Lördagen den 28 februari (Riksdagens protokoll 1953:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

28 februari—4 mars.

Debatter m. in.

Lördagen den 28 februari.

Interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. utredning av
vissa spörsmål i samband med ingripandena mot rådman Folke
Lundquist ............................................

Sid.

Tisdagen den 3 mars.

Interpellationer av:

Fru Sjöstrand ang. förbättrad löneställning för vissa biträdestjän ster

vid fångvårdsanstalten i Yäxjö ...................... 7

Herr Braconier ang. kostnaderna för utbildning av vérkskyddspersonal
............................................ 7

Onsdagen den 4 mars.

Svar på interpellation ang. hyressättningen för tjänstebostäder .... 10

Höjning av folkpensioner m. m............................... 14

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt
fast bränsle...................................... 40

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestifteiser .............. 48

Avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för

representation.......................................... 53

Ändringar i grunderna för äkta makars beskattning ............ 56

Motioner ang. viss lagstiftning om löner ...................... 64

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen................ 66

Interpellationer av:

Herr Dickson ang. åtgärder i syfte att lindra nödläget i Västtyskland 68
Fröken Elmén ang. pension eller engångsersättning till biträden
vid växelstationer på landsbygden, vilka entledigas till följd av

den pågående automatiseringen.......................... 69

1—Andra kammarens protokoll 1.953. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 mars.

Sid.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 9

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln,
civildepartementet .................................... 14

— nr 23 ang. utgifter å tilläggsstat II, civildepartementet........ 14

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. höjning

av folkpensioner m. m................................... 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. ändring i taxeringsför ordningen

............................................ 40

— nr 12, om sänkning av skatten för fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle........................ 40

— nr 15, om skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser .. 48

— nr 16, om avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för representation .......................... 53

— nr 17, ang. vissa ändringar i grunderna för äkta makars beskattning
................................................ 56

Första lagutskottets utlåtande nr 10, om ändrade bestämmelser för val

av biskop ............................................ 63

-—■ nr 11, ang. viss ändring i lagen om domkapitel .............. 64

— nr 12, om ändring i förordningen den 3 maj 1946 med vissa be stämmelser

rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten................................................ 64

— nr 13, ang. fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 om full görande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m........................................... 64

— nr 14, ang. godkännande av konvention för skydd av den industriella
äganderätten m. m............................... 64

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, om viss ändring av lagen den 14

juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar............ 64

— nr 5, ang. viss lagstiftning om löner ...................... 64

— nr 6, ang. lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fas tighetsmäklaryrket

.................................... 66

—- nr 7, om höjning av de allmänna barnbidragen .............. 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. anslag till stödlån till jordbrukare,
m. m. jämte i ämnet väckt motion ................ 68

■ Lördagen den 28 februari 1953.

Nr 8.

Lördagen den 28 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Einar Karl Konstantin Johansson, född
den 14.4.89 och bosatt Norra Malmgatan
12, Kalmar, vilken vårdats å härvarande
kir. avd. tiden 16—27/2 1953
för operativ behandling av gallstenssjukdom
(cholelithiasis operata), varit
sjukskriven f. o. m. den 16.2.53. Herr
Johansson har rekommenderats minst
3 veckors ytterligare vila i hemmet.

Kalmar 27/2 1953.

Per-Erik Ståhl
leg. läk.

Herr Johansson i Kalmar beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 16 innevarande februari
tills vidare.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
51, angående ratifikation av tilläggsprotokoll
till den allmänna överenskommelsen
rörande Europarådets privilegier
och immunitet;

samt till jordbruksutskottet propositionen
nr 62, angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande mo -

tionen nr 441 av herr Nilsson i Östersund
och fröken Sandell.

§ 5.

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående undervisning
i medicinsk psykologi för blivande läkare,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående föreskrifter
om tvättning av hushållslump, som
skall användas vid stoppning av möbler
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. utredning av vissa
spörsmål i samband med ingripandena
mot rådman Folke Lundquist.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde: Herr talman! över hela
landet ställer sig såväl allmänheten som
tidningar av alla åsiktsriktningar den
frågan, hur rådmannen vid Stockholms
rådhusrätt, Folke Lundquist, år efter år
obehindrat kunnat bedriva en verksamhet,
som slutligen visat sig motivera en
rekordlång lista av åtalspunkter. Utan

Nr 8.

Lördagen den 28 februari 1953. •

Interpellation ang. utredning av vissa spörsmål i samband med ingripandena mot
rådman Folke Lundquist.

att föregripa domstolarnas prövning
måste det sägas vara uppseendeväckande,
att Lundquists säregna och synnerligen
omfattande verksamhet vid sidan
av tjänsten, vilken verksamhet, såsom
en stor socialdemokratisk tidning konstaterat,
måste »ha varit känd av flera
hundratals människor» och vilken inte
bara föranlett misstankar utan också
anmälningar, icke tidigare medfört
några ingripanden. Detta fordrar så
mycket mer en förklaring som det närmast
förefaller ofattbart, att Folke
Lundquists hroder, vilken är chefsåklagare
i Stockholm, kunnat undgå att få
någon misstanke om att allt inte stod
rätt till med rådmannens egendomligt
växande rikedomar.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Har justitieministern övervägt en utredning
för att klarlägga, varför inga
ingripanden tidigare kommit till stånd
emot Folke Lundquist, och för att utröna
vilka obehöriga intressen som därvid
spelat in?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 55, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj: ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål.

g 9.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tolfte

huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
ocli

nr 23, i anledning av Kungl. Maj: ts
proposition angående utgifter å tiilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde; sammansatta

stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj: ts proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 11, i anledning av väckt motion
om viss ändring i taxeringsförordningen; nr

12, i anledning av väckta motioner
om sänkning av skatten för fordon,
som drives med användande av inhemskt
fast bränsle;

nr 15, i anledning av väckt motion
om skattebefrielse för vissa litterära
stipendiestiftelser;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av rätten att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för
representation; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i grunderna
för makars beskattning;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser för val av
biskop;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om domkapitel; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj
1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten;

Lördagen den 28 februari 1953.

Nr 8.

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fal! av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet m. in.;
och

nr 14, i anledning av Kungl. Ma.jrts
proposition angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella
äganderätten, ram.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen den 14 juni
1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar; nr

5, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning om löner;

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket;
och

nr 7, i anledning av väckt motion om
höjning av de allmänna barnbidragen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 4,
med anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till stödlån till
jordbrukare m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 63, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet,
in. in.;

nr 64, angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel; nr

65, angående anslag till Stornorrfors
kraftstation in. m.;

nr 66, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen den 16
oktober 1914 (nr 349) om tillsyn å
fartyg;

nr 67, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, m. in.; och

nr 69, angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 442, av herr Helén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
53, angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunar Britth.

Nr 8.

Tisdagen den 3 mars 1953.

Tisdagen den 3 mars.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 24
och den 25 nästlidna februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag vördsamt hemställa
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 2—7 mars 1953.

Umeå den 2 mars 1953.

Gösta Skoglund.

Vid ansökningen var fogat följande
läkarintyg:

Riksdagsman Gösta Skoglund är på
grund av luftvägsinfektion förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet fr. o.
m. 2/3 t. o. m. 7/3 1953, intygas härmed.

Umeå den 2/3 1953.

Sixten Hemmingsson
leg. läkare.

Vidare föredrogs följande till kammaren
inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsledamoten,
fröken Ruth Ager, Lillsjönäsvägen
56, Ulvsunda, p. g. a. akut övre
luftvägsinfektion med hög feber (influensa)
är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet fr. o. m. den 27/2 1953
i minst 2 veckor.

Stockholm den 27/2 1953.

Hans Nordenstam
Leg. läk.

S:t Görans sjukhus.

Kammaren beviljade herr Skoglund
i Umeå och fröken Ager ledighet från
riksdagsgöromålen, herr Skoglund från
och med den 2 till och med den 7
innevarande mars och fröken Ager
från och med den 27 nästlidna februari
tills vidare.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 63, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. in.

till statsutskottet propositionerna:

nr 64, angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighetsandel;
och

nr 65, angående anslag till Stornorrfors
kraftstationen in. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 66, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 20 § lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
å fartyg;

till bankoutskottet propositionen nr
67, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 16 maj
1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, m. in.; samt

till statsutskottet propositionen nr
69, angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem.

§ 4.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på kammarens bord vilande
motionen nr 442 av herr Helén.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 12 och
23, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 11, 12 och
15—17, första lagutskottets utlåtanden

Tisdagen den 3 mars 1953.

Nr 8.

Interpellation ang. förbättrad löneställning för vissa biträdestjänster vid fångvårdsanstalten
i Växjö. — Interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

nr 10—14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 4—7 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 4.

§ 6.

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
utredning av vissa spörsmål i
samband med ingripandena mot rådman
Folke Lundquist.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. förbättrad löneställning
för vissa biträdestjänster vid fångvårdsanstalten
i Växjö.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SJÖSTRAND (fp), som yttrade:
Herr talman! På fångvårdsanstalten i
Växjö finns anställda dels kanslibiträde
i lönegrad Ca 11 och dels kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8. De nuvarande innehavarna
av dessa tjänster har tidigare
innehaft tjänst som vaktfruar. Enligt
fångvårdsstyrelsens förordnande
ändrades tjänsterna den 1 juli 1946.
Tjänst som första vaktfru i lönegrad 7
förändrades till kanslibiträde i samma
lönegrad och vaktfru i lönegrad 4 förändrades
till kontorsbiträde i samma
lönegrad. Den 1 juli 1947 blev såväl
första vaktfruar som kanslibiträden
uppflyttade till lönegrad Ca 11 och vaktfruar
och kontorsbiträden till Ca 8. Vid
den lönerevision, som trädde i kraft
1 juli 1952, flyttades första vaktfruarna
till lönegrad 13 och vaktfruarna till lönegrad
10. Kanslibiträdes- och kontorsbiträdestjänsterna
förändrades dock
inte.

Den uteblivna lönegradsplaceringen
för biträdespersonalens del har självfallet
hos denna personal väckt en viss
undran. Man frågar sig av vilken anledning
biträdespersonalen nu kommer att
ställas i en avsevärt sämre löneställning
i förhållande till tjänsterna som vaktfruar.
En revision synes på denna
punkt också mig vara befogad.

Med stöd av det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet framlägga förslag
till en bättre lönegradsplacering för
tjänsterna som kanslibiträde och kontorsbiträden
vid fångsvårdsanstalten i
Växjö?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation ang. kostnaderna för utbildning
av verkskyddspersonal.

Herr BRACONIER (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Civilförsvarslagen av den 15 juli 1944
(SFS 1944: 536) och Kungl. Maj:ts kungörelse
den 18 september 1948 (SFS
1948:663) stadgar skyldighet för ägare
eller innehavare av vissa anläggningar
att sörja för och bestrida kostnaderna
för utbildning av verkskyddspersonal.
Enligt kungörelse 1948 (nr 662) omfattar
den första utbildningen allmän civilförsvarsutbildning,
tjänsteutbildning
samt i förekommande fall befälsutbildning.
Allmän civilförsvarsutbildning är
gemensam för all personal oavsett i vilken
tjänstegren vederbörande ingår eller
i vilket företag vederbörande är anställd.
Tjänste- och befälsutbildningen
avser däremot i regel en speciell utbildning
inom tjänstegrenens område och
skall därför bekostas och organiseras
av verkskydden.

Nr 8.

Tisdagen den 3 mars 1953.

Interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

Beträffande den allmänna civilförsvarsutbildningen
har det ifrågasatts,
om denna bör åläggas företagens verkskydd.
Civilförsvarsplikt åvilar varje
medborgare, och kostnaderna för denna
bör väl därför bestridas av allmänna
medel oavsett var den utbildningsskyldige
medborgaren är anställd. Industrier
och andra företag som är skyldiga
att organisera verkskydd betalar
ju skatt, som till en del används för att
bestrida civilförsvarskostnaderna.

Man torde kunna räkna med att närmare
300 000 man i något avseende beröres
av verkskyddsutbildningen. Det
är därför en relativt stor börda som
åvilar företagen i detta hänsende. Då
det visat sig att man i verkskyddsledarkretsar
anser, att frågan om kostnaderna
för verkskyddsutbildningen borde
tas upp till omprövning, vore det angeläget
att få ta del av vederbörande myndighets
synpunkter på problemet.

På grund härav hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
rikta följande frågor:

a) Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om bakgrunden till bestämmelserna
att verkskvdden i nuvarande utsträckning
belastas med utbildningskostnader? b)

Kommer någon ändring att ske på
denna punkt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen angående verkställd
omröstning över högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter.

§ 10.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 68, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård
i vissa fall å karolinska sjukhuset och
ser af imerlasarettet;

nr 70, rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
in. in.; och

nr 71, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
véterinärbakteriologiska
laboratorier.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 443, av herrar Bubbestad och
Onsjö, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 53, angående anslag
för budgetåret 1953/54 till statens bosättningslånefond
m. in.; och

nr 444, av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 55, angående vissa ändringar
i riktlinjerna för den statliga exportkrediten
.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren ingivna
läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman J.
Wiktor Mårtensson, Uddevalla, på grund
av cirkulationsrubbning och lågt blodtryck
tills vidare är oförmögen till arbete.

Stockholm den 2/3 1953.

AT. Svartz
Professor,
Överläkare.

Vidare föredrogs följande ansökan:

Till Riksdagens Andra kammare.
Stockholm.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under innevarande mars månad
på grund av sjukdom enligt bifogat
läkareintyg.

Tibro den 3/3 1953.

Harry Carlsson,
Tibro.

Vid ansökningen var fogat följande
läkarintyg:

Härmed intygas att Riksdagsman
Harry Carlsson, Tibro, på grund av
magsår är oförmögen att deltaga i

riksdagsarbetet under mars månad
i år.

Tibro den 3,3 1953.

Eskil Bodén
E. prov.läkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Mårtensson i Uddevalla
från och med den 2 innevarande mars
tills vidare och herr Carlsson i Tibro
från och med den 3 till och med den
31 mars.

§ 2.

Jämlikt kammarens den 25 nästlidna
februari fattade beslut skulle nu val
anställas av ombud och suppleanter i
Europarådets rådgivande församling;
och lämnades därvid på begäran ordet
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman!

För det val som skall företagas vid
detta plenum ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken godkänts av
de av kammaren valda ledamöterna i
talmanskonferensen. Listan upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
personer:

A. V. Wallentheim,

ledamot av andra kammaren

G. T. E. Bengtsson i Halmstad,
ledamot av andra kammaren

0. B. von Friesen,

ledamot av andra kammaren

B. G. Ohlin,

ledamot av andra kammaren

B. Näsgård,

ledamot av första kammaren

G. Hedlund,

ledamot av andra kammaren

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Svar på interpellation ang. hyressättningen för tjänstebostäder.

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de
godkänt densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av
kammaren godkänd; och förklarades
hava blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar
Wallentheim, von Friesen och Näsgård
samt till suppleanter för dem respektive
herrar Bengtsson i Halmstad,
Ohlin och Hedlund.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna
avgiva förslag dels till förordnanden
för de valda dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om det verkställda
valet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
det i § 2 omförmälda valet.

§ 4.

Svar på interpellation ang. hyressättningen
för tjänstebostäder:

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som yttrade: Herr
talman! Herr Andersson i Björkäng
har frågat mig, om jag har uppmärksammat,
att enskilda statstjänstemän
eller grupper av statstjänstemän, utöver
sina av statliga myndigheter reglerade
löner, av kommunerna begär
och också erhåller betydande subventioner
i form av för låg hyra för av
dem innehavda tjänstebostäder.

Herr Andersson har också frågat,
om jag, vid jakande svar å den första
frågan, har för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att åstadkomma en
hyressättning för tjänstebostäderna,
som anpassar hyran för dessa efter

den allmänna bostadsmarknadens hyrespriser
på orten.

De grunder, som reglerar ersättningen
för tjänstebostäder, som är
upplåtna åt statstjänstemän, återfinns
i statens allmänna avlöningsreglemente.
Enligt de allmänna bestämmelserna
i reglementet skall ersättningen för
tjänstebostad, som ägs eller disponeras
av statsverket, bestämmas med hänsyn
till det pris, som på orten i allmänhet
gäller för lägenhet, som beträffande
storlek och bekvämlighet
och beskaffenhet i övrigt kan anses
likvärdig med tjänstebostaden. Dessa
allmänna bestämmelser, som i stort
sett oförändrade har varit gällande
från 1930-talet, har emellertid visat sig
inte fungera tillfredsställande. På min
hemställan har Kungl. Maj:t därför den
20 augusti 1952 medgivit tillkallande
av en särskild utredningsman för översyn
av bestämmelserna om hyressättningen
för tjänstebostäder.

Av herr Anderssons interpellation
framgår emellertid, att det inte är hyressättningen
för de av staten ägda
eller disponerade tjänstebostäderna,
som bär föranlett interpellationen, utan
det synes närmast vara vissa fall, då
kommun tllhandahåller tjänstebostad
åt statstjänsteman, som herr Andersson
har åsyftat.

Herr Andersson framhåller nämligen
i interpellationen, att distriktsveterinärtjänsten
i Kopparbergs distrikt har
av Sveriges veterinärförbund förklarats
i blockad av den anledningen att
tjänstebostad inte finns på orten och
att en erbjuden bostad i en bostadsrättsfastighet
inte har godkänts av förbundet.
Herr Andersson uppger vidare,
att byggnadskostnaderna för en fristående
tjänstebostad uppgår till 175 000
kronor och att förbundet har ansett
en årshyra av 2 400 kronor för en sådan
bostad lämplig.

Inom provinsialläkarstaten och veterinärstaten
tillhandahåller statsverket
inte tjänstebostäder, men det före -

Onsdagen den 4 mars 1953,

Nr 8.

Svar på interpellation

kommer allmänt, att provinsialläkaroch
veterinärdistrikt eller däri ingående
kommun anordnar särskild bostad
för provinsialläkare eller distriktsveterinärer.
För dydika fall stadgas i
statens allmänna avlöningsreglemente
att, om bostaden godkänts av länsstyrelsen,
så skall tjänstemannen, om bostaden
har anvisats honom utan ersättning,
vara berättigad att åtnjuta denna
förmån av fri tjänstebostad men eljest
vara skyldig att till distriktet eller
kommunen betala ersättning för bostaden
med belopp som, om överenskommelse
inte kan träffas, bestämmes av
länsstyrelsen.

Med anledning av de i interpellationen
lämnade uppgifterna har jag införskaffat
kompletterande upplysningar
i ämnet. Enligt dessa upplysningar
synes det inte ha förekommit, att provinsialläkar-
eller distriktsveterinärtjänst
har förklarats i blockad av den
anledningen att hyran för tjänstebostaden
påståtts vara för hög. Däremot
har det vid flera tillfällen under senare
år inträffat, att sådana tjänster har
blockerats på grund av att tjänstebostad
av den beskaffenhet, som vederbörande
personalorganisation har ansett
tillfredsställande, inte har funnits.
Sålunda blockerades av denna anledning
år 1950 9 provinsialläkartjänster
och 2 distriktsveterinärtjänster, år 1951
5 provinsialläkartjänster och 2 distriktsveterinärtjänster.
År 1952 var siffrorna
13 resp. 5.

Vad angår tjänstebostadernas standard
har centrala sjukvårdsberedningen
upprättat ett program för provinsialläkarbostad
och mottagning. Detta
program som har godkänts av medicinalstyrelsen
är f. n. normerande vid
sjukvårdsberedningens rådgivning och
granskning av ritningar till sådana lokaler.
Det innebär, att provinsialläkarbostad
skall omfatta ungeefär 200 nioch
mottagning ca 115 m2. Några normer
för hyressättningen bär däremot
inte uppställts av myndigheterna. En -

ang. hyressätlningen för tjänstebostäder.

ligt vad medicinalstyrelsen uppgivit
har från provinisialläkarföreningen förklarats,
att föreningen inte hyser någon
önskan om subvention för bostäderna
utan är villig godtaga hyresbebelopp,
som täcker de verkliga kostnaderna.
Dessa belopp har angivits vara
2 500 till 3 000 kronor per år för
gamla bostäder och 4 000 till 5 000
kronor per år för nyuppförda bostäder,
allt utan värme. I gällande bestämmelser
om statsbidrag till uppförande
av tjänstebostäder för provinsialläkare
stadgas, att hyran skall vara
högst 1 800 kronor. Enligt vad jag inhämtat
överväges f. n. inom inrikesdepartementet
ett förslag om avskaffande
av denna maximibestämmelse.

För distriktsveterinärernas tjänstebostäder
har statlig myndighet inte
fastställt några motsvarande normer.
Emellertid bär Sveriges veterinärförbund,
som framgår av en artikel i
förbundets medlemsblad för år 1952,
uppställt vissa normer, som i huvudsak
innebär följande. Privatbostaden
skall utgöras av en villa om 210 m2 och
erforderliga tjänstéutrymmen omfatta
ca 95 in2. Till följd av byggnadskostnadernas
stegring och med hänsyn till
den norm, som Kungl. Maj :t har följt
vid beviljande av statsbidrag till tjänstebostäder
för provinsialläkare, tillstyrker
dock förbundet numera ätt familjebostaden
må godkännas, Om ytvidden
är lägst 170 in2. Enligt samma
artikel varierar hyrorna för distriktsveterinärernas
tjänstebostäder mellan
600 och 2 300 kronor med ett medeltal
av 1 800 kronor. För tjänsteutrymmena
har ingen hyra erlagts. I artikeln uttalas,
att denna med hänsyn till bostädernas
standard måttliga hyra i allmänhet
torde ha motiverats med det
bostadstvång, som följer med en tjänstebostad,
och vidare av intresset för
vederbörande kommuner att genom att
erbjuda en lämplig bostad erhålla mer
kvalificerad sökande. Artikeln avslutas
med att enligt förbundets mening liv -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Svar på interpellation ang. hyressättningen för tjänstebostäder.

rån för en förstklassig tjänstebostad
inte må överstiga 2 400 kronor per år.
Härvid förutsattes dels att tjänsteutrymmena
ställes till förfogande utan
särskild kostnad och dels att bostadens
uppvärmning faller på tjänsteinnehavaren.
Enligt vad jag inhämtat
har emellertid förbundets styrelse nyligen
diskuterat om inte en viss justering
av den sålunda rekommenderade
maximihyran är motiverad.

Jag har velat lämna dessa upplysningar
för att belysa de problem, som
uppstår då det gäller hyresavvägningen
för tjänstebostäder. Den utredning
rörande hyressättningen för tjänstebostäder,
som förra året igångsattes, avser
i första hand de av staten ägda eller
disponerade tjänstebostäderna men
berör också sådana tjänstebostäder,
som herr Andersson närmast har avsett.
Åtgärder har sålunda redan vidtagits
för att söka uppnå en närmare
anpassning av hyressättningen för
tjänstebostäder till den allmänna bostadsmarknadens
hyresnivå''.

Härefter anförde:

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår, att statsrådet redan
tidigare konstaterat, att de grunder
som reglerar ersättningen för
tjänstebostäder, vilka ägs av statsverket,
icke är tillfredsställande, och jag
noterar med tillfredsställelse, att särskild
utredningsman tillkallats för
översyn av bestämmelserna.

I det av mig påtalade fallet, som torde
äga sin motsvarighet över hela landet,
är dock förhållandena minst sagt
anmärkningsvärda. Här har kommunen
tidigare inte haft några som helst skyldigheter.
Staten har betalat lön till distriktsveterinären,
och på denna lön
har han i öppna marknaden för egna
medel hyrt sin bostad och erforderliga

tjänsteutrymmen. Så blir plötsligen
kommunen ålagd att tillhandahålla
tjänstebostad men, märk väl, inte av
staten utan av Sveriges veterinärförbund,
som utan vidare blockerar tjänsten.
Men blockaden vänder sig inte mot
arbetsgivaren staten, som betalar ut lönen,
utan mot en annan, helt ovidkommande
part, kommunen. Och staten låtsas
inte om att en av den inrättad tjänst
blockeras. Det är i mitt tycke en mycket
underlig situation. Mig veterligt
finns inga bestämmelser, som reglerar
förhållandet mellan stat och kommun
i ett sådant fall. Det vore väl ändå rimligare
och riktigare, att den verklige
arbetsgivaren tillhandahölle tjänstebostad
åt befattningshavaren, bl. a. därför
att en statlig myndighet i så fall
finge pröva och fastställa normer för
privatbostad och tjänsteutrymmen. Man
vet inte, men man har på känn, att de
av veterinärförbundet föreslagna utrymmena
ligger i överkant. Folkskollärarnas
bostäder torde inte överstiga
90 m". Varför behöver då en veterinär
170 m2? Då man vet, att huvudparten
av operationer och konsultationer försiggår
vid besök ute i husdjursstallarna,
fattar man inte, att tjänsteutrymmena
skall behöva omfatta 95 m2.

Om tjänstens innehavare själv skulle
betala de verkliga kostnaderna, mellan
7 000—8 000 kronor årligen, skulle han
nog betänka sig mer än en gång, innan
han lät uppföra ett så stort hus. Veterinärernas
inkomster motiverar inte en
sådan lyx, och jag tror, att befattningshavarna
skulle pruta av en hel del på
utrymmet för att nedbringa kostnaderna,
om de själva skulle bygga. Man
måste också fråga sig, om det är klokt
av staten att uppmuntra ett system, som
leder till onödigt stora bostadsutrymmen
åt ett fåtal, då knappheten på bostäder
är så stor, att åtskilliga unga
människor måste avstå från giftermål
därför att de inte kan uppbringa de 40-eller 50-tal kvadratmeter bostad som
för dem skulle lösa problemet.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Svar på interpellation ang. hyressätiningen för tjänstebostäder.

Herr talman! Jag kanske alltför länge
har upptagit kammarens tid, men jag
har inte kunnat underlåta att delge
kammaren den enkle medborgarens syn
på detta spörsmål.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Endast
ett litet tillägg. Jag har i mitt svar
angivit, att vi har uppmärksammat förhållandena
och vidtagit den åtgärden
att tillsätta en utredningsman, som skall
försöka komma till rätta med detta problem.
Därför är det inte riktigt, när
herr Andersson säger, att staten uppmuntrar
det nuvarande systemet. Det
vill vi inte alls göra.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf) :
Herr talman! Jag sade, att staten uppmuntrar
ett system, som bidrar till att
här byggs onödigt stora bostäder, och
då syftade jag på att staten låter ett förbund
av befattningshavare vända sig
till en ovidkommande part och begära,
att denna skall ställa tjänstebostad till
förfogande. Det var det systemet, herr
statsråd, som jag ansåg inte var så klokt
att uppmuntra. Jag tyckte, att det i
stället vore bättre, att staten tog hand
om saken.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Då nu statsrådet meddelat att han har
för avsikt att utreda denna fråga om
tjänstebostäder, skulle jag vilja peka på
ett särskilt område som också bör uppmärksammas.
Det gäller bostäder för
folkhögskollärare och lantmannaskollärare.
Därvidlag har nu träffats en uppgörelse
mellan å ena sidan lantbruksstyrelsen
och skolöverstyrelsen och å
andra sidan vederbörande tjänstemän
om bestämmande av hyressättningen.
I allmänhet är det som bekant landstingen
som står såsom huvudmän och
bekostar dessa lokaler. Man frågar sig
därför varför inte också hyresavvägningen
kan göras mellan landstingen
och befattningshavarna på samma sätt

som sker i fråga om andra befattningshavare
inom landstingsområdena.

Under fjolåret har ett visst provisorium
fungerat i det att från dessa myndigheters
sida — skolöverstyrelsen och
lantbruksstyrelsen — har bestämts att
tills vidare skall utgå 12 procent på lönen
som ersättning till hyra. I dessa
dagar har emellertid till olika skolstyrelser,
folkhögskolestyrelser och lantmannaskolestyrelser,
skickats ut en promemoria
från vederbörande myndigheter
angående en gruppering av dessa
bostäder, som gör att de blir ganska
lågt värderade.

I denna PM finns olika bestämmelser
om enkelrum, om dubbletter och om
familjebostäder. Man har t. ex. bestämt
att en bostad om 150 kvadratmeters
golvyta skulle placeras i 18 :e bostadsgruppen.
Men om det finns anslutning
till elevbostäder eller undervisningslokaler
i denna byggnad, skall denna
klassas ned två grupper, ifrån 18 :e och
ned till 16 :e bostadsgruppen. Och denna
bostadsgrupp är taxerad till 108 kronor
per månad i dyrortsgrupp 2. En så
stor bostad som på 150 kvadratmeter
skall alltså kunna erhållas för 108 kronor
per månad, och då är bränsle eller
värme inräknade i detta hyresbelopp.

Man finner att det är synnerligen
låga värden som på detta sätt fixerats,
och jag skulle därför vilja hemställa
till herr statsrådet att se till, att den
utlovade utredningen får omfatta även
dessa grupper av befattningshavare.

Härmed var överläggningen avslutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 68, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§
förordningen den 30 juni 1937 (nr
655) angående bidrag från landsting

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

och städer, som ej deltaga i landsting,
till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet;
samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

70, rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.; och

nr 71, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier.

§ 6.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande å kammarens
bord vilande motioner, nämligen: nr

443 av herrar Ftubbestad och
Onsjö; samt

nr 444 av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm.

§ 7.

Föredrogs den av fru Sjöstrand vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående förbättrad löneställning
för vissa biträdestjänster
vid fångvårdsanstalten i Växjö.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Braconier
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående kostnaderna
för utbildning av verkskyddspersonal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
tolvte huvudtiteln, avseende anslagen
inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Höjning av folkpensioner m. m.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om höjning
av folkpensioner in. in., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 januari 1953 dagtecknad
proposition, nr 15, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om höjning av folkpensioner
in. in.,

dels ock besluta att från och med den
1 januari 1954 den för närvarande
fastställda folkpensionsavgiften i princip
skulle höjas med 0,8 procent, dock
att nuvarande regler för avgiftens storlek
fortfarande skulle gälla i fråga om
pensionsavgifter för år 1954 eller tidigare
år.

Vidare hade Kungl. Maj:t i stats -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

verkspropositionen, bilaga 7, föreslagit
riksdagen

dels under punkt 91 att till Bidrag
till folkpensioner m. m. för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag av
1 030 000 000 kronor,

dels ock under punkt 92 att till Indextillägg
å folkpensioner för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 242 000 000 kronor.

Propositionen nr 15 innebar, att
från och med maj 1953 folkpension i
form av allmän ålderspension, tilläggspension,
änkepension eller hustrutilllägg
skulle för år räknat höjas med
belopp motsvarande sju indextillägg
eller med 210 kronor för änkepensionsberättigad
och för hustru, som uppbure
hustrutillägg, 280 kronor för gift
pensionsberättigad, vars make åtnjöte
ålderspension eller tilläggspension eller
vars hustru uppbure hustrutillägg

— d. v. s. för två åldriga makar sammanlagt
560 kronor — samt 350 kronor
för annan pensionsberättigad. Det
under år 1952 utgående extra tillägget
å folkpensionerna skulle även i fortsättningen
komma folkpensionärerna
till godo och inarbetas i folkpensionen.
I enlighet härmed skulle alltså

— bortsett från bostadstillägg — vid
nuvarande indexläge folkpensionen
för en ensamstående ålderspensionär eller
en ensamstående invalidpensionär
med full invalidpension komma att
uppgå till 1 750 kronor om året och
folkpensionen för två gifta ålders- eller
invalidpensionärer till sammanlagt
2 800 kronor om året. Änkepensionens
och hustrutilläggets maximibelopp
skulle komma att stiga till 1 050 kronor
om året. Änke- och änklingsbidragen
föreslogos höjda på samma sätt
som änkepensionerna. — Förhöjningen
skulle utgå efter samma regler som
de nuvarande indextilläggen, frånsett
att någon anknytning till pensionspristalet
icke skulle ske.

I fråga om finansieringen av de förhöjda
förmånerna föreslogs i proposi -

Höjning av folkpensioner m. m.

tionen nr 15, att stat och kommun
skulle bidraga till förhöjningen i samma
proportion som i fråga om indextilläggen.
Statens andel skulle delvis
täckas genom den föreslagna höjningen
med åtta tiondelar av folkpensionsavgiften.

I anledning av propositionen nr 15
hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 174 av herr Ewerlöf m. fl., och

inom andra kammaren:

nr 74 av herr Senand er m. fl.,

nr 223 av herr Rubbestad m. fl.och

nr 233 av herr Hjalmarson m. fl.

Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft
följande inom andra kammaren väckta
motioner nämligen:

nr 75 av herr Senander m. fl. och
nr 240 av fru Sjöstrand och herr
Netzén.

Propositionen nr 15 och motionerna
hade hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan statsutskottet och
andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna samt ovannämnda
punkter i statsverkspropositionen hänskjutits
till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott.

I motionerna I: 174 och II: 233, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen, under förklarande att proposition
nr 15 icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte

A. i princip besluta dels att folkpensionsavgiften
skulle från och med
den 1 januari 1954 höjas från 1 till 2
procent av den taxerade inkomsten,
dock högst till 200 kronor per skattskyldig,
dels att en extra folkpensionsavgift
av motsvarande storlek skulle
uttagas från och med den 1 maj 1953;

B. besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t i samband
med framläggande av förslag om

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. in.

ändring av 19 § lagen om folkpensionering
ville lägga fram förslag till författning
om extra folkpensionsavgift
från och med den 1 maj 1953 i så god
tid att författningen kunde tillämpas
från och med nämnda dag.

I motionen 11:74 hade hemställts, att
riksdagen måtte avböja förslaget om ett
principuttalande till förmån för en höjning
av pensionsavgifterna och i stället
uttala sig för sagda avgifters slopande,
samt att finansieringen som följd därav
i sin helhet skulle ske på den direkta
statsbeskattningens väg.

I motionen II: 75 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att 7 § lagen
om folkpensionering måtte få i motionen
angiven ändrad lydelse, innebärande
indexreglering av bostadstillläggen.

I motionen 11:240 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta återställa
blindtilläggets realvärde från 1947 genom
en höjning av detsamma från nuvarande
700 kronor per år till förslagsvis
1 000 kronor per år att gälla från
den 1 juli 1953, eventuellt den 1 januari
1954.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 15 framlagda
förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m., därvid motionen 11:74,
såvitt avsåge pensionshöjningens inverkan
på kommunala förmåner, skulle
anses besvarad genom vad utskottet
i motiveringen under A. anfört;

B. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:174, 11:74 såvitt avsåge
pensionsavgifterna, II: 223 och II: 233,
besluta att från och med den 1 januari
1954 de i 19 § folkpensioneringslagen
angivna procenttalen för beräkning av
pensionsavgiften skulle höjas till 1,8
eller, om den avgiftspliktige vore gift
och mantalsskriven såsom tillhörande
samma hushåll som sin make, till 0,9,
dock att nuvarande regler för beräk -

ning av avgiften fortfarande skulle gälla
i fråga om pensionsavgifter för år
1954 eller tidigare är;

C. att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln anvisa 1)

till Bidrag till folkpensioner m. in.
ett förslagsanslag av 1 030 000 000 kronor;
samt

2) till Indextillägg å folkpensioner
ett förslagsanslag av 242 000 000 kronor; D.

att motionen 11:75 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionen II: 240 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av fröken Elmén, utan angivet yrkande; 2)

beträffande utskottets hemställan
i punkten B av herrar Bergh och Hagård.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD (h): Herr talman! En
av den svenska socialpolitikens främsta
uppgifter har varit och är alltjämt
att i möjligaste mån skapa stöd och
trygghet för människorna under deras
ålderdom, efter den tid alltså då de
fullgjort sitt livs dagsverke. Jag tror
att det råder fullständig enighet inom
vårt folk därom att man bör fästa huvudvikten
just vid denna del av socialpolitiken.
När den svenska riksdagen
i ett flertal fall har fattat beslut vid
folkpensioneringens milstolpar, har
dess bättre dessa beslut också kunnat
fattas i full enighet.

När vi senast passerade en sådan
viktig milstolpe, år 1946, trodde man
att man för en lång tid framåt hade
röjt undan alla bekymmer på detta
område, men knappt hade bläcket torkat
efter det beslut som då fattades
förrän kompletteringar måste göras på
grund av utvecklingen. Genom penningvärdets
undergrävande har folk -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

pensionerna blivit mer eller mindre
otillräckliga. Under föregående års
riksdag sökte vi förbättra förhållandena
en smula. Vi gjorde en omläggning,
och särskilt i fråga om bostadstilläggen
genomfördes betydande ändringar
av avdragsbestämmelserna. Men
när vi kom till slutet av 1952 års vårriksdag
och det gällde den framstöt,
som då var aktuell, var enigheten inte
densamma som tidigare. Nu har emellertid
socialministern genom den framlagda
propositionen sökt reparera det
som ännu brast på vissa punkter.

Man kan genast konstatera att det
sammansatta stats- och andra lagutskottet
varit enhälligt i sitt tillstyrkande
av propositionen. Det är mig angeläget
att stryka under eu sak i detta
sammanhang: att socialministern fasthållit
vid de ursprungliga principer,
som på sin tid uppdrogs av socialvårdskommittén.
Han har således inte
gått in på någon inkomst- eller behovsprövning,
utan fortsätter efter de uppdragna
linjerna. Jag håller socialministern
räkning för detta. Jag har tidigare
gjort ett uttalande i denna riktning,
och det understryker jag ännu
en gång.

Det är bara i ett enda avseeende som
det råder meningsskiljaktighet vid detta
ärendes behandling, och det är i frågan
om finansieringen. Det är dock
endast fråga om själva folkpensionsavgiftens
storlek och i andra hand den
tidpunkt vid vilken avgiftsinbetalningen
skall påbörjas. Det är alltså ingen
strid om principer härvidlag heller,
utan socialministern har accepterat
det förslag som från högerhåll framlades
vid förra årets riksdag, att i
ökad omfattning folkpensioneringen
skulle finansieras genom avgifter.

När vi införde socialförsäkring i
vårt land var det två synpunkter som
lades på frågan om avgifter. För det
första betonade man, att man ville bygga
det hela på en försäkringsmässig
grund. Därvidlag framhöll man, att det
2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Höjning av folkpensioner m. m.

ur moralisk synpunkt är angeläget att
fostra människorna till sparsamhet;
de försäkrade skulle själva till väsentlig
del betala in vad de sedermera
skulle ha rätt att erhålla. För det andra
lade man också rent samhällsekonomiska
synpunkter på frågan. Genom
premier —• avgifter således — och
dessas fondering skulle en ekonomiskt
kapabel grund skapas för socialförsäkringen.
Nu har vi emellertid i viss
mån frångått dessa principer. Vi har
först och främst slopat fonderingen
i vad det gäller folkpensioneringen.
Själva avgiften är endast ett bidrag,
ett ganska litet bidrag, till försäkringskostnaderna.
Den är om man så vill
ett slags skatt till speciellt ändamål.
På det stora hela taget finansieras
folkpensioneringen med de direkta
skatterna.

När socialvårdskommittén på sin
tid började ventilera inte bara folkpensioneringen
och dess avgiftsförhållanden,
utan även andra delar av socialförsäkringen,
ansåg den att man
inom en ganska snar framtid måste
försöka att mer och mer lägga över
finansieringen på avgiftssidan. Man
började tala om en mera bestämd socialförsäkringsavgift
för de olika grenarna
av socialförsäkringen liksom
också för socialförsäkringen i dess
helhet. Nu har emellertid i dagens läge
socialministern tydligen inte velat gå
in på en höjning av de direkta skatterna
i detta sammanhang, utan han
har gått mera på avgiftsvägen, och
han antyder i andra sammanhang, att
han måhända under den närmaste tiden
nödgas att i större och större utsträckning
anlita samma utväg för att
genomföra ur hans synpunkt önskvärda
sociala reformer.

Vi måste nog emellertid se sanningen
i ögonen, vi som har att besluta i
dessa ärenden. Vi kan faktiskt få vilka
socialförmåner vi vill, men vi måste
dock betala dem. Valet måste ske i
nuvarande läge mellan antingen ökS.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

ning av indirekta skatter eller avgifter
eller också att få båda vägarna anlitade,
det ges ingen annan utväg i
dagens läge. Under fjolåret tillsattes en
kommitté för indirekta skatter, och den
närmaste motiveringen för denna åtgärd
var, att man måste söka skaffa
ökade statsinkomster för att kunna
fortsätta en social reformpolitik.

Alla är emellertid ense om att det
just nu måste bli en höjning av folkpensionsavgiften.
Enligt den proportion
som vi för närvarande tillämpar
skulle rent matematiskt folkpensionsavgiften
utgöra 1,75 procent av den
taxerade inkomsten. Socialministern
håller sig inte slaviskt till detta, utan
avrundar siffran uppåt till l,s procent.
Högern har för sin del framlagt ett
förslag, att man i stället skulle ta ut
två procent av inkomsten. Det är, som
damerna och herrarna hör, ingen väsentlig
skillnad, men det är dock så,
att högerns förslag skulle innebära ett
tillskott för statskassan på bortemot 40
miljoner kronor. Jag måste också tilllägga
att man väl ur administrativ
synpunkt och ur enkelhetens synpunkt
måste ge förord åt det förslag som motionärerna
från högerhåll har framlagt.
Det är enklare och naturligtvis ur debiteringssynpunkt
och ur kontrollsynpunkt
liksom också för den enskilde
lättare att kontrollera och beräkna
folkpensionsavgiften, om man får syssla
med ett helt tal i stället för ett brutet
tal.

En och annan har talat om att man
genom att tillämpa denna princip
skulle överföra kostnaderna i större
utsträckning på mindre bärkraftiga
avgiftsbetalare. Denna synpunkt är helt
oriktig, och den som mera uppmärksamt
läser igenom utskottets utlåtande
skall finna att det inte finns någon
grund för ett sådant betraktelsesätt.

Jag måste även gå in på en annan
detalj, nämligen frågan om tidpunkten
för avgiftens inbetalande. Man kan väl
inte säga annat än att det är principi -

ellt riktigt, att inbetalningen av avgiften
påbörjas i det ögonblick då förmånen
utges, och därför föreligger här
förslag om att avgiften skall inbetalas
från den 1 maj 1953 eller från samma
tidpunkt som den, från vilken förmånen
utgår.

Ett sådant uttagande av avgiften
även för år 1953 har icke socialministern
velat vara med om, men ett antagande
av högerförslaget skulle innebära
ett tillskott till statskassan av mer
än 100 miljoner kronor. Jag vill gärna
erkänna att jag för min del var tveksam
beträffande det rent tekniska tillvägagångssättet
här — jag gav även
det till känna i utskottet vid behandlingen
av ärendet — men efter hand
som jag har fått tillfälle att göra klart
för mig i vilken ringa utsträckning
skattetabellerna är beroende av denna
ökning av folkpensionsavgiften och
när jag sedermera har kommit fram
till att folkpensionsavgift för år 1953
i själva verket debiteras först i slutet
av år 1954, sedan man har fått klart
för sig inkomsten för år 1953 och denna
har blivit taxerad och införd i
1954 års taxeringslängd, har jag fått
en annan uppfattning. Det finns alltså
inte heller några tekniska hinder för
att följa det förslag på denna punkt
som har framställts i motionerna.

Herr talman! Jag är övertygad om
att det beslut, som vi i dag här kommer
att fatta, i själva verket är lika
betydelsefullt och lika viktigt för folkpensionärerna
som de första besluten
och de senare stora besluten i frågan
har varit. Den meningsskiljaktighet,
som jag här har nödgats betona, berör
nämligen icke på något sätt folkpensionärerna
själva, då dessa är fullständigt
befriade från alla avgifter.

Det ger oss enligt mitt förmenande
även denna gång anledning till tillfredsställelse
att beslutet om själva
pensionsbeloppet har fattats så fullständigt
enhälligt som här blivit fallet.

Nu kommer jag till mitt yrkande be -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

träffande föreliggande ärende. Enligt
vad som meddelats mig skulle formella
hinder föreligga för att under proposition
ställa det yrkande som har gjorts
i själva reservationen, och därför nödgas
jag, herr talman, att förenkla det
hela därhän, att jag kort och gott yrkar
bifall till utskottets hemställan
med den ändring i punkten B, som föranledes
av motionerna I: 174 och
II: 233, till vilka jag givetvis yrkar bifall.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Behovet av en förstärkning av folkpensionerna
har varit aktuellt sedan flera
år tillbaka. Den kommunistiska gruppen
har också gång på gång påtalat
detta behov. Senast skedde detta vid
förra årets riksdag, då vi påyrkade en
förstärkning av grundpensionerna med
belopp, som är nästan exakt desamma
som de vilka nu föreslås.

Det är följaktligen en länge väntad,
välbehövlig förbättring av folkpensionärernas
läge, som nu skall behandlas.
Därmed vill vi emellertid inte ha sagt,
att de föreslagna beloppen medger en
tillfredsställande försörjning. Det är
uppenbart att många folkpensionärer
även efter förslagets genomförande
kommer att dragas med betydande försörjningssvårigheter.
Existensen blir
även i fortsättningen problematisk.

Vi har särskilt med tanke på detta i
en av våra motioner ansett, att garantier
måste skapas för att den avsedda
standardförbättringen verkligen kommer
folkpensionärerna tillgodo. Det
har nämligen tidigare inträffat vid fall
av förbättring av folkpensionärernas
läge, att vissa kommuner sökt ta tillbaka
vad staten gett till förbättring och
helt eller delvis berövat folkpensionärer
den avsedda standardförbättringen.

För att förebygga sådana tilltag har
vi föreslagit att riksdagen skulle göra
ett uttalande, som går ut på att höjningen
av folkpensionsbeloppen icke bör tagas
till intäkt för en minskning av tidi -

Höjning av folkpensioner in. m.

gare från kommunerna eventuellt utgående
förmåner. Vi anser nämligen, att
om det skall vara någon mening i talet
om att det här är fråga om en verklig
standardförbättring, så måste man förhindra
att den i något avseende beskäres.

Vi noterar med tillfredsställelse att
utskottet tillmötesgått detta yrkande.
Utskottet uttalar följande: »Av förslagets
syfte att giva folkpensionärerna del
i en allmän standardhöjning följer att
förbättringen av folkpensionerna icke
får lända till minskning av andra förmåner,
som må utgå. Förbättringen utgör
följaktligen icke anledning till omprövning
av kommuns beslut om införande
av bostadstillägg. Icke heller bör
pensionsförbättringen avhålla kommun
från att införa bostadstillägg i fall där
kommunen eljest avsett att göra detta.»

Jag utgår ifrån att utskottet med detta
uttalande avser att sätta en bestämd
spärr för eventuella försök från någon
kommuns sida att förminska värdet av
standardförbättringen genom att indraga
vissa andra förmåner, vare sig
det nu gäller bostadstillägg, fritt bränsle
eller bidrag till beklädnad och dylikt.
Om detta är innebörden av utskottets
uttalande, borde detta vara tillräckligt
som en anvisning åt kommunerna.

Jag tror emellertid att det skulle ha
stor betydelse om även socialministern
gjorde ett liknande uttalande här inför
riksdagen. Något sådant uttalande finns
inte med i propositionen, varför regeringens
mening i saken bör komma till
uttryck under behandlingen av utskottets
utlåtande här i kammaren.

Trots detta uttalande finns det dock
ingen absolut garanti mot missbruk.
Detta gäller särskilt beträffande bostadstilläggen.
Från och med ingången
av nästa år skall som bekant kommunerna
svara för bostadstilläggen i deras
helhet. Någon skyldighet för kommunerna
att utge bostadstillägg existerar
inte, och i de fall där bostadstillägg utges
bestämmer kommun själv om stor -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. in.

leken. På denna väg kan följaktligen
kommunerna eventuellt göra den åsyftade
standardförbättringen illusorisk.

Det föreligger självfallet också risk
för att de särskilda kommunala bostadstillägg,
som nu vissa kommuner utbetalar,
kan komma att slopas. Om detta
förklarar utskottet: »Över lag torde

även de kommunala bostadstilläggen
ha erhållit en lämplig avvägning.» Vad
som här åsyftas med uttrycket »lämplig
avvägning» är naturligtvis svårt att utan
närmare undersökning eller förklaring
avgöra, men själva uttryckssättet tycks
tyda på att avvägningen icke alltid är
till folkpensionärernas fördel.

Vi har i en särskild motion påyrkat,
att kommunerna skall vara skyldiga att
utge bostadstillägg av minst samma omfattning
som de nuvarande statliga tillläggen
har. Dessutom har vi ansett att
bostadstilläggen bör indexregleras. Bostadstilläggen
har nämligen, som alla
vet, fastställts på grundval av bostadskostnaderna
i riket den 1 juli 1946. Var
och en vet att hyreskostnaderna sedan
dess stegrats avsevärt såväl genom direkta
hyreshöjningar som genom höjning
av bränslekostnaderna. Det är alltså
synnerligen motiverat att indexreglera
bostadstilläggen. Detta har för
övrigt påyrkats av flera remissinstanser,
bland dem Stockholms stadsfullmäktige.

Vidare har vi yrkat, att även kommuner
tillhörande den lägsta bostadskostnadsgruppen
skall åläggas utge bostadstillägg,
varvid dessa bör utgå med
samma belopp som gäller för bostadskostnadsgrupp
II. Ingen kan längre vara
främmande för det faktum, att den utjämning
av bostadskostnadsskillnaderna
mellan de olika orterna som ägt rum
under senare år har raserat grunden
för den undantagsställning som hittills
drabbat folkpensionärerna i bostadskostnadsgrupp
I.

Utskottet har motsatt sig vårt yrkande
om åläggande för kommunerna att
utge bostadstillägg med en motivering,

som i korthet går ut på att kommunerna
visat en så stor benägenhet att införa
bostadstillägg att ett åläggande är
överflödigt. Sålunda åberopar utskottet,
att 90 till 95 procent av rikets kommuner
har infört eller under den närmaste
tiden kommer att införa sådana
tillägg.

Men redan detta, att man inte kan
räkna med att alla kommuner utan undantag
inför bostadstillägg, tycker jag
är en tillräcklig motivering för att införa
skyldighet i detta hänseende. För
de kommuner, som fullgör eller tänker
fullgöra denna sin skyldighet, kan ju
ett sådant åläggande inte innebära någon
nackdel. Däremot har det sin betydelse
för de kommuner som ställt sig
utanför eller tänker göra det. Vi kan
inte finna att man av hänsyn till dessa
kommuner skall avstå från att göra bostadstilläggen
obligatoriska även i fortsättningen.

Utskottets motivering för sitt motstånd
till indexreglering'' av bostadstillläggen
är kort och gott, att en sådan
skulle medföra »administrativa besvärligheter».
Det är för mig obegripligt
att det skulle vara svårare att indexreglera
bostadstilläggen än att indexreglera
grundpensionerna. I varje fall
kan väl de »administrativa besvärligheterna»
inte vara av den art, att man
för deras skull bör avstå från genomförandet
av ett rättvisekrav, som det
här är fråga om. Mig synes det som
om man här tillgripit ett nödargument
för att komma undan ett krav som inte
kan avvisas med sakskäl, en metod som
man ofta tillgriper i riksdagen.

Vad jag här sagt om riskerna för att
vissa kommuner eventuellt skulle komma
att förringa värdet av den förstärkning
av folkpensionerna, som vi nu
står i begrepp att besluta om, får inte
tydas så som om jag därmed menat, att
dessa kommuner skulle handla av ovilja
eller i reaktionärt nit. Vad jag närmast
haft i tankarna är, att staten i allt större
utsträckning lastar över finansierings -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

bördan för socialpolitiken på kommunerna,
vilket kan fresta dem till att på
grund av ekonomiska svårigheter bli
restriktiva, då de själva har avgörandet
i sina händer, såsom exempelvis i
fråga om bostadstilläggen i fortsättningen.

Vår grupp har vid upprepade tillfällen
påtalat att staten i en ständigt ökad
omfattning övervältrar kostnaderna för
sociala ändamål på kommunerna. Detta
är inte bara ägnat att försämra kommunernas
ekonomiska läge och försvåra
för dem att finansiera vad man kanske
skulle kunna kalla sin naturliga verksamhet.
Det medför också att man överflyttar
skattebördan från de stora till
de små inkomsttagarna, och jag kan
inte, såsom herr Hagård, finna att utskottet
i sitt utlåtande har velat på något
sätt vederlägga detta påstående.
Den kommunala beskattningen är som
bekant inte progressiv, vilket däremot
är fallet med den statliga beskattningen.

Ett överflyttande av utgifterna för sociala
ändamål som rätteligen skall bäras
av staten till kommunerna betyder
i realiteten en principiell omläggning
av beskattningen till de små inkomsttagarnas
nackdel. Därigenom får kommunerna
så stora utgifter och skattebelastningen
blir så hård, att de tvingas
dra in på andra nödvändiga utgifter.

Jag finner det inte alls uteslutet att
detta också kan komma att drabba folkpensionärerna.
Det skulle inte förvåna
om statsmakternas brandskattning av
kommunerna i detta fall kommer att
föra med sig både denna och andra
icke önskvärda konsekvenser.

På samma plan befinner sig frågan
om finansieringen av socialpolitiken
genom särskilda avgifter, såsom exempelvis
folkpensionsavgiften. Detta sätt
att finansiera är om möjligt ännu
skadligare för de små inkomsttagarna
än överflyttandet av utgifterna på
kommunerna. I fråga om folkpensionsavgiften
gäller det för det första ingen
progression, och för det andra har den

Höjning av folkpensioner m. ni.

begränsats uppåt, så att miljonären
icke får högre avgift än en bättre betald
arbetare eller tjänsteman.

Denna finansieringsform är absolut
förkastlig ur de små och medelstora
inkomsttagarnas synpunkt. Det lägger
på dem en tyngre börda än den som
vilar på de större inkomsttagarna. Den
är med andra ord en social orättvisa
av betydande mått.

Nu föreslås till och med att folkpensionsavgifterna
skall höjas högst väsentligt.
Höjningen belöper sig till 80 procent.
Det betyder att en arbetare med
en taxerad inkomst av 7 000 kronor,
som tidigare erlagt 70 kronor i pensionsavgift,
nu begåvas med en avgiftsförhöjning
av inte mindre än 56 kronor.
Det är en betydande och för de små
inkomsttagarna kännbar skatteförhöjning,
och man kan inte gärna påstå, att
det låg någon överdrift i Aftontidningens
slutsats, att höjningen av pensionsavgifterna
nära nog slukar den skattesänkning
som utlovats för i år.

I motion nr II: 74 har vi yrkat att
riksdagen måtte avböja Kungl. Maj:ts
förslag om ett principuttalande till
förmån för en höjning av pensionsavgifterna
och i stället uttala sig för
dessa avgifters slopande samt att finansieringen
som följd därav i sin
helhet skall ske på den direkta statsbeskattningens
väg.

För sitt avstyrkande av detta förslag
åberopar utskottet »psykologiska» och
»statsfinansiella skäl». De »psykologiska
skälen» skulle bestå däri, »att
varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone
i någon mån bidroge till sin
egen försörjning vid ålderdom och invaliditet».

Denna motivering är en platthet som
inte säger någonting. Svårigheterna att
prestera en verklig motivering gör den
emellertid förklarlig. Vad det kan ha
med psykologi att göra, att man betalar
folkpensionen via skattsedeln under
särskild rubrik i stället för att den ingår
i den vanliga skatten, är ett mys -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

termm som kanske skulle förtjäna en
särskild utredning.

De statsfinansiella skälen är lika
obegripliga i detta sammanhang. Utskottet
skriver: »Ur statsfinansiell synpunkt
kunde heller icke bortses från
de avsevärda belopp som inflöte till
statskassan.» Här åsyftas just pensionsavgifterna.

Här har vi att göra med rena tanklösheten.
Vårt förslag innebär inte att
pengarna skall trollas bort ut statskassan.
Förslaget innebär endast att
man skall låta pengarna flyta in på den
direkta beskattningens väg i stället för
att uttagas genom särskilda avgifter.
Hur utskottet under sådana förhållanden
kan åberopa statsfinansiella skäl
för sin ståndpunkt kanske utskottets
talesman vill vara vänlig att upplysa
kammaren om!

Herr talman! Med vad jag anfört vill
jag yrka bifall till utskottets yrkande
under punkt A. Beträffande punkt B
yrkar jag bifall till den del av yrkandet
i vår motion II: 74 som rör frågan
om pensionsavgifternas slopande. Slutligen
yrkar jag bifall till vår motion
II: 75 angående åläggande för kommunerna
att utge bostadstillägg.

Herr TALMANNEN: Jag hemställer att
kammaren iakttager större tystnad under
överläggningarna.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
För folkpartiet har det naturligtvis varit
en stor glädje att ta ställning till
det förslag som nu här framlagts beträffande
en höjning av folkpensionerna,
ty en sådan höjning ligger ju fullständigt
i linje med folkpartiets strävan.
Alla har ju också i utskottet varit
överens om höjningen av folkpensionen.
Någon diskussion har det dock
varit. Den har gällt själva avgiften. Om
denna har jag en blank reservation.
Det gäller här inte alls något yrkande
beträffande avgiftens storlek, utan det
är snarare beträffande utredningen om

denna avgift, som jag skulle vilja säga
ett par ord.

Det framhölls från början i utskottet
från folkpartihåll, att den utredning
som presterats i propositionen
var ofullständig. Ju mer man går in på
reformer efter försäkringsmässiga
grunder, desto mera måste man också
utreda frågan i vilken mån finansieringen
skall läggas på försäkringstagarna
och i vilken mån den skall läggas
på staten. Det är denna fråga om
fördelningen mellan staten och försäkringstagarna
som är outredd, och det
är en hel del andra synpunkter också
som kanske borde fram vid en sådan
utredning.

Som jag sade kommer den ena reformen
efter den andra, där vi går
fram efter försäkringsgrunder, och i
och med det måste här också bli en
allsidig utredning av frågan. Vi på
folkpartihåll förutsätter att därvid
även frågan om folkpensionsavgiften
kommer att utredas. Med detta vill jag
inte ha sagt annat än att den avgift
som här föreslås utgå kanske är den
rätta och den riktiga med hänsyn till
olika omständigheter. Den avgift därmot
som man yrkar på från högerhåll
anser vi inom folkpartiet på olika
grunder ligga för högt.

När frågan är så pass outredd får vi
förutsätta, att frågan kommer att utredas
i samband med alla de andra
olika sociala försäkringsavgiftsfrågorna.
Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Tyvärr måste jag ta kammarens tid i
anspråk med att nämna en liten detalj,
som har sammanhang med folkpensionen.

Jag skulle i anledning av motionen
II: 240 om höjning av blindtilläggen i
all korthet vilja erinra om att den
blindersättning, som beviljades av 1934
års riksdag, var 500 kronor per år. Den
höjdes senare till 816 kronor. I 1946

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

års folkpensioneringslag ersattes den
med ett blindtillägg till folkpensionen,
vilket fastställdes till 700 kronor och
alltså blev lägre än den ersättning som
förut hade utgått. Som kompensation
för denna sänkning skulle de, som
uppbar blindtillägg, dessutom ha rätt
till en grundpension på 200 kronor. De
flesta blinda hade emellertid redan en
grundpension på 200 kronor på grund
av nedsatt arbetsförmåga, och för dem
blev det alltså en direkt minskning av
de redan förut alltför knappa inkomsterna.

En motion i denna fråga vid 1952
års riksdag avslogs på den grunden,
att Kungl. Maj:t inom kort skulle framlägga
förslag om ett s. k. svårighetseller
hjälplöshetstillägg. Ett helt år har
emellertid gått sedan dess utan att
någonting blivit gjort. De blinda har
ännu inte fått någon kompensation för
dyrtiden.

På grund av en hårdnande konkurrens
på arbetsmarknaden blir det också
svårare för de blinda att finna en
sysselsättning, som kan ge dem någon
inkomst. Många av dem kan faktiskt
inte existera utan hjälp från blindföreningarna,
och de flesta saknar de livets
bekvämligheter, som andra är vana
vid. Blindföreningarna gör fortfarande
en aktningsvärd insats, men det är inte
så lätt som förr att få in pengar till
s. k. välgörande ändamål, och vi vill
väl för övrigt komma ifrån den situationen,
att nödställda människor skall
vara beroende av vad privata föreningar
kan uträtta. De blinda skall väl liksom
alla andra kunna få räkna med
samhällets hjälp til! en dräglig tillvaro,
något som många av dem inte har.
Detta gäller särskilt de blinda kvinnorna,
som i regel har svårare än männen
att försörja sig, och dem, som blir
blinda vid något högre ålder, 40 eller
50 år och däröver.

I år har liksom föregående år sagts,
att frågan om förmåner för blinda och
andra svårt invalidiserade skall utre -

Höjning av folkpensioner m. m.

das och att utskottet i anledning därav
inte heller nu kan föreslå någon ändring
av blindtilläggen. Det märkliga
bar emellertid inträffat, att efter det
att herr Netzén och jag avlämnat vår
motion har pensionsstvrelsen fått i
uppdrag att verkställa en utredning av
denna fråga. Vi förmodar, att vår motion
ändå var orsaken härtill.

När man ser hur långsamt denna
fråga har behandlats, och när man ser,
att det trots olika framstötar och motioner
ännu icke har gjorts något för
att kompensera de blinda för dyrtiden,
så blir man pessimist på deras vägnar.
Frågan om blindtilläggen kopplas nu
samman med frågan om åtgärder för
andra grupper, som icke är jämförbara
med de blinda och för vilka hjälpåtgärderna
av tekniska skäl kommer att
vara mycket mera svårbedömda än när
det gäller de blinda. Med all säkerhet
kommer denna utredning därför att
ta längre tid än utskottet beräknat.
Detta lär man ha klart för sig även i
pensionsstyrelsen.

Det är med tanke på de blindas
speciella hjälplöshet och på att deras
alltför låga standard icke kommer att
kunna förbättras på vare sig de två
eller tre närmaste åren som jag, trots
att utskottet varit enhälligt, ber att få
yrka, att riksdagen måtte besluta att
höja nu utgående blindtillägg från 700
till 1 000 kronor från och med den 1
januari 1954.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Det är ett mycket viktigt beslut som
riksdagen i dag skall fatta, då vi nu
skall bereda möjlighet att ge ålderspensionärerna
en bättre levnadsstandard.
Vi är säkerligen alla ense om att
det är tacknämligt, att denna fråga kan
lösas på det sätt som här har föreslagits
och i full enighet.

De tidigare talarna i denna fråga har
sysselsatt sig huvudsakligen med avgifterna
för den nya pensionen. Hela för -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

slaget kostar cirka 260 miljoner kronor,
varav kommunerna skall svara för 20
miljoner, staten för 100 miljoner och
de försäkrade för 140 miljoner kronor.
Vad nu beträffar pensionsavgifternas
storlek, så har Kungl. Maj :t föreslagit
en höjning från 1 till 1,8 procent av
den taxerade inkomsten, varvid inkomstbeloppet
dock maximerats till
10 000 kronor. Högern har föreslagit,
att avgifterna skulle höjas till 2 procent
av den taxerade inkomsten. Utskottet
har även övervägt detta förslag, men
de flesta av oss har nog haft den uppfattningen,
att höjningen från 1 till 1,8
procent var relativt stor och att man
därför under inga omständigheter kunde
vara med om någon ytterligare höjning.

Vi lät också göra en utredning för att
se om man möjligen kunde finna någon
lättnad, men det visade sig då, att om
man ville ha ett belopp på 140 miljoner
kronor, så fanns det ingen annan möjlighet
än att taga ut pensionsavgift
med 1,8 procent av inkomsten. Utskottet
har icke kunnat biträda högerns
förslag, som skulle innebära betydande
utgiftsökningar för dem, som har en
inkomst under 10 000 kronor, under
det att alla de som har över 10 000 kronor
i inkomst inte skulle märka någon
nämnvärd belastning.

Högern har vidare föreslagit i reservationen,
att avgiften skulle uttagas
redan från den 1 maj innevarande år,
d. v. s. från den dag då de nya pensionerna
skall utgå. Även den frågan har
diskuterats ganska ingående i utskottet.
Vi har emellertid varit av den meningen,
att detta skulle medföra mycket
stora besvärligheter. Eftersom vi
har källskatt, skulle avgiften tagas ut
på innevarande års inkomster, men debetsedlarna
är redan utskickade till
skattedragarna, och det skulle medföra
ganska stora svårigheter att taga ut en
extra avgift. Utskottet har därför inte
heller i denna del velat vara med om
högerns förslag, att det skulle åligga

arbetsgivarna att ta ut en viss avgift
av de anställda.

Herr Senander frågade, varför man
inte kunde helt slopa pensionsavgifterna
och i stället utta medlen via den
allmänna inkomstskatten. Som herr
Hagård tidigare betonade är det så, att
man måste överväga huruvida man skall
kunna ta högre avgifter av de lägre
inkomsttagarna än tidigare, och han
nämnde i samband därmed, att det pågår
en utredning om de indirekta skatterna.
Det är självklart, att den stora
summa, något över 300 miljoner kronor,
som avgifterna utgör, betyder ganska
mycket. Redan nu är det många som
klagar över skattetrycket, och skulle
man nu i enlighet med herr Senanders
förslag ta bort avgifterna för en mycket
stor del av befolkningen så skulle
skattetrycket drabba andra grupper
betydligt hårdare. Utskottet har därför
icke haft något att erinra mot det av
departementschefen framlagda förslaget.

Fru Sjöstrand yrkade, att blindtilllägget
skulle höjas till 1 000 kronor.
Det är ingen ny fråga. Vi diskuterade
den i fjol, då vi hade att ta ståndpunkt
till en då framlagd proposition. Fru
Sjöstrand nämnde, att en utredning
tillsatts den 6 februari i år — det är
pensionsstyrelsen, som har fått i uppgift
att utreda frågan — och hon ansåg,
att hon kunde tillskriva sig äran
av detta. Denna utredning var emellertid
bebådad av departementschefen
redan i fjolårets proposition, och detta
var orsaken till att motionen förra året
avstyrktes. Och det är den nu igångsatta
utredningen som är orsak till att
utskottet för närvarande inte vill gå
in för en höjning till 1 000 kronor.

Blindtillägget utgår visserligen enbart
till de blinda, men vi har många
kategorier av invalidiserade personer,
som är i behov av stödåtgärder. Vi vill
ha sammanhanget mellan dem klarlagt
på en gång, och det är därför vi icke
anser det riktigt att höja blindtillägget

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

medan övriga invalidiserade personer
icke får något stöd.

Med hänsyn till utformningen av utskottets
utlåtande under punkt B vill
jag slutligen poängtera, att utskottet
har ansett det lämpligt att låta författningsändringen
anstå till dess riksdagen
senare i år i samband med förslag
till ändringar i uppbördsförfarandet
behandlar en annan ändring i 19 §
folkpensioneringslagen och att riksdagens
beslut i dag därför bör få formen
av ett principbeslut.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Herr Rubbestad förklarade
här att folkpensionsavgifterna har
så stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
att man, om man inte tog ut beloppet
i form av avgifter, måste göra
det på den direkta statsbeskattningens
väg, vilket skulle medföra att större
bördor lades på de högre inkomsttagarna.
Ja, det är just avsikten med vårt
krav på att folkpensionsavgifterna skall
slopas. Vi vill lätta bördan för de små
i samhället och lägga över en större
del därav på dem som har högre inkomster.

Eftersom herr Rubbestad förmodligen
här uppträder som utskottets talesman,
borde han väl ha besvarat min
fråga rörande den del av det sammansatta
utskottets skrivning, där man i
polemik mot vår motion åberopar att
folkpensionsavgifterna utgör en väsentlig
del av inkomsterna till statskassan.
Jag ville veta varför man skriver på
det sättet, då vi inte genom vår motion
på något sätt sökt trolla bort dessa
pengar ur statskassan, utan bara anvisat
en annan väg, d. v. s. den direkta
statsbeskattningens väg, när det gäller
att skaffa ersättning för de indragna
pensionsavgifterna.

Jag hoppas att herr talmannen inte
bar någonting emot att jag, då statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

Höjning av folkpensioner m. m.

tet nu är närvarande, upprepar den
uppmaning som jag tidigare ställde,
när jag framhöll att det skulle ha sin
betydelse, om socialministern underströk
det uttalande som utskottet i sitt
utlåtande har gjort om att vad som nu
beslutas i fråga om höjning av pensionsbeloppet
icke bör ha någon inverkan
på eventuella kommunala förmåner.

Herr NETZÉN (s): Herr talman!

Ingen kan väl undgå att känna både
stor och uppriktig glädje över de nya
steg fram mot en tryggad ålderdomsförsörjning
som riksdagen nu står i
begrepp att taga. I likhet med fru Sjöstrand
vill jag emellertid gärna begagna
tillfället att sätta fingret på något
som jag tycker är en allvarlig
skönhetsfläck på det föreliggande förslaget,
nämligen den del som gäller
blindtillägget.

Herr Rubbestad har här motiverat
varför utskottet inte för närvarande
har velat vara med om att föreslå en
av alla såsom rimlig och välbehövlig
erkänd justering av blindtillägget. Motiveringen
är ungefär densamma som
den var i fjol, när samma fråga fördes
på tal. För min personliga del kan jag
emellertid omöjligen förstå det motiverade
i att man, om det finns en speciell
grupp, där det föreligger en absolut
bestämd förutsättning för att
statligt bidrag skall utgå och statsmakterna
redan har fixerat ett visst
belopp — såsom senast vid justeringen
år 1947 av blindtillägget till 700 kronor
för människor som saknar ledsyn
— skall vägra att korrigera ersättningen
för denna grupp med hänvisning till
att det finns andra kategorier av invalidiserade
som ännu inte erhållit någon
ersättning alls. Jag tror inte att
någon här i kammaren annat än beklagar,
att det finns andra svårt invalidiserade
eller hjälplösa personer, för
vilka man ännu inte har lyckats lösa
problemet om en rimlig ersättning.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

Det är emellertid uppenbart att en sådan
lösning kommer att vara förenad
med många besvärligheter, då förhållandena
för dessa andra grupper av
invalidiserade inte är lika ensartade
och invalidiseringsgraden förmodligen
måste avgöras från fall till fall. Detta
är inte förhållandet när det gäller de
blinda. Man har ju också en gång
fixerat den kompensation, som dessa
i så många avseenden mycket ogynnsamt
ställda människor skall ha på
grund av de merkostnader som förorsakas
dem genom deras iråkade belägenhet.

I fråga om övriga sociala reformer
har ju strävandena gått ut på att så
långt som möjligt åstadkomma en korrigering,
som uppväger penningvärdeförsämringens
inverkan, men i fråga
om ersättningen till de blinda har
ingenting skett, utan där står man
fortfarande på samma ståndpunkt som
år 1947.

Jag utgår ifrån att det förhåller sig
så, som herr Rubbestad sade, att det
endast är på grund av de uttalanden
som gjorts i den i höstas framlagda
propositionen som det sammansatta
utskottet även i år, låt vara med en
utomordentlig välvillig och tacksamt
noterad motivering, dock anser att
frågan om en justering av blindtillägget
inte kan lösas omedelbart. Jag förstår
att bakom detta kanske ligger den
tanken, att om man höjer blindtillägget
från nuvarande 700 kronor till
1 000 kronor, skulle detta medverka
till att öka avståndet ännu mer mellan
de 3 000 människor, som beröres av
saken, och dem som på annat sätt är
invalidiserade men som inte får något
ersättning alls. Jag föreställer mig
emellertid att man med precis lika
stor framgång skulle kunna använda
exakt samma argumentering på det
sättet att man säger, att i nuvarande
läge har både de blinda och de människor,
som är på annat sätt invalidiserade,
anledning att känna missbelåten -

het gentemot de grupper som tillförsäkrats
de glädjande framsteg i fråga
om förmånerna som riksdagen nu står
i begrepp att besluta, dess bättre i så
gott som den fullständiga enighetens
tecken.

Jag skall inte förlänga debatten på
denna punkt — det skulle kanske ha
räckt med att understryka de synpunkter
som fru Sjöstrand redan framfört
och som vid två olika tillfällen också
anförts motionsledes. Jag vill sluta
med att säga att trots absolut vetskap
om den statsfinansiella situationens
allvar liksom absolut lojalitet mot alla
rimliga ansträngningar att hålla statsutgifterna
nere och trots iakttagandet
av alla andra tänkbara hänsyn — även
hänsyn till den utredning, som jag inte
för mitt liv kan förstå har det minsta
att göra med frågan om blindtillägget
— tvekar jag inte en sekund att yrka
bifall till fru Sjöstrands hemställan
att riksdagen redan nu måtte besluta
genomföra en höjning av hittills utgående
blindtillägg från 700 till 1 000
kronor, vilken skulle träda i kraft den
1 januari 1954.

I detta anförande instämde fru Svedberg
(s), herr Ekdahl (s), fru Johansson
i Skövde (s), fröken Sandell (s),
fru Torbrink (s) fru Löfqvist (s) och
fru Eriksson i Ängelholm (s).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
kan av naturliga skäl inte underlåta
att vid detta tillfälle uttala min glädje
och tillfredsställelse över utskottets anslutning
till regeringsförslaget i den för
vårt lands folkpensionärer så livsviktiga
fråga som det här gäller. Fjolårets
beslut om förstärkning och utbyggnad
av folkpensionärernas bostadstillägg
jämte det förslag till standardförbättring,
som jag hoppas att riksdagen i
dag skall bifalla, ger våra 820 000 folkpensionärer
en rimlig ekonomisk trygg -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

het utan inslag av fattigvårdskaraktär.
Det är ett erkännande för ett långt livs
möda och strävanden som riksdagen
med dagens beslut ger samhällets gamla
medborgare.

Men det är också en källa till tillfredsställelse
att utskottsutlåtandet
präglas av en så omfattande enighet.
Framför allt gäller den känslan socialdemokratien,
som under tidigare decennier
mången gång tvingats till en
hård kamp för principer som i dag
framstår såsom allmänt erkända och
accepterade. Den vägröjargärning som
bär utförts för ett humanare och av
samhällskänsla präglat betraktelsesätt
har lyckats, jag tror till allmän båtnad
för folk och samhälle.

Regeringen har med sitt förslag velat
sträcka sig så långt förhållandena det
medger. Bakom förslaget ligger sålunda
en bedömning, där hänsyn tagits till
alla ofrånkomliga utgifter på socialvårdens
område. Jag ber att få erinra om
att socialdepartementets huvudtitel innevarande
år innehåller förslag om förstärkning
av arbetslöshetsförsäkringen,
förstärkning av de särskilda barnbidragen,
bidragsförskotten och mödrahjälpen,
statsbidrag till byggande av ålderdomshem,
en utveckling av den sociala
bostadspolitiken, förstärkningar av invalidräntor
och — jag nämner det, även
om åtgärden inte medför några omedelbara
kostnader — beslut om en allmän
obligatorisk sjukförsäkring. Men det är
inte bara dessa avvägningar och bedömningar
som ligger bakom det förslag
till förstärkning av folkpensionen
som riksdagen nu har på sitt bord, utan
jämväl en bedömning av de statsfinansiella
och skattepolitiska förutsättningarna.

Det förhållandet att regeringen mot
denna bakgrund vågat satsa på en så
avsevärd förstärkning av folkpensionerna
som den nu föreslagna, är ett
klart erkännande av att regeringen betraktar
förstärkningen av folkpensionerna
som en av våra allra viktigaste

Höjning av folkpensioner m. m.

sociala uppgifter, en ståndpunkt som
även tidigare har deklarerats från regeringsbänken.

Att förslaget i stort sett kan betecknas
som tillfredsställande, sett ur synpunkten
av förmånens storlek, bestyrkes
dels av frånvaron av överbud, dels
av den omständigheten, att förslaget
väl motsvarar folkpensionärorganens
eget framförda yrkande. Jag förstår
emellertid att vissa betänkligheter har
kunnat uppstå i avseende på principen
om den höjda premien. Men om
man vill det primära, d. v. s. en förbättring
av de gamlas ålderdomsförsörjning,
och möjligheten i dag att finansiera
denna går över vägen premiehöjning,
då får man helt enkelt ta konsekvenserna.
Den nu föreslagna premiehöjningen
är också avvägd på ett sådant
sätt — för att nu ta ett ganska
teoretiskt betonat fall — att inte ens
den 18-åring, som under hela sitt liv
till 67 års ålder betalar maximal avgift,
behöver känna sig illa behandlad vid
en jämförelse med motsvarande försäkringsförmåner
i den fria försäkringsmarknaden.

Vidare bör väl också denna försäkringspremie,
pålagd de arbetsföra åldrarna
med inkomst, lättare kunna accepteras
i den känslan att den medverkar
till trygghet och lättnad i de ekonomiska
bekymren för den generation
som har gjort sitt, en generation som
med familje- och blodsband är nära
knuten till de betalande grupperna
själva. Om man ensidigt presenterar
premiehöjningen såsom, låt mig säga
en skattehöjning, är det inte svårt att
göra den impopulär och därmed kanske
få hela reformen att framstå, om inte
såsom diskutabel, så i alla fall som något
som kan utsättas för en viss kritik.
.Tåg tror att detta skulle vara en otjänst
emot våra gamla. Presenteras i stället
premiehöjningen så som den skall presenteras,
d. v. s. som den praktisk-politiska
möjlighet som i dag finns att
åstadkomma en förstärkning av folk -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

pensionerna, då kommer svenska folket
att förstå den.

Men självfallet följer härav att premiehöjningsvägen
har sina begränsningar.
Det är därför jag menar att det
inte vore lämpligt att följa den av högerrepresentanterna
avgivna reservationen
till utskottets utlåtande.

När regeringen har bedömt premiehöjningen
så har den gjort det mot
bakgrunden av övriga krav på premiehöjningar,
som riksdagen kommer att
ställas inför längre fram. Det är flera
områden, där premiehöjningar blir aktuella.
Vi kan inte genomföra den obligatoriska
sjukförsäkringen med mindre
de sjukförsäkrade betalar en premie,
vi kan inte genomföra den förstärkning
av arbetslöshetsförsäkringen, som jag
förmenar, att riksdagen i år bör besluta
om, med mindre låt mig säga 1 250 000
fackligt organiserade arbetare och
tjänstemän får finna sig i en premiehöjning
till sina arbetslöshetskassor.
Man får därför se premiehöjningen mot
bakgrund av vad som kommer att bli
aktuellt på andra områden, och den bedömningen
är jag inte säker på att högerreservanterna
har haft möjlighet att
göra. Om man gör ett försök till en sådan
bedömning, tror jag att man maximalt
kommer upp till de 1,8 procent
som här föreslås men inte längre.

Herr Senander riktade en direkt vädjan
till mig. Hans partivän i första kammaren,
som förde partiets talan i detta
ärende, ställde i stort sett samma fråga
och utvecklade den ifrån de motioner
som från kommunistiska partiets
sida har väckts i anledning av propositionen.
Jag vill säga några ord om de
frågorna. Man har motionerat om att
riksdagen genom ett beslut skulle binda
kommunerna för en viss fixerad summa
i fråga om de kommunala bostadstillläggen.
När vi beslutade om dessa frågor
för ungefär ett år sedan, utgick
riksdagen ifrån att kommunerna skulle
vara värdiga det ansvar som lades i deras
händer, nämligen att fritt och själv -

ständigt besluta om de kommunala bostadstilläggen.
Man presumerade helt
enkelt från riksdagens sida, att det inte
borde vara någon risk för att folkpensionärerna
inte skulle få vad de har
anledning att begära. Det har nu kunnat
göras en redovisning för hur kommunerna
skött sitt fögderi på detta område.
Jag vill inte säga annat än att
vad riksdagen förutsatte här har blivit
praktiskt taget uppfyllt. För närvarande
har 90 å 95 procent av rikets kommuner
beslutat att omedelbart införa
de kommunala bostadstilläggen. Om
man utgår från det maximibelopp som
skall utgå till ensamstående person, har
ungefär 400 kommuner fastställt ett tilllägg
av 200 kronor om året. 324 kommuner
har beslutat om ett tillägg som
ligger mellan 200 och 500 kronor om
året, 130 kommuner ett tillägg mellan
500 och 1 000 kronor om året och 19
kommuner ett tillägg som ligger över
1 000 kronor per år. De kommuner som
hittills insänt uppgift om grunderna
för sina kommunala bostadstillägg synes
i stort sett ha följt lagstiftarnas och
kommunförbundens uppmaningar att
bestämma tilläggsbeloppen så, att någon
minskning i förhållande till nu utgående
pensionsförmåner, d. v. s. statliga
pensionsförmåner och särskiit bostadstillägg,
icke äger rum. Många kommuner
har till och med vid införandet
av de kommunala bostadstilläggen genomfört
ganska betydande förbättringar
av pensioner. De kommuner i kostnadsgrupp
I, där särskilt bostadstillägg
förut icke utgick, men som nu infört
kommunalt bostadstillägg, har samtliga
följaktligen givit sina pensionärer en
direkt standardförbättring. Enligt en
mycket approximativ uppskattning torde
något över hälften av landets kommuner
ha tillerkänt pensionärerna en
standardförbättring och de flesta av de
övriga kommunerna bibehållit i huvudsak
oförändrad standard. Intill den 26
februari 1953 har 15 kommuner deklarerat,
att de för närvarande icke ämnar

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

införa kommunala bostadstillägg. Det är
en mycket liten procent av landets kommuner,
men även en liten procent är
här en för stor procent med hänsyn till
vad saken gäller. Jag utgår ifrån att det
finns möjlighet att bli informerad om
de skäl som har föranlett kommunerna
att ställa sig utanför detta engagemang
för folkpensionärerna. Finns det sakliga
skäl skall de självfallet respekteras,
men finns det inga sådana skäl, utgår
jag ifrån att detta »för närvarande»
måste innebära, att vi inte skall behöva
vänta för länge, förrän vi kan konstatera
att bostadstillägg är en förmån
utan undantag i Sveriges kommuner.

I utskottsutlåtandet förutsätter man
att denna standardförbättring icke skall
inverka på nu utgående kommunala bostadstillägg
i den riktningen, att man
med åberopande av standardförbättringen
tar sina gamla beslut under omprövning
och reducerar tilläggen. Ja,
herr Senander önskade att jag gav en
deklaration om det. Jag har talat om
detta i första kammaren, och jag kan
lämna samma besked här. Självfallet
utgår både regering och riksdag ifrån
att denna standardförbättring inte skall
tas till intäkt för en försämring av de
kommunala bostadstilläggen. Kommunerna
har dessutom beslutat om dessa
tillägg i fullt medvetande om att det
här blir en standardförbättring. Därför
är det väl egentligen inte något överraskningsmoment
de nu ställs inför.
Jag tror vi kan presumera, att vi inte
skall behöva bli besvikna på Sveriges
kommuner i det avseendet.

Fru Helga Sjöstrand och herr Netzén
har i sina inlägg i huvudsak ägnat sig
åt blindersättningen. Eftersom det tydligen
i fru Sjöstrands inlägg låg en antydan
om att regeringen skulle ha varit
ganska sent ute, kanske jag borde deklarera,
att diskussionerna mellan departementet
och pensionsstyrelsen om
blindtillägget togs upp på försommaren
1952. Med hänsyn till det arbete
som nu ligger över pensionsstyrelsen,

Höjning av folkpensioner m. m.

bl. a. på grund av de kommunala bostadstilläggen,
trodde styrelsen sig inte
kunna prestera ett förslag under 1952.
Man kan rimligtvis inte lägga så mycket
arbete på ett ämbetsverk att det
inte blir någonting av någonting. Av
den anledningen har arbetet efter de
inledande diskussionerna, där pensionsstyrelsen
i stort sett fick reda på
departementets intentioner och riktlinjer,
legat stilla till den 6 februari i år,
då det formella utredningsuppdraget
gavs.

Om man sedan —• och där kommer
jag in på den fråga som herr Netzén
mycket vältaligt utvecklade — anser,
att man alldeles bortsett från denna utredning
bör genomföra en förstärkning
av blindtillägget, så har i varje fall regeringen
och jag stannat inför att blindtillägget
har samband med vad jag
skulle vilja kalla allmän hjälplöshet hos
icke blinda personer och att det är av
intresse att man får angripa dessa problem
på en gång. Nu är det ju, som
kammarens ledamöter väl känner till,
på det sättet att de blinda utan undantag
är att betrakta som två tredjedelsinvalider
och därför har full folkpension.
Det är ingen diskussion om den
saken. I den mån som till folkpensionerna
kommer indextillägg och standardförbättringen
utgår också dessa
förmåner obligatoriskt till alla de blinda
som saknar ledsyn. Gör man en ordentlig
förbättring i fråga om folkpensionärernas
standard, skall jag visserligen
inte förneka, att problemet om
justeringar av blindtillägget står kvar,
men det problemet kan inte vara lika
iögonenfallande och lika besvärande sedan
den enligt min mening relativt
kraftiga standardförbättringen har trätt
i kraft som innan detta skedde. Nu har
de blinda sitt 700-kronorstillägg. Det
har varit av gammalt föremål för diskussion
— det svenska folket har ju ett
visst utpräglat sinne för rättvisa —
och ingen kan bestrida att vi har invalider
som är i exakt samma situation

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

som de blinda — i en del fall i en kanske
ännu mer besvärlig situation. Jag är
beredd att till både fru Sjöstrand och
herr Netzén säga, att ingen bestrider
de blindas rätt till hjälp. De lama som
inte kan ta sig ur sängen ensamma —
om jag nu skall ge mig in på detta avvägningsproblem
— är i en ännu besvärligare
situation, men de ha fått
nöja sig med folkpensionen och ingenting
därutöver. Yi har sagt oss, att om
man ger sig in på en justering av den
speciella ersättningen till de blinda,
då bör det vara riktigt, att man tar upp
frågan i ett större sammanhang och
presenterar riksdagen den i det skicket.
Nu kräver blindersättningen inte
mer än ett par miljoner kronor av den
väldiga utgiftssumma det här är fråga
om. Vad den kommer att kosta, därest
den kompletteras med ett allmänt hjälplöshetstillägg,
vet jag inte i dag; det
får utredningen ge besked om. Men
även de relativt små summorna brukar
riksdagen förbehålla sig rätten att granska.
Alldeles bortsett ifrån att motivet
kan vara aldrig så behjärtansvärt, så
frånkänner sig inte riksdagen rätten
att granska de ekonomiska konsekvenserna.
Nu räknar vi med att, så snart
pensionsstyrelsen kan prestera sin utredning,
ha tillgång till de fakta som är
erforderliga för att kunna göra den här
justeringen. Jag vill inte säga — det
vore överord — att man på förhand
skulle binda ett kommande hjälplöshetstillägg
genom att i dag fatta ett isolerat
beslut om ett förhöjt blindtillägg;
men att det får en viss betydelse för det
kommande hjälplöshetstillägget tror jag
är alldeles ovedersägligt. Vill man följaktligen
ha möjlighet att angripa det
större problemet utan att på förhand
vara bunden, tror jag det är klokt att
gå på utskottets linje.

Jag tror att även riksdagens ledamöter
kan freda sitt samvete om de gör
det mot bakgrunden av den förstärkning
av folkpensionen som kommer att
äga rum, en förstärkning som utan undantag
utgår till alla blinda.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet endast för att framföra ett tack
till socialministern för svaret på min
fråga. Jag anser att det har en mycket
stor betydelse att utskottets uttalande i
detta stycke kompletteras med ett understrykande
av socialministern.

Socialministern hade sedan en hel del
statistiska uppgifter, vilka ju också åberopats
av utskottet, som visar, att kommunerna
i stor utsträckning har följt
de anvisningar som givits om införandet
av kommunala bostadstillägg. Dessa
uppgifter är naturligtvis av stort intresse,
och jag hoppas att man får tillfälle
att granska dem i detalj. Det rör
sig nämligen här inte bara om att införa
bostadstillägg, utan det är också
fråga om omfattningen och storleken
av dessa tillägg. Om det nu är så, som
jag sade i mitt första anförande, att
90 å 95 procent av kommunerna antingen
redan beslutat i rätt riktning, då
bör det heller inte vara några svårigheter
att ge kommunerna ett åläggande
som går ut på, att man inte bör tillåta
en enda kommun att göra ett avsteg
från vad som här är meningen, nämligen
att åstadkomma en standardförbättring
för pensionärerna.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara göra några kommentarer
till socialministerns synpunkter
på de inlägg, som fru Sjöstrand och
jag gjorde. Det var åtminstone en av
dessa synpunkter som jag tycker är rätt
väsentlig.

Socialministern säger, att frågan om
blindtillägget har samband med den
allmänna hjälplöshetsprövningen. Jag
beklagar det djupt, men på den punkten
delar jag inte socialministerns uppfattning.
Jag fattar inte att dessa saker
skall ha något samband. Blindtilllägget
är ju en fråga, som statsmakterna
redan principiellt löst — man löste
frågan så tidigt som 1946 i dess nuvarande
omfattning. För de blindas vidkommande
gäller det bär endast eu

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

justering av ett belopp som, glädjande
nog, alla instanser — departement, utskott
m. fl. — varit eniga om. Alla bär
ansett den föreslagna höjningen vara
mycket rimlig och skälig. Som socialministern
förmodade är det sannolikt
ingen i denna kammare som inte önskar,
att även andra svårt invalidiserade
personer måtte tillerkännas någon
form av stöd från statsmakternas sida.
Jag ställer dock den frågan till socialministern,
huruvida det inte är en smula
inkonsekvent att här avstå från att
åstadkomma en standardförbättring för
en viss bestämd grupp därför att man
inte lyckats lösa problemet för andra
grupper. Detta, tycker jag, är att bestraffa
den grupp, som i princip redan
fått sig tillerkänd en viss ersättning.

Vidare tror jag inte att de flesta åtnjuter
full folkpension vid sidan av
blindtillägget. — Även om det vore så
skulle detta inte rubba mitt ståndpunktstagande.
—■ Faktum är emellertid
-—• och detta uppger även de blindas
egen organisation — att flertalet blinda,
som nu uppbär blindtillägg, inte åtnjuter
invalidpension i den omfattning,
att de kommer i åtnjutande av
de förbättringar, som riksdagen nu
står i begrepp att besluta. Blindtillägget
avser ju att täcka en del kostnader i
samband med blindhet. Sålunda har
t. ex. priset på ledarhundar stigit och
likaså en rad andra omkostnader. När
riksdagen nu en gång fattat beslut om
ett principiellt blindtillägg, då är det
bara att fortsätta på den inslagna vägen
om man nu tar det konsekventa
steget och genomför den justering, som
här är föreslagen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
kan ju erkänna att det i viss mån är
påkostande att stå och argumentera
emot en justering av blindtillägget. När
jag emellertid gör det är orsaken den,
herr Netzén, att jag tycker att tillräckligt
starka skäl kan anföras för den

Höjning av folkpensioner m. m.

samordning och den konsekvens som
ligger i den uppfattningen att människor
är hjälplösa vare sig de är blinda
eller lama. Jag vill följaktligen inte polemisera
längre här. För att det emellertid
inte skall framstå som någon
ofullständighet i mitt anförande vill jag
säga, att alla de blinda som saknar ledsyn
erhåller blindtillägg. Saknar en
bilnd ledsyn betraktas detta som minst
två tredjedels invaliditet, och då får
han full folkpension i form av hel invalidpension.
Denna pension kan emellertid
reduceras, och detta borde jag
kanske ha sagt. Invalidpensionerna är
inkomstprövade, och understödet blir
således reducerat om den blinde har
en tillräckligt hög inkomst. Har emellertid
vederbörande en sådan inkomst,
då framstår ju inte heller blindtilläggets
behov med samma skärpa som det gör
för den, som saknar inkomst vid sidan
av pensionen.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Även
jag vill ge uttryck åt den tillfredsställelse,
som så många föregående talare
har uttalat över att denna betydelsefulla
reform — förstärkningen av folkpensionerna
— i dag kan genomföras
och att det kan ske i så stor enighet.
Jag hade inte tänkt ytterligare kommentera
denna sida av saken, men när
jag hörde statsrådet Sträng måste jag
göra ett tillägg.

Statsrådet Sträng kunde inte neka sig
att här försöka göra en liten historisk
tillbakablick. Detta gjorde han med ett
yttrande, som skulle ge det intrycket,
att det var socialdemokraterna här i
landet som, under motstånd från övriga
partiers sida, drivit fram höjningar av
folkpensionerna. Jag tycker, herr talman,
med förlov sagt att tillfället var
litet illa valt för att nu ta upp en diskussion
kring detta tema.

Får jag bara göra en liten kommentar
utan att försöka ta upp en mera
ingående debatt — jag har redan sagt
att jag tycker en sådan skulle vara onö -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

dig. Statsrådet Sträng är säkert inte
omedveten om de initiativ, som tagits
från andra håll — från högerhåll, från
folkpartihåll och även i något sammanhang
från bondeförbundshåll — till lösning
av ålderspensionsproblemet. Låt
vara att lösningens art var betingad av
de ekonomiska förutsättningar, som varit
rådande under olika tider. Statsrådet
är inte okunnig om den långa
serie av beslut, som har krävts här i
landet för att förbättra folkpensionerna.
Det har varit många beslut —
från tiden före världskriget och mot
slutet av 1920-talet samt många beslut
om tillägg under kriget etc. — och flertalet
av dessa beslut har fattats under
enighet mellan de demokratiska partierna.
Följaktligen tror jag det är rätt
onödigt att i detta sammanhang försöka
ge ett sådant intryck, som statsrådet
vill göra. Förmodligen gjorde han det
under hänvisning till att det vid ett
tillfälle på 1920-talet rådde meningsskiljaktigheter
i fråga om dyrortsgraderingen
av pensionerna.

Tillfredsställelsen över att det nu
blir en lösning av frågan om folkpensionärernas
andel i standardhöjningen
är ju mycket livlig. I ett avseende är
den kanske livligast på vårt håll. Ty
vilka av de personer, som hörde statsrådet
Sträng tala i denna kammare i
maj månad 1952, hade vågat hoppas, att
man inom tio månader skulle få medverka
till ett enigt beslut om en så
väsentlig och behövlig förbättring?
Statsrådet Sträng hade ju vid det tillfället
ett inera bestämt uttalande. Det
var dock inte någon attityd som gav
anledning till förhoppningar om en sådan
lösning som dagens beslut innebär.
Statsrådet Sträng hade en bestämd
mening på en annan punkt, och det var
att den förbättring, som eventuellt kunde
komma i någon obestämd framtid
och som statsrådet Sträng i och för sig
naturligtvis hade en välvillig inställning
till, den borde inte tillfalla alla,
utan den borde vara behovsprövad. Jag

kritiserar inte statsrådet för att han
ändrat mening på denna punkt men jag
bara konstaterar, att det var på den
punkten vi fick ett bestämt besked för
tio månader sedan beträffande statsrådets
tankegångar. Mot bakgrunden av
vad som skedde för tio månader sedan
tycker jag att det hade varit dubbel anledning
för socialministern att nöja sig
med att här betona glädjen över enigheten
i beslutet och avstå från den
missvisande historiska tillbakablicken.

Det är klart att det är motiverat att
under föreliggande omständigheter höja
folkpensionsavgifterna, därom råder —
utom beträffande kommunisterna —
enighet. Det är naturligtvis riktigt som
statsrådet Sträng säger, att en omprövning
av avgiftsfrågorna aktualiseras genom
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Detta bör man inte
glömma bort. Det är emellertid rätt
svårt att i dag ta ställning till dessa
frågor med tanke på att man inte vet
storleken hos höjningen av försäkringsavgifterna
i dessa fall. I detta läge tror
jag det är utomordentligt motiverat att,
som vi i folkpartiet genom en motion
i januari gjort, kräva en allmän översyn
rörande socialförsäkringsavgifternas
roll vid finansieringen av socialpolitiken.
Jag tror således att dagens
beslut om höjda folkpensionsavgifter
och de väntade besluten om arbetslöshetsförsäkringen
och sjukförsäkringen
verkligen aktualiserar ett försök till en
översyn och översikt över detta socialförsäkringsproblem.
Jag hoppas verkligen
att statsrådet Sträng i denna fråga
inte intar samma attityd som tidigare
varit populär när han sagt, att denna
avvägning gör vi i kanslihuset. Statsrådet
skall vara beredd att snarast möjligt
lägga fram allt material så att även
vi, som vistas i riksdagshuset, får tillfälle
att så snart som möjligt ta ställning
till dessa olika frågor med full
kännedom om hur det förhåller sig med
avgifterna inom andra områden än det
för dagen aktuella och med någon kän -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

nedom om de förslag, som kan väntas
inom ett eller annat år.

När jag aktualiserar denna fråga nu
så innebär det naturligtvis — detta har
även antytts i vår motion — att vi har
sanuna uppfattning som socialministern,
nämligen att socialförsäkringsavgifterna
måste komma att spela en vida
större roll i framtiden än hittills vid
finansieringen av socialreformerna. Om
man jämför med förhållandena i andra
länder — till exempel förhållandena i
England, där man i många år haft en
socialdemokratisk regering •— har avgifterna
där spelat en långt större roll
än i Sverige.

Beträffande frågan att i dag fastställa
en högre procentsats än den i
propositionen föreslagna — 1,8 procent
— vill jag erkänna, att jag med
stor uppmärksamhet lyssnade till herr
Hagårds anförande. Jag brukar även
annars lyssna till honom när det är
fråga om spörsmål av denna art, då han
ju besitter en betydande sakkunskap.
Jag fäste mig vid att herr Hagård medgav,
att 1,75 procent skulle vara fullt
tillräckligt för att de som betalar maximiavgiften
skulle fullt täcka kostnaderna
för folkpensionen utan att de behövde
få någon subvention av statskassan.
Detta utgör ju i själva verket
ett starkt motiv för att inte för närvarande
ta ut en så hög avgift som två
procent. Även om de försäkringstekniska
beräkningarna inte förefaller helt
entydiga utan kan göras på olika sätt,
föreligger det inte tillräckliga skäl att
säga, att det är nödvändigt med en tvåprocentig
avgift för att de som betalar
denna avgift under större delen av sitt
liv skall anses betala fullt.

Detta talar för att vi tar upp samtliga
socialförsäkringsavgifter till diskussion,
men vi bör inte för dagen företa
någon höjning, som eventuellt
skulle innebära en liten extrabeskattning
av en del av skattebetalarna, vilka
då skulle få betala mer än vad folkpensionen
kostar.

Höjning av folkpensioner m. m.

I frågan om tidpunkten för pensionshöjningens
ikraftträdande är det uppenbart
att man kan anföra vissa skäl
för att avgiften skall höjas samtidigt
med att pensionen höjes. Å andra sidan
föreligger det såvitt jag förstår överväldigande
praktiska hinder mot att ta ut
större avdrag redan fr. o. m. maj månad,
vilket utskottet också har påpekat.
När jag hörde herr Hagårds anförande
kunde jag ändå inte underlåta att
göra den reflexionen, att det är synd
att varken motionärerna, utskottet eller
reservanterna närmare har utrett möjligheten
att inte göra ökade avdrag
fr. o. m. maj — vilket jag tror är opraktiskt
— men ändå låta skyldigheten att
betala folkpensionsavgift efter 1,8 procent
börja den 1 maj. Den definitiva
uträkningen av folkpensionsavgiften
för 1953 äger ju inte rum förrän på
hösten 1954. .Tåg är självfallet inte beredd
att nu ta ställning för eller emot
ett alternativ som inte har varit under
utredning. Det ligger i öppen dag att
även detta tillvägagångssätt medför en
del olägenheter, då det skulle i icke
helt ringa mån öka antalet människor
som får betala kvarskatt på våren 1955.
Jag tror alltså att det i dag inte finns
möjlighet att följa den linjen, utan vi
har ingenting annat att göra än att följa
utskottsmajoritetens yrkande beträffande
tidpunkten för höjning av folkpensionsavgiften.

Till sist, herr talman: Fru Sjöstrand
och herr Netzén har talat om ersättningen
till de blinda, och statsrådet
Sträng samt utskottets talesmän har försvarat
åsikten, att den frågan bör lösas
i ett sammanhang med frågan om en
särskild ersättning åt andra som har
höggradig invaliditet. Jag är alltid, herr
talman, litet skeptisk när man i sociala
sammanhang säger att en fråga bör lösas
samtidigt med en annan. Om vi går
igenom vår socialpolitiska historia,
skall vi finna en rad exempel på att
man har löst en sak nu och tagit upp
angränsande problem senare. En sådan

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

jättereform som åttatimmarsdagen infördes
först för en grupp och utvidgades
senare till andra grupper. Även när
det gällt vissa andra sociala förmåner
har man börjat med en grupp och sedan
utvidgat dem. Om de tekniska problemen
är lösta för en grupp tidigare
än för angränsande grupper, tror jag
det ofta kan vara väl motiverat med en
dellösning, under förutsättning att denna
inte på något sätt föregriper den
mera definitiva lösningen. Socialministern
har ju inte påstått att det skulle
bli fallet här.

Jag erkänner således, herr talman,
att fru Sjöstrands och herr Netzéns
argumentering har gjort ett starkt intryck
på mig, och jag anser att en reform
på detta område är så angelägen
att jag vill deklarera mina sympatier
för den motion för vilken de har talat.

Chefen för .socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
Ohlin efterlyste en översyn över frågan
om premiebetalningen, inte bara på
detta område, utan eventuellt även på
andra områden framöver. Herr Ohlin
efterlyste för tio månader sedan en
översyn när det gällde de sociala reformerna.
Jag tillät mig då säga, att problemet
inte var någon utredningsfråga
utan helt enkelt en politisk avvägningsfråga.
Jag tror jag var så ogenerad att
jag sade, att man inte behöver göra
några längre utredningar för att förstå,
att folkpensionärerna skall ha det litet
bättre om vi får ekonomiska möjligheter
därtill. Jag kunde således inte tillmötesgå
herr Ohlin i hans önskan om
en utredning. Resultatet av våra överväganden
ligger i dag på riksdagens
bord utan utredning, och herr Ohlin
har inte haft någonting att invända mot
det; i varje fall skulle jag bli högst förvånad
om herr Ohlin intog någon annan
ståndpunkt än sina utskottskamrater.

När det gäller pensionsavgifterna har
jag tillåtit mig säga, att regeringen

självfallet har gjort överväganden innan
den presenterat ett förslag om höjning
av pensionsavgifterna. Om herr Ohlin
anser att övervägandet är galet, finns
det naturligtvis möjligheter att ställa
andra yrkanden. Fakta i målet är ju
tillgängliga för herr Ohlin liksom för
mig och för vem som helst av kammarens
ledamöter. Den premiehöjning som
kommer att bli en följd av sjukförsäkringsreformen
är presenterad i ett offentligt
betänkande sedan åtskilliga månader
tillbaka, och likaså den premiehöjning
som följer med förstärkningen
av arbetslöshetsförsäkringen. Det finns
möjligheter att göra olika avvägningar,
och regeringen har gjort sin. Anser
herr Ohlin att den är galen, går det
som sagt att precisera sina synpunkter.

Herr Ohlin sade att jag har illa valt
tillfället att ta upp en debatt av mera
principiell natur om folkpensioneringen.
Jag har i min hand en liten broschyr
som herr Ohlins partivänner gav
ut till det senaste valet. Det talas där
om vad herr Ohlin och hans partivänner
har gjort i denna fråga. Vi kan ge
herr Ohlin rätt i att det 1913 lades
fram ett förslag till folkpensionering
som signerades av herr Ohlins politiska
föregångare. Det rörde sig då om en
folkpension av 6 kronor i månaden. I
maj i år genomför vi en förstärkning,
och var och en kan räkna sig till vad
folkpensionen då blir per månad. Man
skall vara blind för den historiska gången
om man inte erkänner att utvecklingen
på 1930-talet — när folkpensionerna
från att vara en karikatyr gjordes
till en verklig pension — drevs fram av
den svenska socialdemokratien.

Herr Ohlin talar vidare om att jag
försöker glömma vad jag sade för tio
månader sedan i denna kammare. Han
vill ge kammarens ledamöter den uppfattningen,
att jag för tio månader sedan
här i kammaren skulle ha intagit
en negativ ståndpunkt till en standardförbättring
för folkpensionärerna. Jag
har i min hand kammarens protokoll

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

från den debatten, och jag skall citera
det på tre punkter. I ett inlägg — möjligen
ett svar till herr Ohlin — meddelade
jag, att denna fråga hade varit aktuell
och övervägts inom regeringen
redan i mars månad i samband med ett
interpellationssvar här i kammaren. Jag
sade då — nu läser jag ordagrant från
protokollet — »Jag tror jag kan säga,
att regeringen betraktar frågan» —■
d. v. s. en förstärkning av folkpensionerna
— »som en av de allra viktigaste
socialpolitiska uppgifterna.»

Jag går vidare i samma protokoll. Jag
anslöt mig till vissa synpunkter som
framförts av herr Mårtensson i Uddevalla
och sade i en inskjuten sats, att
vi skulle förstärka folkpensionerna —
därom var vi alla eniga.

Jag slutade mitt anförande med att
säga: »Herr talman! Jag har velat redovisa
dessa synpunkter i debatten, och
jag tror att jag för kammarens ledamöter
nu har redogjort för regeringens
klart positiva inställning till en förstärkning
av folkpensionerna.»

Detta karakteriseras i dag av herr
Ohlin såsom en ovilja från min sida
att vara med på en förbättring. Herr
Ohlin uttrycker sig ännu klarare i årets
remissdebatt, där han i en polemik säger
till statsministern: »Om man ser
socialministerns yttrande i maj i fjol,
står det fullt klart, att herr Sträng alldeles
avböjt att ställa en standardhöjning
i utsikt. När statsministern vill dra
de slutsatserna av socialministerns inlägg
för tio månader sedan, är en sådan
tolkning uppenbart orimlig.»

Ja, detta är bevarat för evärdelig tid
i och med att det finns infört i riksdagens
protokoll.

Var, herr Ohlin, går anständighetens
gräns i en politisk debatt? Jag säger vid
tre olika tillfällen i samma anförande
i denna kammare, att det är regeringens
avsikt och mening, att folkpensionerna
skall höjas, men herr Ohlin säger,
att om jag påstår det, menar jag
motsatsen och att det är orimligt att

Höjning av folkpensioner in. m.

tro vad jag deklarerar. Skall vi debattera
med sådana metoder, herr Ohlin,
ber jag att få avstå — jag orkar helt
enkelt inte med det. Jag tycker att
denna debatt, som ju ändå rör sig om
viktigare ting, bör ligga på ett plan som
är litet värdigare ämnets innehåll.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag måste erkänna att även
jag tyckte det var tämligen onödigt av
socialministern, när han i detta avseende
talade om en vägröjargärning, att
sätta ett politiskt parti i förgrunden.
Jag skall inte här åter dra fram folkpensioneringens
historia, men jag vill
erinra om att det har uträttats mycket
även på andra håll under de gångna
decennierna. Det kommer inte intiativ
bara från regeringen, utan det ligger
också en hel del bemödanden bakom utredningarna.
Jag vill erinra om vad
pensionsförsäkringskommittén på sin
tid betydde, och jag kanske också får
nämna socialvårdskommittén, där vi
var eniga i frågor om bl. a. inkomstprövningens
borttagande, som betyder
så mycket mer för folkpensionärerna
och mer än man i allmänhet inser. —
Jag skall som sagt inte gå in på detta
ämne ytterligare.

När herr Ohlin i sitt anförande kom
in på vissa frågor om avgifter o. d.,
ansåg han, att man kan diskutera storleken
av folkpensionsavgiften. Det är
alldeles riktigt. Jag gav också detta vid
handen i mitt anförande, och jag måste
säga, att när jag i sammansatta utskottet
stod inför den motion, som här var
väckt, slog det mig genast att huvudvikten
bör läggas vid de rent praktiska
synpunkterna, enkelhetens synpunkter.
Då fann jag, att såväl ur debiteringssynpunkt
som kontrollsynpunkt och när
det gällde möjlighet för en enkild människa
att själv kontrollera sina pensionsavgifter,
måste det vara enklare
att avrunda inte bara till 1,8 utan till
2 procent.

Sedan är jag också villig att erkänna,

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner in. m.

att man var en smula tveksam när det
gällde den tidpunkt, från vilken inbetalningen
skall ske. Men jag fick snart
visshet om att detta inte var något
problem ur debiterings- och uppbördssynpunkt.
Jag kom sålunda till den slutsatsen
att det mycket väl låter sig göra
på det sätt, som motionerna antydde.

Vi må slutligen ha vilken uppfattning
som helst om folkpensionsavgiftens
storlek. Vi kan dock inte komma ifrån
att vi måste välja mellan att antingen
höja de direkta skatterna eller också
höja de indirekta skatterna och jämsides
därmed pensionsavgifterna. Det
finns ingen annan väg att gå, och ur
den synpunkten hade det kanske inte
varit olämpligt att man i dagens läge
riktade statskassan med ytterligare det
belopp, som kan utfås på grund av det
förslag som här föreligger. Därigenom
förrycker man icke möjligheterna till
ett mera rationellt framtida ställningstagande
till frågan om mera enhetliga
socialförsäkringsavgifter.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Som jag redan har framhållit,
uttryckte statsrådet Sträng i maj liksom
tidigare en allmän sympati för en
förbättring av folkpensionerna. Det är
det han nu har läst upp. Det var ingen
replik till mig; det sade jag redan i
mitt föregående anförande, vilket statsrådet
tydligen glömt eller valde att
glömma för att få en mera effektfull
bakgrund.

Men, herr statsråd, regeringen och
regeringspartierna gick emot en omedelbar
förbättring på 50 kronor. Man
gick emot yrkandet om en snabbutredning.
Jag lämnar nu av hänsyn till tiden
frågan om utredning eller icke utredning.
Men accepterande av ett yrkande
om en snabb utredning skulle ha
inneburit en förbindelse att relativt
snart ge folkpensionärerna andel i standardhöjningen.
Herr Sträng gav inte
något som helst löfte om tidpunkten
när han kunde tänka sig att den all -

männa välviljan skulle ge resultat, utan
han gjorde — vilket statsrådet föredrog
att inte läsa upp — det uttryckligen beroende
av ovissa finansiella möjligheter;
»när vi får finansiella möjligheter,
skall folkpensionärerna få det litet
bättre», sade han. De finansiella möjligheterna
ansåg han inte föreligga 1952,
inte ens till 50 kronor. Kammaren inbjöds
att satsa på att de finansiella
möjligheterna någon gång i en obestämd
framtid skulle bli bättre, och
då skulle folkpensionärerna få det litet
bättre. Sedan har det inträffat, att
statsrådet Sträng, kanske ensam, anser
att de finansiella möjligheterna nu i år
med de stigande försvarsutgifterna och
annat blivit så förfärligt mycket bättre
än i fjol, så att nu går det att lösa frågan.
Nej, herr statsråd, man kan inte
få något annat intryck än att statsrådet
i fjol försökte vara allmänt välvillig,
säkert ifrån en ärlig uppfattning att det
är önskvärt att hjälpa folkpensionärerna,
men att statsrådet ville ha fullständig
handlingsfrihet i frågan huruvida
det skulle bli en väsentlig förbättring
inom en nära framtid eller inte.

Sedan om det historiska. Statsrådet
gav intrycket att det fanns en folkpension
från 1914, och sedan på 30-talet
höjde socialdemokraterna den från en
karikatyr till en verklig pension. Då
hoppar statsrådet över den verkligt
stora förbättringen, som skedde dessemellan.
Statsrådet talar vidare inte om
att den stora striden på 30-talet gällde
dj/rorfstilläggen och att alltså de som
bodde på landet redan förut hade fått
den stora förbättringen och i samband
med beslutet 1937 inte fick någon förbättring
alls. Historieskrivningen var
alltså inte mera lyckad denna gång.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:
Herr talman! När socialministern ställer
frågan till herr Ohlin var han anser
gränsen för den politiska anständigheten
gå, tror jag att den frågan är
berättigad när det gäller herr Ohlin i

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

mer än ett sammanhang. Han började
sitt första anförande med att räkna
upp vilka initiativ i folkpensionsfrågan,
som hade tagits, naturligtvis främst
av folkpartiet, av högern och i någon
mån av bondeförbundet, men han aktade
sig visligen — och jag tror att han
betraktar det som politisk anständighet
— att nämna att också kommunisterna
tagit åtskilliga initiativ långt innan
folkpartiet ens intresserade sig
nämnvärt för folkpensionerna. Långt
dessförinnan ställde vi förslag, exempelvis
redan 1940, om att man skulle
indexreglera pensionerna, en sak som
ju folkpartiet i sin propaganda gjort
mycket stort nummer av att man tagit
initiativet till. Herr Ohlin och hans meningsfränder
var med om att avslå
detta förslag redan 1940, och det togs
inga initiativ av folkpartiet förrän år
1946 i samband med den stora pensionsreformen.
Folkpartiets uppträdande
förra året räknar jag närmast som
en skandal. Folkpartiet hade inte alls
tänkt ta något initiativ till en förbättring
av folkpensionärernas läge, men
när regeringen kom med sitt förslag
var folkpartiet där med ett överbud
och en motion, som kastades in vid en
tidpunkt då utskottet redan hade tagit
ställning, ungefär som när käringen
kastade jästen efter brödet in i ugnen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
vet inte om jag skall ge herr Ohlin ytterligare
en chans att repetera den valbroschyr,
som hans parti spred under
den sista valrörelsen i denna fråga.
Det är möjligt att det inte ger så mycket.
Men jag tillät mig konstatera, att
herr Ohlin i sitt sista anförande gjorde
gällande, att mitt inlägg i denna debatt
i maj månad 1952 gav intryck av
en allmän sympati för en standardförbättring
till folkpensionärerna. Jag läser
nu ytterligare en gång herr Ohlins
inlägg i remissdebatten den 21 januari
i år: »Om man ser socialministerns in -

Höjning av folkpensioner ni. m.

terpellationssvar och ställer det vid sidan
av vad socialministern sade i maj,
då är det helt klart att herr Sträng alldeles
avböjt att ställa en standardhöjning
i utsikt.» Jag ger herr Ohlin som
hederlig karl chansen att ta avstånd
från sitt yttrande i remissdebatten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Får jag bara svara socialministern,
att med att ställa i utsikt menar
jag inte allmän välvilja av så obestämd
art, att man inte vet när regeringen
tänker realisera den. Denna distinktion
torde vara fullt klar för socialministern:
skillnaden mellan å ena sidan att deklarera
en säkert ärlig allmän välvilja och
å andra sidan att ställa i utsikt att man
i en någorlunda nära framtid skall
lägga fram förslag om en förbättring.
Det var detta som statsrådet icke gjorde,
utan statsrådet sade, att om det blir
finansiella möjligheter skall vi göra
det. Ingen människa kunde i maj 1952
gissa, att statsrådet Sträng skulle anse,
att när vårt ekonomiska läge försämras
och våra försvarsutgifter stiger, kommer
det att föreligga de finansiella
möjligheter, som inte fanns 1952, inte
ens för ett pensionstillägg på 50 kronor.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
vill sluta med att säga, att jag tror kammarens
ledamöter har ett tillräckligt
gott omdöme för att utläsa det svar,
som jag efterlyste, i herr Ohlins sista
inlägg.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Jag tänker inte blanda mig i denna debatt
för att få konstaterat vem som konstaterade
vad och vid vilken tidpunkt.
Jag har en känsla av att den sortens
debatt inte tillhör de framstegsbefrämjande
i svensk politik.

Jag är glad över enigheten kring det
beslut, som riksdagen nu står i begrepp
att fatta om en förbättring av levnadsvillkoren
för de gamla. I själva verket,

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Höjning av folkpensioner m. m.

herr talman, är det ju ändå på det sättet
— det skulle väl också socialministern
kunna medge — att i långliga tider
alla partier i vårt land har ådagalagt
ett starkt och levande intresse för att
få till stånd så goda lösningar som möjligt
av folkpensionsfrågan; någon anledning
att utskifta äran för de åtgärder,
som på detta område har vidtagits,
efter partipolitiska linjer tror jag inte
finns. Til syvende og sidst är det ju
ändå så, att den största äran av dessa
åtgärder tillkommer alla de arbetande
människorna inom vårt svenska folk
som är beredda att med sina arbetsprestationer
möjliggöra de sociala framstegen.

Det var värdefullt att socialministern
gjorde en distinktion mellan premiehöjningar,
som vidtages som ett led i
det sociala försäkringssystemet, och
skattehöjningar i egentlig mening. Jag
delar socialministerns uppfattning att
man måste skilja mellan avgifter, som
man tar ut för att tillförsäkra den enskilde
vissa bestämda förmåner, och
skatter för allmänna ändamål. Socialministern
framhöll, att regeringen
hade sett frågan om pensionsavgiftens
höjd i samband med frågan om andra
avgifter, som längre fram kan komma
att uttas, och socialministern underströk
att högerreservanterna knappast
hade haft möjlighet att se frågan i detta
samband. Jag erkänner gärna, att vi av
naturliga skäl inte har haft den möjligheten;
det har ingen av oss, som arbetar
här på riksdagsplanet. Såvitt jag
förstår måste emellertid socialministerns
resonemang närmast utmynna i
tanken att vi så småningom skall kunna
få igenom den enhetliga socialavgift,
som har skymtat i den tidigare debatten.
Detta är emellertid en fråga, som får
tas upp i ett senare sammanhang. Bakom
våld ställningstagande till frågan
om vilken avgift, som bör tas ut i samband
med folkpensionsreformens genomförande,
har emellertid i första
hand legat rent försäkringsmässiga över -

väganden. Det rör sig ju här om ett slags
kollektiv försäkring. En av utgångspunkterna
vid utformandet av en sådan
försäkring måste ju vara en bedömning
av vid vilken ålder man tidigast kan
räkna med att människorna uppbär en
inkomst som möjliggör ett uttagande av
full avgift. Jag föreställer mig, att de
flesta måste medge, att om man sätter
åldersgänsen, som från högerhåll har
föreslagits, till 25 år, det endast är i
mycket sällsynta undantagsfall som någon
före denna ålder kan förväntas ha
en inkomst som kan bilda underlag för
erläggande av full avgift.

Jag medger gärna att det finns en
invändning, som kan göras mot vårt
resonemang. Med den utgångspunkt
som vi valt hade det måhända varit riktigast
att säga, att inträdet i pensionssystemet
inte borde ha skett förrän
från och med 25 års ålder. Jag medger
åt det ligger något i denna invändning
men praktiska hänsyn kan å andra sidan
anses tala emot en ändring av inträdesåldern.
Att det under alla förhållanden
finns goda skäl för att lägga
upp beräkningarna med utgångspunkt
från 25-års-åldern synes åtminstone mig
vara tämligen klart.

Jag kanske också, herr talman, kan
få tillägga, att när vi har utformat vårt
förslag har vi sökt samarbeta med den
hästa försäkringstekniska expertis som
stått till buds.

Till sist skulle jag vilja säga ett par
ord om vid vilken tidpunkt avgiftshöjningen
skall börja tas ut. Jag erkänner
att det kan föreligga vissa tekniska svårigheter
att genomföra ett uttagande
av de höjda avgifterna redan från och
med den 1 maj, men dessa svårigheter
är dock inte oöverkomliga, som redan
herr Hagård har visat och som även
herr Ohlin bär pekat på, ehuru den senare
anvisade en annan möjlighet än
vad vi i vår reservation har tänkt oss.
Det mest beklagliga i detta sammanhang
är ju emellertid att regeringen
inte redan i fjol lade fram pensionsre -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

formen, varigenom det liade varit möjligt
att utan några tekniska olägenheter
låta pensionshöjningen och avgiftsjusteringen
ske samtidigt. Det är detta
som är den verkliga orsaken till besvärligheterna
i dag. Jag beklagar detta
förhållande men tillåter mig ändå, herr
talman, att betona angelägenheten av
att man söker även i denna fråga gå
den väg som högerreservanterna har
anvisat, detta både av statsfinansiella
och psykologiska skäl.

De meningsskiljaktigheter som föreligger
på det område som jag nu har
redovisat bör emellertid självfallet
inte på något sätt förringa det som är
det väsentliga vid behandlingen av denna
fråga, nämligen enigheten i sak om
själva reformen.

Jag vill, herr talman, sluta mitt inlägg
med att ännu en gång understryka
betydelsen av denna enighet.

Härmed var överläggningen slutad.
På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren till en
början utskottets hemställan i punkten
A.

Beträffande punkten B gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna punkt;
2 :o) bifall till utskottets hemställan i
punkten med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen II:
233 av herr Hjalmarson m. fl.; samt
3:o) bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 74 av
herr Senander m. fl., såvitt denna motion
avsåg pensionsavgifterna; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hagård begärde emellertid
votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
punkten B i sammansatta stats- och

Höjning av folkpensioner m. m.

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:233 av herr Hjalmarson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagård begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 29 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

På framställd proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten C.

I avseende å punkten D gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till motionen II: 75 av herr Senander
m. fl.; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten E, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till det av fru
Sjöstrand under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Sjöstrand
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
punkten E i sammansatta stats- och

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

andra lagutskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
det av fru Sjöstrand under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 106 ja och
94 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten E.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckt
motion om viss ändring i taxeringsförordningen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Sänkning av skatten för fordon, som
drives med användande av inhemskt fast
bränsle.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta
motioner om sänkning av skatten för
fordon, som drives med användande av
inhemskt fast bränsle.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

utskottet liil behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 84 av
herr Werner in. fl. och II: 110 av herr
Jonsson i Skedsbygd in. fl.; samt

2) motionen 1:289 av herrar Osvald
och Hansson.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att skatten för
fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle, skulle utgå
med hälften av det belopp, varmed skatten
för övriga fordon utginge, samt att
vederbörande utskott måtte utforma
härför erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 84 av herr Werner m. fl. och II: 110
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. om
sänkning av skatten för fordon, som
drives med användande av inhemskt
fast bränsle, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen I: 289 av herrar Osvald
och Hansson om lindring av beskattningen
av gengasdrivna fordon
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Werner, Patrick Nilsson
och Jonsson i Skedsbygd, som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av de likalydande motionerna
I: 84 av herr Werner m. fl.
och II: 110 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl. om sänkning av skatten för fordon,
som drives med användande av
inhemskt fast bränsle, samt motionen
1:289 av herrar Osvald och Hansson
om lindring av beskattningen av gengasdrivna
fordon måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla om proposition
till nästkommande års riksdag med
förslag till sådana lättnader i beskattningen
av gengasdrivna motorfordon
vilka, jämte i övrigt erforderliga åtgärder,
kunde vara ägnade att stimulera
till en vidgad användning av inhemskt

Onsdagen den 4 mars 1953. Nr 8.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

fast bränsle såsom drivmedel för motorfordon; II)

av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv, som ansett att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 84 av herr
Werner m. fl. och II: 110 av herr Jonsson
i Skedsbygd m. fl. om sänkning av
skatten för fordon, som drives med användande
av inhemskt fast bränsle,
samt motionen 1: 289 av herrar Osvald
och Hansson om lindring i beskattningen
av gengasdrivna fordon i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville efter närmare övervägande
av vad i motionerna samt av utskottet
anförts för riksdagen framlägga de förslag,
vartill detta övervägande kunde
föranleda; samt

2) att samtliga ifrågavarande motioner
måtte, till den del de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
under punkt 1) föreslagit, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Då ifrågavarande utskottsbetänkande
grundar sig på en av mig med
flera avgiven motion i denna kammare,
en motion, som även är avlämnad i
första kammaren, så ber jag att i anledning
av densamma få framföra några
synpunkter.

Under förra världskriget med den
avspärrning, som då var rådande, visade
det sig omöjligt att få in tillräckligt
med drivmedel för våra bilar, traktorer
och motorer i övrigt. Man räddade då
situationen genom att konstruera s. k.
gengasaggregat, som drevs med fast inhemskt
bränsle. Dessa aggregat var till
en början ganska miserabla. Det kom
fram en del konstruktioner, som visade
sig inte hålla måttet och som var förenade
med många olägenheter, vilket
gjorde att de som använde sig av dessa

aggregat många gånger fick vidkännas
ganska stora kapitalförluster. Härtill
kom de förluster som uppstod genom
att man inte kunde driva sin näring.

Det var först så småningom, sedan
man provat sig fram under ett par tre
år, som man lyckades få relativt hållbara
konstruktioner, men vissa besvärligheter
vidlåder alltjämt dessa aggregat.
Jag vågar nog säga att den aversion
man hade mot gengasdriften vid
dess införande fortsatte även sedan
man nått betydligt bättre resultat med
denna drift. Emellertid kan man konstatera
att det var endast tack vare införandet
av gengasdrift som det var
möjligt för oss att upprätthålla vår trafikapparat
på det relativt goda sätt som
vi lyckades göra.

Jag vill också erinra om den förändring
som bar skett sedan förra världskriget
i och med att man inom jordbruksnäringen
alltmer har övergått till
traktordrift. Man skulle i dagens läge
med det starkt reducerade antal hästar
som finns inte kunna tillnärmelsevis
klara sig på samma sätt som man gjorde
under förra världskrigets avspärrning,
om man inte snabbt nog kunde
förse de bensin- och oljedrivna traktorerna
med inhemskt bränsle.

Under kriget hade vi en viss lättnad
i beskattningen för gengasdrivna motorfordon,
men i och med att importen
blev fri upphörde denna lättnad, och
man avmonterade fort nog sina gengasaggregat.
De tog ett visst utrymme, de
minskade lastförmågan, och de hade en
hel del mer eller mindre markanta olägenheter.

Det finns firmor och enskilda, som i
viss utsträckning fortfarande håller på
att syssla med detta problem. De vill
försöka få fram bättre konstruktioner,
och de har i ganska stor utsträckning
också lyckats härmed. Jäg vill erinra
om att det besvärliga startproblemet,
som man förut hade att dragas med,
nog i mycket stor utsträckning elimi -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

nerats. Man har kommit fram till typer,
som möjliggör start så gott som omedelbart.
Detta medför också, att risken för
förgiftning, som spelade en viss roll åtminstone
i agitationen, har om inte helt
så dock i mycket stor utsträckning eliminerats.
För att om möjligt understödja
dessa strävanden att komma fram
till bättre typer har vi tänkt oss, att
man skulle genom en skattelindring
uppmuntra användning av gengasdrivna
fordon, så att de som syssla med
tillverkning av dessa aggregat skulle
kunna få ut i varje fall ett mindre antal
sådana i praktiska prov.

Det vore ytterst värdefullt om man
ifall det skulle inträffa en avspärrning,
som omöjliggjorde för oss att få in utländska
drivmedel, hade något annat
att bygga på när det gällde att snabbt
nog återigen kunna införa gengasdrift.
Jag vill inte härvidlag bortse från det
stora försvarspolitiska intresset av att
vi får vår trafikapparat snabbt nog i
funktion efter en avspärrning, särskilt
om vi skulle drabbas av olyckan att
komma med i en konflikt. En avspärrning
skulle ju fort nog göra, att vi
skulle bli tvungna att använda andra
drivmedel än de importerade. Vi har
ju erfarenheter från det senaste världskriget,
och alla tecken tyder på att förhållandena
i detta hänseende inte skulle
bli gynnsammare för oss, om återigen
eu sådan konflikt skulle utbryta. Alla
våra möjligheter att försvara oss sammanhänger
ju med huruvida vårt jordbruk
kan fortsätta sin produktion av
livsmedel för landets behov och huruvida
transporterna såväl internt som
när det gäller att förse landet och krigsmakten
med erforderliga förnödenheter
kan fortgå. Vi får också göra klart för
oss, att om det värsta skulle inträffa,
nämligen att vi kommer med i kriget,
så bleve en motståndares första åtgärd
att försöka spoliera vårt transportväsende,
våra järnvägar och våra kraftstationer.
Då bleve vi fort nog hänvi -

sade till så gott om enbart landsvägstransporter.

Alla dessa skäl talar enligt motionärernas
förmenande för att vi bör skapa
oss en beredskap på detta område. Vi
hade tänkt oss, att man, som jag sade,
i något ringa utsträckning skulle vinna
erfarenhet, om man ville gå den vägen,
att man lättade på fordonsbeskattningen
för gengasdrivna fordon och sålunda
uppmuntrade en del att använda sig av
fast bränsle härvidlag. Jag skall inte
tala om vad det skulle betyda ur arbetsmarknadssynpunkt,
om man kunde
överflytta en del av de arbetslösa som
är vana vid grovarbete till sådant arbete
i skogarna, som skulle behövas för att
tillverka detta bränsle.

Nu har utskottet ansett, att man
knappast skulle nå något resultat genom
en skattesänkning. Utskottet har
ställt sig mycket positivt till tanken, att
man skulle uppmuntra till fortsatt gengasdrift,
men anser, att vederbörande
myndigheter bör ta initiativ i detta fall.
Jag tycker verkligen, att utskottets motivering
på denna punkt är så pass övertygande,
att utskottet hade bort fullfölja
denna med ett yrkande, att riksdagen
måtte hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
gå i författning om vidtagande av sådana
åtgärder. Utskottet skriver t. ex.:
»I likhet med motionärerna finner utskottet,
att gengasdriftens betydelse för
landets försvarsberedskap under nuvarande
förhållanden påkallar särskild
uppmärksamhet från statsmakternas sida.
I enlighet med denna uppfattning
anser utskottet det vara en angelägen
uppgift för staten att som ett led i olika
åtgärder i syfte att stärka vår försvarsberedskap
stödja pågående strävanden
av både myndigheter och enskilda att
befrämja utvecklingen på gengasdriftens
område.»

Jag tycker nog, att när utskottet har
en sådan positiv inställning till denna
fråga, när man är överens om att det
är nödvändigt att någonting göres på

Onsdagen den 4 mars 1953. Nr 8.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

detta område, så hade man närmast förväntat,
att utskottet, om det inte ville
gå på den linje som motionärerna föreslagit,
nämligen en sänkning av beskattningen,
borde ha anvisat andra vägar
eller eventuellt skrivit till Kungl. Maj :t,
att Kungl. Maj:t borde lia sin uppmärksamhet
riktad på frågan och för riksdagen
framlägga de förslag som kunde
erfordras för att få i gång en sådan
här försöksverksamhet.

Detta är, herr talman, i korthet de
synpunkter som har föresvävat oss motionärer
och som har legat till grund
för vårt ställningstagande i utskottet.
Jag ber i anledning av motionen och
vad jag här anfört att få yrka bifall till
den reservation, som är avgiven av herrar
Werner, Patrick Nilsson och undertecknad.

Häruti instämde herrar Petlevsson i
Norregård (bf) och Svensson i Vä (bf).

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
I reservationen nr II till föreliggande
betänkande av herr Velander och
undertecknad har vi anfört, att det i
motionerna framförda förslaget är av
den vikt, att det inte utan vidare bör
avfärdas. Emellertid är vi inte övertygade
om att skattelindringsvägen är den
absolut riktiga, då det gäller att stödja
forskningen och försöksverksamheten
på gengasdriftens område utan vi ifrågasätter,
om inte andra utvägar bör
prövas. Vi anser, att det bör ankomma
på Kungl. Maj :t att allsidigt pröva denna
sak och, sedan denna prövning har
skett, för riksdagen framlägga de förslag
som kan föranledas av prövningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till reservationen
nr II av herr Velander och undertecknad.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):
Herr talman! Jag delar de föregående
ärade talarnas uppfattning att gengas -

driften har stor betydelse ur beredskapssynpunkt.
Detta framgick av förhållandena
under kriget. Det är därför
angeläget att här dels förbereda utexperimenterandet
och provningen av
gengasaggregat och dels också att vidtaga
åtgärder för afl, om kriget och avspärrningen
kommer, kunna sätta i
gång med tillverkningen av goda aggregat.
Jag vill här särskilt understryka,
att det rör sig om stora investeringar.
Under förra kriget företog vi
en investering på mellan 400 och 500
miljoner kronor i gengasaggregatstillverkningen
och vad därtill hör. Det gäller
framför allt att få fram goda aggregat.
Det får inte uppstå något onödigt
slöseri. Det är ju emellertid så, att
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har sysslat och alltjämt sysslar
med dessa ting. Man har haft tre
kommittéer härför. En av dessa arbetar
fortfarande med utformningen av aggregaten
och planläggningen av fabrikationen.
Vidare har man haft en kommitté,
som sysslat med bränslefrågan.
Den är numera färdig med sitt arbete
för denna gången och har rekommenderat
vedeldning. Den tredje kommittén
slutligen håller på med och är,
skulle jag tro, i stort sett färdig med de
författningsföreskrifter, som på detta
område kan behövas bl. a. ur hälsovårdssynpunkt.

Det finns här i landet ett antal ganska
stora företag, som är intresserade
av denna tillverkning, och några gengasdrivna
fordon rullar också på våra
landsvägar. Inte bara enskilda utan
även statliga myndigheter har visat intresse
för gengasdriften. Sålunda har
såväl statens järnvägar som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen några fordon,
som drives med gengas. Arbetet är alltså
i gång på detta område. Jag medger
att ännu mera kunde göras, och närmast
till hands ligger då, att man från
det allmännas sida stöder verktygsanskaffningen,
så att tillverkningen av

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

aggregaten snabbt kan komma i gång,
om avspärrning skulle komma. Även
bevillningsutskottet har för sin del uttalat,
att denna fråga är av stor betydelse
ur beredskapssynpunkt.

Jag har för min del inte kunnat gå
på den väg, som motionärerna anvisat.
Jag tror inte att motionärernas yrkande
att halva fordonsskattens borttagande
för gengasdrivna vagnar skulle stimulera
till ett ökat intresse för gengasdrift.
Om man nämligen som exempel
tar en 5-tons lastbil, skulle bifall till
motionärernas yrkande medföra en
minskning av fordonsskatten med ungefär
800 kronor för denna bil. Men mot
detta står stora nackdelar. Bland annat
blir lastförmågan mindre. Den lär
minska med cirka tio procent, alltså
500 kg. Detta betyder, att om bilen kör
in 100 kronor om dagen, så blir det en
minskning av den inkörda summan
med bortåt 3 000 kronor per år. Dessutom
kostar gengasaggregatet ungefär
3 000 kronor, vartill kommer reparationskostnaderna.
Vidare blir det mindre
styrka på motorn och hastigheten
sjunker, och dessutom blir det mera
arbete att sköta en bil med gengasdrift.
Det gjordes för ett par år sedan en undersökning
om bränslekostnaden, vilken
visade att bränslet för en bil med gengasdrift
blev dyrare än för en bensindriven
bil. Trots att veden sedan dess
har blivit mycket billigare, torde det
fortfarande vara dyrare med ved än
med flytande bränsle. Till detta kommer
de faror, som är förbundna med gengasdrift.
De som använde sig av gengasdrift
under kriget, drog en lättnadens
suck när bensinen släpptes fri. De kastade
bort gengasaggregaten och återvände
med glädje till bensindrift eller
annat flytande bränsle. Jag menar därför,
att vad motionärerna här föreslår
skulle bli ett slag i luften. Ett bifall till
deras motioner skulle inte föra denna
fråga framåt. Det skulle inte bidra till
att lösa dessa problem.

Jag understryker än en gång, att det
ur beredskapssynpunkt är angeläget att
direkt stödja de förberedande arbetena
på detta område. Detta har också bevillningsutskottet
framhållit. Men då
dessa frågor fortfarande är föremål för
behandling av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, där man hyser
stort intresse för dem, finns det
ingen anledning för riksdagen att nu
skriva till Kungl. Maj:t om dem.

Herr talman, med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag kan i stora
stycken instämma i vad utskottets ärade
vice ordförande har anfört om nödvändigheten
av att vi söker gardera oss, så
att vi inte står oförberedda, om krig
och avspärrning kommer. Den ärade
talaren ville emellertid inte medverka
till att åstadkomma några åtgärder i
detta syfte. Han hänvisade bara till de
försök som pågår, och jag förmodar det
är riktigt att staten här bedriver en
viss försöksverksamhet. Men det är de
enskilda människorna ute i landet, de
som arbetar med dessa saker utan att
ha samma resurser bakom sig som staten
för att praktiskt utprova vad de
åstadkommit, det är de som önskar få
möjlighet att i praktiken omsätta vad
de kommit fram till med sina försök.
Det skulle också otvivelaktigt vara till
mycket stor fördel, om vi hade flera
verkstäder ute i landet, som hade möjlighet
att uppta tillverkning av gengasaggregat.

Om nu utskottets ärade vice ordförande
anser, att ett bifall till våra motioner
skulle bli ett slag i luften, så
vill jag säga att initiativet till dessa
skattesänkningsmotioner har kommit
från sådana tillverkare, som anser att
åtgärden i någon ringa mån skulle
kunna stimulera en och annan bilägares
intresse av att anskaffa gengasaggregat.
På så sätt skulle tillverkarna få

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

sina aggregat provade. Detta har vi
också anfört i vår motion. Det är ju
litet egendomligt, att utskottets ärade
vice ordförande, som i andra sammanhang
tror så starkt på skattelättnader,
inte alls tror på dem när det gäller gengasdriften.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag vill säga några ord med anledning
av vad motionärerna här har
stått och propagerat för.

När jag läst motionärernas yrkande
har jag kommit underfund med — och
den som vill läsa det noggrant skall
finna detsamma — att varken herr
Jonsson i Skedsbygd eller herr Nilsson
i Svalöv tror, att skattelindringens väg
i detta fall är framkomlig. I båda reservationerna
har man nämligen
sträckt sig utanför den ram, som finns
uppdragen i motionerna, och därigenom
har man gjort denna fråga till
ett ämne, som det inte ankommer på
bevillningsutskottet att behandla. Bevillningsutskottet
är alltfort ett skatteutskott;
det bör man hålla i minnet.
Ifrågavarande motion är emellertid
skriven på ett sådant sätt, att den inte
kunde remitteras till något annat utskott
än bevillningsutskott. Om motionärerna
däremot hade tänkt igenom
denna fråga, skulle de naturligtvis ha
kompletterat motionen så, att den hamnat
hos det utskott, där den borde hört
hemma, nämligen hos statsutskottet. Då
hade herr Jonsson i Skedsbygd och
herr Nilsson i Svalöv haft möjlighet att
göra sina synpunkter gällande efter de
linjer de här dragit fram. Men de har
inte haft denna möjlighet nu i bevillningsutskottet.

Sedan vill jag säga, att detta problem
är för stort för att man skall kunna tro,
att det skall kunna lösas på det enkla
sätt som här är föreslaget. Låt oss bara
tänka på hur man skulle sörja för den
nödiga servicen under prövningstiden,
när tillverkningen har satts i gång. An -

tag att herr Jonsson i Skedsbygd och
jag skall resa i gengasbil härifrån och
upp till Kiruna och Narvik — eller vi
kan förflytta oss ner till Nyköping och
börja där, eller vi kan börja i Sävsjö,
där det också finns intresse för denna
sak — skall vi då släpa med oss allt
det bränsle som behövs? Det finns nämligen
mig veterligt inte någon möjlighet
att utan stöd från det allmänna skapa
de nödvändiga servicestationerna på
vägen upp till Kiruna och Narvik. Vi
skulle då bli tvungna att ha tre—fyra
lastbilar fulla med ved efter oss för att
över huvud taget kunna komma tillbaka
till utgångspunkten.

Man bör ha klart för sig att detta är
ett stort problem, som angår såväl vårt
försvar som vår folkförsörjning. Då
hjälper det sannerligen inte med att ta
bort halva fordonsskatten! Det vill säkert
andra krafter till, och de krafterna
har, enligt vad bevillningsutskottet har
inhämtat, varit i verksamhet långt innan
motionärerna fick sin uppmärksamhet
fäst på denna fråga.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Oshy (fp):
Herr talman! Det förefaller mig som om
herr Jonsson i Skedsbygd på detta område
hade en gammal kärlek, som inte
rostar och som leder honom in på vilse
vägar. Herr Jonsson i Skedsbygd sade,
att jag och bevillningsutskottet inte var
intresserade av en positiv lösning på
här föreliggande problem. Utskottet har
emellertid understrukit, att det ur beredskapssynpunkt
är mycket angeläget
att man här vidtar åtgärder, och jag
framhöll i mitt förra anförande att sådana
åtgärder redan har vidtagits och
håller på att vidare utvecklas. Jag vill i
sammanhanget nämna, att ungefär 15
verkstäder i vårt land — däribland en
del mycket stora — sysslar med dessa
tillverkningsfrågor. Jag nämnde, och
jag tror att man kan komma ett stycke

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast

bränsle.

på den vägen, att staten bör stödja verktygsanskaffningen
i dessa verkstäder,
så att vi, om avspärrningen kommer,
skyndsamt kan sätta i gång aggregattillverkningen.
Men det är givetvis också
mycket viktigt att vi tillverkar goda
aggregat.

I bevillningsutskottet arbetar vi, som
herr Jonsson i Skedsbvgd känner till,
i stort sett efter den regeln, att om vi
vill gynna något, skall bidragen gå över
statsbudgeten, så att man ser beloppet.
Då går man inte skattelättnadens väg.
Den grundtanken tror jag man bör tilllämpa
även i detta fall.

Som den föregående ärade talaren
sagt, går såväl herr Jonsson i Skedsbygd
som högerreservanten herr Nilsson
i Svalöv ifrån motionerna i sina
reservationer. De spränger ramen för
dem. Herr Jonsson i Skedsbygd yrkar,
att man inte bara skall hålla sig till
skattelättnadens väg, utan han rekommenderar
också att man skall vidtaga
andra åtgärder. Vad dessa andra åtgärder
innebär vet jag inte, men det är
klart att man med livlig fantasi kan
tänka sig mycket starka åtgärder, som
gör att man i större utsträckning övergår
till gengasdrivna vagnar. Sådant
kan ju tänkas. Jag tror emellertid inte
att herr Jonsson i Skedsbygd vill att
detta skall ske i någon större utsträckning,
och då är frågan hur man med
de vidtagna åtgärderna skall kunna se
till att vi får en lagom övergång. Får
vi en för kraftig övergång, blir det
nämligen fråga om hur vi i övrigt skall
finansiera vägkostnaderna. Det blir i
så fall också ett brott mot principen
att man skall använda så rationell drift
som möjligt.

Det är ju emellertid så, herr Jonsson
i Skedsbygd, att riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap sysslar
med dessa ting. Därför är det, som jag
ser saken, inte någon mening i att nu
följa den väg, som reservanterna anvisar.

Herr von SETH (b): Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon längre debatt
i denna fråga, men jag vill dock
framhålla att den otvivelaktigt har ganska
stor betydelse. Jag kan inte finna
annat av herr Olssons i Gävle och herr
Kristenssons i Osby anföranden än att
de, som är på den motsatta sidan till
motionärerna, skjuter över målet. Det
är inte meningen, herr Adolv Olsson,
att vi skall företa dessa långa färder
med gengasbil från Stockholm till Kiruna
och ha en lastbil med oss för
bränslets skull, utan vad som är meningen
med motionen är att stödja de
få företagare, som vill syssla med dessa
mycket smutsiga och svårhanterliga saker.
I den skogsägarförening, där jag
är ordförande, har vi ett tjugotal lastbilar.
Vi försökte när kriget var slut och
bensinen släpptes loss ha kvar två gengasdrivna
lastbilar, men det visade sig
att de chaufförer som skulle köra dem
— båda två var utmärkta och kunniga
män — tyckte att det var för besvärligt
och bad att få slippa sköta dem och få
andra bilar i stället. Det gäller här ett
besvärligt hantverk, och när det nu
finns en del människor som vill syssla
med dessa saker, som för såväl rikets
försvar som för folkförsörjningen är
viktiga, skall man inte sätta någon käpp
i hjulet. Denne man i Sävsjö, som sysslar
med denna verksamhet, reser inom
sitt tjänsteområde med sin gengasbil
från Sävsjö till Jönköping och andra
platser. Jag skall säga herr Olsson i
Gävle, att jag har åkt gengasbil där
man använde mycket torr bokved. Där
kunde man på en säck bokved förflytta
sig mycket långt, och det behövs ingen
lastbil för att färdas 30 mil och tillbaka,
utan det räcker med ett par säckar;
detta sagt inom parentes.

Det är icke tillräckligt med, såsom
här sagts, att statsmakterna via rikskonnnissionen
för ekonomisk försvarsberedskap
stödjer en del verkstäder,
utan det gäller att underlätta för dessa

Onsdagen den 4 mars 1953. Nr 8.

Sänkning av skatten för fordon, som drives med användande av inhemskt fast
bränsle.

människor, som dagligen kör dessa bilar,
att kunna hitta på förbättringar.

Jag återkommer till denne man nere
i Sävsjö. Han har gjort en uppfinning,
som eliminerar en av de största svårigheterna
med gengasdriften, nämligen
svårigheten att starta en bil med gengasdrift.
Med hans uppfinning går detta
mycket snabbt. Vid vissa militära förband
pågår också försök därmed.

Det är mycket möjligt att denna motion
gått till fel utskott, men jag anser
att saken är av så stor betydelse, att
den inte utan vidare kan avfärdas, och
jag finner framför allt att utskottets aktade
ordförande skjutit något över målet
i sin kritik. Här behövs fuller väl
alla goda krafter för att stödja denna
sak och få ett mycket begränsat antal
människor att ägna sig åt dessa ting.
Det har landet nytta av vare sig vi går
krigiska eller fredliga tider till mötes.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag ber om
ursäkt för att jag återkommer, men när
utskottsordföranden säger att vi motionärer
inte vänt oss till rätt forum vill
jag framhålla att den behandling som
kom motionen till del i utskottet och
den välvilliga inställning som utskottet
intog gav oss anledning hoppas, att om
man gick utöver motionens ursprungliga
yrkande och hemställde att Kungl.
Maj :t skulle ta ett initiativ •— även om
det skulle leda till att man valde en
annan väg — så skulle man få utskottet
med sig på den linjen. Det var också
därför vi framställde det yrkande, som
sedan har fullföljts i vår reservation.

När herr Kristensson i Osby säger att
det måtte vara gammal kärlek som lett
mig på villovägar vill jag säga, att jag
hade ingen särskild stor kärlek till gengasdriften
som sådan. Jag var emellertid
en av de första som använde gengasdriven
bil och fick dras med besvärligheterna,
men jag vill också säga, att
efter fyra år hade man lärt sig så myc -

ket i detta avseende och fått en del nya
konstruktioner, som gjorde att man
inte längre hade dessa svårigheter att
brottas med. Man hade redan då kommit
ganska långt på den vägen, men
dessa konstruktioner är nu borta, och
man har andra att arbeta med. Jag tror
därför att man skall ge ett stöd åt den
privata verksamheten på detta område.

Om man i detta fall följer reservanternas
linje och skriver till Kungl. Maj :t
och Kungl. Maj :t får titta på dessa saker
och eventuellt komma med förslag,
tror jag att detta, som herr von Seth
sade, skall bli till nytta för landet inte
bara med tanke på beredskapen utan
också med tanke på den tid vi i övrigt
lever i.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag måste till herr von Seth säga,
att om han ett ögonblick inbillat sig
att denna halva skatt skulle ha någon
betydelse för denna fabrikation är han
ute på villovägar.

Vad det här är fråga om är att från
statens sida ge ett sådant stöd att man
kan hålla denna verksamhet i gång och
prova sig fram för att nå ett resultat.
Tror herr von Seth verkligen, att exempelvis
våra militära myndigheter är
oförstående för dessa synpunkter? Jag
och bevillningsutskottet tror det inte.
Om denne man i Sävsjö liksom de större
företag, som håller på och sysslar
med dessa problem, får det statsstöd de
behöver, tror jag frågan kan nå fram
till en lösning. Men den vägen att ge
den enskilde bilägaren halv skatt för
atl han skall övergå till att provköra
gengasbilar tror jag däremot inte ett
enda ögonblick på.

Herr von Seth påstod att jag hade
sagt, att motionen gått till fel utskott.
Ja, det anser jag, om man nämligen vill
nå ett resultat, men motionärerna har
skrivit sin motion på det sättet, att den
måste gå till skatteutskottet istället för
till statsutskottet. Herr .Tonsson i Skeds -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser.

bygd byggde vidare på detta och sade,
att han hade hoppats att när utskottet
varit så vänligt som det varit skulle det
t. o. m. sätta sig över konstitutionen för
att hjälpa igenom motionen. Ja men,
mina damer och herrar, det måste ju
vara en liten smula ordning även på
motionärer.

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Jag har ofta här i kammaren beundrat
den ärade utskottsordförandens vederhäftighet,
som på många områden
närmar sig ofelbarheten. Det förhåller
sig säkert som han nyss sade, om jag
nu''''inte hörde fel, att det skulle vara
svårt att med gengasbil resa härifrån
till Kiruna och Narvik. Men jag vill
därvidlag påpeka att detta skulle vara
svårt även med en bensindriven bil,
eftersom ingen landsväg finns sista delen
av sträckan.

Herr von SETH (h): Herr talman! Jag
förstår fuller väl att vi inte kan locka
några människor att övergå från bensin-
till gengasdrift, men vi vill att de,
som ännu har sina gengasbilar kvar och
som sysslar med dessa saker, skall få
någon liten uppmuntran i form av en
skattesänkning; det är detta vi vill.

Sedan vill jag säga till utskottets ärade
ordförande, att hans andra anförande
andades mycket mera förståelse
för motionärernas förslag än hans första,
och som en eloge härför anhåller
jag att få inbjuda honom att göra en
färd med gengasbil från Sävsjö till den
plats han själv vill bestämma.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till idskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Werner m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av herrar Veländer
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Skattebefrielse för vissa litterära
stipendiestiftelser.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckt motion
om skattebefrielse för vissa litterära
stipendiestiftelser.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion II: 365
av herr von Friesen m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådana
ändringar i tillämpliga skattelagar,
att de litterära stipendiestiftelserna
Samfundet De nio, Albert Bonniers stipendiefond
för svenska författare, Stipendiefonden
Albert Bonniers 100-årsminne
samt Tidens författarstipendier
befrias från skyldighet att erlägga
skatt».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 365 av herr von Friesen m. fl. om
skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Sjölin och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionen
II: 365 av herr von Friesen m. fl.
om skattebefrielse för vissa litterära
stipendiestiftelser,

1) för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);''

2) antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning angående
ändring av förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Då
herr Gustafson i Göteborg och jag har
en reservation i detta ärende ber jag
att få ta kammarens tid i anspråk några
minuter.

Man kan förstå bevillningsutskottets

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser.

principiella inställning till denna fråga.
Behjärtansvärda ändamål skall främjas
genom anslag, inte genom skattelindring.
Det är en ganska naturlig attityd
hos riksdagens skatteutskott. Däremot
kan emellertid invändas, dels att det i
nuvarande statsfinansiella läge torde
vara omöjligt att kunna utverka anslag
för nya ändamål, dels att bevillningsutskottet
inte konsekvent upprätthållit
principen.

Det är nämligen så, att bl. a. Nobelstiftelsen,
Jernkontoret, Aktiebolaget
Tipstjänst och Svenska penninglotteriet
aktiebolag är befriade från annan skatt
än fastighetsskatt. Det synes mig ingalunda
orimligt att till dessa institutioner
också foga de fyra i reservationen
nämnda: Samfundet De nio, Albert Bonniers
stipendiefond för svenska författare,
Stipendiefonden Albert Bonniers
100-årsminne samt Tidens förlags stipendiefond.

När det är möjligt att rent generellt
medge skattebefrielse för främjande av
vetenskaplig forskning borde också
främjande av litterär verksamhet kunna
erhålla skattebefrielse.

1943 års bevillningsutskott angav i
sitt betänkande nr 10: »En tänkbar
möjlighet vore visserligen att i författningstexten
såsom skattefria uppräkna
vissa angivna rättssubjekt.» Det är detta
som nu föreslås i reservationen. För att
något belysa betydelsen av en dylik åtgärd
vill jag anföra några siffror från
berörda institutioner.

Samfundet De nio utdelade under
åren 1941—44 69 000 kronor, d. v. s. i
medeltal 17 250 kronor per år. Under
dessa år uttogs inte nu ifrågavarande
skatter. Under följande åtta år, 1945—
1952, kunde av egna medel endast utdelas
ungefär hälften så mycket i medeltal
per år, nämligen 8 475 kronor eller
inalles 67 800 kronor under hela åttaårsperioden.
Skatten uppgick till ca
80 000 kronor. Endast tack vare det
årliga statsanslag på 10 000 kronor, som
samfundet åtnjutit sedan 1947, har det
4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

varit möjligt att upprätthålla verksamheten
och utdela samfundets stora pris.

Bonnierfonderna har till och med
1941 utbetalat 617 500 kronor i stipendier.
Skatten uppgick för samma tid
till endast ungefär 2 600 kronor. Av ett
totalt belopp på omkring 620 000 kronor
kunde under denna period utdelas
99,0 % i stipendier. Under åren 1942—
52 har 450 000 kronor utdelats i stipendier,
under det att inte mindre än
145 500 kronor gått till skatter. Om
skattefrihet åtnjutits, skulle sålunda stipendierna
ha kunnat ökas med ungefär
en tredjedel. Med andra ord: stipendier
på ytterligare ca 13 200 kronor per år
skulle ha kunnat utdelas från dessa
fonder, om de varit befriade från skatt.

Tidens förlag har under åren 1947—■
1953 utbetalat 77 250 kronor till 23 stipendiater,
i medeltal ungefär 11 000
kronor per år.

Uppskattningsvis torde man kunna
säga att skattefrihet för ifrågavarande
fyra institutioner skulle innebära, att
ytterligare ca 20 000 kronor skulle kunna
utbetalas i stipendier per år. Vad
detta skulle betyda för de svenska författarna
ligger i öppen dag. Att de behöver
allt det stöd som kan åstadkommas
har bokutredningen tydligt visat.

Jag hemställer till kammarens ledamöter
att visa förståelse för de litterära
mödorna och acceptera reservationen.
Jag yrkar alltså, herr talman,
bifall till den av herr Gustafson i Göteborg
och mig avgivna reservationen.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
I egenskap av motionär i denna
fråga skall jag be att få säga några ord.
Herr Sjölin har ju ganska utförligt lämnat
en motivering för motionens yrkande.
Frågan är inte ny, den har varit
uppe till riksdagens prövning tidigare
och jag har all anledning anta att den
kommer tillbaka. Då jag och mina medmotionärer
övervägde utformningen av
motionen var det ganska angeläget för
oss att försöka beakta hur tidigare års
S.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser.

bevillningsutskott hade sett på detta
spörsmål. Bevillningsutskottet är som
bekant i allmänhet ganska olustigt inställt
gentemot understöd via skattebefrielse.
Utskottet stegrar sig i regel när
det gäller dylika frågor. Sådana förslag
har under det senaste tiotalet år varit
uppe vid ett flertal tillfällen, men i regel
har de avvisats, även om man en
och annan gång har gjort avsteg från
principen.

För min del hade det inte tett sig
onaturligt att föreslå en mer generell
skattebefrielse för även kommande litterära
stiftelser. Man skulle alltså inte
räkna upp bestämda sådana, utan man
skulle försöka få riksdagen att utverka
ett mera allmänt medgivande även i
fortsättningen. Jag har emellertid haft
det intrycket av tidigare diskussioner
i denna fråga, att detta skulle man inte
vilja vara med på. Nu har man, som
herr Sjölin påpekade, beträffande Nobelstiftelsen
redan gjort ett avsteg. Man
har gjort ett halvt avsteg när det gäller
Samfundet De nio. Därvidlag har man
sedan 1947 förfarit på det sättet, att
man visserligen inte medger skattebefrielse
men utanordnar beloppet tillbaka
igen. Då frågar man sig: Vad är
det egentligen för skillnad mellan dessa
olika stiftelser och institutioner som
utdelar dylika understöd?

Om vi kommer till den tredje i ordningen,
som i motionen är föreslagen
till skattebefrielse, nämligen Albert
Bonniers numera 50 år gamla stipendiefond,
så är det knappast någon skillnad
mellan denna och Samfundet De nio.
Samma skäl som skulle kunna åberopas
för skatterestitution när det gäller De
nio skulle med lika stort fog kunna
åberopas beträffande den större av de
Bonnierska fonderna. De kan också
åberopas för den mindre av dem och
de kan också, som motionärerna har
framhållit, åberopas för den sista i raden
av liknande stiftelser, nämligen Tidens
författarstipendier.

Det har tillkommit en ny faktor se -

dan tidigare motionärer på 1940-talet
fört fram frågan och det är den utredning,
som under statssekreterare
Edenmans ordförandeskap helt nyligen
har presterat ett förslag att hjälpa författarna.
Det går bland annat ut på att
man skulle hjälpa dem genom att de
litterära fonderna befriades från skatt
precis på samma sätt som motionen
anvisar. Vi har, tror jag, utrett denna
fråga så långt som över huvud taget
kan ske. Utskottet säger visserligen att
bokutredningens förslag är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, men det förefaller
ganska svårt att utredningsvägen
kunna komma något längre.

Jag skall sluta med att hänvisa till
vad bokutredningen har sagt om författarnas
bekymmersamma läge. Det
har i denna förträffliga utredning blivit
tillräckligt dokumenterat och jag
kan tillägga, att det framhålles på ett
par punkter vilken alldeles särskild betydelse
författarna tillmäter de understöd
och den hjälp som de får i form
av liknande stipendier. Här föreligger
också i vissa avseenden en dubbelbeskattning,
dels av de fonder som delar
ut stipendierna och dels i princip av
författarna själva. Det är nämligen alldeles
uppenbart att författarna är skattskyldiga
för de mottagna beloppen,
även om taxeringsmyndigheterna åtminstone
i enskilda fall har visat sig
tillmötesgående och medgivit skattebefrielse.

Jag tror att riksdagen i nuvarande
läge utan vidare skulle kunna bifalla
denna motion. Riksdagen skulle därmed
på ett ganska enkelt och billigt
sätt ge ett bidrag till allmänna kulturella
strävanden, som måste vara omistliga
för ett land som Sverige.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Visst är skattelagstiftningen på
här ifrågavarande område restriktiv.
Det konstaterade bevillningsutskottet
redan 1942, när utskottet sysslade med
detta problem, men det är ett mycket

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser.

ömtåligt område vi här rör oss på.
I dag kan vi säga: Här är några stiftelser
av den höga kvalitet — vi har
alla den uppfattningen — att man kunde
resonera om ett statligt stöd till
dem. Men om man i skatteförfattningarna
säger, att här kan det bli fråga
om även litterära eller religiösa eller
alla möjliga andra kulturella ting, kan
vi i så fall veta var detta slutar? Det
kommer alltid att råda delade meningar
om vad som är god litteratur och vad
som är dålig litteratur. Det skulle t. o.
m. kunna tänkas att det finns folk, som
vill göra gällande att de här serierna
—• om man nu kunde lägga upp en liknande
organisation för deras vidkommande
— vore en sådan »litterär» linje
som borde stödjas.

Det är därför bevillningsutskottet
konsekvent har intagit denna ståndpunkt.
Redan när vi först gjorde detta
och riksdagen anslöt sig till den meningen,
sades det ifrån, att här måste
det vara en restriktiv tolkning. Och
om det visar sig — herr Sjölin var
nyss inne på den tankegången — att
de nu aktuella stiftelserna skulle komma
i samma läge som Samfundet De
nio, då står ju vägen öppen. Då skulle
riksdagen enligt bevillningsutskottets
allmänna principiella uppfattning stödja
deras verksamhet genom att anslagsvägen
ge tillbaka vad som tagits ut i
skatt.

Någon kan nu fråga: Men vad är nu
detta för formskäreri? Jo, det är bara
det att går vi taxeringsvägen får riksdagen
aldrig reda på vad det är riksdagen
har gjort. Går vi däremot anslagsvägen,
då vet riksdagen vid varje
tillfälle vad denna verksamhet kostar
det allmänna. Och det är inte alldeles
betydelselöst att vi har reda på vad
även riksdagens utsvävningar i detta
sammanhang kan komma att kosta.

Jag medger, att det stått mycken
strid kring Nobelstiftelsen. Det var också
en göteborgare som den gången förde
fram kravet, och efter många år

kom vi till det resultatet, att Nobelstiftelsen
skrevs in i skatteförfattningen.
Det var väl framför allt vissa internationella
skäl, som var avgörande vid
detta tillfälle. Sedan var det på bevillningsutskottets
beställning, som De nio
av Kungl. Maj :t fick detta årliga anslag.
Jag tvekar inte att säga, att om
de andra stiftelser, som herr von Friesen
talade om, befinner sig i den situationen,
bör det med våra principiella
utgångspunkter vara möjligt för dem
att få sin sak omprövad.

Jag tror ju inte, att man kan säga
som herr Sjölin, att riksdagen har syndat.
De pengar, som kommer till statskassan
från Tipstjänst och Penninglotteriet,
kan man väl näppeligen beskatta
i detta avseende. Även om det skulle
förhålla sig så, att insättandet av Nobelstiftelsen
i skatteförfattningen är en
synd, bör ju inte denna synd ge anledning
till ett allmänt syndande, herr
Sjölin!

Sedan har vi här en fråga, till vilken
utskottet säger sig inte vara berett att
ta ställning, och det är till bokutredningens
förslag. Bokutredningen har
lagt fram vissa riktlinjer. När dessa
kommer till riksdagen och skall omprövas,
skall naturligtvis bevillningsutskottet
pröva sin del, på samma sätt som de
övriga utskotten har att pröva sina delar
av vad denna proposition kommer
att innehålla. Det är ju inte alldeles
säkert, att den linje, som bokutredningen
har föreslagit, är den riktiga. Det
prövas väl i kanslihuset för närvarande
och bevillningsutskottet skall, när det
får sig dessa ting förelagda, pröva dem
så gott det är möjligt och använda det
förstånd som står till dess förfogande.

Det är, herr talman, mycket lätt att
bara befria folk ifrån skatter. Vi har
ju sett på vissa områden hur lätt det
går, särskilt när andra betalar det. Men
jag tror att man skall ha klart för sig,
att man här har en viktig princip, som
man inte får vika ifrån, om det inte är
oundgängligen nödvändigt. Riksdagen

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Skattebefrielse för vissa litterära stipendiestiftelser.

skall icke gå författningsvägen utan anslagsvägen,
om den skall stödja en
verksamhet av det ena eller andra slaget.
Detta är bevillningsutskottets principiella
ståndpunkt, och den har riksdagen
vid många tillfällen anslutit sig
till. Jag kan inte förstå, herr talman,
att det skulle finnas någon anledning
att nu vika från den principen.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Jag skulle bara till herr Adolv
Olsson vilja säga, att riksdagen och bevillningsutskottet
redan tidigare har
åstadkommit en gränsdragning på detta
område, när det gäller skattebefrielse,
t. ex. till förmån för vad som kallas
vetenskaplig verksamhet, medan man i
all huvudsak vill ställa den litterära
verksamheten utanför. Jag kan omöjligen
förstå, att en sådan gränsdragning
är rimlig. Finns det någon anledning
att undandra allt vad vetenskaplig verksamhet
heter i alla dess detaljer ifrån
riksdagens inflytande, som man gör
här, medan man rekommenderar att
tillämpa någon sorts insyn på den litterära
verksamheten? När man redan
från början för länge sedan har gjort
den gränsdragningen, som förefaller
mig ganska konstlad, kunde man väl
också vara med på detta, så mycket
mera som man har gjort mycket väsentliga
avsteg.

Herr Adolv Olsson, bevillningsutskottets
ärade ordförande, säger nu, att om
någon av stiftelserna kommer i nödläge,
kan den gå till riksdagen. Ja, De nio
befann sig så till vida i ett nödläge för
några år sedan, som de inte under
några år kunde dela ut sitt stora pris.
De har ju i huvudsak bara ett enda pris
att dela ut. Ett sådant nödläge kan väl
dock inte komma i fråga beträffande de
andra stiftelserna. För dem gäller det
bara en minskning av fondernas utdelning,
och något sådant kommer riksdagen
aldrig att godkänna som ett
verkligt nödläge. Jag tror, att det från
bevillningsutskottets ordförandes sida

bara är en vacker gest, när han hänvisar
till möjligheten att använda sig av
direkta anslag på det område det här
gäller. Man behöver inte ha varit med
så värst mycket i denna församling för
att väl känna till, med vilken noggrannhet,
med vilken sparsamhet, för att inte
använda ett strängare uttryck, man går
till väga, när det gäller anslag just av
denna typ.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag vet inte, om man på litterär
verksamhet kan lägga begreppet vetenskaplig
forskning. Det överlämnar jag
till fackmännen att avgöra. Jag skulle
vilja säga, att jag över huvud taget inte
har talat om något nödläge. Jag har
sagt, att om dessa stiftelser kommer i
samma läge som De nio, är jag för min
del beredd att tillstyrka eu sådan anordning
som den, vilken nu gäller för
De nio och som tillkom på bevillningsutskottets
initiativ.

Jag tror att man skall vara försiktig
i detta sammanhang. Vi gjorde vissa
utsvävningar under världskriget på
detta område, när det gällde kulsprutor
och sådana saker. Så fort det var möjligt
att komma ifrån denna sak, kopplade
riksdagen av den. Jag tror, att det
är klokt att man håller linjen klar, så
att man vet vad man gör i beskattningshänseende.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Utskottets
ärade ordförande talar så högtidligt
om att den viktiga princip, som
utskottet håller så styvt på, skall upprätthållas.
Principen har dock inte varit
viktigare än att den vid åtskilliga
tillfällen har kunnat frångås, och därför
vore det väl inte så otänkbart att
ta ytterligare steg i den riktningen för
något ändamål, som man vill främja.

Skall det verkligen vara nödvändigt,
att dessa stiftelser kommer i ett riktigt
nödläge, för att man skall vinna gehör
för den uppfattning, som även bokutredningen
gör sig till tolk för, att un -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.

derstöd till författarna är starkt motiverat?
Är det inte bättre att i tid ge
understödet, så att de kan få nytta därav,
innan det är alldeles för sent?

Herr Olsson var inne på tanken att
man skall sovra mellan god och dålig
litteratur, men den saken torde man
med fullt förtroende kunna överlåta åt
de experter, som de olika institutionerna
utser för val av stipendiater.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag sade nyss till herr von Friesen,
och det borde ha uppfattats även
av herr Sjölin, att jag inte har talat om
något nödläge. Det är herr Sjölin och
herr von Friesen som talar om detta
nödläge.

•lag tror, att man skall vara försiktig.
Herr Sjölin har inte varit länge i bevillningsutskottet.
Några år till kanske
är tillräckligt för att göra klart för honom,
att det över huvud taget inte finns
något, som är så farligt i beskattningsfrågor
som lättsinne.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter häref -

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Sjölin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 52 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Avskaffande av rätten att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för representation.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning att väckta
motioner om avskaffande av rätten att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för representation.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr JÖNSSON i Gärds Köpinge (s):
Herr talman! I anledning av att jag är
motionär i denna fråga tar jag mig friheten
att framlägga några synpunkter
på detta för taxeringsarbetet så betydelsefulla
problem.

Det är givet, att denna fråga om avdrag
för representation har mycket
stor betydelse för taxeringsnämnderna,
ja, över huvud taget för prövningsnämnderna.
Man kan nog med rätta diskutera
vad som är representation och vad
som inte är det, liksom hur stora kostnader,
som är berättigade eller oberättigade
för representation. Det är också
mycket stora summor som avdras
såsom representation, vilket gör frågan
betydelsefull. Man kan heller inte tala
om någon enhetlig handläggning av frågan
om avdrag för representation. Vi
har många taxeringsnämnder i vårt av -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Avskaffande av rätten att vid taxeringlånga
land, och jag är fullt övertygad
om att många av dem behandlar dessa
frågor från helt skilda utgångspunkter.

I fråga om avdraget för representation
vill jag vidare särskilt framhålla,
att det inte är alla avdrag för representation
som för taxeringsnämnderna
framgår av den föreliggande deklarationen.
Ingalunda. De avdrag för representation,
som i stor utsträckning
bokförs direkt såsom omkostnader,
kommer aldrig vare sig under taxeringsnämndernas
eller under prövningsnämndernas
prövning, och därför
har motionärerna med rätta framhållit
att det bör ske en omläggning; om man
inte efter en utredning eller en annan
behandling helt kan ta bort representationsavdragen
är det ändå eftersträvansvärt
att finna en linje, som kan
vara vägledande för taxeringsnämnderna
i vårt land.

•lag vill också tillägga alt även avdrag
för representation i hemmet förekommer.
Det finns inte någon enhetlighet
på den punkten heller i taxeringsnämndernas
handläggning, men i varje fall
bör man inte medge avdrag för representation
som hålls i vederbörandes
hem.

Herr talman! Jag saknar ju rätt att
i detta fall yrka bifall till motionen, och
därför har jag intet yrkande. Jag har
bara med dessa ord velat ytterligare
understryka de synpunkter som har
framhållits i motionen.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Denna motion är ju en gammal
bekant, som har förelegat till behandling
ett flertal gånger, och som det
framgår av bevillningsutskottets betänkande
har denna fråga uppmärksammats
även av andra. Representationskostnader
behandlas i regel ganska
restriktivt. Skulle man nu tillmötesgå
motionärerna för att åstadkomma en
ännu större restriktivitet genom att förbjuda
avdraget för all representation,

till skatt åtnjuta avdrag för representation.

så skulle man ändå inte komma åt det
som den siste ärade talaren var inne
på, nämligen de representationskostnader
som påföras omkostnadskontot.
Det är de verkligt stora representationskostnader,
som den föregående ärade
talaren sysslade med och som även alldeles
säkert motionärerna varit angelägna
att försöka komma åt. Man skulle
ändå inte lösa problemet fullständigt
på det sättet. Vad man skulle nå genom
ett bifall till motionen skulle vara att
man skulle komma åt de representationer
inom löntagargrupperna, som är
lättare att kontrollera. För att kunna
kontrollera de representationskostnader,
som debiteras på omkostnadskontot,
skulle det behövas en bokföringsgranskning
i varje särskilt fall; detta
säger väl ganska tydligt att något sådant
för närvarande i varje fall inte
är möjligt för vår taxeringsapparat.

Det är de synpunkter som jag här i
korthet har anfört, som har varit avgörande
för bevillningsutskottet när
det har yrkat avslag på motionen. Med
dessa ord, herr talman, får jag yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EKDAHL (s): Herr talman! När
herr Kärrlander hänvisade till de dolda
representationskostnader, som förekommer
i företagens omkostnadskonto, och
förklarade att dessa kommer vi ändå
inte åt, så tycker jag inte att herr Kärrlander
var riktigt realistisk, ty ifall
denna motion hade blivit bifallen och
avdrag för representationskostnader
hade blivit förbjudna, så hade i och
med detta avdrag för sådana kostnader
varit olagliga. I den mån de hade påträffats
i sådan bokföring, herr Kärrlander,
hade det varit lagbrott, som
kunde påtalas. Det är den lilla skillnaden
mellan det nuvarande förhållandet
och det som vi vill ha.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Avskaffande av rätten att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för representation.

Jag vill dessutom bara säga, att skillnaden
mellan utskottet och motionärerna
är, att utskottet böjer sig för representationskostnaderna
såsom en inte
allenast lovlig utan också nödvändig
sak. Vi för vår del anser att här föreligger
ett system för skattereducering
på privat väg genom att man bjuder och
bjuder igen. Det är ingen ovanlig sak
att representationskostnader med stöd
av restaurangnotor har gått på 100 till
125 kronor kuvertet.

En taxeringsman med stor erfarenhet,
som jag tar talat med i denna sak,
talade om att han hade fått sig förelagt
en restaurangnota, som handlade uteslutande
om gåsleverpastej och champagne.
Nu vet jag inte om vederbörande
ansåg att den vanliga maten skulle stå
sitt kast och endast lyxsakerna skulle
dras av. Att det kan finnas hårdflirtade
kunder ibland, det får man ett
starkt intryck av då i samma taxeringsnämnd
notor presenterats för representationskostnader,
som tydde på att samma
person hade blivit bjuden 70 gånger
under ett år av samme vård. Även dyrbara
utlandsresor inbegrips ibland i
dessa avdrag.

Jag kan nämna ett annat exempel.
I en taxeringsnämnd presenterades
när det gällde yrkande om ett sådant
avdrag två stycken restaurangnotor, en
lydde på lunch i Hälsingborg och en
annan på middag i Härnösand samma
dag. Här kan man tala om flygande affärsmän.
Notan blev naturligtvis inte
godkänd, och då kan skeptikern säga:
Vad har jag då för anledning att dra
fram detta? Jo, jag har den anledningen
att den taxeringsman, som talade om
för mig dessa exempel ur verkligheten,
förklarade att det var en händelse att
att man fick tag på ett sådant fall som
detta. Han sade också, denne mycket
erfarne taxeringsman, att det finns
ingen möjlighet för taxeringsnämnderna
att över huvud taget vara så restriktiva
härvidlag som de borde vara, ty det
skulle gå åt alldeles för mycket tid.

Skattedomstolarna bar inte heller varit
så restriktiva, när de godkänt avdrag
för representationskostnader med
ända upp till 10 000 kronor för ett år.

Herr talman! Vi motionärer har genom
denna vår framstöt syftat till att få
riksdagens ord på att affärslivet bör
kunna fungera utan att det såsom representationskostnader
och omkostnader
för intäkternas förvärvande skall presenteras
dyrbara restaurangnotor och utan
att man öppnat en bakväg åt människorna
att slinka ut igenom, när de
vill skattevägen finansiera en del av sitt
nöjesliv.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Jag vill till vad herr Ekdahl anfört
bara säga, att det är klart att om
man skulle helt förbjuda allt avdrag för
representation, så skulle det bli olagliga
avdrag såvida man förde sådana kostnader
på omkostnadskontot. Det är alldeles
klart att så skulle bli fallet. Men
jag tror ändå inte att man kan säga att
man därigenom har kommit fram till
någon hundraprocentig lösning av problemet.
Dessutom finns det vissa fall,
där representationskostnader måste betraktas
som kostnader för intäkternas
förvärvande och där det nog inte skulle
vara riktigt och lyckligt att alldeles
förbjuda avdrag.

Sedan skulle jag bara vilja hänvisa
till vad som står dels i utskottets yttrande
och dels i reciten, där man hänvisar
till den restriktivitet på området
som man i vanliga fall tillämpar.

Till det, herr talman, kan jag nöja
mig med att anföra att 1950 års skattelagssakkunniga
ju också kommer, att
kanske inom en inte alltför avlägsen
framtid, framlägga ett förslag just på
detta område. Det utgör också ett motiv
för att följa utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ändringar i grunderna för äkta makars beskattning.

§ 16.

Ändringar i grunderna för äkta makars
beskattning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
grunderna för äkta makars beskattning.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:276 av herr Ebbe
Ohlsson och II: 208 av herr Nilsson i
Svalöv in. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte antaga

1) följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 46 § 3
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 20 § punkt 2 samma lag skola
erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större
delen av beskattningsåret varit här i
riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruk, som hon själv bedrivit,
eller av rörelse eller eget arbete, må
hon, i den mån sådan hennes inkomst
därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta
avdrag med 300 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och under större delen
av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
den skattskyldiges hustru utfört arbete
i förvärvskällan till ett värde av minst
300 kronor, må mannen, i den mån
inkomsten i förvärvskällan därtill förslår,
i hemortskommunen åtnjuta avdrag
med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor.

Anvisningar
till 20 §.

Från föreskriften om att skattskyldig
ej må avdraga värdet av arbete, som i
hans förvärvsverksamhet utförts av andre
maken, föreligger såsom framgår
av 46 § 3 mom. i vissa fall undantag
i fråga om arbete, som utförts av gift
kvinna.

Hemmavarande barn —--51 §.

Frågan om---- 65 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år.

2) följande

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla följande
ändrade lydelse.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans
med sin man och under större
delen av beskattningsåret varit här
i riket bosatt, under året haft inkomst
av jordbruk som hon själv bedrivit eller
av rörelse eller eget arbete, må hon,
i den mån sådan hennes inkomst därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor
eller, om hon haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, med 300 kronor jämte
10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 000 kronor.

Har gift--- 300 kronor.

Avdrag enligt--- 1 000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

om 1954 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1954 eller tidigare
år.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 276 av herr Ebbe
Ohlsson och 11:208 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. angående vissa ändringar
i grunderna för äkta makars beskattning
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka under åberopande av
innehållet i de förliggande motionerna
1:276 och 11:208 ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna
I: 276 av herr Ebbe Ohlsson och II: 208
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. angåenda
vissa ändringar i grunderna för
äkta makars beskattning, antaga de i
motionerna framlagda förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

II) av herrar Werner och Patrick
Nilsson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman
! Tillsammans med några partivänner
har jag i motion II: 208 framfört förslag
om dels att gifta kvinnor som driver
eget jordbruk skall erhålla samma s. k.
förvärvsavdrag vid den statliga inkomsttaxeringen,
som motsvarande hustrur
som bedriver egen rörelse eller som har
intäkt av tjänst nu erhåller, dels att gifta
kvinnor, som deltar i den rörelse eller
det jordbruk som bedrives i gemenskap
med mannen, skall erhålla samma s. k.
300 kronors-avdrag vid den kommunala
beskattningen, som nu tillkommer gifta
kvinnor med inkomst av tjänst. Dessa

våra förslag har jag tillsammans med
herr Magnusson i första kammaren fullföljt
i den reservation, som är fogad till
bevillningsutskottets betänkande nr 17.

.lag skall icke här, herr talman, ta upp
en längre diskussion kring de framförda
önskemålen. När jag icke ens en gång i
utskottet lyckats få bondeförbundet med
mig på kravet på den rättvisa i beskattningen
för bl. a. jordbrukets utövare
som förslaget innebär, torde jag väl
knappast här i kammaren kunna förvänta
något annat än avslag på motionen,
även om diskussionen bleve aldrig
så lång. Ett stöd från bondeförbundets
sida i bevillningsutskottet kunde kanske
med tanke på att bondeförbundet tillhör
regeringen lett till en för saken och för
berörda jordbrukare och rörelseidkare
lycklig utgång.

Att jag envisats med att återkomma
med förslaget om en utvidgning av det
s. k. förvärvsavdraget även i år beror
inte på att jag är en särskilt stor vän av
detta förvärvsavdrag, utan det beror
därpå, att när vi nu åter har infört
detta avdrag för vissa grupper av skattskyldiga,
så bör det ha skett under medvetande
om att vi får vara beredda på
att utvidga ifrågavarande avdrag även
till andra grupper av skattskyldiga, så
att en så stor rättvisa som möjligt uppnås
i vår beskattning.

Det är sålunda rättvisekravet som för
mig varit det avgörande, när förslaget
nu på nytt har framförts. Visserligen
har utskottsmajoriteten framhållit att
även om vi följde det i motionerna
framförda förslaget, skulle vi ej få full
rättvisa med mindre än att berörda avdrag
även utsträcktes till förvärvskällan
annan fastighet. När jag läste detta tänkte
jag: varför har utskottet icke också
angivit en utsträckning av avdraget till
förvärvskällan kapital? Det synes mig
som om utskottsmajoriteten menar att
rättvisan består däri, att alla gifta kvinnor
oavsett sin arbetsinsats i förvärvslivet
skulle erhålla förvärvsavdraget.
Personligen anser jag att rättvisan be -

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

står däri, att de extra kostnader, som
berörda kvinnor har genom sitt deltagande
i förvärvslivet, delvis skall kompenseras
genom dessa förvärvsavdrag.
Att detta är det riktiga kan vi nog inte
komma ifrån, utan det är de berörda
kvinnorna i förvärvskällorna tjänst,
jordbruksfastighet och rörelse, som
framför alla andra bör komma i fråga
då det gäller förvärvsavdraget, enär det
är dessa kvinnor som i regel ha kostnader
för sitt deltagande i förvärvsarbetet.

När vi förra året beslöt att ett schablonavdrag
på 300 kronor även skulle
komma jordbrukarhustrur och hustrur
till rörelseidkare till del vid den statliga
beskattningen, så fastslog vi därmed att
dessa grupper ur rättvisesynpunkt var
berättigade till detta förvärvsavdrag.
Man frågar sig då: Varför då göra skillnad
mellan olika grupper vid den kommunala
beskattningen? Vad som är rättvist
vid den ena taxeringen måste väl
också vara rättvist vid den andra taxeringen
! Utskottsmajoriteten talar visserligen
om att förra årets beslut var ett
kompromissbeslut. Ja, detta är kanske
riktigt, även om det icke mig veterligt
framgår av några handlingar att så är
fallet. Även ett kompromissbeslut bör
väl emellertid utformas så, att det träffar
alla berörda lika. Hade detta s. k.
kompromissförslag, som utskottsmajoriteten
kallar det, resulterat i att ingen
erhållit förvärvsavdrag vid den kommunala
taxeringen, så anser jag att det
varit ett kompromissförslag som man
kunde ha accepterat, eftersom jag för
min del inte är någon vän av dessa förvärvsavdrag.
Som det nu har blivit har
emellertid en part fått avdrag, och en
annan part har icke fått detta avdrag
vilket är orättvist. Det är rättvisan jag
efterlyser!

Ja, herr talman, det är med utgångspunkt
från vad jag här nu framfört som
jag fullföljer det i motionen framförda
förslaget genom att yrka bifall till den
reservation av herr Magnusson och mig,

som fogats till bevillningsutskottets betänkande
nr 17.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag skall be att få instämma
med herr Nilsson i det avseendet,
att det kanske inte är någon anledning
att ta upp en längre debatt om frågan
i år.

Jag vill bara med anledning av det
förevarande utskottsbetänkandet konstatera,
att jag från rörelseidkarnas och
jordbrukarnas synpunkt inte var särskilt
tillfredsställd med vad som skedde
i fjol. Folkpartiet anmälde ju också som
bekant en avvikande mening på en rad
punkter vid förra årets beslut om vår
skattelagstiftning, och bland dessa punkter
återfinns också förevarande fråga
om gift kvinnas förvärvsavdrag.

Vi hävdade därvidlag att yrkesarbetande
kvinnor med minderåriga barn
borde få ett avdrag, som kunde uppgå
maximalt till 1 600 kronor, och att gifta
kvinnor utan minderåriga barn borde
få ett avdrag på högst 800 kronor samt
vidare att trehundrakronorsavdraget
borde få åtnjutas även vid den kommunala
beskattningen.

Riksdagen begränsade som bekant avdraget
till 1 000 kronor att utgå till gifta
kvinnor med minderåriga barn, och man
uteslöt gifta kvinnor som arbetar i mannens
rörelse från detta trehundrakronorsavdrag
vid den kommunala beskattningen.

Detta beslut, som anslöt sig till Kungl.
Maj :ts förslag och som ju ännu inte tilllämpats
vid taxeringarna, karakteriserades
uttryckligen av finansministern
som ett provisorium. Det heter i 1''jolårrets
proposition: »Då emellertid denna
lösning, på grund av de uppenbara
olägenheter som äro därmed förenade,
icke kan betraktas såsom slutgiltig, anser
jag att bestämmelserna om gift kvinnas
förvärvsavdrag vid den statliga be -

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

skattningen alltjämt bör betraktas såsom
provisoriska.»

Det är enligt min mening riktigt som
finansministern här sade, att den nu införda
ordningen inte kan betraktas som
definitiv. Den leder i en del enskilda
fall till resultat, som inte är rättvisa och
som därutöver kan åstadkomma psykologiska
skadeverkninger när det gäller
vårt beskattningssystem.

Jag vill å andra sidan gärna medge,
att det inte är lätt att här komma fram
till en i alla avseenden tillfredsställande
ordning. Vad som här har sagts och
föreslagits från olika håll sedan det
första provisoriet infördes år 1947 är i
det fallet, tycker jag, vittnesbörd nog.

Jag har för min del i en annan motion
vid årets riksdag tillåtit mig påpeka, att
skatteavvägningen mellan löntagare och
rörelseidkare kunde vara värd att övervägas
från olika synpunkter med det
enda önskemålet som riktpunkt att söka
nå största möjliga rättvisa.

Det förefaller mig nu uppenbart, att
man inte i år kan nå fram till en någorlunda
allsidig omprövning av de brister,
som enligt min mening belastar fjolårets
beslut. Under sådana förhållanden kan
jag förstå utskottsmajoritetens ståndpunkt
då den i år avvisar dessa motioner,
som endast berör en detalj.

Enligt min mening bör emellertid vägen
hållas öppen för en allsidig prövning.
Där tycker jag att utskottets motivering
innehåller åtskilligt, som jag från
dessa synpunkter inte skulle vilja vara
bunden av.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets kläm med uteslutande
av dess motivering.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):
Herr talman! Frågan om gift kvinnas
förvärvsavdrag har ju vid upprepade
tillfällen varit föremål för debatt i riksdagen
och i denna kammare. När detta
förvärvsavdrag först infördes var det
ju avsett att utgöra en kompensation

för de merkostnader, som en gift kvinna
har vid arbete utanför hemmet. Så
småningom gick man emellertid ifrån
den principen, och man införde den
ordningen, att gift kvinna fick detta förvärvsavdrag
även om hon inte hade
några kostnader för sitt förvärvsarbete.
Exempelvis en folkskollärarinna och en
folkskollärare, som var gifta, bodde i
samma bostad och inte hade några barn,
fick detta förvärvsavdrag utan att man
kan säga att de i praktiken bär några
utgifter för denna inkomsts förvärvande.

När vi diskuterade denna fråga i
1949 års skatteutredning var vi nog
skäligen ense om att ifall det fanns
möjligheter därtill skulle man avskaffa
detta avdrag. Det gjordes upprepade
undersökningar om verkningarna. Man
konstruerade skatteskalor så avpassade,
att de skulle inrymma även detta förvärvsavdrag.
Det lyckades emellertid
inte att helt och hållet få bort det. Man
kunde med tanke på de pengar man
måste ha in till staten inte helt och
hållet forma om skalorna så, att i alla
inkomstlägen förvärvsavdraget rymdes
inom de uppgjorda skalorna. Då gick
man fram på den linjen, att man minskade
detta förvärvsavdrag till 300 kronor.
Därmed ansåg man att alla praktiskt
taget skulle få kompensation.

Detta senare förslag från kommittén
påbyggdes av departementschefen på
så sätt, att gift kvinna, som har barn
och som har egen inkomst av arbete
utanför hemmet, kunde få ett skatteavdrag
med upp till 1 000 kronor. Givetvis
framstod det då för mig såsom
fullständigt logiskt riktigt att den gifta
kvinna, som arbetar i mannens yrke
och som bidrager till den gemensamma
inkomsten, också erhåller motsvarande
skatteavdrag. Departementschefen
tog i så måtto upp detta spörsmål,
att han föreslog ett trehundrakronorsavdrag
för gift kvinna som deltar i
mannens arbete. Detta gällde den statliga
beskattningen; det var ju den vi

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

sysslade med. Där liade vi siffror som
visade hur stor minskning av skatteinkomsterna
man fick genom att medge
dessa förvärvsavdrag. Någon sådan undersökning
rörande verkningarna av ett
sådant avdrag för kommunerna har
inte förelegat och föreligger inte än
i dag.

Jag anser det alldeles nödvändigt att
det sker en utredning om vad införandet
av samma avdrag vid den kommunala
beskattningen som vid den statliga
skulle betyda för kommunerna.
Att i dag, utan att en sådan undersökning
har företagits, fatta beslut om en
ändring finner jag litet betänkligt, även
om man i princip är fullständigt på det
klara med att ändringen är rättvis. Jag
anser också för min del att man har,
i och med att man fastslagit att förvärvsavdrag
skall utgå vid den statliga
beskattningen, avhänt sig möjligheterna
att åtminstone på längre sikt hålla
igen i fråga om den kommunala beskattningen.
Om principen bar ansetts riktig
när det gäller den statliga beskattningen,
måste den också vara riktig
i fråga om den kommunala beskattningen.
Man har därför anledning förvänta
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på saken och gör de
undersökningar, som är erforderliga
för att klarlägga de ekonomiska konsekvenserna
för kommunerna, och kanske
också vidtar åtgärder för att häva
dessa konsekvenser, i den mån de blir
särskilt framträdande.

Jag har härmed, herr talman, i korthet
angivit de synpunkter som jag har
lagt på detta problem. .Tåg tror att det
finns anledning att hoppas att Kungl.
Maj:t har sina ögon riktade på detsamma.
Jag instämmer emellertid till
fullo i vad herr Svensson i Ljungskile
sagt om att problemet kanske inte är så
enkelt och så lätt att komma till rätta
med som man kunde önska och som
kanske kan förefalla av debatten här i
kammaren, där man på en del håll nog
talar om saken utan att grundligt ha

tänkt sig in i verkningarna av olika
förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Att frågan om förvärvsavdrag för
gift kvinna nu åter föres fram på arenan
ger närmast — det kan vi väl vara
överens om — det intrycket att man
tar upp saken mest därför att man inte
har något annat att syssla med. Det
är nämligen inte så, herr Nilsson i Svalöv,
att högern ensam har givit sig i
kast med detta problem, utan det var
bondeförbundet som först aktualiserade
frågan. Sedan tog folkpartiet också
upp den och slutligen gjorde även högern
det vid en rätt sen tidpunkt.

Varför föreligger det då här ett betänkande
med bara två reservanter?
Jo, därför att de andra partierna, inte
minst folkpartiet, som ju har haft samma
intresse som herr Nilsson i Svalöv
och hans parti av att frågan aktualiseras,
har ställt sig på den riktiga
ståndpunkten. Man har tydligen sagt
sig: »Frågan avgjordes ju provisoriskt
i fjol, och förrän vi har fått den erfarenhet
som kan utgöra underlag för
en ändring av detta ståndpunktstagande,
skall vi inte ta upp saken till ny
prövning.»

Jag kan inte heller förstå — det vill
jag säga till herr Svensson i Ljungskile

— att det i utskottets yttrande finns
någonting som binder riksdagen. Vad
det här gäller är att avvakta de inkomstdeklarationer,
som göres med tilllämpande
av de nya bestämmelserna,
och de första av dessa deklarationer är
de som lämnas när innevarande inkomstår
gått till ända, d. v. s. i februari
månad nästa år. När man tagit del av
dessa deklarationer, har man åtminstone
ett års erfarenhet om utfallet av
riksdagens beslut i fjol.

Herr Svensson i Ljungskile har rätt i
att beslutet i fjol var ett provisorium

— det underströks ju starkt såväl av
finansministern som av utskottet. Att
högern trots detta inte har kunnat

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Ändring i

lugna sig, beror kanske på någon egenskap
som vi inte förstår. Ett faktum är
ju att varken jag eller herr Nilsson i
Svalöv eller någon annan i dag har någon
erfarenhet utöver den vi hade vid
fattandet av vårt beslut i fjol. Att då
på rak arm fatta beslut, inte bara om
en utvidgning i och för sig av fjolårets
beslut, utan också att detta skall tilllämpas
på den kommunala beskattningens
område, anser vi från de andra
partierna, alltså med undantag av högern,
vara, herr Nilsson i Svalöv, en
smula lättsinnigt, om jag så får säga.

Jag vill för min del, klart och utan
att på minst sätt tveka, göra den deklarationen
att om erfarenheten kommer
att visa att man har begått någon oförrätt
— det skulle väl i så fall framför
allt vara mot gifta kvinnor med barn
— anser jag tidpunkten vara inne att
ta upp och ompröva hela problemet.

När herr Svensson i Ljungskile här
talade om en viss motion som han hade
väckt, förmodar jag att han åsyftade
den motion om en bättre skatteavvägning
mellan olika grupper som han
väckt tillsammans mer herr Ohlin. Jag
vill inte förråda några hemligheter, men
jag skulle nästan tro att herr Svensson
i Ljungskile inte har anledning att bli
missbelåten när bevillningsutskottets
betänkande i det ärendet föreligger.
Jag kan därför inte förstå att han nu
vill ha till stånd en ändring av motiveringen.
Utskottet konstaterar ju rena
fakta, att frågan om förvärvsavdraget
hänger samman med hela spörsmålet
om ortsavdraget och skatteskalorna.
Det är självfallet att den anordning som
vidtagits beträffande ortsavdraget, då
man gått upp ända till 4 000 kronor,
liksom också i fråga om skatteskalorna
för äkta makar, måste ha ett avsevärt
inflytande på hela diskussionen om
förvärvsavdraget.

Efter att ha konstaterat just detta —
det är nämligen ingenting annat som
utskottet gör i detta sammanhang —
avstyrker utskottet motionerna, och jag

grunderna för äkta makars beskattning.

kan inte ge herr Nilsson i Svalöv eller
hans partivänner någon annan rekommendation
än att de får komma tillbaka,
när vi fått någon erfarenhet av
det beslut som fattades i fjol. Till dess
tror jag att det är skäl i att vänta
och se.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle: Herr talman! Utskottets ärade
ordförande framhöll att vi inte har någon
erfarenhet av det beslut som fattades
i fjol. Han ansåg att det skulle
vara lättsinnigt att nu utan vidare ge
sig på den utvidgning av avdragsrätten
som föreslagits. Jag vill i anslutning
härtill erinra om att 1949 års skatteutredning
ganska ingående sysslade med
detta problem och att vi i detta betänkande
har ett visst underlag för det
förslag som vi här framfört.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra herr Jonsson i Skedsbygd om —
när han i dag talar om att en utredning
måste komma till stånd innan något
göres rörande det kommunala förvärvsavdraget
för jordbrukarehustrur — att
han i ett särskilt yttrande till 1949 års
skatteutrednings betänkande har klart
uttalat sig för införandet av förvärvsavdrag
för gift kvinna även när det
gäller den kommunala beskattningen.
Varför har herr Jonsson på denna korta
tid svängt om i uppfattning? Vi fick
förra året vara med om något liknande
beträffande kvarlåtenskapsskatten, då
ståndpunkten hos bondeförbundet vid
ett tillfälle var en, och några månader
senare en annan. Har bondeförbundet
nu icke längre någon stabil eller egen
uppfattning om våra skattefrågor?

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det förefaller kanske anmärkningsvärt,
att jag, som i fjol energiskt
talade för den gifta kvinnans förvärvsavdrag,
i år har följt utskottets majoritet
i dess yrkande om avslag på herr
Nilssons i Svalöv motion. Detta har
emellertid berott dels på att jag icke

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

ansett det lämpligt att rycka ut denna
detalj ur det komplex av skattefrågor,
som ännu återstår att lösa, dels på att
förra årets beslut ännu inte tillämpats
i praktiken och dels på att nu föreliggande
förslag icke tillgodoser anspråken
på förvärvsavdrag i den utsträckning,
som vi inom folkpartiet anser
berättigat. Jag medger dock, att utskottets
motivering skulle ha kunnat
vara något mindre avvisande.

Jag vill tillägga, att mina meningsfränder
i utskottet och jag hoppas, att
de skattelättnader, som i fjol aktualiserades
från vårt håll, snart skall kunna
på nytt föreslås och även genomföras.

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
Jag konstaterar med glädje, att
herr Nilsson i Svalöv med stor omsorg
läst en del bondeförbundsmotioner och
därigenom tillägnat sig en förnuftig
uppfattning åtminstone i denna fråga.
Att tidpunkten för att framföra denna
är något olämpligt vald, beror väl närmast
på den iver, som herr Nilsson i
Svalöv inte har kunnat tygla, då han
har trott sig ha möjlighet att komma
först med att lansera ett gammalt bondeförbundsinitiativ.
Jag hoppas emellertid,
att herr Nilsson i Svalöv fortsätter
att läsa gamla bondeförbundsmotioner,
så att han kanske kan tillägna sig ännu
flera goda synpunkter. Då kan vi kanske,
om det vid eu lämplig tidpunkt
kommer ett förslag från Kungl. Maj :t i
denna fråga, påräkna både herr Nilssons
i Svalöv och högerpartiets stöd.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):
Herr talman! Det är riktigt, att jag kämpade
ganska ensam i skatteutredningen
för förvärvsavdrag för gift kvinna, som
arbetar i mannens yrke. Jag kan emellertid
också upplysa herr Nilsson i
Svalöv om att en representant för hans
parti in i det sista kämpade emot avdraget.
Eftersom min åsikt är, att politiken
är det möjligas konst, fick jag
emellertid så småningom igenom en

kompromiss, nämligen ett förvärvsavdrag
för gift kvinna vid den statliga beskattningen.
Jag avvaktar nu med största
intresse siffror, som kan visa vilken
verkan detta avdrag skulle ha, om det
genomfördes även vid den kommunala
beskattningen.

I princip är jag fullständigt ense med
herr Nilsson i Svalöv om att man, om
man har infört ett sådant avdrag vid
den statliga beskattningen, även bör
införa det vid den kommunala beskattningen.
Ingen av riksdagens ledamöter
kan väl säga, att detta är ur principiell
synpunkt oriktigt.

Jag väntar alltså på initiativ i denna
fråga. Men det ligger något i vad utskottets
ärade ordförande sade, nämligen
att det är en ny princip vi har infört
och att vi måste se hur den verkar,
så att vi kan utforma den på ett
sätt som är till gagn för såväl dem, som
skall åtnjuta avdraget, som staten och
kommunerna.

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr
talman! Herr Adolfsson framhöll, att jag
lärt mig en del av bondeförbundets motioner.
Det är möjligt, men varför har
då bondeförbundet gått ifrån vad som
då stod i dessa motioner och som nu
herr Adolfsson anser varit så värdefullt
för min utbildning i dessa frågor? Varför
ger bondeförbundet oss inte sitt
stöd, när vi tar upp dessa frågor som
de betrakta sig ha förstfödslorätten till?

Herr Jonsson i Skedsbygd talade om
hur det var i skatteutredningen. Jag
känner inte till om det hör till god ton
att man talar om vad som försiggått i
en utredning, men jag skall ändå ta
upp en sak. Han framhöll, att han fick
kämpa ensam för förvärvsavdraget. Det
skulle inte förvåna mig, om han fick
göra det till en början. Jag framhöll
nämligen redan i mitt första anförande,
att jag inte är någon vän av detta förvärvsavdrag,
och jag skulle tro att inte
heller högerns representant i skatteutredningen
var en vän av detta. Skall

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Ändring i grunderna för äkta makars beskattning.

man nu emellertid ha detta förvärvsavdrag
inom vissa grupper, då är det enligt
högerns uppfattning ett rättvisekrav att
det införes även för andra närstående
grupper. För att icke något missförstånd
skall uppstå vill jag påpeka, att
herr Hagberg i ett särskilt yttrande till
skattebetänkandet av år 1951 framfört,
att 300-kronorsavdraget bör få komma
i fråga även vid den kommunala beskattningen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det förvånar mig, att herr Nilsson
i Svalöv är så glömsk. Har han alldeles
glömt bort folkpartiet eller vill
han inte ha med det att göra? Han förbigår
helt, att folkpartiet framfört den
förnuftiga uppfattningen, att högern i
dag är ute i ogjort väder.

Jag vidhåller, att vi vet för litet om
vad fjolårets beslut innebär. När vi fått
detta klart för oss, kan vi ta upp frågan
till behandling igen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf):
Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
sade, att om man har tagit ett steg så
måste man fortsätta. Det skulle kunna
leda till den konsekvensen, att om man
har gjort en galenskap så måste man
fortsätta med den. Därmed inte sagt att
jag anser förvärvsavdraget för i mannens
yrke arbetande kvinna såsom galenskap.

Om vi över huvud taget i fortsättningen
skall behålla detta förvärvsavdrag,
måste vi nog så småningom genomföra
det även vid den kommunala
beskattningen, vilka konsekvenser det
än må ha. I dagens läge är det emellertid
tveksamt, om man utan vidare
utredning bör besluta detta.

Slutligen vill jag säga till herr Nilsson
i Svalöv, att jag blev ganska förvånad
över att reservationsvis få anslutning
från andra än mina egna kretsar till vad
jag kämpat för i skatteutredningen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde proposi -

tioner på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med uteslutande av motiveringen;
samt 3:o) bifall till den av herrar
Magnusson och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
den av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 126 ja och
27 nej, varjämte 46 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser för val av
biskop;

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Motioner ang. viss lagstiftning'' om löner.

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
domkapitel;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3
maj 1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller
nyttjas av staten;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella
äganderätten, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner om
viss ändring av lagen den 14 juni 1929
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Motioner ang. viss lagstiftning om löner.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående viss lagstiftning om
löner.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 45 av herr Norling och herr Persson,
Ola, och

nr 320 av herr Persson, Helmer, m. fl.
samt

inom andra kammaren:

nr 380 av fru Nilsson m .fl.

I motionen I: 45 hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställer om förslag till lag om arbetsgivares
skyldighet att utbetala lön för
helgdagar».

I motionerna I: 320 och II: 380, vilka
voro likalydande hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till lag på grundval av artikel 23,
moment 2, i den av Förenta Nationerna
år 1948 antagna ''Allmän förklaring om
de mänskliga rättigheterna’; samt

att sådant förslag framlägges i så
god tid, att lagen — vid bifall av riksdagen
— kan träda i kraft den 1 januari
1954».

Utskottet hemställde

A. att motionerna I: 320 och II: 380
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionen I: 45 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HOLMBERG (k): Herr talman!
Häromdagen erinrade en ledarskribent
i en stockholmstidning att man i riksdagskretsar
ofta talar om att den eller
den motionen har blivit föremål för en
välvillig skrivning från utskottets sida.
Som regel brukar detta vara ett ofelbart
tecken på att utskottet inte vill
göra någonting åt saken men att man
är besvärad av att säga det rent ut.

Frågan om likalönen, som det här
gäller, har även den varit föremål för
så kallade välvilliga skrivningar åtskilliga
gånger under de senare åren. De
två senaste åren har dock motionärerna
haft stöd för sin ståndpunkt från Internationella
arbetsorganisationen i Geneve
och från Förenta Nationerna, således
från de höga instanser, som ju
brukar framställas som de främsta bärarna
av demokratien och de mänskliga
rättigheterna. Härifrån har motionärerna
hämtat det väsentliga av innehållet
i sina motioner, framför allt när
det gäller motionen om likalönen. Den

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

välvilliga skrivningen består denna
gång bl. a. däri, att utskottet på ett tiotal
ställen i utlåtandet omtalar, att man
är principiellt ense med motionärerna.
Det säges till och med att det måste
betraktas som orimligt att tillämpa
lägre lön för kvinnor än för män, som
utför samma arbetsprestation. Det är
dock lika orimligt när utskottet uttrycker
betänkligheter mot att riksdagen
skall ingripa mot en sådan orättvisa,
och det är också orimligt när utskottet
t. o. in. försöker göra gällande, att det
i längden skulle vara till kvinnornas
fördel att en sådan orättvisa består.

Riksdagen lagstiftar som bekant då
och då om lönefrågor eller i varje fall
om frågor, som har en direkt inverkan
på lönen. Ibland har riksdagen intagit
en ståndpunkt, som är principiellt oantastlig
och överensstämmer med den
mening motionärerna här företräder,
t. ex. när riksdagens ledamöter fastställde
arvodena för sig själva. Det
skulle ha varit orimligt om man vid det
tillfället skulle ha förfarit på det sätt
som sker så ofta eljest, nämligen att
man fastställt olika löner för kvinnliga
och manliga ledamöter av riksdagen.
Jag kan mycket väl förstå den indignation
som bl. a. skulle ha visats av utskottets
kvinnliga ledamöter, om man
vid det tillfället skulle ha tillämpat den
metod, som de för sin del inte vill ingripa
emot när det gäller andra sammanhang.
Jag kan inte förstå hur man
kan vara till freds med en anordning,
som man uppenbarligen inte vill godkänna
när det gäller de egna intressena.
Det finns också stora områden
på arbetsmarknaden där staten och
kommunerna tillämpar ett förfaringssätt
i löneliänseende, som inte är rimligt
och som vi för vår del vill att riksdagen
skall ingripa emot.

Här är det nu fråga om ett likställighetskrav,
som av Förenta Nationerna
och av Internationella arbetsorganisationen
givits rang och värdighet av
mänsklig rättighet. Yissa andra sådana
5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr

Motioner ang. viss lagstiftning om löner.

rättigheter har det ansetts helt i sin
ordning att garantera de svenska medborgarna
genom bestämmelser i lag.
Här handlar det således om en mänsklig
rättighet, som det enligt utskottets
mening inte passar sig att lagfästa i en
svensk demokratisk lagstiftning. I flera
andra stater finns det en lagstiftning,
som säkerställer likställighet mellan
män och kvinnor när det gäller lönefrågor,
men för Sverige skulle detta,
enligt utskottets mening, inte vara
lämpligt.

Jag kan mycket väl förstå att detta
inte passar Svenska arbetsgivareföreningen,
vars yttrande man också från
utskottets sida åberopar. Det är nämligen
ett känt faktum, att förekomsten
av en låglönegrupp inom ett yrke leder
till en tendens att pressa ner lönerna
även för andra arbetare inom samma
yrke, och dessa har kommit upp i en
högre löneställning. Jag kan således
mycket väl förstå att man från arbetsgivarnas
sida energiskt motsätter sig
en lagstiftning, som i detta fall skulle
skydda kvinnornas rätt. Jag kan också
förstå att en sådan lagstiftning inte
passar borgerliga politiker, som inte
bara i detta sammanhang utan vid alla
tillfällen, då det handlar om statliga
ingripanden på det ekonomiska området,
av principiella och praktiska skäl
motsätter sig ett ökat samhällsinflylande,
så vida det inte är fråga om att
åstadkomma ett ingripande i rakt motsatt
syfte till vad det här gäller. Jag
vidhåller att det är ett demokratiskt
intresse att vi här i landet, liksom i en
del andra stater, genom lag tillförsäkrar
medborgarna den mänskliga rättighet
som består i lika lön för män och
kvinnor, som utför samma arbetsprestation.

Genom att även behandla motionen
om lön under helgdagar i detta sammanhang
har väl utskottet velat framhålla,
att de båda frågorna principiellt
ligger på samma plan. Jag kan hålla
med om att detta åtminstone i viss mån
S.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen.

är riktigt. I det senare fallet gäller det
att i lag garantera alla anställda en rättighet,
som vissa grupper i vårt land
redan har och som man i en del andra
länder har lagstiftat om för att tillförsäkra
alla anställda. Tjänstemannagruppen
i vårt land har som regel full lön
för varje vecka oavsett hur många arbetsdagar
det är i veckan. De kollektivanställda
arbetarna däremot får som
bekant vidkännas en betydande inkomstminskning
beroende på antalet
helgdagar i en arbetsvecka. När nu utskottet
argumenterar mot en lagstiftning
på detta område med samma skäl
som man använder mot förslaget om
likalönen för män och kvinnor, då
framstår ohållbarheten i hela detta resonemang
ännu tydligare. Riksdagen
har nämligen i många fall ansett sig
oförhindrad att lagstifta i ärenden, där
det gällt att ålägga arbetsgivarna vissa
utgifter av lönekaraktär. Vid lagstiftningen
om femdagarsvecka för vissa
grupper förutsatte man exempelvis att
dessa ej skulle behöva vidkännas någon
minskad inkomst genom förkortningen
av arbetstiden. På samma sätt förhåller
det sig när det gäller riksdagens många
beslut i semesterfrågor och en hel rad
andra frågor. Några principiella betänkligheter
mot en lagstiftning av det slag
som motionerna här handlar om kan det
alltså inte bli fråga om, eftersom riksdagen
i så fall redan brutit mot dessa
principer.

Jag vill således, herr talman, yrka bifall
till motionerna I: 320 och II: 380
samt motionen I: 45.

Fru VÄSTBERG (s): Herr talman!
Med hänvisning till vad utskottet skrivit
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta

motionerna; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 19.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning beträffande
tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Motion om höjning av de allmänna
barnbidragen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
om höjning av de allmänna barnbidragen.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 65,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Nilsson hemställt »att riksdagen
måtte besluta att de allmänna barnbidragen,
som nu utgå med 290 kronor,
höjes till 500 kronor per barn och år».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 65, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! Redan vid riksdagens
början gjordes klart, att de allmänna
barnbidragen icke skulle tas med, när
man i viss mån börjar återge tidigare
beslutade reformer det realvärde, som
de förlorat genom penningvärdets försämring.
Motiveringen var densamma
som nu upprepats av andra lagutskottet.
Utskottet medger, att bidragens realvärde
minskat och att de inte ger
familjerna det stöd som avsågs vid reformens
genomförande samt att det är
ett starkt önskemål att få till stånd en

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

Motion om höjning av de allmänna barnbidragen.

höjning. Men sedan kommer det vanliga:
det statsfinansiella läget tillåter
inte att bidragen höjes nu; andra reformer
måste gå före. Men det statsfinansiella
läget tillåter så mycket annat.
Det tillåter, att våra förut skyhöga
rustningsutgifter på ett enda år trissas
upp med nära tre fjärdedels miljard.
Samtidigt som man säger ett kallt nej
till barnfamiljerna, slänger man utan
en blinkning ut hundra miljoner kronor
till stridsvagnsbeställningar i England
och gör militära beställningar av en
skrämmande storleksordning. Och Sveriges
ambassadör i Förenta staterna låter
i amerikansk radio meddela, att Sverige
kan mobilisera 600 000 man på 24
timmar. Då finns det pengar.

Många vackra löften från befolkningskommissionens
tid och från den
s. k. välfärdspolitikens dagar håller på
att glömmas. När det gäller folkpensionerna
har det efter den långa eftersläpningen
kommit en förbättring, även
om man ganska starkt minskat värdet
av denna förbättring genom att höja
pensionsavgifterna. För barnens och
barnfamiljernas del vinkar herr Sträng
och utskottet däremot bara med kalla
handen, trots att det just är barnfamiljerna
som drabbas hårdast av prisfördyringen
och höjningen av de indirekta
skatterna. Hela pressen diskuterar en
artikel i Svensk Läkartidning, där professor
Ask-Upmark talar om att de legala
aborterna berövar Sverige ett fältstarkt
infanteriregemente per år. Samtidigt
säger man nej till de åtgärder som
i någon liten mån skulle kunna lätta
barnfamiljernas börda och möjliggöra
för ensamma mödrar och mindre bemedlade
familjer att ta emot de väntade
barnen. Jag erinrar om det i motionen
citerade uttalandet av en av Sveriges
främsta statistiska experter, att
barnbidraget skulle behöva höjas just
till föreslagna 500 kronor, om det skulle
hålla jämna steg med penningvärdets
försämring.

Jag erinrar vidare om det anmärkningsvärda
tal som den främste tillsky
ndaren av reformen, förre socialministern
Gustav Möller, höll i årets
remissdebatt i första kammaren, där
han med skärpa vände sig mot vad han
kallade »legenden om att skatterna har
blivit så höga för att socialutgifterna
är så stora». Förra statsrådet Möller
påminde om det riktiga faktum, att en
mycket stor del av socialutgifterna finansieras
genom avgifter i stället för
genom skatter och att vissa socialreformer
delvis finansieras genom avskrivning
av tidigare skattelättnader.
Detta gäller i alldeles särskilt hög grad
barnbidragen. När dessa beslöts ströks
samtidigt rätten till skatteavdrag för
barn. Herr Möller beräknade, att de
strukna avdragen på statsskatten för
närvarande torde motsvara en siffra av
250 miljoner kronor. Det verkliga statsanslaget
för barnbidragen är således
inte den ofta reklamerade siffran 518
miljoner kronor utan 268 miljoner. På
grund av penningvärdets sänkning har
ett stort antal familjer, som tidigare
tjänade på barnbidragen, trots att
skatteavdraget slopats, nu kommit över
i den grupp som förlorar på dem. Dit
hör säkert många arbetarfamiljer. Det
förslag som vi ställt i motionen avser
att i någon mån reparera detta, så alt
barnfamiljerna åtminstone skall få något
mer i bidrag än de förlorat genom
de slopade skatteavdragen — om de
således tillhör de lägre inkomstgrupperna.
Den höjning vi föreslagit, bör
rättvisligen räknas bara som en höjning
av de faktiskt utgående 268 miljonerna.

Vi har i motionen hänvisat till att
barnfamiljernas försämrade läge kan
avläsas i fattigvårdsstatistiken, där antalet
understödda barnfamiljer nu är
tillbaka vid de gamla siffrorna. Trots
detta har vi anledning frukta, att riksdagens
ledamöter följer utskottet. Vi
minns den dag i denna kammare, då

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att lindra nödläget i Västtyskland.

herr Sköld började sin rasering och
värdeförsämring av tidigare beslutade
reformer och hur statsrådet Möller
tyckte sig höra de första vingslagen av
den sociala reaktionens svala. Sedan
dess har den tydligen byggt bo under
riksdagens takåsar och tycks trivas
utmärkt under herr Skölds beskydd.
Den tycks inte heller vara någon flyttfågel.

Då fru Sjöstrands yrkande i frågan
om blindtilläggen vållade en viss konstitutionell
debatt i kammaren i dag,
vill jag yrka bifall till motionen II: 65
med följande ändring i klämmen: »att
riksdagen måtte besluta att de allmänna
barnbidragen, som nu utgå med 290
kronor, från den 1 juli 1953 höjes till
500 kronor per barn och år».

Herr talman! Med denna ändring
yrkar jag alltså bifall till motionen
II: 65.

Fru VÄSTBERG (s): Herr talman!
I sak är jag på precis samma linje som
motionären, att barnbidraget bör återfå
sitt realvärde. Att riksdagen på
en enskild motionärs begäran skall gå
med på en höjning av statsutgifterna
med ytterligare bortåt 400 miljoner
kronor anser jag emellertid vara otänkbart
och orimligt. Därför ber jag att
med hänvisning till utskottets motivering
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Johansson
i Stockholm under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till

stödlån till jordbrukare m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22.

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
lindra nödläget i Västtyskland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON (h), som anförde:
Herr talman! Vårt land har ofta, både
från offentligt och enskilt håll, i handling
visat sin redobogenhet att hjälpa
när på det internationella planet nödsituationer
av ena eller andra slaget
inträffat. Därmed har man på svenskt
håll klart bekräftat, att man insett och
inser att internationell solidaritet är
ett begrepp som i allmänna medvetandet
mer och mer framstår som riktigt
och självklart.

I Västtyskland och, framför allt, Berlin
synes på sista tiden akuta svårigheter
ha uppstått genom den stora tillströmningen
av flyktingar, svårigheter
som omöjligen kan bemästras av de
västtyska myndigheterna ensamma.
Detta gäller såväl i fråga om transport
som inkvartering och utspisning av
flyktingarna.

Många här frågar sig om från svenskt
officiellt håll hjälpåtgärder planeras,
antingen genom tillhandahållande av
transportmedel, förnödenheter o. d.
eller genom att överföra hit, för längre
eller kortare tid, något antal flyktingar.

Jag anhåller därför om kammarens
medgivande att till hans excellens herr
ministern för utrikes ärenden få ställa
följande fråga:

År Eders Excellens i tillfälle giva
kammaren besked om huruvida regeringen
planerar någon åtgärd i syfte
att lindra nödläget i Västtyskland?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 4 mars 1953.

Nr 8.

(59

§ 23.

Interpellation ang. pension eller engångsersättning
till biträden vid växelstationer
på landsbygden, vilka entledigas till följd

av den pågående automatiseringen.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:
Herr talman! Sedan många år tillbaka
pågår en kontinuerlig automatisering
av växelstationerna på landsbygden. De
flesta stationerna är utlämnade på ett
slags entreprenad, vilket innebär att
telegrafstyrelsen överlämnar ansvaret
till vederbörande växelföreståndare,
som kommer att stå som arbetsgivare
för eventuella biträden. Lönerna för
biträdena uppgöres genom kollektivavtal
mellan telegraf- och telefonmannaförbundet
å ena sidan och växelföreståndarnas
riksförbund å andra sidan.
Avtalet träffas under förutsättning att
det godkännes av telegrafstyrelsen. Lönens
storlek kommer att inverka på den
ersättning, som växelföreståndarna erhåller.
Telegrafstyrelsen har med denna
uppgörelse frånhänt sig det juridiska
ansvaret för biträdena vid växelstationerna.

Vid automatiseringen erhåller i regel
föreståndarna engångsersättning
eller pension alltefter tjänsteår och stationens
storlek. Biträdena däremot erhåller
intet slag av ersättning oavsett
om de har många tjänsteår och uppnått
så hög ålder, att de inte kan söka
sig annat arbete.

Förhandlingar lär ha tagits upp med
telegrafverket beträffande denna biträdespersonal,
men dessa har inte slutförts.
Det måste röra sig om ett begränsat
antal, om man inskränker ersättningen
till dem som har många
tjänsteår och uppnått sådan ålder, att
de inte kan söka annat arbete. För den
enskilda individen kan situationen bli
mycket besvärlig, då man här får ta
med i beräkningen, att biträdena vid
växelstationerna varit lågt avlönade och

haft begränsade möjligheter att avsätta
kapital för framtiden.

Med hänvisning till det här anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Ämnar herr statsrådet ordna någon
form av pension eller engångsersättning
för sådana biträden, som vid automatisering
av växelstationer blir arbetslösa
och som har många tjänsteår och därtill
uppnått en så hög levnadsålder, att
de inte kan tänkas söka sig annat arbete? Denna

anhållan bordlädes.

§ 24.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för hudgetåret 1953/54 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 59, i anledning av väckta motioner
om tjänste- och familjepensionsförmånerna
för f. d. revisorn och bokhållaren
S. V. Zacco.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 57, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 20 december 194B (nr
781) om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Nr 8.

Onsdagen den 4 mars 1953.

§ 25.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 73, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1952 vid dess trettiofemte
sammanträde fattade beslut;

nr 74, angående anslag till odontologisk
försöksverksamhet vid Vipeholms
sjukhus i Lund; och

nr 75, angående vissa anslag för bud
getåret 1953/54 till riksarkivet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 4.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 53
316199