Lördagen den 28 mars (Riksdagens protokoll 1953:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 12

28 mars—1 april.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 28 mars.

Interpellation av herr Ohlin ang. den svenska handelspolitiken, m. in. 3

Tisdagen den 31 mars.

Svar på interpellationer av:

Herr Nyberg ang. förbättring av musikorganisationen inom försvaret 7
Fru Nilsson ang. redogörelse för omständigheter i samband med att
en besättningsman avlidit vid kryssaren Gotlands besök i Målaga 9
Herr Agerberg ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa
för resor till privatägda turistanläggningar............ 11

Interpellationer av:

Fru Sjöstrand ang. den psykiska barn- och ungdomsvården .... 17

Herr Spångberg ang. förnyad utredning av den s. k. Unmansaffären,
m. m............................................... 18

Onsdagen den 1 april.

Svar på interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. kustbevak -

ningen på Gotland ...................................... 20

Svar på fråga av herr Dickson ang. åtgärder till förbättrande av av sättningsförhållandena

för brännved och klenvirke ............ 22

Svar på interpellation av herr Ekdahl ang. nedläggandet av trafiken
på järnvägen Ängelholm—Klippan, m. m. samt på fråga av herr

Kristensson i Osby i samma ämne........................... 24

Skogsvårdsavgiften för år 1953 .............................. 30

Ändring i 9 § 2 mom. lagen om jordfästning.................... 42

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning ........ 43

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.................... 50

Ställande av vissa kronan tillhöriga båtar under kontroll av inspek tionsmyndighet

........................................ 63

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 12.

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.... 64

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. in......... 73

Omprövning i visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse :.. 79

Samtliga avgjorda ärenden.

Statsutskottets memorial nr 40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.
(voteringsproposition godkänd) ............................ 29

— utlåtande nr 41, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen
fastighet ....................................... 29

— nr 42, ang. anslag å kapitalbudgeten (ecklesiastikdepartementet) 29

— nr 43, ang. anslag å kapitalbudgeten (justitiedepartementet) .... 29

— nr 44, ang. anslag å kapitalbudgeten (socialdepartementet) .... 29

— nr 45, ang. anslag å kapitalbudgeten (inrikesdepartementet) .... 29

— nr 46, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag. 30

— nr 47, ang. försäljning av vissa fastigheter .................. 30

— nr 48, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 30

— nr 49, ang. anslag till Stornorrfors kraftstation in. m........... 30

— nr 50, ang. järnväg Luleå—Karlsborgsverken................ 30

— nr 51, ang. befrielse från betalningsskyldighet................ 30

— nr 52, ang. statstjänstemännens löner under år 1953 m. m..... 30

— nr 53, ang. statlig familjepension åt frånskild make .......... 30

— nr 54, ang. ersättning åt S. T. Magnusson .................. 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. skogsvårdsavgiften för år

1953 .................................................. 30

— nr 27, ang. rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för

ränta å s. k. benefika barnreverser......................... 42

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning ................................ 42

Första lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om jordfästning
................................................ 42

— nr 22, ang. officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning
................................................ 43

— nr 23, om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen......... 50

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrad lydelse av 20 § lagen

om tillsyn å fartyg .................................... 63

— nr 15, om viss ändring i och översyn av förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik.................................. 63

— nr 16, om ställande av vissa kronan tillhöriga båtar under kontroll

av inspektionsmyndighet................................ 63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen

om gräns mot allmänt vattenområde ...................... 64

— nr 13, ang. utvidgning av den sociala arrendelagstiftningen m. m. 73
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 6, ang.

kompetensintyg för deklarationsbyrå ...................... 78

— nr 7, ang. omprövning i visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse
............................................ 79

Lördagen den 28 mars 1953.

Nr 12.

Lördagen den 28 mars.

Kl. 2 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att fru Hildur Ericsson, f. 1892, från
Timmermansgat. 37, Luleå, på grund
av influensa är sängliggande fr. o. m.
den 24/3 1953 i minst tio dagar framåt
intygas.

Luleå d. 25/3 1953.

Bo Rinander
leg. läk.

Kammaren beviljade fru Ericsson i
Luleå ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 24 innevarande mars
tills vidare.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 461 av herr Ståhl in. fl.;
nr 462 av herrar Hjalmarson och
förste vice talmannen Skoglund;

nr 463 av herrar von Seth och Kristensson
i Osby;

nr 464 av herr Christenson i Malmö;
nr 465 av herr Birke m. fl.;
nr 466 av herrar Carlsson i Stockholm
och Kollberg;

nr 467 av herr Munktell in. fl; och
nr 468 av herr Adolfsson;
till statsutskottet motionen nr 469 av
herr Svensson i Göteborg in. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

470 av herr Kristensson i Osby
in. fl.;

nr 471 av herr Widén in. fl.;
nr 472 av herr Hseggblom m. fl.; och
nr 473 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
474 av herr Löfgren m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 475 av fröken Liljedahl och fru
Sjöstrand; och

nr 476 av herr Sjölin; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 477 av herr Andersson i Ryggestad
in. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Ekdahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående nedläggandet
av trafiken på järnvägen
Ängelholm—Klippan, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Interpellation ang. den svenska handelspolitiken,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr OHLIN (fp), som anförde: Herr
andre vice talman! Det hårdnande konjunkturläget
och övergången till en köparnas
marknad har under det senaste
året väsentligt förändrat det internationella
handelspolitiska läget på ett sätt

Nr 12.

Lördagen den 28 mars 1953.

Interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.

som medfört stora svårigheter och risker
för det svenska näringslivet. En redan
tidigare märkbar tendens till tullhöjningar
i utlandet har fortsatt samtidigt
som i stället för cn tilltagande frilistning
en återgång skett till ett vidgat
bruk av importkvoter. Storbritanniens
politik i sistnämnda avseende har både
direkt och indirekt medfört försämrade
avsättningsmöjligheter för svensk export.
De franska importinskränkningarna
och de tyska tullhöjningarna verkar
på samma sätt. En rad länder bär starkt
reducerat eller t. o. m. helt f. n. avstängt
den svenska exporten t. ex. av
verkstadsprodukter. Argentina, Brasilien,
Egypten, Australien och Finland tillhör
denna grupp.

Vårt land har under senare år genomfört
en nästan fullständig frilistning och
har dessutom bibehållit en tulltaxa med
i allmänhet mycket låga tullsatser. Vi
har alltså medverkat till den tendens
till liberalisering av världshandeln som
framträdde ett par år efter krigsslutet.
Om riktigheten av att Sverige på detta
sätt stödde de krafter, som verkade för
en friare internationell handel, har i
vårt land en så gott som fullständig
enighet rått. Det är enligt min mening
väsentligt att denna allmänna målsättning
bibehålies och att våra handelspolitiska
problem diskuteras från denna
utgångspunkt.

Uppenbarligen har likväl den bär antydda
utvecklingen med växande restriktioner
på världshandeln och sämre
konjunkturer aktualiserat ett par viktiga
handelspolitiska frågor. Den första
gäller om den svenska handelspolitiken
för närvarande har tillräckliga möjligheter
att stödja den export, som mötes
av höjda utländska tullar och nya eller
reducerade importkvoter och som därigenom
ser en väsentlig del av sina exportmarknader
stängda med produktionsinskränkningar
och arbetslöshet i
Sverige till följd. Bakom den svenska
exportens utveckling under efterkrigstiden
ligger ett imponerande arbete både

tekniskt och kommersiellt, vars resultat
hotar att gå till inte ringa del förlorat.
De möjligheter till tillfälliga tullhöjningar
och därigenom till hot om sådana
såsom påtryckning vid förhandlingar,
vilka sedan före kriget står till
förfogande, har veterligen inte kommit
till användning. Det är därför berättigat
att fråga om möjligen en förstärkning
av den handelspolitiska beredskapen erfordras
eller endast en tillämpning av
redan existerande paragrafer.

Den andra frågan, som aktualiserats,
är om nuvarande i allmänhet låga införseltullar,
som i den mån de är vikttullar
genom inflationen reducerats till
mindre än hälften av förkrigstidens
nivå, ger den svenska produktionen ett
tillräckligt skydd mot en utländsk export
hit, som i många fall tycks få ett
drag av dumping''. Den svenska textilindustrien
för att nämna ett exempel
har vid export att möta långt högre
tullar än de svenska och i många fall
även importkvoter, medan den utländska
textilindustrien vid export till Sverige
för flertalet varor möter ytterst
låga tullar. Ett sådant tillstånd kan inte
anses tillfredsställande. Även utifrån en
uppfattning, som uppställer en mycket
fri världshandel som mål och som fasthåller
vid att svensk handelspolitik bör
hålla sig inom lågtullspolitikens ram,
framstår bevarandet av ett sådant tillstånd
i längden som icke förenligt med
svenska intressen. Då den pågående revisionen
av den svenska tulltaxan knappast
kan leda till resultat förrän nästa
år, uppkommer naturligtvis frågan om
tillfälliga åtgärder redan i år (i den
mån detta inte hindras av gällande
GATT-avtal) kan befinnas motiverade.
Enligt min mening bör varje svensk
politik av denna art, som kan bli nödvändig
på grund av utlandets åtgärder,
åtföljas av en förklaring att Sverige som
hittills är villigt att stödja liberaliseringssträvanden
på utrikeshandelns område,
såvida de erhåller en tillräcklig
grad av internationell anslutning.

Lördagen aen 28 mars 1953.

Nr 12.

Interpellation ang. den svenska handelspolitiken, m. m.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kungl. handelsdepartementet
få rikta följande frågor:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för regeringens syn på
frågan om den hittillsvarande svenska
handelspolitiken ger tillräckliga möjligheter
att försvara viktiga svenska exportintressen
under en tid då utlandets
importrestriktioner skarpes?

Har regeringen för avsikt att redan i
år framlägga förslag om provisoriska
tullhöjningar eller att tillgripa sådana
mot utländsk dumping för att därigenom
bereda det svenska näringslivet mera
rimliga konkurrensförhållanden än de
nuvarande, allt inom ramen för vad som
är möjligt med bevarande av den svenska
handelspolitikens allmänt liberala
inställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 99, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för underlättande av
svenskars röstning utomlands;

från statsutskottet:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

103, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under försvarets fonder;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1953/54
till utrustning för vindtunnelanläggning
m. in. vid flygtekniska försöksanstalten
och till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1953/54 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1953/54 av underskottet
för luftfartsfonden; samt

från andra lagutskottet:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461) samt om fortsatt
giltighet av samma lag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 12.

Lördagen den 28 mars 1953.

proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel; nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. m.;

nr 50, i anledning av väckt motion
om förslag till 1953 års riksdag att
bygga järnväg Luleå—Karlsborgs verken; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. m.;

nr 53, i anledning av väckta motio -

ner om förnyad prövning av villkoren
för statlig familjepension åt frånskild
make; och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt S. T. Magnusson
för skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 27, i anledning av väckt motion
om avskaffande av rätten att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för ränta
å s. k. benefika barnreverser;

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i 9 § 2 mom.
lagen om jordfästning;

nr 22, i anledning av väckt motion
angående officiellt bistånd av officiant
vid icke-kyrklig begravning; och
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen
;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den
16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
å fartyg;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik;
och

nr 16, i anledning av väckt motion
om ställande av vissa kronan tillhöriga
båtar under kontroll av inspektionsmyndighet; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 §
lagen om gräns mot allmänt vattenområde;
och

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. förbättring

nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande dels utvidgning av den
s. k. sociala arrendelagstiftningen in. m.,
dels ock ändring i lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 6, över motion om beredande av
möjlighet för innehavare av deklarationsbyrå
att hos myndighet erhålla
intyg om sin kompetens; och

nr 7, över motion angående omprövning
i visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse.

av musikorganisationen inom försvaret.

§ 8.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition,
nr 175, angående försäljning av
kronoegendomen Åraslöv 151 i Kristianstads
län tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.11 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 31 mars.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24
och den 25 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att fru Tekla Torbrink,
Kalmar, vårdas å lasarettets
öronavdelning på grund av sjukdom
sedan den 27 mars och att fru Torbrink
tills vidare är arbetsoförmögen.

28 mars 1953.

Anders Walander
t. f. las.läk.

Kammaren beviljade fru Torbrink
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 27 innevarande mars
tills vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. förbättring
av musikorganisationen inom försvaret.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nyberg frågat mig vilka åtgärder
jag ämnar vidtaga för att förbättra
musikorganisationen inom försvaret.

Som svar på denna fråga vill jag anföra
följande.

1947 års musikutredning avgav, såsom
interpellanten framhållit, den 3
februari 1951 förslag till bland annat
militärmusikens framtida ordnande. Enligt
förslaget skulle vissa musikkårer
indragas, medan andra kårer skulle utökas,
i vissa fall avsevärt. Utredningen
räknade med att ett genomförande av
förslagen skulle medföra en kostnads -

Nr 12.

Tisdagen (len 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. förbättring av musikorganisationen inom försvaret.

besparing på längre sikt om drygt en
miljon kronor. I remissutlåtandena över
musikutredningens förslag framfördes
synpunkter som gör det nödvändigt att
ytterligare pröva hela denna fråga. En
sådan ytterligare prövning kommer, enligt
vad jag inhämtat, att äga rum genom
musikutredningens försorg, varefter utredningen
ämnar framlägga ett slutbetänkande.
I avvaktan på detta betänkande
anser jag mig icke böra vidtaga några
åtgärder beträffande musikorganisationen
inom försvaret.

Härpå anförde

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka försvarsministern för
svaret på min interpellation. Svaret
är ju tämligen kort, och jag skall inte
heller fördjupa mig så värst mycket i
ärendet.

När jag i november 1950 riktade en
fråga till dåvarande försvarsministern
i samma ärende, fick jag också då ett
mycket kortfattat svar. Statsrådet
Vougt sade sig inte kunna göra någonting,
förrän han fått del av 1947 års
musikutrednings förslag. Förslaget kom
några månader senare eller närmare
angivet den 3 februari 1951. Vad musikutredningen
ville åstadkomma på
detta område blev starkt kritiserat, och
förslaget har ännu inte — lyckligtvis
höll jag på att säga — lett till några
åtgärder. När jag nu interpellerar vår
nuvarande försvarsminister i ärendet,
visar det sig att inte heller han anser
sig böra vidtaga några åtgärder i avvaktan
på musikutredningens betänkande.
Jag respekterar denna statsrådets
inställning och är tacksam för att ärendet
tagits under omprövning, en omprövning
som jag inte kände till när
jag framställde denna interpellation.
Jag hoppas liksom säkerligen även personalen
inom musikkårerna vid berörda
regementen, att det kommande förslaget
blir bättre än det föregående.
Samtidigt vill jag emellertid som min

mening framhålla, att det går litet
långsamt fram med detta ärende.

Jag skall inte gå in på någon sakdebatt
i frågan sådan den nu ligger till.
Det är bara ett par saker som jag gärna
ville kommentera. Jag tycker mig finna,
att försvarsministern är rätt angelägen
framhålla ett par omständigheter,
nämligen dels att vissa kårer skulle förstärkas
avsevärt, dels att man skulle
kunna på längre sikt göra en kostnadsbesparing
på drygt en miljon kronor
enligt musikutredningens betänkande
för ett par år sedan. Jag hoppas, att
försvarsministern inte finner dessa
omständigheter vara så viktiga att han
för den skull bortser alltför mycket
ifrån de förluster ur trivsel- och personalvårdssynpunkt,
som skulle åsamkas
de regementen, vilkas musikkårer slopades.
Det är ju dock på det sättet, att
inte alla värden kan mätas i reda pengar.
Jag är liksom många andra ganska
skeptisk mot de beräkningar angående
kostnadsbesparingar som musikutredningen
har utfört.

Man har ju dock intet annat att göra
än att avvakta den förnyade utredning
och omprövning som kommer att företas
av detta ärende och vad därvid
kommer att föreslås. Jag hoppas, att
det blir ett gott förslag och att det
kommer så fort som möjligt. Vi får
nämligen inte bortse ifrån den oro och
osäkerhet som råder inom musikkårerna
under nuvarande ovissa förhållande.

Sedan är det en sak till, herr talman,
som jag ville beröra. I slutet av förra
året meddelades det, att de sergeanter,
som ännu inte fått lön motsvarande sin
grad, samt furirer med underofficerskompetens
skulle få lönefyllnad till
sergeants lön. Det skulle ske fr. o. m.
den 1 februari — man lär dock ha beslutat,
att det i stället skall ske från
den 1 mars i år. Det har sagts mig, att
detta inte skulle gälla musikpersonalen.
Med reservation för att jag i detta fall
kanske har fått felaktiga uppgifter
skulle jag vilja fråga försvarsministern

Tisdagen den 31 mars 1953.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. redogörelse

besättningsman avlidit vid kryssaren

hur det står till på den punkten, d. v. s.
om musikpersonalen är undantagen
från den lönefyllnad som här avses.
Det förefaller i varje fall mig rimligt,
att de förmåner, som tillkommer truppbefälet,
också borde komma musikbefälet
till del.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. redogörelse
för omständigheter i samband med att
en besättningsman avlidit vid kryssaren
Gotlands besök i Malaga.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har fru
Nilsson frågat om jag är i tillfälle att ge
en redogörelse för de närmare omständigheterna
rörande värnpliktige korpralen
Hyléns förolyckande i samband
med kryssaren Gotlands besök i Malaga,
dels med avseende på de dispositioner
som företogs av kryssarens befäl, dels
rörande innehållet i de instruktioner
som eventuellt finns utfärdade till
skydd för besättningsmedlemmars liv
och säkerhet vid angörande av främmande
länders hamnar.

Enligt gällande reglementen skall
manskap som lämnar fartyget på permission
göra anmälan till vakthavande
styrman, som på permissionsplånet antecknar
tiden för landgång vid vederbörande
skeppsnummer. I manskapsinstruktion
för flottan föreskrives, att
permittent eller tjänstledig icke får
lämna fartyget förrän han blivit antecknad
av väbeln eller vakthavande
underofficeren.

I strid mot dessa föreskrifter hade
Hylén, enligt vad senare framkom, den
15 januari gått i land. Påföljande dag
var Hylén frånvarande. Hans kamrater
lyckades emellertid dölja hans från -

för omständigheter i samband med att en
Gotlands besök i Malaga.

varo genom att rapportera honom som
närvarande. Först den 17 januari på
morgonen, strax innan kryssaren skulle
avgå, fick fartygsbefälet kännedom om
att Hylén inte var ombord.

Gällande reglementen föreskriver att
om anledning finnes antaga, att den
saknade olovligen hållit sig undan eller
varit utsatt för olyckshändelse, skall
chef för fartyg utan dröjsmål anmäla
förhållandet till chefen för örlogsstationen,
i samband varmed alla tillgängliga
uppgifter skall lämnas som kan
tjäna att styrka den saknades identitet
och underlätta efterspaningarna. Vidare
stadgas att därest någon olovligen håller
sig undan på främmande lands område
eller på fartyg bör självständig
chef genom svensk konsul på platsen
eller, där sådan icke finnes, genom annan
vederbörande myndighet söka få
den undanhållne återförd.

De upplysningar som vid fartygets
avgång stod till fartygschefens förfogande
gav ej anledning förmoda att något
allvarligt hänt Hylén. Det faktum
att Hylén gått i land i strid mot gällande
bestämmelser kunde tvärtom tyda
på att Hylén avsiktligt avvikit från fartyget.
Det var vidare känt för befälet
att Hylén avlagt 3. maskinistexamen
och före sin värnpliktstid i flera år
tjänstgjort på handelsfartyg i utrikes
fart, varför förhållandena i utländska
hamnar kunde bedömas vara honom
välkända. Hylén var fyra till fem år
äldre än sina värnpliktskamrater. Eftersom
kryssaren planenligt skulle avgå
från Malaga den 17 januari på förmiddagen
strax efter det Hylén rapporterats
saknad, vidtog fartygschefen de
jämlikt gällande reglemente föreskrivna
åtgärderna rörande saknad. Han begärde
även genom svenske konsulns
försorg efterspaning av den saknade
och dennes hemsändning genom konsulatets
försorg.

Det kan i detta sammanhang förtjäna
påpekas att undanhållande i främman -

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. redogörelse för omständigheter i samband med att en

besättningsman avlidit vid kryssaren Gotlands besök i Malaga.

de hamnar icke så sällan förekommer
från såväl svenska som utländska handels-
och örlogsfartyg. Detta beror i de
flesta fall på för sen ankomst vid fartygets
avgång. Som exempel kan nämnas
att det under de senaste åren vid
flera tillfällen förekommit, att besättningsmän
på utländska örlogsfartyg
blivit kvar i svenska hamnar. Fartygen
har vid dessa tillfällen avgått på förut
bestämda tider, och omhändertagandet
av de efterlämnade besättningsmännen
har överlämnats till respektive beskickningar
eller konsulat.

Vad beträffar den andra delen av
frågan må framhållas att gällande bestämmelser
stadgar att i utländsk hamn
permission beviljas enligt av fartygschefen
i samråd med vederbörande utländska
myndigheter utfärdade särskilda
bestämmelser. I anslutning härtill
söker alltid fartygschefen snarast efter
ankomsten till främmande hamn kontakt
med vederbörande polismyndighet
för att få del av utfärdade speciella ordningsföreskrifter
m. m. Härvid framföres
från polismyndigheternas sida
ibland varningar för besök i vissa
stadsdelar eller på vissa platser efter
mörkrets inbrott. Några varningar i
denna riktning uttalades emellertid icke
i detta fall. Enligt överenskommelse
med polismyndigheterna landsattes
varje kväll en patrull om tre man för
att upprätthålla ordningen.

Enligt min mening har i detta ärende
ingenting framkommit som kan motivera
ändring av nu gällande instruktioner
och bestämmelser. Ej heller synes
någon erinran kunna riktas mot de
av fartygschefen vidtagna åtgärderna.

Härefter anförde:

Fru NILSSON (k): Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation
angående omständigheterna omkring

värnpliktige Hyléns förolyckande i
samband med kryssarens Gotlands
besök i Malaga.

I stort sett är jag nöjd med svaret,
även om jag inte kan komma ifrån
tanken, att mer hade kunnat göras för
att efterspana den saknade. Även om
det var sent och båten skulle avgå så
anser jag dock att man borde ha legat
kvar och skickat ut patruller för att
leta efter honom. Det är ju tänkbart
att han då hade kunnat räddas till
livet.

I svaret redogöres för gällande bestämmelser
vid permission i utländsk
hamn. Fartygschefen söker kontakt
med vederbörande polismyndigheter
för att få del av utfärdade speciella
ordningsföreskrifter. Polismyndigheterna
brukar då framföra varningar för
besök i vissa stadsdelar eller på vissa
platser efter mörkrets inbrott. Några
varningar i denna riktning uttalades
inte i detta fall.

För mig är det beklämmande att
konstatera att man glömt bort att man
var i ett fascistiskt land och att det
var Franco-Spanien man besökte. Bara
detta skulle ha varit anledning nog
att vidtaga speciella åtgärder från fartygschefens
sida. Det var också beklämmande
att läsa intervjuen med
befälet när kryssaren Gotland kom hem
efter sin resa. Allt rosades men inte
ett ord nämndes om den sorgliga händelsen
att en svensk sjöman förolyckats
i främmande hamn.

Enligt min mening har man alltså
inte gjort allt för att rädda korpral
Hylén. Vidare anser jag att frågans
behandling vid fartygets hemkomst tyder
på en uppsendeväckande nonchalans
i en sak, som dock gällde en så
allvarlig fråga som en besättningsmans
liv. Efter det inträffade bör väl sådana
instruktioner ges att större säkerhet
beredes de sjömän, som besöker sådana
hamnar, och att Franco’s polis
inte oreserverat betraktas som san -

Tisdagen den 31 mars 1953.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för

resor till privatägda turistanläggningar.

ningsvittnen när det gäller säkerheten något, varför det också var nödvändigt
för sjömännen. att skicka ut patruller.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Fru Nilssons anförande föranleder
bara en liten kommentar. Jag vill
rikta hennes uppmärksamhet på att
Hylén gått i land utan att erhålla permission.
Det fanns sålunda mycket som
tydde på att han helt enkelt velat
avvika från fartyget. Därtill kommer
emellertid, att två besättningsmän hade
haft sällskap med honom på natten
ned mot hamnen, och han hade lämnat
dem strax innan man kom fram
till fartyget. Dessa besättningsmän hade
tydligtvis inte dragit någon som helst
slutsats om att han kunde ha råkat
ut för en olycka eller misstänkt, att
han blivit utsatt för överfall, ty i så
fall skulle man ju inte ha dolt att han
var borta från fartyget ett helt dygn
efter att man hade skilts från honom.

Jag vill sålunda säga, att det inte
finns någonting som tyder på att utsändandet
av patruller eller något dylikt
skulle ha kunnat rädda hans liv.
Å andra sidan får man räkna med att
en man, som i alla fail är fyra—fem
år äldre än övriga värnpliktiga och
som har erfarenhet av livet i hamnarna,
måste ta sig själv tillvara i någon
mån. Man kan inte vid sådana tillfällen
jämt hålla människor, som går
i land, under armarna. Det finns sålunda
enligt mitt förmenande i de nuvarande
bestämmelserna ingenting som
gör, att man med utgångspunkt från
denna händelse bör ändra instruktionen.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Jag
delar inte försvarsministerns uppfattning
om den frågan. Ty var det så
att korpral Hylén inte infann sig inom
ett dygn, fanns det väl större anledning
att tro att det hade hänt honom

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Eftersom
han inte hade anmält att han
skulle gå i land, fanns det mycket stor
anledning att tro, att han frivilligt hade
avvikit från fartyget och kanske gått
på något annat fartyg eller tänkt hålla
sig kvar i Spanien. Den slutsatsen
kunde man dra av vad som hade inträffat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag
ur postverkets understödskassa
för resor till privatägda turistanläggningar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll
på begäran ordet för att besvara
herr Agerbergs interpellation ang. resekostnadsbidrag
ur postverkets understödskassa
för resor till privatägda turistanläggningar.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Agerberg i en interpellation
frågat mig, om jag är villig medverka
till att sådana åtgärder vidtages
att, inom ramen för tillgängliga medel,
resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa
även utbetalas för resor
till privatägda turistanläggningar. Som
svar härpå vill jag anföra följande.

Fram till och med budgetåret 1950/51
anvisades medel å postverkets drift -

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för

resor till privatägda turistanläggningar.

kostnadsstater för bidrag till postanställdas
semesterresor. Sådana bidrag
utgick första gången år 1921 och avsåg
då resor till och från postmannaförbundets
semesterhem i Kungsör.
Efter framställning från olika personalorganisationer
vid postverket utvidgade
Kungl. Maj:t sedermera bidragsmöjligheten.
Under budgetåret 1950 51 utgick
sålunda resebidrag vid vistelse å
postmannaförbundets semesterhem i
Falsterbo och Kungsör, Järnvägsmännens
vilohemsförenings vilohem samt
semesterhem, som ställts till förfogande
av Reso.

Fr. o. m. budgetåret 1951/52 har, i
enlighet med statsmakternas beslut
1951, bidrag för här berörda ändamål
utbetalats från postverkets s. k. understödskassa.
Enligt den proposition i
ämnet som förelädes 1951 års riksdag
och som bifölls av riksdagen, skulle
nämligen understödskassan, vid sidan
om den tidigare individuella understödsverksamheten,
även stödja semesterhemsverksamheten
för postpersonalen.
Kassans medel skulle sålunda
få tas i anspråk intill ett belopp av
750 000 kr. för anskaffning och utrustning
av två eller tre semesterhem,
och under tiden till dess att planerade
förvärv av nya semesterhem hunnit
genomföras, skulle bidrag även få lämnas
till semesterverksamhet, som i andra
former organiserades för verkets
personal.

Den 15 juli 1951 utfärdade Kungl.
Maj :t reglemente för postverkets understödskassa,
i vilket bl. a. föreskrevs,
att semesterverksamheten skulle handhas
av en för ändamålet bildad förening,
vars medlemmar skulle utgöras
av förhandlingsberättigade personalorganisationer
inom postverket. Generalpoststyrelsen
skulle godkänna föreningens
stadgar, utse en ledamot i föreningens
styrelse samt i samråd med
personalorganisationerna fastställa de
riktlinjer, efter vilka bidrag till se -

mesterresor skulle utgå och semesterverksamheten
i övrigt stödjas.

Den i reglementet omnämnda föreningen
konstituerades senare under
år 1951 under namnet Postpersonalens
semesterhemsförening. Styrelsen utgöres
— förutom av den ledamot som
utsetts av generalpoststyrelsen — av
sex representanter för personalorganisationerna.
Av det för anskaffning
och utrustning av semesterhem anslagna
engångsbeloppet om 750 000 kr. har
hittills tagits i anspråk 436 000 kr.
för inköp m. m. av ett semesterhem
i Tällberg samt 2 000 kr. för inköp av
ett markområde om ca 2 hektar i närheten
av Ljungdalens by i Härjedalen..

Det har länge varit uppenbart att
även efter tillkomsten av semesterhemmet
i Tällberg postpersonalens behov
av semesterhem icke skulle vara helt
tillgodosett. En kommitté, som postverkets
personalorganisationer tillsatt
för att utreda semesterhemsfrågan,
upptog därför vid slulet av 1950 förhandlingar
med Järnvägsmännens vilohemsförening,
Reso, Skidfrämjandet
och Svenska Turistföreningen om samarbete
för ordnande av semesterverksamheten.
Sedan riksdagen medgivit,
att understödskassans medel fick användas
även för semesterverksamheten,
hemställde kommittén till generalpoststyrelsen
om att resebidrag skulle få
utgå, utom vid vistelse å postmannaförbundets
semesterhem, även vid
uppehåll å anläggningar, tillhörande
någon av de nyss nämnda organisationerna.
Vid förhandlingar mellan
kommittén och generalpoststyrelsen ansåg
sig styrelsen böra biträda detta
förslag. Bidrag har därför utbetalats
vid resor till och från icke-postala
semester- och vilohem från och med
andra halvåret 1951. Under år 1952 utgick
bidrag vid vistelse å anläggningar
tillhörande Järnvägsmännens vilohemsförening
och Svenska turistföreningen
med ca 10 000 kr. i vartdera fallet och

Tisdagen den 31 mars 1953.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för

resor till privatägda turistanläggningar.

vid vistelse å anläggningar tillhörande
Reso och Skidfrämjandet med ca 28 000
och 15 000 kr. respektive. Sammanlagt
utbetalades sålunda under år 1952 ca
63 000 kr., vilket belopp ungefär anger
maximum för vad i framtiden årligen
kan komma i fråga för detta ändamål.

Vad gäller den principiella frågan
om i vilken utsträckning resebidrag
skall kunna utbetalas vid vistelse å
andra semesteranläggningar än sådana
som tillhör postverket eller dess personalorganisationer,
har, enligt vad jag
under hand inhämtat, generalpoststyrelsens
inställning väsentligen bestämts
av det förslag som år 1951 framlades
av personalorganisationernas semesterkommitté.
Då det kunde förutsättas, att
kommittén med detta hade tillgodosett
personalens rimliga krav på lämpliga
och billiga semestervistelser och styrelsen
icke ville motsätta sig att personalen
även i de fall, då resebidrag
kunde komma i fråga, erhöll en viss
valfrihet med avseende på vistelseorten
under semestrarna, godtog den
förslaget. Enligt såväl kommitténs som
styrelsens uppfattning talade vissa
praktiska skäl emot en ytterligare utvidgning
av bidragsrätten. Då de medel,
som beräknades komma att stå till förfogande
för resebidrag, var rätt begränsade
jämfört med behovet, ansågs
det nämligen önskvärt, att man genom
en inskränkning i bidragsrätten i görligaste
mån minskade på ansökningarnas
antal och främjade möjligheten till
kontroll av hur resebidragen användes.
Om bidragen hade kunnat utgå utan
begränsning med hänsyn till vistelseorten
under semestern, skulle nämligen
antalet ansökningar om bidrag sannolikt
ha blivit så stort, att en gallring
blivit nödvändig, en uppgift som skulle
ha varit synnerligen grannlaga och som
kommittén och styrelsen därför sökte
så vitt möjligt undvika. Kontrollmöjligheten
ansågs önskvärd, då man ville
uppnå, att utgående bidrag verkligen

kom till användning för semesterändamål
och icke för vilka resor som helst.
Kontrollen härav hade blivit avsevärt
svårare att upprätthålla, därest valrätten
med avseende på vistelseorten
gjorts vidare.

Vad jag nu anfört baserar sig i huvudsak
på upplysningar, som jag under
hand inhämtat från generalpoststyrelsen.
För egen del vill jag uttala, att
de svårigheter, som styrelsen åberopat
emot en utvidgning av bidragsmöjligheterna,
måhända icke är av sådan
art, att icke en viss eftergift på de
nuvarande bestämmelserna skulle vara
möjlig. För närvarande anser jag dock
icke några åtgärder från min sida påkallade.
Detta beror närmast därpå,
att jag finner frågan vara av mindre
betydelse med hänsyn till att bidragsverksamheten
är av relativt ringa omfattning
och att den kommer att minskas
än mera, när en möjlighet yppas
för postverket att förvärva ytterligare
semesteranläggningar. Med anledning
av vad interpellanten anfört rörande
postpersonalens intresse i den här berörda
frågan, vill jag slutligen understryka,
att de bestämmelser, som nu
gäller beträffande vistelseorten, står
i överensstämmelse med det förslag
som personalorganisationernas egen semesterkommitté
framlagt.

Härpå anförde:

Herr AGERBERG (h): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet för
det svar jag fått med anledning av min
interpellation. Fastän svaret blev negativt
konstaterar jag, att herr statsrådet
dock i någon mån tycks ha delat min
uppfattning, att en eftergift på de nuvarande
bestämmelserna kunde vara befogad.
Herr statsrådet anser dock för
närvarande några åtgärder icke påkallade,
närmast med hänsyn till att den
bidragsverksamhet, varom det här är
fråga, enligt statsrådets mening är av

14 Nr 12. Tisdagen den 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för
resor till privatägda turistanläggningar.

relativt ringa omfattning. Det rör sig
alltså endast om något mer än 60 000
kronor per år. Om beloppets storlek har
det inom parentes sagt hittills av någon
underlig anledning varit mycket svårt
alt få någon exakt uppgift.

Jag vill till detta endast genmäla, att
enligt min erfarenhet brukar Kungl.
Maj:t ofta vilja vara med och bestämma
i detalj om användningen av betydligt
mindre belopp än 63 000 kronor. För
övrigt är detta tydligen inte en isolerad
företeelse som berör bara posttjänstemännens
semesterresor, utan samma
princip tillämpas även i andra liknande
fall. Jag kan som exempel nämna, att
vattenfallsstyrelsen har Kungl. Maj :ts
bemyndigande att utbetala semesterersättningar
enligt samma riktlinjer.
Det rör sig här om ett belopp av 13 000
kronor för innevarande budgetår. Men
det är för mig inte fråga om beloppets
storlek utan fastmer om själva principen.
Om jag skulle våga gissa på ett
genomsnittligt bidragsbelopp av 100
kronor, skulle detta betyda resebidrag
till mellan 600 och 700 posttjänstemän
eller deras anhöriga per år. Man kan
inte komma ifrån, att många enskilda
turisthotell skulle ha intresse av att
kunna fritt konkurrera om dessa gäster
på lika villkor, eftersom det i längden
inte betyder bara detta antal. Man får
väl nämligen förutsätta att inte samma
tjänstemän får resebidrag varje år men
de, som en gång rest till ett hotell och
trivts där, kanske kommer igen ett annat
år utan resebidrag. För turisthotellens
del är verkningarna av ett belopp
av denna storleksordning med hänsyn
till den fria konkurrensen alltså inte så
betydelselösa. Det är också ganska egendomligt
att regeringen uppvisar en så
avsevärd aktivitet när det gäller konkurrensbegränsningen
inom det enskilda
näringslivet, att man anser det vara
nödvändigt med särskild lagstiftning,
medan man ställer sig fullständigt passiv
när det gäller inskränkningar i den

fria konkurrensen, vilka man själv skulle
ha möjlighet att påverka.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att de enskilda turistanläggningarnas
betydelse inte bör underskattas,
då de för vissa trakter i vårt land har
en mycket viktig uppgift att fylla med
hänsyn till dessa bygders näringsliv i
allmänhet och i icke ringa utsträckning
också för att skaffa oss utländsk valuta.

Herr statsrådet framhåller att de bestämmelser,
som nu gäller beträffande
vistelseorten i samband med dessa semesterresor,
står i överensstämmelse
med det förslag, som personalorganisationernas
egen semesterkommitté framlagt.
Jag finner det ganska märkligt, om
det skulle ligga i personalens eget intresse
att begränsa valfriheten när det
gäller semestervistelsen. Jag föreställer
mig att dessa bidrag till semesterresor
är avsedda även för posttjänstemän i
Norrland, som vill ha en välbehövlig
semester vid någon ort med badmöjligheter
söderut, exempelvis vid västkusten.
Det torde då inte finnas stora valmöjligheter
med nuvarande bestämmelser,
och det torde inte heller vara lätt
att få plats vid de utvalda semesterhemmen
eller turisthotellen vid den tid
man helst skulle önska. Resultatet av bestämmelserna
blir då, att många utestängs
från möjligheterna att utnyttja
dessa bidrag, och det förefaller som om
generalpoststyrelsen faktiskt skulle anse
detta vara ett bärande motiv. Enligt
statsrådets redogörelse har nämligen
styrelsen i de till statsrådet under hand
lämnade upplysningarna anfört, att då
de medel, som beräknades komma att
stå till förfogande för resebidrag, var
rätt begränsade jämfört med behovet,
har det ansetts önskvärt, att man genom
en inskränkning i bidragsrätten i görligaste
mån minskade på ansökningarnas
antal och främjade möjligheten till
kontroll av hur resebidragen användes.
Om bidragen hade kunnat utgå utan begränsning
med hänsyn till vistelseorten

Tisdagen den 31 mars 1953. Nr 12. 15

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för

resor till privatägda turistanläggningar.

under semestern, skulle nämligen antalet
ansökningar om bidrag sannolikt
ha blivit så stort att en gallring blivit
nödvändig, en uppgift som skulle ha
varit synnerligen grannlaga och som
personalorganisationernas semesterkommitté
och generalpoststyrelsen därför
sökte så vitt möjligt undvika.

Jag kan inte hjälpa, att jag inte kan
acceptera en sådan undanflykt undan
en svårighet. Om inte en behovsprövning
eller någon annan saklig grund
kan användas vid urvalet av de bidragsberättigade,
torde en lottdragning vara
avgjort rättvisare än det nu tillämpade
systemet för bortgallring av sökande.
En gallring bland ansökningarna på
semesterverksamhetens område förefaller
för övrigt knappast kunna undvikas.
Enligt en tillgänglig uppgift har sålunda
Svenska postmannaförbundet redan under
år 1948 måst avslå över 800 ansökningar
från medlemmar, som sökt att få
komma till förbundets semesterhem.

Generalpoststyrelsen anför vidare, att
det kunde förutsättas, att personalens
rimliga krav på lämpliga och billiga
semestervistelser hade tillgodosetts genom
det av personalorganisationernas
semesterkommitté framlagda förslaget
till urval av semesterhems- och turistanläggningar.
Jag vill till detta endast
framhålla, att det knappast torde vara
erforderligt med någon allmän kontroll
av de olika anläggningarnas lämplighet
i detta fall, utan den saken borde kunna
överlåtas till den enskilde semesterfiraren,
varvid han kan få välja med hänsyn
till sina personliga önskemål. I fråga
om priset finns det säkerligen åtskilliga
enskilda företag som framgångsrikt kan
konkurrera med de nu utvalda.

Vad beträffar kontrollen att utgående
bidrag verkligen kommer till användning
för semesterändamål och icke för
vilka resor som helst kan jag icke inse,
att denna kontroll skulle bli svårare att
upprätthålla om valrätten med avseende
på vistelseort utsträcktes till att omfatta

exempelvis även övriga företag tillhörande
Svenska turisthotellens riksförbund.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att jag noterat, att även kommunikationsministern
för egen del uttalat,
att de svårigheter som generalpoststyrelsen
åberopat emot en utvidgning
av bidragsmöjligheterna måhända
icke är av sådan art, att icke en viss
eftergift på de nuvarande bestämmelserna
skulle vara möjlig.

Jag kan icke underlåta att här något
beröra den motsättning som ligger i de
argument för den nu existerande begränsningen
som använts i interpellationssvaret.
Det görs sålunda gällande,
som jag tidigare framhållit, att man
genom detta urval skulle ha tillgodosett
personalens rimliga krav på lämpliga
och billiga semestervistelser, medan man
samtidigt framhåller, att en utvidgning
av detta urval till att omfatta även privatägda
företag skulle innebära att antalet
ansökningar då sannolikt skulle
ha blivit avsevärt större än nu. Detta
är ju ingenting annat än ett erkännande
av det faktum att ett stort antal av postens
personal icke är tillfreds med det
urval som nu finns. I annat fall skulle
ju antalet ansökningar vara lika stort
med nuvarande ordning och prövningen
lika omfattande. Vad som i detta fall
skall betraktas som »rimliga krav» från
personalens sida synes mig därför inte
mot bakgrunden av detta påestående ha
undersökts i tillräcklig omfattning. Det
undandrar sig naturligtvis mitt bedömande,
huruvida andra orsaker kan ha
inverkat på de nuvarande bestämmelserna
och i vad mån de förut relaterade
motsägande skälen blivit en konstruktion
i efterhand. Men nog förefaller det
mig egendomligt att en hemställan till
vattenfallsstyrelsen från Svenska turisthotellens
riksförbund om en utvidgning
av urvalet till att omfatta även privatägda
företag besvarats på följande sätt:
»Med kännedom om svårigheten alt er -

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Svar på interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för

resor till privatägda turistanläggningar.

hålla den nuvarande friheten att välja
semesterplats kan befaras, att en framställning
till Kungl. Maj:t om att tjänstemännen
vid statens vattenfallsverk skulle
få denna rätt utvidgad att omfatta
även de privatägda företagen ställer
hela anslagsfrågan i farozonen.» När det
gäller vattenfallsstyrelsen är det ju
Kungl. Maj:t själv som i detalj fastställt
vilka företag som får komma i fråga och
vilka i allt väsentligt överensstämmer
med dem som postverket godkänner för
sin personal. Man frågar sig onekligen
då, om det utövats någon påtryckning
från högre ort vid utformandet av bestämmelserna
och om det är sådana saker
som föranlett även postverkets semesterkommittés
ställningstagande.

Jag vill till sist framhålla, att det kanske
kan råda delade meningar om denna
frågas större eller mindre vikt, speciellt
om man endast tar hänsyn till det
aktuella bidragsbeloppets storlek men
ur principiell synpunkt och sedd i ett
större sammanhang måste frågan anses
ha stor betydelse. Och vare sig en fråga
är av större eller mindre vikt bör väl
en felaktighet rättas till, om det kan
ske utan olägenhet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Det som varit avgörande
för mig när jag — med viss tvekan, såsom
framgår av svaret — har ansett
mig inte böra vidta någon åtgärd är
att resebidragsverksamheten ju helt
skall upphöra. När de semesteranläggningar
som planeras är färdiga, kommer
verksamheten att upphöra, och då
finns det över huvud taget inte någon
valmöjlighet för personalen, utan den
kommer att vara hänvisad till de egna
semesteranläggningarna. När sedan
Postpersonalens semesterhemsförening,
som består av representanter för Postmannaförbundet,
Posttjänstemännens
förening och Postverkets kontorsper -

sonals centralförbund, själv — utan påtryckningar,
i varje fall har sådana
inte förekommit från Kungl. Maj:ts
sida — vill begränsa resemöjligheterna
till de anläggningar som Reso, Skidfrämjandet
och Svenska turistföreningen
har, i syfte att få kontroll på resandet,
har jag icke ansett mig böra gå
emot den mening som framförts enhälligt
av personalorganisationerna och
generalpoststyrelsen. Av dessa skäl och
främst med hänsyn till att frågan ju
ändå inom några år inte alls kommer
att ha någon praktisk betydelse är det
väl inte så stor idé att röra i den. För
min del har jag ingenting emot att Postpersonalens
semesterhemsförening utvidgar
ifrågavarande bidragsmöjligheter,
och jag har själv anfört — det
framgår av svaret — att de praktiska
svårigheter som finns även enligt min
mening borde kunna övervinnas.

Det finns emellertid en sak att tilllägga
i detta sammanhang, nämligen
att dessa resebidrag utbetalas endast
under sådan tid på året, då alla våra
turistanläggningar har säsong. Detta
gör att frågan kanske får ännu mindre
betydelse.

Antalet personer som förra året fick
resebidrag var 647. Det är alldeles tydligt,
att de begränsade medel, som står
till förfogande, inte under detta år eller
kommande år kommer att möjliggöra
utökning av denna bidragsverksamhet.
Det har jag förstått av den budget för
verksamheten som jag har sett.

Herr AGERBERG (h): Herr talman!
Jag noterar med tillfredsställelse kommunikationsministerns
tydligen mycket
positiva inställning till denna fråga.
Man får kanske hoppas att, om det
skulle finnas några önskemål från personalens
sida att få dessa bestämmelser
utvidgade, kommer de att behandlas
med tillmötesgående.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Nr 12.

Interpellation ang. den psykiska barn- och ungdomsvården.

§ 6.

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 175,
angående försäljning av kronoegendomen
Åraslöv 151 i Kristianstads län.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
40—54, bevillningsutskottets betänkanden
nr 24 och 27, bankoutskottets utlåtande
nr 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 21—23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 14—16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 12 och 13 samt andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 6 och 7.

lan av det stora behovet av dylik förebyggande
verksamhet upprättat kliniker
för denna vård men icke lyckats erhålla
läkare. Somliga landsting har
trots allt varit i gång med verksamheten,
men sedan har läkaren flyttat och
resultatet av ett påbörjat arbete har
sålunda delvis spolierats.

Icke endast för landstingens psykiska
barn- och ungdomsvård utan
även inom ungdomsskoleverksamheten
har en del tjänster icke kunnat besättas
på grund av bristen på utbildade
läkare på detta område, och de därutöver
behövliga konsulterande psykiatrikerna
har ej heller stått att uppbringa.

Även vid anstalter för psykopatiska
och nervösa barn, för sinnesslöa barn
samt inom skolväsendet är behovet av
barnpsykiatriker stort.

§ 8.

Föredrogs den av herr Ohlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående den svenska
handelspolitiken, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9-

Interpellation ang. den psykiska barnoch
ungdomsvården.

Fru SJÖSTRAND (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!

1 kungörelse den 22 juni 1945 har Kungl.
Maj:t meddelat föreskrifter angående
statsbidrag till psykisk barna- och ungdomsvård.
Denna förebyggande verksamhet
har under de år som sedan förflutit
icke utvecklats i den omfattning
och till det gagn man beräknat.

Orsaken härtill har närmast varit
bristen på kvalificerad personal på
detta område, i synnerhet läkare.

Åtskilliga landsting har med tanke
på vad staten här förordat och i käns-.

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Nu har läkarutbildningssakkunniga i
år kommit med åtskilliga förslag för att
få bristen fylld på detta område. Då
man emellertid kan förmoda, att det
kommer att dröja åtskillig tid, innan
något av allt det däri föreslagna kommer
att förverkligas, skulle mycket
under tiden kunna vinnas, om man
finge inrätta fler underläkartjänster än
de tre, som f. n. finnes (vid karolinska
sjukhusets barnpsykiatriska klinik, vid
akademiska sjukhuset i Uppsala samt
vid Nybodahemmet i Stockholm), exempelvis
för ytterligare 6 å 7 sådana underläkare,
som då skulle ha sitt arbete
förlagt till någon barnpsykiatrisk klinik
under en överläkares ledning. Dessa
läkare skulle efterhand komma att
bilda ett värdefullt och nödvändigt
centrum såväl i verksamheten inom
landstingens psykiska barn- och ungdomsvård
som inom den förebyggande
verksamheten på detta område i övrigt.

I anledning av det här anförda ber
jag härmed om kammarens tillåtelse
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder, främst då det

12.

Nr 12.

Tisdagen den 31 mars 1953.

Interpellation ang. förnyad utredning av den s. k. Unmansaffären, m. m.

gäller läkarutbildningen, att den psykiska
barn- och ungdomsvården snarast
möjligt blir bättre tillgodosedd för sin
verksamhet ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. förnyad utredning av
den s. k. Unmansaffären, m. in.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr SPÅNGBERG (s), som anförde:
Herr talman! Tjugo år har förflutit sedan
rådman Folke Lundquist utsågs till förmyndare
för artisten Gustaf Unman till
det makabra uppträdandet på bår inför
Stockholms rådhusrätt. Under denna
tid har ett drama utspelats mellan två
grupper på rättsväsendets område med
rådmannen och förmyndaren i huvudrollen
för den ena gruppen och den
omyndigförklarade artisten för den
andra. Ekonomiskt har rollerna kastats
om. Unman har förlorat sina tillhörigheter,
fastigheter, möbler, konstverk
m. m. Ja, man har t. o. m. förklarat honom
sinnessjuk.

Hur allt detta gått till har varit föremål
för ständiga tvister, sedan Unman
första gången påkallade rättsingripande,
emedan förmyndaren påstod och
sökte leda i bevis att Unman hade skulder
på ca 400 000 kronor utöver tillgångarna.
Domstolar, justitiekanslersämbetet
och JO-institutionen har ådagalagt
fullt förtroende för rådman
Lundquist, vilket medfört oerhörda
konsekvenser för den andra parten och
hos mången väckt undran och misstro
mot rättsväsendet.

Unmansaffären synes bilda själva utgångsläget
i den nu pågående processen,
som med sina över tjugo åtalspunkter
blottar vårt lands på sitt sätt
största rättsskandal.

Alla tidigare ansträngningar att få
till stånd en sammanhängande och allsidig
utredning har mötts av ett hård -

nackat och obegripligt motstånd. De
utredningar som verkställts har ej gått
till grunden med uppgifterna, som därför
blivit bristfälliga och missvisande.
De som ur rättvisesynpunkt slagit vakt
om rättssäkerheten har ofta drabbats
av hårda öden.

Dessa förhållanden har tidigare påtalats
i riksdagen. Redan år 1948 framförde
jag och tre medreservanter en
reservationsanmärkning i konstitutionsutskottet.
Jag skall i detta sammanhang
endast hänvisa till denna reservationsanmärkning.
År 1949 väckte jag
och fyra medmotionärer en motion i
andra kammaren vari föreslogs, att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en kommitté
med uppgift att företaga en allsidig
utredning om Unmansaffären. I
motionen framhölls att »en sida av
Unmansaffären, som särskilt bör uppmärksammas,
är behandlingen av Unmans
ombud och medhjälpare. Denna
synes sakna motstycke i vår tids rättshistoria.
Advokater ha fråntagits rätten
att uppträda som ombud vid domstol,
personer som befattat sig med Unmanssaken
ha misstänkliggjorts för
sinnessjukdom, hotats med sinnessjukhus
vid befattning med denna fråga
samt utsatts för åtal. För tillfället står
tidningen Arbetaren under åtal i ärekränkningsmål
i samband med denna
fråga. Under tiden stiger misstroendet
och fräter på förtroendet för vårt rättsväsen.
Därför är det nödvändigt att
denna fråga ingående klarlägges och
misstroendet skingras. En utredning
med syfte att reda upp hela detta ärende
bör därför verkställas. En allsidig
kommitté bör tillsättas med uppgift att
företaga en förutsättningslös och allsidig
utredning av hela Unmansaffären.
Det är ett allmänt intresse och ur
rättssynpunkt betydelsefullt att frågan
blir tillfredsställande klarlagd och därigenom
på ett förtroendefullt sätt erhåller
en riktig och slutgiltig lösning.»

Genom den nu pågående processen
har frågan fått förnyad aktualitet. Den

Tisdagen den 31 mars 1953.

Nr 12.

Interpellation ang. förnyad utredning av den s. k. Unmansaffären, m. m.

straffrättsliga sidan skall jag i detta
sammanhang ej ingå på, den torde få
sin lösning inom den närmaste framtiden.
Men frågan har en annan sida,
som måste redas ut, nämligen hur allt
detta kunnat försiggå under skydd av
rättsvårdande myndigheter. De ansvarigas
ställning och skuld måste prövas,
grunderna för i detta sammanhang
ådömda straff bör måhända närmare
undersökas, vidare bör det klarläggas,
hur det varit möjligt, att sinnessjukhusen
fått tagas i anspråk i här berörda
sammanhang. Vidare bör frågan om
på vilket sätt upprättelse bör lämnas
dem som genom fängelse, sinnessjukhus
eller på annat sätt drabbats av obehag
och betydande förluster i sin strävan
att i detta sammanhang värna
rättssamhället genom att komma åt en
misstänkt rättsröta. Det torde numera
finnas en överväldigande opinion för
att allt skall göras för att skingra det
misstroende mot rättsväsendet, som
här påtalade förhållande medfört, och
att detta sker utan hänsyn till person
eller ämbete.

En viktig fråga är givetvis hur denna
utredning bör verkställas. Enligt
min mening bör det tillsättas en kommitté,
för vilken alla har förtroende.
Det är mindre lämpligt att utredningen
utföres genom iustitieombudsmannaeller
justitiekanslersämbetena på grund
av dessas tidigare misslyckande. Detta
skulle inte skingra misstanken om ovillighet
att blotta egna misstag. Därför
bör utredningen ske av en av justitieministern
tillsatt kommitté med sammansättning
som nyss angivits.

Med åberopande av vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser statsrådet att senaste tidens
företeelser på rättsvårdens område bör
föranleda en sammanhängande och objektiv
utredning av bl. a. Unmansaffären
i hela dess vidd?

Om så är fallet, anser statsrådet, att
tidigare utredningar ingående må prövas
samt att därvid undersökes huruvida
och i vilken omfattning misstag
gjorts, som medfört lidanden, ekonomisk
förlust, avstängning från yrkesutövning,
fängelse, sinnessjukhusvistelser
o. dyl. samt att denna utredning bedrives
så, att så långt möjligt klarhet vinnes
rörande misstag, brister eller övergrepp
utan hänsyn till personer eller
ämbetsställningar i syfte att återställa
förtroendet för vårt rättsväsen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 11 juni 1915
(nr 219) om avbetalningsköp, m. in.;
samt

från tredje lagutskottet:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
in. m.

§ 12.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition,
nr 120, med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till stadga
angående protokollföring i utrikesnämnden
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnats
följande motioner, nämligen:

nr 478 och 479, av herrar Fröding
och Nordkvist i Karlskoga, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100,

20 Nr 12. Onsdagen den 1 april 1953.

Svar på interpellation ang. kustbevakningen på Gotland.

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
m. m.;

nr 480, av herr Svensson i Göteborg
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 100;

nr 481, av fru Sjöstrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 115, angående depåverksamheten till
stöd för blinda hantverkare;

nr 482, av herrar Jacobsson i Sala
och Vigelsbo, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 124, angående
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. in.;

nr 483, av fröken Olsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 126,
angående vissa frågor rörande statsbidrag
till försöksdistrikt med enhetsskola,
m. m.;

nr 484, av herr Adamsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 158, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; och

nr 485, av herr Persson i Norrby, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, angående vissa anslag till polisväsendet
för budgetåret 1953/54 m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 1 april.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. kustbevakningen
på Gotland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Svensson i Stenkyrka frågat om jag
anser att kustbevakningen på Gotland,
speciellt längs dess östra kust, är tillfredsställande
och, om så icke är fallet,
om jag avser att, eventuellt i samråd med
berörda civila myndigheter, vidtaga åtgärder
i syfte att förbättra denna bevakning.

Bakgrunden till interpellationen synes

vara att ryska och östtyska trålare i
relativt stor omfattning bedriver fiske
i farvattnen öster om Gotland och i
samband därmed även inkommit på
svenskt territorialvatten.

Såvitt har kunnat utrönas har något
fiske på svenskt territorialvatten icke
bedrivits från främmande fartyg. Däremot
har, såsom interpellanten framhållit,
utländska fartyg på senare tid
bedrivit fiske i farvattnen öster om Gotland.

Enligt den internationella rättens regler
gäller att vattenområde utanför ett
lands territorialvatten utgör fritt hav
där varje stat är berättigad att utan
hinder från andra staters sida låta sina
fartyg färdas och utnyttja havets rikedomar,
alltså även bedriva fiske. Det
förhållandet att fiskbeståndet och ut -

Onsdagen den 1 april 1953. Nr 12.

Svar på interpellation ang. kustbevakningen på Gotland.

bytet för den svenska fiskarbefolkningen
minskas till följd av de utländska
fiskefartygens storlek och effektivare
fiskeredskap är visserligen att beklaga,
men däråt torde i avsaknad av traktatsmässig
reglering i ämnet icke för närvarande
vara något att göra. I den mån
svenska fiskares redskap blivit förstörda
genom de främmande fiskefartygens
verksamhet har det i fråga om skador
vållade av fartyg från vissa länder varit
möjligt för de skadelidande att erhålla
.ersättning.

Jag övergår härefter till frågan om
förekomsten av främmande fartyg på
svenskt territorialvatten. Enligt gällande
rätt äger utländska fartyg rätt till s. k.
oskadlig genomfart på strandstatens yttre
territorialvatten. Genomfarten räknas
som oskadlig så länge fartyget inte vidtager
åtgärd som innebär ett angrepp
mot statens säkerhet, allmänna ordning
eller fiskaliska intressen. Genomfartsrätten
innefattar även rätt till ankring
och uppehåll men endast i den mån
uppehållet föranledes av tilldragelser
som normalt inträffar under sjöfärd
eller av nödläge.

Enligt verkställd utredning har under
år 1952 och januari 1953 vid 15 kända
tillfällen ryska och östtyska fiskefartyg
kommit in på svenskt territorialvatten
vid Gotlands östra kust. I sju av fallen
söktes skydd för dåligt väder, två fall
hade förorsakats av motorskador, tre
fall hade sammanhang med flyktingar
och två fall med sjukdomsfall ombord,
medan orsaken i ett fall ej är klarlagd.
Samtliga dessa fall synes ha varit av
sådan art, att de utländska fartygen enligt
vedertagna internationella regler
varit berättigade att passera svenskt
vatten.

De utländska fiskefartyg som sålunda
har upptäckts på svenskt territorialvatten
har i samtliga fall visiterats och
hållits under observation så länge de
uppehållit sig på svenskt vatten. Kommunikation
med land har ej förekommit

i annan mån än då flyktingar tagit sig
iland och begärt asyl.

Vad slutligen angår kustbevakningen
på Gotland är jag av naturliga skäl förhindrad
att här ingå på några detaljer.
Jag kan emellertid meddela följande.

Då främmande fartyg inrapporterats
utgår omedelbart tullkryssare för visitation
och bevakning. Om tullkryssarna
skulle vara upptagna utgår marinen tillhörigt
fartyg från Gotlands marindistrikt.
Ett marinfartyg har för övrigt
under hösten 1952 rutinmässigt patrullerat
utanför Gotlands ostkust. Intill dess
bevakningsfartyget hinner fram bevakas
det främmande fartyget från land.

Det är givetvis inte möjligt att med
säkerhet uttala sig om kustbevakningens
effektivitet. Uppskattningsvis beräknas
emellertid minst 90 procent av alla utländska
fartyg som kommer in på
svenskt territorialvatten utanför Gotland
bli inrapporterade. Något brott från
ifrågavarande främmande fartygs sida
mot internationella eller svenska bestämmelser
har ej kunnat konstateras.

Med hänsyn till vad jag sålunda framhållit
anser jag att under nu rådande
förhållanden omfattningen och effektiviteten
av kustbevakningen är avvägd
så att den fyller rimliga krav. Skulle däremot
frekvensen av främmande fartyg
inom de berörda delarna av svenskt vatten
öka eller anledning föreligger att
befara avsiktliga överträdelser från deras
sida av gällande bestämmelser, kan
givetvis ytterligare åtgärder övervägas.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret,
och jag tackar också för den utredning,
som försvarsministern tydligen har låtit
verkställa i samband med min interpellation.

Försvarsministern hänvisar i sitt svar

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förbättrande av avsättningsförhållandena
för brännved och klenvirke.

till internationell rätt. Denna förefaller
emellertid vara ganska olika i olika länder.
Om jag är rätt informerad går territorialgränsen
i allmänhet tre, fyra sjömil
från kusten, men Sovjet har för sin
del proklamerat, att gränsen går tolv
sjömil ute till havs. En sådan territorialgräns
torde dock inte betraktas som
internationellt godtagen utan som sedvanerätt
som i allmänhet respekteras.
Om man emellertid hänvisar till internationell
rätt på detta område, så förefaller
det litet egendomligt att gränsen
i ena fallet är tolv sjömil, men i det
andra, när det gäller vårt land, den skall
gå tre sjömil utanför kusten.

När herr statsrådet här säger, att han
i avsaknad av traktatmässiga regleringar
icke kan åtgöra någonting i denna sak
för närvarande, så tolkar jag detta så,
att Kungl. Maj:t har denna fråga under
uppsikt. Jag förutsätter också att Kungl.
Maj :t, när detta blir möjligt, föranstaltar
om att vi får likvärdiga bestämmelser
på detta område.

Statsrådet hänvisar vidare till en under
1952 och januari 1953 verkställd
utredning om de kända fall, då ryska
och tyska fiskefartyg kommit in på
svenskt territorialvatten. Jag poängterar
att det här rör sig om kända fall,
jag begär inte att några andra skall
redovisas. Uppskattningsvis beräknas
90 procent av alla utländska fartyg utanför
Gotland bli inrapporterade, säger
statsrådet. Ja, effektiviteten härvidlag
sammanhänger naturligtvis med kustbevakningens
resurser. Jag hoppas livligt
att statsrådets uppskattning är riktig,
men jag befarar att den är något
optimistisk. Jag vill emellertid tillägga,
att vad den allra sista tiden beträffar
torde uppskattningen vara riktig, ty då
har inte några anmärkningsvärda fall
hörts av.

Jag har ingen anledning att på något
sätt betvivla försvarsministerns intresse
för denna fråga utan ber endast att än
en gång få tacka för svaret på min inter -

pellation, och jag hoppas att förvarsministern
även i fortsättningen har sin
uppmärksamhet riktad på detta spörsmål.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder till
förbättrande av avsättningsförhållandena
för brännved och klenvirke.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Herr Dickson har frågat jordbruksministern
om han har för avsikt
att med anledning av de i landets skogar
tilltagande överskotten av brännved
och klenvirke vidtaga åtgärder i
syfte att förbättra avsättningsförhållandena
för ifrågavarande sortiment.
Jordbruksministern har överlåtit åt mig
att besvara frågan. I anledning härav
vill jag meddela följande.

Avsättningsförhållandena för brännved
och klenvirke har under de senaste
åren undergått starka förskjutningar.
Den under avverkningssäsongerna 1950
—51 och 1951—52 uppdrivna skogskonjunkturen
medförde en stark efterfrågan
på olika virkessortiment och i
samma riktning verkade bränslekrisen
under säsongen 1951—52. Läget är nu
helt annorlunda. Skogsindustriernas efterfrågan
på virke har minskat. Även
efterfrågan på vedbränslet har, ej minst
på landsbygden, nedgått genom den förnyelse
av bostadsbeståndet som ägt rum.
Härtill kommer att möjligheterna att
importera fossilt bränsle förbättrats,
och priserna på sådant bränsle har
sjunkit så att vedbränslet, med den prissättning
som nu tillämpas på detta
bränsle, i många fall ej kan konkurrera.
Sänkningen av bränslepriserna
måste ur allmänna synpunkter hälsas
med tillfredsställelse. Särskilt i nuvarande
läge, då det gäller att nedbringa

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Svar på interpellation ang. åtgärder till förbättrande av avsättningsförhallandena

för brännved och klenvirke.

produktionskostnaderna, blir priset av
avgörande betydelse för inriktningen
av bränsleförsörjningen. Om, som jag
hoppas, priserna på importerade bränslen
kommer att ytterligare sjunka, får
vi nog räkna med den konsekvensen,
att avsättningsmöjligheterna för brännveden
och klenvirket som bränsle kommer
att bli relativt begränsade.

Självfallet är man från det allmännas
sida beredd medverka till att undersöka
vilka möjligheter som finns för
att de virkessortiment varom här är
fråga skall kunna komma till lämplig
användning i största möjliga utsträckning.
Frågan om ett rationellt utnyttjande
av våra skogstillgångar, inbegripet
tillvaratagandet och användningen
av brännveden och klenvirket, är redan
föremål för utredning ur olika synpunkter.
Södra Sveriges skogsindustriutredning
skall sålunda enligt sina direktiv
även behandla frågan om klenvirkets
användning, såväl för vedeldning
som för framställning av industriprodukter.
Spörsmålet om utformningen
av landets bränsleförsörjning ur
ekonomiska, handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter behandlas
av den sedan mars 1951 arbetande
bränsleutredningen. Slutligen har den
i december 1952 tillsatta kommittén för
produktions- och exportökning under
sina överväganden om en utvidgning av
skogsvårdsarbeten i sysselsättningsfrämjande
syfte även kommit in på frågan
om klenvirkets användning. Frågan
om möjligheterna att förbättra avsättningsförhållandena
för berörda virkessortiment
måste ses på längre sikt. Den
är i stor utsträckning av teknisk natur.
Innan resultatet av de pågående utredningarna
föreligger är det icke möjligt
att ange, vilka åtgärder som kan vara
lämpliga inom detta område.

Härefter anförde

Herr DICKSON (h): Herr talman! Jag
kan först konstatera att sammanhåll -

ningen inom regeringen mellan dess
båda parter tycks vara tillfredsställande
eftersom handelsministern så där
bara i förbigående kan nämna, att jordbruksministern
överlåtit åt honom att
svara på den till den förre riktade frågan.

Jag har fattat meningen med den
möjlighet vi har att ställa enkla frågor
på det sättet, att man skulle kunna redovisa
inför riksdagen spörsmål, som
allmänheten grubblar över, och att regeringen
därvid ges tillfälle att tala
om för allmänheten hur läget är. Detta
är ett sådant fall. Vi alla som ute i landet
sysslar med skogsskötsel har detta
bekymmer, att vedstaplarna samlas allt
mera och är omöjliga att sälja. I synnerhet
de mindre skogsägarna bekymrar
sig svårliga över detta, och på lång
sikt äventyras en rationell skogsvård
genom att gallringarna inte kan utföras
därför att de blir för dyra. Det var
glädjande att nu få höra — jag visste
verkligen inte att så många utredningar
pågick, och jag är säker på att'' allmänheten
inte heller känner till det — vad
handelsministern hade att säga oss, och
jag vill egentligen bara tillägga, att handelsministern
måhända bland alla sina
andra göromål skulle kunna stoppa in
ett påbasande av dessa utredningar, så
att detta problem, som verkligen är ytterst
vitalt — vilket han säkert själv
är medveten om — skall kunna lösas så
fort som möjligt. Det har ju talats om,
och det talas om ute i bygderna, att
man borde kunna ordna så att allmänna
inrättningar, landsting och statens
inrättningar började elda med brännved
igen. Detta är kanske inte riktigt
realistiskt sett, utan det är väl ändå så,
som handelsministern nyss sade, att
denna fråga ligger på det tekniska området,
att man får försöka omforma
detta trä, kemiskt eller på annat sätt,
så att det kan komma till användning,
och det är bara med understrykande
av att detta skall kunna göras så fort

24 Nr 12. Onsdagen den 1 april 1953.

Svar pa interpellation och fråga ang. nedläggandet av trafiken på järnvägen Ängelholm—Klippan,
m. m.

som möjligt som jag tackar handelsministern
för det svar jag fått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation och fråga ang.
nedläggandet av trafiken på järnvägen
Ängelholm—Klippan, in. m.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll
på begäran ordet för att i ett sammanhang
besvara herr Ekdahls interpellation
ang. nedläggandet av trafiken
på järnvägen Ängelholm—Klippan,
m. m., och herr Kristenssons i Osby
fråga i samma ämne.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Andersson
lämnade nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en interpellation har
herr Ekdahl frågat mig dels om jag är
villig att ge en redogörelse för de kalkyler
och driftekonomiska beräkningar
och andra faktorer, som legat till grund
för regeringens beslut om medgivande
att trafiken på järnvägen Ängelholm—
Klippan får nedläggas, dels om jag anser
de sålunda förebragta utredningarna
förete ett så oantastligt underlag för regeringens
beslut, att någon omprövning
av detta icke kan ifrågasättas, och dels
om jag är i tillfälle att lämna något meddelande
angående förbättringar av vägnätet
för den busstrafik, som avses ersätta
trafiken på järnvägen Ängelholm—
Klippan.

Herr Kristensson i Osby har frågat
mig dels om jag vill delgiva kammaren
skälen för Kungl. Maj:ts beslut att ifrågavarande
järnväg skall nedläggas och

dels om jag är villig att taga frågan under
omprövning.

Då i såväl interpellationen som i den
enkla frågan samma spörsmål beröres,
tillåter jag mig lämna ett gemensamt
svar på de ställda frågorna. Jag får sålunda
meddela följande.

Järnvägen Ängelholm—Klippan äges
av Ängelholms stad men trafikeras sedan
år 1938 av statens järnvägar. Bandelen,
som har en längd av 27 km, har
knappast någonsin burit sig utan har
för sina skilda ägare, liksom för statens
järnvägar, under årens lopp medfört
stora förluster. Inte ens under det senaste
världskriget med dess restriktioner
för biltrafiken blev resultatet bättre.
Järnvägen måste betraktas som en felinvestering
från början, även om man
tar hänsyn till de direkta och indirekta
fördelar den medfört för den kringliggande
bygden. Orsakerna härtill är trafikområdets
litenhet och det obetydliga
transportunderlag, som det kan prestera.
Då järnvägens båda ändpunkter
har tillgång till en kortare sammanbindande
förbindelse över Åstorp, saknar
den därjämte all betydelse för genomgångstrafiken.
Resultatet av järnvägsdriften
har försämrats och kommer att
ytterligare försämras genom den tilltagande
konkurrensen från bilarna. För
att belysa den ogynnsamma utvecklingen
kan nämnas, att driftintäkterna av
järnvägen mellan åren 1938 och 1950
endast ökat från 155 000 till 197 000
kronor, d. v. s. med ca 27 procent, att
jämföra med ca 134 procent för det
svenska järnvägsnätet i dess helhet.

Under de fjorton år statens järnvägar
ombesörjt trafiken har det redovisade
driftunderskottet utgjort sammanlagt
1 030 000 kronor. Under efterkrigsåren
har underskottet, till en de! beroende
på vilken omfattning underhållsarbetena
haft, varierat mellan 50 och 110 tusen
kronor per år. Härtill kommer pensionskostnader
för järnvägspersonalen
och avsättningar till förnyelsefond för

Onsdagen den 1 april 1953. Nr 12.

Svar på interpellation och fråga ang. nedläggandet av trafiken på järnvägen Ängelholm—Klippan,
m. m.

bl. a. rälsbussmaterielen, vilka poster ej
inräknats bland kostnaderna.

Såsom herr Ekdahl antytt har resande
vid färd mellan Ängelholm och Klippan
och tillbaka ägt rätt att företaga
återresan med utnyttjande av annan förbindelse
mellan dessa båda orter, varvid
hela biljettintäkten redovisats på
den linje på vilken framresan företagits.
Detta förhållande har troligen medfört,
att bandelen tillgodoförts något
för låga intäkter. Den försämring av
det redovisade driftresultatet som därigenom
uppstått, uppväges dock av de
förenämnda poster, som bidrager till att
öka det redovisade underskottet.

Väsentligare än det nu sagda är emellertid,
att en fortsatt drift av den här
berörda bandelen skulle ha krävt stora
kostnader för dess försättande i driftdugligt
skick. För att minska de årliga
underskotten har nämligen underhållsarbetena
begränsats till vad som ansetts
ofrånkomligt med hänsyn till trafiksäkerheten
och personalens rimliga anspråk
på tjänstelokaler och bostäder.
Detta har lett till ett sådant läge, att
kostnaderna för förnyelsearbeten och
slipersbyten, därest trafiken skulle ha
uppehållits, under de närmaste åren
sannolikt skulle ha stigit till ca en miljon
kronor, ett belopp, som, enligt min
mening, icke skulle ha stått i rimlig
proportion till nyttan av järnvägen.

Skälen för det medgivande som nu
lämnats till att nedlägga trafiken på
Ängelholm—Klippans järnväg framgår
av det anförda. Medgivandet grundar
sig sålunda dels på att järnvägen under
hela den tid statens järnvägar trafikerat
den årligen lämnat betydande
underskott och att en förbättring i
driftresultatet med hänsyn till det svaga
trafikunderlaget och nödvändiga
nyinvesteringar icke kan förväntas under
den förutsebara framtiden, dels på
att det transportbehov, som föreligger
inom järnvägens trafikområde, för en
rimligare kostnad kan tillgodoses av

omkringliggande järnvägar och med
den buss- och lastbilstrafik, som öppnats
eller kommer att öppnas mellan
järnvägens ändstationer, Ängelholm och
Klippan. Någon omständighet, som ger
anledning till att ompröva det fattade
beslutet, anser jag icke ha framkommit.

Vad slutligen gäller vägfrågan vill jag
meddela, att Kungl. Maj:t i samband
med det nu berörda beslutet anbefallt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
skyndsamt låta upprätta arbetsplan för
ombyggnad av vägsträckan MunkaLjungby—Klippan.

Härpå anförde:

Herr EKDAHL (s): Herr talman! När
jag framför mitt tack till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar han avgivit, så är detta
tack inte så formellt som det ofta brukar
vara då man tackar för svaret på
en interpellation, trots att statsrådet på
den punkt som för ortsbefolkningen, vilken
jag givetvis här representerar, var
den mest vitala, nämligen beträffande
möjligheterna att ta beslutet under omprövning,
lämnade ett negativt svar.

Statsrådet Andersson har kommit att
inkopplas på denna affär i ett läge, då
det givetvis inte återstår så värst mycket
att göra av en rätt omöjlig situation. När
jag nu kommer att begagna några minuter
till polemik i denna affär, är det
alltså inte mot statsrådet Andersson
som denna kommer att rikta sig utan
mot de myndigheter som skött denna
sak och bland dem kungl. järnvägsstyrelsen.

Det erkännes av järnvägsstyrelsen i
det remissvar som den givit kommunikationsministern,
att här förts ett slags
missvisande bokföring, d. v. s. resor och
godstransporter som gått över järnvägen
Ängelholm—Klippan har bokförts
på en annan linje, nämligen linjen Klippan—Åstorp—Ängelholm.
Vad den därigenom
uppkomna inkomstminskningen
för den förstnämnda linjen kan ha be -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Svar på interpellation och fråga ang. nedläggandet av trafiken på järnvägen Ängel holm—Klippan,

m. m.

tytt är för närvarande inte gott att säga,
men den måste ha spelat en avsevärd
roll. Samma är förhållandet med eu
mycket stor inkomstpost som Ängelholm
—Klippan-linjen kör in på sommaren.
Det gäller badresorna mellan Klippan
och Ängelholm, vilka så länge som järnvägstrafiken
drevs på ett något så när
förnuftigt sätt gick järnvägsledes raka
vägen mellan Klippan och Ängelholm
men som också bokfördes Klippan—Åstorp—Ängelholm.

Jag har följt denna järnvägs lidandes
historia under åtskilliga år, och jag har
under flera resor haft tillfälle att hos
järnvägsmän ta del av deras bitterhet
över de olämpliga restider som hållits.
Rälsbussförarna t. ex. påpekade gång på
gång, att om körtiderna lagts på annat
sätt, hade trafiken aldrig stagnerat så
som den gjort. Jag kan nämna såsom
ett exempel att i åratal kom tåg från
Klippan in till Ängelholm några minuter
efter det tåg till Malmö och Hälsingborg
hade gått. När man först kör med
olämpliga tågtider och sedan minskar
ned tåglägenheterna så att man nu har
kvar två par tåg per dag, d. v. s. två tåg
i vardera riktningen, och i stället kör
fem par landsvägsbussar, d. v. s. tio i vardera
riktningen per dag, uppstår självfallet
ett trafikekonomiskt problem som
är omöjligt att lösa. Det finns givetvis
ingen möjlighet att med vettiga resultat
på fyra rälsbussturer pr dag slå ut
de fasta kostnaderna för 27 kilometer
banvall med räls, sju bangårdar, åtta
stationshus plus byggnader för magasin
och andra ändamål samt kostnader
för oundgänglig personal.

Men bakom allt detta ligger det faktum
att järnvägen skötts så illa som en
järnvägstrafik gärna kan men inte gärna
bör skötas.

Vid ett möte som järnvägsstyrelsen
anordnade i Ängelholm för någon tid
sedan erbjöd sig talrikt närvarande
trafikanter på linjen Klippan—Ängelholm,
att betala högre taxor, om de

bara fick behålla sin järnväg. Jag vet
mycket väl att på detta svarar järnvägsstyrelsen:
Inte kan vi tillämpa högre
taxor för denna lilla järnväg än vi
gör på andra sträckor. Jo, jag menar
att det kunde man ha gjort ty det är
en enskild bana, som SJ bara trafikerar.
Om man gjort ett litet tillägg och skött
trafiken som den borde skötas, så kunde
ett nedläggande av trafiken troligen undvikits.

Järnvägsstyrelsen talar i sitt svar till
kommunikationsministern om de stora
belopp, som skulle behöva läggas ned i
investeringar. Men det är ju på det sättet,
att SJ redan gjort ganska stora investeringar.
SJ har bland annat förbättrat
en avsevärd del tjänstebostadshus,
kanske det stora flertalet. En person
som jag talat med, och som känner till
förhållandena, trodde att det knappast
låg en sliper kvar av dem som fanns
när SJ övertog trafiken på banan. Det
har alltså gjorts en del investeringar
som det borde legat i järnvägsstyrelsens
intresse att få ut något av genom
att fortsätta att trafikera banan, men i
så fall efter metoder som ger möjlighet
att nå ett försvarligt resultat.

Sedan är det en sak som kommunikationsministern
inte svarat på. Det är
det påpekande jag gjort beträffande de
ogynnsamma relationerna mellan biljettpriserna
på buss och järnväg. Järnvägsstyrelsen
motiverar givetvis sin
överföring av järnvägstrafiken till
landsvägstrafik per buss med att detta
blir billigare. Då måste ortsbefolkningen
med all rätt fråga: Skall vi behöva
betala högre biljettpriser, när man övergår
till en trafik, som ställer sig billigare
för SJ? Jag kan som exempel
nämna att en månadsbiljett för sträckan
Ängelholm—östra Ljungby för närvarande
kostar 38 kronor på buss och
27 kronor på järnväg. Mellan stationerna
Åsbo, össjö och Ängelholm kostar
en månadsbiljett 31 kronor på buss och
22 kronor på järnväg. Från Munka -

Onsdagen den 1 april 1953. Nr 12.

Svar på interpellation och fråga ang. nedläggandet av trafiken pa järnvägen Ängelholm—Klippan,
m. m.

Ljungby, som ligger mycket nära Ängelholm,
är kostnaden 26 kronor på buss
och 18 kronor på järnväg. För skolbarn
är biljettpriset hälften. Det är sålunda
ganska dryga kostnader som befolkningen
får bära genom omläggningen
av trafiken — kostnader som, jag
betonar det än en gång, omöjligt kan
erkännas som rättvisa med hänsyn till
den billigare driftsform som SJ faktiskt
har övergått till.

Till sist skall jag be att få framföra
ett tack til! statsrådet för de positiva
delarna i svaret. Statsrådet antyder att,
sedan vägförhållandena bringats till en
bättre ordning, skall det bli en utvidgad
lastbilstrafik i SJ :s regi, som kan bättre
än nu ombesörja godstransporterna.

Jag tillåter mig att säga, att när vi
där nere som har intresse av denna
järnväg kan glädja oss åt ett positivt
intresse från statsrådets sida i vägfrågan
och eljest i de delar av detta trafikproblem,
där det ännu återstår att göra
någonting, så lägger vi i vårt tack också
in en förhoppning om ett positivt intresse
inom SJ-ledningen att även beträffande
reskostnaderna göra det bästa
möjliga av den situation vi nu kommit i.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.
Men jag vill gärna understryka att min
tacksamhet inte är så översvallande
som herr Ekdalils. Jag har sällan hört
en interpellant tacka så hjärtligt för
ett svar, som varit så negativt som detta.

Jag framställde en enkel fråga på
detta område innan herr Ekdahls interpellation
kom, och jag valde formen av
enkel fråga för att svaret skulle komma
så mycket snabbare. Av detta svar framgår
nu, att järnvägen mellan Ängelholm
och Klippan har haft en besvärlig levnadshistoria
och att den fortfarande
går med underskott. Men å andra sidan
måste man räkna med att ett ned -

läggande av en järnväg innebär ett allvarligt
ingrepp i förhållandena i de
kommuner som berörs. Denna järnvägsdrift
har pågått under cirka femtio år.
Vid järnvägslinjen har vuxit upp stationssamhällen
som bär blomstrat, och
dit har samlats småindustri, hantverk
och handel. Järnvägen har också varit
av stor betydelse för jordbrukets transporter
och givetvis av stort värde för
allmänhetens resor. I orten betraktar
man nu järnvägens nedläggande som en
allvarlig tillbakagång, och detta föder
oro och olust. Man frågar sig givetvis
om nedläggandet är oundgängligen nödvändigt.

År 1928 övertog Hälsingborg—Hässleholms
järnvägsaktiebolag driften vid
den järnväg, som vi nu diskuterar. Bolaget
övertog den rullande materielen,
medan de fasta tillgångarna behölls av
Ängelholms stad. Tio år senare övertog
statens järnvägar järnvägen mellan
Hälsingborg och Hässleholm och övertog
därmed det reella ansvaret för driften
av den järnväg, som nu skall läggas
ned enligt Kungl. Maj:ts beslut. Järnvägsstyrelsen
medger i skrivelse till
Konungen i detta ärende, att statens
järnvägar har det reella ansvaret för
driften men inte det formella. De landsortskommuner
som beröres har då föreslagit
att statens järnvägar skulle
övertaga också det formella ansvaret,
d. v. s. överta den koncession som f. n.
innehas av Ängelholms stad.

Jag vill alltså i detta sammanhang
understryka att det reella ansvaret för
driften vid denna järnväg sedan slutet
av 1930-talet har ålegat statens järnvägar.

När man ställs inför problemet om
en järnväg skall nedläggas eller inte,
förefaller det mig vara helt naturligt,
att man först undersöker om driften
kan rationaliseras, om förändringar i
driften kan äga rum så att förlusten
kommer ned till rimliga proportioner
eller helst försvinner. Det framgår

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Svar på interpellation och fråga ang. nedläggandet av trafiken på järnvägen Ängel holm—Klippan,

m. m.

emellertid icke av statsrådets svar vilka
överväganden som på det området ägt
rum inom statens järnvägar. Men jag
förutsätter att sådana överväganden har
ägt rum.

Vid bedömandet av denna fråga måste
man självfallet ta hänsyn till järnvägsekonomiska
synpunkter, men då
bör man också föra in i bilden det förhållandet
att bibanorna har betydelse
ur den synpunkten, att de samlar upp
gods, som sedan transporteras på andra
linjer, och att persontrafiken på andra
linjer tillföres passagerare som stiger
på tågen vid dessa bibanor.

Det är uppenbart att statens järnvägar
driver linjer som inte är räntabla,
men det sker med hänsyn till ett större
sammanhang, med hänsyn till folkhushållet
och med hänsyn till bygdens intressen.
Mot de järnvägsekonomiska
synpunkterna har man då att ställa de
nackdelar för bygden som ett nedläggande
av järnvägen innebär. I någon
mån har man prövat på dessa redan
genom de förändringar som har ägt
rum i det att persontrafik i ganska stor
utsträckning har överflyttats till busstrafik.
Man har då funnit att resorna
blir dyrare, att restiden blir längre och
att det blir sämre postgång. Det är ju
uppenbart att både landsvägstrafiken
och järnvägstrafiken har sina företräden
och ofta kan trivas sida vid sida,
men när det gäller framför allt den
tyngre godstrafiken måste man nog säga,
att järnvägen ofta nog har stora företräden.
Ett nedläggande av järnvägen
blir därför till nackdel för näringslivet
och vidare till nackdel för den allmänhet
som berörs av nedläggandet.

Man har nu att väga mot varandra
dessa olika synpunkter, å ena sidan
bygdens intressen och å andra sidan de
järnvägsekonomiska. När man gör detta
har man anledning att fråga vilket som
väger tyngst i vågskålen. Länsstyrelsen
i Kristianstads län har för sin del icke
velat tillstyrka ett nedläggande av järn -

vägen, och jag tror att det finns skäl för
en sådan ståndpunkt.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t fattat
beslut i ärendet, och statsrådet har i
sitt svar meddelat att det inte finns
någon anledning att ta upp frågan till
omprövning. Jag förstår då att utsikterna
att få en ändring till stånd är
små, men jag vill ändå, herr talman,
rikta en vädjan till herr statsrådet att
om möjligt ta upp frågan till ny behandling.

Herr EKDAHL (s): Herr talman! Det
är inte vanligt att två interpellanter i
samma fråga råkar i luven på varandra.
Jag måste emellertid med talmannens
tillåtelse kosta på mig en replik till
herr Kristensson då han söker misskreditera
mig med att jag skulle ha
varit för hövlig mot kommunikationsministern
i mitt tack för svaret. Att jag
ansett mig böra ge kommunikationsministern
vissa erkännanden beror, herr
Kristensson, dels på att jag betydligt
bättre än herr Kristensson känner till
den verkliga bakgrunden till denna
fråga, dels på att jag inte på något sätt
velat göra någon politisk affär av denna
debatt, utan bara inom det rimligas
ram representera ortsbefolkningens intressen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
liggande proposition, nr 120, med
anhållan om riksdagens yttrande över
förslag till stadga angående protokollföring
i utrikesnämnden.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

nr 478 och 479 av herrar Fröding
och Nordkvist i Karlskoga; och

nr 480 av herr Svensson i Göteborg
m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 481 av fru Sjöstrand m. fl.;
nr 482 av herrar Jacobsson i Sala
och Vigelsbo;

nr 483 av fröken Olsson;

nr 484 av herr Adamsson in. fl.; och

nr 485 av herr Persson i Norrby.

§ 6.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående den psykiska barnoch
ungdomsvården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående förnyad utredning
av den s. k. Unmansaffären,
in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

40, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av en allmänna
arvsfonden tillfallen fastighetsandel.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

42, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

43, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Lades till handlingarna.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

g 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa fastigheter;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Stornorrfors
kraftstation m. in.;

nr 50, i anledning av väckt motion
om förslag till 1953 års riksdag att bygga
järnväg Luleå—Karlsborgsverken;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran på
grund av borgen;

nr 52, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1953 m. m.;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om förnyad prövning av villkoren för
statlig familjepension åt frånskild make;
och

nr 54, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt S. T. Magnusson för
skada, ådragen under värnpliktstjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed

skogsvårdsavgiften för år 1953 skall
utgå, jämte i ämnet väckta motioner.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1953
utgå med en och en halv promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
anginge det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skulle utgå,
remitterats till bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 160
av herrar Tjällgren och Nasgård samt
II: 362 av herr Jansson i Aspeboda m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att inkomsterna av skogsvårdsavgifter
för budgetåret 1953/54 måtte beräknas
till 5,2 miljoner kronor och att
uttagningen av skogsvårdsavgifterna i
konsekvens härmed skall ske efter en
promille av taxeringsvärdena av skogsmark
och växande skog å fastigheter,
för vilka avgift skall uttagas»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 161
av herr Vetander m. fl. och II: 363 av
herr Agerberg m. fl., vari hemställts, »att
promilletalet för uttagande av skogsvårdsavgift
för budgetåret 1953/54 fastställes
till l,o och att i enlighet härmed
inkomsten av skogsvårdsavgiften upptages
till 5,2 miljoner kronor».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften samt
med avslag å de likalydande motionerna
I: 160 av herrar Tjällgren och Näsgård
samt II: 362 av herr Jansson i Aspeboda
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
I: 161 av herr Velander m. fl. och
II: 363 av herr Agerberg m. fl. besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1953
utgå med en och en halv promille.

Reservation hade avgivits av herrar

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Velander och Hagberg i Malmö, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till de likalydande
motionerna I: 160 av herrar
Tjällgren och Näsgård samt 11:362 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 161 av
herr Veländer m. fl. ocli II: 363 av herr
Agerberg m. fl. samt med avslag å Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag i ämnet besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1953 utgå
med en promille.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Vi har på högerhåll väckt ett
par motioner i denna fråga. Vi föreslår
en nedsättning av promilletalet för
skogsvårdsavgiften från 1,5 till 1. Vi
har också reserverat oss mot utskottets
hemställan. I anslutning härtill skall jag
be att få säga eif par ord. Jag tycker
nämligen, att denna fråga är så pass
betydelsefull, att den inte bör passera
kammaren utan i varje fall något litet
meningsutbyte.

Som kammarens ledamöter erinrar
sig, skall skogsvårdsavgift enligt gällande
bestämmelser med vissa undantag
erläggas för jordbruksfastighet som vid
fastighetstaxering åsatts särskilda värden
för skogsmark och växande skog.
Denna skogsvårdsavgift utgår i förhållande
till dessa taxeringsvärden, dock
högst med 1,5 promille. Denna skogsvårdsavgift
utgör sålunda i realiteten
en för skogsbruket speciell fastighetsskatt.

Naturligtvis kan man diskutera lämpligheten
och rimligheten över huvud
taget av att uttaga en sådan skogsvårdsavgift,
vilken som sagt innebär särskild
beskattning av skogsbruket. Jag skall
emellertid inte vid detta tillfälle gå in
på någon diskussion om den saken.

Denna avgift har alltsedan vi fick
den, alltså sedan budgetåret 1947/48,

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

uttagits efter maximisatsen, 1,5 promille.
Inkomsten av denna skogsvårdsavgift
har för varje budgetår, utom för
det som vi nu diskuterar och som börjar
den 1 juli i år, upptagits till 4,6
miljoner kronor.

Nu förhåller det sig emellertid så —
såsom kammarens ledamöter säkert har
observerat — att riksräkenskapsverket
i oktober förra året i samband med
det allmänna budgetarbetet inom verket
fick en skrivelse från skogsstyrelsen,
i vilken skogsstyrelsen föreslog att
promilletalet för budgetåret 1953/54
med hänsyn till de höjda taxeringsvärdena
icke borde sättas högre än till 1.
Detta skulle icke desto mindre, genom
den höjning av taxeringsvärdena som
skett, ge ett inkomstbelopp för statsverket
på 5,2 miljoner kronor.

Jag tycker att det kan ha sitt intresse
att påpeka, att det inte är första gången
skogsstyrelsen låtit höra av sig i denna
angelägenhet med ett förslag i denna
riktning, alltså om sänkning av skogsvårdsavgiften.
Redan när det gällde den
budget, som nu löper, föreslog styrelsen
med hänvisning till de höjda taxeringsvärdena
en sänkning av promilletalet
från 1,5 till 1. Finansministern var inte
då — i fjol alltså — med på saken. Han
ansåg nämligen, att frågan om en ändring
av promilletalet borde prövas först
då resultatet av omtaxeringarna förelåg,
en ståndpunkt som man ju kan
förstå.

Nu vet vi emellertid hur det ligger
till på den punkten: mycket starka höjningar
har inträtt i fråga om skogsvärdena.
Vi känner till det läge som nu
är för handen. Finansministern har, i
anslutning till det uttalande han gjorde
i fjol, tagit frågan under övervägande,
som det heter. Överraskande nog har
han emellertid inte kommit fram till
den uppfattningen, att den starka höjningen
av skogsvärdena bör motivera
en motsvarande minskning av skattesatsen.
Detta tycker jag borde ha varit
den naturliga utgången. Finansminis -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

tern har i stället föreslagit att denna
skogsvårdsavgift även för nästa budgetår
skall hållas kvar vid maximinivån
1,5 promille, alldeles oavsett den starka
uppgången av skogsvärdena.

Nu är det ju ganska givet, att man
från kammarens sida frågar sig vad det
betyder, om man fasthåller vid promilletalet
1,5, Vad betyder detta ur
statsverkets synpunkt? Jo, det betyder
att inkomsten av skogsvårdsavgiften stiger
från 4,6 miljoner kronor till 7,8
miljoner kronor, om man gör en jämförelse
mellan de siffror, som upptagits
på driftbudgeten i statsverkspropositionen
förra året och i år.

Vad betyder eu sådan fastlåsning av
promilletalet ur skogsägarnas synpunkt?
Deras synpunkt måste man ju
kanske också något beakta i detta sammanhang.
Det betyder, att man med
denna specialskatt tar ut 3,2 miljoner
kronor mer i år än i fjol av skogsägarna.
Detta innebär en höjning på 70 procent,
alltjämt under förutsättning att
man baserar jämförelsen på siffrorna
i driftbudgeten för i fjol och i driftbudgeten
för i år. Jag tycker knappast
man kan säga, att en sådan höjning av
uttaget — en höjning av 70 procent på
två år — står i god överensstämmelse
med de uttalanden, som departementschefen
gjorde, då han genomförde 1946
års författningsändring. Han talade då
endast om — jag tillåter mig citera —
»en årlig mindre avgift från skogsägarna
till finansiering av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet».

Utskottsmajoriteten följer finansministern.
Skulle man nu, som motionärerna
önskar, sätta ner promilletalet till
ett, så menar utskottet att detta skulle
innebära ett inkomstbortfall för statsverket
under budgetåret 1953/54 visserligen
inte i förhållande till vad statsverkspropositionen
räknat med men i
förhållande till vad som faktiskt influtit
i skogsvårdsavgifter för budgetåret
1952/53, eftersom samma taxeringsvärden
ligger till grund för skogsvårdsav -

gifternas uttagande för år 1952 och
1953.

Utskottet erinrar också om att riksdagen
redan höjt anslaget till skogsvårdsstyrelserna.
Detta redovisas, som
kammarens ledamöter väl vet, under
nionde huvudtiteln. Man har höjt anslaget
för kommande budgetår till
14 393 000 kronor mot nu utgående
12 564 000 kronor. I detta läge vill inte
utskottet förorda en vad man kallar
sänkning av skogsägarnas bidrag till
samma ändamål.

Jag har fäst mig vid detta uttryck
»sänkning av skogsägarnas bidrag till
samma ändamål». Jag måste, herr talman,
säga, att jag har en smula svårt att
följa utskottet i dess resonemang i
detta hänseende. Först och främst blir
det icke fråga om någon sänkning, därest
motionärerna fått sin vilja fram. Ett
skatteuttag på en promille skulle betyda
en intäkt för staten av 5,2 miljoner kronor
mot 4,6 miljoner kronor enligt statsverkspropositionen
för nu löpande budgetår,
således inte en sänkning utan en
ökning på 0,6 miljoner kronor eller 14
procent.

Vad vidare den av riksdagen redan
beslutade ökningen av anslaget till
skogsvårdsstyrelserna beträffar finns
det icke utsagt någonstans — i varje
fall inte såvitt jag känner till — att
skogsägarnas bidrag till skogsvårdsstyrelserna
automatiskt skall öka allteftersom
skogsvårdsstyrelsernas kostnader
stegras. Utskottet bestyrker självt i sitt
betänkande att skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov icke har satts i direkt relation
till skogsvårdsavgiftens storlek
utan täckes, förutom av skogsvårdsstyrelsernas
egna inkomster — framför
allt biträdesersättningar — av anslag
på riksstaten. Detta är utskottets eget
tillkännagivande. Att man mot bakgrunden
av ett sådant konstaterande kan —
som utskottet här gjort — använda
skogsvårdsstyrelsernas kostnadsstegringar
som ett motiv för att höja uttaget
av denna specialskatt från skogs -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

ägarna med 70 procent, det finner jag
en smula anmärkningsvärt. I likhet med
vad skogsstyrelsen nu två år å rad givit
till känna anser jag — med beaktande
av de väsentligt höjda taxeringsvärdena
—• att promilletalet inte bör
sättas högre än ett.

Jag har, herr talman, här väsentligen
uppehållit mig vid de motioner, som
väckts från högerhåll. Här föreligger
emellertid också ett par motioner från
bondeförbundshåll. De har samma motivering
som högermotionerna och
exakt samma yrkande, d. v. s. förslag
om en sänkning av promilletalet från
1,5 till 1. Jag har observerat, att bondeförbundarnas
motion här i kammaren
är undertecknad av inte mindre än nio
ledamöter. Denna som jag tycker ganska
livliga anslutning till framställningen
ger mig anledning förmoda, att
man från bondeförbundets sida kommer
att sätta in ett kraftfullt försvar
för det yrkande, man ställt i motionen.
Med hänsyn därtill har jag ingen anledning,
herr talman, att gå in på bondeförbundets
framställning, vilken jag
givetvis från mina utgångspunkter sympatiserar
med.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört hemställer jag om bifall
till den reservation, som har framförts
av herr Velander och undertecknad.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Jag har här i kammaren framburit
en motion om sänkning av skogsvårdsavgiften
vad gäller promilletalet.
Herr Hagberg i Malmö har här ganska
utförligt redogjort för vad motionen innehåller
samt för vad skogsvårdsavgiften
belöper sig till.

När jag frambar denna motion gjorde
jag det emedan jag vid det tillfället såg
saken ur den synpunkten — och jag
gör det även i dag — att fastigheternas
taxeringsvärden år 1945 gick upp så
pass krafligt som de då gjorde. Särskilt
gällde detta skogarna. Vid 1951 års fastighetstaxering
höjdes skogsvärdet åter -

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

igen mycket kraftigt. Därmed har grunden
lagts till en automatisk ökning av
den samlade skogsvårdsavgiften, som
skall betalas och ingå till statskassan.
Gentemot detta kan man naturligtvis
säga, att kostnadsökningarna på skogsvårdens
område också har stigit i takt
med de nyss nämnda ökningarna. Jag
har försökt följa detta så gott jag kunnat,
men jag får inom parentes säga att
det är med vissa bekymmer som jag
ser utvecklingen vad gäller tjänsternas
antal och tjänstemannalönerna. Jag
hade med mig en jägmästare i skogen
vid ett tillfälle. När vi gick hem på
eftermiddagen sade han: »Ja, nu har
jag stulit en halv dag från skrivbordet.»
Det var ord som vittnar om att det
även här blivit utgiftsökningar som så
att säga kommit över oss. Jag vet inte,
om jag här skall taga upp en debatt om
den saken, men fråga är om inte en
översyn över skrivbordsarbetenas storlek
borde företagas för att undersöka
om de står i proportion till de kostnader,
som vi lägger ned på skogsvårdens
område.

I dag är det knappast möjligt att tänka
sig, att kammaren skall göra annat
än vad den gjort alldeles nyss. I jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 säger utskottet:
»Enligt utskottets mening är
det emellertid icke skäligt att skogsägarna
utöver väsentligt höjda skogsvårdsavgifter
även skall erlägga höjda
biträdesersättningar, helst som merinkomsten
av skogsvårdsavgifterna från
och med innevarande budgetår synes
väl täcka den höjning av skogsvårdsanslagen,
som skogsbruket skäligen kan
anses böra hjälpa till att bära. Biträdestaxorna
synes dessutom redan ha nått
en höjd som ej utan risk för ogynnsamma
återverkningar på skogsvårdsstyrelsernas
arbete och ekonomi i nuvarande
konjunkturläge kan överskridas.»
Trots detta anser sig utskottet ej böra
frångå Kungl. Maj:ts förslag, och därför
har vi redan så gott som i förväg beslutat
i denna fråga. Detta är ett egendom -

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

ligt förhållande. När man nu redovisar
höjningarna, börjar nog skogsägarna
ute i bygderna att fundera över de höjningar
av pålagorna som kommer slag
i slag och över att en så kraftig höjning
kan företagas på en gång som med 70
procent. Om därtill kommer, att ersättningen
till en länsskogvaktare satts till
—- om jag inte minns fel — 25 kronor
per dag så menar jag, att det säkert
inte är lyckligt att på detta sätt belasta
skogsbruket med omkostnader som
gör, att intresset för skogsbruket eventuellt
kommer att minska i stället för,
som det gjort under många år, stegras.
En liten tröst är det mig i detta sammanhang
att bevillningsutskottet i sin
skrivning utlovat — och jag hoppas,
att det löftet kommer att hållas — att
vi skall få en hel del pengar till skogsvården
vilka inte upptagits tidigare.
Emellertid får vi väl se, hur det blir
med den saken. Jag säger detta därför
att det föreligger i dagens läge ett stort
behov av att se om våra skogar. Under
de gångna två sista åren har vi haft
stora avverkningar, och nu behöver
skogarna rustas upp. När jag lyssnade
på interpellationssvaret i morse angående
bränsleförsörjningen, tänkte jag
med bekymmer på hur det ena skiftet
efter det andra behöver hyggesröjas.
Man kan inte göra det därför att bristen
på arbetskraft lagt hinder i vägen och
hyggeskostnaden för upphuggning av
klenvirke blivit sådan att man hellre
låter det vara än göra någonting åt saken.
Läget tenderar att bli sådant att
det inte lönar sig.

Jag menar, att även om jag inte får
gehör för motionen, vilket jag i dag
alls inte kan räkna med, har både högermotionen
och vår motion ändå haft
framgång på så sätt, att skogsvården
kanske får åtminstone det belopp, som
rätteligen borde gå till den. Skillnaden
mellan det samlade belopp som under
fjolåret gick till skogsvården och till
skogsvårdsstyrelserna är inte så stor
som skillnaden mellan 4,6 respektive

7,8 miljoner kronor som skall bli storleken
av det belopp som skogsvårdsavgifterna
belöper sig till budgetåret
1952/53.

Eftersom kammaren är glest besatt
och alla väntar på att få komma härifrån
så fort som möjligt, skall jag inte
uppehålla tiden längre.

Utskottet säger i sin motivering, att en
omprövning av promilletalet för skogsvårdsavgiften
årligen skall ske. Huruvida
prövningen i år har blivit så grundlig
som behövts, känner jag inte till,
och det skall jag därför inte uttala mig
om. Trots att jag är varmt intresserad
av denna sak, vill jag inskränka mig
till att uttala den förhoppningen, att
vi innan nästa budgetår är slut skall
få se de pengar som är utlovade.

Under de föreliggande omständigheterna
skall jag — ehuru med sorg i
hjärtat — avstå från att ställa något
yrkande.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte neka
till att jag känner mig en smula överraskad
över avslutningen av herr Janssons
anförande. Jag gick ut från att
han skulle hemställa om bifall till sin
motion, som ju förutom av honom är
underskriven av inte långt ifrån en
tredjedel av bondeförbundets representanter
i denna kammare, men det gjorde
han inte, av någon anledning som
jag inte här skall gå närmare in på.

Herr Jansson i Aspeboda motiverade
sitt ståndpunktstagande med att utskottsmajoriteten
i sin skrivning meddelar,
att det inom utskottet har uttryckts
önskemål om att den ökade tillgången
till skogsvårdsavgiftsmedel
skulle tillgodoföras skogsnäringen i
form av ökat statligt stöd åt de skogsvårdande
åtgärderna och att utskottsmajoriteten
för sin del kan ge dessa
önskemål sin anslutning. Denna skrivning
ansåg herr Jansson i Aspeboda
vara en följd av de motioner som
väckts, och det vill jag ingalunda be -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

strida. Men att vara så förnöjsam som
herr Jansson, att bara för denna skrivnings
skull frånfalla sitt yrkande i anslutning
till motionen, tycker jag är att
gå väl långt i förnöjsamhet här i livet.

Herr Janssons avstående från att
ställa ett yrkande är anmärkningsvärt
också i ett annat hänseende, som jag
gärna vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på. Det är nämligen
så, att denna bondeförbundsmotion i
motiveringen går ett ganska långt steg
vidare än vi har gjort i högermotionen.
I bondeförbundsmotionen ifrågasättes
nämligen, huruvida en skogsvårdsavgift
över huvud taget skall uttagas. Man
säger: »Det skulle ur principiella synpunkter
vara riktigt, att den nämnda
avgiften avskaffades. Vi anser oss icke
emellertid nu, bland annat med hänsyn
till det statsfinansiella läget, kunna
framställa något yrkande härom.»

När man är övertygad om att avgiften
över huvud taget inte bör utgå, tycker
jag att man i varje fall borde ha bibehållit
den ståndpunkt man intog i motionen,
om sänkning av detta promilletal
från 1,5 till 1.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill bara
säga till vännen Hagberg, att det torde
vara väl tidigt att klandra skrivningen
innan det har fattats något beslut. Jag
har uttalat den Uppfattningen, att det
med den skrivning utskottet har gjort
kommer att gå en del til! skogsvården.

Herr Hagberg i Malmö säger att jag
är förnöjsam, men jag vill i det sammanhanget
hänvisa till jordhruksutskotlets
utlåtande nr 1, som vi har antagit.
Tror herr Hagberg att vi med någon
övertalningsförmåga kan lyckas omvända
kammaren? Jag tror det inte, men
lyckas herr Hagberg göra det, är det
bra. Jag har lärt mig att inte köra huvudet
i väggen även om jag får en bakläxa.
Vi har klart och tydligt utsagt att
vi kommer igen på denna punkt, och
jag hoppas det sker så som utskottet

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

bär sagt, att det företas en omprövning.
Som jag sade tidigare vet jag inte hur
omprövningen har företagits i år, men
jag kommer att följa frågan med största
uppmärksamhet.

Herr Hagberg fäste sig vid att vi i
bondeförbundsmotionen har gjort ett
uttalande om avgiftens existensberättigande.
Det är riktigt, men om man läser
hela motionen finner man att vi
inte har yrkat på avskaffande av skogsvårdsavgiften.
Vi har bara nämnt detta
i förbigående och har ju till och med
givit vår anslutning till ett uttag med
1,0 promille. Detta ställer frågan i något
annan belysning. En fråga om eventuellt
borttagande av skogsvårdsavgiften
får väl tas upp i det sammanhang
där den hör hemma.

Här gäller det dock att påtala, att vi
tycker det är oriktigt med en så kraftig
höjning som 70 procent på ett enda år.
Jag har emellertid inte den uppfattningen,
att jag skulle lyckas omvända
kammaren i år, och därför har jag
handlat som jag har gjort.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag skall inte lägga mig i herrar
Hagbergs och Janssons i Aspeboda tvister
om vem som har anledning att vara
missnöjd. Jag tycker bara att högern
inte varje gång alla andra överger dem
bör jämra sig på det sättet. Man kan ju
ta det lugnt och stilla, som andra får
göra när de blir lämnade ensamma.
Det är vad som har inträffat i detta
sammanhang.

Jag skulle vilja säga att detta är en
gammal bekant. Vi har ju prövat den
varje år sedan 1946. Det har visserligen
skett i samband med inkomstberäkningarna,
men ingen människa har
sagt någonting. Det har varit en särskild
punkt varje gång inkomstberäkningarna
fastställts, där skogsvårdsavgiften
prövats.

Det är klart att man kan ha olika
uppfattningar om denna avgift, det förnekar
jag ingalunda. Men herr Hagberg

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

framhåller med särskild styrka att utskottet
talar om sänkning. Är det riktigt,
herr Hagberg? Jag har här i handen
budgetdelegationens beräkning av
utfallet av innevarande budgetårs statsinkomster,
och dessa är i fråga om
skogsvårdsavgiften, som nämligen har
utgått redan på de höjda taxeringsvärdena,
beräknade till 7,8 miljoner kronor.
Om man då sänker avgiften detta
år, måste det ju bli en sänkning i statens
inkomster. Man kan inte komma
ifrån detta faktum.

Nu skall vi komma ihåg, att när detta
beslöts 1943 sade riksdagen att man
ansåg skäligt att 2/3 av dessa utgifter
skulle täckas av dessa avgifter. Om herr
Hagberg roar sig med att gå tillbaka
till sidan 6 i utskottsbetänkandet får
han där se, att det var 81/4 miljon 1947,
och 2/3 av detta skulle täckas då. För
nästa budgetår beräknas dessa utgifter,
som riksdagen redan har anslagit på
jordbruksutskottets hemställan, till omkring
14,5 miljoner kronor. Om herr
Hagberg då räknar ut vad 2/3 av det beloppet
är, så tror jag att med den utgångspunkten
riksdagen har haft man
inte kan göra någon anmärkning i detta
avseende.

Sedan blir det naturligtvis en annan
sak om det är klokt att lägga ned pengar
på skogsvården. Här har jag personligen
den uppfattningen, att det är mycket
klokt och att man således här inte
skall sätta sig ned och pruta, och det
är ju ingenting som sker heller i bevillningsutskottets
utlåtande. Vi säger
att vi kan anse det rimligt att det belopp,
som skall användas till ökade utgifter
i detta sammanhang, bör kunna
höjas. Jag vill säga herr Jansson i Aspeboda,
att efter vad bevillningsutskottet
här har skrivit skulle jag tänka att vi
antingen i höst eller till nästa riksdag
får en tilläggsproposition, och då har
vi ju möjlighet att avgöra den saken.

Jag tycker att det här är något konstigt.
Vi har ju varit överens, herr Hagberg,
att man inte skall flytta över allt -

för stora belopp, som flyter in till statskassan,
på det sättet att man måste ta
ut dem med en inkomstskatt. Högern
har ju särskilt varit intresserad av
detta. Flyttar vi över alltmer i detta avseende,
blir det ju inte på annat sätt
än att vi får ta igen detta på den vanliga
inkomstskatten, och då kanske
även högerreservanterna kommer att
protestera.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Min gamle vän

Adolv Olsson menar, att vi från högerhåll
skall ta denna angelägenhet lugnt
och stilla. Herr Olsson känner mig så
väl sedan många år, att han vet att jag
i allmänhet tar tingen lugnt och stilla.
Men att ta dem så lugnt som man från
hondeförbundets sida har gjort tror jag
inte vi från högern kan riktigt vara
med om. Det lugnet skulle jag nog närmast
vilja jämställa med självuppgivelse.

Sedan påpekade herr Olsson i Gävle,
att ingen tidigare velat röra vid denna
skogsvårdsavgift. Nej, tacka för det, det
är ju först nu saken aktualiserats i och
med omtaxeringen av skogsvärdena.
Den har vi inte fått förrän nu, och det
är de nya skogsvärdena, som givit anledning
till kritik mot det som många
anser alltför höga promilletalet.

Slutligen — och det var egentligen
det som överraskade mig i herr Olssons
i Gävle anförande — påpekade han, att
den s. k. ^-principen skulle kunna åberopas
såsom en motivering för fortsatt
uttagande efter 1,5 promille. Jag kan
omöjligen följa herr Olsson i Gävle därvidlag.
Det är riktigt, att 1946 års jordbruksutskott
förklarade att det »icke
ville motsätta sig att avgiftens belopp
fastställdes så att den motsvarade ungefär
2/3 av förutnämnda totala medelsbehov
hos skogsvårdsstyrelserna». Men,
herr Olsson i Gävle, där finns ett tilllägg.
Jordbruksutskottet sade »dock

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

högst 4,5 miljoner kronor». Det är en
annan siffra än de över 7 miljoner, som
man nu räknar med.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte diskutera
med herr Hagberg — det ha vi gjort så
många gånger i det här huset — om vilken
som har förlorat eller segrat i detta
sammanhang. Men när herr Hagberg
säger att bondeförbundet utplånat sig
till självuppgivelse, undrar jag om inte
sanningen är att man nått en större
seger än man inbillade sig när man
väckte motionen.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag undrar när
självuppgivelsen började. Jag hänvisar
till vad jordbruksutskottet säger om den
här saken i sitt utlåtande nr 1. Röstade
herr Hagberg ja eller nej till det förra
onsdagen, när vi antog det? Jordbruksutskottet
har tillstyrkt, och vi har anslutit
oss till vad jordbruksutskottet sagt.
Därmed har inte saken avgjorts, men
den är avgjord så till vida att både
jordbruksutskottet och bevillningsutskottet
genom denna skrivning kommit
till detta resultat.

Jag anser att vi har gjort ett ganska
stort framsteg tack vare motionen, som
vi inte kunnat göra annars. Vi får in
hundratusentals kronor, pengar som
blir mycket behövliga för skogsvården,
och som herr Olsson i Gävle antydde
kommer det kanske en proposition
härom till höstriksdagen.

Jag vill inte alls trösta herr Hagberg
i Malmö med att jag känner någon självuppgivelse.
.lag anser att vi har vunnit
ett stycke. Jag ser saken så, att vi har
kommit ett stycke på väg, och vi skall
komma längre.

Herr von SETH (h) : Herr talman!
När man hör herr Jansson i Aspeboda
får man det intrycket, att han i detta
fall är fullt nöjd med vad utskottet har
skrivit. Det skulle vara ganska intrcs -

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

sant, men jag skall inte trötta kammaren
med det, att erinra om den debatt
som varit före regeringskoalitionen exempelvis
i dyrortsfrågan. Där har man
inte visat samma självövervinnelse eller
på något sätt funnit att utskottets
välvilliga skrivning vid vissa tillfällen
kunnat godtagas. Då har man försökt
att kämpa emot. Jag skall emellertid
inte yttra mera om detta.

I den sista repliken som herr Hagberg
i Malmö hade underströk han, att
vad som nu hänt är de höga taxeringsvärden
som triitt i kraft fr. o. m. 1952.
Där har ju sådana höjningar skett att
Kungl. Maj:t via riksbanken har bestämt
att de skogsvärden, som nu insatta,
icke får ligga till grund för belåning
i bypoteksföreningar, banker och
andra kreditinstitutioner. Visserligen
har skogspriserna varit mycket höga eu
kort tid på hösten 1951, och de var
höga även under 1950, men i fråga om
de taxeringsvärden som vi nu fått har
statsmakterna mer eller mindre öppet
sagt ifrån att det är i vissa fall luftvärden.

Jag vet inte vilken uppgörelse herr
Jansson i Aspeboda har med skogsägarna
i Dalarna, men för Jönköpings län,
som är ett skogrikt län med ett mycket
stort antal små skogsägare, vill jag säga
att man är mycket missbelåten med det
sätt, varigenom man lägger pålagor på
skogsägarna.

Nu skall jag gärna erkänna att konjunkturvinstbeskattningen
inte drabbar
de små skogsägarna så mycket, men
även om det beträffande investeringskonto
för skogsägare har blivit en jämkning
— beloppet har höjts av finansministern,
så att den som sålt skog på
rot för 8 399 kronor slipper sätta in
på investeringskonto — så har det ändå
hårt drabbat de mindre skogsägarna på
grund av att dessa gör en större avverkning
vart femte år eller sjätte år och i
många fall inte mer än vart tionde år.
Denna sak skall jag emellertid återkomma
till vid en annan punkt.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1933.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

Vad jag här har velat säga är att
skogsägarna fått den ena pålagan efter
den andra under senare år. Nu kommer
man och vill lägga en och en halv promille
i skogsvårdsavgift på de höjda
taxeringsvärdena, värden om vilka man
i det allmänna medvetandet har mycket
svårt att förstå att de är rättvisa. Det
är väl ändå, herr Jansson i Aspeboda,
ingen som ifrågasätter att skogsstyrelsen
vill på något sätt eftersätta de skogsvårdsåtgärder
som är nödvändiga. Vi
måste utgå ifrån att när skogsstyrelsen
stannat vid en promilles uttaxering, har
man ansett att man därmed tillgodosett
skogsvården och dess intressen.

Vad mig själv beträffar skulle det
verka underligt om jag på något sätt
skulle vilja tala emot skogsvårdsintressena.
Jag är nämligen ordförande i Jönköpings
läns skogsägareförening. Men
på den stämma vi hade den 13 mars i
är, som dock representerade 8 200
skogsägare, varav 8 000 var mindre
skogsägare, fick jag en bestämd känsla
av att vi hade ett starkt underlag även
inom herr Janssons i Aspeboda parti
för att denna uttaxering av skogsvårdsavgift
icke bör ske.

Jag vet inte i vilken grad som man
inom herr Janssons i Aspeboda parti
godtar denna självuppgivelse •—• vi får
väl se, när det blir votering —- men det
är dock tio av kammarens ledamöter
från landsbygdspartiet som undertecknat
denna motion. När man studerar
bevillningsutskottets betänkande nr 24
finner man, att herrar Velander och
Hagberg i Malmö reserverat sig för bifall
till den motion som i denna kammare
är undertecknad av herr Jansson
i Aspeboda in. fl., under det att herr
Jansson i Aspeboda tre gånger, tror jag
det är, här har förklarat, att han är
nöjd och mer än nöjd med den skrivning
som utskottet gjort.

Herr talman, jag skall inte mera orda
om denna sak. Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bevillningsutskottets

förevarande betänkande av herrar Velander
och Hagberg i Malmö.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att anlägga några mera
principiella synpunkter på frågan om
skogsvårdsavgiften. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att våra
skogsvårdsstyrelser, som ju har hand
om den verksamhet som bekostas med
skogsvårdsavgifter och andra statsmedel,
har två uppgifter. Dels syftar verksamheten
till att utöva en fiskalisk
kontroll över att skogsvårdslagarna tilllämpas.
Det är ju självklart, att detta
är en uppgift, som det under alla omständigheter
åligger staten att ombesörja
och bekosta. Större delen av
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet går
emellertid ut på att främja skogsvården,
att vara biträde åt landets skogsägare
i skogsvårdsfrågor. Det är väl i
och för sig icke lika klart, att denna
uppgift är statligt nödvändig. Den
största delen av denna verksamhet har
ju den enskilde skogsägaren nytta av.
Givetvis är det också ett allmänt intresse,
men man kan slå fast, att det är
i främsta rummet ett skogsägarnas intresse.
Detta har tagit sig uttryck just
i skogsvårdsavgiften. Genom skogsvårdsavgiften
betalar skogsägarna en
del av den skogsvårdande verksamhet,
som skogsvårdsstyrelserna utövar.

År 1946 reglerades saken så, att två
tredjedelar av utgifterna för skogsvårdsstyrelserna
skulle betalas genom
skogsvårdsavgifterna. Det förslag, som
här i dag föreligger, innebär att endast
hälften av dessa utgifter skulle bestridas
genom skogsvårdsavgiften. Det hav
alltså skett en förskjutning på det sättet,
att staten fått anlita mer och mer
av andra inkomster till att betala denna
verksamhet än vad som avsågs med
1946 års beslut.

Visst kan man diskutera frågan om
skogsvårdsavgiftens vara eller icke
vara. Men skall man diskutera denna

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

fråga, får man väl ta sig en allvarlig
funderare, om denna skogsvårdande
verksamhet skall vara en statens uppgift
eller om inte staten skall lägga
ned den och överlämna den till skogsägarföreningarna.
Det vore i och för
sig icke någon onaturlig utveckling.
Men det ena betingar det andra, och
jag kan inte annat än tycka, att herr
Olsson i Gävle har rätt, när han tycker,
att högerns ståndpunkt här strider mot
högerns allmänna inställning till skattefrågor.

Högern har ju framfört ständiga önskemål
om att statens verksamhet skall
begränsas för att skatterna till staten
skall kunna sänkas. Det är inte tvunget,
att man därför skall inta den ståndpunkten,
att man skall lägga ned den
skogsvårdande verksamheten. Men skall
man inte göra det, får man väl ha kvar
skogsvårdsavgiften. Vill man inte ha
kvar denna avgift, borde högern inta
den ståndpunkten, att denna skogsvårdande
uppgift, som inte i och för sig
är en självklar statsuppgift, lägges ned
och överföres till skogsägarna.

Herr JONSSON i Skedsbygd (hf): Herr
talman! Jag hade inte tänkt ta del i
denna debatt, men då jag har varit
delaktig i det beslut som nu föreligger
på kammarens bord och är föremål för
denna debatt, känner jag mig efter de
uttalanden som är gjorda här skyldig
att säga några ord. Jag gör det så mycket
hellre, som jag finner, att herr
Hagberg i Malmö här bär begagnat
tillfället att till oss inom bondeförbundet
rikta frågan, hur vi har kunnat gå
med på denna kompromiss, som han
anser vara så dålig. Jag vet inte hur
stor skogsägare herr Hagberg är, men
då jag även tillhör kategorien skogsägare
kan det vara skäl att jag anlägger
några synpunkter på frågan.

Jag vill då förutskicka att jag tror
inte, att högerns motiv för att inta en
särställning i denna fråga grundar sig
på vad herr von Setli var inne på,

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

nämligen missnöje hland skogsägarna.
Jag hoppas att man inte heller kommer
att försöka utnyttja detta till att skapa
missnöje bland skogsägarna, men jag
är inte säker på att denna förhoppning
kommer att gå i uppfyllelse.

Om man betraktar vår skogsvård och
betänker det oerhörda behov av medel
som föreligger för att kunna bedriva
en effektiv skogsvårdande verksamhet,
så blir både nu föreslagna 1 1/2
promille och av reservanterna föreslagna
1 promille praktiskt taget en droppe
i havet. Det ligger ju så till att den
enskilde individen inte har resurser
eller möjlighet och dessutom saknar
intresse för en verksamhet som inte
kommer honom till godo. Skogsplantering
och sådana arbeten är ju arbeten
på lång sikt som inte kommer den till
godo som nedlägger kostnader och arbete
härpå. Det behövs stöd från det
allmänna, och när staten tar in så mycket
pengar som den gör i skatter på
våra skogar anser jag det fullt riktigt,
att staten också bidrar till denna verksamhet.

Jag vill också en liten smula reducera
det problem som man nu här
stannat vid, nämligen 1,5 promille. Om
man räknar med att ett medeltal av 30 å
33 procent av skogsinkomsten utgår i
skatt, så är man ju strax nere i att den
verkligt effektiva skogsvårdsavgiften
bara blir en promille. Den kan bli mer,
och den kan bli mindre, men jag tror
att medeltalet ligger där. I det läge vari
vi befann oss i utskottet var det två
yrkanden. Det ena var yrkandet om
en promille. Jag kan säga att jag närmast
också var inne på den linjen.
Yrkandet i den kungliga propositionen
var 1,5 promille. Det gällde för mig
i det läget att försöka utvinna det mesta
möjliga. Om jag hade valt den väg som
herr Hagberg i Malmö och hans medreservanter
gått, skulle jag stått här
i dag med tomma händer, detta eftersom
varken folkpartiet eller socialdemokraterna
understödde detta yrkan -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

de. Vad liar vi fått genom denna kompromiss?
Jo, vi har till att börja med
fått fastslaget, att skogsvårdsavgiften
skall utgöra högst 1,5 promille. Vi har
dessutom fått utsikt att få de medel,
som den sista halva promillen ger,
överflyttade till direkt skogsvård. Innan
man går att klandra oss för denna
kompromiss bör man avvakta tiden och
se om inte dessa pengar kommer. Kommer
de inte, nåväl, då har vi förlorat,
men kommer de, herr Hagberg i Malmö,
så kommer de skogsvården till godo.
Jag tror att de där gör så pass stor
nytta, att man här inte har anledning
att ta ställning mot det förslag som nu
ligger på riksdagens bord.

Ja, detta är i korthet, herr talman,
de synpunkter, som varit för mig vägledande
i mitt arbete i bevillningsutskottet,
då det gällt att i föreliggande
situation vinna ut det mesta möjliga
för skogen och skogsvården.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern
framhåller angelägenheten och betydelsen
av att skogsvården blir väl tillgodosedd.
Ja, i det avseendet råder det
inga delade meningar, men då finansministern
nu vill tillstyrka en ännu
tyngre belastning på skogen än som
redan är fallet får vi inte glömma, att
skogsägarna utöver denna specialbeskattning
har att gälda alla andra skatter,
som faller på medborgarna. Vi får
inte bortse ifrån, att detta är en speciell
skatt, som endast träffar ett begränsat
skikt av skattskyldiga.

Här har sagts, att vi inom högern
står ensamma i denna fråga. Nå, det
är väl en sanning med modifikation.
Även om vi befinner oss i minoritet,
så har vi dock ett ganska gott sällskap,
ty skogsstyrelsen, som väl ändå får anses
ha någon liten erfarenhet av dessa
ting, har två år å råd hemställt om en
sänkning av promilletalet. Det är precis
samma framställning, som vi här
Hjort.

Herr von SETH (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansminister Sköld har
talat om de stora utgifter som behövs
för skogsvårdande åtgärder, och jag
måste säga att när det gäller finansieringen
av dem har statsrådet delvis
rätt. Ingen skogsägare har ju heller
velat undandraga sig något i det avseendet.
Emellertid vill jag erinra om
att skogen är en tillgång, som vissa år
ger mer än 50 procent av de värden
vi exporterar. Jag vill också erinra om
att skogen är ett värde som växer till
på lång sikt. På en magrare och kargare
mark blir skogen inte mogen
förrän efter BO—100 år, ja, i vissa fall
inte förrän efter 120 år. Under sådana
förhållanden är det inte rimligt att eu
generation ensam skall bära hela bördan
av skogsvården. Jag tror inte att
jag gör mig skyldig till någon felaktig
spekulation, när jag ej vill att de mindre
skogsägarna skall belastas med mera
ökade utgifter än andra. Jag ger finansministern
rätt i att vi skall vara
med och finansiera skogsvården, men
med hänsyn till den långa sikt skogsbruket
arbetar på är summan av de
pålagor som kommit till under senare
år för hård.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag missunnar inte
min vän Erik Hagberg i Malmö att i
dag vara i gott sällskap med skogsstyrelsen.
Jag tycker bara att det är så
hastigt påkommet från högerns sida att
betrakta skogsstyrelsen som gott sällskap,
då ju medlemmar av högern här
år efter år föreslagit att skogsstyrelsen
skulle avskaffas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
ändrade sinnesstämning hos högern
gentemot skogsstyrelsen, som herr Olsson
i Gävle nyss påtalade, beror kanske
på att herr Dickson inte är närvarande
i kammaren just nu. (Det påpekas
här att han sitter på läktaren, men

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

läktaren är inte detsamma som kammaren.
)

Om man nu har skogsstyrelsen som
sitt försvar i denna fråga, så får man
väl ändå ha klart för sig, att skogsstyrelsen
inte har något ansvar för statens
utgifter. Det kan mycket väl tänkas, afl
skogsstyrelsen anser att skogsägarna
kan slippa betala ifrågavarande avgift,
och att staten skall betala i stället. Det
blir därför inte något stöd för den ekonomiska
ståndpunkt, som man i regel
från högerns sida intar.

Högern framhåller, att skogsägarna
betalar andra skatter också. Javisst gör
de det! Men gör inte alla medborgare i
landet detsamma, och kan man då inte
fråga, varför dessa andra medborgare,
som betalar skatt i proportion till sina
inkomster, skall med en del av dessa
skatter betala skogsvården åt skogsägarna?
Man kan alltså inte från skogsägarhåll
föra det resonemanget, att de betalar
skatter, och därför skall de komma
i åtnjutande av vissa särskilda förmåner.
Om alla skulle göra så, vad bleve
då följden? I varje fall blir det då inga
skattesänkningar, herr Hagberg i
Malmö!

Sedan vill jag fråga herr von Seth
och herr Hagberg i Malmö: Är det en
större belastning för skogsägarna att
genomföra det som vi i dag diskuterar,
nämligen att skogsägarna med denna
skogsvårdsavgift skall betala hälften
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet,
än när vi 1946 beslöt att skogsägarna
skulle betala två tredjedelar? Det bar
väl hänt någonting sedan 1946 i fråga
om tillväxten av de utgifter, som går
genom skogsvårdsstyrelserna!

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! I sin replik sade herr von Seth,
att jag i ett tidigare anförande förklarat
mig fullt nöjd, men detta får stå för
herr von Seths egen räkning.

Vidare frågade herr von Seth bur jag
skulle klara upp denna fråga, eftersom

Skogsvårdsavgiften för år 1953.

smålänningarna säkerligen kommer att
bli otåliga. Ja, det skulle inte förvåna
mig, om både dalkarlarna och smålänningarna
blir otåliga, om högerns talesmän
får framställa denna sak på det
sätt, som är nöjsammast för dem. Jag
tror emellertid, att jag kan försvara frågan
enbart genom att redogöra för hur
den behandlats och för de med densamma
förknippade omständigheterna,
och jag är därför inte alls orolig för
vad dalkarlarna kan komma att säga.

Herr DICKSON (b): Herr talman! För
att inte framtida eventuella läsare av
protokollet skall föranledas tro, att det
som finansministern här sade är riktigt,
nämligen att jag inte var närvarande
i kammaren under hans anförande, vill
jag här poängtera, att jag satt på läktaren
och såg ned på finansministern.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar,
som både herr Adolv Olsson i Gävle
och finansministern alluderat på, vill
jag säga, att jag aldrig har velat avskaffa
den sakkunskap som finns i
skogsstyrelsen. De utmärkta personer
som där arbetar, sysslar plikttroget med
de saker, som de är satta att förvalta.
Det är endast själva organisationen som
sådan jag kritiserat, och den tror jag
fortfarande är ganska onödig. Det är
synd att dessa utmärkta personer engageras
i ett företag, som är så onödigt
som skogsstyrelsen. De borde kunna
användas på ett bättre sätt.

Herr von SETH (li): Herr talman! Jag
vill bara framhålla en synpunkt, som
kanske delvis redan har kommit fram
bär. Av alla de skatter som kommer in
till stat och kommun kan jag inte säga
hur stor andel som skogsägarna bidrager
med, men det torde vara en mycket,
mycket stor del de erlägger för afl
vi skall kunna hålla vår höga levnadsstandard,
och under sådana förhållanden
kan man väl anlägga den synpunkten,
att staten bör kunna ge igen en del,

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändring i 9 § 2 mom. lagen om jordfästning.

när det gäller dessa kostnader för
skogsvård.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 162 ja och 25 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande nr
27, i anledning av väckt motion om avskaffande
av rätten att vid taxering till
skatt åtnjuta avdrag för ränta å s. k.
benefika barnreverser; samt

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 17.

Ändring i 9 § 2 mom. lagen om jordfästning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i 9 § 2 mom. lagen
om jordfästning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON (b): Herr talman! Jag
bär intet annat yrkande än om bifall
till vad utskottet föreslagit, men jag
tycker ändå att det bör sägas några ord
bär i kammaren om denna sak.

Herr Nerman bar föreslagit, att det
skall öppnas möjligheter för den som
så önskar att när tiden är inne hans
aska skall få strös ut under omständigheter,
som han själv bestämt. Människor
reagerar nog mycket olika bär i världen,
och även inför döden och förgängligheten
kan inställningen bli ganska
olikartad. Jag tycker nog att den tanke,
som ligger bakom herr Nermans motion,
innehåller många tänkvärda ting.
Det kan ju ligga mycket av pietet även
i den tanke, som här kommer fram, och
jag vill bara vid detta tillfälle uttala
min glädje över utskottets inställning
och understryka dess uttalande, att det
förutsätter att den utredningsman som
har i uppdrag att syssla med dessa
ting också kommer att ta här ifrågavarande
ärende under omprövning.

Jag bär, herr talman, utöver detta
inte något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

§ 18.

Officiellt bistånd av officiant vid ickekyrklig
begravning.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt motion
angående officiellt bistånd av officiant
vid icke-kyrklig begravning.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 88, av herr Nerman. I motionen hade
hemställts, »att riksdagen ville hos
Kungi. Maj:t hemställa om utredning,
huruvida officiellt bistånd av officiant
kunde anordnas för icke-kyrklig begravning
i fall där så önskas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, I: 88, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! .Tåg har ingen annan uppfattning
än första lagutskottet i fråga om
själva det förslag som utskottet kommit
med, att denna motion inte skall
föranleda någon åtgärd, men jag kan
inte alls instämma i motiveringen, att
det ur samhällelig synpunkt inte finns
något bärande skäl för att införa den
av motionären ifrågasatta ordningen.

Motionärens motivering för att man
skall ha tillgång till borgerlig officiant
genom samhällets försorg är kanske inte
alldeles riktig. Han säger, att när vi
vid sidan av den kyrkliga vigseln har
hjälp från samhället med borgerlig vigsel,
så bör vi ha tillgång till officiant
vid borgerlig begravning lika väl som
vid kyrklig. Vigseln har en helt annan
betydelse. Den är en rättslig handling,
som samhället måste hjälpa till att klara
av, men jordfästningen är ju en ceremoni.
Å andra sidan har emellertid
samhället hjälpt till med att göra vigseln
högtidlig och lagt sig vinn om att
inte bara få ett äktenskap registrerat
utan även göra en ram omkring vigseln,
så att den blir ett högtidligt ögon -

blick. Den kyrkliga ceremonin är ju
en kyrkans sak, men man har även
något litet brytt sig om att göra en
ceremoni kring den borgerliga vigseln.

När nu samhället i det fallet har ansett,
att det har intresse av att åstadkomma
en ceremoni, så kan man väl
tycka att det är lika berättigat att samhället
intresserar sig för en jordfästning.
Rationellt sett behövs ingen ceremoni
—• rationellt sett behövs egentligen
ingenting i den vägen vid något
tillfälle. Men människor är inte så rationella.
Människor har behov av en
del, som talar till andra sinnen än bara
sinnet för det förnuftiga. Även de som
anser att orden om människornas
kroppsliga uppståndelse är vidskepelse
kan ju — det har man dock erkänt i
religionsfrihetslagen — vara hederliga
ocli hedervärda medborgare. Jag tror
också att folk i allmänhet anser att dessa
människor kan ha sinne för livets
allvar och kan känna vördnad inför
den situation man kommer i, när en
vän eller en anhörig går bort.

Vid diskussionen om religionsfrihetslagen
år 1951 yttrade herr Hallén här i
kammaren: »Trots den moderna världsbilden,
som försvårar för stora skaror
att bevara en personlig tro, finns hos
vårt folk en drift att bortom sinnenas
räckvidd ana ett högre sammanhang i
vilket vi är insatta, ett sammanhang ur
vilket alla våra ideal te sig som utstrålningar.
»

Det kan ju hända att herr Hallén lade
in en annan mening i detta yttrande
än åtminstone jag gör. Jag tar det emellertid
som ett erkännande från herr
Hallén, som dock är kyrkans företrädare,
att det kan finnas allvar och ideal
även för människor, som har lämnat
den kristna kyrkan.

Det är inte riktigt i överensstämmelse
med religionsfrihetslagen att människor,
som lämnat kyrkan men som man
erkänner sig ha all respekt för, skall
vara tvungna att anlita kyrkan vid sin
bortgång och acceptera den kyrkliga
förkunnelsen vid jordfästningen, därför
att de inte har någon som kan utföra

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

en ceremoni vid borgerlig begravning.
Det iir ju inte den som går bort som
kommer i svårigheter. Det är många,
många som skulle vilja ha en borgerlig
begravning men lielt enkelt med tanke
på de svårigheter som deras anhöriga
kommer i inte vill driva det dithän.

Vi vet alla — och det är kanske därför
som många drar sig för att lämna
kyrkan, även om de annars inte har
några betänkligheter — att det är just
i fråga om begravningen, som kyrkan
har det starkaste greppet om vanliga
människor. Vem skall man anlita, när
man skall ha borgerlig begravning? Ja,
vanliga människor har bland sina närmaste
ingen som kan träda till, ty även
om de närmast sörjande skulle vilja
det, så förmår de det inte. Det krävs
folk med bildning, det krävs folk med
mod att bryta en sed och det krävs folk
med ett ganska stort självförtroende,
som vågar ta på sig att med egna ord
skapa uttryck för vad stunden kräver i
fråga om allvar och högtidlighet. Det
finns ingen ritual.

Den som själv har känt sig tvingad
att på grund av avlidna kamraters önskan
göra en borgerlig begravning, vet
bättre än någon annan hur svårt det är
för vanligt folk att göra en människa
den tjänsten. Att nu skapa en icke-kyrklig
formel för livets mening för alla
dem, som inte känner sig till freds med
kyrkans dogmer, är förenat med påtagliga
svårigheter. Men man har inte
heller i motionen begärt att det skall
skapas en ritual. Man har bett alt samhället
skall medverka att ge någon liten
hjälp till dem som vill ha en borgerlig
begravning, hjälpa dem att få en officiant.
Fastän det är svårt att som jag
sade finna en formel för vad man anser
om livet, så är det naturligtvis inte så
eländigt som man framhåller i 1918 års
religionslagstiftningskommitté, som åberopas
i utlåtandet, att en icke-kristlig
jordfästningsritual måste bli torftig och
färglös och inte färgas av en bestämd
livssyn. Naturligtvis kan den vara myc -

ket bestämt färgad av en livssyn, och
den behöver inte vara torftig och färglös.
Men för att åstadkomma detta krävs
människor av icke vanlig kapacitet.

Jag anser alltså inte att samhället
helt saknar anledning att befatta sig
med detta. Samhället träder till och ger
människor råd och hjälp i många situationer.
Varför skulle det inte känna
någon som helst förpliktelse just i denna
prövande situation? Jag vill åberopa
herr Hallén igen när han i religionsfrihetsdebatten
bl. a. sade, att när en
död människa föres till den sista vilan
är det inte bara Sveriges kyrka, som
gör sin tjänst, utan det är på samma
gång det svenska samhället som träder
i funktion. Ja, är det så, finns det ingen
anledning varför inte samhället åtminstone
skulle träda i funktion när en ickekyrklig
medborgare skall jordfästas. Såsom
herr Hallén tolkade saken har samhället
förpliktelser, och samhället bör
då träda till och hjälpa vid en jordfästning.
Samhällets förpliktelser bör
väl inte bortfalla just i fråga om de
människor som inte tillhör statskyrkan
— vi har dock fattat beslut om en lag,
enligt vilken man strängt taget kan inneha
vilken befattning som helst i detta
land utan att tillhöra statskyrkan, och
man får inte på något sätt prickas för
detta. Då kan man inte heller säga att
samhället i den situation som inträder
vid en jordfästning inte behöver känna
förpliktelse mot dessa människor.

Enligt min uppfattning är det självklart,
att den utredningsman som sysslar
med jordfästningslagens omarbetning
måste komma in på detta. Det resonemang,
som fördes när religionsfrihetslagen
antogs och vid utskottsbehandlingen
av den frågan, fattade jag
så, att man betraktade även den borgerliga
begravningen som något som
måste prövas i jordfästningslagen. Felet
med denna lag är ju alt den bara
riktar sig till kyrkliga medlemmar och
inte till några andra. Jag trodde att
man skulle ta itu med denna halvhet i

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

utredningen, och att det därför inte
fanns något skäl att yrka bifall till motionen.
Den som sysslar med en omarbetning
av jordfästningslagen måste
även komma in på denna fråga och då
ta ställning till om samhället skall lämna
sitt bistånd till en borgerlig officiant,
vilket jag tycker vore riktigast.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
.lag är ganska förvånad över att fru
Eriksson i Stockholm inte har kunnat
acceptera utskottets mening, att jordfästningen
är en kultakt och att det av
den inte följer några rättsverkningar.
Vad fru Eriksson i Stockholm här önskar
är sålunda att i de fall, där man
inte har någon särskild kult att vårda i
samband med en människas död — den
avlidne tillhör inte något religiöst samfund
och har kanske direkt tagit avstånd
från alla sådana samfund — skall
man ge något slags ersättning i stället
för en kultakt. Att göra en jämförelse
med vigseln går ju inte alls. Vigseln är
ju förenad med mycket viktiga rättsverkningar
i olika hänseenden. Det är
självfallet att det borgerliga samhället
i det hänseendet måste uppställa krav
på att det blir klart när ett äktenskap
liar ingåtts och hur det har ingåtts. För
dem som då inte vill välja kyrklig eller
frikyrklig vigsel har samhället ställt
till förfogande ett särskilt institut, borgerlig
vigsel.

När fru Eriksson kallade det för en
ceremoni är det i viss mån en överdrift.
En av mina ämbetsuppgifter är
ju att förrätta sådana vigslar, och jag
måste säga att ceremonien är mycket
enkel. Även om jag i min stad med stadens
medgivande efter Stockholms och
Göteborgs exempel sökt göra den något
finare än vad som är förutsatt i lagen
genom att anskaffa en särskild kåpa för
borgmästaren, som han använder vid
dessa tillfällen, så måste jag säga att
hela ceremonien ändå är mycket torftig
och enkel.

Men hur skulle det nu vara om man

skulle betro även borgmästare och
landsfiskaler att förrätta jordfästning
för att på det sättet åstadkomma en ersättning
för en kultakt vid en avliden
persons begravning, om vilkens hela
tänkesätt man kanske känner mycket
litet? Fru Eriksson var älskvärd nog
att säga, att av dessa som skulle förrätta
jordfästning kräves bildning och
mod och att de har känsla för vad stunden
kräver. Det var mycket svårt, sade
hon. Ja, jag vill verkligen säga fru
Eriksson, att det skulle vara ytterligt
svårt och jag vet inte var borgmästare
och landsfiskaler skulle tas ifrån om
de verkligen skulle i alla olika situationer
vara beredda att säga något som
stunden kräver. Märk väl, detta kräves
inte av borgmästare och landsfiskaler
när de förrättar en borgerlig vigsel. Där
är det inte fråga om vad stunden kräver
utan det gäller att läsa upp ett mycket
kort formulär. De bemödar sig visserligen
om att läsa upp det sakta och
allvarligt, men det går i alla fall på två
minuter. Det är alltså en enkel sak att
åstadkomma detta; det kräver ingen
särskild variation.

Jag har en gång i livet blivit satt i
den situation, som fru Eriksson talade
om här. En kommunal förtroendeman,
en kvinna, som jag kände i Västerås,
kom en gång in till mig. Hon såg så
ovanligt bekymrad ut; vi brukar alltid
le vänligt mot varandra annars. Jag frågade
vad det var fatt. Jo, jag måste bo
borgmästarn om en stor tjänst, borgmästarn
måste hjälpa mig att få en borgerlig
jordfästning förrättad. Det var en
statslös flykting som hade gått bort, och
han hade inte velat, liksom hans efterlämnade
maka inte heller ville, veta av
någon religiös ceremoni vid begravningen.
Jag hade aldrig varit satt i den
situationen. Jag är inte precis rädd av
mig — det tror jag ingen säger — men
vad skulle man säga i Västerås om jag
skulle börja uppträda som jordfästningsförrättare
så där litet emellanåt.
Jag tyckte inte att det passade. Men jag

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.
Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

sade att naturligtvis skulle jag hjälpa
henne om hon inte kunde ordna det på
annat sätt. Jag tror att det är sant som
fru Eriksson säger, att man i många fall
inte har möjligheter att finna en person,
som är villig att åtaga sig uppgiften.

Jag lovade att ordna saken, och notarius
publicus i staden, som har till uppgift
att officiellt bevittna saker och ting
— det var en tillförordnad magistratssekreterare
— åtog sig att förrätta jordfästningen,
och själv hjälpte jag honom
alt sätta ihop ett anförande som han
höll vid denna jordfästning. Jag tror
knappast att det blev vad man väntade,
helt säkert därför att det är omöjligt att
vara en sådan tusenkonstnär, om jag
får använda detta profana ord i detta
sammanhang, att man kan på ett sätt
som passar för tillfället i alla dessa situationer
finna de rätta orden.

Jag måste säga att det skulle vara
mycket svårt att förrätta detta uppdrag
för borgmästarna och landsfiskalerna,
och det är ingen självförhävelse om jag
säger, att jag inte tror att någon annan
borgerlig tjänsteman skulle passa bättre
till det.

Jag är rädd för att man måste ordna
detta privat och om det finns, som det
ju finns i Stockholm och på andra ställen,
sammanslutningar av personer som
inte vill ha någon religiös akt i samband
med sin begravning, så får de väl
försöka hjälpa varandra.

Att utskottet också hyst dessa farhågor
visar sig däri, att utskottet utan att
det direkt yrkats i motionen gjorde ett
försök att få ihop ett formulär, som
skulle kunna läsas upp. Men hur skulle
det vara beskaffat? Man har också tidigare
varit inne på den tanken och kommit
till det resultatet, att man skulle
ha fyra olika jordfästningsformulär.
Det går helt enkelt inte.

Vad är nu detta som skulle träda
i stället för en religiös kultakt, när en
människa har gått bort? Det måste väl
vara en minnesstund omkring den av -

lidne, en minnesstund då hans släktingar
och goda vänner samlas en sista
gång omkring honom. Man gör på ett
eller annat sätt detta sista sammanträffande
högtidligt. Jag har inte varit med
om någon sådan jordfästning, men jag
vet sådana som har varit med och som
har sagt, att det har varit mycket högtidligt
i de fall då de har varit med.
Men det kräver ju ett grundligt inträngande
i den avlidna personens liv och leverne.
Det kräver att man har tillgång
till sådant som inte står till förfogande
utan vidare, såsom musik och sång.
Över huvud taget krävs det att man gör
en ram omkring, som är olika från fall
till fall.

Jag tror att jag har respekt för sådana
tänkesätt i lika hög grad som fru
Eriksson i Stockholm, och jag tror att
en sådan respekt också bär präglat utskottets
arbete i denna fråga. Vi har
visst inte bara sagt att detta är en motion
som vi skall slå ihjäl, utan vi har
bemödat oss om att tränga in i problemet.
Med all respekt för religionsfriheten
fruktar jag att jag måste säga, att
det är ganska omöjligt för samhället att
engagera sig i detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Jag
vill börja med att säga att fru Eriksson
i Stockholm egentligen har alldeles rätt
i sin huvudtanke, nämligen den att de
solenna stunderna i en människas liv
också skall ha en solenn form, och det
är sympatiskt med hennes intresse för
att en begravningsakt, även om den
saknar allt religiöst inslag, liksom skall
höja andan och stämningen bland dem
som är engagerade i den. Så långt har
hon alldeles rätt.

Jag skulle, om kammaren medger
några minuter, vilja blotta en liten
episod från vårt arbete med denna lagstiftning,
som började år 1918 och genomgick
en del märkliga utvecklingar.
Det föreslogs under ordförandeskap

Onsdagen den 1 april 1953. Nr 12.

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

av den i denna kammare mycket aktade
professor Knut Kjellberg'', att svenska
medborgare skulle begravas icke på ett
av fyra, om jag minns rätt, utan på
ett av tre angivna sätt. För det första
skulle vi ha den kyrkliga jordfästningsakten
enligt det fastställda ritualet för
dem som så önskade. För det andra
tänkte man sig att för dem som ville
ha frikyrklig jordfästning skulle frikyrkosamfunden
få sina begravningsritual
godkända av Kungl. Maj :t, vilket
i sig självt är orimligt när det gäller
fria samfund, vilkas angelägenheter
staten inte skall lägga sig i. För det
tredje ville man ha just denna möjlighet
som fru Eriksson syftade på, nämligen
att det för dem, som hade utträtt ur
kyrkan eller över huvud taget inte ville
ha någon religiös akt vid sin jordafärd,
skulle utses ett slags borgerliga
begravningsförrättare i varje svensk
kommun, vilka skulle förrätta begravning
enligt av Kungl. Maj :t fastställt
formulär. Det var religionsfrihetskommitténs
första förslag, som jag icke biträdde.
Jag var ensam reservant. Sedan
skedde det en del personförändringar,
och till slut fick kommittén en sådan
sammansättning, att den enhälligt föreslog
den lösning som jag förordade och
som vi nu har. Det var egentligen ingen
revolutionerande nyhet, utan det
var en lag som hade gällt i Danmark
i många år.

Jag tycker mig känna igen något av
dessa resonemang i Förbundets för religionsfrihet
yttrande. Det säger så där
lekande lätt, att det bara är att i varje
kommun utse en eller flera personer i
aktad medborgerlig ställning och med
de personliga kvalifikationerna att officiera
vid sådan begravning. Då känner
man nog vårt folk ganska dåligt, om
man tror att det går utan vidare att
få människor som skulle ha nästan till
sitt yrke att verkställa en sådan funktion.
Det torde knappast kunna gå.

Fru Eriksson har liksom Förbundet
för religionsfrihet mobiliserat det skälet,
att de nuvarande förhållandena kan

verka hämmande t. o. m. på en människas
benägenhet att utträda ur svenska
kyrkan. Nej, vet fru Eriksson, jag undrar
verkligen det. Om en människa
känner att det är en personlig osanning
att tillhöra kyrkan eller något annat
religiöst samfund, inte lär hon väl
då rygga tillbaka för tanken på hur det
i framtiden till äventyrs skall gå vid
hennes jordafärd. Då är väl hennes
sanningslidelse så stark, att den inte
hålls tillbaka av sådana betänkligheter.

Man kunde ju fråga sig varför inte
Förbundet för religionsfrihet kan visa
så pass mycket fantasi och känsla att
det självt kunde utarbeta sådana alternativ,
som just gåve den solenna karaktären
åt begravningsakten.

Jag måste för resten säga, herr talman,
att jag tycker att vi svenskar har
en förfärlig benägenhet för att snöra in
allting i formulär och instruktioner och
bestämmelser. Jag vill gå så långt att
jag säger, att man till och med när det
gäller den kyrkliga jordfästningsakten
kan ifrågasätta om den verkligen behövde
vara så där noga angiven i formulär.
Strängt taget skall man följa
varje ord i densamma. Man kunde mycket
väl ifrågasätta, att prästerna skulle
få betydligt större rörelsefrihet i detta
fall. Att i detta fall få av staten utarbetade
formulär och utsedda funktionärer,
det tycker jag är att snöra in en
sådan sak alldeles i onödan.

Fru Eriksson säger att det är så svårt
att få tag i folk. Ja, jag undrar egentligen
det. Är svenskarna så förfärligt
tafatta och blyga? Vi känner allesammans
till sådana där stora begravningar,
där kanske entreprenören måste
ransonera talen, därför att det skall
hållas kanske 18 tal av olika människor.
Det vittnar inte precis om så stor
blyghet.

Är det så svårt att tänka sig att någon,
som vill officiera vid en god väns
jordafärd, ordnar med litet sång eller
musik och ett enkelt tal, som kan vara
både tröstande för de anhöriga och ett
erkännande av den människans livs -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

gärning? Man har inte större anspråk.
Det kan bli en mycket vacker och gripande
jordafärd. Vi skall inte underskatta
vårt folks fantasi och känsla.

Jag vill sluta med att för kammaren
nämna en liten episod. Min gode vän
Ture Nerman och jag resonerade om
denna sak. Till slut kom vi dithän, att
vi tyckte att det är en brist, att det
borgerliga vigselformuläret är så pass
torftigt och att det inte finns någon
vackrare och fylligare form för en borgerlig
begravningsakt. Vi kom då överens
om att jag efter fattig förmåga
skulle göra ett försök att tillhandahålla
både honom och Förbundet för religionsfrihet
några alternativ. Det är naturligtvis
inte av intresse för detta förbund,
utan det dikteras av samhällets
intresse att varje jordafärd i vårt land
sker i en värdig och upplyftande form.
Här kan det privata initiativet träda
till, men må vi få slippa statliga former
för de religionslösa begravningarna, utarbetade
av en kunglig kommitté.

Herr SPÅNGBERG (s): Herr talman!
Jag begärde egentligen ordet, då herr
Rylander sade att det var så svårt för
samhället att ordna denna sak, att det
var bäst att inte göra någon utredning.
Just de svårigheterna visar väl hur
svårt det kan vara för den som skall
ordna en begravning ute i bygderna,
där det inte finns någon att tillgå som
har fått samhällets förtroende att utföra
en sådan begravningsakt, då den
avlidne icke skall ha kyrklig begravning.

Man talar om privata initiativ i detta
sammanhang, men det är nog, som fru
Eriksson i Stockholm sade, inte så lätt
för dem som står nära att få den värdiga
form man önskar. Det iir dessa
tankar som ligger bakom herr Nermans
motion. Nog skulle man i kommunerna
kunna finna lämpliga personer, som
vore villiga att åtaga sig en sådan uppgift.
Kanske är uppgiften så svår, att
man inte kan få någon i varje kommun,

men man kan ju försöka. Det vore i
varje fall lättare, om samhället ordnar
saken på något sätt. Hela denna fråga
har ett sådant värde, att man inte borde
förbigå den med motiveringen att de
anhöriga väl får klara den bäst de vill.

Det är inte heller så säkert att den
kyrkliga begravningen alltid blir så
värdig. Jag har varit med på kyrkliga
begravningar, som varit rent av beklämmande.
Vid ett tillfälle — jag skall
inte nämna några namn eller vilket år
det hände — höll en konservativ präst
något som mest liknade en domedagspredikan
över en pojke, som avlidit vid
unga år. Det var en föreningsmänniska,
han var klubbmedlem, medlem i nykterhetsorganisation,
hade gått igenom folkhögskola,
strävat i bildningsarbetet
o. s. v. Det var alltså en pojke som var
vård att få all den erkänsla, som man
kan ge en människa. Men det man då
fick höra gjorde ett oerhört otrevligt
intryck på, jag skulle tro, samtliga närvarande.

Herr Rylander säger att han någon
gång varit anmodad att medverka vid
en borgerlig begravning men inte ansett
sig kunna göra det. Jag måste säga
att i det fallet underskattar nog herr
Rylander sin förmåga. Jag vet att det
inte är fråga om någon lätt uppgift.
Jag kan, eftersom vi nu är inne på sådana
avslöjanden, bekänna att jag vid
ett tillfälle åtog mig ett sådant uppdrag,
och jag tror inte att akten gav något
beklämmande intryck. Vi hade nog alla
— jag hoppas det i varje fall — en
känsla av att begravningen fick den
högtidsprägel som avskedet av en medborgare
bör ha.

Nog är väl ändå frågan om den borgerliga
begravningen en så pass betydelsefull
samhällsangelägenhet, att man
borde kunna gå med på en utredning i
syfte att klarlägga om det inte vore
möjligt att lämna något bistånd till alla
dem, som står tafatta inför den gripande
slutscen i en människas liv som begravningen
dock utgör.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Officiellt bistånd av officiant vid icke-kyrklig begravning.

.lag ber, herr förste vice talman, att
få yrka bifall till motionen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
förste vice talman! Det är inte som
företrädare för Förbundet för religionsfrihet
eller på inspiration av detta förbund
som jag här tagit till orda, utan
mitt intresse för saken är betydligt
äldre.

Herr Rylander undrade, om det var
så lämpligt att landsfiskaler, borgmästare
och andra sådana skulle få i uppdrag
att medverka vid borgerlig begravning.
Jag vill erinra om att det i motionen
inte har uttalats några önskemål
i sådan riktning. Det har över huvud
taget inte i motionen framförts
några praktiska förslag, utan motionären
har bara velat göra utredarna uppmärksamma
på den oklarhet, som föreligger
för deras del vilka utträtt ur
kyrkan och som dessa gärna skulle
vilja ha undanröjd.

.lag tror inte heller för min del att
det är någon lämplig lösning, om borgmästare,
landsfiskaler eller över huvud
taget några ämbetsmän skulle vara
självskrivna att medverka vid borgerlig
begravning. Det är för resten orimligt
att begära att de skulle åtaga sig detta
uppdrag, då val de flesta av dem står
kvar inom kyrkan och alltså har kyrkans
uppfattning om hur en begravning
bör ske. Det måste då vara svårt för
dem att medverka vid en borgerlig akt.
Men jag tror ändå att det skulle gå
lättare att finna en lösning, om samhället
lämnade sitt stöd på något sätt
och om man alltså läte en utredningsman
eller kommitté fundera på saken.
Det är ohyggligt svårt för en vanlig enskild
människa, som själv tynges av
sorg, att finna en lämplig lösning.

Det är klart att många resonerar på
det sättet, att begravningsformerna inte
är så mycket att fästa sig vid. Men det
finns dock de, som tycker att det är
4 ■— Andra kammarens protokoll 1953. N

en betydelsefull sak, och många avlidna
har i testamenten eller på annat sätt
uttalat önskemål om en borgerlig begravning.
Detta måste då för de anhöriga
kännas som en förpliktelse, som
de har svårt att komma ifrån och som
de väl borde få hjälp med att uppfylla.

Jag vet att det är svårt att få tag i
personer, som är lämpliga att medverka
vid en borgerlig begravning. Det beror
naturligtvis på att det är relativt få
människor, som har en sådan livsåskådning
att de anser den borgerliga begravningen
vara det riktiga. Men det
bör inte hindra att man åtminstone
kunde låta en utredning fundera litet
på saken, när man ändå är inne på det
område, som det här gäller. Det är vad
motionären har velat, och jag tror också
att utredarna skulle ha tagit upp
saken motionen förutan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen 1:88 av herr
Nerman; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.
r 12.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

§ 19.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
86 i första kammaren av herr Nerman
in. fl. samt nr 116 i andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm och herr Wallentheim.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande ändrade lydelse
av 11 § religionsfrihetslagen: »Vill medlem
av svenska kyrkan icke längre till -

höra kyrkan, göre anmälan om utträde
genom personligt besök eller genom av
två personer bevittnad skriftlig framställning
till pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 86 och II: 116, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lodenius, utan angivet yrkande; 2)

av herr Branting, fru SjöströmBenglsson,
herrar Göransson, Hedqvist
och Larsson i Stockholm, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1:86 och 11:116, måtte för sin
del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 (nr 680).

Härigenom förordnas, att 11 § religionsfrihetslagen den 26 oktober 1951 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde personligen hos pastor i den
församling, där han är kyrkobokförd.

(Föreslagen lydelse.)

Vill medlem av svenska kyrkan icke
längre tillhöra kyrkan, göre anmälan
om utträde hos pastor i den församling,
där han är kyrkobokförd. Anmälan skall
göras personligen eller ock i egenhändigt
undertecknad, av två personer bevittnad
handling.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HEDQVIST (s): Herr talman!
Det föreliggande ärendet bör inte ge
upphov till någon allmän religionsdebatt.
Det rör sig här om en tidigare
omdiskuterad detalj i den s. k. religionsfrihetslagen.
Det är en detalj, som
inte har någon principiell innebörd
utan endast är en rent praktisk fråga.

Den komplettering av 11 paragrafen
i religionsfrihetslagen, som motionärerna
syftar till, torde nu utan större olägenhet
kunna beslutas. De farhågor i
fråga om formerna för utträde ur statskyrkan,
som fanns under behandlingen

vid lagens antagande —■'' att lagen kunde
tänkas leda till massutträden till
följd av ovidkommande påverkan —
har inte besannats av den hittills vunna
erfarenheten. Det är tvärtom så, att
ett försvinnande litet antal personer
begagnat sig av den nu föreliggande
möjligheten att genom personlig inställelse
hos präst få möjlighet att lämna
statskyrkan.

Det borde vara möjligt för kammaren
att gå med på den obetydliga utökning
av religionsfriheten, som ett bifall
till det reservationsvis framställda
yrkandet innebär. Även praktiska skäl
talar för ett bifall. Motionärerna har
framhållit, att det nuvarande förhål -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Öl

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

landet med tvång att personligen inställa
sig kan medföra olägenheter för
många. Långa avstånd till pastorsexpedition,
passandet av expeditionstider
och annat sådant framstår utan tvivel
som en olägenhet — kanske framför allt
på landsbygden. Jag tycker att kammaren
borde kunna taga hänsyn till de
skäl, som motionärerna och reservanterna
här har anfört. Lättnader för den
enskilde medborgaren att utnyttja de
friheter och rättigheter, som lagstiftarna
bjuder, bör vara en viktig ledstjärna
i riksdagens handlande. Det är närmast
detta som fört mig över på reservanternas
sida.

Med detta som motivering vill jag
hemställa om bifall till den reservation
av herr Branting m. fl., som är
fogad till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON i Stockholm (fp): Herr
talman! Det är ingalunda min avsikt
att på något sätt förlänga debatten här
i dag. Jag tror det vore en ömtålig sak
att göra något försök i den riktningen
just i dag. Då jag emellertid är medreservant
i den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande, anser jag
det vara min moraliska plikt att yttra
några få ord.

Då den nu gällande religionsfrihetslagen
tillkom år 1951 gick man ett långt
stycke på vägen att ge individen frihet
att själv träffa avgöranden om sitt
medlemskap i religiöst samfund. Detta
bör ju vara målet för den sanna religionsfriheten.
Enligt denna lag har
varje svensk medborgare rätt att utträda
ur den svenska statskyrkan utan
att därför vara skyldig att ingå i ett
annat trossamfund. De diskussioner, remissyttranden
och ståndpunktstaganden
som föregick detta beslut finns det
här ingen anledning att rekapitulera.
I sak var man i stort sett enig om lagbestämmelserna.
Det var endast formerna
för ett utträde som föranledde meningsskiljaktigheter.

Dissenterlagskommittén yttrade 1949

att den personliga anmälningsskyldigheten
borde bibehållas, enär en personlig
inställelse vore ägnad att motverka
utträde under inflytande av tillfälliga
sinnesstämningar. Vidare framhöll
kommittén, att en agitation kunde
underlätta ett massutträde, om man inte
bibehöll den personliga skyldigheten
att anmäla sitt utträde hos vederbörande
kyrkoherde eller pastor. Denna uppfattning
blev också avgörande för motiveringen
under den kommande diskussionen
och i utskottsutlåtandet.

När man helt plötsligt lämnade frihet
att utträda ur statskyrkan utan att
behöva ingå i något annat trossamfund
kan jag till en del förstå, att man hyste
vissa farhågor för att denna frihet
skulle kunna missbrukas på så sätt, att
den personliga agitationen drevs så
långt att man skulle försöka kalla samman
folk för att skriva under i förväg
tryckta formulär för att på detta sätt
åstadkomma ett massutträde ur statskyrkan
såsom en protest mot tillvaron
av hela statskyrkosystemet. Det år som
gått sedan lagens tillkomst har visat, att
dessa farhågor var helt oberättigade.
Som föregående talare nämnde har det
varit ytterst få ansökningar om utträde
ur statskyrkan.

Man kan ju tycka att utskottet borde
ha kunnat ställa sig något mer välvilligt
till det motionsvis framförda
yrkandet om ett förenklande av formerna
för utträde. Utskottet är ju icke
bundet av något tidigare uttalande i
frågan — det var ju ett särskilt utskott
som avgav utlåtandet år 1951. Man borde
således ha kunna vänta sig att utskottet
yrkat bifall till de motioner, som
nu väckts i saken. Att så inte har skett
beror på de funderingar om ett massutträde
som man hade redan 1951. Men
det har också som skäl för att utskottet
inte vill tillstyrka motionen anförts
en annan sak som jag tycker i och för
sig är ganska riktig, nämligen att man
inte bör ändra lagar vart och vartannat
år. Det är en riktig princip. Men när en

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

lag, som har så stor betydelse för medborgarnas
frihet att tillhöra eller icke
tillhöra ett visst trossamfund, har verkat
med den lilla hake i möjligheten att
vinna utträde, som bestämmelsen om
personlig inställelse hos kyrkoherden
kan tänkas utgöra, och den allmänna
tendensen icke varit sådan, att vi behöver
frukta ett massutträde ur den svenska
statskyrkan, då tycker jag man bör
ta steget fullt ut och ge möjlighet att
utträda ur statskyrkan, i likhet med vad
som sker inom övriga trossamfund, endast
genom skriftlig ansökan, bevittnad
av två personer, såsom motionärerna
har föreslagit.

Herr talman! Jag vill med vad jag här
har anfört yrka bifall till reservationen.

Herr BLIDFORS (s): Herr talman!
Utskottet konstaterar att stiftscheferna
har uttalat, att pastor bör besöka den
som av ålder eller sjukdom är förhindrad
att personligen inställa sig på pastorsämbetet
för att där anmäla sitt utträde.
.lag förutsätter emellertid att
prästen vid sitt besök också avstår från
allt samtal som kan uppfattas såsom
ett slags övertalning.

När utskottet med hänvisning hl. a.
till detta uttalande från stiftscheferna
gör gällande, att föreskrifterna om personlig
utträdesanmälan inte kan anses
utgöra något hinder för den som önskar
utträda, har givetvis utskottet formellt
rätt. Det finns emellertid, som här redan
har framhållits från ett par håll,
vissa återhållande moment av mycket
allvarlig natur som gör att man enligt
min mening inte kan tala om ett fritt
avgörande i verkligheten. Det gäller
inte bara den känsla av allmänt obehag
som många har inför ett besök på pastorsexpeditionen,
utan det är också fråga
om någonting annat.

Utskottet pekar på att det inte har
sig bekant att några påtryckningar eller
övertalningsförsök har gjorts. Jag tror
att utskottet har rätt. Men det är nog
inte heller detta som människorna är

rädda för, utan folk fruktar någonting
annat. De fruktar att bli utfrågade om
motiven för sin anmälan om utträde.
Jag är medveten om att det inte är lagens
mening att så skall ske, men var
går gränsen mellan ett vanligt samtal,
som är föranlett av en anmälan om
utträde, och ett övertalningsförsök?

Just denna viktiga fråga har Frikyrkliga
samarbetskommittén pekat på,
vilket har citerats av utskottet. Kommittén
skriver: »Andra har fruktat att inför
en teoretiskt skolad person behöva
redogöra för motiveringen för sitt utträde.
Lagens mening är visserligen, att
någon sådan motivering ej behöver
avges, och med några undantag har
någon sådan ej heller behövt ges. Man
kan emellertid knappast förtänka eu
prästman att han av intresse för denna
fråga i ett samtal efter det anmälan
skett förhör sig om motivet. Det säger
sig självt att många hellre än att utsätta
sig för denna risk låter saken
bero. Skenbart förefaller det, som om
deras övertygelse då inte vore synnerligen
stark, men så behöver ingalunda
vara fallet.»

Det är just denna fruktan inför en
utfrågning, herr talman, som jag betaktar
såsom ett allvarligt återhållande
moment. Så länge vi har denna bestämmelse
om personligt besök kan vi enligt
min mening inte tala om en konsekvent
genomförd religionsfrihet. Dessutom
kan jag inte förstå vad värde det
kan ha för kyrkan att som medlemmar
få räkna in personer som med hänsyn
till sin uppfattning inte hör hemma
där.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Branting
in. fl.

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Jag är inte med hland motionärerna
i förevarande ärende, och jag
tillhör inte heller första lagutskottet.
Jag har sålunda inte haft tillfälle delta
i behandlingen av frågan. Att jag nu

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

ändå tar till orda för att säga några få
ord beror å ena sidan på att jag är livligt
intresserad av denna frågas tillfredsställande
lösning och å andra sidan
på att jag verkligen uppmärksamt
sökt följa den nya religionsfrihetslagens
funktion, inte minst då det gäller förevarande
paragraf angående utträde ur
svenska kyrkan.

Jag har inte haft något att göra med
det yttrande av frikyrkliga samarbetskommittén,
som redovisats i utskottsutlåtandet,
men jag vill gärna passa på
detta tillfälle att deklarera, att jag helt
delar de synpunkter, som där framförts.
Jag skulle också oförbehållsamt
kunna instämma i den kommentar till
dessa synpunkter, som den siste ärade
talaren gjorde. Det måste, som frikyrkliga
samarbetskommittén påpekar, anses
ganska orimligt att utträdet ur kyrkan
skall göras svårare och krångligare
än inträdet. I 9 § i förevarande lag
stadgas, att den som förvärvat svenskt
medborgarskap och inte tillhör svenska
kyrkan skall utan särskild ansökan
anses upptagen i kyrkan, om han inte
anmält att han inte vill inträda i kyrkan.
Här räcker det sålunda med en
skriftlig anmälan för inträde i kyrkan,
en anmälan som i själva verket, om jag
förstår saken rätt, gäller det svenska
medborgarskapet. Man blir utan vidare
så att säga på köpet medlem av svenska
kyrkan. Men vill någon utträda ur denna
kyrka, måste han personligen infinna
sig hos pastor för att därigenom
dokumentera allvaret i sin övertygelse.
Detta förefaller påtagligt orimligt.

Frikyrkliga samarbetskommittén har
talat om den psykiska spärr, som den
personliga inställelsen innebär. Det lär
inte gärna kunna bestridas, att den i
lagen stadgade proceduren utgör en
sådan spärr. Mångenstädes är det vanligt
att kyrkoherden själv handlägger
ärenden av denna art. Det betyder, att
den i ett sådant här ärende besökande
av prästman eller annan tjänsteman å
pastorsexpeditionen visas in i kyrko -

herdens enskilda ämbetsrum. Det är en
anordning, som på sitt sätt markerar
detta ärendes särart. Nu är det inte
min mening att resa något klander
mot prästerna för denna anordning;
jag kan mycket väl förstå den. Men det
är uppenbart, att när det blir känt att
man i ett dylikt fall hänvisas till ett
enskilt sammanträffande med kyrkoherden
i församlingen, kan det hos
vanligt enkelt, oskolat folk skapa eu
viss oro, som gör att man drar sig för
att gå dit. Man kan nämligen riskera
att ställas inför frågor, som man i nervositeten
inte kan besvara så klart och
så redigt som man själv skulle önska,
och så drar man sig av den enkla anledningen
från att gå.

Nu säger visserligen utskottet sig inte
ha kännedom om några fall då de, som
velat utträda ur kyrkan, blivit utsatta
för påtryckningar från pastors sida.
Jag kan inte, herr talman, låta bli att
uttala min förvåning över att inte utskottet
är i besittning av sådana informationer.
Jag vet nämligen att det
finns åtskilliga ledamöter av denna
kammare, som mycket väl skulle kunna
stå till tjänst med sådana informationer.
Tyvärr finns åtskilliga fall, där
utträdessökande ur kyrkan verkligen
utsatts för ganska hårda påtryckningar
från prästernas sida. Jag har personligen
haft samtal — inte på eget initiativ
utan på vederbörandes — med
åtskilliga medborgare i olika delar av
detta land, som för mig försäkrat att
de själva vid besök på pastorsexpeditionen
i förevarande ärende blivit utsatta
för mycket hårda och besvärande
påtryckningar. Detta senare faktiska
förhållande menar jag för min del vara
elt avgörande skäl för att riksdagen
nu borde följa motionärernas och reservanternas
förslag.

Motionärerna har framhållit en liten
formell sak, som visst inte har någon
stor betydelse i sammanhanget men
som å andra sidan inte alldeles saknar
betydelse. De har framhållit det för -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

hållandet, att pastorsexpeditionerna på
många håll är öppna på mycket begränsade
och för många människor
mycket olämpliga tider. När ungefär
en vecka hade gått sedan den nya religionsfrihetslagen
förra året trätt i
kraft, meddelade man i en tidning i
min hemstad utträdessiffrorna för denna
stad och gjorde några kommentarer
till dem. I samma tidning förekom en
liten notis från Kumla stad, där det
kort och gott sades, att i Kumla hade
ingen enda utträtt ur svenska kyrkan.
Men, fortsatte notisen, det kanske kunde
bero på att pastorsexpeditionen inte
varit öppen.

Ja, detta visar hur det kan vara på
olika håll. Jag menar, att denna praktiska
erfarenhet om pastorsexpeditionernas
öppethållande särskilt på landsbygden,
där folk har svårt att komma
ifrån den korta tid de skulle ha möjlighet
att uträtta delta ärende, saknar
inte alldeles betydelse.

Religionsfrihetslagens syfte är ju att
säkra en vidgad religionsfrihet i vårt
land. Förevarande paragraf avser särskilt
att bereda möjlighet till fritt utträde
ur kyrkan. För mig är det klart,
alt detta syfte bättre skulle tillgodoses,
om utträde kunde erhållas jämväl på
det sätt motionärerna här har föreslagit.
Därför ber jag, herr talman, att
med dessa korta ord få yrka bifall till
reservationen av herr Branting m. fl.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Jag
måste inlägga en liten gensaga emot
ett påstående av den siste ärade talaren
herr Swedberg, när han säger att
det är betydligt krångligare att vinna
utträde ur kyrkan än att vinna inträde.
Det var verkligen ganska besynnerligt.

Ett faktum är att eu person kan infinna
sig på pastorsexpeditionen och
säga så här: »Jag ber att få anmäla
mitt utträde ur svenska kyrkan.» Om
han inte bär någon lust att säga mer
är samtalet därmed slut och anteckning
verkställes. Däremot vet vi att

när någon viil inträda i svenska kyrkan,
därest han inte är döpt eller tillhör
något annat evangeliskt trossamfund,
skall han avge en försäkran om
att detta hans steg är förestavat av ett
allvarligt motiv, varjämte hans kristendomskunskap
skall prövas. Det är i så
fall betydligt krångligare, om man skall
se på den saken.

Sedan måste jag säga, herr talman,
att jag tycker att den motivering inte
är hållbar som man förebragt, när man
talar om de blyga svenskarna, som inte
kommer sig för att göra denna enkla
anmälan. Den borde ju vara så mycket
mera riskfri, sedan det samlade episkopatet
allvarligt har tillhållit prästerna
att undvika allt som kan verka som
propaganda eller övertalningsförsök
vid dessa tillfällen. Det är ju vackert
alt höra att det är sådan respekt för
prästerskapet, men jag tycker att det
är litet i överkant när motionärerna
talar om att det är människornas tröghet
och blyghet som avhåller dem. Å
ja, vi känner till hur det är t. ex. i
storstädernas ytterområden, där de
unga familjerna, som till stor del är
sekulariserade, slår sig ned. Jag tror
inte att, t. ex. i Bromma församling
med dess 120 000 människor, de många
som där är religiöst indifferenta skulle
rygga tillbaka av någon nedärvd veneration
för prästämbetet, om de ville
göra en sådan anmälan. Jag tror att
man betydligt överdriver allt detta.

Jag vill också citera vad statsrådet
Zetterberg sade i särskilt den här detaljen
i kammaren 1951. Han säger:
»Jag har från domstolsväsendet en mycket
lik erfarenhet att det svenska folket,
när det får sig förelagt ett papper
eller eu lista till påskrift, utan att blinka
skriver på nästan vad som helst.»
Han slutar med att säga: »Jag tycker
icke att det skulle vara lämpligt att
i de religiösa angelägenheterna det
sker sådana där rena slarvpåskrifter.»

Vi kan inte komma ifrån — och här
anknyter jag till fru Nancy Erikssons

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

resonemang — afl viktiga stunder i
livet skall ha en yttre värdig form.
Det gäller i fråga om begravningsakten.
Då får man säga, att detta att en människa
deklarerar, att hennes personliga
livssyn är sådan att det vore en personlig
osanning att tillhöra svenska
kyrkan, bör ha en korrekt form genom
ett personligt framträdande. Det är
som sagt inte den ringaste svårighet
att göra det, och hela resonemanget
att man liksom är för tafatt och blyg
att göra denna mycket korta och enkla
deklaration tror jag är alldeles oriktigt.

Här säger för resten också Förbundet
för religionsfrihet några underliga saker,
att man skulle dra sig för att göra
denna lilla anmälan därför att det innebär
att man, när man står inför prästen
och begär utträde, anser att den livsåskådning,
till vars tjänst han vigt sitt
liv, är felaktig och hans hela verksamhet
följaktligen felinriktad, och det
drar man sig för att antyda genom sin
utträdesanmälan. Jag undrar just om
i en storstadsförsamling med sekulariserad
befolkning man drar sig för
detta. Jag tror att så pass kurage har
nog människorna, och är det en allvarlig
övertygelse, behöver en anmälan
om utträde inte uppfattas som en demonstration
mot den tjänstgörande
prästen. Jag tycker att det är i högsta
grad en konstruktion. Man måste personligen
inställa sig, om det gäller en
så banal sak som begäran om ett åldersbetyg.
Är det då för mycket att, när
det gäller en deklaration att man har
en annan livssyn och därför inte vill
vara med i kyrkan, man gör anmälan
härom personligen?

Jag vill, herr talman, sluta med en
annan sak. Det har i viss tidningspress
framhållits att kyrkan känner sig glad
över att rätten att utträda inte resulterat
i någonting. Ja, det har det verkligen
inte gjort. I min församling med
10 000 människor utträdde under de
första sex månaderna 33 personer. Sedan
slutade det, sedan var det inte

modernt längre. Det rår vi inte för,
när människorna har denna sin frihet.
Men då säger man, att kyrkan profiterar
på trögheten eller, som en tidning
med sin typiska vokabulär säger,
det är guden Slö som hjälper den.
Folk ids inte att anmäla sitt utträde.

Jag vet mycket väl, herr talman, att
folkets stora flertal inte är solidariskt
med den gamla traditionella kyrkoläran,
men det finns så oändligt många
andra motiv som gör att människor
frivilligt avstår från att utträda ur kyrkan.
De vill inte genom sitt utträde
medverka till att flytta kyrkan ut i
periferien i samhället. Det finns många
motiv, det kan vara pietet, det kan
vara tanken på far och mor och fäderna
före. Man vill inte göra sig
urarva i det som var en andlig tillgång
för dem. Det finns människor
som också drömmer om en framtid,
då kyrkan skall vara en högborg för
över huvud taget det ideella arbetet
i livet. Man menar att då skall vi inte
slå sönder detta genom vårt personliga
exempel att utträda. Man stannar och
väntar. Det finns många ytterst aktningsvärda
motiv som föranleder folkets
stora flertal att stå kvar och inte
begagna sig av denna mycket enkla
och lätt tillämpade rättighet att utträda.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SWEDBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Gentemot vad herr Hallén
yttrade i förra delen av sitt anförande
skulle jag bara vilja säga, att det väl
ändå är så att man erhåller svensk
medborgarskap efter skriftlig anmälan,
och för det krävs väl inte, såvitt jag
vet, personlig inställelse på pastorsexpedition.
Så till vida är det avgjort lättare
att på den vägen komma in i kyrkan
än att erhålla utträde. För övrigt
kan man ju, herr Hallén, om man skall
ställa denna sak på sin spets, också
säga så här: »De flesta av denna kammares
ärade ledamöter är väl medlem -

5 G

Nr 12.

Onsdagen den 1

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

mar av svenska kyrkan. Det sknlle vara
mycket intressant att veta, hur många
som personligen begärt inträde i kyrkan.
»

Jag har större delen av mitt liv varit
medlem av svenska kyrkan, men jag
har aldrig på något sätt begärt inträde,
och när det blev möjligt, begärde jag
utträde. Detta förefaller mig vara nog
för att styrka mitt påstående, att det är
lättare att komma in i kyrkan än att
komma ut ur den. Jag menar bara att
enhetlighet härvidlag skulle vara mer
motiverad.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle: Herr talman! Gentemot herr
Halléns tal om ett värdigt utträde ur
kyrkan ställer jag frågan, varför i så
fall utträde ur statskyrkan genom ett
personligt besök hos vederbörande pastor
anses vara värdigare än det utträde,
som man kan få ur en frireligiös församling
genom att endast begära utträde
skriftligt. Hos en religiös församling
av annan karaktär än svenska kyrkan
har man dock en gång inträtt frivilligt,
vilket man inte gjort i svenska
kyrkan. Jag anser, att värdigheten bör
vara minst lika stor, när det är fråga
om utträde ur ett religiöst samfund, i
vilket man inträtt av fri vilja och varur
man sedan utträder på grund av att
man bytt åsikt, som när det år fråga
om en kyrka som man tillhört från födseln
men själv aldrig begärt sitt inträde
i.

.Sedan nämndes något om pietet. Jag
är fullt ense med prosten Hallén att det
finns så mycket i svenskt kyrkoliv av
pietet för kyrka och för den gamla
bygden och för föräldrarnas tro. Det
finns så tillräckligt mycket av återhållande
krafter i det svenska samhället,
att det icke kan anses nödvändigt att
sätta en extra spärrhake mot utträde
ur kyrkan genom kravet på personlig
inställelse hos kyrkoherden.

april 1953.

Herr ItYLANDER (fp): Herr talman!
Riksdagen antog 1951 religionsfrihetslagen,
och den har trätt i kraft den
1 januari 1952. I och med antagandet
av denna lag kom man till ett slut på
ett mycket långvarigt lagstiftningsärende.
Om jag minns rätt, var det 1909 års
riksdag som på sin tid gjorde en hemställan
till Kungl. Maj:t att frågan om
utträde ur svenska kyrkan måtte utredas
och förslag i ämnet föreläggas
riksdagen.

Vi alla, som varit med den senaste
tiden, vet att många öden och bekymme
varit förknippade med denna religionsfrihetslag,
innan den kom till.
Säkerligen var det många kompromisser.
Jag var visserligen icke med i det
särskilda idskott, som behandlade frågan,
men vi fick ju ändå i våra partigrupper
ta del av de olika bekymmer
som framfördes i frågan.

När man antog denna lag, gjorde
man inte någonting särskilt märkvärdigt.
Det förhåller sig inte så, att man
genomförde en konsekvent religionsfrihet,
som det talas om i motionen. Religionsfrihetsprincipen
har ju sedan
länge varit allmänt erkänd i vårt land,
men lagstiftningen har tyvärr på en del
punkter haft ett innehåll, som inte stått
i god överensstämmelse med denna
princip. Propositionen och även lagen,
sådan den sedan utformades, avsåg ju
inte att på något mera väsentligt sätt
omgestalta förutsättningarna för den
religionsfrihet som i praktiken upprätthålles.
Den fullföljer bara den mera
begränsade uppgiften att i åtskilliga
hänseenden, där lagstiftningen kunde
anses föråldrad, anpassa den efter eu
ny uppfattning. Det förefaller därför
ganska inkonsekvent, när man i motionen
talar om att om man nu genomför
den här lilla förändringen, så skulle
man göra den nuvarande lagen förenlig
med en konsekvent genomförd religionsfrihet.
En konsekvent genomförd
religionsfrihet skulle ju kräva, att man
skulle avskaffa statskyrkan med alla

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

de olika ställningstaganden, som man
i samband därmed finge göra i organisatoriskt
och ekonomiskt hänseende.
Något sådant har man tills vidare avstått
ifrån.

När man alltså 1951 efter så många
år genomförde denna lag, så hade man
kunnat vänta sig, att man inte sedan
skulle taga fram en enda lagparagraf
för att ändra på den. Man kunde tvärtom
ha väntat sig, att man låtit den lag,
som var antagen och som förvisso hade
sina brister, gälla några år och sedan
gjort en översyn av lagen i dess helhet
och ändrat de paragrafer, som man efter
någon tids erfarenhet eventuellt hade
fått anledning att ändra.

Vad nu gäller den särskilda bestämmelse
som det här är fråga om så var
det visserligen i det särskilda utskottet
en reservation, som ville medge att
man skulle få utträda ur kyrkan även
efter en skriftlig framställning. Men det
yrkandet blev aldrig satt under debatt
i kammaren. Det nämndes väl något
om det, men något yrkande ställdes
inte. Jag har hört, men jag har inte
kontrollerat det själv, att detta berodde
på att det inte fanns någon motion
som man kunde gå tillbaka till. Det är
alltså ingen tvekan om att riksdagens
majoritet i den stunden var enig om
att anta lagen.

När man tar ett viktigt steg — och
det får man väl i alla fall säga att det
är när man upphör med den mer eller
mindre fasta gemenskap, som man haft
med kyrkan — är det väl också riktigt
att det finns full garanti för att
detta sker fullt frivilligt och är väl
övervägt. Jag som domare råkar ideligen
ut för att finna hurusom människor
villigt och tanklöst skriver på
både det ena och det andra papperet
- - och i det hänseendet instämmer jag
till fullo med justitieminister Zetterberg
— men när vederbörande kommer
inför domstol och skall säga det
muntligt blir det en annan sak. Jag för -

modar att det är likadant när någon
kommer till en pastorsexpedition.

Jag lämnar osagt, om man måhända
skall gå på denna nya linje efter någon
tid. Men det är inte lämpligt att,
när man genomfört en sådan lag efter
ett invecklat och besvärligt förarbete,
redan nu plocka ut en enda liten bestämmelse
och ändra den, ehuru det
inte kan påvisas, att några svårare
nackdelar är förbundna med lagparagrafen
ifråga.

Det var för mig en fullkomlig nyhet
när min gode vän herr Swedberg sade,
att han från åtskilliga håll i landet
hört att hårda påtryckningar förekommit.
Detta är minst sagt förbluffande,
när man inte fått läsa det i den eljest
så lyhörda pressen. Skulle jag, som
herr Swedberg, vilja värna om religionsfriheten
— och skulle jag ha fått höra
något sådant kraftigt exempel på att de
intentioner riksdagen haft med denna
lagstiftning inte fullföljdes, skulle jag
nog slagit larm och även skrivit till vederbörande
stiftsledning för att få rättelse
till stånd.

Herr Hallén har här så utförligt avhandlat
hela frågan att jag inte skall gå
in så mycket på vad som anförts om till
exempel gamla och sjuka, beträffande
vilka det veterligen inte förekommit
annat än att stor hänsyn visats från
prästernas sida. Jag har själv övertygat
mig om detta. Vid sammanträffanden
med en del präster har jag
hört, att man gör långa resor för detta
ändamål, så jag tror inte att det är
någon stor punkt. Det görs vidare gällande,
att man av personliga hänsyn
till prästen skulle avstå från en sådan
muntlig anmälan, men det strider mot
vanlig erfarenhet. Det finns utan tvivel
sådana människor som inle vill göra
prästen ledsen. Ja, men blir inte prästen
lika ledsen när han får ett brev
på posten i saken? Jag skulle bli ännu
mera ledsen, om jag vore präst, för
att inte vederbörande ville göra mig en
avskedsuppvaktning. Detta gäller kan -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

ske inte så mycket för storstäderna
som på landet, där det väl egentligen
är som detta skäl skulle sätta in. Ty
på landet känner alla varandra väl och
uppskattar prästen som människa och
vill inte göra honom ledsen med en
sådan här anmälan. Och då vill man
säkerligen inte heller göra honom ledsen
med ett brev, så tror jag inte det är
så mycket bevänt med det där skälet.

Yad sedan trögheten och blygheten
beträffar är det tydligen ett omstritt
ämne, om svenska folket är trögt och
blygt. Jag vill säga att i min praktik,
där jag träffar åtskilliga människor,
finns det naturligtvis bägge sorterna.
Men det stora flertalet är inte särskilt
tröga och blyga nu för tiden, i varje
fall inte när det gäller att bevaka en
rättighet, ty då vet man mycket väl
vad man har rätt till, och man vet också
mycket väl vad man har att svara på.
Naturligtvis har jag dock inte alls svårt
att som exempel i detta avseende tänka
mig en liten blygsam och stilla gumma
på landet. Över huvud taget kan bara
bestyret att gå till pastorsexpeditionen
och hämta ett åldersbetyg medföra viss
nervpåfrestning. Jag råkar också ut för
sådana människor ibland, men de lugnar
sig snart. De darrar litet när man
kommer in, men sedan de fått sitta på
en stol en stund är vi de allra bästa
vänner. Jag förmodar att det i regel är
likadant med prästerna. Om det nu
skulle vara en liten blyg gumma, som
drar sig för att tala med prästen om
att hon vill utträda ur kyrkan, är det
väl ingenting som hindrar att hon tar
med sig en bekant in på besöket lios
kyrkoherden — till exempel en 1‘rikyrkopredikant
eller någon annan hon
känner. Jag har väldigt svårt att förstå
att detta skulle vara ett skäl att nu, ett
år efter antagandet av denna bestämmelse,
antaga en annan bestämmelse.

Här har man nu velat göra en liten
ändring i förhållande till den reservation
som var fogad vid särskilda utskottets
utlåtande. I denna senare re -

servation ifrågasattes intet annat än att
man skulle kunna göra en utträdesanmälan
skriftligen, men nu föreslår
man att den skriftliga anmälan skall
vara bevittnad. Skulle nu det vara så
betydelsefullt? Jag vill säga att det betyder
slätt intet. Det är väl ingenting
som hindrar att ett par tilltänkta vittnen
går omkring och har blanketter
färdigskrivna och säger: »Skall inte ni
begära utträde ur kyrkan? Nu när alla
går ur den som tillhör ert samfund,
skall inte ni också gå ur?» Är det något
som ''utgör en ordentlig press så är
det väl sådant.

Jag har svårt att tro att någon skulle
dra sig för att utträda ur kyrkan av
denna orsak. För mig personligen är
detta inte någon särskilt stor angelägenhet,
och det är måhända det som
gör, att jag har så svårt att förstå att
det skulle vara ett så stort företag för
någon att gå till pastorsexpeditionen
och anmäla sitt utträde.

I detta sammanhang har det även
framhållits, att pastorsexpeditionerna
endast har öppet vissa tider, men de
är dock öppna ett par gånger i veckan,
och det lilla omaket att passa de tiderna
får man väl kosta på sig.

Sedan vill jag bara tillägga en sak
innan jag slutar. På sidorna 1 och 2
i förevarande utskottsutlåtande kan
herr Swedberg läsa, att om svensk medborgare
inte är evangelisk-luthersk
trosbekännare och inte är döpt i svenska
kyrkans ordning, så kommer han
inte utan vidare in i kyrkan, utan härför
måste han dels ha erhållit den undervisning
i kyrkans lära, som med
hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter
bör fordras, och dels inför
pastor avge muntlig försäkran att
ansökningen är grundad på allvarliga
religiösa skäl. Det föreligger alltså här
inte någon fullständig parallellitet mellan
utträde och inträde i kyrkan, och
det är inte heller möjligt att åstadkomma
det, innan vi beslutat om en kon -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

sekvent religionsfrihet, där alla kyrkor
är lika.

Jag skall inte göra denna fråga till
något stort debattämne, och det gläder
mig att ingen föregående talare har
gjort den till en stor sak. Jag anser
emellertid, att det hör till god ordning
att man låter en lag vara i kraft en tid
och att man sedan företar en allsidig
översyn av densamma i den mån det
finns anledning härtill. Jag har inte
alls svårt för att tänka mig att sådan
anledning skulle kunna finnas när det
gäller denna lag, som kommit till efter
så många besvärligheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
framställan.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:
Herr talman! Bara några ord till herr
Swedberg. Han sade att det skulle vara
intressant att veta, hur denna kammares
ledamöter skulle ställa sig till
ett eventuellt utträde ur kyrkan, men
ännu mera — förmodar jag han menar
—- hur de skulle reagera om det bleve
såsom Förbundet för religionsfrihet
förespråkar, nämligen att alla exleommunicerades
på en gång och finge börja
om på nytt och personligen anmäla sitt
inträde i kyrkan. .Ja, det kan jag tro
skulle vara intressant att veta! För min
del har jag emellertid alls ingen lust
att spekulera i mina kamraters uppfattning
i sådana ting. Jag tror att
riksdagens andra kammare ganska väl
skulle avspegla folkets mening i gemen,
både när det gäller utträde ur och
inträde i kyrkan. Om vi finge en lag,
där det stadgades att alla först skulle
utträda, så tror jag att ledamöterna
av denna kammare sedan skulle inträda
i kyrkan i ungefär samma procentuella
utsträckning som folket i övrigt i landet.
Jag vill också tillägga, att även om
vi gjorde en sådan konstig omväg, tror
jag inte att det skulle leda till någon
katastrof. Menar å andra sidan herr
Swedberg, hur många i andra kammaren,
som tidigare utträtt, men som

nu återinträtt, så är det ju omöjligt att
svara på, då denna kammare, så vitt
jag vet, blott rymmer 1, högst 2 personer,
som utträtt ur kyrkan.

Innan jag slutar vill jag också framhålla,
att vårt motiv inte är att på något
sätt försvåra utträdet ur kyrkan,
utan vi vill endast vinna garantier för
att ett fritt och självständigt tänkande
förefinnes, när man tar ett sådant steg.
.Tåg uttalar också min förvåning över
att det finns personer, som är så anspråkslösa,
att de, när de ivrar för ett
livligare utträde ur kyrkan, är beredda
att medtaga även sådana människor,
som kanske ytterligt osjälvständigt eller
under påtryckningar från andra tagit
detta steg. Det borde vara ett lika stort
intresse för oss alla att sådant förebygges.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rylander sade, att
denna fråga inte är någon stor sak,
men det har heller inte de, som talat
för reservationen, velat göra den till.
Den är emellertid för mig och många
andra i detta land en nog så viktig sak.
Vi bör inte här tänka främst på förhållandena
i Stockholm, utan vi kan tänka
på människorna ute på landsbygden.
Där har man en för mig litet underlig
respekt inte bara för prästen personligen
utan också för ämbetsmannen i
prästen.

Sedan kan jag hålla med herr Rylander
om att ett riksdagens bifall till
reservationen icke skulle innebära någon
fullständig religionsfrihet — men,
herr Rylander, det skulle innebära ett
steg på den vägen! Det skulle innebära
en förbättring jämfört med de förhållanden
som nu råder, och den förbättringen
anser jag att vi skall åstadkomma
nu, i avvaktan på den dag då vi
får en reform som föreskriver, att de
som vill gå in i kyrkan skall anmäla
det genom personligt besök hos prästen.
Men det skall inte göras av dem,
som vill slippa att vara med i kyrkan.

60 Nr 12. Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

Herr SWEDBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har flera gånger hört
konstitutionsutskottets ärade ordförande
herr Hallén i olika sammanhang tala
om att slå in öppna dörrar, men jag
måste säga att herr Hallén själv alldeles
nyss gav ett utomordentligt exempel
på hur detta går till. Jag tror nämligen
inte att någon av kammarens ärade
ledamöter har den uppfattningen, att
jag i dag över huvud taget har talat om
de saker, som herr Hallén tog upp i sitt
senaste anförande.

En annan sak, som jag också funderat
på, är herr Halléns påstående att
man måste infinna sig personligen på
pastorsexpeditionen för att erhålla åldersbetyg.
Om jag inte är alldeles villlarande,
har jag emellertid erhållit sådana
betyg efter skriftlig anmälan, och
jag har också anförvanter som har samma
erfarenheter. Det förefaller mig litet
underligt om det är särskilda förordningar
gällande i Arvika.

Sedan vill jag till utskottets ärade
ordförande, herr Rylander, säga att jag
mycket gärna skall stå till tjänst med
att ge de exempel som han här efterlyste
på sådana orimliga och faktiskt
olagliga påtryckningar som har förekommit
i sammanhang med att personer
begärt utträde ur kyrkan. .Tåg vill
inte utan vidare ge dem öppet här i
kammaren, och det tror jag inte att
herr Rylander eller någon annan begär,
men jag skall gärna överlämna dem
till herr Rylander på lämpligt sätt så
fort jag hinner.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag måste fråga kammaren, om
inte herr Swedberg fällde just det yttrandet,
att det skulle vara intressant
att få veta hur denna kammares ledamöter
skulle ställa sig, om det gällde bestämmelser
om att man måste göra en
formell inträdesakt.

Så några ord om herr Swedberg om
åldersbetygen.

Jag tvivlar inte alls på att herr Swed -

berg genom påringning eller på annat
sätt fått åldersbetyg. Jag har själv skrivit
ut hundratals åldersbetyg efter hälsningar
från bekantas bekanta och till
och med efter begäran per post eller
telefon. Det kan man göra i mindre
församlingar, där man känner vederbörande
och där man har garanti för
att betygen inte missbrukas, men det
skulle vara otänkbart i en storstadsförsamling,
där ett åldersbetyg kan missbrukas
i kriminellt syfte såsom stundom
sker.

Som regel gäller att man alltid skall
inställa sig personligen, vilket betyg
man än vill ha. Sedan är det en annan
sak att man i vissa församlingar genom
personligt tillmötesgående hjälper
vederbörande på ett enklare sätt. Men
bestämmelsen står i alla fall kvar, även
om herr Swedberg naturligtvis har det
förtroendet, att han får ut åldersbetyg
även om han beställer det på annat
sätt.

Herr SWEDBERG (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag beklagar att jag nödgas
komma igen, men jag måste göra
•let, då herr Hallén vidhåller att jag
fällt ett yttrande här i kammaren som
jag absolut inte gjort. Vad jag sade var
detta: Det skulle vara intressant att veta
hur många av denna kammares ärade
ledamöter som begärt inträde i svenska
kyrkan.

Ingenting annat i denna sak. Det var
det jag intresserade mig för, och det
är någonting helt annat än vad herr
Hallén här säger.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle: Det
sista är ju ännu konstigare än det föregående.
Det förutsätter att en stor
del av kammarens ledamöter skulle ha
varit utträdda och begagnat religionsfrihetslagen
för att återinträda i svenska
kyrkan. Annars är ju herr Swedbergs
propå alldeles meningslös, tycker
jag.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Öl

Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

Herr RIMMERFORS (fp): Herr talman!
Utan att onödigtvis förlänga debatten
vill jag göra ett par påpekanden.

Först och främst torde det väl inte
råda någon som helst tvekan om att ett
bifall till motionärernas och reservanternas
hemställan ligger i linje med religionsfrihetens
idé. Även jag ger herr
Kylander fullkomligt rätt i att en sådan
mindre ändring som nu ifrågasättes
inte kommer att betyda att vi skulle
ha förverkligat en fullt genomförd och
konsekvent religionsfrihet. Men även
om det är en liten fråga, måste det nog
betraktas som en skönhetsfläck på den
religionsfrihetslagstiftning som vi fick
för något år sedan, att vi har denna
lilla spärr, som, hur man än betraktar
dess tillkomst, tydligen avser att förhindra
eller fördröja ett mera omfattande
utträde ur svenska kyrkan.

Meningen med föreskriften om personlig
anmälningsskyldighet var väl
ändå den, att man skulle avskräcka en
del från att begära utträde av alltför
lättvindiga skäl. Obehaget att i en så
delikat fråga som en livsåskådningsfråga
uppsöka en prästman och kanske
bli tillfrågad om skälen för sin tro eller
för frånvaron av tro, vilket kan vara
ännu svårare, har säkerligen med all
rätt betraktats som en psykologisk
spärr. Hur har den tillkommit? Är det
av omsorg om kyrkan eller om den
enskildes eget bästa? Jag tycker att
jag kan lämna det därhän.

Däremot har jag en känsla av att
ingendera parten är betjänt av denna
spärr, även om man nu inte skall tala
om tröghetslagen i detta sammanhang.
Vad som föreslås är ju inte ett slopande
av möjligheten för den som så vill att
personligen framföra sin önskan om
utträde, utan rätt och slätt en komplettering
med det alternativet, att man
genom en av två personer bevittnad
skriftlig framställning skall kunna ge
sin önskan till känna. Jag betraktar
detta som ett uttryck för respekt för
den enskildes samvetsfrihet.

En sådan reform kan i det långa
loppet inte undgå att gagna kyrkan
själv. Frågan är ju, om det ur kyrkans
synpunkt kan vara av något värde att
behålla en medlem, som inte delar
kyrkans tro men som saknar moraliskt
mod att personligen motivera ett sådant
steg som utträde. Ty denna lilla
reform — det vill säga — är kanske
i första hand inte motiverad av hänsyn
till dem som dock i väsentliga ting
delar kyrkans tro, utan att för den
skull dela hennes kyrkosyn och hennes
inställning till staten, d. v. s. de frikyrkliga.
För oss är det i regel ingen
större svårighet att resonera med våra
vänner prästerna vid ett personligt besök
på en pastorsexpedition, även om
det skulle råka sammanfalla med någon
form av påverkan. Det är ju där
bara fråga om en formell skilsmässa,
som väl ur vissa synpunkter kan vara
att beklaga för den, som anser en enhetskyrka
vara idealet, men som ändå
är principiellt betingad. Min erfarenhet
är att man då kan tala med varandra
med bibehållen personlig respekt.

Däremot — och det var närmast
för det jag dristade mig att begära
ordet — har jag en känsla av att det
för dem som inte delar kyrkans tro
är en ytterst obehaglig sak att personligen
inställa sig för att begära utträde.
Jag kan heller inte se att det är någon
vinst för den kristna tron som sådan
att ärliga, icke troende människor skall
gå en väg, som för dem känns förödmjukande,
bara för att komma ut
ur en kristen gemenskap, som de inte
hör samman med och där de inte
känner sig hemma.

Jag tror att en viss eftergift från
kyrkans sida i denna fråga skulle medverka
till att många, som i dag är
ärliga tvivlare eller kanske till och
med kristendomens motståndare, en
dag av egen fri vilja kommer att begära
inträde i den kristna kyrkan, och
den gången med en alldeles ny inre
frimodighet. Att denna synpunkt inte

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.
Ändrad lydelse av 11 § religionsfrihetslagen.

heller saknar anklang i statskyrkliga
kretsar framgår bland annat av att en
så förnämlig kyrklig representant som
herr Hardy Göransson i första kammaren
undertecknat reservationen. Jag
kan också instämma med herr Swedberg
i hans citat här ur frikyrkliga
samarbetskommitténs uttalande och
hans anslutning därtill. Det viktigaste
skälet enligt samarbetskommitténs uppfattning
är ju att den nuvarande lydelsen
inte låter sig förena med en
konsekvent genomförd religionsfrihet,
och även om vi nu inte kan ta hela
steget, är det säkerligen välbetänkt att
tvätta bort den lilla skönhetsfläck som
vi kommit underfund med.

Jag tillåter mig, herr talman, att
med denna motivering yrka bifall till
reservationen av herr Branting m. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! För att nu onödigtvis förlänga
debatten skall jag be att få säga några
ord till.

Man har här sagt att motiveringen
för att man personligen skulle inställa
sig hos prästen varit att man dels
ville hindra folk att handla på impuls,
dels ville förhindra en massagitation
för utträde. Det som särskilt slog i
kammaren var resonemanget om Stockholmsappellen.
Man sade: »Se så lätt
det går att få folk att skriva på!»
Det var ju välfunnet, tyckte man. Framför
sig såg man särskilt hur i Stockholm
hela förortssamhällen skulle stå
på en lista för kollektivt utträde ur
kyrkan.

Men jag skulle vilja rätta till den
uppfattningen. Vad som gör att man
kan komma igen med en motion så
snart efteråt är att det visat sig att
den farhåga, som i alla fall grep de
flesta här i kammaren, inte var någonting
att rätta sig efter, emedan den
var fullständigt obefogad. Det har inte
förts agitation från någon grupp för
att få folk att lämna kyrkan. Jag är
kanske den här i kammaren som varit

ute och talat de flesta gångerna i denna
fråga — jag har varit ute åtminstone
ett trettiotal gånger i denna stad —
men jag har inte i något sammanhang
uppmanat någon, inte ens enskilda, att
gå ut ur statskyrkan utan tvärtom dragit
fram alla motiveringar som finns
för att få folk att stanna kvar. Jag och
andra, som är lika intensivt intresserade
av frågan som jag, har aldrig
framställt saken så att endast de som
omfattar kyrkans tro skall stanna kvar,
utan vi har formulerat det så att endast
den, som känner ett personligt
tvång på sin egen åskådning, skall gå
ur. Snävare kan man inte tolka religionsfrihetslagen.
Jag tror inte heller
att det från kommunisternas sida förekommit
några spår av en sådan agitation,
och från den arbetarkommun med
flera hundra tusen medlemmar, som
anses vara den mest sekulariserade i
Stockholm, har inte något som helst
steg tagits för att påverka någon. Snarare
har vi sagt oss att det är en helt
personlig fråga, som inte på något sätt
organisationen vill ta ställning till. När
detta inte skett under den tid då frågan
haft aktualitet på ett särskilt sätt, bör
man i fortsättningen inte vara ängslig
för att det skall komma upp några
grupper, ty det måste ändå vara grupper
med förtroende som skall stå bakom
en sådan appell. Det går ju inte
för en enskild människa att springa
omkring med en lista, utan starka grupper
måste understödja den. Det har
ännu inte visat sig att det finns några
sådana.

Därför tycker jag att det är obefogat
att låta den personliga inställelsen
kvarstå som nödvändig. Därtill
kommer att enligt det förslag, som nu
framförs i motionen, skall en skriftlig
anmälan vara bevittnad av två personer.
Det är en liten, låt vara svag
garanti för att man tänker sig för ett
ögonblick innan man skickar in den.

Det har talats om att människorna
inte är så blyga. Nej, det tror jag

Onsdagen den

Ställande av vissa kronan tillhöriga båtar

kanske inte heller, det beror på vad
det gäller. Det är fråga om en helt
liten grupp människor; det är ju inte
alls några stora pampar eller några
bildstormare som sällat sig samman i
en kraftig massa och ställt sig mot
kyrkan, utan det är några ömsinta
människor, ömtåligare än andra, som
gått ur kyrkan. Jag frågar: Behövs
större garanti emot att sådana skall
gå ur än det skulle vara om de finge
skicka in sin anmälan bevittnad av
två personer? Jag tror att det kommer
att bli ytterst få — utöver dem
som gör det nu — som kommer att
gå ur, om man tar det steget. Jag tycker
bara att när man nu säger att man
inte vill hindra någon från att utträda,
är det ett sätt att visa att man låter
friheten vara något större än man tidigare
visat. Därför tycker jag att det
finns skäl att redan ett år efter lagens
ikraftträdande försöka ändra detta, då
förutsättningar visat sig föreligga. Jag
yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Branting
in. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hedqvist begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Branting in. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

1 april 1953. Nr 12.

under kontroll av inspektionsmyndighet.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 89 ja och 79 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20.

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den
10 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å
fartyg; och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och översyn av förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21.

Ställande av vissa kronan tillhöriga båtar
under kontroll av inspektionsmyndighet.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om ställande av vissa kronan tillhöriga
båtar under kontroll av inspektionsmyndighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT (fp): Herr talman!
Motionärerna är givetvis tillfredsställda
med att de synpunkter som framhållits
i motionen har ansetts vara
av sådan vikt att de bör underställas
Kungl. Maj:t.

Emellertid är ju klämmen i utskottets
utlåtande kanske något vag. Det
sägs att marinförvaltningens sakkun -

64 Nr 12. Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

skap skall kunna bli tillgänglig för de
väckta motionernas syfte. Det är naturligtvis
inte direkt tillfredsställande, ty
vad motionärerna har avsett är att man
skulle täppa till den lucka som nu
otvivelaktigt finns när det gäller båtar
som tillhör kronan.

Jag utgår emellertid ifrån att utskottets
kläm under vidarebehandlingen av
frågan skall tydas på sådant sätt, att
man skall kunna vara lugn för att det
blir någon form av tillsynsmyndighet
för dessa båtar.

Emellertid är det en sak som jag
skulle vilja tillägga, som utskottet inte
har tagit upp till behandling, nämligen
det som vi påpekar i motionen, att arbetstagare
i exempelvis verkstäder på
land är skyddade genom att vara under
tillsyn av ämbetsmän från yrkesinspektionen,
under det att det, så fort de
stiger ombord på ett kronans fartyg av
det slag det här är fråga om och under
de förhållanden som är antydda, inte
alls finns någon form av inspektion.

Det är kommerskollegii yttrande som
jag därvid tänker på. Kommerskollegium
säger — sista meningen i tredje
stycket på sid. 3 -—- »att det personliga
skyddet på fartygen väsentligen
sammanfaller med skyddet av själva
det ifrågakommande fartyget och är avsett
att komma samtliga ombordvarande
till godo». Ja, det är just det. Vad vi
har velat framhålla är att de ombordvarande
på ett fartyg i allra högsta
grad är beroende av att fartyget är i
ett tillfredsställande skick. Det är det
som är det väsentliga, och det är det
som utskottet enligt vad det synes mig
inte har beaktat, att det här är fråga
om flytetyg och inte om verkstäder
till lands.

Med dessa synpunkter, herr talman,
avstår jag från alla yrkanden.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Med hänsyn till att den ärade
motionären inte ställde något yrkande
kan det vara överflödigt att det sägs

någonting från utskottets sida. Men jag
skulle, herr talman, bara vilja tillägga
att jag förutsätter, att de synpunkter
som den ärade motionären har framfört
kommer att beaktas i och med
den framställning som utskottet här
föreslår riksdagen att göra till Kungl.
Maj:t.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 22.

Andrad lydelse av 4 § lagen om gräns
mot allmänt vattenområde.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
om gräns mot allmänt vattenområde.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
60 i första kammaren av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl., och nr 73 i andra
kammaren av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen ville för
sin del besluta, att 4 § lagen den 1 december
1950 om gräns mot allmänt vattenområde
skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

»I Norrbottens och----i havet:

i Norrbottens län---------- Seskarö;

samt

i Kalmar län

allt vatten —--och Äskeskär,

Idöfjärden och —--och Bussan,

allt vatten — ---Lilla (Södra) Ljus klabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra
udde—Träthällarnas huvudö—
norra änden av den utanför Långgrund
befintliga s. k. Norrsättningen—Norra
Skälsändan (Runnö Rödskärs nordspets)
—Stora Skorva—Lilla Skorva—Slobbsudden—Oxlenäs—Sandö
nordspets

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps
nordöstra udde—Vållöromps
sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö
ostspets, samt

allt vatten---Skäggenäslandets

nordspets.»

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 60 och II: 73, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Nyberg,
som ansett att utskottets motivering
bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! När vi från Kalmar län motionerade
i denna fråga var det i avsikt
att söka åstadkomma andra förhållanden
än vad som fastställdes i 1950 års
lag om gräns mot allmänt vattenområde.
Det fordras naturligtvis ganska starka
skäl för att få en ändring till stånd. Vi
ansåg emellertid att dessa starka skäl
förelåg, och därför väckte vi denna
motion. Man har här berövat en öbefolkning,
som för sin utkomst är beroende
av fiske såsom binäring eller rättare
kanske i detta fall som huvudnäring,
en del av dess utkomstmöjligheter.

När denna fråga förra gången behandlades
i tredje lagutskottet utgick man
från — det framkom icke i utskottets
skrivning, men det sades ifrån i debatten
i första kammaren — att den gräns,
som runnöborna hävdade och som var
vederbörligen fastställd, inte hade lagligt
underlag och att man således inte
kunde fästa något avseende vid den.
Genom de yttranden, som infordrades
i anledning av den nu förevarande
motionen, dels från lantmäteristyrelsen
och dels från överlantmätaren, har det
till fullo fastslagits, att den av runnöborna
hävdade gränsen är fullt laglig.
Vad som skett är således att man här

har fastställt en annan gräns enligt tremetersregeln,
varigenom nära två tredjedelar
av de fiskevatten som tidigare
föll inom denna ös gränser berövats öns
befolkning.

Jag ser att herr Levin skakar på huvudet,
men enligt de uppgifter som jag
här har är detta det verkliga förhållandet.
Här säger man — det är för övrigt
en lantmätare som har stått för dessa
uppgifter — att det vattenområde, som
tillhör runnöhemmanen som enskilt
fiskevatten, skulle minskas med omkring
1 030 hektar, från 1 700 till 670
hektar, eller med omkring 60 procent
av deras innehav.

Nu förhåller det sig så som vi har
påpekat i våra motioner, att Runnös
befolkning inte kan existera enbart på
sina små jordbruk. De är absolut beroende
av fisket. Den mest givande delen
av detta fiske är ålfisket, men dessutom
bedriver man under de tider på
året, då ålen inte går till — det är närmast
på hösten den går till — strömmingsfiske
och annat fjällfiske.

Nu berövas visserligen inte runnöborna
helt och hållet detta fiske, men
man släpper dock in andra fiskare på
deras område, och därigenom måste ju
runnöbornas möjligheter att skaffa sig
tillräckliga inkomster förminskas. På
Runnö finns det tolv eller tretton gårdar
— antalet beror på hur man bedömer
vissa styckningsfrågor — ocli
för att kunna existera måste runnöborna
ha fisket som binäring. Berövar man
dem fisket, berövar man dem också
deras möjligheter att i fortsättningen
existera.

Runnöborna har en egen skola på
ön. I dagarna försöker de få till stånd
elektrifiering av ön. Vi hoppas att det
skall lyckas för runnöborna att med
statens, kommunernas och kanske även
landstingets hjälp samt genom egna
tillskott åstadkomma denna elektrifiering.
Men om man nu går in för åtgärder,
som skulle ytterligare tunna ut
öns befolkning, kan givetvis inte bibe -

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

hållandet av skolan eller elektrifieringen
få den nytta som varit avsedd.

Det har sagts — och utskottets talesmän
kommer här säkerligen att säga det,
eftersom det varit huvudmotivet för utskottets
ställningstagande — att länsstyrelsen
har möjlighet att vidtaga sådana
skyddsåtgärder att runnöborna
får behålla fisket. Men vilka skyddsåtgärder
länsstyrelsen än vidtar, kan de
ju aldrig uppväga den absoluta äganderätt
till fisket som runnöborna förut
haft. Länsstyrelsen har befogenhet att
i viss utsträckning lämna ett ganska
effektivt skydd beträffande ålfisket, men
inte beträffande det övriga fisket, och
runnöborna har i det senare avseendet
bedrivit en ganska intensiv fiskevård.

Vad finns det för övrigt för garantier
för att det skydd, som länsstyrelsen i
dag lämnar fisket, kommer att bestå?
innehavarna av länsstyrelsernas chefsbefattningar
växlar, och även om den
nuvarande länsstyrelsen är positivt inställd
till frågan om ett skydd för
runnöfiskarna, har man ju inte den
minsta garanti för att så kommer att
vara fallet även i framtiden. Värdet
av runnöbornas fiske uppskattades våren
1945 till 89 922 kronor. Det är ju ett
ganska avsevärt belopp, men man får
betänka att för att nå ett sådant resultat
fordras det ganska stora kapitalinvesteringar
i form av båtar, ålbottengarn
och andra fiskeredskap. Och även
om värdet av fisket i dag kan uppskattas
till kanske nästan det dubbla —-något som förefaller vara riktigt med
hänsyn till den prisutveckling som har
skett — innebär beloppet inte mer än
en knapp bärgning för befolkningen på
ön med hänsyn till de stora utgifter som
är förenade med fiskets bedrivande. I
varje fall är det fråga om inkomster
som inte tål någon beskärning.

Det förekommer inte heller något
nämnvärt frifiske i dessa trakter, varför
det knappast i nuvarande läge skulle
vara fråga om att beröva någon möjligheterna
att fiska. Det finns i detta kust -

område tillräckligt utrymme även för
dem som inte har några fasta fiskevatten,
och mig veterligt har inte någon
gjort anspråk på de fiskevatten, där
runnöborna sedan ungefär tvåhundra
år bedrivit fiske enligt sin lagligen hävdade
fiskerätt.

Härtill kommer att runnöborna har
bildat en förening för gemensamhetsfiske,
och i dess bestämmelser ingår
föreskrifter om hur fisket skall bedrivas
och vilka åtgärder som skall vidtagas
till skydd för fisket. Länsstyrelsen
har senast år 1950 fastställt dessa bestämmelser
att tillämpas fr. o. in. den
1 maj 1950, och rätt har alltså medgivits
runnöborna att bedriva gemensamhetsfiske
inom det område som genom
riksdagens beslut har berövats
dem. Tror någon att de eventuella frifiskare
som dyker upp kommer att ansluta
sig till detta gemensamma fiske
och bedriva fisket i enlighet med de
bestämmelser, som finns angivna i detta
papper, som handlar om gemensamhetsfiskets
konstruktion? Jag tror det i varje
fall inte.

Nu säger man att det här rör endast
fjällfisket. Ålfisket kan man skydda. Jag
har förut sagt, att det kanske kan ske
i dag i en viss utsträckning, men man
har inga garantier för att skyddet kommer
att bli bestående.

För övrigt säger lagen, att de som
förlorat fiskerätten inom fem år från
lagens ikraftträdande skall begära ersättning
för den skada de därigenom
har lidit. Om nu länsstyrelsen bereder
skydd i fem år för fiskarna här och
värderingen av skadan sker med beaktande
av det skydd som länsstyrelsen
lämnat, så får runnöborna naturligtvis
en liten ersättning. Men om fem år
kan detta skydd upphöra, och då har
runnöborna inte möjlighet att få ersättning
för vad de förlorat, emedan
femårsperioden har gått till ända. Bedömer
man återigen saken så, att detta
vattenområde med därtill hörande fiskerätt
har berövats runnöborna i fråga

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

och de således bör ha ersättning härför,
och om länsstyrelsen dessutom ger
skydd för en viss del av fisket, då har
de ju fått för mycket. Jag skulle gärna
vilja ha ett besked från utskottets talesman
om hur man har tänkt sig den saken.
Kan man garantera att detta skydd
kommer att bestå, kan ju runnöborna
vad gäller ålfisket vara relativt tillfredsställda.

Jag har här ett protokoll från ett
sammanträde med fiskevattenägarna,
där det gäller ersättning för det övriga
fisket, fjällfisket. Där har de kommit
fram till att deras ersättningsbelopp
skulle röra sig om mellan 10 000 och
11 000 kronor. Utskottet borde verkligen
tagit sig en funderare på detta.
Nu säger utskottet — i varje fall dess
talesmän — att det kunde ha farliga
konsekvenser med sig att ändra gränsen.
Men i fråga om ett område några
få kilometer från Runnö, ett område
som även i söder berör Runnö, har man
redan fastställt andra gränser än de
som enligt allmänna regler skulle gälla.

Det gäller här bara att fullfölja en
princip som man redan har godtagit.

Man kan konstatera en vinst av att
denna fråga återigen har dragits inför
riksdagen, nämligen att det får anses
definitivt fastslaget, att den gränsbestämning
mot allmänt vatten som skedde
år 1929 står fast. Det har lantmäteristyrelsen
sagt. Man får således vid
bedömning av de skador, som fiskarna
här kommer att lida, räkna med denna
gräns. Vad som var inom den var runnöbornas
tillhörighet och de skall ha
ersättning för den del därav som de går
miste om.

Vissa saker här i världen kan på
lång sikt inte ersättas med pengar. Om
man här fastställer ett skadestånd för
förlorad fiskerätt för runnöborna, har
man inga garantier för att detta belopp
kommer att användas i framtiden,
utan en person som erhåller pengarna
i dag har full frihet att använda dem.
Den kommande generationen däremot

saknar dessa medel och därmed de utkomstmöjligheter,
som man förut hade
men som genom beslutet i fråga har
blivit berövade dem.

Utskottets uttalande ger inte på något
sätt fisket det skydd, som är nödvändigt
för att befolkningen där nere
skall kunna existera. Utskottet stöder
sig på fiskeristyrelsens uttalande, att
länsstyrelsen kan ge ökat skydd. Som
jag förut har sagt finns ingen garanti
för runnöborna att även i fortsättningen
få fiska inom det område, där deras
förfäder sedan lång tid tillbaka har haft
rätt att fiska och haft möjligheter att
skaffa sig en inkomst.

Jag har observerat att en av utskottets
ledamöter haft en något längre
gående motivering för sitt ställningstagande
i utskottet, och avlämnat en
reservation. Jag är honom tacksam därför.
Jag tror att hans ställningstagande
närmast beror på att han känner till
förhållandena litet bättre än de övriga
ledamöterna.

Vi får göra klart för oss, att det utmed
dessa långsträckta kuster finns
så många olika problem, så många olika
förhållanden, att man inte på detta område
kan göra några generaliseringar.
Man får inte göra några jämförelser
med västkusten. Man kan inte heller
göra en jämförelse med förhållandena
i Skåne, där fisket har varit praktiskt
taget fritt, och inte tilldelat några fastigheter.
Men jag har, trots att utskottet
uttalar farhågor för konsekvenser,
i varje fall inte kunnat upptäcka att
utskottet pekat på ett enda likartat
fall, där en öbefolkning för sin utkomst
varit beroende av fisket och skulle komma
i samma läge som runnöborna gör.

Detta ger mig anledning, herr talman,
att trots utskottets avstyrkande
ändock yrka bifall till den av oss avgivna
motionen i detta ärende. Jag hoppas,
att om frågan inte kan lösas nu,
den dock därmed icke är avförd från
dagordningen, utan att runnöborna så
småningom kan få sin rätt och därmed

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

också möjligheter att i fortsättningen bo
kvar på sin ö, driva sin näring och betala
sina skatter och tributer till samhället
utan att vara någon betungande
del av landets befolkning.

Häruti instämde herrar Nordkvist i
Kalmar (fp) och Ericsson i Näs (bf).

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
har på denna punkt inte helt och fullt
kunnat följa utskottskamraterna utan
avgivit en reservation beträffande'' motiveringen.
Det beror nog inte, såsom
föregående talare framhöll, därpå att
jag skulle känna till saken bättre än utskottskamraterna.
Det vågar jag inte
påstå att jag gör; det var alltför vänligt
sagt.

Jag har emellertid inte kunnat finna
att man så lätt kan avfärda denna
motion som utskottets majoritet har
gjort. Jag tror nämligen, att dessa fiskare
på Runnö har gjort en del förluster
genom den nya fiskelagens gränsdragning.
Jag skall inte vidare utveckla
de synpunkterna, eftersom herr
Jonsson i Skedsbygd har gjort det så
utförligt. Jag vill bara ytterligare understryka
vad överlantmätaren har
framhållit om att dessa jordbruks bärkraft
i så hög grad är beroende av fiskerätterna.
Jag vill också påpeka en annan
sak som för mig varit i viss mån
avgörande vid frågans behandling i
utskottet, nämligen att man inte synes
ha tagit riktigt samma hänsyn till
Runnö som till Vållö, när den nya fiskelagen
beslutades. Jag anser, att det
här har skett en orättvisa och att saken
bör kunna läggas till rätta.

Av vissa andra skäl har jag dock inte
kunnat gå på ett direkt bifall till motionen.
Jag kan inte alldeles bortse från
fiskeristyrelsens uttalande om att ett
bifall till denna motion skulle kunna få
vissa konsekvenser. Även om jag inte
tror dessa vara så farliga som fiskeristyrelsen
vill göra gällande, finner jag
dem dock så pass beaktansvärda, att de

inte bör alldeles förbises. Dessutom anser
jag, att det skulle vara svårt för oss
i utskottet att utan vidare utredning
godtaga den nya gränsdragning som
motionärerna här föreslagit. Jag tror,
att det vore riktigast om, såsom jag föreslagit
i min reservation åt dessa ting
ägnades uppmärksamhet vid en senare
tidpunkt, när den nya fiskelagen måhända
kommer att bli föremål för en
översyn. 1950 års fiskelag blev nog inte
i alla avseenden en sådan fullträff att
man inte förr eller senare kan finna
en viss justering av den nödvändig, liksom
man företar justeringar av andra
lagar. En sådan översyn kan ju ske utan
att man företar några genomgripande
förändringar i lagen.

Jag har ingen anledning att ytterligare
förlänga denna debatt. Jag vill
med vad jag sagt endast yrka bifall
till den reservation, som jag har avgivit
i detta ärende, vilken reservation
alltså gäller motiveringen för avslagsyrkandet.

Herr LEVIN (s): Herr talman! Herr
Jonsson i Skedsbygd anmärkte på att
jag skakade på huvudet, när han
nämnde, att den nya lagen om gräns
mot allmänt vatten berörde två tredjedelar
av de fiskevatten som runnöfiskarna
tidigare hävdat som sitt. Jag
hade all anledning att skaka på huvudet
åt den uppgiften. Det är tydligt,
att herr Jonsson inte läst mer än den
allra första delen av utskottets utlåtande.

Utskottet redovisar hur fiskerättskommittén
föreslog endast generella
regler för bestämmande av gränsen
mellan enskilt och allmänt vatten, hur
yrkesfiskare och hemmansägare på
Runnö i en skrivelse till Kungi. Maj:t
påstod, att de av de 1 700 hektar
vatten som tidigare hävdats som enskilt
vatten skulle förlora 1 030 hektar.
Så långt är det riktigt att förlusten
i det närmaste skulle uppgå till två
tredjedelar. Men så gjorde Kungl.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Maj :t sedan — vilket framgår av fortsättningen
— beträffande Runnö den
utvidgningen, att de förlorade fiskevattnen
begränsades till 400 hektar.
Detta allmänna vatten utgjordes huvudsakligen
av två områden. Det ena var
beläget sydost om Runnö och gränsade
till vatten utanför Vållö. Det andra
var det område norr om Runnö, som
åsyftas i nu förevarande motioner.

Utskottet företog den ändringen i
Kungl. Maj:ts förslag, att man gav
runnöborna även den största delen av
området sydost om Runnö. De 400
hektar, varmed Kungl. Maj :t således
ville beskära den del, som runnöborna
påstod vara deras, reducerades av utskottet
med mer än hälften. Om siffran
således nu ligger mellan 100 och 200
hektar, så kan det nu inte vara fråga om
■la av de 1 700 hektar, som man tidigare
hävdat vara enskilt vatten. Jag hade
således anledning att skaka på huvudet
inför de uppgifter, som herr Jonsson
i Skedsbygd lämnade.

Före tillkomsten av den nuvarande
lagen om gräns mellan allmänt och
enskilt vatten reglerades det enskilda
fiskevattnet helt och hållet av generella
regler. Allt fiskevatten inomskärs var
enskilt, på öppna kusten och utomskärs
var fiskevattnet enskilt intill ett avstånd
av 180 meter från 2 meters ständigt
djup. Fiskerättskommittén var ute och
reste omkring i Sverige och höll sammanträden
med fiskare och fiskevattensägare.
Vi blev därför litet förvånade
när vid ett sammanträde i Kalmar län
upplystes om att man vid lantmäteriförrättningar
hade dragit upp gränslinjer
mellan allmänt och enskilt vatten.
Denna gränslinje har alltid varit
flytande. Den kunde — har man ansett
— inte dragas ut på en karta. Denna
linje var nämligen ingen evighetslinje
utan skulle ändras i den mån landhöjningar
eller landsänkningar skedde.
Vid ett sammanträde i Oskarshamn med
fiskerättskommittén visade man upp kartorna
från en lantmäteriförrättning, som

hade gjorts på Runnö 1929. Vid denna
hade dragits upp gränsen mellan allmänt
och enskilt vatten. Vid sammanträdet
nästa dag i Kalmar — det var lördagen
den 18 augusti 1945 — var överlantmätaren
närvarande. Han värjde sig bestämt
mot påståendet, att man i Kalmar län
hade dragit upp gränslinje mellan allmänt
och enskilt vatten. Jag skall här
läsa upp vad som står i protokollet.
Överlantmätaren Arnberg sade följande: »Det

är en missuppfattning att det
vid Runnö och Vållö skett något slags
gränsbestämning mot öppna havet. Vid
lantmäteriförrättningar ha i Kalmar län
ej tillämpats andra metoder för gränsbestämning
än i riket i övrigt. Först
avgöres den ungefärliga gränsen mellan
inom- och utomskärs, och där innanför
delas vattnet enligt regeln i
jordabalken 12 kap. 4 g. Vid Runnö
och Vållö har det företagits gränsbestämningar
mot angränsande skifteslag,
men utåt frivattnet kan man ju inte
lagligen bestämma gränser och några
sådana gränser ha icke heller blivit
fastställda utan endast skisserade eller
antydda på lantmäterikartan. Gränsen
mellan Runnö och Vållö är blott bestämd
som en syftlinje till dess allmänt
vatten tillstöter och rågången i fjärden
mellan Runnö och Vållö gäller endast
under förutsättning att denna fjärd
verkligen ligger inomskärs. Dessa lantmäteriförrättningar
avse alltså ej att
fixera gränser mot öppna havet utan
endast gränser mellan skifteslagen inbördes.
»

Detta var vad överlantmätaren sade
vid detta sammanträde enligt det stenografiska
protokollet. Det kan således
knappast vitsordas när motionärerna
här säger att den lagändring, som föreslås
äga rum, bör gå ut på att återställa
den före lagens ikraftträdande
gällande gränsen mellan allmänt och
enskilt vatten norr och nordöst om
Runnö. Det är nämligen synnerligen
tvivelaktigt att såsom Runnöborna på -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

står, att gränsbestämning skett i laga
ordning. Överlantmätaren hade nämligen
en helt annan uppfattning om
den saken 1945. Nog sagt om detta.

Det här är egentligen en mycket
liten och obetydlig sak, inte bara sedd
i stort, utan också för runnöbornas
del. Åt runnöborna har ju givits inte
bara samma förmåner som åt övriga
strandvattenägare runt Sveriges kuster,
utan väsentligt större förmåner.

Som nyss sades föreslog fiskerättskommittén,
att gränsen mellan allmänt
och enskilt vatten liksom enligt den
gamla fiskelagen skulle helt och hållet
bygga på generella regler. Man skulle
gå ut till ett avstånd av 300 meter
från stranden, dock minst till kurvan
för tre meters djup. Dessutom införde
man de så kallade enklav- och inomskärsreglerna.
Man hade tänkt sig att
dessa bestämmelser skulle reglera
fiskerättsförhållandena runt hela Sveriges
kuster. I propositionen gjorde
Kungl. Maj:t den ändringen, att ett
område längst uppe i norr intill finska
gränsen togs undan, och gränsen mellan
enskilt och allmänt vatten lades
där utanför tre meters-kurvan. Kungl.
Maj:t gjorde även samma undantag för
ett litet område i Kalmarsund kring
Runnö och Vållö. Utskottet tillstyrkte
och riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag
i vad det gällde området längst
uppe i norr, och riksdagen utvidgade
Kungl. Maj:ts förslag i vad det gällde
området kring Runnö och Vållö.

Dessa fiskare i Kalmarsund har alltså
inte blivit sämre ställda än strandägarna
i övrigt i Sverige. De har i
stället kommit i en särställning så till
vida som de fått mera omfattande fiskerätt
än den generella regeln medger.
Dessutom är det ju så att ålfisket är
viktigast i detta område, och utöver
den utflyttning av gränsen utanför tre
meters djup som har skett vid Runnö
har dessa fiskare liksom andra som
fiskar med fasta redskap söder om
Kråkelund rätt att alltid sätta fast

redskap intill ett avstånd av 200 meter
från djupkurvan för tre meter utan
att begära länsstyrelsens tillstånd. Vidare
har de liksom andra fiskevattensä
gare eller arr endator er, som driver
fiske med fast redskap, rätt att hos
länsstyrelsen begära ytterligare utsträckt
fiskerätt. Dessa människor är
således inte sämre ställda än andra
fiskevattensägare, utan de har genom
lagstiftningen ställts i ett bättre läge
än nästan alla andra fiskevattensägare
här i Sverige. De påstår ju inte heller
själva, att de har gjort några större
förluster, och det får väl antagas vara
riktigt som fiskerikonsulenten där nere
säger, att det huvudsakliga fisket, med
ålbottengarn, kan bedrivas och har bedrivits
i samma utsträckning som tidigare.
Länsstyrelsen har ju också utfärdat
vidsträckta skyddsbestämmelser
för det fisket.

Enligt en framställning som fiskarna
själva har gjort räknar de med att
förlora mellan 100 och 200 kronor per
man på fjällfisket genom att de skulle
förlora ensamrätten att fiska på vissa
vattenområden. Denna förlust på mellan
100 och 200 kronor per man är
förmodligen inte tilltagen i underkant,
ty det är ju den man skall bygga på
när man skall beräkna ersättning. Förlusten
skall ju helt och hållet ersättas
enligt lagen om ersättning för mistad
fiskerätt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h): Herr
talman! Genom tillkomsten av 1950 års
lag om gräns mot allmänt vattenområde
har, som vi hört av herr Jonsson i
Skedsbygd, den bofasta befolkningen på
Runnö i Kalmar län fått sina för ett
par sekler sedan friköpta fastigheter
starkt förminskade. Vi måste väl säga
oss, att detta kommer att medverka till
att de också får sina inkomster beskurna.

För oss alla som har sysslat med skär -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

gårdsproblemen står det klart att man
måste göra allt som göras kan för att
bibehålla den fasta befolkningen. Det
måste vara ett allmänt intresse att den
fasta befolkning — i detta fall på Runnö
— som har sin försörjning av skärgårdsoch
strandfiske, för att citera fiskeriintendentens
yttrande, inte tvingas att
för sin försörjning skaffa båtar och annan
dyrbar utrustning för att flytta ut
till mera avlägsna fiskevatten. Redan
nationalekonomiska hänsyn anser jag
tala för att det framlagda förslaget bifalles.

Vi skall också komma ihåg, att nästan
hela raden av remissinstanser har uttalat
sig till förmån för motionen. Länsstyrelsen
framhåller, att starka sociala
skäl talar för ett bifall, och med sociala
skäl förmodar jag att länsstyrelsen menar,
att det blir minskade inkomster för
fiskarna, risk för att befolkningen uttunnas
och hemmanen sammanköps och
risk för att det blir sämre skolförhållanden
och minskad trivsel över huvud
taget om den bofasta befolkningen
minskar.

Jag har inte den historiska bakgrunden
till 1950 års beslut klar för mig,
men jag måste säga att enligt min uppfattning
måste det ha varit mycket tvingande
skäl som kunnat göra det möjligt
att man stiftat lagar, som i så hög grad
kränkt enskilds rätt. Låt vara att vederbörande
skall få ersättning för de förluster
de gör genom minskade egna vattenområden,
men, som herr Jonsson i
Skedsbygd något snuddade vid, det räcker
i detta fall inte med pengar med
hänsyn till det sätt på vilket penningvärdet
har förvandlats.

Det är en principiell sak som jag också
gärna skulle vilja föra fram, en sak
som det också starkt tryckts på vid
remisserna, nämligen risken för att vi
kan få flera icke bärkraftiga jordbruk.
Det ligger ju så till, att för en del år
sedan tillkom en stor och framför allt
dyrbar organisation, där en av de viktigaste
uppgifterna var att medverka

vid skapandet av bärkraftiga jordbruk.
Jag tänker då på lantbruksnämnderna.
Här vill alltså riksdagen genom sina
beslutande organisationer medverka till
skapandet av bärkraftiga jordbruk. En
annan gång beslutas att åtgärder skall
vidtas för att försämra bärigheten hos
dessa bruksdelar. Det är mycket liten
konsekvens i dessa förhållanden.

I utskottsutlåtandet vill man givetvis
inte frångå 1950 års gränsdragning, men
utskottet skriver, att länsstyrelsen skall
meddela runnöborna det skydd för deras
fiske som gällande författningsbestämmelser
medger. Med detta har utskottet
dock sagt ifrån, att det har skett
en inskränkning i runnöbornas försörjningsmöjligheter.
Jag skulle vilja säga
att sådant är att krångla till saker och
ting mer än vad nöden kräver. Det hade
varit bättre om utskottet sagt ifrån, att
det hade blivit en återgång eller i varje
fall en gräns i överensstämmelse med
vad motionärerna föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Häri instämde herr Heeggblom (h).

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle: Herr talman! I anledning av
herr Levins anförande ber jag att få
säga några ord. Han återkom till att
runnöborna har blivit gynnsammare behandlade
än vad praktiskt taget några
andra blev vid detta tillfälle. Det är ju
tråkigt om det finns de som är sämre
behandlade, ty runnöborna anser sig
vara mycket illa behandlade.

Sedan säger herr Levin att jag överdriver
i fråga om storleken av det enskilda
fiskevatten som blivit överfört
till frivatten. Men jag erinrar herr Levin
om att största delen av denna överföring
kom inte Runnö till godo, utan den kom
Vållö till godo, och Runnö har mycket
liten nytta av den överföring som skedde
från fiskerikommitténs förslag.

Herr Levin talar om att den uppskattning
som har gjorts rörande fisket inte

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Ändrad lydelse av 4 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

går på mer än 200 eller 300 kronor per
lott. Jag har här ett protokoll, daterat
den 18 juli 1952, där man har lagt fram
sina krav. De stannar inte vid några
200 eller 300 kronor på varje fiskerättsägare,
utan de går till ungefär 1 200
kronor, och hela summan slutar på
11 750 kronor. Men detta gäller bara
fjällfisket och icke ålfiskei.

När sedan herr Levin citerar överlantmätarens
yttrande vid detta tillfälle,
ger det mig återigen anledning att påpeka,
att tredje lagutskottet 1950 således
byggde på felaktig grund. Överlantmätaren
säger nu: »Vidkommande gränsen i
de å kartan angivna sträckorna F—G—H
anser överlantmätaren densamma vara
av sådan beskaffenhet att den kunnat
bestämmas i den ordning, som avses i
7 kap. jorddelningslagen, och att den
sålunda genom 1929 års gränsbestämning
blivit i laga ordning bestämd. Förrättningen
torde under sådana förhållanden
i avseende å de exakt angivna
gränssträckorna få anses hava varit
gentemot kronan bindande, — — —»

Jag ber att få återkomma senare.

Herr LEVIN (s): Herr talman! Herr
Svensson säger i sitt anförande, att detta
skulle rubba fiskerättsförhållanden som
varit gällande i sekler, men vederbörande
påstår ju inte ens själv, att de varit
gällande längre än sedan 1929. Tiden
från 1929 till nu kan ju knappast räknas
i sekler. Det är inte längre tid som vederbörande
åberopar för denna rätt.

Herr Svensson var också inne på resonemanget
om bärkraftiga och icke
bärkraftiga jordbruk. Inte blir ett jordbruk
mindre bärkraftigt eller har blivit
mindre bärkraftigt genom denna förändring
vid Runnö. Det är, som jag nyss
sagt, så att runnöborna fått större fiskerätt
än så gott som alla fiskevattensägare
runt Sveriges kuster. Har man
genom denna lag tillskapat icke bärkraftiga
jordbruk vid Runnö, måste vi
ha fått massor av icke bärkraftiga jordbruk
runt hela Sveriges kuster, där man

bara har fått fiskerätt enligt den generella
regeln om tre meters djup eller
300 meter från stranden.

Herr Svensson nämnde också remissinstanserna
som tillstyrkt detta. Ja, men
vad har remissinstanserna, som väl
ändå bör vara mest sakkunniga och bäst
begripa, hur mycket eller rättare sagt
hur litet den här saken betyder, nämligen
fiskerikonsulenten, fiskeriintendenten
och fiskeristyrelsen, sagt? De
har alla avstyrkt bifall till motionen.

Med anledning av vad herr Jonsson
sade i slutet av sitt anförande, nämligen
att min uppgift att de hade förlorat
mellan 200 och 300 kronor var felaktig
och att det i stället skulle vara 1 000
kronor, vill jag säga, att det icke var
fråga om förlust genom denna lag utan
genom bestämmelsen i fiskerättslagen
om rätten att fiska strömming med nät
och skötar ända intill annans strand.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Jag vill bara fortsätta på det
anförande jag höll förut. Jag'' tänkte
säga, att jag inte fått svar från utskottets
talesmän på frågan hur man skall
förfara, om länsstyrelsens skydd för
ålfisket efter fem år upphör. Då gäller
det inte längre 200 eller 300 kronor eller
1 000 kronor för varje fastighet. Då gäller
det stora belopp, och man räknar
med att skadan då blir minst 100 000
kronor.

Sedan vill jag också påpeka att det
inte bara är lantmätaren utan även lantmäteristyrelsen
som sagt, att den fastställda
gränsen är lagligt fastställd och
att man således genom detta beslut berövat
runnöborna en del av deras lagligt
fastställda ägoinnehav.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträf -

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

fande motiveringen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av den
motivering, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
blev utskottets motivering av kammaren
godkänd.

§ 23.

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande dels viss utvidgning av den
s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.,
dels ock ändring i lagen den 30 juni
1947 (nr 288) om uppsikt å jordbruk.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr ERICSSON i Näs (bf): Herr talman!
De båda motioner som här föreligger
till behandling har samma syfte.
De syftar till att förekomma att bärkraftiga
jordbruk försvinner. I den
första motionen hemställer vi om en
skyndsam utredning och förslag i syfte
att dels underlätta friköp av arrendegårdar
och dels hindra sammanslagning
av arrendegårdar under de stora
godsen. Det finns ju sådana arrendegårdar,
som har arrenderats kanske i
flera generationer av samma släkt, och
ändå kan ju godsförvaltningen, om den
anser, att man inte vill hålla hus i
vederbörligt skick i enlighet med sociala
arrendelagen, dra in dessa gårdar
til! huvudgården utan att det föreligger
något behov därav ur rationaliseringssynpunkt.
Det är alltså inte mot den
av alla såsom önskvärd betraktade frivilliga
yttre rationaliseringen som vi i
motionen vänder oss.

Lantbruksstyrelsen har avstyrkt motionen
med diverse sällsamma motiveringar,
men man medger, att en del
missförhållanden som påtalas i motionen
förefinnes. Svenska lantbruksförhundet
säger varken ja eller nej, men

man vill ha utredning, innan man tar
ställning. RLF instämmer i motionen
med framhållande av de svårigheter
för lagstiftningen som naturligtvis finns
på detta område.

Utskottet tar fasta på att lantbruksstyrelsen
har meddelat, att styrelsen
för närvarande överväger frågan om
ändringar i nyttjanderättslagen och att
den utredningen, som den tror skall
ge resultat under året, skall ta hand
även om dessa frågor. Vi motionärer
har emellertid föga tilltro till den saken,
eftersom vi vet, att detta utredningsorgan,
lantbruksstyrelsen, har yrkat
avslag på det hela.

Den andra motionen gäller sådana
jordbruk som ägs av vissa icke jordbrukare,
som förvärvat dem som kapitalplacering
eller av andra orsaker,
exempelvis ärvt dem, och som bara
fäster sig vid skogen och styckevis arrenderar
ut jorden, under det att byggnaderna
får förfalla lagom ned till
vanvårdsgränsen, så att därigenom ett
bärkraftigt jordbruk upphör. Vi bar
yrkat på skyndsam utredning och komplettering
av 1947 års uppsiktslag, så
att lantbruksnämnden skulle få möjlighet
att i de fall då det faktiskt varit
fråga om bärkraftiga jordbruk förhindra
att dessa upphörde på sätt jag
här nämnt. Också detta avstyrker lantbruksstyrelsen
och skriver bland annat,
att jämväl jordbrukare, som av åldersskäl
eller andra grunder önskar
upphöra med sitt jordbruk, kan finnas
med i denna kategori. Med den kännedom
jag har om vårt lands jordbrukare
får jag säga, att det finns nog
bara i undantagsfall sådana som bor
på gården och utan att ingripa ser sitt
eget husbestånd ruttna ned.

Denna motion tillstyrkes av lantbruksförbundet
och RLF, men utskottet
appellerar här till en annan utredning,
en utredning som lantbruksstyrelsen
påstår sig någon gång i framtiden
ämna sätta i gång. Man hänskiuter
motionen till denna av lantbruksstyrel -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

sen i framtiden projekterade utredning,
som skall gälla behovet av en
översyn av uppsiktslagen i vissa andra
avseenden än de i motionen behandlade.
Men lantbruksstyrelsen har välvilligt
lovat att också beakta de motioner,
som den nu i remissen har avstyrkt.
Jag får säga att det är nog ganska
litet att ta på för motionärerna.
Jag kommer att tänka på historien om
kavalleriöversten, som blev presenterad
för en reservvicekorpral i kungl. Lapplands
trängkår. Han sade, att det var
det lägsta han hört. Jag får säga att
detta ligger under minimimåttet för ätt
kallas en positiv skrivning.

Jag skall inte uppehålla tiden här.
Jag skall bara säga, eftersom det i utlåtandet
framskymtar att man vill försöka
säkerställa så mycket arrendejord
som möjligt, att vår linje måste vara att
skapa så många självständiga jordbruk
som möjligt. Här tror jag att jordbruksministern
själv borde ta hand om saken
och ordna en utredning, men den
bör göras snart, ty annars finns det
snart ingenting att utreda. Godsen blir
större, och de bärkraftiga jordbrukens
antal blir mindre ju längre tiden lider.

Häruti instämde herr Vigelsbo (bf).

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Herr
talman! Jag skall i denna fråga endast
uppehålla mig vid den ena av dessa
båda motioner, nämligen motionen nr
20 i denna kammare, som gäller godsarrendena.

Jag vill instämma med den föregående
talaren att här gäller det en särskild
kategori av arrenden. Att jag tar till
orda nu beror inte minst därpå att jag
tycker att utskottets utlåtande blandar
samman begreppen arrende och arrende.
Det förefaller mig som om utskottet
skjuter framför sig vanliga bondejordbruksarrenden,
som det här inte alls
är fråga om. Här gäller det endast arrenden
under de större godsen.

Det är alldeles riktigt som den före -

gående talaren sade, att många arrendatorers
förfäder i generationer har
innehaft dessa gårdar. Man kan faktiskt
säga att det kapital som finns i
många av dessa gårdar — både i den
odlade marken, i den växande skogen
och i byggnaderna — är kapital som
har skapats fram av dessa arrendatorer
i generation efter generation. Det
kan nog med berättigande sägas att
dessa arrendegårdar kan karakteriseras
som permanenta sådana. Det borde ur
jordbruksekonomisk synpunkt vara det
rätta att dessa även i fortsättningen
kunde bevaras som fristående arrendegårdar.

Jag kan inte finna att det är någon
som helst fördel vare sig ur produktionsekonomisk
eller follcförsörjningssynpunkt
att dessa arrendegårdar upphör
genom att sammanslås med huvudgården
eller sammanföras med varandra.
Många gånger sammanföres de
med huvudgårdar, som har fullt tillräcklig
areal för att sägas utgöra ett
fullt produktionsekonomiskt jordbruk.

Man kan i många fall säga att det
rent av blir en försämring ur produktionsekonomisk
synpunkt genom sammanslagningen.
Man kan även säga att
det många gånger ur det allmänna
rättsmedvetandets synpunkt förefinnes
ganska stötande uppsägningar av sådana
arrenden. Det förekommer ju att
trots att man har huvudgårdar med låt
mig säga flera hundra hektar åker slår
man ändå ihop med dem andra gårdar,
som även de kan ha hundratals
hektar, liksom man slår under huvudgården
utgårdar som är relativt små,
på omkring 25 å 50 hektar eller så.
Nu delar utskottet motionärernas mening
att det är olyckligt att sådana
sammanslagningar förekommer, och utskottet
understryker också att i princip
är det ett samhällsintresse att tillgången
på fullständiga jordbruk inte
minskas. Utskottet säger nämligen:
»Har utarrenderad brukningsdel varit
fullt bärkraftig, är det därför mindre

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

önskvärt, att brukningsdelen upphör
såsom självständig genom att den indrages
under huvudgården eller sammanslås
med annan arrendegård.»

Ja, så långt är utskottet positivt, men
sedan växlar man tyvärr in på en negativ
linje, där man enligt min mening
blandar ihop de arrenden det här är
fråga om, nämligen godsarrendena,
med vanliga arrenden av bondejordbruks
karaktär, när man exempelvis
säger i utskottsutlåtandet på s. 10:
»Främst må här framhållas att lagstiftningsingripanden
kan befaras göra
jordägarna obenägna att i fortsättningen
upplåta jord på arrende. I stället för
att bevara tillgången på arrendegårdar
skulle ingripandena på så sätt medföra
helt motsatta resultat och följaktligen
orsaka direkt skada för de intressen,
motionärerna företräder.»

Ja, så kan man säga om det gäller
vanliga bondejordbruk, därför att dessa
vanliga bondejordbruk ofta är växelvis
utarrenderade, och växelvis drivs de av
ägarna. Där kan man riskera att tillgången
på arrenden skulle komma att
minska, men i fråga om godsens utgårdar
är det naturligt att de skall
vara arrendegårdar, och de bör bevaras
även i fortsättningen som arrendegårdar;
det har de varit i allmänhet
sedan mycket lång tid tillbaka.

Jag får säga att samma sammanblandning
av begreppen tycker jag att
det finns när utskottet refererar lantbruksstyrelsens
yttrande och säger, att
de hittills skedda sammanslagningarna
i många fall varit till nytta och stått
i överensstämmelse med 1947 års jordbrukspolitiska
linje. Ja, det påståendet
skjuter ju avsevärt över målet, ty man
kan väl inte säga att om man slår samman
en gård på låt mig säga 200 å
300 tunnland med en huvudgård på
1 000 tunnland detta sker i överensstämmelse
med 1947 års jordbrukspolitiska
linje, att här sker något slags förstärkning
av inte bärkraftiga jordbruk,
eller att det sker till gagn för jordbru -

ket i orten — det är ett uttryck som passar
de vanliga mindre arrendena men
inte godsarrendena. Det är därför jag
vågar säga, att det enligt min mening
finns en sammanblandning av begreppen,
som inte klart redogör för vad
motionärerna egentligen syftar till. Jag
har för min del inte tolkat 1947 års
beslut om strukturrationaliseringen på
det sättet att en komplettering av storgods
med utgårdar på 25 å 50 har
och dessutom med gårdar som ligger
kilometervis därifrån på något sätt
vore överensstämmande med beslutet.
Vi vill inte på något sätt resa något
hinder mot en strukturrationalisering
enligt 1947 års jordbruksbeslut. Jag för
min del anser att förslaget är en nödvändig
komplettering till beslutet i övrigt,
som jag inte alls vill att man skall
röra in i detta sammanhang.

Sedan säger utskottet att kravet på
inköpsrätt för arrendatorer är ett långt
gående ingrepp i den enskilda äganderätten,
och därvidlag delar jag fullständigt
utskottets mening. Vi är fullständigt
medvetna om att det är en särbestämmelse
och ett starkt ingripande
i äganderättens princip. Men det är i
medvetandet härom vi begärt en utredning
av frågan, som skulle kunna
klarlägga hur långt man skall kunna
gå i fråga om friköpsrätten och vilka
bevekelsegrunder som skall tillmätas
största betydelsen, jordägarens eller det
intresse som kan ligga hos en arrendatorsfamilj,
vars förfäder sedan flera
generationer vuxit fast vid gården. Där
kan man överväga vilket som är det
starkaste motivet för friköpsrätten, eller
för att behålla gården kvar i ägarens
besittning. Det är sådana spörsmål
vi menar borde göras till föremål
för en särskild utredning, och det är
därför jag för min del anser att en sådan
utredning bort rekommenderas.

Som tidigare sagts åberopar nu utskottet
en utredning inom lantbruksstyrelsen,
vilken syftar till vissa ändringar
i nvttjanderättslagen. Jag får

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

säga att utskottets uttalande i det sammanhanget
är tacknämligt. Utskottet
säger nämligen, att utskottet utgår ifrån
att de synpunkter, som åberopats i
motionerna, blir föremål för uppmärksamhet
under styrelsens utredningsarbete.
Det är därjämte utskottets förhoppning,
att detta bedrives så skyndsamt
som möjligt.

Detta uttalande är som sagt tacknämligt,
men det ligger däri ändå inte
någon garanti för att dessa speciella
problem och frågan om friköpsrätten
blir ordentligt utredda och avvägda.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att det här gäller en så viktig fråga,
att alla parter bör få vara med i utredningen,
både jordägare- och arrendatorintressena.
Jag misstänker att det
i en utredning, som göres inom ett
statlig ämbetsverk, inte alltid är så
säkert att alla synpunkter på en fråga
blir framlagda.

Vad utskottet i sitt förevarande utlåtande
kommit fram till och rekommenderat
är väl vad som i dag är
praktiskt möjligt att genomföra, och
jag förstår att ett yrkande om bifall
till motionen endast skulle bli en demonstration.
Jag skall därför nöja mig
med att avvakta resultatet av den pågående
utredningen i lantbruksstyrelsen.
Jag anser dock för min del, att
det hade varit bäst om vederbörande
departementschef i samråd med lantbruksstyrelsen
hade brutit ut de problem,
som gäller godsens arrendegårdar,
och gjort det till föremål för en
speciell utredning och sedan låtit lantbruksstyrelsen
ta hand om tillrättaläggandet
av eventuella felaktigheter
i tidigare lagstiftning.

Jag har endast velat göra dessa understrykningar,
då jag anser denna
fråga vara så pass betydelsefull, att
den inte bör avfärdas så lätt, som jag
tycker att utskottet här har gjort.

Herr talman! Jag har inte något
yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Hansson i önnarp (bf), Jansson i Benestad
(bf) och Persson i Norrby (bf).

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Det tillhör gammal god sed
att motionärerna, när de fått sina motioner
avslagna, gråter en skvätt vid
kammarens klagomur, och så har skett
även i detta fall. I de båda anföranden
som hittills hållits har båda talarna
givit uttryck åt den uppfattningen,
att utskottet ställt sig alltför negativt till
de i motionerna framställda yrkandena.
Jag tycker emellertid, att utskottet har
behandlat motionerna välvilligt, och
jag ifrågasätter därför, om herr Ericsson
i Näs har fog för att försätta sig
i samma predikament som den militär
han nämnde om i sitt anförande.

Vad beträffar de i motionerna I: 11
och 11:20 gjorda yrkandena pågår ju
för närvarande en utredning härom.
I fråga om dessa motioner har lantbruksstyrelsen
meddelat, att styrelsen
överväger vilka ändringar som bör vidtagas
i nyttjanderättslagen i syfte att
förebygga sådana uppsägningar, som
motionärerna påtalar. Dessa överväganden
avser såväl sociala som övriga arrenden,
och lantbruksstyrelsens förslag
i frågan torde, enligt vad styrelsen själv
uttalat, komma att framläggas under
loppet av innevarande år.

Vad beträffar motionen nr 76 i andra
kammaren har lantbruksstyrelsen endast
signalerat, att en utredning i
föreslaget syfte kommer att igångsättas,
och när detta löfte har givits, har man
ju anledning att lita på att så också
sker. Båda de här förevarande motionerna
är således föremål för utredning
eller blir det under den närmaste
tiden. Jag tillhör inte dem, som klagar
på att olika frågor utredes genom
kungliga kommittéer eller på andra
sätt, men jag tar bestämt avstånd från
tanken att Sveriges riksdag skulle begära
utredning av saker och ting, som

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

Utvidgning av den

redan är föremål för sakkunnig utredning.
Ingen är väl heller betjänt av att vi
får en sådan dubbelutredning. Om riksdagen
bifölle här ifrågavarande motioner
och skrev till Konungen och begärde
en utredning, så undrar jag om inte detta
skulle kunna medföra, att hela frågan
förhalades ytterligare och att det avgörande,
som motionärerna är angelägna
att komma fram till, därigenom
skulle skjutas ännu längre fram i tiden.
Ur den synpunkten sett finner jag att
lagutskottet beträffande dessa motioner
varit så välvilligt som möjligt.

Då de båda föregående talarna i
ärendet inte ställt något yrkande och
då kammarens ledamöter är angelägna
om att snarast möjligt fara hem till
påskferierna, tror jag att det kan räcka
med vad jag här anfört; och jag slutar,
herr talman, med en hemställan om
bifall till utskottets förslag.

Herr ERICSSON i Näs (bf) kort genmäle:
Herr talman! Det är ju så att
herr Andersson i Löbbo och jag är
smålänningar båda två och tillhör
alltså det förnöjsamma släktet, men så
förnöjsam som herr Andersson i Löbbo
varit på denna punkt tror jag för min
del inte att jag kan vara.

Här talade herr Andersson i Löbbo
om den första motionen, som jag också
sade att det var fråga om, som berörde
en utredning vilken var i gång.
Men beträffande den andra motionen
— och det var ju då som jag kom att
tala om den där militären — ligger
det ju så till, att en instans, nämligen
lantbruksstyrelsen, har avstyrkt hela
saken men sagt sig någon gång i framtiden
ha för avsikt att påbörja en utredning
om andra saker och att den
är villig att där ta upp den frågan som
är avstyrkt. Jag tror nog jag kan säga
att jag inte tror så mycket på den utredningen.
Jag anser att man mera
förhalar frågan genom detta än genom
att få ett klart beslut.

s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag ber gentemot
herr Ericsson i Näs få säga att när
lian påstår att vi är smålänningar och
tillhör det förnöjsamma släktet ger det
mig anledning framhålla att om herr
Ericsson i Näs inte varit motionär,
tror jag att han hade varit lika belåten
som jag. Saken är nämligen den att
beträffande motion nr 76 i andra kammaren
det är inte ett kategoriskt avstyrkande
som herr Ericsson i Näs
gör gällande, utan lantbruksstyrelsen
har medgivit att sambruket ibland kan
leda till en icke önskvärd nedgång
av antalet bärkraftiga jordbruk inom
en viss bygd, varför styrelsen inte kan
precis avstyrka den metod som motionärerna
föreslagit för att råda bot
på dessa missförhållanden, och så kommer
man i fortsättningen fram till
vad jag förut noterade här, nämligen
att man har för avsikt att igångsätta
en utredning, som jämväl behandlar
bl. a. andra delar av lagen om uppsikt
å jordbruk.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag har liksom utskottets
ärade vice ordförande stor respekt
för pågående utredningar. Här gäller
det dock en utredning inom ett statligt
ämbetsverk, som man inte alldeles
kan jämföra med en av Kungl. Maj :t tillsatt
utredning. För det första vet vi inte
vilka direktiv som man i denna utredning
arbetar efter, och för det andra är
den inte såvitt jag kan tänka mig sammansatt
så att jordägarintresset och arrendatorsintresset
är företrädda, och det
anser jag borde förefinnas i en så viktig
fråga som denna. För det tredje är
ju inte avsikten här att utreda friköpsrätten
och friköpsmöjligheterna, vilka
jag anser utgöra ett mycket betydelsefullt
avsnitt i denna fråga.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf): Herr
talman! Jag vill säga att jag mycket väl

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.
Utvidgning av den s. k. sociala arrendelagstiftningen m. m.

förstår motionärernas synpunkter och
syften. Det är inte tu tal om att det
som sker på åtskilliga håll i landet icke
är önskvärt. Jag är från ett län, där 50
procent av den odlade jorden är utarrenderad,
och jag har ganska stor erfarenhet
av hur förhållandena är där.

Jag tror att det vore önskvärt att den
utveckling som pågår inte skall få gå
så långt som helst, men jag tror att
motionärerna inte tagit hänsyn till
vilka konsekvenser ett bifall till deras
motion skulle få. I början av motionen
säger de, enkelt konstaterat, att det är
den sociala arrendelagen som åstadkommit
de icke önskvärda verkningar
som vi nu se uppstå. Men när herr
Hansson i Skegrie står och säger att
utskottet på ett underligt sätt har blandat
ihop frågan om arrenden av storgods
med frågan om vanliga arrenden
av bondejordbruk, så har motionärerna
själva fört oss in på detta resonemang.
Det är säkerligen så, att faran av ett
bifall till motionerna kanske inte så
mycket ligger däri, att ägarna av storgodsen
skulle dra de konsekvenserna
att inte längre ha någon jord utarrenderad
utan så snart som möjligt dra in
redan utarrenderad jord till det egna
jordbruket —• utan enligt min mening
ligger faran i att de tusen och åter
tusen jordbrukare, som icke är storgodsägare
utan bönder, vilka av en
eller annan anledning har sin jord utarrenderad,
kommer att fråga sig: När
blir det vår tur?

Här säger man nu att man siktar på
storgodsen, fideikommissen o. s. v. Men
man talar inte om vad man menar med
ett storgods. Är det en egendom på 500
eller 1 000 eller 2 000 tunnland? På
många håll i landet betraktar man en
gård på 100 eller 200 tunnland som
en stor gård.

De som nu har jord utarrenderad
men som man nu inte talar om kommer,
som jag sade, att fråga sig: När
kommer turen till oss? Om vi inte
passar på att själva börja bruka den

jord vi har utarrenderad, måste de
säga, står vi kanske en dag i den situationen,
att vi inte kan få bruka vår egen
jord. På det sättet skulle minskningen
av tillgången på arrendejordbruk bli
mycket stor. Det är den faran som utskottet
haft för ögonen, när det enhälligt
tagit ställning mot motionärernas yrkande.
Att motionärerna insett att faran
finns framgår av sista meningen i
deras motivering, ty sedan de talat om
att det gäller storgodsen säger de, att
en utvidgning av arrendelagstiftningen
får inte göras på sådant sätt att tillgången
på arrenden av vanliga bondejordbruk
minskas. Där är motionärerna
inne på den fara, som ligger i ett bifall
till motionen.

Jag vill också säga, att när herr Hansson
i Skegrie var inne på denna fråga
talade han även om ett starkt ingrepp i
äganderätten. Ja, man kan nog fråga:
Vad får äganderätten till jord för betydelse,
om en ägare skulle kunna fråntas
rätten att bruka sin egen jord, förutsatt
naturligtvis att han inte missbrukar
den? Skulle man få sådana ingrepp i
äganderätten, tror jag att det inte vore
mycket värt att vara ägare av jord.

Jag vill än en gång säga: Jag har
förståelse för motionärernas syfte, men
jag tror att det vore till olycka för det
svenska jordbruket, om en utredning
skulle företas efter de riktlinjer motionärerna
föreslagit. Jag har därför, herr
talman, intet annat att göra än att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 24.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 6,
över motion om beredande av möjlighet
för innehavare av deklarationsbyrå att
hos myndighet erhålla intyg om sin
kompetens.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

§ 25.

Omprövning i visst avseende av 1952 års
upphandlingskungörelse.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 7,
över motion angående omprövning i
visst avseende av 1952 års upphandlingskungörelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr STENBERG (fp): Herr talman!

I förhoppning om att kammaren vill
ägna föreliggande fråga tre minuters
uppmärksamhet trots den känsliga timmen
har jag vågat begära ordet.

Vi som motionerat i denna fråga är
angelägna att först få framhålla vad vi
sagt i vår motion, nämligen att huvudprincipen
alltid skall vara att upphandlingen
verkställes på för staten mest
kostnadsbesparande sätt, oavsett om varan
är av utländskt eller inhemskt fabrikat.
I fall, där prisskillnaden är synnerligen
ringa, torde det dock vara angeläget
att statsmakterna uppmärksammar
detta förhållande ur flera synpunkter,
bland annat ur skattesynpunkt.
Vi har tyckt oss ha stor anledning att
framhålla detta i vår motion, och Industriförbundets
yttrande på denna punkt
har ytterligare stärkt oss i vår uppfattning.
Industriförbundet säger bland annat:
»På industrihåll har emellertid
uppgetts, att man redan i vissa fall
kunnat förmärka en betydligt strängare
prövning från de upphandlande
myndigheternas sida, när det gällt att
välja mellan svenska och utländska
anbud samt att utländskt anbud understundom
antagits, även om prisskillnaden
till förmån för det utländska anbudet
varit relativt obetydlig.» Detta
tycker jag för min del visar, att det var
välmotiverat med en motion i denna
fråga.

Utskottet har behandlat motionen
relativt välvilligt. Beträffande § 15 i
förordningen säger utskottet emellertid,
att motiveringen för denna paragraf är

så realistisk, att utskottet inte finner
någon anledning att göra en förändring
i den riktning som motionärerna vill.
Det heter i utskottsutlåtandet: »För den
händelse erfarenheten skulle visa, att
bestämmelserna i förordningens § 15
icke tolkas på det sätt, som meningen
uppenbarligen varit, bör det ankomma
på Kungl. Maj:t att erinra de upphandlande
myndigheterna om den motivering
som de sakkunniga anfört.»

Jag tycker att detta är rätt positivt.
.lag kan också tillägga att Kungl. Maj:t
redan har sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga. Det framgår av första
kammarens beredningsutskotts utlåtande,
där det säges att den s. k. produktionskommittén,
som tillsattes av Kungl.
Maj:t den 19 december under generaldirektör
Malmros, bland sina arbetsuppgifter
som en detalj har att uppmärksamma
tolkningen och tillämpningen
av § 15 i 1952 års upphandlingskungörelse.
Kungl. Maj:t har alltså
sin uppmärksamhet riktad på den upphandlingsförordning
som nu finns och
i vilken man infört en viss särbestämmelse
för att ta största möjliga hänsyn
till svenska anbud.

Herr talman! Med hänsyn till det relativt
positiva skrivsätt som utskottet
använt och med hänsyn till vad första
kammarens beredningsutskott tillkännagivit
finner jag inte anledning till något
särskilt yrkande i denna fråga.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 26.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 124, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition om ratifikation av
tilläggsprotokoll till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
tilläggsprotokoll till den allmänna över -

Nr 12.

Onsdagen den 1 april 1953.

enskommelsen rörande Europarådets
privilegier och immunitet.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 123, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1,
såvitt propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1953 skall utgå.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 110, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning in. m.

§ 27.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

177, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
m. in.; och

nr 180, med förslag till lag om tillsättning
av vissa befattningshavare inom
socialvården.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 28.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 486, av herr Thapper in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 98, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 79 § 2 mom. lagen den
6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet, in. m.;

nr 487, av herr Boija, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 102, angående
anslag till lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna för budgetåret
1953/54 m. m.;

nr 488, av lierrar Henriksson och
Gustafsson i Stockholm, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition, nr 103, med
förslag till lag om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
in. in.;

nr 489, av herr Severin i Stockholm
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 103;

nr 490, av herr Sjölin, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103;

nr 491, av herr Nyberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
110, angående vissa avlönings- in. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1953/54 in. m.;

nr 492, av herrar Åhman och Himås,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 113, angående anslag för budgetåret
1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering in. in.;

nr 493, av herrar Königson och Stenberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 117, angående anslag för
budgetåret 1953/54 till .statens jordbruksnämnd
och statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet;

nr 494, av herr Svensson i Ljungskile,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 121, angående särskilda stödåtgärder
för hästaveln m. m.;

nr 495, av herr Lindström, likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 121;

nr 496, av herr von Friesen, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
122, angående vissa anslag till medicinska
högskolan i Göteborg och Göteborgs
högskola in. m.;

nr 497, av herr Severin i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Stockholms högskola
;

nr 498, av fröken Höjer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
124, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. in.;

nr 499, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 126, angående vissa frågor rörande
statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola, m. m.;

nr 500, av herr Nihlfors in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,

Onsdagen den 1 april 1953.

Nr 12.

nr 134, angående lönegradsplacering för
viss biträdes- och hålkortspersonal;

nr 501, av herr Gustafson i Göteborg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 148, angående lån till föreningen
Röingegården u. p. a. för vissa ombyggnadsarbeten
m. m.;

nr 502, av herr Nestrup, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr 158,
angående anslag för budgetåret 1953/54
till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. in.;

nr 503, av herr Lindberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr 165,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, in. m.;

nr 504, av herrar Hammar och Jacobsson
i Sala, likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 165; samt
nr 505, av herr Ahlsten m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr 170)
om polisväsendet i riket, m. in.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Jag får härmed anhålla om kammarens
medgivande att för deltagande i
kommittéarbete inom Europarådet få
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 9—11 april 1953.

Stockholm den 1 april 1953.

James I. A. Dickson.

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 30.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.49 em.

In fidem
Gunnar Britth.

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 12.