Lördagen den 3 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 16

3—7 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 3 maj. Sid.

Interpellation av herr Lundqvist ang. uppdelning av Bromma församling
i Stockholm ...................................... 6

Tisdagen den 6 maj.

Svar på interpellation av herr Johanson, Karl August, ang. partiellt
arbetsföras anställande i statens tjänst .................. 12

Onsdagen den 7 maj.

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Fortifikationsförvaltningen ................................ 15

Anskaffning av tygmateriel m. m........................... 18

Hemvärnets avlöningar .................................... 20

Hemvärnets omkostnader .................................. 29

Hemvärnets övningar .................................... 30

Hemvärnets tygmateriel m. m................. 30

Den frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m............... 31

Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig ........................ 32

Frivilliga djursjukvården i krig ............................. 32

Frivilliga skytteväsendets befrämjande ...................... 33

Rekryteringskostnader för marinen ........................ 35

Bidrag till sjövärnskåren .................................. 35

Anskaffning av flygmateriel m. m......................... 36

Understöd åt privatflyget .................................. 37

Personalvårdsverksamhet ................................. 40

Lottaorganisationen ...................................... 46

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Stipendier åt svenska tonsättare ............................ 49

Naturastipendier vid universiteten m. m..................... 50

Licentiand- och doktorandstipendier ...................... 51

Tekniska högskolan ...................................... 57

Bidrag till vissa privatläroverk ............................ 59

Om statsbidrag till Resenässkolan .......................... 62

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Kurser för läroverkslärare m. fl........................... 63

Anordnande av skolmåltider .............................. 65

Kostnaderna för fria läroböcker .......................... 69

Folkskolebyggen .......................................... 69

Tjänstebostäder för folkskollärare .......................... 71

Lennings textiltekniska institut ............................ 72

Populärvetenskapliga föreläsningar ............. 74

Studiecirkelverksamhet ................................. 77

Studieförbund ............................................ 82

Verksamheten vid hemgårdar m. m......................... 83

Undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande . 89

Understöd åt skönlitterära författare ........................ 96

Om förbättrad forskning rörande ålderssjukdomarna in. in....... 97

Vissa undantagsbestämmelser i allmänna avlöningsreglementet . 99

Höjning av vissa postavgifter ................................ 102

Ändring i lagen om investeringskonto för skog.................. 115

Den statliga kreditgivningen till bostadsproduktionen .......... 119

Utgivande av ett värdefast obligationslån ...................... 123

Om utredning rörande sparandets struktur in. in............... 125

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen ................ 128

Placeringen av omyndigs penningmedel ...................... 134

Om anslag till Sveriges pomologiska förening ................. 140

Om utredning ang. inflationens inverkan på de sociala förmånerna
................................................... 442

Interpellation av herr Jansson, Fridolf, ang. statsbidraget till enskilda
vägar, för vilka kommunalt anslag beviljats .......... 144

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrad lydelse av 12
kap. 1 § tryckfrihetsförordningen ...................''....... 15

— nr 18, ang. ändrad lydelse av § 53 riksdagsordningen ........ 15

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ............................ 15

— nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 48

— nr 106, ang. inköp och iståndsättande av beskickningsfastighe ter

m. m................................................. 97

— nr 107, ang. vissa markförvärv för försvaret m. m........... 97

- nr 108, ang. ersättningar till de förutvarande ombordanställda

m. fl. å motorfartyget Ningpo .............................. 97

nr 109, ang. förstärkning av den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande av spioneri m. m............. 97

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. åldringsvården m. in..... 97

— nr 111, ang. vissa arbetsuppgifters överlämnande till riksskattenämnden
m. m........................................... 99

— nr 112, ang. upphävande av vissa undantagsbestämmelser i allmänna
avlöningsreglementet .............................. 99

— nr 113, ang. revision av pensionsbestämmelserna för vissa be fälskategorier

inom arméns reserver m. m................... 101

— nr 114, ang. rätt till full tjänstepension för vissa telegrafeXpedi törer

.................................................... 101

— nr 115, om översyn av föreskrifterna ang. pensionering av viss

arbetarpersonal .......................................... 101

— nr 116, ang. återbetalning av tjänstepensionsavgifter vid avgång

ur statens tjänst .......................................... 101

— nr 117, ang. täckande av underskott i kostnaderna för flyktka pitalbyråns

verksamhet in. m............................... 101

— nr 118, ang. bestridande av vissa kostnader från anslaget till

oförutsedda utgifter ...................................... 101

-— nr 119, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m............................. 101

— nr 120, ang. utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i

Malå socken m. m......................................... 101

— nr 121, ang. anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. . . 101

— nr 122, ang. användande av Spenshults sanatorium såsom efter vårdssjukhus

för reumatiker .............................. 101

— nr 123, ang. anslag till vattendomstolarna m. m............. 101

—- nr 124, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................... 101

— nr 125, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond ............................. 101

— nr 126, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: civildepartementet
.................................................. 101

— nr 127, ang. ersättning till chauffören C. V. Bengtsson i anledning
av olycksfall i arbete ................................ 101

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. höjning av vissa postavgifter
.................................................. 102

— nr 33, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften ...... 115

— nr 34, om ändrad lydelse av 16 § lagen ang. statsmonopol å

tillverkning och import av tobaksvaror .................... 115

•— nr 35, ang. inleverans av tobaksskatt........................ 115

-— nr 36, om ändrad lydelse av 9 § förordningen ang. taxering och
debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning m. m. .......................................... 115

— nr 37, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om skatt vid

utskiftning av aktiebolags tillgångar ........................ 115

— nr 38, ang. ändring i lagen om investeringskonto för skog .... 115

— nr 39, ang. fortsatt tillfälligt upphävande av skatten å motorsprit
.................................................... 119

— nr 40, ang. ändrad lydelse av 28 och 38 §§ förordningen om

arvsskatt och gåvoskatt .................................... 119

— nr 41, ang. ändrad lydelse av 14 och 30 §§ förordningen om

nöjesskatt ................................................ 119

— nr 42, ang. ändringar i tulltaxan in. in. ...................... 119

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 43, ang. Aktiebolaget Vin- &
spritcentralens tullnederlagsrörelse ......... 119

Bankoutskottets utlåtande nr 17, ang. möjliggörande av fri konkurrens
mellan olika företagsformer för bostadsbyggande . . 119

—■ nr 18, ang. utredning rörande utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån ........................................ 123

-— nr 19, ang. utredning rörande sparandets struktur m. m....... 125

— nr 20, ang. åtgärder för främjande av kapitalbildningen i

landet .................................................. 128

— nr 21, ang. sparbanks inlåning ............................ 134

— nr 22, om ändrad lydelse av § 4 förordningen ang. Sveriges allmänna
hypoteksbank m. m............................... 134

— nr 23, om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen ang. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa m. m............... 134

— nr 24, om ändrad lydelse av § 2 förordningen ang. Svenska

skeppshypotekskassan m. m.............................. 134

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. effektivare former för uttagande
av ådömd ersättning för vid bilstölder vållade skador 134
— nr 21, om utredning ang. lämpliga regler för placering av

omyndigs penningmedel .................................. 134

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, ang. Sveriges biträdande av
vissa internationella hälsovårdsbestämmelser ................ 140

— nr 34, ang. ändrad lydelse av 15 § epidemilagen .............. 140

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. reformering av undervisningen
vid lantmannaskolorna ............................ 140

— nr 25, ang. utrustande av en patrullbåt för laxfiskeområdena i

södra Östersjön .......................................... 140

—- nr 26, ang. anslag till den statliga och statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m................................... 140

— nr 27, ang. gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt
.................................................... 140

— nr 28, ang. anslag till Sveriges pomologiska förening ........ 140

— nr 29, ang. gäldande av hushållningssällskaps kostnader för åtgärder
i kampen mot mul- och klövsjuka .................. 142

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 12,
ang. revision av församlingsindelningen i riket .............. 142

— nr 13, om skyndsam utredning ang. inflationens inverkan på de

sociala förmånerna ...................................... 142

Lördagen den 3 maj 1952.

Nr 16.

Lördagen

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

.Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka in. in.;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

170, i anledning av Kungl. Maj ds

den 3 maj.

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden in. m., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet i Växjö m. in. samt ombyggnad
av domkapitelshuset i Västerås
in. in.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. in.;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 16.

Lördagen den 3 maj 1952.

Interpellation ang. uppdelning av Bromma församling i Stockholm.

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till statens institut för
folkhälsan;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning avvissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. in.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader;
samt

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga och
statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 184, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående tilllägg
å de livräntor, som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347)
om vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 235,
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Nederländerna för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet samt beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjorda anmälningar, att till utskottet inkommit
framställningar

dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
om vissa ändringar i reglementet för
riksgäldskontoret;

dels ock från riksdagens revisorer om
ändrad lönegradsplacering för kanslichefen
hos riksdagens revisorer.

Interpellation ang. uppdelning av Bromma
församling i Stockholm.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQVIST, som anförde: Herr talman!
Frågan om ändrad församlingsindelning
i huvudstaden har på grund av den stora
folkmängdstillväxten varit föremål för
olika utredningar under en lång följd
av år utan att någon lösning av frågan
ännu uppnåtts.

Inom stadens ytterområden har under
tiden befolkningsökningen och den alltmer
spridda bebyggelsen medfört sådana
förhållanden, som ur kyrklig synpunkt
är i hög grad otillfredsställande.
Jag behöver här endast erinra om att
vid senaste årsskiftet Brännkyrka församling
hade ca 123 000 innevånare, Enskede
församling ca 101 000 och Bromma
församling ca 84 000 innevånare.

Det torde utan vidare vara uppenbart,
att det i .församlingar av denna storleksordning
är en omöjlighet att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose de kyrkliga
behoven och intressena. Skall det över
huvud vara möjligt att effektivt och
framgångsrikt bedriva det mångförgrenade
kyrkliga arbetet inom en församling,
så är det helt naturligt nödvändigt,
att församlingen icke får en så stor befolkning
och en sådan utsträckning, att
det blir omöjligt eller förenat med alltför
stora svårigheter att upprätthålla
en enhetligt ledd pastoralvård och annan
kyrklig verksamhet samt en god
personlig kontakt mellan kyrkan och församlingsborna.

Det kan i detta sammanhang vara av
intresse erinra om att kammarrådet
Schalling i sin utredning i församlingsindelningsfrågan
sagt sig ha konstaterat,
att »ju större befolkningen i eu
församling är, desto mindre är den procentuella
frekvensen av gudstjänstdeltagandet.
Detta senare står alltså i omvänd
proportion till folkmängden.» Samma
iakttagelse har gjorts även av biskopen
i Stockholm i vad gäller detta

Lördagen den 3 maj 1952.

Nr 16.

Interpellation ang. uppdelning av Bromma församling i Stockholm.

stift. Anledningen till detta relaterade
förhållande är givetvis, att i och med
att en församlings folkmängd tillväxer
utöver rimliga proportioner, följden
oundgängligen blir, att de personliga förbindelserna
med församlingen, dess kyrkoliv
och prästerskap försvagas ända
därhän, att de för majoriteten kommer
att sakna levande praktisk betydelse.

En rimlig folkmängd, ett i proportion
därtill lämpligt antal präster samt en
enhetlig ledning av det kyrkliga arbetet
under egen kyrkoherde måste anses
vara oundgängliga villkor för den kyrkliga
verksamhetens effektiva utövning.
En kyrkoförsamling i stad har därför
ansetts i regel böra ha en folkmängd
icke understigande 15 000 och helst icke
överstigande 30 000. Det kanske kan vara
av intresse att här till jämförelse erinra
om att t. ex. i Köpenhamn — med
dess ännu större befolkning — den största
församlingen år 1945 (senare uppgift
saknas) hade en befolkning av 28144
personer. Ytterligare endast två församlingar
hade över 20 000 innevånare vardera.

Vad här anförts torde vara tillräckligt
för att visa, att ur kyrklig synpunkt
situationen i de tre nämnda vtterförsamlingarna
i Stockholm för närvarande är
ohållbar och att i dessa fall den tidpunkt
redan för länge sedan är passerad, då
en ändrad församlingsindelning borde
ha skett.

Nu har emellertid det mångåriga utredandet
rörande ändrad församlingsindelning
resulterat i ett klart utformat
förslag för Bromma församling. Medan
man från början hade tänkt sig en
uppdelning av denna i fyra församlingar,
dels moderförsamlingen, dels Västerleds,
Nockeby och Essingeöarnas, har
man nu stannat för att ur Bromma församling
bryta ut Västerleds och Essinge
församlingar. Västerled har redan sin
kyrka. Essingeöarna bilda geografiskt en
sluten naturlig enhet, de utgör ett eget
kvrkobokföringsområde, och plats för
kyrka är redan reserverad.

Det förslag som nu föreligger, har tillstyrkts
av alla instanser, Bromma församling,
dess prästerskap, överståthål -

larämbetet, domkapitlet och kammarkollegium.
Vad som återstår är endast
Kungl. Maj :ts beslut. Man har svårt att
föreställa sig, att regeringen inför de anförda
sakskälen skulle vilja handla i
strid mot församlingens önskan och mot
samtliga hörda instansers i allt väsentligt
enhälliga mening.

Förevarande förslag ingavs till Kungl.
Maj:t redan den 23 oktober 1951. Ett
ställningstagande snarast möjligt till denna
framställning från Kungl. Maj:ts sida
är nu högeligen angeläget, dels för att
uppdelningen av Bromma församling må
kunna, i enlighet med vad kammarkollegium
föreslagit, genomföras från och
med den 1 januari 1953, dels för att arbetet
med församlingsindelningen inom
övriga storförsamlingar i Stockholm icke
skall onödigtvis fördröjas eller äventyras.

I anslutning till vad sålunda anförts
anhåller jag

att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
frågor:

Har herr statsrådet för avsikt att förelägga
Kungl. Maj:t det föreliggande
förslaget om Bromma församlings uppdelning,
och när kan ett beslut väntas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen;
samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 16.

Lördagen den 3 maj 1952.

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
in. in.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda in. fl. å motorfartyget
Ningpo;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
in. in.;

nr 110, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. in.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden m. in.,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

112, i anledning av väckta motioner
om upphävande av de i statens allmänna
avlöningsreglemente förekommande
undantagsbestämmelserna beträffande
lärare vid högre kommunala skolor; nr

113, i anledning av väckta motioner
om revision av pensionsbestämmelserna
för vissa befälskategorier inom arméns
reserver m. in.;

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående rätt till full tjänstepension
för vissa telegrafexpeditörer;

nr 115, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal; nr

116, i anledning av väckt motion
angående återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
i vissa fall vid be -

fattningshavares avgång ur statens
tjänst;

nr 117, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande av
underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens, tyskmedelskommitténs
samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln in. in.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
in. in.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II Ull riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde;
samt

Lördagen den 3 maj 1952.

Xr 16.

nr 127, i anledning av väckt motion
om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i
arbete;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter, jämte i ämnet väckta motioner; nr

33, i anledning av Kungl, Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt vid
ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. in.;

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar;

nr 38, i anledning av väckt motion om
viss ändring i lagen om investeringskonto
för skog;

nr 39, anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt tillfälligt upphävande av skatten
å motorsprit jämte i ämnet väckta motioner; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38
SS förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30
S§ förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, in. m.; samt
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
aktiebolaget Vin- & spritcentralens tullnederlagsrörelse; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående möjliggörande av fri konkurrens
på lika villkor mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande utgivande av
ett värdefast statligt obligationslån;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande sparandets
struktur m. m.;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj i890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.; samt

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion om
utredning av frågan angående effektivare
former för uttagande av ådömd ersättning
för vid bilstölder vållade skador;
samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående lämpliga regler
för placering av omyndigs penningmedel
;

Nr 16.

Lördagen den 3 mai 1952.

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; samt

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock i
ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 24, med anledning av väckta motioner
om reformering av undervisningen
vid lantmannaskolorna;

nr 25, med anledning av väckta motioner
om utrustande av en patrullbåt
för laxfiskeområdena i södra Östersjön;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och
statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m.;

nr 27, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskeri -

näringen för av dess utövare erlagd bensinskatt; nr

28, med anledning av väckta motioner
om anslag till Sveriges pomologiska
förening; samt

nr 29, med anledning av väckt motion
om gäldande av statsmedel av hushållningssällskaps
kostnader för vissa
åtgärder i kampen mot mul- och klövsjuka;
ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående en revision av församlingsindelningen
i riket; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
om en skyndsam utredning angående inflationens
inverkan på de sociala förmånerna.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den C maj 1952.

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Fru Wallentheim och herr Heiiman
anmälde var för sig, att de åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
april.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag anmäla, att jag på
grund av sjukdom fr. o. in. den 3 dennes
under minst två veckor är hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen. Läkarintyg
bifogas.

Stockholm den 3 maj 1952.

Erik Hedenby.

Att riksdagsman Erik Hedenby på
grund av neurasteni med sömnlöshet under
minst två veckor ej kan deltaga i
sitt riksdagsarbete intygas.

Bromma den 3 maj 1952.

Sven Zandrén,
leg. läkare.

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med den
5 till och med den 17 maj 1952.

Blädinge den 5 maj 1952.

Ebbe Ohlsson.

Ledamoten av riksdagens första kammare
Ebbe Ohlsson i Blädinge är på
grund av påssjuka oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet från och med
den 5 till och med den 17 maj 1952, vilket
härmed intygas.

Alvesta den 5 maj 1952.

T. Vesterlund,

provinsialläkare.

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Hedenby för den tid,
det i åberopade läkarintyg omförmälda
hindret varade.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 185, till Konungen angående ersättning
för isolering vid epizooti.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 186, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 187, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

188, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 189, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till Täckande
av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner; nr

190, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till inköp
av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 192, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om fortsatt disposition av det

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Ang. partiellt arbetsföras anställande i statens tjänst.

för budgetåret 1942/43 anvisade reservationsanslaget
till Understöd åt fiskare
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 193, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden in. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock en i ämnet väckt motion;
samt

nr 194, i anledning av väckt motion
om skärpta bestämmelser angående åtgärder
till motverkande av förorening av
sjöar och vattendrag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 195, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet väckt motion;

nr 196, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gällande regler
om frihetsberövande; samt

nr 197, i anledning av väckta motioner
angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder, dels
revision av giftermålsbalkefns bestämmelser
om förbud mot äktenskaps ingående
med särskild hänsyn till föreskriften
om fallandesjuka och dels utredning
av frågan om vilka sjukdomstillstånd
som vetenskapligt kunna rubriceras
såsom äktenskapshinder, m. m.

Ang. partiellt arbetsföras anställande i
statens tjänst.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Karl August
Johansons interpellation angående partiellt
arbetsföras anställande i statens
tjänst, erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har

herr Karl August Johanson till chefen
för socialdepartementet framställt frågan
om närmare upplysningar kan lämnas
om vilken effekt de år 1949 i tillläggsbestämmelserna
till statens allmänna
avlöningsreglemente införda anvisningarna
om anställande av partiellt arbetsföra
har haft vid olika verk under
den tid dessa anvisningar har varit gällande.

I anledning av denna interpellation,
vilken har överlämnats till mig för besvarande,
har jag under hand inhämtat
upplysningar från vissa affärsdrivande
verk och andra myndigheter samt från
arbetsmarknadsstyrelsen. Vad därvid har
framkommit ger vid handen att det i nuvarande
läge är svårt att avge något bestämt
omdöme om effekten av de ifrågavarande
anvisningarna. Den brist på arbetskraft,
som under senare år allmänt
har gjort sig gällande, kan nämligen ha
underlättat möjligheterna också för partiellt
arbetsföra att erhålla anställning
inom vissa områden. Man torde å andra
sidan på grundval av de inhämtade upplysningarna
vara berättigad att uttala,
att nämnda anvisningar på många håll
har medfört en uppmjukning av anställningsprinciperna.
Detta torde i all synnerhet
gälla sådana partiellt arbetsföra,
som vid anställningstillfället anses kunna
fullgöra normal arbetsprestation och
vilkas arbetshinder bedömes som stationärt.
För sådana arbetssökande, där
prognosen beträffande arbetsliindret är
oviss, och för sådana, som inte kan
fullgöra normal arbetsprestation, är svårigheterna
att få statlig anställning enligt
arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning
fortfarade mycket stora. Förhållandena
växlar emellertid från ort till ort
och från verk till verk. Medan man inom
arbetsmarknadsorganen på många håll
har haft goda erfarenheter, framför allt
vid anställning enligt kollektivavtal, har
man på andra håll inte kunnat förmärka
någon ändrad inställning till frågan om
partiellt arbetsföras anställning i statlig
tjänst. Det har dock framhållits, att
tillkomsten av anvisningarna har väsentligt
underlättat arbetet inte bara
vid förhandlingar om anställning i stat -

Tisdagen den (i maj 1952.

Nr l(i.

Ang. partiellt arbetsföras anställande i statens tjänst.

liga verk utan också vid kontakten med
kommunala och enskilda arbetsgivare.

Vad särskilt kommunikationsverken
angår, har dessa ofta stora svårigheter
att placera egen personal, som under
anställningen vid verket har drabbats av
sjukdom eller olycksfall. Möjligheterna
att vid dessa verk nyanställa partiellt
arbetsföra har därför bedömts som relativt
små. I detta sammanhang kan nämnas,
att järnvägsstyrelsen har för avsikt
att vidta särskilda åtgärder för arbetsträning,
yrkesutbildning och omplacering
av dem, som genom sjukdom eller
olycksfall i verkets tjänst har blivit partiellt
arbetsföra. Detta kommer att göras
i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja uttala,
att de meddelade bestämmelserna,
som synes ha betydligt underlättat de
partiellt arbetsföras möjligheter att få
statlig tjänst, skall ägnas all uppmärksamhet
från myndigheternas sida, då det
ju är ett samhällsintresse att tillvarata
även denna arbetskraft.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag ber till statsrådet och
chefen för civildepartementet få framföra
mitt tack för hans svar på min interpellation.
Det var ett par avsnitt i
svaret som ger mig anledning att göra
några erinringar.

Statsrådet anförde, att anvisningarna
på många håll medfört en uppmjukning
av anställningsprinciperna, och att det
skett i all synnerhet för sådana, som
kan fullgöra normal arbetsprestation.
Men för sådana, som ej kan det, är
svårigheterna mycket stora. Ja, det är
just dessa sistnämnda som har det svårast.
För att ge ett litet belägg på hurudana
förhållandena är, skall jag anföra
ett enda exempel med uteslutande av
namnet både på den arbetssökande och
på vederbörande verk.

Det gäller en ung man, född 1927, som
genomgått folkskola och 1945 avlagt realexamen.
Samma år erhöll han anställning
vid Kungl. Jämtlands flygflottilj
som signalist. År 1947 insjuknade han i

lungtuberkulos, men är enligt läkarintyg
nu frisk. Under konvalescenttiden
arbetade han med olika kontorsarbeten.
»För närvarande är jag arbetsför till 50
procent», skriver han i en förfrågan angående
anställning vid ett statligt verk,
»men torde jag inom en snar framtid
kunna räkna med att bli fullt arbetsför.
Då jag är mån om att snarast komma i
gång med ordnat arbete igen för att försörja
mig själv och min famij, är jag
tacksam att så snart som möjligt erhålla
besked, om arbete kan beredas
mig.» Tian bifogade läkarintyg, avsett att
företes vid sökande av statstjänst, i vilket
det heter, att han »sedan 1947 stått under
observation för lungtbe och under denna
tid vårdats å sanatorium i två perioder.
Tillståndet har drygt sista halvåret varit
gott, och hans lungförändringar ha
antagit ett röntgenologiskt närmast läkt
utseende. Hans arbetsförmåga för lättare
arbete (kontor och liknande) är för
närvarande drygt 50 procent och utsikterna
för ökad arbetsförmåga relativt
goda.»

Från vederbörande verk fick han följande
svar: »Med anledning av Eder
skrivelse av den 27 september 1951 med
förfrågan huruvida Ni kan erhålla anställning
i kontorstjänst, meddelas härmed
att dylik anställning tyvärr icke
kan beredas Eder.»

De partiellt arbetsföra, särskilt sådana
som undergått behandling för tbc, kommer
enligt mitt förmenande alltid att ha
mycket svårt att få arbete. Med hänsyn
till dispensärverksamheten och den därmed
sammanhängande läkarundersökningen
förefaller det mig dock litet egendomligt,
att det kan bli tal om några
risker för eventuella arbetskamrater. För
de partiellt arbetsföra verkar det i hög
grad nedbrytande att inte få utföra något
produktivt arbete, varigenom de kan
bidraga till sin försörjning och därmed
slippa att anlita socialvården.

Det är några av de synpunkter, som
jag har velat framföra i detta sammanhang,
och jag vill till sist säga, att om
jag nu är relativt nöjd med svaret, så är
jag det därför att statsrådet till slut
anfört att de meddelade bestämmelser -

Nr 16.

Tisdagen den 6 maj 1952.

Ang. partiellt arbetsföras anställande i statens tjänst.

na »skall ägnas all uppmärksamhet från
myndigheternas sida, då det ju är ett
samhällsintresse att tillvarata även denna
arbetskraft». Jag uttalar den förhoppningen
att så framdeles kommer att ske,
ty jag har på ganska nära håll kunnat
iakttaga hur unga människor varit på
väg att praktiskt taget bryta samman,
därför att de dag efter dag har sökt få
ett deltidsarbete men misslyckats på
grund av att såväl enskilda arbetsgivare
som statliga verk inte velat ha dem i
sin tjänst.

Jag hoppas således, att förhållandena
i framtiden blir litet bättre än de varit
hittills. När nu myndigheterna utlovar
att så skall ske, får vi väl förklara oss
nöjda.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 235, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nederländerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet samt
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Föredrogos och lades till handlingarna
av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet
inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
om vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret;

dels ock från riksdagens revisorer om
ändrad lönegradsplacering för kanslichefen
hos riksdagens revisorer.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 17 och
18, statsutskottets utlåtanden nr 4, 8
och 106—127, bevillningsutskottets betänkanden
nr 32—43, bankoutskottets utlåtanden
nr 17-—24, första lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 33 och 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 24—29
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 12 och''13.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 237,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1951 vid dess tredje
ordinarie möte fattade beslut.

Den kungl. propositionen blev nu fö
redragen och lagd på bordet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Mogård anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne
april.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
237, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1951 vid dess
tredje ordinarie möte fattade beslut.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen;
och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis
och momentvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Anslag till fortifikationsförvaltningen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fortifikationsförvaltningen:
Forskningsverksamhet m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 520 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 331 och II: 442, såvitt nu vore
i fråga, till Fortifikationsförvaltningen:
Forskningsverksamhet m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 520 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Lundgren, Skoglund
i Doverstorp, Nihlfors och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:331 och 11:442, såvitt nu
vore i fråga, till Fortifikationsförvaltningen:
Forskningsverksamhet m. m. för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 810 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Den
som tar del av statsutskottets föreliggande
utlåtande nr 4 får möjligen den upptattningen,
att det skulle föreligga raveket
stora meningsskiljaktigheter rörande
utgifterna för vårt försvar. Så är dock

16 Nr 16. Onsdagen den

Anslag till fortifikationsförvaltningen.
glädjande nog icke fallet. Trots att åtskilliga
av reservationerna avser mycket
angelägna ändamål — jag tänker då
särskilt på reservationerna nr 1 och 2
— erkänner vi, att försvarsministern och
utskottsmajoriteten sökt tillgodose försvarets
behov så långt detta ur ekonomisk
synpunkt enligt deras uppfattning
varit möjligt. Jag vet också, att utskottsmajoriteten
erkänner det sakligt berättigade
i reservationerna, även om den
ansett sig av ekonomiska skäl inte kunna
biträda dem.

Tillsammans föreligger det vid utskottsutlåtandet
inte mindre än 17 reservationer,
av vilka 16 innebär höjningar
i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag. Av reservationerna avser: nr 1
fortifikationsförvaltningens forskningsverksamhet
och nr 2 anskaffning av tygmateriel.
Sedan kommer det en grupp
reservationer angående diverse anslag
till hemvärnet, nämligen reservationerna
nr 3, 4, 5 och 6. Härefter följer en grupp
reservationer beträffande anslag till frivilligorganisationerna,
reservationerna
nr 7, 8, 9, 10, 12, 14, 15 och 17. Slutligen
finns det en reservation nr 11 angående
marinens rekryteringskostnader
och en reservation nr 16 i fråga om anslaget
till försvarsupplysning.

Herr talman! Jag skall nu till en början
beröra anslaget till fortifikationsförvaltningens
forskningsverksamhet.

Jag behöver inte vid detta tillfälle beröra
forskningens betydelse för det militära
försvaret, och det kanske inte heller
är lämpligt att nu uppehålla sig vid
den saken. Det finns anledning att återkomma
till den frågan, när kammaren
skall behandla anslagen till försvarets
forskningsanstalt. Jag vill nu endast
erinra om att det senaste årtiondets utveckling
på den militära teknikens område
har medfört att den vetenskapliga
forskningen fått allt större betydelse såväl
för det militära försvaret som ock
för civilförsvaret. Den militära forskningen
har med full rätt karakteriserats
som ett lands »fjärde försvarsgren».

Nu bedrivs forskning inte bara av försvarets
forskningsanstalt utan även bl. a.
av fortifikationsförvaltningen. För nu lö -

maj 1952 fm.

pande budgetår är för ifrågavarande ändamål
anvisat ett belopp av 500 000 kronor.
För innevarande budgetår disponeras
detta anslag med 250 000 kronor för
forskningsverksamhet och 250 000 kronor
för fortifikatorisk rustningsplanläggning.
Fortifikationsförvaltningen har för
budgetåret 1952/53 begärt för forskningsverksamhet
600 000 kronor och för fortifikatorisk
rustningsplanläggning 500 000
kronor, d. v. s. tillsammans 1 100 000
kronor. Departementschefen föreslår för
båda dessa ändamål tillsammans ett totalt
anslag av 520 000 kronor, vilket av
fortifikationsförvaltningen skall fördelas
på de båda forskningsgrenarna. Detta torde
innebära att för forskningsverksamhet
anslås 270 000 kronor och för rustningsplanläggning
250 000 kronor. På
grund av ökade lönekostnader och materielpriser
erfordras ett belopp av
130 000 kronor för att forskningsverksamheten
skall kunna bedrivas i samma
omfattning som år 1949, vilket enligt reservanternas
mening är ofrånkomligt.
Forskningens betydelse är så stor, att
det skulle vara missriktad sparsamhet
att inte ge forskningen detta stöd.

Fortifikationsförvaltningen har också
begärt medel för vissa försök i vad man
kallar full skala. Hittills har man studerat
skvddsrumskonstruktioner mot
moderna anfallsmedel i modellförsök till
förhållandevis billiga priser. Det är nu
nödvändigt att verifiera de därvid erhållna
resultaten genom försök i full
skala. För detta ändamål begär fortifikationsförvaltningen
medel. Förvaltningen
har framhållit, att den befästningstekniska
forskningen och försöksverksamheten
har visat sig vara direkt ekonomiskt
lönande även på kort sikt. Genom
principiellt nya skyddsåtgärder har
det sålunda beträffande exempelvis
skyddsrumsingångar varit möjligt att för
samma och i många fall till och med
lägre kostnad än förut anordna skyddskonstruktioner
för väsentligt ökade vapeneffekter,
vilket numera är nödvändigt.
Fortifikationsförvaltningen är också
det enda organ som bedriver sådan
forskningsverksamhet, vilken, som sagt,
har utomordentligt stor ekonomisk be -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

tydelse när det gäller byggandet av
skyddsrum. Reservanterna begär här ett
anslag av 100 000 för dessa fullskaleförsök.

Slutligen har vi frågan om fortifikatorisk
rustningsplanläggning. Anslaget
härför utgår, som jag nyss nämnde, med
250 000 kronor. Av detta belopp erfordras
emellertid 60 000 kronor på grund
av ökade lönekostnader. Jag vill, herr
talman, erinra om att riksdagen för någon
månad sedan avslog ett reservationsvis
framfört äskande om ökat anslag
för bl. a. uppställningsplatser för radarstationer.
Fortifikationsförvaltningen hade
för detta ändamål begärt 33 200 000
kronor, under det att försvarsministern
och riksdagen gick med på endast 6 miljoner
kronor. Detta innebär att dessa
anläggningar inte kan komma till stånd
på lång tid. Då anläggningarna i fråga
inte omedelbart kan byggas, är det emellertid
av allra största betydelse, vilket
också särskilt framhölls under föredragningen
i utskottet, att man planlägger
hur dessa anläggningar skall byggas, så
att man kan sätta i gång byggandet så
snart ett beredskapstillstånd inträder eller
om den utrikespolitiska situationen
skulle nödvändiggöra detta. För att detta
skall vara möjligt fordras emellertid
att fortifikationsförvaltningen får medel
för rustningsplanläggning. Kungl. Maj:t
har i statsverkspropositionen icke tillgodosett
detta behov i den omfattning
som skulle varit önskvärt. Reservanterna
har här upptagit ett belopp av 60 000
kronor utöver vad Kungl. Maj:t äskat.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation
som är avgiven under punkt 12
— alltså reservation nr 1) — rörande
anslag till fortifikationsförvaltningen för
viss forskningsverksamhet.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag delar
helt herr Lundgrens tillfredsställelse
över att meningsskiljaktigheterna inom
utskottet är så små, trots att reservationerna
är ganska många. Jag tror att
det ligger så till att vi kan ta varandra
i hand allesammans och erkänna var 2

Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 16.

Anslag till fortifikationsförvaltningen.

andra som lika goda försvarsvänner,
även om det råder vissa meningsskiljaktigheter
om hur fort vi kan gå fram,
när det gäller att förstärka vårt försvar.

På denna punkt har Kungl. Maj:t föreslagit
en höjning med endast 20 000
kronor. Jag måste erkänna att det verkar
ganska litet med hänsyn till kostnadsstegringarna,
men jag vill hänvisa till
ett uttalande i propositionen av departementschefen,
där han säger följande: »I
den mån forskningen på ifrågavarande
område anses vara av betydelse även
för andra verksamhetsområden än försvaret,
böra medel för utökning av forskningen
i mån av tillgång kunna ställas
till fortifikationsförvaltningens förfogande
av anslag, som icke disponeras av
förvaltningen.» Med hänsyn till detta uttalande
i propositionen har utskottsmajoriteten
ansett sig kunna nöja sig med
att tillstyrka Kungl. Majrts förslag.

Jag vill också erinra därom att frågan
om anslag till forskningen kommer upp
i ett större sammanhang om någon tid
med anledning av en särskild proposition.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
vill endast erinra om att någon beställningsforskning,
som utskottets talesman
nämnde om, nu icke rimligtvis kan ifrågakomma
annat än i mycket begränsad
omfattning, i varje fall icke när det gäller

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 1.3—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Punkten 48.

Anslag till anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 4 januari 1952
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 185 000 000 kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av
140 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (I: 331) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. (11:442), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att
utlägga beställningar å tygmateriel m. m.
för armén inom en kostnadsram av, utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit, 20 miljoner
kronor samt för täckande av utfallande
betalningar för ifrågavarande ändamål
anvisa, utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit, ett reservationsanslag av 3
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 331 och II: 442, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952 angivna
grunder medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 185 000 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 140 000 000
kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Lundgren, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 331 och II: 442, såvitt
nu är i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1952 och
av reservanterna angivna grunder medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
205 000 000 kronor;

b) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 143 000 000
kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Här
föreligger en reservation rörande anslaget
till arméns tygmateriel. När det gäller
detta anslag är ju det avgörande frågan
om beställningsbemyndigandenas
storlek. Anslaget för likvidering av beställd
materiel är ju endast en följd
av beställningsbemyndigandenas storlek
och den takt, vari beställningarna hinner
effektueras.

Jag vill, herr talman, erinra om att
arméförvaltningen för nästa budgetår begärt
beställningsbemyndiganden till belopp
av 262 miljoner kronor. Från detta
av arméförvaltningen begärda belopp
bör dock dragas dels av riksdagen vid
höstsessionen 1951 givet beställningsbemyndigande
på 5,2 miljoner kronor,
dels ett belopp av 24,1 miljoner kronor,
vilket riksdagen har ställt till förfogande
på grund av kostnadsstegringar, alltså
tillsammans 29,3 miljoner kronor. Äskandet
minskas då till 232,7 miljoner
kronor. Av detta belopp har Kungl. Maj :t
upptagit i statsverkspropositionen 185
miljoner kronor.

Arméförvaltningen har upptagit endast
de anskaffningar, som framstår som
allra mest angelägna. En väsentlig ökning
i anskaffningstakten är nödvändig,
därest arméns materielutrustning inom
rimlig tid skall nå den nivå, som motsvarar
kravet på arméns operationsduglighet.

Departementschefen erkänner också
att bristerna i ammunitionsutrustningen
uppgår till avsevärda belopp. Orsaken

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till anskaffning av tygmateriel m. m.

härtill är delvis att man räknat om såväl
ersättnings- som utrustningsbehoven
och därigenom kommit till större summor,
än vad man hittills räknat med.
Även departementschefen erkänner att
en snabbare takt i fråga om ammunitionsanskaffningen
måste eftersträvas.

Jag vill också erinra om vikten av en
ombeväpning av vårt artilleri. Det framhölls
i den gemensamma borgerliga motionen
vid förra årets riksdag, att nära
hälften av vårt lätta fältartilleri består
av föråldrade pjäser, konstruerade under
1900-talets första decennier och därför
också avsevärt underlägsna motsvarande
pjäser i utländska arméer. Då
därtill kommer att vår relativa artilleristyrka,
alltså antalet artilleripjäser per
infanteribataljon, är låg i förhållande till
utländska arméorganisationers, så framträder
ännu mer svagheterna hos vårt
fältartilleri.

Även luftvärnsartilleriet, som ju anskaffades
så sent som i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet, är omodernt,
beroende på den tekniska utvecklingen
och framför allt på flygplanens
ökade hastigheter.

Ett bifall till propositionen medför
att anskaffningen av ammunition inte
kan ske i önskvärd omfattning. Vidare
kan inte den påbörjade moderniseringen
av artilleriets och luftvärnets pjäser
och eldledningsmateriel fortsätta i beräknad
takt. Slutligen —- och det är också
en ganska allvarlig sak — kan armén,
därest riksdagen nu följer Kungl.
Maj:ts förslag, inte till fullo utnyttja den
inom landet befintliga produktionskapaciteten;
industriföretagens kapacitet kan
inte utnyttjas för anskaffning av denna
materiel. Denna kapacitet kommer då,
när inte beställningar står till förfogande
för vårt eget försvar, att användas
för utländska makters räkning.

Av de skäl som jag nu anfört ber jag
att få yrka bifall till reservation 2) vid
p. 48.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vet
nog att det finns brister inom vårt försvar,
men vi gör ju också åtskilligt för
att avhjälpa dessa.

Vad den här punkten beträffar,
så finns för innevarande budgetår
utlagda beställningsbemyndiganden för
122 276 000 kronor. Kungl. Maj:t har för
nästa budgetår föreslagit 185 miljoner
kronor. Vad betalningsmedlen beträffar,
som ställs till förfogande, är summan
för innevarande budgetår 90 576 000
kronor. Kungl Maj:t föreslår för nästa
budgetår 140 miljoner kronor. Jag tycker
inte att det finns anledning att klaga
på dessa anslagsäskanden, när man
tänker på att det är många ändamål som
måste tillgodoses.

Utskottet har också erinrat om att den
30 juni 1952 kommer enligt hittills meddelade
beslut beställningsbemyndiganden
på 296,2 miljoner kronor att inte
vara täckta av betalningsmedel. Vid bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande förslag
kommer den 30 juni 1953 motsvarande
belopp att utgöra 341,2 miljoner
kronor. Nu har reservanterna föreslagit
att beställningsbemyndigandena skall
ökas med 20 miljoner kronor och att beloppet
betalningsmedel, som skall ställas
till förfogande, ökas med 3 miljoner
kronor. Jag tycker inte, herr talman, att
när det gäller så stora belopp, detta yrkande
kan ha så avgörande betydelse
för försvaret. Därför har jag utan tvekan
kunnat ansluta mig till utskottsmajoriteten
och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 49 och 50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Lädes till handlingarna.

Punkten 52.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för hemvärnet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, dels ock till Armén:
Hemvärnets avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
380 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbäck m. fl. (I: 332)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 435), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag höjas med 40 000 kronor till
420 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore
i fråga,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hemvärnet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 380 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde och Svensson i Ljungskile, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors och
Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för hemvärnet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

b) till Armén: Hemvärnets avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 400 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Under olika
rubriker för det frivilliga försvaret
föreligger en hel knippa av reservationer.
Såsom föregående talare framhållit
har utskottet i år i allmänhet gått fram
på en enig front, beroende på att Kungl.
Maj:ts förslag har varit väl genomtänkta.
Det är egentligen bara i fråga om den
frivilliga försvarsverksamheten som
åsikterna har gått isär.

Den punkt, som det nu närmast gäller,
avser hemvärnets avlöningar. Alla i
denna kammare torde ha sig bekant vilken
uppoffrande verksamhet som hemvärnscheferna
och hemvärnsledarna ägnat
åt det frivilliga försvaret. Det är i
stort sett en oavlönad verksamhet, och
inte bara en oavlönad verksamhet, utan
den är ofta förknippad med inkomstminskningar
och direkta utgifter för vederbörande.
Hemvärnschefernas arvode
är numera i allmänhet omkring 150 kronor
per år. Detta belopp utgör ju bara
en bråkdel av den förlust, som vederbörande
i många fall får ta.

Nu invändes det mot vår hemställan
i utskottet, att vad vi begär utöver majoritetens
förslag är så litet, att det i de
enskilda fallen ekonomiskt sett inte kan

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

betyda någonting, och det ligger givetvis
något i detta, men då vi ändå hållit
fast vid vår reservation och yrka på en
ökning med 20 000 kronor för hemvärnets
avlöningar, gör vi det närmast av
psykologiska skäl. Vi har ansett det vara
av värde att statsmakterna inför de
människor, som ägnar sig åt denna frivilliga
verksamhet, deklarerar sitt intresse
och sin uppskattning av den verksamhet
de utövar.

Med herr talmannens tillstånd kanske
jag får nämna ett par ord även om de
efterföljande punkterna, vilka också avser
frivillig försvarsverksamhet. Det gäller
hemvärnets omkostnader. Det är ofta
enskilda som här får svara för de utgifter,
som staten skulle bestrida. Det
gäller vidare hemvärnets övningar,
framför allt hemvärnets övningsanslag i
fråga om spräng- och mintjänst. När det
gäller denna tjänst möjliggör anslaget
endast en grundläggande utbildning. Tidigare
har det utgått anslag för mera
kvalificerad spräng- och mintjänst, efter
vad jag vill minnas senast för budgetåret
1949/50. Detta anslag står inte
längre till förfogande. I händelse av ett
överrumplande krigsfall är det närmast
hemvärnet vi och de olika orterna har
att lita till. Det är därför angeläget att
hemvärnet får insikt just i denna viktiga
detalj av försvaret.

Våra reservationer gäller också anslag
för anskaffande åt hemvärnet av
tygmateriel, som blivit eftersatt framför
allt därför att hemvärnet expanderar.
Under tiden den 1 juli 1949 till den 1
juli 1951 har hemvärnets styrka ökats
med åtta procent, och den ökningen
fortgår alltjämt, men någon ökad tilldelning
av utbildningsammunition har inte
kommit till stånd. Hemvärnets utbildning
på denna punkt har följaktligen
kommit att sacka efter.

Ett gammalt spörsmål, som varit föremål
för behandling år efter år, när fjärde
huvudtiteln varit före, har varit anslaget
för den frivilliga befälsutbildningen.
Det har klagats bittert från det
frivilliga befälets håll över att riksdagen
inte har uppskattat deras insatser på tillbörligt
sätt. Även på denna punkt före -

Anslag till hemvärnets avlöningar,
ligger en reservation, likaså i fråga om
det frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
och i fråga om den frivilliga djursjukvården.

Sammanfattningsvis torde man kunna
säga, att inte några detaljer i försvaret
ger så rik avkastning i förhållande till
de anvisade medlen som den friviliga
försvarsverksamheten ger.

Jag kommer, herr talman, att yrka bifall
punkt för punkt till de föreliggande
reservationerna och nöjer mig nu med
att yrka bifall till reservationen under
punkten nr 52, som rör hemvärnets avlöningar.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! På
denna punkt och på några av de närmast
följande beträffande hemvärnet föreligger
redan i departementschefens
förslag icke oväsentliga anslagshöjningar.
Dessa uppgår i fråga om de olika
ändamålen till sammanlagt 769 000 kronor.
Motionärerna har yrkat anvisande
av ytterligare 420 000 kronor.

Det förslag, som föreligger från Kungl.
Maj:t och som utskottet för sin del har
ansett vara rimligt och riktigt och därför
tillstyrker, avser att motsvara inträffade
prisstegringar. Beräkningarna
är gjorda så att hemvärnets verksamhet
skall kunna bedrivas i ungefär samma
omfattning som tidigare. Meningsskiljaktigheterna
gäller endast avvägningsfrågor.
Folkpartimotionen och reservanterna
har på dessa punkter bjudit litet
mera, därför att de anser att anslagen
inte eljest räcker till. Utskottet tror sig
emellertid veta att man inom hemvärnets
ledning inte haft någonting att erinra
mot det förslag, för vilket utskottet
står.

Beträffande den nu förevarande punkten
skiljer sig ståndpunkterna endast i
fråga om hemvärnschefernas och kretshemvärnschefernas
arvoden. Hemvärnscheferna
har för närvarande ett arvode
av 150 kronor per år. Utskottets förslag
innebär en höjning med 15 kronor, medan
reservanterna vill ge hemvärnsclieferna
ytterligare 15 kronor. Eftersom
hela denna verksamhet är av frivillig

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets avlöningar,
natur och eftersom vi tror att ersättningen
i och för sig har en ganska liten
betydelse i sammanhanget, kan vi inte
tänka oss att en ökning med ytterligare
15 kronor skulle ha så värst stora verkningar
när det gäller hemvärnets verksamhet.
I utskottet har vi inte låtit oss
övertygas om att vare sig hemvärnets
eller vårt försvars effektivitet beror av
denna bagatell.

Jag ber för min del att få yrka bifall
till utskottets hemställan under denna
punkt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Den som är mycket intresserad
av alla dessa frivilliga försvarsorganisationer
kommer helt naturligt på
sätt och vis i en penibel situation på
grund av dessa reservationer, om man
nämligen anser att det kan vara oklokt
att rösta för dem.

Hur har det varit tidigare i riksdagen
beträffande dessa ärenden? Jo, det har
i regel varit så att för de frivilliga försvarsorganisationerna
intresserade personer
har tagit kontakt med organisationerna
och därefter resonerat med representanter
för olika politiska partier.
Resultatet har oftast blivit en samlingsmotion,
i vilken man i samförstånd med
de frivilliga organisationerna försökt att
få till stånd ett höjt anslag till dessa
organisationer, och mycket ofta har detta
lyckats. Jag vet till och med fall, då
detta har skett i samförstånd med vederbörande
statsråd. Jag vet också fall,
då de frivilliga försvarsorganisationerna
uppvaktat statsrådet och påvisat det besvärliga
läget beträffande organisationerna
och statsrådet inför detta lagt
fram förslag om tilläggsanslag. Jag erinrar
mig att vi vid ett tillfälle till och
med hade så många namn på en motion,
att vi hade majoritet i kamrarna
för en motion rörande skyttet. Jag undrar
om det inte är så det skall gå till,
att man alltså försöker ordna upp dessa
frågor i samförstånd. Vi vet ju att dessa
frivilliga försvarsorganisationer rekryteras
från alla samhällsgrupper och att
det alltså finns för organisationerna in -

tresserat folk inom alla de politiska partierna.
Jag sitter själv med i ledningen
för en av dessa organisationer, och jag
är ytterst angelägen om att dessa olika
organisationer skall kunna få ökade anslag.
Jag kan nämna att vi åtminstone
beträffande en organisation kommer att
hemställa om en viss förstärkning av
anslaget, därför att det är nödvändigt
för att organisationen över huvud taget
skall kunna fungera. Det gäller exempelvis
i fråga om skjutbanorna. Man kan
ju inte hålla på och skjuta, om skjutbanorna
måste avstängas på grund av
säkerhetsskäl.

Hur har det nu gått till i år, när det
gäller denna fråga? Herr Lundgren hos
högern och jag i bondeförbundet har
varit de agerande inom våra partier,
när det gällt motioner i dessa frågor.
Vi visste emellertid, varken han eller
jag, någonting om denna folkpartimotion
förrän den plötsligt damp ned. Jag
frågade de frivilliga försvarsorganisationerna,
om man på det hållet hade
medverkat till motionen, men där hade
man inte en aning om att en motion
skulle framläggas i denna fråga. Jag undrar
om det är klokt, att det motioneras
på det sättet. Jag tror det inte, utan
jag anser att det vore lyckligast, att man
fortsätter på den igamla vägen och försöker
få till stånd samlingsmotioner för
att därigenom åstadkomma resultat.

Med detta har jag, herr talman, velat
visa att jag befinner mig i en otrevlig
situation. Jag skulle naturligtvis mycket
gärna se att dessa frivilliga försvarsorganisationer
finge ett högre anslag, men
å andra sidan undrar jag om det är
klokt att en mycket stark minoritet röstar
för reservationerna. Detta måste förrycka
det goda samarbetet, när det gäller
denna försvarsfråga i synnerhet som
det gäller så små summor. Jag skulle
därför vilja ifrågasätta, om det inte kunde
vara tillräckligt att högern och folkpartiet
demonstrerade sin försvarsvilja
genom att de förfäkta reservationen men
undviker votering för att därigenom
slippa ett nederlag för reservationen.
Jag tror det vore taktiskt klokare att
inte pressa dem, som gärna skulle vilja

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

ha ett högre anslag, att rösta emot reservationen,
om de anser att det inte
handlats taktiskt klokt denna gång, därför
att man inte försökt att få till stånd
en samling i denna fråga.

Jag skulle alltså vilja vädja till reservanterna
att de, i det goda samförståndets
tecken, avstår från att driva
reservationerna till sin spets och i stället
nöjer sig med att här ha förfäktat,
att vi måste försöka få fram högre anslag
i dessa fall. Jag vill vädja till herr
statsrådet, som ju är närvarande i kammaren,
att han verkligen prövar frågan
och söker få fram en annan inställning
hos finansministern — ty det är givet
att frågans läge för dagen i allra högsta
grad beror på finansministern.

Jag har, herr talman, velat säga detta
därför att jag är varmt intresserad för
att samförståndet och samarbetet när det
gäller de frivilliga försvarsorganisationerna
skall bestå och att man inte bör
förrycka det samarbetet genom voteringar,
som splittrar när vi faktiskt behöver
största möjliga enighet för att
kunna lösa frågan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Utskottets
representant herr Gillström ansåg
att höjningen av anslaget till arvode
åt hemvärnscheferna och av bidragen
till dessa chefer för anskaffande av expeditions-
och förrådslokaler var av så
ringa storlek att den saknade praktisk
betydelse. I Kungl. Maj:ts förslag höjs
dessa ersättningar med 10 procent, vilket
beträffande avlöningarna innebär er»
höjning med 15 kronor, under det att
reservanterna vill höja dem med 30 kronor.
Beloppen är alltså mycket små, och
frågan om höjning har närmast symbolisk
betydelse.

Jag tror dock, herr talman, att det av
psykologiska skäl kan vara klokt att ge
hemsvärnscheferna, som utför ett utomordentligt
viktigt frivilligt arbete, en höjning
som ungefär motsvarar penningvärdets
fall.

För övrigt kan jag, herr talman, helt
instämma i vad herr Ohlon anfört på
dessa punkter.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Herr andre vice talmannen förklarade
att han — som vi förut vet — är utomordentligt
intresserad särskilt för skytterörelsen
och att det enligt hans uppfattning
var nödvändigt att höja anslagen
för att förbättra skjutba norna, som ju
är i mindre tillfredsställande skick särskilt
med hänsyn till den numera förekommande
skjutningen med automatvapen.
Det är ju, herr talman, just vad vi
reservanter har begärt, då vi önskar en
viss höjning av anslaget till främjande
av det frivilliga skytteväsendet. Jag föreställer
mig att herr andre vice talmannen
utan alltför stora taktiska betänkligheter
skall kunna rösta för det högre
anslaget på den punkten.

Herr OHLON: Herr talman! Jag är den
förste att beklaga att herr andre vice
talmannen enligt egen utsago befinner
sig i en obehaglig situation. Att herr
andre vice talmannen råkat i det läget
rår vi verkligen inte för, och det var
inte heller avsikten med våra motioner.

Nu frågar herr vice talmannen hur
dessa motioner har kommit till; han är
överraskad att vi har avlämnat dem utan
att på förhand fråga honom. Ja, herr talman,
det var kanske ett förbiseende att
vi inte vände oss till herr andre vice
talmannen, men eftersom han tillhör ett
regeringsparti trodde vi inte att det
skulle finnas så stora utsikter att få hans
medverkan i år. Jag lovar dock att vi i
fortsättningen, om herr andre vice talmannen
står kvar som ledamot av kammaren,
kommer att inbjuda honom att
delta i våra aktioner.

Herr andre vice talmannen förklarade
att vi, såvitt han visste, inte haft förbindelse
med de frivilliga försvarsorganisationerna.
Jo, det har vi verkligen
haft, men jag vet inte om vi varit i kontakt
med samtliga dessa organisationer.
Den myndighet vi stöder oss på är i
varje fall försvarets civilförvaltning; vi
har tagit upp dess anslagskrav, som motsvarar
kompensation för penningvärdets
försämring.

Till sist skulle jag vilja säga, herr talman,
att detta inte får bli någon taktisk

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

fråga utan bör vara en saklig angelägenhet.
Och då nu herr andre vice talmannen
deklarerat, att han har intresse för
våra reservationer och synbarligen sympatiserar
med dem, förutsätter jag att
han ansluter sig till dem såsom den saklige
man han i själva verket är.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är väl ändå onödigt
att vi i en sådan här fråga söker missförstå
varandra! Herr Ohlon begrep säkerligen
av mitt anförande, att jag inte
var stött över att jag inte blivit tillfrågad.
Jag tyckte i stället, som jag sade i
mitt anförande, att det var litet egendomligt
att man inte i år försökt gå vidare
på samma väg som vi följt tidigare
under alla år, när vi strävat att lösa dessa
frågor, som bör stå över partierna, i
samförstånd genom att väcka samlingsmotioner.
Och den uppfattningen har
jag fortfarande, trots vad herr Ohlon
säger.

Många av oss, som är intresserade för
de organisationer det här gäller, har den
uppfattningen att statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet säkerligen
försökt pressa fram så stora anslag som
möjligt till dessa organisationer men att
han på grund av det finansiella läget
och finansministerns betänkligheter inte
kunnat komma längre. Under sådana
förhållanden måste väl herr Ohlon hålla
med om att man inte bör irritera stämningen
genom att driva frågan till sin
spets och vid en votering få reservationerna
avslagna. Jag kommer troligen att
avstå, om det blir votering i denna fråga,
herr Ohlon, därför att den ligger så
besvärligt till. Jag anser nämligen å ena
sidan att det är önskvärt med högre anslag
men å andra sidan att det är taktiskt
oklokt att driva fram frågan på det
sätt som man har gjort i år.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag griper til] ordet för
att inte finansministern i onödan skall
råka i skottgluggen; jag tycker att han

gör det så ofta annars, att det inte är riktigt
att så skall ske även i detta fall. Jag
påtar mig ansvaret för de föreliggande
förslagen.

Herr Ohlon uttryckte önskemålet, att
man skall betrakta denna angelägenhet
ur sakliga mera än ur taktiska synpunkter.
Det kan emellertid då ifrågasättas
om inte reservanterna har överdimensionerat
betydelsen av de skillnader som
finns mellan utskottet och reservanterna
när det gäller anslagen till de frivilliga
försvarsorganisationerna.

Herr Ohlon påpekade i sitt första yttrande,
att åsikterna egentligen bara går
isär om anslagen till de frivilliga försvarsorganisationerna,
när det gällt anslagsäskandena
under fjärde huvudtiteln.
Det kan i och för sig vara riktigt. För
mitt eget vidkommande medger jag, att
jag inte haft tillräcklig tid till förfogande
för att på allvar sätta mig in i de frivilliga
försvarsorganisationernas verksamhet
och med utgångspunkt därifrån
bedöma, hur stora anslag som bör beviljas.
Jag har med andra ord ställt mig
avvaktande. Som kammarens ärade ledamöter
känner till, föreligger ett betänkande
från den s. k. frivilligkommittén.
Vid remissbehandlingen utsattes det för
en mycket stark kritik i olika hänseenden,
vilket gjorde att det inte var möjligt
för mig att beakta kommitténs förslag
när propositionen skulle utarbetas.

Med hänsyn till de skilda meningarna
om dessa anslagsäskanden ber jag att
särskilt få understryka, att jag icke underskattar
betydelsen av den frivilliga
försvarsverksamheten, även om jag kanske
i någon mån betraktar det som ett
överord, när herr Ohlon gör gällande
att det inte finns någonting annat inom
försvarets område som ger så rik avkastning
som den frivilliga försvarsverksamheten.
Jag tror att det yttrandet ändå
innebär en underskattning av det reguljära
militära försvarets betydelse för
vårt land.

När det gäller denna frivilliga verksamhet
kan jag för min del dock inte
komma till någon annan slutsats än den,
som herr Gillström tidigare gett uttryck
åt i fråga om arvodena till kretshem -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

värnschefer och hemvärnschefer. De
skillnader i arvodena, varom nu är fråga,
kan inte ha någon väsentlig betydelse.
Jag fäster nämligen det största avseende
vid att man i denna frivilligverksamhet
allt fortfarande kan räkna med
offervilja från medlemmarnas sida. Vi
har all anledning att värdesätta den idealitet,
som här kommer till uttryck.

Jag har med hänsyn till min avvaktande
hållning utgått från att dessa bisysslearvoden
skall behandlas som alla
andra av liknande karaktär, d. v. s. höjas
med tio procent.

För att sedan ta upp frågan om hemvärnets
övningar vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet på att så sent som
för budgetåret 1950/51 skedde en höjning
med 200 000 kronor, varav 100 000
kronor med anledning av ökad rekrytering
till hemvärnet och 100 000 kronor
för ökad utbildningsverksamhet. Den i
år framlagda propositionen innebär en
ytterligare höjning med 200 000 kronor,
men jag anser att man redan genom höjningen
1950/51 gjorde ett ryck uppåt till
ett plan, där vi får hålla oss i fortsättningen
i avvaktan på att man kan ta en
mera definitiv ställning till frågan om
det frivilliga försvaret.

När det gäller det frivilliga sjukvårdsväsendet,
vilket herr Ohlon nyss nämnde,
har han och folkpartiet uppträtt med
en viss generositet. De bär föreslagit en
höjning med 60 000 kronor, medan reservanterna
nöjer sig med 10 000 kronor.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att vi har en reservationsbehållning
på 52 864 kronor.

Om jag sedan går vidare till den frivilliga
befälsutbildningsrörelsen, har
även där 1950/51 skett en uppryckning
genom en höjning av anslaget med i runt
tal 600 000 kronor. Förhållandet är likartat
på nästan varje post. Det frivilliga
skyttet har alltsedan 1947 hemställt
om en höjning av understödet per anslagsberättigande
civil gevärsskytt, vilket
nu är 4 kronor. Tidigare har detta
icke beaktats. I och med det förslag, som
framläggs i år, sker det en höjning med
1 krona per skylt, vilket motsvarar en
sammanlagd höjning med 140 000 kronor.

Anslag till hemvärnets avlöningar.
Dessutom har jag vid bestämmandet av
sistnämnda anslag tagit hänsyn till att
automatvapenskyttet också hör främjas
med hänsyn till vapnets ökade betydelse
i krig. Det är således också ett tillmötesgående
trots den återhållsamhet, som jag
hela tiden har iakttagit i avvaktan på att
jag kan ta mera bestämd ståndpunkt till
hela frivilligverksamheten.

Vad beträffar anslaget till Folk och
Försvar är jag något överraskad av att
man från motionärernas sida under hänvisning
till att anslaget skulle ha sänkts
från 20 000 till 10 000 kronor uttrycker
önskemål om att departementschefen
skall visa större förståelse för den upplysningsverksamhet,
som bedrivs av Folk
och Försvar. En sådan förståelse, som
motionärerna åsyftar, har jag redan visat.
Mina gamla förbindelser med Folk
och Försvar gör att jag tillmäter den
upplysningsverksamhet, som utgår därifrån,
stor betydelse. Emellertid har under
innevarande budgetår skett en omläggning
av anslagen, vilket bland annat
lett till att Folk och Försvar fått anslaget
sänkt med 10 000 kronor, medan återstående
10 000 kronor ställts till Kungl.
Maj:ts förfogande. Den 18 januari innevarande
år fattades ett beslut om att
10 000 kronor utöver de tidigare beviljade
skulle ställas till Folk och Försvars
förfogande. Jag har sålunda redan visat
det positiva intresse för Folk och Försvar
som reservanterna efterlyser.

Jag kan således, herr talman, instämma
i vad herr andre vice talmannen sade
om att vad vi nu avhandlar är en
saklig angelägenhet. Min slutsats blir då
att skillnaderna i utskottsreservanternas
och utskottsmajoritetens förslag överdimensioneras.
Bäst är, om man inte hänger
sig åt några mer eller mindre politiska
spekulationer utan ser sakligt och
kallt på frågorna. Med utgångspunkt därifrån
och från den osäkerhet, som i varje
fall jag känner tills jag hunnit närmare
tränga in i frivilligkommitténs betänkande
och kunnat dra mera positiva slutsatser
därav, bör man kunna förhålla sig
avvaktande utan att skillnaderna i uppfattningarna
skall behöva tillmätas alltför
stor betydelse.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Herr OHLON: Med anledning av försvarsministerns
sista yttrande vill jag
säga, att det är inga politiska spekulationer,
som dikterat vårt ståndpunktstagande
här i dag. Vår inställning är i
stället dikterad av vad försvarets målsmän
haft att anföra i frågan.

Jag vill emellertid tacka försvarsministern
för hans uttalade uppskattning
av den frivilliga försvarsverksamheten
och den uppoffring och idealitet, som
kommer till uttryck i denna verksamhet.
Den omständigheten att jag talat till förmån
för de frivilliga försvarsorganisationerna
innebär inte på något sätt att
jag velat undervärdera vårt egentliga,
stora försvar. Jag har endast ifrågasatt,
om inte utbytet av den frivilliga
försvarsverksamheten är störst, om man
ser det i förhållande till de små anslag
som det här gäller. Det är ju försvinnande
små anslag i jämförelse med den
stora försvarsbudgeten.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har inte någon anledning att
misstänkliggöra herr statsrådets stora
intresse för det frivilliga försvaret. Jag
har tvärtom den uppfattningen, att från
herr statsrådets sida har visats och kommer
att visas en utomordentlig villighet
att så långt de ekonomiska möjligheterna
sträcker sig stärka det frivilliga
försvarets verksamhet.

Anledningen till att jag begärde ordet,
herr talman, är närmast att jag är rädd
för att debatten såsom den har kommit
att arta sig, kan inge kammarens ledamöter
den föreställningen, att de frivilliga
försvarsorganisationerna med de anslag
och de höjningar därav, som är
ifrågasatta, kommer ut ur alla ekonomiska
besvärligheter. Så förhåller det
sig inte. Den som i någon mån har tillfälle
att praktiskt försöka realisera de
önskemål, som man inom det lokala frivilliga
försvaret har beträffande propaganda
och verksamhet i övrigt, vet att
de frivilliga försvarsorganisationerna
alltjämt har att kämpa med utomordentligt
stora ekonomiska svårigheter.

Den enda möjligheten att upprätthålla

det frivilliga försvarets verksamhet i den
omfattning, som den för närvarande har,
är att lita till den enskilda offervilligheten,
där den är till finnandes. Jag
skulle vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att om det är relativt
lätt att under goda konjunkturer erhålla
enskilda bidrag till ett så beaktansvärt
ändamål, som det frivilliga
försvaret utgör, kommer det att möta
betydande svårigheter att få bidrag, om
det skulle bli en konjunktursvängning.
Jag kan därför inte underlåta att delge
kammaren mina farhågor för att en alltför
snäv begränsning av de statliga anslagen
till det frivilliga försvaret kan
under de kommande åren medföra svårigheter
att upprätthålla det frivilliga
försvarets verksamhet i nuvarande omfattning,
eftersom verksamheten inte kan
bedrivas med nuvarande effektivitet,
vilken man önskar bibehålla, utan ett
kraftigt bistånd från enskilda bidragsgivare.

Det är naturligtvis alldeles riktigt att
såsom herr Gillström och försvarsministern
har påpekat skillnaden mellan
reservanternas förslag och utskottets
förslag i den nu aktuella punkten angående
arvodena till hemvärnscheferna
ekonomiskt sett betyder ganska litet för
vederbörande. Det kan vara ungefär detsamma,
om de får 15 kronor mer eller
mindre för ett arbete och besvär, som
inte ens med det högre anslaget blir
honorerat. Det tror jag är riktigt. Jag
tror att dessa 15 kronor i och för sig
inte spelar så stor roll. Men, herr talman,
en omständighet, som är viktigare,
är att dessa 15 kronor för vederbörande
utgör ett mått på det intresse, med vilket
deras arbete omfattas av de statliga
myndigheterna. Med hänsyn därtill tror
jag att den ytterligare generositet, som
ligger i en höjning med 15 kronor, rent
idémässigt och psykologiskt är avsevärt
mycket mera värd än summan i och för
sig. Om jag därför till slut kommer att
rösta för reservanternas förslag, beror
det således inte på att jag tror att den
högre ersättningen skapar så mycket
större belåtenhet hos hemvärnsbefälet
därigenom att pengarna i och för sig

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

spelar så stor roll, utan jag gör det därför
att jag tror att i en höjning av anslaget
kommer att inläggas den betydelsen,
att riksdagen velat starkare erkänna
värdet av det arbete, som hemvärnscheferna
utför i det frivilliga försvarets
tjänst. Genom att höja anslaget på denna
och kommande punkter tror jag att
man förstärker det frivilliga försvarets
representanters intresse för att fortsätta
denna för vårt försvar så viktiga verksamhet.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
till herr andre vice talmannen framföra
ett tack för hans första anförande. Jag
har nämligen den uppfattningen, att
ingen undervisning är så givande och
ger så starka intryck som en åskådningsundervisning,
därest den utföres på
ett ordentligt och effektivt sätt. Jag
måste säga, herr talman, att jag har
aldrig någonsin förut erhållit en så praktiskt
belysande illustration av innebörden
i det gamla ordspråket om åsnan
mellan hötapparna.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Reservanterna
erkänner säkerligen med
allra största tacksamhet att försvarsministern
höjt anslaget per anslagsberättigad
skytt. Denna höjning kan emellertid
inte möjliggöra den förbättring av
underhållet av skjutbanorna, som är
nödvändig för att dessa skall kunna
komma i riskfritt skick. Detta är anledningen
till att reservanterna i fråga om
skytteväsendets befrämjande har stannat
för det högre anslaget.

Anslaget till Folk och Försvar är, herr
talman, i statsliggaren upptaget med
10 000 kronor, men sedan har denna organisation
genom särskilt beslut av
Kungl. Maj:t fått ytterligare 10 000 kronor.
Det är dock en avsevärd skillnad,
om riksdagen beviljar ett anslag till en
organisation än om organisationen skall
bli beroende av huruvida Kungl. Maj:t
kan bevilja denna organisation de medel,
som behövs.

Jag ber alltså, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Ohlon in. fl.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det var med största tillfredsställelse
jag hörde försvarsministerns
uttalande här i kammaren. Jag
tyckte att det var rätt löftesgivande, och
jag kan då i det sammanhanget yppa att
åtminstone en försvarsorganisation har
beslutat att uppvakta försvarsministern
för att försöka informera honom så pass
mycket i frågan, att organisationen skulle
kunna få ett tilläggsanslag, eller i annat
fall ett högre anslag nästa år. Jag
tror att det är riktigare att gå sådana
vägar, och som jag nyss sade är det
bättre att väcka samlingsmotioner än
partimotioner och på det sättet splittra
i kammaren.

Herr Elon Andersson sade att han fått
en åskådningsundervisning. Det var ju
glädjande att det blev någon behållning
för herr Elon Andersson av mitt första
anförande. Jag vill emellertid erinra
herr Elon Andersson om att man kan
utsträcka åskådningsundervisningen ännu
längre. Jag tänker i detta fall inte
precis på en åsna, utan man kan kalla
djuret eller individen vad som helst —
jag överlåter åt herr Elon Andersson att
använda vilken beteckning han önskar.
Jag kom att tänka på hunden, som gick
med ett köttben i munnen på en spång
över en å och speglade sig i vattnet och
där såg ett ännu större köttstycke. När
han gapade efter det andra köttstycket,
tappade han det som han hade i munnen,
så att det föll i ån, och så fick han
ingenting. Ja, herr Elon Andersson, den
risken föreligger alltid vid demonstrationer
att man kan mista alltihop om
man fikar efter för mycket. Det är den
risken jag ser med folkpartimotionen,
att man här kan få sådana voteringssiffror
och en sådan olust för en demonstration,
att kanske den frivilliga försvarsorganisationen
skulle kunna bli lidande
på kuppen. Av denna anledning, herr
talman, vidhåller jag att det är klokare
att lösa frågorna för den frivilliga försvarsorganisationen
i samförstånd. Sedan
må herr Elon Andersson ha åskådningsmaterialet
med åsnan och de två
hötapparna att roa sig med i vardagslag
och i helgdag.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets avlöningar.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag uppkallades av herr
Elon Anderssons anförande. Han ville
poängtera att frivilligförsvaret genom att
kammaren nu eventuellt skulle följa utskottet
inte därigenom har kommit ur
alla ekonomiska svårigheter. Jag ber att
få understryka riktigheten av detta påstående.
Det är alldeles givet att frivilligorganisationerna
inte kommer ur alla
ekonomiska svårigheter genom de anslag
som beviljas, men å andra sidan,
herr Elon Andersson, tycker jag att man
för tydlighetens skull bör understryka
att om kammaren följer reservanterna,
kommer inte frivilligförsvaret heller ur
alla ekonomiska svårigheter. Om det
skulle förhålla sig så att statsmakterna
beviljade dessa frivilligorganisationer
medel i sådan utsträckning att det inte
behövde bli fråga om några vare sig
ekonomiska eller andra uppoffringar
från de deltagandes sida, skulle vi enligt
mitt förmenande undergräva det element
av idealitet, som vi ändock vill
vädja till.

För att undvika varje form av missförstånd
vill jag understryka att frivilligförsvaret
icke får uppfatta ett beslut
i enlighet med utskottets förslag som ett
bevis för att riksdagen härigenom visar
ett mindre intresse för frivilligförsvaret
än reservanterna gör. Jag tycker inte att
man skall mäta det intresse, som riksdagen
hyser för dessa ting, i snöda
pengar — höll jag på att säga — även
om vi lever i en i högsta grad materialiserad
värld. Man får sålunda inte heller
gradera regeringens inställning till
frivilligförsvaret i det faktum, att regeringen
föreslår 15 kronors och reservanterna
föreslår 30 kronors tillägg på ersättningarna
till hemvärnscheferna. Det
skulle vara ganska absurt, om vi skulle
komma till den slutsatsen att vi säger
att här visar utskottets majoritet och regeringen
15 kronors intresse för dessa
ting, medan reservanterna visar dubbelt
så stort intresse därigenom att de velat
gå med på 30 kronor.

Jag har velat säga detta för att det
inte skall uppstå något missförstånd. Om
vi går igenom allt vad som i proposi -

tionen föreslås till samtliga frivilligorganisationer,
kommer vi upp till en summa
på i runt tal 10,7 miljoner kronor.
Reservanterna föreslår en summa
som med ungefär 800 000 kronor
överstiger det av Kungl. Maj :t förordade
beloppet. Detta innebär en höjning med
ungefär 8 procent, och det är klart, att
det i och för sig kan ha en viss betydelse
ur ekonomisk synpunkt för frivilligorganisationerna.
Men i frivilligförsvarets
eget intresse vill jag med anledning
av herr Elon Anderssons anförande
understryka att detta inte får anses
som ett bevis för de mer eller mindre
varma känslor, som man hyser för frivilligförsvaret.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Herr statsrådet och jag är, såvitt
jag förstår, fullkomligt ense om att varken
utskottets förslag eller reservanternas
förslag kan helt befria frivilligförsvaret
från att söka sin ekonomiska bärgning
från frivilliga bidragsgivare. Jag beklagar
om herr statsrådet och kammaren
fått den uppfattningen, att jag trott att
ett bifall till reservanternas förslag skulle
befria det frivilliga försvaret från ekonomiska
bekymmer. Jag delar också herr
statsrådets uppfattning, att skall det frivilliga
försvaret i allo behålla etiketten
frivillig, får nog frivilligheten lov att
visa sig inte bara i form av frivillig utbildning
utan också i form av frivilliga
bidrag för täckande av kostnaderna för
det frivilliga försvarets upprätthållande.
Detta är, herr statsråd, en sak för sig.

En annan sak är att det frivilliga försvaret
i större eller mindre utsträckning
måste grunda sin verksamhet på de bidrag,
som från statens sida lämnas. När
jag talar om de psykologiska omständigheterna
i samband med denna 15-kronorshöjning,
har det bottnat i uppfattningen
att det är svårare att komma ut
till människorna och be om bidrag till
det frivilliga försvarets upprätthållande,
om de får den uppfattningen att de skall
ta en större börda av de ökade kostnaderna
än staten för sin del är beredd att
göra. Det får inte vara på det sättet, att

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

bidragsgivarna till det frivilliga försvaret
skall ta hela eller större delen av
bördan, utan staten bör i detta sammanhang
visa större intresse för att delta i
de ökade kostnader, som en effektivisering
av verksamheten för med sig.

Jag är som sagt, herr statsråd, angelägen
att betona, att det inte varit meningen
att på något som helst sätt inge
kammaren den föreställningen, att ett
bifall till den av reservanterna föreslagna
anslagshöjningen med sammanlagt
800 000 kronor skulle vara detsamma
som att det frivilliga försvaret kan leva
i godan ro med de pengar som det då får.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning'' flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Anslag till hemvärnets omkostnader,
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 53.

Anslag till hemvärnets omkostnader.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
332 och 11:435, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Hemvärnets omkostnader för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 550 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 332 av
herr Holmbäck m. fl. och II: 435 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
höjas med 30 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:332 och 11:435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Hemvärnets
omkostnader för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 580 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Med hänsyn
till vad som förut anförts ber jag
att få yrka bifall till den under föreliggande
punkt avgivna reservationen.

Herr GILLSTRöM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

lifter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna

30 Nr 16. Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till hemvärnets övningar. — Anslag till hemvärnets tygmateriel m. m.

yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 54.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55.

Anslag till hemvärnets övningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Hemvärnets övningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 375 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner 1:332 av herr Holmbäck
m. fl. och 11:435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjas
med 150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore
i fråga, till Armén: Hemvärnets övningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 375 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:332 och II:
435, såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Hemvärnets övningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 520 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag hem ställer

om bifall till reservationen.

Herr GILLSTRöM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 56.

Anslag till hemvärnets tygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Hemvärnets tygmateriel
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 2 800 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck
m. fl. och II: 435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjas med
200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 332 och II: 435,
såvitt nu vore i fråga, till Armén: Hemvärnets
tygmateriel m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 800 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 332 och II: 435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Hemvärnets
tygmateriel m. m. för budgetåret 1952/

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till den

53 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
hemställa om bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 57.

Mom. a.

Anslag till den frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
2 200 000 kronor.

Vidare hade i förenämnda båda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck
m. fl. och II: 435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjas med
150 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
momentet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore

1 fråga, till Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av

2 200 000 kronor.

Vid förevarandc punkt hade reservation
anförts av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Svensson i Ljungskile, fröken
Elmcn samt herrar Nihlfors och

frivilliga befälsutbildningsrörelsen m. m.
Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
i mom. a hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 332
och II: 435, såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Frivilliga befälsutbildningsrörelsen
m. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 2 350 000 kronor.

Herr OHLON: Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Den sak det här är fråga
om har det redan talats om under den
debatt, som förekom i fråga om hemvärnet,
och det finns därför inte någon anledning
att dra upp någon ny debatt
därom. Jag vill emellertid med anledning
av vad som sagts från olika håll
beträffande de frivilliga försvarsorganisationerna
framhålla, att de utan tvekan
har en mycket stor betydelse för vårt
försvarsväsende och för vår totala värnkraft.
Det kan inte bestridas av någon,
och de är därför väl värda ett stöd från
statens sida, vilket de ju också har fått.

Nu är det emellertid så, som försvarsministern
redan har antytt, att det förekommit
en utredning beträffande dessa
frivilliga organisationers ställning
och verksamhet. Det kan då knappast
vara lämpligt att, innan riksdagen har
tagit ställning till det förslag, som Kungl.
Maj:t kan komma att förelägga riksdagen
med anledning av denna utredning,
öka anslaget rätt väsentligt utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit. I den föreliggande
punkten har Kungl. Maj:t föreslagit
en höjning av anslaget med 200 000
kronor till 2 200 000 kronor, som skulle
möjliggöra en verksamhet av samma omfattning
som den som nu bedrives. Reservanterna
vill ge ytterligare 150 000
kronor, men med hänsyn till vad jag
här framhållit har utskottets majoritet
inte kunnat vara med om detta.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

32 Nr 16. Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till det frivilliga sjukvårdsväsendet i krig.
sjukvården i krig.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 58.

Anslag till det frivilliga sjukvårdsväsendet
i krig.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 332 och
II: 435, såvitt nu vore i fråga, till Armén:
Frivilliga sjukvårdsväsendet i krig
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 40 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde och Svensson i Ljungskile, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors och
Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 332
och II: 435, såvitt nu vore i fråga, till
Armén: Frivilliga sjukvårdsväsendet i
krig för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

Herr OHLON: Jag hemställer, herr

talman, om bifall till reservationen.

Anslag till den frivilliga djur Herr

ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 59.

Anslag till den frivilliga djursjukvården
i krig.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 11 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 332 av herr Holmbäck
m. fl. och II: 435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu var i
fråga, att anslaget måtte i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjas med
19 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu vore
i fråga, till Armén: Frivilliga djursjukvården
i krig för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 11 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 332 och II:
435, såvitt nu vore i fråga, till Armén:

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

Frivilliga djursjukvården i krig för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 60.

Anslag till det frivilliga skytteväsendets
befrämjande.

Kungl. Maj:t liade föreslagit riksdagen
att till Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 725 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner 1:332 av herr Holmbäck
in. fl. och 11:435 av herr Ohlin
m. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag höjas
med 85 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:332 och 11:435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 725 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskilc, fröken Elmén samt

3 Första kammarens protokoll 1952. Nr 16.

herrar Nihlfors och Hjalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:332 och 11:435, såvitt
nu vore i fråga, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 810 000 kronor.

Herr OHLON: I fråga om denna anslagspunkt
kan vi reservanter med tillfredsställelse
konstatera att vi åtnjuter
herr andre vice talmannens inte bara
betänksamma stöd utan även aktiva
stöd. Herr vice talmannen har ju redan
förut här i dag med eftertryck sagt ifrån
att åtskilliga av landets skjutbanor inte
befinner sig i ett fullgott skick, ja, att
man rent av skulle kunna säga, att en
del av dem befinner sig i ett riskabelt
skick.

Försvarets civilförvaltning har begärt
en ökning av anslaget under föreliggande
punkt med 310 000 kronor. För att
om möjligt vinna anslutning till en höjning
av anslaget har vi motionärer och
reservanter pressat ned kravet till 85 000
kronor utöver vad Kungl. Maj:t har äskat.
Det sammanlagda belopp, som det
alltså här är fråga om från reservanternas
sida, är 1 810 000 kronor mot Kungl.
Maj:ts förslag om 1 725 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I en replik till herr Elon
Andersson citerade jag det gamla ordstävet,
att den som gapar efter mycket,
mister ofta hela stycket. Jag är litet
rädd för att det just skulle kunna slå
in här. Det ligger nämligen så till i denna
fråga, att skytteförbundens verkställande
utskott har beslutat uppvakta statsrådet
för att få ytterligare hjälp till
skjutbanorna, och jag påstår fortfarande
att det är nödvändigt att skyttet får
ytterligare statshjälp, särskilt som man
nu börjat med automatvapenskytte, som
förstör skjutbanorna mer än den tidi -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till det frivilliga skytteväsendets befrämjande.

gare förekommande skjutningen med
vanliga gevär gjorde. Skytteföreningarna
har inte råd att bekosta det arbete,
som därigenom åsamkas dem, i synnerhet
som man vet att automatvapenskyttet
är så dyrbart för medlemmarna i
skytteföreningarna att det blir en dyr
organisation för dem att tillhöra. Men
när det nu är på det sättet att skytteförbundens
överstyrelses verkställande
utskott beslutat att uppvakta statsrådet
för att meddela honom hur läget är och
för att komma med ett äskande om ett
nytt anslag, och när vi nyss hört av
herr statsrådet, att han är intresserad
för dessa frivilliga försvarsorganisationer,
undrar man, om det inte då kan
vara riskabelt att göra såsom folkpartiet
gör i dessa frågor om de olika civila
försvarsorganisationerna, nämligen
driva det därhän att det på olika punkter
framställts yrkanden, som röstas bort
det ena efter det andra. Jag förmodar
att yrkandet även på denna punkt kommer
att nedvoteras, men jag hoppas, herr
statsråd, att herr statsrådet inte vid en
uppvaktning kommer att svara: »Ja, här
har riksdagen med anledning av en motion
voterat nej på denna fråga. Hur
kan ni då begära, att jag skall gå er till
mötes med ett nytt anslag?»

Här är, herr talman, just ett typiskt
fall, där jag anser att det är riskabelt
att gå till väga som man nu gör när det
gäller de frivilliga försvarsorganisationerna,
i det man slår sönder det gamla
samarbetet, det samarbete som syftar till
att få enighet mellan de politiska partierna
för att stärka de frivilliga försvarsorganisationernas
ekonomi.

Herr OHLON: Herr talman! Jag förutsätter,
ja, jag vet, att regeringen är
ett förnuftigt väsen och inte låter sig påverkas
av sådana synpunkter som dem
herr von Heland här gjort gällande.
Jag kan rent av stöda mig på de senaste
årens erfarenheter. Det har gång
på gång hänt att vi under olika huvudtitlar
kommit med framställningar, som
har voterats ned i kamrarna, men som
regeringen från sin upplysta ståndpunkt
sedan har accepterat följande år. Jag

förutsätter, att regeringen kommer att
göra så även i detta fall, i all synnerhet
om den får en påstötning med herr
von Helands benägna medverkan från
det frivilliga skyttets överstyrelse.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Med
hänvisning till vad försvarsministern tidigare
yttrat om denna punkt och till
vad herr andre vice talmannen nyss yttrat
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 7 maj 1952 fm. Nr 16.

Anslag till rekryteringskostnader för marinen. — Anslag till bidrag till sjövärns kåren.

Ja — 99; Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 61—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6b.

Anslag till rekryteringskostnader för
marinen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Marinen: Rekryteringskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 100 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Holmbåck in. fl. (I: 333)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin in. fl. (II: 434), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till rekryteringsanslag för
flottan bevilja ett anslag av 147 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 333 och II: 434, såvitt nu
vore i fråga, till Marinen: Rekryteringskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Axel
Andersson, Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Svensson
i Ljungskile, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Iljalmarson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, slutande
med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
333 och II: 434, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: Rekryteringskostnader för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 147 000 kronor.

Herr OIILON: Herr talman! Jag hem ställer

om bifall till reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 65—81.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82.

Lades till handlingarna.

Punkterna 83—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

Punkten 87.

Anslag till bidrag till sjövärnskåren.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:332
och 11:435, såvitt nu vore i fråga, till
Marinen: Bidrag till sjövärnskåren för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 280 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 332 av
herr Holmbåck m. fl. och II: 435 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
höjas med 20 000 kronor till 300 000 kronor.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till anskaffning av flygmateriel m. m.

Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 332 och II: 435,
såvitt nu vore i fråga, till Marinen: Bidrag
till sjövärnskåren för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 88—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107.

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 förordats medgiva utläggande av
beställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 380 000 000 kronor,
dels ock till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman m. fl. (I: 252)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. (II: 333),
hemställts, att det av Kungl. Maj :t för

anskaffning av flygmateriel in. in. begärda
beställningsbemyndigandet måtte
begränsas till 300 000 000 kronor och att
det för samma ändamål äskade anslaget
måtte sänkas med 92 900 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 252 och II: 333,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1952 förordats medgiva utläggande av
beställningar å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 380 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel in. in. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
320 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN: Herr talman! I en motion
som tidigare har behandlats av denna
kammare har vi från vårt håll angivit
vår principiella uppfattning i de försvarspolitiska
frågorna, och jag skall
inte här upprepa vad vi redan anfört
utan vill endast hänvisa till detta. Emellertid
har vi på denna punkt väckt en
delmotion.

Det föreslås här, att riksdagen i anslag
och bemyndiganden skall rulla i väg med
7 miljoner kronor enbart till flygvapnet.
Vi anser, att ett utbyte av de äldre
flygplanstyper som det här är fråga om
icke i så stor utsträckning stärker försvarskraften,
att det motiverar sådana
väldiga anslagsbemyndiganden.

Jag ber därför, herr talman, att med
denna korta motivering få yrka bifall
till motionen nr 252 i första kammaren.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranled -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

des av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 10S—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111.

Lädes till handlingarna.

Punkten 112.

Anslag till understöd åt privatflyget.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Flygvapnet: Understöd åt privatflyget
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Petrén m. fl. (I: 61) och
den andra inom andra kammaren av
herr Sundström m. fl. (11:84), hemställts,
att riksdagen måtte under förevarande
anslagsrubrik för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:61 och 11:84, till Flygvapnet:
Understöd åt privatflyget för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohton, Axel Andersson, Lundgren, Malmborg
i Skövde och Svensson i Ljungskile,
fröken Elmén och herr Nildfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:61 och 11:84, till Flygvapnet: Understöd
åt privatflyget för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Herr PETRÉN: Herr talman! Utskottsmajoriteten
förslår här i likhet med
Kungl. Maj:t, att statsunderstöd till pri -

Anslag till understöd åt privatflyget,
vatflyget skall utgå med oförändrat belopp.
Det är 300 000 kronor. Detta måste
enligt min mening innebära en tillbakagång
för verksamheten. Det kommer att
innebära, att verksamheten i vissa fall
kan få inställas på grund av brist på materiel
och instruktörer. Aer oklubben,
som får detta statsunderstöd för sin verksamhet,
har begärt en höjning av anslaget
till 400 000 kronor. För att man skall
rätt förstå denna framställan vill jag
nämna att statsunderstödet under året
1947/48 utgick med 390 000 kronor. Ett
bibehållande av det anslag som utgick
förra året, 300 000 kronor, innebär alltså
i verkligheten en minskning av anslaget
med mer än 40 procent av anslagets
reella värde mot vad det varit under tidigare
år. Aeroklubbens framställan har
understötts av luftfartsstyrelsen, som
vitsordar, att genom den såväl absoluta
som relativa minskning, som anslaget till
understöd åt privatflyget under senare
år undergått, betydande svårigheter föreligga
för verksamhetens bedrivande på
ett sätt som motsvarar de av flygutredningen
uppställda riktlinjerna, vilka ha
godkänts av statsmakterna. Det föreligger
också ett yttrande från chefen för
flygvapnet, som tillstyrker Aeoroklubbens
anslagsäskande. Chefen för flygvapnet
understryker därvid, vad denna verksamhet
betyder för rekryteringen till
flygvapnet.

Det synes mig ganska inkonsekvent,
att utskottet, som i andra sammanhang
tydligen fullt inser betydelsen av en fullgod
rekrytering till flygvapnet, här går
emot en höjning av anslaget. Man har
i annat sammanhang höjt anslaget för
flygvapnets rekryteringskostnader med
40 000 kronor, och då kan jag för min
del inte se annat än att man i konsekvens
med detta även borde stödja denna
enligt chefens för flygvapnet mening
värdefulla verksamhet, som utföres av
det statsunderstödda privatflyget. .lag
kan nämna, att av de förarelever som
under år 1951 ryckt in vid krigsflygskolan
vid Ljungbyhed, hade inte mindre
än 30 procent tidigare varit medlemmar
i landets flygklubbar.

Utskottsmajoriteten gör ett uttalande

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till understöd åt privatflyget,
rörande de administrativa kostnaderna
för verksamhetens bedrivande, i vilket
man tycks vilja göra gällande, att de
administrativa kostnaderna vore för stora.
Så är, herr talman, ingalunda förhållandet.
Jag är väl insatt i dessa ting och
vet att ledningen för Aeoroklubben på
ett utomordentligt sätt har vinnlagt sig
om att hålla nere de administrativa kostnaderna
och också lyckats inbespara personal
på olika områden. Det är rätt egendomligt,
att utskottet skall skjuta särskilt
på frågan om administrationskostnaderna,
då såvitt jag förstår en av huvudanledningarna
till att Aeroklubben fick
hand om denna verksamhet, där det
gällde att förverkliga det av 1942 års
flygutredning uppställda programmet,
var att när chefen för försvarsdepartementet,
vid den tiden statsrådet Sköld,
gjorde förfrågningar till flygvapnet, till
Aeroklubben och till luftfartsstyreleen
för att komma underfund med hur man
med den lägsta kostnaden kunde komma
till målet, visade det sig att just Aeroklubben
inom det administrativa området
hade särskilda möjligheter till lägre
kostnader. Aeroklubben uppgav 1943 vid
förfrågan, att i administrativa medel för
att förverkliga den uppställda målsättningen
erfordrades 100 000 kronor, och
kostnaderna håller sig alltjämt inom den
ramen.

Om man prutar hårt på detta anslag,
måste prutningarna gå ut över materiel
och instruktörer. Man kan inte genom att
hålla nere detta anslag uppnå någon
minskning i det administrativa arbetet,
utan det är tvärtom så, att en sådan prutning
måste medföra ökat arbete för den
kontroll och tillsyn ute vid flygklubbarna
som man med hänsyn till flygsäkerheten
måste kräva.

Herr talman! Jag ser för min del mycket
allvarligt på denna fråga, och jag vill
understryka nödvändigheten av att detta
anslag uppräknas till de begärda 400 000
kronorna, vilket icke innebär ens återställande
av anslaget till dess gamla storlek.
Jag kan så mycket mer understryka
betydelsen av detta och de svårigheter
som jag vet att flygklubbarna ställes inför,
som jag såväl organisatoriskt som

aktivt deltagit i dessa flygklubbars verksamhet
under många år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Avsikten med detta bidrag
är ju, som utskottet framhållit, att underlätta
flygvapnets rekrytering. Vid
föregående års riksdag beslöt man emellertid
på grund av att det var svårigheter
med denna rekrytering, att det skulle
utbildas reservofficerare, som skulle antagas
för att tillförsäkra flygvapnet en
betryggande tillgång på flygförare. Man
har också sedan 1947 infört fältflygare
inom flygvapnet, och under årens lopp
har deras förhållanden undan för undan
förbättrats, så att man väl har anledning
att tro, att rekryteringen på det sättet
skall kunna bli bättre, även om den för
närvarande inte är så bra som den borde
vara.

Innan man företar en så pass kraftig
anslagshöjning som reservanterna föreslår,
bör man nog avvakta och se, vilka
resultat som de vidtagna anordningarna
kan medföra.

Jag vill också erinra kammaren om att
vi tidigare här i dag har höjt anslaget
under flygvapnets rekryteringskostnader
med inte mindre än 40 000 kronor.

Med detta, herr talman, vill jag hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Med anledning
av det sist sagda vill jag här
framhålla, att det är en mycket oklok politik
att avvakta och se vad åtgärder på
andra områden kan åstadkomma. Under
den tid man avvaktar resultatet kan en
verksamhet, som under många år byggts
upp med frivilliga krafter, gå allvarligt
tillbaka. Om man sedan — vilket jag är
övertygad om att man gör — kommer
underfund med att den väg man slagit
in på var felaktig, då är det inte så lätt
att ta igen vad man förlorat.

Jag vill än en gång, herr talman, understryka
vad det innebär att på ett om -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

råde som flygets göra nedprutningar på
anslag som gäller materiel och instruktörer.
Man ger sig då in på något, där
det inte är så lätt att överblicka konsekvenserna.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Jag vill ingalunda, herr talman, underskatta
den frivilliga flygverksamheten
och vad denna eventuellt kan betyda för
flygvapnets rekryteringsmöjligheter. Men
jag vill i anledning av herr Petréns anförande
påpeka vissa ting.

När han hänvisar till att år 1951 30
procent av aspiranterna vid krigsflygskolan
i Ljungbyhed tidigare varit eller
fortfarande var medlemmar i flygklubbar,
bör man erina sig, att det antagligen
var pojkar som under alla förhållanden
var air-minded. Vare sig de tillhört
flvgklubbar eller inte, skulle de antagligen
ändock ha anmält sig som fältflygare.
Deras intresse fanns. Intresset
gjorde att de anslöt sig till en flygklubb,
och sedan kom de att räknas in i denna
statistik.

Därtill kommer emellertid att jag inte
kan underlåta vissa påpekanden i fråga
om själva verksamheten. Herr Petrén säger,
att han på grund av sin erfarenhet
— efter vad jag kan fatta grundad på
medlemskap i det frivilliga flyget — hade
särskilda möjligheter att bedöma dessa
saker. Det må vara hänt. Jag riktar då
hans uppmärksamhet på att av föreslagna
300 000 kronor åtgår 90 000 kronor
till centrala administrationskostnader,
vilket jag faktiskt tycker är ett anmärkningsvärt
högt belopp. Behöver så mycket
användas för den centrala administrationen?
Jag frågar detta utan att framföra
någon bestämd kritik mot verksamheten,
men jag tycker att det finns skäl
att man undersöker saken.

Beträffande frågan om rekryteringen
till flygvapnet fäster jag största avseendet
vid väsentligheterna i sådana sammanhang.
Jag tror, herr talman, att den
proposition, med förslag om avgångspremier
åt fältflygare efter sex års tjänst
med 9 048 kronor och efter tolv års
tjänst med 20 070 kronor som redan

Anslag till understöd åt privatflyget,
framlagts, betyder vida mer för rekryteringen
än denna höjning av anslaget
med 100 000 kronor, vars betydelse herr
Petrén enligt mitt förmenande uppförstorar.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att rikta kammarens uppmärksamhet
på att jag för visso inte bortser från de
problem i fråga om rekryteringen, som
flygvapnet kan ha, men att jag här föreslagit
åtgärder som jag anser vara vida
verkningsfullare än den anslagshöjning
för vilken herr Petrén har gjort sig till
talesman.

Herr PETRÉN: Herr talman! För svarsministern

utgick ifrån, att mina erfarenheter
på detta område bara byggde
på medlemskap i flygklubb. Så är
ingalunda förhållandet. Jag har aktivt utbildat
mig i segelflygning och även i
motorflyg, och har varit styrelseledamot
i flygklubb och medlem i Aeroklubbens
centralstyrelse. Under dessa år har
jag fått en god inblick i olika förhållanden
och vet vad kontakten med flygklubbarna
betyder för ungdomen, att få
den air-minded och intresserad för flygvapnets
verksamhet.

De administrativa kostnaderna är enligt
min mening inte höga mot bakgrunden
av den arbetsbörda som Aeroklubben
har för att klara de uppgifter som
har lagts på klubben i enlighet med
tidigare beslut av statsmakten. Det är
riktigt, att de administrativa kostnaderna
uppgår till 90 000 kronor, därav 70 000
kronor för löner och 20 000 kronor för
övriga omkostnader. Jag vet, att man har
lyckats minska personalen på segelflygavdelningen
i den centrala organisationen
från sex till fem personer under de
sista åren. Man har emellertid att möta
berättigade krav på ökade löner. Förra
året försämrades penningvärdet med ungefär
20 procent, och det anslag, som nu
enligt utskottsmajoriteten hör utgå, innebär
med hänsyn till tidigare ncdprutning
en minskning med mer än 40 procent
jämfört med tidigare anslag.

Herr talman! Jag bedömer läget såsom
allvarligt, och svårigheterna att upp -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till personalvårdsverksamhet.
rätthålla verksamheten i nuvarande omfattning
är utomordentligt stora. Det
kommer helt enkelt inte att vara möjligt
att göra det i hittillsvarande omfattning.
Jag tror, att detta då kommer att
lända flygvapnet indirekt till skada.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Det gläder mig, herr talman, att herr
Petrén låtit utbilda sig i flygklubb. Ur
mina synpunkter vill jag endast beklaga,
att han i så fall inte har tagit anställning
vid flygvapnet. Han är alltså ett levande
bevis för att flygklubbarna inte
har så stor betydelse för rekryteringen
som han gör gällande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 113—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 143.

Anslag till personalvårdsverksamhet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Personalvårdsverksamhet för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hansson m. fl. (1:22) och den andra
inom andra kammaren av herr Nyberg
in. fl. (II: 30), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1952/53 bevilja
stiftelsen Militärhemmet i Karlskrona
ett anslag av 20 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weiland m. fl, (I: 23) och den andra

inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Bogla m. fl. (11:29), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte under rubriken
Personalvårdsverksamhet för budgetåret
1952/53 anvisa 120 000 kronor
såsom bidrag till soldathemsverksamheten; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mogård (I: 184) och den andra
inom andra kammaren av herr Hästad
m. fl. (11:242), i vilka hemställts dels
att riksdagen måtte under anslaget »Personalvårdsverksamhet»
anvisa ytterligare
36 400 kronor för i motionerna angivna
ändamål — nämligen 6 000 kronor
för utbildning samt för handböcker,
facklitteratur m. in., 16 400 kronor för
elevbiblioteken, 10 000 kronor för kurs
för förbandsbibliotekarier samt 4 000
kronor för upplysnings- och personalvårdsnämndens
verksamhet —- dels ock
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att snarast möjligt förslag
måtte föreläggas riksdagen om åtgärder
i avsikt att tillgodose behovet av
arbetskraft för den centrala ledningen
av försvarets personalvårdsverksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 22 och II: 30 samt med avslag å motionerna
1:23 och 11:29, 1:184 och II:
242, sistnämnda båda motioner såvitt
avsåge anslaget till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 140 000 kronor;

b) att motionerna I: 184 och II: 242,
såvitt de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Näsgård och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Pålsson, Axel Andersson, Lundgren,
Malmborg i Skövde, Svensson i
Ljungskile och Rubbestad, fröken Elmén
samt herrar Onsjö och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a) hem -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

ställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:22 och 11:30, 1:23 och 11:29 samt
med avslag å motionerna 1:184 och II:
242, sistnämnda båda motioner såvitt avsåge
anslaget, till Personalvårdsverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 175 000 kronor.

Mom. a.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Denna
punkt gäller ju bidrag till soldathemsverksamheten.
Anslaget är uppfört med
ett belopp av omkring 60 000 kronor.
Redan år 1949 var detta belopp otillräckligt,
då det skulle fördelas på ett
femtiotal soldathem. Anslaget har i alla
fall ända sedan dess fått stå kvar vid
samma belopp, och verksamheten har på
så sätt fått bära den kraftiga prisstegringen
utan någon som helst kompensation.
Räkenskaperna för de flesta soldathem
visar underskott, trots att man
inte ens har haft råd att bota de värsta
skavankerna på husen. Om överskott i
några fall förekommer, har de vanligen
uppstått genom uthyrning av lokaler till
främmande ändamål, vilket naturligtvis
inkräktar på verksamheten. Pengarna
går sannerligen inte bara till löner. Dessa
är urusla —■ 4 000 å 5 000 kronor per
år till föreståndarna.

Man säger, att soldathemmen har möjlighet
att skaffa sig enskilda bidrag, och
det är naturligtvis riktigt. Men jag undrar,
om det kan vara staten värdigt att
så snålt mäta ut sitt stöd, att soldathemmen
inte ens skall kunna räkna med
statsbidraget såsom en liten grundstomme
i den årliga ekonomiska kalkylen.

Utskottsmajoriteten säger: »Den gagnande
verksamhet, som bedrives vid soldathemmen,
motiverar jämväl enligt utskottets
mening ökat stöd från statens
sida. Då emellertid soldathemsverksamheten
i viss mån sammanhänger med
frågan om omorganisation av personaltjänsten
vid försvaret, vilken fråga alltjämt
är under prövning, anser sig utskottet
i avvaktan på resultat av den pågående
utredningen icke böra biträda
det motionsvis gjorda yrkandet.» Man

Anslag till personalvårdsverksamhet.
inhämtar av utskottsutlåtandet, att försvarets
personalbehandlingsutredning i
ett den 3 oktober 1950 dagtecknat betänkande
I framlagt förslag till lokal och
regional organisation för personaltjänsten
vid försvaret. Utredningen har i betänkandet
angivit vissa allmänna riktlinjer
för arbetskraftbehovet inom en
central organisation. Slutligt förslag rörande
det centrala organet har emellertid
ännu icke framlagts av utredningen.
Med anledning härav vill jag som min
mening framhålla, att soldathemmen inte
bör bli lidande på att denna utredning
pågår.

Såsom kammarens ledamöter vet, har
vid årets riksdag i båda kamrarna
väckts en motion, som biträtts av många
representanter för alla demokratiska partier.
I denna motion har man yrkat på
ett väsentligt högre statsanslag än som
föreslås i propositionen. Vi reservanter
har inte ansett oss kunna helt följa motionen,
men vi har yrkat på att anslaget
skulle höjas från omkring 60 000 kronor
med 35 000 kronor, vilket utan tvivel
skulle innebära en betydande lättnad
och en välförtjänt uppmuntran för soldathemsverksamheten.
Jag hoppas att
riksdagen gör denna påbyggnad redan i
år och att vi sedan kan vänta att försvarsministern
ett följande år tar upp
frågan om ett större anslag, vilket då
kan beviljas i vanlig ordning efter proposition
från Kungl. Maj:t.

Jag vill tala om att i Danmark har under
en del år lämnats ett anslag på
60 000 kronor till soldathemsverksamheten.
I år har danske försvarsministern
framlagt förslag om att öka detta anslag
till 120 000 kronor, och förslaget har
redan bifallits av folketinget. Jag hoppas
att vår försvarsminister följer detta goda
exempel till ett annat år.

För närvarande vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag
skulle kanske kunnat nöja mig med att
instämma med den föregående talaren,
men jag vill ändå säga ett par ord i
denna sak.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till personalvårdsverksamhet.

När utskottet har sagt att denna verksamhet
är gagnande och att den bedrives
på ett sådant sätt, att detta motiverar
ett högre anslag, så tycker man att utskottet
skulle ha fullföljt denna sin tanke
och gått med på ett högre anslag,
men det har utskottet inte gjort, utan
det har stannat vid det förslag som föreligger
här.

Alla är vi väl överens om att det arbete,
som bedrives av soldathemmen, är
synnerligen betydelsefullt och värdefullt
från många synpunkter sett. När
vi sedan ser efter, hur de personer som
arbetar i denna verksamhet är avlönade,
finner vi att de har så låga löner att
man utan att göra sig skyldig till någon
överdrift gott kan säga att lönerna ligger
betydligt under existensminimum.
Hur de kan få debet och kredit att gå
ihop förstår jag inte.

När vi sålunda i den motion, som jag
har burit fram i denna kammare, har
yrkat på en höjning av det anslag, som
utgår av statsmedel, så menar vi att vår
framställning är synnerligen välmotiverad.
Emellertid finner jag att det är
hopplöst att gå på motionens förslag i
detta hänseende. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Här har redan starkt betonats av de båda
föregående talarna vilken stor betydelse
denna verksamhet har. Att det här
föreligger ett trängande behov — det
vågar jag säga — av ytterligare stöd,
fick jag för min del en utomordentligt
klar bild av, när jag för några år sedan
som ledamot av statsrevisionen och dess
andra avdelning reste omkring till olika
förband och bl. a. studerade dessa problem.
Jag måste säga, och det har betonats
även i andra sammanhang, att här
bedrives ett arbete som är av utomordentligt
stor betydelse för vårt försvar
och för hela personalvården inom detta
över huvud taget. Men när man såg,
hur en del, jag skall inte säga alla, av
dessa soldathem såg ut, särskilt efter
beredskapstidens stora slitage, så förstod

man att det sannerligen inte var lätt att
ge liv och innehåll åt denna verksamhet
på det sätt som den vore värd.

Nu har det nämnts att det pågår en
utredning, och det är ju tacknämligt.
Vi skall hoppas att denna utredning
kommer med positiva förslag som kan
leda till effektiva förbättringar på detta
område. Men jag är säker på att behovet
är så trängande, att det vore värdefullt,
om riksdagen i dag kunde gå
med på den relativt lilla höjning som
reservanterna föreslår.

Det har betonats att det inte går att
leva på frivilliga bidrag. Nej, det är riktigt,
och så säger man i olika sammanhang.
Vi kommer in på en parallell sådan
fråga under åttonde huvudtiteln,
och jag skall då närmare motivera min
ståndpunkt där. Det blir allt svårare för
verksamheter av detta slag att leva på
frivilliga bidrag. Alltför stor del av ledarnas
tid går åt till att tigga, och det
är ändå utomordentligt svårt att få
pengar.

Jag tycker inte alls att det är ovärdigt
att verksamheten som sådan till viss
del lever på frivilliga bidrag, men jag
tror att det i längden inte går att basera
den därpå till så stor del som det
här är fråga om. Även om den av reservanterna
föreslagna lilla höjningen av
anslaget nu kommer till stånd, ja, även
om en större höjning sker, är jag ändå
alldeles övertygad om att det i framtiden
också kommer att behövas frivilliga
bidrag.

Jag skall, herr talman, nu endast yrka
bifall till den höjning med 35 000 kronor
som föreslås i reservationen.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman!
Vid sin behandling av ifrågavarande
punkt, nr 143, har utskottet mycket väl
förstått den stora betydelse som den personalvårdande
verksamheten inom den
svenska krigsmakten över huvud taget
har. Utskottet har dock inte i nuvarande
situation velat föreslå en ökning av
anslaget, därför att utredning försiggår
på området för att om möjligt få en
bättre överblick över hela detta stora

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

problem, tv man får väl ändå säga att
det är ett stort och betydelsefullt problem.
Innan den utredningen är fullt
klar och visar vilka åtgärder som bör
vidtagas i samordnande syfte, har utskottet
alltså inte ansett sig kunna gä
längre än det har gjort. Men skrivningen
i utlåtandet är ju mycket välvillig.

Vi vet att den soldathemsverksamhet,
som bedrives i vårt land, är av högst
skiftande karaktär, beroende på den olika
livskraft som föreningarna på respektive
orter besitter. Denna ojämnhet i
möjligheterna att bereda soldaterna det
stöd, den hjälp och den uppmuntran de
behöver under denna tid är i och för sig
till men för den personalvårdande verksamheten.
Det ligger naturligtvis ekonomiska
hinder bakom detta, det är vi på
det klara med. Men vi får också göra
klart för oss att det kanske mest avgörande
för om det skall bli ett gott resultat
eller inte på de olika platserna är
den olika initiativkraften inom föreningarna.
På grund därav får man fråga sig,
om det är lämpligt att nu utan vidare öka
anslaget till denna verksamhet, innan
man har uppnått ett samordnande av
den med hela den övriga delen av personalvården.
Vi kan i fortsättningen inte,
vilket klart framgått i dag, räkna med
att viljan till offer skall bli av den omfattningen,
att det blir möjligt att driva
soldathemmen effektivt. Detta är alltså
ett belägg för att man inte bör fortsätta
på den inslagna vägen utan bör avvakta
det resultat till vilket utredningen kommer.

Vidare vill jag något beröra en annan
fråga, nämligen bidraget till militärhemmet
i Karlskrona. Därvidlag har utskottet
vid sin behandling av frågan gjort en
jämförelse med örlogshemmet i Stockholm
som redan tidigare har ett anslag
på 15 000 kronor. Man har ansett att den
verksamhet, som bedrives i Karlskrona,
är av stor betydelse med hänsyn till att
ju cirka 3 000 man per år samlas i Karlskrona
och att det är nödvändigt att de
tas om hand på ett gott sätt. Man har
alltså fått klart för sig att detta sker
genom det nya militärhemmet i Karlskrona.
Det är stort upplagt och ger de

Anslag till personalvårdsverksamhet.
inkallade ungdomarna möjlighet till hobbyverksamhet
inom hemmets väggar
jämte mycket annat som skall göra fritiden
värdefullare för dem. Med hänvisning
till den överensstämmelse, som råder
mellan militärhemmet i Karlskrona
och Stockholms örlogshem, har utskottet
här ansett, att utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit bör det förra få 15 000 kronor.

I övrigt vill jag säga, med den kännedom
jag har om försvarsministerns intresse
för den viktiga detalj som den
personalvårdande verksamheten inom
krigsmakten utgör, att jag är fullt övertygad
om att försvarsministern med
största intresse kommer att granska hela
detta problem och göra vad som är möjligt
för att skapa bättre förhållanden på
detta område. Att det återstår en hel del
att göra, är vi fullt på det klara med.

Med anledning av det anförda ber jag
kort och gott att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Det har
onekligen väckt en viss förvåning bland
de religiösa folkrörelser, som sedan
snart 70 år uppehållit soldatheinsverksamheten,
att statsmakterna med sådan
sparsamhet eller snålhet och ovilja mött
deras önskemål om vissa anslagsförstärkningar.
Man har frågat sig vad som
är orsaken till njuggheten mot denna
verksamhet, som dock är synnerligen
omfattande och för vilken det finns institutioner
på så gott som alla militära
lägerplatser, många gånger mycket dyrbara
soldathemsanläggningar som kostat
flera hundra tusen kronor i uppförande.
Medlen har man huvudsakligen fått genom
insamlingar bland de i ekonomiskt
hänseende oftast mycket ringa och anspråkslösa
medlemmarna av olika religiösa
organisationer.

Det är klart att det kan svaras ungefär
så, som försvarsministern nyss gjorde
i ett annat sammanhang, då han med
sympatisk uppriktighet beklagade att
han ej hade haft tid att sätta sig in i
den verksamhet som dessa mångfaldiga
föreningar av frivillig natur på försvarsväsendets
område utövar. Det är ett skäl

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till personalvårdsverksamhet.
som man väl kan förstå men som ju så
småningom inte blir hållbart.

För några år sedan hade vi ännu här
i kammaren vår nu avlidne, oförglömlige
kamrat Rickard Lindström. Han
hyste länge en bestämd motvilja mot att
engagera sig för ökade anslag till soldathemsverksamheten.
När jag, som sedan
1939 varit med i försvarets personalvårdsnämnd,
vilken just har med fördelningen
av soldathemsanslagen att
göra, påpekade för honom att dessa soldathem
led verklig nöd och hindrades
i sin utveckling av medelsbrist, sade
han på sitt vanliga sätt: »Tja, soldathemmen
—■ där håller de ju bara på
med böner och psalmsång.» Det var hans
uppfattning, och det är kanske andras
uppfattning, som nu med sådan ovilja
möter önskemålen om ökade anslag. Jag
sade då till min gamle vän Rickard
Lindström: »Du bör gå och titta på soldathemmen
och ta reda på hur verksamheten
där bedrivs!» Och som den ärlige
och samvetsgranne man han var,
gick han åstad och studerade verksamheten.
Vid en följande riksdag var han,
efter vad jag har hört, den som i statsutskottet
med särskild iver talade för en
höjning av soldathemsanslaget.

Ifrågavarande anslag uppgick under
många år till 50 000 kronor. Det höjdes
för budgetåret 1948/49 med 10 000 kronor
till 60 000 kronor, och där har det
sedan under alla dessa år stått kvar.
Budgetåret 1948/49 omfattade försvarsdepartementets
driftsbudget en summa
av 736 miljoner kronor; jag räknar nu
inte med reservationsanslagen, ty det
vore ju inte riktigt relevant i detta sammanhang.
I år omfattar samma budget
en summa av 1 503 000 miljoner kronor,
men soldathemsanslaget skall enligt
Kungl. Maj:ts och statsutskottsmajoritetens
förslag fortfarande utgå med oförändrat
belopp!

Det förhåller sig dock så, att visserligen
förekommer på dessa soldathem bön
och psalmsång — och det är inte olämpligt
att även sådant förekommer — men
detta är endast en del av verksamheten
vid soldathemmen. Numera utövas en
mycket omfattande social verksamhet

och en bildningsverksamhet som innefattar
bibliotek med lässalar och studiecirklar
av olika slag. Om man besöker
några av våra välorganiserade soldathem,
skall man finna att de utgör fritidsgårdar
av den största betydelse och
att programmen för verksamheten väl
tillgodoser den önskan som man numera
hyser inom försvaret, att även till de
värnpliktigas förfogande skall ställas litet
av de kulturella hjälpmedel, som det
civila livet bjuder ungdomen.

Det är alldeles uppenbart att man då
har anledning att fråga sig, varför statsmakterna
inte på ett verksammare sätt
än hittills stöder dessa företag. Statsutskottet
säger i sin för övrigt mycket välvilliga
motivering, där det faktiskt lägger
Kungl. Maj:t på hjärtat att ett kommande
år ökat stöd från statens sida
bör ges, att det likväl för året är angeläget
att icke öka anslaget. Utskottet yttrar,
att hänsyn särskilt bör tagas till
vad som av personalbehandlingsutredningen
föreslås. Utskottet hänvisar också
till ett utlåtande som denna utredning
framlagt, vari man skall kunna utläsa
ett förslag om förbättrade förhållanden
för soldathemmen. Jag hör ju
inte till de mera klyftiga här i världen,
och jag måste säga att jag i detta betänkande
funnit föga eller intet som har
med uppehållandet av soldathemmen att
göra. Där finns fem, sex rader som talar
om att personalvårdsassistenten bör
bemöda sig om att samarbeta med soldathemsföreståndaren.
Det är det enda
väsentliga jag har kunnat finna som har
någonting att göra med soldathemsverksamheten
i detta första betänkande. Jag
vet inte, om den gamle kloke Falstaff
Fakir någonsin var ledamot av statsutskottet
och där lärde sig den stora
sanning som han på ett ställe formulerade
på detta sätt: »Loppan har så

många fötter. Därför blir hon aldrig
trötter.» Det är någonting av samma
ihärdighet som framträder i denna utskottets
argumentsamlingsiver.

Det lönar sig kanske inte mycket att
fortsätta att orera. Jag vill dock säga
att den, som i likhet med mig från början
stod litet skeptisk inför soldathems -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

verksamheten men som vid närmare insyn
i verksamhetens bedrivande och arbetsformer
funnit att den på ett mycket
praktiskt och effektivt sätt motsvarar
vad försvaret på kasernplatserna så
väl behöver, nämligen en modernt organiserad
fritids- och klubbverksamhet för
de värnpliktiga, han kan inte annat än
med största bekymmer se att organisationen
nu måste förtvina av brist på
pengar. Det är inte rätt, att den skall
vara nödsakad att i så hög grad bero
av insamlade medel, av kollekter i de
religiösa organisationerna, som nu uppfyller
90 ä 95 procent av de ekonomiska
skyldigheterna när det gäller denna
nödvändiga försvarsverksamhet. Jag anser
visserligen att motionärernas yrkande
är mycket anspråkslöst. Och när reservanterna
i statsutskottet för sin del
inte har vågat gå längre än att föreslå
en förbättring av anslaget med 35 000
kronor, tycker jag att det är nästan alltför
blygsamt. Men det är ju omöjligt för
mig att vid en votering stödja något annat
än reservanternas förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Häri instämde herr Sten.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! I

det föreliggande ärendet har vi att göra
med en form av den frivilliga verksamhet
som bedrives av så många organisationer
här i landet i människovårdande
syfte. Det är dessutom en ungdomsfråga
som vi här möter. På grundval av mina
erfarenheter måste jag säga att det arbete,
som utförs på soldathemmen, icke
kan överskattas. Jag vill också tillägga
att man måste visa någon måtta i sina
anspråk på idealitet hos de människor
som ägnar sig åt detta arbete. Men man
kan inte tänka sig att arbetet i längden
skall kunna fortgå med oförändrade anslag
i en tid, när priser och löner stiger.
Man kan inte skapa trivsel på soldathemmen,
om lokalerna till följd av
bristande underhåll inte kan hållas på
en något så när hygglig standard. Man
bör lägga märke till att många av de

Anslag till personalvårdsverksamhet.
unga människor, som kommer till förliiggningsplatserna,
är problembarn, och
att andra ställs inför utomordentliga
problem, därför att de skilts från sin
gamla miljö och möter en helt ny med
massor av konfliktanledningar. Jag har
haft tillfälle att konstatera att den missanpassade
ungdomen i soldathemmen
med de mänskliga kontakter, som där
kan knytas, har en lugn replipunkt, dit
de kan dra sig tillbaka för att få tala ut
och få hjälp att lösa sina personliga problem.

Det är nog bra med utredningar, men
de har också sina risker, ty när en utredning
sätts i gång, innebär det ofta
att allt annat stoppas i väntan på utredningens
resultat. Och när detta har
publicerats, skall man vänta på att
Kungl. Maj:t tar ställning därtill och
att remissmyndigheter får yttra sig.
Under denna långa väntetid kan t. o. m.
ett så obetydligt belopp som 35 000 kronor
anses för stort för att riksdagen
skall våga sig på att bevilja det. Jag
måste för min del livligt tillstyrka att
någonting göres åt denna sak redan nu.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr
Lundqvist.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr A''(isgärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en oinröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
113 mom. a, röstar

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till lottaorganisationen.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringsproposilionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 67;

Nej —- 66.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 744—747.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten US.

Anslag till lottaorganisationen.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 332
och II: 435, såvitt nu vore i fråga, till
Lottaorganisationen för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 332 av
herr Holmbäck m. fl. och II: 435 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
höjas med 100 000 kronor till 700 000
kronor.

son ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 332 och II: 435, såvitt nu
vore i fråga, till Lottaorganisationen för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Här har nu frågan om anslagen till de
frivilliga försvarsorganisationerna rätt
länge diskuterats, och en hel del positiva
uttalanden har gjorts beträffande
den stora betydelsen för försvaret av
dessa organisationers verksamhet. Jag
tycker emellertid att debatten delvis har
varit beklämmande. Det har från visst
håll framhållits, att om man här hävdar
en inställning och driver den så långt,
att det går till votering, kan det tänkas
att detta skulle kunna uppfattas som
en demonstration och att en sådan inte
skulle gagna saken utan tvärtom, såsom
det uttrycktes, kunde innebära en risk
för att »mista alltihop». Denna antydan
gjorde mig både beklämd och förvånad.
Så kan det ju inte få gå till i Sveriges
riksdag, när man diskuterar och röstar
om för landet och dess försvar viktiga,
för att inte säga livsviktiga frågor. Jag
skall emellertid inte, såsom skett förut,
här komma med några pekpinnar. Detta
var bara en personlig deklaration.

Anledningen, herr talman, till att jag
nu har begärt ordet är att jag vill säga
några ord beträffande anslaget till Lottaorganisationerna.
I reservationen begärs
en höjning med endast 100 000 kronor
till 700 000 kronor, vilket är alldeles
för litet. Då kan man fråga: Varför har
inte reservanterna tagit steget fullt ut
och begärt så mycket som behövs? Nej,
vi har försökt att begära endast så mycket
vi ansett ligga inom möjligheternas
gräns. Överstyrelsen för Sveriges lottakårer
har ju begärt 1 358 682 kronor —
så mycket skulle behövas enligt beräkningar
som man har gjort.

Sveriges lottakårer har en anslutning
av mellan 90 och 100 tusen medlemmar.
Utbildningsverksamheten har ökats myc -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

ket kraftigt, men det går icke att ombesörja
den nödvändiga ökningen i fortsättningen.
Det har gått så långt, att det
inte ens går att hålla den nuvarande utbildningsvolymcn.
1950/51 utbildades
7 269 lottor, vilka alla behövdes för att
effektivisera vårt försvar. Det är ju ändå
ganska anmärkningsvärt, herr försvarsminister,
när anslaget inte ens räcker
till att utbetala den daglön, som man
har rätt att utbetala. Lottorna får nöja
sig med knappt halva avlöningen i förhållande
till vad som borde utgå. Inte
nog med alltså, att anslaget ej räcker
till att kompensera penningvärdeförsämringen,
utan det blir också en nominell
försämring.

Det har från många håll klart och tydligt
betonats vilken oerhörd vikt lottornas
insatser har för att göra försvaret i
större utsträckning funktionsdugligt än
vad som skulle kunna ske utan deras insatser.
Jag vill också betona, att denna
rörelse har blivit i ordets egentliga mening
en folkrörelse, och jag menar, att
det är av vikt att ta vara på denna utveckling.
Det är alltså viktigt, att inte
bara sådana skall kunna sätta in sina
krafter på detta område, som har det
ekonomiskt väl ställt, utan att även
andra, som inte har samma ekonomiska
resurser, skall kunna göra sin insats
utan att hindras på grund av att anslaget
är för litet. Jag anser, att det är av
vikt att tillvarata all den frivilliga kraft,
som kan och vill ställa sig till förfogande.

Herr försvarsministern sade för ett
par timmar sedan, att han inte hunnit
sätta sig in tillräckligt i dessa frågor.
Det förvånar mig litet, ty jag har en
.skrivelse här, som har insänts till Konungen
—- jag tror det var i slutet av
förra året eller i början av detta — i
vilken det klart och tydligt visas, vilka
svårigheter de frivilliga försvarsorganisationerna
har, och jag tar för givet, att
försvarsministern också har tagit del av
denna skrivelse.

Nu vill jag, i likhet med herr Mogård
i ett tidigare sammanhang, med glädje
konstatera försvarsministerns hederliga
uppträdande när han säger, att han inte

Anslag till lottaorganisationen,
är tillräckligt inne i dessa frågor. Herr
Mogård påpekade ju också, att detta
ordnar sig med tiden. Men försvarsministern
gjorde ett par uttalanden, som
jag skulle vilja ta upp.

Försvarsministern sade, att man har
överbetonat skillnaden mellan utskottets
förslag och reservanternas. Det är möjligt
att så skett på en del punkter, men
jag tror inte att så är fallet vad denna
fråga beträffar, ty jag tycker nog det
har uppstått ett ganska allvarligt läge,
när man inte ens har medel för att betala
de daglöner, som man enligt bestämmelserna
har rätt att betala.

Jag hoppas att försvarsministern, som
i olika sammanhang har visat sin vilja
att på alla möjliga punkter förbättra
förhållandena, också skall ta denna fråga
under omprövning längre fram, så
att den kan få en positiv lösning. Det är
klart — och det skulle jag vilja understryka,
trots att jag hör till dem, som
begär ökat anslag — att man måste räkna
i mycket hög grad med den idealitet,
som driver människorna till att göra sina
insatser på detta liksom på så många
andra områden. Men det går ju inte att
ta denna idealitet i anspråk hur långt
som helst. Detta skulle de facto leda till
— och det har visat sig alt så har varit
förhållandet — att de, som har ekonomiska
möjligheter att göra sina insatser,
kan vara hur idealistiska som helst,
medan andra, t. ex. industriarbeterskor
som jag har talat med, säger: »Vi skall
ha 6 kronor om dagen, och vi får 1: 50,
och därför kan vi inte göra vår insats
på grund av bristande ekonomiska möjligheter.
»

Herr talman, jag skall inte ta upp tiden
längre utan i likhet med övriga
talare fatta mig så kort som möjligt och
sluta med att yrka bifall till reservationen
vid punkt 148.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Det finns väl inte anledning
att nu ta upp någon ny debatt om
de frivilliga försvarsorganisationerna i
samband med denna punkt i utskottets
utlåtande. Jag vill bara betyga, att man

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till lottaorganisationen.
från utskottets sida uppskattar lottaorganisationen
och den verksamhet, som
den utför, lika mycket som övriga frivilliga
försvarsorganisationer. Med hänvisning
till vad som redan tidigare i
dag har förekommit i samband med de
övriga anslagen, och med hänsyn till att
det knappast finns någon anledning att
ställa lottaorganisationen i någon särställning,
ber jag emellertid, herr talman,
att kort och gott få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet TORSTEN NILSSON:
Herr talman! Jag hade efter mitt tidigare
anförande inte tänkt yttra mig mera
vid denna punkt, men jag kunde inte
underlåta att göra det, sedan jag lyssnat
till hur fröken Andersson med vällust
sög på pralinen, nämligen mitt uttalande
om att jag inte hade hunnit att
tillräckligt sätta mig in i dessa ting
ännu. Fröken Andersson uttryckte förvåning
över att detta inte skett, trots
att vid den och den tidpunkten lämnats
in en skrivelse till departementet på
så och så många maskinskrivna sidor
— tre eller fyra eller vad det kunde
vara —- i vilken en redogörelse lämnades
för frivilligförsvarets svårigheter.

Nåja, jag har ingen möjlighet att göra
en karakteristik av fröken Anderssons
överlägsna kunskaper i ;dessa frågor.
Men, fröken Andersson, för mig är det
inte tillräckligt att jag får en sådan
skrivelse. På denna punkt föreligger,
vilket jag tidigare sagt, ett betänkande
från den s. k. frivilligkommittén, ett betänkande
som vid remissbehandlingen
har blivit föremål för kritiska anmärkningar.
Det är ju ganska naturligt, om
jag med utgångspunkt därifrån anser, att
jag behöver någon tid på mig för att få
en överblick och för att själv få en bestämd
uppfattning om vad som kan vara
riktigt. Det var skälet till att jag med
sådan uppriktighet, som fröken Andersson
sade, förklarade mig icke ha kunnat
bilda mig en klar uppfattning om
detta ämne.

Vad sedan denna punkt beträffar, vill
jag rikta uppmärksamheten på att en

standardhöjning av betydande mått
skett så sent som 1950/51. Då höjdes
nämligen anslaget på en gång med
225 000 kronor. Ändamålet med denna
höjning var att medge en ökad, mera
intensifierad verksamhet. Denna standardhöjning
har också ägt rum, och
det är på denna högre standard, som
lottaverksamheten befinner sig i dag.

Sedan är det givet, att man här, liksom
när det är fråga om övriga frivilligorganisationer,
måste räkna med att
det också skall visas offervilja från de enskilda
medlemmarnas sida. I det avseendet
kan jag bara hänvisa till min tidigare
deklaration, nämligen uppskattningen
av idealiteten men också önskvärdheten
av att offervilja visas.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 149—153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155—164.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 165.

Lades till handlingarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åtton -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till stipendier åt svenska tonsättare.

de huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4S—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74.

Anslag till stipendier åt svenska
tonsättare.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Musikaliska akademien med musikhögskolan:
Stipendier in. m. för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av
26 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Werner och Bror Nilsson
(1:85) och den andra inom andra
kammaren av herr Sundström m. fl. (II:
83), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för budgetåret 1952/
53 anslå 40 000 kronor på det under
musikaliska akademiens stat uppförda
reservationsanslaget för stipendier m. m.
åt svenska tonsättare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 85 och II: 83, till Musikaliska
akademien med musikhögskolan: Sti pendier

m. m. för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 26 000 kronor.

Ilcrr NILSSON, BROR: Herr talman!
.lag har genom omständigheternas makt
kommit att få en inblick i hur de yngre
musikerna-tonsättarna här i landet har
det ställt. Jag har därvid förvånat mig
över att konstens väg, som ju sedan
gammalt säges vara törnbeströdd, verkligen
i vår tid kan vara så törnbeströdd
som den är för unga begåvade männi 4

Första kammarens protokoll 1952. Nr 16.

skor på ett område, där begåvningarnas
antal när det gäller att manifestera konstens
härlighet är ganska litet. Jag har förvånat
mig över att man från statens sida
så föga vårdar sig om dessa unga människor.
De anslag som avses för såväl premier
under studietiden som för belöningar
och uppmuntran till äldre tonsättare
har under åtskilliga år i vår kulturbildget
upptagits med den blygsamma summan
av 20 000 kronor. Statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet har i
år visserligen ökat beloppet till 26 000
kronor, men detta är enligt min mening
alltjämt mycket blygsamt.

Man kan göra åtskilliga jämförelser
som klart visar, hur hårt de unga musikerna
behandlas. En jämförelse, som
ligger nära till hands, är att jämföra
med vad som utgår i anslag till författarna,
som ju representerar en annan
gren av konstnärlig och andlig verksamhet.
Anslaget till författarna har
höjts förhållandevis mycket mer än anslaget
till musikerna och är nu uppe i
100 000 kronor. Jag påstår inte att detta
är en alltför stor summa, utan beloppet
är tvärtom alltjämt i blygsammaste
laget. Faktum är dock att anslaget till
författarna i förhållande till penningvärdets
fall har höjts kraftigare än vad
som skett i fråga om det blygsamma anslag
som utgår till begåvningar på musikens
område.

Även andra jämförelser kan göras i
detta sammanhang. En jämförelse, som
för mig ligger nära till hands, är att
tänka på de belopp som jag årligen brukar
vara med om att utdela i stipendier
till elever vid folkhögskolor och lantmannaskolor
i mitt hemlän. Det slog
mig en gång, när jag läste igenom den
då nyss framlagda åttonde huvudtiteln,
att anslaget till musikstuderande vid
musikhögskolan och till andra musiker
är ungefär lika stort som det belopp som
jag brukar vara med om att utdela på en
gång till folkhögskoleelever i mitt län.

Jag anser, herr talman, att det råder
en alltför stor disproportion mellan de
olika anslag som under åttonde huvudtiteln
utgår till musiker och till andra
företrädare för vår andliga odling. .lag

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till naturastipendier vid universiteten m. m.

har tillsammans med min medmotionär,
herr Werner, i en motion sökt påvisa
denna orättvisa. Vi har emellertid inte
ens kunnat få stöd av en reservation till
statsutskottets utlåtande. Det finns under
sådana förhållanden ingen möjlighet
för mig att nu yrka bifall till motionen,
vilket jag också avstår från. Jag
nöjer mig med att uttala de synpunkter
som jag här anfört, varjämte jag
riktar en vädjan till regeringen och särskilt
då ecklesiastikministern att ta under
övervägande om man inte skulle
kunna sträcka sig något längre i fråga
om anslag till både de studerande vid
musikhögskolan och de utövande musikerna,
främst tonsättarna, här i landet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 75—11 i.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 115.

Anslag till naturastipendier vid universiteten
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid
universiteten och vissa högskolor för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 646 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herrar Johansson i Stockholm och Lager
väckt motion (11:343), i vilken hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 anvisa 1 204 000 kronor till
naturastipendier, att fördelas enligt ett
av Sveriges förenade studentkårer framlagt
förslag, samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om snabb utredning och
förslag till nästa års riksdag om ett
sådant stipendiesystem, att de ekonomiska
hindren för högre studier eliminerades,

dels ock en inom andra kammaren
av fru Wohlin och herr Wedén väckt

motion (II: 344), i vilken hemställts, att
riksdagen måtte till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier m. m.
åt studerande vid universiteten, de s. k.
fackhögskolorna och socialinstituten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 204 000 kronor samt till
förvaltningskostnader och bokstipendier
ett anslag av 56 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna II: 343 och II: 344,
till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande vid universiteten
och vissa högskolor för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 646 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! I andra
kammaren har herrar Johansson och
Lager väckt en motion, vari hemställes,
att riksdagen måtte besluta att till naturastipendier
anvisa ett anslag av
1 204 000 kronor samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om snabb utredning
och förslag till nästa års riksdag om ett
sådant stipendiesystem, att de ekonomiska
hindren för högre studier elimineras.

Motionärerna framhåller att studenternas
antal vid de berörda läroanstalterna
sedan budgetåret 1939/40 har ökat
med 56 procent, varjämte penningvärdet
mycket kraftigt försämrats. Detta har
medfört att det anslag, som nu av utskottet
föreslås till naturastipendier, inte
på långa vägar räcker till. Sveriges
förenade studentkårer har i en skrivelse
fäst uppmärksamheten vid detta förhållande
och framhållit, att om relationen
från 1939/40 skall återställas, skulle det
behövas 106 stipendier för Stockholms
högskola i stället för nu utgående 32.
Svenska Clartéförbundet framhåller i ett
uttalande, som förbundet gjorde på sin
kongress, att här ifrågavarande stipendier
endast utgår till studerande vid
universiteten samt de medicinska högskolorna
i Stockholm och Göteborg, medan
de studerande vid fackhögskolorna
och socialinstituten är ställda utanför

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till licentiand- oeh doktorandstipendier.

möjlighet att erhålla här ifrågavarande
naturastipendier. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram
1944 uttalades: »De

ekonomiska utbildningshindren skall
fullständigt brytas för all ungdom som
har lust och fallenhet att väl tillgodogöra
sig en vidareutbildning utöver den
allmänna enhetsskolan.» Denna synpunkt
är fullt riktig. Men hur har det blivit?
Jo, i stället för en demokratisering av
den högre undervisningen har utvecklingen
blivit den motsatta, så att arbetarklassens
ungdom i allt mindre utsträckning
kunnat komma i åtnjutande
av högre utbildning. Enligt en statistik
kom av de studenter, som inskrevs vid
universiteten och motsvarande högskolor
under 1 O-årsperioden 1937—1946, i
runda tal 58 procent från socialgrupp I,
36 procent från socialgrupp II och knappa
6 procent från socialgrupp III. Att
märka är då att socialgrupp III är den
största gruppen av befolkningen. Den
omfattar nämligen 57 procent av vårt
lands befolkning. Det måste följaktligen
inom denna sistnämnda socialgrupp finnas
en mängd ungdomar som på grund
av ekonomiska svårigheter inte kan
komma i åtnjutande av högre utbildning,
utan som får stå tillbaka för barn
till föräldrar som har det ekonomiskt
bättre ställt och som därför kan hålla
sina ungdomar vid dessa högskolor. Den
praktiska konsekvensen härav blir att
talet om den högre utbildningens demokratisering
endast är en tom fras.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till motionen nr 343 i andra kammaren.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! På
denna punkt i huvudtiteln har departementschefen
fått till stånd en avsevärd
höjning av de bidrag som utgår under
innevarande budgetår. Höjningen uppgår
faktiskt till mer än 100 procent, vilket
enligt vårt förmenande är en avsevärd
förbättring. Emellertid är vi från utskottsmajoritetens
sida fullt överens med
motionärerna om att det skulle ha varit
önskvärt att de nu utgående naturastipendierna
hade kunnat utsträckas till att

gälla även andra högre läroanstalter än
dem vid vilka de nu beviljas. Utskottet
hoppas också att det ekonomiska läget
skall bli sådant, att vi skall kunna utöka
stipendiernas antal.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 343; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 116.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111.

Anslag till licentiand- och doktorandstipendier.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Gemensamma universitetsändamål:
Stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
1 443 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Cassel m. fl. (I: 197) och den andra
inom andra kammaren av herr Braconier
m. fl. (11:199), i vilka — såvitt
här var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte dels anvisa till Gemensamma
universitetsändamål: Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1952/53 ett reservationsanslag
av 1 016 500 kronor, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa ändringar
i ifrågavarande stipendiebestämmelser
i enlighet med vad i motionerna
föreslagits;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ilastad väckt motion (11:447).

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till licentiand- och doktorandstipendier.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 197 och II: 199 samt II:
447 — såvitt här vore i fråga —- till
Gemensamma universitetsändamål: Stipendier
för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 1 443 000
kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Arrhén, som dock ej antytt sin mening.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det

framgår av utskottets föreliggande utlåtande,
att utskottet anser att genom det
i propositionen framlagda förslaget »väsentliga
förbättringar» åstadkommits
med avseende på stipendiesystemet över
huvud taget. Det skall villigt erkännas,
att ett dylikt omdöme från vissa utgångspunkter
har fog för sig. Licentiandstipendierna
har nämligen räknats upp
med 500 kronor, varjämte införts vissa
fixeringar av den tid som vederbörande
får använda till privat yrkesverksamhet
vid sidan av studierna. Därvidlag har
man emellertid gått den vägen, att man,
jämfört med nu gällande bestämmelser,
höjt den tid, som en stipendiat får använda
till privat inkomstverksamhet.

Det finns dock, herr talman, anledning
att i det sammanhanget åtminstone — för
dagen kanske mest diskussionsvis — framföra
andra synpunkter, vilket också skett
här i motionen nr 447 i andra kammaren
av professor Håstad. Jag tillåter mig
att göra mig till tolk för de i denna
motion framförda synpunkterna, i all
synnerhet som de till fullo överensstämma
med mina egna erfarenheter från
min egen studietid vid en akademi. Vi
var visserligen på den tiden inte så
lyckligt lottade, att vi kunde få dylika
stipendier, men vi befann oss i alla fall
i mångt och mycket i ett liknande läge.
Även vi försökte att vid sidan av studierna
på olika sätt skaffa oss extrainkomster.

Jag minns, att den professor, som jag
då studerade för, lade märke till dessa

mina strävanden att vid sidan av studierna
—• det gällde närmast genom publicistisk
verksamhet på gängse vis —
skaffa mig extrainkomster. Han varnade
mig för att slå in på denna väg, ty han
var av den meningen, att de kronor, som
jag kunde få in, i själva verket inte betydde
någon förtjänst, utan att de tvärtom
skulle bidraga till att försena mina
studier. Därigenom skulle denna verksamhet
komma att i det långa loppet bli
en belastning. Jag märkte snart — jag
var så pass klok — att det bedömandet
var riktigt. Jag upphörde därför efter
någon tid med den egna verksamheten
vid sidan av och följde hans råd. Jag
koncentrerade mig på studierna och försökte
att få dessa slutförda så fort som
möjligt.

Det är just synpunkter av den arten,
som professor Håstad för fram i sin motion.
Han säger, att det för honom ter
sig synnerligen viktigt, att stipendiebeloppen
höjes, så att inflationens följder
motverkas, och att man därutöver ger
ett ytterligare tillskott och samtidigt inskränker
den tid, som den studerande
får till sitt förfogande för egen yrkesverksamhet.
Detta bör ske för att tvinga
vederbörande att koncentrera sig på den
centrala uppgiften, när man ligger vid
en utbildningsanstalt, nämligen att slutföra
studierna. Det framhålles i motionen,
att de nu i propositionen föreslagna
reglerna kommer att motverka syften av
denna art. Det blir sex och en halv månad
av kalenderåret, som står till förfogande
för vederbörande att driva yrkesverksamhet
vid sidan, om man räknar
in ferietiden också, och endast fem och
en halv månad för den egentliga studieverksamheten.
Detta kommer att betyda,
att studietiden för vederbörande förlänges.
Som vi vet är också den tid mycket
begränsad, under vilken vederbörande
har möjlighet att tillgodogöra sig
dessa stipendier. Sammanlagt torde det
i allmänhet för licentiand- och doktorandstipendier
röra sig om fem år.

Det har också av motionären framhållits,
att när utredningsmannen bedrev
sitt arbete i departementet, gjorde han
visserligen hänvändelser för att efter -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till licentiand- och doktorandstipendier.

höra opinionen på det här området, men
enbart till eleverna, icke till den vuxna
akademiska generationen, om jag så får
uttrycka mig, den som nu sitter representerad
i lärarkollegierna och som också
har personlig erfarenhet av dessa
ting och som det skulle ha varit av värde
att i dessa hänseenden rådfråga. Han påpekar,
att kollegiet vid Stockholms högskolas
humanistiska fakultet är talesman
för den uppfattning, som kommer fram
i motionen II: 447. Han påpekar också,
att den omständigheten, att man infört
licentiand- och doktorandstipendier,
ingalunda lett till, att man fått ett ökat
antal avhandlingar utan tvärtom. Det beror
möjligen därpå, att man får studierna
dragna på långbänken av den anledning,
som jag här talat om.

Motionären föreslår, att man i stället
skall höja stipendiebeloppen för licentiander
till 4 000 kronor och för doktorander
till 6 000 kronor och samtidigt
införa inskränkningar i rätten till förvärvsarbete.
Reglerna kan ju där tänkas
bli utformade på olika sätt. Några av
dem står angivna i motionen. Det vore
att inte medge förvärvsarbete under sommarmånaderna
annat än i begränsad utsträckning
efter prövning från fall till
fall. Ett annat sätt vore att generellt
fastställa att förvärvsarbete genomsnittligt
per år ej fick ta mer tid i anspråk
än som motsvarar en tredjedel av en
forskares vanliga arbetstid, med rätt för
stipendieinnehavaren att efter samråd
med stipendieinspektor fördela eller
koncentrera detta förvärvsarbete efter
vad som vore lämpligast i det individuella
fallet.

Utifrån synpunkter av denna art ter
sig alltså Kungl. Maj :ts proposition och
de förslag, som däri framföres, billiga
— men det är endast skenbart. De är till
förmån för de ekonomiskt svaga studerandena
men — endast skenbart, därför
att de tvingar vederbörande till längre
studier. Det är alltså inte, menar motionären,
en åtgärd, som är till fromma för
de fattigare studerandena, utan det är
i stället en rekommendation, som i ett
längre perspektiv måste tydas så, att den
länder dem till skada.

Herr förste vice talman! Eftersom dessa
synpunkter, såsom jag redan sagt,
överensstämmer med mina egna erfaren
heter från studietiden, har jag velat få
dessa synpunkter till kammarens protokoll.
Jag ställer emellertid inte något
yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Arrhén ställde ju inte
något yrkande och framförde endast en
viss principiell uppfattning. Men då vi
nu behandla den första reservationen under
åttonde huvudtiteln, skulle jag gärna
vilja göra ett principiellt uttalande
om statsutskottets utlåtande och de reservationer,
som äro fogade till detta
utlåtande.

För någon vecka sedan tog jag mig
friheten att anmärka på statsutskottet,
att statsutskottet blivit en sämre väktare
av statens penningpung än tidigare
var fallet. När jag kom in i riksdagen
för åtskilliga år sedan, ansågs
statsutskottet som det mäktigaste utskottet
och som det utskott, vilket slog
vakt om sparsamheten i riksdagen. Det
betydde på den tiden föga, om det var
valår eller inte. Tiderna har emellertid
tydligen förändrat statsutskottet och dess
ledamöter. Jag har ju själv suttit många
år i statsutskottet, och det är möjligt att
denna förändring har kommit så småningom
under årens lopp. Jag har emellertid
märkt den särskilt i år. Enligt eu
uppgift, som jag fått — jag hoppas att
den är riktig — skulle bifall till samtliga
motioner under åttonde huvudtiteln
betyda merutgifter på tillsammans 4(1
miljoner kronor. Vad bifall till motionerna
under fjärde huvudtiteln skulle
ha betytt, vet jag inte, men även därvidlag
var det, såsom vi erinra oss,
fråga om mycket stora belopp — jag
har inte räknat ihop dem.

Märkligt är väl att motionärerna och
reservanterna tillhör just de partier,
nämligen högern och folkpartiet, som
främst agitera för skattelättnader. På
ena sidan har man alltså en hötapp med
utgiftsökningar och på den andra en hötapp
med skattelättnader. Det förvå -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till licentiand- och doktorandstipendier.

nar mig inte att den av herr Elon Andersson
nyss skisserade åsnan beter sig
rätt egendomligt. Jag har tidigare, herr
förste vice talman, uttalat mig för —
det är nu flera år sedan — det engelska
systemet, att ingen får motionera om en
utgiftsökning, om han inte samtidigt anvisar,
hur utgiften skall täckas.

Emellertid har man här i riksdagen
utgått från att utskotten — och då främst
statsutskottet — skulle hålla tillbaka utgiftsökningarna.
Men även beträffande
denna huvudtitel har statsutskottet gått
vissa motionärer till mötes, med reservation
endast av herr Svensson i Grönvik,
och dessutom finns det bortåt 20
reservationer med önskemål om utgiftsökningar.

Då jag för min del, herr förste vice
talman, är mycket mån om sparsamhet
med statens medel och alltså intresserad
för ett måttligt skattetryck, uttalar jag
redan nu, vid början av åttonde huvudtitelns
behandling, önskemålet att kammaren
följer sparsamhetslinjen såväl när
det gäller reservanternas som utskottsmajoritetens
yrkanden. I varje fall kommer
jag att rösta för de yrkanden som
innebär de lägsta utgifterna.

Jag har, herr förste vice talman, inte
kunnat underlåta att framföra dessa
principiella synpunkter, då jag tycker
att riksdagens ledamöter har börjat ta
alltför lättvindigt på motionerandet utan
att tillräckligt tänka på vilka utgiftsökningar
man äskar. Och jag kan inte undgå
att finna det litet egendomligt att
just de, som om någon vecka kommer
att tala för skattesänkningar och påstå
att deras partier främst verkar för ett
mindre skattetryck, har varit flitigast
att motionera och därmed begära utgiftsökningar.

Herr förste vice talman! Då inte något
yrkande på denna punkt föreligger,
har inte heller jag någon annan hemställan
än om bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM: Herr förste vice talman!
Vad det gäller den nu förevarande
punkten, tror jag att man enklast kan be -

svara herr Arrhéns anmärkningar genom
att citera några rader ur utskottets
yttrande: »Enligt utskottets mening innefattar
det av departementschefen framlagda
förslaget till ändringar i bestämmelserna
rörande stipendier för högre
vetenskapliga studier väsentliga förbättringar
med avseende å detta stipendiesystem.
Maximitiden för stipendieinneliav
har sålunda utsträckts för vissa slag
av stipendier, och fasta regler har uppdragits
i fråga om rätt till bisysselsättning.
Härjämte föreslås en uppräkning
av licentiandstipendiets belopp med 500
kronor.» Jag tror inte att man behöver
läsa mer för att alla skall förstå, att departementet
har strävat att få till stånd
en avsevärd förbättring på detta område.

Sedan ber jag, herr förste vice talman,
att få säga några ord mera allmänt, rörande
huvudtiteln i dess helhet. Jag för
min del är tacksam över herr andre vice
talmannens politiska testamente vad det
gäller statsutskottets verksamhet. Det är
riktigt som han upplyste, att utgiftsökningen
skulle ha uppgått till över 40 miljoner
kronor, om statsutskottet hade tillstyrkt
alla de föreliggande motionerna.
Och jag vill därtill lägga, att redan departementschefen
har ansett sig tvungen
att öka huvudtitelns slutsumma med omkring
173 miljoner kronor, dels på grund
av penningvärdets försämring och dels
på grund av de nya uppgifter som även
i år har tillkommit.

I statsutskottets andra avdelning har
vi gjort vårt bästa vid bedömningen av
de föreliggande förslagen. Vi har gått
med på en nettoutgiftsökning av omkring
832 000 kronor, men jag vill erinra
om — och riktar mig därvid också
till herr andre vice talmannen — att utgiftsökningen
i stort sett gäller en omfördelning
av utgifterna mellan stat och
kommuner. Räknar man de samhälleliga
utgifterna som helhet, rör sig alltså utgiftsökningen
inte om något mera betydande
belopp. Men summan har varit
tillräckligt stor för att vi på en rad
punkter inte ansett oss kunna tillstyrka
motionärernas framställningar. Vi har i
stället måst begränsa oss till vissa områden,
där vi funnit bärande skäl för att

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag- till licentiand- och doktorandstipendier.

detta år göra vissa ändringar av vad departementschefen
föreslagit.

Det var ett mycket tjockt motionshäfte
andra avdelningen i år fick att behandla;
jag tror att antalet motioner aldrig tidigare
varit så stort under de år jag suttit
i avdelningen. Men trots att många
av motionerna är behjärtansvärda och
ur motionärernas synpunkter väl motiverade,
har vi måst förhärda våra hjärtan
och yrka avslag. Detta kommer att
framgå i fortsättningen vid behandlingen
av de olika reservationerna, och jag
tror att man vinner tid, herr förste vice
talman, om man sammanfattningsvis säger
att just dessa ekonomiska synpunkter
varit utslagsgivande för utskottsmajoritetens
ställningstagande när det gäller
de allra flesta av reservationerna. Om
man skulle bifalla dem, bleve resultatet
en utgiftsökning på ytterligare omkring
328 000 kronor, och det har vi inte ansett
oss kunna vara med om.

Med dessa ord ber jag, herr förste vice
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag i förevarande punkt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet, när vi nyss fick den admonitionen
av herr andre vice talmannen,
att samtliga under åttonde huvudtiteln
väckta motioner skulle gå lös på en utgiftsökning
av 40 miljoner kronor. Den
siffran har tydligen räknats fram i dagarna,
och jag vill inte alls jäva den.
Men vad vi här har att bedöma är ett
utlåtande från statsutskottet med en serie
reservationer, av vilka senare det
framgår, att även reservanterna har velat
iakttaga sans och måtta. De i dag föreliggande
reservationerna innebär — såsom
herr Näsström påpekat — utgiftsökningar
på 320 000 kronor; jag har vid
en snabb uträkning nyss kommit fram
till siffran 390 000, men jag finner även
den vara tämligen blygsam.

Herr Näsström framhöll, att åttonde
huvudtitelns slutsumma i år har ökats
med 173 miljoner kronor. Det låter ju
mycket vackert, men jag vill framhålla,
att det givetvis är samma mängd luft i
denna utgiftsökning som i våra pengar

över huvud taget för närvarande. Det är
inflationen som speglar sig i denna utgiftsökning,
och man kan utan vidare
skriva bort 70 procent av hela ökningen
som inflationspengar.

Sedan vill jag inte alls frånkänna statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
en god vilja i dessa sammanhang.
Den har han visat på åtskilliga
punkter, och det är vi, som närmast har
vår observans på denna huvudtitel, tacksamma
för. Men det är en annan sak.

Herr OHLON: Herr talman! Kontentan
i herr von Helands yttrande tycks vara,
att statsutskottet inte sköter sig på det
sätt som riksdagsordningen föreskriver.
Herr von Heland håller tydligen före att
statsutskottet har deklinerat, sedan han
lämnade institutionen, och det kan ju
hända att så är förhållandet.

Men statsutskottet har också en uppgift,
som herr von Heland inte nämnde
någonting om, och det är att skilja mellan
huvudsak och bisak. Jag kände mig
inte alls träffad av herr andre vice talmannens
admonition mot reservanterna.
Såsom nyss nämndes, innebär samtliga
reservationer på denna mycket stora huvudtitel
en total utgiftsökning av 328 000
kronor, vilket procentuellt sett är som
en krusning på ytan; och själv står jag
bara antecknad som reservant på en del
av punkterna.

Varför har jag kommit att hamna i reservanternas
krets? Ja, det beror inte på
något inneboende behov att öka statens
utgifter, utan har två helt andra orsaker.
Den ena är att statsmakterna har slarvat
med penningvärdet, så att åtskilliga av
de här ifrågavarande institutionerna
kommit i ett nödläge; vad reservanterna
föreslagit, innebär endast ett försök att
återställa vad inflationen har fördärvat.
Den andra orsaken är att riksdagen under
de senare åren haft för vana att fatta
principbeslut, som skall genomföras efter
hand, och jag har verkligen uppfattat
saken så, att det ligger en smula allvar
bakom dessa principbeslut — exempelvis
beslutet om folkbildningsverksamheten
— och förmenat att riksdagen bör ta

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till licentiand- och doktorandstipendier.

konsekvenserna av vad den förut beslutat.

Den största utgiftsökningen under
åttonde huvudtiteln i år gäller bidrag till
kommunerna för uppförande av lärarbostäder
på landsbygden. Det rör sig här,
såsom nyss nämndes, om en överflyttning
av nödvändiga utgifter från kommunerna
till staten, inte om någon ökning
av den totala offentliga investeringsverksamheten
i landet. Nu skulle jag
vilja fråga herr andre vice talmannen,
som representerar det s. k. landsbygdspartiet,
bondeförbundet, om han ogillar
denna åtgärd att från landskommunerna
avlasta en eljest ofrånkomlig utgift?

Slutligen skulle jag vilja tillfoga den
reflexionen, att åtskilliga av utgifterna
under åttonde huvudtiteln är i det långa
loppet produktivitetsfrämjande. Yårt
land har länge, särskilt mot slutet av
förra århundradet, sackat efter i utvecklingen,
och det skedde därför att den
dåtida folkrepresentationen icke insåg
vetenskapens och undervisningens roll i
en progressiv samhällsutveckling.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Då åtskilliga av kammarens ärade
ledamöter uttalat sig om principerna för
budgetbehandlingen och speciellt när det
gäller åttonde huvudtiteln, skall jag be
att få säga några ord därom.

Det är ju alldeles tydligt att bland de
önskemål, som framställts under åttonde
huvudtiteln, är det oerhört mycket som
man, när man ser det isolerat, anser
vara synnerligen behjärtansvärt men
som man i alla fall, när man skall bedöma
det hela i ett sammanhang, med
hänsyn till den återhållsamhet beträffande
statsutgifterna, som är nödvändig,
ändå inte anser sig kunna tillgodose. Därför
är åttonde huvudtiteln, trots stora
automatiska utgiftsökningar och nya
ting, som jag för min del funnit ofrånkomliga,
i alla fall på många punkter
mera återhållsam än vad den, som bara
ser till den ena eller andra punkten, måhända
kan tycka vara riktigt. Att utskottet
har gått utöver Kungl. Maj:ts förslag
på vissa punkter, innebär naturligtvis,

såsom jag ser det, inte att jag inte tycker
att Kungl. Maj:ts avvägningar i och
för sig är riktiga, men å andra sidan
måste jag naturligtvis också godtaga de
mindre ökningar, som yrkats av utskottets
majoritet.

På den punkt, där en relativt stor ökning
skett, är det ju fråga om en överflyttning
av utgifterna från kommunerna
till staten, och det är naturligtvis i
och för sig sakligt mycket berättigat. Att
jag i alla fall inte har föreslagit en så
kraftig ökning — jag har dock föreslagit
vissa ökningar jämfört med vad som tidigare
gällt ■— beror på att jag redan när
propositionen framlades signalerade, att
en utredning skulle ske rörande bl. a.
denna punkt, och jag hade tänkt mig att
den mindre ökningen skulle vara tillräcklig
under den tid utredningen arbetade.

Det är alltså här fråga om dels en
överflyttning och dels en markant kostnadsökning,
och det är naturligtvis i och
för sig berättigat med den ökning utskottet
har föreslagit. Det kan emellertid
inte hjälpas, att de många önskemål
i övrigt, som finnas inom huvudtiteln,
måste ses i ett sammanhang, och då innebor
denna ökning ett rätt betydande avsteg
från Kungl. Maj:ts förslag, även om
det i själva verket inte är någon särskilt
stor summa. Jag hoppas därför för min
del att kammaren inte vill gå längre än
vad utskottet föreslagit i detta avseende.

Om jag så, herr talman, när jag ändå
har ordet, skulle säga något om den
punkt det nu gäller och som herr Arrlién
tog upp, vill jag erinra herr Arrhén om
att han ju rätt ensidigt åberopade herr
Håstads motion men däremot inte alls
berörde sin partivän herr Braconiers
motion, som ju går i en helt annan riktning.
Jag har just hört en duell i medkammaren
mellan herrar Håstad och
Braconier. Det visar ju att man kan se
denna sak ur mycket olika synpunkter.
När man i andra kammaren tillvitade
mig att jag inte ens hade föreslagit höjningar
motsvarande penningvärdets fall
under det sista året, vill jag säga, att med
de ändringar i bestämmelserna, som har
skett, innebär för de studerande ändå

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

vad som liär föreslagits, en rätt väsentlig
fördel, såvida man inte benhårt skall
fasthålla vid —• vilket herr Arrhén tycktes
vilja göra — att det allra viktigaste är
att vederbörande blir färdig med sina
studier så fort som möjligt. Nu synes det
ändå, som om många studerande intog
en rakt motsatt ståndpunkt härvidlag.

Vi har vägt de olika synpunkterna mot
varandra, och jag tror inte att det var
herr Arrhéns mening att insinuera -—
jag tyckte i alla fall att han uttryckte sig
otydligt på denna punkt — att universitetsmyndigheterna
här hade satts åt sidan.
Jag vill då erinra om att universitetsmyndigheterna
remissvägen uttalat
sig om utredningsförslaget, och på det
sättet har synpunkter från olika håll
kommit under bedömande. Jag anser således
att vi har företagit en någorlunda
rimlig avvägning mellan de olika synpunkterna.

Herr Arrhén ställde ju, såvitt jag uppfattade,
inte något yrkande, och jag behöver
därför inte heller rikta någon speciell
vädjan till kammaren angående beslutet
på denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! I anledning
av herr Ohlons yttrande skulle
jag be att få säga, att vi har haft ett
utomordentligt gott samarbete inom andra
avdelningen vid behandlingen av dessa
frågor. Detta gäller såväl majoriteten
som minoriteten, och jag skall inte göra
några särskilda invändningar i fråga om
vad herr Ohlon sade annat än på en
punkt.

Herr Ohlon vet att vi på andra avdelningen
brukar ta skäl och motskäl. Här
kastar emellertid herr Ohlon fram ett yttrande
utan att bevisa någonting, och det
är det, som jag tycker inte stämmer riktigt
med herr Ohlons uppträdande inom
andra avdelningen.

Herr Ohlon nämnde att regeringen
slarvat med penningvärdet och att därför
den ökning, som nu föreslagits, är i
nättaste laget. Han gör detta påstående
utan att bevisa någonting. Så gör vi inte
på andra avdelningen, och det är jag
glad över.

Anslag till tekniska högskolan.

Jag råkade häromdagen få i min hand
en utredning rörande penningvärdet,
som en av våra största banker gjort. Och
vad visade denna utredning? Jo, den visade
att det endast var två länder i världen
som hade ett bättre penningvärde
än vad gamla Sverige hade, och det råkade
vara Schweiz och Sydafrikanska
unionen. Alla de andra länderna hade
det väsentligt sämre ställt på detta område.
När man ser en sådan utredning
och tänker på vad herr Ohlon yttrade,
blir man litet förvånad över herr Ohlons
uttalande, som inte åtföljdes av någon
som helst bevisföring.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna US—149.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 150.

Anslag till tekniska högskolan.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
267 och II: 348, såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1952/53, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för tekniska
högskolan i Stockholm, som föranleddes
av vad departementschefen anfört.

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för tekniska högskolan i
Stockholm, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

c) till Tekniska högskolan i Stockholm:
Avlöningar för budgetåret 1952/
53 anvisa ett förslagsanslag av 4 440 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 267,
av herrar Eskilsson och Arrhén, samt
II: 348, av herrar Hastad och Hseggblom,
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts,
alt riksdagen måtte fatta sådant
beslut, att avgifterna för de studerande
vid tekniska högskolan i Stockholm och

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till tekniska högskolan.

Chalmers tekniska högskola liksom för
närvarande vid Stockholms högskola
kunde nedsättas och helst redan nästa
budgetår begränsas till 60 kronor per
elev och år.

Reservation hade anförts av herr
Arrhén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det må
till en början sägas, att jag såsom motionär
har anledning att med tacksamhet
notera den skrivning, som utskottet här
presterat. Vi hade en diskussion om detta
ämne på avdelningen, och vi var ganska
eniga om att önskmålet givetvis borde
vara, att man fick samma terminsavgift
vid de högskolor, som beröras i motionerna,
som vid övriga högskolor.

Genom beslut under år 1950 bestämdes
som bekant, att terminsavgifterna
vid Stockholms högskola för budgetåret
1951/52 skulle nedbringas till 60 kronor
per år. De höga avgifterna kvarstår nu
endast vid Tekniska högskolan och vid
handelshögskolorna i landet. Där är
emellertid de avgifter, som för närvarande
utgår, väsentliga. Det rör sig om
stora pengar, och när man vet att enligt
de förhållanden, som i allmänhet gör sig
gällande här i landet, när det gäller att
utbilda ungt folk, det mesta av dessa
pengar är lånade pengar, blir man betänksam.
För en studerande vid Tekniska
högskolan uppgår sålunda enbart terminsavgiften
under hans utbildningstid
till 1 800 kronor. Den sociala bakgrunden
för de studerande vid dessa högskolor
är — och varför skulle den inte vara
det — ungefär densamma som vid de övriga
högskolorna. Den tillgängliga socialstatistiken
är visserligen ganska bristfällig,
men man har i alla fall trott sig kunna
få fram att 28 procent av föräldrarna
till eleverna vid Tekniska högskolan har
en taxerad inkomst på mindre än 6 000
kronor. Den maximala nedsättningen av
terminsavgiften, som är 75 procent, kan
endast erhållas av elever, vilkas föräldrar
har en taxerad inkomst, som understiger
3 000 kronor, och 59 procents nedsättning
kan erhållas, om föräldrainkomsten
rör sig om högst 6 000 kronor.

Detta visar alltså att de bördor, som de
studerande vid nämnda högskolor har
att dragas med, är ytterst besvärande.

Sedan tillkommer också den synpunkten,
att vid universitetet och högskolor
av annan typ finns det väsentligt större
tillgång till stipendier av olika slag, såsom
exempelvis vid Uppsala universitet
och Lunds universitet, som kanske därvidlag
är närmast jämförliga. Statens bidrag
till stipendier till obemedlade studerande
vid de tekniska högskolorna är
så begränsade, att stipendiebeloppet per
elev motsvarar endast en femtedel av stipendiebeloppet
per elev vid fakulteterna
och de medicinska läroanstalterna.
Vid handelshögskolorna finns det över
huvud taget inte några stipendier, som
härrör sig från statsmedel. För de studerande,
som besöker dessa institutioner,
nämligen de tekniska högskolorna
och handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg, måste det givetvis te sig litet
egendomligt, att studerande inom vissa
studieriktningar pålägges så dryga avgifter.

Borttagandet av dessa terminsavgifter
skulle dock f. n. innebära allt för stora
anslagshöjningar för ett års budget, och
då jag nu är motionär i detta sammanhang
vill jag säga, att jag ryggat tillbaka
— och det vill jag understryka inför
eventuella kritiker — från kravet att
fullständigt slopa dessa terminsavgifter.
Om jag minns rätt skulle det i så fall
röra sig om ett uttag ur statskassan på
600 000 kronor. Det skulle vara tillräckligt
i år, om vi finge vädja till statsrådet
att ett annat år kunna räkna med ett påbörjande
av en »nedrustning», när det
gäller avgifterna på detta område.

Herr ERICSON, ERIC: Herr förste vice
talman! Med anledning av herr Arrhéns
anförande vill jag endast påpeka — något
soin han också har fastslagit — att
man vid behandlingen av denna fråga
inom andra avdelningen och sedan inom
statsutskottet var enig om att önskemålet
att slopa terminsavgifterna skulle understrykas.
I utskottsförslaget ligger således
ett uttalande av ganska stor principiell

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk.

innebörd, som syftar till ett realiserande
av önskemålet och som måste betraktas
såsom ett led i kultur- och skolpolitiken
för framtiden.

Med detta påpekande att vi således inte
har något att erinra mot de synpunkter,
som här framförts, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts liärmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 151—174.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 175.

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk.

Under punkten 192 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
till Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 4 785 000 kronor.

T detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herr Håstad m. fl. väckt motion (II: 8G),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med förslag
av skolöverstyrelsen tilldela Höglandsskolan
i Stockholm statsbidrag ur förslagsanslaget
Bidrag till vissa privatläroverk,
att de med detta anslag förenade
bestämmelserna skulle äga tillämpning
på denna skola, att därvid skolans organisatoriska
egenart skulle skäligen beaktas
samt att det under nämnda förslagsanslag
upptagna beloppet skulle
ökas med 85 000 kronor, av vilka 09 500
kronor skulle överföras från i propositionen
upptaget anslag till Höglandsskolan.

dels ock en inom andra kammaren av
herr Larsson i Stockholm och fru Gärde
Widemar väckt motion (11:351), i
vilken — såvitt nu var i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte beräkna anslaget
till Höglandsskolan enligt de un -

der punkten 192 i bilagan åttonde huvudtiteln
till statsverkspropositionen
angivna reglerna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:t förslag samt med avslag å motionerna
11:86 och 11:351 ■— sistnämnda
motion såvitt här vore i fråga — till
Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 4 785 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Söderquist,
Arrhén, Svensson i Ljungskile,
Bergstrand, Hoppe och Kyling, fröken
Elmén och herr Widén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
II: 86 och II: 351 —• sistnämnda motion
såvitt här vore i fråga — till Privatläroverk:
Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 4 870 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! När denna
fråga var före förra året, beslöt statsutskottet
och sedan riksdagen att skriva
till Kungl. Maj :t och hemställa om en utredning,
som gick ut på att Höglandsskolan
skulle inordnas i det vanliga privatskoleväsendet.
Det var alltså en beställning,
som gjordes från riksdagens sida.
På grund av detta beslut har Kungl.
Maj:t uppdragit åt skolöverstyrelsen att
verkställa en utredning rörande Höglandsskolan.
Skolöverstyrelsen har kommit
till det resultatet, att skolan bör inordnas
i det vanliga privatskoleväsendet
och att den alltså skulle erhålla statsbidrag
ur förslagsanslaget till Bidrag till
vissa privatläroverk enligt de villkor
och med de förmåner, som därmed följer.
I stället skulle det särskilda anslag
till Höglandsskolan på 69 500 kronor,
som kommer i nästa punkt, utgå ur riksstatcn.

Trots att utredning sålunda har kommit
till stånd och trots att skolöversty -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk,
relsen har begärt att Höglandsskolan
skulle inordnas i privatskoleväsendet,
har Kungl. Maj :t inte ansett sig i år kunna
komma med något förslag i ämnet.
Inom utskottsavdelningen var man nog
allmänt ganska förvånad över detta
Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande. Man
hade också klart för sig, att sedan riksdagen
i fjol hade skrivit och begärt att
få denna fråga ordnad, hade ytterligare
en omständighet tillkommit till förmån
för skolans upptagande bland de övriga
privatläroverken. Antalet sökande från
folkskolor till läroverk här i Stockholm
är nämligen i år större än någonsin. Enligt
en uppgift, som jag såg i tidningspressen
häromdagen, skulle antalet inträdessökanden
belöpa sig till omkring
6 000, under det att antalet platser, som
står till förfogande, endast rörde sig omkring
4 000. Cirka en tredjedel av de sökande
skulle alltså bli ställda utanför.

Då kan någon fråga: vad har detta att
göra med Höglandsskolan och karaktären
av dess anslag? Den anslagsökning,
som det här är fråga om, rör sig om
85 000 kronor men genom att det speciella
anslaget till skolan på 69 500 kronor
skulle försvinna, blir nettoökningen
15 500 kronor. Att skolan skulle få en
nettoökning i anslaget på 15 500 kronor
är inte det väsentliga, utan det väsentliga
är att lärarna vid skolan får ordnade
förhållanden i fråga om eventuella
löneförbättringar, lönetur, pensionering
m. in. sådant. Och det är följaktligen
klart att statens meranslag i framtiden
kommer att bli något större än de 15 500
kronor, som skymtar i statsverkspropositionen.

Anledningen till att jag drog in hela
läroverksväsendet i Stockholm i detta
sammanhang var, att det var nära att skolan
i fjol hade tvingats att inskränka
sin verksamhet — eller kanske rent av
upphöra därmed — därför att lärarna
var i färd med att lämna skolan. På
grund av det beslut riksdagen fattade,
genom vilket en beställning gjordes hos
Kungl. Maj:t till skolans förmån, lät sig
lärarna övertalas att stanna kvar under
det nu snart förgångna läsåret. De var
nämligen fullt och fast övertygade om

att riksdagens klara beslut skulle leda
till slutgiltigt ställningstagande i år.

Nu har de blivit lurade på konfekten,
och risk föreligger för att lärarna ger
sig i väg — som bekant är det mycket
lätt för lärare att få plats nu för tiden;
de kan ju få plats litet varstans vid de
högre skolorna i landet. I så fall kommer
kanske skolan att helt få nedlägga
verksamheten, och konkurrensen om tillgängliga
platser vid läroverken i Stockholm
kommer att ytterligare skärpas.
Det är således ett allvarligt problem vi
står inför i denna dag.

Härtill kommer ytterligare en omständighet
som talar till förmån för reservationen.
År 1950 fattade riksdagen de stora
principbesluten i enhetsskolefrågan.
Dessa beslut inkluderade också försöksverksamhet
efter olika linjer och på nya
banor. Det gäller försök med examensfri
skola, försök med lugnare studiegång
för vissa elever, som är mera sena
i sin utveckling. Höglandsskolan har just
varit en sådan experimentskola, som har
arbetat enligt de intentioner, vilka låg
bakom 1950 års principbeslut. Skolan
har därför tidigare på grund av sina moderna
idéer råkat ut i biåsväder, men
nu torde man allmänt här i Stockholm,
i synnerhet i pedagogiska kretsar, vara
ense om att skolan har gjort en värdefull
insats i det gemensamma undervisningsväsendets
intresse, alltså även av
intresse för det statliga undervisningsväsendet.
Det vore med hänsyn till skolans
karaktär av försöksskola tragiskt,
om skolan skulle nödgas inskränka sin
verksamhet.

Fråga är, om vi gör någon verklig
besparing, därest vi följer utskottets förslag.
Vi kanske inte gör någon besparing
alls, tv de utgifter som kommer på Höglandsskolans
konto kommer kanske i
stället att träffa andra delar av undervisningsväsendet,
där utgifterna inte delvis
bestridas med terminsavgifter, såsom
här är fallet. Terminsavgiften vid Höglandsskolan
uppgår till inte mindre än
480 kronor per år, vilket för skolan innebär
en årlig inkomst av 100 000 kronor.
Det kan hända att vi, genom att här
ställa oss snävt avvisande i stället för

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk.

att göra en besparing, drar på det allmänna
en merutgift.

Herr talman! Då det således finns starka
skäl, som talar till förmån för den
reservation som här avgivits, och då reservationen
står i överensstämmelse med
ett av en enhällig riksdag fattat beslut,
måste jag yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det är
alldeles riktigt såsom herr Ohlon sade,
att när vi behandlade denna fråga i
andra avdelningen, hade vi mycket stora
sympatier för denna skola. Den har
utfört en kulturgärning av stora mått.
Den har prövat sig fram på nya vägar,
och i många avseenden överensstämmer
dessa vägar med det principbeslut som
riksdagen fattade år 1950 angående vår
framtida skola.

För en stund sedan var jag inne i
medkammaren och hörde på diskussionen
där om Höglandsskolan, och i den
diskussionen framkom just vad vi inom
utskottsmajoriteten befarat, nämligen att
ett beslut i enlighet med reservanternas
förslag skulle innebära ett prejudikat. I
medkammaren nöjde man sig i debatten
inte med att tala om Höglandsskolan,
utan man diskuterade efter samma linjer
även Franska skolan i Stockholm,
Viggbyholmsskolan och Restenässkolan.
Men, som sagt, vi hade stora sympatier
för Höglandsskolan, och utskottet har
också vid behandlingen av frågan gjort
följande uttalande: »Enligt utskottets

mening har Höglandsskolan en betydelsefull
uppgift att fylla inom Stockholms
skolorganisation. Utskottet är också medvetet
om alt det för skolan är av synnerlig
vikt att få en säkrare ekonomisk
grundval än den hittillsvarande. Emellertid
anser sig utskottet icke nu böra förorda
någon ändring i statsbidragsliänseende
beträffande skolan.»

Vad är det då som skiljer majoriteten
och minoriteten? Kanske någon av debatten
fått den uppfattningen, att Höglandsskolan
inte får något anslag. Det
är emellertid inte riktigt. Kungl. Maj:t
föreslår för det kommande budgetåret
ett anslag på 69 500 kronor. Utskotts -

minoriteten önskar att anslaget skall utgå
med ett med 15 000 kronor förhöjt
belopp samt att lärarna vid skolan skall
få fastare anställningsförhållanden.

Vi har vid behandlingen av de olika
punkterna fått väga det ena mot det andra,
och vi är ganska på det klara med
att en ändrad ställning för Höglandsskolan
skulle dra med sig motsvarande beslut
i fråga om de andra nyss nämnda
skolorna. Vi har därför inte i denna situation
vågat oss på att följa reservanternas
förslag. Men utskottet har som
jag nämnde uttalat, att utskottet inte nu
anser sig kunna förorda någon ändring,
och om jag känner ecklesiastikministern
rätt, kommer han att ur utskottets utlåtande
utläsa, att utskottet har stora
sympatier för dessa skolor.

Jag vill tillägga att dessa skolor är av
utomordentligt stor betydelse också för
Stockholms stad. Herr Ohlon gjorde gällande
att Höglandsskolan kanske kommer
i den belägenheten, att den måste
läggas ned, därför att lärarna slutar. Vi
skall inte tro det. Vi kan väl hoppas att
Stockholms stad har så stort intresse för
denna skola och dess försöksverksamhet,
att staden inte skall låta det gå dithän, att
skolan får upphöra.

I denna förhoppning ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
175, röstar

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Om statsbidrag till Restenässkolan.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 176—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179.

Om statsbidrag till Restenässkolan.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. väckt motion
(II: 253) hade hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1952/53 till
Privatläroverk: Bidrag till Restenässkolan
anvisa ett anslag av 30 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:253 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Söderquist, Arrhén, Svensson i Ljungskile,
Bergstrand och Kyling, fröken Elmén
och herr Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionen II: 253, till
Privatläroverk: Bidrag till Restenässkolan
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 30 000 kronor.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Den

skrivning, som utskottet har presterat i
denna punkt, är i princip välvillig och
egentligen skulle jag i sakens nuvarande
läge ha kunnat nöja sig därmed. Jag
har emellertid jämte andra ledamöter av
utskottet lämnat fram en reservation. Det
föreliggande spörsmålet är i viss mån av
rätt intressant och principiell innebörd.

Vi vet alla, att det för närvarande utövas
press mot de högre skolorna i städerna,
som är så stark, att dörrarna •—
om man får använda en kanske något
misslyckad bild — trycks ihop, med påföjd,
att man i nuvarande stund-'' inte
kan släppa in någon. Det har då lett
därtill, att man på olika håll i landet
tagit initiativ av olika slag vid sidan av
1950 års skolbeslut. Man undersöker möjligheterna
att få fram realskolor av olika
typer. Man får väl tänka sig, att dessa
skolor, när enhetsskolan någon gång
blir verklighet, skall kunna bakas in i
denna.

Men den skoltyp, som vi här möter, är
av annat slag. Det är internatskola, som
ligger på landsbygden. När den byggdes
var den principiella tanken den, att
man skulle söka elevklientelet bland
landsbygdsbefolkningen. Skolan har i
dag 113 elever, och 75 procent av dem
är från Göteborgs och Bohus läns
landstingsområde. Skolan, som är öppen
för både pojkar och flickor, har en fyraårig
realskola av gängse typ med allmän
linje. Den startade 1944, och de
studieresultat, som man har nått, är mycket
tillfredsställande. Jag såg just på resultatet
av deras realexamen i fjol, där
medelbetyget för eleverna ungefär låg
vid AB, vilket visar, att man har lyckats
med den pedagogiska uppgiften.

Liksom även skolöverstyrelsen har vi
funnit, att det skulle vara av intresse
för staten att stödja en företeelse av
denna art, och vi har därför begärt ett
anslag på 30 000 kronor. Den förlust,
med vilken skolan gått och som måste
täckas av privata intressenter, rör sig
om 70 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att trots utskottets
positiva skrivning få yrka bifall till
reservationen.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till kurser för läroverkslärare m. fl.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Då vi behandlade punkten angående Höglandsskolan,
påpekade herr Näsström att
om anslaget dit höjdes, kom en rad av
skolor, som också begärde ökade anslag.
När Näsström framhöll, att utskottet inte
skulle kunna tillstyrka alla sådana framställningar.

I förevarande punkt har vi en av de
skolor, som herr Näsström talade om.
Den förefaller att vara rätt ny, ty den
ställdes under skolöverstyrelsens inseende
år 1949. Av detta drar jag den slutsatsen,
att skolan inte kan ha verkat så
länge. Däremot är det uppenbart på
grund av vad skolöverstyrelsen har sagt
om skolan, att den fyller en mycket viktig
uppgift. Den är, som herr Arrhén
har påpekat, en internatskola, som särskilt
kan ta emot elever från det område,
där den är belägen, vilka annars
inte skulle ha möjligheter att besöka
en högre skola.

Jag vill betona att det vitsordades
inom avdelningen, att denna skola hade
en även ur avdelningens synpunkt mycket
viktig uppgift att fylla. Men när
man tänker på den rad av anslag som
här begärts för olika skolor -— och det
kommer flera — så ansåg sig avdelningen
och utskottet icke kunna nu tillstyrka
det begärda anslaget, utan med
allt erkännande av skolans betydelse
måste utskottet ställa sig på den ståndpunkten
att motionen icke skulle bifallas.

Vi har i andra sammanhang en hel del
frågor beträffande våra skolor olösta. Vi
har också bl. a. förstatligandet av de
kommunala gymnasierna. Det är alltså
ett mycket vidlyftigt program, som väntar
oss i framtiden, med ökade statsutgifter.
Under dessa förhållanden ansåg
sig utskottet trots allt erkännande av denna
skola icke kunna gå med på bifall
till motionen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande

punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 180—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191.

Anslag till kurser för läroverkslärare
m. fl.

Kungi. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kurser för lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sanne och Weiland (I: 199) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hammar m. fl. (II: 179), i vilka — såvitt
nu var i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte till kurser för lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Arrhén och Lundqvist (I: 269)
och den andra inom andra kammaren av
herr Nestrup (II: 340), i vilka hemställts,
att riksdagen till kurser för lärare vid de
allmänna läroverken med flera läroanstalter
för budgetåret 1952/53 måtte
anvisa ett sådant reservationsanslag, att
delta medgåve, att resekostnads- och
traktamentsersättning kunde utgå i enlighet
med allmänna resereglementet.

I tskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 199 och II: 179 — såvitt hör vore
i fråga — ävensom motionerna 1: 269
ocli II: 340, till Kurser för lärare vid de
allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till kurser för läroverkslärare m.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Söderquist, Arrhén, Iiyling och
Widén, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr OHLON: Herr talman! Här finns
ju bara ett yrkande ifrån utskottet. Att
jag ändå har begärt ordet beror på att
jag vill uttala min tillfredsställelse över
att utvecklingen i alla fall går framåt!
Den utgift det här gäller är understöd
till lärarnas vid de högre skolorna kursverksamhet.
För några år sedan utgick
understödet till kursdeltagare efter normen
5 kronor per dag och tredje klass
resa fram, men inte resa tillbaka från
kursorten. Det var väl meningen att de
skulle vandra till fots tillbaka! För ett
par år sedan var statsmakterna så generösa,
att dagsbidraget höjdes till 10 kronor
per dag och tredje klass resa fram
och åter. Nu har Kungl. Maj:t gått ett
stycke vidare och höjt budet till 12 kronor
per dag, tredje klass resa fram och
åter och dessutom föreslagit, att skolöverstyrelsen
skall kunna vara så generös,
att den, där så finnes vara av behovet
påkallat, också skall kunna ge vederbörande
en sovplats.

Jag träffade för några år sedan en filosofie
doktor, som hade gjort sin värnplikt
i egenskap av värnpliktig sergeant.
Han fick i den egenskapen företaga åtskilliga
tjänsteresor i andra klass sovvagn
eller andra klass dagtåg med fullt
traktamente. Men då var han bara student.
När han sedan kom ut till läroverken
och blev lektor samt hade 12 års
akademiska studier bakom sig, fick han
nöja sig med tredje klass — och det må
nu vara hänt — men han fick till och
med nöja sig med en lägre standard än
den som herr Rubbestad för närvarande
anser vara skälig vid vistelse utom hemorten.

Nu kan man ju säga, att detta inte är
någon stor fråga. Det är en liten fråga,
men det är en fråga som vittnar om statens
dåliga psykologi. Statstjänstemännen
på alla andra verksamhetsområden
får med vissa undantag både vid obligatoriska
kurser och vid frivilliga kurser
resa enligt resereglementet, men inte lärarna.
En sådan omständighet verkar

fl.

inte stimulerande vid rekryteringen av
lärarbanan. Det är sådana där små nålsting
som mera än något annat avhåller
de unga akademikerna från att välja lärarbanan.
Jag var i Uppsala den sista
april och första maj och hade då tillfälle
att träffa åtskilliga av den nuvarande
studentgenerationen inom den filosofiska
fakulteten. Stämningen bland
ungdomarna är icke gynnsam för lärarbanan.
Det är åtskilliga och säkert de
bästa, som väljer andra levnadsöden än
lärarnas, beroende på en mångfald olika
och —- skulle jag vilja tillägga, herr talman
— ganska onödiga omständigheter.

Jag har inget yrkande. Jag vill uttala
min tillfredsställelse över att frågan har
fallit framåt, och jag hoppas att statsrådet
Persson till ett annat år vandrar
vidare på den väg som han redan slagit
in på.

I herr Ohlons yttrande instämde herr
Arrhén.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
När herr Ohlon här har utbrett sig
över hur förfärligt illa det skulle vara
ställt vid skolväsendet i detta avseende,
vill jag i alla fall erinra honom om att
det är fråga om frivilliga kurser och att
vederbörande inte får något som helst
avdrag på lönen utan tvärtom i vissa fall
kan få avdrag på tjänstgöringsskyldigheten
för att deltaga i sådana här kurser.

Jag tycker faktiskt, att det med den
ökning som nu har föreslagits inte finns
någon större anledning att anmärka på
de nuvarande förhållandena.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Efter
herr statsrådets anförande nu senast
finns det väl ändå anledning att betona,
att det är skolöverstyrelsen som med
skärpa har understrukit de synpunkter,
som här har kommit till tals i motionerna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 192—217.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Punkten 21S.

Anslag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar beträffande grunderna
för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten,
att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53, dels ock till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 26 300 000 kronor.

Skolöverstyrelsen hade i sina petita
för nästa budgetår förordat höjning av
det allmänna bidragsunderlaget från 60
till 70 öre och av bidragsunderlaget för
mindre bespisningsenheter från 80 till
90 öre, varjämte beträffande statsbidraget
till skolmåltider för »främmande»
lärjungar föreslagits, att detta skulle från
och med den 1 juli 1952 utgå med belopp,
motsvarande verkliga kostnaden
per måltid, dock högst en krona. Departementschefen
hade biträtt förslaget om
böjning av det allmänna bidragsunderlaget
från 60 till 70 öre men beträffande
bidragsunderlaget för mindre bespisningsenheter
stannat vid en höjning till
85 öre. I fråga om bidraget till skolmåltider
för »främmande barn» hade departementschefen
förordat, att detta skulle
utgå med belopp, motsvarande verkliga
kostnaden per måltid, dock högst 85 öre.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till bebeliandling
förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
tuar Nilzon (I: 141) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Luttra
m. fl. (II: 182), i vilka hemställts, att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts
proposition måtte besluta att med tilllämpning
från och med budgetåret
1952/53 fastställa det särskilda bidragsunderlaget
för bespisningsenheter med
högst två läraravdelningar till 90 öre per
utspisad måltid samt böja procentsatsen
så, att den utginge med två tiondels procent
för varje fullt tiotal skatteören, varmed
skoldistriktets eller kommunens

Anslag till anordnande av skolmåltider.

skatteunderlag för redovisningsåret understege
55 skattekronor per invånare,
dock med lägst 10 procent av bidragsunderlaget; dels

en inom andra kammaren av herr
Jacobson i Vilhelmina in. fl. väckt motion
(II: 82), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
förslag rörande bidrag till anordnande
av skolmåltider för budgetåret 1952/53
måtte besluta

a) att — i avvaktan på den översyn
av grunderna för statsbidrag till skolmåltider,
som departementschefen förutskickat
— den ändringen redan nu skulle
vidtagas, att bidrag skulle utgå med
två tiondels procent för varje fullt tiotal
skatteören, varmed skoldistrikts eller
kommuns skatteunderlag för redovisningsåret
understege 55 skattekronor per
invånare;

b) höja det särskilda bidragsunderlaget
för mindre bespisningsenheter med
högst två läraravdelningar till 90 öre per
måltid och lärjunge; samt

c) vidtaga den erforderliga höjning i
det av departementschefen äskade förslagsanslaget,
som följde av ett bifall till
motionen;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Dahlgren väckt
motion (II: 445), vari hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag till
förevarande ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 141 och II: 182, II; 82 samt
II: 445, sistnämnda motion såvitt här vore
i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändringar beträffande grunderna
för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten,
att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53;

b) till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 26 300 000 kronor.

5 Riksdagsdebatterna 1952. Farsta kammaren. Nr 10.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag- till anordnande av skolmåltider.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsgård och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Ivar Nilzon, Söderquist, Arrhén,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Åkerström
och Kyling, fröken Elmén och herr
Onsjö, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 141 och II: 182, II: 82
samt 11:445, sistnämnda motion såvitt
här vore i fråga, godkänna av reservanterna
förordade ändringar beträffande
grunderna för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten,
att tillämpas från och
med budgetåret 1952/53.

Det av reservanterna framlagda förslaget
innebar en höjning av bidragsunderlaget
för mindre bespisningsenheter till
90 öre.

Herr NORLING: Herr talman! I en
motion i andra kammaren nr 445 har
framställts ett yrkande, som helt stöder
skolöverstyrelsens förslag om anslag såväl
i denna punkt som i några följande
punkter.

Skolöverstyrelsen anser nämligen att
de anslag som departementschefen och
utskottet här förordat icke räcker som
kompensation för den fördyring av skolmåltiderna
som ägt rum. Skolöverstyrelsen
har för att någorlunda kompensera
fördyringen velat uppräkna anslaget med
3 700 000 kronor eller till ett sammanlagt
belopp av 30 000 000 kronor. Skolöverstyrelsen
är väl den myndighet som
bäst känner till behovet när det gäller
anslag till skolorna, och följaktligen kan
man väl räkna med att skolöverstyrelsen
här inte på något sätt överdrivit, när
den säger att inte ens denna summa täcker
den genom prisfördyringen uppkomna
ökade kostnaden. Naturligtvis
kan man ännu mindre säga, att det förslag
som framlägges av departementschefen
och utskottet täcker dessa kostnader,
utan följden blir naturligtvis, att
det blir kommunerna som belastas med
skillnaden, eller 3 700 000 kronor.

Herr talman! I anledning av det sagda
vill jag hemställa om bifall till yrkandet
i motion nr 445 i andra kammaren,
i vad det rör denna punkt.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Motionerna
gäller i den här punkten dels höjning
av det särskilda bidragsunderlaget
för bespisningsenheter med högst två
läraravdelningar till 90 öre per måltid
i stället för 85, som Kungl. Maj:t föreslagit,
dels höjning av procentsatsen så
att den skulle utgå med två tiondels procent
för varje fullt tiotal skatteören, varmed
skoldistriktets eller kommunens
skatteunderlag för redovisningsåret understiger
55 kronor per invånare, i stället
för 50.

Vi reservanter har varit så blygsamma
och rädda om statskassan, att vi endast
föreslagit ändring i fråga om bidraget
till de mindre bespisningsehheterna, vilket
vi vill höja till 90 öre för att bibehålla
samma proportion som fastställdes
år 1950, då 60 öre bestämdes som
bidragsunderlag vid större enheter och
80 öre vid mindre. När bidragsunderlaget
för större enheter i propositionen
höjts från 60 till 70 öre, hade man väntat
sig att även bidraget till mindre enheter
skulle höjas med samma belopp,
nämligen från 80 till 90 öre, men här
stannade Kungl. Maj:t på halva vägen
och föreslog endast 85 öre.

Statskontoret hade gjort gällande att
höjningen av det senare bidragsunderlaget
borde kunna begränsas till fem öre
därför att det så nyligen blivit fastställt.
Den av statskontoret anförda motiveringen
torde helt hänga i luften. Det
framgår av utskottsutlåtandet 1950 att
justeringen av proportionen mellan bidragen
för större och mindre enheter
gjordes därför att det påvisats, att de
faktiska kostnaderna var betydligt större
vid de mindre enheterna. Vid de
minsta bespisningsenheterna stegrades
dessutom kostnaderna ju lägre barnantalet
var. Statsutskottet ansåg 1950, att
hela bidragssystemet borde göras till föremål
för en allsidig utredning, men att
bidragsunderlaget för små bespisnings -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

enheter redan då borde höjas utan avvaktan
på resultatet av den begärda utredningen,
vilket också blev riksdagens
beslut.

Nu är vi i viss mån återigen i samma
situation därför att en utredning om hela
systemet har satt i gång. Jag tror att
situationen är precis densamma nu som
1950 även i det andra avseendet, nämligen
att proportionen mellan dessa två
typer bör hållas oförändrad.

Vi har inte ansett oss behöva räkna
upp anslagen på grund av att höjningen
blir relativt obetydlig och anslaget ju
dessutom har förslagsanslags karaktär.

Jag kan meddela kammaren, att andra
kammaren nyss med mycket stor majoritet
har bifallit reservationen, och
jag hoppas att även första kammaren i
rättvisans och jämställdhetens intresse
måtte göra detsamma.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Skiljaktigheten mellan utskottets förslag
och reservationen gäller ju endast fem
öre för bidragsunderlaget beträffande de
mindre bespisningsenheterna. I övrigt
är ju reservationen såsom framgått av
det anförande, som nyss här hållits, på
samma linje som utskottet.

Det är klart att detta inte är någon
stor fråga. Det framgår väl bland annat
därav att reservanterna inte har ansett
det nödigt att kräva någon uppräkning
av anslaget även om deras mening bifölles,
därför att de anser att det skulle
kunna rymmas inom anslagets ram.

Det är inte så att man i utskottet på
något sätt velat missgynna de mindre
enheterna i detta fall; utskottet har ju
tidigare varit med om att en skillnad
gjorts beträffande bidraget till förmån
för dessa mindre bespisningsenheter. Att
utskottet emellertid nu ställt sig på den
ståndpunkt det bär intagit beror, som
redan förut sagts, på att frågan om statsbidrag
i olika former och bland annat
också när det gäller skolbarnsbespisningen
blir föremål för en utredning av
cn nyligen tillsatt kommitté. Vad som
här föreslås av departementschefen och

Anslag till anordnande av skolmåltider,
som utskottet biträder är således, kan
man säga, provisoriska bestämmelser i
avvaktan på de nya, som skall komma.
Av denna anledning och då frågan inte
var större ansåg'' utskottet det inte vara
någon egentlig anledning att rucka på
Kungl. Maj :ts förslag.

Om nu reservanterna har räknat rätt
i att det inte behövs någon uppräkning
av anslaget, så vittnar ju också detta om
att denna fråga inte har någon stor betydelse.
Vi har emellertid velat av de
skäl som jag bär anfört ställa oss på
Kungl. Maj :ts ståndpunkt, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH: Herr talman! För en
stund sedan har andra kammaren med
stor majoritet bifallit reservationen på
denna punkt, och såvitt jag förstår var
det på mycket goda skäl som andra kammaren
gjorde det.

För att bedöma utskottsförslagets och
reservationens innebörd kan det möjligen
vara skäl att påminna sig ett par
omständigheter från den tid, då riksdagen
första gången fattade beslut om sådana
här bidrag. Då fastställdes bidragsunderlaget
till sextio öre. Att man den
gången kom fram till sextio öre berodde
på att man hade räknat ut, att den genomsnittliga
kostnaden för skolmåltider
var femtio öre. Återstående tio öre avsågs
motsvara kostnaden för förnyelse
av inventarier. Sedan har kostnaderna
stigit undan för undan. Men den omständigheten,
att kostnaderna stigit, kan
knappast fritaga riksdagen från att så
långt möjligt följa den princip, som låg
till grund för bidragsfördelningen när
beslutet första gången fattades, den principen
nämligen, att det var de genomsnittliga
totalkostnaderna som skulle vara
utgångspunkt för bidragsberäkningen.
Denna princip har man år efter år
gått alltmer ifrån.

Den höjning av bidragsunderlaget,
som beslöts i fjol beträffande de mindre
skolenheterna och som nu föreslås beträffande
de större skolenheterna, höjer
inte bidragsunderlaget tillnärmelsevis

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till anordnande av skolmåltider,
upp till det belopp som det skulle ha
fixerats till om den princip, som man
första gången lanserade, fortfarande
skulle ha tillämpats.

Denna avvikelse ifrån det grundläggande
beslutet framstår i desto mer
orättvis dager, som man har konstruerat
bidragsskalan på det sättet, att bidraget
till kommunerna utgår efter en
viss skala, där antalet skattekronor per
invånare i kommunen är avgörande för
bidragets procenttal. Nu vet emellertid
varje kommunalman, och många fler för
den delen, att vi haft en stark höjning
av skatteunderlaget ute i kommunerna,
men att denna höjning av skatteunderlaget
till väsentlig del är en effekt av
penningvärdeförsämringen och till den
delen sålunda inte innebär en ökad skattekraft
för kommunerna.

Man har alltså på två sätt avvikit från
de principer, som låg till grund för det
beslut om bidrag, som fattades första
gången. Den ena avvikelsen gäller bidragsunderlagets
storlek och den andra
sker genom den bidragsskala, som man
fortfarande tillämpar.

Har man denna bakgrund klar för sig
och vidare vet, att ingen utredning gärna
kan komma till annat resultat än att
kostnaderna för skolmåltiderna i framför
allt mindre skolenheter ligga vida
över nittio öre, är det såvitt jag förstår
tämligen utsiktslöst att peka på en förestående
utredning som ett argument till
förmån för utskottets hemställan. Det
underförstås med en sådan hänvisning,
att man genom ett sådant beslut som det
reservanterna förorda skulle föregripa
vad som kan komma att ske. Är det meningen
att de principer, som riksdagen
en gång antog, skall tillnärmelsevis tilllämpas,
är jag för min del övertygad om
att den blivande utredningen inte kan
komma till något sådant resultat som att
ett beslut i enlighet med reservationen
här i dag på något sätt skulle föregripa
det resultatet.

Jag kommer alltså för min del, herr
talman, att rösta för reservationen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Utskottsmajoritetens
talesman tryckte väl myc -

ket på den omständigheten, att vi reservanter
inte ansåg oss behöva räkna upp
förslagsanslaget med anledning av den
ändring vi föreslagit. Jag måste dock
säga, att även om anslagshöjningen kommer
att bli obetydlig ur statens synpunkt,
så har den sin stora betydelse för de
skoldistrikt, som kan få nytta av den.

Dessutom vill jag när herr Ericson
hänvisade till utredningen ännu en gång
upprepa vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att statsutskottet 1950
samtidigt som det begärde en utredning
om hela bidragssystemet på området
dock ur rättvisesynpunkt föreslog samma
slags justering som vi här föreslår.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i avseende
på den under behandling varande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av herr
Näsgård, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring beträffande
mom. a, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen; samt 3:o) av
herr Norling, att kammaren skulle bifalla
motionen II: 445 i nu ifrågavarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
218, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring beträffande mom.
a, som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Ang. statsbidrag till kostnaderna för fria

Punkterna 219—229.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 230.

Ang. statsbidrag till kostnaderna för
fria läroböcker.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 445, såvitt
här vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med den 1
juli 1952 av statsbidraget för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. åt lärjungar
vid folk- och småskolor;

b) till Folkskolor m. m.: Bidrag till
kostnaderna för tillhandahållande av fria
läroböcker m. m. för budgetåret 1952/53
anvisa ett förslagsanslag av 8 300 000
kronor.

I motionen II: 445, av herrar Holmberg
och Dahlgren, hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
till Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker
in. m. för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 10 350 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! Även här
har motionen nr 445 i andra kammaren
följt skolöverstyrelsens förslag och hemställt
om ett anslag på 10 350 000 kronor
till fria läroböcker. I motiveringen härför
har man utgått från att det nuvarande
bidraget på 10 kronor fastställdes vid
en tidpunkt, när medelkostnaden för fria
läroböcker var 12 kronor. Då betalade
alltså staten 83 procent av kostnaderna
och kommunerna 17 procent. Nu beräknar
överstyrelsen medelkostnaden till 30
kronor 36 öre, och när departementsche -

läroböcker. — Ang. statsbidrag till folk skolebyggen.

fen då föreslår, att anslaget skall fastställas
till 12 kronor, så innebär det att statens
andel i jämförelse med den ursprungliga
fördelningsgrunden sjunker
till 40 procent, medan kommunernas andel
stiger till 60 procent.

Herr talman! Med anledning av det nu
anförda yrkar jag bifall till motionen
II: 445 i vad dess yrkande sammanfaller
med den nu föredragna punkten.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen II:
445 i nu förevarande del; och förklarades
uen förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 231.

Ang. statsbidrag till folkskolebyggen.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor m. in.: Bidrag till
vissa byggnadsarbeten för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
50 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergh m. fl. (1:201) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Kalix in. fl. (II: 241);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz (I: 14) och den andra inom andra
kammaren av herr Utbult in. fl. (II: 20);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Dahlgren väckt
motion, nr 445, vari, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte till
förevarande ändamål anvisa ett förslagsanslag
av 78 000 000 kronor.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Ang. statsbidrag till folkskolebyggen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:445, såvitt
här vore i fråga, till Folkskolor m.
m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:201
och 11:241 samt 1:14 och 11:20 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet under punkten anfört.

Herr NORLING: Herr talman! Departementschefen
räknar här med att investeringsbeloppet
höjes med omkring 16
miljoner kronor i förhållande till förra
årets anslag till skolbyggnader. Någon
reell ökning blir det dock inte på grund
av den starka prisstegring som skett på
detta område. Man kan i stället räkna
med att anslagshöjningen i bästa fall
förhindrar en ytterligare försämring av
läget.

Från denna utgångspunkt föreslår
skolöverstyrelsen för nästa budgetår en
höjning till 78 miljoner kronor, medan
departementschefen föreslår en höjning
till 50 miljoner kronor. Om inte skolbyggnadsprogrammet
i sin helhet kan
resultera i att behovet av ett ökat antal
skollokaler tillfredsställande kan tillgodoses,
så kan inte heller principbeslutet
om den nioåriga skolan realiseras. Det
är ju tusentals ungdomar som söker inträde
i läroverk för att få en bättre utbildning
än vad folkskolan kan ge men
som måste avvisas på grund av brist på
lokaler och lärarkrafter.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
hemställa om bifall till de yrkanden i
motion 445 i andra kammaren, som sammanfaller
med denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det råder
väl intet tvivel om att bristen på
skollokaler är ett av de förhållanden som
har förorsakat skoldistrikt, lärare och
andra många bekymmer under de år som

har gått. Alla är väl överens om att bidragen
till dessa byggnadsarbeten borde
ha varit mycket högre. Men det är nog
inte det väsentliga. Här är det ju inte
bara fråga om pengarna, utan bristen på
arbetskraft och materiel och annat har
gjort att man inte kunnat gå fram fortare
än som skett på detta område.

Jag kan emellertid försäkra, att såväl
avdelningen som utskottet har ägnat den
allra största uppmärksamhet just åt denna
punkt. Vi är mycket väl medvetna om
att det praktiskt taget inte finns något
skoldistrikt i landet, som inte har önskemål
härvidlag. Sedan gäller frågan i vilken
takt vi kan fortsätta skolbyggandet.
Man det är inte bara detta, utan också
statsbidragsgrunderna som har varit ett
bekymmer för skoldistrikten. När nu
Kungl. Maj:t alldeles nyligen har tillsatt
en utredning på detta område, hoppas vi
att utredningen skall komma med förslag,
som rättvist fördelar bördan mellan
stat och kommun och mellan de olika
kommunerna. Vi tror också, att de
lättnader, som har uppstått i fråga om
ransonerat byggnadsmaterial, skall kunna
medge att dessa byggnationer påskyndas.
Vi inom statsutskottet är fullt överens
om att man bör göra vad som kan
göras på detta område, ocli vi tror också
att den höjning som Kungl. Maj:t har föreslagit
skall kunna få en god effekt och
att det skall bli inledningen till ett forcerat
byggnadsarbete.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till motionen
II: 445 i nu förevarande del; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 232—233.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Punkten 230.

Ang. byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för folkskollärare.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad höjning från och med
budgetåret 1952/53 av byggnadsbidragen
till tjänstebostäder för folkskolans lärare,
dels medgiva, att under budgetåret 1952/
53 finge beviljas byggnadsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa högst 5 000 000 kronor, dels
ock till förevarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
3 900 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar en höjning av statsbidraget
till anskaffande av tjänstebostad för ordinarie
folkskollärare från 12 000 till
16 000 kronor och en höjning av statsbidraget
till anskaffande av tjänstebostad
för annan lärare från 8 000 till 10 000
kronor, dock att statsbidraget liksom för
närvarande icke finge överstiga 40 procent
av de styrkta byggnadskostnaderna.
Skolöverstyrelsen hade föreslagit en
förbättring av bidragsgrunderna på så
sätt, att byggnadsbidrag till nybyggd
tjänstebostad skulle (utgå med 50 procent
av byggnadskostnaderna, dock
högst med 30 000 kronor för tjänstebostad
för ordinarie folkskollärare och
20 000 kronor för tjänstebostad för annan
lärare.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Einar Persson m. fl. (I: 88) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ericsson i Sörsjön m. fl. (II: 169);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Nikon (1:140) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Luttra m. fl. (II: 181);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spel: in. fl. (I: 13) och den andra inom
andra kammaren av herr Utbutt in. fl.
(II: 21);

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Dahlgren väckt
motion, nr 445, vari, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen till Folkskolor
m in.: Byggnadsbidrag till tjänstebostäder
för budgetåret 1952/53 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor.

I motionerna I: 140 och II: 181 samt
I: 13 och II: 21 hade framställts yrkanden,
som överensstämde med skolöverstyrelsens
förslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:140 och 11:181, 1:13 och 11:21
samt II: 445, sistnämnda motion såvitt
här vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordad höjning
från och med budgetåret 1952/53 av
byggnadsbidragen till tjänstebostäder
för folkskolans lärare;

b) medgiva, att under budgetåret
1952/53 finge beviljas byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för folkskolans lärare
med tillhopa högst 5 500 000 kronor;

c) till Folkskolor m. m.: Byggnadsbidrag
till tjänstebostäder för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
4 800 000 kronor;

II. att motionerna T: 88 och 11:169
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets förslag innebar, att bidrag
för tjänstebostad åt ordinarie folkskollärare
skulle utgå med 18 000 kronor
och bidrag för tjänstebostad åt annan
lärare med 12 000 kronor, dock att bidraget
icke finge överstiga 40 procent
av de styrkta byggnadskostnaderna. De
förhöjda beloppen skulle utbetalas för
de bostäder, beträffande vilka Kungl.
Maj :t meddelat bidragsbeslut efter den
1 januari 1951, medan departementschefen
avsett, att de höjda bidragsbeloppen
skulle utgå endast för de tjänstebostäder,
beträffande vilka Kungl. Maj:t komme
att meddela statsbidragsbeslut efter
den 1 juli 1952.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till Lennings textiltekniska institut.

Herr NORLING: Herr talman! Under
denna punkt har skolöverstyrelsen föreslagit
en betydande höjning av de bidrag
som lämnas till kostnader för lärarbostäder.
Sålunda föreslås en förbättring
i bidragsgrunderna på så sätt, att
byggnadsbidrag till nybyggd tjänstebostad
skall utgå med 50 procent av byggnadskostnaderna,
dock högst med 30 000
kronor till tjänstebostad för ordinarie
folkskollärare och 20 000 kronor till
tjänstebostad för annan lärare. Departementschefen
bär tydligen också ansett,
att något måste göras här för att stimulera
byggnadsverksamheten och skaffa
bostäder till lärarna, ty han har föreslagit
en höjning från 12 000 till 16 000
kronor respektive från 8 000 till 10 000
kronor.

Utskottet har för sin del bättrat på
detta och föreslår en höjning till 18 000
kronor respektive 12 000 kronor. Men utskottet
föreslår vidare, att procentbidraget
skall bibehållas och således inte får
överstiga 40 procent. Dessutom har utskottet
inte kunnat tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag beträffande statsbidrag
före den 1 juli 1952, utan har velat se
till att den kostnadshöjning som blivit
följden för bostäder påbörjade under år
1951 och första halvåret 1952 också i någon
mån kompenseras av det höjda statsbidraget.
Utskottet har därför funnit sig
böra föreslå, att de förhöjda beloppen
skall utbetalas också för bostäder, beträffande
vilka Kungl. Maj:t meddelat bidragsbeslut
efter den 1 januari 1951.

Det är klart att detta innebär en förbättring
av det ursprungliga förslaget,
men trots detta får kommunerna också
i fortsättningen bära den tyngsta bördan
när det gäller att skapa bostäder för lärare.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag med de
ändringar som föranleds av yrkandet på
denna punkt i motion 445 i andra kammaren.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Vi talade
för en stund sedan om att utskottet
på en punkt företagit en väsentlig ändring
i Kungl. Maj :ts förslag, och det gäl -

ler just denna punkt. Såsom herr Norling
nyss nämnde innebär ju de gällande
bestämmelserna att statsbidrag utgår
med högst 12 000 kronor till folkskollärarbostäder
och högst 8 000 kronor
till småskollärarinnebostäder. Kungl.
Maj:t har föreslagit höjning av detta belopp
till 16 000 respektive 10 000 kronor,
och utskottet har förordat en ytterligare
höjning till 18 000 respektive 12 000 kronor.

Detta medför, herr talman, en kostnadsökning
på omkring 900 000 kronor,
kanske närmare en miljon. Vi har inom
utskottet ansett, att det just på detta område
har förekommit en eftersläpning.
Kommunerna har fått ta på sig bördor,
som staten enligt tidigare bestämmelser
egentligen skulle bära, och därför har vi
under denna punkt föreslagit en ökning.
Jag förstår mer än väl, att vi i statsutskottet
inte kan öka så mycket, att kommunisterna
känner sig tillfredsställda,
men alla andra måste väl ändå erkänna,
att utskottet har tagit ett krafttag för att
förbättra förhållandena.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen 11:445 i nu
ifrågavarande del; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 237—290.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 291.

Anslag till Lennings textiltekniska
institut.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 479, till
Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till Lennings textiltekniska

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till Lennings textiltekniska institut.

institut i Norrköping för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 45 000
kronor.

1 motionen II: 479, av herr Bergstrand,
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Särskilda anstalter
för yrkesundervisning: Bidrag till Lennings
textiltekniska institut i Norrköping
för läsåret 1952/53 anslå ett belopp
av 60 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Söderquist, Svensson
i Ljungskile, Bergstrand och Hoppe,
fröken Elmén och herr Widén ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionen II: 479,
till Särskilda anstalter för yrkesundervisning:
Bidrag till Lennings textiltekniska
institut i Norrköping för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 60 000
kronor.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Lenningska
textiltekniska institutet i Norrköping
är en av de två anstalter här i
landet, som utbildar tekniker för textil-,
konfektions- ocli trikåindustrierna. Där
inhämtar blivande köpmän och manufakturister
i dessa branscher kunskaper,
som de behöver för sin gärning i framtiden.
För sin verksamhet åtnjuter institutet
bidrag från staten och från kommunen,
Norrköpings stad, och dessutom
tillskjuter textil- och konfektionsindustrierna
vissa belopp. De summor, som
industrien tidigare har tillskjutit, har
emellertid på senare tid visat tendens
att minska, beroende — förmodar jag ■—
på att textilindustrien ju för närvarande
har svåra tider.

Statens bidrag har under åtskilliga år
utgått med 33 000 kronor per år. Till en
icke oväsentlig del liar emellertid institutet
fått lov att leva på terminsavgifter,
som man har tagit ut av eleverna. Dessa
uppgick 1950/51 till 20 100 kronor, ocli
man kan tycka, att det är ett rätt stort
belopp på en budget, som det året endast
omspände 145 100 kronor.

När man uppgjorde budgeten för läsåret
1952/53, försökte man vara strängt
sparsam, eftersom man visste, att det var
nödvändigt, och prutade ned utgiftssumman
till 133 900 kronor. Man hade vid
den tiden ett underskott från läsåret
1950/51 på 35 400 kronor och beräknar
att läsåret 1951/52 skall utvisa ett något
större sådant. För täckande av dessa underskott
bar man startat insamlingar,
som man hoppas skall ge en del, möjligen
så mycket att man klarar det hela.

Kammarens ledamöter vet, att svårigheterna
för många enskilda läroanstalter
i dessa penningsvärdesförsämringens tider
är så stora, att de hotar att bli övermäktiga.
Sådant är faktiskt, efter vad det
har upplysts, läget för det Lenningska
textiltekniska institutet i Norrköping.
Om man inte får större statshjälp än
som förutsättes i propositionen, måste
man kanske om inte lägga ned verksamheten
så åtminstone inskränka den rätt
betydligt, och det vore, menar många
och bland dem motionären i andra kammaren,
ytterst olyckligt. Man beklagar
det högeligen i Norrköping och man beklagar
det inom textilindustrierna runt
om i landet.

överstyrelsen för yrkesundervisning
har inte ansett, att man skulle ge skolan
så mycket, som den själv har begärt,
nämligen 61 700 kronor, vilket skulle ha
betytt en ökning med 28 700 kronor, utan
inskränkt sig till att föreslå en ökning
på 27 000 kronor, om jag inte bar läst
fel, och stannat vid ett statsbidrag på
sammanlagt 60 000 kronor. Det skulle innebära
en höjning med 15 000 kronor på
propositionens förslag.

Med hänsyn till den betydelse denna
anstalt bär och med hänsyn till att textilindustrien,
som under utskottsbehandlingen
och i andra sammanhang ansetts
höra ge större understöd än hittills, har
det så svårt, som vi alla känner till att
den f. n. har, bör ■— synes det mig ■—
staten kunna bidraga med det lilla blygsamma
ytterligare belopp, som föreslås i
reservationen.

•lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen, vilket i sak är detsamma

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag- till populärvetenskapliga föreläsningar.

som bifall till motionen nr 479 i andra
kammaren.

Häri instämde herr Elmgren.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! För ett
par timmar sedan fick vi en redogörelse
för hur statsutskottet hade sett på de
ekonomiska problemen under åttonde
huvudtiteln, och jag måste be att få referera
till den. Man kan ju tycka, att
det här är fråga om ett litet anslag, och
så är det. Dessa 15 000 kronor kan naturligtvis
inte ha någon större betydelse
vare sig för statsbudgeten eller för Norrköpings
stad, utan det är kanske här
mera fråga om en princip. Ecklesiastikdepartementet
har höjt anslaget med
12 000 kronor, och meningsskiljaktigheten
rör sig alltså om 15 000 kronor.
Med kännedom om de stora företag som
finns i Norrköping och omkringliggande
bygd har vi i statsutskottet inte kunnat
förstå, att dessa 15 000 kronor skulle
vara av avgörande betydelse för institutets
existens. Påstår man det tror jag
det är en våldsam överdrift. Yi har ansett
att den höjning som Kungl. Maj :t här
har företagit är ungefär proportionell
mot andra höjningar som har skett.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt föreliggande yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 292—300.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 301.

Anslag till populärvetenskapliga
föreläsningar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt anstalter och för -

eningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 550 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weiland (I: 147) och den andra inom
andra kammaren av herrar Hammar och
Antby (II: 178), i vilka hemställts, utom
annat, att riksdagen ville under åttonde
huvudtiteln såsom bidrag till Understöd
åt anstalter och föreningar, som anordna
populärvetenskapliga föreläsningar,
anvisa tillhopa 602 500 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 53) och den andra inom
andra kammaren av fru Sjöstrand
m. fl. (II: 64), i vilka hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte som understöd
åt anstalter och föreningar, som
anordnade populärvetenskapliga föreläsningar,
anvisa ett belopp om 120 000
kronor utöver vad i statsverkspropositionen
föreslagits eller 670 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz m. fl. (I: 91) och den andra
inom andra kammaren av herr Bark
m. fl. (II: 114), i vilka — såvitt här var
i fråga —- hemställts, att bidraget till föreläsningar
i anslutning till lokalt organiserat
studiearbete måtte upptagas
enligt skolöverstyrelsens förslag till
170 000 kronor i stället för av Kungl.
Maj:t föreslaget belopp av 140 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:147
och II: 178, I: 53 och II: 64 ävensom I:
91 och II: 114 -— sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga — till Understöd
åt anstalter och föreningar, som
anordna populärvetenskapliga föreläsningar,
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 570 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Svensson i Grönvik, som ansett, att ut -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till populärvetenskapliga föreläsningar.

skottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
147 och II: 178, I: 53 och II: 64 ävensom
1:91 och 11:114 — sistnämnda
bägge motioner såvitt här vore i fråga
— till Understöd åt anstalter och föreningar,
som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 550 000 kronor.

Herr SUNNE: Herr talman! Den som
under ett antal år har förestått en föreläsningsanstalt
och därigenom fått en inblick
i hur dessa föreningar arbetar
och det medelsbehov som föreligger, blir
närmast beklämd när han erfar vilken
njugghet, som från statsmakternas sida
visas denna gren av folkbildningsarbetet.
Den norm, som nu gäller för statsbidrag
till föreläsningarna, föreslogs av
1944 års folkbildningsutredning''. Grunden
för statsbidrag är 25 kronor för
varje föreläsning upp till 10 föreläsningar
och därefter 10 kronor per föreläsning,
allt för ett budgetår. När dessa
grunder fastställdes var normalarvodet
mellan 30 och 35 kronor per föreläsning
och dagtraktamentet var högst 20 kronor.
Statens bidrag var då ungefär hälften av
vad föreläsningsföreningarna fick kosta
på i arvoden och traktamenten. Nu är
normalarvodet fastställt till 55 kronor
och dagtraktamentet till 27 kronor, alltså
en höjning från sammanlagt ungefär
50 kronor till 82 per föreläsning. Statsbidraget
borde alltså nu vara mellan 40
och 45 kronor om det skulle vara samma
relation som 1947.

I den motion som jag har framfört i
denna kammare och som är undertecknad
av representanter för samtliga demokratiska
partier — jag vill inom parentes
säga att även bondeförbundet är
med — har vi föreslagit en höjning med
10 kronor per föreläsning, vilket med
hänsyn till det försämrade penningvärdet
måste anses ligga på underkant. Det
iir i det närmaste lika med vad skolöverstyrelsen
har begärt efter ett såvitt
man kan förstå mycket noggrant bearbetat
omdömesmaterial. Departementschefen
har emellertid inte varit villig

att medge någon höjning av anslaget till
föreläsningar men däremot medgivit
mindre ökningar till centralbyråer, föreläsningsförbund
och studieorganisationer
med ett sammanlagt belopp om
40 000 kronor. Och jag vill inte kritisera
herr statsrådet — jag måste säga,
att jag tycker att han har visat god vilja
även om vi som representerar föreläsningsföreningarna
inte kan känna oss
belåtna.

I statsverkspropositionen heter det om
den verksamhet som avser anordnande
av föreläsningar i anslutning till lokalt
organiserat studiearbete, att denna verksamhet
kämpar med svårigheter till följd
av prisstegringen, ofrånkomliga arvodeshöjningar
och verksamhetens utvigdning.
Därför har departementschefen
höjt anslaget i denna del med 23 000
kronor. Det är alltså huvuddelen av de
40 000 kronorna. Detta anser jag är väl
befogat. Jag missunnar inte vederbörande
det anslaget, men jag måste säga att
precis samma svårigheter föreligger för
föreläsningsanstalterna. Här gäller det
naturligtvis vad riksdagen kan anse skäligt
att bevilja som kompensation för det
försämrade penningvärdet och i vad mån
man bör ta konsekvenserna av den kraftiga
ökningen av verksamhetens omfattning.
Budgetåret 1947/48 uppgick föreläsningsanstalternas
antal till 718 och
de anordnade sammanlagt 9 500 föreläsningar,
men under 1950/51 liade antalet
föreläsningsföreningar stigit till 913 och
11 000 föreläsningar anordnades av dessa.
Det är lätt att förstå att detta drar med
sig dryga kostnader som inte kan kompenseras
genom de senaste årens ganska
blygsamma anslagsförskjutningar.

Enligt statsverkspropositionen skulle
ökningen av anslaget till de enskilda föreläsningsanstalterna
bli endast 4 000
kronor för budgetåret 1952/53. Utskottet
har dock funnit att starka skäl talar
för en höjning, och utskottet föreslår en
ökning av det anslaget med 10 000 kronor
samt av det till studieorganisationerna
med likaledes 10 000 kronor, alltså
sammanlagt med 20 000 kronor. Trots att
man tycker att det är otillräckligt är
man naturligtvis, det måste jag säga, ut -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till populärvetenskapliga föreläsningar.

skottet tacksam för att det dock har varit
med på någon höjning av anslaget. Det
är endast en utskottsledamot — herr
andre vice talmannen har tidigare nämnt
honom och var mycket belåten med
hans åtgöranden — nämligen herr Svensson
i Grönvik, som har reserverat sig
emot detta anslag.

Skolöverstyrelsen har hemställt att anslaget
skall höjas så att statsbidrag kunde
utgå till samtliga föreläsningar, vilka
författningsenligt kan erhålla statsbidrag.
Under innevarande budgetår 1951/
52 kan statsbidrag nämligen inte utgå
till bortåt 1 500 föreläsningar, därför att
anslaget är otillräckligt. Författningsenligt
skulle dessa föreläsningar ha rätt till
bidrag, men på grund av att det inte
finns anslagsmedel kan de inte få något.

De flesta föreläsningsanstalter ligger
ute på landsbygden, och jag måste säga,
att man där visar en rörande omtänksamhet
om dessa anstalter. De är små
kulturhärdar, som ofta spelar en stor
roll i bygdens kulturella liv. Det måste
betraktas som en gärd av rättvisa åt
landsbygden, att detta viktiga kulturella
inslag får kraftigt stöd från statens sida,
så att föreläsningsanstalternas berättigade
intressen kan tillgodoses.

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
helst ha velat yrka bifall till den motion,
som jag har framburit i första kammaren
och som också är framlämnad i andra
kammaren. Den är, som jag nyss sade,
undertecknad av representanter för
samtliga demokratiska partier. Men då
jag efter vad som här har deklarerats
anser det tämligen utsiktslöst att för dagen
vinna något med att yrka bifall till
motionen, vill jag sluta med att uttala
den förhoppningen, att departementschefen
för nästa budgetår skall finna
det både lämpligt och skäligt att öka anslagen
till föreläsningsverksamheten.

Det gläder mig, att statsrådet här tidigare
sagt, att han inte har något emot
att kammaren bifaller en ökning i de
fall där utskottet yrkat eu sådan. Hans
uttalanden på den punkten skilde sig på
ett synnerligen angenämt och behagligt
sätt från dem som framförts från herr
andre vice talmannen i dag.

Det är sannerligen inga Snoddas-gage,
som de mycket högt kvalificerade vetenskapsmän
och föreläsare har, som får
kuska omkring ute på landsbygden i
folkbildningens tjänst!

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det ligger väl så till, att
man bland denna kammares mycket
kunniga ledamöter vid varenda punkt
skulle kunna plocka fram en talesman,
som kunde hålla ett lysande anförande
för att yrka ytterligare anslag på de
punkter, som här förekommer. Samtidigt
är det tydligen på det sättet, att alla organisationer
tycks vara missnöjda för
att de har för litet rörelsemedel.

Man talar om Snoddas-gage. Jag tycker
att det är typiskt att man till och
med måste dra in Snoddas här i kammardebatten
för att motivera ökningar
under åttonde huvudtiteln. Jag tycker
att det över huvud taget är bedrövligt
att alla människor skall vara missnöjda
och bara fordra förbättringar. Jag frågar
ännu en gång: Hur skall det gå om vi
allihop bara yrkar bifall till högre anslag? Herr

talman, jag ber att här få förfäkta
samma sparsamhet som tidigare i
dag och ber därför att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag, alltså bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Efter de långa anföranden
som redan hållits skall jag inte
säga något annat än att jag tror riksdagens
ledamöter har ägnat tillräckligt med
tid åt denna fråga. Därför ber jag, herr
talman, endast att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat pro -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

positionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
301, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 302 och 303.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 304.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar av grunderna
för understöd åt studiecirkelverksamhet,
att tillämpas från och med den

1 juli 1952, dels ock till Understöd åt
studiecirkelverksamhet för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av

2 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nerman m. fl. (I: 203) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. (II: 255),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå de punkter i Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, som avsåge en förändring

av bestämmelserna rörande statsunderstöd
i kungl. kungörelsen 1947 nr 508;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wiktund i Stockholm m. fl. väckt
motion (II: 250), vari hemställts, att
riksdagen — vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts förslag till anslag till understöd
åt studiecirkelverksamhet — i syfte att
stimulera studiet av nykterhetsfrågan,
bland annat bland frivilliga medarbetare
inom samhällets nykterhetsvård,
ville uttala, att studiecirklar, som upptoge
denna fråga, borde erhålla ett tilllägg
till eljest utgående statsbidrag enligt
procentsats, som Kungl. Maj:t bestämde,
eventuellt att samma förmån
borde beredas studiecirklar, som behandlade
andra sociala ämnen, vilkas
studium ur samhällets synpunkt just nu
också vore särskilt önskvärt.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 203 och II: 255 samt
II: 250,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändringar av grunderna för
här ifrågavarande understöd, att tillämpas
från och med den 1 juli 1952;

b) till Understöd åt studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 2 300 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon och Svensson i Ljungskile, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 203 och II: 255
ävensom med avslag å motionen II: 250,
avslå de av departementschefen förordade
ändringarna av grunderna för här
ifrågavarande understöd.

Herr OHLON: Herr talman! Här gäller
det inte någon anslagsökning, utan det
är främst fråga om en princip. Det är
nämligen så, att anslag tidigare har kunnat
utgå inte bara till sådan studiecirkel -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

verksamhet, som rör sig på ett högre
bildningsplan, utan även till mera hobbybetonad
studieverksamhet. Otvivelaktigt
förhåller det sig så, att det inom
denna hobbyverksamhet finns en del inslag,
som kanske inte bar så stort bildningsvärde.
Men avsikten med den har
varit att fånga in publiken, att få den
att börja i studiecirklarna, och därvidlag
har hobbyverksamheten ofta visat sig
vara ett värdefullt incitament.

De samlade studieförbunden har •—
jag tror det var förra året — skrivit till
skolöverstyrelsen i denna fråga och påpekat,
att de alltsedan hösten 1950 frivilligt
åtagit sig att tillämpa skärpta normer
vid granskningen av studiecirklarnas
verksamhet. Detta har gällt cirklar
med över 25 deltagare och cirklar med
hobbybetonade eller praktiska ämnen.
Studieförbunden har även förklarat sig
villiga att i fortsättningen skärpa tilllämpningen
av statsbidragsbestämmelserna
för i bildningsavseende mera perifera
cirklar.

Däremot är studieförbunden rädda för
att statsmakterna skall genomföra snäva
bestämmelser, som skulle kunna leda till,
att studiecirkelverksamheten hämmas i
sin utveckling, då det inte går att uppställa
någon definition av vilken det
klart framgår, vilka studiecirklar som
skall räknas till den ena eller den andra
gruppen.

Vi är nog allesammans överens om att
det inom folkbildningsverksamheten
inte är någon verksamhet som är så värdefull
och når så många och så långt ut
i landet som just studiecirklarna. Det är
därför som vi, några stycken, har reserverat
oss och ställt oss avvisande till de
nya riktlinjer, som skisseras i den kungliga
propositionen.

Jag tror att vårt folks andliga habitus
i dag är sådan, att det är angeläget att
stödja varje form av bildningsverksamhet.
När man ser vilka liobbies svenska
folket i dag utövar, så blir man litet betänksam.
Man går ut och jagar katter
eller springer och kysser poliser på
Stockholms gator, reser landet runt och
plockar vårlök och har andra sådana
där påhitt för sig, som nu tycks vara

allmänt folknöje. Jag vill nu inte klandra
dem som har sin glädje i sådana exkursioner
under statens indirekta medverkan
och på dess bekostnad. Men det har
visat sig, att dessa hobbies dragit med
sig sådana följdföreteelser som att en
man går med cykeln på ryggen från Örebro
till Södertälje — eller kanske det
var till Stockholm — en annan lufsar
baklängjes från Kungälv till Göteborg

o. s. v. i den stilen.

Det är av dessa företeelser att döma
tydligt, att svenska folket i stor utsträckning
har tråkigt. Och det är allt skäl i
världen att se till att tråkigheten i landet
inte blir alltför utpräglad. Jag är
därför rädd för att om man lägger för
mycket sordin på den mera hobbybetonade
studiecirkelverksamheten, så kommer
folkets fritidssysselsättningar i stället
att inrikta sig på andra mera underliga
och pittoreska ting. Då studieförbundens
hobbyverksamhet är en inkörsport
till mera allvarliga sysselsättningar,
som ger näring för människors naturliga
behov av spänning och som tillgodoser
deras fantasi på ett helt annat
sätt än vad många små krumsprång i
offentlig regi nu gör, så finns all anledning
att vara försiktig. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till reservationen
vid föreliggande punkt.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag skall
också be få tillstyrka reservationen och
dessutom säga ett par ord som motionär
i frågan.

Från alla håll har erkänts studiecirklarnas
mycket stora betydelse för folkets
fostran. Vår nu avlidne kammarkamrat
Oscar Olsson har blivit en av
de stora gestalterna i den svenska bildningshistorien
med den nya typ av studiecirkel,
som han startade för jämnt
50 år sedan. När man nu efter 50 år vill
införa strängare och snävare normer för
cirklarna och ger staten — genom skolöverstyrelsen
— större makt över dem,
vill jag erinra om två svenska kulturpersonligheters
syn på vad som är rörelsens
livsluft: friheten.

Först vill jag minna om att Oscar Olssons
egentliga insats bestod i att lösa

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

upp de förut mera tunga och skolmässigt
bundna självstudierna och genom
den större frihet, som hans cirklar innebar,
dra med i studiearbetet folk som
eljest aldrig skulle ha kommit med. Det
lyckades han också glänsande med. Det
var väsentligen den friheten, som gjorde
hans stora framgång. Han predikade
skönlitteraturens fria läsning som vägen
till ett djupare självbildningsarbete, man
kanske rent av kan säga att skönlitteraturen
var en första hobbyverksamhet
inom bildningsarbetet. Och om man nu
har kommit till en mycket stor procent
hobbycirklar av allehanda slag — vilket
inte skall förnekas — så ger tydligen
hobbyämnena i nuets situation en ny
möjlighet att få med sig nya massor,
och det har man också lyckats med. Särskilt
har hobbyämnena en mycket stor
betydelse som fritidssysselsättning, och
ungdomens fritidsproblem hör ju till de
allra allvarligaste frågor vi har att syssla
med. Och även om det nu förekommer
studiecirklar i t. ex. sömnad, modellflyg
och frimärkssamling, så kan de
ju bli vägen till ett mera fördjupat allmänt
kulturintresse, ja, det kan till och
med hända att de väcker till medvetenhet
en begåvning som kan göra värdefulla
insatser på sådana områden. Studiecirklarnas
frihet ingår helt och centralt
i Oscar Olssons cirkelbegrepp.

Den andra kulturpersonlighet, som jag
skall tillåta mig att nämna, är professor
Gösta Bagge, som var ecklesiastikminister
år 1944 och då tillsatte den sista
folkbildningsutredningen, i vars direktiv
han mycket starkt underströk friheten.
Han sade följande: »Den personliga
valfriheten och det enskilda initiativet
utgöra det frivilliga bildningsarbetets
livsluft. Om dessa förutsättningar icke
respekteras, uppstår fara för att det
intresse, som möjliggjort den hittillsvarande
framgången, minskas och den
idealitet, som givit bildningssträvandena
deras spännkraft, försvagas. Någon fortlöpande
statlig kontroll av det frivilliga
bildningsarbetet har hittills icke förekommit,
om man bortser från den verksamhet
som utövas av skolöverstyrelsen
genom bibliotekskonsulenterna och kon -

sulenten för nykterhetsundervisning. Det
bör», säger Bagge sedan, »icke heller
för framtiden ifrågakomma att inrätta
någon statlig förvaltningsmyndighet,
som skulle kringskära folkbildningsorganisationernas
rörelsefrihet.»

Så starkt ömmade 1944 års ecklesiastikminister
för bildningsarbetets frihet.
Om man nu lägger i skolöverstyrelsens
hand att efter vissa principer godkänna
vissa studieämnen som mera allvarliga
och värda statsunderstöd men sätta
andra på svarta listan som mindervärdiga
och förbjudna i fråga om understöd,
då blir det inte bara mycket svårt
att genomföra utan måste också resultera
i godtycke i många fall. Det stämmer
bättre med Bagges direktiv att låta studieförbunden
såsom hittills själva sköta
avgränsningen och från fall till fall avgöra
vad som kan anses vara alltför
lätt hobbyämne och därför inte förtjäna
anslag. Det har såvitt jag vet hittills
gått utmärkt. Redan nu — jag vill fästa
uppmärksamheten på det — arbetar
nära en tredjedel av alla studiecirklar
utan statsanslag. Det senaste redovisade
arbetsåret, 1950—1951, fanns det i 13
förbund 32 748 cirklar", men av dem
hade bara 23 349 statsanslag.

Härtill kommer att man till följd av
statsbidragets reella minskning i alla
fall kommer att nödgas inskränka verksamheten.
Statsbidraget har visserligen
formellt höjts med 100 000 kronor, och
det låter ju ganska vackert. Men det innebär,
om jag inte har räknat fel, en
ökning av fjolårets anslag med knappt
5 procent, medan penningvärdets försämring
sedan i fjol ju beräknas utgöra
20 procent.

.lag ber alltså att i intresse av det fria
folkbildningsarbetets frihet få yrka bifall
till reservationen.

I herr Nermans yttrande instämde
herrar Sandler, Göransson, Sanne, Norman,
Söderquist ocli Ahlberg, fru Sjuström-Bengtsson
samt herr Hjälmar
Nilsson.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Ohlon började debatten på

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

denna punkt med att påstå att här inte
var fråga om några anslag, utan endast
om principer. Jag kan inte se lika lättvindigt
på saken som reservanterna.

Utgångspunkten för mitt förslag är
som bekant besparingsutredningens för
några år sedan framlagda betänkande,
där man pekade på att bär fanns en anslagspost
i budgeten som på ett tämligen
okontrollerat sätt hade stigit oroväckande.
Anslaget uppgick budgetåret
1947/48 till i runt tal 1 miljon kronor.
På grund av att pengarna utbetalas omkring
budgetårsskiftet och de tekniska
detaljerna på något sätt hade klickat,
var anslaget 1948/49 inte belastat till
mer än 600 000 kronor. Men följande år
uppgick det till över 3 200 000 kronor,
varav dock styvt 1 miljon belöpte sig på
det föregående året. För budgetåret
1949/50 var det sålunda reellt fråga om
ungefär 2,2 miljoner, och 1950/51 uppgick
anslaget till 2 425 000 kronor.

Detta är ett förslagsanslag, och det
har sålunda kunnat stiga allteftersom
behoven har ökat. Jag är den förste att
vilja slå vakt kring detta såsom ett förslagsanslag.
Jag har själv på sin tid aktivt
medverkat till att det blev förslagsanslag.
Studieorganisationerna hade i
annat fall inte haft några möjligheter
att klara sin verksamhet. När attackerna
mot anslaget började, intog jag genast
den ståndpunkten — det var innan jag
blivit departementschef — att det först
och främst gällde att bibehålla förslagsanslagsnaturen.

Jag sade mig sedan att vi nog inte kan
begära att anslaget skall få fortsätta att
stiga lika kraftigt som hittills. Märk väl:
jag såg saken på det sättet därför att
det i motsatt fall enligt min mening vore
risk för att andra, också mycket betydelsefulla
anslag under punkten »folkbildningsåtgärder»
icke skulle bli tillgodosedda
på det sätt som absolut krävdes,
t. ex. anslaget till studieförbundens
organisations- och administrationskostnader,
som det i år varit delade meningar
om och som upptas under en senare
punkt. När därför skolöverstyrelsen på
uppdrag, som den fått, innan jag blev
departementschef, framlade en utred -

ning med förslag till något återhållande
åtgärder på detta område, ansåg jag såsom
ecklesiastikminister att det var på
sin plats att åtminstone i någon grad genomföra
detta förslag. Jag ansåg mig
också kunna biträda utredningens uppfattning
att man kunde inrikta besparingssträvandena
på hobbycirklarna.

Jag vill erinra om att hobbycirklar i
varje fall för någorlunda vuxen ungdom
måste anses ha ett lägre bildningsvärde
än flertalet andra cirklar. De exempel
som herr Nerman anförde, när lian också
påminde om vår gamle vän Oscar
Olsson, var enligt min mening inte adekvata
i detta sammanhang. Ty de studiecirklar,
som var allenarådande under
denna verksamhets första tid i vårt land,
var säkerligen tvärtom sådana som vi nu
räknar till de verkligt allmänbildade
cirklarna. Men jag vill också peka på
att inskränkningarna härvidlag endast
avser cirklar för de äldre ungdomarna,
inte för de yngre. Inom ungdomscirkelverksamheten
har de hobbybetonade
cirklarna sin stora betydelse, och där
är det icke fråga om någon inskränkning.
Vi skall däremot försöka att i görligaste
mån komma ifrån sådana för de
mera mogna ungdomarna och i varje
fall inte tillåta att de, såsom har skett
på senare tiden, breder ut sig. En sådan
riktlinje tror jag att vi alla i själ och
bjärta är ganska överens om, och därför
behöver nog ingen vara rädd för det
föreliggande förslaget.

Även av det skälet att jag vill slå vakt
om cirklarnas och studieförbundens frihet
håller jag på att vi bör vara något
återhållsamma, när det gäller att tillgodose
de framförda kraven, och bör vidta
åtgärder som väsentligen inriktar cirkelverksamheten
på de mera värdefulla
ämnena. Att det finns en del cirklar som
man inte bryr sig om att begära statsbidrag
till, går ju väl ihop med denna
syn; det kan naturligtvis finnas utrymme
för en hel del sådana hobbycirklar
bland dessa framdeles. Nu är det väl
emellertid inte så, att man frivilligt avstår
från att söka statsbidrag för en del
cirklar, utan man nödgas avstå, därför
att dessa inte uppfyller villkoren för

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till understöd åt studiecirkelverksamhet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

statsbidrag •—■ antingen har de för få
deltagare eller också har de inte orkat
hålla tillräckligt antal sammanträden
under året. Det är därför de inte får
statsbidrag.

Jag har, herr talman, sett detta ärende
såsom en fördelningsfråga när det
gäller samtliga anslag till folkbildningsåtgärder,
och jag menar att i Kungl.
Maj:ts förslag beaktats de viktigaste
principerna i detta sammanhang, nämligen
att studieförbunden skall få arbeta i
frihet och utan sträng kontroll av skolöverstyrelsen
och att anslaget skall ha
karaktären av förslagsanslag. Om vi är
litet återhållsamma på denna punkt, kan
vi få något mera pengar att anslå till de
andra ändamål på detta område, för vilka
fasta anslag upptas i huvudtiteln.

Jag hoppas därför, herr talman, att
första kammaren biträder det av utskottet
framlagda förslaget, som överensstämmer
med Kungl. Maj:ts.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
kan i stort sett instämma i vad herr
Ohlon sade utom vad gäller hans ironisering
av Karusellen. Den kanske tål vid
sådant, men om jag litet skämtsamt får
tillägga något där, skulle jag vilja säga
att det är så många som kysser till stockholmspolisen,
så att de kanske själva föredrar
Karusellens sätt.

I sak skulle jag vilja säga att Kungl.
Maj:t har höjt bidraget med 100 000 kronor.
Det är kanske inte någon så stor
siffra i förhållande till ursprungliga beloppet,
men det är enligt mitt sätt att se
ett steg i rätt riktning. Vad man tycks
strida om här är huruvida dessa hobbybetonade
cirklar skall få statsbidrag. För
egen del vill jag säga, att det kommer
att bli mycket svårt att i olika instanser
avgöra vad som är hobbybetonat och vad
som inte är det, men det är nog kanske
nödvändigt att hitta en väg för att avskilja
det, som inte passar riktigt in på
detta område. Följden härav blir också
att de allmänbildande cirklarna i
gammal bemärkelse kan få större .statsbidrag,
liksom flera cirklar kan få bidrag
genom denna åtgärd.

<> Första kammarens protokoll 1U52. Nr 16.

Herr OHLON: Herr talman! Jag tror
inte att det finns någon principiell skillnad
mellan ecklesiastikministerns och
utskottsmajoritetens ståndpunkt å ena sidan
och reservanternas å den andra. Reservanterna
vill ju bibehålla för studieförbunden
möjlighet att ransonera anslaget
till studiecirklarnas verksamhet, under
det att Kungl. Maj :t vill genomföra
generella bestämmelser, som skall tilllämpas
vid fördelningen. Vi menar att det
inte går att införa dylika generella bestämmelser
utan att man begår orättvisor,
och vi har i motsats till Kungl.
Maj :t så stort förtroende till studieförbunden,
att vi håller före att studieförbunden
kan klara av en sovring, som nog
kanske behövs. Det är i fråga om det
större eller mindre förtroendet till förbunden,
som meningarna går isär.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera av de
båda momenten av utskottets hemställan
i förevarande punkt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
304 mom. a, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Ang. statsbidrag till studieförbund.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 305—307.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 308.

Ang. statsbidrag till studieförbund.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 720 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft de likalydande motionerna
I: 91 av herr Spetz m. fl. och
II: 114 av herr Bark m. fl., i vilka —■ såvitt
nu var i fråga — hemställts, att bidraget
till studieförbunden för organisations-
och administrationskostnader måtte
upptagas till det belopp som skolöverstyrelsen
föreslagit eller 1 290 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 91 och II: 114, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Ohlon, Söderquist, Svensson
i Ljungskile, Bergstrand och Kyling, fröken
Elmén och herr Widén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:91 och 11:114, så -

vitt nu vore i fråga, till Bidrag till studieförbund
för organisations- och administrationskostnader
för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 900 000
kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag ber
om ursäkt för att jag uppträder ånyo.
Anslaget för studieförbundens organisations-
och administrationskostnader var
förra året 600 000 kronor. Kungl. Maj :t
begär 720 000 kronor. Utskottet har gått
upp till 800 000 kronor, och reservanterna
hemställer om 900 000 kronor.

Enligt de principer, som på statsrådet
Bagges initiativ genomfördes för
folkbildningsverksamheten och som kom
i tillämpning 1947, skulle studieförbunden
och staten bestrida hälften var av
kostnaderna. Om den principen skulle
upprätthållas, skulle statsanslaget utgöra
icke mindre än 1 290 000 kronor. Det
har nu reservanterna ansett ogörligt att
få genomfört, och därför har vi nöjt oss
med att hemställa om ett anslag på
900 000 kronor.

Medan jag har ordet vill jag, herr talman,
i alla fall vitsorda att förståelsen
för den här frågan hos alla ledamöterna
inom berörda utskottsavdelning har varit
påtaglig och att det varit med en rätt
stor tveksamhet som vi här gått fram på
två olika linjer. Trots att utskottet har
bjudit över Kungl. Maj:t, så ber jag att
få förbli vid mitt krav på ett anslag av
900 000 kronor för det här ändamålet.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Som
kammarens ledamöter ser finns det två
reservationer till denna punkt. Det är
dels den som herr Ohlon företräder och
som gäller 900 000 kronor, och dels är
det en reservation av herr Svensson i
Grönvik avseende 720 000 kronor, d. v. s.
Kungl. Maj:ts förslag.

Vi har i utskottet haft långa överläggningar
om denna sak. Alla har varit mycket
välvilligt inställda till dessa studieförbund,
och vi har försökt avväga vad
vi i nuvarande ekonomiska situation kan
ha möjlighet att anslå för det här ändamålet.
Redan Kungl. Maj:t har ju höjt

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

anslaget från innevarande budgetår med
120 000 kronor. Sedan har utskottet
höjt det med ytterligare 80 000 kronor.
Ingen skall med kännedom om dessa
siffror kunna påstå att utskottet varit
likgiltigt inför dessa enligt mitt sätt att
se viktiga studieförbund och deras verksamhet.
Vi har dock inte kunnat sträcka
oss till vad reservanterna enligt lierr
Ohlons linje önskar, nämligen 900 000
kronor. Vi har måst ta hänsyn till det
ekonomiska läget och likaså till fördelningen
mellan olika önskemål. Det är
därför som utskottet stannat vid att föreslå
800 000 kronor. Vi tror att det är en
väl avvägd summa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 309.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid
hemgårdar m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1952/53 anvisa till
Bidrag till verksamheten vid hemgårdar
ett anslag av 35 000 kronor och till Bidrag
till verksamheten vid studiehem ett
anslag av 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Göransson m. fl. (I: 125)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. (II: 167), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående statsbidrag
till licmgårdsföreståndares lön ävensom
angående pensionsrätt och lönetursberäkning
för dem, dels ock att öka an -

slaget till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar från 30 000 kronor till
150 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 125 och II: 167, i vad de
avsåge ökat anslag för nästa budgetår till
verksamheten vid hemgårdar,

a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 35 000 kronor;

b) till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

II. att motionerna I: 125 och II: 167,
i vad de avsåge den i motionerna begärda
utredningen, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson, herrar Söderquist, Arrhén,
Svensson i Ljungskile, Bergstrand, Hoppe
och Kijling, fröken Elmén och herr Widén,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 125 och II: 167, i vad
de avsåge anslag för nästa budgetår till
verksamheten vid hemgårdar,

a) till Bidrag till verksamheten vid
hemgårdar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor;

b) till Bidrag till verksamheten vid
studiehem för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 30 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 125 och II: 167, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående statsbidrag till hemgårdsföreståndares
lön ävensom angående pensionsrätt
och lönetursberäkning för dem.

Fröken ANDERSSON: lierr talman!
Under denna punkt begärs elt anslag på
35 000 kronor till verksamheten vid
hemgårdar. Den höjning som Kungl.
Maj:t föreslår på 5 000 kronor räcker

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

nätt och jämnt till de ökade administrationskostnader,
som man har vid dessa
hemgårdar. Man kan alltså säga att
anslaget de facto är oförändrat. 1945
höjdes ju anslaget till 30 000 kronor, och
sedan dess har ingen förändring skett.

Antalet hemgårdar är f. n. 37 runt om
i vårt land. Det är mer än en fördubbling
sedan dessa 30 000 kronor första
gången anslogs. I motion yrkar vi att
detta anslag skall höjas till 150 000 kronor,
vilket ju verkar att vara en relativt
kraftig höjning, men som ingalunda
ändå räcker till för att hemgårdsverksamlieten
skall kunna fungera på önskvärt
sätt. Skolöverstyrelsen har ju också
i sitt yttrande starkt understrukit behovet
av ökning av anslaget och betonat
vilka ekonomiska svårigheter som en hel
rad hemgårdar befinner sig uti.

Nu har departementschefen — och
det med fullt fog — pekat på att kommunerna
i större utsträckning än hittills
bör stödja denna verksamhet. Jag
tycker att det är ganska riktigt, men
trots detta finns det behov av ökat anslag.
Det finns ju, såsom herrarna och
damerna har sig bekant, fattiga kommuner,
som icke, även om de vill det, har
möjlighet att hjälpa till i nämnvärd
mån. I sanningens namn skulle jag vilja
säga att en hel rad kommuner har gjort
aktningsvärda insatser på det här området,
alltså även ekonomiska insatser
vid sidan om det stöd åt verksamheten
som lämnas på annat sätt. Jag kan nämna
t. ex. Göteborg, Bofors, Jönköping,
Norrköping m. fl., där man har tagit en
mycket positiv inställning. Men på allt
för många håll är läget icke förty helt
enkelt prekärt.

Den verksamhet som här bedrives —
jag föreställer mig att den är vid det här
laget bekant för kammarens ledamöter
— omfattar ju verksamhet bland alla
åldrar från barnen till äldre medlemmar.
Vill man göra någon värdering av
verksamhetens betydelse för olika åldrar,
bör man kanske lägga huvudvikten
vid ungdomsvårdsverksamheten; åtminstone
är jag för min del böjd härför,
utan att därför undervärdera de övriga
delarna av verksamheten. Jag känner

själv till arbetet vid åtminstone vissa av
dessa hemgårdar sedan mer än 36 år
tillbaka, då jag själv hade förmånen att
vara med i arbetet.

Det går inte att i siffror mäta betydelsen
av detta arbete, men det är ingen
överdrift att säga att den är mycket
stor. Statsmakterna gör, såsom alla vet,
mycket för den förebyggande ungdomsvården.
Frågan är bara, om det görs tillräckligt
mycket. Alla är eniga om betydelsen
av den stora insats som hemgårdarna
gör på detta område. Men är man
också beredd att i handling tillräckligt
starkt visa sitt intresse för denna sak?
Jag tror att det är en produktiv insats
att lägga ut pengar på den del av den
förebyggande ungdomsvården som hemgårdarna
och ungdomsgårdarna bedriver.

Jag skall, herr talman, här inte komma
med den vanliga argumenteringen
och anföra vad denna verksamhet kostar
och däremot ställa upp vad den ungdom,
som kommit på sned i livet, kostar
samhället per år. Kammarens ledamöter
känner säkerligen tillräckligt väl till
dessa förhållanden, och jag behöver därför
inte uppehålla mig vid dem.

Hemgårdarnas arbete hindras av besvärliga
ekonomiska förhållanden. Särskilt
kännbara är dessa svårigheter när
det gäller att skaffa kvalificerade föreståndare
till hemgårdarna. Att det är av
mycket stor betydelse att få kvalificerade
föreståndare för ungdomsgårdarna
och hemgårdarna ligger i sakens natur,
och jag behöver inte närmare uppehålla
mig vid betydelsen härav. Med de löner,
som för närvarande utgår, är det praktiskt
taget omöjligt att för längre tid få
sådana ledare som har lämplig utbildning.
Detta medför i sin tur att det blir
täta ombyten på dessa befattningar. Vad
det betyder i negativ riktning för verksamheten
förstår säkerligen var och en.

Dessa föreståndare har, såsom säkerligen
de flesta känner till, ett arbete som
många gånger är onaturligt hårt. De har
en lång och som den moderna termen
lyder obekväm arbetstid. De har sannerligen
inga möjligheter att få ersättning
för denna obekväma arbetstid. Förestån -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

darna måste ofta arbeta till sent på nätterna.
De alltmer ökade svårigheterna
att få frivilliga krafter ligger liksom i tiden.
Den idealitet, om vilken försvarsministern
för en stund sedan talade, håller
på att avta. En reell ökning av svårigheterna
emanerar därifrån att skolornas
fritidsverksamhet numera betalar
sina lärare ganska hyggligt. En hel del
av de krafter, som eljest skulle ägna sig
åt verksamheten i hemgårdarna, går därför
i stället till skolornas fritidsverksamhet,
vilket det naturligtvis i och för
sig ingenting är att säga om. Reservanterna
anser emellertid att statsbidrag bör
utgå åtminstone till föreståndarnas löner
och att deras pensionsfråga bör lösas.

Jag skulle kunna ge exempel på flera
personer som har ägnat hela sitt liv åt
denna verksamhet och som nu tvingas
att existera på en mycket låg materiell
standard. De klagar visserligen inte, ty
de har gått in i denna verksamhet drivna
av sin idealitet och ta konsekvenserna
därav. Men jag menar att det här
dock är fråga om en verksamhet som
ligger i linje med vad man brukar kalla
statens uregna uppgifter, nämligen att
tillse att folkuppfostran får det stöd som
den behöver.

Det är gott och väl med dessa frivilliga
gåvor som hemgårdarna för närvarande
i stor utsträckning tvingas att
existera på. Men dessa frivilliga gåvor
blir ofta mycket dyrbara, därför att
föreståndarnas tid i alltför stor utsträckning
åtgår till att tigga in dessa bidrag.
Det finns också en del föreståndare som
inte har anlag för detta tiggeri utan känner
det såsom en sådan tyngd att de inte
står ut med det. Jag kan anföra ett relativt
färskt exempel härpå. Det var en
ung man som hade ett brinnande intresse
för verksamheten, lian hade en
utomordentligt god läggning för arbetet,
men han tvangs att tigga i så stor utsträckning
att han inte stod ut med det.
Av det skälet bl. a. gick hemgårdarna
förlustig denne, som jag vågar påstå, utomordentligt
goda kraft.

Jag skall, herr talman, inte gå djupare
in på frågan, då jag antar att motionärerna
har en del att tillägga. Jag nöjer

mig med att med dessa ord yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

I detta anförande instämde herrar Mogård,
Lundqvist och Arrhén.

Herr ERICSON, ERIC: Herr talman!
Jag kan instämma i vad fröken Andersson
anförde, då hon betonade betydelsen
av denna verksamhet. Jag känner
till hur en dylik anläggning arbetar ifrån
mitt eget samhälle, där vi har en s. k.
ungdomsgård. Jag är också villig att vitsorda,
att den verksamhet, som där bedrives,
är av utomordentligt stor betydelse.

Jag vill emellertid anknyta till det resonemang
om de frivilliga insatsernas
betydelse, vilket fördes här på förmiddagen.
Jag gör detta därför att precis
samma synpunkter som då anfördes kan
göras gällande även när det gäller verksamheten
vid hemgårdarna. Vid ungdomsgården
i min hemort är det många
som arbetar frivilligt och utan någon
som helst ersättning. Man kanske kan
säga att det är oriktigt att på detta sätt
utnyttja människors välvilja och idealitet.
Jag undrar emellertid om man inte
då det gäller arbete av denna art alltid
måste räkna med att vända sig till sådana
medborgare som är villiga att göra en
frivillig insats. Vi kanske aldrig på detta
område kan komma fram dithän att
detta arbete skall ersättas efter samma
grunder som gäller för annat arbete.

Jag vill också erinra om att en, låt vara
blygsam höjning har vidtagits av detta
anslag, som nu ökats från 30 000 kronor
till 35 000 kronor. Reservationen går
ut på en femdubbling av anslaget, d. v. s.
en höjning till 150 000 kronor. Det finns,
som fröken Andersson nyss nämnde, för
närvarande endast 37 hemgårdar i hela
landet. Om verksamheten skulle utbyggas
i sådan utsträckning att man får
hemgårdar i alla större samhällen och
om statsbidraget sedan undan för undan
skulle ökas i takt med det stigande antalet,
skulle det ju, om reservationen bifalles,
så småningom bli eu mycket betydande
utgiftspost för staten. Jag hoppas naturligtvis
att vi från statens sida längre

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

fram, då läget blir gynnsammare, kanske
kan bli generösare än vad vi nu är. Men
eftersom vi i detta arbete alltid måste anknyta
dels till det lokala intresset i kommunerna
och dels till de insatser, som
intresserade företag kan göra, och till
det arbete, som kan nedläggas av enskilda
för saken intresserade människor,
tror jag, att vi i dagens situation kan
stanna vid att bifalla utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, ber att få
yrka bifall.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
kanske får börja med att säga att jag
tycker att det är ganska egendomligt att
använda ordet generositet i samband
med den ökning av anslaget som departementschefen
vidtagit — en ökning från
30 000 till 35 000 kronor — om man betänker
att beloppet 30 000 kronor fastställdes
för åtskilliga år sedan.

Jag delar helt den föregående talarens
uppfattning, att man här måste knyta an
till frivilliga krafter. Så sker ju också.
Men jag har mycket svårt att förstå, att
den omständigheten att hemgårdarna under
nästa budgetår har att räkna med en
brist på 200 000 kronor, som man ännu
inte vet hur den skall täckas, skall kunna
göra arbetet muntrare och komma det
att flyta bättre än om man hade dessa
pengar.

Jag tillåter mig också i detta sammanhang
att gå tillbaka en fjorton, femton år
i tiden, till slutet av 1930-talet. Då publicerades
en utredning angående ungdomsbrottsligheten.
Denna utredning blev något
av en chock, därför att den visade att
ungdomsbrottsligheten hade befunnit sig
i oavlåtlig stegring från 1920-talets början
fram till 1937 när denna statistiska
undersökning avslutades. Det fördes då
åtskilliga diskussioner i riksdagen, allvarliga
diskussioner som bars upp av ett
påtagligt intresse att få en ändring till
stånd. En mycket framstående ledamot
av andra kammaren formulerade sin syn
på saken med dessa ord: Läget är sådant
att samhället för att över huvud taget
kunna värja sig och stå till svars måste
kunna säga, att samhället har vidtagit nö -

diga åtgärder för att försöka hejda denna
olyckliga utveckling.

Dåvarande justitieministern, statsrådet
Westman, förklarade under en av dessa
debatter — det gällde frågan om ungdomens
nöjesliv — att han ansåg, att man
kommit in på ett område av en sådan
betydelse för folkhälsa och folkmoral att
han, oavsett vilken inställning riksdagen
tänkte inta till yrkandena om en speciell
utredning, skulle tillsätta en utredning
för att försöka penetrera dessa frågor. I
augusti 1939 tillsattes också den s. k.
ungdomsvårdskommittén, som stupade
1941 till följd av besparingssträvandena,
levde upp ett par år senare och avslutade
sitt arbete år 1951. Denna kommitté
har alltså arbetat med frågan om ungdomens
arbetsliv, nöjesliv, fritidsliv, ungdomens
kroppsliga och andliga hälsa,
sexualliv och åtskilligt annat. Under tretton
år har med vissa avbrott producerats
sju betänkanden, omfattande 1 SOO
trycksidor.

När man tidigare har motionerat om
ökade anslag till hemgårdar — alltså en
fråga som ingick såsom en liten del av
de stora projekten i ungdomsvårdskommitténs
betänkanden — blev svaret: »Vi
kan inte göra någonting åt saken, ty den
utredes av ungdomsvårdskommittén.»
När sedan kommitténs slutbetänkande
förelåg, lät det inte heller hoppfullare.
Då förklarade man att betänkandena var
så litet preciserade, att man omöjligt
kunde bygga några propositioner på dem
utan i stället måste sätta i gång nya
utredningar på en hel del punkter.

I år säger man, att kommunerna måste
göra mera. Då vill jag svara att det
framgår av en uppställning som jag har
här, att kommunerna på olika håll lämnar
inemot 400 000 kronor till denna
verksamhet. Staten har hittills lämnat
30 000 kronor och höjer »generöst» anslaget
för nästa budgetår till 35 000 kronor.
Men i övrigt dröjer staten, därför att
det inte finns några preciserade förslag.

Nu skall jag inte uttala mig närmare
om ungdomsvårdskommitténs arbete —
det spänner över stort och smått, likt
och olikt. Alla möjliga saker har dra -

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

gits in i utredningskvarnen, man har
kommit med mängder av nya uppslag
och förordat åtskilliga goda anordningar
till fromma för ungdomslivet. Jag
kommer till det som för mig är huvudpunkten:
ungdomsvårdskommittén var

på det klara med att fritidsgårdarna borde
byggas ut och få statsunderstöd. Om
man alltså vill angripa dessa problem,
skulle man då inte kunna börja med
att hålla de institutioner under armarna,
som har arbetat sedan 30—40 år tillbaka?
Här har vi en sådan organisation,
uppbyggd med frivilliga krafter. Den lider
under permanent penningbrist. De
5 000 kronor, som man vill öka anslaget
med i år, skall vi inte tala om, de
har ingen betydelse.

Man brukar använda vissa standardiserade
uttryck för att motivera kravet
på sparsamhet. Man talar om dagens
läge. Det kan betyda ungefär vad som
helst, men det betyder i allmänhet »med
hänsyn till det statsfinansiella läget».
Men »dagens läge» kan också avse andra
ting. Under 1930-talet åsyftade man därmed
också folkmoraliska förhållanden.
Och till dagens läge hör att den brottslighet,
som har ökats alltifrån början
av 1920-talet, fortsätter att öka.

Svenska folket fick för någon månad
sedan en stöt för bröstet, då nykterhetskommittén
publicerade sina utredningar
angående nykterhetstillståndet inom vårt
folk, särskilt bland ungdomen. Om ungdomsfylleriet
har tredubblats på 20 år

— så att numera tre gånger så många
15—18-åringar tas för fylleri som fallet
var för 20 år sedan — så är väl också
det någonting som ingår i bilden av dagens
förhållanden och dagens läge.

När tidningarna fick del av detta undersökningsresultat
skrev de, tvärs igenom
alla politiska meningsriktningar:
»Detta är en mörk bild». —■ »En kräftskada
som verkligen påkallar ingripande.
» — »Det är nödvändigt att en modern
välfärdsstat gör någonting åt detta.»

— Men nästa vecka var det mesta borta
med vinden, då hade man fått annat att
syssla med.

.lag förvånar mig alltid över luir lättfärdigt
man kan avfärda så allvarliga

ting som ungdomsbrottsligheten. I högtidliga
sammanhang säges det alltid på
tal om den: »Detta är oroande», och alla,
som på något sätt bär ansvar för de rådanden
förhållandena, lovar att följa
utvecklingen »med största uppmärksamhet»
och att påpassligt gripa in, så snart
det är fara på färde.

När det gäller alkoholismen säger
man: »Det är en kräftskada, vi måste
operera bort den.» Men när det sedan
blir fråga om åtgärder, då hejar man
på kommunerna: »Det här får ni sköta»,
eller också bebådar man nya utredningar.
Och under tiden arbetar dessa
frivilliga organisationer utan någon
egentlig hjälp; de får stöd av kommunerna,
men den hjälp staten en gång
liksom ställt i utsikt, den uteblir.

År 1939, sedan ungdomsvårdskommittén
blivit tillsatt, befann jag mig på en
resa uppåt Norrland. Jag träffade en
man, som arbetade inom denna verksamhet
och berättade om de svårigheter
man haft att kämpa mot. Han sade: »Det
känns faktiskt som en lättnad nu, när
ungdomsvårdskommittén blivit tillsatt.
Vi har sammankallat alla ungdomsorganisationerna
här i staden för att riktigt
från början kunna planlägga hur vi
skall ha det i fortsättningen och för att
eventuellt ge kommittén litet injektioner
och uppslag för hur staten skall
kunna hjälpa vår frivilliga verksamhet.»
Denne man står på det hela taget lika
tomhänt i dag som för tretton år sedan.
Förhoppningarna från 1939 har dämpats,
och härvid har naturligtvis det
statsfinansiella läget spelat in.

Departementschefen och statsutskottet
skriver utomordentligt vänligt. Jag
måste säga, att om dessa organisationer
kunde leva på all den vänlighet som här
tar sig uttryck i ord, så skulle de inte
ha några svårigheter!

Denna fråga har en djupt ingripande
betydelse. Hemgårdarna har möjlighet
att öppna eu dörr för de ensamma ungdomarna
— och det är dessa ensamma
ungdomar som främst rekryterar ungdomsvårdsanstalter,
ungdomsfängelser
och andra korrcktionsanstalter. Även om
själva konflikterna etableras i största -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Ang. statsbidrag till verksamheten vid hemgårdar m. m.

den, är ensamheten något som gäller
även den från landsbygden till storstäderna
inflyttade ungdomen. Jag träffade
för någon tid sedan en ung man från
landet som hade »gått ner sig». Han sade:
»Jag var alldeles ensam när jag kom
till Stockholm. Man kände sig som om
man var i ett främmande land.» Det är
denna ensamhet som breder ut sig i det
moderna samhället och som är så utomordentligt
farlig. Vi lever nu för tiden
mycket närmare varandra än tidigare —
i stora städer, hopklumpade i väldiga
byggnadskroppar — och ändå har vi
ofta kommit längre bort från våra medmänniskor
än förr. Det är en iakttagelse
som man ofta gör, att de som »går ner
sig» i ungdomsåren många gånger har
gjort det därför att de tvingats leva isolerade,
avskilda från Gud och människor.
De tycker sig ha blivit nedklassade,
och det tar sig uttryck i trotsreaktioner
och förlöpningar.

Jag tackar naturligtvis för de vänliga
ord utskottet har kostat på den motion
i frågan, som jag nu återigen har framburit.
Men jag kan inte nöja mig med
detta utan måste vädja för dem som står
utanför, de isolerade i vårt svenska samhälle,
de som aldrig kommit med i föreningslivet
eller fått några riktiga kontakter
med andra människor och som
just därför kan hemfalla både åt asocialitet
och alkoholism. De ställer till
ont och kostar samhället mycket pengar.

För några dagar sedan kom jag att
läsa en artikel i en fackföreningstidskrift,
där man krävde höjd levnadsstandard.
Det gör vi ju alla, och för en fackföreningstidskrift
är det kravet en ganska
självklar sak, men vad som skilde
denna artikel från andra var att författaren
sade: »När vi talar om höjd levnadsstandard,
tänker vi alltid på materiella
och reella ting. Vi vill ha mer
pengar, bättre mat, finare kläder och
flera tillfällen till rekreation. Men det
som hör vår ande till och som skall ge
oss stimulans, hoppfullhet och vederkvickelse,
det tycks inte höra till de
faktorer man räknar till levnadsstandarden.
»

Jag anser att de ändamål, som vi i

dag voterar pengar till under åttonde
huvudtiteln, hör till den levnadsstandard
som hänför sig till andliga och kulturella
värden.

Senast i går diskuterades i andra kammaren
vad som kan göras mot ungdomsbrottsligheten.
Man påkallade ■— efter
mitt sätt att se alldeles riktigt — mera
polis. På den vägen kan man säkerligen
minska brottsligheten. Det är bara så,
att demokratien också måste arbeta på
en annan, mera positiv linje. Den måste
hjälpa människorna att bli hyggliga och
hänsynsfulla mot varandra. Det är därigenom
demokratien skiljer sig från diktaturen.
Demokratien tror på människans
möjligheter att ta sitt förnuft till
fånga, och därför vädjar den till de enskilda.

Nu vädjar jag om kammarens öra för
detta anslagskrav. Det bjuder emot att
polemisera mot statsutskottet. Jag förstår
att utskottet gjort allt som varit
möjligt -— utom det sista, nämligen att
våga språnget, det språng som skulle
kosta statskassan 115 000 kronor. Jag
kan icke föreställa mig, att en summa av
den storleksordningen kommer att i någon
mån rubba finansministerns cirklar.

I herr Göranssons yttrande instämde
herrar Karl Johan Olsson, Bror Nilsson,
Wahlund, Lindblom, Bengtson, Sunne,
Weiland och Björck.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag liksom fröken Andersson är
av den uppfattningen, att hemgårdarnas
och ungdomsgårdarnas verksamhet är
av den allra största betydelse för ungdomen
i tonåren. Den befinner sig i en
brytningstid, och den är påverkbar i
mycket hög grad till både ont och gott.
Den söker kamrater, där de står att finna,
och ofta blir det i gathörnen och
på de mer eller mindre obskyra kaféerna.
De kamrater, som denna ungdom
där träffar, är kanske inte heller av så
god kvalitet, att de påverkar de unga i
rätt riktning.

Hemgårdarna och ungdomsgårdarna
vill söka dra till sig just denna ungdom

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

och inlemma den i en god kamratkrets.
Där kan den få utlopp för sin verksamhetslust
och kanske få sitt intresse inriktat
på värdefullare ting än att driva
omkring på gatorna eller sitta och hänga
på kaféer. För att man emellertid skall
få med sig ungdomen fordras det av ledarna
för dessa ungdomsgårdar både
människokännedom, men också psykologiska
insikter, som gör det möjligt för
dem att bedöma och komma till rätta
med dessa ungdomars problem. Därför
måste också stora anspråk ställas på ledarna
av våra ungdomsgårdar och hemgårdar.

Såsom det nu är finns det, som herr
Göransson sade, många utomordentliga
krafter i ledningen för ungdomsgårdarna,
men möjligheterna att i fortsättningen
få lika goda krafter som hittills, eller
om möjligt ännu bättre, minskas betydligt
på grund av den ytterst osäkra ställning
i fråga om löner, pensionsförhållanden
och annat, som sammanhänger
med en anställning av ifrågavarande
slag. Ingen kan förundra sig över att
dessa ledare söker sig till andra verksamhetsområden,
till stort men för den
verksamhet det här är fråga om.

Med tanke på detta anser vi motionärer,
att det inte är ur vägen att begära
en utredning angående hemgårdsföreståndarnas
löner och vad därmed sammanhänger.
Att sedan ett ökat bidrag till
hela verksamheten är av nöden behöver
man egentligen inte motivera. Det
kan inte vara rimligt att denna verksamhet
i så hög grad som nu är fallet
skall vara beroende av frivilliga gåvor.
Dessa institutioner bör inte ens i någon
grad vara välgörenhetsinrättningar utan
en samhällets gemensamma angelägenhet.

Jag ber, herr talman, med hänvisning
till vad jag nu anfört att få yrka bifall
till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som inne -

fattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
309, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser, samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja —75;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 310.

Anslag till undervisningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 340 och
II: 438, till Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet m. m. för
nykterhetens främjande för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 564 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 340, av
herrar Lindblom och Söderquist, samt
11:438, av herr Gustafson i Göteborg

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1952/53 anvisa en
summa av 597 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Söderquist,
Arrhén, Svensson i Ljungskile och Bergstrand,
fröken Elmén och herr Widén
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 340 och II: 438, till Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. in. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 597 000 kronor.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det anslag,
som behandlas under denna punkt,
har ju varit föremål för mycken diskussion
under årens lopp.

Departementschefen har i år föreslagit
en viss höjning av anslaget, men icke
förty har vi i våra motioner framfört
önskemål om en ytterligare höjning, och
det är alldeles speciella skäl som talar
därför. Det första skälet är att nykterhetskommittén
framlagt två delbetänkanden,
vilka — såsom de flesta torde
veta — är av mycket stort värde. Man
har från nykterhetsfolkets sida tagit upp
de problem, som belysts i dessa betänkanden,
och det har visat sig föreligga
ett mycket stort intresse för en närmare
kännedom om innehållet i dessa betänkanden.
Detta är ju en utredning, som är
enastående i världen och som kastar en
belysning över alkoholproblemet, som
vi aldrig någonsin tillförne har erhållit,
och jag tror att alla, som ger sig tid att
närmare studera denna fråga, skall finna
att alkoholspörsmålet är långt viktigare
ur samhällets synpunkt än man kanske
tidigare någonsin drömt om.

Vi motionärer anser, att det är av mycket
stor betydelse att man så snart som
möjligt genom upplysningsverksamhet
bringar materialet i dessa betänkanden
till folkets kännedom i vidaste möjliga

utsträckning. Man kan ju inte begära att
gemene man skall sätta sig ner och studera
detta vidlyftiga siffermaterial. Det
är därför av största betydelse att det blir
kommenterat och belyst på ett sådant
sätt, att även de, som kanske icke kan
behärska ett material av denna storlek,
kan få de rätta upplysningarna. Det synes
mig därför vara synnerligen oklokt,
när man nu har lagt ned så stora kostnader
på ett material av denna beskaffenhet,
att inte se till att detta material
blir känt för den stora allmänheten. Då
har ju dessa kostnader varit till föga
nytta. Vi anser därför att man snarast
möjligt bör sätta i gång med detta arbete.
Det är ett arbete, som man icke kan
vänta med till dess det blir bättre ekonomiska
möjligheter, utan man får lov
att ta itu med det omedelbart.

Vi skulle ju helst sett, att det i detta,
jag vågar säga exceptionella läge hade
varit möjligt att ge ett mycket högre anslag.
Jag tror att det hade varit berättigat,
men av försiktighetsskäl har vi inte
vågat göra det utan inskränkt oss till
att endast yrka på en höjning av 33 000
kronor, vilken höjning tillsammans med
vad departementschefen föreslagit utgör
ungefär det belopp, som penningvärdeförsämringen
innebär. Strängt taget är
alltså, även om man bifaller reservationen,
vad som här ges icke mer än vad
som givits tidigare med hänsyn till den
förändring, som skett i fråga om penningvärdet.
Denna ståndpunkt har ju
också skolöverstyrelsen intagit.

Nu är det ju klart att det även för
statsutskottet, som har att behandla
många av dessa anslagsfrågor och som
naturligtvis har att med största sparsamliet
se på dem, har varit nödvändigt att
på alla punkter försöka hålla igen, men
jag måste ändock säga, att man väl får
väga förslagen och yrkandena emot de
förhållanden, som för tillfället råder.
Jag vill i detta sammanhang ännu en
gång betona vilket utomordentligt tillfälle
vi nu har att sprida upplysning i
alkoholfrågan, och jag är övertygad om
att nykterhetsorganisationerna överlag
också kommer att göra det i stor utsträckning
och så långt de ekonomiska

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

möjligheterna medger det. Då synes det
mig skäligt att man, även om man visar
sparsamhet i många andra avseenden,
i denna fråga med hänsyn till dagsläget
går på ett högre anslag, så att det
åtminstone inte blir en minskning i förhållande
till vad som tidigare gällt.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Häri instämde herrar Söderquist, Näslund
och Nord.

Herr KARLSSON GOTTFRID: Herr talman!
Jag har begärt ordet vid denna
punkt, eftersom detta spörsmål behandlats
inom den tjugumannadelegation,
som är sammansatt av representanter
från de båda nvkterhetsgrupperna i riksdagen
och från nykterhetssällskapen. Då
vi förra hösten behandlade frågan om
anslaget till upplysningsverksamhet för
nykterhetens främjande, beslöt vi oss för
att utse en delegation, som skulle uppvakta
vederbörande statsråd och som innan
propositionen lades fram skulle söka
utvinna så stora höjningar av anslaget
som det var möjligt att kunna åstadkomma.
När så propositionen kom i januari,
fann vi ju att Kungl. Maj:t hade
höjt anslaget i förhållande till föregående
år med 75 000 kronor. Det var alltså
resultatet av den framstöt, som gjordes
under hösten, och i anledning därav beslöt
vi vid sammanträdet att icke motionera
om någon ändring i Kungl. Maj ds
förslag. Vi har haft ett sammanträde i
styrelsen för den socialdemokratiska
nykterhelsgruppen, vid vilket vi enade
oss om att meddela detta förhållande
och att motivera varför vi vid en eventuell
votering kommer att stödja Kungl.
Maj ds förslag.

När det således, såsom jag redogjort
för, har gjorts en framstöt redan innan
propositionen skrevs och därvid nåtts
ett visst resultat, och när vi efter att ha
konstaterat detta kommit överens om att
inte yrka på någon förändring av Kungl.
Maj ds förslag, har vi velat fasthålla vid
detta. Det innebär ju inte att vi skulle
vara mindre intresserade av verksamhe -

ten på nykterhetsrörelsens område och
i fråga om de skador alkoholvanorna för
med sig. Vi känner väl till detta förhållande,
och vi förstår vådan av alkoholmissbruket
i lika liög grad som någon
annan, men jag har, herr talman, med
vad jag nu sagt velat motivera varför vi
inte ansett oss böra intaga någon annan
ståndpunkt i denna fråga än den som
föreligger från statsutskottets sida.

Jag hemställer således, herr talman,
om bifall till statsutskottets förslag på
denna punkt.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det är
med tacksamhet man noterar att departementschefen
höjt anslaget under förevarande
punkt med 75 000 kronor, men
man måste dock säga, att det fortfarande
är alltför otillräckligt. Man lever fortfarande
kvar i den föreställningen, att
anslaget på detta område skall vara så
knappt som möjligt. Om man skulle
döma efter den utveckling, som ägt rum,
borde man väl närmast yrka på en anslagshöjning
med åtskilliga miljoner kronor.
Det finns naturligtvis inte någon
möjlighet att få igenom ett sådant förslag.
Jag skall inte här tala om vad nykterhetskommitténs
hittills utkomna båda
belänkanden innehåller och vilken uppmärksamhet
de väckt. Jag skall inte heller
göra någon skräckmålning av alkoholens
skadeverkningar på olika områden.
De lyser emot oss i tidningarnas
rubriker dagligen.

Om vi i stället ser denna fråga ur ekonomisk
synpunkt, finner vi att statens
inkomster på sprit- och maltdrycker i
år beräknas till över 800 miljoner kronor.
Inkomster är i regel välkomna, men
i detta fall skulle jag vilja säga att de
inte på något sätt är välkomna. Med
dessa större inkomster följer i själva verket
en sänkt levnadsstandard för hela
folket. Man kan framför allt visa på en
sänkning av produktionen som en följd
av alkoholkonsumtionen. Denna produktionsminskning
uppkommer genom ett
ökat antal olycksfall, måndagsledigheter
efter alkoholförtäring och ledighetsdagar
över huvud taget, försämrat precisionsarbete
m. in.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

När nu statens inkomster av spritkonsumtionen
ökar på grund av konsumtionsökningen
anser jag detta enbart
olyckligt. Men en sådan stegring borde
faktiskt vara ett observandum för oss att
bedriva en mer intensifierad undervisnings-
och upplysningsverksamhet för
nykterhetens främjande. Med de knappa
anslag, som för närvarande beviljas, är
det inte möjligt att göra det, utan det
borde ske avsevärda höjningar. Det är
riktigt att nykterhetsgruppen har behandlat
dessa frågor tidigare, något som
herr Gottfrid Karlsson nämnde, men
bara sedan den tiden detta omtalades
har det blivit så pass väsentliga ändringar,
att man faktiskt inte kan bedöma
saken på samma sätt som man gjorde i
höstas. Jag anser i varje fall att det inte
är riktigt att spara pengar på denna
punkt, utan jag tror snarare att vi förlorar
på en sparsamhet av detta slag.
Både det belopp, som här föreslås av
Kungl. Maj:t, och det belopp, som yrkas
i reservationen, anser jag vara ytterligt
otillräckliga. Under alla omständigheter
anser jag mig inte böra stödja Kungl.
Maj:ts förslag, utan jag ansluter mig till
yrkandet om bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det är
riktigt att vi, när vi inom andra avdelningen
behandlade denna fråga, var fullkomligt
på det klara med att det behövdes
mycket pengar på detta område.
Kungl. Maj:t har ju också förordat en
anslagshöjning med 75 000 kronor, men
jag förutsätter att man, i den mån det
finns resurser därtill, skulle kunna använda
hur stora belopp som helst för
detta ändamål. Det läge, som vi råkat
in i på detta område, är ju långt ifrån
tillfredsställande. Men för egen del måste
jag, herr talman, bekänna att jag inte
tror att man kan nå målet med stora
penninganslag. Jag tror att det är det
personliga föredömet och det personliga
exemplet som betyder ofantligt mycket
mer än att några tiotusental kronor beviljas
hit eller dit. Om vi skulle kunna
säga att t. ex. första kammaren bara
består av helnykterister, då tror jag att

vi med detta slagord skulle kunna göra
betydligt större insats än med de pengar
som vi i dag anvisar. Jag för min del
anser att var och en bör ha ett personligt
ansvar på detta område. Det hjälper
inte långt om folk får för sig att den
och den gör på det sättet — »varför
skulle inte jag också kunna göra på
samma sätt?» Vi har kommit in i en
återvändsgränd, och den uppmärksamhet,
som första kammaren väckt under
de sista veckorna på detta område, är
långt ifrån tilltalande.

Herr Lindblom sade att nykterhetskommittén
kommit med förslag under
sista tiden. Ja, det är sant. Och det är
ju klart att om det skall vara någon
mening med utredningsförslag bör de
komma till allmänhetens kännedom. Nu
har ju inte nykterhetskommittén kommit
med alla sina förslag, och det är
många som befarar att de sista förslagen
kanske förtar verkan av de första. Jag
tänker då närmast på motbokens vara
eller icke vara. Hur det än kommer att
bli i detta fall, är det många människor
i detta land som har arbetat på frivillighetens
väg för ett bättre sakernas tillstånd
på detta område och som med
mycket stor oro ser på de förslag som
nykterhetskommittén kommer med, och
i det läget tror jag inte att det hjälper
med några pengar, hur mycket som här
än anslås.

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i herr Gottfrid Karlssons anförande
och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag ber
att varmt få instämma i herr Bengtsons
synpunkter, och jag beklagar att organiserade
nykterister har tagit ställning
emot att anslaget i detta fall höjes
så att det motsvarar den förlust, som
har uppstått till följd av penningvärdets
försämring. Hur än den s. k. tjugomannadelegationen
har taktiskt förhandlat,
förlorar ju verksamheten i varje fall
kompensationen under ett år, och vem
garanterar att klimatet inte är ännu mera
ogästvänligt nästa år?

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBÄCIv: Herr talman! Den
framställning, som gavs av herr Gottfrid
Karlsson, var, såvitt jag kan finna,
alldeles riktig. Jag kommer emellertid
ändå att rösta för reservationen
och detta av ett skäl, som anfördes i
slutet av herr Bengtsons anförande och
som också herr Nerman har berört. Det
är att sedan januari i fjol har det skett
en betydande kostnadsökning och detta
anslag är avsett att räcka för det följande
budgetåret, alltså för en tidsperiod,
då vi tyvärr kan vänta oss ytterliga
betydande kostnadsökningar. Detta
anser jag för min del vara full motivering
för att rösterna för reservationen,
trots de omständigheter, som herr Gottfrid
Karlsson här åberopade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ENGLUND: Herr talman! Herr
Näsström sökte göra en analys av värdet
av nykterhetsanslaget och ställde det i
motsats till vad han kallade personliga
insatser. Nykterhetskommittén kommer
om några dagar med ett betänkande om
detta spörsmål, och kommittén är enhällig,
då den föreslår en mycket betydande
stegring av de anslag, som hittills
offrats på upplysningsarbetet och
på nykterhetsrörelsen. Att kommittén
föreslår detta, beror på de rön som
gjorts vid en omfattande internationell
jämförelse. Av den framgår, att nykterhetsrörelsen
och dess upplysningsarbete
har varit en avgörande faktor till framsteg
i vissa länder vid vissa tidpunkter.
Omkring år 1880, då nykterhetsrörelsen
kom in i ett antal europeiska länder men
inte i andra, vände konsumtionskurvan
neråt i de länder, där rörelsen fått fotfäste,
men icke i de andra.

Amerikas främste konjunkturforskare
liar i ett arbete, där han sammanfattar
erfarenheterna av många decenniers studier,
i förbigående framhållit att det
mest slående exemplet på en folkrörel -

ses förmåga att ingripa i en pågående
konsumtionsutveckling är nykterhetsrörelsen.
I länder, där den varit stark, har
den sålunda brutit igenom de utvecklingskurvor
som eljest bestämmes av de
rent ekonomiska faktorerna.

Den svenska nykterhetsrörelsen har
varit mycket effektivare organiserad än
andra och har skaffat sig speciella organ,
som fått ett starkare inflytande över
svenskt folkliv än jag tror nykterhetsrörelsen
i något annat land har förmått.
Även om dessa specialorgan inte har
samma storlek som hos vissa andra organisationer,
är de dock beroende av
avlönade funktionärer. Ett sådant specialorgan
är Centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som är lett av en
styrelse där regeringen har en representant.
Efter ingående och kritisk prövning
av detta organ har nykterhetskommittén
enhälligt menat, att det är angeläget
att man för framtiden bygger ut
detta organ och ännu fastare infogar
det som ett led för samverkan mellan
frivillig folkrörelse och statsintresset.
Det ekonomiska läge, i vilket detta organ
hittills har verkat, har varit så
knappt, trots att staten har lämnat vissa
bidrag, att förbundet, när det nu har
granskat sina utgifter för det nyss avslutade
året, har funnit att det föreligger
en brist på 12 000 kronor. För att täcka
den bristen nödgas förbundet offra hälften
av en reservfond som det har.

Här gav riksdagen förra onsdagen på
utskottets förslag med generös hand på
ett bräde ytterligare 500 000 kronor till
en idrottsrörelse, som redan förut av regeringen
fått en betydande anslagshöjning.
På samma sätt har riksdagen beviljat
avrundade stora belopp såsom bidrag
till den ena frivilliga organisationen
efter den andra. När från representanter
för nykterhetsrörelsen nu föreslås
en mycket blygsam utökning, 35 000 kronor,
är emellertid utskottet strängt och
det i just det ögonblick nykterhetskommittén
är i färd med att föreslå att Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
ännu fastare skall infogas i det statliga
nykterhetsarbetet.

Herr Gottfrid Karlssons referat av lä -

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

get i höstas var fullkomligt korrekt. Det
finns ingen anledning att göra någon
erinran mot det. Men med hänsyn till
statsutskottets bedömning av andra likartade
frågor och sedan vi sett bokslutet
för detta för nykterhetsarbetet i vårt
land så betydelsefulla organ borde regeringen,
utskottet och riksdagen kunna
på samma sätt som de ha omprövat sin
hållning till idrotten också kunna ompröva
sin hållning till detta ärende och
ge nykterhetsrörelsen detta mycket ringa
men välmotiverade tilläggsanslag på
35 000 kronor.

Herr LINDBLOM: Jag kan mycket väl
förstå de synpunkter, som framfördes i
höstas, och jag kan alltså förstå herr
Gottfrid Karlssons resonemang här i dag,
men vi får komma ihåg, att detta anslag
gäller det budgetår, som börjar den 1
juli 1952. Det är två omständigheter som
man här skall räkna med. Det är dels
den penningvärdeförsämring, som redan
har inträtt i år och som kanske fortsätter
ytterligare under tiden fram till
den 1 juli. Dels är det vidare att observera
att när saken diskuterades i höstas,
visste man icke om det delbetänkande av
nykterhetskommittén, som jag förut har
nämnt om. Dessa två omständigheter anser
jag nödvändiggöra den lilla höjning
av anslaget som det här gäller.

Herr BENGTSON: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten i vidare mån
än att jag vill yttra några ord med anledning
av vad herr Näsström sade. Jag
är villig att instämma i hans yttrande
om det personliga föredömet, men jag
kan likväl inte dela hans uppfattning och
argumentering i fråga om anslagets storlek.
Det är givetvis en relativ sak. Man
kan komma till det resultatet, att man litar
så mycket på det personliga föredömet,
att man anser sig kunna väsentligt
sänka anslaget eller till och med helt
undvara det. Man måste emellertid ha en
viss möjlighet att bedriva upplysningsverksamhet.
Yi vet att Sverige har den
främsta alkoholforskningen i världen,
och det måste finnas någon möjlighet att
göra svenska folket delaktigt av denna

forsknings resultat. Man måste ha möjlighet
att ge ut skrifter och hålla föreläsningar
och kurser. Anslaget är så
knappt tillmätt, att den verksamheten
inte kan bedrivas i dess nuvarande omfattning,
utan man blir nödsakad att göra
inskränkningar på åtskilliga punkter
i fråga om undervisnings- och upplysningsverksamhet
på nykterhetens område.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
Lindblom sade i sitt anförande nyss att
förhållandena nu är annorlunda än i
höstas, därför att det här gäller anslag
för budgetåret 1952/53. Men det var det
årets anslag som vi diskuterade i höstas,
när vi gjorde uppvaktningen. När vi i
januari beslöt att inte motionera hade vi
även vetskap om vilket budgetår det gällde.

Herr LINDBLOM: Jag har inte påstått
att ni var okunniga om vilket budgetår
det gällde, men man kunde inte veta att
detta delbetänkande skulle komma ut
och inte heller hur stor sänkningen av
penningvärdet skulle bli.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande på det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
310, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 7 maj 1952 fm.

Nr 16.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 42.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 198, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående av
kommunindelningsreformen betingade
ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning m. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 233, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,
m. m.; och

nr 238, med förslag till lag om extra
tillägg för år 1952 å folkpensioner m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Onsdagen den 7 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen
inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 311—339.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 340.

Anslag till understöd åt skönlitterära
författare.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Understöd åt inhemska skönlitterära
författare av utmärkt förtjänst
för budgetåret 1952/53 anvisa ett anslag
av 100 000 kronor.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag vill
först uttala tacksamhet för höjningen av
författaranslaget i nivå med penningvärdet,
en tacksamhet som jag tror att
hela författarvärlden delar. Och inte
minst är det gott, att de fasta understöden
åt äldre författare nu kan höjas motsvarande.

Sedan är det en liten erinran jag ville
komma med. Den rör inte den nuvarande
ecklesiastikministern, men den
sammanhänger med författaranslaget
och bör kanske övervägas i detta sammanhang.
Det väckte i fjol inom författarvärlden
en viss uppmärksamhet, att
departementschefen vidtog en ändring i
det förslag som nämnden hade upprättat
och som tyvärr redan hade nått pressen
— som ett ingivet dokument till departementet
var det en offentlig handling.

Det hade inträffat, att en författare, som
inte hade kommit med på förslaget men
hade ekonomiska svårigheter, gjorde en
privat hemställan till departementschefen
att få ett understöd, och departementschefen
lät sitt goda hjärta bevekas
att ta bort 2 000 kronor från tre
författare, som redan hade skyltat i pressen
med en viss summa, och ge till den
författare, som inte hade varit nämnd i
förslaget. Det värsta var emellertid att
när stipendiaterna sedan fick sina understöd,
hette det att summan var i enlighet
med nämndens förslag — vilket
alltså inte var med sanningen överensstämmande.
Dessutom var det inte trevligt
för de tre, som fick skylta med nedsatta
anslag.

Jag ställer ingen fråga till chefen för
ecklesiastikdepartementet. Jag finner det
också självklart, att avgörandet ligger
hos honom. Stipendienämnden är enbart
förslagsinstans. Men den utses väl för
att man skall få ett så sakligt urval
stipendiater som möjligt, och det torde
inte tidigare ha hänt att den har desavouerats.
Det är så mycket otrevligare
som de av Kungl. Maj :t utsedda tre medlemmarna
utgjorde majoriteten i nämnden,
och man kan därför säga att det
då kan verka som en prickning av dem.
Frågan är delikat, och jag begär som
sagt inget uttalande av departementschefen,
men kanske kan man tänka sig den
lösningen, att om ecklesiastikministern
finner att någon ändring i ett förslag
bör ske, han då gör den i samförstånd
med nämnden och om möjligt innan
nämndens förslag hinner komma till offentligheten.

Jag har, herr talman, endast att yrka
tacksamt bifall till förslaget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 341—363.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

Om förbättrad forskning rörande ålderssjukdomarna m. m.

Punkten 36''t.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. in.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl å motorfartyget
Ningpo; samt

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. m.

Punkterna I—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten V.

Om förbättrad forskning rörande ålderssjukdomarna
m. m.

I två likalydande motioner, nr 342 i
första kammaren av herr Lindblom m. fl.
och nr 476 i andra kammaren av herr
Ohlin in. fl., hade hemställts,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning angående
förbättrad forskning och undervisning
i fråga om de kroniciterande och
invalidiserande folksjukdomarna och ålderssjukdomarna,
såsom de reumatiska
och psykiska sjukdomarna, kräftsjukdo 7

Första kammarens protokoll 1952. Nr 16.

marna, hjärt- och kärlsjukdomarna m. fl.
sjukdomar, samt angående en förbättring
av vårdmöjligheterna på dessa områden;

2. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om snara åtgärder
för överförande av pensionsstyrelsens
vid vissa centrallasarett bedrivna
sjukvårdande verksamhet till kroppssjukvårdens
ordinarie huvudmän, landstingen
och städerna utanför landsting,
varvid riksdagen skulle förutsätta att
av SOU 1945:41 uppdragna riktlinjer
skulle i huvudsak följas; samt

3. att riksdagen i övrigt i fråga om
beslutade men ej genomförda åtgärder på
förevarande område måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t beakta i motionerna anförda
synpunkter.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:342 och 11:476 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson, Söderquist och Bergstrand,
fröken Elmén och herr Nihlfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 342 och II: 476

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående förbättrad
forskning och undervisning i fråga
om de kroniciterande och invalidiserande
folk- och ålderssjukdomarna, såsom
de reumatiska och psykiska sjukdomarna,
kräftsjukdomarna, hjärt- och kärlsjukdomarna
m. fl., samt angående en
förbättring av vårdmöjligheterna på dessa
områden;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till nästa års riksdag
om överförande av pensionsstyrelsens
vid vissa centrallasarett bedrivna sjukvårdande
verksamhet till kroppssjukvårdens
ordinarie huvudmän, landstingen
och städerna utanför landsting, varvid
riksdagen skulle förutsätta, att i SOU
1945: 41 uppdragna riktlinjer skulle i
huvudsak följas;

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om förbättrad forskning rörande ålderssjukdomarna m. m.

e) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna i övrigt anfört.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Vi har här en för vårt land mycket
betydelsefull fråga. Som det framhållits
i den från folkpartihåll framlagda
motionen, gäller det här inte bara ett
humanitärt och socialmedicinskt problem
utan också ett samhällsekonomiskt
problem av stora mått. Av en föreliggande
utredning framgår, att de sjukdomsbetingade
offentliga och privata utgifterna
för närvarande utgör inte mindre
än 1 800 miljoner kronor och att vårt
land under år 1945 hade en produktionsförlust
genom sjukdomar på inte mindre
än 300 000 arbetsår. Av den förlorade
arbetstiden kommer inte mindre än
60 procent på de s. k. folksjukdomarna.
Man tycker då att det måste vara en angelägenhet
av första graden att här försöka
göra någonting för att på bästa sätt
gripa sig an med bekämpande av dessa
folksjukdomar. I yttrande över en motion,
som framlades 1949, framhölls det
från kanslern för rikets universitet, att
en utbyggnad av forskningen och undervisningen
var synnerligen nödvändig
men att den inte gärna kunde genomföras
utan att man först fick en ordentlig
utredning. Det är just en sådan utredning
som nu föreslås i den från folkpartiet
väckta motionen. Det har nämligen
sedan 1949 inte gjorts någonting. Vad
som påyrkas i motionen är alltså att den
utredningen nu skall komma till stånd i
syfte att få en intensifiering av den vetenskapliga
forskningen och undervisningen,
så att man på allvar kan gripa
sig an med bekämpandet av folksjukdomarna.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Det nu föreliggande
utskottsutlåtandet avser ett
helt knippe motioner, som samtliga rör
åldringsvården och dessutom den utredning
i fråga om de kroniciterande och

invalidiserande sjukdomarna som folkpartimotionen
begär. Samtliga dessa motioner
är mycket brett upplagda, men
däremot är utskottsutlåtandet relativt
kort. Detta beror därpå, att behandlingen
av dessa motioner så att säga har
blivit föregripen genom att det för några
veckor sedan här i kammaren förekom
en interpellationsdebatt som rörde
samma problem, varför utskottet på
praktiskt taget samtliga punkter kunnat
hänvisa till de uttalanden som gjordes
av vederbörande statsråd under den interpellationsdebatten
och som mynnade
ut i att de utredningar, som motionerna
begär, utlovades från statsrådets sida.

Såsom vi hörde av den föregående
ärade talaren, har nu folkpartiledamöterna
i statsutskottet till detta utskottsutlåtande
fogat en reservation, som omfattar
inte främst åldringsvården utan
de kroniciterande och invalidiserande
sjukdomar, som förekommer även inom
andra åldersgrupper. Vi har tagit med
denna sak i detta utskottsutlåtande, därför
att hithörande yrkanden förekom i
samma folkpartimotion. I klämmen till
reservationen hemställer reservanterna
om en utredning angående förbättrad
forskning och undervisning i fråga om
de kroniciterande och invalidiserande
folk- och ålderssjukdomarna. Reservanterna
har visserligen hänvisat till att
1949 års riksdag förordat en sådan utredning,
men har icke desto mindre
hemställt om en dylik. Under sådana förhållanden
förefaller det mig dock, herr
talman, som om utskottet — som hänvisar
till att man utan vidare kan förutsätta
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem •—• inte
gärna kan begära en utredning till.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Den
första punkten i reservationen har jag
för min del svårt att biträda. Jag tror
inte att det tjänar någonting till med
en utredning angående förbättrad forskning
och undervisning i fråga om dessa

Onsdagen den 7 maj 1952 om.

Nr 16.

Ang. vissa undantagsbestämmelser i allmänna avlöningsreglementet.

folksjukdomar. Sådan forskning bedrives
för närvarande, i den mån medel
ställs till förfogande, och jag tror alltså
inte att man på den punkten för närvarande
kan komma längre.

På den andra punkten vill jag däremot
ansluta mig till reservanterna. Pensionsstyrelsen
startade, herr talman, under
1920-talet en viss sjukvårdande verksamhet.
Den tanke, som låg bakom dessa
åtgärder var att pensionsstyrelsen skulle
genom att ordna sjukvård för personer
som eventuellt skulle erhålla pension,
kunna förbättra dessa personers hälsotillstånd,
så att behov av pension icke
skulle föreligga. Denna verksamhet har
bedrivits dels vid vissa fristående anstalter
— i Nynäshamn, Tranås och Åre
—■ dels också vid vissa till centrallasaretten
anslutna avdelningar. Det måste
emellertid anses mindre tillfredsställande
ur organisatorisk synpunkt att anstalter,
som är anslutna till centrallasarett,
skall lyda under pensionsstyrelsen.
Ur den synpunkten ligger det rätt mycket
i vad reservanterna uttalat om behovet
av en utredning om att överföra denna
sjukvård till landstingen, som ju för övrigt
är huvudmän för den slutna kroppssjukvården.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa
synpunkter, men har för närvarande
inte något yrkande på denna punkt.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vill nu
motivera, varför utskottet inte har ansett
sig kunna biträda den andra punkten
i reservanternas kläm. Först anser
jag mig böra förutskicka, att anledningen
till att jag i mitt föregående uttalande
inte sade någonting om den saken var,
att reservanternas talesman själv icke
motiverade den punkten i reservationen.

Såsom den föregående talaren redan
har sagt, är det naturligtvis olämpligt,
att man i de sjukvårdsinrättningar, för
vilka landstingen är huvudman, har inrymda
dessa anstalter, som det nu talas
om, fast huvudmannen är en annan. Men
därtill kommer ju, att pensionsstyrelsen
också har fristående sådana anstalter.
Man kan inte utan vidare på grund av

en enskild motion nu besluta, att en del
av de där anstalterna skall brytas ut,
utan när det gäller att ta ställning till
frågan, hur man skall förfara med dem,
måste man ta hänsyn till inte bara de
inbyggda utan också de fristående. Det
är anledningen till att utskottet för sin
del har ansett, att den år 1951 tillsatta
utredningen — 1951 års sakkunniga för
översyn av sjukhuslagstiftningen — bör
studera dessa saker, så att vi får litet
bättre överblick över situationen, innan
riksdagen fattar ett beslut.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 111, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överlämna
vissa arbetsuppgifter till riksskattenämnden
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa undantagsbestämmelser i
allmänna avlöningsreglementet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 112, i anledning av väckta motioner
om upphävande av de i statens
allmänna avlöningsreglemente förekommande
undantagsbestämmelserna beträffande
lärare vid högre kommunala .skolor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Arrhén (1:282) och den andra inom
andra kammaren av herr Nestrup (II:
371), hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära utarbetande

100

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. vissa undantagsbestämmelser i allmänna avlöningsreglementet.

av bestämmelser, som upphävde de i statens
allmänna avlöningsreglemente förekommande
undantagsbestämmelserna beträffande
lärare vid högre kommunala
skolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 282 och II: 371 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Arrhén, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ARRHÉN: Herr talman! I den
motion, som jag tillåtit mig väcka i detta
ärende, påpekas att statens allmänna avlöningsreglemente
äger tillämpning bland
annat även beträffande lärare vid kommunala
flickskolor, kommunala mellanskolor,
praktiska mellanskolor och högre
folkskolor. Men denna tillämpning sker
icke undantagslöst, utan beträffande vissa
förhållanden i samband med sjukvården
till denna personal och även när det
gäller flyttningsersättning görs det undantag.
Jag skall inte där gå i detalj.

Det finns emellertid också andra
punkter i dessa bestämmelser, där man
möter dylika undantag, och detta gör, att
lärarna vid de kommunala skolorna och
lärarna vid de statliga skolorna liksom
kommer på olika nivåer, trots att vi här
i riksdagen efter 1950 års skolbeslut är
inställda på att lärare av denna typ skall
ha fri gång genom de högre skolorna.
Detta får de inte på det här sättet. Det
medför — och det är därför denna motion
är väckt — att de kommunala skolorna,
sådana de för närvarande fungerar
ute i våra bygder, kommer att få svårare
att erhålla lärare än de motsvarande
statliga skolorna. Jag kan som ett
exempel nämna att i fjol beslöt vi allmän
reciprocitet beträffande de kommunala
ämneslärarna och de statliga ämneslärarna.
Vårt beslut i fjol skulle bl. a. ha
betytt, att en kommunal ämneslärare
hade rätt att bli rektor vid en statlig
skola och att en statlig ämneslärare också
kunde bli rektor vid en kommunal
skola. Men det säregna enligt de gällande
bestämmelserna är, att den kommu -

nale ämnesläraren, som blir rektor, icke
får ersättning för sin flyttning till den
nya platsen, till en befordringstjänst, under
det att väl den ståtlige läraren får
det.

Emellertid dröjer sig, vilket har påpekats
i skolöverstyrelsens yttrande över
delta ärende, också en hel del andra sådana
här underligheter från ett äldre
system kvar i författningarna, och det
gör denna fråga tämligen komplicerad.

Skolöverstyrelsen uttalar den förmodan,
att när nu löneförhandlingar pågår
mellan Läroverkslärarnas riksförbund
och tjänsteförteckningsrevisionen kommer
detta problem att där upptas till
diskussion. Detta är sant. Denna diskussion
pågår just nu, men man har inte
ännu kommit till en lösning. Vad jag
skulle önska i detta sammanhang vore,
att dessa frågor, som påpekas i motionen
och som gäller sjukvården och flyttningsersättningarna,
brutits ut vad beträffar
de högre kommunala skolorna, så
att man där så snabbt som möjligt hade
fått parallellitet. Tv det förhåller sig nog
i verkligheten så, som framhålles av reservanten,
rektor Stenvinkel, till lönenämndens
yttrande beträffande motionen,
att vi inte har råd att dröja längre
på detta område. Under den rådande
lärarbristen är det fara i dröjsmål.

Herr LEANDER: Herr talman! Det kan
ju inte förnekas att dessa kommunala
lärare intar en i någon mån sämre ställning
än lärarna vid de statliga läroanstalterna
såväl i fråga om ersättning vid
sjukdom som beträffande ersättning vid
flyttning, men rörande sjukersättningen
vill jag påpeka att de delar denna särställning
med flera andra grupper. Samma
bestämmelser, som där gäller för de
kommunala lärarna, ingår även i reglementena
för folkskolan. Lärarna där får
bära samma självrisk. Detsamma gäller
avlöningsreglementet för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor, vid kommunala
skolor, privatläroverk o. s. v., för
att bara nämna några —• det finns flera.
I fråga om flyttningskostnaderna sammanhänger
ju denna inskränkning med
att vid förflyttning av lärare vid sta -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 101

Ang. vissa undantagsbestämmelser i allmänna avlöningsreglementet.

tens läroanstalter är det skolöverstyrelsen
ensam som bestämmer, men när
det gäller förflyttning av lärare antingen
från statens läroverk till högre
kommunala läroverk eller dessa läroverk
emellan, är det de kommunala institutionerna
som bestämmer. Nu är vi
nog på det klara med att detta kan vara
en nackdel för lärarna vid de kommunala
skolorna, men vi torde också kunna
antaga att dessa missförhållanden — om
man nu vill kalla dem så -—- inom en
ganska snar framtid kommer att tas upp
till översyn och revision. Såväl skolöverstyrelsen
som statens lönenämnd
framhåller att dessa frågor bör överses i
ett större sammanhang, och det är därför
man på båda dessa håll påyrkar att
vi inte nu skall bryta ut den grupp
som motionen avser. Utskottet har för
sin del också funnit det vara rimligt att
man tar upp hela frågan i ett sammanhang.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

113, i anledning av väckta motioner
om revision av pensionsbestämmelserna
för vissa befälskategorier inom
arméns reserver m. m.;

nr 114, i anledning av väckta motioner
angående rätt till full tjänstepension
för vissa telegrafexpeditörer;

nr 115, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande föreskrifter angående
pensionering av viss arbetarpersonal; nr

116, i anledning av väckt motion
angående återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
i vissa fall vid befattningshavares
avgång ur statens tjänst;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande av
underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsniimndens, tyskme -

delskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 127, i anledning av väckt motion
om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

102

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 14 mars 1952 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 160, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att besluta, att befordringsavgifterna
för inrikes brev och paket,
affärshandlingar, trycksaker, varuprov
och varukorsband, in- och utbetalningskort
i postgirorörelsen, postabonnerade
tidningar samt utgivar- och kommissionärskorsband
skulle utgå med belopp
och från tidpunkter, som av departementschefen
vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj:t förordats.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat en höjning med
omkring 20 procent av befordringsavgifterna
för postabonnerade tidningar
samt utgivar- och kommissionärskorsband.

Till utskottet hade överlämnats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 443
av herr Axel Andersson m. fl. och II:
597 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 160 ville besluta, att höjningen av
postavgiften för postabonnerade tidningar
och utgivarkorsband måtte fastställas
till 10 procent; samt

2) motionen 1:399 av herr Ola Persson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 160 angående höjning av vissa
postavgifter.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 160;
samt

2) att de likalydande motionerna I:
443 av herr Axel Andersson m. fl. och
II: 597 av herr Gustafsson i Borås m. fl.
ävensom motionen I: 399 av herr Ola
Persson m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Gustaf Elofsson, Velander,
Niklasson, Wehtje, Spetz, Persson
i Svensköp, Hagberg i Malmö, Sjölin och
Vigelsbo, vilka på åberopade grunder
hemställt,

1) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 160 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna I: 443 av
herr Axel Andersson m. fl. och II: 597
av herr Gustafsson i Borås m. fl. bifalla
Kungl. Maj:ts förslag med den
ändring, att höjningen av befordringsavgifterna
för postabonnerade tidningar
samt utgivar- och kommissionärskorsband
fastställdes till 10 procent; samt

2) att motionen I: 399 av herr Ola
Persson m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman! I
motionen 1:399 har vi yrkat avslag på
regeringens förslag att även i år höja
vissa postavgifter.

Riksdagsbeslutet i fjol om höjning av
postavgifterna trädde i kraft den 1 juni
för postportot och den 1 januari i år
för postavgifterna för tidningsrörelsen.
De höjningar av avgifterna, som då
skedde, var mycket kraftiga, och i vissa
fall fick detta en ogynnsam inverkan
på posttrafiken. Generalpoststyrelsen
anser därför en viss försiktighet nu vara
påkallad då det gäller nya höjningar.
Postavgifterna höjdes i fjol för tidningsrörelsen
med 30 procent — den höjning
med 50 procent, som föreslogs i propositionen,
ansågs då vara för högt tilltagen.
Beslutet innebar dock en väsentlig
höjning som för tidningsutgivarna betyder
starkt stegrade omkostnader.

Beslutet förklarades uttryckligen vara
ett provisorium i avvaktan på en fullständigare
utredning beträffande avgifterna
i tidningsrörelsen. Vi yrkade i en

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 103

motion i andra kammaren vid frågans
behandling i fjol avslag på förslaget om
höjning av avgifterna för tidningsrörelsen.
Då porto- och postavgifterna så nyligen
undergått de kraftiga höjningar,
som fjolårsbeslutet innebar, skulle den
nya höjning med bl. a. 20 procent på
postavgifterna för tidningarna, som nu
föreslås, leda till att prisskruven hålles
i gång, att omkostnaderna stiger och
pockar på följdprisstegringar undan för
undan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 399 i första kammaren,
vilket innebär avslag på de föreslagna
höjningarna av porto- och postavgifterna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är ju inte obekant för kammarens
ledamöter, att våra mindre tidningar
under en lång tid har haft mycket
stora svårigheter att brottas med för
att kunna klara sig och få ekonomien
att gå ihop. De på alla vis ökade omkostnaderna
har medfört, att en hel del
av våra mindre tidningar redan har
måst nedläggas, och många står inför
hotet att tvingas nedlägga sin verksamhet,
om postbefordringsavgifterna ständigt
och jämt skall höjas.

Det är alldeles riktigt, som här förut
sades, att det inte är länge sedan vi höjde
postavgifterna, och nu har man från
postverkets sida kommit med ett nytt
förslag om ytterligare höjning med 30
procent. Regeringen har visserligen
minskat detta till 20 procent, men även
dessa 20 procent är för mycket för att
många av våra mindre tidningar skall
kunna bära en sådan höjning.

Vi har på grund därav i motion hemställt
att man skulle nöja sig med eu
mindre höjning på tio procent.

Det är väl ingen som vill undandraga
sig att betala de omkostnader, som kan
vara förenliga med uppdraget att distribuera
tidningar. Men jag är inte riktigt
säker på, herr talman, att de ökade kostnader,
som postverket räknat fram för
att transportera ut dessa tidningar, är
med verkligheten överensstämmande.

Ang. höjning av vissa postavgifter.
Jag tror, herr talman, att om man nu
går den väg, som postverket är inne på,
och höjer dessa avgifter, så tvingar man
därmed dessa små tidningar, vilka är
de enda nyhetsförmedlare som finns ute
på rena rama landsbygden, att lägga ned
sin verksamhet —- jag talar nu för de
mindre tidningarna, ty de större har
större möjligheter att bära kostnaderna.
Vi har därför ansett att man bör tillmötesgå
dem i den mån det är möjligt och
ansett att den högsta avgiftsökning, som
man kan tänka sig att dessa mindre tidningar
har möjlighet att bära, är tio
procent.

Jag tror inte, om man på sätt som här
är föreslaget tvingar våra mindre tidningar
att slå igen, att postverket därmed
skulle ha någon möjlighet att kunna
minska på sin personal och få fram
de större inkomster, som det önskar, på
det angivna sättet.

Om vi här i kammaren skulle acceptera
reservationen innebär detta en
minskning av postverkets inkomster med
cirka 2 miljoner kronor jämfört med vad
regeringen har föreslagit. Jag tror att
det vore välförtjänt att på detta sätt räcka
en hjälpande hand till dessa mindre
tidningar och bidraga till att de i fortsättningen
kunna komma ut och sprida
de nyheter, som de människor, vilka
bor mera avsides, har samma rätt att få
del av som de vilka bor i tätorter och
större samhällen.

Jag har förut poängterat att de större
tidningarna inte har dessa svårigheter
att brottas med. Jag vet att när detta
ärende behandlades i utskottet framhöll
man, att en överenskommelse träffats
med tidningsutgivarföreningen om dessa
avgifter. Men jag tror inte att man
tagit vederbörlig hänsyn till de mindre
företagen, och därför skall jag be, herr
talman, att med dessa ord få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade reservationen
av herr Kristensson m. fl.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
först erinra om alt den ökning av postavgifterna
när det gäller tidningar, som
här av regeringen föreslagits, måste ses

104

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
mot bakgrunden av att avgifterna för tidningar
varit oförändrade ända från det
de fastställdes i april 1932 och till och
med 1948. När de fastställdes så skedde
det till mycket låga belopp, men man får
väl förmoda att tidningsdistributionen
då ungefärligen bar sina kostnader. Avgifterna
stod sedan utan ändring i 16 år.

Sedan har de höjts, och det är nu den
tredje reprisen. Jag vill erinra om att
när man förra året föreslog en höjning
av avgifterna med 50 procent, så skedde
det i samförstånd mellan tidningsutgivarföreningen
och generalpoststyrelsen.
Det oaktat beslutade riksdagen — här
finns ju en mängd tidningsmän och tidningsintressenter
— en begränsning av
denna höjning från 50 procent till 30
procent. Nu återkommer generalpoststyrelsen
och säger att den nu måste ha en
ökning med ytterligare 30 procent. Regeringen
har redan begränsat den till 20
procent. Allt detta sammantaget kan nog
föranleda den misstanken, att den höjning
på sammanlagt 87 procent, som företagits
under de 20 åren från 1932 tills
nu och nu föreslås, icke, såsom den siste
talaren tycktes tro, utgör en höjning
som är större än vad generalpoststyrelsen
på grund av sina kostnadsökningar
måste ha för att täcka utgifterna för tidningsdistributionen.

Generalpoststyrelsen visar i sitt förslag
till regeringen, att man för nästföljande
budgetår har att räkna med en utgiftsökning
av 50 miljoner kronor. Denna
utgiftsökning medför att postverket,
som alltid haft överskott på sin rörelse
och som ofta lämnat mycket rika överskott
och praktiskt taget varit ett beskattningsinstrument,
dock icke på tidningarna,
med oförändrade taxor skulle
komma att redovisa ett underskott på
7,4 miljoner kronor. För att undvika detta
och få till stånd ett rimligt överskott
och en förräntning åtminstone i någon
mån av det kapital, som är nedlagt i
postverkets rörelse, har man nu räknat
om taxorna för olika delar av rörelsen,
varigenom man faktiskt får fram ett
överskott på 10 miljoner kronor. Man
har alltså genom portoökningar och höjningar
av andra avgifter inom postver -

kets verksamhet fått fram ett belopp, som
täcker underskottet och ger ett överskott
på 10 miljoner kronor.

Vad nu tidningarna själva beträffar,
har postverket visat, att den merkostnad,
som postverket har för att distribuera
tidningar, uppgår till ungefär 17 miljoner
kronor. Nu menar motionärerna liksom
även reservanterna och nu senast
herr Elofsson, att i denna merkostnad
har man räknat in en del av generalpoststyrelsens
kostnader av mera fast slag,
som betingas av själva organisationen
etc. Generalpoststyrelsen har dock i sitt
förslag klart sagt ifrån, att det här endast
gäller merkostnaderna. Utskottet
har fattat saken så, att om man toge bort
hela tidningsdistributionen från postverket,
skulle därmed detta underskott på
17 miljoner kronor försvinna. Skulle
man räkna med de kostnader utöver
denna merkostnad, som nu i verkligheten
finns och som rätteligen borde fördelas
även på tidningarna, skulle underskottet
bli inte 17 miljoner kronor utan
minst det dubbla och antagligen åtskilligt
däröver.

Detta är, herr talman, bakgrunden till
det föreliggande förslaget. Här pågår
alltså för närvarande en omfattande subvention
av tidningsdistributionen i landet
från postverkets sida, vilken måste
uppskattas allra minst till 17 miljoner
kronor och som, om vi läte den bära en
del av de andra kostnaderna, vilket vore
rimligt, uppgår till mer än det dubbla
beloppet.

Vad betyder nu den utgiftsökning, som
blir följden av de nya taxorna, för tidningar
öreisen? Jo, det blir en ökning av
denna utgiftspost för tidningarna, så att
dessa merkostnader uppgår till 6,5 miljoner
kronor. Det absoluta underskott,
som postverket har på denna del av rörelsen,
således 17 miljoner kronor, skulle
alltså ökas till 23,5 miljoner kronor. Generalpoststyrelsen
begär att få öka tidningsavgifterna
med 30 procent, varigenom
dessa 6,5 miljoner kronor skulle
täckas. Regeringen har prutat på generalpoststyrelsens
förslag och höjer faktiskt
subventionen av tidningsdistributionen
ifrån 17 miljoner kronor till 19

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 105

miljoner kronor. Motionärerna vill öka
den subventionen ytterligare med några
miljoner kronor.

Jag förstår mycket val, att tidningarna
kan ha ekonomiska bekymmer, men jag
misstänker, att dessa bekymmer väsentligen
sammanhänger med de ökade papperspriserna,
de starkt stegrade lönerna
och andra omkostnadshöjningar, t. ex.
av kostnaderna för tryckpressar och annat
som tidningarna måste anskaffa eller
förnya. Fördyringen av allt detta skapar
naturligtvis en bekymmersam situation
för många tidningar. Frågan är emellertid,
om vi inte även bör vara försiktiga
med ökningen av subventionen till tidningsdistributionen.
Jag anser för min
del att det räcker att öka denna subvention
med 2 miljoner kronor. Motionärerna
vill fördubbla den ökningen.

Herr Elofsson talade sig varm för de
små tidningarna. Om man skulle slå ut
den av reservanterna förordade subventioneringen
på de olika tidningarna, blir
det uppenbarligen de tunga tidningarna
som kommer att vinna mest och icke de
lätta landsbygdstidningarna. En undersökning,
som stått till utskottets förfogande,
visar, att motionärernas förslag
för en av vad man brukar kalla för tidningsdrakarna
här i landet skulle betyda
en ytterligare subvention utöver vad som
redan nu utgår och av regeringen föreslagits
med 2 kronor per prenumeration
och år. F"ör en medelstor landsbygdstidning
— jag kan ta ett exempel från en av
motionärernas hemorter, nämligen en
tidning i Ångermanland, som jag förmodar
är att anse som en medelstor landsortstidning
— skulle subventionen, om
riksdagen följer motionärernas förslag,
bli ytterligare 60 öre per tidning och år.
Om vi tar något av de många lantbrukarblad,
som fördelas över hela landet,
skulle subventionen bli 22 öre per tidning
och år.

Så ojämnt skulle lotterna falla: för de
stora tidningsdrakarna skulle subventionen
bli upp emot 2 kronor per år, för
vissa medelstora tidningar 60 öre och för
de mindre bladen 22 öre.

■lag tror att man bör vara försiktig
innan man går fram på denna väg i tan -

Ang. höjning av vissa postavgifter,
ke att härigenom söka hjälpa landsbygden.
T och med att man på detta sätt
ytterligare belastar postverkets budget,,
så att postverket måste arbeta med underskott
för en stor del av sin rörelse,
minskar man uppenbarligen allt mer
postverkets möjligheter att förbättra
postförhållandena på den svenska landsbygden.
Ett verk som arbetar med underskott
eller med mycket knappa marginaler
kan icke på detta område av
verksamheten, som icke betalar sig, utvidga
verksamheten, alltså till förmån
för den svenska landsbygden. Jag skulle
vilja uppriktigt varna landsbygdens representanter
för att stödja ett förslag,
som i högsta grad skulle minska postverkets
möjligheter att sörja för landsbygdens
postförbindelser.

Det föreliggande förslaget ökar den
statliga subventionen för tidningsverksamheten
till 19 miljoner kronor, och
jag tror att det skulle vara riktigt och
lämpligt att stanna vid detta förslag i avvaktan
på de undersökningar, som i fortsättningen
kommer att göras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag tror inte att herr Sjödahls beskrivning
nyss stämmer riktigt med
verkligheten på alla punkter. Faktum är,
att allt eftersom postverket höjt sina
taxor har tidningarna undan för undan
övergått till att själva försöka klara distributionen.
Förr var postverket inte
bara det säkraste utan framför allt det
billigaste hjälpmedlet för tidningsdistributionen.
Då utgjorde också postupplagan
den dominerande delen av en tidnings
upplaga. Bara från den tidning,
där jag arbetar, vet jag att postupplagan
för cirka 20 år sedan utgjorde tre fjärdedelar,
medan den för närvarande inte
utgör mer än en tredjedel. Och fortsätter
postverket som nu, kommer tidningarna
undan för undan att tvingas ordna
distributionen på annat sätt, där det
finns möjligheter. Postverket kommer
bara, skulle jag tro, att få ta hand om
distributionen till de avlägsnaste delar -

106

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
na av landsbygden, där det inte finns
någon annan möjlighet att få ut tidningarna.
Och det tycker jag inte precis
är någon särskilt lycklig utveckling.

Herr Sjödahl påstår, och det har sagts
■också från andra håll, att det skulle
vara en utomordentligt dålig affär för
postverket att sköta tidningsdistributionen.
Detta påstående måste ju ändå förvåna,
när det gång efter annan händer
att en tidning uppvaktas av postverket
med begäran att tidningen skall upphöra
med den egna distributionen inom ett
område och låta postverket ta hand om
den. Om tidningsdistributionen vore en
dålig affär för postverket, tycker jag att
det är egendomligt att postverket gör sådana
framstötar, som titt och tätt förekommer.

Herr Sjödahl försökte också göra troligt,
att det framför allt skulle gynna de
stora tidningsdrakarna om man här går
på reservationens linje. Påståendet är
naturligtvis riktigt, om man räknar efter
tidningarnas vikt. Ju större en tidning
är, desto tyngre är den i regel och
desto mindre har den med postverket
att göra. De stora tidningarna skickar
inte ut många exemplar genom postverket.
De har egna tidningsbilar för distributionen,
de samarbetar med Pressbyrån,
de skickar med bussar och utnyttjar
även andra möjligheter. Men för de
små landsortstidningarna, som inte har
råd att hålla sig med egna bilar för att
klara distributionen, betyder denna kostnadsökning
oerhört mycket.

Flera gånger under dagens debatt har
man talat om levnadsstandarden. Jag
tror att det var herr Göransson som
nämnde, att levnadsstandarden inte bara
är en fråga om bättre kläder och bättre
föda utan bl. a. också en fråga om andliga
värden. För inte länge sedan var
det åtminstone i Norrland vanligt att två
familjer gick ihop om en tidning. Nu har
standarden förbättrats, och folk har haft
råd att hålla cn egen tidning. Ibland har
man t. o. m. kommit därhän, att man
haft råd att hålla två tidningar. Men på
sistone har det dock visat sig, att många
människor i dagens läge inte har råd att
hålla någon tidning alls. Från skogssock -

narna uppe i Norrland har vi faktiskt
under det sista året erfarenheter av att
framför allt många folkpensionärer svarar
tidningarnas prenumerantsamlare, att
tidningarna blivit för dyrbara och att
man helt enkelt inte längre har råd att
hålla någon tidning. Och skall nu postverket
och riksdagen hjälpa till att ytterligare
höja prenumerationspriserna, så
kommer skaran av människor, som inte
längre har råd med en tidning, att öka.
Och det är just skaran av folkpensionärer
som kanske bättre än några andra
människor behöver den uppmuntran och
förströelse, som en tidning kan ge.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WEILAND: Herr talman! Herr
Sjödahl talade om att det här gällde att
subventionera tidningarna. Jag tror att
det påståendet är en sanning med stor
modifikation. Om postverket höjer sina
avgifter, måste naturligtvis tidningarna
ta ut den ökade kostnaden av prenumeranterna,
och det blir i så fall tydligen
prenumeranterna som måste subventioneras.

Det blåser nu helt andra vindar inom
postverket än tidigare. Jag har här i min
hand en promemoria med ett uttalande
från år 1855, där generalpoststyrelsen
underströk att postverket vore ett viktigt
medel i statens hand att främja handel
och näringar samt framkalla välstånd.
Staten borde icke påräkna någon direkt
årlig inkomst av verket utan låta hela
dess överskott användas till verkets förbättrande.

Går vi litet längre fram i tiden, till år
1899, så finner vi följande uttalande av
generalpoststyrelsen: »Med hänsyn till
tidningarnas kulturella uppgift och deras
betydelse för spridande av allmänna
tillkännagivanden måste man tillse, att
höjningen av tidningarnas pris icke blir
alltför kännbar för stora lager av befolkningen.
»

På det sättet bedömde man förr i tiden
denna sak.

Jag hade för kanske något mer än 20
år sedan anledning att uppvakta dåvarande
chefen för generalpoststyrelsen i

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 107

en fråga liknande denna; det gällde önskemålet
att få dagliga lantbrevbäringslinjer
ute i den bygd, där jag är bosatt
och verkar. Vi resonerade mycket om
saken, och slutligen sade han: »Det

skall bli dagliga postlinjer.» Vi fick också
i denna bygd inom ett halvt år 30 nya
dagliga postlinjer. Han ansåg nämligen,
att tidningarna hade en så stor kulturell
uppgift att fylla särskilt på landsbygden,
att man borde göra allt man kunde för
att förbättra tidningsdistributionen till
allmänheten.

När det gäller kostnadsfrågan säger
postverket, att det endast räknat med
merkostnaderna. Jag tror inte att detta
är fullkomligt riktigt, utan det förhåller
sig nog så att man räknat med helt andra
kostnader. Om jag tar en brevbäringslinje
i landsorten, där brevbäraren
skall gå med de få brev, som denna linje
har, tror jag inte att den blir så särskilt
bärig för postverket. Jag tror inte heller
att det blir någon som helst ökad kostnad
för postverket om brevbäraren också
tar med sig tidningarna.

Det hände för övrigt i en stad söderut
för något år sedan att en tidning fick
utgivningstiden ändrad med påföljd att
tidningen måste ta under övervägande
att själv distribuera den till prenumeranterna.
När postmästaren i denna stad
fick klart för sig att tidningen ville ta
distributionen i egna händer, sade han
till vederbörande tidningsutgivare, att
han inte ansåg det lämpligt, ty om postverket
blev av med denna tidningsdistribution
skulle postverket inte kunna
minska utgifterna för verket i denna
stad ett enda öre — precis så föll orden
— men däremot skulle postverket förlora
ungefär 12 000 kronor. Postmästaren
vände sig till postdirektionen i del
distrikt, till vilket detta postkontor hörde,
och det hade till följd av postturerna
ändrades bara för att man skulle kunna
få behålla denna inkomst på 12 000 kronor.

Jag tror nog man får titta på de siffror,
som postverket lagt fram, och undersöka
om man verkligen räknat endast
med merkostnaderna. Jag tror för
min del inte det förrän sådana siffror

Ang. höjning av vissa postavgifter,
lägges fram, som tydligt och klart visar
detta.

Jag tror för övrigt att det finns åtskilliga
punkter, där postverket skulle ha
möjlighet att tjäna en slant. Jag kan ta
ett exempel från Kalmarjärnvägen. Där
möts två tåg vid Åseda. Tåget från Kalmar
kommer, om jag inte minns fel, klockan
8.45, och tåget från Nässjö och norrifrån
kommer klockan 8.54. Lantbrevbärarna
på de linjer, som utgår från Åseda,
går några minuter innan dessa båda tåg
kommit in med påföljd att inte några
tidningar kommer med vare sig från
Kalmar eller från norra delen av länet
och landet. Dessa tidningar kommer
först dagen efter, bara därför att man
inte ordnat postturerna så att de passa
in med tågtiderna, trots att dessa tåg
kommer så tidigt. Jag vet att man på
andra ställen till och med väntat med
utbärningen av tidningarna till klockan
11 och 12 på dagen för att man skulle
kunna få med de tidningar, som kom till
denna postanstalt. Jag tror således att
det kan vara anledning att litet närmare
undersöka dessa saker.

Vissa höjningar har ju företagits, men
man har enligt min mening glömt att
höja i den utsträckning man borde göra.
Det gäller exempelvis de adresslösa
försändelserna. Man kan alltjämt få
skicka adresslösa försändelser för fem
öre per styck, men om man skickar ett
vanligt korsband kostar det tio öre. Dessa
adresslösa försändelser är således
mycket billiga för avsändaren. Han behöver
inte skriva någon adress utan bara
lämna in dem till den postanstalt, där
han bor, och sedan distribuerar postverket
dem vart som helst i hela Sveriges
land, och detta kostar fem öre per försändelse.
Jag tycker man bör titta på en
sådan sak också. Om man plockar ihop
litet grand här och där, skulle det kanske
kunna bli en del inkomster.

När det sedan gäller tidningarna bär
man haft ett gott öga till dem också i ett
annat avseende. Som kammarens ärade
ledamöter känner väl till kan man också
med en tidning skicka med en tidningsbilaga,
och det är ett mycket billigt siitl
att få meddelanden distribuerade. Nu

108 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
har i alla fall postverket på den punkten
hittat på att göra en höjning med ungefär
100 procent. Det fick jag för övrigt
själv erfara för ett par dagar sedan, och
det är alltså inte gripet ur luften.

Det görs således allt för att på alla sätt
hålla efter tidningarna så gott man kan,
och det ser ut som om det skulle lyckas,
om man får fortsätta på samma sätt som
man gjort hittills.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet att ifrågavarande avgift skall
höjas med endast 10 procent.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Sjödahl konstaterade som utgångspunkt
för sitt resonemang, att postavgifterna
hade varit oförändrade sedan 1932.
Konstaterandet är riktigt, men det kan
näppeligen ha den konsekvensen, att
man nu bör godtaga de föreslagna höjningarna
av postavgifterna i tidningsrörelsen.
Under den tid som förflutit sedan
1932 har posttrafiken haft ett utomordentligt
uppsving, och den har också
lämnat en kostnadstäckning och en avkastning
i övrigt, som ur både allmänna
och enskilda synpunkter har kunnat
betraktas såsom i stort sett tillfredsställande.

När vi råkade in i det i olika hänseenden
ovissa läge, där vi nu befinner
oss, och med anledning därav vid fjolårets
riksdag genomförde en höjning av
postavgifterna, räknades med att därigenom
kunna åstadkomma ett inkomstöverskott
för postverket på 35 å 37 miljoner
kronor. Redan för det löpande
budgetåret torde detta ha underskridits
med inte mindre än 21 miljoner kronor.
För det kommande budgetåret räknas
med att i stället för ett inkomstöverskott
skall uppstå en förlust på mellan 7 och
8 miljoner. Det visar, att man bör vara
mycket försiktig, när man inlåter sig
på kalkyler syftande till kostnadstäckning
i förevarande sammanhang.

Jag vill inte här tala om att landsbygdens
intressen blir eftersatta eller att de
små tidningarna blir illa behandlade.
Det må andra göra, som, åtminstone när
det gäller de små tidningarna, känner
förhållandena bättre än jag. Jag vill i

stället fästa uppmärksamheten på ett
faktum, som här inte närmare diskuterats
men som för mig är avgörande, när
jag skall ta ställning till den föreliggande
känsliga frågan.

Det förhåller sig nämligen så, att generalpoststyrelsen
betraktar den föreslagna
höjningen av avgifterna i tidningsrörelsen
såsom provisorisk och har
för avsikt att snarast möjligt inkomma
med förslag till utredning rörande tidningsrörelsens
ekonomi. Departementschefen
understryker, att denna utredning
bör komma till stånd, och detsamma
gör också utskottet, som säger, att
»denna avvägning av ifrågavarande avgifter
av utskottet betraktas såsom provisorisk
och att utskottet således icke
tagit ståndpunkt till frågan om de grunder
efter vilka berörda postavgifter
framdeles böra avvägas». Och utskottet
fortsätter: »Utskottet vill emellertid

framhålla angelägenheten av att nuvarande
provisorium så snart sig göra låter
avlöses av en ny avgiftssättning av
stadigvarande natur i postverkets tidningsrörelse.
»

Jag frågar mig nu, varför man inte
skall avvakta denna utredning, som alltså
är på väg och som därtill på olika
håll betraktas såsom ytterst angelägen,
innan man inlåter sig på en reglering,
vars grunder man inte tror kommer att
bli bestående?

Det bör också bemärkas, att de föreslagna
avgiftshöjningarna i tidningsrörelsen
inte kommer att träda i tillämpning,
enligt propositionens och utskottets
förslag, förrän den 1 januari 1953.
Det kan väl hända, att den avsedda utredningen
föreligger i så god tid, att den
skulle kunna föranleda proposition redan
till nästkommande års riksdag. Det
förefaller mig alltså som om man inför
det förhållande, som jag här har pekat
på, inte nu bör klamra sig fast vid någon
viss ändring av avgifterna i tidningsrörelsen.

Jag vill därför, herr talman, instämma
i det yrkande, som här redan har ställts,
om bifall till reservationen.

Häri instämd herr Wehtje.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 109

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Anledningen till det föreliggande
förslaget om höjning av vissa postavgifter
är att postverkets utgifter för kommande
budgetår har ökat med 50 miljoner
kronor på grund av höjda löner efter
årets avtalsrörelser. Det är alltså fråga
om kostnader, herr Velander, som
inte kunde bedömas förra året utan som
blivit kända först i år, sedan årets avtalsrörelser
är avslutade.

Kostnadsökningarna är så stora, att
överskottet på postverkets rörelse, som
för innevarande budgetår beräknats till
ungefär 38 miljoner kronor och för nästa
budgetår till 35 miljoner, förbytes i ett
underskott. Vi måste därför ha täckning
i form av ökade avgifter på en hel del
områden. Den debatt, som utspinner sig
här, gäller dock endast de ökade avgifterna
i fråga om tidningsrörelsen. I propositionen
har jag föreslagit en ökning
med 20 procent, medan postverket hade
begärt 30 procents höjning.

Nu erinrar man här från håll, som
står olika tidningar nära, att en sådan
ökning är oberättigad och alltför kraftig
med hänsyn till de senaste årens höjningar
av avgifterna, och man vill därför
begränsa höjningen till tio procent.

Det som ligger till grund för sådana
önskemål från tidningsutgivarhåll är
bl. a. att man underkänner postverkets
sätt att beräkna sina omkostnader vid
tidningsutbärningen. Man säger att postverkets
beräkningar är felaktiga och för
högt tilltagna och man tror tydligen att
den utredning, som omtalas i propositionen,
även skall omfatta frågan, om
kostnaderna är så höga som påståtts eller
inte. Utredningen skall emellertid inte
syssla med den frågan, ty vi känner redan
till kostnaderna för tidningsrörelsen.
Den utredning, som skall tillsättas,
skall syssla med hur kostnaderna inom
tidningsrörelsen i övrigt skall fördelas
på tidningar av olika storlek o. s. v.
Kostnaderna är fasta och de är kända,
och man vet efter flera utredningar att
merkostnaderna för tidningsrörelsen nu,
innan vi vidtar en avgiftshöjning, ligger
mellan 10 och 17 miljoner kronor om
året, medan de verkliga förlusterna för

Ang. höjning av vissa postavgifter,
postverket — om man inte räknar med
merkostnaderna utan det som man måste
kalla för delkostnaderna •— i själva verket
ligger över 40 miljoner kronor.

Den utgiftsstegring, som genom löneökningarna
här nu kommer på tidningsrörelsens
del, är för nästa budgetår, utöver
dessa merkostnader på 17 miljoner
kronor, 6,5 miljoner kronor. Detta belop
ville postverket ta ut i form av förhöjda
avgifter för att inte förlusterna skulle
stiga ytterligare. Jag har av olika skäl
och efter konferenser med tidningsmän i
kamrarna försökt ta så stor hänsyn som
möjligt till tidningarnas situation i dag
och inte gått med på en höjning med
30 procent, utan stannat vid en höjning
av 20 procent. Men därmed ökas också
postverkets förluster för utbärning av
tidningarna —- den saken tjänar det inte
mycket till att förneka i denna debatt.

Jag vill erinra kammarens ledamöter
— inte minst dem, som här representerar
tidningarna •— att i fjol inledde postverket
efter en undersökning om dessa
kostnader inom verket förhandlingar
med Svenska tidningsutgivareföreningen.
Vid dessa förhandlingar ställde postverket
krav på att få öka sina avgifter för
tidningsrörelsen med 100 procent för att
minska sina förluster. Tidningsutgivareföreningen
gick med på en ökning med
50 procent. Kungl. Maj.-t framlade för
riksdagen förslag om en höjning på 50
procent, men här i riksdagen sänktes avgiften
till 30 procent. Tidningsutgivareföreningen,
som representerar de flesta
tidningar här i landet, hade vid förhandlingar
gått med på 50 procent för
att slippa de 100 procent, som också
varit berättigade, och om man alltså höjde
avgiften förra året med 30 procent
och höjer den med 20 procent nu, är det
inte mer än vad tidningsutgivareföreningen
redan förra året, innan den stora
utgiftsstegringen för postverket ägde
rum, gick med på.

Vi vet alla här i kammaren, att tidningarna
just nu befinner sig i en svår
ekonomisk situation. Men det är en våldsam
överdrift, när herr Elofsson menar
att denna höjning av avgiften för tidningsrörelsen
skulle åstadkomma eu

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
mängd tidningars nedläggande. När det
gäller de utgiftsstegringar, som tidningarna
haft under de sista åren, är det
höjningarna i fråga om papper, löner,
pensioner o. s. v., som är de dominerande,
och inte dessa postavgifter. I själva
verket har postavgifterna inte stigit lika
mycket som de övriga utgifterna, och
här måste vi ändå tänka på att postverket,
som har lämnat stora överskott varje
år, nu kommer att mot beräknade 35
miljoner kronor i överskott — om mitt
förslag går igenom — lämna ett överskott
på 10 miljoner kronor, som är det
lägsta man väl ändå kan tänka sig om
man alls skall ha någon marginal och
postverket inte gå med ren förlust.

Jag menar alltså, att jag har tagit största
möjliga hänsyn till tidningarna, när jag
stannat för att föreslå en ökning med
20 procent, som ju icke täcker de merkostnader,
vilka uppstår i år på grund
av de höjda lönerna inom postverket.
Detta innebär, som herr Sjödahl sagt, ett
ökat stöd åt tidningarna, och det kanske
jag inte personligen säger någonting
om, men riksdagen får ju ändå inte
handla på det sättet att den äventyrar
postverkets ekonomi. Det kan inte vara
rimligt i den nuvarande situationen.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Det framgår av herr statsrådets
anförande, något som vi förresten alla
känner till, att man genom den föreslagna
höjningen av avgifterna i tidningsrörelsen
inte avser att vinna full täckning
för de faktiska kostnader, som postverket
anser sig ha för denna rörelse. När
herr statsrådet vidare talar om ökade
kostnader för postverket på 50 miljoner
kronor är det uppenbart, att endast en
del av dessa kostnadsstegringar har med
tidningsrörelsen att göra och att de 1,5
å 2 miljoner kronor, som det rör sig om,
inte är av någon avgörande betydelse
för statsrådets resonemang.

För övrigt är det väl så, att Kungl.
Maj:t i den föreliggande propositionen
själv har underkänt — om man nu skall
använda det uttrycket — postverkets
egna utgångspunkter, eftersom Kungl.

Maj :t, när postverket gått in för en 30-procentig höjning, stannat vid 20 procent.
Reservanterna har ju kommit fram
till att en reduktion med ytterligare en
tredjedel bör verkställas.

Men det var inte detta som jag ville
understryka med anledning av herr
statsrådets anförande, utan det förhållandet,
att departementschefen, såvida
man får tolka hans uttalanden efter ordalagen,
samt utskottet uttryckligen
menar, att den avsedda utredningen kommer
att läggas till grund för en fortsatt
avvägning av ifrågavarande avgifter och
att sålunda vad som nu sker är av provisorisk
natur samt att man skall återkomma
till frågan, så snart utredningen
har ägt rum.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Herr Velander tycks inte ha lagt
märke till att när jag frångår postverkets
förslag om en höjning med 30 procent,
gör jag det på det sättet att jag
höjer andra avgifter. Jag har höjt avgifterna
på bl. a. postpaket för att få in de
1,5 eller 2 miljoner kronor, som försvinner
när man såsom jag gjort här går ned
från 30 till 20 procent.

Reservanterna har inte, när de nu tar
bort ytterligare 10 procent, anvisat någon
utväg att få in de medel, som jag
menar att man måste ha in för att postverket
skall få ett överskott, som ger
en någorlunda rimlig marginal. Vi är
nere i det lägsta överskott som kan tänkas
för postverket, och lägg märke till
att det som inträffar, om man inte kan
få postverkets rörelse att gå ihop och
ge ett överskott på cirka 10 miljoner,
är, att man måste ge sig in på portoavgifterna.
Som alla, som läst propositionen,
vet är det den svaga punkten
efter fjolårets höjning av portoavgiften.
En viss nedigång i portoförsäljningen
har ju skett och en ytterligare portohöjning
skulle kunna motverka sig själv.
Det är detta som postverket velat undvika
och som jag också velat undvika.

Sedan vill jag säga till herr Velander
att den avvägning av avgifterna, som
vi tänker på när vi talar om en utred -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

111

ning, är en annan sak. Kostnaderna för
utbärningen i tidningsrörelsen är kända;
de åsamkar postverket en merkostnad
av 17 miljoner. Uttrycket merkostnad
innebär att om postverket i dag
sluppe hela sin befattning med tidningsrörelsen,
skulle postverket i dag göra en
besparing på 17 miljoner kronor. Men den
avvägning av avgifterna, som vi talar
om, är en avvägning av avgifterna inom
tidningsrörelsen och om hur man skall
fördela kostnaden på olika tidningar
och tidskrifter o. s. v. Det är inte alls
någon fråga om kostnadernas storlek. De
är som sagt kända, och det bör tilläggas
att när postverket hela tiden talar
om provisorium, sker det ju därför att
verket inte kan betrakta sina förslag annat
än som provisorier så länge det inte
får full täckning för verksamheten. Det
är därför förslagen kallas provisorier.
Skulle verket ta ut full täckning, skulle
det bli fråga om så stora tal att verket
efter förhandlingar med tidningsutgivarföreningen
är medvetet om att det skulle
bli omöjligt för tidningarna och därför
betraktas detta hela tiden som ett
provisorium. Men verket är självfallet i
år liksom förra året inriktat på att få
full täckning för denna sin verksamhet.

Herr VELANDER (kort genmäle): Jag
har, herr talman, inte gjort den minsta
antydan av den innebörden att jag för
min del inte skulle ha godtagit postverkets
beräkningar rörande dess kostnader
för tidningsrörelsen.

Herr statsrådet besvarade emellertid
i sammanhanget en fråga som skymtar
på s. 4 i utskottets utlåtande. Där frågar
man: »Huru mycket kunde postverket
minska sina fasta kostnader» — varför
inte både sina fasta och sina rörliga kostnader
— »om verket inte behövde befatta
sig med tidningsdistributionen?»
Postverket skulle icke förlora något därpå
menade statsrådet. Kostnadsminsknigen
skulle alltså motsvara inkomstbortfallet.
Jag vill inte yttra mig om
den saken, men jag tror likväl, att det
svaret var litet för hastigt framkommet,
helst om man kan bygga några slutsat -

Ang. höjning av vissa postavgifter,
ser på det resonemang, som här förts
från herr Weilands och herr Anderssons
sida.

Anledningen till min replik är emellertid
herr statsrådets konstaterande, att
han har frångått postverkets förslag och
prutat ned de 30 procenten till 20 och
täckt ett belopp motsvarande de 10 procenten
med andra postavgifter. Ja, varför
har statsrådet gjort det? Har statsrådet
inte gjort det av den anledningen,
att statsrådet är tveksam om huruvida
tidningsrörelsen i förevarande sammanhang
kan belastas med de 30 procenten,
utan att man har fastare utgångspunkter
att bygga på? Men då kan man enligt
min mening lika gärna säga, att
man har en lika stark utgångspunkt, när
man hävdar, att tidningsrörelsen bör
belastas med ett något mindre belopp
än statsrådet föreslagit. Herr statsrådets
avvägning skiljer sig ju från vad generalpoststyrelsen
har ansett påkallat. Det
är alltså inte här fråga om några heliga
tal utan om en skälighetsbedömning, och
generalpoststyrelsen är därtill inte absolut
säker på att de avsedda avgiftshöjningarna
verkligen kommer att leda
till den beräknade ökade avkastningen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När herr statsrådet säger, att det
var en felbedömning av mig, att dessa
ökade postavgifter skulle innebära försämrade
möjligheter för tidningarna,
därför att det är så många faktorer som
spelar in, så skall jag villigt erkänna
att så är förhållandet, eftersom både papperskostnaden
och andra omkostnader
ökas, men alla dessa faktorer innebär ju
att de små tidningarna i fortsättningen
bär svårt att komma ut och gagna de
områden som de är avsedda för.

Herr Sjödahl ville varna särskilt oss
som är från landet för att minska postverkets
inkomster, därför att detta skulle
medföra en försämrad postgång. Jag förmodar
åtminstone att herr Sjödahl menade
detta. Men jag efterlyste när detta
ärende behandlades i utskottet, och jag
efterlyser det nu till herr statsrådet själv:

112 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter.

Kan postverket dra in de linjer på landsbygden,
med vilka dessa tidningar distribueras,
om tidningarna inte har möjlighet
att komma ut i fortsättningen? Jag
tror inte att så är förhållandet, utan jag
tror att postverket då endast mister de
avgifter som dessa mindre tidningar erlägger
till postverket. Jag tror att man
får se detta i viss mån från den synvinkeln,
att om man liar personalen och
den orkar med att distribuera tidningarna,
så är den avgift som postverket får
en inkomst, som uteblir om tidningen
tvingas att lägga ned. Jag vill bara säga,
att under de senaste åren har svårigheterna
hopat sig för dessa mindre tidningar.
Det är inte alls så att de lämnar
någon utdelning, utan det går till så att
de som tillhör ledningen får teckna kontanta
belopp och många gånger hjälpa
till med stora växlar för att kunna nöjaktigt
möta de löpande utgifterna så att
tidningen kan fortsätta.

Jag skulle inte alls vilja motsätta mig
att postverket får en inkomst som det
kan behöva, men när man ser på andra
områden, där man belastar företagen så
mycket, att de inte har möjlighet att
fortsätta utan får lägga ned driften, då
tror jag, herr statsråd, att det blir en
sämre inkomst för postverket, om det
går den vägen, och det är därför, som
jag, herr talman, har anslutit mig till
reservationen på denna punkt. Jag anser
nämligen att dessa små tidningar
ute på landsbygden är så viktiga för
landsbygdsförhållandena, att vi inte skall
hjälpa till att ta livet av dem alltför fort
utan låta dem få leva litet till.

Det kan nog ligga någonting i det, när
man säger att man har underhandlat med
Tidningsutgivareföreningen, men jag vet
inte hur Tidningsutgivareföreningen är
sammansatt, och inte tror jag att de mindre
tidningarna har majoritet där, utan
det är nog de större som har det, och
jag skulle kunna tänka mig, att de större
och bärkraftigare tidningarna inte har
någonting emot, att en liten konkurrent
dör fortast möjligt, så att man blir av
med den.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Både jag
och övriga talare har varit snälla på en
punkt, och det är när kommunisterna
varit framme genom sin talesman herr
Ola Persson och yrkat avslag på hela
propositionen. Jag vill bara nämna detta
som något karakteristiskt för kommunisternas
sätt att resonera. Här är det
en merutgift på 50 miljoner kronor. Den
skrapar bort hela det lilla överskottet
och skapar ett underskott. Men kommunisterna
resonerar som de alltid gör:
öka gärna lönerna men öka inga taxor
och inga priser. Låt underskotten växa!

Någon talare nämnde här litet sentimentalt,
att vi måste tänka på folkpensionärerna
och skogsbönderna. Men beträffande
folkpensionärerna undrar jag,
om det rätta sättet att hjälpa dem är att
subventionera tidningarna i större utsträckning.
Det rimligaste sättet är att
inrikta sig på att öka folkpensionärernas
inkomster. Det vore väl bättre att de
själva finge bättre ekonomi än att man
ger denna subvention för att de t. ex.
skall kunna hålla herr Anderssons tidning,
som herr Andersson anser är nödvändig
för pensionärerna i hans bygd
och för deras hälsa och trevnad. Jag
tror att herr Andersson i någon mån
överdriver vinsten av att läsa hans tidning.

Sedan skulle jag vilja tillåta mig att
nämna, att ökningen av postens andel i
postavgifterna från år 1932 till nu har
utgjort 56 procent, men under samma
tid har tidningarnas andel i prenumerationsavgifterna
stigit med två å tre
gånger detta belopp. Jag har här antecknat
tidningar, som har kommit upp
till en ökning av utgivarandelen med
195 procent, under det att postavgifterna
ökat med 56 procent, och en tidning i
Ångermanland har ökat sin utgivarandel
med 180 procent.

Till slut blott en sak till. Herr Elofsson
nämnde, att det inte är någon fara
för landsbygden, om man följer reservanternas
förslag. Men, herr Elofsson,
om postverkets finanser ansträngts ytterligare,
då blir det ju svårare för
postverket att utbygga landsbygdens
postförbindelser. Kom ihåg, att dessa går

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 113

praktiskt taget alltid med underskott.
Däremot levererar tätorternas och speciellt
de stora städernas postförbindelser
de överskott som erfordras för att
täcka underskotten på landsbygden. Jag
säger inte att detta är galet. Tvärtom
måste vi ju alla hjälpa till, så att även
landsbygden får hyggliga postförbindelser.
Men om vi anstränger postverkets
ekonomi och låter det laborera med ytterst
små marginaler, då finns det ingen
möjlighet att förbättra landsbygdens
postväsen, vilket vi nog alla önskar.

Herr talman! Jag tror att det räcker
med de 19 miljoner kronor i underskott
på denna rörelse, som regeringens förslag
faktiskt innebär.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag

skall börja där herr Sjödahl slutade. Det
är fortfarande obevisat, att det blir ett
underskott på 19 miljoner kronor, om
man räknar med merkostnaderna. Jag
har inte sett några siffror som bevisar
detta. Jag nöjer mig inte med några utkastade
siffror vilka som helst.

Vidare vill jag lämna ännu en upplysning.
Det var inte Svenska tidningsutgivareföreningen
såsom sådan som underhandlade,
utan det var föreningens
styrelse som hade utsett delegerade, vilka
underhandlade med postverkets delegerade.
Sedan inkallades ett extra tidningsutgivarmöte,
och detta möte beslöt
enhälligt att ge uttryck åt sina allvarliga
bekymmer över att underhandlarna
gått med på en sådan överenskommelse.
Det blir någonting annat. Jag är
alldeles säker på att om man hade hunnit
med att kalla in Tidningsutgivareföreningen
nu sedan denna proposition blivit
framlagd, hade samma uttalande
kommit från föreningen.

Vad beträffar ökningen av tidningarnas
kostnader känner jag till denna sak
under den tid det här är fråga om, alltså
sedan början av år 1949. I det företag
som jag representerar har icke några
av de stora kostnader som nämnts
ökat med vare sig 87 eller 71 procent —
när det gäller tidningarnas postarvoden
har i alla fall föreslagits en ökning

8 Första kammarens protokoll 1962. Nr 16.

Ang. höjning av vissa postavgifter.

med cirka 87 procent. Jag menar att
det är en ganska betydande ökning. Om
man går tillbaka ungefär 20 år i tiden,
kunde man då få en daglig liten landsortstidning
för en prenumerationsavgift
som inte var mycket större än postavgiften
nu är för samma tidning. Så stor
har ökningen varit på detta område. Jag
tror att om vi vill se denna sak sådan
den i verkligheten är, kommer vi till ett
något annat resultat än herr Sjödahl har
kommit till.

Herr statsrådet ANDERSSON: Jag vill
bara säga herr Weiland, som här ånyo
bestrider riktigheten av uppgifterna om
postverkets kostnader för tidningsrörelsen
och som vill se bevis, att dessa bevis
finns i den utredning som postverket
har gjort, och den bör självfallet herr
Weiland ta del av. Tänk, om vi från
regeringsbänken skulle skaffa fram bevis
för varje siffra som står i statsverkspropositionen!
Då, mina herrar, skulle
vi få egendomliga situationer i kammaren.
Här är det ju fråga om utredningar
som har gjorts inom postverket. Varför
finns det anledning att misstro postverket
just på denna punkt? Postverket har
ju framlagt utredningar om kostnaderna
även för andra grenar av dess verksamhet,
och ingen har bestritt de siffrorna.
Varför skall tidningsutgivaren Weiland
bestrida beräkningen just när det gäller
de avgifter som känns i hans företag?
Vi är ju alldeles på det klara med att
utgifterna har stigit för tidningarna, och
jag har själv så god kännedom om en
stor del av tidningarna bär i landet att
jag har kunnat följa ekonomien månad
för månad, men det är ju alldeles tydligt
att postverket också har fått ökade
kostnader under de sista åren. Och det
är endast en liten del av dessa ökade
kostnader som verket helt riktigt menar
också bör falla på den del av postens
verksamhet som omfattar utdelning
av tidningar. Jag tycker det är ganska
naturligt. Herr Weiland känner ju mycket
väl till att anledningen till att jag
—- om än mycket tveksamt — gick med
på att ändra på postverkets förslag och

114 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
gå tidningarna till mötes här var resonemang
som jag hade med representanter
för tidningar, vilka på ett tidigt stadium
ville samtala med mig i dessa frågor.
Då gick jag dem så långt till mötes som
jag kunde med hänsyn till mina möjligheter
att skaffa täckning för de eftergifter
som skedde på denna punkt. Vi
kunde inte skaffa täckning för mer än
två miljoner, och därför kunde jag inte
heller gå med på någon större eftergift
än som skett. Men detta är en stor eftergift,
om man ser till de realiteter som
föreligger här.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag håller
mig alltjämt till merkostnaden. Nu
har vi i alla fall bevis för att posten vid
åtskilliga tillfällen har begärt att få överta
distributionen, därför att postverket
inte kunde göra några som helst besparingar,
om verket blev av med tidningsdistributionen,
men väl kunde tjäna åtskilligt
med pengar, om det fick ha tidningsdistributionen
kvar. Jag tycker allt
att man borde få fram litet siffror som
bevisade just de påståenden som postverket
gör. Jag har läst den bok som herr
statsrådet talade om, men jag måste säga
att jag underkänner de uppgifter som
finns där. Om vi inte distribuerar tidningar
med lantbrevbäringslinjerna som
nu finns överallt — kan då postverket
lägga ned dessa lantbrevbäringslinjer?
Jag bara frågar. Det kan det inte! Åtminstone
har det sagts mig från postmannahåll
att så inte kan ske. Framför
allt var det inte den dåvarande generaldirektörens
mening att man kunde handla
så. Därför såg han frågan från en helt
annan synpunkt än man nu gör.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr

Weiland måste väl ändå inse att det inte
bara är utbärningen som vållar utgifterna
för postverket. Det kommer till en
hel mängd andra distributionskostnader,
och det är ju alldeles klart att om det
finns ett litet brevbäringsdistrikt någonstans
i landet, där man delar ut tio
tidningar, kan postverket vara intresserat
av att få utfyllnad i detta distrikt.

Det är alldeles självklart. Men vi måste
ju se på den totala situationen för postverket.
Om herr Weiland studerar dessa
siffror noggrant, skall han nog finna att
han inte har täckning för sina påståenden
att detta är en utredning som inte
säger sanningen om postverkets kostnader.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 ro) att vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställa# skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till den vid betänkandet avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 50.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 115

Ang. ändring i lagen om investeringskonto för skog.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol å
tillverkning och import av tobaksvåror; nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i lagen om investeringskonto
för skog.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckt
motion om viss ändring i lagen om investeringskonto
för skog.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, 11:387,
av herr Hedquist, hade hemställts, att
till lagen den 14 december 1951 om investeringskonto
för skog måtte göras sådant
tillägg, att från i § 1 a omnämnd
skog, som avyttrats genom upplåtelse av
avverkningsrätt, undantoges sådan vedskog,
som upplätes för fritidshuggning
av ved för konsumentens eget bränslebehov.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 387 av lierr Hedqvist
om viss ändring i lagen om investeringskonto
för skog icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Kristensson i Osby,
Petrén, Vetander, Wehtje, Persson i
Svensköp, Sjölin och Nilsson i Svalöv
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte för sin del besluta, att
1 § punkt a) lagen den 14 december 1951
om investeringskonto för skog skulle erhålla
följande lydelse:

»tjugufem procent av den å beskattningsåret
belöpande köpeskillingen för
skog, som avyttrats genom upplåtelse av
avverkningsrätt, med undantag av vedskog,
vartill avverkningsrätt upplåtits
för att uteslutande tillgodose köparens
eget husbehov av ved,».

Herr PETRÉN: Herr talman! I den
reservation, som är fogad till utskottets
betänkande, föreslås att undantag för avsättning
till investeringskonto skall kunna
ske för vedskog »vartill avverkningsrätt
upplåtits för att uteslutande tillgodose
köparens eget husbehov av ved».
Tanken bakom detta förslag är den, att
man inte bör genom en särskild pålaga
motarbeta de ansträngningar som göres
att förbättra vår försörjning med vedbränsle
genom den nu pågående fritidshuggningen.
Vi vet alla, att vår bränsleförsörjning
långt ifrån är tillfredsställande.
Hade vi inte haft så mild vinter
i år, hade säkert svårigheterna varit
starkt kännbara under den gångna vintern.
Det har under flera år varit svårigheter
att tillgodose behovet av vedbränsle.
Dessa svårigheter har främst
berott på bristen på arbetskraft. Det är
då som fritidshuggningen satt in och visat
sig vara en framkomlig väg.

Utskottet har inhämtat yttrande från
bränslekommissionen, som uttalar följande:
»Denna fritidshuggning har hittills
givit ett gott resultat. För den innevarande
bränslesäsongen beräknas över
1 milj. in3 brännved ha avverkats av mel -

116

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. ändring i lagen om investeringskonto för skog.

lan 80 000—100 000 fritidshuggare.» —
På grund av det ovissa läget på bränslemarknaden
är det nödvändigt att fritidshuggningen
för nästa bränslesäsong icke
blott fortsattes i hittillsvarande utsträckning
utan även utvidgas. Skulle detta
icke vara möjligt föreligger risk att

tvångsåtgärder måste tillgripas.---

Emellertid har skogsägarna visat en viss
obenägenhet att upplåta avverkningsrätter
åt fritidshuggare under åberopande
av bl. a. skyldigheten att verkställa insättning
å investeringskonto. — Då det
synes bränslekommissionen synnerligen
angeläget att detta hinder för fritidsliuggningen
undanröjes, torde första paragrafen
i förenämnda lag böra ändras»
etc.

Detta är vad bränslekommissionen uttalar,
den myndighet vilken närmast har
ansvar för åtgärder, som gäller vår
bränsleförsörjning. Ett bifall till reservanternas
förslag skulle för övrigt vara
fullt i linje med det beslut riksdagen fattade
förra året. Jag tänker då på beslutet
att undantag från avsättning till investeringskonto
skall få ske för avverkad
ved. Detta beslut fattades på departementschefens
förslag, och departementschefen
åberopade då som ett av huvudargumenten
vad skogsägareföreningen på
denna punkt sade. Skogsägareföreningen
uttalade, att den övervägande vedproduktionen
skedde genom skogsvårdande
huggningar, och att det därför vore anledning
att friställa den avverkade veden
från avsättning till investeringskonto.
Samma synpunkter kan läggas på
frågan om vedskog, och mot bakgrunden
av det värde som ligger i att uppehålla
fritidshuggningen och få den om möjligt
ökad vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Petrén sade, att det var fara värt att man
genom den pålaga, som investeringsavgiften
är, skulle hota fritidshuggningen.
Skulle det verkligen vara på det sättet,
hade bevillningsutskottet omsorgsfullt
bort överväga, på vilket sätt man skulle
kunna komma ifrån detta hot. Utskottet

har samma uppfattning som herr Petrén
så till vida, att denna fritidshuggning är
ytterst önskvärd för att sörja för behovet
av bränsle i landet. Men utskottets
majoritet hade icke den uppfattningen,
att fritidshuggningen hotas av investeringsavgiften.

Inom utskottet upplystes vi om att det
för de större skogsägarna, särskilt bolagen
som alltid måste göra avsättningar
på investeringskonto, inte betydde någonting
om investeringsavgift avsattes
även för fritidshuggen ved. Att det restes
något motstånd från deras sida, kom
inte fram vid utskottsbehandlingen.
Tvärtom upplystes, att det i vissa landsändar,
där man diskuterat dessa spörsmål
och där bolag och större skogsägare
ägde nästan all skogen, icke på något
sätt gnisslade på denna punkt.

Herr Petrén citerar bränslekommissionens
uttalande, i vilket det står om •—
lägg märke till ordet — viss obenägenhet
hos vissa skogsägare att upplåta mark
för fritidshuggning, bland annat beroende
på skyldigheten att insätta på investeringskonto.

Man kunde ju möjligen misstänka, att
det fanns andra skäl, inte här redovisade
av bränslekommissionen, som kunde
betyda en del för enskilda skogsägare.
Inom utskottet har vi haft klart för oss
att insättning på investeringskonto för
de enskilda skogsägarna är ett intresse,
genom att skatten sedermera uttages under
en följd av år och eventuella toppinkomster
på så sätt blir fördelade på
flera år. Därigenom blir beskattningen
jämnare och lägre. Att de fysiska personer,
som är skogsägare, skulle ha något
mera allmänt intresse av att få möjligheterna
att tillämpa denna ekonomiska
förmån minskade kunde vi inte tro.
Det är ju också rätt typiskt att bondeförbundets
representanter inom utskottet
icke drog fram några erfarenheter
som stödde den uppfattning herr Petrén
givit uttryck åt.

Till slut vill jag framhålla att riksskattenämnden,
som arbetar på att försöka
få så enkla taxeringsregler som
möjligt för att därigenom underlätta hela
taxeringsarbetet, förklarat att den före -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 117

Ang. ändring i lagen om investeringskonto för skog.

slagna ordningen — det gäller ju ändå
hundratusentals fritidshuggare — skulle
komma att medföra en komplicering av
hela taxeringsarbetet som kommer att
tynga detta. Utskottet resonerade då
som så: om det är uppenbart ■—

och det måste vi ju med våra taxeringstekniska
experter erkänna vara
förhållandet — att förslaget i hög
grad skulle komplicera taxeringsarbetet
men å andra sidan vinsten av befrielse
från insättning på investeringskonto
skulle bli mycket obetydlig, om
det över huvud taget skulle medföra någon
vinst alls, så måste utskottet avstyrka
den väckta motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
har inte kunnat finna, att den föreliggande
frågan är av någon väsentlig storleksordning.
Den gäller förhållanden
som jag såsom norrlänning har rätt liten
kännedom om. Det spörsmål, som motionärerna
har tagit sikte på och som
bränslekommissionen har aktualiserat
med sin framställning, rör nämligen, såvitt
jag har förstått, egentligen andra
landsdelar än Norrland.

Jag kan också säga, att frågan inom
utskottet från början drevs fram av utskottsledamöter,
tillhörande herr Sjödahls
parti, och det var ett slag ganska
klart, att utskottsmajoritetens ställningstagande
skulle gå i en riktning motsatt
den som hör till slut kommit att uppvisas.
Men så begärdes yttrande från
riksskattenämnden, och innehållet av
detta yttrande togs till utgångspunkt för
en helomvändning från flera av dem som
tidigare hade deklarerat en annan ståndpunkt.

Vad man i synnerhet fäste sig vid var,
att riksskattenämnden ansåg, att förslaget
skulle leda till komplikationer, när
det gällde tillämpningen av lagstiftningen
om skogsinkomsternas insättning på
spärrkonto i riksbanken, därför att man
inte genom direkt anknytning till uppgifterna
i självdeklarationens jordbruksbilaga
skulle få fram just det belopp,
som vore avgörande i det hänseendet.

Det är emellertid åtminstone för mig
ganska svårt att tillerkänna den antydda
omständigheten någon större vikt. Det är
ju skogsägaren som själv skall prestera de
uppgifter, som skall läggas till grund för
bestämmandet av storleken av spärrkontoavsättningen.
Om han i fastighetsbilagan
eller deklarationen i övrigt inte lämnar
uppgift om att hans inkomst från
upplåtelse av avverkningsrätt å exempelvis
10 000 kronor inrymmer 1 000 kronor
sammanhängande med fritidshuggningar,
erhålles ingen lindring i spärrkontoavsättningen.
Lämnade han däremot
en sådan uppgift, komplicerar det väl
inte nämnvärt spörsmålet, när det gäller
att slutligen fastställa spärrkontoavsättningens
belopp, då uppgiften väl som regel
finge godtagas såsom riktig. Jag tycker
nästan att riksskattenämndens betoning
av att man skall ta hänsyn till beskattningsnämndernas
stora arbetsbörda, går
något för långt, när man från denna enda
utgångspunkt avstyrker bränslekommissionens
framställning, en framställning
som jag för min del måste fästa stort
avseende vid, även om jag inte kan bedöma
det reella underlaget därför.
Bränslekommissionen säger dock, att för
senaste bränsleåret har man genom sådana
här huggningar fått fram en miljon
kubikmeter ved samt att man för det nya
bränsleåret måste gå in för en ökad anskaffning
av vedbränsle på denna väg,
och förklarar kommissionen därjämte,
att, om man inte gör det, föreligger det
risk för att tvångsåtgärder måste tillgripas.

Bränslekommissionen måste dock förutsättas
besitta en alldeles speciell kännedom
om och sakkunskap på hithörande
område. Och därför har jag inte velat
vara med om att vifta bort bränslekommissionens
uppgifter och dess på dessa
uppgifter fotade framställning. Från sådana
utgångspunkter vill jag, herr talman,
biträda yrkandet om bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bekräfta vad herr Velander sade, att det
fanns en del medlemmar i mitt parti,
som var intresserade till en början för

118

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. ändring i lagen om investeringskonto för skog.

att införa en tilläggsbestämmelse och ta
bort investeringsavgiften för fritidshuggning.
Jag skulle kunna tillägga, herr Velander,
att jag själv var en av dem. Men
när vi sedermera fick dessa uppgifter,
att det för bolagens del inte spelade någon
roll och att det, när det gällde enskilda
fysiska personer, var mycket
osannolikt att denna sak över huvud taget
betydde någonting, då bortföll hela
den reella vinsten av en sådan lagstiftning
och då var jag, liksom en del av
mina partivänner, karl nog att ändra
mig på denna punkt och i stället gå på
avslag av motionen. Det avgörande var
för oss inte riksskattenämndens uttalande.
Men när vi inte kunde få någon reell
vinst utan tvärtom fick detta minus, var
det ju tämligen uppenbart, att vi inte
skulle ta detta minus, då vi inte samtidigt
vann något. Därför gick utskottsinajoriteten
in för avslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
vill till herr Sjödahl säga, att jag är förvånad
över hans uttalande, att han inom
utskottet fått sådana uppgifter, att han
blev övertygad om att vad bränslekommissionen
anfört inte kunde anses vara
riktigt — det var ju innebörden av vad
herr Sjödahl yttrade. Om herr Sjödahl
vidhåller, att han fått sådana uppgifter
inom utskottet, nödgas jag hävda, att
man inte kan resonera på det sättet, ty
några dylika uppgifter har, med mitt sätt
att se, inte fämnats inom utskottet.

Herr RAMBERG: Herr talman! Det var
kanske jag, som till en början i utskottet
talade om möjligheten att på något sätt
uppmuntra fritidshuggning. Då kanske
det är anledning för mig att i någon mån
sysselsätta mig med den historieskrivning,
som herr Velander nu gör.

Det förhöll sig nämligen så, att jag
någon vecka före påsk läste en artikel
i en tidning från Värmlands län, däri
det talades om att bolagsrepresentanter,
bestående av jägmästare och skogvaktare,
kommit tillsammans för att belysa
dessa problem, varvid även representanter
för kommunerna varit närvarande.
Jag konstaterade då, att det fanns

ett livligt intresse inom länet för att få
till stånd fritidshuggningar i största möjliga
utsträckning och att vederbörande
bolags företrädare övervägde åtgärder
för att få till stånd så omfattande fritidshuggningar
som möjligt. Samtidigt
konstaterade jag, att det i denna tidningsartikel
icke omnämndes att insättandet
av medel på skogskonto i detta
fall hade någon som helst betydelse. Det
var då och med dessa uppgifter för ögonen
som jag ändrade uppfattning inom
utskottet. Jag måste nämligen konstatera
att det bland skogsbolagen icke fanns någon
uppfattning att just dessa insättningar
på investeringskontot för skog utgjorde
något hinder för fritidsavverkningar.
Det är på denna grundval som vi i utskottet
kommit fram till vårt slutliga
ställningstagande och således icke på
grund av riksskattenämndens yttrande.
Riksskattenämndens yttrande innebar ju
i själya verket bara att nämnden från
sina utgångspunkter betraktade det såsom
ett extra krångel och en svårighet
för taxeringsnämnderna att på rätt sätt
kunna utföra sitt arbete. Men detta hade
faktiskt ingenting med den andra sidan
av saken att göra.

Hela frågan synes mig därför vara i
det läget, att fritidshuggningar kan bedrivas
i önskad omfattning. Dylika avverkningar
kommer också att bli till
stort gagn för hela landet, och vi bör
därför på allt sätt söka uppmuntra dem.
Då åtminstone i mitt län de föreslagna
insättningarna på skogskonto tydligen
inte skulle betyda något i detta sammanhang,
har jag funnit sakliga skäl tala för
utskottsmajoritetens linje.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 119

Ang. den statliga kreditgivningen till bostadsproduktionen.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30 § §
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.; samt
nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
aktiebolaget Vin- & spricentralens tullnederlagsrörelse.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. den statliga kreditgivningen till
bostadsproduktionen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
angående möjliggörande av fri
konkurrens på lika villkor mellan olika
företagsformer för bostadsbyggande.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nr 299 i första kammaren av
herr Nordenson m. fl. och nr 393 i andra
kammaren av herr Hjalmarson in. fl.
samt nr 351 i första kammaren av herrar
Lindblom och Ilolmbäck och nr 474 i
andra kammaren av herr Ohlin in. fl.

I motionerna 1:299 och 11:393, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt förslag i
syfte att möjliggöra fri konkurrens på

lika villkor mellan olika företagsformer
för bostadsbyggande.

Motionerna 1:351 och 11:474, vilka
även voro likalydande, utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för 1951 års bostadsutredning, att utredningen
uttryckligen erliölle i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande
det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet,
att konkurrens på likvärdiga
villkor mellan olika företagsformer
säkrades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Bostadsutredningen har igångsatt en
undersökning rörande effektiviteten hos
olika företagsformer för uppförande och
förvaltning av flerfamiljshus. De i motionerna
I: 299 och II: 393 framförda
spörsmålen synas därför icke påkalla
särskild utredning. Att, såsom hemställes
i motionerna I: 351 och II: 474, riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om sådan komplettering av direktiven
för bostadsutredningen, att utredningen
uttryckligen erhåller i uppdrag
att framlägga sådana förslag beträffande
det statliga kreditstödet åt bostadsbyggandet
att konkurrens på likvärdiga
villkor mellan olika företagsformer
säkras, anser utskottet i enlighet med
det föregående icke erforderligt. Med
vad utskottet sålunda anfört torde ifrågavarande
motioner få anses besvarade.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna I:
299 och II: 393 samt de likalydande motionerna
1:351 och II: 474 må anses besvarade
genom vad utskottet i det föregående
anfört.»

Reservation hade avgivits av herrar
De Geer, Nordenson, Svärd, Schmidt, Nyberg
och Edström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med anledning av de likalydande motionerna
1:299 och 11:393 samt de likalydande
motionerna 1:351 och 11:474,

120 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. den statliga kreditgivningen till bostadsproduktionen.

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för 1951 års bostadsutredning,
att utredningen uttryckligen erhölle i
uppdrag att framlägga sådana förslag
beträffande det statliga kreditstödet åt
bostadsbyggandet, att konkurrens på likvärdiga
villkor mellan olika företagsformer
säkrades.

Herr JOHANNESSON: Herr talman! I
det föreliggande utlåtandet har utskottet
haft att ta ställning till fyra stycken
motioner, två och två likalydande, väckta
inom båda kamrarna, som tagit upp
till behandling frågan om lånegränserna
för den statliga kreditgivningen på bostadsproduktionens
område. Motionerna
syftar här i första hand till att få sådana
former på det statliga kreditstödet
att, som det heter, fri konkurrens på lika
villkor skulle uppnås och säkras.

Om jag uteslutande skulle hålla mig
till utskottets utlåtande och dess hemställan
och ställa dem i relation till reservanternas
yrkande, skulle jag, herr
talman, kunna bli ganska fåordig. I sak
har nämligen såväl utskottet som reservanterna
önskat att frågan, sådan utvecklingen
på bostadsproduktionens område
för närvarande är, skall bli föremål
för utredning, även om vi haft delade
meningar om på vilket sätt detta
skulle uttryckas. Men då de likalydande
motionerna i andra kammaren är undertecknade,
den ena, högermotionen, av
herr Hjalmarson in. fl., och den andra,
folkpartimotionen, av herr Ohlin m. fl.,
och jag därmed väl får betrakta dem
som partimotioner, skulle jag vilja med
några ord beröra de synpunkter, som
har tagits upp i motiveringen i motionerna
och granska dem, eftersom jag
anser det angeläget att här i kammaren
få tillfälle att ifrån utskottsmajoritetens
sida också framföra några synpunkter
på dessa problem.

Det heter nämligen i högermotionen,
nr 299 i denna kammare, att den fria
konkurrensen på lika villkor för de olika
företagsformerna inom bostadsproduktionens
område skulle kunna uppnås,
enligt motionärernas mening, genom

att på sätt här klart sagts ut, den nuvarande
lånegränsen för enskilda byggnadsföretag,
som nu är 85 procent, höjes
till 90 procent, och att den nuvarande
lånegränsen för kooperativa bostadsföretag,
95 procent, respektive hela
beloppet, d. v. s. 100 procent för allmännyttiga
bostadsföretag skulle sänkas
till 90 procent. Detta utsäges i folkpartimotionen
inte fullt lika klart men ändå
så tydligt, att man kan utläsa att det i
själva verket är samma tankegångar som
ligger till grund för yrkandet i folkpartimotionen.

Det kan för den ytlige betraktaren synas,
som om man här, om man ginge
till beslut i den frågan och lät alla olika
företagsformer på bostadsproduktionens
område få en till sin belåningsgräns likartad
ställning —- d. v. s. liggande på 90
procent för alla formerna — därmed
skulle ha uppnått en gemensam utgångspunkt
för de olika företagsformerna.
Enligt min mening måste emellertid
en sådan till synes formell enhetlighet
vara alldeles felaktig, ty i själva verket
kommer den i sak att leda till att det
skulle bli motsatsen till lika villkor.

Jag skulle vilja motivera detta genom
att jämföra å ena sidan vad som är ett
allmännyttigt bostadsföretag och å andra
sidan vad som är ett enskilt byggnadsföretag.
De allmännyttiga bostadsföretagen,
som under senare år blivit en företagsform
på bostadsproduktionens område
och som spelar en mycket avgörande
roll, är ju i själva verket den
form, i vilken den statliga företagsamheten
på området har klätt sig. Här är
det alltså fråga om att det allmänna bygger.
I detta byggande har genom ett flertal
riksdagsbeslut uppdelningen mellan
det allmänna som statlig del och som
kommunal del blivit sådan, att staten har
påtagit sig att finansiera denna allmänna
bostadsproduktion, medan man så att
säga uppdragit åt kommunerna som exekutivorgan
att utföra denna produktion,
att planera, projektera och verkställa utförandet
i verkligheten. Den ekonomiska
sidan av saken, långivningen och rabatterna,
har staten påtagit sig. Det står
väl fullt klart att om det allmänna byg -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 121

Ang. den statliga
ger, ligger det inte inom möjligheternas
gräns för det allmänna att kunna påräkna,
såsom det redan sades i bostadssociala
utredningen, något enskilt kapital,
som skulle vilja gå in i toppen, utan
att det måste bli det allmänna som sörjer
för den kreditgivning, som här behövs.

I båda motionerna, men framför allt
i högermotionen, har uttalats att även
de allmännyttiga företagen borde få ta
sin risk till 10 procent. I sak måste det
innebära, att man menar att kommunerna,
en annan del alltså av det allmänna,
skall göra upplåningar för att gå in
med de 10 procenten och därmed ta risken.
Ja, först och främst måste man ju
säga sig att den form, under vilken kommunerna
redan nu är med och delar ansvaret,
är bättre än den form, som här
föreslås, ty nu är det på det sättet, att
om ett allmännyttigt företag, som står
direkt under kommunens kontroll, på
något sätt skulle misssköta sig, så att
förluster uppstår, skall kommunen till
20 procent stå för riskerna. Jag tycker
alltså att ur den synpunkten är risktagandet
större under nu gällande former
än under de former, som här föreslås.
Ett allmännyttigt företag kan ju inte
heller — förutom att det är omöjligt att
få något enskilt kapital att gå in i toppen
— genom sin konstruktion på något
sätt under årens lopp bli självfinansierande,
ty inom dessa förtag får icke någon
vinst uppstå. Det betyder alltså att
en omläggning i motionernas syfte skulle
innebära, att vi finge en uppdelning av
kreditgivningen mellan stat och kommun,
därvid, såsom redan sagts i annat
sammanhang, kommunerna kanske kunde
få något svårare än staten att få dessa
lån, — de kanske också bleve något
dyrare — men dessa risker skulle man
ta. Jag vet inte på vilket sätt man ser
på denna fråga, om man tror att det
skulle gagna dem som skall gagnas av
produktionen, d. v. s. hyresgästerna.
Produktionen måste i själva verket bli
dyrare, och det måste bli svårare för
småkommunerna att klara dessa frågor
än det varit hittills.

Om man ser på den enskilde bygg -

kreditgivningen till bostadsproduktionen.

nadsföretagaren — och det är ju med
denne jämförelse göres och det är ju
han som skulle få lika villkor — ställer
jag först den frågan, vilken enskild företagsform
i vårt land som har ett sådant
stöd från det allmännas sida som
de enskilda byggnadsföretagarna, vilka
ju dock numera har fått en statlig kreditgivning
upp till 85 procent och under
senare år i allt större utsträckning
upp till de 90 procenten. Om man över
huvud taget skall tala om enskild företagsamhet
i fortsättningen på detta område,
måste det väl innebära, att finansieringen
till viss del sker från enskilt
håll. I annat fall blir ju företagen gradvis,
även de allmännyttiga, företag, där
samhällets kontroll sätter in på samma
sätt och vinstbegränsningar görs på
samma sätt som i de nu gällande formerna
för de allmännyttiga företagen. Den
enskilde byggnadsföretagaren betraktar
ju sin fastighet som ett affärsföretag.
Ur detta affärsföretag skall han kunna
ta någon vinst. Det är ju stimulansen
för den enskilda byggnadsföretagsamheten,
och såsom förvaltare av fastigheten
vill han också ta ut en vinst för egen
del. Om denna stimulans tas bort, har
ju därmed all stimulans för det enskilda
bostadsföretagandet försvunnit, och
den, som i likhet med mig önskar, att vi
skall ha effektivitetsbefrämjande konkurrens
på detta område, måste ju se
till att något av denna stimulans finns
kvar. Om man i detta fall beträffande
långivningen skulle gå upp i paritet med
vad som gäller för de allmännyttiga företagen,
måste konsekvensen därav bli
att den drivkraft, som här skulle finnas,
tas bort.

Jag skulle här vilja tillfoga att det kan
ifrågasättas, om inte utvecklingen egentligen
har ridit fortare än motionärerna
uppmärksammat. För ögonblicket tycks
det vara så, trots 90-procentig långivning,
att det inte finns något riskvilligt
enskilt kapital som är berett att i större
utsträckning gå in i bostadsproduktionen.
Jag tror därför -—• med belägg som
jag kan lämna i debatten, om så behövs
— att situationen redan är den, att inte
ens en höjning av belåningsgränsen till

122

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. den statliga kreditgivningen till bostadsproduktionen.

90 procent för de enskilda företagarna
skulle vara tillräcklig.

Därefter kanske jag kan få övergå till
att tala något om utskottets respektive
reservanternas olika ståndpunktstaganden.

Man har önskat få till stånd en speciell
utredning, som skulle ta upp frågan
om de olika lånegränserna för skilda
företagsformer. Utskottet säger klart,
med hänvisning till remissinstansernas
utlåtanden, att den nu sittande 1951 års
bostadsutredning — även om inte i detalj
angivna direktiv på den punkten
finns — självklart måste ta upp detta
spörsmål, eftersom den tar upp hela frågan
om den framtida bostadspolitiken.
Reservanterna vill ytterligare, att riksdagen
direkt i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära en sådan komplettering av
direktiven. Jag vågar försäkra kammarens
ärade ledamöter, att om de går på
utskottets linje, så kommer denna fråga
att prövas i 1951 års bostadsutredning.

Vill man gagna de enskilda bostadsbyggarna
just nu, tror jag att det skulle
varit riktigare att helt enkelt motionera
om en ökning av den statliga belåningsgränsen
för de enskilda bostadsbyggarna.
I själva verket befinner sig nämligen
dessa företagare nu i en finansieringskris.

Jag tycker inte att det skulle gagna
de syften, som i övrigt anges i motionerna,
nämligen att öka bostadsproduktionen
i vårt land, om man minskade den
statliga kreditgivningen till de allmännyttiga
och kooperativa företagsformerna
inom bostadsbyggandet. Vi vet ju, att
dessa företagsformer därigenom skulle
råka ut för samma kreditsvårigheter som
den enskilda företagsamheten, och slutresultatet
skulle bli ytterligare svårigheter
för alla former av bostadsproduktion
samt minskning av den totala bostadsproduktionen.
Följden skulle alltså bli
motsatsen till vad högermotionen inledningsvis
anför om angelägenheten av att
vi utnyttjar alla våra resurser för att
öka bostadsproduktionen just nu.

Slutligen skulle jag vilja säga, herr
talman, att de sista raderna i högermotionen
nr 299 i denna kammare -—- som

talar om angelägenheten av en friare
konkurrens mellan de olika företagstyperna
också vad beträffar driftskostnaderna,
med exemplen underhåll och
bränsleförsörjning angivna — är för mig
och andra, som sysslar med hithörande
frågor, fullkomligt obegripliga. Den fria
konkurrensen i fråga om driftskostnaderna
föreligger nämligen redan nu utan
några som helst inskränkningar. Alla de
nuvarande företagsformerna måste sköta
och underhålla sina fastigheter med
samma liyreslagstiftningskontroll, de har
alla samma kostnader för bränsleförsörjningen,
och övriga förvaltnings- och
driftskostnader är fullkomligt likartade.
Här föreligger alltså en ohämmad fri
konkurrens.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr NORDENSON: Herr talman! När
jag begärde ordet på denna punkt, räknade
jag med att kunna göra mitt inlägg
mycket kort, men herr Johannessons
yttrande föranleder mig att kanske
gå litet djupare in på saken.

Han har nämligen här upptagit till
diskussion hela det sakproblem, som
ligger bakom motionerna, något som jag
inte tänkt mig att det skulle finnas anledning
att göra nu i kväll. Han har diskuterat
de olika alternativ till problemets
lösning, som kan tänkas komma
fram vid en utredning. Jag tror att det
skulle föra för långt, om vi skulle fördjupa
oss i det spörsmålet, och dessutom
får vi mycket snart anledning att
återigen ta upp dessa frågor, nämligen
när statsutskottet framlägger sitt utlåtande
om formerna för stödet till bostadsproduktionen
med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i ärendet.

Jag vill understryka att utskottsmajoritetens
och reservanternas yrkanden —
såsom herr Johannesson också medgav
— i sak ligger varandra mycket nära.
Bägge förutsätter att dessa problem skall
bli föremål för en utredning. Utskottsmajoriteten
har i själva verket liksom
reservanterna accepterat motionärernas
önskemål, att »en effektivitetsfrämjande

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 123

Ang. utgivande av ett värdefast obligationslån.

konkurrens mellan olika företagsformer
inom bostadsproduktionen skall upprätthållas».
Men detta måste ju också innebära
att den blivande utredningen tar
upp problemet, huruvida de olika företagsformerna
skall få lika förmåner i
fråga om lånen. Skall det verkligen bli
en effektivitetsfrämjande konkurrens,
måste man självfallet utgå ifrån att de
konkurrerande parterna startar under
likartade förhållanden. Jag tycker alltså
för min del, att den saken ligger i majoritetens
tankegång.

Majoriteten förutsätter nu, att den utredning,
som igångsatts av 1951 års bostadsutredning,
skall komma att uppmärksamma
det här väckta spörsmålet
utan vidare, och anser det därför inte
nödvändigt att göra en hänvändelse till
Kungl. Maj:t och begära kompletterande
direktiv för utredningen. Att vi har begärt
det, beror på det sätt, varpå bostadsutredningen
har yttrat sig. I sitt
svar på remissen av motionen har bostadsutredningen
visserligen ställt sig
förstående till motionärernas önskemål,
och utredningen finner det naturligt att
den vid översynen av formerna för statens
finansiella stöd till bostadsproduktionen
även får pröva de här väckta frågorna.
Utredningen förklarar också att
den inte har något att erinra mot att dess
direktiv kompletteras i den riktningen.

Vi reservanter har i detta uttalande
tyckt oss finna, att utredningen visserligen
är intresserad av problemet i fråga
men att den själv anser, att den borde
få ett klart besked, huruvida ifrågavarande
spörsmål skall av utredningen
upptagas. Nu har visserligen herr Johannesson
sagt, att han anser det klart
att utredningen skall uppta spörsmålet,
men det framgår inte fullt klart av utredningens
eget svar.

Under sådana omständigheter har vi
ansett det riktigt att den positiva inställning
till motionärernas önskemål, som
utskottet intar, också finge komma till
uttryck i en direkt hemställan till Kungl.
Maj:t om en komplettering av direktiven.
Det föreligger, som herr Johannesson
medgivit, inte någon egentlig skiljaktighet
mellan utskottsmajoritetens och

reservanternas yrkanden, men vi reservanter
har ansett att önskemålet om frågans
upptagande inom utredningen bör
komma till klart uttryck genom att man
hos Kungl. Maj:t hemställer om en komplettering
av utredningens direktiv.

Jag ber, herr talman, på den grunden
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. utgivande av ett värdefast
obligationslån.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande utgivande
av ett värdefast statligt obligationslån.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 353 i första kammaren av herrar
Holmbäck och Bergvall och nr 461 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en
utredning rörande utgivande av ett värdefast
statligt obligationslån, varå teckningsrätt
skulle tillfalla pensions- och
livförsäkringsinstitutioner i avsikt att bereda
pensioner och livförsäkringar upp
till ett visst maximibelopp något skydd
mot den värdeminskning, som inflationen
eljest medförde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 353 och
II: 461 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Schmidt och Ngberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,

124 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. utgivande av ett värdefast obligationslån.

reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av de likalydande motionerna I:
353 och II: 461, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att 1951 års penningvärdeundersökning
även måtte få i uppdrag
att utreda möjligheterna för utgivande
av ett värdefast, statligt obligationslån.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att endast med några
minuter förlänga kvällens debatt.

Den motion, som i utskottsutlåtandet
är föremål för behandling, har i andra
kammaren väckts av herr Ohlin m. fl.
och i denna kammare av herr Bergvall
och mig. Motionen går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om en utredning rörande
utgivande av ett värdefast statligt obligationslån,
varå teckningsrätt skulle tillfalla
pensions- och livförsäkringsinstitutioner.
Tanken i motionen är då givetvis
inte att genom lånet motverka inflationen
över huvud taget, utan tanken är
att ge en viss kategori av sparare, som
genom att de investerat för längre tid
drabbas särskilt svårt av inflationen, en
möjlighet att i någon mån undgå verkningarna
av inflationen.

Utskottet har hört ett flertal myndigheter
och ekonomiska sammanslutningar
om deras åsikt, och de har i allmänhet
ställt sig avvisande mot förslaget.
Utskottet kommer till det resultatet, att
frågan kommer att prövas av den utredning
som i fjol tillsattes för penningvärdefrågan
över huvud taget och
att därför någon skrivelse till Kungl.
Maj:t är onödig. Jag har givetvis inte
någon erinran mot att frågan undersökes
på det sätt, som utskottet ansett vara
riktigt. Jag kommer därför inte att ta
upp någon debatt härvidlag. Men jag
vill till dagens protokoll foga ett par
saker.

Anledningen till att jag varit med om
att väcka denna motion är, att jag en
smula studerat utvecklingen i Frankrike.
Där har frågan om skapandet av
värdebeständiga obligationer varit under
debatt särskilt under det sista halv -

året. Den togs upp av den kommission
av den franska nationalförsamlingen,
som hade att göra med den franska budgetens
stadfästande. I februari i år försökte
man i Frankrike åstadkomma dylika
värdebeständiga obligationer såtillvida,
att man utfärdade teckningserbjudande
beträffande lån, för vilka den
franska kolindustrien skall stå såsom
låntagare och som skall garanteras av
den franska staten. Vid dessa lån skall
både räntor och kapital ställas i viss relation
till de inkomster, som kolgruvorna
ger. Där har vi alltså ett försök att genomföra
tanken.

Ytterligare tillkommer att under den
senaste regeringschefen i Fankrike, M.
Pinav, det har varit under stark diskussion
att utlägga ett stort franskt statslån
av värdebeständig typ. Det stod
hland annat i går i en av de ledande
franska tidningarna en uppgift, att den
franske premiärministern kanske redan
i dag skulle framlägga sin uppfattning
om hur ett sådant lån skulle konstrueras.
I varje fall finns det stor möjlighet att i
mitten av denna månad en plan skall
framläggas för ett sådant statslån.

Vad jag velat ha antecknat till protokollet
är att vid de nu angivna förhållandena
denna fråga nog är av den arten,
att vi kanske mycket snart kan bygga
på aktuella erfarenheter från ett av
Europas stora länder angående utfärdande
av ett värdebeständigt lån. Då kanske
vi kan bli i tillfälle att se vilken inverkan
ett dylikt lån kan ha hland annat
på sparandet. Om den omständigheten,
att man kan erbjuda åt spararna
ett lån med en garanti för att de verkligen
får tillbaka realinnehållet av vad
de sparar, skulle befrämja sparverksamheten,
skulle lånet vara ett mycket viktigt
medel i utvecklingen mot bättre förhållanden
på penningväsendets område.

Herr NORDENSON: Herr talman! Vi
har nu framför oss tre utlåtanden från
bankoutskottet, som alla behandlar motioner,
där man har begärt utredningar
om olika frågor. Jag har för min del i
alla tre fallen kommit att biträda majo -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 125

Om utredning rörande sparandets struktur m. m.

ritetens ståndpunkt, som går ut på att
man inte skall tillsätta särskilda utredningar
för frågornas behandling. Det
förefaller mig, som om vi har anledning
att inte sätta i gång med stora utredningar,
om det inte finns starka skäl till det,
och i dessa fall har jag inte kunnat finna
att de föreliggande skälen verkligen
är övertygande. De problem, som här behandlas,
är — det gäller åtminstone flertalet
av dem — sådana, att de kan bliva
sakligt behandlade i andra sammanhang
genom redan förefintliga utredningsorgan.

Man har genom förslagen rullat upp
mycket stora och komplicerade problem.
Det har i remissvaren riktats en
hel del allvarliga anmärkningar mot förslagen.
Man kan naturligtvis ha mycket
olika åsikter på detta område, men då
jag biträder utskottsmajoritetens avvisande
ställningstagande, är huvudargumentet,
att problemen om de lämpliga
åtgärderna för penningvärdets stabiliserande
är föremål för undersökning inom
konjunkturinstitutet och 1951 års penningvärdeutredning.
Utredningsmännen
kan väntas ta upp hela problemkomplexet
och således även de frågor som
här är aktualiserade, och då har det
synts mig onödigt, att sätta i gång ytterligare
utredningar, som kanske i själva
verket bara skulle komplicera arbetet.
Under sådana omständigheter har jag
också för min del kunnat biträda avslagsyrkandet.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Av
mitt anförande framgick, att jag inte
hade någon erinran att göra mot att utredningen
äger rum på det sätt som utskottet
och herr Nordenson tänkt sig. Må
det emellertid tillåtas mig att avslutningsvis
uttrycka den förhoppningen att
denna utredning, som är av en utomordentligt
stor vikt, måtte bedrivas med
något större fart än som man tyvärr
ibland ser från statliga utredningars
sida.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om utredning rörande sparandets
struktur m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om en utredning rörande sparandets
struktur m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 300 i första kammaren av herr
Ohlon m. fl. och nr 392 i andra kammaren
av herr Ohlin in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en utredning rörande
sparandets struktur, omfattning och motiv,
i avsikt att underlätta en ekonomisk
politik, som på lång sikt befrämjade det
frivilliga sparandet och undveke att
hämma detsamma.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 300 och
II: 392 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Schmidt och Nyberg
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 300 och II: 392, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en utredning rörande sparandets struktur,
omfattning och motiv, i avsikt att
underlätta en ekonomisk politik, som på
lång sikt befrämjade det frivilliga sparandet
och undveke att hämma detsamma.

Herr OHLON: Herr talman! Herr Nordenson
har redan yrkat bifall till bankoutskottets
utlåtande i ärendet och avslag
på reservationen med den motiveringen,
att man inte bör begära någon utredning
utan att starka och sakliga skäl kan förebringas
för densamma.

Den motion som det här är fråga om

126

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om utredning rörande sparandets struktur m. m.

rör sparandets struktur, omfattning och
motiv. Jag vill ge bankoutskottet det erkännandet,
att bankoutskottet har gått
grundligt till väga vid behandlingen av
motionen. Det har begagnat sig av ett
vidsträckt remissförfarande, och alla de
institutioner och myndigheter som yttrat
sig har vitsordat den begärda utredningens
behövlighet med undantag av
bankföreningen och riksbanksfullmäktige.
Att bankföreningen har ställt sig avvisande
har berott därpå, att den anser
att frågan om sparandets förutsättningar
redan är avklarad. Föreningen säger ju,
att om vi bara får en stabilisering av
penningvärdet och en lindring av skattetrycket,
så behövs det inga sparstimulerande
åtgärder i övrigt.

Jag undrar om ändå inte bankföreningen
har tagit litet för enkelt på sin
uppgift. I Amerika försiggår en mycket
grundlig forskning på detta område. Vi
fick en glimt av den i första häftet av
Ekonomisk Revy detta år, och det har
visat sig att detta problem har mycket
större och mer djuplodande aspekter än
man i första ögonblicket skulle vara böjd
för att tro. Det är inte bara fråga om en
stabilisering av penningvärdet och om
skattetrycket; det är ytterligare andra
inflytelser som kommer in i sammanhanget.

Riksbanken däremot avböjer en särskild
utredning genom att hänvisa till
det arbete som försiggår inom 1951 års
penningvärdeundersökning. Bland de remissinstanser
som mera positivt har uttalat
sig till förmån för utredning i motionens
syfte är just 1951 års penningvärdeundersökning
i samarbete med
konjunkturinstitutet. Konjunkturinstitutet
och ifrågavarande sakkunniga lärm
nar en analys av frågan, som finns redovisad
i utskottets utlåtande, och de säger
ifrån, att en del av de intrikata
spörsmål som det här är fråga om kan
konjunkturinstitutet och penningvärdeundersökningen
klara av, särskilt om de
lyckas att etablera samarbete med vissa
statliga verk — de nämner socialstyrelsen,
statistiska centralbyrån och riksräkenskapsverket.
Men sedan uttalar konjunkturinstitutet
och de ifrågavarande

sakkunniga, att för en del av de uppgifter
som det här gäller att undersöka för
att få fram en del av det material som
behövs, finns det inga resurser vare sig
hos konjunkturinstitutet eller hos någon
av de berörda myndigheterna. Det behövs
en stickprovsundersökning på vissa
områden som komplement till vad
dessa institutioner skulle kunna åstadkomma.
Vidare framgår det av de sakkunniga
instansernas yttrande, att det
behövs ledning och samordning av utredningen
samt en slutlig bearbetning
och redovisning av utredningens material.

Det vill alltså synas som om konjunkturinstitutet
här skulle önska ett komplement
till den apparat som institutet
redan har för dessa undersökningar, och
jag beklagar att bankoutskottet inte har
tagit fasta på konjunkturinstitutets yttrande
i detta avseende.

Jag skulle kunna nöja mig med detta,
men jag vill hänvisa till att Svenska
jordbrukskreditkassan, Svenska försäkringsbolagens
riksförbund, Svenska sparbanksföreningen
och även riksgäldsfullmäktige
i sak mer eller mindre klart
har anslutit sig till motionens syfte.

Vad jag nu skulle önska, herr talman,
det är att på grundval av de yttranden
som här har kommit fram Kungl. Maj :t
finner det vara angeläget att ge konjunkturinstitutet
och 1951 års penningvärdeundersökning
de resurser som behövs
för att denna fråga verkligen skall
kunna allsidigt penetreras. Eftersom
bankoutskottet i sitt i stort sett välvilliga
yttrande ändå inte tagit fasta på
detta, måste jag, herr talman, yrka bifall
till den reservation som har avlåtits
i bankoutskottet av herrar Schmidt
och Nyberg.

Herr SVÄRD: Herr talman! Om herr
Ohlon har så små anspråk på entusiasm
att han anser, att det yttrande över hans
motion, som penningvärdeundersökningen
har avgivit, är präglat av entusiasm,
så tycker jag att hans anspråkslöshet
också skulle sträcka sig därhän att han
vore nöjd med de allmänt välvilliga omdömen
om det intresse för sparandets

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 127

Om utredning rörande sparandets struktur m. m.

problem, åt vilket folkpartiet bär givit
uttryck, som bankoutskottet anför i sitt
yttrande.

Vad reservanterna i själva verket här
begär är något slags djuplodande vetenskaplig
undersökning av ett sedan gammalt
utomordentligt omtvistat nationalekonomiskt
problem. Man begär något
slags —• ja, vi kan kalla det långtidsutredning
på sparandets speciella område,
och man begär denna utredning därför
att den tydligen skall bilda grund
för den kommande ekonomiska politiken.

Sin uppfattning om vad utredningen
skall syssla med har reservanterna angivit
i följande ord: »Även i en vidare
bemärkelse, nämligen i avseende på det
mänskliga beteendet i ekonomiska frågor
i allmänhet, kan den föreslagna utredningen
belysa nya sociala-ekonomiska
problemställningar.»

Det är naturligtvis synnerligen intressant
att få det mänskliga beteendet i
ekonomiska frågor i allmänhet belyst,
men man kan ju fråga sig, om detta är
ett lämpligt objekt för en statlig utredning.

Det är ytterligare en synpunkt som åtminstone
för mig har spelat en viss roll,
då jag anslutit mig till bankoutskottets
majoritet, nämligen den att en utredning
av det slag motionären här tänkt
sig ju endast skulle kunna utföras av
nationalekonomer. Landets nationalekonomer
är i dag så väl sysselsatta, att
för deras del någon avmattning av översysselsättningskonjunkturen
inte torde
behöva befaras. Behovet av nationalekonomer
har ju, herr Ohlon, till och med
blivit så stort, att man måst vända sig
till Göteborg för att få förstärkning i
facket. Jag betvivlar därför att det skulle
vara möjligt att ens i Göteborg leta
upp det behövliga antalet nationalekonomer
för denna utredning om »det
mänskliga beteendet» i ekonomiska sammanhang.

Av den orsaken har jag anslutit mig
till majoriteten inom utskottet, och jag
förmodar att licrr Ohlon skulle ha gjort
detsamma, om motionären hade varit
någon annan.

Herr OHLON: Herr talman! Vad som
här begärs är ingenting annat än vad
som försiggår i de anglosaxiska staterna.
Universitetet i Michigan är därvid
ett centrum för denna forskning, och
den har iscensatts av den centrala bankorganisationen
i Amerika, nämligen Federal
Reserve Board. Undersökningen
gäller inte bara konsumenternas ekonomiska
föreställningar utan även deras
planer och beteenden, eftersom i allt
ekonomiskt handlande psykologiska faktorer
spelar in. Det tycks vara okänt för
herr Svärd, men det kan inte hjälpas att
så är förhållandet. Betecknande är, att
den som står i centrum för denna forskning
i Michigan är en herre, vars professur
omspänner så väl nationelekonomi
som psykologi.

Jag tycker nog, att när de ledande finansinstituten
i Amerika genom sitt
handlande har vitsordat behovet av dylika
undersökningar, står man på lika
fast mark som om man stöder sig på
herr Svärds auktoritet.

Herr SVÄRD: Herr talman! Jag skall
bara uttala den förhoppningen, att folkpartiet
inte i framtiden kommer att motionera
om utredningar i alla de avseenden,
där vetenskapliga undersökningar
utförs vid olika amerikanska universitet.
Man behöver inte vara en särskilt
ivrig läsare av amerikansk press och
amerikanska tidskrifter för att få en viss
föreställning om den vittfamnande anda,
som kännetecknar vissa grenar av modernt
amerikanskt vetenskapligt liv, och
jag tillåter mig uttala förhoppningen, att
folkpartiets politiska intentioner inte
måtte bli lika vittfamnande.

I övrigt tror jag att en framställning
om en utredning av den föreslagna arten
snarare borde ha gjorts under åttonde
huvudtiteln, vilken ju behandlats tidigare
i dag, än i detta sammanhang.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

128 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om åtgärder för främjande av
kapitalbildningen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen i landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 352 i första kammaren av herr
Lindblom m. fl. och nr 477 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet
av en utredning, inkluderande företrädare
för arbetsmarknadens parter
och med uppdrag att anlita in- och utländsk
expertis med sakkunskap på i
motionen berörda områden, i syfte:

1) att undersöka förutsättningarna för
att genom skattereformer stimulera tilllämpningen
inom det enskilda näringslivet
av vinstandelssystem med särskild
hänsyn till angelägenheten att främja
kapitalbildningen genom att bereda de
anställda ökade möjligheter till sparande
och uppnå större effektivitet i produktionen,

2) att undersöka förutsättningarna för
vinstandelsmetodernas tillämpning inom
av det allmänna ägda företag i branscher,
där de befunne sig i en effektiv
konkurrens med enskilda företag på lika
villkor,

3) att pröva möjligheterna och lämpligheten
av sådana ändringar i skattelagstiftningen,
att utvecklingen av ny företagsamhet
och därtill knuten kapitalbildning
underlättades,

4) att undersöka det allmännas möjligheter
att genom en ändring eller komplettering
av rådande lagstiftning underlätta
tillkomsten av investeringsbolag
med låga aktievalörer eller andra liknande
institutioner i avsikt att skapa
en fördelaktig form för mindre inkomst -

tagares sparande och öka tillgången på
aktivt kapital,

5) att framlägga de förslag till åtgärder,
vartill utredningen föranledde.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
352 och II: 477 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Schmidt och Nyberg, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna I:
352 och II: 477, fatta beslut på sätt i reservationen
närmare angivits.

Herr PETRÉN: Herr talman! Alla är vi
på det klara med att det gäller att hålla
sparandet uppe och söka öka det, om vi
skall kunna verkställa de investeringar
vi anser nödvändiga och som behövs för
ett fortsatt framåtskridande i samhället.

Vad som har gjort att sparandet under
de senaste åren gått tillbaka är framför
allt det fallande penningvärdet och
det stigande skattetrycket. För detta bär
åtminstone i mycket hög grad regeringens
politik ansvaret. Jag skall inte här
gå in på den ekonomiska politik som regeringen
har fört under de gångna åren
och de misstag som där har begåtts.
Även om penningvärdet nu skulle stabiliseras
och skattetrycket lätta och därigenom
det totala sparandet öka, är det
därmed inte säkert att sparandet får den
inriktning, som mest gynnar ett framåtskridande
och en expansion av vårt näringsliv.
Det finns stora risker för att det
i framtiden kommer att råda brist på
riskvilligt kapital. Det har visserligen
inte varit någon brist på kapital inom
industrien under de senaste åren; det
har inte varit någon brist på kapital för
investeringar, men vi vet hur dessa investeringar
framför allt har kunnat ske,
nämligen genom självfinansiering inom
bolagen. Det är inte detsamma som ett
tillskott av riskbärande kapital.

Vi har inte anledning att räkna med
den tillgång på riskvilligt kapital som

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

129

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

behövs i framtiden. Det finns många
skäl till detta antagande. Vi bör också
ha klart för oss att konjunkturerna kan
svänga. Kanske blir det inte samma
vinstmöjligheter mer. Vi vet också att
de stora förmögenheterna har varit den
källa, som man förr haft att ösa ur när
det gällt att få fram riskvilligt kapital.
Den tiden är i stort sett förbi. Det gäller
då enligt vår mening att söka sig
fram på nya vägar så att vi inte blir
ställda utan tillgång på det kapital som
behövs för ny företagsverksamhet, realiserande
av värdefulla initiativ och en
expansion av näringslivet.

Det är mot den bakgrunden som det
från vårt håll i en motion har yrkats på
utredningar inom områden, där vi tror
att man kan finna bidrag till lösningen
av kapitalbildningens problem. Resultatet
av ett företags verksamhet beror ju
på en samverkan mellan kapital och arbete.
För oss, som aldrig kunnat se berättigande
i ett motsatsförhållande mellan
kapital och arbete, har det tvärt om
varit av största intresse att beakta de
vägar som man kan finna för att få ett
närmande mellan kapital och arbete. Vi
har under senare tid kunnat iaktta hurusom
i utlandet inom ett ganska stort
antal företag har ordnats med andel i
vinst och delägarskap inom företagen.
Detta är inte bara ett sätt att ge den anställde
ökat intresse för resultatet av
hans arbete. Det kan också vara en väg
att underlätta kapitalbildningen. När det
gäller delägarskap är detta ju uppenbart,
och samma möjligheter finns också med
vinstandelarnas placering i det egna företaget.

Detta är i mångt och mycket ett oprövat
område. Det är oprövat kanske framför
allt i vårt eget land. Vi har inte
många exempel av detta slag. Jag är
emellertid övertygad om att det skulle
vara av stort värde att vinna ökade erfarenheter
på detta område. Det finns
säkerligen inga generella metoder, som
kan tillämpas på alla håll. Det finns
också säkerligen många områden, där
sådana system över huvud taget icke
lämpar sig, men det hindrar inte att det

9 Första kammarens protokoll 1952. .Yr 16.

inom en viss sektor kan vara en önskvärd
väg.

Det är av den anledningen som här i
motionen yrkas på en utredning om hur
man skall kunna underlätta försök med
sådana företagsformer som andel i vinst
och delägarskap. Det finns möjligheter
att genom åtgärder på beskattningens
område stimulera till en sådan utveckling
och därigenom skaffa oss vidare erfarenheter.

När det blir brist på riskvilligt kapital,
kommer det i första hand att drabba nylöretagandet
— det blir och är redan
svårt för dem som söker bilda nya
företag att få det erforderliga kapitalet.
Det är då all anledning att undersöka,
hur man skall kunna underlätta kapitaltillförseln
för startande av företag. Man
kan därvid tänka sig flera olika vägar.
Fn väg, som är omnämnd i motionen, innebär
att man via beskattningen möjliggör
en kvittning mellan vinstår och förlustår
för nystartade företag. Det finns
säkerligen åtskilliga andra vägar, som
man kan gå för att få fram riskvilligt kapital.
Det bör också prövas vägar att
kanalisera spararnas medel, så att dessa
kan komma företagsverksamheten till
godo. Det finns i utlandet åtskilliga exempel
på hur man genom särskilda investeringsbolag
för spararna — med aktier
i små valörer — har möjligheter att
med bibehållen viss trygghet för placeringarna
underlätta att spararnas medel
kommer ut i näringslivet som riskbärande
kapital.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
fogad vid utskottets betänkande.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det råder
säkerligen inga delade meningar om nödvändigheten
att främja kapitalbildningen,
speciellt i fråga om riskvilligt kapital.
Jag tror att i det avseendet är alla
ense inom riksdagen och inom näringslivet,
vare sig de gör sin insats som arbetstagare
eller som företagare. Det är
alltså inte den frågan som diskuteras
här, utan vad som här diskuteras är vis -

130 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

sa speciella åtgärder, i huvudsak av skatteteknisk
natur, som folkpartiets motionärer
föreslagit för att nå detta syfte.

Det kan om de framlagda förslagen sägas,
att de är utomordentligt allmänna,
att de saknar konkretion nästan intill
gränsen för vad som är rimligt i en riksdagsmotion.
Det kan också sägas, att
förslagen framlagts för sent. Förslaget
om ökade möjligheter t. ex. för småsparare
att placera medel i investeringsbolag
har ju redan uppmärksammats och framförts
av särskilda sakkunniga. Tanken att
med olika skattereformer främja utvecklingen
av ny företagsamhet har ju ingående
behandlats i 1949 års skatteutredning,
vars betänkande till och med har
vunnit gehör i viss utsträckning hos regeringen.

Av de framlagda förslagen återstår alltså
tanken på det s. k. vinstandelssystemet.
Men inte ens där vill motionärerna
ge sig in på en konkret diskussion, utan
nöjer sig med att vilja undersöka förutsättningarna
att genom skattereformer
stimulera tillämpningen av detta system
i det enskilda näringslivet och i allmänägda
företag.

Varje förslag som syftar till att öka
känslan av samhörighet emellan företagens
anställda och företagen är väl värt
att överväga. Varje sådant förslag närmar
sig det både mänskligt och ekonomiskt
kanske mest centrala problemet i
nutiden. Jag är ledsen att behöva säga
att jag för min del tror, att systemet
med vinstandelar icke innebär någon
lösning. Det är ju inte någon ny tanke.
Den är mycket gammal. Det är en tanke
som återupptäckes på nytt ungefär vart
tionde år och då framstår i all sin glans,
men som sedan mycket snart förlorar
den.

Det avgörande skälet mot vinstandelssvstemet
är emellertid enligt min mening
att arbetsmarknadens parter icke
har visat något som helst intresse härför.
De kan väl snarare anses ha visat
en viss aversion emot det. Motionärerna
och majoriteten i utskottet är överens
om att ett system med vinstandelar kan
tänkas genomfört endast på frivillighetens
väg, vilket ju i realiteten betyder

att det kan tänkas genomfört endast via
arbetsmarknadens organisationer. Den
uppgift som borde föreligga är alltså att
övertyga dessa organisationer och inte
riksdagen om systemets förträfflighet.

Med dessa ord, herr talman, anhåller
jag att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr UHLÉN: Herr talman! Denna motion
berör ju åtminstone tre olika stora
problem. Jag skall inte uptaga kammarens
tid med att gå in på samtliga. Jag
skall nöja mig med att säga några ord
om vinstandelssystem^, som tycks vara
kärnpunkten i motionen.

Jag vill först och främst bekräfta vad
herr Svärd nyss sade, nämligen att detta
ingalunda — vilket motionärerna inte
bara tror, utan också i motionen säger •—
är någon »ny tanke». Den är tvärtom
mycket gammal. Det är över hundra år
sedan liberalerna började propagera för
vinstandelssvstemet, och redan på 1890-talet gjordes några trevande försök även
i vårt land att vinna gehör för systemet.
Man prövade det i några ytterst få företag
men övergav det efter mycket kort
tid. Någon nämnvärd framgång har systemet
inte haft heller i Amerika, trots
att det haft större framgång där än någon
annanstans. Enligt en ganska säker
uppgift, som jag såg häromdagen, kan
man räkna med att i Amerika omkring
1 procent av de företag, i vilka vinstandelssystemet
över huvud taget kan
praktiseras, nämligen de bolagsägda industriföretagen,
har genomfört systemet
med större eller mindre framgång.

Att man inte har något intresse av
saken på löntagarhåll beror på att man
allmänt har genomskådat syftet med systemet.
Det är ingalunda att gagna löntagarna
men däremot att gagna den privatkapitalistiska
produktionen och det
privatkapitalistiska systemet; det är att
vinna flera anhängare av det privatkapitalistiska
åskådningssättet och framför
allt den privatkapitalistiska mentaliteten.
En borgerlig tidning i Schweiz har
varit tillräckligt ärlig att erkänna detta
i en för övrigt varm rekommendation av

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

131

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

vinstandelssystemet. Tidningen i fråga
har nämligen sagt, att vinsten med genomförandet
av detta system skulle vara
»arbetarnas andliga införlivande med kapitalismen».

Det är naturligtvis detta syfte som
liar inspirerat också folkpartiet både år
1949 och innevarande år. Jag har så
mycket större anledning att påstå det som
folkpartiet vid 1948 års val hade till valparoll
bl. a.: »Alla bör bli kapitalister.»
Det stod till och med på valdagen i en
av de största folkpartitidningarna i vad
som på tidningsspråk ibland kallas för
»band» över hela sidan.

Jag vågar påstå, att denna paroll är
horribel. Det är nämligen fullkomligt
uteslutet att alla skulle kunna bli kapitalister,
såvida man inte tolkar in i begreppet
ett alldeles nytt innehåll. Alla
anställda i ett kapitalistiskt monopolföretag
skulle naturligtvis kunna bli kapitalister
i den bemärkelsen att de delade
företagets vinst. Men i så fall blir det
samhällets övriga medborgare, alltså de
direkta och indirekta köparna av företagets
produkter, som genom priserna på
dessa får betala den utdelning som företaget
kan ge de nya kapitalisterna-arbetarna.
Detta naturligtvis under förutsättning
att de nya kapitalisterna-arbetarna
inte själva får betala sin utdelning på
så sätt att de måste avstå ifrån en del
av den lön, de annars skulle vara berättigade
till, alltså få en utdelning en gång
om året av den lön de själva tidigare har
avstått. Sådana tendenser har ingalunda
saknats, utan tvärtom varit mycket vanliga
i de fall, där man har genomfört
vinstandelssystemet. I vårt land står sålunda
redan kollektivavtalssystemet som
ett avgörande hinder för ett vinstandelssystem
i enlighet med den metoden.

Det måste för övrigt, som jag redan
antytt, anses uteslutet alt alla löntagare
skulle bli kapitalister. Jordbrukets löntagare
kan vid knappast i allmänhet bli
det, hantverkets arbetare lika litet. De
industriella småföretagens arbetare kan
inte bli delägare eller få någon vinstandel,
och inte heller de offentligt anställda.
Småföretagen inom distributionen,
t. ex. småhandlande och andra, kan ju

heller inte dela vinsten med de anställda,
och iiven om de kunde, skulle det
aldrig falla dem in att göra det. Det husliga
arbetets anställda kan inte bli kapitalister
o. s. v.

Vi måste alltså utesluta det stora flertalet
av löntagarna i landet — kanske
ända till två tredjedelar av dem —- från
den möjlighet som folkpartiet har förutsatt,
och därmed är jag inne på frågans
kärnpunkt. Samtidigt med propagandan
för att alla skulle bli kapitalister,
propagerade folkpartiet också 1948 —-och har gjort det även senare — för
»näringslivets demokratisering» som det
hette, vilket ju inte är ett mål utan en
fortlöpande process. Detta är folkpartiets
andra ståndpunkt i frågan.

Vinstandelssystemet och den ekonomiska
demokratien måste ju anses vara
två absolut oförenliga system. Privatkapitalismen
grundar sig på individualismen.
Privatkapitalismen är till och med
ett förtätat uttryck för det individualistiska
åskådningssättet. Ekonomisk demokrati
är raka motsatsen. Det är kollektivism,
grundad på samhällssolidaritet.
Målet för den ekonomiska demokratien
är kort sagt att ställa produktionen och
fördelningen av produktionens resultat
helt och fullt i samhällsintressets, det
vill säga i allas vårt gemensamma intresses
tjänst.

Sista året Per Albin Hansson hade tillfälle
tala i riksdagen uttryckte han här
i första kammaren denna uppfattning på
så sätt, att man genom den sociala eller
ekonomiska demokratien — vilket är
samma sak — eftersträvar »ett samhälle,
där folket bestämmer över gemensamma
tillgångar och dessa används till allas
väl och det allmännas bästa».

I enlighet med denna sant demokratiska
uppfattning skall de fördelar —
utom den rimliga avkastningen på det
investerade kapitalet — som ett företag
åtnjuter, till exempel under en exceptionell
högkonjunktur, genom patenterad
tillverkning, genom monopol eller på
grund av andra omständigheter, inte
monopoliseras av iigarna till företaget
eller av ägarna och de anställda. De bör
via skatterna eller genom anpasssning

132

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

av priserna komma alla samhällets invånare
till del. För den uppfattningen
har även folkpartiet kämpat under den
gångna hösten och vintern genom kampen
för konjunkturvinstbeskattningen.
Det är, herr talman, folkpartiets tredje
ståndpunkt i denna fråga.

Genom vinstandelssystemet skulle ägare
och anställda självklart få gemensamma
intressen av att avpressa allmänheten,
det vill säga köparna av produkterna,
så stora möjligheter till vinstandelar
åt samtliga, som de över huvud taget
kunde. De som finge betala utdelningarna
bleve alltså köparna, det vill säga
först och främst det stora flertalet av
löntagarna, vilka inte skulle ha jämförbara
möjligheter att göra sig själva förmåner
på den övriga befolkningens bekostnad.

I Amerika finns ett institut för befordrandet
av vinstandelssystemet genom
propaganda och på annat sätt. Någon
naiv representant för detta institut bär
förklarat vid ett tillfälle, att vinstandelssystemet
skulle »eliminera klasskampen».
Om resultatet skulle bli vad folkpartiet
i vårt land har förespeglat allmänheten,
skulle det bli precis tvärtom.
Det skulle uppstå en ny privilegierad
klass, den klass som skulle uppkomma
i de företag, som verkligen kunde utdela
vinster till arbetarna utan att arbetarna
själva behövde betala dessa vinster,
alltså arbetarna i de företag, som
på grund av monopolställning eller andra
omständigheter kunde göra sig stora
vinster på allmänhetens bekostnad.
Med en ny privilegierad klass skulle
komma nya klasskampsorsaker och en
ny eller i varje fall en skärpt klasskamp.
Det skulle bli ett allas krig emot alla,
och det har vi sannerligen ingen anledning
att uppmuntra, allra minst genom
särskilda skatteförmåner.

Herr talman, jag hoppas att jag med
dessa ord bär motiverat mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr
Uhlén har här hårt fördömt vinstandelssystem
och delägarskap i industrien
och sagt, att detta är helt emot de an -

ställdas intresse och att de anställda inte
vill vara med om saken.

Det förefaller mig, som om det har gått
herr Uhlén totalt förbi, att vi i detta
land redan har ett om än ringa antal
företag, som tillämpar delägarskap eller
utdelning till arbetarna av del av
vinsten. Jag skulle råda herr Uhlén att
höra med de där anställda, om de är
missnöjda med de förhållanden som där
råder. Jag tror inte att herr Uhlén kommer
att finna att så är förhållandet.

Herr Svärd försökte på allt sätt framställa
yrkandena i folkpartimotionen
som alldeles otydliga och inte sakligt
motiverade. När herr Svärd talade om
vår begäran om utredning hur man skall
kunna stimulera till nyföretagande, hänvisade
herr Svärd till att 1949 års skatteutredning
så uttömmande behandlat den
frågan, att någon utredning inte behövdes.
Jag har, herr talman, varit medlem
av 1949 års skattekommitté. Jag tror att
jag inte i den kommittén på något sätt
var ensam om uppfattningen, att vi inte
slutgiltigt behandlade de problem, som
gällde nyföretagandets svårigheter; det
skedde ingalunda i den kommittén.

Det finns emellertid en sak som jag
är överens med herr Svärd om. Det är
när herr Svärd säger att vinstandelssystem
och delägarskap är någonting
som får tillkomma på frivillig väg. Jag
betraktar detta som någonting så självklart,
att jag inte ansett mig behöva gå
in därpå; sådant kan inte tillkomma genom
lagstiftningsåtgärder. Men just genom
att detta är någonting som får tillkomma
efter initiativ inom de olika företagen
själva och i samförstånd med
arbetsmarknadens parter, tror jag att det
är viktigt att vi får fram ett antal fall,
där sådana system tillämpas, så att vi
har egna erfarenheter att falla tillbaka
på vid framtida överväganden. Den utredning,
som här är föreslagen, kan enligt
min mening tjäna syftet att främja
en sådan utveckling, att vi i ökad omfattning
får fram dylika exempel. Sedan
får väl erfarenheterna visa vad de
kan ge.

Jag förstår mycket väl att herr Svärd
går emot motionens yrkande. Herr Svärd

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

133

Om åtgärder för främjande av kapitalbildningen.

förklarade sig inte alls tro på vinstandelssystem
och delägarskap. Med den utgångspunkten
är det givet att herr Svärd
går emot dessa utredningskrav. Jag ser
emellertid inte saken på det sättet. Jag
tror att det kan ligga mycket av värde
i att få vinstandelssystem och delägarskap,
även om det långt ifrån finnes några
system, som generellt kan komma till
användning.

Herr ELIASSON: Herr talman! Det är
kanske inte omotiverat att även någon
från vårt håll deklarerar några synpunkter
på detta problem.

Jag är ganska förvånad över att samma
problemställning, som fanns i en motion
av två enskilda folkpartister — avstyrkt
av samtliga remissinstanser, när
frågan var före vid 1949 års riksdag —
nu uppenbarar sig i en partimotion.

Jag skall, herr talman, endast säga att
det inte är det mycket tvivelaktiga förslaget
om särskilda åtgärder för att privilegiera
en viss form av sparande, som
främst motiverat att jag anslutit mig till
utskottsmajoritetens uppfattning. Det avgörande
för mig är intresseorganisationernas
ståndpunkt till vinstandelssystemet.
Det torde föga överensstämma med
liberal åskådning att begära en statlig
utredning, när man vet att de berörda
intresseorganisationerna är bestämda
motståndare till att man tar upp problemet
genom en dylik utredning. Om man
läser arbetsgivareföreningens yttrande,
får man, herr Petrén, nästan en känsla
av att man på företagarhåll kanske är
än mer orolig över denna fråga än över
folkpartiets uppslag om konjunkturskatt
i höstas. Om man bär den åskådningen,
att man skall låta arbetsmarknadens parter
lösa detta problem och det finns så
litet av entusiasm inom de berörda organisationerna,
bör man inte påkalla eu
statlig utredning.

Det är en hel del problem som måste
redas ut, och jag tror att man bör vänta
tills de avtalsslutande parterna fått klarhet
i dessa frågor. Det är visserligen här
tal om u/nsfandelssystem, men, herr
Petrén, det skulle intressera mig att veta,
om man också menar att de anställda

skall delta i täckande av förluster som
kan uppstå i olika företag. Inom jordbruket
kan det t. ex. uppstå missväxt.

Det ter sig praktiskt omöjligt för vissa
grupper av anställda att kunna få del i
företagens vinst. Jag tänker då närmast
på de anställda inom jordbruket, hantverket
och anställda hos övriga småföretag.
Ett sådant system, som här föreslås,
skulle leda till irritation bl. a. därför
att näringsgrenarnas marginaler och
möjligheter att redovisa vinster är så
olika. Dessa skäl talar för att man bör
avvakta utvecklingen.

Finns det försök gjorda här i Sverige
med vinstandelssystem — herr Petrén
kommenterade dem med uttrycket, att
erfarenheten får visa, vad denna idé är
värd — bör väl motionärerna kunna
vänta ytterligare någon tid och hoppas
på att de här berörda partorganisationerna
skall komma att uppskatta systemet
och därmed driva fram kravet på
att det skall användas mera allmänt.

Här har Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen, TCO och hantverkets
organisationer ställt sig mycket avvisande
till förslaget. Med hänsyn till
att denna framstöt gjorts trots att man
inom folkpartiet icke är okunnig om
stämningsläget hos avtalsmarknadens
parter, kom jag att länka på historien
om pojken som blev scout och som skulle
göra en god gärning varje dag. En
dag kom denne pojke hem till sin mor
och berättade, att han hade gjort en god
gärning. Vad har du då gjort, frågade
modern. Jo, svarade pojken, jag har
hjälpt två damer över gatan. Men det var
väl inte så märkvärdigt, sade modern.
Jo, mamma, de ville inte över!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

134

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: -

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående sparbanks
inlåning;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj i890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 2 förordningen
den 6 juni 1929 (nr 129) angående
Svenska skeppshypotekskassan, in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckt motion om utredning av
frågan angående effektivare former för
uttagande av ådömd ersättning för vid
bilstölder vållade skador, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en utredning angående lämpliga
regler för placering av omyndigs
penningmedel.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 357 i första kammaren av herr Cassel
m. fl. och nr 471 i andra kammaren
av fru Ewerlöf m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att en utredning i syfte
att utforma lämpliga regler angående
placering av omyndigs penningmedel

måtte snarast igångsättas och att därvid
särskilt 3, 4 och 5 § § i femtonde kapitlet
föräldrabalken måtte omarbetas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 357 och II: 471.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Cassel och fru Hellström,
vilka inom utskottet yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka bifall till motionerna
samt därför hemställa, att riksdagen, i
anledning av förevarande motioner, I:
357 och II: 471, ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
snarast måtte igångsättas för att utforma
lämpliga regler angående placering av
omyndigs penningmedel, därvid särskilt
3, 4 och 5 § § i femtonde kapitlet föräldrabalken
borde omarbetas.

Herr CASSEL: Herr talman! Xär jag
nu har dristat mig att återkomma redan
i år med en ny motion angående utredning
om lämpliga regler för placering
av omyndigs pengar, så har det skett på
grund av två skäl.

Det ena skälet är att penningvärdet
har fortsatt att falla sedan riksdagen behandlade
denna fråga förra året. Detta
har medfört ytterligare förluster för de
omyndiga som enligt lagens huvudregel
haft sina medel placerade i bank eller
som har köpt obligationer.

Det andra skälet är att riksdagsbehandlingen
förra året gav ett något förvirrande
resultat. Det går knappast att
av utskottsutlåtandet och kammardebatten
leta ut vad riksdagen egentligen ansett
om den rätta tolkningen av nu gällande
författningar.

Den springande punkten är här, hur
man skall tolka bestämmelsen i föräldrabalken
kap. 15 5 §, där det står stadgat
förbud mot placering bl. a. i aktier annat
än när särskilda skäl därtill föreligger.
Vad är »särskilda skäl»? När lagen
kom till år 1924, sade utskottet mycket
skarpt och klart ifrån, att särskilda skäl
endast skulle anses föreligga om den
omyndige redan ägde del i ett företag,

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

135

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

som ombildades till aktiebolag, eller om
det skulle ske nyteckning i ett bolag, där
den omyndige redan på grund av arv
eller på annat sätt var delägare. Det var
de två fall, i vilka man tänkte sig att
omyndigas medel skulle få placeras i
aktier. Jag bortser då från förmynderskap
med mycket stora tillgångar.

I utskottsutlåtandei vid 1951 års riksdag
refereras ett uttalande av Stockholms
förmyndarkammare och ett annat
uttalande av justitierådet Walin, i en
handbok rörande förmynderskap. Där
säger man ifrån att även det sjunkande
penningvärdet är ett sådant särskilt skäl
som möjliggör för överförmyndare att
medge aktieplacering. Men överförmyndarna
i Göteborg har en rakt motsatt
uppfattning. De säger, att de anser sig
strikt böra hålla sig vid det uttalande
som första lagutskottet gjorde när lagen
tillkom.

I första lagutskottets utlåtande år 1951,
vilket utskottet i år åberopar utan att
göra några nya uttalanden, heter det rätt
dunkelt, att lagens uttryck »särskilda
skäl» öppnar en möjlighet att »i någon
utsträckning övergå till placering i realvärden».
Jag citerar vidare: »För en
mera allmän övergång till anbringande
av omyndigas medel i realtillgångar synes
dock lagens ord icke lämna täckning.
» Ja, vad betyder nu det? Vad betyder
»att i någon utsträckning övergå» ?
Betyder det att man beträffande eu
omyndigs pengar placerar vissa delar i
realvärden eller betyder det att man beträffande
några omyndiga går med på
placering i realvärden och beträffande
andra omyndiga inte gör det? Detta orakelspråk
ger läsaren mycket liten ledning.
Möjligen kan man komma till den
uppfattningen, och det ligger kanske närmast
till bands, att utskottet har gått
ifrån sin stränga synpunkt av år 1924,
alltså den synpunkt, som utskottet hävdade
när lagstiftningen kom till, och att utskottet
har betraktat penningvärdeförsämringen
som ett sådant »särskilt skäl»,
som gör att man skulle kunna medge placering
på annat sätt än i obligationer
och på bankräkning. Men så skall utskottets
uttalande inte tolkas, om man

får tro utskottets ärade vice ordförande
herr Hedlund i Östersund. På en direkt
fråga av herr Dickson i andra kammaren,
om herr Hedlund betraktade de inträffade
händelserna på det penningpolitiska
området som en sådan särskild
händelse, som kan åberopas för att medge
förmyndare att avvika från lagens bestämmelser,
svarade herr Hedlund: »Nej,
så får inte herr Dickson uppfatta det.»

Vad skall nu rikets förmyndare och
överförmyndare rätta sig efter? Ur riksdagshandlingarna
kan motiv hämtas till
stöd för tvenne mot varandra direkt
stridande uppfattningar. Skall de anse
sig obundna av lagens förarbeten eller
skall de kunna säga att de gör en konst
i vad utskottet sade, när lagen kom till,
och numera på grund av penningvärdets
förfall kan anse sig ha rätt att placera
omyndigas pengar i realvärden efter
eget skön. Det sistnämnda skulle jag
för min del finna högst olyckligt. Min
önskan är inte alls att i placeringen av
omyndigs medel skall få insmyga sig
någon sorts spekulativt intresse. Jag är
inte ens så angelägen att bereda den
omyndige största möjliga avkastning, att
jag för den skull vill rubba ett uns på
säkerhetskravet. Och jag är ense med
utskottsmajoriteten, när den säger att
man inte kan tilltro överförmyndare och
förmyndare här i landet i gemen så stor
förfarenhet i hithörande ting, att man
fritt kan låta dem köpa aktier utan att
ge några regler därför.

Vad jag har yrkat och fortfarande yrkar
är ingenting annat än att man skall
försöka få till stånd en utredning, där
folk som är specialister på detta mycket
svåra fält verkligen försöker finna
ut placeringsregler, som är mera betryggande
för den omyndige än de nuvarande
reglerna. Att av en motionär
eller ens av ett utskott begära att man
i förhand, innan en undersökning kommer
till stånd, skall kunna konkret ange
vilka regler som är de riktiga är uppenbarligen
orimligt. Att man vid utformandet
av dylika regler framför allt måste
bygga på spridningsprincipen finner jag
emellertid klart. Det är ju en gammal
sund tanke, att man inte skall lägga alla

136

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

sina ägg i samma korg ntan att man
skall försöka dela upp det kapital, som
man har att förvalta, så att åtminstone
någon del skall kunna överleva, om det
händer olyckor av något slag.

För att ge en konkret bild av vart
olika placeringar kan leda skall jag be
att få ta ett exempel. Om en förmyndare
i april 1951, när utskottet sist hade
att behandla denna fråga, hade haft
10 000 kronor att placera åt en myndling
och då hade följt lagens huvudregel
och satt in dessa pengar på bank
eller köpt obligationer för dem, hade
hans myndling i april 1952 bara haft
9100 kronor i realvärde, 900 kronor
hade altiså varit försvunna. Det är det
som herr Lindblom här i kammaren förra
året kallade den »trygga linjen».
Hade nu förmyndaren i stället köpt aktier
— vi tänker oss att han spritt köpen
över hela börslistan — hade den omyndige
också gjort en förlust, men hans
förlust hade inte blivit lika allvarlig.
Han hade förlorat 500 kronor, eller 400
kronor mindre än om man följt huvudregeln.
Men hade förmyndaren varit så
klok och förutseende att han delat dessa
10 000 kronor i fyra lika stora delar och
köpt aktier i de investeringsbolag, som
vi har — jag skall inte göra någon reklam
för dem, men vi har fyra större sådana
bolag — hade han kommit till det
trevliga resultatet, att den omyndige i
april 1952 i realvärde räknat hade haft
300 kronor mera än han hade i realvärde
i april 1951 och han hade haft 1 200
kronor mera än han skulle ha, om hans
förmyndare hade följt lagens huvudregel
och placerat pengarna på banken eller i
obligationer. Detta exempel tycker jag
visar att i en given situation och vid
ett vikande penningvärde — jag bortser
''naturligtvis inte från att förhållandena
blir olika, om vi står inför en deflation
i stället för en inflation — de
placeringsregler, som vi nu har, inte är
de tryggast möjliga. Reglerna bör vara
så avfattade, att de kan tillämpas både
vid en inflationsprocess och vid en dellationsprocess.

De omyndiga är inte i stånd att själva
disponera över sin egendom, utan

det är andra människor som skall göra
det för deras rökning. Men det är den
stackars omyndige som får ta risken och
bära förlusterna. Är det inte då samhällets
skyldighet att i görligaste mån
försöka skydda sina omyndiga mot dessa
förluster? Om man har tvingats konstatera
att gällande regler inte är fullt
betryggande för den omyndige, är det
då inte en klar plikt för samhället att
försöka hitta på bättre och klokare regler,
som på ett säkrare sätt tillvaratar
de omyndigas rätt och intressen?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av fru Hellström och mig avgivna
reservationen nr 1.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Med
hänsyn till den långa arbetsdagens sena
timme, med tanke på att vi diskuterade
denna fråga mycket ingående förra året
samt att inga nya synpunkter nu framförts,
skall jag inskränka mig till att endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Får jag
dock till utskottets ärade talesman för
att det skall bli klart vad utskottets majoritet
egenligen anser om detta problem
framställa den frågan: Är den skedda
penningvärdeförsämringen enligt herr
Lindbloms mening ett sådant särskilt
skäl, som skall göra det möjligt för överförmyndaren
att låta förmyndarna placera
omyndigas pengar i realvärden och
aktier?

Herr WISTRAND: Herr talman! Man
kan inte undgå det intrycket, att första
lagutskottet har behandlat denna mycket
viktiga fråga anmärkningsvärt
snävt, jag skulle nästan vilja säga nonchalant.
Den mentalitet, som legat bakom
lagutskottets behandling, kom också
fram i dess talesmans verkligen ytterst
torftiga anförande.

De nuvarande reglerna för placering
av omyndigas medel inbjuder direkt till
och har under den inflationskonjunktur,
som nu rått här i landet under 12 år,
otvivelaktigt medfört stora rättsförluster
för de omyndiga. Det skulle verkli -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

137

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

gen vara intressant att veta hur många
miljoner som gått förlorade för omyndiga
här i landet, därför att placeringsreglerna
varit så stränga att det inte
funnits möjlighet att i tillräcklig omfattning
placera omyndigas medel i värdebeständiga
tillgångar.

Det är ju, såsom motionären herr Cassel
här anfört, inte fråga om någonting
annat än en utredning om hur man skall
finna bättre regler för att ge de omyndiga
det rättsskydd, som samhället enligt
min mening är skyldigt att ge dem
för deras tillgångar.

Den mest vägande invändningen mot
motionen är kanske, att det skulle vara
svårt för förmyndare och framför allt
överförmyndare att handha bestämmelser,
som medgåve en större frihet i den
vägen. Jag tror att detta är ett mycket
dåligt skäl. Det är samhällets skyldighet
att tillse att det finns överförmyndare,
som har den erfarenheten eller som genom
råd kan skaffa sig sådan erfarenhet,
att de för en omyndigs räkning kan
göra placeringar som blir lika goda som
om de hade gjort dem för egen räkning.

Det låder enligt min uppfattning någonting
sterilt vid utskottets behandling
av denna fråga. Jag kan för min del
omöjligt förstå, varför inte ett så absolut
klart rättvisekrav när det gäller de
omyndigas medel som detta inte skall
kunna bli tillgodosett och inte ens anses
värt ett allvarligt bemötande. Jag hoppas
att motionären inte låter sig förtröttas
utan kommer tillbaka, tv förr eller
senare måste det dock gå upp även för
det utskott, som har behandlat denna
fråga, att de nu gällande reglerna för
placering av omyndigas pengar vilar på
en förutsättning som icke längre finns,
nämligen ett fast penningvärde. Och att
leka med fiktioner och tro att ett penningvärde
iir fast, som vi alla vet inte
är det, det går ut över de omyndiga, som
inte själva kan försvara sin rätt.

Jag ber att få instämma i herr Cassels
vrkande om bifall till reservationen.

att jag trodde att det var en förtjänst,
att jag vid denna tidpunkt på dagen
icke tog upp till diskussion och långvarig
debatt en fråga, som har behandlats
vid två tillfällen i lagutskottet och
där motionären trots den sällsporda förmåga
och insikt som han har i detta
spörsmål, ändock icke lyckats övertyga
utskottet om att man bör tillmötesgå
hans önskemål.

Jag tycker knappast att det kan finnas
anledning att nu återigen dra upp
denna diskussion på det sätt som herr
Wistrand tydligen önskar. Jag vill emellertid
säga att när jag har studerat
handlingarna i ärendet — yttranden från
olika myndigheter — har det tett sig
tämligen klart för mig att om en ändring
skall ske, är det sannolikt att hela
förmyndarväsendet på något sätt måste
läggas om, så att vi städse ute i bygderna
kan ha kompetenta personer, som är
i stånd att på ett sakkunnigt sätt följa
förändringarna i aktiemarknaden och
med ledning därav placera medlen. Vi
är tveksamma, om vi har en sådan förmyndarinstitution
för närvarande. Det
är möjligt att man kan lägga om systemet,
men det vill jag inte yttra mig om,
och om sådana ting har det inte heller
motionerats.

Vad sedan beträffar herr Cassels direkta
fråga till mig, så var jag inte med
när det nämnda yttrandet myntades.
Men jag vill säga, att personligen anser
jag icke att dylika förändringar i penningvärdet
får anses såsom några särskilda
skäl. Det är klart att man kan se
på frågan ur olika synpunkter, men jag
har tänkt mig att de skäl, som kan föreligga
för placering i aktier, skulle vara
att en del av arvslotten tidigare varit
placerad i dylika och på det sättet en
viss fördelning kunde äga rum. Det har
också i yttranden till utskottet framförts
exempel på hur en dylik fördelning
kunde äga rum, och det framgick
därav, att man hade tillämpat reglerna
något annorlunda.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Till Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
herr Wistrand skulle jag först vilja säga, Lindblom framförde som ett alldeles

138

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

särskilt skäl. att motionen kanske skulle
föranleda en omändring av förmynderskapsväsendet.
Det är mycket möjligt
att det förhåller sig så, men det vågar
jag inte ha någon uppfattning om.
Men är det så — och det är troligt —
att överförmyndarna i många fall är inkompetenta
för sin uppgift och inte annat
än genom mycket snäva regler kan
utan förfång för de omyndige förvalta
deras medel, är det allt skäl i världen
att göra den förändringen. Ett förmynderskapsväsen,
som enligt herr Lindbloms
mening till stor del består av inkompetenta
funktionärer, är det enligt
mitt förmenande inte någon anledning
att slå vakt om.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag ber
att få tacka utskottets ärade företrädare
för det klara svar jag fått. Det innebär
att herr Lindblom står kvar på den
ståndpunkt, som lagutskottet intog 1924,
och att han därför anser sig böra underkänna
den ståndpunkt, som intas av
Stockholms förmyndarkammare och som
justitierådet Walin i sina anvisningar
för förmyndare gjort sig till tolk för.

Herr AHLKVIST: Herr talman! När
man lyssnar till herr Cassel och herr
Wistrand, kan man lätt få den föreställningen
att de, som tala för bifall till
reservationen, vill slå vakt om de omyndigas
ekonomiska intressen, varemot utskottsmajoriteten
inte skulle ha samma
inställning. Jag begärde ordet närmast
för att framhålla att om man gör en dylik
reflexion, är den alldeles felaktig.
Utskottsmajoriteten har lika stort intresse
för de omyndigas ekonomiska förhållanden
som reservanterna. Däremot
är vi inte ense om på vilket sätt man
bäst tillvaratar de omyndigas ekonomiska
intressen.

Här har herr Cassel bland annat i sitt
anförande sagt, att han vill åstadkomma
en möjlighet till större spridning av de
omyndigas penningmedel. Han vill öppna
större möjligheter än som de gällande
bestämmelserna medger att placera

medlen i aktier. Samtidigt säger han
emellertid, att han icke vill tillåta att
förmyndarna får inlåta sig på några
spekulationer, och han vill inte åstadkomma
någon rubbning i säkerhetsintresset.

Jag förstår mycket litet, hur detta herr
Cassels resonemang kan gå ihop. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
när vi för en stund sedan här i kammaren
diskuterade vissa åtgärder för främjande
av kapitalbildningen här i landet,
yttrade bland annat herr Svärd, att det
var angeläget att det enskilda näringslivet
tillfördes riskvilligt kapital. Nu
tycks herr Cassel mena, att det inte är
riskbetonat att placera medel i det enskilda
näringslivet. Herrar Cassel och
Svärd får väl sinsemellan ena sig om
huruvida det föreligger några risker när
man placerar medel i det enskilda näringslivet
eller huruvida det inte gör
det. Så länge det inte bland representanter
för det enskilda näringslivet råder
enighet om huruvida det är förenat med
risker att placera medel i detta näringsliv
eller inte, må det vara mera lekmannabetonade
representanter förlåtet, om
de blir något betänksamma när det gäller
att utbygga möjligheterna att fritt
placera förmvndarmedel i aktier.

Jag skulle ha kunnat nöja mig med
att instämma i vad herr Lindblom redan
sagt, därför att denna fråga ju, såsom
herr Lindblom nämnt, diskuterades
ingående vid förra årets riksdag. Jag
vill emellertid, när reservanterna inte
har nöjt sig med denna enkla behandling,
tillägga att trots att motion i ämnet
ånyo väckts har den i utskottet varit
föremål för en grundlig behandling
och en grundlig undersökning, och vi
har bland annat utsträckt undersökningen
till att göra jämförelser med gällande
regler i andra länder. Utskottet har
gjort sig underrättat om gällande rätt i
England, Danmark och Norge. Det har
visat sig att i dessa länder gäller ungefär
samma bestämmelser som i vårt
land. Reglerna i England kan man säga
i stort sett sammanfaller med bestämmelserna
hos oss. I Danmark och Norge
är bestämmelserna så till vida ännu snä -

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 139

Ang. placeringen av omyndigs penningmedel.

vare som de inte medger några möjligheter
alls att placera omyndigas penningmedel
i aktier. Och ändå har man
i Danmark den förmvndarorganisation,
som jag förmodar herr Wistrand efterlyser.
I Danmark finns nämligen en
central förmvndarorganisation —- överförmynderiet
— som handhar alla de
omyndigas penningmedel, men ändå har
inte den danska staten vågat släppa fältet
fritt och medge placering i sådana
riskbetonade element som aktier.

Herr Wistrand säger att de nu gällande
bestämmelserna är uråldriga och att
de genomfördes under en tid, då det
rådde ett fast penningvärde. Herr Wistrand
har dock dåligt följt med sin tid.
Dessa bestämmelser genomfördes i början
av 1920-talet, och jag tror inte att vi
den närmaste tiden dessförinnan hade
ett så särskilt fast penningvärde. Även
om vi i dag skulle kunna visa att det för
myndlingarna skulle ha varit fördelaktigt
att under den korta tid, som gått till
ända —• vilket herr Cassel med exempel
kunde visa — placera de omyndigas medel
i aktier, är det ingen som vet hur det
kommer att bli den närmaste tiden
framöver. Utskottsmajoriteten har den
absoluta uppfattningen, att vi bäst tillvaratar
de omyndigas ekonomiska intressen,
om vi inte möjliggör alltför fria
och riskbetonade placeringar. När herr
Cassel som sagt i sitt anförande nämnt,
att han inte vill vara med om riskbetonade
placeringar men ändå vill öppna
möjligheter för placering i aktier, kan
jag inte finna detta stämma överens, och
jag anser det vara en alltför svag motivering
för ett utredningskrav.

Jag instämmer i herr Lindbloms yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag är
ledsen om jag blivit missuppfattad på
det sättet, att man tror att jag inte skulle
anse utskottsmajoriteten ha samma intresse
för de omyndigas säkerhet som
jag själv. Det är klart att vi bägge vill
detsamma. Vad som skiljer oss åt är att

utskottsmajoriteten föreställer sig att de
regler, som vi har angående placeringen
av omyndigs penningmedel, är de
bästa som man över huvud taget kan utfundera,
medan jag har en motsatt mening
och tror att det skulle vara möjligt
att tänka ut ännu klokare, ännu säkrare
regler.

Herr Ahlkvist sade, att jag skulle vara
ologisk så till vida att jag å ena sidan
vill den omyndiges säkerhet och å andra
sidan strävar efter att bereda ökade
möjligheter till placering av omyndigs
penningmedel i aktier. Det är inte ologiskt.
Det är bara att ta hänsyn till det
faktiska läget. När vi har ett penningvärde,
som tyvärr är så litet stabilt som
vårt nuvarande, är placeringar i obligationer
och på bankräkningar inte något
särskilt säkra. De flesta personer, som
har att förvalta kapital, koncentrerar sig
inte på att köpa obligationer och sätta
in pengar på banken. Om man frågar
en bankman, hur man skall placera sina
pengar, tror jag inte att det finns någon
här i landet som skulle tillråda den.
som till exempel får ett arv, att sätta in
alla pengar på bankräkning eller skaffa
sig obligationer för hela beloppet, utan
han får rådet att köpa obligationer fölen
del av pengarna och att sätta in en
del av pengarna på banken, men dessutom
att skaffa sig realvärden, som inte
är utsatta för penningvärdeförsämringar,
till exempel aktier i lämpliga bolag.
Jag tänker då särskilt på investeringsbolagen,
därför att dessa sköts av folk
som kan konsten att göra säkra placeringar
och därför att de skaffar sig intressen
i olika branscher. Denna spridning
gör att de klarar sig bra, tv om den
ena branschen går dåligt, så går den
andra så mycket bättre, och det får jämna
ut vartannat. Jag menar att detta är
en form av placering, som man borde
undersöka. Jag har inte rekommenderat
någon speciell placeringsform utan .sagt,
att man borde anförtro frågan åt en utredning
med kunnigt folk, som kan se
efter vad som är det riktiga. Och jag
har framför allt inte rekommenderat någon
sorts fri och spckulationsbetonad
placering i aktier.

140 Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om anslag till Sveriges pomologiska förening.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Cassel och fru Hellström vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Cassel och fru
Hellström vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Cassel begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 22.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Majt:s
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; samt

nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443), dels ock i
ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 24, med anledning av väckta motioner
om reformering av undervisningen
vid lantmannaskolorna;

nr 25, med anledning av väckta motioner
om utrustande av en patrullbåt
för laxfiskeområdena i södra Östersjön;

nr 26, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten
m. in.; samt

nr 27, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till Sveriges pomologiska
förening.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, med anledning av väckta
motioner om anslag till Sveriges pomologiska
förening.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 118 av herr Werner
m. fl. och II: 100 av herr Vigelsbo
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
för budgetåret 1952/53 bevilja Sveriges
pomologiska förening ett anslag av
15 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 118 och II: 100 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Bror
Xilsson, som likväl ej antytt sin mening.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16.

141

Om anslag till Sveriges pomologiska förening.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag har låtit anteckna en blank reservation
på denna punkt men inte för att yrka
bifall till den motion som jag bar undertecknat
— man får ju böja sig för de
sparsamhetssynpunkter som framhålles,
och i detta fall beslöt ju redan fjolårets
riksdag en minskning av anslaget till
denna förenings verksamhet. Jag har
egentligen antecknat reservationen för
att få tillfälle att vid behandlingen av
denna fråga säga några erkännsamma
ord om denna förening, Sveriges pomologiska
förening, som nu icke längre
kommer att åtnjuta det statsbidrag som
den under en lång följd av år har fått.

Denna förening har bedrivit en rent
ideell verksamhet i vårt land, som på
visst sätt kan jämföras med hushållningssällskapens
verksamhet. Den har först
och främst utgivit Pomologisk Tidskrift,
den har vidare utgivit en fruktodlingstidskrift
och en tidskrift särskilt för
trädgårdsodlingen i Norrland. Dessa tidskrifter
har varit efterlängtade i många
svenska hem, både hos jordbrukare och
villaägare och hos andra för fruktodling
och trädgårdsodling i övrigt intresserade
medborgare.

Denna förening har också tagit många
betydelsefulla initiativ. Långt innan man
på jordbruksområdet hade ordnad växtskyddsverksamhet,
hade denna förening
redan 1903 ordnat en sådan verksamhet,
där man hjälpte människor att bekämpa
de insekter och sjukdomar som angriper
fruktträd och trädgårdsväxter, och så organiserade
man dessa fruktodlareföreningar,
som anställde trädskötare, som
besprutade fruktträd och hjälpte till att
sköta dem. Jag skall inte räkna upp alla
de initiativ som föreningen har tagit,
men jag påminner om att fruktodlingsskolan
i Urshult, som riksdagen nu har
beslutat att anslå medel till, också har
tillkommit på Pomologiska föreningens
initiativ.

Föreningen bildades år 1900, och den
har nu en lång och hedrande och nyttig
verksamhet bakom sig. Verksamheten är
i dubbel mening ideell därför att trädgårdsodlingar
omkring våra hem är ett
ideellt inslag i vårt lands skönhet, och

jag hoppas att föreningens verksamhet
inte skall lida alltför stort avbräck därigenom
att den nu mister sitt statsbidrag,
utan att dess medlemmar och ledning
skall hugga i med friska tag. Det är inte
lätt, när alla kostnader har stigit. Man
har redan nödgats avskeda en av tjänstemännen,
och man förstår att föreningen
har svårigheter, men jag hoppas att den
skall kunna hålla ut och att tiderna än en
gång skall bli sådana, att föreningen
återigen kan komma i åtnjutande av
statsbidrag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att ge uttryck åt ett allvarligt
beklagande av att fjolårets riksdagsbeslut
skulle definitivt strypa det
lilla anslag, som Sveriges pomologiska
förening under en lång följd av år har
uppburit av statliga medel. Samtidigt
som jag instämmer i herr B. A. Nilssons
erkännsamma ord rörande Pomologiska
föreningens 50-åriga verksamhet, måste
jag bestämt understryka vikten av att
samma förening kan komma i åtnjutande
av ett statligt stöd. Om man ser på siffrorna
för vår import, finner man att värdet
av fjolårets import av frukt och därmed
sammanhängande vegetabilier utgör
inte mindre än omkring 200 miljoner
kronor. Det måste då vara av ett betydande
intresse att vi här inom landet
kan stimulera odlingen av inhemsk frukt
för att så långt som möjligt tillgodose
landets behov därav. Sveriges pomologiska
förening, som i år firar sitt 50-årsjubileum, kan samtidigt tyvärr konstatera
att detta 50-årsjubileum celebrerats
av staten genom att det tidigare utgående
lilla anslaget för dess verksamhet
indragits. Jag beklagar att så är förhållandet,
och jag uttrycker den förhoppningen,
att jordbruksministern skall finna
det möjligt att ett kommande år ge
föreningen det stöd som den så väl förtjänar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

142

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Om utredning ang. inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, med anledning
av väckt motion om gäldande av
statsmedel av hushållningssällskaps kostnader
för vissa åtgärder i kampen mot
mul- och klövsjuka, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion
angående en revision av församlingsindelningen
i riket, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om utredning ang. inflationens inverkan
på de sociala förmånerna.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
13, i anledning av väckt motion om en
skyndsam utredning angående inflationens
inverkan på de sociala förmånerna.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 327, hade herr Siindelin
in. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
hemställa hos Kungl. Maj :t om en
skyndsam utredning angående inflationens
inverkan på de sociala förmånerna.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:327 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Weiland och Axel Andersson, som ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, slutande
med en hemställan, att första kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen
skulle med anledning av motionerna
1:327 och 11:431 hemställa hos
Kungl. Maj:t om en skyndsam utredning
angående inflationens inverkan på de
sociala förmånerna.

Herr WEILAND: Herr talman! Jag
skall inte länge ta tiden i anspråk. Jag
vill bara poängtera, att utskottet har precis
samma mening som motionärerna,

och den meningen har utskottet uttryckt
på följande sätt: »Det är otvivelaktigt

riktigt, att de sociala förmånernas realvärde
i åtskilliga fall, som en följd av
penningvärdets fall, sjunkit avsevärt, och
utskottet delar motionärernas uppfattning,
att det i görligaste mån bör återställas.
» Om nu utskottet hade velat följa
denna sin intention, hade vi inte haft
något att invända emot utskottets ställningstagande.

Socialstyrelsen har uttryckt den saken
ännu kraftigare. Den säger nämligen:
»Det är obestridligt, att i allmänhet kontantförmånernas
realvärde minskat och
att bidragsmottagargrupperna i de fall
där inkomstprövning anställes, krympt
samman jämfört med läget vid tillkomsten
av varje särskild socialförmån. En
höjning av belopp och inkomstgränser
för åtskilliga socialförmåner är därför
önskvärd.»

Nu säger utskottet att det har gjorts
åtskilligt i detta hänseende, och så är
visserligen fallet, men man kan nog påstå,
att en sådan överblick av situationen,
som man skulle behöva härvidlag,
icke har åstadkommits.

Jag skall inte ta tiden i anspråk längre
utan ber endast att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr SANDBERG: Herr talman! Det
framgår ju av det anförande, som herr
Weiland här hållit, att han ganska rätt
har förstått de synpunkter på vilka utskottet
har byggt sitt yttrande, vilket innebär
ett avstyrkande av motionen.

Jag skall inte här gå in på någon detaljdiskussion
i detta omfattande och betydelsefulla
spörsmål. Jag her bara att
få hänvisa till att utskottet har kunnat
redovisa att det försiggår utredningar på
olika av de områden inom socialpolitiken
som berörs av denna motion. Ett utomordentligt
intressant dokument i detta
sammanhang är det svar som socialministern
gav den 19 mars på en fråga av
fru Västberg i andra kammaren där han
på 16 olika avsnitt av socialpolitiken redovisade
situationen sådan den är, vilka

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Nr 16. 143

Om utredning ang. inflationens inverkan på de sociala förmånerna.

önskemål som finns, vilka åtgärder man
redan har börjat vidtaga och vad man
möjligen kan vänta sig. Jag tror, herr
talman, att man kan vara lugn och övertygad
om att de, som har ansvaret för
denna socialpolitik i olika avseenden
också skall, i den mån landets ekonomiska
resurser ger möjlighet därtill, aktualisera
dessa frågor allteftersom det
kan låta sig göra.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; nr

202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inleverans av tobaksskatt; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, in. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av
skatten å motorsprit;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 206, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30 §§
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.; samt
nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
Aktiebolaget Vin- & spritcentralens tullnederlagsrörelse.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse nr 222, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 124 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 236,
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

144

Nr 16.

Onsdagen den 7 maj 1952 em.

Interpellation ang. statsbidraget till enskilda
vägar, för vilka kommunalt anslag
beviljats.

Herr JANSSON, FRIDOLF, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
För landsbygdens del är vägarnas tillstånd
och underhåll av mycket stor betydelse.
Goda vägförbindelser är i många
fall avgörande för en bys eller bygds
möjlighet till utveckling i olika avseenden.
Vägfrågorna bar också kommit att
stå i förgrunden i diskussionen om landsbygdens
standardhöjning. Statsmakternas
intresse för de enskilda vägarna har
tagit sig uttryck i ett alltmer vidgat stöd
åt enskilda vägar liksom vägnätets
iståndsättning och underhåll inom glesbebyggda
landsbygdsområden.

Intresset från kommunerna och enskilda
ute i landet är också stort då
det gäller att förbättra vägförhållandena.
Exempel på inköp av vägmaskiner i vissa
kommuner liksom bildande av vägföreningar
för upprustning och underhåll
av kommunens vägnät ger belägg för
att man inom landskommunerna tillmäter
vägfrågorna en mycket stor betydelse.

Många kommuner har också gått in
för att medelst direkta anslag stödja de
enskilda vägarna inom sina gränser.
Inom mitt hemlän har således ett flertal
kommuner beviljat medel för underhåll
till socknens enskilda vägar. Det har
emellertid framkommit att, då enskilda
kommuner beviljat sådana anslag, över -

vägmästaren för enskilda vägar inom
länet meddelat att statsbidraget i så fall
minskades. Då det synes mig vara en
felaktig ordning att en kommun, som
vill bidraga till att rusta upp sitt vägnät,
skall mista en del av det statliga
bidraget anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet Hjalmar Nilsson
få framställa följande frågor:

Är ett dylikt beskärande av statsbidraget
i överensstämmelse med gällande
författning på området?

Om så är fallet, är statsrådet beredd
att vidtaga de åtgärder som är nödvändiga
för att rättelse kommer till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr förste vice talmannen för
tiden den 8—den 17 innevarande maj
för utrikes resa samt herr Karlsson, Gustaf,
för tiden från och med den 8 till
och med den 20 i samma månad för bevistande
av en internationell konferens
i Liége rörande samlingslokaler och för
studier av dylika lokalers drift och förvaltning
i Belgien.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.22 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521371