tittar på den som
skall pricka av i röstlängden. »Nå, hittar
du honom i längden?» säger han,
och så känner han på kuvertet igen.
»Ja», svarar den som sitter med längden,
och valnämndsordföranden lägger
då ned kuvertet i urnan. Framför sig
på bordet har han ett papper eller anteckningsblock,
där han skriver några
siffror ibland. Det är ingen, som inte
kan tänka sig att denne valförrättare,
när valet är slut, vet hur det hundratal
röster, som kanske avgåvos i distriktet,
fördelat sig på väljarna. Detta är inte
något konstruerat fall, utan ett exempel
som omvittnats. Jag har i dag fått ett
brev från Ångermanland, däri detta ytterligare
bekräftats och däri man framhåller
nödvändigheten av att en ändring
i det här avseendet kommer till
stånd.

Det är ju meningen att skydda valhemligheten.
Då bör man i enlighet med
utskottets uttalande också se till, att
den verkligen skyddas. Ingen kan väl
påstå att den är skyddad med nuvarande
metoder.

Sedan uppkommer frågan, hur denna
sak skall lösas. Utskottsmajoriteten har
ansett att partiorganisationerna skulle
kunna överlägga med varandra och
komma överens om ett någorlunda lika
format för valsedlarna. Ja, det kan man
naturligtvis tänka sig. Men det är ju inte
så alldeles säkert, att en sådan överenskommelse
träffas, och om den inte träffas,
blir ju resultatet i alla fall detsamma.
Då är inte valhemligheten säkert
skyddad.

Sedan skulle jag vilja tillägga, att de
nuvarande valkuverten äro alldeles för
små. Det är nästan omöjligt att få in en
valsedel i kuvertet, även om sedeln är
av en, man skulle kunna säga något så
när lämplig storlek. Kuverten äro så

små, att man nästan i varje fall tvingas
att vika valsedeln åtminstone tre gånger
dels på längden och dels på bredden.
Det är en procedur som borde vara
tämligen onödig. Om man gjorde dessa
valkuvert så stora som vtterkuverten
för äktamakeförsändelse, skulle saken bli
betydligt enklare. Då kunde man få in
en betydligt större valsedel utan att behöva
vika den mer än en gång. Om det
blir en utredning, böra dessa olika vägar
undersökas, synes det mig.

Herr talman! Jag begär med dessa
ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Valhemligheten är ju, som herr
Herlitz sade, av fundamental betydelse
i vår författning och någonting som vi
böra bevara och bibehålla i största möjliga
utsträckning. Jag vill dock, hem
talman, något kommentera detta och fråga:
Överdriver man i alla händelser inte
i närvarande tid betydelsen av åtgärder
för att trygga valhemligheten? År det
ändå inte på det sättet, att valhemligheten
i vårt demokratiska samhälle mer
och mer har blivit någonting självklart?
Förr ha vi äldre visserligen varit med
om en Hd, när man verkligen hade anledning
att gå omkring och vara, om
också inte precis livrädd, så åtminstone
ytterst försiktig, när man gick till valurnan.
Då var det av behovet påkallat
att vidta åtgärder för valhemlighetens
skyddande, så att de röstande kunde
lämnas något så när i fred, var och en
med sin uppfattning. För närvarande äro
emellertid förhållandena något annorlunda.

Herr Herlitz har här kommit med sin
egen beskrivning av förhållandena. Han
säger att socialdemokrater och bondeförbundare
behöva inte hysa någon räddhåga
på samma sätt som högermän och
folkpartister behöva göra i detta avseende,
ty dessa senare äro mera utsatta
för närgången observation än de andra
partierna. Denna historieskrivning,
må jag säga överraskar mig. Ty hur är
det för närvarande i stort sett på detta
område? Behöver egentligen någon, oav -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

sett partitillhörighet, gå omkring med
en dylik räddhåga, när han går till valurnan?
Det tror jag är mera konstruktion
än verklighet. Det göres visserligen
ibland gällande, att det åtminstone kan
vara fara å färde, där det finns kommunister
på valplatsen — herr Herlitz
nämnde inte kommunisterna direkt i
detta sammanhang. Jag måste dock säga
att jag hyser inte någon rädsla vare sig
för den ena eller andra gruppen. Visserligen
kan det ur ordningssynpunkt
vara bra att ha ett valbås att gå till, där
man ostört kan göra i ordning sitt valkuvert.
Men i övrigt behöver man dock
inte vara så rädd, ty därutöver förekommer
— åtminstone är det så i valdistrikten
i mitt län — att på valbordet ligga
alla de olika partiernas valsedlar tillgängliga
för var man. Man går fram och
tar av alla sedlar, fast man inte behöver
mQr än en — man ska ju för övrigt inte
lägga in mer än en sedel i kuvertet.
Detta, att man går fram och tar av alla
de olika sedlarna, är ju också ett skydd,
herr Herlitz. Ingen människa vet sedan
vilken sedel man röstar med. Åtminstone
går det så till på landsbygden.

Motionärerna yrka att det skall genomföras
en standardisering av valsedlarnas
format, så att man inte bara genom
att tumma på det tillslutna valkuvertet
kan dra några slutsatser om hur
en person har röstat. Herr Lindblom demonstrerade
två olika stora valsedlar
från samma valtillfälle och beskrev, hur
väljarna måste vika den större sedeln
flera gånger för att den skulle få plats
i valkuvertet. Jag förmodar att herr Herlitz
och hans meningsfränder mena, att
man för att bevara valhemligheten måste
ha absolut lika stora valsedlar i alla valdistrikt
över hela landet. Det betyder med
andra ord att man överallt måste ta till
valsedlarna i så pass stort format, att
det finns plats för alla dessa många
namn som måste tryckas på valsedlarna
i de kommuner som ha den talrikaste
representationen. Då måste alla valsedlarna
överlag bli mycket stora. Jag beklagar
verkligen alla gummor och gubbar
bland väljarna ute i landet, som då
i vallokalerna måste stå och vika valsed -

Ang. valsedlars beskaffenhet.

larna både på tvären och längden för alt
få in dem i kuverten. Man kommer faktiskt
att försvåra hela valproceduren, om
man drar konsekvensen av motionärernas
yrkande på denna punkt.

Här ifrågasättes som sagt en standardisering
av valsedlarna. Reservanterna
antyda bl. a. att de tänka sig att
blanka standardiserade valsedlar skola
tillhandahållas. Vidare tala de om fixt
mått inom fastställda minima och maxima.
Till slut ta de upp frågan, huruvida
en röstsedels vikt bör fastställas i
lag. Det är, tycker jag, nästan att gå
litet för långt att stadga att valsedlarna
skola behöva vägas. Jag erkänner att
reservanterna inte direkt kräva detta,
men de antyda möjligheten av ett dylikt
förfaringssätt,

Det ligger, herr talman, redan nu i de
olika valorganisationernas intresse att
skapa valsedlar som till format och utseende
äro så likformiga som möjligt. Vi
behöva därför knappast syssla med frågan
att åstadkomma något slags normalvalsedlar.
Motionärernas och reservanternas
beskrivning av hur det går till
vid valen i vårt land är i stort sett så
missvisande, att man inte behöver fästa
alltför stort avseende därvid. Herr Herlitz’
beskrivning av det rent av kriminellbetonade
sätt, valnämndsordförandena
begagnar sig av, kom mig att tänka
på att herr Herlitz kanske rent av skulle
kunna framträda såsom detektivromanförfattare
och skriva en »deckare» om
våra val.

Jag tror för min del att vi inte behöva
orera mer om denna sak. Jag är övertygad
om att det är till fyllest med de
bestämmelser som redan finnas plus vad
partiorganisationerna sins emellan själva
kunna åstadkomma på detta område
så att vi inte behöva sätta i gång med
några ytterligare utredningar. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag blev verkligen förvånad
över herr Lindbloms och även i viss
mån över herr Herlitz’ anförande.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

Valnämndsordförandena utses ju av
länsstyrelserna. Man förutsätter väl ändå
att länsstyrelserna välja sådana personer
som verkligen fullgöra sitt uppdrag
på ett helt annat sätt än vad herr
Lindblom här skisserade. Tror herr
Lindblom verkligen att det går till på
det sättet, att en valnämndsordförande
sitter och tummar på valkuvertet för
att söka känna efter vilken valsedel
som ligger i kuvertet? Jag förvånar
mig, uppriktigt sagt, över att en ledamot
av första kammaren kan komma
med en dylik beskyllning. Det tillgår
inte alls på det sättet, herr Lindblom.
Alla, som ha varit med vid valförrättningarna,
kunna vittna om att valsedelsmottagandet
sker under de tryggaste
former. Jag är övertygad om att
valnämndsordförandena äro mycket angelägna
om att valhemligheten skall bevaras.
Jag såg t. ex. vid ett tillfälle i
en vallokal att en valskärm stöd framför
ett fönster. Valnämndens ordförande
observerade detta och gav omedelbart
tillsägelse om att valskärmen skulle
flyttas från fönstret, så att ingen
genom fönstret skulle kunna se hur vederbörande
röstade. Man är på alla håll
lika mån om att bevara valhemligheten,
vilket konstitutionsutskottet också konstaterar
i sitt utlåtande.

Herr Herlitz snuddade i sitt anförande
även vid det utlåtande, som kommer
närmast efter detta ärende på föredragningslistan.
Han ansåg att man
bör ha så många och små valdistrikt
som möjligt. I Västerbotten ha vi faktiskt
redan nu ett mycket stort antal
valdistrikt, beroende naturligtvis på länets
stora ytvidd. Jag har tittat litet
närmare på resultatet av 1948 års val för
att få några exempel att anföra under
nästa punkt på föredragningslistan. Då
herr Herlitz emellertid redan nu drog
upp frågan om valhemligheten, skall
jag be att få komma med ett par exempel
i detta sammanhang.

I ett valdistrikt avlämnades 35 röster,
samtliga för ett och samma parti.
I ett annat valdistrikt avgåvos 28 valsedlar
— det är det distrikt som anföres
i herr Lundgrens motion. Av des -

sa 28 valsedlar voro 27 för ett och
samma parti och blott en för ett annat
parti. I ett tredje valdistrikt avlämnades
46 valsedlar, därav 25 för ett
parti och 21 för ett annat. Tror någon
i denna kammare att man i dessa bygder
behöver sitta och fundera över
vem som röstat på det ena eller andra
partiet? Nej, människorna ute i bygderna
känna varandra alltför väl för
att man skall behöva vara osäker om
hur den eller den röstat.

När det här vidare talas om rädsla
för repressalier, vill jag säga att jag
under min ändock rätt långa levnad inte
hört talas om att något sådant inträffat
under de senaste årtiondena. Det
förvånar mig att man i nådens år 1951
kan påstå, att det kan förekomma repressalier
från något parti mot de röstande.
Läget är sannerligen helt annorlunda
nu än förr i tiden. Jag minns
t. ex. hurusom jag själv år 1914 stod
och delade ut valsedlar utanför en vallokal.
Då kom en mycket konservativ
man fram till mig och sade: »Du behöver
inte står här, ty du får ändå inga
röster här i dag.» Folk kom där och
hade sina valsedlar väl förvarade i näven.
Jag blev faktiskt inte av med en
enda valsedel. Jag undrar, om det är
minnet av hur det var ordnat på den
tiden som går igen hos herr Herlitz,
när han nu talar om rädsla för repressalier.
Man bör nog i detta sammanhang
tala tyst om repressalier.

Vi vilja alla slå vakt om vår urgamla
frihet att med bevarad valhemlighet
rösta på vem vi vilja, men jag
är övertygad om att motionärerna gå
för långt, då de för att skydda valhemlighten
vilja införa enhetlig storlek på
valsedlarna. Det finns ju kommuner,
där man väljer 40 ledamöter till kommunalfullmäktige.
För var och en av
dessa 40 kan det väljas två suppleanter,
varför valsedeln upptar sammanlagt
120 namn. Om det nu skulle fastställas
en enhetlig storlek på valsedlarna
över hela landet, måste man ju
ha lika stora valsedlar i en kommun,
där man blott väljer 20 eller 25 ledamöter
av kommunalfullmäktige i stäl -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

let för 40 i det första fallet. Det blir
helt enkelt slöseri med papper, om man
bestämmer att valsedlarnas format skall
vara detsamma i kommuner, där man
blott behöver ha 60 namn på listan,
som i kommuner, där valsedeln kan
uppta 120 namn.

Allt detta tal om de risker, som skulle
uppstå för valhemligheten genom att
man tillåter olika format på valsedlarna,
är enligt min mening överdrivet
liksom även talet om de repressalier
som kunna uppstå i våra dagar, om
valhemligheten i något fall skulle röjas.
Jag är dessutom, som sagt, mycket
förvånad över herr Lindbloms påstående
att valnämndsordförandena skulle
uppträda på det sätt som herr Lindblom
demonstrerade. Det är beklagligt
att en dylik beskyllning framföres mot
av länsstyrelserna utsedda förtroendemän.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGH: Herr talman! Jag trodde,
när jag lyssnade till herr Herlitz’ anförande,
att vi åtminstone skulle vara fullt
eniga om den principiella bakgrund som
han tecknade till det problem som valhemlighetens
bevarande utgör. Jag trodde
också, att han på ett övertygande sätt
skulle ha visat, att valhemlighetens bevarande
i själva verket är en väsentlig
förutsättning för ett demokratiskt styrelseskick.
Jag ansåg mig kunna tro detta
därför, att utskottsmajoriteten på den
punkten har gjort en principdeklaration,
vari det säges, att »utskottet ansluter sig
helt till uttalandena i förevarande motioner
om angelägenheten av att valhemligheten
effektivt skyddas». När jag emellertid
hörde herr vice ordföranden i
konstitutionsutskottet, började jag undra,
om herr Herlitz i detta fall talade ur
allas hjärtan. Om jag fattade herr Jones
Erik Andersson rätt, drog han i tvivclsmål,
huruvida valhemlighetens bevarande
egentligen numera var någon nödvändighet.
Möter man sådana tankegångar hos
en företrädare för utskottsmajoriteten,
tvingas jag att fråga mig, huruvida den
3 Förslå kammarens protokoll 1951. Nr 9.

Ang. valsedlars beskaffenhet,
principdeklaration, som utskottsmajoriteten
har gjort, verkligen är allvarligt
menad. Jag hade annars tänkt nöja mig
med att sätta i fråga, huruvida den ståndpunkt,
som utskottsmajoriteten har kommit
till, svarar mot denna principiella
deklaration.

Det är två uppslag för valhemlighetens
bevarande som vi bär diskutera. Det ena
uppslaget är, att man i mycket små valdistrikt
skulle sammanföra hopräknandet
av rösterna och brytandet av valkuverten
till större enheter. På den punkten
har utskottsmajoriteten sagt, att detta
tjänar ingenting till. Själva öppnandet
av valkuverten och sammanräkningen
röjer, säger man, i och för sig ingen valhemlighet.
Det må vara sant, om man
tar detta påstående efter bokstaven, men
i verkligheten kan det ligga annorlunda
till. Låt oss till exempel ta ett sådant
där litet valdistrikt uppe i Västerbotten,
som herr Karl August Johanson talade
om, med t. ex. 50 röstande. Vid sammanräkningen
efter valet befinnes det,
att socialdemokraterna fått 25 röster, medan
partiets valbossar hade räknat med
att man skulle få över 30 röster. Någon
kanske frågar, hur valbossarna på förhand
hade kunnat räkna med att få 30
röster. Jo, det kanske på orten finns en
fackförening, vars medlemmar äro kollektivt
anslutna till det socialdemokratiska
partiet. Med utgångspunkt därifrån
kunde man gissa, hur många röster partiet
skulle få. Men det blev, som sagt, bara
25. Det är klart, att en dylik valutgång
leder till gissningar och undersökningar
om vilka som inte röstat med det egna
partiet. Antag att en arbetare, som tillhör
ett visst arbetslag, inte röstat med partiet,
trots att han via fackföreningen är
kollektivansluten till arbetarkommunen.
Jag tror inte, att det i fortsättningen
blir särskilt trevligt för en sådan man.
Han vill naturligtvis inte utsätta sig för
denna otrevnad genom att, som det heter,
svika solidariteten och aktar sig därför
vid nästa val noga för att ta samma
risk. Jag säger icke att påtryckning
förekommer, men jag påstår, att den
känslan finns att påtryckningar kunna
förekomma.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

Redan detta exempel visar, förefaller
det mig, att en person i denna eller liknande
belägenhet, skulle känna sig mycket
tryggare, om rösterna från hans lilla
valdistrikt blandades samman med rösterna
från ett annat valdistrikt och om
kuverten öppnades och rösterna sammanräknades
i större enheter.

Detta var det ena av de båda uppslag
för att skydda valhemligheten, som utskottsmajoriteten
inte vill vara med om.
Jag drar den slutsatsen av denna ståndpunkt,
att utskottsmajoriteten inte i sitt
praktiska handlande vill förverkliga den
allmänna princip, åt vilken man har givit
uttryck i utlåtandet.

Sedan ha vi problemet om valsedlarnas
storlek. Här förklarar utskottet, såsom
herr Lindblom redan har nämnt,
att visserligen är det angeläget att bevara
valhemligheten, men man bestrider
att valhemligheten skulle äventyras genom
att vid allmänna val valsedlar av
olika storlek användas. Vad herr Lindblom
praktiskt demonstrerade inför kammaren,
då han visade upp två olika stora
valsedlar och redogjorde för hur väljarna
måste vika den ena, utgör, tycker
jag, en uppenbar vederläggning av detta
påstående. Den största av de båda valsedlarna
måste vikas så många gånger,
att det blev minst åtta lager papper i valkuvertet.
Det är väl ändå uppenbart, att
man på ett kuvert kan känna, om dess
innehåll är så tjockt, att det innehåller
åtta lager papper, eller om kuvertet blott
innehåller ett enda enkelt ark.

Jag vill rikta en direkt fråga till herr
K. A. Johanson: Tror inte herr Johanson,
att en valnämndsordförande kan känna
på ett valkuvert, om det på detta sätt är
tjockade än andra? Skulle den frågan såsom
jag har anledning förmoda, besvaras
jakande, innebär det ett medgivande, att
valhemligheten är röjd i och med detta.
För att valhemligheten skall anses röjd
erfordras nämligen inte att valnämndsordföranden
går omkring och skvallrar,
utan det räcker med att han själv vet,
hur olika personer röstat. Redan därmed
är valhemligheten röjd. Det bestridande,
som utskottsmajoriteten bär gör,
förefaller mig vara orimligt. Kan man

på ett valkuvert känna, att i detsamma
ligger en valsedel, som tillhör ett visst
parti, är valhemligheten röjd. Vill utskottsmajoriteten
i enlighet med sin
principdeklaration medverka till att valhemligheten
bevaras, har utskottsmajoriteten
efter min mening inte dragit den
riktiga slutsatsen av sin principiella förklaring.

Nu kan man naturligtvis i anslutning
till herr Jones Erik Anderssons resonemang
säga, att vi böra ha kommit så
långt, att folk bör ha mod att stå för sin
politiska åskådning. Det är ett resonemang
som faller sig ganska naturligt
för oss som äro politiskt verksamma
och som inte tveka att bekänna kort.
Men här tala vi om de stilla i landet,
de som vilja leva i fred och som över
huvud taget inte vilja oroas med dessa
ting mer än vid valtillfällena, då de ge
sin mening till känna. Det är för deras
skull framför allt som dessa regler om
valhemlighetens bevarande ha tillkommit.

Herr Jones Erik Andersson anser, att
det är överdrift att påstå, att det skulle
ligga någon fara i att inte vidta de av
motionärerna önskade åtgärderna. Låt
mig anföra ett exempel. För två år sedan
kom en kroppsarbetare hem till mig
och bad, att jag skulle skaffa honom ett
par av mitt partis valsedlar. Jag hade
ingen aning om att den mannen reflekterade
på att rösta med oss. Tyvärr hade
jag inga valsedlar hemma för tillfället.
Jag frågade därför, om han inte
kunde gå förbi vår partilokal och hemta
valsedlarna där. »Nej», sade han, »då
får det vara, tv det kan hända att man
ser mig.» Jag återger här, herr talman,
en faktisk inträffad händelse. Jag påstår
icke att den mannen riskerade något,
men jag anser mig kunna påstå, att
han själv hade den känslan att han
kunde få obehag.

Kanske får jag berätta ännu ett exempel,
som inträffade i höstas. Det var en
man, som är verksam inom vägväsendet.
Förmannen kom till honom och sade:
»Nu skall du väl rösta med socialdemokraterna.
» Den tillfrågade svävade
på målet, och förmannen sade då: »Du

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

skall väl ändå rösta med dem du äter
med.» Då han frågade, vad förmannen
menade, svarade denne: »Det är ju vi
som skaffa dig arbete.» — »Vilka vi?» —
»Jo, vi socialdemokrater naturligtvis.»
Denne förman tycktes leva i den föreställningen,
att det allmänna vägväsendet
var en socialdemokratisk partiangelägenhet.
Det är självklart, att om något
dylikt kan inträffa på en arbetsplats,
behöver man ha det skydd som valhemlighetens
bevarande utgör.

Jag tycker, att talet om att det här är
fråga om överdrifter inte är riktigt befogat.
Jag vill emellertid tillägga, att när
en talesman för bondeförbundet råkar
stå upp på socialdemokraternas sida i
detta sammanhang, har jag en känsla av
att det inte är riktigt rättvist att klandra
bondeförbundet såsom sådant härför,
utan jag skulle närmast vilja betrakta
denna anslutning som ett av de
olycksfall i arbete, som det understundom
är bondeförbundets hårda lott att
råka ut för.

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
säga, att om det är något parti som
bör värna om valhemlighetens bevarande,
är det just det socialdemokratiska
partiet, inte därför att det har ordet »demokratiska»
i sitt partinamn, utan därför
att partiet är utsatt för en hel del
kritik för den tillämpade kollektivanslutningen.
Såsom vi veta, går det ju till
på så sätt, att en fackförenings majoritet
beslutar kollektiv anslutning till arbetarkommunen.
Den individuella friheten
bevaras på det sättet, att den, som
inte vill bli ansluten, får säga ifrån. Jag
tillhör dem som anse, att detta inte är
demokratiskt. Jag menar, att anslutningen
till ett politiskt parti bör förutsätta
en positiv viljeakt, helst en individuell
sådan, och att man icke bör bli nödsakad
alt tillgripa en viljeakt för att avstå
från att tvingas in i ett parti. Den kritik,
som från demokratiska synpunkter
bar riktats mot det socialdemokratiska
partiet för denna anordning, bar inte
lett till resultat. Men när denna kritik
fortfar, tycker jag, att partiet borde akta
sig mer än andra för att utsätta sig för
misstanken att inte bara pressa in folk

Ang. valsedlars beskaffenhet,
i partiet, utan också att söka få röster
som inte riktigt överensstämma med den
röstandes egen uppfattning. Jag säger
inte att ett dylikt tryck utövas, men jag
påstår, som sagt, att personer kunna ha
en känsla av att detta tryck utövas.

Båda de skäl, som jag här har anfört,
förefalla mig, herr talman, vara tillräckliga
för att man på denna punkt bör
vara litet mera lyhörd för det verkligt
demokratiska kravet att valhemligheten
bör bevaras. Jag kan inte finna något
sammanhang mellan den principiella deklaration,
som utskottsmajoriteten har
gjort, och det slut, vartill den har kommit.
Därför ber jag, herr talman, att få
ansluta mig till yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Konstitutionsutskottet har anfört tre skäl
för sitt avstyrkande av de föreliggande
motionerna. Utskottet erinrar därutöver
om att det flera gånger tidigare har avstyrkt
liknande motioner, bland annat år
1943 då jag var med om att väcka en
motion i samma ärende.

Utskottets första skäl är att det, innan
en ändring skall vidtagas, måste med fog
kunna göras gällande att valhemligheten
äventyras på grund av rådande ordning.
Detta har, förklarar utskottet, icke skett.
Utskottet befarar vidare att en ändrad
lagstiftning på denna punkt skulle framtvinga
nya kassationsbestämmelser. För
det tredje förklarar utskottet att det bör
ligga i de olika partiorganisationernas
eget intresse att utan särskilda bestämmelser
söka få till stånd likformighet i
fråga om valsedlarnas storlek.

Utöver dessa skäl för utskottets avvisande
hållning har utskottets vice ordförande
här i debatten anfört ett fjärde
skäl. Han säger nämligen att valhemligheten
nu tillhör ett förlegat stadium.
Jag skulle vilja fråga, om han ämnar
ta tillbaka detta yttrande eller ej. Om
lian inte vill göra det, ligger ju faktiskt
hela frågan på ett annat plan, och då
kan jag förstå utskottets slutresultat. De
tre av utskottet i utlåtandet anförda skälen
kunna nämligen inte vara tillräck -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet,
ligt underlag för utskottets avvisande
hållning. Är det herr Jones Erik Anderssons
allvarliga mening att det inte är
så kinkigt med valhemligheten, bör man
naturligtvis alltid avslå sådana här motioner.
Då bör man i stället för vår nuvarande
ordning acceptera kommunismens
moderna syn på saken och säga,
att systemet med bevarad valhemlighet
är av ondo och principiellt direkt felaktigt
— i stället böra väljarna tåga
fram till valurnorna i samlad trupp och
visa enighet till 99,9 procent.

Gentemot de av utskottet anförda skälen,
såsom de redovisas i utlåtandet, vill
jag påstå att det med fog kan göras gällande
att valhemligheten är hotad. Herr
Lindblom och jag ha i våra motioner
faktiskt gjort gällande detta. Det är alltså
inte sant då utskottet påstår, att detta
inte har gjorts gällande. Det finns faktiskt
papper på att den uppfattningen
har framförts; jag behöver bara hänvisa
till de tryckta motionerna. Sedan kan
man naturligtvis alltid diskutera, huruvida
det som säges i motionerna är riktigt
eller ej. Jag nöjer mig då med att
konstatera att vad herr Lindblom här
demonstrerade kan inträffa inom tusentals
valdistrikt i vårt land. Det är faktiskt
lätt att märka skillnaden mellan
innehållet i olika valkuvert, om en valsedel
t. ex. måste vikas tre gånger. I
mitt hemlän förekom det vid senaste valet
att ett partis sedlar måste vikas tre
gånger och två partiers sedlar en gång,
medan det fjärde partiets sedlar ovikta
kunde inläggas i kuvertet. Eftersom det
här gällde landstingsmannaval och inte
kommunalfullmäktigeval, tycker man att
dessa olikheter skulle vara rätt obehövliga.

Herr Karl August Johanson säger nu,
att detta inte innebär någon risk, därför
att valnämndsordförandena måste förutsättas
vara hederliga människor. På detta
vill jag svara att det inte räcker med
konfidentiell behandling från valförrättarnas
sida, ty så fort en sedel blivit
vikt tre gånger kan man på många meters
avstånd och utan att ta i kuvertet se
att det är litet bukigare än ett kuvert,
där röstsedeln inte behövt vikas någon

gång. Möjligheten finns alltså för en person,
som vill observera någon viss väljare,
att följa efter honom och se om
hans kuvert är litet bukigare. Jag vill
inte påstå att detta sker — jag tror för
min del att det förekommer —- men det
är, som herrarna Herlitz och Bergh just
framhållit, tillräckligt att det kan ske.

Och att valhemligheten är röjd i och
med att valnämndsordföranden tar i kuvertet
är alldeles säkert. Jag har hört
flera valnämndsordförande säga, att man
kan göra de mest förunderliga upptäckter
om hur folk röstar. Partierna få
många gånger röster av personer, som
man hade trott skulle rösta på ett helt
annat sätt. Detta är ju full bevisning för
att valhemligheten är röjd. Om sedan
valnämndsordförandena missbruka sina
iakttagelser eller inte är en sak som inte
alls hör hit.

Kassationsriskerna tror jag inte heller
att man kan anföra som skäl mot yrkandet
i motionerna. De föreslagna bestämmelserna
skulle inte medföra större kassationsprocent
än den nuvarande. I början
av 1900-talet hade vi ju standardiserade
valsedlar, och jag tror att konstitutionsutskottet
skall kunna konstatera
att kassationerna procentuellt inte
voro flera då än nu. Om ett visst format
blir bestämt, sörjs det ju för att sådana
valsedlar komma fram.

Utskottet talar om partiorganisationernas
eget intresse att tillse att valsedlarna
inte förete mera väsentliga olikheter.
Jag tror, herr talman, att det är lika
svårt att få partiorganisationerna att
göra något i detta fall som det är att få
kammaren med på ändrade bestämmelser.
Vad det kan bero på vet jag inte,
men det måtte finnas en önskan att
ingen ändring skall ske. När en betydande
minoritet begär en ändring, borde
majoriteten kunna ta hänsyn härtill, då
inga tungt vägande olägenheter kunna
åberopas mot ändringen.

Det mesta som är att säga i detta ärende
har redan anförts, herr talman. Jag
vill endast tillägga den synpunkten, att
ett demokratiskt samhälle väl strängt taget
borde skydda minoriteten i ett fall
som detta. En begäran i ett ärende som

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

detta borde inte avslås bara därför att
man inte själv har gjort några iakttagelser
som tyda på att en ändring skulle
behövas. Det borde här vara tillräckligt
skäl för ändring, att många människor
betyga att valhemligheten under nu rådande
förhållanden är röjd.

Det borde också vara ganska lätt att
praktiskt ordna denna sak, herr talman.
Vad som behövs är väl bara ett kort
sammanträde i god tid före valet, där
partiernas representanter komma överens
om hur valsedlarna skola se ut vid
riksdagsmannaval, landstingsmannaval,
kommunal- och stadsfullmäktigeval. Jag
tror inte att man skulle behöva mer än
två typer av valsedlar, och det gjorde ju
ingenting om de varierade inom vissa
mått bara de inte krävde ett olika antal
vikningar.

Under framhållande av att detta är ett
krav, som jag faktiskt tycker att minoriteten
har rätt att ställa, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har haft tillfälle att deltaga i konstitutionsutskottets
behandling av denna fråga,
men jag har inte funnit vare sig utskottets
utlåtande eller reservationen helt
tillfredsställande. Jag skall därför be att
få anföra några synpunkter, och jag
tror att kammaren håller mig räkning
för om jag söker göra detta i allra största
korthet.

Till en början måste jag instämma
med de talare, som tagit avstånd från
herr Jones Erik Anderssons yttrande
att frågan om valhemligheten numera
befinner sig på ett förlegat stadium. Jag
tror att valhemligheten över huvud taget
aldrig kan bli en förlegad fråga i en
demokrati.

Det är ådagalagt att i varje fall valnämndens
ordförande på grund av olikheten
mellan partiernas valsedlar kan
få reda på hur var och en röstat, och
det är sannolikt att detta kan vara av
betydelse särskilt i små valdistrikt. För
mig står det då klart, att något bör göras
i denna fråga.

Å andra sidan scr jag också fnllstän -

Ang. valsedlars beskaffenhet,
digt klart hur stora vanskligheter som
möta ett försök till lagstiftning om valsedlarna.
Skall man standardisera dem,
måste de så vitt jag förstår alltid få
mycket stort format. Dels måste det
finnas plats för så många namn som
det är tillåtet att vid valet upptaga på
en valsedel, och dels måste man ha en
typ som möjliggör spaltad valsedel.
Slöseri med papper blir därför ofrånkomligt,
och om ett parti sätter upp
bara några få namn på sin lista, skulle
den stora valsedeln komma att göra ett
klumpigt intryck. Härtill kommer att
en standardisering måste medföra nya
kassationsregler.

Under dessa omständigheter finner
jag det för min del riktigast att, såsom
konstitutionsutskottets majoritet har
tänkt sig, överenskommelser träffas
mellan valledningarna om gemensamt
format på valsedlarna i de särskilda
distrikten. Jag anser emellertid också
att man bör upptaga frågan om nya
valkuvert av större format och helst
av tyngre typ. Frågan om valkuverten
skulle Kungl. Maj:t kunna upptaga till
behandling omedelbart utan en riksdagsskrivelse.

Jag anser det möjligt att man genom åtgärder
i dessa två hänseenden skulle kunna
skydda valhemligheten. Skulle detta
inte lyckas, anser jag tiden vara inne för
en standardisering av valsedlarna, trots
de stora svårigheter som därvid möta.
Skulle det med andra ord finnas berättigade
klagomål ännu efter något år, sedan
man gjort försök med överenskommelser
mellan partierna och infört större valkuvert,
tycker jag att man i valhemlighetens
intresse bör skrida till en lagstiftning
trots vanskligheterna.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
begärde egentligen ordet för att bemöta
konstitutionsutskottets vice ordförande i
hans yttrande, men han har redan fått
svar både av herr Bergh och av herr
Mannerskantz.

Jag vill endast tillägga att jag måste
beklaga, om det verkligen skulle föreligga
en sådan åskådning inom konsti -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet,
tutionsutskottet att det är egalt huruvida
valhemligheten skyddas eller inte.
Herr Jones Erik Anderssons yttrande
strider för övrigt mot vad utskottet säger
i sitt utlåtande. Jag kan inte tänka
mig att vi kunna få betrakta denna fråga
på det sättet, att skyddandet av valhemligheten
är ett förlegat begrepp.

Herr Jones Erik Andersson sade också,
att han beklagade särskilt alla de
gamla väljare, som skulle bli tvungna att
vika stora valsedlar här och tvärs. Jag
har ju här visat upp valsedlar som det
är nödvändigt att vika just på det sättet.
På den punkten äro vi alltså fullständigt
ense.

Till herr K. A. Johanson vill jag endast
ge den repliken, att vad jag yttrade
om valnämndens ordförande inte bara
är någonting som jag tror, utan något
som jag vet. Valnämndens ordförande
utses visserligen av länsstyrelsen, men
det har vittnats för mig av valnämndsordförande
att man icke kan undgå att
känna på kuvertet vilken valsedel som
ligger i detsamma, om sedlarna ha mycket
varierande storlek.

Bästa lösningen av detta problem är
helt visst att gå in för den linje som jag
någon gång tidigare har lanserat här i
kammaren, nämligen att följa exemplet
från Finland och Danmark med en för
alla partier gemensam valsedel, som
skickas ut av det allmänna och där väljaren
prickar för de kandidater han
röstar på. Går man in för den lösningen
bli alla valsedlar lika stora och tillräckliga
för alla behov vid de olika valtillfällena.
Det vore den enda radikala
lösningen, men det torde dröja ännu ett
tag innan den konservativa svenska riksdagen
är villig att gå på denna praktiska
och radikala linje.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag vill bara ge några
repliker till herr Lindblom och herr
Bergh.

Herr Lindblom ändrar sig nu så till
vida att han säger, att valnämndsordföranden
inte kan undgå att känna på
valkuvertet om det är tjockare än ett

annat. Men i sitt första anförande talade
han om att valnämndsordföranden
tummade på kuvertet för att känna vilken
sedel som låg i del. Det är ju en
viss skillnad i fråga om tillvägagångssättet.

Jag medger, herrar Bergh och Lindblom,
att valnämndens ordförande kan
känna på kuvertet, då han tar emot det,
om det innehåller en tunn eller en tjock
valsedel. På den punkten råder ingen
tvekan, men däremot är inte valhemligheten
blottad. Herr Bergh kritiserade
valförfarandet, men så berättade han att
en arbetare hade kommit till honom och
bett att få en av högerns valsedlar. Herr
Bergh hade inga sådana hemma utan
uppmanade mannen att gå till valbyrån
och skaffa sig en valsedel, men det vågade
han inte göra av rädsla för att
det skulle bli känt hur han tänkte rösta.
Men i och med detsamma att herr Bergh
visste att den mannen röstade med högern
var ju valhemligheten bruten på
samma sätt som när valnämndsordföranden
känner på kuvertet. Mannen förutsatte
naturligtvis att herr Bergh inte
skulle röja sin vetskap för någon, men
det gör inte heller valnämndens ordförande.
Man bör nog tänka på att välja
sina exempel så att det klaffar litet bättre
än i det här fallet.

Jag har av debatten funnit att kritiken
mot valnämndsordförandena i regel har
drabbat socialdemokraterna. Herr Bergh
talade om att socialdemokratiska valbossar
hade räknat med att få så och så
många röster men att röstsifran sedan
hade blivit lägre, och så halkade han
in på frågan om kollektivanslutning. Jag
undrar, herr Bergh, om vi här i riksdagens
första kammare skola diskutera
kollektivanslutningen då vi behandla
frågan om valhemlighetens bevarande?
Jag tycker inte att vare sig tillfället eller
platsen blivit rätt valda. Den anslutningsfrågan
avgöra vi ute i våra fackorganisationer,
och den kan i varje fall
inte höra samman med dagens diskussion
om valhemlighetens bevarande. Jag
upprepar och vidhåller påståendet alt
jag icke har träffat på något sådant
fall, där kamraterna försökt att så att

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

säga piska en person att rösta med ett
parti som han inte själv önskar stödja.

Herr Bergh drog fram ett exempel ur
herr Lundgrens motion om sammanräkningsförfarandet,
soin behandlas i nästa
punkt på föredragningslistan, och jag
anser därför att jag kan svara några ord
i den frågan redan här för att belysa
talet om att det här bara skulle gälla socialdemokraterna.
I det fall herr Lundgrens
motion omnämner var antalet avlämnade
valsedlar 28, varav 27 på socialdemokraterna
och 1 på folkpartiet.
Men i ett annat fall, som jag också har
i min lilla tabell, var antalet avlämnade
valsedlar 46, varav 25 på folkpartiet och
21 på socialdemokraterna. Jag tror inte
att de 27 socialdemokraterna i Grynberget
rackade ned på den ensamme
folkpartisten, lika litet som jag tror att
de 25 folkpartisterna i Gransjö rackade
ned på de 21 socialdemokraterna. Sådant
är fria fantasier och hör enligt
mitt förmenande inte liemma i verklighetens
värld.

Jag har inte funnit, herr talman, att
några bärande argument åberopats för
att visa behovet av en lagändring på nu
ifrågavarande område.

Herr ELMGREN: Herr talman! Man
kanske på detta stadium i debatten kan
konstatera, att en del överdrifter nog
begåtts av dem som bär representera
minoriteten.

Först och främst har ju herr Lindblom
själv erkänt att denna fråga inte är så
betydelsefull i de stora valdistrikten, där
valförrättaren omöjligen kan hinna med
att examinera valkuverten på det sätt
som uppges förekomma i de mindre valdistrikten.

Jag tror också, herr talman, att skildringen
av förhållandena i de mindre
valdistrikten är överdriven. Herr Herlitz
har exempelvis talat om de handlande,
som av rädsla för sin omsättning inte
våga tala om hur de röstat. Men hur
går det då för de modiga handlande,
som framträda Öppet såsom kandidater
på högerns och folkpartiets listor? De
skulle väl riskera att inte få någon om -

Ang. valsedlars beskaffenhet.

sättning alls, om en handlandes omsättning
påverkas redan av hur han begagnar
sin rösträtt.

Jag tror att herr Holmbäck bär träffat
det rätta i denna fråga, då han säger
att det i första hand bör upptagas förhandlingar
mellan partierna. Jag tycker
inte att de, som här representera oppositionen,
kunna göra sina krav gällande
med så stor styrka, när de inte mera
energiskt tagit upp denna sak partivägen.
Det har dock visat sig, att partierna
i praktiska ting ha kunnat nå fram till
överenskommelser utan att man behövt
tillgripa lagstiftning. Emellertid tror jag
inte att lagstiftningsåtgärder komma att
bli nödvändiga, utan jag räknar med
att partiorganisationerna |skola kunna
komma överens om denna sak.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
bara be att få ge ett par korta repliker
till herr K. A. Johanson.

Han medger, att en valnämndsordförande
kan genom att ta i ett kuvert avgöra
vilket partis valsedel det innehåller,
för den händelse tjockleken skulle
mera väsentligt avvika från det normala.
Efter detta erkännande säger herr
Johanson, att därmed är valhemligheten
icke röjd. Jag vågar hoppas, att
herr K. A. Johanson är tämligen ensam
om den meningen. Valhemligheten
måste vara röjd i och med att någon
annan än den röstande med stor
sannolikhet kan avgöra hur väljaren
har lagt sin röst. .

Herr Johanson kom också in på mitt
exempel om arbetaren som kom hem
och bad att få en valsedel. Herr Johanson
menade, att den omständigheten,
att en person före valet går till
en annan och ber att få hans partis
valsedel, skulle innebära ett röjande av
valhemligheten. Det förefaller som om
det undgått herr Johanson, att valhemlighetens
bevarande hänför sig till valtillfället
och till vad som sammanhänger
med själva avlämnandet och sammanräknandet
av rösterna.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. valsedlars beskaffenhet.

Herr Johanson förebrådde mig vidare,
att jag'' i mitt resonemang hade tagit
upp frågan om den så vitt jag kan förstå
odemokratiska ordning, som kollektivanslutning
innebär. Jag menar, att
ett visst sammanhang här föreligger, så
till vida att man i ena fallet utsättes
för misstanke att pressa in folk i partiet
och i andra fallet, alltså det nu
förevarande, utsätter sig för misstanken
att inte vilja göra allt man kan för
att valhemligheten skall bevaras. Att jag
drog upp detta exempel beror på att
jag tyckte att förfarandet vid kollektivanslutning
är en tillräcklig belastning
ur demokratiska synpunkter och
att det kunde räcka med denna.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
två saker i debatten som jag tycker
röja ett förbiseende av vad som är problemets
kärna.

Herr Bergh har redan berört den
ena saken, nämligen herr Karl August
Johansons yttrande om mannen som
kom hem till herr Bergh och frivilligt
röjde hur han skulle rösta. Detta är ett
röjande av valhemligheten, menade herr
K. A. Johanson. Det visar, om jag
får uttrycka mig så, ett missförstånd om
vad hela diskussionen gäller. Inte är
det någon människa som här talar om
de fall, då jag frivilligt röjer för en
annan hur jag tänker rösta. Hela diskussionen
bär i kammaren har gällt ett
helt annat problem, herr K. A. Johanson,
nämligen huruvida väljaren skall
vara utsatt för att någon mot hans vilja
kan veta hur han röstat.

Jag talade i mitt första anförande om
handlanden som kände bekymmer för
sin omsättning. Herr Elmgren åberopar
nu andra handlande, som inte äro oroliga
för sin omsättning utan kandidera
på högerns listor. Men här har jag samma
invändning. Det ligger i sakens natur
att vi i denna diskussion måste skilja
mellan olika handlande. Den ene
kan vara beskaffad på ett sätt och den
andre på ett annat. Framför allt får
man räkna med de helt olika miljöer
handlandena kunna befinna sig i. Här

i Stockholm kanske en handlande jämförelsevis
riskfritt kan framträda, men
det finns också handlande, som bo och
verka på platser, där det skulle vara en
modig gärning och innebära ett riskerande
av hela deras timliga välfärd att
rösta så som deras övertygelse kräver.
Ni se inte, mina herrar, problemets
kärnpunkt om ni väja undan för detta
problemläge.

Får jag till sist konstatera, herr talman,
att det när allt kommer omkring
är rätt olika principiella åskådningai
som här bryta sig mot varandra, även
om vi inte själva äro klart medvetna
om det. Vi leva alla i våra grupper,
föreningar, sociala klasser och miljöer,
och detta trycker mer eller mindre
starkt sin prägel på oss. För reservanterna
framstår det såsom ett fundamentalt
villkor för hela vår demokrati
att allt detta tryck skall definitivt upplösas
i det ögonblick man går in i valbåset;
då skola alla dessa band icke
längre mäkta någonting. För motsidan
är det annorlunda — jag tänker särskilt
på socialdemokraterna. Jag säger
det i all stillsamhet och utan någon affekt;
jag konstaterar bara ett faktum.
Mina herrar, ni leva på principen om
klassolidaritet, på idén att arbetarklassen
skall hålla tillsammans. Detta är
för er en helig sak, och därför blir det
så att ni icke fullt ut kunna värdera
önskemålen hos dem, för vilka klasssolidaritetens
krav icke är något självklart
heligt. Så ligger problemet till,
herr talman, och därför har det en
ganska stor räckvidd.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Herlitz, att när jag drog parallellen mellan
den röstande inför valförrättaren
och den arbetare som herr Bergh berättade
om, så tryckte jag på det svar som
mannen hade givit herr Bergh, att han
icke vågade gå till valbyrån för att hämta
en röstsedel, eftersom det då skulle
bli känt att han tänkte rösta med högern.
Jag föreställer mig att det är litet
skillnad mellan den parallellen och det
resonemang herr Herlitz förde.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. bibehållande av beskickningsrådstjänsten i Wellington.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Herlitz m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Herlitz m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 49.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
om viss ändring i sammanräkningsförfarandet
vid allmänna val i syfte alt
skydda valhemligheten; och

nr 15, i anledning av väckt motion om
sådan ändring i kommunala vallagen, att
valnämnden i stället för länsstyrelsen
skall företaga den definitiva röstsammanräkningen
vid vissa kommunala val.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
avgörande statsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Ang. bibehållande av beskickningsrådstjänsten
i Wellington.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad förteckning över diplomatisk
och konsulär personal, tjänstgörande
utom riket, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för diplomatisk och konsulär personal,
tjänstgörande utom riket, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, dels ock till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Diplomatisk
och konsulär personal m. m. för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
7 866 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Holmbäck och Wehtje
(I: 242) och den andra inom andra kammaren
av herr Hästar! m. fl. (II: 321),
hemställts, att riksdagen måtte vid behandlingen
av tredje huvudtiteln besluta
sådan höjning av det begärda anslaget,
att sändebudsposten i Lissabon samt den
självständiga beskickningsrådsposten i
Wellington bibchölles.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. bibehållande av beskickningsrådstjänsten i Wellington.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 242 och II: 321,

a) godkänna under punkten införd
förteckning över diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 7 866 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Lundqvist, Axel Andersson,
Lundgren, Söderquist, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Boman
i Kieryd, Bergstrand, Kyling och
Widén ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna 1:242 och 11:321, såvitt
dessa avsåge bibehållande av beskickningsrådstjänsten
i Wellington. I enlighet
härmed hade reservanterna föreslagit,
att utskottets yttrande skulle i viss
angiven del erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
skulle hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 242 och II: 321,

a) godkänna i reservationen införd
förteckning över diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket; b)

godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för diplomatisk och konsulär
personal, tjänstgörande utom riket,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Diplomatisk och konsulär
personal m. m. för budgetåret 1951/52
anvisa ett förslagsanslag av 7 913 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I föreliggande
proposition föreslås bland an -

nat indragning av två beskickningscliefstjänster,
nämligen i Lissabon och i
Wellington.

Vad gäller beskickningen i Lissabon
har emellertid utskottet enat sig om en
skrivning, som innebär att tjänsten där
skulle uppehållas av en chargé d’affaires,
och på denna punkt äro vi således
ense. I fråga om beskickningen i
Wellington föreligger emellertid en reservation
av några utskottsledamöter, i
vilken yrkas att beskickningsrådsbefattningen
därstädes skulle bibehållas.

Reservanterna förstå, herr talman,
synnerligen väl nödvändigheten av att
i nuvarande läge göra besparingar på
alla punkter, men vi äro tveksamma
huruvida indragningen av beskickningen
i Nya Zeeland innebär en verklig besparing.
Det finns mycket stora svenska
handelsintressen i Nya Zeeland. Framför
allt i dessa dagar ha vissa svenska
exportindustrier ett mycket stort intresse
av att konkurrera om nyanläggningar
i detta land, och det skulle enligt vad
som upplysts inom avdelningen vara av
ett mycket stort värde för dessa exportindustrier
att få det stöd som en beskickning
innebär.

Enligt departementschefens förslag
skulle beskickningsrådstjänsten ersättas
med en oavlönad konsul och ministern
i Australien i stället vid behov resa till
Wellington. Jag vill erinra om att det
mellan de båda huvudstäderna, enligt
vad som uppgivits, är femton timmars
flygväg, alltså inte fullt så långt som härifrån
och till Amerika, men dock en
mycket avsevärd sträcka. Det kommer
att betyda relativt stora resekostnader,
vilka minska värdet av den besparing
som departementschefen vinner genom
indragandet av beskickningen.

Av dessa skäl ha reservanterna ansett
att beskickningen i Wellington bör bibehållas,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som på
denna punkt är fogad vid utskottets utlåtande.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Även utskottsmajoriteten

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. bibehållande
har ju givit till känna, att de föreslagna
indragningarna inom vår utrikesrepresentation
kunna framkalla vissa betänkligheter
med hänsyn till att det så sent
som förra året beslöts en viss utvidgning
av denna representation. Inom hela
statsförvaltningen söker man ju emellertid
för närvarande åstadkomma besparingar,
och så även inom utrikesförvaltningen.
När därför Kungl. Maj:t
funnit att vissa besparingar skulle kunna
göras, har utskottet inte velat motsätta
sig Kungl. Maj :ts förslag.

Förutom dessa indragningar i fråga
om utrikesrepresentationen i Lissabon
och i Wellington, vilka omnämndes av
herr Lundgren, föreslår Kungl. Maj:t
också en omorganisation av beskickningarna
i Bukarest och Havana. Beträffande
dessa två sistnämnda beskickningar
har emellertid inte från något håll
gjorts någon erinran.

Den anordning, som Kungl. Maj:t föreslagit
beträffande beskickningarna i
Lissabon och i Wellington, har utskottets
majoritet ansett sig kunna godtaga.
Vid beskickningen i Lissabon skulle visserligen
inte tjänstgöra en minister eller
därmed jämställd utan ett legationsråd
eller, såsom utskottet har satt i fråga, en
chargé d’affaires. Dessutom förutsätter
utskottet att representationen där skulle
underordnas ambassadören i London eller
annan utrikesrepresentation, som utskottet
inte direkt bör närmare angiva
utan överlämnat åt utrikesministern att
ta ställning till. Vad beträffar beskickningen
i Nya Zeeland är det emellertid,
såsom herr Lundgren nämnde, ett mycket
stort avstånd från Canberra eller exempelvis
Buenos Aires, om ministern
där skulle anförtros representationen i
Wellington, därest denna skulle omhänderlias
av en oavlönad konsul, och därför
har utskottet uttalat, att det förutsätter
att Kungl. Maj:t med största uppmärksamhet
följer utvecklingen. Om det
sedan skulle visa sig nödvändigt att vidtaga
förändringar blir detta kanske möjligt
utan alltför stora ändringar i organisationen.

Utskottet bar med hänsyn till de anförda
synpunkterna ansett sig kunna bi -

av beskickningsrådstjänsten i Wellington,
träda Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, ehuru utskottet förutsätter att vår
utrikeshandel och våra handelsförbindelser
och övriga förbindelser inte skola
bli lidande på de föreslagna indragningarna
utan skola kunna tillvaratagas jämväl
i fortsättningen på ett tillfredsställande
sätt.

Med denna ståndpunkt, herr talman,
anser jag mig kunna yrka bifall till utskottets
hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
anledning av de olika meningar, som ha
yppat sig på vissa punkter angående de
föreslagna indragningarna, vill jag understryka
att det ju är en gammal erfarenhet,
att alla äro anhängare av besparingar
i allmänhet, men så fort man
kommer fram till konkreta förslag görs
det alltid reservationer just beträffande
de förslag som framlagts. Inte minst när
det gäller att dra in tjänster visar det sig
att anhängarna av besparingar och de
som klaga på ansvällningen av tjänstemannakåren
ofta göra starka invändningar
mot just en indragning av de
poster som föreslås. De låta förstå att
det kanske finns andra som lättare kunna
undvaras, men sällan får man höra
några konkreta förslag om sådana poster,
utan man bara för fram sina invändningar.

Jag är naturligtvis medveten om att
det i fråga om de förslag, som framlagts
under tredje huvudtiteln, kan anföras
skäl för bibehållande av var och en av
de poster som där nämnas, och för somliga
kan det utan tvivel anföras mycket
goda skäl. Vi stå här emellertid inför en
avvägningsfråga. Jag har försökt att finna
de poster, som äro lättast att undvara,
och har då kommit fram till det
förslag som här föreligger. I den mån
det har gjorts invändningar mot förslaget
ha som sagt inte några positiva uppslag
kommit fram att söka vinna motsvarande
besparingar genom andra indragningar.

Det kanske kan intressera kammaren
att veta, att den danska regeringen ock -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. bibehållande av beskickningsrådstjänsten i Wellington.

så har framlagt ett förslag om besparingar
på utrikesförvaltningens område.
Därvid föreslås indragning av sändebuden
i Polen, Sydafrika, Australien och
Lissabon jämte vissa andra besparingar,
exempelvis att utrikesministeriet
framdeles icke skall täcka utgifterna i
samband med näringsrepresentanters
deltagande i förhandlingar i utlandet
utan att sådana kostnader skola bäras
av näringslivet självt. Den sammanlagda
summan av de besparingar, som föreslagits
av den danska regeringen, är ungefär
tre gånger så stor som den sammanlagda
summan av de besparingar,
som föreslås här under tredje huvudtiteln.

Om jag får säga några ord om de särskilda
fallen, vill jag först i fråga om
beskickningen i Lissabon säga, att det
kanske råder något missförstånd, mycket
förklarligt, angående innebörden av
termen cliargé d’affaires inom utskottet.
Det var givetvis även förutsatt i propositionen,
att det skulle finnas en
chargé d’affaires i Lissabon, men det
finns två former av chargé d’affaires.
I bägge fallen kan det vara ett beskickningsråd
eller en sekreterare som är
chargé d’affaires. Det är inte fråga om
i vilken lönegrad vederbörande är placerad,
utan benämningen innebär bara
att tjänstemannen förestår beskickningen.
Dels finns den formen, att en chargé
d’affaires är självständig och ensam chef
för beskickningen, och dels finns den
formen, att han fungerar som chargé
d’affaires, men är underställd en minister
i ett annat land, vilken kommer dit
en och annan gång och då övertar ledningen
av beskickningen. I båda fallen
talar man alltså om chargé d’affaires.
Det är således inte någon skillnad gentemot
regeringens förslag, när utskottet
har skrivit, att det bör finnas en chargé
d’affaires i Lissabon, utan det är precis
vad som varit avsett från regeringens
sida. Vad som däremot kan vara tveksamt,
och där Kungl. Maj:t gärna vill ha
handlingsfrihet, är när det gäller att
avgöra, huruvida man skall ha en självständig
chargé d’affaires eller en chargé
d’affaires, som är underställd en be -

skickningschef i något annat land, och
i så fall vilket land. Därvidlag kan
man nödgas ta hänsyn till etikettssynpunkter,
eller vad man vill kalla dem,
konventionella synpunkter, hur det ena
och det andra uppfattas i respektive länder.

Beträffande Nya Zeeland gäller att det
självfallet kan vara till fördel att där
ha en beskickningstjänsteman. År 1949
ombildades också det dåvarande konsulatet
till en beskickning. Det blev således
en diplomatisk tjänsteman i stället
för en konsulär. Det innebar inte så
mycket i sak. Anledningen till ombildningen
var mera att de engelska dominions
numera uppehålla diplomatiska
förbindelser med andra länder. Om
svenska företag äro intresserade i anläggningar
där nere, få de i första hand
självfallet bevaka sina intressen med
hjälp av sin egen personal. Det kan
utan tvivel vara värdefullt för dem att
emellanåt få ett handtag från en svensk
officiell representant, men det är inte så
säkert att han behöver finnas där kontinuerligt.
Nu skall ju i alla fall Nya Zeeland
enligt förslaget läggas under Australien,
såsom det varit tidigare, och
någon gång emellanåt får en tjänsteman
från beskickningen i Canberra, antingen
beskickningschefen själv eller någon annan,
resa till Nya Zeeland. Jag tror därför
för min del att det skall gå att ordna
denna sak någorlunda tillfredsställande,
men det är givet att man har anledning
att följa utvecklingen och se
verkningarna av de gjorda indragningarna.

Vi komma senare till en annan punkt,
där det råder delade meningar, nämligen
i fråga om pressattachébefattningen
i Argentina. Jag skall inte för ögonblicket
säga mera om den saken än att
det också här, såsom jag inledningsvis
sade, är fråga om att välja. Man anser
sig utan alltför stora olägenheter kunna
göra en indragning av en pressattaché,
och då företar man indragningen där
man anser att olägenheterna bli minst.
Jag tror inte man kan komma längre
vid sådana här besparingsaktioner än
att man gör en avvägning så gott sig

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. bibehållande av beskickningsrådstjänsten i Wellington.

göra låter. Man kan inte ta alltför mycken
hänsyn till de invändningar som
komma fram, ty om man föresloge någonting
annat i stället skulle det komma
minst lika starka invändningar mot det
förslaget.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har väckt en motion i denna kammare,
i vilken yrkas bland annat, att beskickningsrådsposten
i Wellington skall bibehållas.

Utrikesministern sade nyss, att de,
som ställa yrkanden om att tjänstemän
skola bibehållas på sina poster, mycket
ofta tala om besparingar i allmänhet,
men när det kommer till kritan äro de
inte med på dylika besparingar, och
utrikesministern har alldeles rätt i att,
såvitt det gäller utrikesstaten, de som
väckt denna motion icke ha kunnat
hänvisa till något annat fält, där besparingar
skulle kunna göras. Men det är
för mycket sagt, om herr utrikesministern
vill generalisera i detta avseende
och göra gällande att så är förhållandet
även beträffande andra departements stater.
I den debatt, som förekom om justitiedepartementets
statförslag för några
dagar sedan, föreslogo, såsom kammarens
ledamöter erinra sig, de som yrkade
på en viss befattnings tillsättande
samtidigt indragning på en annan punkt.

Anledningen till att jag väckt denna
motion är att jag icke kan finna, att
det kommer alt bli så stor vinst i besparingssyfte
genom indragningen av beskickningen
i Wellington. Vinsten skulle
bli 61 000 kronor, men från detta belopp
måste givetvis dragas de ökade kostnader,
som uppstå vid beskickningen i Australien,
jämte kostnaderna för de resor
som beskickningschefen där måste göra
till Nya Zeeland, och det är ju inte några
korta resor det rör sig om. Avståndet
mellan Melbourne, som är närmaste
hamnstad i Australien, och till Wellington,
alltså Nya Zeelands huvudstad, är
ungefär lika stort som avståndet mellan
Stockholm och Sicilien. En dylik resa
kostar mycket pengar, och det blir stora
summor, om den skall företagas flera

gånger per år. Det är att märka att
jag här ändå inte räknat med avståndet
mellan Australiens huvudstad och
Melbourne.

Jag förstår mycket väl att utrikesministern
har ansett sig tvungen att göra
denna indragning, men det bör dock
framhållas, att beskickningen i Wellington
upprättades så sent som år 1949.
Den skall nu alltså indragas efter två
år. Det måste på nyazeeländarna, med
vilka vi ha alltjämt ökade handelsförbindelser
— vår export har ju ökat från
8 till 28 miljoner kronor — göra, om
jag så får säga, ett ryckigt intryck, att
man den ena dagen inrättar en beskickning
och den andra dagen drar in den.
Frågan är väl, om vi verkligen äro så
fattiga, att vi måste underkasta oss att
folk få ett sådant intryck av oss.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Hans
excellens ministern för utrikes ärendena
har understrukit vad jag nyss nämnde,
nämligen att den svenska exportindustrien
har mycket stora ekonomiska intressen
i Nya Zeeland. Nu är det emellertid
så, herr talman, att det är under
de närmaste åren som den svenska exportindustrien
kommer att ha dylika intressen
att bevaka, beroende bland annat
på den pågående elektrifieringen av järnvägarna
på Nya Zeeland.

Jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att reservanterna föreslagit,
att indragningen av beskickningen
i Wellington skulle anstå åtminstone
ett år i avvaktan på lösandet av
dessa för vår exportindustri mycket
betydelsefulla och just nu aktuella frågor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. indragning av pressattachébefattningen i Buenos Aires.

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och go-dkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Ang. indragning av pressattachébefattningen
i Buenos Aires.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad personalförteckning för
pressattachéer, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1951/52, dels
godkänna av departementschefen förorddad
avlöningsstat för pressattachéer, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1951/52, dels ock till Avlöningar
vid beskickningar och konsulat: Pressattachéer
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett förslagsanslag av 305 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att en år 1945 inrättad pressattachébefattning
i Buenos Aires skulle indragas
och antalet dylika befattningar
därigenom minskas från åtta till sju.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundgren (I: 243) och den andra inom
andra kammaren av herr Ståhl m. fl. (II:

322), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att under tredje huvudtiteln
såsom hittills upptaga åtta pressattachéer
och anvisa härför erforderliga
anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 243 och II: 322.

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för pressattachéer,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för pressattachéer, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Avlöningar vid beskickningar
och konsulat: Pressattachéer för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
340 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Mårtensson i Uddevalla,
Eriksson i Sandby, Thapper och Persson
i Vinberg, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 243 och II: 322,

a) godkänna i reservationen införd
personalförteckning för pressattachéer,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1951/52;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för pressattachéer, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

c) till Avlöningar till beskickningar
och konsulat: Pressattachéer för budgetåret
1951/52 anvisa ett förslagsanslag av
305 000 kronor.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Vid
denna punkt har jag och några andra
ledamöter av statsutskottet fogat en reservation,
som innebär att vi förorda
Kungl. Maj:ts förslag, när det gäller
pressattachébefattningen i Buenos Aires.

Departementschefen har i propositionen
uttalat, att i nu rådande statsfinan -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. indragning av pressattachébefattningen i Buenos Aires.

siella läge en nedskärning bör avvägas
av utrikesrepresentationen jämväl i vad
avser pressattachétjänsterna. En översyn
av dessa tjänster har enligt departementschefen
givit vid handen, att den
år 1945 inrättade pressattachétjänsten i
Buenos Aires borde kunna indragas. Det
heter vidare, att särskilda medel för upplysningsverksamheten
i Sydamerika finnas
beräknade under anslaget till Upplysningsverksamhet
i utlandet angående
Sverige, och det har synts departementschefen
bli möjligt att med användande
av dessa medel åtminstone tills vidare
i viss omfattning vidmakthålla nu ifrågavarande
informationsverksamhet.

Utskottet säger: »Därest av besparingsskäl
en inskränkning av upplysningsverksamheten
nödvändigtvis måste göras,
kan det därför med fog ifrågasättas
lämpligheten av en aktion i sådant
syfte inriktas just på denna tjänst.»

Vi befinna oss i ett hårt ekonomiskt
läge, men just denna sats, som jag nu
läste upp ur utskottets utlåtande, visar
ju ganska tydligt att så fort det kommer
ett förslag om besparingar är man visserligen
med på besparing, men inte just
på det område det gäller. Man glömmer
emellertid att ge anvisning på något annat
område, där besparingar kunna göras.
Utrikesministern har ansett, att man
här utan olägenhet kan göra en besparing
på .35 000 kronor, och jag har svårt
att förstå varför man då inte skulle
göra det.

Det har framhållits att det är så nödvändigt
med denna informationsverksamhet
där ute, och det är ju alldeles givet
att så är fallet, men när utrikesministern
anser sig kunna tillgodose denna
verksamhet på annat sätt kan jag inte
finna något skäl varför vi inte skulle
kunna ta denna besparing på 35 000 kronor.

•lag her således, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Statsutskottet har nog behjärtat
utrikesministerns besparingsåtgärder
under denna huvudtitel, men ut -

skottet har ifrågasatt, om det är lämpligt
att företa besparingar på denna
punkt.

Pressattachébefattningen i Buenos Aires
inrättades för några år sedan på förslag
av den s. k. Amerikautredningen.
Attachéns uppgift är att sprida upplysning
om svenska förhållanden, såväl
när det gäller affärslivet som kulturlivet,
bland den spansktalande befolkningen
i Sydamerika och Mellanamerika.
Det har varit av stor betydelse
att här ha haft tillgång till en attaché,
som behärskat det spanska språket.
Vi ha numera omfattande handelsförbindelser
med Sydamerika, och
i ett utrikespolitiskt spänt läge kunna
dessa handelsförbindelser få ännu
större omfattning. Det kan därför ifrågasättas,
om det är lämpligt att nu göra
denna indragning. Vi minnas nog litet
var från den debatt, som fördes med
anledning av det av Amerikautredningen
framlagda förslaget, att det ansågs
önskvärt, särskilt på det kommersiella
området, att vi kunde få bättre förbindelser
med dessa länder. Med anledning
härav har utskottet varit tveksamt,
särskilt sedan vi hört representanter
från näringslivet, som anse att det skulle
vara av betydelse att uprätthålla denna
befattning, att nu föreslå indragning
av densamma. När nu herr Näsström
nämnde, att man nog kunde göra en besparing
på denna punkt, kanske herr
Näsström också borde ha beaktat, att
Sverige i mycket små länder i vår närhet,
där vi dock ha möjlighet att upprätthålla
direkta förbindelser, håller
pressattachéer. Utskottet vänder sig inte
emot någon av dessa befattningar men anser,
att om det skall prövas, var besparingar
kunna göras, kan man ifrågasätta
även dessa. Utskottet har inte velat föregripa
en sådan omprövning, utan lämnat
den vägen öppen, men ansett, alt
man inte nu bör vidtaga den av departementschefen
föreslagna indragningen.
Utskottet uttalar dock, att »därest av besparingsskäl
eu inskränkning av upplysningsverksamheten
nödvändigtvis måste
göras, kan det därför med fog ifrågasättas
lämpligheten av att en aktion i så -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. indragning av pressattachébefattningen i Buenos Aires.

dant syfte inriktas just på denna tjänst»,
men utskottet tillägger dessutom att
nämnda attachébefattning eventuellt
skulle kunna förläggas till Stockholm.
Det är så ordnat i ett annat fall, att en
pressattaché, som egentligen skulle vara
stationerad i ett annat land, är hemkallad
till Stockholm, och vi ha ifrågasatt
—- därest det nu skulle vara nödvändigt
att här göra en besparing under kanske
en kortare tid — om inte en sådan lösning
av frågan skulle kunna ske även i
detta fall. Om befattningen kunde förläggas
till Stockholm, skulle ortstillägget
på 18 000 kronor kunna inbesparas. Vederbörande
skulle då härifrån kunna
bedriva sådan upplysningsverksamhet
och skulle vid en senare tidpunkt kunna
stå till förfogande för tjänstgöring
utomlands. De besparingssynpunkter,
som man i dag på vissa håll lägger på
denna fråga, skulle då inte behöva bli
avgörande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Såsom
motionär i denna kammare i frågan
om pressattachén i Buenos Aires vill
jag bara uttala min tacksamhet mot utskottet
för att utskottet har för sin del
tillstyrkt motionen.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
med anledning av ett yttrande under
den föregående debatten av hans
excellens ministern för utrikes ärendena.
Excellensen Undén efterlyste förslag
till besparingar på andra poster såsom
alternativ till det förslag, som framlagts
i statsverkspropositionen. Herr förste
vice talmannen har varit inne på detta
problem. Jag vill ytterligare belysa det
med några ord.

Vi ha nu presattachéer i Helsingfors,
Köpenhamn och Oslo. Pressattachébefattningen
i Helsingfors torde vara motiverad
av de särskilda språkförhållandena
i Finland, men det förefaller i varje
fall en lekman vara tvivelaktigt, huruvida
icke någon av de andra pressattachébefattningarna
skulle kunna dragas
in, jag menar alltså den i Köpenhamn

eller den i Oslo, särskilt som för närvarande
Norge inte har någon pressattaché
här i Stockholm. Det förefaller med
de livliga förbindelser, som vi ha med
våra grannländer Danmark och Norge,
betydligt enklare, mindre skadligt att
vara av med en pressattaché i något av
dessa länder än att vara av med en pressattaché,
som avsetts för hela det spansktalande
området i Sydamerika.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande, som framställts av
herr förste vice talmannen, innebärande
bifall till utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Vid denna frågas avgörande inom
statsutskottet biträdde jag den mening,
som är uttalad i reservationen, ehuru jag
inte har kommit med som reservant. Jag
har således här full frihet att gå på reservationslinjen,
vilket jag också kommer
att göra i den blivande voteringen.

Jag kan självfallet inte frågan så där
i detalj och inifrån, men av den debatt,
som fördes i statsutskottet, fick jag nog
det intrycket, att man utan någon fara
för att de svenska intressena skola åsidosättas
här kunde följa Kungl. Maj :ts
förslag, och därför har jag också biträtt
detta.

När statsutskottets majoritet talar om
att man eventuellt kan tänka sig en besparing
genom att denna pressattaché
skulle flyttas hem till Stockholm och
härifrån sköta de svenska intressena i
Sydamerika, låter det ju litet underligt,
även om vi veta att de moderna kommunikationsmedlen
ha trängt ihop avstånden.
Därtill kommer ju att med den
press, som är att räkna med där nere i
Sydamerika, en pressattaché måhända
inte kan göra så synnerligen mycket. I
varje fall är pressattachéns verksamhet
i viss mån begränsad därigenom att
pressen där inte bär samma fria ställning
som i de flesta andra länder.

Ett av de skäl, som anfördes i utskottet
för pressattachéns bibehållande, var
att det fanns speciella svenska intressen
att bevaka — det var några stora indu -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. indragning av pressattachébefattningen i Buenos Aires.

striföretag, som hade stora vitala intressen
där nere. Det förefaller nog som om
dessa stora företag, om de behöva i tidningarna
bevaka sina intressen, skulle
kunna göra det med de resurser, som de
ha, utan att behöva anlita en av staten
bekostad pressattaché.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till reservationen.

Herr DE GEER: Herr talman! Jag vill
ställa samma yrkande av två skäl, dels
av sparsamhetsskäl men dels också av
ett annat skäl, som inte alls har kommit
till synes i debatten i dag här i kammaren,
nämligen som en demonstration
mot det fria ordets undertryckande just
i Buenos Aires, där denne attaché har
varit placerad. Vi veta, att Sydamerikas
främsta tidning, La Prensa, på det mest
hänsynslösa sätt undertryckes. Av den
anledningen jämte sparsamhetsskälet ber
jag att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
vill nu endast vända mig till vår ärade
förste vice talman. I sitt anförande nyss
sade han: »Visst skola vi spara, men inte
på denna punkt och inte nu.» Jag tycker
att detta är ett talesätt, som förekommer
alltför ofta i denna kammare. Borcje vi
inte, om vi vilja göra verklighet av ordet
»sparsamhetsintresse», göra det just
på en sådan punkt där departementschefen
tydligt har sagt ifrån att en besparing
kan göras utan större olägenhet?
Om nu det besparingsintressc, som gör
sig märkbart i statsverkspropositionen,
inte får komma fram, utan det kanske
skulle bli rätt vanligt att, om departementschefer
kommit med besparingsförslag,
riksdagen i alla fall beslutar att
ifrågavarande anslag skola utgå, vill jag
fråga: När tror herrskapet, att vi någonsin
få någon besparing till stånd?

Herr VON HELAND: Herr talman!

Hade jag haft tillfälle att deltaga i utskottets
behandling av detta ärende, ha 4

Första kammarens protokoll 1951. Nr 9.

de jag följt reservanterna, inte därför
att jag vill intaga någon bestämd ståndpunkt
till frågan, om denna pressattachébefattning
är behövlig eller icke, utan
just med hänsyn till sparsamhetskravet
från en praktiskt taget enig riksdag. Det
finns väl inte cn riksdagsledamot, som
inte vid varje tillfälle, då det inte gäller
en speciell fråga, talar om att nu
måste vi spara. Från vissa håll har den
Wärnska besparingsutredningen också
höjts till skyarna. Om då Kungl. Maj:t
lägger fram vissa besparingsförslag, så
blir det väl Kungl. Maj:t som får ta ansvaret
för att den föreslagna besparingen
inte medför något obehag. Om vi äro inställda
på att få besparingar, borde vi
därför enligt min mening följa Kungl.
Maj:t i den förevarande frågan. Detta
är min enkla argumentering i det hänseendet.

Jag tror också, att man från utskottsmajoritetens
sida något överdriver denna
frågas betydelse. Jag ber därför, herr
talman, att få förena mig med reservanterna
i deras yrkande

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten C,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befans därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Punkterna 7—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husabv aktiebolag
ni. in.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget
motorfordon.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
och 4 § allmänna resereglementet den
27 juni 1929 (nr 210) jämte i ämnet
väckta motioner.

motorfordon.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 19, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
godkänna vid propositionen fogat
förslag till kungörelse om ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. och 4 § allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210).

t propositionen hade föreslagits sådana
ändringar i allmänna resereglementet,
att enhetliga, för så gott som hela
statsförvaltningen gällande bestämmelser
skulle kunna utfärdas i fråga om
resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med förrättningsman tillhörig bil. I anslutning
härtill hade förordats, att möjlighet
skulle öppnas att från Kungl. Maj :t
till vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
delegera prövningen av
frågor om undantag vid begagnandet av
dylikt färdsätt från den i 4 § första
stycket resereglementet stadgade skyldigheten
att företaga kostnadsjämförelser.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. (I: 293) och den
andra inom andra kammaren av herr
Adolfsson m. fl. (II: 388), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t vid utfärdande av de bestämmelser
för resekostnadsersättning
vid användande av annan automobil än
taxeautomobil, varom stadgades i 2 §
1 mom. allmänna resereglementet den
27 juni 1929 enligt den i propositionen
nr 19 föreslagna utformningen, ville undantaga
provinsialläkare, sjuksköterskor,
barnmorskor och praktiserande tjänsteveterinärer
och i stället under beaktande
av vad i motionerna anförts för dessa
utfärda bestämmelser, vari stadgades
fast ersättning per färdkilometer;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nihlfors väckt motion (II: 387), i
vilken hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för sådan ändring i redovisade
riktlinjer för bestämmelser avseende
nyttjande av egen bil i tjänsten, att
tjänsteman, som erhållit tillstånd nyttja
egen bil i tjänsten, icke skulle vara skyl -

Onsdagen den 7 mars 1951 fn).

Nr 9.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

dig att för anbefalld resa använda tjänstebil,
om sådan ställdes till förfogande.

Utskottet liade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte godkänna
Kungl. Maj:ts förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 §
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210);

b) att motionerna I: 293 och II: 388
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 387 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Heiding,
fröken Andersson samt herrar Ivar
Persson, Svärd, Boman i Kieryd, Rubbestad,
Staxäng, Kollberg och Kyling,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten b) hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 293 och
II: 388 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t vid utfärdande
av bestämmelser för resekostnadsersättning
vid användande av annan automobil
än taxeautomobil ville undantaga
provinsialläkare, sjuksköterskor, barnmorskor
och praktiserande tjänsteveterinärer
samt i stället under beaktande
av vad i motionerna anförts för dessa
befattningshavare utfärda bestämmelser,
i vilka stadgades fast ersättning per
färdkilometer.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Det nu föreliggande förslaget om ändring
av allmänna resereglementet syftar
ju till att man skall nå fram till mera
enhetliga bestämmelser på området. Det
är ju i och för sig bra, men det finns
dock en del erinringar att göra t. ex. när
det gäller redovisningar och erläggandc
av avgifter från enskilda rekvirenter.
Med hänsyn till de svårigheter, som därvid
uppstå, har i en reservation yrkats,
att vissa grupper, alltså provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och
praktiserande tjänstevcterinärer, skola
undantagas från dessa bestämmelser.

Jag skall inte här gå in på detaljer
utan skall väsentligen uppehålla mig vid
det förhållandet, att ett genomförande
av förslaget sådant det här föreligger
medför, att ersättningen per kilometer
faktiskt blir olika för lika körlängder
vid olika tider av året. Det blir olika
priser beroende på om tjänsten tages i
anspråk vid början eller slutet av året;
det blir sålunda högre ersättningar som
rekvirenterna ha att utge vid början av
året än under årets senare del. Det är
inga olägenheter i det hänseendet, om
ersättningen utgår från myndighet, men
så blir fallet då den skall utgå från enskilda
rekvirenter. Just på denna punkt
ha också mycket starka betänkligheter
framförts i en del myndigheters yttranden
över förslaget. Medicinalstyrelsen
och Hushållningssällskapens förbund ha
avstyrkt förslaget på denna punkt. Veterinärstyrelsen,
som betonar svårigheterna,
har tillstyrkt förslaget, men på
försök. Dock är det i detta sammanhang
att märka, att de tre veterinärråden ha
avstyrkt, och statskontoret förordar i
princip undantag för de grupper, som
jag nyss nämnde.

Det är, som jag redan har nämnt, väsentligen
två invändningar man har att
göra emot förslaget, och jag skall här
bara sammanfattningsvis ange dem.

Den ena invändningen är, att allmänheten
får erlägga olika pris vid olika
tider av året, vilket alldeles självfallet
— det behöver jag inte närmare motivera
måste leda till undran, ja irritation,
när det gäller erläggandet av avgifterna.

Den andra invändningen — och den

har också framförts mycket kraftigt _

är att redovisning och kontroll bli alltför
betungande.

Nu är det ju så att även utskottets majoritet
tar hänsyn till de förhållanden,
jag här har nämnt. Majoriteten säger t.
ex., att bestämmelserna såvitt möjligt
böra utformas så, att hänsyn tages till
rådande särförhållanden inom vissa förvaltningsområden.
»Enligt utskottets mening»
— jag citerar detta ordagrant —■
»bör därvid för de fall, då reseersättningarna
skola erläggas av enskilda upp -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget
dragsgivare, eftersträvas att om möjligt
låta ersättning för resekostnader från
rekvirent utgå efter fixt belopp utan att
fördenskull avsteg göres från de enhetliga
bestämmelserna.»

Ja, detta säger utskottets majoritet och
avstyrker därför att undantag skola göras.
Nu mena vi reservanter, att man
inte går tillräckligt långt, ty Kungl. Maj:t
har ju redan prövat denna sak och kommit
med en motivering till det förslag,
som nu föreligger. Kungl. Maj :l har alltså
redan tagit ställning till det problem,
som det här rör sig om. Vi anse,
att utskottets uttalande är alltför vagt,
även om det pekar i en riktning, som
skulle leda fram till det mål som vi
önska komma till. Vi mena sålunda, att
det då är riktigare att nu göra dessa undantag.

En annan sak, som ytterligare talar
härför, skall jag bara ganska ytligt beröra.
Enligt propositionen skulle tjänsteman
som villkor för ersättningens erhållande
vara skyldig att förbinda sig
att alltid använda bilen i tjänsten. På
den punkten mena vi reservanter att det
inte är någon stor, om ens någon skillnad
mellan reservanternas och utskottsmajoritetens
ställning, eftersom bägge
parter anse, att en viss frihet härvidlag
bör råda. Man kan t. ex. peka på en sådan
sak som att en läkare eller vilken
tjänsteman som helst, som inte hör till
de grupper vi vilja ha undantagna, kan
vara så uttröttad att det är högst olämpligt
ur olika synpunkter, både personliga
och trafiksäkerhetssynpunkter, att
han kör sin egen bil. I sådana fall mena
vi att han bör ha rätt att anlita hyrbil.
Utskottets majoritet har också beaktat
just detta, att den ovillkorliga skyldigheten
att använda egen bil kan vara
olämplig. Utskottet säger, att man bör ta
detta med en viss försiktighet, och nämner
det fall att »förrättningsmannen är
förhindrad att använda den egna bilen
på grund av omständigheter, över vilka
han icke råder, exempelvis att bilen ej
är körklar vid undergående av nödvändiga
reparationer eller att naturhinder
föreligger».

Reservanterna — ehuru det icke till -

motorfordon.

räckligt klart bär kommit fram i reservationen
— äro angelägna att understryka
vikten av att begreppet »naturhinder»utvidgas,
så att det kommer att
omfatta även andra förhållanden än t.
ex. att det är svårt att färdas på vägarna
på grund av snöhinder eller halka
eller vad det kan röra sig om och att
alltså även mera personliga faktorer
skulle kunna komma in under det. Det
är angeläget att man här går fram med
försiktighet för att inte skada den sak.
som man vill gagna.

Jag vill också, innan jag slutar — vilket
jag strax skall göra — betona, att
det är mycket angeläget, att av Kungl.
Maj:t vid utformningen av ersättningsbestämmelserna
hänsyn tages till alla
de faktorer, som det är motiverat att ta
hänsyn till. Om ersättningsbestämmelserna
göras alltför rigorösa, kan det nämligen
tänkas att vederbörande avstår
från att hålla sig med egen bil. Detta
måste otvivelaktigt komma att leda till
en försämring och fördyring av tjänsterna
ur allmänhetens synpunkt. Det
kommer, och det vill jag starkt betona,
alldeles självfallet att främst träffa
landsbygdens befolkning, och det är väl
därför inte en tillfällighet att så många
landsbygdsrepresentanter i riksdagen
ha undertecknat den motion, på vilken
reservationen bygger och till vilken reservation
jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
fröken Andersson redan påpekat har
ju detta förslag kommit fram i avsikt
att skapa mera enhetliga ersättningsbestämmelser
på detta område, och det
är, som fröken Andersson även har påpekat,
inte någon större skillnad mellan
reservanternas förslag och utskottets.
Skillnaden består huvudsakligen
däri, att reservanterna föreslå att det
skall göras undantag för vissa tjänstemannagrupper,
nämligen provinsialläkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och
veterinärer, och som huvudskäl för ett
undantagande av dessa grupper från de
enhetliga ersättningsbestämmelserna an -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

föres det olämpliga i att en rekvirent
skulle nödgas erlägga olika resekostnad
för samma vägsträcka allt efter den
tid av året, vid vilken förrättningen
äger rum.

Ja, som fröken Andersson här har
påpekat, har även utskottets majoritet
tagit hänsyn till detta och uttalat, att
man förväntar, att Kungl. Maj:t vid utformandet
av bestämmelserna skall ta
hänsyn härtill. Vi ha haft ett visst stöd
för detta ställningstagande bland annat
i ett uttalande av statskontoret. Statskontoret
föreslår, »att ersättning för
resekostnader från rekvirent alltid skall
erläggas efter fixt belopp, förslagsvis
25 öre per kilometer. Skulle förrättningsman
vid årets slut kunna påvisa,
att den totala ersättningen härigenom
blivit lägre än enligt de differentierade
ersättningsgrunderna, bör han vara berättigad
att av huvudmannen utfå ersättning
för skillnaden.»

Utskottets majoritet anser det icke
vara omöjligt att få fram bestämmelser,
som tillgodose dessa synpunkter.

Nu sägs det vidare, att sådana bestämmelser
skulle komma att medföra
ett betungande redovisnings- och kontrollförfarande.
Jag undrar ändå, om
man inte har överdrivit svårigheterna
på den punkten.

Vidare uppkommer också den frågan,
huruvida (let är tillräckligt, ifall man
nu går på reservanternas linje, att undantaga
de grupper, som här äro omnämnda,
eller om man inte då borde
utsträcka dessa undantag till att gälla
även andra grupper. Jag erinrar om att
SACO i ett uttalande sagt, att också
landsfiskalerna borde räknas med, och
hur är det i det hänseendet exempelvis
med hushållningssällskapens tjänstemän?
Jag är inte så övertygad om att
man — om de enhetliga ersättningsbestämmelserna
brytas sönder och undantag
göres för de grupper, som reservanterna
föreslå skola undantagas -skapar någon större riittvisa olika grupper
emellan. Det ligger väl också så
till, atl om man här går på reservanternas
linje, så binder man i stort sett
Kungl. Maj:t, så att Kungl. Viaj:t just

för dessa grupper, som bli undantagna,
måste gå ifrån de grundläggande
bestämmelserna för ersättningsbeloppen
och fastställa andra grunder för ersättningarna
just till dessa tjänstemannagrupper.
Jag undrar, om inte detta för
dem själva kan vara en nackdel.

Att döma av vissa förslag i reservationen
beträffande ändring av utskottets
motivering förefaller det som om
de sakliga skillnaderna mellan utskottets
förslag och reservanternas vore
skäligen små. Då det gäller exempelvis
den förbindelse, som tjänstemännen
skulle avge, att använda bil för tjänsteresor,
kan jag inte finna att det är någon
skillnad mellan reservanternas och
utskottets uppfattning, och då det gäller
den fråga, som väl i detta sammanhang
har en rätt stor betydelse, nämligen
frågan om gränsen för statens bestridande
av samtliga fasta kostnader
för bilinnehavet, d. v. s. 1 500 mil per
år, så ha ju reservanterna i detta fall,
såvitt jag förstår, ställt sig på precis
samma ståndpunkt som utskottets majoritet.
I reservationen heter det nämligen:
»Vad angår den angivna gränsen,
1 500 mil, för statens bestridande
av samtliga fasta kostnader för bilinnehavare
kunna givetvis ur förrättningsmannens
synpunkt skäl anföras
som stöd för en sänkning av densamma.
Det vill dock förefalla utskottet, att
en dylik sänkning icke skulle stå i god
överensstämmelse med ekonomiska synpunkter
på ett tillfredsställande totalutnyttjande
av bilen i såväl .statlig som
enskild tjänst, därvid hänsyn tagits till
hilens livslängd och för densamma erforderlig
kapitalinvestering.»

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Vi ha icke tagit upp frågan
om dessa 1 500 mil gent emot utskottet,
utan vi stå där på exakt samma linje.
Anledningen till alt denna passus kommit
in i reservationen är att sekretariatet
ansåg, att det var riktigt att ha ett

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget

sammanhängande förslag i reservationen.

Nu säger herr Sundelin, att om man
går på reservanternas linje, så binder
man Kungl. Maj:t. Ja visst, men om det
anses vara vettigt att så göra, är det väl
inte något helgsmålsbrott att binda
Kungl. Maj:t. Herr Sundelin var själv i
viss mån inne på den linjen och sade
t. ex., att det kunde bli fråga om flera
grupper, t. ex. landsfiskalerna. Ja, å la
bonne heure; är det lika stark motivering
för dem, så tycker jag att även de
skola undantagas, men det fanns ingen
motion på den punkten, och därför kunde
vi inte gärna ta med dem.

Sedan säger herr Sundelin lika vagt
som utskottet, att vi ha överdrivit redovisningssvårigheterna,
men det finns
ingen som helst motivering som bevisar
att vi ha överdrivit dessa svårigheter.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Då jag biträtt den reservation som fröken
Andersson här talat för och även
skrivit under motionen, kan jag i allt
väsentligt instämma med henne. Jag vill
emellertid understryka, vad hon yttrade
i slutet av sitt anförande, nämligen att
detta är en fråga, där landsbygden har
stora intressen, då den spelar större roll,
ju längre avstånd det gäller. I stora delar
av vårt land skulle det otvivelaktigt
väcka en avsevärd irritation, om rekvirenterna
finge betala mera i början av
året än i slutet för en del likadana resor.

Nu skall jag villigt erkänna, att utskottsmajoriteten
inte föreslår Kungl.
Maj:ts proposition helt och fullt till antagande,
men jag menar liksom fröken
Andersson och mina medreservanter i
övrigt, att det finns anledning att klart
säga ut vad man menar i ett beslut, ty
faktum är ju, att Kungl. Maj:t tidigare
icke funnit skäl till undantag, trots de
skäl som ha framförts, och jag tycker
inte att Kungl. Maj:t får tillräckligt besked
om den saken genom utskottsmajoritetens
skrivning.

Herr Sundelin var inne på att man
kanske skulle behöva utsträcka denna
undantagsbestämmelse för att den skulle

motorfordon.

bli tillfredsställande. Ja, det är möjligt,
men vi motionärer ha tagit upp de kategorier
som vi ha särskilt god kännedom
om och för vilka vi voro fullt på det klara
med att en ändring var behövlig. Det
är ju också på dessa punkter, som utskottet
delat vår mening, då det gått in
för att propositionen inte skulle ograverad
bifallas. Men om det sedan vid
tillämpningen kommer att visa sig, att
det blir flera kategorier, för vilka den
föreslagna huvudbestämmelsen är olämplig,
då finns det väl möjligheter att återkomma
för att få en ändring till stånd.

Herr Sundelin snuddade något vid frågan
om hushållningssällskapens tjänstemän.
Det är klart, att det även där kan
bli vissa svårigheter, men jag tror att flertalet
hushållningssällskap — i varje fall
det som jag tillhör —- ha gått på den
linjen, att den enskilde rekvirenten inte
behöver betala hela kostnaden för en förrättning,
och därvid tror jag att resekostnaden
i regel hör till det som stannar
på huvudmannen, hushållningssällskapet.
Man har nämligen i stort sett
kopierat lantbruksnämndens taxa, så att
rekvirenten betalar en timersättning och
huvudmannen betalar resan. Jag tror
därför inte, att det i dessa fall finns
samma skäl som när det gäller de grupper
som äro upptagna i motionen och
reservationen.

Alldeles särskilt tänker jag på veterinärområdet.
Där förekomma ju undersökningar
av hela besättningar årligen
eller med ett par års mellanrum. Det
faller ju av sig självt, att om propositionen
skulle helt bifallas, kommer det
att bli en anhopning av sådana undersökningar
på hösten och nära jul, när
man kan vänta att få de billigaste resekostnaderna,
under det att ingen kommer
att vilja ha sådana undersökningar
gjorda i början av året. Ett sådant förhållande
kan ju inte vara riktigt.

Då jag, som sagt, anser, att utskottsmajoritetens
tillmötesgående inte är tillräckligt,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
När propositionens förslag till

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

resereglemente utarbetades, skedde detta
i anslutning till och i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag. De
principer som detta förslag byggde på
hade också tillstyrkts av sakkunniga remissmyndiglieter.
Det fanns emellertid
ett par yttranden, som gingo i samma
riktning som reservationen. Inom departementet
prövades även frågan om det
var möjligt att utforma andra beräkningsgrunder
för vissa grupper. Vid bedömningen
av denna sak ansåg jag det
inte lämpligt frångå strävandet efter enkla
och enhetliga ersättningsbestämmelser
i motsats till vad som för närvarande
gäller. Skall man få fram enkla
bestämmelser, vilket jag har trott vara
riksdagens önskan, så får man också
finna sig i vissa generaliseringar; det
är när man skall försöka reglera allt i
detalj, som man kommer in på de krångliga
linjerna. När vi prövade möjligheterna
att komma fram på en annan linje
för dessa speciella grupper, som äro
nämnda här, funno vi att man inte kunde
göra det utan att få något större besvär
med redovisningar och kontroll.
Vidare stötte vi på den svårighet som
nyss har berörts här, att det inte är en
eller två grupper som äro klart avskilda,
utan det kan finnas flera, och då blev
det fråga om vilka grupper man skulle
reglera efter speciallinjen. Inför dessa
svårigheter ansåg jag lämpligast att gå
fram med den enhetliga linjen.

Då nu utskottet enligt sin skrivning
anser, att det bör undersökas, om man
inte skulle kunna finna någon annan
form, så skall jag inte motsätta mig detta,
utan vi skola taga upp frågan till
förnyad prövning och se om det finns
möjligheter att efter enkla linjer komma
fram till någonting som utskottet förmodligen
har åsyftat. Jag skall alltså
inte avvisa möjligheterna att pröva frågan
på nytt. Detta kan gå till så att man
från de berörda myndigheterna försöker
få in förslag ocli på nytt prövar, om
det är möjligt att göra några justeringar.
Skulle man däremot följa reservanternas
linje, skulle man nu fastställa en
annan beräkningsgrund utan att få tillfälle
till ytterligare prövning, men den -

na möjlighet att ytterligare pröva frågan
bör väl lämnas öppen, då det redan
i debatten här visat sig vara olika
meningar om vilka grupper som skola
komma med och hur man eventuellt
skall lägga upp beräkningarna.

Herr OSVALD: Herr talman! Herr
statsrådet har nyss framhållit, att man
eftersträvar enkla och enhetliga bestämmelser,
och jag erkänner villigt, att detta
är mycket önskvärt. Jag vill emellertid
erinra om det uttalande av departementschefen,
som återges i utskottsutlåtandet
och som lyder: »En förutsättning
för det sambruk mellan statsverket
och den enskilde, som dispositionen
för tjänsteresor av denne tillhörig
bil kan sägas innebära, är emellertid, å
ena sidan, att det allmännas intresse av
att utnyttja förrättningsmannens bil blir
tillgodosett och, å andra sidan, att förrättningsmannen
erhåller en skälig gottgörelse
för att hans bil ställes till förfogande.
I sistnämnda hänseende bör eftersträvas,
att ersättningsbeloppen så
nära som möjligt anslutas till de faktiska
självkostnaderna och att en rättvis
fördelning av dessa kostnader mellan
statsverket och den enskilde tjänstemannen
åstadkommes.»

Man har alltså i princip anslutit sig
till att man skall ha en rättvis fördelning.
Men, herr talman, jag är för min
del övertygad om att det utlåtande som
här föreligger icke innebär en rättvis
fördelning. Framför allt är det en orättvis
fördelning för den stora grupp av
tjänstemän, som använder sin bil för
tjänsteresor på en mindre sanmmanlagd
distans per år än 1 500 mil. Dessa tjänstemän
få i vissa fall räkna med ganska
stora olägenheter, då de bli nödsakade
att betala en proportionsvis allt för stor
del av de fasta kostnaderna för sina
bilar.

Man kan fråga sig, vilket inflytande
de nu av utskottsmajoriteten föreslagna
bestämmelserna skulle komma att få.
Jag förmodar, att de dels komme att
medföra, att många tjänstemän skulle
sträva efter alt resa längre distanser än
som annars skulle vara nödvändigt, och

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

jag befarar också, som fröken Andersson
redan framhållit, att många tjänstemän
skulle finna det fördelaktigare att
icke ställa sin bil till förfogande för
tjänsteresor, kanske helt enkelt avstå
från att hålla bil. De bli då nödsakade
att i stället använda taxebilar, och i båda
dessa fall komma då resekostnaderna
absolut taget att bli väsentligt högre än
om man fastställer en rimligare ersättning
för sådana tjänstemän som ha en
relativt kort sträcka att resa årligen. Majoritetens
förslag är således ingalunda
ägnat att minska statens utgifter utan
tvärtom att föranleda en ökning i resekostnaderna.
I den mån som taxebilar
icke i tillräckligt stor utsträckning stå
till förfogande kommer det också att
medföra en minskad effektivitet för
många av de tjänstemän som det här är
fråga om.

Jag skulle därför, herr talman, vilja ansluta
mig till reservationen, men jag tror,
att även om man bifaller reservationen,
så bör detta ingalunda utesluta, att departementet
även i framtiden har sin
uppmärksamhet riktad på detta problem
och i sinom tid kan försöka åstadkomma
en mera rättvis fördelning av kostnaderna
för utnyttjande av egen bil än det
här framlagda förslaget innebär.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är mycket
förtjänstfullt att söka skapa enhetlighet
och reda på detta område; det
har ju kämpats mycket länge mot de
splittrade bestämmelserna i resereglementet.
Jag tror dock, att när det gäller
ersättningen för bilkörning, man har
drivit sin strävan efter enhetlighet så
långt, att propositionens bestämmelser
komma alt kräva onödigt mycket kontroll.
Strävandet efter fullständighet
kommer att leda till åtskilligt krångel
och många besvärligheter. Provinsialläkare
och veterinärer t. ex. äro ju mycket
ansträngda. Många gånger veta de
inte, hur de bäst skola planera sina resor
under dagen — rekvisitioner av
tjänstebesök komma »hela dagen — och
därför få de ofta företaga mycket an -

strängande resor, bl. a. om nätterna.
Skulle de vara bundna av en bestämmelse,
att de ovillkorligen skola använda
sina egna bilar vid alla tillfällen, få de
köra även när de äro uttröttade, och detta
innebär icke blott risker för trafiksäkerheten
utan även osäkerhet för den
allmänhet som de skola betjäna.

Jag har velat nämna detta som ett
exempel på att det här inte går att åstadkomma
enhetlighet över hela fältet, utan
att särbestämmelser säkerligen äro erforderliga.
I princip är det ju även så,
att hållandet av egen bil ger större arbetskapacitet,
att resorna bli billigare
och att allmänheten blir bättre betjänad.
Jag har fått ett intryck av att tjänstemännen
icke komma att hålla egen bil
i samma utsträckning som det skulle
vara önskligt i synnerhet inom de kategorier
som äro föremål för behandling
i motionen, om utskottets förslag antages.
Det kanske också finns flera kategorier,
som ligga under samma bedömande.

Jag förstår, att utskottet här har varit
mycket tveksamt om hur det skulle göra.
och det har ju sagts, att skillnaden mellan
reservanternas och utskottets uppfattning
inte är så stor, när utskottet
har skrivit så som det gjort. Men jag
skulle vilja rikta en fråga till utskottsmajoritetens
representanter: Vad är det
i själva verket, som ni rekommendera?
Jag har inte kunnat läsa ut det av utlåtandet,
och jag har inte heller kommit
underfund med det genom uttalandena
från utskottsmajoritetens sida. Man
säger: »I övrigt böra bestämmelserna såvitt
möjligt så utformas, att inom vissa
förvaltningsområden rådande särförliållanden
kunna beaktas.» Och så står det
överst på s. 14 ett uttalande, som jag
väldigt gärna skulle vilja ha uttolkat litet
närmare. Vad innebär det utskotlsuttalandet?
Jag har frågat många i kammaren,
men de ha inte kunnat säga det.
Det sägs, att det skulle innebära en möjlighet
för Kungl. Maj :t att laga efter läglighet
och att kunna tillmötesgå motionens
strävan. Ja men om man vill göra
det, varför inte klart och tydligt säga
ut att så är fallet? Inte blir Konungen

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

bunden i onödigt hög grad, om man bifaller
reservationen. Det står ju så mycket
uttalat både i propositionen och i
utskottsutlåtandet, att nog kan Kungl.
Maj:t jämka även för andra kategorier,
om så skulle behöva ifrågakomma. Jag
bygger min fråga om vad utskottsuttalandet
innebär också på vad statsrådet
Lingman nyss sade: »det som utskottet
förmodligen har åsyftat». Det är väl inte
någon stark ledning för herr statsrådet,
då statsrådet själv säger »förmodligen
har åsyftat».

Jag har, herr talman, påpekat detta
därför att man bör bringa den klarhet
som är möjlig över detta beslut. Motionen
syftar icke till att ge de angivna
grupperna större ersättning för deras
resor, utan blott till att få enkla och klara
bestämmelser, så att man inte får
onödig kontroll, onödigt krångel och
drygare kostnader för allmänheten.

Jag skulle tycka att det vore lyckligt,
om kammaren kunde komma fram till
ett beslut om att biträda den föreliggande
reservationen.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
statsrådet framhöll, att man skulle försöka
få fram enkla och enhetliga linjer,
och det är väl ingen som vill motsätta
sig detta. Vad man vill ha är naturligen
en översyn över resereglementet,
varigenom det skapas bättre och klarare
förhållanden på detta område. Men när
det på de punkter, som vi ha framhållit
i reservationen, blir så stora svårigheter
att genomföra en klar och enkel linje,
så borde man ha kunnat ta hänsyn till
detta. Nu sade herr statsrådet, att man
kunde pröva senare, om man inte kunde
gå fram efter andra linjer. Men om
man är så osäker, varför skall man då
gå fram med ett förslag som är så beskaffat,
att man redan nu behöver ge en
utfästelse om att i fortsättningen pröva
sig fram? Det är ungefär detsamma som
veterinärstyrelsen har sagt: Vi kunna
pröva oss fram och se hur det kan komma
att gå; annars tycker den ju att man
borde gå fram efter ett annat system.

Jag får bekänna att jag har mycket

svårt att förstå, hur man skall kunna
kontrollera den ersättning, som skall tas
ut av läkare och veterinärer. Vem skall
utföra denna kontroll? Herr Sundelin var
inne på detta, och efter vad jag kunde
förstå hyste han inte någon tvekan om
att ett kontrollförfarande skulle kunna
tillämpas och fungera på ett bra sätt.
Men om vi tänka oss, att det tas ut för
liten ersättning från början och vederbörande
sedan i slutet av året behöver
ta mera för att få den ersättning som
är stipulerad — är det då de sista rekvirenterna,
som skola betala? Här har
redan talats mycket om att det kan bli
dyrt i början av året och de svårigheter
som därav uppkomma. Allt tyder sålunda
på att det måste bli ytterst svårt
att ordna denna sak, och det torde bli
alldeles omöjligt att nå fram till någon
rättvisa.

När de enskilda skola betala ligger
saken ju till på ett helt annat sätt än
när det gäller staten och dess tjänstemän.
Det förhållandet borde ha uppmärksammats
innan den kungl. propositionen
framlades för riksdagen. Det
har riktats en hel del anmärkningar
emot det av sakrevisionen upprättade
förslaget. Bland annat ha medicinalstyrelsen
och Hushållningssällskapens
förbund avstyrkt det och anse, att de
förrättningsmän det här är fråga om,
provinsialläkare, sjuksköterskor, barnmorskor
och veterinärer, borde undantas
härifrån.

Utskottets uttalanden äro faktiskt rätt
egendomliga. Herr Domö var inne på
vad som står på sidan 14, och jag hade
redan strukit för just det stycket,
där det heter: »Enligt utskottets mening
bör därvid för de fall, då reseersättningarna
skola erläggas av enskilda
uppdragsgivare, eftersträvas att om
möjligt låta ersättning för resekostnader
från rekvirent utgå efter fixt belopp
utan att fördenskull avsteg göres
från de enhetliga bestämmelserna om
den ersättning, som skall tillkomma
förrättningsmannen. Detta synes utskottet
knappast behöva medföra alltför betungande
redovisnings- och kontrollförfarande.
»

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. ersättning för tjänsteresa med eget motorfordon.

Det vore rätt intressant att höra, vad
utskottets talesman herr Sundelin har
att säga om detta. Tror herr Sundelin,
att det går att kontrollera, hur mycket
en läkare eller en veterinär tar för sina
resor? Skall han upprätta fullständig
bokföring? Vem skall komma och
kontrollera den? Är det meningen att
tillsätta särskilda övervakare, som kontrollera
att det inte tas ut för mycket?
Det är ett system, som jag tycker är
alldeles orimligt att genomföra.

Herr talman! Det vore mycket att tilllägga
i denna fråga, men här har redan
sagts så mycket att jag inte längre
skall uppehålla tiden. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! På

herr Domös fråga om vad utskottet har
menat skulle jag bara vilja svara, att
jag tycker att det framgår rätt klart, att
utskottet menar, att man då det gäller
enskilda rekvirenter skall försöka bestämma
fasta ersättningsbelopp gällande
för hela året, så att det alltså inte tas
ut ersättning efter olika grunder vid
olika tider av året.

Nu undrar man: Hur skall det gå
till? Jag tillät mig i mitt förra anförande
att hänvisa till att statskontoret
har gjort upp ett förslag, enligt vilket
en rekvirent alltid skall erlägga ett fixt
belopp, förslagsvis 25 öre per km, och
om ersättningen vid årets slut visar sig
ha blivit lägre än enligt de differentierade
ersättningsgrunderna, skall förrättningsmannen
vara berättigad att av
huvudmannen utfå skillnaden. Jag är
visst medveten om att det kan bli litet
besvärligt med redovisningen, men jag
skulle tro, att en viss rätt ingående redovisningsskyldighet
kommer att vara
erforderlig, då det gäller exempelvis uttagande
av ersättning från staten, när
man har olika ersättningsgrunder för
olika körsträckor. Jag tror därför inte,
att det skall möta oöverstigliga svårigheter
att få fram vad som i detta fall
en tjänsteman skulle vara berättigad att
ytterligare utfå i ersättning.

Herr statsrådet har nyss också sagt,

att man inom regeringen är villig att
försöka få till stånd samarbete med berörda
tjänstemannasammanslutningar
för att få fram tillfredsställande bestämmelser
i detta avseende, och då
undrar jag ändå, om det inte är klokt
av kammaren att gå på utskottets förslag
i stället för att binda sig vid reservationen.

Herr DOMÖ: Det där låter ganska bra;
man skulle åstadkomma fixa ersättningar,
och sedan skulle avvikelser regleras
vid årets slut. Men varför i all världen
skall man alls behöva ge sig in på
detta vidlyftiga förslag, om man i stort
sett kan nå ett tillfredsställande resultat
genom en schematisk anordning
med skäliga, fasta ersättningar? De
kunna ju justeras allteftersom förhållandena
ändra sig år från år. Då behövs
det ingen bokföring och sådant.
Men skall man ha den anordning, som
jag förstår skymtar bakom utskottsmajoritetens
uttalande, blir det en kinesisk
historia av det hela, med inkrånglad
bokföring etc. Och vem är huvudmannen?
I stor utsträckning är det avsett,
att ersättningarna för resorna skola
täckas av resp. rekvirent. Om det sedan
skall ske ett avräkningsförfarande särskilt
med huvudmannen, skola kostnaderna
då läggas ut på rekvirenterna om
de betalat för litet? Och om dessa råkat
få betala för mycket, skola de då ha
tillbaka ersättning för resor, som ofta
ske i kedjeetapper till olika rekvirenter? Det

kommer att förorsaka en förfärligt
besvärlig kontroll, och jag är mest
rädd för att denna kommer att avskräcka
vederbörande befattningshavare från
att skaffa sig egna bilar och använda
dem. Resultatet blir då fördyring och
besvär för allmänheten.

Här äro vi på väg att ramla in i ett
nytt krångel, och det är det jag är så
rädd för. Därför tillåter jag mig att ytterligare
en gång framföra en varning
mot att riksdagen här inte klart säger
ut till Kungl. Maj:t, att man vill ha så
klara och enkla linjer som möjligt.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten a hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten b förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36 punkt b,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — -17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten c hemställt.

Ang. skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående grunder
för skattelindring åt synnerligt skattetyngda
kommuner in. m.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

a) med godkännande av vissa av departementschefen
i proposition nr 44
angivna grunder för skattelindring åt
synnerligt skattetyngda kommuner bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med ett såsom bilaga
B vid propositionen fogat författningsutkast
utfärda föreskrifter i ämnet;

b) till Bidrag till skattetyngda kommuner
för budgetåret 1951/52 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 6 000 000 kronor.

Herr GRYM: Herr talman! Den fråga,
som vi nu skola behandla här i kammaren,
angående grunder för skattelindring
åt synnerligen skattetyngda kommuner
berör åtminstone i nuvarande läge
främst kommuner i Norrbottens län.
Det är klart att vi även där ha kommuner,
som äro i ett bättre ekonomiskt
läge, men de flesta öro i behov av skattelindring
för att över huvud taget kunna
existera. Det finns i propositionen
en tablå, av vilken framgår, att under
1949 kommuner i Norrbotten erhöllo
2 020 000 kronor av det totala understödsbeloppet,
2 190 000 kronor. Det var
alltså endast 170 000 kronor, som gingo
till kommuner i övriga län. Av dessa
voro de flesta belägna i Västerbotten,
varjämte, om jag inte missminner mig,
tre lågo i Västernorrlands län.

Ilur det framdeles blir vet man förstås
inte. Det är svårt att profetera, men

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner m. m.

det är troligt, att om ingenting .särskilt
inträffar åtminstone de flesta kommunerna
i Norrbottens län även i fortsättningen
komma att vara beroende av
statsbidrag i detta som i så många andra
avseenden. Varför det skall vara så i
en landsända med så oerhörda naturtillgångar
— landsändan är rik i sig själv
— skall jag inte nu gå in på. Det kan bli
tillfälle att återkomma till detta spörsmål
i något annat sammanhang. Det är
bara att konstatera faktum: Vi måste
ännu så länge svälja denna beska och
motbjudande medicin.

Det är alldeles uppenbart, att hela
detta system med en ofantligt stor skillnad
i de kommunala skattebördorna inte
kan få fortsätta någon längre tid. Det är
fullständigt onödigt, att man skall dras
med sådana uppenbara orättvisor. Vi
måste få till stånd en omfördelning'' av
kommunernas ekonomiska resurser.

Vad Norrbottens län beträffar skali
jag be att få framhålla, att det högsta
kommunala skattetrycket i detta län är
lokaliserat framför allt till gränsbygdskommunerna,
alltså Tornedalen och
Överkalix socken. Visserligen ha Råneä
och Töre också sina besvärligheter, men
problemet gäller framför allt Tornedalens
kommuner och överkalix. Under
den senaste tioårsperioden har den kommunala
nettoutdebiteringen, alltså sedan
det statliga skatteutjämningsbidraget erhållits,
inte i något fall understigit 14,i'' i
per skattekrona. Däri ingår inte landstingsskatten.
Ofta har utdebiteringen varierat
mellan 17 och 22 kronor per skattekrona.
Det är alldeles uppenbart, att
ett så högt kommunalt skattetryck är
fullständigt ohållbart i längden. Då bör
man också observera, att den övervägande,
för att inte säga överväldigande
delen av skattebetalarna i dessa kommuner
leva i mycket små ekonomiska
omständigheter. De äro framför allt
skogsarbetare, småbrukare, vägarbetare,
lägre tjänstemän och dylikt.

Vidare kan man konstatera, att detta
höga kommunala skattetryck skapar
olust och förbittring, och detta tar sig
uttryck på mångahanda vis. Det verkar
på skilda områden hämmande på all ut -

veckling, skulle man kunna säga. En
kraftig avlastning av det kommunala
skattetrycket är en nödvändig förutsättning
för att näringslivet över huvud taget
skall kunna utvecklas på ett tillfredsställande
sätt. Vi skola inte heller
glömma bort, att landstingsskatten i
Norrbottens län är den högsta i hela
landet. Vi ha för närvarande en utdebitering
på 4,og per skattekrona. Och man
kan inte på något vis göra gällande, att
kommunerna i Norrbottens län skulle
slösa med allmänna medel. Det kommunala
sparsamhetsintresset kan till fullo
konstateras, och den kommunala standarden
är inte heller på något sätt för
hög. Den är tvärtom för låg. Den borde
givetvis på många ställen vara mycket
högre.

De allra största utgifterna åtminstone
i en hel del kommuner i Norrbottens län
gå till folkskoleväsen och fattigvård. Jag
skall ta ett exempel från min egen kommun,
övertorneå. Vi ha en befolkning
på mellan 7 300 och 7 400, och vi ha för
närvarande närmare 1 400 barn i folkskolan.
Skolutgifterna utgöra 60 procent
av samtliga kommunala utgifter. I andra
rummet kommer fattigvården.

Vi ha inte ställt några särskilt stora
förhoppningar på att få det bättre genom
den proposition om nya grunder
för skattelindring, som vi nu ha framför
oss. Det kan ifrågasättas, om det
över huvud taget blir bättre genom de
bestämmelser, som Kungl. Maj:t här har
föreslagit och som ha godtagits av statsutskottet.
Jag har fått en skrivelse från
Nedertorncå kommunalkontor — nu
gäller det alltså Nedertorneå och inte
min hemkommun. Där finns en kommunalkamrer,
som är mycket skicklig i
att räkna ut bidragen. Han skriver till
mig följande: »Jag har försökt räkna
ut hur det skulle ha ställt sig för vår
kommun de senaste åren, och jag har
kommit till den slutsatsen, att även om
staterna godkänts utan prutningar innebär
det nya förslaget att vi skulle fått
något mindre bidrag. Jag bar därvid räknat
med bidrag på allt som överstiger

10 kronor i utdebitering då gränsen

11 kronor synes ha satts med anledning

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Öl

Ang. skattelindrin,
av de beslutade nya kommunala ortsavdragen.
För en kommun, som fått stora
avdrag från staten enligt nu gällande
bestämmelser, kan resultatet givetvis bli
att om man räknar med att få hela utdebiteringen
godkänd det nya systemet
kan visa sig innebära fördelar. Bestämmelserna
i den föreslagna förordningen
§ 3, 2 mom. b) och c) synes ge möjligheter
till att prutningar på staterna
kan ske ganska godtyckligt, så jag kommer
till den uppfattningen att det, så
vitt man kan döma av det material jag
haft tillgång till, finns risk att våra
kommuner kommer i en sämre ställning.
»

Det hela kommer givetvis att i oerhört
stor omfattning bero på hur Kungl.
Maj:t kommer att tolka bestämmelserna
i 3 §. Om Kungl. Maj:t är mycket restriktiv,
komma kommunerna i sämre
ställning genom de nya grunderna än
enligt nu gällande.

Vi ha dock från Norrbottenhåll noterat
med särskild tillfredsställelse, att finansministern
har föreslagit att man
skall bestämma bidragen efter ett högre
gränsunderlag för kommuner i Norrbottens
län och därmed likartade kommuner.
Statsutskottet har utan erinran godtagit
Kungl. Maj:ts förslag.

Nu ha skattelindringsutredningen och
även flera remissinstanser framhållit
förslagets karaktär av provisorium, och
finansministern har för sin del också
mycket klart understrukit denna synpunkt.
Så har även statsutskottet gjort.
Vi få hoppas, att detta provisorium inte
skall bli bestående under någon längre
tid. Här måste ett verkligt avgörande
ske snarast möjligt. Jag skulle tro, att
kommunsammanslagningen kommer att
göra sitt till för att ganska snart få fram
ett radikalt avgörande av dessa frågor.

Herr talman! Jag kan yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr WERNER: Herr talman! Den

fråga, som nu föreligger för kammarens
avgörande, är en av de större, som bli
föremål för riksdagens behandling i år.
Det gäller eu omläggning av grunderna

åt synnerligt skattetyngda kommuner m. in.
för den statliga skatteutjämningen i form
av hjälp till sådana kommuner, som på
grund av lågt skatteunderlag inte kunna
hålla en normal social och kommunal
standard. Det är mycket sällan man har
tillfälle att ge ett erkännande åt en departementschef
för de förslag, som föreläggas
riksdagen, men jag tillåter mig,
herr talman, att i detta fall göra ett undantag,
då jag villigt ger en eloge åt
det goda grepp, som departementschefen
har haft om denna viktiga fråga, där
lian framlägger ett fullständigt revolutionerande
förslag till ändrade grunder
för den kommunala skatteutjämningen.
Förslaget bygger på det genomsnittliga
skatteunderlaget per invånare jämfört
med uttaxeringens höjd och ger en schablon,
om vilken jag kan erkänna, att den
för vissa norrländska kommuner kan
medföra vissa bekymmer. Jag vågar
dock påstå, eftersom jag har varit med
i förarbetena, när dessa grunder utarbetades,
att de i varje fall bilda den riktiga
grund, på vilken den statliga kommunalskatteutjämningen
bör fotas.

Det skulle föra för långt att söka inför
kammaren förklara de mycket invecklade
beräkningsgrunderna, men tillåt mig
säga, att det är mycket lätt att genom
förflyttning av de två spärrtal, som äro
avgörande för effektiviteten i hela systemet,
öka eller minska denna effektivitet.
Systemet är i varje fall sådant,
att här ges möjlighet till en effektiv
hjälp åt inte minst norrlandskommunerna,
som på grund av sin glesa bebyggelse,
sitt klena skatteunderlag och
sina väldiga avstånd inta en särställning
bland landets kommuner.

Herr Grvm har givetvis känt bekymmer
inför tabellerna. Jag vill då påpeka,
att schablonregeln endast avser en bottenutjämning
och att den individuella
prövning, som alltid måste finnas för att
man skall kunna stödja särskilt illa lottade
kommuner, fortfarande finns kvar.
Vad departementschefen uttalar därom
återfinnes på sidan 32 i utskottsutlåtandet,
sedan han genomgått alla de utredningar,
som ha föregått förslaget. Detta
utarbetades egentligen först av 193(1 års
kommunalskatteberedning och utforma -

t>2 Nr 9. Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

des sedan av skattelindringssakkunniga
i samarbete med ortsavdragskommittén.
Det heter på sidan 32: »Därest i samband
med övergången till det nya systemet
ett särskilt stort behov av extra bidrag
skulle framträda, förutsätter jag,
att Kungl. Maj:t må i erforderlig utsträckning
bevilja sådana bidrag under
nästa budgetår, dock högst med belopp
som följer av nu gällande författning. I
övrigt torde erfarenheten få utvisa i vad
mån ett ökat behov av extra bidrag kan
komma att föreligga.»

Det är alltså inte meningen, att våra
norrlandskommuner, som tilldragit sig
mycket av de många utredningarnas särskilda
intresse, skola komma i sämre
läge. Jag har velat lämna dessa upplysningar
inför kammaren, och jag vill tilllägga,
att den som arbetat med dessa
frågor i tio—femton år i dag känner en
mycket stor tillfredsställelse över att här
äntligen lägges en riktig grund för beräkning
av tilldelningen av de statliga
skatteutjämningsbidrag, som sämre lottade
kommuner aldrig kunna undvara.

Jag har inget annat yrkande än om bifall
till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 52, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 februari
1951, föreslagit riksdagen att

1) besluta att för höjning av belopp,
som angåves i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
under år 1951 skulle gälla procent -

talet 32, dock att å grundlön eller del
därav, som ej överstege 500 kronor för
månad, procenttalet skulle utgöra 33;

2) besluta att kristillägg under år 1951
skulle utgå efter 53,s procent å högst
500 kronor för månad av kristilläggsunderlaget
samt efter 52,4 procent å återstoden
därav;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i propositionen angivna
grunder besluta om höjning av arvoden
till befattningshavare i statlig
eller statsunderstödd verksamhet;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att för budgetåren
1950/51 och 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under 1)—3) föreslagits;

5) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga tillläggsförmåner
å löner och pensioner å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 112 500 000
kronor;

6) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga tillläggsförmåner
å löner och pensioner å
riksstaten för budgetåret 1951/52 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 223 000 000 kronor; samt

7) till Kristillägg å riksstaten för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

I anledning av proposition nr 52 hade
inom riksdagen väckts åtta motioner,
nämligen

inom första kammaren

nr 300 av herr Norling m. fl.;

nr 304 av herr Englund;

nr 322 av herr Pålsson m. fl.; och

nr 323 av herr Lundqvist m. fl.; samt

inom andra kammaren
nr 398 av herr Senander m. fl.;
nr 405 av herr Sjölin;
nr 431 av herrar Persson i Norrby
och Carlsson i Bakeröd; och
nr 432 av herr Håstad m. fl.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

I de likalydande motionerna I: 300 och
II: 398 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 52
måtte uttala att, därest vid innevarande
eller kommande kvartals slut index enligt
1935 års serie uppnått eller överskridit
talet 180, förhandlingar borde
upptagas med statstjänarnas huvudorganisationer
om full kompensation för
levnadskostnadsstegringen.

I de likalydande motionerna 1:304
och 11:405, hade hemställts, att riksdagen
ville besluta, att regeln i statens löneplansförordning
4 § 4 mom. ej skulle,
i vad regeln rörde avdrag vid tjänstledighet,
tillämpas å befattningshavare, som
åtnjöte en grundlön, överstigande det
högsta belopp, å vilket rörligt tillägg utginge,
utan att för sådan befattningshavare
skulle utgå ett rörligt tillägg enligt
för övriga statens befattningshavare
fastställt procenttal med gällande maximeringsunderlag
å den återstående lön,
som kvarstode, sedan från grundlönen
enligt löneplansförordningen § 3 fråndragits
de enligt samma paragraf fastställda
tjänstledighetsavdragen.

I de likalydande motionerna I: 322
och 11:431 hade hemställts, att riksdagen
med anledning av propositionen nr
52 måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande formerna
för statsmakternas representation
vid förhandlingarna med de statsanställdas
organisationer.

I de likalydande motionerna 1:323
och 11:432 hade hemställts, att riksdagen
i anledning av propositionen nr 52
måtte besluta att 1) uttala, att procenttalet
för höjning av de belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna, principiellt
vore avsett att fastställa det allmänna
löneläget för statens tjänstemän
och följaktligen icke borde fastställas
olika för olika lönehöjder, 2) i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla dels att Kungl.
Maj:t måtte, förslagsvis genom förhandlingsrältssakkunniga,
företaga en utredning
angående inrättandet av ett statligt
organ för förhandlingar med statstjänstcmännens
huvudorganisationer i huvud -

saklig överensstämmelse med vad i motionerna
angivits [samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda, dels att pågående
utredning angående vidgad förhandlingsrätt
för stats- och kommunalanställda
tjänstemän som vore underkastade
ämbetsansvar måtte påskyndas
samt att vid utredningen hänsyn måtte
tagas till i motionerna anförda synpunkter
på statstjänstemännens förhandlingsrättsliga
ställning.

Vid riksdagens början hade i de likalydande
motionerna I: 16 av herrar
Åman och Einar Eriksson samt II: 35
av herr Henriksson in. fl. yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om åtgärder för en reglering
av lönevillkoren för arvodesavlönade
tjänstemän med heltidstjänstgöring, så
att dessa, med retroaktiv tillämpning
från den 1 januari 1951, bereddes anställning
såsom extra tjänstemän, med
lön enligt statens löneplansförordning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

1) besluta, att för höjning av belopp,
som angåves i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
under år 1951 skulle gälla procenttalet
32, dock att å grundlön eller del därav,
som ej överstege 500 kronor för månad,
procenttalet skulle utgöra 33;

2) besluta, att kristillägg under år
1951 skulle utgå efter 53,s procent å
högst 500 kronor för månad av kristillläggsunderlaget
samt efter 52,4 procent å
återstoden därav;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av ■departementschefen
i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 februari
1951 angivna grunder besluta om höjning
av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd verksamhet;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1950/51 och 1951/52 medgiva
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under 1)—3) föreslagits; -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

5) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga t i 11-läggsförmåner å löner och pensioner å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 112 500 000 kronor; 6)

till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för rörliga tililäggsförmåner
å löner och pensioner för
budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
223 000 000 kronor;

7) till Kristillägg för budgetåret 1951/
52 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 10 och II: 35 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; III.

att motionerna 1:300 och 11:398
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionerna 1:304 och 11:405
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:322 och 11:431
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VI. att motionerna 1:323 och 11:432,
i vad de avsåge rörliga tilläggets uppgift
i lönesättningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 323 och II: 432,
i vad de avsåge formerna för förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
in. m., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I betraktande av att den ytterligare
ökning av procenttalet för det fasta lönetillägget,
som uppgörelsen innebär,
med den tillämpade beräkningsmetoden
är att uppfatta som en reallöneförbättring
i stort sett motsvarande vad som i
sådant hänseende nåtts vid årets avtalsuppgörelser
på den allmänna arbetsmarknaden
och med .särskilt beaktande
av att vid förhandlingarna full enighet
kunnat åstadkommas angående tilläggets
differentiering å procenttalen 32 och 33,

tillstyrker utskottet det föreliggande förslaget.
Att, såsom i motionerna I: 323
och II: 432 yrkas, riksdagen skulle binda
sig för ett uttalande om att procenttalet
för höjning av grundlönerna icke bör
fastställas olika för olika löneliöjder,
skulle i fortsättningen omöjliggöra eller
i varje fall väsentligt försvåra fria förhandlingar.
Utskottet finner sig därför
icke böra tillstyrka yrkandet.

1 motionerna 1:304 och 11:405 har
påpekats, att den i 4 § 4 mom. statens
löneplansförordning intagna regeln om
höjning resp. sänkning av »övriga till
samma löneklass hörande belopp» -—
bland vilka ingå A- och B-avdrag vid
tjänstledighet — leder till ett för tjänstemän
med grundlön överstigande det
maximibelopp, varå rörligt tillägg f. n.
beräknas, ogynnsamt resultat, vilket blir
än mera framträdande vid en höjning av
procenttalet för det rörliga tillägget. I
anledning härav yrkas i motionerna, att
riksdagen måtte besluta att nämnda regel
ej skall, i vad densamma rör avdrag
vid tjänstledighet, tillämpas å sådan
tjänsteman, utan att i stället rörligt tilllägg
skall utgå enligt fastställt procenttal
med gällande maximeringsunderlag å
den lön, som återstår sedan från grundlönen
dragits de enligt 3 § löneplansförordningen
fastställda tjänstledighetsavdragen.
Emellertid ha avdragen medvetet
fastställts att motsvara viss del av
lönen (grundlönen -f rörligt tillägg),
varför den i motionerna framförda kritiken
mot berörda regel knappast är sakligt
befogad. Ett bifall till motionerna
skulle, enligt vad utskottet inhämtat,
kräva en vidlyftig omläggning av det för
utbetalningarna av de nya lönerna erforderliga
tabellunderlaget, vartill kommer
att några tabeller för samtliga avdragsfall
över huvud taget icke kunna
uppställas. Då därjämte den ifrågasatta
omläggningen skulle avsevärt försena
färdigställandet av tabellunderlaget, avstyrker
utskottet det i nämnda motioner
gjorda yrkandet.

Ej heller finner utskottet tillräckliga
skäl föreligga att tillstyrka de i motio -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

nerna I: 323 och II: 432 framförda yrkandena
om att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
inrättandet av ett statligt organ
för förhandlingar med statstjänstemannens
huvudorganisationer och att den
genom förhandlingsrättssakkunniga pågående
utredningen angående vidgad
förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda
tjänstemän, som äro underkastade
ämbetsansvar, måtte påskyndas
samt att vid utredningen hänsyn måtte
tagas till i motionerna anförda synpunkter
på tjänstemännens förhandlingsrättsliga
ställning.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits
av, utom annan,

1) herrar Ohlon, Axel Andersson, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile,
Kollberg och Larsson i Stockholm, vilka
ansett dels att de tre sista meningarna i
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »I motionerna» och slutade
med orden »gjorda yrkandet», bort
ersättas med ett uttalande av följande lydelse: »Utskottet

finner de i motionerna
framförda synpunkterna riktiga och anser
att en omläggning i motionernas syfte
snarast bör vidtagas.»;

dels ock att utskottet bort under punkten
IV hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 304 och II:
405 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad sålunda anförts rörande grunderna
för uträkning av tjänstledighetsavdrag; 2)

herrar Ohlon, Ivar Persson, Axel
Andersson, Pålsson, Boman i Kieryd,
Svensson i Ljungskile, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Kollberg och Larsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande hort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under punkten V hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:322 och 11:431 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i reservationen anförts rörande parlamentarisk
representation vid avtalsförhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer; 5

Försia hammarens protokoll 1951. Nr !).

3) beträffande den ekonomiska innebörden
av den med statstjänstemännens
huvudorganisationer träffade uppgörelsen
samt rörliga tilläggets uppgift
i lönesättningen

a) herrar Ohlon, Axel Andersson, Boman
i Kieryd, Svensson i Ljungskile,
Kollberg och Larsson i Stockholm, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »I betraktande»
och slutade med orden »tillstyrka
yrkandet», bort ersättas med text
av följande lydelse:

»Även om Kungl. Maj:ts förslag med
den tillämpade beräkningsmetoden leder
till en reallöneförbättring, innebär
förslaget endast en partiell kompensation
för de grupper, som under lönestoppsåren
och tidigare fått vidkännas
eftersläpning. Detta förhållande belyses
särskilt vid en jämförelse med den löneglidning,
som under samma tid ägt
rum på den allmänna arbetsmarknaden.
Då överenskommelse parterna emellan
ägt rum, anser sig utskottet dock böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet finner sig icke kunna tillstyrka
det i motionerna 1:323 och II:
432 framställda yrkandet, att riksdagen
skulle binda sig för ett uttalande om att
procenttalet för höjning av grundlönerna
icke bör fastställas olika för olika
lönehöjder. Då enligt vad utskottet erfarit
parterna i förhandlingsprotokollet
antecknat sig vara ense om att den överenskomna
uppdelningen av tilläggsprocenten
icke skulle medföra en bestående
uppdelning av tilläggsförmånerna i olika
lönelägen, anser sig utskottet kunna
utgå från att parterna själva komma att
eftersträva likformighet.»

b) fröken Andersson samt herrar
Svärd, Staxäng och Kyling, vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »I betraktande»
och slutade med orden »tillstyrka
yrkandet», bort ersättas med text av
följande lydelse:

»Utskottet, som konstaterar att vid
förhandlingarna enighet uppnåtts mellan
parterna, finner sig icke kunna hemställa
att riksdagen måtte besluta sind -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ring i den nådda överenskommelsen,
ehuru utskottet icke kan godtaga den av
departementschefen hävdade uppfattningen,
att de förbättringar i statstjänstemännens
löner, som bliva resultatet
av beslut enligt propositionen, kunna
uppfattas som en reallöneförbättring i
stort sett motsvarande de förbättringar
som nåtts vid avtalsuppgörelserna på
den allmänna arbetsmarknaden. I förhållande
till ett flertal andra arbetstagargrupper
är huvudmassan av statstjänstemannen
fortfarande att betrakta
som en relativt sett i lönehänseende eftersatt
grupp.

Vad differentieringen av det rörliga
tillägget angår har utskottet likaledes
konstaterat att enighet därom uppnåtts
vid förhandlingarna. Av handlingarna
framgår dock att det villkoret knutits
till uppgörelsen att differentieringen
icke får fattas såsom prejudicerande.

Utskottet finner det angeläget fasthålla
principen att det rörliga tillägget är
avsett att ge ett allmänt löneläge, däremot
icke att ingripa i den inbördes lönesättningen
för olika tjänstemän eller
grupper av tjänstemän. Av detta skäl
hemställer utskottet att riksdagen måtte
godkänna den träffade överenskommelsen
även i detta avseende men därtill
foga ett uttalande som hävdar principen
om det rörliga tilläggets uppgift
i lönesättningen.»;

dels ock att utskottet bort under punkten
VI hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:323 och II:
432, i vad de avsåge rörliga tilläggets
uppgift i lönesättningen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att procenttalet för
höjning av de belopp, som angåves i de
i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, principiellt vore
avsett att fastställa det allmänna löneläget
för statens tjänstemän och följaktligen
icke borde fastställas olika för
olika lönehöjder;

4) fröken Andersson samt herrar
Svärd, Staxäng och Kyling, vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Ej heller»

och slutade med orden »förhandlingsrättsliga
ställning», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Det allmänna löneläget för statstjänstemännen
kommer i framtiden att
bestämmas genom tidsbundna överenskommelser.
Utskottet utgår från att det
därvid kommer att bliva fråga om årligen
träffade överenskommelser, vilket
enligt utskottets mening aktualiserar i
motionerna 1:323 och 11:432 framställt
yrkande om utredning rörande formerna
för statsmakternas representation
vid förhandlingar med de statsanställdas
organisationer. Inrättandet av ett särskilt
organ för dessa förhandlingar framstår
därvid som en lämplig lösning. Under
hand har det emellertid meddelats
att förhandlingsrättssakkunniga beräknas
komma att slutföra sitt uppdrag under
innevarande år och att dessa sakkunniga
komma att ägna sin uppmärksamhet
åt här berörda problem. Utskottet
finner sig under dessa förutsättningar
icke nu böra tillstyrka särskild utredning
enligt motionernas yrkande men
understryker vikten av lösningar enligt
motionernas förslag inom den närmaste
framtiden.

I motionerna har framhållits vikten av
att snarast möjligt finna godtagbara lösningar
på problemet om tjänstemannaorganisationernas
förhandlingsrättsliga
ställning. Av särskild betydelse är det
att sådana förhandlingsformer skapas
att parterna även i förhandlingar av
detta slag få tillfälle tillkalla förlikningsman.
Utskottet finner detta så angeläget
att det anser sig böra hemställa att riksdagen
i frågan gör ett uttalande.»;

dels ock att utskottet bort under punkten
VII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:323 och
11:432, i vad de avsåge formerna för
förhandlingar med statstjänstemännens
huvudorganisationer, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva tillkänna vad sålunda
anförts.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Punkten I.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Jag skall be att i korthet få motivera de
med 3 b) och 4) betecknade reservationer,
som äro fogade till detta utskottsutlåtande.

Jag vill då från början göra klart, att
det ju ingalunda är så att reservanterna
önska någon ändring i det förslag, som
föreligger och som är grundat på det förhandlingsresultat
som nu har uppnåtts.
Vi vilja emellertid anlägga en del mera
allmänna synpunkter och även framställa
vissa yrkanden. Det kan nämligen i
längden inte vara tillfredsställande —
här gäller det dock väldiga summor —
att riksdagen de facto om också inte
de jure förlorar inflytandet på dessa frågor
och ställes inför ett fait accompli.

Jag skulle inte gå alltför djupt in i
resonemanget, men när departementschefen
säger, att statstjänstemännen ha
fått en kompensation, som i stort sett
motsvarar de förbättringar som ha skett
på den allmänna marknaden, så är detta
uttalande — såsom också framhålles i
de reservationer jag nyss nämnde -—-minst sagt tvivelaktigt. Reallöneutvecklingen
för statstjänstemännen efter första
halvåret 1948 lämnar en hel del övrigt
att önska. För dessa kategorier har
ju lönestoppet varit praktiskt taget absolut.

Jag skall nu inte gå emot det förslag
som har framlagts om en viss differentiering,
men jag vill understryka, att den
differentiering som nu har föreslagits
icke får bli prejudicerande. Detta har
också klart utsagts i förhandlingsprotokollet,
som den avdelning i utskottet,
som behandlat dessa frågor, fått utdrag
ur. Syftet med de lönetillägg det nu gäller
är ju inte — vilket för övrigt också
departementschefen klart har understrukit
— alt förändra den relativa lönenivån
mellan olika grupper, utan endast
och allenast att i högre eller lägre grad
ge eu kompensation för penningvärdesförsämringar
som ha inträffat. Trots detta
klara uttalande kommer man nu ändå
med ett förslag om en differentiering av
lönerna — 33 procent för belopp på

högst 500 kronor i månaden och 32 procent
för belopp därutöver. Jag känner
väl till den bakgrund, som har föranlett
att förslaget i dag ser ut som det gör,
men i likhet med departementschefen
skulle jag vilja understryka, att det inte
bör bli prejudicerande för framtiden.

Konsekvenserna av det resonemang
som jag nu har fört måste ju bli, att man
inte heller skall ha något s. k. tak, som
nu ligger vid 1 200 kronor. Om det taket
toges bort, såsom har skett på den allmänna
arbetsmarknaden enligt uppgifter
jag fått, skulle man komma ifrån de
oegentligheter som med rätta ha understrukits
i motionerna 1:304 och 11:405.
Jag har för övrigt inom parentes sagt
ställt mig ganska tveksam till utskottets
uttalande, att ett bifall till dessa motioner
skulle medföra så stort besvär vid
uträkningarna. Det är rätt intressant att
göra den iakttagelsen, att man här har
varit mycket rädd för krångel, men det
var man sannerligen inte för en stund
sedan, när vi diskuterade resereglementet.
Jag har inte haft anledning att gå
in på det resonemang som — jag betonar
det — med full rätt har förts i de
nyssnämnda motionerna, ty om taket
kommer bort, så kommer icke detta
problem att ha någon praktisk relevans.
Jag menar, att det är av vikt för framtiden,
att både differentieringen och tak
avlägsnas. Eljest kommer man, så som
förhandlingarna skola läggas upp i framtiden,
att få såvitt jag förstår en årlig
strid om de relativa löneställningarna
för olika grupper av tjänstemän.

I fortsättningen komma lönerna som
bekant att frikopplas från index — och
jag höll på att säga: gudskelov för det
— men det är då av vikt, att frågan om
formerna för förhandlingarna få en snar
lösning. Detta har också ställts i utsikt.
Av utlåtandet framgår nämligen, att det
under hand meddelats utskottet att förhandlingsrättssakkunniga
komma att
uppmärksamma detta spörsmål. Men jag
tycker, att detta inte på något sätt utesluter,
att riksdagen uttalar sig i denna
riktning, såsom också departementschefen
har gjort. Det finns ett par reservationer
beträffande det problem, som jag

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

nu berör. I den ena reservationen förordar
man en parlamentarisk representation.
Vi ha i vår reservation inte ansett
oss böra ta ställning till sammansättningen
av förhandlingsorganet. Vi mena,
att det väl kan tänkas att det får en
annan sammansättning — jag kan i förbifarten
anmärka, att det kanske rent av
vore önskvärt. Jag understryker än en
gång, att frågan bör utredas så snart
som möjligt.

Slutligen har i motionerna I: 323 och
II: 432 betonats vikten av att frågan om
tjänstemannaorganisationernas förhandlingsrättsliga
ställning över huvud taget
bringas till en snar lösning. Det är t. ex.
önskvärt, framhålles det både i motionerna
och i reservationen, att parterna
även vid de förhandlingar det här gäller
kunna tillkalla förlikningsman. En del
andra önskemål behöver jag inte gå in
på. Jag anser, att det också är önskvärt,
att riksdagen i detta sammanhang gör
ett uttalande av den innebörd som jag
något har berört.

Jag kommer mot denna bakgrund, herr
talman, att under respektive punkter sedermera
yrka bifall till de nyssnämnda
reservationerna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Det kan synas, som om det inte
vore så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
förslag i detta ärende och folkpartiets
reservation, som för övrigt till
sin sista del understötts av bondeförbundets
representanter i statsutskottet. Det
är också möjligt, för att inte säga troligt,
att vi och utskottsmajoriteten hade kunnat
komma varandra ännu närmare, om
inte ärendets synnerligen brådskande
natur hade lett till att överläggningarna
inom avdelningen blevo mycket summariska.

Såsom fröken Andersson nyss sade har
ingen haft något att invända emot att
den träffade överenskommelsen skulle
godkännas. Vad vi vända oss emot är
dels beskrivningen av vad som hänt före

uppgörelsen, dels uppfattningen om vad
som borde iakttagas i framtiden.

Utskottsmajoriteten vill slå fast, att
statstjänstemännen genom den nu träffade
överenskommelsen fått en reallöneförbättring
motsvarande den som nåtts
på den allmänna lönemarknaden. Nu
kanske ord i detta sammanhang inte betyda
så mycket, utan man skall mest se
till resultatet, men å andra sidan bör
man ju vara angelägen om att på ett objektivt
sätt karakterisera vad som skett.
I själva verket innebär nämligen den
påstådda reallöneförbättringen endast en
partiell kompensation för de grupper,
som under lönestoppstiden och tidigare
inte kunnat hänga med utan som fått
vidkännas en eftersläpning, särskilt med
tanke på att under samma tid en inte
oväsentlig löneglidning ägt rum på arbetsmarknaden
i övrigt. Departementschefen
är också fullt medveten om detta,
då han uttalar, att »inkomststabiliseringen
för statstjänstemännens del otvivelaktigt
upprätthållits i vidare utsträckning
än för flertalet andra grupper».

Nu menar man, att detta skall kompenseras
genom höjningen av det rörliga
tillägget till 32 respektive 33 procent,
vilket betyder, att det kommer 1 respektive
2 procent över det beräknade medeltalet
för år 1951, alltså 31 procent.
Denna sista siffra har man fått fram ur
socialstyrelsens januariberäkningar, enligt
vilka levnadskostnadsindex vid halvårsskiftet
skulle komma upp till 184,
motsvarande ett pristal av 135. Med utgångspunkt
från att tillägget vid förutvarande
pristalet 124 utgjorde 20 procent,
borde det alltså nu ha blivit en ökning
med 11 enheter eller till 31 procent. Denna
siffra skulle enligt departementschefens
mening kunna godtagas som ett
genomsnitt för år 1951. En sådan beräkning
måste emellertid betecknas som
mycket optimistisk. Prishöjningarna ha
kommit i en betydligt raskare takt än
man hade väntat, och att förutsätta att
levnadskostnadsindex vid halvårsskiftet
skulle stanna vid 184 torde säkerligen
inte vara riktigt.

Utskottsmajoriteten har gått på avslag
på högerns motion om att riksdagen skul -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

le uttala, att procenttalet för höjning av
grundlönerna inte skall fastställas olika
för olika lönehöjder. Inte heller vi ha
velat vara med om att binda parterna.
Principiellt anse vi emellertid det vara
riktigt, att någon differentiering inte
äger rum, och vi ha därför föreslagit,
att riksdagen skulle med hänvisning till
parternas gemensamma deklaration till
förhandlingsprotokollet uttala, att riksdagen
förutsätter, att parterna i fortsättningen
komma att eftersträva likformighet,
alltså en rekommendation i stället
för en fastlåsning.

I motsats till utskottsmajoriteten ha vi
ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen
av herr Englund m. fl. om ändring
av grunderna för uträkning av
tjänstledighetsavdrag. Majoriteten inom
utskottet har hävdat, att en sådan omläggning
skulle medföra ett betydande
krångel, då några tabeller för avdragen
över huvud taget inte skulle kunna uppställas.
Andra experter förklara emellertid,
att detta inte är med verkligheten
överensstämmande. Det är för det
första endast ett fåtal personer det kan
bli fråga om, och för det andra behövs
det inte några tabeller i dessa fall. Man
behöver bara en mycket enkel formel,
som inte fordrar någon större matematisk
skicklighet i tillämpningen.

Det har också sagts, att ett bifall till
reservationen och motionen skulle kunna
leda till en försening av utbetalningen
av de nya lönerna. Vi vilja naturligtvis
inte vara skuld till en sådan försening.
Så som vårt förslag på denna punkt är
formulerat behöver det inte heller bli
någon försening.

Till sist ha vi ansett, alt utskottet borde
ha yttrat sig mera positivt om den
av herr Pålsson m. fl. väckta motionen
angående formerna för statsmakternas
representation vid förhandlingar med
de statsanställda. Utskottsmajoriteten nöjer
sig med att påpeka, att förhandlingsrättssakkunniga
komma att ägna uppmärksamhet
åt saken. Enligt vår mening
bör riksdagen här tydligt uttala, alt den
förväntar eif förslag i den riktning motionen
anvisat, så snart de sakkunniga
slutfört sitt uppdrag.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till de av herr Ohlon in. fl.
avgivna reservationerna.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag

skall först be att få säga några ord till
herr Andersson. Jag kan instämma då
han säger, att om vi haft bättre tid på
oss, skulle vi nog ha kommit varandra
betydligt närmare — kanske till och
med så nära att de reservationer som
nu herr Ohlon in. fl. står för skulle kunnat
bli överflödiga. Det är härvidlag inte
mycket som skiljer.

Vad sedan beträffar själva uppgörelsen
vill jag påpeka, att ingen har motsatt
sig, att den bygger på att man lösgör
statstjänarnas lönesättning från levnadskostnadsindex.
Då båda parterna
varit ense härom vid förhandlingarna
ha vi helt naturligt inte heller kunnat
bifalla den från kommunistiskt håll
väckta motionen om en återknytning till
levnadskostnadsindex redan detta år —
den tid denna överenskommelse skulle
gälla — om indextalet eventuellt skulle
uppnå eller överskrida 180.

Uppgörelsen omfattar ju ungefär
200 000 statsanställda, och det är ganska
naturligt att de fyra stora huvudorganisationer,
som ha deltagit i förhandlingarna,
ha representerat tjänstemän i
så olika löneställningar — med löner
varierande mellan låt oss säga 300 och
1 600 kronor i månaden — att dessa
tjänstemän måste se olika på en del av
problemen. Givetvis har man även vid
förhandlingarna framfört olika synpunkter
från olika håll, och den uppgörelse
som nu föreligger är ju, som de
flesta andra, en kompromiss.

Den del av överenskommelsen som
har väckt det största missnöjet gäller ju
differentieringen på 32 och 33 procent.
Ingen i utskottet har dock ansett
lämpligt att biträda herr Lundqvists förslag,
att riksdagen skulle besluta att
icke fastställa olika tillägg för olika lönehöjder,
men man hävdar nu kategoriskt,
alt för framtiden bör icke någon
sådan differentiering få förekomma. Utskottsmajoriteten
har icke rekommen -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

derat en dylik differentiering vid kommande
förhandlingar, men vi ha heller
icke velat uttala oss däremot, då vi ansett
att detta skulle binda och försvåra
vid framtida förhandlingar. Vi lämna
med andra ord frågan öppen. Och ingen
i utskottet har som sagt yrkat på någon
ändring i den nu träffade överenskommelsen.

Differentieringen på en procent vid
500 kronor tycker jag inte är mycket att
bråka om, sett ur praktisk synpunkt.
Den är mera symbolisk. Skillnaden mellan
1 200 och 500 kronor är 700 kronor,
och en procent på 700 kronor blir sju
kronor. Det blir hela skillnaden på en
månadslön. Jag vet inte, om det finns
någon anledning för reservanterna att
under alla omständigheter så hårt hålla
på den matematiska rättvisans heliga
princip.

Å andra sidan är det ju inte förvånande
när man från statstjänarkartellen,
som representerar de flesta i de lägre
lönelägena, begär högre procentuellt
tillägg för de lägst avlönade. Detta ligger
ju helt i linje med arbetarrörelsens
strävan under senare år att höja lönestandarden
för de sämst ställda. Enligt
statstjänarkartellens beräkningar äro
ungefär 12 procent av statstjänarna i 9
löneklassen eller därunder, och det kan
inte synas orimligt om man för dem
kommit till ett något högre tillägg än för
de högre avlönade.

Vi lämna som sagt frågan om differentieringen
för framtiden öppen.

Vad sedan beträffar den ekonomiska
innebörden av den träffade uppgörelsen
har man ju vänt sig mot departementschefens
uttalande, att den i stort sett
motsvarar löneglidningen på den privata
arbetsmarknaden under senare tid.
Departementschefen uttrycker sig försiktigt
och säger »i stort sett». Reservanterna
uttrycka sig också försiktigt och
säga »relativt sett» i sitt motsatta påstående.
Skillnaden är kanske inte så
stor. Jag skulle nog våga säga, att åtminstone
de lägre statstjänarna inte ha
samma uppfattning i fråga om eftersläpningen
av lönerna som reservanterna
här ha velat framhålla. Uppgörelsen

innebär ju i runt tal 19 procents löneökning,
och detta ger i nuläget full kompensation
för levnadskostnadsökningarna
sedan den 1 juli 1947 och därtill en
liten reallöneförbättring. Det är ju klart,
att denna reallöneförbättring kan bli
försvinnande liten eller helt falla bort
under årets lopp, beroende på hur levnadskostnaderna
stiga. Men jag vill i varje
fall understryka, att uppfattningen att
statstjänarna fortfarande skulle vara en
eftersatt grupp icke delas av alla statstjänare.

Med anledning av de motionsvägen
framställda yrkandena om ändring av
grunderna för uträkning av tjänstledighetsavdrag
vill jag framhålla, att detta
problem såväl som problemet om höjning
av det nuvarande lönetaket vid
1 200 kronor kommer att lösas genom
den proposition om lönereglering för byråchefer
m. fl., som vi ha att vänta. I
övrigt vill jag bara påpeka, att organisationerna
vid förhandlingarna icke ha
framställt något yrkande om rättelse.

Slutligen vill jag säga, att vi inom utskottet
naturligtvis i och för sig icke ha
någon anledning att motsätta oss de motionsvis
framförda yrkandena om att
man skulle hos Kungl. Maj:t anhålla om
andra former för framtida förhandlingar
och därvid se till att såväl riksdagen
som tjänstemännen bli representerade
på annat sätt. Men vi understryka ju, att
vi ansett onödigt att nu göra en särskild
framställning härom, eftersom förhandlingsrättssakkunniga
skola pröva dessa
frågor.

Herr talman! Med det sagda skall jag
be att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Herr NORLING: Herr talman! Herr
Leander har nyss berört den motion,
som jag här hade tänkt tala om. Han
sade att utskottet hade gått in för att
avstyrka motionen på den grund, att
motionen skulle avse att anknyta den
kommande löneutvecklingen endast till
levnadskostnadsindex. Att utskottet
kunnat få en sådan uppfattning kan jag
inte alls förstå, då i motionen hemstäl -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

les, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 52 måtte uttala att,
därest vid innevarande eller kommande
kvartals slut index enligt 1935 års serie
uppnått eller överskridit talet 180, förhandlingar
böra upptagas med statstjänarnas
huvudorganisationer om full
kompensation för levnadskostnadsstegringen.

I detta yrkande finns således ingenting
som säger, att man inte skulle kunna
uppta förhandlingar om lönesättning
på annat sätt än genom indexreglering.
Indexregleringen är ju ingenting annat
än en säkerhetshake för att löntagarna
skola slippa en reallönesänkning.

Vidare sade herr Leander också, att
index för övrigt enligt utskottets mening
har knutits till den uppgörelse,
som nu träffats. Ja, läser jag utskottets
utlåtande rätt, finns visserligen där en
vag formulering, men inte något bestämt
uttalande. Utskottet säger nämligen,
att det skulle vara ur olika synpunkter
lämpligt att statstjänstemannens
lönesättning frigöres från anknytningen
till levnadskostnadsindex och
att i stället det allmänna löneläget bestämmes
med tillämpning av den allmänna
arbetsmarknadens system med
tidsbundna överenskommelser. Sedan
säger utskottet: »Såsom i propositionen
framhålles måste dock den periodiska
reglering av lönerna, som följer av ett
dylikt system, tills vidare åstadkommas
genom fastställande av ett visst procenttal
för höjningen av lönerna.»

Här skriver alltså utskottet på ett
mycket vagt sätt, att det bör fastställas
det procenttal, som skall gälla för höjningen
av lönerna.

I motion I: 300 ha motionärerna utgått
ifrån att om index enligt 1935 års
serie uppnått eller överskridit talet 180,
skulle den löneförhöjning, som erhållits
genom överenskommelsen, vara
uppäten. Om således detta indextal uppnås,
höra förhandlingar upptagas om
ett indexavtal, som ger full kompensation
för prisstegringarna.

•lag vill härvidlag endast erinra om
att redan i början av löncstoppsuppgörelsen
startade statstjänarna med en

underkompensation av minst 3 procent.
Vid ett indextal på 169 skulle de vara
berättigade till 18 procent. På grund av
den rörliga regeln, som endast ger tre
fjärdedels kompensation för levnadskostnadsstegringen,
sackade statstjänarna
efter under hela den tid som denna
regel tillämpades och ingen annan lönesättning
genomfördes. De blevo därför
underkompenserade för prisstegringarna.
I december 1950 skulle full kompensation
ha givit statstjänarna 24 procent.

Man kan således säga, att statstjänarna
under december månad förra året
voro underkompenserade med 12 procent,
eftersom de endast erhöllo 12 procent,
när den rätta kompensationen
skulle vara 24 procent. Därtill kommer
vidare den felräkning av index, som
skett och som officiellt förklarats utgöra
omkring 3,5 procent. Med hänsyn
härtill skulle statstjänarna redan i december
månad vara underkompenserade
med 15 eller 16 procent. Den träffade
uppgörelsen innebär ju att de erhållit
20 respektive 21 procent på
grundlönen utöver de 12 procent som
tidigare utgått. För statstjänarna betyder
detta, att det finns en marginal av
5 å 6 procent av det tillägg, som de
fingo genom uppgörelsen för de prisstegringar,
som inträffat och komma
att inträffa under året. Vi kunna således
säga, att för dem äro lönehöjningarna
redan uppätna.

Det är ju så att under hela lönestoppstiden
ha statstjänarnas löner varit
orörliga när det gäller kompensation
för dyrtiden på annat sätt än genom
den s. k. trekvartsregeln. I statsverkspropositionen
säges ifrån, att man
räknar med att till halvårsskiftet innevarande
år skola priserna på levnadskostnaderna
stiga med omkring 10 procent.
Om statstjänarna då ha till godo
en marginal på 5 å 6 procent, skulle
det innebära att statstjänarna redan vid
halvårsskiftet innevarande år skulle vara
underkompenserade med 1 å 5 procent.

För att förebygga eu sådan löneutveckling
ha motionärerna framlagt sitt

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

förslag, som skulle medföra, om riksdagen
godkände det, att statstjänarna
skulle få förhandla om kompensation
för den kommande prisfördyringen.

Man talar om att en ytterligare ökning
av procenttalet utöver vad den
träffade uppgörelsen innefattar skulle
innebära en reallöneökning. Jag måste
för min del bestrida detta. Jag har nyss
påpekat att det redan föreligger en eftersläpning
av lönerna — åtminstone
kommer det att föreligga en sådan vid
halvårsskiftet — och därför kan naturligtvis
inte en höjd procent innebära
en reallöneökning, utan i stället innebära,
att en reallöneminskning skulle
undvikas, om förhandlingar upptoges
och statstjänarna finge full kompensation
för dyrtiden.

Även om det nu har träffats en tidsbunden
överenskommelse på samma
sätt som gäller för arbetsmarknaden i
övrigt, finns det ju ingenting som hindrar
att nya förhandlingar upptagas och
statstjänarna vid dessa förhandlingar
tillerkännas full kompensation för dyrtiden.
Man skulle då kunna förebygga
den oro och de bekymmer, som en hel
del av statstjänarna känna på grund av
att den nu träffade uppgörelsen inte
ger dem full täckning för de prisstegringar,
som pågå i ett mycket raskt
tempo.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 300
och II: 398.

Herr OHLON: Herr talman! Herr Norlings
bollande med olika siffror torde
vara en ganska tvivelaktig procedur. Det
kan ju hända att om prisutvecklingen
fortsätter i den våldsamma takt, som
har inträffat de senaste dagarna, herr
Norlings profetia kommer att gå i uppfyllelse,
men för dagen finns väl ingen
anledning att räkna därmed.

Det var intressant att höra herr Leander.
Enligt herr Leander äro statstjänstemännen
överlag och speciellt låglönegrupperna
bland statstjänstemannen
fullt tillfredsställda med den träffade
överenskommelsen. Såsom ledamot av

riksdagen måste man vara nöjd, om detta
verk är verklighet. Jag skall nu inte
gå in så mycket i detaljer, utan jag vill
bara understryka att då det nu har träffats
en överenskommelse mellan statsmakten
å ena sidan och tjänstemännen
av olika grader å andra sidan om ett
differentierat tillägg med endast 32 procent
i intervallet 500—1 200 kronor i
månaden, finns det ju ingen anledning
för riksdagen att komma med ett annat
förslag.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till att behandla en enda detalj, som rör
den första punkten av folkpartiets reservation
och som behandlas i den av herr
Englund här i kammaren väckta motionen.
Frågan gäller avdragen vid tjänstledighet.
Jag vill så mycket hellre ingå
på den saken som jag vet att det på
denna punkt föreligger en inkonsekvens
i 1947 års statliga löneplansförordning,
vare sig man vid den tidpunkten var
medveten om denna inkonsekvens eller
inte.

När riksdagen genomförde den senaste
löneregleringen, fastställde man i den
statliga löneplansförordningen vissa
grundlöner, och sedan fastställde man
vissa grundavdrag, som skulle gälla vid
olika slags tjänstledighet, nämligen Aavdrag
och de dubbelt så stora B-avdragen.
Vidare beslöt riksdagen att på
grundlönen skulle utgå ett rörligt tillägg,
varvid tillägget dock inte skulle utgå på
högre månadslön än 1 200 kronor. Men
sedan tog man sig för att i 4 § 4 m-om. i
den statliga löneplansförordningen införa
en bestämmelse av följande lydelse:
»Då månadslön höjes eller sänkes, skola
övriga till samma löneklass hörande
belopp höjas eller sänkas i sådan omfattning,
att de förändrade beloppen» —-det gäller alltså avdragen — »förhålla
sig till den förändrade månadslönen»
— det gäller lönen plus rörligt tillägg —-»på samma sätt som de oförändrade beloppen
till den oförändrade månadslönen.
»

Denna regel fungerar matematiskt
fullt oklanderligt upp till ett månadsunderlag
på 1 200 kronor. Vid denna gräns
ökar alltså månadslönen och avdraget i

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

samma takt, och detta var fallet under
perioden från 1 juli 1947 fram till 30
juni i fjol med 12-procentstillägget. Men
man har inte tänkt på att det fanns ett
tak för det rörliga underlaget, och när
denna regel i 4 § 4 mom. i löneplansförordningen
appliceras över hela löneskalan,
leder detta till ett resultat, som direkt
strider mot det fundamentala riksdagsbeslutet,
att det rörliga tillägget skall
utmätas efter en grundlön av 1 200 kronor
i månaden.

I herr Englunds motion finns ett exempel
som visar, att en tjänsteman i 39
löneklassen i Stockholm, som är tjänstledig
med A-avdrag och som enligt den
grundläggande regeln borde ha en månadslön
på 1 286 kronor, enligt den här
bestämmelsen i löneplansförordningen
endast får en månadslön på 1 255 kronor,
d. v. s. han mister 31 kronor i månaden.
Ännu mer horribla bli förhållandena
i samma mån som det rörliga tilllägget
ökar.

Enligt det beslut, som riksdagen nu
är i färd med att fatta, kommer en
tjänsteman av denna kategori vid tjänstledighet
med A-avdrag att förlora i förhållande
till vad som skulle gälla, om
den grundläggande bestämmelsen fick
tillämpas fullt ut, över 80 kronor i månaden.
Han fick i själva verket inte de 12
procent på sin grundlön före 1 juli i
fjol, som han borde ha, trots att hans
grundlön understeg 1 200 kronor, utan
han fick bara 9,27 procent. Och komma
de nya bestämmelserna nu till, kommer
han inte att få 32 eller 33 procent utan
bara 25 procent i tillägg, trots att hans
lön befinner sig under maximum. Med
lön menas då grundlön minus grundavdrag.

Man skulle kunna uttrycka saken på
elt annat sätt. Man skulle kunna säga,
att det för en tjänsteman av denna kategori
inte gäller ett högsta underlag
för rörligt tillägg på 1 200 kronor i månaden,
utan högsta underlaget blir i
själva verket 887:50. Och vid alla olika
fall av tjänstledighet, vare sig det nu
gäller ett större eller mindre antal dagar
eller om det gäller olika löneklasser,
blir det hela långa serier av maximi -

underlag för beräkningen av det rörliga
tillägget. Till sådana absurda konsekvenser
kan en regel leda, som inte står i
överensstämmelse med den grundläggande
bestämmelsen.

Nu säges det i utskottets utlåtande på
s. 11, att avdragen ha medvetet fastställts
att motsvara viss del av lönen (grundlön
-|- rörligt tillägg), varför den i motionerna
framförda kritiken mot berörda
regel knappast är sakligt befogad. Ja, det
är klart, att avdraget skall ökas i samma
mån som grundlönen på grund av
höjningen av det rörliga tillägget ökar,
men inte på det här sättet. Om man försöker
plöja igenom litteraturen, som avhandlar
vad som försiggick före tillkomsten
av den senaste löneregleringen,
finner man inte någonstans belägg för
att de underhandlande parterna hade
klart för sig att denna bestämmelse
skulle komma att fungera på det sätt
som den gör.

Nu kan man ju ställa sig den frågan:
Varför ha inte tjänstemännen sagt ifrån
under alla dessa år, att det är ett fel
begånget? Därpå får man väl svaret att
det gäller ett ytterst litet antal tjänstemän.
Det gäller ju tjänstemän ovanför
31 och 32 löneklasserna, beroende på
var vederbörande är stationerad. När en
tjänsteman av denna kategori är tjänstledig,
är han i allmänhet tjänstledig för
att fullgöra ett offentlig uppdrag, och
då får han vidkännas C-avdrag, d. v. s.
han går miste om all lön, men får full
ersättning av staten för förlorade lönemedel.
Tjänstemännen ha således i allmänhet
inte varit intresserade av bestämmelsen.

Det heter vidare i utskottets utlåtande,
att ett bifall till motionerna skulle
kräva en vidlyftig omläggning av det
för utbetalningarna av de nya lönerna
erforderliga tabellunderlaget, vartill
kommer att några tabeller för samtliga
avdragsfall över huvud laget icke kunna
uppställas. Därpå kan jag svara, att
tabellunderlaget inte behöver förändras
alls; man behöver bara vidta den proceduren,
att man stryker en del siffror,
nämligen avdragssiffrorna i de med rörligt
tillägg försedda avdragstabellerna för

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

femte ortsgruppen från och med 31 löneklassen,
för fjärde och femte ortsgrupperna
från och med 32 löneklassen
och för tredje, fjärde och femte ortsgrupperna
från och med 33 löneklassen.
Sedan kan man inte använda tabellen,
och det är alldeles riktigt. Vad skall
man då göra? Jo, man skall göra en
procentberäkning; man skall ta 12 procent
på den del av lönen, som överstiger
500 kronor i månaden upp till 1 200
kronor. Skall det vara så förtvivlat svårt
att göra den beräkningen med 12 procent?
Den gör man nästan lika fort som
man slår i en tabell. Talet om krångel
bär alltså intet som helst berättigande
i detta sammanhang, och inte heller har
ett annat uttalande giltighet, som förekommer
någonstans i statsutskottets utlåtande,
att den ifrågasatta omläggningen
skulle avsevärt försena färdigställandet
av tabellunderlaget och alltså försena
utbetalningen av de nya lönerna.

Herr talman! Så dåliga räknemästare
äro nog ändå inte statens tjänstemän i
de olika verken och inrättningarna, att
de inte skulle kunna klara av den här
12-procentsberäkningen eller 32-procentsberäkningen.
Herr Axel Andersson
har redan förut yrkat bifall till våra tre
reservationer, och jag ber att få instämma
i hans yrkande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Herr Norling åberopade i sitt anförande
en beräkning, som gjorts när
det gäller levnadskostnadsindex och
som skulle ha visat vissa bristfälligheter
eller felaktigheter i index. Om jag
inte hörde fel sade han, att det var en
officiell beräkning, som visat dessa felaktigheter.
Jag har haft tillfälle tidigare
att i andra kammaren besvara en
enkel fråga, som rörde detta problem.
Jag skall inte här upprepa det svaret.
Jag vill bara hänvisa till att det inte är
någon officiell beräkning, som har
gjorts, utan det är en enskild tjänsteman,
som har räknat efter en annan
metod än den man tidigare använt, och
enligt den metoden hade man fått fram
andra siffror. Jag skall inte närmare

fördjupa mig i denna fråga, herr talman,
utan jag ber att få hänvisa till
det utförliga svar, som jag har lämnat i
andra kammaren.

Jag får kanske i detta sammanhang
beröra en annan sak, som finnes angiven
i den av den kommunistiska
gruppen väckta motionen i anledning
av den föreliggande propositionen. I
motionen göras vissa lönejämförelser
mellan en statstjänsteman i 12 löneklassen
och en industriarbetare. I motionen
talas om att eftersläpningen i lönehänseende
för statstjänarna är högst
betydande. Det säges där: »I augusti
månad förra året var, enligt socialstyrelsen,
den genomsnittliga timförtjänsten
för manliga industriarbetare i ortsgrupp
V kronor 3:10. Genom årets avtalsuppgörelser
torde en höjning med
10 procent ha skett. Därmed är den genomsnittliga
timförtjänsten nu cirka
kronor 3:40. Efter en arbetstid av 208
timmar för 30 dagar ger detta en månadsinkomst
på 707 kronor.» Och detta
belopp uppställes mot den månadslön
på 645 kronor, som enligt föreliggande
förslag skulle komma att utgå till en
tjänsteman i 12 löneklassen i ortsgrupp
V.

Nu får man emellertid vara ganska
försiktig när man använder siffror, som
äro hämtade ur statistiken. Jag vill säga
att siffran 3:10 är riktig enligt socialstyrelsens
beräkningar om den genomsnittliga
timförtjänsten. Men då
skall man också ta hänsyn till vad som
ligger bakom denna genomsnittliga timförtjänst.
Däri ingår inte bara kontantlön
för ordinarie arbetstid, utan däri
ingå övertidsersättning, ersättning för
arbete i skift, ersättning för arbete under
förskjuten tid o. s. v. Om man bara
tar bort den del, som motsvarar övertidsersättningen
och som, fortfarande
enligt socialstyrelsens beräkningar, beräknas
till 3,1 öre per timme, kvarstår
en timförtjänst på 3:07 kronor.

Vidare är det alltför djärvt att räkna
ut månadslönen genom att multiplicera
denna timförtjänst med 208, ty den
högsta ordinarie arbetstid, som kan tas
ut av en industriarbetare, är 2 400 tim -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

mar per år, alltså 200 timmar per månad.
Men det tidsmåttet tas inte ut. Man
kan fortfarande gå tillbaka till socialstyrelsens
beräkningar över den uttagna
arbetstiden, och dessa visa att arbetstiden
i genomsnitt utgör 183 timmar i
månaden.

Skall man alltså i sin bevisning använda
den timförtjänst, som socialstyrelsen
räknat ut, får man följa samma
material, som ligger bakom beräkningen
för att räkna ut månadslönen. Man
kommer då fram till att månadsinkomsten
för en industriarbetare i ortsgrupp
V inte blir 707 kronor — ja, det är ju
efter löneförhöjningen som den skulle
bli 707 kronor — utan den blir med
hänsynstagande till de faktiska medeltalen
i olika sammanhang 018 kronor.
Det kan säkert kontrolleras i den statistik,
som finns inom socialstyrelsen.

Nu tror jag å andra sidan att den förhöjning
genom årets avtalsuppgörelser,
som i motionen beräknas uppgå till 10
procent, ligger i underkant. .lag tror att
förhöjningen för industriarbetarna ligger
mellan 11 och 12 procent. Men även
om man tar med detta i beräkningen,
kommer man fram till en månadslön
på 630 kronor i genomsnitt för en vuxen
industriarbetare i ortsgrupp V. Det
är alltså dessa 630 kronor, som böra
uppställas till jämförelse med kontantlönen
på 645 kronor för en statstjänsteman
i 12 löneklassen i ortsgrupp V.

Det bör också uppmärksammas, att
detta är nettolönen, sedan avdrag av
pensionsavgifterna skett. Räknar man
med bruttolönen, något som inte torde
vara fel i och för sig då man gör en
jämförelse med industriarbetaren, kommer
man upp till en månadslön på 690
kronor. Detta gäller således i dyrort V,
och relationerna på de lägre dyrorterna
bli ändå förmånligare för de statsanställda.
Jag har velat nämna detta
för att inte de siffror, som finnas anförda
i motionen, skola framstå såsom
riktiga. Man bör justera dem med hänsyn
till de beräkningsgrunder, som socialstyrelsen
använder.

.lag skulle sedan vilja säga några ord
om vad som anförts från de övriga

motionärernas sida. Herr Andersson
framhöll, att det kunde anses tvivelaktigt,
om statstjänarna över huvud taget
ha fått den kompensation, som
finns angiven. Jag skall inte gå in något
närmare på detta. Det finns ingen
anledning att här i riksdagen upprepa
alla de diskussioner, som förts under
förhandlingarna. Det förefaller mig,
om herr Andersson nu verkligen fört
folkpartiets talan, som om man från
det hållet givit ett klart underkännande
åt de förhandlare, som ha deltagit från
tjänstemannaorganisationernas sida.
Det får närmast bli en uppgörelse dem
emellan, om man har räknat rätt eller
inte.

Vad sedan beträffar frågan om beräkningen
av tjänstledighetsavdrag,
som herr Ohlon närmare berört, kan
man naturligtvis anlägga olika synpunkter
på den. Men jag tror inte, att
det är något större fel begånget med
den beräkning, som nu tillämpas. Här
har talats om A-avdrag och B-avdrag,
men skall systemet vara fullständigt, få
vi också ta med C-avdrag, och ifrågavarande
regel kan verka på samma sätt
när det gäller C-avdrag. Men om vi utgå
ifrån att tjänstemannens lön fastställes
per månad, bör väl den frågan
uppställas: Om tjänstemannen är ledig
en del av månaden, skall då inte avdraget
göras i proportion till den del
av månaden som han är frånvarande?
Det bör ju framstå såsom ganska klart
vid tillämpningen av C-avdrag. När det
gäller A- eller B-avdrag böra de stå i
relation till samma proportionella beräkning,
som tillämpas för C-avdragen.
Det är alltså inte något förbiseende,
som ligger bakom denna beräkning,
utan man har haft full vetskap om hur
regeln skulle komma att verka. Man anser
det emellertid vara riktigt att gå
den vägen. Alla andra löntagare få ju
avstå en del av lönen — vare sig det
gäller veckolön eller månadslön — som
faller på den tid de inte deltagit i arbetet.

I motion nr 304 har det angivits vissa
exempel på hur de olika beräkningarna
utfalla. Enligt dessa beräkningar visar

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

det sig, att om man skulle följa den av
herr Ohlon nu rekommenderade linjen
skulle reduceringen av månadslönen bli
31 kronor mindre vid tillämpning av
tolvprocentstillägget. Det betyder alltså
en krona per dag i ett förtjänstläge på
upp till 55 kronor per dag. Då är frågan:
Finns det anledning att för den lilla
skillnadens skull gå ifrån det goda
hjälpmedel, som man nu har i tabellerna,
och gå över till en individuell beräkning
av avdragen? Förlusten kommer
visserligen att bli något större om lönerna
nu höjas på sätt som ifrågasatts
i propositionen, men det kommer inte
att bli några stora förskjutningar.

Jag tror inte att man ute på de olika
tjänsteställena skulle vara särskilt tilltalad
av att nu behöva börja göra särskilda
uträkningar för varje enskild
tjänsteman när det gäller A-, B- eller
C-avdrag, när man hittills har haft tillgång
till tabeller som ha kunnat räknas
ut i departementet och i tryck vidarebefordras
till samtliga tjänsteställen. Vi
skola komma ihåg att det inte bara är
fråga om renodlade A-, B- eller C-avdrag,
utan att det också i mycket stor utsträckning
förekommer kombinationer av dessa
olika avdrag. Att vi enligt herr Ohlons
förslag skulle få ett betydligt krångligare
system än vi för närvarande ha kan
man inte komma ifrån.

Herr Ohlon sade att talet om krångel
inte skulle ha något fog för sig i detta
sammanhang, men då är frågan, om allt
tal om krångel över huvud taget har fog
för sig. Här har man nu enkla medel
att tillgå, och om man skall släppa dessa
enkla medel för de här små differensernas
skull och gå över till ett krångligare
system får man väl ändå erkänna
att man inför ett nytt krångel.

Jag har redan med anledning av herr
Norlings anförande något berört ett uttalande
i en av de båda reservationer,
som äro avgivna av fröken Andersson
m. fl. Detta uttalande går ut på att huvudmassan
av statstjänstemännen är att
betrakta som en eftersatt grupp. Ja, det
beror på hur man räknar — om man
anser att den grupp är eftersatt, som inte
har fått lika mycket som andra i pro -

cent räknat, eller om man anser att den
grupp är eftersatt, som trots likvärdiga
arbetsuppgifter har mindre lön än andra
i kronor räknat. Emellertid tror jag
inte man kan säga, att huvudmassan generellt
sett är eftersatt. Eljest skulle man
med skäl kunna fråga sig, varför så
många grupper äro angelägna om att
bli underkastade det statliga avlöningsreglementet.

Vid de förda förhandlingarna och i
den träffade uppgörelsen strävade man
efter att frångå den automatiska indexreglering,
som man tidigare har haft,
men så snart man på nytt aktualiserar
indexresonemanget i detta sammanhang
kommer man ju de facto att växla in på
precis samma spår igen. Det har varit en
gemensam strävan för regeringen och
organisationerna att söka sig fram till en
löneavvägning, vilken närmare ansluter
sig till den lönenivå som har vuxit fram
inom andra delar av arbetsmarknaden.

Om riksdagen i detta läge gör det uttalande,
som har föreslagits av de nyssnämnda
reservanterna, och sålunda redan
nu uttalar sig för att det rörliga
tillägget skall behandlas så och så, är
det uppenbart att man därmed binder
förhandlarna. Då kan man inte få till
stånd de fria förhandlingar, som man
väl ändå bör eftersträva. Så snart det
kommer ett uttalande, som faktiskt skulle
binda förhandlarna, måste rörligheten
bli inskränkt.

Sedan kan det vara en intressefråga
mellan statstjänstemännen, regeringen
och riksdagen hur man skall bygga upp
lönesystemet, och det kan också många
gånger vara en lämplighetsfråga huruvida
man skall reglera löneläget enbart
genom det rörliga tillägget eller om man
skall justera löneläget dels genom justering
av det rörliga tillägget och dels genom
justering av grundlönerna. Jag kan
nämna en fråga som vi för närvarande
arbeta med, frågan om lönerna för vissa
chefstjänstemän. Om man vill göra någonting
för dessa utöver vad det rörliga
tillägget kan ge, blir man nödsakad
att åstadkomma vissa förbättringar av
grundlöneläget för dem. Man bör väl
ha möjligheter att söka sig fram på de

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

vägar som kunna vara möjliga för att
träffa en överenskommelse, om man över
huvud taget är intresserad av att åstadkomma
överenskommelser.

Det är ytterligare ett par frågor i reservationerna,
som jag skulle vilja beröra.
Närmast gäller det inrättande av ett
särskilt förhandlingsorgan. Beträffande
den frågan har det ju tidigare upplysts
att den är föremål för prövning inom
förhandlingsrättskommittén. Frågan är
för övrigt inte så enkel som det i första
hand kan synas. Det är inte bara att
utan vidare inrätta ett organ, som skall
sköta förhandlingarna. Ett sådant organ
måste ändå stå i kontakt med regeringen.
Därest man inte helt skall sätta riksdagen
åt sidan, måste ju resultatet av
förhandlingarna komma i form av en
proposition, och regeringen måste ha
möjlighet att överväga vissa ekonomiska
frågor även i samband med lönefrågorna.
Om då tjänstemännen skulle vara
hänvisade till att föra sina förhandlingar
enbart inom ett sådant organ, är jag
övertygad om att de ganska snart skulle
protestera emot en ordning, som skulle
hindra dem från att få komma till
tals med representanter för regeringen.
Det är ju så vid alla förhandlingar, att
de anställdas förhandlare vilja tala med
den som har att taga ställning till de
framkomna yrkandena eller med en direkt
representant för denne.

En annan ordning skulle alldeles säkert
komma att försämra möjligheterna
för tjänstemännen, eller också skulle den
leda till att man finge föra dubbla förhandlingar,
nämligen dels med förhandlingsorganet
och dels med regeringen.

Jag vill inte med detta säga, att det
skulle vara helt uteslutet att finna någon
form för ett sådant organ som det talas
om i reservationen — kanske med en
kombination av regeringsrcpresentanter
och andra — men den frågan måste ytterligare
prövas, och den iir föremål för
prövning inom förhandlingsrättskommittén.

Så ha vi frågan om yrkandet att redan
nu göra uttalande om att det vid förhandlingarna
skulle kunna tillkallas förlikningsmän.
Det är bara förvånans -

värt, att det yrkandet har kommit just
i det här sammanhanget, ty det brukar
ju vara angeläget att tillkalla förlikningsmän
först när förhandlingarna stranda.
De förhandlingar det nu gäller ha inte
strandat, utan de ha slutförts på fyra
dagar; vi träffades under fyra dagar,
halva dagen varje gång. Man kan peka
på många fall där det bär tillkallats förlikningsmiin,
men där det har tagit
ofantligt mycket längre tid än fyra dagar
att komma till en uppgörelse. Jag
kan alltså inte tro, att motiveringen till
kravet på rätt att tillkalla förlikningsman
ligger i att förhandlingarna skulle
ha förts under särskilt svåra förhållanden.

Om man skulle anlita förlikningsmän
vid de förhandlingar det här gäller skulle
dessutom en del nya rätt besvärliga
problem uppkomma. Låt oss säga att förhandlingarna
inte gå i lås, att man har
besvär att komma överens. Vem skall då
tillsätta förlikningsman mellan Kungl.
Maj:t och organisationerna? Skall socialstyrelsen
göra det? Eller skall Kungl.
Maj:t, som ju dock är part, tillkalla förlikningsman?
Jag tror inte att man bör
göra något bestämt uttalande på den
punkten, eftersom även den detaljen bör
undersökas något närmare. Och den är
även föremål för uppmärksamhet inom
den utredning som jag här har talat om.

Herr NORLING (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inte tänkt taga upp någon
debatt med statsrådet Lingman om
jämförelsen mellan arbetsmarknadens löner
och de löner som utgå till statstjänstemannen.
Tvärtom vill jag instämma
med statsrådet i att lönerna äro dåliga
på bägge hållen; jag fattade statsrådets
förklaring så, att de dåliga statstjänarlönerna
kunde jämställas med arbetsmarknadens
löner och att alltså lönerna
voro lika dåliga i båda fallen.

Huvudsaken är väl att det löneläge,
som nu har uppstått, inte ger vare sig
de statsanställda eller arbetstagarna på
den öppna marknaden kompensation för
de prishöjningar som nu pågå. Jag kan
bara peka på vad som står i dagens tid -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ningar om brödet, en sådan viktig vara
för levnadskostnaderna, och därtill
bränsletillägget, som ju kommer att uppgå
till mellan 20 och 25 procent av
grundhyran. Det är stegringar som komma
att påverka arbetstagarnas levnadskostnader
på ett helt annat sätt än man
tydligen hade klart för sig från början.

Till detta kommer, som jag förut har
sagt, att statstjänarna stodo i särklass redan
från början, och den har man inte
tagit dem ur genom den träffade uppgörelsen.
Staten borde vara en mönsterarbetsgivare
i samhället, men den har blivit
raka motsatsen, och kvar står det
gamla uttrycket, att statens kaka är liten
— i synnerhet den som ges åt de
lägre statsanställda.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
statsrådet framhöll alldeles riktigt önskvärdheten
av att man får så enkla regler
som möjligt när det gäller löneberäkningarna,
och beträffande bestämmelsen
i 4 § 4 mom. löneplansförordningen
säger herr statsrådet, att det är en sådan
enkel regel och t. o. m. att den är
riktig. Ja, den vore riktig ifall vi inte
hade något lönetak, ovanför vilket inget
rörligt tillägg utgår. Då kunde man räkna
både på det sätt, som löneplansförordningen
förutsätter, och på det sätt
som jag har rekommenderat. Men eftersom
vi nu ha ett lönetak, ställa sig förhållandena
på ett helt annat sätt.

Det är klart att man får göra en liten
beräkning för varje enskild tjänsteman
i de högsta lönelägena särskilt, om man
skall låta alla tjänstemän få det rörliga
tillägget fullt ut på det underlag, som
statsmakterna ha beslutat, men det blir
ju en mycket enkel beräkning, som jag
nyss nämnde, och det gäller endast ett
fåtal fall. I dessa fall gäller det att räkna
ut hur mycket 12 eller 32 procent av en
viss summa är.

Jag hörde, herr talman, här om dagen
en historia om Putte och Puttes mamma.
Puttes mamma kom till läraren och sade
att Putte inte ville vara med i räkning.
»Varför det då?» frågade läraren. — »Jo,
Putte tror inte på multiplikationstabel -

len!» Jag tror inte att de tjänstemän som
göra våra löneberäkningar äro så skeptiska
mot multiplikationstabellen som
Putte och hans mamma.

Herr ANDRÉE: Herr talman! Om det
inte förhöll sig på det sättet, att många
av oss äro medvetna om de verkliga motiven
bakom kommunisternas och de
borgerligas motioner och reservationer,
skulle hela denna fråga te sig ganska
lustig.

Vad är det som har skett? Personalorganisationer,
som representera statens
anställda, ha förhandlat med representanter
för regeringen, och man har blivit
överens. Sedan kommer regeringen till
riksdagen, som i detta fall agerar arbetsgivare,
och skall få överenskommelsen
godkänd. Då säga högern och folkpartiet
liksom kommunisterna: »Nej, vad
är det här för en överenskommelse! De
ha ju inte fått så mycket som de skulle
ha, om man jämför med vad alla andra
ha fått på den öppna marknaden!» Det
skulle vara mycket tacknämligt om t. ex.
högerns företagare — jag tänker på herr
Wehtje m. fl. —• ville säga till sina förhandlare,
när de komma och skola ha en
uppgörelse med arbetstagarna godkänd:
»Nej, hör du, det här duger inte, de ha
inte fått så mycket som de böra ha!»

Jag skulle vilja citera samma mening
i den ena högerreservationen, som herr
statsrådet citerade. Sedan reservanterna
ha sagt, att jämfört med de privatanställda
ha statstjänarna inte fått vad de
borde ha, fortsätta de: »I förhållande till
ett flertal andra arbetstagargrupper är
huvudmassan av statstjänstemännen
fortfarande att betrakta som en relativt
sett i lönehänseende eftersatt grupp.»
Det är en mycket intressant mening.

För det första har ju den där meningen
inte något att göra med den sak som
vi behandla och som propositionen talar
om. Det relativa löneläget för statstjänstemän
skall icke regleras i denna proposition,
utan det skall regleras på annat
sätt, nämligen genom löneregleringar eller
också via tjänsteförteckningsrevisioner.
Det är alltså en fråga som inte har

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

med den framlagda propositionen att
göra.

För det andra, herr talman, har jag för
egen del fäst mig just vid detta, att man i
den citerade meningen för fram den stora
huvudmassan och förklarar att den
är eftersatt. Det göra de borgerliga på
samma gång som de säga att vi skola
plocka bort taket.

Att slopa det nuvarande taket, vilket
såsom alla känna till är 1 200 kronor i
månaden, skulle innebära att huvudgruppen
av statens anställda, nämligen
människor i nionde lönegraden — brevbärare,
stationskarlar och en del andra
grupper — fortfarande skulle få en ökning
med 1 044 kronor om året i ortsgrupp
V, under det att exempelvis en
generaldirektör i lönegrad Cp 22, som
enligt dagens proposition får 1 728 kronor,
skulle få en höjning till 9 564 kronor.
Generaldirektören i kungl. järnvägsstyrelsen
skulle få sin lön ökad med
13 000 kronor.

Jag skulle, herr talman, vilja vädja till
riksdagens ledamöter att tänka sig för
innan man beslutar sig för att votera för
de uttalanden, som de borgerliga ha föreslagit.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det synes
mig föreligga en avgörande skillnad mellan
statsrådet Lingman och den siste
ärade talaren. Statsrådet Lingman gav
mig det bestämda intrycket, att han
inte ville förstå reservationen eller motionerna.
Herr Andrée gjorde tydligt att
han inte kunde förstå dem.

När man argumenterar så som herr
Andrée gjorde när han upprepade herr
Rubbestads påstående om de 13 000 kronorna
i förhöjning för statens järnvägars
chef — talaren tycks utgå ifrån att
denne tjänsteman inte tidigare har haft
något rörligt tillägg — har man ju lämnat
den grund på vilken även en löncdiskussion
kan föras, den sakliga grunden.

Det skulle också till herr Andrée kunna
sägas, att han inte tycks ha observerat
att det finns någonting som heter

beskattning i detta land och att beskattningen
med sin utformning är tänkt
som ett av de medel, med vilka man kan
korrigera inkomstfördelningen i samhället.

Herr Andrée kunde heller inte finna att
uttalandet i högerreservationen om den
relativt sett eftersatta ställning, i vilken
huvudmassan av statstjänstemännen
har kommit, har någonting med den här
behandlade propositionen att göra. Den
här behandlade propositionen avser att
fastställa det allmänna löneläget och att
göra detta med hänsyn till två omständigheter:
med hänsyn till levnadskostnadernas
förändring och med hänsyn
till förändringar i de löneresultat som
uppnåtts på den allmänna avtalsmarknaden.
Om inte den relativa lönesättningen
har någonting med en sådan
proposition att göra, har jag mycket
svårt att förstå vad den relativa lönesättningen
över huvud taget har med att
göra.

Till herr Andrée vill jag bara ytterligare
säga, att han inte riktigt tycks ha
fixerat det problem som det här rör sig
om. Det rör sig här om ett beslut som
medför statsutgifter på inemot 550 miljoner
kronor. Att den svenska riksdagen
och de enskilda ledamöterna i den svenska
riksdagen skulle på något sätt vara
förhindrade att framföra sina synpunkter
på beslut av denna art är — såvitt
jag förstår — en såväl konstitutionell
som politisk nyhet.

Om riksdagen godtager den här föreliggande
propositionen — och jag utgår
ifrån att den kommer att göra det -—-så godkänner riksdagen för sin del inledandet
av en ny epok i lönesättningen
för statstjänstemännen, en epok med årliga
förhandlingar om ett rörligt tilllägg,
som är frikopplat från levnadskostnadsindex.
Det är ganska självklart
att man i ett sådant liige har anledning
att uppehålla sig dels vid formerna för
dessa årliga förhandlingar och dels vid
de principiella förutsättningarna för
förhandlingarna.

Statsrådet Lingman har under förhandlingarnas
gång hävdat, att det rörliga
tillägget är till för att ge det all -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

männa löneläget men däremot inte för
att ge den inbördes lönesättningen mellan
olika tjänstemän eller olika grupper
av tjänstemän. Huruvida det är med utgångspunkt
från denna av statsrådet
hävdade uppfattning, som parterna i förhandlingarna
ha kommit överens om ett
uttalande, som jag nu skall återge, undandrager
sig mitt bedömande. Parterna
ha till förhandlingsprotokollet gjort en
anteckning, enligt vilken organisationerna
förklarat sig ense om att med den
överenskomna uppdelningen av tilläggsprocenten
icke avsetts att åstadkomma
en bestående uppdelning av tilläggsförmånen
vid olika lönelägen. Såvitt jag är
rätt underrättad har den förhandlande
på regeringens sida accepterat detta uttalande
och därmed accepterat tanken,
att differentieringen 32—33 procent icke
är prejudicerande för framtiden. Jag
förmodar att denna tolkning är riktig,
ehuru protokollsanteckningen icke finns
refererad i den kungl. propositionen.

Om man har accepterat denna ståndpunkt
och om man driver tesen att det
rörliga tillägget, särskilt i dess nya form,
är avsett att ge det allmänna löneläget,
har jag mycket svårt att förstå att man
annat än av tvång kan komma till en
differentiering, som ju strider mot den
princip statsrådet själv har företrätt.

Om man nu accepterar en principvidrig
överenskommelse, därtill nödd och
tvungen, förefaller det mig rätt angeläget
att man fastslår själva principen och
att detta inte bara göres i ett mer eller
mindre hemligt förhandlingsprotokoll,
utan att det på riksdagens och därmed
också statsmakternas vägnar slås fast,
att den inbördes lönesättningen är något
som man icke skall årligen förhandla
om med statstjänstemännen. Vad man
med dem skall uppehålla sig vid är det
allmänna lönelägets fastställande.

Utskottet har hävdat, och statsrådet
har instämt med utskottet på den punkten,
att man genom att bifalla ett förslag
om ett principuttalande av denna art
skulle binda förhandlarnas frihet och,
som det står i utskottets utlåtande, omöjliggöra
eller försvåra förhandlingar i
framtiden. Det är riktigt från en syn -

punkt. Ett uttalande av denna art anger
nämligen vad förhandlingarna skola röra
sig kring, vad de skola syssla med
och vart de skola syfta. Det innebär naturligtvis
att man i viss mån binder de
förhandlande parternas frihet. Men det
är, förefaller det mig, en bindning som
av både praktiska och principiella skäl
är väl motiverad. Jag har nämligen på
båda dessa grunder mycket svårt att förstå,
att det kan finnas skäl att vid de årliga
i all hast genomförda förhandlingarna
ta upp någonting annat än det allmänna
löneläget till behandling.

Vad gäller formerna för förhandlingarna
är detta naturligtvis en fråga som
behöver övervägas från mer än en synpunkt.
Men med hänsyn till den omständigheten
att vi väl förmodligen redan
i höst få nya förhandlingar med
statstjänstemännen skulle det ju finnas
skäl att i möjligaste mån påskynda en
lösning av denna fråga, så att vi inte
även vid höstens förhandlingar komma
i det läge där vi stodo när förhandlingarna
denna gång genomfördes, d. v. s.
att Kungl. Maj:t förhandlar på statens
sida, vilket binder Kungl. Maj:t och
medför att åtminstone vissa organisationer
känna tryck på sig samt, som statsrådet
här upplyste om, naturligtvis praktiskt
taget omöjliggör tillkallandet av
förlikningsman. Det är glädjande att
man i år kunde nå en överenskommelse,
och framför allt att man gjorde det så
snabbt. Men det är inte hundraprocentigt
säkert att det går lika bra i höst,
även om vi utgå från att staten representeras
av samma företrädare som nu på
våren.

Av dessa skäl förefaller det mig som
om det funnes anledning för riksdagen
att som sin mening uttala, att denna fråga
bör lösas snarast och att den bör lösas
på sådant sätt, att det skapas en
praktisk lösning på de svårigheter med
vilka vi brottas, en lösning som ger
statstjänstemännen jämställdhet i förliandlingsmässigt
avseende med övriga
grupper i det svenska samhället.

Jag tror att dessa principiella synpunkter
kunna ha sitt värde, liksom det
bär sitt värde att konstatera, att stats -

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

rådets uttalade uppfattning, att den nu
för riksdagen förelagda uppgörelsen
skulle innebära en reallönestegring i
stort sett motsvarande den, som uppnåtts
på den fria arbetsmarknaden,
möjligen har formell täckning men
knappast reell täckning. Det lär väl
knappast gå att förneka, att löneutvecklingen
för stora grupper av statstjänstemän
har varit oförmånlig. Och det lär
väl inte gå att så helt koncentrera sin
uppmärksamhet på situationen vid årsskiftet
1950/51, att man alldeles bortser
från händelseutvecklingen under de
närmast föregående åren. Det finns ur
denna synpunkt stora grupper statstjänstemän,
som icke fått en reallönestegring,
motsvarande den som övriga
grupper skaffat sig. Jag tror inte att
det går att förneka detta förhållande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag skulle vilja svara på en fråga,
som herr Svärd framförde. Han hänvisade
till det uttalande, som organisationerna
hade gjort till förhandlingsprotokollet,
och frågade om inte jag godkände
detta uttalande och innebörden av
det.

Vid förhandlingarna upprättades ett
protokoll. Organisationerna voro kanske
inte helt eniga inbördes. De försökte
förhandla sinsemellan för att bli eniga,
och om de ville göra ett uttalande
i det sammanhanget, var det organisationernas
egen sak. Den ena parten
gjorde alltså ett uttalande, och jag kunde
inte ta upp en diskussion för att
klarlägga, om det var riktigt eller inte,
detta var den ena partens uttalande till
förhandlingsprotokollet. Det är mycket
vanligt vid förhandlingar att den ena
parten gör ett uttalande, utan att detta
uttalande betraktas såsom överenskommelse
mellan parterna. Ofta är det så,
att det inte behövs något särskilt uttalande,
nämligen om parterna äro överens.

Vad som nu vore betänkligt är naturligtvis,
om riksdagen förklarar att
det uttalande, som det här gäller, också
skall vara riksdagens. Då skulle man

(i Första kammarens protokoll 1951. Nr 9.

vid kommande förhandlingar vara bunden
och inte ha den rörelsefrihet, som
är nödvändig under en förhandling, om
man över huvud taget skall kunna kalla
det för en förhandling.

De övriga frågor, som herr Svärd berörde,
skall jag inte ta upp. De äro genomdiskuterade
vid de förhandlingar
som förts. Jag tycker inte att det finns
någon anledning att fortsätta dessa förhandlingar
här.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och
4 § allmänna resereglementet den 27
juni 1929 (nr 210); samt

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 86, angående anslag till anskaffande
av viss utrustning m. in. till vanföreanstalterna
i Göteborg och Hälsingborg;

nr 87, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, in. in.;

nr 88, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1951/
52 in. in.;

nr 90, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om böter och viten; samt

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 fm.

nr 91, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 332, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52
till fria resor för barn m. m.;

nr 333, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1951/52 till
fria resor för barn m. m.;

nr 334, av herrar Velander och Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
in. m.;

nr 335, av herrar Domö och Svärd, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning i viss del av förordningen

den 4 juni 1948 (nr 278) med provisoriska
bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager, m. in.;

nr 336, av herr De Geer, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.;

nr 337, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester, m. m.;

nr 338, av herr Andersson, Lars, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till markförvärv
m. m. för en försöksgård vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län; samt

nr 339, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utlämnande av stödlån till jordbrukare.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 38 punkten
I.

Herr LINDAHL: Herr talman! Jag tror
det vara onödigt att här ta till orda i
själva sakfrågan, alltså spörsmålet om
det procentuella tilläggets storlek, ty på
den punkten synes man ju inom riksdagen
vara ganska ense. Jag bortser då
från herr Norling som är missnöjd,
men det hör ju också ihop med hans
politiska uppgift.

Jag skall därför inskränka mig till att
säga något om de till utskottets utlåtande
fogade reservationerna. Det kan
sägas att dessa reservationer andas välvilja
mot statstjänarkåren. Där talas både
om bättre löner åtminstone för de
högre befattningshavarna och om en
annan och bättre förhandlingsordning.

Herr Svärds indignation mot de olika
procenttalen i förslaget var förmodligen
äkta, men för den som känner uppfattningen
bland de lägre statstjänarna
framstår det som synnerligen olyckligt,
om man från riksdagens sida skulle låsa
fast statsrådet på den punkten. Jag är
övertygad om att utsikterna till uppgörelse
i enlighet med vad som tidigare
avtalats skulle bli äventyrade, ty man
kan ju ändå aldrig komma ifrån att
under en dyrtid, som hårt pressar de
anställda, priserna äro lika höga på de
varor, som höra till livets nödtorft och
som alla måste ha — kläder, skor, livsmedel
etc. — för den som bara erhåller
150 kronor i rörligt tillägg per månad
som för den som erhåller 350 kronor.
I regel har man ju från början
klart för sig att det är ett tämligen

fixerat belopp löneökningarna kunna
röra sig om. Man vet att man inte kan
komma upp till vilka belopp som helst,
därför att staten endast kan åstadkomma
en viss samlad summa. Och när
det nu förhåller sig på det sättet, är
det klart att fördelningen av den summan
de olika grupperna emellan måste
vara en ofantligt viktig sak för dem det
gäller. Men man bör sålunda inte låsa
sig fast på ett sätt som gör att man inte
har möjlighet att under förhandlingarnas
gång jämka procentsatserna därhän
att enighet mellan de olika personalgrupperna
kan uppnås. Om man håller
på den uppfattning, som har gjort sig
gällande och som innebär att man fastslår
att det procentuella tillägget under
alla förhållanden skall utgå lika uppifrån
och ned, ja, då är jag rädd för
att man vid förhandlingarna får använda
den förlikningsman, som fröken Andersson
talade om här på förmiddagen.

I övrigt vill jag framhålla att redan
vid 1947 års lönereglering den principen
knäsattes, att grundlönen kan avvägas
med belopp, som ge befattningshavare
i de lägre lönegraderna ett procentuellt
högre tillägg än befattningshavare
i högre löneställning. När principen
sålunda är fastslagen och accepterad
vid ett tidigare tillfälle, bör så
vitt jag kan förstå inte heller föreliggande
förslag kunna framstå som något
alldeles säreget.

Vad så beträffar reservationen om
ändrad förhandlingsordning har jag naturligtvis
ingenting emot att man försöker
göra en bra sak ännu bättre om så
är möjligt. Men så vitt jag har fattat
stämningen i statstjänarkretsar riktigt
— jag talar nu om de lägre statstjänarna
— är man nöjd med den nuvarande
ordningen. Man tycker att det är bra
att direkt komma till tals med Kung].
Maj:t, och man har så vitt jag vet ingen
önskan om ändringar på detta område.
Jag tycker inte heller att någon i riks -

84 Nr 9. Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

dagen egentligen skulle behöva känna
sig besviken på den nuvarande förhandlingsordningen,
eftersom riksdagen ju
för sin del vid olika tillfällen har helt
och fullt accepterat de uppgörelser
statsrådet tillsammans med statstjänarorganisationerna
uppnått. Man har i varje
fall — vilket jag tycker är en heder
för riksdagen — accepterat dessa överenskommelser
utan att försöka göra
några större ändringar.

Självklart kan man tänka sig andra
former för underhandlingarna mellan
staten och de löneplansanställda. I statens
verk finnas ju massor av befattningshavare,
som äro anställda enligt
kollektivavtal, och det går bra för staten
att göra upp också med dem, även
om det gnisslar litet grand just nu. Frågan
om kollektivavtal för löneplansanställda
är ju så omfattande att jag misstänker
att den inte kommer att inrymmas
i den utredning om förhandlingsordningen,
som statsrådet signalerar,
men även om frågan är stor kan man
inte säga att det ligger något onormalt
i att opinionen för kollektivavtal och
strejkrätt återfinnes bland de yngre
statstjänarna.

Detta är ju ingenting nytt. Redan i
början av 1920-talet föreslog som bekant
den Sandlerska socialiseringsnämnden
att personalen vid SJ —- det gällde närmast
den — skulle anställas på kollektivavtal
och samtidigt erhålla strejkrätt.
Man jag tror å andra sidan inte att vi
kanske just nu äro mogna för den reformen,
och då får man väl, som här har
sagts, undersöka om den nuvarande förhandlingsorganisationen
eventuellt kan
göras bättre.

Jag vill inte underlåta att peka på att
vi ha marscherat ganska fort då det gäller
statstjänarnas förhandlingsmöjligheter.
Statstjänarna ha inte bara erhållit
förhandlingsordning utan också fått en
löneminister, och det tycker man ju är
ganska bra. Det har givetvis sin stora
betydelse att få sitta vid bordet tillsammans
med statsrådet och diskutera de
problem som äro personalens livsfrågor.

Denna förhandlingsordning är inte så
gammal. Vi, som befinna oss ett stycke

in i medelåldern och som varit med om
utvecklingen på detta område, minnas
nog hur det var tidigare. Naturligtvis
har man rätt att kritisera det som finns,
men man bör alltid tänka efter vad som
fanns förut och vad man nu har erhållit.
Vilka förhandlingar hade statstjänarna
för inte så länge sedan möjlighet
att föra om sina löner? Det förekom
på den tid vi hade borgerliga regeringar
här i landet inga som helst förhandlingar.
Statstjänarnas representanter
fingo i stället springa i trapporna som
en samling supplikanter och vädja till
■vederbörande att vara så snälla att ge
statstjänarna något tillägg på de utpräglat
dåliga löner som då betalades. Men
också de, som inte befunno sig i centrum,
skulle göra någonting, och därför
hade de lägre statstjänarna ute på landsbygden,
banvakter och stationskarlar, i
uppdrag att uppvakta riksdagsmännen
under deras påskferier. Det var på sätt
och vis en karikatyr av de parlamentariska
förhandlingar man nu talar om.
Det gällde att uppsöka riksdagsmännen
i deras hem, och jag får säga att riksdagens
ledamöter då lika väl som nu
visade sig snälla och vänliga — många
gånger blevo de uppvaktande till och
med bjudna på kaffe. Men resonemanget
kom just aldrig längre än till jämförelser,
huruvida banvakten eller stataren
hade bäst betalt.

Sedan den tiden har mycket hänt,
och statstjänarna ha liksom andra grupper
fått rätten att på ett värdigt sätt förhandla
om sina livsfrågor. Men var och
en bör vid tanken på tillståndet för inte
så länge sedan kunna förstå, att statstjänarorganisationerna
måste sätta värde
på det nya som konunit.

Det var egentligen detta jag ville säga.
Jag finner ingen anledning att här
ingå på det av utskottet enhälligt tillstyrkta
förslaget utan ber, herr talman,
för min del att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det senaste
inlägget ger mig endast anledning att
hävda, att det rörliga tillägget inte är

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

någon behovsprövad socialförmån, som
man utdelar till de statligt anställda. Det
är en metod, genom vilken man ger
reellt innehåll åt den placering i löneskalan,
som riksdagen beslutat för enskilda
tjänstemän eller grupper av tjänstemän.
Med denna utgångspunkt nödgas
jag fortfarande hävda, att differentieringen
av det rörliga tillägget är
olycklig och att det tak för dyrtidstilllägget,
som nu finns, bör försvinna så
snart detta blir möjligt.

Jag vill därutöver endast tillåta mig
att citera vad statsrådet Lingman själv
anfört i propositionen om det rörliga
tilläggets uppgift och om avsikten med
de årliga förhandlingar som man nu
tänker sig att anordna: »En dylik årligen
återkommande reglering av lönerna
bör sikta till att fastställa det allmänna
löneläget för statstjänstemännen och
de övriga personalgrupper, som beröras
av det statliga lönesystemet. Den nuvarande
tjänsteförteckningskommitténs arbetsuppgift
är därför — såsom jag även
framhållit vid förhandlingarna med
statstjänstemännens huvudorganisationer
—- endast att inom ramen för denna lönesättning
ompröva särskilda tjänsters
inbördes placering.»

Jag tror, herr talman, att det inte behövs
någon ytterligare argumentation
för den principiella linje i dessa frågor,
som har drivits i högerreservationen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till motion nr 300 i
denna kammare och motion nr 398 i
andra kammaren.

Herr LEANDER: Herr talman! .lag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan bifalla motionerna
I: 300 och II: 398; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten IV.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag ber att få hemställa om bifall
till yrkandet i den med 1) betecknade
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1) betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten V.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till yrkandet
i den med 2) betecknade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den av
herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2) betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ohlon m. fl., vi,d utlåtandet avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 30.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten VI.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Jag ber att få yrka bifall till den med
3) b) betecknade reservationen av undertecknad
m. fl.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
med 3) a) betecknade, av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
1 :o) att vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt skulle bifallas
med godkännande av utskottets
därtill hörande motivering; 2:o), av fröken
Andersson, att kammaren skulle
godkänna den av henne in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3) b) betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr Andersson,
Axel, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
som förordats i herr Ohlons
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) a)
betecknade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad. ,

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Ang. höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fröken Anderssons yrkande.

Herr Andersson, Axel, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten VI antager godkännande
av den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3) b)
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i herr Ohlons
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3) a) betecknade reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 50;

Nej — 29.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
VI med godkännande av utskottets därtill
hörande motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3) b) betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten VII.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den med
4) betecknade reservationen av undertecknad
m. fl.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den av fröken Andersson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknanade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av fröken
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsförmåner
åt f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet
Nils O. F. Söderberg; och

nr 40, i anledning av väckt motion
om jämställande i pensionshänseende av
personal på frivillig övergångsstat med
annan förtidsavgången personal.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av väckta
motioner om ändring eller översyn av
16 § förordningen om nöjesskatt.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, I: 213 av herr Nyström samt
II: 283 av herrar Jansson i Kalix och
Gavelin, hade hemställts, att riksdagen
måtte antingen antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § i kungl. förordningen
den 21 december 1945 om
nöjesskatt.

Härigenom förordnas, att 16 § första
stycket i kungl. förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt fr. o. m.
den 1 juli 1951 skall ha ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

»Skall behållning av nöjestillställning
användas uteslutande för välgörande
eller allmännyttigt ändamål såsom för
beredande av hjälp åt behövande eller
sjuka, för främjande av barns eller ungdoms
vård, fostran eller utbildning eller
för stödjande av rikets försvar, må befrielse
meddelas av vederbörande kommun
helt eller delvis från kommunen
tillkommande del av skatten och därefter
av länsstyrelsen för staten tillkommande
del därav i samma utsträckning
som komunen medgivit befrielse.»

eller i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förnyad översyn av nämnda
kungl. förordning och förslag till nya
bestämmelser beträffande nöjesskatt
med beaktande av i motionen framförda
önskemål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 213 av herr Nyström samt II: 283 av
herrar Jansson i Kalix och Gavelin om
ändring eller översyn av 16 § förordningen
om nöjesskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! I min
motion nr 213 i denna kammare har jag
bland annat anfört, att bestämmelserna
i 16 § nöjesskatteförordningen av länsstyrelserna
i vissa fall ha tolkats därhän,
att befrielse från nöjesskatt vägrats på
den del av inkomsten — i regel procentuellt
beräknad — som influtit på vissa
nöjestillställningar och som enligt överenskommelse
mellan nöjesarrangörerna
och företagare inom nöjesbranschen tillfallit
företagarna såsom ersättning för
deras medverkan vid nöjesarrangemangen.
Däremot har uppmärksammats att
befrielse från nöjesskatt i regel medgivits
i sådana fall, där arrangörerna före
nöjestillställningarna träffat avtal med
vederbörande yrkesutövare, speciellt då
tivoliägare, om en till sitt belopp fastställd
avgift såsom ersättning för medverkan
vid nöjestillställningarna. En sådan
ordning kan jag inte anse tillfredsställande.
Den förefaller mig inte vara
förestavad av några rättvisesynpunkter
i sådan utsträckning som vore önskvärt.

Jag har därför ansett, herr talman, att
en sådan ändring av 16 § nöjesskatteförordningen
borde göras, att brister av det
slag som här påtalats inte skulle få förekomma,
och i anslutning härtill har jag
även ansett det vara lämpligt att kommunerna
tillerkännas ökat inflytande beträffande
beslut om befrielse från nöjesskatt.

Under åberopande av vad jag anfört
i min motion har jag hemställt, att riksdagen
måtte besluta i enlighet med nå -

Onsdagen den 7 mars 1951 em. Nr 9. 89

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt.

gotdera av två alternativ. Det första alternativet
innebär en ändrad lydelse av
16 § i kungl. förordningen den 21 december
1945 om nöjesskatt, och jag har
också i motionen ett förslag till ändrad
lydelse av paragrafen. Emellertid har
bevillningsutskottet ansett, att motionen
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag kan för min del mycket väl förstå
bevillningsutskottets ställningstagande i
vad det avser förslaget om ändrad lydelse
av berörda paragraf, men det måste
i viss mån förvåna mig att utskottet
inte heller kunnat förorda ett bifall till
mitt andra alternativ, som innebär att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en förnyad översyn
av 16 § i nämnda förordning med beaktande
av de framförda önskemålen.

Utskottet framhåller, att då riksdagen
så sent som hösten 1945 tog ställning till
nu gällande nöjesskatteförordning och
skälen till riksdagens ställningstagande
då alltjämt äga giltighet har utskottet inte
ansett sig kunna förorda en ändring i
nu gällande regler och ej heller en utredning.

Det är av de skäl, som jag här anfört,
som jag dristar mig att yrka bifall
till min motion i vad den avser kravet
på en utredning, vilket inebär att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om förnyad översyn av 16
§ kungl. förordningen den 21 december
1945 och förslag till nya bestämmelser
beträffande nöjesskatt mod beaktande av
framförda önskemål i ärendet.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets förslag. Det bör
enligt mitt förmenande ankomma på vederbörande
myndigheter att pröva i vilken
utsträckning befrielse från skatt
skall äga rum vid nöjestillställningar,
då sådan medverkan på ett eller annat
sätt förekommit som motionären talat
om. Det är väl ändå litet svårt att motivera
den ståndpunkten, att kommunen i
detta fall skall ha en vetorätt, när den
största delen av nöjesskatten är statlig.

Jag tror att skälen från år 1945 stå

sig fortfarande, och jag ber alltså att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FALK: Herr talman! När utskottet
inte heller ansett sig kunna biträda
motionen i så måtto att utskottet tillmötesgått
motionärernas krav på en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om
en förnyad översyn av denna förordning,
sammanhänger detta med att även
den frågan diskuterades år 1945.

Man kan måhända erkänna att det i
vissa lägen skulle kunna vara berättigat
att behandla de båda fallen lika, nämligen
då arrangören träffar en ackordsuppgörelse
med den medverkande och
då han ger en bestämd ersättning. Vid
föredragningen i utskottet blev det emellertid
fullt klarlagt, att de medverkande
vid en ackordsuppgörelse i de flesta fall
uppställa så förmånliga villkor för sig
själva, att man många gånger kan fråga
sig vad det egentliga syftet med arrangemanget
varit.

Att besvära Kungl. Maj:t med en särskild
utredning på denna begränsade
punkt ha vi inte ansett påkallat, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NYSTliöM: Herr talman! I mitt
tidigare inlägg nämnde jag bland annat,
att jag förstår bevillningsutskottets ställningstagande,
när det gäller mitt förslag
om en direkt ändring av 16 § nöjesskatteförordningen.
Men jag kan inte förstå
att bevillningsutskottet inte inför riksdagen
kunnat förorda en utredning. Jag
kan inte förstå att det förhållandet, att
nu gällande bestämmelser rörande nöjesskatten
fastställdes så sent som hösten
1945, skall kunna utgöra motiv för att
man inte i dag skall kunna företa en
utredning på detta område.

Jag förmodar att bevillningsutskottets
representanter, herrar Sjödahl och Falk,
och bevillningsutskottet med dem, inte
ha sig obekant anledningen till att denna
motion förelagts riksdagen. Anledningen
är bl. a. helt enkelt, att det här
i landet finns hundratals Barnens Dags -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt,
föreningar i aktiv verksamhet för att
skapa barnkolonier och att med den nu
gällande 16 § i nöjesskatteförordningen
länsstyrelsernas behandling av dessa
ärenden angående befrielse från skatt
resulterar i att Barnens Dags-föreningarnas
kassor gå miste om tiotusentals kronor.
Dessa föreningars verksamhet, som
ju går ut på att skaffa sommarvistelse åt
vårt uppväxande släkte, är av den allra
största betydelse. Barnkolonirörelsen
syftar ju till att hjälpa skolungdomen att
motstå en lång, kall och mörk vinter i
skolbänken.

Under sådana förhållanden anser jag,
herr talman, att kravet på en utredning
i enlighet med det andra alternativet i
min motion inte skulle behöva lämnas
helt utan avseende från bevillningsutskottets
sida. Det är bara en dylik utredning
jag har begärt.

I och med att nöjesskatten redovisas
hos länsstyrelsen får staten pengarna,
och barnkolonirörelsen får ju på det sättet
visserligen nytta av dessa pengar,
bl. a. såsom bidrag till sin verksamhet,
men man bör, speciellt med tanke på
rådande statsfinansiella läge, vara tacksam
över att det finns personer som vilja
vara verksamma inom Barnens Dagsföreningarna
och arbeta för denna barnkoloniverksamhet.
Det är detta, herr talman,
som har motiverat mitt yrkande
om en utredning enligt alternativ två i
min motion.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag förstår
mycket väl motionärens intresse
och varma känslor för saker och ting
som olika föreningar vilja främja inom
respektive orter. Det är en sak, >som den
ärade motionären så småningom lär sig
inse, att om dylika ting skola främjas så
måste det väsentligen bli anslagsvägen,
antingen genom kommunala eller statliga
anslag. Nöjesskatteförordningen är skriven
så, att där fastslagits vissa regler,
efter vilka myndigheterna skola pröva
om skattebefrielse skall kunna medgivas
eller inte. Man måste skriva dessa regler
tämligen allmänt, och sedan få myndigheterna
döma efter dem. Man kan inte

skriva en speciell lex Kiruna eller en
lag för en viss ort, utan det måste bli
en generell lag.

Sedan säger den ärade motionären, att
han inte kan förstå, att ett par utskottsledamöter
som herr Falk och jag, och
utskottet med oss, motsätta oss en skrivelse
till Kungl. Maj:t i denna fråga. Ja,
den ärade motionären är relativt ny i
denna kammare, och han kommer
många gånger att få tömma den bittra
kalk, som alla unga — och även äldre —
riksdagsmän få tömma, nämligen att
misslyckas i sina motioner. Det är rätt
bittert, jag erkänner det, men jag vill
bara råda motionären att försöka genomlida
det så fort som möjligt. Desto lättare
blir det i fortsättningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle bifalla de i ämnet väckta
motionernas senare alternativ.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionernas senare alternativ.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Om avskaffande av bostadsgrupperingen inom folkpensioneringen m. m.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av frågan
om beskattning av livräntor; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om rätt för fruktodlare att vid taxering
njuta värdeminskningsavdrag för anläggningskostnad
för fruktodlingsanläggningen.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av väckt motion om pension åt förre
stenografen och korrekturläsaren F.
Thorvall, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om avskaffande av bostadsgrupperingen
inom folkpensioneringen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 154 i första kammaren av herr Walilund
m. fl. samt nr 200 i andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam utredning syftande
till att avskaffa bostadskostnadsgrupperingen
inom folkpensioneringen samt
att i avvaktan härpå uppflytta lägsta
bostadskostnadsgrupp till näst lägsta.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 154 och II:
200, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Hallagård, Wahlnnd och Carlsson i Bakeröd,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Föreliggande
fråga är en gammal bekant,
som — om jag så får uttrycka mig —
riksdagen hittills inte tagit någon hänsyn
till. Från bondeförbundets sida hatflera
gånger motionerats om att folkpensionärerna
i bostadskostnadsgrupp I
skulle åtnjuta förmånen att erhålla ett
allmänt bostadstillägg. Motionerna ha
emellertid ännu inte lett till något resultat.
Varje gång som denna fråga behandlats
i andra lagutskottet har majoriteten
ställt sig avvaktande. Man har hänvisat
till att det funnits särskilda sakkunniga
som skulle utreda även detta spörsmål.
Så var det år 1949, så var det år 1950,
och så är det nu.

Även i år ha från bondeförbundshåll
väckts motioner i denna fråga, vilka
emellertid avstyrkts av utskottet med
den motiveringen, att de av Kungl. Maj:t
tillkallade sakkunniga, vilka ha att pröva
bland annat frågan om bostadstilläggens
konstruktion, enligt vad utskottet
inhämtat jämväl komma att pröva lämpligheten
av att sammanslå de allmänna
och de särskilda bostadstilläggen. Utskottet
säger vidare: »En lösning av frågan
i sådan riktning skulle kunna medföra,
att behovet av bostadskostnadsgrupperingen
bortfölle. I allt fall bör,
såsom 1950 års dyrortssakkunniga i sitt
ovannämnda betänkande framhållit, med
en omprövning av bestämmelserna om
bostadskostnadsgruppering anstå till
dess ståndpunkt tagits till bostadstilläggens
konstruktion.» Med hänsyn till det
läge, vari frågan befinner sig, har utskottet
ansett att någon framställning till
Kungl. Maj:t i frågan inte bör göras.

I den motion, som väckts från vårt håll,
ha vi framhållit, att »då 1950 års folkpensionsrevision
icke, såsom riksdagen
ifrågasatt, skall upptaga bostadskostnadsgrupperingen
till prövning, synes
en skyndsam utredning erforderlig för
att utan ytterligare uppskov nå en revision
rörande principerna och metoderna
för bostadskostnadsgrupperingen». Nu
ligger det alltså litet annorlunda till, ocli
man skulle kunna säga att utskottet varit
tillmötesgående när det gäller den saken.

Jag skulle vilja uttala den förhopp -

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Ang. bostadstilläggen enligt folkpensioneringslagen.

ningen, att man påskyndar möjligheterna
att åstadkomma rättvisa för dessa
folkpensionärer. Det är oerhört svårt att
försvara det rådandet systemet ute i
bygderna, när man som pensionsnämndsordförande
träffar folkpensionärer,
som bo inom bostadskostnadsgrupp
I och som ha i det närmaste samma
kostnader för bostäder av samma standard
som de som bo inom grupp II. När
den nya kommunindelningen träder i
kraft den 1 januari 1952 kommer det
på många ställen att inom en kommun
finnas både bostadskostnadsgrupp I och
II. Det hade ju därför varit önskvärt, synes
det mig, att få denna sak ordnad
före den 1 januari 1952, men det lär väl
inte gå såsom det nu ligger till.

I motionen ha vi också hemställt, att
man i avvaktan på en utredning skulle
flytta upp bostadskostnadsgrupp I till
grupp II, men icke heller det har utskottet
kunnat vara med om.

Såsom frågan ligger till och med hänsyn
till de statsfinansiella skälen skall
jag inte yrka bifall till motionen, men
jag vill ännu en gång uttala den förhoppningen,
att man påskyndar möjligheterna
att åstadkomma större rättvisa,
när det gäller de folkpensionärer, som
bo i bostadskostnadsgrupp I.

Jag har endast velat göra dessa uttalanden
med anledning av den motion,
som väckts från bondeförbundets sida.

I herr Hallagårds yttrande instämde
herr Niklasson och herr Andersson, Jones
Erik.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. bostadstilläggen enligt folkpensioneneringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner om en sammanslagning av de
i lagen om folkpensionering avsedda
allmänna och särskilda bostadstilläggen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 222 i första kammaren av herr Ohlon
m. fl. samt nr 292 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla om uppdrag åt
folkpensionsrevisionen att pröva lämpligheten
av att sammanslå i folkpensioneringslagen
avsedda allmänna och särskilda
bostadstillägg.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 222
och II r 292, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr OHLON: Herr talman! Denna
fråga gäller ju ett förslag till uppdrag
åt folkpensionsrevisionen att pröva
lämpligheten av att sammanslå de allmänna
och särskilda bostadstilläggen.
Nu heter det i utskottets utlåtande, att de
sakkunniga även skola pröva frågan om
bostadstilläggens konstruktion. Vidare
upplyses det om att, enligt vad utskottet
inhämtat, de sakkunniga komma att I
detta sammanhang upptaga frågan om
lämpligheten av att sammanslå de allmänna
och de särskilda bostadstilläggen.
Sällan har en motion haft en sådan effekt
och en så snabb framgång.

Jag ber, herr talman, att nu endast få
uttala min tillfredsställelse över den
rapport, som utskottet här har lämnat.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
om ursäkt för att jag tar till orda, men
eftersom jag har haft litet att göra med
detta ärende i folkpensionsrevisionen
och herr Ohlon slutade sitt anförande
med att omtala, att hans motion fått en
sådan effekt och en så snabb framgång,
skall jag bara tillåta mig att säga — för
att inte någon falsk och oriktig historieskrivning
skall uppstå på folkpartihåll
— att frågan var upptagen och diskuterad
av folkpensionsrevisionen, som
var inställd på att undersöka just detta

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Lagforslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

spörsmål, redan åtskillig tid innan denna
motion hade av herr Ohlon framburits
i denna kammare. Det är bara för
att från början få historieskrivningen
riktig som jag tillåter mig att säga detta.

Herr OHLON: Herr talman! Tillåt mig
att till detta endast få uttala min glädje
över den framsynthet, som har utmärkt
den revision, i vilken herr Sjödahl bär
sitt säte.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det var
tyvärr ingen framsynthet, det var bara
följden av en gammal erfarenhet. Jag
har nämligen tyckt mig göra den erfarenheten,
att när här på olika håll socialpolitiska
framsteg göras, så får man
rätt snart, om inte förr så i nästa valrörelse,
reda på att det var folkpartiet,
som hade tagit alla initiativ. Det var bara
för att inte denna plym fullständigt
oriktigt skulle sättas i folkpartiets hatt
som jag tillät mig i all vördsamhet frambära
vad jag hade på hjärtat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Lagförslag om behörighet att utöva
tandläkarkonsten.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
memorial nr 10, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om behörighet
att utöva tandläkarkonsten dels ock i
ämnet väckta motioner.

I utlåtande nr 3 i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten
dels ock i ämnet väckta
motioner hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen i anledning av propositionen
samt med avslag å motionerna,
såvitt dessa avsåge ändrad lydelse
av 2 § förslaget till lag om behö -

righet att utöva tandläkarkonsten, måtte
— med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda lagförslaget
— för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 8 § erhölle
följande lydelse:

Över beslut av medicinalstyrelsen enligt
denna lag må klagan föras hos Konungen
genom besvär, som skola hava
inkommit till inrikesdepartementet inom
en månad från den dag, då klaganden
erhållit del av beslutet; dock skall
detta utan hinder av besvär lända till
efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

B. att riksdagen i anledning av motionerna,
såvitt dessa innefattade begäran
om utredning rörande behörighet för
tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten
hänförlig behandling, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t med beaktande av de
synpunkter utskottet anfört ville låta allsidigt
och förutsättningslöst utreda frågan
om och i vad mån tandläkare borde
erhålla biträde av tandtekniker med utförande
av sådan behandling.

Vid utlåtandet fanns fogad en av herr
Norman m. fl. avgiven reservation, däri
reservanterna uttalat, att de ansåge, att
utskottet bort under B. hemställa, att
motionerna, såvitt dessa innefattade begäran
om utredning rörande behörighet
för tandtekniker att utföra viss till tandläkarkonsten
hänförlig behandling, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade andra kammaren bifallit
vad utskottet hemställt, varemot första
kammaren med bifall till utskottets
hemställan under A. godkänt den av
herr Norman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet anmält, att utskottet funnit
dessa beslut vara av den skiljaktiga beskaffenhet,
att någon sammanjämkning
dem emellan icke läte sig göra.

94 Nr 9. Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Reservationer hade anförts

1) av herr Forslund, som ansett, att
utskottet bort hava på så sätt sammanjämkat
de skiljaktiga meningarna, att
utskottet hemställt, att kamrarna — med
frånträdande av sina beträffande punkten
B. tidigare fattade beslut — måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
förevarande motioner till de särskilda
sakkunniga, som chefen för ecklesiastikdepartementet
enligt bemyndigande
den 26 januari 1951 tillkallat för utredning
rörande ökad utbildning av tandläkare,
för att motionerna måtte tagas
under övervägande vid fullgörandet av
de sakkunnigas uppdrag;

2) av herr Wistrand, som ansett, att
ärendet icke varit av beskaffenhet att
föranleda något utskottets memorial till
riksdagen.

Herr WISTRAND: Herr talman! Denna
fråga kan synas vara och är i och för
sig av obetydlig beskaffenhet, men dess
innebörd kan komma att misstydas på
ett sätt, som äventyrar utvecklingen beträffande
sammanjämkningsinstitutet
vid olika beslut i riksdagens kamrar.
Det är för att förekomma en felaktig
framtida behandling av dessa frågor
som jag vill belysa vad som enligt min
uppfattning i detta sammanhang är det
riktiga.

Hittills har inom Sveriges riksdag den
praxis, som har tillämpats alltsedan
representationsreformens tillkomst, inneburit,
att om riksdagens båda kamrar
ha fattat konträrt motsatta beslut i en
huvudfråga, d. v. s. den ena har antagit
ett yrkande och den andra rent avslagit
det, så bär saken ansetts förfallen. Detta
har varit så klart att ungefär just dessa
ord användas i den del av riksdagshistorien,
som behandlar sammanjämkningsinstitutet,
såsom definition för vad som
menas med att en fråga fallit. All doktrin
har mötts i en fullkomligt enhällig
uppfattning i denna fråga. Jag medger,
att det på senare år har förekommit ett
undantagsfall, som dock har varit betingat
av alldeles speciella förhållanden;

det rörde sig här i realiteten ehuru icke
till formen om en anslagsfråga, som under
andra förhållanden skulle ha kunnat
gå till gemensam votering.

Nu kan man inte av utskottets utlåtande
med fullständig klarhet utläsa, huruvida
enligt utskottets mening en sammanjämkning
skulle kunna ha ägt rum
eller ej. Ordalagen äro sådana att de
täcka både deras mening, som anse att
en sammanjämkning inte här kunnat
över huvud taget äga rum, och deras
mening, som anse att endast lämplighetsskäl
förhindrat en sammanjämkning.
Jag anser det därför angeläget att man
får till denna dags protokoll belyst vad
som är innebörden i utskottets förslag
i denna fråga, och jag skulle vilja rikta
en anmaning till utskottets ärade ordförande,
att han skulle vilja ge klarhet på
denna punkt.

Skulle detta utskottsmemorial kunna
tagas till intäkt för en ny praxis, som
medgåve att i varje fråga, där kamrarna
ha fattat olika beslut, ett sammanjämkningsförfarande
kan igångsättas och
sålunda även i de fall där ett rent avslag
står emot ett klart antagande, skulle
mycket merarbete uppkomma. Vi ha redan
i dag haft ett nytt fall bär, då kamrarna
ha fattat olika beslut. Jag hoppas,
att det fortfarande är klart, att någon
sammanjämkning där inte kan komma i
fråga. Även jag är ledsen, att därigenom
det förslag, som jag givit min röst, helt
förfallit.

Om man nu skulle beträda nya vägar
och alltid pröva om en sammanjämkning
kan ske, kan det sägas, att ett riksdagsbeslut
nästan aldrig blir slutgiltigt.
Det kan bli sammanjämkningsförslag,
som föranleda återremiss till ny behandling,
teoretiskt i det oändliga. Detta kan
ju aldrig ha varit grundlagstiftarnas mening.

Vid sådant förhållande måste man ju
fråga sig, om det är någon mening med
att avlåta ett memorial till riksdagen. Det
är naturligtvis i och för sig en harmlös
åtgärd, som formellt ingenting säger
och som inte har någon betydelse. Men
jag kan inte finna annat än att ett avlåtande
av ett memorial är meningslöst

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Lagförslag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

i en fråga, som enligt sin natur icke
längre kan bli föremål för utskottets behandling.
Riksdagen har intet behov av
att detta konstateras i ett memorial, ty
det vet riksdagen ändå.

Därför har jag för min ringa del velat
få fram till kammarens protokoll, att
denna fråga enligt min mening icke varit
av beskaffenhet att föranleda något
memorial.

Herr NORMAN: Ja, herr talman, det
kanske är litet svårt för mig att tillmötesgå
herr Wistrands anmaning, tv
jag vet faktiskt inte, var jag har mina
trupper i detta fall, och det är därför
utskottsutlåtandet är formulerat som det
är. Om jag nu uttrycker en mening i
denna sak, är det sålunda i första hand
min personliga mening.

Jag tror att frågan ligger så till, att
om detta hade varit en fristående motion,
hade det inte diskuterats, om del
skulle göras något försök till sammanjämkning
eller inte. Nu var motionen
kopplad till en proposition, och utskottets
utlåtande resulterade i förslag, som
komma att redovisas för Kungl. Maj :t
i form av en riksdagsskrivelse. Detta
har ju litet grand komplicerat saken.

Huruvida ett memorial lämpligen bort
avlåtas eller inte, är kanske en fråga,
som har vissa rent personliga aspekter.
Jag tror nog, att under vissa förhållanden
skulle jag i det fallet ha haft samma
mening som herr Wistrand, men nu
hade denna fråga blivit aktualiserad på
särskilt sätt genom det läge den kommit
i på grund av de offentliga referaten
av förhandlingarna och beslutet. I
det läget tyckte jag för min del, att det
kanske var lämpligt, att vi talade om,
hur vi ansågo att frågan låg till. För
min del spelade kanske också en liten
önskan in att visa en liten personlig
vänlighet mot vår värderade vän och
medarbetare i utskottet herr Forslund,
som genom ett memorial skulle få tillfälle
att framföra sin mening. Personligen
delar jag helt herr Wistrands mening,
att olika beslut av den beskaffenhet
som här föreligga icke lämpligen

kunna göras till föremål för sammanjämkning.
Åt den meningen gav jag ett
ganska tydligt uttryck i fjol, när vi
hade uppe den fråga som herr Wistrand
här erinrade om, där sammanjämkningsförslaget
överensstämde med
mina önskningar om utgången av frågan
men dör jag ändå röstade mot sammanjämkningsförslaget,
därför att jag ansåg
att frågan låg så till, att det lämpligen
inte skulle ha framkommit något sådant
förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
ber att få förklara, att jag för min del
anser, att denna fråga icke kan bli föremål
för diskussion i kammaren. Det
enda som enligt min mening skulle kunna
göras är att avgöra, om riksdagen
skall återsända memorialet till andra
lagutskottet för vidare omprövning. I
något annat avseende kan enligt min
mening diskussion icke förekomma.

Att jag kommit till min uppfattning,
beror på att när ärendet har varit upptaget
i andra lagutskottet och det införts
i utskottets protokoll, att utskottet
anser, att det icke låter sig göra att företaga
en sammanjämkning, synes det
mig helt enkelt vara lagutskottets plikt
att visa kammaren den artigheten, att
det anmäler vad som har förevarit i utskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades förevarande memorial till
handlingarna.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete; och
nr 13, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

96 Nr 9.

Ang. ändring i familjebidragsförordningen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 17, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i familjebidragsförordningen den
29 mars 1946 (nr 99).

I det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
var 6 § så lydande:

Familjepenning utgår för familjemedlem
som omnämnes i 3 § med högst nedanstående
belopp för dag:

Kronor

1) För hustru och frånskild
hustru ävensom — därest
värpliktig icke sammanlever
med hustru eller hustrun, med
vilken han sammanlever, är
arbetsoförmögen — för annan
familjemedlem, som förestår
hemmet åt värnpliktig med
hemmavarande familjemedlem

under 16 år................ 3: 75

2) För annan familjemedlem

över 16 år än som avses under
1) .................... 2: —

3) För annan familjemedlem

under 16 år än som avses under
1) .................... 1:50

När synnerliga skäl därtill äro må
efter särskilt medgivande, enligt vad
i 39 § stadgas, familjepenning för

värnpliktigs moder, som förestår hans
hem, utgå med högst 3 kronor 75 öre för
dag, oaktat den värnpliktige icke har
hemmavarande familjemedlem under 16
år.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 298 i andra kammaren av herr Dahlgren.

I motionen hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17 angående förslag till
förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (99)
måtte besluta, att 6 § skulle få följande
lydelse:

§ 6.

Familjepenning----belopp för

dag.

Kronor

1. För hustrun-----

under 16 år .............. 5: 00

2. För annan------

avses under 1) ............ 3: 00

3. För annan---—--

avses under 1) .......... 2: 00

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
proposition samt med avslag å motionen
II: 298 måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar erforderliga
i det genom propositionen framlagda
författningsförslaget — för sin del
antaga förslaget med de ändringar, att
rubriken, ingressen och slutstadgandet
erhölle viss i utlåtandet närmare angiven
lydelse.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Frågan om hur man utformar familjebidragsförordningen
är nu mycket betydelsefull
och högaktuell. I dagarna ha
vissa förhandsmeddelanden givit till
känna, att cirka 125 000 man skulle
komma att inkallas för militära efterutbildningsövningar.
I föreliggande ärende
gäller det familjepenningen som den
stora och övervägande angelägenheten i
detta förslag till ändring av familjebidragsförordningen.

Herr Dahlgren i andra kammaren har
i motion nr 298 föreslagit, att 6 § i familjebidragsförordningen
skulle fastställa
ersättningarna under punkterna 1, 2
och 3 till respektive 5, 3 och 2 kronor.
Utskottet har följt departementschefen
och föreslår 3: 75, 2 kronor och 1: 50 per
dag. Departementschefen har framhållit,
att det har skett en avrundning av socialbyråns
förslag till familjepenning, så

Onsdagen den 7 mars 1951 em.

Nr 9.

Ang. ändring i familjebidragsförordningen.

att den ansågs täcka prisstegringarna
från den 1 oktober 1948 till den 1 oktober
1950 och även därutöver, ehuru förslaget
anslöt sig till prisläget den 1 oktober
1948. Det är mot detta senare påstående,
som motionären reagerat. I motionen
sägs det: »De kraftiga prisstegringar
som ägt rum sedan den 1 oktober
1950 väntas fortsätta. På auktoritativt
håll räknar man med att levnadskostnaderna
komma att gå upp 10 % redan under
första halvåret 1951. En rad av nya
prisstegringar signaleras, och ingen vågar
påstå att prisökningarna komma att
inskränkas till 10 %. Att i ett sådant läge
förorda dessa minimala ökningar på familjepenningen
är icke försvarbart. De
som bli inkallade komma inte endast att
förlora sin vanliga inkomst under inkallelsetiden.
De komma även att finna sina
familjer i ett sämre läge än under föregående
beredskapstid på grund av de väldiga
prisstegringar som redan skett och
komma att ske.»

I anslutning till detta säger utskottet
i tredje stycket på s. 11: »Med hänsyn
till den prisstegring, som inträffat efter
sistnämnda datum» — den 1 oktober
1950 — »torde de föreslagna beloppen
enligt utskottets mening på sin höjd kunna
anses ansluta sig till nuvarande prisläge;
något utrymme för ytterligare prisstegring
torde sålunda icke finnas. Detta
oaktat anser sig utskottet kunna godtaga
förslaget i denna del men förutsätter
härvid, att Kungl. Maj:t ägnar frågan
fortsatt uppmärksamhet.»

För att ge full kompensation för prisstegringar
de närmaste månaderna och
för att inte demonstrera en utsökt njugghet,
då det gäller den mänskliga faktorn
i vårt lands försvarsväsen, i jämförelse
med försvarskostnaderna i övrigt, ber jag,
herr talman, att få yrka på ändring av
utskottets förslag rörande förordning om
ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1940 och hemställer om bifall
till motionen nr 298 i andra kammaren.

Ilerr NORMAN: Ja, det var ju, herr
talman, ett sympatiskt yrkande. Det är

7 Första kammarens protokoll 1951. Nr !).

klart att så långt vi kunna hjälpa till
med att stödja de hemmavarande, när
de värnpliktiga fullgöra sin fosterländska
plikt, är det bra. Men det är ju inte
här fråga om att man skall fullt kompensera
vad som kommer att brista, utan
familjebidragsförordningen syftar ju till
att ge en handräckning, en hjälp, och
hur stor den handräckningen kan bli,
det beror ju på vilka resurser vi ha. Nu
har Kungl. Maj:t funnit, att vi icke kunna
komma längre för närvarande än
vad som här är föreslaget, vilket närmast
syftar till att få en kompensation för
prisläget, sådant det kommer att te sig
inom den närmaste framtiden. Det är
mycket möjligt, att prisfluktuationerna
komma att bli sådana, att kompensationen
kanske snart nog inte blir den som
man hade åsyftat, men i det fallet ha vi
ju vädjat till Kungl. Maj:t att ha detta
spörsmål i åtanke och överväga, i vad
mån det kan behöva vidtagas några ändrade
åtgärder. I varje fall har andra lagutskottet,
som inte på något sätt disponerar
över de finansiella möjligheterna,
för sin del inte kunnat komma längre i
detta fall än vi ha gjort.

Om jag inte gör talesmannen för motionen
ledsen, så kan jag ju säga, att för
min personliga del skulle jag ingenting
högre önska än att vi hade möjligheter
att gynna våra mannar lika mycket som
man t. ex. kan göra i Förenta staterna,
men resurserna äro olika. Utskottet har
i varje fall vågat sig på att taga ett initiativ,
som syftar till en förbättring, och
det är beträffande det tidigare ikraftträdandet.
Vi ha önskat att få en likställighet
beträffande de grupper som inkallas
till repetitionsövningar före den 1 juli
och dem som inkallas efter den dagen.
Jag tror att detta vårt initiativ är av ett
visst värde, och jag hemställer om bifall
till utskottets yrkande.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag vill endast betyga, att jag väl inser
den ogynnsamma utveckling som utskottet
har påpekat, d. v. s. att den ökning
av förmånerna enligt familjebidragsförordningen
som i år tillkommer utöver

Nr 9.

Onsdagen den 7 mars 1951 erm

Ang. ändring i familjebidragsförordningen,
den som beslöts i fjol, icke mer än nätt
och jämnt täcker den prisökning som
har ägt rum under den tid som gått,
sedan dessa nya taxor utarbetades. Det
är alldeles uppenbart, att jag skall följa
saken med uppmärksamhet och för riksdagen
framlägga de förslag som regeringen
i fortsättningen kan komma till
vid en översyn av detta problem.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen II: 298; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 50, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts propo -

sition angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 38 bifölls även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Pei-sson, Karl, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion nr 340, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till livsmedelsstadga m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 8.59 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510900