Lördagen den 3 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1951:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 5

3—7 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 3 februari. Sid.

Interpellation av herr Lundqvist om tillfredsställande bevakning av
militära förråd ............................................ 3

Tisdagen den 6 februari.

Interpellationer:

av herr Franzon om byggande av bro mellan Eknö och Furusund
.................................................... 6

av herr Lundgren ang. vissa frågor rörande de värnpliktigas utbildning
................................................ 7

Onsdagen den 7 februari.

Ang. Sveriges utrikespolitik .................................... 9

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 7 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) .............................. 57

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet ...... 57

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet...... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, om fortsatt giltighet av förordningen
ang. rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift . . 57

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
............................................ 57

— nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning ............ 57

T— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från

ockuperat land härrörande egendom, m. m..................... 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen
................................................ 57

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen om allmänna barnbidrag. . 57

J Första kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Lördagen den 3 februari 1951.

Nr 5.

Lördagen den 3 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 26,
30 och 31 nästlidne januari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 7 t. o. m. 12 februari 1951
för deltagande i sammanträde i Paris
med särskild av Europarådet tillsatt
kommitté.

Stockholm den 2 februari 1951.

Bengt Elmgren.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
32, angående användning av medel ur
postverkets understödskassa för bidrag
till viss semesterhemsverksamhet.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats följande
kungl. propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m.;

nr 31, angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrlägga
ningsverksamheten m. in.;

nr 33, med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt);

nr 36, angående pensionsförmåner åt
f. d. souschefen vid flygförvaltningen,
generalmajoren i flygvapnet Nils O. F.
Söderberg;

nr 37, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 febru -

ari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet in. m.;

nr 38, angående bestridande av kostnader
för krigsskadeersättningar; samt
nr 40, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag.

Herr WISTRAND erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! I anslutning
till Kungl. Maj:ts proposition
nr 33 får jag, under åberopande av det
i propositionen behandlade ärendets
synnerliga omfattning och med stöd av
55 § riksdagsordningen, hemställa, att
kammaren ville medgiva, att tiden för
avgivande av motioner måtte utsträckas
till det plenum, som infaller näst efter
15 dagar från denna dag.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDBERG, CARL, som anförde: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som inrymmes i Kungl.
Maj :ts proposition nr 30 med förslag
till vägtrafikförordning m. m. hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva
förlängd motionstid till det plenum,
som infaller näst efter det 15 dagar förflutit
efter propositionens avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Interpellation om tillfredsställande bevakning
av militära förråd.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och ytrade: Herr talman! Helt
nyligen har från ett militärförråd i
Kungsbacka stulits vapen och ammunition
m. m. för ett uppskattat värde av
inemot 30 000 kronor. Enligt företagen
inventering består det stulna av bl. a.
43 handeldvapen — kulsprutepistoler,
kulsprutegevär, gevär, karbiner och pistoler
— samt vidare vapentillbehör och
riktinstrument m. in. Även ett antal uni -

Nr 5.

Lördagen den 3 februari 1951.

Interpellation om tillfredsställande bevakning av militära förråd.

formsrockar har stulits. Det förefaller
som om förövarna av stölden använt
fordon för att forsla bort det stulna.

Enligt tidningsuppgifter förekom icke
någon bevakning vid förrådet. Icke
heller någon form av tjuvlarm lär ha
varit anordnad.

Det är onekligen en upprörande brist
på vaksamhet och beredskap som härigenom
blottas. Allmänheten frågar sig
med oro, huruvida det förhåller sig på
samma sätt vid andra våra militärförråd.
Det förefaller icke osannolikt att
det här kan vara fråga om sabotage och
att någon underjordisk (politisk verksamhet
ligger bakom det hela. I dessa
dagar är det mer nödvändigt än någonsin
att största möjliga vaksamhet iakttages
mot femtekolonnare. Det bör vara
ett oeftergiftligt krav att någon ny liknande
historia icke tillätes inträffa.

Under hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande frågor: 1)

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
fäst vid faran av att stölder av
vapen, ammunition och annan militär
utrustning kan förekomma?

2) Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga åtgärder för att åstadkomma
tillfredsställande bevakning av militära
förråd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lundqvist under sammanträdet till herr
förste vice talmannen avlämnad, av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
293, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 4 §
allmänna resereglementet den 27 juni
1929 (nr 210).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 22, i anledning gav Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 22 april
1949 angående rätt för Konungen att
åsätta särskild tullavgift;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315); och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 20
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 6 februari 1951.

Nr 5.

Tisdagen den 6 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, med förslag till vägtrafikförordning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 31, angående ändringar i grunderna
för det statliga stödet till torrläggningsverksamheten
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 33, med förslag till förordning angående
en tillfällig skatt i syfte att motverka
vissa investeringar i varulager
och inventarier (investeringsskatt).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 36,
angående pensionsförmåner åt f. d.
souschefen vid flygförvaltningen, generalmajoren
i flygvapnet Nils O. F. Söderberg.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 37, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 38, angående bestridande av kostnader
för krigsskadeersättningar; och
nr 40, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Lundqvist m. fl.
väckta motionen, nr 293, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelse om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. och 4 § allmänna resereglementet
den 27 juni 1929 (nr 210).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 17 och 22,
bevillningsutskottets betänkande nr 1,
första lagutskottets utlåtanden nr 1—3
samt andra lagutskottets utlåtanden nr
1 och 2.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 41, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

nr 42, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker;
samt

nr 43, angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till riksförsäkringsanstalten.

Vidare anmälde herr talmannen, att
till kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse nr 46, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes
meddelande rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Nr 5.

Tisdagen den 6 februari 1951.

Interpellation om byggande av bro mellan Eknö och Furusund.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt överenskommelse
med hans excellens herr
.statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Interpellation om byggande av bro
mellan Eknö och Furusund.

Herr FRANZON erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Fmligt
1945 års skärgårdsutrednings betänkande
(SOU 1948: 10) har länsstyrelsen i
Stockholms län förordat byggande av
bro mellan Eknö och Furusund samt anordnande
av färjor mellan Furusund
och Yxlan samt mellan Yxlan och Blidö
jämte tillfartsvägar. Skärgårdsutredningen
delade länsstyrelsens uppfattning om
angelägenheten av ifrågavarande brooch
fiirjförbindelse och framhöll att trafikleden
utgör en fortsättning av den
med betydande kostnader (till större delen
bestridda av medel från Sinittska
fonden) tillkomna Solövägen, och utredningen
ansåg det vara önskvärt att detta
företag fullföljdes så att de tidigare
på Solövägen nedlagda medlen (ca
850 000 kronor) komme till avsedd nytta.
Förbindelsen kommer i första hand
att tillgodose skärgårdsbefolkningens behov
av trafik med huvudorten Norrtälje.
Detta är även av betydelse för båttrafiken,
eftersom denna efter väg- och
färjledens fullbordande skulle kunna
inställas under vintertiden och möjligen
även under de trafiksvagare delarna av
hösten och våren.

Företaget är uppdelat på tre etapper.
Den första omfattar 0,0 km väg på
Eknö, bro över Eknöströmmen samt 1,5
km väg från Furusund till blivande färjläget
vid Täckholmen. Här omnämnda
väg på Furusund är sedan 1949 helt färdig
och av vägdelen på Eknö återstår
relativt obetydliga arbeten. Resterande
arbeten på första etappen avse således

huvudsakligen bron över Eknöströmmen.
Vägförvaltningen har på förfrågan
meddelat att brist på medel jämte gällande
byggrestriktioncr hittills ha utgjort
hinder för broarbetets utförande.
Sedan numera lättnader i byggrestriktionerna
genomförts för vägväsendets
del, torde bristen på anslagsmedel vara
det avgörande hindret. Kostnaden för
bron jämte resterande arbeten å tillfartsvägarna
har uppgivits vara beräknad till
ca 800 000 kronor i nuvarande prisläge.

Sedan skärgårdsutredningen avgav
sitt betänkande har behovet av ifrågavarande
förbindelse ytterligare accentuerats.
Båttrafiken vintertid mellan
Blidö, Y’xlan och Stockholm uppehölls
tidigare med tre turer per vecka men
har sedermera begränsats till två och
numera till endast en tur per vecka.
Denna inskränkning har visserligen
kompenserats av en med ekonomiskt
stöd av landstinget och Roslagsbanan
nyinrättad passbåtsförbindelse mellan
Blidö, Yxlan och Solöviigens nuvarande
slutpunkt på Eknö, men under svåra
isförhållanden kan denna förbindelse ej
upprätthållas. På grund av att stora farleden
framgår mellan Y''xlan och Furusund
kan ej heller tillfredsställande vinterväg
ordnas över isen även om denna
i övrigt skulle vara bärkraftig. Om däremot
vägförbindelsen genom det ifrågasatta
brobygget blir utdragen till Furusund
blir största risken för öbornas isolering
vintertid eliminerad. I sundet
mellan Furusund och Köpmanholm pa
Yxlan torde nämligen isförhållandena i
regel icke utgöra hinder för passbåtstrafiken.
Vidare bör framhållas att på
Furusund bar på sista tiden tillkommit
en ny industri, baserad på en på ön befintlig
källa med mineralhaltigt vatten,
som kan jämföras med de bästa utländska
mineralvattnen. Möjligheterna för export
och tillförande till landet av utländsk
valuta lära vara goda under förutsättning
att transporterna kunna förläggas
över den planerade väg- och broförbindelsen
med fastlandet. Under nu
rådande förhållanden försvagas konkurrenskraften
av de höga transportkostnader,
som äro förenade med produkter -

Tisdagen den 6 februari 1951.

Nr 5.

Interpellation ang. vissa frågor rörande de vänpliktigas utbildning.

nas transport med båt till fastlandet och
därefter omlastning och fortsatt transport
med lastbil.

Jag anhåller därför om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande interpellation.

Är statsrådet villig medverka till att
vägförvaltningen i Stockholms län erhåller
så stor tilldelning av medel från anslaget
till byggande av bygdevägar att
bron mellan Eknö och Furusund kan
utföras under nästkommande budgetår?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. vissa frågor rörande
de värnpliktigas utbildning.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDGREN, som yttrade: Herr talman!
Den för närvarande fastställda utbildningstiden
för de värnpliktiga medgiver
icke en tillfredsställande utbildning i
vissa utbildningsgrenar, trots åtskilliga
åtgärder som på senare tid vidtagits för
att rationalisera utbildningen, och den
bereder icke heller möjlighet till utbildning
i högre förband. Det är därför av
allra största betydelse att den utbildningstid
som står till förfogande väl användes.
Enligt gällande utbildningsföreskrifter
ingå i utbildningen emellertid
åtskilliga utbildningstimmar rent civila
ämnen som icke ha någon betydelse för
den militära utbildningen. Om man hade
en längre utbildningstid skulle detta icke
betyda något, men då utbildningstiden
är så kort att även mycket viktiga utbildningsgrenar
icke bli tillgodosedda
hör enligt min mening i första hand en
inskränkning ske i de delar av utbildningen
som omfatta civila ämnen och
som icke ha någon större betydelse för
att dana i krig dugliga soldater.

I allmänhet talar man om att den första
utbildningstiden för de värnpliktiga är
nio månader. Detta är emellertid felaktigt.
I första utbildningstiden ingår nämligen
juluppehåll på arton dagar, men
däremot ingår icke skördeuppehållet på
sommaren på fjorton dagar i tjänstgö -

ringstiden, ehuru de värnpliktiga under
detta uppehåll erhålla dagavlöning och
övriga förmåner. Den faktiska utbildningstiden
måste alltså minskas med
arton dagar. Anledningen till att juluppehållet
sättes så långt som arton dagar är
järnvägstekniska skäl som icke medgiva
trafik av julpermittenter i samband med
högtrafiken under julhelgen. Huru man
än ställer sig till problemet om längden
av de värnpliktigas första utbildningstid,
böra dock alla vara ense om att den
fastställda utbildningstiden verkligen
skall uttagas.

Enligt uppsatser av infanteriinspektören,
översten Alf Meverhöffer, dels i tidskriften
Intendentur, dels i tidskriften
Obs kan utbildningen f. n. icke bedrivas
tillräckligt realistiskt på grund av nu
gällande alltför rigorösa inställning till
säkerhetstjänsten och med hänsyn härtill
utfärdade bestämmelser. Denna fråga
är givetvis utomordentligt svårlöst i en
armé som är byggd på den allmänna
värnpliktens grund, men det måste vara
något fel i utbildningen när, som överste
Meverhöffer påpekat, han icke lyckats
uppspåra mer än en svensk officer, som
skjutit skarpt pansarskott från axeln, och
dock måste från första dagen i fält våra
soldater behärska denna teknik.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Är statsrådet villig att utfärda sådana
direktiv att endast ämnen, vilka hava
betydelse för de värnpliktigas utbildning
till i krig användbara soldater, upptagas
på gällande utbildningsplaner?

2. Vill statsrådet framlägga förslag till
sådana bestämmelser att juluppehållet
för de värnpliktiga icke inräknas i
tjänstgöringstiden?

3. Vill statsrådet utfärda sådana ändrade
bestämmelser för säkerhetstjänsten
att all personal erhåller tillfredsställande
utbildning med de vapen som de skola
betjäna i fält?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Nr 5.

Tisdagen den 6 februari 1951.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 294, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m.;

nr 295, av herrar Näslund och Spetz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m.;

nr 296, av herrar 7 jällgren och Näsgård,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr
329) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, m. m.;

nr 297, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag angående ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
m. m.;

nr 298, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader
m. m.; samt

nr 299, av herr Eskilsson och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation
av statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll nu ordet för framförande
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 46 avsedda meddelandet och anförde
därvid: Herr talman! Regeringen
har mottagit en framställning från bondeförbundets
ledare, herr Hedlund, om
en redogörelse i riksdagen för den senaste
tidens överläggningar inom Förenta
Nationernas församling i Koreafrågan.
Det faller av sig självt att regeringen
gärna velat tillmötesgå detta önskemål.
För den skull har Kungl. Maj:t i
skrivelse till riksdagen förklarat sig ämna
ge riksdagen ett utrikespolitiskt meddelande.

I den redogörelse som utrikesministern
lämnade under remissdebatten den
19 januari i första kammaren gavs en
översikt över generalförsamlingens
handläggning av frågan om Kinas intervention
i Korea. Däri meddelades att ett
nytt amerikanskt resolutionsförslag hade
bebådats. Detta nya förslag —som avsåg
att ersätta det s. k. sexmaktsförslaget
med en skarpare resolution — framlades
den 20 januari. Det innehöll nio
särskilda punkter.

De viktigaste av dessa voro tredje, åttonde
och nionde punkterna. I tredje
punkten uttalades: Generalförsamlingen
konstaterade att folkrepubliken Kinas
regering, genom att ge direkt hjälp och
bistånd till dem som redan gjorde sig
skyldiga till angrepp i Korea och genom
att engagera sig i fientligheter mot FN:s
styrkor därstädes, själv hade begått angrepp
i Korea. I åttonde punkten anmodades
en kommitté att skyndsamt överväga
ytterligare åtgärder till mötande
av angreppet och att avge rapport därom
till generalförsamlingen. I nionde
punkten förklarades alt FN alltjämt eftersträvade
ett slut på fientligheterna i

Korea och uppnående av FN:s mål genom
fredliga medel, varjämte församlingens
president anmodades utse två
personer att tillsammans med honom
erbjuda sina tjänster för en fredlig uppgörelse.

Under de inofficiella förhandlingar,
som hade föregått framläggandet av det
amerikanska förslaget, torde — såsom i
pressen meddelats -— brittiska regeringen
ha framfört vissa önskemål. I första
hand hade förordats att resolutionen
skulle begränsas till ett uttalande om
angreppet, medan undersökningen av
lämpliga sanktioner borde uppskjutas
till en senare tidpunkt. Vidare hade förordats
— alltså från engelskt håll —
den lydelse av angreppspunkten som jag
nyss läst upp och som hade accepterats
från amerikansk sida. Den innebar en
mjukare formulering än vad den amerikanska
delegationen ursprungligen hade
avsett. Däremot hade den amerikanska
delegationen icke godtagit vissa tillägg
till nionde punkten, varigenom FN :s
målsättning skulle ha preciserats.

Under den debatt, som ägde rum i det
politiska utskottet efter det amerikanska
förslagets framläggande, meddelade Indiens
delegat måndagen den 22 januari,
att han mottagit nya informationer angående
Pekingregeringens ställning till
det förhandlingsprogram som FN hade
översänt. Enligt detta meddelande
skulle Kinas regering ha underrättat
Indiens sändebud i Peking om följande: 1)

Ifall principen att alla utländska
trupper bortdragas från Korea antages
och börjar genomföras i praktiken, åtar
sig folkrepublikens regering ansvaret
för att anmoda de kinesiska frivilligtrupperna
att återvända till Kina.

2) Beträffande Koreakrigets avslutande
och en fredlig uppgörelse av Koreaproblemet
anser Pekingregeringen att
man kunde framgå i två etapper. Första
steget: En vapenvila för begränsad tid
kunde avtalas vid sjumaktskonferensens

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

första möte och sättas i verket så att
förhandlingarna kunde fortsätta. Andra
steget: För att få ett fullständigt slut på
Koreakriget och freden tryggad i Ostasien
borde alla villkor för krigets avslutande
diskuteras i förbindelse med
de politiska problemen i syfte att nå
överenskommelse i följande punkter:
■Stadier och åtgärder för bortdragande
av alla främmande trupper från Korea;
förslag till det koreanska folket rörande
stadier och åtgärder för reglering av Koreas
inre förhållanden genom det koreanska
folket självt; bortdragande av
USA:s väpnade styrkor från Formosa
och Formosasundet i överensstämmelse
med Kairo- och Potsdamdeklarationcrna;
andra problem rörande Fjärran Östern.

3) Fn definitiv bekräftelse på folkrepubliken
Kinas behöriga ställning i
FN måste garanteras.

Från indisk sida föreslogs en ajournering
på 48 timmar av debatten i det
politiska utskottet i syfte att möjliggöra
en prövning av det nya kinesiska budet.
Häremot gjordes starka invändningar,
särskilt från amerikansk sida, både på
formella och sakliga grunder. Det hänvisades
till att det nya kinesiska budet
icke lämnats direkt till FN, utan framkommit
vid samtal mellan en medlemsstats
diplomatiska sändebud och Pekingregeringens
representant. I sakligt hänseende
betonades vikten av att snabbt
komma till ett beslut om resolutionsförslaget,
och det gjordes gällande att budet
från Peking endast avsåge att splittra
den fria världen. Något uppskov borde
icke vara nödvändigt för en analys
av detsamma. Efter votering beslöts
uppskovet med 27 röster mot 23.

Följande dag, den 23 januari, kunde
premiärminister Attlee meddela i engelska
underhuset att även Englands diplomatiske
representant i Peking fått
del av det nya kinesiska anbudet. Mr
Attlee framhöll att det kinesiska svaret,
kompletterat på sätt nyss angivits, icke
var helt klart och att han inte kunde
vara säker på Kinas verkliga avsikter.
Han fann det nödvändigt att konsultera
vänskapliga regeringar. 1 synnerhet, sa -

de han, måste stor vikt tillmätas de
asiatiska ländernas mening i denna asiatiska
tvist. Han tolkade uppfattningen
hos dessa länder så, att man borde tålmodigt
ta vara på varje möjlighet til!
fredlig uppgörelse med Kina för att det
nya Kina måtte få tillfälle, om det så
önskade, att spela sin roll i nationernas
samfund på jämlik fot med andra medlemmar.
Brittiska regeringen vore därför
av den meningen att FN icke borde
vid detta stadium fatta ett nytt och avgörande
beslut. Efter ett referat av den
amerikanska resolutionen förklarade
premiärministern att brittiska regeringen
välkomnade förslaget om en medlingskommitté,
som skulle utforska alla
möjligheter att nå en uppgörelse. Regeringen
erkände också klara fakta rörande
läget i Korea och samtyckte till att
fördöma den kinesiska interventionen
till stöd åt en angripare som har gäckat
och omintetgjort FN:s syften. Men den
brittiska regeringen trodde icke alt tiden
var inne att överväga ytterliga åtgärder.
Att så göra skulle betyda
framhöll mr Attlee — att vi ha övergivit
hoppet att nå en fredlig uppgörelse,
och det ha vi icke gjort.

Samma dag, den 23 januari, antog den
amerikanska senaten — liksom tidigare
representanternas hus -— en resolution,
vari FN uppmanades att förkasta Kinas
begäran om medlemskap i FN och i
stället stämpla den kommunistiska regimen
såsom angripare i Korea.

Debatten i det politiska utskottet återupptogs
onsdagen den 24 januari och
fortsattes de följande dagarna.

De tolv asiatiska stater, som tidigare
under handläggningen av Koreafrågan
hade framlagt ett resolutionsförslag om
tillsättande av en sjumaktskommission
för behandling av Fjärran Östern-problemen,
upptogo nu denna tanke i ett
nytt förslag. Syftet med detta var att
tills vidare undanskjuta ett beslut om
den amerikanska resolutionen och i stället
få till stånd förhandlingar. Dessa
skulle i första rummet åsyfta dels åstadkommande
av vapenvila, dels ett klargörande
av innebörden i det sista kinesiska
budet.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

På grund av meddelande från den
svenska delegationen i FN att votering
om de föreliggande förslagen kunde vantas
mycket snart, sammankallades utrikesnämnden
torsdagen den 25 januari.
Från regeringens sida konstaterades på
grundvalen av inkomna informationer
att det icke syntes föreligga utsikter till
att ett kompromissförslag skulle framkomma
från engelsk sida, som ställde
punkten om sanktioner på framtiden.
Svenska regeringen hade alltså att ta
ställning till det amerikanska forslaget
med dess olika led. Regeringen gav uttryck
åt den uppfattningen, att delegationen
borde instrueras att nedlägga sin
röst vid voteringen om förslaget och utveckla
regeringens synpunkter i en fö’''-klaring till röstningen. Denna ståndpunkt
biträddes av åtskilliga ledamöter.
Det framfördes emellertid också en annan
mening, som gick ut på att delegationen
skulle vid voteringar om särskilda
punkter i resolutionsförslaget rosta

för bl. a. tredje punkten om fördömandet
av angreppet och nedlägga sin röst
vid åttonde punkten om uppdraget till
sanktionskommittén; vid votering om
resolutionen i dess helhet borde delegationen
även enligt företrädarna av denna
ståndpunkt lägga ner sin röst. Samma
dag sändes instruktioner till delegationen,
avfattade enligt den först nämnda
meningen.

Debatten i det politiska utskottet fortsatte
emellertid åtskilliga dagar.

Lördagen den 27 januari höll den
amerikanske huvuddelegaten, mr Austin,
ett nytt tal i utskottet. Av detsamma
framgick att amerikanska delegationen
vidhållit sin ståndpunkt att sanktionspunkten
måste ingå i resolutionen. Mr
Austin ställde sålunda enligt tillgängliga
referat två frågor:

1) »Är FN i stånd att avkunna en moralisk
dom som står i överensstämmelse
med påtagliga fakta?

2) Är FN i stånd att utarbeta metoder
för en kollektiv aktion, baserad på dessa
fakta ocli denna moraliska dom?»

I övrigt innehöll talet enligt New York
Times följande viktigare punkter:

1. Medlingskommittén kunde oinedcl -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
bart börja sina försök att få till stånd
vapenvila och allmän uppgörelse.

2. Sanktionskommittén skulle omedelbart
undersöka vilka sanktioner som böra
genomföras, men dess rekommendationer
kräva godkännande av generalförsamlingen.

3. Om medlingskommittén rapporterade
tillfredsställande framsteg, skulle
sanktionskommittén tills vidare innehålla
sina rekommendationer.

4. Dörren till uppgörelse var ej igenslagen.
Resolutionen betonade F''N:s
fredliga mål.

5. USA avsåge icke att resolutionen
skulle ge några nya befogenheter till
överkommandot.

Enligt New YTork Herald Tribunes referat
—- tyvärr har jag ännu inte fått den
ordagranna texten till Austins anförande,
varför jag måste hålla mig till tidningsreferat
— har Austin även sagt att
sanktionskommitténs uppdrag icke betyder
ett åtagande från medlemmars sida
beträffande någon särskild sanktionsåtgärd
utan att ett nytt beslut av generalförsamlingen
tillkommer och över huvud
icke behöver leda till sanktioner i fall
samtidiga fredsansträngningar ge ett
gynnsamt resultat.

En punkt i detta anförande hänvisade
till en mindre ändring i resolutionens
text, varom envoyén Grafström meddelade
per telefon måndagen den 29 januari.
Den amerikanska delegationen hade
accepterat två ändringar i resolutionstexten,
vilka båda påyrkats bl. a.
från engelskt håll.

Den ena ändringen gällde andra punkten
och innebar att Kina förklarades
icke ha godtagit FN:s förslag, medan
den tidigare lydelsen var att Kina förkastat
alla FN :s förslag. Den andra ändringen
gällde åttonde punkten, som
handlar om uppdrag till sanktionskommittén
att göra en brådskande utredning
om sanktionsåtgärder mot Kina. Följande
tillägg gjordes: Det förutsattes att
kommittén är befogad att uppskjuta
framläggandet av sin rapport, ifall den
medlingskommitté, som omtalas i föregående
punkt, rapporterar tillfredsställande
framsteg i sina försök.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Vid votering onsdagen den 31 januari
om de amerikanska och asiatiska resolutionsförslagen
blev det senare förkastat,
medan det förra antogs med 44 röster
mot 7 jämte 8 nedlagda röster. Vid voteringen
uppläste den svenske delegaten
följande deklaration:

»Delegationen har bemyndigats att
rösta för sexmaktsförslaget till resolution,
vilket framlades i församlingen den
(i december. Detta förslag konstaterar,
att folkrepubliken Kinas stridskrafter utföra
militära operationer mot FN:s styrkor
i Korea och det innehåller uppmaning
till Kina att draga tillbaka sina
trupper från Korea. Delegationen hade
också kunnat ansluta sig till sådana
skärpningar i detta förslag, varigenom
FN:s ogillande av den kinesiska interventionen
i Korea och av den hjälp som
folkrepubliken Kina lämnar de nordkoreanska
myndigheterna i deras fredsbrott
skulle komma till ännu tydligare
uttryck. I den mån det nu föreliggande
amerikanska resolutionsförslaget i övrigt
sammanfaller med sexmaktsförslaget har
svenska delegationen inga invändningar
mot detsamma.

Det amerikanska resolutionsförslaget
är emellertid till sin karaktär icke blott
ett fastställande av fakta angående kinesiska
angreppshandlingar, utan därutöver
ett principbeslut om vidtagande av
sanktioner mot Kina på grundvalen av
stämplandet av Kina som angripare. Den
svenska regeringen förstår till fullo de
motiv, som inspirerat förslaget. Men regeringen
betvivlar starkt att eventuella
kollektiva aktioner kunna främja en lösning
av Koreafrågan och andra problem
på den väg som antydes i resolutionsförslagets
sista punkt, d. v. s. på förhandlingsvägen.
Utan att vilja ingå på
en närmare diskussion av förslaget om
sanktioners användande i detta fall
önskar svenska regeringen förklara, att
den icke kan överblicka och icke är beredd
att för sin del taga ansvaret för
konsekvenserna av ett beslut i enlighet
med förslaget. Då den svenska regeringens
synpunkter icke kunna adekvat uttryckas
genom röstningen vid olika
punkter i förslaget har jag fått instruk -

tion att nedlägga Sveriges röst vid voteringen
om förslaget och dess olika delar.

Min delegation kan icke heller stödja
den resolution, som framlagts av de tolv
asiatiska och arabiska delegationerna.
Sverige — liksom alla länder som iiro
företrädda vid detta bord, därom är jag
övertygad — önskar givetvis en fredlig
lösning av Koreafrågan och andra problem.
\ i äro emellertid icke övertygade
om att det preliminära inledande av förhandlingar,
som föreslås av de tolv makterna,
är det rätta tillvägagångssättet.»

Regeringen har under sin behandlingav
frågan om Sveriges ställningstagande
hela tiden hållit nära kontakt med utrikesnämnden,
nämligen den 28 december,
den 8, 17 och 25 januari. Dessutom
har en överläggning ägt rum mellan de
skandinaviska ländernas utrikesministrar
vid ett ministermöte i Köpenhamn
den 16 januari.

I redogörelsen under remissdebatten
klargjordes hur regeringen ser på frågan
om vidtagande av sanktioner mot Kina.
Slutsatsen var att Sverige icke kan rekommendera
sådana. Det tillädes att vi
höra avböja att ta ansvaret för ett beslut,
som innebär eller öppnar vägen för
sanktioner. Regeringen förbehöll sig att
bedöma i vad mån de förslag, som framkomme
och ställdes under votering i FN,
hade denna karaktär.

Enligt regeringens bedömande bör det
amerikanska resolutionsförslaget anses
öppna vägen för sanktioner mot Kina.
Det innefattar bland annat ett fördömande
av det kinesiska angreppet och ett
uppdrag till sanktionskommittén att
skyndsamt överväga ytterligare åtgärder
till mötande av angreppet och att avge
rapport härom till generalförsamlingen.
Fördömandet av angreppet är uppenbarligen
grundvalen för sanktioners tillämpande.
Den artikel i stadgan för FN som
handlar om säkerhetsrådets ingripande i
liknande fall, artikel 39, innehåller att
.säkerhetsrådet fastställer förefintligheten
av hot mot freden, fredsbrott eller
angreppshandling och framlägger förslag
eller fattar beslut om vilka tvångsåtgärder
som skola vidtagas. Det amerikanska
resolutionsförslaget utgick ifrån

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

att sanktioner borde vara en naturlig
konsekvens av domen över angreppet.
Från den utgångspunkten avvisades, såsom
redan nämnts, framställda underhandsförslag
om utbrytning av punkten
om angreppet till en fristående resolution
och om uppskov med sanktionsutredningen.
Ingenting tyder på att punkten
om förberedande av sanktioner är
avsedd att vara tomma ord.

Konstaterandet av det faktum att ett
angrepp ägt rum behöver icke med nödvändighet
vara förbundet med påbjudande
av sanktioner. Ingenting i stadgan
hindrar FN att göra ett sådant konstaterande
utan att ge det den högtidliga
formen av »brännmärkning» eller »aktförklaring»
och utan att igångsätta eller
hota med sanktioner. Det s. k. sexmaktsförslaget,
som i början av december
framlades i församlingen, konstaterade
den kinesiska interventionen såsom ett
faktum, utan att förslagsställarna då funno
det påkallat att ge konstaterandet den
nämnda formen av moralisk och juridisk
dom eller att förbinda det med sanktioner
mot Kina. Det ansågs tydligen vara
en rent politisk fråga, hur skarp resolutionen
borde vara, och inte en av medlemskapet
och stadgans principer betingad
plikt att då välja den skarpare
form som senare kom till användning.

Alltjämt är detta betraktelsesätt giltigt.
Alltjämt är det en politisk bedömningsfråga,
huruvida FN:s ingripande hör ha
den ena eller andra karaktären. Det är
icke svårt att förstå de regeringar, som
finna en moralisk satisfaktion både i den
högtidliga domen och i hotet med sanktioner.
Att särskilt Förenta staterna hårt
drivit denna ståndpunkt får givetvis ses
mot bakgrunden av att detta land i
långt större utsträckning än något annat
drabbats av den utvidgning av kriget i
Korea, som Kinas ingripande medfört,
och gjort stora offer i människoliv och
materiel i den fortsatta aktionen därute.
Somliga regeringar ha måhända vid sitt
ställningstagande låtit sig bestämmas
mindre av egen övertygelse om kondemnationens
nödvändighet och sanktionernas
lämplighet i detta fall än av en önskan
att bilda en gemensam front bland

Ang. Sveriges utrikespolitik,
stater som ha samma allmänna syn på
Koreakriget och på Kinas ingripande.

Såsom redan nämnts, ha emellertid åtskilliga
asiatiska delegationer vid behandlingen
av det amerikanska förslaget
gjort gällande att av politiska skäl en
brännmärkning av Kina såsom angripare
alltjämt borde undvikas. De ha trott
att kondemnationen i och för sig, och
ännu mer i förbindelse med ett sanktionsliot,
skulle försvåra och fördröja
underhandlingar om en fredlig uppgörelse.
De ha vidare ansett att möjligheterna
att nå ett resultat på förhandlingsvägen
ännu icke tillräckligt prövats, särskilt
med hänsyn till det senaste budet
från Peking.

Svenska regeringen har haft att ta
ställning till det resolutionsförslag som
förelegat och som kombinerade ett fördömande
av angreppet med uppdraget
till sanktionskommittén att undersöka
vilka sanktioner som böra ifrågakomma.
Såsom framhölls i utrikesministerns
redogörelse den 19 januari tvivla vi
starkt på ändamålsenligheten och effektiviteten
av sanktioner mot Kina och befara
att sådana i ogynnsammaste fall
kunna utvecklas till något helt annat än
vad som avsetts. Beträffande fördömandet
av angreppet ha vi ansett att formen
av en dom, som enligt stadgan öppnar
vägen för sanktioner, icke var nödvändig
i nuvarande läge och kunde göra mer
skada än gagn med hänsyn till utsikterna
att få förhandlingar i gång. Regeringens
uppfattning var att ett konstaterande
och ett ogillande i ungefärligen
den form som använts i sexmaktsförslaget
eller även i ännu tydligare ordalag
varit ur politisk synpunkt att föredraga.
Något eget förslag har Sverige icke ansett
sig böra framlägga. I stället har den
svenska delegationen anmodats avgiva
den förklaring vid voteringen som nvss
återgivits.

Att Sverige vid röstningen om den
amerikanska resolutionen skulle komma
att befinna sig i en liten minoritetsgrupp,
var förutsett. Detta läge hade för
övrigt inträtt även om vår delegation hade
röstat på det sätt som tillråddes av
bl. a. högerns och folkpartiets förtroen -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 195).

Ang. Sveriges utrikespolitik.

demän. Jag tror emellertid, herr talman,
att jag kan påstå, att de skäl, som bestämt
den svenska regeringens ställningstagande,
ingalunda varit eller äro
främmande för opinionen i åtskilliga
länder, som röstat annorlunda än vi.
Tveksamheten om det av FN nu fattade
beslutet har utan tvivel varit långt större
än vad röstsiffrorna angiva.

Herr OHLON: Herr talman! Den, som
ej tidigare vågat ge sig in på någon utrikespolitisk
diskussion utan nöjt sig
med åskådarens eller observatörens roll,
har ej kunnat undgå att konstatera, hur
oklar och känslobetonad denna diskussion
ofta är. Att så är förhållandet är
kanske inte så underligt, tv det är väl i
regel så, att ju mindre exakta kunskaper
man har om ett visst ämne, desto mera
fyllt av önsketänkande blir debatten omkring
ämnet. Och inom utrikespolitiken
röra vi oss med ett flertal obekanta faktorer.

Regeringen här hemma och dess parlamentariska
underlag har inte heller bidragit
till att skapa klarhet i situationen.
Teckningen av vår utrikespolitik har karaktären
av en fixeringsbild av det där
slaget, som man förr i världen roade sig
med att försöka uttyda. Man vet inte vilken
huvudaktör det är som döljer sig
bakom virrvarret av varandra korsande
linjer —- om det är herr Wigforss eller
herr statsministen eller herr utrikesministern
i Lake Success eller utrikesministern
på Helgeandsholmen. Efter utrikesministerns
medverkan till Achesonplanen
i höstas fick man den föreställningen,
att nu skulle Sverige helhjärtat
taga sin del av ansvaret för västdemokratiernas
gemensamma handlande. Enligt
utrikesministerns förklaring vid
Achesonplanens tillkomst skulle här skapas
ett instrument, avsett att ge Förenta
Nationerna möjlighet att i ett krisläge,
sådant som det världen nu står inför,
verksamt ingripa med moraliska eller
andra medel emot en fridsstörare av vad
slag det vara må. Under debatterna vid
remissen i oktober och vid försvarsfrågans
behandling den 9 december förra

året blev uftydningen oklarare. Man må
icke förundra sig, om stora delar av
svenska folket känner sig desorienterat.
Och detta så mycket mera som vi efter
Nordkoreas överfall den 25 juni i fjol
tillsammans med 52 andra nationer enades
om att förklara Nordkorea som angripare
samt att medverka i olika slags
sanktioner, men nu, då Kina står som
angripare, ej våga mumla ur skägget.
Det ar visserligen sant, att vår andes
stämma i världen har ett annat ljudfång
gentemot en liten angripare än gentemot
en stor, men en viss konsekvens i det utrikespolitiska
handlandet har man vät
ändå rätt att kräva.

År det inte så, herr talman, att tvehågsenheten
i detta fall är ägnad att bedraga
visheten. Hur vi än handla, kunna
vi inte frigöra oss från den västerländska
samhörighet, där den överväldigande
delen av svenska folket hör hemma.
Inte heller lura vi de stora och mäktiga,
men vi riskera att bli betraktade med
lika stort misstroende i Washington som
i Moskva, samtidigt som vi isolera oss
från de nordiska brödrafolken.

Strax före beslutet i Lake Success att
förklara Kina såsom angripare såg det
ut, som om de skandinaviska länderna
skulle hålla ihop vid omröstningen. Löftet
gavs i det manifest, som utfärdades
av de socialdemokratiska partierna och
landsorganisationerna i dessa länder. 1
detta manifest försöker man inte fördölja
orsakssammanhanget, och inte heller
svävar man på målet. Nordkoreas angrepp
på den sydkoreanska republiken
och Kinas öppna understöd åt fredsbrvtarna
visa, att kommunisterna icke
tveka att med militära medel befästa och
utvidga sina positioner, heter det i manifestet.

I fortsättningen säges det, att varje angreppshandling,
med vilka vapen den än
må genomföras och vare sig den företages
öppet eller genom understöd vid ett
inbördeskrig i ett annat land eller på
annat sätt, är en förbrytelse mot hela
världens fred och säkerhet. Alla regeringar
måste förplikta sig att icke gå till
angrepp mot någon annan stat och att
icke stödja någon angreppspolitik. Vid

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

en krigisk konflikt skall endast FN avgöra
vem som är angripare. Koreakonflikten
måste lösas genom förhandlingar
och icke genom fortsatt vädjan till vapnen.
Koreas folk bör garanteras rätt att
genom fria val under FN :s kontroll få
bestämma över sina politiska förhållanden.
Så långt manifestet.

I de socialdemokratiska partiernas
och landsorganisationernas gemensamma
uttalande sägs det alltså ifrån dels att
Kina står såsom angripare i Korea, dels
att endast FN får avgöra vem som är
angripare.

Nu invändes det från regeringshåll, att
den svenska delegaten för den förberedande
överläggningen inom FN:s politiska
utskott erhållit instruktion att i sin
deklaration förklara Kina såsom angripare,
låt vara att det skedde i försiktiga
ordalag, varför någon större motsättning
mellan vårt land och de i utskottet jaröstande
staterna ej förefanns på denna
punkt. Härav skulle då följa, att ej heller
någon reell motsättning mellan regeringen
och folkpartiet eller högern existerade,
eftersom ingen av dessa partiers
officiella talesmän velat vara med om
något så äventyrligt och ineffektivt som
sanktioner gentemot den kinesiska angriparen.
Alla demokratiska partier i
vårt land skulle alltså ha haft samma
grunduppfattning. Skiljaktigheterna skulle
endast ha legat på ytan.

Enligt mitt förmenande, herr talman,
är det icke oväsentligt, hur man förfar
vid ett fall som detta, om man kommer
med en allmän svävande deklaration och
sedan uraktlåter att rösta, eller om man
röstar ja på de punkter, där ens övertygelse
säger att man bör rösta ja. Om man
i detta fall därutöver ville frambära en
deklaration, hade ju denna i stället kunnat
gälla sanktionsklausulen. Jag återkommer
härtill något senare.

Genom att avstå från röstningen har
man demonstrerat sin ljumhet för det
väsentliga. Vid en omröstning är det inte
den allmänna förklaringen som har giltighet,
utan hur man lägger sin röst. Man
slipper inte ifrån ansvaret på detta sätt.
Det är inte fråga om FN:s styrka och
auktoritet. 1 det avseendet betyder det

Ang. Sveriges utrikespolitik,
lilla Sveriges inställning föga. Det är
fråga om Sveriges säkerhet, att vi infe
mäla oss ut ur de västerländska staternas
stora gemenskap. Det är visserligen
sant, såsom utrikesministern framhöll i
årets remissdebatt, att vårt ansvar för
vad som sker i FN:s namn är ytterst begränsat.
Och det är ingen, som sagt något
annat. Den oro för Sveriges ställning
inom den demokratiska världen, som
förspörjes inom stora kretsar av vårt
folk, gäller våra egna intressen.

Herr utrikesministern slutade sitt anförande
under remissdebatten i denna
kammare — och detta upprepades i den
nyss upplästa regeringsförklaringen —
med att yttra, att regeringen vid noggrant
övervägande kommit till det resultatet,
att Sverige icke kan rekommendera
anlitandet av sanktioner. Vi böra enligt
regeringens mening avböja att ta
ansvaret för ett beslut, som innebär eller
öppnar vägen för sanktioner. Det heter
vidare att regeringen måste förbehålla
sig att bedöma i vad mån de förslag, som
framkomma och ställas under votering
i FN, ha denna karaktär.

Regeringen menar således, att FN-resolutionen
måste ses i sin helhet. Eftersom
den innehöll rekommendation om
sanktioner, var det inte möjligt att ens
genom att nedlägga sin röst på sanktionspunkterna
reservera sig mot sanktionsförfarandet.
Jag måste säga, att jag
har svårt att förstå detta resonemang.
Det strider mot allt vedertaget bruk vid
omröstningar här hemma, och jag föreställer
mig även i internationella sammanhang.
Men om något tvivel skulle
ha rått härom tidigare, så borde dci, i
varje fall i viss mån, ha skingrats efter
vad som hände i politiska utskottet den
27 januari. Den amerikanske chefsdelegatens
stora anförande denna dag ställde
frågan under delvis ny belysning. Det
är visserligen sant, att Storbritanniens
önskemål ej fick någon plats i resolutionen,
nämligen att inga sanktionsåtgärder
skulle vidtagas, förrän ännu ett försök
gjorts att bilägga Koreakonflikten genom
förhandlingar. I viss mån nåddes
dock samförstånd genom eu sista uppmjukande
formulering. I fortsättningen

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
kommer därför, om jag uppfattade herr
statsministern rätt, förhandlingsvägen
att anlitas genom ett särskilt för ändamålet
utsett utskott. Resolutionen rekommenderar
ingen av medlemsstaterna
till bestämda åtgärder, med mindre generalförsamlingen
därom beslutar. Leder
förhandlingsvägen till målet, förfaller
hela sanktionsfrågan.

Jag vet inte, om jag tolkat tecknen
rätt. Men jag har vid den förberedande
diskussionen fått det intrycket, att regeringens
tvekan i hög grad dikterades av
den tveksamhet, som kännetecknade den
brittiska inställningen. Englands regering
befann sig i en vansklig situation,
betingad å ena sidan av farhågor för imperiets
sammanhållning och å andra sidan
av insikten av det nödvändiga i
samarbetet med Förenta staterna. I själva
verket torde Englands belägenhet ha
varit lika besvärande som vår. Efter mr
Austins tal i politiska utskottet tog den
engelska regeringen slutlig ståndpunkt
och bemyndigade den brittiska delegationen
att rösta för sanktionsförslaget i
dess uppmjukade form.

Men Sveriges regering stod fast vid
sin avvisande hållning trots det i viss
mån ändrade läget. Utrikesnämndens
sista sammanträde hölls — såsom herr
statsministern nämnde —• den 25 januari,
två dagar före Austins tal. Det är anmärkningsvärt,
att regeringen ej fann
det angeläget vara att sammankalla
nämnden för att dryfta frågan med anledning
av den amerikanske chefsdelegatens
anförande och efter det att England
slutgiltigt tagit ställning. Jag förutsätter
nämligen att regeringen i tid
erhöll rapport om Englands slutliga
ståndpunkt. Om differensen mellan regeringens
hållning och de demokratiska
partiernas var så ringa — jag har också
det intrycket, att åsiktsskillnaden varit
ringa — så hade det kanske varit möjligt
att sammanjämka differensen och få
ett beslut, enhälligt omfattat av alla demokratiska
partier i vårt land.

Man kan ställa sig det spörsmålet, hur
vi råkat in i denna onödiga splittring
rörande vår utrikespolitik. Vi ha ju dock
varit eniga om vår anslutning till FN,

som redan den utgör ett avsteg från en
strikt neutralitet. Vi ha varit eniga om
det europeiska samarbetet. Och det förefanns
en stor majoritet för skandinavisk
försvarssamverkan, så länge denna var
förenlig med en av alla andra allianser
obunden hållning. Under pressdebatten
har gjorts gällande, att regeringen inte
lyckats samla sitt eget parti omkring
den solidaritet, som alla västerländska
demokratier fattat såsom en ofrånkomlig
plikt, vare sig nu detta berott på en
historiskt betingad isolationism eller på
partitaktiska spekulationer. Den utomstående
kan inte döma härom. Men nog
får man en beklämmande bild av läget,
när man hör framstående valledare inom
regeringspartiet stundom förfäkta
den meningen, att partiet segrade vid
det senaste kommunalvalet, därför att
folket var förvissat om att endast detta
parti är utrikespolitiskt neutralt och
vägrar att dra in landet i utrikespolitiska
äventyrligheter. Jag hoppas för alla
höga potentater att dessa uttolkare ha
fel och förtala sitt eget parti. Det vore
nämligen anmärkningsvärt, om den
svenska utrikespolitiken skulle dikteras
från så begränsade horisonter.

Låt oss i varje fall inte överdriva de
motsättningar som finnas. I själva verket
är det nog bara fråga om nyansskillnader
— jag hoppas det. Vad som
främst skrämmer den utrikespolitiska
oppositionen är den isolering till vilken
vi, om det vill sig illa, kunna döma landet.
Vad som också skrämmer är den
tvehågsenhet som karakteriserar det
maktägande partiets utrikespolitik: vid
umgänget med de nordiska systerpartierna
en hållning i god överensstämmelse
med Västerlandets politik — i Lake
Success en återkommande tendens att
hävda en särställning som inte nödvändigtvis
hör samman med vår utrikeskurs.
Det är bara på teatern som det går an
att agera Celestin i första akten och Floridor
i den andra. Vi skola också tänka
eu smula på det lilla helgonets dygd.

Vi vilja stå utanför militära allianser,
men den politiken minskar icke behovet
av ett väl utrustat försvarsväseö. Tvärtom.
Det är nog sant att vi kunna tillgo -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

dose merparten av våra militära behov
med egna resurser. Men till en del måste
vi lita på import utifrån. Och den importen
kunna vi inte hämta från Titos
Jugoslavien och inte heller från Afganistan.
När vi i huvudsak ha en ensartad
inställning till de utrikespolitiska problemen,
är det angeläget att vi manövrera
så, att vi hålla intim kontakt med
Västerns demokratiska och fria stater.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
naturligtvis riktigt att regeringen inför
riksdagen redovisar sitt utrikespolitiska
fögderi och inbjuder till debatt om detsamma,
framför allt i samband med större
avgöranden. I andra länder brukar
ofta en »vit bok» framläggas, innehållande
alla avgörande aktstycken för att
belysa läget och regeringens ställningstaganden.
Jag skulle vilja hemställa till
regeringen att vid tillfälle pröva denna
utväg. I dagens situation beklagar jag
livligt att den resolution, som till sist
framgick ur Förenta Nationernas procedur,
icke föreligger i en ordagrann
översättning. Det borde i alla fall ha
intresserat kammaren att se hur det
beslut var beskaffat, varom 44 av de
54 mer eller mindre demokratiska medlemsstaterna
förenade sig.

Som var att förutse, har herr Ohlon
nu föregripit min framställning på åtskilliga
punkter. Jag tänker således inte
ingå på vissa drag i det senare historiska
förloppet. Jag tänker inte heller
gå in på röstningsförfarandet i Förenta
Nationerna, så mycket mer som jag
redan tidigare i sammanhang med remissdebatten
hade anledning att dröja
vid denna sak. Däremot skall jag be att
få belysa vissa principiella spörsmål som
kanske ännu återstå att belysa.

Statsministerns i dag upplästa framställning
är en torftig redogörelse, som
ger föga nytt utöver det vi alla kunnat
läsa i tidningarna. Den hade gått oss
tämligen oförmärkt förbi, om den stått
att läsa i en tidning för några dagar
sedan — om icke den officiella tonen
låtit oss förstå dess officiella ursprung.
Atl det »krig genom ombud», som den

2 Värsta kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

kommunistiska aggressionen denna gång
begagnat, först genom Nordkoreas anfall
på Sydkorea, sedan genom Kinas angrepp
mot Förenta Nationerna, allvarligt
hotar världsfreden är en tanke som
endast skymtar. Att det kollektiva säkerhetssystemet
skakas i sina grundvalar
— sedan Förenta Nationerna gjort
världshistoriens första stora aktion för
att med militära medel återställa freden
— det är en tanke varom ingenting säges.
Att allas vår säkerhet är prekär, sedan
Förenta Nationerna illustrerat sin
svaghet, det har icke gått upp för den
torftiga kanslipromemorians författare.
Men detta allvar kan icke undandöljas
genom en torr uppräkning av kända data
och en fattig kommentar till desamma.

Jag har redan i remissdebatten uttalat
min mening angående den fråga som
nu föreligger. Jag kan därför fatta mig
kort, så mycket mer som herr Ohlon
redan tidigare har berört en hel del av
frågans olika aspekter. Jag delar helt
regeringens mening när statsministern
säger: »Konstaterandet av det faktum
att ett angrepp ägt rum behöver icke
med nödvändighet vara förbundet med
påbjudande av sanktioner.» Jag har
framfört denna åsikt både i utrikesnämnden
och här i kammaren. Och jag
anser att vi bäst hade manifesterat vår
tolkning av chartans artikel 39 genom att
rösta för den punkt i resolutionen, som
konstaterade att Kina var angripare,
och mot den del som ifrågasatte utredning
om »ytterligare åtgärder att möta
angreppet». Att icke i en votering våga
ange sin uppfattning om ett klart sakförhållande
— varom alla Västerlandets demokratier
voro ense — kan lätt betraktas
och bedömas som ett utslag av bristande
moraliskt mod eller av en undflyende
defaitism. Jag vill hoppas att
sådana motiv icke ha spelat in i regeringens
ställningstagande.

Att allvarliga invändningar kunna resas
mot ett militärt sanktionsförfarande mot
Kina, därom är jag ense med regeringen.
I det »krig genom ombud», som nu rasar
i den yttersta östern, kunna Västerlandets
demokratier icke blottställa västra

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Europa genom en kraftsamling mot Kina.
Landets omfattning, dess natur och
läge och de asiatiska folkens reaktioner
skulle också kunna göra ett militärt företag
mot Mittens rike till en äventyrlig
sak. Sådana överväganden kunna icke
skjutas åt sidan på grund av de ■— mycket
naturliga — känslor som ett överrumplande
överfall dock måste framkalla,
känslor av rättmätig harm inom alla
de stater som medverkat i beslutet om
sanktioner mot Nordkorea. Och till dessa
stater hör även Sverige.

Men om sålunda i detta tidsläge och i
denna situation militära sanktioner icke
te sig särskilt lämpliga mot angriparen,
så är det av största vikt att principen
om sanktioner som ultima ratio icke
slappes, icke ens när det gäller stormakter.
Det är väl för denna saks skull som
sanktionstanken kommit med i generalförsamlingens
beslut. Sanktionspunkten
förpliktar i den givna formuleringen
icke till någonting. Den tolkning av denna
punkt, som den amerikanske delegaten
rar Austin givit och som åberopades
i statsministerns anförande, är uppenbarligen
riktig. Det är för världens fred
av största vikt att den kollektiva säkerhetens
princip icke förlorar någon
väsentlig del av sin innebörd, att den
t. ex. icke blir ett tomt ord, när en stormakt
är angripare. Jag vill också hoppas
att statsministerns deklaration i dag
strikt avser det nu föreliggande fallet
och icke får fattas som ett principiellt
ställningstagande med prejudikativ betydelse.

Sverige har i Koreafrågans sista fas
icke framställt något eget förslag och
nedlagt sin röst i fråga om alla andra
länders yrkanden. Det har icke gjort någon
egen insats och icke tagit ansvar
för någonting. Därigenom har det kommit
att skilja sig från Västerlandets
samtliga demokratiska stater ■— i Europa
och i Amerika. Jag har från början
befarat detta, och jag ser det med olust.
Det är mycket möjligt, som statsministern
har sagt, att här förelegat en klar
»önskan att bilda en gemensam front»,
även om man hyst betänkligheter på
en eller annan punkt. Vi skola icke un -

derskatta betydelsen och värdet av den
demokratiska världens vilja och förmåga
till samarbete. I det långa loppet är
den mera värd än ett nedläggande av
röst — och av ansvar. Om den demokratiska
världen icke kan samarbeta, med
undanskjutande av enskilda betänkligheter
och särintressen, då är det illa
ställt för oss alla —- ty på andra sidan
står ett block som i fråga om sammanhållning,
fasthet och hårdhet icke lämnar
något övrigt att önska.

När vi hamnade bland arabstaterna,
så berodde detta givetvis icke på något
slags politisk sheikromantik. Alldeles
tillfällig var konstellationen icke heller.
Men jag vill icke upptaga kammarens
tid med att söka förklara, hur det kom
sig att svenskar och araber enade sig
om att nedlägga sina röster och avsäga
sig ansvaret i Lake Success i den största
kris som hittills drabbat Förenta Nationerna.

Herr VON HELAND: Herr talman! Det
är självklart att man från regeringshåll
alltid försöker att göra meningsskiljaktighcterna
i de utrikespolitiska frågorna
så små som möjligt, ty utåt är det lyckligt,
om svenska folket i allvarstider
står enigt beträffande det utrikespolitiska
handlandet. Ingen kan väl emellertid
förneka att det föreligger en verklig
åsiktsklyvning i grundbedömandet av
vår utrikespolitik. En väldig majoritet
bland Sveriges folk och dess politiker
har en bestämd önskan att Sverige skall
bevara sin alliansfrihet och förbli ett
neutralt land beträffande stormakternas
stridigheter. Vi önska bestämt bevara
Sveriges fred, och blir det världskrig,
är varje dag som vårt folk får leva i
fred en oskattbar vinst, även om vi till
slut skulle bli tvingade att försvara vår
frihet och vårt oberoende och att taga
ställning i världskonflikten. Emellertid
är det tydligt att det finns en minoritet
som önskar en annan politik, nämligen
anslutning till atlantpakten, trots de stora
risker detta omedelbart skulle medföra
icke endast för vårt land utan även
för Finland. Att Sverige vid en sådan

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

anslutning omedelbart skulle bliva angripet
vid en stormaktskonflikt i Europa
bekymrar inte denna minoritet, utan
varje tillfälle används för att nå målet:
atlantpaktsanslutning. Så är fallet även
nu, och jag erkänner att tillfället är väl
valt, ty man kan denna gång utmärkt
spela på människornas känslosträngar.
Av lierr Ohlons anförande fick iag emellertid
den uppfattningen, att folkpartiets
ledning klart är på den alliansfria
linjen, och de borgerliga partiernas gemensamma
motion i försvarsfrågan synes
klart ge vid handen att enighet finns
mellan dessa partiers ledande män om
att man önskar en alliansfri politik och
för neutralitetens skydd starkaste möjliga
försvar.

I dagens regeringsförklaring har på
ett tydligt sätt belysts den nyansskillnad
i uppfattningen som förelegat i utrikesnämnden
beträffande Koreakonflikten,
och jag vågar även efter herrar Ohlons
och Andréns anföranden påstå att skillnaden
främst gällt det formella bedömandet
och FN:s procedurregler. Alla
fyra partiledarna ha varit villiga att fördöma
Kinas ingrepp i Korea, och alla
fyra partiledarna ha varit motståndare
till beslut om sanktioner. Med denna gemensamma
uppfattning har åsiktsbrytningen
endast gällt, hur Sverige i FN
klokast skulle visa denna svenska uppfattning.
Själv har jag ansett att utrikesministerns
förslag var det formellt
riktigaste samt det ärligaste och mest
försiktiga. Voteringen i FN går till på
ett helt annat sätt än här hemma. Jag
tycker det var synd att herr Andrén
inte ville förklara reglerna vid votering
i FN. Jag måste emellertid göra detta,
ty den saken spelar ju en viss roll. Där
förekommer inte någon votering med
kontrapropositioner, utan röstning sker
på varje förslag för sig. Man har alltså
att rösta ja eller nej på varje resolution,
om man inte vill avstå från att rösta.
Den svenska delegationen har haft som
praxis att, om en resolution ogillas, ej
rösta ja på en enstaka punkt som skulle
kunna accepteras. Man har i stället vid
första punkten gjort en deklaration och
avstått eller röstat emot vid varje punkt

Ang. Sveriges utrikespolitik,
i resolutionen. Detta är alltså en praxis.
När man å andra sidan ämnat rösta ja
för resolutionen i dess helhet, har man
vid en eventuell punkt, som kunde anses
tveksam, avstått från röstning, varjämte
man avlämnat en deklaration —
så gjordes exempelvis när det gällde
Achesonresolutionen. Hade man mot
svensk praxis velat dela upp sin röstning
vid Korearesolutionen och sålunda
röstat ja på angreppspunkten och nej
på sanktionspunkten, hade man väl konsekvent
också fått rösta nej på resolutionen
i dess helhet, eftersom man var
emot den viktigaste punkten i resolutionen.
Kan man verkligen påstå att en
sådan voteringsordning varit bättre än
det sätt Sverige nu valt, varvid vi genom
en deklaration fördömde Kinas ingripande
i Korea, och det är ju detta
som alla här ha velat?

Det är emellertid förståeligt, om atlantpaktsanhängarna
gjort allt för att
Sverige skulle rösta på annat sätt. Man
pekar härvid bland annat på att övriga
västeuropeiska stater med säte i FN följt
den amerikanska resolutionen. Även herr
Andrén var i sitt anförande inne på just
det motivet. Man har väl dock icke
kunnat undgå att märka den ovillighet,
som rått i exempelvis England och
Frankrike att rösta för den amerikanska
resolutionen, och att det säkerligen helt
berott på att dessa länder tillhöra atlantpaktsstaterna
att man böjde sig för
de amerikanska önskemålen. Vad beträffar
Sveriges ställning i FN borde det
icke föreligga någon tvist om att vi,
där så är praktiskt genomförbart, böra
lämna vårt solidariska stöd. FN är tro-ts
allt den enda verkliga grundsten vi ha
för att kunna bvgga upp en bättre värld.
Likaså är det väl inte några delade meningar
därom, att man bör vara tacksam
mot Förenta staterna för deras stora
stöd för Västeuropas återuppbyggnad
och för FN:s gigantiska arbetsuppgift
att skapa en lyckligare värld med frihet
från nöd och fruktan. Vår idealitet
får dock icke förleda oss till okloka
handlingar, utan de svenska statsmakterna
ha skyldighet alt även taga hänsyn
till realiteter. Att Sverige genom sin

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

minister vid FN åtagit sig en medlarroll
i Koreatvisten, trots de nu väsentligt
större svårigheterna, är en följdriktig
handling efter alla tidigare liknande
åtaganden. Otvivelaktigt är Sverige särskilt
lämpligt för dylika uppgifter från
FN just med hänsyn till vårt lands alliansfria
och självständiga politik. Just
därför att vi nu röstat som vi gjort i FN,
har väl den svenske delegaten blivit
lämplig för denna medlarroll.

Det är klart att läget för vårt land är
besvärligt, och säkerligen iiro besvärligheterna
icke slut, utan vi kunna vänta
otrevliga situationer i framtiden så länge
de nuvarande internationella svårigheterna
bestå eller skärpas. Men det är
icke nog med denna utrikespolitiskt
otrevliga och riskabla situation, utan
även inrikespolitiskt är läget ytterst bekymmersamt,
främst kännbart genom ett
beklagligt fallande penningvärde. Med
hänsyn härtill är det förvånande att socialdemokraternas
ledning ej vill inse
det stora behovet och önskvärdheten av
en samlingsregering. Läget kan bliva sådant,
att en samlingsregering framtvingas,
men då kan värdet av en samlingsregering
till stor del vara spolierat ur
utrikespolitisk synpunkt. Ännu kan statsministern
säkerligen skapa en samlingsregering
från samtliga de fyra partierna
med ledande personer, som önska stödja
den alliansfria utrikespolitiken. Risk föreligger
emellertid att nya händelser
liknande Korearöstningen driva hela
högern och hela folkpartiet eller ett av
dessa partier till atlantpaktsanhängarna
och deras uppfattning och därmed omöjliggöra
en samlingsregering i ett senare
riskfyllt läge.

Fm samlingsregering nu med pålitliga
anhängare av den alliansfria linjen skulle
stärka Sverige utrikespolitiskt utåt
och skulle möjliggöra ett lugnare utrikespolitiskt
ställningstagande inom landet.
Värdet av en samlingsregering för
de inrikespolitiska frågorna behöver säkerligen
ej diskuteras. Jag vore tacksam
att få höra vad statsministern anser om
detta mitt resonemang, ty det skulle vara
värdefullt att få kännedom om regeringens
uppfattning, hur regeringsfrågan

skulle kunna te sig i ett så riskfyllt läge,
att en samlingsregering vore absolut nödvändig.

Slutligen torde det vara lämpligt att
även vid detta tillfälle påpeka, att bondeförbundet
alltjämt står enigt bakom
den alliansfria politiken. Inom vårt parti
vill man i det längsta bevara freden
åt vårt folk, och därför önskar man en
klok och försiktig utrikespolitik, något
som vi även visat genom vår anslutning
till regeringens ställningstagande vid
Koreavoteringen.

Det synes mig emellertid, som vi i
Sverige aldrig böra glömma att vårt strategiska
läge helt kan förändras, exempelvis
om Ryssland skulle flytta fram
sina positioner in i Finland. Då är tiden
givetvis mogen för en omprövning
av vår utrikespolitiska kurs.

Och skulle vår frihet bliva hotad genom
direkt aggression, är jag, herr talman,
övertygad om att svenska folket
enigt kommer att slåss för sin frihet och
för sitt oberoende.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! På den korta tid, som nu står
till mitt förfogande, skall jag inte gå
in på herr von Helands spekulationer
angående röstningsproceduren i Lake
Success. Men så mycket kanske jag får
säga, att den inte är fullt så enkel som
herr von Heland sökt framställa densamma.

Jag fäste mig emellertid vid en annan
punkt i herr von Helands anförande.
Han sade att hans parti vill bevara freden.
Precis som det skulle finnas något
parti i detta land som inte vill bevara
freden! Det är enligt min mening upprörande
att se, hur herr von Heland försöker
draga in även utrikespolitiken i
sin valfläskfabrikation. Vi ha redan tidigare
sett spår av denna verksamhet,
och jag har alltid förvånat mig över
densamma. Jag vill erinra herr von Heland
om att ännu så sent som i remissdebatten
förklarade herr Wahlund i
denna kammare, att han fann det synnerligen
olämpligt att draga in utrikespolitiska
kontroverser av den storleks -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

ordning, som det denna gång gäller, på
det sätt som här har förekommit. Det
bästa, men också det värsta, som man
kan säga om herr von Helands förkunnelse
i detta fall är emellertid, att han
själv synes tro på sin förkunnelse.

Jag vill till sist be herr von Heland
att ta fram Karl XII:s bibel och där läsa
och besinna några rader i Jesu Sy raks
bok: 22 kapitlet 33 versen.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag beklagar att jag inte
är lika beläst i bibeln som herr Andrén,
så att jag kunde ge honom valda stycken
ur bibeln att läsa, ty jag tror att
herr Andrén också skulle behöva läsa
lämpliga satser där för att åtminstone
lugna sig något och inte alltid flyga
upp här i talarstolen och försöka att just
få fram kontroverser. Jag tycker sättet
är icke minst egendomligt i en utrikespolitisk
debatt, vilket jag har förklarat
för herr Andrén förut.

Jag har ju här i mitt anförande påpekat,
att det är glädjande att de tre
borgerliga partierna i en gemensam försvarsmotion
tydligen äro på samma linje.
Och så kommer herr Andrén upp
och försöker att förkunna, att jag menar
någonting helt annat. Herr Andrén borde
hålla sig litet mer på mattan, när
han talar utrikespolitik här i kammaren,
och inte låta sitt skämtlynne och sitt
frejdiga gosselynne spela honom alltför
stora spratt.

Jag är, herr talman — om jag skall
tala allvar med herr Andrén — överens
med honom om att det är glädjande
att alla de politiska partierna uppriktigt
önska arbeta för freden. Dem jag
riktar mig mot iiro de som här arbeta
för atlantpaktanslutning, herr Andrén,
och det påpekade jag i mitt anförande.
Jag anser det är mycket riskabelt, att
man i vårt land för en politik, där man
vill driva oss från den alliansfria linjen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det vore väl

Ang. Sveriges utrikespolitik,
synd om en utomstående blandade sig
i den här intressanta diskussionen mellan
kartellbröderna om de valtaktiska
spekulationer som de ha använt utrikespolitiken
till. Jag skall därför lämna
herrarnas uppgörelse åt sitt öde.

Jag skall inte heller närmare gå in
på herr von Helands resonemang om
regeringsfrågan, sedd mot bakgrunden
av Koreakrisen. Emellertid vill jag inte
bestrida, herr talman, att bakom det resonemang,
som skymtade i herr von Helands
anförande, ligger en sak, som vi
ha anledning att tänka på. För dagen
skall jag bara säga, att jag har trott att
enigheten omkring svensk utrikespolitik
var så stor, att man inte behövde kompromissa
sig fram till lösningar. Denna
enighet bär upp samlingsregeringen åren
1939—1945. Skulle det vara så olyckligt
som herr von Heland här låter
framskymta, att det finns så djupgående
skillnader i fråga om bedömningen av
de utrikespolitiska frågorna mellan å ena
sidan högern och folkpartiet och å andra
sidan bondeförbundet och socialdemokraterna,
att man skulle behöva åstadkomma
en samlingsregering för att kompromissa
ihop dessa olika linjer, äro vi
mycket illa ute. Då är det redan för sent.
Jag tror för min del att det inte förhåller
sig så. Jag tror att grundsynen fortfarande
är gemensam, att man kan ha
delade meningar i nyansfrågor precis
som i den fråga vi diskutera i dag men
att det i ett kritiskt ögonblick skall bli
möjligt att samla nationen. Men jag säger
ännu en gång, att skulle det på grund
av denna nyans i uppfattningarna gå att
få fram en spricka i nationen på det sätt
som vissa tidningar uppenbarligen försöka,
stå vi inför ett nytt politiskt läge,
och då få vi ta konsekvenserna av det.
För dagen betraktar jag emellertid den
utåt manifesterade enigheten inom
svensk utrikespolitik såsom framsprungen
ur en enhetlig vilja att slå vakt om
väsentliga ting. Då behövs det inte någon
samlingsregering för att kompromissa
ihop de olika linjerna. I det ögonblick
som det skulle visa sig vara så illa
ställt, är det för sent att komma med
kompromisstonerna. Min grundsyn är

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

alltså att vi i stort sett fortfarande äro
överens, och därför gläder det mig, att
jag särskilt i herr Ohlons anförande
märkte en strävan att framställa läget
sådant som det är.

Vi äro överens om att vi icke bort
rösta för sanktioner. Regeringen har
även av oppositionen fått rådet att lägga
ned rösten beträffande hela resolutionsförslaget.
Vår ensamhet i Västeuropa,
som herr Andrén nu skildrade såsom så
ödesdiger, är ett faktum, vare sig vi välja
regeringens linje, bondeförbundets
linje, högerns linje eller folkpartiets
linje. Vi hade icke genom att följa högerns
och folkpartiets linje fått en enda
västeuropeisk stat på vår sida. Det är
möjligt att vi hade fått med Israel, men
icke heller det är säkert.

Jag skall inte irritera stämningen,
men eftersom det ändå sagts en del hårda
ord i bland annat herr Andréns förklaring,
vill jag säga att det är grovt
vilseledande, när man försöker ge den
svenska allmänheten en bild av att det
funnits en linje, som skulle gjort det
möjligt för oss att handla i samförstånd
med den västerländska opinionen — det
skulle vara högerns och folkpartiets linje
— och en annan linje — den som
bondeförbundet och socialdemokraterna
slogo in på — som var isoleringens
linje. Båda linjerna voro, när det gäller
förhållandet till Västerlandet, likvärdiga.

Innan herr Olilon kom med sina samförståndstoner,
hade han vissa funderingar,
som jag inte kan låta bli att åtminstone
notera att jag har märkt. Herr
Ohlon säger att man inte vet vem som
anger huvudlinjen i svensk utrikespolitik,
om det är herr Wigforss, om det
är statsministern, om det är utrikesministern
i Lake Success eller utrikesministern
här. Jag tror att herr Ohlon kan
avstå från dessa funderingar. Det har,
så länge det har funnits partiregeringar
— oberoende av deras färg — varit ett
omtyckt uppslag för kåsörernas och tidningsredaktörernas
skämtlynne att försöka
ge ett intryck av att det skulle råda
delade meningar bland dem som företräda
Sveriges politik. Jag tror emellertid
att vi kunna lämna den saken åt

sitt öde. Den som vill se vad som har
sagts vid olika tillfällen kommer att inse,
att det finns en gemensam linje och
en gemensam grundåskådning. Det skulle
vara rekommendabelt för herr Ohlon
att läsa om vad utrikesministern sade
vid diskussionen i Lake Success om
Achesonplanen. Det har givits andra
råd till litteraturstudier här i dag, och
jag vill efter herr Ohlons anförande
uppmana honom till ett sådant studium.
Herr Undén var ingalunda böjd för att
överdriva det framsteg som gjordes
med Achesonplanen. Han sade bl. a. att
man inte bör tro att därför, att FN :s
tekniska apparat får ökad effektivitet,
detta betyder att Förenta Nationerna
blivit ett organ med makt och myndighet
— vilket vi ju hoppas att det med
tiden skall bli. Jag tror som sagt att
det kan vara ganska nyttigt att man,
när man i den offentliga debatten beskyller
regeringssidan för att ha skapat
en fixeringsbild, där man har svårt
att hitta, verkligen tar reda på vad som
har förevarit.

Jag skall inte heller närmare ta upp
resonemanget om att vi skulle ha utnyttjat
utrikespolitiken till partitaktiska
fördelar. Hade vi velat göra det, herr
Ohlon, skulle valresultatet ha tett sig
annorlunda. Vi voro tvärtom ytterligt
återhållsamma i det avseendet. Gång på
gång framhöll jag i mina tal att vi skola
försöka undvika att dra in utrikespolitiken
i debatten. Men vi ville göra klart
för våra motståndare, att denna vår
återhållsamhet icke fick tagas till intäkt
för hur oklara och obestämda utrikespolitiska
uttalanden som helst. Om vi
verkligen velat använda det utrikespolitiska
argumentet i den inrikespolitiska
striden, skulle läget ha varit väsentligt
annorlunda. Så länge, herr Ohlon, som
vi tro att det finns en möjlighet att hålla
ihop kring de stora linjerna, komma vi
inte att försöka utnyttja utrikespolitiken
partitaktiskt.

Herr Andrén är alltid spirituell och
rolig att höra. Tyvärr kunde han inte
säga detsamma om den redogörelse som
jag lämnade. Han tyckte tvärtom att det
var en tråkig historia, som inte inne -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

höll någonting nytt. Nej, men meningen
var väl inte heller, herr Andrén, att vi
skulle komma med några nya sensationella
påståenden eller några nya upptäckter.
Vi ha av bondeförbundsledaren
ombetts att lämna riksdagen tillfälle att
diskutera Korearöstningen. Det är den
ordern vi ha verkställt. Vi ha redovisat
Korearöstningen, och det är ju ledsamt
att vi inte kunde lägga fram någonting
nytt, som inte stått i tidningarna. Men,
herr Andrén, är detta ändå inte ett litet
för hårt omdöme? Har det i tidningarna
varit klargjort vilken högerns och folkpartiets
linje i denna fråga är? Har det
stått i tidningarna? En upplysning om
högerns och folkpartiets linje i Koreafrågan
blir en ganska viktig nyhet. Den
visar att jag hade grundad anledning att
uttala att skillnaden mellan vårt sätt
att se dessa ting och högerns och folkpartiets
inte var så stor som pressen velat
göra gällande.

Jag tror att det är viktigt att det blir
klargjort, att högern och folkpartiet motsätta
sig sanktioner, att högern och folkpartiet
vid sammanträdet den 25 januari
icke ville tillstyrka en ja-röstning
för hela resolutionen och att högerns
och folkpartiets linje är en lika isolerad
linje som regeringspartiets och bondeförbundets.
Om detta betraktas såsom
oväsentligheter, vet inte jag vad som är
väsentligheter. Vill man åstadkomma ett
dämpande av de motsättningar, som
vuxit upp, är det viktigt att dessa fakta
klarläggas.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja
säga ett par ord med anknytning till
vad som här anförts av de tre representanterna
för de borgerliga partierna. Det
är naturligt att Sveriges utrikespolitiska
linje kan bli föremål för skiftande meningar
och olika bedömningar. Den är
nämligen i sig själv inte så lätt, vare sig
för utomstående eller för oss i vårt eget
land, att gripa.

Vi ha valt en linje, som vi kalla den
alliansfria utrikespolitiska linjen. Det är
inte många länder i världen som ödet
bär varit så välvilligt mot, att de kunna
välja denna linje. I Västeuropa är det
endast Schweiz och Sverige. Det skola

Ang. Sveriges utrikespolitik.

vi inte betrakta såsom en ödesdiger isolering.
Vi skola i stället vara tacksamma
för att vi ha ställts i en situation, då
det varit möjligt för Sverige och Schweiz
att välja den alliansfria linjen. Det är,
herr talman, mycket möjligt att det ur
logiska synpunkter hade varit riktigast,
att Sverige vid fredsslutet hade valt att
gå Schweiz’ linje att eftersom vi icke
kunna acceptera militära allianser så
kunna vi heller icke vara med i Förenta
Nationerna. Om vi hade valt den linjen,
hade vi inte behövt se på den svenska
utrikespolitiken, herr Ohlon, som på en
fixeringsbild, ty då hade den varit entydig.
Den hade inneburit en självvald
isolering, byggd på en historisk utveckling,
som Sverige och Schweiz äro tämligen
ensamma om. Vi hade emellertid
på en punkt en annan tradition bakom
oss. Det är de insatser som gjorts från
vårt lands sida att medverka vid försöken
att bygga upp en mellanfolklig rättsorganisation.
Under Brantings och Undéns
ledning gjordes en insats i det gamla
Nationernas förbund. När det nu
gjorts ett nytt försök att skapa en organisation,
som skulle försöka sig på den
stora uppgiften att rädda freden i världen,
ha de svenska statsmakterna sagt,
att vi vilja vara med i Förenta Nationerna
trots vår militära alliansfrihet.
Där stå vi. Det är ingenting, herr Ohlon,
att göra sig lustig över att vi ha sagt
detta i arbetarrörelsens fredsmanifest.
Det finns inte en stavelse i arbetarrörelsens
fredsmanifest som jag icke har
granskat. Stora delar av det äro skrivna
i Sverige, kanske till och med skrivna av
den svenske utrikesministern. Det finns
ingenting som vi behöva ta avstånd från
i detta manifest. När vi där tala om att
det skall byggas upp ett Förenta Nationerna,
ange vi det som ett mål att sträva
efter. Ingen vill väl påstå att vi äro
där i dag. Under den tid, som det dröjer
att arbeta sig fram till en effektiv
organisation, ha vi valt att kvarstå på
den militära alliansfrihetens grund.

Vår iställning är emellertid inte definierad
bara med delta. Vi äro dessutom
en demokrati. Vi äro en demokrati, som
betraktar allt slags diktatur — den må

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
komma från kommunistiskt eller nazistiskt
håll — som lika förhatlig. Vi
kunna inte kalla det en människovärdig
tillvaro, om man inte bär det vi mena
med frihet. Vi äro en demokrati, och
vi vilja försvara denna demokrati. Det
skall inte lyckas att framställa de borgerliga
partierna såsom mera energiska
när det gäller att hävda friheten, att
även med uppoffring av betydande resurser
skapa ett försvar för denna frihet.

Ja, där ha vi, herr talman, vårt dilemma.
Vi äro en demokrati, i likhet med
de västerländska staterna. Vi avsky diktaturen,
i vilken form den än uppstår.
Vi äro beredda att försvara vår egen
frihet precis som övriga västerländska
demokratier. Vi vilja icke gå in i en
militärallians — men vi vilja ändå stå
med i ett nationernas förbund —- som
i en stormaktskonflikt lätt kan få karaktären
av militär stormaktsallians. Det
är ju detta som gör att det är så viktigt,
hur vi uttrycka oss. Eftersom vår ställning
är så ömtålig nödgas vi att lägga
ned mera omsorg på att vårt uppträdande
blir i överensstämmelse med vår politik.

Äro vi överens om dessa huvudlinjer
som jag här sökt skildra —• och det räknar
jag med att vi äro — då tror jag
också att oppositionen kan ge mig rätt
när jag säger: För att undvika missuppfattningar
av olika slag är det angeläget
att den svenska särställningen får ett så
otvetydigt uttryck som möjligt. Vi ha i
Koreafrågan valt en linje, som gör det
klart att vi anse, att kommunisterna äro
en fara för freden. Vi ha aldrig velat
dölja vår uppfattning, att deras »fredspolitik»
i Korea har lett till en bekymmersam
situation. Men vi ha å andra sidan
sagt oss, att vi icke kunna inveckla
Sverige i en situation, som skulle riskera
den alliansfria linje, om vilken vi
hittills varit ense.

Vi skola komma ihåg — och där vill
jag anknyta till vad jag började mitt anförande
med — att vi inte valde den
alliansfria linjen i tanke att vi därmed
skulle komma på samma linje som
många andra stater. Vi voro fullt medvetna
om den isolering, som valet av en

sådan linje innebar. Vad som skrämmer
mig, när jag hör hur starkt faran för
isolering framhäves dels i denna kammare,
men dels och framför allt i debatten
utanför riksdagen, är att man
liksom vill skapa en ny doktrin: Sverige
skall följa med för att icke isolera sig
från Västerlandet. Jag ber herrarna tänka
sig för, innan ni driva den doktrinen
för hårt, ty konsekvensen kan bli att vi
lämna den alliansfria linjen. Samhörigheten
med Västerlandet ter sig för en
dylik doktrin så väsentlig, att vi icke
kunna hålla fast vid en linje, som innebär
risken att vi drivas ut i isolering.
Det finns i pressen tankegångar som
med en skrämmande tydlighet klargöra
— jag tyckte mig skymta dem även i
herr Ohlons anförande, men jag hoppas
att jag på den punkten har missuppfattat
honom — att man anser att den isolering,
som valdes år 1948, då Atlantpakten
skapades, är så farlig, att man
för att undvika isoleringen vill göra ett
nytt och annat ställningstagande.

Vill man knäsätta en sådan doktrin,
då äro vi inte överens. Men jag kan inte
finna att vad som hänt i Koreafrågan
behöver bryta sönder enigheten. I den
föreliggande frågan borde man efter den
i dag lämnade redogörelsen kunna säga,
att nyansskillnaderna inte äro så stora
som de blivit framställda i den offentliga
diskussionen. Vill man inte göra en
sådan deklaration, måste det väl tydas så
att man innerst inne icke är ense om
den linje Sverige valt. Då är det ju inte
mycket att göra åt saken, då bli alla de
ansträngningar praktiskt taget utsiktslösa,
som gå ut på att finna samlande
lösningar.

Jag tillåter mig tro, att detta är en
alltför pessimistisk syn. Jag hyser den
förhoppningen att vi äro överens, att
endräkten finns kvar och att den, som
funderar på att slå sönder denna endräkt,
skall finna det lämpligt att ta sig
en funderare. Det kan bär lätt gå så att
man, i syfte att bevara ett värde som
måste te sig såsom mindre väsentligt,
spolierar ett omistligt värde på ett sätt,
som det blir omöjligt att reparera.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens herr statsministern
torde kunna medgiva, att jag varken
i inrikes- eller utrikespolitiska frågor
har sökt fördjupa motsättningarna
här i kammaren. Jag vill inte heller överbetona
de skiljaktigheter, som föreligga
i den fråga vi i dag behandla. Jag trodde
att jag för min del ganska klart hade
sagt ifrån, att vi icke kunna var med
om några sanktioner men att Sverige enligt
vår mening borde ha kunnat kosta
på sig det enkla konstaterandet att Kina
är angripare.

Jag tror uppriktigt sagt inte heller att
motsättningarna mellan de här i kammaren
företrädda partierna äro så stora,
att herr von Heland behöver uppoffra sig
och ingå i en samlingsregering. Sedan
kan det ju finnas andra skäl för skapandet
av en samlingsregering, men vi
ha ingen anledning att diskutera dem i
dag.

Vad beträffar den positiva delen av
hans excellens herr statsministerns anförande,
kan jag i huvudsak instämma i
den, men det bör ju vara förklarligt och
förlåtligt om jag inte i allo kan vara
ense med statsministern i den negativa
delen av hans yttrande. För en gångs
skull använde hans excellens herr statsministern
ett ganska kraftigt uttryck,
när han ville göra gällande att min
framställning hade varit grovt vilseledande,
då jag skildrade förhållandena
så, att de borgerligas linje skulle kunna
föra oss ut ur den isolering vari
vi råkat. Jag vill säga till hans excellens
herr statsministern — och nu tvingas
jag att något ingå på omröstningsproceduren
i FN, om vilken jag redan
tidigare förklarat alt herr von Helands
framställning, såsom ofta är fallet, betydligt
har förenklat saken — att det
verkligen förhåller sig så, att man kan
dela upp en resolution, som företages
till votering i FN, i hur många delar
som helst, och om hans excellens herr
utrikesministern eller regeringen hade
velat förelägga kammarens ledamöter
den resolution, som till sist antogs, skulle
kammaren ha sett alt den till mycket
stora delar kunde ha antagils av den

Ang. Sveriges utrikespolitik,
svenska delegationen utan frångående av
de meningar, som vi alla äro ense om.
Jag tycker inte att man behöver driva
isolationismen därhän, att man avstår
från att säga sin uppriktiga mening i
syfte att sätta sig mellan två stolar. Om
en resolution klarlägger en bestämd mening,
som sammanfaller med vår egen,
varför skola vi då inte kunna rösta för
de delar av resolutionen, som ge ett
riktigt uttryck för vår egen åsikt?

Hans excellens herr statsministern förklarar
till sist, att meningen inte var
att säga någonting nytt i den deklaration,
som upplästes i dag. Jag måste då
ge hans excellens herr statsministern
min komplimang: Regeringen har lyckats
fullständigt i sin avsikt att icke säga
någonting nytt. En nyhet trodde hans
excellens herr statsministern att det var,
att de borgerliga partiernas ställningstagande
hade kommit fram i regeringens
deklaration. Men, ers excellens, vi klargjorde
ju redan i remissdebatten vad vi
tyckte och tänkte i de frågor, som här
ventileras. Den nyheten var alltså inte
särskilt uppseendeväckande.

Jag kan för tillfället nöja mig med
detta, herr talman.

Herr VON HELAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag borde naturligtvis vara
smickrad över herr Andréns stora intresse
för min person. Han kan över huvud
taget tydligen inte yttra sig om någonting
här i dag utan att ge mig en liten
snärt.

När nu herr Andrén talar om voteringsreglerna
i FN, påstår han att jag
har förenklat saken i min skildring. Ja,
det är ju möjligt att man, bara därför
att man är professor, inte kan vara tillfredsställd
med en enkel framställning
utan måste krångla till saker och ting.
Men procedurrcglerna tillämpas faktiskt
så som jag har redovisat, och jag
tycker att herr Andrén nu liar varit med
så länge i den svenska FN-delegationen,
att han borde ha reda på hurudan praxis
varit vid de voteringar, som verkställts
inom FN. Jag har själv suttit i FN:s eko -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

nomiska utskott, där voteringar ideligen
förekommit om arbetslöshetsfrågor och
annat, där några av medlemsstaterna,
exempelvis Polen, med förtjusning framlagt
resolutionsförslag, som haft rena
propagandasyften. En hel del punkter
i dessa resolutioner ha varit självklara,
och Sverige borde alltså ha kunnat rösta
för dem, men vi ha fått direktiv av delegationen
att inte rösta så. Praxis har
varit att vi inte röstat ja på de självklara
sakerna, därför att vi ansett att hela resolutionen
varit en propagandasak. Det
är denna praxis jag har velat framhålla.
Därmed har jag inte påstått, att man
inte i detta speciella fall skulle kunna
tillämpa en annan voteringsregel. Den
möjligheten finns, men jag tror inte att
jag behöver disputera med herr Andrén
om den saken. Jag har endast redovisat
hur votering inom FN tillgår och vad
som varit praxis i den svenska delegationen.

Jag måste också säga, att herr Andrén
faktiskt är prinsessan på ärten, ty det
tycks vara mycket ömtåligt om någon,
främst jag, säger någonting som högern
tidigare har sagt. Jag har i dag fört frågan
om samlingsregering på tal. Jag kan
inte erinra mig att jag gjort det någon
gång tidigare här i kammaren. Däremot
har man från höger- och folkpartihåll
under senaste tiden ideligen framhållit
önskvärdheten av en samlingsregering.
Men är det nu så mycket farligare om
jag gör det, så skall jag inte besvära herr
Andrén med någon diskussion om den
frågan. Det var för övrigt inte heller
min mening att göra det. Jag vände mig
ju till statsministern och inte till herr
Andrén.

Herr Andrén visade sig också mycket
ömtålig för det angrepp jag riktade mot
atlantpaktsanhängarna. Jag kan inte förstå
att han för den sakens skull behövde
brusa upp som han gjorde i en replik
till mig, när jag i samma andedrag berömde
den borgerliga enigheten i utrikes-
och försvarsfrågorna. Är det så,
att herr Andrén har ont samvete när det
gäller atlantpaktsfrågan, då förstår jag
honom, men i annat fall tycker jag att
hans replik var fullständigt omotiverad.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Det var ett uttalande av herr
statsministern, mot vilket jag vill inlägga
en bestämd gensaga.

Hans excellens yttrade, att svensk isolering
är ett faktum och en följd inte
bara av regeringens inställning till denna
fråga, utan att resultatet skulle ha
blivit detsamma, om man efterkommit
oppositionspartiernas önskemål. Är inte
detta ändå ett överord, som faller till
marken på grund av sin egen tyngd? Så
illa ställt är det väl inte för vårt land
här i världen, att vi redan skulle vara
isolerade. På tal om isolation så finns
det vissa gradationer även där, och vi
hålla före att man i görligaste mån bör
söka hålla kontakt med västdemokratierna
och inte bara vinka åt dem med
den kalla handen.

Herr statsministern gjorde gällande,
att vi ha en undantagsställning i världen
och att det är av vikt att vi ge omvärlden
klarhet om detta. Så vitt jag kan
finna, har den procedur, som följts av
den svenska delegationen vid röstningen
i Lake Success om det amerikanska
resolutionsförslaget, icke bidragit till att
skapa klarhet om svensk opinion.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! För att det inte
skall vara några missuppfattningar om
innebörden i vad jag yttrade om isoleringen,
vill jag tillägga ett par ord.

Man har på många håll framställt regeringens
ståndpunktstagande som ledande
till isolering. Jag säger då, att i
den mån Koreakrisen vållar en svensk
isolering, hade resultatet blivit precis
detsamma vare sig vi valt bondeförbundets
och socialdemokraternas linje eller
högerns och folkpartiets. Jag har därmed
riktat mig mot påståendet, att vår
linje skulle innebära en ökad isolering
i jämförelse med den linje högern och
folkpartiet ha rekommenderat. Däremot
hoppas jag verkligen att kammaren förstår,
att jag icke utifrån denna episod
skulle betrakta vårt läge på det sättet,
att vi borde isolera oss från det mellanfolkliga
samarbetet.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Det är detta förtydligande jag har velat
göra, herr talman.

Herr WAHLUND: Herr talman! Vi äro
väl ense om utrikespolitiken, sade statsministern.
Ja, Gud ske lov för det, vill
man tillägga.

Herr Ohlon sade nyss, att det bara
skiljer i nyanser mellan de olika partiernas
inställning, och herr Andrén fällde
liknande omdömen. Vi bondeförbundare
stödja regeringspolitiken och befinna
oss inte i opposition på denna punkt.
När statsminister Erlander förra veckan
deklarerade, att han inte hade någonting
mot en utrikesdebatt, om oppositionen
önskade en sådan, kände vi bondeförbundare
därför inte på något sätt att
statsministerns deklaration var adresserad
till oss. Men när det såg ut, som om
högern och folkpartiet tvekade, begärde
vår partiordförande i alla fall att denna
debatt skulle komma till stånd. Vi hade
ingenting emot att demonstrera vår utrikespolitiska
inställning. Denna debatt
är dock inte på något sätt beställd av
statsministern från herr Hedlund -— det
kanske jag försiktigtvis skall säga ifrån.

Herr Ohlin har sagt, att folkpartiet vill
bedömas inte efter vad folkpartister ute
i landet säga utan efter den ställning,
som folkpartiets riksdagsgrupp intar.
Jag finner detta rimligt, och jag tillägger
att vi bondeförbundare genom denna debatt
just ha velat ge folkpartiet och för
den delen också högern möjligheter att
ta avstånd från en del, lindrigt sagt,
överdrivna uttalanden om feghet och om
skam och jag vet inte vad, som ha fällts
i den diskussion som ägt rum i tidningspressen
och i övrigt utanför riksdagen.
Herr Ohlon var i sitt anförande
anmärkningsvärt återhållsam, och det
vill jag hålla honom räkning för. Detsamma
kan jag säga om herr Andrén.
Det har, herr talman, varit välgörande
med denna debatt efter den yviga diskussion,
som tidigare ägt rum utanför
dessa väggar.

Jag har under de sista veckorna gjort
den reflexionen att det är väldigt, för
att inte säga vådligt, hur kunnigt det

Ang. Sveriges utrikespolitik,
svenska folket är i utrikespolitik. Utrikespolitiska
experter ha dykt upp på
ställen, där man minst anat att finna
dem, och massor av skribenter och talare
ha sagt sin oförgripliga mening om
hur Sverigos utrikespolitiska hållning
borde ta sig ut. »Så här», säger man underförstått,
»skulle jag ha handlat, om
jag hade varit Undén!»

Lika svårt som det är att inom utrikespolitiken
handla under ansvar, lika
lätt tycks det vara att komma med stora
och tvärsäkra ord i de utrikespolitiska
frågorna. Jag har som svensk delegat
där ute i Lake Success lärt mig respektera
utrikesdepartementets arbete. Och
jag tror att jag lärt mig ännu en sak:
ödmjukhet inför de utrikespolitiska problemen.
Man sätter sig inte utan vidare
ned ens för att skriva ut ett recept om
hur Sverige i fortsättningen bör handla
i den situation vi just nu befinna oss i,
och man gör det ännu mindre då det gäller
Sveriges utrikespolitiska attityd på
längre sikt.

Yi ha valt alliansfrihetens linje, och
den linjen innebär handlingsfrihet och
möjlighet för oss att i växlande situationer
uppträda på det sätt som vi anse
bäst gagna landet. Det mål vi ha för ögonen
är ju att med vår politik och med
de resurser vi förfoga över söka värna
landets integritet. Om jag nu från den
utgångspunkten, herr talman, skall försöka
redovisa hur vi från bondeförbundets
sida se på Koreaproblemet, så vet
jag att det står en enhällig riksdagsgrupp
bakom.

Under remissdebatten deklarerade vi
från vårt håll, att vårt bedömande när
det gällde Kina som angripare klart
överensstämde med sexmaktsresolutionens
och alt varken högern eller folkpartiet
på den punkten hade någon avvikande
mening, så länge punkten betraktades
isolerad. Den saken har ju också
bestyrkts i dagens debatt. Från vår
sida framhölls, att vi inte ville att Sverige
skulle engagera sig i sanktioner mot
Kina, men det vilja ju inte heller, såsom
vi hört, vare sig högern eller folkpartiet.
Därmed är ställningen i fråga om huvudprinciperna
klar.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Vad diskussionen därutöver gäller är
— det har öppet erkänts av ^ierr Ohlon,
och jag tror att det erkännes också av
herr Andrén — vår dagsaktuella praktiska
metod vid frågornas behandling
där ute inom Förenta Nationerna. Härvidlag
ha vi från bondeförbundets sida
redan under remissdebatten deklarerat,
att vi motsätta oss åtgärder vilka kunna
tänkas leda till ett sanktionsförfarande,
och ingenting har sedermera inträffat
som kommit oss att ändra ståndpunkt i
det avseendet.

Naturligtvis var det ingen som kände
sig glad, när man fick höra att envoyén
Grafström blev tämligen ensam, då han
å Sveriges vägnar avstod vid omröstningen
om det amerikanska resolutionsförslaget.
Men när man sedan fick läsa
Grafströms declaration of vote, hans inom
politiska utskottet framförda förklaring
till det svenska ståndpunktstagandet,
insåg man genast att saken inte får
ges för stora proportioner. Det har sagts
tidigare i dag, och jag vill upprepa det,
att man bör hålla i minnet att England
och andra atlantpaktsländer tidigare hade
hävdat en ståndpunkt liknande den,
som Sverige intog vid omröstningen.
Vad som skett där ute är ju helt enkelt,
att Sverige i frågans slutomgång stått
fast och inte sugits med i strömmen som
andra länder. Jag tycker att en sådan
hållning snarast borde vara ägnad att
inge respekt. Och att Sveriges prestige
inte mera allvarligt skadats, det antydes
åtminstone av att envoyén Grafström nu
blivit en av medlemmarna i utskottet för
underhandlingar mellan Kina och Förenta
Nationerna.

Men Sverige blev ju i alla fall ensamt,
har man erinrat. Man glömmer att Sverige,
såsom herr statsministern nyss sade,
skulle ha blivit ensamt, även om envoyén
Grafström följt den handlingslinje
högern och folkpartiet rekommenderade.

Jag tror nu inte att man skall överdriva
faran av att Sveriges återhållsamma
attityd inom Förenta Nationerna kan
skada vårt lands goodwill västerut. Jag
har trott mig förstå — detta är bara
mina rent personliga intryck —• att man
i Förenta staterna kanske dock endast i

andra hand fäster sig vid hur Sverige
beter sig inom Förenta Nationerna. Däremot
visar man uppskattning av att Sverige
bygger upp ett starkt försvar, långt
starkare än vad som är vanligt inom atlantpaktsländerna.
Detta är något som
inger respekt västerut, och jag kanske
också skall tillägga österut. För ett land
i vårt läge representerar försvarspolitiken
den viktigaste insats vi kunna göra
inom utrikespolitiken. Jag tror att man
utomlands ej drar i tvivelsmål vår fasta
vilja att möta en inkräktare vid gränserna,
och detta är det väsentliga, hem
talman.

Det har sagts att isolationisterna i
Amerika skulle få vind i seglen genom
den hållning Sverige intagit och att det
kan befaras att amerikanerna förlora intresset
för Europas utsatta situation. Jag
skulle inte offra några ord på det argumentet,
om det inte vore så, att det ideligen
återkommer i utrikesdebatten. Det
verkar nästan som om man glömmer,
att Sverige är en mycket liten bricka
i det storpolitiska spelet. Det är helt andra
faktorer än nyanser i svensk utrikespolitik
som mäktigt styra amerikansk
opinion. Amerikanaren tänker i första
hand på sig själv. Det är naturligt, och
ingen klandrar honom för det. Amerikanaren
vet att han genom långdistansflvget
har fått sina presumtiva motståndare
till grannar, och han vet att atombomben
från att ha varit en styrka nu har blivit
en fara. Man läser i Amerika tidningarnas
långa listor över stupade i Koreakriget,
man läser om de stora krigskostnaderna
och om Trumans enorma försvarsbudget.
Det är sådana faktorer som där ute endera
skapa en hård krigsmedvetenhet
eller en isolationism av typ Taft-Hoover,
sällan någonting däremellan. Den amerikanska
opinionen — en faktor av vilken
politikerna där ute iiro i så hög
grad beroende — influeras alltså inte av
den utrikespolitiska hållningen i en sådan
liten avkrok av världen som Sverige
— den saken tycker jag borde
framstå som självklar.

Jag skall nu, utan att på något sätt
vilja söka sak med högern och folkpartiet,
i alla fall försöka analysera fram

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

vad det är som skiljer högerns och folkpartiets
inställning från bondeförbundets
och socialdemokraternas, vad det
är som högern och folkpartiet egentligen
vilja. Det är inte så lätt — det vill jag i
alla fall säga — med hänsyn till den
mångstämda kör som ljuder från dessa
håll. Kan det vara så, att högerns och
folkpartiets majoritet vill att Sverige så
småningom skall glida ifrån den alliansfria
politik, som vi inriktat oss på? Herr
statsministern ville inte tro det, och jag
tror det knappast heller efter de deklarationer
vi ha hört i dag.

I början såg det i denna fråga ut, som
om högern och folkpartiet menade, att
Sverige hand i hand med de andra nationerna
skulle vandra fram till sanktionernas
port, kanske till och med vara
med om att klappa på den, men i sista
minuten säga till de andra: »Var så goda
och stig in, men vi stanna utanför!» Nu
har det glatt mig, att man i dag har
märkt, att detta måhända inte är en riktig
historieskrivning, utan att högern
och folkpartiet i alla fall hävda, att vi
skulle ha avstått i fråga om den punkt
i det amerikanska resolutionsförslaget
som avhandlade sanktionerna.

Nej, vad som skiljer — och det tyckas
högern och folkpartiet ha gått med
på •— är som sagt det rent tekniska förfaringssättet
för Sveriges ståndpunktstagande,
då det gäller spörsmålet om bedömandet
av Kina som angripare. Härvidlag
tycks en hel del gott folk utanför
riksdagen ha fått en alldeles överdriven
uppfattning om skiljaktigheterna. Jag
kan inte underlåta att citera vad jag läste
i en av gårdagens kvällstidningar på
insändarspalten. Det stod så här: »Den
kalldusch svenska folket fick, då det
fick veta att Sverige nedlagt sin röst i
Förenta Nationerna då det gällde att utpeka
Kommunist-Kina som angripare i
Korea, har lett till att man förs tillbaka
till krigsårens skambefläckade och ryggradslösa
''nazipolitik’.» Mina ärade kolleger!
Jämför ett sådant uttalande med
den debatt som här har förts i dag! Jag
tycker faktiskt det behövs, att svenska
folket får upplysning i dessa frågor.
Jag tycker att folk bör få vetskap om att

Ang. Sveriges utrikespolitik,
regeringens inställning, den inställning
som även biträdes av bondeförbundet,
är att vi visserligen skulle avstå från
att rösta på denna punkt om Kina som
angripare men att vi, som det här sagts,
i samband med omröstningen tydligt
skulle deklarera, att Kina är att betrakta
som angripare. Vi ha mumlat ur skägget,
herr Ohlon; vi ha klart och tydligt
sagt ifrån. Och det bör fastslås, att skillnaden
mellan högern och folkpartiet å
ena sidan samt bondeförbundet och socialdemokraterna
å andra sidan icke är
en skillnad i sak utan en skillnad i metoder.
Det borde kanske i detta sammanhang
också klargöras för det svenska folket,
att högern och folkpartiet liksom vi
andra velat, att Sverige skulle avstå från
den mest uppmärksammade slutliga omröstningen
om det amerikanska resolutionsförslaget.

Herr talman! Jag skall sluta med detta,
men jag skall liksom i mitt uttalande
i remissdebatten, som herr Andrén
nyss citerade, uttala en vädjan till envar
att i dessa viktiga frågor icke söka
förstora vad som skiljer utan taga fram
vad som förenar. Vi äro inom de fyra
politiska partierna överens i de stora
sakfrågorna: l:o) bedömandet av Kinas
handlingssätt och 2:o) att icke engagera
oss i sanktionsfrågan. Detta är, herr
talman, det väsentliga; resten representerar
nyanser.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
skall inte gå in på omröstningen i Förenta
Nationerna och än mindre på propositionsordningen
vid sådana omröstningar,
utan jag vill här knyta några
mera allmänna reflexioner till vår utrikespolitik.

Inför dagens debatt har det gjorts åtskilliga
uttalanden i regeringspressen om
angelägenheten att få klarhet om var
oppositionen står, och även här i debatten
ha uttalanden gjorts i den riktningen.
Även herr Undén har i en artikel i första
häftet av Tiden för 1951 gjort antydningar
om en oklarhet inom oppositionen,
som han betecknar som principiellt
motstånd mot Sveriges officiella politik

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

och försök att få den ändrad. Detta är
en ganska allvarlig anklagelse mot oppositionen,
och jag skulle här vilja en
smula belysa dessa förhållanden.

Bakgrunden till dessa uttalanden är
uppenbarligen, att man i majoritetspartiet
anser, att regeringens politik är
klar och otvetydig, och att man bör samlas
omkring den. Granskar man emellertid
regeringens ställningstagande vid
olika tillfällen i belysning av dess och
framför allt hans excellens utrikesministerns
utalanden, måste man konstatera
en anmärkningsvärd brist på klarhet
och konsekvens.

Det har rått och råder väl alltjämt en
avsevärd enighet om att vårt land skall
hålla sig fritt från stormaktsallians. Men
för många inom oppositionen är detta
endast en sida av den politik, som man
önskar att landet skall föra och som man
kan beteckna som handlingsfrihetens politik.
Regeringen har valt att åsätta sin
politik neutralitetsetiketten, och på sistone
har en tendens gjort sig gällande
att skärpa detta till »strikt neutralitetspolitik».
Vi andra anse det angeläget, att
vi i de utomordentligt svårbedömbara
lägen, som kunna uppkomma'', icke äro
på förhand bundna av deklarationer,
som äro till sin innebörd snäva och kategoriska.
Då måste man också avvisa
den strikta neutraliteten såsom riktmärke
för vår politik. Men när jag och många
med mig göra detta, så sker det därför
att vi anse etiketten missvisande även
för regeringens politik.

En strikt neutralitetspolitik måste med
nödvändighet vara alliansfri, men detta
gäller inte bara i fråga om stormakter
utan även varje allians med någon annan
stat. Alla allianser utgöra ett klart
avsteg från neutraliteten. En verklig neutralitet
innebär, att man ställer sig utanför
varje konflikt, så länge man inte själv
blir angripen. Den socialdemokratiska
regeringen tog emellertid själv initiativet
till det nordiska försvarsförbundet.
Vad ett sådant förbund innebär, inses
lätt, om vi tänka tanken, att det existerat
våren 1940, då Danmark och Norge
angrepos. Det skulle ovillkorligen ha
medfört vårt indragande i andra världs -

kriget. Förslaget om ett nordiskt försvarsförbund
var således ett klart avsteg
från neutraliteten. Jag säger inte
detta som ett klander, eftersom jag själv
var en anhängare av förbundstanken,
men jag säger det för att klarlägga den
reala innebörden i regeringens politik
nämligen såsom oförenlig med neutralitetsparollen.

Jag kommer så till inträdet i Förenta
Nationerna. När förslaget om vår anslutning
1946 framlades av regeringen, uttalades
det klart och tydligt utan reservation
från regeringen, att vi därmed
gjorde ett avsteg från neutraliteten. Elerr
Undén ger i sin artikel i Tiden — kanske
alldeles omedvetet — en stark relief åt
detta faktum. Han framhåller, att de
medlemsstater i Förenta Nationerna, som
stå utanför säkerhetsrådet, ha »godtagit
en förpliktelse att deltaga i sanktioner
ifall det föreligger ett beslut därom med
kvalificerad majoritet i säkerhetsrådet.
Även Sverige har åtagit sig detta.» Vi
kunna således utan vårt särskilda medgivande
bli skyldiga att deltaga i sanktioner
mot en annan makt med allt vad
därav kan följa, även om vi inte själva
blivit angripna eller ha något otalt med
denna makt. Det är väl om något ett
klart avsteg från neutraliteten!

Det betänkliga ligger inte i att regeringen
— enligt min mening med rätta
— accepterat en linje, som ingalunda är
förenlig med neutraliteten, utan däri att
den samtidigt högljutt förklarar sig följa
en strikt neutralitet och förebrår andra
för att de icke följa den. Och jag vill
fråga: Är det inte väl mycket begärt, att
oppositionen skall acceptera och följa
regeringens paroller, när regeringen
själv i realiteten går ifrån dem?

Det kan i detta sammanhang vara nyttigt
att betänka, att neutraliteten medför
många mycket långt gående förpliktelser,
exempelvis att i varje uppkommande
läge förhålla sig avvisande mot
kränkningar av det egna territoriet. Låt
oss antaga, att en stormakt riktar ett
angrepp mot Västeuropas länder och lyckas
besätta Norge och Danmark utan att
samtidigt angripa oss, och att atlantpaktsstaterna
komma våra grannländer

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

till hjälp. Låt oss vidare antaga, att under
ett sådant ingripande dessa staters
flygmaskiner passera över Sverige. Skola
vi då enligt den strikta neutralitetens
regler beskjuta dem? Det kunde vara av
intresse att höra, hur herr Undén bedömer
sådana situationer med utgångspunkt
från sin paroll, den strikta neutraliteten.

Men oklarheten i regeringens och särskilt
herr Undéns ställning är inte begränsad
till detta. Vid inträdet i Förenta
Nationerna förutsåg herr Undén
och beskrev med överraskande klarsyn
ett läge, som han menade att Förenta
Nationerna kunde komma i och som
helt överensstämmer med det vi i dag
befinna oss i. Sedan han konstaterat,
att Förenta Nationerna icke erbjuder
möjlighet till en medlemmarnas samfällda
aktion mot en stormakt, som är
medlem av rådet, framhåller han, att
Förenta Nationerna till och med för det
fall att en sådan motsättning utvecklar
sig till en konflikt, som leder till krig
och världsorganisationens sammanbrott,
kan komma att spela en betydelsefull
roll. »Detta synes», fortsätter herr Undén,
»vara så mycket viktigare att framhålla,
som den roll Förenta Nationerna
i sådant fall kan komma att spela, utföres
av församlingen, i vilken samtliga
makter, stora och små, äga lika rösträtt.
Församlingen utgör visserligen icke,
som i Nationernas förbund, en myndighet
med även verkställande uppgifter,
men den bildar genom sina befogenheter
ett samlat organ för världsopinionen,
vars åsidosättande också för en stormakt
måste synas svårt och även riskfyllt.
» Här ger herr Undén uttryck för
en stark optimism om generalförsamlingens
möjligheter att bli ett uppmärksammat
språkrör för världsopinionen.

Så komma vi till Achesonplanen. Den
innebär, att generalförsamlingen inför
eu konflikt, diir en stormakt är direkt
eller indirekt berörd och där säkerhetsrådet
genom vetorätten satts ur funktion,
skall kunna rekommendera sanktioner.
När den frågan behandlades i
höstas, såg herr Undén i detta »en lycklig
omständighet för vår organisation».

Ang. Sveriges utrikespolitik.
Men nu, i februari 1951, har herr Undén
funnit, »att FN vid övervägande av frågan
om sanktioner mot en stormakt
måste anses sakna möjlighet att inverka
på händelseförloppet genom resolutioner
och rekommendationer». Det är ju
en ytterligt negativ ståndpunkt till vad
Förenta Nationerna kan göra, i klar motsats
till tidigare uttalanden. Det kan
vara rätt intressant att jämföra herr Undéns
yttrande nu med vad som sades
vid den nordiska arbetarrörelsens stora
möte den 26 januari, där herr Undén
var högtidstalare. Där uppställdes kravet,
»att Förenta Nationerna utvidgas till
en världsomfattande organisation och ett
verkligt fredsinstrument med möjlighet
att avgöra alla mellanfolkliga tvister,
som hotar freden». Man har ju svårt
att förstå, hur detta inom en överskådlig
framtid verkligen skall kunna uppnås,
om personer som deltaga i Förenta
Nationernas arbete ha en så negativ inställning
till förbundets möjligheter
som herr Undén givit uttryck för. När
man läser den artikeln, får man ett
starkt intryck av att herr Undén helt
enkelt hävdar den satsen, att en liten
tjuv skall näpsas, men en stor tjuv skall
gå fri, och man skall inte ens få kalla
honom för tjuv. Det är givetvis en mycket
realistisk tankegång, men det måste
vara mycket smärtsamt för en framstående
folkrättslärd som herr Undén att
föra sådana tankar till torgs.

Herr Undén får ursäkta oss andra, om
vi inte kunna följa honom i hans tvära
kastningar från en ståndpunkt till den
nästan rakt motsatta, allt i tecknet av
en missvisande paroll. Jag tror att man
i utlandet har vissa möjligheter att göra
sig underrättad om var svenska folket
står, men jag tror att man där med
stigande undran frågar sig: »Var står
herr Undén?» Om det nu inträder en
splittring i den utrikespolitiska fronten
i vårt land, vilket jag tror vi alla skulle
beklaga, så beror det i icke ringa
grad på herr Undéns oförmåga att hålla
en klar linje och på hans iver att understryka
det som skiljer och tappa bort
det som enar.

Det är, herr talman, helt naturligt, att

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

i ett så komplicerat, ovisst och svårbedömligt
läge som det vårt land liksom
hela Västeuropa befinner sig i det skall
råda många olika meningar om hur
vårt lands utrikespolitik bör föras. Det
är snarare märkvärdigt, att det finnes
något, om vilket en mycket stor majoritet
kunnat enas. Det som vi samlas
om är, såvitt jag förstår, den tanken,
att det kan finnas en viss möjlighet för
vårt land att hålla sig utanför eller i
varje fall fördröja ett inträde i en eventuell
konflikt mellan stormakter och att
vi för att möjliggöra detta borde hålla
oss fria från allians med en stormakt.
Skillnaden i olika gruppers inställning
beror på den olika bedömningen av hur
stor denna möjlighet i verkligheten är.
För många av oss står det klart, att den
är försvinnande liten, för andra har det
vuxit till en helig trosdogm, att om vi
bara göra oss tillräckligt små och trycka
tillräckligt tysta i busken, så få vi
vara i fred. Skada bara för dem som så
tro, att de inte också kunna krympa
ihop hela vårt avlånga fädernesland, så
att det kommer bort inför den moderna
totala krigföringens storsvep. Samtidigt
är det många av dessa som räkna
med att just vårt lands strategiska belägenhet
skall göra det nödvändigt för
stormakterna att, om vårt land blir
ockuperat, återställa dess liksom våra
grannländers frihet. Den tanke man
skymtar bakom detta synes vara den, att
om någon måste offra sig för vår frihet,
så är det bättre att andra gör det än vi
själva. Tanken är realistisk men knappast
heroisk.

För oss andra är sannolikheten för
att kunna stå utanför ett allmänt världskrig
så ringa, att även om vi inte vilja
utesluta den, så anse vi det vara vår
plikt att räkna med och förbereda oss
för risken att vi dragas in i en allmän
världsbrand. Men då måste vi också se
till, att vi kunna göra det mesta möjliga
för att hävda vår frihet och vårt
oberoende. Alla veta vi, att vi för det
ändamålet äro beroende av omfattande
materiell hjälp utifrån. Då vilja vi också
se till, att vi göra vad som göras
kan för att befästa de band som binda

oss till den fredsorganisation som Förenta
Nationerna vill vara och framför
allt till dem inom denna organisation,
som i farans stund kunna räcka oss en
hjälpande band.

Vi se med djupaste beundran, att ett
stort folk tar på sig utomordentliga offer
icke bara av materiell art utan även
i form av tusenden och åter tusenden
av sina unga söners liv för att föra Förenta
Nationernas kamp mot fredsstörarna.
Vi se häri ett manande och förpliktande
exempel, och vi känna, att endast
ett folk med sådan offervilja för en stor
idé kan hjälpa oss om ödet drabbar oss.
Vi vilja icke, att det folket skall tro, att
vi stå likgiltiga inför deras insats och
inför den kamp som de påtagit sig och
som kanske ytterst gäller hela den västerländska
odlingens vara eller icke
vara.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag uppehöll
mig under remissdebatten rätt utförligt
vid de utrikespolitiska frågorna, och
jag kan därför i dag inskränka mig till
att göra några kommentarer till den nu
aktuella situationen och anlägga ett par
mera principiellt betonade synpunkter
på regeringens utrikespolitiska linje.

Låt mig först notera, att det tyvärr är
så, att vi kommunister under senare tider
inte ofta ha haft anledning att ge
erkännanden åt regeringen för dess utrikespolitiska
ställningstagande men att
det nu föreligger en sådan anledning.
Jag vill med tillfredsställelse notera, att
regeringen äntligen förmått uppbringa
så mycket kurage, att den vågat underlåta
att rösta för ett amerikanskt förslag
i Förenta Nationerna. Det betraktar jag
som ett steg i rätt riktning, och jag
hoppas att regeringen skall fortsätta på
den väg som därmed måhända signaleras,
nämligen att den i Förenta Nationerna
skall stödja förslag som gagna fredens
sak och rösta emot alla sådana förslag
som uppenbarligen gagna krigsivrarnas
strävanden. Jag tror inte att det
kommer att saknas tillfällen att göra sådana
insatser under den närmaste framtiden.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Vad det här i dagens aktuella läge
gäller är ju huruvida Sverige borde ha
medverkat till att stämpla Kina som
aggressor i Fjärran Östern. Högern och
folkpartiet hävda ju att Kina är aggressor,
och de ha också här under debatten
deklarerat, att de ansågo att Sverige
utan vidare borde ha stämplat Kina som
aggressor, med resultat att vårt land naturligtvis
också hade fått taga konsekvenserna,
om regeringen hade följt
denna rekommendation.

Vad är det man bygger på i sina ställningstaganden
från det hållet? Jo, man
bygger upp sitt ställningstagande ut
ifrån det, att det deltar kinesiska frivilliga
i Korea, frivilliga trupper som hjälpt
det koreanska folket att värna sig mot
den intervention som genomföres under
amerikansk ledning och med huvudsaklig
insats av amerikanska reguljära
truppförband. Jag tror att bedömningen
av vad som nu sker i Korea och i Kina
och frågan om vad vi skola företaga med
anledning av detta är en mycket, mycket
allvarlig sak, som man icke så där, jag
tillåter mig säga lika lättfärdigt som högern
och folkpartiet, kan taga ställning
till. Det skulle innebära stora faror för
landet, om regeringen och statsmakterna
skulle följa de rekommendationer
som man från det hållet ger för den utrikespolitiska
kursen.

Min avsikt är icke att här hålla någon
historisk föreläsning om Koreakriget,
men låt mig med några korta satser erinra
om fakta i målet. Faktum nummer
ett är att Koreakriget ursprungligen var
ett inbördeskrig, en uppgörelse inom ett
folk, icke ett anfallskrig två stater emellan.
Faktum nummer två är enligt den
amerikanska regeringens egna officiella
dokument, att den amerikanske presidenten
Truman den 27 juni — tolv timmar
före säkerhetsrådets olagliga beslut
— gav order om att ingripa i Korea med
väpnade styrkor och order om all förhindra
Kinas folkregering att beträda sitt
eget territorium, Formosa. Faktum nummer
tre i målet är att kinesiska frivilliga
icke ingrepo i Koreakriget förr än stridshandlingarna
hade förts lång norr om
38 :e breddgraden, förr än kinesernas

3 Första kammarens protokoll lV5t. Nr 0.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
eget territorium var direkt hotat. Ingen
som vill se sakligt på frågan kan, om
han tar hänsyn till dessa fakta, gå med
på att stämpla den kinesiska folkrepubliken
som aggressor. Agressorerna i
Fjärran Östern Uro att söka på annat håll.

Nå, herr talman, frågan om ställningen
till det amerikanska förslaget om att
stämpla Kina som aggressor i Fjärran
östern är bara en detalj, låt vara en
mycket viktig detalj, i det stora utrikespolitiska
spel och den dragkamp i världen
som nu försiggår. Jag tror därför
icke att man kan betrakta ställningstagandet
i Koreafrågan isolerat, utan det
måste ses i samband med hela det allmänna
utrikespolitiska läget och framför
allt i samband med den utrikespolitiska
linje som regeringen här i vårt
land företräder. Med stöd av samtliga
riksdagspartier har ju regeringen proklamerat
alliansfriheten som linje för
vår utrikespolitik, men låt mig säga att
regeringen icke på ett tillbörligt konsekvent
sätt i praktiken har genomfört
alliansfriheten. Det som präglar den utrikespolitiska
kursen är ju framför allt
vacklan och osäkerhet, och avstegen
ifrån alliansfriheten ha varit vanligare
än försöken att upprätthålla den officiellt
proklamerade kursen. Fn granskning
av vad som skett sedan 1945 kommer
med all säkerhet att visa, att vi haft
en tämligen hoppande alliansfrihet.

Jag skall inte i detta sammanhang gä
in på någon exemplifiering av de många
avsteg från alliansfriheten, som ha
gjorts. Jag vill bara med detta ha uttryckt
ett önskemål om att regeringen
verkligen skall bemöda sig om att göra
en analys och att fastställa vad den
egentligen menar med begreppet alliansfrihet.
Dagens debatt har ju givit belägg
för hur nödvändigt detta är — samtliga
partier deklarera sig såsom anhängare
av alliansfriheten, men man hör ju, att
t. ex. högern och folkpartiet med alliansfrihet
egentligen mena, att Sverige skall
befinna sig i block av något slag med
de s. k. västeuropeiska staterna. Ett visst
försök till analys av alliansfriheten gjorde
statsministern med sitt inlägg, men
jag tyckte inte heller det var tillräckligt

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
klarläggande för vad som egentligen bör
ingå i detta begrepp, och därför tror jag
att det skulle vara till nytta både för
regeringen själv, för det svenska folket
och icke minst för omvärlden, om premisserna
och målsättningen för den alliansfria
svenska utrikespolitiken verkligen
bleve klargjorda.

Låt mig nu säga ett par ord om vad vi
kommunister mena med en alliansfri utrikespolitik.
Vi mena, att en sådan utrikespolitik
måste fullfölja en klar och
fast linje. Den skall inte innebära passivitet
i utrikespolitiken, den skall inte
vara opportunistisk och hoppande såsom
hittills. En alliansfri utrikespolitik
måste enligt vår mening vila på låt mig
säga tre grundläggande principer.

Den första principen för en sådan politik
måste vara ett erkännande av att
de två sociala system, som finnas i världen,
kapitalismens och socialismens,
kunna sammanleva utan att det behöver
komma till krig. All historisk erfarenhet
hittills visar ju också, att detta är möjligt.
Jag erinrar om att när det andra
världskriget utbröt, var det inte den socialistiska
delen av världen, som drabbade
ihop med den kapitalistiska, utan
det kriget utbröt mellan kapitalistiska
stater, och under kriget kunde Sovjetunionen,
Amerika och England organisera
ett gott samarbete och besegra de gemensamma
fienderna. När ett sådant
samarbete kunde äga rum under ett krig,
borde det vara möjligt att ha det också
i fred och att undvika väpnade konflikter
mellan de två systemen.

Den andra grundprincipen för en alliansfri
utrikespolitik består enligt vår
mening däri, att man orubbligt skall fasthålia
vid Förenta Nationernas stadga.
Förenta Nationerna skapades av folken
efter det andra världskriget som en internationell
organisation, vars uppgift
var att hindra uppkomsten av nytt krig.
Vi se såsom en förutsättning för Förenta
Nationerna att kunna fylla sin uppgift,
att stadgan hålles, att alla representerade
nationer visa obrottslig solidaritet emot
stadgans principer och bestämmelser.
Detta måste väl i alldeles särskild grad
vara ett livsintresse för ett land som

Sverige, som är, för det första, ett litet
land och, för det andra, ett land, som
har proklamerat sin alliansfrihet och
som därför endast har att stödja sig på
Förenta Nationerna och dess upprätthållande
av stadgan. Vi måste i Förenta Nationerna
medverka till att säkerhetsrådet
återfår sin stadgeenliga sammansättning
och att det återfår sina möjligheter att
enligt de ursprungliga bestämmelserna
vaka över säkerheten i världen. Därför
betrakta vi det som ett mycket ödesdigert
avsteg från den alliansfria kursen,
att vårt lands representant i Förenta Nationerna
har godkänt Achesonplanen,
som står i klar strid emot stadgan och
som hotar att förvandla Nationernas
Förbund till ett instrument i en viss aggressiv
maktgrupps händer.

Sverige bör — det understryker jag
ännu en gång — om det skall vara någon
mening med alliansfriheten konsekvent
motsätta sig varje avsteg från stadgan.
Ty om stadgan inte hålles, ha Förenta
Nationerna upphört att vara den
fredsorganisation, som man hade avsett
att skapa, och då bjuder också konsekvensen
för en alliansfri stat, att medlemskapet
i organisationen tages under
allvarlig omprövning.

Den tredje grundprincipen för en alliansfri
politik är, att vårt land skall
stödja och även självt ta initiativ till sådana
åtgärder, som kunna bidra till att
minska spänningen i världen och att
avlägsna krigsfaran. Till sådana åtgärder
höra i första hand att verka för absolut
förbud mot atombomber och andra
massförödande vapen, att verka för en
samtidig nedrustning, först och främst
av stormakterna, och att verka för tillkomsten
av internationella kontrollorgan
under säkerhetsrådet, som utrustas
med alla erforderliga befogenheter för
att effektivt kunna kontrollera att en beslutad
nedrustning genomföres.

För ett land som Sverige borde det
också vara en självklar sak att verka
för en öppnare och förtroligare samverkan
mellan folken över nationsgränserna.
Detta gäller såväl handelsförbindelser
som kulturella och politiska förbindelser.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Det nuvarande läget, när man upprätthåller
konstlade barriärer mellan olika
länder, kan inte bidra till att skapa den
avspänning och den större förståelse
mellan folken, som äro oundgängligen
nödvändiga för fredens befästande. Det
vore utan tvivel hedersamt för vårt land,
om regeringen ginge i spetsen för dylika
åtgärder i stället för att — vilket
nyligen skett —- regeringen skall vägra
tolv ungdomar från olika länder att komma
samman i Stockholm för att diskutera,
vad världens ungdom bör göra för
att säkra freden. Jag tror inte, att dessa
tolv ungdomar på något sätt voro ett hot
emot Sveriges nationella frihet och säkerhet.
Deras syfte var att från olika
håll i världen komma samman och i ett
alliansfritt land diskutera, vad ungdomen
kan göra i syfte att söka trygga freden.
Det förbjöds dem att komma hit.
Jag tror inte, uppriktigt sagt, att respekten
för regeringens strävan att föra en
alliansfri utrikespolitik gagnas av dylika
åtgärder, men jag tror att den lider skada
därav.

Herr talman! Jag har med detta velat
ange några huvudpunkter i vad vi kommunister
mena med en alliansfri utrikespolitik.
Vi mena, som jag redan tidigare
har antytt, att det måste vara
en aktiv fredspolitik, stödd på fredskraften
i det egna landet och i samverkan
med fredskrafterna i andra länder.
.Tåg tror att en sådan politik knyter an
på ett riktigt och naturligt sätt till vårt
lands långa fredstradition och till den
starka fredslängtan och fredsvilja, som
finnes hos hela vårt folk.

Jag vill till sist understryka: Om regeringen
vill föra en politik i anslutning
till den grundlinje, jag här har försökt
att lägga fram, så kan den också räkna
på kommunistiska partiets understöd,
och det skulle betyda, att arbetarklassen
här i landet enhälligt skulle stödja
regeringen. Jag iir övertygad om att också
andra folkgrupper, icke minst bönderna,
skulle sluta upp kring en sådan
fredspolitik. Och vad en sådan enhällig
samling av folkets överväldigande
majoritet på eu gemensam linje i livsavgörande
frågor skulle betyda, bchö -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ver jag i detta sammanhang, herr talman,
icke närmare understryka.

Herr BERGVALL: Herr talman! I en
debatt, där flertalet av de deltagande
varit försedda med manuskript, säkert
i den vällovliga avsikten att undgå risken
att i fortsättningen bli misstolkade,
vilket ju inte är så ovanligt i utrikespolitiska
debatter, är det kanske djärvt
att uppträda utan att på det sättet ha
säkrat sig själv för framtiden. Jag skall
emellertid ta risken, och jag gör det därför
att det inte är min avsikt att komma
med några subtiliteter, några djupsinniga
resonemang med vittgående aspekter,
utan att iså enkelt som jag kan,
redogöra för hur jag ser de problem,
som äro föremål för dagens debatt.

Innan jag går in på detta, kan jag
inte underlåta att till den föregående talarens
anförande knyta den reflexionen,
att jag, som ju inte har anledning att
särskilt vårda mig om regeringens välbefinnande,
kände en viss lättnad å regeringens
vägnar över att den inte var
inne här i kammaren under hans anförande;
den mycket välvilliga, ja, jag
vill säga förståelsefulla synpunkt, som
han anlade på regeringens handlande,
skulle säkert ha varit mycket oangenäm
att höra för regeringen. Jag skall härmed
lämna den specifikt kommunistiska synpunkten
på dessa problem åt sitt öde.

Jag skall sedan börja med att enkelt
konstatera, att det är fullständigt onödigt
att i denna debatt dra in frågan om
de allmänna riktlinjerna för vår utrikespolitik
— om den skall vara alliansfri
eller om man till äventyrs vill att den
skall ändras så, att den utmynnar exempelvis
i en anslutning till Atlantpakten.
Jag är fullkomligt övertygad om att man
kan se på det nu föreliggande spörsmålet
med olika ögon vare sig man i allmänt
utrikespolitiskt avseende har den
ena ståndpunkten eller den andra och
vare sig man är atlantpaktsanhängarc
eller icke. Därom tror jag att vad som
förekommit i denna debatt bär vittne.
Jag vill inte siiga, att de differenser, som
föreligga, äro i och för sig så särskilt sto -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ra, och i det avseendet vill jag ge åtskilliga
av de föregående talarna rätt, ty när
man skall försöka att formulera vari differenserna
bestå, blir det relativt små
nyanser. Men detta betyder inte att jag
inte anser, att meningsskiljaktigheterna
i detta speciella fall, om jag skall uttrycka
mig så för att vara korrekt, ha
en ganska stor betydelse och detta närmast
på grund av de psykologiska återverkningarna
därav i olika avseenden.

Den egentliga differensen här är ju
den, att man från vissa i debatten deltagande
talares sida — i allmänhet inom
folkpartiets eller högerns led —- velat
medverka till en ja-röstning på denna
punkt i en inom Förenta Nationerna aktuell
resolution, där det direkt säges att
Kina är angripare, medan man från regeringens
sida har ansett, att vi böra
avstå från något uttalande på den punkten,
men under uttryckligt betonande
av att man i ett annat sammanhang är
beredd att beskriva i de mest tydliga
uttryck ett föreliggande sakförhållande
på ett sådant sätt, att det klargöres att
Kina är angripare. Formulerad på detta
sätt är differensen utomordentligt liten.
Men det måste ändå ligga något mera
bakom den, när den kan ha väckt ett
så stort uppseende. Den stora skillnaden
ligger väl däri, att regeringen på ett
för mig tämligen obegripligt sätt har
bundit sig vid att anse, att därest man
direkt uttalar, att Kina är angripare eller
har gjort sig skyldigt till angrepp i
Korea —- med den sistnämnda formuleringen
ansluter jag mig närmare till den,
som står i den amerikanska resolutionen
— binder man sig automatiskt för att
medverka i ett sanktionsförfarande. Någon
annan differens kan jag inte få fram.

Först och främst är det för mig obegripligt,
vilket intresse man från regeringens
sida har för att konstatera, att
ett visst handlande, som man inte vilt
medverka i och där man inte befinner
sig i någon egentlig differens gentemot
övriga deltagare i debatten, blir en
alldeles ovillkorlig konsekvens av ett
annat handlande. Jag tycker att det för
naturlig politisk klokhet ligger närmast
till hands att söka lösa upp detta sam -

band i stället för att söka göra det fastare
och mera oupplösligt. Av ett sådant
tillvägagångssätt kan man i varje fall i
en kommande situation ha mera nytta än
av ett sådant, som regeringen här följt.

Herr von Heland har ilat till regeringens
stöd i detta sammanhang och
försökt bygga under dess position genom
att nära nog göra gällande, att den är
oupplösligt förbunden med och vilande
på svensk praxis vid röstandet inom FN.

Jag har varit med åtskilliga år i FN
och jag måste konstatera att herr von
Helands beskrivning är oriktig. Den är
riktig så till vida, att man i vissa fall
följt den praxis, som herr von Heland
angivit, men jag känner till massor av
fall, där man följt en annan praxis. Det
betyder med andra ord, att man har
lämpat sin metodik vid omröstningen efter
omständigheterna, efter det politiska
och det sakliga bedömandet, och den
möjligheten hade man haft också i detta
sammanhang. Jag vill för min del konstatera,
att jag inte kan förstå, vilka
svårigheter som funnits för regeringen
att låta den svenske delegaten rösta ja
till den punkt av resolutionen, som jag
nu har berört, under samtidigt deklarerande
av att regeringen i detta speciella
fall anser det uteslutet och meningslöst
med sanktioner.

Jag har inte heller av vad som sagts
här i debatten kunnat bibringas den
övertygelsen, att ett sådant handlande
hade på något sätt inneburit någon
avvikelse från den svenska linjen i utrikespolitiskt
avseende. Om jag alltså
är övertygad om att man kunde ha
gjort det utan att på något sätt avvika
från den svenska linjen, måste jag säga
mig, att vi hade vunnit mycket ökade
möjligheter till förståelse inom den västeuropeiska
värld, som närmast är liktänkande
med oss i stora stycken, även
om vi ställt oss utanför alla politiska
allianser. Jag tror nämligen att ironiserandet
över det verkningslösa i gesten
att i tydliga ordalag tala om att
Kina är angripare, medan man sedan
vill vägra sanktioner, inte har någon
grund i en psykologisk verklighet. Så
långt jag känner amerikansk opinion

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

— jag gör inte anspråk på att vara någon
kännare av den, ty för att bli det
måste man ha vistats i Amerika mycket
mer än jag gjort — tror jag det
iir utomordentligt svårt att klargöra för
denna opinion, att man, när man faktiskt
i det ena ögonblicket medger, att
Kina är angripare, sedan inte vill vara
med om att uttryckligen förklara detta.
Däremot tror jag, att det är ganska enkelt
och lätt att förklara för amerikanarna,
att vi i detta fall betrakta sanktioner
såsom meningslösa och icke effektiva
och att i varje fall inte Sverige
har något att sätta in i det sammanhanget.
Jag tror att det ena är mycket
svårt att förklara för dem och det andra
i varje fall väsentligt lättare att förklara.

Jag menar sålunda, att man utan uppgivande
av någon huvudtanke i svensk
politik skulle ha kunnat förena en jaröst
på den första av de punkter i resolutionen,
som jag talat om, med ett
avståndstagande från sanktionerna, och
att man med en sådan politik vunnit någonting
ur svensk synpunkt mycket
värdefullt. Vi få nämligen inte glömma,
att i det långa loppet betyder det mycket
för oss, om vi bibringa västerlandet
en uppfattning om att vi söka oss
fram till en isolerad ställning. Jag vill
säga till herr statsministern, att jag tycker
det är en smula formalistiskt att
säga, att vi hade blivit lika isolerade,
om vi hade röstat ja på den punkten i
slutvoteringen, som om vi hade följt
den linje, som nu har varit regeringens.
Vår anslutning till den punkt, som kanske
är den betydelsefullaste i resolutionen,
skulle ha tagit bort det intryck av
isolering, som nu häftar vid den svenska
hållningen.

Det var en formulering i statsministerns
anförande, som jag hoppas att jag
missförstod — jag vill stryka under
detta missförstånd — fastän jag tror, att
den punkten var tämligen ordagrant
uppskriven, nämligen då han sade, att
vi inte kunde inveckla oss i en politik,
som gjorde slut på den alliansfria linjen.
.lag fick denna uppfattning av anförandet,
men jag vill understryka an -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

nu en gång, alt jag skall hoppas, att min
uppfattning är felaktig och att man ställt
detta i sammanhang med en annan röstning
i koreafrågan än den regeringen
här gått in för. För mig är det fullkomligt
obegripligt, varför en röstning av
den art, som jag här skisserat och som
även andra talat om, till och med om
den utmynnat i en jaröst på slutet, skulle
vara oförenlig med den alliansfria
politiken. Jag tror inte heller, att herr
statsministern menade detta. Vi ha väl
i stället, även om vi vilja upprätthålla
huvudlinjen i vår nuvarande politik, all
anledning att vårda oss om det som
både nu och än mera i situationer, som
kunna tänkas uppkomma i framtiden,
är för oss utomordentligt värdefullt,
nämligen en god kontakt med den västerländska
opinionen, och ett handlande
som möjliggör förståelse för den
svenska ståndpunkten bland de demokratiska
staternas ledare och invånare.

Herr BRANTING: Herr talman, mina
damer och herrar! Det är ganska naturligt
— med hänsyn till utvecklingen på
det internationella fältet efter beslutet i
generalförsamlingen •— att tonen hos de
borgerliga opponenterna i dag har varit
tämligen matt, och att man lagt föga
skärpa i de motsättningar, som förelegat.
Jag har den uppfattningen, att regeringens
ståndpunkt och direktiv i den
debatterade röstningsfrågan gillats •—■
och detta på mycket goda grunder — av
den allra största delen av svenska folket.
Det har säkerligen verkat tilltalande,
att regeringen inte fallit undan för
några eventuella påtryckningar. Jag vet
inte om sådana ha ägt rum i detta sammanhang,
men alla människor kunde ju
läsa en förklaring av presidenten Truman
strax efter den amerikanska resolutionens
framläggande, att Amerika inte
skulle sky några medel för att förmå
FN-staterna att rösta för den amerikanska
resolutionen. Regeringen har visat
moraliskt mod att stå för sin mening,
och jag undrar, om inte härvidlag minnen
från det senaste kriget ha bidragit
till tillfredsställelsen i landet. Vi voro

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
aldrig glada åt den s. k. eftergiftspolititiken,
och vi vilja inte se den återkomma
i några nya former.

I motsats till vad som förkunnas från
de tre stora partiernas sida, nämligen
att man skulle vara enig om att moraliskt
fördöma Kinas intervention, har
jag vidare den uppfattningen att det inom
vårt folk tvärtom finns en ganska
stor förståelse för Kinas ståndpunkt. Det
vore orätt att påstå, att här i landet förspordcs
någon upprördhet eller indignation
mot kineserna, när de först gjorde
sitt inskridande, vid Jalufloden.

Slutligen är man naturligtvis allmänt
överens om den grundprincip, som i omröstningen
tagit sig uttryck, nämligen att
Sverige gör klokt i att inte blanda sig
i stormakternas konflikter. För övrigt
ha ju händelserna efter heslutet i generalförsamlingen
mycket snabbt visat,
både att detta i och för sig var ett
olyckligt beslut och att Sveriges internationella
anseende inte alls tog skada
av vår ståndpunkt, eftersom vi genast
fingo ett erbjudande att vara med på ett
hörn i den beramade medlingskommittén.
Dessa synpunkter äro begripliga
för varje människa.

Men nu ha vi fått höra från herr Andrén
och andra en hel del moraliskt tal
bland annat om den kollektiva säkerheten,
som vi skulle ha svikit. Den kollektiva
säkerhetens princip skulle alltså i
detta fall ha föranlett Sverige att vara
med och »brännmärka» Kina som angripare,
fastän för all del utan några sanktioner
—- annat än så att, principiellt
sett, sanktioner inte skulle vara uteslutna!
Hur kan »den kollektiva säkerhetens»
idé vara på något sätt betjänt med
en så tandlös ståndpunkt?

Jag hörde liksom många andra i en
radiodiskussion häromdagen herr Andrén
utveckla denna tankegång vidare,
när han då för svenska folket angav vådorna
för Sverige av vår ståndpunkt i
denna omröstning. Tänk om vi själva
en dag skulle bli angripna, sade han.
Ja, tänk om vi själva en dag skulle bli
det, och om makterna i FN då följde
rekommendationerna från den svenska
högern och folkpartiet, att angriparen

visserligen skulle förklaras som angripare,
men att i praktiken inga sanktioner
skulle tillämpas. Vad skulle det
hjälpa oss? Just det åskådningsexemplet
visar mycket bra, att den borgerliga linjen
i detta fall har lett ut i tomma intet.

Jag tycker mig ha märkt, herr talman,
alt »den kollektiva säkerheten» plockas
fram eller lägges på hyllan allt efter som
det passar. Eftersom man här på sina
håll söker inspiration från England, kan
det kanske vara av intresse att erinra
om en beskrivning av den kollektiva säkerheten,
som nyligen gavs i New Statesman.
Där hette det: »Kollektiv säkerhet
är i dag eu mycket förskönande
omskrivning för den ena världshalvans
väpnade organisation mot den andra.
»

Det är för övrigt ganska påfrestande
att höra det falska rättspatos, som på
sistone — efter den amerikanska resolutionens
framläggande — har kommit i
svang apropå detta kinesiska ingrepp i
Korea. Något mera oäkta komedispel
än detta ha vi inte hört på länge. Det
är nödvändigt, herr talman, att ett ögonblick
erinra om saksammanhanget. Hur
bär det egentligen varit? Under kinesiska
revolutionen intervenerade USA
med vapen, med väpnade styrkor, med
högre befäl och organisation in. m. Det
var en ytterligt vidlyftig intervention,
tör att såvera USA:s finansintressen i
Kina och för att hålla den ruttna Chiangregimen
om ryggen. Denna intervention
kostade väl hundratusentals kineser livet!
När Chiangs välde i alla fall ramlade,
gav Amerika honom Formosa till
rövarnäste och utrustade honom med
flyg och fartyg och ammunition, så att
han, fullkomligt meningslöst, kunde
bombardera de kinesiska kuststäderna,
döda en massa människor och härja och
mörda inom kustfarten, till indignation
och ursinne inte minst i den engelska
staden Hongkong. Detta kunde var och
en läsa om i de engelska Hongkongtidningarna,
det återgavs sedan i den engelska
pressen. Till yttermera visso fick
amerikanska flottan order om att skydda
Chiang för Pekingregeringen, och
Formosa betraktas ju nu mera eller

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

mindre som en amerikansk bas in spe,
ingående i general Mac Arthurs strategiska
program.

Mot denna bakgrund är verkligen det
moraliska fördömandet av Kinas »angrepp»
i Korea ett ganska osmakligt
skådespel!

1 stället för att kritisera svenska regeringen
för dess ståndpunkt i denna
fråga borde herrarna på oppositionssidan
vara ganska tillfredsställda över
att Sveriges ståndpunktstagande -— som
kanske inte var så enkelt i alla fall —
så snabbt bekräftades av den efterföljande
utvecklingen. »Brännmärkningen»
har redan fått ödesdigra konsekvenser,
just såsom svenska regeringen
befarade, och nu beror ju den fortsatta
internationella utvecklingen i hög grad
på om skadeverkningarna av dumheten
i generalförsamlingen, som vi lyckligtvis
inte voro med om, kunna begränsas
eller elimineras. Det finns verkligen
just nu mera allvarliga frågor att behandla
än den som oppositionen bär har
dragit upp. I England, för att återkomma
till opinionen i det landet, är det
en ganska utbredd åsikt — jag kan anföra
citat också till stöd härför — att
FN har råkat på avvägar under behandlingen
av Koreakonflikten, och det just
därför att Förenta Staterna, med åsidosättande
av FN:s grundprinciper, bär
vägrat Kina inträde i säkerhetsrådet.
Varför förbigår oppositionen den frågan,
som på sätt och vis är grundläggande
i hela detta ärende? Just den av
stormakterna, som bär ansvaret för detta
läge, slår sig nu i stället till riddare
för FN:s höga principer. Och våra borgerliga
skynda genast fram och klanka
på svenska regeringen för att den inte
följer med i jazzmusiken. Det kan ju
bli ihågkommet!

Nu bär här beklagats — på samma
gång som man förnekat saken eller gått
omkring den som katten kring het gröt
— att enigheten kring den svenska utrikespolitiken
skulle ha blivit spolierad.
Men, mina damer och herrar, hur är det
egentligen med denna enighet? Har det
inte rätt länge varit så, att den åtminstone
i viss mån har varit ett bedriig -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ligt sken? För mig synes det i alla fall
bättre med en synlig och öppen oppositionsgrupp
än en falang som opererar
i skumrasket. Vi kunna på sätt och vis
tacka herrarna på den borgerliga sidan
för att de nu slagit upp sina visir och
visat sina ansikten.

Jag vill inte heller överdriva vad som
härvidlag, hittills, har förevarit. Men det
återkommer då och då sådana här episoder.
Så fort det yppar sig något tillfälle
kommer man fram från den borgerliga
sidan och visar, att man i grund och
botten har en annan grundsyn än den
som företrädes genom den alliansfria
politiken.

Nu har här redan sagts, att det bara
var fråga om »nyansskillnader» och att
man naturligtvis ingalunda med kritiken
mot omröstningen velat frångå den
alliansfria linjen. Till detta vill jag blott
säga, att det ju i alla fall ingalunda var
fråga om en tom gest eller en juridisk
formalitet vid omröstningen i generalförsamlingen.
I stället var läget, att denna
omröstning innebar ett allvarligt
politiskt ståndpunktstagande med tungt
vägande konsekvenser. Så mycket verklighetssinne
har man väl också på den
borgerliga sidan, att man numera inser
-— med t. ex. det återuppblossande,
ohyggliga kriget i Korea inför ögonen
— att någonting allvarligt har hänt. Vi
äro kanske bara i början av liändelsekedjan,
men var och en kan ändå se,
att fredschanserna ha skjutits ut i det
obestämda, att fara hotar för konfliktens
utbredning. Redan ha tiotusentals
och åter tiotusentals människor förlorat
livet, och ytterligare massor komma
att gå samma väg — och allt detta i stället
för, att den förhandling och det eldupphör
kom till stånd, som med en smula
god vilja av allt att döma dock låg
inom räckhåll. Och som också -—• det
kunna vi komma ihåg — tycktes förberedas
genom den frivilliga kinesiska
reträtten.

Herr talman! Vi kunna naturligtvis
ge uttryck för ett slags bitter tillfredsställelse
över att Sverige inte har någon
del i denna tragiska utveckling, som väl
förresten kommer att kosta både vårt

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
folk och andra väldiga belopp i ökade
rustningar och i beredskapskostnader.
Vår roll i det hela är ju ändå en försvinnande
och obetydlig episod. Fredssträvandena
måste naturligtvis i alla fall
och trots allt fullföljas på ett eller annat
sätt. Det kan ju hända att en världspolitisk
uppgift, såsom herr von Heland
hoppas — liksom väl också svenska regeringen?
— väntar envoyén Grafström.
Man kan även hoppas på den planerade
fvrmaktskonferensen.

Men en sak vill jag till slut säga. Jag
tror inte, att man gagnar freden genom
att utpeka den ena eller andra sidan
— öst eller väst —• som »en fara för
freden». Det vore ur många synpunkter
lätt att framhålla och bestyrka de krigiska
insatserna och den krigiska tonen
från amerikansk sida. Jag antar, att
atombombexplosionerna i Nevada ha varit
avsedda att höras — kanske inte
minst i de kinesiska miljonstäderna!
Man kan också, om man sätter på sig
andra glasögon, framhålla att Nordkorea
företagit ett angrepp och att kineserna
ha hjälpt dem, och man kan därav
dra vittgående slutsatser. Men jag
tror — och jag upprepar det — att fredens
sak icke gagnas av generella och
förenklande påståenden om att freden
nu bara skulle hotas från den ena
världshalvan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Kammaren
har anledning att känna tacksamhet
mot regeringen, som har velat lämna
oss dagens meddelande. Vad mig
beträffar får jag tillägga, att jag personligen
känner mig mycket smickrad
av att herr statsministern nu har tillfälle
att lyssna också till vad som sägs
från kammarhåll. Det kan kanske antecknas
till kammarens protokoll, att
regeringsbänken har stått tom under en
mycket stor del av debatten.

Det var inte min avsikt, herr förste
vice talman, att mycket uppehålla mig
vid omröstningen i Förenta Nationerna,
som har tagit upp det mesta av tiden
och som ju har varit det egentliga föremålet
för dagens diskussion. Om den

saken vill jag bara göra ett par helt
korta allmänna reflexioner.

Man har diskuterat, huruvida det är
stor skillnad eller inte mellan regeringens
linje och den som har förfäktats
från andra håll, och det har därvidlag
åberopats hur rösterna föllo i utrikesnämnden
den 25 januari. Jag förstod
inte riktigt sammanhanget, Ers Excellens.
Var det inte så, att hela denna fråga
kom i ett helt annat läge efter de modifikationer
i den amerikanska ståndpunkten
som meddelades av mr Austin
den 27 januari? De meningsyttringar,
som framkommo i utrikesnämnden, utgingo
ju från andra förutsättningar än
som förelågo i det ögonblick då avgörandet
träffades.

Men bortsett från detta kan man ju
anse att det är så litet som skiljer här.
•lag skulle då vilja stryka under, att det
i alla fall ligger så till — vi få ju se
den sanningen i ögonen — att vi här
kunna tillämpa det franska ordet: »Det
är tonarten som gör musiken.» Skillnaden
består dess värre inte enbart i olika
ståndpunktstaganden till en konkret liten
fråga, utan såvitt jag förstår kunna
vi inte komma ifrån att det är någon
obestämbar skillnad i fråga om det totala
bedömandet av sammanhangen,
som man har tyckt sig förmärka vid
många olika tillfällen.

Herr von Heland talade i dag om
önskvärdheten av samlingsregering, ocli
då detta är en gammal käpphäst, som
jag ofta har ridit på, vill jag gärna begagna
detta sällsynta tillfälle att instämma
med herr von Heland. Men jag skulle
vilja säga, att om vi inte ha en samlingsregering,
är det i varje fall i brydsamma
tider högeligen önskvärt, att
vi — om inte hans excellens misstycker
att jag än en gång förfaller till bruket
att skilja mellan olika ledamöter av regeringen
— just på utrikesministerposten
och försvarsministerposten ha män
som lyckas tillvinna sig allmänt förtroende.
Det är dessvärre inte riktigt så nu.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid denna sak, ty vad jag egentligen vill
föra på tal här i dag är något helt annat,
nämligen frågan om det medlings -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

uppdrag som, enligt vad som har meddelats
oss, Sverige bär åtagit sig. Det
har förvånat mig i hög grad, att man
inte har hört några delade meningar
om lämpligheten och önskvärdheten av
detta steg. Man har inte förmärkt det
i den offentliga debatten, det har inte
framkommit i statsministerns uttalande,
och utrikesnämnden faller ju ur räkningen
i detta sammanhang, tv såvitt
jag kunde förstå herr statsministern har
denna fråga ansetts vara av så rutinmässig
karaktär, att utrikesnämnden inte
torde ha diskuterat den över huvud taget.
Här i debatten har denna sak inte
heller blivit berörd utom av herr von
Heland, som gav uttryck åt sin synnerliga
belåtenhet med det steg som man
här hade tagit.

Jag känner i hög grad den ödmjukhet
inför utrikespolitiska problem, som
herr Wahlund förmanade oss alla att
hysa. I själva verket är det en rädsla
att röra vid dylika saker som har bundit
min tunga vid många tillfällen i den
svenska riksdagen, och jag skall inte
heller drista mig att nu fälla något som
helst slutgiltigt omdöme om hur frågan
om medlingen bort lösas. Jag bär över
huvud taget en känsla av att diplomati
inte är professorsgöra.

Men jag skulle i min egenskap av före
detta historiker vilja åberopa den enkla,
välkända satsen, bestyrkt av otaliga
erfarenheter, att få företag äro så vanskliga,
så ömtåliga att ge sig in på, som
medlingsuppdrag. Nu kan någon kanske
invända, att det inte är fråga om något
uppdrag för Sverige att medla. Men en
sådan formell ståndpunkt få vi väl inte
inta. Envoyén Grafström har åtagit sig
uppdraget med svenska regeringens välsignelse.
Vad han gör och underlåter,
den ståndpunkt han intar, kommer alltigenom
att uppfattas som Sveriges åtgärder
och ståndpunkt.

Faran är ju helt enkelt, att man kommer
afl lägga sig i en hd del saker och
råka ut för en hd del svårigheter. Mig
förefaller det fullkomligt självklart, att
man väl inte gärna ger sig in på ett medlingsföretag
och inte bjuder ut sig till
medlare, innan man blir därtill anmo -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
dac!. Det är något särdeles ömtåligt. I
den situation, i vilken vi befinna oss just
nu, är det ett särskilt vanskligt steg.
Men även om man tas emot som medlare
av två tvistande parter, har man
att räkna med utomordentliga vanskligheter
av den enkla anledningen, att en
medlares uppdrag ju är att finna eu
linje, som ingendera av parterna kan
vara riktigt nöjd med. Vare sig man
kommer till ett resultat eller det hela
rinner ut i sanden, har man placerat
sig i motsatsställning, och konsekvenserna
därav kunna bli nog så kännbara.

.lag ser saken konkret i det närvarande
läget. Envoyén Grafström skall nu
delta i medlingen. Låt oss anta det allra
bästa — att han lyckas. I varje fall
framstår han ju då inför opinionen, i
den män det finns en sådan, i de länder
som äro indragna i konflikten såsom
den där har medverkat till att beröva
vederbörande länder den position, som
de ha trott sig kunna komma fram till,
och till att hejda dem, innan de ha
nått de mål de ha eftersträvat. Det där
är något som man får bära i fortsättningen.

Jag vill som sagt inte med dessa enkla
allmänna reflexioner ha uttalat något
slutgiltigt omdöme om huruvida det är
riktigt eller inte att vi ge oss in på
detta ömtåliga företag. Jag upprepar
vad jag sade nyss, att det beror på omständigheterna.
Jag förstår ju allt som
frestar — allt talet att det är vår plikt
att nu ingripa, att man verkar för den
heliga fredens sak, att det är en naturlig
uppgift för en neutral nation o. s. v.
Dylika talessätt ha i alla tider använts
för att locka ut en stat på hal is i sådana
situationer.

Jag uttalar emellertid den förhoppningen,
att den politik, som fullföljes på
grundval av det utomordentligt betydelsefulla
steg som .Sverige här tycks ha tagit
— ett steg som jag skulle vilja beteckna
såsom lika viktigt som ståndpunktstagandet
vid omröstningen-— blir
föremål för ett moget övervägande, i vilket
även utrikesnämnden får ta sin skäliga
del med hänsyn till de synnerligen

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1931.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

vittgående konsekvenser som kunna
uppkomma för vårt land.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
liar begärt ordet bara för att göra några
randanteckningar, några spridda kommentarer
till vad som sagts här i dag av
talare som kritiserat regeringens hållning
i fråga om den s. k. nedlagda FNrösten.
Pressrabaldret kring den svenska
hållningen har haft en ganska matt efterklang
i kammaren i dag, tycker jag, och
det har varit välgörande mot bakgrund
av pressomdömena om Sveriges förnedring
och skam att här ha fått avslöjat hur
små åsiktsdifferenserna i själva verket
varit — »nyansskillnader», medgav herr
Ohlon — vid det tillfälle då den svenska
hållningen bestämdes under samråd
med de olika partiernas företrädare. I
herrar Ohlins och Hjalmarsons tidningsdeklarationer
efter röstningen och i herr
Andréns tal här i kammaren uteslöts ju,
som statsministern framhöll tidigare i
dag, den lilla, men betydelsefulla upplysningen,
att dessa herrar hade varit
införstådda med att Sverige i slutvoteringen
om den amerikanska resolutionen
måste lägga ned sin röst, även om vi röstat
för dess tredje punkt om fördömande
av det kinesiska angreppet. Sverige hade
därigenom hamnat i samma sällskap
som nu, det exotiska sällskap som kommit
en del yverborna svenska män att
rynka på näsan — det arabiska schejksällskapet,
som herr Andrén föraktfullt
sade.

Jag finner det angeläget, att vi nita fast
i protokollet i dag — och det är därför
jag har upprepat denna sak — att oppositionen
ansåg ännu den 25 januari, att
Sverige skulle lägga ned sin röst i slutvoteringen
om den amerikanska resolutionen.
Men sedan borde man ha fått tillfälle
att ändra sig, menar nu samma opposition:
Austins tal den 27 januari innebar
en så lugnande försäkran, att sanktionsvägen
inte skulle beträdas, förrän
alla fredliga underhandlingsmöjligheter
hade uttömts, att Sverige efter detta tal
kunde ha ändrat sin hållning och röstat
positivt för resolutionen, menade bl. a.

herr Ohlon. Den, som uppmärksamt följt
Austins olika tal i detta ämne och vet
hur hans ståndpunkter och försäkringar
ha skiftat — ömsom mjuknat, ömsom
hårdnat — alltefter behovet att lugna de
vänskapliga, men betänksamma regeringarna
eller injaga hälsosam fruktan hos
Kina, kan inte finna att vad Austin sade
helt i förbigående på lördagen gav någon
anledning för oss att på måndagen
besluta ändra Sveriges röstning. Och det
är inte herr Undén som visat oförmåga
att, såsom herr Nordenson sade här,
hålla en klar linje, utan det är herr Nordensons
egen partiledning.

Nu ha vi stött hela den västerländska
opinionen för pannan, vi bli lika misstrodda
i Washington som i Moskva, sade
herr Ohlon, och Sverige förlorar kanske
sin goodwill. Trots noggrann läsning av
utlandstelegrammen i allmänhet och
New York-tidningarna i synnerhet har
jag inte hittat denna oförmånliga reaktion
som det har talats så mycket om.
Den enda pressyttring av någon skärpa
som förekommit utanför vårt lands gränser
läste jag i går. Det var en schweizisk
tidning — alltså en tidning i det
långt mer än Sverige isolationistiska
Schweiz — vars, märk väl, stockholmskorrespondent
redovisar opinionen mot
Sveriges FN-röstning från Stockholms
horisont!

Icke förty säger man, att vår goodwill
är i fara. Men jag frågar, såsom herr von
Heland gjort här tidigare: Hur kommer
det sig, att man i FN har velat ha ett
land med så skamfilat anseende som
Sverige med i bona-officia-kommitténs
förmedlingsförsök med Kina? Herr Herlitz
var ju också mycket förvånad nyss.
Ingen vill väl ändå göra gällande på allvar,
att det är envoyén Grafströms vackra
ansikte och diplomatiska skicklighet
som hedrats med detta uppdrag —- det
finns i andra FN-delegationer åtskilliga
delegater med samma kapacitet och samma
charm som Grafström — utan självfallet
är orsaken, att han har representerat
ett land, som driver sin neutralitetspolitik
så konsekvent, att man hoppas
landet skall kunna göra någon nytta
för FN i rollen som medlare. Jag tror

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

•det är en uppgift som vi inte kunna visa
ifrån oss. Att stater, som representera
•den förkättrade tredje vägen mellan stormaktskonstellationerna,
ha en uppgift i
världsfredsorganisationen, står utom allt
tvivel. Sverige behöver sannerligen inte
slokande dra sig ur sitt medlemskap i
FN, såsom framkastats i vissa tidningar.

Jag har också det intrycket från mina
år i FN, att Sverige respekteras i USA
för sin politik hittills, även om vi inte
älskas för den. Kollegan Rickard Sandler
i denna kammare har samma intryck
av ryssarna, efter vad han förtalte sina
riksdagskolleger i sitt föredrag häromdagen.
Ryssarna ha visat sig påfallande
återhållsamma och städade i sina kommentarer
till svenska diskussionsinlägg
och röstningar i politiska utskottet, tyckte
herr Sandler. Jag har visserligen själv
upplevat att bli kallad svensk högersocialist
och amerikansk lakej efter en
röstning i FN:s tredje utskott, men jag
tror gärna att herr Sandler har rätt i
stort sett. I så fall måste det bero på
rysk respekt för den svenska alliansfriheten,
en respekt som förvisso är en av
förutsättningarna för upprätthållandet
av vår neutralitet.

Man har också talat väldeliga om moral
i debatten om den nedlagda FN-rösten.
Utan att vara försvuren åt den Hägerströmska
filosofien måste jag nog
säga, att Hägerström förefaller mig ha
ganska rätt, när han säger, att det är
orimligt att tala om moraliska föreställningars
sanning eller falskhet, utan man
får nöja sig'' med att beskriva de faktiska
moraliska värderingarnas historiska utveckling.
På det mellanfolkliga planet
visas ideliga prov på moralens relativitet.
I sitt föredrag häromdagen berättade
Rickard Sandler också den lärorika historien
om hur den svenska resolutionen
i Palestinafrågan behandlades i FN:s politiska
utskott i höstas, d. v. s. hur
Frankrike och Kanada, som varit ivriga
tillskyndare av resolutionen bakom kulisserna,
sedan överraskade oss med att
rösta mot den i utskottet. Förklaringen
låg i den katolska kyrkans framgångsrika
påtryckningar på dessa länders regeringar,
som frankt ändrade sitt upp -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
trädande — det var knappast så värst
moraliskt enligt nu gängse moralföreställningar.
Men man vet ju, att den katolska
kyrkan dirigerar åtskilliga röstningar
i FN, och det är en gammal erfarenhet,
att Gud och Maramon äro två
herrar, som somliga måste lyda. Det är
självfallet inte heller lätt — och kan inte
ha varit det — för länder, som lida av
stark ekonomisk anemi och måste leva
på dollarinjektioner, eller som tillhöra
ett militärt allianssystem med amerikansk
överbefälhavare, att hävda sina betänkligheter
mot följderna av t. ex. en Kinakondemnation.
De ha också röstat för
en sådan kondemnation med allehanda
Brasklappar, som knappast gjort deras
jaröstning mer moralisk än den svenska
röstnedläggelsen med dess vidhängande
positiva röstförklaring var. Men det tycker
ju inte oppositionen bär hemma,
och när man hör den, kommer man att
tänka på ett bevingat ord av den amerikanske
skämtaren Mark Twain: »Redlighet
är ofta den bästa politiken, men
stundom är skenet därav sex gånger så
mycket värt.»

För frontsoldaterna på F’N-sidan i Korea
är dock skenet av moral inte mycket
värt. Det fick man sannerligen klart
för sig när man läste tidningen Expressens
skildring från Koreafronten
häromdagen, där den amerikanske
frontsoldaten med förtvivlan, sades det,
mottagit budskapet om brännmärkningen
av Kommunistkina. Jag citerar:
»Skäggiga och smutsiga, unga och gamla,
alla sitter de där och hör hur andra
människor långt borta från slagfältet
sitter och bestämmer om hur dessa mäns
elände och besvärligheter skall ökas.»
Ja, så heter det i frontrapporten, men
samma Expressen talar på ledarspalt
med brösttoner om den förnedring av
Sverige, som den nedlagda FN-rösten
innebär.

För alt talesmännen för motsvarande
uppfattning här i kammaren skola få
tillfälle att kalla mig defaitisl även i denna
utrikesdebatt, skall jag avsluta mina
kommentarer med ett annat Mark
Twain-citat: »Det iir lättare att hålla sig
utanför än att komma ut.» Det rådet

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

gäller inte minst krig och krigsuppmarscher,
inbegripet brännmärkningsresolutioner
med sanktionssyfte.

Herr SANDLER: Herr talman! Skett
är skett. Vad vi nu syssla med här i
kammaren är ju en argumentering i efterhand.
Det förelåg olika alternativ,
ett blev verklighet, ett annat icke. I ett
sådant fall gäller ju om det senare alltid,
att man aldrig skall få veta vad som
skulle ha hänt om något annat hade
hänt än det som hände.

För min del har argumentationen haft
sin tid, nämligen före avgörandet. Jag
skall naturligtvis inte undandra mig alt
nu deklarera den uppfattning jag haft
och har och göra några reflexioner därom.
Jag vill förutskicka, att min uppfattning
i det väsentliga var färdigbildad
innan jag alls hade hört talas om
att det här i landet fanns en gränslinje
mellan höger och folkparti å ena sidan
samt socialdemokrater och bondeförbund
å den andra sidan. Om jag nu med
mitt uppträdande föranleder någon
mindre oreda i den uppställningen, kan
det inte hjälpas.

Den åsikt jag hade bildat mig i saken
före min hemresa från New York var
i det väsentliga denna: I ett visst, förutsebart
läge, för övrigt väsentligen detsamma
som kom att föreligga vid voteringen,
borde efter min mening den
svenska delegationen ha varit bemyndigad
att med sin röst biträda en förklaring
att Kina begått en angreppshandling
i Korea. Därvid förutsatte jag att
en sådan förklaring icke bunde till sanktioner,
och jag ansåg den vidare på intet
sätt vara till hinder vid fullföljandet
av en alliansfri politik.

Efter min hemkomst förelädes utrikesnämnden
den färdigskrivna texten
till det amerikanska resolutionsförslaget.
Jag förordade då i utrikesnämnden,
att i instruktionen för vår delegat finge
ingå för det första att rösta för konstaterandet
av angreppsliandlingen med
förklaring, att ett sådant konstaterande
icke innebure vare sig en förpliktelse

eller en fullmakt att skrida till sanktion,
för det andra att i fråga om punkter
av sanktionskaraktär nedlägga rösten
med förklaring, att Sverige icke
självt avsåge att deltaga i sanktioner,
och för det tredje att i fråga om resolutionen
i dess helhet, med beklagande
att avdelningen om angreppet icke utgjorde
en fristående resolution, nedlägga
rösten, detta också för att så starkt
som möjligt markera betänkligheterna i
fråga om ett sanktionsförfarande, som
kunde komma att förvärra det allmänna
läget.

Naturligtvis har jag, då jag framfört
den meningen, beaktat vilka procedurregler
och vilken praxis som iiro att tilllämpa
vid sådana avgöranden i Lake
Success. Naturligtvis kunde man förfara
på det sättet, om man det ville.

Efter behandlingen i utrikesnämnden
har en jämkning'' skett i själva resolutionstexten
genom ett libanesiskt förslag,
som accepterats av Förenta Staterna.
Jag fäster sålunda mindre avseende
här vid Austins tolkningar än
vid det förslag som nu finns på papper
och som ingår i den antagna resolutionen.
Genom det tilläggsförslaget har
frågan om åtgärder tillbakahållits till
förmån för förhandlingar genom en
bona officia-grupp. Det är en omständighet,
som hade förtjänat ett förnyat
övervägande.

Därest regeringen efter denna jämkning
hade funnit sig kunna acceptera
det röstningsschema jag nvss har angett,
föreställer jag mig, att full samstämmighet
här hemma hade kunnat uppnås.

Det är klart, att ett ståndpunktstagande
i en sådan här fråga förutsätter både
en rättsligt principiell och en politisk
bedömning. I båda dessa hänseenden
avviker min mening från den, som är
uttryckt genom regeringsbeslutet. Jag
har inte funnit FN-pakten ange, att en
angreppshandling måste åtföljas av
sanktioner. Om man nu har betänkligheter
mot sanktionsförfarande i detta
fall, gör man — tycker jag — sin egen
sak en otjänst genom att hävda tesen
om ett ovillkorligt eller s. k. logiskt samband,
vad nu det senare kan innebära -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

Jag har antecknat, att herr statsministern
icke har lagt särskild vikt vid
denna sida av saken.

Principiellt har det för övrigt inte varit
mig möjligt att bortse från att det
här varit fråga om ett kvalificerat angrepp
både mot annan stat och därjämte
mot de FN-styrkor, som försvara den
angripne.

Politiskt har jag inte kunnat övertygas
därom, att regeringslinjen representerar
den mera försiktiga linjen. Jag har framhållit
farhågor för att den nu valda linjen
kan leda till både näraliggande och
framtida men för svenska intressen. Som
det nu har blivit tror jag mig inte kunna
göra något gagn genom att konkret utveckla
vad jag menar med dessa näraliggande
intressen. Till de framtida vill
jag åtminstone i ett hänseende återkomma.

Visa sig farhågorna oberättigade, är
det så mycket bättre; bli de besannade,
betyder det föga, om regeringen haft
riksdagens flertal bakom sig, och det
betyder kanske heller inte så mycket,
om min kollega Ulla Lindström känner
sig så lugn som hon nyss här har deklarerat.
Tyngre tror jag att det gemensamma
intresset att söka reducera
ogynnsamma verkningar kommer att
väga.

Det kan med visst fog sägas, att avståndet
mellan Sverige och andra europeiska
stater har blivit minskat å ena
sidan genom den svenska regeringsförklaringens
innehåll, å andra sidan genom
andra staters offentligt ådagalagda
tvekan. Att regeringen bemödat sig att på
detta sätt minska riskmarginalen är från
mina utgångspunkter naturligtvis tacknämligt.
Jag vill tillägga, att bär man trott
röstnedläggandet medföra något politiskt
plussaldo, så måste ju regeringens förfarande
härvidlag samtidigt ha minskat
detta.

Huruvida meningsskillnaden är en
liten eller en stor fråga kan ju bero på
vilken mätsticka man vill använda. Men,
herr talman, frågan kan inte rimligtvis
samtidigt vara så liten, att den inte är
mycket att diskutera om, och så stor,
att den rör .svensk utrikespolitiks all -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

männa inriktning. Bägge de meningsriktningar,
som äro företrädda här, ha nog
tillagt saken en avsevärd betydelse, fastän
den alls inte behöver splittra oss i
den ännu viktigare frågan om den alliansfria
politiken. Med olika mätstickor
menar jag, att Sveriges val av ståndpunkt
kan vara av ringa betydelse för
det allmänna läget men ändå vara betydelsefull
nog, mätt med svenska intressen.

Huru FN-aktionen i Korea kommer att
utveckla sig eller avveckla sig är omöjligt
att förutse. Inte heller veta vi, om
det lyckas att begränsa konflikten till
Koreaområdet. Vår önskan, att förhandlingslinjen
måtte beträdas, har nu understrukits
genom svensk medverkan i den
beslutade medlingsgruppen. Framgång i
dess verkamhet förutsätter i varje fall,
att den i sinom tid möts av något annat
besked än att också den är »illegal».

För tidigt är det nog också att nu
göra någon allmän bedömning i fråga
om FN:s funktionsduglighet framdeles
som instrument för fred och säkerhet.
Men på en punkt har det vunnits en erfarenhet,
som hör i god tid observeras.
Jag ursäktar mig, om jag nu kommer
in på en fråga, som inte alls har berörts
i denna debatt.

Här pågår ju i anslutning till Achesonplanen
en utredning om svensk militär
trupps eventuella användning i en
kombination av FN-styrkor. Det bör då
intressera även oss, hur överkommandot
ordnas i ett sådant fall, och att lära av
erfarenheterna från Korea.

I Korea har det funnits något, som
kallas Unified Command och som har
haft att för FN :s räkning bestämma över
de militära operationerna. Därvid ha naturligtvis
som i varje krigföring förekommit
avgöranden, som samtidigt haft
stor politisk betydelse. Har det nu funnits
någon speciell FN-instans, motsvarande
statsledningen i andra krigsfall,
som haft att ta befattning därmed? Nej.
Utöver den högst allmänna resolution
församlingen med Sveriges röst antagit
i Koreafrågan —- jag vill inskjuta, att
den resolutionen har sanktionerat överskridandet
av den trettioåttonde paral -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
lellen —- har icke förekommit någon direktivgivning
från FN :s sida. Säkerhetsrådet
funderade ett tag i somras på att
skapa ett sådant organ men lät saken
falla. I stället hemställdes till Förenta
staterna att för FN:s räkning utnämna
en överbefälhavare. Unified Command
är helt enkelt general MacArthur, som
samtidigt är underställd den amerikanska
statsledningen. Ett exempel: Då MacArthur
igångsatte sill juloffensiv upp mot
gränsfloden Jalu, var betänksamheten
rätt allmän inom FN-delegationerna. Det
saknades inte heller direkta varningar,
exempelvis från brittisk sida. Men ingen
vare sig av säkerhetsrådet eller av församlingen
tillsatt FN-instans fanns, med
behörighet att ge några direktiv. En sådan
ordning kan, menar jag, icke anses
tillfredsställande, om Achesonplanen
skulle komma i tillämpning framdeles.
Hela denna angelägenhet är av den betydelse,
att den bör utgöra ett huvudämne
för den kommitté för kollektiva
åtgärder, som har tillsatts enligt Achesonplanen.
Som det nu är, får man nog
säga, att FN-organisationen är på denna
viktiga punkt föga lämpad för krigsbruk.

Men jag återkommer nu till det, som
varit huvudtemat här. Med utgångspunkt
från vad som förefallit vid röstningen
i Lake Success har det diskuterats,
hur Sverige kommer att framdeles
uppträda vid tillämpningen av den Achesonplan,
vi biträtt, på något eventuellt
nytt Koreafall. På sina håll har man av
den nedlagda rösten dragit slutsatser av
generell och för framtiden utslagsgivande
natur och sålunda ansett sig ha fått
ett förhandsbesked om hur Sverige kommer
att förhålla sig i andra angreppsfall.

Sverige har nu som bekant tagit plats
i den observationspatrull, som har till
uppdrag bland annat att på ort och ställe
konstatera faktum av ett angrepp. Med
erinran även härom vill jag till sist
bara framhålla värdet av en förklaring
från regeringsbänken, som undanröjer
den prejudikattolkning jag nyss refererat.
Det vore, menar jag, en god behållning
av denna debatt.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Efter
det sist hållna anförandet skulle jag
kunna inskränka mig till att i allt väsentligt
instämma i vad herr Sandler
här anfört, framför allt i fråga om det
tillvägagångssätt, som borde ha tillämpats
vid omröstningen i Koreaaffären i
Lake Success, men jag vill därutöver
knyta några korta reflexioner till vad
som förekommit under denna debatt.

.lag trodde, att vi voro överens om
att hörnpelarna för vår utrikespolitik
äro å ena sidan alliansfriheten och å''
andra sidan vår positiva och aktiva
medverkan inom Förenta Nationerna.
Det har gång efter annan här framhållits,
att det är de två hörnpelare, på
vilka vår utrikespolitik bygger. Jag tror
inte, att det finns någon, som kan säga,
att den i dag förda debatten har givit
vid handen, att det skulle föreligga någon
tvekan på något håll i fråga om
ett vidhållande av alliansfriheten, men
däremot göra vissa uttalanden av statsministern,
att jag ifrågasätter, huruvida
man från regeringens sida alltjämt vidhåller
såsom ett mål för vår utrikespolitik,
att vi skola positivt och aktivt
medverka inom FN. Det föreföll mig,
som om vissa uttalanden från statsministerns
sida gingo ut på att alliansfriheten
som sådan i hög grad begränsar
vår rörelsefrihet inom FN och där
anvisar oss en plats, som föga skulle
motsvara uttrycket »positiv och aktiv
medverkan».

Jag har haft en misstanke i den riktningen
på grund av de uttalanden, som
ha gjorts kring Achesonplanen, och jag
kominer där in på delvis samma tankegång
som herr Sandler nyss utvecklade.
När vi biträdde denna plan i Lake Success
— jag hade ju äran att delta i det
sammanhanget — skedde det under
mycket positiva uttryck för den tillfredsställelse,
med vilken man från
svensk sida hälsade tillkomsten av denna
möjlighet att få FN att fungera även
för det fall, att säkerhetsrådet på grund
av stormaktsveto skulle paralyseras.
Denna positiva inställning hade inte på
något sätt från utrikesministerns sida
någon inskränkning i den meningen, att

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

denna nya plan endast skulle kunna
komina till användning, när inte en stormakt
vart part. Vi liade fullt klart för
oss att man med Achesonplanen avsåg
att bereda en möjlighet för FN att fungera
även för det fall, att en stormakt
var part. Sedermera har emellertid utrikesministern
gjort vissa uttalanden, som
skulle kunna tolkas som en förhandsförklaring
att man från svensk sida icke
komme att deltaga i någon åtgärd enligt
Achesonplanen i de fall, där en stormakt
vore part. Är vad som nu skett i
i Lake Success att betrakta som ett prejudikat
i sådan riktning? Detta är —
det vill jag vitsorda från min medverkan
i arbetet, när denna plan kom till
— en helt annan bild av det hela än
vad vi då gjorde oss, och jag skulle i
likhet med herr Sandler vara mycket
tacksam, för den händelse man från
herr statsministerns sida kunde få en
förklaring, att meningen icke är någon
annan än att vi oprejudicerat skola ha
tillfälle att ta ställning från fall till fall
varje gång det kommer i fråga att inom
FN tillämpa Achesonplanen.

När det sedan gäller vårt tillvägagångssätt
vid omröstningen, har statsministern
ansett sig kunna sammanfatta
ståndpunkterna här på det sättet, att
precis samma isolerade läge skulle ha
inträtt för Sverige, om man hade valt
den av högern och folkpartiet anvisade
vägen, som genom att man följde regeringens
linje. Mig förefaller det, som
om det ändå föreligger en betydlig skillnad
mellan dessa båda alternativ, även
om det hade varit så, att man hade ansett
sig in i det sista behöva följa den
anvisning, som från höger och folkparti
gavs vid utrikesnämndens sista sammanträde,
nämligen att man efter att ha
röstat ja för allt som hade med utmärkandet
av Kina såsom angripare att
göra och nej för sanktionerna skulle fått
lägga ned sin röst, när det gällde resolutionen
i dess helhet. Vi hävda att i
detta sammanhang kommer det inte bara
an på innehållet i de avgivna deklarationerna
utan även på den valda formen
för meningsyttringen. Det hade cf -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ter min mening inneburit en starkare
ställning för Sverige, om vi hade fått
ge vår förklaring om Kina såsom angripare
inom ramen för den givna resolutionen,
i stället för såsom nu skedde
i form av en deklaration vid sidan. Det
är ett faktum, det kan jag vitsorda efter
de erfarenheter jag har gjort därute, att
just sådana här rent formella ting spela
en kolossal roll. I detta fall kom skiljelinjen
att gå mellan dem som ställde
sig utanför resolutionen och dem, som
biträdde densamma, låt vara med bestämda
reservationer.

Därtill kommer, såsom också herr
Sandler här för sin del har förklarat, att
genom de förändringar, som denna resolution
undergick från det utrikesnämnden
hade sitt sista sammanträde till det
den avgörande omröstningen inträffade
i FN — och jag skulle också vilja åberopa
de kommentarer till dessa förändringar,
som i det sammanhanget gjordes från
den amerikanske delegaten Austins sida

— hade även efter vår mening förhållandena
kommit i ett sådant läge, att vi borde
ha varit oförhindrade enligt den
praxis, som tillämpas inom FN, att rösta
ja för angreppsparagrafen, att avstå från
att rösta för sanktionsparagrafen och
stanna vid att rösta ja för resolutionen
i dess helhet på grund av att sanktionsfrågan
hade kommit att bli undanskjuten
på det sätt som skedde genom de vidtagna
förändringarna och de kommentarer,
som gåvos i det sammanhanget.

Jag ber att få understryka, att vi inom
mitt parti anse oss fullkomligt hålla fast
vid de gemensamma linjerna för utrikespolitiken
— alliansfriheten och den
positiva och aktiva medverkan inom FN

— men jag sluter av denna diskussion,
att vi måhända fästa större avseende vid
det senare ledet än man gör från regeringens
sida. Vi betrakta detta senare led
såsom ett komplement till alliansfriheten.
Det ger oss en möjlighet att i alla
fall visa vår samhörighet med jordens
fria länder och att positivt och aktivt
medverka — i hög grad i eget intresse
—• till stärkandet av den kollektiva säkerhetens
idé.

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Herr ÅMAN: Herr talman! Den uppläggning
som statsministern gav frågan
här på förmiddagen föreföll ganska rimlig,
då han till utgångspunkt för sitt resonemang
tog vårt läge i det större internationella
sammanhanget. Om man
nämligen avlägsnar sig från detta större
sammanhang, frestas man ju faktiskt att
draga den konklusionen av dagens diskussion,
att det är ganska betydelselöst
om man har förfarit på det ena eller det
andra sättet.

•lag tyckte först, när jag hörde vissa
talare från högern och folkpartiet,
att deras uppträdande påminde om en
händelse som lär ha inträffat i någon
svensk bygd vid ett tillfälle då en borgarbrandkår
hade att rycka ut. Brandchefen
blev försenad och kom inte fram
till platsen för eldsvådan förrän elden
redan var släckt, men då ställde han
upp sina mannar och frågade dem hur
släckningen hade gått till. När han hade
fått höra deras redogörelse rev han
sig i håret och sade: »Det här är fel
släckt!»

Nu är tydligen problemet inte så enkelt
att det bara är fråga om formuleringar
— om så vore, tycker jag att att
diskussionen skulle vara ganska meningslös
— och därför förstår jag herr
Ewerlöf när han nyss sade, att det
är en väsentlig sak om man har gjort
detta uttalande beträffande Kina såsom
angripare inom ramen för det amerikanska
resolutionsförslaget eller utanför
dess ram. Jag tror att herr Herlitz satte
fingret på en väsentlig punkt när han
i sitt anförande sade, att det nog i själva
verket råder en viss skiljaktighet i
totalbedömningen. Med hjälp av det resonemanget
kommer man nog till själva
kärnan.

Vi ha ju olika personliga uppfattningar
om hur man skall bete sig, och därför
vill jag inte lasta någon för att han
beter sig annorlunda än jag. Men är det
ändå inte en ganska god regel, när man
har med vänner att göra, att man talar
ett tydligt språk till dem? Jag förstår så
innerligt väl dem som mena, att vi visserligen
iiro ense när det gäller vår alliansfrihet
och vår ståndpunkt emot

sanktioner, men att vi ändå skola försöka
visa oss litet välvilliga mot dem
som stå bakom resolutionsförslaget, ge
oss skenet av att intaga en annan ståndpunkt
och därigenom förskaffa oss sympatier.
.lag känner från många förhandlingar
igen det där sättet att för sina
vänner framställa en sak bättre än den
egentligen är. Men vad har man för
glädje av ett sådant beteende? Det hjälper
för stunden, men man får inte några
vänner för livet med ett sådant uppträdande.
Man vinner mycket mera respekt
på långt sikt om man säger som
det är, varmed inte följer att man nödvändigtvis
skall bryskera saker och ting
och framställa dem i en form som kan
var anstötlig.

Jag har en känsla av att det är där
skiljelinjen går. Vissa medlemmar i högern
och folkpartiet känna sig besvärade
av vår grundläggande utrikespolitik.
Jag hoppas de utgöra en mycket liten
del av dessa partiers företrädare, och
det finns stor anledning att tro att så är
fallet, men det är klart att de ändå måste
utöva en viss inverkan på det resonemang
som förs inom deras partier, Och
det medför naturligtvis lätt en benägenhet
att i vår utrikespolitik intolka ställningstaganden
soin äro litet vänligare,
om man skall uttrycka saken så, emot
de västliga demokratierna än vår sakliga
politik i själva verket är.

Jag kan inte göra någon deklaration
på andras vägnar, men jag vill för min
del säga, att jag tror att regeringen här
har funnit en linje som i det långa loppet
kommer att skapa respekt i Amerika.
Man kommer inte att tveka om vad
svenskarna vilja i den ena eller den
andra situationen. Jag vet inte vad herr
Sandler syftade på när han talade om att
det kan »uppstå komplikationer». Det
är möjligt att så kan ske — jag kan
inte bedöma den saken— men det skulle
väl vara ganska bräckligt med demokratien
inom kretsen av Förenta Nationerna,
om man inte skulle tåla deklarationer
av det slag, som det här gäller,
och om den som skall göra deklarationerna
prompt måste tänja sina formuleringar
till den yttersta gränsen åt ett

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

visst håll för att vinna förståelse och
sympati. Jag tror för min del inte att
någonting sådant är nödvändigt. Jag
tror att amerikanarna och andra ganska
väl förstå vårt ställningstagande.

Om man i det här sammanhanget frågar
sig huruvida det formella svenska
ställningstagandet har varit riktigt — i
fråga om det sakliga ställningstagandet
råder det ju inte några delade meningar
— tror jag att regeringens handlande
har en favör framför det handlande som
har rekommenderats från andra håll.

För att inte fru Lindström skall vara
ensam om att åberopa Mark Twain skall
också jag citera någonting, som han har
sagt på ett ställe: »Om du tvekar om
vad du skall säga, så säg sanningen!»
Jag tror att det även i det utrikespolitiska
umgänget är en mycket bra metod
att tillämpa den satsen och inte på något
sätt försöka bemantla sanningen, så
att den skall se trevligare ut än den är.
Sverige avsåg i fråga om resolutionen i
FN att totalt gå på en annan linje än
amerikanarna hade förslagit. Vad var då
naturligare än att man redan i början
av sin deklaration gav vid handen, att
detta var vad man siktade till och slutgiltigt
skulle komma till, hellre än att
först votera för vissa punkter i resolutionen
för att sedan slingra sig ur och
ge förklaringar till det ena och det andra
—- förklaringar, som nu faktiskt ha
gjorts överflödiga genom en samlad deklaration
på det sätt som har skett genom
Sveriges representant i Lake Success.

Jag tror också att man driver hela
saken alltför långt när man resonerar
som professor Herlitz gjorde på en viss
punkt. Professor Herlitz framstår för
mig såsom en högst respektabel ledamot
av denna kammare, och jag blev
faktiskt litet ledsen när han, som eljest
är ett mönster i fråga om logik, ville
låta denna lilla fråga bli en fråga om
förtroende för utrikesministern och försvarsministern.
Säkerligen är det omöjligt
att uppbringa en minister i detta
land, som har odelat förtroende från
alla håll. Jag tycker att herr Herlitz
skjuter långt över målet när han menar,
att vad som nu har skett skulle

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 5.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
innebära något slags uttryck för en brist
på kompetens, som herr Undén skulle
ha visat och som skulle göra att. det
svenska folket skulle ha anledning att
misstro honom. Statsministern har redan
deklarerat att herr Undén inte har
någon separat mening utan företräder
den mening, som regeringen har, och
den mening som vårt folk, såvitt jag förstår
med mycket få undantag, understödjer.
Undantag måste ju vara tillåtna,
men regeringens mening omfattas ändå
i allra högsta grad inom den riksdagsgrupp,
varpå regeringen bygger sin
ställning. Då är det alltför långsökt att
utnyttja det här tillfället till detta enligt
min mening oberättigade omdöme
om utrikesministern, ett omdöme som
jag för övrigt ur sakliga synpunkter inte
alls kan dela med herr Herlitz.

Herr talman! Jag har, såsom synes,
anlagt rätt enkla synpunkter på problemet
och har inte velat inveckla mig i
alla tänkbara finesser med avseende på
procedurordningen i Lake Success och
verkningarna därav. Jag har sett frågan
ganska enkelt, som en fråga om hur
amerikanarna skulle bedömt det ena eller
det andra handlingssättet, hur svenska
folket skulle ha bedömt vårt agerande
efter den ena eller den andra
linjen och hur världsopinionen skulle
ha reagerat. Om man tar som bakgrund
statsministerns uppläggning av vår allmänna
utrikespolitik, bli vi inte missförstådda
med den ståndpunkt vi nu ha
tagit. Det andra ställningstagandet kunde
däremot ha lett till komplikationer
och missförstånd; vi kunde visserligen
till en början ha vunnit vissa sympatier,
men dessa sympatier skulle ganska
snart ha förhytts i sin motsats när
man märkt att vårt handlande inte innebar
något reellt stöd åt den amerikanska
linjen i sak, utan endast var en
deklaration om instämmande i en viss
punkt, medan vi beträffande de praktiska
åtgärderna, som ju ändå måste betyda
någonting, avsågo att helt ställa
oss vid sidan.

Jag tror sålunda att Sverige har valt
en riktig linje. Som jag sagt förut gäller
det inte minst när man har med vän -

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ner att göra att inte bara ge efter för
deras önskemål för stunden. Man har att
tänka på att man själv är skyldig att
bilda sig ett omdöme. Det är möjligt
amerikanerna just när denna fråga var
aktuell gärna skulle lia sett att vi hade
röstat för deras resolution. Men vi ha
inte att uteslutande taga hänsyn till
ögonblicket, utan vi måste också taga
hänsyn till hur Sveriges uppträdande i
det långa loppet kommer att inverka på
den amerikanska opinionen. Och då ha
vi intet att vinna om det börjar verka
vingligt i stället för rätlinjigt. Det måste
visa sig, att våra deklarationer och
åtgöranden stå i klart sammanhang med
den praktiska utrikespolitik vi föra och
avse att föra.

Till slut gäller det här inte bara vilken
reaktionen i Amerika kan bli. Vi
måste också skapa klarhet för vårt eget
folk om vad vi mena. Och på den punkten
tror jag att fru Lindström gjorde ett
ganska riktigt påpekande när hon sade,
att man aldrig vet hur det hela kan
komma att gestalta sig när utvecklingen
löper vidare. Hon uttryckte det så, att
det är lättare att stå utanför än att mäla
sig ut. Det är bättre att ha klara ställningstaganden
från början, som inte
missförstås ens av ens vänner, än att försöka
göra sina ställningstaganden formellt
behagliga för att konvenera en
stämning för ögonblicket och sedan inte
visa sig ha styrka eller vilja att praktiskt
sätta någonting bakom den på det sättet
visade välviljan.

Herr BERGVALL (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte gå in på någon
allmän polemik mot vad herr Åman
här sagt. Det är bara två saker jag vill
ta fasta på.

I mitten av sitt anförande betonade
herr Åman att den svenska ståndpunkt,
som nu hade valts, var ägnad att inge
en mycket större respekt än den ståndpunkt,
som skulle ha innefattat att man
röstade för att beteckna Kina som angripare.
Mot slutet av sitt anförande sade
han att den politik, som nu fördes, vittnade
om rätlinjighet och frihet från van -

kelmod eller någoting dylikt. Vad är det
nu som är så respektingivande, vad är
det som vittnar om en sådan rätlinjighet''?
Jo, det är uppenbarligen — eftersom
det är på den punkten meningsskiljaktigheterna
finnas — att man beskriver
vad som har förekommit i Korea
så, att det för alla fullt tydligt framstår
som ett angrepp, men att man vägrar
att säga att det är ett angrepp. Om
den positionen är speciellt ägnad att
inge respekt, att verka rätlinjig och vittna
om viljestyrka eller brist på vankelmod
— ja, då har jag nog litet svårt att
bedöma situationen. Mycket kan säkerligen
sägas till favör för denna ståndpunkt,
men icke just detta!

Herr ÅMAN (kort genmäle): Herr talman!
Herr Bergvall undrade vad det
fanns för anledning att beteckna det
ställningstagande, som har skett, såsom
mera rätlinjigt än det han själv talade
för. Man kan vända på frågan: Den förträfflighet,
som väl enligt herr Bergvalls
mening den andra ståndpunkten innebär,
vari ligger den?

Om man nu, som herr Bergvall själv
säger, på ett för alla oförtydhart sätt
ändå har sagt att Kina är angripare,
vari ligger då förträffligheten att låna
just den text, som ingår i en resolution,
vilken också innehåller en mängd andra
ting som man inte vill vara med om? Jag
kan inte se alt det är ett bevis på mod
att låna en text ur en resolution, när texten
säger samma sak som man själv har
uttalat. Herr Bergvall måste ändå ge mig
rätt i att om man undviker ordvalet i
den texten, så har man ingenting gemensamt
med resolutionen i dess helhet.
Det kan också innebära en viss deklaration.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det har under
debatten sagts en del saker med adress
till regeringsbänken, och jag anser mig
böra säga ett par ord om dem, även om
kanske egentligen inga nya synpunkter
ha kommit fram under den del av debat -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

ten som jag har varit i tillfälle att lyssna
till.

Jag vill till herr Herlitz säga, att jag
tror att det är en mycket stor felbedömning
man gör sig skyldig till när man på
vissa håll inom oppositionen tror att det
gagnar samförståndet inom svensk utrikespolitik
att rikta dessa men- och meningslösa
attacker mot utrikesministern.
•lag vill här säga ifrån lika klart som
jag har sagt det i andra kammaren,
att den man, som för närvarande har
den otacksamma uppgiften att forma
Sveriges utrikespolitik, gör inte det som
en privathobby, utan han talar på Sveriges
vägnar; i varje fall talar han på
den alldeles övervägande delens av denna
riksdag vägnar. Därför tycker jag
att herrarna, när ni tala om behovet av
samlingsregering för manifesterande av
enheten, böra spara på sarkasmerna om
»professorer som sköta vår utrikespolitik».

Jag vill vidare säga till lierr Herlitz,
herr Sandler och herr Esverlöf, att det
är för oss obegripligt detta tal om att
det har skett någon ändring av väsentlig
betydelse mellan utrikesnämndens
sammanträde den 25 januari och avgivandet
av den svenska rösten den 31
januari. Vad som under denna tid har
inträffat är tre ting: resolutionsförslaget
blev ändrat i två punkter — något som
lierr Sandler tillmätte en avgörande betydelse
— och den amerikanske delegaten
Austin höll ett tal, som emellertid
herr Sandler med all rätt icke tillmätte
någon som helst avgörande betydelse.

Eftersom herr Sandler tillmäter en
avgörande betydelse åt ändringarna i
resolutionsförslaget, tillåter jag mig att
fråga: Vari bestå dessa ändringar?

Den första ändringen gäller resolutionens
andra punkt, där det från början
stod att Kina »hade förkastat» alla Förenta
Nationernas förslag. Ändringen
gjordes därhän, att Kina förklarades
»icke ha godtagit» Förenta Nationernas
förslag. Ja, för en skarpsinnig hjärna
som herr Sandler kan detta kanske vara
eu avgörande ändring, men jag tror
att vi äro litet trubbigare, som sköta den
aktuella politiken— kanske ha vi bland

Ang. Sveriges utrikespolitik,
annat just därför blivit litet trubbigare!
Och vi ha svårt att se, att det i andra
punkten har vunnits någon som helst
ändring av betydelse.

Den andra ändringen innebär, att man
i sanktionsparagrafen har gjort ett tilllägg
av betydelse. Tillägget i sanktionsparagrafen
lyder på följande sätt: Kommittén
är befogad att uppskjuta framläggandet
av sin rapport ifall den medlingskommitté,
som omtalas i föregående
punkt, rapporterar tillfredsställande
framsteg i sina försök. All right, det är
en betydelsefull ändring. Den har vunnits
genom de europeiska makternas
tveksamhet att på det sätt, som man från
början ville på sina håll i den svenska
utrikesnämnden, acceptera det amerikanska
förslaget. Det är en väsentlig förbättring
som har vunnits genom den
tveksamhet som de europeiska regeringarna
ha visat. Men nu kommer jag till
poängen: herr Sandler ansåg att man
även efter denna ändring borde nedlägga
rösten beträffande åttonde punkten,
den om sanktionerna. I den punkt,
där resolutionen blivit ändrad i sak,
skulle herr Sandlers votum icke ha ändrats!
Hur de gjorda ändringarna skulle
kunna påverka ställningstagandet är därför
obegripligt.

Punkten 2 är ändrad och punkten 8
är ändrad. Herr Sandler har icke ansett
att ändringen i den åttonde punkten borde
föranleda att man röstade för sanktioner.
Därmed har lierr Sandler själv
karakteriserat ändringen och givit den
dess rätta valör.

Som herr Sandler mycket riktigt påpekar,
har Austins tal ingen betydelse i
detta sammanhang. I detta tal ställdes
klart och tydligt två frågor. Den första
var: Äro Förenta Nationerna beredda att
brännmärka Kina? Den andra var: Äro
Förenta Nationerna beredda att sätta
makt bakom detta brännmärkande genom
kollektiva säkerhetsåtgärder? Sanktionstanken
fanns alltså kvar.

Det fanns alltså ur regeringens synpunkt
icke den ringaste anledning att med
anledning av dessa tre ändringar på nytt
höra utrikesnämnden. Och när jag i dag
hör av talare från högerpartiet, att de

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
skulle lia ändrat sitt votum om de den
25 januari hade velat, vad som skulle
hända den 27 januari, så vill jag säga:
Om högerns representanter i utrikesnämnden
ha givit regeringen ett råd i
en viktig fråga och om det därefter händer
någonting, som regeringen inte anser
kunna påverka ställningstagandet
men varom högerns representanter säga
att det skulle ha föranlett dem att
ändra sitt votum, måste det väl ändå
vara uppseendeväckande att det icke av
högerns representanter tages ett enda
initiativ för att underrätta regeringen
om att det råd, som gavs i utrikesnämnden
torsdagen den 25 januari, icke längre
hade aktualitet.

Jag måste säga att jag är ganska överraskad
när man här kommer till det resultatet,
att dessa ändringar, som inte
beröra några väsentligheter mer än beträffande
sanktionsparagrafen men som
på denna punkt icke skulle ha föranlett
något ändrat votum, likväl skulle vara
av så stor betydelse, att man hade ändrat
sitt votum. Ändå mer överraskande
är att man håller detta hemligt, till dess
att voteringen är gjord och det inte går
att komma fram till någon annan ställning
än den som intagits. Jag tycker det
är renhårigare att säga att vi hade den
uppfattningen, att Sverige borde nedlägga
sin röst. Det var det råd vi fingo
den 25 januari, och det lär icke, som
jag här har visat, ha förekommit någonting
nämnvärt, som skulle ha rubbat
denna inställning.

.Tåg vill även till herr Sandler och
herr Ewerlöf säga, att jag icke betraktar
det votum, som avgivits, såsom ett
prejudikat. Jag tror att det kan ligga
mycket i herr Sandlers resonemang, att
man bör ha full frihet att handla från
fall till fall. Förenta Nationerna är en
organisation, som håller på att finna
sina former. Vi kunna inte med säkerhet
veta, hur det kommer att gå. Vi kunna
frukta att det finns stora chanser för en
utveckling, sådan som den gestaltade sig
för Nationernas Förbund: i det ögonblick,
som världens splittring i två stormaktsblock
var ett faktum, gick det hela
sönder. Vi skola självfallet göra värt

yttersta för att icke bidraga till en sådan
utveckling. Och om det på något sätt
kan lia någon betydelse, vill jag gärna
för min del förklara, att ur prejudikatsynpunkt
får inte röstningen den 31 januari
betraktas som avgörande för hur
Sverige kommer att förhålla sig i varje
likartad situation.

Jag har, herr talman, mycket utförligt
både i regeringsdeklarationen och därefter
i det anförande jag höll i förmiddags
utvecklat, varför jag tror att vi
böra vara så tydliga och klara som möjligt
och varför jag tror att den svenska
hållningen i Lake Success är långt klarare
och långt entydigare än den besynnerliga
hållning, som nu rekommenderas
och som, när herr Sandler talar
om den, verkar så ofantligt bestickande,
därför att han förefaller vara så logisk
och klar. Den logiska klarheten är emellertid,
såsom jag har tillåtit mig visa på
en väsentlig punkt, ganska obefintlig.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det förslag, som regeringen hade att ta
ställning till, var ett sanktionsförslag.
Det innebar inte allenast ett fördömande
av Kina. Det var ett sanktionsförslag,
och det är det fortfarande. Trots de
stora ansträngningar, som på olika håll
gjordes att skilja ut sanktionerna och
sanktionsförfarandet ifrån angreppsförklaringen,
gick det inte. Vad betyder det,
att Amerika höll så hårt på sanktionsförslaget?
Ja, man behöver bara ställa
frågan för att få klart för sig, att det
är luftiga spekulationer utan sammanhang
med verkligheten, när man försöker
göra gällande att det här icke gällde
ett sanktionsförslag. Det är väl alldeles
uppenbart för var och en, som studerat
akterna, hur det förhåller sig.

Det är klart att man när det gäller
Sveriges ställningstagande kan välja att
inta den ståndpunkt, som herr Sandler
intagit: rösta ja för angreppsförklaringen,
avstå från sanktionsförklaringen, avstå
från hela röstningsproceduren i slutomgången.
Jag tycker uppriktigt sagt att
det inte är en så synnerligen stor fråga,
vilket man gör. Men det skall man ha
klart för sig, att i båda fallen ledas vi
till exakt samma isolering. Den ena lin -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

jen är icke en samarbetslinje med västmaktsdemokratierna,
och den andra linjen
en isoleringslinje -— i detta avseende
äro de likvärdiga.

Jag skulle för min del tro att herr
Åman har rätt, när han påpekar det
orimliga i att först högtidligen förklara
en människa för angripare och sedan
säga: »År det en liten angripare, som
t. ex. Norkorea, skola vi klippa till honom,
men är det en stor angripare, skola
vi inte klippa till honom.» Detta är emellertid
högerns och folkpartiets ståndpunkt.
Jag tror inte att det är en särskilt
heroisk ståndpunkt, och jag tror
inte att den kommer att tillmätas någon
större respekt utifrån.

Men det gör detsamma —• i frågan om
isolering eller samarbete äro linjerna
tämligen likvärdiga. Vad som varit avgörande
för regeringen har då varit tydligheten,
viljan att ge besked om den
svenska utrikespolitiska linjen. Det försökte
jag visa i mitt anförande i förmiddags,
och jag tror inte att det under
debatten förekommit ett enda ord, som
föranleder mig att gå in på en polemik
på den punkten — ingenting har sagts
från den andra sidan, som skulle rubba
någonting av den motivering jag då anförde.

Låt mig sedan, herr talman, sluta med
att säga: Om detta är en stor eller liten
fråga, om denna fråga skall spränga
den nationella samlingen kring utrikespolitiken
eller inte, det beror helt och
hållet på vad man gör av den. Från regeringens
sida har deklarerats, att vi
icke ha något önskemål att förstora några
spänningar och klyftor. Vi ha tåligt
funnit oss i en ganska häftig presskampanj,
en presskampanj, som, om herrarna
tänka efter, inte tagit stor hänsyn
till den andra sidans motiv. Vi ha icke
ingått i svaromål. Varför? Ja, dels därför
att vi ha känt oss representera den
alldeles överväldigande delen av Sveriges
befolkning och sålunda inte ansett
oss behöva vara så häftiga i vår polemik,
men dels också därför att vi vad
på oss ankommer inte vilja vidga klyftorna;
vi vilja inte driva denna sak
därhän, att den spränger den nationella

Ang. Sveriges utrikespolitik,
samlingen. Det beror helt och hållet på
hur oppositionen använder denna händelse.
Det kan av detta bli en stor sak,
som spränger sönder möjligheterna till
samling kring utrikespolitiken. Det kan
bli en episod, som inte spelar någon
roll. Det kanske till och med kan bli
en sak, som bär varit gagnelig, därför
att den har givit en möjlighet att ta upp
de utrikespolitiska problemen till debatt.
Och jag tror att det är värdefullt.

Det förhåller sig inte så, att vi ha
något intresse av att mörklägga den utrikespolitiska
debatten; ju klarare, ju
tydligare och ju envetnare den föres,
desto bättre! Och därför skulle det kunna
hända, att ur denna debatt kunna
komma värdefulla ting, om man låter
detta vara detta. Men därpå beror det.
Om man fortsätter i samma stil, som
man har tillåtit sig, icke i denna kammare
men utanför detta hus’ murar i
vår press, kan det bli en stor och allvarlig
belastning i en allvarlig och kritisk
tid. Jag gläder mig över att dessa
tongångar saknats i debatten här i riksdagen.
Det måste ju för allmänheten vara
en nästan fantastisk skillnad att lyssna
till den diskussion, som föres här, där
man redovisar nyanserna i sina uppfattningar,
och den upprörda pressdiskussionen.
Skulle vi inte kunna, om vi vilja,
hålla ihop i fortsättningen, låta detta
vara detta, låta denna episod vara vad
den är och inte försöka att med utgångspunkt
från den driva upp meningsskiljaktigheter,
som det kan bli ytterligt
ansträngande för oss alla att övervinna
i tider, då det icke är lämpligt
att driva fram konstlade meningsmotsättningar
inom nationen.

Herr SANDLER (kort genmäle): Herr
talman! Jag blev uppkallad av ett par
punkter i statsministerns anförande.
Statsministern uppehöll sig särskilt vid
frågan om det libanesiska ändringsförslaget.
Den första punkten i detta förslag
beredde tydligen herr statsministern
en viss glädje, men den pil han i
detta sammanhang avsköt gick i varje
fall mig helt förbi, tv jag berörde inte

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
denna fråga med ett ord i mitt anförande
och jag tillmäter denna ändring av
ordvalet ingen som helst betydelse.

Vad jag talade om var den andra delen
av detta libanesiska ändringsförslag.
Det framgick av mitt anförande — herr
statsministern har tolkat mig alldeles
rätt i det hänseendet — att framläggandet
av denna modifikation icke skulle
ha föranlett mig inom utrikesnämnden
att ändra det råd, som jag gav, hur
mycket det nu skulle ha varit värt. Men
jag hade försökt sätta mig in i regeringens
egna utgångspunkter, och jag hade
ju hört åtskilliga gånger, att regeringen
var villig att överväga varje nytt moment
i denna frågas utveckling. Jag föreställde
mig därför, att det från regeringens
egna utgångspunkter kunde ha funnits
större möjligheter att komma till full
enighet i denna fråga, efter det att det
libanesiska jämkningsförslaget hade framlagts.
Ty vad innebar det? Det innebar,
såsom jag sade i mitt anförande, att man
genom själva formuleringen av den åttonde
punkten hade skjutit åtgärderna i
bakgrunden till förmån för förhandlingarna
genom bona officia-gruppen. Om
jag fattat rätt, var ju regeringens verkligt
allvarliga skäl för att nedlägga rösten
på den första punkten, att resolutionen
var ett principbeslut om sanktioner.
Genom detta libanesiska ändringsförslag,
som England fann sig kunna
biträda, hade nog en i sak rätt avsevärd
förändring skett. Det blev därmed,
om jag får uttrycka mig på det sättet, ett
hypotetiskt sanktionsbeslut, som ingick
i resolutionen, eftersom man först skulle
undersöka, hur det gick att komma fram
på förhandlingslinjen innan utskottet
skulle ta upp frågan om eventuella åtgärder.

Med den kännedom jag för övrigt har
om sammansättningen av detta utskott,
där de, som här ha kallats för de tveksamma,
utgöra jämnt hälften av utskottets
medlemsantal, tycker jag att det även
ur denna synpunkt hade kunnat finnas
en möjlighet till en sådan jämkning av
ståndpunkterna — jag förutsätter alltjämt,
att man skulle nedlägga rösten för
resolutionen i dess helhet — att vi över

huvud taget inte hade behövt denna diskussion.

Jag tackar statsministern för deklarationen
att röstnedläggandct icke skulle
bli något prejudikat.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att med anledning av
statsministerns slutord få förklara, alt
vi äro livligt medvetna om den utomordentliga
betydelsen av att vi kunna hålla
ihop i vår utrikespolitik. Jag tycker
att det i denna diskussion inte finns någonting,
som har givit vid handen, att
inte denna vilja existerar. Men det är
klart att det förutsätter villighet att
försöka jämka ihop de olika meningarna
på de punkter, där det skär sig, och
just den fråga, som vi nu här i dag diskuterat,
tycker jag är ett exempel på att
en sådan möjlighet till jämkning borde
ha funnits.

Jag ber också att få tacka statsministern
för lians utomordentligt värdefulla
förklaring med avseende på regeringens
inställning till tolkningen av Aehesonplanen
och dess fortsatta tillämpning,
nämligen att vi skola träffa våra avgöranden
från fall till fall utan någon på
förhand angiven allmän princip.

Vad slutligen beträffar statministerns
förebråelse mot det parti, som jag företräder,
för att det inte begärde nya
överläggningar, torde detta väl sammanhänga
med den knapphet på tid, som
här förelåg. Det var ju på lördagen den
ena veckan, som de ifrågavarande förändringarna
kommo till och Austins förklaring
avgavs, och omröstningen skedde
sedan måndagen den 29 januari veckan
därpå. Under denna korta mellantid
torde det inte ha funnits möjligheter
att begära ett sammankallande av utrikesnämnden,
utan jag föreställer mig att
våra representanter i nämnden — jag
är ju inte i stånd att tala å deras vägnar
— hade förutsatt, att i den mån det hade
inträffat en ny situation skulle regeringen
bereda tillfälle till ett nytt sammanträde
i utrikesnämnden. Det är väl
förklaringen till att vi inte kunnat begära
ett nytt sammankallande av nämn -

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

den och där framföra våra slutliga önskemål.
Jag tror att statsministern är underrättad,
i varje fall före dagens diskussion,
att en sådan ändrad inställning
förelåg i förhållande till den tidigare
i utrikesnämnden angivna.

Herr NERMAN: Herr talman! Sedan
den ena ytterligheten i den grupp jag
tillhör, min vän herr Branting, har haft
ordet, vill jag bara med några ord återställa
balansen genom att den andra ytterligheten
också får yttra sig.

Dagens fråga är ingen partifråga. Den
är oerhört mycket viktigare än så, och
den bedömer man på eget ansvar, ovanför
grupp- och partisyn. Jag har tidigare
tydligt nog bekänt färg i sak och
kan i det väsentliga instämma med herr
Sandler, i den mån ett instämmande av
en atlantpaktsanhängare inte komprometterar
honom. Jag kan göra det också
som socialist, eftersom jag i detta avseende
är helt i samklang med hela
västerlandets socialistiska rörelse, minus
alltså Sveriges.

Hur man ser på saken i vårt närmaste
broderland, Norge, få vi en klar uppfattning
om genom det tal, som norska
arbetarpartiets talesman Finn Moe höll
häromdagen i stortingets utrikesdebatt.
Han yttrade då bl. a. följande: »Man
kan rädda freden så många gånger, att
man till slut upptäcker, att man har
mistat friheten. Sist förde denna linje
till storkriget. Ingen här i stortinget är
enig med dem som hävda, att intet offer
är för stort för att undgå krig. Vi vilja
icke offra vår självständighet och vår
fria demokrati för att rädda freden. Det
bästa värnet för dessa värden är en fast
vilja att säga: bär går gränsen.»

Ytterligare ett par rader av samme talare:
»Sammanhållningen mellan demokratierna
har blivit utsatt för en viss
påkänning. Våra nationella intressen göra
det nödvändigt att bevara denna sammanhållning.
Skulle USA och Västeuropa
skilja sig åt, skulle våra länder i tur
och ordning bli tvungna att inordna sig
under Moskva liksom staterna i Östeuropa.
När man vet att ett av konununister -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
nas viktigaste mål är att splittra demokratierna,
är det ett beklämmande skådespel,
som på sistone har framförts för
öppen scen.»

Jag betonar ytterligare, att jag helt
instämmer i denna syn på FN-omröstningen
om Kina, som är den västerländska
arbetarrörelsens, och jag menar att
man har rätt att vara allvarligt bekymrad
och anse, att Sverige i en västerlandets
och frihetens livsfråga har i varje
fall svävat på målet eller kanske rent av
brustit i solidaritet. Detta har då skett
trefaldigt. För det första ha vi brustit
i solidaritet med det övriga Skandinavien,
för det andra med västerlandet
som sådant och för det tredje med FN,
och det just när för första gången i historien
en internationell organisation
har haft mod att gå till frihetens försvar
mot aggressionen.

Jag skall inte ge mig in på frågan
varför Sverige har intagit en sådan
ställning. Mitt hopp, och jag tror också
alla demokraters hopp, även regeringens,
är att Förenta staterna gå vidare
på maktens väg, på den militära vägen,
och hemföra segern. Jag tror att Förenta
staterna ha rätt i sin uppfattning, att
våldsväldet icke viker för vänliga broslagningar
utan att det bäst, ja, enbart
förstår makt. Och om utvecklingen fortsätter
på samma sätt som hittills, ha vi
hopp. Jag tror att vi alla äro ganska glada
över att lyckan återigen har vänt sig,
och då kanske också till sist den förlorade
sonen Sverige återvänder med
litet friskare liv från irrfärderna i Asien
och från de dubbelbottnade fredsvännerna
i Mellersta Östern-blocket. Under
liden blir man tyvärr tvungen att i den
isolerade svenska frihetens namn rösta
för starkast möjliga svenska försvar och
hoppas att det försvaret också, när påfrestningarna
inträffa, kommer att användas.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
vill inte i detta sammanhang uppehålla
mig vid den process, som bär förts
angående vad som skett och vad som

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

bort ske i Lake Success. Jag har den
uppfattningen, att vi, även om man tar
hänsyn till de skäl, som ha anförts från
regeringssidan, ändock ha kommit i en
utåt olycklig position, som hade hort
undvikas.

Men, herr talman, det är inte om detta
som jag vill yttra mig, utan jag vill tilllåta
mig att vid slutet av denna debatt
framföra min fruktan och rädsla för att
Sverige i allmänhet kommer att få anseende
av en nation, som i en egoistiskt
förd politik ställer sig främmande och
likgiltig för ett internationellt samarbete
med de stater, som stå oss närmast, nämligen
de, som tillhöra den västerländska
kulturkretsen. Den som bär varit ute i
internationellt arbete — och det har
också jag varit under årens lopp — har
inte kunnat undgå att märka, att den
goodwill, som Sverige har åtnjutit, under
loppet av ett par år har i hög grad
minskat. Detta beror kanske inte så mycket
på Sveriges neutralitetspolitik, ehuru
den ju ytterst ligger bakom det hela,
utan det är också lika mycket följden av
Sveriges allmänt återhållsamma politik,
som utåt kan giva ett intryck av att
Sverige endast ovilligt biträder förslag
om samarbete med andra länder i frågor,
som ligga dem om hjärtat.

Jag tror, att detla inte är en riktigt
lycklig utveckling. Det innebär en fara
för isolering, som i längden kan verka
nedisande på oss. Lika mycket för nationer
som för människor gäller den
satsen, att

»en man förutan vänner, om än så stark,
dör bort som träd i öknen med skalad

bark».

Vi måste se till, att vi uppehålla de
bästa relationer med de stater, som stå
oss nära. Sverige har vackra traditioner
på det internationella samarbetets
område, och det vore beklämmande, om
dessa traditioner undan för undan
skulle vika för isolering och om vi nu,
då världen i själva verket blir mer internationell
än någonsin, mer eller mindre
medvetet toge avstånd från de internationella
lösningarna av stora problem.

Det är min förhoppning att denna debatt
skall kunna ge ett stöd åt en kurs,
som beaktar dessa synpunkter. Att så
kommer att ske är av betydelse icke
endast för oss utan för hela kulturvärlden.
Vi kunna inte, herr talman, i det
internationella samarbetet ställa oss på
en alldeles isolerad ståndpunkt.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
kan inte underlåta att efter herr Nermans
yttrande konstatera, att herr Nerinan
inte bara förklarade sig vara atlantpaktsanhängare
utan också med klara
och tydliga ord gick in för kriget.
Han rekommenderade för Förenta Nationerna
att, såsom han uttryckte sig,
gå vidare på maktens väg och hemföra
segern!

Jag gratulerar inte herr Sandler till
det stöd han fått i herr Nerman!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungi. Maj ds propositioner: nr

41, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; samt

nr 42, med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 43,
angående vissa anslag för budgetåret
1951/52 till riksförsäkringsanstalten.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 294, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 295, av herrar Näslund och Spetz,
nr 296, av herrar Tjällgren och Näsgård,
samt

nr 297, av herr Sundelin m. fl.,

Onsdagen den 7 februari 1951.

Nr 5.

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 17 juni 1948 (nr 329)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, in. in.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 298, av herr Sundelin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av statens 1''orskningskommitlé
för lantmannabyggnader
in. in.; samt

nr 299, av herr Eskilsson och herr
Ohlsson, Ebbe, i samma ämne.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen till
hov- och slottsstaterna;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 22 april 1949
angående rätt för Konungen att åsiitta
särskild tullavgift, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

*> Förslå kammurens protokoll 1951. Nr 5.

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, in. in., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15 juni
1945 (nr 315); och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj ds proposition
nr 35, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 22 april 1949 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets
memorial nr 2, i anledning av
första kammarens remiss av motionen
nr 172 av herr Söderquist om rätt för

Nr 5.

Onsdagen den 7 februari 1951.

kommun att bevilja ersättning till av
kommunen valda nämndemän vid häradsrätt
samt andra kammarens remiss
av den likalydande motionen nr 227 av
fröken Vinge och herr Nihlfors.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.55 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510607