Lördagen den 28 maj. Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1949:23
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1949
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 23
28—31 maj.
Debatter m. m.
Lördagen den 28 maj. Sid.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet ...................... 3
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande av studentpräster ...... It
Svar på interpellation av herr Ericsson, Carl Eric, ang. vissa förhållanden
i de polska hamnarna .......................... 15
Måndagen den 30 maj.
Svar å interpellationer:
av herr Bergh om utredning ang. redogöraransvaret inom stats -
förvaltningen ............................................. 21
av herr Georg Pettersson ang. anställningen av arbetskraft
vid statliga verk m. m................................... 25
av herr Bror Nilsson ang. reservbarnmorskornas pensionsfråga 26
av herr Grym om vidgad rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
......................................... 26
av herr Lundgren ang. länsbostadsnämndernas handläggning av
låneärenden m. m....................................... 28
av herr Ivar Persson om ändrade bestämmelser ang. ecklesiastika
arrenden ....................................... 34
av herr Karl Persson ang. tillverkningsavgiften å standardiserat
hönsfoder m. m. .................................... 35
av herr Mannerskantz om ersättning till jordbrukare i anledning
av inträffad sandstorm ............................ 38
av herr Carl Eric Ericsson ang. omorganisation av navigations
skoleutbildningen
........................................ 40
av herr Osvald ang. importen av ogräsbekämpande preparat
in. m.................................................... 44
Tisdagen den 31 maj.
Ang. tidpunkten för början av riksdagens höstsession ............ 56
l Första kammarens protokoll 19h9. Nr 23.
2
Nr 23.
Innehåll.
Samtliga avgjorda ärenden m. m.
Lördagen den 28 maj. Sid.
Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet .................................... 3
Bankoutskottets utlåtande nr 46, ang. förhöjt representationsbidrag
till direktören vid riksbankens pappersbruk ................ 11
Första lagutskottets memorial nr 46, ang. uppskov med den fortsatta
behandlingen av Kungl. Maj ds förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus m. m....... 11
— nr 47, ang. sammanjämkning i fråga om anslag ur kyrkofonden
för avlönande av studentpräster ............................ 11
Måndagen den 30 maj.
Val av ombud i Europarådets rådgivande församling jämte suppleanter
för dessa ombud .................................... 21
Tisdagen den 31 maj.
Första lagutskottets memorial nr 48, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande Kungl. Maj ds förslag till ändring i lagen om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig...................... 56
Statsutskottets memorial nr 180, ang. statsregleringen för budgetåret
1949/50 56
Bankoutskottets memorial nr 47, ang. uppskjutande av behandlingen
av fullmäktiges i riksbanken förslag i fråga om fortsatt
giltighet av den för riksbanken gällande ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) m. m.................... 56
Lördagen den 28 mai 1949.
Nr 23.
3
Lördagen den 28 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollen för den 21 och
den 23 innevarande månad.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående
godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet.
Genom en till utrikesutskottet hänvisad
proposition av den 6 maj 1949, nr
214, hade Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för nämnda dag samt
med överlämnande av en den 5 maj 1949
undertecknad stadga för Europarådet
äskat riksdagens godkännande av Sveriges
anslutning till nämnda stadga.
Till utskottet hade jämväl hänvisats
en av herr Hagberg i Luleå m. fl. inom
andra kammaren väckt motion, nr 417, i
anledning av Kungl. Maj :ts nyssnämnda
proposition. I motionen hade föreslagits,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 214.
Till utskottet hade slutligen hänvisats
tvenne av ministern för utrikes ärendena
den 20 maj 1949 dagtecknade, till första
kammarens respektive andra kammarens
talman riktade skrivelser, vari Kungl.
Maj:t hemställt om föranstaltande av det
val av ombud till Europarådets rådgivande
församling med suppleanter, vartill
riksdagens beslut beträffande proposition
214 kunde föranleda.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
samt med avslag å motionen 11:417,
meddela av Kungl. Maj:t äskat godkännande
av den med propositionen överlämnade,
den 5 maj 1949 undertecknade
stadgan för Europarådet samt
2) att riksdagen måtte besluta, att de
sex ombud i Europarådets rådgivande
församling, vilka Sverige enligt Europarådets
stadga vore berättigat att utse,
skulle jämte suppleant för en var av
dem årligen på sätt som för val av riksdagens
revisorer vore stadgat väljas till
halva antalet av vardera kammaren
bland riksdagens ledamöter för tiden
från valet till dess nytt val under nästföljande
år företagits.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Föreliggande
ärende torde vara ett av de viktigaste,
som den svenska riksdagen har
att ta ställning till. Det har emellertid
forcerats fram på ett, synes det mig,
mycket egenartat sätt. Anledningen till
denna forcering är ju inte klarlagd, men
det är mycket som tyder på att de partier
här i riksdagen, som äro anhängare
av regeringens förslag om en anslutning
till Europarådet, inte önska någon egentlig
debatt innan avgörandet fattas. Det
parti, som jag representerar, anser emellertid
inte, att denna fråga kan få passera
obemärkt. Vi måste än en gång rikta
uppmärksamheten på den äventyrliga
väg i utrikespolitiken, som regeringen
med stöd från de borgerliga partierna
har slagit in på. Denna utrikespolitiska
kurs står ju i klar och tydlig motsättning
till den officiellt proklamerade
alliansfriheten. Vägen från alliansfrihet
till blockpolitik har ju hittills markerats
av landets anslutning till Marshallplanen
och det bilaterala avtalet med Förenta
staterna, och nu står riksdagen i begrepp
att ta ytterligare ett steg på samma
väg genom anslutning till Europarådet.
När det gällde att ansluta landet till
Marshallblocket förklarades det från re
-
4
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
geringens sida, liksom från de partiers
sida som äro med om att ta detta steg,
att det inte alls skulle medföra några
politiska verkningar eller på något sätt
binda landet vid några stormaktskombinationer.
Efterhand bar det emellertid
visat sig, att dessa uppgifter inte voro
riktiga. Vi ha redan fått Atlantpakten
såsom den militära påbyggnaden på
Marshallplanen. Sverige har visserligen
inte anslutit sig till denna pakt, men regeringen
rekommenderar nu en anslutning
till Europarådet, som betyder att
vi knytas samman i vår utrikespolitik
med de stater, som tillhöra Atlantpakten.
Naturligtvis sägs inte detta i regeringens
proposition. Liksom tidigare när
det gällde Marshallplanen söker man
sorgfälligt att dölja det faktiska förhållandet.
Tillåt mig därför att med endast några
ord beröra det enligt min och mitt
partis mening verkliga syftet med Europarådet.
Ja, egentligen skulle det kunna
räcka med en enkel hänvisning till att
det är Churchill, som är upphovsmannen
till denna nya organisation. Han
deklarerade för någon tid sedan — jag
citerar — att »Europarådets yttersta
mål är Östeuropas frigörelse». Vad innebär
en sådan deklaration om Europarådets
syfte? Jo, den innebär att dess yttersta
målsättning är kapitalismens återinförande
i länder, som avskaffat storfinansens
välde och beträtt vägen till socialism.
Med vilka medel skall man nå
detta syfte? Ja, det finns inga andra
tänkbara medel för att nå det än aggression
utifrån, ty folken i dessa länder ha
så klart hävdat sin vilja att skapa en ny
demokrati, ett nytt folkstyre, som gör
det möjligt för dem att leva i fred, att
någon inre kraft från dessa länders sida
att återinföra det kapitalistiska systemet
inte kan tänkas vara för handen.
Europarådets syftemål är således inte
att vara en sammanslutning mellan vissa
stater för att ordna vissa inbördes angelägenheter,
utan organisationens yttersta
syftemål är av aggressiv natur. Organisationen
syftar till en ytterligare splittring
av Europa, och den befordrar därigenom
de krafter, som äro i färd med
att förbereda ett nytt världskrig. Att syftemålet
är sådant framgår också därav,
att Europarådet ju är framsprunget ur
den i fjol upprättade Västunionen, alltså
militäralliansen mellan England,
Frankrike och Beneluxstaterna, och meningen
är uppenbarligen att driva in
ännu en kil i Förenta Nationerna och
försätta denna organisation i ett sådant
läge, att den blir ur stånd att handlägga
Europas olika problem.
Anhängarna av Europarådet erkänna
också understundom att det förhåller sig
på detta sätt, och jag skulle kunna åberopa
en rad uttalanden ur pressen i vårt
land och i andra länder, som bestyrka
den uppfattning som jag här gjort mig
till tolk för, men jag skall nöja mig med
att ta ett par yttranden.
I Förenta staterna hälsar man Europarådets
tillkomst med stor tillfredsställelse
och betraktar det såsom en utbyggnad
av Atlantpakten. För någon tid sedan
skrev New York Times, att Europarådets
utvidgning till att omfatta sådana länder,
som inte undertecknat Atlantpakten,
»åtminstone indirekt anknyter även
dessa till Atlantpakten», och här i Sverige
ha vi samma tongångar. Jag vill
bara erinra om vad folkpartiets största
tidning, Dagens Nyheter, som för övrigt
är ett utpräglat eko från Wall Street,
härförleden skrev. Jag citerar följande:
»För Sveriges del innebär vårt inträde i
Europarådet, att det än en gång har
klarlagts var vi höra hemma.» Slutligen
har en ledamot av denna kammare, herr
Wistrand, som är mycket initierad i
dessa frågor, för någon tid sedan gjort
ett uttalande till pressen, i vilket han
förklarade, att »man inom Västeuropa
fäster lika stort avseende vid Europarådet
som vid den militärpolitiskt organiserade
Atlantpakten». Jag tror att herr
Wistrand har rätt. Europarådet är ett
komplement till Atlantpakten, och om
nu Sverige går med i rådet, så innebär
det, att Sverige skall i viktiga utrikespolitiska
angelägenheter samarbeta med
de stater, som ha sammanslutit sig i Atlantpakten.
Det är således enligt min mening
klart, att det här är fråga om ett
ställningstagande, som logiskt för till att
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
5
landet knytes allt fastare till Atlantpaktsstaterna
med alla de faror för landets
fred och nationella oberoende som
det medför.
Naturligtvis maskeras det egentliga
syftet med vackra ord om att organisationens
uppgift är att värna om demokratien
och såsom det heter de grundläggande
friheterna och de mänskliga
rättigheterna. Jag tror att denna demokratiska
fasad bör ses mot bakgrunden
av det förhållandet, att de flesta av Eurorådets
stater äro sådana, som hålla miljoner
människor i kolonialt slaveri. Om
man verkligen vill värna om de grundläggande
friheterna och de mänskliga
rättigheterna, borde man ju börja med
att ge de färgade folken i Indokina, Malacka,
Indonesien o. s. v. åtminstone någonting
av de rättigheter, den demokrati
och de friheter, som man säger sig eftersträva.
Man talar om att det gäller
att värna demokratien, men i verkligheten
menar man att värna den kapitalistiska
samhällsordning, som redan störtat
mänskligheten i två världskrig och som
nu förbereder det tredje, och därför kan
åtminstone inte jag bli imponerad av
de vackra orden om organisationens syfte.
Om jag dessutom tillägger, att man
lämnat dörren på glänt för att i en given
situation kunna släppa in sådana stater
som Grekland, Turkiet, Portugal och
möjligen även Franco-Spanien i organisationen,
står det åtminstone för mig
klart vad det är för slags demokrati och
vad det är för slags mänskliga rättigheter
som organisationen skall försvara.
Jag skall, herr talman, inte uppehålla
kammarens tid längre. Jag har bara velat
anföra dessa synpunkter, och jag är
medveten om att det inte, såsom saken
nu ligger till, är möjligt att få igenom
ett annat förslag än det som här
föreligger från utrikesutskottets sida.
Låt mig i alla fall till sist konstatera,
att det här från regeringens sida bedrives
ett dubbelspel i utrikespolitiskt avseende.
Vi ha fått officiella förklaringar
gång på gång, att Sverige skall föra en
neutral politik. Man har sagt att vi skola
driva eu alliansfri utrikespolitik, men
genom det engagemang, som landet nu
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
har åtagit sig, sist genom denna anslutning
till Europarådet, blir det praktiska
resultatet, att landet bedriver allianspolitik
och medverkar i ett försvagande av
Förenta Nationerna, vilken organisation
det i stället borde vara det svenska folkets
och statsmakternas uppgift att söka
stärka.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionen nr 417 i
andra kammaren.
Herr ANDRE VICE TALMANNEN: Herr
talman! Vi borde ju vara kommunisterna
tacksamma för att de avslöja hemligheter
för oss, som vi inte äro medvetna
om förut. Nu tror jag ju att den siste
talarens citat äro något fritt tillyxade.
Enligt hans uppfattning skulle Churchill
ha sagt, att målet för Europarådet var
att återinföra kapitalismen i de östeuropeiska
staterna. Jag har ju inte alla
Churchills uttalanden i fickan och vet
inte vad han kan ha sagt vid detta tillfälle,
men jag är livligt övertygad om att
han inte har sagt det som herr öhman
här lade i hans mun.
Det är väl inte heller riktigt att påstå,
att detta Europaråd är en utväxt på
Atlantpakten. Man får väl snarare säga,
att det är en följdföreteelse till Marshallplanen.
Om Europarådet vore knutet till
Atlantpakten, som Sverige ju enstiindigt
har vägrat att ansluta sig till, skulle Sverige
inte ha gått med i Europarådet. Men
nu är det ju inte fråga om någonting
sådant.
När herr Öhman gör gällande, att syftet
med denna organisation är alt införa
kapitalismen i de östeuropeiska staterna,
förstår man, att det är ömma strängar
han spelar på. Herrar kommunister,
både i Ryssland och här i Sverige, ha
väl svårt att sova om nätterna vid tanken
på det gruvliga som kan hända i
de östeuropeiska staterna. Jag är för
min del övertygad om att därest dessa
stater finge bestämma över sin regim
skulle de ändra om den utan något Europaråd.
Det är ju möjligt att Europarådets
verksamhet, om den nu blir så
förnämlig som man drömmer om, skulle
6
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
kunna leda till samma effekt. Den kommunistiska
politikens mål är ju att via
katastroferna i världen komma fram
till vad kommunisterna kalla för ett socialistiskt
samhälle, men som i stället är
ett diktatoriskt våldssamhälle. Det är ju
möjligt att om Västeuropa fölle i grus
och ruiner ocli bleve den myrstack, som
den ryska politiken väl från början
drömde om att det skulle bli, skulle det
bli ett Östeuropa även i väster, men om
Europarådet i sin mån kan hjälpa till att
resa Västeuropa på fotter igen, komma
kanske Östeuropas folk att säga sig, att
de också vilja ha samma förmåner. Herr
Öhman menade, att de hade det så bra
där borta i öster. De som verkligen känna
förhållandena tro inte ett spår på
det.
Jag tror inte det finns någon anledning
att vi fördjupa oss i någon längre
diskussion om dessa saker. Det som herr
Öhman har tilldiktat Europarådet är något
som man från Sveriges sida, när
man beslöt sig för en anslutning, inte
bär tänkt sig. Det är någonting som föresvävar
herrar kommunisters, jag höll på
att säga, dåliga samvete, men det är ingenting
som har med verkligheten att
göra.
Sverige har beslutat att gå med i detta
Europaråd för att i sin mån ge ett litet
bidrag till Europas återuppbyggande. Jag
tänker mig att förväntningarna kanske
därvidlag äro litet väl högt uppdrivna,
och jag tror inte att Europarådet kommer
att ge så lysande resultat, som man
tänkt sig — det kommer kanske att bli
en pappersorganisation — men genom
att ansluta oss visa vi vår goda vilja att
försöka bota den sjuka värld, som kommunisterna
vilja göra ännu sjukare.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag ber att få uttrycka min tillfredsställelse
över att utrikesutskottet enhälligt
tillstyrkt propositionen om Sveriges anslutning
till den nya organisationen. Jag
vill strax säga att utskottets ståndpunktstagande
inte var någon överraskning. Ut
-
rikesnämnden eller utrikesutskottet ha
hela tiden under de förberedande konversationerna
och förhandlingarna i denna
fråga hållits underrättade om hur
läget har varit och vilka frågor som ha
uppkommit i samband med dessa förhandlingar,
och regeringen har hela tiden
handlat i nära samförstånd med utrikesnämnden.
Herr Ölimans och det kommunistiska
partiets ställningstagande innebär ju inte
heller någon överraskning. Jag har försökt
att av motionen i ämnet få en föreställning
om vilka egentliga angreppspunkter
man kan ha mot organisationen.
Man rör sig med flera olika invändningar,
och man glider över från den ena
till den andra. Det är inte så lätt att
komma underfund med vad kommunisterna
egentligen mena. En tankegång är
att denna organisation skulle utgöra något
slags camouflerad militärallians, ett
slags annex till Atlantpakten, och de
hämta för denna uppfattning stöd i den
bestämmelse i stadgan, som säger att frågor
angående det nationella försvaret
skola vara uteslutna från den nya organisationens
kompetensområde. Aj, aj,
säga kommunisterna, bara det nationella
försvaret. Där ligger någonting dolt. Det
internationella eller det gemensamma
försvaret kanske faller in under organisationen.
Det talas sålunda i motionen
om att frågan om gemensamma
krigsuppgifter inte uteslutes av denna
klausul, vilket ytterligare bestyrkes därav,
anser man, att rådets förhandlingar
skola hållas inom lvckta dörrar. Det är
ju, med ett milt ord sagt, en ganska artificiell
konstruktion av stadgan, att man
skulle syssla med gemensamma krigsuppgifter,
samtidigt som man inte får syssla
med frågor som beröra det nationella
försvaret. Det är ju en ganska besynnerlig
uppfattning, att det skulle behövas
en tredje halvt camouflerad försvarspolitisk
pakt, när man först har Brysselpakten,
som är en militärallians mellan de
fem västeuropeiska staterna, och sedan
Atlantpakten, som också är en militärallians
och som omfattar Norge, Danmark
och Italien förutom Brysselmakterna
jämte Förenta staterna och Kanada,
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
7
bara för att i den nya pakten ersätta Förenta
staterna och Kanada med Sverige
och Irland. År det verkligen något förnuft
i den sortens misstolkningar? Inom
parentes sagt tycks stadgandet om att
förhandlingarna inom ministerkommittén
skola hållas inom lyckta dörrar, om
inte annat beslutas, ha överraskat kommunisterna.
Man skulle tro, att det vore
vanligt bland de stater, som de anse
vara särskilt pacifistiska, stater som föra
en särskilt demokratisk politik, att deras
utrikesministerkonferenser hållas inför
öppna dörrar och med tillträde av all
världens tidningskorrespondenter.
Den andra invändningen, som återfinns
i den kommunistiska motionen, är att
denna pakt skulle ha en antisocialistisk
tendens. Den skulle gå ut på kapitalismens
befästande i striden mot socialismen.
I motionen ha såsom ett argument
för denna tolkning anförts några ord,
som jag uttalade i samband med undertecknandet
av denna pakt i London. Jag
skall för kammaren läsa upp ett par
punkter ur detta uttalande för att därmed
visa hur kommunisterna tolka mitt
anförande.
•lag sade vid detta tillfälle bland annat
följande: »Våra länder, som alla ha den
politiska demokratin såsom arbetsform
i det politiska livet, ha begynt att brottas
med svårigheterna att på olika områden
av det ekonomiska livet tillämpa
demokratins idéer i sådana former, som
där kunna visa sig ändamålsenliga. Gemensam
för våra folk är uppfattningen
att mänskliga rättigheter och fundamentala
friheter icke få offras på den statliga
maktens altare. Vi kunna måhända med
utbyte upptaga många av dessa samhällsproblem
till gemensam diskussion
och undersökning och samverka till deras
lösande i demokratisk anda.»
Ur dessa ord utläsa alltså herr Öhman
och motionärerna, att nnitt uttalande går
ut på att man skall bevara rätten och
friheten för enskilda kapitalister att exploatera
massorna. Ja, det är med sådana
halsbrytande vantolkningar som
kommunisterna försöka att argumentera
mot denna mycket oskyldiga stadga angående
bildandet av Europarådet.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
Inrättandet av den nya organisationen
får uppfattas såsom ett försök att
intensifiera internationellt samarbete inom
vissa områden på det sättet, att man
begränsar kretsen till stater, som stå
varandra närmare på en hel del sådana
fält, där internationellt samarbete kan
vara möjligt. Jag har tidigare gjort en
jämförelse med det nordiska samarbetet,
som ju sträcker sig på ungefär eller,
kanske man kan säga, precis samma fält
som det som angives i stadgan för Europarådet.
Vi ha bland de nordiska länderna
på det ena området efter det andra
försökt att komma fram till ett samarbete,
uppnå vissa gemensamma resultat
och bevilja varandra förmåner på
särskilda områden. Här kan man säga,
att det gäller ett försök att utsträcka ett
dylikt samarbete till en större krets,
men ändå till länder som på det hela taget
ha samma standard på det kulturella
området och samma demokratiska samhällssyn.
Förenta Nationerna är som sig bör en
universell organisation, och den arbetar
alltså på ett sådant sätt, att den kan föra
med sig alla stater, oaktat deras allmänna
standard och utveckling kan vana
så ofantligt olika. Det är självklart att
ett internationellt samarbete, som skall
omfatta så många olikartade folk, måste
möta många svårigheter och gå mycket
långsamt, och därför ligger det självfallet
någonting förnuftigt i den tankegången,
att om man på särskilda områden
startar ett samarbete inom en mindre
krets mellan stater på ungefär samma
utvecklingsgrad, kan det finnas större
utsikter att nå positiva resultat inom något
så när rimlig tid.
Det är många anhängare av tanken på
ett Europaråd som ställa sina förhoppningar
synnerligen högt och som mena
att denna organisation kan vara det frö,
ur vilket växer fram en ny statsbildning,
en union mellan fler eller färre
europeiska folk. Enligt min uppfattning
skadar det inte alt det finns entusiaster,
som sikta mycket högt, som ha blickarna
riktade mot avlägsna men i och för
sig tilltalande mål, vid sidan av de mera
jordbundna politiker som närmast
8
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
syssla med de omedelbara, konkreta
uppgifterna. Skulle man inom den nya
organisationen kunna komma fram till
en syntes mellan dessa utopister å ena
sidan och dessa politiker med den starkare
realitetssynen å andra sidan, så
bär organisationen inte skapats förgäves.
Herr WISTRAND: Herr talman! Jag ber
att alldeles särskilt få instämma i vad
hans excellens utrikesministern senast
sade. Jag tror att det djupt betydelsefulla
med Europarörelsen är, att genom
den har skapats ett organ där just de
människor, som sätta målet högt, få tillfälle
att brottas med svårigheterna och
med realiteterna.
Det står alldeles klart, att Europarådet
inte kan hoppas vinna några resultat
på annat sätt än i nära samarbete
med regeringarna i de stater, som äro
anslutna till rådet, och i former, som
överensstämma med deras intentioner.
Å andra sidan kan den rörelse, som först
har framfört tanken på ett Europaråd,
ge intentioner och impulser, som möjliggöra
ett framåtskridande i världen,
som icke borde kunna ses med oblida
ögon av någon, som verkligen ömmar
för Västeuropas framtid.
Vad är det i själva verket som bär
skett i Europa? Europa har fått förblöda
under två krig, det är försvagat av
krigen och deras följder. Europa ser
ingen möjlighet att kunna resa sig, om
det inte ges en chans till ett närmare
samarbete mellan de splittrade stater, av
vilka det består. Detta samarbete är inte
på något sätt programmatiskt inställt på
Västeuropa. Programmatiskt åsyftar Europarörelsen
ett samarbete mellan de
stater, som respektera de mänskliga rättigheterna,
tanke- och yttrandefrihet.
Samarbetet är öppet även för andra stater
i den stund de vilja ändra sin uppfattning
och respektera de mänskliga
rättigheterna. Detta är den enkla grunden.
Sedan kan man kalla tankefriheten
för kapitalism, om man vill förvränga
uttrycken. Det är ett sådant samarbete
Europarådet syftar till.
Europarådet kommer alldeles säkert
att inom den närmaste tiden få tillräckligt
många och svåra uppgifter. Någon
särskilt lätt väg är det inte som rådet
har framför sig under de närmaste åren.
Men att vägen blivit beträdd är dock en
vinst, så stor, att jag inte förstår hur
erinringar skulle kunna göras av någon,
som känner sig andligt hemma i Västeuropa.
Vad som föranledde mig att begära ordet
var emellertid en liten punkt i utskottets
utlåtande, som enligt min mening
icke har blivit alldeles lyckligt formulerad.
I punkt 2) av utskottets hemställan
föreslås, att riksdagen måtte besluta,
att sex ombud i Europarådets rådgivande
församling skola väljas till halva
antalet av vardera kammaren »bland
riksdagens ledamöter» för tiden från valet
till dess nytt val under nästföljande
år företagits. Denna bestämmelse bär väl
tillkommit för att klargöra möjligheten
för t. ex. första kammaren att till sitt
ombud välja även en ledamot av andra
kammaren och vice versa. Man har däremot
inte tänkt sig att låta valet falla
på en person utom riksdagen. Det finns
dock möjligheter — innevarande år tror
jag dock att de sakna all relevans — att
man vid något tillfälle skulle anse det
angeläget att till ombud kunna välja en
person, som icke tillhör riksdagen, även
om det står klart även för mig att Europarådets
arbete för att bli till verklig
nytta måste fullföljas i den närmaste
kontakt med de nationella parlamenten.
Jag har fått den uppfattningen, att
man inom utrikesutskottet, i vars förhandlingar
beträffande detta ärende jag
tyvärr ej haft tillfälle deltaga, inte har
övervägt denna sak. Det torde emellertid
knappast vara nödvändigt att utöver
konventionens ordalag skjuta för en regel,
som begränsar riksdagens fria valrätt
och omöjliggör att i ett speciellt fall välja
en person utanför riksdagen. Låt mig
säga att det skulle gälla en så utomordentligt
viktig sak som att dra upp riktlinjerna
för den europeiska metallindustriens
planering — den uppgiften har
faktiskt varit på tal vid de förberedande
överläggningarna. Är det då inte
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
9
tänkbart, att t. ex. de svenska metallarbetarna
skulle vilja skicka en av sina
män som representant till dessa överläggningar,
även om han inte för tillfället
tillhör riksdagen''? Eller man kan
tänka sig den situationen, att det gäller
ett viktigt statsrättsligt spörsmål och att
tillräcklig expertis på detta område inte
finns i riksdagen — sådan expertis finns
ju för närvarande — varför skulle man
förhindras att som delegat skicka en expert,
som står utanför riksdagen?
Jag tror alltså att denna bestämmelse
har tillkommit utan att man riktigt tänkt
över saken, och jag anser att den bör
bli ändrad. I år bär denna fråga emellertid
ingen praktisk betydelse, då jag
inte tror att det finns någon meningsskiljaktighet
angående delegationens
sammansättning. Jag vill därför, även
med hänsyn till att vi stå omedelbart inför
riksdagens avslutande och att ändringsförslag
i denna sena timme möjligen
skulle komplicera avgörandet och i
onödan vålla trassel, ej i dag framställa
ett ändringsförslag, men förbehåller mig
rätten att om ändring i annan form ej
komimer att föreslås vid nästa års riksdag
väcka frågan om en ändring som
möjliggör val även av person utanför
riksdagen.
Herr BRANTING: Herr talman! Jag
hade inte tänkt yttra mig i denna debatt.
Men när herr Wistrand så starkt underströk,
att här var fråga om en sammanslutning
som stod öppen för alla demokratiska
stater där man respekterar de
mänskliga rättigheterna o. s. v., begärde
jag ordet — det var nog flera än jag
som inte kunde underlåta att i det sammanhanget
tänka på vad som sker i
Grekland!
Vad beträffar denna sak över huvud
taget vill jag för min del gärna erkänna,
att det ligger en del i vad herr öhman
liar anfört. Men jag delar icke hans kategoriska
uppfattning om denna tillämnade
europeiska sammanslutning och
dess syfte. Det hela synes så pass oklart,
att det är svårt att över huvud taget ha
någon bestämd åsikt. Men det förefaller
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
mig som om det finns vissa intressanta
politiska element i denna idé, att europeiska
stater kanske kunna samverka
och åstadkomma någonting nyttigt,
frikopplade från Amerika.
Vilket syfte den nya organisationen
egentligen har, förefaller, såsom jag nyss
sade, rätt oklart. Det kommer väl så småningom
att visa sig. Jag tror att den politiska
utvecklingen följer andra lagar
och vägar än som anvisas av dagens propaganda.
För mig vill det synas som om
Europarådet har ett Janusansikte, vänt
både åt öster och väster.
Den politiska svagheten i denna organisation
ser jag emellertid för min del
framför allt däri, att det är svårt att
tänka sig någon som helst europeisk
samverkan så länge som Europas största
centrala makt, Tyskland, ännu icke befinner
sig i det skick att det kan deltaga.
En europeisk samverkan utan ett relativt
självständigt och demokratiskt Tyskland
förefaller mig på det hela taget otänkbar.
Jag har med dessa ord velat helt kort
markera min ståndpunkt till denna sak.
Herr Åkerberg var skeptisk. Jag är också
skeptisk till den grad, att jag över huvud
taget inte tar någon ståndpunkt till det
föreliggande förslaget.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Hans excellens
herr utrikesministern hade förgäves
sökt efter de motiv, som från kommunistiskt
håll anförts för vår ståndpunkt
i denna fråga. Jag ber alt få hänvisa
dels till vad jag sade i mitt anförande
här och dels till motionen.
Dessutom vill jag rikta uppmärksamheten
på en sak, som finns redovisad
både i mitt tal och i motionen, nämligen
att vi anse denna organisation vara ett
led i strävandena att försvaga Förenta
Nationerna. FN har ju en Europakommission,
som står under ledning av herr
Myrdal, och varför skall man inte nöja
sig med denna organisation när det gäller
alt komma till rätta med de europeiska
angelägenheterna?
Jag uppfattar den nya organisationen
så all den, såsom jag förut har sagt,
kommer att bidraga dels till försvagning
10
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Ang. Sveriges anslutning till Europarådet.
av Förenta Nationerna och dels till ytterligare
splittring av Europa. Och för
Sveriges del kan det väl inte vara något
intresse, att Europa splittras ytterligare.
Vi måste väl ha som intresse att söka
åstadkomma så stor enighet som möjligt,
trots att det i de olika staterna finns
skilda samhällsskick, kapitalistiska och
socialistiska.
Till herr Wistrand vill jag endast säga
några få ord. Han ställer frågan vad som
skett i Europa, hänvisar till kriget och
finner att en sådan här organisation nu
är nödvändig. Det är fullkomligt riktigt,
allt detta som herr Wistrand säger
om kriget och om svälten och nöden
i många av Europas länder, men
man skall också komma ihåg att det är
just det samhällssystem, vars intressen
herr Wistrand försvarar, som är orsaken
till det elände som övergått Europas folk.
Det var ur detta samhällssystem den
tyska och den italienska fascismen växte
fram, som gåvo det formella upphovet
till det andra världskriget.
När herr Wistrand talar så varmt om
tankefriheten vill jag bara hänvisa till
vad för slags tankefrihet som råder i
sådana länder där det kapitalistiska samhällssystemet
oinskränkt får härska —
Spanien, Grekland — eller där den engelska
och holländska imperalismen undertrycker
sina kolonier. Vad slags tankefrihet
är detta? Jo, det är en »tankefrihet»
som uttrycker de storkapitalistiska
kretsarnas intressen, men icke en
tankefrihet för folket i detta ords egentliga
mening.
Herr WISTRAND: Herr talman! Herr
Öhman förlägger sina funderingar angående
tankefriheten så långt bort som
möjligt, där det är svårast att kontrollelera
dem. Jag är inte så insatt i problemet
om tankefriheten i Indonesien, det
måste jag säga, men det finns ju en del
erfarenheter här i Europa, och det är
Europa diskussionen nu rör sig om.
När herr Öhman säger, att nöden och
svårigheterna äro en följd av det system,
som ännu tillämpas i Västeuropa, måste
man ju fråga sig: Varför komma män
-
niskorna över till Västeuropa i stora
mängder från Östeuropa, om inte för att
få det bättre? Jag har aldrig hört talas
om någon vandring i motsatt riktning.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Då herr öhman anmärkte, att jag inte
hade tagit hänsyn till den invändningen,
att skapandet av en sådan här organisation
skulle vara till skada för Förenta
Nationernas verksamhet — han pekade
särskilt på FN:s Europakommission,
som sysslar med ekonomiska problem —
så vill jag först och främst säga, att
Europarådet ju inte skall syssla enbart
med ekonomiska frågor. Det talas i artikel
1 om ekonomiska, sociala, kulturella,
vetenskapliga, juridiska och administrativa
områden, som kunna bli föremål
för rådets verksamhet. För det andra
tror jag att jag redan i mitt förra yttrande
underströk, att Förenta Nationerna
— som för varje framsteg i internationellt
samarbete måste ha med sig
alla sina medlemsstater — nödvändigtvis
kommer att göra mycket långsamma
framsteg, under det att en mindre organisation,
som omsluter mera likasinnade
folk på ungefär samma standard, har
möjligheter att snabbare vinna resultat i
detta samarbete.
Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag vill
bara lämna en upplysning till herr Wistrand,
som slutade sitt anförande nyss
med att säga, att han inte visste om någon
som rest till Östeuropa, men däremot
kände till att det gick en hel ström
av folk därifrån till Västeuropa. Jag kan
upplysa herr Wistrand om att vad beträffar
ett land som Tjeckoslovakien är
det visserligen 6 000 personer som hoppat
av, men det är 18 000 personer som
farit hem.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt; och förklarades den
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
11
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande av studentpräster.
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Herr talmannen yttrade, att han, under
förutsättning att även andra kammaren
bifölle utrikesutskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan, efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde måndagen
den 30 innevarande månad företaga
val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre suppleanter
för dem.
Detta förslag antogs.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 46, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken framställning
i fråga om förhöjt representationsbidrag
till direktören vid riksbankens
pappersbruk, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets memorial nr 46, med föranledande
av kamrarnas beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 35 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande
av studentpräster.
Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 47, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 36 i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
för avlönande av präster in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.
Genom en till riksdagen avlåten proposition,
nr 169, hade Kungl. Maj:t under
punkten 2 — under åberopande av
0 § andra stycket punkten 5) lagen den
30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
— föreslagit riksdagen att medgiva, att
ur kyrkofonden finge i enlighet med
vad föredragande statsrådet förordat utgå
anslag för avlönande av högst fyra
för verksamhet bland universitets- och
högskolestuderande in. fl. anställda präster.
I den i anledning av propositionen
inom riksdagens andra kammare av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. väckta motionen
nr 364 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen »beträffande
prästerlig verksamhet bland universitets-
och högskolestuderande m. fl.».
I avgivet utlåtande nr 36 hade utskottet
hemställt, att riksdagen, med bifall
till motionen II: 364, måtte lämna Kungl.
Maj ds förslag i propositionen under
punkten 2 utan bifall.
Vild utlåtandet hade herr Hedlund i
Östersund m. fl. avgivit en reservation,
vari hemställts att riksdagen måtte, med
avslag å motionen II: 364, bifalla vad
Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
med avseende å punkten 2.
Enligt utskottet tillhandakomna utdrag
av kamrarnas protokoll hade kamrarna
vid behandlingen av utskottets ifrågavarande
utlåtande stannat i olika beslut,
i det att första kammaren bdfallit vad utskottet
i utlåtandet hemställt, medan
andra kammaren bifallit den vid utlåtandet
fogade reservationen.
Med anledning av vad sålunda förekommit
hade utskottet, i syfte att åstadkomma
sammanjämkning mellan kamrarnas
skiljaktiga beslut, i det nu föreliggande
memorialet hemställt, att kamrarna
måtte — med frånträdande av sina
beträffande punkten 2 i Kungl. Maj ds
proposition nr 169 tidigare fattade beslut
— medgiva, att ur kyrkofonden enligt
6 § andra stycket 5) kyrkofondslagen
finge utgå anslag med högst 6 000
kronor för bidrag till avlönande av för
verksamhet bland universitets- och högskolestuderande
m. fl. anställda präster.
Herr TALMANNEN yttrade: Beträffande
det föreliggande sammanjämknings
-
12
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande av studentpräster.
förslaget vill jag tillkännagiva, att jag
funnit det tveksamt, huruvida förslaget
står i överensstämmelse med grundlagens
bestämmelser.
Kamrarna ha vid behandlingen av
första lagutskottets utlåtande nr 36 stannat
i olika beslut, i det att första kammaren
avslagit men andra kammaren bifallit
Kungl. Maj :ts förslag i punkten 2
av ipropositionen nr 169.
§ 63 riksdagsordningen, som reglerar
sammanjämkningsinstitutet, har hittills
tolkats så, att för sammanjämkning erfordras
att båda kamrarnas beslut äro
positiva. Härom råder full enighet mellan
alla rättslärda, som uttalat sig i denna
fråga, och hittillsvarande riksdagspraxis
har även anslutit sig till denna
tolkning. De enstaka, skenbara undantag
från regeln, som kunna påvisas, torde
kunna förklaras med att frågorna då
varit insatta i ett större sammanhang.
Emellertid har i förevarande fall
gjorts gällande, att en viss oklarhet vidlåder
riksdagens tidigare behandling av
det föreliggande ärendet, itv att första
lagutskottets motivering i utlåtandet nr
36 icke skulle stå i god överensstämmelse
med klämmen. Utskottet liar i
motiveringen närmast uttalat sig emot
inrättandet av särskilda fasta studentprästtjänster
men däremot icke närmare
ingått på den i propositionen berörda
frågan om understöd i annan form åt
studentprästverksamheten. Den senare
frågan skulle alltså icke ha blivit reellt
sett behandlad av riksdagen.
Detta skäl må gälla för vad det kan.
Emellertid har andra kammarens talman
meddelat mig, att han med hänsyn till
föreliggande omständigheter icke anser
sammanjämkningsförslagets grundlagsstridighet
vara så uppenbar, att han
kommer att vägra proposition på bifall
till detsamma. Med hänsyn härtill och
då det på grund av den korta tid, som
återstår av riksdagens vårsession, torde
vara praktiskt taget omöjligt att i
föreskriven ordning vinna en lösning av
den konstitutionella konflikt, som skulle
uppkomma, för den händelse kammaren
icke godkände en propositionsvägran
från min sida, har jag, ehuru med tve
-
kan, stannat vid att icke vägra proposition
på bifall till utskottets hemställan.
Herr PAULI: Herr talman! Efter det uttalande,
som herr talmannen nu har
gjort, anser jag att det finns mycket
starka skäl för kammaren att avslå det
här föreliggande sammanjämkningsförslaget.
Det må vara att den kungl. propositionen
i detta ärende, såsom herr talmannen
nämnde, dels talar om inrättandet
av fasta befattningar för stiftsadjunkter
såsom studentpräster och dels talar
om att denna fråga, eventuellt skall kunna
ordnas på annat sätt med bidrag ur
kyrkofonden, samt att denna senare fråga
icke skulle ha behandlats av riksdagen.
För min del har jag dock uppfattat
första kammarens beslut i enlighet
med utskottets förslag såsom ett rent
negativt ställningstagande till propositionen
härvidlag.
Jag kunde verkligen inte föreställa
mig att man, efter en sådan behandling
som denna fråga fick här i kammaren,
skulle kunna få uppleva ett sammanjämkningsförslag
som det föreliggande.
Utskottet konstaterar visserligen
fullkomligt riktigt: »På grund av vad
sålunda förekommit måste frågan om
inrättande av fasta tjänster för studentprästverksamhet
anses ha förfallit.» Men
sedan säger utskottet, att förutsättningar
synas föreligga» för en sammanjämkning
av kamrarnas beslut på så sätt, att
Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen
medgives att med medel hämtade från
kyrkofonden lämna visst bidrag till en
i övrigt på annat sätt bekostad studentprästverksamhet».
Och ovanpå detta föreslår
utskottet en fördubbling av anslaget
ur kyrkofonden, alltså de facto en
utökning av antalet befattningshavare.
En sammanjämkning, som bara skulle
bestå i att riksdagen konstaterade att
intet hinder föreligger för Kungl. Maj:t
att jämväl i fortsättningen lämna visst
bidrag till denna verksamhet, synes mig
knappast nödvändig. Att riksdagen avslog
den i ärendet framlagda proposi
-
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
13
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande av studentpraster.
tionen innebar nämligen, såvitt jag kan
förstå, inte något förbud för Kungl.
Maj:t att i fortsättningen som tidigare
lämna visst bidrag. Men hur man ur
frågans behandling kan få fram, att medgivande
bör lämnas till Kungl. Maj :t att
fördubbla bidraget, förefaller mig i
högsta grad gåtfullt.
Jag delar herr talmannens rent konstitutionella
betänkligheter mot en sammanjämkning
i detta fall, på grund av
att första kammarens beslut dock väsentligen
var rent negativt, medan andra
kammarens var positivt. Men när utskottet
inte nöjer sig med yad det först
säger, att Kungl. Maj:t fortfarande skall
kunna lämna bidrag för ändamålet,
utan föreslår att detta bidrag bör maximeras
till dubbla summan av vad som
hitintills utgått, synes mig detta vara ett
ytterligare skäl att inte gå med på den
föreslagna sammanjämkningen.
På dessa grunder ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på första lagutskottets
memorial nr 47.
Herr NORMAN: Herr talman! Jag röstade
vid förra tillfället för reservationen,
och mitt hjärta är följaktligen med
i första lagutskottets sammanjämkningsförslag,
men med hänsyn till det läge
frågan nu har kommit i på grund av
herr talmannens tveksamhet anser jag
det för min del riktigast att rösta för
avslag på sammanjämkningsförslaget.
Herr LODENIUS: Herr talman! Jag
vågar inte uttala mig i den konstitutionella
frågan, som jag inte kan bedöma.
Men herr Pauli sade nyss, att det inte
skulle möta något hinder för Kungl.
Maj :t att i fortsättningen lämna bidrag
på samma sätt som skett under år 1948
och under första delen ,av detta år, och
jag vill då nämna att det i varje fall inom
utskottet meddelades att meningarna i
den frågan iiro delade. Det är alltså
ovisst, om Kungl. Maj:t skulle anse sig
kunna fortsätta att lämna bidrag till studentprästverksamhete.
n på samma sätt
som hittills.
Om man ser denna sammanjämkningsfråga
ur praktisk synpunkt, förefaller
det mig som om utskottets förslag skulle
vara ganska tillfredsställande. Sammanjämkningen
ger ju inte så värst mycket
för dem, som vid det förra tillfället röstade
för reservationen. Den innebar, i
enlighet med den kungl. propositionens
förslag på denna punkt, att Kungl. Maj :t
skulle bemyndigas att anställa högst fyra
studentpräster, och vill man se ekonomiskt
på frågan skulle ett bifall till detta
förslag ha inneburit en utgift på ca
40 000 kronor om året. Utskottet har nu
allenast föreslagit, att Kungl. Maj :t skall
kunna lämna bidrag även i fortsättningen
till dessa studentpräster, och man
har då ansett det rimligt att åtminstone
höja beloppet till 6 000 kronor, alltså
dubbelt så mycket som utgick under år
1948. Praktiskt sett ger som sagt detta
förslag inte så värst mycket för dem,
som förra gången röstade för reservationen.
Och om man summerar röstsiffrorna
från båda kamrarna, var det väl inte
mer än en enda rösts övervikt för avslagsyrkandet.
Jag vågar som sagt, herr talman, inte
bedöma denna fråga ur konstitutionell
eller i övrigt ur juridisk synpunkt, men
det förefaller mig som om det förslag
till sammanjämkning, som ett enhälligt
första lagutskott nu har framlagt, bör
kunna godtagas av kammaren såsom en
lämplig och praktisk åtgärd för frågans
lösning.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr HERLITZ: Herr talman! Får jag
med några ord ange, hur jag ser på denna
sak?
Jag bär alltid betraktat frågor om sammanjämkning
som — inte så oerhört viktiga.
Jag menar, att om man verkställer
sammanjämkning i ett fall, där det kan
vara litet tveksamt, så är inte någon stor
skada skedd. Sammanjämkningen innebär
ju, att frågan kommer tillbaka till
båda kamrarna, och vill en kammare säga
nej i sak, så står det den fritt. Det är
helt annorlunda med frågor om gemen
-
14
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Sammanjämkningsförslag ang. avlönande
sam votering. Att säga att i ett visst fall
gemensam votering skall förekomma, betyder
att den ena kammaren skall vika
för den andras mening. Men att säga i ett
visst fall, att bär är sammanjämkning
tillåten, det betyder bara att man säger
att kamrarna ha frihet att pröva saken
en gång till, att man får arbeta i litet
mjukare former. Med hänsyn härtill har
jag alltid varit benägen att se på sådana
här frågor jämförelsevis fritt.
Jag har också alltid för min del satt
ett litet frågetecken för den där tesen,
som ständigt och jämt upprepas i doktrinen
och i riksdagens praxis, att om en
kammare beslutar avslå ett förslag och
den andra kammaren bifaller det, så går
det inte för sig att sammanjämka. Jag
har aldrig riktigt förstått, att den meningen
har haft något säkert underlag i
grundlagen. Riksdagsordningens 63 §
säger ju bara, att om kamrarna över någon
fråga stanna uti huvudsakligen eller
till vissa delar olika beslut, då skall utskottet
söka att de olika meningarna, såvitt
möjligt är, sammanjämka. Jag har
ansett, att man i sådana fall kan handla
fritt efter omständigheterna, att man inte
är bunden vid sådana där strikta regler
som den att man inte får gå till sammanjämkning,
då den ena kammaren har avslagit.
Det finns ju för övrigt också undantag
från denna regel, som man kan
leta fram i skrifterna, där kamrarna ha
gått till sammanjämkning i sådana fall.
Med sekreterarens hjälp lyckades jag i
går kväll, då vi resonerade om denna sak,
få se ett fall, jag tror från 1930, då vi
förforo så. Det var, karakteristiskt nog,
i en fråga, där det liksom i dag gällde
pengar. Det är ju litet ovanligt, att
sådana här penningfrågor komma till
sammanjämkning; de höra ju eljest den
gemensamma voteringen till. I det tidigare
fall, jag talar om, hade den ena
kammaren beviljat ett visst belopp och
den andra ingenting. Det gick i det fallet
inte att anställa gemensam votering,
men man tyckte att det var meningslöst,
att frågan av den anledningen skulle falla.
Jag har en likadan känsla i detta fall.
Jag medger mycket villigt, herr talman,
att det är tvivelaktigt, hur man
av studentpräster.
bör göra. Men jag stryker starkt under,
att jag inte är benägen att ta formella
regler om i vilka fall sammanjämkning
får äga rum eller icke, allt för högtidligt.
Och därför kommer jag att rösta
för bifall till första lagutskottets förslag
utan att känna några djupa konstitutionella
betänkligheter.
Herr PAULI: Herr talman! Jag vill bara
konstatera, att herr Herlitz, som ju med
goda skäl kan betraktas som grundlagsexpert
i denna kammare, har uttryckligen
sagt ifrån, att han känner sig tveksam.
Att han sedan trots denna tveksamhet
anser sig kunna yrka bifall till
utskottets förslag, det må vara en sak
mellan honom och hans politiska samvete.
Jag tycker i alla fall, att när både
herr Herlitz och vår ärade talman ha
uttalat tveksamhet och det finns goda
grunder även för oss, som äro lekmän
och icke några grundlagsexperter, att
finna denna sammanjämkning högst
märkvärdig och ställa oss tveksamma,
så skulle kammaren göra rätt i att följa
talmannens visserligen icke uttalade men
dock ganska tydligt framskymtande önskan,
att vi icke skola bifalla en sådan
sammanjämkning. Om vi avslå den, så
kan jag inte föreställa mig, att det blir
något besvär för riksdagen, tv då måste
väl frågan anses ha fallit för denna
riksdag.
Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
vad utskottet i det under behandling
varande memorialet hemställt; och förklarade
herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Lodenius begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som avslår vad första lagutskottet
hemställt i sitt memorial nr 47, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
15
Ang.
Viinner Nej, bifalles utskottets hemställan.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 56;
Nej — 62.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Ang. vissa förhållanden i de polska hamnarna.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Carl Eric
Ericssons interpellation angående vissa
förhållanden i de polska hamnarna.
Svaret, vilket omedelbart före sammanträdet
i tryckt form utdelats till
kammarens ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll.
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll ordet och
anförde: Herr talman! I anledning av
den av talmannen nämnda interpellationen
har jag i enlighet med interpellantens
önskan lämnat en redogörelse
för diskussioner som förts mellan de
svenska och polska utrikesdepartementen.
Denna redogörelse har i tryck utdelats
till kammarens ledamöter.
Interpellanten antydde i sin interpellation
de svårigheter som ha uppstått för
den svenska sjöfarten på Polen på grund
av polska ingripanden mot svenskt sjöfolk.
Vidare berörde han speciellt de inskränkningar,
som de svenska sjömansprästerna
i polska hamnar hade blivit
ålagda av de polska myndigheterna. Av
min redogörelse framgår, att i sistnämnda
vissa förhållanden i de polska hamnarna.
hänseende rättelse vunnits, medan beträffande
de andra frågorna alltjämt démarcher
ha företagits och förhandlingar
pågå på diplomatisk väg. Jag kommer
givetvis även i fortsättningen att noggrant
följa dessa frågor.
Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr talman!
Det är nu tredje gången jag har
tillåtit mig att interpellera hans excellens
angående sjöfartsfrågor som beröra
förhållandena särskilt nere i södra
Östersjön. Då jag nu tackar för svaret,
som jag har fått i dag, så inkluderar jag
däri också ett nytt tack för de tidigare
svaren på mina frågor. Det är väl så, att
dessa frågor i regel inte äro av så stort
intresse för allmänheten, men för alla de
människor som i sin sysselsättning äro
beroende av dem ha de utan tvivel mycket
stort intresse och mycket stor betydelse.
Jag ber att få särskilt tacka för det
svar som hans excellens nu har lämnat,
då det på ett utomordentligt osminkat
sätt redogör för de förhållanden i dessa
hamnar som jag påtalat, och jag sätter
särskilt stort värde på att hans excellens
ansett sig kunna undvika en diplomatisk
skönmålning. De uppgifter han
lämnar i sitt interpellationssvar bekräfta
i stort sett vad jag fått reda på från
annat håll och vad rederierna i övrigt
ha kännedom om.
Nu är det väl så, att det här liksom
på andra områden sällan är ens fel att
två träta. Jag tror nog att man inte kan
lägga skulden till de ganska oefterrättliga
förhållanden som råda i dessa hamnar
enbart på de polska myndigheterna
utan till stor del även på oss själva,
d. v. s. på vårt sjöfolk. Det iir särskilt
i två avseenden, som man nog ibland
har felat. Detta framgår ju också av det
svar som herr utrikesministern har lämnat.
Det är dels när det gäller den medverkan
till flyktingstrafiken, som i vissa
fall har lämnats av svenskt sjöfolk, och
dels när det gäller spritmissbruket, som
ju iir en utomordentligt stor orsak till
dessa ledsamma förhållanden. Från rederinäringen,
som jåg representerar, an
-
16
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
Ang. vissa förhållanden i de polska hamnarna.
för man inte något som helst försvar, då
deras tjänstemän och anställda på fartygen
bryta mot de utländska, i detta
fall de polska, lagarna på dessa områden.
Att spritmissbruk förekommer är ju
så känt, att man kanske inte behöver
tala om det, men jag tycker i alla fall
att det inte skadar, att man litet grand
belyser detta. Det är ju så att vårt sjöfolk,
som ligger ute på sjön, många gånger
har svårt att hålla sig ifrån spriten,
då de komma i land, och särskilt har
det blivit fallet just i dessa hamnar.
Lättheten alt komma åt spritvaror och
den relativt rikliga tillgången på pengar
göra att det har uppstått ett fylleri, som
bär tagit mycket otrevliga och för oss
svenskar obehagliga former. Det har gått
så långt, att när pengarna så småningom
ta slut, så sälja de sina kläder, och det
finns alltid uppköpare som lämna pengar,
vilka omsättas i spritvaror. Jag tror
nog att man därvidlag också kan säga,
alt slappheten i tillsynen från polsk sida
har en mycket stor betydelse vid sidan
av den lössläppthet, som nog finns hos
det svenska sjöfolket i detta hänseende.
Vad man emellertid här måste, liksom
också hans excellens gjort, vända sig
mot, är de förhållanden som råda när
det gäller utdömande av straff. Även om
ett land, som styres genom en diktatur
eller, som herr öhman nyss antydde,
med hänsyn till de mänskliga rättigheterna
— det kanske är samma sak ur hans
synpunkt — vilket ju är fallet i Polen,
står på ett helt annat moraliskt plan,
när det gäller att bedöma förhållandet
mellan brott och straff, än vi göra i vårt
land, så tycker man nog att det går väl
långt, när man tar del av en sådan uppgift
som den hans excellens lämnar beträffande
det svenska fartyget Frigg,
vars maskinist fortfarande kvarhålles i
polskt fängelse utan tillgång till en advokat
eller en representant för de svenska
myndigheterna eller någon annan
hjälp. Sammanställer man detta med den
också av excellensen påpekade omfattningen
av sjöfarten, förstår man, att det
är ägnat att väcka mycket stora betänkligheter
hos sjöfartens män, såväl reda
-
re som besättningar. År 1948 besöktes de
ifrågavarande hamnarna — Gdansk,
Gdynia och Stettin — av över 4 100 fartyg
med 50 000 människor, och då förstår
man ju, att det är en trafik av
mycket stor omfattning, som kan ge utrymme
åt många trakasserier.
.lag vill emellertid nämna, att jag har
fått den uppfattningen att förhållandet
har blivit något bättre under senaste
tiden än det varit tidigare. Vad jag sätter
mycket stort värde på är det uttalande
som Eders Excellens gör med hänsyn
till de svenska prästernas verksamhet
på dessa platser, då det säges: »För
att motverka sådana missförhållanden
äro svenska sjömanspräster placerade i
Gdansk, Gdynia och Stettin. Det arbete,
som dessa sjömanspräster ha utfört, är
värt allt erkännande.» Jag vill särskilt
fästa kammarens uppmärksamhet på detta
uttalande, som jag anser är av stort värde,
då det kommer från det håll, det här
har gjort: från vår högsta diplomatiska
myndighet. Det har i denna kammare
tidigare — jag tror förra året — gjorts
ett uttalande av helt annan art, och jag
är på dessa prästers vägnar särskilt tacksam
för det erkännande som sålunda givits.
Jag ser också att man under den sista
tiden bär utverkat tillstånd för sjömansprästerna
att besöka fartygen. Jag tror
att man med detta vunnit en hel del, tv
den verksamhet som de särskilt i dessa
hamnar ha utfört är av den art, att den
icke kan tillräckligt uppskattas, emedan
folk inte har reda på vad de verkligen
göra för nytta. Jag har sett brev från en
besättning till rederiet, där det klart
framgått att en person har haft sjömansprästen
att tacka för att han blivit räddad
till livet.
I slutet av sitt svar nämner hans
excellens, att utrikesdepartementet har
haft ett samtal med Polens minister i
Stockholm och att man då varit inne på
den tanken att söka reglera dessa frågor
i samband med en revision av den gällande
sjöfartstraktaten mellan Sverige
och Polen. Det förefaller som om hans
excellens kanske inte vore riktigt på det
klara med om det är möjligt att på den
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
17
Ang.
vägen nå fram till ett bättre förhållande,
men om det är möjligt, tror jag att det
vore mycket tacknämligt, om man ville
försöka att använda denna utväg för att
nå de bättre förhållanden, som äro absolut
nödvändiga för denna trafiks fortbestånd.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående subventionering av
införseln av vissa varor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd åt
aluminiumindustrien;
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angånde anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 342, i anledning Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;
nr 350, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
nr
351, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1949/50
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
nr
352, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; och
nr 355, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1949/50.
vissa förhållanden i de polska hamnarna.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
forskning, undervisning och försöksverksamhet
på mejerinäringens område samt
av trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;
nr
346, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal; och
nr 349, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till Befrämjande av fröodlingen
m. in.: Statens linnämnd m. in.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 371, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
2 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 23.
18
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial nr 180, angående
statsregleringen för budgetåret
1949/50; och
bankoutskottets memorial nr 47, angående
uppskjutande av behandlingen av
fullmäktiges i riksbanken förslag i fråga
om fortsatt giltighet av den för riksbanken
gällande ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.22 på dagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Bilaga till första kammarens protokoll 28 maj 1949 (s. 15).
Interpellationssvar.
Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Carl
Eric Ericsson till mig riktat följande
fråga:
Är Eders Excellens i tillfälle att lämna
riksdagen en redogörelse för de underhandlingar,
som från svensk sida förts
med polska utrikesministeriet rörande de
otillfredsställande förhållanden, under
vilka svensk sjöfart och handel och därmed
förknippade institutioner såsom sjömansprästinstitutionen
haft och ha att
arbeta i de polska hamnarna?
Till svar å denna fråga får jag anföra
följande:
I samband med de svensk-polska mellanhavanden,
som inträffade i slutet av
1947 och som framkallats av polska polisens
efterspaningar av flyktingar på
svenska fartyg i polska hamnar, förklarade
sig polska regeringen på svensk
önskan beredd att överlämna reglementariska
föreskrifter och tullbestämmelser
till behöriga svenska myndigheter, avsedda
att meddelas personalen på svenska
fartyg, som trafikera hamnarna. Det
vore ett önskemål, att sådana föreskrifter
utfärdades, då svensk personal härigenom
skulle få säker kännedom om vad
som vore legalt och illegalt. Svenska regeringen
förbehöll sig å sin sida att efter
mottagandet av föreskrifterna framföra
de erinringar mot desamma, som kunde
finnas påkallade. Sedermera har från
svensk sida vid upprepade tillfällen
framställning gjorts om att de hamnreglementen
och tullföreskrifter, som från
polsk sida ställts i utsikt, måtte bli överlämnade
till svenska beskickningen i
Warszawa. Detta har ännu icke skett i
annan mån än att svenska beskickningen
vid slutet av år 1948 fått mottaga en
ofullständig samling på polska språket
tryckta författningsexemplar jämte ändringar
och tillägg. Visserligen har man
på polsk sida utlovat en sammanfattande
redogörelse, som vore ägnad att distribueras
på svenska fartyg, men denna redogörelse
har hittills icke lämnats. Såsom
en förklaring har bl. a. sagts, att
en del bestämmelser i utfärdade förordningar
äro föråldrade och att det är
svårt att angiva exakt vilka de gällande
bestämmelserna äro.
Från eftersommaren 1948 skärpte åter
den polska gränspolisen kontrollen i fråga
om svenska fartyg i de polska hamnarna
och utsatte vid flera tillfällen
svenska sjömän för en behandling, som
för dem tett sig brutal och kränkande.
Anledningen till dessa åtgärder från de
polska myndigheternas sida synes ha varit,
att ett ökat antal polska medborgare
sökt fly ur landet. Flyktingarna torde i
flertalet fall hava smugit sig ombord på
de svenska fartygen utan att dessas
befälhavare eller manskap haft vetskap
därom. I några fall torde väl avsiktligt
flyktingar ha hjälpts ur landet
av svenska besättningsmän. Sändebudet i
Warszawa har hos polska utrikesministeriet
påtalat förekommande övergrepp,
och konsuln i Gdansk har hos de lokala
myndigheterna sökt åvägabringa rättel
-
Lördagen den 28 maj 1949.
Nr 23.
19
ser i de enskilda fallen men har från
dessa myndigheters sida icke mött den
förståelse och samarbetsvilja, som vore
önsklig.
Det har också förekommit uppträden
i de polska hamnarna föranledda av
dryckenskap eller andra missförhållanden,
som icke ha något att göra med de
tidigare nämnda flyktkontrollåtgärderna.
För att motverka sådana missförhållanden
äro svenska sjömanspräster placerade
i Gdansk, Gdynia och Stettin. Det
arbete, som dessa sjömanspräster ha utfört,
är värt allt erkännande. Tyvärr ha
polska myndigheter gjort svårigheter när
det gällt att lämna dem erforderligt tillstånd
att besöka i hamnarna liggande
svenska fartyg. Sedan någon tid ha emellertid
de två prästerna i Gdynia och
Stettin sådana hamntillstånd och polska
vederbörande ha i anledning av en av
sändebudet i Warszawa nyligen gjord
framställning numera lämnat motsvarande
tillstånd även för de två prästerna i
Gdansk.
Den tidigare nämnda skärpta kontrollen
av svenska fartyg har varit organiserad
på ett sådant sätt, att fartygens
avgångstider i många fall måst uppskjutas
ända till 12 timmar och i några fall
ett par dygn. Dylika förskjutningar i tidtabellen
ha medfört icke blott olägenheter
utan jämväl förluster för svenska importörer
och rederier, som haft trafik
på Polen.
I detta sammanhang må framhållas, alt
den svenska båttrafiken på Polen är av
betydande omfattning. Sålunda besöktes
polska hamnar år 1947 av ca 3 200 svenska
fartyg med över 41 000 besättningsmän
och år 1948 av mer än 4 100 fartyg
med omkring 50 000 man omhord. Under
januari—april i år ha minst 1 575 bålar
lastat i polska hamnar och deras besättningar
ha överstigit 20 000 man. Beträffande
antalet arresteringar, som polska
polisen företagit bland svenskt sjöfolk,
må följande siffror nämnas. År 1947
anhöllos 33 svenskar, 1948 anhöllos 58
och januari—april 1949 anhöllos 22. Skälen
lill anhållanden och häktningar ha
stundom varit obetydliga förseelser. Det
har exempelvis förekommit, alt eu sjöman
arresterats på kajen intill sin båt
därför, att han för den kontrollerande
polisen kunnat uppvisa endast det s. k.
landgångspasset men ej sin sjöfarlsbok,
som han råkat kvarlämna i sin hytt ombord
och som han erbjöd sig gå ombord
och hämta. Under den tid han satt arresterad,
behandlades han illa. Fn annan
sjöman arresterades på liknande sätt och
hade även varit utsatt för dålig behandling
under sin fängelsevistelse. Då någon
anmälan om häktningarna icke gjorts till
konsulatet, var det endast genom en tillfällighet
som konsulatet efter en vecka,
erhöll kännedom därom och fick tillfälle
ingripa till sjömännens skydd. Dock var
det endast genom ställande av borgen,
som de nu nämnda båda sjömännen blevo
försatta på fri fot och sedermera kunde
återvända till Sverige.
Ett av de mer uppmärksammade fallen,
där svenskt fartyg kvarhållits, var
då ångfartyget »Frigg» den 25 januari
1949 kvarhölls under 6 dagar, sedan vid
avgångskontrollen C polska flyktingar
anträffats dolda ombord. Vid detta tillfälle
häktades fartygets övermaskinist,
Engström, för uppsåtlig medverkan i
olovlig flyktingtrafik. Engström, som är
en G3 års man och enligt läkarintyg lider
av svag hälsa, befinner sig alltjämt i
polskt fängelse. Trots uprepade framställningar
av såväl beskickningen i
Warszawa som konsulatet i Gdansk har
Engström hittills icke fått mottaga besök
av vare sig försvarsadvokat eller någon
representant för beskickningen eller
konsulatet. För svensk rättsuppfattning
te sig fall som nu nämnts såsom otillfredsställande.
De nu nämnda förhållandena ha vid
upprepade tillfällen innevarande år påtalats
hos polska vederbörande. Därvid
har framhållits hl. a. att vi givetvis icke
förmena polska myndigheter rätten att
ingripa om förseelser uppdagas men att
vi icke kunna förstå de metoder som
användas, närmast av de lokala polismyndigheterna.
De svenska besättningarna
vore allmänt oroliga för förhållandena
i de polska hamnarna och det
vore ett bestämt gemensamt intresse
att söka få någon reglering till stånd.
Viktiga ekonomiska intressen stode också
på spel. På svensk sida reagerade vi
mot alt fartygen ofta kvarhållas, att befälhavarna
trakasseras och att svenskar
stundom få sitta lång tid i häkte innan
de bli rannsakade. Det har också
20
Nr 23.
Lördagen den 28 maj 1949.
i särskilda fall gjorts föreställningar i
anledning av dålig behandling i polska
fängelser av häktade svenskar. Från
svensk sida bär ytterligare understrukits
att konsulatet i Gdansk vore till
för att tillvarataga svenska intressen
och hjälpa svenska medborgare liksom
för att utgöra en förbindelseled med de
polska myndigheterna. Det vore därför
angeläget med ett gott samarbete. Konsulatets
mesta arbete rörde de svenska
fartygen och dess besättningar. Konsuln
och hans medhjälpare hade mötts
av svårigheter och ibland hindrats att
besöka ett svenskt fartyg eller att ha
kontakt med svenska medborgare. Vidare
har påtalats den kontroll, som utövats
beträffande personer som besöka
konsulatet i Gdansk.
Från polsk sida har i anledning av
de nu relaterade föreställningarna vid
olika tillfällen förklarats, att man ville
göra allt för att få till stånd en förbättring
av förhållandena i Gdansk och
Gdynia. Vid ett samtal i mars månad i
år sade sig polska vederbörande planera
en särskild undersökning av förhållandena
i nämnda hamnar.
I början av denna månad erhöll sändebudet
i Warszawa vid besök i polska
utrikesministeriet besked om att principbeslut
fattats, att de fyra svenska
sjömansprästerna skulle få hamnpass
och rätt att gå ombord å de svenska fartygen.
Vidare nämndes, att då man å
polsk sida trodde sig förstå, att förhållandena
i Gdansk på senare tiden förbättrats,
hade man ej ansett nödvändigt
att skicka någon person för att undersöka
förhållandena därstädes men
att man vore beredd att sända en delegat
om behov skulle visas föreligga.
Man hade från utrikesministeriets sida
gjort påstötningar hos de lokala myndigheterna
beträffande de av sändebudet
påtalade missförhållandena och
hoppades nu komma till rätta med dem.
På sändebudets förfrågan om de utlovade
kontrollföreskrifterna, svarades, att
de snart skulle vara färdiga och att de
komme att underställas beskickningen.
Vidare lovade man söka åvägabringa,
att de lokala myndigheterna skulle åläggas
ge konsulatet i Gdansk meddelande
om varje svensk som blev anhållen av
polisen. Då sändebudet påtalade det
förhållandet att svenska sjömän anhöllos
ombord å fartygen utan att de vore
misstänkta för svårare brott sade man
sig å polsk sida söka få en ändring till
stånd liärutinnan.
Min redogörelse torde visa att vi haft
talrika anledningar att besvära oss över
de metoder som användas mot svenska
sjömän, som gjort sig skyldiga till relativt
obetydliga förseelser eller som
blott misstänkas för sådana. Med den
väldiga omfattning som svensk sjöfart
på Polen har, kan det givetvis inte undvikas,
att en och annan ordningsförseelse
eller ett och annat brott förekommer,
som motiverar polskt polisingripande
mot svenska sjömän. Vad som
framkallar den svenska irritationen är
att polska medborgares flyktförsök ombord
på svenska fartyg betraktas som allvarliga
brott, motiverande såväl omfattande
och tidsödande undersökningar av
ett misstänkt fartyg som även stränga
ingripanden mot sjömän som äro eller
förmodas vara skyldiga till medverkan
vid flyktförsök. Här stå olika rättsuppfattningar
mot varandra. Från svensk
sida önskar man och eftersträvar att
svenska sjömän vid uppehåll i polskhamn
inte låta engagera sig för åtgärder
som strida mot polsk lag. Såväl rederierna
som sjöfolkets organisationer ha riktat
uppmaningar till besättningarna på
svenska fartyg i Polenfart att avhålla sig
från medverkan vid flyktförsök. Men
detta är en sak. En annan sak är att,
om enstaka förseelser av denna typ inträffa
eller om en polsk flykting befinnes
ha smugit sig ombord på ett svenskt
fartyg, den polska polisen ingriper i former
och med en stränghet, som om det
gällde grova brott. Häremot måste vi
reagera.
Helt nyligen har vid samtal med Polens
minister i Stockholm den tanken
varit uppe att söka reglera dessa frågor
i samband med en revision av den gällande
sjöfartstraktaten mellan Sverige
och Polen. Vare sig denna väg är framkomlig
eller inte, är det självfallet min
avsikt att även i fortsättningen noggrant
följa dessa frågor och söka komma fram
till en mer tillfredsställande ordning.
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
21
Måndagen den 30 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen;
och dess förhandlingar leddes
till en början av herr förste vice talmannen.
Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.
De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom anteckning
å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.
Sedan herr förste vice talmannen för
kammaren uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren
godkänd; och förklarades till ledamöter
i Europarådets rådgivande församling
hava blivit utsedda herrar Wigforss,
Gjöres och Wistrand samt till
suppleanter för dem respektive herrar
Elmgren, Lindström och Dickson.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet
underrättas om detta val samt
anmodas låta upprätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden
för de valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om det förrättade
valet.
talman! Under åberopande av § 75 riksdagsordningen
i dess nya lydelse ber
jag att för detta val få framlämna en
gemensam lista, upptagande namnen på
tre ledamöter av riksdagen jämte en
suppleant för envar av dem.
Herr andre vice talmannen avlämna -
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 180 och bankoutskottets
memorial nr 47.
Om utredning ang. redogöraransvaret
inom statsförvaltningen.
Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet WIGFORSS,
som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Berghs interpellation om utredning
angående redogöraransvaret innom
statsförvaltningen, och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har herr Ragnar Bergh till mig
framställt följande interpellation:
Har den i riksdagens skrivelse av den
30 juni 1945 (nr 352) begärda utredningen
om ämbets- och tjänstemännens
redogöraransvar föranlett någon statsrådets
åtgärd och i så fall vilken? När
kan riksdagen vänta sig att de förslag,
de därefter en lista av följande utseende
Herr ANDRE VICE TALMANNEN er- och med partibeteckningen »Den gemenhöll
på begäran ordet och anförde: Herr samma listan».
Wigforss, E. J., ledamot av första kammaren | Elmgren, B. F., ledamot av första kammaren |
Gjöres, A., ledamot av första kammaren | Lindström, K. A. R., |
Wistrand, K. K:son, | Dickson, J. I. A., ledamot av andra kammaren ! |
22
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om utredning ang. redogöraransvaret inom statsförvaltningen.
som utredningen kan ge anledning till,
föreläggas riksdagen?
Den i riksdagsskrivelsen berörda frågan
gäller i första hand huruvida redogöraransvaret
för felaktiga utbetalningar
bör begränsas exempelvis till fall, då
vårdslöshet eller försummelse kan läggas
redogöraren till last. Men för ett
ställningstagande härtill fordras, att man
också löser frågan huru statsverket vid
en begränsning av redogöraransvaret
skall förfara för att återfå för mycket
utbetalade medel, och det ligger nära
till hands att antaga, att man då kommer
in på spörsmålet huruvida staten
skall kunna genom en process inför specialdomstol
samtidigt vända sig mot både
redogöraren och sakägaren, d. v. s.
den som utfått för mycket. Det finnes
därför ett påtagligt samband mellan frågan
om en begränsning av redogöraransvaret
och frågan om inrättande av en
särskild lönedomstol, om vilken 1943 års
riksdag hos Kungl. Maj:t begärde utredning.
Såvitt nu kan bedömas böra dessa
båda frågor utredas samtidigt. Dessa utredningar
ha ännu ej ansetts böra igångsättas,
eftersom frågan om lönedomstol
i hög grad kan bli beroende på lösningen
av de allmänna förhandlingsproblemen
och dessa nu hålla på att utredas
av 1948 års förhandlingsrättsutredning.
Vid igångsättandet av denna har förutsatts,
att man på ett senare stadium
skulle avgöra, huruvida frågan om lönedomstol
skall inbegripas under förhandlingsrättsutredningen
eller upptagas
särskilt.
Några mera begränsade utredningar
beträffande redogöraransvaret ha emellertid
gjorts. Sålunda har 1945 års lönekommitté
undersökt, huruvida redogöraren
kunde tillerkännas rätt att avdraga
för mycket utbetalade lönemedel å tjänstemannens
fortsatta lön; lönekommittén
har emellertid ej ansett sig kunna
framlägga något förslag i sådan riktning.
Och enligt vad jag inhämtat överväga
folkskolesakkunniga att föreslå en
begränsning av redogöraransvaret i vissa
fall, där sakägaren är en kommun.
I övrigt får man enligt min uppfattning
i avbidan på frågans lösning be
-
gränsa sig till sådana åtgärder, som avse
att i möjligaste mån eliminera de
mindre tilltalande konsekvenserna av
det nuvarande vidsträckta redogöraransvaret.
En rad sådana, redan vidtagna
åtgärder omnämndes vid 1945 års riksdagsbehandling
av frågan, och jag får
därför i denna del hänvisa till riksdagstrycket.
Det viktigaste är givetvis att
man söker förebygga felaktiga utbetalningar,
och i sådant syfte ha under
1948 utfärdats utförliga anvisningar till
statens allmänna avlöningsreglemente,
en väg som man torde böra beträda
också i fortsättningen, exempelvis vid
en revision av bestämmelserna om resekostnads-
och traktamentsersättning.
Herr BERGH: Herr förste vice talman!
Jag ber att få tacka för att herr statsrådet
har velat besvara min interpellation,
men jag förmodar, att herr statsrådet
inte blir särskilt förvånad, ifall
jag säger, att jag svårligen kan finna
innehållet i hans svar tillfredsställande.
Skulle den tågordning tillämpas, som
antydes i interpellationssvaret, kommer
det sannolikt att dröja mycket länge innan
den utredning, som riksdagen begärde
1945, blir färdigställd. Och här
är det ändå fråga om ett ganska gammalt
problem. Det aktualiserades i riksdagen
genom en interpellation 1939. Ja,
redan 1931 hade MO på begränsat avsnitt
fört problemet på tal, liksom han
också gjorde 1941. Statsrevisorerna ha
berört frågan 1940 och 1942, och så
vitt jag kunnat utläsa har riksräkenskapsverket
både 1943, 1944 och 1945
gjort detsamma. Vid det sistnämnda tillfället
uttalade sig verket ganska positivt
för en utredning.
Om man till denna krönika lägger, att
det varken i lag eller författning finns
reglerat, under vilka omständigheter redogöraransvar
inträder, utan att i detta
avseende en enligt uppgift mer eller
mindre vacklande administrativ praxis
är vägledande, så förefaller det som om
man har täckning för det påståendet, att
denna utredning borde ha satts i gång
redan för länge sedan.
Måndagen den 30 mai 1949.
Nr 23.
23
Om utredning ang. redogöraransvaret inom statsförvaltningen.
Nu framhåller emellertid herr statsrådet,
att denna fråga sammanhänger
med en mångfald andra i och för sig
svåra problem. Men liknande synpunkter
framhöllos också i interpellationssvaret
1939, och den omständigheten, att
ett problem är komplicerat och sammanhänger
med andra komplicerade problem,
talar väl närmast för att man,
eftersom det kräver mycket övervägande,
snarligen bör sätta i gång med detta
övervägande.
I svaret erinras bland annat om att
frågan om redogöraransvaret har samband
med frågan om inrättande av en
lönedomstol. Men utredningen om inrättande
därav begärdes 1943, alltså två
år innan riksdagen begärde utredning
om redogöraransvaret. Det framhålls vidare,
att bägge dessa frågor, alltså både
den om redogöraransvaret och den
om inrättande av lönedomstol, i sin tur
hänga samman med de allmänna förhandlingsproblem,
som 1948 års förhandlingsrättsutredning
ju sysslar med.
Men varken 1943 eller 1945 var frågan
om denna förhandlingsrättsutredning
aktuell.
Skall en fråga, som aktualiserats i
riksdagen 1939, på detta sätt göras beroende
av utredningar, som sättas i gång
nära tio år senare, så kan man uppenbarligen
finna många motiv för många
uppskov.
Jag medger utan vidare, att det
finns ett sakligt sammanhang mellan dessa
olika ting, men skall man på de olika
förvaltningsområdena tillämpa den
princip, som här antyds, får man uppenbarligen
svårt att åstadkomma någon
kontinuerlig anpassning till olika behov.
Nu får man dessutom veta, att det först
senare skall avgöras, om förhandlingsrättsutredningen
över huvud taget skall
syssla med lönedomstolsfrågorna.
Rättvisligen bör jag emellertid säga,
att det också framhålls i svaret, att vissa
mera begränsade utredningar ha
gjorts, men de bägge utredningar som
redovisas ha ju icke lett till något positivt
resultat.
Däremot bör mera tacksamt erkännas,
att finansministern både har velat
och vill medverka till att anvisningar
utfärdas, som minska antalet felaktiga
utbetalningar. Statsrådet hänvisar i det
sammanhanget bl. a. till de anvisningar,
som utfärdades i 1947 års allmänna
statliga lönereglemente. Det bör som
sagt tacksamt erkännas, att så skett. Men
trots dessa anvisningar behövs alltjämt
den begärda utredningen. Auktoritativ
vägledning får man genom anmärkningsakterna
eller genom utslagen i besvärsmål.
Trots att anvisningar utfärdats
har f. ö. den rådgivande myndigheten
i de tveksamma fallen av naturliga skäl
alltjämt mycket svårt att ge klart besked
på förhand.
Jag kommer till det resultatet, att det
är värt att understryka, att det fortfarande
föreligger ett starkt önskemål om
att själva sakfrågan bör utredas. Och jag
tror mig kunna tillägga, att ganska många
människor här i landet mena, att man
har dröjt väl länge med att sätta denna
utredning i gång.
Herr HERLITZ: Herr talman! Då jag
har varit i debatt med finansministern
om denna sak redan för tio år sedan
och i dag inte hört mera positiva försäkringar
om åtgärder till frågans lösning
än jag hörde redan då, kan jag
inte underlåta att instämma i de uttalanden,
som herr Bergh nu har gjort.
Herr finansministern säger, att det
är svårt att ta upp denna fråga, ty om
man nu begränsar redogöraransvaret,
måste man finna en utväg hur man skall
förfara för att statsverket skall kunna
återfå för mycket utbetalade medel. Ja,
herr talman, det är ju för det första en
fråga, huruvida statsverket över huvud
taget skall utrustas med särskilda privilegier
i det hänseendet. Om ett enskilt
företag eller en enskild person har givit
ut för mycket medel, blir det en
ganska tung väg att gå innan man kan
få tillbaka dem. Det är en öppen fråga,
i vad mån statsverket i det hänseendet
skall åtnjuta några privilegier. Det tror
jag nu, att statsverket i viss utsträckning
bör göra, men då får man litet nog
-
24
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om utredning ang. redogöraransvaret inom statsförvaltningen.
grannare, än vi hittills kommit att göra,
överväga, vilken väg man skall gå.
Den gamla, utomordentligt föråldrade
utvägen är ju den, att betalas medel ut
felaktigt, är det den stackars tjänstemannen,
som har givit ut dem, som blir fast,
medan däremot staten gör mycket litet
för att vända sig mot de personer, som
kanske på ganska obehörigt sätt och till
äventyrs rent av med obehöriga medel
ha tillskansat sig förmåner från det allmännas
sida. Det är enligt min tanke
värt ett allvarligt övervägande, huruvida
man inte, särskilt med den mycket utvidgade
understöds-, bidrags- och subventionsverksamhet
som staten numera
bedriver, borde tänka på att effektivisera
möjligheterna att få ut pengar av
dem, som felaktigt ha fått sådana av statens
rikligt flödande medel, men däremot
visa åtminstone något av humanitet
mot ämbetsmännen.
Herr statsrådet WIGFORSS: Denna fråga
är en av de första, som jag fick syssla
med inte bara sedan jag 1932 blivit finansminister
utan redan 1925—1920. Jag
får erkänna, att hade man — när alla
mena, att förhållandena äro otillfredsställande
— från något håll, där man
kan genomtränga de tekniska och juridiska
problem som det här gäller, kunnat
anvisa någon tydligt framkomlig
väg, så hade utan tvivel både utredningar
verkställts och beslut fattats långt
tidigare. Men alla, som ha deltagit i dessa
överläggningar, faktiskt bara skaka på
huvudet och säga: »Man vet inte, hur
man skall komma fram.» Då är det inte
lika klart, att en utredning har kunnat
igångsättas.
Man kan peka på hur alla dessa frågor
hänga samman med varandra. Interpellanten
erkände ju själv, att frågan
om lönedomstol, som är en mycket gammal
fråga, knappast kan undgå att ryckas
in i detta sammanhang. Efter vad jag
har sagt är det uppenbart, att jag inte
vågar ha någon egen mening alls, men
så till vida delar jag herr Herlitz’ uppfattning,
att det är klart, att man i en
mängd fall skulle kunna vara mycket
mera hänsynsfull än nu gentemot redogörare.
Det förekommer ju också ständigt
och jämt, att sådana redogörare,
som ha felaktigt utbetalat medel, bli befriade
från att återbetala dem.
Jag vill bara understryka, att hittills
har jag icke hört någon linje antydas,
enligt vilken en tillfredsställande lösning
skulle kunna vinnas. Vi veta ju allesammans,
att när vi sätta till utredningar, är
det visserligen stundom så, att vi göra
det helt enkelt för att tillmötesgå önskemål,
men i vanliga fall sker det endast
då vi se någon framkomlig väg. Jag har
ännu inte hört någon verkligt framkomlig
väg antydas. Men det hindrar inte
att jag förmodar, att när utredningen om
förhandlingsrätten har kommit till ett
visst stadium, rullas frågan om redogöraransvaret
upp, och man får då försöka
komma fram till någon lösning.
Herr HERLITZ: Bara en kort fråga.
Är det inte en både framkomlig och naturlig
väg, som man har pekat på och
som i grova drag går ut på att man inskränker
sig till att göra ansvar gällanlande
mot redogöraren i sådana fall, då
han har låtit vårdslöshet eller försummelse
komma sig till last, eller eventuellt
beskriver förutsättningarna för ansvaret
på något annat liknande sätt? Man
skulle med andra ord förutsätta, att han
har begått ett subjektivt sett verkligt
klandervärt fel. Det betyder, att staten får
avstå från att få sina pengar tillbaka i sådana
fall, då de ha givits ut felaktigt men
man inte kan ta tjänstemannen för huvudet.
Jag tror, att den svenska staten
kan bära den förlusten lika väl som
många andra stater, där man inte vet av
hela redogöraransvaret. Jag kan peka
på t. ex. Danmark. Jag vet händelsevis,
att då man framställer vårt redogöraransvar
för danskarna, framstår det för
dem som en barbarisk och obegriplig företeelse.
De reda sig utmärkt utan den.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
25
Ang. anställningen av arbetskraft vid
statliga verk m. m.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Georg Petterssons
interpellation angående anställningen av
arbetskraft vid statliga verk m. m., erhöll
ånyo ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd
bär ledamoten herr Georg Pettersson
framställt följande fråga:
Skola icke statliga verk och företag
innan de anställa arbetskraft anmäla
sina önskemål till den offentliga arbetsförmedlingen
för att genom dess medverkan
erhålla den önskade arbetskraften?
Med
anledning härav får jag framhålla
följande.
Bestämmelser om skyldighet för statliga
myndigheter att till arbetsförmedlingen
anmäla behov av personal finnas
sedan 1946. Nu gällande bestämmelser
återfinnas i ett Kungl. Maj ds cirkulär
till statsmyndigheterna den 30 december
1948. I detta cirkulär anbefalldes statsmyndigheterna
att till arbetsförmedlingen
anmäla tillämnad personalantagning.
Anmälningsskyldigheten, som motiverats
med att det i nuvarande ekonomiska
läge är av största betydelse att alla möjligheter
tillvaratagas att utnyttja tillgänglig
arbetskraft på lämpligaste sätt,
avser såväl civil tjänstemannapersonal
som arbetarpersonal. Undantag från anmälningsskyldigheten
gäller dock beträffande
personal i tjänsteställning
motsvarande lägst lönegraden Ca 23, anställning,
som kungöres ledig i Post- och
Inrikes tidningar samt anställning, till
vilken endast den som undergått av vederbörande
verk anordnad särskild utbildning
kan ifrågakomma. Vidare undantages
sådan tjänst, för vilken enligt
normal befordringsgång avses personal,
so,in redan är anställd hos myndigheten.
Anmälan bör enligt cirkuläret göras utan
dröjsmål, sedan det blivit bestämt, att
antagning skall ske, och så vitt imöjligt
minst en vecka innan antagningen skall
iiga rum.
Statliga myndigheter äro sålunda med
nämnda undantag skyldiga att till arbetsförmedlingen
anmäla behov av personal.
Myndigheterna äro däremot vid
anställningen icke bundna till de sökande
som anvisas av arbetsförmedlingen
utan kunna anställa t. ex. sökande som
anmält sig direkt hos vederbörande myndighet.
Enligt vad jag inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen
anmälas statliga anställningar
i stor utsträckning till arbetsförmedlingen.
Under år 1948 anmäldes
över 28 000 platser, varav ca 17 000
tillsattes genom arbetsförmedlingen. Något
mer än 30 % av de anmälda platserna
avsågo tjänstemannapersonal.
Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid
också upplyst, att myndigheter i vissa
fall fullgöra anmälningsskyldigheten
endast formellt och på sådant sätt att
arbetsförmedlingen faktiskt betages möjligheten
att medverka vid personalanställningen.
I det av herr Pettersson berörda
fallet torde ett direkt fel ha blivit
begånget, eftersom myndigheten uraktlåtit
att i rätt tid anmäla personalantagningen.
Då personer, som söka eller åtnjuta
hjälp från arbetslöshetsnämnd eller erkänd
arbetslöshetskassa, äro skyldiga att
söka arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen,
är det av allmänt intresse,
ätt till arbetsförmedlingen anmälas
så många arbetstillfällen som
möjligt. Med hänsyn till den skyldighet
att medverka vid omplacering av friställd
personal från de statliga krisorganen,
som ålagts arbetsförmedlingen,
är det vidare av speciellt intresse, att
arbetsförmedlingen får kännedom om
lediga anställningar i statens tjänst och
kan medverka vid dessas tillsättande. De
statliga myndigheterna böra därför i de
fall, då anmälningsskyldighet till arbetsförmedlingen
nu föreligger, om möjligt
rekrytera personal genom arbetsförmedlingen.
Andra åtgärder — t. ex. annonsering
— böra vidtagas endast om arbetsförmedlingen
icke kan tillgodose det
anmälda behovet inom rimlig tid. Med
hänsyn till vad som framkommit rörande
sättet för fullgörande från vissa myndigheters
sida av anmälningsskyldigheten
till arbetsförmedlingen synas nu gäl
-
26
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. reservbarnmorskornas pensionsfråga,
olycksfallsförsäkringslagen.
lande föreskrifter böra kompletteras med
en erinran härom. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen
hos vederbörande
myndigheter påtala fall då anmälningsskyldigheten
icke lojalt fullgöres. I sista
hand torde sådana fall få anmälas till
Kungl. Maj :t.
Herr PETTERSSON, GEORG: Herr
förste vice talman! För det svar, som
jag erhållit på min interpellation, ber
jag att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack. Jag vill framhålla, att jag känner
mig helt tillfredsställd med det givna
svaret, då av detsamma klart framgår,
att det föreligger skyldighet för statliga
verk och myndigheter att anlita arbetsförmedlingen,
då det finns behov av
arbetskraft.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. reservbarnmorskornas pensionsfråga.
Ordet lämnades ännu en gång till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
WIGFORSS, som förklarat sig
ämna vid detta sammanträde besvara
även herr Bror Nilssons interpellation
angående reservbarnmorskornas pensionsfråga
och nu yttrade: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd bär herr
Bror Nilsson till mig framställt följande
interpellation:
Avser statsrådet att vidtaga några åtgärder
för att skyndsamt bringa de f. d.
reservbarnmorskornas pensionsfråga till
en definitiv lösning?
I anledning av interpellantens fråga
vill jag meddela följande.
Såsom interpellanten erinrat anhöll
1948 års riksdag i skrivelse (nr 224),
att Kungl. Maj :t imåtte låta verkställa utredning
beträffande möjligheterna att
ernå förbättrade pensionsvillkor för f. d.
reservbarnmorskor samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. I interpellationen anföres,
att därefter intet synes ha blivit
— Om vidgad rätt till ersättning enligt
åtgjort i ärendet. Detta är emellertid
icke riktigt. Kungl. Maj :t har nämligen
den 26 november 1948 anbefallt 1944 års
pensionsutredning att verkställa av riksdagen
avsedd utredning och till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag i ämnet. Enligt
vad som är mig bekant är förevarande
spörsmål för närvarande under
övervägande inom pensionsutredningen.
Sedan pensionsutredningen till Kungl.
Maj :t inkommit med sitt förslag i anledning
av det erhållna uppdraget, är avsikten
att ärendet snarast skall upptagas
till behandling i finansdepartementet.
Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet för det
positiva svaret på min interpellation.
Herr statsrådet är säkerligen överens
med mig därom, att det är betydelsefullt,
att även en liten socialgrupp vederfares
social rättvisa. Det gäller här en grupp
kvinnor, av vilka flertalet är i den ålder,
då pensionsfrågan blir aktuell, ja
brännande. Jag tackar därför särskilt för
löftet, att ärendet snarast efter utredning
skall upptas till behandling i finansdepartementet.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om vidgad rätt till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen.
Herr statsrådet ANDERSSON, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att
vid detta ''sammanträde besvara herr
Gryms interpellation om vidgad rätt till
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
fick nu ordet och anförde. Herr
talman! Ledamoten av första kammaren,
herr Grym, har — under hänvisning till
att försäkringsmyndigheterna ansett ett
olycksfall som drabbat en skogskörare
hos domänverket, icke höra under
olycksfallsförsäkringslagen — med kammarens
tillstånd frågat statsrådet och
chefen för socialdepartementet om från
regeringen kan väntas förslag till sådan
ändring av olycksfallsförsäkringslagen
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
27
Om vidgad rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
att olycksfall av det av interpellanten
anförda slaget inbegripas under lagen.
Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara, får jag i hans ställe
lämna följande svar.
I det aktuella fallet hade en person
åtagit sig att med egen häst utföra körningsarbete
för domänverkets räkning.
Han skulle börja arbetet i skogen den
12 december 1947 och körde för den
skull dagen förut från sitt hem till den
18 kilometer därifrån belägna förläggningsplatsen.
Vid framkomsten dit spände
lian från hästen och selade av. När
han sedan skulle vattna hästen, råkade
han halka och ådrog sig ett lårbensbrott.
Enligt 1 § 4 st. olycksfallsförsäkringslagen
skall såsom olycksfall i arbete anses
även olycksfall vid färd till eller från
arbetsställe, där färden föranledes av
och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.
I dot av interpellanten
berörda fallet funno såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet
att vederbörandes färd avslutats i och
med att hästen spänts från fordonet, och
skogskörarens anspråk på ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen ansågs
icke därför kunna bifallas.
Med den nyssnämnda lagbestämmelsen
åsyftas i första hand den dagliga färden
till och från arbetsstället;och sådana
färder som någon företager för att tillträda
ett arbete å annan ort eller i samband
med att anställningen upphör, omfattas
endast under vissa förutsättningar
av lagen. Främst är i detta hänseeende
att märka den ersättningsrätt, som
försäkringsmyndigheterna medgivit
skogsarbetare för olycksfall under färder
till och från förläggningen. Jag anser
mig i detta sammanhang icke böra
närmare ingå på försäkringsrådets praxis
på detta område. Jag vill endast nämna
att mycket delade meningar framträtt
i försäkringsrådet angående principerna
för bedömning av dylika fall.
Att gränsfall tämligen ofta måste uppkomma
vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen
torde vara oundvikligt.
De omständigheter, under vilka olycksfall
kunna inträffa, iiro så skiftande att
det —• såsom också framhölls vid lagens
tillkomst — icke torde låta sig göra att
i lagen precisera innebörden av begreppet
olycksfall i arbete. Det torde således
alltfort få överlämnas åt tillämpningen
att med ledning av lagens motiv uppdraga
sådana riktlinjer, som tillgodose
både rättvisekravet och önskemålet om
största möjliga klarhet.
Socialvårdskommittén är för närvarande
sysselsatt med en allmän översyn
av olycksfallsförsäkringslagen. Därvid
torde begreppet olycksfall i arbete komma
att bli föremål för uppmärksamhet.
Med hänsyn till förhållandena inom
skogsarbetet och till att i fråga om
olycksfallen vid skogsarbete meningarna
varit så starkt delade inom den praxisbildande
instansen synes det önskvärt
med en omprövning av bedömningsprinciperna
härvidlag. För egen del vill
jag uttala att skäl synas föreligga att
överväga, huruvida med hänsyn till de
motiv, som uppbära lagstiftningen, lagens
tillämpningsområde bör utvidgas så
att fall som det förevarande inbegripas
under lagen.
Anledning att låta den av interpellanten
berörda frågan bli föremål för en
separat utredning torde icke föreligga.
Herr GRYM: Herr talman! Jag ber att
till statsrådet Andersson få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation. I
allt väsentligt är svaret tillfredsställande,
och jag har därför inte alls anledning
att ingå på några längre utläggningar
i denna fråga. Man får nu hoppas
att socialvårdskommittén, som enligt
statsrådets svar sysslar med en allmän
översyn av olycksfallsförsäkringlagen,
så snart det är möjligt framlägger sitt
förslag och beaktar statsrådets uttalande,
att lagens tillämpningsområde bör
utvidgas, så att fall, som i interpellationen
berörts, inbegripas under lagen.
I skogsmannakretsar, bland annat
inom domänverket, är man av den bestämda
åsikten, att försäkringsmyndigheterna
tolka olycksfallsförsäkringslagen
alldeles för snävt, när det gäller utgivande
av ersättning för olycksfall i
28
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
skogsarbete. Det är alldeles klart, det
förstår jag också själv mycket väl, att
någonstans måste gränsen dragas, men
det nuvarande området bör under alla
förhållanden betydligt utvidgas. Det har
utbildats en rättspraxis på detta område,
vilken är mindre tilltalande.
För en person, som sysslar med praktiska
skogsgöromål och vet hur det går
till än i det ena, än i det andra fallet,
verkar det närapå obegripligt, att en
olycka, som inträffar, då köraren om sin
häst tar sådan vård, att hästen — man
skulle i detta fall kunna kalla hästen för
körarens arbetsredskap — skall vara i
form att utföra ett avtalat arbete, inte
skall vara hänförlig till olycksfall i arbete.
Däremot betraktas det, för att ta
ett par exempel, enligt nuvarande praxis
som olycksfall i arbete, då en person —
det gällde i detta fall en disponent —
på tjänsteresa skadas i sitt hotellrum på
väg från badrummet på detta hotell. Likaså
betraktas det som olycksfall i arbete,
då under tågs uppehåll vid station
en person i affärsresa går till kiosken
och köper cigarretter för egen räkning
och skadas vid uppstigandet på tåget, eller
när en arbetare i arbetsuppdrag stannar
på gatan för att samtala med en
utomstående person och vid det tillfället
skadas. Däremot ha återigen försäkringsmyndigheterna
inte betraktat såsom
olycksfall i arbete, då en person intagit
måltid på en matservering under tjänsteresa
och därvid ett fiskben råkat fastna
i matstrupen, så att han skadades.
Vidare ansågs det — märkligt nog för
övrigt — inte heller som olycksfall i arbete,
då en timmertummarc undor tjänstgöringsresa
vallade sina i tjänsten använda
skidor i tillfälligt inaekorderingskvarter
och därvid råkade ut för olycksfall.
Och enligt nuvarande praxis godkännes
inte heller såsom inträffat i tjänsten
ett olycksfall, som står i samband
med skogsarbetares hushåll och sammanlevnad
i skogskojor.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
Det är högt på tid, att olycksfallsförsäkringslagen
omarbetas. Man har också anledning
förvänta, att socialvårdskommittén
samarbetar med det praktiska livets
män inom skogen, med arbetsgivar- och
skogsarbetarorganisationer, innan den
framlägger sitt förslag till regeringen.
Jag tackar än en gång statsrådet för
visat intresse för den av mig framställda
frågan.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning
av låneärenden m. m.
Herr statsrådet Andersson hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Lundgrens interpellation
angående länsbostadsnämndernas
handläggning av låneärenden
in. m. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga A fogat vid detta protokoll.
Ordet lämnades nu till herr statsrådet
Andersson, som gav en kort sammanfattning
av svaret.
Herr LUNDGREN: Herr förste vice talman!
Till statsrådet Andersson ber jag
att få framföra mitt vördsamma tack
för att statsrådet lämnat ett så snabbt
svar på min interpellation. Jag är naturligtvis
särskilt tacksam för att statsrådet
besvarat interpellationen, trots att den
framställdes så sent som den 17 maj.
Jag är väl medveten om det kanske
mindre lämpliga i att framställa interpellationer
vid den tidpunkten under
riksdagen. Men det här ärendet hade i
alla fall väckt en viss uppmärksamhet,
och det var därför som jag ansåg lämpligt
att interpellationsvis bringa frågan
på tal.
Statsrådet bekräftar i det nu lämnade
svaret till fullo sakuppgifterna i interpellationen.
På den punkten finnas alltså
icke några skiljaktiga meningar mellan
statsrådet och mig. Icke heller har
jag något väsentligt att erinra mot statsrådets
kommentar till uppgifterna. Det
förefaller mig dock, som om statsrådet
liksom förut länsbostadsnämnden alltför
mycket sökt bagatellisera vad som förekommit.
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
29
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
Det är fullständigt självklart — jag vill
understryka vad statsrådet sade därvidlag
— att en styrelse eller nämnd måste
utgå ifrån att lämnade uppgifter, som
bestyrkts av tjänstemän eller kommunala
förtroendemän, äro korrekta, intill
dess det visat sig, att så icke är fallet.
När det emellertid såsom nu i Västerbotten
förekommit, att kommunala myndigheter
i varje fall inom en kommun, bestyrkt
uppgifter, som till mycket stor
procent visat sig vara felaktiga, förefaller
det som om detta förhållande bort
giva anledning till andra åtgärder än endast
ett återsändande av handlingarna
till ifrågavarande kommunala myndighet
och infordrande av nya uppgifter, eventuellt
med en viss admonition.
Länsbostadsnämnden har visserligen
i ett utsänt cirkulär anmodat kommunalnämnder
och drätselkammare att bättre
fullgöra sina uppgifter, men det förefaller
som om länsbostadsnämnden ändå
kanske tagit väl lätt på saken. Det hade
varit önskvärt, att nämnden i större utsträckning
kontrollerat, om inte andra
kommunalnämnder tagit sin uppgift lika
lättvindigt som den nu ifrågavarande
nämnden.
Likaså ifrågasätter jag, om det inte
hade varit lämpligt, att statsrådet och
chefen för socialdepartementet t. ex. genom
en cirkulärskrivelse till länsbostadsnämnderna
påpekat vikten av att dessa
kontrollera, att av kommunerna lämnade
uppgifter äro korrekta. Jag menar nu
inte, att man skall i detalj kontrollera
uppgifterna, men att man bör — såsom
sedermera skett i Västerbotten — göra
en sådan kontroll genom stickprovsundersökningar.
Det kan väl ändå hända,
att en sådan sak som förekom inom den
kommun, som här närmast avses, kan
förekomma på andra liåll.
Till dessa mera lokala synpunkter
skall jag be att få knyta några allmänna
reflexioner.
En av anledningarna till den brist på
ansvarskänsla, som den ifrågavarande
kommunalnämnden visat, torde vara,
att de kommunala myndigheterna av de
statliga myndigheterna överhopas med
skrivelser och cirkulär av olika slag,
som skola besvaras. Det har gjort det
svårt för kommunalmännen att tillfredsställande
sköta sina åligganden. Infordrandet
av uppgifter av olika slag har
alstrat en blankettleda — jag skulle vilja
kalla det så — som tyvärr tar sig uttryck
i en viss vårdslöshet när det gäller
att lämna uppgifterna. Detta kan ju
vara förklarligt, ehuru ingalunda försvarligt.
Det torde också vara möjligt, att en
av anledningarna till att det har gnisslat
en smula inom länsbostadsnämnden är
dgt sätt, Varpå länsbostadsdirektörstjänsterna
tillsatts. Konstitutionsutskottet
vid innevarande års riksdag har verkställt
en mycket noggrann utredning i
denna fråga. Den förteckning över utnämnda
länsbostadsdirektörer, som visades
inom konstitutionsutskottet, gjorde
på många punkter ett rätt märkligt intryck.
Personer med mycket framstående
meriter synas sålunda ha blivit förbigångna
till förmån för sådana sökande,
vilkas huvudsakliga förtjänster lågo i
journalistiskt, fackligt och politiskt arbete
i arbetarrörelsens tjänst. Det är
ingen som bestrider, att dessa personer
i och för sig kunna vara mycket dugliga,
men de sakna givetvis den administrativa
erfarenhet som erfordras för att
handha så viktiga uppgifter som det här
gäller, i varje fall i början av verksamheten.
Nu vill jag framhålla, att jag icke har
deltagit i detta ärendes behandling inom
konstitutionsutskottet och att jag, även
om jag hade gjort det, knappast torde
ha biträtt en anmärkning. Jag menar
nämligen, att det är utomordentligt vanskligt
att bilda sig någon uppfattning i
utnämningsfrågor och att man därvidlag
i regel måste lita på regeringens
omdöme. Men jag måste erkänna, att utnämningarna
förefallit egendomliga.
Herr förste vice talman! Jag anhåller
att än en gång få tacka statsrådet Andersson
för det svar han givit på min
interpellation.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Såsom ordförande i ett för
-
30
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
medlingsorgan i Västerbotten kan jag
inte underlåta att vid detta tillfälle göra
några erinringar i anledning av herr
Lundgrens interpellation.
Då förslaget om att inrätta länsbostadsnämnder
framlades, hälsades detta
i bygderna med mycket stor tillfredsställelse.
Det gav oss i kommunerna tillfällen
att komma i intimare kontakt
med den myndighet, som hade att besluta
i låne- och bidragsfrågor. Under
den relativt korta tid som har förflutit
efter länsbostadsnämndernas tillkomst
har det visat sig, att utvecklingen har
gått i rätt riktning.
Inte bara jag, utan många andra blevo
därför synnerligen förvånade över herr
Lundgrens interpellation, i vilken han
framför allvarliga beskyllningar mot
länsbostadsnämnden och förmedlingsorganen
i Västerbotten. Han gör gällande,
att såväl länsbostadsnämnden som
förmedlingsorganen i länet skulle ådagalägga
»en förvånande brist på ansvarskänsla»
vid handläggningen av vissa låneärenden
och att de av förmedlingsorganen
lämnade uppgifterna »icke alltid
varit vederhäftiga».
Jag tycker, herr Lundgren, att sådana
beskyllningar mot kommunala förtroendemän
i vårt län äro så pass allvarliga,
att man hade väntat, att herr Lundgren
inte vid detta tillfälle skulle ha vidhållit
dem. Jag förmodar, att det är herr
Lundgren som i tidningen Umebladet,
där han är politisk redaktör och ansvarig
utgivare, spinner på samma tema i
en artikel den 19 maj i år. I artikeln
— en andraledare —framhåller han, att
chefstjänstemännen i länsbostadsnämnderna
ha »tillsatts i mycket stor utsträckning
med hänsynstagande icke till
sakliga utan till politiska meriter», något
som han också drog fram här nyss.
Han slutar artikeln med orden: »Resultatet
är avskräckande.»
Eftersom jag har deltagit i konstitutionsutskottets
behandling av det anmärkningsärende,
som herr Lundgren
här talat om, skall jag återkomma till den
punkten litet senare.
I interpellationssvaret har statsrådet
redogjort för de åtgärder, som länsbo
-
stadsnämnden i mitt län vidtagit. Jag bär
här, herr talman, samtliga de skrivelser
och protokollsutdrag, som länsbostadsnämnden
har översänt till förmedlingsorganen,
men jag skall inte belasta kammarens
protokoll eller trötta ledamöterna
med att föredra dem alla. Det kunde
vara av intresse att vid detta tillfälle gå
igenom några av de föredragningslistor,
som länsbostadsnämnden före sammanträdena
skickat ut till sina ledamöter
och som jag också har här. De innehålla
inte mindre än 24 rubrikförsedda kolumner,
där arten och beskaffenheten
av respektive låneärenden anges. Det
skulle emellertid ta alltför lång tid att gå
igenom dem ens till någon del och är
kanske också tämligen onödigt. Jag skall
därför bara säga, att de ge ett belägg för
att herr Lundgren har varit ute i oträngt
mål, då han här har gått till attack emot
förmedlingsorganen och länsbostadsnämnden
i Västerbotten.
Om nu, såsom herr statsrådet säger i
sitt svar, ett enda förmedlingsorgan av
länets 33 inte har lämnat riktiga uppgifter
— de felaktiga uppgifterna ha dock
blivit rättade, eftersom länsbostadsnämnden
omedelbart återremitterade samtliga
ärenden till förmedlingsorganet — då är
det väl ändå inte, herr Lundgren, fullt
korrekt att därför stämpla de övriga 32
förmedlingsorganen som ovederhäftiga
och antyda, att de skulle lämna oriktiga
uppgifter. Jag reagerar, herr Lungren, på
det bestämdaste emot ett sådant påstående.
Jag har varit med från början och
handlagt samtliga byggnads- och låneärenden
i min köping, och jag vill försäkra
herr Lundgren och kammarens ledamöter,
att vi lägga ned all möjlig möda
för att få uppgifterna så riktiga som möjligt.
Vi ha inom parentes sagt inga tjänstemän
som handlägga dessa ärenden,
utan det få förtroendemännen i kommunalförvaltningen
göra själva.
Jag kan nämna, att jag för några år
sedan talade med en tjänsteman i chefsställning
i dåvarande byggnadslånebyrån
om dessa låneärenden och om förmedlingsorganens
uppgifter. Denne sade
då till mig ungefär så här: »Vi sätta
mycket stor tilltro till de uppgifter vi få
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
31
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
av förmedlingsorganen i länet och samarbeta
mycket gott med dem. Tack vare
detta nå vi de goda resultat vi önska.»
Det skulle för resten vara ganska intressant
att veta, hur herr Lundgren som
drätselkammarens ordförande i sin hemstad
Umeå handlägger alla de ärenden
som förekomma i drätselkammaren —
om han där penetrerar vartenda ärende
eller om han inte många gånger måste
lita på uppgifterna från de tjänstemän,
som ha utrett respektive ärenden.
Det är kanske redan sagt tillräckligt
om denna sak. Sedan kammarens ledamöter
genom statsrådets svar fått veta,
att den »förvånande brist på ansvarskänsla»,
som herr Lundgren tillvitat länsbostadsnämnden
och förmedlingsorganen
i Västerbotten, icke föreligger och
att beskyllningarna i interpellationen äro
grundlösa, ha dessa båda parter, av vilka
jag representerar den ena, fått den
upprättelse som de haft rätt till.
Jag skall nu återkomma till det av herr
Lundgren berörda anmärkningsärendet i
konstitutionsutskottet angående tillsättande
av länsbostadsdirektörerna. Jag
deltog som sagt i behandlingen av detta
ärende och kan meddela, att anmärkningen
— som icke vann majoritet inom
utskottet — inte avsåg något speciellt
fall, utan riktade sig mot att de förutvarande
egnahemsdirektörerna inte hade
blivit utsedda till länsbostadsdirektörer.
I den utredning, som konstitutionsutskottet
stödde sig på, visades skäl för
att det hade gått rätt till, och konstitutionsutskottet
hade därför icke någon
anledning att göra anmärkning mot vederbörande
statsråd för tillsättandet av
länsbostadsdirektörerna.
Nu har jag inte hela utredningsmaterialet
framför mig, men jag kan i alla
fall säga, att det är oriktigt, när herr
Lundgren gör gällande, ätt politiska meriter
skulle ha varit utslagsgivande och
att den ena eller den andra befattningen
i arbetarrörelsens tjänst skulle ha fått
kvalificera för befattningen som länsbostadsdirektör.
Jag undrar, herr Lundgren,
om man inte i nådens år 1949
borde ha vuxit ifrån det där gamla
pratet om de politiska meriterna, som
skulle vara ensamt utslagsgivande vid
tillsättandet av vissa befattningar och
som särskilt kommer fram i herr Lundgrens
andraledare i Umebladet den 19
maj. Vi skola inte gräva upp det som
ligger begravet sedan många år tillbaka.
Vi ha varit med i svunna tider, då tillsättandet
skedde på annat sätt än nu,
då arbetarrörelsen icke hade någon möjlighet
att utöva något inflytande därvid,
utan befattningarna voro förbehållna
en enda samhällsklass i landet.
Skulle jag, herr talman, som ordförande
i förmedlingsorganet i min hemkommun
betygsätta herr Lundgrens interpellation,
skulle jag kunna använda samma
ordvändningar som han och säga,
att han har visat en förvånansvärd brist
på riktig information — eller också har
han haft mycket grumliga källor att ösa
sitt vetande ur.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Endast
ett par ord!
Herr Johanson menade, att jag hade
använt överord i min interpellation. Jag
yttrade i denna: »De av förmedlingsorganen
lämnade uppgifterna hade godtagits.
Dessa uppgifter ha emellertid icke
alltid varit vederhäftiga. Så bär t. ex.
från en kommunalnämnd meddelats, att
det vore alltför tidsödande och arbetsamt
att göra utdrag ur taxeringslängderna,
varför man ifyllt frågeformuläret
med siffror som man tyckte skulle passa.
» En mycket stor procent — jag kan
inte säga hur stor procent det är, ty jag
har inte primärmaterialet med mig —
av uppgifterna från just denna kommunalnämnd
ha visat sig vara felaktiga.
Det har ju också bestyrkts av statsrådets
svar. På den punkten finns alltså ingen
anledning att tvista.
Vad sedan frågan om tillsättningen av
länsbostadsdirektörerna beträffar — den
fråga som behandlades i konstitutionsutskottet
— blev det ju inte någon anmärkning
mot regeringen på den punkten.
Men herr Johanson vet ju mycket
vid anledningen till att det numera inte
blir någon anmärkning mot regeringen
32
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
i konstitutionsutskottet ens i sådana
fall, då en anmärkning på mera objektiva
grunder skulle vara befogad.
Nu vill jag inte alls säga, att detta
skulle ha varit fallet vid konstitutionsutskottets
behandling av just denna fråga.
Såsom jag nyss sade är jag nämligen,
herr förste vice talman, mycket
tveksam när det gäller att biträda anmärkningar
i utnämningsärenden. Det
är i regel utomordentligt svårt att bilda
sig en objektiv uppfattning om de sökandes
meriter, och man måste därför
enligt min mening gå mycket varsamt
fram i sådana fall. Detta hindrar emellertid
inte, att man nog ändå får sätta
ett litet frågetecken i kanten för vad som
förekommit vid utnämningarna på just
detta speciella område.
Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Eftersom det har rörts upp en
diskussion i denna fråga, vill jag gärna
för klarhetens skull tillägga några synpunkter.
Jag vill fästa herr Lundgrens uppmärksamhet
på att vad som i interpellationssvaret
bekräftas när det gäller herr
Lundgrens sakuppgifter är, att en kommun
hade lämnat felaktiga uppgifter.
Men av svaret framgår också alldeles
tydligt, att vi anse att länsbostadsnämnden
klarat upp denna sak på ett berömvärt
sätt. Nämndens egna ledamöter ha
vid ärendets behandling upptäckt, att
felaktiga uppgifter lämnats, och man
har mycket snabbt och utan påtryckningar
utifrån klarat upp saken med vederbörande
kommun. För säkerhets
skull har man dessutom tagit stickprov
på en hel råd andra ansökningar för att
kontrollera, om felaktiga uppgifter lämnats
också från annat håll.
Följaktligen står inte den anmärkning
kvar, som herr Lundgren i sin interpellation
har gjort mot länsbostadsnämnden
för att (ten, som det heter, skulle
handlagt dessa ärenden på ett slentrianmässigt
sätt.
Herr Lundgren upprepar faktiskt här
sin beskyllning mot länsbostadsnämn
-
den, när han säger att den har tagit alltför
lätt på uppgiften. Efter att mycket
noggrant ha studerat vad länsbostadsnämnden
företagit sig måste jag säga,
att ingen som helst anmärkning kan riktas
mot nämnden för dess handläggning
av dessa ärenden. Herr Lundgren borde,
tycker jag, ta tillbaka de beskyllningar
lian riktat mot nämnden, som ju själv
har klarat upp denna sak och som har
varit enhällig i sina beslut.
När herr Lundgren sedan tar upp frågan
om tillsättningen av länsbostadsdirektörerna,
tyder det på att motivet till
hans interpellation kanske närmast är
en åstundan att komma den statliga bostadspolitiken
till livs. Läser man herr
Lundgrens interpellation noga, märker
man ju att det är fråga om ett angrepp
mot de nuvarande formerna för vår bostadspolitik,
och detta har ytterligare
tillspetsats i det försök att kasta en
skugga över tillsättningen av länsbostadsdirektörerna,
som herr Lundgren
här gjorde.
Jag har inte sysslat med dessa frågor
i detalj och är därför inte sakkunnig,
men jag har, herr talman, haft tillfälle
att i finansdepartementet följa tillsättningen
av länsbostadsdirektörerna och
känner därför väl de meriter, som vederbörande
ha. Och jag är alldeles övertygad
om att samtliga våra länsbostadsdirektörer
äro välkvalificerade personer,
som ha sina meriter främst från
det område, där de nu äro satta att verka.
Att till dessa befattningar också ha
sökt personer med mycket goda meriter
från annan verksamhet är riktigt,
men jag finner det ganska naturligt att
de inte fått företräde, eftersom det här
har gällt att få fram personer med sakkännedom
och erfarenhet rörande byggnadsverksamhet
och förvaltning. Och
jag kan försäkra herr Lundgren, att
samtliga länsbostadsdirektörer ha meriter
av just detta slag, oavsett om de varit
journalister i den socialdemokratiska
pressen eller inte. Att väl meriterade personer
blivit utsedda framgår nog också
av det förhållandet, att man inte från
konstitutionsutskottets sida kunnat göra
någon anmärkning i denna fråga.
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
33
Ang. länsbostadsnämndernas handläggning av låneärenden m. m.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Herr Lundgrens uttalande
om länsbostadsnämnden ger mig anledning
att till dagens protokoll foga nämndens
egen redogörelse för de åtgärder
som vidtogos, så snart nämnden kommit
underfund med att felaktiga uppgifter
lämnats av en kommun. Det heter
i § 44 av länsbostadsnämndens protokoll
den 14 mars 1949 på följande sätt:
»Till behandling förelåg 179 preliminära
ansökningar om förbättringslån enligt
särskild föredragningslista. Av dessa
bordlädes 97 ansökningar för återremiss
till förmedlingsorganet för nytt yttrande
varvid skulle påpekas att uppgifterna
om ''sammanräknad nettoinkomst
enligt de tre senaste årens taxeringar’
skulle vara i överensstämmelse
med verkliga förhållandet. Av övriga ansökningar
avslogos 20 under det att 02
framställningar preliminärt biföllos med
ett sammanlagt lånebelopp av kronor
27 830: — varav kronor 22 590: — såsom
räntefri stående del av förbättringslån.»
Herr Lundgren citerade litet grand ur
sin egen interpellation, men inte det
yttrande som jag, och kanske de flesta,
mest uppmärksammat i denna interpellation.
Andra stycket i interpellationen
börjar på följande sätt: »Från Västerbottens
län kunna exempel anföras, som visa
att dessa frågor handhafts på ett sätt
som ådagalägger en förvånande brist på
ansvarskänsla.» Det är detta generella
uttalande, herr Lundgren, att förmedlingsorganet
skulle saknat ansvarskänsla
vid fullgörandet av sitt värv, som jag
för mitt vidkommande såsom gammal
kommunalman har fäst det största avseendet
vid. Även om man, som det nu
lyser igenom, bar en i viss mån avog
inställning till den statliga bostadspolitiken,
får man väl ändå inte fördenskull
»halshugga» varenda kommunalman i
Västerbotten, som vågar ha en annan
uppfattning än herr Lundgren.
Länsbostadsdirektören i vårt eget län
tillhör dem, som kanske inte kunna åberopa
så många och långa betygsavskrifter
och andra pappersmeriter, men han
har varit kommunalkamrer och i denna
egenskap vunnit stor förtrogenhet med
3 Första kammarens protokoll 19t9. Nr 2.
handläggningen av detta slags ärenden
liksom när det gäller kommunalförvaltning
i övrigt. Och som gammal kommunalman
sätter jag sådana meriter avsevärt
mycket högre än många och långa
pappersmeriter, som ofta nog säga praktiskt
taget ingenting.
Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr talman!
Det är med mycket stor förvåning
jag har lyssnat till denna debatt, som
delvis bar kommit att röra sig om en
fråga, som diskuterades i samband med
behandlingen av konstitutionsutskottets
deehargememorial.
Vad som gjorde att jag begärde ordet,
herr talman, var ett yttrande av herr
Lundgren för en stund sedan till herr
Johanson, som gick ut på att anmärkningar
inte skulle göras från konstitutionsutskottets
sida, även om de äro befogade.
Herr Lundgren nämnde både i
sitt första och i sitt andra anförande, att
han inte deltagit i behandlingen av detta
ärende inom konstitutionsutskottet, och
jag vill säga att om lian deltagit i utskottets
arbete skulle han inte gärna ha
kunnat vara med om en anmärkning då
det gäller utnämningen av länsbostadsdirektörerna.
I utnämningsfrågor är det
nämligen alltid en mycket delikat uppgift
att avgöra, vilken sökande som är
den lämpligaste. Man får i sådana ärenden
rätt mycket lita på Kungl. Maj ds
omdöme när det gäller varje enskilt
fall.
Jag vill fästa herr Lundgrens uppmärksamhet
vid — om han inte själv
har observerat det tidigare — att endast
fyra av konstitutionsutskottets tjugu ledamöter
reserverade sig på denna punkt
i dechargememorialet. Detta säger ju någonting
om halten av det yttrande, som
herr Lundgren ansåg sig i detta fall böra
fälla gentemot herr Johanson och konstitutionsutskottets
majoritet. Kan det
inte vara tänkbart, herr Lundgren, att
konstitutionsutskottets majoritet har haft
sakliga grunder för sitt ställningstagande
i detta ärende och inte förtjänar att
få slungat emot sig det uttalande, som
herr Lundgren nyss gjorde?
34
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om ändrade bestämmelser ang. ecklesiastika arrenden.
Jag har inte kunnat underlåta, herr
talman, att med dessa ord bemöta herr
Lundgrens enligt mitt förmenande mycket
malplacerade angrepp mot konstitutionsutskottets
majoritet.
Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
vill bara gentemot herr K. A. Johanson
säga, att det väl måste anses vara en
brist på ansvarskänsla, när man lämnar
felaktiga uppgifter. Och det var ju bara
detta frågan gällde. Att felaktiga uppgifter
lämnats har ju statsrådet bekräftat.
Den omständigheten, att konstitutionsutskottet
på grund av de nuvarande majoritetsförhållandena
icke framställer anmärkning
i ett ärende, visar väl ändå
inte att objektiva grunder för anmärkning
skulle saknas. Jag syftar nu inte
på detta ärende, utan säger det i allmänhet.
Det nu ifrågavarande ärendet
ligger kanske till på ett annat sätt.
Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag vill endast konstatera,
att herr Lundgren bara har kunnat peka
på ett enda fält av 33 kommuner i Västerbottens
län.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om ändrade bestämmelser ang. ecklesiastika
arrenden.
Herr statsrådet Quensel hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ivar
Perssons interpellation om ändrade bestämmelser
angående ecklesiastika arrenden.
Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes
såsom bilaga B fogat vid detta protokoll.
Herr statsrådet Quensel fick nu ordet
och lämnade en kort sammanfattning av
svaret.
Herr PERSSON, IVAR: Herr förste vice
talman! Jag ber först att få framföra
mitt tack till statsrådet Quensel för svaret
som lämnats på min interpellation.
Jag kan instämma med statsrådet i
att ett ytterligare, kortvarigt uppskov
när det gäller tillämpningen av de mera
tidsenliga arrendebestämmelserna inte
behöver vålla några alltför påtagliga
svårigheter åtminstone för löneboställenas
arrendatorer. Men det må ju inte
förtänkas oss på jordbrukarhåll, att vi
inte ha så lätt att förstå att lösningen
av denna fråga har, efter vårt sätt att
se, dragit ut på tiden ganska länge. Det
var dock år 1943 som riksdagen antog
de sociala arrendebestämmelserna, och
nu skriva vi år 1949. Det får alltså enligt
min mening inte bli ytterligare
uppskov längre än som är absolut nödvändigt.
Utredningar ha ju pågått sedan
länge tillbaka och i olika omgångar.
När herr statsrådet utlovar proposition
till nästa års riksdag, vill jag framhålla
önskemålet att sådant förslag framlägges
tidigt under nämnda riksdag, så
att beslut kan fattas på våren och de
nya bestämmelserna komma i tillämpning
redan vid utarrendering från den
14 mars 1951.
Herr statsrådet har betonat, att det
är de mera trängande frågorna som
skulle kunna lösas nästa år. Jag hoppas
verkligen det. Egentligen hade jag räknat
med att samtliga dessa frågor skulle
medhinnas till nästa år.
Jag ber också att få framhålla, att sakrevisionens
förslag om finansiering av
byggnadskostnaderna härvidlag måste
anses mycket beaktansvärt. Om jag inte
är fel underrättad, är räntan på investeringar
av detta slag för närvarande 5
procent, och denna räntesats är i dagens
läge alldeles för hög. De här ifrågavarande
fastigheterna belastas därigenom
på ett sätt, som man inte kan
finna rimligt, och jag tror att en väsentlig
sänkning därvidlag skulle lösa åtskilliga
problem för dessa fastigheters vidkommande.
Jag har inte haft tillfälle att se cirkuläret
av den 6 maj i år med provisoriska
bestämmelser för utarrendering
av vissa kyrkofastigheter, men jag bär
erfarit att det bland annat överför bygg
-
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
35
Ang. tillverkningsavgiften å standardiserat hönsfoder m. m.
nadsskyldiglieten för dessa egendomar
från arrendatorn till jordägaren. Detta
cirkulär innebär, såsom antydes i interpellationssvaret,
ett steg i den riktning
som man måste önska sig. Det är bara
att beklaga, att detta cirkulär säges gälla
vissa kvrkofastigheter, men inte alla.
•lag hoppas dock att det gäller för den
större gruppen av dessa fastigheter.
Statsrådet nämnde, att åtskilliga framställningar
i dessa frågor ha inkommit
till departementet och vänta på sin
prövning. I anledning härav ber jag att
få understryka önskemålet, att stor hänsyn
måtte tagas till framställningar från
arrendatorsliåll. Den som har skon på
sig vet bäst var den klämmer, brukar
man ju säga, och jag tror att våra ecklesiastika
arrendatorer och deras föreningar
ha ganska riktigt uppfattat dessa frågor.
Såvida inte påtagliga motsättningar
föreligga mellan- det allmännas intresse
och arrcndatorernas önskemål, hoppas
jag att arrendatorernas synpunkter skola
beaktas vid lösningen av denna fråga.
Till sist ber jag att få säga några ord
också om den visserligen lilla, men ur
principiell synpunkt rätt betydelsefulla
gruppen skolhemman. För dessa hemman
gälla enligt min mening så otillfredsställande
utarrenderingsbestämmelser,
att jag utan tvekan räknar en ändring
av dessa bestämmelser till, för att
använda statsrådets eget uttryck, de mera
trängande frågorna. Byggnadsskyldigheten,
som är den mest tyngande, åvilar
nämligen arrendatorn, när det gäller
dessa hemman. Det blir kanske svårt att
överföra byggnadsskyldigheten på de
befattningshavare, som åtnjuta inkomst
av dylika hemman — jag tänker till exempel
på rektorn vid Malmö högre allmänna
läroverk. En utredning i denna
fråga har ju emellertid redan resulterat
i fiirslag, som enligt min mening skulle
lösa frågan på ett tillfredsställande siilt.
Remissbehandlingen var i gång redan
tidigt förra hösten, och jag kan därför
inte tänka mig annat än att remissvaren
skola kunna slutbehandlas inom departementet
i tillräckligt god tid före nästa
års riksdag.
Egentligen iir det ett rent st afl igt än -
damål som numera tillgodoses med dessa
hemman, och utredningen har som
bekant dragit konsekvenserna härav och
föreslagit, att domänverket skulle få
övertaga förvaltningen av dessa hemman.
De mera tillfredsställande regler,
inte minst angående byggnadsskyldighet
och finansiering av nybyggnader, som
gälla för domänverkets fastigheter, skulle
därmed bli tillämpliga när det gäller
skolhemmanen, något som enligt min
mening skulle innebära en mycket stor
fördel. Vederbörande skolor skulle naturligtvis
inte genom ett sådant arrangemang
berövas de förmåner, som de ha
av hemmanen i fråga, utan domänverket
skulle överlämna den behållna inkomsten
till vederbörande befattningshavare.
Det kan inte vara tu tal om att denna
fråga har en betydande principiell vikt,
även om antalet skolhemman är relativt
litet, och frågans lösning bör enligt min
mening inte uppskjutas längre än till
nästa år.
Med dessa erinringar tar jag sålunda,
herr talman, fasta på statsrådets löfte att
vissa av dessa frågor — jag hoppas för
min del verkligen att det skall bli alla
— komma att få en tillfredsställande lösning
vid nästa års riksdag.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. tillverkningsavgiften å standardiserat
hönsfoder m. m.
Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Karl Perssons interpellation
angående tillverkningsavgiften
å standardiserat hönsfoder in. in.,
och nu yttrade: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Karl
Persson frågat mig, om jag är villig att
medverka till att de avgifter, som tillverkare
av standardiserade hönsfoderblandningar
nu betala till .Svenska
spann målsaktiebolaget, snarast möjligt
bli slopade. Till svar får jag anföra följande.
36
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. tillverkningsavgiften å standardiserat hönsfoder m. m.
Systemet med regleringsavgifter för
tillverkning av standardiserade hönsfoderblandningar
bär två uppgifter. Den
ena, som är rent teknisk, är att möjliggöra,
att utförsäljningspriset på dessa
blandningar kan hållas någorlunda stabilt.
Om priset på någon av de olika ingredienserna
höjts eller sänkts, har man
nämligen kunnat justera regleringsavgiften
med hänsyn härtill och på det
sättet undvika att alltför ofta ändra utförsäljningspriset.
Den andra uppgiften
är att ge möjlighet till en viss kompensation
för de förluster, som uppstått för
det allmänna vid försäljningen av importerade
fodermedel. Det är säkerligen
denna senare uppgift, som ingett herr
Persson betänkligheter.
Jag vill då erinra om att Svenska
spannmålsaktiebolagets självkostnader
för importerade fodermedel under senare
år i regel legat väsentligt över utförsäljningspriserna.
Bolaget har alltså årligen
haft mycket betydande förluster,
som sedan fått täckas genom tillskott av
statsmedel. En inte oväsentlig del av
denna import har skett för att förse den
växande fjäderfästammen med lämpligt
foder. Med hänsyn till äggproduktionens
relativt goda lönsamhet har det ansetts
rimligt att äggproducenterna skulle betala
ett pris för hönsfoderblandningarna,
som något så när anslöt sig till den
verkliga anskaffningskostnaden för dessa
blandningar. Av praktiska skäl har
bolaget vid försäljning av oljekraftfoder,
majs m. m. till tillverkarna av hönsfoderblandningar
inte kunnat taga ut priser,
som legat över priserna vid försäljning
för direkt utfodring. I stället har
bolaget genom regleringsavgiften fått en
viss kompensation för de i förhållande
till anskaffningskostnaden låga utförsäljningspriserna
på de kvantiteter fodermedel,
som använts för tillverkning av
hönsfoderblandningar.
Som ett skäl för att man skulle slopa
regleringsavgifterna anför herr Persson,
att den statssubvention, som spannmålsbolagets
utförsäljningspriser på importerat
fodermedel hittills inneburit, för
närvarande så gott som helt bortfallit
genom prisfall på världsmarknaden. Det
-
ta är endast delvis riktigt. Det är visserligen
så att de för dagen gällande
världsmarknadspriserna på oljekraftfoder,
vetekli och majs ligga i nivå med
och kanske till och med något under de
svenska utförsäljningspriserna på dessa
varor. Men det är endast obetydliga
mängder, som hittills kunna importeras
till dessa relativt låga priser. De kvantiteter
oljekraftfoder, majs och importerat
vetekli, som nu saluföras här i landet,
härröra till allra största delen från
inköp, som gjorts till väsentligt högre
priser under regleringsåret 1947/48. Om
man skulle helt slopa regleringsavgiften
men å andra sidan låta spannmålsbolaget
för dessa varor ta ut priser, som
motsvarade bolagets självkostnad, skulle
priserna för hönsfoderblandningarna nu
inte sjunka utan tvärtom stiga åtskilligt.
Först efter hand får det lägre världsmarknadspriset
återverkningar av betydelse
inom landet.
Herr Persson säger slutligen, att en
avveckling av regleringsavgifterna är
starkt påkallad både ur produktionssynpunkt
och ur rättvisesynpunkt. Detta
påstående kan diskuteras. Farhågorna
för att avgifterna skulle verka otillbörligt
hämmande på produktionen förefalla
knappast motiverade mot bakgrunden
av den hittillsvarande produktionsutvecklingen.
Inte heller kan jag finna
att systemet med regleringsavgifter, såsom
herr Persson gör gällande, gynnar
de stora hönsgårdarna. Herr Persson anför
visserligen, att de stora hönsgårdarna
ha lättare att själva göra lämpliga
blandningar och på så sätt undandraga
sig regleringsavgifterna. Om man jämför
förbrukarpriserna på de olika ingredienserna
med förbrukarpriset på den
färdiga blandningen, finner man dock,
att skillnaden är så liten, att den knappast
uppväger besväret med blandningen.
Dessutom tillkommer att oljekraftfoder
alltjämt är ransonerat och att de
stora hönsgårdarna alltså över huvud taget
inte ha tillgång till denna vara.
Vad jag nu har sagt innebär ett avvisande
av de skäl, som herr Persson anfört
för att man omedelbart skulle slopa
regleringsavgifterna. Jag vill enieller
-
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
37
Ang. tillverkningsavgiften å standardiserat hönsfoder m. m.
tid inte sluta utan att understryka, att
jag i och för sig anser att priset på
hönsfoderblandningar bör vara varken
högre eller lägre än som är skäligt med
hänsyn till priset på de olika ingående
varuslagen. Jag finner det därför önskvärt,
att regleringsavgifterna skola borttagas,
så snart förutsättningarna härför
föreligga. Det som härvidlag framför allt
blir avgörande, är enligt min mening den
fortsatta prisutvecklingen på världsmarknaden.
Jag ber i detta sammanhang
också få erinra om att jag i propositionen
angående prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för nästa regleringsår
uttalat betänkligheter mot en ifrågasatt
prishöjning på vissa slag av kraftfoder,
och detta just med hänsyn till det
mindre jordbrukets behov av billigt köpfoder.
Jag kan alltså försäkra herr Persson
om att jag kommer att följa den
fortsatta utvecklingen på detta område
med uppmärksamhet.
Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag ber att först få tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation.
Statsrådet uttalade i slutet av svaret
som sin åsikt, att priset på hönsfoderblandningarna
bör vara varken högre
eller lägre än priset på de olika ingående
ingredienserna, samt försäkrade sig
skola följa utvecklingen med uppmärksamhet.
Detta uttalande hade emellertid
för mig haft ett betydligt högre värde,
om det inte hade föregåtts av sådana
uttalanden som t. ex. att skillnaden mellan
förbrukarpriset på hönsfoderblandning,
41 kronor per 100 kilogram, och
förbrukarpriset på de olika ingredienser,
varav blandningarna bestå, är så liten,
att den knappast uppväger besväret med
blandningen. Skillnaden utgör allra
minst 10 kronor per 100 kilogram eller
ca 25 procent av priset. Av skillnaden
utgör 0 kronor 85 öre respektive 7 kronor
15 öre för höns- respektive kycklingfoderblandning
regleringsavgift till
spannmålsbolaget. Hesten av skillnaden
förorsakas givetvis av andra omkostnader
såsom extra frakter, blandningskostnad
och högre handelsomkostnader.
Att den som så kan drar sig undan
dessa höga kostnader är självklart. Jag
känner för resten till en del större äggproducenter
som göra detta. Det är bara
de två procenten oljekraftfoder och de
sex procenten sojamjöl som vålla bekymmer.
Dessa ingredienser kunna emellertid
ersättas med annat äggviterikt foder,
t. ex. luzernhömjöl eller konsttorkat spätt
gräs. Den som driver produktionen i så
stor skala, att det lönar sig dels att anlita
sakkunnig hjälp för att få recept på
lämplig blandning och dels att köpa hem
ingredienserna var för sig i inte alltför
små kvantiteter, kan göra blandningarna
själv, och gör det också, vilket knappast
den kan göra, som endast använder
50 å 100 kilogram foderblandning per
månad.
En sak som är ännu betänkligare är
att det ute i handeln börjar förekomma
hönsfoderblandningar, som vederbörande
fodermedelshandlare själv blandar
utan att anlita spannmålsbolaget och
utan att inbetala de s. k. regleringsavgifterna.
Dessa blandningar säljas givetvis
utan kontroll och tre å fyra kronor
billigare per 100 kilogram än de som
spannmålsbolaget kontrollerar, samtidigt
som vederbörande handlare gör sig tre
å fyra kronor extra förtjänst på 100 kilogram.
Om detta är lagligt eller ej kan
kanske statsrådet upplysa om.
Herr statsrådet säger på ett ställe, att
det med hänsyn till äggproduktionens
relativa lönsamhet bär ansetts rimligt
alt äggproducenterna skulle betala ett
pris för hönsfoderblandningarna, som
något så när anslöt sig till den verkliga
anskaffningskostnaden för dessa
blandningar. På ett annat ställe säger
statsrådet, att om priset på de olika ingredienserna
höjts eller sänkts, så ha
regleringsavgifterna kunnat justeras
med hänsyn härtill. Nu vill jag gärna
fråga: Var det den ökade lönsamheten
eller en ändring av priset på ingredienserna,
som föranledde höjningen av såväl
regleringsavgifterna som utförsäljningspriset
med 1 krona 50 öre per 100 kilogram
den 1 maj i år? Lönsamheten var
in genom fallande äggpris starkt försämrad
sedan samma lid året innan,
38
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om ersättning till jordbrukare i anledning av inträffad sandstorm.
och under alla förhållanden var väl priset
på fodermedlen åtminstone inte högre
än tidigare. För övrigt har jag ytterst
svårt för att tro att större delen av
de importerade fodermedel, som nu säljas,
härröra från import som företogs
under regleringsåret 1947/48. Lagren ha
ju varit så fullkomligt uttömda, att inkomna
skeppslaster ha lossats och gått
ut till fodermedelsliandeln direkt. Om
fodermedlen härröra från äldre lager
måste detta bero på köp onormalt långt
i förväg till mycket oförmånliga priser.
Fn annan ej obetydlig sak att observera
i detta sammanhang är att dessa
extra avgifter — herr statsrådet får ursäkta
att jag numera måste beteckna dem
som skatter —■ ej ens äro medtagna som
utgifter i jordbrukskalkylen. Således kunna
varken äggproducenterna eller andra
jordbrukare få täckning för dem genom
högre priser på andra produkter.
Enligt uppgift från livsmedelskommissionen
ha avgifterna från den 1 februari
1945, då de infördes, till den 28 februari
i år uppgått till sammanlagt 6 305 000
kronor. Om de fortsätta med nuvarande
höga belopp till detta konsumtionsårs
utgång den 31 augusti, komma de sammanlagt
att uppgå till 8 miljoner kronor.
Härav torde på jordbrukets del belöpa
över 6 miljoner kronor — en inte
obetydlig extra skatt.
lag har redan i interpellationen sagt,
att det kunde vara ett visst fog för dessa
avgifter tidigare, då importpriset var
högre och staten försålde de olika ingredienserna
till dem med förlust, men att
uttaga avgifterna nu och till och med
höja dem, såsom nyligen blivit gjort, är
orättvist.
Att i ett läge som detta, då en viss
överproduktion av ägg gör sig gällande,
sänka äggpriset, är en sak som förefaller
naturlig, fastän redan ett så stort
prisfall som mer än 50 öre per kilogram
eller ca 20 procent av priset känns
hårt för många som äro beroende av
denna produktion. När man emellertid
dessutom höjer avgiften till staten på
fodret under tider, då foderpriset ar i
starkt fallande på världsmarknaden, är
det väl inte så besynnerligt om detta
uppfordrar till protest. Det är ju dock
det i avkastningshänseende mindre lönsamma
småbruket, som ännu har den
huvudsakliga delen av denna produktion
och är beroende av densamma för sin
existens.
Det räcker säkert inte att herr statsrådet
bara följer den fortsatta utvecklingen
på området. Jag tror säkert att
det behövs att statsrådet håller efter livsmedelskommissionen
en liten smula
också.
Jag vädjar till herr statsrådet att han
än en gång måtte undersöka om det inte
är möjligt att snarast helt och hållet slopa
dessa regleringsavgifter. Jag tror att
det vore klokt ur flera synpunkter.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Under herr Karl Perssons anförande
hade herr talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.
Om ersättning till jordbrukare i anledning
av inträffad sandstorm.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
hesvara även herr Mannerskantz interpellation
om ersättning till jordbrukare i
anledning av inträffad sandstorm, erhöll
nu åter ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd
har herr Mannerskantz till mig framställt
en interpellation angående åtgärder för
att lindra de ekonomiska skadeverkningarna
för jordbruket i de trakter, som
berördes av sandstormen över Skåne och
Halland den 20 april 1949.
I interpellationen har herr Mannerskantz
anmärkt, att Kungl. Maj:t inte hos
riksdagen äskat medel för reglering av
vissa skador genom naturkatastrofer trots
att den s. k. allmänna nödlijälpsfonden
nu är i det närmaste uttömd och att undsättningsfonden,
vars maximala årliga
utdelning kan uppgå till 50 000 kronor,
kommer att vara uttömd inom en nära
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
39
Om ersättning till jordbrukare i anledning av inträffad sandstorm.
framtid. Under hänvisning härtill har
herr Mannerskantz frågat mig, vilka åtgärder
jag, trots att något sådant anslagsäskande
inte gjorts, anser mig kunna
vidtaga för att lindra skadeverkningarna
för jordbruket i anledning av nyssnämnda
sandstorm.
Med anledning härav vill jag meddela,
att jag låtit införskaffa närmare uppgifter
rörande omfattningen av dessa skador.
Det har därvid framkommit, att de
första skildringarna om skadornas omfattning
varit väsentligt överdrivna och
att skadorna åtminstone i flertalet fall
för varje särskild jordbrukare varit relativt
begränsade. Huruvida skadorna i
vissa fall äro så omfattande, att bidrag
av allmänna medel kan anses påkallat,
är en sak, som jag inte kan uttala mig
om. Någon framställning om ersättning
har ännu inte inkommit till Kungl. Maj:t.
Om sådana ansökningar inkomma och
anses böra bifallas, bör det i första hand
övervägas att anlita undsättningsfonden
för detta ändamål. Fondens behållning
uppgår för närvarande till omkring
170 000 kronor. Det är alltså ingen risk
för att de 50 000 kronor, som maximalt
få utdelas ur fonden nästa budgetår, inte
skola vara tillgängliga. Skulle det visa
sig önskvärt att lämna ersättning i sådan
omfattning, att fondens disponibla
medel icke räcka till, får frågan givetvis
underställas riksdagen.
.lag vill till slut nämna, att jag av
Kungl. Maj :t erhållit bemyndigande ait
igångsätta en utredning angående organisationen
av arbetet för att förebygga
sand- och jordflykt in. in. Det är min förhoppning,
att denna utredning skall kunna
visa vägar, på vilka man kan nå verkligt
effektiva resultat i detta viktiga arbete.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
.lag ber att få framföra mitt tack för
svaret.
Det är väl så, att de skador det här
gäller äro av mer än ett slag. I vissa
trakter hade man inte hunnit så, när
stormen kom, utan man höll mest bara
på att röra i jorden, och det var kanske
det som gjorde att sandflykten blev så
stor. På andra håll, där man redan hade
börjat så, gingo säkert stora mängder
säd och frö till spillo. Det var också
en del konstgödsel som kom att följa
med stoftflykten. Slutligen fanns det områden
där säden redan var uppkommen,
och den blev i allmänhet helt förstörd.
Jag har från min egen bygd erfarenhet
av sådana händelser, fastän i betydligt
mindre skala än i Blekinge och Kristianstads
län, och enligt denna min erfarenhet
blir det ingenting av den säd som
varit utsatt för skador av detta slag, utan
fälten måste sås om.
I trakten där jordbruken inte äro så
stora äro givetvis skadorna för varje enskild
jordbrukare inte så betydande, och
när jag framställde min interpellation
tänkte jag inte så mycket på just dessa
skador, utan på ett annat, allvarligare
fenomen, nämligen jorderosionen, alltså
bortförandet av de finaste partiklarna.
Jag har haft tillfälle att taga del av utredningar
om denna företeelse. Det har
faktiskt varit möjligt att mäta sandflyktens
eroderande verkan på vältade fält
genom att man har satt märken, så att
man har fått ett exakt mått på mängden
av bortförd jord. Det bär förekommit på
vissa åkrar, att en hel decimeter av matjordslagret
har gått bort.
Man beräknar att sandflykten i det
här fallet har skett inom ett område av
100 000 hektar, men på ungefär hälften
av denna areal har det funnits skyddande
föremål eller varit lä, så att skadorna
där inte ha blivit så stora. Om man
räknar med att i genomsnitt en tiondedel
av matjordslagrets mullpartiklar ha
förts bort på en areal av 50 000 hektar,
så finner man att den bortförda mullen
skulle räcka till att bilda ett fullständigt
matjordslager på en yta av 2 500 hektar.
På det viset kan man räkna ut att den
bortförda jorden kan ha ett värde av
(i å 7 miljoner kronor.
Nu menar jag inte, herr statsråd, att
man skall ersätta allt detta, utan jag har
bara för min del varit orolig för att det
skulle komma att resas stora skadeståndsanspråk
och att man då inte skulle
ha någon möjlighet att tillmötesgå dessa
40
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om omorganisation av navigationsskoleutbildningen.
anspråk. Nu ser jag av herr statsrådets
svar, att det finns pengar i undsättningsfonden.
Men om det blir så, att det
i stor utsträckning kommer att göras
framställningar om ersättning för skador
på grund av jorderosion i allmänhet,
då komma pengarna i undsättningsfonden
inte att förslå långt.
Den viktigaste frågan i detta sammanhang
torde emellertid vara de förebyggande
åtgärder, som herr statsrådet antydde
i slutet av sitt svar. Jorderosionen
håller säkert på att bli ett stort problem
för Sverige. För jordklotet som helhet är
ju problemet av ofantliga mått. Öknarna
växa till, och väldiga arealer bli varje år
oanvändbara för odling. Och vad som är
det sorgligaste — när denna skadegörelse
väl har börjat i en trakt, så fortsätter
den hastigt, och frågan är, om det inte är
så i de delar av vårt land som äro mest
utsatta.
Vi stiftade för några år sedan en lag,
som ger vissa möjligheter att samfällt
vidtaga förebyggande åtgärder i stort,
och jag förmodar att statsrådet tänker
sig att det är med stöd av denna lag som
åtgärder skola vidtagas för lösande av
detta problem. Men det är just organiserandet
av denna verksamhet som återstår,
och det är synd att det inte har
skett tidigare. Jag tror att vi ha goda
exempel på hur man skall bete sig bland
annat från Jylland, och det vore önskvärt
om det nu inte finge gå alltför lång
tid efter den sandstorm, som nyss har
härjat, förrän man verkligen går att vidtaga
motåtgäder på samma föredömliga
sätt som man har gjort t. ex. i Danmark.
Med detta, herr talman, ber jag att få
uttala min tillfredsställelse över att sådana
åtgärder ha utlovats av herr statsrådet.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Om omorganisation av navigationsskoleutbildningen.
Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sam
-
manträde besvara herr Carl Eric Ericssons
interpellation angående omorganisation
av navigationsskoleutbildningen,
och nu yttrade: Herr talman! Med första
kammarens tillstånd har herr Carl Eric
Ericsson frågat mig, om jag är beredd
att redan nu effektuera de delar av
kommerskollegii förslag till omorganisation
av navigationsskoleutbildningen,
som — utan att förorsaka det allmänna
alltför stora utgifter — äro ägnade att
snabbt förbättra utbildningen och medverka
till att ett ökat antal befäl tillföres
handelsflottan.
Till svar härpå vill jag meddela följande.
Våren 1947 avlämnade 1943 års sjöbefälssakkunniga
betänkande med förslag
angående utbildning av befäl för handelsflottan
in. in. Förslaget går främst
ut på en förbättring och modernisering
av sjöbefälsutbildningen. Vissa av de reformer,
som föreslagits, äro emellertid
samtidigt ägnade att underlätta handelsflottans
befälsrekrytering. Det reviderade
förslag i ämnet, som i somras framlades
av kommerskollegium, avviker i
betydelsefulla avseenden från de sakkunnigas
linjer men vill tillgodose samma
synpunkter.
Den föreliggande utredningen ger vid
handen, att sjöbefälsutbildningen bör
reformeras på flera viktiga punkter och
att en upprustning av undervisningsanstalterna
är av behovet påkallad. I samband
härmed förefaller det möjligt att
vidtaga vissa åtgärder för att stimulera
tillströmningen till sjöbefälsskolorna och
sjöbefälsyrkena. Detta är angeläget, eftersom
den svenska handelsflottan för
närvarande har en brist på minst 450
maskinbefäl och minst 150—200 fartygsbefäl.
Det må dock framhållas, att
den nuvarande befälsbristen endast delvis
beror på faktorer, som sammanhänga
med utbildningen. Man har länge kunnat
konstatera, särskilt vad gäller maskinbefäl,
att personer med sjöbefälsutbildning
övergivit sjön och tagit anställning i
land. över huvud taget är nog anledningen
till den allmänna befälsbristen
främst att söka däri, att sjöbefälsyrkena
på grund av sjöfolkets speciella arbets
-
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
41
Om omorganisation av navigationsskoleulbildningen.
och levnadsförhållanden varit mindre
attraktiva i konkurrens med andra yrken.
De förbättringar i fråga om arbetstiden
samt arbets- och levnadsförhållanden
i övrigt,, som åstadkommits eller
kunna väntas bli resultatet av sjömanskommitténs
arbete, ha troligen större betydelse
än många andra åtgärder för rekryteringen
av fartygs- och maskinbefäl.
Av det sagda framgår att jag är positivt
inställd till en förbättring av sjöbefälsutbildningen
och till åtgärder, som
äro ägnade att minska den nuvarande
befälsbristen. Av statsfinansiella skäl var
det tyvärr icke möjligt att i årets statsverksproposition
föreslå andra åtgärder
på området än en förstärkning av kommerskollegii
personal med en maskinteknisk
inspektör för navigationsskolorna.
En sådan förstärkning var nödvändig
för att tillföra kommerskollegii sjöfartsbyrå
maskinteknisk specialkompetens
och ge den maskintekniska undervisningen
vid navigationsskolorna sakkunnig
ledning .Uttalandena i statsverkspropositionen
innebära emellertid icke,
såsom interpellanten antytt, att sjöbefälssakkunnigas
och kommerskollegii
förslag lagts till handlingarna. Så snart
det budgetära läget medgiver det, kommer
jag att föreslå, att man anvisar medel
för att genomföra ytterligare reformer
på området. 1 första hand kan härvid
ifrågakomma att inrätta förberedande
kurser för inträdessökande till de nuvarande
styrmans- och andre maskinistklasserna.
Syftet härmed skulle vara att
utjämna den för närvarande mycket
ojämna kunskapsnivån vid yrkesundervisningens
början. Utbildningsresultatet
skulle på så sätt säkerligen förbättras
och kuggningsprocenten minskas. För
att fylla sin uppgift måste de förberedande
kurserna bli avsevärt längre än
de privata kurser, som nu anordnas på
somrarna. Någon plats för kurserna finns
icke inom den nuvarande kostnadsramen
för navigationsskolorna. Statsverkets
merkostnader för förberedande
kurser av den längd som kommerskollegiuni
föreslagit kunna nämligen preliminärt
beräknas till 80 000 å 90 000
kronor. När medel kunna anvisas till
dessa kurser blir det samtidigt möjligt
att tillgodose det i interpellationen
nämnda önskemålet om en omläggning
av läsåret så att vissa klasser skulle
kunna börja på vårterminen och vissa
på höstterminen. Samtidigt skulle läsåret
till gagn för undervisningen kunna förlängas
med ungefär sex veckor utan annan
kostnad för statsverket än obetydligt
ökade utgifter för ersättning till timlärare.
Vidare skulle man få en hållbar
grund för en rationalisering av kursplanerna.
Såsom interpellanten framhållit finns
det möjlighet att genomföra vissa delar
av kommerskollegii förslag utan att alls
rubba den nuvarande kostnadsramen
för navigationsskolorna. Denna de partiella
reformernas väg har även alternativt
förordats av Svenska maskinbefälsförbundet
på dess nyligen hållna kongress.
Inom handelsdepartementet övervägs
för närvarande, i vilken utsträckning
det är möjligt och lämpligt att i
dagens läge genomföra sådana mindre
reformer. Bland de frågor, som i viss
omfattning kunna lösas isolerade, må
nämnas frågorna om jämkningar i kraven
på praktik, jämkningar i befälsförordningen,
det högre maskinbefälets titelfråga,
ändring av benämningen på
undervisningsanstalterna samt en översyn
av kursplanerna. De praktiska resultat,
som kunna nås på denna väg, bli
dock säkerligen ganska små. Ändringarna
måste dessutom i stor utsträckning
bli provisoriska, eftersom en förnyad
översyn i en del fall blir nödvändig då
man genomför de större reformerna. I
flertalet av dessa frågor fordras närmare
förslag från kommerskollegium. Då
det säkerligen är lämpligast att kollegium
närmare behandlar frågorna först
sedan den nya befattningen som maskinteknisk
inspektör blivit tillsatt, är
det ännu icke möjligt att taga slutlig
ställning i saken. Beslut har dock redan
fattats att kurstid vid sjömansskola kan
få tillgodoräknas som tjänstetid till sjöss.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
alt uppmärksamheten är riktad på de
i interpellationen behandlade spörsmålen
och all lämpliga åtgärder för att för
-
42
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Om omorganisation av navigationsskoleutbildningen.
bättra undervisningen vid sjöbefälsskolorna
och främja rekryteringen av sjöbefälsyrkena
komma att vidtagas, så
snart det blir möjligt.
Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Samtidigt som jag ber att få
framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet för
att jag har fått hans svar så snart, vill
jag också konstatera, att denna herr
statsrådets snabbhet att svara vittnar
om en välvillig inställning till den fråga
som det här gäller, en inställning som
herr statsrådet också har givit tydligt
uttryck för i själva svaret.
Jag skulle också vilja framhålla, att
den här frågan är av en mycket stor betydelse
för sjöfarten.
Av herr statsrådets svar framgår, att
det för närvarande råder en betydande
brist på befäl inom den svenska handelsflottan.
Denna brist är i herr statsrådets
svar angiven till sammanlagt mellan
600 och 650 personer i befälsställning.
Jag tror att dessa siffror ligga något
i underkant. Jag skulle snarare tänka
mig att bristen för närvarande utgör
omkring 900 personer, om man medräknar
de fall där personer ha fått dispens
för befälsanställning men i själva verket
icke uppfylla de kompetenskrav som
äro angivna i lagar och förordningar.
Jag tror att allmänheten över huvud
taget endast i mycket liten utsträckning
har betydelsen av denna befälsbrist klar
för sig. Det är ju emellertid så, att en
viss kompetens för befälet ombord på
fartyg är föreskriven i våra lagar, och
den som inte uppfyller dessa kompetenskrav
är inte lagligen berättigad att föra
befäl på fartyg. Det kan visserligen utfärdas
dispens, och det göres också i
stor utsträckning — för närvarande är
det ju nödvändigt att tillämpa ett sådant
system för att man över huvud taget
skall kunna hålla fartygen i gång — men
det är klart att de personer, som på det
sättet få befälsplatser vilka de inte ha
tillbörlig kompetens att sköta, utgöra en
direkt fara för sjöfarten. Systemet medför
risker för såväl de dyrbara fartygen
som de dyrbara lasterna och de ännu
dyrbarare besättningarna. Jag tror som
sagt att detta inte står riktigt klart för
allmänheten i stort sett och att det behöver
talas om saken, så att såväl allmänheten
som de styrande skola få en
uppfattning om hur viktig denna fråga
är.
Man kan ju diskutera vilka anledningarna
äro till den stora befälsbrist som
för närvarande råder. Herr statsrådet
har i sitt svar angivit, att man tror att
anledningarna först och främst äro att
söka i att de för sjöfarten speciella arbets-
och levnadsförhållandena äro
mindre attraktiva än förhållandena inom
andra yrken. Jag tror inte att detta
är riktigt, och därvid stöder jag mig på
min egen erfarenhet från en ganska lång
sjömansbana. Under de första åren av
den tid då jag var till sjöss voro ju förhållandena
helt annorlunda än nu. Då
hade man dåliga bostadsförhållanden
ombord på fartygen, dåliga matförhållanden
och dåliga löner. Nu har allt detta
förbättrats på ett sätt, som gör att befälsbristen
inte kan förklaras enbart av
arbetsförhållandena till sjöss. Faktum är
att på den tiden, då förhållandena ombord
voro verkligt besvärliga, var avgången
från sjömansyrket, enkannerligen
när det gällde befälet, mycket mindre
än den är nu, då befälet arbetar under
förhållanden som i jämförelse med
de tidigare rådande äro utomordentligt
goda.
Jag tror fastmera att avgången beror
för det första på en önskan till familjebildning,
som kanske har blivit starkare
i och med att de ekonomiska förutsättningarna
ha ändrats, och för det andra
på att tillgången till arbete i land numera
är en helt annan än tidigare. Detta
har ju varit förhållandet speciellt under
de senare åren. Jag skulle missta mig
mycket, om det inte är denna omständighet
som i väsentlig grad är anledningen
till den stora avgång som för
närvarande förekommer från sjömansyrket.
Jag vill inte på något sätt förringa
värdet av sjömanskommitténs arbete,
men jag tror inte heller att dess verksamhet
kan komma att medföra några
större förändringar i detta avseende.
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
43
Om omorganisation av navigationsskoleutbildningen.
I förbigående vill jag också bemöta en
liten tillrättavisning, som herr statsrådet
ger mig då han i svaret förklarar: »Uttalandena
i .statsverkspropositionen innebära
emellertid icke, såsom interpellanten
antytt, att sjöbefälssakkunnigas och
kommerskollegii förslag lagts till handlingarna.
»
Det har jag aldrig påstått, utan vad
jag har sagt är endast, att hela det vida
komplex av frågor, som sammanhänga
med utbildningen av handelsflottans befäl,
nu ställts på framtiden. Hur man tolkar
ett dylikt uttalande beror naturligtvis
på vilken betydelse man inlägger i
orden, men jag försäkrar att jag inte avsett
att mina ord skulle uppfattas på det
sätt som herr statsrådet här gjort. Vad
herr statsrådet anför i fortsättningen av
sitt svar tyder också på att min uppfattning
härvidlag är riktig. Han skriver
nämligen: »Så snart det budgetära läget
medgiver det, kommer jag att föreslå, att
man anvisar medel för att genomföra ytterligare
reformer på området.» Detta
uttalande måste jag för min del tolka
så, att det tills vidare är fråga om ett
framflyttande av dessa reformer.
Det är enligt min mening just detta
uttalande, som är den svaga punkten i
herr statsrådets svar. »Så snart det budgetära
läget medgiver» — ja, det är en
mycket tänjbar tidsbestämning, vari man
ju nästan kan inlägga vad som helst.
Jag har en stark känsla av att herr
statsrådet är besjälad av önskan att komma
till rätta med dessa problem. Men
jag är inte lika övertygad om att det i
nuvarande budgetära läge, som inte torde
avsevärt förbättras inom den allra
närmaste framtiden i varje fall, verkligen
skall lyckas herr statsrådet att övertala
sina kolleger inom regeringen att
anslå de pengar, som herr statsrådet
själv tydligen anser erforderliga. Hyser
man dessa tvivel har man också svårt
att tolka herr statsrådets uttalande så
förhoppningsfullt ]som herr statsrådet
tydligen sjiilv gör.
Herr statsrådet kommer i sitt svar
sedan in på de åtgärder, som skulle
kunna vidtas sedan ytterligare medel ha
stiillts till förfogande. Man skulle, säger
statsrådet, kunna inrätta förberedande
kurser för inträdessökande. Dessa kurser
skulle bli längre än de hittills anordnade.
Vidare skulle en omläggning av läsåret
kunna genomföras etc. Herr statsrådets
uttalande på den punkten är mycket
bättre än vad jag själv kunde ha
skrivit. Tv det är just dessa förbättringar
som behövas. Jag vill särskilt understryka,
att det år utomordentligt angeläget
alt få till stånd de förberedande
kurserna för inträdessökande vid navigationsskolorna.
I statsrådets svar förklaras,
att kostnaderna för dessa kurser
beräknas till 80 000 å 90 000 kronor per
år. Denna utgift är enligt min mening
mycket liten i jämförelse med den stora
vinst, som statsverket skulle göra om
dessa kurser komma till stånd. Jag är
nämligen övertygad om —- riktigheten av
denna uppfattning bekräftas även av
personer som äro mera insatta på detta
område än jag — att man genom anordnande
av dylika förberedande kurser
skulle kunna slippa ifrån en hel del andra
åtgärder, som man annars kommer att
tvingas vidta och som komma att kosta
mycket mer pengar. Jag är därför angelägen
att understryka herr statsrådets
uttalande i denna del.
I sitt svar konstaterar lierr statsrådet
vidare: »Såsom interpellanten framhållit
finns det möjlighet att genomföra
vissa delar av kommerskollegii förslag
utan att alls rubba den nuvarande kostnadsramen
för navigationsskolorna».
Herr statsrådet räknar därefter upp en
del frågor som på detta sätt skulle kunna
lösas isolerade.
Jag är fullt ense med herr statsrådet
om betydelsen av att få till stånd även
dessa förbättringar. Men dessa mindre
reformer äro dock, som statsrådet medger,
av liten betydelse jämfört med de
andra reformer som behandlas i lierr
statsrådets svar. Om ett genomförande
av de små reformer, som antydas i slutet
av herr statsrådets svar, skulle föra
med sig, att man tar detta som intäkt
för att uppskjuta genomförandet av de
stora reformerna, då vill jag uppriktigt
vädja till herr statsrådet att i så fall
låta de små reformerna anstå. Det är
44
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Ang. importen av ogräsbekämpande preparat m. m.
nämligen ytterst viktigt att de större reformerna
genomföras så snart som
möjligt, ty utan dem kunna några verkliga
förbättringar inte åstadkommas.
I den sammanfattning, som herr statsrådet
till slut ger i sitt svar, konstaterar
han, att »uppmärksamheten är riktad på
de i interpellationen behandlade spörsmålen
och att lämpliga åtgärder---
komma att vidtagas, så snart det blir
möjligt.» Jag är tacksam för detta sista
uttalande och hoppas livligt, att det även
skall lyckas herr statsrådet att förverkliga
detta löfte.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. importen av ogräsbekämpande preparat
m. m.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Osvalds interpellation
angående importen av ogräsbekämpande
preparat m. m. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga C fogat vid
detta protokoll. Herr statsrådet Ericsson
erhöll nu ordet och lämnade en kort
sammanfattning av svaret.
Herr OSVALD: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet för det utförliga
svar, som jag har fått på min interpellation.
Jag vill också gärna vid
detta tillfälle ge uttryck för min tillfredsställelse
över den förhoppningsfulla uppfattning
rörande den framtida utvecklingen,
som präglade herr statsrådets
svar. Däremot måste jag säga, att de uppgifter,
som lämnades rörande importlicensgivningen
under den närmast tilländalupna
senvintern och våren, enligt
min mening inte ge tillräckliga motiv för
den politik, som i detta avseende förts.
Jag skall härvid inte närmare uppehålla
mig vid bedömningen av beho
-
vet, utan på den punkten inskränka
mig till att säga, att behovet naturligtvis
i betydande grad påverkas av de
priser, som man kan räkna med för dessa
preparat. Jag vill senare i korthet beröra
prisfrågan.
Herr statsrådet upptar på s. 53 i sitt
svar några uttalanden om de båda typer
av preparat, som man för närvarande
räknar med, nämligen den amerikanska
typen och den engelska. Det är alldeles
riktigt, såsom anförts i svaret, att om
man använder preparaten felaktigt, kunna
ganska stora skador åstadkommas.
Man måste alltså mycket noga iakttaga
de föreskrifter, som äro lämnade rörande
dosering, tidpunkt för besprutning, o. s. v.
Det är också sant, att skadorna i allmänhet
bli större, när man använder den
amerikanska typen av preparat, än när
man använder den typ av preparat, som
erhålles från England. Jag vill å andra
sidan betona, att de amerikanska preparaten,
de s. k. 2,4-D-preparaten, för vissa
ändamål, enligt en del undersökningar
som utförts, äro mer effektiva än de
s. k. m-exotonpreparaten och vidare att
det, om man använder dem, kräves
mindre kvantitet verksam substans per
arealenhet. De ställa sig också billigare
i pris per kilogram. Stora delar av de i
Sverige odlade grödorna kunna behandlas
med dessa preparat utan att man behöver
riskera några allvarliga ekonomiska
bakslag. Det hade därför varit
önskvärt, om man vid bedömningen av
frågan om import av de olika preparaten
hade tillsett att vi fått en rikligare
tillgång på 2,4-D-preparaten än vi haft
i år.
Jag vill sedan något uppehålla mig
vid importlicensgivningen för råvaror
för svensk tillverkning av sådana här
preparat. Statsrådet säger på s. 54 i sitt
svar: »Någon särskild plan för import
av råvaror för tillverkning av sådana
preparat uppgjordes däremot icke, med
hänsyn bl. a. till att ovisshet rådde rörande
omfattningen av denna tillverkning.
Eventuellt erforderlig import beräknades
kunna tillgodoses inom ramen
för den allmänna importen av kemikalier
o. d.» Till detta vill jag foga den kom
-
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
45
Ang. importen av ogräsbekämpande preparat m. m.
mentaren, att den ovisshet, som herr
statsrådet här talar om, nog hade kunnat
skingras på ett mycket tidigt stadium,
tv efter vad jag erfarit ha meddelanden
lämnats inte bara till handelskommissionen,
industrikommissionen och livsmedelskommissionen
utan även till handelsdepartementet,
jordbruksdepartementet
och folkhushållningsdepartementet om
att en svensk industri hade möjligheter
att under våren framställa en mycket betydande
kvantitet sådana här preparat,
nämligen inte mindre än 400 000 liter 10-procentig vara, motsvarande den brittiska
typen, och 125 000 liter 20-procentig
vara, motsvarande den amerikanska
typen. Det vill med andra ord säga, att
man inom landet under den gångna säsongen
hade kunnat vid svensk industri
tillverka ungefär Va av den kvantitet, för
vilken importlicens lämnats. Den svenska
tillverkningen fick emellertid inte
importlicens för erforderliga råvaror.
Däremot lämnades, som framgår av
statsrådets svar, licens för import av de
färdiga preparaten. Jag kan tillägga att
dessa färdiga preparat innehålla 90 procent
vatten.
På tal om importen erinrar statsrådet
också om den tillverkning, som ägt rum
på ett i Göteborgs hamn liggande norskt
fartyg. Jag skall inte gå in på en diskussion
om vilka konsekvenser det kan leda
till, om denna princip även i framtiden
kommer att tillämpas. Men då statsrådet
på s. 54 (spalt 1) i svaret uttalar, att arbetskraften
för fabrikationen har betalats
i svensk valuta och den tilldelade
pundvalutan har kunnat disponeras för
betalning av råvaror, hyra för maskinell
utrustning in. in. och att härigenom firman
inom ramen för tilldelad valuta
kunnat frambringa en större kvantitet
preparat än om färdigt preparat importerats,
vill jag till detta säga, att samma
motiv hade med ännu större styrka kunnat
åberopas för att ge en svensk fabrik
licens för import av råvaror för tillverkning
av de slags preparat, det här gäller.
Jag vill också särskilt betona, att det inte
här är fråga om svenska industrier, som
tillfälligt viixt upp i skyddet av de nuvarande
valutasvårighcterna, utan alt vi
här ha att göra med fullt konkurrenskraftiga
svenska industrier, som inte
bara kunna tillverka dessa preparat till
samma priser som noteras för utländska
preparat, utan kunna tillverka dem till
ett pris, som under 1949 till och med
varit 15 procent lägre och under 1950
sannolikt kommer att sänkas ytterligare,
under förutsättning att priserna på råvarorna
inte komma att stiga. En svensk
tillverkning skulle, såvitt jag kan förstå,
kunna fylla behovet här i landet, eller
åtminstone en mycket betydande del av
detta behov, om vi räkna med en förbrukning
av nuvarande storleksordning.
Det hade, synes det mig, varit av vikt att
tillverkning av dessa preparat inom Sverige
hade kunnat komma i gång redan
i år, så att man under nästa år skulle
haft större möjligheter att tillgodosie det
svenska jordbrukets behov av dylika
preparat. På det sättet hade man för
den närmaste framtiden i varje fall kunnat
spara en hel del av de valutor, som
för närvarande åtgå för import av färdiga
preparat. Man bör kanske också i
detta fall ta hänsyn till beredskapssynpunkten,
som man ju ofta brukar anlägga,
och som, då det gäller preparat av
denna typ, inte kan lämnas å sido. Det
måste vara ett intresse för det svenska
jordbruket att få sitt behov av dessa preparat
tillgodosett genom en svensk kemisk
industri, som är fri från varje utländskt
intresse och som, då det gäller råvaror,
är i huvudsak oberoende av import.
Herr statsrådet säger också i sitt svar,
att det är nödvändigt att bibehålla en
viss import, då man behöver tid på sig
för att närmare utexperimentera och
pröva de .svenska preparaten under ett
kommande år. .lag skulle till detta vilja
säga att de svenska preparaten, då det
gäller den verksamma beståndsdelen, iiro
identiska med de utländska preparat,
som ha importerats. De övriga beståndsdelar,
som kunna ingå i de svenska preparaten,
har man redan nu så pass god
kännedom om att någon siirskild prövning
ur den synpunkten knappast kan
vara erforderlig. Däremot böra vi ytterligare
pröva inte bara de svenska preparaten
utan även de utländska för alt få
46
Nr 23.
Måndagen den 30 mai 1949.
Ang. importen av ogräsbekämpande preparat m. m.
klart för oss mera i detalj, hur dessa
preparat verka. De resultat, som man
i detta hänseende kommit till under de
sista åren, behöva kompletteras, och
man måste ytterligare studera verkningarna
t. ex. av olika doseringar och olika
tidpunkter för tillförseln. Detta gäller
emellertid samtliga preparat som vi här
tala om, alltså inte bara de svenska.
Statsrådet uttalar på s. 54 (spalt 2) i
svaret, att möjligheter numera föreligga
för framställning av preparat av såväl
den engelska typen som av den amerikanska,
och att »huvuddelen av de råvaror,
som åtgå för tillverkningen, torde
finnas inom landet och endast en mindre
del behöver importeras». Jag vill till detta
säga, att möjligheterna att till större
delen fylla råvarubehovet inom landet
ha ju förelegat redan tidigare, även om
vi måste importera vissa råvaror som
voro nödvändiga för att en fabrikation
skulle kunna komma i gång. Med utgångspunkt
från att visserligen en del
råvaror som erfordras för inhemsk tillverkning
måste importeras men en betydande
del av dem kunna skaffas inom
landet, hade man också kunnat spara
betydande valutatillgångar, om vi fått i
gång en svensk tillverkning redan i år.
Statsrådet säger också i sitt svar, att
det torde vara för tidigt att uttala sig
om de svenska preparatens användbarhet
och effektivitet och att oklarhet råder
även beträffande en del andra frågor,
såsom priser och möjligheterna att
använda utländska tillverkningsmetoder.
.lag vill gent emot detta säga, att de
svenska preparatens användbarhet redan
har prövats, och preparaten ha befunnits
åtminstone lika användbara som de utländska.
Som jag tidigare framhållit, äro
priserna för de svenska preparaten ingalunda
högre än för de utländska utan
snarare lägre. Även beträffande priserna
torde de svenska myndigheterna ha erhållit
meddelande i god tid vid licensansökningens
ingivande. Vad sedan gäller
tillverkningsmetoderna tror jag man
kan säga, att de svenska tillverkningsmetoderna
äro minst lika goda som de utländska
— det har till och med gjorts
gällande att de skulle vara överlägsna —
och jag tror också att man har anledning
att påstå, att de svenska metoderna
ur patentsynpunkt äro oantastliga.
Det är, menar jag, av vikt att vi för
framtiden få möjligheter att i större utsträckning
än hittills fylla vårt behov
av dylika preparat genom tillverkning
inom landet, ty i fråga om både kvalitet
och pris kunna de svenska preparaten
förvisso mäta sig med de utländska.
Jag skulle också, herr talman, vilja säga
några ord om ett par preparat, som
icke beröras i herr statsrådets svar. Det
gäller ett par nyare preparat, som prövats
under senare år. Det ena användes
för att utrota ogräs i ärtåkrar och det
andra för att utrota ett par av våra allra
besvärligaste ogräs, kvickroten och flyghavren.
Båda dessa preparat — dinitrobutylfenol
och isopropylfenylkarbamat
— ha efterfrågats i ganska stor utsträckning
från jordbrukarhåll. Det har emellertid
inte varit möjligt att tillgodose
jordbrukarnas önskemål och ställa dessa
preparat till deras förfogande, då någon
tillverkning inom landet icke ägt
rum och det inte heller funnits möjligheter
att importera dessa varor. Det hade
annars varit möjligt att tillgodose
många jordbrukares önskemål att få bort
en del av deras besvärligaste ogräs.
I sammanfattningen av sitt svar säger
statsrådet, att de förhållanden, som bär
berörts, torde komma att närmare undersökas
under hösten i samband med planläggningen
av 1950 års import. Jag vill
till detta endast uttrycka en förhoppning,
att frågan om planläggningen för
1950, i vad det gäller en tillverkning inom
Sverige av dessa preparat, kommer
att lösas på sådant sätt att såväl det
svenska jordbrukets som den svenska industriens
intressen bli tillgodosedda. Jag
är också övertygad om att herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet i
detta fall kommer att tillgodose de önskemål,
som från nu nämnda håll kunna
komma att framställas i fråga om denna
för vårt jordbruk så utomordentligt viktiga
tillverkning.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Interpellanten har ju särskilda för
-
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
47
Ang. importen av ogräsbekämpande preparat m. m.
utsättningar för att kunna bedöma dessa
frågor, och jag skall därför inte på något
sätt polemisera mot hans uttalanden,
vilket jag heller knappast har anledning
att göra.
Det är naturligtvis i princip riktigt,
att man från myndigheternas sida bör
söka underlätta importen av erforderliga
råvaror, om det finns svenska företag
som kunna tillverka produkter, som i fråga
om kvalitet och pris äro fullt jämförliga
med de färdiga preparat som kunna
köpas utifrån. Enligt vad interpellanten
säger ställa sig de preparat, som kunna
tillverkas inom landet, t. o. in. något fördelaktigare.
Kvaliteten kan, förklarar han,
gott och väl mäta sig med de utländska
preparatens, och priserna äro lägre. Eftersom
myndigheterna på detta speciella
område befinna sig i den situationen, att
man har svårt att få valutorna att räcka
till, föreställer jag mig att det i en sådan
situation, som interpellanten här har
antytt, inte kommer att erfordras någon
större självövervinnelse för handelskommissionen
eller andra myndigheter att
säga, att man inte längre ämnar bevilja
valutatilldelning för inköp av sådana här
hel- eller halvfabrikat från Amerika eller
England. På den punkten tror jag att
myndigheterna ha fullt klart för sig nödvändigheten
att från utlandet blott inköpa
sådana produkter, som äro absolut
nödvändiga för vårt folkhushåll, och att
man i stället bör utnyttja svenska produkter.
Jag betonar dock att detta gäller
endast under förutsättning att de svenska
produkterna i fråga om pris och kvalitet
äro fullt likvärdiga med de utländska
preparaten. Mitt uttalande får således
icke tolkas så, att så snart en vara kan
tillverkas här i landet, skall den ha företräde.
Den innebörden vill jag inte inlägga
i mitt yttrande.
överläggningen ansågs härmed slutad.
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 358,
till Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;
dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 359, för herr Ernst Wigforss att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 360, för herr Axel Gjöres att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
361, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 362, för herr Rolf Edberg att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
363, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling;
nr
364, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
nr 365, för herr Bengt Elmgren att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 366, för herr ltickard Lindström
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 367, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 368, för fru Nancy Eriksson att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;
nr 369, för herr Bertil von Friesen att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 370, för herr Bernhard Näsgård att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
och
nr 378, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1949/50, in. in.
48
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Anmäldes och bordlädes första lagutskottets
memorial nr 48, med föranledande
av kamrarnas beslut beträffande
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
m. m., jämte i ämnet väckt motion, dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).
Anmäldes och bordlädes en av herr
Gränebo under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 330, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.30 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Bilaga A till första kammarens protokoll 30 maj 1949 (s. 28).
Interpellationssvar.
Herr talman!
Herr P. G. Lundgren har i en den 17
maj avgiven interpellation uppgivit sig
kunna från Västerbottens län anföra
exempel på att ärenden rörande lån och
bidrag till byggande och förbättring av
egnahem av såväl länsbostadsnämnd som
kommunala myndigheter handlagts på ett
sätt, som vittnar om en förvånande brist
på ansvarskänsla. De av de kommunala
förmedlingsorganen, d. v. s. kommunalnämnd
eller drätselkammare, lämnade
uppgifterna rörande de lån- eller bidragssökandes
inkomstförhållanden skulle
sålunda icke alltid ha varit vederhäftiga.
Dessa uppgifter skulle i allmänhet
icke ha kontrollerats av nämndens tjänstemän,
och ärendena skulle i många fall
ha handlagts på ett slentrianmässigt sätt
hos länsbostadsnämnden. Under åberopande
av vad han sålunda anfört har
herr Lundgren till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ställt följande
frågor.
Har herr statsrådet uppmärksammat
förekomsten av missförhållanden av den
art som här påtalats?
Vilka åtgärder anser statsrådet kunna
vidtagas för att trygga önskvärd saklighet
vid prövningen av ärenden varom
här är fråga?
Då chefen för socialdepartementet på
grund av sjukdom är förhindrad närvara,
får jag i hans ställe besvara interpellantens
frågor.
Jag vill då först upplysningsvis meddela,
att länsbostadsnämnden i Västerbottens
län hittills endast haft att fatta
beslut i ärenden angående förbättringslån.
Av de uppgifter, som chefen för
socialdepartementet låtit infordra genom
bostadsstyrelsen angående dessa ärendens
behandling, framgår följande beträffande
deras handläggning.
Ansökan om förbättringslån har i överensstämmelse
med gällande bestämmelser
ingivits till det kommunala förmedlingsorganet,
som efter granskning och
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
49
eventuell komplettering av handlingarna
med eget yttrande översänt ansökan till
länsbostadsnämnden. Sedan ansökan inkommit
till nämnden bär den granskats
av en av nämndens tjänstemän, varefter,
då så erfordrats, kompletteringar infordrats
från vederbörande förmedlingsorgan.
Om ansökan har avsett lån för anordnande
av vattentäkt eller ledningar
för vatten och avlopp bar nämnden begärt
yttrande av distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Om ansökan avsett
byggnadsföretag på jordbruksfastighet,
bar yttrande inhämtats frän lantbruksnämnden.
i de fall byggnadstillstånd erfordrats
bar länsbostadsnämnden tagit
kontakt med länsarbetsnämnden för att
erhålla uppgift om huruvida byggnadstillstånd
sökts. Först sedan byggnadstillstånd
meddelats eller länsarbetsnämnden
förklarat att byggnadstillstånd skulle
meddelas inom den närmaste liden har
låneärendet föredragits i länsbostadsnämnden.
Förslag i låneärende, som förelagts
länsbostadsnämnden för beslut, bar utarbetats
med ledning av sökandens uppgifter,
förmedlingsorganets uppgifter
och yttrande samt de uppgifter, som
framkommit under ärendets handläggning
i nämnden. Förmedlingsorganet har
haft att bestyrka riktigheten av de av
sökanden lämnade uppgifterna. Nämndens
beslut har alltså bl. a. byggt på av
förmedlingsorganet bestyrkt uppgift om
sammanräknad nettoinkomst enligt de
tre senaste årens taxeringar.
Till grund för nämndens slutliga prövning
av låneärendet har föredragningslistor
upprättats. Dessa ha hl. a. innehållit
uppgift om sökandens årsinkomst
— medelinkomsten under de tre senaste
åren — sökandens tillgångar och skulder,
antalet hemmavarande barn, byggnadsarbetets
art och den beräknade
kostnaden för detsamma samt av sökanden
begärt lån, av förmedlingsorganet
tillstyrkt lån och inom nämnden upprättat
förslag rörande lån.
Föredragningslistan, som sålunda innehållit
samtliga de uppgifter som i regel
erfordrats för ärendets avgörande,
har före varje sammanträde tillställts
länsbostadsnämndens ledamöter, varjäm
4
Första kammarens protokoll IVr 23
te ett exemplar överlämnats till landshövdingen.
Samtliga handlingar rörande
de på föredragningslistan upptagna låneärendena
ha vid sammanträdena hållits
tillgängliga för ledamöterna.
Vid länsbostadsnämndens sammanträde
den 14 mars innevarande år påpekade
en av nämndens ledamöter, vilken ägde
personlig kännedom om en del av de
sökande, att det kunde antagas att de av
förmedlingsorganet för en viss kommun
lämnade inkomstuppgifterna icke överensstämde
med faktiska förhållanden.
Från denna kommun förelågo till behandling
97 ansökningar, vilka efter detta
påpekande bordlädes för utredning
och kontroll av inkomstuppgifterna. Efter
denna kontroll, vilken gav vid handen,
att ett stort antal inkomstuppgifter
voro felaktiga, återsändes den 16 mars
samtliga här ifrågavarande ansökningar
till vederbörande förmedlingsorgan,
varvid nämnden bl. a. framhöll följande.
»Enligt gällande ansökningsblankett
har förmedlingsorganen att å sidan 4 avgiva
sitt yttrande. Därvid skall bland
unnat av förmedlingsorganen sökandens
uppgifter bestyrkas och angivas ''Sammanräknad
nettoinkomst enligt de tre
senaste årens taxeringar’. Detta har även
skett från Eder sida. Vid kontroll av
uppgifterna har emellertid befunnits att
i huvudsak alla uppgifter om nettoinkomst
icke överensstämma med föreliggande
taxeringslängder. I ett stort antal
kontrollerade fall synas de angivna beloppen
vara rena ''luftsiffror’. I en del
fall har dock angivits taxerad inkomst,
ibland till statlig skatt, i vissa fall till
kommunal skatt. I vissa ärenden äro angivna
belopp lägre än verkliga siffror, i
andra fall högre. Differenser över 3 000
kronor förekomma.
Den räntofria, stående delen av förbättringslån
är behovsprövad med inkomsten
såsom grundläggande faktor.
Därefter tages hänsyn till försörjningsbörda
och förmögenhet. Med hänsyn härtill
kan likformig behandling av ansökningar
ske endast om verkliga uppgifter
föreligga i ansökningshandlingarna.
Det åligger förmedlingsorganen att företaga
denna kontroll, rätta felaktigheter
samt avgiva eget yttrande.
50
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
Länsbostadsnämnden fann det beklagligt
att en kommunal myndighet i ansvarig
ställning kunde taga sin uppgift
på det lättvindiga sätt som här skett.
Samtidigt beslöt nämnden att samtliga
ansökningar från Eder kommun skulle
återgå för ny författningsenlig behandling.
»
Sedan ifrågavarande 97 ansökningar
återkommit till länsbostadsnämnden
kontrollerades på nytt inkomstuppgifterna,
varvid dessa befunnos riktiga.
Det har framkommit att de först lämnade,
felaktiga uppgifterna ifyllts av en
underordnad tjänsteman i kommunen,
varefter kommunalnämndens ordförande
undertecknat blanketten.
Med anledning av det inträffade beslöt
länsbostadsnämnden vid sammanträde
den 14 mars att uppdraga åt nämndens
tjänstemän att verkställa erforderliga
stickprovsundersökningar rörande i
samband med låneansökningar lämnade
inkomstuppgifter.
Det må vidare nämnas, att länsbostadsnämnden
redan i skrivelse till förmedlingsorganen
den 15 februari i år erinrade
om att den räntefria stående delen
av förbättringslån är behovsprövad, varför
de lånesökandes uppgifter om ekonomi,
inkomst och försörjningsbörda
måste överensstämma med verkliga förhållandet.
Förmedlingsorganen borde
fördenskull noggrant kontrollera dessa
uppgifter. I skrivelse till förmedlingsorganen
den 9 april framhöll nämnden
ytterligare i denna fråga bl. a. följande:
»Skulle
det vid den slutliga prövningen
visa sig att felaktiga uppgifter lämnats
och bestyrkts i den preliminära
eller slutliga ansökan kan beviljat förbättringslån
och räntefri, stående del
helt indragas. För kommunerna innebär
det sålunda stor ekonomisk risk att lämna
vilseledande uppgifter. Därför bör
det ligga i kommunernas intresse att så
noggrant som möjligt granska och rätta
ansökningarna ävensom att själva lämna
riktiga uppgifter.»
De av länsbostadsnämnden företagna
stickprovsundersökningarna ha gett vid
handen, att anledning saknas att anta att
felaktigheter av den art, som framkom
-
mit beträffande ansökningar från nyssberörda
kommun, förefinnas även beträffande
andra kommuner.
Det må slutligen nämnas, att till länsbostadsnämnden
i Västerbottens län intill
den 21 maj i år inkommit 683 ansökningar
om förbättringslån. Av dessa
ha hittills 440 behandlats, varvid 115 avslagits
och 325 bifallits med ett sammanlagt
lånebelopp av 133 200 kronor, av vilket
116 740 utgör räntefri stående del.
Samtliga beslut i länsbostadsnämnden
ha varit enhälliga.
Av den här lämnade redogörelsen för
handläggningen av förbättringslåneärenden
i de kommunala förmedlingsorganen
och länsbostadsnämnden i Västerbottens
län framgår, att felaktigheter beträffande
inkomstuppgifterna av det slag, interpellanten
åsyftar, hittills endast påträffats
i ansökningar från en enda kommun.
Den brist på noggrannhet från
ifrågavarande kommuns sida som föranlett
att länsbostadsnämnden erhållit felaktiga
inkomstuppgifter är beklaglig.
Med hänsyn till vad interpellanten anfört
vill jag emellertid understryka, att
nämnden, på grund av att en ledamot
kände till förhållandena på orten, i god
tid upptäckte de brister i inkomstredovisningen
som förelågo. Vid inrättandet
av länsbostadsnämnderna har förutsatts,
att ledamöterna skola besitta lokalkännedom
och aktivt medverka i första hand
vid den beliovsprövning som föregår beslut
om sådan del av förbättringslån som
har subventionskaraktär. Det inträffade
torde icke kunna tagas till utgångspunkt
för sådana generaliseringar och anklagelser
mot förmedlingsorganen i Västerbottens
län — d. v. s. länets kommunalnämnder
och drätselkammare — som
framförts i interpellationen. Den statliga
lån- och bidragsgivningen bygger på ett
förtroendefullt samarbete mellan bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
å ena och de kommunala förmedlingsorganen
å den andra sidan. Länsbostadsnämnden
i Västerbottens län torde ha
handlat i överensstämmelse med administrativ
praxis, då den förutsatt att de
av förmedlingsorganen bestyrkta uppgifterna
böra godtagas utan föregående
allmän kontroll från nämndens sida. Då
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
51
nämnden erhöll kännedom om att felaktigheter
sannolikt förelågo beträffande
i vissa ansökningar angivna inkomstuppgifter,
handlade nämnden med berömvärd
snabbhet och vidtog uppenbarligen
de åtgärder som erfordrades. På
grund av det inträffade synes vidare
lämpligt att såsom nämnden gjort tid
efter annan verkställa stickprovsundersökningar.
Den utredning, som verkställts, ger sålunda
vid handen, att vad som inträffat
torde vara ett enstaka fall och att därför
ej anledning finnes att — som skett i
interpellationen — rikta anmärkningar
mot länsbostadsnämnden och mot de
kommunala förtroendemännen i allmänhet.
Jag finner sålunda anledning saknas
att vidtaga de av interpellanten i
hans andra fråga åsyftade åtgärderna.
Bilaga B till första kammarens protokoll 30 maj 1949 (s. 34).
Interpellationssvar.
Herr talman!
I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr Ivar
Persson berört frågan om tillämpning
av den s. k. sociala arrendelagstiftningens
grundsatser beträffande vissa kategorier
för kyrkliga ändamål anslagna
fastigheter. De fastigheter interpellanten
avser är dels sådan ecklesiastik jord,
vars avkastning tillfaller domkyrka,
domkyrkosyssloman eller lokalkyrka eller
som utgör s. k. skolhemman, dels det
betydande bestånd av fastigheter, som
äro anvisade pastoraten såsom avlöningstillgång
för prästerskapets avlönande
(s. k. ecklesiastika löneboställen).
Interpellanten frågar, när statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
ämnar vidtaga sådana åtgärder, att utarrenderingsbestämmelserna
för dessa kategorier
ecklesiastik jord i princip komma
att överensstämma med den sociala
arrendelagstiftningen.
I egenskap av föredragande av kyrkoärenden
i statsrådet får jag lämna följande
svar.
I samband med genomförandet vid
1943 års riksdag av den sociala arrendelagstiftningen
förutsattes, att de särskilda
författningar, som berörde förhållandena
vid bl. a. ecklesiastika arrenden,
skulle underkastas en översyn i syfte att
författningsregleringen på detta område
komme att i huvudsak ansluta sig till
denna sociala arrendelagstiftning.
För Lunds domkyrkas och lokalkyrkornas
hemman och lägenheter i Skåne,
Halland och Blekinge har hittills gällt,
att byggnads- och underhållsskyldigheten
helt åvilar vederbörande arrendatorer.
Vid 1948 års riksdag besvarade jag
en interpellation av herr PehrssonBramstorp,
vari begärdes upplysning,
när det kunde förväntas, att de sociala
arrendebestämmelsernas principer skulle
kunna tillämpas vid utarrendering av
dessa fastigheter. Jag redogjorde i mitt
svar för de speciella omständigheter,
som tills vidare lade hinder i vägen fölen
definitiv och restfri lösning av denna
fråga för dessa fastighetsgruppers
vidkommande, men ställde i utsikt, att
frågan — åtminstone för domkyrkofastigheternas
del — skulle kunna få en
provisorisk reglering redan under hösten
1948. Frågan har dock tyvärr —
även med denna begränsning — visat sig
mera komplicerad än jag haft anledning
befara. Emellertid ha, sedan alternativa
lösningslinjer härför övervägts, numera
utfärdats vissa bestämmelser med provisorisk
giltighet för kyrkofastigheter i
Skåne, Halland och Blekinge, vilka bestämmelser
torde i det väsentliga tillgodose
det i herr Ivar Perssons interpellation
understrukna önskemålet. Jag hän
-
52
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
visar härom till Kungi. Maj ds cirkulär
den 6 maj 1949, nr 206, till kammarkollegiet
samt stiftsnämnderna i Lund och
Göteborg angående provisoriska bestämmelser
för utarrendering av vissa Kyrkofastigheter
i Skåne, Halland och Blekinge.
För förvaltningen av de ecklesiastika
löneboställena gälla föreskrifterna i 1932
års ecklesiastika boställsordning. För
självständigt jordbruk avsedd bebyggelse
å sådant boställe får enligt dessa bestämmelser
ej utan tillstånd av stiftsnämnden
inskränkas så, att sådant jordbruk
ej längre kan bedrivas på bostället.
Optionsrätten för arrendator är vidare
reglerad i denna boställsordning, varjämte
möjlighet finnes för optionsberättigad
arrendator att överklaga av boställsnämnd
fastställda villkor för arrendeupplåtelse.
Principiellt åvilar byggnadsskyldigheten
å boställena vederbörande
pastorat, men arrendator kan tillförbindas
att svara för om- eller nybyggnad
av laga hus. Emellertid torde — enligt
vad jag inhämtat från stiftsnämnderna
i de stift, där huvudparten av jordbruksboställena
är belägen — icke i något
fall sådan nybyggnadsskyldighet ha
ålagts arrendatorerna i arrendekontrakten.
Huvudregeln synes här allmänt gälla,
d. v. s. att pastoraten svara för kostnaderna
för dessa byggnadsarbeten.
Det torde i och för sig icke möta någon
större svårighet att omarbeta boställsordningen
till full överensstämmelse
med den sociala arrendelagstiftningen.
Frågan härom har emellertid i hög
grad komplicerats genom förekomsten i
ecklesiastikdepartementet av en rad
framställningar om ändringar i olika
hänseenden av boställsordningen, gjorda
av kyrkomötet, stiftsnämnder, arrendatorsföreningar,
m. fl. Förre domänintendenten
Bernhard Nilsson i Landeryd
liar vidare i egenskap av sakkunnig avgivit
ett betänkande angående de ecklesiastika
löneboställenas räntabilitet
in. m., enligt vilket också betydelsefulla
ändringar föreslås i fråga om dessa fastigheters
förvaltning. Visserligen föreligga
inom ecklesiastikdepartementet utarbetade
förslag till vissa ändringar i
boställsordningen m. fl. författningar i
anledning av den sociala arrendelagstiftningens
tillkomst och förutnämnda inom
departementet vilande framställningar,
men i den granskning, som statens sakrevision
företagit av stiftsnämndernas
fastighetsförvaltning m. m., har även berörts
bl. a. spörsmålet om finansieringen
av byggnadskostnaderna å löneboställena.
Detta spörsmål kan i detta sammanhang
icke lämnas obeaktat. De utarbetade
förslagen kräva sålunda en översyn
redan i anledning av sakrevisionens förslag
och remissinstansernas däröver avgivna
yttranden. Åtskilliga av de frågor,
som aktualiserats i de framförda förslagen
till ändringar i lagstiftningen om
löneboställenas förvaltning, äro så intimt
förbundna med ett författningsmässigt
inarbetande i boställslagstiftningen
av den sociala arrendelagstiftningens
regler, att eu samtidig lösning av hithörande
frågor synes ofrånkomlig.
Vad angår den av interpellanten berörda,
fåtaliga gruppen av arrendefastigheter,
som utgöra s. k. skolhemman, får
jag nämna, att förslag föreligga om en
helt förändrad disposition av ifrågavarande
fastigheter. Remissbehandlingen
av dessa förslag är ännu icke avslutad.
Även om jag beklagar dröjsmålet med
framläggandet av dessa frågor för riksdagen,
så torde man kunna utgå från,
att utarrenderingen av löneboställena redan
nu sker efter de huvudsakliga
grundsatserna i den sociala arrendelagstiftningen.
Ytterligare någon tids anstånd
för medhinnande av den författningsmässiga
reglering, som här erfordras,
torde för den skull knappast för arrendatorerna
medföra något påtagligare
men. Åtskilliga av de många framställda
yrkandena och förslagen äro av mera
vittutseende och invecklad beskaffenhet.
Det är emellertid klart, att prövningen
av dylika frågor, vilkas lösning
måste ställas på längre sikt, icke
nu bör uppehålla de praktiska reformer,
som visa sig möjliga att genomföra inom
ramen för det gällande förvaltningssystemet.
Jag hyser den förhoppningen, att
förslag i åtminstone de mera trängande
av dessa frågor skola kunna föreläggas
1950 års riksdag.
Måndagen den 30 mai 1949.
Nr 23.
53
Bilaga C till första kammarens protokoll 30 maj 1949 (s. 44).
Interpellationssvar.
Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har
herr Osvald frågat mig, om jag är beredd
redogöra för de principer, efter
vilka licenser lämnats för import av
färdiga preparat för kampen mot ogräset
och för import av råvaror för tillverkning
av dylika preparat.
Till svar härpå vill jag meddela följande.
Frågan om import av ogräsbekämpningsmedel
i större skala aktualiserades
först 1948. Tidigare hade förekommit
import i begränsad utsträckning av olika
slags sådana medel, främst amerikanska.
Bekämpningen av ogräs med kemiska
preparat befann sig då i försöksstadiet.
Allteftersom bekämpningsmedlen blivit
mera utexperimenterade och det
kommit till allmän kännedom, vilka resultat,
som stå att vinna på detta område,
ökades efterfrågan, och önskemål
om import av större kvantiteter framkornmo.
Sedan importmöjligheterna i
fråga om U. S. A. beskurits, är det framför
allt England, som kommit i fråga
som importland. Uder 1948 importerades
färdiga ogräsbekämpningsmedel för
i runt tal 650 000 kr., huvudsakligen från
England och en mindre kvantitet från
Danmark. Endast två svenska firmor
uppträdde detta år som importörer.
För att i god tid planera för importen
av ogräsbekämpningsmedel för 1949
års behov igångsattes under hösten 1948
inom vederbörande kommissioner en
närmare undersökning rörande behov,
importmöjligheter och andra på denna
fråga inverkande faktorer. Undersökningen
föranleddes bl. a. av en framställning
från en firma om import från
Danmark av rätt betydande kvantiteter.
Till handelsdepartementet inkom vidare
olika framställningar, som avsågo såväl
import av preparat som tillverkning
av sprutor och därmed sammanhängande
problem, tilldelning av drivmedel
in. m.
Enligt beräkningar utförda vid statens
jordbruksförsök räknade man med
ett behov av ogräsbekämpningspreparat,
överstigande 2 000 000 1. Föreliggande importönskemål
uppgick till endast 850 000
1. Med hänsyn bl. a. till den begränsade
tillgången till sprutor och service,
ävensom till att svensk tillverkning i
viss skala beräknades komma i gång under
våren 1949, ansågs inom handelskommissionen
och livsmedelskommissionen
importen tills vidare böra begränsas
till nämnda 850 000 1.
Det kan i detta sammanhang nämnas,
att tillgången till för spridningen erforderliga
sprutor varit knapp och begränsat
möjligheterna att använda dessa
preparat. Sedan plåtsituationen förbättrats,
bär dock en viss tillverkning
kunnat ske, och tillgången till sprutor
torde därför i år ha avsevärt ökat.
I marknaden förekomma i huvudsak
två slag av preparat, dels den engelska
typen (metoxoner), dels de s. k. 2.4-Dpreparaten,
som äro helt förhärskande i
U. S. A. och som importerats därifrån.
Inom jordbrukets försöksväsende ha de
olika preparatens användbarhet prövats.
Användningen av dessa preparat synes
kräva stor försiktighet, då en överdosering,
besprutning med olämpligt preparat
eller vid olämplig tidpunkt in. m.
kan medföra svåra skadeverkningar på
grödorna.
I samband med nyssnämnda utredning
hördes statens jordbruksförsök beträffande
olika preparats användbarhet,
54
Nr 23.
Måndagen den 30 maj 1949.
och därifrån uttalades att enligt dittills
vunna erfarenheter minsta skadeverkningar
åstadkommits vid användning av
de engelska preparaten.
I fråga om övriga förekommande preparat,
bl. a. sådana av dansk tillverkning,
ansågs ytterligare erfarenhet höra
avvaktas, innan man bestämde sig för
import i större skala.
Mot bakgrunden av denna utredning
uppgjordes efter samråd mellan handelsoch
livsmedelskommissionerna samt representanter
för jordbruksförsöksväsendet
en preliminär plan för importen av
färdiga preparat för 1949 års behov. Enligt
denna beräknades 80 000 1 skola
importeras från Danmark och 800 000
å 850 000 1 från England. — Någon särskild
plan för import av råvaror för
tillverkning av sådana preparat uppgjordes
däremot icke, med hänsyn bl. a.
till att ovisshet rådde rörande omfattningen
av denna tillverkning. Eventuellt
erforderlig import beräknades kunna
tillgodoses inom ramen för den allmänna
importen av kemikalier o. d.
Den faktiska importlicensgivningen
under 1949 har hittills uppgått till ett
belopp av ca 1 140 000 kronor. Härav
avse ca 165 000 kr. import från Danmark
av något över 100 000 1 färdig
vara. Resten har importerats från England.
Englandsimporten bär gått genom
två firmor, varav den ena importerat
färdigt preparat. Den andra firman tilldelades
ett engångsbelopp i pund att
disponeras antingen för inköp från England
av färdig produkt eller import av
råvaror och tillverkning i Sverige enligt
särskilt uppgjord plan. Den tilldelade
valutan har av firman disponerats
på det sätt, att tillverkningen av preparatet
ägt rum ombord på ett i Göteborgs
hamn liggande norskt fartyg. Arbetskraften
för fabrikationen bär betalats i
svensk valuta, och den tilldelade pundvalutan
har kunnat disponeras för betalning
av råvaror, hyra för maskinell
utrustning m. m. Härigenom har firman
inom ramen för tilldelad valuta kunnat
frambringa en större kvantitet preparat
än om färdigt preparat importerats.
Med anledning av den uppmärksamhet,
som från konkurrenthåll riktats mot
sistnämnda form av tillverkning och
som även kommit till synes i pressen,
kan nämnas, att enligt verkställd undersökning
tillverkningen har försiggått
under iakttagande av alla de bestämmelser,
som äro tillämpliga på en sådan
fabrikation. Tillverkningen har icke åtnjutit
några förmåner, som icke skulle
tillkomma en sådan, driven på land.
Tillverkningen av ogräsbekämpningsmedel
inom landet torde först under innevarande
år ha nått någon nämnvärd
omfattning. Såsom tidigare antytts befinner
sig utvecklingen på detta område
under starkt framåtskridande, och
olika slag av preparat ha kommit i
marknaden, vilkas användbarhet varit
föga prövad. Från jordbruksförsökshåll
bär betonats nödvändigheten av att iakttaga
försiktighet i fråga om användningen
av oprövade preparat, och till följd
härav har det ansetts nödvändigt att
bibehålla en viss import av sådana medel,
som man redan äger närmare kännedom
om. Samtidigt har man emellertid
räknat med att de svenska producenterna
skulle komma att närmare utexperimentera
och pröva sina preparat
redan under detta år.
Den inhemska produktionen har nu
nått en sådan omfattning, att enligt producenternas
egen uppgift övervägande
delen av landets behov för år 1950 skall
kunna täckas därav. Möjligheter föreligga
numera för framställning av såväl
metoxoner (den engelska typen)
som 2.4-D-preparat (den amerikanska
typen). Huvuddelen av de råvaror, som
åtgå för tillverkningen, torde finnas
inom landet, och endast en mindre del
behöver importeras. Möjligheter finnas
till import av råvaror från såväl England
som Bizonien. Det kan även nämnas,
-att importmedgivande lämnats för
en anläggning för tillverkning av ifrågavarande
preparat. Det är kanske emellertid
ännu för tidigt att bestämt uttala
sig om de svenska preparatens användbarhet,
effektivitet in. m. Oklarhet råder
även beträffande en del andra frågor,
såsom priser, möjligheterna att använda
utländska tillverkningsmetoder,
m. m.
Som framgår av det sagda befinner
Måndagen den 30 maj 1949.
Nr 23.
55
man sig i fråga om såväl användning
som tillverkning av ogräsbekämpningsmedel
i en tid av stark utveckling. Ovisshet
råder alltjämt i flera hänseenden rörande
lämpligheten av olika preparat,
behandlingsmetoder o. d. Det synes
under sådana förhållanden icke lämpligt,
att, när det gäller importen av färdiga
preparat och råvaror, uppdraga
andra riktlinjer, än som betingas av
importintresset, den beräknade förbrukningen
inom landet och erfarenheterna
rörande olika preparats användbarhet.
En minskning av importen av färdiga
preparat under 1949 skulle sannolikt ha
medfört, att efterfrågan icke kunnat
täckas. För ett kommande år torde möjligheterna
att tillhandahålla inhemska
preparat vara avsevärt större, och det
torde även få förutsättas att dessa preparat
kunna ingående prövas under innevarande
år. Dessa förhållanden torde
komma att närmare undersökas under
hösten i samband med planläggningen
för 1950 års import. — För att främja
utvecklingen på detta område, blir det
måhända lämpligt att även fortsättningsvis
medgiva viss import av färdiga preparat,
bl. a. med hänsyn till kvaliteter
och priser.
56
Nr 23.
Tisdagen den 31 maj 1949.
Tisdagen den 31 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.
Justerades protokollen för den 24 innevarande
månad.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Gränebo
in. fl. väckta motionen, nr 330, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m.
Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 48, med föranledande av kamrarnas
beslut beträffande dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472), in. m., jämte i ämnet
väckt motion, dels ock Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän och lag angående ändrad lydelse
av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).
Sedan ett av utskottet i memorial
nr 43 framlagt sammanjämkningsförslag
beträffande 11 § av utskottets i utlåtande
nr 32 framlagda förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450)
om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig bifallits av första kammaren men
avslagits av andra kammaren, hade utskottet
i det nu föreliggande memorialet
för riksdagen anmält, att frågan om
ändring i nämnda lag för innevarande
session förfallit.
Med hänsyn till riksdagssessionens
nära förestående slut hade utskottet tilllika
hemställt, att förevarande memorial
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.
På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.
Därefter beslöt kammaren på gjord
proposition att lägga utskottets i memorialet
gjorda anmälan till handlingarna.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 180, angående statsregleringen för
budgetåret 1949/50.
Punkterna 1—13.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna It och 15.
Lades till handlingarna.
Punkten 16.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 17.
Lades till handlingarna.
Punkten 18.
Utskottets hemställan bifölls.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 47, angående uppskjutande
av behandlingen av fullmäktiges
i riksbanken förslag i fråga om fortsatt
giltighet av den för riksbanken gällande
ramen för tjänstetillsättningar
(övergångsplan II) m. m., bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.
Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag tillkännagiva, att riksdagens höstsession
kommer att taga sin början måndagen
den 17 oktober, då kamrarna komma
att kallas till sammanträden kl. 2 em.
Kallelser komma att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio. Personliga
kallelser komma däremot icke att
utfärdas.
Tisdagen den 31 maj 1949.
Nr 23.
57
Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 343, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande
inomskärsfarleden i Bohuslän;
nr 344, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän;
nr 353, angående statsregleringen för
budgetåret 1949/50; och
nr 354, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1949/50.
Skrivelseförslagen godkändes, förslaget
nr 353 under förutsättning att andra
kammaren beträffande statsutskottets
memorial nr 180 fattade samma beslut
som första kammaren.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 372, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner.
Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:
nr 373, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;
nr 374, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., dels
ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);
nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vapenförordning;
och
nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor.
Skrivelseförslagen godkändes, förslaget
nr 374 under förutsättning att andra
kammaren beträffande första lagutskottets
memorial nr 48 fattade samma beslut
som första kammaren.
Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 379, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 214, angående
godkännande av Sveriges anslutning
till Europarådet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.08 förmiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
it Första kammarens protokoll 1''Jb''J. Nr 23.