Lördagen den 29 maj. sid (Riksdagens protokoll 1948:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 22

29 maj—2 juni.

Debatter m. m.

Lördagen den 29 maj. sid

Interpellation av herr Hage om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter
m. m....................................... 5

Tisdagen den 1 juni.

Svar på interpellation av herr Persson, Ivar, ang. ifrågasatt upp -

rivande av Malmö—Genarps järnväg m. m................... 9

Svar på interpellation av herr Wahlund ang. minskning av lärostoffet
i skolorna .......................................... 18

Interpellation av herr Holmbäck ang. kungörandet av länsstyrelsernas
resolutioner m. m..................................... 23

Interpellation av herr Bergvall ang. arméns stridsvagnsminor...... 24

Onsdagen den 2 juni.

Svar på interpellation av herr Forslund ang. handläggningen av

kommunala indelningsfrågor .............................. 28

Kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m............... 48

Om ett ungdomens världsparlament för freden .................. 83

Utarrendering av reservflygfält till jordbrukare ................ 93

Vissa anslag till universiteten.................................. 95

Om inrättande av ett universitet i Norrland .................... 98

Småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.............. 99

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet ............ 108

Förbättring av den statliga växtkontrollen ...................... 127

Tännforsens avsättande såsom nationalpark m. m............... 129

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 2 juni.

Gemensamma omröstningar:

Anslag till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet................ 26

Pension åt italienske ministern i Stockholm A. B. lliccis änka . . 26

Anslag till undersökningar rörande levnadsvillkor och hushålls vanor

.................................................. 27

Försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter .............. 27

Fiskeristyrelsens förläggning .............................. 28

1 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 22.

Innehåll.

Jfr 22.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 11, ang. revision av gällande kreditutfästelser
gentemot utlandet .............................. 48

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring i lagen om

kommunalstyrelse på landet, m. in........................... 48

Statsutskottets utlåtande nr 118, ang. löneklassplacering av vissa
fänrikar .................................................. 83

— nr 119, ang. ytterligare utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m............................. 83

— nr 120, ang. vissa decentraliserings- och förenklingsåtgärder

inom handelsdepartementets verksamhetsområde ......... 83

—- nr 121, ang. bestridande av vissa haverikostnader............ 83

—- nr 122, ang. radarutrustning för statens isbrytarfartyg ........ 83

— nr 123, ang. överlåtelse till Åkrokens vägsamfällighet av en lant försvaret

tillhörig bro över Kalix älv ...................... 83

— nr 124, ang. anslag till flyttning av vissa drivmedelscisterner på

Gotland .................................................. 83

—• nr 125, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 83
—■ nr 126, ang. anslag till sprängämnesinspektionen.............. 83

— nr 127, om anslag till anordnande i Sverige av ett ungdomens

världsparlament för freden ................................ 83

— nr 128, om utarrendering i mindre lotter av reservflygfält till

innehavare av närgränsande jordbruk ...................... 93

— nr 129, ang. anslag till avlöningar vid universiteten i Uppsala

och Lund m. m........................................... 94

— nr 130, ang. anslag till folk- och småskoleseminarierna........ in!

— nr 131, ang. dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. in..... 108

— nr 132, ang. anslag till utbildning av tandläkare m. m......... 108

— nr 133, ang. försäljning av en fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi ............................................. 108

— nr 134, ang. godkännande av ackord i fabrikören Carl Johan

Carlssons i Nyland konkurs ................................ 108

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. reglering av pensioneringen
för personal vid Bergslagernas järnvägar m. m............... 108

— nr 39, ang. grunder för pensionering av de äldre riksdagsvakt mästarna

................................................ 108

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. ändrad lydelse av 111 §

byggnadslagen ............................................ 108

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet .............................. 108

Sammansatta första lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang.
ändrad lydelse av 5 § lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet .................................. 127

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. förbättring av den statliga
växtkontrollen ............................................ 127

— nr 34, ang. utredning om viss omläggning av den lägre skogs skoleundervisningen

...................................... 129

—- nr 35, om inventering av landets för fiskodling lämpade vattendrag,
m. m................................................. 129

— nr 36, ang. Tännforsens och andra större vattenfalls avsättande

såsom nationalparker ...................................... 129

— nr 37, ang. anslag till lantmäteristyrelsen och lantmäterikontoren

i länen..................................................... 129

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Lördagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 260, angående anslag till statens biltrafiknämnd
för budgetåret 1948/49;

nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag; nr

271, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 278, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.;

nr 279, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 280, angående förvärv till kronan
av aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand;
och

nr 281, angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond.

Justerades protokollet för den 22 och
den 25 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla att omedelbart bliva frikallad
från uppdraget att vara ledamot av riksdagens
första kammare.

Stockholm den 27 maj 1948.

Vilmar Ljungdahl.

På gjord proposition beslöt kammaren
bifalla den gjorda ansökningen.

Upplästes eu till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var sä lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkarintyg
anhåller undertecknad om sjukledighet
under 4 veckor från och med den
29 maj.

Stockholm den 28 maj 1948.

Valter Åman.

Härmed intygas, att direktör Valter
Åman, som denna dag av mig tagits under
behandling för ulcus duodeni (sår
å tolvfingertarmen) är helt oförmögen
till arbete fr. o. in. 29 maj 1948 i minst
4 veckor.

Stockholm den 29 maj 1948.

Hans öhman,

leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 233, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens sinnessjukhus:
avlöningar in. in. jämte i ämnet väckt
motion;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. in.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till svenska farmakopékommittén
in. in.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budget -

Nr 22.

Lördagen den 29 maj 1948.

året 1948/49 till kostnader för särskild
polisverksamhet för hindrande och uppdagande
av spioneri in. m.;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statsbidrag till
byggande av fiskehamnar in. in.;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till alkoholistvården; nr

240, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag för budgetåret
1948/49 till driften av anstalter för
psykopatiska och nervösa barn m. m.;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till utbildningskurs
för sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
samt

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit från
vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 243, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till Iantarbetstidslag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 244, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
avlönings- och pensionsförbättringar
för präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 261, angående vissa frågor
rörande skärgårdstrafiken, hänvisades
propositionen, såvitt angick förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 270, med förslag till lag om
förstörande av vissa postförsändelser.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 273, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, in. in.; samt

nr 274, med förslag till vissa ändringar
i 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsregleinenten
m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
276, angående grunderna för höjning av
löner enligt statens löneplansförordning,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 277, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 3 inom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. in.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herr Petersson, Emil,
m. fl. väckta motionen, nr 402, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 403, av herr Erikssson, Einar,
in. fl.,

nr 404, av herr Ohlon m. fl., och
nr 405, av herr Andrén in. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa åtgärder till främjande
av bostadsförsörjningen.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 406, av herr Andrén m. fl.,
nr 407, av herr Andersson, Elon, m. fl.,
och

nr 408, av herr Lundgren,
alla i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändringar
i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
in. in.

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Interpellation om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 260, 265, 271 och 278—281.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 409, av herrar Aiuiér och Holmbäck,

nr 410, av herrar Annér och Holmbäck,

nr 411, av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl., samt

nr 412, av herr W ist rand,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
in. in.

Interpellation om förhindrande av jobberi
med bostadsfastigheter m. m.

Herr HAGE erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Då den nu
gällande jordförvärvslagen antogs av
riksdagen, bl. a. för att förhindra prisocker
vid försäljande av jord på landet,
framförde jag dels i utskottet, dels
även i en slutreplik i första kammaren
den uppfattningen, att det skulle kunna
anföras ungefärligen lika goda skäl för
åstadkommande av en liknande lagstiftning
för att söka förhindra prisocker
vid försäljande av fastigheter i städer
och liknande samhällen.

Mitt påstående på denna punkt grundade
sig på en viss erfarenhet, som
kunnat inhämtas, att prisocker i icke så
ringa omfattning förekommer vid försäljande
av främst bostadsfastigheter i
städer och att detta sker i eu anmärkningsvärt
stor omfattning. Det kan här
givetvis invändas, att den omständigheten,
att en försåld bostadsfastighet betingar
ett alll högre pris vid upprepade
försäljningar, kan vara fullt förklarlig
med hänsyn till penningvärdets fall under
tiden mellan försäljningarna. Men
här avses icke en sådan prisfördyring,
som håller sig inom den ram, som kan
betingas av det prisindextal, som angiver
penningvärdets utveckling. Mot en

sådan prisutveckling vid försäljande av
fastigheter kan i allmänhet icke vara
något att invända.

Däremot förefaller det, som om vid
försäljning av fastigheter av här nämnt
slag mycket ofta förekomma priser,
vilka gå långt över denna ram. Jag har
i min ägo uppgifter härom, lämnade
från mycket trovärdigt håll, vilka bestyrka
detta påstående. Det skulle föra
för långt att här redovisa för de olika
fallen. Jag kan här inskränka mig till
att säga, att dessa från olika platser i
landet insamlade fall visa en viss tendens
till att orimliga prisförhöjningar —
alltså fastighetsjobberi — ofta ske och
att ockerpriser betingas vid överlåtande
av fastigheter. En förhöjning av
priset på en fastighet under loppet
av en längre eller kortare tidsperiod
med upp emot 100 procent synes
icke vara någon ovanlig företeelse.
Själv känner jag ett fall, där
en gammal och ganska förfallen fastighet,
som under en tid kunde förvärvas
för ett pris av cirka 50 000 kronor, sedan
en fastighetsmäklare fått hand om
densamma, efter någon tid kunde säljas
för cirka 72 000 kronor. Jag har i min
ägo exempel på sådana prisuppnjssningar,
vilka äro ännu mera uppseendeväckande.
Och härvidlag är det särskilt anmärkningsvärt,
att fastigheter av detta
slag — s. k. spekulationsfastigheter —
så ofta byta ägare. Det är icke alls ovanligt,
att detta sker en 5 å 6 gånger under
loppet av några år. Och varje gång
sker i allmänhet en uppressning av priset
med ett icke oansenligt belopp.

Ett ytterligare belysande av detta förhållande
har i dagarna skett därigenom
att socialstyrelsen offentliggjort en Redogörelse
rörande förändringar i saluvärdena
för fastigheter i vissa städer under
åren i!)tS8—/.946‘. Det är en hektograferad
redovisning på cirka 50 sidor
med tabeller, som jag har i min ägo och
som för övrigt även observerats i
stockholmspressen (Morgon-Tidningen).

Nämnda redovisning, som iir grundad
på uppgifter från 42 städer, giver vid
handen — att här gå i in på en detaljredovisning
skulle bli alll för vidlyftigt

Nr 22.

Lördagen den 29 maj 1948.

Interpellation om förhindrande av jobberi med bostadsfastigheter m. m.

— alt inom vissa samhällen och under
vissa tidsperioder mycket betydande
genomsnittliga uppskruvningar av fastighetsvärdena
skett vid försäljningar av
hyresfastigheter.

Slutligen kan man med utgångspunkt
från dessa genomsnittssiffror våga det
antagandet, att bakom dessa siffror dölja
sig flera fall av försäljningar, där en
ännu högre prisuppressning föreligger.

Det kan kanske från något håll påstås,
att det icke i så synnerligen hög grad
kan vara ett alltmänt intresse att slå
ner på prisfördyringar av detta slag, så
länge samhället har en hvresregleringslagstiftning,
som kan skydda hyresgästerna
från följderna av en sådan utveckling
som denna. Men även med konstaterande
av detta bör det kunna påstås,
att det ej bör vara likgiltigt ur samhällets
utgångspunkter, att en sådan prisutveckling
som den här nämnda får ske.
Ty givetvis måste det — trots tillvaron
av en hyrespristillbakahållande hyresregleringslagstiftning
— bliva så, att
tillvaron av höga försäljningspriser vid
fastighetsöverlåtelser i längden komma
att försvåra hyresregleringsmyndigheternas
strävan att hålla tillbaka hyrespriserna.
Här kan även göras det påpekandet,
att även ur andra utgångspunkter
är det icke en önskvärd utveckling,
att den siste köparen av en undan för
undan prisupptrissad fastighet pålägges
ekonomiska bördor, som han ej rår med.
Och slutligen är att befara — om hyresregleringslagstiftningen
en gång upphäves
— att de genom de många köpen
uppkonstruerade höga värdena kunna
leda till rent orimliga hyrespriser — i
den mån det ej då kan konstateras, att
det existerar en så rymlig marginal mellan
efterfrågade och tillgängliga bostäder,
att detta utgör en garanti mot en
sådan utveckling.

Här kan kanske någon uttala den uppfattningen,
att det knappast är troligt,
att det lediga kapitalet i så stor omfattning
söker sig till fastighetsmarknaden,
så att man från detta håll är villig att betala
mycket högt uppressade priser vid
inköpande av nybyggda eller gamla fastigheter
— i synnerhet då det inom hy -

resverksamheten existerar en lagstiftning,
som innebär, att hyrespriserna
icke få höjas med hänsyn till de högre
priser, vilka eventuellt erlagts för respektive
fastighetsinköp. Här bör emellertid
kunna framhållas, att det existerar
ett annat förhållande, som här utgör
en motvikt. Det är den omständigheten,
att särskilt i en tid, då penningvärdet håller
på att försämras, finner innehavaren
av kapital det oftast vara en säker och
förnuftig placering av kapitalet att det
sker i fastigheter — även då det gäller
fastigheter, vilkas avkastning i viss mån
hålles tillbaka av en hyresregleringslag.

Det som här påvisats, motiverar enligt
min mening, att åtgärder övervägas från
statsmakternas sida för att söka — så
långt detta är möjligt — förhindra en
fortsatt utveckling i prisjobberiets tecken
av här nämnt slag.

Gäller det sedan frågan, om på vilket
sätt ett sådant förhindrande — som
även bör inrikta sig mot en pågående
prisstegring på tomter i städer och liknande
samhällen — bör och kan ske, så
må först uppriktigt erkännas, att det här
gäller bemästrande av ett synnerligen
svårkontrollerbart område. Men det förefaller
likväl, som om det skulle vara en
möjlig väg att slå in på åtgärder, i någon
mån liknande dem, vilka kommit till
användning vid konstruerande av den
av statsmakterna godkända jordförvärvslagen.
Denna lag är ju bl. a. tillkommen
för att förhindra prisjobberi med jordbruksjord.
Då nu bevisligen jobberi med
stadsjord existerar i minst samma utsträckning,
ligger det nära till hands att
konstruera en lag inom detta område efter
något liknande former. Givetvis måste
dock lagen i det senare fallet på vissa
punkter utformas något annorlunda, för
att kontroll skall kunna erhållas över de
priser, vilka betingas vid överlåtelser av
fastigheter av här nämnt slag. Här kan
nog även framhållas, att de motiv, som
på sin tid motiverade tillkomsten av
jordförvärvslagen — nämligen att lagen
skulle gälla mot sådana köpare, vilkas
avsikt var att »genom eu snar avyttring
skaffa sig en snabb vinst», alltså jobbareköpare,
passar mycket bra in på en del

Lördagen den 29 maj 1948.

Nr 22.

Interpellation om förhindrande

köpare av fastigheter, vilka manövrera
inom fastighetsmarknaden i städer och
andra dylika samhällen.

Det skulle kanske också kunna ifrågasättas,
om de många fastighetsmäklarna
— vilka ha ett direkt intresse av att
högsta möjliga betalningar erläggas vid
fastighetsförsäljningar — bli på något
sätt ställda under en verkligt effektiv
kontroll.

Inom riksdagskretsar har också någon
gång diskuterats höjandet av de stämpelavgifter,
vilka erläggas vid förvärvandet
av fastighet -— såsom ett medel, visserligen
kanske ej så effektivt — för att nå
något resultat på detta område.

Med hänvisning till vad här anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till justitieministern få rikta följande
frågor:

Anser herr statsrådet, att det skulle
vara motiverat att igångsätta en utredning,
utöver den som redan existerar,
för att belysa, i vilken omfattning bostadsfastigheter
i städer och liknande
samhällen under de senaste tio åren —
eller under annan tidsperiod, som kan
anses lämplig — försålts på sådant sätt,
att försäljningspriserna gått upp i höjden
med orimliga belopp?

Är herr statsrådet villig att — på
grundvalen av nu föreliggande eller genom
en sådan utredning framkommande
sifferuppgifter — till en förutsättningslös
utredning upptaga frågan om åstadkommande
av en lagstiftning, syftande
till ett förhindrande i möjligaste mån av
en fortgående prisuppressning och jobberi
vid försäljande av bostadsfastigheter? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion angående en
revision av gällande kreditutfästelser
gentemot utlandet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående änd -

av jobberi med bostadsfastigheter m. m.

ring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om
kommunalstyrelse på landet, in. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 118, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
statsutskottet;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse till
Åkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48
till flyttning av vissa drivmedelscisterner
på Gotland;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen; nr

127, i anledning av väckt motion
om anslag till anordnande i Sverige av
ett ungdomens världsparlament för freden; nr

128, i anledning av väckt motion
om utarrendering i mindre lotter av reservflygfält
till innehavare av närgränsande
jordbruk;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåret 1948/49 till avlöningar vid
universiteten i Uppsala och Lund in. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 22.

Lördagen den 29 maj 1948.

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m., såvitt
propositionen avser anslagsfrågor;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi; samt

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av tjänste-
och familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed
samförvaltade järnvägar i anslutning
till järnvägarnas förstatligande; samt

nr 39, i anledning av förslag om grunder
för pensionering av de äldre riksdagsvaktmästarna; första

lagutskottets utlåtande nr 38, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen dels
ock i ämnet väckt motion;

sammansatta första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anled -

ning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om sambruksföreningar
m. m., i vad avser förslaget till lag om
ändrad lydelse av 5 § lagen den 21 december
1945 (nr 805) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet;

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckt motion
angående förbättring av den statliga
växtkontrollen;

nr 34, i anledning av väckt motion
angående utredning om viss omläggning
av den lägre skogsskoleundervisningen;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om inventering av landets för fiskodling
lämpade vattendrag, in. in.;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående Tännforsens och andra större
vattenfalls avsättande såsom nationalparker;
samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj rts
proposition angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i
länen för budgetåret 1948/49 jämte i
ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr statsrådet Milsson avlämnade
Ivungl. Maj:ts proposition nr 284, angående
subventionering av införseln av
vissa varor in. m.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—
Genarps järnväg m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ivar Perssons interpellation angående
ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps
järnväg m. m., erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Ivar Persson framställt
följande frågor till mig:

1) Anser herr statsrådet det under nuvarande
förhållanden riktigt att tillåta
en sådan beskärning av kommunikationsmöjligheterna
i en viss bygd som
upprivande av en järnväg innebär?

2) Om denna fråga besvaras nekande,
är herr statsrådet då villig att företaga
åtgärder för förhindrande av att Malmö
—Genarps järnväg upprives?

Till en början vill jag understryka, att
jag finner det uppenbart att man innan
medgivande lämnas om upprivande av
en järnväg, som är av betydelse för den
allmänna samfärdseln i en bygd, måste
kräva att det finns möjlighet att tillfredsställande
ordna transporterna inom
bygden med andra kommunikationsmedel.

Under senare år bar Kungl. Maj :t lämnat
tillstånd till upprivande av en del
mindre järnvägar, vilkas trafik ansetts
kunna ombesörjas medelst lastbilar och
bussar. I samtliga dessa fall har vederbörande
järnvägs trafikunderlag varit så
svagt, att detsamma icke kunnat motivera
järnvägens bibehållande, vare sig ekonomiskt
eller ur bchovssynpunkt.

Vad beträffar Kungl. Maj:ts beslut i

nyårskonseljen om tillstånd att uppriva
Malmö—Genarps järnväg, vill jag framhålla
följande.

Malmö—Genarps järnväg befinner sig
som bekant i enskild ägo, och frågan
om nedläggande av trafiken på banan
hade uppkommit på grund av framställning
av järnvägens ägare. Därest staten
skulle velat förhindra detta nedläggande,
hade staten måst övertaga järnvägen
eller på annat sätt ekonomiskt engagera
sig i järnvägsdriften.

Innan jag tillstyrkte framställningen
om nedläggandet hade jag omsorgsfullt
övervägt alla omständigheter i denna
fråga för att söka finna något avgörande
skäl för att bibehålla banan, men
hade inför de fakta, som under senare
tid framlagts, ansett mig icke kunna taga
på mitt ansvar att längre förhindra
nedläggandet av järnvägen.

Såsom grundläggande och dominerande
sakförhållande stod den fortskridande
utarmning av banan, som blivit en
konsekvens av biltrafikens genombrott.
Medan nettoinkomsten under perioden
1906—1910 för Malmö—Genarps järnväg
per bankm räknat låg ca G % över
riksmedeltalet, så hade tjugo år senare,
d. v. s. för perioden 1926—1930, inträtt
en sådan förskjutning, att samma nettoinkomst
för Malmö—Genarps järnväg
låg hela 80 % under riksmedeltalet.

Antalet trafikenheter (summa personkul
och tonkm) på banan utgjorde under
perioden 1926—1930 endast 50 % av
antalet sådana enheter åren 1906—1910,
medan motsvarande procenttal för riksmedelvärdet
var 138.

Dessa siffror visa, att huvudparten av
trafiken inom den bygd, som en gång
varit järnvägens trafikområde, redan
1930 övertagits av bilarna.

Denna närmast katastrofala minskning
av nettoinkomsten medförde, att
Malmö—Genarps järnvägs dåvarande
ägare år 1929 trädde i konkurs. Under
den tid fram till våren 1933, då banan
trafikerades för konkursboets räkning,
blev ställningen allt sämre, och i 1932

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

års bokslut balanserades en förlust av i
runt tal 1G5 300 kronor.

År 1933, då banan å exekutiv auktion
förvärvades av nuvarande ägaren, genomfördes
eu ekonomisk sanering'', om
vars grundlighet den omständigheten
vittnar, att summa främmande kapital,
som år 1932 utgjorde 865 300 kronor, år
1934 nedbringades till 265 500 kronor.

Trots att vid saneringen den framtida
räntebördan torde ha avvägts med hänsyn
till de förväntade inkomsterna, blev
resultatet för den nya ägarens del mycket
ogynnsamt såtillvida att redan året
1934 gav en bokförd förlust av 13 500
kronor. Om man beaktar, att denna förlust
räknats utan avsättning till förnyelsefond,
medan det äldre bolaget, som
säkert höll sig i underkant i detta hänseende,
under 1932 avsatt 22 200 kronor
för ändamålet, finner man, att den faktiska
förlusten under 1934 uppgått till
minst 35 700 kronor. För år 1936 utgjorde
den bokförda förlusten 26 400
kronor och sålunda faktiska förlusten,
räknad som nyss sagts, 48 600 kronor.

Detta år hade — trots den goda allmänna
konjunkturen — järnvägens trafikrörelse
minskat till blott 33 % av trafiken
under perioden 1906—1910, samtidigt
som motsvarande riksmedeltal
ökat till 167 %.

De följande åren blevo ekonomiskt något
gynnsammare än 1936, men betydande
förluster uppkommo dock t. o. m.
1939, då förlusten skulle blivit 30 100
kronor, om man räknar med förutnämnda
avsättning till förnyelsefond. Förbättringen
berodde emellertid icke på uppgång
i trafiken utan på ytterligare nedpressning
av driftsutgifterna, särskilt
underhållskostnaden, ett förhållande,
som torde ha stått i nära samband med
bolagets den 1 februari 1939 ingivna
framställning om banans nedläggning.

De inskränkningar, som under krigsåren
drabbade biltrafiken, medförde för
Malmö—Genarps järnväg givetvis någon
återvinning av trafik. Järnvägens
andel i den väldiga trafikökningen för
järnvägsnätet i dess helhet var emellertid
mycket obetydlig.

Redan de lättnader för biltrafiken,

som genomfördes under 1946, medförde
för Malmö—Genarps järnväg en ny
tillbakagång till ungefär 1939 års nivå,
och 1947 betecknar för banan ett aldrig
förut nått bottenläge.

Även i ekonomiskt hänseende har under
1947 satts nytt bottenrekord med en
förlust, inklusive normal avsättning till
förnyelsefond, av över 100 000 kronor,
ett oskäligt högt belopp för en järnväg,
där bruttoinkomsten utgör cirka 200 000
kronor, och för vilken underhållet inskränkts
till vad som varit oundgängligen
nödvändigt för driftens uppehållande.
Järnvägsbolaget har till SJ erlagt
en årlig avgift av 30 000 kronor för
anslutningarna till Malmö central och
Klågerups station. Detta belopp motsvarar
dock enbart SJ:s självkostnader
för dessa anslutningar; någon vinst har
sålunda SJ ej haft därav.

Det ofta citerade uttalandet av 1932
års riksdag, »att i den mån ett kommunikationsmedel
på grund av teknikens
utveckling förlorat sin betydelse, så att
dess uppgift bättre tillgodoses genom
ett annat kommunikationsmedel, åtgärder
icke böra tillgripas för att på konstlad
väg öka dess livslängd», synes alltså
vara i hög grad tillämpligt på Malmö—Genarps
järnväg.

Frågan om järnvägens fortbestånd
efter ett i princip allmänt förstatligande
av de enskilda järnvägarna har berörts
i järnvägsförstatligandekommissionens
år 1936 avgivna betänkande.
Däri bär anförts bl. a. att Malmö—Genarps
järnväg hade så svag trafik, att
järnvägens fortsatta existens under någon
mera avsevärd tid framåt syntes
osäker. Då därtill komme, att järnvägen
icke hade någon större betydelse
vare sig för det allmänna eller för de
lokala ortsintressena, kunde det icke
anses försvarbart, att staten genom ett
övertagande iklädde sig därmed förenade
relativt betydande ekonomiska uppoffringar
för trafikens upprätthållande.
Vid ett statsövertagande skulle för övrigt
för möjliggörande av fortsatt trafikering
betydande kapitalutlägg krävas
för banans iståndsättande.

Att man likväl tidigare motsatt sig be -

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

slut om banans nedläggande, har berott
på särskilda tidsomständigheter, framför
allt det speciella knapphetstillstånd,
som under kriget rått beträffande vissa
bilförnödenheter, vilket icke hade sin
fulla motsvarighet i fråga om förnödenheter
för järnvägsdrift.

I detta sammanhang må nämnas att
Skånes handelskammare i ett den 3 juli
1945 till länsstyrelsen avgivet yttrande
uttalat, att det under normala förhållanden
på transportområdet icke skulle
ha funnits tillräckliga skäl för det av
järnvägen beroende lokala näringslivet
att motsätta sig bifall till ansökning om
nedläggande. Däremot ansågs järnvägen
fylla en betydelsefull transportuppgift,
som icke kunde på annat sätt tillgodoses,
så länge då gällande restriktioner
för lastbilstrafiken upprätthölles.

Länsstyrelsens den 30 juli 1945 avgivna
utlåtande i ärendet avslutas med
det uttalandet att sedan nuvarande förhållanden
i fråga om motorfordonstrafiken
upphört, syntes driften å järnvägen
böra helt nedläggas och bolaget berättigas
att fritt disponera över järnvägen
med vad därtill hör. Detta uttalande
torde få anses innebära, att länsstyrelsen
numera finner uteslutet, att ett
sådant försök med av SJ handhavd drift
för befordran av krita, betor och betmassa,
som förordats i ett av länsstyrelsen
den 28 juli 1939 avgivet utlåtande,
skulle kunna utföras utan betydande
förluster.

Vad beträffar den av järnvägsförstatligandekommissionen
berörda frågan
om storleken av de kapitalutlägg, som
skulle erfordras för banans iståndsättande
för fortsatt trafikering, föreligger
visserligen ej någon noggrann beräkning.
Vid en av två erfarna baningenjörer
verkställd besiktning och uppskattning
har emellertid framgått, att
en investering av i runt tal 500 000 kronor
kan anses erforderlig för nödtorftig
upprustning av banan.

Motivet för beslutet om nedläggning
av banan blir alltså, att Malmö—Genarps
järnväg förlorat det allra mesta av
den betydelse såsom trafikled, som banan
på sin tid ägt, samt att de speciella

krisförhållanden, vilka föranledde uppskov
med ett sådant beslut, ej längre
föreligga.

Då — såsom här är fallet — en järnvägs
trafikuppgifter reducerats så mycket,
att den ombesörjer endast en ringa
del av den totala trafiken inom den region,
som en gång var dess trafikområde
(man torde för Malmö—Genarps
järnväg kunna räkna med cirka 10 %)
förefaller det vara riktigt att låta densamma
försvinna i och för nedbringande
av de totala kostnaderna för trafikväsendet
inom området. Däremot synes
det knappast försvarligt att med statsmedel
först erlägga köpeskilling om
kanske några 100-tusen kronor, så investera
minst en halv miljon kronor för
att sätta banan i stånd för att fortsättningsvis
uppehålla trafiken med en avsevärd
årlig förlust.

Jag har medverkat till att Kungl. Maj:t
genom beslut den 9 april i år lämnat SJ
tillstånd till ytterligare linjetrafik för
person- och godsbefordran inom berörda
trafikområde. Dylik linjetrafik bär sålunda
sedan den 9 maj i år bedrivits utefter
bl. a. hela sträckan Malmö— Genarp.

I fråga om denna trafik är att märka,
att busslinjen kommer i bättre kontakt
med bebyggelsen än järnvägen samt att
flera resemöjligheter finnas än tidigare.
Klagomål ha dock framförts i tidningarna
angående trafiken Malmö—Bokskogen
under pingsthelgen. I tidningsartiklarna
intagna uppgifter ha emellertid vid
undersökning visat sig vara överdrivna.
Tidningarna ha även öppet eller under
hand beklagat dessa felaktigheter. Beträffande
godstransporterna har trafikomläggningen
i vissa fall medfört en
mindre ökning av fraktavgifterna, vilket
föranlett klagomål från en del håll. I ett
fall, där olägenheterna av denna kostnadsökning
ansetts mera känbara, nämligen
i fråga om Bjärsliögs tvättinrättning,
ha firmans fraktavgifter sänkts i
samband med införandet av förenklat
expeditionssätt. Firman har iiven förklarat
sig nöjd med denna överenskommelse.

I fråga om sockerbets- och bet masse -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

transporterna synes det för närvarande
vara lämpligast, att dessa ordnas efter
samråd mellan sockerfabrikerna, betodlarna,
SJ och åkeriägarna. Att märka är,
att stora kvantiteter betor nu transporteras
landsvägsledes även där järnvägsbefordran
vore möjlig och relativt gynnsam.

På Malmö—Genarps järnväg transporterades
22 800 ton betor år 1945, 18 600
ton år 1946 och 13 100 ton år 1947. Den
stora nedgången i transporterna måste
tillskrivas övergång till bilbefordran,
enär betodlingen i dessa trakter icke
nedgått i samma omfattning. Som exempel
kan nämnas, att transporterna från
Kvarnbv till Arlöv under år 1947 nedgått
till cirka bälften av transporterna år
1946 och att transporterna från Toppeladugård
till Staffanstorp under samma
tid nedgått till ungefär en tredjedel.

Sockerbolaget har under hand förklarat
sig villigt att bidraga till ordnandet
av ifrågavarande bettransporter, förutsatt
att extra tilldelning av bensin härför
kan påräknas.

Regeringen är beredd att medverka till
att fullt tillfredsställande tilldelning av
bensin lämnas för bettransporterna.

Transporter av övrigt vagnslastgods,
såsom trävaror och spannmål, böra i regel
överlåtas till de olika orternas trafikutövare.
I de fall, då sådana transporter
icke äro rent lokala eller avsedda för
vidarebefordran sjöledes, synes det lämpligt
att godset lastas resp. lossas vid någon
för vederbörande trafikant relativt
närbelägen SJ-station.

Det bar framkastats, att gods skulle ha
omdirigerats för att sänka trafikunderlaget
på Malmö—Genarps järnväg. Med
anledning härav vill jag påpeka, att den
väg gods skall befordras på järnväg bestämmes
enligt samtrafiksförordningen.
Någon omdirigering av gods kan sålunda
icke företagas av en järnväg gentemot
någon annan. Däremot äger en trafikant
bestämma, om gods skall befordras annan
väg än den fastställda, men får därvid
vidkännas högre fraktkostnader. Vad
Malmö—Genarps järnväg angår, har förstatligandet
av Malmö—Simrishamns
järnväg haft till följd, att gods mellan

Malmö och Klågerup skall befordras över
Staffanstorp, enär denna väg ställer sig
billigast. Malmö—Genarps järnväg har i
vanlig ordning fått ersättning för den
härigenom avledda trafiken och därjämte
tillerkänts en ökning i banavgiften
med 1 öre per 100 kg.

Sedan beslutet om Malmö—Genarps
järnvägs nedläggande fattades har en
försämring inträtt i fråga om drivmedelsförsörjningen.
Den ökning av drivmedelskvantiteten
inom det berörda
trafikområdet, som erfordras på grund
av järnvägstrafikens nedläggande, är
emellertid relativt obetydlig. Sålunda
kan man för den ökade lastbilstrafiken
uppskatta bensinåtgången till cirka 20—
25 nr per år, och för den ökade busstrafiken
ungefär lika mycket olja, eller
sammanlagt omkring två järnvägstankvagnar
drivmedel.

Sammanfattningsvis vill jag besvara
interpellantens frågor så, att jag anser
något absolut hinder icke föreligga för
att i nuvarande läge uppriva en järnväg,
därest tillräckligt starka trafikekonomiska
skäl för en sådan åtgärd finnas och
järnvägens transportuppgifter tillfredsställande
kunna fullgöras med andra
samfärdsmedel, samt att sådana förutsättningar
för nedläggande av Malmö—
Genarps järnväg enligt min mening föreligga.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra mitt tack för att han besvarat
min interpellation och även låtit mig på
förhand ta del av svaret. Däremot kan
jag inte uttrycka någon större tacksamhet
för svarets innehåll.

Jag vill ingalunda förneka, att Malmö
—Genarps järnväg har varit trafiksvag
mycket länge. Den har inte följt med i
utvecklingen, den har skötts på ett föga
modernt sätt. Bland annat har man inte
i ledningen velat veta av någon samtrafik
med landsvägsbussar, och inte heller
har man försökt använda sig av rälsbussar,
,som säkerligen skulle ha minskat
kostnaderna och förkortat körtiderna.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmo—Genarps järnväg m. ni.

Det tråkigaste i denna affär är emellertid
enligt mitt sätt att se, att statens
järnvägar direkt eller indirekt medverkat
till att konkurrera med järnvägen,
först och främst när det gäller persontrafiken
och på senare tid även när det
gäller godstrafiken — det sista kanske
inte så direkt, men jag kan inte värja
mig för att så i alla fall i viss mån har
varit fallet. Statens järnvägar övertog på
ett tidigt stadium landsvägsbusslinjen,
som nu i många år har löpt ganska parallellt
med järnvägen i större delen av
dess sträckning. Därvid har statens järnvägar
med ett fåtal turer — vi ha ingalunda
haft många bussar utan bara några
få gående här — samlat upp en mycket
stor del av passagerartrafiken i området,
och att märka är, att statens järnvägar
härvid har fått tillstånd att köra
sina bussar vid ungefär samma tider
som tågen gått på Malmö—Genarps järnväg.
Så var inte fallet under de första
år vi hade bussförbindelser där, när enskilda
rådde om busslinjen. Jag kan inte
annat än tycka, alt man inte borde ha
tillåtit SJ:s bussar att lägga sig till med
de tider för trafiken, som äro de ur trafiksynpunkt
lämpligaste. Jag tycker, att
det skulle ha varit klart, att järnvägen
borde ha fått behålla sin prioritetsrätt
till dessa tider. Hade sedan SJ velat köra
turer emellan dessa, hade det naturligtvist
bara varit tacknämligt.

Vad SJ :s förhållande till godstrafiken
beträffar, vill jag säga, att sedan staten
övertagit Malmö —Simrishamns och Lund
—Trelleborgs järnvägar, har den haft
möjlighet att dirigera om trafiken på ett
sådant sätt, att Malmö—Genarps järnväg
har fått mindre. .lag har inte tillräcklig
kännedom om i hur stor utsträckning
detta har skett, men i viss
mån erkännes det ju även i interpellationssvaret.
Statsrådet nämner i detta,
att det är samlrafikförordningen, som
här har tillämpats. Det ter sig emellertid
för en vanlig människa litet underligt,
att denna förordning verkligen skulle
kräva, att gods ibland transporteras
omvägar. Det är ju inte alls konstigt,
att norrifrån kommande gods dirigeras
från stambanan i Lund över Klågerup

och sedan på Malmö—Genarps järnväg,
om det skall österut. För det gods, som
skall västerut från Klågerup, är det naturligtvis
mindre klart, men jag har
trott, att dirigering över Klågerup i vissa
jhar skett för att avlasta Malmö station,
som väl lär vara i viss mån trång.
Men sådant gods, som skall sändas ut
direkt från Malmö österut, bör väl gå
raka vägen och inte göra den omväg,
som statsrådet själv i interpellationssvaret
har erkänt, att det går, nämligen
Malmö—Staffanstorp—Klågerup och sedan
vidare på Malmö—Genarps-banan.
Det riktigaste hade naturligtvis varit att
sända det raka vägen på Malmö—Genarps
järnväg, som är den kortaste vägen
därvidlag. Hur statsrådet kan säga,
att en dylik omväg blir billigare, förstår
åtminstone inte jag. Däremot är det
klart, att genom omvägen får SJ mera
av frakten för sådant gods, och Malmö
—Genarps järnväg får mindre. Jag kan
inte anse, att det är riktigt att förfara
på ett sådant sätt.

Detta om SJ:s roll, när det gäller
Malmö—Genarps järnvägs möjligheter att
få trafikinkomster. SJ har också en viss
inverkan på eu post i omkostnaderna
för denna svaga järnväg. Jag tänker på
de 30 000 kronor, som i interpellationssvaret
ha anförts såsom avgiften till SJ
för att Malmö—Genarps järnväg får använda
övergångsstationerna Malmö och
Klågerup. Jag har hört en något högre
siffra i något sammanhang, inte så mycket
högre men i alla fall något högre,
men det gällde också en tredje station,
nämligen östervärn. Uppgiften i interpellationssvaret,
att SJ här har tagit ut
endast självkostnaden, förefaller mig
fullkomligt obegriplig. Med två tåg i vardera
riktningen, vissa enstaka dagar
tre, kan väl knappast eu fördyring motsvarande
denna summa konstateras vid
dessa SJ :s stationer. Slitningen genom
de små Malmö—Genarps-tågen, som löpt
in på dessa stationer, måste säkerligen
vara skäligen minimal, och vad beträffar
personalkostnaden, som väl skulle
vara mest betydelsefull i detta resonemang,
förstår jag sannerligen inte, att
det kan bli någon vidare sådan kostnad.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

Att man har någon helanställd man mer
på någon av dessa övergångsstationer
på grund av att Malmö—Genarps-tågen
löpa in där, håller jag för fullkomligt
otroligt. Om man kan påvisa, att det
har varit någon timmes extra tjänstgöring
och att detta föranlett någon deltidsanställning,
har det väl ingen betydelse
åtminstone på eu så stor station
som Malmö, och jag tror inte, att det
har föranlett någon extra anställning på
Klågerups station annat än i så fall mycket
tillfälligt.

Enligt min mening borde därför statens
järnvägar ha kunnat överta Malmö—Genarps
järnväg och driva den
utan att man kunnat tala om någon förlust,
så länge denna inte hade uppgått
till mer än de 30 000 kr., som SJ nu
har fått från Malmö—Genarp. Det är
väl utan vidare klart, att åtskilligt gods,
som man fått samtrafikfrakt för genom
Malmö—Genarps järnväg, måste fullständigt
bortfalla för SJ nu, när trafiken
på Malmö—Genarp är nedlagd. Det
säger sig väl självt, att åtminstone gods,
som inte kommer längre bortifrån än
från olika håll i Skåne och som tidigare
förts med Genarpsbanan, kan det
inte vara någon mening i att nu skicka
på järnväg till Lund, Malmö eller Klågerup
för att distribuera det där, utan
det måste ju på ett eller annat sätt, om
inte trafikrestriktionerna lägga alltför
stora hinder i vägen för det, fraktas på
bilar helt och hållet. Däremot är det
klart, att om någonting skall komma
från Småland eller rent av från stockholmstrakten,
får SJ fortfarande sina
frakter, trots att Malmö—Genarps järnväg
inte längre finns. Men lägger man
samman det ena med det andra, blir
det nog inte så små samtrafikinkomster,
som SJ haft genom Malmö—Genarps
järnväg. Jag tänker inte minst på de
stora posterna sockerbetor och betmassa
på hösten. Det finns ingen sockerfabrik
vid Malmö—Genarps järnväg,
utan hälften eller bra nära hälften av
den trafikinkomsten har kommit på SJ
och således inte allt på Malmö—Genarps
järnväg.

Slutsatsen av mitt resonemang här -

vidlag är, att SJ borde ha kunnat driva
Malmö—Genarps järnväg med en
obetydlig förlust jämfört med vad det
enskilda järnvägsbolaget har fått vidkännas.

Var gång staten har övertagit en järnväg,
har man läst i den kungl. propositionen
därom, att så och så stora rationaliseringsmöjligheter
ha uppstått genom
detta statsförvärv, och man tycker
ju, att vissa dylika skulle ha förelegat
även här, om jag också inte är blind
för att vissa omkostnadsökningar också
hade måst komma i fråga.

Jag vill också peka på att staten ju
har att svara för landsvägsunderhållet
i våra bygder lika väl som i andra, och
vi lära inte komma ifrån, att det blir
vissa utgiftsökningar på denna post,
därest järnvägen nu inte skall kunna
driva sin verksamhet. Det blir fråga om
att öka de busslinjer, som funnits och
som äro omnämnda i interpellationssvaret.
På längre sikt måste vägar byggas
om åtminstone i vissa kurvor och på
vissa svaga ställen.

Herr talman! Jag skall dessutom be
att få tillägga några synpunkter såsom
trafikant på banan. Persontrafiken skötes
nu med hussar, och det är klart att
det går i det stora hela. Men det blir
svårigheter och försämringar för många,
fast det kanske till och med blir förbättringar
för en och annan. Jag skall
erkänna, att för mig själv kan det synas
vara i viss mån en förbättring, men det
uppkommer i alla fall svårigheter. Jag
tänker t. ex. på att vi kunna få stå och
vänta på bussen ute i ur och skur, och
så alldeles punktligt kommer den ju inte
under alla vägförhållanden. Jag kan
kanske här passa på att inskjuta, att
man får hoppas, att statens järnvägar
kommer att, när SJ får helt hand om
trafiken, ordna vissa väntskjul för oss
trafikanter vid busshållplatserna.

Svårigheterna för godstrafiken äro
emellertid större. Den lättare godstrafiken,
paket och dylikt, går det naturligtvis
att ombesörja på det sätt, som
herr statsrådet har anfört i svaret, men
jag vill påpeka, att det blir större eller
mindre fördyringar för oss trafikanter

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

i alla fall. Det blir ökad kostnad för att
skicka en liten sak med bil jämfört med
att sända den med järnväg. Därtill kommer,
att om godset finns litet längre
bort från Malmö—Genarps järnväg, ha
vi ingen samtrafikförbindelse, utan då
tillkommer ungefär samma frakt, som
det i annat fall hade kostat totalt att
sända godset därifrån eller omvänt.
Skall man tala om att man tillgodoser
trafiken, när man lägger ned en järnväg
på detta sätt, då borde man faktiskt
ha haft en klar samtrafiktaxa mellan
bilar och järnväg.

Svårast blir det i alla fall för den
tyngre trafiken. Jag tänker givetvis som
jordbrukare mest på sockerbetorna och
betmassan. Vi komma inte ifrån, att för
dem blir det en stor fördyring, särskilt
som ju statsmakterna efter regeringsbeslutet
i nyårskonseljen ha ökat drivmedelskostnaden
mycket starkt. Om man
får hoppas, att statsrådet verkligen vill
gå in för alla de förbättringar, som äro
möjliga, så vågar man kanske tänka sig,
att det kan bli restitution på de bensinskatter,
som vi med nu gällande taxor
komma att få erlägga för denna biltrafik.

Det är ju en kort tid på året, som
lastbilarna måste gå med sockerbetor och
betmassa, och även med den mindre
trafik, som herr statsrådet har anfört
för det sista året, beräknar jag, att över
tiotalet stora lastbilar måste vara fullt
sysselsatta under betkampanjen med att
transportera de betor och den betmassa,
som skola fraktas där. .lag vill med anledning
av lierr statsrådets uppgifter om
den minskning, som har skett de sista
åren, säga, att det ju är ett klint förhållande,
att betarealen och betskörden voro
lägre inte minst i våra trakter vid
förra årets bctkampanj. Men det är, som
herr statsrådet påpekar, naturligtvis inte
bara detta, som är orsaken till nedgången,
utan därtill kommer, att vissa större
gårdar ha skaffat sig traktorer, som med
fördel kunna dra traktortåg på landsvägarna,
och dessa ha övertagit en del
av transporterna.

Men härtill kommer också en annan
sak: vi ha inte haft några lastningsan -

ordningar vid denna järnväg. Vi ha fått
lasta på det gamla vanliga sättet. Vi ha
visserligen vid den station, som jag själv
bor närmast, och vid en till, själva byggt
en liten enkel kaj, men betecknande för
bristen på moderna synpunkter hos järnvägsledningen
är, att när vi skulle bygga
den kajen och önskade få den ett par
tre decimeter högre än järnvägen först
hade föreslagit, detta för att vi skulle
kunna använda våra egna tippningsanordningar
på våra gummihjulsvagnar, då
sade järnvägsledningen blankt nej. Det
kunde den inte gå med på.

För att det skall kunna gå att klara
den bettrafik, som nu stundar till hösten,
är jag för min del övertygad om
att det kommer att behövas tillfälliga
trafiktillstånd, och jag hoppas verkligen,
att myndigheterna komma att ge dessa.
Eljest blir det säkerligen ogörligt att på
ett någorlunda tillfredsställande sätt
transportera betorna och betmassan, och
så ha vi i alla fall den väldiga fördyring,
som biltrafiken medför jämfört med
järnvägstrafiken om man också betänker
att fraktbidrag utgå för järnvägstransport
enbart. .Tåg vill särskilt påpeka,
att många mindre jordbruk pläga
transportera betor på denna järnväg, och
dessa ha ju inte möjlighet att skaffa sig
traktorer eller på annat sätt själva klara
av transporterna. De större jordbruken
skulle naturligtvis i ännu större utsträckning
än nu kunna skaffa sig transporttraktorer,
men där ha vi en annan onormal
företeelse i dagens kommunikationer
här i Sverige: vi kunna inte skaffa
oss dessa traktorer. De finnas inte att
uppdriva inom landet, och någon tillräcklig
import tycks det ju heller inte
bli.

Jag konstaterar i alla fall med en viss
tillfredsställelse, att herr statsrådet har
förklarat, att bensinransoneringen, som
har införts sedan beslutet om nedläggande
av järnvägen fattades, skall sättas
i kraft i fråga om våra transporter
av betor och betmassa. Det är väl nästan
den enda ljuspunkten i detta interpellationssvar.

Jag anser för min del, att hur svag
järnvägen än kan ha varit, kan tidpunk -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

ten för ett nedläggande oeli en upprivning
ingalunda anses lämplig just nu.
Enligt mitt sätt att se borde SJ under
en övergångstid ha kunnat försöka trafikera
järnvägen åtminstone med tyngre
gods i vagnslasttrafik, särskilt under betkampanjen,
om det inte hade ansetts
lämpligt att göra det året runt. Utom
betorna kunde man ha trafikerat järnvägen
exempelvis för transport av kritan
från Kvarnbv.

När herr statsrådet säger, att det skulle
bli fråga om att investera en halv miljon
kronor i denna bana, menar jag för
min del, att för en försöksdrift, avseende
endast godstrafik en kortare tid, skulle
en sådan upprustning av banan icke
ha varit nödvändig. När herr statsrådet
anför denna stora siffra, vill jag i alla
fall säga att det nog inte heller blir någon
liten siffra, varmed värdet på fastigheterna
på ömse sidor om järnvägen
sjunker genom att järnvägsdriften har
upphört. Det blir naturligtvis mera, ju
längre från Malmö man kommer.

Vi hade trots allt hoppats, att de ytterligare
undersökningar, som vi veta
att herr statsrådet har gjort under senare
tid och som varit mera ingående än
tidigare, skulle ha gett ett mera positivt
resultat. Jag tror därför, att detta
interpellationssvar kommer att inverka
så, att den förstämning, som har lagt sig
över bygden sedan järnvägstrafiken
upphörde, kommer att hli ytterligare
accentuerad.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Genom
det uttömmande svar, som statsrådet
Nilsson givit på interpellationen, ha
vi fått klart för oss de ekonomiska svårigheter,
som en fortsatt trafik på Malmö
—Genarps järnväg skulle innebära.

Järnvägen har alltsedan sin tillkomst
varit av stor betydelse såsom kommunikationsled
för de relativt tättbefolkade
orter, som ligga intill Genarpsbanan. Den
löper genom en mycket fager bygd, Skånes
bördigaste trakt och de rika borgarnas
bygd. Tidigare användes denna järnväg
under sommaren i mycket stor utsträckning
av malmöborna, när de skulle

ut i naturen. Under helgerna reste mycket
folk med järnvägen, som för att då
kunna sköta trafiken måste låna järnvägsmateriel
från annat håll. Sedermera
har emellertid trafiken, såsom vi hörde
av interpellationssvaret, minskats tid efter
annan. Den har inte kunnat hålla
stånd mot konkurrensen från den nutida
landsvägstrafiken. Busstrafiken har tagit
överhanden, och man har såsom både interpellanten
och statsrådet framhållit
gång efter annan måst vidtaga nedskärningar.

Vi som ha följt utvecklingen på nära
håll ha sett, hur man har skött denna
järnväg. Den har inte skötts som andra
järnvägar; skötseln har inte varit tillfredsställande.
Ekonomien har inte tilllåtit
nyinköp och förbättringar av komforten.
Man har för persontrafiken inte
haft mer än tre boggievagnar, två tvåaxliga
vagnar och tre lok. Materielen har
varit gammal och omodern, och man har
inte kunnat förnya den.

Företaget har inte heller drivits så
affärsmässigt, som man skulle ha önskat.
Man har inte lagt tågtiderna på ett
för den stora allmänheten tillfredsställande
sätt. När busslinjerna, som gå utmed
vägarna där den mesta befolkningen
finns, tillkommit, har folk också i
mycket stor utsträckning använt dem.

Jag kan inte hålla med interpellanten
om att det är SJ som har konkurrerat
ihjäl järnvägen. En bidragande orsak till
att järnvägen lagts ned är givetvis att
den inte skötts på ett tillfredsställande
sätt. Härtill kommer att det intill storstäderna,
där man har goda vägar och
gott om trafikmedel, är alldeles omöjligt
för så små järnvägar som denna, som är
knappt 30 km lång, att konkurrera. Jag
tycker inte att det finns anledning att
rikta någon anmärkning mot att busstrafiken
skötts på ett sådant sätt, att den
dragit en del trafik till sig. Bussarna gå
genom de mera befolkade bygderna, och
i bygden är man tillfredsställd med att
man har fått denna busstrafik.

Det är emellertid klart att det är den
tunga godstrafiken som vållar de största
bekymren och svårigheterna. Styckegodstrafiken
kan man nog ordna till -

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Ang. ifrågasatt upprivande av Malmö—Genarps järnväg m. m.

fredsställande genom den linjetrafik,
som redan har tagit sin början, och genom
den av statsrådet nämnda nedsättningen
av styckegodsfraktsatserna, varigenom
dessa komma att bättre motsvara
de tidigare fraktkostnaderna. Vad beträffar
den tunga trafiken ha bettransporterna
i hög grad minskat, men det beror
på betodlarna själva. Ty det är så, att
innan det riktas attacker mot en järnväg,
intresserar man sig inte för den och
utnyttjar den inte utan använder andra
trafikmedel. Det är inte i så många fall
järnvägar nedlagts i detta land, men där
så skett, ha vi alltid kunnat göra den
iakttagelsen, att man använt järnvägen
endast i ringa utsträckning. På de stora
godsen och gårdarna använder man i
stor utsträckning traktorer och lastbilar
för bettransporterna. På Torups gods
har man inte mindre än fem traktorer.
Det rör sig där om små avstånd, och
man kan ordna transporterna med traktortåg.
Det är i stället de små jordbrukarna
med betfält på några få hektar,
som få de största svårigheterna. Jag vill
därför kraftigt understryka, att det är
nödvändigt, att statsrådet med uppmärksamhet
följer utvecklingen på detta område
och ställer drivmedel till förfogande
för de biltransporter, som bli nödvändiga.
Det är klart att om inte särskilda
åtgärder vidtagas, varigenom de
mindre jordbrukarna få tillgång till lastbilstransporter,
blir det betydligt svårare
för dem att fortsätta att odla betor. Då
det ur landets synpunkt är nödvändigt
att dessa betodlingar bestå, måste man
se till, att det ställes bilar och drivmedel
till jordbrukarnas förfogande.

Vad angår persontrafiken, tror jag nog
interpellanten kan ge mig rätt i att den
ordnas lika bra med bussar. Jag bar
också läst om hur pingsttrafiken var ordnad
och bur man vid Slussplan i Malmö
slogs om bussplatserna. Jag företog eu
liten undersökning och fann, att uppgifterna
voro överdrivna. Visserligen gingo
vissa bussar före den utsatta tiden, men
andra bussar hade insatts, som avgingo
vid ordinarie tid. Besvärligheterna hade
icke varit större än att de kunde bemästras.

2 Första kammarens protokoll I9i8. Nr 22.

Jag bär velat understryka att man,
sedan man under den sista tiden i bygden
vänt sig bort från järnvägen, sedermera
när det gällt att indraga den funnit,
att det skulle vara till stort gagn
för bygden och folket att få ha den kvar.
Man förstår att för sådana samhällen
som Bara och Genarp kommer nedläggandet
av järnvägen att betyda en tillbakagång
och en ytterligare åderlåtning
på människor. Det har varit en befolkningsminskning
i dessa bygder. Vi hade
vid kommunsammanläggningen tänkt, att
Genarp och Lvngby socknar skulle sammanföras
till en kommun, men efter nedläggningen
av Genarpsjärnvägen ha vi
övervägt att till dessa socknar lägga ytterligare
en socken med hänsyn till att
man kan befara, att det blir en ytterligare
befolkningsminskning genom att
järnvägens folk och andra flytta därifrån.
Det finns en liten verkstad i Genarp
och små träindustrier och ett sågverk,
och det blir naturligtvis svårt att
fortsätta dessa företag. Men jag kan inte
gå så långt, att jag skulle vilja påyrka
att järnvägen skall få vara kvar, i varje
fall inte om den skötes på samma sätt
som under gångna tider. Det har varit
ett skolexempel på bur en järnväg inte
skall skötas.

Interpellanten ifrågasatte, om man inte
skulle kunna medge, att järnvägen under
viss tid användes för den tunga trafiken
som s. k. industrispår. Möjligheten
att på det sättet lösa trafikfrågan
får ju statsrådet överväga, men gör man
så, skulle järnvägen vara kvar och fortfarande
kräva underhåll. Med den erfarenhet
jag bar på detta område kan
jag inte tänka mig, att det skall vara
möjligt att lia kvar denna tre mil långa
järnväg såsom ett industrispår. Lunds
stads järnväg bar visserligen kvar ett
spår till Ilardeberga, som användes som
godsspår, men det är där fråga om en
stenindustri, som drives hela året, och
man bar därför i det fallet större möjligheter
att utnyttja järnvägen. Genarpsjärnvägen
skulle däremot komma att användas
såsom industrispår endast under
möjligen två månader om året. Man får
nog därför söka sig fram på andra vägar

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

när det gäller att lösa transportfrågan
och, såsom det har tänkts, i stället medge
ett större antal tillstånd att bedriva
lastbilstrafik och ordna styckegodstrafiken
på ett tillfredsställande sätt. Vi ha
ju i Norrland samtrafik på Pajalalinjen,
och en sådan trafik skulle väl kunna
införas även här nere, där man är van
vid att ha trafikfrågan bättre ordnad.

Man skulle inte i dessa bygder bli enbart
glad, om busstrafiken skulle upphöra
och endast järnvägstrafiken komrae
att pågå i fortsättningen. De som bo
några kilometer från järnvägen och ha
fördel av busstrafiken anse, att deras
trafikfråga är tillfredsställande ordnad.

Som frågan nu ligger till, är det nog
ingenting annat att göra än att vädja till
statsrådet att med uppmärksamhet följa
förhållandena och tillse, att man reglerar
trafiken på ett tillfredsställande sätt,
så att inte dessa centrala, bördiga bygder
förvandlas till ödebygder.

Herr LöFVANDER: Herr talman! Jag
skall inte mycket förlänga debatten, men
jag vill instämma i interpellantens uppfattning,
att statens järnvägar borde kunna
driva denna järnvägsstump som industrispår,
när man nu har lagt beslag
på persontrafiken.

Interpellanten gjorde gällande, att statens
järnvägar konkurrerat ihjäl Genarpsjärnvägen.
Det är uppenbarligen riktigt,
när det gäller persontrafiken, det
kommer man inte ifrån.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på att länsstyrelsen i Malmöhus län
alltid har varit mycket restriktiv, när det
gällt att bevilja bilrättigheter. Jag skulle
vilja vädja till kommunikationsministern
att ha uppmärksamheten riktad på detta,
så att inte när vi komma fram i oktober
bönderna därute stå med sina betor och
inte veta, hur de skola få dem till fabriken.

Det talas om det minskade intresset
att anlita järnvägen särskilt för bettransporter,
men orsaken härtill är främst
att det inte vid Malmö—Genarpsjärnvägen
funnits lastningsanordningar av sådant
slag, som man har vid alla andra

betvägar i Skåne. På grund av de ovissa
framtidsutsikterna för järnvägen har
man inte kunnat ordna den saken.

Vad jag främst velat ha sagt, herr talman,
är att kommunikationsministern
bör se till, att ett tillräckligt stort antal
bilrättigheter beviljas för bettransporterna
i höst.

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Wahlunds interpellation
angående minskning av lärostoffet
i skolorna, och nu yttrade: Herr
talman! I en med kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Wahlund
berört frågan om minskning av
skolungdomens arbetsbörda. Interpellationen
utmynnar i följande fråga:

Anser herr statsrådet, att en minskning
av lärostoffets omfång bör ske
inom skolans kursplaner och i så fall
efter vilka riktlinjer?

I motiveringen för interpellationen
heter det bland annat, att enligt uppgift
i pressen planeras en avkortning av
skoldagens längd i syfte att åvägabringa
en viss lättnad i den nuvarande bristen
på lärare. Det har nämnts, säger interpellanten,
att arbetstimmarnas antal i
skolan förslagsvis skulle minskas med
en lästimme per dag och att denna
minskning av det egentliga skolarbetet
skulle kompenseras dels genom en ökning
av hemarbetet, dels genom viss
nedskärning av kursplanerna.

Jag anser mig inledningsvis böra
meddela, att Kungl. Maj :t på min hemställan
genom beslut den 14 maj uppdragit
åt skolöverstyrelsen att skyndsamt utreda
frågan om beskärning av timplanerna
för de allmänna läroverken och
därmed jämförliga skolor. I det uttalande,
jag samtidigt därmed gjorde till
statsrådsprotokollet, framhölls som
önskvärt, att resulatet av överstyrelsens
utredning kunde föreligga i så god tid,
att de reducerade timplanerna kunde

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

bli gällande från och med läsåret 1949/
50. Det ifrågasattes även, att försök med
beskurna timplaner lämpligen borde anställas
vid en del skolor redan nästa
läsår. I anförandet berörde jag icke närmare,
på vad sätt reformen borde utformas.
Skolöverstyrelsen lämnas i stället
fria händer vid utredningsarbetet. Följaktligen
kan nämnda statsrådsanförande
icke åberopas som grund för att
minskningen av histiden skulle omfatta
en timme per dag och att elevernas hemarbete
i samband härmed skulle ökas.
Då jag icke heller i annat sammanhang
gjort något uttalande i denna riktning,
måste det av interpellanten berörda sättet
för reduceringen av timplanerna ha
någon för mig okänd källa.

För egen del är jag angelägen att
framhålla, att det primära är att åstadkomma
en minskning av skolungdomens
arbetsbörda, en minskning varom tämligen
stor enighet synes råda. Det är
alltså inte i första hand fråga om åtgärder
mot lärarbristen. Men denna är givetvis
ett skäl för att man snarast bör
vidtaga den reduktion av timplanerna,
som måhända eljest skulle komma först
om några år. Det kan nämligen inte
vara rimligt att dröja med en reform,
som i sig själv är önskvärd men som
dessutom skulle kunna i någon mån
eliminera den svårbemästrade lärarbristen
vid de högre läroanstalterna.

Då avsikten som sagt är att lätta skolungdomens
arbetsbörda följer härav, att
minskningen av timtalet i skolan inte
får åtföljas av en ökning av hemarbetet.
Enligt min mening är ett ökat hemarbete
icke heller en nödvändig konsekvens
av de ifrågasatta åtgärderna. Tvärtom
böra de i viss utsträckning också komma
att innebära en lättnad i hemarbetet.

Enligt min mening bör en reducering
av timplanerna kunna ske på det sättet,
att kurserna beskäras genom en
starkare koncentration kring det väsentliga.
Detta gäller i princip om alla
skolans läroämnen men alldeles särskilt
om de s. k. orienteringsämnena, exempelvis
historia och geografi, diir undervisningen
nu ofta belastas av ett kun -

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

skapsstoff, som i viss utsträckning gäller
mindre väsentliga detaljer, över huvud
taget måste vi med den starka ökning
av lärostoffet, som utvecklingen för
med sig, komma bort ifrån den uppfattningen,
att skolan skall ta med så mycket
som möjligt. I stället bör undervisningen
i alla skolformer ge eleverna en
fast stomme av kunskaper samt möjligheter
att på grundval av denna stomme
inhämta det ytterligare vetande, som i
det enskilda fallet är av värde. Skolan
skall alltså, enligt min mening, inte ge
en massanhopning av lätt förflyktigade
minneskunskaper utan i stället både i
fråga om kunskapsmeddelande och fostran
hålla i sikte, att eleven skall få sådan
utbildning, att han i fortsättningen
kan reda sig på egen hand, vare sig han
studerar vidare eller ägnar sig åt förvärvsarbete.
Såvitt jag kunnat finna är
interpellanten inne på liknande tankegångar.

Med det anförda torde jag få anse interpellationen
besvarad.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få rikta ett tack
för svaret och även för att jag fått del av
det på förhand.

De spörsmål, som jag tog upp i interpellationen,
ha under de båda senaste
veckorna behandlats i pressen. Där har
det sagts ungefär följande: meningen är
att skära ned timantalet i skolorna och
att delvis kompensera nedskärningen genom
ett ökat hemarbete för barnen. Dessa
uppgifter ha icke förrän nu dementerats
och ha väckt ganska stor oro i
föräldrakretsar. Det är därför med utomordentlig
tillfredsställelse, herr talman,
jag konstaterar att statsrådet i dag klart
och tydligt sagt ifrån, att en sänkning
av timantalet i skolan inte får åtföljas av
en ökning av hemarbetet.

Herr statsrådet säger, att kurserna
skola beskiiras och att man måste komma
bort från den uppfattningen, att skolan
skall ta med så mycket som möjligt.
Han säger, att skolan inte skall ge en
massanhopning av lätt förflyktigade
minneskunskaper, utan skolan bör »hål -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

la i sikte att eleven skall få sådan utbildning,
att han i fortsättningen kan reda
sig på egen hand, vare sig han studerar
vidare eller ägnar sig åt förvärvsarbete».
Herr statsrådet avslutade sitt
svar med att säga: »Såvitt jag kunnat
finna är interpellanten inne på liknande
tankegångar.» Ja, herr talman, jag är
inte bara inne på liknande tankegångar,
utan jag vill deklarera att jag helt och
fullt står på samma linje som herr statsrådet.

Det ser alltså ut som om vi ganska
snart skulle kunna få till stånd en minskning
av barnens arbetsbörda, en sak, som
åtminstone från föräldrahåll sedan länge
eftersträvats. Jag är fullt medveten om
att även herr statsrådet sedan mer än
ett tiotal år företrätt en liknande uppfattning.
Man börjar nu allmänt inse, att
barnens arbetsbörda är orimligt stor.
Det är ju faktiskt så att skolbarnen tillsammans
med jordbrukarhustrur, yrkeskvinnor
utan hemhjälp och barnrika
mödrar utgöra en befolkningskategori,
för vilken ett tal om åtta timmars arbetsdag
måste betraktas som ett dåligt skämt.

Vi ha inom Målsmännens riksförbund
faktiskt gjort undersökningar över barnens
arbetsbelastning, och jag skall anföra
dem för att ge ett bidrag till sakunderlaget
för denna frågas bedömande.
Det gäller här inte sådan där vanlig läxstatistik,
som —- det vet man ju — blir
mycket missvisande, utan vi ha angripit
problemet på ett annat sätt. Vi ha försökt
få fram barnens egentliga fritid,
den tid som barnen få använda till självvalda
sysselsättningar. Vi ha tagit bort
sömntid, skoltid, läxläsningstid, tid för
att resa till och från skolan, för att äta
och klä sig o. s. v., och vi få då alltså
fram den tid, som barnen fritt få disponera
över.

Det visar sig naturligtvis att siffrorna
variera från barn till barn, men i genomsnitt
ter det sig så att för gymnasisterna
denna egentliga fritid i runt tal utgör 2
timmar per dygn, något mera i det fyraåriga
gymnasiet och något mindre i det
treåriga, något mera för gossar än för
flickor. I realskolan utgör den egentliga
fritiden knappa 3 timmar för gossar och

ungefär 2,5 timmar för flickor. För folkskolebarn
i de första tonåren ligga siffrorna
en obetydlighet högre. Folkskolebarnen
upp till tioårsåldern ha i runt
tal en fritid på 3,5 timmar, även här något
mera för gossar än för flickor.

Om man till dessa siffror lägger det
faktum, att enligt undersökningar, som
verkställts för barn upp till tolvårsåldern,
den egentliga sovtiden understiger
den erforderliga med en timme, så förstår
man — och det börjar som sagt också
allmänt erkännas — att arbetsbelastningen
i skolorna ger barnen otillräcklig
tid för sömn och för självvalda sysselsättningar.

Herr talman! Jag måste mot denna
bakgrund självklart uttrycka min stora
tillfredsställelse med det svar jag har
fått, och jag ber ännu en gång att få
tacka herr statsrådet.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Det

spörsmål, som interpellanten har fört
på tal och som herr statsrådet nu gjort
ett uttalande om, intresserar inte bara
elever och föräldrar, utan det berör
också i allra högsta grad lärarna. Även
inom skolkollegierna har detta problem
under mycket lång tid varit aktuellt.

Vi leva, som det brukar sägas, i en
mycket dynamisk tid, och detta förhållande
har inte kunnat undgå att avspegla
sig också i lärostoffet i våra skolor.
Man har i läroböckerna stuvat in en
massa orienteringar och redogörelser
över kulturens senaste landvinningar på
olika områden, men man har då inte
samtidigt tänkt på, att det också skulle
funnits anledning att beskära den kurs,
som tidigare ansetts vara ett normalt
pensum. Detta har resulterat i, att vi
på lärarhåll fått anledning att då och då
ta oss en funderare på, om inte ett dylikt
system så småningom måste komma
att på ett icke önskvärt sätt gå ut
över eleverna.

Jag har från mina utsiktspunkter inom
yrket trott mig kunna konstatera,
att detta problem gör sig särskilt märkbart
vid övergången från folkskolan till
realskolan. Situationen är nu, som jag

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

redan har antytt, inte densamma som
under vår egen ungdom, och några jämförelser
åt det hållet kunna därför inte
göras. Det bör inte vara på det sättet,
att barnen, då de nyss äro komna ur
lekåldern, plötsligt belastas med alltför
kraftigt ökade arbetsuppgifter. Resultatet
blir då, att de antingen få något lillgammalt
över sig, därför att de måste
spänna sig, eller att de bli offer för
misströstan och ge upp det hela. En
dylik reaktion inför mötet med den s. k.
högre skolan är långt ifrån önskvärd.
Det bör i stället vara så — det måste
varje pedagog ge mig rätt i — att den
skärpning av arbetsbördan, som ter sig
naturlig även på detta stadium, äger
rum successivt. Därför måste detta viktiga
problem, som interpellanten har
angripit och om vilket statsrådet meddelar,
att han redan tidigare haft sin
uppmärksamhet riktad därpå, innefatta
också en minskning av lärokursernas
omfång, ett samarbetande av lärostoffet.

Jag vill dock i det sammanhanget
framföra den synpunkten, att denna begränsning
av lärostoffet samtidigt måste
uppställa ökade krav på skolornas möjlighet
att under lärotimmarna ge mera
i form av åskådningsundervisning. Jag
menar därför, att det är olyckligt, att
ännu exempelvis de svenska läroverken
i så stor utsträckning som är fallet sakna
möjligheterna att rationellt utnyttja
de landvinningar, som under de senaste
decennierna ha gjorts på pedagogikens
område. Jag tänker därvid närmast på
utnyttjandet av filmen, som nu omöjliggöres
av den enkla anledningen, att
det inte finns några arrangemang för
sådan undervisning i de mycket gamla
och mossbelupna läroverksbyggnader,
som vi ha till vårt förfogande. Det är
naturligtvis överord att säga, att lokalerna
äro medeltidsmässiga, men det är
faktiskt ett fruktansvärt avstånd i fråga
om utrustning och ändamålsenlighet
mellan många av våra äldre läroverksbyggnader,
där vi, dagens föräldrar, för
(ivrigt kanske själva gått som elever,
och de nya, moderna och mera praktiskt
byggda skollokaler, som sett (lagen

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

i under senare tid. Detta är givetvis en
fråga, som sammanhänger med tidens
: materialsvårigheter och annat mera,

, men det är ytterst beklagligt, att en

• upprustning därvidlag icke torde kunna

• komma till stånd inom överskådlig

- framtid.

Jag vill i detta sammanhang även be;
tona vikten av, att de nya ämnen, som

• dyka upp på läroplanen, inpassas under

i skolgången vid för eleverna lämplig ål.
derstidpunkt. Det var t. ex. uppenbart
. felaktigt att låta tyska följa omedelbart
: på engelska i 25 resp. 24, såsom vi nu

i haft det några år. Detta har ju dock nu
; rättats till genom ett direktiv från skol •

överstyrelsen, utfärdat — om jag inte är

- fel underrättad — under april månad.

■ Jag tror, att både lärare och elever ha

- anledning att vara skolöverstyrelsen,
i eventuellt statsrådet Weijne, tacksamma
i för denna korrigering.

> Den successiva skärpning av arbets ■

bördan, som jag har talat om, är dock
naturligtvis trots allt ofrånkomlig. Frå t

gan är bara, hur mycket kallt stål, om

- jag så får uttrycka mig, som våra gym:
nasister tåla. Från läkarhåll har här -

vidlag å ena sidan framförts tungt väi
gande synpunkler, vilka väl de flesta
; av kammarens ledamöter någon gång
t tagit del av. A andra sidan har det
i framhållits, att gymnasisternas arbets -

börda nog inte överstiger vad en i yri
kesarbete sysselsatt jämnårig pojke el;
ler flicka får underkasta sig. Det har
; även sagts, att om det skall vara nåi
gon mening med gymnasistens skolgång

- över huvud taget, bör han även få det
t pensum kunskaper, som undervisningen

- med hänsyn till den fortsatta utbildi
ningen vid universitet och högskolor
, hör ge. Därvidlag har man anledning
’ att erinra om att i denna diskussion ha

- de mest skiljaktiga önskemål gjort sig
'' gällande. Jag kan bara tänka på mitt
i eget ämne. Det har framförts önskemål
t beträffande vad som skall ingå i läro -

ämnet historia med statskunskap, som

• väl i själva verket, om man ginge dem
, till mötes, skulle innebära eu fördubb -

ling av ämnets timantal. De önskemål,
i som ha framförts beträffande detta lä -

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

roämne från universitetshåll men även
från det praktiska livets män, har ja{|
för min del funnit innebära synpunkter
av stort intresse, därför att de vittna
om en uppskattning av detta läroämnes
betydelse för en ung människas fostran,
som jag inte kan annat än understryka.
Men även dessa önskemål måste väl tyvärr
hållas kort inför de synpunkter,
som ha utvecklats i interpellationen.

Jag vet inte vilka möjligheter, som i
nuvarande stund föreligga för att minska
gymnasistens arbetstid. Jag bara
framkastar tanken att nedbringa hemskrivningarnas
antal. Jag får då visserligen
ta risken att väcka en storm bland
företrädarna för de ämnen, som ha hemskrivningar
till arbetsmetod, men jag
tror inte, att en dylik reaktion verkligen
behöver uppstå. Jag undrar i varje
fall, om det inte just på den fronten
skulle kunna vinnas åtminstone något.

Till sist, herr talman, vill jag som
min åsikt framhålla, att åtminstone jag
för min del finner detta problem vara
mycket svårlöst. Likväl bör det angripas.
Det är säkerligen ett önskemål från
alla här engagerade parter.

Jag ber alltså att få lyckönska statsråd
det Weijne och skolöverstyrelsen till deras
viktiga förening — den sades ju ha
ägt rum den 14 maj — och hoppas på
all framgång, när det för dem nu gäller
att gemensamt lösa denna betydelsefulla
fråga.

Herr WAHLUND: Herr talman! Tåg
skall inte alls uppta de många i och för
sig intressanta problem som herr Arrhén
nyss har berört, men jag skall ändock
tillåta mig att ta kammarens tid i anspråk
några minuter.

Det är klart, att huvudsorsaken till
överbelastningen på skolschemat väl
främst är de framsteg som ha skett inom
vetenskap och kultur. Det har kommit
fram nya saker och ting som man har
önskat få med i skolundervisningen, och
därom är naturligtvis ingenting i och för
sig att säga. Men felet ligger i att när
nytt stoff tillkommit, har man inte utmönstrat
gammalt lärostoff. Vad jag här

säger, innebär alls ingen nedvärdering
av historia och tradition. Något tillspetsat
vill jag uttrycka saken så, att även
om en del av det gamla behövs för att
förstå det nya, krävs i varje fall icke
allt det gamla för att kunna förstå det
nya.

Herr Arrhén var inne på frågan om
universiteten och deras krav. Det ger
mig anledning att här rent ut deklarera,
att universitet och högskolor ha sin del
av ansvaret för att skolschemat har blivit
överbelastat. Man har från universiteten
sagt, att de och de fordringarna
äro nödvändiga. Och det är nog så med
professorer, att de ibland kanske ta sitt
ämne alltför mycket på allvar. Jag menar
för min del, vilket jag även har antytt
i interpellationen, att det för våra
ungdomar är en bättre förberedelse för
universitetsstudier att man hos adepterna
uppodlar förmågan att självständigt
tänka och självständigt söka efter fakta
än att man bara på skolschemat plockar
in en mängd kunskapsstoff.

Till slut en liten reflexion, herr talman.
Det gläder mig, att herr Arrhén
såsom representant för lärarna har en så
positiv inställning i denna fråga. Under
de båda senaste veckorna har jag faktiskt
på lärarhåll kunnat förmärka en
viss irritation över de reformer som här
förberedas. I sak är man visserligen
överens om att skolschemat är överbelastat,
men irritationen på lärarhåll har
vänt sig mot tanken att man nu åter
skulle börja rumstera om på skolschemat.
Skola vi då aldrig få någon arbetsro
i skolorna, frågar man. Man kan naturligtvis
förstå den inställningen, men
enligt min mening förutsätter denna arbetsro,
som i och för sig är eftersträvasvärd,
en jämvikt i skolans arbete, en
jämvikt som tillåter ett stillastående.
Men, såsom herr Arrhén sade, just nu
befinna vi oss i ett dynamiskt skede
inom svenskt skolväsen. Vi befinna oss
i en tid med brist på balans mellan
skola och samhälle, med brist på balans
mellan skolans krav och barnens arbetsförmåga.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Interpellation ang. kungörandet av länsstyrelsernas resolutioner m. m.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
maj.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 260,
angående anslag till statens biltrafiknämnd
för budgetåret 1948/49.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 265, med förslag till sjöarbetstidslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 271,
angående förlängning av statens borgensåtagande
för vissa skuldförbindelser av
Husaby aktiebolag.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

278, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
in. m.; och

nr 279, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 280, angående förvärv till kronan av
aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 281,
angående avsättning till statens automobilskattemedelsfond.

Föredrogos och hänvisades till särskilda
utskottet nedannämnda motioner:

nr 409, av herrar Annér och Holmbäck,

nr 410, av herrar Annér och Holmbäck,

nr 411, av herr Johansson, Johan Bernhard,
in. fl., samt

nr 412, av herr Wistrand,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 11, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, statsutskottets
utlåtanden nr 118—134, bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 39, första
lagutskottets utlåtande nr 38, sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, andra lagutskottets utlåtande
nr 34 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33—37.

På framställning av herr talmannen
beslöts att sammansatta första lag- och
jordbruksutskottets utlåtande nr 2 skulle
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter andra
lagutskottets utlåtande nr 34.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 284.

Interpellation ang. kungörandet av länsstyrelsernas
resolutioner m. m.

Herr HOLMBÄCK erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Den 18
juli 1947 meddelade länsstyrelsen i Uppsala
län resolution i anledning av ett underställt
beslut av stadsfullmäktige i
Uppsala. I resolutionen förklarade länsstyrelsen
att det underställda beslutet enligt
länsstyrelsens uppfattning strede
emot föreskrift i 29 § 3 mom. i lagen om
kommunalstyrelse i stad, varför beslutet
icke godkändes av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
angav ytterligare att ändring i
beslutet skulle sökas genom besvär hos
Kungl. Maj:t och att besvären skulle för
att bliva prövade hava inkommit till inrikesdepartementet
sist å trettionde (lagen
efter den dag, då klaganden erhållit
del av beslutet, dock att menighet, som
klagade, skulle hava femton dagar längre
besvärstid.

Nr 22.

Tisdagen den 1 juni 1948.

Interpellation ang. arméns stridsvagnsminor.

I besvär, vilka inkommo till inrikesdepartementet
den 6 oktober 1947, yrkade
stadsfullmäktige i Uppsala, att
Kungl. Maj :t skulle godkänna stadsfullmäktiges
beslut. Kungl. Maj:ts resolution,
som kontrasignerats av statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet,
gavs den 20 februari 1948. I resolutionen
förklarade Kungl. Maj :t att enär besvären
skulle författningsenligt och jämlikt
meddelad besvärshänvisning hava varit
inkomna senast å fyrtiofemte dagen efter
den, då stadsfullmäktige erhållit del
av länsstyrelsens överklagade resolution,
och då stadsfullmäktige jämlikt kungl.
brevet den 5 januari 1808 måste anses
hava fått del av beslutet den 3 augusti
1947, då kungörelse om resolutionen sist
blivit anslagen i kyrka inom staden på
sätt i lagen den 13 mars 1942 med vissa
bestämmelser om kungörande i kyrka
stadgas, besvären icke kunde upptagas
till prövning.

Kungl. Maj:ts utslag fäster uppmärksamhet
vid att det ålderdomliga kungörelsesättet
genom kungörelse i kyrka
fortfarande existerar, låt vara i den modifierade
form, som föreskrives genom
lagen den 13 mars 1942. Det finnes
mindre att invända härutinnan, då fråga
är om lagställen av den typ som 14 §
expropriationslagen representerar. I detta
lagrum stadgas att till underrättelse
för möjligen befintliga okända sakägare
kungörelse om kallelse till förberedande
handläggning av expropriationsmål skall
minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan
för den församling, där fastigheten
är belägen, samt införas i allmänna tidningar
och tidning inom orten. Där avses
blott att med kungörandet nå okända
sakägare, och dessa få även på annan
väg — genom annonseringen i tidningarna
— underrättelse om det förhållande,
kungörelsen avser att bibringa
dem. Men det är avgjort olämpligt, att
stadgandena om kungörelse i kyrka få
fortfarande finnas kvar, då kungl. brevet
den 5 januari 1808 är tillämpligt.
Detta brev stadgar nämligen att i fråga
om resolutioner eller utslag, som Konungens
befallningshavande eller kollegierna
meddela uti ekonomi- eller politi -

mål, vilka antingen röra menigheter eller
så många särskilda personer att en
bestyrkt avskrift av samma beslut icke
kan utan större kostnad eller besvär tillställas
varje särskild person, själva besvärstiden
skall räknas från kungörandet
i kyrka; detta utan att någon parallell
annonsering i tidning är föreskriven.
Det kan då lätt bli fråga om rättsförluster.

Med anledning härav utbedjer jag mig
kammarens tillstånd att interpellera herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
och till honom rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till ett snabbt ersättande av kungl. brevet
den 5 januari 1808 med mera moderna
bestämmelser?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. arméns stridsvagnsminor.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr BERGVALL, som yttrade: Herr
talman! Enligt uppgifter i dagspressen
skulle under åren 1943—1945 ha inträffat
nio olyckshändelser, som krävt
icke mindre än 20 dödsoffer vid handhavandet
av arméns stridsvagnsminor.
Dödsolyckorna skulle icke främst ha berott
på bristande utbildning, försummelser
eller vårdslöshet, utan på bristfällig
konstruktion av minorna. Redan vid leveranserna
skulle man ha nödgats kassera
tiotusentals minor. Av övriga hundratusentals
minor uppgives en stor del
vara icke användbara. Särskilt bristfälliga
sägas de minor ha varit, som levererats
genom krigsmaterielverkets försorg.
Kostnaderna för den misslyckade
minutrustningen uppgives ha uppgått
till mellan 15 och 20 miljoner kr.

Samtidigt uppges också, att sakrevisionen
redan 1945 gjort anmärkning på
minorna samt att regeringen förordnat
om en undersökning genom en särskild
minkommitté. Något resultat av denna

Tisdagen den 1 juni 1948.

Nr 22.

Interpellation ang. arméns stridsvagnsminor.

undersökning hade dock veterligt icke
offentliggjorts.

I en från försvarsdepartementet den
31 maj utsänd kommuniké meddelas
vissa uppgifter angående nyssberörda
förhållanden. Uppgifterna äro dock icke
i alla avseenden klarläggande.

Redan den djupa tragiken i de berörda
olyckshändelserna, vilka nu synas
ligga 3—5 år tillbaka i tiden, gör det
enligt min uppfattning angeläget att det
verkliga orsakssammanhanget öppet och
fullständigt klarlägges. Det måste ur all1
mänhetens synpunkt te sig anmärkningsvärt
att så icke redan skett, då vetska-1
pen om de oriktiga konstruktionerna
synbarligen varit känd minst två år tillbaka.
I detta sammanhang reser sig frågan,
om de militära myndigheterna omedelbart
efter den första olyckshändelsen
vidtogo åtgärder för alt förhindra nya
olyckor.

De miljonbelopp ärendet rör sig om
äro vidare så betydande att ansvarsfrågan
även ur denna synpunkt bör klarläggas
öppet och utan ytterligare fördröjning.
Även om beredskapstidens forcerade
upprustning medförde förståeliga
tekniska svårigheter är det angeläget
att det offentliggöres huruvida oskicklighet
eller bristande kontroll förelegat
samt vilka härav betingade åtgärder som
vidtagits.

Den skärpning av vår militära beredskap,
som nyligen begärts, gör slutligen,
även den, mera klarläggande upplysningar
önskvärda rörande arméns stridsvagnsminor
än som lämnats i försvarsdepartementets
kommuniké. I överbefälhavarens
försvarsföredrag, mars 1947,
framhålles, att mineringar på land äro
försvarsvapen av stor betydelse, särskilt
i vägfattig terräng. På grund härav vore
det av stort intresse om upplysning kunde
lämnas, i vilken utsträckning de här
åyftade intill 1945 tillverkade minorna
överhuvud taget äro användbara, i vil -

ken omfattning revideringsåtgärder medhunnits
och vilka risker såväl de icke
reviderade som de reviderade minornas
liandhavande anses medföra. Med hänsyn
till de materialanslag som begärts och
förbrukats efter 1945 och den mycket
fria dispositionsrätt över äldre reservationer
för materialanskaffning, som nu
påyrkats i Kungl. Maj:ts proposition nr
208, vore ävenledes en närmare orientering
önskvärd om de åtgärder, som efter
år 1945 vidtagits eller planlagts för
att säkerställa den erforderliga tillgången
på för sitt ändamål fullt brukbara
men för arméns egen personal icke uppenbarligen
livsfarliga stridsvagnsminor.

I och för sig förståeliga sekretesshänsyn
böra i förevarande fall vika inför
angelägenheten av att förtroendet såvitt
möjligt återställes till minmaterielens
tekniska beskaffenhet och att visshet erhålles
om att ur beredskapssynpunkt erforderliga
åtgärder numera verkligen äro
vidtagna.

Under hänvisning till det anförda får
jag hemställa om kammarens medgivande
att till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att lämna
en redogörelse rörande de spörsmål beträffande
arméns stridsvagnsminor m. m.
som här berörts och om de åtgärder,
som från regeringens sida vidtagits i
anledning av de påtalade missförhållandena
och bristerna i vår försvarsberedskap? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Onsdagen den 2 juni förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Boman anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 19 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:229 och II:
377, I: 132 och II: 217, I: 95 och II: 173
samt II: 330 till Skogsvård m. m.: Bidrag
till skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
reservationsanslag av 8 815 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt motionerna
1:229 och 11:377, 1:132 och 11:217, I:
95 och II: 173 samt II: 330, till Skogsvård
m. in.: Bidrag till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för budgetåret 1948/49 anvisat
ett reservationsanslag av 9 015 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 56.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 461, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 90 ja och 115 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 154 ja och 171
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med nej-,
propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bankoutskottet
i dess memorial nr 32 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill bifalla vad bankoutskottet i utlåtande
nr 12 hemställt och alltså, med
bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr
45, medgiva, att framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi
Biccis efterlämnade maka, fru Giovanna
Bellardi Ricci, må från och med den
26 december 1947 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd in. m. uppbära en
pension av 5 000 kronor för år, varå
tilläggsförmåner icke skola utgå; röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner'' Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren bifallit den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
och alltså medgivit, att framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto
Bellardi Riccis efterlämnade maka, fru
Giovanna Bellardi Ricci, må från och

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

med den 26 december 1947 under sin
återstående livstid, så länge hon förblir
änka, från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en
pension av 5 000 kronor för år, varå
tilläggsförmåner icke skola utgå.

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 462, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 65 ja och 140 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 133 ja och
193 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 105 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag till Undersökningar
rörande levnadsvillkor och husliållsvanor
för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 kronor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till Undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag
av 65 000 kronor.

Ja — 67;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 463, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 64 ja och 139 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 131 ja och
196 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av statsutskottet
i dess memorial nr 117 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag medgiva, att de
rektor vid katedralskolan i Lund å lön
anslagna fastigheterna Källby 22, 23 och
2‘ i Lund må för ett pris, icke understigande
198 134 kronor, och på de villkor
i övrigt, Kungl. Maj :t finner skäligt bestämma,
försäljas till Lunds stad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag medgiva,
att de rektor vid katedralskolan i Lund
å lön anslagna fastigheterna Källby 2''\
23 och 2* i Lund må för ett pris, icke understigande
108 300 kronor, och på de
villkor i övrigt, Kungl. Maj :t finner skäligt
bestämma, försäljas till Lunds stad.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och vote -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

ringspropositionen upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 464, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 104 ja och 104 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 176 ja och 154
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 39 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till de likalydande motionerna I: 255 och
II: 405 samt motionen II: 417 i denna
del, besluta, att fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök skall förläggas till Göteborg,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å de likalydande
motionerna 1:255 och 11:405
samt motionen II: 417 i denna del, beslutat,
att fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök skall förläggas till Stockholm.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställ -

des omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 55.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkänna-givit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 465, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 98 ja och 104 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 161 ja och 159
nej, vadan beslut i frågan blivit av riksdagen
fattat i överensstämmelse med japropositionen.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Forslunds interpellation
angående handläggningen av kommunala
indelningsfrågor, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Forslund till mig
riktat följande frågor:

1. Är hans excellens villig att inför
kammaren lämna en redogörelse för de
skäl, som legat till grund för Kungl.
Maj :ts beslut att emot Spånga kommuns
bestridande dela kommunen i fyra delar
för att tillgodose angränsande kommuners
utvidgningsanspråk?

2. Om hans excellens är villig att lämna
en dylik redogörelse, är hans excellens
då också villig att uttala sig om,
huruvida gällande indelningslag kan anses
tillgodose kraven på en rättvis avvägning
av det kommunala medinflytandet
vid liknande indelningsärendens behandling?
samt

3. Är hans excellens beredd att uttala
sig om, huruvida det nu tillämpade administrativa
förfarandet vid de kommunala
indelningsfrågornas handläggning

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

inom kungl. kammarkollegium kan anses
innebära tillräckliga garantier för en
opartisk handläggning?

Med anledning härav får jag anföra
följande:

Det av herr Forslund åsyftade ärendet
angående indelningen av Spånga socken
och Hässelby villastads köping m. m. avgjordes
av Kungl. Maj :t den 30 mars
1948.

Kungl. Maj:ts beslut i indelningsfrågan
innebar, att från och med den 1 januari
1949 skulle i enlighet med utredningsmannens
förslag vissa delar av Solna
socken överflyttas till Sundbybergs
och Solna städer samt Sollentuna köping,
medan återstoden av Spånga socken
ävensom Hässelby villastads köping
skulle införlivas med Stockholms stad.

Anledningen till införlivning med
Stockholms stad av Spånga- och Hässelbyområdena
har varit stadens trängande
behov att kunna hjälpligt ordna bostadsförhållandena
för stadens synnerligen
snabbt växande befolkning. Detta
skäl har ansetts vara av tvingande natur.

Sundbybergs stad är med sin befolkning
på ca 17 000 invånare och ringa
ytvidd, 152 hektar, landets mest tätbefolkade
stad samt saknar praktiskt taget
utvecklingsmöjligheter inom sitt nuvarande
område. Staden är därför i starkt
behov av ökat utrymme för bostäder, industri,
fritids- och liknande ändamål.

Genom Kungl. Maj:ts beslut bär Sundbyberg
tillagts områden, som kunna
uppskattas giva utrymme åt ca 8 000
personer jämte friområden m. m. Den
nu obebyggda marken ingår visserligen
i det för militära ändamål upplåtna Järvafältet,
men enligt vad som upplysts
från ansvarigt håll torde man kunna
räkna med att upplåtelse för civil bebyggelse
här skulle kunna ske.

Stockholms och Sundbybergs markbehov
hava varit de primära orsakerna till
Kungl. Maj ds beslut.

Till detsamma har jämväl bidragit följande
skäl.

1. Ur stadsbyggnadssynpunkt böra
tätorterna Duvbo och Lilla Ursvik samt
Råstahem lämpligen anknytas till de

närbelägna städerna Sundbyberg respektive
Solna.

2. Skolväsendet inom de till Sundbyberg,
Solna och Sollentuna överflyttade
områdena ordnas lämpligen i anslutning
till dessa kommuner.

3. Genom införlivningarna erhålles
lämpligaste arrondering för en rationell
kommunalförvaltning.

4. Genom totalinförlivning av Spånga
med Stockholm skulle Sundbyberg och
Solna praktiskt taget ha blivit enklaverade
inom Stockholm. Detta har nu undvikits.

Spångas bestridande av utredningsmannens
förslag må vara förklarligt. Befolkningens
önskan att vidmakthålla den
samhörighet, som bestått sedan århundraden,
är naturlig. Mot Spångas inställning,
som Stockholms stad biträtt, ha
vägts de skäl, som tala för utredningsmannens
förslag. De fördelar, som detta
torde medföra, ej minst för Sundbyberg,
ha ansetts vara av sådan tyngd,
att Spångas önskningar fått vika.

Herr Forslund har vidare frågat mig,
om gällande indelningslag kan anses tillgodose
kraven på en rättvis avvägning
av det kommunala medinflvtandet vid
liknande indelningsärendens behandling.

Med anledning härav må erinras, att
i två motioner I: GG och II: 119 till årets
riksdag väckts förslag om en kommunal
vetorätt mot indelningsändringar och
att dessa motioner i enlighet med vad
konstitutionsutskottet i utlåtande nr 21
hemställt ej föranlett någon riksdagens
åtgärd. Härutöver må påpekas, att enligt
26 § indelningslagen på utred ningsstadiet

kommunerna eller berörda
kommundelar böra beredas tillfälle yttra
sig. över de slutliga förslagen inhämtas
yttranden från bl. a. kommunerna,
som beröras diirav. Det är ock kommunerna
obetaget, att, efter det kammarkollegiet
redovisat ärendet, till Kungl. Maj:t
framföra sina synpunkter. Det hittills
tillämpade systemet bär fungerat tillfredsställande,
och vid indelningsärendenas
prövning hos Kungl. Maj:t hava
de olika indelningsenheternas ståndpunkter
städse varit klarlagda.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

Att överväga ytterligare åtgärder i den
riktning herr Forslund angivit synes
knappast påkallat.

Slutligen har herr Forslund frågat, om
det nu tillämpade administrativa förfarandet
vid de kommunala indelningsfrågornas
handläggning inom kammarkollegiet
kan anses innebära tillräckliga
garantier för en opartisk handläggning.
Med frågan åsyftas det förhållandet, att
kammarkollegiets tjänstemän understundom
åtaga sig av kommun lämnat uppdrag
att göra utredning i indelningsärenden,
oaktat att dessa senare bliva
föremål för kollegiets prövning, eller
att vederbörande tjänstemän till äventyrs
kunna få som tjänsteåligganden att
jämväl inom kollegiet göra i indelningslagen
föreskriven utredning i ärendet.

Emellanåt förekommer att kommuner
själva föranstalta om utredning av någon
indelningsfråga. Utredningarna i
dessa äro ofta av invecklad och svårbedömd
beskaffenhet. Kretsen av på området
sakkunniga personer är ganska begränsad.
Det synes därför naturligt, att
kommunerna för ändamålet söka anlita
biträde även av kammarkollegiets tjänstemän,
som förvärvat erfarenhet beträffande
ärenden av detta slag. Enligt vad
jag inhämtat utövas av kollegiet en kontroll
över att de å kollegiets byrå för
indelningsärenden tjänstgörande befattningshavarna
icke åtaga sig uppdrag,
där motsättning mellan olika indelningsenheter
kan väntas uppkomma. Vidare
har från kollegiet upplysts, att befattningshavare,
som i ett ärende verkställt
utredning, vare sig på kollegiets eller
kommuns uppdrag, enligt praxis icke
inom kollegiet deltaga i ärendets slutliga
handläggning. Till min kännedom har ej
kommit något fall, där på grund av omständigheter
av den art, herr Forslund
angivit, en opartisk handläggning inom
kollegiet skulle ha satts i fara.

Härmed torde jag, herr talman, ha besvarat
de av herr Forslund till mig
framställa frågorna.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
ber först att få tacka herr statsministern

för att jag har erhållit svar på denna
fråga, som intresserar inte bara mig
själv, utan hela Spånga församling.
Statsministern förstår säkert, att jag inte
finner anledning att vare sig å församlingens
eller å egna vägnar frambära
några blomster till regeringen för
dess redan fattade beslut eller ens för
det svar jag har erhållit. Jag beklagar
att jag i denna sak måste polemisera mot
vänner och framför allt mot min gamle
vän statsministern. Det smärtar mig att
jag måste göra det, men har man kommit
till den uppfattningen, att det är en
rättfärdig sak man kämpar för, så får
inte hänsynen till vännerna hindra en
att säga sanningen.

Någon kanske kan fråga, hur det kan
vara möjligt att en person eller en församling
kan vilja resa sig till så starkt
motstånd som jag och Spånga kommun
ha gjort, hur vi där ute, av vilka många,
för att inte säga de flesta äro socialister,
kunna komma i en sådan stämning,
att vi äro beredda att försvara vår kommun
så hårt som vi ha velat göra. Ja,
jag läste i mina yngre år, när man diskuterade
huruvida en socialist kunde
vara fosterlandsvän eller inte, Hjalmar
Brantings översättning av ett arbete av
den store mannen Jaurés i Frankrike,
som talade om att den störste internationalisten
också kunde bli den bäste
fosterlandsvännen. I den fråga jag nu
talar om gå åsikterna inte efter politiska
linjer, utan — då det gäller Spångas invånare
— efter känslan av vad som hör
närmast ihop med den församling, som
vi ha bott i så länge och som har en så
gammal tradition att bygga på.

Den lagstiftning, som föreligger på
det här området, är ju en administrativ
lagstiftning, som inte ger möjlighet att
få ett ärende prövat inför domstol.
Ärendena avgöras på politiska grunder,
och så fort det är fråga om politik, blir
som någon yttrade häromdagen tolkningen
av föreskrifterna en konst. Så
som tredje paragrafen i lagen av år 1919
om kommunal indelning är skriven, ha
vi känt den som ett skydd för våra intressen,
men saken har utvecklat sig så,
att vår mening helt enkelt inte har till -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

mätts någon betydelse vid ärendets slutliga
avgörande.

Detta smärtar oss desto djupare som
vi år 1943 träffade en frivillig överenskommelse
med Stockholms stad om en
sammanslagning, som innebar att Spånga
kommun skulle komma att helt ingå i
Stockholms stad. På den karta, som jag
har upphängd här, ser man en mängd
röda områden. De beteckna den mark,
som Stockholms stad under 1930-talet
köpte för bostadsbyggande och vad därtill
hörer i och för en framtida utvidgning.
Generaldirektör Berglöf, som utredde
detta ärende, har i sitt yttrande
sagt, att Stockholms stad i och med dessa
köp gjorde en god gärning, och beklagade
att Stockholms stad icke på ett
tidigare skede försäkrat sig om mark i
tillräcklig omfattning för att få ett fastare
grepp om stadens bostadspolitiska
utveckling än den hade fått.

Vi träffade det avtal, som jag nyss
nämnde, i full övertygelse om att detta
var en intern sak mellan Stockholms
stad och Spånga. Vi trodde inte alls att
det skulle bli en sådan här strid om saken.
Det må tillåtas mig, herr talman,
att redogöra litet för hur det egentligen
förhåller sig.

Först vill jag säga, att om vi ett ögonblick
hade kunnat tänka oss att vårt frivilliga
avtal med Stockholms stad skulle
ha följts av den utveckling, som sedan
har följt och som har fått sanktion av
Kungl. Maj :t, så hade avtalet aldrig kommit
till stånd. Vi skulle aldrig ha slutit
ett frivilligt avtal, som hade inneburit
att vi till en annan kommun skulle ha
lämnat ifrån oss tre och ett halvt tusental
av våra invånare, till på köpet från
ett samhälle, som kanske är ett av de
första egnahemssamhällena i landet av
denna präktiga typ, nämligen Duvbo,
som bildades i seklets början av folk,
som kanske inte trivdes i staden eller
som tyckte det var angenämt att kunna
ordna sin bostadsfråga själva utan att
vara beroende av andra. Samhället bebyggdes
enligt dåtida moderna principer
med enfamiljshus — det finns mycket
få undantag — och samma karaktär
har bibehållits hela tiden. Det har viixt

ut till en vacker klenod, som redan från
början hade en vida bättre bebyggelse
än den huvudkommun, till vilken det
nu skall komma att böra.

Märk väl, att av Spångas stora område
på nära 5 000 hektar en mycket stor del
utgöres av arméns övningsfält. I ena
kanten ligger det lilla Duvbo, som har
något över 2 000 invånare och som nu
skall överföras till en annan kommun.
Av fyra och ett halvt tusental hektar,
som Spånga upptar, disponerar armén
60 procent. De röda områden på kartan,
som markera de av Stockholms stad inköpta
områdena, representera 25 procent
av ytan, och Spånga med sina municipalsamhällen
Duvbo, Bromsten, Solhem,
Flysta jämte samhällena Ursvik
och Råstahem disponerar 15 procent av
ytan. Det är givet att vi för att kunna
genomföra en sund kommunalpolitik
ville träffa en överenskommelse med
Stockholms stad, eftersom vi kunde göra
det under den förutsättningen, att
Stockholm inte bara skulle ta de här
områdena, som äro betecknade med rött
på kartan, och sedan låta resten vara
för sig själv. Avtalet gick redan från
början ut på ett enhetliggörande. Detta
anse vi har varit en bärande grund för
det avtal vi ha slutit med Stockholms
stad. Detta avtal har godkänts av de olika
kommunala instanserna i Stockholm
och Spånga.

Det är klart att Stockholms län, i vilket
Spånga är beläget, har sina intressen
att bevaka i detta sammanhang och
på allt sätt vill förhindra att någon del
av länet skall överföras till Stockholms
stad. Det kan ju vara en förklarlig ståndpunkt,
men den är icke försvarlig, tv
Stockholm är ändå landets huvudstad,
fast det tycks vara så, att många människor
inte ha något intresse för huvudstaden
— en beklaglig inställning, som
jag hoppas så småningom skall avlösas
av en mera förnuftsmässig. Huvudstaden
måste naturligtvis lika väl som alla andra
städer ha utrymme för sin utvidgning,
och därför får man inte i den här
frågan ställa sig på en sådan negativ
ståndpunkt som man har intagit i många
år. .lag, som känner till akterna i det här

32 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

målet någorlunda hyggligt, vet att motståndet
mot våra krav bygger just på
motsättningen mellan Stockholms län
och Stockholms stad, och jag är säker
på att ingen skulle ha framställt någon
anmärkning mot vårt kommunala äktenskap,
om det skulle ha fått något annat
namn än Stockholm. Hela vår samhällsbildning
var sådan, att den måste omorganiseras,
och i stället för att göra
som våra grannar, bygga upp det ena
stadshuset två kilometer från det andra,
ville vi förena oss med Stockholm
för att därigenom kunna utnyttja den
förvaltning som där redan finns och
slippa bygga upp en dyrbar egen sådan.

Nu har emellertid av någon för mig
fullständigt oförklarlig anledning Kungl.
Maj:t underkänt detta avtal, som vi på
frivillighetens väg ha slutit, och må det
tillåtas mig att till här närvarande statsråd
rikta denna fråga: Yad kan det vara
för mindervärdighetskomplex som gjort
att Stockholms stad inte kan anförtros
att få övertaga denna del? Det, som
skall ske här, sker ju av hänsyn till ett
större område än enbart den lilla del,
som kallas Sundbyberg. Om det varit någon
annan stad eller kommun här i landet,
som på frivillighetens väg träffat
en sådan överenskommelse, skulle jag
gärna vilja se dem på regeringshåll som
skulle säga, att man bör motsätta sig
den.

Det beslut, som Kungl. Maj :t här har
fattat, innebär att man från Spånga
överför 15 procent av ytinnehållet till
tre andra kommuner och ger den återstående
stora delen till Stockholm. Är
det någon här i församlingen som skulle
stillatigande åse en delning av hans
kommun i fyra delar? Den, som skulle
finna sig i del, vore ingen samhällsmedlem
av den kvalitet, som jag kräver.
Det visar brist i samhällstänkande och
vad därmed hör samman, om man till
den grad kan negligera känslan för sin
hembygd, att man, som här är fallet,
tillåter att en kommun, som är så stor,
att den kan bestå som en enhet, delas i
fyra delar. Det är förklaringen till att
man känner sig ofantligt illa berörd av
beslutet, och vi ha ingen instans att

vända oss till. Jag har sagt och säger
allt fortfarande, att om detta ärende
skulle ha prövats av civil domstol, är
jag säker på att beslutet icke skulle ha
kunnat bli det som Kungl. Maj:t har fattat.
Det är kanske hårt sagt, men eftersom
sanningen skall sägas, så säger jag
det.

Vad har nu Kungl. Maj:t anfört för
skäl? Jo, man säger att Stockholm behöver
mark. Därom behöva vi inte diskutera
— det ha vi medgivit genom att
ingå det frivilliga avtalet. Men att Sundbyberg
är i behov av mark, vill jag för
min del bestrida, och jag kan till stöd
därför åberopa, att chefen för kammarkollegiet,
generaldirektören Sverne, ställt
sig på samma linje. Han säger, att det''
inte blivit styrkt, att detta behov föreligger.
Att Sundbyberg geografiskt sett
är en liten stad, är en annan sak. Så blir
det alltid, om man tar till för litet, när
man bildar sin stad. Sundbyberg var en
gång en del av den stora socken, som
heter Bromma. Om Sundbyberg nöjt sig
med att vara en del av Bromma ännu
några få år, skulle Sundbyberg sedan
1916 ha tillhört Stockholm genom att
Bromma då införlivades med Stockholm.
Men Sundbyberg gick i förväg och isolerade
sig och kunde därigenom inte
komma med vid de uppgörelser, som
träffades och som voro en frukt av ett
initiativ av Kungl. Maj:t för att få indelningsfrågorna
ordnade. Sundbyberg
vandrade en enslings väg och blev vad
det blev: ett litet samhälle alldeles i
onödan. Sundbyberg har raserat sin egnahemsbebyggelse
och skall leva som en
stor stad, och det vill man göra på andra
kommuners bekostnad genom de framställningar,
som man i detta ärende sent
omsider har gjort.

Märk väl, att från 1943 till slutet av
1946 framställdes inga yrkanden om att
någon del av Spånga skulle överföras
till vare sig den ena eller andra grannkommunen,
utan det var endast tal om
inkorporering av Spånga med Stockholm.
Så sent som i juni 1943 diskuterade man
i Sundbyberg denna fråga, och då hävdade
man att samtidigt med denna inkorporering
av Spånga med Stockholm

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

borde även både Solna och Sundbyberg
inkorporeras med Stockholm. Det var
inte då något tal om att en del av Spånga
skulle gå till Sundbyberg. Först när länsstyrelsen
i Stockholms län i en skrivelse
till kommunerna meddelade, att det
skulle bli en ändring i den kommunala
indelningen på grund av riksdagens beslut
år 1946, och samtidigt frågade kommunerna,
om de hade något behov av
utökning av deras områden, kastade man
i sista minuten fram krav på inkorporeringar
från Spånga. Alla de tre grannkommunerna
till Spånga, Sollentuna,
Solna och Sundbyberg, gjorde en aktion,
vilken ledde fram till att det sedermera
blev utredningar och man slutligen kom
fram till det beslut, som nu har fattats
av Kungl. Maj:t.

I statsministerns svar säges att Sundbyberg
är i behov av utrymme för bostäder,
industrier och av fritidsområden.
Då frågar jag mig: har regeringen
verkligen klart för sig, vad Sundbyberg
är för någonting? Sundbyberg hade år
1888, då köpingen bildades, 1 100 invånare.
Invånarantalet har nu, som statsministern
sade, ökat till 17 000. I en framställning
till länsstyrelsen i Stockholms
län den 28 oktober 1946 — efter det
länsstyrelsens skrivelse avlåtits — har
staden själv sagt, att den stadsplan, som
nu gäller för staden, motsvarar fullt utbyggd
en folkmängd på omkring 30—
35 tusen invånare. Men den takt, som
utvecklingen haft under de senaste 50
—60 åren, kan Sundbyberg sålunda enligt
egna uppgifter under ytterligare 50
år klara sig inom sin nuvarande stadsplan.
Det finns ingen anledning att tro,
att dragningskraften till Sundbyberg är
så oerhörd, att invånarantalet på några
år skulle fördubblas. .lag tror inte det.
Om man säger, att bostadspolitiken måste
utformas med hänsyn till Stor-Stockholms
behov, är därmed inte sagt, herr
statsminister, alt den bostadspolitiken
skall ta sig sådant uttryck, att det skulle
bli en huvuduppgift just för Sundbyberg
att framför andra kommuner inom StorStoekholmsområdet
tillhandahålla bostäder
åt Stor-Stockholm. De bostäderna
kunna lika väl byggas av andra än Sund il

Första kammarens protokoll 19i8. AV ‘,12.

byberg på Järvafältet, om det blir tillfälle
till det.

Man måste över huvud taget hålla i
minnet, att Stockholmstraktens indelningsfrågor
städse ha en regional aspekt;
det går inte att bortse från återverkningarna
på andra delar av Stor-Stockholm,
när man går att ta ställning till
en av dess kommuners krav på utvidgning
av sin bostadsbebyggelse och sina
industriområden.

De olika delarna av regionen måste
ju alltid bindas samman medelst trafikleder
av tillräcklig kapacitet, det måste
kommunikationsmedel till, ledningar för
vatten, elektricitet och avlopp måste finnas.

Huvuddelen av de mycket betydande
kostnaderna för allt detta drabbar icke
den lilla, i Stor-Stockholm ingående primärkommunen,
utan Stockholm.

Man glömmer nämligen lätt i detta
sammanhang att allt, som sker omkring
Stockholm, med få undantag är en följd
av utvecklingen i Stockholm. Sundbybergs
stad utgör i så måtto ett undantag
att man där bär en mycket stor industri.
År det bekant för herrar statsråd, att
Sundbyberg med 249 promille hör till
de städer i vårt land, där befolkningen
i särskilt stor utsträckning är sysselsatt
inom industrien? Sundbyberg överträffas
i detta hänseende endast av Huskvarna,
Höganäs, Kungälv, Trollhättan
och de tre bruksstäderna Fagersta, Avesta
och Sandviken. Ha regeringen och utredningsmännen
tänkt på att den industriella
utvecklingen i Sundbyberg är
överdimensionerad? Som jämförelse vill
jag nämna, att av Stockholms befolkning
95 promille äro sysselsatta inom industrien.
För Norrtälje är motsvarande
siffra 63, för Solna 65 och för Södertälje
193. Det finns alltså ingen annan stad i
Stockholms län, som i detta hänseende
kan mäta sig med Sundbyberg. För
Malmö :jr motsvarande siffra 147, för
Göteborg 127 och för Örebro 152. Vad
beträlfar Västerås med dess stora industrier
voro år 1945 inte mer än 178 promille
av befolkningen sysselsatta inom
industrien.

Då vill jag fråga — och jag skulle gär -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

na vilja ha ett svar på den punkten ■—
om det kan vara ett samhällsintresse att,
trots de olyckliga följderna i olika hänseenden,
bereda ytterligare utrymme för
en industriell expansion i Sundbyberg?
Står en sådan politik i överensstämmelse
med det föredrag, som hölls av statsrådet
Ericsson And Arosmässan den 9
november 1946? Jag svarar nej. Statsrådet
Ericsson sade där, att han i fråga
om industriens lokalisering hade den bestämda
uppfattningen, att industrien bör
spridas ut över landet, och han vädjade
till industriens män att medverka till en
utveckling i den riktningen. Men vid avgörandet
av detta ärende har man inte
inom regeringen tagit den minsta hänsyn
till vad statsrådet Ericsson vid det
tillfället yttrade. Vad menar regeringen
med detta?

Känna herrarna till att i Sundbyberg
pågår en omfattande utbyggnad av det
stora företaget Sieverts, som äges av
L. M. Ericsson? Utbyggnaden kräver
inga nya markområden. Kostnaderna
för nya byggnader och maskiner uppgå
till ungefär 20 miljoner kronor, och man
beräknar att utan ökning av arbetarantalet,
bortsett från vissa specialarbetare,
kunna höja produktionen med närmare
100 procent. Dessa uppgifter kan man
få fram, om man bemödar sig om att utreda
förhållandena. Industriproduktionen
i Sundbyberg hade år 1945 ett värde
av 75 miljoner kronor och är väl nu
uppe i cirka 100 miljoner kronor. Av
de 75 miljonerna kommo 40 å 45 miljoner
på Sieverts, och efter ombyggnaden
\''äntar man att produktionen med nuvarande
priser kommer att få ett värde
av omkring 80 miljoner kronor.

Dessa exakta uppgifter styrka mitt påstående,
att det i Sundbyberg inte kan
föreligga något behov av ökat utrymme
för industri. I jämförelse med Sundbyberg
har man rätt att då det gäller landet
i övrigt tala om underrepresentation
i fråga om industri, och nya industrianläggningar
skulle säkert bättre behövas
ute i bygderna än i en stad som Sundbyberg.
Det kan således inte vara något
samhällsintresse att utvidga industrien
i Sundbyberg. Alla skäl tala i stället för

en decentraliserad industriell utveckling.

För Stockholms läns vidkommande
äro dessa förortsproblem synnerligen
allvarliga, något som jag själv såsom
länsbo haft tillfälle att konstatera. Det
har faktiskt blivit på det sättet, mina damer
och herrar, att medan trängseln i
förorterna intill Stockholm blivit så stor,
att det uppstått en kolossal brist på bostäder,
har den övre delen av länet ett
invånarantal som svarar mot folkmängden
där år 1805. Ett studium av alla de
på detta område betydelsefulla faktorerna
måste enligt min mening ge till
resultat, att en ur samhälleliga synpunkter
förnuftig lokalisering av industrien
icke kan leda till att en enda man ytterligare
bör anställas inom industrien i
Sundbyberg. Nya industrier böra i stället
förläggas på annat håll.

Yi ha i \råra skrivelser flerfaldiga gånger
på tal om industrialiseringen i förorterna
framhållit, att man inte får
glömma bort industrialiseringen i angränsande
delar av Stockholms stad.
Stockholms stad har ju gått in för att
skicka ut industrierna i periferien, och
Ul\rsunda har till följd härav kommit
att bli ett mycket stor industricentrum
med ett arbetarantal, som beräknas uppgå
till omkring 10 000 man — jag vet
inte, om arbetarna i Sundbyberg då ha
medräknats. Avståndet mellan Sundbyberg
och Ulvsunda är inte mer än högst
två kilometer, och man har i många olika
sammanhang framhållit det olämpliga i
att sammanföra en så stor mängd industrier
på ett enda håll. Jag vill alltså
fastslå, att Sundbybergs behov av utrymme
för bostäder och industri inte
är av den arten, att det kan tas till intäkt
för ett sådant beslut som det regeringen
i detta fall har fattat.

Vad beträffar fritidsområdena vill
jag säga, att det inte finns någon annan
av de till Stockholm gränsande kommunerna
som har en sådan utomordentlig
idrottsplats som Sundbyberg. Det finns
knappast heller någon annan kommun
som har så stora gröna områden som
Sundbyberg, och det är tillåtet för
sundbybergsborna såväl som för oss

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

andra att gå ut på Järvafältet. I Spånga
ha vi, som jag sade, inte haft mer än
700 hektar för de 15 000 människor, som
där bygga och bo i en spridd bebyggelse,
och då skall väl också Sundbyberg
kunna nöja sig med sitt område. Men
Sundbyberg och Solna ha bara presenterat
sina krav och till punkt och pricka
fått dem bifallna av regeringen.

Det talas i interpellationssvaret om att
Järvafältet skulle kunna exploateras.
Vad är det för märkliga ting som inträffat
i fråga om Järvafältet under de sista
dagarna? I Spånga ha vi måst föra en
lång strid för att få bygga en väg över
Järvafältet, som skulle förena två delar
av kommunen. De militära myndigheterna
ha inte visat det ringaste intresse
för våra synpunkter, utan ha i stället under
vissa tider avstängt den bristfälliga
väg, som förut fanns. Jag har själv genom
militärernas åtgöranden blivit
hindrad att färdas den vägen. »Det här
är vårt område, hit skola inte ni komma»
— ungefär sådan har militärernas
inställning varit.

Men skall nu verkligen Järvafältet exploateras,
så är väl inte det en sak som
kan göras upp enbart mellan regeringen
och Sundbybergs stad. Detta är väl
om något en regionplanefråga, som inte
kan lösas enbart med hänsyn tagen till
Sundbybergs påstådda intressen. En
eventuell exploatering av Järvafältet bör
i stället föregås av en utredning, som
möjliggör ett sakligt bedömande av hur
Järvafältet skall bebyggas. Det enda som
är gjort gäller det område, där garnisonssjukhuset
skall byggas, och några
små områden, som Sundbybergs stad
skulle få köpa för parkändamål — hur
det blivit med den saken, vet jag inte.

Vi ha svårt att förstå vad statsministern,
som avgivit interpellationssvaret,
menar med uttrycket »från ansvarigt
håll». Finns det någon annan än regeringen
som kan vara ansvarig för påståendet,
att Järvafältet nu skall kunna
upplåtas för bebyggelse? För mig låter
det mycket egendomligt, när man börjar
tala om ansvariga på sidan om regeringen
i elt fall som detta. Inte kan vid
försvarsministern ha lämnat löften om

att det och det skall ske med Järvafältet?
Jag betvivlar att han har någon befogenhet
till det. När det säges att man
skall ta under övervägande, om det kan
bli några jämkningar, vill jag erinra om
att det finns andra kommuner som vilja
vara med och få de delar, som rimligen
kunna anses tillkomma dem.

I interpellationssvaret lämnas också
andra uppgifter, som äro vilseledande.
Det säges: »Ur stadsbyggnadssynpunkt
böra tätorterna Duvbo, Lilla Ursvik samt
Råstahem lämpligen anknytas till de
närbelägna städerna Sundbyberg respektive
Solna.» Vad är det som talar för
att Duvbo samhälle, som funnits lika
länge som Sundbyberg, ovillkorligen
skall i en enda hast införlivas med
Sundbyberg? Och varför skall Lilla Ursvik
knytas till Sundbyberg? Det finns
ingen direkt vägförbindelse mellan dessa
båda samhällen, och befolkningen i
Lilla Ursvik har aldrig haft förbindelse
med Sundbyberg. Med de trafikleder,
som för närvarande finnas, måste befolkningen
i Lilla Ursvik fara förbi
Spånga kyrka för att så småningom leta
sig fram till Sundbybergs kyrka i bortre
delen av staden. Det finns ingen rimlig
anledning för att säga, att Duvbo och
Lilla Ursvik ur stadsbyggnadssynpunkt
höra ihop med Sundbyberg.

Vad som i interpellationssvaret säges
om skolväsendet är också felaktigt. Det
blir inte någon förbättring utan tvärtom
en försämring, och i fråga om Ursviks
skola kommer denna försämring att
inträda omedelbart vid årsskiftet. Enligt
våra planer för utbyggnad skulle denna
skola bli A-skola, men den kommer
nu att förbli B-skola och kommer att
försämras bland annat genom att barnen
från Rödahem inte längre skola gå
i Ursviks skola. Det synes vara falska
profeter som h» kommit till tals genom
interpellationssvaret.

Av de 52 barn som gå i högre skolor,
och även från de berörda samhällsdelarna,
iir det endast fem som resa till
Sundbybergs samrealskola, under det
att de övriga fara till Stockholm och
Solna. Inte heller i fråga om den högre
undervisningen kan man således tala om

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

någon naturlig anknytning till Sundbyberg,
utan vi äro i Spånga fullt på det
klara med att det är fråga om en försämring.
Jag vill inom parentes säga,
att ungdomar från Sundbyberg besöka
vår flygmekanikerskola i Spånga, men
inte ha vi åberopat det såsom något
skäl för att begära inkorporering av
Sundbyberg — långt därifrån!

Längre fram i interpellationssvaret
säges, att genom införlivningarna erhålles
lämpligaste arrondering för en rationell
kommunal förvaltning. Vad menar
regeringen med ordet »arrondering»
i detta sammanhang? Enligt uppslagsböckerna
betyder arrondera dels att en
målare gör sina figurer naturligt fylligare
och dels att man utvidgar sitt område
och sina besittningar. En arronderingspolitik
åsyftar att avrunda och utvidga
eget område på bekostnad av
grannstater. Införlivningarna skola också
möjliggöra en rationell kommunalförvaltning.
Var i all världen har man fått
tag i termen »rationell kommunalförvaltning»?
Skulle inte ett sådant samhälle
som till exempel Lilla Ursvik eller
Duvbo allt fortfarande, om det fick behålla
sin självständighet, kunna anses
vara i stånd att klara sig självt? Varför
skall det ovillkorligen införlivas med
Sundbyberg? Eller anser regeringen att
Stockholm skulle brista i förmåga att
rationellt ordna den kommunala förvaltningen
för dessa orter? Den frågan har
man verkligen skäl att ställa, och jag
måste för min del säga, att talet om en
rationell kommunalförvaltning nästan
är en förnärmelse mot Stockholms stad.

Sedan har man talat om att Sundbyberg
skulle bli en enklav. Jag undrar
ändå — om man jämför de olika alternativen
på kartan här — huruvida det
nu blir någon förbättring i det hänseendet.
Sundbybergs gräns har förskjutits
med ungefär tusen meter, och den
förändringen påminner mig om när ryssarna
flyttade gränsen på Karelska näset
med den motiveringen, att finnarna
kommo alldeles för nära inpå Leningrad.
Här har man inte nöjt sig med att
ta bara Duvbo, utan man har tagit hela
det område, där A 1 är beläget. På detta

sätt kommer Stockholm snart inte att
ha ett enda regemente kvar. Men det är
väl skönt att kunna säga, att Sundbyberg
har ett regemente! Jag vet inte vad för
slags befäl kommendanten i Stockholm
egentligen skall anses föra, då det snart
inte längre finns något enda militärt förband
i staden.

Jag har redan länge upptagit kammarens
tid med denna fråga, men jag får
be om överseende, ty den berör dock
15 000 människor i Spånga och dessutom
mellan tre och fyra tusen människor
i Hässelby köping, som naturligtvis
äro solidariska med oss.

I interpellationen har jag frågat om
den utveckling, som skett i fråga om
Spångas uppdelning, verkligen kan anses
stå i överensstämmelse med lagen.
Man kan naturligtvis tvista om den saken.
Själv är jag av den uppfattningen,
att lagens bestämmelser mycket väl skulle
ha kunnat åberopas som stöd för att
följa det förslag om Spångas införlivning
med Stockholm, som från början
gjordes upp och som tillstyrktes av
kammarkollegiet.

Regeringen säger i interpellationssvaret,
att förslaget till uppdelning av
Spånga var så pass bra, att man inte
tyckte att det behövde ändras. Också
detta överraskar mig mycket. Kan regeringen
verkligen finna det i sin ordning,
att en kommun behandlas på det
sätt som här har skett, då får jag säga
att det är mycket man kan vara rädd
för.

Får jag sedan lov att beröra en annan
sak, som i detta sammanhang bär blivit
föremål för diskussion! Kan det anses
att dessa ärenden om kommunindelning
handläggas på sådant sätt, att man icke
har skäl för att misstänka någon partiskhet?
Regeringen säger, att den inte känner
till något fall, där den opartiska
handläggningen skulle satts i fara. Jag
vill då erinra om att vi i våra framställningar
mycket utförligt ha angivit vad
vi i detta hänseende vilja åberopa. För
att friska upp minnet i fråga om vad vi
ha påtalat skall jag bara be att här få
visa upp en utredning, som på uppdrag
av en av de berörda kommunerna har

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

verkställts av en person, som ända upp
i kanslihuset har varit med om beredningen
av detta ärende. Han säger på ett
ställe: »Indelningsändringen torde sålunda
— då i övrigt, som ovan visats,
tillräckliga skäl därför föreligga — i
överensstämmelse med föreskrifterna i
3 § lagen den 13 juni 1919 om ordning
och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning kunna genomföras
även mot Spånga sockens bestridande.»
Detta aktstycke är daterat maj 1946, och
den, som står för det, är samme man som
har gjort denna snabbutredning och som
inte haft tid att tala med oss. Detta säger
regeringen att den inte vet, när vi
i en av våra inlagor, visserligen ställd
till länsstyrelsen i Stockholms län, tydligt
och klart på nära två sidor ha utvecklat
detta! Jag har här vidare en
skrift, utgiven i mars 1945, som på uppdrag
av de båda städerna Solna och
Sundbyberg författats av samme man.
Också här ha vi angivit, att utredningsmannen
funnit skäl att i sin utredning
åberopa denna skrift. .lag måste säga till
herr statsministern, att jag börjar bli
orolig för hur maskineriet fungerar i
kanslihuset, när icke dessa ting äro kända.

Jag frågar mig, om det kan vara riktigt
att i vårt land bibehålla sådana avlönings-
och anställningsförhållanden,
att tjänstemän i ett ämbetsverk skola
kunna mot goda ersättningar åtaga sig
uppdrag för kommuners räkning och sedan,
såsom här har skett, i tjänsten bereda
samma ärenden? Jag vet, hur mycket
den ena och den andra utredningen
kostat — jag skall inte nämna några
siffror, men jag vill säga att det inte rör
sig om några billiga utredningar. Skall
det inte kunna bli den ordningen, att
dessa ämbetsmän i kammarkollegiet på
vanligt sätt skola fungera som ämbetsmän,
i stället för att det skall kunna tillgå
sä som Spångafallet visar? Det är helt
enkelt upprörande, att någonting sådant
har kunnat inträffa och att det verkligen
också skall försvaras. Regeringen hör ju
ha känt till, att vi gjort en sådan anmärkning,
och det hade bort avhålla den
från all låta denne tjänsteman bereda

och föredraga ärendet ända upp i kanslihuset.

Därmed har jag inte sagt något ont om
personen i fråga, utan det är själva systemet
som är ohållbart och som jag vill
klandra. Den danska lagstiftningen på
detta område innebär, att en nämnd
skall pröva dessa ärenden, och det är regel
att de landshövdingar, som äro ledamöter
av nämnden, inte få deltaga i
nämndens behandling av ärenden från
deras eget län. Jag måste säga att försvaret
för den här i landet tillämpade
ordningen helt enkelt är sådant, att man
inte ett ögonblick kan godkänna det.

I interpellationssvaret har också anförts
att årets riksdag i samband med
behandlingen av ett par motioner skulle
ha tagit ställning till indelningslagens
vara eller icke vara i sitt nuvarande
skick. Jag tror för min del att regeringen
här pressar riksdagens uttalande på
tok för långt. Det var nog aldrig riksdagens
mening att ta ställning till denna
huvudfråga. Riksdagen var för övrigt
mycket tveksam och utalade, att en uppmärksam
prövning fordras i nuvarande
övergångsskede, vilket uppkommit genom
1946 års lagstiftning om ändrad
kommunal indelning i syfte att åstadkomma
starkare kommuner.

Jag skall inte fortsätta mycket längre.
Jag är tacksam för att vi på historiens
blad fått nedskrivet motiveringen för ett
kungabeslut, ty det förekommer inte annat
än om det är en stor fråga, att man
gör en diktamen till protokollet i saken.
Nu har här givits en sådan motivering,
och det är jag tacksam för. Framtiden
får vid sedan utvisa, om det verkligen
är ett lyckligt beslut som regeringen här
fattat. Jag vill på hela min församlings
vägnar säga, att det inte är lyckligt.
Det var inte nödvändigt att gå till väga
på detta sätt. Stockholms stad erbjöd
sig att under vissa angivna förutsättningar
förhandla med grannkommunerna
om eventuella markbehov, men det
sade man även nej till. .lag har även
i minnet, att jag den 17 juli i fjol, sista
arbetsdagen i riksdagen, när jag på omvägar
fick reda på att det skulle bli ett
uppskovsbeslut i denna fråga, som skulle

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala

fördröja ärendet ett helt år, frågade, om
man inte kunde vänta några dagar, så
att vi kunde bli i tillfälle att tala med
Stockholms stad om denna sak. Jag fick
emellertid det beskedet, att man inte
hade tid med det. I dechargedebatten i
år fick jag mellertid belägg för att det
mycket väl hade varit möjligt, eftersom
det mycket omdiskuterade Backaärendet
behandlades så sent som den 25 augusti.
Då frågar jag mig, vad det kunde finnas
för anledning att under fjolåret behandla
den här frågan på detta sätt, när man
kunde ta upp Backaärendet så sent som
den 25 augusti.

Jag kanske bör påminna om ytterligare
en sak, nämligen att de delar av kommunen,
som här äro berörda, municipalsamhällena
och tätorterna, icke i denna
fråga äro tillsporda i annan mån än att
utredningsmannen en sen kväll höll sammanträden
en kort stund på två orter.
Om man hade tagit upp på stålband vad
som förekom vid dessa sammanträden,
skulle det påtagligt ha visat det egendomliga
sätt, på vilket en statens tjänsteman
i detta fall hörde de av saken
berörda.

I indelningslagen står föreskrivet, och
det har Kungl. Maj:t åberopat, att de
berörda parterna skola höras. Vi säga,
att vi icke äro hörda. Inga överläggningar
om olika alternativ eller tänkta framkomstlinjer
ha ägt rum, utan man har
helt enkelt bara dekreterat, och utredningsmannen
har i sitt utlåtande skrivit
— inte ordagrant, men det har dock
den innebörden — att vad Spånga säger
ingenting betyder, ty Spånga skall i alla
fall upphöra att existera, utan det är
Stockholms stad vi skola lyssna till.
Andra jurister ha emellertid sagt, att det
är orimligt att göra en sådan tolkning av
lagen, att man säger, att den kommun
saken gäller inte skall ha någonting att
säga till om. Begeringen har nu bara
sagt, att skälen för Spångas vidkommande
voro svagare än för Sundbybergs vidkommande.
.lag har här skildrat förhållandena
så gott jag kan, och kammarens
ledamöter få själva avgöra, om verkligen
denna industriort, som heter Sundbyberg,
kan anföra de starkaste skälen.

indelningsfrågor.

Jag måste för min del säga — jag till
och med gör den anklagelsen — att man
inte i detta fall har berett vår kommun
tillfälle att på ett internt sätt, vilket
skulle ha varit möjligt genom förhandlingar,
resonera om denna sak. Ingen
har trätt fram och erbjudit förhandlingsvägen,
vare sig länsstyrelsen, utredningsmannen
eller regeringen. Man har tydligen
menat, att vi äro folk som man
egentligen borde komma ifrån så fort
som möjligt och att man i stället borde
tala med andra. Så uppfatta vi det där
hemma. Det blir väl, såsom jag tidigare
sagt, tillfälle att någon gång skriva denna
saks historia, men det bör väl ske av
personer som bättre kunna forska i dessa
saker på ett juridiskt plan än vad jag
kan göra.

Jag kanske också kan få säga några
ord om Järvafältet. Jag har här två aktstycken.
Det ena utvisar att chefen för
arméns fortifikationsförvaltning i svar
till Stockholms stads ansvarige borgarråd
på dennes förfrågan direkt svarat
nej på frågan, huruvida det funnes någon
möjlighet till exploatering av mark
från Järvafältet. I det andra aktstycket,
rörande samme chefs yttrande till Kungl.
Maj:t angående den tilltänkta planen
angående försäljning av mark till Sundbyberg,
står det tydligt och klart angivet,
att marken icke får disponeras för
bebyggelseändamål och att om staden
skulle hryta mot denna bestämmelse, staten
skall äga rätt att återförvärva marken
i enlighet med den och den lagen.
Detta bevisar väl om något, att det under
hela handläggningen av detta ärende
aldrig har varit tal om någon exploatering
av mark från Järvafältet, utan
denna fråga bär kommit upp nu på slutet.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
har jag sökt bevisa att regeringens beslut
i indelningsärendet rörande Spånga
enligt min mening icke kan ha tillräckligt
stöd i gällande lag och att jag således
bestrider värdet av de skäl regeringen
i dag åberopat. Det må nu bli en uppgift
för framtidens bedömande att avgöra
vilkendera parten som anfört de
starkaste skälen.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

Det är en lång historia detta, och det
är därför också förklarligt, att det tar
litet lång tid att redogöra för den. Men
skall en kommun do, och skall eu församling
med sjuhundraårig hävd styckas
på det sätt som här skett, må det
vara tillåtet att i Sveriges riksdag få
tala om saken så pass lång tid som jag
har gjort. Jag känner det såsom en plikt
för Spånga församling att reagera mot
det beslut, som Kungl. Maj :t här har
fattat.

Överläggningen blev nu för en stund
avbruten för att begärt tillfälle skulle beredas
herr statsrådet Sträng att avlämna
en kungl. proposition.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition nr 275, angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område.

Ang. handläggningen av kommunala
indelningsfrågor. (Forts.)

Fortsattes överläggningen i anslutning
till hans excellens herr statsministern
Erlanders svar på herr Forslunds interpellation
ang. handläggningen av kommunala
indelningsfrågor.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! I ett så invecklat
inkorporeringsärende som detta är
jag kanska inte rätt svarande, när regeringens
talan skall föras — det innehåller
ju en mängd detaljer, som inte
någon annan än föredragande departementschefen
har möjlighet att helt behärska
— och därför kanske det må tilllåtas
mig, att jag inskränker mitt svar
till att ännu en gång redogöra för de
skäl, som övertygade mig om att man i
detta ärende kunde följa departementschefen,
och sedan får föredragande departementschefen
själv svara för sig.

Jag skulle först emellertid vilja ta fasta
på de vänliga ord, som herr Forslund
började sitt anförande med. .lag
kan försäkra herr Forslund, alt från min
sida komma inte delade meningar i den -

na angelägenhet, hur betydelsefull vi än
kunna anse den vara, att på något sätt
rubba min uppskattning av herr Forslund,
en uppskattning som jag haft tillfälle
att förvärva under det för mig
mycket värdefulla år, då herr Forslund
var min chef i socialdepartementet. Då
hade vi, herr Forslund, många gånger
tillfälle att gnugga våra hjärnor för att
åstadkomma lösningar bland annat av
invecklade inkorporeringsärenden. Om
herr Forslund såsom inrikesminister —
utan att ha denna starka och i och för
sig mycket förklarliga känsloanknytning
till Spånga — och jag hade fått sitta
tillsammans i kanslihuset och diskutera
om detta ärende på det sätt som vi diskuterade
många andra indelningsärenden,
är det mycket möjligt, att vi hade
kommit till ett resultat, som hade varit
ganska nära överensstämmande med det
som nu blivit Kungl. Maj:ts beslut. Även
om det hade inneburit, att man hade
fått förbise den lokala opinionens önskemål,
ty det ha vi gång på gång tvingats
att göra. När stridens vågor väl ha
lagt sig, har det oftast visat sig, att man
kommit underfund med att det kanske
ändå, när allt kom omkring, fanns skäl
även för beslut, som i första ögonblicket
kunde förefalla upprörande.

Jag övergår därefter till att redogöra
för de skäl, som gjort att jag ansett mig
kunna stödja föredragande departementschefen
i detta ärende.

Jag vill då först konstatera, att beträffande
Stockholms stads behov av
mark ju aldrig rått några delade meningar
— det medger också herr Forslund
— och för mig står det klart att
även Sundbybergs behov av mark är
utomordentligt väl dokumenterat. Herr
Forslunds egna siffror visade -—- om
man har samma känsla för Sundbyberg
som herr Forslund har för Spånga —
att landets mest tätbebyggda stad icke
har möjligheter att kunna leva vidare,
ty det tror jag man kan säga, att en
kommun icke har, som på denna lilla
yta redan nu rymmer 17 000 människor,
och när en gång i tiden kraven på ökat
utrymme i bostadshänseende och dylikt
skola tillgodoses, kominer det att bli

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

svårt att härbärgera dessa människor
på ett förnuftigt sätt och omöjligt att
tillåta någon som helst expansion, därest
man skulle vilja bereda dem möjligheter
till villabebyggelse och dylikt, vilket
väl också de, som äro bosatta i
Sundbyberg, böra ha en chans till.

De siffror, som herr Forslund anförde,
tyda ju på en ensidighet i det sundbybergska
näringslivet, som Sundbybergs
kommunalmän känna oroande. Det
kan inte vara så roligt att vara så beroende
av en viss typ av industri som
just herr Forslunds siffror ådagalade att
Sundbyberg är.

Stockholms behov av mark är således
uppenbart, och Sundbybergs behov av
mark tror jag inte heller man kan bestrida,
om man vill tillerkänna Sundbyberg
rätten att leva och utvecklas såsom
en självständig enhet.

Då är emellertid frågan: löser man
Sundbybergs markproblem genom det
beslut, som Kungl. Maj:t har fattat? Jag
trodde det till en början icke — låt
mig gärna säga det inför kammaren. Jag
trodde nämligen att Järvafältet, som är
det enda bebyggelseområdet där av några
nämnvärda dimensioner, icke stod
till förfogande inom rimlig tid, men jag
blev under ärendets behandling övertygad
om att jag på denna punkt hade
misstagit mig och att man inom eu
ganska snar framtid, som jag inte vill
närmare ange, torde ha möjligheter att
här upplåta mark för en bebyggelse för
omkring 8 000 personer. Därmed hade
enligt min mening den tredje frågan
blivit besvarad i den riktningen, att
man borde handla. Sundbyberg har behov
av mark, och Sundbyberg har en
möjlighet att få detta behov tillgodosett
genom att en del av Järvafältet ställes
till dess förfogande.

Sedan beror det emellertid på vilken
vikt man skall tillmäta denna omständighet,
att de omkring Stockholm liggande
kommunerna skola ha en möjlighet
att leva ett eget liv. Betyder det någonting,
att man drar ett streck över en
liten stads som Sundbyberg möjligheter
till expansion och utveckling, att man
gör den till en enklav, omsluten av

Stockholm på alla håll, vilket ju måste
betyda, att Sundbyberg förr eller senare
är en del av Stockholm? Ja, herr
Forslund, det kan man ha mycket delade
meningar om. Jag kan mycket väl
förstå dem som säga, att det är orimligt
att leka med dessa småkommuner;
låt oss göra en ordentlig lösning, och
låt oss slå ihop dem med ett Stor-Stockholm!
Det kanske är rationellt och
klokt och funktionalistiskt att resonera
så, men å andra sidan äro väl de små
kommunerna kring Stockholm och den
kommunala självstyrelsen ändå en tillgång
att ha. Det är väl ändå av vikt, att
man försöker ge dem möjligheter att leva
vidare och att föra ett självständigt
liv. Det är icke någon misstro mot
Stockholm, när jag säger, att jag mycket
väl förstår dem som i detta avseende
föra en kamp för att behålla kommunerna
och småstäderna omkring
Stockholm. Jag har, även om jag än så
länge representerar landsorten i den
svenska riksdagen — och det kan ju
hända att förhållandena ändra sig på
denna punkt — ingen anledning att inta
någon mot Stockholm fientlig hållning,
men jag vill samtidigt säga, att jag förstår,
att det inte kan vara så roligt att
låta Stockholm växa ut över dessa kommuner.
Detta har varit ytterligare ett bidragande
skäl till att vi ansett oss böra
försöka finna en lösning, som ger Sundbyberg
möjligheter att utveckla sig.

Detta är de skäl, som ha legat till
grund för Kungl. Maj:ts beslut i denna
fråga, och jag har ingenting emot att
de bli diskuterade och inskrivna i riksdagens
protokoll. Jag tror inte att det
är skäl som regeringen behöver skämmas
för. Jag förstår å andra sidan mycket
väl herr Forslunds argumentation
utifrån de erfarenheter han har av
Spångas kommunala liv. Jag hoppas i
alla fall att det beslut, som är fattat,
skall ge möjligheter att arbeta vidare.
När diskussionens vågor ha lagt sig,
kanske det kommer att visa sig, att det
inte blev så farligt för dessa människor,
som nu bo i det trevna Duvbo, att flytta
över till Sundbyberg. Någon anledning
för dem att befara intrång i den bebyg -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

gelse i själva Duvbo, som de äro så stolta
över, föreligger inte. Inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer det
kanske i detta såsom i många andra inkorporeringsärenden
att visa sig, att
parterna skola finna, att det beslut, som
är fattat, ändå ger en grund att bygga
vidare på, som leder både till samhällets
och till invånarnas lycka.

Herr THUN: Herr talman! Man trodde
ju allmänt, att sedan Kungl. Maj :t hade
tagit ställning till den segslitna frågan
om Spånga—Hässelby kommuners inkorporering
med Stockholm, ärendet
skulle vara avfört från dagordningen.
Herr Forslund har med sin interpellation
emellertid velat annorlunda.

Jag tillåter mig att knyta an till statsministerns
anförande, i vilket han efterlyste,
huruvida det inte hade någon betydelse,
att de små kommunerna runt
Stockholm finge möjlighet att leva sitt
eget fria liv. Dessa kommuner äro ju i
sig själva, jämförda med många landskommuner,
starka och livskraftiga kommuner,
som ha möjlighet att driva en
god skol- och socialvård, men jämförda
med Stockholm äro de naturligtvis små.
Detta är väl den egentliga anledningen
till att regeringen har intagit den ståndpunkt
som den har gjort i denna, som
jag förstår, mycket besvärliga fråga. Det
påståendet kan väl ändå inte jävas, att
en industristad med den lilla yta, som
Sundbyberg har, måste bjudas tillfälle
att få exempelvis ett parkområde. Det är
ju för en industristad med dess arbetarbefolkning
viktigare än för andra städer
att ha tillgång till en sådan lunga. Jag
tycker det är mycket egendomligt, att
man försöker att göra ett så stort nummer
av detta. Jag vill göra gällande att
Spånga, som var eu stor och stark
kommun med ett skatteunderlag på
bortåt, skulle jag tro, en halv miljon
skattekronor, skulle haft alla förutsättningar
att kunna leva sitt eget fria liv,
och den omständigheten, att Stockholms
stad bär köpt mark i Spånga, skulle ju
inte behöva betyda precis, att kommunen
ovillkorligen måste ge upp. Jag kan

inte underlåta att i detta sammanhang
erinra om en propå av kammarkollegiets
generaldirektör i en inlaga, i vilken
han hävdar — jag bör här inskjuta,
att han hade den uppfattningen att
Storskogen i Sundbyberg låg i Spånga
— att det inte mötte något hinder för
Sundbyberg att bygga i Storskogen. Nu
ligger ju Storskogen i Sundbyberg, men
tanken var i alla fall, att en kommun
skulle kunna bygga i en annan kommun.
Om den, som sitter i den beslutande
eller i varje fall i den näst regeringen
beslutande församlingen, är av den uppfattningen
i det ena fallet, kan man naturligtvis
ha resonerat på samma sätt,
när det gäller Spångas möjligheter att
bygga på mark som Stockholm förvärvat.

Nu finns det emellertid en faktor till
i den här historien, nämligen landstinget
och länet. När herr Forslund talar om
en rörande enighet från Spångas sida,
när det gällde att fatta beslut i detta
ärende, tar jag mig friheten erinra om
den rörande enighet, som rådde i Stockholms
läns landsting, när det gällde att
votera om Spångas inkorporering med
Stockholm. Herr Forslund var djärv nog
att begära votering i denna fråga, men
han blev ensam. Alla övriga röstade för
att Spånga icke skulle inkorporeras med
Stockholm. Det var också en rörande
enighet, som man kanske inte skulle gå
förbi i detta sammanhang.

Nu vill Stockholms län givetvis leva
det också. Jag har tidigare haft tillfälle
att erinra om att Stockholms län vad
skatteunderlaget beträffar ligger i toppen.
Det har det högsta skatteunderlaget
av samtliga landstingsområden i riket
och har sannolikt alla förutsättningar att
kunna tillfredsställa den befolkning, som
bygger och bor i länet, med avseende på
socialvård och sjukvård. Men det är
klart, att det måste te sig synnerligen
bekymmersamt, om på detta sätt bit för
bit inkorporeras av de delar av länet där
vi ha de största skatteunderlagen. Vi
veta ju alla, att riksdagen lägger många
och betydelsefulla frågor på landstingen,
frågor vilkas lösning kostar stora
pengar, och det är klart att vi, som äro

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

ansvariga för Stockholms läns landsting,
fråga oss: Våga vi lita på att länet kan
bevaras, så att vi kunna ge oss i kast
med dessa väldiga och stora frågor? Det
är ett spörsmål, som jag tycker, att herr
Forslund såsom gammal stockholmslänsbo
skulle ha en viss förståelse för. Det
är därför jag för min del vill rikta ett
tack till regeringen för det beslut den
har fattat i denna fråga. Givetvis hade
vi allra helst sett att Spånga bevarats åt
länet, men på skäl, som jag har utvecklat,
får man ju finna sig i det fattade
beslutet, eftersom en storstad också skall
ha möjlighet att utveckla sig. Men när vi
veta, att Sundbyberg är i det läget, att
om staden inte kan få mark, har den
inga andra möjligheter än att i likhet
med Spånga ge upp och begära att stordominanten
tar hand om den, då är
ju stenen i rullning. Därefter komma
andra storkommuner runt Stockholm i
tur, såsom Solna och kanske Nacka, och
så ha vi ju Lidingön. Sedan kan man
fråga sig, om länet kan bestå. Herr Forslund
har med darr på stämman talat om
vilken olycka som här sker, men man
kan fråga sig, om det inte sker en större
olycka, om man sliter sönder länet. Är
det rimligt att folk, som bo strax norr
om Vallentuna, skola bli tvungna att i
länsangelägenheter resa över Stockholm
till Uppsala, eller att folk strax söder
om Tumba skola få lov att resa till
Nyköping? Så kommer det emellertid
faktiskt att bli, om utvecklingen får fortsätta
i denna riktning. Vi veta ju vad
överståthållarämbetet har sagt i fråga
om regionkommunförslaget. Överståthållarämbetet
säger därvidlag rent ut att vi
skola göra ett Stor-Stoekholm av kommunerna
runt länet och att vi sedan
skola ge de andra delarna till Södermanlands
och Uppsala län. Det är ju
inte underligt att man blir bekymrad,
när man läser detta, och det är med anledning
därav som jag känner mig skyldig
att här i dag rikta mig till regeringen
med ett tack för att den har löst frågan
på sätt som skett, så att vi åtminstone
ha möjlighet att sätta en spärr för
en försatt utveckling i den riktning som
Spångafrågan har tagit, och jag skulle

tro att det har det goda med sig att vederbörande
kommer att tänka sig för
mer än en gång, innan man ger sig på
nästa tätort, som man tycker skulle kunna
passa för en inkorporering.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
har den allra största respekt för herr
Forslund, och jag förstår innerligt väl
både hans sorg och bitterhet och besvikelse
över den utgång som denna fråga
fått, men när herr Forslund i anslutning
till sitt eget anförande nyss ville göra
gällande, att han med sin redogörelse
hade lämnat en objektiv framställning
av hur denna fråga låg till och sökt att
opartiskt väga de olika skälen mot varandra,
tror jag nog i alla fall, att vi
litet var måste sätta ett mycket stort
frågetecken i kanten till detta protokoll,
som ju enligt herr Forslund skulle innehålla
så mycket av värde för kommande
släkten.

En sak, som också förvånar mig, är
att en så rättrådig man som herr Forslund
redan i sin interpellation gjort vissa
uttalanden, som jag tycker, att en
man som han inte bort göra, och detta
gäller även vissa uppgifter i anförandet
här i dag.

Herr Forslund sade sålunda i sitt anförande
nyss, att utredningsmannen inte
ens hade haft tid att tala med någon
av kommunalmännen i Spånga, och i interpellationen
står det — jag skall be
att också det får tas till protokollet, så
att detta senare blir så objektivt som
möjligt — att i nu förevarande fall några
överläggningar angående den sedermera
beslutade delningen av Spånga kommun
icke ha förekommit. »Kammarkollegiets
utredningsman har icke sökt kontakt
med Spånga kommunala organ eller inhämtat
dessas mening. Duvbo municipalsamhälle
med 2 200 invånare, som förutsatts
överfört till Sundbybergs stad, har
icke blivit hört, och samhället har alltså
icke — lika litet som Spånga kommun
— haft möjlighet att före förslagets framläggande
taga ställning till de förutsättningar,
under vilka indelningsändringen
kunde komma att äga rum, trots
att indelningslagen föreskriver rätt för

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

kommun och kommundel att få tillfälle
att vid utredningen uttala sig i ärendet.
»

Jag måste nog säga, att det förefaller
mig oförklarligt — jag skall inte använda
något starkare ord — att ett dylikt
uttalande göres. Jag har här i min hand
en redogörelse för hela denna fråga, och
jag har all anledning förmoda, att vad
som där står, i allt väsentligt i varje fall,
är riktigt. Det finns också refererat i det
betänkande, som utredningsmannen har
ingivit till Kungl. Maj:t, och därför vågar
jag utgå från att det stämmer med
det rätta förhållandet. Det framgår av
denna redogörelse, att utredningsmannen
på ett mycket tidigt stadium har varit
i förbindelse med Spånga kommun.
Först har han därifrån, liksom från
Sundbyberg och Solna, inhämtat en hel
del uppgifter, och sedan har han på herr
Forslunds inbjudan varit med på ett
sammanträde i kommunalhuset i Spånga,
varvid Spånga sockens inkorporeringsdelegerade
m. fl. voro närvarande. Sedan
sägs det, att både herr Forslund
och borgarrådet Berglund ha uppvaktat
först generaldirektören i kammarkollegiet
för att framlägga sina synpunkter
och vidare att de sedan besökt också utredningsmannen
och haft motsvarande
konversationer. Därvid hade man med
sig även en skrivelse från kommunalnämndsordföranden
i Spånga, och sedan
ha, det veta vi av pressen, upprepade
framställningar och uppvaktningar ägt
rum av representanter för de olika kommundelarna,
och vid dessa tillfällen har
frågan blötts och stötts ganska ordentligt.
På ett mycket tidigt stadium har
alltså den av föreliggande inkorporeringsärende
berörda befolkningen haft
tillfälle att få framföra sina synpunkter
och att få diskutera med vederbörande.
Det har sagts att vid praktiskt taget
alla dessa olika tillfällen den intresserade
herr Forslund även bär varit närvarande.
Det är därför mycket svårt att
förstå, hur herr Forslund i interpellationen
kan säga, att utredningsmannen
inte har sökt kontakt med Spånga och
Spångas kommunala organ och att det
inte har hållits några sammanträden.

Herr Forslund har ju för övrigt nyss
från talarstolen medgivit, att det har
hållits sammanträden både i Ursvik,
Duvbo, Råstahem m. fl. platser. Att de
sammanträdena höllos på en och samma
dag, lär väl inte i och för sig kunna
vara något att anmärka på, och om det
inte var så mycket folk närvarande, rår
ju inte utredningsmannen för det. Samtliga
dessa sammanträden voro ju kungjorda
i vederbörande kyrkor samt efter
hänvändelse till vederbörande kommunalmän
dessutom bekantgjorda genom
kungörelse å anslagstavlor och annons
i ortstidningen.

Jag skall nöja mig med detta. Jag tror
det är tillräckligt för att förklara den
förvåning man måste erfara, då man
läser detta uttalande i interpellationen
och även hör här ifrån talarstolen herr
Forslunds uttalande att utredningsmannen
icke haft någon kontakt med befolkningen
där ute.

I interpellationen säger herr Forslund
som konklusion av detta följande:
»Det kan under sådana förhållanden med
fog ifrågasättas, om förevarande ärende
fått den allsidiga prövning, som gällande
lag förutsätter. I statsrådet har ärendet
behandlats allenast på grundval av det
föreliggande förslaget och däröver inkomna
remissyttranden. Spånga kommun
och de av den föreslagna indelningsändringen
närmast berörda kommundelarna
ha ansett sig kunna ifrågasätta,
huruvida alla på frågan inverkande
omständigheter härigenom blivit till
fullo beaktade.»

Jag skall inte här uttala mig om det
beslut som regeringen kom till i frågan,
men är det för mycket att säga, att nog
måste väl ändå regeringen ha fått reda
på folkmeningen i denna fråga. Kan det
verkligen vara möjligt, att det finns någon
detalj som icke har kommit fram
till regeringens kännedom i detta spörsmål?
Jag har helt naturligt inte så noga
reda på saken, men jag misstänker att
man kan från regeringsbänken vitsorda,
att det är få ärenden, där man haft så
mycket spring i kanslihustrapporna som
i denna fråga från alla parters sida. Och
med den intensitet, med vilken herr

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

Forslund gått i elden för sin ståndpunkt
i dag, skulle det verkligen förvåna
mig, om herr Forslund inte hade
begagnat alla tillfällen att före ärendets
avgörande med något av samma intensitet
klargöra för vederbörande i kanslihuset,
hur spångaborna sågo på frågan.
Jag tror alltså inte att man behöver
vara rädd för att inte regeringen haft
kännedom om vad den behövde veta för
att kunna fatta ett beslut i denna —
vilket vi alla äro överens om — mycket
svåra fråga.

Sedan är det ju en mycket allvarlig
anmärkning från herr Forslunds sida,
att den nuvarande regeringen skulle med
sitt ställningstagande ha trampat demokratien
under fotterna, då den icke tagit
hänsyn till folkmeningen. Jag tror,
att statsministern själv i sitt interpellationssvar
ville erinra herr Forslund om
att i så fall herr Forslund nog själv under
sitt tidigare fögderi som socialminister
gjort sig skyldig till ungefär samma
försyndelse. Jag har här på min pulpet
ett cirkulär, som innehåller vissa
uppgifter om att under herr Forslunds
socialministertid skulle regeringen åtminstone
i sju fall ha fattat beslut om
inkorporering på detta sätt mot folkmeningen
i det område som skulle
ryckas loss. Jag har inte haft tillfälle
att kontrollera detta, men jag har fått
samma uppgifter också från annat håll,
och det finns ju bland dessa fall även
ett, som hör hemma i Stockholms län,
och för det skulle väl i alla händelser
både herr Forslund och vi andra Stockholmslänsbor
ömma lika mycket som
för det fall det nu närmast gäller.

Jag tror, herr talman, att denna fråga
har i onödan givits större proportioner
än vad som har varit välbetänkt och att
man i stridens hetta har gått till ganska
stora överdrifter. Jag hoppas herr Forslund
inte tycker att jag är elak, om jag
säger, att till överdrifterna räknar jag
också det, att skolrådets ordförande i
Spånga ansåg kungabeslutet vara så allvarligt,
att han anbefallde allmän flaggning
på halv stång inom sitt fögderi,
d. v. s. vid skolorna m. m.

Jag frånkänner för min del ingalunda

Spånga kommun skäl och mycket goda
skäl för den stångdpunkt som den har
intagit, men jag tycker nog å andra sidan,
att Spånga och dess talesmän också
skulle kunna kosta på sig ett erkännande,
att det åtminstone finns något litet
berättigande även i den ståndpunkt i
denna fråga som har intagits av hela
Stockholms län, bortsett från Spånga och
Hässelby.

Slutligen skulle jag i anslutning till
vad herr Thun sade vilja ge regeringen
den trösten i bedrövelsen efter hem
Forslunds kritik, att om det är så, att
detta beslut tagits mycket illa upp i
Spånga, så är man nog å andra sidan
i länet i övrigt, såsom herr Thun sade,
glad över att länet ändå fick någon liten
hjälp ifrån regeringen och åtminstone
litet förståelse för de synpunkter
som därifrån framförts.

Låt mig, herr talman, till sist få säga,
att när man tänker på den intensitet,
med vilken man från Spånga har reagerat
emot detta beslut, så är det inte utan
att man med en viss bävan frågar sig,
hur det skall komma att te sig ute i landet,
när en gång den stora kommunsammanslagningen
skall genomföras, då
kommuner, som säkerligen i många fall
äro minst lika gamla som Spånga, inte
bara skola uppdelas i någon mån utan
fullständigt upphöra att finnas till. Då
kan man ju inte hjälpa, om man gärna
vill uttrycka den förhoppningen, att även
om de, som styra och ställa i de kommunerna,
också äro goda lokalpatrioter,
de ändå skola kanske litet lättare än man
gjort i Spånga söka finna sig i en utveckling,
som tiden själv har framtvingat.

Herr FORSLUND: Herr talman! Den
föregående talaren, som är kyrkovärd
i Sollentuna och ledamot av Stockholms
stifts domkapitel, borde känna sig förpliktad
att hålla sig på fast mark och
därmed så nära det verkliga livets förhållanden
som det är möjligt att komma,
även om han får bygga på andras
uppgifter. Han satte många frågetecken
vid vad jag hade sagt, och på vilka
punkter kommo frågetecknen? Jo, de

Onsdagen den 2 juni 1948 fm. Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

konimo på den punkten, huruvida utredningsmannen
hade sökt förbindelse
med oss. Märk väl, herr Lundqvist, att
det sammanträde som hölls på Spånga
kommunalkontor icke tillkom på utredningsmannens
initiativ, utan utredningsmannen
ringde och ville att man skulle
sända in papper. Han begärde inte att
få komma ut. Då svarade jag: Kan inte
utredningsmannen vara så vänlig att
komma ut till oss, så kunna vi få veta
vilka uppgifter det är som önskas? Då
kom han ut, men det är den enda gång,
herr Lundqvist, som han varit ute, med
undantag för dessa mycket nonchalanta
möten som han hade i Duvbo och Ursvik.
Om det skulle skildras, hur det gick
till vid dessa möten, herr Lundqvist,
skulle det aldrig bli tal om att det ställdes
frågor och gavs svar och att man
hade tid att resonera om en allvarlig
sak.

■Tåg vet mycket väl att man kan ha
olika roller här i livet, och jag har ingenting
emot att de som varit motståndare
till någon som helst inkorporering ha
passat på att strida för sin sak, men
gent emot folk som tala om vad de inte
känna till vidhåller jag vad jag sagt om
sättet att utreda denna sak. Det finns
ingenting att taga bort ifrån det. Man
har icke sökt sig fram förhandlingsvägen.
Man har infordrat primäruppgifter,
men sedan de äro infordrade, har man
icke fått veta vad utredningsmannen
tycker och tänker, vilka eventuella förslag
som äro tänkbara och vilka villkor
som skola förekomma, t. ex. om Duvbo
skall lämna bort både kyrka och skola
till Sundbyberg för jämnt ingenting.
Spånga församling är inte alls hörd, änskönt
den äger inte bara kyrkorna utan
också skolhusen. I Spånga råder nämligen
det egendomliga förhållandet, att
det är församlingen som äger skolorna.
Jag vill således bestämt vederlägga den
där uppfattningen, att utredningsmannen
har varit den som allvarligt sökt
förbindelse med Spånga. Det är sant
all vi ha trängt oss på vid några tillfällen,
men även det har varit under former
som icke alls haft karaktären av

överläggningar i vanlig mening. Det är
det jag menar att det skulle ha varit.

Jag måste verkligen fråga herr Lundqvist:
Förekommer det cirkulärskrivelser
ända in i sista minuten här? Det har
då inte ramlat ned någon på mitt bord,
och det är ju förklarligt. För någon tid
sedan hade jag tillfälle att svara på det
cirkulär som distribuerats till Stockholms
olika tidningar, och på det har
jag svarat: Vill den forskningsmannen
leta reda på något fall som liknar
Spångafallet, så skall jag ingå i svaromål.
Vill herr Lundqvist taga fram någon
kommun, som delats i fyra delar på
detta sätt, sedan enighet nåtts om att
kommunen vill gå tillsammans med någon
annan, så skall jag svara, men det
är prat och ingenting annat, som man
nedlåter sig till för att svärta ned en
motståndare. Det tillhör de mera lumpna
metoderna, att man går och gräver i
gamla akter för att försöka sticka ihjäl
den som eventuellt gör en anmärkning.
Detta har skett från dem som företräda
Sundbyberg, men att det skulle ske från
dem som företräda Sollentuna och som
slagits om den där lilla biten där uppe,
det förvånar mig. Den kan egentligen
inte göras till någon stridsfråga, och
Sollentunas representanter ha hittills
uppträtt ganska snällt, men nu skola de
blanda sig i saken och föra den meningen
till torgs, att jag skulle vara en
stor syndare, och därmed försöka visa
att allt vad vi sagt skulle vara smörja
och ingenting annat, men det är inte
så, käre Lundqvist!

Sedan vill jag säga något om landstinget.
Jag är lika mån om länet som
någon annan, och jag tror att jag under
de år jag varit i landstinget arbetat lika
bra som någon annan för att länet skulle
få sin industriella utveckling och sitt
försörjnings- och befolkningsproblem
förnuftigt ordnat, men då går det inte
att snöra in sig på det sättet som man
bär gör och säga, att allt vad den stora
grannen ifrågasätter är av ondo och allt
vad man själv säger är hundraprocentigt
riktigt. Den rörande enigheten i
landstinget i september 194G, som man
talar om, kan väl vara fullt förklarlig,

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

men hör ni, mina herrar, då var det
ingen av er som förde fram tanken att
endast någon bit av Spånga skulle vara
kvar i länet, utan det kom inte till förr
än i oktober samma år.

Till dem som sagt, att vi hade kunnat
fortsätta som egen kommun, ber jag
att få anmäla, att då Kungl. Maj :t fattade
sitt beslut hade Spånga återkallat
detta ärende, men ärendet avgjordes ändå
emot oss. Då får man väl inte beskylla
oss för att vi givit upp och låtit
det bli hur som helst, bara vi få komma
till Stockholm, utan vi ha sagt:
Skall det ske, får det ske på det sätt som
det träffats överenskommelse om.

Statsministern sade ungefär så: Tiden
läker allt. Det är nästan som om det vore
taget ur länsstyrelsens i Stockholms län
yttrande, ty dess yttrande i denna stora
fråga innehåller egentligen ingenting annat
än att tiden läker allt; det går nog
över — missnöjet i Spånga försvinner.
Men den känsla man har kommer aldrig
att försvinna hos de människor som
bygga och bo i dessa samhällen, som
genom traditionen äro bundna vid sin
gamla moderkommun men som nu skola
överflyttas —- för att tala med skåningen
— till »detta främmande folk». Missnöjet
kommer inte att upphöra så hastigt
som herrarna tro.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag hoppas kammarens ledamöter
överse med att jag inte infriar statsministerns
löfte genom att gå in på någon
mera detaljerad redogörelse för hur detta
invecklade indelningsärende handlagts
i Kungl. Maj :ts kansli och för de
ingående överväganden som föregått
Kungl. Maj :ts beslut. Denna fråga har
redan diskuterats tillräckligt länge här
i kammaren. Jag skall emellertid be att
på ett par punkter få säga några ord.

Herr Forslund ville göra gällande, att
detta indelningsärende icke hade varit i
olika hänseenden tillförlitligen utrett.
Utredningsmannen hade icke tagit kontakt
med parterna i tillräcklig omfattning,
och vi i departementet hade inte
heller velat lyssna på parterna i den

utsträckning som vore önskvärd. Jag vill
emellertid säga, att detta ärende har
varit ett av de största och ett av de
mest komplicerade indelningsärenden
som på mycket länge förekommit, och
det blev i alla fall före avgörandet så
pass utrett, att handlingarna i ärendet
till slut vägde 18 kilogram. När Kungl.
Maj:t fattade sitt beslut, var frågan så
utredd som man gärna kunde önska. Det
förelåg inte på någon punkt någon tvekan
om de ståndpunkter, som parterna
hade intagit, och om de skäl, på vilka
parterna grundade sin ståndpunkt.

I Kungl. Maj:ts kansli underkastades
detta ärende er. mycket noggrann behandling.
Förutom ett flertal beredningar
inom inrikesdepartementet skedde föredragning
av ärendet inte mindre än
tre gånger inför hela regeringen i allmän
statsrådsberedning, och ärendet
diskuterades och vändes och vreds på
i dess olika aspekter. Det kan alltså inte
göras gällande att vi inom Kungl. Maj :ts
kansli inte hade tid att tillräckligt noga
penetrera detta ärende. Det har varit
föremål för en synnerligen sorgfällig
handläggning, och alla påståenden om
att det icke skulle vara tillförlitligen förberett,
när det avgjordes, måste jag på
det bestämdaste tillbakavisa. Sedan är
det ju en annan sak, herr Forslund, att
avgörandet gick herr Forslunds och
med honom de flesta spångabors uppfattning
emot. Jag måste säga, att det
alltid gör mig ont, när man skall fatta
ett beslut som stöter vissa människor
för huvudet, och det var just den mycket
kraftiga opposition som kom fram
i Spånga, som bland annat föranledde
att vi inom Kungl. Maj :ts kansli togo
så allvarligt och ingående på behandlingen
av denna fråga som vi faktiskt
gjorde. Men vi ansågo att denna fråga
måste lösas ut ifrån långsiktiga synpunkter,
och det kunde inte hjälpas, att det
inte gick att i alla stycken ta hänsyn till
den lokala opinionen i Spånga.

Beträffande utredningsmannen i detta
ärende har herr Forslund både i interpellationen
och i denna debatt fört
ett resonemang, som såvitt jag förstår
kan ge en läsare eller en lyssnare den

Onsdagen den 2 juni 1948 fm. Nr 22.

Ang. handläggningen av kommunala indelningsfrågor.

uppfattningen, att man med visst fog
kunde sätta i fråga utredningsmannens
objektivitet. Jag vill då först slå fast,
att utredningsmannen icke i någon instans,
vare sig hos kammarkollegiet eller
hos Kungl. Maj :t, deltagit i något
beslut i denna fråga. Han har utsetts att
vara kammarkollegiets utredningsman,
att i denna egenskap sammanfatta det
material som fordrades för frågans bedömande
och att avge ett grundläggande
utlåtande, vars riktighet kammarkollegiet
sedan skulle pröva. Detta har han
gjort, och jag måste säga, att det inte
är alla gånger som man har tillfälle att
studera en utredning om en kommunal
indelningsändring, som är så välgjord
i många hänseenden som just denna utredning.
Herr Forslund vände sig emot
att utredningsmannen hade haft några
uppdrag tidigare, och herr Forslund
höll upp inför kammaren både en pappersakt
och en liten bok. Jag är i tillfälle
att komplettera herr Forslunds
uppgifter med att ange vad detta var
för utredningar. Det har ingalunda varit
regeringen främmande, alt utredningsmannen
i mars 1945 avgav en utredning
angående gränsreglering mellan Solna
och Sundbyberg, en utredning som han
hade verkställt på uppdrag av båda parterna,
och därjämte i maj 1940 en utredning
rörande en inkorporeringsfråga
mellan Sollentuna och Spånga — det
gällde den del av kommunen som nu gått
till Sollentuna — vilken utredning verkställdes
på uppdrag av kommunalnämnden
i sistnämnda kommun. Vi ha i vårt
land ett ganska ringa antal personer,
som ha vana att göra sådana här utredningar,
och på grund därav låter kammarkollegiet
understundom sina tjänstemän
göra utredningar även på uppdrag
av kommuner. Jag kan svårligen tänka
mig, att man kan rikta någon anmärkning
mot detta, allra helst som kammarkollegiet
noga vakar över att en tjänsteman
som på detta säl! gjort en utredning
sedan icke får deltaga i beslut som
rör den fråga han tidigare utrett.

Herr Forslund fällde ett yttrande,
som gjorde mig ganska ledsen, när lian
sade, att det var ett bevis — jag förmo -

dar han menade för att ärendet var
bristfälligt handlagt — att denne utredningsman
hade sprungit ända upp i
kanslihuset och föredragit utlåtandet.
Jag vill bara säga, att jag var mycket
glad och tacksam och ännu är det över
att jag hade tillgång till utredningsmannens
stora sakkunskap, när det gällde
att ta ställning till detta ärende. Utredningsmannen
har föredragit ärendet en
gång i departementet och en gång i statsrådsberedningen
och därvid i ord framlagt
de resultat som förelågo i skrift i
hans utredning. Sedan har frågan varit
föremål för upprepade föredragningar av
tjänstemän inom departementet. Jag kan
också betyga, herr Forslund, att utredningsmannen
av egen drift — och för
att undersöka möjligheterna att i högre
grad än enligt kammarkollegiets yttrande
tillmötesgå spångabornas önskemål
— vid flera tillfällen gjort kompletterande
utredningar och undersökt möjligheterna
för andra lösningar. Han har
städse under hela ärendets handläggning
visat en synnerligen stor beredvillighet
att hjälpa till med att presentera ett sakligt
utredningsmaterial, även om det gått
vid sidan av de utredningar som han
tidigare har gjort åt kammarkollegiet.
Eftersom herr Forslund så ingående fört
denna fråga på tal i kammaren, måste
jag säga, att därest herr Forslund menat,
att utredningsmannens objektivitet
och oväld i denna sak kan sättas i fråga,
så är den uppfattningen felaktig.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Herr
Forslund ville i sin replik till mig göra
gällande, att han icke hade sagt någonting
annat i fråga om sammanträdena
än att utredningsmannen personligen
icke sökt kontakt. Jag är ledsen över att
behöva upprepa, att det i herr Forslunds
interpellation står: »I nu förevarande
fall ha några överläggningar angående
den sedermera beslutade delningen
av Spånga kommun icke förekommit.
Kammarkollegiets utredningsman
har icke sökt kontakt med Spånga
kommunala organ eller inhämtat dessas
mening.» Jag undrar om någon annan

48 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

kan läsa detta på det sätt som herr Forslund
har gjort. Här står klart och tydligt
sagt, att några överläggningar eller
sammanträden icke ha ägt rum.

Beträffande cirkuläret sade jag fel. Det
var en personlig promemoria som jag
hade fått. Herr Forslund skulle alltså
inte ha något exemplar, och han behöver
inte leta efter det.

För det tredje skulle jag vilja säga,
att då jag tillät mig erinra om dessa
fall under herr Forslunds socialministertid,
har jag inte gjort det för att »sticka
ihjäl» någon, allra minst en sådan gammal
hedersman som herr Forslund, utan
jag har endast dragit fram dem som
exempel på att inte ens herr Forslund i
ansvarig statsrådsställning alltid kunde
helt böja sig för folkmeningen på det
sätt som han begär att den sittande regeringen
skulle ha gjort i nu förevarande
fall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 284,
angående subventionering av införseln
av vissa varor m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr It, i anledning av
väckt motion angående en revision av
gällande kreditutfästelser gentemot utlandet,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala
beslut m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna hänvisat en av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition,
nr 140, däri Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet;

2) lag angående ändring i lagen den
6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse
i stad;

3) lag angående upphävande av 20 §
2 mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse och 21 § 2 mom.
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

4) lag angående ändrad lydelse av
33 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting;

5) lag angående ändring i lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm;

6) lag angående ändrad lydelse av 14 §
lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården; samt

7) lag om ändrad lydelse av 8 § 1
mom. harnavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag
rörde bland annat spörsmålen om borgerlig
primärkommuns kompetens och
om kvalificerad majoritet för vissa kommunala
beslut.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 281 av herr Anderberg,
nr 332 av herr Domö in. fl.,
nr 333 av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

nr 334 av herr Lodenius m. fl. och
nr 335 av herr Sundelin m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 436 av herr Mattsson m. fl.,
nr 492 av herr Rubbestad in. fl.,
nr 493 av herr förste vice talmannen
Magnusson in. fl.,

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

nr 494 av herr Thorell m. fl. och

nr 495 av herrar Persson i Svensköp
och Ståhl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
ej kunnat i oförändrat skick bifallas,
i anledning av sagda proposition samt
motionerna I: 281 och II: 436 för sin
del ville antaga sju under punkten införda,
med 1—7 betecknade förslag till
lagar i nyss angivna ämnen;

B) att motionerna

a) I: 332 och II: 493,

b) I: 333 och II: 494,

c) I: 334 och II: 492,

d) I: 335 samt

e) II: 495,

i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet innebar
bland annat, att 23 § 2 mom. i nämnda
lag, innefattande bestämmelser om kvalificerad
majoritet vid vissa beslut, skulle
upphöra att gälla samt att 3 § i samma
lag skulle erhålla följande lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina gemensamma ordnings- och hushållnlngsangfelägenheter,
såvitt icke
handhavandet därav enligt gällande författningar
tillkommer annan.

Angående vården om kyrkliga angelägenheter
samt folk- och fortsätlningsskoleväsendet
är särskilt stadgat.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Herlitz, Gustavson,
Bror Nilsson, Thorell, Pettersson i
Norregård, Kyling och Håstad på anförda
skäl hemställt,

1) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 samt
motionerna 1:281, 1:332 och 11:493,
I: 333 och II: 494, I: 334 och II:
492, I: 335 samt II: 495 måtte för
sin del antaga de av konstitutionsutskottet
tillstyrkta lagförslagen med den
ändring'', att 3, 87 och 88 §§ lagen
den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse
på landet, 3 § lagen den 6 juni
1930 om kommunalstyrelse i stad samt
3 § lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse
i Stockholm bibehölles i nu
gällande lydelse samt att de under 1—
5 i den kungl. propositionen avsedda
lagförslagen skulle i vissa närmare angivna
delar erhålla den lydelse, reservationen
visade;

2) att riksdagen i anledning av ino 4

Första kammarens protokoll 1948. Nr 22.

(Utskottets förslag:)

Kommun äger att själv, efter vad i
denna lag närmare bestämmes, vårda
sina angelägenheter, så vitt icke handhavandet
därav enligt gällande författningar
tillkommer annan.

Angående vissa kommunala angelägenheter
är särskilt stadgat.

tionerna I: 332 och II: 493, I: 334 och
II: 492 samt I: 335 i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till lagstiftning
angående kommuns befogenhet
att understödja elektrifiering, utgiva studiestipendier
och understödja hemvärnet
ävensom till sådana ändringar i
byggnads-, hälsovårds-, vatten- och väglagstiftningen,
som kunde befinnas erforderliga
till undanröjande av hinder
för erforderlig och önskvärd kommunal
verksamhet på ifrågavarande områden.

Reservanternas under punkten 1 upptagna
förslag innebar bland annat, att
23 § 2 mom. i lagen om kommunalstyrelse
på landet skulle erhålla följande
lydelse:

För beslut---eller behov;

e) beviljande av anslag, vartill medel
skola anskaffas genom upplåning; eller
d) upptagande eller förnyande av lån,
därunder inbegripet ingående av borgen,
eller förlängning av tiden för erhållet
läns återbetalande.

50 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

Dessutom hade reservation anförts av
herr Englund, som anfört bland annat
följande:

»Den obestridliga svårigheten att i en
ur olika synpunkter tillfredsställande
allmänformel fånga det begreppsmässigt
gemensamma hos de verksamhetsområden,
om vars införlivning i den primärkommunala
kompentensen man är ense,
borde ha föranlett, att man till stöd för
den kommande rättsutvecklingen i.praxis
i den grundläggande regeln om den
kommunala kompetensen utöver en dylik
allmänformel hade inrymt en exemplifierande
uppräkning hämtad från
det kommunala arbetets huvudområden.
Intill dess att ett ur dessa synpunkter
mera tillfredsställande lagförslag
framlagts för riksdagen, måste jag förorda
ett bibehållande av nuvarande bestämmelser
i förevarande avseende.

I fråga om den kvalificerade majoriteten
instämmer jag i det yrkande som
i annan reservation till detta utlåtande
ställts av herr Herlitz in. fl.»

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: I
avseende å föredragningen av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 hemställes,
att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första paragrafvis, med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist, varefter
och sedan alla lagförslagen blivit
genomgångna, utskottets hemställan i
punkten A föredrages; att vid behandlingen
av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta
utlåtandet i dess helhet; samt att lagtext
ej må behöva uppläsas i vidare mån,
än sådant av någon kammarens ledamot
begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten ,4.

Utskottets under 1 framställda förslag
till lag angående ändring i lagen den 6

juni 1930 (nr 251) om kommunalslgrelse
på landet.

3 §.

Herr HERLITZ: Herr talman! I detta
betänkande har konstitutionsutskottet
behandlat flera olika frågor. Några av
dessa äro av sådan beskaffenhet, att jag
antager att det inte blir någon debatt
om dem i kammaren. I varje fall skall
jag för min del bara uppehålla mig vid
de två stora frågor, som i gengäld äro
verkligt stora och betydelsefulla. Vad
det här gäller är i korthet sagt, att man
har tänkt sig att i två olika hänseenden
väsentligt öka den makt och det inflytande,
som tillhör majoriteterna i våra
kommuner. Denna makt skall först och
främst ökas genom borttagandet av den
spärr, som reglerna om kvalificerad majoritet
utgöra, och den skall vidare utökas
genom att de hinder tagas bort,
som ligga i vår gamla hävdvunna regel
om de gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheterna
såsom föremål
för kommunernas verksamhet.

Jag hör till dem, som äro mycket betänksamma
beträffande båda dessa punkter,
och jag vill från början säga att
mitt bedömande grundar sig på vad jag
tror vara en realistisk blick på vad
kommunerna nu för tiden egentligen äro
för någonting. Man får i diskussionerna
om dessa angelägenheter mycket ofta
för sig framhållet att det i kommunerna
inte råder annat än frid och försoning
och enighet, att det egentligen inte där
förekommer någon strid och några motsättningar.
Jag utgår från det ofrånkomliga
faktum, att våra kommuner nu till
dags äro så beskaffade att där förekomma
motsättningar av en helt annan styrka
och en helt annan betydenhet än man
förut, låt oss säga under senare delen
av 1800-talet, kunde räkna med. Då för
tiden voro kommunerna jämförelsevis
homogena bildningar, där alla hade något
så när lika intressen. Men hur annorlunda
har det inte blivit! Hur ha inte
till en början de politiska motsättningarna
brutit in och gjort sig gällande i
kommunerna! Förhåller det sig vidare

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

inte på det viset, att vi där liksom eljest
ha en ofta stark motsättning mellan olika
sociala gruppers intressen? Och —
icke minst viktigt — ser man på kommunernas
utsträckning i rummet, finner
man ju, hur olika beskaffade de äro nu
emot förr. Förr var en kommun en
landsbygds- eller en stadskommun —
något annat slags kommuner hade vi
just inte. Nu ha vi hela denna samhällsbildning
på landsbygden, som gör att i
otaliga kommuner motsättningen mellan
helt olika ortsintressen föreligger,
och vi ha, för att nämna ett annat exempel,
den egendomliga utveckling av
stadsbidningen, som gör, att de s. k. städerna
ofta äro konglomerat av orter
med mycket olika intressen.

Det är, som jag antydde, två olika frågor,
som här äro uppe, och jag skall tilllåta
mig att framför allt uppehålla mig
vid den fråga, som, såvitt jag kan erinra
mig, hittills inte har varit föremål
för någon egentlig debatt i riksdagen,
nämligen frågan om en generell utvidgning
av primärkommunernas kompetens,
avskaffandet alltså av regeln om de gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheterna,
medan jag däremot
skall fatta mig mycket kortare i frågan
om kvalificerad majoritet, som vid
otaliga tillfällen här förut har behandlats.

Vi äro överens om det naturliga i att
kommunernas verksamhetsområde undan
för undan vidgas i takt med samhällsutvecklingen
och de krav, som denna
ställer på kommunal verksamhet.
Denna utveckling har nu försiggått på
olika linjer, dels genom speciallagstiftning,
som har lagt ständigt nya uppgifter
på kommunerna, och dels genom cn
påtaglig utveckling i rättspraxis. Det är
fullkomligt klart och det har blivit ytterligare
dokumenterat genom sakkunnigbetänkandet
i detta ärende, att regeringsrätten
inte fattar begreppet gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter
på samma sätt nu som man gjorde år
1802. Det händer ständigt och jämt att
sådant, som för 10, 20, 30 år sedan inte
var tillåtet, blir accepterat, det sker en
ständig utveckling, som jag inte här när -

mare skall belysa — den är ju väl känd
genom sakkunnigbetänkandet.

Min övertygelse är, att det allra bästa
vore att utvecklingen finge fortgå på den
linje vi redan nu äro inne på, att alltså
lagstiftningen får gripa in där det behövs
och att vi i övrigt få lita till utvecklingen
av rättspraxis, som utan tvivel
inte kommer att avbrytas utan tvärtom
fortsättas och fullföljas.

Men den linje, som nu Kungl. Maj:t
och konstitutionsutskottets majoritet representera,
innebär ju någonting annat,
den innebär att vi skola ge kommunerna
den vida fullmakt, som ligger i det
egendomliga uttrycket, att kommunerna
skola få rätt att sköta »sina angelägenheter».
Mot denna lösning har jag i
främsta rummet att invända, att den
kommer att leda till synnerlig oklarhet
och ovisshet. Kommunalmän och myndigheter
ha hittills haft en ganska säker
grund att bygga på, dels i speciallagstiftningen
och dels i rättspraxis, som
har kunnat studeras i rättsfallsamlingar
och i litteraturen. Jag är medveten om
att denna rättspraxis inte kan ge entydiga
och säkra svar på alla frågor, men
den har i alla fall givit en någorlunda
säker grund att bygga på. I stället för
denna ordning skola vi nu ställas till
freds med att man har skapat ett nytt
mystiskt ord, nämligen det som i propositionen
tjänar till förklaring av innebörden
i orden »sina angelägenheter»;
man har hittat på att säga, att det är det
s. k. »allmänintresset», som skall vara
avgörande.

Jag har hört sägas, att vi med detta
skulle få en mycket större säkerhet i bedömandet
av de kommunala befogenheternas
räckvidd än vi ha haft förut. Detta
är påtagligen en alldeles orimlig illusion.
Vad betyder allmänintresset? Ja,
alla angelägenheter, som förekomma i
det offentliga livet, äro till någon del betingade
av allmänna intressen och till
någon del av enskilda intressen. När
skall man då säga, åt de betingas av allmänintresset?
Det iir eu ren smaksak, cn
ren omdömesfråga; diir finns ingen
gräns, som man kan hålla sig till. Vi kunna
ju erinra oss den gamla historien om

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

kejsarens nya kläder. Jag skulle vilja
säga, att detta allmänintresse är kejsarens
nya klädnad. Att denna klädnad
inte är någonting, vill jag inte påstå att
precis ett barn kan upptäcka, men jag
skulle i varje fall vilja säga, att varje
juris studerande eller var och en som
studerat statsvetenskap och haft anledning
att fundera över det dunkla uttrycket
»allmänintresse», kan förklara,
att det är ett ord och ingenting annat.

Nej, snarare är det helt enkelt så, att
regeringsrätten genom denna formulering
hänvisas till att fritt dra upp de
nya linjerna för den kommunala kompetensen.
Detta är nu en sak, som man
kanske ställer sig till freds med. Vi äro
vana vid att lita till våra domstolar: är
en sak lagd i domstolarnas händer, blir
den, tycker väl litet var, bra skött, och
då kunna vi lita på att det blir en rejäl
ordning. Jag har aldrig förstått den tilltro
som hyses till domstolar i sådana
fall, då man inte ger domstolarna någon
grund att bygga på. En domstol har sin
auktoritet, sitt värde, sin styrka, i den
mån den är ett uttryck för lagregler. Men
att överlämna åt en domstol att suveränt
efter eget skön avgöra, vad den tycker
vara betingat av allmänintresset och vad
den tycker inte är betingat av allmänintresset,
det bereder oss säkerligen
ingen säkerhet.

Det blir i själva verket en utomordentligt
svår situation, i vilken Konung och
riksdag här vilja ställa vår högsta administrativa
domstol. Den har kunnat
verka med stor auktoritet, det må man
väl säga, och den har förvärvat en stor
respekt, i den mån den har givit konsekventa
uttryck åt de rättstankar, som ligga
i vår sedan årtionden, ja nära ett sekel,
uppbyggda rättspraxis. Men varifrån,
mina damer och herrar, skall regeringsrätten
nu få sin auktoritet? Vad
skall ge den respekt, då man ser, att de
avgöranden som den träffar äro byggda
helt och hållet på ett skönsmässigt avgörande
av vad de herrarna betrakta
som allmänt intresse? Jag tycker inte att
det är rätt att ställa en domstol av den
betydenhet regeringsrätten har inför så
utomordentligt svåra och ömtåliga situa -

tioner. Och man skall också göra klart
för sig, att det inte blir lätt för den att
här draga upp några fasta linjer.

Det är i detta sammanhang betecknande
att av länsstyrelserna, som ju allesamman
ha erfarenhet av prövning av
kompetensfrågor, bara ett mindre antal
anslutit sig till den linje, som Kungl.
Maj:t förordar.

Hur ser regeringsrätten själv på denna
sak? Ja, det få vi naturligtvis inte
böra. Eljest äro vi vana, då eu ny lagstiftning
skall sättas i gång, att få höra
de myndigheter, som skola yttra sig. Om
regeringsrättens uppfattning veta vi inte
någonting, och det egendomliga i vår
lagstiftningsordning är, att en sådan här
sak, fastän den just ur lagstiftningssynpunkt
är av så utomordentligt ömtålig
beskaffenhet, inte heller passerar lagrådet
— vi ha inte fått höra ett ord från
det hållet. Jag gjorde ett litet försök i
konstitutionsutskottet att få en smula
kontakt med hur man ser på denna sak
i regeringsrätten. Jag tyckte nog att det
skulle ha haft sitt värde och sin betydelse.
Utskottet var emellertid inte intresserat
därför.

Nu ha säkert flera suttit och tänkt:
det är ju inte meningen, att tillämpningen
skall bli så här svår, ty det skall ju
ges hjälp för rättspraxis genom dessa
utmärkta uttalanden, som gjorts i motiveringen
till konstitutionsutskottets utlåtande,
i motiveringen till propositionen
och till sakkunnigbetänkandet. Det är ju
i själva verket så, att dessa motiveringsuttalanden
om vad kommunerna skola
syssla med i detta lagstiftningsarbete
spela en absolut dominerande roll.

Jag beklagar, att kammarens ledamöter,
som skola ta ståndpunkt till dessa
uttalanden, då de nu gå att för Sveriges
kommuner lagstifta för årtionden framåt
och att motiveringsvis dra upp dessa
linjer för dem — jag beklagar, säger jag,
att herrarna inte själva veta vad ni besluta
om. Ty dessa linjer återfinnas icke
i utskottets betänkande, de stå inte heller
fullständigt i propositionen. Vi få
bygga på en fiktion, att kammaren, då
den går till detta beslut, också känner
till vad som sägs i de sakkunnigas ut -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

låtande, ty det är det som det är meningen
att det nu skall klubbas på.

För mig är detta det yppersta exempel
som jag bar funnit på den enligt
min ofta uttalade mening förkastliga
formen, att riksdagen ger sin vilja till
känna i motiveringar. Det svenska folket
har anspråk på att i form av en ordentlig
lagtext få besked om vad som
skall gälla. När kommunalmännen behöva
veta, vad de ha rätt till att göra,
skola de inte hänvisas till att slå upp i
konstitutionsutskottets utlåtande, Kungl.
Maj :ts proposition och det sakkunnigbetänkande,
som ligger där bakom.

Bortsett från dessa principiella betänkligheter
är det att fasthålla, att de uttalanden,
som vi här ställas inför, delvis
äro mycket svårtolkade. Dessa uttalanden
— märk väl — gå inte ut på det
enkla och simpla att det säges ifrån att
t. ex. kommunerna få syssla med frågor
om enskilda vägar och om studiestipendier
o. s. v. Nej, saken är mera invecklad.
Då t. ex. de sakkunniga uttala sig
om i vilken mån kommunerna få syssla
med bidrag till enskilda vägar, göra de
uttalanden, vilka jag nu inte skall besvära
kammaren med att läsa upp, men
om vilka jag ändå kan säga att det är
långa uttalanden med förbehåll både hit
och dit om att under de och de förutsättningarna
»böra kommunerna få ge
bidrag till enskilda vägar». De intresserade
kunna läsa detta invecklade resonemang
på s. 89 ff. i propositionen
nr 140, där de kunna försöka skaffa sig
klarhet.

Det blir sålunda svårt att tolka dessa
uttalanden. De äro på åtskilliga punkter
på ett besynnerligt sätt motsägande. Jag
vill särskilt här peka på en punkt, som
jag uppfattar som fundamental, central
i hela denna lagstiftningsfråga. Sammanhanget
iir, att de sakkunniga hade gått
på en mycket egendomlig linje, då de
uttalade sig om kommunernas understödjande
av enskilda människor. De
sakkunniga sade, att i kommunens allmänna
befogenheter inte skall ingå att ge
socialvård; man får alltså inte ge understöd
åt behövande människor. Men är
det så, sade de sakkunniga, att kommu -

nerna vilja ge understöd åt personer,
som befinna sig i litet bättre ställning,
d. v. s. annat understöd än sådant som
är socialt betingat, bör detta kunna gå
med stöd av den blivande generalklausulen;
för detta skulle alltså inte behövas
någon särskild lagstiftning. Det förvånar
inte mig, att statsrådet Mossberg, då
han ställdes inför denna egendomliga
distinktion, reagerade däremot" precis
som tidigare styrelsen för landskommunernas
förbund hade gjort. Den satte
sig alldeles bestämt emot att kommunerna
skulle tilläggas denna frihet att understödja
enskilda personer så snart
man var utanför den egentliga socialvårdens
område. Statsrådet Mossberg säger
i samma riktning några kärnfulla ord
på s. 74 i propositionen om att detta
skulle föra till mindre tillfredsställande
konsekvenser: »Understödjande av
enskilda personer kan i själva verket enligt
min mening icke betraktas som en
typisk kommunal angelägenhet»; det leder
lätt till »ogrundade anspråk på att
det allmänna skall träda hjälpande emellan»
o. s. v.

Jag kände stor tillfredsställelse, när
jag läste detta uttalande av statsrådet
Mossberg. Men när jag sedan kom till
nästa sida, fick jag det alldeles bestämda
intrycket, att här hade en annan
hand fört pennan. Jag påstår icke —
märk väl — att det var en annan hand,
jag säger bara att det ser ut så nu, tv
där kommer den som har fört pennan
till den tanken: »Ja, vi skola visserligen
uppställa den principen, men det finns
vissa saker, som ändå skola vara tilllåtna»,
och sedan anges vissa skäl för
att vi inte skola vara så stränga beträffande
studiestipendier. Därefter följer
det som jag betraktar som kärnpunkten
i hela denna lagstiftningsfråga, nämligen
att vad som är sagt om stipendier
»kan äga motsvarande tillämpning även
på vissa andra områden, där bidragens
karaktär av understöd icke iir särskilt
påtaglig och där det allmänna intresset
av kommunal verksamhet iir betydande.
Jag syftar speciellt» — ordet speciellt
skulle jag vilja kursivera — »på bidrag
till enskilda för elektrifieringsiindamål.»

54 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

För deii som flyktigt läser detta ser
det ut som om herr statsrådet bara velat
ge ett finger till elektrifieringsunderstöd.
Men nej, icke alls! Det står ju »sj>eciellt»
— statsrådet har tydligen bara
tagit detta som ett exempel och har lämnat
möjlighet för att ge understöd åt
enskilda personer för vilka ändamål som
helst, då det allmänna intresset är särskilt
betydande. Den vackra principen
på s. 74 har med andra ord helt och
hållet tagits tillbaka, och i strid med —
det vill jag stryka under — de önskemål,
som alldeles bestämt ha uttalats
från landskommunernas förbund, har
statsrådet i realiteten lämnat fältet fritt
för kommunal understödsverksamhet
över huvud taget.

Man kan också resa den frågan, huruvida
dessa uttalanden i motiveringen
komma att få den verkan, som man tänker
sig. Det är väl meningen, att regeringsrätten
skall rätta sig efter dem —
det uttalar i varje fall statsrådet på s.
77, där han säger, att det skall bli »ägnat
att minska denna osäkerhet, att tveksamma
gränsfall behandlas redan i förevarande
sammanhang så att prejudicerande
avgöranden av de rättstillämpande
myndigheterna ej behöva avvaktas».
Dessa motiveringsuttalanden skola alltså
vara avgörande. Men det kan väl inte
vara riktigt allvarligt menat, att dessa
långa resonemang skola tjäna såsom en
bibel för regeringsrätten. Regeringsrättens
plikt är att i sin rättspraxis sörja
för att rättstillämpningen blir enhetlig
och konsekvent, att där anläggas samma
synpunkter på skilda områden och att
det sålunda blir enhetliga tankar som
uppbära det hela.

Förhåller det sig då på det viset med
de mångahanda uttalanden, som här
gjorts? Ja, herr statsrådet har velat göra
detta troligt. Han har velat göra troligt,
såsom det står på s. 77 nederst, att
han har tagit till utgångspunkt vissa allmänna
principer, ur vilka han har härlett
konsekvenser på olika områden. Men
detta är ju en ren konstruktion. Den
som har varit med i detta ärendes utredning
vet, att man har resonerat på område
efter område och sedan sett resul -

taten praktiskt av detta och sagt: »Ja,
detta är det nog lämpligt att kommunerna
syssla med, men detta är inte
lämpligt att de syssla med.» Det är sådana
tankar, som uppbära hela det resonemang,
som här har förts.

Då det förhåller sig på detta sätt, är
det klart att det ingalunda är sagt att de
linjer, som regeringsrätten kommer att
uppdraga, för så vitt regeringsrätten
verkligen strävar efter att åstadkomma
en logiskt uppbyggd rättstillämpning,
komma att följa just motiveringens riktlinjer.

Särskilt bör i detta sammanhang framhållas,
att ingen må föreställa sig att innebörden
i den nu föreslagna kompetensutvidgningen
blir till fullo klar genom
de uttalanden rörande speciella
ämnen, som göras i motiveringen; de
äro ju bara exemplifierande och det
uppkommer ständigt nya problem, som
där inte äro behandlade. På sådana områden
uppkommande behov måste bedömas
efter ungefär samma grundsatser.
Vi skola alltså ha klart för oss, att vad
som här skrivits naturligtvis innebär en
utvidgning av kommunernas verksamhet
till otaliga andra områden än dem,
som det här har förts resonemang om.

Vidare är det ju beträffande framtiden
— fortfarande på tal om den oklarhet,
som här består — så, att kommitterade,
departementschef och konstitutionsutskott
se saken ur ögonblickets
synvinkel. De tycka nämligen som så:
»Nu ordna vi upp detta i motiveringen,
och så ha vi klargjort för kommunerna,
hur det skall vara.» Men, mina damer
och herrar, på detta område går utvecklingen
vidare, här uppkomma nya problem
och nya frågor, huruvida det eller
det skall vara tillåtet eller icke. Hur
skall det bli med dessa saker? Konsekvensen
är väl den, att vi framdeles
också skola gripa in med sådana här
motiveringsuttalanden från riksdagens
sida. Jag vet inte i vilka sammanhang
det kommer att ske. Och det skulle vara
roligt att veta, hur det efter några årtionden
skall gå för kommunalmännen,
då de skola titta inte bara i 1948 års
riksdagstryck utan i riksdagstryck från

Onsdagen den 2 juni 1948 fm. Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

olika år under kommande tider för att
få reda på vad de skola hålla sig till.

Jag har talat om själva oklarheten i
och för sig, och genom att betona den
har jag också klargjort, att det inte är
så lätt att säga vad detta förslag egentligen
innebär. Det beror på hur det
kommer att tolkas och tillämpas i rättspraxis.
Jag har hört en och annan i det
sammanhanget säga: »Det skall väl bli
skönt för oss, då vi nu slippa ifrån alla
dessa besvärliga gränser för vår handlingsfrihet,
som gjort kommunalmännen
så mycket bekymmer; nu skola vi slippa
ifrån alla samvetsbetänkligheter och
få handla fritt som vi vilja.» Men då reses
statsrådets varnande pekfinger, som
höjes på s. 71, där han säger något om
att detta inte alls är meningen; det betyder
inte alls »att den kommunala verksamheten
inom obestämda gränser lämnas
full frihet». Men på något annat ställe
erkänner han å andra sidan, att det
knappast är möjligt att formulera stadgandet
så, att det verkligen säger något
om kompetensens omfattning, och det är
så sant som det är sagt. Ty det är ju
utomordentligt svårt att bedöma, hur
långt detta leder. Säkert är endast att
det är ett steg ut i det okända. Hur långt
steg vi egentligen taga kan ingen egentligen
i denna stund bedöma. I detta
sammanhang vill jag emellertid än en
gång särskilt bringa i erinran den vida
fullmakt, som man nu ger till kommunal
understödverksamhet, vare sig denna
verksamhet är av social natur eller
icke.

Den linje som jag har förfäktat är
nu, att man i stället för att gå denna
väg skall försöka hjälpa sig fram såsom
på andra områden genom en lagstiftning,
som säger ifrån vad de allmänna
organen, i detta fall de kommunala, ha
att göra. Denna tanke är en styggelse
för förslagets anhängare. »Det blir så
besvärligt», säger man. »Vi ha så
många lagar förut. Skola vi få ännu flera
lagar? Det är skönt att slippa ifrån
dem.» Jag har svårt att dela denna syn.
Det gäller viil om alla offentliga funktionärer
i detta land, att de få handla
inom ramen för lagar och författning -

ar, och jag må säga, att jag finner det
särskilt naturligt, att man drar upp sådana
gränser för dem som tilläggas en
sådan makt som man tillägger de kommunala
majoriteterna.

För övrigt, herr talman, är det en illusion
att tro ■— såsom jag har märkt
att många göra — att vi med denna lagstiftning
skola komma ifrån plottret med
så mycket småförfattningar som röra
kommunernas verksamhet. Det är naturligtvis
först och främst klart, att vi ännu
få ha kvar alla de gamla författningarna,
som binda kommunalmännen på olika
områden. Och var så säker på att
vi få nya också! Vi komma inte ifrån
behovet av speciell lagstiftning, av den
enkla anledningen att det är ett elementärt
behov att reda ut åtminstone
gränserna mellan kommunernas och statens
verksamhetsområden. Det är bara
en skön dröm att tänka sig, att i detta
eljest så välordnade och genom lagstiftning
reglerade samhälle man kan i det
långa loppet lämna kommunerna att
sköta sig själva helt och hållet. Nej, lagstiftning
kommer alltid att behövas, och
min spådom är att den kommer att behövas
i ungefär lika stor omfattning enligt
den linje, som riksdagen nu går att
beträda, som från de utgångspunkter jag
har förfäktat. Lägg särskilt märke till
det mycket betecknande förhållandet,
att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
punkt efter punkt har betonat
— trots det principiella ståndpunktstagandet
från kommunal understödsverksamhet
— att på det området
och på det området behöva vi ändå en
speciallagstiftning. De, som hoppas på
att komma ifrån speciallagstiftningen,
måste alltså se den sanningen i ögonen,
att det hoppet har blivit grusat av statsrådet
Mossberg.

Det återstår för mig, herr talman, att
säga några ord om den kvalificerade
majoriteten. Jag skall hålla mitt löfte att
där vara mycket kortare, i all synnerhet
som den saken diskuterats vid åtskilliga
tillfällen förut.

Reservanternas ståndpunkt i det här
ämnet är ju, att de iiro beredda att släppa
de regler om kvalificerad majoritet,

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

som infördes år 1918 i sammanhang med
rösträttsreformen, men vidhålla de regler
därom, som ha gällt ända sedan år
1907. Om dessa regler är jag angelägen
att framhålla en sak till undvikande av
missförstånd. Det säges så ofta, att reglerna
om kvalificerad majoritet infördes,
för att man skulle sätta en bom
för arbetarklassen eller för socialdemokratien.
Reglerna framställas alltså såsom
ensidiga, riktade åt ett visst håll.
Det är alldeles riktigt att det var en
starkt framträdande synpunkt på den
tiden, men det förtjänar betonas att reglerna
från första början voro avsedda
såsom ett allsidigt skydd för vilka minoriteter
som helst. I motiveringen till
1907 års lagstiftning ingår bland annat
det uttalandet, att »erfarenheten visat att
de maktägande inom kommunerna» —
det var alltså fyrkskalans män på den
tiden — »mångenstädes beslutat företag
eller ingått förpliktelser som blivit för
de skattedragande i hög grad betungande».
Reglerna voro alltså från början
avsedda som ett skydd jämväl för låt
oss säga arbetarklassen, socialdemokratien,
gentemot andra majoriteter.

Reglerna äro sålunda naturligtvis allsidigt
verkande. Såtillvida får man visserligen
medge, att de ha en ensidig
verkan, som de alltid rikta sig emot
den grupp inom en kommun, som är
sinnad för högre utgifter än andra, men
det är ju någonting som i varje fall i
dessa tider, då vi alla äro ense om nödvändigheten
av återhållsamhet i det allmännas
utgifter, inte kan inge några betänkligheter.

Detta allsidiga minoritetsskydd, som
sålunda reglerna skapa, har enligt min
tanke fått en särskild betydelse genom
de motsättningar som, efter vad jag
nyss framhöll, ha kommit att prägla de
moderna kommunerna. Det finns åtskilliga
resonemang i propositionen och
utskottsbetänkandet om allehanda anordningar,
som egentligen skulle göra
denna kvalificerade majoritet överflödig.
Vi ha offentligheten, vi ha fullmäktigesystemet,
och vi ha mycket annat.
Det är naturdigtvis mycket bra, men
det hjälper inte ett dugg i fråga om det

problem, som jag velat peka på och
som för mig alltid står som det väsentliga
i deilna fråga. Det är problemet,
hur man skall förfara i de fall, då verkligen
olika meningar stå emot varandra,
skarpt och hårt, meningarna hos dem
som inte låta sig drivas ur sina positioner
genom någon sorts övertalning och
sådana som inte på något vis kunna rubbas
genom val, därför att de äro förankrade
i bestämda intressen. Det är sådant
vi skola ta sikte på, och det problem,
som därav uppkommer, löses ju
inte alls genom att man har fri diskussion
och fria val och vad man i övrigt
har.

Man vill bagatellisera dessa motsättningar.
Statsrådet har sagt mig, att jag i
min reservation har överdrivit talet om
motsättningarna, och det har sagts från
flera håll, att allting ju i alla fall sker
i sådan samdräkt i kommunerna — där
förekomma inte några starkare motsättningar.
Min första fråga är då: Om det
verkligen är på det sättet, varför denna
iver? Råder det sådan enighet, reda vi
oss ju lika bra med två tredjedels majoritet
som med någon annan form. Men
i själva verket är det väl inte så där
alldeles idylliskt. Jag tycker mig förmärka,
att det vart fjärde år hålles kommunala
val. Jag tycker mig ha iakttagit,
att de politiska partierna gå till strid
och kämpa hårt för att få in sina män
i de kommunala församlingarna. Det är
väl inte bara för skojs skull, utan därför
att det råder motsättningar i kommunerna.

Rorttagandet av tvåtredjedelsmajoriteten
är särskilt olyckligt i sammanhang
med den stora kommunindelningsreformen.
Vid ett tidigare tillfälle, då vi hade
frågan om den kvalificerade majoriteten
uppe, tillät jag mig att sätta ett frågetecken
för majoritetsprincipen. Den är
inte någonting absolut självklart. Den
kan vara naturlig, sade jag, i en fri förening.
Den kan vara naturlig i ett samhälle,
som är mycket homogent och där
det finns en stark känsla av solidaritet.
Den är självklar i den svenska riksdagens
arbete. Men det är litet annorlunda
i kommunerna.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

Kommunindelningen, sade jag vidare,
beror av staten. Staten kan skapa kommuner,
där det finns medborgargrupper
med mycket starkt motsatta intressen.
Vad ligger det då för högre rättvisa i
att i en sådan tillfälligt skapad kommun
just den enkla majoriteten alltid skall
vara avgörande? Man log åt det där på
den tiden, eftersom man tyckte att det
var teoretiska funderingar. Men det har
ju fallit sig så, att dessa teoretiska funderingar
ha, mycket fortare än jag hade
drömt om då, blivit en viktig praktisk
verklighet, tv nu äro vi i det läget, att
staten i mycket stor utsträckning skapar
kommunerna — och kommuner där det
kommer att finnas ganska allvarliga
motsättningar.

Hur skall man då se på den kvalificerade
majoriteten i det sammanhanget?
Kommitterade och statsrådet ha en i
mina ögon överraskande syn på den där
frågan. De säga ungefär det, att den
enkla majoriteten är riktigt önskvärd i
det här läget, med tanke naturligtvis på
de motsättningar som kunna bestå mellan
en större och en mindre kommun
som sammanslås. Den enkla majoriteten
är önskvärd just för att främja ett »friktionsfritt»
— det är det ord som användes
— genomförande av kommunindelningsreformen.
En liten kommun skall
inte kunna sätta en käpp i hjulet för
nya anstalter, utan den skall få böja sig.
Då blir det lugnt, och då komma vi
ifrån friktionerna. Så kan man naturligtvis
säga. Om två människor tvista,
kan man givetvis säga, att ifall vi låta
den starkare bestämma och därmed
basta, så blir det mycket friktionsfritt.
Lugnet bibehålies, och allting går glatt
och trevligt. Man brukade i min ungdom
ironiskt citera ett ord — jag vet
inte riktigt, varifrån det kom — om någon
regering som hade lyckats med polisens
hjälp hålla på mattan några oppositionella
kretsar: »Lugnet har åter ställts.

» Det är naturligtvis en form för
afl ordna saker friktionsfritt, men för
min del sätter jag kraven en liten smula
högre, om jag skall försöka medverka
till att någonting i vårt samhälle skall
ske friktionsfritt. Jag menar därmed

inte bara, att man då skall ordna det så
att det finns någon myndighet som har
att bestämma och att medborgarna skola
rätta sig därefter, så att det sänker
sig lugn och frid över det hela, utan
friktionsfriheten skall bestå däri, att
man försöker ordna det på ett sådant
sätt, med kompromisser och samförstånd,
att såvitt möjligt olika intressen
känna sig till freds med de resultat man
kommer till.

Herr talman! Nu skall jag till slut
konstatera, att med de stora förändringar,
som föreslås och som jag är
övertygad att kammarens majoritet är
beredd att acceptera, ta vi ett mycket
stort steg i våra kommuners historia.
Låt mig också påpeka, att det är så oerhört
mycket annat som just i dessa år
revolutioneras i fråga om våra svenska
kommuner. Jag syftar först och främst
på kommunindelningsreformen. Jag pekar
vidare på de starkt ökade uppgifter
på olika områden, som lagstiftningen på
senare år har lagt på kommunerna eller
kommer att lägga på dem. Jag tänker på
de omfattande åtgärderna för aktiv
kommunal bostadspolitik. Jag kan i detta
sammanhang inte underlåta att dra
mig till minnes, hur i fjol, då vi beslutade
dessa åtgärder, andra lagutskottets
ordförande, som efter vad jag förstod
kände en viss osäkerhet inför dem, dock
hämtade en viss tröst däri, att vi
ju hade kvar den kvalificerade majoriteten,
som säkerställde att vi inte kommo
på avvägar. Vi skola nästa år göra
om hela vår expropriationslagstiftning,
vilket innebär att kommunerna i den
allra största skala skola engageras i en
aktiv markpolitik.

Slutligen föreligger vid denna riksdag
en proposition, som ser liten ut men
som är av oerhörd principiell betydelse.
Förr i världen bar man alltid pekat på
såsom ett väsentligt element i vår kommunala
sjiilvstyrelse, att de som besluta
om kommunala angelägenheter också ha
skattskyldighet till kommunerna. Den
kan vara större eller mindre, men man
framhåller, att alla som äro med och
besluta dock få känna på skatten. Om
några dagar få vi på vårt bord ett ut -

58 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

skottsutlåtande över propositionen angående
det kommunala skatteavdraget
för ömmande omständigheter. Förslaget
innebär en revolution också på det området.
Jag tror, att det är omkring
400 000 röstande som därigenom i ett
slag befrias från kommunalskatt men
samtidigt bibehålla sin rösträtt. Då man
resonerar om den ställning man är beredd
att ge åt de kommunala majoriteterna,
får en sådan sak inte glömmas.
Det är majoriteter, bakom vilka det till
ganska väsentlig del inte står skatteprestationer
till kommunerna.

I ett sådant utvecklingsstadium ter det
sig för mig särskilt betänkligt att rubba
grundvalarna för vår kommunala självstyrelse,
vilken har vuxit sig stark såsom
en frihet under lagen med skydd för
minoriteternas berättigade intressen. Det
är därför jag inte har kunnat följa konstitutionsutskottet
på dess linje, utan
måst reservera mig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig jämte ett flertal andra
utskottsledamöter avgivna reservationen.

Häri instämde herrar Andrén, Domö,
Löthner och Wistrand.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Den föregående ärade talaren
bar nu målat upp en mycket svart bild
av de förhållanden, som skulle komma
att inträda i våra kommuner, sedan de
förslag, som här föreligga från konstitutionsutskottet,
hunnit genomföras. Denna
svartmålning har förefallit mig mycket
egendomlig, inte minst när herr Herlitz
mot slutet av sitt anförande — när
lian talade om förslaget att slopa bestämmelsen
om den kvalificerade majoriteten
— använde ungefär det uttrycket,
att detta är att rasera den historiska
grundval, på vilken vår kommunala förvaltning
bygger. Det är rätt anmärkningsvärt
att kunna konstatera, att denna
historiska grundval i vad det gäller
den kvalificerade majoriteten för besluts
fattande i vissa frågor inte har
längre tidrymd bakom sig än att vi allesamman
mycket väl komma ihåg, när den
infördes. Den infördes ju på sin tid, såsom

herr Herlitz mycket riktigt sade, i samband
med de utvidgade rösträttsbestämmelserna.
Man fruktade vid den tidpunkten,
att de nytillkomna röstberättigade
medborgarna inte skulle känna
det ansvar för sin bygd och för sin kommun,
som de i samhället tidigare bestämmande
hade känt. Man tansåg det
därför nödvändigt att skapa garantier
emot missbruk, som man befarade av de
grupper, som då fingo ett ökat inflytande
på de kommunala angelägenheterna.
Endast landstingslagens bestämmelser
om kvalificerad majoritet ha längre
tidrymd bakom sig. Dessa infördes i och
med att landstingslagen kom till år 1862,
och motivet torde utan tvekan ha varit

— det framgår för övrigt av förarbetena

— att landstingen såsom interkommunala
enheter voro någonting nytt. Det
var någonting osäkert, man visste inte
hur dessa nya kommunala enheter skulle
komma att handha sina arbetsuppgifter,
som ju under de första åren inte
voro på långa vägar så omfattande som
de äro i våra dagar.

Jag har ju en rätt lång erfarenhet av
min verksamhet i de kommunala värven,
inte minst inom det landsting jag tillhör,
och jag vet mycket väl, huru vi gång
efter annan vid besluts fattande måste
av formella skäl konstatera, sedan beslutet
har fattats, att det tillkommit med
lagenlig majoritet. Det har inte varit någon
strid om saken, men man har i alla
fall måst i protokollet sätta in, att beslutet
fattats med lagenlig majoritet.

Nu sade herr Herlitz särskilt, att det
var av betydelse att ha kvar den kvalificerade
majoriteten i kommunerna med
hänsyn till den kommunsammanslagning,
som vi inom något år skola föra ut
i livet. Jag ser saken på precis motsatt
sätt. Det är inte minst på grund av en
hel del omständigheter, uppgifter som
de nya kommunerna komma att få sig
ålagda, som det är av vikt att inte en
minoritet i en sådan stor kommun skall
kunna sabotera — jag använder, herr
talman, uttrycket sabotera — ett beslut,
som utan tvekan kan komma att
vara till fördel för kommunen såsom helhet.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut in. m.

Nu talade herr Herlitz om att vi skola
skydda minoritetens rätt att hindra
oöverlagda beslut. Herr Herlitz och jag
ha ju så väsensskilda uppfattningar om
dessa frågor, att det kanske är onödigt
att diskutera om dem, men jag kan inte
underlåta att göra den reflexionen: Är
det riktigare, att en minoritet, som består
av en tredjedel av de i beslutet deltagande,
skall ha möjlighet att bestämma,
hur beslutet skall utformas inom en
kommun, än att majoriteten av de i beslutet
deltagande skall avgöra saken? Jag
kan, herr talman, inte tillägna mig den
uppfattningen som herr Herlitz har gjort
sig till tolk för. Jag tycker det är riktigare,
att majoriteten fattar besluten.
Majoriteten får också ta ansvaret för de
beslut som fattas.

Det har hänt vid åtskilliga tillfällen,
att en minoritet i en kommun på detta
sätt har förhindrat beslut och att detta
har kommit att visa sig vara till mycket
stort ogagn för kommunen. Det har
gällt markfrågor och en hel del sådana
spörsmål, där minoriteten har kunnat
bromsa, orättmätigt bromsa. Jag kan
inte förstå de skäl som herr Herlitz har
anfört. Han citerade ett gammalt ordstäv
— han sade, att han inte visste, varifrån
det kom. Sedan man med maktmedel
lyckats ta hand om några orostiftare,
har det hetat, att »lugnet har återställts».
Är det riktigt, herr Herlitz, att säga, att
lugnet bär återställts, därför att en minoritet
inom en kommunal representation
har motsatt sig ett beslut, varom en rätt
stor majoritet inom den beslutande församlingen
har varit enig på grund av
att denna majoritet har ansett det vara
till gagn för kommunen? Jag tycker, att
argumenteringen är något halsbrytande,
när man säger, att lugnet är återställt,
därför att en minoritet på grund av nu
gällande regler har lyckats förhindra ett
beslut.

Det har varit mångåriga strider kring
bestämmelsen om kvalificerad majoritet,
sedan den tillkom, och jag skulle hälsa
med tillfredsställelse, om vi, såsom jag
hoppas, efter denna debatt fatta ett beslut
som innebär att vi stryka bort denna
bestämmelse. Enligt den tilltror man

inte dem som tillhöra majoriteten i en
kommunalrepresentation att besluta å
kommunens vägnar.

Sedan har herr Herlitz ägnat mycket
lång tid åt bestämmelsen om kommunernas
kompetens. I det förslag som föreligger
har företagits den förändringen,
att det skall heta, att kommunerna äga
att vårda sina »angelägenheter». Tolkningen
av det hittillsvarande uttrycket
»gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
har ju i en mängd
fall i vår kommunala förvaltning vållat
delade meningar. Särskilt sedan tätorter
ha uppstått inom en landskommun,
har det blivit stridigheter. Då det gällt
alt vidta vissa sanitära åtgärder i en
sådan tätort, har fråga uppstått: Kan
det vara någon gemensam hushållningsangelägenhet
för hela kommunen att man
bara inom detta område, där några
hundra människor ha fått sin boplats,
skall ordna vissa avloppsfrågor, vattenledningsfrågor,
belysningsfrågor o. d.?
En av anledningarna till att det vuxit
upp så många municipalsamhällen runt
om i vårt land har säkert varit denna
omständighet, att kommunen som sådan
inte har velat medverka till att ordna
dylika förhållanden. Det skulle inte ha
varit nödvändigt med dessa nya kommunbildningar
i form av municipalsamhällen,
om kommunen i sin helhet hade
varit litet mera tillmötesgående, när det
gällt att i de olika fallen ordna sådant.

Nu säger herr Herlitz, att det hade
varit bättre, om man hade fått ordentligt
redogjort för vad kommunerna ha
rätt att besluta om. Då skulle man ha
upprättat en lång katalog över vad kommunen
har rätt till och vad den inte har
rätt att göra; det måste ju bli konsekvensen.
Vi ha diskuterat det, och från deras
sida, som ha förfäktat den mening, som
jag giir mig till tolk för, har man bestämt
förklarat, att man inte vill vara
med om att upprätta någon sådan katalog
över vad kommunerna ha rättighet
att göra.

I remissvaren från de olika myndigheter,
som haft att yttra sig, har herr
Herlitz inte så värst mycket stöd för sin
uppfattning, ty flertalet av dessa myn -

60 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

digheter ha tillstyrkt det föreliggande
förslaget. Men herr Herlitz ondgör sig
över att inte regeringsrätten liar blivit
satt i tillfälle att yttra sig över denna
bestämmelse, och han säger, att han
gjorde vissa försök att få konstitutionsutskottet
att höra, vad regeringsrätten
sade om dessa frågor, men man ville
inte lyssna till en sådan tanke. Nej, herr
Herlitz, jag var bland dem, som mycket
bestämt motsatte sig, att man skulle på
något sätt höra regeringsrätten i det här
fallet. Då regeringsrätten ju är den myndighet,
som skall döma om dessa saker,
ansågo vi inte, att det var lämpligt att
höra dess uppfattning om förslagets utformning.

Det är min bestämda övertygelse •—
och majoriteten av den kommitté, som
utrett detta spörsmål, har kommit till
samma uppfattning — att det kommer
att bli lättare för kommunerna att handha
sina angelägenheter, om vi få den
bestämmelse genomförd, som här är föreslagen.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre, utan ber att med detta få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Jag skall
inskränka mig till att göra en kort deklaration,
herr talman.

Åtskilligt i det utskottsbetänkande,
som nu behandlas, är av den art, att det
inte vållat någon meningsskiljaktighet
inom utskottet. En del av de förslag till
ändringar i kommunalförfattningen, som
ha blivit resultatet av utskottets arbete
på grundval av den kungl. propositionen,
ha ju mottagits med bifall av samtliga
representanter i utskottet. Åtskilligt
vållar däremot meningsskiljaktigheter,
som framgår av den nyss förda debatten.
För min personliga del vill jag här
deklarera, att jag ställer mig rätt tveksam
till den utvidgning av den kommunala
kompetensen som föreslås. Jag tror
att det är riktigt, som herr Herlitz här
har framhållit, att införandet av de nya
stadgandena om kommunernas kompetens
kommer att åtminstone till en början
och innan en ny rättspraxis har

hunnit att utbilda sig vålla åtskillig
oklarhet om hur långt kommunernas befogenhet
sträcker sig.

Jag har således för min del varit mycket
tveksam, huruvida jag skulle kunna
biträda kommunallagskommitténs, d^r
partementschefens och utskottets förslag
i denna del. När jag har försökt rannsaka
mina erfarenheter, har jag emellertid
kommit till det resultatet, att jag
tror mig kunna övervinna tveksamheten
och acceptera utskottets förslag även i
denna punkt. De nuvarande bestämmelserna
om den kommunala kompentensen
lida enligt mitt förmenande också av
ganska betydande olägenheter. Konflikten
mellan den restriktiva bestämmelse,
som den nuvarande lagen i realiteten innebär,
och det önskemål om vidgade
kommunala befogenheter, som efter
hand har gjort sig gällande inom kommunerna
på olika områden, har varit
ganska besvärande och talar enligt mitt
förmenande för att man på något sätt
bör försöka åstadkomma en utvidgning,
antingen genom friare former i den allmänna
bestämmelsen eller också genom
bestämt reglerade befogenheter inom
den allmänna kompetensens ram.

När jag har haft att ta ståndpunkt till
vad som skulle vara det lämpligaste, inte
minst ur kommunal arbetssynpunkt, att
åstadkomma en utvidgning av de allmänna
kompetensbestämmelserna eller
att ersätta den utvidgningen med en hel
rad specialbestämmelser inom den nuvarande
kompetensbestämmelsens ram,
har jag till slut kommit till det resultatet,
att en vidgning av de allmänna
kompetensbestämmelserna är att föredraga.

Det är klart, att vissa risker som sagt
alltjämt stå kvar. En hastig generationsväxling
inom de beslutande kommunala
församlingarna, där man på eu mycket
kort tid blir berövad den erfarenhet, som
dessa kommunala församlingar nu besitta,
kanske också den ansvarskänsla,
som dessa tränade kommunala församlingar
känna inför både vidden och begränsningen
av de allmänna befogenheterna,
skulle naturligtvis i och för sig
kunna medföra allvarliga risker för den

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

kommunala verksamhetens sunda växt.
Jag tror dock inte, att man behöver vara
så förskräckt för att generationsväxlingen
går så hastigt. Om jag får till detta
lägga ett personligt vittnesbörd, är det
detta, att även en hastig föryngring av
kommunala församlingar inte har visat
sig medföra den löslighet i bedömningen
av vad som kan anses vara ur kommunal
synpunkt allmänna behov, som
man skulle tro sig ha anledning att befara.
De nya, unga, oprövade ledamöterna
växa sig enligt min personliga erfarenhet
så ofantligt hastigt in i det försiktiga
betraktelsesätt, som de kvarvarande
äldre ledamöterna av dessa beslutande
församlingar ha visat sig äga,
att farhågan för en alltför hastig omändring
av synpunkterna inte bör tillmätas
alltför stor betydelse.

Jag stannar således beträffande den
kommunala kompetensen till sist vid den
slutsatsen, att jag, om också med uttalande
av en mycket stor tveksamhet, anser
mig kunna gå med på utskottets förslag.

Beträffande sedan frågan om den kvalificerade
majoritetens upphävande hyser
jag mindre tveksamhet. I den kommunala
praktiken tror jag man kan gott
påstå, att bestämmelsen om kvalificerad
majoritet inte har haft någon särdeles
stor betydelse. Även om man således
bortser från det principiellt riktiga i att
en beslutande församlings beslut skola
fattas av flertalet och bara tänker på
den praktiska betydelsen av denna begränsning,
tror jag att man utan några
större farhågor kan vara mogen för att
ta bort den kvalificerade majoriteten.
Bestämmelsen har möjligen haft sin betydelse
såsom eu del i de nya generationernas
kommunala fostran. Jag tror, att
den nya generationen numera har hunnit
så långt beträffande både ansvarskänsla
och insikt, att man med rätt stor
trygghet kan anförtro den rättigheten
att besluta om sina angelägenheter utan
det hand, som den kvalificerade majoriteten
utgör. 1 den punkten, herr talman,
yrkar jag således utan uttalande av någon
tveksamhet bifall till utskottets hemställan.

Enär herr statsrådet Weijne anmält
sig vilja avlämna en kungi. proposition,
avbröts nu överläggningen angående förevarande
paragraf.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj ds proposition nr 287, med
förslag till förordning om rätt att vid
taxering för inkomst njuta avdrag för
avgifter till vissa stiftelser, in. in.

Ang kvalificerad majoritet för kommunala
beslut m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
3 § i det av konstitutionsutskottet i utlåtande
nr 24 punkten A 1 framlagda
lagförslaget.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är en särskild detalj jag skulle vilja
säga ett par ord om i detta sammanhang.

I motionerna nr 333 i första kammaren
och 494 i andra kammaren, vilka
bägge ju behandlas i detta konstitutionsutskottets
utlåtande, ha vi särskilt
uppehållit oss vid den kommunala bostadsbyggnadsverksamheten.
Den kommunala
bostadspolitiken har ju under
de senaste åren allt mer tagit sig uttryck
i en självständig kommunal bostadsproduktion,
och på sistone har
man på åtskilliga håll gått ett steg längre
och utför även själva byggnadsarbetet
i egen regi. En sådan kommunalisering
av byggnadsverksamheten underlättas
av den statliga låneverksamheten,
som medger lån upp till 100 procent av
byggnadskostnaden. Detta gör ju bland
annat, att onödiga kostnader på grund
av eventuella fel vid arbetets bedrivande
inte drabba den byggande kommunen,
liksom inte heller eventuella onödiga
administrationskostnader göra det.

Det synes mig ganska tvivelaktigt, om
denna byggnadsverksamhet i kommunernas
egen regi kan visa sig ändamålsenlig
i längden. Att den lätt kan komma
att innebära att vi få eu med allmänna
medel direkt subventionerad
konkurrens med andra byggnadsentre -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

prenörer, kan inte bestridas. Risken är
väl för övrigt ganska stor för att om utvecklingen
får ha sin gång all konkurrens
blir utesluten på detta område och
vi här få ett direkt kommunalt monopol.
Därmed försvinner eller minskas i
varje fall möjligheten till kontroll över
att verksamheten bedrives på ett ur allmänekonomisk
synpunkt tillfredsställande
sätt. Att samtidigt näringsfriheten
på detta område på administrativ
väg lätt kan komma att göras illusorisk
ligger väl i öppen dag. Jag tror för min
del inte, att denna utveckling i det långa
loppet kan vara lycklig. Vi ha i vår
motion framhållit, att kommunalt bostadsbyggande
bör ske med tillämpning
av den fria konkurrensens princip i
form av anbudsinhämtande och prövning
i samma ordning som vid statlig
upphandling. Vill kommunen själv vara
med och konkurrera, bör det ske genom
att de kommunala företagen hävda sig i
öppen konkurrens med fria företagare.
Därför bör enligt motionärernas uppfattning
också föreskrivas, att kommunen
skall vara skyldig att före igångsättande
av bostadsbyggande med statslån
i egen eller kontrollerad regi infordra
offentliga entreprenadsanbud, samt att
byggnadsuppdrag icke anförtros åt annat
företag än sådant, som inlämnat anbud.

Det är lätt att konstatera, att kommunala
myndigheter redan på flera håll i
landet visat en stark tendens att inte
följa inom verksamheten eljest vedertagna
principer, när det gäller upphandlingar,
entreprenader och dylikt. Jag har
här framför mig ett talande exempel.
Det gäller inköp av eldningspannor för
ett stort byggnadskomplex i en relativt
stor stad i mellersta Sverige, där staden
utför bygget i egen regi. Anbud hade här
i vanlig ordning infordrats, och så långt
är alltså allt gott och väl. Men resultatet
av anbudsgivningen blev, att den
firma, som hade lämnat det lägsta anbudet
för pannorna, inte fick beställningen,
trots att det genom opartisk sakkunnig
person och genom demonstration
hade styrkts, att detta fabrikat var likvärdigt
med, ja, jag skulle nästan tro över -

lägset, det konkurrerande fabrikatet. Beställningen
gick emellertid till konkurrentfirman,
vars anbud låg 21 000 kronor
högre, innebärande en prisförhöjning
på 147= procent.

Att förfara på detta sätt — och jag har
flera exempel lätt tillgängliga — synes
mig ganska upprörande, om man tänker
på att det är skattebetalarnas medel,
som man handskas med på detta sätt. Ur
den synpunkten kan delta tillvägagångssätt
inte vara riktigt. Man kan inte heller
säga, att det är fördelaktigt med
hänsyn till önskvärdheten att främja utvecklingen
inom produktionen.

Jag skulle gärna ha velat yrka bifall
till motionen nr 333 i första kammaren,
men det lär vara så, att konstitutionella
omständigheter göra det i varje fall
tveksamt om det skulle gå att få ett sådant
yrkande ställt under proposition.
Därför nödgas jag, herr talman, inskränka
mig till att till dagens protokoll göra
detta uttalande i en fråga, som måste anses
ha ganska stor betydelse.

Herr ENGLUND: Herr talman! När
jag har studerat kommunalagskommitténs
betänkande och den kungl. propositionen
i detta ärende, har jag funnit en
anmärkningsvärd brist i fråga om registreringen
av läget på fältet. Betänkandet
synes väsentligen av sitt observationsmaterial
ha beaktat det som ligger ett
decennium tillbaka i tiden. Vid sidan av
de traditionella uppgifterna för kommunen,
som praktiskt taget uteslutande ha
rört sig på det ekonomiska fältet och
vissa av staten reglerade kulturella fält
sådana som skolväsendet, har det emellertid
under det senaste decenniet i det
knippe av nya uppgifter, som kommunerna
börjat sträcka sig efter, kommit
in en rad element, där det naturligtvis
— eftersom där ges understöd — gäller
ekonomiska åtgärder men som åsyfta att
hos en del av medborgarna tillgodose intressen,
som tidigare ansetts ligga utanför
kommunens domvärjo. Man har sålunda
i kommunallagskommitténs betänkande
några färska exempel på att kommunen
i sin ekonomiska verksamhet ock -

Onsdagen den 2 juni 19-18 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. in.

så inriktat sig på att inrätta hotell. Det
finns ett intressant prejudikat från Leksand,
där kommunen ansåg sig böra medverka
till tillkomsten av ett hotellföretag
av den typ, bl. a. i fråga om spritutskänkning,
som man finner i de mondäna turisteentra.
Med hänsyn till befolkningsstrukturen
i Leksand föregicks beslutet
av mycket skarpa meningsmotsättningar.
I det regeringsrättsutslag, som följde,
fastslogs det emellertid, att kommunen
för närvarande inte hade befogenhet att
stödja sådan näringsverksamhet.

Andra punkter ha aktualiserats av
ungdomsvårdskommitténs betänkande. I
sin strävan att påverka ungdomens fritidsvanor
har kommittémajoriteten anvisat
riktlinjer, om vilka det inom det
svenska samhället råder utpräglad meningsmotsättning,
och i flera kommuner
har man under den senaste tiden ställts
inför anslagsäskanden, som äro präglade
av ungdomsvårdskommitténs ensidiga
uppfattning i vissa hänseenden och som
varit föremål för bestämt motstånd från
avsevärda delar av kommunens befolkning.
Därest det inte göres några reservationer
här, kommer det av allt att
döma att bli så att kommunerna, i sin
benägenhet att ge sig i kast också med
ungdomens fritidsproblem, till äventyrs
komma att välja anordningar, som
djupt ogillas av ofta betydande delar
av deras invånare.

På denna punkt finns det enligt mitt
sätt att se anledning att hävda, att kommunens
verksamhet inte bör utsträckas
till sådana områden med mindre det
har skapats en allmän mening om ändamålsenligheten
av de nya anordningarna.
Efter mitt sätt att se står det bäst
i samklang med de grundläggande reglerna
för vårt demokratiska samhällsliv
att kommunen avstår från att beträda
sådana nya arbetsfält, överlåter åt den
enskilda företagsamhet, som kan vara
intresserad av anordningar i sådan riktning,
att med egna medel genomföra sina
önskemål i stiillet för att pressa alla
kommunens skattebetalare att bidraga
till denna nya verksamhet, som mycket
bestämt ogillas av många av dessa.

Jag finner det så mycket angelägnare
att betona denna grundsats, som vi på
ett annat fält för närvarande från samma
synpunkter om frihet för den enskilde
medborgaren att inte tvingas till
något, då det inte föreligger ett naturligt
tvång till allmän samverkan, äro
redo att på förslag av dissenterlagstiftningskommittén
bereda dem, som inte
önska tillhöra en kyrklig församling,
möjlighet att träda ut ur densamma.
Samma skäl som föreligga för att vi skola
ha frihet på det senare området böra
tala för att vi på det förra frikallas från
att pressas in i ett ekonomiskt förband
för att främja anordningar, som inte ur
kommunens synpunkt kunna anses nödvändiga
och där således ett rimligt utrymme
för samvetsfrihet bör föreligga.

Man kan inte ur vare sig kommunallagskommitténs
betänkande eller statsverkspropositionen
utläsa, hur vederbörande
stå till detta problem. Det har
helt enkelt inte fallit inom deras synfält,
och jag finner det därför angeläget
att betona vikten av att kommande
rättspraxis observerar att här verkligen
finns en frågeställning, som kräver allvarlig
omprövning. Efter mitt sätt att se
bör lösningen vara klar: kommunens
verksamhet bör icke omfatta sådana
kontroversiella områden.

Herr talman! Beträffande den kvalificerade
majoriteten har jag hyst rätt
stor tvekan. Det är nämligen efter mitt
sätt att se ganska svårt att överskåda
effekten av ett borttagande av den nuvarande
bestämmelsen om kvalificerad
majoritet. Jag är i vissa ögonblick optimistisk
nog att tro, att det som i (ten
mänskliga rent biologiska organismen
också i den samhälleliga organismen
finns en allmän förmåga att anpassa sig
efter nya lägen, så att den samhälleliga
organismen, efter en eventuell överdrift
i en riktning, kommer att återvända till
ett livsdugligt normalläge, och det oberoende
av de föreskrifter, som kunna
finnas i författningen. Däremot har jag
inte tagit något starkare intryck av hänvisningen
till att bestämmelsen om den
kvalificerade majoriteten inte utnyttjats

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

i nämnvärd omfattning. Jag har försökt
att bedöma denna bestämmelses hittillsvarande
inflytande från den erfarenhet
jag har från Stockholms stadsfullmäktige,
och jag skulle mot den bakgrunden
vilja säga, att om den bestämmelsen där
har använts mycket sällan, så innebär
det inte, att den inte bar haft en mycket
betydande verkan. Den har sannolikt
varit en faktor, som fått den härskande
majoriteten att välja sina ståndpunkter
med större omsorg. Och jag undrar, om
inte många moderata och balanserade
ledare på vänsterkanten ha ansett det
som en fördel att kunna hänvisa till lagens
krav på kvalificerad majoritet, när
det gällt att avböja omogna projekt. Med
den närhet till förmåner för de enskilda
medborgarna, som finns i kommunerna
— det är ju en helt annan närhet
mellan kommunalfullmäktige och de enskilda
kommunmedborgarnas önskemål
än vad det är mellan riksdagen och de
enskilda medborgarna på en enstaka ort
—- synes det därför i varje fall under
den första tiden efter den kvalificerade
majoritetens slopande finnas viss risk
för en demagogisk tävlan i att lova kommunernas
medborgare förmåner, som
knappast äro förenliga med en sund
ekonomisk kommunalpolitik.

Det är således det dilemma jag har stått
inför: vilkendera benägenheten får man
anse vara störst, benägenheten till sund
anpassning oberoende av lagbud eller
benägenheten, stimulerad av övergången
till enkel majoritet, till demagogisk
tävlan i att bjuda kommunala förmåner?
Eftersom man i tveksamma fall inte
bör handla, har jag, herr talman,
kommit till den meningen, att det kanske
ändå är ändamålsenligast, i varje
fall i det nuvarande läget med dess omfattande
nydaning av storkommuner,
att låta föreskriften om den kvalificerade
majoriteten tills vidare vara kvar.

Herr THUN: Herr talman! Jag har med
mycket stort intresse lyssnat till herr
Herlitz’ sakkunniga inlägg såväl under
kommittéarbetet och i utskottet som här
i kammaren, och jag föreställer mig att

det kan vara till stort gagn att erfarenheter
ur det praktiska livet få konfronteras
med vetenskapsmannens syn på en
punkt som denna.

Jag vet ju att herr Herlitz bär är verkligt
sakkunnig. Han vill väl också gärna
betrakta sig som den över partierna stående
när det gäller sådana frågor som
denna. Emellertid är det ju så att herr
Herlitz inte bara är en framstående vetenskapsman.
Han är också politiker och
högerman, och det kan inte hjälpas att
detta ibland slår igenom, när det gäller
att ta ställning till olika frågor.

Herr Gottfrid Karlsson har just belyst
det oriktiga i att låta någon tagg av misstroende
mot arbetarklassen sitta kvar
efter den långa tid, under vilken den nu
bar styrt och ställt i detta land sedan
den allmänna rösträtten genomfördes.
Jag erinrar om att majoriteten av landets
primärkommuner, landsting och
städer utanför landsting äro arbetarstyrda.
Det kan väl inte sägas att det
egentligen bär lett till några olyckor —
tvärtom. Och ändå har det samtidigt ägt
rum en oerhörd nydaningsprocess på
det kommunala området. Om man jämför
de summor, som för 30 år sedan förvaltades
kommunalt, med de summor,
som det i dag rör sig om, framgår det ju
klart — även om man tar hänsyn till
penningvärdets försämring — att en verklig
revolution har ägt rum på detta område.

Jag fäste mig särskilt vid att lierr Herlitz
tycktes vilja göra gällande, att majoritetsprincipen
ter sig olika i olika
sammanhang — endast om majoriteten
i de kommunala församlingarna ligger i
arbetarnas händer, skulle den enkla majoriteten
vara förenad med vissa risker.
Man har också talat om, åtminstone i
utskottet, att det skulle vara skillnad mellan
att ha enkel majoritet i kommunala
församlingar och att ha det inom fackföreningsrörelsen,
där det gäller att inställa
sig för kamp mot andra samhällsgrupper,
en inställning som man inte
får ha i en kommunal institution. Jag
vet nu inte, om man med skäl kan göra
gällande, att den inställningen anläggs i
de kommunala församlingarna. Vi so -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

cialdemokrater ha, såvitt jag kan förstå
och bedöma det själv, använt vår ställning
som majoritetsparti med ganska
stort förnuft. Jag tror inte alls att samhället
har mått illa av de reformer, som
vi ha genomfört, utan snarare tvärtom.
Och jag kan inte underlåta att erinra om
den tid, då högern hade majoritet här i
landet. Då styrde och ställde den väl
efter sin syn på tingen, och det var inte
alla gånger som den sammanföll med de
synpunkter som arbetarna hade.

Herr Herlitz erinrade också om skattefrågan.
Enligt den nya kommunalskattelagstiftningen
bli 400 000 medborgare,
som skola vara med och besluta, praktiskt
taget skattefria, säger han. Jag kan
inte kontrollera den siffran, men jag vill
i alla fall göra gällande, att det väl ändå
är de många små bäckarna — de många
små skattedragarnas bidrag — som slutligen
bilda den stora floden fram till
statskassan.

Jag erinrar även om att vi här i landet
ha en giljotin, som heter införselinstitutet
och som har gjort att ingen har
sluppit ifrån sina skatter. Nog ha arbetarna
fått betala sin del av bördorna,
och jag tror för min del att det — som
här redan framhållits — finns en mycket
stor garanti för att de alltfort få
vara med om det. Och det är bara som
det skall vara.

Herr Lundqvist erinrade nyss om den
kommunala bostadspolitiken och hävdade
att det håller på att utveckla sig ett
kommunalt bostadsmonopol. Ja, om något
område har varit försumpat och försummat
så har det varit bostadspolitiken,
och jag tror vi kunna uttala vår
stora tacksamhet för att man nu verkligen
har lagt den i samhällets hand. Herr
Lundqvist erinrade också om en motion,
som avläts i fjol, och han uttalade sin
förvåning över att inte utskottet hade
tagit upp den även i år. Men den motionen
behandlades ju i fjol och kan inte
få ligga till grund för ställningstagandet
i år.

Alltnog — jag tror inte att vi behöva
befara några olyckor, om kammaren nu
följer utskottets förslag. Jag iir övertygad
om att de bestämmelser för den kommu 5

Första kammarens protokoll 1948. Nr 22,

nala kompetensen, som ha gällt sedan
1918, nu ha överlevat sig själva, och att
tiden nu är mogen för denna ändring.
Även när det gäller den kvalificerade
majoriteten borde man väl både för primärkommunerna
och för landstingen nu
äntligen kunna ta steget fullt ut.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE: Herr talman! Det här
föreliggande förslaget till revision av
kommunallagstiftningen är av mycket
stor betydelse. Det omfattas med mycket
stort intresse av alla i kommunalfrågor
aktivt deltagande, och även för skattebetalarna
har ärendet en påtaglig betydelse,
då beslut av kommunala organ
som regel återspeglas i den kommunala
uttaxeringen.

Jag inser väl att den nuvarande begreppsbestämningen
i kommunallagarna
rörande kommunernas kompetens inte
är fullt tillfredsställande, utan i behov
av en viss överarbetning. Men som
reservanterna inom såväl kommunallagstiftningskommittén
som utskottet
anfört och som också understrukits i
åtskilliga remissyttranden, är den föreslagna
formuleringen av den kommunala
kompetensen mycket vag. Kommunerna
komma ju faktiskt att kunna
syssla med praktiskt taget vilken fråga
som helst. Den garanti mot olämpliga
beslut, som enligt utsago skulle ligga
i den kommunala besvärsrätten, finner
jag mycket litet betryggande. Av de föreliggande
handlingarna framgår ju
bland annat, att åtskilliga kommuner
redan fattat beslut, som stålt i direkt
strid med regeringsrättens utslag i exakt
samma fråga. Jag anser det därför
olyckligt, om man skulle gå in för den
av utskottsmajoriteten förordade utsuddningen
av gränserna för den kommunala
kompetensen.

Från de år jag deltog i det kommunala
arbetet i min hemstad har jag en
stark känsla av riskerna med en uppluckring
av gränsdragningen för de kommunala
uppgifterna. Utvecklingen för ju
med sig att kommunernas arbetsuppgifter
växa. Ett bestämt klarläggande av

66 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

vilka uppgifter som åvila en kommunal
samfällighet är därför önskvärt.

I diskussionen av dessa frågor har
man fört in vissa nya begrepp. Man
menar att man skall söka nå en kvalitativ
bestämning av arbetsuppgifterna i
stället för den nuvarande kvantitativa.
Detta gränsar dock närmast till en lek
med ord, och det kan ju inte vara till
fyllest, då det gäller att finna en bestämd
ram för en så betydelsefull verksamhet.
I anknytning till de använda
uttrycken och begreppen skulle jag vilja
peka på att det också gäller att få en
kvalitativt tillfredsställande lösning på
alla de uppgifter, som faktiskt redan nu
åvila kommunerna. Enligt min mening
är detta helt visst minst lika viktigt —
eller kanske ännu viktigare — som att
kommunernas verksamhetsfält vidgas.
Och många exempel visa, att det här
ännu är stora brister att avhjälpa och
mycket att göra.

Utskottet understryker i likhet med
departementschefen, »att det förhållandet,
att allmänintresset ställes i förgrunden,
icke betyder att den kommunala
verksamheten inom obestämda gränser
lämnas en godtycklig frihet».

Men var äro gränserna? Jag vill som ett
exempel ta den kommunala affärsverksamheten.
Kommunallagstiftningskommitterade
säga i ett yttrande, som är refererat
på s. 9 i utskottets utlåtande, att
»en positiv inställning hos praxis syntes
i första hand böra förväntas i fråga
om sådana företag, som på ett eller
annat sätt anknöte till redan befintlig
kommunal verksamhet». Som ett exempel
säger man, att en kommun skulle
kunna driva biografrörelse i av kommunen
disponerad allmän samlingslokal.

Departementschefen å sin sida säger
i propositionen: »Affärsverksamhet i
uteslutande syfte att erhålla ekonomisk
vinst synes icke kunna betraktas som en
naturlig kommunal angelägenhet.» Han
säger vidare, att han anser »de farhågor,
som från några håll uttalats för att den
föreslagna kompetensutvidgningen skulle
innebära risker för den kommunala
ekonomien och medföra kommunal affärsverksamhet
inom de grenar av nä -

ringslivet, som hittills varit förbehållna
det privata initiativet», vara överdrivna.

Jag tror att detta ger uttryck åt en
alltför stor optimism. Jag vill endast anföra
ett fall, som är hämtat från min
hemstad. Där föreslogs för några år sedan
ifrån ledande representanter för majoritetspartiet,
att man skulle starta ett
kommunalt rederiföretag. Som skäl härför
anfördes dels att det skulle vara en
mycket lönande rörelse, dels att man
därigenom skulle stimulera trafiken i
stadens hamn. Förslaget blev stoppat i
tid, men när ett sådant förslag ansågs
kunna framföras redan med den tidigare
gränsdragningen för kommunernas
kompetens, frågar man sig vad som
kommer att hindra stadens myndigheter
att ge sig in på liknande äventyr,
sedan den gränsdragningen utsuddats,
som det nu har föreslagits.

De kommunala spörsmålen äro till sin
natur oftast icke partipolitiska utan bygga
i stället på gemensamhetsgrunden och
gemensamhetsintresset. Men denna gemensamliet
hör vara klart uttalad när
det gäller frågor av stor principiell betydelse,
där många årgångar av skattebetalare
bli medansvariga. Kravet på den
kvalificerade majoriteten har därför en
stor funktion att fylla, så att icke genom
tillfiilligheternas spel förhastade beslut
fattas. Jag finner alltså att precis samma
motivering, som anfördes när den
kvalificerade majoriteten infördes, kvarstår
i denna dag, när det gäller en utvidgning
av kompetensen, Att samtidigt
utsudda den kommunala kompetensgränsen
och avskaffa kravet på kvalificerad
majoritet borde därför vara helt
uteslutet.

Den kommunala självstyrelsen måste
enligt min uppfattning grundas på principen
om eget ansvar. Det är därför med
förvåning jag ser, att såväl kommunallagstiftningskommittén
som utskottet
förklarat, att värdet av kravet på den
kvalificerade majoriteten vore betydligt
mindre än den garanti, som finnes däri
att kommunala lånebeslut skola underställas
Kungl. Maj:ts prövning. En sådan
uppfattning om kommunalpolitiken

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

finner jag vara beklämmande, särskilt
om det förhåller sig så, att de kommunala
representanternas förtrogenhet med
de stora ekonomiska problemen väsentligen
ökat. För min del vill jag icke medverka
till en sådan kommunal självuppgivelse.

Ett led i det kommunala gemensamhetsintresset
är effektivitetsprincipen.
Ansvaret mot medborgarna kräver därför
när det gäller den kommunala politiken
största möjliga effektivitet till
lägsta kostnad. I anslutning därtill vill
jag med några ord beröra en speciell
fråga, nämligen sambandet mellan förslaget
om den utvidgade kompetensen
och 1947 års lag om kommunala åtgärder
för främjande av bostadsförsörjningen.
Därest denna lag, som departementschefen
och utskottet ansett, alltjämt
bör bibehållas även vid ett bifall
till förslaget om den ändrade kommunala
kompetensen, förefaller det mig
angeläget att lagen på lämpligt sätt
kompletteras i effektivitetssyfte. En parallell
till nämnda lag synes mig utgöras
av sjukhuslagen. Enligt denna
åligger det landsting liksom stad utanför
landsting att ombesörja anstaltsvård
för sjukdom i den mån icke annan
drager försorg därom. En komplettering
därtill finnes i sjukhusstadgan, där det
säges att gällande bestämmelser om upphandling
och arbete för statens behov
lämpligen böra iakttagas, när det gäller
bland annat mera omfattande byggnadsarbeten.
Mig förefaller det därför naturligt
att 1947 års kommunala bostadsförsörjningslag
på samma sätt kompletteras
med en effektivitetsbefrämjande
bestämmelse om entreprenadförfarande
vid kommunala bostadsföretag.

Detta är emellertid en fråga, som delvis
faller utanför dagens ämne. Det blir
väl tillfälle att återkomma till densamma
vid ett annat års riksdag.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu har anfört får jag yrka bifall till
den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Herlitz in. fl.

I detta anförande instämde herr Anderson,
Axel Inur.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att till alla delar få instämma i vad
utskottet har anfört, men det hindrar
inte att jag tror att professor Herlitz har
rätt i vissa av sina påståenden. Jag tror
att denna lagändring under en övergångstid
kommer att medföra vissa besvärligheter.

Herr Welitje ansåg att man borde fä
besked om detaljerna i fråga om kommunernas
rättigheter. Det tror jag är
ogörligt. Det är så oerhört många detaljer,
att man inte kan skriva ned dem
på papperet, och allteftersom utvecklingen
går vidare tillkomma nya uppgifter.
För min del överskattar jag icke
betydelsen av denna ändring i kommunernas
kompetens. Vare sig det står
»gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
eller bara »angelägenheter»,
så måste dessa begrepp ändå
genom praxis ges en definition.

Jag har emellertid begärt ordet för
att genom protokollet få ställa en fråga
till inrikesministern. Hade det inte varit
lämpligt att när man nu omarbetade
3 § även ägna något intresse åt
83 §, som handlar om besvär? Det är
alldeles uppenbart, alt denna ändring
av 3 § kommer att förorsaka en våg av
besvär, i varje fall under en övergångstid.
Ett av kommunernas stora bekymmer
är ju att vem som helst kan anföra
besvär över vad som helst. Även om man
inser, att utsikterna är mycket små, kan
man anföra besvär hos länsstyrelsen, och
i en rad av frågor går man till högre instans.
Det dröjer ibland åratal, innan
kommunerna kunna få rätsida på vissa
angelägenheter på grund av dessa besvär,
som jag i en hel råd fall vill kalla
okynnesbesvär.

Jag anser därför för min del att det
bör verkställas en översyn även av 83 §.
Vad gäller mindre frågor borde länsstyrelsen
få avgöra sådana besvär utan att
vägen till högre instans skulle stå öppen,
vilket bara förorsakar kostnader
och olägenheter för alla parter.

Jag vill som sagt yrka bifall till vad
utskottet har hemställt, men jag skulle
gärna se att 83 § togs under översyn.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

Tv det gäller här ett av kommunernas
stora bekymmer just nu.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Herr
Herlitz har redan i ett utförligt anförande
belyst de problem, som här föreligga
till behandling, och han liar tagit upp
dem ur så många synpunkter, att det
just inte är lätt att säga någonting nytt.
Jag har emellertid begärt ordet med anledning
av herr Gottfrid Karlssons uttalande
om den kommunala kompetensen.

Att höra herr Gottfrid Karlsson tala
om den kommunala kompetensen väckte
för mig personligen till liv ett sentimentalt
minne, ty jag hade en gång en
mycket lovande ung man med just det
namnet som elev, och han skrev en licentiatavhandling
om just det ämnet.
Det är en av de största sorger som har
drabbat mig som vetenskaplig lärare, att
jag förlorade den lärjungen. Det var
emellertid inte om den saken jag skulle
tala, utan jgg begärde ordet för att något
belysa de problem, som herr Gottfrid
Karlsson — den ärade ledamoten
av denna kammare — tog upp.

Jag skulle då först beträffande den
kommunala kompetensen vilja sammanfatta
herr Herlitz’ anförande på det sättet,
att den uppluckring och upplösning
av rättsreglerna, som här föreslås av
konstitutionsutskottet på grundval av ett
förslag från Kungl. Maj:t, kommer att
medföra en utomordentlig osäkerhet
först och främst i kommunerna och vidare
i de organ, som ha att avdöma de
kommunala besvären, alltså länsstyrelserna
och regeringsrätten. Det kommer
även för den enskilde medborgaren att
medföra stora svårigheter.

Jag vill tillägga, eftersom den synpunkten
såvitt jag har kunnat uppfatta
inte har förts fram i debatten, att vi inte
böra vara angelägna om att lägga alltför
många uppgifter under kommunerna.
Ha vi inte redan nu kunnat märka,
att ju flera nya ärenden som kommunerna
befatta sig med, desto mera byråkratiserad
blir den kommunala förvaltningen?
För dem som verkligen hålla på den

kommunala självstyrelsen kan det inte
vara eftersträvansvärt, att den utbytes
mot en kommunal byråkrati. Jag tror att
vi böra beakta även denna synpunkt när
vi gå att handlägga detta i och för sig
viktiga ärende.

Det var emellertid framför allt när
herr Gottfrid Karlsson kom in på frågan
om den kvalificerade majoriteten,
som hans anförande fick ett starkare
temperament och ett högre tonläge. Han
ansåg tydligen, att kravet på kvalificerad
majoritet är någonting som fullständigt
strider mot alla demokratiska principer.

Jag vill då först och främst erinra
herr Gottfrid Karlsson om att han liksom
alla andra ledamöter av denna kammare
åtnjuter ett visst skydd genom regeringsformens
bestämmelser om kvalificerad
majoritet. Det är ett skydd, som
jag hoppas vi inte skola behöva begagna
oss av, men det finns likväl i vår
regeringsform. Jag kanske får läsa upp
bestämmelsen; den återfinnes i § 110
och har en följdbestämmelse i § 111. Det
står: »Ej må någon riksdagsman under
tilltal ställas eller sin frihet berövas för
sina gärningar eller yttranden i denna
egenskap, utan att den kammare, till vilken
han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt
beslut, däruti minst fem sjättedelar
av de röstande instämt.»

Det är ett mycket solitt skydd, som
herr Karlsson och jag och alla andra
av riksdagens ledamöter åtnjuta, och jag
har inte hört att någon har riktat den
anmärkningen mot denna bestämmelse,
att den skulle strida mot demokratiska
regler. Den är helt enkelt en form för
minoritetsskydd, och denna gång är minoriteten
i regel så liten att den bara
innefattar eu enda person.

Herr Gottfrid Karlsson tillät sig ett i
någon mån vårdslöst ordval, när han
kritiserade den uppfattning, som herr
Herlitz framfört. Herr Gottfrid Karlsson
ansåg nämligen, att bestämmelsen om
kvalificerad majoritet gav en minoritet
möjlighet att besluta. Nej, herr Karlsson,
det är inte fallet. Minoriteten kan hindra
ett beslut, men det är en väsentlig och
principiellt betydelsefull skillnad mel -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

lan att hindra ett beslut och att genomföra
ett nytt, positivt beslut.

Det kunde vara intressant och mycket
givande att studera främmande demokratiska
författningar och se i vilken
utsträckning de kräva kvalificerad majoritet.
Då jag inte vill bli allt för utförlig,
skall jag nöja mig med ett enda
exempel, men jag skall ta ett praktexempel
på en demokratisk författning,
nämligen den författning som tillkom efter
den tyska revolutionen 1918 och genomfördes
under det tyska socialdemokratiska
partiets ledning. Den borde väl
duga för vår svenska socialdemokrati,
som har lärt så ofantligt mycket just av
sin tyska motsvarighet.

I artikel 76 i den tyska riksförfattningen
fanns den bestämmelsen, att inga
beslut rörande författningsändringar
fingo fattas utan att två tredjedelar av
riksdagens ledamöter voro närvarande
och dessutom två tredjedelar av de närvarande
voro ense om beslutet. Det är
en anmärkningsvärd bestämmelse, som
borde ge herr Gottfrid Karlsson och
många andra åtskilligt att tänka på. Jag
vill tillägga, att den tyska riksförfattningen
var utomordentligt omfattande.
Den innehöll nästan allting av väsentlig
vikt för Weimarrepublikens samhälleliga
liv. Där fanns inte bara det tyska rikets
organisation reglerad i alla sina förgreningar,
där funnos de väsentliga
kompetensgränserna uppdragna mellan
riket och de olika länderna, och där
funnos också de enskilda medborgarnas
rättigheter noggrant och utförligt bestämda.
Det var alltså en författning,
som var djupt ingripande i hela det tyska
samhällslivet. Varje lag, som stred
mot denna författning, kunde enligt en
till sist vedertagen praxis — jag medger
gärna att frågan från början var omstridd
— bli satt ur kraft av riksdomstolen.
Men mig veterligt var det ingen
av de tyska socialdemokraterna eller av
de andra tyska demokraterna som fann
bestämmelsen om kvalificerad majoritet
vara någonting märkvärdigt.

Jag skulle kunna belysa saken ytterligare
med många andra fall från den
utländska rätten, men jag vill inte allt -

för länge upptaga kammarens tid utan
skall nu sluta mitt anförande. Men redan
detta exempel från en sådan praktrepublik
som den demokratiska Weimarrepubliken
borde väl ändå säga någonting
och betyda någonting även i vår
svenska riksdag. Vi borde kanske inte
vara så tvärsäkra, när vi göra gällande
att ett visst skydd för minoriteten skulle
innebära ett brott mot heliga demokratiska
principer.

Jag ber få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Herlitz
m. fl.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag uppkallades i denna debatt av
det anförande, som herr Andrén nu hållit.
Jag lyssnade med mycket stort intresse
på den redogörelse, som han lämnade
om systemet med kvalificerad majoritet
i olika författningar och även i
vår egen regeringsform. Men jag kan
av det förhållandet, att bestämmelser av
sådant innehåll förekomma i olika
grundlagar, inte dra några som helst
slutsatser om hur vi böra ordna den
fråga vi nu diskutera inom vår kommunala
administration. Jag tror att det är två
vitt skilda saker. Det är en sak, om man
i en författning, en grundlag eller någonting
liknande vill omgärda vad man anser
vara fundamentala rättssäkerhetsintressen
eller intressen, som sammanhänga
med statsskickets bestånd, med
starka garantier för att ändringar i ett
bestående förhållande icke vidtagas
utan att en överväldigande majoritet
önskar det. Men vad vi nu diskutera är
en annan sak, nämligen frågan om hur
ordinära, löpande förvaltningsbeslut
skola fattas ute i våra kommuner.

Om vi skulle föra över den kommunala
bestämmelsen om kvalificerad majoritet
på riksdagens plan, skulle vi få
tänka oss alt vi för vissa olika slag av
materiella beslut, sådana som varje riksdagssession
har att ta ställning till, hade
vissa föreskrifter om att sådana beslut
icke skulle få fattas utan att det funnes
dubbel majoritet härför i riksdagen.

Här är det alltså på det kommunala
området fråga om huruvida vi för fram -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

tiden skola behålla föreskrifterna om
kvalificerad majoritet, föreskrifter som
inte lia någon alltför gammal hävd här
i landet och som icke gå tillbaka till
1862 års kommunalförfattningar. Vi skola
komma ihåg att det icke under hela
1800-talet var tal om något behov av kvalificerad
majoritet. När kommunerna
engagerade sig i mycket vittgående ekonomiska
beslut, t. ex. om järnvägsbyggande,
ansåg man utan vidare att sådana
beslut kunde fattas med enkel majoritet.
Nej, kravet på dubbel majoritet
är ett barn av rösträttsreformen, och institutet
infördes i början av 1900-talet,
när fyrktalssystemet avskaffades och
den fyrtiogradiga röstskalan tillkom.
Systemet byggdes sedan ut i samband
med författningsreformen 1918.

Att föreskrifter om kvalificerad majoritet
kommo till stånd var en följd av
den oro, som de bestämmande på den
tiden kände inför de demokratiska reformer,
som till kommunalt inflytande
förde fram stora breda folklager, vilka
tidigare inte hade haft så mycket att säga
till om. Man var orolig för att de nya förtroendemännen,
som inte hade någon
längre tids kommunal erfarenhet, skulle
rusa i väg och fatta snabba och oöverlagda
beslut till men för en ekonomisk
hushållning inom kommunerna. Jag
klandrar inte dem som på den tiden
hade en sådan uppfattning. Jag bara
konstaterar det faktum, att den nya iidens
reformer medförde en känsla av
osäkerhet och att man därför ville skaffa
sig en garanti för att icke en knapp
majoritet av dessa nya makthavare skulle
kunna genomdriva sin vilja i vissa
för kommunerna särskilt viktiga frågor.

Nu ha vi sett, att den genomförda demokratiseringen
av det svenska samhällslivet
ingalunda har utsatt det kommunala
livet för några äventyrligheter.
De nya folkgrupper, som ha kommit till
kommunalt och samhälleligt inflytande,
ha visat sig omtänksamma och försiktiga
och ha på ett fullkomligt naturligt sätt
vuxit in i den svenska traditionen. Då
uppställer sig den frågan, om det sedan
det ursprungliga skälet för den kvalificerade
majoritetens införande bort -

fallit finns några andra skäl, som tala
för att vi i fortsättningen böra bibehålla
ett system med kvalificerad majoritet
för vissa kommunala beslut. Vid
den prövning, som konununallagskommittén,
Kungl. Maj :t och utskottet ha
ägnat denna fråga, har man funnit, att
några sådana skäl icke finnas. Det framstår
då i varje fall för mig såsom den
enda naturliga ståndpunkten att säga
sig, att för de vanliga löpande förvaltningsbesluten
ute i kommunerna ha vi
i ett demokratiskt samhälle ingen annan
lösning att föreslå än att majoritetens
mening får bli bestämmande.

Det talas här visserligen om att detta
skulle innebära risker för minoritetsförtryck.
Jag betraktar det såsom fullkomligt
självklart och som en av de
största tillgångarna i vårt svenska samhällsskick,
att vi verkligen försöka att
lyssna till varandras meningar och ta
hänsyn även till den uppfattning som
minoriteten företräder. Om en knapp
majoritet ute i en kommun egenmäktigt
skulle förtrycka en stark minoritet,
vore det mig fjärran att anse detta för
ett gott tillstånd. Men jag kan icke inse,
att man för att undvika denna risk bör
bibehålla en bestämmelse, som faktiskt
innebär, att en minoritet kan hindra en
majoritet från att få sina berättigade
önskemål tillgodosedda. Det innebär ju
nästan, att man har en lagbestämmelse,
som möjliggör för minoriteten att trycka
sin vilja på majoriteten. Jag kan, som
sagt, icke inse, att det är ett bättre sakernas
tillstånd.

Sedan det ursprungliga skälet, som har
föranlett systemet med kvalificerad majoritet,
inte längre existerar, har jag
svårt att kunna tänka mig, att det över
huvud taget finns något skäl för att nu
bibehålla detta system. Enligt min mening
talar allt för att vi nu böra låta den
vanliga demokratiska majoritetsregeln i
fråga om förvaltningsbeslut gälla i obegränsad
omfattning även ute i kommunerna.

Jag ber sedan, herr talman, att även få
säga ett par ord om den kommunala
kompetensen. Jag gör det därför att herr
Andrén i sitt anförande använde uttryc -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

ken »upplösning» och »uppluckring» av
rättsreglerna på detta område då han
skulle karakterisera vad som här föreslås.
Han talade om den stora osäkerhet,
som därav skulle uppstå såväl inom
kommunerna som för myndigheterna
och de enskilda medborgarna.

.lag kan inte heller på den punkten
följa herr Andréns tanke. Yi ha i våra
nuvarande kommunalförfattningar en bestämmelse
som stadgar, att »kommun
äger att själv, efter vad i denna lag närmare
bestämmes, vårda sina gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav
enligt gällande författningar tillkommer
annan». Alla som ha studerat denna
fråga äro väl överens om att orden »ordnings-
och hushållningsangelägenheter»
i detta sammanhang icke ha begränsande
betydelse. Det är helt enkelt en allmän
term, som man använde på den tiden då
lagen skrevs. Det är ungefär synonymt
med att det hade stått bara »angelägenheter».
Tyngdpunkten i denna bestämmelse
ligger i ordet »gemensamma».
Detta ord har i rättspraxis fått en tolkning
som tyder på att man anser, att
gemenskap icke föreligger såvida inte
ärendet i fråga berör en viss större del
av kommunen eller ett visst större antal
av dess invånare. Det är alltså något av
ett kvantitativt begrepp, som här kommer
in.

Det nu föreliggande förslaget går i sak
närmast ut på att ordet »gemensamma»
skall strykas. Man skriver således i lagen,
att kommun äger att själv vårda sina
angelägenheter. Det betyder, att när man
i framtiden skall pröva, huruvida det
faller inom en kommuns kompetens att
besluta i en viss fråga, behöver man
inte undersöka beslutets omfattning och
kvantitet. Det räcker med att man frågar
sig, huruvida det ur allmänna, samhälleliga
synpunkter är önskvärt, lämpligt
och ändamålsenligt att en angelägenhet
av sådan beskaffenhet handhas av
kommunen, eller om den ur allmänna,
samhälleliga synpunkter bör falla utanför
kommunens kompetens, .lag kan inte
inse, att den tolkning, som denna rättsregel
i sin nya formulering givetvis mås -

te bli föremål för, skall behöva bli så
vid, att den kommer att verka uppluckrande
på rättssäkerheten. Det är väl
tvärtom för närvarande så, att utvecklingen
har sprungit förbi den allmänna
kompetensbestämmelse som hittills har
gällt i kommunallagarna. Följden har
blivit ett ständigt frågande och tvekande
ute i kommunerna, huruvida en åtgärd,
som man vill och anser sig böra vidta,
är möjlig att genomföra trots detta ord
»gemensamma» som står i lagen.

Det är klart, att när man på detta vis
genomför en reform, som angår den kommunala
kompetensen, så måste det till en
början leda till en viss osäkerhet i rättspraxis
innan man hinner få nya prejudikat.
Men denna osäkerhet behöver, såvitt
jag förstår, inte bli större än vad
som i allmänhet följer med en ändring
av gällande lagstiftning på viktiga områden.
Jag tror därför, herr talman, att
vi med ganska stort lugn kunna genomföra
denna reform.

Jag vill sluta med att säga, att när
denna reform har framlagts, har bakgrunden
till densamma varit förtroende
till kommunerna och den kommunala
verksamheten. Vi ha sagt oss, att det
finns intet samhälleligt intresse som gör
att man bör klavbinda den kommunala
verksamheten. Det är tvärtom ett starkt
samhälleligt intresse, att vi så långt som
möjligt söka få till stånd här i vårt land
en decentraliserad medborgerlig initiativvilja
och initiativförmåga. Det är därför
som vi vilja vidga möjligheterna för
kommunerna och ge dem så fria händer
som möjligt att utan statligt förmvnderskap
fullgöra sina uppgifter. Det föreliggande
förslaget är därigenom uttryck
för en tanke som syftar till att på lång
sikt stärka den kommunala självstyrelsen
i vårt land. Jag iir övertygad om att
det bara kommer att bli till nytta för
vårt land om den föreslagna reformen
genomföres.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Det var kanske inte nödvändigt
för statsrådet Mossberg att tala om för
mig eller kammaren, att det är en viss
skillnad mellan Wcimarrepublikcn och

72 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

en svensk kommun. Såsom kanske statsrådet
Mossberg observerade, var den
fråga, som jag ville belysa, det spörsmål
som herr Gottfrid Karlsson tog upp,
nämligen huruvida kravet på kvalificerad
majoritet är förenligt med demokratiens
principer. Jag tillät mig då att
belysa detta problem med exempel tagna
utifrån.

Statsrådet Mossberg gjorde vidare gällande,
att orden »ordnings- och hushållningsangelägenheter»
i 3 § icke ha någon
betydelse. Det är en helt ny uppfattning
från socialdemokratiskt håll.
Ännu så sent som vid den stora kommunallagsrevisionen
1930 — och vid
olika tillfällen senare, om jag icke missminner
mig — motionerade det socialdemokratiska
partiets ledning om en
utvidgning av den lilla katalogen från
två moment till tre och ville då alltså
icke medge, att ordet »gemensamma» var
det avgörande. Jag vill tillägga, att socialdemokraterna
av årgång 1930 hade
rätt på den punkten.

Jag har själv hållit en hel serie föreläsningar
om den kommunala kompetensen
och har då alltid fått utgå från
såväl ordet »gemensamma» som från
»ordnings- och hushållningsangelägenheter».
Det är en ganska ny teori, som herr
statsrådet Mossberg här har kommit
med.

Jag vill tillägga, att även jag betraktar
de hittillsvarande bestämmelserna om
den kommunala kompetensen såsom en
garanti, vilket man gjorde också vid
1918 års författningsreform. På en punkt
har det, såsom exempel från många länder
giva vid handen, visat sig att demokratien
har sina svagheter, nämligen i
fråga om finanserna. Det är just i fråga
om de kommunala finanserna, som kravet
på kvalificerad majoritet hittills har
upprätthållits i vårt land.

Till sist vill jag, herr talman, med ett
ord kommentera statsrådet Mossbergs
uttalande om att majoriteten lyssnar på
och tar hänsyn till minoritetens mening.
Ja, kanske lyssnar man till minoriteten!
Men det har under de senaste åren alltför
sällan förekommit att man tagit hänsyn
till dess uppfattning.

Herr KARLSSON, GOTTFRID (kort
genmäle): Hem talman! Även jag måste,
fastän statsrådet Mossberg redan har
gjort det, framhålla för herr Andrén, att
det dock är en viss skillnad mellan Weimarrepublikens
författning och de bestämmelser,
efter vilka kommunerna i
vårt land skola sköta sina angelägenheter.
Herr Andrén gjorde visserligen
den invändningen, att han hade anfört
Weimarrepublikens författning blott såsom
exempel för att belysa, vad jag i
mitt förra anförande yttrade om den
kvalificerade majoriteten. Det må så
vara, men Weimarrepublikens författning
var i varje fall så ohållbar ur demokratiska
synpunkter, att demokratien
i Tyskland snart gick under.

Jag medger att herr Andrén ur strängt
formella synpunkter kunde ha mera fog
för sin andra anmärkning mot mig. Jag
gjorde i mitt förra anförande gällande,
att den nuvarande ordningen i vissa
fall faktiskt innebär, att minoriteten beslutar.
Minoriteten beslutar visst icke,
säger herr Andrén, den kan bara förhindra
beslut. Men att förhindra ett beslut
innebär ju faktiskt ett beslut i negativ
riktning.

Herr Andrén talade vidare älskvärt
om att både han och jag skyddas av en
minoritetsbestämmelse. Jag hoppas att
varken jag eller herr Andrén skall komma
i den situationen, att vi behöva utnyttja
det skyddet!

Jag tycker också, herr Andrén, att vi
inte skola tala om de stadganden, som
gälla till skydd mot förhastade ändringar
i grundlagen, i samband med frågan
om kommunallagarna, som ju innehålla
bestämmelser som reglera hur man t. ex.
får dra en vatten- eller avloppsledning.
Jag tycker att inte ens en statsrättslärd
bör göra dylika paralleller.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag
skulle ha önskat, att jag nu hade fått tillfälle
att till bemötande uppta den kritik,
som jag hade väntat skulle framföras
mot mina utläggningar i mitt föregående
anförande. Dessvärre måste jag säga,
att större delen av vad jag då sade läm -

Onsdagen den 2 juni 1948 fm. Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

nats obeaktat. Herr statsrådet Mossberg
var själv inte närvarande i kammaren,
och hans anförande nyss gick mycket
vid sidan av vad jag sade förra gången
jag hade ordet. Det är emellertid ett par
punkter som jag vill ta upp.

Jag ber kammaren om ursäkt att jag
först måste säga några ord i en personlig
angelägenhet, som för mig har ganska
stor betydelse. Herr Thun yttrade, att
herr Herlitz väl egentligen vill betrakta
sig såsom »stående utanför partierna»,
då han uttalar sig i sådana här frågor.
Men, fortsatte herr Thun, det är inte så
helt beställt med denna renhet och höghet,
tv herr Herlitz har nog en liten partipolitisk
räv bakom örat också!

Jag måste säga till herr Thun, liksom
jag var benägen att göra det till herr
Hällgren då han häromdagen yttrade något
liknande, att ett sådant uttalande gör
mig ont, då det innebär en antydan om
att jag skulle uppträda med falska och
oberättigade pretentioner. Ingen har i
själva verket varit så angelägen som jag
att, kanske något självspeglande, påpeka
alltings subjektivitet och att i alla möjliga
sammanhang betona, att jag givetvis
inte kan frigöra mig från min allmänna
politiska syn vid bedömandet av
föreliggande frågor. Jag är fullt medveten
om den mänskliga subjektivitet, som
vidlåder oss alla, och går icke omkring
med några pretentioner på att vara en
stor och hög auktoritet. Det gör mig ont
att här i kammaren då jag yttrar mig i
konstitutionella frågor och anför fakta,
som verkligen råka vara ostridiga och
äro höjda över stridsvimlet, ändock mötas
av den misstanken, att vad jag säger
nog inte är så säkert, eftersom jag är
högerman. Och lika ledsen är jag i de
många fall, då jag gör uttalanden i konstitutionella
sammanhang, som jag är
medveten om ha sin politiska färg, och
dessa uttalanden utan vidare accepteras.
Jag skulle ingenting hellre önska än att
vid sådana tillfällen få till stånd ett meningsutbyte
här i kammaren mellan personer
tillhörande olika partier, som ville
ha ett omdöme i dessa konstitutionella
frågor och även frambära sin mening.

Det är, herr talman, eu personlig an -

gelägenhet för mig att få säga detta,
emedan jag tycker, att de anklagelser,
som här ha framförts, ställa mig och
mina pretentioner i falsk dager.

Sedan vill jag först och främst yttra
några ord angående den kommunala
kompetensen. Det har sagts av både herr
Gottfrid Karlsson och statsrådet Mossberg,
att den nuvarande bestämmelsen
om »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»
ständigt vållar
tvister och besvärligheter. Det råder, säger
man, ständigt tvekan ute i kommunerna,
ty ingen vet, vad dessa ord egentligen
innebära. Och detta anför man såsom
ett skäl för att ändra de nuvarande
bestämmelserna.

Ja, resonemanget vore ju riktigt ifall
man på något vis kunde göra troligt, att
det som man sätter i stället skulle vara
ägnat att undanröja tvister, tvivelaktigheter
och delade meningar. Men det är
det ju icke i minsta mån. I närvarande
stund ha vi inte bara — jag understryker
det än en gång — att bygga på dessa
mystiska ord »gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenlieter». Om deras
innebörd kan man givetvis tvista,
men vi ha ju även att bygga på den massiva
grundvalen av snart ett århundrades
rättspraxis. Men i fortsättningen skola
vi få bara några nya, mystiska ord,
som först så småningom skola fyllas med
innehåll.

Och vilket innehåll? Det var ganska
roligt att få höra herr statsrådet säga,
att meningen är att det avgörande skall
vara vad som ur allmänna synpunkter
är »lämpligt och ändamålsenligt» att
kommunerna syssla med. Kom ihåg, mina
damer och herrar, att det varit en hittills
tillämpad princip, att regeringsrätten
icke prövar lämplighetsfrågor, utan
det får kommunerna själva bedöma. Men
nu säger herr statsrådet, att regeringsrätten
hädanefter i varje särskilt fall
skall bedöma vad som ur allmän synpunkt
är lämpligt och ändamålsenligt att
kommunerna syssla med. Klarare än jag
någonsin kunde hoppas bestyrker herr
statsrådet härmed det uttalande, som jag
gjorde för en stund sedan då jag sade,
att det är ett fullkomligt fritt politiskt

74 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

skälighetsavgörande, som vi nu lägga i
händerna på regeringsrätten. År det en
rimlig ordning?

Med avseende på frågan om den kommunala
kompetensen vill jag vidare ge
en liten replik till herr Gottfrid Karlsson.
Han förklarade, att jag skulle önska
en katalog över de kommunala angelägenheterna
i stället för den nuvarande
ordningen. Det önskar jag icke alls! Det
enda jag önskar är, att vi, i den mån
det behövs, skola få erforderlig lagstiftning
på den ena eller andra punkten.
Men märk väl, det blir på ytterst få
punkter som jag förordar en sådan lagstiftning,
änskönt jag har tagit upp hela
det område, där majoriteten av de sakkunniga
ansett att en utvidgning av verksamhetskretsen
är behövlig. Jag erinrar
också om hurusom herr statsrådet, trots
sina vackra ord nyss om att vi naturligtvis
måste lämna kommunerna största
frihet o. s. v. — vilka vackra ord med
tacksamhet inkasseras — även yttrat åtskilligt
om hurusom vi på den ena punkten
efter den andra måste bereda oss på
att få särskild lagstiftning. Ja, vi få det.
Och det tycker jag bara är fullt naturligt,
såsom kommunerna nu äro inordnade
i den offentliga apparaten.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
få ord om den kvalificerade majoriteten.
Jag hade i mitt förra anförande en lång
utläggning beträffande skälen för kravet
på kvalificerad majoritet. Herr statsrådet
hörde inte mitt resonemang men förklarade
helt kort, att han kommit till
det resultatet, att det »finns intet skäl»
för att bibehålla bestämmelserna om
kvalificerad majoritet. Jag kan då inte
komma längre än att upprepa, att jag
för min del anser, att »skäl finns». Jag
får kanske stanna vid detta under hänvisning
till vad som redan har blivit
anfört i ärendet.

Jag är mycket angelägen att gendriva
ett uttalande av herr Thun. Han påstod,
att jag i diskussionen om den kvalificerade
majoriteten skulle ha sagt, att det
vore betänkligt, om makten låge i arbetarklassens
händer. Det är fullständigt
orimligt, att jag skulle säga något så politiskt
dumt och något som så fullstän -

digt strider mot min åskådning. Jag vill
tvärtom betona, att det här är fråga om
allsidigt verkande skyddsregler, som icke
ha sin spets åt något håll. Det är ju alldeles
självklart. Det är således icke riktigt
vad herr Thun här sade.

Då vi diskuterade denna fråga i konstitutionsutskottet,
gjorde jag en parallell,
som jag gärna vill anföra även i
detta sammanhang. Jag åberopade ett
resonemang — som jag minns myckef
väl — med en högt aktad ledamot av
de sakkunniga, då vi kommo in på frågan
om kvalificerad eller enkel majoritet.
Jag sade, att det icke utan vidare
ligger i sakens natur, att man i en församling,
hurudan den än må vara beskaffad,
skall avgöra alla beslut med enkel
majoritet, utan att detta givetvis beror
på församlingens beskaffenhet. Svaret
från den sakkunnige blev med ett
visst inre patos: »För mig är den enkla
majoriteten helig!» Det svaret gav mig
en del att tänka på. Jag kan föreställa
mig, att den enkla majoriteten har blivit
helig inom arbetarrörelsen, och detta
av ett mycket enkelt skäl. Arbetarrörelsen
har varit en kamporganisation, och
för att en kamporganisation skall bli effektiv
duger det inte att man laborerar
med principen att alla skola vara överens.
Man måste helt enkelt se till att man
har en regel, som klipper av alla tvistigheter.
Därför har man där sedan generationer
vant sig vid att böja sig för
den enkla majoriteten. På så sätt har
den enkla majoriteten inom arbetarrörelsen
i dess fackliga och politiska former
blivit något »heligt». Men märk väl,
att det där gäller en organisation som
bygger på frivillighetens grund, vilket
ju arbetarrörelsen åtminstone formellt
gör. Där är, som sagt, principen om enkel
majoritet naturlig. Men problemet
blir ett annat då samhället för samman
människor i tvångsorganisationer. Där
är det verkligen en öppen fråga, vilken
makt som skall läggas i majoritetens
hand.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande
som jag ställt tidigare. Jag får kanske
för tydlighetens skull påpeka, att i
den punkt, som vi nu ha under behand -

Onsdagen den 2 jnni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

ling, innebär mitt yrkande avslag på 3 §
i utskottets förslag och bibehållande av
nu gällande lydelse av denna paragraf,
vilken återfinnes i utskottets utlåtande
på s. 48, vänstra spalten. Jag kommer
sedan att ställa särskilt yrkande med
avseende på den kvalificerade majoriteten.

Herr LODENIUS: Herr talman! Då jag
är motionär i denna fråga och under
åtskilliga år haft en hel del att göra med
de kommunala angelägenheterna i min
hemkommun, har jag tillåtit mig att begära
ordet i denna debatt. Jag lovar att
inte bli mångordig.

Jag förstår till fullo, att man kan ha
delade meningar i en sådan fråga som
denna. Alla äro vi väl på det klara med
att de nuvarande gränserna för den
kommunala befogenheten behöva vidgas.
Problemet är huruvida denna utvidgning
skall ske genom speciallagstiftning
eller genom de ändringar som föreslås
i den föreliggande kungl. propositionen
och utskottets utlåtande. Med de
erfarenheter, som jag har, är jag för min
del ganska betänksam mot tanken att
utvidga den kommunala kompetensen
på det sätt som här föreslås. Såsom herr
Herlitz här redan påpekat riskerar man
nämligen då att inte riktigt veta, var
gränsen för kommunernas befogenhet
går. Det hade därför enligt min mening
varit klokare att åtminstone tills vidare
nöja sig med erforderlig speciallagstiftning,
så att man inom kommunerna klart
hade vetat, inom vilka gränser man har
att hålla sig.

Såväl i utskottets utlåtande som av
flera talare här i debatten har anförts,
att ett motiv för de ändrade bestämmelserna
i fråga om den kommunala kompetensen
är, att det med nuvarande lagstadganden
råder stor ovisshet om vilka
beslut som det ligger inom kommunernas
kompetens att fatta. Detta påpekande
är givetvis riktigt, men man har dock
haft en omfattande praxis att rätta sig
efter. Denna praxis måste betyda eu hd
del. Jag erkänner, att man ute i kommunerna
kanske i vissa fall i sina be -

slut gått utöver ramen för den kommunala
kompetensen, men då har man i
regel också allmänt varit ense om beslutet.

Jag undrar, om man inte, såsom herr
statsrådet Mossberg här medgivit, efter
genomförandet av den reform, som här
föreslås, ute i kommunerna under en
ganska lång tid framåt kommer att sväva
i ovisshet om, var gränserna för den
kommunala befogenheten gå. Det kommer
med andra ord att uppstå ett otrevligt
osäkerhetstillstånd då det gäller att
fatta beslut i olika frågor. Enligt min
mening har kammarkollegium i sitt remissyttrande
som refereras på s. 48 i
propositionen på ett förtjänstfullt sätt
givit uttryck för dessa synpunkter. Jag
kan även helt ansluta mig till vad kammarkollegium
i den delen anför. Kammarkollegium
skriver: »Kommitténs förslag
syntes kollegiet kunna innebära ett
frångående av den i samtliga kommunala
lagar hittills upprätthållna grundsatsen,
att gränser angivas för de kommunala
befogenheterna. Det skulle icke
heller vara ägnat att medföra reda och
ordning i förhållandet mellan den överordnade
staten och de underordnade
kommunerna, om kommunerna själva
skulle få reglera den kommunala kompetensen.
Den kommunala förvaltningsorganisationen
och ärendenas beredning
därstädes erbjuda dessutom icke sådan
rättssäkerhet för kommunens egna medlemmar,
att en relativt fast avgränsning
av kommunens befogenheter kan undvaras.
»

Jag tror att detta är riktigt, och därför
är jag för min del på den linjen,
att man bör gå försiktigt fram. Jag kan
inte förstå att det skall vara så omöjligt
att göra de utvidgningar, som behövas
exempelvis när det gäller kommunala
bidrag till elektrifiering, stipendier,
hemvärn, enskilda vägar m. m., på speciallagstiftningens
väg. Man kan ju
komplettera bestämmelserna i den mån
behov av komplettering inställer sig.

Emellertid var det kanske närmast
med anledning av frågan om den kvalificerade
majoriteten jag begärde ordet.
Jag fick det intrycket, när min vän och

76 Nr 22. Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

bänkkamrat herr Thun yttrade sig, att
han menade att motståndet mot det fullständiga
upphävandet av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet på något
sätt riktade sig mot »arbetarstyret», som
jag tror han uttryckte sig. Jag representerar
en kommun som har borgerlig majoritet,
och ur den synpunkten har jag
alltså ingen anledning att göra invändningar
emot att bestämmelserna om kvalificerad
majoritet slopas. Jag borde
tvärtom förorda att de skulle borttagas,
eftersom de borgerliga nämligen inte ha
absolut majoritet i min hemkommun; de
äro femton mot nio. Jag har emellertid
den bestämda uppfattningen, att det åtminstone
i landskommunerna är mycket
sällan som en fråga avgöres efter politiska
synpunkter. Snarare är det väl de
lokala synpunkterna som bruka bli avgörande,
och då skär skiljelinjen mellan
de olika meningarna rätt igenom partigränserna.

Jag tror inte att det är så alldeles
lyckligt att i samtliga fall slopa bestämmelserna
om kvalificerad majoritet,
utan man bör nog bibehålla dem åtminstone
beträffande vissa frågor, såsom
har föreslagits i den av mig m. fl.
avgivna motionen och i reservationen.
Det talas här om att det, så länge bestämmelserna
om kvalificerad majoritet
bibehållas, egentligen är minoriteten
som fattar besluten. Det är klart att man
kan se saken så, men när det gäller min
hemkommun ha vi aldrig haft någon
olägenhet av föreskrifterna om kvalificerad
majoritet, tv i de frågor där det
har krävts sådan ha vi fattat besluten
med acklamation; vi ha alltså varit
överens. För närvarande är emellertid
en fråga aktuell i min hemkommun, där
jag tycker att det skulle vara att gå för
långt att låta majoriteten bestämma. Det
gäller en byggnadsfråga, för övrigt en
skolfråga. Därvid kunna naturligtvis organisationsfrågorna
avgöras med enkel
majoritet, men så snart det gäller bvggenskap
och upptagande av lån måste
som bekant besluten enligt nuvarande
bestämmelser fattas med kvalificerad
majoritet. Det är omöjligt att för dagen
säga, var gränsen går mellan de olika

meningarna i den frågan, men det kanske
blir hälften av ledamöterna på var
sida, och i så fall blir ju det avgörande
till vilken sida ordföranden kommer att
ansluta sig. När det gäller så pass viktiga
frågor är jag mycket tveksam om
huruvida man bör överlämna åt den så
kallade majoriteten — jag måste säga så
när det står tolv mot tolv och ordförandens
utslagsröst blir avgörande — att
fatta beslut.

Visserligen har majoriteten ett ansvar,
men vad innebär detta ansvar? När beslutet
är fattat och planen är realiserad
kan man inte ändra på någonting, även
om man vid ett senare tillfälle skulle
tycka att man hade gått litet för hastigt
fram. Bara det att bestämmelserna om
kvalificerad majoritet finnas gör väl
ändå att man i sådana frågor, där kommunalfullmäktige
eller vad det nu kan
vara för en beslutande myndighet äro
delade, går mera grundligt fram, utreder
frågorna ordentligt och försöker
komma till ett kompromissförslag för
att nå den majoritet som behövs. Jag
tror det är ett lyckligare system än att
bara lita till majoriteten, ty det kan som
här vara en mycket stor minoritet, som
vill ha sitt ord med i laget, och jag tycker
att den bör ha all rätt att få det.

Jag sade att man kan se saker och
ting ur olika synpunkter, och det är
klart att man kan göra det i det här fallet.
Jag skulle bättre ha förstått det här
framlagda förslaget, om man inte hade
tagit allting på en gång. Här utvidgas nu
den kommunala kompetensen, man vet
inte hur långt, och samtidigt tagas bestämmelserna
om kvalificerad majoritet
bort, detta alldeles före genomförandet
av den nya kommunindelningen, som
jag i motsats till hem Gottfrid Karlsson
måste tillskriva en viss betydelse; jag
anser det vara viktigt att en stor minoritet
får göra sin röst hörd vid de kommunala
besluten när den nya kommunindelningen
har genomförts. Jag tror
inte, att samarbetet befrämjas av att en
kanske liten majoritet bestämmer allting,
under det att minoriteten, som
kanske i stor utsträckning kommer från
mindre kommuner, vilka ha anslutits till

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

en större, egentligen inte får någonting
alls att säga till om. Jag tror att ett sådant
system kunde få konsekvenser för
samarbetet efter den nya kommunindelningens
genomförande, som kunde bli
till skada.

Jag har, lierr talman, inte kunnat
komma till något annat resultat än att
det är bäst att gå sakta fram, att släppa
bestämmelserna om kvalificerad majoritet
endast i vissa fall, såsom det har föreslagits
i reservationen och dessförinnan
i motionen, och att i fråga om den
kommunala kompetensen gå fram på
speciallagstiftningens väg. På grund av
denna min uppfattning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Herlitz m. fl. avgivna reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det
skulle givetvis ha varit utomordentligt
värdefullt, om kommunallagskommittén
hade kunnat åstadkomma en för alla
klar lagtext i vad det gällde kommunernas
kompetens. Men kommittén kunde
inte åstadkomma detta på annat sätt än
genom en uppräkning av olika ärenden
■— något som en av reservanterna, herr
Englund, har varit inne på — och det
tyckte man var en otjänlig väg att gå
fram på. Då var man hänvisad till att
tillgripa ett allmänt uttryck för kommunens
verksamhet, liknande det som
finns i den nuvarande kommunallagstiftningen,
där det som bekant talas om
»gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter».
Detta uttryckssätt
har sin historiska förklaring, och historikerna
begripa det, men den nu verksamme
kommunalmannen har nog mycket
svårt att förstå vad de där orden
innebära. De äro inte på något sätt vägledande
för honom.

Vad som kan vara vägledande är givetvis
den rättspraxis, som har utformat
sig. Denna rättspraxis får man emellertid
inte kännedom om genom ett studium
av själva lagtexten, utan genom ett
studium av de handböcker till belysande
av lagtextens innehåll, som finnas och
som ha varit en guldgruva säkerligen inte
bara för kommunalmännen, utan även

för den långföreläsare i kommunalkunskap,
som nyss har yttrat sig här.

Vad blir det nu för ändring genom
de föreslagna nya kompetensbestämmelserna?
Ja, man beskär inte det gamla
kompetensområdet, som täcker praktiskt
taget — jag måste säga praktiskt taget,
ty det är en hel del beslut som fattas
utanför lagens ram — hela den nuvarande
kommunala verksamheten. Men så
har det tillkommit en ny bestämmelse,
där det bara talas om kommunala angelägenheter,
samma ord som användas i
Danmarks och Norges kommunallagar
och vilkas användning givetvis innebär
att man fortfarande måste lita till den
praxis, som kan utforma sig på det relativt
lilla gränsområde, där det kan
uppstå någon tveksamhet om kompetensbestämmelsernas
tolkning.

För att göra saken klarare har kommittén
försökt belysa en hel del spörsmål
i detta sammanhang ur sina synpunkter,
och departementschefen har i
det stora hela. anslutit sig till kommitténs
mening i dessa fall. Nog borde vad som
sålunda har skrivits i detta ämne vara
tillräckligt vägledande för kommunalmännen
i deras verksamhet. Herr Herlitz
säger, att hädanefter få de stackars
kommunalmännen sitta och slå i ett kommittébetänkande,
en proposition och ett
utskottsbetänkande för att komma till
klarhet om kommunernas kompetens.
Men vi få givetvis, när den här lagen är
antagen, en handbok, som klarlägger de
principer, som jag hoppas och tror nu
skola bli fastslagna av riksdagen, och förtydligandena
komma sedermera att undan
för undan kompletteras med prejudikat.
Det blir alltså inte för kommunalmännen
en sådan ofantligt mödosam
forskning, som herr Herlitz föreställer
sig, men professor Herlitz får givetvis
ställa sina seminariedeltagare inför problemen
vid deras vetenskapliga studier.

Här talade exempelvis herr Wehtje om
att man enligt de nu föreslagna kompetensbestämmelserna
kunde besluta praktiskt
taget vad som helst inom kommunerna,
och särskilt var han orolig med
tanke på den ekonomiska verksamheten.
Men i departementschefens uttalan -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

de i propositionen liar ju fastslagits, att
de nya bestämmelserna inte skola innebära
någon ändring av den grundläggande
principen, att affärsverksamhet i uteslutande
syfte att erhålla ekonomisk
vinst icke synes kunna betraktas som en
naturlig kommunal angelägenhet. Det
måste vara i mycket begränsad omfattning,
som de nu föreslagna bestämmelserna
möjliggöra någon kommunal ekonomisk
verksamhet utöver den som nu
kan bedrivas.

Jag tror därför, att man genom att godtaga
denna ändring i kompetensbestämmelserna
vinner att det blir en viss, mycket
försiktig utökning av kommunernas
kompetensområde, eu utvidgning som i
stor utsträckning kommer att tillfredsställa
de önskningar som man hyser
inom de kommunala representationerna
och som vid några tillfällen ha tagit sig
uttryck i riksdagsskrivelser till Kungl.
Maj :t.

Det har sagts här, att den utökning av
kommunernas verksamhet, som möjliggöres
av de föreslagna bestämmelserna,
skulle föranleda en bvråkratisering. Det
blir emellertid ett så ringa antal ärenden
av ny art, som komma till i kommunernas
verksamhet, att det av den anledningen
inte finns någon risk för byråkratisering.
Tror man något annat ser
man saken alltför mycket i svart, och i
detta fall har man ingen anledning att
vara så pessimistisk.

Jag måste säga några ord om bestämmelserna
angående kvalificerad majoritet,
vilka nu äro föreslagna att avskrivas,
och jag vill tala om saken kanske inte
minst därför, att det har gjorts jämförelser
mellan utländska och svenska bestämmelser.
Det har redan sagts från
statsrådsbänken, om jag inte hörde fel,
att det ju ändå är en skillnad mellan å
ena sidan det värn för riksdagsmännens
politiska självständighet, som det innebär
att det fordras fem sjättedels majoritet
inom riksdagen för att en riksdagsman
skall kunna åtalas, och å andra sidan
föreskrifterna beträffande en kommunal
representations beslut angående
var en skola eller fattigvårdsanstalt skall
ligga och huruvida lån skola upptagas.

I det förra fallet gäller det ett skydd mot
att en riksdagsman förhindras att närvara
vid riksdagen utan att en tillräckligt
stor majoritet inom denna finner
skäl därtill föreligga, och det är väl något
helt annat än sådant som beslutas
inom kommunerna. Det får väl vara några
rimliga motsvarigheter i de jämförelser
man gör.

En ärad talare anförde ett exempel
från den tyska förbundsrepubliken efter
förra världskriget. Det har redan sagts,
att det i det fallet gällde regler om ändringar
i författningen. Bestämmelser om
att kvalificerad majoritet fordras för
författningsändringar finnas i en hel del
författningar, dock gudskelov inte i vår.
Men bestämmelserna om kvalificerad
majoritet för ändring av en demokratisk
författning i ett land, som under långa
tider varit Hohenzollernstyrt och som
har velat värna sig mot framtida omstörtningar,
ha väl inte alltför stark anknytning
till bestämmelserna om kvalificerad
majoritet för beslut inom kommunala
representationer beträffande oftast
rätt banala och triviala ting. Och att
kalla Weimarrepubliken en praktrepublik
— ja, utan att upphäva Weimarförfattningen
kunde Hitler regera och tyrannisera
Tyskland i många och långa
år. Det var en praktrepublik i en verkligt
betydelsefull mening!

Men bortsett från allt detta kan man
fråga, om det ändå inte är rimligt att behålla
bestämmelserna om den dubbla
majoriteten i vår kommunallagstiftning.
Trots det som herr Herlitz anförde får
jag emellertid säga, att man måste framlägga''mycket
starka skäl för att kunna
bestrida den principen, att flertalet måste
få avgöra i politiska frågor. Jag har
nyligen med stort intresse läst ett arbete
av en dansk statsrättslärare, Alf Ross, om
demokratien, där författaren kommer
till den slutsatsen, att man måste erkänna
flertalsprincipen vid fattande av beslut
inom demokratien.

Det är klart att man kan göra jämkningar
i vissa fall, men om man som
skäl emot borttagandet av bestämmelserna
om kvalificerad majoritet anför, att
det inte visas någon hänsyn ifrån det

Onsdagen den 2 juni 1948 fm. Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

partis sida, som för närvarande har majoritet
i riksdagen och i en hel rad av
rikets kommunala representationer, så
vill jag blott säga, utan att diskutera huruvida
majoritetspartiet visar någon hänsyn
eller inte, att man inte har märkt något
större hänsynstagande från minoritetens
sida i denna kammare, kanske allra
minst — ja, det är hårt sagt — från
min ärade vän herr Andrén. Hänsyn kräver
att mötas med hänsyn.

Om man med utgångspunkt från de politiska
ting, som herr Andrén är speciellt
sakkunnig i, försöker göra slutledningar
om hur förhållandena äro i kommunerna,
skall man finna att de ungefär motsvara
förhållandena inom den svenska
riksdagens utskott. Det är sällan jag har
sett en majoritet inom en styrelse eller
representation i en kommun vilja förtrampa
minoriteten, men däremot har
jag sett mångfaldiga exempel på hur man
på allt sätt försöker åstadkomma största
möjliga enighet om besluten. Om man
genomför majoritetsprincipen på kommunalförvaltningens
område, komma enligt
min uppfattning majoriteten och minoriteten
att mötas på samma plan, och
det blir inte liksom nu, att majoriteten
har ett stort handikap i och med att minorieten
endast behöver omfatta något
mer än tredjedelen av antalet röstande
medlemmar för att kunna omintetgöra ett
beslut.

Nu komma som sagt majoritet och minoritet
att mötas på samma plan, men
jag tror att hänsynstagandet kommer att
fortsätta. Jag är säker på att vi nu kunna
kasta bort det misstroende gentemot den
svenska demokratien, som införandet av
kvalificerad majoritet har inneburit. Den
svenska demokratien har under de senaste
trettio åren avlagt sitt mognadsprov,
och jag finner det synnerligen önskvärt
att riksdagen ger den sitt förtroende
genom att i dag, herr talman, avskaffa
bestämmelserna om kvalificerad majoritet
i vad det gäller de kommunala besluten.

Herr ANDItftN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sjödahl har tydligen lika
litet som herr Gottfrid Karlsson förstått,

att jag talade om själva den demokratiska
principen och dess förenlighet med sådana
institut som kvalificerad majoritet.
Jag har erinrat om den saken tidigare
och skall inte upptaga den korta tid, som
jag nu har till förfogande, med att säga
mera om den.

Jag kallade Weimarrepublikens författning
ett praktexemplar av demokratisk
författning, och detta är en uppfattning
som under hela 1920-talet delades
av både den svenska och den tyska socialdemokratien.
Att republiken föll berodde
sannerligen inte på författningen,
utan det berodde på den utomordentliga
flathet, som visades av de tyska partierna,
inte minst det socialdemokratiska,
gentemot herr Hitler.

En sak till vill jag beröra. Herr Sjödahl
sade att jag i våra debatter inte skulle
ha visat någon särskilt stor hänsynsfullhet
mot majoriteten. Det är möjligt att
herr Sjödahl har rätt; men vi, som icke
längre ha några möjligheter att vinna voteringarna,
ha i alla fall kvar rätten att
försöka vinna debatterna!

Herr THUN: Herr talman! Jag vill bara
med ett par ord bemöta herr Herlitz.
I resonemanget om den kvalificerade
majoriteten har han dragit fram sådana
argument som hur det går till inom
fackföreningsrörelsen, som är en kamporganisation,
och ur detta velat dra
slutsatser angående majoritetens ställning
inom den kommunala förvaltningen.
I det sammanhanget sade herr Herlitz,
att vad han anförde inte hade en
udd riktad mot någon. Det kan hända,
men jag fick i alla fall den uppfattningen
att det var en udd, och det var
många andra som fingo en likadan uppfattning.

Vidare sade herr Herlitz, att vad jag
sade om honom gjorde honom ont. Jag
lyssnade faktiskt med det allra största
intresse till hans första inlägg och beundrade
just hans kompetens när det
gäller att behandla sådana här spörsmål,
och jag framhöll också hur nyttigt det
var att vi, som arbeta inom det praktiska
politiska livet, få komplettera våra praktiska
kunskaper med allt det bokliga

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

vett, som professor Herlitz kan bjuda
oss på. Nu råkade jag emellertid samtidigt
säga, att herr Herlitz visserligen
önskar dväljas ovan partierna, men att
han dock också är högerman. Det kanske
var litet oförsiktigt sagt av mig,
men jag har fått den personliga uppfattningen
att detta inte kunnat undgå
att ibland sätta sin prägel på hans uttalanden.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Andrén sade något, som mycket litet
berörde denna sak men som jag inte
tycker kan få stå oemotsagt. Han yttrade,
att socialdemokratien i Tyskland
hade visat en oerhörd flathet mot nazismen.
Jag vill endast erinra om att det
enda parti i den tyska riksdagen, som
röstade emot den fullmaktslag, som herr
Hitler fick i början av sin regim, var
det socialdemokratiska partiet. De som
medverkade till att herr Hitler fick
makten voro Tysklands högermän.

Om herr Andrén sedan vill säga, att
han på denna punkt har vunnit debatten,
får det vara hans sak.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Om herr Sjödahl hade varit litet
mera invigd i den tyska Weimarrepublikens
partipolitiska förhållanden,
hade han först och främst vetat, att vad
som var tysk höger icke hade någon
som helst motsvarighet i vårt land. Den
tyska högern levde delvis på gamla feodala
traditioner, som den svenska högern
lämnade redan under 1800-talets
förra hälft. Det går därför inte att
komma med så enkla saker som att vilja
slå fast, att det var ett högerparti —
det kallades för resten inte så — som intog
den hållning i Tyskland, som herr
Sjödahl gjorde gällande.

Vad det tyska socialdemokratiska partiet
beträffar var det ett stort parti, som
på 1920-talet i utomordentlig utsträckning
hade makten. Det räddade måhända
sin själ i en votering men föll sedan
offer för herr Hitlers enkla konster.
När man sedermera har läst den
litteratur, vari oppositionen mot Hitler
har klarlagts, har man mött helt andra

oppositionselement än de kretsar, som
herr Sjödahl helt visst skulle ha önskat
se i opposition mot Hitler. Det var officerare
och präster och andra ämbetsmän,
ofta ur högadelns krets, som vågade
bekämpa Hitler till det yttersta.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!

Debatten har kommit att röra så
många ting, att det synes mig, som om
huvudfrågorna blivit en smula undanskymda.
Jag skall därför be att helt kort
få omnämna de huvudsakliga anledningarna
till att jag har anslutit mig till reservationen.

Det är sedan länge en tydlig tendens
att överlämna till kommunerna en hel
del av den verksamhet, som nu bedrives
i riksdagen. De som här driva majoritetslinjen
syfta till att alltmera överlåta
på kommunerna att handha allmän
verksamhet för det gemensamma bästa.
Man måste emellertid därvidlag vara en
smula försiktig, synes det mig, ty kommunerna
äro inte så stora enheter, att
de kunna uppbära hur mycken social
verksamhet som helst. De kunna exempelvis
inte åtaga sig alltför omfattande
byggnadsverksamhet för åstadkommande
av samlingslokaler o. s. v. Det finns
mycket som är nyttigt och bra, men man
kan riskera att en kommuns verksamhet
blir så omfattande, att den ekonomiska
grundvalen för kommunen kan
komma att vackla. Det kan inträda förändringar
i det ekonomiska underlaget,
varigenom kommunen kan komma ut
på en vådlig seglats. När då inte den
lilla hämsko, som ligger i bestämmelserna
om kvalificerad majoritet, heller
finnes, kunna besluten, om majoriteten
växlar, gå litet fram och tillbaka. När
det gäller viktiga beslut av stor ekonomisk
räckvidd, såsom om förvärv eller
avhändande av fastigheter, kunna de få
ekonomiska konsekvenser långt fram i
tiden.

Det kan därför vara riskfyllt att utvidga
kommunernas verksamhet. Åtminstone
borde man försöka ta det en
smula försiktigare nu i samband med
tillskapandet av de nya kommunerna.
Jag tror inte att vi skola vänta oss, att

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

dessa nya kommuner skola kunna ta
hand om allt som rör det allmänna,
utan vi få väl även i fortsättningen här
i riksdagen ha vår hand över det, inte
minst med hänsyn till önskvärdheten
att jämnare fördela kostnaderna för ett
och annat.

Jag är således en smula tveksam om
möjligheterna att låta kommunerna åtaga
sig allt det som man här tänker sig.
Jag tror att det skulle vara till gagn att
gå försiktigt fram och liksom tidigare
ha mera snäva gränser för den kommunala
verksamheten. Jag är gärna med
om att utöka området för kommunernas
bestämmanderätt, men det bör ske
på samma försiktiga sätt som tidigare
genom en successiv utökning av kompetensområdet.
Det lössläppande, som
förslaget innebär, synes mig vara en
smula vådligt, och jag har därför inte
kunnat biträda förslaget. Av samma anledning
kan jag inte biträda förslaget
att utan vidare slopa den nu gamla och
väl beprövade anordningen med kvalificerad
majoritet för beslut i vissa fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som har avgivits av
herr Herlitz in. fl.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
om ursäkt att jag återkommer, men jag
måste replikera herr Andrén.

Han påstod, att socialdemokratien i
Tyskland hade fallit för Hitlers enklaste
konster. Jag vill erinra om att vid det
sista tyska valet höll socialdemokratien
ungefär sin ställning. Varken ledarna eller
valmanskåren föll för Hitlers enkla
konster. Schumacher med sin erfarenhet
från koncentrationslägren och de,
som levde landsförvista här i landet
och av vilka jag träffat många, skulle
kunna vittna om hur litet de efter valen
föllo för Hitlers enkla konster.

Men hur var det med högern? Herr
Andrén säger, att högern i Tyskland
inte var detsamma som högern här. Det
må vara hänt, men jag vill erinra herr
Andrén om att även om högern i Tyskland
inte motsvarade den svenska högern,
stödde den sig dock på precis
samma grupper som den svenska hö fi

Första kammarens protokoll 19i8. Nr 22.

gern, nämligen storindustrien, godsägarna
och finansmännen. Vid det sista valet
var socialdemokratiens ställning oförändrad,
och den katolska centern, som
väl även enligt herr Andréns mening
inte bestod av högermän, höll också sin
ställning. Där funnos också kommunister.
Men det fanns praktiskt taget inga
andra partier. Var fanns högern?

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
väl inte meningen, att vi här skola hålla
på att diskutera partipolitiska förhållanden
i Tyskland under tiden före och
efter Hitler; så mycket kan jag emellertid
få säga, att de som här i Sverige felaktigt
ha kallats för tysk höger i stor
utsträckning voro storfeodala agrarer i
norra och östra Tyskland. De storindustriella
grupperna röstade i allmänhet
på nationalliberalerna, som emellertid
också hade andra element i sin valmanskår.
Skall man jämföra svensk höger
med något tyskt parti, är det svårt att
hitta något, som är identiskt med det
svenska partiet, men jag skulle tro, att
den uppfattning, som svensk höger hade
vid den tiden, låg något till vänster om
de tyska nationalliberalernas uppfattning.

Herr Sjödahl sade, att socialdemokratien
klarade sig bra vid valen i Tyskland,
innan Hitler övertog makten. Så
mycket mera besynnerligt är det då, att
den föll till föga och inte märktes under
Hitlers regeringstid.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan mycket väl förstå, att
herr Andrén inte märkte den tyska socialdemokratien.
Jag tror inte att herr
Andrén i något fall skulle velat märka,
när ett socialdemokratiskt parti är i oppositionsställning
i eu diktatur. Men jag
vill upprepa vad jag nyss sade. Om den
svenska högern inte motsvarades av den
tyska högern, men vid det sista valet
de enda kvarvarande av de gamla partierna
voro socialdemokrater, katolska
centern och kommunister, medan de övriga
voro nazister — var fanns då över
huvud taget den tyska högern?

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Ang. kvalificerad majoritet för kommunala beslut m. m.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
uppkallades av herr Sjödahl, som ställde
sig såsom borgensman för demokratiens
hänsynstagande till minoriteten. Jag vill
bringa i erinran, att herr Sjödahl är
just den man, vilken såsom kommittéledamot
förberett och i kammaren
främst verkat för genomförande av den
skattelagstiftning, som vi för närvarande
ha och som av den minoritet, som företrädesvis
drabbas av den, anses utgöra
ett klart övergrepp.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle avslås; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 3 § i det av konstitutionsutskottet
i utlåtande nr 24
punkten A 1 framlagda lagförslaget, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 42.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ordet lämnades härefter till herr HERLITZ,
som anförde: Herr talman! Med
avseende på 23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet anhåller jag att
få yrka bifall till denna paragraf i den
lydelse den har i den av mig m. fl. avgivna
reservationen och som återfinnes
nederst på s. 58.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels, av herr Herlitz, att kammaren
skulle antaga det förslag till ändrad lydelse
av 23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, dels ock att kammaren
skulle, i enlighet med vad utskottet
i förevarande utlåtande tillstyrkt,
avslå nämnda förslag.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på avslag å berörda förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som, i enlighet med vad konstitutionsutskottet
i utlåtande nr 24 tillstyrkt,
avslår det förslag till ändrad lydelse
av 23 § 2 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet, som innefattas i
den av herr Herlitz m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages nämnda förslag.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De under A 2—A 7 upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej besvarats genom
kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av vissa fänrikar;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till statsutskottet; -

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående radarutrustning
för statens isbrytarfartyg;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse till
Äkrokens vägsamfällighet av en lantförsvaret
tillhörig bro över Kalix älv;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48 till
flyttning av vissa drivmedelscisterner på
Gotland;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag; samt
nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till sprängämnesinspektionen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ett ungdomens världsparlament för
freden.

Föredrogs ånyo statutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av väckt motion
om anslag till anordnande i Sverige av
ett ungdomens världsparlament för freden.

I en inom första kammaren av herr
Fahlander väckt motion (1:28) hade
hemställts, att riksdagen måtte bevilja ett
anslag å 250 000 kronor eller det större
eller mindre belopp, som kunde anses
erforderligt, för inbjudan till Sverige av
ett ungdomens världsparlament för freden
och hos Kungl. Maj:t hemställa om
tillsättandet av en bestvrelse att organisera
denna inbjudan.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 28 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Gustaf
Karlsson, som dock ej antytt sin mening.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Om det nu föredragna utskottsutlåtandet
skulle man kanske, om man
vill bedöma det välvilligt, kunna säga,
att det är de förståndigas försiktiga tal,
men det kan hända, att man kommer
sanningen en liten smula närmare, om
man säger, att det är de räddhågades
syn på ett allvarligt och stort problem.
Vad jag nu sagt skulle kanske föranleda
någon att fråga, vad för alternativ jag
har till utskottets förslag, för vilket jag
ju bär en tjugufjärdedel av ansvaret. Jag
ber därför, herr talman, att så gott jag
kan med några ord få förklara, vad jag
avsett med den blanka reservation, som
jag har fogat till utlåtandet.

Ärendet gäller, som kammarens ledamöter
finna, en motion som väckts i
denna kammare av herr Fahlander och i
vilken yrkas, att riksdagen måtte bevilja
ett anslag på 250 000 kronor eller det
större eller mindre belopp, som kan anses
erforderligt, för inbjudan till Sverige
av ett ungdomens världsparlament
för freden och hos Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättandet av en bestyrelse
att organisera denna inbjudan.

Olika omständigheter gjorde, att jag
inte fick första avdelningens förslag till
utlåtande i min hand förrän strax innan
det skulle behandlas i utskottets plenum.
Jag hade nog tidigare i likhet med
vad avdelningens talesman i utskottet
meddelade funnit, att motionens hemställan
var sådan, att det formellt betraktat
inte var så lätt att direkt yrka
bifall till den. Jag hade inte tid att få
fram ett utarbetat förslag, men jag gjorde
i statsutskottet det yrkandet, att utskottets
utlåtande skulle gå i tillstyrkande
riktning, Jag blev ensam om den
meningen, ehuru jag inte direkt begärde
votering.

Det är, herr talman, viktigt att man
tar allvarligt på det i motionen berörda
problemet. Talesmannen för första avdelningen
sade, som jag nämnde, att motionen
var så utformad, att det var omöjligt
att föreslå ett bifall till densamma.
Klämmen var obestämt formulerad, och
det saknades riktlinjer och plan för
verksamheten. Jag har redan nämnt, att

jag nog inte anser att detta påpekande
ur utskottets synpunkt helt saknar fog.
Men jag vill samtidigt säga, att det är
ju så med första avdelningen, att den
i allmänhet mer eller mindre smärtfritt
avlivar motioner, som den behandlar.
Det är en regel, att första avdelningen
alltid är enhällig, när det gäller att bedöma
en motion. Hade det nu funnits
ett mera positivt intresse i första avdelningen
för motionens syfte, är det klart,
att man här hade kunnat utarbeta de
riktlinjer och de planer i anknytning
till motionen, som man efterlyste. Det
bör inte vara några svårigheter för en
avdelning att åstadkomma det, om det
finns en positiv vilja.

Nu har utskottet i enlighet med avdelningens
förslag visat en välvillig inställning
på en och en halv rad. »Utskottet
vill uttala sin fulla förståelse för
den grundsyn, som ligger bakom motionärens
förslag», heter det. Det låter ju
vackert, men det verkar nog ändå inte
alldeles äkta, om man tänker på hur
negativt utskottet var till hela problemet.

Varför skall man då behöva taga mycket
allvarligt på denna fråga och över
huvud taget de frågor, som beröra freden
och som föras fram i Sveriges riksdag?
Enligt min enkla mening är det
framför allt av den anledningen, att alla
människor med någon eftertanke inte
bara i vårt land, utan jag skulle tro i
all världens länder, känna en djup oro
över att innan ännu freden är sluten
efter det andra världskriget tala vi om
ett nytt världskrig som en oundviklig
sak. Detta måste oroa alla, och då menar
jag att även en församling som Sveriges
riksdag, folkrepresentationen, bör
ta allvarligt på detta problem och inte
vinka bort det med kalla handen. Jag
anser att det är nödvändigt, att Sveriges
riksdag ger till känna sin mening och
sin vilja att stödja de mäktiga krafter,
som de svenska folkrörelserna utgöra.
Våra folkrörelser äro i alla fall demokratiens
livsnerv i vårt land. Här hade
det varit ett tillfälle att göra detta, men
det blev inte gjort.

Det beklagar jag, och jag beklagar
även, att ärendet nu ligger så till, att jag

Onsdagen den 2 juni 1948 fm.

Nr 22.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

inte kan yrka bifall till motionen. Jag
bara önskar att mera detaljerade förslag
skola utarbetas, helst i samråd med
folkrörelserna, som kunna ställa sig
bakom dem, och att det då skall kunna
bli möjligt för en majoritet i riksdagen
att ge det ekonomiska stöd åt folkrörelserna,
som kan göra det möjligt för dem
att i sin tur göra en fullödig insats för
fredens bevarande.

Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som ha ägnat någon tanke åt
att den statsreglering, som vi om några
få veckor gå att fastställa, på driftbudgeten
upptar en utgiftssumma av ungefär
5 000 miljoner kronor, men att vi i
denna budget endast ha beviljat ett belopp
av 45 000 kronor till upplysningsarbete
för freden. Mot bakgrunden av
hela vår budget vågar man väl, även om
man är snål med statens medel, säga att
45 000 kronor är en spottstyver.

Jag har, herr talman, vid behandlingen
av olika ärenden här i kammaren från
många håll hört yttrandet, att det eller
det »icke är värdigt den svenska riksdagen».
För min egen ringa del har jag
hittills sökt undgå att ta dessa ord i min
mun, men när jag tänker på den sak
det här gäller och konstaterar hur litet
vi offra för den har jag, herr talman,
svårt att undanhålla dessa ord: det är
icke värdigt Sveriges riksdag. Tv Sverige
har förpliktelser på detta område.
Vi ha kunnat undgå krigets härjningar,
och man kan därför med rätta kräva
större insatser av vårt land än av andra
för att sammanföra representanter för
våra folkrörelser, som genom att ta kontakt
med varandra skola kunna hvgga
bryggor som hålla. I likhet med motionären
tror jag inte att det diplomatiska
spelet räcker, utan att vi måste väcka till
liv de krafter, som vi ha i våra folkrörelser,
för att angripa detta stora problem.

Jag har bara velat antyda dessa synpunkter
och uttalar den förhoppningen,
att det skall framläggas förslag som göra
det möjligt för Sveriges riksdag att
bevilja de medel, som äro nödvändiga
för att ett fruktbringande arbete för fredens
bevarande skall kunna bedrivas
över gränserna mellan nationerna.

Jag har således, herr talman, för närvarande
inte något yrkande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 275 och 287.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 413, av herr Persson, Ivar, och
herr Löfvander, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m.;

nr 414, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av sockernäringen i
riket m. m.;

nr 415, av herr Strand in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
m. m.; och

nr 416, av herr Xorling, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 15 december 1944
(nr 779) om kristillägg å daghjälp från
erkända arbetslöshetskassor.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 247, angående språklig granskning
av lagförslag;

nr 248, angående kontrollen över innehav
av skjutvapen; och

nr 249, angående bättre tillgodoseende
av landsbygden vid arbetstillståndsgivningen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Onsdagen den 2 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Om ett ungdomens världsparlament för
freden. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning
av väckt motion om anslag till anordnande
i Sverige av ett ungdomens
världsparlament för freden.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Jag
har i en motion begärt, att riksdagen
skulle bevilja ett anslag på 250 000 kronor
för inbjudan till Sverige av ett ungdomens
världsparlament för freden och
hos Kungl. Maj :t hemställa om tillsättandet
av en bestyrelse att organisera
denna inbjudan.

I samband därmed har jag också såsom
lämplig arbetsform rekommenderat,
att denna ungdom skulle anbefallas att
grundlägga ett fredens forskningsinstitut.
Det är inte oss obekant, att man
grundar råd och institut för olika ändamål.
Bland annat veta vi mycket väl att
man här med riksdagens beslut har
grundat råd och institut av forskningskaraktär
t. ex. för krigsmateriel. Det
vore väl då inte heller för mycket begärt,
om man också offrade något för
att upprätta ett fredens forskningsinstitut.
Jag tror också att den önskan, som
kommit till uttryck vid flera tillfällen
i dagspressen och bakom vilken stå en
mängd prominenta personer, nämligen
önskan om en fredsprofessur, skulle finna
en ganska naturlig lösning i samband
med grundandet av ett fredens
forskningsinstitut. Jag är alldeles övertygad
om att de säkerligen högt kvalificerade
ungdomar, som här skulle sammanträffa.
skulle bli utmärkta hjälpre -

dor i detta kvalificerade arbete på utredandet
av frågor, som ligga till grund
för ett bättre bedömande av åtgärder i
fredens syfte.

Men jag förstår också samtidigt, att
det för statsutskottet kanske inte har varit
så lätt att gå med på ett nytt anslag
för här angivet ändamål. Statsutskottets
liksom riksdagens övriga ledamöter äro
vana att handlägga helt andra problem,
som gälla, jag höll på att säga, för dagen
mera matnyttiga ting. Men jag tror
att det inte skulle skada, om vi någon
gång lyfte oss också upp till ett dylikt
plan och försökte på allvar diskutera
den i världen mest brännande frågan,
nämligen hur vi med allas förenade
krafter skola lyckas komma till rätta
med det allt överskuggande problemet
om en världsfred. Det är många, säkerligen
icke minst inom statsutskottet, där
ledamöterna ju äro vana att stå på marken
med båda fotterna, som beteckna
dylika förslag såsom ganska utopiska.
Men vi få komma ihåg att det är så
många ting som till en tid äro utopier
— jag behöver bara erinra om robotvapnet,
radar och atombomben. De ha
varit utopier under en lång tid, men
med några miljarder i anslag ha de
snart förverkligats. Det är rätt underligt,
att de destruktiva krafterna, på ett
sätt som aldrig de goda och uppbyggande
krafterna kunna, tillvinna sig riksdagens
och parlamentsmajoritetens bistånd
för anslag av oerhörda mått. Vi
kunna nog vara överens om att allt
framåtskridande till sist i alla fall är ett
förverkligande av utopier.

Jag är övertygad om att i detta länd
finns en hel mängd medborgare, som
med stor tillfredsställelse skulle hälsa
ett mera positivt ställningstagande från
statsmakternas sida, när det gäller en så
vital fråga som denna. Jag vill erinra

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

om att olika kvinnokongresser, son; den
senaste tiden ha hållits, i första planet
ha uppfört frågan om freden. Senast i
dag återfinnas i huvudstadstidningarna
stora rubriker om att 500 kvinnor från
fem nordiska länder, samlade här i
Stockholm, ha, enligt eu rubrik, uttalat
sig för att gå »till strids för freden».

Jag vet inte vilken bättre gåva de olika
parlamenten i länderna kunde ge
sina medborgare än den åtminstone goda
viljan till att på olika sätt försöka hringa
denna fråga till lösning. Det ser nästan
ut som om vi vore fatalister, som med
armarna i kors avvaktade nästa åskskräll,
i tro att vi ingenting kunna göra
för att förhindra den. Jag undrar om
det inte är på tiden att vi på allvar söka
bryta denna mentalitet. Jag tror att medborgarna
vänta att stajsmakterna skola
göra något i det avseendet. Det mellanfolkliga
eller det folkliga fredsarbetet
har, tror jag, hittills självt bidragit rätt
mycket till att det har funnits anledning
att karakterisera fredsarbetet i denna
form såsom ganska utopiskt, och man
har visat mycken ringaktning och ibland
t. o. in. löje åt detta arbete.

Jag tror också att sådana radikala
framstötar, som man ibland sett skymta
från det hållet, t. ex. förslag om vapenvägran
och om isolerad avrustning, mycket
ha bidragit till att frågan inte på
allvar kunnat tagas upp i sådana församlingar
som t. ex. den svenska riksdagen.

1 dag är läget ett helt annat. Ingen
verklig fredsvän har väl i dag några
propåer av denna art att komma med.
För min personliga del är jag en mycket
varm anhängare av ett starkt försvar ända
till den dag då jag vet att alla förutsättningar
för att i FN:s anda lösa de
mellanfolkliga tvisterna äro garanterade.
.lag tror alltså att det inte finns någon
motsättning mellan stora anslag till försvaret
och måttliga anslag till det arbete,
som jag har avsett med min motion.

Jag vill erinra om en parallell — sjukvårdsväsendet
i värt land, som kostar
hundratals miljoner per år. Likväl har
riksdagen beslutit åtskilliga miljoner till
det förebyggande hälsovårdsarbetet, na -

turligtvis i den förvissningen att sjukvårdskostnaderna
skulle successivt kunna
nedskäras. Jag tror att man kan
applicera samma synpunkt även på det
problem, som jag här närmast är intresserad
av.

Det låter kanske hårt, om jag säger
att jag finner detta utlåtande äckligt välvilligt,
men om man begrundar de sakuppgifter,
som i motiveringen framförts
för ett avslag, finner man att motiveringen
haltar på alla punkter, att det
är krumbukter som tydligt åskådliggöra
de obotfärdigas förhinder att komma
fram till ett positivt beslut. Jag skall endast
ta upp den mening, där utskottet
säger, att det anser att redan nu finnas
ungdomliga representanter med i ett
flertal internationella organisationer,
som ha fredsfrågan till arbetsuppgift.

Ja, helt visst gör det det. Mitt förslag
är bara en komplettering till detta. Det
är bara avsett att samla alla dessa krafter,
att knyta dem an till en forskningsanstalt,
där resultaten på olika sätt kunde
framkomma och medföra något positivt.

Vidare säger utskottet att det har förmärkts
att det är svårt att vinna enighet
omkring vissa av ungdomens problem,
när ungdomen ger sig ut i internationellt
samarbete.

Jag förstår mycket väl vad man syftar
på — jag tänker på den studentorganisation
av internationell karaktär, D.U.V.,
som bröt samman i Prag. Men är det inte
förmätet av oss äldre att peka på detta,
när vi veta, att man — fastän det är svårt
att ange sedan huru länge — förgäves
har försökt att komma till enighet om
liknande problem, trots de mycket större
möjligheter därtill som sådana utomordentliga
organisationer som Nationernas
förbund och Förenta Nationerna erbjudit.
Från samtliga anslutna stater ha miljonanslag
lämnats till denna verksamhet,
och till den ha också varit knutna de
mest framstående och betydelsefulla personligheterna
både inom politiken och
från det administrativa livet. Jag tycker
därför att det iir ganska förmätet att i
detta sammanhang peka på de brister,
som vidlåda ungdomen i dess första

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

stapplande försök att på ett internationellt
plan söka skapa ett samarbete.

Det vore däremot mycket nyttigt, om
ungdomen finge ompröva sina metoder
och målsättningar i en institution, som
jag tycker att Sverige närmast skulle
betrakta det som en heder att få börja
med. Vi ha de största förutsättningarna,
och jag skulle vilja säga att vi ha de
största plikterna i det avseendet.

Jag vet inte varför vi misstro ungdomen
i denna samverkan. Det fanns en
gång en berömd krigare, som hette Baden-Powell.
Han fann till och med att
den allra yngsta ungdomen skulle vara
värdefull i den världsorganisation, han
skapade, som är för oss alla bekant,
världsscoutförbundet, och jag tror inte
att någon här betvivlar att den haft en
utomordentligt betvdelsefull uppgift att
fylla.

Hur mycket större tillförsikt kunde
man inte hysa för de äldre ungdomar,
som jag har avsett skulle komma samman
för att börja en dylik verksamhet!
Och — märk väl — det är dessa ungdomar,
som vi i dag kanske misstro i denna
arbetsuppgift, men som vi en dag,
när faran står för dörren, skicka ut i
första linjen i förhoppningen att de även
med risk av livet skola med framgång
kunna skydda oss. Jag tyckte nästan det
verkade befriande att en dag läsa en tidningsrubrik
över en artikel, som gällde
en ung berömd amerikansk flygare, som
kom in på amerikanska legationen i Paris
och bad att få avsäga sig sitt amerikanska
medborgarskap, därför att han
ville bli världsmedborgare. Äro inte
dessa yttringar av sinne för det internationella
de allra viktigaste?

Jag har med anledning av denna motion
också fått mottaga en hel mängd
skrivelser från utlandet, vari man säger
sig hoppas, att den svenska riksdagen
skall vara nog generös att offra det nu
ifrågavarande beloppet, så att brevskrivarna
skulle bli i tillfälle att tillsammans
med kamrater från övriga delar
av världen börja diskutera på ett vettigt
sätt detta allt överskuggande problem.
Särskilt ett av breven rörde mig djupt.

Det kom från ett universitet i Amerika,
där en student skriver, att han tillhör en
grupp på 15 studenter, som under första
halvåret 1948 ha avbrutit sina studier
för att ägna sig åt internationellt fredsarbete.
Motiveringen var, att de ansågo
det ganska meningslöst att fortsätta sina
studier till vederbörliga examina för att
sedan verka som lärare, präster, läkare
eller vad de skulle bli, när de inte hade
den minsta garanti för att de finge arbeta
i ro och fred. Sådant talar väl mera
än mycket annat för ungdomens lämplighet
att medverka i detta viktiga arbete.

Jag tror också att det finns verkligt
internationell ungdom, som inte förväxlar
ett visst lands eller en viss ideologis
intressen med mänsklighetens. Det är i
förhoppning om detta som jag, trots utskottets
behandling av ärendet, herr talman,
vill för ungdomens och fredens
skull yrka, att riksdagen måtte bevilja
ett anslag å 250 000 kronor för inbjudan
till Sverige av ett ungdomens världsparlament
för freden och hos Kungl. Maj:t
hemställa om tillsättandet av en bestyrelse
för att organisera denna inbjudan.

I detta anförande instämde herr Ramberg,
fru Flood och herr Lindgren.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Huruvida mänskligheten allt framgent
skall vara nödsakad att räkna med
krig som en faktor i den mänskliga sammanlevnaden,
eller om vi en gång skola
våga hoppas på en fredlig framtid för
alla länder och folk, är en fråga av den
största betydelse för alla människor i
hela världen. Skola vi för all framtid behöva
räkna med kriget som en möjlighet,
ja då ha strävandena att förbättra
levnadsvillkoren för människorna både
materiellt och kulturellt inte så stort
värde, eftersom de helt kunna spolieras
under ett krig. Vi se ju exempel på detta
runt om oss i världen, och hur skall
man kunna begära att ungdomen skall
kunna känna någon större entusiasm för
sina samhällsuppgifter när den vet att
vad som under åratal, ja under århund -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Om ett

raden, har byggts upp kan raseras på
några få år eller, i atombombens tidevarv,
på ännu kortare tid.

Det berättas från England, att när det
senaste kriget där stod för dörren, var
det många ungdomar, som helt enkelt
slutade sina studier och sin utbildning
därför att de ansågo det lönlöst att fortsätta,
och kan man förundra sig däröver.

Om vi däremot skulle våga hoppas på
en fredlig framtid för världen, så måste
något göras för att så småningom skapa
förutsättningar för denna fred, och enligt
min mening är det ungdomen som
huvudsakligen skall göra detta. Vår generation
har åtminstone hittills misslyckats
i det avseendet. Men vi få inte låta
vårt misslyckande skapa modlöshet hos
de unga. Låt oss i stället uppmuntra dem
att söka nå dit vi inte själva ha mäktat.

Herr Fahlander påpekade, att ungdomen
är realistisk. Det är säkert en tillgång,
som man behöver taga vara på
just i syfte att skapa fred för framtiden.
Känslotänkandet i dessa frågor, hur förklarligt
det än är, har visat sig föga
fruktbärande.

Motionären har visat på en hel del
ting, som behöva studeras och realbehandlas
i samband med frågan om fred
mellan ''folken. Han nämner i motionen
i detta sammanhang sådana ting som
världens råvaruproblem, livsmedelsdistributionen,
världsspråkstanken, internationell
lagstiftning, uppfostran, brytandet
av den nationella högfärden, ett
världsreferendum för freden och flera
saker, som skulle behöva utforskas och
vilkas lösning kanske i någon mån skulle
bidraga till skapandet av en fredlig
värld. Motionären visar också på en hel
del internationella organisationer, vilka
skulle kunna lämna sitt stöd till en institution
för fredsfrågor, som det här är
fråga om.

Det borde enligt min mening ligga väl
till just för oss bär i Sverige, som äro
obundna åt alla håll, alt ta ett initiativ
till en sådan samverkan mellan all världens
ungdom för fredsforskning.

Utskottets funderingar över huruvida
de pengar, som motionären begär, skul -

ungdomens världsparlament för freden.

le kunna utgöra något bidrag av betydelse
för lösningen av de i motionen
angivna problemen, kan jag kanske förstå.
Men om den institution, som det
här är fråga om, skulle i någon ringa
grad kunna bidraga till att försök sattes
i gång i olika avseenden för att komma
till rätta med det mänsklighetens gissel,
som heter krig, tycker jag att dessä
pengar verkligen äro väl använda. Och
man skall enligt min mening inte vara
så rädd för att misslyckas, att man inte
vågar försöket. Här är inte mycket att
förlora, men vinsten kan bli ett försök
bland många andra för världsfredens
tryggande.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Fahlanders yrkande.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
var ju intressant att få ägna detta spörsmål
en stunds överläggning. Jag är därför
glad över att denna motion har kommit.
Även om den nu måhända inte
kan bifallas, så är den ett ord i rätt
tid.

För den som liksom jag har haft tillfälle
att under 40 års tid ta del i den
folkliga fredsrörelsens arbete såväl nationellt
som internationellt i olika avseenden,
har det mer än en gäng käms
ganska beklämmande att märka, hur
man från statsmakternas sida har varit
alltför sparsam när det gällt anslag till
detta arbete. Och dock är det ju klart,
att detta arbete är det grundläggande
arbetet för att omsider skapa den mentalitet
hos folken, som slutligen skall
kunna utmynna i att vi en gång skola
befrias från krigets hemska gissel. Men
det kanske är så, att därför att folkens
parlament ha varit alltför sparsamma
när det gällt att anslå medel för fredsarbetet,
ha folkens parlament i stället
undan för undan fått anslå så mycket
mera medel till försvaret.

.lag har ibland funderat på om vi inte
arbeta opraktiskt. Vi arbeta praktiskt i
våra förebyggande åtgärder, vilket herr
Fahlander var inne på här, när det gäller
t. ex. sjukvården. Men när det gäller

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

detta område har det förefallit mig som
om vi många gånger varit något opraktiska.

Herr talman! Jag har emellertid nu
begärt ordet speciellt med anledning av
ett uttryck, som återfinnes i statsutskottets
utlåtande. Det heter där: »Vad som
dock framför allt ingivit utskottet betänkligheter
mot att medel nu anvisas
för det i motionen angivna ändamålet
är, att det varken i Sverige eller, såvitt
utskottet har sig bekant, i utlandet för
närvarande finnes sammanslutningar,
lämpade att omhänderha de organisatoriska
frågor, som måste lösas i samband
med inkallande av det tänkta ungdomsparlamentet.
»

Ja, jag må ju säga, att detta uttalande
inte är riktigt. Det är nämligen inte
första gången som en sådan här samling
inkallas. Det kanske är första gången
här i Sverige, men det har förekommit
vid åtskilliga tillfällen i andra länder.

Jag skulle vidare också vilja säga, att
det inte är omöjligt för Sverige, med
de organisatoriska krafter som finnas,
att kunna organisera en dylik anordning,
och som bevis för detta ber jag
att få berätta något om en, som jag tycker,
rätt intressant företeelse, som nu
äger rum här i vårt land. Vi ha nämligen
genom Svenska freds- och skiljedomsföreningens
ungdomsorganisation i
samarbete med internationella arbetslag
och länsarbetsnämnden i Stockholms
län iordningställt ett läger — egentligen
är det flera sådana — till vilket inbjudan
har utgått till ett mycket stort antal
länder. Det har visat sig, att intresset
för detta läger varit så stort att 2 000
anmälningar ha inkommit från mellan
tio och femton länder. Jag kan ju för
kuriositetens skull nämna, att bland
dessa anmälningar finnas sådana från
både indier, negrer och mexikaner, för
att nu nämna bara några fall. Dessa läger
började redan den 1 juni. Det var
meningen att det endast skulle vara ett
läger, men det räckte inte till, eftersom
anmälningarna voro så många, utan nu
blir det, skulle jag tänka mig, tre läger
i stället för ett. Deltagarna i den första

gruppen få vistas här i Sverige under
en månad. Därefter byter man om och
låter en ny grupp komma under följande
månad. På så sätt fortsätter man
lägerverksamheten ända fram till den
sista augusti eller möjligen den sista
september i år. Vi kunna naturligtvis
inte tänka oss att kunna ta emot alla
dessa 2 000 deltagare, men det antal vi
kunna ta emot är ändå vackert så, eftersom
ju vid varje läger under varje
månad ett 90-tal eller 100-tal deltagare
kunna beredas plats samtidigt. Hur detta
arbete är organiserat skall jag inte
trötta kammaren med att ytterligare utveckla.
Jag har bara velat nämna, att
det finns möjligheter att ordna sådana
saker, bara det finns god vilja och människor,
som vilja ställa sig bakom med
sitt intresse och med de resurser, som
kunna vara tillgängliga.

Jag kanske i detta sammanhang också
får tillåta mig att meddela en sak, som
jag tycker kan vara belysande, nämligen
hurusom ett initiativ i dagens läge
vinner resonans ute i världen på ett
sätt som man knappast kan göra sig en
föreställning om. Här väcker en ensam
kvinna i Västerås ett förslag om en internationell
fredskampanj. Man ler till
en början åt henne. Man tänker: »Ja.
det där är väl ändå en utopi, det där
kan det väl ändå inte bli någonting av.»
Hon fortsätter ändå sitt arbete, får slutligen
några organisationer på sin sida.
och arbetet sättes i gång. Denna kampanj
är innevarande är genomförd i 40
länder. I vårt eget land har den mötts
av mycket stort intresse; stora folkskaror
ha samlats på de flesta platser, och
medel ha insamlats till Europahjälpen
vid dessa möten. Det visar, hurusom intresset
är i stigande, och det skulle vara
av värde att man nu toge vara på detta
intresse. Jag tror att det också är avmycket
stor betydelse att just ungdomar
av olika nationaliteter få tillfälle att
närma sig varandra, att göra bekantskap
med varandra och att utbyta tankar och
synpunkter. Jag tror också att detta är
en mycket viktig del i den grundläggande
fredsmentalitet, som vi alla önska
skall bli en verklighet i vår värld.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Om ett

Herr talman! Jag skall inte utveckla
dessa synpunkter mera — det kanske är
åtskilliga andra talare, som komma att
yttra sig i frågan. Jag har velat uttala
min tillfredsställelse över att vi fingo
tillfälle att en gång belysa just detta oerhört
viktiga spörsmål, ett spörsmål som
vi kanske i alltför hög grad, vad det gäller
statsmakterna, ha förbisett.

Jag hemställer om bifall till herr Fahlanders
yrkande.

Herr OSVALD: Herr talman! Inför den
anblick, som världen av i dag erbjuder,
är det väl inte någon, som inte gripes
av oro och stämmes till eftertanke, då
han ser mot framtiden. I en tid då vetenskapen
och tekniken satt i folkens händer
förstörelseredskap av sådan kraft,
att inte ens den vildaste fantasi tidigare
kunnat utmåla deras make, gifter med
en så fruktansvärd verkningsgrad, att endast
några hundra gram skulle vara tillräckliga
för att utplåna hela vårt folk,
sprider sig allt mer och mer den uppfattningen,
att ett tredje världskrig skulle
betyda inte bara civilisationens utan till
och med mänsklighetens undergång. Allt
flera samla sig därför också kring den
tanken, att det enda och säkra sättet att
undvika det tredje världskriget är ett
intensivare arbete i fredens tecken, ett
arbete fram mot en överstatlig organisation.
Det är många som mena, att detta
är en verklighetsfrämmande tanke, och
det är, som herr Fahlander sade, lätt att
förlöjliga planerna på en sådan organisation.
Men vilka äro egentligen alternativen?
Ja, jag skall inte trötta med att
söka teckna alternativen till detta som
jag menar iir den enda möjligheten för
mänsklighetens fortbestånd, men jag vill
säga det, att om man inte får en sådan
organisation, så kan man inte tänka sig
någon annan möjlighet än en fortsatt
kapprustning, som kommer att kräva
miljarder och åter miljarder. Men om
vetenskapen och tekniken i stället finge
arbeta helt i fredens tjänst, vad skulle
inte "mänskligheten då kunna uppnå av
ett förut oanat välstånd för alla — om
de finge arbeta på att söka förbättra lev -

ungdomens världsparlament för freden.

nadsvillkoren i stället för att, som nu
ofta sker, arbeta i förstörelsens tjänst!

Det förslag, som framförts av herr
Fahlander i hans motion, synfes mig
vara ett steg i riktning mot den organisation,
som skulle tjäna världsfreden på
det allra bästa sättet, och det är därför,
herr talman, som jag vill uttrycka den
förhoppningen, att Sveriges riksdag skall
intaga en positiv hållning i denna fråga
för att därmed draga sitt strå till stacken
och söka förverkliga den fred, som
mänskligheten, som vi alla längta efter.
Det är därför, herr talman, som jag ber
att få instämma i det yrkande, som herr
Fahlander nyss ställt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är nog inte tacksamt
att vid detta tillfälle tala för en annan
mening än den som har utvecklats av
samtliga talare som här ha yttrat sig i
denna fråga, tv denna fråga om fred
mellan folken är onekligen den största
fråga som världens folk för närvarande
ha att syssla med. Därom torde det icke
råda någon meningsskiljaktighet, och
Förenta Nationerna liksom på sin tid
Nationernas förbund bildades ju i första
hand för detta ändamål. Vi känna ju också
till, att de konferenser som ha ägt
rum mellan de ledande statsmännen i
världen, framför allt från de stora staterna,
ha i hög grad ägnats åt dessa uppgifter
och det som därmed hör samman.
Därför har nog inte heller statsutskottet,
allmänt sett, någon annan mening i denna
fråga än den som här utvecklats.
Men riksdagen brukar fordra av statsutskottet,
när det gäller anslag till olika ändamål,
att det skall pröva ändamålet och
se vad som med anslaget kan uträttas
i det avsedda syftet. Så har det varit
även i detta fall, men utskottet har icke
funnit den föreslagna vägen framkomlig.

Det råder nog eljest ingen tvekan om
att vårt folk iir fredligt inställt och vill
offra åtskilligt för freden, om man tror
att man därmed kan vinna något, men
tyvärr ha vi nog funnit under de senare
åren, hur föga ett litet land förmår uträtta
i detta avseende. Flera av de folk

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Om ett ungdomens världsparlament för freden.

som velat hålla sig utanför kriget och
som arbetat för fredliga förhållanden i
världen, blevo ju under senaste världskriget
överfallna av övermäktiga fiender.
Det hjälpte inte med den goda viljan
och avsikten, utan de måste mera reellt
inrätta sig efter de föreliggande förhållandena.

Statsutskottet har ju dock beträffande
denna fråga i princip icke anfört någon
annan mening än motionären. Utskottet
uttalar ju, att utskottet vill ansluta sig
till den grundsyn som ligger bakom motionärens
förslag, men anledningen till
att utskottet intog sin ståndpunkt var
den, att det f. n. icke finns någon organisation
för förverkligandet av det mål
som motionären i sin motion framfört
och till vilken anslaget om sådant beviljades
kunde lämnas. Motionären bär inte
heller anvisat några vägar, på vilka anslaget
skulle användas. Utskottet var därlör
ej i tillfälle att pröva den saken. Och
skulle motionen bifallas kunde ju vilken
motionär som helst yrka på ett anslag
för en stor fråga, som allmänt sett omfattas
med förståelse, och hemställa om
att ett visst anslag skulle utgå för förverkligande
av en idé som vore värd
beaktande.

Med den oro som ännu råder i världen
och de begränsade förbindelser som finnas
mellan folken är det inte lätt att
åstadkomma en allmän fredskonferens,
och framför allt torde det väl inte vara
möjligt att få med ungdomarna från den
sidan av statsbildningarna i Europa, som
är ansluten till en annan ideologisk uppfattning
än den som företrädes av
västmakterna. Om inte denna motsats
funnes, skulle det sannolikt vara lättare
att kunna få anslutning för dessa idéer,
men så länge det inte finns möjlighet
att få förståelse på den sidan, så finnes
nog ingen framkomlig väg för ett samarbete.
Det var detta som var den huvudsakliga
anledningen till att vi icke
kunde finna, att man kunde åstadkomma
en allmän ungdomens fredskonferens.

Under den debatt som här har förts
har jag inte heller funnit, att man har
kunnat anvisa några vägar för denna
stora frågas lösning. Man har helt all -

mänt talat om den förödelse som skulle
bli en följd av ett kommande krig och
den betydelse som freden har för världen
och att man därför måste göra något.
Ja, så länge det gäller ett sådant allmänt
talesätt äro väl alla ense om att vi
bör arbeta för fredens förverkligande.
Men det är ju inte alldeles detsamma som
att man skall besluta bilda ett världsparlament
utan att man har några riktlinjer
eller någon klarhet om huruvida
det är möjligt att åstadkomma detta.

Sedan nämnde herr Fahlander, att
man skulle inrätta ett forskningsinstitut
för freden. Ja, det har inte uppdragits
några linjer för det heller. Vi äro vana
vid i statsutskottet, när vi skola pröva
anslag för olika ändamål, att man dragit
upp linjer för verksamheten och arbetet
och visar vartill det begärda anslaget
skall användas, men i detta fall bär den
saken inte kommit fram förr än här under
debatten. Herr Gustaf Karlsson, som
först hade ordet här, var ideologiskt inställd
på samma sätt som herr Fahlander,
och han ville biträda motionen, men
han har såväl vid behandlingen i statsutskottet
som sedan funnit, att förslaget
icke var så konkret utformat, att han
ansåg sig kunna yrka bifall till motionen,
ehuru han gillade idén. På samma
sätt har statsutskottet i allmänhet betraktat
denna fråga, och jag har icke under
denna debatt — även om jag medger
att man utvecklat synpunkterna något vidare
— funnit att det framförts sådana
skäl som kunna utgöra anledning till
att man här skulle frångå den ståndpunkt
som statsutskottet intagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Jag
ber att få på några punkter bemöta den
siste ärade talaren. Han talar om att
det saknas riktlinjer för den verksamhet
som skall bedrivas med hjälp av
detta anslag. Jag ber då att få erinra
om att när riksdagen beslöt anslå, medel
till krigsforskning, fanns det inte
heller i det sammanhanget några riktlinjer
uppdragna, men det ansågs över -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Om utarrendering av reservflygfält till jordbrukare.

flödigt. Just i detta fall kräver man däremot
en mycket utförlig beskrivning av
hur en verksamhet, som är av helt ny
art, i detalj skulle komma att drivas.
Jag tycker nog, att om man håller i
minnet vad man gjort den ena gången
och den andra, är det inte svårt att förstå,
att man anser att även detta förslag
skulle kunna genomföras med den
skissering som här är lämnad.

Så talade den siste ärade talaren om
att vi små nationer kunna så litet uträtta
i detta avseende. Vi sågo hur det
gick i senaste världskriget. Det var
många stater som hade en mycket god
vilja, som ville freden, men vad hände?
De blevo överfallna av övermäktiga fiender.

Ja, det är just detta, det inte går att
i längden vidbliva. Vi kunna inte stanna
vid att göra som utskottet, då det
här uttalar sitt välförstådda intresse för
denna sak. Det går inte att stanna vid
en god vilja och uttalade förhoppningar
om att det nog går bra — vi äro ju
så fredsälskande. Vi måste faktiskt skrida
till handling, och för att kunna
handla måste vi ha ett ekonomiskt underlag
och organisera alla de krafter
som vilja medverka i detta arbete.

Jag tror att utskottet här har sökt att
komma ifrån det obehagliga i att på
ett nytt område bevilja ett anslag, som
jag tycker är rätt blygsamt, genom allehanda
krumbukter, som jag fortfarande
vill beteckna som de obotfärdigas förhinder.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels, av herr Fahlander,
att riksdagen skulle bevilja ett anslag
å 250 000 kronor för inbjudan till Sverige
av ett ungdomens världsparlament
för freden och hos Kungl. Maj :t hemställa
om tillsättandet av en
att organisera denna inbjudan, dels ock
att kammaren skulle med bifall til! utskottets
hemställan avslå herr Fahlanders
berörda yrkande.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och

förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan och avslag
å herr Fahlanders yrkande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Fahlander begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som med bifall till vad statsutskottet
hemställt i.sitt utlåtande nr 127
avslår herr Fahlanders under överläggningen
gjorda yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Fahlanders
berörda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Fahlander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utarrendering av reservflygfält till
jordbrukare.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 128, i anledning av väckt motion
om utarrendering i mindre lotter av reservflygfält
till innehavare av närgränsande
jordbruk.

I en inom andra kammaren av herr
Hansson i Skediga m. fl. väckt motion
(II: 6) hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att reservflygfälten i största möjliga ut -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Om utarrendering av reservflygfält till jordbrukare.

sträckning måtte utarrenderas i mindre
lotter till innehavare av närgränsande
jordbruk.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 6 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr VON HELAND: Herr talman! Motionärens
önskemål ha avvisats av utskottet,
emedan de reservflygfält som
finnas måste vara användbara och icke
tidvis brukas som åkerfält. Emellertid
synes det mig som om dessa flygfälts
användning ur andra synpunkter borde
tagas under omprövning, och jag vore
glad, om någon regeringsledamot kunde
underrätta vederbörande om behovet
av en undersökning av de förhållanden,
som jag nu vill påtala.

Under 1930-talet utbyggdes ett antal
s. k. hjälplandningsflygfält, huvudsakligen
mellan Stockholm och Malmö samt
emellan Malmö och norska gränsen.
Som hjälp för navigering nattetid anlades
ett antal ljusfyrar. Ändamålet torde
ha varit att skapa betryggande säkerhet
främst för det dåtida nattpostflyget.
Flygtekniken har emellertid sedan dess
utvecklats oerhört, och de nutida trafikplanen
kräva väsentligt större flygfält
än nämnda hjälplandningsfält. Även
flygvapnets krigsflygplan kräva nu betydligt
större flygfält. Värdet av dessa
hjälplandningsfält och behovet av dem
borde därför enligt mitt förmenande utredas.
Jag befarar att det är ett slöseri
att fortfarande underhålla vissa av dem.
De större fälten kunna vara av värde för
flygvapnet, och flygfält vid större orter
kunna måhända fylla ett behov för taxiflyg
och sportflygplan. Radio synes numera
helt anlitas som navigatoriskt
hjälpmedel. Ljusfyrarnas värde synes
därför i stort sett ha bortfallit, och jag
vet att de ljusfyrar man anlagt på en
del ställen äro släckta, men på vissa
håll äro de kanske tända utan att vara
behövliga. Jag kanske vågar säga att de
äro rent onödiga. Då emellertid både
hjälplandningsfälten och fyrarna draga
kostnader i såväl drift som underhåll,

har jag ansett att frågan borda prövas
av regeringen.

Som ett exempel på ett flygfält, vars
behövlighet kan prövas, vill jag nämna
Stigtomta flygfält, som ligger alldeles i
närheten av min bostad på landet. Det
är ett litet flygfält med belysningsanordningar
men säkerligen mycket svårt att
landa på och starta ifrån med större
flygplan. På endast några kilometers avstånd
finnas två andra stora, utmärkta
flygfält, varav ett ständigt bemannat.
För trafikflyget bör således Stigtomta
flygfält vara fullständigt obehövligt, och
frågan är om flygvapnets flygplan kunna
använda fältet. Enligt de upplysningar
jag fått skulle de icke kunna det annat
än möjligen vissa skolflygplan och
vissa flygplan av äldre modell. Det är
därför jag hoppas att denna fråga undersökes.
Härvid bör även uppmärksammas
överbefälhavarens uttalande i propositionen
nr 208, att ett flertal användbara
flygfält är av utslagsgivande betydelse
vid krig och för vår beredskap.

Herr talman! Jag har givetvis inte något
som helst yrkande annat än om bifall
till utskottets förslag, men jag har
funnit angeläget att i samband med detta
förslag hemställa om en undersökning
av denna fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående anslag
för budgetåret 1948/49 till avlöningar
vid universiteten i Uppsala och Lund
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Detta utlåtande omfattade fem särskilda,
med I—V betecknade avdelningar.
I avdelningen I. Inledning hade utskottet
återgivit vissa av chefen för ecklesiastikdepartementet
i proposition nr
152 gjorda uttalanden i fråga om det
fortsatta arbetet med upprustning av
universiteten. I avdelningarna II. Förstärkning
av bibliotekspersonalen och

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

III. Universitetens centrala förvaltning
hade utskottet utan att framställa något
yrkande uttalat sig beträffande Kungl.
Maj:ts i samma proposition framlagda
förslag i berörda ämnen. Punkten IV.
Anslagsberäkningar var indelad i nio
särskilda, med 1—9 betecknade punkter.
I punkten V. Vissa motioner hade
utskottet slutligen behandlat sex inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

Ang. vissa anslag till universiteten.

Nu föredrogs

Avdelningen IV. Anslagsberäkningar.

Punkten 1.

I enlighet med Kungl. Maj :ts i propositionen
nr 152 därom gjorda framställning
hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte medgiva,
att provisoriskt lönetillägg finge under
budgetåret 1918/49 utgå till professorer,
laboratorer och med dem jämställda befattningshavare
med oreglerad lön enligt
samma grunder, som gällde för budgetåret
1947/48.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att yttra några ord i anledning
av det föreliggande utskottsförslaget
i dess helhet.

De två föregående åren ha karakteriserats
av eu betydande upprustning av
universiteten. Nya lärartjänster ha tillkommit,
nya forskningsanslag och doktorand-
och licentiandstipendier ha beviljats,
och de stipendierade docenternas
antal har ökats i betydande grad. Nu
är läget ett annat. Den ekonomiska situationen
har gjort, att man måste taga
en paus i detta hänseende. Trots detta är
det emellertid många universitetsändamål
som departementschefen kunnat tillgodose,
och man kanske skulle kunna säga,
att universiteten till och med under
denna depressionstid blivit bättre tillgodosedda
med nya anslag än fallet varit
under ett normalt år för ett eller ett par
decennier sedan.

För Uppsala universitet betyder den
proposition som har framlagts och det
utskottsutlåtande som vi för närvarande

Ang. vissa anslag till universiteten.

debattera två helt nya professurer, om
vilka principbeslut fattades i fjol, en observatorstjänst
vid det astronomiska observatorium
vid Kvistberga i Uppland,
som genom herr Tamms frikostighet har
donerats till universitetet, och åtskilligt
mera. Av mycket stor betydelse är den
omorganisation som nu börjat beträffande
Uppsala universitets förvaltning. Jag
vågar säga att den har varit trängande
nödvändig.

I pressen sades för ett par månader
sedan, att man skulle kunnat tänka sig
ett annat urval bland universitetens petita
än de ändamål som ecklesiastikministern
tillgodosett. Med anledning därav
får jag till protokollet uttala — och
jag vet att jag har universitetets i Uppsala
ledning bakom mig — att det urval
som skett bland våra petita har varit det
som vi själva anse vara det bästa. Av de
ändamål som ecklesiastikministern icke
har ansett sig kunna tillgodose vill jag
emellertid understryka ett. Det gäller den
personliga professur, som universitetet
nu ett par år har yrkat för docenten
Säve-Söderbergh. Här i landet anses ju
personliga professurer skola givas bland
annat åt unga vetenskapsmän, som ägnat
sig åt ämnen, som icke ha ordinarie lärostolar
vid universiteten. Detta är fallet
här. Docenten Säve-Söderbergh är en
synnerligen framstående forskare. Han
ägnar sig åt egyptologi, ett ämne som
allmänt kulturhistoriskt samt språk- och
konsthistoriskt är av synnerlig betydelse
men som vi icke ha representerat vid de
svenska universiteten. Kanske jag får
som min förhoppning uttala, att även om
denna fråga nu faller, den måtte falla
framåt, vare sig den kommer att lösas
genom en professur vid ett universitet
eller — vilket ecklesiastikministern nu
synes närmast tänka sig — genom en
tjänst vid ett museum.

Det följer av den allmänna syn, som
jag nu sökt utveckla, att de motioner
som ha väckts från universitetshåll beträffande
det föreliggande ämnet ha varit
ganska få. För min del har jag endast
väckt två. Den ena av dem föreligger
icke till behandling just nu. I det ämne
den behandlar råder det paradoxala för -

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. vissa anslag till universiteten.

hållandet, att ecklesiastikministern vill
överföra universitetssjukhusen till inrikesdepartementet,
under det att universitetsmännen
anse att det är bäst om universitetssjukhusen
fortfarande få stanna
under ecklesiastikdepartementets egid,
för vilken vi ha fullt förtroende. Riksdagen
kommer emellertid tillbaka till
den frågan senare.

Den andra motionen avser bokanslagen
till universiteten. Även beträffande
biblioteken i Uppsala och Lund har propositionen
givit åtskilligt, men icke så
mycket beträffande själva bokanskaffningen
som vi hade hoppats. Jag förstår
naturligtvis utomordentligt väl ecklesiastikministerns
ståndpunkt. Jag förmodar
att budgetberedningarna gå till nu som
under decennierna förut, nämligen som
en dragkamp mellan finansministerns och
fackministerns intressen, och att ecklesiastikministern
på denna punkt har
måst giva efter. Någon månad efter det
ecklesiastikministern fixerade sin ståndpunkt
beträffande anslaget till bokanskaffning
vid bilioteken framlade han
emellertid ett förslag, genom vilket i realiteten
detta anslag skulle höjas med en
icke obetydlig summa, och nu har statsutskottet
på grundval av de motioner
som ha väckts kunnat föreslå en ännu
högre summa. Därigenom uppnå universitetsbiblioteken
samma reala nivå som
åren 1937—1938. Jag tillåter mig, herr
talman, att uttrycka min glädje över att
man har lyckats med detta. Jag tror, att
jag befinner mig på samma linje som
ecklesiastikministern och statsutskottet,
om jag också säger, att den vidgade
forskning, som för närvarande har börjats
på grundval av de frikostiga anslagen
till universiteten, emellertid har
medfört sådant behov av ny litteratur —
helst då det har uppstått stora luckor
under krigstiden och då vi numera i allt
större omfattning hämta våra andliga impulser
från England och Amerika, alltså
länder med mycket höga bokpriser —
att man följande år måste fortsätta på
den väg till höjande av bibliotekens standard,
som man nu har slagit in på.

Härmed tillåter jag mig, herr talman,

att yrka bifall till utskottets förslag på
den föredragna punkten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:287 och II:
451 samt 1:286 och 11:450

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
vissa tjänstemän vid Lunds universitets
samlingar och inrättningar in. in., som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1948 anfört;

2. besluta, att avlöningsstaten för
Lunds universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1948/49, i vissa närmare angivna
delar erhålla den lydelse, som under
punkten angivits;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i den till avdelning I. avnämnda
avlöningsstat hörande särskilda
avlöningsstaten för professorer och lärare
in. fl., som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

4. till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
4 461 600 kronor.

I de likalydande motionerna I: 286, avherr
Wehtje in. fl., och II: 450, av herr
Wiberg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 152 måtte anvisa anslag
för tre kanslibiträdestjänster för undervisningsklinikerna
i Malmö i samma löneklass
som motsvarande tjänster vid
klinikerna i Lund.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Pauli och Andrén,
fröken Andersson samt herrar Ohlon.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Andersson i Malmö, Hoppe och Sefve
ansett, att utskottet i anledning av motionerna
I: 28G och 11:450 bort föreslå
inrättande av en extra ordinarie kanslibiträdesbefattning
i lönegraden Ce 11
vid obstetrisk-gynekologiska kliniken i
Malmö. I enlighet härmed hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna 1:280 och 11:450
samt med avslag å motionerna 1:287
och II: 451

1. bemyndiga Kungl. Maj:t — — —
1948 anfört;

2. besluta, att avlöningsstaten för
Lunds universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1948/49, i vissa angivna delar erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t — — —
departementschefen anfört;

4. till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
4 467 300 kronor.

Herr WEHTJE: Herr talman! I proposition
nr 152 föreslår Kungl. Maj :t, att
riksdagen skall bevilja anslag för igångsättande
av en klinisk undervisning vid
allmänna sjukhuset i Malmö i ämnena
praktisk medicin, kirurgi samt obstetrik
och gynekologi. I förslaget bär emellertid
inte medtagits anslag till tre kanslibiträden,
ett till vardera av de i frågavarande
klinikerna. Dessa skrivbiträden
ha förordats av utredningsmannen landshövding
Thomson och därefter upptagits
i universitetets i Lund riksdagspetita
för niista budgetår. Orsaken till att
departementschefen inte har upptagit de
ifrågavarande tjänsterna torde vara den,
alt kanslern för universiteten inte har
ansett, att de behövde ifrågakomma tills
vidare. Kanslern har tänkt sig, att det
skulle kunna anstå med tillsättandet av
dessa tjänster, till dess samtliga de ifrågavarande
professorsbefattningarna bli 7

Förslå kammarens protokoll 19-18. Nr 22

Ang. vissa anslag till universiteten.

vit försedda med ordinarie innehavare.
Nu har emellertid en av dessa tjänster,
nämligen professuren i obstetrik och
gynekologi, blivit tillsatt med ordinarie
innehavare, och det torde väl därför
vara all anledning att också lämna anslag
för det för honom avsedda skrivbiträdet.
Det blir ju eljest inte möjligt att
fullt utnyttja denna högt kvalificerade
arbetskraft. Det torde därför inte kunna
föreligga mer än en mening om att han
bör få sitt skrivbiträde omedelbart vid
tjänstens tillträdande. Den hjälp, som
detta skrivbiträde skulle lämna, kommer
helt visst att behövas i alldeles särskilt
hög grad redan från tjänstens tillsättande.

Jag skulle därför vilja hemställa om
bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen av herrar Pauli och Andrén,
fröken Andersson m. fl.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Efter herr Wehtjes klara referat av den
sak, som här föreligger, behöver jag inte
tillägga många ord. Det är ju precis som
han sade, att både universitetskanslern
och departementschefen ha ansett, att
dessa tre kanslibiträden skola tillsättas
på en gång, när samtliga de tre professurerna
äro tillsatta. Då propositionen
skrevs, var ingen av dem tillsatt. Som
lierr Wehtje sade har sedan en blivit tillsatt,
och han önskar nu, att motionen
skall bifallas på det sättet, att åtminstone
denne professor får sitt kanslibiträde.
Både universitetskanslern och departementschefen
ha väl tänkt sig, att tillsättandet
av kanslibiträdestjänsterna inte
skulle bero på om någon professur blev
tillsatt cn eller annan månad före de
andra. Låt vara, att det är riktigt som
herr Wehtje säger, att kanslibiträdet
skulle vara av betydelse för arbetet, men
riksdagen bör väl ändå här liksom statsutskottet
följa universitetskanslern och
departementschefen. Andra kammaren
har ju också utan någon som helst debatt
följt statsutskottet i denna fråga.

.lag hemställer, herr talman, att första
kammaren också bifaller utskottets hemställan.

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inrättande av ett universitet i Norrland.

Herr WEHTJE: Herr talman! Det torde
väl inte finnas någon anledning att
föra ihop dessa tre tjänster. De äro fristående.
Om nu en av tjänsterna har fått
en ordinarie innehavare, kan jag inte
se, att det föreligger något som helst
skäl, varför man skulle vänta med att
tillerkänna honom den hjälp han skall
ha. Det förefaller mig mycket egendomligt,
att man verkligen skulle vilja knyta
det samman på det sättet, att en befattningshavare
vägras den hjälp, som han
rimligen bör ha, därför att två andra
tjänster, som äro alldeles fristående, inte
ha blivit tillsatta och därför inte behöva
bli tillgodosedda med sådan extra hjälp.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag skall
för min del be att få instämma helt och
fullt i vad herr Wehtje har sagt, och
jag skall ytterligare be att få tillägga, att
det inte kan anses rimligt och riktigt,
att en högt kvalificerad vetenskapsman,
till på köpet överläkare för en stor sjukhusavdelning
vid Malmö allmänna sjukhus,
skall sitta kanske en eller två timmar
om dagen med sådant arbete, som
kan utföras av en maskinskrivkunnig
15-, 16-, 18- eller 20-årig kvinna. Man
måste säga, att det är att missbruka arbetskraften,
om man tvingar en högt
kvalificerad vetenskapsman och överläkare
att plottra bort sin tid på sådant
arbete.

Jag instämmer alltså i att det är fullkomligt
orimligt att koppla ihop dessa
tjänster. Det dröjer kanske ett par år,
innan samtliga tjänster bli besatta med
ordinarie innehavare, och under hela
den tiden skulle alltså denne överläkare
och professor få lov att ägna någon timme,
kanske ett par timmar varje dag, åt
ett arbete, som man måste säga, att han
är i utomordentligt hög grad överkvalificerad
för.

Jag ber alltså även för min del att få
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågava -

rande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Pauli in. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wehtje begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 129 avdelningen
IV punkten 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pauli m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wehtje begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 50.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna ti—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avdelningen V. Vissa motioner.

Ang. inrättande av ett universitet i Norrland.

I denna avdelning hade utskottet behandlat
följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

den ena inom första kammaren av herr
Linderot (I: 160) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg i Luleå
in. fl. (II: 288), i vilka hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning om inrättandet av ett
universitet i Norrland;

dels en inom andra kammaren av herrar
Skoglund i Umeå och Jansson i Kalix
väckt motion (II: 188), i vilken hemställts,
att riksdagen ville besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan att till lämplig plats i
Norrland förlägga en högskola;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Elmgren (I: 162) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(II: 266);

dels ock en inom andra kammaren av
herr von Friesen väckt motion (II: 270).

Med avseende på dessa motioner hade
utskottet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna I: 160 och II: 288
samt II: 188 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

b) att motionerna 1:162 och 11:266
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen 11:270 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Det
skulle ju vara en ren demonstration att
yrka bifall till motionerna om universitet
eller högskola i Norrland just nu, och
jag skall inte göra ett sådant yrkande,
men jag skulle vilja vädja till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att utbyggandet av undervisningsväsendet
i Norrland måtte ske så systematiskt,
att när tiden är mogen för en högskola
där man utan större svårigheter
skulle kunna förlägga en sådan skola dit.
Jag förstår, att det erbjuder svårigheter,
men ju liingre tiden går och ju mer man
plottrar ut det högre undervisningsväsendet
diir, desto svårare blir det i framtiden,
när man en gång skall förlägga eu
sådan högskola dil. Därför skulle jag
vilja vädja till honom att fundera på
dessa saker, så att man kunde få en s. k.

långfristig linje, som skulle göra det
möjligt för oss att så småningom där
uppe få ett universitet eller en högskola.
Sedan gammalt är ju t. ex. Härnösand
en välkänd skolstad, och jag för
min del anser, att det skulle vara mycket
lämpligt att förlägga en högskola dit.
Därför vill jag göra denna vädjan till
ecklesiastikministern.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande avdelningen hemställt.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på
folkskolestadiet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till folk- och småskoleseminarierna
jämte i ämnet väckta motioner.

Förevarande utlåtande omfattade två
särskilda avdelningar, nämligen I. Organisationsfrågor
och II. Anslagsberäkningar.
I den förra avdelningen hade utskottet
utan att framställa något yrkande uttalat
sig beträffande vissa av chefen för
ecklesiastikdepartementet i proposition
nr 155 berörda spörsmål. I den senare
avdelningen, som var indelad i åtta punkter,
hade utskottet behandlat av Kungl.
Maj:t i samma proposition gjorda anslagsäskanden.

Under avdelningen I hade utskottet
med avseende på frågan om småskollärarinnors
tjänstgöring på folkskolestadiet
anfört:

»Såsom av den lämnade redogörelsen
framgår föreligger för närvarande å ena
sidan en betydande brist på folkskollärare
och å andra sidan ett visst överskott
på småskollärarinnor. Med hänsyn till
angivna förhållanden har utskottet i likhet
med departementschefen funnit det
naturligt att tills vidare i viss utsträckning
taga i anspråk småskollärarinnor
för undervisning även på folkskolestadiet.
Departementschefen har framhållit,
att småskollärarinnorna som regel borde

100 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

hänvisas till undervisning endast i klass
3 av A-form samt klasserna 3 och 4 av
B 1-form. Det kunde därvid befinnas
lämpligt, uttalar departementschefen vidare,
att vid nyanställning av icke-ordinarie
lärare för minst en termin med
tjänstgöringen förlagd till nyssnämnda
läraravdelningar småskollärarinna komme
till användning. Departementschefen
har förutsatt, att tjänstledighet i regel
komme att beviljas ordinarie småskollärarinna,
som önskade tjänstgöra vid
folkskola.

Utskottet, som utgår från att ordinarie
småskollärarinna i allmänhet kommer att
anlitas för undervisning å folkskolestadiet
vid folkskola inom samma skoldistrikt,
har för sin del icke funnit anledning
till erinran mot att åtgärder i av
departementschefen angiven riktning
vidtagas för nästa läsår.»

Nu föredrogs

Avdelningen 11. Anslagsberäkningar.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Majtts i ämnet framlagda
förslag, hemställt, att riksdagen
måtte

a) fastställa under punkten införd personalförteckning
för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1948/49;

c) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar
för budgetåret 1948/49 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 7 078 000 kronor.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Alltsedan
den proposition framlades, som
ligger till grund för det här utåtandet,
har jag undrat, hur statsutskottet skulle
komma att formulera sin tillstyrkan av
Kungl. Maj :ts förslag. Jag hade nämligen
hoppats, att formuleringen skulle ge mig
klarhet i hur man tänkt sig den praktiska
tillämpningen av småskollärarinnor -

nas tjänstgöring på folkskolestadiet. Av
propositionens ordalydelse framgår det
inte klart hur man menar, och nu måste
jag konstatera att inte heller statsutskottets
utlåtande ger tydligt besked på den
punkten. Det är i hopp om ett muntligt
klarläggande, som jag begärt ordet —
ett klarläggande från statsutskottets talesman
eller från ecklesiastikministern
själv, som jag är glad att se här i kammaren.

Bakgrunden till statsrådet Weijnes
förslag, att man skall utnyttja småskollärarinnor
för undervisning även på
folkskolestadiet, är ju den brist på
folkskollärare, som vi ha och som kommer
att skärpas nästa läsår, samt överskottet
på småskollärarinnor. Även jag
finner det begripligt och naturligt, att
det vid en brist på beräknat drygt 1 000
folkskollärare blir åtskilliga hundratal
småskollärarinnor, som måste anlitas för
att fylla vakanserna. Ecklesiastikministern
säger i propositionen, att detta utnyttjande
av småskollärarinneöverskottet
kan beräknas få en betydande omfattning
under de närmaste åren och att
det därför synes önskvärt, att vissa riktlinjer
uppdras härför. Jag tycker som
han. Med hänsyn till de skiftande principer,
som hittills tillämpats vid småskollärarinnors
anställning på folkskoletjänster,
är det viktigt att det ges riktlinjer
för oss, som sitta i kommunala
skolstyrelser och skola tillsätta lärare.
Men en noggrann läsning dels av proposition
nr 155, dels av detta utskottsutlåtande
har tyvärr inte gett mig klarhet
beträffande de önskade riktlinjerna.
Statsrådet säger visserligen tydligt, att
småskollärarinnor som regel böra hänvisas
till undervisning endast i klass 3 i
A-form samt klasserna 3 och 4 i B 1-form. Sedan bli anvisningarna mera
diffusa. Det säges i propositionen: »Det
kan därvid befinnas lämpligt, att vid
nyanställning av icke-ordinarie lärare
för minst en termin med tjänstgöringen
förlagd till nyssnämnda läraravdelningar
småskollärarinnor komma till användning.
Jag förutsätter», tillägger
statsrådet, »att tjänstledighet i allmänhet
kommer att beviljas ordinarie små -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 101

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

skollärarinna, som önskar tjänstgöra vid
folkskola.» Utskottet repeterar här samma
formuleringar: »Det kunde därvid
befinnas lämpligt---att vid nyan ställning

av icke-ordinarie lärare -— -—-— småskollärarinna komrne till användning»
o. s. v.

Nu undrar jag och skulle gärna vilja
ha svar på när detta kan befinnas lämpligt.
Skall t. ex. Stockholms stads folkskoledirektion,
där jag är ledamot och
sysslar med dessa frågor, ge tjänstledighet
åt varje ordinarie småskollärarinna,
som önskar tjänstgöra på folkskolestadiet,
oberoende av om det finns folkskollärare
tillräckligt för att fylla stadens
behov av kompetenta undervisare
på folkskolestadiet? Eller skola småskollärarinnor
anlitas endast då inga folkskollärare
stå till buds? Jag tycker själv,
att det senare vore ett rimligt antagande,
men jag vet, att man hland annat på
småskollärarinnehåll anser, att Kungl.
Maj:ts uttalande i denna proposition kan
tas till intäkt för att småskollärarinnor
skola ha företräde till tjänster i klass 3,
alltså på folkskolestadiet, för att man
därmed indirekt skall kunna dirigera
folkskollärare till de flerklassiga avdelningar
på landsbygden, där lärarbrist
råder.

Stockholms folkskoledirektion bär redan
haft till behandling en ansökan från
en småskollärarinna, som med stöd av
föriildraintyg på att hon är en duglig lärarinna
begärt folkskoledirektionens
medgivande att få undervisa nästa läsår
i klass 3. Vi ha skickat ärendet till
skolöverstyrelsen i väntan på riksdagens
behandling av denna proposition och ett
klarläggande av Kungl. Maj :ts avsikter.
Om den här småskollärarinnan skulle få
skolöverstyrelsens tillåtelse, grundad då
på tolkning av det riksdagsbeslut vi fatta
här i dag, så att hon får undervisa i
klass 3, kunna vi i Stockholm vänta en
massa ansökningar från småskollärarinnor,
som gärna vilja göra som hon för
alt få följa sin klass ett stycke längre på
väg och uppbära den högre folkskollärarlönen,
och då komma vi i det ohållbara
läget alt nödgas avvisa kompetenta
folkskollärare från folkskoletjiinstgöring,

därför att småskollärarinnor önska få
sådan. Men om Kungl. Maj:t avser någon
sådan tvångsdirigering av folkskollärarna
till mindre eftersökta tjänster på
landsbygden, där lärarbrist råder, och
avser att man skall reservera vissa tjänster
på folkskolestadiet för småskollärarinnor,
så måste jag för min del protestera
mot detta. Det skulle innebära, att
riksdagen nu medverkade till en omreglering
av folkskolans stadieindelning,
innan 1946 års skolkommission framlagt
sitt principbetänkande om den framtida
organisationen och de olika lärarkategoriernas
utbildning och arbetsområden.
Statsrådet Weijne bär ju själv sagt i
propositionen, att han funnit det oklokt,
om riksdagen föregrepe ett ställningstagande
till skolkommissionens förslag.
Därmed garderas visserligen riksdagen
för att göra detta formellt, men är det
inte risk för att vi göra det reellt, om vi
utan vidare skriva under så pass vagt
formulerade riktlinjer som dem jag nyss
citerade här, och för övrigt, som det står
i propositionen, överlåta till skolöverstyrelsen
att göra upp förslag till bestämmelser
i av Kungl. Maj :t angiven
riktning?

Detta är en så viktig fråga, anser jag,
att här bör riksdagen ha ett ord med i
laget. Jag skulle alltså önska, att det under
riksdagens debatt här i kväll sades
klart ut till ledning för skolöverstyrelsen,
som skall utforma dessa närmare
bestämmelser, att den förskjutning av
småskollärarinnornas arbetsområde uppåt,
som här talats om, endast gäller vid
sådan brist på folkskollärare, att kompetenta
sådana inte stå att få, och att detta
inte innebär något ställningstagande
till frågan om ett mera regelmässigt utnyttjande
av småskollärarinnor på folkskolestadiet.
Den senare frågan får ju
prövas, när skolkommissionens principbetänkande
behandlas i denna församling.

Till sist bara några ord om vad som
säges i propositionen, att den närmare
fördelningen av intagningen på olika
seminarier, diiri inbegripet även uppdelningen
mellan manliga och kvinnliga
elever, bör ytterligare övervägas och att

102 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på

det sedan får ankomma på Kungl. Maj :t
att efter förslag av överstyrelsen besluta
härom. Jag har i allmänhet stort förtroende
för Kungl. Maj:t, och jag tror gärna
att en sådan fördelning kommer att
ske med oväld och saklighet, fast Kungl.
Maj:t får sköta det helt efter eget sinne,
men jag vill erinra om att riksdagen annars
brukat få yttra sig om proportionen
mellan manliga och kvinnliga elever.
Jag hoppas, att det bara är tillfälliga
besvärliga avvägningar vid den
vidgning av examinationskapaciteten,
som här föreslås, som kommit Kungl.
Maj:t att frångå sin gamla goda vana att
underställa riksdagen även sådana frågor.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Fru Lindström överraskade mig med att
säga, att hon hade stort förtroende för
Kungl. Maj :t. Jag har uppträtt i denna
kammare ett par gånger, då fru Lindström
deltagit i debatten, och jag har
tyvärr kommit till den uppfattningen,
att fru Lindström har ganska litet förtroende
för Kungl. Maj:t, i den mån jag
representerar Kungl. Maj :t. Jag befarar,
att fru Lindström efter mitt inlägg här
inte kommer att få större förtroende.

Jag skall tillåta mig att beröra frågan
om lärarbristen. Om vi vilja schematisera
en smula, kunna vi säga, att läget
är det, att vi ha 1 000 folkskollärare för
litet och 500 småskollärarinnor för mycket.
Då har jag frågat mig: Är det rimligt,
att man som fru Lindström önskar
skall använda småskollärarinnorna i sådana
folkskolor, där inga folkskollärare
söka tjänsterna? Det betyder med andra
ord, att småskollärarinnorna komma ut
på landsbygden till de mest svårskötta
skolformerna. De få kanske undervisa i
skolor av B 2-form med fem klasser och
i andra skolformer med klasser, som de
inte ha kompetens att undervisa. Jag har
sagt mig, att jag skulle illa förvalta det
ämbete, som jag för närvarande innehar,
om jag inte uppmärksammade denna
sak och tillvaratog folkskolans och
landsbygdens intressen. Det går nämligen
inte, fru Lindström, något magiskt

folkskolestadiet.

kritstreck mellan andra och tredje klass.
Det är inte så, att en småskollärarinna
kan undervisa i andra klass, men när
man kommer till tredje klass, tar det
fullständigt slut på hennes vetande och
pedagogiska förstånd. Fru Lindström,
som inte bara har varit folkskollärarinna
utan till på köpet redaktör för folkskollärarinnornas
tidning, känner till, att
vi ha utvidgat folkskolan med en sjunde
och en åttonde klass. Folkskollärarna ha
ursprungligen utbildats för sex klasser,
men ingen har sagt: Sjunde klassen kunna
vi inte sätta en folkskollärare till, och
åttonde klassen är det alldeles omöjligt
att ha honom i. Jag säger för min del,
att det inte är någon svårighet att välja
ut småskollärarinnor, som äro fullt kompetenta
att undervisa i tredje klass och
undervisa i läroavdelningar, som bestå
av tredje och fjärde klass. Vilja vi ha någon
förnuftig hushållning, skola vi placera
dem i sådana klasser, där de kunna
göra god nytta, och inte ute i landsbygdens
mest svårskötta skolformer.

Fru Lindström frågar med katekesens
ord: Huru skall detta ske? Jag har med
avsikt inte velat ta upp detaljer i propositionen
utan överlämnat åt skolöverstyrelsen
att upprätta förslag till riktlinjer.
Detta förslag kommer sedan att
remitteras till lärarorganisationerna,
som skola få säga sin mening, och först
sedan skolöverstyrelsen och lärarorganisationerna
ha sagt sitt ord, kommer
Kungl. Maj:t att fastställa riktlinjerna.
Men så vitt jag kan se måste dessa riktlinjer
innebära, att man avskiljer ett
visst antal tjänster, lämpligen inom varje
inspektionsområde, där det inte finns
någon innehavare av tjänsterna och där
läraravdelningen består av tredje eller
tredje och fjärde klasserna, och bestämmer,
att där skola placeras icke-ordinarie
lärare med småskollärarinnekompetens.
Detta är innebörden av Kungl.
Maj:ts förslag, och det skulle framför allt
förvåna mig, om man från landsbygden
skulle anse att det vore en orimlig ståndpunkt.

Sedan är det klart, att man inte tänker
skicka på Stockholms stad en massa
småskollärarinnor, utan det är möjligt,

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 103

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

att Stockholm får låt mig säga kanske
något tiotal småskollärarinnor, i den
mån det finns platser lediga i tredje
klass, där man kan placera småskollärarinnor.
För min del har jag den uppfattningen,
att man skall ransonera över
hela landet. Det kommer inte att hända
någon olycka, och det kommer kanske
att visa sig, att småskollärarinnorna här
utföra ett lika gott arbete som folkskollärarna.

Vidare säger fru Lindström, att detta
skall bli inledningen till en annan uppdelning
av arbetsområdena mellan folkskollärare
och småskollärarinnor. Jag
måste ju begära att bli trodd på mina
ord. 1 propositionen har jag uttryckligt
sagt ifrån, att man inte på någon bakväg
skall införa en ny uppdelning av arbetsområdena,
utan att detta är ett provisorium.
Jag kan inte göra annat än
skriva det och säga det, och om folk
sedan inte vill tro mig, så kan jag tyvärr
inte göra någonting åt saken.

I andra kammaren har man nästan
utan debatt godkänt den ståndpunkt,
som Kungl. Maj:t här har intagit, och
det skulle mycket förvåna mig, om inte
första kammaren ville göra detsamma.

Herr BERGH: Herr talman! Ifall man
vill så att säga sätta kyrkan mitt i byn
i denna fråga som i andra frågor, är det
väl två saker man får lov att säga först.

Den ena är, att man nog inte kan betrakta
detta som en kårpolitisk fråga,
och den andra, som följer därav, är att
man måste se denna fråga mot bakgrunden
av folkskoleväsendets totala behov
i det hela av lärarkrafter. Gör man på
det sättet, kan man — i varje fall inte
jag — inte komma till annan utgångspunkt
för resonemanget än att när det
nu är ett knapphetsläge, får man försöka
att se till att arbetskraften, i den
mån det utan åsidosättande av andra
viktiga principer är möjligt, placeras på
det sätt, att den kommer till största nytta.
Då måste man ju rättvisligen ge departementschefen
det erkännandet, att
det naturligtvis vid en sådan total bedömning
iir viktigare att till B 2:or,

B 3:or och de högre klasserna i B l:or
få kompetent folk, än att småskollärarinnor
tjänstgöra där. Likaledes måste
man också ge departementschefen rätt i
att en småskollärarinna lättare kan sköta
undervisningen i en tredje klass i en
A-skola iin i fyra eller fem klasser i en
B 2-skola. Den saken är klar.

Å andra sidan kan man fråga sig, vilka
nackdelar som kunna tänkas följa
med detta hänvisningsförfarande eller
detta avskiljande av vissa tjänster som
skymtar i propositionen. Det måste givetvis
innebära, att de nuvarande tillsättningsreglerna
— att den mest förtjänte
utses till en tjänst — suspenderas,
om vissa folkskollärartjänster avskiljas
för småskollärarinnor. Det måste
också innebära en ytterligare beskärning
i den kommunala självbestämningsrätten,
och det måste vidare innebära,
i fall man ser saken från befattningshavarnas
personliga utgångspunkter, att en
person som har skaffat sig kompetens
till en folkskollärartjänst finner sig nödsakad
i de fall, då vissa folkskollärartjänster
avskilts, att stå tillbaka för en
småskollärarinna. Det är rimligt, om
sådant väcker ond blod.

När jag har vägt för- och nackdelar
mot varandra på det sättet, har jag
tänkt mig, att om vi nu här hade ett
varaktigt överskott på småskollärarinnor,
så borde dessa ransoneringssynpunkter
tillmätas ganska stor vikt. Men
det framgår rätt klart av siffrorna i propositionen,
att överskottet nästa läsår
på cirka 500 småskollärarinnor följande
år sjunker till cirka 350 för att året därpå,
vid ett bibehållande av nuvarande
examination, förbvtas i en brist på småskollärarinnor.
Vid ett bifall till departementschefens
förslag om utökad intagning
i småskoleseminarierna skulle bristen
måhända uppträda något senare,
men det kvarstår dock som ett faktum,
såvitt jag har kunnat utläsa ur propositionen,
att vi ha att räkna med överskott
endast för ett par, tre år framåt.

Då frågar jag mig, om detta hänvisningsförfarande
eller detta avskiljande
av vissa tjänster inte är att bruka större
våld iin nöden kräver. Men jag har inte

104 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

heller på den punkten velat gå så långt,
att jag förordat ett avslag på propositionen,
ty här finns det en viss anledning
att försöka ransonera, även om ransoneringsperioden
blir av kort varaktighet.
Jag skulle dock vilja sätta i fråga, huruvida
inte mjukare utvägar äro att finna
än det avskiljande av vissa tjänster, som
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
här har talat om.

Utskottet har i sitt utlåtande först och
främst begränsat den nya anordningen
till nästa läsår. Utskottet har vidare förutsatt,
att detta blir en så att säga intern
historia inom respektive skoldistrikt,
så att det framför allt skulle bli
en om disposition av lärarplatserna inom
ett och samma distrikt. Skulle man alltså
hålla sig inom denna ram, förefaller
det mig, som om man här borde försöka
att utforma de blivande bestämmelserna
på det sättet, att man inte behövde
suspendera nuvarande tillsättningsregler,
utan att inspektörerna och skoldistrikten
här skulle kunna laga efter läglighet.
Det kan inträffa, ifall de önskemål
som skymta i propositionen skulle
bli tillgodosedda fullt ut, att en ickeordinarie
folkskollärare, som har tjänstgjort
som icke-ordinarie ett flertal år
inom ett distrikt och i vår gått ut exempelvis
med en sjunde klass, skulle, fastän
han har skaffat sig bostad inom distriktet
och har familj, finna sig nödsakad
på grund av detta avskiljande att flytta
ut från det samhället och lämna sin
plats åt en småskollärarinna. Jag tänker
mig, att detta är ett vidrigt fall, men
då jag här talar om att man om möjligt
bör försöka utforma dessa bestämmelser
så, att man inte bara tar hänsyn till
de lokala behoven, utan också tar hänsyn
till andra berättigade intressen, förefaller
det mig, som om man skulle
kunna i rätt stor utsträckning vinna de
legitima syften, som man här vill nå,
men inte på det sätt, som vid ett strikt
hänvisningsförfarande eller ett schematiskt
avskiljande av tjänsterna inom vissa
distrikt skulle åstadkomma viss skada.

Jag vill inte framställa något yrkande.
Men eftersom jag kommit till den meningen,
att så mycket hänger på att be -

stämmelserna bli så mjukt utformade
som möjligt, har jag med mitt inlägg,
herr talman, velat framföra den önskan,
att man skall fara så varligt fram som
möjligt i denna fråga.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Herr Berghs anförande föranleder mig
bara till två ytterst korta påpekanden.
Det ena är, att herr Bergh klart har
visat, att det är ett provisorium, såsom
jag i mitt första anförande antydde. Det
andra är, att jag vill uppmana herr
Bergh att läsa propositionen, s. 15, fjärde
raden från slutet. Där står: »Det kan
därvid befinnas lämpligt, att vid nyanställning»
— man säger nyanställning
— »av icke-ordinarie lärare för minst
en termin med tjänstgöringen förlagd
till nyssnämnda läraravdelningar småskollärarinnor
komma till användning.»
Genom detta påpekande ryckes grunden
fullständigt bort för vad herr Bergh sade
om lärare med familj. En sådan behöver
inte nyanställas och löper ingen som
helst risk att förlora sin anställning, lika
litet som någon annan redan anställd
icke-ordinarie lärare gör det.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
får väl tacka statsrådet Weijne för hans
förtydligande, även om det bekräftade
mina farhågor och kanske inte precis
stärkte det där allmänna förtroendet för
Kungl. Maj:t, som jag betygade alldeles
ärligt i början av denna debatt. Det tycks
alltså vara meningen, att man i dessa
mycket vaga formuleringar skall lägga
in en ganska långt gående tolkning, en
tolkning som går ut på att det skall reserveras
vissa tjänster i klass 3 i skolor
av A-formen för småskollärarinnor. Statsrådet
Weijne säger, att han skulle bevaka
landsbygdens och folkskolans intressen
dåligt och inte ta nödig hänsyn
till småskollärarinnorna, om han skulle
hänvisa dem till tjänstgöring i mindre
goda skolformer på landsbygden. Jag
tycker inte, att det vittnar om så särdeles
stor hänsyn för folkskollärarna, om
man menar, att de, ehuru kompetentare
än småskollärarinnorna för tjänstgöring -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 105

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

en i A-skolorna, utan vidare skola lämna
plats för småskollärarinnor där och draga
ut på landsbygden till de svårskötta
skolformerna. Jag tycker liksom lierr
Bergh, att man borde ha kunnat välja
ett mjukare och smidigare förfarande än
ransonering och kvotsystem.

Vad statsrådet sade här om nyanställning,
var naturligtvis en deklaration som
man gladde sig åt, men det är ju faktiskt
så, i varje fall här i Stockholm,
att man åtminstone formellt nyanställer
de icke-ordinarie lärarna för varje läsår.
Om man nu skall räkna detta som en
sådan nyanställning, som berättigar till
att man ersätter dessa lärare med småskollärarinnor,
är inte klart — jag vet
ännu inte, hur tolkningen kommer att bli.

Jag skulle bara vilja säga till slut, att
jag hade hoppats, att denna sak hade
klarlagts tydligare i propositionen, i all
synnerhet som jag fått den föreställningen
genom samtal med ledamöter av statsutskottet,
att dessa icke ha trott, att så
vidsträckta avsikter lågo fördolda i formuleringarna.
Har man inte i utskottet
tänkt sig den utveckling, som herr
Weijne här antyder, är det kanske inte
så underligt, att inte heller vi här i riksdagen
ha gjort det.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Det skulle vara mycket intressant att få
ett direkt svar: Anser fru Lindström,
att det är bättre att placera en småskollärarinna
i en B 2-skola, där hon
undervisar i klasserna 3—7, eller i en
B 1-skola, där hon undervisar i klasserna
5—7, än att placera henne i en Askola,
där hon undervisar i klass 3,
eller B 1-skola med undervisning i klasserna
3—4? Om fru Lindström liksom
jag anser, att småskollärarinnan gör större
nytta genom placering i de lägre
klasserna, förstår jag inte motståndet.

Sedan säger fru Lindström, att förslaget
vittnar om dålig hänsyn till folkskollärarna.
Det är en brist på 1 000
folkskollärare för närvarande. Även om
man avskilde 500 icke-ordinarie tjänster,
skulle folkskollärarna ur konkurrenssynpunkt
befinna sig i den gynn -

samma situationen, att det i alla fall
var en brist på 500. Om en kår är i den
ställningen, tror jag inte att den har
någon anledning att klaga, och jag har
inte heller hört folkskollärarna klaga.

Fru LINDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådet talar här hela tiden
om placering av småskollärare i den
eller den skolformen. Det verkar, som
vi nu hade något slags placeringssystem
eller tvångsdirigering av arbetskraften
i den ena eller andra riktningen. Men
under nuvarande förhållanden ha vi inte
det. Man kan väl tänka sig, att detta
system fortfarande skulle kunna fungera,
så att småskollärarinnor och folkskollärare
själva sökte de tjänster, till
vilka de hade dragning, och att man
på det sättet fick rekrytera tjänsterna
allt efter tillgången på lärare i de distrikt,
där tjänsterna voro lediga. Jag
tycker över huvud taget, att hela tanken,
att man skall reservera vissa tjänster
för den ena eller andra kategorien
och därmed tvinga ut andra kategorier
på vissa arbetsområden, är oförenlig
med det fria system vi ha haft här förut
— att man söker arbete där man kan
få det och att man erhåller det i mån
av kompetens.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Efter det klargörande anförandet här av
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
finns det kanske inte så mycket
att tillägga, men jag måste i alla fall
som representant för landsbygden reagera
emot att ett par företrädare för
de större skoldistrikten här tyckas se
frågan mera ur sin speciella synpunkt,
parad med folkskollärarnas, än ur hela
folkskolans synpunkt. Jag måste nämligen
utan tvekan instämma i vad statsrådet
Weijne här har sagt, att det gäller
att försöka utnyttja de utbildade lärarkrafterna,
där de verkligen kunna
göra den bästa nyttan. Vi befinna oss
ju tyvärr i det predikamentet, att vi
icke ha tillräckligt antal utbildade folkskollärare.
Om vi haft det, hade saken
varit klar, och det hade bara varit

106 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på

för samtliga folkskolor att välja bland
de till buds stående, väl utbildade folkskollärarna.
Nu är det ju inte så. Vi
ha inte tillräckligt med folkskollärare.

Varför skola då damerna och herrarna
från de stora skoldistrikten — dit man
vet, att arbetskraften, vare sig det är på
skolans område eller på andra områden,
drager sig frivilligt och gärna —
göra anspråk på att av ett för litet antal
folkskollärare få utvälja det antal
man behöver, under det att vi på landsbygden
skola få lov att nöja oss med
en för vår skola icke fullt utbildad arbetskraft?
Jag kan inte finna, att detta
skulle vara riktigt, utan jag menar helt
och fullt, såsom statsrådet Weijne här
har sagt, att det ankommer på honom
med den centrala ställning han innehar
att försöka vidta vissa åtgärder för att
tillgodose även sådana mindre distrikts
och långt bort belägna distrikts synpunkter
och önskemål, att de kunna få
åtminstone i någon mån väl utbildad
arbetskraft.

När herr Bergh här menar, att det
kan komma att gälla att kasta ut vissa
lärare, som nu ha en befattning
t. ex. i en stad eller i en tätort, tror
jag, att ingenting kan vara felaktigare.
Vi veta, att i dessa stora skoldistrikt
måste det av naturliga skäl vara en
ganska livlig omsättning på lärare. Det
kommer säkerligen att finnas vissa
tjänster, som äro lediga vid de båda närmaste
läsårens början, och då är frågan:
Hur skall man besätta dessa lediga lärarbefattningar?
Skall man då ha lov
att annonsera dem lediga för folkskollärare,
och skola de få, alltför få — vi
äro på det klara med det — lärare, som
finnas, ha rätt att söka och erhålla dessa
befattningar? Jag kan inte finna annat
än att propositionen leder till en
synnerligen lämplig och smidig och
ingalunda alltför långtgående, men från
centrum i viss mån dirigerad tillsättning
av dessa lärarbeställningar, vilka
givetvis inte kunna bli ordinarie under
nuvarande förhållanden. Jag kan
inte finna, att det är att träda kommunernas
självbestämningsrätt för nära att
säga, att de måste avskilja ett litet antal

folkskolestadiet.

folkskollärartjänster för att besättas med
småskollärarinnor. De små kommunerna
ha rätt att kräva, att det skall finnas
folkskollärare till folkskollärarbefattningarna
i dessa skoldistrikt. Märk väl,
att det är roten och upphovet till det
hela, att de små skoldistrikten icke kunna
få det antal fullt utbildade folkskollärare,
för vilka befattningar finnas,
utan dessa måste ej sällan besättas med
mindre utbildad arbetskraft. Blir det
nu i viss mån en utjämning, så att även
åtskilliga väl belägna distrikt få nöja
sig med vissa ej fullt utbildade lärarkrafter,
tycker jag, att det bara är fullkomligt
i sin ordning.

Herr talman! Jag yrkar sålunda utan
den ringaste tvekan bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror,
att när min vän herr Ivar Persson får
tillfälle att i lugn och ro läsa vad jag
sade i mitt förra anförande, skall han
finna, att hans polemik emot mig hänger
fullständigt i luften. Jag har tagit avstånd
från varje som helst kårpolitik i
denna fråga. Jag har dessutom direkt
sagt, att man måste se frågan om skolväsendets
förseende med lärarkrafter
som en totalitet, och jag har vidare icke
talat om någon suspension av kommunernas
rätt utan om en suspension av
nuvarande tillsättningsbestämmelser. Inte
på någon av de tre punkter, där herr
Ivar Persson polemiserade emot mig,
fanns det grund för en polemik mot något
uttalande av mig.

Sedan skulle jag tacksamt vilja inkassera
statsrådet Weijnes tolkning av begreppet
nyanställning. Icke-ordinarie lärare
anställas även på viss tid, och det
betyder, att när tiden för förordnandet
utgått, ha de icke någon anställning. Då
man sedan anställer dem för följande
termin eller läsår, kan man säga, att förordnandet
förlänges, men formellt kan
man också säga, att det är en nyanställning,
eftersom de anställas på nytt. Nu
tolkar statsrådet Weijne begreppet nyanställning
i detta fall så, att om en ickeordinarie
folkskollärare har tjänstgjort

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 107

Ang. småskollärarinnors tjänstgöring på folkskolestadiet.

inom ett distrikt, skulle han på grund
av det planerade avskiljandet av vissa
folkskollärartjänster icke nödgas lämna
sin tjänst för att bereda plats åt en småskollärarinna.
Jag tror, att denna något
vida tolkning av begreppet nyanställning
kommer att innebära, att medlen att nå
det med propositionen avsedda syftemålet
uppmjukas på ett sätt som kommer
att ta bort åtminstone en del av den irritation
som kan uppstå. Denna tolkning
är jag tacksam för.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Herr Bergh kom i sitt första yttrande —
efter att ha medgivit, att det i vissa fall
var nödvändigt med viss ransonering —
fram till att tala om vilka nackdelar denna
skulle föra med sig. Den förnämsta
nackdelen var den, som han tacksamt
erkände att departementschefen hade
klarat upp. Jag vill fästa herr Berghs
uppmärksamhet på att samma förklaring
gavs under debatten i avdelningen,
ty åtskilliga av oss, som sutto där, hade
från början varit på det klara med att
någon annan tolkning av ordet nyanställning
än den, som departementschefen
här har givit, inte kunde vara rimlig
och vett.ig.

Jag vill emellertid medge att fru Lindström
har rätt i att under debatterna
i avdelningen framkom tvivel rörande
denna tolkning, och det var därför som
vi voro angelägna, redan i avdelningen,
att se till, att vi hade riktigt tolkat departementschefens
uttalande. Det är ju
lätt att göra ett minnesfel, och därför är
det inte mycket att anmärka på att herr
Bergh nu blev glatt överraskad av vad
departementschefen hade att meddela i
denna sak.

Detta beträffande den historien. Jag
har också för mig, att det egentligen inte
var någon mera betydande anmärkning,
ehuru det påpekades, att irritation allt
fortfarande förelåg, dock inte i så stor
utsträckning, då det blev klart, att avskiljandet
av platser gällde lediga platser.
Det var således inte fråga om fall,
då någon icke-ordinarie lärare innehade
tjiinsten, utan det var lediga platser, som
skulle under en helt naturligt mycket

kort tid stå vakanta, så länge det var
nödvändigt på grund av den stora folkskollärarbristen.
För att uppehålla skolväsendet
runt om i landet, främst på
landsbygden, skulle man besätta dessa
platser med överflödiga småskollärarinnor.

Vad är det för provisorium det är fråga
om? Herr Bergh klarade ju själv upp
saken genom att säga, att vi efter två,
tre år ha småskollärarinnebrist, och då
måste ju provisoriet upphöra, eftersom
inga lediga småskollärarinor finnas. Han
menade — innan han var fullt på det
klara med den tolkning av ordet »nyanställning»
som departementschefen
här har gett — att när det var en så
liten fråga, var det onödigt att ta till
så stora och så grova medel som anvisats
i propositionen. Jag får verkligen
säga, att när herr Bergh fullt erkänner,
att denna fråga inte får ses som kårfråga,
är det svårt att förstå de starka invändningar
som han har gjort.

Anmärkningen, att det inte skulle vara
av behovet påkallat att vidtaga dessa
åtgärder för en så kort tid, är rätt svårt
att förstå för den som har insett, att det
är nu, i år, nästa år och möjligen det
därpå följande året, som de behövas. Det
är nu de måste genomföras för att folkskoleväsendets
uppgift skall kunna fyllas,
jag vill inte säga tillfredsställande,
utan något så när.

Jag skulle också tro, att den irritation,
som det har talats om och som har
kommit till uttryck i debatten, skulle ha
kunnat undvikas, om uttrycket »nyanställning»
hade tolkats som vanligt folk
tolkar det, och inte i överensstämmelse
med de synpunkter, som fru Lindström
påvisade att man i Stockholm anlade
när det gällde detta ords användning.
Från de synpunkterna kan man
ju mycket väl förstå den irritation och
det motstånd, som ha förekommit. Men
när den saken är ur världen, kan jag
inte förstå att det kan finnas något vidare
att anmärka på det säkert mycket
korta provisorium, som det här är fråga
om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

108 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
inte trötta kammaren med att ta upp
någon polemik med herr Oscar Olsson
i annan mån än att påpeka, att när
han säger, att han och statsutskottets
andra avdelning ha tolkat begreppet »nyanställning»
och att hela saken därmed
skulle vara klar, så tycker jag att
det är litet genant att behöva påpeka
för en gammal statsutskottsledamot som
herr Oscar Olsson, att när statsutskottets
andra avdelning icke skrivit en rad
eller ens ett ord i sitt utlåtande om vad
avdelningen menar med begreppet »nyanställning»,
då kan icke heller utskottets
talesman med något berättigande
här komma och säga, att utskottet tolkat
det uttrycket.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag ber få fästa herr Berghs uppmärksamhet
på ännu en sak, som försiggick
vid behandlingen av denna detaljfråga
inom avdelningen, nämligen att avdelningen
genom sitt kansli tog reda på hur
detta uttryck rätteligen skulle tolkas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

131, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m., såvitt
propositionen avser anslagsfrågor;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till utbildning av tandläkare
m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fabrik för tillverkning av syntetiskt
gummi; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

ackord i fabrikören Carl Johan Carlssons
i Nyland konkurs.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av tjänste-
och familjepensioneringen för personal
vid Bergslagernas och därmed samförvaltade
järnvägar i anslutning till
järnvägarnas förstatligande; samt
• nr 39, i anledning av förslag om grunder
för pensionering av de äldre riksdagsvaktmästarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 111
§ byggnadslagen, dels ock i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 194, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 109

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

inom första kammaren:
nr 342 av herr Domö m. fl.,
nr 343 av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
nr 344 av herr Sundelin m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 490 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.,

nr 503 av herr Liedberg m. fl.,
nr 507 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.,

nr 508 av herrar Andersson i Tungelsta
och Ekdahl samt

nr 509 av herr Hedlund i Rådom.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att riksdagen med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, måtte med avslag
å motionerna 1:342, 1:343, 1:344,
11:490, 11:503, 11:507 och 11:508 samt
med bifall till motionen 11:509 för sin
del antaga i utlåtandet infört förslag till
lag om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet.

I berörda lagförslag var 1 § första
stycket så lydande:

Jordbruksfastighet må ej, där annat
icke följer av vad i denna lag stadgas,
genom köp eller byte förvärvas utan tillstånd
av den lantbruksnämnd, inom vars
verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Reservation hade avgivits av herrar
Ilolmbäck, Löfvander, Björkman, Carl
Eric Ericsson, Johnsson i Kastanjegården
och Andersson i Gisselås, vilka på
åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:342, 1:344, 11:503 och
11:507 avslå det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 194 framlagda lagförslaget;
samt

R. att motionerna 1: 343, II: 490, II: 508
och 11:509 måtte anses besvarade med
vad under A. hemställts.

Därjämte fanns vid utlåtandet fogat ett
särskilt yttrande av herr Ilolmbäck.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! När
jag i dag tar till orda i den fråga, som
behandlas i andra lagutskottets förevarande
utlåtande, är jag naturligtvis fullt
medveten om att saken i själva verket är
avgjord. Den lag om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, som
beslöts för tre år sedan, kommer att av
riksdagen vid debattens slut ersättas
med nya bestämmelser i samma ämne.
Jag skall också villigt erkänna, att tilllämpningen
av den äldre lagen har skett
smidigt och att den nya lagen innehåller
vissa förbättringar från min synpunkt
sett. Det torde vara till fördel, att
lagen decentraliserar tillståndsgivningen
och likaså att försäljningar till nära
anförvanter bli frigivna.

Jag kan emellertid lika litet som för
tre år sedan finna, att man genom lagen
om inskränkning av rätten att förvärva
jordbruksegendomar vinner så väsentliga
fördelar, att de motväga att fastighetsmarknaden
i hela landet, och därigenom
också vår största näring, belastas
med den kontroll och de inskränkningar,
som lagen innebär. Jag kunde
på sin tid icke finna, att det statistiska
material, som låg till grund för 1945 års
lag, var starkt. Jag tror icke heller nu
att spekulationen skulle gripa fast i
jordbruksfastigheter, om man icke förlängde
den äldre lagen, eller rättare
sagt ersatte den med nya bestämmelser.
Jag tror icke att denna spekulation
skulle uppträda, ty de stränga vanhävdsbestämmelserna,
bestämmelserna om sociala
arrenden, vissa bestämmelser i
skogslagstiftningen och bestämmelserna
om beskattning av realisationsvinst skulle
hejda spekulationen. Och vad angår
kapitalplaceringen i jordbruksfastigheter,
som man också är så rädd för, tror
jag för min de) att den inom vissa gränser
endast är till nytta för jordbruket.
Mina medreservanter och jag ha närmare
sökt utveckla detta i den reservation
som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Den frågan kan emellertid ställas, om
icke ett upphävande av 1945 års lag, sedan
dess bestämmelser nu ha tillämpats
ett par år, skulle innebära att ledigt ka -

Ilo Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

pital kastade sig över lantegendomar så
att dessa bleve föremål för spekulation
eller att alltför mycket kapital placerades
i sådana egendomar. Jag tror att
man som svar på detta spörsmål kan
hänvisa till förhållandena i Danmark. I
Danmark var man under kriget orolig
för att stadshor skulle inköpa alltför
många lantegendomar. Man hyste alltså
samma oro, som i Sverige ledde till att
1945 års lag kom till. I Danmark sträckte
sig emellertid oron ännu vidare än i
Sverige. Man var rädd för att också
egendomar i städerna skulle bli föremål
för spekulation, och därför beslöt man
år 1943 en lag, som är ganska intressant.
Det stadgades i denna lag bland
annat, att en fast egendom, om den varit
i ägarens besittning kortare tid än
två år, skulle få överlåtas endast i särskilda
fall. Beträffande jordbruksegendomar
sades det särskilt, att det fordrades
tillstånd för att genom köp förvärva
eu sådan, om man icke kunde
framlägga förklaring från kommunalmyndigheten,
att egendomen hade inventarier
och besättning för upprätthållande
av normal drift, samt om man
icke under minst två av de fem sista
åren varit ägare av jordbruksegendom
eller brukare av sådan egendom eller
varit sysselsatt med praktiskt jordbruksarbete
eller besökt jordbruksskola eller
husmodersskola. I annat fall fordrades
det särskilt tillstånd för att förvärva
egendomen.

Efter kriget fann man emellertid i
Danmark, att lagen borde upphävas, då
den var alltför präglad av krigsförhållandena,
och den upphävdes genom ett
beslut av den 22 november 1946. Beslutet
trädde i kraft redan den 1 december
samma år. Vad blev då resultatet? Ja,
det blev givetvis många ansökningar om
lagfart — »tinglysning», som det heter
i Danmark — som uppenbarligen avsågo
att legalisera äldre transaktioner.
Men något överdrivet förvärv av jordbruksfastigheter
från stadsbors sida och
någon prisstegring som följd därav ägde
icke rum. Jag har vissa uppgifter på den
punkten.

Man har i dansk prisstatistik ett pris -

index för jordbruksfastigheter, där 1935
betraktas som det normala år, för vilket
prisläget betecknas med siffran 100. I
början av 1947, d. v. s. då lagen upphävdes,
var index 180 för hus och 176 för
gårdar på landet. Efter ett år var index
188 respektive 183. Det ägde alltså rum
en viss prisuppgång, men ungefär samma
prisuppgång visar sig i de allmänna
prisindices. I detta hänseende kan jag
hänvisa till siffror, som äro publicerade
av Förenta Nationerna i deras månatliga
statistik. Enligt denna steg danska
levnadskostnadsindex under 1947 från
162 till 167 poäng och index för grosshandelspriserna
från 188 till 203. Den
allmänna prisstegringen motsvarar alltså
ganska nära prisupgången för jordbruksegendomar.
Upphävandet av den
danska lagen innebar alltså inte så stora
faror.

Jag vill för fullständighetens skull
tillägga, att den nya socialdemokratiska
regeringen i Danmark i år har framlagt
ett nytt lagförslag, som alldeles i dagarna
har varit föremål för behandling i
den danska riksdagen. Där kommer man
med en annan inskränkning. Man vill
införa förbud i regel för en person att
genom köp förvärva mer än två jordbruksegendomar.
Jag bär icke kunnat
finna av lagtexten, som jag har fått i
dag på förmiddagen, att man i detta
nya lagförslag har någon motsvarighet
till den prövning av vederbörande köpares
kvalitet, som föreskrives i den svenska
lagen. Denna prövning är den sida av
den svenska lagen, som jag ställer mig
mest avvisande mot, då den innebär att
den, som vill köpa en egendom och sedermera
vill ägna sig åt en gårds skötsel
eller sköta den genom någon annan,
t. ex. en arrendator, icke blott står under
lagen utan dessutom under beslut av
en kommission, nämligen lantbruksnämnden.
Han står alltså under ett beslut
i det särskilda fallet från en myndighets
sida.

Ett specialproblem i det lagförslag,
som nu ligger på riksdagens bord, rör
köp av tillskottsjord, alltså köp av jord
för förstärkande av ett jordbruk, som
köparen redan innehar. Det kan amnär -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

111

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

kas att den danska lag, som upphävdes
den 22 november 1946, icke fordrade tillstånd,
då fråga var om tilläggsjord för
mindre jordbruk samt åtgärder till främjande
av eu ändamålsenlig jordfördelning
mellan jordbruksegendomar. Problemet
om köp av tillskottsjord har jag
redan berört i ett särskilt yttrande till
andra lagutskottets utlåtande. Om man
sammanställer det lagförslag, som kammaren
om en stund kommer att fatta
beslut om, med bestämmelserna om avstyckning
och sammanläggning av jord
och med lagen om kronans förköpsrätt
av jord, blir resultatet följande.

Sedan vederbörande jordägare har
köpt den jordareal, som han önskar,
skall han söka tillstånd hos lantbruksnämnden
att förvärva denna jord. Lantbruksnämnden
skall pröva icke blott sökandens
kvalifikationer utan även att
sökandens förvärv av jorden kan väntas
medföra övervägande nytta för jordbruket
eller för näringslivet i orten. Sedan
lantbruksnämnden har prövat detta, skall
den inköpta jorden avstyckas, om den
utgör del av fastighet, vilket ju så gott
som alltid är fallet. Det skall då ske en
prövning av lantmätare och gode män,
som skola pröva att den nya fastigheten
kan väntas bli en lämplig egendom. Förrättningsmännen
— lantmätare och gode
män — komma därvid att på ett ingående
sätt ta hänsyn till spörsmål som
lantbruksnämnden redan har tagit hänsyn
till.

Sedan lantmätare och gode män ha
fattat sitt beslut i enlighet med reglerna
om avstyckning och ha avslutat avstyckningsräkningen,
skall den, som har köpt
jorden, begära lagfart på den. Därefter
skall egentligen förflyta en tid av tre
månader, ty den tiden har kronan på
sig att göra sin förköpsrätt giillande. I
praktiken kommer det väl emellertid att
bli så, att lantbruksnämnden, sedan den
fattat sitt första beslut, förklarar att den
inte gör förköpsrätt gällande, varför förfarandet
kan bli enklare på denna punkt.
Sedan det är klart att förköpsrätt icke
kommer att utövas, upptas frågan om
fastställelse av avstyckningsförvaltningcn
och om sammanläggningen. Denna

fråga prövas först av överlantmätaren,
som yttrar sig dels om själva avstyckningen
och dels om den sammanläggning,
som i regel skall äga rum. Sedan överlantmätaren
har yttrat sig, går saken vidare
till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten,
som har sista ordet.

Vi ha alltså i detta förfarande å ena
sidan lantbruksnämnden, vars beslut
kunna överklagas på administrativ väg,
å andra sidan lantmätare, överlantmätare
och ägodelningsdomare, vilkas beslut
kunna överklagas judiciellt, eventuellt
upp till högsta domstolen. Vad man
än kan säga om detta, nog är det administrativt
dubbelarbete.

Jag är naturligtvis fullständigt medveten
om att den kritik, som jag nu har
framställt, går djupare än till just denna
lag. Det är i själva verket mycket
svårt att ändra bestämmelserna, men vi
böra se klart vilka olägenheter den gällande
lagstiftningen medför. För ett par
månader sedan läste jag om ett arbete
av Dickens, nämligen »Little Dorrit».
Kammarens ledamöter erinra sig, att
»Little Dorrit» bland annat är en satir
över dåtidens engelska ämbetsverk.
Dickens tecknar där ett ämbetsverk, som
han kallar för intrasslingsverket, »the
circumlocution office», och han ger en
serie interiörer därifrån. Det är alltså
en engelsk motsvarighet till Strindbergs
»kollegium för utbetalande av ämbetsmännens
löner». När jag läste »Little
Dorrit», slog det mig plötsligt, att vår
svenska jorddelningslagstiftning verkar,
som om den hade tillkommit i ett svenskt
intrasslingsverk. På grund av förhållanden,
som delvis ligga hundra eller tvåhundra
år tillbaka i tiden, har den blivit
ytterligt komplicerad. Vi känna alla
till de invecklade reglerna för skifte,
vi känna till de utomordentliga svårigheter,
som det ibland kan möta att
få en så enkel sak som ett byggnadstillstånd
i en stad, detta på grund av alt
stadgandena om fastighetsindelningen i
städerna äro så invecklade. Vi veta också
vilket trassel de svenska reglerna om
gemensamma inteckningar medföra i
fråga om fastighetskrediter, särskilt när
det gäller att befria någon fastighet, som

112 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

är besvärad med sådan inteckning, från
inteckningsansvaret o. s. v.

Behovet av enklare regler på fastighetsrättens
område är trängande, och
jag har, herr talman, funnit det lämpligt
att stryka under detta, när riksdagen
nu står i begrepp att förlänga lagstiftningen
om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet, en lagstiftning
som också bidrager till att systemet
är så utomordentligt invecklat.

Jag tillåter mig att yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I herr Holmbäcks yttrande instämde
herr Löfvander och herr Ericsson, Carl
Eric.

Herr STEN: Herr talman! Det är i dessa
dagar omkring två och ett halvt år
sedan riksdagens kamrar förde mycket
utförliga principdebatter i denna fråga.
Det kan under sådana omständigheter
knappast vara nödvändigt att i en motivering
för propositionen och utskottets
tillstyrkande utlåtande gå utöver ramen
för de erfarenheter som sedan dess
ha gjorts, de uppfattningar, som de ansvariga
myndigheterna ha om frågans
nuvarande läge, och en kort rekapitulation
av de mindre ändringar som nu
föreslås i jordförvärvslagen.

Erfarenheten har givit vid handen att
de farhågor beträffande lagens tillämpning,
som man på sina håll gav uttryck
för vid 1945 års behandling av denna
fråga, icke ha besannats. Det framgår av
propositionen att under ett av de år,
som lagen har varit i kraft, har det utfärdats
i runt tal 10 000 intyg enligt Formulär
A, som innefattar en enkel förklaring
av förvärvaren samt intyg av
landsfiskal, magistratsledamot eller kommunalborgmästare
enligt vad som stadgas
i tillämpningsföreskrifterna. Det
har vidare utfärdats omkring 1 800 intyg
enligt Formulär B, som innehåller
intyg dels av egnahemsnämnden och
dels av vissa angivna myndighetspersoner.
Slutligen har Kungl. Maj:t under
samma år avgjort cirka 600 jordförvärvsärenden.
Det har alltså icke uppstått nå -

gon sådan överbelastning av myndigheterna
eller några sådana hinder för den
legala fastighetshandeln, som många år
1945 ansågo sig ha anledning att befara.
Om man slår ut 10 000 intyg enligt Formulär
A på några hundratal landsfiskaler,
kommunalborgmästare o. s. v., blir
det ju inte något så överväldigande stort
antal på var och en av dessa myndighetspersoner.
Belastningen kan inte heller
sägas ha blivit särskilt stor för egnahemsnämnderna,
då de 1 800 intygen
enligt Formulär B ju skola uppdelas på
24 egnahemsnämnder. Lika litet kan
Kungl. Maj :t ha blivit utsatt för överansträngning
vid tillämpningen av jordförvärvslagen
och fyllandet av de uppgifter
som därvidlag tillkomma Kungl.
Maj :t.

När det nu har gällt att ta ställning
till frågans om lagens fortsatta existens,
ha både departementschefen och den
särskilde utredningsmannen kommit till
den uppfattningen, att en lagstiftning
om inskränkning av rätten att förvärva
jordbruksfastighet icke för närvarande
kan avvaras. Det förekommer sådana
spekulations- och kapitalsplaceringstendenser
med avseende på jordbruksfastigheter,
att ansvariga myndigheter anse,
att en fortsatt lagstiftning på detta
område är nödvändig. Man avfärdar
även de funderingar, som reservanterna
ha anfört, då de göra gällande att syftet
med den förevarande lagstiftningen
skulle kunna vinnas genom en effektivisering
av den lagstiftning, som riktar
sig mot ett spekulativt utnyttjande av
jordbruksfastigheter. Departementschefen
förklarar i detta sammanhang: övriga
ifrågasatta åtgärder »— exempelvis
skärpning av lagstiftningen rörande jorddelning,
vanhävd och skogsvård — kunna
icke anses vara ägnade att tjäna det
avsedda syftet, och de lagbestämmelser
om förköpsrätt för kronan och om expropriation,
som tillkommit i samband
med statsmakternas år 1947 fattade beslut
om riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken,
förmå ej heller ersätta
de föreskrifter, som innefattas i jordförvärvslagen».

Departementschefen konstaterar vida -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

113

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

re, att »jordförvärvslagen under den tid,
densamma varit gällande, visat sig väl
fylla sin uppgift». Lagen har, fortsätter
departementschefen, »utgjort ett gott
medel för att hindra spekulation med
jordbruk och skog» samt varit ägnad att
främja rationaliseringssträvandena inom
jordbruket.

Både utredningsmannen och departementschefen
ha därför ansett sig böra
föreslå en förlängning av giltighetstiden
för jordförvärvslagen men med vissa
ändringar i densamma. Dessa ändringar
gälla framför allt tre punkter.

Man föreslår för det första eu överflyttning
av tillståndsgivningen i jordförvärvsärenden
från Kungl. Maj:t till
de lokala lantbruksnämnderna. Om lagen
hade varit helt ny och det alltså hade
gällt dess första tillämpningsperiod,
skulle man måhända kunna ställa sig
en smula tveksam med hänsyn till den
olika tillämpning, som ju alltid kan befaras
uppstå, när beslutanderätten på
ett sådant område som detta decentraliseras.
Men sedan vi nu ha tillgång till eu,
låt vara kortare, tids erfarenheter och
sedan en enhetlig praxis utbildats hos
Kungl. Maj:t, förmodar jag att de skäl,
som tala för den föreslagna förändringen
och som för övrigt stå i samklang
med den sympati, som på många håll
hyses för en decentraliserad beslutanderätt
inom statsförvaltningen, vida överväga
de betänkligheter som kunna finnas
emot den föreslagna förändringen.
När vi nu få på jordbrukets område sakkunniga
organ inom de olika länen, har
det ansetts naturligt att dit överflytta
Kungl. Maj:ts beslutanderätt.

Departementschefen biträder i detta
sammanhang utredningsmannens förslag
om bibehållande av den enklare form
av kontroll som enligt den gällande lagen
får begagnas, då person, som icke
redan äger fastighet med jordbruk, förvärvar
sådan fastighet i avsikt att själv
ägna sig åt jordbruket å denna.

Den andra förändring, som föreslagits,
är slopandet av värdegränsen för
lagens tillämpningsområde. I de erfarenheter,
som ha gjorts under den gångna
tiden, ingår nämligen att de spekulativa

S Första kammarens protokoll 1948. Nr 22.

krafterna numera i stor utsträckning ha
inriktat sitt intresse på små fastigheter.
När det gäller jordlösa skogsfastigheter,
eller vad man nu skall kalla dem för,
kan det ju ofta bli fråga om ganska
stora fastigheter, som enligt hittills gällande
bestämmelser falla utanför lagens
tillämpningsområde. Det har ansetts naturligt
att nu täppa till detta hål i lagen.

För det tredje har departementschefen
i överensstämmelse med utredningsmannens
förslag föreslagit uppmjukning
av lagen i så måtto, att utanför densamma
komma att falla dels fastighetsförvärv,
som göres av fastighetsägarens make,
avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling
eller ock av hans syskon eller
syskons barn, dels ock förvärv av andel
i fastighet, vari förvärvaren redan är
delägare. Jag förmodar, att även detta
är en ändring som i stort sett är ägnad
att väcka tillfredsställelse och som kommer
att avtrubba och delvis undanrycka
grunden för den kritik, som riktades mot
jordförvärvslagen, då vi förra gången
behandlade den här i riksdagen.

När andra lagutskottet gick till sin
prövning av Kungl. Maj ds förslag, kunde
vi konstatera att det är en allmän
uppfattning i vårt land på det jordpolitiska
området, att jorden icke skall frånhändas
den jordbrukande befolkningen
och att priset på jordbruksfastigheter
icke bör få bringas att stiga till en sådan
höjd, att en skälig förräntning av det i
fastigheterna nedlagda kapitalet icke kan
ske, därest de utnyttjas för jordbruksändamål.

Jag tillåter mig, herr talman, att erinra
om vad jag yttrade i det anförande
som jag höll här i kammaren år 1945 vid
lagens antagande. Jag påpekade då, att
de arbetare, som skola hämta sin utkomst
från skötsel och avverkning av den
svenska skogen, ha ett löneläge, som i
stort sett har varit bestämt med hänsyn
till världsmarknadsförhållandena och
konjunkturläget. Där har alltså funnits
ett tak, som man icke har kunnat överskrida.
Om man jobbar upp priset på
skogsmarken, blir det större svårigheter
för dessa arbetargrupper att kunna få eu
skiilig lön för sin möda. Denna lagstift -

114

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ning har uteslutande goda verkningar
även från dessa synpunkter.

Utskottet finner sig också vara överens
med departementschefen om att de
erfarenheter och undersökningar, som
ha gjorts, visa alt det har förekommit
spekulations- och kapitalplaceringstendenser.
Dessa försök ha kunnat omintetgöras
med hjälp av den nuvarande jordförvärvslagen.
De spekulativa tendenserna
ha då, såsom jag nyss nämnde, i
avsevärd omfattning överflyttats på sådana
mindre fastigheter, som ligga utanför
lagens tillämpningsområde.

Dessa synpunkter och erfarenheter tala
således, herr talman, till förmån för en
lag av nu föreslagen lydelse.

När utskottet hade att ta del av de remissyttranden,
som ha avgivits, kunde vi
också konstatera en förskjutning i uppfattningen
i så måtto, att behovet av en
fortsatt lagstiftning på förevarande område
vitsordades i fem sjättedelar av de
avgivna remissyttrandena. Gentemot de
försök, som ha gjorts av motståndarna
till jordförvärvslagen och i viss män
även av reservanterna, att förringa de
missförhållanden, som det här är fråga
om, understryker utskottet i sitt utlåtande
vikten av att osunda tendenser
inom jordbruksnäringen motarbetas, innan
desamma ha skapat allvarliga missförhållanden.

Beträffande jordförvärvslagens inverkan
på fastighetspriserna, vilket ju är
en fråga som har spelat en viss roll i
diskussionen omkring densamma, anser
sig utskottet kunna konstatera, att lagen
i detta avseende icke har medfört några
skadliga verkningar. »Någon annan sänkning
av fastighetsvärdena än sådan, som
i vissa trakter bragt priserna på jordbruksfastigheter
ned till en med hänsyn
till fastigheternas avkastning försvarbar
nivå, torde icke ha förekommit», skriver
utskottet.

Det har även gjorts gällande, att jordförvärvslagstiftningen
skulle medföra betydande
besvär för lojala säljare och köpare
av jordbruksfastigheter. Detta påstående
har emellertid på intet sätt verifierats
av erfarenheten.

Utskottet har kommit till det resul -

tatet, vilket överensstämmer med departementschefens
och utredningsmannens
förslag, att »en fortsatt lagstiftning om
inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
icke för närvarande kan
undvaras utan att svåra skadeverkningar
skulle uppstå. Lagen synes dock», skriver
utskottet, »böra prövas under normala
förhållanden, innan ställning tages till
frågan, om den bör erhålla permanent
karaktär». Jag tillhör för min del dem,
som ha anslutit sig till den hland de
sakkunniga företrädda meningen, att vi
på grundval av de erfarenheter, som
föreligga i dag, mycket väl skulle ha
kunnat ge lagen permanent karaktär. Å
andra sidan har ju också den meningen
kommit till uttryck, att lagen skulle förlängas
blott på tre år, varom jag tror att
ett yrkande har framställs i andra kammaren.
Utskottet har i den situationen
till sist enat sig om att föreslå en förlängning
på fem år för att vi skola få
möjlighet att inhämta ytterligare erfarenheter
av lagen, såväl under nuvarande
i viss mån krisbetonade förhållanden
som, hoppas vi, under några år av
ett mera normalt tillstånd. Anhängarna
av en permanent lagstiftning ha således
avstått från att framställa yrkande om
att lagen redan nu skall göras permanent.
Det synes emellertid icke vara
klokt att begränsa lagens giltighetstid
till allenast tre år. Jag hemställer därför,
herr talman, att kammaren även i
det avseendet måtte följa utskottets förslag.

Jag yrkar, herr talman, med stöd av
vad jag här anfört bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Ilace.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
kan till en början instämma i vad herr
Sten sade om att del inte tjänar mycket
till att nu upprepa de argument för och
emot jordförvärvslagen, som ha anförts
redan tidigare under debatten om denna
lagstiftning. Det är emellertid ett par
synpunkter som jag vid behandlingen av
föreliggande utskottsutlåtande ändock
vill framföra.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

115

Ang. inskränkning i riitten att förvärva jordbruksfastighet.

I det betänkande, som ligger till grund
för den kungl. propositionen om förlängning
av jordförvärvslagen, framhåller
utredningsmannen, att »något försök
att beräkna till vilket antal jordbruksfastigheter
inom landet övergått till att
ägas av personer, som icke kunde hänföras
till den egentliga jordbruksbefolkningen,
gjordes ej under förarbetena till
1945 års jordförvärvslag». Man nöjde sig
alltså med — såsom även statsrådet
Sköld gjorde i riksdagsdebatten år 1945
— att kategoriskt förklara, att känd sak
är så god som vittnad.

Utredningsmannen, som haft hand om
1947 års utredning, gör det påståendet,
att det inte kan bestridas, »att en fastighetsövergång
av berörda slag under de
sista årtiondena före lagens tillblivelse
förekommit i en efter hand allt mera
ökad omfattning». För detta påstående
skulle utredningsmannen söka ge något
stöd. F.tt sådant anser han sig ha funnit
i eu av aktuarien Sverker Groth i anslutning
till utredningen verkställd undersökning
rörande antalet jordbruksfastigheter,
som ägas av personer, bosatta i
annan kommun än där respektive fastigheter
äro belägna. Denna undersökning
har gått till på det sättet, att man
med ledning av under år 1947 avlämnade
självdeklarationer räknat de bilagor
för jordbruksfastighet som ha avlämnats
av personer, vilka ägt jordbruksfastighet
i annan kommun än där deklaranten
varit hosatt. Denna undersökning
har lett fram till att cirka nio procent
av jordbruksfastigheterna i landet skulle
vara belägna i annan kommun än där
ägaren är bosatt. Men undersökningen
lämnar ingen upplysning om huru
många av dessa fastigheter som brukas
av ägaren, exempelvis i sambruk med
eu fastighet i den kommun där ägaren
är bosatt, och huru många av
dessa fastigheter som äro utarrenderade.
Det behöver ju här heller inte vara
fråga om några stora jordförvärv av
enskilda personer. Det kan i många fall
helt enkelt vara på det sättet, att en
jordbrukare äger två mindre jordbruksfastigheter,
belägna på var sin sida om
en sockengräns.

Att man inte av denna undersökning

kan dra den slutsatsen, att större delen
av de på detta sätt redovisade fastigheterna
skulle brukas av andra än fastigheternas
ägare, framgår bl. a. av undersökningens
siffror för Gotlands län. Där
skuile enligt den Grothska undersökningen
23,7 procent av samtliga jordbruksfastigheter
ägas av personer, bosatta
utanför den kommun, i vilken respektive
fastigheter äro belägna. Antalet sådana
fastigheter har angivits vara nära
1 600. Enligt 1944 års jordbruksräkning
fanns det vid det tillfället på Gotland
endast 324 arrendatorer. Jag tror väl
knappast, att någon vill jäva riktigheten
av dessa vid jordbruksräkningen framkomna
siffror. Är det någon som tror.
att arrendatorernas antal på Gotland
skulle ha ökat med nära 1 300 från 1944
års jordbruksräkning till den 1 januari
1940, då jordförvärvslagen trädde i tilllämpning?
Tv efter den tiden har väl
ändå inte arrendatorernas antal ökat så
våldsamt; det skulle ju innebära att lagen
skulle vara i högsta grad ineffektiv.

Den officiella statistiken ger vid handen,
att antalet utarrenderade brukningsdelar
oavbrutet sjunkit under de
senaste årtiondena. Reservanterna i andra
lagutskottet ha ju också påpekat, att
under åren närmast före jordförvärvslagens
tillkomst, åren 1937—1944, sjönk
enligt den officiella statistiken antalet
utarrenderade brukningsdelar med cirka
3 200. Detta faktum ställer ju i en rätt
egendomlig belysning utredningsmannens
påstående, att en övergång av fastigheter
från självägande brukare till
andra ägargrupper under senare tid förekommit
i en allt mer ökad omfattning.

Herr Sten försökte ju inte heller att
på något sätt bevisa sitt påstående, att
spekulationen numera inriktats på mindre
fastigheter, d. v. s. med taxeringsvärde
under 5 000 kronor, vilka hittills varit
undantagna från lagens tillämpningsområde.
.lag försökte inom den år 1947
tillsatta utredningen att få fram någon
uppgift som kunde styrka detta påstående,
vilket gjordes iiven inom utredningen,
men jag har hittills inte kunnat få
fram någon siffra som visar i vilken
omfattning spekulation med dylika
mindre fastigheter förekommit.

116 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Om denna sak säger departementschefen
i propositionen, att sådana köp, som
jordförvärvslagen avser att hindra, »till
synnerligen stor del avse rena skogsfastigheter,
beträffande vilka ju utarrendering
sällan eller aldrig sker». Departementschefen
gör detta uttalande i anledning
av vad reservanterna bland de
sakkunniga anfört om nedgången av antalet
utarrenderade fastigheter.

Jag ber att få ta fasta på detta departementschefens
uttalande och att i anledning
därav få fråga: Är det i stor utsträckning
för att förhindra spekulation
i rena skogsfastiglieter, som vi skola ha
denna jordförvärvslag för hela det
svenska jordbruket? Kan inte den av
riksdagen nyligen antagna skogsvårdslagen
anses vara till fyllest för att motverka
spekulationstendenserna på detta område? Så

är det ett uttalande av utskottet
som jag skall be att helt kort få beröra.
Utskottet säger, att det icke kan förnekas,
att även förvärv av jordbruksfastigheter,
som ske i kapitalplaceringssyfte,
kunna vara till gagn ur allmän synpunkt.
Men sådana kapitalplaceringsköp
kunna enligt utskottets mening också
medföra skadeverkningar. Till sådana
skadeverkningar räknar utskottet, att
köparen kan ha sådana ekonomiska resurser,
att han »kan vara benägen att
göra driftsekonomiskt omotiverade investeringar
i byggnader m. m. på fastigheten».
Ja, men det är ju på det sättet,
att även yrkesjordbrukare ibland,
ofta med lånemedel, göra investeringar,
som sedan visa sig vara mindre goda i
driftsekonomiskt avseende. Hur skall
man komma till rätta med det förhållandet?
Kanske genom en ny lag, som begränsar
rätten även för de egentliga jordbrukarna
att göra investeringar i byggnader
m. m. vid jordbruket?

Jag har, herr talman, den bestämda
uppfattningen, att de olägenheter, som
man vill komma till rätta med genom
jordförvärvslagen, i mycket stor utsträckning
kunna elimineras genom andra
gällande eller beslutade lagbestämmelser.
Jag ber därför att få yrka bifall

till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Holmbäek m. fl.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag lyssnade
med stort intresse på lierr Sten,
som hade idel goda omdömen om koncessionslagens
verkningar. Enligt hans
mening hade egentligen alla de farhågor,
som uttalades vid lagens tillkomst,
visat sig ogrundade, och allt tal om besvär
var högst överdrivet. Som bevis
därpå framhöll han, att It) 000 intyg utfärdats
och endast 600 ärenden hade
gått till Kungl. Maj:t för avgörande. Jag
tycker att redan dessa siffror säga ganska
mycket om allt pappersexercerande,
som ligger bakom jordförvärven, och
härtill komma naturligtvis allt besvär,
alla funderingar och kanhända rätt
mycket trassel, innan man kommit så
långt, att man fått dessa intyg och ärendena
avgjorts. Det är säkerligen inte
obetydligheter, men än mera kommer
det naturligtvis att bli med den nya lagens
omfattning. Det blir mycket mera
besvär och trassel. Den odelade uppskattning,
som herr Sten visade sig hysa,
delas säkerligen inte av så särskilt
många av dem som få lov att anlita de
av lagen anvisade möjligheterna att få
förvärva jord eller sälja innehavd jord.

Jag skall taga ett litet exempel. Jag
har ett brev, som jag fått från en jordbrukare
i västra Sverige. Han skriver angående
jordlagens konsekvenser följande: I

min hemkommun är en svensk-amerikan
bosatt. Denne äger ett litet hemman
om fem hektar åker. Nu är mannen
över 70 år gammal och har svårt
att orka med att sköta jordbruket. Han
har två döttrar i 18—20-årsåldern, men
de vilja ej stanna hemma, emedan det
betalar sig bättre att ha plats som hembiträde.
Mannen i fråga vill sälja jorden
men har svårt för att skilja sig från
sin lilla trevliga villa, som han ställt i
ordning de senaste åren och som är omgiven
av en välskött trädgård. När så
förra året tre grannar — även de småbrukare
— vilkas ägor gränsa intill

Onsdagen den 2 jnni 1948 em.

Nr 22. 117

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

nämnda ställe, anmälde sig som spekulanter
på jorden, kommo samtliga överens
om att dela den mellan sig. Mannen
skulle få 1 200 kr. tunnlandet och
få behålla husen och tomten, vilket han
så gärna ville. De tre köparna voro också
mycket belåtna, två hade för litet
jord förut för att kunna hålla två hästar,
och den tredje fick så mycket, att han
kunde ha en häst. Köpehandlingarna
skrevos, och lantmätaren kom och stakade
ut, hur mycket var och en skulle
ha. Så skulle lantmätaren komma tillhaka
om tre veckor och avsöndra det
sålda. Men två veckor innan lantmätaren
skulle komma sista gången, kom det
eu herre, som presenterade sig som egnahemsdirektör
och bad att få sc lagfartsbevisen
för samtliga köpares fastigheter.
När han fått se dem, sade han till den
som var mest angelägen att få litet mer
jord: »Ni kan absolut ej få något tillstånd
att få köpa, ty ert ställe tillhör dem som
skola bort, för det blir ej fullständigt,
även om ni får denna jordbit också.»
Följden blev nu denna: tre duktiga småbrukare
blevo nekade att få det bättre,
och den gamle mannen kan ej bli av med
sitt jordbruk.

Ja, så ser brevskrivaren på lagen om
jordförvärv. Det ger ett intryck av hur
man i stora kretsar ute i bygderna uppfattar
lagen.

Men det är särskilt en sak, herr talman,
som jag skulle vilja framhålla. Det
finns i svenskt lagstiftningsarbete en
tendens att möta isolerade missbruk
av en medborgerlig rättighet genom alt
avskaffa själva rättigheten eller att
kringgärda den med sådana kontrollåtgärder,
att den blir förhållandevis illusorisk.
Denna kontrollmenlalitet kommer
fram på det ena området efter det
andra. I tillspetsad form har den fått
uttryck i vårt system för övervakning
av missbruk av alkohol. Eftersom det
finns ett antal personer som missbruka
sprit, kontrollerar man hela folkets inköp
av denna stimulans. Jag är medveten
om att jag har tillspetsat resonemanget
och att jag icke tagit hänsyn till
alla de omständigheter, som kunna åberopas
i detta särskilda fall, där ju olika

sociala omständigheter spela in, men jag
tror icke desto mindre att det ligger
något i min karakteristik.

Det har utan tvivel förekommit spekulationsköp
i jord. Jag skall bestämt
understryka, att sådana spekulationsköp
icke äro önskvärda ur jordbrukarnas
synpunkt. Det är ett angeläget
önskemål att unga människor, som
ha energi och framåtanda och som vilja
ägna sig åt modernäringen, skola få göra
det som självständiga företagare i förhållandevis
ung ålder och inte bli utestängda
från gårdarna av personer, som
antingen köpa dem för nöjes skull eller
för att placera pengar på ett ur skattesynpunkt
fördelaktigt sätt. Därmed är
icke sagt, att var och en, som köper eu
jordbruksegendom utan att själv vara
jordbrukare, skadar böndernas intressen.
Man behöver endast erinra om vad
sådana gårdar betytt för den praktiska
jordbruksforskningen och vad en person,
som har de ekonomiska möjligheterna
och det verkliga intresset, kan
åstadkomma genom att rusta upp en
förfallen brukningsenhet.

Men det är icke om detta vi i dag
skola resonera. Vår överläggning i kammaren
nu gäller, hur man skall kunna
hindra illojala spekulationsinköp i jord.
Först och främst borde man nog ha visat,
i vilken utsträckning sådana köp
förekomma. I det avseendet delar jag
fullständigt herr Sundelins uppfattning.
Det statistiska material, som åstadkommits
av den sakkunnige, är icke övertygande.
Var och en, som något känner
de praktiska förhållandena på vår landsbygd,
inser att den sakkunniges statistiska
bevisning för en spridd förekomst
av spekulationsköp icke iir bindande,
utan i hög grad ger intryck av en konstruktion.
Man vet alltså över huvud taget
icke, vilken omfattning det onda
bär, som man med lagstiftning skall
söka utrota.

Det iir uppenbart att vissa spekulationsköp
ha förekommit, men att därav
dra slutsatsen, att man skall hindra
jordbrukets folk att fritt få sälja sin
egendom, förefaller mig ologiskt. Det är
ett uttryck för den egenartade över -

118

Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

skattning av generella kontrollåtgärder,
som man numera till och med inom vissa
borgerliga partier hänger sig åt.
Märkligast är att man motiverar en
tvångslag av detta slag med hänvisning
till jordbrukarnas intresse. Det skulle
alltså vara ett jordbrukarintresse, att
man skapar svårigheter för en bonde,
som vill köpa till jord för att kunna
rationalisera sin verksamhet. Det skulle
också vara ett jordbrukarintresse, att
man gör det besvärligt för en gammal
jordbrukare, som icke har egna anförvanter
som vilja fortsätta hans näring,
att sälja egendomen på fördelaktigaste
möjliga sätt. Exemplet i det brev, som
jag nyss föredrog, visar hur detta uppfattas.
Eftersom det finns icke-jordbrukare,
som missbruka rätten att köpa
jord, lägger man jordbrukarnas möjlighet
att köpa och sälja under statlig
kontroll och åberopar därvid jordbruksbefolkningens
intressen.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
möjligheter att ålägga vite, som den
högsta myndigheten får genom jordförvärvslagen.
Jag vill bara i denna kammare
erinra om det bekanta fallet, då
en professor vid en högskola, som ville
bedriva vissa försök och därför behövde
skaffa sig en jordbruksfastighet, ålades
att fullfölja dessa försök vid ett vite
av icke mindre än 20 000 kr. Det räcker
som exempel på det sätt, varpå man utnyttjar
jordförvärvslagen.

Det finns en annan tendens i den särart
av jordbrukspolitik, som för närvarande
bedrivs i detta land. Man inskränker
jordbrukarens faktiska äganderätt
till jorden. I en serie speciallagar
förvandlar man så småningom äganderätten
till en dispositionsrätt under av
staten angivna villkor. Visst har bonden
papper på att han äger sin jord — papper
med många stämplar — men försöker
han använda denna äganderätt, såsom
man av ålder gjort i detta samhälle,
kolliderar han ofelbart med någon
av de många av Kungl. Maj :t hopsniekrade
paragrafer, som hindra honom att
vidtaga den ena eller andra åtgärden
som han anser lämplig. Vad bonden
själv tycker är klokt och förnuftigt, gäl -

ler inte längre. Vad som är klokt och
förnuftigt på en gård någonstans ute på
den svenska landsbygden, bestäms numera
i jordbruksdepartementet eller i
en styrelse i länsstaden. Denna utveckling
mot urholkad äganderätt antyder en
tillbakagång i betraktelsesättet, som är
högst betänklig. På 1500- och 1600-tnlen
drevo de allsmäktiga kungarna den uppfattningen,
att all jord tillhörde kronan
och endast upplåtits till bönderna med
brukningsrätt. Man tycks inte ha något
emot denna enväldets jorduppfattning
— bara man får byta ut kungen mot en
av kungens ministrar. Att socialdemokratien,
som ju medvetet syftar till en
urholkning av all äganderätt, godtager
en sådan utveckling är kanske inte förvånansvärt.
Däremot står man frågande
inför de representanter för borgerliga
meningar, som arbeta i samma riktning.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att anföra dessa allmänna reflexioner
angående den utveckling i fråga om
äganderätten, som nu äger rum här
landet. Jag kan knappast tänka mig någon
angelägnare uppgift för närvarande
än att värna om verklig äganderätt till
jord för jordens brukare. Vi ha behov
av ett fritt och självägande bondestånd
i detta samhälle — nu liksom förut.
Därför biträder jag för min del reservationen.

Fröken OSVALD: Herr talman! Fastän
dagen är långt framskriden, vill jag ta
kammarens uppmärksamhet i anspråk
och säga några ord i denna viktiga
fråga.

Utskottets utlåtande och reservationen
ha mycket utförliga motiveringar för de
olika ståndpunkter, som ha intagits, och
det är inte för mig någon anledning att
nu upprepa dem, men jag skulle vilja
tala om, hur jag själv, och jag är övertygad
om många med mig — många stå
bakom mig i denna sak — reagera mot
en lag som denna.

Efter mitt sätt att se saknar lagen flera
av de förutsättningar, som krävas för att
en lag skall kunna ingå i vårt allmänna
medvetande såsom varande rättvis och

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

119

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

riktig. Det strider i varje fall mot mitt
rättsmedvetande, att inte varje hederlig
svensk medborgare skall kunna förvärva
och inneha ett stycke av Sveriges
jord, förutsatt naturligtvis att man ställer
garantier för att man sköter det väl.
Här tycker jag för min del att man
skulle kunna använda skaldens ord om
att vi ärvde det alla lika. I den tron
har i varje fall jag levat.

Det sägs nu, att man genom lagen
vill förhindra vanliävd av jord och skövling
av skog. Till detta vill jag då hara
fråga: Finns det inte vanhävdslagar i
detta land, som förhindra vanhävd,
och skogsvårdslagar, som äro tillräckligt
stränga för att förhindra en skogsskövling?
Man vill med denna lag förhindra
ett ont, men det sorgliga är att
man samtidigt också förhindrar någonting
som är gott. Tv det måste väl ändå
anses som någonting gott, att jordbruket
kan tillföras kapital också från annat
håll, om. detta kapital i sin tur betyder,
att man får dränerade jordar, bättre
djurbesättningar och förnyade och
förbättrade ekonomibyggnader. Att kapital
från annat håll har betytt just detta
för jordbruket, vet väl en och annan
som känner till hur det är på landet.

Om man nu verkligen kunde väga ocli
mäta både fördelar och nackdelar i en
fråga, som är så svårbedömbar som
denna, kan åtminstone jag föreställa
mig att fördelarna skulle kunna väga
över. Det onda måste enligt min mening
kunna bekämpas på andra vägar utan
att man gör ett så hårt ingrepp i den
enskilde medborgarens rättigheter. För
min ringa del är jag övertygad om att
det är till gagn för jordbruket och
landet i dess helhet, ju fler människor
som, utan att direkt själva vara jordbrukare,
känna sig knutna till jorden
och solidariska med jordbrukets folk,
och detta blir desto värdefullare, ju mer
industrialiseringen vinner terräng.

Denna lag skall nu enligt förslaget förlängas
på ytterligare fem år. Går förslaget
igenom, är det i varje fält min
förhoppning, att när man kommer fram
till 1953, man då gör grundliga undersökningar
och också kommer på andra

tankar, som göra att lagen inte blir permanent.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Petersson,
Emil.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När jag har lyssnat till denna debatt en
stund, har det frapperat mig, att det inte
har varit några djupa brösttoner beträffande
det tvång, som denna lag ålägger
jordbrukarna. Jag märkte, hurusom herr
Domö skruvade sig, när han skulle försöka
att bemöta herr Sten och gjorde
gällande, att det blir ännu mera tvång
genom den nu föreslagna lagen. Han avsåg
väl då, att det skulle bli mera tvång,
även om man, såsom det föreslås, från
lagens tillämpningsområde undantar
hela den grupp av fastighetsköp, då nära
släktingar köpa av varandra, och den
grupp, där en, som redan har del i en
fastighet, köper resten. Jag skulle för
min del tro, att dessa lättnader i lagen
hetvda mera än den utvidgning, som
har skett därigenom att 5 000-kronorsgränsen
liar slopats.

Herr Domö anförde ett exempel på
hur olyckligt denna lag verkar. Fn jordbrukare
ville stycka sin jord och sälja
den till grannar och själv endast behålla
boningshuset. Lantmätaren hade
gjort en avstyckning, och så kommer där
en egnahemsdirektör och sätter käppen
i hjulet. Jag vill fästa herr Domös uppmärksamhet
på att han här talade om
en annan lag än den, som vi diskutera
i dag. Jag begär inte att herr Domö
skall veta det, men det är så, att i den
nya fastighetsbildningslagstiftningen föreskrives
det, att avstyckning endast får
ske, om det är lämpligt ur jordbrukssynpunkt.
För att lantmätaren i detta
fall skulle kunna avgöra, huruvida avstyckningen
var lämplig ur jordbrukssynpunkt,
begärde han tydligeil ett utlåtande
av egnahemsdirektören, som då
fann, att avstyckningen inte var lämplig,
och därför avstyrkte, att avstyckningen
kom till stånd. Den saken har
diirför ingenting med denna lag att gö -

120 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1918 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ra, och om detta ärende hade kommit
under myndigheternas prövning enligt
denna lag, hade det uppenbarligen bifallits.
Det exempel, som herr Domö anförde,
kunna vi således eliminera, tv det
rörde, som sagt var, en helt annan sak.

Nu frågar man mig från reservanternas
sida på nytt, vilken omfattning
fastighetsförvärven från de icke jordbrukandes
sida har. Jag har undersökt
möjligheterna att göra en minutiös undersökning
därom men fann, att det
blev alldeles för kostsamt och var så
svårgenomförbart, att jag släppte den
tanken. Jag fann också, att det inte heller
var så alldeles nödvändigt, när jag
sedan upptäckte, att det överväldigande
flertalet myndigheter, som hade hörts i
ärendet, tillstyrkte en förlängning av
lagen och alltså med sin praktiska erfarenhet
bestyrkte, att lagen var erforderlig.

Från reservanternas sida bär man
gjort mycket väsen av den statistik, som
visar att arrendatorernas antal minskar,
och man vill nästan — jag tyckte det
lät så på herr Sundelin — göra gällande,
att jorden går tillbaka från stadsborna
till jordbrukarna, varigenom antalet
stadsbor, som äga fastigheter på
landet, minskar. Jag har varit i tillfälle
att ta del av vissa undersökningar, som
ha gjorts rörande denna fråga, och de
visa, att tillbakagången av antalet arrendejordbruk
beror på två företeelser.
Den ena är att man avvecklat torpsystemet
och att ett stort antal av de torp,
som inte längre utlämnas på arrende,
ha försålts. Den andra företeelsen är att
större gods under de senaste 20 åren i
allt större utsträckning lagt arrendejordbruken
under eget bruk. Det finns
ju rätt stora fideikommiss, som numera
praktiskt taget icke ha en enda arrendegård,
utan bruka alla gårdarna i egen
regi. Det är dessa omständigheter som
göra, att arrendejordbrukens antal minskar,
och nedgången är icke på något
sätt belägg för att icke-jordbrukares
ägande av jord har minskat. Den verkställda
utredning, som visar att bortemot
40 000 jordbruk ägas av personer, som
inte bo där, och att dessa jordbruk re -

presentera ett taxeringsvärde av 600
miljoner kronor, ger i alla fall belägg
för den meningen, att denna företeelse
är ganska omfattande. Jag kan alltså inte
i likhet med reservanterna anse, att det
här är fråga om eu företeelse, som har
så liten omfattning, att man inte behöver
vidtaga några åtgärder.

Nu säger man, att denna lag medför
många olägenheter. Jag antecknade, att
herr Sundelin fällde det yttrandet, att
det inte går för en människa, som har
jord, att skaffa sig mera. Jag bestrider,
att det är så. Han kan visserligen inte
skaffa sig mera jord utan tillstånd, men
jag har sedan hösten 1946 vid tillämpningen
av denna lag gjort så, att om ett
jordbruk säljes för sammanläggning med
angränsande ställen och det visar sig,
att ett sådant jordbruk inte behövs för
att göra ett icke bärkraftigt jordbruk
bärkraftigt, har jag aldrig nekat den
större jordbrukare, intill vars område
jorden gränsar, att få köpa den. Denna
praxis har tillämpats i mer än ett och
ett halvt år, och följaktligen kan man
inte säga, att det är omöjligt för en jordägare
att förvärva mera jord, tv det är
tvärtom regel, att så får ske. Men jag
måste hålla på att om ett sådant jordbruk
bättre behövs för att läggas till ett
ställe, som annars skulle ha upphört att
brukas, är det mera värt att hålla liv i
detta jordbruk än att låta den större
jordbrukaren köpa det jordbruk, som det
är fråga om.

När fröken Osvald litet känslomässigt
talade om hur skadligt det var, att man
inte tillät människor att placera kapital
i jordbruk, gjorde även hon sig skyldig
till ett misstag. Sådan kapitalplacering
förhindras icke. Det är klart, att om en
direktör med hundratusentals kronors
inkomst kommer och vill köpa ett vanligt
familjejordbruk, säger jag, att det
inte kan vara samhällsnyttigt, att han
köper ett bondejordbruk och förvandlar
en självägande bonde till en arrendator
eller rättare. Om däremot sådana kapitalstarka
människor spekulera i herrgårdar
och vilja köpa dem, gör jag ingen
skillnad mellan den ene kapitalstarka
personen och den andre. Jag vill fästa

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

121

Ang. inskränkning

uppmärksamheten på att om det kommer
en person och vill köpa en herrgård
och han inte har någon jordbruksfastighet
tidigare och han dessutom försäkrar,
att han skall ägna sig åt jordbruket,
behöver han inte tillstånd till
förvärv av fastigheten, utan han får köpa
den med stöd av landsfiskalsintyg.
Men om någon inte själv tänker driva
jordbruket, utan bara skall ha det som
ett litet biliang till annan verksamhet,
säger jag inte nej. Då säger jag: »Direktören
kan få köpa det lika väl som någon
annan.» .lag ser i det fallet ofta till,
att vederbörande blir i tillfälle att lägga
ned sitt kapital i jordbruket. Det sker i
överensstämmelse med 4 § och går till
på det sättet, att vederbörande får förbinda
sig att vidtaga förbättringsåtgärder
för jordbruket. Om fröken Osvald
vill studera den praxis vi tillämpa inom
jordbruksdepartementet i dessa frågor,
skall hon finna, att vi rent av eftersträva
att låta människor, som ha gott om
pengar, placera dessa i jordbruket på
ett nyttigt sätt. Däremot låta vi som sagt
inte rika personer och stora inkomsttatagare
köpa familjejordbruk eller vanliga
bondejordbruk, tv sådant kan inte
vara samhällsnyttigt, åtminstone inte enligt
min uppfattning. Om fröken Osvald
har en annan mening, kan jag inte göra
någonting åt den saken.

Herr Sundelin frågade, om denna lagstiftning
är till för att förhindra spekulation
i rena skogsfastigheter. Nej, det
är den alls inte, men jag vill fästa herr
Sundelins uppmärksamhet på att det ända
sedan 1907 har varit en av de svenska
statsmakterna fastslagen princip, att
man såvitt möjligt icke skall tillåta att
skogen skiljes ifrån jorden. Om det nu
finns en jordbrukare uppe i Norrland eller
någon annanstans, som dels har sitt
hemman dels kanske har ett skogsskifte
som eu särskild fastighet, så har ju denna
skogsfastighet varit ett stöd åt jordbruket
i fråga. Om ett antal sådana jordbrukare
sedan sälja sina skogsfastigheter,
den ena efter den andra, till en kapitalstark
bruksdisponent i residensstaden.
så dras ju den skogen ifrån jordbruket.
Herr Sundelin har frågat, i vi 1-

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ken utsträckning detta har skett, och jag
kan säga, att en enda person i ett län
har köpt kanske 100 sådana fastigheter
under de senaste två åren. Det exemplet
är inte detsamma som en uttömmande
redogörelse, men det är i alla fall tillräckligt
för att visa, att här pågår en
trafik som det inte finns någon anledning
att uppmuntra.

Nu säger man här, att denna lagstiftning
inte behövs, eftersom det finns andra
lagar som kunna tillgodose dess syfte.
Det kan inte falla mig in att här nu försöka
kartlägga hela det område av lagar
som det då gäller, men jag skall tillåta
mig att välja ett exempel, som inte gäller
bara en enda fastighet, utan en hel kategori,
som omfattar kanske 100 000 fastigheter.
Det gäller vad vi bruka kalla
kombinerade jordbruk, alltså sådana på
vilka det finns litet åker och litet skog.
Åkern föder ingen familj, skogen inte
heller, men sammanlagt ge de en familj
dess utkomst. Det är kanske 10 eller 12
tunnland jord och 100 eller 150 tunnland
skog. Om skog och jord äro i en ägares
och brukares hand, kan en familj leva
på dem. Men om, såsom det i mycket
stor utsträckning har skett i våra skogslän
före denna lags tillkomst, spekulanter
och kanske inte minst kapitalplacerare,
köpa sådana kombinerade bondejordbruk
— och jag har haft många sådana
fall till handläggning i olika sammanhang
— vad inträffar då? Jo, den
nye köparen förbehåller sig skogen, den
sköter han själv, och så försöker han arrendera
ut dessa 10 eller 12 tunnland
jord. Tro ni att det finns någon arrendator
som vill slå sig ned på det jordbruket?
Han kan inte försörja sig på
det. 1 gångna tider litade folk på att de
skulle kunna få sin försörjning genom
skogsarbete vid sidan av jordbruket, men
nu vill man i stor utsträckning vara antingen
skogsarbetare eller jordbrukare;
kombinationen är inte längre modern.
Det är ytterligt svårt att få arrendatorer
till sådana fattiga ställen som jag här
har talat om. Jorden växer därför igen,
och husen förfalla.

Nu skola vi se efter, vilken lag vi skola
tillämpa för att råda bot på detta miss -

122 Nr 22. Onsdagen den

Ang. inskränkning i rätten att förvärva

förhållande. Inte kunna vi väl använda
skogsvårdslagen, ty skogen skövlas ju
inte, utan den skötes och ger kapitalplaceraren
hans ordentliga avkastning.
Jorddelningslagen kommer inte i fråga,
tv ingen jord har delats. Skattelagstiftningens
bestämmelser om realisationsvinster
och dylikt kunna ju inte heller
tillämpas. Förköpslagen kan inte användas,
tv den gäller bara när ett köp skall
ske för att befrämja en rationalisering,
och någon dylik är det inte fråga om
här.

Till slut komma vi till en lag som utan
tvivel kan användas och som också användes,
nämligen vanhävdslagen. Det har
ju i stor utsträckning förekommit, att sådana
fastigheter, som jag nu har talat
om, ha gått över i kapitalplacerares händer
före tillkomsten av 1945 års lag.
Jordbruket ligger alltså ofta i vanhävd,
och efter eu undersökning anmodar vederbörande
jordbrukskommission ägaren
att reparera byggnaderna eller bygga
nya och att bryta upp åkern igen.
Ägaren vill inte träffa en överenskommelse
om den saken, och då går kommissionen
till länsstyrelsen, som ålägger
honom att reparera husen och odla
jorden. Ägaren besvärar sig hos Kungl.
Maj:t, och jag avslår besvären. Då gäller
ju vanhävdslagen, och vi tvinga köparen
att reparera husen eller bygga nya och
att odla jorden. Men han får ingen arrendator,
utan måste leja folk, som bor
några kilometer bort och som kommer
och plöjer och sår marken och tar grödan
för ingenting, under det att husen,
som ägaren måste hålla i stånd, fast det
varken finns folk eller fä till dem, stå
tomma. Mena verkligen kammarens ledamöter,
att det här är lämpligt att använda
vanhävdslagen för att tvinga fram
ett oräntabelt arbete och ett oräntabelt
byggande? Inse inte alla, att det ur samhällssynpunkt
absolut är mera fördelaktigt
att se till, att skogen och jorden
äro i samma ägares och brukares hand,
att en bonde får sitta på sitt hemman och
bruka jorden och ta skörden och så använda
skogsbruket som stöd, så att jordbruket
upprätthålles och familjen får sin
försörjning?

2 juni 1948 em.

jordbruksfastighet.

Det finns ingen lag som bättre gynnar
det syftet än den vi här i dag diskutera.
Ingen av de andra lagarna kan på
ett rationellt sätt lösa denna fråga, utan
det finns bara ett rationellt sätt, nämligen
att undandraga dessa jordbruk från
spekulanter och kapitalplacerare.

Jag skulle lika bra kunna ta andra exempel,
men jag skall inte trötta med det.
Jag har bara velat ge en liten enkel lektion
med anledning av de påståenden,
som här ha gjorts, att andra lagar kunna
ersätta den här föreslagna lagen.

Fn ligt herr Domö trädas medborgerliga
rättigheter för när i och med "den
bär lagens fortsatta existens, och fröken
Osvalds rättsmedvetande kränkes. Vad
är det nu för rättigheter det är fråga
om? Ja, jag skall först ta upp herr Domös
exempel, den gamle jordbrukaren som
har blivit pensionsmässig. Han vill sälja
och då vill han ha så god betalning
som möjligt för att ha så mycket som
möjligt att leva av på gamla dagar, det
är naturligt. Men vem skall ge honom
det mervärde, som han vill få ut vid försäljningen?
Det är den unge jordbrukare,
som skall efterträda honom på gården
och som skall försörja sig och sin
familj på jordbruket. Vad betyder det,
att han så att säga får överbetala fastigheten
på grund av konkurrensen med
alla möjliga kapitalplacerare och spekulanter?
Jo, det betyder att han måste dra
på sig en skuldsumma, som leder till en
högre räntekostnad. Vad skall han då
betala denna räntekostnad med? Jo, med
en minskning i den ersättning han får
för sina händers arbete. Kom ihåg, att
för hela det svenska bondejordbruket
är ägandet av ett jordbruk varken spekulation
eller kapitalplacering; det är inte
något som jordbrukaren får ut en kapitalränta
eller handelsvinst av. Jordbruket
är helt enkelt en arbetsplats, där han
uträttar sitt arbete och skaffar sig sin
försörjning. Jordbruket är för honom
vad svarven är för svarvaren eller skrivbordet
för kontoristen. Skall svarvaren
betala för sin arbetsplats? Skall kontoristen
betala för den stol han sätter sig
i? Skall den arbetande jordbrukaren genom
onödigt höga räntekostnader, ge -

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 123

Ang. inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

nom minskning av sin arbetslön, betala
för att få den arbetsplats, som jordbruket
är?

Här tala ni om medborgerliga rättigheter.
Vad innebära dessa rättigheter? Jo,
rättigheten för massan av jordbrukare
att slippa gå till landsfiskalen för att få
ett intyg, det är rättigheten för spekulanten
att spekulera och för kapitalplaceraren
att placera sina pengar, och den rättigheten
skall ställas emot jordbrukarens
rätt att till rimligt pris få en arbetsplats,
där han kan försörja sig. Jag förstår ju
att det är en betydande skillnad mellan
min rättskänsla och fröken Osvalds och
mellan min uppfattning av medborgerliga
rättigheter och herr Domös, men jag
skulle vilja säga, att jag inte tror att min
åskådning är mindre samhällsbyggande
än den som dessa båda ledamöter av denna
kammare företräda.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skulle ha kunnat nöja mig med att instämma
med herr Sten i det anförande
han höll i debattens början, men då jag
inte gjorde det har jag ansett mig böra
begära ordet för att ge tillkänna och få
till protokollet antecknat, att jag kommer
att rösta för bifall till utskottets förslag.

Jag gör det närmast av det skälet, att
jag har funnit att lagen, under den tid
den har varit i funktion, har haft — jag
vågar säga det — en mycket stor uppgift
att fylla. Jag kan säga, att jag i egenskap
av ordförande i jordbrukskommissionen
i mitt hemlän har haft ganska mycket att
göra med tillämpningen av denna lag.
Jag har varit med om att avge yttrande
över praktiskt taget alla ansökningar om
tillstånd till jordförvärv, som ha kommit
in till Kungl. Maj:t från länet under den
tid lagen har varit i tillämpning, antingen
i egenskap av ordförande i jordbrukskommissionen
eller i samarbete med egnahemsnämnden
eller dess direktör, .lag
kan inte erinra mig något enda fall, där
lagen kan ha ansetts vara till förfång för
den lojale köparen — jag menar då den
jordbrukare, som har velat förvärva eu
jordbruksfastighet för att besitta och

bruka den — och jag vill även säga att
lagen har varit av en utomordentlig betydelse
just som komplettering av en annan
lag nämligen 1925 års bulvanlag.

Jag skall inte närmare gå in på vad
den lagen innebär, men jag kan i alla
fall säga, att det åtminstone under de
sista åren före tillkomsten av den lag,
som vi nu diskutera, visade sig mycket
svårt att komma till rätta med de s. k.
bulvanerna med hjälp av bulvanlagen. I
och med tillkomsten av den nya lagen
har man emellertid täppt till det hål,
som dessa bulvaner tidigare kunde krypa
igenom, och det är enligt min uppfattning
synnerligen nyttigt att man har
kunnat göra det.

Nu har det sagts här — jag tror det
var av herr Domö — att det var egendomligt,
att man inom vissa borgerliga
kretsar ville vara med om att skapa lagar
och författningar, som voro till förfång
för den jordbrukande befolkningen,
och att man inte ville värna om böndernas
rättigheter. Jag skulle vilja fråga
kammarens ledamöter: Vilken kan anses
värna om böndernas rättigheter mera,
den som genom en lagstiftning vill förhindra
att deras fasta egendom kommer
i spekulanters och andra dylika personers
händer, eller den som motsätter sig
eu sådan lagstiftning?

Nu har det ju förslagits en del förbättringar
i lagen, och jag är tacksam
för det. Jag tänker närmast på den ändring
i 6 §, som innebär att lagen inte
skall äga tillämpning »där förvärvaren
är fångesmannens make, avkomling,
adoptivbarn eller dess avkomling eller
ock fångesmannens syskon eller syskons
barn» o. s. v. Enligt min mening är denna
ändring en avsevärd förbättring, tv
det kan ju vara rimligt alt de, som äro
i släktskap med säljaren i rätt nedstigande
led, inte behöva på det ena eller
andra sättet skaffa sig rätt att förvärva
en egendom.

Beträffande en annan ändring i lagen
är jag däremot inte lika säker på afl
den är lyckad, nämligen ändringen i föreskrifterna
i 1 t? i fråga om vilken myndighet
som skall meddela tillstånd för
köp. Det föreslås, atl lantbruksnämnder -

124 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva

na skola bli de tillståndsgivande myndigheterna.
Jag hyser inte på något sätt
misstroende mot de blivande lantbruksnämnderna,
men jag är rädd för att lagens
tillämpning inte blir enhetlig, om
tillstånden skola ges av myndigheter
inom de olika länen. Därför hade jag
nog gärna sett att Kungl. Maj:t fortfarande
hade fått vara den som skall ge
dessa tillstånd. Jag kan förstå att Kungl.
Maj :ts kansli kan ha blivit överhopat
med göromål, som ha samband med
denna tillståndsgivning, men jag skulle
tro att man hade haft en möjlighet att
bibehålla enhetlighet i tillämpningen av
lagen genom att uppdraga tillståndsgivningen
åt lantbruksstvrelsen, alltså en
central myndighet.

Jag skulle helst ha sett, att lagen hade
blivit permanent, men då den nu är föreslagen
som ett provisorium för fem
år har jag ingen anledning att motsätta
mig detta.

Det är åtskilligt mera jag skulle kunna
säga i denna fråga, men jag skall, herr
talman, inskränka mig till det sagda.

Jag kommer att rösta för bifall till
utskottets hemställan.

I herr Tjällgrens yttrande instämde
herr Nilsson, Iiror.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr
talman! Jag begärde ordet närmast för
att få lämna en upplysning om vissa
ting, som ha nämnts av herr Sundelin,
och jordbruksministern har redan belyst
frågan med faktiska exempel. Herr Sundelin
nämnde, att arrendatorernas antal
minskar, men han talade aldrig om, vad
denna minskning beror på. Det gjorde
däremot statsrådet Sköld, och jag skall
tillåta mig att anföra ännu ett exempel,
som belyser orsakerna till minskningen.

I egenskap av ledamot i mitt läns
jordbrukskommission blev jag en gång
kallad till ett stort gods, ett fideikommiss,
vars ägare hade fått tillstånd att
sälja, om jag minns rätt, 14 arrendegårdar.
De flesta av dessa voro typiska bondehemman,
och orsaken till att ägaren
ville sälja dem var att han ville komma
ifrån den byggnadsskyldighet, som ar -

jordbruksfastighet.

rendelagen föreskriver. Samtliga arrendatorer
voro köpare, och priset var
mycket humant; det var för varje fastighet
lika med taxeringsvärdet. Både säljaren
och köparna räknade med att man
måste lägga ned stora kostnader för att
få husen tidsenliga.

Sådana affärer som denna äro alltså
en orsak till att arrendatorernas antal
minskar, och jag skulle vilja fråga herr
Sundelin: Skulle det vara till nackdel
för den svenska bondeklassen om de
självägande böndernas antal ökade på
bekostnad av arrendatorernas? Jag har
den uppfattningen, att vi böra sträva
efter en sådan utveckling. Det kan i
många fall vara bra att vara arrendator,
men jag vågar säga att det ändå är
bättre att vara sin egen, ty är man det
rår man sig själv.

Jag har fäst mig vid vad herr Domö
sade i samband med att han läste upp
en del av ett brev, som enligt hans
mening skulle säga en hel del, men som
enligt min uppfattning praktiskt taget
inte sade någonting. Att vederbörande
myndighet av särskilda skäl vägrade en
av de tre spekulanter, som hade anmält
sig att köpa den lilla jordbit som var
till salu, förstår jag mycket väl. Och
jag har större respekt för uppfattningen
hos den myndighet, som har sett egendomen
på platsen, än för den uppfattning
som jag förmodar att herr Domö
ville framhålla då han läste upp brevet
— vad herr Domö läste upp skulle
ju nämligen vara ett exempel på hur
skadlig denna lag egentligen skulle vara
för den svenska bondeklassen.

Fröken Osvald säger, att fördelarna
med denna lag aldrig kunna överväga
nackdelarna. Jag vet inte vilken kompetens
fröken Osvald har för att kunna
döma i ett sådant fall, och jag vet inte
heller vilken erfarenhet hon har skaffat
sig på den svenska landsbygden för
att våga fälla ett så kategoriskt omdöme
om denna lag, men om jag får säga
min enkla mening, grundad på den
erfarenhet jag har skaffat mig genom
kontakten med svenska jordbruk, framför
allt bondejordbruk och småbruk, så
vill jag säga, att lagen är till mycket

Onsdagen den 2 juni 1918 em.

Nr 22.

125

Ang. inskränkning

stor fördel för den svenska bondeklassen,
och det är just vad den är avsedd
att vara. Den är avsedd som ett skydd
just för bondeklassen, och om man med
lagens hjälp kan hindra någon kapitalist,
som kan betala mycket höga priser,
från att förvärva egendomar, så är
därmed ingen skada skedd, utan tvärtom.
Jag skulle kunna nämna fall, där
en småbrukarson eller småbrukardotter
skulle ha velat köpa en egendom men
inte kunnat det därför att en kapitalist,
som inte behövt leva på sin egendom,
har betalat ett högre pris än den, som
har måst tänka på att kunna leva på
egendomen som jordbrukare, har kunnat
betala. Mena ni verkligen på de håll,
där ni gå emot denna lag, att sådant
skall skyddas och främjas? Kom då inte
och säg, att ni försvara den svenska
bondeklassen! Det är falskt. Uttrycket
är hårt, men jag måste använda det i
alla fall.

.lag skulle också till herr Domö vilja
säga, att jag kan dra fram ett exempel
från min egen kommun, där det gäller
försäljning av en liten egendom. Också
där är det tre spekulanter. Jag kan
inte åberopa någonting skrivet, och jag
skall heller inte nämna några namn,
men exemplet belyser klart och tydligt
vad denna lag avser och innebär. Det
gäller en lantbrukare, som tidigare hade
haft en arrendegård på 60 tunnland.
Husen på gården voro emellertid så dåliga,
att han inte ville köpa gården, och
han köpte i stället en annan gård på 20
tunnland. Han hade för avsikt att också
förvärva ett småbruk, som ligger nära
den gård han köpte, men inte alldeles
intill. Det fanns emellertid också
två andra spekulanter, som hade gårdar
på vardera 15 tunnland, gränsande
intill den gård som var till salu, men
de ansågo sig inte kunna betala det höga
pris, som den ekonomiskt starke man
jag först talade om kunde bjuda. Nu ha
myndigheterna sett på gårdarna och
förklarat, att mannen med de 20 tunnlanden
inte kan få köpa gården, eftersom
den inte ligger så till att det är
lämpligt. Någon av de två jordbrukare,
vilkas egendomar gränsa intill den lilla

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

egendomen, måste av naturliga skäl en
gång bli ägare till denna, som är på
fem tunnland. Den gamle ägaren, en arbetare,
har blivit invalid — han miste
sitt ena ben i sitt arbete — och kan
inte längre sköta jorden. Han kan nämligen
inte leja bort körslorna för betalning,
och själv orkar han inte med dem.
Han har ingenting annat att göra än
att sälja jordbiten men bo kvar i huset.
Menar man nu, att den kapitalstarke
mannen skall ha rätt framför dem, som
ha det sämre ställt ekonomiskt? De äro
villiga att betala ett ganska högt pris,
för övrigt ett pris som även det är för
högt enligt min uppfattning. Om denna
lag nu skulle medföra, att egendomen
får ett lägre försäljningspris än den eljest
skulle få, är detta att hälsa med
tillfredsställelse ur jordbrukarsynpunkt.
Här kan man inte ta hänsyn bara till
säljaren, utan man bör enligt min mening
ta lika mycket hänsyn till köparna,
de unga människorna, de blivande
jordbrukarna, som skola ha sin utkomst
av jorden i fortsättningen.

Med dessa korta ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr LöFVANDER: Herr talman! Jag
har ju tidigare instämt i herr Holmbäcks
anförande, som var tydligt och
klarläggande, och jag hade inte tänkt
begära ordet. Jag föranleddes emellertid
därtill av herr Stens ljusmålning av
de erfarenheter, som han påstod att
man hade av tillämpningen av denna
lag under de år som nu ha gått.

Denna ljusmålning stämmer inte överens
med de erfarenheter man har av lagen
i de södra delarna av landet. Herr
Sten ville påvisa, att det har skett en
åsiktsförändring hos de myndigheter,
som yttrat sig över lagförslaget, i det
att det var flera som tillstyrkte lagen
nu iin förra gången. Ja, jag kan ju konstatera,
att det i de södra delarna av
landet också har skett en åsiktsändring,
men i motsatt riktning; diir har man
denna gång avstyrkt lagen. Man är i de
södra delarna av landet på det klara
med alt lagen leder till ett onödigt

126 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. inskränkning i rätten att förvärva

tvång. Jag förstår att lagen kan ha en
viss betydelse i de norra delarna av landet.
Det är ju omvittnat av min partikamrat
herr Tjällgren, likaväl som herr
Sten, och det må så vara, men jag måste
ju framhålla de synpunkter och uttala
de åsikter, som man har om denna lag
just i den trakt jag representerar.

Vi kunna konstatera att länsstyrelserna
i Kristianstads och Malmöhus län
liksom jordbrukskommissionen och egnahemsnämnden
samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Malmöhus
län ha avstyrkt lagförslaget. Man har ansett,
att lagen ugör ett onödigt tvång
och är obehövlig. Jag har så stort förtroende
till dessa myndigheter, att jag
anser mig vara i gott sällskap, då jag
är på samma linje som de.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten, utan ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr STEN: Herr talman! Efter jordbruksministerns
anförande föranleder
mig vad som i övrigt här har anförts
endast till några korta konstateranden
och reflexioner.

Herr Domö sade, att denna lag hindrade
jordbrukets folk att fritt få försälja
sin egendom och att den hindrade jordbrukaren
att få sälja till den högstbjudande.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att detta är en rent merkantil uppfattning
om jordegendom och om fastighetshandel
på detta område, som tidigare
ingalunda har varit bestämmande
för dem, som i aktuella situationer ha
företrätt borgerliga partier och borgerliga
åsikter här i riksdagen.

Vid den tidpunkt i seklets början, då
det fanns obegränsade möjligheter att
pumpa in hur mycket kapital som man
över huvud taget kunde önska i det norrländska
jordbruket och då norrlandslagstiftningen
blev aktuell, fanns det i denna
kammare icke någon enda socialdemokrat
och i andra kammaren endast
några få. En av dem, nämligen Hjalmar
Branting, hade sitt namn under den stora
norrlandsmotionen, vid sidan av Carl
Lindhagen, som då företrädde den libe -

jordbruksfastighet.

rala jordpolitiken, och Ivar Månsson i
Träd, som var lantmannapartiets ledare.
Inte endast det sista namnet, utan också
ett annat borde vara en tankeställare
även för herr Domö i denna fråga. När
Norrlandskommittén hade lagt fram sitt
förslag bland annat till en förbudslag,
hade Olof Jonsson i Hof kommit tillbaka
till riksdagen och var ledamot av denna
kammare. Han var då den mest framträdande
högerlantmannen, och han gjorde
revolt mot sin partiledare amiral
Lindman i denna fråga och förenade sig
med dem som ville genomföra norrlandslagstiftningen.

Fröken Osvald talade om behovet att
tillföra jordbruket kapital. Det förvånar
mig, att en så insiktsfull ledamot av denna
kammare, som fröken Osvald är på
jordbrukets område, alldeles bortser från
det som i alla tider och i alla länder har
varit karakteristiskt för bondepolitiken,
nämligen kravet på billiga pengar och
på en låg ränta. Man kan icke tillgodose
jordbrukets behov av fastighetskredit
eller driftskredit på vilket sätt som helst,
utan i enlighet med detta krav från jordbruket
självt ha statsmakterna i vårt
land genom jordbrukskassor och på annat
sätt varit behjälpliga med att tillgodose
detta behov enligt grundsatsen, att
pengarna måste vara billiga och räntan
låg. Jordbruksministern har ju här för
övrigt utvecklat de menliga följderna av
att man säljer till den högstbjudande.

Det förvånar mig, att herr Domö på
detta sätt för talan för de gamla barnlösa
jordbrukarna, som måste sälja till
oskylda, när de skola lämna ifrån sig
sina gardar. Ty så långt min erfarenhet
sträcker sig, och jag har rätt många bekanta
även inom nu verksamma bondegenerationer,
säljer man hellre för en
något billigare köpesumma till jordbrukarsöner,
skogsarbetare och jordbruksarbetare
på sådana villkor, att de skola
kunna klara sig på hemmanet, än man
ser på sin egen fördel och söker pressa
ut några tusen kronor ytterligare genom
att sälja till en spekulant eller en kapitalplacerare.

Om jag sålunda har konstaterat att den
ståndpunkt, som här har intagits av herr

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22.

127

Ang. förbättring av den statliga växtkontrollen.

Domö och av fröken Osvald, icke står
i god överensstämmelse med vare sig
liberal eller konservativ uppfattning, sådana
de tidigare här i riksdagen tagit
sig uttryck i liknande lagstiftningsfrågor,
ber jag till sist att få erinra den
övertalige reservanten i andra lagutskottet,
herr Löfvander, om vad jag påpekade
i denna kammare för två och ett
halvt år sedan, nämligen att bonderörelsens
teoretiker på detta område, Nils
Wohlin, alltså motsvarigheten till Carl
Lindhagen, den man som grävt djupare
i svensk jordrätt än någon annan, och
förutvarande jordbruksministern Axel
Pehrsson-Bramstorp, som inom bondeförbundet
företräder den nya ekonomiska
politiken på jordbrukets område, här
ha kommit till ett gemensamt resultat
och stå bakom de utredningar och förslag,
som lett fram till denna lagstiftning.
Man konstaterar med tillfredsställelse,
att också bondeförbundets förste
vice ordförande dr Hedlund både såsom
en av utredningsmännen och såsom
ledamot av andra lagutskottet står bakom
detta utskottsutlåtande, liksom att
jordbruksutskottets ordförande, herr
Tjällgren, här har uppträtt på samma
linje.

För övrigt har propositionen nyss inför
denna kammare försvarats på ett
sätt, som säkerligen grep oss alla, av
den man som i detta fall liksom andra
har att främst föra det svenska jordbrukets
och de svenska jordbrukarnas
talan i det aktuella läget och under den
närmaste framtiden.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmbäck begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna havar
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av sammansatta
första lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om sambruksföreningar in. m., i vad avser
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 5 § lagen den 21 december 1945 (nr
805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förbättring av den statliga växtkontrollen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckt motion
angående förbättring av den statliga
växtkontrollen.

I eu inom första kammaren väckt, till
jordbruksutskottet hänvisad motion, nr
231, av herr Björck hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

128 Nr 22.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Ang. förbättring av den statliga växtkontrollen.

Maj :t anhålla om utredning angående
förbättring av den kontroll över importen
av växter, blomsterlökar m. m., som
ålåge statens växtskyddsanstalt, samt att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga de åtgärder
eller för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 231 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Då utskottet
i stort sett synes vara positivt
inställt till de frågor, som jag framfört
i föreliggande motion, har jag inte ansett
mig böra reservera mig mot utskottets
utlåtande. Jag kan instämma med
utskottet, då det säger sig förvänta att
Kungl. Maj:t, på grund av de utredningar
som verkställts angående växtskyddsanstalten,
vidtager de åtgärder som krävas
för att densamma på ett tillfredsställande
sätt må kunna fylla sin uppgift,
även då det gäller kontroll av importen
av växter och växtdelar. De önskemål
angående kontroll inom landet av
hälsotillståndet ete. hos alla viktiga kulturväxter,
som jag framfört i motionen,
äro så att säga ett program för framtiden,
som jag inte räknat med att få genomfört
förrän en utredning visat, att
behov av en sådan kontroll föreligger.
Jag har dock velat föra saken på tal, så
att de utredningar angående växtskyddet,
som vi hoppas skola komma till
stånd efter de uttalanden som gjordes
såväl i motioner som vid debatten om
växtskyddsanstalten vid 1947 års riksdag,
även må söka komma till rätta med
de problem jag berört i den föreliggande
motionen.

Emellertid kan jag inte dela utskottets
uppfattning i ett avseende, nämligen
då utskottet säger sig ha fått den
uppfattningen om kontrollen över ifrågavarande
import, att den, »om än behäftad
med vissa brister, fungerar i stort
sett tillfredsställande». Denna uppfattning
synes inte ens delas av växtskyddsanstalten,
ty den säger i sitt utlåtande

över motionen: »Växtskyddsanstalten delar
motionärens uppfattning, att en utbyggnad
av sundhetskontrollen vid införsel
av växter och växtdelar är behövlig.
» Samma uttalande gör statens plantskolenämnd
i sitt remissvar. Eu ledamot
av växtskyddsanstaltens styrelse, professor
H. Osvald, ledamot av denna kammare,
har i ett särskilt yttrande uttalat,
»att styrelsen bort tillstyrka vidtagandet
av åtgärder i motionens syfte».
I sitt utlåtande nr 53 vid 1947 års riksdag
säger även jordbruksutskottet, »att
förhållandena vid den statliga växtskyddsorganisationen
för närvarande
äro mindre tillfredsställande».

Då man sammanställer dessa uttalanden,
kan man inte komma ifrån att åtskilliga
brister vidlåda växtskyddsanstaltens
organisation, varför det borde
vara ett statsintresse att söka få dessa
brister avhjälpta så snart det låter sig
göra. I den mån påtalade brister bero
på för små anslag av statsmedel, bör det
vara av intresse för såväl Kungl. Maj:t
soin riksdagen att tillse, att anstalten i
fråga ej genom brist på nödiga medel
blir urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sin viktiga uppgift.

När det gäller kontrollen av importen
av växter etc., är det framför allt bristen
på personal som förorsakar att kontrollen
under den tid av året, då importen
är störst, ej medhinnes så som önskvärt
vore. Endast tre personer stå till förfogande
för denna kontroll, således endast
en för vardera av våra större importhamnar
Göteborg, Stockholm och Malmö.
Då de varor det här gäller ej tåla
lagring under någon längre tid utan att
taga skada, måste besiktningen ske så
snart de anlänt till importhamnen, varför
man torde förstå nödvändigheten av
att tillräcklig personal står till förfogande,
så att ej besiktningen fördröjer varornas
avsändande till vederbörande importör.

Jag bar, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 2 juni 1948 em.

Nr 22. 129

Ang. Tännforsens avsättande såsom nationalpark m. m.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion angående
utredning om viss omläggning av
den lägre skogsskoleundervisningen; och
nr 35, i anledning av väckta motioner
om inventering av landets för fiskodling
lämpade vattendrag, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. Tännforsens avsättande såsom nationalpark
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående Tännforsens och andra
större vattenfalls avsättande såsom nationalparker.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 101 av herrar Petersson
och Osvald samt 11:171 av herr
Österman m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att den staten
tillhöriga Tännforsen med angränsande
mark skulle avsättas såsom nationalpark,
dels att antingen den nu pågående
naturskyddsutredningen eller
Svenska naturskyddsföreningen skulle
erhålla uppdrag att utarbeta förslag till
vilka ytterligare större vattenfall, som
borde avsättas såsom nationalparker.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 101 och
II: 171 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Såsom en av motionärerna skall
jag be att få tacka utskottet för det intresse
som visats motionen.

Frågan om att avsätta vissa av våra
vattenfall såsom nationalparker hör en -

ligt vår mening till dem, som borde intressera
hela vårt folk. Utskottet har
skrivit mycket välvilligt och ganska positivt
om vårt förslag, men den av utskottet
lämnade utredningen visar ju, att
önskemålet inte kan förverkligas nu
och kanske inte ens under den närmaste
framtiden. I anslutning till vad utskottet
skrivit om Tännforsen vill jag uttrycka
den förhoppningen, att de existerande
hindren skola kunna undanröjas
och att detta landets kanske vackraste
vattenfall för framtiden skall kunna bevaras
i orört skick.

Så som saken nu ligger till har jag,
herr talman, inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till lantmäteristyrelsen
och lantmäterikontoren i länen för budgetåret
1948/49 jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Fröken Osvald avlämnade en av henne
och herr Osvald väckt motion, nr
417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsuldrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.52 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

•> Första kammarens protokoll 1948. Nr 22.