Lördagen den 27 oktober. Sid (Riksdagens protokoll 1951:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FORSTA KAMMAREN

Nr 29

27—31 oktober.

Debatter in. m.

Lördagen den 27 oktober. Sid.

Interpellation av herr Lundqvist om åtgärder mot trafikolyckorna 4

Tisdagen den 30 oktober.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. investeringsavgift
m. m............................................... 6

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 31 oktober.

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § 4ro),

14 :o), 15 :o) och 16:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .... 93

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

Lördagen den 27 oktober 1951.

Nr 29.

Lördagen den 27 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Jag får
meddela, att jag sistlidna torsdag, den
25 oktober, fullgjorde det mig lämnade
uppdraget att till Hans Maj :t Konungen,
Hennes Maj :t Drottningen, Hennes
Kungl. Höghet Hertiginnan av Västergötland
samt den övriga kungl. familjen
framföra kammarens djupt kända och
varma deltagande i den sorg, som drabbat
dem.

Deras Majestäter och Hennes Kungl.
Höghet Hertiginnan av Västergötland
anmodade mig att till kammaren framföra
ett uppriktigt och varmt tack för
kammarens sålunda visade deltagande.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollen för den 20 och
den 23 innevarande månad.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 219, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m.;

nr 220, med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.;

nr 221, med förslag till lag om räntereglering
m. m.; och

nr 222, angående försäljning av viss
fastighet.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! På
grund av omfattningen av Kungl. Maj:ts

proposition nr 220, med förslag till förordning
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.,
tillåter jag mig hemställa, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
nämnda proposition måtte utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, till den del den ännu
icke av riksdagen behandlats.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställningar från

dels fullmäktige i riksbanken om pension
åt städerskan vid riksbankens huvudkontor
Svea Arvida Johansson;

dels ock fullmäktige i riksgäldskontoret
om anordningar för snabbare publicering
av debattprotokoll under 1952
års riksdag m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige
i riksbanken att av riksbankens medel
få taga i anspråk ett belopp av förslagsvis
285 000 kronor för uppförande vid
Tumba bruk av en byggnad med tillhörande
utrustning för sedelförstöringskontoret.

Nr 29.

Lördagen den 27 oktober 1951.

Interpellation om åtgärder mot
trafikolyckorna.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQVIST, som yttrade: Herr talman!
Trafikolyckornas ökning är en skrämmande
aktualitet. Varje år dödas 600
och skadas 20 000 människor i Sverige.
De materiella förlusterna beräknas uppgå
till en kvarts miljard årligen. Tendensen
under första halvåret 1951 är

direkt oroande. Antalet anmälda trafikförsäkringsskador
uppgår nämligen till
42 591, vilket överstiger vad som hittills
iakttagits under ett helt år med undantag
för åren 1938 och 1950.

Än mer dystra siffror redovisas i nedanstående
tabell, där i tvåmånadersperioder
sammanförts anmälda skador
och personskador (summa av skadade
och döda personer) under åren 1949 och
1950 samt januari—juni 1951.

Antalet anmälda trafikförs.skador	Antalet vid dessa dödade o. skadade personer
2-månaders period	1949	1950	1951	ökning jämfört	1949	1950	1951	ökning jämfört
			m.1949	m.1950				m. 1949	m.1950
	6 698	9152	14 813	121 %	62 %	889	808	1166	31 %	44 *
	6 704	7 719	14 873	122 %	92 %	801	769	1002	25 %	30 %
	5 732	7 581	12 900	125 %	70 %	860	954	1244	45 %	30 %
	6 531	8 818	1185	1367
	7 296	10 780				1135	1441
nov.-dec...........	8 351	12 842				1102	1470

Av sammanställningen framgår att antalet
anmälda trafikförsäkringsskador
under de tre första 2-månadersperioderna
av 1951 ökat med resp. 62 %, 92 %
och 70 % jämfört med motsvarande perioder
av 1950 och med resp. 121 %,
122 % och 125 % jämfört med motsvarande
perioder av 1949. Antalet därvid
dödade och skadade personer har under
motsvarande perioder av 1951 ökat
med resp. 44 %, 30 % och 30 % jämfört
med 1950 och med resp. 31 %,
25 % och 45 % jämfört med 1949.

Särskild uppmärksamhet bör riktas på
motorcykelkatastroferna, som spela en
allt större roll i statistiken. För månaderna
juli, aug. och sept. 1951 redovisas 74
dödsolyckor på motorcykel mot 34 för
samma tidsperiod 1950. Antalet motorcykelolyckor
med dödlig utgång har för
den tiden följaktligen mer än fördubblats.
En åldersgruppering av förarna visar
att av 36 dödade förare första halvåret
1951 icke mindre än 21 tillhöra
åldersgruppen 16—25 år. Detta innebär
att mer än varannan förolyckad förare
varit under 25 år, vilket är avsevärt
högre siffra än för motsvarande halvår
1950.

Orsakerna till att olycksstatistiken visar
så skrämmande siffror äro naturligtvis
flera. Trafikintensiteten har ökat
betydligt, men antalet trafikolyckor har
ökat i långt snabbare takt. En jämförelse
mellan drivmedelsförbrukningen och
antalet anmälda trafikförsäkringsskador
visar, att medan drivmedelsförbrukningen
för tiden jan.—febr. 1951 ökats
med 33 procent och för mars—april
med 24 procent jämfört med motsvarande
tid 1950, antalet anmälda trafikförsäkringsskador
ökats med 62 resp.
92 procent för motsvarande tidsperiod.
Att dåliga vägar äro en bidragande orsak
till ökningen i olycksfallsstatistiken
torde vara obestridligt. I de allra flesta
fall är nog emellertid den mänskliga faktorn
den avgörande. I stor utsträckning
köres för fort och för vårdslöst. Nära
nog dagligen meddelar pressen om upprörande
påkörningar med dödlig utgång.

Det är angeläget att respekten för andras
liv och ansvarskänslan över huvud
taget stärkes. Utbildningen för erhållande
av körkort bör därför effektiviseras
med särskild vikt lagd vid trafiksäkerhetens
krav på hänsyn och ansvar gent

Lördagen den 27 oktober 1951.

Nr 29.

Interpellation om åtgärder mot trafikolyckorna.

emot andra vägfarare liksom mot gående
och barn. Det bör ingå i varje bilists
och motorcyklists medvetande, att
hastigheten aldrig får vara större än
som vid tillfället kan anses försvarligt
med hänsyn till vägens beskaffenhet,
sikten, eventuell tätbebyggelse längs vägen
och trafikens intensitet m. m. Villkoren
för erhållande av körkort böra
alltså skärpas.

Strängare bestämmelser torde även
böra övervägas rörande indragning av
körkort vid ådagalagd vårdslöshet. Ifrågasättas
kan om icke även vissa andra
bestämmelser i den nya vägtrafikförordningen
med det snaraste borde omarbetas
i enlighet med redan vunnen erfarenhet.
Belysningen på motorfordonen
och särskilt avbländningen vid möte synes
alltjämt lämna alltför mycket övrigt
att önska ej minst ur säkerhetssynpunkt.
I detta sammanhang kan det vara
av intresse att efterlysa eventuella resultat
från den undersökning, som statens
väginstitut gjort angående bländningsrisker.
Belysningsfrågan är även aktuell
när det gäller stillastående fordon
efter mörkrets inbrott. Ett flertal olyckor
har inträffat av den anledningen att
exempelvis parkerade lastbilar icke observerats.

Det får icke förbises att även fotgängare
och vanliga cyklister böra ha
rätt att utan uppenbar livsfara använda
sig av allmänna vägar. Att dessa f. n.
äro utsatta för stora risker, särskilt efter
mörkrets inbrott där motortrafiken
är livlig, kan icke förnekas. Att en
skärpt övervakning från trafikpolisens
sida är påkallad liksom också att påföljderna
för bevisligen vårdslös framfart
på gator och vägar böra skärpas,
synes ganska uppenbart. Det torde också
vara utomordentligt viktigt att statens
trafiksäkerhetsråd aktivt deltager i arbetet
för trafiksäkerhetens främjande
och ett klarläggande av vilka åtgärder
som redan vidtagits av trafiksäkerhetsrådet
vore därför betydelsefullt.

ökad trafikintensitet — flera och
snabbare kommunikationsmedel — är
utan tvivel ett uttryck för högre teknisk
standard, vilket också innebär förbättrad
levnadsstandard. Dessa fördelar
få dock icke medföra, att man bortser

från att vägarnas tillstånd, säkerhetsföreskrifter,
kontrollen o. s. v. måste följa
i samma takt. Kostnaderna härför torde
vara rimliga i förhållande till de
värden i liv och materiel, som skola
skyddas.

Med stöd av vad som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet Hjalmar Nilson få rikta
följande frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på det förhållandet att
försämringen i trafiksäkerheten på senare
tid i hög grad accentuerats och
att med anledning därav olycksfallsstatistiken
visar en oroväckande ökning?

2. Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga för att söka motverka denna utveckling? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen
och herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt
de kammarens ledamöter, som
blivit utsedda att jämte dem
tillsätta befattningshavare hos
kammaren, den 24 oktober
1951.

Med anledning av inträffade ledigheter
vid en stenografbefattning och en
kanslistbefattning hos kammaren hade
prov i stenografi- och redigeringskunnighet
anställts med anmälda sökande.

På grund av utfallet av dessa prov
antogos nu till stenograf hos kammaren
filosofie studeranden Sven Wickberg
och till kanslist filosofie studeranden
Hans Karlgren, båda från och med den
25 dennes.

In fidem
G. II. Berggren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Tisdagen den 30 oktober förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 219, angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare i anledning av
svartrostskador på vete av 1951 års
skörd m. m.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 220, med förslag till förordning om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), m. m.

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina herrar!
Det torde vara svårt att avgöra,
vilkendera händelse den svenska allmänheten
mest beaktade: herr Hedlunds
och några andra bondeförbundares inträde
i Erlanders ministär eller Churchills
övertagande av den engelska regeringsmakten.
Det torde i dag också vara
omöjligt att avgöra, vilken av dessa händelser
det är, som kommer att få den
största betydelsen för svensk politik.
Från svensk horisont är bondeförbundets
engagemang i regeringspolitiken i
alla fall en händelse, som kräver några
kommentarer.

Hur det gick till, när den socialdemokratiska
partiledningen kom underfund
med att den borde förstärka sin regering
med bondeförbundare -—• därom
vet man nu ytterst litet. En dag kommer
det väl ut en statsvetenskaplig doktorsavhandling
om denna sak, och då få vi
troligen veta mera än statsråden Erlander
och Hedlund för närvarande ha reda
på. Tankarna gå lätt tillbaka till re -

geringsbildningen 1936, då socialdemokrater
och bondeförbundare för första
gången funno varandra i en svensk regering.
Några uttalanden inom ledande
partiinstanser 1936 kunna kanske ha
sitt intresse även i dag. Den kloke, avoss
alla högt skattade Bärg i Katrineholm
yttrade sålunda: »Vi kunna inte
ständigt hålla bondeförbundet i hand
och skydda det från all världens ondska.
En koalitionsregering under socialdemokratisk
ledning innebure, att bondeförbundarna
skulle få försvara ställningstaganden,
som de själva ogilla. Det
vore inte att delge deras folk en riktig
politisk fostran.» Han menade också, att
bondeförbundet skulle komma i en skev
ställning. Andra ansågo emellertid, alt
samarbetet med bönderna varit till nytta
för socialdemokratien genom att skapa
förståelse och därmed framgång för
denna på den svenska landsbygden.

Även inom bondeförbundet voro meningarna
den gången delade. Bramstorp
ville samverkan, men det fanns en opposition,
som varnade. Bondeförbundet
skulle komma i skuggan genom samverkan
med ett större och mäktigare parti;
det bleve endast ett annex, framhöll
man. »Sossarna komma att göra dumheter,
och då bli vi delaktiga», yttrade
en talare. »Sätt inte denna röda fläck
på den gröna tavlan!», utropade en annan.

Nu ha vi ånyo fått en grön-röd allians.
Jag skall inte moralisera över sättet
för dess tillkomst — ehuru starka
skäl kunde föreligga även för det. Men
politiska moralkakor ha som regel ett
mycket ringa politiskt näringsvärde.
Rött och grönt ger — i de rätta proportionerna
— färgen grått. Men om rött
överväger, blir det en smutsröd färg.
Färgens tristess har gjort den uppskattad
inom vissa grenar av modernt måleri.

Även politiken har sin färglära. Skall
regeringen gå fram under en smutsröd

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

fana — eller skall fanan bara ha en liten
grön klut mot ett stort rött fält? Ja,
det får framtiden utvisa.

När jag tänker på det omaka par, som
förts samman i denna regering, kommer
jag lätt att erinra mig ett gammalt
berömt filmpar: Fyrtornet och Släpvagnen.
Det var en stor humoristisk upplevelse,
inte bara när de skulle äta makaroni
tillsammans utan till och med
när de plundrade villor. Och när Fyrtornet
som en semafor svängde sina
armar över Släpvagnens huvud, hade
Släpvagnen riklig användning av den
förening av humor och resignation, som
kallas för galgliumor. Jag misstänker att
statsrådet Hedlund ofta får anledning
att tänka på denna situation och ofta
får söka tillägna sig det sinnelag,'' som
utmärkte Släpvagnen. Med sitt goda huvud
förstår nog också statsrådet Hedlund,
att han av och till måste svälja
Fvrtornets konserver, d. v. s. acceptera
en rad gamla socialdemokratiska programpunkter.

Jag kan förstå statsministern. Han vill
först och främst undvika det nesliga
beroendet av kommunisterna i andra
kammaren. Vår kammare, första kammaren,
är ju särskilt konstruerad för att
ge ett tryggat reservat för lätt föråldrade
opinioner, så här har ju statsministern
aldrig löpt några risker. Det trogna
partifolket har följt honom på alla
vägar. I andra kammaren har statsministern
icke haft lika lätt. Han har varit
beroende av andra partiers röster, och
influensan kunde lätt spela honom obehagliga
spratt, när baciller från hela
landet samlas på Helgeandsholmen.

Statsministern måste vidare vara angelägen
att söka trygga sin makt för en
längre period. Nästa år är det nyval,
och händelserna ute i världen kunna
ju kasta sitt återsken även hit. I gamla
tider var Sverige mera isolerat, och varken
idéer eller divor uppträdde på
svenska estrader, förrän de började bli
gamla. Nästan alla svenska riksdagsmän
hade i forna tider bondtröjan närmast
livet och vadmalsrocken utanpå, och i
denna dräkt gingo de ganska oberörda
av utländska flärdfulla tankar. Men det

var långt innan lord Keynes blivit en
makt i svensk politik. Statsministern
börjar kanske ana att även socialdemokratien
är dödlig — även om marxismen
är stark bakom järnridån. Men där
sitter den ju på något så obekvämt som
bajonetter. Kan statsministern få en
hållbar allians med ett borgerligt parti,
har han tryggat socialdemokratiens
maktinnehav för en något längre tid.

Det är svårare att förstå bondeförbundet
— men det beror kanske därpå
att vi icke ha fått se dess grynvälling.
Jag skall studera den med stort intresse,
när den serveras.

Jag vet ju inte, hur det har gått till,
när den nya koalitionen skapades. Ett
envist rykte säger emellertid, att några
enskilda bondeförbundare redan tidigt
i våras prövat sin fiskelycka. Men det
var ju ett svårt företag inför så många
och stora fiskar. Och fiskelyckan var
inte bättre, än att männen med metspöna
drogos ned i den stora socialdemokratiska
dammen; fisken var större och
skickligare än fiskaren.

När två klasspartier gå samman i en
regering, ligger det nära till hands att
misstänka, att de framför allt vilja tillvarataga
sina egna klassers intressen.
Sker detta — skola alltså industriarbetare
och bönder ensidigt tillgodose sina
intressen — måste detta ske på andras
bekostnad, ty kakan som skall delas har
sin givna begränsning. Men då fortsätta
vi också i inflationsspiralen: genom
högre inkomster till högre priser, som
sedan få motivera högre inkomster. Då
komma vi också från influensaparlamentarismen
till inflationsparlamentarismen.
Och det blir ånyo spararna -—
vilkas uppgifter alla hylla med sina läppar
—- och medelklassen, som komma
att klämmas mellan klasspartierna.

Att bryta inflationsspiralen är dagens
viktigaste svenska uppgift •— och den
uppgiften löses icke genom en utdelning
av nya förmåner till två stora klasser.

Jag betvivlar inte att statsministern
anser det självklart, att det är regeringens
uppgift att tillvarataga de klassers
intressen, som äro företrädda i ministären.
Men han kommer kanske inte

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

att säga så mycket om denna sak. Säkert
kommer han att deklarera, att det är
ministärens uppgift att avvärja den ånyo
hotande krisen, den fortsatta inflationen.
Det är emellertid inte så lätt att realisera
så vitt skilda syften. Vågar jag
även i år påminna regeringen om ett
gammalt grekiskt ordspråk? Det lyder:
»Den, som förföljer två harar, fångar
ingendera.»

De båda klasspartiernas ledare äro säkerligen
mera angelägna att stärka och
sammanhålla sina partier än att stoppa
inflationen. Hur går det då med kampen
mot de inflatoriska krafterna?

Den ekonomiska situationen präglas
främst av tre drag: för det första överkonjunkturens
överfulla sysselsättning,
för det andra inflationistiska tendenser
som en följd av denna och av den förda
räntepolitiken och för det tredje statsingripanden
i planhushållningens namn
och i planlöshetens tecken för att om
möjligt hejda inflationen.

En fortsättning på denna väg leder till
ett Krångel-Sverige som permanent institution
i ett samhälle med permanent
inflation. I stället för att söka uppnå
en naturlig balans inom en fri ekonomi
söka vi uppnå en konstlad och i realiteten
skenbar balans i ett samhälle, som
blir alltmer statsdirigerat. Förordningar
och förbud hejda oss överallt. Vi få behålla
allt mindre av våra pengar, och
dessa bli allt mindre värda.

Jag skulle tro att årets inflation varit
den största i Sveriges historia — och
den är ännu icke avslutad. Finansministern
nödgas nu också erkänna, att
prisuppgången blivit betydligt starkare
än han trodde vid årets ingång, liksom
den genomsnittliga inkomststegringen.
Skattetrycket är likaså starkare än någonsin
förut i svenska folkets växlingsrika
historia. En statistik, uppgjord av
den internationella regleringsbanken i
Basel, visar, att skatter och socialförsäkringsavgifter
i Sverige upptaga 34
procent av vår nationalinkomst. Storbritannien
och Norge ligga klart högre
med respektive 42 och 41 procent —
men de ha ju också båda haft inte bara
ett världskrig utan också en socialdemo -

kratisk regering. Därnäst kommer Västtyskland,
som pressats hårt av krig och
ockupation. Lägst i serien ligger det
borgerliga Schweiz med 19 procent,
Danmark med 26, Kanada med 27 och
Förenta staterna med 28 procent. Även
Frankrike och Holland ha ett mindre
skattetryck än Sverige — kriget till
trots.

Om regeringen får sin vilja fram, blir
det ingen sänkning av detta oerhörda
skattetryck, tvärtom få vi nya skatter
eller s. k. avgifter. Regeringens organisatoriska
geni har lett oss därhän, att
vi visserligen ha för mycket pengar ■—
men för dessa pengar kunna vi i detta
skogrika land inte få tillräckligt med
ved för att möta vinterns kyla, inte
bygga bostadshus, skolhus och sjukhus i
tillräcklig omfattning. Nationalbudgetsdelegationen
arbetar flitigt för att lägga
en säker grund för regeringens ekonomiska
politik — men grunden vacklar
alltid, och något annat var ju icke heller
att vänta av prognosen -— och regeringens
politik leder icke till några positiva
resultat. Regeringen Erlander har
år efter år bekämpat inflationen •— och
denna har i år varit värre än någonsin.
Att en importerad inflation därvidlag
spelat en betydelsefull roll, skall icke
förnekas. På en rad viktiga områden
råder här brist på arbetskraft, icke
minst på kvalificerad arbetskraft, trots
att vi nu ha mer än 110 000 arbetsanmälda
utlänningar i vårt produktionsliv.
Värst är det kanske ändå inom jordbruket.
Enligt långtidsutredningens analyser
förlorade vårt jordbruk åren 1940
—1945 ända till 75 000 arbetsföra män
och 55 000 arbetsföra kvinnor. Under
åren 1946—1950 torde motsvarande förluster
för vår jordbruksnäring uppgå
till 75 000 män och 46 000 kvinnor. För
åren 1950—1955 räknar långtidsutredningen
med en minskning på 35 000 män
och 39 000 kvinnor. Alla äro ense om
att vår jordbruksproduktion måste upprätthållas.
Statsmakterna ha fattat vittgående
beslut om jordbrukets rationalisering.
Nu föreslår emellertid vår nådiga
regering — och denna gång med
en bondeförbundare som jordbruksmi -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

nister — att investeringsavgift skall erläggas
även för jordbruksmaskiner, för
dessa maskiner som så väl behövas för
att ersätta alla de människor, som fly
från landsbygden och från jordbruket.

De båda propositioner, som i dag
skola remitteras, nr 220 och 221, ha båda
ett visst samband med regeringens
och riksbanksledningens ovilja att begagna
kreditpolitikens välbeprövade
medel, räntan. Den internationella regleringsbanken
har i sin senaste rapport
givit oss några upplysningar om olika
länders räntepolitik under de senaste
åren. Det visar sig, att Finland och
Västtyskland under tiden december
1949 till april 1951 höjt det officiella
diskontot med 2 procent, Danmark och
Nederländerna med lx/2 procent, Belgien,
Kanada och Förenta staterna med
1/i procent. Våren 1951 gick räntan på
de engelska långfristiga statsobligationerna
upp till 4 procent. Bankens ekonomiske
rådgivare, den kände svensken
doktor Per Jacobsson, har i en nyligen
publicerad artikel kommenterat detta
ökade intresse för penningpolitikens
gamla medel. Han erinrar om att man
efter det andra världskriget — förledd
av erfarenheterna från 1930-talet, som
hade en helt annan ekonomisk struktur
än vår tid — har fullföljt de billiga
pengarnas politik. Lord Keynes sammanfattning
av sin tids erfarenheter ha
härvid varit en mäktig faktor. I vårt
land har riksbankens obligationsköp
tillfört nya pengar till marknaden, för
vilka det icke fanns någon täckning i
form av en ökad produktion. I detta läge
blev det till sist nödvändigt att begränsa
investeringarnas omfattning, så
att de hålla sig inom ramen för det
verkliga, nya sparandet. Genom byggnadsregleringar,
investeringsskatter och
budgetens överbalansering in. m. ha vi
sökt bemästra dessa problem, hittills
utan någon avgörande framgång. Per
Jacobsson tror för sin del på riintevapnet,
och han stöder sig på färska erfarenheter.
Han säger härom: »Den kreditåtstramning,
som sedan hösten i fjol
företagits i allt fler länder, har säkerligen
utgjort en av orsakerna till den ned -

gång i grosshandelspriserna, som gav
sig till känna på världsmarknaden under
året 1951, d. v. s. vid en tidpunkt
då det ena efter det andra av världens
penningcentra återupptagit en mera aktiv
kreditpolitik.»

Jag vet för min del inte, om det finns
någon enda framstående svensk nationalekonom,
som i dagens läge inte tror
på räntevapnets betydelse. Hur finansministerns
unga politruker tänka, därom
vet jag ingenting. I propositionen
nr 220 står det på s. 46 rätt och slätt
— utan motivering — att lågräntepolitiken
icke »får» övergivas. Bakom denna
deklaration tror man sig höra finansministerns
resoluta stämma. I propositionen
nr 221 upprepas samma
ominösa »får» — det är på s. 54 — men
då något modifierat. Här heter det att
»lågräntelinjen icke får frångås på
längre sikt». Jag förstår ju också att
lågräntelinjen har sitt säregna affektionsvärde
för koalitionens båda parter;
det var ju den smala spång, på vilken
bondeförbundet klev in i regeringen.

Att det i nuvarande läge är nödvändigt
att åstadkomma en kreditåtstramning
och att begränsa investeringarna,
är ju uppenbart för alla. Vad investeringsbegränsningen
beträffar skall jag
fatta mig kort. Jag har redan belyst en
av dess olägenheter — för jordbrukets
vidkommande. Naturligtvis finns det
många områden, där en snabb och billig
rationalisering är önskvärd, särskilt
som bristen på arbetskraft är så stor.
Detta gäller icke minst handeln och
transportväsendet, något som den ekonomiska
långtidsutredningen har understrukit.
Men det önskvärda får ju ofta
vika för det nödvändiga. 1 viss mån
verka avgifter som en räntehöjning,
men en räntehöjning, som drabbar även
dem, som icke låna, och med staten som
ende förmånstagare. Många remissinstanser
ha ju också sagt sig föredra en
räntehöjning. Skulle kostnadsökningen
komma att övervältras på konsumenterna,
kommer ju också investeringsavgiften
att verka direkt inflationsdrivande.

Långt betänkligare är propositionen
nr 221, vari regeringen begär fullmakt

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

att genomföra en räntereglering. Jag har
kanske aldrig läst ett förslag, som blivit
så sönderkritiserat, innan det framlagts
för riksdagen. Endast finansministerns
kända okänslighet för mördande
argument kan förklara att det nu ligger
på riksdagens bord. Att Landsorganisationen
och priskontrollnämnden vilja
ha en priskontroll genomförd även på
kreditmarknadens område, är kanske
förklarligt med hänsyn till dessa organisationers
ställning till den socialdemokratiska
partiledningen. Men bondeförbundet
borde ha fått en tankeställare,
bland annat i yttrandena från RLE
och Sveriges lantbruksförbund, och våra
mera besinningsfulla socialdemokrater
en allvarlig maning i yttrandena
från Kooperativa förbundet, TCO, kommerskollegium
m. fl. Kooperativa förbundet
säger klart ifrån, att det föredrar
en räntehöjning, och det visar
med räkneexempel, att en räntehöjning
även på en procent till och med skulle
för hyresgäster i nybyggda hus i genomsnitt
icke innebära mer än en ökning
av levnadskostnaderna med drygt
en procent. Vad är nu detta mot »engångsinflationens»
ökning med 20 procent?
Förbundet vänder sig också mot
tanken, att riksbanken skulle medverka
i en generös långivning för vissa sociala
ändamål, och framhåller, att den därmed
skulle stärka de inflatoriska krafterna.
I demokratiens namn kritiserar
Kooperativa förbundet också förslaget,
att riksdagen skall lämna så vittgående
fullmakter utan den vanliga förutsättningen:
»Krig eller krigsfara eller eljest
av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
» Det framhåller, att riksbanken
är ett riksdagens verk, som i
princip bör vara oberoende av Kungl.
Maj:t. Till sist understryker Kooperativa
förbundet, att riksbankens organisation
icke gör den skickad att i detalj
genomföra en statlig pris- och marginalkontroll
för hela bank- och kreditväsendet,
och till på köpet göra detta, utan
att någon möjlighet gives att överklaga
besluten.

De intellektuellt nöjeslystna ledamöterna
av denna kammare —• och det är

vi väl alla — skulle jag också vilja hänvisa
till det yttrande, som avgivits av
konjunkturinstitutets chef, professor Erik
Lundberg. Det står att läsa å s. 31 ff. i
propositionen. Ha herrar bankofullmäktige
verkligen läst detta aktstycke, måste
rodnaden ha stigit högst väsentligt på
deras kinder. Bankofullmäktiges påståenden
karakteriseras i detta yttrande än
som »ytterst oklara», än som »egendomliga
och godtyckliga», än som »direkt
vilseledande».

Det borde vara uteslutet, att riksdagen
godkänner en fullmaktslag av detta slag.

Finansministern söker göra sitt förslag
mera aptitligt genom att ställa i utsikt,
att fullmakten icke skall sättas i kraft
utan användas för andra ändamål. Han
säger ås. 60: »Med en fullmaktslag såsom
stöd böra ökade förutsättningar finnas
att ernå frivilliga överenskommelser
med vederbörande kreditinstitutioner.
En sådan ordning är på intet vis främmande
för den svenska ekonomiska politiken.
» Han erinrar också om att andra
fullmakter icke tillämpats utan i stället
fått karaktären av »bakgrund till frivilliga
överenskommelser», som det heter.
Det är här helt enkelt fråga om utpressning
och tvång från regeringens sida;
detta kallar man för »frivilliga» överenskommelser.
Tyvärr har finansministern
rätt i påståendet, att dessa metoder icke
längre äro främmande för vår ekonomiska
politik.

En socialisering av hela vårt kreditväsende
skulle bli ett allvarligt slag mot
vårt ekonomiska liv. Tanken att fixera
räntesatserna vid ett läge, som är oberoende
av kreditmarknadens läge — det
är detsamma som att låsa kvicksilverpelaren
i en febertermometer. Den sistnämnda
blir då fullständigt oduglig —
även om den inte spränges sönder. Att
avkoppla all den ekonomiska erfarenhet,
som finnes ute i landet, och samla avgörandena
på kreditmarknaden inom eu
krets i Stockholm — närmare bestämt
till riksbanken —• förefaller mig vara en
orimlig tanke. Ha vi inte »stockholmat»
vårt näringsliv tillräckligt? Kunna kreditfrågor
av detta slag och i denna omfattning
avgöras utan kännedom om de

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

företag, som skola ha krediterna, och deras
förutsättningar, deras ledare, deras
marknader, över huvud taget deras skötsel
m. m.? Att bondeförbundet med sin
traditionella misstro till centralisering
skulle kunna vara med om ett sådant förslag,
det hade jag i varje fall aldrig trott.
Men jag antar, att även bondeförbundet
för närvarande lever »i Skölds skugga»

.— för att citera en ny boktitel — och
då kommer det väl också att få giva sina
röster för regeringens förslag.

Till sist ett par ord i frågor, som inte
ha något sammanhang med avlämnade
propositioner.

Vid den snart stundande nya sessionen
med Förenta Nationernas assemblé kommer
den svenska delegationen att ställas
inför betydelsefulla avgöranden. Då man
ännu icke vet, vilka frågor som aktualiseras,
eller på vad sätt eller i vilken
form de komma att aktualiseras, skall jag
nöja mig med att dröja vid ett enda problem,
som säkert kommer att föras fram.
Jag tar för givet, att Sverige nu liksom
tidigare kommer att hävda organisationens
universalitet. På den punkten är jag
övertygad om att utrikesministern har
hela kammaren bakom sig. Det internationella
samarbetet i Förenta Nationerna
bör ju ske på en så bred grundval som
möjligt. Förenta Nationernas egen charta
tillägger sig själv en universell räckvidd,
då den vill gälla även för de stater, som
icke äro medlemmar i organisationen.

Frågan om Kinas representation kommer
säkerligen att behandlas under parissessionen.
Att den gamla regimen med
sitt säte på Formosa icke längre kan sägas
representera Kinas folk, förefaller
mig uppenbart. Men lika klart är det, att
pekingregeringen icke uppfyller de kriterier
som fordras för medlemskap. Det
röda Kinas regering, som med våld kommit
till makten och som till sist angripit
Förenta Nationerna, kan icke kallas en
fredsälskande stat och ej heller anses berett
att uppfylla de förpliktelser, som
chartan ålägger medlemsstaterna och
som enligt art. 4 fordras för att kunna
inväljas i organisationen. Enligt art. C
kan också en medlemsstat, som framhärdar
att kränka cliartans principer, för -

lora sitt medlemskap. Under sådana förhållanden
förefaller det mig från rent juridiska
utgångspunkter icke riktigt att
godkänna pekingregeringens rätt till representation
i Förenta Nationerna. Man
kan ju ändå icke på en gång vara medlem
av en organisation och befinna sig
i öppet krig mot densamma.

Till sist måste jag livligt beklaga, att
försvarsministern icke lagt fram planen
för flottans ersättningsbyggnad redan i
höst. Endast vissa brottstycken ha lagts
fram. Flottan är av sådan vikt för vårt
riksförsvar, att dess länge försummade
krav nu snarast måste tillgodoses, och
såvitt jag förstår kan ett dröjsmål här
endast medföra ytterligare fördyringar.

Om skolans och universitetens krav
har jag talat så många gånger i denna
kammare, att jag nu kan nöja mig med
en erinran. Då herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet är
närvarande i kammaren, vill jag erinra
honom om de stora svårigheter som för
närvarande föreligga på skolans område.
Jag tror inte att jag behöver dröja
länge vid denna sak, då herr statsrådet
som mångårig ledamot av skolkommissionen
är väl förtrogen med de svårigheter
som föreligga på det området. Vad
universiteten beträffar har herr statsrådet
säkerligen varit i tillfälle att se den
pressdiskussion som har förevarit, särskilt
angående läget, jag kan gott säga
krisläget vid Stockholms högskola. Jag
kan försäkra statsrådet, att det föreligger
mycket stora svårigheter och många
stora brister även för rikets övriga högskolor
och universitet. Det är min livliga
förhoppning, att herr statsrådet med sitt
kända intresse för kulturfrågor skall gripa
sig verket an och snarast möjligt försöka
få en rättelse på alla de olika punkter,
där bristerna för närvarande äro så
påfallande.

Herr OHLON: Herr talman! I England
lever och verkar eu ungerskfödd författare
vid namn George Mikes. Det är
en vittbefaren herre. För ett par tre år
sedan besökte han USA, och sina iakttagelser
i det stora dollarlandet nedlade

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

han i en bok med titeln »How to scrape
skies» — konsten att skrapa skyar. Bland
alla de förbluffande iakttagelser han
där gör ställer han sig plötsligt den
frågan: »Vari består, när allt kommer
omkring, i nio fall av tio en ministers
storhet?» Är det hans politiska övertygelse?
Ingalunda. Är det hans politiska
anföranden, särskilt ute i valrörelsen?
Svårligen. Är det hans reformer eller
hans lagar? Stundom. Men vari består
då i många fall storheten? Jo, i det
enkla faktum, att han är minister, och
den största kontrasten till en minister är
en som icke är minister.

Som herr talmannen och kammarens
ledamöter i övrigt väl veta, gäller detta
icke här i Sverige. Här hemma lämnas
i regeringsformen § 4 en uttömmande
redogörelse för ett statsråds förnämliga
egenskaper. Eftersom dessa måste vara
till finnandes redan vid ämbetets tillträdande,
böra de ha existerat latenta
hos vederbörande dessförinnan. Hur det
däremot är ställt med ett f. d. statsråd
i detta land, må lämnas därhän.

Vi ha nu delvis fått en ny statsrådsuppsättning
genom koalitionen mellan
socialdemokrater och bondeförbundare.
Ingen torde kunna bestrida, att detta
blev en högst överraskande avslutning
på de sista fyra månadernas upprepade
överläggningar mellan de tre icke socialdemokratiska
partierna å ena sidan samt
arbetarpartiet — socialdemokraterna, å
den andra. Det har sagts många hårda
ord i detta sammanhang. Jag skall icke
göra det — jag skulle tvärtom vilja taga
avstånd därifrån. Min landsman Hjalmar
Bergman yttrade vid ett tillfälle, att
man vet så litet om sin nästa, att man
bör döma henne så sällan och så milt
som möjligt.

Trots den mångordiga regeringsförklaringen
veta vi fasligt litet, vad den
nya koalitionen bär i sitt sköte — om
den nu har något sköte, för att citera en
av den gamla bondeförbundsledarens
lekfulla vändningar.

Statsministern yttrade i ett föredrag i
Motala omedelbart efter regeringsskiftet,
att folkpartiets uppträdande inför det
inträffade kännetecknades av motsägel -

ser och en besvikelsens bitterhet. Det
är nog, tyvärr, herr excellens, ett önsketänkande.
Jag har icke inom min partigrupp
mött vare sig någon motsägelse
eller någon bitterhet. Vi ha endast ställt
oss frågande, stundom också roade, men
samtidigt sagt, att ingen skall dömas
ohörd eller oberoende av sina gärningar.
Om den nya regeringen vill föra en
politik i bättre överensstämmelse med
våra egna uppfattningar än den gamla
gjort, ha vi ingenting att invända.

Om en viss förvirring uppstått, så
torde detta ha berott på att koalitionsledarnas
yttranden varit så förvirrande.
Senast vid slutet av vårriksdagen förkunnades
från bondeförbuindshåll, att
ved som framför allt var av nöden
för att få klarhet och fasthet i svensk
politik var en skärpt borgerlig hållning
gentemot socialdemokraterna. Samtidigt
som detta yttrades, försiggingo underhandlingar
mellan de dåvarande tre oppositionspartierna
om en gemensam väg
för inrikespolitiken, och jag tror inte
att någon av högerns eller folkpartiets
representanter då hade en känsla av att
trevare redan voro ute för samverkan
enligt den nya ordningen. Denna känsla
förblev kvar ända fram till den allra
sista ridålyftningen. Men, som sagt, vi
skola inte döma. Var och en handlar ju
efter sina egna personliga förutsättningar.
Det är för resten inte första gången
i historien, som dubbla förhandlingar
ha förts från en parts sida.

Under sistlidna vårriksdag var samarbetet
mellan de demokratiska partierna
utanför regeringen mera friktionsfritt
än någonsin. Visserligen är det sant,
att en nyansskillnad fanns rörande den
ekonomiska politiken, riksbankens sedelutgivning
m. m. sådant, men det intressanta
är, att under den sista ekonomiska
debatten i denna kammare den 29
maj finansminstern satte in sin kritik
hårdast just gentemot bondeförbundet.
Herr Sköld karakteriserade vid detta tillfälle
bondeförbundets ståndpunkt såsom
varande i grund och botten ingenting
annat än ett skogsägarintresse. Om bondeförbundets
förslag att sammankalla en
rundabordsltonferens rörande den eko -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

nomiska politiken yttrade han, att »endast
den kan göra någon nytta vid en
sådan konferens, som själv har något positivt
att komma med, men det har inte
bondeförbundet, och därför får jag säga»,
fortsatte herr Sköld, »att bondeförbundets
tredje linje är en tomhetens
linje, när det gäller ingrepp i det nuvarande
ekonomiska läget». I en senare
replik underströk finansministern ännu
mer sin mot bondeförbundet fräna attityd.
Sedan dess har inom svensk ekonomisk
politik ingenting annat förekommit
än de långabordskonferenserna i
somras, vilka försiggingo i all gemytlighet.
Nu efteråt måste man säga, att dessa
hade starkt tycke av långdragning.

Detta utgör alltså bakgrunden till det
nyinstiftade samvetsäktenskapet. Det har
ingåtts av två parter, som enligt eget
påstående icke givit upp ett dugg av
sin inneboende sinnesart. De två partierna
förbli som förut utan sammanblandning
eller förvandling. Men vad betyder
det, om nu inte kontrahenterna
undergått en genomgripande skalömsning
och make up omedelbart före resonemangspartiets
ingående? Eftersom den
sistnämnda möjligheten får anses utesluten,
utgör innebörden av det skedda,
att bondeförbundet kommer att intaga
en skärpt borgerlig hållning mot de socialdemokratiska
regeringsledamöterna
i allmänhet samt mot stats- och finansministrarna
i synnerhet, att herr Hedlund
kommer att fortsätta att driva sitt
enligt finansministern förmenta skogsägarintresse
— märk väl: det är inte
jag, som säger detta, utan finansministern
— att herr Sköld i alltmera frän
ton kommer att påminna koalitionsbrodern
om hans lakuner, så snart den ekonomiska
politiken kommer före. Är det
allvar med talet om partiernas fasthållande
vart och ett vid sin egenart och
sitt program från den gångna delen av
riksdagen, blir här ett ganska roligt
skådespel för oss som sitta på parketten.

»Detta är en karikatyr av den politiska
situationen», kanske statsministern
eller något annat statsråd vill replikera.
Det väsentliga är att vi fått ett fast re -

geringsunderlag, att eventuellt kringirrande
virus ej tillåtas spela någon roll
vid voteringarna. Ty, tillägger han, bondeförbundet
är en partner att lita på,
en partner som inte i varje kritisk situation
först måste fråga sig, vilka kastvindar
som just för stunden synas blåsa
på opinionens hav. Detta var vackert
tänkt och ännu vackrare sagt.

Men lika nödvändigt som att regeringen
har ett fast riksdagsunderlag, lika
nödvändigt är det att de samverkande
partierna samlas omkring ett klart utformat
handlingsprogram, fortsätter
statsministern. Arbetsprogrammet är det
väsentliga. Det bär delgivits svenska folket
i ett utförligt manifest vid regeringens
ombildning. Låt oss dröja ett ögonblick
vid några punkter i detta manifest! Tag

en sådan detalj som dyrortsgrupperingen!
I fråga om denna ha meningarna
varit mer eller mindre delade inom
alla partier utom inom bondeförbundet
och socialdemokraterna. Medan socialdemokraterna
åtminstone i viss mån försvarat
dyrortsgrupperingen, har bondeförbundet
varit enigt om att den lägsta
ortsgruppen omedelbart skulle sammanslås
med den nästa lägsta liksom om att
ett principbeslut skulle fattas om hela
grupperingens försvinnande. Detta har
varit en hjärteangelägenhet för partiet,
som framför allt vid valrörelserna framförts
i full frihet. Det har sagts, att vi
komma igen åter och åter med denna
fråga, ända tills denna skönhetsfläck
har försvunnit från den svenska samhällskroppen.
Med verklig spänning söker
man därför efter vad programförklaringen
därom har att förmäla. Och vad
finner man? Jo, inskjuten i annat sammanhang
träffar man på en mening med
innehåll, att olikheten i levnadskostnader
på skilda orter inom landet ägnas
fortsatt uppmärksamhet. Det är allt. Vad
värre är: i denna mening erkänner man
implicit, att det råder olika levnadskostnader
på olika orter. Dyrortsproblemet
har fått eu så undanskymd plats, att regeringsorganet
Aftontidningen i sitt referat
inte ens fått med det i förteckningen
över vad som komma skall.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

Nu skall jag be att få ställa en fråga
till regeringens närvarande ledamöter,
om bondeförbundet gått med på att tills
vidare skjuta undan dyrortsproblemet
från det aktuella programmet. Tills vidare
ser det alltså ut, som om förbundsbrodern
här kammade noll. Detsamma
gäller om försvaret eller regleringsekonomien,
om nu inte de allmänna
uttalanden som här göras betyda att socialdemokratien
närmat sig de andra demokratiska
partierna i dessa frågor.
Möjligen gäller detta om försvaret men
näppeligen om regleringsväsendet, där
bondeförbundet hittills i regel intagit en
relativt klar hållning. Vad som i detta
fall sägs i programförklaringen kan tolkas
ungefär hur som helst.

Bondeförbundet tillhörde i våras den
första stöttruppen vid motståndet mot
den dubbla bilskatten och den nyinförda
elskatten. I dessa frågor lämnas läsaren
av regeringsförklaringen i ovisshet och
får ingenting veta. Vid en radiointervju
dagen efter den nya regeringens tillkomst
förklarade emellertid bondeförbundsledaren,
att han fortfarande var
en orygglig motståndare till dessa skatter.
Vad det uttalandet var värt, fingo
vi reda på i onsdags. Visserligen hade
det annonserats, att den dubbla tillfälliga
bilskatten skulle försvinna, men den
totala beskattningen blev i stället i vissa
fall hårdare och samtidigt orättvisare.

Återstår så jordbruksregleringen, småbrukarnas
ställning samt skogsavgifterna.
Jordbrukskalkylen underkastas översyn,
småbrukarnas läge bör förbättras,
upplyses det, men om de abnorma vinsterna
på skogen och om skogsavgifterna
säges ingenting. Lättnad i beskattningen
bör eftersträvas, särskilt för ensamstående,
för sambeskattade äkta makar
samt för de lägre inkomsttagarna i gemen.
Seid umschlungen, Millionen!

Vad betyder detta med skattelindringar?
På grund av den inflatoriska utvecklingen
under de sista åren har i själva
verket skett en mycket kraftig skatteökning
jämfört med 1947 års skattebeslut.
Det allra minsta man skulle kunna kräva
vore då ett återförande av skatteskalorna

till en sådan nivå, att man komme tillbaka
till det skatteläge inom olika inkomstgrupper
som rådde 1947. Vi ha nog
alla klart för oss, vilket men för den
ekonomiska utvecklingen i landet och
över huvud taget för verksamheten på
olika områden i landet som vi ha i de
höga skatterna. Tecknaren Gahlin gav
häromsistens en ganska lustig bild av
hur det går till. Det är en teckning, föreställande
en läkare och hans kvinnliga
patient, som sitta på var sin sida om
konsultationsbordet. Läkaren säger:
»Nej, jag kan inte bota er.» Patienten
ser bekymrad ut, och läkaren tillägger:
»Ja, d. v. s. jag skulle nog kunna bota
er, men då kommer jag upp i högre skatteklass.
» Det är inte bara läkare och
tandläkare och en del andra i samhället,
som kanske ibland på grund av
den höga beskattningen inte ta ut det
yttersta, utan den företeelsen möter man
inom alla lager av samhället. Beskattningen
utgör för närvarande på många
håll ett direkt hinder för en progressiv
samhällsutveckling.

Innan jag lämnar det historiska aktstycke,
som programförklaringen utgör,
skulle jag vilja stanna vid en punkt,
som folkpartiet är synnerligen intresserat
av. Den gäller småbruket. Det är
med tacksamhet som vi inregistrera, att
småbruket ej glömts bort vid den träffade
överenskommelsen. Det torde vara
överflödigt att här deklarera, att vårt
parti i fortsättningen såsom hittills håller
fast vid en jordbrukspolitik, som
också tar hänsyn till de små jordbrukarnas
intressen. Vi vilja understryka
vad som sägs i regeringsförklaringen,
att denna näringsgren för närvarande
arbetar under ogynnsamma betingelser.

Jordbrukskalkylen har icke varit
gynnsam för denna befolkningsgrupp.
Detta framgår av en nyss utförd statistisk
utredning. Men i stort sett kan man
säga, att läsare av programförklaringen
lämnas i ovisshet om vad som åsyftas.
Såsom underrubrik till samtliga avdelningar
i programmet skulle man kunna
sätta: »Försett med reservutgång.»

Då sålunda läsaren av programförklaringen
på väsentliga punkter lämnas i

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

ovisshet om dess innebörd, får man hålla
sig till statsrådens anföranden för
att få kunskap. Den 21 oktober förklarade
herr Sköld någonstans i Sverige,
att koalitionen icke kommer att medföra
någon ändring i regeringens ekonomiska
program, och det kanske inte
var någon överraskning. I tidningen Arbetarbladet
den 23 oktober stod en kraftig
rubrik på första sidan: »Ingen eftergift
åt bondeförbundet! Sträng talade
i Vendel.» I texten nedanför upplystes
man om att talet om eftergifter vederlädes
av herr Sträng, som till yttermera
visso underströk, att även om socialdemokraterna
regerat ensamma, det inte
skulle ha blivit något annat jordbruksprogram.
Herr Sköld har gång på gång
eftertryckligt betonat, att trots vad som
står i det gemensamma programmet om
skatterna, det inte kan bli fråga om någon
lindring av den totala beskattningen.

Vi ha sålt oss dyrt, säga en del bondeförbundare.
Vi ha köpt dem billigt,
säges på visst socialdemokratiskt håll.
Om dyrt eller billigt, lämnar jag därhän;
det får framtiden utvisa. För samhället
som helhet och för samhället i
framtiden kan det bli en dyr uppgörelse,
nämligen om uppgörelsen inte kommer
att innebära ett hejdande av inflationen.

Detta är nu en felteckning av situationen,
invändes det. Koalitionen har
just tillkommit för att säkra stabiliseringen
av samhällsekonomien och penningvärdet.
Ja, hur är det? Vi vackla
från kris till kris i detta land, men som
alla veta, klaras alla kriser. Så långt är
bilden enhetlig. Den är enhetlig även i
ett annat avseende, nämligen att varje
kris kvarlämnar såsom ett residuum en
ytterligare stegring av levnadskostnaderna
och en motsvarande minskning av
den svenska kronans värde. Socialstyrelsens
levnadskostnadsindcx för september
visar en stegring från senaste
juni månad med 5 enheter. Därmed är
indextalet uppe i 200 mot 108 i september
förra året, 188 i mars ocli 195 i juni
1951, vilket betyder att levnadskostnaderna
sedan år 1935 fördubblats. En

krona då är värd 50 öre nu. I själva
verket ha levnadskostnaderna efter kriget
och speciellt under det sista året stigit
nästan lika mycket som under de
första krigsåren med deras hårda villkor.
Men det är inte slut härmed. När
indexberäkningen sker nästa gång, anmäler
sig bland annat hyreshöjningen,
som inte är med nu, även om den inte
betyder så mycket, samt uppgången i
bränslekostnaderna. Vi få nog räkna
med en ytterligare prisstegring på ett
par tre enheter utöver de 200 i år.

Oppositionen har glömt Korea, påpekas
det. Nej, det ha vi inte. Men det
egendomliga är, att Koreakonflikten har
haft en större återverkan på prisläget
i vårt land än i fletalet andra med vårt
land jämförbara länder. Hur kan nu
detta komma sig? Det måste bero på att
man här inte alltid har förstått prisstegringenp
innebörd och innebörden av
den förda ekonomiska politiken. Kanske
på vissa håll— inte precis i riksdagen
men utanför den — man har resonerat
så: »Vi ha alltid möjligheter att
gardera oss genom ökade penninginkomster
i takt med eller överstigande
penningens försämring.» För att inte
tala om ägarna av fast egendom, ofta
mycket förmöget folk, med lån på sina
besittningar, som se sina lån reducerade
i värde, allt efter som prisstegringen
fortsätter. Här försiggå väldiga överflyttningar
av realvärden från den ena
gruppen i samhället till den andra. Det
förtjänar att understrykas åter och åter
igen, att det främst blir de små spararna,
som se sina tillgångar alltjämt förminskade
i värde, under det att de i
fråga om realkapital mera bärkraftiga
ta hem vinsten.

Alla äro vi ense om en sak, nämligen
om faran av en omåttlig kreditökning
och faran av eu inflationistisk finansiering
av statsutgifterna med diirav följande
prisstegringar. Det vore vid också
underligt annat med två tätt på varandra
följande världskrig och deras efterverkningar.
Tyvärr ha vi också erfarenhet
av 1920- och 1930-talens deflationsperioder
med våldsamma prisfall
och arbetslöshet. Det är de sistnämnda

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

erfarenheterna i förening med en kanske
något misslyckad spådomskonst,
som givit upphov till den ekonomiska
politik som under efterkrigsåren förts i
vårt land. I trots av att man haft klart
för sig nödvändigheten av att begränsa
investeringarna inom ramen av det
verkliga, nybildade sparandet, har man
tillåtit investeringarna att gå långt utanför
denna ram. Motåtgärderna ha inte
alltid haft tillräcklig effekt, vare sig
det varit priskontroll, byggnadsreglering,
valutareglering, importreglering,
lönestopp, bolagsvinststopp eller överbalansering
av statsbudgeten genom
skärpta skatter.

Ingenting har varit tillräckligt. När
även det kreditpolitiska vapnet i form
av höjda räntor förra året tillgreps, sattes
det in för sent och för trevande och
nu har det blivit något av en dogm att
det inte får tillgripas vidare. Man försöker
inbilla allmänheten att en mindre
räntestegring inte har någon effekt
alls då det gäller att skydda penningens
värde. Somliga förmena till och med
att en räntestegring skulle verka i prisstegrande
riktning, ett påstående som
folk i gemen tycker vara ganska plausibelt.

Vad säger erfarenheten? Hurudant är
sambandet mellan räntepolitiken och
det allmänna prisläget? Såsom herr Andrén
framhöll i sitt anförande nyss, vidtog
en rad länder förra året åtgärder
i kreditåtstramande riktning genom
måttliga räntehöjningar. Enligt utsago
från ekonomer, inte bara från doktor
Jacobsson, som professor Andrén citerade,
utan även från andra ekonomer
med vidsträckt utblick över världsläget,
ha just dessa kreditinskränkningar utgjort
en av orsakerna till den nedgång
i grosshandelspriserna på världsmarknaden,
som kännetecknade första halvåret
1951. Jag vill i det sammanhanget
hänvisa till vad Kooperativa förbundet
yttrat i sin remisskrivelse angående den
föreslagna lagen om räntereglering och
riksbankens befogenhet att kontrollera
hela den svenska penning- och kapitalmarknaden.
Det är nyttig läsning. Och
nu kommer jag in på den proposition

angående räntereglering, som ligger på
riksdagens bord.

Riksbanken skall väl ändå bli tillsynsorganet
för den nya ränteregleringen?
Man kan då ställa sig den frågan, om
riksbankens hittillsvarande politik varit
ägnad att väcka det förtroende som vill
till för en framgångsrik utövning av en
sådan verksamhet. I sin strävan att hålla
räntan nere har riksbanken nödgats
uppköpa statens egna obligationer. Detta
har sagts förut, men jag vill påminna
därom nu igen. Nya pengar ha sålunda
släppts ut i marknaden, balansen
mellan tillgängliga varor och tillgängliga
betalningsmedel har rubbats, priserna
ha stegrats. Men stödköpspolitiken
har också haft en annan konsekvens.
Den ledde till en åderlåtning av vår reserv
av främmande betalningsmedel. Resultatet
blev, att landet fick finna sig i
en starkare nedskrivning av den svenska
kronans utlandsvärde för två år sedan
än som i annat fall varit nödvändigt.
Importpriserna undergingo därigenom
en onödig stegring, för att nu
inte tala om att vi i långa tider varit
bundna till händer och fötter vid våra
utlandsaffärer.

Räntepolitiken får ses mot bakgrunden
av den därav föranledda förändringen
i mängden av utelöpande betalningsmedel,
hur den påverkar landets
utgifter för konsumtion och investeringar
samt landets valutareserv. Om
riksbanken försiktigare ryktat sitt värv
vid kreditgivningen och vårdat sig om
att bevara den ansenliga guld- och valutareserv,
som fanns vid krigsslutet,
skulle inte de svenska levnadskostnaderna
ha behövt stiga med en storleksgrad
av 20 procent eller mer sedan
1948, utan det kunde ha räckt med ett
långt mindre tal.

I slutet av 1800-talet fanns i England
en historiker vid namn lord Acton. Han
utgav en stor essä, Frihetens historia,
där han i slutet summerar upp vad som
enligt honom utgör kontentan av historiens
innebörd. En sats, som han där
formulerar, lyder: All makt tenderar att
urarta, absolut makt urartar absolut.
Detta gäller inte minst om den mak -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fn».

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

tens mentalitet som lätt följer i tvångshushållningens
spår. Vad som nu föreslås
i fråga om ränteregleringen är en
beredskapslagstiftning, som av Kungl.
Maj:t kan bringas i tillämpning när som
helst och då oberoende av ett riksdagens
beslut. Jag hoppas att riksdagen
inte kommer att locka sig till att begå
en sådan lagstiftning. Lagen behöver
inte komma i tillämpning, har det sagts;
det kan vara tillräckligt att ha den såsom
ett hot, en revolver mot bröstet på
det svenska bankväsendet. Yttrandet gör
inte den ifrågasatta lagstiftningen mera
förtroendeingivande.

Man kan ställa sig den frågan, var de
visa män skola sökas, som skulle få
hand om denna viltutseende maktutövning.
Bankväsendet är ett synnerligen
mångskiftande och finslipat instrument
som inte helt behärskas av en aldrig så
skarpsinnig grupp av fackmän, långt
mindre av utvalda lekmän. De olika
bankerna ha specialiserat sig på olika
områden av det ekonomiska livet, vart
och ett med sina speciella risker, och
det torde krävas en gudalik hjärna för
att behärska det hela. Förslaget vittnar
om en maktfullkomlighet som är ganska
skrämmande.

Vem skall överta de olika bankernas
risker? Skall riksbanken göra det? Om
så är fallet, fruktar jag för att riksbanken
tar sig vatten över huvudet.

Finansministern är inte imponerad
av remissinstansernas avstyrkande yttranden.
Som herr Andrén nyss framhöll,
har väl sällan ett lagförslag mötts
av en så bister kritik som detta. Jag vill
understryka vad herr Andrén sade angående
professor Lundbergs yttrande,
som i sin vetenskapliga objektivitet är
fullkomligt dräpande. Enligt professor
Lundberg visar det sig att ingen av de
förutsättningar, som borde finnas för
den föreslagna lagstiftningen, har underkastats
någon utredning.

Finansministern är emellertid inte
imponerad. Inte heller är han imponerad
av lagrådet. Dess ord utgör blott
ett eko av vad remissinstanserna sagt
— det tycks vara hans mening. Tyngdpunkten
i lagrådets omdöme utgör dock

2 Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

en sund och naturlig reaktion mot en
lagstiftning som så djupt ingriper i vår
hävdvunna närings- och avtalsfrihet.
Den lagstiftning, som här föreslås, utgör
ett främmande inslag i vårt rättsväsende,
ja, så främmande att den inte
har någon motsvarighet i något annat
demokratiskt styrt lands ekonomiska
lagstiftning. »All makt tenderar att urarta,
absolut makt urartar absolut.» Ur
den synpunkten utgör den nya koalitionen
inte något glädjande inslag i landets
politiska liv.

En förelöpare till vad vi ha att frukta
fingo vi redan i den ifrågasatta lagstiftningen
gentemot sjukhuspersonalen
i början av september. Jag skall inte
här ta ställning till den konflikt som då
förelåg. Genom ett bättre handlag från
regeringens sida hade konflikten säkert
kunnat lösas utan den ovärdiga roll
som riksdagen då nödgades att spela.

Det tragiska är, att den tvångslags
stiftning som alltmer breder ut sig i
vårt land befordras av människor med
ett uppriktigt demokratiskt sinnelag
men med en övertro på vår förmåga att
kunna reglera samhällsekonomien i alla
detaljer. Vad beträffar sjuksköterskekonflikten
och andra lönekonflikter ha
dessa i väsentlig mån sin grund i den
förda ekonomiska politiken, i att penningvärdet
inte tillräckligt skyddats.

Resultatet blir nu bara krångel och
åter krångel. Om samhällets organ, och
häri inbegriper jag då också den privata
verksamhetssfären, finge växa fritt
utifrån sina historiskt givna förutsättningar,
skulle åtskilligt se annorlunda
ut i detta land. Människorna se endels
och spå endels, och det blir sällan så,
som de stora projektmakarna föreställa
sig. Den mänskliga fantasien tar ofta
miste, när man alltför bryskt och
schematiskt ingriper i händelseförloppet.
Vi måste lära oss att tro på människorna.

Må vi också vakta oss för att bli slavar
under slagordens förtrollning. Ett
sådant slagord utgör exempelvis påståendet
att vi skola decentralisera. Visst
skola vi decentralisera, men endast i
fråga om sådana ting där en decentra -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

lisation är motiverad eller lämplig, liksom
vi inte heller böra centralisera mer
än vad som är nödvändigt och vad som
föreskrives av de föreliggande ärendenas
natur.

Jag skall endast ta ett exempel, denna
gång på vart en missriktad decentralisering
kan leda. Om en missriktad centralisering
ha vi ju alla erfarenheter. I
nöjesskatteförordningen finns en bestämmelse
av innehåll, att en föreställning,
som har värde ur vetenskaplig
synpunkt eller för folkupplysningen,
må befrias från nöjesskatt. Det är ju särskilt
inom skattelagstiftningen som
krånglet sätter in. Avgörandet ligger hos
de lokala uppbördsmyndigheterna, men
detta kan överklagas hos länsstyrelserna
och Kungl. Maj:t. Ärendet skall emellertid
först prövas lokalt. Förra året befriades
i högsta instans en film, benämnd
Sampo Lappelill, från nöjesskatt.
Dessförinnan hade filmens ägare
tvingats att söka befrielse hos de lokala
myndigheterna landet över, av vilka en
del förfor si, en del så. Ärendet blev
inte slutbehandlat hos Kungl. Maj :t, förrän
sökanden till olika myndigheter
tvungits att inlämna motivering på
13 000 stencilerade sidor. Endast portokostnaderna
för frågans avgörande uppgingo
till cirka 1 000 kronor.

Om den här ifrågasatta ekonomiska
lagstiftningen för kreditväsendet, mot all
förmodan, skulle bli verklighet, komme
den att kräva en våldsam byråkratisk
apparat, centraliserad eller decentraliserad,
i jämförelse med vilken det nyssnämnda
exemplet utgör en leksak. Det
ligger makt uppå att lagstiftningen inte
så utformas, att den blir en black om
foten på dem som ha ansvaret för den
ekonomiska utvecklingen i detta land.
Det ansvaret dela också Kungl. Maj :t
och riksdagen.

Om den föreliggande propositionen
om investeringsavgift kan jag fatta mig
kort. Principiellt har jag ingenting att
invända, och i fråga om detaljer få vi
väl eventellt återkomma.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
av dessa propositioner till vederbörliga
utskott.

Herr PETRÉN: Herr talman! Som senast
herr Ohlon påvisat, äro vi på väg
allt längre in i regleringssamhället.
Allt hårdare lägges statens hand över
individ, organisation och näringsliv.
Sedan vi sist i våras hade en allmän
debatt, ha två vittgående fullmaktslagar
lagts fram för riksdagen. Den ena var
tjänstepliktslagen, gällande sjuksköterskorna,
och den andra är nu ränteregleringslagen,
syftande till en direkt kontroll
av vår kreditmarknad. Det gäller
här tvångslagar rörande arbetsmarknaden
och kreditmarknaden och kanske
framför allt rörande vårt näringsliv.
Ränteregleringen kommer antingen att
leda till en detaljreglering eller också
till s. k. frivilliga överenskommelser,
där man kan sätta »frivilliga» inom citationstecken,
såsom alltid när det gäller
överenskommelser som träffas under
hot och maktspråk.

Regleringarna breda ut sig. I regeringsförklaringen
talas om en effektivisering
av priskontrollen. Av propositionen
framgår att man förbereder en utvidgad
verksamhet genom att anställa ny
personal. Kontrollen på byggnadsverksamheten
har skärpts så till vida, att
spännvidden mellan efterfrågan och beviljade
tillstånd inom den industriella
sektorn har vuxit. I fråga om bostadsbyggandet
är läget genom arbetskraftsbristen
så hopplöst, att inte ens beviljade
ansökningar nu kunna förverkligas.
Det föreslås nya subventioner för bostadsbyggandet.
I det kritiska läge, som
bostadsmarknaden har kommit i genom
kostnadsstegringarna, är inte mycket annat
att göra i väntan på den sanering
som måste komma till stånd. Allt fler
hyresnivåer och ett alltmer invecklat
subventionssystem håller på att växa
upp. Det går inte att fortsätta denna
väg. Bostadspolitiken har misslyckats!

Under våren fingo vi två nya skatter
i investeringsbegränsande syfte. Det var
investeringsskatten och den dubbla fordonsskatten.
Den senare gick oppositionen
hårt emot. Den har nu försvunnit,
men den har med bondeförbundets stöd
ersatts av en ännu mera olämplig och
lika ineffektiv skatt. Det är den nya bil -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

skatten. Investeringsskatten gick oppositionen
i princip inte emot i våras
men kritiserade den, betvivlade att den
skulle vara effektiv och begärande ändringar.
Finansministern har nu gett erkännande
åt denna kritik. Investeringsskatten
skall falla bort. Den kommer att
ersättas med investeringsavgifter. Förslaget
om investeringsavgift förefaller
mig vara ett av de mera förnuftiga skatteförslagen
under senare år. Detta vill
emellertid inte säga så mycket, när man
ser på de övriga. Den är så till vida förnuftigare,
att den inom den sektor, som
den berör, får en mera generell verkan,
en verkan som för övrigt i vissa avseenden
påminner om en räntehöjning.

När man till varje pris inte vill gå
fram över en allmän åtstramning av
penningmarknaden, kan jag förstå att
man väljer denna väg, men det kommer
sent, och överkonjunkturen är sådan
i dag, att man inte kan vänta sig
att det kan få något avgörande inflytande.
Det rätta hade varit att sätta in
en starkare åtstramning av penningmarknaden
i ett tidigt skede. Utan att
göra en åtstramning av penningmarknaden
har nu regeringen gett sig på att
söka reglera penningarnas användning.
Jag tror det är en hopplös uppgift man
därmed ger sig in på. Priskontroll av
varor kan vara nog så svår. Priskontroll
på pengar är någonting ännu värre,
och en räntereglering av det slag, som
nu föreslås, har inte heller kommit
fram i något annat demokratiskt land.

I sitt överdrivna nit att stabilisera räntan
har regeringen skapat ett läge, där
det finns stora risker för att inflationen
i stället stabiliseras. Trots ökad nationalproduktion
och förbättrade bytesförhållanden
med utlandet fortsätter penningvärdet
att falla och har gjort det snabbare
än i andra länder. Samtidigt har
inkomstbildningen blivit ojämn. Det beror
på det fallande penningvärdet, som
inte har rätt kunnat pareras, det beror
på den stora arbetskraftsbristen. Det gör
att vi i dag ha ett läge på lönemarknaden
som kommer att ställa arbetsmarknadens
parter inför oerhört stora och svåra uppgifter.
Vi ha också vinsterna på skogs -

produkter, som ha givit ofantligt stora
inkomstökningar på sina håll. Det borde
vara av stort intresse att få fram en belysning
av inkomstutvecklingen inom
olika grupper. Regeringen borde ha medverkat
till att man fått detta allsidigt belyst.
Det hade då funnits större möjligheter
att följa frågorna och komma till
en uppfattning om vad som bör ske på
inkomstfronten inför det kommande
året.

Överkonjunkturen måste knäckas ■—
det är den primära uppgiften — och vad
som då behövs är bland annat och framför
allt en kraftigare åtstramning av
penningmarknaden. Det behövs också ett
stimulerande av sparandet. Detta kan
och bör ske på flera sätt såsom genom
en premiering, där man inte heller förbiser
vad en sänkning av den direkta
skatten kan betyda för sparandet.

I proposition nr 220 framhålles att det
enskilda sparandet skulle ha ökat under
senare tid. Denna uppgift är enligt min
mening klart missvisande. Det har under
de sista tolv månaderna skett en ökning
av behållningen i sparbankerna. Behållningen
är nu av storleksordningen 12
miljarder kronor. Den ökning, som skett,
är av storleksordningen 4 å 41/., procent.
Ställ detta mot minskningen av penningvärdet
med 20 procent under samma tid!
Då får man fram att realvärdet av det
sparade kapitalet har gått ned med ungefär
2 miljarder kronor.

Vad ha vi nu att förvänta under hösten?
Vi ha fått se en hel del i dessa propositioner,
men det pågår också underhandlingar
mellan regeringen och organisationerna.
Vad kommer ut därav? Det
veta vi inte. Det kan komma subventioner,
det kan komma nya direktiv för
priskontrollen, och det kan komma mycket
annat, som riksdagen i efterhand
kommer att kopplas in på. Ärendena
komma direkt att expedieras med den
nya regeringsmajoriteten!

Man ställer sig rätt frågande till vad
de olika partierna ha alt vinna på sitt
samgående i regeringen. På socialdemokratiskt
håll har det enligt min mening
kommit ett ganska klart besked. Det har
stått i partiets huvudorgan att bondeför -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

bundet skall ge partiet ökad styrka att
förverkliga sin poliik. Men vad har bondeförbundet
ansett sig vinna med detta
samgående? Det står för mig i varje fall
oklart. Man kan inte utläsa någonting ur
regeringsförklaringen om detta. Det kan
hända att debatten i dag kan ge någon
upplysning om den frågan. Det behövs
en belysning och uppgifter där.

Vad vi hittills ha sett av den nya regeringen,
dess förslag och handlande, ger
oss tyvärr inte stora förhoppningar om
att regeringen vill tillmötesgå oppositionen
i någon större utsträckning.

Herr öhman: Herr talman! Då mer än
sex år ha förgått, sedan vi sist hade regeringsskifte,
är det naturligt att remissdebatten
i första hand komer att röra
sig om den nya regeringen, om anledningen
till dess tillkomst och om det
program som den har framlagt. Enligt
regeringens egen förklaring har ju koalitionen
skapats med anledning av den
internationella spänningen, den fortgående
upprustningen, faran för ett nvlt
krig och de ekonomiska problem som
denna utveckling bär skapat för vårt
land. Av den förklaringen får man väl
dra den slutsatsen, att den avgörande
anledningen till regeringsombildningen
är det spända läge som råder ute i världen.
Jag tror således inte att det främst
är inrikespolitiska skäl som fört till den
koalition mellan socialdemokrater och
bondeförbundare som vi nu ha, även
om naturligtvis dessa ha spelat en viss
roll i sammanhanget. Den socialdemokratiska
regeringen hade visserligen ett
svagt parlamentariskt underlag, men
det uppvägdes ju därav, att regeringen i
alla verkligt betydelsefulla avgöranden
kunde räkna med stöd från borgerligt
håll. Ja, den företog sig ju heller ingenting
som kunde framkalla allvarligt
motstånd från storkapitalets sida.

Vi kommunister togo saklig ställning
till den förra regeringens förslag, och
vi komma även att bedöma den nuvarande
regeringen utifrån dess handlingar.
Jag kan emellertid inte underlåta att
framhålla att den nya regeringen redan

har ett plus på sitt konto, därför att
dess tillkomst innebar en sprängning av
den borgerliga blockbildningen här i
landet. Folkpartiet och högern, de partier
som jag betraktar som de ur fredens
och den nationella oavhängighetens
synpunkt mest opålitliga, ha genom
koalitionsregeringen försatts i ett sämre
läge, och det kan enbart vara till
gagn för vårt land.

När det gäller utrikespolitiken, som i
nuvarande läge är avgörande för folkets
och nationens öde, är det kanske
till och med en fördel att representanter
för bönderna ha inträtt i regeringen.
Jag vill därför uttrycka den förhoppningen
att regeringen, som nu är förankrad
även bland bönderna — den befolkningsgrupp
som jämte arbetarklassen
är den mest pålitliga fredskraften
— i ord och handling skall tillägna sig
en sådan stadga och kraft emot ovidkommande
påtryckningar att vi från
kommunistiskt håll kunna ge regeringen
stöd när det gäller utrikespolitiken.

Jag skall sedan återkomma till några
utrikespolitiska frågor, men först vill jag
anföra några synpunkter på regeringens
ekonomiska politik, som är huvudtemat
för dagens debatt.

Jag håller mig då till utfästelserna i
regeringens program, även om det inte
i första hand är vad som skrivits på
papper som är av intresse, utan vad som
görs i praktiken. Det visar ju erfarenheterna
från den förra regeringen, som
hade arbetarrörelsens efterkrigsprogram
som rättesnöre. Detta program, som på
många punkter var förträffligt, stannade
ju på papperet och har nu även formellt
överlämnats till arkivets glömska.
Programskrivarna orkade inte genomföra
detsamma — eller ville det inte. Men
nu ha vi en ny regering och ett nytt program,
gemensamt för två partier som representera
en stor väljarmajoritet och
ett betryggande flertal i riksdagen. Även
om jag inte i alla stycken gillar formuleringarna
och det sakliga innehållet i
programmet, vill jag notera, att där finns
åtskilligt av värde, som både arbetarna
och bönderna vilja ha genomfört. När nu
två partier stå för programmet, begär

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

jag väl inte för mycket, om jag uttalar
önskemålet, att åtminstone några punkter,
som sikta på att förbättra arbetarnas
och bondemassornas läge, skola kunna
förverkligas i snabbt tempo.

Jag vill då i första hand rikta uppmärksamheten
på regeringens löfte om
att genomföra en »rättvis inkomstfördelning»,
som det heter i regeringsförklaringen.
Detta är en utmärkt föresats, även
om man naturligtvis kan diskutera vad
som är »rättvist» eller »orättvist» i sådana
sammanhang. Men när regeringen nu
i sin programförklaring säger, att den
vill genomföra en »rättvis inkomstfördelning»,
ligger ju däri ett erkännande av
att den nuvarande inkomstfördelningen
är »orättvis» och behöver rättas till. Enligt
min mening kan man uppnå större
rättvisa i inkomstfördelningen, endast
om de folkgrupper, som göra de största
produktiva insatserna, få större andel av
produktionsresultatet än vad hittills varit
fallet. Om regeringen för en politik,
som tar sikte på en sådan utveckling,
kan den räkna med stöd även från kommunistiskt
håll. Landsbygdens stora bondemajoritet
är säkerligen av samma mening
liksom också flertalet av tjänstemännen
och medelklassen. Endast en
siffermässigt obetydlig överklass kommer
att kunna resa motstånd mot en sådan
politik.

Inkomstfördelningen i vårt land lämnar
mycket övrigt att önska. Man kan inte
påstå, att den förbättrats märkbart under
de snart tjugu år som socialdemokratien
intagit en ledande ställning i vårt
politiska liv. Senast tillgängliga uppgifter
om de taxerade inkomsternas fördelning
visa nämligen, att 21 procent av inkomsttagarna
ta över 46 procent av alla
inkomster, medan 79 procent få dela
på knappt 54 procent av inkomstsumman.

För att illustrera hur det står till med
inkomstfördelningen och för att betyga,
hur motiverat kravet på en rättvis inkomstfördelning
är, skall jag tillåta mig
att citera ett exempel som anföres i en
nyligen utkommen skrift om den svenska
ekonomien. Där ger författaren följande
bild.

Antag, säger han, att 1 000 personer
skola dela 1 000 kronor på samma sätt
som inkomsterna fördelas i det svenska
samhället. Då blir resultatet, att två personer
få vardera 13 kronor 50 öre, 13
personer få 5 kronor 8 öre var, 36 få 2
kronor 86 öre, 162 få 1 krona 65 öre, och
787 få bara 68 öre var.

Så ser det ut i folkhemmet. De 787,
som få 68 öre var av tusenlappen, representera
de två folkgrupper som främst
bära upp produktionen, nämligen arbetarna
och böndernas överväldigande flertal.

Enligt konjunkturinstitutets höstrapport
fortsätter denna utveckling, och fördelningen
blir ännu mera otillfredsställande.
Produktionen stiger i snabbt tempo,
men reallönerna sjunka, och den
privata konsumtionen är mindre i år
än den var i fjol. Finansministern bekräftar
detta. Han medger, att reallönerna
ligga lägre i höst än de gjorde för ett
år sedan, trots att vi ha en utpräglad
vinstkonjunktur.

Det är statsmakterna som främst äro
ansvariga för denna utveckling. Jag vill
erinra om att när avtalsuppgörelserna
förbereddes förra hösten, försäkrade regeringen,
att prisstegringarna skulle hålla
sig omkring åtta å tio procent under
år 1951. De fackliga organisationerna,
framför allt de som först gjorde upp avtalen,
formulerade sina krav med utgångspunkt
från en sådan väntad prisstegring
och fingo sina löner fastlåsta på
en nivå, som numera inte motsvarar den
faktiska kostnadsstegringen. I verkligheten
ha levnadskostnaderna, om man medräknar
skatterna, stigit med nära 25 procent,
och de torde öka ytterligare till
årsskiftet. På ett år ha levnadskostnaderna
enligt socialstyrelsens beräkningar
ökat med 1 441 kronor — skattestegringen
oräknad — för den s. k. indexfamiljen.
Alla veta ju, att det är en familj som
lever mycket sparsamt. Den bor häpnadsväckande
billigt, den frossar inte i mat
och dryck, den offrar praktiskt taget
ingenting på nöjen, och den badar varmbad
bara två gånger om året. Men ändå
ha utgifterna stigit så mycket. Då frågar
man sig: Hur skall det då inte vara för

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungi. proposition ang. investeringsavgift m. m.

familjer som leva såsom normala människor? Landsorganisationen

beräknar nu, att
årets avtalsrörelse i genomsnitt har medfört
omkring 15 procent i löneförhöjning.
Vad innebär det? Jo, en arbetare,
som förtjänade 8 000 kronor förra året,
får således i år 1 200 kronor mera. Men
av denna merförtjänst går en fjärdedel
bort i skatteökning. Den faktiska inkomstökningen
blir därför endast 900
kronor, d. v. s. 511 kronor mindre än
vad kostnaderna stigit till för indexfamiljen.
Det är således obestridligt att
det har skett en standardsänkning trots
en högkonjunktur som vi tidigare aldrig
ha upplevat.

Från regeringens och även från LOledningens
håll anföres ofta mot detta
resonemang, att det vid sidan''av avtalslönerna
har försiggått en s. k. löneglidning.
Det är riktigt i och för sig, men
det ändrar inte på slutsatserna i det exempel
som jag anförde. Vissa grupper,
men långt ifrån alla, ha kunnat pressa
till sig högre inkomster än vad avtalet
förutser. Men på vilket sätt? Jo, genom
stegrade arbetsinsatser, genom söndagsarbete
och genom övertid var och varannan
dag. Det är ett i längden ohållbart
läge. Den tilltagande arbetshetsen medför
ständig stegring i antalet olycksfall
och antalet sjukdagar, och åttatimmarsdagen
existerar snart bara på papperet.
Arbetskraften förslites på ett sätt som ur
sociala och ur mänskliga synpunkter
måste fördömas.

Bondeförbundet har ju alltid ömmat
för eftersatta grupper i samhället. Därvid
ha naturligtvis dess företrädare
främst tänkt på landsbygdens folk. Vi
kommunister ha ingenting emot att de
eftersatta grupperna få en höjning av
sin standard. Tvärtom ha vi konsekvent
understött sådana berättigade krav från
bondehåll.

Men nu är det inte bara inom den
jordbrukande befolkningen som det finns
eftersatta grupper. Bland arbetarna ha
vi en grupp som är särskilt hårt drabbad
av statsmakternas politik. Det är de
lägre statstjänarna. De hota nu massvis
att säga upp sina anställningar. De kun -

na inte leva på den magra kaka som staten
serverar.

Jag talade häromdagen med en järnvägsman.
Han är stationskarl i Stockholm,
han ligger i tionde lönegraden och
har en månadslön på sammanlagt 585
kronor. Han föreläde mig sin budget.

Den ser ut så här:

Hyra .................... 128: —

Mat för fyra personer...... 300: —

Elström och lyse .......... 10: —

Telefon .................. 10: 70

Radio .................... 1:25

Tidningar ............... 12:50

Skatt .................... 81: —

Fackföreningen .......... 6: 50

Försäkring .............. 13:53

Hyresgästföreningen ...... 1: —

Bosättningslån ............ 25: —

Summa 599: 48.

Det var hans oundgängligen nödvändiga
utgifter per månad. Det finns ingenting
upptaget i budgeten till kläder, inte
ett öre för nöjen, inte ens en biobiljett
i månaden, och matkontot är till och
med lägre än vad socialstyrelsens indexfamilj
förbrukar. Men ändå får han ett
underskott på 14 kronor 48 öre varje
månad.

Man måste naturligtvis fråga: Hur kan
en sådan familj existera? Hustrun arbetar
inte, därför att barnen äro för små.
Den enda utväg han har är att ta extra
arbete vid sidan om sin tjänst vid SJ.
Just nu arbetar han som cykelbud på
sin fritid för att få ihop pengar att
täcka underskottet med och få några
kronor i månaden till kläder åt sig
själv och familjen.

Detta är intet undantagsfall. Det är
en regel, i varje fall här i Stockholm,
att de lägre statstjänarna inte kunna
försörja sig på sitt ordinarie arbete. De
återfinnas på sin fritid som biografvaktmästare,
som cykelbud, som försäljare,
ja, till och med som manliga hembiträden
i överklassfamiljer på Östermalm.

Sådant är läget. Därför är det inte
underligt, att de lägre statstjänarna nu
förbereda sig för att ta upp kampen och

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. va.

genomdriva sina krav, om inte statsmakterna
ta reson och tillerkänna dem
en lön som de kunna existera på.

Den socialdemokratiska regeringen
har varit synnerligen kallsinnig mot
statstjänarna. De ha fått tjänstgöra som
ett slags budgetregulator och en förtrupp
i lönestoppspolitiken. Jag skulle
därför vilja fråga, hur bondeförbundets
representanter ställa sig nu, sedan de
ha fått regeringsansvar. Det borde ligga
i bondeförbundets intresse att arbetarna
ha god köpkraft. Ju större köpkraft
arbetarna ha, dess större möjligheter ha
bönderna att få avsättning för sina produkter
till rimliga priser. De omkring
16 miljoner kg smör, som nu ligga i lager
eller slumpas bort till underpris på
utlandsmarknaden, skulle inte vara något
problem, om arbetarna hade större
köpkraft. Det finns många familjer i
låglönegrupperna som säkerligen inte
skulle ha någonting emot att äta smör i
stället för margarin, om bara deras ekonomi
tillät det.

När jag nu läser finansministerns
åttapunktsprogram för den ekonomiska
politiken, kan jag tyvärr inte skymta
någon vilja från regeringens sida att
överge den pris- och skattepolitik som
lett till den våldsamma stegring av levnadskostnaderna
som jag här har talat
om.

En av finansministerns punkter i programmet
lyder: »Förhandlingarna med
arbetsmarknadens och näringslivets intresseorganisationer
fullföljas i syfte att
vinna enighet om en samlad och återhållsam
inkomstutveckling.» Regeringen
skall alltså förhandla med intresseorganisationerna,
d. v. s. med arbetarnas och
företagarnas sammanslutningar, om en
»återhållsam inkomstutveckling». Vad är
nu den reella innebörden av detta dunkla
tal om återhållsamhet? Är det företagarvinsterna
eller lönerna som skola
hållas tillbaka? Eller skall produktionen
minskas, så att vi få mindre varor
för konsumtion och export? Det senare
kan väl ändå inte vara meningen. Det
är således ingenting annat än lönerna
som man vill åt.

Låt mig ta ett exempel! Om nu arbe -

tarna, mot förmodan, skulle gå med på
»återhållsamheten» och avstå från att
ta ut de löneförbättringar de kunna erhålla,
komma då bolagen att avstå från
sina ökade vinster? Kanske företagen
äro så hyggliga, att de vilja lämna sina
vinstökningar till staten, så att finansministern
slipper söka fram nya skatteobjekt
varje vecka? Det skulle vara av
intresse att få svar på den frågan av
verkligt sakkunniga på området, i denna
kammare exempelvis av herr Wehtje,
som är chef för cementtrusten och styrelsemedlem
i 42 aktiebolag, eller herr
Nordenson i kemitrusten, som är styrelsemedlem
i 26 aktiebolag. Nu tror
jag inte, att herrar Wehtjes och Nordensons
bolag frivilligt avstå någonting
av sina vinster. Men när det gäller arbetarna
begära både regeringen och
storfinansen att de skola avstå från att
ta ut vad de kunna få för den enda
vara de ha att sälja, nämligen sin arbetskraft.
Vidare säger man från samma
håll: »Om inte arbetarna avstå från
att höja priset på sin vara — samtidigt
som alla andra varor stiga i pris — då
blir penningvärdet förstört och vi få
inflation.»

På så sätt försöker man upplysa arbetarna
om de ekonomiska sammanhangen.
Men nu är verkligheten inte så
krånglig som nationalekonomerna vilja
framställa den. Om arbetarna äro »återhållsamma»
och avstå en del av vad de
kunna ta ut i lön, blir resultatet bara
att vinsterna i företagen stiga. Och omvänt:
om arbetarna utnyttja sina organisationers
kraft och ta ut högre löner,
då minska vinsterna. Mer invecklat är
inte problemet. Till talet om att priserna
måste stiga i samma takt och ännu
snabbare än lönestegringen vill jag bara
erinra om att enligt priskontrollnämndens
beräkningar ha av årets prisstegringar
endast omkring 3 procent förorsakats
av de löneförhöjningar som genomförts.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
också rikta ett par ord till Landsorganisationens
ordförande, herr Strand,
som deltar i regeringens förhandlingar
med arbetsmarknadens intresseorgani -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fn».

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

sationer. Jag ser, att herr Strand för
ögonblicket inte är inne, men jag hemställer
att någon av hans partivänner
vill framföra min fråga till honom.

I en debatt, som vi hade i kammaren
den 4 april i år, yttrade herr Strand,
att landets ekonomiska läge inte var sådant,
att någon behövde vidkännas standardsänkning.
Han påtalade att reallönerna
redan i april lågo under 1950 års
nivå, trots att landet som helhet betraktat
inte blivit fattigare, utan rikare. Då
ansåg herr Strand, att det fanns utrymme
för en höjning av reallönerna. Jag
tyckte detta var riktigt och kunde helt
instämma. Men vissa yttranden, framför
allt i samband med LO-kongressen,
föranleda mig att fråga: Vidhåller LOledningen
alltjämt samma ståndpunkt
som i april månad? Vinstutvecklingen,
den ökade produktionen och den gynnsamma
utrikeshandeln ha inte gjort utrymmet
för lönehöjningar mindre sedan
april månad, men ändå fortsätta
reallönerna att sjunka. Anser då LOledningen,
att de stundande avtalsförhandlingarna
skola föras så, att arbetarna
dels få kompensation för den reallönesänkning
som inträtt och dels tillförsäkras
en rimlig höjning av reallönerna?
Det vore av intresse för riksdagen,
men framför allt för arbetarna, om
herr Strand ville klarlägga hur LO-ledningen
ställer sig till dessa frågor.

Innan jag lämnar den ekonomiska politiken,
måste jag med några ord beröra
skattefrågan, som vid sidan av frågorna
om löner och priser nu är det
mest brännande problemet i arbetarhemmen.
Jag tänker där inte endast på
de indirekta skatterna, som ju ha stor
andel i prisstegringarna, utan också på
de direkta skatterna.

Nu höjes överallt den kommunala uttaxeringen—
i Stockholm, där högern och
folkpartiet regera, med inte mindre än
2 kronor 50 öre per skattekrona. Redan
detta är en mycket hård belastning för
de mindre inkomsttagarna. Därtill kommer
att den statliga skatten nu drabbar
arbetarna betydligt hårdare än den gjorde
tidigare. Höjningen av penninglönerna
ha medfört ■— trots att den inte hål -

lit jämna steg med levnadskostnadernas
stegring — att arbetarna på grund av
skatteskalornas utformning nu få avstå
en större del av sina inkomster till skatter
än vad som avsågs när 1948 års
skattereform genomfördes. Hela denna
reform blir mer och mer illusorisk. Meningen
var ju att lyfta över en skattebörda
på 200 miljoner från de mindre
inkomsttagarna och lägga den på de
bärkraftiga. Men resultatet har blivit ett
stegrat skattetryck också för de små inkomsttagarna.
Här bör en ändring genomföras,
antingen genom att de skattefria
avdragen höjas eller genom att
skatteskalorna omarbetas med hänsyn
till de förändringar i penningvärdet
som inträffat sedan skattereformen genomfördes.

Till sist, herr talman, några ord om det
utrikespolitiska läget, som ändå är av
livsavgörande betydelse för vårt folk och
för vår nation. Jag skulle önska, att regeringspartierna
och kommunisterna
kunde komma fram till en gemensam
linje i de utrikespolitiska frågorna. Vissa
tecken tyda på att detta kanske är
möjligt.

Den 2 oktober, alltså dagen efter regeringsombildningen,
höll utrikesministern
i Strömstad ett tal, som jag fann
mycket intressant, framför allt därför
att grundtonen i talet i mycket sammanfaller
med vad vi kommunister många
gånger ha framfört. Jag fäste mig särskilt
vid utrikesministerns varningar
för den utvecklingstendens som kan spåras
inom Förenta Nationerna. Enligt
referat i tidningspressen uttryckte herr
Undén detta på följande sätt: »När vi
tänker på vår ställning i FN och solidaritetspolitiken,
gör vi en bestämd distinktion
mellan framtidshägringen av
en kollektiv säkerhetsorganisation och
en militärallians, som har sin spets riktad
mot ett visst land eller en grupp av
länder. Vi vill inte att FN skall utvecklas
till ett annex till Atlantpakten.» Och
han fortsatte något senare i sitt tal med
att säga: »Vi uppmärksammar att de tre
riken, som vid det senaste krigets slut
var ondskans makter i världen, vilka
måste för all framtid avrustas, nu sex

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

år senare uppmuntras att snarast rusta
upp.» ■'' ^

Herr talman! Jag har ingenting att invända
mot* dessa värderingar, och om
de uttrycka regeringens gemensamma
uppfattning, vilket jag förmodar, finnas
förutsättningar för att kommunisterna
och regeringspartierna kunna komma
på en gemensam linje i fråga om Förenta
Nationerna och uppgifterna inom denna
organisation. Villkoret är naturligtvis
att de muntliga deklarationerna följas
av praktiska handlingar. Hittills har
det tyvärr varit en stor klyfta mellan
regeringens deklarationer och den praktiska
politiken på detta område. Denna
klyfta måste försvinna.

Alla känna säkert oro inför det rådande
internationella läget, som kännetecknas
av maktkamp och en tilltagande
spänning i relationerna mellan olika
stater. Man kan inte komma ifrån att
krigsförberedelser fortgå i stegrat tempo
och att Sveriges läge försämras för
varje dag som går. Upprustningen av
Västtyskland och de krigsbaser, som
byggas i Norge, i Danmark och på Island,
utgöra ett direkt hot också mot
vårt land. Sverige blir allt mer inringat
i söder, väster och norr av militära baser
för landstridskrafter, för krigsflottor
och för strategiskt bombflyg. Det är en
realitet som det skulle vara dårskap att
blunda för.

Vårt land har proklamerat en alliansfri
linje i utrikespolitiken. Vi tillhöra
inte några militära allianser, och vi ha
enligt regeringens försäkringar inte heller
för avsikt att ingå sådana. Denna allmänna
linje för utrikespolitiken ha vi
kommunister understött, och vi göra det
alltjämt. Men alltefter som krigsförberedelserna
fortskrida, så tränger sig den
frågan fram: Räcker det med att vi proklamera
alliansfrihet? Kan den proklamerade
alliansfriheten garantera Sveriges
fred, om kriget kommer? Jag tror
inte det, främst därför att Norge och
Danmark allt mer byggas ut till militära
fästningar och basplatser. I denna
situation tror jag inte vi kunna avvärja
krigshotet eller kriget enbart genom
att säga: Vi vilja inte vara med! Erfa -

renheten har visat, att krigförande regeringar
inte ta hänsyn till sådana deklarationer
från ett land som råkar ligga
i vägen för de strategiska planer som
utarbetas.

Därför menar jag, att vi måste göra
någonting redan nu för att hjälpa till
att hindra ett nytt krigsutbrott. Vi måste
stödja de krafter i världen som vilja få
till stånd en anda i det mellanfolkliga
samarbetet som tar sikte på förhandlingar
i stället för maktkamp och våldspolitik.
Detta är den enda säkra väg som
kan rädda Svergies folk från krigets katastrof.
Stormakterna måste bringas att
förhandla, om freden skall bevaras.

Sverige är visserligen en liten nation,
men hela världen vet, att vi önska fredens
bevarande, och därför tror jag att
det skulle ha betydelse, om vårt land
skulle lägga sin tyngd —- även om den
är relativt liten — i vågskålen för förhandlingar
mellan stormakterna i stället
för maktpolitik.

Det talas i regeringsprogrammet om
att »samarbetet mellan de nordiska länderna
bör ytterligare utbyggas». Jag är
för ett sådant samarbete, om det tar
sikte på fredens bevarande, om Nordens
folk sammansvetsas till en bastion för
fred — mot maktpolitik och mot krigsallianser.
Det finns en stark opinion för
detta bland folken i alla Nordens länder.
Om några veckor komma vi att få
bevittna ett uttryck härför, då män och
kvinnor av olika politiska uppfattningar
mötas i Stockholm på en nordisk
konferens, som, enligt en inbjudan som
publicerats, kommer att diskutera frågan
om möjligheterna till samförstånd
mellan folken i stället för maktpolitik.

Jag tycker, herr talman, att Sveriges
regering borde hälsa detta initiativ med
tillfredsställelse och önska Nordens
fredsvänner välkomna till Sveriges huvudstad.

.lag vill slutligen endast tillägga, att
om folken i olika länder kunna genomdriva
kravet om förhandlingar, i första
hand mellan stormakterna, då få vi slut
på både det heta och det kalla kriget,
då få vi avspänning i världen, slut på
de vanvettiga rustningarna, som bli allt

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1931 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

mer ruinerande och som äro den främsta
orsaken till massornas ekonomiska
svårigheter både i vårt land och i andra
länder.

Herr NORDENSON: Eftersom det nu
är mycket länge sedan riksdagen var samlad,
skall jag, herr talman, tillåta mig
betrakta denna remissdebatt såsom en
mer omfattande sådan och ta upp även
en fråga, som inte berör de föreliggande
propositionerna.

Jag skulle vilja knyta några reflexioner
till Kejnekommitténs betänkande.
Det var med stor tillfredsställelse man
tog del av kommitténs uttalande, att
vad som framkommit icke var ägnat att
rubba medborgarnas förtroende för
myndigheternas oberoende och självständighet.
Men samtidigt måste man
konstatera, att kommissionen ansett sig
böra helt redovisa det framkomna undersökningsmaterialet,
trots att detta
delvis bort undanhållas allmänheten såsom
ägnat att lända enskild person till
men. Hänsynen till privatlivets helgd
fick här vika för det starka intresset att
lämna allmänheten fullständig upplysning.

Man kan mycket väl förstå kommissionens
önskan att slå ned det våldsamma
ryktessmideriet definitivt genom
att publicera alla inhämtade fakta. Men
fråga är, om inte kommissionen överskattat
faktas möjligheter att vinna bättre
gehör än ryktena och uttränga dessa
hos vissa delar av allmänheten.

Vi ha tyvärr fått se det kusliga skådespelet,
hur personer, som själva ropat
efter klarhet, i stället för att med tillfredsställelse
hälsa kommissionens tillsättande
så gott som omedelbart satt i
gång en kampanj för att misstänkliggöra
vissa medlemmar av kommissionen. Anklagelserna
framfördes på så bred bas
och med sådan intensitet, att Kungl.
Maj :t som bekant fann sig föranlåten
uppdraga åt JK att undersöka de framställda
beskyllningarna. JK förordnade
rådman Tammelin att verkställa utredningen.

Den Tammelinska utredningen, som

framlades i början av juli, är, herr talman,
ett av de kusligaste dokument, som
jag har sett i tryck på svenska språket.
Icke som om någon anmärkning kunde
riktas mot utredningen eller utredningsmannen.
Tvärtom, utredningen är utomordentligt
grundlig och samvetsgrann.
Men den visar, hur lättsinnigt människor
kunna utsprida och vidarebefordra
rykten utan annan fattbar motivering
än önskan att misstänkliggöra
andra personer. H. C. Andersens saga
om fjädern som blev fem höns är en
robust verklighetsskildring jämfört med
de anklagelser, som under denna rykteskampanj
riktats mot de utpekade
medlemmarna. När man läser igenom
den Tammelinska utredningen, finner
man att anklagelserna ha haft mindre
än ett fjun, knappast ens ett dammkorn,
till sakligt underlag.

Redan i och för sig är den undersökningsmetod,
som tillämpats genom
kommissionens tillsättande, diskutabel,
men detta är ännu mera fallet med redovisningsmetoden.
Jag vill i detta sammanhang
understryka, att samhället i sin
strävan att skydda den enskilde medborgarens
person, hans privatliv och
allmänna integritet tillgripit en rad
av lagbestämmelser. Vi ha i första hand
regeringsformen § 16 till den enskildes
skydd. Strafflagens bestämmelse om att
bevisning ej får äga rum vid ärekränkning
är ett klart utslag av strävan att
skydda medborgarnas goda namn och
rykte. Vi ha vidare bestämmelsen om
tystnadsplikt för advokat och präst för
vad som meddelats i förtroende och bestämmelsen
om skydd mot hemfridsbrott
och om brevhemlighet. Sekretesslagens
förbud mot utlämnande av handling,
som kan vara menlig för enskild
person, går i samma riktning. Det kan
för övrigt förtjäna nämnas, att i artikel
12 i Förenta Nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna står, att
ingen får utsättas för angrepp på sitt
privatliv, sitt hem, sin korrespondens
och ej heller till ära och anseende.

Det är sålunda uppenbarligen en åtgärd
i strid mot andan i vår lagstiftning,
när en persons privatliv utlämnas

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

till allmänheten, såsom skett i kommissionens
betänkande. Nu vill jag, herr
talman, icke rikta någon anmärkning
mot kommissionens ledamöter. Jag är
fullkomligt övertygad om att dessa varit
på det klara med sakens innebörd och
att de tagit detta steg först efter mycket
noggrann omprövning och gjort det
i den övertygelsen, att saken därmed
bäst skulle bringas ur världen och att
detta vore värt offret. Men när man ser,
hur kommissionens blotta utnämning
kommer ryktessmiderierna att riktas
mot kommissionens egna ledamöter, som
dock äro av regeringen med all möjlig
omsorg och oväld utsedda förtroendemän,
måste man bli mer än betänksam.

Nästan ännu hemskare blir det, när
man finner att även den Tammelinska
utredningen med sitt förintande material
tycks ha lämnat ryktessmidarna
oberörda, att döma av uttalanden i
pressen. Förmodligen är det endast
ryktessmidarnas överfulla sysselsättning
med kommissionsledamöterna som hindrat
dem att även kasta sig över herr
Tammelin. Hade detta skett, hade regeringen
antagligen fått sätta till ytterligare
en utredning, och så hade väl snart
alla möjliga myndigheter varit indragna
i härvan.

Inför detta måste man fråga sig, om
vi icke med denna undersökningsmetod
och vidsträckta publicitet slagit in på
fel väg. Tillsättandet av denna specialkommission
innebär en extraordinär judiciell
åtgärd. Den har tillgripits med
bästa avsikter. Men när man finner, att
den trots all möjlig objektivitet och
publicitet inte lyckats dämpa ryktesspridningen,
frågar man sig: Tjänar det
något till att tillgripa extraordinära
medel? Är det inte lika bra eller bättre,
att vi återgå till den väg som lagen i
fall som detta anvisar, nämligen att saken
hänvisas till JK? Fn av honom
verkställd utredning —■ låt vara att den
skulle ha fått ske under ryktessmidarnas
smutskastning — och ett därpå
grundat omdöme, som avgives utan att
de berörda enskilda personernas privatliv
blottställdes, borde i alla fall kunna
ge omdömesgilla medborgare en grund -

val för sin bedömning. Jag tvivlar på
att det är möjligt att komma längre.
Detta fall har visat att mot vissa människors
misstänksamhet och förtal kan
ingen publicitet och intet blottande av
fakta skyddas, därför att ryktessmideriet
hos dem ytterst bottnar i en vilja att
misstänkliggöra.

Mot bakgrunden av vad som skett tilllåter
jag mig, herr talman, att uttala ett
önskemål. Låt oss i framtiden slippa
extraordinära judiciella förfaranden av
detta slag och i stället gå den väg, som
lagen anger, och vid handläggning av
ärenden av detta slag bibehålla skyddet
för den enskilde medborgarens personliga
integritet!

Jag skall nu gå över till de ekonomiska
frågorna.

I den samhällsekonomiska debatten är
det egentligen två problem, som dominera.
Det ena är: hur skall en kreditåtstramning
åstadkommas?, och det and1-ra därmed sammanhängande problemet
är: skall räntan vara bunden eller rörlig?
Att en kreditåtstramning bör åstadkommas,
synes man vara ense om, men
i fråga om vägarna att nå den skils man
åt.

Vi hävda från högerhåll, att man bör
gå den klassiska vägen: göra penningtillgången
knapp genom att riksbanken
ej släpper ut medel. Härför fordras, att
riksbanken undviker obligationsköp i
marknaden, att statlig upplåning i riksbanken
ej äger rum samt att en allmän
återhållsamhet i kreditgivningen genomföres.
Kort sammanfattat innebär programmet,
att riksbanken iakttar återhållsamhet
i fråga om tillhandahållandet av
betalningsmedel. Härtill svaras nu från
det andra lägret: Då stiger räntan. Ja,
då acceptera vi denna rörlighet som den
nödvändiga och naturliga konsekvensen
av en riktig politik.

Det är kreditåtstramningen som är det
fundamentala. Ränteförskjutningen är
den ofrånkomliga konsekvensen. Ränteglidningen
är icke det centrala medlet,
utan en konsekvens av andra nödvändiga
åtgärder.

Från finansministerns och bankofullmäktigemajoritetens
sida vänder man

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

helt och hållet på problemet och säger:
»Visserligen vilja vi ha en kreditåtstramning,
men vi vilja icke under några omständigheter
ta den följdverkan, som heter
rörlig ränta.» Det viktigaste blir inte
längre att nå det uppställda målet —
kreditåtstramning — utan att framför
allt undvika en otrevlig konsekvens.

Räntan måste vara fast, säger man.
Med kreditåtstramningen får det sedan
utveckla sig så som omständigheterna
medgiva. Målet får man söka trassla sig
till på omvägar. Kritstrecket den fixa
räntan får inte överskridas. I stället söker
man komma fram genom att rulla
upp hela regleringsapparaten. Man sätter
in punktskatter än här än där, investeringsskatt
den ena dagen, investeringsavgift
den andra, skärpta kassareservsbestämmelser
och nu till sist lagförslag
om räntekontroll och om kvotering
av krediterna. Det är idel detaljoch
specialregleringar, men inga generella
medel.

Men samtidigt med dessa specialrestriktioner
fortsätter man i den heliga
fixa räntans namn att från riksbankens
sida släppa ut pengar på marknaden.
Från den 1 januari till den 1 oktober i
år har tillgången på penningmedel totalt
ökats med, såvitt jag kan räkna ut,
ca 380 miljoner. Vad vi än kunna säga
om en dylik politik — med konsekvens
och verklighetssinne bär den föga att
skaffa.

Jag skulle vilja, herr talman, med en
liknelse belysa vårt läge och regeringens
politik. Jag tänker mig ett land, där det
är ont om vatten, men där det är nödvändigt
att bevattna jorden för att få
skördar. Allt vatten samlas i en stor
centralreservoar, liksom riksbanken har
hand om våra penningmedel, och vattnet
fördelas ut från centralbehållaren
till underbehållare ute i landet, varifrån
vattnet sedan distribueras ut till förbrukarna,
odlarna, alldeles som våra banker
tillhandahålla pengar till näringslivet. Så
kommer det av någon anledning ut för
mycket vatten, så att odlingarna snedvridas
och vattentillgången måste strypas
till. Men ledningen vid centralcisternen
vill inte hålla igen, inte vrida till hu -

vudkranen. Där har man en gång för
alla bestämt, att kranen skall stå i ett
visst läge. Vattnet flödar lika rikligt ut
till lokalcisternerna, och så ålägger man
deras handhavare att sköta regleringen.

Denna taktik att skjuta över sitt eget
uppdrag och ansvar på andra påminner
mig om en liten söt dansk skolhistoria.

En pappa fick under en längre tid
varje lördag en hälsning från sin pojkes
skola genom en anteckning i pojkens
anmärkningsbok. Där stod varje gång:
»Den lille Fritz har ikke kunnet sin tabelle.
» När detta upprepats en fyra, fem
gånger, skrev pappan stilla och försynt
tillbaka: »Vill De da ikke vsere så venlig
och lsere den lille Fritz hans tabelle.»

Nu ha vi liksom lille Fritz’ pappa i
flera år stilla och försynt ifrågasatt: Hur
skulle det vara, om riksbanken själv
höll tillbaka penningflödet vid huvudcisternen?
Men nej, kranen skall stå i ett
visst läge. Det får icke rubbas. Vad gör
man i stället? Jo, nu har man kommit så
långt, att man lägger fram lagförslag om
att gubbarna vid huvudcisternen skola
sitta och bestämma i detalj, hur kranarna
skola ställas in runt om i landet vid
lokalcisternerna, och bestämma, att den
konsumenten skall få vatten men inte
den, och den litet mer och den litet
mindre. Regeringen har tidigare uttalat
den parollen, att man borde söka komma
ifrån detaljregleringar och komma
över till generella regleringar. Man söker
enligt min mening på ett fullkomligt
parodiskt sätt realisera parollen.

Vi ha, såsom jag nyss sade, framfört
våra synpunkter på samma stilla och
försynta sätt som lille Fritz’ pappa. Jag
bara frågar mig, om vi anslagit rätta
tonen. För mig känns denna fråga alldeles
särskilt aktuell. Jag har ju blivit
förebrådd här att jag talar så stelt, högtidligt
och överklassfint, och jag skall
därför tillåta mig, herr talman, att för
ett litet ögonblick tala drastiskt. Jag vill
säga till finansministern — jag hoppas
att den hälsningen framföres till honom
— i hans egenskap av mer eller mindre
självgjord diktator över riksbanken: »Låt
bli att pilla med småkranarna, dra till
huvudkranen för fan i våld!»

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

Jag skall, herr talman, nu återgå till
mera korrekta former och uppta några
andra synpunkter, som framförts i debatten.

I diskussionen om räntan har man icke
utan ett visst darr på rösten framhållit,
att en riintestegring bara skulle gynna
den store kapitalägaren och icke den
lille, som bara skulle få obehag och olägenheter
av skilda slag. Vidare vore det
så synd om stackars skuldsatta människor,
om de skulle få betala högre ränta.

Nu är det till att hörja med så, att
skiljelinjen i fråga om fördelar och nackdelar
vid räntans rörlighet inte går mellan
den store kapitalägaren och den
lille, ntan mellan den som har realkapital
i form av hus, gårdar, skog, fabriker
eller andel i industriföretag i form
av aktier å ena sidan och å a^dra sidan
dem som äga kapital i form av penningfordringar,
obligationer, reverser, banktillgodohavanden
och försäkringar. För
de förra medför inflationen, vare sig
exempelvis en gård är stor eller liten,
att denna kapitaltillgång stiger
i värde för varje gång penningen
genom inflationen faller i värde. För
dem, som ha sådana tillgångar, är inflationen
en åtminstone tillfällig fördel.
Den person, som däremot har ett kapital
i nominellt penningbelopp, förlorar genom
varje inflationsvåg, som går ut över
penningvärdet, en motsvarande procent
av sitt kapital. Det är honom, som inflationen
verkligen drabbar. Realkapitalägaren
får genom inflationen sin förmögenhet
ökad, penningkapitalägaren får
sin förmögenhet minskad. Genom att
räntan är fix hindras den senare från
att få en åtminstone partiell kompensation
för vad han förlorar i kapital. Han
missgynnas direkt genom lågräntepolitiken.
Om vi nu betänka, att de stora kapitalägarna
i vida övervägande grad ha
sina tillgångar placerade i realkapital,
ofta därtill med upplånade medel, medan
de små besparingsinnehavarna som
regel ha sitt i form av penningfordringar,
finna vi att en inflation närmast gynnar
storkapitalet och hårt drabbar småkapitalet.

Går man nu över till den skuldsatte,

förhåller det sig på det sättet — om jag
ett ögonblick bortser från att det naturligtvis
alltid är tråkigt för en person att
vara skuldsatt och att det ofta är mycket
synd om honom — att under inflationstider
är det i varje fall mycket
mindre synd om den skuldsatte än i tider
med ett stabilt penningvärde, ty med
varje inflationsvåg minskar det reala
värdet på hans skuld i motsvarande
grad. Få vi, som vi tyvärr kanske måste
räkna med, upprepade sänkningar i vårt
penningvärde på låt oss säga tio procent
varje gång, har också var och en, som
har en skuld, fått sin skuldbörda minskad
varje gång med samma procent. Det
är ingen dålig present.

Det förefaller mig, som om det skulle
vara ganska rättvist, att den skuldsatte
finge betala en högre ränta på sitt i realiteten
minskade lån, särskilt som detta
skulle betyda, att innehavaren av ett tillgodohavande
i en sparbank finge en liten
förbättring i avkastningen på sitt i
samma veva procentuellt lika mycket reducerade
kapital. Om man sålunda vill
anlägga sociala och rättvisesynpunkter
på ränteproblemet, synes det mig alldeles
uppenbart, att det är den rörliga och
icke den låsta räntepolitiken, som tillgodoser
detta önskemål i inflationstider.

Nu förstår jag att alla regeringsanhängare
i sitt stilla sinne invända: »Ja,
men om räntan stiger, stiger hyran.»
Därtill vill jag säga, att den nuvarande
låsta bostadspolitiken icke kan upprätthållas,
om vi så småningom vilja komma
till en sund och naturlig balans på detta
område. Det går inte att uppehålla en
orubbad hyresnivå i gamla hus och få en
ständigt stegrad nivå i de efter hand nybyggda
husen. Vad ligger det för övrigt
för social rättvisa i att för den, som bor
i en gammal lägenhet, hyran vid varje
inflationsvåg blir en mindre procent av
hans inkomst, medan de, som få flytta
in i nya hus, få betala en procentuellt
efter hand allt större andel av sin inkomst
i hyra?

Med nuvarande låga hyresnivå i gamla
bostäder skapa vi en efterfrågan på bostadsmarknaden,
som blir så stor, att vi
med de ständigt stegrade byggnadskost -

Nr 29.

Tisdagen den SO oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

naderna helt enkelt inte komma att kunna
tillfredsställa behovet. Om vi sålunda
utöka dogmen om den heliga fixa
räntan med dogmen om den heliga fixa
hyran, ha vi därmed sörjt för att vi med
allra största sannolikhet aldrig kunna
få någon verkligt tillfredsställande lösning
av bostadsfrågan här i landet. Vi
komma i varje fall inte till en sund och
naturlig balans, kanske inte ens till en
stel skenbalans.

Jag skulle vilja beröra även ett annat
resonemang, som förts i pressen på sista
tiden. Det gäller en diskussion, som pågått
mellan regeringsorganet och Svenska
Dagbladet om högerns önskningar i
den ekonomiska utvecklingen. MorgonTidningen
har med utgångspunkt från
en artikel för tre år sedan av professor
Montgomery, där han framhöll angelägenheten
av kreditåtstramande åtgärder
för att förhindra inflationen, ansett sig
kunna utläsa att herr Montgomery förordade
arbetslöshet, fastän detta ord inte
ens förekom i artikeln.

Sedan har Morgon-Tidningen under
denna höst i en rad artiklar sökt leda i
bevis att högern vill ha arbetslöshet, och
en stor arbetslöshet, förmodligen av
1930-talets typ. Men i realiteten har från
högerns sida förordats en dämpning av
högkonjunkturen. Om detta nu skulle
vara så förkastligt, vad skola vi då säga
om finansministern, som är ansvarig för
vår ekonomiska politik och för de åtgärder
han förordar? Han förordar investeringsskatt,
skärpta kreditrestriktioner
och punktskatter, men om alla dessa åtgärder
sättas in någorlunda kraftigt, få
de till resultat minskad efterfrågan på
varor och en därmed minskad sysselsättning
för dem, som tillverka dessa varor,
eller ytterst en viss arbetslöshet. Sanningen
är att inte blott om man följer
högerns intentioner utan även om man
genomför vad regeringen säger sig sträva
till, kommer man till eu minskad sysselsättning.
Det är bara ett demagogiskt
trick att beteckna detta samma tillstånd
som stor och samhällsskadlig arbetslöshet,
när det förordas av högern, men
som ett samhällsnyttigt tillstånd, när det
förordas av regeringen. Som exempel

kan ju nämnas att regeringen genom den
mycket hårda chokladskatten pressat ned
konsumtionen av choklad så djupt, att
vissa företag ha måst stoppa tillverkningen,
ett står till och med inför konkurshot,
och det har uppstått klar arbetslöshet
på sina håll. Vi ha ansett att
chokladskatten är för hög, och om någon
ställt till med arbetslöshet här, låt vara
på ett begränsat område, är det regeringen.

Sanningen, som man tycks vara så ytterst
angelägen att dölja, är att alla de åtgärder,
som förordas av regeringen
för att dirigera näringslivet och för att
få grepp om inflationen, i sina konsekvenser
måste medföra nedsatt sysselsättning
och, om de drivas långt, även
arbetslöshet. Allt tal i annan riktning är
camouflage. Samtidigt vet regeringen
mycket väl, att oppositionen är lika klart
inställd som regeringen på att undvika
en förödande massarbetslöshet, och den
arbetslöshet, som uppkommer vid en
dämpad konjunktur, vilja vi alla handlägga
så, att man i största möjliga utsträckning
lindrar svårigheterna för de
arbetslösa och underlättar den nödvändiga
omställningen av arbetskraften till
andra näringsgrenar. En verklig motsättning
existerar icke på detta område
mellan de olika partierna utom möjligen
i deras fantasi, för vilka skapandet av
demagogiskt matnyttiga motsättningar är
angelägnare än problemens vettiga lösning.

Det felaktiga och ohållbara i regeringens
inställning symes mig vara att
man vill ha både den överfulla sysselsättningens
och den dämpade sysselsättningens
fördelar och samtidigt slippa
bådas nackdelar. Men detta är ett verklighetsfrämmande
önsketänkande. Det
är den lille prinsens inställning, när han
skulle välja mellan att åka och gå. Lille
prinsen svarade, att han ville både åka
och gå. Skola vi komma ur våra svårigheter
och komma till en verkligt sund och
fri balans i vårt ekonomiska liv, måste
vi alldeles säkert underkasta oss en hel
del obehag och uppoffringar. Den politik,
som förts, har i så många avseenden
snedvridit utvecklingen, att vi inte kun -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

na vrida förhållandena rätt utan att det
medför besvärligheter och smärtsamma
påfrestningar för alla samhällsgrupper.
Och i det sammanhanget skulle jag vilja
göra några reflexioner till den situation,
som uppkommit genom regeringskoalitionen.

Det vore förljuget att icke erkänna,
att bondeförbundets ställningstagande
känns som ett mycket hårt slag för den
övriga borgerligheten. Säkerligen har
bondeförbundet trott och hoppats att
med detta kunna tillförsäkra sig och
borgerligheten vissa modifikationer i
den fortsatta politiken, men dessa ha i
varje fall hittills inte redovisats.

Stående ensamt med en knapp majoritet
och med ep enhetlig oppositionsfront
emot sig skulle det socialdemokratiska
partiet vara tvunget att taga
väsentliga hänsyn till oppositionen i den
riktiga känslan, att dess knappa majoritet
lätt kan förvandlas till en minoritet.
Att socialdemokraterna ha känt detta,
framgår av deras tidigare villighet
att förhandla med de borgerliga partiernas
ledning om linjerna för en fortsatt
politik. Nu ha socialdemokraterna genom
koalitionen fått trygghet för att
länge kunna sitta vid makten, och i
trygghetens skugga växer självsäkerheten.
Vi fråga oss nu icke utan oro: Hur
mycket kommer den gröna koalitionsbrodern
att orka hävda sig inför den
självsäkerheten?

Saken har också en annan sida. Vad
som skall göras nu är att möta och dämpa
inflationen. Och som jag nyss framhöll,
äro alla åtgärder, som verka mot
inflation, obehagliga för praktiskt taget
alla samhällsgrupper, sedda på kort
sikt, och medföra goda verkningar först
på lång sikt. En inflationistisk utveckling
har däremot alltid vissa omedelbara,
behagliga verkningar för en del
grupper och verkar lockande för dem:
löneförhöjningar för anställda, prishöjningar
för varuförsäljaren o. s. v. Olägenheterna
visa sig för dem först på
längre sikt. Därav följer, att inflationsdämpande
åtgärder kräva förståelse
från alla grupper för att kunna genomföras.
Det iir enligt min mening därför

proposition ang. investeringsavgift m. m.
som så starka skäl tala för att i inflationstider
ha en samlingsregering.

Nu ha vi i stället fått två utpräglade
intressepartier, som slagit sig samman
för att leda utvecklingen. Det är då
ganska naturligt, om andra samhällsgrupper,
som inte känna sig företrädda
i koalitionen, såsom tjänstemän, företagare
m. fl., skola känna sig oroliga och
med all makt söka göra sina intressen
gällande. Oron är naturligtvis inte heller
oberättigad. Med mycket stor sannolikhet
kan man räkna ut att den gröna
koalitionsbrodern kommer att sörja för
vissa höjningar av livsmedelspriserna,
och den röda brodern ser till, att arbetargrupperna
få kompensation, övriga
grupper måste hårt sätta in sina krafter
på att också få kompensation, och
därmed kommer en kapplöpning lätt i
gång. De nödvändiga åtgärderna i nuvarande
läge kräva, såsom jag framhöll,
vädjanden till hela svenska folket att ta
på sig de med inflationsbekämpandet
förenade obehagen och olägenheterna.
Men den för dessa vädjanden värdefullaste
bakgrunden är om vi ha en samlingsregering
eller åtminstone en samverkan
över hela linjen mellan de demokratiska
partierna. Jag måste därför,
herr talman, uttala den tron att koalitionen
knappast har befordrat möjligheterna
att bekämpa inflationen, utan
genom en skarpare uppdelning av de
olika intressegrupperna i samhället snarare
avlägsnat oss från det mest angelägna
målet för vår ekonomiska politik,
nämligen bevarandet av kronans
värde.

Vi inom oppositionspartierna ha nu
så länge mött socialdemokraternas ständigt
talrikare röda stoppsignaler i samhällslivets
vägkorsningar och trafikknutar,
att vi gripits av en djup längtan att
få komma åter till det fria samhällslivets
gröna trafiksignaler. Nu ha vi fått
ett grönt inslag i trafikledningen genom
koalitionen, men trots detta häva vi
samma suck av besvikelse som affischören
i Strindbergs drömspel, när han äntligen
fick den gröna sänkhåv, som han
i åratal längtat efter: »Grönt skulle det
vara, men inte det gröna.»

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang'', investeringsavgift m. m.

Herr ARRHÉN: Herr förste vice talman!
Det har nyligen i Amerika kommit
ut en bok med titeln Science and common
sense, skriven av professorn vid
Yale-universitetet James B. Conant. Han
ställer där frågan: »Varför ha vi vetenskap?»
Han svarar, att det land, som vill
vara främst, måste ha den bästa vetenskapen
och tekniken.

Det har ibland under de senare årens
debatt om den nya skolan förefallit, som
om det här i landet förelåg en ganska
stor enighet om utbildningens betydelse
inte bara för ett folks andliga utan även
för dess materiella standard. Det är möjligt
att erinra sig åtskilliga majestätiska
formuleringar av den arten icke blott ur
skolutredningens utan även skolkommissionens
betänkanden. Vad som brister
oss i kvantitet måste vi ersätta med kvalitet.
Ingen har haft något att invända
mot en dylik formulering, som för övrigt
präglats av en tidigare högerledare.
Det synes alltså råda enighet om målsättningen.

Utvecklingen inom vårt skolväsende
under de senaste åren låter ana, att vi
ha att vänta en stegrad examination av
studenter eller med dem jämställda. Vi
ha just nu inom denna kategori, om jag
medräknar alla som här kunna komma
i fråga, över 7 000 årligen. Man har anledning
förmoda, att denna siffra till
1960 kommer att höjas till 11 å 13 tusen.
Det är inte tu tal om att vi ha behov av
ett så stort antal. De ur utbildningssvnpunkt
kvalificerade yrkena kräva för
varje år som går ett allt större antal aspiranter.
Vårt samhälle har behov av flera
läkare, tandläkare, jurister, lärare, officerare,
ingenjörer o. s. v. hela yrkesskalan
igenom. Vad vi kunna se är, att studentantalet
på de senaste 20 åren ökat
i jämn takt, från t. ex. 1930 med 3 290
till 7 142 i fjol. Läget synes vara kännetecknat
därav, att det icke blir en brist
på elever, som sätter en gräns för utvecklingstakten,
utan fastmera skolväsendets
förmåga i olika avseenden att leda
eleverna mot det bildningsmål, som
de eftersträva.

Det är här som vi ha den svaga punkten.
Vi ha nu en längre tid svävat ut i

allmänna talesätt om vikten av att nyorganisera
våra skolformer, och vi ha på
papperet t. o. m. gjort det, men utan att
samtidigt se till att de olika skolformernas
organisatoriska ramar vidgades och
försågos med nytt levande innehåll. Det
är detta, som nu hamnar sig. Inför den
anstormning, som under de senaste åren
kännetecknat situationen inom den högre
skolan, har den visserligen hittills bestått
provet men endast tack vare en
plikttrohet och en lojalitet hos sina lärarkårer,
som torde vara enastående
och värd både beundran och erkännande
från samhällets sida. Man har gjort
sin tjänst trots avsevärt sänkt reallön
och en mångdubblad arbetsbörda. Detta
har hittills kunnat gå för sig, men det
går inte att få nytt folk till yrket på sådana
villkor, om inte genomgripande åtgärder
vidtagas och vidtagas snabbt.

I det sammanhanget kan det vara värt
att erinra sig statskontorets famösa uttalande
den 24 maj 1948: »I motsats till
skolöverstyrelsen hyser statskontoret
den bestämda uppfattningen att en ökning
(av läroverkslärarnas arbetsbörda)
varken är omotiverad eller obillig.»
Man ansåg, vilket sedermera motsades
av arbetstidsutredningen, att läroverkslärarna
ej ens närmade sig den arbetsbörda,
som bars upp av andra statstjänstemän
eller 1 800 arbetstimmar per år.
Härvidlag föreligger nu som bekant en
utredning av fil. mag. Jonas Orring,
som visar, att genomsnittet arbetstimmar
för en läroverkslärare är 2 017 timmar,
ett resultat, som ej kan jävas av någon,
som är bekant med förhållandena.

Det har i den svenska riksdagen under
de senaste åren varit mycket svårt
att få gehör för just den synpunkten, att
läget nu är sådant, att det är fara i dröjsmål.
Lärarbristen vid de högre skolorna
omfattar emellertid i dag en tiondel av
den totala undervisningen vid samrealskolorna,
nära en tredjedel av undervisningen
vid de högre folkskolorna och en
femtedel av undervisningen vid de kommunala
mellanskolorna. För Norrlands
vidkommande kunna siffrorna som bekant
fördubblas.

Vad som nu främst är av behov är att

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

få fram nya lärarkrafter både för den
fungerande skolan och för den planlagda
enhetsskolan. Av skäl, som jag ej här
skall gå in på, blir det omöjligt att under
de närmaste åren upprätthålla de
traditionella kraven på den högre skolans
lärare. Men det måste samtidigt vara
livsviktigt för standarden på denna skola,
att man eftersträvar att få så många
som möjligt in i arbetet, vilka uppfylla
de fordringar, som man hittills ansett
nödvändiga. Det är nu en gång så, att det
är av oändligt värde för en lärare att
veta mycket, som han inte direkt behöver
veta. Att, som statskontoret velat göra,
tala om risker för en överproduktion
är en synpunkt, som inte har med verkligheten
att skaffa, om man nämligen
menar, att enhetsskolan skall lämna sitt
drömstadium och träda ut i livet.

Det är därför man måste djupt beklaga,
att icke våra universitet och högskolor
för dagen stå så rustade, som
vore önskvärt för att kuna motsvara de
krav, som den studerande ungdomen
ställer på dem. Herr Andrén snuddade i
sitt anförande vid det problemet. Stockholms
högskolas studenter ha för sin del
sagt ifrån nyligen. De ha gjort det vid
flera tillfällen tidigare under de senaste
åren i skrivelser till myndigheterna men
utan att ha fått beaktande för sina synpunkter.
De ha denna gång gjort en
»expo» av sina klagomål — en i sig strålande
tanke — och demonstrera därmed,
fastän de väluppfostrat nog inte säga
det högt, de underlåtenhetssynder, som
riksdag och regering gjort sig skyldiga
till. Det är särskilt beklagligt, att bristfälligheterna
synas vara värst inom den
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten.
Man har där ingen möjlighet att
fördubbla kurserna, och det betyder för
studenterna förlängd och därmed fördyrad
utbildningstid. Det är vemodigt men
på något sätt ett uttryck för den bristande
överensstämmelsen mellan vad vi
stå och prata i det här huset och vad vi
omsätta i handling, att universitetsberedningen
angivit siffran 15 som den
lämpliga för deltagare i den humanistiska
fakultetens proseininarier. På
Stockholms högskola pendlar siffran för

3 Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

proposition ang. investeringsavgift m. m.
närvarande mellan 70 och 100! I studentkårens
skrivelse till Konungen heter
det bl. a.: »Det numera kroniska krisläget
för högskolan drabbar ej endast
forskningen och forskningspersonalen
utan i hög grad även undervisningen och
studenterna.» Man vill också gärna instämma
i följande formulering: »Vad

som under några få år försummas för
tillgodoseende av den högre undervisningens
och forskningens elementära behov,
kan för årtionden framåt få svåra
konsekvenser exempelvis för undervisningen
vid läroverken och för den allmänna
ekonomiska och tekniska utvecklingen
i samhället.» Rektor Harald Cramér
vid samma högskola har uttryckt
sin mening så, att han anser att »de utgifter,
som ägnas åt att förbättra den
högsta utbildningen för landets ungdom
och åt att bättre tillvarataga våra
forskarbegåvningar, i varje statsfinansiellt
läge — även det nuvarande —
måste representera en placering med
tillräckligt god framtida avkastning för
att göra det till en dålig affär att uppskjuta
den». Professor Cramérs syn på
dessa ting står i god överensstämmelse
med den amerikanske professorns, som
jag talade om i början av mitt anförande.

Hur mycket kultur ha vi råd med? Så
har frågan ställts. Är kulturbudgeten en
utgiftspost av lyxkaraktär? Är inte den
högre utbildningen helt enkelt den nödvändiga
förutsättningen för en fortsatt
välståndsutveckling? Alla dessa frågor
ha säkerligen också den s. k. långtidsutredningen
ställt sig — om också icke
i de här valda ordalagen — och för sin
del stannat för att starkt understryka
vikten av ökade investeringar till den
högre undervisningen. Jag har försport,
att regeringen delar långtidsutredningens
allmänna syn på dessa ting, och detta
ter sig, om så verkligen är fallet, lovande.
Men vad som krävs är handling
mera än platoniskt erkännande. För
närvarande representera universitet och
högskolor tydligen flaskhalsar, som dämma
upp utvecklingen inom hela den sektor,
där vi möta skolor av olika slag
från de högre ned till småskolorna. Ett

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

kinesiskt ordspråk talar om det förnuftiga
i att man inför det sjuka trädet ej
nöjer sig med att röra om bland grenarna,
att man ägnar sin omsorg åt rötterna.
I det här sammanhanget bör
intresset främst inriktas på de läroanstalter,
som utbilda lärare. Få vi dem
ej snabbt, löper hela vårt undervisningsväsende
risken att taga svårbotlig
skada.

Det talades i stockholmsstudenternas
inlaga om ett »numera kroniskt krisläge».
Endels som en följd av de förhållanden,
som jag hittills uppehållit mig
vid, endels på grund av andra orsaker
kunna vi även tala om en krisartad lärarbrist.
Jag har redan snuddat vid detta
problem och skall återkomma till det.
Tyvärr förhåller det sig på ett likartat
sätt, om man ser närmare på lokalfrågorna
inom skolväsendet över huvud
taget över hela landet. Skolöverstyrelsen
har nyligen inlämnat sina petita rörande
bl. a. folkskolans byggnadsbehov
för nästa budgetår. Man framhåller, att
styrelsen »under de senaste åren i olika
sammanhang haft grundad anledning att
med skärpa framhålla, att skolans lokalbrist
på många håll är av rent katastrofartad
natur. De senaste årens begränsade
skolbyggnadsverksamhet har
medfört en så omfattande ackumulering
av byggnadsbehoven, att situationen för
såväl de kommunala som de statliga skolmyndigheterna
ofta ter sig hopplös och
omöjlig att bemästra. I många städer och
andra tätorter ha skolanläggningar icke
fått uppföras i samma takt som bostadsbeståndet
och befolkningsunderlaget
ökat. På landsbygden ha önskvärda och
sedan länge av kommunerna beslutade
centraliseringsanordningar på grund avlokalbrist
icke i tillräcklig omfattning
kunnat genomföras. För såväl städer
som landsbygd gäller, att utdömda skollokaler
och olämpliga provisoriska undervisningslokaler
i oroande antal äro i
användning.»

Detta vill med andra ord säga, att
de groteska undervisningslokalerna på
och omkring Observatoriehöjden i Stockholm
ha sin motsvarighet ute i landet
både i folkskolor och — kan man till -

foga — i många, många, ja, de flesta av
våra läroverk.

Särskilt är det s. k. etappbvgget förkastligt.
Statsutskottet påpekade i våras,
att etappbygget leder till fördyringar
för kommunerna, och långtidsutredningen
har för sin del med all rätt rekommenderat
en omprövning av de nuvarande
byggnadskvoterna.

Det är väl, mina damer och herrar, talande
nog, att totalkostnaderna för byggnadsföretag,
till vilka statsbidrag ännu
ej beviljats men där utredningsarbetet
fortskridit så långt, att de varit eller äro
föremål för skolöverstyrelsens prövning,
i nuvarande stund äro 925 miljoner kronor
eller i det närmaste en miljard.
Vid allmänna läroverk och kommunala
skolor är motsvarande siffra 157,5 miljoner
kronor och för de högre folkskolornor
3,4 miljoner kronor. Dessutom föreligga
aktuella byggnadsbehov för seminarier,
folkhögskolor, praktiska mellanskolor,
blind- och dövstumskoleväsendet
samt folkbiblioteken. Allt detta, herr
andre vice talman, kan sägas utgöra ett
bevis för hur vi feldisponerat våra tillgångar
under de senaste åren. Absolut
oundgängliga behov i ett civiliserat samhälle
ha fått stå tillbaka för mera umbärliga
eller sådana man kunnat kosta
på sig, om det visat sig, sedan det oundgängliga
fått sitt, att man haft råd med
dem.

Jag har tidigare talat om lärarbristen.
Jag har gjort det många gånger i
denna kammare. Läget är i dag därvidlag
så, att prognosen för perioden 1951
—1956 visar ett nyrekryteringsbehov av
4 680 lärare, en ökning med 50 procent
av det behov av 2 950, som skolöverstyrelsen
beräknade för perioden 1948—
1953. Jag har tidigare sagt, att jag erkänner,
att en så stor brist icke kan klaras
av utan en väsentlig sänkning av
standarden på lärarna. Läroverken kunna
för ögonblicket inte tänkas få mer än
186 filosofie magistrar om året, d. v. s.
70 procent av det utbildade antalet 268,
men behovet blir 1953 705, ungefär 70 %
av 1 000, och 1956 behöva vi en totalproduktion
av 1 700 filosofie magistrar
för att läroverken skulle få sina 1 190

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

eller 70 procent. Dessa siffror avslöja
ju läget. I ett anförande inför Sveriges
läroverkslärares kongress i augusti detta
år yttrade undervisningsrådet Karl

Kärre bl. a.: »Vi ha —--å ena sidan

inom läroverken---en bristsitua tion,

som under de närmaste åren förvärras
för varje år som går och som redan
om ett par år hotar att anta direkt
katastrofalkaraktär — på vissa orter
har den ju redan gjort det.»

Vad kan man då göra? Jag skall inte
i dag ge mig in på de provisoriska åtgärder,
som bruka diskuteras i detta
sammanhang. Jag skall bara hålla fast
vid vad jag tidigare här i dag betecknat
som betydelsefullt, nämligen att få
så många som möjligt av de välkvalificerade
att ägna sig åt läraryrket. Men
då uppställer sig ju också den frågan:
Hur beter man sig för att få dem aktiviserade?
Vi kunna kanske återigen
lyssna till undervisningsrådet Kärre i
det nyss nämnda uttalandet i Uppsala:
»Lärarbanan måste göras i lönsamhetshänseende
jämställd med andra intellektuella
levnadsbanor med motsvarande
krav på utbildning. Om så sker är jag
för min del optimist i fråga om tillströmningen
till lärarbanan. — — —-Rekryteringsfrågan är ingalunda bara
en avlöningsfråga men utan lönefrågans
snara och tillfredsställande lösning
fruktar jag, att vi ändå komma i ett
dödläge med allvarliga konsekvenser. —
—- — Ju förmånligare en snar lönereglering
för lärarpersonalen blir, desto

större bör---tillströmningen till

lärarbanan beräknas kunna bli, och desto
mindre blir då behovet av speciella
provisoriska krisåtgärder.»

Det finns på detta område, säger en
annan man ur skolans värld, många hypoteser
och antaganden: »Det finns

dock ett faktum, som jag vet med absolut
säkerhet. Om läroverkslärarkårens
löner inte höjas så kraftigt, att de kunna
uthärda en konkurrens med de löner,
vilka på arbetsmarknaden i övrigt
bjudas högt kvalificerade, väl utbildade
tjänstemän i centrala nyckelpositioner,
kommer aldrig den intellektuella eliten
av vårt lands ungdom att söka sig till

proposition ang. investeringsavgift m. m.
läroverkslärarbanan. Vilja vi täcka bristen
på läroverkslärare med hjälp av
kvalificerad personal — med andra ord
sagt, vilja vi bibehålla den högre skolan
vid dess nuvarande standard, måste läroverkslärarnas
löner höjas.» Detta uttalande
har gjorts av en lärare som står
den nya generationen närmare än vad
jag gör. Han torde veta, vad han talar
om.

Vart vi i dag vända oss på den arbetande
skolans område, grina alltså orden
brist, kris och katastrof emot oss.
Det kanske kommer som en obehaglig
överraskning för många, som inte ha
så mycket reda på hur förhållandena
äro inom den arbetande skolans värld,
och som en överraskning för dem, som
i fjol voro med och beslutade om en ny
skola. Det är uppenbart, att tiden rider
fort på det här området. Enhelsskolans
stora problem blir att snarast möjligt
få fram en lösning av yrkesundervisningen
samt att, likaledes så snabbt som
möjligt, acceptera tanken på en differentiering
av elevmaterialet, varom skolans
egna män numera, redan ett år efter
diskussionen i fjol, synas vara rörande
eniga. Just nu gäller det att se
till att vad vi ha håller ihop. Jag kan
icke här — det förbjuder väl mig mitt
yrke — tillgripa drastiska formuleringar
av den art, som min vän herr Nordenson
nyss använde sig av, då han
åkallade den fule, utan jag får nöja mig
med mera svarvade formuleringar. Men
det är faktiskt så att huset håller på att
rämna. Det räcker inte att, som vi hittills
gjort, söka täta sprickorna med
klisterremsor.

Läget är på sitt sätt dramatiskt, och
tanken kan göra en avstickare till det
mer eller mindre antika scenmaskineriet
vid kungl. dramatiska teatern i
Stockholm. Det talas här om risken för
ett tekniskt sammanbrott. Även där är
det fråga om ett sammanbrott alltså, där
uppgiften ter sig som att 1951 köra en
bil från 1908. Något liknande är situationen
vid många av våra läroverk, som
i allt för stort antal arbeta i en miljö
och med en utrustning, som i allt väsentligt
stått oförändrad sedan sekel -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

skiftet. Det duger verkligen inte längre
att måla vackra kulisser och tala vackert.
I salongen ha vi föräldrar till en
ny generation, och de ha all anledning
att följa våra handlingar eller vår uraktlåtenhet
att handla med vaksam uppmärksamhet.

Jag har, herr talman, i mitt anförande
berört lokalbristen samt lärarbristen
och i samband därmed frågan om läroverkslärarnas
löner. Då vi i dag ha det
oförmodade och oväntade tillfället att
möta en ny ecklesiastikminister, vore
det säkerligen för många av stort intresse
att få höra honom deklarera sin
uppfattning om dessa spörsmål. Man
skulle exempelvis gärna vilja veta, om
det är sin egen linje, herr statsrådet ämnar
följa, i någon mån känd från särskilda
utskottets arbete i fjol, eller om
den till äventyrs blir påverkad av de
originella synpunkter på kulturfrågorna,
som i olika avseenden bruka anläggas
av herr Rubbestad och andra mera
eller mindre bevingade väsen ur bondeförbundets
krets. Svaren äro av vikt för
de närmast berörda parterna, kommunalmän
ute i våra bygder, föräldrarna
i tusentals hem och lärarna själva. Det
är den ena sidan av saken. Den andra
består däri att svaren ha betydelse också
för hela vårt samhälles möjligheter
att hävda sig, att ge sitt bästa i arbetsliv
och vardagsgärning. Det är med
tacksamhet som jag fått höra, att statsrådet
är benägen att vid ett senare tillfälle
under dagens debatt göra uttalanden
på det här området. Jag motser
dessa uttalanden med mycket stort intresse.
Ty det är ju så, herr talman, att
vi ha vetenskap och vidgad kunskap
icke för att snobba med dem i sällskapslivet,
utan vi behöva dem i vårt vardagsliv.
De äro de bästa verktygen, de
bästa medel, som vi äga för att höja
vårt folk i såväl materiellt som andligt
hänseende. Men om vi äro eniga om det,
så böra vi väl också i handling visa,
att vi ställa oss denna nya insikt till
efterrättelse. Det räcker icke längre med
en läpparnas bekännelse. Vi stå inför en
katastrof och måste se till, att skadeverkningarna
bli så små som möjligt.

Detta är vår plikt i främsta rummet mot
barnen och deras föräldrar men även
mot framtiden i det samhälle, som vi
alla möda oss om att tjäna.

Herr LINDBLOM: Herr talman! I propositionen
nr 220 har man på s. 52 angivit
åtta punkter, som skola utgöra riktlinjerna
för den ekonomiska politikens
fullföljande under den närmaste tiden.
Jag skall, herr talman, endast ta upp
den första punkten i denna lista, där
det talas om fortsatt byggnadsreglering.
Frågan om byggnadsregleringen kommer
sannolikt upp senare i annat sammanhang,
när vi få en proposition till
riksdagen angående förlängning av
byggnadstillståndslagen. Men eftersom
den är upptagen här — ehuru den icke
är närmare motiverad i själva propositionen
-— och eftersom denna fråga varit
föremål för en viss diskussion i pressen
under den senaste tiden, anser jag
att det kan vara lämpligt att också beröra
den i denna remissdebatt.

Bostadsutredningen har i sitt betänkande
varit inne på detta spörsmål på
så sätt, att man har redovisat vilka förändringar
som ha inträffat under detta
år beträffande utnyttjandet av byggnadskvoterna.
Om jag lägger ihop både
egnahemsbyggare och sådana som bygga
flerfamiljshus, visar denna statistik,
att företagare som avböjt byggnadstillstånd
under första halvåret 1951 utgöra
närmare 400, och företagare som påbörjat
byggnadsarbete under första
halvåret 1951 men därefter avbrutit detsamma
utgöra något över 20. Vidare ha
vi ungefär 225 företagare, som avböjt
hittills medgiven placering på turordningsförslag
för andra halvåret 1951.
Sedan har ett större antal av andra skäl
anmält tveksamhet i fråga om utnyttjande
av byggnadskvoterna.

Detta är ett förhållande, som vi naturligtvis
måste beakta. Nu är det klart
att den ökning av byggnadskostnaderna,
som har ägt rum under den sista tiden,
i det fallet kan vara den mest avgörande
faktorn, men även andra orsaker
kanske kunna bidraga. Det är möj -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

ligt att därest de subventioner genomföras,
som äro angivna i propositionen
nr 217, situationen kan bli något bättre.
Jag skulle dock vilja hemställa, att
man allvarligt övervägde, om inte tiden
nu vore inne att lätta ytterligare på
byggnadsregleringen. Vad som än göres
i det kommande i fråga om subventioner,
så tror jag inte att man kan räkna
med att det kommer att bli någon större
efterfrågan, då det gäller utnyttjande av
byggnadskvoterna. Jag syftar givetvis
inte till att man skall lielt upphäva
byggnadsregleringen. Jag tror inte att
det är möjligt. Men man kan tänka sig
att man tar en del av byggnadsregleringen,
den som berör själva bostadsbyggandet,
och om man nu inte vill ta hela det
skiktet, kunde man tänka sig en viss del
av detsamma, exempelvis endast flerfamiljshusen
eller också en- och tvåfamiljshusen,
vilket som nu kunde anses
mest lämpligt. Jag tror att det skulle ha
en mycket stor psykologisk effekt, om
man på detta område kunde vidta åtgärder,
som innebure en viss lättnad.

Som invändning mot ett sådant steg
anföres då bristen på material och arbetskraft.
Jag undrar om man inte ser
det här problemet alltför mycket från
Stockholms horisont. Skola vi vänta med
regleringarnas och restriktionernas upphävande,
till dess att man byggt ifatt
stockholmsbehovet och får fram ett bostadsöverskott
i Stockholm, tror jag att
vi få vänta både tio och tjugu år. Jag
kan icke tänka mig att det är alldeles
nödvändigt att låta sockholmsförhållandena
få så avgöra läget i övriga delar
av landet, att man inte för dessa områden
kan vidta vissa åtgärder. Läget
ter sig inte alldeles lika ute i landet.
Det är inte otänkbart att många i tätorternas
ute i landet omedelbara närhet
skulle kunna bygga på billig tomtmark,
kanske med utnyttjande delvis av egen
arbetskraft, kanske också utan att begära
statens stöd. På så sätt skulle
många tätorter kunna avlasta åtminstone
en viss del av de bostadssökande, som
finnas inom dessa orter. Det är väl inte
onaturligt att man i dessa samhällen får
åka några kilometer till och från ar -

proposition ang. investeringsavgift m. m.
betsplatsen, när många andra i storstäderna
få dagligen sitta på spårvagnar,
bussar och tåg en timme och mer varje
dag. Och om dessa byggen komma till
stånd på landsbygden utan ekonomisk
risk för staten och utan att inkräkta på
andra byggen, varför skulle man inte
unna landsbygdens folk litet modernare
lägenheter? Varför skola de endast vara
förbehållna städernas befolkning?

Jag tror att det är nödvändigt att ta
litet djärvare tag på detta område. Man
kan råka ut för ett vanetänkande, som
gör att man aldrig vågar ta några djärva
steg, ett restriktions- och regleringstänkande,
som gör att alla förmenta hinder
få alltför stora proportioner. Låt oss våga
något för friheten. Kanske skall det
visa sig att det gick bättre än man väntade
sig.

Man skulle således enligt min propå
till den nuvarande byggnadsregleringslagen
lägga någon eller några punkter
till de fjorton olika undantag, som nu
redan finnas i lagen. Det torde, som
sagt, bli anledning att återkomma till
frågan i annat sammanhang, men jag
har velat redan nu rekommendera djärvare
grepp, då det gäller att utforma
propositionen om förlängning av nu gällande
lag om byggnadstillstånd. Jag tror
att det är värt att allvarligt övervägas.

Enligt verkställda utredningar ha
byggnadstiderna förlängts den senaste
tiden. Då man tidigare kunde räkna
med en byggnadstid av åtta månader,
måste man nu räkna med tretton månader.
Utredningen har redovisat resultatet
av en undersökning härom i följande
ord: »Från andra kvartalet 1949 till andra
kvartalet 1951 har i fråga om inflyttningsfärdiga
lägenheter byggnadstiden
förlängts från genomsnittligt 8,1 till 12,5
månader, d. v. s. med cirka 50 procent.»
Det är ingen tvekan om att detta innebär
en avsevärd stegring av byggnadskostnaderna
med tv åtföljande högre hyror.
Jag vet inte i vad mån regleringen
som sådan kan vara en bidragande orsak
till detta förhållande. Det ligger
dock i regleringens väsen att ett bygge
skall igångsättas inom viss tid. Det kan
tänkas att man måste sätta i gång ett

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

bygge för att få behålla sin tilldelning,
även om detsamma inte i alla delar var
så väl förberett. Vare nu därmed hur
som helst, alla vägar måste prövas för
att kunna bringa ned byggnadskostnaderna
samt undanröja alla hinder för
ett ökat bostadsbyggande.

Det har många gånger sagts från regeringens
sida, att man icke skall bibehålla
restriktionerna en dag längre än vad
som är oundgängligen nödvändigt. Jag
vill sluta med en fråga: Är det oundgängligen
nödvändigt att alltjämt bibehålla
byggnadsregleringen i hela dess nuvarande
omfattning?

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Nordenson, som stod här för en stund
sedan i talarstolen, tyckte inte om det
gröna färginslaget i koalitionsregeringen.
Det var inte den rätta färgen, sade
han, och jag kan förstå att bondeförbundet
inte har den rätta färgen i högerns
ögon. Även jag anser att det hade
varit bättre, om det hade gått att bilda
en samlingsregering. Men vi veta ju alla,
att det var oöverstigliga hinder i vägen
för den planen.

Herr Andrén, som inledde dagens debatt,
gick in på en smula historieskrivning
för bondeförbundets del. Man fick
det intrycket, när han talade om år
1936, att bondeförbundet skulle ha en
gammal böjelse för att gå i koalition
med socialdemokraterna i regeringsställning.
Jag vill påminna herr Andrén
om att den främsta orsaken till att herr
Pehrsson-Bramstorp då måste gå i koalition
med socialdemokraterna var högerns
bristande effektivitet under 1936
års valstrid. Bondeförbundet hade en
vacker framgång och vann nära 70 000
röster i landet. Högern däremot förlorade
över 70 000 röster. Med en sådan
bundsförvant på den borgerliga sidan
kunde inte bondeförbundet ensamt rädda
ställningen, utan det blev socialdemokratisk
majoritet. Jag skulle också
kunna erinra herr Andrén om att 1932
var högern det parti, som främst bidrog
till att det långvariga socialdemokratiska
regerandet började. Det var näm -

ligen högern, som då föreslog att socialdemokraterna
skulle få bilda regering,
under det att bondeförbundet gjorde
stora ansträngningar för att åstadkomma
en borgerlig koalitionsregering efter
1932 års val. Jag tror att vi böra
vara litet försiktigare med historieskrivningen,
herr Andrén. Herr Andrén var
nog inte här 1932 utan var väl då i
Göteborg och skötte sin professur, men
jag är övertygad om att han sedan dess
tagit reda på hur utvecklingen gick.

Herr talman! Vad dagens propositioner
angår, är det inte min sak att försvara
dem. Det får regeringen göra. Jag
skall i alla fall säga några ord om de
förslag, som äro framlagda.

Ingen är väl glad åt en ny fullmaktslag.
Det vore ju önskvärt att allt som är
krisbetonat kunde avvecklas snarast
möjligt. Man undrar därför inte på att
ränteregleringslagen mött ett så starkt
motstånd under remissvandringen. Har
man som alternativ en räntestegring av
större format, är denna beredskapsiagstiftning
enligt min mening dock att
föredraga. Det framhålles i propositionen,
att om lagen inte användes för att
etablera en räntereglering ur balans med
marknadsläget, försvagas de anmärkningar
av ekonomisk natur, som riktats
mot förslaget. Det är väl också klart
efter erfarenheterna från både första
och andra världskrigen, att statliga regleringar
endast i begränsad utsträckning
kunna användas för att påverka marknadsläget.

Bankinspektörens förslag om fastlåsning
av räntan på bostadskreditmarknaden
med mer eller mindre fri räntebildning
på alla andra områden tycks
ha stoppats i papperskorgen, jag hoppas
definitivt. Enligt uppgifter i pressen
skulle folkpartiets ledning under
sommarens politiska överläggningar som
en kompromiss ha föreslagit att låta räntan
stiga men subventionera bort dess
verkan på hyrorna. Det är väl i sak
samma tanke, som framfördes av bankinspektören.
Innebörden är att sedan
den ömtåliga bostadskreditmarknaden
frikopplats, skulle näringslivet i övrigt
få bära alla olägenheterna av eu hög

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

räntepolitik. Det skulle verkligen ha varit
en kompromiss av det sämre slaget.

Förslaget om investeringsavgift blir i
många fall en dryg pålaga för näringslivet,
icke minst för jordbruket. Herr
Andrén bär nyss erinrat om att det
bland annat träffar jordbrukets maskinanskaffning,
som ju är nödvändig på
grund av den mekanisering, som måste
fortsätta med hänsyn till arbetskraftsbristen.
Jag tror dock inte att några
allvarliga missnöjesyttringar äro att vänta
från jordbrukets företrädare. När
man på något håll försökt påstå, att
jordbrukarna nog gärna vilja vara med
om att bekämpa inflationen bara inte
åtgärderna gå ut över dem själva, är
detta en helt orättvis förvrängning. Jag
vet inte, om det finns någon folkgrupp,
som tycker om nya skatter — det skulle
i så fall vara en alldeles ny erfarenhet
—- men jordbrukarna äro i hög grad
medvetna om riskerna av en fortsatt inflation
och beredda att lämna sin medverkan
vid bekämpandet av densamma.
Herr Ohlon yttrade någonting om att
koalitionen skulle bli dyr för Sveriges
land, om den skulle verka främjande
för inflationen. Det vet herr Ohlon lika
bra som alla andra, att ett av de viktigaste
skälen till att koalitionen bildades
just var att man ville ge regeringen
tillräcklig styrka för att bekämpa inflationen.
Att bönderna skulle stå likgiltiga
i denna fråga, därför att penningvärdeförsämring
är detsamma som
avbetalning på hypoteken, är en gammal
agitationsfras av gottköpstvp, som man
borde kunna slippa höra. Ingen priskontroll
tycks kunna hejda prisstegringen
på förnödenheter som jordbrukarna
måste köpa, och löneglidningen träffar
i första hand och mest kännbart småföretagen,
dit jordbruket och skogsbruket
höra.

Investeringsavgiften är för jordbrukets
del enligt min mening avgjort att
föredraga framför en större räntehöjning,
ty att räntehöjningen måste vara
kraftig för att påverka investeringarna
med de förväntningar som råda borde
väl nu alla vara på det klara med. Talet
om en mycket liten räntehöjning,

som skulle åstadkomma underverk, bör
vara moget att skrinläggas vid det här
laget.

Vad beträffar det väntade förslaget
om avsättningar till investeringskonto
för skog, hade jag naturligtvis helst sett,
att avsättningarna kunnat göras frivilliga,
men jag skall inte göra någon invändning
mot tvångmässigheten i nuvarande
situation, för att ingen skall kunna
säga att vi skogsägare inte vilja vara
med om åtgärder, som gå ut över oss
själva. Eftersom jag sedan flera år tillbaka
motionerat och tjatat på finansministrarna
om investeringsfonder för
skogsbruk så ofta jag anständigtvis kunnat
göra det, vill jag emellertid uttala
den förhoppningen, att de nu aktuella
bestämmelserna omformas till en lagstiftning
om friviliga avsättningar, så
snart krisläget övervunnits.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är ganska påtagligt
att denna remissdebatt har mattats något
på grund av den diskussion som
fördes förra veckan angående förslaget
till extra bilskatt. En hel del av missnöjet
har redan hunnit att komma in
i riksdagsprotokollen, och man har
inte så mycket kvar av det som eljest
antagligen skulle ha framförts bär i dag.
Debatten förefaller faktiskt mattare än
de vi bruka ha i första kammaren.

Herr Andrén började med att ironisera
över den koalition, som nu finns
mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
i regeringsställning, och herr
Ohlon spann något litet på samma tråd.
Attityden påminner i mångt och mycket
om den försmådde friarens, som efter
att ha haft stadigt sällskap med sin
utvalda under någon tid och räknat med
att det hela skulle utmynna i ett förbund
för framtiden helt plötsligt finner,
att flickan slagit följe med någon annan.
I en sådan situation finns det ingen
måtta på all den uselhet som den försmådde
anser sig böra utrusta både flickan
och hennes nya sällskap med. Väl
medveten om sin egen förträfflighet har

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

han svårt att fatta, att flickan kunnat
föredraga någon annan framför honom
själv. Han kan inte förklara det på annat
sätt än som heroende på bristande
omdömesförmåga hos vederbörande.

Högern och folkpartiet hade helt säkert
räknat med en bestående borgerlig
samling i oppositionsställning. Deras förargelse
och besvikelse över att samlingen
brutits och regeringsunderlaget
stärkts är påtaglig. Det är kanske inte
att förvåna sig över att högern och folkpartiet
ha svårt att hålla inne med denna
förargelse och besvikelse, ty det är
klart att det inträffade för dem är ett
streck i räkningen. Bondeförbundet har
sjunkit i aktning hos högern och folkpartiet,
som äro väl medvetna om sin
egen förträfflighet och övertygade om
att de borgerliga partierna ensamma ha
nyckeln till de samhälleliga problemens
lösning. Det är därför ganska förståeligt
om de anse, att framtiden ter sig mera
oroande för dem än tidigare, och om de
inte vänta sig något gott av den samverkan
som åstadkommits mellan socialdemokraterna
och bondeförbundet; ur
parlamentarisk synpunkt kan det väl
inte riktas någon invändning mot att regeringsunderlaget
stärkts.

Att dessa synpunkter skulle komma
fram i dagens remissdebatt har varit
väntat. Det har väl också varit ganska
självklart, att den ekonomiska situationen
i landet skulle bli huvudtemat i
denna debatt liksom den varit det i tidigare
debatter av liknande slag. Det
är ett faktum som ingen vill eller kan
förneka, att det finns vissa inflationstendenser
i den ekonomiska utvecklingen
och att samtliga partier vilja bekämpa
dessa inflationstendenser. Jag tror
att vi alla äro fullständigt eniga om att
det skulle vara till fördel för samhället
och samtliga grupper, därest vi kunde
finna någon form för att komma till rätta
med inflationen i sådan utsträckning,
att vi finge ett verkligt stillestånd och
en verklig stabilitet i den ekonomiska
utvecklingen. Men däremot ha vi aldrig
lyckats åstadkomma någon enighet om
medlen och metoderna i kampen mot
inflationen.

Som tidigare lyser det också i dagens
debatt igenom att högern och folkpartiet
icke ha något annat radikalmedel
att komma med än räntan. Räntan är
den springande punkten i meningsbrytningarna,
såvitt jag kan finna. Vi
ha emellertid på vår sida den uppfattningen,
att det borde vara möjligt att
komma till rätta med en ofördelaktig
utveckling på det ekonomiska fältet även
med en hunden ränta, således med anslutning
till den så kallade lågräntepolitiken.

Det är sant att vi lyckades relativt
bra under kriget i vår kamp mot inflationen,
ty prisstegringen under de sex
krigsåren uppgick blott till omkring 35
procent. Indexsiffran vid krigets slut
redovisades med talet 142 med 1935 som
bas, medan pristalet redan vid krigsutbrottet
var 108 eller 109. Vi hade följaktligen
under krigsåren en ganska begränsad
prisstegring, i synnerhet om vi
jämföra den med den prisstegring som
inträffade under första världskriget, då
man rörde sig med helt andra siffror.

Efter krigsslutet och fram till nu ha
följaktligen levnadskostnaderna stigit
från talet 142 till jämnt 200, vilket ju
icke kan betecknas såsom en tillfredsställande
utveckling. Vi ha ju under
dessa år inriktat våra ansträngningar
på att hålla tillbaka inflationen och
måste ändå konstatera, att de sex efterkrigsåren
ha medfört en levnadskostnadshöjning,
som är betydligt större än
den vi hade under krigsåren. Att säga
detta är icke detsamma som att erkänna
att vi här i landet i dag skulle ha
särskilt stora svårigheter inom de olika
grupperna i samhället. Snarare tyder
allt på att trots inflationen ha flertalet
grupper i samhället fått det bättre. Det
gäller företagarna, det gäller arbetarna,
det gäller jordbrukarna, och det gäller
också ett stora antal andra grupper i
samhället, medan däremot de sparare,
som äro hänvisade till att leva på ett
mindre sparkapital, och pensionärer,
som inte ha möjlighet att genom tillägg
på sina pensioner få kompensation för
levnadskostnadshöjningarna, ha kommit
i svårigheter. Dessa människor få fak -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

tiskt bära ganska tunga bördor med den
utveckling som vi nu ha.

När vi började stabiliseringssträvandena
hösten 1947 efter att ha konstaterat
att utvecklingen pekade i mindre
gynnsam riktning och att våra under
kriget hopsparade reserver inte skulle
vara tillräckliga, kunde vi som underlag
för våra stabiliseringssträvanden
räkna med en sådan stabilitet i hela näringslivet,
att vi utan vidare kunde säga,
att det rådde sådana förhållanden inom
företagarvärlden, för jordbruket, för arbetarna
och i stort sett över hela fältet,
att om vi kunde få till stånd en överenskommelse
om gemensamma insatser
för att nå stabilisering, kunde vi räkna
med återhållsamhet över hela fältet och
att inkomsterna för alla grupper skulle
stabiliseras ungefär vid status quo. Dessa
förutsättningar voro för handen både
år 1948 och 1949, i varje fall tre fjärdedelar
av år 1949. De voro faktiskt för
handen ända fram till devalveringen i
september 1949, då förhållandena i
ganska stor utsträckning blevo omkastade.
Då erhöllo exportindustrierna ett
mycket gott handtag genom att de för
sina exportvaror fingo i svenska kronor
betydligt mer än tidigare, medan samtidigt
importpriserna stego i motsvarande
grad, och dessa kostnadsökningar
föllo på konsumenterna. Det var inte
längre riktigt samma förutsättningar för
en återhållsamhet över hela linjen. Man
kunde utan vidare räkna med att exportindustrierna
skulle få en gynnsam
konjunktur, medan däremot hemmamarknadsindustrierna,
i den utsträckning
som de arbetade med importerade
varor, skulle få det något svårare. Trots
de prognoser, som med denna bakgrund
gjordes för år 1950, kommo vi ändå vid
våra förhandlingar överens om en fortsatt
stabilisering även under år 1950 på
basis av subventioner för att hålla nere
prisstegringen på grund av stigande
importpriser. I fullt medvetande om att
en sådan politik kunde föra med sig
risker vid avvecklingen, som tänktes
ske i samband med årsskiftet 1950—
1951, valdes i alla fall denna politik.

Vi kunna väl konstatera i det .statis -

tiska material, som nu föreligger, att
prisutvecklingen och inkomstutvecklingen
för de stora folkgrupperna varit relativt
stabila under de år som stabiliseringssträvandena
fullföljts, medan däremot
under de sista åren inkomstutvecklingen
för våra exportindustrier gick i
höjden. Det blev större vinster i och med
de kraftigt stegrade priserna. Man kunde
väl redan då räkna med att dessa tendenser
skulle återspeglas inte bara i form
av ökade inkomster för företagen utan
också i ökade vinster för alla dem som
bade förbindelse med dessa näringar.
Vi ha t. ex. kunnat konstatera stigande
skogspriser och en tendens till stigande
arbetslöner, om vi nu speciellt hålla oss
till skogsindustrierna.

Devalveringen och Koreakriget ha sedermera
fått återverkningar, som på
många områden spolierat våra prognoser
och alla våra ansträngningar för att
komma till rätta med inflationen. Det
är att förenkla hela frågeställningen, om
man här som oppositionen säger, att
allt är regeringens fel och att om regeringen
hade velat välja det vapen, som
högern och folkpartiet rekommendera i
kampen mot inflationen, så skulle dessa
inflationsartade tendenser utifrån kunnat
hållas tillbaka. Jag är för övrigt inte
övertygad om att oppositionen själv
tror att man skulle kunna nå så stora
resultat med räntevapnet. Vi hade helt
säkert ändå i dag måst konstatera en
prisutveckling av ungefär samma slag
som den vi nu ha att inregistrera. Det
är nämligen inte bara i Sverige, där vi
haft en socialdemokratisk regering, som
man kan utläsa sådana tendenser i den
ekonomiska utvecklingen, utan de finnas
snart sagt överallt. Det är impulser
utifrån som ett litet land har svårt att
komma till riitta med, och det förefaller
faktiskt som om de stora med mycket
betydande ekonomiska resurser utrustade
länderna brottas med precis
samma problem.

Ingen av de tidigare talarna här i dag
har nämnt något om konjunkturinstitutets
nu föreliggande höstrapport. Den
innehåller siffror som inte alls ge belägg
för att vi skulle ha några särskilda svå -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

righeter i dagens Sverige. Tvärtom ha
vi fått det betydligt bättre än vad konjunkturinstitutet
räknade med hösten
1950. Resultatet har blivit en hel miljard
bättre än vad konjunkturinstitutet då
utgick ifrån, och detta väl att märka i
oförändrade priser räknat. Konjunkturinstitutet
säger också, att produktivitetsförbättringen
inte har blivit sämre än
beräknat, utan även i det avseendet ha
prognoserna hållit. Följaktligen måste
vi ha fått bättre resurser i samhället under
år 1951 än vad man räknade med
vid årsskiftet 1950—1951, och detta inte
bara i pengar, som herr Andrén nyss
sade att vi fått för mycket av, medan
han ansåg att vi fått för litet varor. Importsiffrorna
för innevarande år visa
nämligen att vi också fått in ganska
mycket varor hit till landet. Utrikeshandelns
balans beräknas nämligen röra
sig om en siffra som ligger över nio
miljarder. I fråga om exporten väga naturligtvis
de kraftiga prisstegringarna
mycket, men man räknar ändå med att
exportvolymen har ökat med fem eller
sex procent. Eftersom importpriserna
stigit mindre än exportpriserna, ha vi
väl skäl för antagandet att vi fått betydligt
mera in till landet än vad vi räknat
med. I fråga om de beräkningar,
som ha gjorts beträffande konsumtionen,
säger konjunkturinstitutet, att vi ha
importerat mera bilar än beräknat, men
att man på vissa andra områden kan
konstatera en återhållsamhet vid inköpen,
och att det därför finns anledning
att antaga att vi ha ökat våra lager och
följaktligen fått större resurser i samhället
under år 1951. Även om vi måste
beklaga, att ett stort steg tagits på inflationens
väg ha vi trots dessa ogynnsamma
tendenser glädjen att kunna räkna
med stigande resurser i samhället och
ett bättre utfall av folkhushållet än det
tidigare beräknade.

Vi måste dock ifrån arbetarsidan och
löntagarna över huvud taget konstatera
att utvecklingen icke givit oss någon del
i de ökade resurser som återspeglas i
konjunkturinstitutets rapport. Sannolikt
få vi vid årets slut räkna med någon
försämring i reallönen, som kanske

inte blir så stor genomsnittligt för hela
året men som vid årsskiftet ändå torde
uppgå till något mellan två och tre procent.
Skulle vi haft vår andel i det förbättrade
resultatet av handelsutbytet och
den förbättrade produktiviteten, borde
vi i stället ha fått en förbättrad reallön.

Nu kan man fråga sig vem som har
fått det överskott som bär uppkommit
eller de förbättringar som kunna konstateras,
då ju de stora löntagargrupperna
inte fått något och tydligen inte heller
jordbrukarna, eftersom skörden blir
mindre än beräknat. Det måste vara några
andra än löntagargrupperna som ha
fått det överskott som ändå föreligger
i folkhushållet för år 1951. Vi ha en ökning
av valutareserven som inte är obetydlig.
Den kommer kanske att uppgå
till mellan 400 och 500 miljoner kronor,
vilket ju är ett ganska gott resultat av
vår strävan att öka reserverna för en
tid då vi kunna komma i ett mera betryckt
läge än för närvarande. Det kan
också hända att vi på andra områden
kunnat öka samhällets kapitalbildning,
så att vi, när siffrorna föreligga, kunna
konstatera att det allmänna tillgodoförts
en del av de stora belopp som det här
rör sig om. Men även om så är fallet, är
det tydligt att exportnäringarna ha fått
ganska mycket på sin lott. De ha delat
med sig till skogsägarna, och det är möjligt
att de också gett något till skogsarbetarna
i form av löneglidning'' — vi ha
inte tillräckligt siffermaterial för dagen
för att kunna fastslå detta — men
eftersom det rör sig om så avsevärda belopp
är det väl ändå troligt att exportnäringarna
ha ökat sina reserver i ganska
stor utsträckning.

Herr öhman citerade i sitt anförande
i dag ett uttalande, som jag gjort vid ett
tidigare tillfälle under året i en debatt i
denna kammare och där jag konstaterade,
att såväl beräkningarna som tendenserna
i utvecklingen tydde på att vi inte
skulle behöva räkna med nödvändigheten
av en reallöneförsämring under året
för löntagarnas vidkommande. Herr öhman
lär också ha sagt något om vad jag
skulle ha yttrat på Landsorganisationens
kongress, men det har jag inte fått an -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

tecknat. Han frågade mig emellertid, om
jag och Landsorganisationens ledning
vidhålla den ståndpunkt som jag gav uttryck
för i denna debatt — jag tror det
var den 4 april — och om Landsorganisationen
och jag själv ha den uppfattningen
att vi vid de kommande förhandlingarna
böra anstränga oss för att få
dels kompensation för den försämring,
som inträffat för löntagarna innevarande
år, i den mån den kan konstateras
vid den tidpunkt då förhandlingarna äga
rum, dels en rimlig höjning av lönerna
och dessutom andel i det förbättrade
produktionsresultat och de förbättrade
resurser som föreligga. Jag kan utan vidare
svara herr Öhman att jag vidhåller
mitt yttrande den 4 april, att de beräkningar
och tendenser, som då kunde
spåras, inte gåvo anledning att förmoda
någon nödvändig försämring för löntagarna
innevarande år. Jag tror att när
vi nu kommit fram på höstsidan skall
man med ännu större säkerhet kunna
konstatera att någon nödvändig reallöneförsämring
inte föreligger, utan att det
snarare skulle ha funnits utrymme för
en förbättring, som vi emellertid inte ha
möjlighet att nu ta ut för innevarande
år. Jag tror att jag kan ge uttryck för den
bestämda förvissningen att både jag själv
och landssekretariatet och ledningen
inom fackföreningsrörelsen äro inställda
på att ansträngningarna vid årets avtalsrörelse
skola inriktas på att få kompensation
för det vi kunna ha gått miste
om innevarande år i fråga om kompensation
för levnadskostnadernas stegring.
Jag tror också att vi komma att inrikta
våra ansträngningar på att få ut en rimlig
andel av den förbättring i produktionsresultatet
som föreligger. Men jag
vill samtidigt påpeka, att eftersom vinstutvecklingen
och konjunkturen slå så
olika på olika områden inom näringslivet,
kan antagligen en sådan operation
inte genomföras ulan att det på vissa
områden blir prisstegringar som eu konsekvens
av denna strävan. Även om det
finns mycket stora marginaler inom exportindustrierna,
äro vi medvetna om
att det finns mindre marginaler inom
hemmamarknadsindustrierna, inom livs -

medelsbranschen och i viss utsträckning
även på jordbrukets område. Eftersom
vi äro inställda på att begära inte bara
kompensation för levnadskostnadshöjningarna
och andel i det förbättrade
produktionsresultatet inom exportindustrierna,
utan äro nödsakade att låta våra
krav gälla hela området för vårt näringsliv,
blir det väl antagligen genomslag på
de mera svaga områdena och följaktligen,
jag hoppas att det skall kunna begränsas
därtill, ytterligare ett litet tuppfjät
på inflationens väg, det vill säga att
det kan bli ytterligare någon uppflyttning
av priserna.

Även om det, som det står i propositionen
om investeringsavgift, vid de förhandlingar,
som regeringen fört med arbetsmarknadens
parter, har givits uttryck
för en vilja till återhållsamhet i
syfte att vinna stabilitet i prisutvecklingen,
kan det inte få tolkas så, att vi
exempelvis skulle vara beredda att prolongera
avtalen för år 1952 eller att för
vår del iakttaga återhållsamhet, om andra
grupper i samhället skulle vara ointresserade
av att iaktta motsvarande
återhållsamhet. Vi räkna med att återhållsamheten
skall kunna genomföras
och kompletteras med vår naturliga strävan
att hävda arbetarnas rätt till kompensation
för de levnadskostnadshöjningar,
som inte ha blivit kompenserade
år 1951, och att också hävda deras rätt
till en rättvis andel i det förbättrade produktionsresultat,
som vi till synes komma
att kunna konstatera för år 1951 och
som beräknas kvarstå också för år 1952.

Herr talman! Vad angår de båda propositioner,
som nu närmast skola remitteras,
har Landsorganisationen tillstyrkt
såväl investeringsavgift som räntekontroll.
Vi ha inte varit smittade av de stora
farhågor som man här har givit uttryck
åt i dagens debatt. Vi tro icke att
en räntekontroll skulle få katastrofartade
verkningar för näringslivet ocli bankväsendet.
Jag tror att det ligger betydande
överdrifter i det talet. Landsorganisationen
har tvärtom hyst farhågor både
för att investeringsavgiften skall visa sig
vara för knappt tilltagen för att få eu
verklig återhållande effekt och att det

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

här skisserade programmet för räntekontroll
skall komma att visa sig verkningslöst,
när det giiller att hålla tillbaka
kreditexpansionen i en tid då investeringsviljan
är så utpräglad som den för
närvarande är. Att investeringsviljan är
så stor, har sin naturliga förklaring i att
räntabiliteten inom näringslivet är god
och att man har anledning att räkna med
att detta förhållande skall bli bestående
även under någon tid framåt åtminstone.
Mot bakgrunden av svårigheterna på
arbetsmarknaden har viljan att rationalisera
företagen också sin naturliga förklaring.
Jag tror dock för min del, som
sagt, icke att det kommer att bli några
katastrofverkningar om räntekontrollen
sättes i kraft. Meningen är ju att investeringsavgiften
skall uttagas omedelbart
under nästkommande år, medan räntekontrollen
skall sättas i kraft först om
detta visar sig nödvändigt. Mina farhågor,
herr talman, gå mer i den riktningen,
att räntekontrollen antagligen i ett
ytterligare spänt läge kommer att visa
sig mindre effektiv.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Såsom väntat skyllde den föregående
ärade talaren på Koreakriget såsom
den utslagsgivande faktorn i utvecklingen
av detta års ekonomiska politik.
Men hur skall man då, såsom jag tillät
mig säga i mitt förra anförande, förklara
att prisstegringarna i vårt land
under detta år varit större än i något
annat med vårt land jämförbart land?

Jag har en sifferserie bär, som visar
levnadskostnadsutvecklingen i vissa länder
under perioden från december 1950
till september 1951. Den visar att prisstegringarna
uppgått till: i USA 4,c

procent, i Schweiz 5 procent, i England
10,3 procent, i Finland 10,4 procent, i
Canada 11 ,i procent, i Norge 12,5 procent,
i Frankrike 12,7 procent och i
Sverige 17 procent. Sverige ligger alltså
högst på listan.

Om man sedan jämför de länder, som
uppvisa de kraftigaste prisstegringarna,
med de länder, som uppvisa de minsta
prisstegringarna, finner man i flera fall,

att det är i de länder, vilka haft mest av
regleringar och kontroll, som prisstegringarna
varit störst, under det att i
länder med ett mera fritt näringsliv prisökningarna
varit mera måttliga.

Nu kan någon invända, att jag bara
tagit med sifferserien från slutet av december;
man borde ju i rättvisans namn
räkna från Koreakrigets början, d. v. s.
från juni 1950 till september 1951, och
gör man det, så visar det sig verkligen
att Frankrike är värre ute än vi, eftersom
man ju där på grund av kända förhållanden
hade en explosionsartad utveckling
förra året, och att Norge ligger
i paritet med oss. Men alla de andra
länderna ligga fortfarande långt under.
Man kan alltså icke skylla allt på Koreakriget.

Herr andre vice talmannen framhöll
att inte någon av dagens talare tagit upp
en sådan gynnsam faktor som att vår bytesbalans
i år, jämförd med i fjol, visar
en förbättring på inte mindre än 1
miljard kronor, räknat, såvitt jag är riktigt
underrättad, i 1950 års mynt. Ja, det
är en alldeles riktig anmärkning, men
det beror på att man inte kan ta med
allt i ett anförande. Men eftersom nu herr
andre vice talmannen har fört denna
fråga på tal, vill jag säga, att man inte
får bygga alltför mycket på de gynnsamma
terms of trade, som förekommit
i vårt land under det sista året. Sannolikt
är det en tillfällig företeelse, som
inte kommer att fortbestå så länge —
kanske 4 å 5 månader, kanske ett halvår,
kanske 12 å 15 månader, därom veta vi
ingenting.

Herr Strand gjorde gällande att vi
inom folkpartiet, när det gäller att reglera
utveckkingen på ,det ekonomiska
området, inte hade någonting annat att
komma med än räntan, men det är väl
inte alldeles med verkligheten överensstämmande.
Vi tänka oss räntan endast
såsom en detalj i det hela. Och jag vill
hänvisa till vad konjunkturinstitutets
chef professor Lundberg säger i slutet
av sin mördande kritik av det förslag
till räntereglering, som framlagts av
riksbanken. Han säger, att enligt hans
mening kan den ifrågasatta skärpningen

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

av penningpolitiken över huvud taget
inte bedömas utan att den inpassas och
studeras som ett led i den allmänna ekonomiska
politiken. Han säger vidare, att
svagheten i nuvarande uppläggning av
investeringspolitiken just består i att en
rad nya kompletteringar -— räntereglering,
nya reservbestämmelser, investeringsskatt
— föreslås utan att man på
ett systematiskt sätt tänker igenom hur
de olika åtgärderna, både gamla och nya
medel, på den ekonomiska politiken skola
koordineras i gemensamt syfte.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Jag vill
begagna tillfället att omedelbart svara
herr Ohlon på hans fråga beträffande
prisstegringarna i vårt land sedan
december föregående år. Han har
själv varit inne på tanken, att det
antagligen blir missvisande, om man
bara tar hänsyn till den kortare tidsperioden,
såsom han gjorde, och att man
borde gå tillbaka till tidpunkten för devalveringen
eller till Koreakrigets utbrott
för att få fram mera rättvisande
siffror, och det är väl också ett riktigt
antagande. Man bör ju hålla i minnet, att
priserna i Sverige höllos nere genom
subventioner under hela år 1950 och
att vi höllo tillbaka inkomstutvecklingen
genom prolongering av avtalen. När
sedan subventionerna togos bort och
i lönerna skulle ingå kompensation för
de levnadskostnadsstegringar, som inträtt
eller kunde komma att inträda på
grund av förändringen i vårt ekonomiska
läge efter devalveringen, men också på
grund av att priserna inte längre skulle
hållas tillbaka genom subventioner, är
det ganska naturligt att vi under denna
korta tid måste notera en ganska kraftig
prisstegring, som möjligen har gått
långsammare i andra länder men kanske
i dag har nått samma böjd.

Från dessa beräkningar — det vill
jag vidare påpeka för herr Ohlon —
skola Amerika och Schweiz helt undantagas,
när det gäller verkningarna på
grund av devalveringen. Dessa länder ha
nämligen inte alls devalverat. Belgien.

Frankrike och även Italien ha devalverat
mindre än Sverige, och dessa länder
äro således inte heller riktigt i samma
läge som vi. Över huvud taget tror jag
inte att jämförelsematerialet blir så avskräckande
för vårt lands vidkommande,
om man tar hänsyn till dessa faktorer,
som alldeles säkert ha haft sin betydelse.

Jag vill också påpeka, att jag i mitt
anförande icke har sagt, att den ekonomiska
politiken i vårt land har varit
präglad av Koreakriget. Jag har sagt att
prisutvecklingen naturligtvis har fått impulser
också på grund av Koreakriget.

Jag kan naturligtvis hålla med herr
Ohlon om att man inte i ett anförande
i en remissdebatt kan ta med allt. Jag
förmodar att han menade, att han inte
kunnat ta med någonting av konjunkturinstitutets
rapport, eftersom han inte
nämnde några siffror eller gjorde några
citat från denna rapport. Men eljest tycker
jag ju, att 1 miljard alls inte är en
bagatell, som man utan vidare kan utelämna.
Även om man har klagomål att
anföra skall man väl notera i sitt minne
i varje fall någonting också av de goda
sidorna och inte enbart de dåliga.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag ber att med tillfredsställelse få
konstatera, att tack vare herr andre vice
talmannen den gynnsamma utvecklingen
av handelsutbytet nu verkligen har blivit
allmänt känd.

Herr andre vice talmannen säger, att
vi inte kunna jämföra prisstegringen i
vårt land med vissa andra länder, eftersom
vi hade kraftiga subventioner år
1949, och i dessa subventioner låg en
latent prisstegring förborgad, som inte
kom till uttryck på marknaden. Detta
är alldeles riktigt. Men visar inte det
just risken av att föra en subventionspolitik,
som förr eller senare ändå kommer
att spränga prisfördämningarna?

Vidare påpekade herr andre vice talmannen,
att den kraftiga devalveringen
av vår valuta för två år sedan var en
verksamt bidragande faktor till prisstegringen.
Det är också riktigt. Men

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

vad var anledningen till att vi måste
devalvera så kraftigt? Jo, anledningen
var att riksbanken icke, medan ännu
tid var, i tillräcklig grad vårdat sig om
vår valutaportfölj. Vi tvingades därför
att devalvera så kraftigt och kommo på
det sättet under inflytande av den internationella
prisstegringen i mycket
högre grad än vi annars hade behövt
göra.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag begagnar tillfället att ta till orda
efter detta replikskifte mellan herr
Ohlon och herr Strand. Jag skulle nog
vilja deltaga litet i den diskussionen.

Herr Strand gjorde alldeles riktigt
den anmärkningen mot herr Ohlon, att
han omsorgsfullt underlät att tala om
de ljusa punkter som finnas i tavlan.
Jag skall inte gå närmare in härpå, men
jag kan inte låta bli att nämna, att professor
Lundberg, som ju är en sådan
mördande kritiker enligt herr Ohlon,
häromdagen höll ett tal på Stockholms
högskola, i vilket han kort och gott förklarade
att vårt allmänna ekonomiska
läge nu är bättre än någonsin. Nu har
jag inte citerat detta för att instämma
med honom. Jag bara säger, att det väl
ligger mycket i vad han sade, men jag
skulle samtidigt vilja påpeka, att professor
Lundberg gärna tillspetsar sina
meningar en smula, vilket vi också kunna
minnas när vi komma över till diskussionen
om ränteregleringen. Då kanske
hans yttrande i den frågan inte blir
så kolossalt mördande.

Vår allmänekonomiska utveckling har
alltså i år varit gynnsam. Vi ha fått
en kraftig påfyllning av våra lager och
en ökning av vår valutareserv, som göra
att vi stå med goda resurser inför det
år som kommer. Men vi veta alla att
tavlan också liar sina mörka sidor. Den
saken ha vi varit i tillfälle att diskutera
tidigare, och det finns därför inte
så stor anledning att uppehålla sig vid

den nu, men jag kan ändå inte underlåta
att säga att den anpassning till
världsprisnivån, som blev nödvändig,
förde med sig besvikelser. Vi fingo en
kraftigare prisstegring än vi hade räknat
med, och trots att vi också fingo
ett högre löneläge än vi hade räknat
med, så fingo ändå inte löntagarna full
kompensation, genomsnittligt sett, för
kostnadsstegringen. Det är ju klart att
denna penningvärdesförsämring hade
en ogynnsam verkan på åtskilliga mindre
grupper av pensionärer och kapitalägare.
Det är ju inte tal om annat än
att detta förhållande har varit besvärligt
och att det helt naturligt skapat
ett läge som medför sina svårigheter.

Nu har det sagts av herr Ohlon, att
vi ha haft en mera ogynnsam utveckling
på detta område än några andra med
oss jämförbara länder. Detta är enligt
mitt sätt att se ett vågat, för att inte
säga lättsinnigt, uttalande. Först och
främst få vi alltid göra klart för oss
att det är oerhört svårt att jämföra olika
länder. Det finns så många omständigheter
som inte lämpa sig för jämförelser.
Jag bara fäster uppmärksamheten
på att när herr Ohlon här säger att
hans siffror visa, att det är de länder,
som reglerat mest, som haft -den starkaste
prisutvecklingen, motsägs ju detta
därav att exempelvis England haft en
mindre prisstegring än vi. Ty herr
Ohlon vill väl inte säga, att vi ha flera
regleringar än man hittills haft i England?
Där faller ju genast den anmärkningen
bort.

Herr Ohlon talade också om Förenta
staterna. Ja, herr Ohlon, om vi hade
haft ett sådant läge här i Sverige, att vi
hade kunnat förse oss med allt vad vi behövde
inom vårt eget land och bara behövt
importera en kvantitet, som motsvarar
3 procent av vår egen produktion,
hade det inte varit så märkvärdigt
att hålla priserna nere. Men låt oss bara
ta Canada, där prisutvecklingen enligt
mina siffror har varit 16 procent —
herr Ohlin nämnde i andra kammaren
siffran 18 procent, som han jämförde
med våra 20. Om man då observerar att
Canada icke devalverat, kan man väl

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

säga att utvecklingen varit ungefär likadan
i Canada och i Sverige.

Gå vi över till Europa finns det på
s. 8 i konjunkturinstitutets rapport en
tabell över prisstegringarna, som visar
att halva antalet länder i Europa haft
högre prisstegring än Sverige och att
fem länder haft mindre prisstegringar,
bland dem England, som jag nyss talade
om. I det sammanhanget skulle jag
vilja fråga, om herr Olilon exempelvis
räknat ut, huruvida England har minskat
sina subventioner på livsmedel och
andra ting som påverka levnadskostnaderna
i större utsträckning än vi ha
gjort, eller tvärtom? Innan man svarat
på den frågan kan man inte ha något
omdöme om denna sak.

Sedan finns det tre länder, Belgien,
Italien och Västtyskland, där priserna
icke stigit lika mycket som i Sverige.
När jag tar dessa länder som exempel,
vill jag inte säga någonting om i vad
mån de äro jämförbara med vårt land,
men det finns framför allt en omständighet
att fästa uppmärksamheten vid,
och det är att det i alla dessa tre länder
råder arbetslöshet. Det finns 200 000 arbetslösa
i Belgien och ett par miljoner
i vardera Västtyskland och Italien. Det
är väl ganska naturligt, att om man har
en så »lätt» arbetsmarknad måste det
vara oerhört svårt för löntagarna att
skaffa sig kompensation för prisstegringarna.
Det är inte så enkelt att få
höjda löner i länder med stor arbetslöshet.

Vad beträffar Schweiz, det klassiska
exemplet, vill jag inte förneka att detta
land på grund av många omständigheter
har en mycket stark ekonomisk ställning,
men man blir ändå litet fundersam,
när man närmare ser på siffrorna.
Man finner nämligen, att under exempelvis
år 1951 ha visserligen priserna i
Schweiz stigit med icke mer än cirka 5
procent, men samtidigt ser man att lönerna
ha stigit med endast 1 procent.
Det är en oerhörd eftersläpning. Det
har blivit en väsentligt större sänkning
av levnadsstandarden för löntagare i
Schweiz än för svenska löntagare.

Man kan naturligtvis fråga sig: Har

proposition ang. investeringsavgift m. m.
Schweiz också en »lätt» arbetsmarknad?
Ja, om landet inte har det, så har det
dock en lättreglerad arbetsmarknad.
Schweiz förser sig nämligen i mycket
stor utsträckning med arbetskraft från
Italien; man har denna arbetskraft så
länge man behöver den och så länge
man vill ha den, och sedan låter man
den gå tillbaka igen. Även på det sättet
kan man skapa ett sådant läge på arbetsmarknaden,
att det är svårt för löntagarna
att skaffa sig kompensation.

Det kan alltså anföras åtskilliga omständigheter
som göra, att de jämförelser
man här gjort inte äro av den beskaffenheten,
att de kunna tagas till intäkt
för påståendet att utvecklingen i
Sverige har varit bra mycket olyckligare
än i andra länder. Jag tror inte vi
vilja ha vare sig Belgiens, Västtysklands
eller Italiens öde, och jag skulle
nästan tro att Sveriges löntagare t. o. in.
betacka sig för att få samma villkor som
man har i Schweiz.

Vad som hänt i Sverige är, det kunna
vi konstatera, att vi fått prisstegringar
utifrån. Dessa prisstegringar ha sedan
löntagarna helt naturligt försökt att få
kompensation för genom lönestegringar,
och dessa lönestegringar ha i sin tur
skapat konsekvensprisstegringar. Det är
ingenting annat som har inträffat, och
det finns inga i nationalekonomisk mening
inflatoriska faktorer, som påverkat
vare sig priser eller löner i Sverige under
det gångna året, helt enkelt därför
att tillgången på resurser nu har varit
större än efterfrågan; följaktligen har
det inte på det sättet kunnat utlösas någon
inflationistisk utveckling.

Jag kanske i detta sammanhang skulle
säga till herr Ohlon, att visst är det riskabelt
med subventionspolitik — den
kommer förr eller senare igen. Men
kanske folkpartiet ändå inte skall framträda
såsom en principiell motståndare
till subventionspolitiken? Det är en omständighet
som jag om eu liten stund
skall återkomma till.

När herr Ohlon sade, att devalveringen
var framkallad av vår vanskötsel av
valutan och våra bristande valutareserver,
kan jag, som var med när devalve -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungi. proposition ang. investeringsavgift m. m.

ringen bestämdes, deklarera att den helt
enkelt genomfördes därför att det svenska
näringslivet icke trodde sig om att
kunna möta den internationella konkurrens
från de devalverande ländernas sida,
som skulle uppstå om inte vi också
devalverade. Det var det absoluta avgörande
skälet för denna devalvering, och
folkpartiets ledare var ju den främste
propagandisten för devalveringen.

Dagens läge i vårt land är alltså på
det ekonomiska området ganska tillfredsställande.
Det är inte det som gör
att vi måste försöka skärpa vår ekonomiska
politik, utan det är de risker som
kunna väntas i framtiden och som vi
kunna se skuggan av. Vi kunna ta den
internationella utvecklingen, som lätt
kan leda till en ökad spänning, med påföljd
att rustningsverksamheten i världen
stiger och därmed också prisstegringen
på råvaror, vidare de frågetecken
vi ha i fråga om våra möjligheter
att förse vår industri med råvaror, strategiska
råvaror såsom metaller, svavel
o. s. v., och slutligen inkomstutvecklingen,
alltså frågan om vilka inkomster det
svenska folket skall tillmäta sig självt
under nästa år — huruvida dessa inkomster
skola drivas till en sådan höjd,
att de överstiga våra resurser och följaktligen
leda till inflation, eller om de
skola hållas inom ramen för de resurser
som vi ha tillgängliga.

Av dessa riskinoment är det bara det
sista, som vi ha någon möjlighet att påverka.
Jag vill ju tillägga, att regeringen
i själva verket inte har stora möjligheter
att påverka den saken heller på
grund av hela vårt system. Vi vilja inte
ha ett läge, där regeringen skall bestämma
över arbetsmarknaden. Vi ha vänt
oss till löntagarorganisationerna och till
jordbrukarnas organisationer och ställt
den frågan till dem, om vi inte skulle
kunna komma överens om att man från
det hållet i år driver en återhållsam
och samlad lönerörelse. Vi ha icke sagt,
att det inte kan bli tal om några löneförhöjningar.
Vi ha sagt, att det är självklart
att löntagarna eftersträva att få
kompensation för den eftersläpning, som
uppstod förra året, och att det är rim -

ligt att löntagarna begära sin del av den
presumtiva produktivitetsstegringen för
nästa år. Vi ha endast sagt, att om vi inte
hålla oss inom denna ram kunna vi
åstadkomma, att penninginkomsterna
bli större än vad man kan få köpa för
pengarna till gällande priser, och då
blir det prisstegring.

Vi ha goda förhoppningar om att från
dessa utgångspunkter få till stånd principiella
överenskommelser. Att vi särskilt
vända oss till löntagare och jordbrukare
hänger ju samman med det förhållandet,
att dessa grupper ha sina inkomster
reglerade i allmänna och relativt
långvariga avtal.

Det är klart att det är fullsysselsättningssituationen,
som skapar de svårigheter
vi nu ha att brottas med. De finnas,
som inte vilja ha en sådan full sysselsättning.
Det säger man ju förstås inte, utan
man hittar alltid på några andra uttryckssätt
för att inte klart säga ifrån att
man vill komma bort från den fulla
sysselsättningen. Men löntagarna kunna
ju inte gärna vilja vara av med den fulla
sysselsättningen. Den innebär ju för dem
inte bara en möjlighet att förbättra sina
inkomster inom ramen av resurserna,
utan den innebär ju också en trygghet,
som är av mycket stort värde för den
enskilda människans frihet. Det är därför
som vi anse, att det är ett intresse
för löntagarna att vara med och genom
sin påverkan av det ekonomiska livet
medverka till att vi skola kunna hålla
oss inom ramen för våra resurser.

Klart är det emellertid, att det syftet
kunna vi inte nå ens med hjälp av en
dylik medverkan, om överkonjunkturen
alltjämt skall få fortbestå och utvecklas.
Överkonjunkturen måste bekämpas
och trängas tillbaka. Om man inte gör
det så blir löntagarnas medverkan meningslös.

Regeringens ekonomiska politik syftar
därför till att göra ett försök att
trycka tillbaka överkonjunkturen. För
att den skall nå detta syfte måste den
kunna verka på två sätt. Den måste
verka så, att det reses materiella hinder
för investeringsökningar. Om man inte
säger att konsumtionen är för stor och

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

att löntagarens och jordbrukarens och
andra gruppers inkomster äro för stora
— och det säger man ju inte gärna, även
om man tycker det -— finns det ju ingenting
annat att påverka i dämpande
riktning än investeringarna. Den ekonomiska
politiken måste därför verka
dämpande på investeringarna, och åtgärderna
måste dessutom vara så beskaffade
att de hos företagarna skapa en förväntan
om att det lönar sig att vänta.

Det är därför som vi ställt det förslag
om investeringsavgift, som i dag ligger
på kammarens bord, i centrum av politiken,
ty detta förslag fyller båda dessa
syften. Det håller tillbaka investeringarna
i sig självt genom skattetyngden, och
samtidigt — eftersom vi deklarera att
skatten endast skall bli tvåårig — finns
det möjlighet för företagaren att säga:
Om jag väntar i två år, har jag möjlighet
att slippa denna skatt. Denna investeringsavgift
suppleras ju av den bilaccis,
som beslöts i förra veckan och som verkar
efter precis samma grunder.

Vår uppfattning går alltså ut ifrån att
det är överkonjunkturen på företagsplanet,
som det gäller att hålla tillbaka,
och investeringarna till följd av denna
överkonjunktur. Det finns ju andra, som
ha en annan uppfattning om vilka investeringar
som skola stryka på foten. I
går hölls det ett föredrag här i staden
av en känd storbanksdirektör, som för
sin del skarpt kritiserade det förhållandet,
att man nu inte ville knappa in på
bostadsproduktionen och på produktionen
av skolor och sjukhus i stället för
att minska på företagarnas investeringar.
Om det kan man ju ha olika meningar.
Herr Andrén sitter just nu och tittar
skarpt på mig, och jag skulle kunna
ställa den frågan till herr Andrén: Vilken
av dessa linjer vill herr Andrén understödja? Det

finns ännu ett led i regeringens
planläggning •— ja, enligt herr Andrén
är den planlös, efter vad jag har fått
veta; det är ju ganska lustigt att här i
kammaren plötsligt finna, att jag har planerat
alldeles för litet, medan jag i andra
kammaren blivit beskylld för att ha
planerat alldeles för mycket och kommit

4 Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

med den ena planen efter den andra.
Enligt regeringens plan, som ju den här
gången inte siktar så långt utan endast
är en tvåårsplan, såsom var och en kan
se, skall nämligen investeringsavgiften
och bilaccisen stödjas av en kreditåtstramning.
Meningen är att bankerna
skola få lov att hålla igen i fråga om kreditgivningen.
Vi önska inte att den
kreditåtstramningen skall gå längre än
som kan ske med vidmakthållande av
lågräntepolitiken, och vi ha föreslagit
lagen om räntereglering för att få möjlighet
att genomföra en sådan kreditåtstramning
utan att riksbanken vid vissa
tillfällen, när tecken på en ränteglidning
uppkomma, skall behöva gå in på
marknaden och köpa statspapper.

Nu anser jag ju att herr Nordenson
gjorde sig skyldig till en viss orättvisa
mot riksbanken, när han påstod att den
i år skulle ha ökat marknadens likviditet
med ungefär 380 miljoner kronor. Jag
har försökt kontrollera siffrorna och
funnit, att det kanske hittills i år rör
sig om ett belopp av 90 miljoner kronor,
och man får hoppas att även det beloppet
skall strykas ut och ersättas med raka
motsatsen. För att nu ett ögonblick stanna
vid denna sak, så måste riksbanken i
år på grund av den starka inströmningen
av främmande valutor öka köpkraften
inom landet genom att släppa ut betydande
kapital på marknaden. Riksbanken
måste i detta läge göra någonting
annat för att dra in köpkraft. Så sker
också — det har ännu inte lyckats fullt
ut, men jag tror att det skall lyckas.
Krönas bemödandena med framgång, beror
det helt och hållet på att vi äntligen
genom budgetens överbalansering
ha kommit i den situationen, att riksbanken
inte behöver belastas med krediter
åt riksgäldskontoret och därmed
statsverket.

Den föreslagna beredskapslagen om
räntereglering har varit utsatt för en
mycket stark kritik, en kritik som nog
enligt min mening måste sägas ha skjutit
betänkligt över målet. Först och
främst hänföra sig många av de olägenheter,
som man har velat tillskriva detta
system, icke till ränteregleringen utan

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

till kreditåtstramningen. Samma olägenheter
komma att vidlåda även det system,
som man från högerns och folkpartiets
sida önskar.

Kritiken liar vidare utgått från att regeringen
och riksbanken tänkt sig ränteregleringen
som ett primärt medel för
att bekämpa inflationen. Vi ha betraktat
den som en rent sekundär hjälpform, att
användas för att skapa rådrum. Om kreditåtstramningen
leder till en inte önskad
ränteglidning, skall man med tillhjälp
av denna lag få en andhämtningspaus,
då man har möjlighet att överväga
om man skall ta ränteglidning, sätta in
några andra åtgärder för att motverka
och hålla tillbaka kreditefterfrågan eller
minska kreditåtstramningen. Något primärt
medel för att bringa balans på kreditmarknaden
ha vi inte föreställt oss
att ränteregleringen skulle vara. Tar man
hänsyn härtill, förlora alla anmärkningar
om dubbla obligationskurser och grå
marknad väsentligt i värde.

Man har också talat om att det skulle
bli krångel. Jag skulle tro att denna reglering
hör till dem som vålla det minsta
krånglet. Vad som kommer att ske är
endast —- det kan man i allmänhet utgå
från — att ett räntestopp bestämmes.
Vem skall sedan kontrollera det? Jo, enligt
min mening bankinspektionen, sparbanksinspektionen
och försiikringsinspektionen,
precis på samma sätt som
dessa inspektioner kontrollera efterlevnaden
av annan banklagstiftning. Det
blir ingen ny apparat, inga nya märkvärdigheter.
Dessutom hoppas jag för
min del, att vi aldrig skola behöva sätta
denna lag i kraft. Jag kommer att fortsätta
mina resonemang med kreditinstituten,
och jag önskar att vi kunna komma
överens om någonting som gör det
möjligt att i en kritisk situation avstå
från att använda lagen. En överenskommelse,
som på ett smidigare sätt kan
rätta sig efter verkligheten, är alltid bättre
än en lag.

Dessa omständigheter göra att jag förvånar
mig över den hetsighet, varmed
förslaget om räntereglering har mötts,
kanske inte i denna kammare i dag, men
ute i tidningspressen. Tongångarna ha

faktiskt varit sådana, att man känt igen
sig från debatterna om kvarlåtenskapsskatten
år 1947. När man märker detta
frågar man sig: Det är väl aldrig sådan
oro i havet, därför att ränteregleringen
är en åtgärd som s. a. s. träffar litet närmare
kapitalismens centrum än de flesta
andra? Det är kanske bäst att tänka
sig för innan man på detta sätt överdriver
kritiken.

Till kreditåtstramningen foga vi investeringsavgiften,
prisutjämningsavgifterna,
som från skogsindustrierna ta bort
större delen av deras övervinster, och
steriliseringen av skogsvinsterna. Vi eftersträva
återhållsamhet med statsutgifterna,
så att icke den allmänna sektorns
del i konsumtionen skall stiga. Vidare
anse vi en överbalansering av budgeten
nödvändig för att å ena sidan draga
från marknaden en viss köpkraft och å
andra sidan göra det möjligt alt finansierä"statens
nödvändiga investeringar
utan att för ändamålet låna av riksbanken.
överbalanseringen får på det sättet
en dubbel verkan i kampen mot överkonjunkturen.
Slutligen önska vi bibehålla
priskontrollen.

Detta är, tror jag dock att man vågar
säga, ett genomtänkt program, där de
olika åtgärderna i stort sett supplera varandra
och ge möilighet att nå ett resultat.

Vad är det då som man från oppositionens
sida vill att vi skola göra och
menar, att vi försummat att föreslå eller
underlåtit att göra? Det har ju blivit
känt genom tidningspressen att herr
Ohlin under förhandlingarna med regeringen
gav ett kompromissbud, som bestod
i att han för sin del skulle gå med
på en subventionering av hyrorna under
förutsättning att regeringen skulle tillåta
en rörlig ränta. Det blev aldrig klart
om högern var med på den linjen, och
vi veta alltså inte hur enhetlig den borgerliga
oppositionen är, men att jag inte
reflekterade på detta förslag berodde
helt enkelt på att jag ansåg att det skulle
komma att leda till ett fullständigt orimligt
krångel. Att återbära pengar till alla
hyresgäster är ingen lätt sak. Även om
man kunde säga: »Alla hyresgäster skola

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

få tillbaka fem procent på sin hyra», så
skulle en väldig apparat krävas, eftersom
antalet hyresgäster är mycket stort. Men
skulle man försöka ge återbäring i proportion
till räntestegringens inverkan på
hyran i varje enskilt fall, bleve det inte
något lätt pussel att lägga. Jag vill inte
lägga det, och jag tror att det över huvud
taget skulle vara en orimlighet, särskilt
som man inte gärna kan slippa ifrån
att i rättvisans namn låta jordbrukarnas
mangårdsby ggnader, egnahemslägenheter
eller direktörsvillor få del av en sådan
återbäring.

När man nu i dagens debatt hör folkpartiets
talare vända sig dels mot krångel
och dels mot subventioner, frågar man
sig hur en ekonomisk politik, byggd på
en dylik kompromiss, över huvud taget
skulle vara tänkbar. Det ena går inte
riktigt ihop med det andra.

Vad som i övrigt skiljer oss och oppositionen
åt är räntefrågan. Det är mycket
svårt att veta, hur oppositionen tänker
sig att använda räntevapnet. I andra
kammaren yttrade herr Ohlin, att
man borde ta en räntestegring som kunde
leda till att låntagarna fingo en förväntan
om fallande räntor. Det låter ju
mycket bra, men jag tror knappast att
det var allvarligt menat. Ty hur hög
måste räntan vara för att låntagaren skall
säga: »Nu är räntan så hög, att den inte
kan stiga mera, nu väntar jag tills räntefallet
kommer»? Den räntenivån är det
ytterst svårt att ange.

Jag tror att det var herr Andrén som
tidigare i dag sade, att Finland, Danmark
och åtskilliga andra länder ha höjt
räntan. Ja, låt oss tänka på Danmark
som efter Koreakrigets utbrott i två
etapper höjt sitt diskonto med sammanlagt
1,5 procent. Har Danmark därigenom
nått en sådan räntenivå som hos låntagarna
skapat förväntning om sjunkande
räntor? Jag har låtit undersöka den effektiva
ränteutvecklingen för en 3,s-procents
dansk statsobligation. Räntan har
hela tiden glidit uppåt, och glidningen
motsvarade i mitten av oktober cirka en
halv procent sedan sista räntehöjningen.
Glidningen fortsätter. Detta betyder att
en diskontohöjning med 1,3 procent i

proposition ang. investeringsavgift m. m.
Danmark icke varit tillräcklig för att
skapa förväntning om sjunkande räntor.

Nu kan man möjligen säga, att Danmark
inte är detsamma som Sverige, Nej,
det är riktigt, men jag skulle vilja fråga:

I vilket land är inflationspåfrestningen
störst — i Danmark, som med en export
bestående av jordbruksprodukter fått sina
terms of trade försämrade, eller i
Sverige med våra våldsamma exportinkomster,
som kunna sättas in för att öka
efterfrågan på hemmamarknaden? Är
det Danmark, som från tid till tid haft
tendenser till arbetslöshet, eller Sverige,
som har en överfull sysselsättning? Jag
kan inte annat än säga, att en räntehöjning
borde verka snabbare i Danmark
än i Sverige. Men 1,5 procents räntehöjning
har inte räckt i Danmark och räcker
antagligen inte heller här på långa
vägar.

I Finland, som herr Andrén nämnde,
har räntan gått upp och ned. Här om dagen
sänktes den med två procent. Kanske
sammanhängde det med en politisk
kohandel, men när man betänker att diskontot
var T/t procent, ter sig inte sänkningen
så märkvärdig. En finsk 5,5-procents
obligation har i år haft en effektiv
ränta på 10,3 procent, men inte ens det
har hjälpt. Jag förvånar mig därför inte
över att finnarna säga: »Vi kunna inte
komma till ett resultat med tillhjälp av
räntan, det är lika bra att erkänna den
saken.»

Därför tror jag icke att vare sig folkpartiet
eller högern, om de hade tillfälle,
skulle våga driva en räntepolitik
så långt att den kunde verka som ett
primärt medel mot överkonjunkturen
genom att skapa förväntning om räntefall.
När man hör andra av yttrandena,
får man uppfattningen att det egentligen
inte är tal om någon sådan räntepolitik
utan att vad man vill ha är en
något starkare kreditåtstramning än regeringen.
För att nå detta vill man tilllåta
någon liten glidning på räntan. Vi
veta alla, att herr Ohlin började med /
att föreslå en räntestegring på 0,2 procent.
Sedan höjde han sitt bud till en
kvarts procent, och nu är det eu halv
procent som är på modet.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

Jag vill inte förneka att en starkare
kreditåtstramning blir möjlig om man
tillåter en ränteglidning än om man
inte gör det, men när ränteglidningen
har fortskridit så långt att man måste
sätta stopp, då upphör denna verkan.
Därför är det klart att skillnaden blir
så liten, att det inte är mycket att tala
om, därest man vill eftersträva en kreditåtstramning
som är just så mycket
starkare än regeringens att den under
någon kortare tidrymd medför en ränteglidning
på en halv procent. Men ränteglidningen
har ju sin följder. En procents
räntestegring betyder att levnadskostnaderna
stiga med en och en halv
procent -— en procent via hyran och en
halv procent via livsmedelspriserna.
Detta är naturligtvis inte några stora
tal, men i denna tid, när vi alla måste
ha intresse av att det icke blir ytterligare
prisstegringar, måste man väl fråga
sig om vi för den lilla effekt, ränteglidningen
kan väntas få, skulle ha någon
anledning att reflektera på den.

Högerledaren yttrade i andra kammaren,
att högern inte anser att räntan
ensam skall verka det, utan att också
annat måste till. Vilket alternativ är
det oppositionen föreslår? Bilaccisen
har man ju fått mot sin vilja, och investeringsavgiften
kanske man går med på,
särskilt om högern får lov att ganska
betydligt trubba av den, såsom man redan
har annonserat. Jag vet inte om oppositionen
går med på sterilisering av
en del av skogsägarnas vinster, men vi
få ju se. När det gäller prisutjämningsavgifterna
har ju regeringen fullmakt,
varför oppositionen inte får tillfälle att
ta primär ståndpunkt, men jag föreställer
mig att det skulle komma att knaka
litet i högerns fogar, om den varit nödsakad
att ta ståndpunkt till frågan om
inbetalning till statsverket av 900 miljoner
kronor från massaindustrien.
Återhållsamma med statsutgifter äro vi
ju alla, var på sitt vis och med samma
klena resultat. Överbalansering av budgeten
vill man inte ha — det har i dag
talats mycket mot detta tvångssparande.

I stället säger man sig vilja stimulera
det frivilliga sparandet, och det är

ju en mycket vacker tanke. I våras begärdes
i en riksdagsskrivelse undersökning
av möjligheterna att med tillhjälp
av skattelättnad stimulera nvsparandet.
Jag har låtit göra den utredningen och
har varit beredd att böja mig för en
allmän mening på denna punkt, trots
att jag själv varit skeptisk. Ett förslag
har framlagts, som av många betecknas
såsom det bästa som i det avseendet
framkommit. Går man till remissvaren,
som ju högern och folkpartiet sätta särskilt
stort värde på, finner man att ungefär
en fjärdedel tillstyrkt förslaget.
Övriga remissyttranden ha varit antingen
avstyrkande eller tveksamma, och
särskilt ha de, som mest kunde väntas
ivra för en ökning av sparandet, varit
mycket kritiska. Frågan är om inte kritiken
i själva verket innebär, att det är
praktiskt taget omöjligt att stimulera
nysparandet via en förmån i fråga om
källskatten. Detta har gjort att jag inte
nu kunnat förelägga riksdagen något
förslag. Jag skall ytterligare överväga
frågan, och hur än prövningen utfaller,
kommer jag att i en eller annan form
förelägga riksdagen resultatet av den
verkställda utredningen. Men en sak är
säker, även om man kan ha delade meningar
om huruvida det är möjligt att
med något sådant medel stimulera nysparandet,
och det är att en eventuell
effekt kan uppnås endast på lång sikt.
Någon yttrade i andra kammaren, att
en åtgärd verkar så småningom. Då ställer
jag frågan: Vad skola vi göra under
tiden vi vänta på detta småningom?

Man har också talat om en skattelättnad
för att öka sparandet. Jag tror
inte man skall räkna med en sådan effekt.
Om man ger en lättnad åt de
många — vilket väl är det naturliga —
får man räkna med att större delen av
lättnaden går till konsumtion och att
sparandets andel blir ganska liten, eftersom
dessa människor i allmänhet leva
under sådana omständigheter att de
ha en mängd primära behov ofyllda.
Vill man lätta för de få och inte för de
många, är det möjligt att man kan få
ett nysparande till stånd. Men det är
väl här som ofta annars, att även om

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

man menar det säger man det inte. Man
vill det inte, och jag vill det inte, och
jag tror inte att majoriteten av riksdagen
vill det. Om det är någon som
vill det, säger han inte så mycket om
den saken.

Därför tror jag inte att vi skola räkna
med att genom olika åtgärder kunna
skapa ett ökat sparande av sådan omfattning,
att behovet att överbalansera
budgeten skulle upphöra.

Nu vill jag inte säga, att inte en skattesänkning
ändå skulle kunna tänkas.
När 1949 års skattekommitté framlägger
sitt betänkande, kan det ju innehålla
så starka skäl för en sänkning av
inkomstskatten för de små inkomsttagarna,
för ensamstående och för sambeskattade,
att vi inte se oss någon möjlighet
att säga nej. Vi skulle kanske
önska göra en skattesänkning oavsett
om vi ha råd till det eller ej. Kan en
sådan skattesänkning rymmas inom
budgeten? Det finns de som svara ja
på den frågan. Men vi veta absolut
ingenting om den budget, som skall föreläggas
riksdagen den 10 januari 1952.
Ännu vet jag ingenting om den, och det
gör ingen annan heller. Om budgeten
under det år, som nu löper, kunna vi
säga att inkomster och utgifter bli större
än beräknat och att det är mycket
sannolikt att överbalanseringen av denna
budget kommer att bli en kvarts
miljard större än vi räknade med i riksstaten.
Då säger kanske någon, att vi
skulle kunna överflytta den summan till
nästa års budget och räkna med att vi
där få ett utrymme på en kvarts miljard.
Nej, så kunna vi visst inte göra,
ty denna kvarts miljard är pengar, som
staten på grund av eftersläpningen kan
förfoga över detta budgetår men som
kommunerna så småningom skola ha.
Utgår man från i övrigt lika förhållanden,
skulle man därför kunna säga att
läget nu är, att vi kunna räkna med att
balansera budgeten på samma sätt för
1952/53 som vi kunnat göra det i riksstaten
för 1951/52. Men hela detta resonemang
är betydelselöst, därför att vi
vela att både inkomster och utgifter
komma att bli större niista budgetår

men inte hur förhållandet mellan dessa
bägge faktorer kommer att utvecklas.
Därför är det i dag rätt meningslöst
att resonera från den utgångspunkten,
att budgeten kan ge utrymme för en
skattesänkning.

Men vilja vi sänka skatten, kunna vi
göra det även om inte budgeten ger utrymme
härför. Då gäller det att skaffa
staten inkomster från andra håll, och
det får vi väl i så fall överväga. Den ena
saken får vägas mot den andra, och i
det avseendet står jag fullständigt obunden
inför de resultat som kunna framkomma.

Jag vill alltså fastslå att den borgerliga
oppositionens alternativ till regeringspolitiken,
såvitt jag kunnat finna,
i första hand är att man vill göra gällande
att vi genom ett ökat nysparande
av enskilda personer skulle kunna komma
ifrån behovet att överbalansera budgeten.
Jag bestrider att detta är möjligt
på kort sikt. Vidare önskar man till priset
av en ränteglidning åstadkomma en
något starkare kreditåtstramning än regeringen
tänker sig. Skillnaden i effekt
kan inte bli stor. Ränteglidningen har
många nackdelar, men jag måste säga att
oppositionens linje blir ännu svagare om
man vägrar att acceptera regeringsprogrammet
i övrigt samtidigt som man vill
genomföra en ränteglidning. Oppositionens
program ger då mindre och svagare
resurser i kampen mot överkonjunkturen.

Jag tror att vi utan vidare kunna säga,
att regeringens politik ger möjlighet till
ett mera mångsidigt tryck mot överkonjunkturen.
Vi skola komma ihåg att konjunkturen
är splittrad. En räntestegring
kommer inte att leda till minskade investeringar
i våra skogsindustrier, ty de behöva
icke låna några pengar. Läget för
textilindustrien och framför allt konfektionsindustrien
är i dag litet annorlunda.
Där har man inte någon utpräglad överkonjunktur.
Jag skall inte gå närmare in
på förhållandena inom chokladindustrien,
men jag vill bestrida det yttrande
som fällts av någon talare, att chokladskatten
där lett till arbetslöshet. Jag har
noga följt utvecklingen inom denna in -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

dustri och vet att alla människor, som
blivit lediga där, gått över till annan
verksamhet. Detta säger naturligtvis ingenting
annat än att den nuvarande överkonjunkturen,
som naturligt är, kan övervinna
en tendens till arbetslöshet inom
en liten del av näringslivet. Men vi skola
ha klart för oss att den nuvarande konjunkturen
är splittrad, så att en räntestegring
kan verka hårt på den ena kanten
och sakna betydelse på den andra.
Regeringens politik är mångsidig och
verkar genom investeringsavgiften och
kreditåtstramningen inom hela företagarvärlden,
den differentierar trycket mot
de vinstgivande näringsgrenarna, särskilt
skogsindustrierna och skogshanteringen,
och hjälper genom budgetöverskottet till
att suga upp ett efterfrågeöverskott.

De olika delarna av regeringens politik
samverka och ge ett enhetligare tryck på
överkonjunkturen än som kan åstadkommas
med oppositionens alternativ. Regeringslinjen
är utan tvivel bättre anpassad
efter dagens situation och ger betydligt
större trygghet för verkan mot överkonjunkturen
än de modifikationer och
förändringar, som från oppositionens sida
föreslagits.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall inte upptaga någon polemik
med finansministern om de statistiska
uppgifterna beträffande levnadskostnaderna.
Meningsskiljaktigheterna på
den punkten torde endast visa, att statistik
kan tolkas på många olika sätt.

Herr statsrådet påminde om att folkpartiets
ledare var bland de första som
påyrkade den år 1949 genomförda devalveringen.
Det är alldeles riktigt, men
i det sammanhanget nämnde inte herr
statsrådet, hur stor devalvering som
åsyftades. Och varför blev devalveringen
så stor? Jo, därför att valutareserven
inte hade vårdats. Att så inte skett, har
sannerligen oppositionen inget ansvar
för.

Jag har mycket svårt att förstå det resonemang
som herr statsrådet förde angående
räntans åtstramande effekt. Herr
statsrådet menade, att en räntespärr

skulle verka endast dynamiskt, nämligen
så länge räntan befann sig i rörelse
uppåt, men om räntan fixerades till en
viss nivå, låt vara på en något högre nivå
än den nuvarande, skulle detta icke
ha någon åtstramande effekt. Men det är
väl ändå alldeles felaktigt att resonera
på det sättet. En högre räntenivå verkar
väl ändå mer åtstramande än en lägre
räntenivå.

Nu säger herr statsrådet, att oppositionen
framför allt riktar sig mot kreditåtstramningen
och mindre emot själva
ränteregleringen. Ja, men måste inte en
räntereglering dra med sig en kreditkontroll,
eftersom bankernas räntesättningar
bero på så många omständigheter
och bankerna därför måste räkna
med en olika hög ränta på olika låneobjekt? Herr

statsrådet säger, att den ifrågasatta
ränteregleringen endast är en beredskapslagstiftning,
och han hoppas att
den inte skall behöva komma till användning.
Den skall användas såsom en
spärr gentemot en lättsinnig kreditgivning.
Jag ber att få önska herr finansministern
all framgång på den nya bana,
som han sålunda beträtt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall bara tillåta mig ett par repliker.

Jag skall inte tvista längre med herr
Ohlon om orsaken till devalveringen.
Det kan inte bli bättre därför att herr
Ohlon bara helt enkelt upprepar sitt påstående
om vad som var orsaken.

Herr Ohlon menar, att en högre räntenivå
a priori verkar mera åtstramande
än en lägre. Det beror alldeles på låntagarnas
bedömning av situationen. En
förändring med en halv procent i ett
läge som karakteriseras av överkonjunktur
spelar ingen roll i deras bedömning
av möjligheterna att låna pengar. Det
är förväntningarna, som här spela den
största rollen. När herr Ohlon säger, att
ränteregleringen måste medföra en viss
kreditkontroll, så kan nog detta sägas.
Men en kreditkontroll medför också det
system, som oppositionen har tänkt sig,

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

om icke oppositionen menar att driva
en räntepolitik, som låter räntan stiga
till dess att förväntningarna slå om,
utan endast en som blir ett komplement
till en kreditåtstramning. Då är det fråga
om vem som verkställer kreditåtstramningen.
Det göra bankerna. De göra
det i dag; de göra denna åtstramning
genom att de gallra ut en del kreditsökande,
som de icke ge kredit, och denna
gallring sker icke endast efter kreditvärdigheten
utan också efter ändamålet.

Det blir i detta avseende alltså ingen
ändring i systemet, vare sig man bar en
räntereglering eller man har ett system,
där man tänker sig en liten ränteglidning
såsom stöd för en kreditåstramning.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skall icke uppehålla mig vid den debatt
som nu senast har förts. Jag vill endast
göra några randanmärkningar av mera
principiell natur rörande den föreliggande
propositionen om räntereglering.
Även om den, som herr statsrådet si älv
lät framskymta, är mera ägnad att användas
som något slags mordvapen att
svänga med, när man går att träffa s. k.
frivilliga överenskommelser vid förhandlingar,
framkallar den dock reflexioner,
som ingalunda behöva knytas
till dagen.

I denna proposition begär regeringen
fullmakter, som — väl att märka •— icke
äro knutna till krig eller krigsfara, men
som otvivelaktigt ge en mycket vidsträckt,
ja kanske så gott som oinskränkt
makt över det ekonomiska livet och härigenom
möjliggöra planhushållningens
fulländning. Det är vid detta som jag vill
uppehålla mig.

När ropet på planhushållning på 1930-talet uppkom, ställde man denna planhushållning
i motsats till det enskilda
näringslivets planlöshet, men man förglömde
en saklig svårighet, som enligt
min uppfattning är den avgörande, nämligen
hur över huvud taget en i demokratisk
ordning tillkommen regeringsmakt
skall kunna planliushålla på ett tillfredsställande
sätt. Denna svårighet har bli -

vit bortglömd på grund av kristidens
särkonjunktur och vad som kommit efter
den, vilket i själva verket många
gånger nödvändiggjort en planhushållning
— sådan den nu kommit att se ut.

Ser man på tiden efter kriget måste
man säga, att vad man än tycker om vår
regering och dess intentioner — något
större mått av förutseende har den icke
visat. Men det är inte så märkvärdigt,
ty den har liksom varje regering, som
är tillkommen i demokratisk ordning,
måst handla under intrycket av folkstämningar,
som den för övrigt själv i
mycket hög grad har bidragit att framkalla.
Men just denna omständighet, att
regeringen i varje ögonblick måste i hög
grad rätta sig efter folkstämningen,
grundlägger ju också en stor svårighet
för en sådan regeringsmakt att
över huvud verkställa en riktig planhushållning.
En regering måste tvärt om
vara så gott som oberoende av folkstämningarna
för att verkligen kunna fullgöra
en planhushållande verksamhet.
Men vilken demokratisk regering är det?
Och jag skulle vilja tillägga: Vilken demokratisk
politiker är det? Den politiker,
som i det avseendet är personligen
fri från synd, skulle jag vilja be
ställa sig upp och anmäla sig här, ty
var man än skulle kunna återfinna honom,
inte återfinner man honom i våra
parlamentariska församlingar!

På vad sätt har man visat förutseende?
Man har hängivit sig åt hämningslös utgiftsexpansion
omedelabrt efter kriget,
så länge de skatteinkomster, som helt
föranletts av krisläget, räckte till; man
har dessutom i en rad av fall bundit
statsmakterna genom principbeslut, som
nu ej kunna effektueras, och så har man
nu hamnat i ett läge, där en i många avseenden
för långt driven sparsamhet
hindrar utvecklingen av livsviktiga uppgifter,
som åligga det allmänna. Jag tänker
därvid inte enbart på försvaret.
Större har i själva verket inte statskonsten
varit. Bas på med utgifterna, så
länge man trodde sig om att låta penningströmmen
rinna, och onyanserad,
av nöden framtvingad återhållsamhet,
när man inte kunde fortsätta med det.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

Jag efterlyser ett enda spår av den
normala aktsamhet vid bedömandet av
framtiden, som en enskild person iakttar,
när han vill sörja för sig och sin
familj. Det är något märkvärdigt över
huvud taget i vårt moderna politiska liv,
hur just denna normala aktsamhet i fråga
om familjens ekonomi, som helt säkert
finns hos flertalet av politikerna
inom alla olika meningsriktningar, så ofta
kommer fullkomligt bort, när det gäller
det offentliga livet. Men det är till en
statsmakt, som inte har förstått bättre
och som med tanke på sitt bestånd knappast
någonsin får möjlighet att förstå
sin sak bättre, söm vi nu skola övertalas
att överlämna allt större och större
del av omvårdnaden om den enskilde
medborgarens både inkomster och rörelsefrihet.

Naturligtvis kan regeringen åberopa
att så mycket har inträffat, som man
inte tänkt sig. Man trodde vid vapenstilleståndet,
att freden skulle komma
omedelbart. Man trodde att den var så
säkrad, att man inte skulle få några nya
utgifter av den storleksordning som sedan
har blivit nödvändig för dess värnande.
Men just i graden av illusionslöshet
ligger kriteriet på om en planhushållning
är rätt skött eller icke. En planhushållning,
som grundar sig helt på
vissa förutsättnigar, men icke lämnar
rum åt förutsedda säkerhetsåtgärder
för den händelse dessa förutsättningar
icke inträffa, gör icke ens skäl för namnet.
Här gäller, och med större skärpa
än någonsin tidigare: Att styra är att
förutse. Det var väl för övrigt inte så
förfärligt svårt, synes det mig, att förutse,
att freden var långt ifrån tryggad
i och med vapenstilleståndet. Över huvud
taget är det nog så, att skall planhushållningsidén
följdriktigt fullföljas,
måste den förr eller senare sluta med
antingen sin egen eller demokratiens undergång,
ty den enskilde medborgaren
kan i det långa loppet icke behärska
de krafter som han här har varit med
om att släppa loss.

Jag har redan förut antytt, att regeringen
icke har visat förutseende, när
den med sin borgen har fått riksdagen

att fatta principbeslut om stora reformer,
som icke ha kunnat effektueras.
Man har gjort stora utgifter, som nu
hindra eller i varje fall fördröja utvecklingen
på andra områden, som äro
minst lika viktiga även ur social synpunkt
som de som äro beslutade, och
man har fått — ibland förefaller det
mig som om det hade skett genom sömngångaraktiga
statsråd av olika politiska
kulörer — riksdagen att lägga ned en
oändlig massa pengar i ett så tvivelaktigt
företag som Norrbottens järnverk,
vars anläggningskostnad väl kommer att
bli närmare 400 än 300 miljoner kronor
och som säkerligen icke skall kunna förränta
ett belopp av den storleksordningen.

Med detta i minnet skall man bedöma
den snäva inställning som man i nuvarande
läge intager till alla nya utgifter,
även när utvecklingen påkallar dem i
allra högsta grad. Det föreligger en fara
för att denna inställning kommer att
gå utöver även så viktiga områden som
vårt universitetsväsen och vårt sjukhusväsen.
Denna upprustning av universiteten
efter krigstidens dödläge blir i allt
mindre och mindre grad fullföljd, och
från en högskola, som visserligen inte
är statlig men för vars fuktionsduglighet
staten ändå måste ta ett mycket stort
ansvar — Stockholms högskola — har i
dagarna kommit ett nödrop från både
studenter och lärare, som inte längre kan
avvisas. Vad hjälpa oss alla utgifter på
det sociala området, om vi försumma vår
universitetsutrustning och låta den bli
efterbliven? Det är dock från universitetens
vetenskapliga institutioner och de
forskare, de fostra, som de impulser
skola komma, vilka skola möjliggöra för
vårt näringsliv att utvecklas och bli livskraftigt
nog att bära upp statsutgifterna.

Detsamma gäller också om sjukvården.
En återhållsam besparingspolitik i fråga
om sjukhusväsendet, inte minst det
högre sjukhusväsendet, kan ofta rent
ekonomiskt motverka sitt eget ändamål.
Inom sjukhusväsendet har det under de
senaste decennierna fortgått en mycket
målmedveten strävan att förkorta liggtiden
för patienterna och därigenom

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

inom samma ram kunna hjälpa ett allt
större antal fall. Men detta förutsätter,
att sjukhusen och deras laboratorieväsen
få utvecklas och att man kan bygga nya
institutioner, som kunna åtaga sig nya
former av sjukvård. Vi skola aldrig
glömma, att ett fullgott sjukhusväsen är
en form av socialvård, lika betydelsefull
som någon som helst annan. Internationellt
sett är sjukhusväsendet statt i
en mycket stark utveckling, och redan
några års tvungen återhållsamhet kommer
att markera efterblivenhet på ett
område, där Sverige dock har haft ett
stort internationellt anseende och en
god standard att bevaka.

Det har nyligen skett ombyte på de
statsrådsposter, under vilka de viktiga
områden, som jag här omnämnt, lyda.
Jag vädjar till de nya statsråden att
icke medgiva att deras departements förvaltningsgrenar
få tjäna som regulator
för sparsamheten på så sätt, att den
går ut även över sådana ekonomiska intressen,
som de på lång sikt måste bevaka.
Jag riktar en varm vädjan till
dessa nyutnämnda statsråd att intensivt
bevaka utvecklingsmöjligheterna för
de förvaltningsgrenar som äro dem underställda,
och om finansministern hade
varit här, så skulle jag ha riktat en lika
varm vädjan till honom att icke motsätta
sig detta. Jag vill tillägga, att min
vädjan föranledes av att vid ombyte på
en ministerpost den nyutnämndes oerfarenhet
i det interministeriella umgänget
ofta kan föranleda, att hans departement
på ett obehörigt sätt utnyttjas
under sparsamhetsansträngningarna.

Den högre odlingen och den i samband
därmed stående högre sjukvården ha
icke lätt att i en tid av åtstramning göra
sig gällande. Bakom dem stå inga manstarka
organisationer med röstsedeln i
sin hand. Men deras eftersättande ger
resultat, som gå ut över den ena delen
av samhället efter den andra. Därför ligger
det också ett särskilt stort ansvar
på dem, som vid Konungens rådsbord
jia att bevaka dessa viktiga samhällsintressen.
Det är intressen som icke få
komma hort. Samhällslivet i sin helhet
skulle lida på det.

Herr NERMAN: Här ha hållits bekymrade
anföranden över bekymmersamma
tillstånd. Jag skall, herr talman, tillåta
mig att fästa uppmärksamheten på några
ljusare drag i dagsbilden.

Jag vill peka på den lättnad också för
oss i Sverige, som har inträtt sedan Västerlandets
aktiva frihetsstater började
gå fram med större fasthet i ekonomiskt
samarbete och i samfälld militär upprustning.
Det är en stor skillnad i år
mot bara samma tid i fjol, och det ger
oss, trots alltjämt svåra förhållanden
och ständigt nya mörka moln, förhoppningar
och tillit till Västerlandet. Den
tiden är förbi, då -— som Norges ambassadör
i Förenta staterna häromdagen
uttryckte det ■— fria män darrade när
man i öster rynkade ögonbrynen. En
hälsosam oro har till och med börjat
märkas österifrån, och jag tolkar herr
Öhmans anförande i dag som en för de
flesta av oss mycket sympatisk återspegling
av den oron, som till och med
har fått honom att fästa vissa förhoppningar
vid den nya regeringssamverkan
som vi fått i ■— enligt vad han säkerligen
hoppas — isolationismens tecken.

Ännu äro svårigheterna mycket stora,
men det känns i alla fall som om rätten
och friheten hade vaknat och åtminstone
övergått till defensiven mot
våldets oroselement i tiden. Man kan
kanske till och med märka tendenser till
offensiv, en nyttig inringning, som det
kallas på visst håll. ^Slappheten, den
falska humaniteten, neutraliteten, den
tredje ståndpunkten till friheten och till
eget liv, det där har till sist börjat vika
för ett fastare uppträdande.

Vi se en tendens till större fasthet
inte bara i storpolitiken utan också här
i landet beträffande våra inhemska oroselement.
Jag syftar inte på något politiskt
parti, jag syftar på den åtstramning
ordningsmakten har börjat visa
mot samhällets bottensats, då den uppträtt
som organiserad kriminell pöbel.
En sådan har alltför länge neutralt tolererats,
men på sistone har den börjat
hållas efter. När ordningsmakten tog i
med större allvar, då vart det också
lugnt i Berzelii park i Stockholm och

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

andra oroscentra. Varje för en verklig
humanitet intresserad medborgare är
tacksam för den åtstramningen. Man är
också i den verkliga humanitetens namn
tacksam för den större stränghet som
rättsväsendet har börjat tillämpa mot
biltjuvar och likaså för den större måttan
i den hittills alltför slappa utmätningen
av det villkorliga straffet. Nådepolitiken
skulle kanske också förtjäna ett
övervägande. Ett rättssamhälle skall vara
humant, men det skall kunna skilja
på äkta och falsk humanitet. Det får inte
undergräva sig självt genom att klema
med, vad som är röta.

Man kan också konstatera, och det
med tacksamhet, att den svenska utrikespolitiken
har hårdnat till i sin flyktingspolitik.
Utrikesdepartementet har
nyligen berömvärt hävdat de mänskliga
rättigheterna mot en omänsklig regim,
något som har glatt alla svenska medborgare
— utom naturligtvis regimernas
främlingslegion i vårt land. Men det är
vidare en anledning till tillfredsställelse
att den legionen är på stark retur —
i alla land där arbetarrörelsen inte tolererar
den nya femte kolonnen.

Kanske skulle Sverige ändå kunna något
stärka sin ställning mot vissa regimer
av den undre världen, som vi tyvärr
ännu av ekonomiska skäl måste
umgås med. De barbariska och för den
regimen mycket betecknande tillmålen
Sverige officiellt utsättes för kunna vi
ta med ro. Sådana »skällebrev» utväxlades
på 1500-talet mellan Johan III
och Ivan den förskräcklige. Sedan dess
ha vi fått en viss kultur — i Sverige.
Nya tiden har dock varit eu skola —
för de folk som ha fått fördelen att genomgå
den.

Polens behandling av svenska sjömän
har väckt stark indignation här i landet.
Den uppfattas, och tydligen inte med
orätt, som ett system med gisslan till
hämnd för Sveriges ingrepp mot slavfartyg
i våra hamnar, och det svenska
sjöfolkets organisationer kräva helt naturligt
åtgärder från regeringen till bättre
skydd för våra sjömän. Man får väl
hoppas att sådana åtgärder komma.

Jag skall inte i detalj gå in på det allt -

mera ogenerade spioneri som bedrivs
här av Sovjetunionens så kallade diplomater.
Efter utrikesministerns förklaring
vid fjolårets höstriksdag om våra rättigheter
får man ju anta, att det inte uppupprepas
så sällsamma saker som att
spionerande Tyska diplomater tillåtas
att ograverat ta med sig hem sina kameror
och sin film, tagen från svenska
befästningar. Nu veta vi genom utrikesministerns
upplysning, att våra myndigheter
ha både rätt och skyldighet att ta
ifrån brottslingar sådant material. Men
här kan kanske göras ytterligare något
för att hävda Sveriges rätt och likställighet
diplomatiskt. Om det inte anses
förmätet att ge utrikesdepartementet råd,
så tror jag att det finns några åtgärder
som man kunde vidtaga utan att därför
överskrida den diplomatiska anständigheten.

Det är för det första känt, att svenska
diplomater liksom andra diplomater från
den civiliserade världen i Ryssland och
dess satellitstater inte få röra sig utanför
en mycket trång cirkel. Jag vet inte hur
trång den är, kanske olika i olika stater,
men det påstås röra sig snarare om
kilometer än om mil. Sedan länge råder
också förbud för umgänge mellan utländska
diplomater och inhemska medborgare
— med undantag för vissa statsinstitutioner,
som man får tala vid. Hur
det i detalj förhåller sig, kanske riksdagen
och svenska folket kunde få veta
av utrikesdepartementet, det skulle säkert
vara en båda intressant och nyttig
upplysning. Vi behöva bättre insyn i
utrikespolitiken.

Men med sådana förhållanden —- vad
är det som hindrar, att vi här i landet
behandla vederbörande staters diplomater
—- naturligtvis inte de andra, de
civiliserade staternas — med samma finkänslighet?
Varför skall Sverige diskrimineras
och sättas under öststaterna?
Jag vet inte om det är känt, att Italien
i början av oktober har vidtagit åtgärder
av detta slag mot Rumänien och
Ungern. Jag ber alltså vördsamt att få
rekommendera utrikesdepartementet, att
öststatsdiplomaternas, ja, alla diplomaters
rörelsemöjligheter i vårt land be -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

gränsas till precis samma mått som de
staterna medge våra svenska diplomater
i sina länder.

För det andra ha vi frågan om sjögränsen.
Ryssland har som bekant helt
egenmäktigt vidgat sin sjögräns i Östersjön
från 3 till 12 sjömil, och därmed
ha svenska och danska fiskares intressen
betydligt skadats. Diplomatiska aktioner
från Sverige och Danmark ha
med brutal hänsynslöshet avvisats. Jag
undrar, om det inte vore en helt naturlig
och försvarlig konsekvens, att också
Sverige vidgade sin sjögräns till 12 sjömil
—■ självklart bara för Rysslands fartyg,
inte för civiliserade stater eller stater
som upprätthålla internationell anständighet.
Vi måste hålla på paritet.
Eljes få vi aldrig någon respekt — inte
från något håll. I detta sammanhang vill
jag uttrycka min glädje över att den
brittiska flottan alltjämt hittar in i
Östersjön.

Jag har för det tredje ett vördsamt
råd beträffande antalet diplomater som
begåvas med immunitet. Jag vet inte i
detalj, hur många sådana diplomater
med spionagelicens som olika stater tilllåtas
ha här i Stockholm. Sovjetambassaden
uppges ha en besättning på cirka
300 personer, av vilka fjärdedelen
skulle med traditionell rätt åtnjuta immunitet,
men enligt praxis uppges alla
300 åtnjuta det. Bortåt 300 potentiella
spioner, som kunna arbeta saklöst och
ifall de bli avslöjade bara få lämna landet!
Det är litet för mycket.

Beträffande krigsanstiftarna i Peking
och Kinas upptagande i Förenta Nationerna
ber jag att få instämma med herr
Andrén.

Jag anmälde tillfredsställelse beträffande
den fastare flyktingspolitiken och
den större utrikespolitiska stramheten.
Till sist vill jag också uttala den förhoppningen,
att — med Västerlandets
tilltagande styrka och därmed större
respekt österut — också Sveriges utrikespolitik
söker sig allt pålitligare till
FN :s.

Utrikesministern har i ett anförande
vid Förenta Nationernas femårsjubileum
sagt, att FN inte bör förvandlas till en

antikommunistisk allians. Jag ber att
med all respekt få reagera mot uttalandet
rent principiellt. Självklart är det
ju bra, att alla stater finnas med inom
FN, även opålitliga, om de då kunna
hållas i styr av FN :s samlade makt. Men
om det är just de s. k. kommunistiska
staterna, som i dag hota världsfreden
— och så är det ju — då måste väl FN
så länge det är fallet bli en antikommunistisk
allians? Blir det en annan
gång Peru, så får FN tjänstgöra som en
antiperuansk allians. Jag vill heller inte
tro, att utrikesministern menade, att FN
skulle tillåta någon som helst fredsstörare
att operera under skyddande ideologisk
förklädnad. Sovjets politiska
ideologi är inte fred, inte kommunism
eller någon sorts socialism, utan helt
enkelt fortsatt tsarrysk imperialism.
Jag tillåter mig fatta utrikesministerns
uttalande som utslag av en svårbemästrad
frestelse att återigen betona den
svenska neutralitet, som han så energiskt
har hävdat. Jag bara beklagar det
hjärtliga bifallet från Stalins svenska
press och även det mycket hjärtliga bifallet
från herr öhman här i kammaren
i dag. Det bör vara svårt att vara neutral
till ett sådant bifall.

Där var också frågan om den svenska
bataljonen, som för rätt länge sedan utlovades
till FN:s ordningsmakt. Jag
skall inte yttra mig om de tydligen mycket
svåra födslovåndorna, jag skall bara
påminna om att FN:s generalsekreterare
vid femårsjubileet uttalade en önskan
om större beredvillighet hos FN:s medlemsstater
till bindande förpliktelser för
den kollektiva säkerheten. Jag vet ju
inte, vilka stater han speciellt tänkte på.
Vi få vänta och se, kanske vänta och
hoppas.

På tal om FN har jag tidigare uttalat
min oförgripliga övertygelse, att Sverige
borde vara med i Atlantpakten. Jag
kan inte övertyga utrikesministern om
det, men jag tror han vill erkänna, att
Sverige i hög grad profiterar på Atlantpaktens
styrka, dvs. att han kan hålla
Sverige neutralt i frihet tack vare Atlantpaktens
makt.

Ytterst bottnar Sveriges officiella neu -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

tralitetsiver inte i en enskild persons
ställningstagande, utan i svenska folkets
stora olust för internationella sammanhang
och obenägenhet att ta del i den
internationella kampen mellan olika
statsgrupper, som i dag onekligen är en
kamp även mellan rätt och orätt och
mellan frihet och förtryck. Utrikesministern
yttrade nyligen i ett skandinaviskt
sammanhang, att han inte tror att
vi svenskar äro behäftade med någon
utpräglad nationell egoism; vi äro, säger
han enligt ett referat, i varje fall
starkt internationellt engagerade i våra
känslor.

Här tror jag med förlov, att utrikesministern
tar fel. En större realpolitiker
— än jag —- och som jag vet är
mycket respekterad av utrikesministern
— har sagt någonting om just vår nationalegoism
och isolationism. Yttrandet
är föga känt, men jag tror att kammarens
ledamöter kunna ha intresse av att
få höra det.

Statsminister Per Albin Hansson fick
i slutet av 1939 besök av utrikesminister
Tanner från det av Ryssland överfallna
Finland. Tanner bad Sverige om största
möjliga hjälp. Han fick mycket vapen
och en del frivilliga. Men hans begäran
om direkt militär intervention måste
Per Albin Hansson med sorg avböja.
Tanner berättar i sin bok Finlands väg,
att den svenske statsministern förklarade,
att han ville göra mycket mera än
han gjorde, »men», sade han, »jag har
att göra med ett fredsegoistiskt folk».

Jag har inte alltid kunnat med instämmande
citera Per Albin Hansson,
men den karakteristiken träffade prick
och förtjänar största möjliga spridning.

Vad jag bär har talat om berör ju
inte mycket den proposition, som ligger
under dagens debatt, det får jag erkänna,
herr talman. Men jag får väl
säga med gamle Sjöwall: »Hör det inte
till pjäsen, så nog hör det till tragedien!» -

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina herrar!
När jag nu går att ge några repliker
med anledning av de anföranden,

som hållits här i dag, hoppas jag, att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ursäktar, om jag först
börjar med kammarens andre vice talman,
herr Strand.

Herr Strand inledde sitt anförande
med att beskylla högern för att ha uppträtt
här i kammaren som den försmådde
friaren. Herr talman! Man kan inte
bli »försmådd friare», om man inte
först har varit friare. Jag tror att herr
Strand kan intyga att högerns relationer
till socialdemokratien inte ha varit
så intima, att herr Strand har haft
anledning att misstänka några allvarliga
avsikter från högerns sida.

Vad bondeförbundet beträffar är det
ju uppenbart, att vi icke minst under
förra våren kommo till samma åsikt i
vissa viktiga frågor, vilket också föranledde
gemensamma motioner i dessa
frågor. Men jag kan försäkra, att det
var minst lika mycket bondeförbundet
som var intresserat av detta gemensamma
motionerande som de övriga borgerliga
partierna. Och jag vill tillägga, att
jag inte är övertygad om att icke bondeförbundet
även i dag har de åsikter,
som det lade i dagen i våras. Men det
kan ju hända — för att nu citera ett
berömt yttrande, det må vara riktigt eller
oriktigt återgivet — att bondeförbundarna
»visserligen inte ändra åsikter,
men ibland se sig nödsakade att
ändra sin röstning».

Det var emot denna bakgrund som
herr Strand sökte göra gällande, att
bondeförbundet numera missaktades av
högern, att det hade sjunkit i högerns
aktning. Jag vet inte vad som gav honom
anledning till detta påstående. Jag
hade inte i mitt anförande givit uttryck
åt någon som helst missaktning. Däremot
ansåg jag, att bondeförbundet hade
bragt sig själv i en prekär situation,
och jag försökte belysa denna prekära
situation. Jag misstänker att bondeförbundet
också snart blir övertygat om att
jag har ganska rätt på den punkten.

Men när herr Strand talar om den bristande
aktning, som högern skulle ha visat
bondeförbundet nu, så är väl det
ingenting mot den bristande aktning

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

som till exempel statsrådet och chefen
för finansdepartementet visade bondeförbundet
så sent som i maj -— i andra
kammaren tror jag det var den 5 maj
och i första kammaren den 29 maj 1951.
Bondeförbundet hade då tillåtit sig att
föra fram ett förslag om rundabordskonferenser,
och detta förslag fick följande
kommentar den 29 maj av nuvarande
— och dåvarande — finansministern,
som yttrade: »Ja, det är kanske
inte någon så dum tanke, men jag
vill säga att endast den kan göra någon
nytta vid en sådan konferens, som själv
har något positivt att komma med, men
det har inte bondeförbundet, och därför
får jag säga att bondeförbundets
tredje linje är en tomhetens linje när
det gäller ingrepp i det nuvarande ekonomiska
läget.»

Jag får för min del säga, att detta
liksom yttrandet i övrigt icke vittnar
om någon aktning från en ledande socialdemokrats
sida gentemot bondeförbundet.
Jag tror att den aktning, som
högern fortfarande har för bondeförbundet,
är betydligt större än den, som
finansministern lade i dagen i maj detta
år.

Herr Strand, kammarens andre vice
talman, försökte också göra gällande,
att räntefrågan var den enda punkten i
högerns program, och finansminister
Sköld kom senare in på samma sak.
Jag skall tillåta mig att litet utförligare
beröra denna fråga senare. Men så mycket
kan jag redan nu säga, att om vi i
dag mycket ha diskuterat räntefrågan,
så är det självklart därför att de penningpolitiska
medlen ha kommit i förgrunden
genom den proposition, som vi
här framför allt ha haft anledning att
diskutera, propositionen om ränteregleringen.
Då finns det ju ingen anledning
att förvåna sig över att från vårt håll
liksom också från annat håll räntefrågan
har förts in i centrum av diskussionen.

Statsrådet och chefen för finansdepartementet
började sitt anförande med
att skildra vårt ekonomiska läge i mycket
ljusa färger, och dessa färger behövdes
uppenbarligen för att regering -

ens ekonomiska skicklighet skulle framstå
i sin allra bästa dager. Men sedan
måste naturligtvis finansministern också
slänga in några mörka färger i tavlan.
Tv funnes inte de, så funnes det
ingen möjlighet att motivera ett så
djupt ingrepp i hela vårt ekonomiska
liv som en räntereglering i alla fall
skulle vara.

Jag tillät mig icke en gång utan flera
gånger under statsrådet Skölds anförande
att titta på honom. Jag gjorde
det helt enkelt därför att jag brukar ha
den allra största respekt för den argumentering,
som möter från finansministerns
sida; det har jag ingen anledning
att dölja. Finansministern kvitterade
min artighet genom att ställa vissa frågor
till mig. Innan jag går in på räntefrågan,
skall jag tillåta mig att med några
ord beröra dessa frågor.

Den första fråga, som han ställde, är
knappast finansministern värdig, därför
att den var för grov och för enkel.
Han frågade mig, vilken investering jag
ville ha — om jag ville ha investering i
sjukhus, i skolor och bostadshus, eller
om jag ville ha investeringar i fabriker.
Det är ju självklart, herr talman,
att man helst vill ha bägge delarna, och
det är ju också självklart, att den svenska
politiken under kommande år måste
försöka att bygga såväl det ena som det
andra. Här måste en avvägning ske. Jag
skall inte dölja, herr talman, att jag
anser, att byggandet av skolor, sjukhus
och bostadshus har blivit försummat
under de senaste åren och att
därför angelägenheten att få sådana hus
till stånd är så trängande, att även vissa
industriella investeringar kanhända
böra anstå.

Finansministerns andra invändning
mot mitt anförande — som han uppenbarligen
inte hade hört och därför hade
fått en delvis felaktig uppfattning om
— var den, att jag skulle ha karakteriserat
den planhushållning, som hade
bedrivits här i landet, såsom planlös.
Detta mitt uttalande tolkade finansministern
på det siittet, att jag med »planlös
planhushållning» skulle ha velat göra
gällande, att finansministerns plan -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

hushållning hade varit för litet omfattande.
Det är uppenbart att ordet planlöshet
i detta sammanhang inte kan ha
den betydelsen, utan det betyder helt
enkelt, att den har varit dålig, att den
varit felaktigt koordinerad och inte lett
till det åsyftade målet. Herr Wistrand
har i sitt anförande redan illustrerat,
att min tes på denna punkt är riktig.

Jag skall be att få ta ett enda exempel,
som jag tror ett oemotsägligt och slående.
När vi hösten 1949 gingo över till
den omfattande subventionspolitiken,
var detta ingenting annat än en utomordentligt
djärv men, som det sedan visade
sig, felaktig spekulation. Det var en
spekulation i fallande priser. Men det
blev inte några fallande priser, och därför
fingo vi avskaffa subventionerna vid
en tidpunkt, då det förde med sig mycket
allvarliga och skadliga återverkningar.
Det kunde finnas andra exempel att ta
fasta på, men det får räcka med detta,
eftersom tiden är så långt framskriden.

Så kommer jag då in på räntefrågan.
Det är mycket riktigt att jag räknade
upp en rad olika länder, som under den
senaste tiden, eller från december 1949,
hade vidtagit räntehöjningar. Men min
mening var icke att man skulle jämföra
förhållandena i varje särskilt land och
konstatera, om experimentet hade slagit
väl ut eller inte slagit väl ut. Jag ville
bara fastslå, att det fanns en allmän tendens
i denna riktning, och jag konstaterade
vidare, att nationalekonomer av
klass hade satt denna allmänna tendens
till räntehöjning i samband med det fall i
grosshandelspriserna, som kunde förmärkas
framför allt i mitten av februari
detta år. Där fick man alltså en samlad
effekt ur vad man skulle kunna kalla en
samlad aktion på detta område, och jag
tror inte någon kan förneka eller bestrida
att ett sådant samband kan bestå.
I varje fall har finansministern inte
gjort något försök i den riktningen.

Skulle det däremot gälla att undersöka
och göra jämförelser mellan olika länders
politik, är jag fullständigt ense med
finansministern därom, att varje lands
ekonomi är en sådan individualitet, att
man inte kan göra några rättvisande

jämförelser och att man inte kan mäta
effekten av den ena eller den andra åtgärden.
Och jag skall inte heller försöka
göra några sådana jämförelser.

Jag har därför inte heller anledning
att gå in på den danska räntepolitiken,
helt enkelt därför att läget i Danmark
är så vitt skilt från det läge som vi ha i
vårt land.

I sitt anförande tog också finansministern
upp de olika motiv, som kunna finnas
för en räntehöjning, och han framhöll,
att herr Ohlin i andra kammaren
hade skjutit det motivet i förgrunden,
att räntan skulle kunna göras så hög att
man kunde förvänta en räntesänkning
och på grund därav inskränkte och uppsköt
sina investeringar. Jag tror att detta
motiv har sin giltighet endast under
den förutsättningen, att räntan blir relativt
hög. Och jag vet inte, om folkpartiets
ledare är beredd att göra räntan så
hög att detta motiv kan bliva av avgörande
betydelse. För mig ligger saken
litet annorlunda till, och därför borde
kanske finansministern ha ställt frågan
med anledning av herr Ohlins uppfattning
icke till mig utan till någon annan.
Jag anser nämligen, att en räntestegring
framför allt leder till en strängare
prövning av investeringens räntabilitet
och därför på den vägen leder till en
kreditåtstramning, som kan vara värdefull
icke minst i den situation, som vi
nu stå inför. Jag är övertygad om att vi
behöva en investeringsbegränsning och
att vi behöva en kreditåtstramning. Därför
har jag inte heller i princip gjort
några reservationer emot det förslag om
investeringsavgifter, som i dag föreligger.
Jag har endast i detaljer tillåtit mig
att framställa en del invändningar och
anmärkningar.

Det blev en ganska intressant diskussion
här i kammaren mellan folkpartiets
gruppledare och finansministern om
statsingripanden och inflation. Jag vet
inte om jag utan vidare kan acceptera
den tes, som herr Ohlon framställde, att
de länder som ha haft de flesta kontrollerna
och de flesta statsingripandena
också ha fått den största prisstegringen.
Av skäl som jag redan tidigare har be -

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Nr 29.

Kungl.

rört fruktar jag, att saken inte ligger
fullt så enkelt till. Det har emellertid i
den ekonomiska litteraturen — och jag
tänker då inte minst på professor Hayek
— framställts en tes, för vilken han ger
mycket starka och goda skäl och som jag
tror vi ha all anledning att beakta och
observera. Professor Hayek gör gällande
att när en inflation sätter in, försöker
man i vår tid att ingripa med kontroller
och statsingripanden. Att det är riktigt
är det ju ingen som förnekar. Men
professor Hayek går vidare. Han säger,
att statsingripanden och statskontroller
i sin tur äro inflationsdrivande, att de
framkalla nya inflatoriska krafter, krafter
av sådan styrka att de i sin tur utlösa
krav på nya statsingripanden.

Den uppfattningen kan jag mycket väl
förstå. Jag tror att det finnes åtskilligt
i våra svenska erfarenheter, som tyder
på att denna uppfattning är riktig. Jag
tror att man skulle kunna uttrycka våra
erfarenheter på det sättet, att ju mera
reglerad och stel en samhällsekonomi
blir, ju mera åderförkalkat det ekonomiska
systemet blir och ju mera man får
av statsingripanden och statskontroller,
desto mera behöver ett sådant näringsliv
den stimulans, som en inflation ger, och
denna inflation och denna stimulans inställer
sig som en pådrivande kraft.

Jag tror att vi ha all anledning att
beakta detta förhållande och se till att vi
inte driva kontrollerna och statsingripandena
så långt, att denna inflationsdrivande
faktor ytterligare kommer till
de många som vi redan ha tidigare.

Ja, herr talman, här har jag kommit
in på svåra problem, problem som vi
inte ha någon möjlighet att lösa i dag.
Jag har velat ge uttryck åt en uppfattning,
som kanske icke är ny men som
har fått ett nytt erfarenhetsmaterial att
stödja sig på, och jag har inte velat underlåta
att framhålla dessa synpunkter i
denna debatt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det kan ju hända att min fråga om vilka
investeringar som herr Andrén och
högern helst ville pressa tillhaka var en -

proposition ang. investeringsavgift m. m.
kel. Men den var ju nyttig, ty den ledde
till en klar deklaration från herr Andréns
sida. Jag har ingen invändning att
göra emot vad han där sade. Jag menar
bara att det är ytterligt nyttigt, att alla
de högertidningar, som i dag ha applåderat
en motsatt mening, nu fått veta
att högerns ledare i första kammaren inte
deltar i dessa applåder.

Sedan skulle jag vilja säga, att det där
talet om att subventioneringen av devalveringsprisstegringarna
var en sorts
skadlig spekulation, det har jag bemött
förr, men jag skall bemöta det ännu en
gång. Ja, en spekulation var det givetvis.
Läget var detta: genom subventionering
i samband med en möjlig prissänkning
skulle man komma förbi verkningarna
av devalveringen. Vad bleve
då resultatet, om det inte blev någon
prissänkning? Jo, att man något senare
fick ta precis samma prisstegring, som
man annars skulle ha fått ta i samband
med devalveringens genomförande. Huruvida
den ena eller den andra av dessa
metoder är den i det långa loppet gynnsammaste,
kunna vi säkerligen inte avgöra
i dag, men några stora skillnader
dem emellan finns det inte.

Vad herr Andrén nyss sade om att räntestegringarna
i vissa andra länder skulle
ha lett till att grosshandelspriserna i
februari i år föllo, måste jag betrakta
som en fantasi. Jag känner mycket väl
till källan, men den fyller mig inte med
någon respekt. Det är en i hela världen
vedertagen mening, att orsaken till omslaget
i prisbildningen var de amerikanska
myndigheternas ingripanden.
En reglering av de amerikanska myndigheternas
lagringsköp, en starkt genomförd
pris- och lagringskontroll i
Förenta staterna och åtgärder för att
genomföra internationella allokationer
voro orsakerna, och inte den där halva
procentens räntehöjning i Holland och
kanske någon annan liten räntestegring
någon annan stans i Europa. Det hade
ingen inverkan på de internationella råvarupriserna,
och det var dem det
gällde.

Vidare skulle jag vilja säga, att det är
väl ändå en övertro alt antaga, att nå -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 fm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

gon liten räntestegring på någon halv
procent i dagens läge skulle medföra
någon strängare prövning av investeringarna
i företagen. Det tror jag inte
är en linje, som man kan ge så mycket
för. Det har till och med sagts till mig,
att inte ens den tioprocentiga investeringsavgiften,
som dock träffar betydligt
hårdare, skulle vara tillräcklig.

Till slut vill jag säga, att när herr
Andrén började gav han en framställning,
som närmast väckte det intrycket
att min skildring av oppositionens alternativ
var ofullständig, d. v. s. att oppositionen
hade något annat i sitt bagage
än det som hade kommit fram i
denna diskussion och som jag här redovisade.
Han förklarade, att den omständigheten
att man hade tagit upp penningpolitiken
här i dag ju hängde samman
med att remissen gällde ränteregleringen.
Herr Andrén, jag blev besviken!
Jag trodde, att herr Andrén under
sitt anförande skulle visa något mera av
det som finns i kappsäckarna. Men det
är inte lätt att göra det, herr Andrén,
ty där finns inget!

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag trodde verkligen, att statsrådet
och chefen för finansdepartementet
hade observerat den senare delen av
mitt inlägg, där jag framhöll den inflationsdrivande
effekt, som följer av statskontroll
och statsingripanden, och därför
betonade att redan den friare ekonomi,
som mitt parti hela tiden har
hävdat, är ett medel för inflationens bekämpande.
Men därtill kommer, såsom
jag tidigare har deklarerat i dag, att i
varje fall jag för min del — jag talar endast
för mig — icke har någonting att i
princip invända emot det förslag till investeringsavgift,
som vi i dag skola remittera
till utskott. Statsrådet Sköld vet
också mycket väl, att högern vid olika
tillfällen har varit med om och intagit en
positiv ställning till olika åtgärder, alla
i inflationsbekämpande riktning.

Men jag vill återkomma till frågan om
räntan. Vi anse verkligen den rörliga räntan
— det klassiska medlet när det gäller
att reglera konjunkturerna — vara en
mycket väsentlig sak, och det är redan
därför naturligt, att denna fråga har
kommit i förgrunden i vår diskussion.

Herr statsrådet SKÖLD: Jag ber om
ursäkt för att jag inte uppfattade att de
ekonomisk-filosofiska betraktelser, som
herr Andrén hade i slutet av sitt anförande,
voro en del av oppositionens ekonomiska
program.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 223, angående vissa materielbeställningar
för försvaret; och

nr 224, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindblom under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 510, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 220, med
förslag till förordning om särskild avgift
vid vissa investeringar (investeringsavgift),
m. m.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag vill börja med en gammal,
ofta upprepad erinran, nämligen att i
valet 1950 sade den dåvarande regeringen,
att den hade »klarat krisen».
Den menade med detta, att penningvärdet
och priserna stabiliserats. På hösten
efter valet var som bekant regeringen
på full reträtt från sina under valet
ställda prognoser. Den föredrog med
hänsyn till lönerörelserna att endast tala
om en förhöjning av levnadskostnaderna
med 8 till 10 procent. Nu räknar
man emellertid med en levnadskostnadsstegring,
som kommer att överstiga
25 procent. Summan av det hela är en
sänkt levnadsstandard för breda folklager,
mindre konsumtionskraft trots
att landets totala tillgång på varor beräknats
öka detta år med 6 procent.
Landsorganisationens ordförande, vår
andre vice talman, har ju också i sitt tal
här i kammaren på förmiddagen konstaterat
detta.

Priserna fortsätta alltså att stiga, och
Sverige har i det avseendet under senare
tid framgångsrikt tävlat att slå alla
rekord i Europa. Men regeringen har
trots detta sökt att länka utvecklingen
dithän, att lönelyftningen inte skall få
bli högre än 4 procent vid stundande
avtalsrörelser. Detta i sin tur skulle realiter
innebära, att standarden för stora
folklager ytterligare skulle komma att
sänkas. Emellertid har landsorganisa 5

Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

tionens ordförande här i dag på direkt
fråga av herr Gunnar Öhman förklarat,
att vad han sade i sitt tal den 4 april
detta år står han för, nämligen att arbetarna
skola få kompensation och att de
också skola få sin andel i det ökade
produktionsresultatet. Och om jag inte
fattat finansministern fel, underströk
också han vad landsorganisationens
ordförande, herr andre vice talmannen,
här deklarerade på förmiddagen. Det
skulle ju i verkligheten innebära en reträtt
från finansministerns sida gentemot
de signaler, som hissades tidigare
i höst. Jag noterar båda dessa uttalanden
och hoppas att industriarbetarna
och statstjänarna ta fasta därpå, när de
gå in i avtalsrörelsen, så att inte avtalsrörelserna
1951 och 1952 leda till samma
resultat som under tidigare år.

Tidigare kunde regeringen åberopa en
viss varuknapphet när det gällde att
motivera den s. k. återhållsamheten i
lönekraven. Men nu kan den inte göra
det, ty nu finns det överflöd på varor.
Det finns överflöd på kläder, skor, smör
och andra livsförnödenheter. Men nu är
man ju i färd med att återuppliva 1930-talets politik bl. a. genom att låta utlandet
köpa smöret billigt, medan priserna
inom landet ständigt stiga.

Vi ha nu kommit till den situationen,
att folk i allmänhet har mycket svårt
att av ekonomiska skäl flytta in i de
nya bostäder, som byggas. Nu mer än
någonsin hämmar sig regeringens underlåtenhet
att vidtaga åtgärder för att
bryta monopolens herravälde inom bl. a.
byggnadsämnesindustrien. Kravet på åtgärder
i detta avseende växer nu mycket
kraftigt och markerat fram.

Den borgerliga oppositionen väsnas
mycket omåttligt och mycket fördomsfritt.
Men den underlåter mycket medvetet
att vidröra de huvudfaktorer i
den svenska politiken, som lett till den
nuvarande situationen. Den låtsas inte
om att samtliga borgerliga partier varit

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Ivungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

överens med den tidigare regeringen
om att nedskriva den svenska kronans
värde med en tredjedel, att slopa subventionerna,
att realiter avveckla priskontrollen
o. s. v. o. s. v. På dessa avgörande
punkter tiger den borgerliga
oppositionen, tv den är medveten om
att det endast är kommunisterna, som
motsatt sig denna politik.

Medel finnas i detta land för att göra
slut på prisstegringarna och alt sänka
levnadskostnaderna. Folkflertalet här i
landet anser med rätta att de väldiga
exportvinsterna böra användas för att
subventionsvägen göra viktigare importvaror
billigare, att genom subventioner
göra smör, kött, fläsk och skor
billigare. Men av allt att döma skola
exportkapitälisterna få behålla sina väldiga
extravinster. Huvudparten av de
s. k. prisutjämningsavgifterna på massa
och trävaror kommer även i fortsättningen
att i sinom tid betalas tillbaka
till exportkapitalisterna. Här ha vi
fortfarande att göra med en av de avgörande
faktorerna då det gäller att nu
pressa ned priserna. Jag kan inte se
annat än att även den nuvarande regeringen
följer i den gamlas fotspår: spelar
rollen av förvaltare av monopolkapitalisternas
oerhörda extravinster och
vägrar att vidtaga de mått och steg, som
skulle kunna sänka priserna. Situationen
är fortfarande sådan, att de höga
importpriserna drabba folkets breda lager,
medan de jättehöga exportvinsterna
vandra till de besuttnas stora kassavalv.

Under debatten i denna kammare har
herr Ture Nerman uppträtt med ett tal,
som till hela sin uppläggning måste betecknas
såsom mycket provokatoriskt.
Han söker framstå såsom det främsta
utrikespolitiska oraklet inom den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Hans
uppträdande här i kammaren på förmiddagen
föranleder mig att fråga såväl
utrikesministern som den socialdemokratiska
gruppledaren i denna kammare:
I vilken utsträckning äro herr
Nermans uttalanden här i dag representativa
för den socialdemokratiska
förstakammargruppen och socialdemokratien
i allmänhet?

Herr Nerman har från denna talarstol
faktiskt slängt ut beskyllningen, att Sovjetunionen
och folkdemokratiernas beskickningar
här i landet skulle bestå av
potentiella spioner. Vilken mening har
den socialdemokratiska förstakammargruppen
om detta? Är den av samma mening
som herr Nerman, eller är fallet
tvärtom?

Herr Nerman hävdade vidare, att Förenta
Nationerna måste bli en antikommunistisk
organisation. Vilken inställning
ha de andra socialdemokraterna
härtill? Utrikesministern har redan givit
sin mening till känna, nämligen att
Förenta Nationerna inte får förvandlas
till ett Atlantpaktens instrument. Vem
är representativ för den dominerande
uppfattningen inom det socialdemokratiska
partiet? Är det herr Nerman eller
är det herr utrikesministern? Detta bör
klart sägas ut, ty här har en representant
för det största partiet inom regeringen
från parlamentstribunen sökt
göra gällande, att han representerar någon
annan än sig själv då han far ut i
sina krigsaktivistiska utgjutelser.

Vidare har herr Nerman uttryckt sin
glädje över att brittiska flottan hittar
in till Östersjön. Vad är innehållet i denna
förkunnelse? Ingenting annat än att
vederbörande hälsar med glädje att kriget
föres in på svenskt territorium, ty
Sverige har sin längsta sjögräns mot
Östersjön. Och jag frågar i anledning
därav: I vilken utsträckning är detta uttalande
av herr Nerman representativt
för uppfattningen bland de övriga socialdemokratiska
riksdagsmännen?

Under de två år jag tillhört riksdagen
har herr Nerman så där två å tre gånger
om året hållit krigsaktivistiska tal i denna
kammare. Hans tal refereras mycket
utförligt genom den svenska radion. De
provokatoriska elementen i dessa tal ha
ökat undan för undan. Vi veta att herr
Nerman är en förskrämd småborgare,
som darrar likt ett asplöv inför det stora
som sker i vår tid. Han ger uttryck för
hysteri i sina tal, han har intet annat
perspektiv än krig och kan tydligen inte
tänka i några andra kategorier.

Vi fästa inte stort avseende vid vad

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

personen Nerman säger och tänker, men
lian refereras i den aktivistiska pressen
bär i vårt land och i utlandet såsom representant
för socialdemokratien — det
största partiet här i landet. I sitt tal
nyss noterade han vissa framsteg i sin
aktivistiska politik. Han glömde inte att
notera dem men glömde likväl en betydelsefull
sak, nämligen hur den svenska
radion alltmer utvecklats till att bli ett
instrument för dem, som tänka i likhet
med honom. Med eller mot sin vilja —•
vilket skall jag låta vara osagt — har
regeringen kommit att understödja krafter
av typen Nerman, som nu göra sig
så breda i den svenska radion.

Vi ha i Sverige en statskontrollerad
radio som borde, tycker man, vara ett
instrument, ägnat att i någon mån understryka
den officiellt deklarerade alliansfria
linjen i utrikespolitiken. Men
så är det inte. Med regeringens goda
minne •—• det förhåller sig tydligen på
det sättet — utnyttjas den svenska radion
som ett mäktigt instrument för den
amerikanska och engelska politiken, d.
v. s. en propaganda för blockpolitik och
en oförsonlig hållning till strävandena
att de stora makterna skola sluta en
fredspakt. Ja, man går ännu längre. Med
regeringens goda minne utnyttjas den
svenska radion för en utmanande politik
mot vårt stora grannland Sovjetunionen.

Uppläggningen av Radiotjänsts serie
om Sovjetunionen är ingenting mer och
ingenting mindre än en skandal. Det är
bittra fiender till socialismen, som nu
servera den s. k. sanningen — den s. k.
objektiva sanningen — om Sovjetunionen
till folket i detta land. Ingen socialist,
ingen vän av goda relationer med
vårt stora grannland har getts tillfälle
att framträda i denna radioserie. Det är
bittra fiender till Sovjetunionen, folk
som inte döljer sitt hat mot socialismen
och den stora socialistiska staten, som
nu svara för att åstadkomma inte bättre
relationer med vårt stora grannland,
utan sämre relationer. Här finns ingen
ursäkt för regeringen, ty så mycket
har den att säga till om i denna fråga,
att den kunnat förhindra vad som nu

måste betecknas såsom en skandal. Regeringen
bör göra klart för sig, att svenska
folkets stora flertal inte vill ha och
inte har något intresse för en upplysning
om ett annat lands inre förhållanden
på det sätt, som nu så öppet demonstreras.

Herr talman! Jag vill till sist ställa
ett önskemål på den nya regeringen.
Den nya regeringen har ett program,
som den säger sig vilja förverkliga.
Ja, den förra regeringen hade också
ett program, som den emellertid lade
på hyllan. Program kunna vara bra
men handlingar torde vara bättre. I
koalitionsregeringens program finns
bl. a. en punkt om att den stora sjukvårdsreformen
skall genomföras i etapper.
Jag uttalar i detta sammanhang den
förhoppningen, att det inte skall bli som
tidigare: att man i etapper söker komma
ifrån sina utfästelser i regeringsprogrammet.

Herr NERMAN (kort genmäle): Herr
talman! Jag bad nyss herr Persson korrigera
ett misstag, som jag gjorde i förmiddagens
anförande. Han hann inte
med det nu, och jag får därför själv göra
denna korrigering.

Jag sade att Sovjetunionen hade 300
diplomatiska ombud här i landet. Det
var fel; jag avsåg östblocket eller, om
jag så får kalla det, det storryska imperiet.
Det var alltså samtliga östblocksstater,
som tillsammans ha 300 ombud
här i landet mot Sveriges 30 hos dem.
Sovjetunionen har enligt samma uppgift
»endast» 108 ombud här i landet mot
Sveriges 11 där. Jag är tacksam att ha
fått göra den korrigeringen, innan någon
angriper min uppgift.

Vad sedan beträffar herr Perssons vänlighet
mot mig och hans stora uppskattning
av min betydelse får jag tacka
hjärtligt. Jag hade ingen aning om att
jag hade den politiska betydelsen.

Herr BENGTSON: Herr talman! Höstens
stora politiska händelse, d. v. s. re -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

geringssamverkan mellan socialdemokratiska
partiet och bondeförbundet, bär
väckt livlig debatt i press och på möten.
I dagens debatt ha vi funnit en återspegling
av vad som sagts ute i diskussionen,
fastän kanske i mera vårdad
form och utan de (iverdrifter, som förekommit
under den senaste tiden. Kritiken
mot denna regeringssamverkan har
rört sig över vida områden, och den har
sökt utnyttja varje möjlighet att komma
den nybildade regeringen till livs.

Det har i första hand framhållits att
det är principiellt oriktigt att två partier
med skilda ideologiska uppfattningar
på detta sätt samarbeta i regeringsställning.
I regeringsprogrammet står det
dock — och det har uttryckligen framhållits
från båda partierna — att detta
självfallet icke innebär en ändring i någotdera
partiets inställning till grundläggande
samhällsfrågor i sådana avseenden,
där principiella skiljaktigheter
föreligga.

I den förklaring, som lästes upp i riksdagens
båda kamrar den 13 december
1939, alltså inför samlingsregeringens
start, en samlingsregering där både högern
och folkpartiet deltogo, finna vi
inte fullt samma ordalydelse, men i alla
fall en liknande deklaration. Det heter
där: »En förutsättning för samlingsregeringens
arbete är att inrepolitiska meningsskiljaktigheter
undanskjutas.» Detta
har alltså kunnat accepteras vid det
tillfället, och då förstår jag inte vad det
finns för anledning att just nu rikta angrepp
mot bondeförbundet med påståendet
att vi skulle ha accepterat en samhällsuppfattning,
som är främmande för
vårt grundprogram.

Skall man bedöma denna regeringssamverkan
efter vad den verkligen är,
måste man säga, att det är två partier -—
vad det gäller denna kammare de två
största — som kommit överens om ett
handlingsprogram för att såväl på kortare
som på längre sikt lösa de svårbemästrade
problem, som ligga framför
oss. Något uppgivande av partiernas
principiella ståndpunkter är det inte fråga
om.

Det har även i debatten här i dag ut -

talats vissa bedömanden om regeringssamverkan
och om dess program, och
det finns anledning att på en hel del
punkter bemöta dessa uttalanden. Det är
ganska självklart att man från högerns
och folkpartiets sida inte tycker så värst
mycket om denna samverkan, och lag
förstår mycket väl, att herr Andrén gärna
ser denna färgblandning i grått, i varje
fall från högerns håll betraktat. Det
visas en rörande omsorg om vårt parti,
och man ger uttryck åt många spådomar,
att det skall gå oss mycket illa efter det
viktiga politiska steg vi tagit. Jag måste
emellertid framhålla, att vad som förekommit
under senaste tiden kanske ger
anledning att säga: Finns det alltför

många friare, brukar det resultera i att
den, som de vända sig till, blir ganska
likgiltig för det hela. Och när herr Andrén
vidare använde bilden av Fyrtornet
och Släpvagnen, kanske jag får erinra
om vad säkerligen också herr Andrén
mycket väl vet, att dessa två artister
nådde sin berömmelse främst genom det
samarbete de hade med varandra. Jag
får kanske förstå det så, att herr Andrén
menar att det samarbete i regeringsställning,
som det här gäller, skall ge samma
resultat och att han därför tror att det
skall bli någonting bra av detta samarbete.

Det har sedan av representanter från
såväl högern som folkpartiet lästs vissa
citat, och det är självfallet att dessa citat
väljas efter den situation, som är lämplig.
Jag skulle dock vilja fråga: Varför
inte läsa en del andra citat också?
Varför inte läsa det socialdemokratiska
partiets och bondeförbundets uttalanden
i utrikespolitiska frågor och i sådana
frågor, som gälla räntan och en hel del
andra saker. Jag behöver inte läsa upp
dem här, och jag har inte gjort mig besvär
med att leta fram dem, ty den samstämmighet,
som i dessa viktiga frågor
råder mellan de båda nuvarande regeringspartierna,
är redan allmänt känd.

Herr Ohlon tog avstånd från många
av de hårda ord, som fällts i debatten
om den nya regeringen. Jag får säga att
jag noterar det med tillfredsställelse.
Jag skulle vara mycket tacksam, om

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl.

hans egen partipress skulle vilja tillägna
sig de ord, som han yttrat här i
det avseendet.

Herr Ohlon säger vidare, att han inte
mött någon motsägelse i sin partigrupp
beträffande den kritik, som riktats mot
regeringen. Jag skulle vilja ställa en fråga
till herr Ohlon eller någon annan
folkpartist i varje fall på en punkt. På
en del möten har det sagts, att regeringspartiernas
uppgörelse träffats av
rent klassegoistiska skäl, från bondeförbundets
sida endast för att bondeförbundet
skulle vinna en mängd förmåner
åt jordbruket. Sedan frågar man: »Vem
skall betala detta?» — Och så har man
vänt sig till grupper, som uteslutande
äro konsumenter av livsmedel. Det är
den ena sidan av saken. Å andra sidan
har man i andra bygder, där det passar
bättre, gjort gällande att jordbruket alls
inte har vunnit något på denna uppgörelse,
utan det hade fått precis lika
mycket, om bondeförbundet låtit bli att
gå in i en regeringssamverkan.

Vilket är det riktiga? Föreligger inte
här en motsägelse i den kritik, som riktas
mot regeringsbildningen?

Det har också talats om att det förts
dubbla underhandlingar, och det har i
tidigare debatter sagts, att den nya regeringen
föddes i lönndom. Jag vill erinra
om vad som skedde år 1948. År 1948
meddelades det, att det pågick förhandlingar
mellan socialdemokraterna och
bondeförbundet om en regeringssamverkan,
och vad blev resultatet? Jo, det
blev en i högsta grad osaklig debatt,
där man inte hade reda på vad som
verkligen förekom. För att undvika sådana
konsekvenser ha förhandlingarna
denna gång förts utan att några meddelanden
därom lämnats i förväg. Jag
tror att den politiska debatten har kommit
på ett högre plan genom att man
inte förfor på samma sätt som år 1948.

Det har vidare riktats en del kritik
mot regeringsprogrammet under framhållande
av att det inte är tillräckligt
klarläggande på en del olika punkter.
Jag vill påstå att det regeringsprogram,
som har framlagts, har i princip tagit
upp riktlinjerna för samverkan. Man

proposition ang. investeringsavgift m. m.
kan väl inte begära att regeringsprogrammet
skall innehålla en detaljerad
beskrivning på vad som skall företas i
de olika frågorna. Om nu regeringsförhandlarna
hade kommit överens på alla
punkter och sedan sagt, att så skola vi
ha i fråga om beskattning, så skola vi
ha i fråga om valsystemet, och så skola
vi ha beträffande en del andra ting, och
i detalj slagit fast vad som skulle göras
— vilken kritik skulle då inte ha kunnat
riktas från oppositionspartierna mot att
regeringsförhandlarna föregrepo de utredningar,
som nu arbeta med dessa
frågor? Det är därför riktigt, som man
nu förfarit, att man i stora drag angivit
vad samarbetet kommer att innebära
och att man sedan avvaktar och i möjligaste
mån tar hänsyn till vad utredningarna
komma till för resultat.

Det har här frågats om de fördelar,
som samarbetet kunde medföra. Jag vill
särskilt understryka, att det breddade
regeringsunderlaget ger möjlighet till
att planera på längre sikt. Det finns möjlighet
att i samförstånd göra upp ett
program och att också genomföra det
utan risk för att det virus, som omtalats
här tidigare och som orsakar influensa,
skall kullkasta planerna i fråga om väsentliga
fakta.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om de båda propositioner, som skola remitteras
i dag. Det är naturligtvis inte
möjligt att bestrida, att det finns vissa
nackdelar för jordbruket med den investeringsavgift,
som föreslagits. Jag
tror dock att jag kan säga, att jordbrukarna
äro så solidariska, att de mycket
väl förstå om vi, när vi strida mot inflationen,
vilja använda även detta medel,
och det ha de också accepterat. I
uttalanden, som gjorts av såväl RLF som
Sveriges lantbruksförbund, har också
det föreliggande förslaget tillstyrkts.

Herr Andrén talar om den utflyttning,
som skett från jordbruket, och det är
riktigt, att mycket folk har flyttat därifrån.
Men om vi se på rapporterna över
konjunkturläget hösten 1951 — det bör
jag kanske lägga till för tydlighetens
skull — står det diir på följande siitt:
»Trots reduktionen av arbetskraften be -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

räknas volymen av jordbrukets slutprodukter
ha legat cirka 8 procent högre
än under produktionsåret 1938/39.»
Och i långtidsprogrammet redovisas, att
vi för produktionsåret 1949/50 ha en
självförsörjning till 100 procent. Det är
riktigt att 17 procent därav hänföra sig
till importerad konstgödsel och dylikt,
men försörjningen är dock uppe vid 100
procent.

Beträffande den rationalisering, som
förekommit, vill jag redovisa några siffror
i fråga om en detalj inom jordbrukets
maskinpark. Det gäller traktorerna,
som väl äro de dyrbaraste maskinerna.
1938/39 hade vi 17 800 traktorer, 1949/
50 hade vi 56 300, och 1950/51 räkna vi
med att ha 66 000 traktorer. Ha vi 66 000
traktorer, tror jag vi kunna säga att vi
tämligen väl fyllt behovet på detta område.
Dessutom finns ju vad beträffar
investeringarna den gräns på 10 000 kronor,
som är avgiftsfri. Jag tror sålunda
att jordbrukarna inte ha så stora invändningar
mot det föreliggande förslaget,
något som jag också nämnde i samband
med de remissyttranden, jag tidigare citerade.

När det gäller ränteregleringen har
Lantbruksförbundet i vissa detaljer gjort
erinringar, men det innebär dock intet
avstyrkande av hela förslaget. Vi veta,
att redan på ett tidigare stadium har vårt
partis ordförande givit sin anslutning
till ränteregleringen.

Det har i debatten om regeringsbildningen
förekommit också många andra
argument, så många, att det inte är möjligt
att här bemöta dem alla. Då de inte
upprepats nu, avstår jag från vidare
kommentarer.

Jag vill sluta med att säga, att såväl
1933 efter krisuppgörelsen som 1936 efter
regeringskoalitionen har det uttalats
de mest olycksbådande profetior om
vårt parti. Men vad har hänt? Jo, i dag
står vårt parti starkare än någonsin. Redan
nu kan man säga att regeringskoalitionen
har mottagits väl, och jag är säker
på att svenska folket än en gång
skall förstå att det samarbete som inletts
har goda förutsättningar att bli till nytta
för vårt land.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Den diskussion,
som har pågått här i dag rörande
den inflationstendens, som är alldeles
uppenbar i vårt samhälle, och de
åtgärder, som man kan tillgripa däremot,
har, tycker jag, i åtminstone ett avseende
givit en uppenbar behållning, och
det är att man från alla håll erkänner,
att denna inflationstendens till så väsentlig
grad är importerad. Man har inte
kunnat blunda för importprisernas och
exportprisernas inverkan på den svenska
prisnivån och den därav följande
importen av inflation, varför man nu
villigt erkänner detta förhållande. Det
är åtminstone en fördel av den diskussion
som har pågått.

Jag skall inte närmare ge mig in på
den delen av spörsmålet, men jag skulle
vilja erinra om att när man inom olika
partier har fastnat i olika ståndpunkter
och har olika recept för att bekämpa
inflationen — recept som äro lika i vissa
punkter men skilja sig i andra — så
kan detta kanske till inte oväsentlig del
förklaras med att vi alla stå inför någonting
nytt, nämligen frågan om vilken
finansiell politik man skall bedriva
i ett samhälle med full sysselsättning.

Den gamla ekonomiskt liberala doktrinen
sysslade praktiskt taget aldrig
med det problemet, och vi stå så gott
som utan handledning från de teoretiska
ekonomerna på denna punkt. Ungefär
likadant var det på 1930-talet, då vi
hade en lågkonjunktur. Men så hördes
det vissa röster — kanske mindre från
detta land än från England, där Keynes
gjorde sin starka röst hörd. Vi följde
hans program: vi angrepo den alltför
låga sysselsättningen, arbetslösheten för
människor och maskiner, och vi veta nu
på ett ungefär, hur man i en liknande
situation skall gå till väga.

Men vi veta inte med bestämdhet,
hur vi under dessa sista år borde ha angripit
de problem, som kunna sägas härleda
sig ur den fulla sysselsättningens
samhälle, för att komma till rätta med
de inflationstendenser, som tydligen äro
oupplösligt förenade med den överfulla
sysselsättningens samhälle: tendenserna
till stegring av löner och vinster, steg -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

ring av köpkraft och efterfrågan och
stegring av priserna. Vi få experimentera
oss fram från olika håll och hålla
debatten levande, och ett parti i regeringsställning
får ju också tillämpa sina
experiment och sina teorier, och, efter
den beredning man kan underkasta dem,
pröva dem så långt de hålla. Vi få så
småningom, hoppas jag, lära oss att även
här behärska tekniken. Och jag skulle
vilja i viss anslutning till den föregående
talaren säga, att om vi socialdemokrater
och bondeförbundare i ett annat
läge kunde lära oss tekniken gemensamt
på 1930-talet, så kan det finnas
ett visst hopp om att vi även på
1950-talet skola kunna lära oss tekniken
att bemästra de nya problem, som ha
mött det svenska samhället efter kriget.

Orsaken till att socialdemokraterna
och bondeförbundarna funnit varandra
i nuvarande läge är uppenbar för oss
alla. Det är ändå så, att frågan om den
högre räntan har blivit ett skiljeämne.
Den har blivit någonting, som högern
och på sistone även folkpartiet med allt
mera stigande förtröstan samlat sig omkring,
men som både bondeförbundet och
socialdemokraterna hela tiden ha ställt
sig mycket tveksamma inför. Det synes
som om högern och folkpartiet ha sett
i räntan inte det enda vapnet -— det
framgår ju av dagens debatt -— men väl
huvudvapnet, samtidigt som de vilja ha
bort regleringarna eller i varje fall ha
kvar så få som möjligt.

Vi skola inte ha flera regleringar än
som är nödvändigt — så långt kunna vi
alla vara ense. Men om nu högern och
folkpartiet skulle släppas loss — vilket
alla goda makter förbjude ■— och tilllämpa
sin högre ränta och sitt upphävande
av regleringarna — ja, man kan
bara föreställa sig hur detta skulle verka
t. ex. på hyresmarknaden. Vi för vår del
ha den bestämda uppfattningen, att detta
skulle leda till att man kanske löste
frågan om bostadsbristen men på det
sättet, att folk inte kunde hyra de nya
lägenheterna till de nya priserna, att
folk inte kunde behålla sina nu innehavda
lägenheter och att en ström av människor
sökte sig till de billigare, de

mindre, de obekvämare och i alla avseenden
sämre bostäderna. Det är ett sätt
att »lösa» bostadsfrågan till priset av
en våldsamt försämrad bostadsstandard,
ett pris som jag undrar om vare sig högern
eller folkpartiet till syvende og sidst
skulle vilja betala.

Men nu är den högre räntan i alla fall
en huvuddel i högerns och folkpartiets
program. Med den inställning, som bondeförbundet
har till denna fråga, tror jag
därför att man måste betrakta den front,
som i viss utsträckning visade sig i våras,
fronten högern-folkpartiet-bondeförbundet,
som en mycket onaturlig front,
och man kan fråga sig, om den fronten i
fortsättningen skulle ha kunnat uppehållas.
Det visade sig i våras, att vad man
kunde samla sig om i de berömda trepartimotionerna,
det var endast ett nej
till vissa skatteförslag, men man kunde
inte enas om en positiv, aktiv politik.
Och man kan fråga sig: Vilken antiinflatorisk
politik skulle dessa tre partier ha
kunnat gemensamt bedriva? Nu har denna
kalk gått ifrån dem. Men en annan
kalk ha högern och folkpartiet fått dricka:
bondeförbundet står för närvarande
i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna.
»Det är ett hårt slag
för borgerligheten», suckade herr Nordenson
nyss, och jag förstår honom.

Den föregående talaren erinrade om
den besynnerliga diskussion om parlamentarismen,
som tog fart sedan socialdemokrater
och bondeförbundare tillsammans
hade gått i regeringsställning
nu på hösten. Det är alldeles uppenbart
att det finns en sak, som både teoretiker
och praktiker helst vilja förorda och söka
åstadkomma, och det är en enpartiparlamentarism:
att ett parti är tillräckligt
starkt för att kunna genomföra sitt program.
Vi ha sett hur man i England, parlamentarismens
mönsterland, i senaste
valet har kämpat på den linjen från båda
hållen. Där ha Attlee och labourpartiet
begärt av väljarna: Ge oss ett så starkt
underlag i underhuset att vid kunna föra
en aktiv politik! Och Churchill och
hans män ha begärt detsamma. Man bär
velat cn enpartiparlamentarism, och man
har för den naturligtvis måst kräva ett

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m.
tillräckligt underlag inom det engelska
underhuset. Intetdera partiet lyckades i
sin strävan. Nu sitter Churchill med sin
majoritet på icke fullt ett tjugutal röster
i underhuset, men han har en majoritet av
labourpartiväljare emot sig, något hundratusental
mer än de konservativa väljarna.
Det är faktiskt inget starkt underlag
att bedriva en fast regeringspolitik
på, det har också framgått av vad Churchill,
denne kloke och erfarne partiledare,
har låtit undslippa sig efter valet.

Hur var vårt parlamentariska läge?

Ja, vi veta alla, att vi ha talat om
influensaparlamentarism, här liksom
i England. Socialdemokraterna hade i
andra kammaren en majoritet på en
röst, om man bortser från talmannen,
över de tre borgerliga partierna, och den
majoriteten bröts mycket lätt och mycket
ofta av kommunisterna, som slöto
upp på den borgerliga fronten. Ett sådant
underlag för regeringen inom den
s. k. folkvalda kammaren — ja, båda
kamrarna äro ju lika folkvalda nu till
dags — är givetvis alltför knappt. Det
var därför utomordentligt önskvärt att
få ett bredare regeringsunderlag.

Av herr Nordensons anförande framgick
en önskan — den har framskymtat
på andra håll också, både i debatten här
och i pressen — att hela riksdagen med
undantag av en handfull kommunister
skulle bilda underlaget för regeringen,
en s. k. samlingsregering. Men dagens
fråga är ju kampen mot inflationen. Hur
skulle man kunna ena de olika partierna
om ett kraftigt och energiskt inskridande
med åtgärder för bekämpande av
inflationen? På denna avgörande punkt
ha vi ju olika uppfattningar! En regering
utan program i den viktigaste frågan
är den olyckligaste regeringen av
alla.

Då återstår i stället utvägen att försöka
åstadkomma en mindre koalition.

Det har omtalats, att det redan gjordes
försök för tre år sedan. Vi misslyckades
då. Vi ha lyckats nu. Nu stå här två
partier med en mycket kraftig riksdagsmajoritet,
och en mycket kraftig majoritet
ute bland folket, tillsammans för att
genomföra åtgärder i kamp mot infla -

tionen. Vi äro ense om en punkt —
samma punkt som har enat högern och
folkpartiet —■ nämligen räntefrågan. Vi
ha lyckats åstadkomma ett stort gemensamt
program på kort sikt med åtgärder
som böra vidtagas för att bekämpa inflationen
under nästa riksdag och den
närmaste tiden därefter. Man planerar
och har tydligen i viss mån utformat ett
program på längre sikt. Detta ha vi nu
underlaget för i den svenska riksdagen.
Här finns ett parlamentariskt underlag
för en politik i kamp mot inflationen,
ett underlag som till och med är starkare
än det underlag som fanns i den
svenska riksdagen för koalitionen på
1930-talet och ungefär lika starkt som
på sin tid underlaget för den samverkan
emellan Edén och Branting, som fanns
1920 och året dessförinnan. Metoden har
prövats förr i svensk parlamentarism,
och den står nu inför provet en tredje
gång. Jag för min del har all anledning
att hoppas, att den skall ge möjligheter
för vittgående, kraftiga, målmedvetna
och väl koordinerade åtgärder i kampen
mot inflationen.

Man säger: Må vara, men här är det
en besvärlighet, en hake i det hela. Här
är det två utpräglade klasspartier, som
ha sammanslutit sig för att bedriva gemensam
politik.

Bondeförbundet får svara för sig
självt. Men vad beträffar det socialdemokratiska
partiet så tycker jag att en
blick, aldrig så ytlig, på det socialdemokratiska
partiets representation i de
båda kamrarna inte talar för någon ensidig
klassorientering. Våra väljare ■—■
som andra partiers väljare — dölja sig
bakom röstsedlarna; vi veta dock mycket
väl att huvudmassan av arbetarpartiet-socialdemokraternas
väljare kommer
från de stora arbetargrupperna i
stad och på land, men vi veta också att
betydande tjänstemannagrupper, med
anställningar hos staten och kommunen
och inte minst i de privata företagen,
också stå i stora skaror bland de socialdemokratiska
väljarna, och vi veta för
övrigt, att där finns folk från alla samhällsgrupper.
Jag undrar om inte det socialdemokratiska
partiet kan i allsidig

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

sammansättning, inte bara i riksdagen
utan också ute bland folket, väl mäta
sig med vilket annat parti som helst i
detta land, och jag undrar om det inte
är ett mera allsidigt »folkparti» än något
annat.

Jag har ofta undrat —• dessa reflexioner
äro delvis framkallade av ett högeranförande
— varför högern så ofta
»hymlar» med klassintressena bakom
partierna, ty att de finnas i viss utsträckning
är ju alldeles uppenbart.
Man kan fråga: Varför är Östermalm i
Stockholm fortfarande högerns borg,
och varför vänder Södermalm allt mer
ryggen åt högern? Det är ett bekant faktum
att småfolksgrupperna vid tävlan
mellan partierna inom olika delar av
Stockholm se i socialdemokratien ett
stöd, medan de mera burgna och i varje
fall de mest burgna klasserna se i högern
ett stöd. Jag vill inte alls med detta
förringa högerns eller andra partiers
tro, att när de gå fram för sin konservativa
eller folkpartistiska eller socialdemokratiska
politik, så sker det i den
förhoppningen och den övertygelsen,
att den politik de företräda skall vara
till gagn för mycket större folkgrupper
än dem, som slutit upp kring partiet i
ett val. Men att de olika partierna ■— och
det gäller alla partier — i mycket hög
grad ha blivit olika folkgruppers mera
speciella företrädare är klart, även om
de flesta partierna samla så pass många
väljare från olika samhällslager, att de
mycket väl kunna företräda en hela folkets
politik — fastän sedd ur olika synpunkter
— i den svenska riksdagen.

Herr talman! Nu stå vi i det läget, att
vi ha fått en stark regering, som har
samlats om ett gemensamt program och
som har ett starkt stöd i den svenska
riksdagen och likaså ute bland det
svenska folket. Vi få hoppas, att det
med detta nya utgångsläge skall kunna
bli den effekt av åtgärderna, som erfordras
för att i ett samhälle med full
sysselsättning kunna hålla de inflationsdrivande
krafterna i ett ordentligt grepp.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Vid åtskilliga tillfällen under de

senaste åren har bondeförbundet tillåtit
sig att understryka nödvändigheten av
en samverkan mellan olika partier i
syfte att skapa förutsättningar bl. a. för
de kraftåtgärder, som kunde behövas
för att övervinna inflationsfaran. I det
hänseendet kan hänvisas t. ex. till ett av
mig gjort och genom TT distribuerat uttalande
vid årets första sammanträde
med bondeförbundets riksdagsgrupp, där
det heter, att »en kraftsamling av svenska
folket ter sig alldeles särskilt önskvärd».
Härtill kommer ett stycke av ordagrant
följande innehåll: »Man har talat
om en samlingsregering som en
lämplig anordning för att i eu krissituation
bemästra svårigheterna, och visst
kan man på detta sätt nå en inrikespolitisk
avspänning och en kraftsamling.
Det är emellertid ingalunda den enda
utvägen.» Den avslutande meningen i
anförandet lyder: »Vad som behövs är
alltså samling, men ej med nödvändighet
en samlingsregering.»

Jag har så här utförligt uppehållit mig
vid denna sak, därför att man tvärtemot
verkliga förhållandet lagt i min mun ett
uttalande, som går ut på att bondeförbundet
kunde tänka sig en sådan stark
samling endast i samlingsregeringens
form.

Vårt inträde i koalitionsregeringen innebär,
att vi låtit våra deklarationer om
nödvändigheten av samförståndslösningar
och om samförståndsvilja utmynna i
handling. Jag tror att våra valmän, som
öro vana vid ett realistiskt bedömande,
skola hålla oss räkning för att vi på detta
sätt söka bidra till en lycklig lösning
av samhällsfrågorna. Det ligger säkerligen
inte för dem att deltaga i en opposition,
där sökandet efter angreppspunkter
blir A och O och där man ibland av
varje liten fjäder på illusionistens maner
anstränger sig för att skapa fram en hel
höna.

Det är två frågor som framför allt föranlett
bondeförbundet att deltaga i regeringssamverkan.
Den ena är, som jag
nyss antytt, intresset att medverka till
samhällsekonomisk stabilitet, och den
andra är vår önskan att medverka vid

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

den omdaning av jordbrukspolitiken,
som föranledes av att 1947 års riktlinjer
för denna politik i viss mån kunna
anses ha blivit antikverade.

1947 års riktlinjer ha blivit föråldrade,
sade jag. Åtagandet i det sammanhanget
innebar nämligen, att det
allmänna medelst ett gränsskydd, alltså
genom att förhindra överflödig import,
skulle söka åstadkomma en utjämning
av inkomstklyftan mellan sådana grupper,
som ha sin bärgning av jordbruket,
och »andra jämförbara grupper»,
som det har brukat heta. Men vad hjälper
ett sådant åtagande i en överskottssituation?
Nu är problemet temporärt
att få avsättning för överskottet av animalieprodukter
och på längre sikt att
åstadkomma en omläggning av jordbruksdriften,
så att vi få mera vegetabilier
och mindre animalier, eftersom
vegetabilier torde kunna säljas utomlands
under överskådlig tid framöver.

I det sammanhanget har man att ta
ställning till de viktiga problem som innefattas
i småbrukets intresse av en någorlunda
hygglig försörjning.

Det ekonomiska program, som finansministern
presenterat, har jag vid detta
tillfälle inte anledning att gå in på i detalj.
Jag vill bara betona, att de åtta
punkterna innefatta åtgärder, som vi i
dag icke kunna komma ifrån om det
skall bli möjligt att få reda i samhällsekonomien.
Ett par punkter, nämligen
den där det talas om kreditåtstramning
och lågräntepolitik och den som handlar
om den aktiva finanspolitiken, skall
jag dock be att få dröja något vid.

Det har sedan länge rått stor enighet
om att en begränsning av möjligheterna
att erhålla kredit måste ingå som ett led
i stabiliseringspolitiken. Därigenom vill
man söka, jämte via andra medel, att
hålla investeringarna inom ramen för
tillgängliga resurser av arbetskraft, material
o. s. v. Vi ha helt enkelt icke råd
att hålla oss med en produktionsapparat
som delvis står oanvänd därför att man
byggt ut den mer än vad det finns arbetskraft
till. Vi ha inte råd att köra
tomt på det sättet. När man rör vid detta
spörsmål, är det från min sida an -

geläget att understryka, att vi måste
eftersträva full sysselsättning vid varje
tidpunkt. Rätten att erhålla arbete bör
vara en av de grundläggande rättigheterna
för varje människa. Men det är
den överfulla sysselsättningen som vi
icke ha råd med.

Kreditåtstramningar följas emellertid
ofta av räntestegringar. Räntestegringar
betyda ökade levnadskostnader. Höjda
levnadskostnader leda till löneökningar,
och karusellen snurrar. Någon av oppositionsledarna
här — jag vet inte riktigt
vem — har bett mig att precisera ett uttalande
som jag fällde i radio häromsistens
om en räntehöjnings inverkan
på levnadskostnaderna. Jag nämnde i
radiointervjun, att en räntehöjning med

1 procent så småningom torde ge en höjning
av levnadskostnaderna med 4 ä o
procent, d.v. s. 1/2 procent räntehöjning
skulle ge en levnadskostnadsstegring med

2 å 21/2 procent. Enligt inom finansdepartementet
gjorda utredningar skulle
1/l> procent ränteökning ge cirka 1 procent
hyreshöjning och 1/2 procent höjning
på livsmedel. Man behöver ingen
större erfarenhet för att förstå att den
halva procentens räntehöjning skulle slå
igenom även i ökning av kostnaderna
för andra varor. Jag tror därför att man
säkert kommer upp i de av mig nämnda
2 å 21/, procenten vid en räntestegring
på y2 procent.

Vi anse på vårt håll att man energiskt
måste söka undvika räntehöjningar.
Ränteregleringslagen är ett medel som
kan bidraga till en låg ränta. Liksom
alla andra regleringar skall den användas
endast i nödfall.

I detta sammanhang påminner jag
mig ha läst, att oppositionen ansett sig
finna en påtaglig önskan hos den nuvarande
regeringen att ingripa med regleringar.
Varpå grundar man egentligen
det omdömet? År det på regeringens inställning
till räntefrågan? Beträffande
övriga regleringars nödvändighet i dagens
läge har jag nämligen tyckt mig
finna en ganska stor enighet. Men om
det inte är på det sättet, vilka regleringar
menar man då kunna tas bort i
dag?

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

Anser man att bondeförbundet skulle
ha visat prov på en speciell lust att reglera
enbart därför att partiet har biträtt
förslaget att utsträcka priskontrollen till
räntan? Jag utgår ifrån att alla ha klart
för sig att vi här i Sverige ha priskontroll
på nästan alla varor. I det övriga
Europa är priskontroll en företeelse
som återfinnes litet varstans, ja, den
finns t. o. m. i det ekonomiskt fria USA.
Är det då så märkvärdigt om vi anse,
att man icke får göra halt så snart det
blir fråga om räntan?

Herr Ohlin förde under de överläggningar,
som den förutvarande regeringen
hade med oppositionen, fram en tanke
på subventionering av hyrorna i avsikt
att undgå att räntestegringarna
skulle slå igenom på hyreskostnaderna.
Det måste bli ett tekniskt oerhört vanskligt
projekt att realisera. Jag antar, att
om man skulle åstadkomma rättvisa, finge
man väl lov att ge egnahemsägare, jordbrukare
och andra en liten slant också
för att kompensera en dylik räntehöjning.
Vilka ändlösa regleringsperspektiv
öppnar inte detta förslag! Nog är det
väl underligt, om man i ungefär samma
andedrag, som man framkommer med
propåer av den arten, börjar att tala om
att andra äro särskilt regleringshågsna
bara därför att de vilja utsträcka den
priskontroll som vi ha till att gälla även
räntorna. Det är nästan så att man inte
kan hålla tillbaka den reflexionen, att
man på det hållet resonerar som så, att
»när jag själv får reglera, är det rätt».

Den föreslagna aktiva finanspolitiken
går, som vi se av propositionen, ut på
sträng återhållsamhet med utgifterna
och en överbalansering av budgeten. 1
det sammanhanget inställer sig osökt
tanken på möjligheterna till skattelättnader.
Regeringsprogrammet utgår som
bekant från att skattelättnader skola bli
möjliga, ehuru i begränsad omfattning.
Hur stora skattelättnader som kunna
komma i fråga är det för tidigt att uttala
sig om. Men även om vi inom bondeförbundet
önska tillvarataga alla möjligheter
till skattelättnader, även en generell
sådan för inkomstskatten, måste
vi dock säga oss, att problemställningen

i sista omgången kan bli: skola vi stabilisera
samhällsekonomien eller avstå
från att gå in för skattelättnader? Jag
tror att i den situationen måste man
välja att stabilisera samhällsekonomien,
tv utan stabilitet kan det icke bli någon
varaktig skattelättnad.

Jag skulle vilja nämna ett par ord om
dvrortsgrupperingen, eftersom den har
berörts av åtminstone någon talare från
oppositionens sida här i dag. Jag utgår
då ifrån att när man gjort det var det
väl närmast för att ge till känna, att vi
ha att räkna med ett oreserverat stöd i
våra fortsatta strävanden för dvrortsgrupperingens
upphävande. Att vi komma
att sträva i den riktningen alltjämt,
därom bör icke råda något tvivel.

Jag skulle sedan vilja ställa en fråga
till oppositionen: Hur har den tänkt sig
att inflationen skall bekämpas? Vi ha
särskilt från folkpartihåll, till leda skulle
jag vara frestad att säga, hört detta
tal om den halva procenten räntehöjning
som det magiska medel som skulle
göra slut på inflationen och som hastigt
skulle ge oss ett stabilt penningvärde.
Det övergår min horisont att begripa,
hur denna halva procent skulle kunna
få en sådan effekt. Att en räntehöjning
kan ha verkan i detta sammanhang vill
jag ingalunda bestrida, men jag tror inte
att man skall röra sig med siffror av
den storleksordningen, om man skall bli
tagen på allvar. I fjol minns jag att man
ifrån samma håll var ännu blygsammare.
Då talade man om 1/1 procent. Det blev
procent till följd av ränteglidningar.
Är det någon som menar att dessa "/t
procent — alltså 1/s procent — stoppade
inflationen? Om så inte är fallet, hur
vill man då förklara, att en halv procent
denna gång skulle ha cn sådan där
mystisk effekt? Jag tycker att man rör
sig på ytterområdena av realiteterna i
varje fall när man talar på detta sätt.

Sedan vill jag säga, att bondeförbundet
ingalunda har visat sig negativt till
tanken att pengar, som härröra från skogen
och skogsförädlingsindustrierna,
skola föras in till statskassan i en situation
som denna. Vi äro på det klara med
att även en del av exportinkomsterna

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

på sätt som skett skola tillföras statskassan,
dels för sterilisering och dels såsom
ett tillskott. Vi äro också på det klara
med att den spärrning av skogsinkomsterna,
som riksdagen kommer att
få ta ställning till snart, är välgrundad
och välmotiverad. Det blir inte små belopp
som på detta sätt flyta in i statens
kassa. Jag skulle tro att det kommer att
röra sig om ungefär 1 å 1,5 miljard kronor,
och i bästa fall litet till. Visserligen
är det så att bara en del definitivt stannar
hos staten, men resten spärras dock
under många år hos staten för att kunna
tas i anspråk i en tid då vi räkna med
att konjunkturen kanske är väsentligt
sämre.

Till sist skulle jag vilja framhålla, afl
bondeförbundet redan varit i tillfälle
att visa att vi för åstadkommande av åtgärder,
som vi tro ha en stabiliserande
effekt, ha varit villiga att medverka till
beslut som ha förefallit tämligen impopulära
och som inte ha blivit mindre
impopulära genom den ställning som oppositionen
har intagit. Vi få finna oss i
det motstånd, som oppositionen gör på
dylika punkter, och vi komma inte heller
i framtiden att tveka att medverka
till sådana åtgärder som vi anse vara
nödvändiga för att åstadkomma ekonomisk
stabilitet.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! De mycket allmänna uttalanden,
som herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
nu har gjort inför
första kammaren, behöva kanske inte
föranleda så många kommentarer.

Även jag observerade det uttalande,
som bondeförbundets ledare gjorde på
nyåret 1951, då lian konstaterade, att han
ville ha samling men icke nödvändigtvis
en samlingsregering. Det låg närmast
till hands att misstänka, att bondeförbundet
den gången avsåg ett samarbete
i riksdagen och icke ett ensidigt samarbete
med socialdemokratien i regeringsställning.
I varje fall hade det varit
önskvärt, om bondeförbundets ledare
menade något annat, att han talat litet
tydligare på denna punkt.

När herr statsrådet vidare anförde, att
bondeförbundet var intresserat av samförstånd
och ville bevisa detta sitt intresse
i handling, uttalade han en tanke
som säkerligen finns inom alla svenska
partier. Men man måste veta, vad man
samlar sig om, och ha ett gemensamt program.
Man måste kunna konstatera, att
det föreligger enighet eller i varje fall
möjlighet att kompromissa sig fram till
en gemensam linje.

Jag skall inte fästa mycket avseende
vid de beskyllningar som oppositionen
alltid får höra av dem som mer eller
mindre tillfälligt ha kommit in i en regering,
att den bedriver opposition för
oppositionens egen skull och att således
angreppspolitiken är A och O. Det är
något som oppositionen fått höra i alla
länder och som den kommer att få höra
i alla tider men som aldrig har imponerat
på en opposition.

När herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
skulle närmare specificera
de anledningar, som funnos för
denna samling mellan bondeförbundet
och socialdemokratien, nämnde han två
ting. Han nämnde för det första intresset
för ekonomisk stabilitet. Jag får då
fråga herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
Tror herr statsrådet
att det finns någon ledamot av denna
riksdag, som inte har detta intresse för
ekonomisk stabilitet? Den andra synpunkten
var att bondeförbundet gärna
vill medverka vid den omarbetning av
jordbrukspolitiken som nu är nödvändig
sedan 1947 års lösning blivit mer eller
mindre antikverad. Ja, herr talman, när
1947 års jordbruksprogram utformades
skedde det under medverkan av samtliga
partier, och det är min livliga förhoppning
att så skall ske även nästa gång när
grundlinjerna utformas för jordbrukspolitiken.

Jag gladde mig åt att bondeförbundets
ledare var så angelägen att framhålla, att
bondeförbundet icke var särskilt regleringsvänligt.
Av naturliga skäl måste
bondeförbundets ledare denna gång givetvis
försvara även regleringarna. Har
då herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
inte observerat vil -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl.

ken fullständigt nedgörande kritik som
förslaget om räntereglering har blivit föremål
för från nästan alla de instanser
som yttrat sig i denna sak? Har bondeförbundets
ledare inte observerat, att
om detta förslag genomföres, innebär det
att den svenska landsortens många erfarna
fackmän, som sitta i kreditinstituten,
bli helt avkopplade, när det gäller
att träffa de viktiga avgörandena om de
krediter som skola beviljas företagen ute
i den svenska landsbygden? Kan verkligen
bondeförbundets ledare tycka, att det
är en rimlig och lämplig anordning?

Inrikesministern nämnde också det
förslag, som herr Ohlin framförde under
diskussionen med partiledarna, om subventionering
av hyrorna. Det är ett förslag
som jag inte har någon anledning
att beröra, men när inrikesministern ansåg,
att detta förslag skulle vara tekniskt
svårare att genomföra än ränteregleringen,
måste jag bestämt opponera mig.
Ränteregleringen måste vara en oerhört
mycket besvärligare sak. Jag har svårt
att tänka mig, i likhet med många av
remissinstanserna, att det skulle vara
möjligt för bankofullmäktige att sköta
denna sak. Jag är rädd för att riksbanken
kanske kommer att sköta den ungefär
på samma sätt som den skött försäljningen
av utländsk valuta i en affär, som
blott är alltför aktuell för oss.

När jag nu har ordet skall jag be att
i förbigående få säga, att jag icke känner
igen de siffror angående effekten på
livsmedelspriserna av en räntestegring
på en eller en halv procent, som här ha
anförts. Men jag skall inte i detta sammanhang
ingå på någon omräkning av
den kalkyl som tidigare gjorts.

Till sist vill jag bara besvara en replik
av herr Sköld, som jag tyvärr inte fick
tillfälle att omedelbart besvara. Jag vill
bara säga, att jag fäste mig vid att finansministern
icke kan tänka sig att en
friare ekonomi kan vara ett lika gott program
som djupt ingripande statsregleringar
när det gäller att bekämpa inflationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Kammarens
ledamöter torde förstå, att jag

proposition ang. investeringsavgift m. m.
inte har begärt ordet för att göra ett inlägg
i den ekonomiska debatt, som de
sista talarna ha fört, och givetvis inte
heller för att diskutera omständigheterna
kring den senaste regeringsombildningen,
dess fördelar eller nackdelar.

Vad det stora problemet om räntan
beträffar, skall jag endast tillåta mig att
framhålla en enda sak, som jag anser
att man bör betona hårdast av alla, nämligen
att om man vill försöka att på
allvar begränsa inflationen, bör man dels
stoppa sedelpressarna, och dels ge de
människor som kunna spara något av
sina inkomster ett verkligt intresse av
att göra detta, så att det bildas nytt kapital
i nödig omfattning här i landet.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
ytterligare ingå på dessa frågor, utan jag
har begärt ordet för att anföra några
synpunkter i fråga om universitetsanslagen.
Jag tror att det är lämpligt att
göra detta i denna debatt, ty om ett par
veckor kommer arbetet på den nya statsverkspropositionen
att tas upp med full
intensitet i regeringen. Redan därvid
komma de flesta av de frågor att i realiteten
avgöras, som vi sedermera få oss
förelagda i den kungl. propositionen den
It januari. En ytterligare anledning för
mig att ta till orda i dessa frågor är att
ecklesiastikministern är närvarande i
kammaren.

Vid 1946 års riksdag framlades av
Kungl. Maj:t en proposition om en betydande
upprustning av våra universitet.
Det var då närmast den naturvetenskapliga
forskningen man ansåg böra
stödjas på ett vida kraftigare sätt än förut,
och i konsekvens härmed föreslogos
även stora upprustningsanslag i detta
syfte till universiteten och ett liknande
anslag till den matematiska naturvetenskapliga
avdelningen vid Stockholms
högskola. Vid 1947 års riksdag framlades
en ny proposition. Upprustningsarbctet
kom nu att omfatta även de humanistiska
ämnesområdena, däri inbegripna
de socialvetenskapliga. Båda propositionerna
biföllos.

Efter 1947 har så till vida upprustningsarbetet
fortsatt som 1948 avtal slutits
genom vilka staten förband sig att

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

på ett vida kraftigare sätt än förut stödja
verksamheten vid Stockholms och Göteborgs
högskolor. Genom beslut vid
1949 års riksdag uppfördes i enlighet
härmed betydande anslag till de båda
högskolorna på budgeten. För närvarande
uppgå de till 2 G00 000 kronor för
Stockholms och 400 000 kronor för Göteborgs
högskola. Men i övrigt har upprustningen
i det väsentliga avstannat. I
den proposition till 1948 års riksdag,
som behandlade universitetens anslagsbehov,
underströk den dåvarande ecklesiastikministern,
att upprustningsprogrammets
snara fullföljande vore ett synnerligen
angeläget önskemål, men han
tilläde, att det samhällsekonomiska läget
nödvändiggjorde en paus i upprustningsarbetet.
Det är nu fyra år sedan.
Under dessa fyra år ha många väsentliga
önskemål i fråga om forskningens
och universitetsundervisningens ställning
icke kunnat tillgodoses. Statsrådet
Meijne, som var mycket intresserad av
hithörande spörsmål, beklagade vid flera
tillfällen att man måste göra en dylik
paus, men själva faktum står kvar.

Jag tillåter mig att uttrycka den förhoppningen,
att den nye ecklesiastikministern
skall göra vad han kan för att
tillgodose de önskemål, som göra sig gällande
från universiteten och högskolorna.

Det forskningsarbete, som upprustningsbesluten
för några år sedan avsågo
att gynna, kan ej bedrivas om det
saknas material i tillräcklig utsträckning
och tillräckliga anslag för bokinköp. Det
är att observera, att på dessa områden
prisutvecklingen satt in med stor kraft.
Särskilt på vetenskapliga instrument,
som tillverkas i utlandet, och på utländska
böcker har prisuppgången varit
mycket stor. Den har emellertid icke
kompenserats. Så begärde i fjol Uppsala
universitet att dess materialanslag, från
vilket kostnaderna för själva verksamheten
vid de vetenskapliga institutionerna
bestridas, skulle höjas med 30 procent
för att kunna kompensera prisuppgången.
Ansökningen avslogs.

Den undervisning, som universiteten
böra ge, kan ej få nödig omfattning, om
man ej har nödiga lokaler och de lärare

som behövas. Studentantalet vid universitet
och högskolor växer. Vid Uppsala
universitet ha vi i år fått flera nyinskrivna
studenter än någonsin förr, och
om ökningen fortsätter kommer studentantalet
om ett par år att nå siffran 6 000.
ålen många av dessa ungdomar kunna
icke få den utbildning, som man hade
önskat att kunna ge dem, och detta på
grund av att man icke har tillräckliga
resurser. Och behovet av universitetsutbildad
ungdom är stort. Jag vill i detta
hänseende för ecklesiastikministern särskilt
framhålla, att det kommer att bero
På universitetens och högskolornas möjligheter
att utbilda skickliga och tillräckligt
många lärare, om skolreformen
kommer att kunna genomföras och medföra
det resultat som alla hoppas att den
skall ge.

Jag skall tillåta mig att i detta hänseende
anföra ett par exempel från Uppsala.
1 fjol hade jag en motion här i riksdagen
om en ringa ökning av anslagen
till den matematiska undervisningen i
Uppsala. I debatten härom klargjordes
vilken brist vi ha på matematiklärare
vid läroverken, särskilt i Norrland, och
hurusom denna brist beror på alt det utbildas
för få matematiker vid universiteten
och högskolorna. Vilka svårigheter
det varit vid Uppsala universitet att utbilda
önskligt antal kemister, och därvid
givetvis även nödigt antal kemilärare,
har varit föremål för upprepade debatter
här i riksdagen, innan man fattade
beslut om den utvidgning av den kemiska
institutionen, vilket nu börjat sättas i
verket. För att belysa denna brist vill
jcig nämna ett exempel. Det finns en samrealskola
i västra Sverige, som i år får
ett kommunalt gymnasium, men där det
icke finns en enda akademiskt utbildad
lärare i matematik, fysik eller kemi. Detta
exempel tycker jag på ett talande sätt
belyser de nuvarande svåra förhållandena.

Jag skulle kunna fortsätta med att belysa
läget i fråga om andra ämnen än
de naturvetenskapliga, som jag här närmast
sysslat med, och även skildra läget
i de humanistiska ämnena, men jag skall
inte ytterligare förlänga debatten. Jag

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl.

har, herr talman, dock ansett, att denna
remissdebatt icke borde förflyta utan att
de synpunkter, som jag här framfört,
strökos under ytterligare än som redan
skett. Att tillgodose dessa behov torde
helt enkelt vara en nödvändighet.

I detta anförande instämde herr Herlitz.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Herr Andrén uttalade det önskemålet
att jag i januari skulle ha uttryckt
mig litet tydligare. Jag tycker att jag då
var rätt så tydlig. Min inställning var
helt enkelt den, att formen för samverkan
betydde mindre, ja, den betydde
ingenting alls, utan huvudsaken var att
det blev en samverkan.

Det finns inte något politiskt parti,
sade herr Andrén, som inte har intresse
för att nå ekonomisk stabilitet i samhället.
Jag tror visst att alla äro besjälade
av en önskan att få fram en sådan
stabilitet, men när det gäller att vara
med om impopulära åtgärder för att nå
fram till stabiliteten ligger saken litet
annorlunda till.

Sedan nämnde herr Andrén något om
kontrollen av räntan och sade att det
framlagda förslaget väl skulle innebära,
om jag nu uppfattade honom rätt, att
man centralt skulle ha en kontroll över
långivningen med avseende å ändamålen
med lånen, alltså någon form av
kreditransonering. Jag har inte alls
fattat förslaget på det sättet. Den kontroll
av räntans storlek, som här föreslås,
behöver enligt min uppfattning
inte medföra något dylikt. Vi ha ju,
som bekant, varupriskontroll även på
oransonerade varor. De flesta varor,
som i dag äro underkastade priskontroll,
äro icke ransonerade.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Då flera talare ha varit inne på
skolfrågor och bland dem herr Arrhén
ställt vissa direkta frågor till mig, ber
jag att få säga några ord.

Jag försäkrar herr Arrhén, att den
bristsituation, som i olika avseenden

proposition ang. investeringsavgift m. m.

vidlåder skolväsendet i dagens läge, är
mig ganska välbekant. Denna bristsituation
gäller såväl lokaler som lärare. Jag
är väl medveten om att det finns ett
väldigt uppdämt behov av skollokaler,
och jag är givetvis inställd på att söka
få så goda möjligheter i fortsättningen
att tillgodose detta behov som man över
huvud taget kan få till stånd. Men vi
kunna väl alla vara överens om att det
här i alla fall måste bli en avvägning
gentemot åtskilliga andra investerings
ändamål.

Herr Arrhén var inne på långtidsutredningens
program härvidlag. Även jag
anser naturligtvis, att detta program är
tacknämligt i så måtto som det bl. a.
pekar på behovet av nya skollokaler.

Att lärarbristen, särskilt vid läroverken,
är stor, känna vi också alla till. Vi
skola naturligtvis försöka att med de
medel, som stå oss till buds, motverka
denna brist. Det blir då naturligtvis
först och främst på utbildningsområdet
som det på längre sikt är önskvärt att
gripa in härvidlag. De förslag som föreligga
från universitetsberedningen och
understötts av skolöverstyrelsen om att
försöka förkorta studietiden utan att eftersätta
kvaliteten på utbildningen skola
naturligtvis övervägas, liksom även
de möjligheter som ligga i andra förslag
som i dessa dagar delvis redan ha
inkommit och delvis äro att vänta från
den s. k. krisutredningen och som bl. a.
ta sikte på de svåra förhållandena i
Norrland. Även den utredning, som professor
Schmidt har hand om rörande
bestämmelserna för tillträde till universitetsstudier,
hoppas jag skall ge resultat.
Inte minst folkskollärarna ha ju
sedan länge ansett sig missgynnade när
det gäller tillträde till högre studier.
Folkskollärarna få väl ändå anses vara
särskilt lämpade för att genom fortsatt
utbildning göra sig kompetenta för högre
undervisning, åtminstone i något ämne.
Därigenom skulle man kunna åstadkomma
en icke oväsentlig ökning av antalet
tillgängliga hirarkrafter, framför
allt vid läroverken. Jag är emellertid
icke blind för att vi i någon mån måste
fortsätta den redan påbörjade över -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

flyttningen av lärare för undervisning
på ett stadium, för vilket de tyvärr inte
äro utbildade. Jag hoppas att det inte
skall behöva ske i större utsträckning
än att undervisningens kvalitet i alla
fall skall kunna upprätthållas.

Om jag förstod herr Arrhén rätt, var
han emellertid mest intresserad av eller
väntade sig för sin del mest av en
löneökning för läroverkslärarna. Jag
kan om detta säga, att även lönefrågan
är föremål för behandling, vilket herr
Arrhén också torde ha klart för sig, inom
tjänsteförteckningskommittén, som
väl i sinom tid kommer att framlägga
sitt förslag för regeringen. Det är väl
dock ingen som förnekar, att det även
härvidlag måste bli fråga om en avvägning
gentemot andra grupper.

Jag kan emellertid inte riktigt förstå
herr Arrhén när han säger, att det bevisats,
att det i fråga om läroverkslärarnas
löner förekommit en mera påtaglig
reallönesänkning än på andra områden.
Han kanske inte menade det fullt så
drastiskt, men jag uppfattade honom i
varje fall så. Läroverkslärarna ha väl
ändå proportionellt fått samma höjningar
på sina löner som andra grupper erhållit.
Man anför också, att det nu är bevisat,
att läroverkslärarnas arbetsbörda
är större än vad man tidigare trott, vilket
jag inte är så säker på, ty den privata
utredning, som gjorts, är inte i allo verifierad.
Men även om undersökningens
resultat skulle bekräftas, så betyder det
väl ingenting annat än att läroverkslärarna
även tidigare haft en större arbetsbörda
än vad man räknat med. Någon
förskjutning att tala om har väl
därvidlag icke ägt rum.

Vad beträffar möjligheterna att få
fram lärare på längre sikt — det är ju
på den punkten som herrar Wistrand
och Holmbäck inriktade sina stötar -—
måste vi tillse att utbildningskapaciteten
vid våra universitet och högskolor
blir så stor som möjligt. Jag kan helt
och fullt instämma med dem i princip,
men det är väl ändå uppenbart, att vi
i dagens läge, då alla önska föra en någorlunda
återhållsam ekonomisk politik,
icke helt ohämmat kunna släppa

loss på detta område, hur önskvärt det
i och för sig vore, utan det måste bli
fråga om en ganska ingående avvägning
även här.

För övrigt vill jag tillägga, att jag
självfallet är mycket intresserad för att
allt slags forskning skall kunna bedrivas
i vårt land under så goda förhållanden
som möjligt. Jag tänker då inte
bara på den tillämpade forskningen,
som ger direkta resultat på det praktiska
området, utan givetvis även på
grundforskningen, vilken ju är nödvändig
som underlag för det övriga forskningsarbetet.

Om det nu är så, vilket mycket tyder
på, att Stockholms högskola är särskilt
eftersatt, få vi naturligtvis vid den
kommande budgetberedningen titta särskilt
på denna undervisningsanstalt.
Men då det sagts, att statsmakterna här
gjort sig skyldiga till stora försvndelser,
vill jag erinra om att Stockholms
högskola är en privat högskola. Det avtal,
som existerar dels mellan staten och
Stockholms högskola, dels mellan Stockholms
stad och högskolan, är ju inte
många år gammalt. Det är således inte
så länge som vi från statens sida ha varit
inriktade på den upprustning av
Stockholms högskola, som nu anses så
självfallen. Därför får man inte ta alltför
stora ord i munnen när det gäller
att klandra att inte så mycket har medhunnits
hittills.

Jag skall, herr talman, kanske inte
ytterligare uppehålla mig vid dagens
svårigheter på undervisningens område.
Jag vill bara tillägga några ord om hur
jag ser på framtiden härvidlag.

Jag har i samband med de intervjuer,
som visst alltid komma när ett nytt
statsråd tillträder sitt ämbete, på fråga
av vissa tidningar sagt, att jag räknar
med att den skolreform, som vi ha beslutat,
skall kunna genomföras och att
det är min övertygelse, att om den kan
genomföras så tidigt som vi i bästa fall
ha räknat med, skulle detta vara till stor
fördel. Det torde väl inte vara obekant
för någon av kammarens ledamöter,
att jag har denna uppfattning, som
jag ju har klargjort vid flera tidigare

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

tillfällen. Vi veta alla, att barnkurvan
kommer att sjunka efter 1957/58, och
då är givetvis den rätta tidpunkten inne
för att söka bygga ut undervisningsväsendet
vidare. Men hur snabbt detta
kommer att kunna ske kan säkerligen
ingen av oss i dagens läge säga.

Tills vidare går försöksverksamheten
sin gilla gång. Jag hoppas att det skall
bli åtminstone någon ökning år för år
av denna försöksverksamhet. Jag vill
icke vara med om att, såsom herr Arrhén
tycks vara färdig att göra, redan
nu avföra vissa saker av denna försöksverksamhet
på differentieringsområdet.
Jag tror inte att vi ännu ha hunnit samla
några erfarenheter som kunna motivera
en dylik åtgärd.

Att jag är så angelägen att skolreformen
i alla fall skall genomföras snarast
möjligt beror på att jag räknar
med att det skall bli till fördel för
både vårt näringsliv och de enskilda att
man genom enhetsskolan får möjlighet
till en naturlig fördelning av våra ungdomar
på de studielinjer som äro lämpligast
för var och en, varjämte jag syftar
till att den praktiska undervisningen
skall få en bättre utgångspunkt än
vad den har i dagens läge. Denna min
inställning är ju inte heller ny.

I detta sammanhang vill jag peka på
att den praktiska yrkesutbildningen är
eftersatt i förhållande till den teoretiska.
Det är min förhoppning att en förbättring
härvidlag skall kunna åstadkommas.
Inte heller detta kan naturligtvis
ske språngvis. Vi ha dock i ecklesiastikdepartementet
en del förslag att begrunda
härvidlag, och i den mån möjligheter
erbjudas, skola vi ta dem till
vara.

Herr talman! Med det sagda tror jag
att jag åtminstone någorlunda har givit
till känna mina intentioner för herr
Arrhén och kanske även för andra som
inte tidigare haft reda på dem. Jag tycker
dock inte att det var riktigt vackert
gjort av herr Arrhén att i detta sammanhang
frammana herr Rubbestad. De
yttranden av herr Rubbestad, som herr
Arrhén tydligen ville hänga upp sig pa,

(i Första kammarens protokoll 1951. Nr 29.

äro nog delvis missförstådda. I den mån
de avspegla en annan uppfattning än
den jag här har givit till känna, vill
jag ännu en gång understryka, att det
icke är min uppfattning och givetvis
inte heller den nuvarande regeringens.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Persson för att han mödat sig med att
besvara de frågor, som jag tillät mig
ställa i förmiddags. Det har framhållits
under debatten i dag, att det ligger ett
visst dunkel över bondeförbundets engagemang
i regeringen och vad därmed
sammanhänger. Tyvärr måste jag nog
säga, att detta dunkel kvarligger över
valplatsen, även när ecklesiastikministern
här skulle klargöra sin syn på de
ämnesområden, som han under den närmaste
framtiden har att förvalta.

Han talade så mycket om vad som
skall ske »i sinom tid» och att han »så
gott han kan kommer att försöka att
verka» i den och den riktningen. Men
det förefaller mig, som om han inte
skulle ha observerat, att här föreligger
vad jag på förmiddagen kallade ett katastrofhot.
Det är detta, som är det väsentliga.
Om man exempelvis vet, att nybörjarklasserna
vid våra realskolor och
gymnasier, som för tre år sedan räknade
36 000 elever, detta år komma att
räkna 43 000 elever och att prognoserna
säga att de år 1953 komma att räkna
50 000 elever, har man verkligen rätt
att bli orolig, när man samtidigt också
vet, att 1950-talet i övrigt kommer att
kännetecknas av att den aktiva lärarkadern
kommer att på ett mycket kraftigt
sätt decimeras helt enkelt på grund
av pensionering. Under det ömtåliga
1950-talet komma att avgå 42 procent
av våra matematiklektorer, 46 procent
av våra biologilektorer samt 39 procent
av våra lektorer i historia, vilket i det
sistnämnda fallet kanske är att särskilt
observera, ty det är ju dessa herrar,
efter vad det synes, som skola ta hand
om den tredje linjen. Detta är bekymmersamma
fakta, som kräva så gott som

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

omedelbara åtgärder eller i varje fall
anpassning av vad man tänker göra till
det faktiska läget och inte till vad man
önskar.

Läget kännetecknas av ständig elevtillströmning.
Från myndigheter i förberedande
instanser vet man, att man
där fullt inser, vad det hela rör sig om.
De resonemang, som där föras, äro redan
präglade av resignation. Man får till
en början se till att skaffa eleverna tak
över huvudet i provisoriska lokaler. I
fråga om den högre skolutbildningen
får man inskränka sig till att ge dem
undervisning, vilka få plats inom de nuvarande
byggnaderna, ty redan inom ett
par år är situationen vid våra läroverk
sådan, att vi måste stänga portarna,
o. s. v. Då den dagen kommer får statsrådet
säkerligen höra, vilka uttryck föräldraopinionen
kommer att ta sig, om
icke dessförinnan från statsmakternas
sida verkliga krafttag vidtagits.

I övrigt delar jag statsrådets synpunkter
på de allmänna riktlinjerna, när det
gäller att verkliggöra den nioåriga enhetsskolan.
Det är ett absolut villkor,
om man vill få ut denna skola i livet,
att man får fram yrkesutbildningen. Det
är inte tu tal om den saken. Den uppgiften
är utomordentligt svår. Det veta
vi också.

Beträffande differentieringen, som
statsrådet var inne på, avsåg jag endast,
vilket jag trodde var statsrådet bekant,
att de senaste erfarenheterna från Amerika
tala i den riktningen, att just den
saken är den centrala frågan, när det
gäller att klara den massutbildning, som
det här gäller.

Vad till sist angår herr Rubbestad, behöver
jag kanske inte syssla så mycket
med honom. Men det är väl ändå så, att
han representerar ett visst något inom
sitt parti. Nog är det väl litet kuriöst
i alla fall, att ena året gå partiets ledamöter
utan någon opposition in för
att man skall införa undervisning i engelska
för samtliga barn i detta land, försåvitt
detta är möjligt, men häromdagen
hörde vi av bemälde personlighet, att
han hade varit så långt borta som i
Palestina utan att ha märkt, att han hade

användning för tungomålet i fråga. Jag
kan, herr talman, nöja mig med att göra
denna anmärkning i tidsmarginalen.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Det förefaller mig som om herr
Arrhén huvudsakligen hade hört på den
senare delen av mitt anförande. Jag tycker
eljest att vad jag i början uppehöll
mig vid visade att jag är väl underkunnig
om de bristsituationer, som finnas
och som kunna beräknas bli förvärrade,
om icke allt som kan göras också
göres. Men jag pekade ju också på att
vi ha olika förslag under behandling för
att söka råda bot på svårigheterna. Må
så vara att vi få svårt att råda bot fullt
ut, såsom herr Arrhén tydligen tänker
sig, men det är säkert herr Arrhén på
det klara med att det skulle inte gå för
vilken regering som än sutte.

Herr Arrhén hänvisade till amerikanska
erfarenheter, och det må så vara.
Men saken är väl i alla fall den, att
vår försöksverksamhet inte har varit i
gång så länge ännu, att man kan dra
några sådana slutsatser, att man bör
upphöra med något försöksled. Jag uppfattade
nu inte heller det sista anförandet
så, att herr Arrhén menade det.

Vad sedan beträffar herr Arrhéns slutord,
avse de förmodligen samma kritik
mot bondeförbundet, som har riktats
emot det här hela dagen i fråga om
andra områden, som jag inte skall gå
in på här, alltså att vi skulle ha ändrat
uppfattning. Det ha vi icke gjort
beträffande de andra frågorna, såsom
tidigare av andra talare har visats. Vi
ha inte heller, herr Arrhén, ändrat uppfattning
i fråga om skolreformen. Bondeförbundet
biträdde den enhälligt
1950.

Herr WEHTJE: Herr talman! För den
ekonomiska politiken måste det alltid
vara en lika angelägen som central uppgift
att med bevarande av penningvärdet
upprätthålla samhällsekonomisk balans.
Under de internationella förhållanden,
som rått sedan krigsslutet, har

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

den uppgiften måst angripas från växlande
utgångspunkter, och den har krävt
många omsorgsfulla överväganden. Men
om uppgiften i dag är väsentligt vanskligare
än den behövt vara, beror detta
ej endast av den nuvarande internationella
upprustningskonjunkturen och
vårt eget genom skärpta inre spänningar
försämrade ekonomiska läge utan också
på de olika sätt, varpå man ser denna
uppgift, och om man går in för att i
tid möta de inflationistiska tendenser
som under hela denna tid gjort sig gällande.

Omsorgen om penningvärdet och dess
bevarande börjar numera erkännas som
en primär angelägenhet för statsmakternas
ekonomiska politik, men så har
det inte alltid varit under efterkrigstiden.
Under krisåren 1947 och 1948
betraktades frågan om penningvärdet
och den ekonomiska politiken i första
hand som en avvägnings- och intressefråga.
Saken framställdes gärna så, att
denna fråga på grund av de internationella
förhållandenas dominerande inverkan
låg utanför vår kontroll. I en
strävan att på en gång hejda prisstegringarna
och förbättra de stora folklagrens
ekonomiska ställning blev den
grundläggande betydelsen av ett fast
penningvärde i första hand för spararna
men även för löntagarna ej i hela sin
innebörd rätt uppskattad. Konsekvenserna
av denna undervärdering förstärktes
av en olycklig övertro på regleringar
och detaljkontroller. På de områden,
där knapphet rått, hade vi visserligen
ej kunnat helt undgå regleringar,
men det är ingen efterklokhet
att påstå, att vi, med en verkligt målvetet
inriktad inflationsbekämpande politik
sådan oppositionen fordrade den
redan hösten 1946, skulle stått åtskilligt
bättre än vi i dag göra. Våra reserver
hade ej behövt vara lika uttömda
som nu och våra marginaler ej heller
lika hårt pressade, vår rörelsefrihet i
valutapolitik! och internationellt affärsmässigt
hänseende hade kunnat vara
större, och med våra i det internationella
varuutbytet värdefulla varutillgångar
hade vi ej behövt uppleva en så

långt gången penningvärdeförsämring
som nu är fallet.

Den förda politiken har ställt oss även
inför ett annat, kanske än olyckligare
resultat. I de vidaste kretsar -— långt
utanför deras krets, som öppet underkänt
denna politik — har nu förtroendet
för kronans framtida värde betänkligt
rubbats. Tack vare den vidgade subventionspolitik,
som inaugurerades med
den alltför långt genomförda devalveringen,
ha väl levnadskostnaderna i den
officiella indexberäknnigen kunnat hållas
nere. Men den faktiska prisstegringen
har därmed icke bemästrats, och nu
kvarstår, sedan denna strutspolitik i
fjol definitivt misslyckats, som ett naturligt
och näraliggande resultat ej blott
den s. k. engångsförskjutningen i prisnivån
utan, vad som är åtskilligt värre,
jämväl det faktum att de psykologiska
betingelserna för en framgångsrik stabiliseringspolitik
uppenbart försämrats.
Tilltron till statsmakternas åtgöranden
för att komma till rätta med penningvärdeförsämringen
har fått en knäck,
och om förtroendet skall kunna återställas,
fordras nu säkerligen avsevärt
hårdare tag än som eljest skulle behövt
vara fallet.

Man anser sig nu nödsakad att vidtaga
kraftåtgärder, och vi ha fått en
lång lista på djupt ingripande regleringar.
Sex år efter världskrigets slut hade
man väl närmast haft anledning att hoppas
på att vi skulle kunnat bli befriade
från statliga regleringar, men i stället
bli vi nu mera hårt bundna än någonsin
tidigare. När vi emellertid kommit
i detta läge, frågar man sig, om inte
förslagen till bindningar och pålagor -—
jag avstår nu från att uttala mig om deras
utformning — kunnat utarbetas och
framläggas tidigare. Då hade vi redan
befunnit oss i den restriktiva ekonomiska
atmosfär, som man avser att skapa,
och vi hade känt trycket av den
återhållsamhet, som väl allmänt anses
nödvändig, redan innan planerna för
ett kommande års verksamhet och investeringar
göras upp av de enskilda,
av näringsidkarna, kommunerna och
staten och innan förhoppningarna be -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 cm.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

träffande fördelningen av produktionsresultaten
beräknas och framföras av
löntagare och företagare. Här har enligt
min mening legat en fara i dröjsmål.
Nu är man mycket sent ute, och
verkningarna komma inte att visa sig
förrän ytterligare värdefull tid gått förlorad.

Vidare ha våra erfarenheter från de
gångna åren lärt oss, att kravet på full
sysselsättning —- särskilt om man syftar
till att upprätthålla den i dess nuvarande
omfattning — med befolkningsutvecklingen
nu innebär en inflationsrisk
av den vidd och styrka, att den lätt
kan bli övermäktig. I det läge, som uppkommit
genom den nuvarande internationella
upprustningskonjunkturen och
den under efterkrigstiden genomförda
utbyggnaden av vårt lands produktionsapparat,
har knappheten på arbetskraft
numera tvivelsutan blivit den framför
andra avgjort mest prisdrivande faktorn.
Trots allt har uppenbarligen även
här en felbedömning ägt rum. Vilka
sammanhangen härvid än må vara, är detta
en fråga som man får antaga kommer
att bli närmare klarlagd, när den nu
tillsatta kommittén för utredning av den
fulla sysselsättningens problematik blir
färdig med sitt arbete. Men med de
starkt inflationsdrivande spänningar,
som redan nu uppkommit på arbetsmarknaden,
är det likväl tydligt att det
i dag icke finns tid att först avvakta de
utredningsresultat, som därav äro att
vänta.

Det förhåller sig nämligen så, att finansministern
i årets finansplan anmälde
att han avsåg att hos Kungl. Maj:t
anhålla om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att utreda frågan om
möjligheterna att på mera lång sikt planera
för den ekonomiska politiken med
bevarande av den fulla sysselsättningen
och ett stabilt penningvärde. Det dröjde
emellertid till den 22 juni innan bemyndigandet
erhölls, och sedan tillkallades
de sakkunniga. Finansministern
säger i propositionen om investeringsavgiften,
att utredningsarbetet beräknas
vara avslutat inom en tidrymd av ett
och ett halvt å två år. Jag skulle då

vilja fråga: Hade det inte, när vi nu uppenbarligen
befinna oss ute i biåsväder,
varit bättre att vi sökt snarast möjligt
komma runt hörnet än att tillkalla en
del vetenskapliga medarbetare och -—
stående ute i biåsvädret —- först utreda,
hur vi skola komma ut ur svårigheterna?
Hade det inte varit bättre att försöka
omedelbart tillsätta den kommitté,
som finansministern själv omnämner
och som skulle få till uppgift att utforma
konkreta förslag till ekonomisk-politiska
åtgärder för att lösa den mera
kortsiktiga frågan om förenligheten av
full sysselsättning och ett stabilt penningvärde? Med

all önskvärd skärpa har knappheten
på arbetskraft blivit konstaterad
i långtidsutredningens nu framlagda
program för femårsperioden 1951—1955.
På till synes goda grunder har utredningen
utgått från att den nuvarande
internationella konjunkturen kommer att
bli starkt expansiv även under den
framtid, som nu kan överblickas, och
som en följd härav räknat med att denna
konjunktur, därest inga tillförselsvårigheter
utifrån skulle uppstå, för vår
del kommer att leda till en fortsatt överkonjunktur
med ökade investeringsbehov
och stigande efterfrågan på arbetskraft.
Enligt utredningens mening kan
slutresultatet härav icke bli något annat
än ett varaktigt inflationstryck, som med
nödvändighet fordrar, att de balansrubbande
faktorerna angripas i grunden
och ej endast i sina olika yttringar.
Det är med tillfredsställelse man konstaterar
viljan att gå till botten med
frågorna, och det erkännande, som ligger
däri att den ekonomiska politiken,
om den med någon utsikt till framgång
vill vara inflationsbekämpande, måste
utgå från att det även inom vårt eget
land och i vår egen ekonomi finns primärt
och aktivt inflationsdrivande krafter.
Med lika stor tillfredsställelse kan
också konstateras, att denna nya syn på
dessa frågor nu resulterat i den insikten,
att en inflationsdrivande inkomst- och
löneutveckling ej kan bemästras med åtgärder
i efterhand utan självfallet fordrar
effektiva förebyggande ingripanden.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

I det nu framlagda programmet för
den ekonomiska politiken har emellertid
den uppfattningen hävdats, att inflationen
främst har sin orsak i vinstkonjunkturen
på företagjsområdet och
därför i första hand bör bekämpas genom
motåtgärder, som innebära en aktiv
finanspolitik och en kreditbegränsande
lånepolitik. Jag avser ej att nu
direkt upptaga en ny diskussion om
programmet i denna punkt, men i belysning
av de resultat, som framgått av
långtidsutredningens analyser och bedömanden,
synas däremot så mycket
mera skäl föreligga att nu fråga, om i
det programmet tillräckligt beaktats, att
knappheten på arbetskraft icke blott för
tillfället utan även på längre sikt måste
anses vara en primär och starkt inflationsdrivande
faktor. Givetvis har programkravet
på en hög och jämn sysselsättning
alltjämt sin fulla giltighet. Men
är det icke under de förutsättningar,
som nu föreligga, långt mera så, att detta
krav alldeles utan några ytterligare
åtgöranden helt ut tillgodoser sig självt?
Och är icke den fråga, som nu måste
ställas, långt snarare den, om icke bristen
på arbetskraft nu blivit en i hög
grad ej endast inflationsdrivande utan
direkt produktionshämmande faktor och
i samma mån en dubbel hämsko på välståndsökningen?
Många exempel till stöd
för en sådan uppfattning kunna säkerligen
anföras från olika områden. Såsom
långtidsutredningen uppvisat, finns
det med arbetsmarknadens knappa reserver
och de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som nu kunna ifrågasättas,
föga utsikter för att under femårsperioden
övervinna denna akuta bristsituation.

Herr Nordenson har i ett tidigare anförande
i denna kammare delvis berört
sysselsättningsfrågan. Han framhöll att
samtliga nu föreslagna och tänkta åtgärder
syfta till att begränsa aktiviteten
och beskära företagsamheten. Så verka
också byggnadsreglering, investeringsbeskattning,
priskontroll och vinstindragning
m. m. Men alla dessa åtgärder
verka i negativ, återhållande riktning
och endast indirekt produktions -

höjande. Det ger mig anledning att efterlysa,
om det ej vore skäl att söka
komma in på och överväga om inte åtgärder
verkande i positiv riktning också
kunde insättas. Det skulle väl även
för dem, som inte direkt arbeta i näringslivet,
kunna vara i någon mån stimulerande
att föra över tankarna också
till åtgärder, som kunna direkt bidraga
till att öka produktionen och göra den
kaka större, som skall delas av alla.

Jag kan inte se att man i de framlagda
förslagen beaktat detta. I t. ex. propositionen
om investeringsavgifterna tas
ingen hänsyn ens till nödvändiga och
brådskande investeringar, utan allt skäres
över en kam.

Också i ett annat avseende kan man
ifrågasätta, huruvida förslagen om investeringsavgifter
äro välbetänkta. Förut
omfattades inte jordbruket av investeringsbegränsningarna,
men nu ryckes det
utan vidare in. Det får ses mot den bakgrunden,
att lantbefolkningen i mycket
större utsträckning än hittills beräknas
behöva tagas i anspråk för att täcka
arbetskraftsbehovet inom andra näringsgrenar.
Långtidsutredningen uppskattar
det antal, som under femårsperioden
skulle överföras, till 50 000 män och
40 000 kvinnor. Mot bakgrunden härav
måste det stå klart, att ett starkt behov
förefinnes av en fortgående och oavbruten
rationalisering inom jordbruket,
en rationalisering som näppeligen ens
temporärt torde böra bromsas upp.

Till sist vill jag, herr talman, peka på
att långtidsutredningen har berört även
spörsmålet om komplettering av vår
knappa arbetskraft genom import av utländsk
arbetskraft. För egen del har utredningen
stannat för den rekommendationen,
att »myndigheterna under medverkan
av arbetsmarknadens parter böra
föra en liberal invandringspolitik i syfte
att underlätta en tillfälligt eller permanent
organiserad immigration i sådana
fall, då påtagliga ekonomiska fördelar
kunna vinnas». Tvivelsutan präglas
långtidsutredningens program på denna
punkt av en väl avvägd, klok realism.
Med den uppfattning om den nuvarande
arbetskraftsbristens mången gång av -

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

görande produktionshämmande verk- finns. Ny arbetskraft kan ju inte skafningar,
som här gjorts gällande, skulle fas i någon mera betydande omfattning,
man därför gärna se att denna program- och man har då ingen annan möjlighet
punkt, liksom flera andra av långtidsut- än att begränsa företagens efterfrågan
redningens arbetsmarknadspolitiska re- på och konkurrens om den tillgängliga
kommendationer, ju förr dess hellre arbetskraften. Vill man gripa sig an
kom att flyttas in i det redan nu till- med detta problem, blir alltså resultalämpade
dagsaktuella programmet för tet till sist att det är vinstkonjunkturen
inflationens bekämpande. som skall motarbetas.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är ett par synpunkter jag skulle vilja
anföra med anledning av herr Wehtjes
tal.

Han anmärkte på att utredningen om
penningvärdet i fullsysselsättningssamhället
har planerats så, att vetenskapliga
experter först skola ställa problemen
och utreda sammanhangen och att
man därefter skall vidtaga åtgärder för
att utarbeta praktiska förslag. Han förmenade
att man borde gå den motsatta
vägen. När jag övervägt den saken har
jag rådfört mig med många insiktsfulla
människor, och jag har särskilt med
1930-talets arbetslöshetsutredning som
exempel kommit till den uppfattningen
att det skulle vara felaktigt att gå en
sådan väg som herr Wehtje tänkte sig.
Eftersom dessa frågor hittills inte behandlats
teoretiskt i vårt land, skulle
otvivelaktigt en kommittés första uppgift
bli att diskutera hur man skulle få
fram den teoretiska belysningen. Kommittén
skulle då börja tillkalla experter
på samma sätt som arbetslöshetsutredningen
gjorde, och sedan skulle kommittén
sitta och rulla tummarna under
några år alldeles som arbetslöshetsutredningen
på sin tid. Det skulle vara
rätt litet praktiskt att ordna saken så.
Kommittéledamöterna kunde ju både do
och bli begravna under tiden. Jag tror
för min del att det är klokast att göra
så som jag här tänkt mig.

Jag har faktiskt inte fattat långtidsutredningens
mening så att arbetskraftsbristen
skulle vara att betrakta som en
primär inflationsdrivande faktor. Det
primära måste ju vara den allmänna
konjunktur, som sätter företagen i stånd
att efterfråga mer arbetskraft än som

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag vidhåller min uppfattning
att det hade funnits skäl till ett direkt
övervägande av vad som praktiskt skulle
kunna göras för att vid bibehållet
penningvärde upprätthålla den fulla
sysselsättningen. Detta praktiska problem
sammanhänger mycket nära med
den andra fråga herr statsrådet berörde,
nämligen i vad mån bristen på arbetskraft
är en primär inflationsdrivande
faktor. Om statsrådet hade tillkallat
en kommitté av män med praktisk erfarenhet,
tror jag inte att den skulle
behövt sitta så länge och rulla tummarna,
som herr statsrådet uttryckte sig,
för att åstadkomma en teknisk och teoretisk
belysning av dessa problem.

Jag tror att kommittén ganska snart
skulle ha fått ett överväldigande material
till belysning av den överfulla sysselsättningens
produktionshämmande
verkningar. Vi ha i detta land en stor
grupp av arbetare som vandra från den
ena arbetsplatsen till den andra —- det
rör sig inte bara om tusentals utan om
tiotusentals arbetare. Frågan är om man
inte rent av borde bearbeta det delproblemet
för att se vad som kan göras.
Ett annat aktuellt problem är hur
man skulle kunna komma ifrån den betydande
frånvaron från arbetsplatsen.
I det sammanhanget kan jag också nämna,
att byggnadstiderna för vanliga hyreshus
ökats från 9 till 12 å 13 månader.
Borde man inte kunna angripa också
dylika praktiska problem och se vad
som skulle kunna göras?

Enligt min mening bör man inte i
första hand anlita vetenskapsmän för
att komma till rätta med sådana problem.
Naturligtvis kunna de skriva dok -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

torsavhandlingar som kunna bli av värde
på längre sikt. Men jag tror inte att
långsiktsproblemen äro de just nu mest
angelägna, utan vi borde i första hand
ta oss an dagens problem.

Herr statsrådet SKÖLD: Ja, herr talman,
vi skola ta oss an dagens problem.
Det är vad vi jämt och ständigt göra.
Riksdagen har i dag diskuterat några
förslag till problemlösningar för dagen,
som framlagts av regeringen.

Vad beträffar den andra frågan, skulle
jag bara vilja göra den stillsamma
anmärkningen att herr Wehtje här faktiskt
talade för åtgärder i syfte att
minska den fulla sysselsättningen. Det
problem som skall utredas är frågan om
bibehållandet av ett fast penningvärde
i fullsysselsättningens samhälle, och det
är någonting helt annat än vad herr
Wehtje här talade om.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror inte att det är så mycket
som skiljer herr statsrådets uppfattning
från min, ty vad vi tala om är ju
hur man skall kunna eliminera den
överfulla sysselsättningen och dess produktionshämmande
verkningar. Jag instämmer
helt i att vi inte skola minska
den fulla sysselsättningen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det blir först och främst ett vanskligt
problem att avgöra vad som är överfull
och vad som är full sysselsättning!

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
förmodar att både damerna och herrarna
här i kammaren lyssnat till någon
grammofonutsändning i radio, då grammofonen
hoppat ur led så att man plötsligt
fått höra samma mening upprepas
kanske tio eller femton gånger. Jag kom
att tänka på det i dag, när jag hörde
först herr Näsgård och sedan herr Strand
tala om högerns program. I bägge anförandena
återkom nämligen en formulering,
som jag nu en tid hört i varenda

debatt: »Högern har inte något annat

program än räntevapnet. Högern har
inte något annat program än räntevapnet
.. . Högern har inte något annat program
än räntevapnet.» Det var som den
gamla trasiga grammofonskivan.

Jag skall be att få en liten smula upptaga
detta påstående till granskning, och
jag stannar då först vid talet om att högern
»använder räntevapnet». Det skulle
kunna ha något berättigande och vara
rimligt, om högern sade att vi inte skola
göra något annat än att höja räntan. Ett
sådant uttalande ha vi aldrig gjort, utan
vad vi sagt är att vi anse det angeläget
att man stramar åt kreditgivningen. Vi
ha klart för oss att en återhållsamhet
från riksbankens sida i fråga om obligationsköp
och en åtstramning av kreditgivningen
komma att leda till att
människorna, för att få pengar som de
behöva, sälja ut sina obligationer eller
på annat sätt söka skaffa sig medel. Därvid
uppkommer knapphet på pengar
och en press på räntefronten. Då skall
man enligt vår mening låta räntan intaga
det läge, som är betingat av de med
full vilja insatta åtgärderna. Vi ha med
andra ord proklamerat räntans fria rörlighet,
och jag har mycket svårt att förstå,
hur man kan kalla detta för ett räntevapen.

Däremot har ju regeringen den uppfattningen,
att man visserligen skall sätta
in kreditåtstramande åtgärder men att
man, om verkan härav blir en tendens
till räntestegring, skall motverka den och
stoppa räntan. Om någon använder räntevapnet
så är det, inte annat än jag kan
förstå, regeringen, som sätter in en spärr
med räntestoppet och därmed sätter in
åtgärder med verkningar mot den politik,
som den själv har proklamerat såsom
sin. Man vänder alltså upp och ned på
det hela, när man talar om att högern
använder räntevapnet.

Priskontrollen har på prisbildningens
område samma karaktär som räntan på
penningmarknaden. Räntan är ju priset
på pengarna. Priskontrollen är enligt
min mening ett klart ingrepp, ett vapen
på prisbildningens område, och på samma
sätt blir räntestoppet ett vapen på

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

räntebildningens område. Skall man kalla
rörelsefriheten ett vapen, måste vi införa
ett nytt begrepp, som skulle beta
»rörelsefrilietsvapnet», och det är någonting
för vanliga begrepp mycket
främmande. Om det skulle bli nya oroligheter
i Berzelii park och polisen inte
ingrep och man sedan riktade förebråelser
mot polisen för att den inte ingripit,
skulle den enligt detta resonemang
med fullt skäl kunna svara: »Jo, vi ha
använt rörelsefrilietsvapnet.» Detta blir
ju fullkomligt upp- och nedvänt, och det
visar orimligheten i den anmärkning
man här gör mot högern. Det viktigaste
är, såsom jag har sagt, att man åstadkommer
en åtstramning på marknaden,
inte själva den omständigheten att man
skruvar upp räntan.

Jag har gjort gällande, att riksbanken
drivit en politik, som innebär en utpumpning
av betalningsmedel, och jag
angav att under tiden den 1 januari till
den 1 oktober i år skulle ha pumpats ut
omkring 370 miljoner kronor i marknaden.
Statsrådet och chefen för finansdepartementet
gjorde gällande, att siffran
var oriktig och att det skulle vara 90
miljoner kronor. Jag kollationerade med
vice riksbankschefen, som var närvarande,
och vi funno då att den siffra jag fått
gällde tiden den 1 januari till den 23 oktober,
och den torde vara riktig, därför
att sedan den 1 oktober ha mycket stora
poster valuta flutit in, och därmed ha
medel gått ut på marknaden. Jag vill till
belysning av det av mig påtalade förhållandet
tillägga att om man tar siffrorna
för riksbankens ställning i maj
1950, jämfört med ställningen i december
1950, kommer man till att medelsutspridningen
under denna tid rör sig
om 428 miljoner kronor. För tiden maj
1950 till maj 1951 är siffran 420 miljoner
kronor, och som sagt för tiden den
1 januari till den 23 oktober i år 370
miljoner kronor. Jag tror att dessa siffror
i varje fall ge vid handen, att bär
sker en spridning av medel på marknaden,
som är ägnad att verka i rakt motsatt
riktning mot det som regeringen och
även högern säga sig önska, nämligen
en åtstramning av penningmarknaden.

Vi mena att det är detta som i första
hand måste stoppas. Om jag får använda
en liknelse, skulle jag vilja säga, att detta
rikliga flödande av penningmedel är
som vattnet, som strömmar in i en båt
vilken sprungit läck. Då har man en
känsla av att det inte är så särskilt viktigt
att diskutera hur man skall pumpa,
utan det viktiga är väl att man stoppar
igen och tätar det hål genom vilket vatten
strömmar in. Sedan kan man ju avgöra,
om man skall pumpa för hand eller
med maskin. Vad vi vilja ha klargjort,
det är att den mest fundamentala åtgärden
för vår ekonomiska politik är att
riksbanken tillser, att för mycket pengar
inte sprides ut på marknaden utan att
det sker en kreditåtstramning, och då
äro vi också på det klara med att även
andra åtgärder än en räntehöjning måste
sättas in.

Jag har flera gånger tidigare tillåtit
mig framhålla, och jag tror att detta är
en uppfattning som delas av hela högern,
att man skall komplettera denna
kreditåtstramning med andra åtgärder
på marknaden, som kunna befinnas vara
dämpande på konjunkturen, men vi ha
då också hävdat, att när man sätter in
dessa medel bör man undvika medel,
som drabba hårt endast på en viss punkt.
Man bör hellre använda generella medel.
Vi ha också understrukit angelägenheten
av att dessa olika medel sättas in någorlunda
jämnt över hela fältet, att man försöker
undvika att sätta in några för hårt
och några för löst, utan sätter in dem
med ungefär samma styrka och skärper
dem endast successivt. Vi måste komma
ihåg att alla de åtgärder, som vi här
måhända få lov att ta till, var för sig
kunna åstadkomma snedvridningar i det
ena eller andra avseendet i vårt ekonomiska
liv, och då är det viktigt alt vi
inte sätta in dem för hårt. Men vi ha
också klart för oss, att det är nödvändigt
att efter hand ta till dem så att vi
verkligen få den dämpning av marknaden
som vi önska, den bättre balans som
vi sträva efter att nå.

Jag tycker detta är ett ganska klart
program, och jag vet inte hur pass mycket
längre man skall gå för att tillfreds -

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

ställa herrar Näsgård och Strand m. fl.
Att man inte broderar ut varje åtgärd i
detalj sammanhänger, såsom jag redan
i förmiddags påpekade, naturligtvis
mycket med att de åtgärder, som måste
tillgripas för att dämpa en överkonjunktur,
till sin karaktär äro obehagliga och
betungande för allmänheten, i själva
verket för alla samhällsgrupper. Skall
man då här i varje detalj utforma vilka
åtgärder, som skola vidtagas och hur
de skola tillämpas, är det klart att man
även måste framhålla att de medföra en
del obehagligheter, och vi veta ju hur
tacksamt det är för motståndarna att
fara ut på landsbygden och säga: »Nu
vill högern det och det, se så förskräcklig
den är!» I själva verket är sanningen
den, att om herrarna vilja åstadkomma
detsamma som vi, vilket jag tycker
har framgått av den debatt som förts
här, nämligen en dämpning av högkonjunkturen,
komma herrarna själva att
bli nödsakade att tillgripa dessa obehagliga
medel. Men då må det väl vara
oss förlåtet, om vi inte vilja stå här och
brodera ut alla detaljer för att herrarna
skola kunna misstänkliggöra våra politiska
avsikter. Jag anser att vi angivit
huvudlinjer för ett program, som
äro fullt ut lika omfattande som de som
regeringen här för sin del framlagt.

Jag skall sedan be att få beröra några
av de frågor, som herr Sköld tog
upp. Herr Sköld nämnde, att devalveringen
år 1949 i hög grad skedde på
yrkande av näringslivets representanter,
därför att de voro rädda för att
inte bli tillräckligt konkurrenskraftiga.
Jag vill erinra herr Sköld om att åsikterna
i de diskussioner som då fördes,
bland annat den omfattande diskussionen
inför regeringen, voro ganska delade.
Det fördes från visst håll fram
mycket starka krav på att vi endast
skulle göra en mindre devalvering. Själv
var jag av den uppfattningen, att det
vore lämpligare att inte ta steget så
långt som England gjort, men jag sade,
att om vi skola gå halvvägs är det alldeles
nödvändigt att vi göra klart för
oss, huruvida riksbanken anser sig ha
förutsättningar och iir beredd att för -

svara en sådan position, bland annat
mot det anlopp som kunde komma att
ske från utlandet i form av en spekulation
mot den svenska kronan. Riksbanksledningen
svarade att den inte
kunde åtaga sig en sådan sak, och då
var det i själva verket inte någonting
annat att göra än att ta devalveringen
fullt ut. Vi kunde omöjligen gå halvvägs
för att sedan kanske ett halvår senare
ta steget lika långt som England gjorde
i fråga om pundet. Det skulle givetvis
ha varit ägnat att i allra högsta grad
försämra Sveriges goodwill i utlandet.

Herr Sköld nämnde vidare, att detta
förslag om räntekontroll inte var någonting
särskilt märkvärdigt. Statsmakterna
utöva redan en viss kontroll över
bankerna genom bank- och fondinspektionen,
över sparbankerna genom sparbanksinspektionen
och över försäkringsföretagen
genom försäkringsinspektionen,
och det var enligt herr
Skölds mening inte någonting märkvärdigt
att man nu utvidgade denna kontroll.
Organet för kontrollen fanns ju
redan.

Jo, herr Sköld, det kan vara någonting
mycket märkvärdigt. Det beror på
hur hård kontroll man sätter in. Om vi
t. ex. ha en priskontrollnämnd, som utövar
en mycket lindrig kontroll över
näringslivet, och vi sedan plötsligt bestämma
att denna kontroll skall sättas
in oerhört hårt och oerhört detaljerat,
kanske olika mot olika företagargrupper,
kan detta vara en fullkomligt revolutionerande
åtgärd inom vårt ekonomiska
liv, även om det organ som skall
utöva kontrollen finns förut. Jag ber att
få påpeka, att det är just vad professor
Lundberg säger om detta förslag. Han
säger att det till sin karaktär är »fullkomligt
revolutionerande». Förhandenvaron
av inspektionsorganet kan inte
släta över det förhållandet, att ett ingrepp
som detta är ytterst djupgående
och lätt kan tillämpas så att det blir
fullkomligt omvälvande i fortsättningen.

Såsom exempel må nämnas bestämmelsen
beträffande bankerna att maximisatser
kunna siittas både på utlånings-
och inlåningsräntorna. Att man

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

gör det på utlåningsräntan är ju begripligt
med tanke på att man vill hålla
tillbaka räntan, men man har litet svårare
att förstå nödvändigheten av att
införa en maximigräns för inlåningsräntan
annat än såsom en strävan att genomföra
en ytterligt långtgående detaljdirigering
av vår penningmarknad, som
förvisso kan sägas vara revolutionerande.

Herr Sköld talade vidare om hur bestämmelserna
exempelvis om investeringsavgiften
borde ha uppfattats av näringsidkarna,
vilka ju kunde komma
ifrån denna avgift, om de bara dröjde
några år med att göra sina investeringar.
Ja, herr Sköld, om jag skall vara
uppriktig som näringsidkare måste jag
säga, att vi ju inte så där alldeles blint
lita på att dessa saker komma bort. Det
har visat sig en viss tendens hos de
skatter, som kommit till såsom provisoriska,
att stanna kvar i en eller annan
form, när provisorietiden gått ut.
Det sades om investeringsskatten att den
skulle verka endast en kort tid. Ja, nu
ersättes den med investeringsavgiften.
Den dubbla fordonsskatten skall visserligen
försvinna, men vi få andra belastningar
i stället. Det finns i regeringens
politik en tydlig tendens att
utlova, att skatter skola vara övergående
och temporära, men när det kommer
till kritan dyka de upp i någon
annan form, och det gör att man inte
riktigt vågar lita på dessa utfästelser.

Jag tror därför att tendensen inom
näringslivet kommer att bli att man i
mycket stor utsträckning kommer att
säga sig, att det inte är så säkert att
investeringsavgiften kommer bort och
att det kanske är lika bra att man gör
sin investering genast. Då får inte denna
avgift den verkan, som den är avsedd
att ha, nämligen att dämpa marknaden
under den närmaste tiden men
icke verka betungande i framtiden, utan
det blir en åtgärd som missar sitt ändamål
att verka dämpande. Den får
egentligen bara det resultatet, att den
ger finansministern mera pengar. Jag
tror att om sådana åtgärder verkligen
skola få den karaktär, som man åsyftat,

måste det givas starkare och säkrare
garantier för att de inte bli permanenta.

Jag skulle till sist bara vilja säga, att
man över huvud taget inför dessa olika
förslag har en stark känsla av att från
regeringens sida de lagbestämmelser
som föreslås, och de fullmakter, som regeringen
skall utrustas med, i allmänhet
tagas till vida i överkant. Detta
måste skapa olust och osäkerhet hos näringslivets
representanter. Man har en
känsla av att regeringen med dessa fullmakter
kan ingripa på ett myckel mera
långtgående och mycket mera hårt
drabbande sätt än vad som omedelbart
framgår av fullmakterna, och det inger
en osäkerhet, som jag tror är skadlig
för vårt näringsliv och för hela den
fortsatta utvecklingen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall bara beröra några få av de
ting som herr Nordenson här talade om.

Herr Nordenson hade någonting att
berätta om förhistorien till devalveringen.
Jag vill inte förneka att vid det
sammanträde, där herr Nordenson och
jag voro närvarande, fanns det representanter,
förnämligast för handeln,
som motsatte sig en devalvering eller
ville ha en mindre långt gående devalvering,
men det var en överväldigande
opinion från industriens sida som förordade
den devalvering som kom till
stånd. Herr Nordenson har ju här redogjort
för sin inställning. Min inställning
var nog bra mycket mera skeptisk mot
devalveringen än herr Nordensons den
gången. Man kan sålunda inte säga, att
det var jag som var den pådrivande
kraften vid denna devalvering, utan det
var otvivelaktigt industrien. Jag anser
inte att detta är någon skam i och för
sig, eller i och för sig oriktigt. Jag bara
blir litet obehaglig till mods, när jag
ser hur människor efteråt försöka krypa
bort från ansvaret. Därmed avser jag
inte herr Nordenson.

Jag skall inte gå in på en diskussion
av ränteregleringen. Därom är ingenting
mera att säga. När man vill kan

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Nr 29.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift m. m.

man ju alltid försöka utmåla en tänkt
anordning såsom farlig, närmast genom
att gå ut ifrån att den blir missbrukad
och att den kommer att användas på ett
sätt som inte är avsett. Mot det är inte
mycket att säga. När herr Nordenson
här säger, att investeringsavgiften inte
får sin fulla verkan, eftersom folk inte
litar på att den blir av kortvarig natur,
kan jag inte heller säga någonting om
det. Herr Nordenson anförde några exempel,
men herr Nordenson vet mycket
väl att det var olyckliga omständigheter
som gjorde att det förra året blev
en investeringsskatt och icke den nu
föreslagna investeringsavgiften. Om inte
dessa olyckliga omständigheter hade
inträffat, hade det i varje fall inte på
den punkten varit fråga om något skifte
nu.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet utan för att tala
litet med herr Nordenson om riksbankens
politik, och därvid skall jag naturligtvis
börja med de olika uppgifter,
som herr Nordenson och jag här i dag
ha kommit med. Min uppgift torde vara
riktig. Den grundade sig på riksbankens
officiella rapport, som slutade den 1 oktober.
Herr Nordenson har gått 23 dagar
in i oktober och på det sättet fått
med en mycket stark ansvällning av utbetalningar
från riksbanken på grund
av inströmmande valutor. Nu vill jag
emellertid säga, att om man kommer en
vecka eller två fram i tiden kanske denna
ansvällning är borta, därför att riksbanken
då lyckats dra till sig dessa
pengar igen genom att sälja exempelvis
skattkammarväxlar. Man kan inte räkna
med att riksbanken ögonblickligen
skall kunna dra till sig de utströmmade
pengarna genom försäljning av statspapper.
Det tar ju alltid sin tid, och
med detta kommer jag över till herr
Nordensons resonemang om kreditåtstramningen.

Jag fattade herr Nordensons tal om
kreditåtstramning närmast på det sättet,
att riksbanken skulle, när det uppstod
kapitalöverflöd, när inte kreditmarknaden
var tillräckligt stram, dra till sig
dessa medel, således dra dem ur mark -

naden. Det var riksbankens uppgift enligt
herr Nordenson. På vad sätt skall
riksbanken dra till sig dessa medel? Jo,
genom att sälja ut statspapper. Hur skall
riksbanken få bankerna att placera sina
överskottsmedel i statspapper? Jo, genom
att erbjuda sådana villkor att de
bli attraktiva, med andra ord genom
sänkta kurser och höjda räntor. I nästa
omgång har denna räntehöjning smittat
av sig till inteckningslån, till kommunlån
och kanske också till korta lån, och
så skall riksbanken på nytt dra till sig
pengar genom att sälja statspapper. Den
måste ge ännu sämre kurser och ännu
högre ränta. På det sättet uppstår den
ränteglidning, som vi här talat om, och
då står den frågan fortfarande öppen:
Var slutar denna ränteglidning? Det vet
ingen, och sannolikheten talar för att
den inte slutar på länge. Det måste bli
en mycket kraftig räntestegring innan
förväntningsläget där förändrat sig. Så
långt vill ingen gå. Det kommer inte ens
högern att vilja göra.

Det blir således här inte fråga om någonting
annat än en åtstramning för en
kortare period. Det är därför som vi
anse att man skall åstadkomma kreditåtstramningen
på ett annat sätt. Riksbanken
skall naturligtvis dra ur marknaden
så mycket pengar som det är
möjligt att göra utan att man höjer räntan,
men för övrigt får man genom kassareservbestämmelser
göra bankernas
likvida medel så små som möjligt, och
så få bankerna själva göra kreditåtstramningar
vid sin utlåning.

Jag vill bara med detta ha sagt,, att
vad man här velat föra fram är en metod,
som inte betyder någonting annat
än att man skapar en ränteglidning, på
vilken man icke ser någon ända. Och
det blir inte bättre med det sätt, på vilket
herr Nordenson försökt att uttolka
kreditåtstramningens metoder.

Till sist, herr Nordenson, har ju högern
ett program, som innehåller mer än
räntcstegringen — men det är ett hemligt
program. Det är ett program, som
herr Nordenson inte vill redovisa av
rädsla för att vi skola »misbruka det
ute i bygderna». Jag måste säga, att herr

Nr 29.

Tisdagen den 30 oktober 1951 em.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
Nordensons framställning vid sidan av
räntestegringen var bra litet konkret,
och vi fingo nu också förklaringsgrunden,
nämligen att programmet inte kunnat
göras mera utförligt av rädsla för
att vi skulle missbruka kunskapen om
vad det är högern egentligen vill. Det
är inte någon stark ståndpunkt, herr
Nordenson!

Herr NORDENSON: Herr talman! Beträffande
vårt program vill jag säga, att
vi äro beredda att ta en hel del av de
åtgärder, som äro föreslagna exempelvis
av regeringen, men vi vilja vara med
om utformningen av dem, och vi vilja
se till att de inte sättas in ensidigt och
på enstaka punkter. Men det är inte
möjligt att utan utredningsapparatens
hjälp göra upp ett fullständigt detaljerat
program, hur den ekonomiska politiken
över hela fronten skall ordnas.
Det är en orimlig begäran. Men det
skulle ha kunnat göras i samarbete mellan
de olika demokratiska partierna, om
grundtankarna varit gemensamma om
liur det skall ske. Mot ett i detalj utformat
program finns det alltid möjligheter
att hugga in. Vi ha framlagt ett program
i princip, där vi säga att vi äro
beredda att ta andra kreditåtstramande
åtgärder av samma beskaffenhet som
dem regeringen föreslagit, men huvudförutsättningen
är åtstramning från
riksbanken sida.

Herr Sköld vänder sig mot tanken på
en åtstramning av marknaden och på
en räntestegring, men detta system med
att låta räntan ställa in sig efter tillgång
och efterfrågan på marknaden har
nu i årtionden, för att icke säga århundraden,
tillämpats på de stora marknaderna
i världen, och med mycket
stor framgång. Det har icke inneburit
att räntan alltid stigit och sedan inte
sjunkit igen. Vi kunna som exempel ta
Schweiz, som fortfarande driver en sådan
politik.

Herr Sköld målar ut alla de nackdelar,
som möjligen under mycket ogynnsamma
omständigheter kunna uppkomma,
och det är klart att man kan göra

m. m.

det — målar man fan på väggen kan
man naturligtvis piska honom sedan.
På samma sätt skall jag också kunna
säga, att denna räntekontroll, herr
Sköld, kommer att leda till en grå marknad
och en mängd missförhållanden,
som herr Sköld får ta till oerhört hårda
medel för att komma undan — om
vi nu skola måla så svart som möjligt
beträffande herr Skölds förslag. Man
kan alltid spotta så mycket på ett förslag,
att det blir vått och otrevligt. Om
vi förfara så, komma vi inte någon vart.

Efter härmed slutad överläggning hän''
visades ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
221, med förslag till lag om räntereglering
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 222,
angående försäljning av viss fastighet.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställningar
från

dels fullmäktige i riksbanken om pension
åt städerskan vid riksbankens huvudkontor
Svea Arvida Johansson;

dels ock fullmäktige i riksgäldskontoret
om anordningar för snabbare publicering
av debattprotokoll under 1952
års riksdag m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken att av
riksbankens medel få taga i anspråk ett
belopp av förslagsvis 285 000 kronor för
uppförande vid Tumba bruk av en bygg -

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Nr 29.

nåd med tillhörande utrustning för sedelförstöringskontoret.

Föredrogs och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 33.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Petrén under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och herr
Sunne undertecknad motion, nr 511, i

anledning av Kungl. Majrts proposition
angående ändrad lönegradsplacering för
viss vård- och ekonomipersonal m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.29 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 31 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes följande till kammaren ankomna
protokoll:

År 1951 den 31 oktober sammanträdde
kamrarnas valmän för utseende
av fullmäktige i riksbanken för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen
anställa val av en suppleant för herr
C. P. V. Gränebo under återstående delen
av valperioden 1949—1952 efter herr
Gunnar Hedlund, som frånträtt uppdraget;
och befanns efter valets slut hava
blivit utsedd till

suppleant för herr C. P. V. Gränebo

under återstående delen av valperioden
1949—1952:

herr Rubbestad, Axel Ludvig, ledamot
av riksdagens andra kammare

med 39 röster.

Gottfrid Karlsson. K. G. Ewerlöf.

Gottfr. Fröderberg. Gust. Elofsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnande för den valde, dels

ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 223, angående vissa materielbeställningar
för försvaret; och
nr 224, angående täckning av kostnaderna
för fortsatt verksamhet av det
svenska fältsjukhuset i Korea.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 510, av herr Lindblom m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag å tilläggsstat I för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.; samt

nr 511, av herrar Petrén och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lönegradsplacering för
viss vård- och ekonomipersonal m. m.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 4:o), 14:o), 15:o) och 16:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, till den del den
ännu icke av riksdagen behandlats, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Nr 29.

Onsdagen den 31 oktober 1951.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 512, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 513, av herr Svärd m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I för budgetåret
1951/52 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 514, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.;
samt

nr 515, av herr Andersson, Lars, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån till
jordbrukare i anledning av svartrostskador
på vete av 1951 års skörd.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
utrikes resa beviljades herr Osvald för
tiden från och med den 7 nästkommande
november till höstsessionens slut.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

513194