Lördagen den 29 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1952:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

29 mars—2 april.

Debatter m. in.

Lördagen den 29 mars. Sid.

Interpellationer av:

Herr Johnsson i Stockholm ang. undersökningen av vissa förhållanden
inom utlänningskommissionen .................. 3

Herr Christenson i Malmö ang. meddelande av byggnadstillstånd
för uppförande av badhus .............................. 4

Tisdagen den 1 april.

Interpellationer av:

Herr Jacobson i Vilhelmina ang. de elektriska distributionsför -

eningarna i de norrländska glesbygderna .................. 8

Herr von Seth ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån .... 10

Herr Hagberg i Luleå ang. opinionen inom Förenta Nationerna

mot bakteriekriget .................................... 12

Propositionernas avlämnande.............................. 13

Onsdagen den 2 april.

Mandattiden i andra kammaren.............................. 15

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Karolinska sjukhuset: Avlöningar .................... 18

Distriktssköterskornas resor .............................. 32

Folktandvården ........................................ 34

Givilförsvarsstyreisen: Avlöningar .......................... 34

Civilförsvarsmateriel .................................... 36

Kommunala branddammar.............................. ,. 38

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen........................ 41

Livräntetillägg............................................ 45

1—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Beskattningen av exportavgifter ............................ 47

Lönetillägg till tjänstemän i riksdagens verk.................... 49

Ersättningarna för olycksfall i arbete.......................... 49

Arbetarskyddslagen........................................ 59

Radiofyr å Klövningarna .................................. 60

Fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten ................ 61

Interpellationer av:

Herr Hellbacken ang. åtgärder mot obefogad varufördyring...... 63

Herr Huss ang. frågan om avgifterna för s.k. utomlänspatienter
vid sjukhus, tillhörande landsting eller städer, som icke deltaga i
landsting............................................ 64

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 1 april.

Anslag till riksdagsbiblioteket ............................ 8

Onsdagen den 2 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. mandattiden i andra

kammaren............................................ 15

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet) m. m............................. 18

— nr 60, ang. försvarets fastighetsfond ...................... 40

— nr 61, ang. täckande av medelsbrister i försvarets civilförvaltnings

räkenskaper .......................................... 40

— nr 62, ang. haverikostnader.............................. 40

— nr 63, ang. disposition av äldre anslag...................... 40

— nr 64, ang. aktieteckning i Ceaverken...................... 40

— nr 65, ang. yllevaror för försvaret ........................ 41

— nr 66, ang. skriften »Nytt från FN:s arbetsfält»............... 41

— nr 67, ang. disposition av äldre anslag...................... 41

— nr 68, ang. rörelsekapital åt Vin- & spritcentralen............ 41

— nr 69, ang. kostnader för årlig taxering .................... 41

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. dyr tidstillägg

å särskilda barnbidragen........................ 41

— nr 2, ang. ändrad lydelse av förordningen om livräntetillägg för

olycksfall i arbete...................................... 45

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. särskild skatt å exportavgifter
.............................................. 47

— nr 25, tullen för valsverk........................ 49

— nr 26, ang. ändring i förordningen ang. skattefrihet för hyresavdrag 49

— nr 27, ang. nedsättning av tullen på nylonkabel.............. 49

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. lönetillägg i riksdagens verk m.m. 49

memorial nr 10, ang. särskilt lönetillägg åt riksdagens tjänstemän 49
Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. meddelanden genom anslag i 49
domstolskansli ........................................ 49

Innehåll.

Nr 12.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 25, sjukpenningskalan enligt olycksfallsförsäkringslagen,
m. m............................... 49

— nr 26, ang. arbetarskyddslagens tillämpningsområde.......... 59

— nr 27, ang. ändringar i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
m. m........................................... 60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i vattenlagen .... 60

— nr 13, ang. ändring i lagen ang. tillfällig vattenreglering ...... 60

— nr 14, ang. ändrad lydelse av förordningen ang. förvaltningen av

viss kronoegendom .................................... 60

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. säkerhetsanordningar för
fiskefartyg............................................ 60

— nr 10, ang. torghandeln och den ambulerande handeln med svensk

frukt m.m............................................. 61

— nr 11, ang. mindre bemedlades kostnader för djursjukvård .... 61

— nr 12, ang. inrättande av en statens småbrukarskola.......... 61

— nr 13, ang. fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten m. m. 61

Lördagen den 29 mars 1952.

Nr 12.

Lördagen den 29 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22
innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare Edvard Mårtensson, Smedstorp,
på grund av struphuvudkatarr är
förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under
minst åtta dagar från nedanstående
datum, intygas härmed.

Gärsnäs den 28 mars 1952.

Arne Franzén.

E. provinsialläkare.

Kammaren beviljade herr Mårtensson
i Smedstorp ledighet från riksdagsgöromålen
från och med denna dag tills
vidare.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 169, angående
ratifikation av konsularkonvention mellan
Sverige och Storbritannien.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande å
kammarens bord liggande motioner,
nämligen:

nr 518 av herrar Lager och Senander;

nr 519 av herr Hagberg i Malinö
m. fl.;

nr 520 av herr Petterson i Degerfors;

nr 521 av herr Hylander; och

nr 522 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.

i 5.

Interpellation ang. undersökningen av
vissa förhållanden inom utlänningskommissionen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Stockholm, som anförde:
Herr talman! På riksdagens bord
ligger just nu en proposition angående
omorganisation av utlänningskommissionen.

Någon gång under år 1950 föranstaltade
dåvarande inrikesminister Mossberg
om en ingående undersökning av
en del personliga och andra förhållanden
inom kommissionen. Åtgärden väckte
stort uppseende. Av ärendet intresserade
parter har sedan dess väntat på
resultatet av undersökningen i fråga.

Emellertid har ärendets gång ingenstädes
offentligen redovisats trots att
undersökningen lär ha färdigställts redan
på hösten 1950. Försök att få insyn
i utredningsresultatet har hittills avvisats
med olika förklaringar.

Det kan icke vara tillfredsställande
allra minst för riksdagen, som beviljar
anslag och nu skall besluta om en ny
organisation för kommissionen, att de
förhållanden, som eventuellt kommit i
dagen, hemlighålles. Antingen måste undersökningen
ha utmynnat i att inga
allvarliga anmärkningar kunnat göras,
och då finnes intet skäl att icke offentligen
redovisa detta. Eller också har allvarliga
missförhållanden blottats, och
då kan den allmänna opinionen icke
känna sig lugnad med att inga andra
åtgärder vidtagits än att ärendet hittills
mörklagts.

Under hänvisning till det sagda an -

Nr 12.

Lördagen den 29 mars 1952.

Interpellation ang. meddelande av byggnadstillstånd för uppförande av badhus m. m.

håller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet i stånd att lämna
riksdagen klart besked om anledningen
till den av Eder företrädare i ämbetet
föranstaltade undersökningen angående
vissa förhållanden i utlänningskommissionen
och om resultatet av denna undersökning? 2.

Har några åtgärder vidtagits inom
kommissionen, som en följd av undersökningen? 3.

Därest herr statsrådet anser materialet
vara av så ömtålig natur att det
ej bör offentliggöras för allmänheten,
anser herr statsrådet sig då på andra
vägar kunna delge riksdagens ledamöter
detsamma eller åtminstone det utskott,
som skall behandla propositionen om
kommissionens omorganisation?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Interpellation ang. meddelande av byggnadstillstånd
för uppförande av
badhus m. m.

Herr CHRISTENSON i Malmö erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Sedan år 1944 har myndigheterna
i Malmö hos arbetsmarknadsstyrelsen
begärt byggnadstillstånd för ett planerat
badhus- och simhallsbygge i Malmö.
Under de år som följt därefter har framställningen
upprepats, men något synbart
resultat har inte nåtts. Det är självklart,
att invånarna i Malmö är intresserade
av att få veta, vilka skäl som kan
åberopas för att byggnadskvoten till dylika
anläggningar har eftersatts.

Ur folkhälsosynpunkt och med hänsyn
till simidrotten kan inte förhållandena
i Malmö i vad det gäller inomhusbad
anses vara tillfredsställande. Malmö
stadsfullmäktige tillsatte år 1935 en simliallskommitté.
Efter utredning och förslag
av denna kommitté utlyste stads -

fullmäktige år 1939 en arkitekttävling.
År 1943 hade myndigheterna i staden
tillstyrkt byggnadslov för badhusbygget,
tomt hade anvisats, och anslag beviljades
av stadsfullmäktige. Det förtjänar
nämnas, att det senaste badhusbygget i
Malmö utfördes för cirka 40 år sedan,
och sedan dess har bad- och bastumöjligheterna
i staden genom olika åtgärder
minskats i betydande omfattning,
medan befolkningssiffran under denna
period ökat med över 100 000. Medan
badmöjligheterna minskats har sålunda
folkmängden mer än fördubblats.

Badhusbygget i Malmö är kombinerat
med ett simhallsprojekt, vilket skulle
utföras etappvis. Genom att byggnadskvoten
till idrottsanläggningar har utökats
under året, bär den berörda simhallsfrågan
fått förnyad aktualitet.

Över huvud taget synes uppförandet
av badanläggningar i landet ha blivit i
hög grad tillbakasatt. Vid kvottilldelningen
synes sålunda badhusbyggen i
princip ägt mycket låg prioritet.

Under åberopande av vad jag här har
anfört anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig medverka
till en ökad tillståndsgivning för badhusbyggen? 2.

Vill herr statsrådet lämna närmare
upplysningar, huruvida byggnadstillstånd
för en etappvis utförd badhusanläggning
i Malmö kan förväntas under
den närmaste tiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 106, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förbättrade
pensionsförmåner för den vid Aktie -

Lördagen den 29 mars 1952.

Nr 12.

bolaget statens skogsindustrier anställda,
till bolagets pensionskassa anslutna
arbetarpersonalen; och

nr 107, i anledning av väckta motioner
om pension åt förre ombudet hos
pensionsstyrelsen N. Hedin;

från bankoutskottet:
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

från första lagutskottet:
nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den
30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag om ändrad
lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
och

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; från

andra lagutskottet:
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

112, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53;

nr 113, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt
disposition av ett för budgetåret 1946/
47 anvisat anslag till byggnadsarbeten
vid veterinärinrättningen i Skara;

nr 114, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående användningen
av den tilläggsskatt å bensin,
som under tiden den 1 april 1948—den
31 december 1950 uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske; och

nr 115, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder för främjande av fiskebåtsoch
fiskredskapsförsäkring.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes en av
bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående vissa
anslag till riksdagsbiblioteket för budgetåret
1952/53.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion om viss
ändring av § 13 riksdagsordningen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 12.

Lördagen den 29 mars 1952.

proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken;

nr 65, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för försvaret;

nr 66, i anledning av väckt motion
om anslag till Förenta Nationernas informationskontor
i Köpenhamn för
distribution till den svenska riksdagens
ledamöter av en speciell upplaga av
dess skrift »Nytt från FN:s arbetsfält»;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridandet av
vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 2, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 juni 1938 (nr 216) om
livräntetillägg av statsmedel åt vissa
livräntetagare enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 25, i anledning av väckt motion
om ändring av tulltaxans bestämmelser
beträffande valsverk;

nr 26, i anledning av väckt motion

om viss ändring i förordningen angående
skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag;
och

nr 27, i anledning av väckt motion
om nedsättning av tullen på nylonkabel; bankoutskottets

utlåtande och memorial: nr

9, i anledning av delegerades för
riksdagens verk skrivelse angående
lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk m. in.; och

nr 10, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion angående en
översyn av gällande bestämmelser om
vissa domstolsbeskeds meddelande genom
anslag i rättens kansli;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av väckta motioner
om framläggande för innevarande års
riksdag av förslag om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen,
m. m.;

nr 26, i anledning av väckt motion
om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen dels ock en i
ämnet väckt motion;

nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 20 oktober 1939
(nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering, dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; samt

Tisdagen den 1 april 1952.

Nr 12.

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 10, med anledning av väckt motion
angående torghandeln och den ambulerande
handeln med svensk frukt m. m.;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård;

nr 12, med anledning av väckt motion
om utredning angående inrättande av
en statens småbrukarskola; och

nr 13, med anledning av väckt motion
om anslag till fiskevårdande verksamhet
vid norrlandskusten m. m.

§ 10.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 173, om förordnande av en statsrådsledamot
att utöva den befattning med
riksdagsärenden, som jämlikt § 46 riksdagsordningen
tillkommer en ledamot
av statsrådet, tillställts kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

§ 11.

Anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen:
nr 523, av herr Dickson, i anledning

av Kungl. Maj:ts proposition, nr 96, angående
reglering av priserna på fisk
under budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 524, av fröken Liljedahl m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 103, angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen;

nr 525, av herr Håstad och fröken
Nygren, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 103;

nr 526, av herr Adolfsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 109, angående organisationen av den
lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. m.;

nr 527, av herr Hagård, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 112,
angående vissa frågor i samband med
omläggning av föreningen Styrsö kustsanatoriums
verksamhet m. m.; och
nr 528, av herrar Lindberg och Håstad,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 145, angående dispositionen
av överskottsmedel från statens
krigsförsäkringsnämnds verksamhet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 1 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24 och
den 26 nästlidna mars.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: -

Riksdagsman Hj. Gustafson, Dädesjö,
är på grund av sjukdom (Arteriell hypotoni)
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
tiden 26/3—15/4.

Intygas den 26 mars 1952.

Otto Östberg.

Lasarettsläkare.

Nr 12.

Tisdagen den 1 april 1952.

Interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna i de norrländska glesbygderna.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 173, med
tillkännagivande, att Kungl. Maj:t förordnat
statsrådet Ingvar Albert Lindell
att från och med den 1 april under innevarande
riksdag utöva den befattning
med riksdagsärenden, som jämlikt § 46
riksdagsordningen tillkommer en ledamot
av statsrådet; och skulle underrättelse
om denna skrivelses innehåll meddelas
vederbörande utskott samt riksdagens
kanslideputerade.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från styrelsen för
riksdagsbiblioteket angående vissa anslag
till riksdagsbiblioteket för budgetåret
1952/53.

§ 5.

Vid nu skedd föredragning av den av
herr Dickson avgivna motionen nr 523
hänvisades motionen, i vad den kunde
angå de delar av Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, som hänvisats till behandling
av lagutskott, till sådant utskott och
i övrigt till jordbruksutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan
följande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 524 av fröken Liljedahl m. fl.; och

nr 525 av herr Hastad och fröken Nygren; till

jordbruksutskottet motionen nr
526 av herr Adolfsson m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 527 av herr Hagård; och

nr 528 av herrar Lindberg och Hastad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12,
statsutskottets utlåtanden nr 11 samt
60—69, sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, bevillningsutskottets
betänkanden nr 24—
27, bankoutskottets utlåtande och memorial
nr 9 och 10, första lagutskottets
utlåtande nr 13, andra lagutskottets utlåtanden
nr 25—27, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 12—14 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 9—13.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johnsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående undersökningen
av vissa förhållanden
inom utlänningskommissionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Christenson i
Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående meddelande av
byggnadstillstånd för uppförande av
badhus, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna
i de norrländska
glesbygderna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JACOBSON i Vilhelmina, som anförde:
Herr talman! Vid behandlingen
vid 1951 års riksdag av frågan om skatt

Tisdagen den 1 april 1952. Nr 12.

Interpellation ang. de elektriska distributionsföreningarna i de norrländska glesbygderna.

på elektrisk kraft påvisades i motioner
ävensom i bevillningsutskottets utlåtande
i ärendet och i riksdagsdebatterna,
att den elektriska kraften ställde sig osedvanligt
dyr i de norrländska glesbygderna
och att priset per kilowattimme var
högre där än i någon annan del av landet.
Orsaken till detta förhållande är uppenbar.
Det är de långa kraftledningarna
som vållar distributionsföreningarna så
stora kostnader, att ett högt kraftpris
måste uttagas. Flera distributionsföreningar
befinner sig trots de höga kraftpriser
de tvingas uttaga av konsumenterna
i ett bekymmersamt ekonomiskt
läge, och det synes sannolikt alt stödåtgärder
från det allmännas sida snart
måste vidtagas. Enligt uppgifter i pressen
pågår för närvarande förhandlingar
mellan en distributionsförening i Tornedalen
och statens vattenfallsverk angående
överförande på vattenfallsverket
av denna distributionsförening. Anledningen
härtill är att föreningen på
grund av svag ekonomi icke kan tillfredsställande
tillgodose bygdens behov
av elektrisk kraft till rimliga priser.

I de trakter, med vars förhållanden
jag är särskilt förtrogen, nämligen Västerbottens
lappmark, pågår sedan några
år tillbaka en elektrifiering av bygderna.
Elektrifieringen har forcerats, enär
behov av elektrisk kraft uppstått för
arbeten i samband med regleringarna
av lappmarkens sjöar. Vid elektrifieringen
har biträde lämnats av vattenfallsstyrelsen,
som haft starka intressen
knutna till regleringsföretagen. Tack
vare kraftiga statsbidrag har elektrifieringen
möjliggjorts, men även befolkningen
bär fått lämna efter sina förhållanden
betydande ekonomiska tillskott.
De områden som redan elektrifierats
är övre Dorotea, områdena vid Malgoinajsjön
och Kultsjön samt norra delen
av Vilhelmina (Vojmsjöområdet). För
närvarande pågår arbeten för elektrifiering
av vissa delar av Tärna, inom vilken
socken stora sjöregleringar är pla -

nerade. Även inom Sorsele socken är
arbeten i gång för bygdens bättre elektrifiering.

Det är med stor tillfredsställelse befolkningen
i här nämnda bygder hälsat
att de fått tillgång till elektrisk kraft.
För att få detta har de villigt underkastat
sig kännbara ekonomiska uppoffringar.
Glädjen är emellertid ej
ogrumlad. Inom de elektriska distributionsföreningarna
får man det allt svårare
att finansiera verksamheten utan
mycket stora taxehöjningar. Vid ett nyligen
hållet möte i Tärna meddelade
kommunalnämndens ordförande, att
man där räknade med ett pris per kilowattimme
för mindre förbrukare på 40
å 50 öre, detta som en följd av den höga
grundavgift som abonnenterna får erlägga.
Det är en given sak, att strömpriserna
måste bli höga i lappmarkens
glesbygder. Jag har en uppgift avseende
Vilhelmina norra elektriska distributionsförening
som visar, att 344 abonnenter,
som representerar 1 800 normaltariffenheter,
har att underhålla 17 mil
högspänningsledning och 11 mil lågspänningsledning.
Det är med allvarliga
bekymmer man i denna förening ser
fram mot den tid, då de nu alldeles nya
ledningarna kommer att behöva mera
underhåll eller förnyelse. Såvitt jag förstår
finns ingen möjlighet att denna
förening skall någon längre tid kunna
klara sin ekonomi. Likartade förhållanden
råda inom andra distributionsföreningar.

I de bygder, varmed jag nu sysslat,
har genomförts eller skall genomföras
regleringsföretag och kraftverksföretag,
som kommer att ge miljarder kilowatttimmar
elektrisk kraft. Genom dessa
stora företag blir vissa trakter med bosättning
helt ödelagda, inom andra
minskas möjligheterna för befolkningen
till utkomst. Sålunda torde fisket
komina att lida ett mycket allvarligt avbräck.
Just inom dessa områden skall
den kvarvarande befolkningen dessutom

Nr 12.

Tisdagen den 1 april 1952.

Interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

betungas med de högsta priserna i landet
på den elektriska kraften för egen förbrukning.

Detta tycker jag är ett förhållande,
som det är angeläget att få ändrat. Vilka
vägar man därvid skall gå kan diskuteras.
För egen del anser jag, att de som
tillgodogör sig vattenkraften också bör
sörja för att bygderna där regleringarna
sker får elektrisk kraft till ett gynnsamt
pris. Att sätta i gång bygdeelektrifiering
för att själv få kraft under arbetet
med regleringarna men sedan överlämna
åt befolkningen att underhålla de
långa och kostsamma ledningarna för
framtiden är en politik från kraftexploatörernas
sida, som icke är försvarlig,
i all synnerhet som de regleringsavgifter
som utdöms icke alls förslå för
att ekonomisera bygdeelektrifieringen
och för övrigt väl icke heller bör till
någon större del användas för ett så primärt
ändamål som elektrifiering av de
bygder, vars vattenkraft exploateras.
Det är så många andra ändamål som
kan och bör tillgodoses med bidrag från
dessa medel.

I Norrbotten och Västerbotten är statens
vattenfallsverk den största kraftintressenten.
Då så är fallet, bör det
enligt min mening också bli vattenfallsverket
som i första hand svarar för bygdernas
förseende med elektrisk energi
till förmånliga priser. Bäst synes detta
kunna ske, om vattenfallsverket övertar
detaljdistributionen i glesbygderna så
som redan är ifrågasatt för övre Tornedalens
del. Det är utan vidare klart, att
denna distribution kommer att medföra
förluster för vattenfallsverket, om konsumentpriserna
skall vara skäliga, men
i betraktande av de stora värden vattenfallsverket
tillgodogör sig genom utnyttjande
av kraftkällorna i bygden i fråga
är uppoffringen synnerligen blygsam.

Min mening är att den av mig väckta
frågan bör underkastas en skyndsam
utredning. De elektriska distributionsföreningarnas
ekonomiska ställning är
synnerligen prekär i vissa fall och snara

åtgärder för att hjälpa föreningarna är
av nöden.

Med åberopande av vad jag sålunda
anfört tillåter jag mig anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartefå
framställa följande interpellation:

Har herr statsrådet observerat det
prekära ekonomiska läge, vari de elektriska
distributionsföreningarna i de
norrländska glesbygderna befinner sig
eller kan beräknas komma i? Om så är
fallet, är herr statsrådet villig att låta
verkställa en utredning om lämpligheten
av den elektriska detaljdistributionens
förstatligande i här förevarande områden
i syfte att förbilliga den elektriska
kraften för befolkningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. utbyggandet av kraftverk
i Mörrumsån.

Herr von SETH erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Vandringsfiskens
undanträngande genom kraftverksbyggen
har uppmärksammats redan
tidigare både i den allmänna debatten
och genom motioner och interpellationer
i riksdagen. 1948 framlades motioner
i riksdagen, vari begärdes inventering
av landets för fiskodling lämpade
vattendrag. Vid motionernas behandling
i utskottet hänvisades till att inom den
år 1945 tillsatta vandringsfiskeutredningen
vissa undersökningar var i gång rörande
frågan om bl. a. laxodlingens betydelse.
Utskottet framhöll ytterligare,
att fiskeristyrelsen skulle ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa spörsmål
för att när säkrare hållpunkter erhållits
kunna vidtaga de åtgärder som kunde
befinnas lämpliga för att främja laxodlingen
eller laxens fortsatta existen i
landets vattendrag.

I början av år 1951 överlämnades på
vandringsfiskeutredningens vägnar till
jordbruksministern ett betänkande angående
åtgärder för åstadkommande av

Tisdagen den 1 april 1952.

Nr 12.

Interpellation ang. utbyggandet av kraftverk i Mörrumsån.

önskvärt samarbete mellan fiske- och
kraftintressena samt för bevarande av
de svenska laxfiskebestånden m. m. Kapitel
IV i nämnda betänkande handlar
om kraftverksbyggnadernas inverkan på
laxfisket, överdirektör J. Hult i fiskeristyrelsen
framför i detta kapitel den
synpunkten, att laxfisket i Östersjön
kommer att minska till en obetydlighet,
om den nuvarande utbyggnadstakten i
fråga om kraftverk skall få fortsätta i
våra älvar. Framför allt kommer fiskarbefolkningen
i sådana län som Blekinge
och Gotland att ställas inför oerhörda
svårigheter, om laxfisket går förlorat
eller minskas i den takt som befaras.

Ett projekt, som direkt berör fiskarena
i Blekinge, är utbyggandet av Mörrumsån
till ett system av kraftstationer.
Enligt uppgift kommer dessa kraftstationer
att ge ett energitillskott av cirka
154 miljoner kilowattimmar, vilket naturligtvis
är av stort värde för denna
del av landet. De förändringar av naturförhållandena,
som ett kraftverksbygge
i Mörrumsån skulle komma att medföra,
har emellertid föranlett en rad protester
från skilda håll. Bl. a. yrkar domänfiskal
A. Rimbert, å domänverkets vägnar,
att Söderbygdens vattendomstol
skall avslå Sydkrafts framställning att
få uppföra det planerade kraftverket vid
Vittskövle, och han påpekar att nettonyttan,
enligt en utredning av fil. dr
O. Olofsson i Lund, inte kommer att
kunna beräknas högre än till 8 miljoner
kronor, medan enbart skadorna på fisket,
mångfaldigade enligt vattenlagen,
kunna beräknas till 20 miljoner kronor.
Liknande yrkanden till Söderbygdens
vattendomstol bär framställts av Blekinge
läns havsfiskareförening, som har
cirka 900 medlemmar, och Svenska Sydkustfiskarnas
centralförbund begär att
fiskeristyrelsen skall vidtaga åtgärder
för att stoppa utbyggnadsplanerna.

Antalet havsfiskare i Blekinge län
uppgår till över 1 800, varav mer än
1 100 är yrkesfiskare. Den övervägande
delen av dessa fiskares inkomst kom -

mer från laxfisket i Östersjön. Under
år 1950 deltog 04 trålare, 171 större
och 65 mindre däckade båtar från Blekinge
i laxfisket. Dessa båtar värderas
till cirka 5 miljoner kronor och deras
redskap till 2 miljoner kronor. Fångstvärdet
uppgick år 1950 till drygt 1,5
miljoner kronor. Att försvåra eller omöjliggöra
laxens odling i laxförande älvar
och åar kommer i första hand att drabba
den av ålder bofasta fiskarebefolkningen.
Förutom dessa direkta investeringar
har det uppförts kylhus för en
kostnad av 2—3 miljoner kronor, vilka
icke i fortsättningen skulle kunna utnyttjas
i full utsträckning. Vissa andra
ur fiskerisvnpunkt mera indirekta investeringar
kommer naturligtvis också
att åsamkas skadliga verkningar genom
en nedgång i laxfisket, vilket för hela
länet kommer att medföra olyckliga
konsekvenser.

Icke enbart ekonomiska skadeverkningar
kan anföras som motiv för ett
bibehållande av Mörrumsån i dess nuvarande
skick. Efter bortledande av den
större delen av vattenmängden förbi
Mörrums samhälle och angränsande terräng
kommer bygden att lida stor skada
genom förändrade naturförhållanden.
Mörrum är ett namn som är känt långt
utanför landets gränser, och när det
gäller att jämföra nytta och skada för
ett kraftverk av denna art borde även
de skador medräknas, som drabba ortens
befolkning genom förlust av skönhetsvärden
och minskat turistliv. Trots
att jag är medveten om nödvändigheten
att söka utbygga vår elkraftsförsörjning
kan jag icke fördenskull finna det vara
nödvändigt att spoliera de värden för
bygden och dess befolkning, som Mörrumsån
har i sitt nuvarande skick.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för hur man från statsmakternas
sida ser på frågan om utbyggandet av

Nr 12.

Tisdagen den 1 april 1952.

Interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

kraftverk i Mörrumsån med speciell
hänsyn till laxfisket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Interpellation ang. opinionen inom Förenta
Nationerna mot bakteriekriget.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGBERG i Luleå, som anförde:
Herr talman! Regeringarna och militära
myndigheter i koreanska folkrepubliken
och Kina har inför världsoffentligheten
anklagat de amerikanska myndigheterna
för att ha tillgripit bakterievapen
både i Korea och nordöstra Kina. Enligt
dessa uppgifter har alltsedan den
20 januari detta år ihärdig spridning av
bl. a. böldpest, kolera och fläcktyfusbaciller
ägt rum över koreanskt och
kinesiskt område. Dessa bakterier som
med flygets hjälp sprides ut i specialbehållare
har infekterats i loppor, spindlar,
flugor och andra insekter av i Korea
tidigare obekanta arter liksom i fåglar.
Enligt Londontelegram för någon vecka
sedan sprides fruktansvärda epidemier
med vindens hastighet över Korea och
nordöstra Kina. Det förhållandet, att sådana
meddelanden utdistribueras från
London, visar också att det här handlar
om synnerligen allvarliga problem. FN:s
generalsekreterare har gjort vissa erbjudanden,
som kan tolkas som en indirekt
bekräftelse på ohyggligheterna.

Haagkonventionen har betecknat bakteriekrigföringen
som stridande mot
folkrätten. På samma linje ligger konventionen
mot »folkmord», genocid, som
riksdagen förra månaden godkände.
Sverige har underskrivit det bekanta
Genéveprotokollet av den 17 juni 1925,
som förbjuder användandet av kvävnings-
och giftgaser eller andra liknande
gaser samt av bakteriologiska medel.
Detta protokoll har ratificerats, respektive
accepterats av 40 stater. De enda
stormakter som vägrat underskriva pro -

tokollet är Förenta staterna och Japan.
Fördömandet av bakteriekriget är icke
bara grundat på humanitära skäl utan
också på medvetandet om vilka ohyggliga
perspektiv för mänskligheten ett
sådant öppnar. Det finns inga gränser
som skyddar mot bakteriesmittans spridning.
Bakterier systematiskt utspridda
i Korea och Kina kan inom kort tid finna
vägen ända hit.

Den amerikanska regeringens förklaringar
har inte inneburit ett fördömande
av att bakterier utnyttjas i krigföringen.
Inställningen till detta problem
torde kunna illustreras av följande telegram,
som den 31 mars, alltså i går,
distribuerades av TT-Reuter från Washington
:

»Chefen för den kemiska avdelningen
i försvarsdepartementet, generalmajor
Bullene, framhåller i ett på söndagen
publicerat uttalande för representanthuset,
att ökade anslag till kemisk och
bakteriologisk krigföring är nödvändiga.
Forskningarna på detta område har nu
pågått i tio år, säger han, och det är på
tiden att vi kan visa fram påtagliga resultat.
»

Otaliga andra tidigare uttalanden av
amerikanska myndigheter och ledande
personligheter bekräftar en systematisk
och långvarig förberedelse för bakteriekrig.
»Det biologiska krigets verkningar
taga vid där giftgaserna slutar», säges på
amerikanskt håll, enligt professor Gerhard
Rundberg.

Ingen människa i detta land torde
hysa någon annan mening än att denna
avskyvärda form av krigföring måste
fördömas. I alla kretsar har det betraktats
som naturligt och riktigt, att Sverige
biträtt det omnämnda Genéveprotokollet.
Regeringen bör enligt min mening
göra sig till talesman för denna opinion.
Jag hemställer med hänvisning härtill
om andra kammarens tillstånd att till 5
hans excellens ministern för utrikes
ärendena framställa följande spörsmål:

Överväger regeringen någon framställning
eller annan aktion för att i Förenta

Tisdagen den 1 april 1952.

Nr 12.

Nationerna stödja opinionen mot bakteriekriget? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

168, angående godkännande av avtal
mellan staten och Stockholms stad
rörande förvärv för staden av kvarteret
Beridarebanan inom stadsdelen
Nedre Norrmalm i Stockholm m. m.;

nr 171, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 2 förordningen den
6 juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.;

nr 172, med förslag till förordning om
fortsatt tillfälligt upphävande av skatten
på motorsprit;

nr 174, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsinonopol å
tillverkning och import av tobaksvaror;
och

nr 175, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen samt
till lag med vissa bestämmelser om val
till riksdagens andra kammare för perioden
1953—1956.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13.

Anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen:

nr 529, av fru Johansson i Norrköping
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. m.;

nr 530, av herrar Hagård och Huss,
likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 107;

nr 531, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, angående anslag för
budgetåret 1952/53 till avlöningar vid
de allmänna läroverken in. m.;

Propositionernas avlämnande.

nr 532, av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 149, angående
omorganisation av skolöverstyrelsen
m. m.;

nr 533, av herr Olsson i Mellerud
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 155, angående vissa anslag
under landsstaten för budgetåret 1952/
53; och

nr 534, av herr Hagberg i Luleå in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 114, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Propositionernas avlämnande.

Herr STÅHL, som på begäran erhöll
ordet, yttrade: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att påtala den anhopning
av propositioner, som under de
senaste veckorna har lagts på riksdagens
bord. Jag har gjort en sammanställning
i kansliet och den visar, att under de
cirka fjorton dagarna från den 15 mars
t. o. m. i dag uppgår antalet regeringspropositioner
till inte mindre än 72.
Samma företeelse har i viss mån förekommit
även tidigare år, men ingen
gång har siffran blivit så stor som i år.
En jämförelse med fjolåret visar att propositionsantalet
då stannade vid 56.

Jag vill tillägga, herr talman, att bland
de 72 propositioner, som på denna korta
tid har regnat ner över riksdagen, är en
del mycket stora och gäller ytterst betydelsefulla
ämnen. Under sådana förhållanden
blir det självfallet omöjligt
för riksdagens ledamöter att ägna propositionerna
det intresse som är nödvändigt,
speciellt för oppositionspartierna.
Denna arbetsordning är sådan, att
man inte kan anse den tillfredsställande.

Här gör vi då och då, herr talman,
framstötar för att reformera riksdagens

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

arbetsmetoder, få dem smidigare och
effektivare. Men om inte propositionsavlämnandet
får en annan och bättre avpassning
än för närvarande lönar det
sig ju inte med några försök att reformera
riksdagens arbete. Då uppstår denna
anhopning på slutet, som vi här bevittnar
och som medför att riksdagens
ledamöter inte kan ägna regeringsförslagen
det studium, som de otvivelaktigt
förtjänar, och som det åligger riksdagens
ledamöter att utföra.

Det är därför nödvändigt att riksdagens
främste arbetsgivare, regeringen,
planerar sitt arbete på ett annat sätt än
hittills, om riksdagens arbete i sin tur
skall kunna bli riktigt disponerat och

tillräckligt grundligt utfört. Jag förstår
att regeringen härvidlag kan ha svårigheter,
men jag finner det icke desto
mindre nödvändigt att framhålla dessa
synpunkter och rikta en allvarlig och
enträgen hemställan till regeringen att
om möjligt fr. o. m. nästa år söka införa
en annan och bättre ordning när det
gäller riksdagens arbetsuppgifter.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 2 april.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr 168,
angående godkännande av avtal mellan
staten och Stockholms stad rörande förvärv
för staden av kvarteret Beridarebanan
inom stadsdelen Nedre Norrmalm
i Stockholm m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
171, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av § 2 förordningen den 6
juni 1929 (nr 129) angående Svenska
skeppshypotekskassan, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

172, med förslag till förordning
om fortsatt tillfälligt upphävande av
skatten på motorsprit; och

nr 174, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 § lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å till -

verkning och import av tobaksvaror;
samt

till konstitutionsutskottet propositionen nr

175, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser om
val till riksdagens andra kammare för
perioden 1953—1956.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord liggande motioner, och
remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 529 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.;

nr 530 av herrar Hagdrd och Huss;
nr 531 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

nr 532 av herr Nilsson i Kristinehamn
och fröken Vinge; samt

nr 533 av herr Olsson i Mellerud
m. fl.; och

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

till bevillningsutskottet motionen nr
534 av lierr Hagberg i Luleå in. fl.

§ 3.

Föredrogs den av herr Jacobson i Vilhelmina
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de
elektriska distributionsföreningarna i
de norrländska glesbygderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr von Seth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
i fråga om utbyggandet av
kraftverk i Mörrumsån.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hagberg i Luleå
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående opinionen
inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ C.

Mandattiden i andra kammaren.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring av § 13 riksdagsordningen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Jag skall tillåta mig att yttra några ord,

Mandattiden i andra kammaren.

utan att göra något yrkande, om den
motion som blivit väckt här i kammaren.

Såsom mer framgår av motionen än
av utskottets utlåtande har huvudmotiveringen
för motionens framställande
varit det faktum att höstriksdagarna
numera har blivit en institution i detta
land, och det lär varken vara riksdagens
eller Ivungl. Maj :ts avsikt att någon gång
uraktlåta att hålla höstriksdag. Därför
har läget sedan forna tider högst väsentligt
förändrats. Vart fjärde år inträffar
den egendomliga situationen, att en
riksdag, som har blivit nyvald för en
fyraårsperiod någon gång i september,
inte träder i funktion förrän den 1 januari
påföljande år med det resultatet,
att den gamla riksdagen, som valdes
för fyra år sedan, kommer att fungera
även på hösten. En eventuellt på hösten
på grund av valutslaget tillträdande regering,
om vi nu tänker oss regeringsförändring
i det sammanhanget, kan
därför tänkas komma att möta en riksdagsmajoritet
som i huvudsak står fientlig
mot denna regering, över huvud
taget verkar denna gamla riksdag efter
ett nyval såsom någon sorts spökparad.
Jag har funnit det angeläget att försöka
utfundera någon metod som gör slut
på detta förhållande. Jag har nu föreslagit
en ändring i § 13 riksdagsordningen.
Man kanske tycker, att det är
en långtgående åtgärd, men det har
självfallet varit konstitutionsutskottet
obetaget att föreslå andra åtgärder,
mindre långt syftande än denna. I det
sammanhanget vill jag emellertid för utskottsmajoriteten
påpeka, att jag inte
som det påstås i utskottets utlåtande
på något sätt har förbisett vissa konsekvenser
av denna anordning. Som också
framhölls vid behandlingen inom utskottet
tog jag till exempel upp den
fråga som utskottet här belyser, nämligen
nödvändigheten att eventuellt förrätta
nya val till utskotten. Men, som
sagt, hade man tyckt att denna anordning
varit för krånglig, att man hade

2 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Mandattiden i andra kammaren.

måst genomföra alltför många förändringar
härvidlag, kunde man enligt mitt
förmenande ha nöjt sig med ett förslag,
som inte syftade så långt utan bara riktade
sig mot det som i motionen påtalats,
nämligen denna riksdag som kvarstår
efter nyval. Man kunde ha infört
en bestämmelse om att vårriksdagen
under dessa år — det sista i perioden
— skulle hålla på så pass länge att höstriksdagen
därigenom hade blivit onödiggjord
annat än för eventuellt kortare
sammankomster påkallade av alldeles
utomordentliga förhållanden av utrikespolitisk
eller annan natur. Det är emellertid
långt ifrån säkert att det skulle
ha blivit vanligt. Jag anser därför, att
det funnits möjligheter för utskottet att
här föreslå en anordning som gjort slut
på denna anomali, denna egendomlighet
som kommer att existera i fortsättningen,
om man inte gör någonting.

Jag har till utlåtandet antecknat en
blank reservation och har bara på detta
sätt, herr talman, velat tillkännagiva
min mening utan att framställa något
yrkande på denna punkt.

Häruti instämde herr Schmidt.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag tror
inte, att man skall spilla så många ord
på detta ärende. Den ärade motionären
lade liksom litet sordin på sitt anförande.
Det var vad vi tidigare brukade kalla
ett begravningstal, och de må vara på
sin plats.

Emellertid bör man vara litet varsam
med uttrycken, skulle jag vilja säga till
min ärade vän von Friesen. Han talade
om att riksdagen försatt sig i en underlig
situation genom att efter ett nyval,
som t. ex. i höst, i alla fall sammanträda
under höstmånaderna. Han tyckte
det var en kuslig spökparad. Nå, åtskilligt
värre saker får man väl uppleva.
Det är inte det värsta.

Grundfelet med motionärens förslag,
som gjort att han även i sitt eget parti
fått en något decimerad anslutning, är
ju, att han inte tar steget fullt ut. Han

vill bibehålla den nuvarande ordningen,
att riksdagen börjar den 10 januari,
men ändå vill han, att perioden skall
räknas ifrån hösten. Följden skulle bli
den, att man vid höstriksdagen finge
välja om utskotten, och det tycks har.
inte ha observerat ordentligt. Sedan kolliderar
förslaget också med andra bestämmelser
i riksdagsordningen. Man
får inte uppskjuta ärenden till en ny
riksdag om nya val dessförinnan förrättas.

Motionen leder i själva verket till att
tidpunkten för riksdagsarbetets början
måste förläggas mycket tidigare, varigenom
hela höstsessionen kommer i
fara. Detta visar, att grundfelet är, att
motionären inte tagit steget fullt ut till
den gamla högerlinjen, som räknade
med att riksdagen skulle börja den 1
december eller något senare.

Jag vill sluta med att korteligen säga,
att vi haft så många reformförslag angående
den nya arbetsformen, att denna
bör få hinna med att verka under några
år, innan vi företar omvälvningar av så
revolutionerande art som motionären
här föreslagit.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HASTAD: Herr talman! Jag vill
bara i största korthet förklara, att jag
har starka sympatier för det förslag
som herr von Friesen här har väckt.
Jag vill betona, att när jag på min tid
förordade, att riksdagen skulle börja
den 1 december, var ett av huvudargumenten
för mig, att vi varje valår skulle
få bort denna »spökparad», för att använda
herr von Friesens kanske något
överdrivna uttryck. Förr eller senare
måste det någon gång visa sig att herr
von Friesen har alldeles rätt. Det kan
vid ett andrakammarval bli så stora
omkastningar, att riksdagen inte längre
är representativ, och då kan läget bli
verkligt kritiskt. Jag vill bara erinra om
att man i Amerika har precis samma
problem att dragas med som vi i Sverige

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

nu fått. Där väljes ju kongressen den
7 november, varefter den sammanträder
den 3 januari. Men med hänsyn till de
många ärendena måste man i allmänhet
inkalla en extra session varje höst, även
valår. Denna session, som vartannat år
inkallas efter valet och pågår till 3 januari,
kallar man i Amerika för »Lame
Duck Session» d. v. s. »den lama ankans
session». Man menar, att den aldrig har
något värde. Det blir helt enkelt rena
formbeslut som den fattar, därför att
den inte vill föregripa den nya kongressen.

Jag skulle till konstitutionsutskottets
ordförande särskilt vilja ställa frågan,
varför man inte velat gå kompromissvägen
och införa den regeln, att riksdagen
vart fjärde år försöker sluta sitt
arbete den 15 juni, vilket grundlagen
ju lämnar möjlighet till, och att man
sedan inkallar den under hösten, så
länge det nuvarande systemet är gällande,
endast om det visar sig alldeles
oundgängligt, d. v. s. om frågor av löpande
natur måste avgöras. Jag tycker,
att detta system kunde införas redan i
år. Jag tror att den allmänna opinionen
skulle ha utomordentligt lätt att förstå
det riktiga i denna metod.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Min ärade vän utskottsordföranden
tyckte, att jag borde gått på den linje,
som också i utskottsutlåtandet har fått
beteckningen »1-decemberlinjen». Jag
vill gärna tillstå, att jag har mycket
starka sympatier för den linjen. Orsaken
till att jag inte redan nu velat föreslå
riksdagen en ändring i anslutning
till denna linje var att jag tyckte, att det
var så nyligen man beslutat om denna
anordning, alt riksdagen skulle vara
ohågad att redan nu gå med på en sådan
ändring. Men jag vill gärna tillstå,
i den mån det beredes mig möjlighet
att fortsätta att arbeta på denna fråga,
att denna linje är en av de vägar som
man mycket väl skulle kunna gå. Jag

Mandattiden i andra kammaren.

fick till min angenäma överraskning se,
att det faktiskt även på ganska konservativt
socialdemokratiskt håll i utskottet
fanns sympatier för en sådan anordning.
Det är möjligt att det blir den nya
vägen.

Jag skall be att få upprepa den fråga,
som herr Håstad här gjorde och som
jag också ställt i mitt första anförande.
Det har ju funnits möjlighet att sluta
något senare på våren, om man vill
undvika denna mindre lyckade anordning
vart fjärde år, och då klara av alla
frågor. Det är väl rent av möjligt, att
detta skulle kunna äga rum genom någon
sorts överenskommelse, då det ju
faktiskt redan nu finnes inskrivet i riksdagsordningen
att vi har möjlighet att
hålla på till den 15 juni. I likhet med
herr Håstad skall jag be att få som en
första utväg, innan radikalare åtgärder
föreslås, rekommendera en sådan anordning.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
i korthet svara de senaste två talarna.
De frågade huruvida man inte kunde
tänka sig att åtminstone vart fjärde år
låta riksdagen sluta den 15 juni, vartill,
som herr Håstad framhöll, grundlagen
redan nu ger möjlighet. För min ringa
del vill jag inte direkt motsätta mig det,
men det är underligt att tänka sig att
det just vart fjärde år inte skulle vara
mera brådskande än att man då skulle
kunna förkorta riksdagssessionen. Det
är ju möjligt att det skulle gå, men det
är lika antagligt att den anordningen
skulle komma i konflikt med det levande
livet självt. Framför allt ett valår, då
det vräkts massor av propåer och förslag
över riksdagen, kan man nog inte
utan avsevärda rubbningar bli färdig
till den 15 juni.

Herr Håstad talade om den lama ankans
session, eu period då den amerikanska
kongressen inte kan uträtta någonting.
Han menar att det kan bli oerhörda
omkastningar vid ett val här i
Sverige, och då är höstsessionen orim -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

lig. Ja, det kan man naturligtvis säga,
men herr Håstad vet ju att om det blir
ett jordskred vid valet, inverkar det
också i kanslihuset. Då försvinner den
regering som sitter där, och den som
träder till vet väl vad slags propositioner
det är lönt att lägga fram för
denna höstriksdag. Man får inte teoretisera
för mycket, utan det levande livet
får korrigera sådana ting.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
bara säga till herr Hallén att det ju
finns andra propositioner och förslag
som behandlas av höstriksdagen än de
som Kungl. Maj:t framlägger. Det finns
ju en serie av uppskjutna ärenden, och
på dem kan ju Kungl. Maj:t inte öva
något inflytande; i varje fall har riksdagen
en plikt att fatta beslut i dessa.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 7.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
50, föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset vidtaga
av departementschefen föreslagna ändringar
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för karolinska
sjukhuset att tillämpas tills vi -

dare fr. o. m. budgetåret 1952/53 dels
ock till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 14 278 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom första kammaren av herr
Wistrand väckt motion (I: 12), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inrättande av en förste underläkartjänst
vid karolinska sjukhusets ögonklinik,

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Liljedahl m. fl. väckt motion
(11:256), vari hemställts, att riksdagen
måtte biträda direktionens förslag om
inrättande av en personalkonsulentbefattning
i lönegrad Ce 19 och att samtidigt
den hittillsvarande arvodesbefattningen
i Cg 19 indroges.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört angående
en översyn av arbetsuppgifter och arbetsförhållanden
samt en undersökning
av driftsekonomien vid karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionen I: 12;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 256

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
4 januari 1952 angivna ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset; b)

godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 14 270 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört
bl. a.:

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

»Utskottet har under hand inhämtat,
att den nyuppförda barnklinikens barnpsykiatriska
avdelning, vilken omfattar
20 vårdplatser, hittills icke belagts i tillnärmelsevis
full utsträckning, trots att
väntelistor föreligga. Av departementschefen
förordade personalförstärkningar
böra icke medgivas, förrän det visats,
att avdelningen utnyttjas i ungefär
avsedd omfattning. Då utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t icke ställer för
ifrågavarande personalförstärkningar
beräknade medel till sjukhusdirektionens
förfogande, förrän nyss angivna
villkor visats vara uppfyllt, vill utskottet
icke motsätta sig departementschefens
förslag i vad de avse denna avdelning.
»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BERGSTRAND: Herr talman! I
motiveringen till den hemställan som
statsutskottet har givit vid denna punkt
finns det några uttalanden som påkallar
litet allmän uppmärksamhet.

Utskottet gör först några allvarligt
kritiska anmärkningar över de starkt
stegrade och hastigt stigande vårdkostnaderna
vid karolinska sjukhuset. Detsamma
gäller för resten också serafimerlasarettet,
en punkt som kommer
senare. De höga vårdkostnaderna ställs
dessutom i relation till beläggningen på
sjukhuset, som utskottet funnit anmärkningsvärt
låg, och utlåtandet mynnar
härvidlag ut i en begäran om intensifiering
av besparingssträvandcna och
en undersökning av möjligheterna att
förbättra driftsekonomien.

Så långt är nu allt gott och väl. Ingen
av oss lär väl ha någonting att invända
mot en förbilligad drift, om en rationalisering
utan försämring av den medicinska
standarden kan vinnas vid detta
vårt allra viktigaste medicinska utbildningssjukhus.
Men utskottet nöjer
sig inte med det. Utlåtandet innehåller
ytterligare en hel del uttalanden som
inte är lika oomtvistliga utan tvärtom,

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

såsom jag ser det, mycket diskutabla
och som därför heller inte bör stå
oemotsagda.

I den kungl. propositionen föreslår
inrikesministern inrättande av en särskild
avdelning för behandling av
brännskador. Han har funnit att en sådan
avdelning är väl motiverad av flera
olika skäl, bl. a. forskningsskäl och
beredskapsskäl. För egen del tror jag
att hans motivering här är fullt hållbar.
Utskottet tycks däremot vara litet mer
betänksamt. Skall emellertid avdelningen
behövas, anser tydligen utskottet
att det i första hand är en fråga som
gäller Stockholms stad, som framför
allt skulle behöva den, och utskottet
anser därför, att staden också skall delta
i kostnaderna. Kanske är den saken
riktig. Utan närmare och litet mer detaljerade
upplysningar kan man knappt
ha någon bestämd mening därvidlag.

Sedan kommer emellertid utskottet
med ett annat förslag, ett alternativ
förefaller det, till specialavdelningen.
Utskottet tycker att det borde vara möjligt
att lägga in brännskadorna på plastikkirurgiska
avdelningen. Jag vet inte
varifrån utskottet kan ha fått den ingivelsen.
Det kanske behövs en liten
smula medicinskt kunnande, men i varje
fall inte mycket, för att förstå, att
vad utskottet här föreslår är alldeles
ohållbart. En akut brännskada kräver
på intet sätt något plastiskt kirurgiskt
ingrepp och har därför inte någonting
på en plastikkirurgisk avdelning att
göra. Detta gäller om brännskador lika
väl som det gäller om olycksfall av annan
art. Ärrbildningar och deformeringar
som uppstår såsom senkommande
följdtillstånd efter brännskador kan
givetvis bli föremål för plastikoperationer,
men det är ju en helt annan
sak. Detsamma gäller också deformeringar
efter t. ex. andra olycksfall än
brännskador. Inte skickas för den
skull vanliga akuta olycksfall till plastikkirurgiska
avdelningar. Säkert skulle
ingen av de erfarna ledamöterna av

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

statsutskottets tredje avdelning komma
på en sådan idé.

Det skulle väl gå för sig om vi hade
överskott på plastikkirurgiska platser
som kunde behöva utnyttjas, men vi
vet alla att det är ont om dem, att personer
som verkligen är i behov av plastikingripanden
kan få vänta i åratal
på plats, och därför kan man inte undertrycka
det omdömet att utskottets
skrivning här är bra verklighetsfrämmande.

Det finns mer att invända mot utskottets
skrivning, och ur en viss synpunkt
sett gäller det ännu allvarligare
saker. Jag syftar härvidlag på vad som
har skrivits om den nya barnpsykiatriska
avdelningen på karolinska sjukhuset.
Det är här fråga om en alldeles
ny avdelning — den har tagits i bruk
den 1 februari i år — och erfarenheterna
kan således inte gärna vara så
grundliga. Utskottet uppger här, att
avdelningen omfattar 20 vårdplatser.
Jag skall återkomma till den siffran
litet senare. Sedan säger utskottet, att
dessa 20 platser inte är belagda i tillnärmelsevis
full utsträckning, trots att
väntelistor föreligger.

I petitaskrivelsen begärde sjukhuset
att få en viss personal till denna avdelning,
och inrikesministern har, fastän
i en smula reducerad omfattning, lagt
fram förslag om utrustande av avdelningen
med begärd personal. Det gäller
här en personal som intar en verklig
nyckelposition vid en klinik av
denna karaktär, där barnens psykiska
reaktioner skall tolkas, förklaras och
eventuellt korrigeras. Det är således
fråga om att skaffa barnpsykologiskt
skolad arbetskraft, det är fråga om att
skaffa arbetsterapeut, och det är fråga
om att skaffa socialkurator; psykologiskt
skolad arbetskraft som kan tolka
barnens reaktioner, socialkurator som
kan tolka symptomen i deras sociala
sammanhang och arbetsterapeut som
kan korrigera i möjligaste mån de felaktiga
reaktioner som barnen har. Den

personalen är för en sådan avdelning
ungefär lika nödvändig som operationsattiraljen
på en kirurgisk avdelning.
Denna personal kan inte ersättas av
personal av andra kategorier, som inte
fått den speciella utbildningen. Den
kan således inte ersättas av underordnad
ekonomipersonal, städbiträden
o. s. v. Den kan heller inte ersättas av
biträden eller sköterskeelever, som
inte är utbildade för detta ändamål.
Det är helt enkelt fråga om nyckelplatser.
Därför gör det ett högst egendomligt
intryck när utskottet skriver, att
dessa personalförstärkningar inte bör
medges förrän det har visat sig att avdelningen
utnyttjas i ungefär avsedd
omfattning, d. v. s. 20 platser.

Situationen är således i korthet den,
att avdelningen inte kan fullt utnyttjas
därför att den saknar personal av en
viss nödvändig kategori, som är förutsättning
för att arbetet skall kunna
komma i gång. Samtidigt säger utskottet
ifrån att denna personal inte heller
får anskaffas förrän avdelningen kommit
i fullt bruk, »i ungefär avsedd omfattning»,
som utskottet skriver. Vem
kan lösa det problemet?

Förresten är det sannolikt olösligt.
Riksdagen borde nämligen av utskottet
ha fått veta, att det platsantal som anges,
nämligen 20, sannolikt aldrig kan
komma att utnyttjas med den utformning
avdelningen för närvarande har.
I själva verket torde det komma att
visa sig, att det sannolikt inte kommer
att kunna tas in mer än 12 patienter
samtidigt, och att det således är en avdelning
för 12 platser i stället för 20.

Det i propositionen angivna personalbehovet
räcker heller inte till för
20 patienter; man får vara glad om det
räcker för 12. Skulle man således ta
utskottsskrivningen efter ordalagen,
skulle avdelningen knappast någonsin
få försättas i fullt driftsdugligt skick.
Men jag utgår från att utskottsskrivningen
inte skall behöva tas så bokstavligt.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Herr talman! Det här är en bekymmersam
sak. Alla vet vi att det är mycket
ont om både barnpsykiatriska
vårdplatser och utbildade läkare på
detta område. Både för forskningen
— som härvidlag ännu är långt från
målet och kanske egentligen nyss har
börjat — och för läkarutbildningen
och för vården av detta klientel är det
därför mycket angeläget att det åtminstone
ställs så att de möjligheter
som finns också kan utnyttjas. Om utskottsskrivningen
godtas, skulle det
faktiskt betyda att en käpp sätts i hjulet.
Förresten skulle utskottskrivningen,
om den godtas, komma att verka i
precis motsatt riktning mot vad utskottet
avsett, d. v. s. rationalisering av
driften.

Lyckligtvis har ju utskottet inte i sin
hemställan opererat hort de anslag, som
denna personalutrustning kräver. Därför
kan riksdagen bara genom att ta
hort de rader i motiveringen, där ärendet
behandlas, möjliggöra för Kungl.
Maj:t att göra denna barnpsykiatriska
avdelning något så när funktionsduglig.
Tar man bort dessa rader, kommer det
i huvudsak att stämma överens med
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka att det stycke på s. 28 i utskottsutlåtandet,
som börjar med »Utskottet
har under hand inhämtat...» och slutar
»i vad de avse denna avdelning»,
får utgå ur motiveringen.

När jag, herr talman, i anledning av
vad jag nu anfört började närmare
granska utskottsskrivningen även i andra
delar av detta ärende, blev det nog
klart, att det finns åtskilligt att anmärka
även på andra punkter. Jag inskränker
mig emellertid för närvarande
till vad jag nu sagt. Kommer väl
den av utskottet begärda utredningen
till stånd -— och den utredningen tror
jag är motiverad ur andra synpunkter
—- blir det tids nog möjlighet att komma
tillbaka och ingå på ytterligare
granskning.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

I detta anförande instämde herr
Stjärne och fröken Vinge.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Utskottet
har utförligt uppehållit sig vid
förhållandena på karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet. Det kan därför
vara påkallat att även ifrån min sida
säga något om dessa sjukhus. Som bekant
pågår där vissa rationaliseringsutredningar
och undersökningar. Dessa
undersökningar tar tid, kräver rätt mycket
arbetskraft och har inte kunnat forceras
i det tempo som hade varit önskvärt.
Utskottet förordar nu att undersökningarna
väsentligen vidgas så att
det blir en allmän undersökning av möjligheterna
till rationalisering och kostnadsbesparing.
Det är klart att man
även ifrån regeringens sida måste vara
angelägen om att sådana här undersökningar
kommer till stånd. Men de
motiveringar, som utskottet har andragit
för den fortsatta rationaliseringsundersökningen
och dess skyndsamma
bedrivande, är sådana att jag för min
del inte anser mig kunna utan vidare
ställa mig bakom dem.

Utskottet gör gällande att vårdkostnaderna
vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet undergått en även i
jämförelse med andra sjukhus avsevärd
stegring och får anses anmärkningsvärt
höga. Jag skall be att få andraga
några siffror, som i viss mån
belyser hur det förhåller sig i detta
hänseende. Jag vill emellertid förutskicka,
att dessa siffror inte är helt
rättvisande för karolinska sjukhusets
och serafimerlasarettets del. Siffrorna
för dessa sjukhus utgör nämligen genomsnittet
för sjukhusens vårdkostnader
för budgetåren 1949/50 och 1950/51
och måste jämföras med kalenderårssiffrorna
för 1949 och 1950 för andra
sjukhus. Genomsnittssiffrorna har påverkats
av de kraftiga kostnadsökningarna
under första halvåret 1951, som
föranleddes av de då inträdda löne -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

stegringarna. Om man ej tar hänsyn till
detta förhållande, kommer man fram till
att den procentuella stegringen av vårdkostnaderna
från 1940 till 1950 utgjorde
vid karolinska sjukhuset — det ena av
de två sjukhus det här är fråga om —
109 procent och vid serafimerlasarettet
138 procent. Vid Sabbatsberg var siffran
166 och vid akademiska sjukhuset i Uppsala
205. Den procentuella stegringen är
alltså minst vid serafimerlasarettet och
skulle vara något litet högre vid karolinska
sjukhuset än vid Sabbatsbergs
sjukhus. Men beaktar man den felkälla,
som jag nyss talade om, kommer
man till att stegringen är ungefär densamma
vid karolinska sjukhuset och
Sabbatsberg.

Skulle emellertid kostnaderna vid
dessa båda sjukhus kunna minskas, så
är det naturligtvis i hög grad angeläget
att detta sker, oavsett om kostnaderna
är höga eller låga jämfört med
kostnaderna vid andra sjukhus.

Utskottet har för sin del funnit en
minskning av kostnaderna möjlig genom
att reducera personalen vid sjukhusen.
Det bör naturligtvis få ankomma
på den blivande utredningen att
förutsättningslöst pröva även den frågan.
Från sjukhusens sida har det
emellertid hävdats, att personalens
storlek i görligaste mån har anpassats
efter patientbeläggningen, och det förefaller
som om den uppgiften inte
är oriktig. Det har även framhållits,
att den stängning av avdelningar eller
delar därav, som förekommit, har varit
orsakad just av bristen på personal, ett
förhållande som har kommit till uttryck
i anslagsförbrukningen. Belastningen
på karolinska sjukhusets avlöningsanslag
under budgetåret 1949/50
skulle ha blivit inte mindre än 765 000
kronor och under påföljande budgetår
drygt 900 000 kronor större, om inte
personalbristen hade förelegat.

Utskottet hänvisar vidare till en genom
besparingsutredningen 1951 vidtagen
utredning, där man hade förordat
åtgärder, som skulle innebära bespa -

ringar på omkring 370 000 kronor. Härom
säger utskottet, att besparingarna endast
delvis blivit genomförda. Det är riktigt
men tycks ha haft ganska giltiga skäl
för sig. Det var nämligen så, att ungefär
2/3 av den minskning, som besparingsutredningen
hade ansett möjlig att genomföra,
trodde man sig kunna vinna
på så sätt att assistentsköterskan för
nattjänst skulle ersättas med en elev.
Det var emellertid inte möjligt att göra
detta med hänsyn till de regler, som
gällde för användningen av eleverna i
sjukvårdsarbetet. Först numera, sedan
sköterskorna har fått en reglerad arbetstid
och övertidsersättning för arbetstid
över 48 timmar per vecka, har
det ansetts ekonomiskt lönande att
pröva en annan väg i detta sammanhang,
nämligen att byta ut nattsköterskorna
mot sköterskebiträden. En
sådan omläggning prövas för närvarande
på inte mindre än nio av kirurgavdelningarna.
En sådan reform kan
emellertid inte genomföras på en gång.
Det fordras att biträdena lärs upp och
blir tillräckligt kunniga för att ta hand
om dessa uppgifter.

En annan kostnadsbesparing hade
man tänkt sig vinna genom en viss rationalisering
av kansli- och kontorsarbetet.
En sådan rationalisering har också
skett, men den har inte lett till någon
nämnvärd besparing ännu på grund
av att några av de i samband med omläggningen
på övergångsstat förda befattningarna
fortfarande är besatta med
sina ursprungliga innehavare.

Till sist skulle jag vilja nämna att
besparingsutredningen också har tänkt
sig att man genom att övergå till maskinell
disk på avdelningarna skulle
kunna vinna åtskilligt. Numera föreligger
det emellertid fullständiga utredningar
inom den centrala sjukvårdsberedningen,
vilka ger vid handen att
maskindiskning på avdelningarna inte
är ekonomisk utan tvärtom.

Jag skulle så vilja säga några ord om
brännskadeavdelningen. Enligt upplysningar
som jag har inhämtat är det inte

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

möjligt att göra som utskottet har förutsatt,
nämligen att lägga in brännskadefallen
på plastikkirurgiska avdelningen
på serafimerlasarettet, utan att avsevärt
förlänga de redan nu alldeles för långa
väntetiderna. Till detta kommer, att
syftet med införandet av den speciella
brännskadeavdelningen i mycket väsentlig
grad var av beredskapsnatur.
Det är nämligen mycket outforskat hur
man skall komma till rätta med brännskadefallen
i olika hänseenden, och det
anses både här och utomlands vara i
hög grad angeläget att forskningen på
detta område intensifieras.

Detta är alltså jämte överbeläggningen
på karolinska sjukhusets plastikkirurgiska
avdelning motivet till framställningen
om inrättande av en brännskadeavdelning.

Beträffande den barnpsykiatriska avdelningen
vid karolinska sjukhuset har
utskottet ställt sig i sak välvilligt, men
utskottet har uppställt ett villkor, som
förefaller att vara rätt svårt att uppfylla.
Man är nämligen villig att gå med
på vad som begärts, under förutsättning
att vårdplatserna kommer att utnyttjas,
men huruvida vårdplatserna kommer
att utnyttjas är just beroende på huruvida
man får tillräcklig personal eller
inte. Därför förefaller det som om man
hade — jag vill inte säga blandat ihop
orsak och verkan, men något i den
stilen.

Man måste väl ändå tänka sig, att
man skall ha personal innan man tar
in patienter.

I övrigt, herr talman, tycker jag att
man bör vara tämligen tillfredsställd
från regeringens sida med den behandling
som regeringens förslag har fått i
denna punkt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Vi var såväl på tredje avdelningen
som i utskottet fullt medvetna
om att om vi komnie att föreslå en utredning
angående verksamheten vid

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

karolinska sjukhuset skulle detta förorsaka
en viss kritik när frågan sedan
skulle behandlas i kammaren. Trots
detta ansåg vi, på grund av de kostnadsansökningar
som under de senare
åren har förekommit, att det var nödvändigt
att en översyn av denna verksamhet
skulle komma till stånd.

Avlönings- och omkostnadsanslagen
för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
utgör för innevarande budgetår
22 270 900 kronor, och för nästa
budgetår har Kungl. Maj:t begärt
29 141 000 kronor. Detta innebär en ökning
på ett år med inte mindre än
G 870 100 kronor, och ändå måste man
erkänna att Kungl. Maj:t har prutat
ganska kraftigt på de förslag som har
kommit från direktionen. Jag skall komma
till dessa siffror senare.

Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ansåg att vad utskottet här
har skrivit i fråga om kostnadsökningarna
vid karolinska sjukhuset var något
missvisande; det hade varit ännu
större kostnadsökningar vid andra
sjukvårdsanstalter, om man räknar i
procent. Ja, vårddagskostnaden vid karolinska
sjukhuset utgjorde år 1940 15
kronor 14 öre. År 1950 utgjorde samma
kostnad 40 kronor 79 öre, och för 1951
har vårddagskostnaden preliminärt beräknats
till 51 kronor. Detta innebär en
ökning från år 1940 till år 1951 med
inte mindre än 35 kronor 8G öre per
dag eller närmare 36 kronor.

Nu nämnde statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet, såsom jag förut
sade, att om man använder procenträkning
skall man finna att ökningen har
varit ännu kraftigare vid vissa andra
sjukvårdsanstalter. Ja, procenträkning
är ett mycket bra räknesätt, men den
kan ge ganska orättvisa utslag vid vissa
tillfällen. Jag tror alt jag i ett annat
sammanhang har framhållit detta ifrån
denna talarstol.

Om man inte räknar i procent utan i
absoluta tal, finner man att kostnadsökningen
från år 1940 till år 1950 var
25 kronor vid Sabbatsbergs sjukhus,

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

omkring 23 kronor vid akademiska
sjukhuset i Uppsala och omkring 21
kronor vid centrallasarettet i Stocksund.
Mest har kostnaderna således stigit
vid karolinska sjukhuset.

I sina petita för budgetåret 1952/53
har klinikcheferna begärt 117 nya befattningshavare.
Direktionen har skurit
ned önskemålen till 72 befattningshavare,
och Kungl. Maj :t har prutat
ned ytterligare till 11 befattningshavare.
Utskottet har strukit bort ytterligare
fyra å fem befattningshavare.
Men utskottet befarar att långt gående
krav på personalökning åter kommer
att framföras från klinikcheferna och
från direktionen, om man inte gör någonting
för att om möjligt — märk väl
om möjligt — åstadkomma en begränsning.
Det är därför som utskottet har
förordat en förutsättningslös utredning.

Vi har varit fullt medvetna om att
såväl direktionen som den nye överdirektören
nedlägger ett omfattande arbete
för att försöka förbilliga driften.
Men vi tror ändå att det skulle vara
till en viss fördel om det tillsattes en
kommitté, som även skulle ha representanter
från andra sjukvårdsinrättningar
här i landet som finge lov att närmare
pröva förhållandena vid karolinska
sjukhuset och undersöka förutsättningarna
för en förenkling av driften och
förbilligande av kostnaderna.

.lag skall sedan bara nämna några ord
om ett par punkter som har varit uppe
här i debatten, nämligen frågan om
barnavdelningen och frågan om brännskadeavdelningen.

Jag skall, herr talman, inte ingå på
några detaljer i dessa frågor, eftersom
vi i denna kammare har en ledamot
av direktionen vid karolinska sjukhuset;
han är betydligt mera insatt i detaljerna
än jag är.

Den barnpsykiatriska kliniken är
byggd för 20 platser. Varje plats, har
det uppgivits för utskottet, har kostat
lågt räknat 50 000 kronor. Nu har det

emellertid sagts att överläkaren inte
vill ha in mer än 12 barn på avdelningen,
eftersom vården försvåras om man
har fler patienter där. De återstående
salarna får i så fall användas för andra
ändamål, till och med för ändamål som
vi inom tredje avdelningen har ansett
olämpliga.

Under höstens lopp var tredje avdelningen
och såg på barnpsykiatriska
kliniken vid akademiska sjukhuset i
Uppsala. Denna är landets äldsta universitetsklinik
för barnpsykiatri. Där
fick vi höra att man i Uppsala inte gärna
vill ha mer än, 14 barn på varje avdelning.
De återstående sex platserna
på dessa avdelningar disponerar man
emellertid för barn över 15 år. Detta
anses värdefullt inte minst ur den synpunkten,
att man slipper ta in de sjuka
tonårsbarnen på sinnessjukhusen. Vi
har inom avdelningen ansett att det
borde undersökas om man inte kunde
göra likadant på barnavdelningen vid
karolinska sjukhuset.

Nu har det gjorts gällande, att det
är på grund av personalbrist som man
inte har kunnat belägga barnavdelningen
i den utsträckning som skulle
vara önskvärd. Jag vet inte om tredje
avdelningen har fått felaktiga uppgifter,
men vi har i alla fall fått de uppgifterna,
att barnavdelningen är avsedd för
20 platser och att personal är anställd
för dessa 20 platser men att avdelningen
för närvarande inte är belagd till
mer än sju å åtta platser. Då måste man
göra sig den frågan: Kan det verkligen
vara brist på personal som har förorsakat
att barnavdelningen inte har kunnat
vara belagd ens i den, utsträckning
som överläkaren har ansett vara lämplig,
nämligen med 12 patienter?

Vad sedan brännskadeavdelningen
beträffar är denna, enligt uppgifter som
tredje avdelningen har erhållit, avsedd
som en forskningsavdelning. Vi är på
tredje avdelningen inom statsutskottet
inte motståndare till forskningsverksamheten.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Men enligt de uppgifter, som erhållits,
pågår det och har sedan ganska
lång tid pågått en omfattande forskningsverksamhet
just på detta område
i de stora länderna ute i världen, framför
allt i England och Amerika. Man
måste då göra sig den frågan om Sveriges
resurser verkligen kommer att räcka
till för att i olika avseenden sätta i
gång en sådan forskningsverksamhet
att vi kan tävla med forskningen i
dessa andra länder. År det inte lämpligare
att vi här i landet försöker tillgodogöra
oss de forskningsresultat
som åstadkommes på andra håll i världen? Vad

sedan gäller utskottets skrivning
på denna punkt så ville doktor Bergstrand
göra gällande att statsutskottets
tredje avdelning på något sätt missuppfattat
saken och därför skrivit såsom
man gjort. Ja, det är möjligt att det förekommit
någon missuppfattning — jag
är dock inte alldeles övertygad därom.
Men tredje avdelningen ifrågasätter ju
närmast om det inte, därest det skall
upprättas en brännskadeavdelning vid
karolinska sjukhuset, där brännskadade
får ungefär samma vård som för närvarande
lämnas vid serafimerlasarettet,
skulle vara till fördel att Kungl. Maj:t
upptoge förhandlingar med Stockholms
stad för att få utrönt, om inte staden
skulle kunna bidraga med en viss del
av kostnaderna för avdelningen. Jag
tror att detta är en sak som bör bli föremål
för den utredning som avdelningen
har rekommenderat.

Till sist vill jag understryka att tredje
avdelningens förslag om utredning
inte bottnar i någon negativ inställning
till sjukhusen eller deras ledning,
men vi har varit bekymrade över de
oerhörda kostnadsökningar som år efter
år förekommer på detta område. Vi
vill därför ha till stånd en förutsättningslös
utredning om och i vad mån
besparingar skulle kunna göras genom
vissa omändringar och rationalisering -

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

ar, utan att detta behövde medföra någon
försämring av vårdmöjligheterna
vid dessa sjukvårdsinrättningar.

Jag ber med det sagda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! För
undvikande av missförstånd vill jag
understryka vad jag nyss sade, nämligen
att man måste värdesätta utskottets
stora intresse för att det på ifrågavarande
område skall företagas rationaliseringsundersökningar.
Vad jag ville
vinna med att andraga siffrorna för
vårdkostnaderna var bara att få klarlagt,
att dessa kostnader inte kan anses
var exceptionellt höga vare sig vid karolinska
sjukhuset eller serafimerlasarettet.
Däremot är jag den förste att
medge, att kostnadsökningen i allmänhet
vid sjukhusen har blivit mycket
stor och att sjukhusens kostnader naturligtvis
bör nedbringas så långt det
är möjligt utan att vårdstandarden försämras.

Vad beträffar den barnpsykiatriska
avdelningen vid karolinska sjukhuset
och det villkor som utskottet har uppställt,
i det att utskottet säger att man
inte kan få personalförstärkning om
inte beläggningen blir fullständig, så
var det min mening att framhålla att
detta är ett villkor som knappast kan
uppfyllas, då den fulla beläggningen inte
kan tillåtas förrän det skett en personalförstärkning.

Vad vidare brännskadeforskningen
angår, medger jag att det naturligtvis
blir en avvägningsfråga vad vi i detta
sammanhang anser oss ha råd att offra
på beredskapen. Jag tror emellertid att
det inte är försvarligt att helt lämna
denna uppgift åsido.

.lag är överens med utskottets talesman
om att det kan vara lämpligt att
på denna senare punkten uppta reso -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

nemang med Stockholms stad om kostnadsfördelningen.

Herr BERGSTRAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste i vissa avseenden
komplettera avdelningsordförandens
uppgifter. När han säger att den
barnpsykiatriska avdelningen är tilltagen
för 20 patienter, är det alldeles
riktigt, men den är inte — och det är
ett mycket stort men -— fullständigt utbyggd
för 20 patienter. Det kan nog —
jag var inte inne på den saken i mitt
förra anförande — på goda skäl sägas
att hela avdelningen från början är felkonstruerad.
Det finns inte där tillräckligt
med behandlingslokaler. På en
avdelning av detta slag behöver man
inte — jag berörde tidigare i förbifarten
den saken — utrymmen för samma
ändamål som på t. ex. en kirurgisk avdelning.
Det finns emellertid nu på den
barnpsykiatriska avdelningen omläggnings-
och steriliseringsrum, som man
där knappast har användning för. Däremot
har det inte från början räknats
med några lokaler, där psykologen, arbetsterapeuten,
socialkuratorn o. s. v.
kan arbeta. Dessa befattningshavare
har dock, såsom jag förut framhållit,
nyckelpositioner på avdelningen. Avdelningen
som sådan kan inte arbeta
om inte dessa befattningshavare finns
där.

Det är alltså inte något kvantitativt
problem det här gäller. Det är alldeles
påtagligt att det finns tillräckligt med
personal i övrigt, men det finns inte
de befattningshavare som framför allt
behövs för att den barnpsykiatriska avdelningen
skall kunna fylla sin uppgift.

Om man tar undan det utrymme, som
alltså behövs för att psykologen, arbetsterapeuten,
socialkuratorn o. s. v. skall
kunna arbeta, måste platsantalet på avdelningen
skäras ned till de tolv platser
som det har talats om. Jag förstår
inte hur man skall kunna undvika
detta. Det blir här ur medicinsk synpunkt
en circulus vitiosus, som inte kan

brytas på annat sätt än genom att de
befattningshavare, som jag berört, tillsättes.

Jag vidhåller därför att just den motivering,
som utskottet på denna punkt
har anfört, bör utgå, så att inrikesministern
skall kunna försätta den barnpsykiatriska
avdelningen i arbetsdugligt
skick.

Herr BIRKE: Herr talman! Yad ett
enhälligt statsutskott här velat ge uttryck
åt är, såsom herr Mårtensson i
Uddevalla redan framhållit, att man önskar
en översyn av driftskostnaderna
vid karolinska sjukhuset. Jag vill nu
helt kort ange bakgrunden till att statsutskottet
beträffande denna utredning
har skrivit på det sätt som man gjort.

Utskottet har konstaterat att vid karolinska
sjukhuset finns för närvarande
1 665 befattningshavare. Beläggningen
uppgår i regel till 75 %, vilket är den
lägsta beläggningssiffran för undervisningssjukhusen
här i landet. Antalet
vårdade patienter har härigenom sjunkit
till 1 093, vilket innebär att vid karolinska
sjukhuset finns det ungefär 1,5
befattningshavare per vårdad patient.
Dessa siffror föranleder säkerligen de
många landstingsmän, som finns här i
kammaren, att göra en jämförelse med
förhållandena på de olika länslasaretten.
Även med hänsyn tagen till att ett
undervisningssjukhus måste ha större
vårdpersonal än andra sjukhus, är dock
siffran för karolinska sjukhuset mycket
hög.

Utskottet har vidare konstaterat att
det tidigare företagits en besparingsutredning,
vars resultat dock, såsom statsrådet
här nämnt, endast utnyttjats på sådant
sätt att kostnaderna minskat med
60 000 kronor. Utskottet anser därför
att det skulle vara värdefullt om medicinsk
sakkunskap utanför karolinska
sjukhuset kunde komma till användning
vid en kommande utredning.

Herr Bergstrand har här ifrågasatt
om inte den barnpsykiatriska avdel -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

ningen är felkonstruerad. Jag har själv
ett visst ansvar för konstruktionen av
denna avdelning, eftersom jag varit
medlem av det arbetsutskott, som har
haft hand om uppförandet av den byggnad
som nu skall invigas den 18 april.
Jag vill säga herr Bergstrand att när
avdelningen planerades, trodde vi att
20 patienter skulle få rum på det utrymme
av ca 380 in2, som beräknades
för avdelningen. Vi trodde också att
den polikliniska verksamheten skulle
kunna helt förläggas till den poliklinik,
som också finns i barnklinikens
huvudbyggnad och som omfattar ett utrymme
av ca 480 m2. Nu har emellertid
överläkaren sagt, att de barnpsykiatriska
fallen inte kan behandlas på
denna stora poliklinik, såsom byggnadskommittén
räknat med, utan de
måste i stället tagas emot på den barnpsykiatriska
avdelningen, med konsekvens
att barnantalet måste minskas
från beräknade 20 till 16 enligt professor
Lichtenstein och 12 enligt överläkarens
mening. Detta går ju stick i stäv
med de planer som byggnadskommittén
utarbetat och där det förutsattes att den
polikliniska verksamheten skulle helt
förläggas till den stora gemensamma
polikliniken med dess 480 in2. Den
barnpsykiatriska avdelningen på 380
in2 skulle endast användas för de 20
patienter, som där intoges, plus vissa
andra vårdbehov.

Vid ett besök på avdelningen finner
man, att rummen där användas på sådant
sätt att det i ett finns en torr sandlåda,
i ett annat en våt sandlåda och i
ett rum för 4 patienter en hyvelbänk.
Man frågar sig, om detta verkligen är
en riktig disposition av de utrymmen
som staten i detta avseende kostat på.

Barnkliniken rymmer nu 219 platser,
men man vill avföra 4 från barnpsykiatriska
avdelningen, vilket gör att antalet
platser vid barnkliniken skulle bli
215. Hurudan är då beläggningen på
barnkliniken? Jo, enligt karolinska sjukhusets
beläggningsrapport för decem -

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

ber månad har patientantalet där varit
högst 103 och lägst 55, vilket i genomsnitt
är 70 patienter. Man säger emellertid
att antalet befattningshavare på denna
klinik, vilket är 224, inte räcker till.
Det är klart att vårdformerna kan
skifta och att det kan ske moderniseringar
som ökar kraven på personal,
men åtminstone inom landstingen får
vi vara rätt sparsamma med personal,
och vi landstingsmän måste fråga oss
om det verkligen inte räcker med 224
befattningshavare.

Utskottet har haft den uppfattningen
att man bör försöka få en beläggning
som bättre motsvarar antalet vårdplatser.
Men utskottet har inte, herr statsråd,
sagt att den barnpsykiatriska avdelningen
skall vara fullbelagd innan
man där får alla de befattningshavare
som anses behövliga. Utskottet har endast
framhållit att avdelningen skall utnyttjas
ungefär i avsedd omfattning —
d. v. s. patientantalet kan vara 14, 15
eller 16. Men utskottet anser inte att
man kan begära att få full personalstyrka
så länge det endast finns 7 patienter
på avdelningen.

Sedan skulle jag säga någonting om
den kostnadsjämförelse, som statsrådet
och herr Mårtensson berörde. Jag vill
erinra om att jämförelsen med Sabbatsbergs
sjukhus inte är så väl vald, därför
att det är bland de äldsta sjukhusen
i Stockholm, medan karolinska sjukhuset
är det modernaste vi har.

Sedan har det talats om brännskadeavdelningen.
Om jag inte är fel underrättad,
finns det en sådan vid akademiska
sjukhuset i Uppsala, vars överläkare
nu är i Korea för att studera
brännskadorna i kriget där. Alltså är
beredskapen i viss mån tryggad, så man
behöver inte hysa alltför stora farhågor
för den, om brännskadeavdelningen
inte skulle komma till stånd.

Jag har fått den uppfattningen av
riksdagens uttalanden i flera sammanhang,
att man beträffande undervisningssjukhusen
i första hand skall gag -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

na undervisningen, inte den öppna eller
slutna vården. Man kan därför inte åberopa
de långa väntelistorna vid plastikavdelningen
på serafimerlasarettet som
skäl för att riksdagen skall inrätta en
ny brännskadeavdelning. Det är huvudmännen
för sjukvården, som får ordna
den detaljen.

Jag är övertygad om att kammaren,
som är sammansatt av så många kunniga
sjukvårdsmän, inte har några betänkligheter
mot att ansluta sig till
statsutskottets enhälliga utlåtande, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr von FRIESEN: Herr talman! Jag
skall i detta sammanhang uppehålla mig
vid två saker, som rör karolinska sjukhuset.

Den första berör den allmänna barnavdelningen.
Den har i viss mån den
senaste ärade talaren också yttrat sig
om, då han här talade om svårigheten
att belägga avdelningen. Det är alldeles
uppenbart, att denna svårighet beror
på att tillräcklig personal inte står till
förfogande. Det är därför att man inte
har bifallit sjukhusdirektionens hemställan
om ett tjugotal sjuksköterskor,
som avdelningen bara kan beläggas
till ungefär två tredjedelar av sin
kapacitet. När man startade avdelningen,
förklarade man, att man saknade
närmare erfarenhet för att kunna bedöma
hur framtiden skulle gestalta sig
i detta avseende. Men redan nu efter
närmare ett års erfarenhet har det blivit
klart bestyrkt, att det inte går att
belägga avdelningen till fullo på grund
av otillräcklig personal. Då herr Birke
gjorde gällande, att personalen är tillräcklig,
och han därvid nämnde landstingens
erfarenheter och den sakkunskap
på sjukvårdens område, som finns
i kammaren, vill jag invända, att den
utredning, som är gjord, ger vid handen,
att karolinska sjukhusets barnklinik
med avseende på personal i förhållande
till vårdplatser befinner sig i
sämre läge än samtliga motsvarande av -

delningar ute i landet i genomsnitt. Jag
skall gärna framlägga resultatet av denna
statistik.

En avdelning på ett sjukhus av denna
typ bör självfallet vara belagd i full
utsträckning. Det finns två intressen,
som konkurrerar med varandra — i motsats
till herr Birke anser jag nämligen
inte att det ena är så klart dominerande.
Det ena ändamålet är undervisningen.
Om det bedrives undervisning på sjukhuset,
är det nödvändigt, att avdelningarna
får ett tillfredsställande antal patienter.
Men det är inte det enda syftet
med ett sjukhus av denna typ. Vad är
det för syften man vill tillgodose genom
ett rikssjukhus, men vilka inte tillräckligt
kan tillgodoses genom landstingens
i och för sig förträffliga sjukhusavdelningar?
Det är ovanliga och
sällsynta sjukdomsfall, som kräver särskild
specialutbildning både för diagnostiken
och behandlingen. Jag tänker
till exempel på alla dessa småbarn med
medfödda hjärtsjukdomar. Det finns
mycket betydelsefulla metoder för att
återställa dem till hälsa. Men innan de
till äventyrs kan opereras måste de genomgå
en mycket ingående undersökning,
som bara kan utföras av de högt
kvalificerade specialister, som finns på
ett sjukhus av denna typ.

Jag tycker att det är en smula egendomligt,
att allmänheten i olika tidningar
får läsa om moderna behandlingsmetoder
men samtidigt får höra,
att statsmakterna inte vill lämna tillräckliga
anslag till personal för att bedriva
denna verksamhet i erforderlig
omfattning.

Jag vidhåller, att en jämförelse mellan
de av staten drivna sjukhusen och
landstingens sjukhus utfaller oförmånligt
för de statliga. Detta är en erfarenhet,
som kan göras på andra områden,
där staten är huvudman. Det har
alltid visat sig, att det har blivit sämre
sjukvård, när staten skall bedriva den.
Vi ser detta på till exempel sinnessjukhusen.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Man kan tyvärr inte begära att landstingen
och de stora kommunerna skall
bedriva sjukvård av denna typ. Def
måste vara ett statsintresse med hänsyn
till den undervisning som lämnas
vid sjukhusen.

Beträffande den andra frågan jag
skall sysselsätta mig med har herr
Bergstrand också kommit med mycket
befogad kritik. Det rör den barnpsykiatriska
avdelningen. Då jag själv under
en följd av år arbetat på detta ämnesområde
och förestått en barnpsykiatrisk
rådfrågningsbyrå i Göteborg,
vågar jag kanske åberopa någon personlig
erfarenhet om hur man skall förfara,
när det gäller undersökning och
behandling av denna typ patienter. Metoderna
för behandling och undersökning
avviker nämligen högst väsentligt
från dem som vi är vana vid på andra
områden, där det gäller de enbart
kroppsligt sjuka. Barnen måste undersökas
efter alldeles särskilda metoder,
där de sandlådor, som herr Birke en
smula ironiserade över, spelar en ingalunda
betydelselös roll. De behöver studeras
på särskilt sätt i sin verksamhet,
sin aktivitet. Men det är inte bara barnen,
som måste undersökas. En minst
lika viktig undersökning måste ske beträffande
deras föräldrar.

En slutsats av detta blir, att man
måste ha tillräcklig personal, detta så
mycket mer som den barnpsykiatriska
verksamheten på karolinska sjukhuset
inte bara bedrives på denna speciella
avdelning utan det är läkarnas och dessas
medhjälpares uppgift att gå omkring
till andra sjukhusavdelningar och
bedriva en mycket omfattande konsulterande
verksamhet.

Jag tycker att Kungl. Maj:t, när det
gäller anslag för personal, har fått
fram så pass mycket som man rimligtvis
kan begära, även om Kungl. Maj :t
inte har kunnat gå med på precis lika
mycket, som krävts från den ansvariga
ledningens sida. Men om man får den
personal, som här har äskats, går det

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

att bedriva verksamheten under förutsättning
att avdelningen endast får beläggas
till det patientantal, som den
ansvarige överläkaren anser lämpligt,
nämligen tolv patienter.

Jag vill passa på att korrigera statsutskottets
tredje avdelning, när man
åberopar förhållandena på motsvarande
klinik på Uppsala akademiska sjukhus.
Jag kan inte finna annat ,herr talman,
än att utskottet och dess talesman
har blivit vilseledda. Antalet patienter,
som intages på ifrågavarande avdelning
i Uppsala, torde i stället vara tolv.
Läkarna där anser i likhet med läkarna
på barnpsykiatriska avdelningen på
karolinska sjukhuset, att detta är det
rätta platsantalet. Men härtill kommer
att den personal, som står till förfogande
för läkarna i Uppsala — detta har
inte alls nämnts av utskottets talesman
herr Mårtensson — är inte mindre än
sexton personer. Den är med andra
ord fullt tillräcklig för den barnpsykiatriska
verksamheten på den avdelning
enligt de riktlinjer, som måste anses
sunda och riktiga.

I likhet med herr Bergstrand anser
jag därför att det är orimligt att komma
med en skrivning, sådan som utskottet
här har presterat. Jag är en
smula förvånad över att utskottet har
vidhållit denna skrivning. Det har under
hand upplysts för mig, att utskottet
har varit informerat om de verkliga
förhållandena, men dem har man inte
tagit hänsyn till. Liksom herr Bergstrand
anser jag också att det är uppenbart,
att den avdelning, som har
kommit till stånd på karolinska sjukhuset,
har blivit feldimensionerad. Den
har uppförts för ett helt annat ändamål
än det som här avses. Man har antingen
inte lyssnat till den sakkunskap,
som stått till förfogande, eller också
inte bemödat sig om att skaffa sig sådan
sakkunskap.

Härvid är tyvärr ingenting att göra.
Avdelningen är nu färdig och måste
tas i bruk sådan den är med instru -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

raent och anordningar, som är avpassade
för helt annan sorts behandling.
Man får försöka göra det bästa av
situationen.

Men med de erfarenheter jag har och
efter att ha talat med den, som är ansvarig
för sjukhusvården på avdelningen,
kan jag inte, herr talman, gå
med på ett uttalande av riksdagen av
den innebörd, som står på s. 28 i statsutskottets
utlåtande nr 11. Jag skall
be att få ansluta mig till det yrkande,
som under överläggningen framställts
av herr Bergstrand, att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan med
uteslutande av det stycke på s. 28, som
börjar med orden »Utskottet har
—• — —» och slutar med »—• — —
denna avdelning».

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag skall bara säga ett par ord
om personalen vid barnavdelningen.

När tredje avdelningen behandlade
denna punkt, gjorde vi vissa undersökningar.
Vi hade ganska omfattande
föredragningar. Vi ställde den frågan,
om inte den psykiatriska barnavdelningen
vid karolinska sjukhuset är avsedd
för tjugo platser. Vi fick till svar,
att det förhåller sig så.

Vidare frågade vi vad det kunde bero
på, att det för närvarande inte vårdas
mer än sju eller åtta patienter på denna
avdelning. Vi fick då det svaret, att
det inte finns personal tillräckligt. Vi
ställde då den frågan, huruvida inte
personalen var avpassad efter de 20
platser, som skulle finnas på avdelningen.
Det svarades då, att så var förhållandet.
Det verkar ju då ganska
egendomligt när man här i debatten
vill göra gällande, att det inte finns
tillräckligt med personal för att kunna
belägga 12 platser, eftersom ju den tillgängliga
personalen skulle vara tillräcklig
för en beläggning av 20 platser.

Herr Bergstrand gjorde gällande ■—-även herr von Friesen var inne på den
frågan — att den personal, som är an -

ställd vid denna barnavdelning, inte
är lämplig. Den skulle inte ha den utbildning,
som den borde ha. Ja, men
detta kan man väl ändå inte lasta statsutskottet
för utan det är väl de som anställer
personalen som får se till, att
den personal erhålles, som är mest
lämplig för ifrågavarande vårduppgifter.
Om det nu skulle förhålla sig på
det sättet, att det inte råder någon
brist på personal på denna avdelning,
utan det tvärtom skulle vara överflöd
på personal men denna inte skulle vara
lämplig för sin uppgift, då får väl direktionen
se till att det blir en omplacering
av personalen där. Om inte direktionen
vill taga detta initiativ, får
väl, förmodar jag, Kungl. Maj:t se till
att en sådan ändring kommer till
stånd.

Sedan vill jag till slut säga några ord
till herr von Friesen. Han talade om
att vi under alla förhållanden måste se
till att dessa utbildningssjukhus skall
ha en så hög standard som möjligt —
en högre standard än vad som förekommer
vid övriga sjukvårdsinrättningar
här i landet. Avdelningen har emellertid
inte på en enda punkt gjort gällande,
att standarden skall skäras ned. Vi
har gjort gällande, att det skall göras
en undersökning om det inte kan gå att
i viss mån rationalisera verksamheten
utan att detta behöver medföra någon
standardsänkning.

Herr EKDAHL: Herr talman! Det kan
synas underligt, att en representant från
Kristianstads län tar till orda i förevarande
fråga. Jag gör det emellertid
därför att jag i åtskilliga år haft personliga
kontakter med karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet. Genom
dessa kontakter har jag fått klart för
mig, att man är mycket bekymrad över
dröjsmålet med inrättandet av den
brännskadeavdelning, som omtalas på
s. 28 i utskottsutlåtandet. Utskottet säger
där, att anställandet av en förste underläkare
såsom chef för den föreslagna

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

brännskadeavdelningen inte bör ske
förrän det klarlagts, om inte den plastikkirurgiska
avdelningen vid serafimerlasarettet
genom den av utskottet under
punkt 43 i nu förevarande utlåtande förordade
personalförstärkningen får möjlighet
att omhändertaga dessa fall.

Nu säger vederbörande på karolinska
sjukhuset att man må förstärka personalen
på den plastikkirurgiska avdelningen
hur mycket som helst, man kan
ändå inte ta emot några brännskadefall
där. De ansvariga på sjukhuset är dessutom
angelägna att framhålla, att initiativet
till denna brännskadeavdelning
har tagits bl. a. i beredskapssyfte. Direktionen
hade på sin tid fört fram förslag
om en sådan avdelning efter samråd
med expertis från USA, som med eftertryck
hävdade den uppfattningen, att
en sådan var ytterst nödvändig.

Det är självfallet svårt att som frågan
nu ligger till rubba på utskottets uppskovsmotivering,
och jag skall inte försöka
det heller. Jag vill bara säga, att
de, som närmast har ansvaret för den
sjukvård det här är fråga om, är synnerligen
angelägna om att regeringen
sätter i gång den av utskottet påyrkade
utredningen så fort ske kan och att
denna bedrives med största skyndsamhet,
så att denna brännskadeavdelning,
vilken odiskutabelt torde motsvara ett
synnerligen aktuellt behov, får komma
till stånd så fort som möjligt.

Fröken HÖJER: Herr talman! Utskottsavdelningens
ordförande lade i
sitt anförande tyngdpunkten vid att
kostnaderna per dag vid karolinska
sjukhuset hade ökat betydligt mer än
kostnaderna vid andra sjukhus. Därvid
nämnde han inte södersjukhuset. Jag
har begärt ordet för att framhålla något
som enligt min mening inte tillräckligt
understrukits i diskussionen.
När ett sjukhus har specialavdelningar
av skilda slag — speciellt när det har
en rad specialavdelningar som saknas
vid centrallasaretten — och dessutom

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

har polikliniker av skilda slag, då blir
kostnaden per dag högre, ehuru man
varken kan säga eller påvisa att den är
oskäligt hög. Enligt vad jag erfarit är
kostnaden per dag på södersjukhuset
mellan 50 och 60 kronor —- min talesman
sade att den var närmare 60 kronor
Nu har vi fått höra, att kostnaden
vid karolinska sjukhuset, som är ett
universitetssjukhus, är 51 kronor per
dag.

Herr Birke underströk dessutom, att
personalantalet vid karolinska sjukhuset
förhåller sig till antalet vårdplatser
som 1,5 till 1. Ja, men vi har ju vid
karolinska sjukhuset även annan verksamhet
än den, vid vårdavdelningarna.
Vi har där en råd polikliniker, och enligt
mitt förmenande är det utomordentligt
värdefullt att vi bygger ut denna
verksamhet och att vi har personal
anställd där. Givetvis kommer då personalantalet
per säng att bli högre vid
ett sådant sjukhus. Vi har länge sett att
förhållandena är sådana vid södersjukhuset.

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att understryka, att kostnaderna
vid ett sjukhus måste ses mot bakgrunden
av hela den verksamhet, som bedrives
vid sjukhuset i fråga, och inte
bedömas bara med hänsyn till antalet
vårdplatser. Med dessa ord vill jag instämma
i det av herr Bergstrand under
debatten framförda yrkandet.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Jag vill endast säga några ord i anledning
av herr Mårtenssons senaste yttrande.
Herr Mårtensson sade nämligen
att det rimliga och riktiga vore, att
sjukhusdirektionen genom en omdirigering
av personalen åstadkomme en
lämpligare fördelning av det hela. Ja,
det är möjligt att det kan gå att genomföra,
men därom har utskottet ingenting
sagt. Däremot vet jag att utskottet
sagt ifrån, att den personal, som är absolut
av behovet påkallad, inte skall få
tillsättas förrän de omständigheter in -

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Distriktssköterskornas resor.

träffat som vi tidigare talat om.

Det är väl ändå givet att när det är
fråga om nyckelpositioner så går det
inte att helt enkelt lägga fram en massa
nycklar och säga: »Här har vi en massa
nycklar. Kan vi inte använda någon
av dessa i stället för just den, som passar
till låset?» Det är just den saken det
gäller.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
beträffande motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr
Bergstrand; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bergstrand
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Bergstrand.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bergstrand begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgå vos 133 ja och 66 nej, varjämte 12
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 42—93.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94.

Distriktssköterskornas resor.

Sedan punkten föredragits, anförde

Fröken LILJEDAHL: Herr talman!
Som framgår av utskottsutlåtandet har
i samband med frågan om bidrag till
avlöningar åt distriktssköterskor behandlats
en motion, i vilken jag och
fyra medmotionärer hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådan ändring i bestämmelserna
om statsbidrag till distriktssjukvården,
att statsbidrag måtte
utgå till alla resor, som distriktssköterskorna
företager inom hälso- och
sjukvården. Utskottet har på denna
punkt skrivit synnerligen välvilligt, vilket
jag givetvis är mycket tacksam för,
men utskottet slutar dock med att på
vanligt sätt avslå motionen. Jag finner
det meningslöst att mot ett enigt utskott
ställa något yrkande, men jag
önskar dock med några ord ytterligare
betona vikten av att denna fråga med
det snaraste får en tillfredsställande
lösning.

När den nuvarande organisationen av
distriktsvården kom till stånd, räknade
man med att distriktssköterskornas arbete
skulle i första hand bli av hälsovårdande
karaktär. Med andra ord, man
räknade med att distriktssköterskorna
skulle ägna % av sin arbetstid åt hälsovård
och % åt sjukvård. Så blev det
emellertid inte. Med undantag för vissa
distrikt, särskilt i övre Norrland, där
de väldiga avstånden lägger hinder i
vägen, måste distriktssköterskorna oftast
dela sin tid ungefär lika mellan
hälsovård och sjukvård. I många fall
ligger det faktiskt till på det viset att
sjukvården kräver så mycket tid, att
distriktssköterskorna inte hinner ägna
hälsovården det intresse den förtjänar.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Hemsjukvården visar också år för år
tendens att öka, detta av flera orsaker:
otillräckligt antal vårdplatser på lasarett,
sjukstugor och kronikerhem, större
möjligheter till behandling i hemmet
med moderna behandlingsmetoder och
nya läkemedel, t. ex. injektioner med
penicillin o. d. Många sjuka, som förr
måst läggas in på sjukhus, kan nu
med fördel skötas i hemmen. Detta gör
att antalet hembesök för sjukvård stiger
avsevärt år för år. Jag skall be att
få anföra ett exempel från mitt eget
län, Gävleborgs län. År 1950 hade 74
distriktssköterskor tillsammans 22 077
hembesök i hälsovård och 49 265 besök
i sjukvård, d. v. s. varje distriktssköterska
hade 312 besök i hälsovård och
665 besök i sjukvård, alltså dubbelt så
många besök i sjukvård som i hälsovård.
År 1951 hade vi SO befattningshavare.
Dessa hade 22 366 besök i hälsovård
och 67 038 hembesök i sjukvård.
I det senare fallet blir det 280 hembesök
per sköterska och år för hälsovård
och 838 för hemsjukvård.

För att distriktssköterskorna inte
skall ödsla alltför mycket tid enbart på
resor är det nödvändigt att arbetet organiseras
väl, så att man skall kunna
utvinna mesta möjliga av varje befattningshavare.
Det är därför också viktigt,
att distriktssköterskorna får möjlighet
att utnyttja tjänliga kommunikationsmedel
för att de verkligen skall
kunna betjäna sina patienter på bästa
sätt.

Hur förhåller det sig nu med distriktssköterskornas
resor? Jo, landstingen
svarar för kostnaderna för resor i
hälsovård och kan, då det gäller förebyggande
mödra- och barnavård, erhålla
statsbidrag efter vissa bestämmelser.
Då det gäller sjukvården däremot
får patienterna själva betala de resekostnader
som kan uppstå. Undantag
finns emellertid. Vissa landsting har,
såsom påpekats i motionen, helt eller
delvis åtagit sig dessa kostnader, men
i alla de landsting, där så inte skett, är

Distriktssköterskornas resor.

det ytterst betungande för dem som
icke är bosatta i tätort att erhålla sjukvårdshjälp
i hemmet. Visserligen utgår
ersättning för läkarvård för mindre bemedlade,
och från och med i år finns
det delvis fri medicin för dem som tillhöra
sjukkassa, men det finns många
som inte kan komma i åtnjutande av dessa
förmåner och för vilka ett sjukdomsfall
i familjen skulle bli ytterst kännbart.

Enligt min mening begås en stor
orättvisa mot alla dem som av olika
anledningar inte kan komma i åtnjutande
av vård å lasarett, kronikerhem
o. d. Alla dessa måste vårdas i hemmet
och betala dryga kostnader för sin sjukvård.
En ändring synes därför vara påkallad,
och saken har också varit föremål
för en utredning. 1946 års statsbidragssakkunniga
för hälso- och sjukvården
har föreslagit, att staten bör
lämna bidrag till distriktssköterskas
samtliga resekostnader, oavsett ändamålet.
De sakkunniga har uppmärksammat,
att 1947 års lag om allmän sjukförsäkring
inbegriper blott läkares resor
— sjuksköterskornas har inte medtagits
i försäkringen. De sakkunniga anser,
att patienter inte bör belastas med
större kostnader för distriktssköterskas
än för läkares sjukbesök. De sakkunniga
skriver i utlåtandet att de hade hoppats
få se verkan av detta, och det är med
anledning därav som jag gör denna lilla
framstöt till Kungl. Maj:t för att om
möjligt få en ändring i förhållandena.

Med hänsyn till önskemålet om en
bättre samordning för distriktssköterskorna
beträffande deras arbete men
framför allt med tanke på hemsjukvården
för sjuka på landsbygden anser jag
det synnerligen angeläget att denna
fråga snarast måtte bli föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. Jag ser till min
stora glädje att inrikesministern är här,
och jag hoppas att han välvilligt tar
hand om saken, så att vi snart får frågan
åter på riksdagens bord.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

34 Nr 12. Onsdagen den 2 april 1952.

Folktandvården. — Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Punkterna 95—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Folktandvården.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr JANSSON i Kalix: Herr talman!
I motionen 11:268 har undertecknad
och ett par medmotionärer hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär skyndsam utredning om ett
återinförande av statsbidrag till obemedlades
och mindre bemedlades tandvård.
Till bakgrund för motionen ligger
de erfarenheter, som man i Norrbottens
län fått av den fria tandvården,
sedan nu statsbidrag till densamma fallit
bort. Under 1950 anslogs för denna
vård 63 800 kronor inom länet, därav
användes 43 670 kronor. I statsbidrag
erhöll man härför 18 621 kronor.

Kungl. Maj:t beslöt i september 1950
att anslaget skulle indragas. Redan 1951
fick man se verkningarna av beslutet.
Det var endast 14 kommuner som 1951
anslog medel åt folktandvården, tillsammans
43 000 kronor. Det beslöts att
därav 33 000 kronor skulle ha fattigvårdskaraktär,
alltså vara återsökningsberättigade.
Det visade sig nu att även
detta belopp var för stort; det togs inte
ut på grund av dess karaktär av fattigvård.
År 1952 var det endast sju kommuner,
som anslog medel till detta ändamål,
tillsammans 11 000 kronor, och
det är endast en kommun som nu beslutat
att dess anslag inte skall ha karaktär
av fattigvård. Den kommunen
beslöt emellertid i stället, att den som
söker fri tandvård själv skall betala
50 % av kostnaden, alltså detsamma som
det uteblivna statsbidraget.

Detta tyder ju på att dessa bidrag,
statsbidraget likaväl som det kommunala
bidraget, har varit av betydelse för
tandvården inom vårt län. Det har också
uppstått oro bland tandläkarna över
att befolkningen drar sig för att upp -

söka tandläkaren för att få den vård
som den utan tvivel behöver.

När nu utskottet säger att det material,
som ligger till grund för motionen,
inte har en sådan omfattning att det
kan ge resonemanget en allmängiltig
karaktär, medger vi det, ty vår erfarenhet
sträcker sig endast till länet, och
det var för att få reda på hur det ligger
till i landet i övrigt som motionen
kom till stånd och vi begärde denna
utredning. Mot ett enhälligt utskott är
det, förstår vi, omöjligt att driva igenom
denna fråga i dag. Vi får väl
komma tillbaka. Men vi vill samtidigt
slå fast att den sparsamhetspolitik, som
kommunerna i Norrbotten nu synes föra
gentemot de tandvårdsbehövande, är
influerad av den sparsamliet, som staten
har visat. Man må beklaga denna
utveckling, då ju en god tandvård har
en utomordentlig betydelse för den allmänna
folkhälsan. Det är vetskapen om
detta som har kommit oss att föra fram
motionen och som gör att vi får försöka
utvidga materialet och återkomma.

Så mycket skall till sist emellertid
slås fast, att när Landskommunernas
förbund i sitt yttrande säger, att denna
fråga saknar kommunalekonomisk betydelse,
så har utvecklingen i Norrbotten
slagit Landskommunernas förbund
på fingrarna.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 107—167.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 168.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr THAPPER: Herr talman! Då jag
inte kan dela den uppfattning, som
kommit till uttryck i utskottets skrivning
på den här punkten, skall jag be
att få säga några ord. Jag har också
avgivit en blank reservation på denna
punkt.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Det är ju så att man inom civilförsvarsstyrelsen
som på många andra
håll anser sig ha alldeles för litet folk
för att sköta de uppgifter, som åligger
styrelsen. Jag har emellertid inom
styrelsen, där jag är lekmannarepresentant,
ansett att innan man inrättar nya
befattningar, bör man företa en undersökning
av styrelsens arbetssätt över
huvud. Denna undersökning kommer
nu också till stånd, i det att departementschefen
förordat en sådan. Jag har
då, herr talman, den uppfattningen att
man skall avvakta denna undersökning
innan man inrättar några nya befattningar.

Det har emellertid departementschefen
inte gjort, när det gäller en befattning,
nämligen den befattningshavare
som skall ha hand om upphandlingsverksamheten
inom styrelsen. Utskottet
har tillstyrkt att en sådan befattning
inrättas, men det är framför allt när
det gäller avlöningsförmånerna för denne
befattningshavare och skrivsättet
därvidlag som jag inte kunnat dela utskottets
uppfattning.

Det sägs i propositionen att denne
befattningshavare skall ha hand om en
upphandlingsverksamhet, som kommer
att belöpa sig på omkring 20 miljoner
kronor om året, och det torde därav
framgå att det bör vara en synnerligen
kvalificerad kraft. Nu säger man emellertid
från utskottets sida — det är ju
inte absolut klart utsagt, men det är
skrivet på sådant sätt att det kan anses
som en fingervisning — att en befattningshavare
med motsvarande arbetsuppgifter
hos sjukvårdsberedskapsnämnden
har i årets statsverksproposition
föreslagits placerad i Cg 22. Här
har departementschefen föreslagit Cg 29.

Jag har som sagt den uppfattningen,
att med eu placering i Cg 22 kan man
inte få en kvalificerad kraft. Där delar
jag alltså departementschefens uppfattning,
om nu denne befattningshavare
skall tillsättas, vilket är meningen, redan
under innevarande år.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar.

Det är också skiljaktiga meningar när
det gäller varifrån medel till denna avlöning
skall utgå. Departementschefen
har föreslagit att hans avlöning skall utgå
från anslaget till engångsanskaffning
av materiel, men ifrån utskottets sida
säger man att han inte skall avlönas
från sakanslag utan från avlöningsanslaget,
varvid, om så anses påkallat, hinder
ej bör möta att under nästa budgetår
anlita den höjda sakkunnigposten.
Denna sakkunnigpost har föreslagits
höjd — det har jag också varit med om
i styrelsen — från 60 000 till 100 000
kronor med tanke särskilt på angelägenheten
av att kunna få en befattningshavare
med teknisk kompetens, som
kan hjälpa den byrå som har hand om
skyddsrumsbyggande och dylikt. Vidare
är det angeläget med en befattningshavare
som kan se till styrelsens utbildningsverksamhet,
och det är framför
allt därför som detta höjda anslag har
kommit till stånd. Skall man då också
ta av dessa medel för att avlöna den
befattningshavare, som skall ha hand
om upphandlingsverksamheten, kommer
dessa medel inte att förslå.

Herr talman! Det är dessa betänkligheter
som jag har haft och som gjort att
jag här anmält en blank reservation.
Jag anser mig emellertid inte böra
ställa något yrkande, utan jag har velat
anföra dessa personliga synpunkter på
saken.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Det är möjligt att tredje avdelningen
har varit alltför välvillig, när
den har tagit ståndpunkt till frågan,
huruvida en dylik befattningshavare
borde tillsättas eller inte. Det höjdes
nog vissa röster för att vi skulle
följa herr Tliappers inställning och inte
gå med på att denna befattning skulle
komma till stånd, men vid de föredragningar,
som avdelningen hade i denna
fråga, blev flertalet övertygat om att
en sådan befattningshavare var erforderlig.
Vi fick emellertid inte den upp -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Civilförsvarsmateriel.

fattningen vid dessa föredragningar, att
denne befattningshavare ensam skulle
ha ansvaret för hela upphandlingsverksamhcten
inom civilförsvarsstyrelsen,
utan att han framför allt skulle planera
de inköp som borde göras, men att den
sista prövningen skulle företas av byråchefen
och generaldirektören. Det är på
grund härav som avdelningen har ansett,
att vad gäller lönegradsplaceringen
bör frågan omprövas.

När sedan denna fråga behandlades
i utskottet framhölls det där, att inom
vissa andra verk, däribland de militära
verken, är befattningshavare med dylika
uppgifter placerade i en betydligt
lägre lönegrad än Cg 29. Såvitt jag inte
minns fel nämndes att de bl. a. är placerade
i 24 :e lönegraden. Det är alldeles
tydligt att man då är tveksam, huruvida
denne befattningshavare skall placeras
så högt som i Cg 29.

Nu har utskottet inte velat yrka avslag
på Kungl. Maj ds förslag utan har
bara hemställt att Kungl. Maj d skall ta
frågan om lönegradsplaceringen under
omprövning, och jag vill vidarebefordra
denna hemställan till statsrådet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 169—171.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 172.

Civilförsvarsmateriel.

Kungl. Maj d hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkt
205, föreslagit riksdagen att till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 17 925 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Persson m. fl. (1:94) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Öberg m. fl. (II: 118), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte bevilja ett anslag å
400 000 kronor att ställas till civilförsvarsstyrelsens
förfogande för att i samråd
med styrelsens kvinnoutskott användas
till skapandet av ett beredskapslager
av kläder och andra textilier,

dels ock inom andra kammaren av
herr Håstad och fru Ewerlöf väckt motion
(11:449), vari, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
bestämma anslaget till 17 725 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionen II: 449, i vad den avsåge
förevarande anslag, samt med avslag
å motionerna I: 94 och II: 118 till
Engångsanskaffning av materiel för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 17 725 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken ÖBERG: Herr talman! Tillsammans
med några medmotionärer i
denna kammare har jag i en motion
hemställt att riksdagen måtte anslå
400 000 kronor till civilförsvarsstyrelsen
för att styrelsen tillsammans med
kvinnoutskottet skulle kunna använda
detta belopp till skapande av ett beredskapslager
av kläder och andra textilier.
Vi motivera denna vår framställning
med att det är uppenbart att ett
stort behov av sängutrustning, kläder
in. m. kommer att uppstå, för den händelse
det skulle bli en större utrymning,
och att man därför borde få möjlighet
att göra en upplagring, som de
evakuerade skulle få anlita, därest de
inte själva kunde bekosta sin utrustning.

Vi måste räkna med, vilket vi också
har erfarenhet av, att det vid en utrymning
finns många grupper, som inte
har möjlighet att ögonblickligen skaffa
sig den utrustning som behövs, och därför
menar vi att en upplagring av dessa
saker borde komma till stånd.

Nu säger utskottet i sitt yttrande, att

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

det i princip delar vår uppfattning, att
skapandet av ett beredskapslager av
kläder och andra textilier ur psykologisk
synpunkt skulle kunna vara av
värde, men så avslutar man sitt resonemang
med att framhålla, att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida
angelägenhetsgraden av den i
motionen föreslagna anskaffningen är
så hög att anslag bör äskas för ändamålet.
Från denna sin synpunkt kommer
man naturligtvis fram till ett avslagsyrkande.

Nu skulle jag för min del vilja säga,
att jag icke delar utskottets uppfattning
om att Kungl. Maj:t bör vara den som
bedömer, huruvida detta anslag skall
ställas till förfogande eller inte. Det
kanske låter litet oförskämt när jag säger
detta, men jag har den uppfattningen.
Jag anser nämligen att Kungl.
Maj :t inte tillräckligt har beaktat de
olika framställningar som gjorts från
en rad kvinnosammanslutningar om att
de skulle få medel just för en sådan här
upplagring. De är villiga att ställa arbetskraft
till förfogande för att skapa
fram ett beredskapslager, sy upp det
o. s. v., men ändå har man inte beaktat
deras framställning. Därför delar jag
som sagt inte utskottets mening i detta
fall, utan jag tycker att riksdagen borde
själv säga ifrån att detta är en beredskapsåtgärd
så god som någon annan.

Sedan skulle jag vilja säga, att om
utskottet hade haft en verklig mening
med att det sympatiserar med vår framställning,
skulle utskottet åtminstone,
för att visa sin goda vilja, ha kunnat
tillstyrka att de 200 000 kronor, varmed
utskottet sänkt av Kungl. Maj:t äskat
anslag genom att tillstyrka motionen
11:499, skulle kunna användas för det
av oss föreslagna ändamålet. Detta hade
inte inneburit någon utökning av den
av Kungl. Maj :t föreslagna anslagsramen,
men vi hade fått möjlighet att
skaffa detta beredskapslager, som jag
för min del tycker borde komma till
stånd just nu.

Civilförsvarsmateriel.

Jag vet mycket väl, att det inte finns
någon som helst möjlighet att få kammaren
att biträda yrkandet i motionen,
i synnerhet som man har en så slagkraftig
motståndare som herr Mårtensson
i Uddevalla, men då jag anser, att
frågan är mycket viktig, vill jag inte
göra avkall på min uppfattning utan
hemställer om bifall till motionen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Eftersom fröken Öberg yrkade
bifall till sin motion skall jag be att få
säga några ord. Vi har varit ganska
eniga om att det förslag som har framförts
av fröken Öberg har ett visst berättigande,
men det har gjorts gällande,
att frågan är av den beskaffenheten, att
den i första hand bör prövas av Kungl.
Maj:t, och jag tror att Kungl. Maj :t kommer
att ingående pröva denna fråga.

Sedan vill jag erinra om att det för
närvarande ligger en proposition på
riksdagens bord, i vilken begäres inte
mindre än 7,2 miljoner kronor för inköp
av filtar till civilförsvaret. Om det
finns något intresse i departementet
för inköp av material av det slag, som
avses i fröken Öbergs motion, tror jag
inte, att det kommer att möta något
motstånd, när vi i en framtid kommer
att behandla den propositionen, att det
skrives att det bör undersökas, om inte
en del av de 7,2 miljoner kronorna skulle
kunna användas för tillgodoseende av
det önskemål som framförts av motionärerna.
Detta naturligtvis under förutsättning
att propositionen tillstvrkes.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
ber alt få rikta ett tack till kvinnoorganisationerna
för deras villighet att medverka
till upprättandet av ett beredskapslager
av bl. a. kläder, och jag vill
bara taga tillfället i akt för att försäkra,
att det är min mening att ta upp ett resonemang
med dessa kvinnoorganisa -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Kommunala branddammar.

tioner för att utröna vad man kan vinna
på den här vägen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:94 och 11:118; och
biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Punkterna 173—187.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 188.

Kommunala branddammar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln, punkten
222, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till kommuner för anläggande av
branddammar för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 325 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ivar Nilzon m. fl. (I: 133) och den andra
inom andra kammaren av herr Jansson
i Aspeboda m. fl. (11:186), hade
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till kommuner för anläggande av
branddammar anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:133 och 11:186 till Bidrag till kommuner
för anläggande av branddammar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 325 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsgård, Pålsson, Sundelin, Rubbestad,
Ståhl och Johansson i Mysinge, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:133 och 11:186 till Bidrag
till kommuner för anläggande av branddammar
för budgetåret 1952/53 anvisa

ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vid
denna punkt har vi ju en reservation,
vari yrkas att anslaget skall höjas med
175 000 kronor. Det gäller anordnande
av branddammar. Det är ju en synnerligen
viktig sak att det ute i de olika
kommunerna ordnas med branddammar
så att det finns vatten tillgängligt.
Statsmakterna har vidtagit åtgärder för
att kommunerna skall skaffa brandmateriel,
brandsprutor och övrig materiel,
men det är självklart, att om det
inte finns tillgång till vatten, tjänar det
inte mycket till med materielanskaffning.

Nu har det väckts två motioner däri
det kräves, att det anslag, som Kungl.
Maj:t har föreslagit skall upptagas till
325 000 kronor, skall höjas till 500 000
kronor. Nu ligger det till på det sättet,
att många kommuner redan har anordnat
branddammar och begärt att få bidrag
för ändamålet i enlighet med vad
statsmakterna utlovat. Civilförsvarsstyrelsen,
som inte har tillgång till pengar
för att lämna dessa bidrag, har i år begärt,
att anslaget skulle höjas till 900 000
kronor, men Kungl. Maj:t har gått med
på bara 325 000 kronor.

Vi reservanter anser, att detta är en
så viktig sak, att man inte skall låta
kommunerna vänta på pengar, som de
rätteligen bör kunna få. Till och med
utskottsledamöter, som går på avslag på
motionen, uttalar, att de finner det mycket
behjärtansvärt, att branddammar
anordnas. De menar, att det är av vikt,
att kommunernas intresse att skaffa dylika
saker inte äventyras genom en alltför
restriktiv statsbidragsgivning. Men
sedan säger utskottet, att utskottet i nuvarande
läge inte kan vara med om att
tillstyrka den begärda ökningen.

Jag skulle heller inte velat vara med

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

på att gå in för ett högre anslag, om det
inte varit så, att man inte behövt öka
anslagsramen för denna elfte huvudtitel
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Nu ligger det emellertid till så, att utskottet
har prutat på Kungl. Maj ds förslag
under punkten beträffande anskaffning
av annan brandskyddsmateriel för
civilförsvaret. Därigenom inbesparas
200 000 kronor. Därför menar jag, att
det bör vara rimligt att anvisa det här
begärda beloppet. Vi får ändå över på
anslaget på denna elfte huvudtitel. Jag
tycker därför att det borde vara en
gärd av rättvisa, att man nu går in för
att lämna bidrag. Den 1 juli 1951 fanns
det hos civilförsvarsstyrelsen ansökningar
för ändamålet på sammanlagt
2,7 miljoner kronor, vilket belopp kommunerna
alltså hade att fordra. Jag
tycker att det är orimligt, att kommunerna
skall få vänta på detta sätt.

Med det jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid denna punkt.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Utskottet har ju skrivit ganska
positivt i denna fråga. Vi säger, att vi
i likhet med motionärerna anser behovet
av branddammar på landsbygden
vara stort. Vi säger vidare, att det även
enligt utskottets mening är av vikt, att
kommunernas intresse av att ordna en
tillfredsställande vattenförsörjning för
eldsläckningsändamål inte äventyras
genom en alltför restriktiv statsbidragsgivning.
Men det är på detta område
som på så många andra, att riksdagen
beviljar vissa bidrag till arbetens utförande,
men att dessa bidrag inte räcker
till. Detta medför, att kommunerna får
tillstånd att sätta i gång arbeten och
utföra dessa arbeten men inte erhåller
bidrag från staten förrän arbetena är
slutförda och i många fall inte förrän
lång tid därefter.

Det är alldeles självklart att dessa
förhållanden i många fall förorsakar
kommunerna stora ekonomiska svårig -

Kommunala branddammar.

heter. Utskottet anser emellertid inte,
att det är lämpligt att ge vissa anslag
en särskild fördel, t. ex. i detta fall anslagen
till branddammarna, framför övriga
arbeten, utan utskottet anser, att
dessa anslagsfrågor bör bli föremål för
en prövning i ett större sammanhang,
och det är detta som är orsaken till alt
utskottet har hemställt om avslag på
motionerna.

Nu vill herr Rubbestad lägga beslag
på de där 200 000 kronorna, som utskottet
har sparat på en annan punkt.
Fröken Öberg vill också lägga beslag på
dessa pengar, men till ett helt annat ändamål.
Jag vet inte vilket av dessa ändamål
som är mest behjärtansvärt. Därför
tror jag, att det är lämpligast, att
riksdagen inte beslutar vad dessa
200 000 kronor skall användas till, utan
att de för närvarande får utgöra en besparing.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Det är inte av någon tillfällighet
som jag i år har framfört en motion
med begäran om högre anslag till
branddammar.

I början av andra världskriget blev
den ena uppmaningen efter den andra
tillställd de kommunala myndigheterna
om att de skulle se om sitt brandväsen,
vilket föranledde, att mycket
stora kostnader lades ned på den saken.
I min egen lilla kommun fick vi
hjälp till brandsprutor och brandslangar,
vi har förresten två motorsprutor.
Men frågan blev, hur vi skulle få vatten.
I den förhoppningen, att vi inom
rimlig tid skulle få åtminstone det bidrag,
som blivit utlovat, tog vi oss
före att bygga två branddammar för en
kostnad av ungefär 10 000 kronor. Detta
betyder en utdebitering på över en krona
per bevillningskrona för denna lilla
kommun. Den dag som i dag är, har
vi ännu inte fått det utlovade statsbidraget,
som skulle vara ungefär 5 000

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Kommunala branddammar.

kronor. När det nu har gått år efter
år, och när vi fortfarande efter nära
fem år väntar på bidraget, så frågar
jag: När tänker riksdagen infria sina
löften på detta och andra områden?

Vi torde få anledning att återkomma
och peka på även andra områden, där
eftersläpningen är sådan, att den rent
av kan medföra, att vi förlorar tron
på att statsmakterna verkligen tänker
infria de givna löftena, som kommunerna
ute i landet i så stor utsträckning
har litat på, när de har gått in för att
förbättra förhållandena på bl. a. brandväsendets
område.

Det är mot denna bakgrund som jag
i år har förnyat min begäran om ett
högre anslag på denna punkt. Jag förstår
att det kan vara nödvändigt med
en viss väntetid, men den får inte bli
så lång som nu blivit fallet, ty följden
blir då att storkommunerna efter kommunsammanslagningen
får överta det
arv'', som vi skulle haft för länge sedan
till ändamål som vi ansett vara nödvändiga.
Att inte medlen räcker till är en
sak, som på något sätt måste avhjälpas.
Men åtminstone måste väntetiden skäras
ned till rimliga proportioner.

Det kunde finnas mycket att tillägga
på denna punkt, och exempel att dra
fram saknas inte, men jag nöjer mig,
herr talman, med att yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
188 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 80 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 189—197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 198.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken;

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för försvaret;

nr 66, i anledning av väckt motion
om anslag till Förenta Nationernas informationskontor
i Köpenhamn för distribution
till den svenska riksdagens
ledamöter av en speciell upplaga av
dess skrift »Nytt från FN:s arbetsfält»;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen; och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridandet av
vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9-

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 70, hade Kungl.
Maj .t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn;

dels ock till Särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. m. för
budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
9 300 000 kronor.

Förslaget innebar bl. a., att dyrtidstillägg
å särskilt barnbidrag, som avså -

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen.

ges i 5 § lagen den 26 juli 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, skulle utgå med 35
kronor för envar av månaderna maj,
augusti och december 1952.

I anledning av propositionen hade
väckts två motioner.

Propositionen och motionerna hade
såvitt anginge anvisande av anslag under
femte huvudtiteln hänvisats till
statsutskottet samt i övrigt till lagutskott,
därvid de tilldelats andra lagutskottet.
Enligt överenskommelse mellan
statsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen och motionerna hänskjutits
till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 376 och II: 499, såvitt de
avsåge förevarande lagförslag, antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående dyrtidstillägg
för år 1952 å särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders in. fl. barn;

B. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 376 och II: 499, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 300 000 kronor;

C. att motionerna 1:376 och 11:499,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman i Kieryd, Wahlund och Jacobsson
i Igelsbo, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen -— med förklaring att
riksdagen med bifall till motionerna
I: 376 och II: 499, såvitt de avsåge ifrågavarande
lagförslag, funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen.

för sin del antaga ett av reservanterna
framlagt förslag till lag i ämnet;

B. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 376 och II: 499, såvitt de
avsåge förevarande anslag, till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn m. m. för budgetåret 1952/53
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 334 000 kronor;

C. att motionerna 1:376 och 11:499,
i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservanternas förslag innebar, att
dyrtidstillägg å särskilt barnbidrag, som
avsåges i 5 § i 1947 års lag, skulle utgå
jämväl för september 1952.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Det för riksdagen här framlagda
förslaget om en provisorisk förbättring
av de särskilda barnbidragen — i avvaktan
på resultaten av den pågående
änkepensioneringsutredningen och den
definitiva regleringen av dessa bidrag
— är att hälsa med tillfredsställelse.

För de barn, till vilka bidrag utgår
enligt 5 § i lagen om särskilda barnbidrag
—- föräldralösa barn och med
dem jämställda -— föreslås att tre fasta
bidrag på vardera 35 kronor skall utgå
för en var av månaderna maj, augusti
och december. För de barn, som erhåller
bidrag enligt 6 § i samma lag, alltså
änkors och invaliders barn, föreslås
likaledes tre fasta tillägg under samma
månader, för vardera av de två första
med 20 kronor och för den sista med 30
kronor. Kompensationen för de fördyrade
levnadskostnaderna blir på det
sättet 25 % för förstnämnda kategori
och 28 % för barnen med bidrag enligt
6 §.

Utskottet har här hemställt om bifall
till Kungl. Maj :ts förslag. Reservanterna
däremot har i likhet med motionä -

rerna ansett att det bidrag, som utgår
till föräldralösa och med dem jämställda
barn, inte bör vara lägre än det
som utgår till änkors och invaliders
barn. Det är klart att det ur praktiska
synpunkter är svårt att få procenttalen
lika, så länge man rör sig med fasta
tillägg, och det är att förvänta att man
i det definitiva förslag, som så småningom
kommer, har lyckats övervinna
svårigheterna därvidlag, så att vi får
ett system, där bidragen dels följer
prisutvecklingen, dels lämnar de olika
bidragskategorierna samma kompensation.

Reservanterna har för sin del ansett
att motionärerna har rätt, när de föreslår
att ytterligare ett tillägg på 35 kronor
skall utgå till föräldralösa och med
dem jämställda barn att utbetalas under
september månad. Utskottet har
mot detta förslag invänt, att föräldralösa
och med dem jämställda barn i
så fall skulle erhålla en högre kompensation
än änkors och invaliders barn.
Detta är riktigt. De får då 33 % kompensation.
Vi har emellertid ansett, att
dessa barn befinner sig i en sådan situation,
att de framför andra bör få
kompensation för de höjda levnadskostnaderna.
Då nu också pensionspristalet
tämligen säkert kommer att bli satt till
135, borde man gå in för denna förbättring
för föräldralösa och med dem
jämställda barn.

Herr talman! Med dessa ord tillåter
jag mig yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
tror i likhet med föregående ärade talare
att vi alla är mycket tacksamma
för att Kungl. Maj:t har framlagt förslag
till provisoriska höjningar av de
särskilda barnbidragen, just därför att
dessa bidrag är rena försörjningsbidrag
till barn, som har mist den ena av sina
föräldrar eller båda. Det är klart att
man skulle önskat att bidragshöjningarna
hade varit större eller att de hade

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

knutits till bidragen på annat sätt, men
det framgår ju av propositionen, att detta
arrangemang är ett provisorium, avsett
att gälla endast till dess att förslag
till ett mera definitivt ordnande föreligger.

Jag är emellertid något förvånad över
att motionärerna har föreslagit extra bidragsförbättringar
för den ena gruppen
barn, men inte för den andra. Av den
föregående talarens anförande framgick,
att motionärer och reservanter
anser att de föräldralösa och de med
dem jämställda barnen är de allra sämst
ställda. Jag tror att detta är en felsyn.
Man kan visserligen säga, att de barn,
som har förlorat båda sina föräldrar,
är sämre ställda än de, som fortfarande
har någon av föräldrarna i livet, men,
när det gäller statens stöd är dock förstnämnda
kategori barn betydligt bättre
ställd än den andra, ojämförligt mycket
större gruppen barn till invalider
och änkor.

Om man räknar med vad staten lämnar
till de föräldralösa barnen, och då
tar med samtliga bidrag, alltså även de
allmänna barnbidragen — det kan man
ju göra här, ty när det rör sig om föräldralösa
barn, kan bidraget inte motsvara
något skatteavdrag, utom i det
fall att barnet har så stor förmögenhet
att det måste skatta för densamma — så
utgår från staten sammanlagt omkring
68 kronor i månaden, medan för änkors
och invaliders barn — om man räknar
samman både de allmänna och de
särskilda barnbidragen, plus för båda
kategorier barn de nu föreslagna höjningarna
— statens bidrag belöper sig
till inte mer än omkring 50 kronor per
månad. Det är dock en ganska väsentlig
skillnad. Men därtill kommer att i fråga
om de föräldralösa barnen räknas ingen
annan inkomst än den som barnet har
av förmögenhet eller i form av livränta,
alltså ingenting av vederbörande barns
inkomst av eget arbete. Det förhåller
sig också så, att av dessa barn inte
mindre än 90 procent erhåller det fulla

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen.

barnbidraget. Beträffande änkors barn
däremot är det så, att redan vid en inkomst
av 1 800 kronor för modern, reduceras
det särskilda barnbidraget, och
för äkta makar redan vid en så liten
inkomst som 2 200 kronor. Det betyder
att sistnämnda kategori barn är
betydligt sämre ställd i försörjningshänseende
än de föräldralösa barnen.
De föräldralösa barnen tas ju oftast om
hand av släktingar, och då är i vart fall
68 kronor i månaden inget föraktligt bidrag
till barnets försörjning. Det är väl
ungefär vad samhället betalar i utackorderingsavgift
för ensamstående barn.
I det fall, att barnet inte har någon anhörig,
är det ju kommunen, som skall
svara för kostnaderna, och följaktligen
drabbas barnet inte på något sätt i sin
försörjning.

Nu är det ju 3 procent som skiljer
mellan de föreslagna höjningarna. Detta
gör på 420 kronor per år, en så liten
summa, att man inte kan säga, att den
är av den storleksordningen, att den
bör föranleda ändring i det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget. Därtill kommer
ju, att detta, såsom tidigare nämnts,
är avsett som ett provisorium.

Jag ber, herr talman, att på de av
mig anförda skälen få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken VINGE: Herr talman! Båda
de föregående talarna uttryckte sin tillfredsställelse
över den föreslagna ökningen
av dessa särskilda barnbidrag.
Däri kan jag naturligtvis också instämma,
men jag måste säga, att jag blev
beklämd och orolig för framtiden, när
det visade sig, att de löften vi fick i
statsverkspropositionen om en ersättning
i detta fall för levnadskostnadernas
stegring inte helt uppfyllts.

Vi ser ju att det i det ena fallet är
fråga om ett tillägg på 25 % och i det
andra ett på 28 %, detta när dock lcvnadskostnadsstegringen
redan nu måste
beräknas till 33 % och när den, som vi
alla fruktar, kommer att ytterligare

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Dyrtidstillägg å särskilda barnbidragen.

stiga. Jag tycker, att det är särskilt beklämmande,
det sätt på vilket utskottet
tagit på detta spörsmål, när utskottet
inte anser underkompensationen vara
av sådan storleksordning, att den bör
föranleda ändring i det av Kungl. Maj :t
framlagda förslaget. Det betyder med
andra ord, att för utskottets del väger
hänsynen till Kungl. Maj:ts förslag
tyngre i vågskålen än hänsynen till de
arma barnen.

Sedan påtalade fru Nordgren det förhållandet,
att vi föreslagit olika kompensationer
för de båda barngrupperna,
nämligen de i 5 § och de i 6 § omnämnda.
Men det har ju också Kungl.
Maj:t gjort liksom också utskottet, fastän
vi föredragit att föreslå ett större tillägg
till de barn, som har tillägg enligt 5 §.
Jag vill inte diskutera med fru Nordgren,
som är mera sakkunnig, frågan
om vilken grupp som är mera beklagansvärd
än den andra, givetvis är båda
beklagansvärda. Men jag vill dock i
vart fall konstatera, att den grupp vi
ingripit för är den som fått lägsta kompensationen,
nämligen 25 % enligt propositionen.

Att såväl proposition som utskott och
motionärer på detta sätt föreslagit ett
tillägg, som inte exakt motsvarar levnadskostnadsstegringen,
har givetvis
samband med det rent tekniska förfarandet
vid utbetalningarna. Kungl.
Maj:t har ju uttalat det önskemålet, att
man skulle konstruera detta tillägg nu
i år, när det är fråga om ett provisorium,
på sådant sätt, att det hela skulle
bli smidigt och inte försvåra övergången
till den definitiva reglering, som vi
alla hoppas på och alla räknar med.

Vi motionärer har visserligen framhållit,
att vi inte gillar systemet med
fixa tillägg, detta bland annat på grund
därav, att de försvårar eller ökar det
s. k. tröskelproblemet. Men eftersom det
är fråga om ett provisorium, har vi godtagit
förslaget som sådant. Men när vi
nu föreslagit ett annat tillägg har vi
räknat på det sättet, att det enda vi i

nuvarande situation kan föreslå är ett
ytterligare månadsbidrag. För dessa
barn, som har bidrag enligt 5 §, skulle
bidraget bli 35 kronor i månaden, och
enligt vårt förslag skulle dessa barn få
exakt 33 % i kompensation för dyrtiden.
I den gruppen har vi således lyckats
träffa ungefär vad som i nuvarande
situation är rimligt och motsvarar
prisstegringen. För den andra gruppen
skulle man ju inte gärna kunnat
föreslå något annat än 20 kronor, vilket
skulle ha inneburit att de hade fått
en sammanlagd kompensation av 36
procent. Jag har i och för sig ingenting
emot att de skulle få 36 procent, men
vi tyckte att vi skulle vara försiktiga
och hålla oss inom ramen för den nuvarande
levnadskostnadsstegringen.

Jag skulle så bara vilja tillägga, att
man ovillkorligen måste konstatera att
vårt förslag inte medför några tekniska
svårigheter. Det medför en mycket obetydlig
kostnadsökning, men det skulle
dock innebära, att vi åtminstone åt en
av dessa båda beklagansvärda grupper
av barn gav ersättning för levnadskostnadsstegringen
intill i dag.

Jag finner vårt förslag rimligt, och
jag ber, herr talman, att få instämma i
herr Jacobssons i Igelsbo yrkande om
bifall till reservationen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Bara
en kort replik.

Det är klart att man mycket väl kan
behjärta vad som här sagts av den senaste
ärade talarinnan. Men å andra sidan
har dessa 35 kronor som motionären
föreslagit inte samma avgörande
betydelse för försörjningen som exempelvis
en dylik höjning skulle ha för de
barn, som skall försörjas av en mor eller
av en far, som är invalid. Det är riktigt
att Kungl. Maj:t, och även de sakkunniga,
på sin tid gjorde en skillnad mellan
de båda kategorierna barn med hänsyn
till att det i ena fallet helt saknas
försörjare och i det andra en av försörjarna
finnes kvar. Man gjorde detta

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

kanske främst med tanke på att det
skulle bli lättare för de anhöriga till de
föräldralösa barnen att ta hand om
dem, om de erhöll litet mera i försörjninsgbidrag.
Men skall man jämföra,
måste nog motionären i alla fall ge mig
rätt i att det betyder en del att det för
dessa barn inte gäller samma regler för
avkortning av bidragen, som tillämpas
för änkors barn. För de föräldralösa
barnen görs ingen som helst avkortning
utom i de fall barnen själva har förmögenhet
och alltså inte behöver samhällets
stöd, medan man däremot, som
förut nämnts, för änkors barn, även
om de är fullständigt medellösa, börjar
knappa in på försörjningsbidragen redan
när moderns inkomst uppgår till
1 800 kronor. Detta tycker jag är den
mest beklagliga detaljen vad angår de
särskilda barnbidragen; men det kommer
väl att ändras genom det förslag,
som torde komma att läggas fram för
riksdagen i fråga om ändrade avdragsregler.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Jacobsson i Igelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Livräntetillägg.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 10.

Livräntetillägg.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg
av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall
i arbete, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANDERSSON i Ryggestad: Herr
talman! I det utlåtande, som här föreligger,
har utskottet tillstyrkt den kungl.
propositionen. Jag har för min del ingenting
att erinra mot att invaliditetsersättningen
förbättras, men det är för
att säga några ord om de invalider, vilka
inte får någon förbättring, som jag
har begärt ordet.

Under de senaste åren har invaliditetsersättningarna
höjts betydligt, och
detta är ju mycket tacknämligt, då det
torde vara få människor som är utsatta
för så stora påfrestningar som just invaliderna.
När man genomfört förhöjningarna,
har man emellertid konsekvent
utelämnat de invalider, vilkas arbetsförmåga
nedsatts med 30 procent
eller mindre. Orsaken till detta torde
väl vara att man har resonerat på det
sättet, att när arbetsförmågan hos en
person inte är nedsatt med mer än 30
procent, så torde han ha möjligheter
att trots den skada han erhållit genom

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Livräntetillägg.

omskolning och vänjning få arbete och
utkomstmöjligheter.

Detta kan naturligtvis sägas. I många
fall är det också riktigt, men i många
andra fall är det inte riktigt. Riksförsäkringsanstalten
har gått på den linjen,
att en skadad med lägre invaliditetsgrad
än 30 procent inte skall få någon
förbättring av utgående ersättning.
I det sammanhanget vill jag dock erinra
om att Landsorganisationen och
Svenska metallindustriarbetareförbundet
haft en annan uppfattning och sagt,
att skäl saknas för att undanta just
denna grupp från förbättringar. Utskottet
säger om detta: »Denna gränsdragning
anser sig utskottet kunna godtaga.
»

Det verkar för mig, herr talman, som
om utskottet med detta vill säga att det
är en aning tveksamt, och jag förstår
utskottet. Men jag skall be att få anföra
ett enda exempel när det gäller de människor,
för vilka nedsättningen i arbetsförmågan
efter bestämmelserna uppskattats
till 30 procent eller därunder.

Häromdagen träffade jag en man.
som vid tretton års ålder förlorade sitt
ena öga. Det är nu rätt länge sedan, och
på den tiden var timförtjänsten låg;
han tjänade 30 öre per timme. Han fick
invaliditetsersättning enligt 1901 års
lag. Ersättningen är enligt denna högst
300 kronor. Förlusten av ett öga taxerades
på den tiden — och det gör den
även i dag — till 25 procents nedsättning
av arbetsförmågan. Följaktligen
fick denne man en livränta på 75 kronor
per år eller 6 kronor 25 öre i månaden.

Nu kan man naturligtvis säga, att arbetsförmågan
i detta fall inte blev nedsatt
med mer än 25 procent, och jag
skall inte diskutera den saken. Men jag
vill i varje fall slå fast att denne man,
som hade förlorat sitt ena öga, erhöll
en livränta på bara 75 kronor per år.
Han har försökt anföra besvär genom
överklaganden för att få en rättelse till
stånd, men det har inte lyckats honom.

Och det är alldeles naturligt att det inte
lyckats, ty bestämmelserna är sådana.

Förlusten av ett öga betyder väl inte
bara nedsättning av arbetsförmågan;
det betyder väl också en psykisk press
på den som råkar ut för det. Man kan
bara tänka sig att vederbörande får en
mindre skada på det andra ögat. Det
rör sig kanske om en obetydlighet, men
ögonblickligen säger han sig: Skall jag
nu också förlora synen på detta öga
—- skall jag bli blind?

Ja, herr talman, förlusten av ett öga
och den psykiska press det medför
taxerades i den tidens Sverige till 75
kronor per år eller, som jag tidigare
sade, 6 kronor 25 öre per månad. Man
kan gott säga att detta är upprörande.
Men även den dag som i dag är får den
invalid jag talat om inte någon som
helst förbättring av den ersättning, som
utgår till honom. Det kan förstås sägas
att detta är ett enstaka fall. Ja, jag hoppas
att det är det. Ty funnes det
många sådana fall, skulle det ju vara
ännu mer upprörande. Men man måste
dock slå fast, att det säkerligen finns
tusentals personer i detta land som har
blivit invalider men vilkas arbetsförmåga
inte är nedsatt med mer än 30
procent, och dessa kommer inte att få
någon förbättring.

Jag skall inte säga mycket mer, herr
talman, och jag kommer inte att framställa
något yrkande. Jag skall bara be
att med dessa ord få fästa socialministerns
uppmärksamhet på denna sak och
vädja till honom att han ett kommande
år framlägger förslag i den riktningen,
att de fläckar på Socialsveriges karta,
som dessa missförhållanden utgör,
måtte komma bort.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
skulle i anslutning till föregående talares
anförande vilja säga att jag tidigare
haft anledning att peka på liknande
fall. Jag skulle vilja rikta socialministerns
uppmärksamhet på att trots
att den förbättring som nu skall vidtas

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

procentuellt är ganska väsentlig, så blir
det reellt sett inte någon vidare höjning.
Och vi kommer ändå att ha kvar
människor i vårt land, som efter svåra
olycksfall inte erhåller någon som
helst ersättning. Jag kan inte på rak
arm ange hur 1901 års lag tolkats.

Jag har en arbetskamrat i Göteborg,
som vid unga år förlorade sitt ena ben
och han har icke erhållit någon som
helst ersättning. Olyckan inträffade till
sjöss och där var tydligen inte lagen
gällande — det verkar i alla fall så.
Hans enda ersättning har varit 5 kronor,
som han fick av rederiet på julaftonen
något år i början av 1900-talet.
Sedan har han inte fått någon hjälp
under hela sitt liv, och detta har betytt
inte bara lidande utan framför allt att
han aldrig kunnat komma i nivå med
andra arbetare på samma yrkesområde.
Han har således hela sitt liv haft mindre
lön än de flesta.

Kanske är det omöjligt att lagstiftningsvägen
bringa hjälp i sådana fall,
men jag skulle i detta sammanhang
vilja uttrycka den förhoppningen, närmast
riktad till socialministern, att
man måtte möta förståelse från regeringens
sida, om man motionsvägen söker
vinna rättelse i liknande fall.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 11-

Beskattningen av exportavgifter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Alfredshem: Herr
talman! I anslutning till Kungl. Maj:ts

Beskattningen av exportavgifter.

proposition nr 67 med förslag om särskild
skatt på vissa exportavgifter har
jag tillsammans med flera ledamöter i
denna kammare väckt en motion, vari
vi begärt vissa ändringar av förslagen
i propositionen. Bevillningsutskottets
betänkande föreligger nu till kammarens
bedömning och det är närmast i
anledning av utskottets ställningstagande
till motionen som jag begärt ordet
för att framlägga några synpunkter på
detta spörsmål.

I propositionen redovisas en överenskommelse
mellan staten och företag
inom skogsindustrien, som innebär att
för export under 1952 av vissa skogsindustriprodukter
skall exportavgifter
inbetalas till riksgäldskontoret. Denna
avgift belöper sig på den statliga inkomstskatten
med en förskottsskatt på
26 procent, vilket belopp omedelbart
skall inlevereras till staten.

Emot en sådan åtgärd finns det inte
något att anmärka utan man får hälsa
den med stor tillfredsställelse. Beträffande
skatten till kommunerna däremot
förhåller det sig något annorlunda. Exportavgifterna
skall inte bli föremål för
någon beskattning inom industrikommunerna
förrän de återbetalas. Vi motionärer
är rädda för att en dylik metod
kan medföra vissa risker. Vi hade
helst sett att även kommunernas del av
konjunkturvinsterna i beskattningshänseende
blivit skyddad på samma sätt
som statens inkomster.

Vi har i motionen anfört att det
finns stor sannolikhet för att när exportavgifterna
en gång skall återbetalas
av företagen och uppföras som intäckt
av rörelse, kan kommunerna bli
helt utan skatt på de inlevererade beloppen.
Den fria avskrivningsrätter
kan härvidlag ge industrierna möjlighet
att finna lämpliga avskrivningsobjekt,
detta särskilt om det inträffar en
lågkonjunktur med avsättningssvårigheter
och vad allt som följer därmed.
Utskottet har vid ärendets behandling
inte kunnat jäva detta förhållande utan

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Beskattningen av exportavgifter.

finner »de av motionärerna framförda
synpunkterna i och för sig beaktansvärda».

Vår erfarenhet är att industrikommunerna
i första hand får bära de
tyngre bördorna, när lågkonjunkturen
inträffar. Som ett bevis härför må jag
få anföra hur skattekronorna under ett
stort antal år inom en kommun kan te
sig. I den kommun, varifrån dessa
exempel är tagna, finns det fyra bolag
som äger dels sulfit- och sulfatfabriker,
dels sågverk; man får alltså betrakta
den som en typisk industrikommun.

Bolagen därstädes redovisade skattekronor
under ett angivet antal år med
varierande belopp från noll till 19 000
skattekronor. Då vet de ärade kammarledamöterna
att mellan dessa två belopp
ligger sådana variationer, som till
större del närmar sig nollpunkten än
det högre talet. Åren 1946—1951 var
det något bättre, men även där ser man
hur stora variationer som kan förekomma
i en industrikommun. Där redovisades
under 1946 33 000 skattekronor,
senare steg siffran till 83 000. Dessa
exempel kunde mångfaldigas, men
man bör väl inte uppta kammarens tid
med sådana redogörelser; rådande förhållanden
torde för övrigt redan vara
väl kända för kammarens ledamöter.

Det län jag representerar, Västernorrlands
län, är ju ett typiskt industrilän
och har kanske framför andra län
fått känning av vad just konjunkturväxlingar
kan innebära. Vi kommunalmän
inom dessa industrikommuner
hade förväntat att när industrierna
befann sig i en högkonjunktur skulle
vi haft möjlighet att få inkomster från
dem, så att vi kunnat sanera våra ekonomiska
förhållanden. Vi fick under
1930- och 1940-talen betydligt försämrade
finanser och därmed har vi också
fått en hög utdebitering: man talar ju
ofta om den kommunala beskattningen
i Norrland. Den är i allmänhet hög
och detta har kanske främst sin grund
i de olika konjunkturväxlingarna för

ifrågavarande industriers vidkommande.

Om kommunerna nu kunnat få in
sina skatter under samma former som
staten, hade detta utgjort ett utomordentligt
tillfälle för oss att, som jag
redan sagt, sanera våra ekonomiska
förhållanden. Bevillningsutskottet förklarar
sig emellertid förhindrat att tillstyrka
våra yrkanden i motionen. Utskottet
framhåller att dess ställningstagande
i huvudsak är beroende på det
avtal mellan staten och skogsindustrierna
som nu träffats, och man framhåller
också att det är förenat med
synnerligen stora svårigheter att frångå
ett sådant avtal.

Vi motionärer förstår utskottets
ståndpunkt och denna motivering. Vi
är även tacksamma för utskottets välvilliga
skrivning, där det heter att man
»förväntar att Kungl. Maj :t vid eventuella
framtida förhandlingar ägnar
frågan uppmärksamhet». Motionärerna
har inte heller väntat något mer positivt
ställningstagande ifrån utskottet,
men vi har känt oss oförhindrade att
för kammaren liksom regeringen föra
fram dessa synpunkter, som finns i motionen.

Herr talman! Jag skall inte uppta
tiden längre med denna fråga, då jag
inte kommer att ställa något yrkande.
Vi förklarar oss nöjda med utskottets
utlåtande och förväntar att Kungl.
Maj :t vid eventuellt senare förhandlingar
med industrierna — om sådana
avgifter i fortsättningen skall utgå —
skall beakta både vad utskottet sagt och
vad vi framfört i motionen. Detta skulle
enligt min mening leda till att kommunerna
framdeles får sin beskärda
del av de goda konjunkturernas övervinster.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
För att inte någonting ouppklarat skall
stå kvar efter herr Anderssons i Alfredshem
anförande vill jag påpeka,
att enligt vad utskottet inhämtat har

Onsdagen den 2 april 1952. Nr 12.

Lönetillägg till tjänstemän i riksdagens verk. — Ersättningarna för olycksfall i arbete.

Kungl. Maj:t visst inte glömt bort denna
fråga vid förhandlingarna, utan man
har tvärtom resonerat om den. Att man
inte kunnat lösa problemet beror väsentligen
på rent tekniska svårigheter.
Jag tror inte att man får se detta kommunala
problem i samband med det avtal
som härvidlag är träffat, därför alt
detta är ett avtal dels om avsättningen
och dels om förskottsskatten, och det
utgör även ett led i den ekonomiska
politik, som riksdagsmajoriteten i detta
sammanhang representerar.

Skulle jag våga uttala någon uppfattning
om den risk som kan föreligga för
kommuner, där dessa industrier bedriver
sin verksamhet, så tror jag ingalunda
den hänger samman med att de
skulle kunna gå miste om skatten på
den femtedel som kommer att utbetalas
efter 1958, vill jag minnas det är. På
den vinsten kommer nämligen i fortsättningen
icke att vila någon annan
skatt än kommunalskatten, och den är
ju i detta fall den mindre delen. Gör
nu bolagen eventuellt avskrivningar,
vilket motionärerna fruktar, avser dessa
andra vinstbelopp än dem, som kommer
att utbetalas av avsatta belopp.

Med anförande av dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 25, i anledning av väckt motion om
ändring av tulltaxans bestämmelser beträffande
valsverk;

nr 26, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen angående
skattefrihet för viss förmån av hyresavdrag;
och

nr 27, i anledning av väckt motion om
nedsättning av tullen på nylonkabel.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 13.

Lönetillägg till tjänstemän i riksdagens
verk.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av delegerades för
riksdagens verk skrivelse angående lönetillägg
till tjänstemän i riksdagens
verk m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SCHMIDT: Herr talman! Utskottets
hemställan i punkt 1 går ut på
att till riksdagens tjänstemän skall utgå
samma lönetillägg -— på samma villkor
— som till statens övriga tjänstemän.
Då i dessa villkor ingår s. k. formulärtvång
som vi reservanter tidigare motsatt
oss, har vi av denna orsak avgivit
en reservation.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets memorial nr 10, angående
särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän;
och

första lagutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av väckt motion angående en
översyn av gällande bestämmelser om
vissa domstolsbeskeds meddelande genom
anslag i rättens kansli.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 15.

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta mo -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

tioner om framläggande för innevarande
års riksdag av förslag om provisoriskt
förbättrad sjukpenningskala enligt
olycksfallsförsäkringslagen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft nio inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 221 av herr Weiland,
nr 314 av herr Petrén,
nr 315 av herrar Näslund och Andersson,
Axel, och

nr 359 av herr Lindblom m. fl. samt

inom andra kammaren
nr 293 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth,

nr 405 av herr Boman i Kieryd m.fl.,
nr 411 av herrar Åqvist och Widén,
nr 465 av herr Ohlin m. fl. och
nr 469 av herrar Dahlgren och Holmberg.

I motionerna I: 221 och II: 293, vilka
voro likalydande, hade anhållits, »att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer,
att förslag om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen
måtte framläggas för innevarande
års riksdag i så god tid, att
erforderliga lagändringar skola kunna
beslutas träda i kraft fr. o. m. ingången
av år 1953».

I likalydande motionerna 1:314 och
11:405 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om ändrade ersättningsgrunder
i förordningen den 2 juni 1950
(nr 262) angående omreglering av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

I likalydande motionerna 1:315 och
II: 411 hade yrkats, att riksdagen måtte
besluta om vissa ändringar i 1, 8 och
14 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och av motsvarande
bestämmelser i militärersättningsförordningen.

I motionerna I: 359 och II: 465, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att

riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer
om en snabbutredning syftande till införande
av indextillägg å livräntor enligt
olycksfallsförsäkringslagen och anslutna
författningar».

I motionen II: 469 hade hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring av de nu gällande bestämmelserna
om sjukpenning och ersättningar
av olika slag som utgå enligt lagarna
om olycksfall i arbete, att desamma
justeras uppåt med minst 30 procent
och att dessa nya bestämmelser
träda i kraft den 1 juli 1952».

Utskottet hemställde, ♦

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna
1:221 och 11:293 samt 11:469
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet under punkt 2. anfört angående
frågan om provisoriskt förbättrad
sjukpenningskala i olycksfallsförsäkringslagen,
m. m.;

II. att motionerna I: 221 och II: 293,
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under I hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 469, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
under I hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:359 och 11:465
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:315 och 11:411
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna I: 314 och II: 405
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Jacobsson i Igelsbo samt fröken
Höjer, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A. I. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 221 och II: 293 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att förslag
till provisoriskt förbättrad sjukpen -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

ningskala enligt olycksfallsförsäkringslagen
förelädes innevarande års riksdag
å sådan tid, att erforderliga lagändringar
kunde träda i kraft den 1 januari
1953;

II. att motionen II: 469, i den mån
den icke besvarats genom vad reservanterna
under I hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 359 och II: 465 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt
förslag till indextillägg å livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen och
anslutna författningar;

C. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 315 och II: 411 måtte för sin
del antaga av reservanterna framlagda
förslag till

1) Lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete;

2) Förordning angående ändring i
förordningen den 2 juni 1950 (nr 261)
om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning);

D. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 314 och II: 405 måtte för sin
del antaga ett i reservationen upptaget
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Då jag jämte ett par andra av
andra lagutskottets ledamöter reserverat
mig mot utskottets utlåtande i förevarande
ärende ber jag att få säga
några ord.

Den politiska meningsriktning jag
representerar har låtit sig angeläget
vara att verka för att de sociala förmånernas
realvärde bevaras. .lag tillåter
mig, herr talman, erinra om att redan

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

på den tid folkpensionsreformen infördes,
från vårt håll väcktes förslag
om att folkpensionernas realvärde borde
tryggas genom en indexreglering.
Riksdagens majoritet avslog då detta
förslag om införande av en indexreglering.
Majoriteten ansåg, att man i stället
borde, när så erfordrades, genom
särskilda beslut om tillägg skapa trygghet
för folkpensionernas realvärde.

Genom den hastigt fortskridande försämringen
av penningvärdet blev kravet
allt starkare på att det borde finnas
automatiskt fungerande regler för att
upprätthålla realvärdet å folkpensionerna.
Jag tillåter mig vidare, herr talman,
att erinra om att då indexregleringen
av folkpensionerna infördes väcktes
från folkpartiets sida en motion med
förslag härom. Senare framlades under
samma riksdag en kungl. proposition
med förslag om indexreglering.

De motioner från folkpartiet, som vi

1 dag behandlar, gäller framläggande av
förslag för innevarande års riksdag om
provisoriskt förbättrad sjukpenningsskala
i olycksfallsförsäkringslagen och
militärersättningsförordningen samt invaliditetsbedömningen
och indextilllägg
på livränta.

Förslagen avser ett provisorium och
ej att föregripa de förslag, som må
framkomma efter överväganden inom
socialförsäkringsutredningen. Riksdagen
har tidigare på förslag av Kungl.
Maj:t beslutat beträffande den frivilliga
sjukförsäkringen att höja gränserna
för sjukpenningens belopp till lägst

2 och högst 14 kronor.

Då det gäller ersättningarna enligt
olycksfallsförsäkringslagen har socialministern
i propositionen nr 81 med
förslag om livräntetilkigg åt vissa livräntetagare
uttalat, att de förändringar,
som penningvärdet undergått på senare
tid, utgör motiv för en prövning av
frågan om kompensation för stegrade
levnadskostnader till olika kategorier
som uppbär ersiittning i anledning av
yrkesskador.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ersättningarna för ol5’cksfall i arbete.

Socialministern liar vidare i ett svar
på en enkel fråga av fri! Västberg meddelat,
att han uppdragit åt riksförsäkringsanstalten
att utarbeta förslag i
detta ämne, vilket han hoppades kunna
förelägga nästa års riksdag.

Utskottet har i sin skrivning varit
välvilligt inställt till de i motionen
framförda förslagen. Då det gäller sjukpenningsskalan
har utskottet med åberopande
av socialministerns svar på fru
Västbergs fråga förklarat sig icke böra
föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t
hemställa om något förslag till ändrade
ersättningsgrunder, utan utskottet förordar
i stället, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giver
till känna vad utskottet anfört i denna
fråga.

Då det gäller indextillägg å livräntor
har utskottet åberopat det uppdrag
som genom ämbetsskrivelse den 14
mars 1952 lämnats riksförsäkringsanstalten.
Då det gäller invaliditetsbedömningen
har utskottet med åberopande
av socialvårdskoinmitténs förslag till
yrkesskadeförsäkringslag förklarat, att
även om det i och för sig är önskvärt,
att de förslagna bestämmelserna snarast
genomföres, utskottet icke kan tillstyrka
att dessa speciella frågor brytes ut
ur förslaget och göres till föremål för
särskild prövning.

Då det gäller den s. k. omregleringsförordningen
som avser skador i militärtjänst
liar utskottet åberopat, att den
utredning som uppdragits åt riksförsäkringsanstalten
att verkställa torde
komma att beakta även denna fråga.

Reservanterna anför då det gäller
sjukpenningsskalan att man bör provisoriskt
kunna använda den av socialvårdskommittén
föreslagna sjukpenningskalan.
Reservanterna föreslå fördenskull,
att riksdagen avlåter en skrivelse
i detta syfte till Kungl. Maj:t.

Då det gäller indextillägg å livräntor
föreslår reservanterna, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt
förslag till indextillägg å livräntor

enligt olycksfallsförsäkringslagen och
anslutna författningar.

Jag erinrar om att fyra reservanter
i socialvårdskommittén uttalat sig för
indexreglering av olycksfallslivräntan.

Då det gäller invaliditetsbedömningen
m. m. föreslår reservanterna att vissa
bestämmelser i socialvårdskommitténs
förslag, nämligen de som avse invaliditetsbedömningen,
ersättning för
skada på konstgjord lem eller annan
protes och ersättningsrätten för olycksfall
i skogsarbetarförläggningar m. m.,
nu skall — med en del smärre jämkningar
— införas i olycksfallsförsäkringslagen.

Då det gäller den s. k. omregleringsförordningen
yrkar reservanterna på att
riksdagen går med på en uppräkning
av ersättningsbeloppen beträffande de
av omregleringsförordningen omfattade
skadefallen under värnpliktstjänstgöring.
Denna uppräkning måste anses
vara i hög grad angelägen. Därför tillstyrker
reservanterna det i motionerna
I: 314 och II: 405 framställda yrkandet.

Enligt reservanternas mening bör
man kunna snarast möjligt införa förbättringar
i de ersättningar som det
här gäller. De förslag, som här framlägges,
bör inte hindra de överväganden,
som kommer att företagas i socialförsäkringsutredningen
om samordning
m. in. av de försäkringsmässiga förmåner,
som måste finnas för att skapa
trygghet för medborgarna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid förevarande
utskottsutlåtande fogade reservationen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Den
fråga det här gäller är stor och omfattande
och har ju också blivit föremål
för ett flertal motioner från folkparti-
och kommunisthåll. Det är klart,
att mycket av vad som säges i motionerna
och reservationen kan vara
beaktansvärt. Men med tanke på att
socialförsäkringsutredningen fått i upp -

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

drag att företaga en allmän översyn
av bl. a. den allmänna sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen samt
att undersöka möjligheterna till en
samordning av den obligatoriska
olycksfalls- och sjukförsäkringen är det
ganska naturligt, att i det läge denna
fråga befinner sig, det enligt utskottets
mening måste fordras mycket starka
skäl för att nu genomföra ändringar i
lagstiftningen om olycksfallsförsäkring.
Sådana ändringar kan ju föregripa eller
rent av försvåra en rationell samordning
emellan dessa båda försäkringar.
Utskottet betonar emellertid att en höjning
av de nu gällande ersättningsgrunderna
framstår som fullt befogat på
grund av den försämring av penningvärdet
och höjning av den allmänna
lönenivån, som ägt rum sedan år 1948.
Det framhålles dock att frågan om ändringar
i den nuvarande sjukpenningskalan
äger nära samband med det
stora spörsmålet om samordning mellan
olycksfalls- och sjukförsäkringen.
Vid prövningen av samordningsfrågan
skall nämligen prövas möjligheterna att
införa en i viss utsträckning gemensam
sjukpenningskala för sjukdom och
olycksfall, framför allt vid olycksfall,
som medför arbetsoförmåga under kortare
tid. Förändringar av den nuvarande
sjukpenningskalan i olycksfallsförsäkringslagen
måste därför företagas
med försiktighet så att man inte försvårar
den planerade samordningen.

Utskottet har emellertid framhållit,
att det kan dröja ytterligare ett antal
år, innan en ny yrkesskadeförsäkring
kan träda i kraft, även om socialförsäkringsutredningen
bedriver sitt arbete
med all skyndsamhet. Det bör därför
— enligt utskottets mening — övervägas,
huruvida inte, med beaktande av
samordningsproblemet, en provisorisk
förbättring av grunderna för ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen
snarast möjligt bör genomföras. I frågans
nuvarande läge och då socialministern,
enligt vad som framgick av

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

hans svar på fru Västbergs enkla fråga
angående åtgärder för återställande av
de sociala förmånernas realvärde, har
sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet,
anser utskottet att riksdagen inte
bör hos Kungl. Maj:t hemställa om ändrade
ersättningsgrunder —• vilket reservanterna
föreslår — utan utskottet förordar
i stället, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening ger
till känna att en provisorisk förbättring
av dessa snarast möjligt bör genomföras.

Det är ju också en så stor fråga, att
det knappast är troligt att riksdagen så
här utan vidare på grund av enskilda
motioner är beredd att genomföra dylika
genomgripande ändringar. Detta
kräver väl i varje fall betydligt mera
noggranna överväganden än som kan
ske vid ett sådant ärendes behandling i
utskott och i riksdagen.

Beträffande index på livräntorna har
i olika sammanhang uttalanden gjorts
om angelägenheten av att statsmakterna
i största möjliga utsträckning sörjer
för att de sociala förmånerna inte
förlorar sitt realvärde. Frågan om index
på livräntorna övervägdes också
inom socialvårdskommittén, och såsom
föregående talare påpekade, fanns det
reservanter inom kommittén, däribland
undertecknad och herr Hagård, som
uttalade sig för en dylik åtgärd, men
man ansåg dock att detta krävde en
särskild utredning. Socialförsäkringsutredningen
torde väl också ta denna
fråga under omprövning. Utskottet har
på anförda skäl inte ansett sig nu böra
ta ställning till frågan.

Utskottet har inte heller ansett sig
kunna tillstyrka motionärernas förslag
om att invaliditetsbedömningen m. fl.
frågor bryts ut ur sitt sammanhang och
görs till föremål för särskild prövning,
även om det i och för sig kan synas
önskvärt att de av socialvårdskommittén
i dess betänkande föreslagna bestämmelserna
snarast införs. Dessa frågor
bör enligt utskottsmajoritetens me -

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

ning prövas i samband med förslaget
i dess helhet.

Vad till sist angår den s. k. omregleringsförordningen
torde, i anslutning
till den utredning riksförsäkringsanstalten
har i uppdrag att verkställa,
jämväl frågan om kompensation för
stegrade levnadskostnader för värnpliktiga
m. fl. komma att beaktas; i varje
fall anser sig utskottet inte kunna tillstyrka
att riksdagen utan närmare utredning
skall, såsom motionärerna har
föreslagit, besluta om ändrade ersättningsgrunder
i omregleringsförordningen.

Herr talman! Med vad här anförts ber
jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
vill endast i mitt yttrande här ta upp
det som berör invaliditetsbedömning
m. m. under punkt 4 i utskottets utlåtande
och något beröra även punkt 5,
vilken avser den s. k. omregleringsförordningen.

Under punkt 4 behandlar utskottet
två likalydande motioner, i vilka det
hemställes om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen
och vari motionärerna
tar upp förslag som har lagts
fram av socialvårdskommittén. Det är
alltså inte fråga om några hugskott eller
om problem som behöver ytterligare utredas,
synes det mig, utan snarare om
problem som sedan länge har varit på
dagordningen i vida kretsar, bland
skogsarbetarbefolkningen framför allt,
och som verkligen måste lösas någon
gång.

Det har ju under årens lopp väckts
flera synnerligen berättigade krav på
ändringar i olycksfallsförsäkringslagen,
alltsedan socialvårdskommittén fick i
uppdrag att göra en revision av denna
relativt gamla lagstiftning. Det har stått
klart för alla att en revision har varit
erforderlig, inte bara en revision av
lagstiftningen i dess helhet, utan också
ändringar av vissa enskilda detaljer.

Det har också hänt att sådana deländringar
ägt rum, men allteftersom tiden
har gått och den tidpunkt har närmat
sig, till vilken socialvårdskommittén
har beräknats kunna fullgöra sitt uppdrag,
har man avslagit framstötar i
riksdagen under hänvisning till att
kommittén utreder frågan och att man
kan vänta att frågan skall kunna lösas
när som helst.

Nu har utredningen lagt fram ett förslag
i höstas, och så tillsätter socialministern
en ny utredning; den s. k. samordningen
mellan olycksfallsförsäkringen
och sjukförsäkringen skall
snabbutredas.

Det är gott och väl, men de speciella
detaljändringsförslag, som jag här vill
beröra, är enligt min uppfattning inte
av den arten att samband med frågan
om en samordning mellan sjukförsäkringen
och olycksfallsförsäkringen förefinns.

I alla händelser gäller det problem
som har varit så irriterande för dem
som har berörts av dem, att det finns
anledning att verkligen nu göra en
ändring. Vi kan inte här i riksdagen
bara föreslå ändringar och sedan alltid
hänvisa förslagen till utredningar. Det
dyker ju ständigt upp utredningar på
det socialpolitiska området.

Det är tre problem som har tagits
upp i motionen 11:411. Ett av dessa
gäller frågan om invaliditetsbedömningen.
Där har socialvårdskommitténs
förslag gått ut på att möjliggöra att skälig
hänsyn tas till de inkomstminskningar,
som av stendammslunga drabba
de arbetare vanligen får vidkännas
när de på grund av sjukdomen övergår
till annat arbete. Därmed skulle man
för framdeles inträffade fall kunna
undvara en såsom provisorium införd
anordning med särskilda ersättningar
av statsmedel. Kammarens ledamöter
känner säkerligen till dessa besvärande
förflyttningar av arbetskraft från farligt
arbete till ofarligt sådant, vilka
man söker ordna för att vederbörande

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

råkat ut för denna livsfarliga sjukdom.
Man har ansett, att när arbetaren lider
inkomstminskning till följd härav behöver
han ha ett tillskott. När man nästan
tvingar folk att gå över till annat,
mera ofarligt arbete, är det skäligt att
man bereder dem ersättning. Denna ersättning
har det klagats på ganska mycket,
eftersom den har varit relativt låg.
Nu har motionärerna här kommit med
förslag som skulle innebära förbättringar,
men då hänvisar man till denna
speciella samordningsutredning, och
frågan är tydligen avsedd att falla ytterligare
en gång.

Det andra ändringsförlaget i motionen
gäller frågan om ersättning för
skador på konstgjord lem eller på protes.
Där har det ju blivit en viss uppmjukning
i förhållande till den hårdhänta
praxis som tidigare fanns; år 1950
fann man att ersättning skulle kunna beviljas
för skador på fasta tandproteser.
Socialvårdskommittén har beaktat detta
problem. Man har sagt att ytterligare
utvidgningar i ersättningsrätten är
nödvändiga, och därför har man föreslagit
en bestämmelse, att skada på
konstgjord lem eller därmed jämförlig
anordning skall likställas med kroppsskada,
när omständigheterna talar för
detta. Och det är inte så sällan sådana
proteser skadas i arbetet. Tydligen är
det emellertid utskottsmajoritetens mening
att ansökningarna i dessa besvärliga
fall alltjämt skall få avslås av riksförsäkringsanstalten,
av de ömsesidiga
försäkringsbolagen och av försäkringsrådet
på grund av denna s. k. samordningsutredning.
Jag kan inte finna det
skäligt att vi i denna val utredda fråga
skall behöva ånyo backa ut och hänvisa
till att det pågår en utredning på
områdci.

Slutligen vill jag beröra en sak som
riksdagens ledamöter många gånger har
fått höra berättas om, nämligen de besvärligheter
som uppstår när en skogsarbetare,
en skogskörare, råkar ut för
olycksfall i sin förläggning, exempelvis

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

när han spänner ifrån en häst. Det har
väckts motioner i detta hänseende så
sent som förra året av ett antal ledamöter
i båda kamrarna. Dessa motioner
gick ut på att sådana olycksfall borde bli
ersättningsberättigande när de drabbar
arbetare under arbete i skogsarbetarförläggning.

Andra lagutskottet avgav ett enhälligt
utlåtande, som innebar, att motionerna
skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande
vid fullföljandet av kommitténs uppdrag,
och otvivelaktigt har kommittén
tagit dem under övervägande, eftersom
den har föreslagit en ändring därhän,
att dessa olycksfall skulle bli ersättningsberättigande.

Det är också, tror jag, av intresse för
kammarens ledamöter att erinra sig att
herr Grym i första kammaren år 1949
framställde en interpellation som besvarades
av statsrådet Andersson och
som berörde just dessa problem med
olycksfall som drabbar skogskörare.
Vad svarade då statsrådet Andersson
på denna interpellation? Jo, han sade
bland annat följande: »Socialvårdskommittén
är för närvarande sysselsatt med
en allmän översyn av olycksfallsförsäkringslagen.
Därvid torde begreppet
olycksfall i arbete komma att bli föremål
för uppmärksamhet. Med hänsyn
till förhållandena inom skogsarbetet
och till att i fråga om olycksfallen vid
skogsarbete meningarna varit så starkt
delade inom den praxisbildande instansen
synes det önskvärt med en
omprövning av bedömningsprinciperna
härvidlag. För egen del vill jag uttala
alt skäl synas föreligga att överväga,
huruvida med hänsyn till de motiv,
som uppbära lagstiftningen, lagens tilllämpningsområde
bör utvidgas så att
fall som det förevarande inbegripas under
lagen.»

Ärade kammarledamöter! Vi befinner
oss i den situationen, att vi nu kan
göra en förändring på denna punkt, en
förändring som icke behöver innebära

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

något föregripande av samordningsutredningen.
Det finns alltså möjligheter
för oss att slippa dessa besvärande fall,
där skogsfolk i avlönad ställning drabbas
av olycksfall av denna art och får
finna sig i att inte få ersättning. Frågan
är utredd, vi behöver bara ta oss
själva i kragen och besluta att ändra
lagstiftningen på dessa punkter. Det är
inte alls någon fara å färde om man
gör en sådan ändring, det är min absoluta
övertygelse.

Jag hemställer alltså, herr talman,
om bifall till reservationen i vad den
gäller punkt 4.

Sedan skall jag endast med några ord
omnämna punkten 5, där reservanterna
föreslår en ändring av den s. k.
omregleringsförordningen. Det gäller
de militärskadade. Riksdagen bär varje
år fått ta ställning till motioner med
förslag om förbättringar även för de
militärskadade. Här finns en möjlighet
att göra en förändring som skulle
något förbättra deras läge. Det framgår
av sista sidan i andra lagutskottets utlåtande
nr 25 hur stor reservanterna
har tänkt sig att en förbättring skulle
bli. Den lägsta livräntan per månad
vid full invaliditet är för närvarande
275 kronor, och den föreslås höjd till
350 kronor. Den högsta livräntan vid
hundraprocentig invaliditet utgör nu
350 kronor och skulle höjas till 450
kronor. Det är alltså inte stora belopp
det är fråga om.

När man läser utskottets utlåtande,
förstår man, att utskottet inte har låtit
denna fråga gå på remiss till de sakkunniga
instanserna. Varför har man
inte sänt motionen på remiss till riksförsäkringsanstalten,
försäkringsrådet
eller försvarets socialbyrå? Det finns
anledning att ställa den frågan, och jag
vill gärna höra vad utskottsmajoritetens
talesman har att förmäla på den punkten.

I dessa tider av penningvärdesförsämring
finns det all anledning att låta
riksdagen ta ställning till kompensa -

tionsfrågor som verkligen är utredda.
Riksdagen får ju inte alltid sättas i
efterhand. Vi har utredningsmaterial
tillgängligt, och finns det möjligheter
att göra förbättringar på detta område,
tycker jag det är riksdagens skyldighet
att också göra det.

Det är med andra ord inte alls som
fru Nordgren säger så, att det är ett
nytt läge över hela linjen. När det gäller
samordningsfrågan kan jag mycket
väl förstå den uppfattningen, men inte
när det gäller de detaljfrågor på olika
punkter som jag har berört i mitt anförande.
Frågan är utredd, saken är
klar, det är bara vi som skall ha mod
att besluta.

Jag l^emställer även på punkt 5 om
bifall till reservanternas förslag.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Bara en kort replik till herr
Nihlfors. Här har inte från något håll
antytts att det skulle vara fråga om
några hugskott vad motionärerna framlagt.
Tvärtom har jag ju i mitt första
anförande framhållit att det är en stor
och viktig fråga och en rad spörsmål
av stor räckvidd, det här gäller, så jag
tycker talet om hugskott kan avföras
från debatten. Såvitt jag har funnit så
har motionärerna följt socialvårdskommitténs
förslag på de olika punkterna.
Det är väl dock sällan ett kommittéförslag
i alldeles oförändrad form lägges
fram för riksdagen. Det går ju ut
på remiss för yttrande till olika instanser,
och vid ärendets slutgiltiga utformning
brukar man ta hänsyn till
vad som framkommer i dessa yttranden,
i den mån det har något av värde
för frågans behandling.

För utskottets uraktlåtenhet att remittera
denna motion kan jag tyvärr
inte svara, därför att jag var förhindrad
att närvara i utskottet när frågan
om motionernas remittering till olika
instanser för yttrande var föremål för
behandling inom utskottet.

I alla fall förefaller det mig, som på

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

ett förberedande stadium har försökt
tränga in i dessa stora och viktiga frågor,
att det inte är frågor som riksdagen
kan avgöra så här utan vidare,
utan det måste föreligga förslag i proposition
eller i mera utrett skick än
som här har kunnat göras, även om
motionärerna har följt socialvårdskommittén
på olika punkter. Men det kan
väl ändå inte bestridas, när frågan är
föremål för utredning, i vissa delar
inom riksförsäkringsanstalten och i
andra delar inom socialförsäkringsutredningen,
och det gäller att försöka
få en samordning och bättre form på
det hela, att det är riktigast att avvakta
resultatet av dessa utredningar.

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Jag fick det intrycket att fru
Nordgren misskänner socialvårdskommitténs
arbete. Annars har vi väl alla
haft den inställningen, att det är ett
beundransvärt, genomgripande och inträngande
arbete som denna kommitté
har presterat. Jag är övertygad om att
alla håller med mig om att det nog sedan
socialvårdskommittén framlagt
förslag inte finns särskilt mycket att
tillägga, särskilt om man har möjlighet
att ta hänsyn till de sakkunniga instansernas
yttranden. I de motioner jag
här har kommenterat har man också
tagit hänsyn härtill.

Om fru Nordgren ändå anser att
man måste avvakta en kungl. proposition
om detta, blir hon ju på sätt och
vis ansvarig för en ytterligare förhalning
av frågan. Det är synd att regeringen
har så att säga glömt bort att
lägga fram en proposition om vissa detaljfrågor.
Det är möjligt att det har
funnits en vilja att lägga fram förslag,
men om det har klickat på den punkten
i Kungl. Maj :ts kansli, tycker jag
riksdagen skall ta vara på möjligheten
att för en gångs skull komma med ett
eget initiativ. Detta är ju dock ingen
politisk fråga, fru Nordgren. Det gäller
ändringar på det socialpolitiska

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

området där det väl inte finns några
större motsatser mellan partierna.

Fru NORDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är den sista att vilja förringa
socialvårdskommitténs arbete,
framför allt när det gäller här förevarande
frågor. Jag vet hur svårlösta de
är och vilket arbete kommittén nedlagt
för att söka komma till rätta med dem.
Men jag vill erinra om att hur väl arbetet
än kan vara gjort, är det ändå inte
säkert att just de synpunkter som socialvårdskommittén
haft på frågorna är de
mest bärande och riktiga till alla delar.
Vi hade vid ärendenas behandling
inom socialvårdskommittén tror jag
fyra olika sakkunniga närvarande, och
dessa var faktiskt inte alltid eniga utan
hade olika åsikter på många punkter,
och då är det väl inte märkvärdigt om
det kan framkomma olika synpunkter
också i yttrandena.

Herr NIHLFORS (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara i korthet säga, att
det på dessa punkter där motionärerna
har föreslagit ändring icke har
förelegat skiljaktiga meningar inom
kommittén. Inte heller de sakkunniga
instanserna som har yttrat sig har föreslagit
några ändringar i kommitténs
förslag. Riksdagen behöver alltså inte
vara tveksam att ta ställning till denna
fråga.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
har i vår motion hemställt om en ändring
av de nu gällande bestämmelserna
i olycksfallsförsäkringslagen, ändringar
som skulle innebära att man återställde
det reella värdet av denna försäkringsform,
d. v. s. man skulle med 1947
som basår uppräkna ersättningsbeloppen
med hänsyn till penningvärdesförsämringen,
som ju beräknas ha varit
30 procent. Vi har inte i vår motion
tagit upp problemet om alla orättvisor
som begåtts i samband med olycksfall
i arbete, och jag skall inte heller här

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Ersättningarna för olycksfall i arbete.

ta upp det. Jag skall inte heller gå in
på de tusen och åter tusen fall av
olycksfall i arbete då man vägrat ersättning
enligt nu gällande lag med
hänsyn till att det pågår en utredning
om samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna
och att man vill
förvänta att en dylik samordning skall
kunna likvidera de värsta av dessa
orättvisor.

I sitt uttalande tillstyrker utskottet
vår motion så till vida, att man av riksdagen
begär en skrivelse till Kungl.
Maj:t, vari riksdagen skall som sin mening
uttala att de gällande ersättningarna
inte längre kan anses tillfredsställande
och att därför en provisorisk förbättring
av grunderna för ersättningen
enligt olycksfallsförsäkringslagen snarast
möjligt bör genomföras. Då det inte
finns möjlighet att vinna gehör för våra
yrkanden att detta skall träda i kraft
redan den 1 juli i år, anser vi oss i denna
situation kunna stödja utskottets förslag.
Detta innebär givetvis inte att vi
för vår del vill acceptera något längre
dröjsmål med frågan om dessa provisoriska
förbättringar, utan vi behåller vår
uppfattning. Vi anser det angeläget att
snarast möjligt återställa realvärdet, så
att dessa försäkringar skall kunna användas,
och vi hoppas att riksdagens
uttalande till Kungl. Maj:t skall betyda
att innevarande års riksdag får ta ställning
till frågan.

Men detta att vi kommer att stödja
utskottets hemställan innebär inte heller
att vi är nöjda med den skrivning,
som finns i utskottsutlåtandet. Det står
bland annat där, att förändringar i nuvarande
sjukpenningskala i olycksfallsförsäkringslagen
måste ske med försiktighet
för att icke den planerade samordningen
skall försvåras, och vi frågar
oss: Vad menar utskottet med en sådan
skrivning? Afan får ju lätt den uppfattningen,
att utskottet anser att det här
gäller att se till att ersättningsbeloppen
i olycksfallsförsäkringslagen inte får bli
så höga, att de väsentligt överstiger vad

som stadgas i den lag, som skall träda i
kraft den 1 juli i år vad gäller sjukpenning
och som blir maximalt 14 kronor.

Denna skrivning i utskottsutlåtandet
påminner mig om det uttalande, som
riksdagen gjorde år 1948, då vi beslöt
om nu gällande penningskala i olycksfallsförsäkringslagen.
Vad sade man då?
Då sade riksdagen ifrån mot kommunisterna
— ty vi kunde inte stödja ett sådant
uttalande — att det här gällde att
gardera sig mot något man kallade
överförsäkring, och det var ett uttalande
av riksdagen, som fick ganska stora
konsekvenser. Det innebar nämligen, att
efter riksdagens beslut gick försäkringsföretagen
ut till arbetarna och
fackföreningarna och sade ifrån att nu
gällde det att minska på de frivilliga
försäkringar som fanns, och resultatet
blev praktiskt taget över hela linjen att
man så gott som likviderade dessa försäkringar.
Afan gav tydliga dekret om
att regering och riksdag hade bestämt
att dylika försäkringar inte längre fick
finnas. Det har aldrig varit någon risk
för överförsäkring annat än i smärre
enstaka fall, och vi ansåg inte att man
med detta som utgångspunkt skulle
hindra arbetare från att försäkra sig
på ett någorlunda rimligt sätt. Det maximala
beloppet är ju nu 14 kronor för
ensamstående och 15: 50 för familjeförsörjare,
och detta belopp kan man ju
ställa i jämförelse med nu utgående löner,
som tack vare penningvärdeförsämringen
ligger väsentligt över, för att
förstå skillnaden mellan ersättningen
och den lön som utgår.

När utskottet nu i dag uttalar något
liknande, skulle det vara angeläget att
få reda på vad man avser. För min del
kan jag inte ansluta mig till att man uttalar
sig för att det inte får bli några
större ökningar enbart därför att det
nu försiggår en utredning om samordning
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringar.
Jag anser att man inte kan komma
ifrån med en mindre ökning än vad
som fordras för att återställa det reella

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

läge vi befann oss i, då man fattade beslut
1948.

Jag hoppas således att jag inte misstolkar
utskottets skrivning, och jag uttrycker
den förhoppningen, att socialministern
lägger fram förslag till riksdagen
redan i år. Jag hoppas också att
förslagets innehåll blir sådant, att man
kan ge såväl de skadade som dem som
ha att uppbära invaliditetsersättning en
höjning på dessa belopp, som betyder
ett återställande av 1947 års nivå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru NORDGREN: Herr talman! Bara
några ord till herr Dahlgren. Det gläder
mig att han har funnit det tillfredsställande
att utskottet föreslår skrivelse
till Kungl. Maj:t, vari riksdagen uttalar
att den anser gällande ersättningar inte
tillfredsställande och förordar provisorisk
förbättring av grunderna. Jag tror
mig med visshet kunna försäkra att
andra lagutskottet aldrig har avsett att
utlåtandet skulle tolkas som att man
skulle vara rädd för att ersättningarna
skulle bli för höga. Vad som åsyftas är
att det bör finnas full frihet att kunna
samordna och få likformiga bestämmelser
i fråga om sjukpenningen vid sjukdom
och olycksfall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Igelsbo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 25, röstar

Ja,

Arbetarskyddslagen.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 151 ja
och 47 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 16.

Arbetarskyddslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckt motion
om utvidgande av arbetarskyddslagens
tillämpningsområde.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HUSS: Herr talman! Det uttalande,
som utskottet gjort med anledning
av här föreliggande motion, är
visserligen i och för sig mycket välvilligt.
I själva verket förhöll det sig emellertid
så, att antalet av de ledamöter i
utskottet, som ville bifalla motionen
oreserverat, var lika stort som antalet
av dem som ville gå emot motionen.
När de positivt inställda ledamöterna
avstod från att begära lottning, var
detta med anledning av den nu pågående
utredningen om arbetstidslagstiftningcn
och dess tillämpningsområde.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Radiofyr å Klövningarna.

I själva verket är det ju i hög grad
ägnat att förvåna alt den reform, som
här föreslås, har låtit vänta på sig så
länge som har skett. Redan i förarbetena
till 1912 års lag föreslog de sakkunniga
att man skulle ha ett tillämpningsområde,
som skulle omfatta all
verksamhet. Detta krav förnyades sedermera
av 1938 års arbetarskyddsutredning.
Inte desto mindre kom 1949
års arbetarskyddslag att konservera de
gamla bestämmelserna i 1912 års lag,
som bl. a. innebär att statlig och kommunal
verksamhet är uteslutna från lagens
tillämpning. En bidragande anledning
till att så har skett torde vara
att söka i att man på många håll inte
haft fullt klart för sig vad det innebär
att en verksamhet faller inom lagens
tillämpning eller icke. Byggnadsstyrelsen
framhöll t. ex. i sitt yttrande över
1938 års arbetarskyddskommittés betänkande,
vilket yttrande här refereras på
s. 5, att inom tjänstemannaverksamheten
skulle lagen endast få betydelse i
fråga om tjänstelokalerna.

Bortsett från att jag i min motion
pekat på ett flagrant fall av hälsovådliga
tjänstelokaler för tjänstemän, så innebär
detta byggnadsstyrelsens uttalande
en betydande missuppfattning av
frågans innebörd. Lagen avser ju att förutom
lämpliga arbetslokaler också skapa
lämpliga arbetsbetingelser för personalen.
Det är ju så, att det finns risker
för vissa yrkessjukdomar även bland
tjänstemän, och jag erinrar i detta sammanhang
om den s. k. skrivkrampen.
Som den största olägenheten ser jag,
herr talman, i det nuvarande tillståndet
det förhållandet, att minderåriga, som
är anställda i verksamhet, som tillhör
statliga och kommunala verksamhetsområden
där lagen inte tillämpas, undandras
de läkarbesiktningar, som alla
andra minderåriga underkastas.

Med dessa ord får jag, herr talman,
utan att framställa något yrkande uttala
den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
måtte, när tiden är mogen, skyndsamt

vidtaga åtgärder i den av utskottet rekommenderade
riktningen.

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
vill kort och gott vitsorda riktigheten
av vad herr Huss här anfört angående
att det rått delade meningar i ärendet
inom utskottet. Men utskottet har ju
skrivit så positivt i saken, att någon reservation
inte föreligger, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av väckta motioner om vissa
ändringar i lagen om försäkring för
vissa yrkessjukdomar, m. in.; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i vattenlagen, dels ock en
i ämnet väckt motion;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Radiofyr å Klövningarna.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg
jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Den motion, som här avstyrkts
av utskottet, gäller uppförandet av en
radiofyr vid skäret Klövningarna utanför
Strömstad. Utskottets utlåtande
följer i denna del samma linje som man
så ofta möter i utskottsutlåtanden: utskottet
behandlar motionen med största
välvilja men slutar, under hänvisning
till de finansiella förhållandena, med
att avstyrka motionen. I detta fall har
också utskottet kunnat falla tillbaka på
så pass mäktiga remissinstanser som
fiskeristyrelsen och lotsstyrelsen, vilka
bägge myndigheter har avstyrkt den i
motionen föreslagna radiofyren.

Jag är inte så förmäten att jag inbillar
mig, att jag skulle kunna få till
stånd någon ändring i ställningstagandet
till motionen, och jag kommer inte
heller att ställa något yrkande om bifall
till densamma. Jag har begärt ordet
för att understryka nödvändigheten
av att det vidtages säkerhetsanordningar
för fisket i denna del av skärgården.
Såsom påpekas i motionen
finns det inte någon mistsignalering på
hela sträckan från Hållö upp till norska
gränsen, en kuststräcka på 6 mil med
delvis mycket riskfyllda farvatten. Och
den plats, som det här närmast gäller,
ligger vid infarten till Strömstad, som
redan är ett mycket viktigt centrum för
fisket i norra Bohuslän och som blir
det alltmer i samma mån som fiskeplatserna,
förnämligast för räkfiske,
flyttas längre norr ut mot Oslofjorden.
Det behov av en radiofyr, som föreligger,
är därför av den art att jag måste
signalera att vi kommer att med största
uppmärksamhet följa myndigheternas
inställning till frågan. Jag kan också
utlova att vi skall återkomma, för den
händelse det skulle visa sig att myndigheterna
glömmer hort saken. Det
kan hända att jag i annat sammanhang
får tillfälle att peka på möjligheter till

anskaffning av medel för denna radiofvr.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart för sig jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 10, med anledning av väckt motion
angående torghandeln och den
ambulerande handeln med svensk frukt
m. in.;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård;
och

nr 12, med anledning av väckt motion
om utredning angående inrättande
av en statens småbrukarskola.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20.

Fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, med anledning av väckt
motion om anslag till fiskevårdande
verksamhet vid norrlandskusten m. m.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 223, av herr Lundberg
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att för fiskevårdande verksamhet
vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län anslå 50 000 kronor, som
för denna verksamhet på lämpligt sätt
skulle disponeras av Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 223 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Fiskevårdande verksamhet vid norrlandskusten.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Genom
den nya lagen om rätt till fiske
m. m., som trädde i kraft den 1 januari
1951, har allemansrätten utvidgats till
att gälla även vissa län på ostkusten.
Det är självklart att vid en sådan utvidgning
av frifiskerätten måste man
från statens sida se till dessa fiskevatten,
så att inte fiskbeståndet där tar
skada i något avseende. Enligt min
uppfattning är det angeläget att man
också försöker förbättra fiskbeståndet
inom dessa vatten, och när de enskilda
fiskevårdsföreningarna nu i stor utsträckning
har upplösts, bör staten
vidtaga de åtgärder, som är erforderliga
för att befrämja en riktig utveckling
i detta avseende.

Jag har i motion nr 223 föreslagit att
för fiskevårdande verksamhet vid kusten
av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala
län skulle anslås 50 000 kronor. Jag
anser att det är nödvändigt att göra
detta inte minst därför att de frifiskevatten,
som kom till stånd 1951, är begränsade
till antalet. Det är då mycket
viktigt att säkra fiskevården där. Jag
är medveten om att den vanligen tilllämpade
fiskevården kanske inte är den
mest lämpliga, och jag vet att det har
anförts olika synpunkter på fiskodlingen.
Men vad som är viktigt är att de
organ, som har med saken att göra, genom
utläggning av riskasar o. d. försöker
ordna det så, att fisken under
lektiderna får fredade lekplatser på
områden som är naturliga för ändamålet.
Jag tror att detta är något som
måste uppmärksammas i tid. Man bör
inte dröja med åtgärder tills man tycker
att man har alldeles säkra premisser
därför.

I det yttrande, som fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök avgivit, säges
bl. a. att det är för tidigt att kunna ha
någon säker uppfattning om hurudana
förhållandena kommer att bli efter tillkomsten
av den nya fiskerättslagen.
Jag har också i min motion framhållit

att de iakttagelser, som man för närvarande
kan bygga på, inte är så omfattande,
då ju lagen varit i kraft relativt
kort tid. Men jag tror som sagt att det
är farligt att vänta alltför länge, och
jag anser därför att riksdagen nu bör
lämna ett anslag på 50 000 kronor till
den fiskevårdande verksamheten.

Tillika skulle jag vilja understryka,
att dessa frifiskevatten, till vilka allmänheten
har rätt, från fiskeristyrelsens
sida skall ägnas största möjliga
uppmärksamhet. Fiskeristyrelsen bör
vara uppmärksam även när det gäller
rättigheter, som hör allmänheten till.

Ja, herr talman, jag anser att denna
fråga bör lösas i positiv riktning, och
jag ber därför att få yrka bifall till motion
nr 223, som innebär, att vi skall
anslå 50 000 kronor för fiskevårdande
verksamhet vid ostkusten.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! De som är bosatta längs ostkusten
norr om Stockholms län uppåt
Gävle har ju numera rätt att få fiska
fritt i dessa vatten. I motsats till dem,
som bor i skärgården och utmed kusterna
här i Stockholms län, har de tillförsäkrats
en mycket betydande förmån.
Det är uppenbarligen angeläget
att se till, att dessa fiskevatten inte genom
rovfiske eller på annat sätt kommer
att bli utfiskade och på så sätt
inte längre blir till någon glädje för de
människor, som där vill idka sportfiske
eller husbehovsfiske.

Nu säger herr Lundberg, att i varje
fall en del av de fiskevårdsföreningar,
som man tidigare hade där, har upplösts
och att det nu inte finns någon,
som tar vård om fisket på dessa platser.
Jag undrar om det inte vore välbetänkt
att behålla fiskevårdsföreningarna.
Jag tror det vore möjligt att få
bidrag från till exempel landstinget för
fiskevårdande åtgärder. Jag tror också
att Uppsala läns landsting liksom andra
— jag vet inte om det kanske redan
lämnas sådant bidrag — är villigt att

Onsdagen den 2 april 1952. Nr 12.

Interpellation ang. åtgärder mot obefogad varufördyring.

bevilja anslag till fiskevården inom sitt
område. Det är klart att staten bör
göra sitt, men vi har inom jordbruksutskottet
ansett, att fiskeristyrelsen bör
uppmärksamma, hur fisket på dessa
områden utvecklar sig, och att därest
man finner, alt det behöver vidtagas
åtgärder från det allmännas sida,
fiskeristyrelsen bör komma med förslag
härom. Att utan vidare i år, när fisket
blev fritt först i fjol, begära anslag av
riksdagen för fiskevårdande åtgärder,
tycker jag är litet för snabbt marscherat.
Det är emellertid angeläget att
bevaka, hur fisket vårdas och på vad
sätt man fiskar på dessa områden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Det
är riktigt, som herr Andersson i Tungclsla
säger, att de norra länen har vissa
förmåner och att Stockholms län
inte kom att omfattas av den nya lagen.
Jag hade ju en positiv inställning
även till att låta Stockholms län få
samma rättigheter, men olika omständigheter
gjorde, att det inte kom med
i detta sammanhang.

Man bör emellertid inte se bort ifrån
alt exempelvis invånarna i Stockholms
län behöver detta frifiske lika väl som
alla andra. Det gör att de har rätt att
nyttja det frifiske man har på ostkusten
i övrigt, inte minst i Uppsala län.
Det är därför helt naturligt, att de tillresande
frifiskarna även från Stockholms
län blir ganska många.

Fiskevårdsföreningarna skulle man,
sades det, försöka uppmuntra till fortsatt
verksamhet. Men omfattningen av
fiskevårdsföreningarnas verksamhet i
gångna tider har varit mycket ringa.
Jag tror det behövs en verklig kraftansträngning
för att förbättra fisket
över huvud taget.

Det talades sedan om bidrag från
landstingen. 1 princip är det väl ändå

även samhällets både skyldighet och
jag skulle vilja säga rättighet att klara
ay dessa frågor på ett hyggligt sätt. .Tåg
anser att man, även om summan 50 000
kronor är liten, med den kan göra en
hel del för att utvidga den fiskevårdande
verksamhet, som man redan förut
har haft.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21.

Interpellation ang. åtgärder mot obefogad
varufördyring.

Herr HELLBACKEN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I skrivelse
den 16 juni 1941, nr 318, anhöll
riksdagen — i anledning av väckta motioner
— hos Kung], Maj:t att en skyndsam
undersökning måtte företagas rörande
sådana missförhållanden, som
onödigtvis fördyrar varorna under deras
överförande från producent till konsument,
samt att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
de åtgärder, som kunde föranledas
av resultatet av denna undersökning.

Sedan frågan varit föremål för överväganden
inom folkhushållningsdepartementet
samt statens priskonlrollnämnd
verkställt viss utredning, beslöt
Kungl. Maj:t den 11 december 1942 alt
överlämna skrivelsen till priskontrollnämnden
för att tagas i beaktande vid
handläggning av frågor rörande ersättning
för kostnader vid överföring av
varor från producent till konsument
samt därmed sammanhängande spörsmål.

Ifrågavarande spörsmål bragtes därefter
på tal i en interpellationsdebatt i
första kammaren den 9 juli 1942. I sitl
interpellationssvar framhöll dåvarande

så, att när samhället försöker utvidga
möjligheterna till fritt fiske, iir det
5 — Andra kammarens protokoll 11)52. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

Interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid sjukhus, tillhörande
landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

chefen för folkhusliållningsdepartementet
bl. a., att en mera allmän undersökning
av varudistributionens problem
i och för sig vore mycket önskvärd
och alt det icke vore till båtnad vare
sig för samhället eller för varudistributionens
utövare, att ett så viktigt område
av det ekonomiska livet, som här
vore fråga om, skulle vara så litet känt
som fallet vore. Efter att ha hänvisat
till de säregna ekonomiska förhållandena
under krisen uttalade departementschefen,
att en allmän utredning
av dessa spörsmål syntes böra uppskjutas
till dess att mera stabila förhållanden
på varumarknaden vore att påräkna.

I direktiven för priskontrollnämnden
sägs, att när beträffande visst varuslag
eller viss grupp av varor tillräcklig säkerhet
föreligger för att ett upphävande
av prisregleringen icke kommer att
medföra prisstegringar, prisregleringen
i fråga om varuslaget eller varugruppen
bör upphävas. I enlighet härmed har
flera olika varuområden frisläppts från
priskontroll, och skälen för att låta
den av 1941 års riksdag önskade utredningen
anstå synes därmed ha minskat
i styrka.

De nuvarande förhållandena aktualiserar
enligt min mening den gamla frågan
om vilka åtgärder som kunna vidtagas
för att undvika onödig och obefogad
varufördyring. I vårt nuvarande
läge med starka prisstegringar är det
ytterst angeläget att på olika sätt försöka
komma till rätta med missförhållanden,
som verkar prisfördyrande. I
detta sammanhang må framhållas, att
exempel icke saknas på att i fall, där ej
priskontroll lagt hinder i vägen, uppenbarligen
oskäliga handelsvinster uttagits.

Det har i olika sammanhang hävdats,
att den fria konkurrensen undanröjer
missförhållandena på hithörande område.
Konkurrensen synes emellertid
vara i avsevärd utsträckning upphävd

genom konkurrensbegränsningar av
skilda slag.

Frågan om skydd mot samhällsskadlig
konkurrensbegränsning har nyligen
utretts av nyetableringssakkunniga, vilkas
betänkande f. n. är föremål för övervägande
av Kungl. Maj :t.

Bortsett från de åtgärder, som kan
föranledas av sistnämnda utredning,
får jag ifrågasätta, om man icke jämväl
med andra medel bör försöka ingripa
mot obefogade varufördyringar. Jag
tänker härvid närmast på den här ovan
berörda frågan om rationalisering och
förbilligande av varudistributionen och
nedbringande av kostnaderna i de s. k.
mellanleden. Vidare synes böra klarläggas
i vad mån prisfördyringar inträder
till följd av att oskäliga handelstillägg
uttas. Av betydelse i förevarande
sammanhang torde även vara ökad konsumentupplysning.

Under hänvisning till vad jag nu anfört
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
framställa följande interpellation:

Anser statsrådet särskilda åtgärder
mot obefogad varufördyring nu böra
vidtagas och i så fall vilka åtgärder?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 22.

Interpellation ang. frågan om avgifterna
för s. k. utomlänspatienter vid sjukhus,
tillhörande landsting eller städer, som
icke deltaga i landsting.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HUSS, som yttrade: Herr talman!
I statsutskottets utlåtande nr 151 vid 1951
års riksdag framhöll utskottet, att de sedan
början av år 1951 tillämpade, utomordentligt
starkt ökade avgifterna för
s. k. utomlänspatienter vid sjukhus, tillhörande
landsting och städer utom
landsting, skapat ett svårlöst problem
och att utskottet förutsatte, att Kungl.

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

Interpellation ang. frågan om avgifterna för s. k. utomlänspatienter vid sjukhus, tillhörande
landsting eller städer, som icke deltaga i landsting.

Maj:t upptager denna fråga till behandling.
Utskottet anförde vidare, att
frågan syntes vara av den natur, att utredningen
bör bedrivas med skyndsamhet,
så att förslag snarast kan föreläggas
riksdagen. Dessa utskottets uttalanden
lämnades utan erinran av
riksdagens båda kamrar.

Med stöd av det anförda anhåller
jag att få framställa en interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet,
huruvida den nu
nämnda, av riksdagen begärda utredningen
blivit påbörjad och huruvida
herr statsrådet är i tillfälle att göra något
uttalande i frågan, när något förslag
i ärendet kan komma att föreläggas
riksdagen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 23.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1952/53;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ccaverken;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för försvaret;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen; och
nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridandet av
vissa kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering; samt

från bevillningsutskottet:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om särskild skatt å vissa exportavgifter
avseende år 1952, in. m.

§ 24.

Anmäldes, att Kungl. Maj ds proposition
nr 177, med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. in., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 25.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 99, angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret
1952/53, in. in., motionerna:

nr 535, av herrar Hansson i Skegrie
och Spångberg;

nr 536, av herr Ohlsson i Kastlösa
in. fl.;

nr 537, av herr Onsjö in. fl.;
nr 538, av herr Hseggblom in. fl.; och
nr 539, av herr Johansson i Mysinge
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 100, angående anslag till
Svenska skiffcroljeaktiebolaget in. m.
motionen nr 540, av herrar Birkc och
Fagerholm;

6G Nr 12.

Onsdagen den 2 april 1952.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 107, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. motionerna: nr

541, av herr Sjölin in. fl.;
nr 542, av fröken Ager och fröken
Vinge;

nr 543, av herr Åkerström;
nr 544, av herr Orgårcl in. fl.;
nr 545, av herr Håstad m. fl.;
nr 546, av herr von Seth in. fl.;
nr 547, av herr Ilellbacken m. fl.; och
nr 548, av fru Sjöstrand och herr
Wiklund i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 114, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., motionerna:
nr 549, av herr Ohlin in. fl.;
nr 550, av herr Rosén m. fl.; och
nr 551, av herr Hjalmarson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 116, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom.
och 132 § byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390) motionen nr 552, av
herrar Lager och Hagberg i Luleå;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 120, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1952/53 m. m.
motionerna:

nr 553, av herr Sjölin in. fl.;
nr 554, av herr Ståhl; och
nr 555, av herr Hjalmarson in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 126, angående anslag till vattendomstolarna
m. in. motionen nr 556,
av herrar Malmborg i Skövde och förste
vice talmannen Skoglund;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 127, angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. motionerna:

nr 557, av fru Eriksson i Stockholm;
nr 558, av herr Larsson i Stockholm;

nr 559 och nr 560, av herr Hjaltnurson
in. fl.;

nr 561, av herr Persson i Växjö; och
nr 562, av herr Lager in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 129, angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor
motionen nr 563, av herr Rubbeslad
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 132, angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1952/53
in. in. motionen nr 564, av fru Ewerlöf
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 134, angående anslag till avlöningar
till befattningshavare å lotsoch
fyrstaten m. in. motionen nr 565, av
herrar Hagberg i Malmö och Gustafson
i Göteborg;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 137, angående vissa anslag för
budgetåret 1952/53 till universiteten och
den medicinska undervisningen in. in.
motionerna:

nr 566, av fru Eriksson i Stockholm;
nr 567 och nr 568, av herrar Huss och
Braconier;

nr 569, av herrar Kyling och Hjalmarson; nr

570, av herr Larsson i Stockholm
in. fl.;

nr 571, av herr Håstad in. fl.; och
nr 572, av herr Wiklund i Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 138, angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser
motionen nr 573, av
herrar Huss och Hagård;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 139, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) motionen nr
574, av herr Huss;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de
allmänna läroverken m. m. motionerna:

Onsdagen den 2 april 1952.

Nr 12.

nr 575, av herr Ekdahl in. fl.;
nr 576, av fru Rcnström-Ingenås
in. fl.;

nr 577, av herr Andersson i Malmö
in. fl.;

nr 578, av herr Larsson i Stockholm
in. fl.;

nr 579, av fröken Vinge in. fl.;
nr 580, av fröken Höjer in. fl.; och
nr 581, av fru Sandström m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 162, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordningen)
motionen nr 582, av herrar Sjölin och
Fagerholm;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 145, angående dispositionen
av överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet motionerna: nr

583, av herr Nihlfors; och
nr 584, av herr Ulbult in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 147, angående omorganisation
av statens utlänningskommission in. in.
motionen nr 585, av herr Håstad;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 149, angående omorganisation
av skolöverstyrelsen in. m. motionerna:
nr 586, av herr Allard in. fl.;
nr 587, av herr Nordkvist in. fl.;
nr 588, av fröken Agcr och licrr Kijling;
samt

nr 589, av fru Sjöstrand in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 151, angående ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade in. in. motionen
nr 590, av herr Henriksson;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 153, angående vissa åtgärder
för avhjälpande av lärarbristen vid de
högre skolorna motionerna:
nr 591, av herr Ktjling in. fl.;
nr 592, av fru Hellström in. fl.;
nr 593, av fru Sandström in. fl.;

nr 594, av fru Hellström m. fl.; och

nr 595, av licrr Håstad in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 155, angående vissa anslag
under landsstaten för budgetåret 1952/
53 motionen nr 596, av fröken Wetterström
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 160, angående höjning av vissa
postavgifter motionen nr 597, av herr
Gustafsson i Borås m. fl.;

nr 598, av herr Anderson i Sundsvall
in. fl.; och

nr 599, av herrar Rosén och Gustafson
i Göteborg; samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 175, med förslag till ändrad
lydelse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra
kammare för perioden 1953—1956 motionen
nr 600, av herr Hall m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 26.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammaren.

På grund av utlandsresa får jag härmed
vördsamt anhålla om ledighet från
riksdagsgöromålen under en månad
från och med den 23 innevarande april.

Stockholm den 2 april 1952.

Knut Senaiulcr.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.01 em.

In fidem
Gunnar Britth.