Lördagen den 2i Mars 1868

ProtokollRiksdagens protokoll 1868:321

Den 21 Mars, f. m.

395

Lördagen den 2i Mars 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 18 och protokollet för den
9 dennes eftermiddagen.

Herr Lilliehöök: Jag fä vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen på fjorton dagar, räknade från den *27 innevarande
månad.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes ett af Herr Bergstedt ingifvet memorial jemte dervid
fogadt läkarebetyg, hvilka handlingar lydde sålunda:

På grund af bifogadt läkarebetyg får undertecknad vördsamt anhålla
hos Första Kammaren om befrielse, tillsvidare, från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 20 Mars 1868.

Carl Fredr. Bergstedt.

Att Herr Brukspatron C. Fr. Bergstedt, som lider af ledgångsrheumatism,
derigenom är urståndsatt att tills vidare fullgöra sina åligganden
såsom riksdagsman, det varder under edelig förpligtelse och så sannt.
mig Gud hjelpe till lif och själ intvgadt. Stockholm den 20 Mars
1868.

H. A. Abelin.

Uppå gjord proposition beviljade Kammaren Herr Bergstedt ledighet
från riksdagsgöromålen under den tid hans sjukdomstillstånd komme
att fortfara.

396

Den 21 Mars, f. ro.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 5, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga Proposition om anvisande
af särskildt anslag för allmänna arbeten under år 1868, till beredande
af arbetsförtjenst åt den i följd af missväxt och dyr tid nödställda
befolkningen inom vissa delar af landet;

N:o 6, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga Proposition om användande
af medel, som i Riksgälds-kontoret innestå och blifvit anvisade
till allmänna arbeten, hvilka icke kommit till stånd; samt

N.o 7, angående de årliga revisionerna af Borås-Herrljunga-jernvägsbolags
förvaltning och räkenskaper;

äfvensom samma Utskotts förslag till Riksdagens skrifvelse N:o 8,
till Fullmägtige i Riksgälds-kontoret, i anledning af den verkställda
granskningen af nämnda Kontors förvaltning under den tid, som förflutit
sedan början af 1867 års riksdag.

Herr af Klint väckte en motion N:o 88, angående anbringande af
en förbättrad uppvärmnings- och luftvexlingsapparat för Första Kammarens
samlingssal.

En mängd ledamöter hördes häri instämma; hvarjemte motionen
begärdes på bordet.

Föredrogs och hänvisades till Lag-Utskottet Kongl. Maj:t,s den 18
dennes bordlagda nådiga Proposition angående det Franska mätt- och
vigtsystemets införande i Sverige för medicinskt bruk.

Föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet. Kongl. Maj:t„s den
18 dennes bordlagda nådiga Proposition angående förändrade bestämmelser
i fråga om utmyntning af guldmynt.

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 14 och 18 dennes
bordlagda Memorial N:o 1, angående fullbordad granskning af de i
Stats-Rådet förda protokoll.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Mot den form, i hvilken
Konstitutions-Utskottet vid denna riksdag till Kamrarne aflåtit sina anmärkningar
mot Stats-Rådets ledamöter, har jag sä mycket mindre anledning
att uppträda, soifi denna form onekligen är den mildaste, i hvilken
sådana anmärkningar kunnat framställas. I afseende på det afgif -

D(‘n 21 Mars, f. m.

397

na Memorialets innehåll är jag äfven skyldig erkänna, det Utskottet
sjelf anfört åtskilliga skäl till försvar eller åtminstone till ursäkt för de
anmärkta regeringsbesluten. Jag anhåller likväl att få till bemötande

1 korthet upptaga hvar och en af de framställda anmärkningarna.

Den första anmärkningen angår det förhållande, att Kong!. Maj:t
befriat, åtskilliga embets- och tjensteman att på sina löner vidkännas
afdrag för vikariers aflönande under den tid, de utöfvat riksdagsmannabefattning.
Utskottet anser detta förhållande hafva stöd i häfdvunnen
praxis, enligt hvilken tjensteman, som haft allmänt uppdrag, befriats
från dylikt afdrag. »Men», säger Utskottet, nom det äfven lemnas åsido
att denna praxis icke omedelbart grundar sig på någon lag eller uttrycklig
föreskrift, qvarstå)’ dock den omständigheten, att de billighetsskäl,
hvilka föranledt grundsatsens tillämpning på andra fall, icke ega
samma giltighet i fråga om emhetsmäns hinder af riksdagsmannabefattnirig".
För min del tror jag dock, att de anmärkta regeringsbesluten
stödja sig på både lag och billighet, Riksdags-ordningens 4:de § föreskrifter
uttryckligen, att en riksdagsman ej kan hindras att utöfva
sin riksdag,smannabefattning; och för så vidt allmän lag eller annan
lika gällande föreskrift derom ej sådant inedgifvcr, lärer Kong!. Maj:t
ej ega rättighet, att fråntaga eu embetsman någon de] af den honom
genom fullmagt tillförsäkrade lön. Med en sådan uppfattning har också
Kongl. Maj:t genom Cirkulär den 11 Oktober 1834 till samtlige militärbefälhafvare
om närmare bestämmande af det i Kongl. Brefvet den

2 Februari 1833 angående indelta arméens lönereglering, meddelade
stadgande, huruvida tjensteman, som åtnjöfe tjenstledighet eller i annan
befattning vore kommenderad, borde, afstå någon del af sin innehafvande
lön, i 6:t,e mom. förklarat att »den som med begagnande af
sin representationsrätt bevistar en riksdag, är icke förpligta*! att, för
den tiden, han vid riksdagen sig uppehåller, afstå någon del af sin lön
till den, hans tjenst förrättar». 1 öfverensstämmelse med samma åsigt,
samt till följd af en regementsauditörs förklaring, att han, sonr blifvit
vald till riksdagsman och ville denna sin befattning utöfva, ej ansåg
sig skyldig draga försorg om tjenstens skötande under den tid, riksdagen
pågick, och regementschefens häraf föranledda framställning, har
Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den ‘27 Oktober 1859 med anledning
af nyss anförda stadgande och då föreskrift i Kong]. Brefvet den 9
Mars 1858. om afdrag å lön vid förhinder att tjensten förrätta, icke kunde
i förevarande fall tillämpas, ansett bemälde auditör icke kunna förpligtas
att afstå någon del af sin innehafvande auditörslön. Det anvisades
derföre också arfvode till hans vikarie; och enahanda beslut förnyades
angående samma person åren I8G2 och 1865. Deremot förefinnes
det, verkligen i afseende på eu del embetsman och, som jag tror,
i afseende på alla dem, som i förevarande punkt af Konstitutions-Utskottets
memorial åsyftas, eu särskild föreskrift i detta ämne; nemligen
angående de embetsman som vid riksdagen 1856—1858 erhöllo löneförhöjning,
hvilken sedermera stadfästades vid riksdagen 1859—1860.
Det, i öfverensstämmelse med de af Rikets Ständer vid löneförhöjningens
beviljande stadgade vilkor, den 9 November 1860 utfärdade Kongl.
Cirkuläret härom innehåller nemligen bland annat: »Embets- och tjensteman,
som uppbär lön eller arfvode på gällande stat, skall, efter hvad

398

Den il Mars, f. m.

i allmänhet eller för särskilda fall kan varda af Kong). Maj:t eller vederbörande
embetsverk bestämdt, vidkännas skäligt afdrag å aflöningsbeloppet,
dock icke öfverstigande en fjerdedel, derest vid erhållen tjenstledighet,
eller eljest förekommande hinder för tjenstens utöfning annan
person till tjenstens bestridande behöfver förordnas». Rikets Ständer
anhöllo särskild!, att i de fullmagter, som dädanefter utfärdades, .skulle
intagas förbehåll derom, att embetsmännen underkastade sig dessa vilkor,
hvarjemte Rikets Ständer äfven förklarade, att de embetsman, som
ej ville tillträda löneförhöjningen, ej heller behöfde underkasta sig samma
vilkor. Detta visar, att de tjensteman, hvilka ej lyda under berörda
vilkor, icke behöfva vidkännas något afdrag från sin lön till ersättning
åt vikarie. Hvad åter beträffar de tjensteman, som hafva sina
löner i enlighet med 1860 års cirkulär, sä är det. såsom jag hade den
äran att nämna, föreskrifvet, att de ej behöfva afstå mer än högst Ijerdedelen
åt lönen till vikarien. Detta stadgande åter är vilkorligt i thy
att embetsmännen måste underkasta sig det, om Kong!. Maj:t så pröfvar,
men detta förutsattes alldeles icke såsom nödvändigt, Om t. ex.
vikarie ej behöfver förordnas, eller den förordnade vikarien vill sköta
tjensten utan ersättning, så får tjenstemannen behålla hela lönen. Men
härtill kommer, att afdraget. i alla fall endast skall ske i den män
Kongl. Maj:t finner ett sådant, vara skäligt. Hvad särskild!, i detta afseende
Hofrätterna beträffar, så har Kongl. Maj:t i nådigt bref af den
15 Juni 1858 meddelat den allmänna föreskrift, att. hofrättsledamot vid
tjenstledighet eller sjukdom, som varar öfver två månader, skall afstå
en fjerdedel af sin lön, men tillika stadgat att löneafdrag ej eger rum,
då sådan ledamot till följd af annat honom af Kongl. Maj:t lemnadt
offentligt uppdrag är förhindrad att sin tjenst förrätta. Frågan gäller
således bär, huruvida riksdagsmannabefättning, såsom ett offentligt
uppdrag, bör medföra samma förmåner som ett uppdrag lemnadt
af Kongl. Maj:t. Häremot synes åtminstone icke böra sättas något
hinder, om, såsom här varit, fallet, disponibla medel finnas för ändamålet,
utan att särskild! anslag behöfver begäras. Alldeles samma
förhållande, som Konstitutions-Utskottet nu anmärkt, lemnades vid förra
riksdagen oanmärkt. Under denna riksdag har också från Representationens
sida fråga blifvit väckt om stadgande af bestämmelser till förhindrande
af dylika vikariearfvodens anordnande, men denna fråga har
genom Första Kammarens beslut förfallit. Det vill derföre synas mig,
som om den af Konstitutions-Utskottet klandrade åtgärden ej nu borde
föranleda till någon anmärkning mot Konungens Rådgifvare.

Den andra punkten angår det förhållande, att Kongl. Maj:t genom
genom generalordres, utfärdade i kommandoväg. befallt tvä officerare att
afresa till S:t Petersburg för att öfvervara vapenöfningar i trakten af
denna stad, och att, vid samma tillfälle Kongl. Maj:t förklarat sig
framdeles vilja bestämma den rese- och traktamentsersättning, som
i anledning häraf komme att nämnde officerare tilläggas. Utskottet
har härvid utgått från den förutsättning, »att i kommandoväg
ej borde behandlas andra ärenden än sådana, som afse rena verkställighetsåtgärder».
Denna definition synes ej vara herntad ur 15 § Regcrings-formen,
som uppgifver hvilka kommandomål äro, och der, i strid
mot Utskottets uppfattning, till och med förekommer den förutsättning,

Den 21 Mars, f. m.

399

att vissa ärenden skulle kunna i kommandoväg afgöras, som fordrade föregående
behandling af ett Krigsråd för bedömande af tillräckligheten
af de till den ifrågasatta åtgärden afsedda medel. Men äfven om Utskottets
uppfattning vore den rigtiga, så förefaller det mig ändock, som
om i förevarande fall all rättfärdighet vore uppfylld. Kong). Majrt har
nemligen i kommandoväg endast befallt de tvä officerarne att företaga
den omtalade resan och beslutat att i annan ordning bestämma om ersättningen
för densamma. Det synes vid sådant förhållande icke saknas
möjlighet att för denna åtgärd utkräfva full konstitutionel ansvarighet.
Konstitutions-Utskottet har att hålla sig til! föredraganden för
Landtförsvars-departementet för den händelse, att berörda resa varit
olämplig eller obehöflig eller att föredraganden hade sä litet tänkt sig
för, att den beslutade resan ej kunnat, i brist på medel, företagas; och
Utskottet kan hälla sig till hela Stats-Rådet för den händelse, att till betäckande
af resekostnaderna sedermera blifvit anvisade andra medel,
än som bort till dylika ändamål användas. Det lärer vara förhållandet
med största delen af kommandoärenden, att de kosta penningar. Grunderna
för bestridandet af de utgifter, som kunna i kommandoväg ifrågakomma,
äro i allmänhet på förhand bestämda. Sä äfven i detta fall.
Hvar och en officer, som kommenderas till någon extra förrättning, är
enligt .särskilda författningar berättigad till ersättning derför. Dessa
officerare voro det derföre äfven. Men dä de vanliga grunderna för
dylik ersättning enligt faststäldt resereglemente ej gerna kunna tillämpas
på resor utom riket, så har den åtgärden, att Kong]. Maj:t förklarat
sig vilja tillse om icke en annan grund för denna ersättning borde
bestämmas, varit fullkomligt rigtig. Jag kan ej rätt inse huru man
skulle förfarit, om den af Utskottet uttalade åsigten skulle tillämpats,
nemligen »att först anslagsfrågan i hvarje särskild! fall borde i StatsRådet,
pröfvas eller ock en viss summa till visst uppgifvet slag af ändamål
i Ståts-Rådet, anordnas». Att anordna eu särskild fond till så beskaffade
resor, som den ifrågavarande, kan väl ej anses vara lämpligt.
Ej heller kunna kostnaderna för en dylik resa på förhand till beloppet
pröfvas. Den af Utskottet föreslagna åtgärden skulle då inskränka sig
till att Konungen i Stats-Rådet liksom begärde ett slags tillstånd att få
för det uppgifva ändamålet utsända två officerare. Men eu sådan tolkning
skulle, efter min uppfattning, innefatta ett betänkligt intrång på
Konungens rätt såsom arméens högste befälhafvare.

Den tredje punkten angår frågan om anläggande af ett nytt salutorg
i hufvudstaden. Jag ber att i afseende å densamma först få fästa
uppmärksamheten derpå, att denna fråga ej kan anses såsom ett rent
kommunalärende, i hvilket kommunen ensam haft beslutande rätt. Frågor
om anläggning af gator och torg äro af den beskaffenhet, att i afseende
på desamma de administrativa myndigheterna måste hafva sitt
ord med i laget; och ingen sådan anläggning, aldra minst i hufvudstaden,
kan få ega rum, utan att planen derför blifvit af Kongl. Maj:t fastställd.
Vid sådant förhållande torde det vara ostridigt, att, om ett
i en dylik fråga af en kommun fattad t beslut i besvärsväg kommer under
Kongl. Maj:ts pröfning, Kongl. Maj:t, som i dylika frågor har initiativ,
måste vara berättigad att, om så nödigt pröfvas, för ernående af
ett mera tillfredsställande resultat, återförvisa frågan till ny behandling,

400

Den 21 Mars, f. m.

äfven om yrkande i sådant afseende ej blifvit af någon bland de klagande
framsfäldt. Jag kan ej heller dela Utskottets uppfattning att
målet varit en rättsfråga. Efter min uppfattning gäller denna sak ej
någon enskilds rätt utan kommunens allmänna bästa. För öfVigt lemnar
jag derhän, huruvida allmänna lagens stadgande]! i Rättegångs-balken,
om huru inom kollegiala domstolar skall tillgå vid omröstning till
dom, kunna anses tillämpliga på afgörande! af besvärslrägor i Stats—
Rådet, der någon omröstning ej kan komma i fråga, äfvensom huruvida
förhållandet i sjelfva verket är sådant, som Utskottet här uppgifver,
nemligen att föredraganden yttrat sig blott i preliminärfrågan, men ej
ingått i pröfning af sjelfva saken. Men om dessa Utskottets båda
förutsättningar vore rigtiga, så är jo följden deraf ingen annan än den,
att föredraganden och de med honom instämmande Statsrädsledamöterna
äro för Konungens beslut ansvarige. I öfverensstämmelse med 9:de
§ Regeringsformen måste nemligen hvarje ledamot af Stats-Rådet,
som underlåtit, att till protokollet anföra sin särskilda mening, anses
såsom hade han »styrkt Konungen att det beslut fatta». Härmed synes
det mig att hela den grund faller, hvarpå Utskottet byggt sitt resonnement.
Icke heller torde det vara särdeles betungande att sålunda
ikläda sig ansvarigheten för Kong!. Majrts ifrågavarande beslut. Enligt
23:dje § i den för kommunalstyrelse i Stockholm gällande förordning
erfordras för beviljande af anslag till nya ändamål eller behof bifall
af två tredjedelar bland dem, hvilka i beslutet deltaga. I förevarande
fråga uppgick pluraliteten icke till tvä tredjedelar af de röstande
utan den var enkel. Jag för min del och de inom Stats-Råd et. med mig
lika tänkande ansågo, att det föreslagna torget, föranled t af den nya
jernvägen, var ett för Stockholm nytt behof samt afgåfvo i öfverensstämmelse
med denna åsigt våra yttranden. Föredraganden åter och
de med honom instämmande ledamöterne af Stats-Rådet afstyrkte ej
Konungens beslut, som godkände den åsigt, öfverstäihållaro-embetet
och fyratio fyra af stadsfullmägtigc, bland dem flera framstående jurister,
uttalat, att nemligen för en stad torg och gator ej voro något nytt
behof, och att allraminst det ifrågakomna torget kunde såsom ett sådant,
nytt behof anses, då stadsfullmägtige genom ett föregående beslut
redan bestämt, att ett torg skulle i samma trakt anläggas. Huru ofta
inträffar det ej inom en domstol, att olika ledamöter finna tillämpningen
i ett visst fall af eu lagparagraf böra ske på olika sätt; och hvarföre
skulle en sådan olikhet ej också kunna beträffa bland Stats-Rådets
ledamöter? Konstitutions-Utskottet har sagt sig befara, »att, om de förhållanden,
som i afseende å handläggningen af detta mål inom
Stats-Rådet förete sig ofta skulle återkomma, Stats-Rådets konst it utionela
ansvarighet komrne att i väsendtlig mån inskränkas och möjligen
blifva endast skenbar». Denna farhåga synes mig sakna grund.
Om också Stats-Rådets ledamöter genom att, på sätt Utskottet sjelf
säger, »endast tillstyrka eu preliminär åtgärd eller annan i mer eller
mindre aflägsen gemenskap med det förevarande ärendet stående åtgärd»,
ocli genom att, underlåta att yttra sig i sjelfva saken, skulle
kunna bereda sig juridisk ansvarsfrihet, hvilket jag dock ej tror
skulle lyckas dem, så återstår alltid ilen moraliska ansvarigheten; och i

ett

Den 21 Mars, f. m.

401

ett land så långt kommet, i konstitutionel utveckling som Sverige, torde
denna vara den väsendtligt och snart sagdt enda som ifrågakommer.
Derpå hafva vi ett bevis just i denna anmärkning, hvilken val
eljest till sin natur närmast bort hänföras till 106:te § Regeringsformen,
deri den juridiska ansvarigheten oinförmäles. Från den ^moraliska
ansvarigheten lärer väl intet Statsråd kunna befria sig derigenom,
att han söker undgå att uttala sin mening. För min de! går jag så
långt, att jag anser, att ett Statsråd ej frigör sig från denna ansvarighet
ens genom en reservation. Åtminstone ifall fråga är om ett vigtig!
regeringsbeslut af verklig konstitutionel betydelse eller om en uppenbar
rättskränkning, anser jag, att en reservation hvarken kan eller bör
lemna skydd emot politiskt och moraliskt ansvar, såvida den icke åtföljes
af eu afskedsansökning. Hade Utskottet velat, att den moraliska
ansvarigheten i detta fall skulle hafva sta (Inåt på Konungens rådgifvare,
så vet jag intet säkrare sätt, än att Utskottet underlåtit att omnämna
hela saken; allmänheten hade då ej kunnat göra någon annan
ansvarig för densamma än Stats-Rädet i sin helhet.

Den fjerde punkten är af mindre vigt: den angår ett förordnande
om rang och värdighet inom de högsta rangklasserna. Utskottet anser
den föreskrift, som i denna förordning intagits, att nemligen Riksmarskalken
fortfarande skulle ega samma värdighet som Statsministrarne.
vara stridande mot § 34 Regerings-formen [som säger, att Statsministrarne
innehafva Rikets högsta värdighet och Statsråden den närmast»
derintill. Om man tillser huru detta stadgande tillkommit, så finner
man, att år 1809 redigerades denna § sä. att de i Regerings-formen bestämda
nya embeten, Statsministrarnes, Statsrådens och Justitierädens
skulle å Rikets stat uppföras och att Statsministrarne skulle innehafva
Rikets högsta värdigheter. Att härmed afsåga att förklara, det Statsministrarnes
nya embeten insattes såsom de högsta riksembetena, i stället
för de gamla, som afskaffades, men ej att förhindra Konungen att
tillägga lika hög värdighet åt enskilda personel'' eller Chefen för hans
hof, kan historiskt inhemtas deraf, att Konungen omedelbart efter 1809
och allt framgent i Stats-Rädet utdelat värdigheten af »en af Rikets Herrar»,
hvilken värdighet varit lika med Statsministrarnes. För min del
kan jag ej finna annat, än att denna hittills följda tolkning af 34 §
Regerings-formen låter ganska väl förena sig med paragrafens ordalydelse.
Rättigheten att förläna rang är ett prerogativ, som tillkommer
Konungamagten i alla länder, der det icke, såsom i Norge, i grundlagen
är stadgadt, att Konungen ej kan utdela annan rang eller titel än
den, som åtföljer innehafvande embete, men deri det äfven heter, att
embetsman, som i nåder afskedats, bibehålla sina innehafda embetens titel
och rang. Det är likaså i monarkier allmänt vedertaget, att den
högste hof-chefen ställes i den högsta rangklassen; och i Sverige har
Riksmarskalken alltid innehaft denna höga plats; han har till och med
under vissa tider gått framföre Rikets Råd. - Efter Utskottets tolkning
skulle det vara grundlagsvidrigt att icke sätta honom efter den yngste
af Stats-Rådets ledamöter. Men äfven om Konstitutions-Utskottets äsigter
i detta hänseende vore rigtiga, sä har Regeringen dock genom de
klandrade åtgärderna ej gjort något annat, än att den ej upphäft ett af
Rilcsd. Prot. 1868. 1 Afd. 2 Band. 26

402

Den 21 Mars, f. m.

ålder gällande stadgande. Och då Utskottet sjelf erkänt, att genom det
öfverldagade beslutet de förhållanden i öfrigt, som, enligt Utskottets
åsigt, icke varit med 34 § Kegerings-formen öfverensstämmande,
blifvit rättade och Utskottet sålunda förklarat, att Regeringen gått i en
retning, som Utskottet anser vara den rätta, så kan jag ej finna annat
än att Konstitutions-Utskottet ä sin sida gått nog långt, dä det satt
Stats-Rådets ledamöter på de anklagades bänk blott derföre, att de ej
tagit steget fullt ut.

'' Grefve Sparre, Eric: Om än den siste talaren i egenskap af

Konungens rådgifvare, och således ett af föremålen för ifrågavarande
anmärkningar, icke haft något att erinra mot formen för Konstitutionsutskottets
Memorial anhåller jag deremot i egenskap af ledamot af
Riksdagen och således af den korporation, som bör döma öfver de
framställda anmärkningarne, att fä mot den form, hvari de framställts,
anföra några betänkligheter.

Konstitutions-Utskottets Utlåtande i anledning af granskningen af
de i Stats-Rädet förda protokoll är. i ett samhälle med sä pass utbildade
parlamentariska förhållanden som våra nuvarande, ett aktstycke af den
vigt, att det förtjena!- synnerlig uppmärksamhet.

Det är ett af grundlagen påbjudet omdöme af Representationens
delegerade angående de grundsatser, som rådgifvarne följt i rådslagen
om rikets styrelse, ledande till eu öppen diskussion emellan Representationen
och Konungens rådgifvare angående det system, som bör följas
i rikets styrelse. Denna diskussion och det deraf följande beslut är
ett medel i Representationens hand, att, utan användande af den i
främmande länder tillgripna utvägen af skattevägran, förmå de rådgifvare,
hvilkas principer ej delas af Representationen, att lemna rum för
andre, som dela dem. Grundlagens stiftare har nemligen, inseende att
harmoni bör finnas emellan Statsmagterna, och att. om denna harmoni
saknas, endera måste gifva vika, sökt bereda tillfälle till en diskussion
öfver principer, ur hvilken diskussion sanningen skulle framgå, och på
grund af hvilken Konungen fattar sitt beslut om systemet för rikets
styrelse. En sådan diskussion är värdig landet och dess Representation,
värdig rådgifvarne, som dervid försvara sina grundsatser samt,
om dessa icke delas, afträda utan förnärmande af sin ära.

Med denna uppfattning af Konstitutions-Utskottets uppgift blir
detta Utskotts ställning i Representationen betydelsefull; det intager inom
densamma ett sä framstående rum, att dess åtgöranden måste synnerligen
beaktas. Dessa åtgöranden äro nemligen icke, i likhet med de
öfriga Utskottens, inskränkta till afgifvande allenast af Utlåtanden och
förslag till Riksdagens pröfning. Det är ep slags jury, som, oafsedt att
den dömer i tvister mellan Kamrarne och deras Talmän angående grundlagens
rätta tydning, derjemte, efter granskning af Statsråd s-protokollen,
antingen, i likhet med den s. k. stora juryn i den Engelska processen,
försätter Stats-Rådets ledamöter i anklagelsetillstånd för öfverträdelser
af grundlagar^, eller, om den finner rikets väl det kräfva, föreslår
Riksdagen att hos Konungen anmäla dess önskan om entledigande
af den eller de Statsräds-ledarnöter, som i sina rådslag om allmänna
mätt och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta eller icke med

Den 21 Mar», f. no.

403

oveld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-einbete utöfvat. Dessa
grundlagens ord angifva otvetydigt beskaffenheten af den myndighet,
som blifvit ät Konstitutions-Utskottet uppdragen. Det är icke småsinnets
jägtande efter anmärkningsanledningar, som bör leda Konstitutionsutskottets
tillgöranden. Det är för stora fall, som blixten inäste sparas.
Den förlorar i annat fall sin betydelse och blir en obetydlig svärmare.
en lusteld, som spårlöst försvinner i den tomma rymden. Ännu
mindre bör Utskottet, efter min uppfattning, inskränka sig till att anmäla
eu eller annan regeringsåtgärd af jemförelsevis föga vigt, utan att
formulera det beslut, som man vill föreslå att blifva Riksdagens. Jag
vet ganska väl, att man häremot skall åberopa prejudikat af vissa åtgöranden.
som vidtagits af en tillfällig majoritet vid föregående Konstitutions-Utskott
under Stånds-riksdagarne, dä den ena hälften af detta
Utskott vanligen uppträdde i opposition mot Regeringen. Det bör icke
förbises, att dessa anmälande!) skedde mera i afsigt att pricka rådgifvare,
än i ändamål att föranleda någon verklig tillämpning af 107 §
Regerings-formen, som man ganska väl förutsäg aldrig deraf skola blifva
en följd; de skedde dessutom nästan alltid under lifliga protester
af den tillfälliga minoriteten. Dä man nu synes vara i begrepp att på
den nya författningen öfverflytta detta pricknings-system, sä synes det
mig vara Riksdagens pligt att derpå göra slut, och detta genast i början,
på det att vidare prejudikat icke må kunna åberopas.

Jag kan för min del icke lätta grundlagens stadgande» sä, att Konstitutions-Utskottet
skulle kunna inskränka sig till anmälande af en eller
annan regeringsåtgärd. Intet beslut kan af Riksdagen fattas, utan
att ett Utskott dertill framställt förslag. Konstitutions-Utskottet borde
således, om det funnit rikets väl det kräfva, hafva föreslagit, att Riksdagen
.skulle hos Kong!. Maj:t anmäla sin önskan om eu eller flere
Statsråds-ledamöters entledigande. Jag lägger vigt härpå, emedan jag
betviflar att Utskottets ledamöter, om de haft detta klart för sig skulle
kommit sig före att derom framställa förslag på grund af de obetydliga
anmärkningar, som här förekomma. Man kan visserligen roa sig med
att anmärka, men man drager sig för att, på grund af en sådan anmärkning,
begära hela Stats-Rädets entledigande, och jag vore verkligen
nyfiken att fä veta, om, förutsatt att här blefve en votering om tilllämpning
af 107 §. de ledamöter af Utskottet, som deltagit i dessa anmärkningar,
skulle vilja, på grund af alla eller några af dem: N:o 1
om arfvode till några riksdagsmäns vikarier, N:o 2 om anvisande i fullt
grundlagsenlig ordning af 1,500 R:dr för att bese Rysslands militära
öfningar, N:o 3 afgörandet af eu ganska svårlöst rättsfråga eller N:o 4
om rang, medverka till en skrifvelse till Kongl. Maj:t om hela konseljens
entledigande. Sjelfva detta ändamål med anmärkningarne, klart
uppfattad! skulle hafva tillbakahållit anmälandet af dessa petitesser,
och det är af icke ringa vigt, att Utskottet, för att tvingas att gifva en
fullständig behandling åt ärendet, formulerar ett förslag till Riksdagens
beslut.

Men äfven om Riksdagen enligt grundlagen skulle ega eller, om
jag blott fäster afseende på det möjliga, kunna stante pede och utan
förslag af Utskottet formulera ett beslut, om jag skulle tolka 107 § sä,
att Utskottet vore berättigadt att blott kasta fram en och annan liten

404

Den 21 Mars, f. m.

anmärkning och Riksdagen förpligta^ att utan Utskottats biträde formulera
det beslut, hvartill Utskottet ätnöjt sig med att blott angifva eu
anledning, så är detta för oss omöjligt, emedan vi icke ens af Utskottets
Betänkande kunna se, hviska rådgifvare deltagit i besluten. Vid
behandlingen af punkten N:o 3 finna vi visserligen, att nio af StatsRådets
ledamöter deltagit, men huruvida Utskottet menar, att alla rådgifvare,
med afseende ä det förmenta formela felet vid behandlingen
af frågan, hvarpå de alla, efter Utskottets uppfattning, bort halva fastat
Konungens uppmärksamhet, böra entledigas, eller blott föredraganden
och de med honom liktänkande, derom sakna vi kännedom. Frågan
härom kan icke, enligt 107 §, afgöras, innan Utskottet blifvit
deröfver hördt. Det är nemligen efter Utskottets hörande som beslut
skola fattas, och om t. ex. jag nu skulle yrka. att antingen blott
de sednare eller alla skulle entledigas, sä måste äfven om detta nya
förslag Utskottet höras.

y ,1 den för rikets sannskyldiga nytta högst vigtiga frågan om rangen
(punkt 4) se vi, att Stats.-Rädets samtfige ledamöter varit närvarande,
men icke om de tillstyrkt beslutet. I de tvä öfrige se vi icke ens,
hvilka varit tillstädes.

Det kan således omöjligen vara i ändamål att med tillämpning af
107 § fä alla eller vis-,a Statsräds-ledamöter entledigade, som Utskottet
framställt dessa anmärkningar, tv dä skulle val Utskottet hafva uppgifva
hvilka ledamöter som felat. Men dä frågas: hvad är afsigten med
anmärkningarne? Ty något ändamål måste de hafva. Detta måste dä
vara att såsom felaktig anmärka eu tillämpning af JÖrfattningarne, som
man ogillar, för att genomdrifva en annan tillämpning af dem. Men
tillämpningen af gällande författningar tillkommer icke Konstitutionsutskottet
eller Riksdagen. Vaktorn oss, rnine Herrar, för ett sådant
Representationens ingrepp i verkställande magtens funktioner, för
detta Övergrepp af den ena statsmagten. emot hvilket vår egen historia
lemnat oss sä betydelsefulla varningar. Det är högst intressant att steg
för steg följa utvecklingen af ett bruk till ett missbruk. Vid 1840 års
riksdag började egentligen de småaktiga anmärkningarne af Konstitutions-Utskottet.
som sedermera vunnit efterföljd, Vid 1844 års riksdag
säger Konstitutions-Ut,kotte!: »Någon tillämpning af 106 § Regeringsformen
har den verkställda protokolls-granskningen icke fcranledt: men
deremot har Konstitutions-Utskottet. efter öfvervägande af förekomna
omständigheter, uröfvat skäligt att enligt 107 g emot vederbörande ledamöter
af Stats-Rådet anmärka rädgifvareåtgärderna i följande mål». Vid
påföljande riksdag användes samma termer, Indika sedermera något varierades.
till dess vid 1856 -1858 årens riksdag man utbytte denna term
emot denna: »Deremot får Utskottet enligt 107 § anmäla, följande af

protokollsgranskningen föranledda anmärkningar». Vid 1859—1860
årens riksdag åter använder man samma term angående 106 g, men
tillägger derefter, utan att ens åberopa 107 §.: »och har Utskottet i Girigt
funnit nedannämda förhållanden vara af beskaffenhet att böra hos
Rikets Ständer anmälas». Sedan den förtjusning, som under de påföljande
riksdagarne hindrat all tillämpning vare sig af 106 eller 107 §,
nu gifvit med sig, så återgår man ånyo till prickningssystemet och åter -

Den 21 Mars, f. m.

405

tager således denna term, utan att ens uppgifva de ledamöter, som
skulle hafya deltagit i det riksförderfliga rådslaget.

Det är på detta sätt institutioner småningom omärkligt förändras.
En anordning af grundlagens stiftare, tänkt såsom ett samhällets nödvärn
för att undanrödja pligtförgätne, för Rikets sannskyldiga nytta likgiltige,
af veld eller mannamån ledde, eller också för rädgifvarekallet
alldeles oskicklige personer, fall som man föreställde sig skola sällan
om någonsin inträffa — denna institution nedsjunker småningom till
framställande af eu liten obetydlig anmärkning eller anmälan af Konstitutions-Utskottets
med rådgifvarnes olika uppfattning angående lagens
tillämpning i ett besvärsmål eller i fråga om ett vikariatsarfvode eller
— om rang. Skulle väl sådana frågor kunna utgöra anledning att hos
Konungen begära alla rådgifvarnes entledigande? Nej, det har omöjligen
kunnat vara Konstitutions-Utskottets allvar att tillstyrka rädgifvarnes
entledigande på dessa skäl. Meningen kan icke hafva varit
någon annan än att pricka dem. Men eu sådan åtgärd är en farlig
magt i händerna på en Representation. Om. för att välja ett exempel
frän de mest brännande frågor inom alla Representationer, Kong!. Maj:t,
på tillstyrkan af dess rådgifvare, lägger eu jernväg i en riktning, som
icke öfverensstämmer med vissa representanters, d. v. s. Rikets sannskyldiga
nytta: om genom Konungens fastställelse af stadsfullmägtiges
beslut innevänarne i eu stad komma att vidkännas eu utgift, som de
hade önskat bespara, sä kan man väl icke precist begära rådgifvarnes
entledigande, men man kän icke ogerna se dem tilldelas en klatsch.
Det är denna omständighet och de mångfaldiga olika motiver, som möjligen
skulle kunna medvetet eller omedvetet inverka på eu representativ
församlings beslut i detaljfrågor, som gör en sådan församling olämplig''
att döma i sådana frågor och således äfven att i sista, hand besluta
genom att döma öfver dem, som dömt i dem. Ty i sjelfva verket blir
det nära detsamma. Det är också derföre, som i07 § visligen stadgat,
att under öfverläggningarne i frågor om Konungens rådgifvares entledigande,
Konungens beslut i frågor, som röra enskilda personers eller
korporationers rättigheter och angelägenheter icke ens kunna nämnas.
Jag leinnar derhän, huru detta grundlagens bud kan förenas med Konstitutions-Utskottets
åtgörande i det besvärsmål, som omförmäies i tredje
punkten.

Det är icke jag, som med min röst bidragit till den statsförfattning,
; eller rättare’ den representativa författning, hvarunder vi lefva.
Jag hade mina betänkligheter vid dess antagande. Men då den är antagen.
bär jag svurit att med lif och blod försvara den. och min svaga
stämma skall varnande höjas emot dess största våda. tendensen till Representationens
Övergrepp på verkställande magtens område. Om vi
Önska att i Konungens Råd se män med fosterlandskänsla, mod och
kraft alt hänsynslöst höra, riket framåt och skipa lag med lugn; om vi
på den första'' bänken i vår Kammare vilja se män, för hvilka vi med
bibehållande af värt eget värde likväl böja oss. sä må vi icke årligen
gorå denna bänk till de anklagades, .så må vi icke ställa dem tillsvars
för en uppfattning af gällande lagar, som. om man också derom med
dem kan hysa en olika mening, likväl icke kan fördömas såsom lagstridig.
Om här vore fråga om rådslag angående sådana »allmänna mätt

406

Den 21 Mars, f. m.

och steg», som, enligt tydliga ordalydelsen af 107 §, böra utgöra föremål
för det Representationens bedömande af Regeringens åtgärder, som
i denna § omtalas, skulle jag sannolikt ställt mig pa en helt annan sida
än nu. Men vid jemförelse af nyssnämnda ordalag om allmänna mätt och
steg med den nyss citerade föreskriften,att ”Konungens beslut angående enskilde
personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter ej ens
kunna nämnas», hyser jag för min del tvekan huruvida detta Konstitutionsutskottets
omnämnande eller resonnement just om en korporations, Stockholms
stad. rättigheter och angelägenheter eller om dessa öfriga småsaker
ens är grundlagsenlig^ hvaremot jag icke hyser det minsta tvifvel om, att
sådant icke är Representationen värdigt. En diskussion mellan Representationen
och Regeringen om dessa allmänna mätt och steg, hvarom
jag förut nämnde, höjer begge parterne, vidgar vyerna och tvingar den
sednare till ansträngningar för att fylla, sin plats. En sådan diskussion,
och det är hufvudsaken, gagnar landet; ty i sjelfva verket är det alldeles
likgiltigt, hvilka personer sitta der på bänken för att försvara eller
här att attackera grundsatserna, blott att ur denna strid framgår ljusets
och sanningens seger, landets ära och gagn. Ett ärligen förnyadt käx
mellan dem om enskildheter, om småsaker, neddrager begge, inskränker
deras synkrets, höljer de stora och samhällsvigtiga frågorna under ett
lager utaf dam af småsaker, förlamar rädgifvarnes verksamhet, gör dem
tveksamme i sina åtgärder och oduglige för sitt höga och vigtiga kall.
Ingenting, det erfara vi dagligen alla, mine Herrar, är sä själsdödande,
som småaktiga diskussioner. Detta gäller såväl om nationerna som om
den enskilde. Vi äro sä mycket materie. vi menniskor, att vi icke förmå
när som helst skaka af oss detaljernas, småaktigheternas stoft,
för att fatta stora ändamål; och i samma män som småsakerna äro
många i förhållande till de större frågorna, blir stoftlagret, som icke
så ofta bortskakas, tjockare samt slutligen segt och till sist ogenomträngligt.
Det är sålunda som små nationer stundom blifva smäsinnade,
otillgängliga för de större frågor, som höja intelligensen; de sysselsätta
sig blott med och hafva sinne för bagateller och blifva slutligen i egna
ögon bagateller. Eller erfara vi icke sjelfva detta under våra öfverläggningar?
Då en stor, för landet betydelsefull fråga förekommer, känna vi
oss icke höjas öfver hvardagslifvets små bestyr? Griper icke frågans
vigt oss med sig? Känna vi oss icke lifvade, lyftade af densamma? Och
åter; hvilken är den känsla I hafven vid genomläsandet af detta Betänkande?
Äcklets, småakfighetens, lumpenhetens! I denna Kammare,
der man har anspråk på något större vyer, måste vi låta Konstitutionsutskottet
förstå, att vi icke vilja ett småsinnadt gnuggande af statsrådsprotokollen
för att derutur framtvinga'' eu och annan anmärkningsanledning
för att pricka rådgifvarne, men en öfverblick, som framkallade
en landet och Kammaren värdig diskussion om fäderneslandets stora
frågor.

Men det är icke blott donna skada, jag ville påpeka såsom följd af
ett sådant framdragande ur statsrådsprotokollen af enskilda besvärsmål.
Jag vill äfven framhålla vådan deraf. Föreställom oss, att i December
månad nyss före Riksdagens sammanträde af Kongl. Maj:t afgöres
en fråga, sådan som den i tredje punkten omförmälda, deri eu stor
del af hufvudstadens innevånare med afseende på befarad påkänning på

Den 21 Mars, f. m.

407

kassan äro intresserade. Frågan agiteras med hetta. Omedelbart derefter
sammanträder Riksdagen, och Konstitutions-Utskottet sätter sig
till doms öfver Kong!. Maj:ts domslut. Med hvad känsla, mine Herrar,
tron I för det första, att Konungens rådgifvare med denna snart förestående
dom öfver sig för ögonen skola afgöra denna fråga. Jag vill
icke gifva den aflägsnaste skymt af antydan, att det kunde inverka på
deras råd; men jag säger, att medvetandet deraf kunde menligt inverka
på det lugn, som domaren bör ega och till hvars störande hos Konungens
rådgifvare sjelfva naturen af de der förekommande frågor erbjuda
tillräckliga anledningar. Detta är likväl icke den egentliga vådan af
saken. Men med hvilken opartiskhet, hvilket lugn tron I, att Riksdagen
dömer i en sådan agiterad och bearbetad fråga, helst dä, på sätt jag
redan antydt, ett litet säradt intresse här, ett annat der, förbindligt
associerar sig till en koalition för att hämnas på eu misshaglig rådgifvare.
Frihetstidens Sekreta Utskott hafva gifvit oss alltför talande bevis
på vådan af Representationens inverkan på Regeringens beslut.
Grundlagens stiftare, med detta exempel i friskt minne, ville deremot
uppställa garantier och förbjöd derföre i 107 §, att Regeringens beslut
i sådana mål ens skulle nämnas. Konstitutions-Utskottet glömmer detta
och glömmer sjelfva lagbudet.

Jag har måhända alltför länge sysselsatt mig med den allmänna delen
af frågan. Hvad de särskilda punkterna angår, så har den föregående
talarens yttrande gjort allt vidlyftigare ordande om dem nära
nog öfverflödigt. .Tåg tillåter mig blott några korta anmärkningar.
Den första punkten angår den frågan, huruvida rädgifvarne rätteligen
tillstyrkt Kongl. Maj:t att icke anbefalla afdrag ä de embetsmäns löner,
som äro välde till riksdagsmän. Det erkännes, att sådant afdrag i allmänhet
ej eger rum vid allmänna uppdrag. År då riksdagsmannakallet
icke ett allmänt uppdrag? Jo. svarar Konstitutions-Utskottet, men
Första Kammarens ledamöter kunna afsåga sig uppdraget, Andra
Kammarens hafva arfvoden. Men kunna då icke embetsman afsåga
sig andra allmänna uppdrag, eller uppbära de icke för dem arfvoden?
Jo; och dä de detta oaktadt icke äro skyldige att afstå sin lön, hvarföre
skulle de det i detta fall? Detta är den juridiska sidan af saken.
Och, i fråga om rikets sannskyldiga nytta; behöfva icke Kamrarne de
insigter, ämbetsmännen tillföra dem? Hvad man än må tillvita mig,
ehvad man må kalla mig aristokrat eller demokrat; jag skall acceptera
det; jag kan vara begge delarne. Dessa tvä kategorier komma hvarandra
stundom ganska nära. Men byråkrat är jag ej. Af alla ord på
kraf är detta mig förhatligast. Jag skulle anse vådligt, om detta element
blefve förherrskande i Representationen. Men jag ser nu ingen
fara derför. Och jag kan icke neka. att deras insigter gagna Riksdagen.
Jag anser således rädgifvarne icke hafva handlat i strid med Rikets
sannskyldiga nytta, dä de undanröjt ett hinder för deras inträde i Representationen.
Om de åtnjuta folkets förtroende bör man icke motverka
detta inträde.

I fråga om den andra punkten är grundlagen tydlig och klar. Det
är också uppenbart, att Konstitutions-Utskottet ej afsett att fördöma
sjelfva åtgärden: man har blott funnit det vara lämpligt att här lurendreja
in en ny metod att tolka grundlagen. Men, som jag redan sagt,

408

Den 21 Mars, f. m.

on sådan åtgärd tillkommer ej Riksdagen. Vilja, vi ändra grundlagen,
sä må vi i laga ordning ändra den; men må vi ej inlåta oss på någon
ny tydning af densamma!

Hvad don tredje frågan angår, sä är det redan nämndt, att i afseende
på densamma grundlagens bud blifvit i allo iakttaget. Om någre
bland Konungens rådgifvare, för att afgöra den formela behandlingen
af en fråga, återförvisa densamma, andra afgifva sitt votum i sjelf—
va saken, och Konungen, sedan lian hört Ståts-Rådet, fattar sitt beslut,
sa återstår i formel!; hänseende intet för Representationen att i detta
afseende vidare önska. Ty en af de förre rådgifvarne kan visserligen,
sedan han afgifvit sitt votum till protokollet, anmäla sin reservation mot
beslutet; men han kan ej, sedan Konungen fattat sitt beslut, upprifva detsamma
och saga: vjag vill nu yttra mig i hufvudsaken».

Hvad slutligen den fjerde frågan beträffar, så torde det förlåtas mig,
att jag ej yttrar mig derom. Nog bär jag föreställt mig, att mycket
skulle kunna blifva föremål för diskussion vid riksdagar; men ej hade
jag väntat, att man bland dylika föremål skulle få se äfven bestämmelser
om rang!

Jag har vägat att i denna fråga, hvilken jag anser förtjena den
största uppmärksamhet, uttala min mening frankt och upprigtigt. Jag
har intet vidare att tillägga, än att jag yrkar, att Betänkandet måtte
läggas till handlingarne.

Herr von Gei jer: Jag var icke närvarande i Konstitutions-Utskottet,
när det föreliggande s. k. dccharge-betänkandet justerades och kom
derföre icke i tillfälle, att genom i Betänkandet införd reservation anmäla
min från majoritetens i Utskottet skiljaktiga mening.

Jag ber nu att fä vördsammast nämna, det jag anser, att vid handläggning
i konseljen af de uti Memorialets första, andra och tredje punkter
anmälda ärenden, icke någonting förekommit som bort föranleda
Konstitutions-Utskottet att desamma för Riksdagen framlägga. Den
fjerde punkten har jag deremot biträda och jag. går nu, att, i anledning
af den siste talarens starka klander öfver den form Utskottet valt försina
anmälanden, säga några ord till Utskottets försvar. Den värde talaren
tyder grundlagen sä, som finge Konstitutions-Utskottet icke för
Riksdagen anmäla någon i Utskottets tanke anmärkningsvärd rädgifvareåtgärd,
med mindre än att Utskottet på samma gång inkom med förslag
till det beslut Utskottet ansåg Riksdagen böra i anledning af den
gjorda anmälan fatta. Efter mitt förmenande kan Utskottet icke hafva
rättighet än mindre skyldighet, att i sammanhang med anmälan om någon
anmärkningsanledning, som under läsning af Statsrådsprotokollen sig
yppat, föreslå något beslut frän Riksdagens sida. Den 107:de g i Regeringsformen
innehåller nemligen icke någonting annat till Konstitutionsutskottets
efterrättelse, än att Utskottet skall för Riksdagen tillkännagifva,
hvad Utskottet, i afseende å Statsrådens rådslag om allmänna mätt
och steg eller embetsutöfning i öfrigt, funnit vara anmärkningsvärd!
Den värde talaren och flere med honom hafva ock påstått, att när Konstitutions-Utskottet
icke ens åberopat 107 § Regeringsformen, så har ej
heller Utskottet bestämdt angifvit beskaffenheten af och syftet med de
anmälanden Utskottet gjort. Jag torde härvid fä bemärka, att dä Kon -

Den 21 Mars, f. m.

409

stitutions-Utskottet, jemte omnämnande det anledning icke förekommit
att emot någon Statsrådets ledamot tillämpa 106 § Regeringsformen tillika
anmäler rädgifvareåtgärderna rörande vissa uppgifna ärenden, så följer
derutaf, att denna anmälan sker på grund af § 107 i Regeringsformen,
antingen paragrafen åberopas eller icke. Ty allenast i föl jd af stadgande
uti berörda § kan Konstitutions-Utskottet göra ledamots af StatsRädet
i protokollen intagna yttranden till föremål för en anmälan till
Riksdagen. Uti det föreliggande Memorialet har dessutom Konstitutionsutskottet
noga angifvit skälen, hvarföre Utskottet funnit de för Riksdagen
anmälda ärenden vara anmärkningsvärda.

Och häraf allt synes framgå, att den form Utskottet vält för sina
anmälande!! icke med rätta kan klandras. Jag ber att, för vidare förklaring
af min mening, fä tillägga, det i min tanke grundlagen lämpligen
kan tydas på det sättet, att Konstitutions-Utskottet bör, efter slutad
granskning af statsråds-protokollen anmäla för Riksdagen allt, hvad
Utskottet rörande rädgifvarnes åtgöranden funnit anmärkningsvärd^
detta må vara litet eller stort; och följer härutaf, att, när Konstitutionsutskottet
framkommit med eu liten anmärkning, sä har Konstitutionsutskottet
ingalunda dermed velat saga, att Konstitutions-Utskottet ansett,
det Riksdagen borde vidtaga den stora åtgärd, hvarom Regeringsformens
107 § 1 momentets sednare del handlar. En sådan tydning af grundlagen
har ock ofta förr gjort sig gällande i Konstitutions-Utskottet, och
öfverensstämmer med rättslärdes åsigt rörande detta ämne, uttalad i från
trycket utgifna, högt berömda verk.

Den sak hvarom fjerde punkten handlar, har jag funnit i sä måtto
anmärkningsvärd, att, dä regeringsbeslutet af den 10 Januari innevarande
är tydligtvis tillkommit endast för att bringa rangordningen i
bättre öfverensstämmelse med grundlagen än den hade förut, så borde
steget tagits fullt ut. En fullständig öfverensstämmelse emellan rangordningen
och grundlagens stadgande uti 34 § Regeringsformen kan väl
icke sägas vara uppnådd, så länge lika värdighet med Statsministrarne
tillkommer innehafvaren af en hofeharge. Man har visserligen emot fjerde
punkten anmärkt, att den qvarstå ende bestämmelsen rörande värdigheten
för Riksmarskalks-einbetet icke i minsta män träder grundlagens bild
för nära, alldenstund bestämmelsen i 34 § Regeringsformen att Statsministrarne
skola innehafva rikets högsta värdighet icke kan lägga hinder
i vägen för någon annan att innehafva en lika hög värdighet. Men
månne icke denna anmärkning är mera subtil än välgrundad. Vore den
välgrundad, kunde man ju ock med fog påstå, att, om för samtliga höga
stats- och hof-embeten icke funnes flera än tvännc rangklasser och Statsråden
ensamme ställdes i den sista af dessa klasser, sä skulle ändock
grundlagens bud uti 34 § Regeringsformen anses uppfyldt.

Jag har biträda på sätt nämndt är, den fjerde punkten, och jag har
gjort det, icke för det jag funnit den vara åt stor vigt, utan derföre att
jag, hedrad med Kammarens förtroende att vara ledamot i Konstitutionsutskottet,
ansett mig oberättigad att frän Riksdagens kännedom undanhålla
någon äfven den obetydligaste sak, som torde kunna sägas stå i
strid emot grundlagens andemening, för att ej tala om dess bokstaf.

Herr Ilazelius: Det vigtiga kali vår grundlag åt Konstitutions -

410

Den 21 Mars, f. m.

Utskottet uppdragit, det höga förtroende, som blifvit Utskottet lemuadt
att ä Riksdagens vägnar ensamt läsa det inför Konungen i Stats-Rådet
förda protokoll, för att derutur hemta och meddela upplysningar om det
sätt, hvaruppå Konungens rådgifvare uppfyllt sina plister; den stora
magt, som blifvit lagd i Utskottets hand, att om de rådgifvande åtgärderna
lalla det afgörande omdöme, som tjenar till ledning för Riksdagens
bedömande af dessa åtgärder; allt detta uppmanar den enskilde
riksdagsmannen, att då han utöfvar sin rätt att uttala sig öfver detta
Betänkande om fullbordad granskning af statsrådsprotokollen, yttra sig med
det allvar, som bjudes sä väl af aktningen för sjelfva frågan: rådgifvärnes
uppfyllande af sitt kall, som af aktningen för det Utskott, åt hvithet
uppdraget blifvit lemnadt. Detta uppdrag är lätt och är svårt. Det
är lätt, om man lånar sig åt tillfälliga intryck och en otidig anrnärkningslusta.
Det är svårt, om man är genomträngd af känslan af det betydelsefulla
uti omdömets afgifvande öfver rådgifvarekallets skötande.

Detta rädgifvarekall och detta Konstitutions-Utskott äro alldeles egna
för värt land. _ Det finnes ingen konstitutionel theori, icke någon allmän
konstitutionel statsrätt, som öfverallt måste likartad t tillämpas,
utan hvarje fritt land har sin grundlag, sitt regeringssätt, som icke behöfver
erkänna någon viss konstitutionel mönstertheori. Sverige har icke
att följa Englands exempel, der parlamentet styr genom ett sitt utskott
regeringen, och der Regenten icke oftare än tvä gånger utöfvar en egen
handling, dä nemligen, när han till- eller afsätter sina rådgifvare, men
äfven detta icke särdeles fritt. I Sverige är det Konungen, som har afgörande
beslut, om lian vill, men nödgas, för att hans vilja skall varda
laglig, att inhämta råd från af honom välde rådgifvare, ansvarige inför
folkombuden både för sitt tal och för sin tystnad, samt bunden af nödvändigheten
att erhålla den föredragandes gillande påskrift. Ansvarigheten
är hos oss således icke densamma som i England, der rädgifvarne
afgå, så snart regenten ej följer deras råd, och der de således, genom sitt
hot om afgång, tilltvinga sig öfver honom i alla frågor ett välde, som
vår grundlag icke känner. Rädgifvarnes inflytelse är hos oss af moralisk
verkan ä Regenten» öfvertygelse, och om lian någon gång ej vill
följa råden, visa protokollen huru rådslagen afgifvits, hvilket naturligtvis
icke hindrar rädgifvarne att fullt grundlagsenlig! afgå. om de fortfarande
finna Regenten förakta, deras råd, eller i afgörande frågor se honom
uppenbarligen handla mot grundlag eller allmän lag, dä till och med
grundlagen bjuder den föredragandes afgång. Vår historia, vår politiska
uppfostran, värt folks politiska känsla är i öfverensstämmelse med
vår grundlags bud, och de som icke dela dessa äsigter hafva folket och
grundlagen emot sig, hviska båda gemensamt hylla eu regerande Konung
med ansvarigt Råd.

Alla politiska former hafva olägenheter och kuuna föranleda missbruk;
men missbruket åt den ena sidan, enväldet, möter i våra dagar,
i upplysning och tryckfrihet, så starka hinder, att det är vida mindre att
befara, än missledningen åt andra sidan, regerande Riksdag, hvars olvckliga
och till och med nesliga följder befläckat våra häfder, .lag är af"den
tanken, att det lugna anglosachsiska lynnet kan med mindre fara utbilda
den parlamentariska styrelsen, i synnerhet då denna är historiskt

Den 21 Mars, f. m. 411

grundlagd, än i ett land som vårt, der lynnet är blandadt med oroliga
polska grunddrag.

Hvilken är den ansvarighet, som vår Regeringsform uppställer ? Den
är tvåfaldig. Antingen ansvar inför Riksrätt, efter 106 §, för åtgärder,
stridande mot grundlag eller allmän lag, — eu juridisk ansvarighet-, eller
oek ansvar efter 107 § för förbiseendet af rikets sannskyldiga nytta eller
föredragandens bristande nit, skicklighet och oveld — en politisk ansvarighet.
Ingen annan ansvarighet än dessa tvä känner vår grundlag.
Men för båda fallen fordras, att åtgärdens klandervärdhet skall vara
oomtvistbar, evident, uppenbar, samt att frågan skall vara af någon vigt
och icke alldeles obetydlig.

Huru har nu Konstitutions-Utskottet i sitt Betänkande förfarit?

Utskottet yttrar att »ej någon anledning förekommit att tillämpa
106 §»; deremot har Utskottet funnit fyra rädgifvareåtgärder »vara af
beskaffenhet att böra hos Riksdagen anmälas». Men sker denna anmälan
på grund af 107 §? Derom yttrar (<sig ej Utskottet. Men antingen
är detta meningen, eller är det icke. År det meningen, så bör sådant
uttryckas. Utskottet bör dä icke rygga tillbaka, utan hafva »le courage
de ses opinions». År det äter icke meningen, så har Utskottet icke haft
rätt till någon anmälan, ty grundlagen känner icke några framställningar
efter Utskottets tycke, utan blott i fall Utskottet anser rikets sannskyldiga
nytta vara förbisedd. En ledamot af Utskottet har nyss sagt,
att ehuru 107 § icke biifvit omnämnd, ansåg han det varit Utskottets
mening, att anmärkningarne skett på grund af 107 §, enär de icke kunde
ske efter 106 §. Men om så är, begriper jag ej, att det varit något besvär
att anföra denna angelägna siffra, hvarpå hela anmärkningens befogenhet
hvilar.

Men ehuru jag således anser Utskottet icke varit grundlagsenligen befogad!
att framställa anmärkningarne i den form de nu skett, måste jag
likväl medgifva, att flera föregående Konstitutions-Utskott på samma
sätt förfarit. Och detta icke blott, såsom en föregående talare förmenat,
efter 1840, då Utskottets beslut ofta tillkommo under tvännc Stånds
olika mening med två andra, och genom den förseglade sedelns slump,
utan äfven under riksdagar, då Konstitutions-Utskotten varit timligen
oppositionsfria och ingalunda haft för afsigt att, såsom talaren om nuvarande
Konstitutions-Utskott yttrade, pricka Konungens Rådgifvare,
hvilket mindre ädla uttryck synes mig här kunnat undvaras. Vid riksdagarne
1815, 1818, 1823, 1828, 1844, 1851 och 1859 skedde anmälanden
på samma sätt som nu, utan att anföra att de skedde enligt 107 §.
Men vid öfriga riksdagar hafva Konstitutions-Utskottena uppgifvit, att
deras anmälanden skett efter 107 §. Man är icke i någon fördelaktig
ställning, då man nödgas påstå, att sju Riksdagars grundlagsvårdande
Utskott hafva förfarit grundlagsvidrigt. Men icke desto mindre måste
man, med grundlagen i hand, detta göra. Sådant skall icke förhindra
nästa Konstitutions-Utskott att göra på samma sätt, ty sådan är detta
Utskotts magt. Den låter sig af ingenting rubba. Konstitutions-Utskottet
är och har ända sedan 1809 varit det enda verkligen aristokratiska
element i vår statsförfattning. Man har ingenting annat att gorå
än vanmägtigt protestera.

412

Den 21 Mars, f, m.

Jag kan likväl icke med en föregående talare instämma i det klander
mot Utskottet, att det skulle genom sina nuvarande anmärkningar
asyftat att anmäla någon Konungens Rådgifvare till entledigande. Sådant
är ett misstag om Utskottets befogenhet. Utskottet har endast att
göra en anmälan efter 107 §, men utan allt afseende på nyssnämnda
tillämpning, hvilken blott tillhör Riksdagen. Talarens fråga, om någon
al Utskottets medlemmar skulle vilja rösta för någon rådgifvares entledigande
i och för Utskottets ringa anmärkningar, kan besvaras dermed,
att i det Riksstånd talaren förr tillhörde, var det ej ovanligt, att ledamöter,
som yrkade bifall å Konstitutions-Utskottets anmärkningar rorande
107 §,^ uttryckligen förklarade, att de ingalunda ansågo 53rikets
val fordra någon Rådgifvares entledigande». Det ena låter ganska väl
förena sig med det andra.

Då jag nu kommer till sjelfva anmärkningarne, får jag först såga,
att sällan har väl en Regering erhållit ett fördelaktigare vitsord, än då,
bland de 10,000 mål, som under granskningsåret föredragits, efter en
manads med någon omsorg skedt efterletande, icke befunnits flera än
lyra klandervärda och dessa af en så obetydlig halt. Det kunde i sanning
förundra, om ej flera funnes af samma slag''.

Deras värde måste nu undersökas.

Rörande första punkten: anslag till aflöning åt de vikarier, som skött
utsedde riksdagsmäns sysslor delar jag Utskottets mening. Det kan icke
vara rätt, att riksdagsmän genom Regeringens ynnest erhålla bidrag till
sitt underhåll. Jag kan icke förstå hvarföre embetsman skola i detta
fall försättas i en annan ställning än alla andra. Det må vara, såsom
Justitie-statsministern här yttrat, att författningarne gifva embetsman
rätt till vikarie-ersättning, då de erhålla något uppdrag i Konungens
tjenst, men denna rättighet synes mig icke kunna tillämpas på medborgerliga
uppdrag och minst ett sådant som riksdagsmannens. För Första
Kammarens ledamöter är en sådan fördel stridande mot Riksdagsordningens
mening, att de ej skola åtnjuta något arfvode. Kunna de
icke bekosta skötandet af sin tjenst, så hafva de rätt att afsåga sig uppdraget.
Hvarföre skulle de hafva en större fördel än Kammarens öfrige
ledamöter? Endast de 2.5 af desse som bo i Stockholm göra ingen
uppoffring för sitt riksdagsmannauppdrag. Men för alla öfrige 100 är
frånvaron från deras göromål en ganska, betydlig uppoffring. Jag ser
icke något skäl, hvarföre einbetsmannen ensam skall gorå ett undantag.
Andra Kammarens ledamöter hafva åter ett bestämdt riksdagsmannaarvode,
hvars ändamål just är att utgöra ersättning för uppdragets
kostnad.. Men så inrotad är föreställningen om embetsmännens
undantagsrättigheter framför alla andra, äfven i fall der de är o med
dem likställde, att de aldra aktningsvärdaste män icke draga i betänkande
att gorå anspråk gällande, hvilka jag för min del beklagar att Regeringen
icke afvisat, ehuru jag visserligen medgifver, att då anspråken
grundats på häfd och gammalt bruk samt haft ett skenbart stöd i författningar,
Utskottet icke varit befogad! att deraf göra en klandrande
anmärkning. Utskottets sjelfva tanke i saken måste jag emellertid dela
och önska att den kunde göra sig gällande, såsom en fråga alldeles icke
utan vigt. Jag hemställer derföre, att denna punkt måtte läggas till
handlingarne.

Den 21 Mars, f. m.

413

I andra punkten: att tvänne officerare blifvit i kommandovåg kommenderade
att resa till ett öfningsläger vid Petersburg, med anvisning att reseersättningen
skulle framdeles bestämmas anser jag Utskottet haft alldeles
orätt och att allt tillvägagått fullkomligen grundlagsenlig!. Konungen
har, såsom högste befälhafvare öfver krigsmagten, ovilkorlig rätt att
kommendera officerare till en sådan resa, och då ersättningen bestämmes
i Stats-Rådet, kan det vara likgiltigt om sådant sker förut eller efteråt.
Stundom måste orderna lemnas förut, exempelvis om en resa
borde verkställas genast, en natt. Ingenting ovanligt har här heller
skett, utan detsamma som ganska ofta egt rum. Dä samme person,
som utfärdar order i kommandoväg, äfven i Stats-Rådet föredrager ersättningsfrågan,
lärer han väl så mycket känna sin ställning, att han
vet att saken kommer der att bifallas, och har han häruti misstagit sig,
så kan ingenting värre hända, än att han sjelf får betala reseersättningen;
Staten kan aldrig härvid göra någon förlust. Anmärkningen
är derföre alldeles obefogad, och jag undrar om ä dess framställning
det kan hafva haft någon inflytelse att resan gälde Petersburg, och om
det vant oskyldigare ifall den skeft till Florenz. Jag anser dock det
för Svenske officerare vara vigtigare att veta hvad som tilldrager sig
på det förra stället än på det sednare. Denna punkt hemställer jag
mätte med ogillande läggas till handlingar!^.

Tredje punkten: rådgifvande åtgärden vid beslutet om Stockholms stadsfullmägtiges
omröstning rörande anslaget till ett nytt salutorg. anser jag
röra en så tvistig fråga, att den ej bort af Utskottet så afgörande behandlats.
Att den var tvistig synes deraf, att ena hälften af stadsfullmägtige
klagat i eu rigtning och andra hälften i en annan. Ofverståthållåre-embetets
utslag har gifvit ena sidan rätt. Saken kan då
icke anses vara oomtvistbar. För min egen de! anser jag öfver''
ståthållare-embetet hafva haft rätt i sitt utslag. Men det lärer icke
vara första gången tankarne äro delade i en rättsfråga och man måste
väl derföre tillåta en annan tolkning framställas. Alldeles orätt har
Utskottet då det säger, att föredraganden för civilärenden och de StatsRåd.
hvilka med honom instämt uti önskan att återförvisa målet, icke
gifvit något råd, och derpå grundat den anmärkningen att de förbisett
sin pligt att om saken sig yttra. Men då föredraganden yttrat det vara
hans tanke, att både stadsfullmägtiges och Öfverståthållare-embetets
beslut borde undanrödjas och målet återförvisas, har han ju yttrat en
ganska bestämd mening, äfvensom han derigenom förklarat sig icke instämma
i det sedermera, i strid häremot fattade beslutet. Detta synes
mig vara alldeles klart, äfvensom att rådet till målets återförvisning
afgifvits i det välvilligaste syfte.

Men äfven i ett annat fall har Utskottet haft orätt. Det säger sig
fästat en särskild uppmärksamhet vid att detta mål lemnar »första exemplet
de;på, att, efter införandet af vårt nya statsskick, Konungen begagnat
sin i grundlagen stadgade rätt att emot samtlig^ sina rådgifvares
tillstyrkan fatta sitt beslut i en besvärsfråga”. Om Utskottet med vårt nya
statsskick menar det, som genom en ny regeringsform infördes 1809, så frågar
jag huru Utskottet kan veta om ej Konungen många gånger förut begagnat
denna rätt? Skulle äter med ett nytt statsskick menas det, som
skulle hafva införts genom den sednaste nya Riksdagsordningen, så

414

Den 21 Mars, f. m.

bestrider jag att detta var ett nytt .statsskick. Denna nya Riksdagsordning
med^ den förändrade Representationen bär lemnat värt gamla
statsskick, såsom det är i Regeringsformen uttryckt, alldeles orubbadt,
ty ett utvidgande af riksdagsmannarätten innebär en förändring, om ock
ganska stor i Riksdagens sammansättning, likväl ingen i Statsförfattningen,
hvilken bildar statsskicket. Konungens rådgifvares ställning i en
närmare beröring med Riksdagen, är eu förbättring i denna ställning,
men rubbar icke statsskicket, så framt rådgifvarne icke sjelfve låta sin
grundlagliga ställning deraf rubbas.

Men jag kommer nu till den eftertänkligaste anmärkning mot Utskottet,
nemligen dess anförande af ett »första exempel». Mig veterligen
är detta det första exemplet af ett Konstitutions-Utskott, som
för oss omtalar, nästan klandrande, att Konungen emot sine rådgifvares
tillstyrkan fattat ett beslut. Då sjelfva 107 § om Utskottets anmärkningssätt,
förbjuder att Konungens beslut må blifva föremål för riksdagens
öfverläggning, hade man icke af grundlagens främste vårdare väntat
detta uppenbara förbiseende al dess bud, då Utskottet nemligen, i sitt
till oss komna Utlåtande, synes vilja inleda oss på en så vådlig väg,
som den, att emot 3 och 4 § Regeringsformen framdraga en Konungens
personliga handling till föremål för öfverläggning. Sådant är, jag tillåter
mig säga det, stridande mot a, b, c, i de konstitutionela lärorna,
och detta icke blott hos oss, med den styrande ställning vår Konungamagt
eger, utan fattas äfven så i länder, der regenten är en högt uppsatt
docka, men ändå ett föremål för parlamentets fullkomligt klanderfria
vördnad. För att för Utskottet göra fullkomligen klart detta dess
misstag, hemställer jag att dess Utlåtande äfven i denna tredje punkt
måtte med ogillande läggas till handlingarne.

Fjerde anmärkningen, om tilldelad samma rang åt den högste hofembetsmannen
som åt de båda statsministrarne, kan visserligen, såsom en
rangfråga, anses vara af mindre vigt, men jag måste, då frågan föreligger,
erkänna mig vara af Utskottets mening, att den rådgifvande åtgärden
icke varit förenlig med ordalydelsen i 34 § Regeringsformen,
ty då der bestämmes, att två »skola innehafva rikets högsta värdighet»
kan samma värdighet icke tillkomma en tredje. Det kan naturligtvis
icke förmenas Konungen att i sitt hus och vid sitt bord gifva rang åt
innehafvaren af ett högt hofembete äfven öfver alla andra, men i Staten
gäller Regeringsformen, äfven i obetydliga fall. Jag måste således
dela Utskottets mening, att, då det nya stadgandets syfte var att bringa
åtskilliga rangförhållanden i öfverensstämmelse med 34 § Regeringsformen,
det varit önskligt, att den gamla rangförordningens afvikelse
från Regeringsformen icke blifvit genom ett nytt stadgande upplifvad
och derigenom gjorts så mycket mera ögonskenlig. Hvem hade det i
alla händelser fallit in att bestrida Riksmarskalken hans höga rang?

Jag anser således denna anmärkningspunkt böra liksom den första
läggas till handlingarna, men, såsom jag förut hemställt, den andra och
tredje punkten med ogillande.

Herr Grofven och Talmannen tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till sammanträdets fortsättning kl. 6 eftermiddagen.

Den 21 Mars, f. m.

415

Herr Munch af Ro sensch i öld: Konstitutions-Utskottet. har fått
uppbära ett skarpt klander för sitt nu ifrågavarande Betänkande, så
val i afseende på formen, som innehållet. .Tåg anhåller att få till besvarande
upptaga hvad som blifvit anfördt, så vidt det rörer de delar
af Betänkandet, hvari jag instämt i pluralifetens beslut.

Hvad först formen beträffar, är jag till en del förekommen af den
Utskottsledamot, som redan yttrat sig. Dä 106 och 107 §§ Regeringsformen
innehålla de föreskrifter Utskottet har att ställa sig till efterrättelse
vid granskning af Stats-Rådsprotokollen och Utskottet förklarat
att skäl ej förekommit att tillämpa 106 g, lärer väl vara alldeles
uppenbart, att de framställningar Utskottet nu gjort grunda sig på föreskrifterna
i 107 §; och jag vågar bestämdt påstå, att ingen af Kammarens
ledamöter hyser någon tvekan derom, att det ju icke är denna
g hvarom fråga nu är. Ordalagen, som Utskottet begagnat äro hemtade
från 68 § Riksdags-ordningen, der det talas om Utskottets rätt och
pligt att »anmäla de anmärkningar» hvartill granskningen af protokollen
funnits föranleda. Här återfinner man ordet »anmäla» hvarå
mången stöter sig, och anmärkningarne ligga naturligtvis i det ogillande
omdöme Utskottet uttalat angående rådgifvareåtgärderna, som omförmälas
i de särskilda punkterna af Betänkandet.

Under de liera riksdagar jag varit ledamot af Konstitutions-Utskottet,
hafva tvä särskilda meningar i fråga om anmärkningars framläggande
sökt inom Utskottet göra sig gällande. Den ena har ansett
det vara Utskottets pligt att för Rikets Ständer eller numera Riksdagen
omförmäla alla de åtgärder och beslut, i afseende å hvilka Konungens
rådgifvare förmenats hafva i mer eller mindre män felaktigt sig förhållit;
och till stöd för denna mening har åberopats, att, då Utskottet
icke sjelf eger någon beslutande rätt i fråga om en hemställan till Konungen
om rådgifvares entledigande, Utskottet borde till Riksdagen inberätta
allt hvad som i mer eller mindre grad kunde på Riksdagens
beslut i detta hänseende ega inflytande. De åter, som hyllat den andra
meningen, hafva deremot ansett sig icke böra framkomma med
mindre vigtiga anmärkningar, då de i allmänhet godkänt rådgifvarnes
verksamhet, och att först dä anmärkning skulle framställas, när Utskottet
funne så mycket hafva mot en eller flere af dem förekommit,
att han eller de ansäges böra från embetet skiljas. Dä alltid en eller
annan af Utskottets ledamöter icke bestämdt slutit sig till någondera
af dessa två meningar har i särskilda fal! än den ene och än den andre
vid anställda omröstningar vunnit seger och häraf har blifvit eu följd,
att konseqvens ofta saknats i de af Utskottet afgifna s. k. dechargebetänkanden.
Erkännas måste dock, att ordalagen i 107 § Regeringsformen
i detta afseende icke äro rätt tydliga och att skäl för båda
meningarne kunna derifrån hemtas. Jag anser derföre det klander, som
har rigtats emot dem, som omfattat den först omförmälda meningen, så
vidt den funnit uttryck i nu förevarande Betänkande, icke vara förtjent
eller befogad.

En talare har ansett det hafva varit Utskottets pligt att, då anmärkning
gjorts, framkomma med en bestämd anklagelse emot Konungens
rådgifvare, ja till och med att göra hemställan hos Riksdagen, att
den måtte ingå till Konungen med begäran om deras skiljande från

416

Dea 21 Mars, f. m.

embetet. Jag tror att Utskottet skulle hafva öfverskridit sin befogenhet.
om det tillåtit sig något sådant. Ordalagen i 107 § Regeringsformen
ger härtill ingen anledning. Tvärtom äro de i min tanke
alldeles tydliga deruti, att Utskottet endast har att till Riksdagen referera
eller inberätta hvad det vid granskning af protokollen funnit anrnärkningsvärdt
och skälen härtill. Sedan tillkommer det Riksdagen
ensam att fatta sitt beslut. Men härvid tillkommer ett moment, hvarå
jag ber att fä fästa Kammarens särskilda uppmärksamhet, och jag gör
det sä mycket heldre, som jag derigenom på förhand vill gendrifva den
förebråelse för inkonseqvens, som någon möjligen skulle vilja rigta emot
mig derföre, att jag deltagit i Utskottets beslut i fråga om 3dje och
4:de anmärkningspunkterna, men ändock icke nu påyrkar eller önskar:
att Betänkandet skall föranleda till någon åtgärd. Det, heter nemligen
i otta åberopade 107 §, att Riksdagen om deri finner Rikets våldet kräfva
kan hos Konungen anmäla sin önskan att han ville ur Ståts-Rådet, och
ifrån embetet skilja den eller dem. om hvilka anmärkning blifvit gjord.
Man må ega hvilken tanke som helst om anmärkningarnes vigt och
om Utskottets skyldighet att för Riksdagen framlägga desamma, sä torde
dock ingen vilja påstå, att rikets väl råkat i någon fara genom de anmärkta
rädgifvareätgärderna.

• '' Utskottet skulle visserligen hafva kunnat framställa sina anmärkningar
under en strängare form, men jag vet att Utskottet valt den nu
begagnade, emedan Utskottet ansett desamma icke vara af någon särdeles
framstående vigt.

Hvad mig enskild! beträffar, har jag inom Utskottet alltid tillhört
den sida. som ansett sig icke böra framkomma med anmärkningar, dä
Stats-Rådets verksamhet i det hela befunnits vara tillfredsställande. Men
då Konstitutions-Utskottet på visst sätt är satt till en väktare öfver
grundlagar, gör jag ett undantag från denna grundsats, dä jag tror
mig finna, att dessa lagar blifvit vid något tillfälle förbisedda eller
erigtigt tolkade. Man hör ofta åberopas, såsom svar på eu anmärkning
i afseende ä någon Regeringens åtgärd, att sä skett liera gånger förut
och opåtalt passerat Konstitutions-Utskottets granskning: och'' på detta
sätt utbildar sig lätt en felaktig paxis, som sedan får gälla som prejudikat.
Vid de i 3 dje och 4:de punkterna af Betänkandet omförmälda tillfällen, har
jag trött mig finna stadganden i Regerings-formen vara förbisedda och
derföre ansett mig pligtig att derå fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Rn talare har påstått, att, då Utskottet förmenat brott mot grundlagen
härvid vara begångna, Utskottet bort ä de rådgifvare, som dertill gjort
sig skyldige, tillämpa 106 § Regerings-formen och således ställa
dem under åtal för Riksrätt. Detta är dock ett misstag och beror på
ett förbiseende från talarens sida af 6> § i Ansvarighetslagen för StatsRådets
ledamöter. Sedan nemligen donna lag i de 5 första §§ stadgat
de straff, som böra drabba Stats-Rådets ledamöter för öfverträdelse af
åtskilliga uppräknade §§ i Grundlagen, bland hvilka dock icke de nu
ifrågavarande 9 och 34 §§ förekomma, heter det i 6 §:

»Uraktlåter Statsråds-ledamot eller Konungens rådgifvare i kommandomål
att de öfrige dem i Grundlagen uttryckligen föreskrifna. men
i denna Ansvarighetslag icke särskildt uppräknade plister och föreskrifter -

Den 21 Mars, i. m.

417

ter iakttaga och fullgöra, ankomma det pa. Riksens Ständer att hos Konungen
göra sådan anmälan, hvartill 107 § Regerings-formen dem belättigar,
med iakttagande åt de vilkor samma § i dess sednare moment
stadgar.»

Häraf är klart, att äfven de förseelser, Utskottet i 3:dje oeii 4de
aninärkningspunkterna velat lägga Konungens rådgifvare till last, hemfalla
under 107 § Regerings-formen; och dä jag endast deltagit i
Utskottets beslut hvad dessa tvä punkter beträffa!'', skulle jag kunnat
inskränka mitt försvar för den form, hvari Betänkandet biifvit affattadt
till ett åberopande af 106 § Regerings-formen. jemförd med 6 § i ofvanberörda
ansvarighetslag.

Men det s. k. Deeharge-betänkandet må vara af hvilken form eller
hvilket innehåll som helst, så kan man dock icke undgå att finna, att
det numera är nästan utan all betydelse; och min fullkomliga öfvertygelse
är. att om någonsin Riksdagen skulle komma att hos Konungen
gorå _ framställning om .Stats-Rädets entledigande, sä sker det icke°pä
grund al hvad Konstitutions-Utskottet i deeharge-betänkandet framställer.
utan till följd af den opinion Riksdagen hyser om Stats-Rädets
verksamhet i allmänhet. Den korta tid Utskottet har att använda ä
protokollens granskning tilläter icke Utskottet att framställa, en fullständig
bild .åt. Stats-Rädets hela verksamhet, ocii protokollen lemna ej
heller materialier dertill. Alla underlätenhetssynder, om det är mig tillätet
att begagna detta uttryck, äro just sådana derigenom, att ingenting om dem
förekommer i protokollen, och vill man lägga Stats-Rädet något i detta
hänseende till last, lär man söka underrättelser derom från andra håll.

Innan jag öfvergå!'' till de särskilda aninärkningspunkterna, kan jag
icke underlåta . att yttra några ord om den Ömtålighet, som här gifvft
sig tillkänna, i anledning af Konstitutions-Ufskottcts. som rnig synes,
ganska hörsamma anmärkningar. .1 despotiska stater måste råda tystnad
i alla politiska frågor; men i fria konstitutionela samhällen skall nödvändigt
herrska strid, uppkommen genom de olika rneningarnes brytning
mot hvarandra. Alven den bästa bland regeringar bör ej höra
endast beröm, ty dä är fara värdi; att den ej länge blir den bästa. Bakom
den romerske triurnphatorn ställdes en person, som hviskade i hans öra,
att han var endast, en menniska — och det var icke eu fiendtlig hand,
som hade ställt honom der.

Med förbigående af de tvä första punkterna af Betänkandet, i afseende
ä indika jag icke instämt med Utskottets pluralitet, ber jag att
fä besvara hvad de föregående talarne yttrat i fråga om tredje och fjerde
punkterna. I den förra har Utskottet anmärkt, att Föredraganden icke
iakttagit stadgandet i 9 § Regerings-formen att »ovilkorligen till protokollet
sin mening yttra och förklara». På sätt i Betänkandet frarnhälles,
måste för fullgörande af detta lagbud yttrandet afse den fråga,
som föreligger till afförande, här en vigtig principfråga, och ej gä vid
sidan om denna. Afsigten med detta lagstadgande är tydligen ''den, att,
innan Konungen fattar sitt beslut, det förevarande ärendet skall genom
hans rådgifvares yttranden och råd hafva vunnit all möjlig utredning.
Nu har den talare, som först hade ordet, icke kunnat påstå, att Föredraganden
yttrat sig i sjelfva saken, men ansett detta icke vara af pågon

Riksd. Prof. 1868. 1 Afd. 2 Rand. 27

418

Den 21 Mars, f. m.

betydenhet, emedan föredraganden vid sådant förhållande (jemför sista
momentet i nyss åberopade §) vore för beslutet ansvarig. Att han eger
en sådan ansvarighet påstår äfven jag, men detta ursäktar icke förbiseende
i förra hänseendet. Grundlagsstiftaren liar mera afsett att framkalla
ett godt beslut, än att utkräfva straff för ett dåligt.

Frågan gällde här ett s. k. administrativt besvärsmål. Med dem
har det alltid varit ett eget förhållande. Dä lör Hägra riksdagar sedan
fråga väcktes om deras förflyttning ti!! en dä föreslagen Regeringsrätt,
anfördes såsom skål hvarföre de fortfarande borde i konseljen afgöras,
att dä Konungen hade den ekonomiska lagstiftningsrätten, lian jemväl
borde få se huru de af honom stiftade lagar verkade. Frågan förföll och
detta tror jag icke hafva varit för dessa måls behandling fördelaktigt.
Lagstiftande och lagskipande magtens förening i eu hand föranleder
ofta dertill, att man finner lagstiftaren der man bort finna endast domaren.
Då jag för snart 20 år sedan kom att tjenstgöra inom ett Statsdepartement
fann jag der en praxis i afseende å affärdande af invändningar
ä rättegången, som skall förefalla de af Kammarens ledamöter,
som äro jurister, särdeles besynnerlig. Om nemligen i ett besvärsmål
invändning var gjord emot besvärens upptagande till pröfning af ett
eller annat skal. men det öfverkiagade beslutet ansågs vara af beskaffenhet
att böra fastställas, sä förklarades, att ej skäl förekommit till
ändring i öfverkiagade utslaget, i följd hvaraf de i rättegången gjorda
invändningar komme att förfalla. Sådant hvarken händer eller kan
hända numera, men nog synes det mig, som om rättegångsordningen i
dessa mål ännu är något obestämd. Då emellertid vi ej hafva någon annan
rättegångsordning än den som galler för juridiska mål, är väl klart att
denna, mutatis mutandis, äfven bör gälla för de administrativa besvärsmål,
ty i annat fall finnes för dem —■ ingen. De innefatta dock ofta
rättsfrågor af stor vigt, och här gällde det tillämpning af lag, som stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt. Tillämpar man nu allmänna rättegångsordningen
på förevarande fall, så är ovedersägligt, att dä Föredragandens
förslag om ärendets återförvisning af Konungen ej gillades,
Föredraganden varit pligtig att yttra sig i sjelfva saken. Jag tror mig
förut hafva visat, att det varit hans skyldighet enligt grundlagen. Häremot
har en talare invända att det ej skulle varit passande att afbryta Konungen
och att. sedan lian till k ä n n ag i f v i t sitt beslut, det icke varit
Föredraganden tillständig! att vidare taga till ordet. Jag tror visserligen,
att konungar kunna finnas, som helst önska att slippa höra sina
rådgifvares tankar, åtminstone i vissa frågor, och om man skulle obetingadt
antaga talarens mening, vore det lätt för eu sådan konung att
slippa besvärliga rådgifvare, om han endast meddelade dem sitt beslut,
innan de hunnit yttra sig: men jag vet, att vi af vår konstitutionela
konung icke har något sådant att frukta, och är fullt förvissad om, att
derest Föredraganden, med åberopande af sin grundlagsenliga pligt, begärt
få yttra sig i saken, icke det minsta hinder deremot mott. I öfrigt
får jag erinra derom, att vår grundlag ålägger Konungens Rådgifvare
att. i vissa fall. göra. kraftiga föreställningar emot ett Konungens beslut,
med den tydliga afsigt att förmå honom derifrån afstå: och ehuru ett.
sådant fall ej bär var för händen, bör dock detta tagas i betraktande
vid bedömande af förevarande fråga.

Den 21 Mars, f. m.

419

Deri förste talaren har emot Utskottet anmärkt, att det ifrågavarande
målet icke skulle vara ett rent besvärsmål, enär stadsfullmätiges
beslut afsäg att inköpa åtskilliga tomter för anläggande af ett torg,
och fråga om anläggande af ett sådant är beroende af Kongl. Maj:ts
tillstånd, och har talaren af sådan anledning ansett Föredragandens
hemställan om målets återförvisning befogad. Då emellertid nu endast
var fråga om inköp af tomterna, af hvilka en del voro afsedda a it åter
försäljas till byggnadsplats»*!1, och torganläggningen först sedermera kunde
göras till föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, lärer väl den anmärkta
omständigheten icke förändra målets beskaffenhet af rent besvärsmål. 1
öfrigt vill jag icke ingå i någon närmare granskning af föredragandens
yttrande, då den konstitutionela delen af frågan blifvit tillräckligen belyst,
och det varit denna vid hvilken Utskottet egentligen fästat sig.
Endast vill jag anmärka, att samma yttrande berättigar till det antagande,
att föredraganden velat undvika att uttala någon mening i den
principfråga, som förelåg till afgör ande.

Den talare, som näst före mig hade ordet, har förmenat Utskottets
Betänkande innehålla något, doldt klander emot Konungen och det beslut
han fattat. Jag kart ej förstå detta. Utskottet har sorgfälligt undvikit
att ingå i den ringaste granskning af eller fälla något slags omdöme
om Konungens beslut. Väl hafva talare här ingått i en sådan, dock
gillande, granskning, men jag har icke velat följa dem på denna väg
för att ej komma i strid med stadgandet i 2 inom. af 107 sj Regerings-formen.
Nyssnämnde talare har fullkomligt missförstått det
ställe i Betänkandet, der Utskottet yttrar, att Stats-Rådets ansvarighet
skulle kunna blifva endast skenbar, om de förhållanden som förete sig
i nu ifrågavarande mål, ofta skulle inträffa. Härmed åsyftar Utskottet,
hvad också tydligen kan af Betänkandet synas, Föredragandens förfaringssätt
och icke den omständighet att beslutet blifvit fåttadt utan
stöd af någon Rådgifvares tillstyrkande. Men samme talare klandr ar äfven,
att Utskottet omtalat detta förhållande. Jag tror dock, att sådant
bör komma till Riksdagens kännedom, emedan det kan inverka på Riksdagens
omdöme om Konungens Rådgifvare. Att Rådgifvarnes yttranden
i en och dertill jemförelsevis obetydlig fråga af Konungen lemnas
utan afseende är af ringa betydenhet: men skulle sådant oftare eller i
någon särdeles vigtig fråga inträffa, blir förhållandet annorlunda. Mig
synes det vara en rigtig grundsats för det konstitutionela statsskicket,
att eu Rådgifvare bör stå emellan Konungen och det klander, som kan
rigtas emot ett regeringsbeslut.

I anledning af sistnämnde talares framställda fråga, hvilken tid Utskottet
åsyftat, då det talat om »införande af vårt nya statsskick», får
jag svara, att jag tror Utskottet dermed hafva så tydligt visat på år 1809,
att någon tvekan derom icke bort kunna uppstå.

I afseende å fjerde punkten i Betänkandet kan jag fatta mig temligen
kort, efter hvad föregående talare derom yttrat. Några skäl för
det i denna punkt oinförmälda regeringsbeslut finnas icke i protokollet
intagna, och det är val derföre tillåtet antaga, att det tillkommit för
att bringa de förut gällande rangbestämmelserna till öfverensstämmelse
med stadgandena i 84 § Regerings-forrnen. Men mig synes, att man
genom all bibehålla Riksmarskalken vid lika värdighet med Statsmi -

420

Den 21 Mars, f. m.

nisträrne just fallit i det fe! man velat natta. Medgifvas måste att saken
ar af ringa vigt, och jag är beredd tillstyrka att hela 1 inom. i
J4 § må utgå. sa att åt Konungen öfverlemnas att ensam bestämma om
rang och värdighet, efter som honom godt synes. Men sä länge detta
moment stäf qvar bör det iakttagas. Emellertid står bakom denna fråga
en annan, som i konstitutionel t hänseende är af vigt. Jag anser det
nemligen hafva varit önskligt, att då man vidrörde detta ämne, man
bestämt att, då en ledamot af Stats-Rådet lernnar sitt embete, han
jemväl förlorar den värdighet, som embetet åtföljer. Dä man, såsom
jäg, hyser den öfvertygelse, att den, som nätnnes till eu plats inom
Stats-Rådet, bör, för att i ekonomiskt afseende vara oberoende, bibehålla
den tjenst lian förut kan innehafva, vunnes genom ett dylikt stadgande
den fördel, att en återgång till den förra fjensten icke, såsom
nu måste vara händelsen, försväras af den bibehållna höga rangen. Invändningen
att. dä ett steg blifvit taget i den rigtning Utskottet ansett
vara den råtta, det ej varit Utskottet tillständig! att, såsom nu skett,
framställa anmärkning, borde jag få bemöta dermed, att dä såsom skäl
till anmärkningars framställande i 107 § Regerings-formen äfven omtalas
bristande nit och drift, Utskottet eger lika befogenhet att fästa sig
vid hvad det anser vara gjordt för litet, som vid det som eljest kan
anses vara felaktigt.

Friherre Raab, Adam: Efter införandet af den nya Riksdagsordningen,
hvarigenom Svenska folkets representanter blifvit fördelade
på två Kamrar i stället för fyra; — sedan vi fått den lyckan att
se Stals-Rådets medlemmar på våra bänkar, och interpellationsrätten
blifvit fullständigt införd, ehuru flen hitintills ej mycket begagnats, anser
jag stadgandena i 106 och 107 §§ Regerings-formen och Konstitutions-Utskottets
granskning''af statsräds-protokolien ej hafva samma stora
betydelse som tillförene. Det är nemligen klart, att det numera måste
vara temligeri lätt för Representationen att förmå de medlemmar af StatsRädet,
som gjort sig skyldige till lagöfverträdelser eller förseelser, utan
Konstitutions-Utskottets medverkan, afträda från sina befattningar. Jag
har velat förutskicka denna, anmärkning; och jag ber dernäst att fä upprepa,
hvad jag vid flera föregående riksdagar yrkat och som af föregående
talaren äfven omnämnts, nemligen att man väl, dä det gäller förstnämnda
§ i Regerings-formen, bör hälla sig till en eller annan bestämd rege>
ringsätgärd, men med hänsyn till 107 § taga i betraktande den
hufvudsakliga tendensen af Regeringens handlingar eller underlätenhetsfel.
.lag kan nemligen icke föreställa mig annat, än att lag.stiftarnes
mening varit denna, dä de infört föreskrifterna uti nyss åberopade lagrum;
och jag tror derföre, att Konstitutions-Utskottet icke vid denna,
den andra riksdagen efter det förändrade representationssättets införande.
slagit in på den rätta vägen, Dessa små anmärkningar, hvarmed
man framkommit och med Indika man ej kunnat hafva för afsigt annat
än att. som man kallar, pricka Regeringens ledamöter, kunna icke lända
til! något annat än att på sin höjd kasta skugga på personel'', som man
dock måste högt värdera; men deremot kunna de vålla eu ängslig försigtighet,
som förlamar deras verksamhet, och dymedelst åstadkomma
en skada för riket, som måhända är af vida större betydelse än de åtgärder,

Den 21 Mars, f. m.

421

so in utgjort föremål för anmärkning»!''^. Jag tror dessutom, att döt
ligger i nationens intresse att söka upprätthålla vördnad och aktning
för Regeringen, hvithet icke sker genom att nagga den med ständigt
åte r ko in in an de sm äa k tiga anmärkningar.

Jag hörde nyss en talare framhålla den ofantliga skilnaden emellan
våra och andra hinders konstitutionela förmer. Detta talesätt kunde
hafva sitt berättigande pa den tid. Konungen allena regerade med Råds
rade, men synes mig nu börja blifva något urmodigt. I den syftning,
som talaren framställde sin anmärkning, tror jag den icke vara befogad,
emedan våra konstitutionela stadgar derutinnan innehålla ungefärligen
enahanda bestämmelser, som återfinnas i andra länders grundlagar. Dock
kunna dessa länder i andra afseende!! stå framför oss. hviiket icke lärer
kunna bestridas, sedan man kommit till insigt om nödvändigheten
att öfvergå till det parlamentariska styrelsesättet och Representationens
befogenhet att hälla, sig till ministrarne.

Jag ber att nu fä öfvergå till det ifrågavarande Memorialet,
vid hvars genomläsning först framställer sig den anmärkning, som af
föregående talare i afseende ä formen biifvit gjord, och som jag vill
relevera. Jag anser mig beträffande denna form fråga icke kunna instämma
med den siste värde talaren deri. att den praxis vunnit någon
häfd, som han förmenat Utskottet hafva tillämpat, nemligen att. sedan
inga anledningar förefunnits att tillämpa 106 §. underlåta yttra sig om,
huruvida, do anmärkningar, som biifvit framställda, föranledde till någon
åtgärd enligt 107 §. och helt enkelt inskränka sig till endast detta yttrande:
»hvaremot Utskottet funnit rädgifvareätgärderna rörande här
nedan nämnda ärenden vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen
anmälas». Jag kan för min del icke gilla användandet af ett sä tvetydigt
uttryckssätt, hvarigenom man. efter förklarande att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot af Stats-Rädet tillämpa 106 § Regerings-lörmen.
iemnar Riksdagen i ovisshet, om man anser någon tillämpning
af den 107 § böra ifrågakomma eller ej. Der tydlig lag icke
finnes, plägar man fästa sig vid prejudikater; och som jag har en temmeligen
långvarig riksdagserfarenhet, sträckande sig ända frän året 1834.
är jag satt i tillfälle att upplysa, huru vid föregående riksdagar i likartade
fall praktiserats. Vid tre särskilda riksdagar, nemligen åren
1845, 1850 och 1859, har Konstitution.,-Utskottet framträdt. med anmärkningar,
som det ansett icke böra föranleda till 106 §:ns tillämpning.
Uti Konstitutions-Utskottets vid 1844—1845 årens riksdag aflåtna Memorial
N:o 18 tillkännagifver Konstitutions-Utskottet. uttryckligen, att
det med sina meddelanden icke åsyftar tillämpning af 106 eller 107 §,
utan endast iemnar dom »upplysningsvis». Vid 1847—1848 årens- riksdag,
som.i öfrigt var temmeligen barsk, lemnades ej några sådana särskilda
meddelanden: men så kom 1850 års riksdag, dä Konstitutions-Utskottet
anmälde åtskilliga Stats-Rädet,s åtgärder med hänsyn till 107 §, hvarefter
komrno anmärkningar under eu följande kategori, »som ej», heter
det. »voro af beskaffenhet att med hänsyn till 107 § böra komma under
pröfning, men hvarom Utskottet dock ansett sig böra göra en vördsam
framställning».

Vid betraktande af dessa prejudikater synes det som skulle man
komma till det resultat, att. då anmärkning#!''- !göras, utan åberopande af

422

Den 21 Mars, f. ro.

107 §, äro de att anse såsom öfverloppsgernihgar och icke af begkaffenhet
att påkalla någon åtgärd eller något, beslut af Kammaren. Återstår
ännu ett prejudikat att omnämna, nemligen från 1859—1860 årens riksdag,
dä Konstitutions-Utskottet förfor alldeles på samma sätt som vid
denna riksdag och afgaf ett yttrande af ungefärligen enahanda innehåll,
hvarigenom Utskottet ställde anmärkningarne utanför 106 §, men underlät
att yttra sig om de voro afgifna med hänsyn till 107 § eller ej.
Härvid är dock att märka, att detta Betänkande ogillades af Ridderskapet
och Adeln och vann ej heller, efter hvad jag tror, bifall af öfrig»
Stånden. Om man nu betraktar frågan med hänsyn till de åberopade
prejudikaterna, sä kan man ej annat än anse Utskottets Memorial såsom
ganska menlöst, mera såsom ett talämne än föremål för ett beslut, på
samma gång man likväl ej kan gilla detta Utskottets sätt att gä till våga.
hvarigenom det gifvit åt sina anmärkningar formen af ett orakelsvar,
som kan tydas på, olika sätt, men döljer den mening som varit Utskottets
och som det skulle varit af intresse för Kammaren att känna.

Då jag emellertid funnit, att litet hvar af de föregående talarne
gått in i pröfning af sjelfva frågorna, och eu återremiss, som vore önskvärd
för att komma i erfarenhet af Utskottets mening, icke torde beviljas,
vill äfven jag yttra några ord rörande sjelfva saken. Jag vill ej
vidlyftigt orda om första och andra punkterna, hviikji blifvit af föregående
talare vidrörda, och derom äfven åtskilligt1 reservanter yttrat sig,
ty jag kan icke föreställa mig. att någon ledamot inom Kammaren, med
hänseende till dessa punkter, skulle vilja tillämpa hvarken 106 eller 107
§ Regerings-formen. Jag vill derföre blott tillkännagifva, att jag lika
med föregående talare önskar dessa punkters läggande till handlingarne.

Hvad deremot den 3:dje punkten i Memorialet beträffar, så vill jag
icke ogilla, att Utskottet fästat Riksdagens uppmärksamhet vid denna
regeringshandling, äfven om jag icke med den siste talaren kan instämma
deri. att 6 § i ansvarighetslagen för Stats-Rädets ledamöter i
detta fall eger någon tillämpning. Denna § innehåller bestämmelser om
ansvar, i händelse någon Statsräds-ledamot underlåter att iakttaga och
fullgöra i grundlagen uttryckligen föreskrift)», men i ansvarighetslagen
icke särskilt uppräknade plister och föreskrifter. Jag vill icke säga,
att här någon sådan uraktlåtenhet egentligen egt rum, dä det måste erkännas,
att föredraganden verkligen uttalat en mening: hvilket ock kan
anses såsom hade han lemnat Konungen ett råd; och jag lemnar derhän.
huruvida icke. i fall detta råd blifvit följd!, resultatet kunnat blifva
ganska godt. Likaledes vill jag ej utlåta mig i åtgörande!, om det varit
på sin plats, att föredraganden, sedan beslutet blifvit fattad t, gjort
föreställningar deremot eller reserverat sig. Det må vara härmed huru
som helst, sä anser jag, att oss i allt fall icke blifvit mer än en enda
laglig utväg anvisad att uttrycka vår opinion och önskan, att ett dylikt
sätt att behandla till Regeringen inkomna besvärsmål som det ifrågavarande
i framtiden icke mätte begagnas. Denna utväg består deri, att vi ej
uttala något ogillande af Konstitutions-Utskottets åtgärd att framställa
denna anmärkning, för hvars framläggande man, efter min uppfattning,
bör hålla Utskottet räkning. Derföre är det emellertid ej sagdt, att
man skall vilja eller önska, att denna anmärkning skall föranleda till
någon anmälan enligt 107 § Regerings-formen, helst Utskottet icke

Den 21 Mars, f. m.

423

velat beskylla Stats-Rådets ledamöter eller någon af dem för att vid
ifrågavarande tillfälle hafva öfverträdt grundlagen eller allmän lag, underlåtit
att iakttaga Rikets sannskyldiga nytta, eller med oväld, nit
skicklighet och drift icke utöfvat sina embeten. Utskottets anmälan kan''
således icke föranleda till någon skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t,
utan lärer väl enda påföljden, hvilken jag förmodar äfven varit den
åsyftade, blifva, att Riksdagen på ofvan antydda sätt gifver en opinionsyttring
i frågan.

Vidkommande slutligen den fjerde punkten, sä må jag, beträffande
den omständigheten huruvida någon grundlagsöfverträdelse egt rum,
förklara, att jag icke kan dela deras mening, som fattat saken så. 34
§ i Regerings-formen innehåller, att Statsministrarne innehafva rikets
högsta värdighet och Stats-Råden den närmaste derintill. Här beror det
nu på eu Vigtig tolkning af föreskriften att afgöra, om frågan egentligen
gäller er. komparation allenast emellan de i §:n omnämnde em betsmän.
Vore det bokstafligen fråga om den högsta värdigheten inom Riket, så
kunde väl ej gerna mera än en person innehafva densamma, rnen är denna
värdighet af beskaffenhet att kunna delas emellan tvä, sä bör den väl
ock kunna innehafva^ af tre och fyra eller flere. Den värdighet, som
i §:n omförmäles såsom rikets högsta, syftar egentligen på den höga
rangen, den nemligen som fordom var tillerkänd »Riksens Råd» och
under sednare tider bibehölls för de så kallade »Rikets Herrar». Tager
man detta till utgångspunkt, sä kan jag för min de! icke finna, att grundlagen
genom den af Utskottet i fjerde punkten anmärkta åtgärden blifvit
trädd för nära; ty jag vet icke något hinder för Kongl. Maj:t att utnämna
liera personer till eller tillägga dem lika hög rang och värdighet.
som af andra redan innehafves. Jag vill derföre icke lästa någon
synnerlig vigt vid denna fråga, ur den synpunkt Utskottet betraktat
den. eller göra någon anmärkning mot Regeringens ledamöter för annat
än den. om man sä inä såga. underlåtenhetssynd, de i detta fall låtit
komma sig till last. Jag vill nemligen uttala mitt ogillande af det haltande
sätt, hvarpå man gått till väga. dä man tagit sig för att utfärda
författning i en rangfråga; tv jag kan icke för mig dölja, att det skulle,
hafva varit af verklig nytta, icke allenast för utbildandet af vårt konstitutionela
statsskick utan också för våra finanser, om man i detta fall
tagit steget fullt ut. genom att föreskrifva, det Statsråden, vid alträ*
dandet från sina embeten, skulle afträda jemväl frän den rang med
dessa embeten varit förenad. I de flesta konstitutionel länder förfares
på detta sätt, jag tror nästan i alla. utom i Norge, der i Grundloven
blifvit infördt, att Statsråden efter entledigandet skola bibehålla sin
förfina värdighet. Väl vore det. om alla Statsråden under sin tjenstetid
innehade värdigheten, ej närmast den högsta, utan verkligen den
högsta, men endast under sin embetstid, hvartill 34 § i Regerings-formen
äfven gifver anledning. Jag skall försöka att motivera denna min
nu uttalade åsigt. Det är klart, att i värt land intet kall klöfver en
sådan skarpsinnighet, en sä oafbruten själsverksamhet och ett_ så ihärdigt
arbete, som Statsråds-embetet. Det är derföre icke önskvärd! eller
lämpligt, att man bekläder dessa embeten med alltför gamla embetsman,
som antingen äro nedtyngde af år eller uttröttade af arbete i Statens
tjenst. Till dessa platser måste man ega att disponera friska krafter,

424

Den 21 Mars, f. m.

män som besitta niannnnldeins fulla styrka och åt sina värf kunna c^na
o försvagade kropps- och själsförmögenheter. Bland sädanc män har ock
Konungen numera valt sina Rådgifvare, ett lyckligt förhållande som vi
alla önska mätte fortfara. Om man dock skall kunna räkna derpå svnes
det mig vara nödvändigt att icke. genom att pålägga de ministrar
som af en eller annan anledning vilja afgå, bördan af en hög ramp
hindra dem att åter inträda i utöfning åt de tjenstebefattningar. de förut
bestridt och som, enligt grundlagen, för deras räkning kunna hållas
öppna, under den tid de äro medlemmar i konseljen. Det faller sig
eljest svårt för ett afgående Statsråd att öfvertaga ett embete, iörenadt
med lägre rang; och efter livad jag för tillfället påminner mig har under
sednare tiden endast en person gifvit exempel på att sådant gatt
för sig. nemligen Statsrådet Heurlin, som vid sitt entledigande emotionett
pastorat. Statsråden tvingas rent af att qvarstadna vid sina befattningar
längre, än de sjelfve önska, för att afbida ledighet till embeten,
hvarmed större värdighet, är förenad, men der de kanske icke äro i tillfälle
att på rätta sättet tillgodogöra det allmänna sina insigter och sin
förmåga, och månne ej detta behof af sinekurer vållar, att Staten nödgats
bibehålla och aflöna ett större antal chefsplatser, än annars vore
nödigt. Ur alla synpunkter tror jag det vore val, om vi kornine till
samma ståndpunkt, hvarpå flera andra länder nu befinna sig, såsom Danmark
och Frankrike, der Statsråden, under den tid de äro i tjenstgöring,
innehafva den högsta värdigheten, men vid afskedstagandet aflägga
detsamma och återgå till sina fordna tjenstår eller privata göromål °
Denna åsigt,, som jag nu lågt i dagen och som icke är afsedd att
galla, för annat än en åsigt, har jag trott mig vara berättigad att uttala
i sammanhang med min mening om det nu förevarande Memorialet
rörande hvilket jag icke vill inlåta mig i någon närmare eller detaljerad
granskning. Jag önskar, oek, att Kammaren icke ville förklara
hvarken sitt gillande eller ogillande beträffande de framställningar Utskottet
gjort, utan helt enkelt besluta att sans phrases lagga ^Memorialet
till handlingarne.

. Grefve II a milt on, Henning: Dä Konstitutions-Utskottets Memorial
angående granskningen af de i Stats-Rådet förda protokoll vid sistone
riksdag var under öfverläggning, uttalade jag min uppfattning af
den olika betydelse denna granskning erhållit genom förändringarne i
Representationens form och sammansättning, — eu uppfattning, som den
siste värde talaren synes dela. Sedan Riksdagen årligen sammanträder
utöfvas. endast derigenom öfver Regeringens verksamhet en kontroll’
som minskar behofvet af hvar och eu annan, och om Statsrådens närvaro
vid vara ofverläggnmgar icke utesluter nödvändigheten att stundom
använda underdåniga skrivelser till Kong!. Maj.t såsom ett uttryck
åt vara önskningar, bör den åtminstone göra för oss obehöflig afl begagna
en sådan skrifvelse såsom ett vapen. Ännu bär jag icke funnit
någon anledning att frångå denna åsigt, för hvilken jag tvärtom i Konstitutions-Utskottets
nu föredragna Memorial ser ett nytt stöd.

Konstitutions-Utskottet har icke funnit anledning att emot någon
edamot af Stats-Rådet tillämpa 106 § Regeringsformen. Detta är tydligen
uttalad!, och underrättelsen derom är utan tvifvel emottagen med all -

Den 21 Mars, f. m.

425

man tillfredsställelse. Lika klart är deremot icke hvari Utskottet i (ifrigt
med sin framställning åsyftar, utan äro menlngarne delade dels i afseende
pa grundlagsenligheten af den form. Utskottet vält för sina anmärkningar,
dels rörande lrågan, huruvida dessa anmärkningar äro gjorda på
grund al 107 § Regerings-formen eller blott meddelade såsom i ett eller
annat hänseende nyttiga upplysningar. Denna olikhet i uppfattningen
åt grundlagarnes verkliga mening kan svårligen förklaras på annat sätt,
an genom hvad som blifvit yttrad t af en universitetslärare, och hvilket
vissel ngen förefaller såsom en paradox, men dock innebär någon sannmg.
Han sade nemligen, att milla lagar skola tolkas med omdöme och
tors tand, utom grundlagarne», och skälet härtill ligger i 84 § Regeringsformen
som stadgar, att grundlagarne skola efter deras ordalydelse i hvarje
sars knat fa i ^ tillämpas. Omdömet och förståndet måste således gifva
vika ''°r ordalydelsens inagtspråk, hvilket dock i och för sig kan olika
uppfattas.

Konstitutions-Utskottets ordförande har sökt försvara Utskottet dernied.
att då anmärkningar mot Konungens rådgifvare blifvit gjorda, utan
att till stöd för dem någon § i grundlagarne blifvit åberopad. 107
§ Regeringsformen tydligen måste vara åsyftad, men han har otnedelmirt
derefter vederlagt sig sjelf genom erinran, att 6 § i ansvarighetslagen
lör Stats-Rädets ledamöter berättigar Utskottet att, på sätt som nu
skett, anmäla sådana misstag, som egentligen skulle vara hemfallna under
106 § Regerings-formen. Såsom grund för de ordalag, Indika af Utskottet
blifvit begagnade, åberopar dess ordförande 38 § Riksdags-ordniiigen.
men denna § innehåller i det åsyftade momentet icke annat än
en hänvisning till Regerings-formen, en erinran om Utskottets rätt och
pligt att ställa sig densamma till efterrättelse, och gäller lika mycket
den 106 som 107 §. så att icke heller derigenom Utskottets mening blir
mera klar. 1 °

.lag vill emellertid utgå ifrån antagandet, att Utskottet framställt
små anmärkningar på grund-af 107 § Regerings-formen Nu säger denna
§. visserligen icke, att Utskottet kan yttra sin mening, om en underdånig
skrifvelse rörande entledigandet af någon bland Stats-Rädets ledamöter
bör till Kong!. Maj:t aflätas, ty detta har Riksdagen ensam att öfverväga.
Utskottet skall deremot anmärka, om en eller flere bland StatsRadets
ledamöter icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller om någon
föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete
utöfvat. I detta, men också endast i detta fall, eller att anmärkningar
af sådan beskaffenhet förekommit, eget'' Utskottet att sådant tillkannagifva
för Riksdagen, som i anledning deraf bedömer, huruvida
rikets väl krafvel- någon ytterligare åtgärd. Efter min förmening skulle,
det således tillhört Ltskottet. att. dä det framställde sina anmärkningar,
bestämdt tillkännagifva, i hvilket afseende det funnit Stats-Rädets åtgärder
anmärkningsvärda, således om rikets sannskyldiga nytta icke blifvit
iakttagen, eller om något förekommit att med skäl lägga en föredragande
till last. Detta om formen för Konstitutions-Utskottets Memorial.

.... ^vac^ ater flet hufvudsakliga innehållet angår, har Utskottet fästat
Riksdagens uppmärksamhet på fyra af Regeringen afgjorda ärenden,
bland hvilka tre torde fä anses mindre väsendtlig», — ett till och med.
nemligen det i fjerde punkten upptagna, så obetydligt, att om något nu -

426

Den 21 Mars, f. m.

mera kunde väcka min förundran, skulle det endast vara, att Regeringen
haft tid att dermed sysselsätta sig. Rättvisan fordrar också det erkännande,
att bland Utskottets tjugu ledamöter 12 anmält sig icke hafva
deltagit i beslutet om detta ärendes framläggande för Riksdagen.

Det af Utskottet i andra punkten anmärkta mål kunde få en vigt
endast i det fall. att Riksdagen fastnade på den af Utskottet utkastade
kroken. Jag är dock förvissad, att detta icke skall ske. Vår styrka
ligger deri, att vi i alla delar upprätthålla grundlagar^ helgd, att vi
ined samma trohet försvara Konungens magt som våra egna rättigheter.
och sä länge 15 § Regerings-formen qvarstär, skall ingen locka oss
att pa omvägar söka förminska den magt. Konungen vid kommandomaléns
afgörande med rätta eger.

En enda punkt i Utskottets Memorial synes mig förtjena någon uppmärksamhet,
och jag medgifver, att om ett större antal likartade fall
förekommit, skulle sådant med skäl kunnat af Utskottet anmärkas. Såsom
enstaka anser jag det deremot sä föga bevisande, att jag icke derpå
kan lägga någon synnerlig vigt. Det är klart, att vid tolkningen af
kommunal-författningarne, såsom af alla andra, olika meningar kunna
uppstå, och ingen lärer kunna bindas till ansvar derföre, att han om
deras rätta förstånd hyser den ena eller andra äsigten. Sjelfva det beslut.
hvarigenom förevarande fråga afgjordes, kan ock sä mycket mindre
blifva föremål för klander, som det af Konungen allena fattades. En
omständighet måste jag emellertid anmärka, ehuru jag icke kan afgöra,
om bristen ligger i det statsråds-protokoll, som vid ärendets afgörande
fördes, eller om detta protokoll blifvit Riksdagen af Utskottet ofullständigt
meddeladt. Konungens rätt att, sedan han inhemtat Stats-Rådets
mening, allena besluta, är ej föremål för tvist. Det ligger emellertid i
sakens natur, och är åtminstone af min erfarenhet bekräftadt, att Hans
Makts af mångfaldiga göromål upptagna tid icke kan medgifva honom
att i besvärsmål sjelf granska alla handlingar och de författningar, som
för tillfället böra tillämpas, utan måste hans mening blifva frukten åt
ärendenas föredragning samt af de äsigter, som vid. öfverläggningen af
en eller annan rådgifvare förfäktas och lyckas tillvinna sig .Konungens
godkännande. Så vida protokollet rörande denna fråga blifvit af Utskottet
fullständigt ätergifvet. finnes likväl deri intet, som upplyser
om den föregående öfverläggningen eller hvilken den rådgifvare vant.
hvars yttrande framkallat Konungens nådiga beslut. Detta hade dock
varit af vigt, och jag har icke kunnat undgå att derpå fästa uppmärksamheten.
ehuru jag i öfrigt icke vill längre uppehålla mig dervid, da
jag i alla händelser icke finner saken i sitt. närvarande skick föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

I afseende på det beslut. Kammaren i anledning åt förevarande Memorial
bör fatta, hafva olika meningar här blifvit yttrade, och. har blifvit
yrkadi, dels att hela Memorialet skulle läggas till handlingarne utan
uttalandet af något omdöme, dels att det hela eller vissa punkter skulle
med ogillande läggas til! handlingarne. För min del sluter jag mig till
dem. som önska att hela Memorialet må läggas till handlingarne utan
vidare yttrande. Jag gör det derföre, att om man uttalar ett ogillande
af vissa anmärkningar, gifves dermed åt de öfriga en vigt. som jag ej
anser dem förtjena, och derföre, att dä jag för min del vill frikänna

Den 21 Mars, f. in.

427

Konungens Rådgifvare frän allt klander för de åtgärder, som af Utskottet
bl Hvit anmärkta, jag ock vill gorå detta frikännande fullständigt och
utan alla förbehåll.

Att Kammarens beslut skall blifva i öfverensstämmelse med denna
åsigt, tager jag för afgjordt, dä visserligen ingen bland oss vill genom
småaktiga anmärkningar öka tyngden af den börda, som i våra dagar
hvilar pa Konungens Rådgifvare. An mindre antager jag, att här finnes
någon, som på allvar önskar en omskapning af Konungens konselj i dess
helhet. Härmed kan dock icke vara sagd t, att förtroendet till samtlige
Konungens Rådgifvare måste vara lika, och för min del erkänner jag
öppet, att hos mig icke sä är. Den frikännelse, jag velat lemna dem
alla, är endast från juridiskt ansvar eller frän den påföljd af sättet för
deras embetsutöfning, som antydes i 107 § Regerings-forinen, utan att jag
dermed vill anses hafva gillat alla deras åtgärder. Regerings-formens
90 § torde ej tillåta eu utförligare granskning af Regeringens verksamhet,
än den som påkallas af Konstitutions-Utskottets anmälan, och jagskall
samvetsgrann! afhålla mig derifrån. En anmärkning vägar jag likväl
tillåta mig. Statsmaskinen går numera hos oss icke på en jemn
väg., lagd på det förflutnas fasta grund. Den har blifvit förflyttad på
ett lutande plan, hvilket, saknande eu sådan grund, kan sägas vara,
såsom fordom Semiramis'' trädgårdar, hängande i luften. Skall maskinens
fart ej blifva hejdlös, skola dess gäng och rörelse kunna bestämmas,
fordras mellan styrets särskilda delar ett samband, hvaraf saknaden
nyligen på ett beklagligt sätt äter framträda och hos de styrande en
kraft, som vet att göra, sig aktad. Jag vill ogerna begagna uttryck,
som kunna anses för stränga, men jag måste uttala den mening, att ehuru
Svenska folket högt älskar sin frihet, älskar det ock att känna styrkan
af de händer, i hvilka det med förtroende skall kunna lägga ledningen
af sina öden. Det kan skänka den goda viljan, de ådagalagda insigterna,
de redbara enskilda egenskaperna den aktning, de förtjena, men sitt
förtroende skänker det endast den kraft, som vet att försvara icke blott
sin plats, men också sin ställning.

Herr Almq vist, Ludvig: Dä äfven jag uppträder i denna fråga, sker
det för att i korthet yrka. att Betänkandet mätte af Kammaren läggas
till hand!ingårne.

Hvad angår de särskilda punkterna i Betänkandet, anser jag de
två första icke vara af den betydenhet, att jag vid dem behöfver särskilt
uppehålla mig. helst Kammaren beträffande den första redan gifvit
sin tanke tillkänna genom utslag å eu inom Andra Kammaren i ämnet
väckt motion, och i afseende å andra punkten Regeringens anmärkta
förfarande, såsom en föregående talare visat, varit att föredraga framför
det, Konstitutions-Utskottet tänkt sig.

Beträffande deremot tredje punkten, som väckt, något större uppmärksamhet,
önskade jag yttra några ord. Utskottet börjar här sina
betraktelser på följande sätt: »Dä, så vidt Utskottet har sig bekant, här
föreligger första exemplet derpå, att efter införande af vårt nya statsskick
Konungen begagnat sin i grundlagen stadgade rätt att emot samtlige
sine Rådgifvares tillstyrkande eller åtminstone utan stöd af någon

428

Den 21 Mars, f. m.

Rådgifvare^ till protokollet yttrade mening fatta sitt beslut uti eu genom
besvär under hans pröfning dragen rättsfråga» etc.

Jag ber Utskottet om ursäkt, men enligt min tanke ligger i denna
sats ett dubbelt misstag. Tv först och främst var den fråga, som bär
afhandla», icke eu rättsfråga, alldenstund densamma icke rörde någon
enskilds rätt. Frågan gälde, huruvida det vore för hufvudstaden behöfligt
och lämpligt att anlägga eu ny gata och bereda ökadt utrymme åt
en föreslagen saluplats: det var således en fråga af uteslutande administrativ
beskaffenhet.

Vidare är det icke. såsom Utskottet säger, första gängen Konungen
i eu sådan fråga fattat sitt beslut emot den mening hans rådgifvare uttalat.
och för att öfvertyga sig härom behöfver man endast Jäsa Herr
Rydins vid Memorialet fogade reservation, deraf inhemta» att ett likartad!
fall inträffat, hvarom anmälan af Konstitutions-Utskottet vid 1840
års riksdag äfven gjorts, hvarförutan ytterligare exempel derpå finnes
äfven från riksdagen är 1844. dä Konstitutions-Utskottet anmälde flera
dylika, fall.

Det förhållande, som Utskottet för öfrigt här hufvudsakligen anmärkt,
är det, att föredraganden i ärendet, enligt Utskottets uppfattning, yttrat
sig endast preliminärt och ej skall ingått i pröfning af sjelfva saken.
Jag ber att med anledning häraf få fästa uppmärksamhet derpå, att föredragande
Departements-chefens yttrande likväl innehöll tillstyrkande,
dels att Kong!. Maj:t ej mätte vid tillämpningen å den förevarande speciel
frågan närmare bestämma lydelsen af den åberopade 23 § i
kommunal-förordningen för hufvudstaden och dels från stadsfullmägtige
infordra förslag till förändrad redaktion af samma § samt emellertid undanrödja
så vä! Ofverstäthällare-embetets som stadsfullmägtiges i frågan
fattade beslut. Jag hemställer, om ej uti eu administrativ fråga ett dylikt
yttrande måste anses tillräckligt ingå i hufvudsaken; och jag tror
mig kunna vara säker på, att icke ens Konstitutions-Utskottet skulle hafva
bestridt detta, i fall föredragande Departements-chefens underdåniga yttrande
slutat med de anförda orden och icke tillika innehållit tillstyrkande
om ärendets återförvisning för det uppgiga ändamålet — ett
tillägg som icke var väsendtligt och som icke förändrade något af tillstyrkandets
egentliga innehåll. Tv hade detta tillägg om ärendets återförvisning
ej funnits, skulle naturligtvis saken hafva i allt fall förekommit
hos stadsfullmägtige till ny behandling. För min del kan jag således
icke finna annat, än att föredraganden lika va! som de medlemmar
af Stats-Rådet, Indika icke delat hans mening, ingått i pröfning af sjelfva
saken; och jag har vid läsningen af Memorialet med någon förvåning
funnit detta, sedan jag förut erfarit, att en motsatt mening, förmodligen
på Konstitutions-Utskottets auktoritet, gjort sig gällande både i allmänt
tryck och i enskilda samtal, den mening nemligen att föredragande Departements-chefens
yttrande handlat blott om en preliminär fråga, hvilken
föreställning tyckes härleda sig från den haltande jemförelse, som
innefattas uti Utskottets uttalande i slutet af förevarande punkt, nemligen,
att om det förfaringssätt som uti ifrågavarande ärende iakttagits blefve
godkändt, kunde lätt i konseqvens dermed den praxis utbilda sig, att
ett tillstyrkande af en preliminäråtgärd eller något annat i mer eller
mindre aflägsen gemenskap med sjelfva ärendet stående förfarande kom -

429

flen 21 Mars, f. ni.

me att fritaga Konungens Rådgifvare från skyldighet att afgifva yttrande
i (tennsak som åt Konungen afgöres.

Till ett sådant uttalande gifver förhållandet i förevarande sak. efter
min åsigt, ingen anledning.

Visserligen år det å andra sidan obestridligt, att om det ofta skulle
inträffa, att Konungen fattade beslut i strid med''”sme Kädgifvares yttrade
meningar, sådant .skulle iörete ett betänkligt förhållande; men man behdlver
icke befara detta; ty om någonsin skulle det då kunna sägas,
att Konseljen ej skulle kunna underkasta sig eu sådan ställning.

I den fjerde punkten af Memorialet har Utskottet inlagt ett beklagande
af att Regeringen befattat sig med en fråga af sä underordnad
vigt som den deri afhandiade. Hade jag varit i tillfälle dertill, skulle
jag af styrk t älven Utskottet att befatta sig dermed. Det rådet tager
jag mig nu friheten gifva Första Kammaren; åtminstone ämnar jag för
mm del icke uppehålla mig med denna obetydlighet.

I afseende på formen för Utskottets ifrågavarande framställningar
beklagar jag att Utskottet icke iakttagit grundlagens mening, som synes
mig tydlig deruti, att anmärkningar emot Konungens Rådgifvare icke
ma göias i andra fall, än dä de af dem tillstyrkta regeringsbeslut visa
eu allmän tendens, som i större eller mindre grad kan gifva anledning
tiil klander; och jag hoppas, att ett rigtigare. förfarande i afseende på
formen för dylika anmärkningar kommer att af blifvande Konstitutionsutskott
iakttagas.

Vid alla riksdagar från början af 1830-talet tiil år 1859 bär Kons
111 u t lön $ - U t s k o 11 e t ej framkommit med anmärkningar, utan att åtminstone
åberopa till stöd derför 107 § Regerings-formen, Vid 1859 års
i iksdag algal dock Konstitutions-Utskottet, liksom vid donna, ett dechargebetänkande
med fyra anmärkningspunkter, utan att 107 § åberopades.
Detta memorial åtföljdes likväl af en reservation, deri tvä Utskottets
da varande ledamöter, som nu tillhöra denna Kammare, jemväl instämde.
och hvaruti de tillkännagåfvo sig hysa den mening, att," med afseende ä
de i rams tall da anmärkningspunkternas obetydlighet. Utskottet endast

o)S ^''ksdagen anmäla det någon anledning till anmärkning enligt
107 § icke fö re flin nits — ett förfarande som äfven vid denna riksdag
tyckes hafva varit det värdigaste och mest grundlagsenliga. För min
del anser jag åtminstone, att nämnda grundlagsparagraf bör anlitas endast
i vigtiga fall, och att anmärkningar af (lön beskaffenhet som de af
utskottet i förevarande Betänkande anmälda aldraminst bort ifrågakomma
i eu tidpunkt som den närvarande, då i Stats-Rådet sitta män.
som bära hedern af eller ansvaret för att statsskeppet blifvit lönit ut
pa ett. nytt och okändt farvatten.- Det synes som borde de e^a anspråk
på att, under omsorgerna för iärtens länkande i den rätta kosan, fä vara
! ro. iör clylika små attacker som dem, hvilka Utskottets Betänkande
innefattar; likasom jag ä andra sidan anser dessa mäns pligt vara att
icke af den lilla motvind, som derigenom kan anses uppväckt låta si»
lönn as att lemna sin plats vid rodret.

Herr Rydin: Under denna debatt hafva åtskilliga anmärkningar
Wiivit rigtade emot Konstitutions-Otskotfets förfarande och dess rättighet
att, på sätt som skeft, angående Konungens Rådgifvare^ rådslag

430

Den 21 Mars, f. ro.

framställa tillkännagifvanden hos Riksdagen. Såsom reservant mot den
form Konstitutions-Utskottet valt kunde jag i mitt yttrande helt och
hållet förbigå anmärkningarne härom.

Men dä de ogillande anmärkningarne framstå såsom ett uttryck af
en uppfattning, som afser inskränkning af Konstitutions-Utskottets behörighetsområde
längre än grundlagen bjuder, anser ''jag mig ej böra
lemna dessa anmärkningar i detta hänseende obesvarade. Härvid anser

mig först böra fästa uppmärksamheten på de förhållanden, som kunna
anses hafva föraniedt lagstiftarn» att, på sätt skett, genom 106 oc h 107
§§ bestämma om Riksdagens kontrollerande myndighet i förhållande till
Stats-Rädet.

Jern för man dessa §§ med 105 §. finnas de innefatta en rättighet
för Representationen att granska regeringsåtgärder på ett sätt, som saknar
motsvarighet i andra länder och grundar sig på särskilda, för värt
land egendomliga historiska förhållanden. I andra länder med representativ
författning äro, såsom vi hafva oss bekant. Stats-Rädet ansvarigt
för Regeringens förande, för styrelsesystemet. Några Statsrådsprotokoll
föreläggas ej Representationen, finnas knappt. Behöfver man
upplysningar utöfver hvad pressen meddelat, använder man interpellation.
Något motsvarande Regerings-foränen § 107 finnes ej stadgadt.
Man använder antingen eu formlig anklagelse, som upptages till pröfning
och afser något eller några allmänt kända fall, eller ock sä kallade
misstroendevota vid afgöran

regeringsåtgärderna. Enligt vår o

der är det Konungen allena, som eget'' styra riket och hans Statsråd
äro ansvarige endast för de råd de gifva, innan Konungen fattar sina
beslut, samt lorpligtade att genom kontrasignationsvägran förekomma ett
mot Regerings-formen stridande regeringsbeslut.

Det åliggande, som tillkommer Konstitutions-Utskottet i förhållande
till Stats-Rädet. faller derföre hufvudsakligen under den klass af statsrättsliga
bestämmelser, som röra Riksdagens kontrollerande myndighet.
Denna myndighet, hvars excesser vållat Frihetstidens ständervälde,
men hvars förlamande möjliggjorde Gustaf Hirs envälde, sökte man vid
vårt nya statsskicks införande ordna och stärka, men på samma gång
beröfva dess skadegörande förmåga. I sådant syfte upptogs i grundlagen
bestämmelsen om Representationens rätt att utse Statsrevisorer,
som på bestämda periodiskt återkommande tider granska Statsverkets
tillstånd och utgifter, om Justitieombudsman, hvilken har att ä folkets
vägnar beifra embetsfel. Sålunda återupplifvades Riksens Ständers under
Frihetstiden ntöfvade rätt att genom Utskott granska regeringsprotokollen,
och i Tryckfrihefs-förordningen förnyades det i 1766
års Tryckfrihet,s-förordning intagna stadgande, att alla offentliga handlingar
och protokoll, utom vissa i samma grundlag uppräknade, skola
vara för allmänheten tillgängliga. Man ville bereda folket ett fullständigt
ljus öfver deras offentliga angelägenheter och för fullständig kontroll
öppna al! offentlig verksamhet. Med en sådan uppfattning af folkets
rättigheter var det derför öfverensstämmande, att man i 106 och
107 §§ Re gerings-formen inrymde åt Konstitutions-Utskottet den deri
uppgifna granskningsrätt för att dymedelst åt Riksdagen gifva den väg -

Hos oss finnes icke någon

i

ansvarighet för ötats-Käden för sjeilva

Den 21 Mars, I''. in.

431

ledning och det ljus. som vore förenlig med Statens säkerhet å ena och
folkets rättigheter å andra sidan.

På samma gång man ansåg offentlighet och fullständig granskning
af hvad inom styrelsen sig tilldrager vara ett vilkor för statsskickets
utveckling, ville man på alla möjliga sätt förekomma de vådor, som
Frihetstiden medfört, då granskningen förbands med rätt att vidtaga åtgärder,
som ingrepo i styrelsens verksamhet. Derföre förbjöds i 1810
års Riksdags-ordning g 68 Revisorer^ att vid Statsverkets granskning
meddela föreskrifter eller besluta förändringar. Likaså beröfvades Ständerna
rätt att besluta åtal af Konungens embetsman. Riksdagen får ej
en gång låta under öfverläggning förekomma embetsmyndigheters eller
domstolars beslut (Regerings-formen § 90). Justitie-ombudsmannen
handlar sjelfständigt under åklagareansvar i detta afseende i Ständernas
ställe. Af samma orsak blef, på samma gäng Konstitutionsutskottet
fick rätt att å Riksdagens vägnar granska, statsrådsprotokollen,
dettas. sä väl som Ständernas rätt att vidtaga åtgärder på det
nogaste bestämdt. Konstitutions-XJtskottets befogenhet bestämdes så, att
Konstitutions-Utskottet först hade att pröfva anmärkningsvärda regeringsärenden.
med hänsyn til! deras öfverensstämmelse med lag. Om Utskottet
skulle finna eu regeringsåtgärd stridande mot lag, eger det endast
vidtaga en åtgärd, nemligen besluta åtal. Finnes en regeringsåtgärd
vara fullt lagenlig, men anmärkningsvärd i annat hänseende, eger
Utskottet anmäla förhållandet bos Riksdagen, som, i fall Konstitutions-Utskottet
anmärkt, att Rädgifvarne dervid förhållit sig på sätt Regerings-formen
107 § omförmäler, d. v. s. uraktlåtit att i rådslag iakttaga rikets sannskyldiga
nytta, eller om föredraganden brustit i oväld, nit och skicklighet,
men endast i det fall, att Konstitutions-Utskottet har gjort en sådan anmärkning,
har att, der det finner rikets väl sådant kräfva, i skrifvelse till
Kong!. Maj:t begära Statsråds entledigande. Af hvad sålunda är stadgadt
och hvad som måste förutsättas vara grundlagens mening, synes
följa, att om vid granskningen af statsrådsprotokollen, Utskottet finner
någon regeringsåtgärd vara stridande mot grundlag eller allmän lag.
Utskottet ej har annan utväg än att på grund af 106 § besluta åtal
emot de Konungens Rådgifvare, som tillstyrkt eller underlåtit att afstyrka
den lagstridiga åtgärden. Konstitutions-Utskottet eger icke för Riksdagen
anmäla anmärkningar rörande rätts- eller lagtolkningsfrägors bedömande,
och detta, helt naturligt, tv grundlagstiftarne ville just förekomma
hvad under Frihetstiden varit allt för ofta vanligt, eller att Ständerna
företogo sig att sjelfve eller genom särskildt utsedde kommissioner ingå
i pröfning af dylika rättstvister och deröfver döma i sista hand, hvartill
kommer att 107 § 2 mom. uttryckligen förbjuder att låta till Riksdagens
öfverläggningar komma eller dervid nämna Konungens beslut uti mål, som
röra enskilda personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter.
Allt som rör enskildes rätt. eller med andra ord lagtillämpning
i ett särskildt fall. bör således endast kunna i enlighet med 106 § Regerings-formen
behandlas. Anser Utskottet ej skäl dertill, må Utskottet
derom tiga. Ty under inga vilkor får frågan om, huruvida ett förfarande
i Stats-Rädet varit stridande eller öfverensstämmande med lag.
hänskjuta» under de debatterande meningarne i Kamrarne.

Att flen för Statsråden gällande ansvarighetslagen § 6. pa sätt en
ärad talare yttrat, skulle kunna tolkas sä, att man med hemtadt stöd af
107 § Regerings-formen .skulle kunna ät Riksdagens pröfning öfverlemna
frågor af nyssnämnda beskaffenhet, är en mening, som, utom det
att den står i uppenbar strid med våra konstitutionela grundsatser, särskild!
uttalade i Regerings-formen § 90 och § 103, vederlägges af hvad
som innehälles i 8 § i ansvarighetslagen. Jemför man denna § med
6 § i samma lag och 106 § Regerings-fonnen, är det lätt att finna en
tolkning, som ställer dessa stadgande!! i full inbördes öfverensstämmelse,
och visa huru de ömsesidigt supplera hvarandra. Konstitutions-Utskottet
beslutar enligt 106 § åtal, sä snart det finner att någon Rådgifvare
brutit emot eller uraktlåtit afstyrka hvad sork strider emot grundlag
eller allmän lag, utan afseende derpå, om det lagbud, som blifvit öfverträda
tillhör de grundlagsstadganden, som särskild^ uppräknats i ansvarighetslagens
5 första paragrafer eller icke. Riksrätten handlägger målet
och afgör huruvida de åtalade gjort sig skyldige till den angifna lagöfverträdelsen
eller icke och ålägger de i ansvarighetslagen stadgade
straff, hvarvid enligt § 8 i denna lag eu Statsräds-ledamot, nemligen
kontrasignanten alltid komme att stånda ansvar, det må nu vara hvilken §
i Regerings-formen som helst, som genom hans uraktlåtenhet att vägra kontrasignation.
blifvit öfvertri.dd. De öfrige Statsråds-medlemmarne förklaras
af Riksrätten öfvertygade att hafva uraktlåtit afstyrka ett lagstridigt
beslut, men ådöma» ej något särskildt straff derför, om icke någon
af de särskildt uppräknade paragraferna blifvit öfverträdd, utan må det,
på sätt § 6 ansvarighetslagen säger, ankomma på Riksdagen att gorå
sådan anmälan, hvartill § 107 berättigar. Genom eu sådan tolkning
som den nu angifna blir ä ena sidan föreskriften i Regerings-formen §
107 mom. 2 och de grundsatser, som innehållas i 90 § och i04 § Regeringsformen,
upprätthållna. medan å andra sidan billighetens fordran och det
allmänna bästa tillgodoses, på samma gäng ansvarighetslagens anda och
mening göras gällande. Det vore nemligen obilligt och skadligt, om
öfrige Stats-Räd och deribland eu skicklig Krigsminister skalle afskeda»,
derföre att de, okunnige om i. ex. presterliga befordringslagarna, uraktlåtit
att afstyrka eu utnämning till ett konsistoriel! pastorat, om eu
Ecklesiastik-minister kunde vilja tillstyrka något sådant. Ansvarighetslagen
har för sådan händelse aflyfta t från Riksrätten rätt att straffa, och
i dess ställe öfveriåtit åt Riksdagen, att, sedan vid laga domstol utredning
skett, afgöra huruvida någon åtgärd bör vidtagas eller icke.

Detta i afseende på 106 §.

Om nu Utskottet, efter granskningen af statsrådsprotokollen, finner
ingen anledning att tillämpa 106 §, sä är dermed klart, a.t< Utskottet
icke ansett någon Rådgifvare hafva gjort sig skyldig till något förbiseende
af hvad lag bjuder, och någon fråga derom kan ej i sådant
fall åt Riksdagens pröfning lemna». Det återstår då för Utskottet att
för Riksdagen anmäla resultatet af sin granskning. Detta resultat kan
vara, att Utskottet antingen anmärker, att Statsråden uti sina rådslag
om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller också tillkännagifver vissa ärenden såsom ur principal synpunkt
värda uppmärksamhet, eller ock anmäler, att anledning till tillkännagifvande -

Den 21 Marg, f. m.

433

vande af ena eller andra slaget saknats. Man liar visserligen bestridt
Utskottets rätt att gorå anmälanden af regeringsärenden, som. utan att
innebära anmärkning af beskaffenhet, som Regerings-formen § 107
omtörmäler. böra fästa Riksdagens uppmärksamhet för deras prineipiela
betydelse. Någon sådan rätt för Utskottet, säger man, omtalas icke i §
106 eller §107. Häremot kan invändas, att, om i grundlagens bokstaflig3
föreskrift skulle sökas skäl för hvarje Riksdagens rätt, skulle både
interpellation och petition utom den ekonomiska lagstiftningens område
vara otillåtna, hör Konstitutions-Utskottefs rätt att meddela resultatet
al sin granskning, äfven om det ej leder till bestämd anmärkning, talar
sakens .egen natur. Utskottet bör meddela Riksdagen resultaten af sin
granskning, sådana de blifva. Första gängen Konstitutions-Utskottet
efter det nya statsskickets införande afgaf Memorial öfver sin granskning
af Statsråds-protokollen vid 1815 års riksdag, saknades anmärkningar,
Statsrådens embetsverksainhet berömdes, men med tillfogande
al ett par meddelanden af genom praxis stadgade förhållanden, som
bonde rättas. Värt statsskicks utveckling har ej sä litet varit beroende
af Konstitutions-Utskottets anmärknings-memorial, ej mindre i de
punkter, som innehållit bestämda anmärkningar, än i dem. som blott
afsett principfrågor. Fn mängd tankefrön i olika rigtningar kunna sålunda
. utströs och framkalla frukter, sä väl hos Regering som Representation.
Man har sagt, att de anmälda förhållandena vittna om småsinthet,
en beskyllning, som kommit hvarje Kon-titutions-Utskotts anmärknings-memorial
till de!, som innehållit anmärkningar. Att antnärkningarne
äro detaljartade ligger i sakens natur, dä Utskottet har det
åliggande att granska regeringsåtgärderna i detalj. Men i små saker
kunna ligga vigtiga principer involverade, hvar Konstitutions-Utskottet
finner eu sak. stor eller liten, som i sig innefattar en princip, sä kan
Utskottet anse sig befogadt att sådant anmäla. Jag tror således icke
att Utskottets Öfverskridit sina befogenhetsgränser, om det hos Riksdagen
gör dylika anmälanden, ty oneklig^ är att man icke på annan väg
kan bringa till Riksdagens kännedom, hviska principer af Regeringen
följas vid behandlingen af de och de frågor eller ärenden. På samma
gång jag sålunda ansett mig böra häfda Utskottets rätt att göra anmälanden.
vill jag åberopa, hvad jag i min reservation anfört, nemligen
att Utskottet bort tydligen uttala, huruvida anmälan inbegriper anmärkning,
eller blott en anmälan om ett ur principiel synpunkt uppmärksamhet
värdt förhållande och icke såsom nu skall undvika att bestämma
anmälans beskaffenhet. Det är ur den nyss angifna sistnämnda
synpunkten, som jag i min reservation förklarat mig gilla hvad Utskottet
i momenten 2 och 4 uttalat.

Hvad 4:de punkten beträffar, ansåg jag för min del, att, dä Regeringen
tog i öfvervägande frågan om rang och värdighet mellan rikets
embetsman, det varit skäl att ställa denna sak på sin lätta ståndpunkt.
Käng bör ej gifvas betydelse inom det offentliga området, annat
än så vidt som det uttrycker förhållandet mellan (ifver- och underordnade
tjenstemän.

Hvad vidkommer andra punkten, har jag ansett mig böra biträda
hvad Utskottet uttalat, ehuru jag ingalunda vill deraf taga mig anled Riksd.

Prof. 1868. 1 Afd. 2 Band. 28

434

Den 21 Mars, f. m.

ning att framställa anmärkning emot vederbörande föredragande. Den
fråga, som denna punkt berör, förtjenar största uppmärksamhet. Betar
föi'' värt försvars väsende af största vigt, att dithörande ärenden varda i
rätt ordning behandlade och enhet i formerna bevaras, Hvad Konungen
i kommandoväg beslutar i frågor rörande krigsadrninistrationen
bör dessförinnan till sina grunder, den genereila bestämmelsen,
hafva varit föremål för utredning i Stats-Rädet af samme person, som
i kommandomål eger expediera Konungens beslut. Till kommandoinälens
natur hör, att de afse föreskrifter inom de gränser, som i regerings
väg med hänsyn till förvaltningen i dess helhet blifvit uppdragna.
Detta är ock öfverensstämmande med Regeringsformen § 15. Eu
högt aktad talare har bestridt dessa måls egenskap att uteslutande afse
rena verkställighetsätgärder. Nyssnämnda §:s lydelse, eller att de äro
sådana Konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsrnagten
till lands och sjös omedelbarligen ombesörjer, häntyder just på förut gillra
administrativa bestämmelser, hvarigenom de blifva verkstäilighetsåtgärder
i öfverensstämmelse med hvad redan förut i Stats-Rädet blifvit beslutadt.
Hvad derefter i samma § an föres om tillkallande af Krigs-räd,
för det fall att ett företag synes grundadt »på ovissa eller otillräckliga
medel”, synes jemväl häntyda på samma förhållande, nemligen att för
de åtgärder Konungen i sin nämnda egenskap af högste befälhafvare
kan vilja anbefalla, medel finnas förut genom regeringsbeslut anvisade.
Att kommandoföredragningen kan sträckas utöfver dess befogenhet, och
den i denna punkt framställda frågan således förtjena uppmärksamhet,
bevisas deraf att i denna föredragning inblandats ärenden af internationel
beskaffenhet. Exempel finnes derpå, att Konungen i kommandoväg anbefallt
åtgärders vidtagande, dertill utgifterna sedermera bestridts af medel
anvisade ä Tredje Hufvudtiteln.

Vidare är att märka, att föredraganden, såsom sådan, i Stats-Rädet
har en annan slags ansvarighet än Departements-chefen i kommandomål,
ty i förra fallet eger han vägra kontrasignation, men icke sä i det
sednare, der han blott får reservera sig. Genom en sådan reservation
i kommandoväg har föredraganden fritagit sig frän allt ansvar för regeringsbeslutet,
hvaremot han, dä beslutet fattats i Stats-Rädet, icke är
fredad frän ansvarigheten med mindre än att han, jemte reservation,
tillika vägrar kontrasignation, och sålunda förekommer beslutets verkställande.

Jag öfvergär nu till att redogöra, hvarför jag icke kunnat instämma
med JGonstiiutions-Utskottet i hvad det yttrar beträffande 3:dje
punkten. Åberopande min reservation, för jag tillägga, att denna punkt
ej angår eu principfråga utan ett enskild! mål och dess formela behandling
inför Konungen i Stats-Rädet, ett mål, hvilket Utskottet ej
egt inför Riksdagen i denna form eller från den af Utskottet intagna ståndpunkt
anmäla. Utskottet har nemligen ansett ärendet icke vara lagenligt
behandladt. Det säger, att föreskrifterna i 9:de § Regeringsformen icke skulle
blifvit vederbörligen iakttagna. Enligt hvad, jag förut utvecklat, hade
Utskottet, enligt denna sin uppfattning, bort tillämpa 106:te § och förordna
åtal emot den Konungens rådgifvare, som föredragit ärendet. Men dä
Utskottet icke tilltrott sig eller velat göra bruk af denna sin rättighet,
synes det som om Utskottet sjelf varit ovisst, huruvida det anmärkta

435

Den 21 Mars, f. m.

förfarandet stått i strid med grundlag eller allmän lag. Med en sådan
ovisshet i uppfattningen af frågans beskaffenhet, borde Utskottet, helst
denna punkt innebär ett bedömande af regeringsärenden rörande enskilda
personers eller korporationers rätt, iakttagit största varsamhet i det formela
lörfarandet; således antingen ej framdraga denna punkt, om Utskottet ansett
radgifvarens förfarande lagenligt, eller, om Utskottet ansett förfarandet
af föredraganden hafva stått i strid mot Regeringsformens § 9 eller det

lagbud af allmän lags natur, som innehålles i Stockholms städs kommunallag
§ 49, beslutat användningen af Regeringsformens § 106, hvarigenom
lagtillämpningsfrågan kunnat fullständigt utredas, i stället för
att, såsom nu är fallet, göras till föremål för olika politiska meningar
i Kamrarne.

Men, om jag. bortseende^från anmärkningens formela obehörighet,
betraktar <len till sitt innehåll, kan jag ej gilla densamma. Om man
tagel i betraktande de olika sätten för detta besvärsmåls afgörande
bos Kong]. Maj:t, har man att välja mellan tre olika förslag till beslut:
nemligen: antingen ett godkännande af stadsfullmägtiges åsigt, eller ett
fastställande åt Ölver-stathållare-embetets utslag, eller ock, såsom kontrasignanten
tillstyrkt, återförvisning, för att, med hänsyn till de stridiga
meningarne och det obestämda i hvad som kunde anses för pluralitetens
mening, få saken till sina följder i hela dess fullständighet
skärskådad, diskuterad och afgjord,

„ Nu frågas, om skäl icke för denna sista mening förefunnits. Vid
Iragans bedömande måste tagas i betraktande först beskaffenheten af
den lag, som skulle tillämpas. Den var eu administrativ, eller organisk
lag, hvilken, på sätt redan anmärkts af nästföregående talare, ej afser
att slita tvister enskilde emellan.

I denna fråga gällde det att tolka dess stadgande ej allenast från
den formela rättens stränga synpunkt, utan jemväl med hänsyn till hvad
allmänt val fordrade, en uppfattning, så mycket mera berättigad, som
för bibehållandet af Kong]. Maj:ts rätt att afgöra administrativt juridiciela
ärenden alltid åberopats nödvändigheten att fä sådana frågor
afbörda från den sednare synpunkten, lika mycket som frän den förra.
När så var fallet, är det icke att undra öfver att föredraganden besinnade
sig, innan han villo tillstyrka sjelfva tvistefrågans afgörande, utan,
när det rörde kommunens rätt och fördel, ville, med afseende ä den
skärpa meningsskiljaktighet som bland stadsfulimägtige yppat sig om
tolkningen af det åberopade stadgandet, lemna vederbörande tillfälle
att, om möjligt, sammanjemka de stridiga åsigterna och få, med begagnande
åt den kommunala sjelfbestämningsrätten, sjelfve afgöra hvad som
till sina följder borde anses för ändamålsenligast, i stället för att nu
Kongl. Maj:t skulle nödgas att genom den formela rättsfrågans afgörande
gifva ett beslut, som skulle få betydelse, af ett prejudikat, som i
sig invalverade en ny lagstiftningsakt, hvarigenom Kongl. Maj:t skulle
komma att, utan att hafva fatt tillfälle att betrakta frågan i hela dess
vidd, för framtiden bestämma sättet för tolkningen af den omtvistade
lagparagrafen. Förslaget till återförvisning inbegrep derföre ingenting
annat än hvad ofta förekommer vid vigtiga regeringsärendens afgörande,
nemligen att Kong]. Maj:t ej borde nödgas afgöra saken förrän frågan
blifvit ytterligare genomarbetad och belyst af den myndighet eller
korporation, hvars rätt nu var i fråga. Man ville i detta fall

436

Den 31 Mars, f. m.

söka erhålla nya upplysningar och ett nytt utlåtande i ämnet från dem
.soni vederborde, innan man ville sätta den omtvistade tolkningsfrågan
på sin juridiska spets.

Att föredraganden således skulle i förevarande fall gjort sig skyldig
till försummelse, derigenom att han ej i sammanhang med förslaget
till återförvisning sagt huru han för sin del ville tolka det omtvistade
stadgandet, kantig sä mycket mindre godkänna, som han ju genom
sitt yttrande till Statsräds-protokollet visat, att han ansåg nödvändig
en ytterligare utredning af ärendet, innan Kong!. Maj:t täcktes afgöra
det. Föredraganden hade dermed förklarat sig ännu icke hafva erhållit
den visshet om hvad som borde beslutas, som han ansåg nödvändig för
att afgifva en bestämd mening. Att stämpla detta såsom ett undvikande
att yttra en bestämd mening, vore detsamma som att yrka anmärkning
i hvarje ärende, der fråga om ytterligare upplysningar eller nytt
utlåtande ifrågakommer, för den händelf e att föredraganden, dä han yrkar
sådant, ej" varit beredd att afgifva ett alternativt förslag till beslut,
om Konungen ej bifaller förslaget om ärendets bättre utredning.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra anser jag att detta Betänkande
bör läggas till handlingarne utan något af Kammaren uttaladt
ogillande eller bifall.

Ett ogillande kunde hafva till påföljd, att Konstitutions-Utskottets
ledamöter borde för framtiden anse sig förhindrade, att i förekommande
fäll fästa Riksdagens uppmärksamhet på de grundsatser, som af Regeringen
bl H vit följda och kunna vara af vigt för vår konstitutionel
utveckling; så snart de ej vore anmärkningar af den svåra beskaffenhet,
som § 107 omförmäler. Ett gillande af Betänkandet blir, med hänsyn till
den form hvari detta afgifvits, ej heller önskvärd t. Man bör vara varsam
både i ena och andra hänseendet.

Under nu varande nya form af värt statsskick, dä i våra gamla
förmer nytt lif håller på att ingjutas, är det af vigt att ej genom något
bestämdt omdömes uttalande gifva föreskrifter, huru anmärkningar
af Utskottet skola på ena eller andra vägen framställas; utan blir den
rigtigaste vägen att med de grundlagsbestämmelser, som finnas, låta saken
för framtiden utveckla sig. Ej heller behöfves uttalandet för Utskottet
sjelf, jag hoppas att det icke af Kammaren betviflas, att Konstitutions-Utskottet,
med känsla af sin ställning och med öfvertygelse om
hvad det anser rikets väl kräfva, gjort sina anmälandet! sådana de i
Betänkandet förekomma.

Dä med afseende på det grannlaga i Utskottets granskningsförfarande
af vigt är att hvarje uttalande, som kan anses innebära föreskrifter
för framtiden, undvikes, och derjemte den säkraste vägen för att
vinna ett önskvärdt resultat i ifrågavarande afseende är,att låta hithörande
förhållanden in praxi utveckla sig, blir således min anhållan att
Betänkandet utan något uttalande af Kammaren lägges till handlingarne.

Herr Säve: Konstitutions-Utskottet inleder sitt anmärkningsrne inorial

med ett förord och går derefter till de 4 anmärkningspunkterna.
Förordet låter litet mystiskt, och säger ej klart hvad som åsyftas. Ty
Utskottet förklarar väl. att det ej funnit anledning att mot någon Stats -

Den 21 Mars, f. m.

437

rådsledamot tillämpa 106 § Regeringsformen. Men det tiger helt och
hållet om någon tillämpning af 107 .§ här kan komma i fråga. Sannolikt
har detta ej heller varit Utskottets mening. Men hvarför utsäger
Utskottet dä ej också detta? Sker det af grannlagenhetskänsla eller för
att ej gä Riksdagens omdöme i förväg? Men dä hade Utskottet ej heller
behöft antyda, att ingen anledning förekommit att tillämpa 106 §
Regeringsformen. Ty här är det Utskottet allena, som ställer under tilltal
genom Justitie-ombudsmannen inför Riksrätten, och Representationen
behof ver ej först blifva hörd. Emellertid har Utskottet funnit några
rådgifvareätgärden vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen anmälas,
utan att tillkännagifva sin särskilda mening eller åsigt huru saken vidare
bör behandlas. Detta är ett. sätt att anmärka, som ej saknar exempel
hos föregående Konstitutions-Utskott, men som en talare här ansett
mindre konstitutionel!. Jag är dock ej af denna mening. Ty jag tror
att rådgifvareätgärden kunna finnas, som ur principal synpunkt böra öfverlemna*
till Riksdagens bedömande, utan att derföre leda till någon
beifran efter 107 § Regeringsformen. Och ett stöd härför tror jag mig
finna i Riksdags-ordningens 38 g. der det talas om att »Konstitutionsutskottet
har att anmäla de anmärkningar, hvartill granskningen af
Stats-Rädcts protokoll föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning
af de va anmärkningar erforderliga åtgärd». Här ställes således anmälan
af gjorda anmärkningar alternativt, mot vidtagande af åtgärder: och
en sådan åtgärd af allvarsammaste slag vore det visserligen, om Utskottet
skulle anklaga någon (Statsrädsledamot. att icke hafva iakttagit
rikets sannskyldiga nytta, eller att icke med oväld, nit, skicklighet och
drift hafva sitt förtroendeembete utöfvat. Men Konstitutions-Utskottet.
har ej anklagat någon Statsrädsledainot för hvarken det ena eller andra,
och sålunda synes det mig. som skulle vi i detta ransakningsmäl
kunna, lägga hela frågan om 107 § ad acta. Detta i förbigående,'' och
jag anhåller att nu fä yttra mig om en eller annan af de gjorda änne
ärknin garn e.

I första punkten anmärkes, att Regeringen meddelat tillåtelse för
åtskilliga embetsman, som blifvit ledamöter af Riksdagens Första eller
Andra Kammare, att under tiden uppbära sina löner oafkortade. och
af allmänna medel anvisat anslag till deras vikariers aflöning. Jag vill
ej neka. att häri visat sig eu viss godtycklighet och principlöshet, bestående
deri, att den ene embetsinannen, som varit riksdagsman, erhållit
anslag för sin vikaries aflöning, den andre icke. och att Kamrarnes
ledamöter tagits om hvarandra, oaktadt den störa skilnaden. att den ena
Kammarens ledamöter åtnjuta arfvode under riksdagen, den andras icke.

Riksdags-ordningens 12 § säger väl, att riksdagsman i Första Kammaren
för denna befattning ej eger att uppbära något arfvode, men den
säger ej, att han derför skall plikta med eu del af sin lön och sålunda
göra en dubbel förlust, dels genom det kostsamma uppehället i hufvudstaden
och dels genom aflöning af en vikarie hemma. Detta afdrag kan
också hafva till följd, att, om hans lön ej uppgår till öfver 4,000 R:dr
och han vid taxeringen uppgifver hvad vikarien kostat under riksdagen.
h vil ket han är fullt, berättigad att afdraga, sä är han inkompetent
att vidare vara riksdagsman i Första Kammaren enligt 9 § Riksdags -

438

Den 21 Mars, f. m.

ordningen. Om ock någon Kammares ledamöter haft skäl att begära
ersättning af Staten för vikariernes aflöning under riksdagstiden, så är
det Första Kammarens ledamöter. Likväl tror jag att hittills desse allraminst
gjort derpå anspråk.

Annorlunda är förhållandet med Andra Kammarens ledamöter. De
hafva ett arfvode så hederligt, att det väl kan räcka till för både riksdagskostnaden
och för vikarien hemma. Ja mänga göra derpå till och
med en besparing för framtiden. Man kan derföre undra, hvarför just
dessa företrädesvis både begärt ocli erhållit anslag för sina tjenstevikariers
aflöning. Jag vill visst ej anklaga Konungens rådgifvare för hvad
som skett, när derför kan finnas stöd i gammal praxis, såsom när Kong!,
Maj:t låtit nedsätta eu komité o. s. v. Men någonting bestämdt bör
häruti genom lag stadgas, så att icke de vikariatsarfvoden, som Regeringen
tillägger vissa embetsman, må anses såsom nädebevis eller gunstbevisningar,
genom Indika man betackar de nyss afträdda och söker flasig
vinna de äter sammanträdande riksdagsmännen. Emellertid anser jag
denna anmärkning ej vara af beskaffenhet att kunna leda till någon laglig
påföljd. Jag hörer icke till de förtjuste, som finna allt förträffligt. Men
än mindre hörer jag till de missbelåtne. Jag är tacksam för det goda.
som skett genom vår Regering, och framför allt vill jag att rättvisa
sker åt alla.

Hvad anmärkningen i andra punkten vidkommer, så finner jag visserligen
dermed uttalad en princip, hvars giltighet i allmänhet jag icke
vill bestrida. Ty när 65 § Regeringsformen ställer användningen af
samtlige ordinarie och extra ordinarie statsmedlen under Stats-Rådets ansvar
och kontroll, så synes hvarje anslagsfråga äfven böra föredragas
inför hela Stats-Rådet. Likväl är det svårt att inse, huru detta står
tillsammans med Konungens regeringsmagt i kommandomål, hvilka afgöras
af Konungen i närvaro ensamt af någon af krigsdepartementens
chefer, enligt 15 § Regeringsformen. Ty kan Konungen ej använda
ens en ringare summa, här 1,534 R:dr, för utförandet af sitt beslut,
så står beslutet alldeles overksamt, om ej Stats-Rådet dertill beviljar
medlen. 65 §:ns mening kan således ej vara, att lägga hinder i vägen
för expedierande af sådane regeringsbeslut i kommandoväg, som blott
fordra obetydligare summor. I hvarje fall är ju en Konungens rådgifvare
i kommandomål närvarande, som är vid ansvar skyldig att yttra,
om företaget är »af vådlig beskaffenhet eller grundadt på ovissa eller
otillräckliga medel att det utföra». Men intetdera var här fallet, då
beslutet gällde endast att skicka tvänne officerare till Petersburg för
att bivista der skeende vapenöfningar, samt att förordna om reseersättning
af omkring 500 R:dr banko åt hvardera. Det är ej godt att vara
Konung, om man ej har magt till så mycket. Vida större summor anslå
Riksdagarne och de äro ej underkastade någon kontroll. Jag anser
derföre anmärkningsanledningen för obetydlig och att frågan derom bör
förfalla.

I utförandet af tredje anmärkningspunkten synes Konstitutions-Utskottet
hafva velat nedlägga hela styrkan af sin bevisningskonst. Men det
må ursäktas mig, om jag icke finner bevisningen nog klar och bindande.
Utskottet åberopar 9 § Regeringsformen, som stadgar att »Ståts-Rådets när -

Den 21 Mars, f. m.

439

varande ledamöter böra under ansvarighet för rådslagen till den påföljd,
hvarom i 106 och 107 ,§§ stadgas, ovilkorligen till protokollet sina meningar
yttra och förklara». Sådant hade verkligen skett, i det tvenne ledamöter
förklarade sig instämma i föredragande Statsrådets motiverade tillstyrkan
af frågans återförvisning till stadsfulhnägtige, som sålunda skulle
få tillfälle att sammanjemka sina meningar, såsom ock i andra mål ganska
ofta sker, dä nödig öfverläggning och utredning i lägre instans saknas.
Utskottet synes hafva velat, att föredragande Departements-chefen
skulle hafva afkiippt knuten, genom att i underdånighet tillstyrka ett
positivt afgörande i hufvudsaken. Men det var just detta föredraganden
ville undvika, och jag kan ej finna annat än att han derför anfört
tillräckliga skäl. Dessa, skäl stå upptagna i protokollet: således har
lian icke undanhållit sin mening, sä mycket det för denna preliminärätgärd
var nödigt. Att yttra sig i hufvudsaken, då man just ville, att
parterna i godo skulle fä öfverenskomma, hade åtminstone för detta ändamål
varit för tidigt.

De öfrigc Statsråden, som instämde med Hans Excellens Friherre
de Geni-, gäfvo ännu klarare tillkänna sin mening, i det de förklarade
stadsfullmägtigcs sednare beslut rigtigt, att för anslags beviljande erfordrades
bifall af tvä tredjedelar af dem, som i omröstningen deltagit, enligt
23 § af kommunallagen för Stockholms stad, i följd hvaraf de i
underdånighet tillstyrkte upphäfvande af Öfverståthäliare-embetets beslut.
Kan man tydligare uttrycka sig? Och äfven detta skedde till
protokollet. Men Utskottet synes fordra, att i synnerhet föredraganden,
och de som med honom instämde, skulle gifvit sin mening tillkänna i
hufvudsaken, och att detta allena varit eif. verkligt råd. Jag känner
icke, huru det tillgår vid Stats-Rädets öfverläggningar, men tror, att. om
en del rådgifvare tillstyrkt en preliminäråtgärd, den andra delen ett afgörande
beslut i hufvudsaken, sä hafva begge förklarat sin mening och
i underdånighet afgifvit. sitt råd. Konungen förbehållet att allena besluta.
I detta förfarande ser jag ingenting inkonstitutionelt eller vådligt.
Denna anmärkningsanledning tillerkänner jag derföre på långt när
icke den vigt, som Utskottet synts göra, och tror att vida anmärkningsvärdare
förhållanden kunnat anmärkas än de här anförda. Jag anser
derföre äfven denna tredje anmärkningspunkt böra förfalla.

I afseende på den sista och fjerde anmärkningen kan jag vara så
mycket kortare. Hela denna tvist om rangen ibland Stats-Rådets redan
afträdda och ännu närvarande ledamöter synes mig nemligen vara af den
beskaffenhet, att ej länge böra uppehålla Representationens medlemmar.
Visserligen låter det något besynnerligt, om eu Landshöfding eller Biskop,
som varit Statsråd, fortfarande väljer den sednare benämningen.
Men för min del unnar jag gerna såväl dessa som andra Kong!. Maj:ts
f. d. rådgifvare detta minne af deras föregående ställning och tjen.ster
åt fäderneslandet och styrelsen.

På grund af hvad jag sålunda anfört i afseende på alla de här
anmärkta punkterna anser jag derföre att hela detta Betänkande utan
skada kan läggas till handlingarne.

Den vidare öfveriäggningen angående Konstitutions-Utskottets fö -

440 Den 21 Mars, f. m.

revarande Memorial hlef härefter uppskjuten till sammanträdet å eftermiddagen.

Herr Meijer: Jag fär hos Kammaren anhålla om ledighet från
riksdagsgöromälen till den 6 nästinstundande April.

Denna anhållan bifölls.

Grefve Eh rensvärd: Hos Kammaren får jag anhålla om tio da gars

ledighet frän riksdagsgöromälen, räknadt frän morgondagen.

Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Friherre Stjernblad: Herr Grefve och Talman! Jag anhåller
hos Kammaren om fjorton dagars ledighet frän riksdagen, räknadt från
den 23 dennes.

Bifölls.

Upplästes ett memorial af Herr Tornerhjelm, hvilket lydde sålunda
:

Hos Kammaren får jag, med anledning af enskilda vigtiga angelägenheter,
härmed vördsamt anhålla om ledighet ifrån riksdagsgöromälen
under loppet af tre veckor, räknadt ifrån den 23 dennes.

Denna begäran bifölls.

Anmäldes och bordlädes:

Banko-Utskottets nedannämnda Utlåtanden och Memorial, nemligen: N:o

9, i anledning af Häradshöfdingen C. F. Jacobssons ansökning
om eftergift af återstående oguldna beloppet å åtskilliga från Lönekontoret
i Göteborg utgifna län, derför han, såsom ansvarig inlemnare af
länehandlingarnes rigtighet, slädnät i betalningsskyldighet;

N:o 10, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut öfver BankoUtskottets
memorial N:o 2, om verkställd granskning af Riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning;

N:o 11, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut öfver BankoUtskottets
förslag rörande 1866 års bankovinst; äfvensom

Andra Kammarens protokollsutdrag N:o 179, med delgifvande af
Kammarens beslut öfver dess tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 32,

Den 21 Mars, e. m.

441

i anledning af Herr Matts Pehrssons motion N:o 332, att nu gällande
förordningar om skeppsmätning icke mä tillämpas rörande fartyg,
som äro uppmätta före den 1 Juli 1866.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. m.

In fidem

O. Brakel.

lördagen den 21 Mars 1868.

Kammaren sammanträdde kl. 6 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för sammanträdet ä f. m. samt protokollet
för den 10 dennes f. in.

Fortsattes föredragningen af Konstitutions-Utskottets Memorial N:o
1, angående fullbordad granskning af de i Stats-Rädct förda protokoll.

Herr Landgren: Under diskussionen bär man behandlat Konstitutions-Utskottets
ifrågavarande Memorial från två olika synpunkter, i
det att man först yttrat sig angående det allmänna i frågan och sedermera
öfvergått till de särskilda punkterna i Memorialet. Jag skall iakttaga
samma ordning. Här har med mycket eftertryck uttalats den åsigt,
att Utskottet icke finge framställa någon anmärkning, derest den icke
stode i sammanhang med en bestämd anklagelse mot några af StatsRädets
ledamöter. Denna juridiska åsigt af saken har dock icke blifva
vid föregående riksdagar allmänt accepterad; och jag är öfvertygad,
att, derest icke Kammaren enhälligare och bestämdare än som hittills
skett såsom sin uttalar denna åsigt i frågan, skall vid hvarje riksdag
förnyas, hvad Konstitutions-Utskottet vid denna riksdagen åtgjort. För
min del kan jag icke neka, att jag omfattar den åsigt, som majoriteten
inom Utskottet förordat, nemligen att man kan framställa anmärkningar
mot en eller annan ledamot af Stats-Rädet, utan att derpå vilja grunda
någon bestämd anklagelse, samt att man genom framställande af dessa
anmärkningar må ega rätt att uttala grundsatser och principer, som man
anser böra i helgd hällas. Det vore väl ett underbart förhållande, om

442

Den 21 Mars, e. m.

man icke bland den ofantliga mängd ärenden, en Departements-chef har
att behandla, skulle finna en eller annan åtgärd anmärkningsvärd eller
origtig; men derföre att man derom gör anmälan, följer väl icke hvarken
att man vill att Departements-chefen skall frän sitt embete afsätta»
eller att man vill hvad man kallar pricka honom. Jag kan icke godkänna
detta bemödande att spara missnöje och ovilja mot Statsråden
i hvarje uttryck af olika uppfattning af det sätt hvarpå ärendena böra
behandlas. Sä beskyllade man mig och de med mig för tillfället likatänkande
för några dagar sedan för anfall på Ecklesiastikministern derföre
att vi icke gillade det hittills föl jda systemet för skyddsmedlens användande,
ehuru ganska tvifvelaktigt torde vara, om inom denna Kammare
någon ledamot finnes, som högre än jag värderar det sätt, hvarpå
sagde minister skött alla öfriga till hans departement hörande ärenden
och som mera skulle beklaga hans afgång.

Jag menar att det måste vara af högsta intresse för ministrarne
sjelfve att tvetydiga och omtvistade punkter utan alla fiendtliga och
våldsamma afsigter kunna blifva debatterade sä väl inom Kamrarne som
Utskottet. Ty det kan icke fela. att ju en mängd åtgärder inom visso
kretsar skola uppväcka; bittert missnöje. Sä har i flera, år vant förhållandet
med det presterliga befordringsväsendet m. in. Och Ecklesiastikministern
har utan tvifvel ett godkännande och betryggande af sitt handlingssätt
derigenom att klagomålen blifvit i Konstitutions-Utskottet nedergjorda.
Bättre är att det dolda, fast glödande missnöjet kan på laglig
väg uttalas än att det så länge skall hopsamlas til! dess eu möjlig
hämndedag kan yppas. Det är af denna anledning som jag heder de
Herrar närmare besinna sig, som läsa grundlagen så. att intet afsteg frän
beskrifven lag får omförmäla.?, derest man icke vill påyrka eu våldsam
brytning inom Regeringen.

Hvad nu angår de särskilda anmärkningarne behöfver jag icke tillkännagifva,
att jag långt ifrån att i allo gilla desamma, tvärtom anser
några, utaf dem icke blott icke hafva, bort framställas utan vara rent
af förderfliga. Några, af anmärkningarne anser jag deremot icke sakna
befogenhet, och jag skulle för min del bryta mot min öfvertygelse, om
jag icke i dessa frågor yttrade mig så som med min uppfattning af saken
öfverensstämmer, ehuru jag väl vet. att det gifves en annan åsigt,
som yrkar, att dylika frågor böra behandlas såsom politiska partifrågor,
hvarföre ock. om man gillar Ministerens åtgärder i sin helhet, man jemväl
bör afhålla sig från anmärkningar i någon särskild fråga, vore den
än aldrig så lagstridigt behandlad. Huruvida Regeringen verkligen är
betjcnad och huruvida fäderneslandets välfärd befrämjas genom dylika
sammanrotningar och partier, må vara mig tillätet att allvarligen betvifla.
Åtminstone skall jag aldrig nedlåta, mig till ett sådant, handlingssätt,
Beträffande första anmärkningen är det klart, att Utskottet med
densamma icke velat framställa någon anklagelse mot Ståts-Rådet, utan
blott uttala en grundsats, som för framtiden borde iakttagas. Den erfarenhet,
jag under tre valsammanträden gjort, har öfvertvgat mig derom,
att man genom att utdela af allmänna medel anslag till ersättning
åt vikarier för embetsman, som äro ledamöter af Riksdagen, hvarken
gör embetsmännen eller riket någon tjenst. Jag är nemligen öfvertygad
derom, att tjenstemännen väl behöfvas inom Representationen och der

Den 21 Mors, e. m*

443

äi''o af största vigt, och just derföre önskar jag, att den ovilja, som inom
de valförsamlingar, der jag deltagit, uttalats mot att välja embetsman
till riksdagsmän, icke mätte ökas derigenom att deras vikarier aflöna»
med allmänna medel, ty dä far måhända agitationen mot embetsmännen
nya vapen i händer. Detta är orsaken, hvarför jag icke reserverat mig
mot hvad Utskottet under första punkten yttrat. Det skulle visst icke
hafva fallit mig in att öfver någon af de förelagda punkterna väcka
någon anmärkning; men då den en gång var gjord, ansåg jag en ovilkorlig
pligt bjuda att uttala min öfvertygelse utan alla konsiderationer.
Hvad angår 3:dje punkten är derom redan sä mycket talad t, att jag icke
har mycket att tillägga. Det förefaller mig likväl anmärkningsvärd!,
att här uttalats tvä alldeles motsatta omdömen rörande föredragande
Departements-ehefens verkliga tankar angående sjelfva den fråga, som
i nämnda punkt omförmäles. Utmärkte jurister hafva sagt, att, dä han
icke yttrat sig i hufvudsaken, det vore klart, att han i afseende på den
vore.af samma mening som Kongl. Maj:t; hvaremot andra lika ansedda
juridiska auktoriteter förklarat, att. då Departements-ehefen uttalat den
äsigten, att Ofverståthällare-embetets utslag borde undanrödja», det vore
uppenbart att Departements-ehefen i hufvudsaken halt en från Kong].
Maj:ts mening afvikande åsigt. Dä saken af kunniga personer sä olika
upp fattas, mätte det väl hvila något dunkel öfver Departements-ehefens
åsigt i detta hänseende. Derföre har jag icke heller i fråga om denna
punkt reserverat mig, icke i den afsigt att dermed vilja rigta någon juridisk
anklagelse mot Departements-ehefen, utan blott för att uttala, att
jag icke kunnat gilla den grundsats, som vid detta ärendes behandling
blifvit iakttagen. Hvad deremot angår de tvä öfriga punkterna har jag
ansett do deri omförmälda åtgärder icke föranleda något klander mot
Regeringen utan fasthet]re Utskottet böra klandras, som framställt dessa
anmärkningar, emedan de synas mig vara symptomer af en rigtning,
som går ut. på att obehörigen kringskära och binda Konungamagten;
och får jag i detta afseende åberopa den reservation, jag vid detta Betänkande
fogat.

Det synes nemligen klart af Utskottets motivering för 4:de anmärkningen,
att Utskottet föreställer sig att en stark och ständig omsättning
skall hädanefter komma att ega rum inom Ministeren, och att riksdagspartierna
skola anstränga sig för att oupphörligen utjaga hvarandra från
de äreplatser, som utgöra föremålet för ledarnes lystna blickar. Men
det tillhör icke Utskottet eller någon verklig fosterlandsvän att framkalla
eller befrämja en sådan tingens ordning; ty om stabilitet och enhet
i beslut och handlingar äro inom hvarje embetsverk nödvändiga, sä
måste väl sådant i första rummet fordras af den myndighet, som har det
helas, ledning sig uppdragen. Långt ifrån att vilja medverka till en
ständig förändring af Statsräds-personalen, önskar jag att de män, livilka
Herren utrustat med de höga egenskaper, som det vigtiga kallet fordrar,
deråt mätte egna hela sitt lif och icke öfvergifva sin plats, så länge de.
stödjas af Konungen och Riksdagens förtroende med hänseende till hufvudsyftet.
af sin verksamhet, utan afseende på de detaljanmärkningar,
som aldrig någon dödlig lärer kunna undgå. I sammanhang härmed
kommer jag att tänka på ett mycket talangfullt anförande på förmiddagen,
hvari yttrades ett skarpt klander mot Konstitutions-Utskottet der -

444

Den 21 Mars, e. m.

före att det för Kamrarne framlägger käx och småaktigheter, såsom orden
folio. Det var ganska ledsamt, att den talangfulle och högsinnade talaren
ej täcktes vid diskuteringen af dechargebetänkandet förlidet är
uppträda till Utskottets försvar, då den gamla ordningens vänner öfverföllo
Utskottet med förebråelser just derföre att det ej framdrog dylika
»käx och småaktigheter». Man klagade att Utskottet förbisett skeppsmätningsreglementet,
utnämningen af en sesthetices docent till bergsråd,
beställningen af kanoner till Karlskrona, möbleringen åt residenset i
Östersund, borttagandet, af tullen på mjöl och gryn in. in. Det må vara
glädjande att åsigterna under tiden vuxit i högsinne och liberalitet; men
följdriktighet i omdöme och handlingssätt vore ock eu egenskap, som
kunde tjena till ledning både för Utskott och Regeringsledamöter.

Jag vill dock icke vidare uppehålla mig härmed, utan får, på grund
af hvad jag yttrat, yrka., att 2:dra och 4:de punkterna i Utskottets Memorial
må, med ogillande, och lista och 3:djc punkterna, utan uttalande
af något omdöme, läggas till handlingarne.

Herr Dickson, Charles: Som jag vid denna frågas behandling
i Konstitutions-Utskottet var frånvarande, har jag icke kunnat få reservera
mig mot den del af hvad Utskottet här yttrat, deri jag icke kunnat
instämma, utan har måst inskränka mig till att tillkännagifva, att jag
ej deltagit i ärendets behandling inom Utskottet. Jag önskar dock att
fä säga att, om jag närvarit, då frågan behandlades, jag bestämdt reserverat
mig mot hvad Utskottet under andra, tredje och fjerde punkterna
uti ifrågavarande Memorial yttrat. Beträffande åter första punkten,
eller Utskottets anmärkning derom, att Regeringen af.allmänna medel
anvisat anslag till aflöning åt vikarier för ätskillige embetsman, Indika
äro ledamöter af Riksdagens Första eller Andra Kammare, skulle jag,
då jag anser den af Regeringen uti dessa ärenden följda princip vara
origtig. önska, det Riksdagen måtte godkänna, hvad Utskottet i denna
punkt anfört, på det att Regeringen derigenom mätte fä eu ledning för
sitt framtida handlingssätt i dylika frågor. Jag anser principen origtig,
emedan jag utgår från den grundsatsen att det är fördelaktigt, att ledamöter
af Riksdagen må vara sä oberoende af Regeringen som möjligt.
Om nu deremot de ledamöter, som äro embetsmål!, möjligen af tanken
derpå att de genom undfallenhet mot Regeringen skulle kunna erhålla
större arfvoden åt sina vikarier, icke skulle komma att intaga deri oberoende
ställning, som eljest iakttagits, kornine utan tvifvel ärendenas
behandling att derpå lida. Jag vill visserligen icke påstå, att förhållandet
varit, sådant, men man kan dock tänka. sig. att ett sådant förhållande
kan inträffa, hvarföre jag ansett mig böra uttala min åsigt i saken,
icke för att dermed uttrycka ett klander öfver hvad Regeringen i dessa frågor
hittills åtgjort, utan för att, tillkännagifva, det jag anser nämnda
princip icke vara rigtig; och jag beklagar att Första Kammaren uttalat
sitt ogillande af den motion, deri tillstyrktes, att aflöning af allmänna
medel till vikarier för de ledamöter af Riksdagen, som äro embetsmål),
icke vidare skulle ega rum.

Hvad nu deremot angår de tre öfriga punkterna i Utskottets Memorial,
kan jag icke finna annat än att Utskottet saknat alla skäl för att
framställa de deri upptagna anmärkningar. Då emellertid dessa frågor

Den 21 Mars, e. m.

445

redan blifvit uti både inänga och långa anföranden grundligt behandlade
och jag icke vill missbruka Kammarens tålamod med att åter upprepa
de skal, som'' anförts mot bifall till hvad Utskottet i dessa punkter
yttrat, får jag inskränka mig till att instämma med hvad i berörda hänseende
sagdt blifvit. hvarjemte jag yrkar, att Memorialet i sin helhet
mätte läggas till handlingarne.

Herr Bi 11 ström: Icke blott liera ledamöter af Konstitutions-Utskottet
i afgifna reservationer utan äfven åtskillige talare som här uppträdt.
hafva mer och mindre strängt klandrat Utskottet för den form
som blifvit begagnad vid framläggandet af de anmärkningar, hvilka nu
{»ro föremål för Riksdagens pröfning.. Mig förefaller det oförklarligt, att
just de ledamöter, som tyckas icke ha velat veta utaf någon enda anmärkning,
mest klagat öfver den mildare form, Utskottet användt och i
stället fordrat strängare uttryck. Man har till och med ansett, att Utskottet
bort framställa ett bestämdt förslag till tillämpning af 107 §
Regeringsformen och formulera det beslut Riksdagen i detta hänseende
borde fatta. .lag kan dock icke inse, att Utskottet på grund af nyssnämnda
§ egt hvarken rättighet eller pligt härtill, utan endast att''angifva
fakta, dem Riksdagen har att bedöma och derefter vidtaga erforderlig
åtgärd. Att de ifrågavarande anmärkningarne tillkommit med
stöd af 107 §, ehuru denna § ej blifvit af Utskottet uttryckligen åberopad,
bör väl en hvar kunna fatta, och till yttermera visso bär Utskottets
ordförande under diskussionen härom lemnat upplysning.

Dä nu Utskottet dels anmält, att Utskottet icke funnit anledning
tillämpa 106 § Regeringsformen och dels tillkännagifvit hvad som under
granskningen af Statsråds-protokollen befunnits anmärkningsvärdt. så har.
enligt mitt förmenande. Utskottet dymedelst fullgjort allt hvad detsamma
lagligen bort göra.

Rörande sjelfva saken har blifvit yftradt. att de gjorda anmärkningarne
voro obetydliga och alltför fä för att hafva bort framläggas, samt
att först när ett hundratal dylika förefunrios, anmälan derom borde ega
ruin. För min del finner jag det glädjande, att anmärkningarne äro sä
fä; och dä dessa fyra anmärkningspunkter kunnat framkalla sä långvariga
tvister, sä blefve i .sanning den Riksdag högeligen beklagansvärd,
som finge hundradetals anmärkningar att behandla. Huruledes äter det
Konstitutions-Utskott skulle blifva bedömdt. som förhölle sig tyst och
stilla, ända till dess ett sä långt skuldregister som det nyss omförmälda
obehindradt fått uppkomma, behöfver jag väl icke säga.''

I afseende pa beskaffenheten af de nu föreliggande anmärkningspunkterna
kan jag ingalunda medgifva hvad derom blifvit påstått, utan
finner dem i allo befogade, ehuru någon tillämpning af 107 § Regeringsformen
derföre icke af mig påyrkas.

Såsom af nästföregående talare redan blifvit sagdt. innehåller första
amnärkningspunkten en vigtig principfråga, den nemligen, om embetsmål!,
som äro ledamöter af Första eller Andra Kammaren, ega. under
den tid, de deltaga i riksdagsgöromålen. till fullo uppbära sina löner
och om anslag af allmänna medel skola till deras vikarier anvisas. Till
försvar för de af Regeringen i dessa hänseenden fattade beslut har man
åberopat dels häfdvunnen praxis, och dels de föreskrifter, som uti sär -

446

Den 21 Mars, e. m.

skilda författningar blifvit gima angående embetsman, som af en eller
annan orsak äro hindrade att sköta sina tjänster. Men hvad i dessa författningar
må vara stadgadt rörande embetsmål^ löner är på ifrågavarande
fall ingalunda tiiliimpiigt. Man mä nemligen ej förblanda riksdagsmannakallet
med sådana tillfälliga uppdrag, som Regeringen lemnar
åt embetsman, dervid det onekligen tillkommer Regeringen att bestämma
den ersättning, som för fullgörandet af ett sådant uppdrag bör utgå
och äfven förordna om den godtgörelse vikarien bör erhålla. Den
praxis äter, hvarpå man velat stödja sig, hade uppkommit under de fordna
ständsriksdagarne och kan, med behörigt iakttagande af nu gällande
Riksdags-ordning och de grunder på hvilka densamma blifvit byggd, icke
vidare ega bestånd. Enligt Riksdags-ordningens 12 § eger riksdagsman
i Första Kammaren icke att uppbära något arfvode. För att vara valbar
fordras att ega fastighet till ett visst värde, eller att vara i åtnjutande
af inkomst, vare sig af embete eller näring, till ett visst belopp;
och af dessa bestämmelser är uppenbart, att lagstiftaren antagit, att en
hvar som befinnes i endera af nämnda kategorier, är, i ekonomiskt hänseende,
i den ställning, att han kan vidkännas den uppoffringriksdagsmannabefattningen
medför. Dä nu Riksdags-ordningen tillika innehåller, att sådan
ledamot eger att, utan att uppgifva något skäl, afsåga sig riksdagsinannauppdraget,
och det sålunda ''är öfverlemnadt åt honom sjelf att
bedöma, om hans ekonomiska ställning kan tåla vid de utgifter, som af
riksdagsmannabefattningen blifva eu följd, sä enär en sådan ledamot icke
begagnar sig af den rättighet till afsägelse Riksdags-ordningen honom
medgifvit, hvilket han dock, enligt min uppfattning, alltid, när sä nödigt
är, bör göra, kan hvarken rättsenlig^ eller billigtvis honom, med anledning
af riksdagsmannauppdråget, tillerkännas någon ersättning, ehvad
benämning man deråt än mä gifva.

För Andra Kammarens ledamöter är i Riksdags-ordningen bestämdt
ett visst arfvode, lika för alla. embetsman och icke embetsman. Dä nu
den enskilde mannen, som väljes till riksdagsman, ej kan komma i åtnjutande
af någon godtgörelse för de i de flesta fall vida större förluster
honom i jemförelse med embetsmannen tillskyndas derigenom att
han för längre tid måste lemna sitt yrke, och för hvars handhafvande
och värd annan persons biträde måste anlitas lika mycket som vikarie
för embetsmannen, sä måste det vara i hög grad obilligt, att endast embetsmannen
skall erhålla ersättning för hvad han af sina inkomster till
vikarien afträdt. Dessutom måste dylika ersättningar, såsom de hittills
utgått, utfalla högst ojemnt, oberäknadt att de embetsman, som äro nog
sjeifständige att ej begära eu sådan förmän, gå derom helt och hållet
miste, under det andra, hvilka ej draga i betänkande att ställa sig som
supplikant^1, varda mer och mindre frikostigt tillgodosedde. Jag kan
derföre icke finna annat än att de i Riksdags-ordningen antagna grundsatser
icke blifvit vederbörligen iakttagna af de Konungens rådgifvare,
som för vissa embetsman tillstyrkt partiela löne-ersättningar af allmänna
medel. Och om något giltigt skäl till beviljande af slika ersättningar
skulle kunna åberopas, hvilket jag högligen betviflar, må man d»"genom
lagstiftning söka att få denna sak reglerad, men ej så förfara, som skulle
folkets ombud vara beroende af Regeringens gunst och nåd.

Hvad andra punkten i Utskottets Memorial angår, har man påstått,

Den 21 Mars, e. m.

447

att livad deri yttrats äsvftar atl kringskära Konungamagten. Jag'' kan
ej dela denna uppfattning och tror icke, att hvarken Utskottet, som beslutat
denna anmärkning, eller de, som här talat för godkännande af
densamma, gjort sig skyldige till en slik tillvitelse. Ingen lärer ifrågasätta
Konungens grundlagsenlig» rätt att i kommandoväg bestämma om
användandet af medel, som, efter pröfning i Stats-Rädet, blilvit för ett
visst ändamål anvisade; men deremot lärer med fog kunna klandras, om
eu anslags!råga till väsendtlig de! algöres vid föredragning af kommandomål,
och mot sistnämnda förhållande har Utskottets anmärkning blifva
rigtad.

I ordningen följer nu den tredje anmärkningen, hvilken utan tvifvel
är den märkligaste och som isynnerhet förtjena!- uppmärksamhet.
Om behandlingen i formelt hänseende frän början till slut af det ärende
denna anmärkning omfattar, kunde vara mycket att säga, men med skyldigt
iakttagande af grundlagens föreskrift, bör jag vid''detta tillfälle endast
lästa mig vid de rådslag, som i Utskottets Memorial omförmälas.

Såsom kandi år, förekom till Kong!. Maj:ts pröfning den frågan, huruvida
ett visst stadgande i kommunal författningen för Stockholm blifvit
rätteligen tillämpadt på ett hos stadsfullmägtige afgjordt ärende.

Dä sagda författning blifvit uppå föredragning af chefen för Civildepartementet
af Kong!. Maj:t beslutad, kunde väl med skäl förväntas,

Departements-chefen skulle, närmare än någon annan, hafva gjort
sig förtrogen med författningens anda och mening och följaktligen äfven
säkrast kunna gifva ledning för densainmas rätta förstånd och tillämpning.
Men hvad innebär nu föredragande Departements-chefens yttrande
till upplysning och förklaring härutinnan? Aiisintet. Han har antagit,
att Kong!. Maj:t icke ville vid tillämpningen ä en specie! fråga närmare
bestämma lydelsen af det omtvistade lagstadgandet, och''förthy
tillstyrkt undanrödjande af det öfverklagade utslaget jemte stadsfullmägtiges
_ i ämnet fattade beslut samt ärendets återförvisande till stadsfullmägtige.
För sä vidt uti detta Deparfements-cliefens yttrande kan anses
ligga något bedömande af sjelfva klagopunkt, sä vore väl det ett ogillande
ai det öfverklagade utslaget; men tager man deremot i betraktande
att, sedan Hans Maj.-t Konungen ansett den ifrågasatta äterförvisningen
icke kunna leda till det dermed åsyftade mål. utan förklarat sig
på anförda grunder ej finna skal att göra ändring i Öfverstäthällareembetets
utslag, Departements-chefen härvid ingenting halt att påminna
samt att han utan reservation kontrasignerat Konungens, utan stöd af
någon rädgifvares till protokollet yttrade mening, i ärendet fattade hufvudsakliga
beslut, sä och enär Departements-chefen härigenom måste
anses hafva styrkt Konungen att det beslut fatta, skulle han dermed
äfven hafva gillat^ det öfverklagade utslaget. Frän hvilken synpunkt
man än vill skärskåda Departements-chefens förfarande, lärer hans mening
rörande sjelfva den fråga, som dragits under Konungens pröfning,
ej kunna tillförlitligen utrönas.

Med den tillstyrkta återförvisningen afsågs dels att åstadkomma
saminanjemkning af de stridiga meningarne, dels att frän stadsfullmägtige
erhålla förslag till förändrad redaktion af den omtvistade §:en i Stockholms
kommunal författning. För mig vill det synas, som kunde förändring
i ett genom omröstning hos stadsfullmägtige i laga ordning till -

448

Den 21 Mars, e. m.

kommet beslut icke af ärendets återförvisning vara att förvänta, men
möjligen ytterligare förvecklingar deraf uppkomma; och att vid afgörandet
ajf en speciel fråga påkalla omredigerandet af det lagstadgande,
hvarunder denna fråga skulle subsumera?, kan lätteligen fä utseende af
ett föga lofvärdt försök att vilja stifta lex in casu. Befanns det omtvistade
lagstadgandet otydligt och tarfva omarbetning, borde väl Departements-chefen
i sinom tid och i annan ordning derom föranstalta. Den
reflexion, som sjelfmant uppstår i följd af hvad sålunda förelupit, kan ej
gerna bli någon annan än att Departeinents-chefen velat komma ifrån
att yttra sig öfver den fråga som förelåg till bedömande. Konstitutionsutskottet
har derföre, enligt min tanke, med fullt skäl yttrat, att det
för ett konstitutionel!, statsskick vigtiga stadgandet i 9 § Regerings-formen,
att Stats-Rådets ledamöter höra ovilkorligen till protokollet sina
meningar yttra och förklara, icke vid behandlingen af ifrågavarande
mål blifvit vederbörligen iakttaget och att, om enahanda förhållanden
ofta skulle återkomma, Stats-Rådets konstitutionela ansvarighet komma
att i väsendtlig män inskränkas och möjligen blifva endast skenbar.

Om uti en kollegial domstol eu ledamot, vid föredragning af ett
der anhängig! mål, tillstyrkt en preliminär åtgärd, men öfrige ledamöter
i domstolen förklara, sig beredde att genast företaga målet til! afgörande,
sä skulle den ledamot, som tillstyrkt preliminäråtgärden, derest
han undandroge sig att afgifva yttrande i hufvudsaken, säkerligen icke
undgå att för sitt lagstridiga förfarande blifva åtalad och fälld till ansvar.
Hvilken ordning, som följes vid handläggningen af besvärsmål i
Konungens Stats-Räd känner jag icke: men utan att vilja påstå det den
allmänna rättegångsordningen skulle för behandlingen af dessa mål tjena
till efterrättelse, tror jag dock att den kunde vara förtjent af någon
uppmärksamhet.

Beträffande den 4:de punkten, sä ehuru jag är långt ifrån att fästa
synnerlig vigt vid rang-bestämmelser, anser jag dock. så länge grundlagen
innehåller ett stadgande om den »värdighet» Statsministrarne och
Statsråden innehafva, detta stadgande böra hällas i helgd, och att då det
befanns angeläget att genom ett formligt regeringsbeslut åvägabringa
förändringar i rangordningen, dervid bort tillses att någon stridighet
mellan grundlagen och det fattade beslutet icke uppstod. Likaså hade
varit önskvärdt om, i likhet med förhållandet i andra konstitutionela
stater, .stadgadt blifvit, att den. som nedlade Statsräds-embetet, på samma
gäng befriades från den dermed följande rangen. Att, såsom en reservant
förmenat, afgående Statsråd härigenom skulle beröfvas det anseende.
som i det sociala Iifvet tillkommit dem, kan jag alldeles icke fatta.

Sedan jag nu haft tillfälle förklara det jag fullkomligt delar de
äsigter Konstitutions-Utskottet i förevarande Memorial uttalat, utan att
likväl finna tillräcklig grund för tillämpning af 107 § Regeringsformen
vara för handen, får jag anhålla, att Kammaren måtte, med erkännande
af anmärkningarnes befogenhet, lägga Memorialet till handlingarne.

Herr Faxe: Jag har egentligen begärt ordet för att yttra Hägra
ord med afseende på den formela delen af frågan. Föregående talare,
särdeles en af dem, hafva visserligen sä utförligt och väl utredt frågan.

att

Den 21 Mars, e. m.

449

att mitt uppträdande kan synas öfverflödigt, men jag hoppas dock, att ju flera
som. yttra sig i denna syftning, desto mera skall det verka till eu förändring
i det förfaringssätt, Konstitutions-Utskottet hittills iakttagit.

Dä. enligt hvad Utskottet yttrat, fråga icke är om tillämpning af
106 § Regerings-formen, har stadgandet i 107 § ensamt bort lända
Utskottet till efterrättelse, med skyldighet för Utskottet att enligt 84 §
tillämpa detta stadgande efter dess ordalydelse; allt hvad som är deröfver
eller derunder är för mycket eller för litet. 107 § innehåller nu,
att, derest Konstitutions-Utskottet skulle anmärka, att Stats-Rädets ledamöter
samfäld! eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna
mätt och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon
föredragande icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete
utöfvat, Utskottet dä eger att sådant tillkännagifva för Riksdagen.
hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos Konungen
anmäla dess önskan, att han ville ur Stats-Rädet och från embete!
skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord. Jag kan
häraf icke draga någon annan slutsats, än att Konstitutions-Utskottet
skall, om det vid granskning af statsräds-protokoilen finner något anmärkningsvärd^
bedöma, huruvida detta är af den beskaffenhet som i
nämnde § omförmäles, d. v. s. om detta anmärkningsvärda, dessa åtgärder
utvisa, att en rådsledamot i sina rådslag icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller att eu föredragande icke med oväld, nit, skicklighet
och drift sitt förtroende-embete utöfvat: och. då. men också endast
då. eger Utskottet att derom gorå anmälan hos Riksdagen. Jag vill
visst ej påstå, att Utskottet tillika skall formulera Riksdagens beslut i
dessa frågor, men Utskottet bör uppgifva hvilka rådgifvareåtgärder äro af
nyss omförmälda beskaffenhet och hvilka ledamöter af Stats-Rädet eller
hvilken föredragande som tillstyrkt de ifrågavarande åtgärderna, så
att Riksdagen deraf må blifva i tillfälle pröfva, om Utskottets åsigter äro
rigtiga och om det anmärkta är af den vigt, att det bör föranleda till
anmälan om någon rådgifvares skiljande från embetet. Detta är det
enda sätt, som är grundlagsenlig!. En aktad ledamot af denna Kammare
hav yttrat sig för det önskvärda deruti, att äfven andra förhållanden
än sådana, som äro af denna grava beskaffenhet, måtte komma till
Riksdagens kännedom. Jag vill icke bestrida, att detta möjligen kunde
vara nyttigt, men jag bestrider deremot bestämdt, att man för denna
åsigt kan hemta stöd af ordalagen i 107 §.

Hvad den speciela delen af Betänkandet, eller de särskilda aninärkningspunkterna
angår, hade jag ämnat att icke derom yttra mig,
sedan på förmiddagen flere talare visa! obefogenheten af dessa anmärkningar,
men dä yttranden i motsatt syftning nu låtit höra sig. ber jag
att äfven få härom säga några ord. Rörande första momentet i Utlåtandet,
deri Utskottet sagt det vara obehörigt att låta embets- och
tjensteman tillgodonjuta befrielse från afdrag å sina löner för vikariers
aflönande, tillåter jag mig anmärka, att eu embets- eller tjensteman,
som väljes till riksdagsman, icke behöfver för den tid, han sköter denna
befattning, begära permission, utan blott anmäla förhållandet för sin
förman. Denne eller chefen för det embetsverk, hvarunder tjenstemannen
subordinera^ må sedan tillse huru tjensten under tiden’bör uppe Riksd.

Prof. 1868. 1 Åfd. 2 Band. 29

450

Den 21 Mars, e. ni.

hållas, gå in till Regeringen med begäran om förordnande för viss person
eller sjelf förordna denna, samt göra hemställan om denne persons
aflönande för det han uppehåller tjensten. Jag skulle vilja fråga : Finnes
det något stadgadt derom, att embets- och tjensteman, som är riksdagsman,
skall under den tid han uppehåller sig vid Riksdagen, aflöna
sin vikarie? Jag hörde på förmiddagen omtalas, huru man förfar i andre.
fall, när för en embetsman, som är upptagen af allmänna uppdrag,
en vikarie skall förordnas och aflöna.?. Enligt gällande författningar
är det öfverieinnadt åt Kong!. Maj:t att afgöra om och till hvad belopp
afdrag ä embetsmannens lön må ske. Jag tror dock icke, att riksdagsmän
äro i samma kategori, tv genom ett sådant förfaringssätt skulle
det ofta för dem blifva omöjligt att uppehålla sig vid räksdagarne. För
öflig! är det eu stor oliket emellan olika slag af embetsman. EndandshÖfding,
jag säger det helt öppet, behöfver ej afstå något af sin lön,
under det att eu skollärare, en ledamot af en öfverrätt skulle få vidkännas
ett afdrag af j deraf. Om detta kan vara billigt, vill jag dock
lemna derhän. Dessa sednare tjensteman kunna dessutom hafva andra,
mera privata befattningar, frän inkomsten af Indika de såsom riksdagsmän
nödgas afstå under den tid, Riksdagen varar, utan att kunna undvika
detta, derest de äro utsedde til! ledamöter af Andra Kammaren,
hvilket uppdrag de icke ega afsåga sig. Skola de nu jemväl afstå en
del af den lön, de innehafva på ordinarie stat, kan följden lätt blifva
deras ruin. .Tåg kan icke heller tro, att den omständighet, att Regeringen
egdc bestämma, huruvida afdrag å lönen borde ske. eller befrielse
derifrån åtnjutas, kunde medföra någon verkan till förminskande af
embetsmannens sjelfständighet. Detta afdrag kan visserligen vara af
den betydenhet att något inverka på hans ekonomiska ställning; men
jag hoppas, att en så usel person, som skulle låta detta förhållande inverka
på sitt handlingssätt såsom representant, aldrig blir vald till ledamot
af Svenska Riksdagen.

Den andra punkten af Betänkandet förbigår jag, då antnärkningarne,
som deri förekomma, redan blifvät af föregående yttranden tillräckligt
vederlagda.

Hvad beträffar tredje punkten, får jag förklara, att jag icke ,anser
upptagandet åt den deri oinförmälda fråga stå i öfverensstämmelse
med 2:dra mom. af Regerings-formens 107 §, som förbjuder, att Konungens
beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, under Riksdagens öfverläggningar
om ifrågavarande ämnen namnes eller Riksdagens pröfning underställes.
Jag tror derföre att, om Utskottet här velat någon åtgärd, frågan skolat
behandlas efter 106 §. Dessutom har, hvad på sjelfva saken ankommer,
för mig blifvit uppgifvet att, vid öfverläggningen om denna fråga
hos stadsfullmägtige, flera förslag framställdes, af hvilka ett afsäg, att
en mindre de! af ifrågavarande tomter skulle inköpas. Detta förslag
kom icke under pröfning, emedan majoriteten biföll det större förslaget.
Det är äfven anledning att antaga, det någras afsigt varit att få frågan
i sin helhet ånyo upptagen. Har förhållandet varit sådant, derom antydning
icke saknas i Utskottets anförande af föredragandens yttrande
under ärendets behandling i konseljen, .sä vore visserligen skäl för hand

Den 21 Mars, e. in.

451

till ätervisning af ärendet. Något skäl till anmärkning i denna punkt
har således icke förefunnits.

Hvad jag i det föregående yttrat, rörande det origtiga deri att subsumera
tredje aninärkningspunkten under 107 § Regerings-formen, gäller
äfven den fjerde punkten.

En talare pa förmiddagen yrkade, att andra och tredje punkterna
af Betänkandet mätte med ogillande samt första och fjerde punkterna utan
något sådant yttrande läggas till handlingar)^. Det förefinnes någon
skiljaktighet i dessa åtgärder. Man skulle nemligen kunna tro, att Kammaren
derigenom gifvit ett slags godkännande åt dessa begge sistnämnda
punkter, hvilket jag icke tror hafva varit talarens afsigt. Jag vill för
min del nu framställa det förslag, att Kammaren måtte förklara, att Betänkandet
icke föranleder till något Riksdagens yttrande, utan blott skall
läggas till handlingar^, men om denna motivering ej godkännes, hemställer
jag, att nu ifrågavarande Memorial må, utan något slags yttrande,
läggas till handlingarne.

Herr Nordström: Under flere af den förgångna tidens riksdagar
har en meningsstrid egt rum om formen och innehållet af det s. k. Dechargebetänkandet.
- Den ena meningen har uti Betänkandet velat återfinna
en allmän öfverblick och teckning af karakteren af de åtgärder
och beslut af större betydelse, dem Regeringen vidtagit under den tid,
som utgör föremål för Konstitutions-Utskottets granskning, i ändamål
att ådagalägga, huruvida dervid rikets sannskyldiga nytta biifvit iakttagen;
den andra har velat inskränka resultatet af granskningen till framläggande
endast af sådana beslut och åtgärder, sä vidt de förekommit,
som kunde gifva anledning-till anmärkning och klander. Det är den
sednare meningen, som hittills behållit öfvervigten, och det är äfven
den, som i detta Betänkande framträder. Vid ett mera in i saken trängande
öfvervägande torde det dock böra medgifvas. att den förra är
mera egnad att göra Regeringen full rättvisa för allt det goda och nyttiga,
hon till rikets båtnad velat åstadkomma eller förmått uträtta, äfven
om i enstaka fall någon oväsendtlig form mindre noggrann! skulle biifvit
följd. Den öfverensstämmer ock mera med grundlagens hithörande
föreskrifter.

Val'' grundlag känner icke något, som motsvarar i andra konstitutionela
länder svarsadressen på throntalet vid öppnandet al representationens
sammankomster. Der är det under debatterna om denna svarsadress,
som folkombuden ega tillfälle att uttala sina äsigter om regeringens
både inre och yttre politik, interpellera hennes ledamöter om
upplysningar i hvarjehanda frågor och fall, och. om någon sak inträffat,
som ådragit sig-allmännare uppmärksamhet eller allmännare ogillande,
gifva sina tankar derom till känna, utan att likväl deraf följer, att sådana
fall och ärenden nödvändigt skola uti adressen omförmälas, eller
att denna ej det oaktadt kunde affattas uti ordalag, som gör rättvisa åt
regeringens system i dess helhet.

Vår grundlag, i så mänga afseende!) ett uttryck af historiska traditioner
om kärnpunkterna i Sveriges konstitutionel samhäilsbegrepp
och om Konungens ställning i samhället enligt konstitutionen, känner
ej, såsom sagdt är. en sådan avarsadress. Den har deremot åt Konsti -

452

Den 21 Mars, e. in.

tutions-Utskottet uppdragit att granska Stats-Rådets öfver regeringsärendena
förda protokoll och att i följd deraf til! Riksdagen afgifva ett
Betänkande. Konstitutions-Utskottet, som, hvad detta stående uppdrag
angår, icke eger någon motsvarighet i andra konstitutionela länder, har
vid den granskning, som sålunda skall grundlägga det s. k. Dechargebetänkandet,
att städse behålla i sigte tvä paragrafer, nemligen den
106:te och 107:de i Regerings-formen. Den förra afser bedömandet af
sådana möjliga fall, der Konungens rådgifvare i sina åtgärder eller sina
rådslag inför Konungen i konseljen kunna anses hafva uppenbarligen
handlat mot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt, eller genom
undandöljande af erforderliga och vigtiga upplysningar föranledt Konungen
till beslut, som strida mot grundlag eller allmän lag; och är, der
tydliga brott mot lag sålunda anses hafva blifvit begångna. Konstitutions-Utskottet
berättigadt och förpligtadt att, omedelbart och utan hemställan
till Riksdagen, förordna om åtal inför Riksrätt mot dessa rådgifvare,
Indika likväl dä ega obegränsadt tillfälle att för de anmärkta
åtgärderna ingå i fullständigt försvar. Det är klart, att här endast
faktiska omständigheter, och endast sådana, kunna och böra, efter som
de i s tafs råds-protokollen förekomma, läggas till grund för åtalet.

Uti 107 g åter upptages en annan sida af rådgifvarekallets
utöfning. - Enligt den skall Konstitutions-Utskottet söka ur statsrådsprotokollen
inhemta, huruvida Stats-Rådets ledamöter samfäld!, eller en
eller flere al dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg. iakttagit
eller icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller huruvida någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete
utöfvat, samt sådant tillkännagifva för Riksdagen, hvilken dä i
sin ordning pröfvar, huruvida rikets väl må kräfva, att Riksdagen bör
hos Konungen anmäla sin önskan, att eu sådan rådgifvare må frän rädseinbetet
skiljas. Att det uppdrag, Konstitutions-Utskottet uti dessa hänseenden
har att utföra, jemfördt med det, som i 106 § detsamma anförtros,
logiskt ieder till ett allmänt omdöme, kort eller mera omständligt
utvecldadt, om rådgifvarnes utöfning af deras förtroendekali och
tendensen eller karakteren deraf torde vara klart; och ehuru äfven härvid
faktiska omständigheter både kunna och höra ur protokollen meddelas
till stöd för ett ogillande omdöme, antaga de då endast karakteren
af exempel eller bevis, men blifva ej något ändamål för sig, som män
mot rädgifvarne kunde begagna, oberoende af det goda och samhällsnyttiga,
de till rikets båtnad under samma tid kunde hafva uträttat.
Denna uppfattning af 107:de §:ns betydelse och syftning medgifver,
efter mitt omdöme, mera rättvisa vid tillämpningen, och Representationen
höfves det framför ålit att vara rättvis äfven mot landets Regering.
Skulle det allmänna omdömet enligt 107:de §:n icke hafva annat att
meddela, än med fä ord allt godt, må Riksdagen och landet lyckönska
sig till en sådan principiel endrägt mellan Regering och folk. Anledningar
till anmärkningar äro icke önskvärda.'' Sättet, hvarpå uti ifrägarande
sitt Betänkande Utskottet till Riksdagen framställt sina nu
gjorda anmärkningar, utgör särskilt ett bevis uppå. huru olämplig den
af detsamma följda form för ett Decharge-betänkande är. Det förklarar
först, att intet förekommit, som påkallade tillämpning af 106 §:n, och
framställer derefter åtskilliga regeringsbeslut och åtgärder, Indika det

Den 21 Mars, e. in.

453

säger sig hafva funnit vara af beskaffenhet att böra hos Riksdagen anmälas;
men för hvilken ändamål dessa arnnälanden skett, derom yttrar
Utskottet icke ett ord. Den ledamot af Regeringen, som först hade ordet
i afseende ä detta Betänkande, yttrade, att han mot formen för Betänkandet
icke ville göra någon anmärkning, emedan han ansåg denna
form vittna om en viss humanitet. Från hans ståndpunkt må detta yttrande
vara fullt värdigt. Representanten deremot måste för sin del
tillse, att i så grannlaga frågor som dessa formen strängt iakttages.
Man ställes eljest på ryggen af en gungande väg. i stället för att stå
på fast mark. Antingen är den sak, som af Konstitutions-Utskottet hos
Riksdagen anmäles, af beskaffenhet att påkalla tillämpning af 107:de §:n,
eller är den det icke. I förra fallet bör tillämpningen uttryckligen föreslås;
i det sednare bör ingen anmälan ske. -Anmälanden af detta slag,
gjorda blott för anmälandets skull, äro för grundlagen obekanta, och
kunde i följd af ett mindre välbetänkt nit slutligen leda derhän, att de
flesta ärenden, hvari det materiel beslutet icke öfverensstämde med
plurajitetens af Konstitutions-Utskottet uppfattning af det lämpliga,
blefve tvärtemot grundlagen hos Riksdagen anmälda, ehuru på intet sätt
egnade att göras till föremål för tillämpning af 107:de §:n. Sä snart
åter eu sådan tillämpning efter Riksdagens hepröfvande är ändamålet
med anmälandet, måste efter all förutsättning betänksamheten dervid
blifva strängare.

För ''att nu öfvergå till sjelfva anmärkningspunkterna, så visar det
sig i afseende å dem, att det mera är sin egen lagtolkning än den exsisterande
lagens klara text, som Utskottet Jagt såsom andra premiss
till grund för sina konklusioner. Vid första punkten, eller frågan om vikariats-ar
f vodena till dem, som förordnas att i en till riksdagsman vald
embetsman.? ställe förrätta dennes tjenst, må erinras: attarfvodena utgå
icke till embetsmannen-riksdagsmannen, utan till hans vikarie; att grundlagen,
dä den förklarade embetsman valbar till riksdagsman, dervid icke
fästat det vilkor, ,at,t han sjelf skulle aflöna vikarien; att beloppen af
dessa vikariatsarfvoden äro reglerade, icke efter godtycke, utan efter de
allmänna grunder, som på förhand blifvit i afseende å vikariater i allmänhet
bestämda i Kong!. Cirkuläret af den 9 November 1860, och att,
dä Riksdagen för någon vecka tillbaka vägrade bifall till den motion,
som afsäg att för framtiden befria statskassan från dessa vikariatsarfvoden,
den derigenom allaredan gifvit sin åsigt om frågan tydligen tillkänna.
De motiver för sin anmälan. Utskottet anfört, kunna för öfrigt
ej heller medgifvas innefatta något verkligt bindande, eller ens framställa
rigtiga sakförhållanden; och då det icke vore nyttigt för det allmänna,
om den sakkunskap, embetsman i egenskap af riksdagsmän till
Riksdagen medföra, der komme att saknas, derest sådana hinder som
det nu ifrågasatta föranläte dem att undanbedja sig valet, kan väl denna
punkt ej annat än läggas till handlingarne.

För att kunna gifva något stöd åt andra punkten, eller den om kommandomålet,
har Utskottet inlåtit sig i ett resonnement, som, derest fråga
vore att i ämnet stifta ny lag, möjligen kunde hafva förtjent någon
uppmärksamhet. Men då så icke är, då 15 §. Regerings-formen, som
bestämmer sättet, huruledes Konungen, i sin egenskap af högste befälhafvare
öfver krigsmagten till lands och sjös, eger afgöra kommando -

454

Den ''31 Mars, e. m.

malen, icke kämner till någon af de omgångar, Utskottet funnit önskliga,
då befallningar i kommandomål till och med! enligt 38 §, kunna utan
kontrasignation utfärdas, och dä det ärende, anmärkningen a her. blifvit
i full öfverensstämmelse med grundlagen behandladt och afgjordt, så
måste anmärkningen af sig sjelf förfalla.

Den 3:dje punkten rörer behandlingen af ett ärende, som i den
för skipningen af administrativ justis stadgade ordning blifvit Konungens
slutliga pröfning understäldt. Föredraganden hade föreslagit eu preliminär
åtgärd, innan hufvudsaken togs under pröfning, men saken
hade blifvit afgjord, utan att han, enligt Utskottets framställning,
sedermera skall hafva yttrat sigom hufvudfrägan. Det må lemnas derhän,
huruvida protokollet i Konseljen föres så fullständigt, att allt hvad som
passerat deri införes. Frågan här är egentligen den, huruvida vid sakens
behandling någon uraktlåtenhet må, enligt grundlagen, kunna föras föredraganden
till last? För kollegiala domstolar är det väl stadgadt, att
en ledamot, som i en preliminär fråga blifvit öfverröstad, icke får undandraga
sig att yttra sig i hufvudsaken. Men i Konseljen omröstas ej,
hvarken dä Konungen der skipar administrativ justis eller afgör andra
ärenden. Rådgifvarne skola der endast sina meningar till protokollet
yttra och förklara. Konungen tillkommer det att allena besluta; och
dä 9 g Regerings-formen förklarar, att den rådgifvare, som ej särskild
mening till protokollet anfört, skall anses för beslutet ansvarig, som
hade han detsamma tillstyrkt, följer deraf, att en rådgifvare ej ens är
ovilkorligen pligtig att ljudeligen yttra sin mening. Hvad man om behandlingen
af det ifrågavarande ärendet officiel känner, grundas på
Utskottets framställning ur protokollen, och det högsta, hvartill man
derifrån kan komma, är att föredraganden vore ansvarig för beslutet,
om ansvarighet derför med skäl kunde utkräfvas; men sådant är ej ens
af Utskottet yrkadt.

Deremot har Utskottet i sin framställning af förhållandet förbisett
det stadgande i 107Me § Regerings-formen, som, jemfördt med 90:de
§:n, förbjuder att ens nämna, än mindre under Riksdagens öfverläggningar
draga Konungens beslut i mål, som röra enskilda personers eller
korporationers rättigheter och angelägenheter. Det har förbisett detta,
då det inlåtit sig i reflexioner deröfver, att beslutet blifvit af Konungen
fattad t mot rådgifvarnes tillstyrkande, eller utan stöd af någon rädgifvares
till protokollet yttrade mening, och förklarat sig deraf hafva hemtat
ökad anledning att vid behandlingen af ärendet fästa sin uppmärksamhet;
men sä länge Konungens ställning och befogenhet i Konseljen
och samhället äro sä bestämda, som Sveriges grundlag nu utvisar, är
ett memento äf denna beskaffenhet alldeles utom sin plats och principiis
obstare bär af stor vigt.

Den 4:de punkten står uti intet förhållande till rikets sannskyldiga
nytta, och jag förenar mig med de ledamöter af Kammaren/som före
mig hemställt, att sä väl denna som öfriga anmärkningspunkter må helt
enkelt läggas till handlingarne.

Grefve Mörner, Carl Göran: Föregående talare hafva erinrat
derom, att frågan huruvida det tillkommer Konstitutions-Utskottet

Den 21 Mars, e. m.

455

att uttala allmänna omdömen om Regeringens verksamhet icke hade
kunnat framställas eller gjort sig gällande under de fordna ståndsriksdagarne.
Det är ock ett missförstånd af Konstitutions-U tskottet att fälla
sädana omdömen och öfverensstämmer alldeles icke med grundlagens bud.
Man har, utom annat, att tacka den gamla Ståndsrepresentationen derför,
att den icke inlät sig på en sä farlig väg. Konstitutions-Utskottet
har, efter mitt förmenande icke att i detta tall göra annat an att efter
Granskning af statsrådsprotokollen deraf draga den slutsats, hvartill innehållet
af dessa protokoll gifver anledning, och bör således icke kunna
tillåta sig att utmåla sakerna vare sig i den ena eller andra färgen.
Det var en lycka, jag upprepar det, att eu sådan utväxt icke i förfina
tider kunde komma i fråga. Om den värde talaren, som nyss yttrat sig
till försvar för Utskottets Betänkande och dervid visat sig vara sä väl
bevandrad i vissa sakförhållanden, genomläst det Konstitutions-Utskottets
Memorial, som afgafs under 1809 års riksdag och åtföljde förslaget
till Regerings-formen, skulle han funnit, att något sådant ej^ varit asyltadt.
Om han vidare sett nu gällande ansvarighetslag för Stats-Rådets
ledamöter, skulle han sagt, att Konungens rådgifvare ega att gifva råd,
men ej att jemte Konungen regera. Jag för min del vill protestera
emot den uppfattning Konstitutions-Utskottet nu visat sig hatva i af
seende på åtgärderna vid granskning af statsrådsprotokollen.

Hvad angår de särskilda anmärkningspunkterna i Utskottets Memorial,
sä har om dem redan blifvit ordadt sa mycket, att jag icke vill
upptaga Kammarens tid med ytterligare utveckling af dessa frågor. Jag
tillåter mig endast i korthet förklara, att jag för min del anser, att första
punkten icke saknar anledningar, och att det varit lämpligt af Utskottet,
dä denna riksdag är den första, de!'' saken kunnat ifrågakomma,
att härpå fästa'' uppmärksamhet, men alldeles icke anständigt att, såsom
en följd häraf, säga det förhållandet tätt ega rum på grund af ett sadant
förbiseende af Regeringen, som bort mötas med ogillande. Den
andra punkten kan man lätteligen förbigå. Huru Utskottet kunnat gorå
anmärkning på det deri omnämnda förhållandet kan jag sannerligen icke
förstå. Uti ansvarighetslagen för Stats-Rådets ledamöter omtalas ^tydligt.
att föredraganden i kommandomål bär ansvaret i anslagsfrågor.
Om icke sådana frågor skulle kunna förekomma och afgöras på kommandoföredragning,
huru skulle Konungen dä kunna ega den. magt, honom
i 15 § Regerings-formen blifvit tillförsäkrad. Den tredje punkten
har blifvit mycket'' och vidlyftigt afhandlad. Den är ock, såsom jag
tror. den kinkigaste af de uti Betänkandet framställda. Konungens rådgifvare
äro alltid ansvarige för de af Konungen i Stats-Rådet fattade
beslut, och denna åsigt har äfven blifvit erkänd och uttalad af en utaf
Regeringens ledamöter. Då jag i öfrigt förmodar, att den kontrasignerande
ledamoten i afseende på beslutet i denna fråga icke haft något
att deremot påminna, synas mig några skäl till anmärkningar icke hafva
förekommit. Den sista punkten eller frågan om rangen bör jag kunna
undvika att yttra mig öfver. Jag tror dock, att. dä man kunnat röra
vid denna fråga, det varit klokast att taga steget fullt ut. I alla.. fall
skulle Konstitutions-Utskottet ej skadat saken, om den icke fäst någon
uppmärksamhet vid denna fråga.

456

Den 21 Mars, e. m

Jag får slutligen förklara, att jag förenar mig med de talare, som
jrkat, att Betänkandet matte helt enkelt läggas till handlingarne.

flen- Store k eu feld t: Vid ett föregående plenum har ettafenski.
e . motionär väckt förslag, att arfvode till löntagande riksdagsmans
vikarie icke. mä af statsmedel utbetalas, blifvit af Kammaren afslaget.
Jag tillhörde dä minoriteten och räknar det nästan som ett fel, att jag
icke dä reserverade mig emot beslutet. Jag vill emellertid nu söka
godtgöra detta mitt fel genom att tillstyrka ett gillande af första punkten
uti förevarande Betänkande pä de grunder, Ilerr Hazelius på förmiddagen
och Herr Billström på eftermiddagen anfört. Öfver de öfriga
tre punkterna vill jag ej yttra mig.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Gifven
och Talmannen, att då de fyra punkter, hvaraf ifrågavarande Memorial
-bestod, blifvit föremål för skiljaktiga yrkanden, komme delning
af propositionen att ega rum; och hade. hvad beträffade den första
pimsten, blifvit yrkadt, dels att densamma skulle läggas till handlingarne,
och dels att Kammaren, med erkännande af den i punkten gjorda
anmärkningens befogenhet, skulle lägga punkten till handlingarne.

Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen proposition derå.
att punkten skulle läggas till handlingarne, och då dervid svarades talrika
ja jemte några nej, förklarades ja halva varit öfvervägande.

Efter förmälan, att. hvad angick den andra punkten, det hade yrkats,
dels att densamma mätte läggas till handlingarne. dels att punkten
skulle läggas till handlingarne under erkännande af den deri gjorda
anmäl kningens befogenhet, och dels att Kammaren, med ogillande af
anmärkningen, skulle lägga punkten till handlingarne; framställde Herr
(.Trefven och Talmannen proposition på punktens läggande till handlingarne
och, da dervid svarades talrika ja jemte några nej, förklarade sig
hafva lunnit ja öfvervägande.

„ Sedan Herr (Trefven och Talmannen härefter upptagit de i afseende
a den tredje punkten gjorda yrkanden,nemligen: att densamma skulle läggas
till handlingarne, att Kammaren, med erkännande af anmärkningens befogenhet,
skulle lägga punkten till handlingar^, samt att punkten med
anmärkningens ogillande måtte läggas till handlingarne; gjordes proposition
pa punktens läggande till handlingarne, hvilken proposition med
talrika ja besvarades.

Slutligen yttrade Herr (trefven och Talmannen, att i afseende ä
den fjerde punkten hade afgifvits enahanda yrkande som angående den
tredje; hvarefter proposition gjordes ä punktens läggande till handlingarne
och besvarades med ja.

Don 21 Mars, e- m.

457

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter änyo på bordet Statsutskottets
den 18 dennes bordlagda Utlåtande N:o 41, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse med öfverlemnande af förteckningar öfver
de förändringar, som efter sednast afgifna berättelse inträffat i afseende
på utarrenderade kungsgårdars och andra kronolägenheters förvaltning.

Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter änyo på bordet Andra
Kammarens den 18 dennes bordlagda protokollsutdrag N:o 172, med
delgifvande af Kaminarens beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 26, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse till
Kongl. Majrt rörande befrielse för alla fartyg under nio nylästers drägtighet
och sex fots djupgående att, vid utklarering till utrikes ort, taga
lots och erlägga lotspenningar.

Kammaren åtskiljdes kl. 8 e. in.

In fidem
O. Brakel.