Lördagen den 26 mars. gi(j (Riksdagens protokoll 1949:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 12

26—30 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 mars. gi(j

Interpellation av herr Lundqvist ang. ifrågasatt kommunsammanslagning
i Stockholms län.................................. 3

Tisdagen den 29 mars.

Svar på interpellation av herr Wehtje ang. förberedelserna till förestående
internationella tullförhandlingar .................... 6

Onsdagen den 30 mars.

Svar på interpellation av herr Sunne ang. statsbidragen till nybyggnad
av ålderdomshem m. m...........................

Anslag under riksstatens åttonde huvudtitel:

Riksarkivet .......................................

Nationalmuseet ...................................

Stipendier för diakoner ...........................

Statlig kreditgaranti för vissa studielån .............

Skolmåltider .....................................

Kombinerad korrespondens- och radioundervisning

Bidrag till studieförbund ..........................

Nykterhetsanslaget ................................

Rättegången i tryckfrihetsmål ........................

Militieombudsmannens instruktion ............................

Ordningen för biskopsval

Anslag till kapitalinvesteringar beträffande jordbruksdepartementet

Byggnadsarbeten vid skogshögskolan ......................

Jordbrukets maskinlånefond ..............................

Jordfonden ..............................................

Handläggningen av kyrklig kommuns ekonomiska angelägenheter
Förrådsmännen A. L. Åbergs och F. A. Hedströms löneklassplacering
....................................................

J Första kammarens protokoll 1949. Nr 12.

28
32
34
37
63
67

Nr 12.

Innehåll.

Sid.

Nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m................. 85

Anslag till statens organisationsnämnd ........................ 94

Grunderna för löneförhöjning enligt statens löneplansförordning . . 96

Nybyggnad för kemiska institutionen vid Uppsala universitet
in. in..................................................... 97

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka .................... 100

Vissa frågor beträffande korsningar mellan stark- och svagströmsledningar
................................................ 104

Om slopande av sockerransoneringen för de enskilda hushållen. . 105

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 30 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. anslagen under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) ...................... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. ändring i förordningen
om försäljningsskatt .................................. 37

Första lagutskottets utlåtande nr 11, ang. val av borgmästare och
rådman .................................................. 37

— nr 12, ang. om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
.................................................. 37

— nr 13, ang. skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar
av tryckt skrift .................................... 37

— nr 14, ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m............... 37

— nr 15, ang. instruktionen för riksdagens justitieombudsman . . . 63

—• nr 16, ang. instruktionen för riksdagens militieombudsman . . . . 63

— nr 17, ang. ordningen för biskopsval........................ 67

— nr 18, ang. åtgärder till förebyggande eller botande av de skador,
som skilsmässorna förorsaka .......................... 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i förordningen om
mödrahjälp .............................................. 68

•—- nr 8, ang. godkännande av en överenskommelse om flottningen
i Torne och Muonio gränsälvar m. m....................... 68

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. anslag till kapitalinvesteringar:
jordbruksdepartementet ............................ 68

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändring av 8 § 2 mom.
lagen om landsting ...................................... 73

— nr 14, ang. rätt för landsting att ekonomiskt medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning ........................ 73

— nr 15, ang. handläggningen av den kyrkliga kommunens ekonomiska
angelägenheter ................................... 74

Innehåll.

Nr 12.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. förrådsmännen A. L. Åbergs och
F. A. Hedströms löneklassplacering ........................ 84

— nr 47, ang. viss ändring av 1927 och 1934 års reservbefälsför ordningar

................................................ 85

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet 85

— nr 49, ang. anslag till statens organisationsnämnd .......... 94

— nr 50, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning

m. m..................................... 96

— nr 51, ang. åtgärder för en effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi
................................................ 97

—- nr 52, ang. bestridandet av vissa förlikningskostnader........ 97

— nr 53, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. inrättande av vissa slag
av investeringsfonder...................................... 100

— nr 17, ang. beskattningen av det engångsbelopp, som reservoffi cer

eller reservunderofficer kan erhålla i stället för årlig pension
...................................................... 100

— nr 19, ang. skyldigheten att erlägga fastighetsskatt............ 100

— nr 21, ang. befrielse från tull för. vissa från Finland införda

kreatur .................................................. 100

Bankoutskottets utlåtande nr 18, ang. rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermehl att uppbära pension från lärarinnornas pensionsanstalt
.................................................. 100

— memorial nr 19, ang. användande av riksbankens vinst för år

1948 in. m................................................. 100

— utlåtande nr 20, ang. en hyllningsgärd från riksdagen till det

färöiska lagtinget.......................................... 100

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
m. m........................................... 100

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 2, ang. utredning om 40
timmars arbetsvecka för alla arbetstagare.................... 100

■—■ nr 3, ang. skyldigheten att utföra skyddsanordningar vid korsningar
mellan stark- och svagströmsledningar, tillhöriga olika
ägare .................................................... 104

—- nr 4, ang. åtgärder för att underlätta den hos krisorganen anställda
personalens övergång till annan verksamhet 105

— nr 5, ang. slopande av sockerransoneringen för de enskilda hushållen
.................................................... 105

Lördagen den 26 mars 1949.

Nr 12.

Lördagen den 2G mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 126, angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m.; och

nr 174, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 259, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1949/
50 till veterinärinrättningen i Skara
m. m.; samt

nr 260, av herr Nilsson, Bror, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Mannerskantz
m. fl. väcka motionen, nr 261, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till statens livsmedelskommission
för budgetåret 1949/50.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 126 och 174.

FIcrr Wistrand avlämnade en av honom
m. fl. undertecknad motion, nr
262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco).

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. ifrågasatt kommunsammanslagning
i Stockholms län.

Herr LUNDQVIST erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Frågan
om en sammanslagning av Ed, Fresta
och Hammarby kommuner inom Stockholms
län är för närvarande aktuell.
Länsstyrelsens på sin tid framlagda preliminära
förslag upptog, att dessa kommuner
skulle sammanslås till en enda
kommun —- benämnd Upplands-Väsby.
Enligt uppgifter i pressen de senaste
dagarna skulle även kammarkollegiets
förslag upptaga denna sammanslagning.
Förslaget torde ha tillkommit främst
med hänsyn till att Ed och Fresta ännu
icke fylla de uppställda minimikraven
för en enskild kommun i fråga om folkmängd.

De utredningar, som på kommunernas
uppdrag under den senaste tiden verkställts,
synas emellertid klart ge vid handen,
att detta krav inom en ganska nära
framtid kommer att vara uppfyllt. Det
ligger i sakens natur, att de kommuner,
inom vilka markexploatering icke tidigare
skett i någon större omfattning,
hittills haft en relativt obetydlig andel i
det stora befolkningstillskottet inom
Stor-Stockholms-området. Att framtiden
härvidlag kan komma att uppvisa en helt
annan bild, torde vara all anledning att
räkna med.

Enligt framkomna uppgifter förefaller
det sålunda mer än sannolikt att redan
inom tio år befolkningen har ökat till åtminstone
5 000 å 6 000 personer i Hammarby
och till lägst 4 000 i vardera av
Ed och Fresta. Med all sannolikhet kommer
också tillkomsten av det nya flygfältet
vid Halmsjön att i avsevärd grad
påverka befolkningsutvecklingen även i
dessa kommuner.

Vad som i detta fall synes vara värt
särskilt beaktande är vidare, att det här

Nr 12.

Lördagen den 26 mars 1949.

Interpellation ang. ifrågasatt kommunsammanslagning i Stockholms län.

gäller kommuner, vilka samtliga ingå i
Stor-Stockholm och därför med stor säkerhet
kunna antagas framdeles få en
avsevärt större befolkning än för närvarande.
I generalplaneutredningar, som
verkställts inom huvudstadens förvaltning,
har sålunda också räknats med en
sammanlagd folkmängd på cirka 30 000
i dessa tre kommuner.

Förslaget om en sammanslagning till
en storkommun av de tre berörda kommunerna
har av en fullständigt enhällig
folkmening mölt starkt motstånd. Givetvis
kan icke en folkmening ensam få
fälla utslaget i frågor av ilen art det här
gäller. Att en enhällig folkmening å andra
sidan inte helt får lämnas utan avseende
vid frågans avgörande förefaller
lika självklart.

Med hänsyn till att de olika kommunernas
ekonomi är god och tryggad av
ett starkt skatteunderlag i var och en
av dem och då som nämnt enligt verkställda
utredningar befolkningssiffrorna
inom de ifrågavarande tre kommunerna
inom en icke avlägsen framtid med
all sannolikhet komma att stiga avsevärt,
synas mycket starka skäl tala för
att man åtminstone icke nu vidtager någon
ändring av de rådande förhållandena.
I stället torde det vara att rekommendera,
att man tills vidare avvaktar
de närmaste årens utveckling och tager
ställning till frågan om en sammanslagning
av kommunerna först sedan det
blivit klart, huru denna utveckling ter
sig.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att redogöra
för sin syn på den föreslagna kommunsammanslagningen
utav Ed, Fresta
och Hammarby kommuner inom Stockholms
län?

2. Om denna statsrådets syn på här
ifrågavarande problem i huvudsak överensstämmer
med min uppfattning, är
herr statsrådet då villig att förorda, att
den föreslagna kommunsammanslagningen
icke för närvarande genomföres?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 8 § 2 mom.
lagen om landsting;

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående rätt för landsting att ekonomiskt
medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning; och

nr 15, i anledning av väckt motion
angående ändrad handläggning av den
kyrkliga kommunens ekonomiska angelägenheter; statsutskottets

utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förrådsmännen A. L. Åbergs
och F. A. Hedströms tjänsteårsberäkning
för inplacering i löneklass;

nr 47, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 1927 och 1934 års reservbefälsförordningar; nr

48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

49, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

Lördagen den 26 mars 1949.

Nr 12.

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av vissa slag av investeringsfonder; nr

17, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beskattning av
det engångsbelopp, som reservofficer eller
reservunderofficer kan erhålla i stället
för årlig pension;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från tull
för vissa från Finland införda kreatur;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 18, i anledning av väckt motion angående
rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermehl, född Hjorth, att uppbära
pension från lärarinnornas pensionsanstalt
utan hinder av att hon icke längre
är svensk medborgare;

nr 19, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. m.; och
nr 20, i anledning av väckta n.otioner
om anvisande av medel till en hyllningsgärd
från riksdagen till det färöiska
lagtinget;

jordbruksutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om
åtgärder för att underlätta den hos krisorganen
anställda personalens övergång
till annan verksamhet; och

nr 5, i anledning av väckt motion om
slopande av sockerransoneringen för de
enskilda hushållen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Tisdagen den 29 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Heuman för tiden den 29
innevarande månad—den 6 nästkommande
april.

Ang. förberedelserna till förestående
internationella tullförhandlingar.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Wehtjes
interpellation angående förberedelserna
till förestående internationella tullförhandlingar,
erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Wehtje har till mig
riktat frågor angående förberedelsearbetet
för den tullkonferens i Annecy,
som skall börja i nästa månad, och därvid
bl. a. påtalat den korta tid som näringslivet
fått för att yttra sig över en
del från andra länder inkomna önskemål
om nedsättning av svenska tullsatser
in. m.

Som svar ber jag att få anföra följande.

I samband med arbetet på utformningen
av en internationell handelsorganisation
fördes under sommaren och hösten
1947 förhandlingar om ömsesidiga tullmedgivanden
mellan de i nämnda arbete
deltagande länderna. Dessa förhandlingar
resulterade i ett allmänt tull- och
handelsavtal, The General Agreement on
Tariffs and Trade (GATT), undertecknat
i Geneve den 30 oktober 1947. Genom
detta avtal ha de 23 anslutna länderna,
som tillsammans representera i runt tal
s/4 av världshandeln, medgivit nedsättningar
eller bindningar för i genomsnitt
ungefär 2/3 av sin import, varför avtalet
berör omkring hälften av den totala
världshandeln.

Vid ett möte i Geneve i augusti 1948
beslöto de fördragsslutande parterna —
i syfte att vinna ökad anslutning till avtalet
— att inbjuda ytterligare ett antal
länder att deltaga i tullförhandlingar.

Dessa förhandlingar skola börja den
11 april 1949 i Annecy i Frankrike. De
anmälda länderna skulle senast den 15
januari 1949 sända varandra listor över
önskade tullmedgivanden.

Genom beslut den 18 september 1948
bemyndigade Kungl. Maj :t ministern för
utrikes ärendena att avgiva förklaring
av innehåll att svenska regeringen avsåge
att inleda dylika förhandlingar i
syfte att, med förbehåll för riksdagens
godkännande, ansluta sig till ifrågavarande
avtal. Det kan nämnas att även
Danmark och Finland accepterat inbjudan
och att Norge redan är anslutet till
avtalet.

Den 29 september och den 2 oktober
1948 tillkallades inom handelsdepartementet
sexton sakkunniga, representerande
bland annat de centrala organisationerna
på näringslivets område, för att
förbereda Sveriges deltagande i de planerade
tullförhandlingarna. Sakkunnigkretsen
gjordes så vid, för att de viktigaste
grenarna av näringslivet skulle kunna
mera effektivt deltaga i förberedelsearbetet
än som är möjligt enbart remissvägen.
De sakkunniga ha antagit namnet
»1948 års tullförhandlingskommitté».

I enlighet med den uppgjorda planen
har kommittén till uppgift dels att
utarbeta listor över svenska önskemål
om tullmedgivanden i olika främmande
länder, dels att taga ställning till av
motparterna framställda krav på svenska
tullmedgivanden.

Vad den förstnämnda uppgiften beträffar
har kommittén genom Exportföreningen
och andra organisationer infordrat
uppgifter från exportörerna å
önskade tullmedgivanden i utlandet. På
grundval av härigenom erhållet material
samt inom kommittén företagen genom -

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Ang. förberedelserna till förstående internationella tullförhandlingar.

gång av de olika ländernas importstatistik
har kommittén utarbetat önskelistor
för samtliga deltagande länder med
undantag av tre länder av ringa betydelse
för vår handel. Beträffande sistnämnda
länder har kommittén icke funnit
anledning framlägga några önskemål.
Trots vissa svårigheter att erhålla
tulltaxor och statistiskt material har denna
del av kommitténs arbete kunnat slutföras
praktiskt taget inom den förutsedda
tiden. De av kommittén utarbetade
önskelistorna ha överlämnats till
vederbörande länder genom utrikesdepartementets
försorg.

För arbetet med den andra huvuduppgiften
har kommittén haft att avvakta
ankomsten av de främmande ländernas
önskelistor. Såsom förut nämnts skulle
dessa listor ha avsänts senast den 15
januari. Avsändandet av listorna har
emellertid i åtskilliga fall blivit fördröjt,
och listor ha ännu icke erhållits från
åtskilliga länder, av vilka de flesta dock
få anses ha mindre betydelse i detta sammanhang.
Så snart önskelistor erhållits
från de mera betydelsefulla länderna,
har kommittén låtit utarbeta och trycka
en sammanställning av dessa önskemål,
vilken tillställts bland annat olika organisationer
på näringslivets område för
yttrande. Svar begärdes, såsom interpellanten
anfört, till den 10 mars, vilket
innebar en remisstid av omkring två veckor.
För bearbetning av det inkommande
materialet, vilken åtminstone i sina
huvuddrag måste vara avslutad i början
av april för att regeringen skall kunna
taga ställning till spörsmålet före Annecy-förhandlingarna,
ha då återstått
ungefär tre veckor.

Det är givetvis beklagligt att icke längre
tid kunnat beredas näringsorganisationerna
för deras yttranden i denna angelägenhet.
Av den lämnade redogörelsen
torde emellertid framgå, att den tid, som
stått till förfogande för utredningsarbetet,
redan från början varit begränsad
och att förskjutningen av tiden för den
senare fasen av arbetet berott på omständigheter
över vilka man icke här kunnat
råda. Det må även framhållas att
näringslivet haft möjlighet att förbereda

sitt ställningstagande till väntade krav
på tullmedgivanden, en möjlighet som
man på olika håll begagnat genom att
verkställa delvis mycket omfattande utredningar.
Därtill kommer, att kommittén
under den bearbetning av remissmaterialet,
som för närvarande pågår, ytterligare
haft kontakt med näringslivets
organisationer för att få klarhet i näringslivets
synpunkter på olika avsnitt
av förhandlingsområdet.

Herr WEHTJE: Herr talman! .Tåg skall
be att få tacka statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för hans svar på
mina två frågor. De spörsmål, som komma
att behandlas vid förhandlingarna i
Annecy, äro ytterst viktiga såväl för
vårt lands näringsliv som ur den svenska
riksdagens synpunkt. Nu, sedan dessa
frågor ha bragts under diskussion,
har statsrådet också meddelat att han
bär för avsikt att bereda bevillningsutskottet
tillfälle till information i dessa
frågor. Detta har jag med tillfredsställelse
noterat.

Herr statsrådet har nämnt, att 23 länder,
representerande 3/4 av världshandeln,
vid de tidigare förhandlingarna i
Geneve om det första GATT-avtalet medgåvo
nedsättningar eller bindningar för
-/.. av sin import, vilket innebar att
omkring hälften av den totala världshandeln
beröres av detta avtal.

Vad jag i någon mån saknade i herr
statsrådets redogörelse var en belysning
av denna fråga ur konstitutionell synpunkt.
Såvitt jag vet, äro samtliga dessa
tullförhandlingar berörda av en mestgynnad-nations-klausul.
De medgivanden,
som exempelvis Sverige kan komma
att göra i Annecy, komma att vara förutsättningar
för andra länders medgivanden
gentemot oss, och de medgivanden
vi ha gjort vid förhandlingar med
ett annat land komma automatiskt att
bli gällande mot samtliga andra deltagarländer,
liksom de eftergifter vi lyckas
ernå från något annat lands sida
också gratis komma andra länder till
godo. Det system, som tillämpas vid
förhandlingarna i dessa frågor, innebär

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Ang. förberedelserna till förestående internationella tullförhandlingar.

i själva verket att man konstruerar ett
ytterst invecklat nät av överenskommelser
och att ingen deltagarstat gärna i
efterhand kan draga sig tillbaka utan att
nätet rives upp.

De förhandlingsresultat, som den ■—
såvitt jag vet — ännu icke utsedda förhandlingsdelegationen
kan komma till,
bli alltså bindande för vårt land, åtminstone
moraliskt. Regeringen blir
bunden att för riksdagen framlägga proposition
med de förslag, som resultatet
av förhandlingarna i Annecv kommer
att innefatta, och riksdagen blir sannolikt
tvungen att antaga dessa förslag
utan någon egentlig sakprövning.

Vad den konstitutionella behandlingen
av dessa frågor i våra grannländer
beträffar har, enligt vad jag har kunnat
förstå, den danska riksdagen tillsatt ett
särskilt utskott för dessa frågor, och förhandlingsdelegationerna
ha sedan länge
varit utsedda såväl i Danmark som i
Norge. När skola den svenska förhandlingsdelegationens
ledamöter, sedan de
en gång tillsatts, få tillfälle att sätta sig
in i de ytterst komplicerade frågor det
här gäller?

Det är med hänsyn till dessa faktiskt
föreliggande förhållanden som jag måste
ifrågasätta lämpligheten av att Kungl.
Maj :t utan riksdagens hörande ger sig
in på dessa förhandlingar i Annecy. Förhandlingarna
få icke föras på ett sådant
sätt, att riksdagen i praktiken blir berövad
varje möjlighet att fritt pröva
förhandlingsresultaten. Det rör sig här
i själva verket, herr talman, inte endast
om en bevillningsfråga, som det tillkommer
riksdagen att taga ställning till, utan
också om frågor som ur allmän näringspolitisk
synpunkt äro av utomordentlig
vikt.

Därtill kommer att remisstiden för de
svenska jordbruks- och industriorganisationernas
del har satts till endast 14
dagar. De korta remisstider, som myndigheterna
lämna näringsorganisationerna,
äro ju i och för sig en orimlighet.
Att på 14 dagar tränga in i innebörden
av ett förslag om ändring av ungefär
1 000 nummer i vår tulltaxa, framstår
ju klart som en omöjlighet. Jag kan

taga ett annat exempel. När det gällde
förslaget om inrättande av en jordbruksnämnd,
som sändes ut på remiss för en
tid sedan, fingo de berörda organisationerna
14 dagar på sig. Ett tredje fall är
frågan om skifferoljeverkets i Kvarntorp
framtid, som också har underställts
riksdagen i proposition. För att yttra
sig om den frågan fick industriförbundet
fyra dagar. Att det inte kan bli en
tillfredsställande behandling på en så
kort tid, säger sig självt, och jag beklagar
det, därför att man därigenom går
miste om ett utredningsmaterial, som
eljest skulle ha varit av stort värde.

Statsrådet bär förklarat, att tiden har
varit för kort för att medge en längre
remisstid på grund av att kraven på revision
av de olika rubrikerna i tulltaxan
ha inkommit så sent. Men jag frågar:
Behöva vi finna oss i en sådan handläggning?
Det är dock en fråga om kanske
mycket kraftiga inskränkningar i
Sveriges självbestämmanderätt i tullfrågor
som det skall förhandlas om den 11
april.

Det lär ha varit i lördags, alltså 15
dagar före förhandlingarnas början, som
1948 års tullförhandlingskommitté började
behandla de mot Sverige riktade kraven.
Den tid, som avdelats för förberedande
av förhandlingarna i Annecy, och
den tid, som näringslivet enligt herr
statsrådet haft för förberedande av sitt
ställningstagande till dessa frågor, är
alldeles orimligt kort. Förhandlingarna
gå i själva verket ut på att konstruera
en ny tulltaxa för Sveriges del, och en
sådan nykonstruktion kräver enligt alla
erfarenheter flera års grundlig utredning.
En sådan utredning begärdes av
näringslivets organisationer år 1944,
men då gjorde regeringen ingenting åt
saken. Nu går man till förhandlingarna
med ett mycket ogynnsamt utgångsläge.

Vad som ur den svenska riksdagens
synpunkt är av utslagsgivande betydelse
är att dess handlingsfrihet i en bevillningsfråga
i praktiken kan bli utomordentligt
begränsad.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ställa ett par frågor. Den första är den -

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

Ang. förberedelserna till förstående internationella tullförhandlingar.

na: Hade inte regeringen bort anmäla
för riksdagen genom en kungl. proposition,
att regeringen i höstas meddelat
sitt intresse för en anslutning till
Genéve-överenskommelsen? Och vidare:
Borde inte bevillningsutskottet ha orienterats
om de tullkrav, som riktats mot
Sverige från olika länder?

Med hänsyn till den otillfredsställande
förberedelsen skulle jag vilja ifrågasätta,
om det inte vore lämpligt, att de
svenska representanterna vid förhandlingarna
anmälde, att Sverige i nuvarande
läge inte är berett att träffa slutliga
avgöranden på alla de punkter, beträffande
vilka krav ha riktats mot vårt
land. Det finns inte någonting i GATTöverenskommelsen
som hindrar förhandlingar
etappvis med ställningstaganden
allteftersom man är mogen därför.
Så har t. ex. Norge tillämpat detta
system att förhandla i etapper och skall
nu den 11 april börja andra etappen i
sina förhandlingar. Det är att märka att
de första GATT-förhandlingarna pågingo
mera än sex månader. Vi få inte heller
glömma att det är önskvärt, att vi inte
bindas vid förhandlingarna på ett sådant
sätt, att det nordiska samarbetet
förhindras eller väsentligt försvåras.

I det läge, som denna fråga kommit i,
skulle det vara av stort värde att veta,
att den svenska förhandlingsdelegationen
får sådana direktiv, att några för Sverige
och för Norden ej önskvärda medgivanden
icke göras på så lösa grunder som
de förefintliga.

Herr statsrådet ERICSSON: Det är alldeles
uppenbart att man kan diskutera
det förevarande spörsmålet ur konstitutionella
synpunkter. Sådana internationella
spörsmål, som det här är fråga om,
kunna emellertid ofta inte gärna föreläggas
riksdagen, förrän mera konkreta förslag
utformats. Det är regeringens avsikt
att riksdagen omsider skall få ta del av
vad som förekommit. Även om det kan
vara riktigt som herr Wehtje säger, att vi
i viss mån bli moraliskt bundna av beslut,
i vilka de svenska representanterna
deltaga, får i varje fall riksdagen tillfälle
att i slutomgången avgöra frågan.

Som herr Wehtje framhöll, ha vi för
avsikt att låta ärendet föredragas i bevillningsutskottet
för att på så sätt informera
riksdagen. Vi ha under hela behandlingen
av ärendet, så långt som det
över huvud taget varit möjligt, strävat
efter att hålla kontakt med näringslivets
olika grenar, men jag erkänner att hela
ärendets behandling har måst forceras.
Det har fordrats en synnerligen stor apparat,
och vi ha fått avdela våra allra
bästa krafter för detta arbete. Det är
därför naturligt att man på näringslivets
håll funnit detta arbete mycket betungande.
Enligt vad jag har mig bekant,
har man från början kanske inte
på det hållet visat så stort intresse för
alla de detaljspörsmål, som det är fråga
om.

Vi ha anledning att tro att dessa förhandlingar,
om de leda till ett resultat,
skola gagna Sveriges internationella
handel, och det är därför vi ha varit intresserade
av att deltaga i förhandlingarna.
Det har nog varit det väsentliga
för oss; men det är alldeles uppenbart,
att vår förhandlingsdelegation skall arbeta
så, att vi inte på ett orimligt sätt
bindas i förhållande till andra länder
och därmed våra möjligheter försämras.

När det gäller herr Wehtjes sist framförda
önskemål att vi skola försöka sköta
förhandlingarna på ett sådant sätt, att
inte det nordiska samarbetet försvåras,
vill jag här meddela att vi redan haft
vissa överläggningar med våra nordiska
grannländer i den här saken och ha för
avsikt att nere i Annecy få till stånd ett
visst samarbete under förhandlingarnas
gång, allt i syfte att såvitt möjligt förhindra
att vi binda oss på ett sådant sätt,
att ett nordiskt samarbete omöjliggöres.

Herr WEHTJE: Utöver vad jag nyss anförde
skulle jag med anledning av vad
herr statsrådet nu meddelade vilja understryka,
att jag har framlagt mina synpunkter
i syfte att understryka att det
behövts en mera långsiktig och grundlig
förberedelse. Vår tulltaxa är ju från år
1930, och det har vid flera tillfällen varit
på lal att den borde underkastas en

Nr 12.

Tisdagen den 29 mars 1949.

Ang. förberedelserna till förestående internationella tullförhandlingar.

översyn, men så har inte blivit fallet.
Jag nämnde att krav framställdes redan
år 1944, att man skulle påbörja detta
utomordentligt viktiga arbete, men man
har skjutit saken ifrån sig. Nu komma
vi utomordentligt illa förberedda till förhandlingarna
i Annecy om en ny avvägning
av tullarna. Våra tullar ligga i allmänhet
på mycket lägre nivå än andra
länders tullar, och vi få betänka att detta
är det utgångsläge, från vilket vi starta
och från vilket de starta. Jag anser
att även det förhållandet är mycket
otillfredsställande för vår del.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1949/50 till säkerhetsanstalter för sjöfarten; nr

85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till sjukkassor; nr

86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 88, i anledning av Knngl. Maj ds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1949/50;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring i bestämmelserna
om disposition av krigsmaterielverkets
rörelsekapital; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 74, till
Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare;

dels ock riksdagens förordnande, nr
75, av ställföreträdare för justitieombudsmannen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 82, i anledning av väckt motion om
revision av lagen om rikets vapen;

nr 91, angående ändrad lydelse av § 6
mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen; nr

92, angående ändrad lydelse av § 19
riksdagsordningen;

nr 93, angående ändrad lydelse av
§§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen;

nr 94, angående ändrad lydelse av § 72
regeringsformen och § 73 riksdagsordningen; nr

95, angående ändrad lydelse av §§
11 och 22 riksdagsordningen;

nr 96, angående ändrad lydelse av
§ 12 regeringsformen;

nr 97, angående ändrad lydelse av § 31
regeringsformen;

nr 98, angående ändrad lydelse av dels
§17 mom. 1 regeringsformen, dels § 27
regeringsformen, dels §§ 38 och 106 regeringsformen
samt § 39 mom. 2 riksdagsordningen,
dels §§ 39, 41 och 93 regeringsformen
samt § 2 successionsordningen,
dels ock § 110 regeringsformen;

nr 99, angående ändrad lydelse av
§ 72 riksdagsordningen;

Tisdagen den 29 mars 1949.

Nr 12.

nr 100, angående ändrad lydelse av §§
17—20, 22 mom. 1, 90 och 101 regeringsformen; nr

101, angående ny tryckfrihetsförordning
ävensom ändrad lydelse av §§
108 och 109 regeringsformen samt §§
70, 71 och 73 riksdagsordningen;

nr 102, angående grundlagsändringar
berörande riksdagens arbetsformer; ocli
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 4, med förslag till förordning
om upphävande av vissa för riksdagen
gällande valstadgor.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark
träffad överenskommelse angående
återbetalning av vissa under åren 1945
och 1946 lämnade svenska statskrediter
till Danmark.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 126,
angående anslag till teckning av aktier
i Aktiebolaget Aerotransport m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Wistrand m. fl. väckta
motionen, nr 262, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas
organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—15,
statsutskottets utlåtanden nr 8 och 46—
53, bevillningsutskottets betänkanden nr
16, 17 och 19—21, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 18—20, jordbruksutskottets
utlåtande nr 14 samt
första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 4 och 5.

På framställning av herr talmannen beslöts
att statsutskottets utlåtande nr 8
och bevillningsutskottets betänkande nr
20 skulle i angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde samt att första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 2—5 skulle i nummerföljd
sättas sist på samma lista.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 263, av herr Niklasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
Sveriges anslutning till Förenta
Nationernas organisation för uppfostran,
vetenskap och kultur (Unesco);

nr 264, av herrar Norling och Öhman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in.;

nr 265, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Isaksson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering;

nr 266, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Isaksson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering;

nr 267, av herr Pålsson och herr Andersson,
Lars, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering;

nr 268, av herr Bergh och herr Sundberg,
Hugo, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering; samt
nr 269, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.24 eftermiddagen.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Onsdagen den 30 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet Andersson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag; nr

176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.

Ang. statsbidrag till nybyggnad av ålderdomshem
m. m.

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
MÖLLER, som tillkännagivit, att han hade
för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Sunnes interpellation angående
statsbidragen till nybyggnad av
ålderdomshem m. m., och nu yttrade:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har ledamoten herr Sunne till mig
riktat följande fråga:

Kan herr statsrådet ställa i utsikt att
till innevarande års riksdag inkomma
med förslag till bestämmelser angående
grunderna för statsbidrag till nybyggnad
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem? Med

anledning härav får jag framhålla
följande.

Såsom interpellanten erinrat, föreslog
jag vid anmälan av propositionen nr 243
till 1947 års riksdag, att den närmare
utformningen av de i propositionen förordade
statsbidragen till nybyggnad
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
skulle anstå i avbidan på bl. a. slutförandet
av den då pågående översynen
av grunderna och villkoren för statens

bidrag till hälso- och sjukvården. De
sakkunniga, som tillkallats för denna
översyn, ha numera framlagt sitt betänkande,
vilket remissbehandlats. I betänkandet
behandlas icke ålderdomsliemsvården
men vissa närliggande områden.
Betänkandet föranleder icke proposition
till 1949 års riksdag.

Jag har, sedan betänkandet framlagts,
upptagit statsbidragsfrågan beträffande
ålderdomshemmen till förnyad behandling.
Det har emellertid visat sig att det
av socialvårdskommittén på sin tid
framlagda förslaget icke utan vidare kan
läggas till grund för en proposition. Ytterligare
utredning har sålunda befunnits
erforderlig, innan förslag till statsbidragsbestämmelser
kan föreläggas
riksdagen. Av det sagda följer, att proposition
i ämnet icke kan påräknas till
innevarande års riksdag. Det är emellertid
min förhoppning, att proposition
skall kunna föreläggas 1950 års riksdag.

Herr SUNNE: Herr talman! Jag ber att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack
för svaret på min interpellation.

Sedan principbeslutet om statsbidrag
till nybyggnad samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem fattades vid 1947
års riksdag att gälla bygnadsföretag,
som påbörjats efter den 1 juli 1946, ha
en mängd kommuner väntat på att grunderna
för statsbidraget skulle fixeras.
Många kommuner ha ju dock på grund
av att byggnadstillstånd icke kunnat erhållas
måst uppskjuta byggandet av ålderdomshem,
även om angelägenhetsgraden
varit mycket stor.

Från och med innevarande år ha
kommunerna möjlighet att ordna sina
ålderdomshemsbyggen genom att avstå
viss del av bostadsbyggnadskvoten. Men
då denna kvot är mycket snålt tillmätt,
komma kommunerna säkert icke att i
onödan avstå något av densamma. Men
det finns kommuner, som år efter år

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

måst uppskjuta ålderdomshemsbygget
och som nu med hänsyn till det tillstånd,
i vilket de gamla byggnaderna befinna
sig, inte gärna kunna vänta längre.

Under väntetiden ha emellertid byggnadskostnaderna
stigit avsevärt. Som
exempel kan jag nämna min egen kommun,
där godkända ritningar och kostnadsförslag
förelågo för fem å sex år
sedan. Byggnaden var då kostnadsberäknad
till 420 000 kronor. Vid i dagarna
verkställd omräkning för att fastställa,
vad kostnaderna skulle bliva för att
uppföra samma byggnad nu, har det visat
sig, att byggnadskostnaden uppgår
till 665 000 kronor, en ökning alltså med
icke mindre än 245 000 kronor. Då nu
större delen av kostnadssumman måste
upplånas, är det förklarligt, att man
önskar få veta, hur stort statsbidrag som
kan påräknas.

Blir det statsbidrag efter samma grunder,
som föreslagits gälla beträffande
vissa anstalter för kroppssjukvård, eller
efter grunder, som gälla för byggande
av pensionärshem, eller efter andra
grunder? Ja, det är detta som kommunerna
vänta på att få besked om.

Nu säger herr statsrådet, att han har
förhoppning om att kunna framlägga
proposition i ärendet till nästa års riksdag.
Detta ber jag att få tacka för, ty
sedan riksdagen då tagit ställning till
frågan, blir det möjligt för kommunerna
att veta vad de ha att räkna med i detta
avseende.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Niklasson m. fl.
väckta motionen, nr 263, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående Sveriges
anslutning till Förenta Nationernas
organisation för uppfostran, vetenskap
och kultur (Unesco).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Norling
och öhman väckta motionen, nr 264, i

Anslag till riksarkivet,
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 265, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Isaksson,

nr 266, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Isaksson,

nr 267, av herr Pålsson och herr Andersson,
Lars,

nr 268, av herr Bergh och herr Sundberg,
Hugo, samt

nr 269, av herr Isaksson m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående yrkesutbildning inom
jordbruk och skogshantering.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1949/50 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till riksarkivet.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för
riksarkivet, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50, dels ock till Riksarkivet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 519 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Holmbäck och Emil

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till riksarkivet.

Petersson (I: 20) och den andra inom
andra kammaren av herr Håstail och fru
Sandström (II: 22), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
dels i skrivelse till Konungen begära, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda frågan om
genomförandet av en rationell, efter tidens
krav anpassad arkivorganisation
samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill denna utredning kunde ge anledning,
dels besluta återupptagandet i
riksstaten av anslag till den vakanssatta
förste arkivariebefattningen i riksarkivet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 20 och II: 22, i vad de avsåge
återbesättande av en vakant förste
arkivariebefattning,

a) godkänna under punkten införd
personalförteckning för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för

budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 519 500 kronor;

II. att motionerna I: 20 och II: 22, såvitt
nu vore i fråga, i den mån de icke
behandlats under I., icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Pauli, Sven
Larsson, Ohlon, Bergh, Malmborg i Skövde,
Larsson i Stockholm, Hoppe och Widén,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:20 och 11:22, i''
vad de avsåge återbesättande av en vakant
förste arkivariebefattning,

a) godkänna — — — (lika med utskottet)
;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för riksarkivet, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för

budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 534 300 kronor.

Herr PAULI: Herr talman! När denna
huvudtitel kom före i kamrarna under
flydda år, brukade kamrarna bereda sig
på en ganska lång arbetsdag på grund
av de många reservationer, som brukade
vara fogade till utskottsutlåtandet.
Jag föreställer mig att kammarledamöterna
dra en viss suck av lättnad, när
de finna vilken självbehärskning utskottet
i år har ålagt sig i detta avseende.
Det är endast ett fåtal avvikande meningar,
som antecknats här. Det beror
inte på att utskottet har ställt sig passivt,
utan det beror i väsentlig grad på
att vi ha lyckats efter diskussioner komma
överens och sammanjämka våra meningar.
När nu så är förhållandet, kanske
det kan tillåtas mig att ta till orda
vid behandlingen av denna punkt 3 om
riksarkivet och tala för den reservation,
som är fogad till punkten och som är
undertecknad av ett ganska stort antal
av utskottets ledamöter.

Till en början böra vi lägga märke
till att den förste arkivarietjiinst vid
riksarkivet, som det bär är fråga om,
inte är någon ny befattning. Man kan
alltså inte här säga, som ibland brukar
ske, att riksdagen kan inte gå med på
att nyinrätta en ordinarie tjänst på
grundval av en enskild motion. Här är
det fråga om att återbesätta en av de
tjänster inom våra kulturella verk, som
vakanssattes under den stora besparingsaktionen
1940 och 1941. De andra tjänster,
som då vakanssattes, ha sedan i regel
återbesatts, men riksarkivet går fortfarande
och dras med sin vakanssatta
förste arkivarietjänst.

Vad kan detta bero på? Kan det bero
på att riksarkivet inte behöver arbetskrafter?
Jag skulle önska att kammarens
ledamöter läst den artikel, som en sakkunnig
person, docenten Folke Lind -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

berg, i går hade införd i en huvudstadstidning
och vari han synnerligen åskådligt
skildrade riksarkivets situation i
fråga om å ena sidan arbetsbelastning
och å andra sidan tillgång på arbetskrafter.
Här framlades sakliga argument, som
jag tycker borde te sig ganska ovedersägliga.
Om jag får tillåta mig att i korthet
beröra ett par av de saker, som återfinnas
i denna artikel, vill jag först peka
på vad som säges om ökningen av arkivbeståndet.
Hela arkivbeståndet har
ökat från omkring tio hyllkilometer år
1900 till omkring femtio hyllkilometer
för närvarande. Arkivbeståndet har alltså
undergått en femdubbling. Vidare har
besöksfrekvensen sedan seklets början
tredubblats, och antalet framtagna volymer
ha under samma tid mer än femdubblats.
Men medan arbetsuppgifterna
på detta sätt vuxit, har inte den organisatoriska
ramen anpassats därefter. Redan
1900 var det på den punkten inte så
värst väl ställt. Varje arkivtjänsteman
svarade nämligen då för i medeltal en
hyllkilometer handlingar. Nu kommer
det i medeltal drygt tre hyllkilometer på
varje tjänsteman.

Man kan ju föreställa sig vilka oerhörda
svårigheter som möta riksarkivet med
den ständiga tillströmning av arkivmaterial,
som sker på olika sätt; det är
inte bara de centrala ämbetsverken och
kommissionerna, som sända in sina
handlingar dit, utan det kommer också
enskilda arkiv av historiskt intresse, och
även på andra vägar ökas arkivmaterialet.
Visserligen har det tillsatts en
kommitté för att utreda, jiur man skulle
kunna gallra här, men man torde inte
kunna gallra till den grad, att vi på den
vägen få en rimlig proportion mellan arbetsuppgifter
och arbetskrafter.

Man måste således säga att detta ämbetsverk
är överbelastat i fråga om arbetsuppgifter
och undernärt i fråga om
arbetskrafter. Anledningen till att denna
arkivarietjänst inte blivit återbesatt är
alltså inte att riksarkivet mycket väl kan
reda sig utan denna tjänst. Såvitt jag
kan förslå, ligger huvudorsaken till att
riksarkivet kommit i ett ogynnsammare
läge än andra lärda verk, när det gäller

2 Första kammarens protokoll 191/9. Nr 12.

Anslag till riksarkivet.

återbesättande av en gång vakanssatta
tjänster, helt enkelt däri, att riksarkivet
är vad man på gammalt militärt språk
brukade kalla för »un enfant perdu» eller
»un camarade perdu», det vill säga en
förpatrull, som i gamla tider brukade gå
framför den egentliga arméstyrkan och
vars ställning var sådan ■— angiven genom
dessa franska benämningar — att
den ansågs tillspillogiven redan i förväg
genom sin farliga position. Riksarkivet
har den farliga positionen, att det
befinner sig i åttonde huvudtitelns förtrupp.
Riksarkivet är så gott som det
första, som de besparingsnitiska instanserna
stöta på, när de gå att undersöka
vad de kunna hugga in på, och när yxan
då svingas med de friskaste tagen, är
det i främsta rummet riksarkivet som
drabbas. Jag skulle tro, att det ligger
något berättigat i mitt uttalande, att denna
utsatta position har stått riksarkivet
dyrt. Men, mina damer och herrar, nog
tycker jag att man, om man ser på frågan
rent sakligt, inte skulle låta detta
inverka. Frågan om anslagen för riksarkivet
bör väl bedömas lika, om detta
ämbetsverk behandlas längre fram i huvudtiteln
eller om det återfinnes redan
i början.

Jag tror inte, att jag behöver förebringa
flera skäl för reservationen. Där
bär uttryckligen framhållits, att det inte
är fråga om inrättandet av en ny befattning
vid riksarkivet utan endast ett utnyttjande
till fullo av den för ämbetsverket
avsedda personalkadern, varför det
med rätta, anser jag, kan göras gällande
att, såsom det står i reservationen, ett
återbesättande av nämnda befattning
icke torde komma att föregripa den omorganisation
av riksarkivet, vartill en
blivande utredning rörande arkivorganisationen
kan giva anledning.

Då det alltså finns synnerligen starka
skiil, som tala för att denna förste arkivariebefattning
återbesättes, och då det
inte finns några statsfinansiella skäl av
någon större storleksordning, som tala
emot eu sådan åtgärd, och dessutom inte
kan invändas, att man därigenom på
något sätt föregriper en eventuell omorganisation
av riksarkivet, finner jag att

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till riksarkivet,
kammaren har goda grunder att bifalla
denna reservation, till vilken jag tillåter
mig att yrka bifall.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag bar begärt ordet, mindre för att tala
om den förste arkivarietjänst, som det
här gäller, än för att uttala ett tack till
statsutskottet för den välvilja, med vilken
utskottet har behandlat åttonde huvudtiteln.

Jag vill inte fördölja, att det för departementet
i år har varit ett svårt arbete
att göra upp den åttonde huvudtiteln
med hänsyn till den återhållsamhet,
som det allmänna läget har påkallat. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
vid att man i stort sett inte har skurit
ned några anslag, utan man har försökt
åstadkomma en bindning vid de gamla
anslagsbeloppen. På vissa punkter har
man till och med kunnat göra vissa
mindre höjningar, vilka sammanlagt
uppgå till några miljoner kronor. Jag
finner av statsutskottets utlåtande, att
utskottet har följt Kung]. Maj:t i den allmänna
behandlingen av kulturanslagen.
De små avvikelser som gjorts har jag
ingen anledning att opponera mig emot.
Det är klart att man inte på alla de
punkter, som här finnas och som kunna
räknas i hundratal, kan se lika i varje
detalj.

Jag vill sedan något beröra den arkivarietjänst,
som det här är fråga om.
Jag vill inte ett ögonblick förneka, att
det finns goda, jag skulle vilja säga mycket
goda skäl att återbesätta tjänsten.
Men ärligheten bjuder att jag också säger,
att det finns goda, mycket goda skäl
för att göra höjningar på en hel rad
andra punkter. Jag skall bara nämna ett
par exempel, som mött mig under den
senaste veckan.

Jag fick i en tidskrift för yrkesundervisningen
läsa, att jag uppenbarligen inte
hyste någon större kärlek till överstyrelsen
för yrkesundervisning, eftersom
den blivit så knappt behandlad.
Och när jag i förrgår invigde dövstumskolan
i Härnösand och hade anledning
att något närmare syssla med läget på

dövstunnindervisningens område, måste
jag inför mig själv bekänna, att statsmakterna
under de tio år som förflutit,
sedan staten övertog dövstumundervisningen,
här gjort alltför litet. Så kan
man gå från område till område och
konstatera betydande brister. Om jag
skulle upptaga kammarens tid med sådant,
skulle jag över åttonde huvudtiteln
kunna hålla en klagovisa, som skulle
kunna räcka ganska länge. Jag gör nu
inte detta, tv trots allt har man efter
kriget åstadkommit ganska stora förbättringar,
framför allt när det gäller den
vetenskapliga undervisningen och forskningen,
där man kanske tagit de största
krafttagen. Jag hoppas också att det nuvarande
penningpolitiska läget icke
skall alltför länge hindra den kulturella
upprustning, som är i så hög grad påkallad.
I nuvarande läge har jag bara
att konstatera, att frågan om denna
förste arkivariebefattning skall återbesättas
eller ej är en avvägningsfråga,
där man mycket väl kan ha olika meningar,
och jag skall inte rikta några
starka ord mot dem, som vilja ha tjänsten
återbesatt. Jag vill emellertid fastslå,
att den avvägning, som här gjorts,
är resultatet av mycket noggranna överväganden
på statssekreteraravdelningarna
i ecklesiastikdepartementet och finansdepartementet.
Jag tror att med
hänsyn till den grundlighet, som utmärkt
den departementala behandlingen
av denna fråga, kammaren inte precis
gör sig skyldig till, låt mig säga, någon
större medverkan till olycka, om
kammaren här stannar för utskottets
förslag, som är detsamma som Kung],
Maj :ts förslag.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Skall
man karakterisera årets huvudtitel och
det utlåtande, som statsutskottet har avgivit
i anledning av huvudtiteln, tror
jag att man måste säga, att samma tendens
går igenom huvudtiteln och utlåtandet
som de föregående åren, nämligen
en mycket stor välvilja från statsmakternas
sida när det gäller de kulturella
anslagen. Jag vill börja detta lilla
anförande med att direkt betona detta.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Dock ha huvudtiteln och utskottsutlåtandet
en helt annan karaktär, än de
haft de senaste åren. Vi veta alla, att det
beror på den ekonomiska kris, som för
närvarande går över landet och som gör
att sparsamhet är den dygd, som nu är
en av de förnämsta. Jag anser emellertid
för min del — och jag tror att den uppfattningen
delas av oss alla — att denna
sparsamhetstendens, som måste finnas
och som gör att vi ställa oss så avvisande
till en allmän eller större höjning av
anslagen, inte hindrar, att vi kunna ha
en annan uppfattning än regeringen när
det gäller små anslag, som i vår miljardbudget
inte spela någon som helst
roll, men med vilka man kanske skulle
kunna nå betydande mål.

Vad det här gäller är återbesättandet
vid riksarkivet av en förste arkivarietjänst,
som är inrättad för länge sedan
men vakanssatt för några år sedan. Jag
förstår mycket väl ecklesiastikministern,
då han till motivering för sin ståndpunkt
säger, att det är så många andra
anslag, som också äro önskliga och
trängande. Detta anslag intar emellertid
så till vida en särställning, som det gäller
en befattning, som redan finns inrättad
och som alltså redan av statsmakterna
prövats nödvändig. Den ingår
alltså inte i någon upprustning utan ingår
i ett redan bestående system, där vakanssättningen
i själva verket innebar
en nedrustning.

Vad skall nu, herr talman, den förste
arkivarie, som det här är fråga om, ha
att göra? Det är egentligen två uppgifter,
som han skall syssla med. Den ena
uppgiften är — och det kan kanske intressera
riksdagen att höra — att ta
hand om riksdagens egna arkivalier för
äldre tid. Tryckning av riksdagshandlingarna
begynte i större skala först i
början av 1800-talet. Före slutet av 1700-talet har det tryckts mycket litet av
riksdagshandlingarna, och för äldre tid
ligga dessa nu där uppe i riksarkivet
och bilda stora ohanterliga volymer, som
det är utomordentligt svårt att forska i
genom att de i så stor utsträckning sakna
register och dessutom äro placerade

Anslag till riksarkivet,
enligt arkivaliska metoder, som numera
anses fullkomligt föråldrade. Man har
slaktat vissa stora samlingar och delat
ut dem på olika avdelningar. Detta gör,
att det är utomordentligt svårt att åstadkomma
ett forskningsarbete, då det gäller
riksdagens äldre historia. Vad man
hittar i dessa handlingar är å andra sidan
av största värde för kännedomen
om landets inre historia. Utskottshandlingarna
belysa Sveriges utveckling,
ekonomiskt och politiskt, på ett sätt
som är synnerligen klarläggande. Jag
kan tillåta mig att yttra detta om svårigheterna
att forska i de äldre riksdagshandlingarna,
därför att jag under
ett tiotal år sysslat med arkivforskning
och därvid kommit att i stor omfattning
också syssla med äldre riksdagshandlingar.

Den andra stora uppgift, som denne
förste arkivarie skulle få, är att syssla
med de enskilda arkiven i landet. De enskilda
arkiven bli allt viktigare, därför
att de offentliga protokollen nu avfattas
på ett helt annat sätt än förr. De
återge inte längre, som fallet var med
gamla tiders protokoll, den verkliga utvecklingen
och den verkliga diskussionen,
utan protokollen äro stereotypiserade.
Den riktiga kännedomen om vad
som verkligen förekommit får man därför
genom de enskilda arkiven. Till belysning
av detta skall jag be att få hänvisa
till de utomordentligt intressanta
utredningar, som när det gäller senare
tider ha gjorts av Wåhlstrand beträffande
1905 års .svenska politiska historia
och av Brusewitz beträffande 1910-talets. Det kunde vara mycket mera att
säga på detta område, men jag anser
att dessa exempel äro tillräckliga.

Herr talman! Genom att återbesätta
denna förste arkivariebefattning skulle
man nå ett betydande resultat med mycket
små kostnader. Jag tillåter mig därför
att yrka bifall till reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! .lag ber att
med tillfredsställelse få inkassera ett av
ecklesiastikministerns uttalanden i den

Nr 12»

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till riksarkivet.

föreliggande arkivariefrågan. Uttalandet
skulle väl, fritt översatt, kunna ges den
innebörden, att statsrådet inte bleve alltför
ledsen, om kammaren skulle följa reservanternas
förslag. Jag tillhör dem
som mena, att övervägande skäl tala för
att kammaren borde följa reservanterna.
Jag har inte kunnat värja mig för intrycket,
att när det gäller återbesättandet av
denna första arkivarietjänst, har riksarkivet
blivit orättvist behandlat i jämförelse
med andra liknande eller motsvarande
verk.

1941 och 1942 indrogos eller vakanssattes
som bekant en hel del tjänster
under åttonde huvudtiteln, men de allra
flesta av dessa tjänster ha antingen återinrättats
eller återbesatts. Vid nationalmuseum
indrogs 1942 förste intendentstjänsten,
men den återinrättades 1946.
Vid statens historiska museum vakanssattes
en avdelningsföreståndartjänst
1942. Den återbesattes 1945. Så har det
gått undan för undan.

Man måste då dra den slutsatsen, att
det skulle vara vägande skäl som tala
för att riksarkivet i det här avseendet
skulle inta en särställning. Jag kan inte
finna, att så är fallet.

Det avgörande för frågan, om tjänsten
skall återbesättas eller ej, är, såvitt jag
kan förstå, för det första, om tjänsten
behövs eller inte och, om det är möjligt
att i längden vara tjänsten förutan, ifall
inte ganska stora värden läderas genom
att den på personalstaten upptagna befattningen
är obesatt. Jag måste resonera
som så, att tjänsten faktiskt behövs,
vilket de båda föregående ärade
talarna för reservationen redan vitsordat.
Jag kommer till den bestämda
uppfattningen, att det inte är lämpligt
att denna tjänst fortfarande står obesatt.

Avgörande för frågans bedömande är
för det andra, om ett återbesättande skulle
föregripa verkets blivande organisation.
Nu har inte någon, vare sig här i
kammaren eller under utskottsbehandlingen,
velat invända, att ett beslut om
att återbesätta denna tjänst skulle föregripa
en eventuell omorganisation av
rikarkivet. Var och en vet, hur alla statliga
verk svälla ut. Ingen kan väl då ett

ögonblick hysa tanken, att ett verk, som
är statt i utveckling och undan för undan
får vidgade arbetsuppgifter, skulle
kunna minska sin stab av kvalificerad
personal. Hurudan än verkets organisation
kommer att bli, synes det mig vara
en fåfäng tanke, att man vid en omorganisation
av verket skulle kunna göra indragningar
av det slags personal, som
det här är fråga om. Så kommer jag
slutligen till den punkt, som också ecklesiastikministern
var inne på, när han
talade om den avvägning, som hade skett
inom departementet, som utskottet hade
företagit och som även kammaren borde
göra. Vid varje sådan avvägning finns
det naturligtvis utrymme för ganska
subjektiva omdömen, men det förefaller
mig dock böra stå såsom ganska oomtvistligt,
att vi i första hand skola se
till att uppehålla de anordningar vi ha
och som befunnits önskvärda och lämpliga
och nödvändiga. Vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln inom statsutskottet
ha vi i år, såsom redan har sagts,
måst vara mycket restriktiva och göra
flera avvägningar. Avvägningarna ha
medfört mindre justeringar av olika anslag,
i regel uppåt. Under riksdagens
prövning komma nu efter hand andra
anslagsfrågor gällande nya områden, där
vi inte riktigt veta, vilka kostnader det i
längden kommer att bli fråga om. Den
väsentliga riktpunkten vid alla dessa avvägningar
har för mig varit, att vi i
första hand skola uppehålla de anordningar
vi ha, innan vi ge oss in på nya
områden.

En hastig summering av synpunkterna
rörande den här ifrågavarande, vakanssatta
befattningen visar, att tjänsten
otvivelaktigt behövs, att den icke utan
stor nackdel fortfarande kan stå obesatt
och att ett återbesättande rimligen inte
kan anses innebära något föregripande
av den kommande utredningen.

Då jag på mitt sätt gör avvägningen i
detta fall, kan jag inte komma till någon
annan slutsats än att övervägande skal
tala för reservationen.

Jag ber, herr talman, att även för min
del få yrka bifall till den vid punkten
3:o) fogade reservationen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Det kunde vara alldeles onödigt att fortsatta
att tala för reservationen efter de
anföranden, som nu hållits här i kammaren.
Men jag vill säga att även en lekman,
som en och annan gång hälsar på
i riksarkivet för att bedriva forskning
som hobby, snart kommer underfund
med disproportionen mellan personalen
vid riksarkivet och den väldiga ansvällningen
av materialet under senare år.
Jag tror inte de är lämpligt och välbetänkt
att låta denna disproportion fortsätta
som hittills utan vädjar varmt till
kammarens ledamöter att bifalla reservationen.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr

talman! Den nu föreliggande frågan tillhör
givetvis inte de större. Endast en
mindre anslagsökning skulle bli följden
av ett bifall till reservanternas förslag.

Sedan ecklesiastikministern nu har
framlagt sin syn på detta ärende, kan jag
inskränka mig till att framhålla, att utskottsmajoritetens
förslag verkligen innebär
en förstärkning av personalen vid
riksarkivet. Med tanke på det nu rådande
ekonomiska läget har utskottsmajoriteten
sökt att i denna punkt, lika väl
som i så många andra, åstadkomma den
nödvändiga och lämpliga avvägningen.

Jag vill inte bestrida att de skäl, som
här ha åberopats till stöd för reservationen,
innehålla åtskilligt som man
måste respektera, men det finns ju
mängder av välmotiverade önskemål
från olika håll om ökade anslag både
under denna och under andra huvudtitlar,
och utskottsmajoriteten har ansett
att man i dagens situation måste iakttaga
återhållsamhet och försiktighet. Vi
ha alltså ur ekonomiska synpunkter och
för att inte bryta den linje, som har uppdragits
även när det gäller denna huvudtitel,
funnit det motiverat att följa Kung].
Maj:ts förslag.

Detta har varit den ledande tanken
och den avgörande synpunkten för utskottsmajoriteten.
Jag skall inte ingå på
någon detaljdiskussion, utan ber endast
att med hänvisning till det anförda få

Anslag till riksarkivet,
yrka bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Herr PAULI: Herr talman! Tillåt mig
att tillägga några ord, närmast med anledning
av herr Ericsons uttalande!

Herr Ericson sade att de ekonomiska
synpunkterna, alltså det statsfinansiella
läget, hade varit avgörande för utskottsmajoriteten.
När det gäller en sak, som
relativt sett har så ringa ekonomisk storleksordning
som denna, är det dock
knappast möjligt att göra en sådan synpunkt
gällande. Om vi här i riksdagen
diskutera en halv miljon eller en miljon
kronor mer i anslag till idrottsrörelsen
eller skyttet eller någonting liknande, då
kan man ju säga att vi måste låta det
ekonomiska läget bli avgörande, men när
det gäller en i ekonomiskt avseende så
obetydlig sak som återbesättandet av en
arkivariebefattning vid riksarkivet, som
är högst behövlig, då kan inte den synpunkten
vara avgörande. Jag förstår
mycket väl att herr Ericson menar, att
många bäckar små kunna göra en hel
å. Men i detta fall rör det sig dock inte
om någon å, herr Ericson, utan om en
mycket liten bäck.

Så ber jag att få säga till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att vi på vår sida i statsutskottet
äro mycket tacksamma för den behandling
han på en lång rad punkter
har gett frågor av kulturell vikt för vårt
samhälle. Anledningen till att vi i så
många fall ha kunnat vinna enighet inom
utskottet har naturligtvis varit, att vi
funnit Kungl. Maj:ts förslag vara väl
övervägda.

Men jag fäste mig vid statsrådets formulering
av sina slutord till kammaren
beträffande just det här ärendet. Han
menade att kammaren skulle kunna följa
Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag,
därför att kammaren i så fall —
jag antecknade just orden — »inte skulle
vålla någon större olycka». Jag tror
inte heller, att kammaren på det sättet
skulle vålla någon större olycka, men
varför skola vi vålla någon olycka alls,
om vi kunna undvika det? Om vi ge -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till riksarkivet.

nom att bifalla reservationen tillgodose
ett sakligt synnerligen välmotiverat önskemål
och därigenom slippa ifrån en
förlängning av de olyckliga förhållanden,
som häfska vid riksarkivet, så tycker
jag att vi borde kunna vara överens
om att detta skulle vara någonting eftersträvansvärt,
och jag undrar, om inte
herr statsrådet innerst inne i sitt hjärta
tycker detsamma.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
När jag använde ordet olycka, berodde
det helt enkelt på att reservanterna enligt
min uppfattning ge frågan allt för
stora proportioner. Här uppträdde visst
i en rad från kammarens sida inte
mindre än fyra talare för reservationen.
För min del vill jag skruva ned
ärendet till den litenhet, som det faktiskt
har. Man skall inte torna upp motsättningarna,
när man diskuterar.

Men även om det här gäller en liten
fråga, är jag en aning förvånad över
herr Paulis sätt att resonera, då man menar
att den inte har någon statsfinansiell
betydelse. Hur skulle det väl se ut,
om man vid en budgetberedning sade:
»Det som kostar 10 000 eller 15 000 kronor
har ingen statsfinansiell betydelse,
det behöva vi inte granska med samma
noggrannhet som andra anslagskrav»?
Man måste behandla små och stora anslag
efter samma principer. Det är detta
Kungl. Maj:t här har gjort, och Kungl.
Maj :t har då kommit till resultat, som
föreligger i åttonde huvudtiteln.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Med anledning av herr Paulis
anförande vill jag framhålla, att jag
i mitt inlägg sade att detta var en mindre
fråga och att reservanterna åberopat
skäl, som man måste respektera. Den
summa det gäller är ju i och för sig
inte av någon avgörande betydelse, men
vad jag ville peka på när jag framförde
de ekonomiska synpunkterna, var
den allmänna linje, som statsutskottet
här har försökt att följa och som statsrådet
nu har varit inne på.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! För
min del har jag aldrig velat säga att
detta är någon större fråga, men den
kan vara viktig nog ändå. Också en
ekonomiskt liten fråga kan ha sin stora
betydelse, och det tror jag är fallet här.

Från utskottsmajoritetens sida sades,
att riksarkivet genom propositionens
och utskottsutlåtandets förslag får
vissa förbättringar. Detta antecknar jag
för min del med stor tillfredsställelse,
kanske särskilt därför att en av dessa
förbättringar står i överensstämmelse
med en motion, som jag tillät mig väcka
i fjol. Men just det viktiga ändamål,
som här är i fråga, bär inte blivit
tillgodosett i propositionen och inte
heller i utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera av de båda
momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pauli begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten 3
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pauli begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 51.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 4—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Anslag till nationalmuseet.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Nationalmuseet: Underhåll och
ökande av samlingarna för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
90 600 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nordenson (1:201) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiberg in. fl. (II: 252), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Nationalmuseet:
Underhåll och ökande av samlingarna
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 109 900 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:201 och 11:252, till
Nationalmuseet: Underhåll och ökande
av samlingarna för budgetåret 1949/50
anvisa ett reservationsanslag av 90 600
kronor.

Herr NORDENSON: Herr talman!

Kungl. Maj:t har föreslagit att till nationalmuseum
för underhåll och utök -

Anslag till nationalmuseet,
ning av samlingarna skulle utgå ett belopp
av 90 600 kronor, samma som under
föregående år.

Museichefen har emellertid inkommit
med förslag om en höjning med 30 300
kronor av detta anslag och påpekat, att
denna summa vore erforderlig för att
återställa vissa delar av samlingarna,
som under evakueringen tagit allvarlig
skada. Skadorna äro i vissa fall så betydande,
att museichefen ansett sig böra
beteckna dem såsom katastrofala.

Kungl. Maj :t har inte ansett sig kunna
gå med på detta förslag, och jag
har därför tillsammans med en kamrat
i andra kammaren motionerat om
att riksdagen måtte höja det här ifrågavarande
anslaget med åtminstone något
belopp. På basis av vissa uppgifter,
som lämnats oss, ha vi kommit fram
till den uppfattningen, att det mest
oundgängliga behovet skulle kunna täckas
genom en anslagshöjning på 19 300
kronor. Utskottet har inte ansett sig
kunna vara med om ens denna anslagshöjning,
vilket jag finner synnerligen
beklagligt. Utskottet hänvisar i sitt utlåtande
till att det nuvarande anslaget
skulle kunna fördelas på ett sådant sätt,
att man inom anslagets ram kan tillgodose
det nytillkomna kravet. Detta innebär
emellertid att museet skulle tvingas
att i mycket hög grad skära ned
den del av anslaget, som nu användes
för inköp av konstverk, bland annat sådana
av nu levande konstnärer. Museichefen
har beräknat att ungefär 30 000
kronor böra användas för nyförvärv av
konstverk i allmänhet och 35 000 kronor
för inköp av levande konstnärers
verk. Museet blir nu nödsakat att göra
kraftiga nedskärningar på bägge dessa
poster för att tillgodose det exceptionella
behov av restaureringsarbeten, som
uppstått på grund av evakueringen. Detta
innebär bland annat alt de levande
konstnärer, som museet eljest skulle
kunna förvärva konstverk av, berövas
möjligheten att få sina verk införlivade
med museet. Detta är en betänklig konsekvens
av den uppkomna situationen
och begränsar i hög grad nationalmusei
möjligheter att fylla sin uppgift.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till stipendier för diakoner.

Jag måste därför livligt beklaga, att
utskottet inte har ansett sig kunna gå
med på vårt förslag, och jag vill allvarligt
understryka önskemålet att nödiga
medel i fortsättningen måtte anslås
för dessa särbehov, som uppkommit genom
exceptionella förhållanden, så att
museets redan nu mycket knappa anslag
för nyförvärv inte i fortsättningen sålunda
beskäras. Det är ett krav av hög
angelägenhetsgrad.

Jag har i nuvarande läge, herr talman,
intet särskilt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 21—50.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51.

Anslag till stipendier för diakoner.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte såsom Bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Hesselbom, Mårtensson
i Uddevalla, Wallentheim, Lindholm,
Åkerström och Thapper ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Statsutskottet
yrkar i denna punkt bifall till
förslaget i den kungl. propositionen att
anvisa ett belopp av 10 000 kronor för
budgetåret 1949/50 såsom bidrag till stipendier
för utbildande av diakoner för
kyrklig och social tjänst.

Man kan givetvis säga, att denna fråga
är mycket liten, och den kan nog anses
vara mindre än den fråga, som har
diskuterats tidigare här i dag. Med utgångspunkt
från departementschefens

erinringar nyss om betydelsen av att
granska även anslagskrav på 10 000 eller
15 000 kronor, skulle man å andra
sidan ur statsfinansiell synpunkt kunna
ha en del att säga också då det gäller
detta anslag. Jag skall emellertid inte
göra detta.

Då jag i statsutskottet inte har kunnat
dela utskottsmajoritetens uppfattning,
har det inte så mycket berott på önskemålet
att man i dagens situation skall
vara sparsam, utan imera på att jag är
mycket tveksam om lämpligheten av detta
anslag. Anslaget tillkom ju i fjol och
motiverades då med att de diakoner,
som utbildas vid svenska diakonanstalten,
vore användbara och utförde ett
gott arbete också på det sociala området.
I propositionen redovisades inga som
helst uppgifter om kursplaner eller utbildningsmål
för denna anstalt, och det
var för den utomstående mycket svårt
att över huvud taget skapa sig en uppfattning
om värdet av denna utbildning
ur social synpunkt.

Det enda, som anfördes i propositionen,
var ett yttrande från socialstyrelsen.
I detta framhöll styrelsen önskvärdheten
av »en sådan omläggning av undervisningen
vid anstaltens sociala linje,
att undervisningen i de sociala ämnena
kommer att bliva i huvudsak likvärdig
med undervisningen å socialinstitutens
motsvarande linjer». Huruvida
en sådan omläggning har kommit till
stånd framgår inte vare sig av propositionen
eller av utskottets utlåtande i år.

Nu är det ju så, att samhället har tillskapat
särskilda anstalter för utbildningen
av socialarbetare, nämligen de socialpolitiska
instituten. Jag har den bestämda
uppfattningen, att därest vi ha
råd att offra ytterligare 10 000 kronor
för att främja utbildningen av socialarbetare,
så göra dessa pengar betydligt
större nytta, om de användas vid de socialpolitiska
instituten för stipendier eller
på annat sätt. Därför bär jag i utskottet
inte kunnat biträda majoritetens uppfattning,
utan har tillsammans med fem
andra ledamöter av utskottet från dessa
utgångspunkter yrkat avslag på den
kungl. propositionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att kort och gott få yrka bifall till den
av mig med flera avgivna reservationen
under denna punkt.

Herr PAULI: Herr talman! Såsom den
föregående ärade talaren själv har erinrat
om, avgjordes denna fråga i sak vid
föregående års riksdag. Både inom utskottet
och i kamrarna voro ju meningarna
då ganska delade om huruvida man
verkligen på diakonanstalten borde lägga
en sådan uppgift, som egentligen tillhör
socialinstituten.

I debatten underströks den förutsättning,
som socialstyrelsen hade angivit i
sitt yttrande och som herr Hesselbom
riktigt har påmint om. Jag saknar i likhet
med herr Hesselbom kännedom om
i vad mån det uttalade önskemålet blivit
uppfyllt, men jag har inte hört något
som skulle tyda på att detta inte
skett. Liksom andra, som i fjol voro rätt
tveksamma i denna fråga, har jag ansett
att det inte finns riktigt sakliga skäl för
att i år yrka avslag, sedan riksdagen beviljat
anslag för ändamålet.

Jag vill emellertid uttrycka den förhoppningen,
som uttalades redan i fjol,
att den utbildning för socialt arbete, som
ges på denna sidoordnade linje, blir så
tillfredsställande som möjligt både ur
sociala synpunkter och med tanke på de
övriga bildningskrav, som måste ställas
på socialarbetare av detta slag.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet QUENSEL: Herr talman!
Såsom förut erinrats, beviljades
ju detta anslag av förra årets riksdag,
och det föreslås i år utgå med oförändrat
belopp.

Förhållandena äro precis desamma i
år som de voro i fjol. Anslaget avser
ju utbildning av diakoner för såväl socialvård
som kyrklig verksamhet. Efterfrågan
på diakoner har vård mycket
stor för båda verksamhetsområdena, och
varmt erkännande har givits åt diakonernas
verksamhet även från auklorita -

Anslag till stipendier för diakoner,
tivt håll. Socialstyrelsen har förra året
i sitt tillstyrkande av anslaget givit ett
stort erkännande åt diakonernas betydelsefulla
sociala verksamhet.

Diakonanstalten har, enligt vad som
försäkrats mig, gått i författning om att
utbildningen skall bli i möjligaste mån
likvärdig med den, som ges på motsvarande
linje vid socialinstituten. Det
kommer naturligtvis också att kontrolleras,
att så verkligen blir fallet.

Jag ber att få uttrycka den förhoppningen,
att riksdagen måtte följa utskottet
och således icke finna anledning att
frångå sitt i fjol fattade beslut. Jag tror
att diakonernas uppoffrande och väl
vitsordade verksamhet kan vara värd
det erkännande, som ligger i beviljandet
av detta dock ganska måttliga anslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Eftersom
jag i någon mån har haft att göra
med dessa frågor och blivit tagen till
råds då det gäller planläggningen av
den här ifrågavarande undervisningen,
skulle jag vilja något redogöra för hurudant
läget nu är.

Utbildningen omfattar sammanlagt fyra
år och är under första året gemensam
för de blivande diakonerna både
på församlingslinjen och på den sociala
linjen. Andra året är helt upptaget med
praktiskt arbete, i vad gäller den sociala
linjen på olika socialvårdsinstitutioner.
Därefter följa två år av uteslutande
teoretisk utbildning. Jag har framför
mig programmet och planen för denna
utbildning. Jag kan inte här ingå på
någon närmare redogörelse, men jag vill
framhålla att diakonanstalten har strävat
efter att i möjligaste mån komma i
paritet med socialinstituten. Så långt jag
kan bedöma saken, har man också väl
lyckats i detta hänseende.

Vad beträffar lärarkrafterna kan jag
nämna, att utom de fast anställda lärarna
finnes för de sociala frågorna en
rad tillfälliga lärare, hämtade från olika
ämbetsverk och myndigheter, som ha
hand om tillämpningen av socialvårdslagstiftningen.
Man finner där byråche -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. statlig kreditgaranti för vissa studielån.

fer eller andra tjänstemän från bostadsstyrelsen,
socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen,
pensionsstyrelsen, hälsovårdsnämnden
i Stockholm, statens institut
för folkhälsan o. s. v. Jag tror inte man
kan tänka sig att nå längre på detta område,
och man bör kunna utgå ifrån att
diakonerna, med den utbildning som
här kommer att ges, skola bli synnerligen
skickade för sina uppgifter.

I det sammanhanget skulle jag också
vilja påpeka — eftersom det nog understundom
råder ett missförstånd på
den punkten — att diakonanstalten
ingalunda bör betraktas såsom någon
inträngling eller nybörjare när det gäller
undervisning i socialvård. Tvärtom
är det ju så, att både diakonanstalten
på Sköndal och diakonissanstalten på
Ersta ha varit pionjärer då det gäller
att bibringa teoretisk undervisning åt
människor, som äro sysselsatta i socialvård.

Då socialstyrelsen i fjol gav ett mycket
högt erkännande åt diakonanstaltens
verksamhet, tänkte man förmodligen
delvis på den utomordentliga insats,
som diakonerna ha gjort på alkoholistvårdens
område. Diakonanstalterna hörde
till de första som startade en kurverksamhet
för alkoholister.

Jag är övertygad om att socialvårdsarbetet
vinner på en viss differentiering.
Det faller av sig självt att den undervisning,
som här bedrives, vilar på en direkt
kristlig grund, men detta bör inte
vara ägnat att inge betänkligheter, utan
bör tvärtom enligt min mening bidraga
till att göra de utbildade elevernas framtida
verksamhet ännu rikare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Sten och Näsström.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Efter
de klarläggande anföranden som hållits
efter mitt första anförande och särskilt
det av herr Göransson, skall jag villigt
erkänna, att frågan har fått en bättre
belysning. Jag sade ju i mitt första an -

förande, att man inte vare sig i propositionen
eller i utskottsutlåtandet har redovisat
något om anstaltens kursplaner,
utbildningsmål o. s. v.

Men trots allt är jag ändå inte alldeles
övertygad om att inte detta anslag
skulle kunna komma till bättre nytta,
om det hänförde sig till de anstalter,
som samhället självt har inrättat på
detta område, nämligen de socialpolitiska
instituten.

Jag ber alltså, herr talman, att trots
de nu lämnade upplysningarna få vidhålla
mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 52—132.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 133.

Ang. statlig kreditgaranti för vissa studielån.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för statlig kreditgaranti
för vissa studielån för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson och herr
Bergh (I: 140) och den andra inom
andra kammaren av herr Håstad m. fl.
(II: 173), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som angivits av 1946 års utredning
om den högre utbildningens demokratisering
— studentsociala utredningen
— i dess den 5 november 1948
avgivna betänkande, utfärda erforderliga
bestämmelser angående statlig kreditgaranti
för lån åt studerande, som ämna -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. statlig kreditgaranti för vissa studielån.

de avlägga akademisk eller därmed jämförlig
examen, samt att riksdagen måtte
till kostnader för statlig kreditgaranti
för studerande för budgetåret 1949/50
anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 140 och II: 173, till Kostnader
för statlig kreditgaranti för vissa studielån
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 50 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BERGH: Herr talman! Den förevarande
punkten avser anslag till statlig
kreditgaranti för vissa studielån. Jag
har tillåtit mig att till utskottets utlåtande
på denna punkt foga en blank reservation
för att få tillfälle att beröra en
fråga, som har tilldragit sig allmän uppmärksamhet
och som jag tror påkallar
ganska snara åtgärder.

Bakgrunden är den för oss alla väl
kända bristen på akademiskt utbildat
folk, i all synnerhet den brist på akademiskt
utbildade lärare, som börjar framträda
allt mer och mer. Den redan ganska
allvarliga bristen på akademiskt utbildade
lärare kommer, så vitt man nu
kan se, även vid ett bibehållande av nuvarande
skolorganisation att inom få år
bli åtskilligt förvärrad. Nu planeras ju
också särskilt för landsbygdens vidkommande
en utvidgning av vårt skolväsen
i sådan riktning, att ökade möjligheter
skapas för studerande ungdom alt närmare
hemmet få eu mot realskolans
bildningsmål svarande utbildning. När
det alltså är meningen att sprida realskoleutbildningen
i vidare kretsar, är en
av de allra viktigaste förutsättningarna
för att det önskemålet skall kunna förverkligas,
att även akademiskt utbildade
lärare komma att stå till buds.

Nu är det uppenbart, att anledningarna
iiro flera till att denna brist har
uppkommit och att den, även med bibehållande
av nuvarande skolorganisation,

synes komma att bli värre än den för
dagen är. Det är inte bara så, att expansionen
på detta omåde i och för sig
kommer att kräva mera folk, utan söker
man efter orsakerna till den rådande
bristen måste man nog ägna uppmärksamhet
också åt det förhållandet, att de
ekonomiska framtidsutsikterna för en
universitetsstudent, som vill bli lärare,
inte te sig så gynnsamma, att de i och
för sig äro lockande. De löner, som utbetalas
till akademiskt utbildade lärare,
äro icke sådana, att de inom skälig tid
medge amortering av det nedlagda studiekapitalet.
Detta förhållande har fått
ännu större räckvidd genom den pågående
penningvärdesförsämringen, som
gör att lönerna i förhållande till levnadskostnadernas
stegring äro betydligt
mindre värda nu än tidigare. Därtill
kommer, att skattetrycket undan för undan
har ökat, så att möjligheterna att
förränta och amortera studieskulderna
eller studiekostnaderna med de löner,
som erbjudas, ha blivit betydligt mindre
än förut. Det är också ett bekant faktum,
att penningvärdesförsämringen har
medfört, att studiekostnaderna i och sig
undan för undan ha ökat. Det är stor
skillnad på vad en akademisk examen
kostar nu och vad samma examen kostade
bara för några år sedan. Också i
ett annat hänseende har en försämring
inträtt på detta område: föräldrar, som
tidigare kunnat hjälpa sina barn, kunna
inte längre göra det i samma utsträckning,
därför att inte heller deras löner
eller penninginkomster nu ha samma
värde som tidigare. Skattetrycket verkar
så hårt också på den sidan, att den
studerande ungdomens möjligheter att
få hjälp genom föräldrar och anhöriga
ha blivit mindre och mindre.

Allt detta har fått till följd, att den
studerande ungdomen mer och mer är
hänvisad till att finansiera sina studier
genom lån, och när lånesummorna stiga
på grund av penningvärdesförsämringen,
bli svårigheterna att få borgen betydligt
större än de tidigare varit.

Detta iir, skulle jag tro, det aktuella
läget och några av orsakerna till det.

Om någon till får kammaren tillfälle

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. statlig kreditgaranti för vissa studielån.

att diskutera en proposition, som gäller
läroverkens personalstater. I denna proposition
har föredragande departementschefen
föreslagit en utökning av antalet
ordinarie tjänster, och han har med full
lätt framhållit, att detta är ett sätt att
göra hiroverkslärarbanan mera lockande.
Men ingalunda är detta medel tillräckligt.
Redan den omständigheten, att den
studentsociala utredningen satts i gång,
pekar ju på att man har ansett andra
åtgärder erforderliga. Denna utredning,
som avgav sitt betänkande i slutet av
förra året, har föreslagit en hel rad åtgärder,
som skulle göra det lättare för
den akademiskt studerande ungdomen.
Utredningen har diskuterat studielön,
stipendier, studentbostäder, studentmatsalar,
resebidrag o. s. v. Men i förgrunden
bär stått frågan om vidgade möjligheter
att erhålla studielån genom att
staten på något sätt skulle ikläda sig borgensförbindelser.
Det skulle alltså bli ett
slags statlig kreditgaranti av samma art
soim redan tillämpas, då det gäller sådana
som ha avlagt akademisk examen. Redan
i direktiven för utredningen har
man framför allt pekat på den utvägen,
och de sakkunniga ha utförligt uppehållit
sig vid denna fråga. I hittills inkomna
remissutlåtanden — jag tänker speciellt
på det av studenterna själva avgivna
utlåtandet — har man särskilt uttalat
sig för en sådan form av kreditgaranti.

Detta sakkunnigbetänkande är alltjämt
föremål för remissbehandling, men under
avbidan på att en råd åtgärder skulle
föreslås från Kungl. Maj:ts sida ha fröken
Andersson och jag i denna kammare
och herr Håstad m. fl. i andra kammaren
tillåtit oss att i en motion bryta
ut just den punkt, som avser statlig kreditgaranti.
Vi ha gjort det därför, att
denna hjälpform är förhållandevis ringa
komplicerad och framför allt kostar staten
mycket litet. Kostnaderna för statens
vidkommande hänföra sig dels till
administrationen och dels till de förluster,
som kunna uppkomma på dessa borgensförbindelser.
Och framför allt ha
vi velat bryta ut denna punkt därför, att
åtgärder enligt vår mening ganska snart

måste sättas in på detta område och alltså
bereda omedelbar hjälp. Vi yrkade i
vår motion, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t »att i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som
angivits av 1946 års utredning om den
högre utbildningens demokratisering —
studentsociala utredningen — i dess den
5 november 1948 avgivna betänkande,
utfärda erforderliga bestämmelser angående
statlig kreditgaranti för lån åt studerande,
som ämna avlägga akademisk
eller därmed jämförlig examen». För att
täcka de eventuella riskerna under första
verksamhetsåret föreslogo vi ett anslag
av 10 000 kronor.

Nu har statsutskottet efter vanlig parlamentarisk
praxis menat, att man inte
skall fatta beslut i denna fråga, förrän
remissbehandlingen blivit klar och
Kungl. Maj:t haft tillfälle att överblicka
ärendet i hela dess omfång. Det är ett
mycket respektabelt skäl, som anknyter
till goda riksdagstraditioner. Men å andra
sidan har man i denna fråga anledning
att säga, att medan gräset gror, dör
kon.

Jag har inte velat framhärda så långt,
att jag till utskottets utlåtande fogat en
reservation med yrkande om bifall till
motionen. Jag har avstått från detta,
inte därför att jag ej skulle anse det
sakligt betingat, utan därför att jag under
utskottsbehandlingen fann det utsiktslöst
att nu nå ett positivt resultat.

Jag har i stället inskränkt mig till att
avge en blank reservation, och jag skulle
vilja låta den motivering, som jag nu
har anfört för min reservation, mynna
ut i ett uttalande av det önskemålet, att
vad som i detta hänseende har föreslagits
av studentsociala utredningen —
och som jag förmodar behjärtas av departementschefen
— om möjligt redan
vid nästa års riksdag skall få till resultat
ett konkret utformat förslag från Kungl.
Maj:t. Jag är medveten om att i nuvarande
ekonomiska läge inte allt det kan
förverkligas, som har föreslagits av utredningen,
men jag uttrycker förhoppningen
att åtminstone den del av de
sakkunnigas arbete, som gäller den
snabbt verkande, förhållandevis billiga

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

och, skulle jag tro, även jämförelsevis
riskfria anordningen med en utvidgning
av den statliga kreditgarantien, skall
kunna ge resultat redan nästa år i form
av en kungl. proposition, som förelägges
riksdagen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr PAULI: Herr talman! Då reservanten
inte har framställt något yrkande,
skall jag nöja mig med att under
hänvisning till motiveringen i utskottets
utlåtande yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 134—205.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 206.

Anslag till anordnande av skolmåltider.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 000 kronor.
I

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av
herrar Olofsson och Svedberg väckt motion
(I: 94), vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära en översyn av statsbidragsbestämmelserna
rörande skolmåltider därhän
att större hänsyn toges till det förhållandet,
att kostnaderna för skolmåltider
ställde sig betydligt högre i skolor
med ett ringa barnantal än i större skolor;
♦

dels ock eu inom andra kammaren av
herr Holmberg in. fl. väckt motion (II:
259), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att kommunernas bidrag till
anordnande av skolmåltider skulle beräknas
efter bidragsunderlag på 70 öre
per måltid samt att till bidrag för anordnande
av skolmåltider för budgetåret

Anslag till anordnande av skolmåltider.

1949/50 skulle anvisas ett förslagsanslag
av 16 550 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:259,
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 14 000 000 kronor;

b) i anledning av motionen 1:94 och
med hänsyn till vad utskottet under
punkten anfört, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa en översyn av bestämmelserna
i gällande kungörelse angående
statsbidrag till anordnande av skolmåltider
och för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.

Herr NORLING: Herr talman! I andra
kammaren har väckts en motion om
statsbidraget till skolmåltider, undertecknad
av herr Holmberg m. fl.

Anledningen till motionen är den, att
den inträffade prisfördyringen på livsmedel
nu helt måste betalas av kommunerna.
I de nu gällande grunderna för
statens bidrag till anordnande av skolmåltider
utgår man nämligen från ett
pris av under 60 öre per serverad måltid.
Den utredning, som företagits avskolöverstyrelsen,
visar emellertid att
kostnaderna under läsåret 1947/48 voro
över 60 öre per måltid inom inte mindre
än 84,9 procent av de undersökta
skoldistrikten och över 70 öre i 61,3
procent av distrikten. Detta betyder, att
kommunerna få bidraga med allt större
och större belopp till skolmåltiderna,
och Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag innebär, att kommunerna få betala
inte mindre än 2 550 000 kronor mera
för skolmåltiderna än vid bifall till
den av herr Holmberg in. fl. väckta motionen.
Den linje utskottet följt betyder
i själva verket, att staten mer och mer
flyttar över kostnaderna för sina sociala
reformer på kommunerna.

1 motionen av herr Holmberg in. fl.
bär yrkats att riksdagen måtte besluta,

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

»att kommunernas bidrag till anordnande
av skolmåltider skola beräknas efter
bidragsunderlag på 70 öre per måltid
samt att till bidrag för anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1949/50
anvisas ett förslagsanslag av 16 550 000
kronor».

Jag ber, herr talman, att få hemställa
om bifall till detta yrkande.

Herr PAULI: Herr talman! Jag ber att
med hänvisning till utskottets motivering
få yrka bifall till vad utskottet
hemställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 259;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 207—226.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 227.

Anslag till kombinerad korrespondensoch
radioundervisning. I

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag,
för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Folkskolor in. m.: Anordnande
av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett reservationsanslag
av 145 000 kronor;

b) till Folkskolor m. m.: Handledning
vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett förslagsanslag av
340 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Bergh, Svensson i Grönvik och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, för budgetåret
1949/50 anvisa

a) till Folkskolor m. m.: Anordnande
av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett reservationsanslag
av 135 000 kronor;

b) till Folkskolor m. m.: Handledning
vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning
ett förslagsanslag av
170 000 kronor.

Herr BERGH: Herr talman! Förevarande
punkt avser anslag till anordnande
av kombinerad korrespondens- och radioundervisning
i engelska i vissa folkskolor.

Jämte ett par andra ledamöter i utskottet
har jag i denna fråga velat fara
något försiktigare fram än skolkommissionen,
skolöverstyrelsen och departementschefen.
Jag har gjort detta därför
att jag fruktar att om den försöksverksamhet,
det här gäller, får en så
stor omfattning, som nu förordas av
utskottsmajoriteten, vilken anslutit sig
till förslaget i propositionen, löper man
vissa risker för ett misslyckande. Då
organisationen av vår framtida skola
är beroende av hur dessa försök utfalla,
har jag för min del ansett det ytterst
angeläget, att de anordnas och få fortgå
under betryggande former.

Denna försöksverksamhet har pågått
några år. Läsåret 1945/46 pågingo försök
med omkring 500 skolbarn. De utvidgades
under läsåret 1947/48 till att
omfatta cirka 1 000 barn. Nu föreslås en
ytterligare utvidgning, så att försöksverksamheten
skulle komma att omfatta
5 000 barn i cirka 500 skolor. Meningen
är, att försöken framför allt
skola anordnas i B1- och B2-skolor. Man
tänker sig en utvidgning inte bara i
fråga om deltagarnas antal, utan också
en utvidgning på det sättet, att inte såsom
hittills bara lärjungar som äro utvalda
med hänsyn till sin studiebegåvning
skola deltaga utan även andra lärjungar.

Utskottets förslag grundar sig ytterst
på en hemställan från skolkommissionen.
Skolkommissionen hade tänkt sig
två alternativ i fråga om omfattningen
av försöken. Enligt det ena alternativet

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Anslag till kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

skulle försöken omfatta 2 500 barn mot
1 000 förra året och enligt det andra
5 000 barn.

Samtidigt har kommissionen tänkt sig
att nya vägar skulle prövas, då det gäller
undervisning i engelska. Man tänker
sig en målförskjutning så till vida, att
huvudvikten mer än hittills skall läggas
vid färdigheten att tala det främmande
språket och att förstå det talade
främmande språket. De schema-tekniska
problem, som kunna uppstå vid
en dylik omläggning, vill man också
studera.

Skolkommissionen har för sin del förordat
det större alternativet, liksom
skolöverstyrelsen, departementschefen
och även utskottet.

När jag för min del är av den uppfattningen,
att man tills vidare bör nöja
sig med det mindre alternativet, är det
inte därför, att jag inte anser, att ju
större omfattning ett försök får, desto
snabbare kan man dra slutsatser. Det
är uppenbart, att så är fallet. Men jag
kan inte komma ifrån, att även en försöksverksamhet,
som omfattar 2 500
barn och 250 skolor, måste anses bli
representativ och medgiva slutsatser.
Jag går så långt att jag anser, att detta
även måste vara skolkommissionens
mening, tv annars hade skolkommissionen
över huvud taget icke framfört detta
alternativ. Den har förordat det större
alternativet men har dock framlagt
två alternativ, och man kan icke framföra
två alternativ och samtidigt mena,
att det ena är uteslutet.

När jag, som sagt, tillhör dem som vilja
fara försiktigare fram så är det därför
att jag räknar med att vissa risker
äro förknippade med den föreslagna utvidgningen.
Meningen är ju att denna
undervisning skall vara en kombinerad
korrespondens- och radioundervisning
med handledare som skola hjälpa lärjungarna
till rätta. .lag tänker mig, att
man inte kommer ifrån, att dessa barn,
som lyssna på radio och läsa i sina
korrespondenshäften, själva måste försöka
efterbilda de främmande språkljuden,
och ii ven om de ha grammofonskivor
till hjälp förefaller det mig vara

alldeles nödvändigt, att de lärare, som
handleda denna undervisning, själva äro
mäktiga ett tillfredsställande uttal, så att
läraren kan hjälpa barnen till rätta
under deras uttalsövningar. Därav drar
jag den slutsatsen, att man för att dessa
försök inte skola misslyckas noga bör
se till att försöken endast anordnas i
sådana skolor, där man har kompetenta
handledare för denna undervisning.

Jag ser, att min vän herr Pauli sitter
och gör anteckningar, och jag tar för
givet, att han om några minuter kommer
upp för att polemisera mot vad jag nu
har sagt. Jag skall därför begagna tillfället
att fråga honom som språkman
och språklärare, huruvida han inte anser
det nödvändigt, eller i varje fall i högsta
grad angeläget, för att man skall nå ett
tillfredsställande resultat av denna undervisning,
att handledarna själva ha ett
tillfredsställande uttal, så att de kunna
rätta barnen under övningarna, och huruvida
inte, därest denna förutsättning
icke finns, denna grundläggande undervisning
i engelska kan komma att bli
tämligen misslyckad. Jag skulle hålla
före, att herr Pauli också ger mig rätt
i att även förskjutningen av studiemålet,
så att huvudvikten lägges vid förmågan
att tala och förstå det främmande
språket, gör det icke mindre angeläget
att man vid dessa försöks anställande
ser till, att man har tillgång till
kvalificerade handledare.

Det är ju inte så, att resultatet av
denna språkundervisning kommer att
undgå en offentlig prövning. Tvärtom
hoppas och förmodar jag att de elever,
som det nu är fråga om, i varje fall
en stor del av dem, komma att söka sig
in i realskolor eller i varje fall gå vidare.
De offentliga prövningar, som då
anställas, komma att visa, huruvida den
grundläggande undervisning, som har
meddelats, varit tillfredsställande.

Under sådana förhållanden förefaller
det mig som sagt försiktigast, att man
inte utvidgar denna försöksverksamhet
mera än tillgången på handledare medger.
Enligt en uppgift, som jag fick häromdagen
från i högsta grad tillförlitligt
håll, skulle här i landet för närvarande

30 Nr 12, Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

finnas cirka 2 000 folkskollärare med behörighet
att undervisa i engelska. Dessa
försök skola emellertid, som det heter
i skolkommissionens framställning, omfatta
övervägande B1- och B2-skolor. Jag
vågar inte ha någon mening om huruvida
det i B1- eller B2-skolor kan finnas
500 lärare, behöriga att undervisa i engelska.
Skolkommissionen eller de handlingar,
som stått utskottet till buds, ha
på denna punkt icke lämnat oss någon
upplysning. Jag kan nämligen aldrig
drömma om att jag här i debatten skall
få höra, att meningen är att anställa
dessa försök med okvalificerade handledare.
Den synpunkten framskymtade
under den diskussion, som fördes i utskottet,
men jag skulle för min del anse,
att ett sådant tillvägagångssätt vore
lättsinnigt. Med tanke på det värde, som
en utvidgad språkundervisning i folkskolorna
skulle komma att få inte minst
för landsbygden, tycker jag att man på
det håll, där man speciellt gör sig till
tolk för landsbygdens intressen, borde
vara angelägen att iakttaga en viss försiktighet.
Om försöken skulle misslyckas,
kan man visserligen lära en del av
misstagen, men det är också självklart,
att dylika misslyckanden inte befrämja
en utvidgning av detta slags undervisning
till landsbygden.

Det är dessa och liknande skäl, herr
talman, som gjort att jag, när jag nu i
den mån jag förmår vill vara med om
att sprida dessa bildningstillfällen, anser
det ganska angeläget att man går
försiktigt fram. Skulle man emellertid,
för att fylla den brist på upplysning vi
hittills fått, från tillförlitligt håll kunna
göra gällande, att det finns tillgång på
kvalificerade handledare, faller givetvis
hela mitt resonemang. Men så länge
detta inte påståtts och än mindre gjorts
trovärdigt, måste jag av omsorg för undervisningen
i framtiden ansluta mig till
dem som mena, att det kan anses vara
ett gott steg för tillfället, om vi nu utvidga
omfattningen av försöken från
1 000 till 2 500 lärjungar.

Det pågår för närvarande bland lärarna
ett livligt arbete för att skaffa
sig behörighet att undervisa i engelska.

Enligt mitt förmenande bör försöksverksamheten
inte utvidgas i snabbare
takt än tillgången på kvalificerade handledare
medgiver.

Med denna motivering, herr talman,
har jag velat ansluta mig till den avvikande
mening, som fördes fram inom
avdelningen och sedermera fick formen
av en reservation i statsutskottet. Jag
ber således att på denna punkt få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Båda de alternativ, som här föreligga,
emanera ju från 1946 års skolkommission.
Det säger sig emellertid självt, att
vi inom skolkommissionen äro angelägna
om att få denna försöksverksamhet
så omfattande som möjligt för att lättare
och raskare kunna draga bestämda
slutsatser om betydelsen av denna undervisningsform.

Herr Bergh har här sagt, att han är
tveksam om huruvida det kan finnas
tillräckligt med kvalificerade handledare
för denna undervisning och huruvida
försöken över huvud taget kunna genomföras
i den större omfattning, som
utskottet har förordat. Jag ser denna
sak på det sättet, att när man nu genom
dessa försök söker att få svar på så
många frågor som möjligt samtidigt och
så snabbt som det låter sig göra, är det
mindre alternativet inte tillfredsställande.
Vi ha ju dock ett så pass stort antal
handledare i landet, att jag inte kan
tänka mig annat än att det skall vara
tillräckligt för att medge de större försökens
genomförande under fullgoda
förhållanden. Men sedan är det ju även
meningen att vi när det gäller handledarna
tänkt oss litet olika stora kvalifikationskrav.
Att man skulle sätta in
alldeles okvalificerade krafter, såsom
herr Bergh ett slag befarade, kan väl
knappast komma i fråga. De försök, som
nu pågått ett par års tid, ha dock, såvitt
man kan bedöma, lett till ganska
goda resultat även med mindre kvalificerade
handledare, men det är klart, att
härvidlag ha vi ännu inte ett tillräck -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till kombinerad korrespondens- och radioundervisning.

ligt material att bygga på, och det är
det vi vilja få fram så fort som möjligt.

Om jag dessutom nämner, att meningen
ju är att göra en differentiering även
i fråga om klassernas storlek och elevmaterialet,
så att vi skola ha vissa försök
med hela klasser och andra försök
med ett mera utplockat material, står
det klart, att omfattningen av försöken
inte får vara för liten.

Det allra mest vägande skälet för det
större försöket torde emellertid vara, att
det skulle kunna omfatta samtliga inspektionsområden
i riket. Vi ha ju över
50 sådana, och det betyder alltså, att
enligt det mindre alternativet skulle omkring
50 elever från varje inspektionsområde
få deltaga, men dubbelt så
många enligt det större alternativet.
Över huvud taget få vi väl säga, att det
inte är möjligt att genomföra försök
över hela landet enligt det mindre alternativet.
Såsom har påpekats av skolkommissionen,
är det vidare synnerligen
önskvärt, att materialet insamlas
från ur geografisk och social synpunkt
olikartade områden. Med hänsyn därtill
synes det åtminstone mig synnerligen
önskvärt att försöken komma att omfatta
hela riket.

Hela denna undervisning kommer
otvivelaktigt att få mycket stor betydelse
för landsbygdens skolväsende, oavsett
hur pass kraftig utbyggnad av detsamma
man kan komma att besluta sig
för inom den närmaste tiden. Det måste
emellertid vara av mycket stort värde
att försöken ha framskridit så långt, att
man kan rätt väl bedöma värdet av detta
slags språkundervisning, innan man
skall ta ställning till skolkommissionens
förslag i dess helhet. Detta är ännu en
anledning till att vi, när det nu varit
möjligt för Kungl. Maj:t att pressa in
ett anslag, som täcker kostnaderna fölen
mera omfattande försöksverksamhet,
böra låta denna mera omfattande verksamhet
komma till stånd.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PAULI: Herr talman! Inom utskottet
har det icke rått skilda mening 3

Första kammarens protokoll 19i9. AV It.

ar om önskvärdheten i att söka nå det
viktiga mål, som dessa försök avse att
bereda vägen till, nämligen att i Sveriges
folkskolor och för praktiskt taget
alla Sveriges skolbarn öppna undervisning
i engelska. Jag anser det engelska
språket vara ett så viktigt internationellt
hjälpmedel, att om det funnes någon
möjlighet för exempelvis den kulturella
världsorganisation, i vilken det har föreslagits
att också Sverige nu skall inträda,
nämligen Unesco, att få in detta
språk i alla världens skolor, i varje fall
så långt som Unescos inflytande sträcker
sig, skulle jag hälsa detta med största
tillfredsställelse.

Här gäller det emellertid endast vårt
eget land, och de, som i likhet med
mig inom utskottet ha gått in för Kungl.
Maj ds förslag, ha resonerat som så, att
ju vidare ramen är för denna fortsatta
försöksundervisning med hjälp av radio
och grammofon samt handledare, desto
rikare blir också det erfarenhetsmaterial
man får in, och desto bättre översikt
bör man kunna få över de praktiska
möjligheterna för denna undervisningsform.
Detta har ju också å skolkommissionens
vägnar nyss utvecklats av herr
Persson i Skabersjö. Den saken behöver
jag alltså inte säga så mycket om.

Det som gör herr Bergh tveksam, huruvida
man nu bör ta steget fullt ut och
vidga ramen för försöken till att omfatta
5 000 skolbarn, eller huruvida man
tills vidare skall stanna vid hälften,
tycks i främsta rummet vara hans farhågor
för att det inte skall finnas tillräckligt
med skickade handledare fölen
så stor barnaskara.

Herr Bergh ställde i detla sammanhang
vissa frågor till mig. Han ville, om
jag fattade honom riktigt, att jag med
ledning av min erfarenhet såsom språklärare
skulle svara på frågan, om det
inte är mycket viktigt att man just på
begynnelsestadiet lär in ett såvitt möjligt
korrekt uttal. På det kan jag inte
svara annat än att det i ett sådant språk
som engelskan är synnerligen viktigt,
att uttalet från början inte felriktas, ty
det är svårare att korrigera ett felriktat
uttal än att hos nybörjare inlära ett rik -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till bidrag till studieförbund.

tigt sådant. Därmed har jag inte uttalat
någon mening om hur pass stora möjligheterna
äro att få ett tillräckligt antal
kapabla handledare för dessa skolförsök.
Det är ju riktigt som herr
Bergh säger, att det inte räcker med att
låta barnen lyssna till radio eller grammofonskivor.
Grammofonundervisningen
har dock den stora fördelen, att skivorna
kunna spelas om igen många
gånger, medan man vid radioundervisningen
är bunden vid den tid, som är
utmätt till densamma. Under alla förhållanden
måste det emellertid finnas
någon som kontrollerar, att barnen på
ett riktigt sätt återge vad de hört, vare
sig det gäller undervisning i radio eller
med hjälp av grammofon, och därvidlag
komma givetvis handledarna att spela
en mycket viktig roll. Därför vill jag
uttala den förhoppningen, att de handledare,
som skola leda denna undervisning,
äro tillräckligt kvalificerade för
att i varje fall bibringa barnen ett riktigt
uttal. Sedan behöva de naturligtvis
inte på detta stadium vara så lärda
i andra avseenden, men i detta avseende
måste man hålla ganska strikt på
fordringarna, ty annars kan det hela få
betänkliga följder.

Jag har alltså sett saken så, att statsrådet
Weijne har velat ha en så vid
räjong som möjligt att anställa dessa
försök inom, och sedan är det, såvitt
jag kan förstå, närmast departementets
och skolöverstyrelsens och i någon mån
kanske också skolkommissionens sak att
se till, att dessa försök anordnas på ett
sådant sätt, att de ge bästa möjliga resultat.

Utskottet har för övrigt liksom skolkommissionen
understrukit, att resultatet
av försöksverksamheten bör noga
följas genom på lämpligt sätt anordnade
undersökningar. Vi hoppas alltså, att
dessa kontrollundersökningar skola ge
vid handen, att resultaten bli goda. Vi
böra komma ihåg att detta inte bara är
en försöksundervisning för vinnande av
framtida mål, utan också innebär en strävan
att redan nu i så stor utsträckning
som möjligt utbreda undervisningen i
engelska inom våra folkskolor, något

som i och för sig är synnerligen eftersträvansvärt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
227, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 228—301.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 302.

Anslag till bidrag till studieförbund.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 550 000 kronor.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bror Xilsson m. fl. (I: 41)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bladh m. fl. (11:30), i vilka
hemställts, att förevarande anslag, som
för innevarande budgetår anvisats med
500 000 kronor, måtte höjas med 229 700
kronor till 729 700 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 41 och II: 30, till Bidrag
till studieförbund för organisations- och
administrationskostnader för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 550 000
kronor.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Trots att jag inte har reserverat mig under
ifrågavarande punkt, ber jag att såsom
motionär i den här behandlade frågan
få säga några ord.

När riksdagen för två år sedan beslöt
en högst väsentlig utökning av anslaget
till bidrag till studieförbund för organisations-
och administrationskostnader,
var detta ett mycket värdefullt beslut för
hela vårt folkbildningsarbete. Den i dagens
läge nödvändiga återhållsamheten
på det ekonomiska området har emellertid
åstadkommit, att detta beslut inte har
kommit att fullt träda i kraft. Man avsåg
då att till 50 procent bidraga till vissa
kostnader i studiearbetet, men i själva
verket har bidraget därtill knappast blivit
40 procent av kostnaden. Det beslut,
som riksdagen nu går att fatta, innebär
med hänsyn till den utveckling, vari
bildningsarbetet för närvarande är statt,
att statsbidraget måhända inte kommer
att täcka mer än 30 procent av kostnaderna,
och det blir naturligtvis litet svårt
för bildningsförbunden att under sådana
förhållanden utveckla verksamheten
på ett sätt som motsvarar vad som
avsågs vid beslutets fattande för två är
sedan.

Anslag till bidrag till studieförbund.

Det förslag, som motionen innefattar
och som överensstämmer med skolöverstyrelsens
förslag, vill jag här karakterisera
såsom synnerligen måttfullt. Det
skulle i själva verket innebära, att studieförbunden
skulle två år i efterhand få
bidrag till 50 procent av sina kostnader,
vilket var riktpunkten när vi gingo in för
detta system, och man kan väl inte säga
att detta är för mycket begärt.

Att det i alla fall nu i utskottet inte
har ställts något yrkande om bifall till
motionen beror ju på att utskottet måst
beakta det allmänna statsfinansiella läget.
Det kan emellertid inte hjälpas, när
det nu delvis har beslutats och för övrigt
ställts i utsikt beslut om ökningar i
Kungl. Maj :ts förslag på ett par punkter
— jag tänker närmast på vissa punkter
under tionde huvudtiteln — som jag bra
nära jämställer med den nu här föredragna
punkten, att jag tycker att utskottet
nog hade kunnat tänka litet mera
på att försöka få en höjning till stånd
även på ifrågavarande punkt.

Då som sagt något yrkande om höjning
av anslaget inte framställts vare sig av
utskottet eller i den blanka reservation,
som är fogad till dess utlåtande, måste
jag inskränka mig till att rikta en vädjan
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
— han är tyvärr
inte inne i kammaren just nu, men jag
hoppas att denna min vädjan i alla fall
når honom — att försöka snarast möjligt
få till stånd en ökning av anslaget på
denna punkt. Jag hoppas att herr statsrådet
finner det ändamål, som i denna
punkt avses, så behjärtansvärt, att han,
så snart det över huvud taget blir möjligt
att gå in för några anslagsökningar,
bör låta denna punkt komma i främsta
linjen. I förhoppning därom ansluter jag
mig, herr talman, i dagens läge till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
homställt.

Punkten 303.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Punkten 30b.

Anslag till undervisningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

Kungl. Majrt hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till undervisnings- och
upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 489 000
kronor, innebärande en anslagshöjning
med 33 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmbäck m. fl. (I: 204) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
i Stockholm m. fl. (II: 251), i vilka
hemställts, att riksdagen ville, utöver
vad departementschefen förordat, bevilja
till instruktörer för nykterhetsupplysning
12 600 kronor samt till allmän
utbildningskurs i alkoholfrågan för studie-
och ungdomsledare m. fl. 2 700 kronor
och sålunda såsom bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande
anvisa tillhopa 504 300 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Nyberg och Löfroth väckt motion
(II: 104), vari hemställts, att riksdagen
måtte utöver det av statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
tillstyrkta anslaget till nykterhetens
främjande anvisa ytterligare 100 000
kronor, att utgå som bidrag till nykterhetssammanslutningarna
för organisations-
och administrationskostnader.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:

»Utskottet tillstyrker, att förevarande
anslag i enlighet med departementschefens
förslag höjes med 33 500 kronor till
489 000 kronor.

Utskottet får beträffande det i motionerna
I: 204 och II: 251 framställda yrkandet
framhålla, att det nu med 72 500
kronor utgående beloppet till instruktörer
för nykterhetsupplysning synes
knappt tillmätt med hänsyn bland annat
till ökade resekostnader, varför en
höjning av beloppet måste betraktas så -

som i och för sig väl motiverat. Utskottet
förutsätter, att när de ekonomiska
förhållandena så medgiva ifrågavarande
anslagspost uppräknas med skäligt belopp.
Likaså synes det utskottet önskvärt,
att under nyss angivna förutsättning
bidraget till allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie- och ungdomsledare
in. fl. förstärkes. I nuvarande läge
anser utskottet sig emellertid böra avstyrka
bifall till motionerna I: 204 och
II: 251 liksom även till motionen II: 104.

Utskottet hemställer förty, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:204 och 11:251 ävensom motionen II:
104, såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet in. m. för
nykterhetens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 489 000
kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ståhl, Bergstrand
och Widén ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 204 och
11:251 ävensom med avslag å motionen
II: 104, såsom Bidrag till undervisningsoch
upplysningsverksamhet in. m. för
nykterhetens främjande för budgetåret
1949/50 anvisa ett anslag av 504 300 kronor.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Under
denna punkt i utlåtandet behandlar utskottet
en motion som är väckt av mig
jämte några andra av denna kammares
ledamöter. I denna motion ha vi
hemställt om två smärre höjningar i
det av Kungl. Maj d föreslagna anslaget
till nykterlietsvård. Det är inte någon
som helst tvekan eller oenighet om att
inte dessa två framställningar i och för
sig äro mycket väl motiverade, därom
uttalar sig tvärtom statsutskottet enhälligt.
Frågan är blott, om man kan
tillgodose dem redan under nuvarande
konjunktur.

Motionen gäller som sagt två smärre
anslagsförhöjningar. Den ena av dessa

Onsdagen den 30 mars 1949 fin.

Nr 12.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

höjningar rör bidraget till instruktörsverksamheten
inom nykterhetsorganisationerna.
Det belopp som i motionen
ifrågasattes är 12 600 kronor och avser
att bereda möjlighet att höja instruktörsarvodena
i enlighet med vad skolöverstyrelsen
har föreslagit. Utskottet säger
direkt, att en höjning av beloppet i fråga
är väl motiverad, och det förutsätter, alt
man, när så blir möjligt i framtiden,
skall uppräkna anslagsposten med skäligt
belopp.

Att jag för min del har ansett, att en
uppräkning av summan bör äga rum
redan nu, beror på att behovsökningen
härrör av ökade resekostnader. Det gäller
alltså inte alls någon principiell utökning,
utan det gäller endast att hålla
uppe den nivå, till vilken man en gång
har kommit.

Den andra begärda höjningen rör anslaget
till en allmän utbildningskurs i
alkoholfrågan för studie- och ungdoms
ledare. Det belopp, som där ifrågasättes,
är 2 700 kronor, och utskottet uttalar om
detta, att utskottet anser det önskvärt,
att anslaget förstärkes. Detta anslag är
oförändrat jämfört med förhållandena
vid tiden före kriget, och det gäller nu,
om deltagarantalet i kursen skall kunna
hållas oförändrat i förhållande till vad
som varit fallet vid liknande kurser under
de senaste åren.

Herr talman! Under betonande av att
det här inte gäller några principiella
höjningar utan så att säga endast omräkningar
av äldre anslag i relation till
de förändrade kostnaderna, tillåter jag
mig att hemställa om bifall till reservationen,
som också innebär bifall till motionen.

Herr PAULI: Herr talman! Som motionären
redan i sitt anförande har nämnt,
har utskottet skrivit synnerligen positivt
beträffande dessa två anslag. Det säger,
att »beloppet till instruktörer för
nykterhetsupplysning synes knappt tillmätt
med hänsyn bland annat till ökade
resekostnader, varför en höjning av beloppet
måste betraktas såsom i och för
sig vid motiverat». Utskottet förutsätter
vidare, »att när de ekonomiska förhål -

landena så medgiva ifrågavarande anslagspost
uppräknas med skäligt belopp».
Detsamma sägs angående förstärkningen
av bidraget till allmän utbildningskurs
i alkoholfrågan för studie-
och ungdomsledare m. fl.

I nuvarande läge har utskottet emellertid
inte ansett sig vara i stånd att
komma längre. Man kan nafhrligtvis
säga — som jag är säker på att nästa talare
kommer att säga — att det inte
hjälper med några välvilliga ord. Ja, det
är inte så säkert. Jag vet, att när vi funderade
på att i utskottets utlåtande skriva
på detta sätt, fanns det åtskilliga ledamöter,
som skakade på huvudet och
sade: »Nej, nej, vi skola inte skriva så
att det ser ut som om vi beställa någonting!»
Men det ha vi ändå gjort här,
ty detta är en typisk beställning. Det
är ett sådant utskottssvar, som man ger,
då man så att säga låter en fråga falla
framåt. Och även om det inte innebär
ett helt bifall, är det i alla fall ett ganska
stort steg på vägen till ett framtida bifall,
varför jag tycker att herrar motionärer
borde medge, att det alltid är något
som de ha vunnit.

Jag ber med anledning härav och
med hänvisning till vad jag nu har anfört
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENGLUND: Herr talman! .lag är
villig att ge mitt erkännande åt utskottets
välvilliga skrivning, men jag tycker,
att om vi jämföra denna fråga med vissa
andra anslagsposter, som vi i dag ha
dryftat, borde det ha funnits skäl till ett
direkt bifall. Här talades sålunda nyss
om anslaget till studiecirklarna, och jag
måste jämföra detta anslag till studiecirklarna,
som är av en så väldig storleksordning,
med anslaget till en utbildningskurs
i alkoholfrågan, vari ifrågasatts eu
höjning av anslaget med 2 700 kronor.

Jag har haft tillfälle att studera nykterhetsrörelsens
bildningsverksamhet i
olika hänseenden, och jag skulle vilja säga,
att denna kurs iir det yppersta i fråga
om bihlningsarbete som den svenska
nykterhetsrörelsen har att bjuda sina
medlemmar, och jag tror att få bildnings -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till undervisningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande.

verksamheter i detta land ha någon darmed
jämförlig bildningsform. Om jag
skulle uppskatta utbytet per krona av det
understöd man ger på denna punkt i
jämförelse med utbytet per krona av den
bildningsverksamhet, vars anslag på
500 000 kronor vi nyss dryftat, måste
jag finna, att utbytet på denna punkt är
ofantligt mycket högre. Vid dessa utbildningskurser
fordrar man att några personer
under tre veckor på sommaren
binda sig till ett mycket hårt studiearbete,
omfattande sex studietimmar per dag
och ständiga provskrivningar. När kursdeltagarna
lämna en sådan kurs, ha de
tack vare den hårda undervisningsdisciplin,
som förekommer på dem, fått en
verklig insikt i alkoholproblemet. Även
mot bakgrunden av nuvarande ekonomiska
läge tycker jag — det vill jag
säga gentemot herr Pauli — alt man bort
kunna gå med på motionärernas begäran
om den obetydliga höjning av anslaget,
som är betingad av att de folkhögskolor,
där kursen förlägges och som tidigare
ha nöjt sig med en inackorderingsavgift
av fem kronor per dygn, nu påkalla en
höjning därav till sju kronor.

Jag är redan av allmänna puritanska
böjelser benägen att genomgående stödja
regeringen i den återhållsamhet, som har
visats i denna statsbudget, och jag har
praktiskt taget konsekvent följt regeringen
även på sådana punkter, där jag själv
har personliga värden att gardera. Regeringen
har inte bedömt läget strängare
än att den skapat ett nytt nykterhetsanslag
på ett betydligt större belopp för
det samarbete, som förekommer mellan
nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen.
Mot den bakgrunden måste jag
säga, att det råder en olikformighet i
regeringens och utskottets behandling av
dessa frågor, när de inte kunnat göra
denna obetydliga upprustning på anslaget
till denna kurs, och jag skulle för
min del, herr talman, verkligen vilja
hemställa — jag tror att det ligger fullkomligt
inom den ram av sparsamhet,
som vi tillämpa för denna budget — att vi
nu bevilja detta belopp på 2 700 kronor.

Likartade synpunkter — jag skall inte
trötta kammaren med att redovisa dem i

detalj — ha giltighet även i fråga om
det instruktörsanslag, som är den andra
tvistepunkten här. Jag nöjer mig emellertid,
herr talman, med att utan att redovisa
den speciella argumentationen
därför helt allmänt yrka bifall till dessa
två punkter enligt motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
304, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 305—357.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 358.

Lades till handlingarna.

Punkten 359.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 360.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5 mars 1948
(nr 85) om försäljningsskatt, jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om val
av borgmästare och rådman;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § lagen den 20
december 1946 (nr 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring;
samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
skyldighet att avlämna för bibliotek
avsedda exemplar av tryckt skrift.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål
in. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 30 december 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 18, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, under förutsättning
alt av riksdagen såsom vilande antaget
förslag till tryckfrihetsförordning bleve
slutligen godkänt, antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål samt

2) lag angående beslag å vissa skrifter.

I förslaget till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål
var 8 § så lydande:

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande. Under överläggningen
skall, om det påkallas av någon av jurymännen,
juryn sammanträda med rätten
för att inhämta upplysningar om vad
lag stadgar. Ej må i rättens närvaro juryn
överlägga angående sitt svar eller
företaga omröstning.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej åtskiljas,
innan samtliga frågor blivit besvarade.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling föreliaft tre i
anledning av densamma inom riksdagen
väckta motioner, nämligen inom
första kammaren nr 231 av herr Holmbäck
och inom andra kammaren nr 294
av herr Hagberg i Luleå samt nr 296 av
herr Ståhl.

I motionerna 1:231 och 11:296, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 18 ville ur den
föreslagna lagen med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål utesluta
8 § första stycket andra och tredje
punkterna.

Motionen II: 294 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte besluta giva
8 § i lagen med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål följande
lydelse:

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej åtskiljas
innan samtliga frågor blivit besvarade.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

38 Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål
— för sin del måtte antaga under
punkten införda förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål;

2) lag angående beslag å vissa skrifter; B.

att motionerna 1:231 och 11:294
och 296 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I utskottets förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
var 8 § likalydande med motsvarande
paragraf i Kungl. Maj:ts förslag
till lag i ämnet.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Branting, Göransson och
Johnsson i Stockholm, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 231 samt II: 294 och 296 och
med förklaring, att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål — för sin del
måtte antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 1 och 8 § § erhölle den lydelse,
reservationen visade;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
angående frågan, huru i tryckfrihetsmål
juryn skulle kunna erhålla
önskade upplysningar i rättsliga spörsmål,
samt om framläggande för riksdagen
av de förslag i ämnet, vartill utredningen
kunde föranleda; samt

C. att riksdagen måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående beslag å vissa skrifter.

I reservanternas förslag till lag med
vissa bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål hade 8 § erhållit följande
avfattning:

Om de frågor, som av rätten framställts
till juryn, överlägge juryn omedelbart
i enrum under en av juryn utsedd
ordförande.

Framställd fråga skall av juryn besvaras
med ja eller nej. Juryn må ej åtskiljas,
innan samtliga frågor blivit besvarade.

Herr GÖRANSSON: Herr talman!

Kungl. Maj :ts förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
har på en enda punkt föranlett
invändningar och diskussion inom första
lagutskottet. Detta gäller 8 §, som reglerar
förhållandet mellan juryn och rätten.
I första meningen av första stycket i 8 tj
sägs det ifrån, att när förhandlingar avslutats,
skall juryn dra sig tillbaka för
överläggning i enrum. Om den meningen
har inte någon skiljaktighet rått. Däremot
har det riktats invändningar emot
de därpå följande meningarna, vilka i
huvudsak innehålla, att om någon ledamot
av juryn det begär, skall juryn kunna
sammanträda med domstolen för att
inhämta upplysningar om vad lag stadgar.
Att denna bestämmelse har ansetts
behövlig i denna lag, beror på att man
med den sammansättning som juryn
kommer att få enligt den nya tryckfrihetsförordningen
saknar garantier för att
juridisk sakkunskap i alla fall kommer
att vara företrädd inom juryn.

Man kan först invända mot denna ordning
att närmare anvisningar saknas om
hur informationen åt juryn skall försiggå.
Departementschefen säger, att detta
är en praktisk fråga, som icke behöver
regleras i lagtext. Det är emellertid uppenbart,
att åtskillig oklarhet därav kan
komma att uppstå. Av väsentligt större
betydelse är den principiella synpunkt,
som kan läggas på frågan. Det skall observeras,
att kontakten mellan jury och
domstol är undandragen offentlighet.
Den saken är klart fastställd och uttalad
i motiven.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

Sammanträdet försiggår alltså inom
lyckta dörrar och ingår som ett led i
juryns överläggning. Utskottets majoritet
har kritiserat detta förfarande och
sagt, att man måste värna om juryns
självständighet och oberoende, en ställning
som utskottets majoritet betecknar
såsom konstitutiv för juryn. Majoriteten
önskar därför en närmare utredning
om hur informationen skall försiggå
men menar, att man i avvaktan på resultatet
av denna utredning kan tills
vidare bibehålla de omstridda tvenne
meningarna.

Reservanterna vända sig emot tanken
att informationen över huvud taget
skall kunna försiggå på ett sätt, som
undandrar den från offentligheten. Vi
tro inte att domstolen skulle komina att
utöva något obehörigt inflytande på
juryn, men det kan inte hjälpas att
mycket ömtåliga situationer måste uppkomma,
där upplysning om lagens innebörd
i själva verket kommer att också
ge ett svar på frågan, om skriften
i fråga är brottslig eller icke brottslig.
Det fordras en utomordentlig balansgång
ifrån rättens, särskilt ifrån ordförandens
sida, om man skall kunna
undgå att komma in på det brännande
spörsmålet om brottslighet eller icke
brottslighet. Vi mena, att den omständigheten,
att denna information försiggår
enskilt, måste leda till alt man från
allmänhetens sida kan göra gällande,
att det under denna enskilda information
bär förekommit en otillbörlig påverkan
från domarens sida, eller att
man mot juryn framkastar den beskyllningen,
att den inte har kunnat hävda
sin självständighet utan tagit sådana
intryck av de upplysningar, som den
har fått av domstolen, att detta har påverkat
juryn i dess beslut.

.lag kan nämna att denna fråga inte
är ny. Förslag om att på detta sätt ordna
information åt juryn har varit uppe
tidigare; det framlades bland annat av
de sakkunniga, som 1934 avlämnade sitt
betänkande angående ombildning av
tryckfrihetsprocessen. De föreslogo ungefär
samma bestämmelse som den som
här förekommer, men deras förslag möt -

te motstånd. Lagrådet uttalade sig på
den tiden mycket kritiskt mot en sådan
ordning och sade, att man ovillkorligen
måste undvika, att juryns överläggning
till beslut komme att äga rum
under sådana former, att en viss påverkan
från domstolens sida i verkligheten
eller åtminstone till skenet icke
kunde anses utesluten.

När den föreliggande bestämmelsen
kom till nuvarande lagrådet, uttalade
dess majoritet sin betänksamhet. Majoriteten
ansåg sig emellertid med stor
tvekan kunna acceptera denna ordning,
men en av lagrådets ledamöter har bestämt
motsatt sig denna metod att lämna
upplysningar åt juryn. Reservanterna
i första lagutskottet ha för sin del,
såsom framgår av förslaget till utlåtande,
tagit starkt intryck av vad denne
fjärde ledamot av lagrådet har anfört.

Vi äro inte blinda för att det kan
uppkomma fall, där juryns ledamöter
kunna behöva upplysning om vad lag
stadgar, men vi ha pekat på tre olika
möjligheter att tillgodose detta behov.
Den första är att dessa upplysningar
lämnas före huvudförhandlingen i parternas
närvaro; det finns förebilder i utländsk
rätt för en sådan anordning. Det
andra sättet är att dessa upplysningar
lämnas omedelbart i samband med huvudförhandlingen,
varigenom åtgärden
också blir offentlig. Det tredje sättet är
att man låter någon utanför domstolen
stående lämna juryn dessa upplysningar.
Det kommer till som ett mycket anmärkningsvärt
moment, afl den domstol,
som enligt förslaget skall lämna juryn
upplysningar, sedermera har att
överpröva jurydomen, om den blir fällande.
Vi mena, att det är något som
strider emot juryinstitutets väsen att
samma domstol tjänstgör både som informationskälla
åt juryn och sedermera
som eu överprövande myndighet.

Frågar man nu vad det är som skiljer
utskottets majoritet från utskottets
minoritet, kan detta klarast angivas på
följande sätt. Utskottsminoriteten vill
inte att juryn skall ha någon enskild
information. Vi anse, att en sådan hittills
varit främmande för tryckfrihets -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

processen och inte bör införas. Vi vilja
inte heller att dessa två meningar
skola ens provisoriskt införas i denna
tryckfrihetslag. Det är bättre att låta
dem utgå. Vi hemställa till Kungl. Maj :t
om en utredning, på vilket sätt en information
skall kunna anordnas utan
att den undandrages offentligheten. Hela
institutet sådant det här är skisserat
är främmande för vår lagstiftning och
innebär ett knäsättande av en princip,
som icke ens för några månader eller
för något år bör få fäste i svensk lagstiftning.

Mot detta kan då invändas, att vi i
Sverige från och med den 1 januari
1950 komma att få en jury, som i vissa
fall saknar juridisk sakkunskap. Hur
skall man förfara med dessa fall? Vi
svara: Det kan inte vara särskilt riskabelt,
ty redan med nuvarande ordning
kan det inträffa att juryn står utan
möjlighet att få juridisk upplysning,
och vidare är tryckfrihetsmålens antal
så lågt i vårt land — mellan fem och
tio stycken om året — att om det skulle
dröja några månader in på året 1950,
innan en ny ordning för informationen
kan bli antagen, är därmed ingen
skada skedd.

Efter denna kortfattade redogörelse
för vad som här har föreslagits ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Schlyter.

Herr KRtiGEL: Herr talman! Det har
kommit på min del eller lott, vilket
man vill, att redogöra för de skäl — -utöver vad i utskottsutlåtandet anförts
— varpå utskottet grundar sitt ställningstagande
till det förslag till lag om
rättegång i tryckfrihetsmål som här föreligger,
och jag skall be att med några
ord få fullgöra den uppgiften.

Inom utskottet har icke förekommit
någon meningsskiljaktighet på någon
annan del av lagförslaget än 8 §, vilken,
som vi nyss hörde, innehåller bland annat
bestämmelser om rätt för jury till
information eller, som det är uttryckt
i lagtexten, upplysningar om vad lag

stadgar. På denna punkt ha åsikterna
gått isär; tre av utskottets ledamöter ha
reserverat sig till förmån för motionerna
av herr Holmbäck samt av herr Ståhl i
Karlstad och herr Hagberg i Luleå, som
ju åtminstone till klämmen överensstämma.
Motionärerna vilja, att punkterna 2
och 3 i första stycket av 8 §, som innehålla
bestämmelser om sättet för information,
skola utgå.

Utskottet, vars inställning, undantagandes
själva sättet och reglerna i övrigt
för information, helt sammanfaller
med justitieministerns uppfattning, sådan
den kommit till uttryck i propositionen
och däri intagna lagtext, har funnit
starka skäl tala för att jury, när den
känner sig i behov därav, beredes tillfälle
till information om rättsreglers innebörd
och tillämpning — i allmänhet,
märk väl, inte med hänsyn till det särskilda
fallet, som icke får bli föremål
för uttolkning av någon utanför jurvn
stående; detta är särskilt framhållet i
den kungl. propositionen.

Låt mig få ta ett exempel på vad som
här avses med upplysning, om det inte
anses förmätet av mig att göra det. Man
kan enligt vad jag sett tänka sig en jury,
som i samband med sin uppgift ställes
inför i lag förekommande men eljest
icke vanliga uttryck eller begrepp, vilkas
betydelse eller innebörd den därför
inte riktigt förstår. Dylika begrepp
finns det för resten gott om i lagarna.
Det har synts utskottet, att juryn i ett
dylikt fall bör kunna få upplysning om
huru ett sådant uttryck eller begrepp
rätteligen bör tolkas. Flera av utskottets
ledamöter, som själva ha varit jurymän,
ha också inom utskottet vittnat om att
de vid fullgörande av juryuppdrag i
många fall känt sig osäkra om innebörden
av vissa ord och regler i sammanhanget
och att i sådana situationer upplysning
skulle ha varit dem till nytta och
gagn för en riktig överblick och därmed
också för ett riktigt ställningstagande.
Och om man betänker, att juryn i de
flesta fall inom sig kommer att sakna
juridisk expertis, måste det stå klart
för envar, att behovet av upplysning
kommer att anmäla sig än starkare.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

I den lag om tryckfrihet, som förra
onsdagen slutligen antogs och upphöjdes
till grundlag, är icke stadgat några
andra villkor för lagfarenhet inom juryn
är att en tredjedel av de personer,
bland vilka vederbörande ha att utse
sina representanter inom juryn, skola
vara nämndemän, och nämndemän i all
ära — jag har för övrigt den allra största
uppskattning av nämndemännen,
stödd på en trettiofemårig verksamhet
vid våra domstolar — men de torde inte
ens själva anse sig så rutinerade i lagtolkning,
att inte upplysning för deras
vidkommande skulle finnas behövlig,
och är detta fallet med nämndemännen,
så måste det ju gälla i ännu högre grad
för dem som icke ha någon vana vid
rättsförhållanden. Visst kan det hända
att det finns jurister i juryn; de förteckningar
som upprättas av landstingen
och vissa städer, ur vilka man skall
utvälja jurymännen, kunna ju ibland
uppta jurister, men detta är inte så ofta
fallet eller har i varje fall inte hittills
varit det. Värdet av en anordning som
den tänkta kan därför, såvitt jag förstår,
inte överskattas, ty det måste ju
också i en tryckfrihetsprocess framstå
såsom något mycket angeläget, att avgörandet
blir så rättvist som möjligt,
att domen blir en god dom. Sedan är det
en annan sak, herr talman, att juryn vid
sitt ställningstagande har och bör ha
större utrymme för lekmannasynpunkter
eller, om de nämnas iså, allmänmänskliga
synpunkter. Vore inte så avsett,
behövdes ju inte denna tvåfaldiga
handläggning av ärendena; juryn hade
då ingen uppgift.

Beträffande sättet för information åt
juryn och tidpunkten för den har utskottet
noggrant vägt mellan de alternativ
som här anmält sig. En jurist som
låt oss säga ambulerande ordförande
för jury kan tänkas; det kan också tänkas,
att en annan jurist vem som helst
— nu menar jag i alla fall en skicklig
jurist, ty det finns ju också motsatsen
- kan tillkallas från fall till fall, men
jag tror jag vågar säga, alt utskottet
funnit båda dessa utvägar mindre tilltalande
än förslaget enligt propositio -

nen, som utgår från rätten eller med
andra ord rättens ordförande som den
agerande.

Vid sådant ställningstagande får frågan
om tidpunkten för informationen
mindre betydelse. Den kan meddelas före
eller under huvudförhandlingarna, men
den kan också, såsom i propositionen är
föreslaget, ges då juryn sammanträder
till överläggning. Utskottet anser sig
nämligen på goda grunder — ett starkt
förtroende för våra domstolar — kunna
utgå ifrån att rätten eller dess ordförande
i en sålunda tillagd uppgift skall
komma att handla med all den grannlagenhet
som är påkallad och sålunda
icke obehörigen påverka juryn.

Emellertid har utskottet, som inte är
helt till freds med det förslag till information
som föreligger, ändå att det onekligen
rymmer mycket av förtjänster,
tänkt sig möjligheten att genom ytterligare
överväganden inom eller utom departementet
komma till en ännu bättre
lösning och har därför i motiveringen
till utlåtandet tillåtit sig förorda ny utredning.
I det stycket har alltså utskottet
intagit samma ställning som reservanterna.
Men utskottet har också, vad
angår informationen som sådan, funnit
stöd för sin uppfattning och sitt ställningstagande
i de tryckfrihetssakkunnigas
betänkande. Mindre positivt till förslaget
är lagrådet, men det förordar likväl
anordningen, dock med en viss modifikation
av lagtexten. Man har beträffande
denna ansett, att orden »upplysning
om vad lag stadgar» bör ersättas med
»upplysningar om lagens riilta tolkning».
I och för sig är detta inget dåligt exempel
på behovet, ja, man kan säga nödvändigheten
av information. Juristeriet
har i alla fall onekligen vissa poänger.

Man kan nog därför, herr talman, om
förslaget säga, att det är starkt grundat,
även om motionärerna och reservanterna
inte gilla det. De önska, som redan är
sagt av herr Göransson, att bestämmelserna
i 8 § om information skola utgå,
bland annat därför att information på
sätt i propositionen är förutsett skulle
kunna inkräkta på juryns självständighet
och att såväl domstolen som juryn

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

skulle kunna misstänkas för obehörigt
samröre. Reservanterna stödja sig därjämte
på en omarbetning av ett sakkunnigbetänkande
av 1934 och ett utlåtande
1937 av lagrådet, medan man tyst gått
förbi de tryckfrihetssakkunnigas och lagrådets
betänkande resp. utlåtande av senare
data — som äro till förmån för
Kungl. Maj :ts förslag. Detta att man nödgats
lita sig till innehållet i gamla akter,
vittnar enligt mitt sätt att se om en viss
svaghet i argumentationen. Anmärkningsvärt
är också, att reservanterna icke ansett
sig kunna helt lita på våra domstolars
objektivitet och goda omdöme. Jag
hörde visserligen att herr Göransson sade
någonting i motsatt riktning nyss,
men enligt vad som förekommit i utskottet
och vad jag kan utläsa av reservationens
text tycker jag fortfarande, att
man inte är riktigt säker på den punkten
beträffande reservanterna.

Emellertid synes man ha tvekat om
det rätta i själva avslagsyrkanaet, tv reservanterna
förorda utredning, och därav
får väl slutas, att man också från deras
sida under vissa förutsättningar kan
tänka sig lagbestämmelser i stycket. Men
om detta antagande är riktigt, då borde
reservanterna kunna förena sig med utskottet
om det förslag till lag som i denna
del föreligger, ty även utskottet har
ju, såsom tidigare sagts, förordat ny utredning.
En sådan bör emellertid enligt
utskottets mening, med hänsyn till de
starka skäl för lagstiftning redan nu som
föreligga, icke hindra ett antagande av
det föreliggande förslaget.

Motionären herr Holmbäck har tidigare,
för övrigt så sent som förra året, varit
inställd på samma linje som Kungl.
Maj :t och utskottet, tv herr Holmbäck
deltog ju i fjor aktivt i konstitutionsutskottets
behandling av det förslag till
tryckfrihetsförordning som i onsdags
antogs som grundlag, och i utlåtandet
till detta förslag förutsägs den detalj,
varom vi nu resonera. Det skulle vara
intressant att få veta, vad som kommit
herr Holmbäck att nu inta en motsatt
ställning. Att herr Hagberg i Luleå inte
vill ha bestämmelser om information är
förklarligt — kommunism och upp -

lysning höra ju inte riktigt samman —
men jag kände mig onekligen en smula
överraskad, när jag läste herr Holmbäcks
motion och däri gjorda yrkande.

Utskottet har alltså inte förbisett värdet
för oss alla av en generös lagstiftning
i detta avseende. Jag tror mig kunna
säga, att alla de ledamöter av första
lagutskottet som äro ansvariga för detta
utlåtande — vi äro 13 stycken — odelat
hysa den uppfattningen, att tryckfriheten
är ett väsentligt element i vår samhällsordning,
ja, en av de pelare, på vilka
den vilar, den demokrati som vi alla,
om jag undantar våra »folkdemokrater»,
lita till och gärna vilja vårda. Utskottet
förstår också, att pennans män, publicister
och andra, ofta nödgas utföra sitt
ansvarsfulla arbete under jäkt och hets
med stora risker att förgå sig, särskilt
då tidningsmännen, och att vi därför
böra ålägga oss all rimlig hänsyn vid
bedömningen av eventuella förlöpningar
från deras sida. Men en sådan inställning
kommer också till uttryck i det instrument
som heter jury, i vars uppgift
ju får anses ingå att taga hänsyn till
uppsåt och omständigheter som — det
veta vi alla — många gånger omedvetet
kunna leda till förseelser. Men vi kunna
också tänka oss tillfällen, då vederbörande
medvetet skändar eller på annat sätt
i tryck förgår sig mot en medmänniska,
och måste juryn även för sådana fall beredas
tillfälle att väl rykta sitt värv.

Det har, herr talman, mot bagrunden
av vad här i korthet sagts synts utskottet
utomordentligt angeläget, att juryn
icke undanhålles någonting som kan bidraga
till att den i sin verksamhet —
vare sig friande eller fällande ligger närmast
till — får tillfälle att sluta upp
kring det som är rätt och sant. Den lag
som här föreslås tror utskottet kommer
att ge juryn möjlighet att tjäna dessa värden,
och med hänsyn härtill ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANTING: Herr talman! Eftersom
jag ser att justitieministern är närvarande
och för övrigt på grund av sa -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. in.

kens principiellt stora betydelse skall
jag be att få något utvidga denna debatt.
Saken är nämligen enligt min uppfattning
den, att när vi nu stå färdiga att
träda in i denna nya ordning för tryckfriheten,
som blivit lagfiistad genom den
nya grundlagen och genom denna processlag,
så råda i själva verket alltjämt
delade meningar på mycket väsentliga
punkter beträffande vad som med tryckfrihet
skall förstås och hur vi skola
handhava det juridiska instrument som
vi använda för att reglera dessa ting.
Ett faktum är, att det finns rätt vidsträckta
kretsar, som uppfatta tryckfriheten
på det sättet, att de tro att här
egentligen icke är fråga om någonting
anant än att strikt följa strafflagens bud.
De uppfatta bestämmelserna på ett sätt
som visar, att de knappast ha fått en
riktigt klar bild av vad saken gäller.

När det är fråga om en frihet, som
enligt det nyss antagna grundlagsbudet
utgör grundval för ett fritt samhällsskick,
kan man inte annat än beklaga,
att åtskilliga människor i vårt land ha
så pass dunkla föreställningar om vad
denna frihet innebär. Jag syftar speciellt
på den meningsriktning som håller
före, att en skrifts brottslighet eller
icke brottslighet egentligen hör avgöras
av vanlig domstol och juridiska experter
i stället för av en lekmannajury. Man
förstår sig i dessa kretsar inte på en
ordning, som exempelvis gör det möjligt
för en jury att frikänna i fall där
en domare skulle ha ansett sig tvungen
att fälla. Denna frihet, denna speciella
tryckfrihet, finner man alltså egentligen
vara ett oting, ett avsteg från den riktigt
lagliga ordningen. Man för det resonemanget:
Varför skola herrar journalister
få göra vad som inte är tillåtet
för andra medborgare? Dessa laglydiga
människor inse alltså inte meningen
med lekmannajuryn, dess större
bedömningsfrihet och grundlagsbuden
om att man skall i tryckfrihetssaker alltid
hellre fiista sin uppmärksamhet på
ämnets och tankens lagstridighet än på
själva uttryckets och att man i tvivelaktiga
fall alltid skall hellre fria än fälla.
De hålla före att dessa bestämmelser

skulle ha tillkommit som något slags privilegium
för journalister, när det i själva
verket förhåller sig så, att man har
velat slå vakt om tryckfriheten som sådan
— därför att det är ovärderligt i
ett samhälle att äga det fria ordet, den
blott och bart av rättskänsla eller sanningskärlek
inspirerade fria yttranderätten
och kritikrätten.

Det är, mina damer och herrar, inte
för ro skull som jag tar upp denna sak.
Jag har velat erinra om existensen av
dessa meningsriktningar, som i grund
och botten stå oförstående mot tryckfriheten
i sammanhang med ett ytterst
betydelsefullt spörsmål, som refererats
något i propositionen och i utskottsutlåtandet.
Saken gäller rätta tolkningen
av det stadgande i tryckfrihetsförordningen,
som jag förut har något berört:
1 kap. 4 §. Om detta fundamentala stadgande
råda i själva verket alltjämt delade
meningar. Lagrådets majoritet betonar,
att denna lagregel framför andra
lämnar rum för ett mera »lekmannamässigt»
bedömande av tryckfrihetsmålen.
Meningen kunde kanske ha uttryckts
tydligare. Jag föreställer mig, att kanske
de flesta jurymän finna ordet »lekmannamässigt»
en smula ringaktande. De vilja
säkert göra sitt bästa för att rätt förstå
lagen och känna sig inte särskilt nöjda
med att man skall säga om dem, att
de ha bedömt saken lekmannamässigt.
Men jag antar att lagrådet har menat, att
grundlagsstadgandet i fråga ger juryn
möjlighet att icke vara så formellt bunden
vid sitt avgörande; att juryn har
friare händer än en domstol skulle ha
haft.

Regeringsrådet Quensel uttrycker sig
tydligare, men hans mening går i samma
riktning som lagrådets majoritets.
Man skriver bland annat — det refereras
på s. 13 i utskottsutlåtandet — »Tilllämplig
lag är i dessa mål icke blott eller
ens främst vanliga straffrättsliga och
andra allmänna regler utan i första rummet
den i nyssberörda paragraf i grundlagsförslaget
inrymda, för tryckfrihetsmålen
speciella bestämmelsen, för vars
tolkning lagstiftaren torde ansett lekmän
särskilt skickade och som-----torde

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

kunna leda till friande dom oavsett lagens
brottskonstruktioner i övrigt.»

Men herr justitieministern har haft en
helt annan uppfattning om denna grundlagsparagrafs
rätta tolkning. Han anför,
efter att ha citerat de sakkunniga:
»Stundom har den uppfattningen framförts,
att detta lagbud skulle medföra en
rätt för juryn att i friande riktning åsidosätta
gällande straffbud. Med anledning
av den diskussion som förts inom
lagrådet härom vill jag såsom min uppfattning
framhålla, att någon sådan rätt
icke bör utläsas ur stadgandet.»

Det förefaller mig att justitieministern
vill reducera ned grundlagsbudet till att
bara betyda, som han uttrycker det, en
»erinran om den anda, vari lagstiftaren
har velat ha lagbuden beaktade».

Meningsskiljaktigheten bland de höga
juristerna är uppenbar. För mig framstår
det nästan, herr talman, — förlåt
det starka uttrycket — som någonting
av en juridisk skandal, att när vi nu
efter långa förberedelser ha kommit så
långt, att vi stå färdiga att träda in i den
nyreformerade ordningen för tryckfriheten,
då befinnes det att tvist råder om
rätta tolkningen av själva grundstadgandet.
Av osäkerheten på denna punkt
måste ju följa, redan från början, en
konstitutiv oklarhet i fråga om juryns
ställning och uppgift och om själva karaktären
av vår tryckfrihet, och detta
måste väl betecknas såsom en ytterst
beklaglig situation. Av osäkerheten på
denna punkt kommer med all säkerhet
i praktiken att följa, att i vart och vartannat
tryckfrihetsmål uppstår diskussion
just om den omdiskuterade frågan
— om juryns frihet från eller bundenhet
vid en formellt oantastlig tolkning
av strafflagens bud.

Om vi då, mina damer och herrar, i
det sammanhanget ta upp frågan om
s. k. juridisk information till juryn, så
framträda ju omedelbart betydande svårigheter.
Visst kan man, som väl herr
Kriigel sist påpekade, föreställa sig och
stundom anse önskvärt, att t. ex. rättens
ordförande meddelar juryn korrekta
upplysningar om liur den allmänna
strafflagens bud skola förstås. Men hur

skall denne vederbörande jurist kunna
ge juryn en auktoritativ och riktig tolkning
av det grundlagsstadgande, som utgör
själva fundamentet för jurydomen,
när meningarna därom gå så isär så
som de faktiskt göra? Om man accepterar
regeringsrådet Quensels mening,
som ju har mycket fog för sig, nämligen
att lekmän torde anses särskilt skickade
för att rätt tolka denna paragraf, då
kan man för resten fråga sig, vad det
skall tjäna till att dessa lekmän få sina
begrepp grumlade av en jurist, som talar
om för dem, vad denna paragraf i
grundlagen egentligen betyder och hur
den rätt skall tolkas.

Vi ha i lagutskottet icke tagit ställning
till denna speciella fråga, om rätta
tolkningen av tryckfrihetsförordningen
1 kap. 4 §, kanske därför att den är
svår, eller också därför att första lagutskottet
anser sig inte höra tolka grundlag.
Men varje enskild riksdagsman kan
ju ha sin mening, och jag för min del
ansluter mig mycket bestämt till den
uppfattning, som uttalas av regeringsrådet
Quensel.

När herr justitieministern däremot
vill få paragrafen till att bara betyda en
erinran om den »anda», i vilken man
skall tillämpa strafflagen, då vill jag
icke undanhålla min mening, att detta
är ett ganska allvarligt attentat emot någonting
mycket väsentligt i vår tryckfrihet.
Jag skulle möjligen kunna förstå
herr justitieministern, om saken låg till
så, att juryn skulle utmäta straffet, ty
då kunde man kanske tänka sig, att juryn
på sätt som justitieministern vill
skall låta influera sig av andan i grundlagsstadgandet,
t. ex. så, att den i något
visst fall fäller vederbörande, men med
hänsyn till den välmenande tanken bakom
de brottsliga orden utdömer ett milt
straff. Men detta är ju inte alls juryns
uppgift. Den skall fria eller fälla; någonting
annat har den inte att befatta sig
med, utan det andra blir domstolens
sak.

Det förefaller mig obestridligt, att den
tolkning, som herr justitieministern här
har gjort sig till talesman för i fråga
om denna paragraf, just leder över till

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. in.

den meningsriktning, som jag inledningsvis
talade om, nämligen att juryns
domarvärv är så strängt lagbundet, att
det lika så gott kan skötas av en vanlig
domstol. Jag har velat beröra denna
centrala fråga här; jag menar att tolkningen
av kap. 1 § 4 tryckfrihetsförordningen
i själva verket är den viktigaste
frågan vid utgestaltningen av vår
tryckfrihet.

Om jag så skall säga några ord om
reservationens yrkande, som herr Göransson
nyss motiverade, så vill jag
först ocli främst fästa kammarens uppmärksamhet
på att första lagutskottet
ju i sak är ense. Vi stå på en gemensam
linje. Det gäller alltså stadgandet i 8 §
angående sakkunniga upplysningar till
juryn om vad lag stadgar. Inom lagutskottet
ha vi i själva verket varit alldeles
ense både om att en sådan upplysning
ibland kan vara önskvärd och om
att den kungl. propositionens förslag i
denna punkt icke är tillfredsställande.
Utskottsmajoriteten är i sak lika kritisk
som vi reservanter. Såsom man kan läsa
sig till, framställer utskottsmajoriteten
en rad olika förslag angående hur man
eventuellt skall kunna lösa den föreliggande
frågan. Utskottsmajoriteten drar
upp alternativa linjer och hemställer i
sin motivering om en skyndsam utredning
av problemet angående de former,
under vilka juryn skall erhålla juridisk
information. Detta är ju också reservanternas
ståndpunkt. Skillnaden ligger
däri, att utskottet, som på denna punkt
i själva verket är missnöjt med propositionen,
i alla fall tills vidare godtar den,
under det att vi reservanter icke vilja
ens såsom ett provisorium knäsätta en
ordning, som vi finna kunna leda till
allvarliga olägenheter.

Beträffande dessa olägenheter har ju
herr Göransson nyss klarlagt, hur vi se
på saken. Jag vill inte stryka under någon
annan synpunkt än den, att det är
och kommer att förbli någonting ytterst
egendomligt och stötande med detta
hemliga sammanträde mellan juryn och
domstolen, där ingen av parterna är
närvarande, där man inte vet vad som
försiggår och där det ligger så oändligt

nära till hands, att diskussionen kommer
in på det konkreta fallet. Ty låt
vara, att rätten bara skall tolka ock upplysa
om, vad som står i lagen, tala om,
vad »lag stadgar» — men skall man ge
sig in på att förklara detta med hänvisning
till domstolspraxis och rättspraxis,
så är det ju självklart, att man också
kan komma in på frågan om prejudikat
och slutligen kanske säga: »Jag vill visst
inte uttala mig om det här fallet, men
här finns ett prejudikat, som är mycket
likartat, och där var det så och så.» Då
får juryn sålunda av rätten en anvisning
om hur den skall bedöma saken.

Det måste ju också för parterna framstå
som någonting konstigt med detta
sekreta sammanträde. För övrigt är det
rent formellt sett egendomligt, att en
korporation, juryn, som har avlagt en
särskild tystnadsförpliktelse, sammanträder
med rättens ledamöter, som icke
ha avlagt någon sådan försäkran, men
för .vilken det väl får antas, att vanliga
regler angående enskild överläggning
skola gälla.

Reservanterna ha alltså, som jag sade,
icke velat gå med på denna ordning,
icke velat knäsätta den ens provisoriskt.
Reservanterna hemställa, att två satser
i 8 skola utgå ur lagen för att ersättas
med andra och mera genomtänkta
stadganden, sedan frågan har blivit närmare
undersökt. Men, jag upprepar det,
kammarens ärade ledamöter torde observera,
att man inom lagutskottet i princip
var ense om sin negativa inställning
till den i den kungl. propositionen
föreslagna ordningen, även om det härvid
naturligtvis fanns nyanser.

Frågan är alltså nu blott denna: Skall
man nu genom lagen införa en ordning
i tryckfrihetsprocessen, som hela lagutskottet
anser vara mindre tillfredsställande,
eller skall man tills vidare lämna
en viss lucka, som snart kan utfyllas
och som möjligen i något enstaka mål
kan tänkas medföra, att juryn blir utan
den där möjligheten till juridisk information?
Jag tycker för min del knappast,
att kammaren borde kunna tveka
i valet. .Tåg företräder alltså den ståndpunkten:
Hellre tills vidare inget stad -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

gande alls om den juridiska informationen
än ett i praktiken riskabelt och i
princip ytterst diskutabelt stadgande.

Vi iiro ense om att det kan finnas fall,
när dylik information fordras så det
behöva vi inte tvista om. Men vi kunna
ju också i dag ta i betraktande, att vår
tryckfrihetsjurv under alla år hittills
har rett sig utan någon sådan officiell
information angående hur man skall rätt
förstå lagen. Detta tillstånd kan, förefaller
det mig, utan någon fara fortsätta
under några månader in på 1950, till
dess att vi ha kunnat finna ut en ordning
på denna punkt, varom man är
ense och som kan vinna allmän anslutning.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Som den föregående ärade talaren framhöll,
äro i sak uppfattningarna i utskottet
inte så olika, som man kanske tror,
att de äro, speciellt när man från reservanthåll
målar ut, hur förfärande det
skulle vara och vilka konsekvenser det
skulle kunna medföra, om den föreslagna
ordningen provisoriskt skulle komma
att gälla. Jag vill dock säga, att jag ur
vissa synpunkter mycket väl förstår reservanternas
tvekan. Jag kan nämligen
öppet erkänna, att jag från början själv
var på den linjen, men efter att ha hört
framställningarna och diskussionen och
studerat handlingarna, förstod jag, att
det inte för närvarande finns någon annan
väg, åtminstone ingen, som jag tror
vore lycklig. Det är väl ändå ingen tillfällighet,
att av de många yttranden, som
ha avgivits över det här förslaget, är
det bara ytterligt få, som ha gått emot
detsamma. Det bör väl ändå understrykas,
att man här icke syftar till någon
samverkan mellan rätten och juryn, utan
att det hela begränsar sig till informationer.
Inom parentes måste jag säga,
att jag själv flera gånger har suttit i
tryckfrihetsjury och då känt saknaden
av att man inte kan få en objektiv upplysning,
ty, mina herrar och damer, detta
att man händelsevis — höll jag på

att säga — får en jurist i juryn är ingalunda
någon hållbar grund för antagandet,
att man får en verkligt objektiv information.
Där måste jag säga ifrån, att
den ordning, som här är föreslagen, tycker
jag är så väsentligt bättre än de nuvarande
förhållandena, att jag tycker
den är ett framsteg. Den jury, som vi
gingo med på här i förra veckan, har
ju dock en helt annan sammansättning
än den hittills sittande juryn, och då är
det inte säkert, att man kan få ens den
kanske inte fulländade men dock lilla
juridiska upplysning, som man hittills
har kunnat få. Det är väl att märka, att
den tryckfrihetsförordning, som antogs
här i förra veckan, ju förutsätter existensen
av möjligheter till juridisk information.
Som här redan har framhävts,
äro både majoriteten och reservanterna
eniga om att information i någon form
skall ges under betryggande garanti. Jag
tycker, att det sistnämnda inte har framhållits
tillräckligt här. Juryn tar dock
initiativet. Ordföranden eller vem det är,
som ger svaren, skall endast yttra sig
om de rättsliga spörsmål, om vilka rätten
tillfrågas av juryn. Han får icke ingå
i någon diskussion, han skall avlägsna
sig så snart upplysningarna lämnats,
lian får icke närvara under juryns överläggningar
eller beslut. Nu framhöll herr
Branting, att det i alla fall är en viss
risk för att det, om man ställer frågor
och får svar på dem, kan bli en diskussion
i det konkreta fallet. Det kan
vara en risk, men risker finns det ju
i alla mänskliga sammanhang.

Som här har anförts, yrka både utskottsmajoriteten
och reservanterna på
en snabb utredning. Om man inte hade
ansett, att det behövdes en juridisk information,
så tycker jag, att reaktionen
mot juryns sammansättning borde ha
rests förra veckan, när vi antogo juryn.
Det har herr Kriigel redan påpekat, så
jag skall inte gå närmare in på det.

Nu säger man visserligen, att under
en viss mellantid är det inte så farligt,
om inte juryn har tillgång till denna
juridiska sakkunskap. Ja, av samma skäl
kan man säga, att det väl inte heller är
så farligt, om man rent provisoriskt får

Onsdagen den 30 mars 1919 fm.

Nr 12.

Lagförslag

ställa dessa frågor till rätten under den
tid, som förflyter, innan man kan få en,
som vi hoppas, bättre tingens ordning.
Det är inte så förfärligt lätt. Herr Branting
säger t. ex., att juryn skall bedöma
frågan lekmannamässigt. Det är
klart, men när det ställs juridiska frågor
till juryn, är det inte så lätt. Här
är exempel på en — det finns ännu
mer invecklade, men jag tar en ur liögen.
Juryn skall svara på frågan: »Är
artikeln brottslig jämlikt § 3 mom. 8
första stycket tryckfrihetsförordningen,
jämfört med 10 kap. 2 § strafflagen?»
Det är kanske inte så invecklat, att inte
vanliga, vettiga människor skulle
kunna klara upp det, men nog är det
säkrare, om de kunna ställa en fråga
och få svar på den.

Herr Branting sade bär i förra veckan
någonting i den här stilen: Lagar
och författningar böra ha en sådan utformning,
att gemene man förstår dem.

I detta uttalande måste ju ligga, att lagar
och författningar icke nu ha denna
utformning, och då tycker jag det är
att ställa väl stora krav på lekmän,
om man begär, att de skola kunna klara
upp och svara på en sådan här fråga.
Skall det bedömas lekmannamässigt,
skall man inte alls komma med sådana
här frågeställningar.

Nu har man gjort ett ganska stort
nummer av att det är en viss risk för
obehörig påverkan. Herr Göransson talade
här om att det blir en viss balansgång.
Det är möjligt, men å andra
sidan frågar man sig, varför juryn
plötsligt skall ha blivit så osjälvständig
och varför domarna skola ha blivit så
opålitliga, att de inte skulle kunna klara
upp en sådan här sak. I tryckfrihetsförordningens
kap. 12 g 5 står det om
vilka kvalifikationer jurymedlemmarna
skola ha. Det står så här: »De böra vara
kända för omdömesgillhet, självständighet
och rättrådighet.» Det iir, tycker
jag, lugnande krav, nota bene om jurymedlemmarna
uppfylla dem. Nog känner
väl en juryman på sig — annars
skulle han för resten inte sitta där —
om ordföranden eller rätten, vilken det
nu är, försöker att förleda, draga, locka

4 Första kammarens protokoll 1949. Nr 12.

ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.
och tubba åt fel håll. Det tror jag inte
är så farligt. På samma sätt säger man,
att det är en viss frestelse för rätten,
enkannerligen dess ordförande, att inte
vara objektiv. Ja, som jag förut sade,
vid allt mänskligt låder det vissa brister,
men skall man inte kunna lita på
domarna så mycket, att man utgår från
att de ge ett ärligt och objektivt svar
på frågor? De äro ju, väl att märka,
inte tvingade att svara, utan ordföranden
t. ex. kan säga, om frågan har förledande
karaktär: »Den frågan kan jag
icke besvara.» Punkt och slut.

Jag måste, herr talman, säga, att jag
anser, att det blir större säkerhet ur
rättssynpunkt med denna anordning eller
någon liknande än att lita på att
det tillfälligtvis i juryn kommer in en
jurist, vilkens kvalifikationer man inte
just vet någonting om. Men som redan har
understrukits här vill jag starkt betona,
att det lyckligaste är, om man ju
förr dess hellre kan komma fram till
en ordning, som tar bort varje risk för
att inte informationen skulle vara fullt
objektiv. Där skulle jag vilja passa på
tillfället att framhålla vikten av att frågor
och svar, i vilken form upplysningarna
komma att ges, få offentlighetens
stämpel, ty så länge som frågor
och svar ske inom lyckta dörrar, kommer
misstänksamheten säkerligen eller
i alla fall med ganska stor sannolikhet
att göra sig bred i onödan. Jag
tycker, att varje uns av tveksamhet där
helst bör avlägsnas. Därför skulle jag
vilja vädja till justitieministern, att man,
när frågan som vi hoppas kommer att
utredas, tar hänsyn till dessa synpunkter.
Det finns ju exempel i utländsk
rätt på att man valt offentlighetens väg
även niir juryn har fått sådan upplysning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BItANTING (kort genmäle): .lag
ber att få ta fasta på fröken Anderssons
sista ord, där hon ju klart och
tydligt gick in för att det vore bättre
med en öppen ordning än en hemlig i
dessa fall. Jag vill gärna ge henne riitt

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

i att våra meningsskiljaktigheter i lagutskottet
inte ha varit så starka. Men
de ha dock gått isär just på den punkten,
att vi reservanter icke ha velat
acceptera en ordning, som vi tycka är
dålig, under det att majoriteten har
tagit den som ett provisorium.

Jag begärde ordet för kort replik, herr
talman, bara för att erinra därom, att
även om här finnas tillstyrkande yttranden,
så ha dock såväl Publicistklubben
som Journalistföreningen bestämt
avstyrkt den ordning, som här är föreslagen.
Det måste väl anses vara av
stor betydelse, att vi i denna fråga ha
rättegångsformer, varom man är ense,
och att dessa nya former kunna mötas
av förtroende även av den svenska pressen.

Slutligen vill jag säga till fröken Andersson,
att jag inte har sagt någonting
om i vad mån juryn skall bedöma saken
»lekmannamässigt» eller inte. Jag
tillät mig bara citera regeringsrådet
Quensel, som har yttrat, att § 4 i 1 kap.
tryckfrihetsförordningen är speciellt
ägnad att rätt förstås av lekmän.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
uppkallades av ett par yttranden av herr
Kriigel. Han hade observerat, att den
motion, som jag har väckt i denna fråga,
icke står i full överensstämmelse med
det utlåtande, som konstitutionsutskottet
avgav i fjol över tryckfrihetsförordningen
och som jag också anslöt mig till. Det
är alldeles riktigt. Jag hade inte då under
den ytterligt forcerade handläggning,
som tryckfrihetsförordningen var föremål
för, tillfälle att reflektera över hithörande
spörsmål så mycket som jag nu
har gjort. Mina överväganden ha lett mig
till att direkt ifrågasätta, huruvida en information
av den natur, som det här är
fråga om, är behövlig.

Herr Kriigel fällde också ett annat yttrande,
som kammarens ledamöter kanske
tillåta mig att bemöta. Han uttryckte
sin förvåning över att jag hade väckt
en motion i samma riktning som herr
Hagberg i Luleå. Jag får säga, att få yttranden
här i kammaren har jag, å min

sida, varit mera förvånad över. Om en
av riksdagens ledamöter uttalar samma
uppfattning som jag i en särskild fråga,
så är jag naturligtvis bara glad över det
och tycker det är bra, alldeles oavsett
om denna riksdagens ledamot i andra
spörsmål har en helt annan uppfattning
än vad jag har. Jag tycker att det är fullkomligt
självklart att denna reaktion är
riktig. Jag resonerar så, att på denna
punkt har riksdagsmannen i fråga i varje
fall en riktig uppfattning, och inte så,
att jag naturligtvis har fel i min uppfattning,
eftersom en kommunist har
samma mening.

Herr talman! Det har sagts mycket i
den fråga, som utlåtandet behandlar, och
det är kanske inte mycket att tillägga.
De båda ståndpunkterna ha, såsom redan
påpekats, kommit varandra betydligt
närmare under utskottsbehandlingen,
och majoritetens och minoritetens
uppfattning gå ut från samma grundåskådning.
Jag håller emellertid för min
del på minoritetens, och jag kommer
därför att rösta för bifall till reservationen.
Det beror på att man enligt min
uppfattning bör slå verklig vakt om juryns
självständighet och därför icke, låt
vara för en kanske kort övergångstid,
besluta stadganden av den natur, som
första lagutskottet tillstyrker, om också
med all reservation och med uttalande
av att de skola ändras så snart som möjligt.

Jag vill, herr talman, för att en smula
belysa, huru man i utlandet är mån om
juryns självständighet, läsa upp vad den
danska lagen om rättegång, Lov om Rettens
Pleje, säger i fråga om huru en
jury skall kunna få upplysningar i rättsliga
saker. »Under rådplägningen», säger
den danska lagen i § 895, »inom juryn
skall rättens ordförande, om minst fem
av jurymännen uttala önskemål därom,
vara tillstädes i jurymännens sammanträdesrum
för att besvara de spörsmål,
som jurymännen önska ställa till honom
i anledning av saken.» Den danska rätten
fordrar alltså, att det skall vara fem
jurymän, som vilja, att rättens ordförande
skall vara närvarande, för att detta
också skall ske. Rättens ordförande »är

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

då ytterligare befogad alt taga ordet, när
så kräves, för att hindra misstag från
jurymännens sida. När rättens ordförande
uttalar sig i anledning av dessa bestämmelser,
skall sekreteraren tillkallas
och nedteckna det väsentliga av uttalandena
i ett protokoll, och statsadvokaten
och försvarsadvokaten kunna fordra avskrift
därav, när rättens dom har fallit.»
Den danska lagen har alltså med andra
ord här starka garantier för att båda
parterna skola få kännedom om vad rättens
ordförande har uttalat. Därtill finns
det icke någon motsvarighet i den lagtext,
som är föreslagen av utskottets majoritet.

I fortsättningen av lagtexten heter det:
»När juryns ordförande finner, att rådslagningen
har avslutats, lämnar rättens
ordförande jurymännens sammanträdesrum.
» I en följande paragraf i den danska
lagen, § 945, stadgas det, att överklagande
»kan äga rum på grundval av
att rättens ordförande givit jurymännen
oriktig vägledning». Även där ha vi alltså
i Danmark en garanti för att parternas
rätt iakttas i förevarande punkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KRuGEL (kort genmäle): Herr
talman! Jag fick en liten erinran av herr
Holmbäck för att jag skulle ha yttrat mig
på ett olämpligt sätt. Jag kan gärna erkänna,
att om jag hade yttrat mig så
som herr Holmbäck ville uttolka det,
skulle det kanske inte varit så lämpligt.
Men när jag gjorde mina jämförelser
mellan herr Hagbergs yrkande och herr
Holmbäcks yrkande, utgick jag ju från
vad jag tidigare hade sagt, att kommunisterna
inte ha någon anledning att yrka
på upplysning vare sig på det ena eller
på det andra området, under det alt jag
i herr Holmbäcks person ser en garant
för eu motsatt riktning. Vid sådant förhållande
tyckte jag, alt jag hade skäl alt
bli förvånad över att yrkandena kunde,
låt vara omedvetet, sammanfalla. Blir
inte det, herr Holmbäck, någonting annat?
Åtminstone tycker jag det.

t (ivrigt vill jag tillägga, herr talman,
vad många andra talare här ha sagt, att

det inte är så stor skillnad mellan utskottsmajoritetens
ställningstagande och
reservanternas i denna sak. Vi äro, såvitt
jag har kunnat finna, överens på många
väsentliga punkter. Vi vilja — åtminstone
fattar jag resonemanget inom utskottet
så — ge ett visst utrymme för lekmännen
utöver det utrymme som jag
skulle tro de kunna få inom en vanlig
domstol, och vi önska, att juryn skall ha
tillfälle att få upplysning i de fall den
kan befinnas vara i behov därav. Vi vilja
också ha en utredning på de punkter,
som man här har talat om, för att om
möjligt nå en bättre lösning än den propositionen
anvisar. Under sådana förhållanden
tycker jag, att vi inte ha så mycket
att gräla om, utan att reservanterna
kunde ansluta sig till utskottsmajoritetens
uppfattning.

Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tror knappast jag kunde uppfatta herr
Kriigels första uttalande på annat sätt
än jag gjorde. Jag är naturligtvis tillfredsställd
med att han kanske menade
något annat än vad jag trodde han hade
menat.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! En huvudregel för all rättskipning
är att dömandet skall grundas
på lag. Detta gäller också tryckfrihetsmål.
Den vidsträckta rörelsefrihet på
tryckfrihetens område, som är nödvändig
i ett fritt samhälle, tillgodoses genom
att lagen på detta speciella område
— alltså tryckfrihetsförordningen
— ger stort spelrum för olika meningsyttringar,
men inte genom att man i
tryckfrihetsmål skulle kunna döma utan
lag eller i strid mot lag.

Om jag förstod herr Branting rätt,
ville han göra giillande, all den uppfattning
som jag nu hävdar var en villolära,
som kanske omfattades bara av enstaka,
mera okunniga personer. Jag vill med
anledning därav framhålla, att denna
fråga har blivit behandlad inför etl forum,
som det tror jag herr Branting

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

gärna ger mig rätt i — inte bara är i
högsta grad sakkunnigt på detta område,
utan också har gjort sig känt för
den största tryckfrihetsvänlighet. Jag
åsyftar 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
alltså den kommitté, vars betänkande
har legat till grund för vår nya tryckfrihetslagstiftning.
Kommittén bestod av
många ledamöter, och betänkandet var
enhälligt. Jag vill bara — utan att räkna
upp alla de sakkunniga personer
som sutto i kommittén — erinra om att
ordföranden var f. d. justitierådet Gärde
och att bland ledamöterna, som alltså
stodo bakom detta enhälliga betänkande,
befunno sig kända företrädare för
den tryckfrihetsvänliga västsvenska
pressen, nämligen chefredaktörerna för
Handelstidningen och Ny Tid.

I betänkandet ha de sakkunniga diskuterat
den nu behandlade frågan närmast
i anledning av just det allmänna
stadgandet som herr Branting särskilt
framhöll, vilket är hämtat från tidigare
tryckfrihetsrätt, nämligen att vid bedömande
av missbruk av tryckfrihet
eller i övrigt lagens efterlevnad de dömande
mera skola fästa sin uppmärksamhet
på ämnets och tankens än på
uttryckets lagstridighet, på syftet mera
än på framställningssättet. Kommittén
framhöll i denna fråga, att det inte
råder någon skillnad i princip — med
det undantag som nyssnämnda allmänna
stadgande kan innebära — vid bedömningen
av tryckfrihetsmål hos jury
och vid bedömningen i vanlig domstolsväg.
Kommittén säger nämligen ordagrant:
»Tryckfrihetsförordningens be stämmelser

om vad som är brottsligt,
då det förekommer i tryckt skrift, böra
— — — överensstämma med motsvarande
bestämmelser i allmän lag. Spörsmålet
om syftets betydelse såsom särskild
straffrihetsgrund bör således prövas
vid revisionen av den allmänna
strafflagens ärekränkningsbestämmelser.
I förevarande stadgande» — alltså det
allmänna stadgandet om syftet — »lämnas,
liksom tidigare, endast en anvisning
att vid rättstillämpning hänsyn mera
skall tagas till syftet än till framställningssättet.
»

Jag vill alltså med stöd av de tryckfrihetssakkunniga
understryka, att i tryckfrihetsmål
måste juryns — liksom naturligtvis
domstolarnas — avgörande vara
grundat på lag. Tryckfrihet är absolut
inte detsamma som laglöshet. Vare sig
det sedan är jurister eller lekmän som
äro domare, äro de alltså skyldiga att
tillämpa lagen, i detta fall tryckfrihetsförordningen.
En lekmannadomare —
han må nu vara nämndeman eller juryman
— har aliså inte rätt att grunda sitt
votum enbart på vad han kan tycka
vara rättvist eller skäligt eller överensstämmande
med sitt samvete. Det är
nämligen uppenbart, att en sådan frihet
för varje domare skulle leda till
rent godtycke och rättsosäkerhet.

När nu denna skyldighet att döma
efter lag åvilar också sådana domare,
som inte äro juridiskt utbildade, uppkommer
det problemet, hur dessa lekmän
skola få den nödvändiga kunskapen
om lagens innehåll. Då det gäller
våra vanliga lekmannadomare, nämndemännen,
är problemet löst i den nya
rättegångsbalken på det sättet, att det
är föreskrivet, att juristordföranden i
domstolen har skyldighet att för nämnden
framställa saken och vad lag stadgar
därom.

Motsvarande problem föreligger för
juryns del, och det är detta som nu skall
lösas och som är föremål för denna debatt.
Jag erkänner, att frågan här är
mera invecklad än när det gäller nämnden.
Denna arbetar helt och hållet gemensamt
med juristordföranden, medan
juryn i tryckfrihetsmål bildar — och
enligt min mening bör bilda — en självständig
enhet i förhållande till juristdomarna.
Denna juryns fristående ställning
är mycket viktig och värdefull.
Vid konstruktionen av det lagstadgande,
som vi nu behandla, har det därför varit
en väsentlig synpunkt för mig att
beakta juryns oberoende, när det gäller
att tillföra den en nödvändig information
om lagens innehåll.

Som utgångspunkt för ett närmare
övervägande av denna fråga skulle jag
vilja fastslå att, såvitt jag förstått rätt,
det råder en ganska allmän enighet om

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

att juryn bär ett verkligt behov av en
sådan rättslig information. Utskottets
majoritet bär påpekat, att i de frågor,
som ställas till juryn, åberopas ofta lagrum
av ganska invecklad natur och med
svårtytt innehåll. Enligt utskottsmajoritetens
mening är det till och med ofrånkomligt
att införa anordningar för att
tillförsäkra juryn upplysning i rättsliga
frågor. Även reservanterna i utskottet,
som ha yrkat avslag på det här ifrågavarande
stadgandet, ha framhållit juryns
behov av information, vilket de
också ha belyst med exempel.

Om man alltså kan utgå från att juryn
behöver ha tillgång till sakkunnig
upplysning i lagfrågor, så är egentligen
hela det här debatterade spörsmålet begränsat
till den i viss mån tekniska frågan,
hur denna information bäst skall
kunna ordnas för att tillgodose de två
syften som jag har nämnt: å ena sidan
att juryn skall få en saklig och vederhäftig
information och å andra sidan
att juryns fristående ställning bevaras.

Det har framkommit olika förslag att
ordna denna information redan för åtskilliga
år sedan utan att frågan blev
löst, men nu går det nog inte längre
att skjuta den ifrån sig. Behovet av särskilda
anordningar för informationen
har nämligen, såsom tidigare .talare berört,
blivit mera accentuerat genom vår
nya tryckfrihetslagstiftning. Enligt tidigare
lag hade domstolen och parterna
viss möjlighet att välja medlemmar i juryn,
och denna möjlighet begagnades i
praktiken ofta på det sättet, att åtminstone
någon sakkunnig och vederhäftig jurist
blev invald. Denna chans att få juridisk
sakkunskap in i själva juryn kunde
förut i många fall lösa problemet,
även om chansen naturligtvis var alltför
osäker. Men i den nya tryckfrihetsförordningen
har möjligheten att direkt utse
jurymän borttagits för att främja juryns
fristående ställning. Detta är visserligen
i och för sig riktigt, men därmed
saknas nu varje som helst garanti
för att den nödvändiga lagkunskapen
blir företrädd inom själva juryn.

Del är därför nödvändigt att finna
eu form för att utifrån informera juryn

om lagens innehåll. Här har propositionen,
liksom utskottets majoritet, hänvisat
till domstolens juristdomare —
domstolen i tryckfrihetsmål består ju
av rådhusrätten, alltså i regel borgmästare
och två rådmän, som äro jurister,
vid sidan av lekmannajuryn. Dessa juristdomare
äro naturligtvis närmast till
hands. De skola ändå under domaransvar
ha befattning med målet, och andra
tänkbara möjligheter, som ha diskuterats,
förefalla åtminstone mig mindre
tilltalande. Det har exempelvis framkastats,
att juryn i stället skulle kunna få
en juridisk sekreterare eller annat juridiskt
biträde eller att man skulle låta de
enskilda jurymännen på något annat
sätt få tillgång till juridisk vägledning.
Sådana anordningar förefalla mig dock
vara mera riskabla och öppna större
möjlighet för ett okontrollerat juristinflytande
än utvägen att hänvisa juryn
till de ansvariga domarna i målet.

Jag vill understryka, att domstolsjuristernas
information till juryn enligt
förslaget får avse endast en objektiv
tolkning av vad som är gällande rätt.
Juristerna få alltså inte inlåta sig på en
diskussion av själva målet, även om jurymännen
skulle vilja taga upp något
dithörande spörsmål. Vidare skall det bero
på begäran från någon jurymans sida
om över huvud taget information skall
lämnas. Juristerna få således inte oombedda
framföra någon lagtolkning. Och
så snart juristerna ha besvarat framställda
lagfrågor, skola ilo och jurymännen
skiljas åt. Juristerna få alltså enligt
förslaget icke vara närvarande vid
juryns överläggningar eller omröstning.

Utskottets majoritet har, som sagt, tillstyrkt
propositionens förslag, att informationen
skall lämnas genom rätten.
Emellertid har utskottet varit tveksamt
om de närmare formerna för informationen.
Den kan — säger utskottet —
lämnas på huvudsakligen tre olika stadier
i processen: antingen omedelbart
före huvudförhandlingen, eller när denna
förhandling är slut men innan parterna
ha lämnat rummet, alltså i form
av en sammanfattning på engelskt ma -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

ner i parternas närvaro, eller slutligen
under juryns överläggning — det sistnämnda
är propositionens förslag. Utskottet
anför skäl för och emot dessa
tre olika alternativ och förordar, att de
skola bli föremål för vidare utredning
och att de förslag, som därvid framkomma,
så snart som möjligt föreläggas riksdagen.
Utskottet tillstyrker dock propositionens
förslag i oförändrat skick såsom
ett provisorium.

I fråga om de tre alternativ, som utskottet
har berört, kan man nog genast
utesluta det första, alltså tanken att informationen
skulle kunna lämnas redan
före huvudförhandlingen. En sådan information
skulle knappast motsvara sitt
ändamål att ge jurymännen vägledning,
tv man vet ju på detta stadium ännu inte,
på vilka punkter information kan
komma alt behövas. En dylik anordning
skulle dessutom förrycka huvudförhandlingen,
som kunde urarta till en
olämplig och för jurymännen förvillande
partsförhandling om riktigheten och
tillämpligheten av informationer som
rätten i förväg lämnat mera in abstracto.

Såsom tänkbara alternativ kvarstå
alltså, att informationen skulle lämnas
vid huvudförhandlingens slut, innan
juryn börjar sin överläggning, eller att
den skulle ske under juryns överläggning.
Det första alternativet bar flera
gånger varit föremål för en sådan utredning
som utskottet efterlyser. Det har behandlats
och avvisats redan i 1912 års
berömda trvckfrihetsbetänkande — det
Alexandersonska — och det har inte heller
vunnit något stöd vare sig i 1934 års
betänkande eller i det sista betänkandet
av år 1947. En information av denna typ
förekommer visserligen — såsom jag redan
har antytt — i den engelska juryprocessen,
men att den liar visat sig
praktiskt användbar där, sammanhänger
med de engelska domstolsförhållandena
och traditionerna, som ju äro vitt skilda
från våra egna. En sådan mera allmän
information i samband med huvudförhandlingens
avslutande torde icke vara
lämplig för den svenska tryckfrihetsprocessen.

En annan sak är, att varje juryman enligt
förslaget — liksom enligt gällande
lag — kan med rättens tillstånd under
processens gång framställa fråga till part,
vittne, sakkunnig eller annan. Härigenom
kan en viss information erhållas på ett
tidigare stadium. Det är ingenting som
hindrar, att en dylik fråga avser rättsliga
spörsmål, som sålunda kunna bli närmare
belysta under diskussionen mellan
parterna. Jag tror dock inte, att man
härigenom kan vinna vad som åsyftas,
nämligen hjälp åt juryn med lagtolkning
vid juryns slutliga diskussion. Jag vill
framhålla, att man i praktiken måste räkna
med att jurymännen ofta sakna möjlighet
att redan på detta tidiga stadium
— medan processen löper — både tillägna
sig processmaterialet och dessutom
klargöra för sig alla de olika rättsliga
spörsmål som anknyta till detta. Jurymännens
nyss omtalade rätt att framställa
frågor under processens gång har
också faktiskt blivit utnyttjad endast i
mycket ringa omfattning. Det ligger nog
i sakens natur, att en information till
juryn kan bli av verkligt värde för jurymännen
först när de under sin enskilda
överläggning skola ta ställning till de faktiska
omständigheter, som ha kommit
fram i målet, och ingå på det rättsliga
bedömandet av dessa. Det är i allmänhet
först då, som de få klart för sig behovet
av en information på den ena eller andra
punkten. Den enda praktiskt lämpliga utvägen
är därför den som har föreslagits
i propositionen, att informationen förlägges
till juryns överläggning.

Propositionen bygger, som jag förut
nämnde, på de tryckfrihetssakkunnigas
betänkande. Även förslaget att juryn skall
få information av rätten först på detta
sena stadium är grundat på detta enhälliga
betänkande som ligger till grund för
vår nya tryckfrihetsförordning. De ifrågavarande
bestämmelserna ha visserligen
blivit något jämkade i propositionen,
men det har skett i ändamål att ytterligare
säkra juryns fristående ställning.
De sakkunniga hade föreslagit, att rättens
ordförande ensam skulle lämna begärda
upplysningar åt jurymännen, men enligt
propositionen skall informationen läm -

Onsdagen den 30 mars 1919 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål in. m.

nas av liela rätten — alltså alla tre juristerna
— vid ett litet mera högtidligt sammanträde
med juryn. Med en sådan anordning
blir det tydligen ännu mindre
möjligheter att låta förfrågningar om lagtolkning
övergå till något som man vill
undvika, nämligen en diskussion om hur
juryn skall döma. Denna jämkning har
för övrigt vidtagits efter hemställan av
tre ledamöter i lagrådet, och som sagt
just i syfte att ytterligare skydda juryns
självständighet.

Som jag redan förut antytt har frågan
om information åt juryn vid flera tillfällen
uppmärksammats och föranlett utredning.
Senast ha de tryckfrihetssakkunniga
ingående diskuterat denna fråga
och därvid beaktat både de tidigare utredningarna
och rättsutvecklingen i utländsk
juryprocess. Något egentligt nytt
lär inte stå att vinna genom ytterligare
utredning. Frågan bör därför enligt min
mening avgöras nu. Naturligtvis böra de
anordningar som vidtagas, liksom tilllämpningen
i övrigt av den nya tryckfrihetsprocessen,
följas med uppmärksamhet,
och de lagstiftningsspörsmål, som
därvid kunna uppkomma, behandlas i
vanlig ordning. Men någon anledning att
antaga dessa bestämmelser endast såsom
ett provisorium föreligger inte.

Till slut vill jag ännu en gång understryka,
att förslaget inte bör kunna medföra
något hot mot juryns fristående
ställning. Det innebär endast, att man
med så stor hänsyn härtill som möjligt
ger juryn ett nödvändigt hjälpmedel för
att den skall kunna fullgöra sin skyldighet
att döma efter lag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! När
herr Kriigel talade sig varm för information
åt juryn, föreföll det mig, som om
han slog in öppna dörrar. Det finns
ingen som här ett ögonblick ifrågasatt
annat än att information kan vara behövlig.
Jag vill dock säga, att det finnes
den nyansen mellan majoriteten och
minoriteten inom utskottet, att minoriteten
har förklarat, alt juryn kan vara
i behov av information; helt säkert iiro
dock förhållandena i icke så få fall så -

dana, att juryn kan klara saken på egen
hand.

När jag studerat utskottsmajoritetens
argumentering under debatten, tycker
jag mig nog kunna konstatera, att inom
majoriteten råder en icke oväsentlig
skiljaktighet i meningarna. Fröken Andersson
har ju deklarerat sin förkärlek
för en offentlig information och
kommer där ganska nära minoritetens
uppfattning, under det att herr Kriigel
i hela sitt sätt att argumentera nog hade
bort yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
som han betecknade såsom ett
starkt förslag och som han dessutom i
slutet av sitt anförande lät åtföljas av
en välgångsönskan att det hela skulle utveckla
sig gynnsamt.

Fröken Andersson var som sagt mera
böjd för att tänka sig att informationen
skulle kunna försiggå i offentliga former.
Det var en liten detalj i hennes
anförande, som på sitt sätt kastar en
särskild belysning över det som här behandlas.
Fröken Andersson sade nämligen,
att det icke är fråga om att det
skall bli någon samverkan mellan juryn
och domstolen. Nu är det emellertid
så, att förslaget om information åt juryn
inför lyckta dörrar kom upp första gången
år 1934 i det betänkande angående
tryckfrihetsprocessens ombildning, som
då avgavs. I detta betänkande säga de
sakkunniga — jag tycker nog så här efteråt
att det är en smula lustigt att läsa
det — efter att ha konstaterat att den
nya jury, som de sakkunniga ha tänkt
sig, icke under alla förhållanden kommer
att innesluta juridisk sakkunskap
och att man därför måste räkna med att
få en jury av personer som icke äro jurister:
»Fn sådan samling lekmän begår
liitt misstag i juridiska frågor.» Efter
att ha fastslagit detta komma de med
sitt förslag till lösning av problemet:
Juryn skall överlägga med rättens ordförande.
»Det är att antaga» fortsätta
de sakkunniga, »att, om domare och jury
få samarbeta under tvångsfria former,
denna samverkan skall visa sig
vara till stort gagn.»

Den samverkan, som fröken Andersson
sålunda anser vara utesluten, ha just

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

upphovsmännen till hela detta institut
ansett vara det, som skulle leda fram till
så gagneligt resultat!

Vi kunna på reservanternas sida icke
komma till någon annan slutsats än att
det kommer att bli den allmänna meningen
ute i landet att en dylik tvångsfri
överläggning mellan juryn och domstolen
är en form av samverkan. Man
kommer att säga: »Nu döms det på det
och det sättet därför att juryn har fått
de och de informationerna!» Hela detta
misstänkliggörande kan få en jordmån
just genom att informationerna skola
lämnas inför slutna dörrar.

Herr Kriigel förebrådde oss i utskottsminoriteten
för att vi bara skulle ha talat
om det lagråd som yttrade sig över
1934 års betänkande, medan vi däremot
inte skulle ha yttrat oss över det lagråd
som yttrade sig i fjol. Men nog ha vi
gjort det. Det är inte riktigt, som herr
Kriigel påstår, att lagrådet i fjol förordade
den föreslagna lagtexten med vissa
modifikationer. Tvärtom yttrade lagrådet
i fjol — eller kanske det var i förfjol
— att man trots stora betänkligheter
av principiell art icke ansett sig
böra avstyrka. Detta är ju inget förord
i den meningen som herr Kriigel behagade
inlägga i yttrandet.

Herr Kriigel sade vidare att reservanterna
icke lita på domstolarna. Herr
Kriigel målade, tycker jag, alltför mycket
på fri hand, när han återgav någonting
som skulle förefalla att vara en
information från utskottets inre arbete
och påstod, att reservanterna skulle ha
låtit misstro mot domstolarna komma
till uttryck inom utskottet. Jag förstår
inte var han fått detta ifrån. Vi skriva
utryckligen: »Även om all anledning finnes
att antaga att både jury och domstol
skola bemöda sig om att hålla informationen
om vad lag stadgar inom
den avsedda ramen, lärer icke kunna
undvikas att möjlighet beredes för ett
visst misstänkliggörande i efterhand.»
Det är ju detta som är risken.

I det sammanhanget skulle väl också
jag kunna komma med några informationer
från utskottet. Efter herr Kriigels
deklaration om den hänsyn man skall

taga till ett yrkandes ursprungsbeteckning
är jag skyldig, tycker jag, att tala
om, att det inom utskottet — och detta
må vara sagt till dess berömmelse —
inte någon gång har förekommit något
yttrande, där man sagt att vi icke skola
bry oss om ett yrkande därför att det
emanerar från en meningsriktning med
vilken vi icke ha någonting gemensamt.
Herr Holmbäck har redan behandlat saken.
Jag vill säga att det ligger i objektivitetens
väsen att man skall erkänna
att två gånger två är fyra vem som
än säger det.

Frågan gäller här, om man skall antaga
en lagbestämmelse, som har kritiserats
av lagrådet år 1934, som lagrådet
år 1948 trots stora principiella betänkligheter
inte har ansett sig böra avstyrka
och som första lagutskottets samtliga
ledamöter — både majoriteten och
minoriteten — gjort till föremål för invändningar,
respektive starka invändningar,
vi reservanter vilja icke se en
sådan bestämmelse införd i tryckfrihetsprocesser.
Den är en nyhet, och en nyhet
av en art som vi icke anse vara välkomkommen.
Av herr justitieministerns senaste
anförande framgick, att han menar
att det inte finns någon annan utväg
än sekreta informationer. Härigenom
har jag ytterligare befästs i min
uppfattning att det är nödvändigt alt
följa reservanterna.

Om jaS får lov att polemisera med
justitieministern vill jag peka på att det
ju dock i utländsk rätt har kunnat göras
anordningar, varigenom juryn kan meddelas
upplysning utan att denna information
behöver vara hemlig. Jag ser i
de tryckfrihetssakkunnigas betänkande,
att man i Frankrike har den bestämmelsen,
att domstolens ordförande på kallelse
från juryn äger komma tillstädes
vid juryns överläggningar, men att han
då enligt lagen skall vara åtföljd av åklagaren
och försvarsadvokaten; man vill
inte att han skall agera ensam. I Danmark
har man, som herr Holmbäck beskrev,
ett informationsförfarande med
protokollföring för att man skall veta,
vad det är för frågor som ställas och
vilka svar som ges.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

Jag kan inte dela den uppfattningen,
att föreliggande ärende skulle vara så
i grunden genomarbetat, att det inte
återstår något annat alternativ än det
som är föreslaget i propositionen. Det
måste finnas en utväg att ordna informationen
så, att den går väl ihop med
den svenska juryns traditioner på det
här området och så att icke juryinstitutet
försvagas. Jag menar att vi, om juryinstitutet
skall bestå, få se till att vi
värna om den självständighet som juryn
äger och som även utskottet har ansett
vara konstitutiv.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skall inte taga upp någon strid om
innebörden av begreppet samverkan,
och jag tror nog att herr Göransson förstår
vad jag menar med detta begrepp
— också jag har läst det som herr Göransson
här citerade.

Men det var inte för att tala om detta
jag begärde ordet, utan för att säga, att
justitieministerns anförande föranleder
till rätt allvarliga reflexioner. Om jag
nu fattade statsrådet rätt gavs det inte
något som helst hopp om någon omprövning
av formerna för den information
det här är fråga om. Nu är det ju dock
så, att majoriteten inom utskottet bar
fattat sitt beslut på grundval av den
förhoppning, som har uttryckts i utskottets
motivering, nämligen att frågan
snabbt skall tagas under omprövning.
Om denna förhoppning är obefogad, är
ju bela grunden för utskottets beslut
undanryckt. Jag hör nämligen — här
har herr Göransson gjort en alldeles
riktig iakttagelse — inte till dom som
partout anse att det beslut, som riksdagen
nu skall fatta, utgör den slutgiltiga
och riktiga lösningen av problemet. Jag
skulle därför, innan kammaren skrider
till beslut, vilja rikta en direkt fråga
till lierr statsrådet: Finns det inga möjligheter
att det kan ske en omprövning
beträffande exempelvis — som jag
nämnde i mitt första anförande — möjligheterna
att ge offentlighet åt juryns

och rättens frågor respektive svar? Ty
det är ju där själva kärnpunkten i problemet
ligger. Och jag vill ärligt säga,
att om det inte finns hopp om att den
frågan tas under omprövning kommer
jag att i bästa fall lägga ned min röst och
i värsta fall gå emot utskottet.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag har velat framhålla att den
fråga, varom utskottet egentligen bär begärt
utredning, inte rör sådana spörsmål
som protokollföring av yttranden, vilket
man mycket väl kan tänka sig att ordna.
Den fråga som utskottet vill ha utredd
— eller som i varje fall har bildat den
huvudsakliga motiveringen för utskottets
yrkande om utredning — är ju i stället,
på vilket av de tre olika stadierna i
processen som informationen skall lämnas.

Om det problemet har jag nyss framhållit,
att det har varit föremål för utredning
upprepade gånger, senast av
1944 års tryckfrihetssakkunniga, och jag
nämnde också att de sakkunniga därvid
hade tagit hänsyn såväl till den utländska
rätt, vilken här åberopats, som till tidigare
utredningar. De sakkunniga ha enhälligt
kommit till det resultatet, att informationen
bör förläggas till det stadium,
som föreslagits i propositionen
och som utskottsmajoriteten har förordat,
låt vara såsom ett provisorium. Detta
har givit mig den uppfattningen, att
det nog inte är så mycket att vinna med
att försöka reda ut frågan på nytt. .Tåg
har funnit att den är ordentligt och omsorgsfullt
utredd av en utomordentligt
sakkunnig och tryckfrihetsvänlig instans.

Jag vidhåller alltså den uppfattningen,
att det vore riktigast, om riksdagen antoge
utskottsförslaget definitivt, icke
blott som ett provisorium. Men detta är
en sak för sig. Fn annan sak är, att om
riksdagen skulle ge uttryck för en finskan
att trots tidigare utredningar få denna
fråga ytterligare belyst, så vill jag
självfallet rätta mig efter denna önskan.

Herr KRCGEL: Herr talman! Det var
några anmärkningar från lierr Görans -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

sons sida som föranledde mig alt begära
ordet.

Herr Göransson sade att jag hade talat
mig varm till förmån för information
och att jag därmed höll på att slå
in öppna dörrar, eftersom det inte finns
någon skillnad mellan majoriteten och
reservanterna i det stycket. Jag ber att
i anledning därav ett ögonblick få återgå
till motionen, eftersom den utgör en
väsentlig del av det material som jag
har stött mig på när jag menat att reservanterna
icke önskade att juryn skulle
meddelas upplysning. Sedan herr
Holmbäck i sin motion har summerat
en del argument mot den kungl. propositionen
skriver han faktiskt i det som
vi väl få kalla klämmen på följande
siitt: »De skäl, som kunna anföras mot
den föreslagna informationen, synas
mig vara synnerligen starka. — — —
Jag hemställer därför, att riksdagen vid
bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts proposition
nr 18 ville ur den föreslagna lagen
med vissa bestämmelser om rättegången
i tryckfrihetsmål utesluta 8 § första
stycket andra och tredje punkterna.»

Detta är väl, herr Göransson, ändå ett
klart ställningstagande mot information,
såvitt jag kan läsa rätt innantill. Om
herr Göransson har en annan mening
så kan jag inte hjälpa det, men jag tycker
att vi skulle kunna enas på min linje
åtminstone i det stycket.

Med hänsyn till vad jag sade i mitt
förra anförande borde jag, menar herr
Göransson, ha stannat vid att yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag. Ja, kanske
det! Men, herr Göransson, det finns
ändå en viss skillnad mellan Kungl.
Maj :ts förslag och utskottets förslag.
Skillnaden består ju just däri, att vi vilja
få till stånd en utredning, som ger oss
en ännu bättre lösning på informationsproblemet
än den som är anvisad i den
kungl. propositionen, och jag tycker
inte att detta är en så liten och oväsentlig
sak att den inte skulle kunna ge anledning
till skilda yrkanden. Det förhöll
sig ju verkligen på det sättet — och
det känner herr Göransson till lika bra
som jag — att vi alla inom utskottet
voro oroliga. Fröken Andersson har

nyss givit uttryck åt denna oro och vädjat
till justitieministern att tillsätta en
sådan utredning, och jag tror hon gick
så långt att hon sade, att hennes slutliga
ställningstagande skulle bli beroende av
huruvida hon skulle få hoppet om en
sådan utredning uppfyllt eller inte.

Nu säger herr justitieministern att en
utredning, så som han ser på saken,
knappast kan komma att få någon praktisk
betydelse, emedan frågan är synad
och utredd på alla möjliga sätt. Ja, det
tror jag också att den är. Men när denna
oro faktiskt finns både inom utskottet
och bland reservanterna, vill jag hoppas
att justitieministern vill tillmötesgå
vår hemställan om en utredning,
även om den inte kan komma att ge
så mycket. Vi skulle alla känna oss mera
till freds om vi finge den, ty då skulle
vi ha ett ytterligare belägg för att
statsrådet är välvilligt inställd till våra
synpunkter i det stycket. I det hänseendet,
herr Göransson, äro vi väl i alla
fall på samma linje.

Jag har inte något ytterligare att tilllägga
i saken, utan jag ber att alltjämt
få yrka bifall till utskottets förslag, ty,
herr Göransson, jag tycker det är en
viss skillnad mellan Kungl. Maj:ts förslag
och utskottets förslag liksom det är
en skillnad mellan utskottets yrkande
och reservanternas.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
vill genast från början säga, att jag är
ense med herr justitieministern på två
viktiga punkter. Den ena är den, att
riksdagen inte nu bör antaga något provisorium,
som snart skall ändras, och
den andra, att den upplysning, som alla
äro ense om att juryn kan behöva få
från rätten, bör inhämtas på det stadium
av processen som är föreslaget i den
kungl. propositionen, d. v. s. juryn bör
avbryta sin överläggning för att sammanträda
med rätten och av denna inhämta
upplysning om vad lag stadgar.

När jag läser första lagutskottets utlåtande
och reservationen, så kommer jag
till samma uppfattning som herr Krugel
nyss gav uttryck åt, då han sade att

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

det inte råder någon så stor skillnad
mellan utskottets ståndpunkt och reservanternas.
.lag blev ytterligare bestyrkt
i denna min uppfattning när jag hörde,
vilken vikt fröken Ebon Andersson lade
vid att svaren på de frågor, som juryn
skulle ställa till rätten, på något sätt
skulle komma att tillhöra offentligheten.

När jag suttit här och lyssnat till debatten
har jag frågat mig, om man skulle
behöva göra någon större ändring i den
Kungl. propositionen för att tillgodose
de önskemål som sålunda hela första lagutskottet,
inklusive reservanterna, synes
ha i denna fråga. Man sitter ju ofta och
klottrar i ett lagförslag, när man skall
vara med och behandla det, och jag har
också i mitt exemplar av den Kungl. propositionen
skrivit till tre ord för att tillmötesgå
de framförda önskemålen. Jag
tror väl inte att de orden utan vidare
innebära frågans lösning, men de peka
i en sådan riktning att jag tycker det
vore lämpligt att de bleve föremål för
övervägande.

De tre ord jag antecknat innehålla,
att juryn skall sammanträda med rätten
vid offentlig session för att inhämta
upplysning om vad lag stadgar. Det
skulle betyda att dörrarna öppnas igen,
att protokollsekreteraren kommer in och
skriver upp vad juryn frågar och vad
rätten svarar samt att parterna, om de
vilja, kunna komma tillstädes och kontrollera
denna upplysningsverksamhet
och eventuellt — utredningen finge visa
om det kunde vara lämpligt — äga begära
ordet och uttala sin uppfattning.

Är man nu av den mening, som hela
utskottet tycks vara, att det som föreslås
i den Kungl. propositionen är otillfredsställande,
då bör man väl enligt god
lagstiftningsordning inte antaga en ny
lagbestämmelse, utan då låter man det
vara som det är tills man från Kungl.
Maj:t har kunnat få etl tillfredsställande
förslag.

Hurudana iiro då förhållandena för
närvarande på detta område? Justitieministern
säger, att det för närvarande
finns eu möjlighet för domstolen eller
fiir parterna att sätta in en duktig jurist
i juryn och på det sättet måhända

tillgodose det behov av upplysning i juridiska
frågor, som vi här diskutera.
Men det är ju en ren tillfällighet om det
blir ordnat på det viset. Följer man nu
reservationen, bli förhållandena, menar
jag, ungefär likadana som de äro nu, i
det att det då fortfarande inte finns någon
bestämmelse om hur juryn skall få
den juridiska upplysningen. Och jag må
säga, att jag finner det vara ur lagstiftningssynpunkt
betydligt mera korrekt
och mera värdigt de lagstiftande myndigheterna
att de vänta med att införa
en bestämmelse tills de ha blivit ense
om någonting, som de kunna vara nöjda
med, helt enkelt genom att någon
kort tid låta förhållandena vara sådana
de för närvarande äro. Vad är det för
stor olycka som skulle kunna inträffa
under väntetiden?

När jag läser de olika alternativ, som
reservanterna anföra såsom möjliga, vill
jag ha sagt att jag inte tycker om det
tredje alternativet, som innebär att man
låter informationen ombesörjas av någon
utanför/domstolen stående, kvalificerad
jurist. Även i det avseendet förefaller
det mig som om jag skulle vara
ense med justitieministern, vilken inte
heller är tilltalad av ett sådan arrangemang.

Herr talman! Jag har inte svårt att
fatta ståndpunkt i denna fråga. Jag hemställer
att vi icke såsom provisorium antaga
en ny lagparagraf, som vi äro missnöjda
med, utan att vi i stället lämna
gällande bestämmelser oförändrade tills
vi från justitiedepartementet få ett bättre
förslag på denna punkt. Under väntetiden
sker icke någon olycka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag vill siiga ett par ord i anledning
av herr Schlyters anförande.

Jag tycker hans stiillningstagande var
eu smula inkonsekvent. Han går ju med
på att informationen skall lämnas av
rätten och att den skall ske först efter
bil vild förband lingens avslutande, såsom
det är föreslaget i propositionen och i

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

utskottsutlåtande!. När det sedan gäller
möjligheten att på ett eller annat sätt ge
offentlighet åt informationen, tänker sig
herr Schlyter närmast, att den skulle
lämnas vid ett offentligt sammanträde.
I samma syfte har ju också framkastats
den tanken, att protokoll skall föras och
att detta skulle bli offentligt. Vilken väg
man väljer, förefaller det mig närmast,
som om herr Schlyter blott vill komma
fram till ett tillägg till förslaget, inte till
någon egentlig ändring i detsamma.

Herr Schlyter frågade retoriskt, vad
det skedde för olycka, om man inte nu
tillförde juryn den juridiska information,
som alla anse behövlig. Jag antar,
att han då syftade på vad redan en tidigare
talare framhållit, nämligen att antalet
tryckfrihetsmål per år är ganska litet.
Men jag för min del skulle anse det
vara en tillräckligt stor olycka, om det
blott i ett enda fall till följd av bristande
information skulle fällas en oriktig dom,
vare sig den ginge i den ena eller den
andra riktningen.

Herr BRANTING: Herr talman! lag
skall släppa diskussionen med herr justitieministern
om innebörden av bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningen. Jag
vill emellertid säga, att man bör akta
sig för ordets makt över tanken. Herr
justitieministern talar om att all rättsskipning
skall grundas på lag och anför
detta såsom ett stöd för sin mening, att
juryn är bunden av strafflagens olika bestämmelser.
Men jag för min del vill
framhålla, att även grundlagen är lag;
om grundlagen är så skriven, att den
i viss mån dispenserar från tillämpningen
av strafflagen, så blir juryns dom
grundad på lag även om den frångått
strafflagen.

Jag begärde ordet när herr justitieministern
kom in på de olika alternativ
som här ha diskuterats och när han
då utmönstrade det ena efter det andra
såsom över huvud taget icke ifrågakommande.
Jag vill för kammaren framhålla
den synpunkten, att det som gör hela
denna fråga om, hur sammanträdet mellan
juryn och domstolen ordnas så käns -

lig, det är bland annat den omständigheten,
att domstolen enligt den nya
tryckfrihetsförordningen kommer att bli
ett slags överinstans över juryn. Domstolen
kommer ju att kunna frikänna
i vissa fall, där juryn har fällt. Man får
då naturligtvis se till, att sammanträdet
mellan domstolen och juryn sker under
sådana former att misstanke icke kan
uppstå att domstolen på något sätt har
övat inflytande på juryns fria ståndpunktstagande.

Under denna ganska långa diskussion
har ännu icke någon, herr talman, kunnat
ge ett rejält besked om varför upplysning
om vad lag stadgar skall meddelas
i hemlighet. Jag kan inte förstå
det, och ingen annan har förklarat det.

Sedan herr justitieministern angivit sin
ståndpunkt till utredningskravet — en
ganska uppseendeväckande ståndpunkt
för övrigt — sedan han alltså har förklarat,
att han anser saken tillräckligt
utredd, men tillagt att han inte vill motsätta
sig en ytterligare utredning, om
riksdagen önskar en sådan, ber jag att
få framhålla, att ett bifall till reservationen
innebär, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t direkt yrkar på en utredning,
under det att utredningsyrkandet i
majoritetens formulering endast förekommer
i motiveringen. Således är nu situationen
den, att om kammaren vill ha den
utredning, som lagutskottet är ense om
att begära, så bör kammaren följa reservationen.

Herr GÖRANSSON (kort genmäle):
Herr talman! Tillåt mig framhålla att ett
bifall till reservationen icke betyder någonting
annat än att den nuvarande ordningen
kommer att gälla tills vidare. Enligt
den nuvarande ordningen kan det
inträffa, att en jury sammanträder till
överläggning utan att ha tillgång till någon
juridisk sakkunskap; i utskottsuflåtandet
finns redovisat, att det under
de tio åren 1939—1949 har förekommit
18 mål, där juryn har bestått uteslutande
av lekmän, alltså i medeltal ungefär två
om året. Om man nu tänker sig att få
en annan ordning till stånd, torde denna

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål in. m.

nya ordning kunna genomföras redan tidigt
under nästa års riksdag, och då kunna
ju konsekvenserna av ett bifall till reservanternas
förslag inte på något sätt
bli olyckliga eller uppseendeväckande.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jurister bruka beskyllas för att
vara formalister, men jag vill försöka
att inte gå för långt i denna yrlceslast.
I anledning av vad Branting senast yttrade
vill jag framhålla, att jag anser en
anhållan om utredning vara tillräckligt
klart uttalad, om den ingår i utskottets
motivering.

Herr LINDEROT: Herr talman! När
den nu gällande tryckfrihetslagen förelädes
riksdagen diskuterade vi i den
kommunistiska gruppen, huruvida det
skulle vara förmånligt att behålla juryinstitutionen
eller om det kunde anses
vara lämpligare att låta tryckfrihetsmålen
bli föremål för vanlig handläggning
vid domstol på samma sätt som alla andra
mål.

Det har inträffat en del fall där en
jury har uttalat fällande dom mot kommunistiska
skrifter men där enligt erfarna
juristers mening en domstol, som
uteslutande hade hållit sig till den bokstavliga
tolkningen, med all sannolikhet
skulle ha friat skrifterna. Ur rent partiegoistisk
synpunkt skulle vi således
kunna komma i åtnjutande av vissa förmåner,
om bedömandet av åtal mot dessa
skrifter skulle ha legat i en domstols händer
i stället för juryns. Det är för att
erinra om att tillämpningen av jurvförfarandet
i tryckfrihetsmål inte i och för
sig är det odiskutabelt bästa, som jag
nämner detta.

Nu har emellertid den svenska riksdagen
ansett att tryckfrihetsmål på visst
sätt äro av en annan karaktär än exempelvis
mål om egendomsbrott, och av det
skälet har man ju också infört ett särskilt
processuellt förfarande i tryckfrihetsmål
och inrättat en juryinstitution.
För att denna juryinstitution skall kunna
vara helt fri från påverkan från and -

ra än dem, som tillhöra juryn, har man
i lagen bestämt att juryn skall sammanträda
i enrum och icke får åtskiljas förrän
den har besvarat de av domstolen
stältda frågorna. Har man nu gått in för
denna princip och fastställt den i lagen,
så måste jag fråga mig av vilket skäl
man i nästa sats i samma paragraf —
8 § ■— faktiskt upphäver denna bestämmelse
om sammanträde i enrum i vad
det gäller dess verkliga innebörd och
mening; att till juryns sammanträde inkalla
rättens ordförande eller annan juryn
icke tillhörig person är ju att i realiteten
bryta mot lagens bestämmelse om
sammanträde i enrum. Man talar om juristernas
uppfattning och lekmännens
uppfattning, men jag tror att jag här kan
stödja mig på en juridisk uppfattning
om begreppet »sammanträde i enrum».
Jag har många gånger haft med tryckfrihetsmåls
handläggande att göra, dels
som ansvarig utgivare för tidningar och
dels som deltagare i jury, och en gång
när jag satt i ett jurysammanträde i
Stockholms rådhus var det en av deltagarna,
en affärsman, som fann att jurysammanträdet
tog längre tid än han hade
väntat. Han gick till en telefonapparat
som fanns inne i rummet och ringde till
sitt kontor för att meddela att han skulle
bli försenad. Det var en jurist i juryn
som ifrågasatte, om man inte borde överväga,
huruvida lagens bestämmelse om
sammanträde i enrum borde anses bruten
genom detta telefonsamtal! Men herr
justitieministern och andra lagstiftare
bär anse, att man icke bryter bestämmelsen
om sammanträde i enrum genom
att inkalla utanför juryn stående personer
för besvarande av frågor.

Jag vill alltså, herr talman, ha påtalat
det enligt min mening ologiska och ur
juridisk synpunkt oriktiga i att skriva
en sådan lagtext som den här föreslagna
eller införa ett sådant förfarande.

Jag har den meningen, grundad på erfarenhet
— jag kan lika väl som fröken
Andersson åberopa erfarenhet från jurysammanträden
— att de lekmän, som åtaga
sig uppdrag att sitta i jury, i regel
mycket väl begripa de olika lagar, enligt
vilka de skola döma. Jag förstår nog att

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

herr Kriigel som gammal åklagare inte
har någon respekt för lekmäns sakkunskap
i juridiska frågor, och jag förstår kanske
att jurister i allmänhet inte vilja anse att
lekmän kunna begripa sig på lagfrågor.
Men när den svenska riksdagen har inrättat
juryinstitutionen har den menat, att
man skall taga lekmännen med de brister
som kunna förefinnas, och då behöver
man inte slå henen undan den plattform i
det proeessuella förfarandet, som man
bär byggt upp, genom att omedelbart införa
ett bestämmande, vilket skulle förebygga
vissa påstådda faror, som i verkligheten
icke existera. I varje fall har väl
riksdagen menat, att juryförfarandet i
och för sig har ett sådant värde att man
får ta risken att någon liten del av en
paragraf i strafflagen kan bli förbisedd
av en jury med åtföljande veklagan i juristkretsar
om fallet kommer till allmän
kännedom. Jag kan alltså inte finna att
något sakligt skäl talar för den åsikt som
utskottsmajoriteten här har förfäktat.

Jag måste ju också säga att herr Kriigels
anförande, i vilket han talade för utskottets
ståndpunkt, i varje fall på intet
sätt kunde övertyga mig om att utskottet
har en saklig grund för sitt ståndpunktstagande.
Nu förutsatte ju herr Kriigel i
sitt anförande, att man måste gå emot
den ståndpunkt, som reservanterna ha
intagit, därför att sam in a ståndpunkt
har intagits av en kommunist, nämligen
herr Hagberg i andra kammaren. Med
detta avsåg herr Kriigel givetvis att förolämpa
kommunisterna, något som han
egentligen icke besitter kapacitet för.
Men, herr Kriigel, i verkligheten var det
ju en förolämpning mot herrar Holmbäck,
Göransson och Branting och förresten
mot alla kammarens ledamöter då
herr Kriigel förutsatte, att dessa i en
viktig sakfråga skulle taga ståndpunkt
med hänsyn till vad herr Hagberg i Luleå
eller herr Linderot i Stockholm kan
tycka! Det är alltså en förolämpning mot
riksdagen över huvud taget, när en utskottstalesman
anför sådana argument,
men då jag nu inte tror att första kammarens
ledamöter äro av den kvalitet
som herr Kriigel förutsätter, hoppas jag
att jag icke åstadkommer några skade -

verkningar för reservanterna genom att
jag, herr talman, slutar med att yrka bifall
till reservationen.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Justitieministern
summerade, att jag liksom
alla andra ansåg att det föreligger behov
av möjlighet för juryn att hos rätten inhämta
upplysningar i juridiska ting.

Jag har, herr talman, inte velat motsäga
denna sats, fastän jag hör till dem
som tro att en jury mycket sällan kommer
att få anledning att besvära rätten
med några frågor. Jag tror att juryn
i de allra flesta fall vet hur den vill
tolka lagen. Däremot befarar jag, herr
talman, att någon minoritet i juryn, som
har anledning att antaga att den skulle
kunna vinna stöd för sin mening genom
att anmoda juristerna i rätten att vitsorda
en lagtolkning, som denna minoritet
för sin del hävdar, kommer att påfordra
dylika sammanträden med rätten,
och att sålunda uppstår vad jag har
trott att alla önskade undvika, nämligen
ett faktiskt samråd mellan rätten
och juryn.

Vad jag har så starkt emot i det förslag,
som är framlagt i propositionen, är
att man faktiskt med den ena handen
ger en juryförhandling och sedan med
den andra handen slår ihop rätten och
juryn och låter juryn göra frågor, som
rätten skall svara på inom lyckta dörrar.
Jag fruktar att detta kan medföra
eif förfuskande av juryidén. Och när vi
nu en gång ha bestämt oss för att behålla
juryn i tryckfrihetsmål, vill jag
inte vara med om att införa ett dylikt
samråd inom lyckta dörrar.

Hela meningsskiljaktigheten, herr talman,
tycks ju röra sig om huruvida de
frågor, som någon gång skulle behöva
framställas, skola framställas offentligt
eller icke. Jag tycker inte att ett övervägande
från justitiedepartementets sida
om införande i lagen av några ord som
sade ifrån, att det skulle ske offentligt,
skulle behöva ta längre tid än att man
mycket snart skulle kunna få den formuleringen
införd i lagen. Jag vet inte
om vi enligt den nya riksdagsordningen

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

(31

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. in.

kunna få en proposition med förslag om
detta tillägg under den liöstriksdag, som
enligt vad vi alla veta skall komma till
stånd, men under alla förhållanden skola
vi väl kunna få en proposition i januari
nästa år. Då kan riksdagen antaga
förslaget i februari, och bestämmelsen
kan träda i kraft den 1 mars 1950. Det
kan, herr talman, inte gärna inträffa
någon större olycka om man under denna
korta väntetid låter det stanna vid
vad som nu gäller.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag

måste bekänna att jag befinner mig i
ett utomordentligt svårt dilemma. Det
står fullkomligt klart för mig att jag
inte kan rösta för reservationen, ty det
förefaller mig givet att det är ett allvarligt
behov, som här föreligger, att juryn
skall kunna få information om vad lag
stadgar. Detta krav kan man inte vifta
bort, och i långa stycken är jag därvidlag
överens med statsrådet och chefen
för justitiedepartementet.

I själva verket får jag erkänna att jag
gick till denna debatt i avsikt att rösta
för utskottets förslag, som tycktes mig
vara det bästa, i all synnerhet som det
ingavs förhoppningar om erforderliga
modifikationer. Men nu är det två omständigheter
som ha gjort att saken står
för mig i litet annan dager. För det första
är det herr statsrådets bestämda försäkran,
att han inte kan se någon ny
framkomlig väg och att han alltså inte
är intresserad av någon ytterligare utredning.
För det andra iir det eu sak
som, det bekänner jag, inte har stått
klar för mig på förhand. Man har talat
om betänkligheten av att upplysning
icke lämnas offentligen. Detta har en
betydelse som inte, såvitt jag har uppmärksammat,
har blivit direkt tinderslruken
i debatten. Det framlagda förslaget
betyder nämligen för det första
att en domare, som vid sådana hemliga
förhandlingar, som nämnas i förslaget,
bär missbrukat sin ställning till att till
äventyrs ge upplysningar som i själva
verket innefatta ett ståndpunktstagande
i sakfrågan eller rent av till att ge fel -

aktiga upplysningar om vad lag stadgar,
icke kan åtalas för ämbetsfel, eftersom
det, såvitt jag förstår, icke kan föras
någon bevisning om vad han har yttrat
vid juryns hemliga förhandlingar.
För det andra innebära de föreslagna
bestämmelserna, att en på sådan grundval
fälld dom icke kan överklagas. Om
det eljest har skett ett grovt fel i en
rättegång, är det ju uppenbart — och
det gäller även med avseende på tryckfrihetsmål
— att domen kan överklagas
och upphävas, men detta kan inte göras
i det fall jag nyss nämnde. Jurymännen
iiro av sin tystnadsed förhindrade att
vittna om vad domaren har sagt, och
ett överklagande blir ett slag i luften.

Dessa överväganden, herr talman, gå
alltså ut på att jag inte kan rösta för någotdera
förslaget; jag kan inte ställa
juryn utan information, och jag finner
förslaget, sådant det nu är, otillfredsställande.
Detta kan inte leda till något
annat resultat än det, som jag tycker att
herr Schlyters anförande logiskt borde
ha utmynnat i, nämligen ett yrkande
om återremiss. Det tör väl hända att
det är så som herr Schlyter antydde i
sitt anförande för en stund sedan, att
man med några enkla ord kan lösa den
här frågan — jag vill dock inte med
säkerhet påstå att den är så enkel —
och jag'' tror inte att första lagutskottet
är så överhopat av arbete, att det inte
skulle vara möjligt för utskottet att återigen
taga saken om händer.

Herr talman! Jag får alltså yrka återremiss
av ärendet.

Herr LODENIUS: Herr talman! .lag
skulle inte ha begärt ordet i denna fråga
— när det gäller de rent juridiska
spörsmålen har jag ingen möjlighet att
yttra mig — om inte herr Lindcrot hade
börjat tala om erfarenheter från arbetet
inom en jury. Det kanske kan tilllåtas
även mig att nämna något om mina
erfarenheter. Jag har nändigen haft tillfälle
att deltaga i jury åtskilliga gånger,
däribland åtminstone ett par gånger då
det inte har funnits någon som helst juridisk
sakkunskap inom juryn. Jag mås -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Lagförslag ang. rättegången i tryckfrihetsmål m. m.

te för min del säga att frånvaron av juridisk
sakkunskap har varit en brist.
Herr Linderot sade att han trodde att
personer, som låta invälja sig i jury,
också ha möjlighet att tolka lagen så
långt som det behövs, men åtminstone
vid vissa tillfällen är det ju inte så alldeles
enkelt när man skall jämföra en
hel del kapitel och paragrafer i tryckfrihetsförordningen
med motsvarande
kapitel och paragrafer i strafflagen. Det
kan nog i sådana fall vara behövligt att
få en del informationer om hur lagen
rätteligen skall tolkas.

Det är klart, att det är bättre när det
finns någon juridiskt bildad person inom
juryn, men jag fastnade för ett uttryck,
som fröken Andersson använde
tidigare här i dag, att man inte ens
när det finns sådan sakkunskap kan vara
säker på att få ett objektivt uttalande
i en lagtolkningsfråga, och jag tror att
detta är alldeles riktigt.

Nu vet jag inte, herr talman, varför
man på sin tid gick ifrån den möjlighet,
som fanns intill år 1937, alt vid domstolen
se till att det fanns juridisk expertis
inom juryn, men jag är förvånad
över att man gick ifrån denna möjlighet.
Om den hade kvarstått så hade dagens
fråga måhända aldrig behövt uppkomma.

Jag erkänner att Kungl. Maj ds förslag
på den här punkten kanske inte
innebär den allra bästa lösningen av frågan;
det har uttalats många farhågor,
och jag vill inte underkänna dem. Det
är sannolikt att det går att få fram ett
bättre sätt för meddelande av de informationer,
som enligt vad jag för min
del är övertygad om komma att behövas
vid mer än ett tillfälle, men jag undrar
ändå, herr talman, om man inte överdriver
vådorna av att rätten skall lämna
juryn information inför lyckta dörrar.
Det är ju inte domaren ensam, såsom
jag tror att man ibland bär sagt i
debatten, utan rätten, som skall sammanträda
med juryn, och i detta ligger,
tycker jag, en viss säkerhet för att inte
juryns självständighet skall trädas för
nära, De erfarenheter jag har från de
gånger jag har varit med säga mig i var -

je fall, att juryn nog inte är så lättpåverkad.
Det vore emellertid lyckligt om
juryn kunde få de upplysningar som
behövas i juridiska spörsmål.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utlåtandet skulle visas
åter till utskottet.

Därefter gjordes till en början propositioner,
först på bifall till det framställda
återremissyrkandet samt vidare
på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt de under l:o) och 2:o)
här ovan upptagna yrkandena; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Göransson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. vissa ändringar i militieombudsmannens instruktion.

Då emellertid herr Göransson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 42.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion angående vissa
ändringar i instruktionen för riksdagens
justitieombudsman, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa ändringar i militieombudsmannens
instruktion.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i instruktionen
för riksdagens militieombudsman.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
199, av herr Hedlund i Östersund, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
erforderliga ändringar i instruktionen
för militieombudsmannen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet,
under förutsättning, att de av
konstitutionsutskottet i memorial nr 10
under 10) och 13) anmälda vilande
grundlagsförslagen bleve slutligen antagna,
hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande motion måtte besluta,
att 1, 2, 5, 6, 12, 14 och 23 instruktionen
den 14 mars 1941 för riksdagens
militieombudsman skulle hava ändrad
lydelse på siitt i utlåtandet angåves.

Fnligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson på anförda
skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte bifalla vad utskottet
hemställt;

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj d niåtte anhålla om utredning angåen 5

Förslå kammarens protokoll 19i9. Nr 12.

de militieombudsmansämbetets allmänna
ställning och skyldigheter samt om framläggande
för riksdagen av det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! .lag
har till detta utlåtande fogat en reservation.
Den gäller frågan om militieombudsmannens
kontroll över försvarets
ekonomiska förvaltning, ett problem
som har tagits upp av riksdagens revisorer
i paragraf 11 av deras senaste berättelse
— det gäller alltså frågan om
militieombudsmannens allmänna ställning
och skyldigheter, och det yrkas att
frågan upptages till omprövning. Jag
vill redan från början säga, att revisorernas
förslag ingalunda syftar till någon
begränsning av militieombudsmannens
behörighet enligt 96 § regeringsformen.
Propån avser i stället väsentligen
en förändring i instruktionens 2 §,
där det talas om militieombudsmannens
skyldighet att övervaka den ekonomiska
förvaltningen inom försvaret.

I yttrande med anledning av revisorernas
berättelse i denna del har militieombudsmannen
framhållit, att det
av revisorernas uttalande inte klart
framgår, om detta uttalande syftar till
en begränsning av militieombudsmannens
behörighet. Jag vill redan nu säga,
att någon sådan begränsning icke åsyftas,
ty det syfte, som revisorerna ha velat
främja, kan tillgodoses genom borttagande
av tre punkter i militieombudsmannens
av riksdagen utfärdade instruktion,
som just handlar om övervakningen
av försvarets ekonomiska förvaltning.
Det rör sig alltså om ett medgivande
för militieombudsmannen att
underlåta regelbunden eller systematisk
kontroll av försvarets ekonomiska förvaltning.

Utskottet medger, »att militieombudsmannens
uppgifter beträffande den ekonomiska
förvaltningen enligt förevarande
paragraf» — 2 § alltså —»äro synnerligen
omfattande och vittutseende
samt att en effektiv kontroll numera
finnes genom militära revisionsorgan.»
Utskottet fortsätter: »Detta kan emeller -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. vissa ändringar i militieombudsmannens instruktion.

tid enligt utskottets mening icke vara
avgörande. Försvarets ekonomiska förvaltning
utgör en så viktig sida av statsverksamheten,
att en fortgående parlamentarisk
kontroll icke kan undvaras.»

Nej, den saken skall jag be att helt få
understryka, och det är heller inte därom
som frågan nu rör sig. Utan frågan
är, om denna kontroll skall ske i samma
form som nu. För den fortlöpande
kontrollen har ju riksdagen ett speciellt
organ, nämligen riksdagens revisorer —
statsrevisionen — som skall utbyggas ytterligare
nästa budgetår och således bli
ännu effektivare.

Om man sedan talar om att man inte
kan undvara den parlamentariska kontrollen,
så kan man lämpligen göra en
jämförelse med justitieombudsmannens
ställning. Justitieombudsmannen har
ingen motsvarande skyldighet när det
gäller de civila myndigheternas förvaltning,
och detta har mig veterligt inte
från något håll ansetts innebära någon
inskränkning i riksdagens konstitutionella
kontroll.

Nu säger utskottet vidare — det är en
rätt intressant problemställning — att
just den militära ekonomiska förvaltningen
måste ägnas särskild uppmärksamhet.
Detta är onekligen svårt att förstå,
ty om man ser på frågan ur samhällsekonomisk
synpunkt är även t. ex.
den verksamhet som bedrives av statens
järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens vattenfallsverk o. s. v.
mycket viktig och ekonomiskt vittomfattande,
men det har inte fördenskull
ansetts nödvändigt med en speciell
granskning av dessa institutioner i annan
form än den som verkställes av
riksdagens revisorer.

Nu är det till yttermera visso så —
och det är av ganska stor relevans i
detta sammanhang — att militieombudsmannens
kontroll väsentligen är inriktad
på försvarets lokala och regionala
myndigheter. Men som bekant är upphandlingsverksamheten
sedan lång tid
tillbaka koncentrerad till de centrala
förvaltningsmyndigheterna, främst krigsmaterielverket.
Det är således där som
de stora ekonomiska övervägandena ske.

Mot bakgrunden av dessa fakta kommer
man fram till den slutsatsen, att
militieombudsmannens kontroll, åtminstone
i praktiken, hittills inte omfattat
de grenar av den militära ekonomiska
förvaltningen, där de viktigaste besluten
fattas. För övrigt har militieombudsmannen
själv i sitt yttrande över förslaget
från riksdagens revisorer framhållit,
att inspektion av de centrala militära
förvaltningsorganen inte medhunnits
i nämnvärd utsträckning.

Jag skall inte uppta tiden med att anföra
några exempel, men det torde redan
förutan militieombudsmannens övervakning
finnas tillräcklig kontroll över
den centrala militära ekonomiska förvaltningen.
Dessa organ och deras verksamhet
övervakas ju av försvarets egna
revisionsorgan, sakrevisionen, organisationsnämnden
och i viss mån även av
riksräkenskapsverket. Med riksdagens
revisorer blir det således sammanlagt
fem olika revisionsorgan, som mer eller
mindre extensivt och intensivt kontrollera
försvarets centrala ekonomiska förvaltning.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som riksdagens revisorer ha ansett
det vara motiverat att militieombudsmannens
ställning i olika hänseenden
upptages till omprövning, så att militieombudsmannen
beredes möjlighet
att i större utsträckning än hittills hinna
ägna sig åt andra områden, som för
närvarande inte äro föremål för en lika
ingående övervakning som den ekonomiska
förvaltningen.

Man frågar sig kanske, varför det i
militieombudsmannens instruktion över
huvud taget har intagits bestämmelser
av denna art. Anledningen härtill är av
historisk art. När militieombudsmannaämbetet
inrättades fanns helt enkelt inte
den nuvarande kontrollen över försvarets
ekonomiska förvaltning. Sedan militieombudsmannens
instruktion skrevs
har, såsom riksdagens revisorer också
påpekat, både den kamerala och sakliga
revisionen av den militära förvaltningen
starkt utbyggts och förstärkts. Riksdagens
revisorer anse därför, vilket också
framhålles i reservationen, att det

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. vissa ändringar i militieombudsmannens instruktion.

varken formellt eller reellt föreligger behov
av en speciell tillsyn över försvarets
ekonomiska förvaltning, verkställd
genom militieombudsmannen. Starka
skäl tala således för statsrevisorernas
förslag om en omprövning av militieombudsmannens
ställning i detta hänseende.

Jag betonar iin en gång, att det icke
är fråga om att förbjuda militieombudsmannen
att syssla med dessa ting. Det
bör dock icke i militieombudsmannens
instruktion fastslås, att han partout skall
utöva denna kontroll.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen. I reservationen yrkas,
att riksdagen måtte bifalla utskottets
hemställan med det tillägget, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en utredning angående
militieombudsmannaämbetets allmänna
ställning och skyldigheter samt
om framläggande för riksdagen av det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Den
ärade reservanten säger sig dela riksdagens
revisorers uppfattning, att militieombudsmannens
granskning av försvarets
ekonomiska förvaltning inte har
lett till åsyftat resultat. Riksdagens revisorer
i sin tur förklara sig ha fått
denna uppfattning efter studium av militieombudsmannens
årliga ämbetsberättelse.

1 den tryckta ämbetsberättelsen redovisas
emellertid blott en del av militieombudsmannens
verksamhet. Militieombudsmannens
revision av försvarets
ekonomiska förvaltning sker i stor utsträckning
vid militieombudsmannens
inspektionsresor, och denna kontrollerande
verksamhet redovisas i den tryckta
berättelsen blott i den mån den har
föranlett åtgärder från militieombudsmannens
sida. Första lagutskottet har
vid sin årliga granskning av militieombudsmannens
ämbetsbcrättelse tillgång
till samtliga till militieombudsmannaexpeditionen
hörande handlingar, således

även de protokoll som föras över företagna
inspektionsresor. Utskottet har av
dessa handlingar ingalunda fått den uppfattningen,
att denna del av militieombudsmannens
kontrollerande verksamhet
inte skulle ha lett till åsyftat resultat.
Vi ha tvärtom funnit, att militieombudsmannens
verksamhet i denna del
har en stor uppgift att fylla.

Fröken Andersson betonade, att hon
med sitt yrkande icke avser, att riksdagen
skall avstå från något av sina konstitutionella
rättigheter genom ändring
av § 9(1 regeringsformen. Reservanten
menar i stället att en inskränkning av
militieombudsmannens kontrollerande
verksamhet i här berört avseende skulle
kunna åstadkommas genom att ur § 2 i
militieombudsmannens instruktion utesluta
några av de författningar, som nu
åberopas där. Fröken Andersson nämnde
därvid särskilt tre punkter som hon
ansåg kunde borttagas — jag utgår ifrån
att fröken Andersson då avsåg de författningar
som äro nämnda i punkterna
fem, sex och sju.

Nu kan man emellertid inte utan vidare
dra en klar gräns mellan övervakningen
av de bestämmelser, som avse
omvårdnaden av personalen, och dem
som närmast sikta på den ekonomiska
förvaltningen. I en av de punkter, som
fröken Andersson vill utesluta, föreskrives
bl. a. att militieombudsmannen skall
kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna
om försvaret tillhöriga fastigheter.
Det är jo i dessa fastigheter som personalförläggningarna
finnas. Om vi ur militieombudsmannens
instruktion borttaga
dessa punkter, vilka således giilla förvaltningen,
skulle militieombudsmannen
säkerligen inte komma att anse sig skyldig
att kontrollera vare sig förläggningarna,
mathållningen eller annat dylikt
som direkt berör den militära personalen
och dess behandling.

Fröken Andersson var särskilt angelägen
att betona, alt hennes förslag icke
innebär att riksdagen skall frånhända
sig något av sina konstitutionella rättigheter.
Detta må formellt vara riktigt,
men i sak kommer hennes förslag att få
denna konsekvens. Om riksdagen ute -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1919 fm.

Ang. vissa ändringar i militieombudsmannens instruktion.

sluter dessa punkter ur militieombudsmannens
instruktion, kommer detta nämligen
att av militieombudsmannen tolkas
så, att lian inte längre bär skyldighet
att tillse, hur bestämmelserna på
dessa områden efterlevas. I praktiken
skulle riksdagen därmed ha avstått från
en del av sina konstitutionella rättigheter.

Då vi i första lagutskottet äro övertygade
om att militieombudsmannens
kontroll över den ekonomiska förvaltningen
har eu stor uppgift att fylla,
har utskottet inte velat rekommendera
kammaren att fatta ett beslut som skulle
innebära, att riksdagen på en bakväg
avstår från en del av sina konstitutionella
rättigheter.

Vad slutligen gäller reservantens yrkande
om en skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan om en utredning, vill jag
endast säga, att detta yrkande aldrig
har framställts i utskottet. Fröken Andersson
har alltså inte haft möjlighet att
få detta yrkande avstyrkt av utskottet,
men jag förmodar att hon har möjlighet
att få det avslaget här i kammaren.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! lag
tillåter mig att först ta upp herr Ahlkvists
sista påstående.

Såsom en och annan av kammarens ledamöter
torde ha erfarenhet av kan det
ibland i utskotten inträffa, att en ledamot
får rycka in vid behandlingen av
ett ärende utan att ha suttit med från
början. Så bär denna gång varit fallet för
mig i första lagutskottet, och när utskottets
beslut i detta ärende skulle fattas i
elfte — för att inte säga tolfte •— timmen,
kunde jag inte riva upp en debatt. Jag
kunde inte heller springa min väg, utan
måste med mitt namn stå under utlåtandet.
Då mitt namn emellertid också
förekommer under riksdagens revisorers
berätttelse, kunde jag inte i utskottet intaga
en sådan ställning, att jag så att säga
uppträdde låghalt på båda benen. Jag
måste följaktligen välja en förnuftig utväg.
Det är förklaringen till att jag inte

i utskottet rev upp en förödande debatt.
Då hade det emellertid kanske kunnat
bli flera reservanter.

Herr Alilkvist gjorde vidare gällande,
att reservationen innebär att riksdagen
på en bakväg skulle avstå från en del av
sina konstitutionella rättigheter. Jag liar
redan i mitt första anförande bemött detta
påstående genom att erinra om vad
som gäller för justitieombudsmannen.
Dessutom finns det — vilket jag understryker
än en gång — fem, säger fem,
olika organ som kontrollera försvarets
ekonomiska förvaltning. Jag förstår inte
att herr Ahlkvist inte hörde vad jag sade

— jag brukar ju ändå tala ganska högt

— när jag framhöll att det inte var fråga
om att milititeombudsmannen icke skall
ha rätt att även i fortsättningen utöva
denna kontroll. Men han skall icke ha
skyldighet att göra det. Därigenom
kanske man kan ge honom större möjligheter
att hinna med viktigare uppgifter.
Milititieombudsmannen anför själv härom:
»Med hänsyn till den betydande utbyggnad
av försvarsanstalterna som ägt
rum under de senaste tio åren kan det
icke numera beräknas att milititieombudsmannen
skall kunna oftare än som
skett besöka de olika förbanden. Det
bär hittills icke varit möjligt att utan
minskning av inspektionsverksamheten
beträffande truppförbanden erhålla erforderligt
utrymme jämväl för inspektion
av de centrala förvaltningarna.» Det
är inom de centrala förvaltningarna som
de viktigaste besluten fattas, vilket jag
har velat framhålla.

Herr PAULI: Herr talman! Jag tillåter
mig att yttra ett par ord i denna debatt
av det skälet, att jag var med bland statsrevisorerna
i höstas när det yttrande avgavs
som ligger till grund för diskussionen.

Jag fick under överläggningarna bland
riksdagens revisorer den uppfattningen,
att det är en riktig bild av läget då revisorerna
skriva: »Ämbetet har med andra
ord icke blivit det centrala kontrollorgan
rörande försvarets ekonomiska
förhållanden som ursprungligen åsyftats.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

--— De åligganden hiirutinnan som

anförtrotts milititieombudsmannen äro
nämligen så omfattande och vittutseende
till sin karaktär, att desamma näppeligen
kunna fullgöras utan eu avsevärd förstärkning
av ämbetets personalorganisation,
försåvitt icke de i egentlig mening
rättsvårdande uppgifterna skola i väsentlig
mån skjutas åt sidan.»

Riktigheten av denna uppfattning bekräftas
också av den passus i militieombudsmannens
remissyttrande med anledning
av statsrevisorernas förslag, som
fröken Andersson nyss citerade.

Vi ha inom statsrevisonen resonerat på
följande sätt: Milititieombudsmannen har
vid sidan av sin centrala uppgift, som
är att övervaka rättsvården inom försvaret
framför allt vad gäller manskapet,
från början fått sig pålagd en stor ekonomisk
kontrolluppgift. Denna kontrolluppgift
kan milititieombudsmannen numera
icke gärna uppfylla i hela dess utsträckning,
vartill även kommer att behovet
av denna kontroll med tiden minskats
på grund av tillkomsten av de många
revisions- och kontrollorgan, som här tidigare
i debatten omnämnts. Statsrevisorerna
ha därför tillåtit sig att ifrågasätta
att en ändring skulle kunna ske i fråga
om denna del av milititieombudsmannens
ämbetsuppgifter. Revisorerna ha
alltså icke påyrkat, att militieombudsmannen
skall berövas några befogenheter
eller att riksdagen skall uppmanas avstå
från någon del av sina konstitutionella
rättigheter, såsom det har sagts här. Det
enda som statsrevisorerna ha tillåtit sig
att ifrågasätta är, att frågan om militieombudsmannaämbetets
ställning i angivet
avseende måtte upptas till omprövning.

•lag tycker att läget är sådant även
efter de upplysningar, som herr Ahlkvist
gett från första lagutskottet, att man hade
kunnat vänta, att saken skulle ha gjorts
till föremål för en något grundligare
prövning iin vad som tydligen har skett
i första lagutskottet. Jag vet ju visserligen
inte, hur pass ingående debatten där har
varit, men faktum är att den i varje fall
har avsatt ett ganska magert utlåtande.

■lag vill, herr talman, med dessa ord

Ang. ändrad ordning för biskopsval.

på förra årets statsrevisorers vägnar säga,
att vi fortfarande anse det vara berättigat
med den omprövning av frågan
som vi i fjol begärde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. ändrad ordning för biskopsval.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad ordning för
biskopsval.

Med föranledande av en inom första
kammaren väckt motion, nr 1, av herrar
Ohlon och Sjödahl, hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
föranstalta om utredning av reglerna om
val för upprättande av förslag till
biskops- och ärkebiskopsämbete.

Herr OHLON: Herr talman! Såsom en
av motionärerna ber jag att få uttala
min tillfredsställelse över den välvilliga
behandling som motionen har fått inom
utskottet.

Det är mycket ålderdomliga bestämmelser
som gälla för biskopsval. De ingingo
ursprungligen i en förordning av
år 1759. De allmänna stadgandena för
utseende av biskop erhöllo sin nuvarande
utformning i § 29 regeringsformen
år 1873. Redan då, alltså för tre kvarts
sekel sedan, ifrågasattes atl i kyrkolagen
skulle närmare stadgas angående
upprättandet av det tremannaförslag,
till vilket Konungens utnämningsrätt är
begränsad. Något sådant stadgande har
emellertid ännu icke kommit till stånd.
Det ligger således något tidlöst över det
hela.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. ändrad ordning för biskopsval.

Motionen åsyftade egentligen bara att
få till stånd en ändring i sammanräkningsförfarandet,
så att Kungl. Maj:t i
framtiden inte såsom hittills skulle kunna
ställas inför ett fullbordat faktum,
uppkommet därigenom att en fast sammansvetsad
grupp inom stiftet sätter sådana
namn på sina valsedlar att andra
åskådningar bli helt ställda åt sidan.
Varje valsedel skall nämligen uppta tre
namn, som alla ha lika röstvärde på
valsedeln oavsett placeringen.

Utskottet har gått något längre än motionärerna
och föreslår en utredning
över huvud taget om ändring av bestämmelserna
för biskopsval. Jag har ingenting
att erinra mot utskottets föreslagna
utvidgning av utredningen, men jag vill
uttala den förhoppningen, att frågan om
ändring i den del, som motionärerna
särskilt ha berört, inte måtte ställas på
en alltför långt avlägsen framtid.

Sedan motionen skrivits och utskottet
färdigställt sitt utlåtande har en händelse
inträffat, som jag ber att med ett par
ord få beröra.

I 1759 års biskopsvalsförordning heter
det, att prästmännen skola sammankomma
kontraktsvis och personligen avgiva
sina röster med rätt dock för den,
som på grund av sjukdom eller annat
laga förfall inte kan närvara, att skriftligen
insända sitt votum. Vid ett biskopsval
nyligen i Västsverige befanns det,
att 29 prästmän hade röstat per post
utan att ange, att de hade laga förfall.
På grund härav överklagades domkapitlets
förslag hos Kungl. Maj :t. Under den
följande remissbehandlingen gjordes i
domkapitlet en undersökning om hur
många av de 29 prästmännen som kunde
anses ha haft laga förfall. Det visade
sig att på sin höjd 20 kunde ha haft det.
Nio hade således inte haft laga förfall,
och deras uteblivande ansågs ha kunnat
inverka på placeringen. Detta oaktat fastställde
regeringsrätten i sitt utslag domkapitlets
förslag. Regeringsrätten hävdade,
att det är vederbörande prästman
själv som avgör, huruvida han har laga
förfall eller ej. Följaktligen kan ingen
myndighet därvidlag ha något att säga
till om. Det rör sig här om ett gammalt

kvarvarande privilegium som innebär,
att en tjänsteman själv tillåtes bestämma,
huruvida lagens föreskrift skall följas
eller icke.

Det torde, herr talman, vara angeläget
att även denna sida av frågan upptas
till undersökning under den kommande
utredningen. Jag uttalar därför den förhoppningen,
att inte heller detta problem
måtte lämnas utan beaktande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion om åtgärder till
förebyggande eller botande av de skador,
som skilsmässorna förorsaka samhället
och enskilda, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11
juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp; samt
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland den 17
februari 1949 avslutad överenskommelse
om flottningen i Torne och Muonio
gränsälvar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. villkoren för lån från jordbrukets maskinlånefond.

Punkten 3.

Anslag till byggnadsarbeten vid skogshögskolan.

I denna punkt hade utskottet, med förmälan,
att Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning icke föranledde någon utskottetsi
erinran( hemställt, att riksdagen
måtte till Byggnadsarbeten vid skogshögskolan
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
investeringsanslag av 115 000 kronor.

Herr SUNDBERG: Herr talman: När
skogshögskolans styrelse förra året ingav
sina petita, upptogs även vissa
byggnadsanslag avseende högskolan
samt förläggningar i Garpenberg och
Malingsbo. Detta skedde kanske mindre
i förhoppning om att anslagen skulle
komma att i sin helhet beviljas — vi ha
dock fått vissa belopp, för vilka vi äro
tacksamma — än för att understryka
angelägenheten av att ökade och bättre
utrymmen och lokaler ställas till skogshögskolans
förfogande så snart förhållandena
möjliggöra detta.

Riksdagen beslöt i fjol en avsevärd
upprustning av skogshögskolan med viss
utökning av antalet lärare, ävenså har
en ökning skett av antalet studerande.
Dess bättre tog man till utrymmena
ganska spatiöst när högskolan på sin tid
byggdes. Tack vare denna lyckliga omständighet
anmäla sig inga våldsamt stora
bekymmer då det gäller att där bereda
plats för det ökade antalet lärare
och elever med undantag av att det är
ofrånkomligt att uppföra en ny biblioteksbyggnad.
Men värre är det i fråga
om skogshögskolans förläggningar ute i
landet, där utrymmena redan nu äro
otillräckliga. Vid Malingsbo t. ex. måste
många av eleverna sedan huvudförläggningen
fullbelagts inhysas i mer eller
mindre fallfärdiga torp.

Undervisningen vid skogshögskolan
bedrives på så sätt, att eleverna om dagarna
sysselsättas i skogen med taxeringar,
stämplingar o. s. v. De studerande
skola sedan på sina rum bearbeta
det i skogen insamlade materialet. Då
de tvingas att bo flera, ända upp till

fem sex stycken i samma rum, som dessutom
under rcgnväderstider måste användas
som torkrum, är det givetvis
svårt för eleverna att effektivt kunna
bedriva sina studier och lösa de uppgifter
som de få sig förelagda. Ännu sämre
är givetvis situationen för de studerande
som måste inhysas i ofta avlägset belägna
torp som därtill sakna vatten,
elektriskt ljus och ändamålsenlig möblering.

Jag uttrycker därför den vördsamma
förhoppningen, att någon av de herrar
som ha att besluta i denna sak, helst
jordbruksministern själv, vid tillfälle
måtte göra en inspektionsresa till skogshögskolans
förläggningar ute i landet
för att med egna ögon övertyga sig om
situationen. Att skogshögskolan snarast,
möjligt till sitt förfogande måtte få erforderliga
utrymmen för att effektivt
kunna fullfölja den upprustning av högskolans
verksamhet, som riksdagen beslöt
i fjol, är ett intresse, som jag varmt
vill understryka.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häri instämde herr Sten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5.

Ang. villkoren för lån från jordbrukets
maskinlånefond.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Jordbrukets maskinlånefond för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
jämväl behandlat fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 64 av herr Näsgård m. fl. och II:
80 av herr Persson i Norrby in. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om sådant förtydligande

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. villkoren för lån från jordbrukets maskinlånefond.

av bestämmelserna angående lån och bidrag
till gemensam maskinanskaffning,
att dylika lån och bidrag kunde erhållas
även till maskiner, avsedda för skogsbruket;
och

2) I: 65 av herrar Osvald och Sundelin
samt II: 79 av herr Johnsson i Kastanj
egården m. fl., likalydande, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att bestämmelserna om bidrag till gemensam
maskinanvändning skulle ändras
så, att bidragsbeloppet utginge med
»högst 25 procent» i stället för såsom
för närvarande med »25 procent», samt
att den nuvarande 65-procentsregeln
kompletterades med en bestämmelse,
som möjliggjorde en smidigare tilllämpning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte till Jordbrukets
maskinlånefond för budgetåret 1949/50
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor;

B. att de likalydande motionerna I:
64 och 11:80 ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att ej heller de likalydande motionerna
I: 65 och II: 79 måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Osvald, Svensson i Ljungskile, Hseggblom
och Åhman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 65 och II: 79, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att sådana
ändringar, som avsåges med motionerna,
måtte vidtagas i nu gällande bestämmelser
om bidrag till gemensam maskinanvändning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att punkten skulle företagas till
avgörande momentvis.

Mom. A och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C.

Herr OSVALD: Herr talman! Den reservation,
som är fogad till utskottsutlåtandet
under denna punkt, avser ett
krav på ändring av de bestämmelser,
som för närvarande gälla för bidrag
från jordbrukets maskinlånefond.

Dessa bidrag ha hittills varif alltför
otillräckliga för att kunna tillgodose de
behov som föreligga. Departementschefen
har också i propositionen framhållit,
att fonden under årens lopp i allt
större omfattning tagits i anspråk. I
motionerna nr 65 i första kammaren och
nr 79 i andra kammaren har ju också
framhållits, att särskilt under 1948 de
beviljade anslagen inte varit tillräckliga,
och att det därför i många fall blivit
nödvändigt att företa en behovsprövning.
En sådan behovsprövning skulle
egentligen inte förekomma. Anledningen
till att en behovsprövning blivit nödvändig
är att bidragen enligt bestämmelserna
skola utgå med 25 procent av lånebeloppet.
Det kan då inträffa att av
ett flertal sökande, som alla äro berättigade
till bidrag, en del få bidrag med
25 procent, medan andra inte få något
bidrag alls.

Sedan Kungl. Maj :t nu föreslagit en
utvidgning av den ram, inom vilken bidrag
kunna utgå, kommer givetvis en
förbättring att inträda, vilket är tacknämligt.
Men det är ingalunda säkert
att de olägenheter, som hittills yppat
sig på detta område, komma att bli helt
och hållet hävda. Man torde tvärtom
med den hastiga mekanisering, som för
närvarande pågår inom det svenska
jordbruket, bli nödsakad att inom hushållningssällskapen
även i fortsättningen
företaga behovsprövningar när bidrag
skola beviljas. Vid behandlingen
inom utskottet av detta ärende voro vi
alla överens om att någon behovsprövning
inte skulle komma i fråga.

Jag skall för att belysa denna fråga
anföra ett mycket enkelt, schematiskt
exempel. Antag att det belopp varå bidrag
sökts uppgår till sammanlagt 10 000
kronor och att det finns fyra sökande,
som skulle vara berättigade att få ett

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. villkoren

belopp av 2 500 kronor vardera. Om nu
det tillgängliga beloppet uppgår till endast
8 000 kronor, blir det bara tre av
de sökande, som kunna få bidrag med
sammanlagt 7 500 kronor. Men den fjärde
sökande, som kanske är lika berättigad
till anslag som de övriga, får ingenting
alls enligt nuvarande bestämmelser.
Hade man däremot haft en bestämmelse,
som gjort det möjligt för hushållningssällskapen
att i stället ge bidrag på till
exempel 20 procent av den totala kostnaden,
skulle alla de till bidrag berättigade
kunnat få ett lika stort belopp, i
detta fall 2 000 kronor.

Det av lantbruksstyrelsen och i motionen
framförda kravet på en ändring
av bestämmelserna från att avse »25 procent»
till att avse »liögst 25 procent»
innebär inte att man skulle variera bidragsprocenten
för olika sökande. Man
skulle endast ha den möjligheten att
låta alla sökande få ett något mindre
bidrag än det som högst kan utgå. Meningen
är alltså inte att några skulle få
bidrag till 15, andra till 20 och ytterligare
andra till 25 procent, utan det
tillgängliga beloppet skulle delas så mellan
alla sökande, att alla berättigade önskemål
blevo tillgodosedda.

Det är därför som det skulle vara
önskvärt, att vi finge en uppmjukning
av bestämmelserna så att de sökande,
som äro berättigade att få bidrag, också
skola kunna få ett sådant.

I den nu gällande kungörelsen finns
en annan bestämmelse, som också bar
behandlats i motionen och som reservanterna
ha tagit upp. Det gäller den
s. k. 65-proeentsregeln. Denna regel innebär,
att då eu grupp jordbrukare begär
bidrag, måste, för att bidrag skall
kunna utgå, minst 05 procent av den
sammanlagda åkerareal, som den gemensamma
maskinanvändningen avser, tillhöra
jordbrukare med högst 20 hektar
åker. Om det nu emellertid inträffar alt
en maskinhållare, som har en grupp av
anslutna, också skulle, t. ex. med vissa
specialmaskiner, utföra arbeten för större
jordbruk, som kanske från början
inte varit anslutna till gruppen, kommer
procenten brukningsdelar under 20 hck -

för lån från jordbrukets maskinlånefond.

tar att sänkas, och därigenom blir kanske
gruppen inte berättigad till bidrag.
Det vore därför önskvärt om även på
denna punkt bestämmelserna omformades,
så att en utvidgning av verksamheten
med vissa specialmaskiner inte
skulle behöva medföra att bidrag inte
skulle få utgå.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
anföra ett annat exempel, som visar att
de nuvarande bestämmelserna inte äro
tillfredsställande. Inom ett hushållningssällskap
var det en jordbrukare, som
skulle tjänstgöra som maskinhållare.
Han hade köpt maskiner för 25 500 kronor.
Han begärde och fick ett lån på
15 000 kronor. Han hade visserligen kunnat
få ett lån på 20 400 kronor, men vad
som svarade mot skillnaden mellan
20 400 kronor och 15 000 kronor lyckades
han på fördelaktiga villkor låna upp
på annat håll. Han sökte och fick alltså
lånet på bara 15 000 kronor. När han
sedan skulle söka bidrag, kunde han
enligt gällande bestämmelser endast få
bidrag med 3 700 kronor, alltså 25 procent
av lånebeloppet. Men om denna
jordbrukare i stället hade lånat 20 400
kronor från maskinlånefonden, hade han
kunnat få ett bidrag på 5 100 kronor.
Om han inte lånat någonting alls, skulle
han också ha kunnat få ett bidrag på
5 100 kronor. Men just genom att han
lånade ett belopp, som var lägre än han
kunnat få, blev också hans bidrag lägre.

När man sålunda ser hur dessa bestämmelser
i många fall måste leda till
uppenbara orättvisor, har det synts oss
reservanter önskvärt, att bestämmelserna
på vissa punkter omarbetas. Visserligen
är det sant, att dessa bestämmelser
antogos tämligen nyligen och att man
ännu inte bär så stor erfarenhet av deras
tillämpning, men jag är övertygad
om att om man samlade ihop alla erfarenheter,
som hushållningssällskapen
hittills vunnit på detta område, skulle
man kunna få fullt tillräckligt med material
för att kunna ändra bestämmelserna
på sådant sätt, att de bättre skulle motsvara
tidens krav.

•lag skulle, då herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet nu är

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Anslag till jordfonden.

här i kammaren, vilja vädja till honom
att i varje fall låta undersöka, om det
inte finns några möjligheter att inom
en snar framtid på vissa punkter förbättra
bestämmelserna om bidrag ur maskinlånefonden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! I herrar
Osvalds och Sundelins motion hemställes,
att riksdagen måtte besluta, att
bestämmelserna om bidrag till gemensam
maskinanvändning måtte ändras så,
ätt bidragsbeloppet skall utgå med
»högst 25 procent» i stället för såsom
för närvarande »25 procent» samt att
den nuvarande 65-procentsregeln skall
kompletteras.

Det är inte alls min mening att bär
uppta någon diskussion med herr Osvald
eller någon anan kammarledamot
om riktigheten av de ändringar som begärts,
utan jag vill endast hänvisa till
vad utskottet framhållit, nämligen att så
sent som förra året, alltså 1948, vidtog
riksdagen en ändring av bestämmelserna,
vars innebörd gick i ungefär samma
riktning som nu föreslagits i motionerna.
Utskottet har ansett att man inte nu,
så snart efter det denna ändring vidtogs,
bör genomföra ytterligare ändringar av
dessa bestämmelser. Utskottet anser att
man först bör pröva och se hur bestämmelserna
verka i praktiken. På den
grunden bär utskottet inte velat tillstyrka
bifall till motionerna.

Herr talman! Jag ber att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 6—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Anslag till jordfonden.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Jordfonden för budgetåret 1949/
50 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat två i riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:115 av herr Näslund
in. fl. samt II: 49 av herrar Svensson
i Ljungskile och Ahlsten, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
till jordfonden för budgetåret 1949/50
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 115 och II: 49, till Jordfonden för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Svensson i Ljungskile, Hseggblom
och Ähman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:115 och 11:49, till Jordfonden
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000 kronor.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag skall
inte ta upp någon debatt om nödvändigheten
av det anslag, som det här är
fråga om, eller huruvida de 15 miljoner
kronor, som skola användas för i denna
punkt angivet ändamål, kanske skulle
kunna komma till en mer effektiv användning
på annat håll för att öka den
svenska produktionen. Jag skall endast
uppehålla mig vid frågan om att tillgodose
ett behov av den storleksordning
som angivits i propositionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Det framgår av en skrivelse den 12
februari 1949 från lantbruksstyrelsen,
att det vid ingången av nu löpande budgetår
fanns ett belopp av 4,7 miljoner
kronor tillgängligt. Det för innevarande
budgetår anvisade beloppet uppgår till
10 miljoner kronor. Det finns alltså
disponibelt ett belopp av 14,7 miljoner
kronor. Jordbruksministern har angivit
behovet för kommande budgetår till 15
miljoner kronor. Nu bar i lantbruksstyrelsens
skrivelse meddelats, att nettoutgifterpa
under tiden den 1 juli 1948—
den 31 januari 1949 uppgått till 340 000
kronor. Nettomedelsbeliovet för tiden till
innevarande budgetårs utgång anges till
4,r. miljoner kronor. Det skulle således
vid detta budgetårs utgång finnas en behållning
på ungefär 10 miljoner kronor,
eftersom det tillgängliga beloppet var
nära 15 miljoner kronor och man räknar
med att förbruka inte fullt 5 miljoner
kronor. Behovet har, som jag förut
nämnde, av Kungl. Maj:t angivits till 15
miljoner kronor. Utskottet har emellertid
föreslagit, att man här skulle bevilja
ett anslag på 10 miljoner kronor. Därigenom
skulle det för kommande budgetår
tillgängliga beloppet bli inte 15 miljoner
kronor, vilket skulle motsvara behovet,
utan 20 miljoner kronor. Reservanterna
ha därför yrkat, att det belopp
som skulle ställas till förfogande skulle
begränsas till 5 miljoner kronor. Vi ha
med andra ord föreslagit hälften så mycket
som utskottet.

Det förefaller mig som om en sådan
reduktion inte på något sätt skulle äventyra
det arbete, som det här gäller. Enligt
reservanternas förslag skulle erforderliga
15 miljoner ställas till förfogande,
och man skulle kunna minska utgiftsposten
med 5 miljoner kronor. Jag
kan inte finna, att det är nödvändigt att
nu besluta i enlighet med utskottets hemställan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Anslag till jordfonden.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att
på denna punkt har utskottet gjort en
nedprutning från av Kungl. Maj:t begärda
15 miljoner kronor till 10 miljoner
kronor. Utskottet hade ansett sig
kunna göra detta efter de upplysningar,
som lämnats utskottet. Att man skulle
skära ned detta belopp ytterligare i enlighet
med herr Osvalds yrkande, har
utskottet inte ansett vara möjligt. Utskottet
har ansett det vara tillrådligt, att så
pass mycket medel äro tillgängliga för
denna nämnd, att någon brist inte skall
behöva uppstå.

Sedan vill jag också understryka, att
detta är en kapitalfond. Det är inte säkert
att hela beloppet kommer att utgå
i form av bidrag, utan det är här endast
fråga om så att säga en ram, inom vilken
anslag få utgå. Det är således en liten
skillnad mot om det vore direkta bidrag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 17—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 8 § 2 mom. lagen
om landsting; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående riitt för landsting att ekonomiskt
medverka till primärkommuns
fosterhemsanskaffning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hem ställt

bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1919 fm.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns

ekonomiska angelägenheter.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckt
motion angående ändrad handläggning
av den kyrkliga kommunens ekonomiska
angelägenheter.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 54, av herr Lundberg in. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning,
huruvida och i vilken omfattning ekonomiska
angelägenheter, jämväl i vad
de avsåge kyrkliga ändamål, skulle kunna
handläggas av den myndighet, som
ägde besluta om den borgerliga kommunens
ekonomiska angelägenheter, samt
att för riksdagen måtte framläggas de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl August Johanson, Lindén, Georg
Pettersson, Nilsson i Göteborg och
Spångberg utan angiven åsikt.

Herr LINDÉN: Herr talman! .lag är
ledsen över att vid denna sena tidpunkt
behöva ta kammarens tid i anspråk,
men jag anser, att det här gäller ett
ganska angeläget ärende.

Utskottsutlåtandet har föranletts av
en motion i andra kammaren, däri motionärerna
hemställt, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla
om utredning, huruvida och i vilken
omfattning ekonomiska angelägenheter,
jämväl i vad de avse kyrkliga ändamål,
må kunna handläggas av den myndighet,
som äger besluta om den borgerliga
kommunens ekonomiska angelägenheter,
samt att för riksdagen framläggas
de förslag vartill utredningen kan föranleda».
Utskottet, som prövat denna
fråga, har funnit att denna motion inte
bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att motioner i det här ämnet

då och då ha uppenbarat sig på riksdagens
bord. År 1919 föreslog konstitutionsutskottet
att en motion, liknande
den förevarande, borde bifallas. Andra
kammaren anslöt sig härtill, men första
kammaren avböjde. Därefter har det varit
tvärstopp i även utskottet.

Jag skall inte så här i skarven till
middagsrasten uppehålla mig så särskilt
utförligt vid dessa frågor, men det råder
ingen som helst tvekan om att ute i kommunerna
är man missnöjd med den uppspaltning
av beslutanderätten som sker
när det gäller kommunernas utgifter.
Man har mycket svårt att begripa'', varför
inte de utgifter, som skola gå till
kyrkliga ändamål — eller åtminstone till
den kyrkliga kommunen — skola kunna
beslutas av kommunalfullmäktige respektive
stadsfullmäktige lika väl som
andra utgifter. Jag vill redan på förhand
bemöta den invändning, som jag
väntar skall komma: ett kyrkoråd skall
väl kunna handlägga sina uppgifter med
samma intresse och med samma tyngd,
om det får sina anslag beslutade av kommunalfullmäktige
eller stadsfullmäktige
i stället för kyrkofullmäktige.

Det må vara hur det vill med den saken.
Vad man anfört som skäl emot i
detta utskottsbetänkande äro saker, som
nog få betraktas som litet grand tveksamma
och på sina ställen till och med
en smula dunkelt tänkta.

Redan vid 1943 års riksdag framhölls
från utskottets sida, att riksdagen begärt
en utredning av frågan om ändring av
den kommunala indelningen. Att riksdagen
begärt en utredning om den kommunala
indelningen betraktades alltså
1943 som ett skäl emot. År 194G beslöt
riksdagen en ny kommunindelning. Nu,
år 1949, åberopar man detta beslut såsom
ett nytt skäl, varför inte de kyrkliga
utgifterna skulle kunna beslutas av
den borgerliga kommunens beslutande
organ. Utskottet försöker således att nu
göra en affär av att det år 1946 skulle
ha förutsatts, att ett sammanförande av
församlingarna i detta sammanhang —
alltså i samband med den nya kommunindelningen
— inte skulle ifrågakomma;
utskottet vill alltså ha det för framtiden
bindande, att det år 1946 förutsattes, att

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns ekonomiska angelägenheter.

i det ögonblick, då en ändring av den
kommunala indelningen skedde, skulle
frågan om församlingarnas sammanslagning
inte tas upp. Utskottet är dock uppenbarligen
litet tveksamt, ty det säger
sedan: »Vidhålla statsmakterna denna
uppfattning», o. s. v.

.lag tycker för min del, herr talman,
att detta är ett skäl varför man borde
låta utreda denna fråga. Redan nu ha
vi storkommuner, och inom den närmaste
tiden komma vi att få sådana
inom hela den borgerliga förvaltningen.
Men man bibehåller alla småförsamlingar.
Det är väl ingen som är så blåögd,
att han tror att riksdagen för all framtid
skulle kunna gå förbi spörsmålet
om en sammanslagning av även församlingarna.
En sådan sammanslagning bör
väl ändå ske med hänsyn till den kommunindelning,
som vi beslutat och hålla
på att genomföra.

Jag kan förstå dem som resa svårigheter
genom att säga, att ett bifall till
motionen — eller, rättare sagt, att det
utredningsarbete, som motionärerna hoppas
på — skulle riva upp pastoratsgränserna
och medföra komplikationer i fråga
om den ecklesiastika jordens förvaltning.
Jag är alldeles övertygad om att
det kan vålla stort besvär att skilja mellan
till exempel kyrkan och församlingen
tillhörig jord och kapital. Men å andra
sidan veta vi inte hur stora besvärligheterna
äro, då vi inte ha någon utredning
om den saken. Vi veta inte,
om man till äventyrs skulle kunna gå
förbi dessa svårigheter och lösa problemet.

Utskottet bar vidare — jag vill nämna
detta redan nu, eftersom det är möjligt
att den saken kommer att anföras
som argument i diskussionen — framhållit,
att frågan om rätten till utträde
ur svenska kyrkan för närvarande utredes
av dissenterlagskommittén. Att
denna utredning pågår har man betraktat
som ett skäl för att man borde avslå
motionen. .Tåg behöver väl inte här
peka på det gamla talesättet, att när
bin inte ville att någonting skulle ske
tillsatte han eu kommitté. Men att hänvisa
till dissenterlagskommittén för att

stoppa en motion som den föreliggande
är väl en aning långsökt! Man har i
detta sammanhang sagt, att utträder folk
ur statskyrkan komma de i stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige med
avseende å sin rösträtt i en egendomlig
ställning, om det blir dessa organ, som
komma att besluta om skatterna till den
kyrkliga kommunen.

Det behöver väl inte påpekas för ledamöterna
i denna kammare, att de som ha
utträtt ur den svenska kyrkan ändå måste
betala en viss skatt till den kyrkliga
kommunen; de äro aldrig helt befriade
därifrån. Redan nu föreligger det alltså
en viss kränkning av vad dessa personer
skulle kunna anse vara sin rätt. Vad beträffar
rösträtten i de borgerliga kommunernas
beslutande organ vill jag fråga,
om det skulle vara något så orimligt och
något så oerhört farligt om i en kommun
några människor, som inte tillhöra statskyrkan,
skulle få rösträtt i ett kvrkoärende,
sådant det handlägges av kyrkofullmäktige,
eller vid val av ledamöter till
kyrkofullmäktige. Mina damer och herrar!
Hur göra vi i denna kammare —
förbjuda vi sådana riksdagsmän, som till
äventyrs utträtt ur den svenska kyrkan,
att delta i beslut i kyrkliga ärenden? Om
vi ha denna möjlighet i riksdagen, varför
skulle vi då inte kunna få ha den i kommunerna?
Jag tar, herr talman, inte någon
ställning till detta problem. Jag vill
bara återföra det till rimliga proportioner.
Men det är klart att om man vill
avslå ett förslag, måste man överdriva
svårigheterna, och det har utskottet i det
här fallet uppenbarligen också gjort.

Till sist säger utskottet — och det är
väl den springande punkten — att den
vid innevarande riksdag antagna kyrkomötesförordningen
också utgör ett hinder
för bifall till kravet på utredning.
Utskottet skriver, alt denna kyrkomötesförordning
»klart bygger på existensen
av självständiga kyrkliga kommuner».
Man vill alltså göra gällande, att ett bifall
till motionen skulle medföra en utredning,
som i sin tur skulle komma att
medverka till att de kyrkliga kommunerna
försvinna. Detta är väl att tänka litet
för långt. Om å andra sidan en utredning

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns
verkligen skulle leda dithän, så kan ju
inte detta ha skett med mindre än att
utredningen klart påvisat det kloka och
riktiga i en sådan utgångsställning.

Denna farhåga är, såvitt jag kan förstå,
pudelns kärna. Man har inte inom utskottet
velat pröva de olika sakskälen,
utan man har stannat vid detta, och
sedan upprepar man sig såsom man gjorde
1947 i anledning av eu motion, som
då var väckt från kommunistiskt håll.
Den gången skrev utskottet: »Frågan om
den borgerliga kommunens övertagande
av den kyrkliga kommunens samtliga
ekonomiska angelägenheter har i sitt
större sammanhang flera gånger och senast
år 1943 varit föremål för riksdagens
behandling men alltid fallit. Vid sistnämnda
tilfälle» — det var alltså 1943 —
»uttalade konstitutionsutskottet, att en
sådan reform skulle medföra, att blott ett
ganska litet antal ärenden bleve kvar under
församlingarnas vård, vilket skulle
leda till den kyrkliga kommunens försvinnande
och uppgående i den borgerliga;
en åtgärd med sådana konsekvenser
ansåge sig utskottet för sin del icke kunna
förorda».

Nu vill jag ärligt medgiva, herr talman,
att jag tillhör de människor här i
landet, som ha litet svårt att begripa, varför
vi ovillkorligen skola ha kyrkliga
kommuner. Jag har för mig att kyrkan
och kyrkans målsmän skulle kunna mycket
väl arbeta med sin andliga vård och
sköta sina uppgifter i samband med folkbokföringen
inom ramen för den borgerliga
kommunen. I och för sig eftersträvar
jag inte detta, men jag tycker att det är
att vara litet grand mörkrädd, när man
inte vill överlämna åt Kungl. Maj:t förtroendet
att utreda denna fråga. Detta är
så mycket mera beklagligt som väl ingen,
såsom jag redan har sagt, kan antaga
att vi skola komma ifrån en utredning,
åtminstone av möjligheterna att åstadkomma
en sammanslagning av olika församlingar.

De skäl, som konstitutionsutskottet har
anfört såsom skäl emot en utredning, tala
enligt min mening såsom skäl för en utredning.
Vi ha kommit i en situation, då
dessa frågor ovillkorligen måste tagas

ekonomiska angelägenheter,
upp till behandling, och det finns, såvitt
jag kan förstå, inte någon anledning att
nu rygga tillbaka för en så rimlig begäran
som att riksdagen skall uttala sig
för en sådan utredning från Kungl.
Maj*:ts sida.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK:
Herr talman! Jag försäkrar att jag kommer
att fatta mig ganska kort.

Vid utskottets behandling av denna
fråga karakteriserade en framstående socialdemokrat
förevarande motions avsikter
med dessa ord: Här är det tydligen
meningen att helt resolut slå ihjäl de
kyrkliga kommunerna! Men så tillfogade
han, att ha vi accepterat en svensk statskyrka
så lära vi väl även få lov att upprätthålla
en egen organisation för dess
förvaltning och administration.

Ja, man kan väl inte annat än dra dessa
konklusioner. Den nuvarande ordningen
torde i alla händelser inte ha berett
så synnerligen stora svårigheter. Vi få
ändå komma ihåg att den kyrkliga andelen
i budgeten inte utgör mer än så
där i genomsnitt 10 procent och att ett
ekonomiskt samband redan nu förekommer
på många håll mellan den kyrkliga
och den borgerliga kommunen.

Alltnog, herr talman — utskottets majoritet
vill göra gällande, att det krav,
som här har rests, inte är av den art, att
man brådstörtat behöver vidtaga åtgärder
för att komma till en annan sakernas
ordning.

För övrigt undrar jag, om inte tillfället
är ganska illa valt. Den nya kommunindelningen
bör väl ändå först genomföras
och få rotfäste och hävd, innan man griper
in på detta nya område, som säkerligen
är ännu känsligare och ömtåligare
än det kommunala.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Det är
klart att det pittoreska virrvarr, som kän -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns ekonomiska angelägenheter.

netecknar både den kyrkliga lagstiftningen
och den kyrkliga administrationen,
måste för kommunala renlevnadsmän
och likriktningsprofeter verka synnerligen
anstötligt. Det har ju också, såsom
vi kunna utläsa av utskottets utlåtande,
förekommit initiativ här i riksdagen inte
bara från socialdemokratiskt ulan även
från liberalt och frikyrkligt håll ända sedan
år 1919, åsyftande att söka komma
till rätta härmed och med denna uppdelning
i en kyrklig och en borgerlig kommun
genom att helt enkelt låta den kyrkliga
kommunen drunkna i den borgerligas
vidöppna famn.

Att likväl denna kyrkliga organisationsform
bibehållits, och man får nog
säga nu till dags lever ett kanske friskare
och rikare liv än den gjort någonsin förr,
torde ha sin förklaring i att många gånger
faktorer, som inte direkt kunna kallas
rationella utan snarare motsatsen, lyckats
förmå människor att ivrigt ägna sig
åt den kyrkliga församlingens angelägenheter
och stå fasta och bestämda i sin
uppfattning att den bör fortleva.

Jag vill inte säga att allt vad utskottet
bär uttalar gentemot motionen är för mig
utslagsgivande. Det går ju alltid att organisera
om en förvaltning. Det behöver
inte möta några oöverstigliga svårigheter
att föra över den kyrkliga inkomst- och
utgiftsstaten på den borgerliga kommunen.
Det kan säkerligen ordnas — men
vad vinner man därmed? Man tror att
man vinner litet mera översikt, och det
är möjligt. Jag är dock övertygad om att
den kyrkliga kommunens ekonomiska
förvaltning i regel är ofantligt mycket
billigare och kräver en mycket mindre
administrativ apparat än vad den borgerliga
gör.

Här i Stockholm liar man praktiserat
det systemet, alt man överfört en stor del
av den ekonomiska förvaltningen till en
för samtliga församlingar gemensam organisation,
som kallas församlingsdelegerade.
Dessa ha att besluta om de stora utgifterna
för kyrkobyggen, för löner och
dylika saker. Jag har aldrig förstått, att
detta egentligen är något framsteg. Jag
bär tvärtom erfarit från olika församlingar,
att det råder ett mycket stort

missnöje med att denna överflyttning har
skett. Den har inte, såsom man åsyftade
från början, gjort förvaltningen billigare
eller enklare. Tvärtom har denna gemensamma
förvaltning •— där det prästerliga
inslaget inte alls existerar, utan där det
är ungefär samma kommunalgubbar, som
sitta i stadsfullmäktige, som besluta -—
ökat kostnaderna för administrationen.
När däremot förvaltningen ligger hos de
enskilda församlingarna, bli församlingarnas
ledamöter delaktiga i denna på ett
helt annat sätt än när den kopplas ihop
med andra och egentligen till detta område
icke hörande gemensamhetsorgan.

Jag är övertygad om att den anordning,
som motionären åsyftar, icke skulle
gagna den borgerliga kommunen. Den
skulle också vara för den kyrkliga kommunen
ett vanfrejdsbetyg, om jag så får
uttrycka mig, som inte alls motsvaras av
det värde man har rätt att sätta på denna
urgamla kyrkliga församlingsförvaltning.

I konstitutionsutskottets utlåtande
nämnes för övrigt ett motiv, som synes
mig döma detta förslag, och det är att
en mängd pastorat genom tillblivelsen
av storkommunerna sammanföras i en
enda borgerlig kommun. Dessa individuella
pastorat, som alltjämt skola leva
sitt eget liv, skulle alltså frånhändas
möjligheten av att så att säga besluta för
sig själva. Beslutanderätten skulle överlåtas
åt dessa stora häradsförvaltningar,
eller vilka områden det nu blir som storkommunerna
komma att omfatta. Detta
synes mig vara ett mycket olyckligt sätt
att gå till väga, om man nu verkligen
vill undvika att tillintetgöra församlingsintresset.

Det förefaller mig som om man skulle
kunna tanka sig en rationalisering av
den kyrkliga kommunens ekonomiska
angelägenheter bara på en punkt, men
diir blir det inte fråga om att överföra
utgifter eller inkomster till den borgerliga
kommunen, utan frågan gäller i
stället förhållandet till staten, nämligen
avlöningsväsendet och allmänna kyrkoavgiften,
som ju mångenstädes är den
största posten i de kyrkliga utgifterna.
Prästerskapets avlöning bestämmes som

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1919 fm.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns
bekant av riksdagen. Dess dyrtidstillägg
utbetalas av statskontoret och likaså ålderstillägg,
semesterersättningar, värmebidrag
och vad allt nu olika prästerliga
avlönngstitlar kallas. En församling
äger inte rätt att höja lönen för sina
präster, utan alla löner utgå efter en
fastställd schablon. Då kan man ju fråga
sig: Varför kan inte hela den prästerliga
avlöningen utbetalas via statskontoret? Allmänna

kyrkoavgften är ju fixerad
till samma storlek för alla församlingar
över hela riket. Där skulle man alltså
kunna tänka sig en rationalisering utan
att på något sätt skada den församlingssjälvständighet,
som människorna mångenstädes
sätta stort pris uppå.

Då jag alltså icke kan finna någon
möjlighet att förena bibehållandet av
våra församlingars redan ganska begränsade
självstyrelse med ett överförande
av bestämmanderätten i fråga om
deras inkomster och utgifter till den
borgerliga kommunen, då jag inte tror
att en sådan åtgärd skulle kunna på
minsta sätt bespara det allmänna några
administrationskostnader, men att den
i stället skulle bidraga till att minska
intresset för församlingarna och den goda,
hederliga känslan av församlingsgemenskapens
betydelse, känslan av att
tillhöra en kulturorganiastion, som bestått
från förfädrens tid och intill denna
dag, så kan jag omöjligen ansluta mig
till vad reservanten här förordar.

Även om jag således inte i alla stycken
kan instämma i vad utskottet har
skrivit, förefaller mig likväl dess utlåtande
vara så starkt, att kammaren bör
ha all anledning att stanna vid ett bifall
till detsamma.

I herr Mogårds yttrande instämde
herr Forslund.

Herr LINDÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag är rädd för att herr Mogård
bevisade litet grand för mycket.
När man säger att det skulle vara ett
vanfrejdsbetyg, att ett kyrkoråd får vända
sig till stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige
för att få pengar till sin

ekonomiska angelägenheter.

verksamhet, då är jag inte längre med
på noterna.

Men den nuvarande situationen är väl
ändock den, att kyrkorådet visserligen
ställer propåerna, gör upp sin utgiftsoch
inkomststat och leder verksamheten
— eller, rättare sagt, borde leda
den — och att kyrkofullmäktige besluta
om anslagen, men att pengarna uppbäras
av den borgerliga kommunen. Administrationen
är alltså redan den borgerliga
kommunens — eller var har den
kyrkliga kommunen sin administration?

Jag tycker inte att man skall överdimensionera
denna sak på det sätt,
som herr Mogård gjorde. Det kan knappast
vara riktigt, att allmänhetens intresse
för kyrkliga ting skulle minskas
genom en sådan ändring som att stadsfullmäktige
i stället för kyrkofullmäktige
besluta om skatten, under det att
allting i övrigt sker precis på samma
sätt som nu. Kyrkorådet skall väl ändå
ha någon annan uppgift än att adressera
sina anslagsbehov till kyrkofullmäktige.
Vidmakthållandet och upparbetandet
av allmänhetens intresse för kyrkan
ligger väl på en helt annan bog.

Den organisationsform, som man här
talar om, inskränker sig således i långa
stycken endast till ett namn: församlingen.
Ändringen kan helt enkelt innebära,
att kyrkorådet vänder sig med
sina äskanden till kommunalfullmäktige
i stället för till kyrkofullmäktige. Och
att en sådan ändring skulle kunna ha
en fullständigt nivellerande och raserande
betydelse för den svenska statskyrkan,
det tror jag ärligt sagt inte på.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr talmannen yttrade, att lian efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 6 nästkommande
april, företaga val av revisorer
och revisorssuppleanter för granskning
av statsverkets, riksbankens och riks -

Onsdagen den 30 mars 1949 fm.

Nr 12.

gäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 175—177.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till infallande
helg får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
i dag avlämnade propositioner:

nr 175, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag; nr

176, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter; och

nr 177, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. in.,

utsträckes till det sammanträde, som
infaller näst efter tjugu dagar från denna
dag.

Denna hemställan bifölls.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 270, av herrar Bergh och Mannerskantz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1949/50 in. in.;

nr 271, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vattendomstolarna;

nr 272, av herrar Wistrand och Forslund,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag för budgetåret
1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. in.;

nr 273, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:it: proposition
angående anslag för budgetåret 1949/50
till Stockholms och Göteborgs högskolor;
samt

nr 274, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om dyrtidstilllägg
för år 1949 å folkpensioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksstatens skrivelse,
nr 104, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 5 mars 1948 (nr 85)
om försäljningsskatt, jämte i ämnet
väckta motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Göransson för tiden från
och med den 4 till och med den 29 instundande
april.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.18 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren.

0 Första kammarens protokoll 19i9. Nr l‘>.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Onsdagen den .30 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns

ekonomiska angelägenheter. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
konstitutionsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckt motion angående
ändrad handläggning av den kyrkliga
kommunens ekonomiska angelägenheter.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Utskottets vice ordförande
framförde här före middagsrasten en
del synpunkter, som jag inte kan acceptera.
Han sade bland annat, att hade vi
accepterat kyrkan, så finge vi också ta
konsekvenserna därav. Det ha vi gjort
hittills och det är inte meningen att vi
skola gå ifrån dessa konsekvenser i fortsättningen.
Här gäller det ingenting annat
än en utredning i vad mån även de
kyrkliga ekonomiska detaljerna skola
kunna läggas under den borgerliga kommunen.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att vi ha gjort likadant en
gång för folkskolans vidkommande, och
jag tror att samma synpunkter lades
fram vid den tidpunkt då skolan lades
under kommunalfullmäktiges domvärjo,
som man nu anför, då det gäller de kyrkliga
angelägenheterna. Såvitt jag vet har
hittills inte någonting förekommit som
tyder på att skolan skulle ha lidit av
att den har lagts under den borgerliga
kommunen.

För våra kommunalnämnder och för
drätselkamrarna i städerna, som årligen
ha att uppgöra statförslagen, är
det väl ändå ganska besvärligt att från
de olika institutionerna inom kommunen
få in uppgifter om anslagen för
kommande år. Men dessutom ha ju inte
kommunalnämnderna eller fullmäktige
möjlighet att rubba på de stater, som
komma från kyrkofullmäktige. För min

del anser jag att det skulle vara till stor
nytta, om man kunde ha en samlad överblick
över kommunens ekonomiska angelägenheter
och finge dem samlade så
att säga under en hatt. Man vet, vad man
har att röra sig med, och man vet, vad
som går åt för det kommande året. Vi,
som ha varit verksamma t. ex. som kommunalnämndsordförande
ute i kommunerna
— själv kan jag vittna om den saken
från en mer än tjuguårig erfarenhet
såsom kommunalnämndsordförande —
ha dock en smula erfarenhet om vad det
innebär när arbetet är så pass decentraliserat
inom kommunen som det i detta
fall är.

Herr Mogård anförde också såsom ett
argument, att med de stora kommuner,
som nu tillkomma efter kommunsammanslagningen,
skulle den ifrågasatta
ändringen möta mycket stora svårigheter.
Jag vill erinra herr Mogård om att
det även nu, före kommunsammanslagningen,
finnes rätt stora landskommuner
i vårt land. Jag skall ta ett enda
exempel därpå, hämtat från mitt eget
län, nämligen Skellefteå landskommun,
som omfattar kanske något över 25 000
invånare. Jag är tämligen övertygad om
att det inte skulle möta några svårigheter
att lägga beslutanderätten i fråga om
kommunens ekonomiska förhållanden
helt under kommunalfullmäktige, och
den inställning, man har ute i bygderna
till detta problem, är att den nuvarande
ordningen är mycket besvärlig, när
staterna skola göras upp, innan man
kommer fram till de resultat, man önskar
i de ekonomiska tingen.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
att argumentera för reservationen. Jag
förstår mycket väl att det inte kommer
att leda till något resultat, och jag beklagar
det för min del. I varje fall ha
vi såsom reservanter velat framföra dessa
synpunkter inför kammaren. Vi inse
nämligen att en utredning i detta fall
skulle vara till nytta och till gagn för

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns ekonomiska angelägenheter.

den ekonomiska sidan av arbetet i våra
kommuner, och jag är alldeles övertygad
om att lika litet som skolan hittills
har lidit därav, lika litet skulle kyrkan
i fortsättningen bli på minsta sätt lidande
av aft beslutanderätten i fråga om de
ekonomiska angelägenheterna lades under
kommunal- och stadsfullmäktige.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till det förslag, som ställts
om bifall till motionen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag skall med några ord motivera
mitt ställningstagande inom utskottet
till denna fråga. Jag har där anslutit
mig till utskottets majoritet, som
har avstyrkt bifall till den föreliggande
motionen.

Det förhåller sig inte alls på så sätt,
som den förste talesmannen här för reservanterna
gjorde gällande, att det vittnade
om en oerhörd mörkrädsla från utskottsmajoritetens
sida, att den inte ens
vågade hos Kungl. Maj :t begära en utredning.
Min högt ärade vän herr Karl August
Johanson nämnde också något om
att det inte var fråga om annat än en utredning,
som reservanterna önskade.

Jag skall inte gå närmare in på sakfrågan,
men jag kan nämna, att jag har
sett på detta problem på följande sätt.
År det lämpligt eller icke lämpligt att de
utgifter, som den kyrkliga församlingen
har, skola beslutas av den kommunala
myndigheten? Jag lutar nog närmast åt
den uppfattningen, att det i många hänseenden
skulle vara eu praktisk anordning
att låta den kommunala myndigheten
besluta härom. Men, herr talman, vi
ha ju nu sedan något år haft under genomförande
den stora kommunsammanslagningsreformen.
Den är inte ännu genomförd;
ännu har inte något beslut
hunnit upp till Kungl. Maj:ts kansli eller
till konseljen, så att det fattats beslut
om någon enda sådan sammanslagning,
och, ärade kammarledamöter, reformen
har — det kan ingen förneka — på
många håll i vårt land medfört en mycket
stor irritation i de olika kommunerna,
som ha velat hålla fast vid sin gamla

kommunala enhet, och det har på en del
områden uppstått mycket stora stridigheter.
Innan den nya kommunindelningen
ens har hunnit bli genomförd och
ännu mindre irritationen inför denna reform,
som vi i riksdagen i rätt stor utsträckning
varit eniga om såsom i högsta
grad påkallad, ens tillnärmelsevis har
hunnit lägga sig, skulle det enligt min
mening vara oklokt att på ett nytt område
försöka genomföra en centralisering,
allra minst på ett område, där en
sådan, mina herrar, i mycket högre grad
än när det gäller de borgerliga kommunerna
skulle komma att irritera människorna
ute i de olika bygderna. I den del
av vårt land, där min högt ärade vän
herr Karl August Johanson hör hemma,
ha de ting, jag här talat om, inte någon
större praktisk betydelse, eftersom man
där har mycket stora kommuner, som
också omfatta mycket stora församlingar.
Men i Mellansverige och i södra Sverige
skapas ju storkommuner, som i vissa
fall inte alls sammanfalla med de kyrkliga
församlingarna, och då kommer det
att uppstå en mängd mycket besvärliga
problem, om vi nu också skola röra vid
detta. Resultatet därav kommer alt bli,
att man måste gå till väga ungefär på
samma sätt som man gjort med sammanslagningen
av de små kommunerna,
d. v. s. försöka att sammanföra även församlingarna
till större församlingar för
att få någon reda på det hela.

Det sades av någon talare, att det finns
kommuner, som komma att innehålla ett
mycket stort antal församlingar i och
för sig, och om de till gränserna helt omslutas
av den nya borgerliga kommunen,
skulle det ju ändå utan alltför stora svårigheter,
föreställer jag mig, kunna gå för
sig att genomföra en sådan ordning som
den motionärerna här ha ifrågasatt. Men
i en mängd fall komma de nya storkommunerna
att skära mitt igenom pastorat
och församlingar, och på grund därav
komma en hel del besvärligheter att
uppstå.

Den egentliga motiveringen för mitt
ståndpunktstagande i denna fråga har
alltså varit, att man åtminstone skall
hålla sig stilla på detta område så pass

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns

länge, att den nya kommunindelningen
hunnit genomföras i praktiken. Den är
ännu inte genomförd. Därefter får man
väl överväga, om det är möjligt att ta
ett steg även på detta område. Jag vill
inte göra något uttalande om hur jag, om
jag kan komma att vara med här den
gången, kommer att ställa mig till denna
fråga, men för närvarande vill jag i vart
fall inte vara med om någon ändring i
fråga om de självständiga kyrkliga kommunernas
existens, då jag är alldeles
övertygad om att en sådan ändring skulle
komma att väcka oro ute i bygderna i
en omfattning, som inte vore till gagn för
det hela.

Det är detta, herr talman, som gjort, att
jag för min del inte vill vara med om
att tillstyrka ens den utredning, som reservanterna
och motionärerna förorda,
och mitt ståndpunktstagande därvidlag
är inte alls beroende på någon som helst
mörkräddhet, vilket herr Lindén påstod
att utskottets majoritet var behäftad med,
och jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till det förslag, som utskottet
framlagt i förevarande ärende.

Herr PETTERSSON, GEORG: Herr talman!
Min motivering till att ställa mig
som reservant på denna punkt kanske kan
på sitt sätt sägas sammanfalla med val!
herr Gottfrid Karlsson här anfört om den
nya kommunindelningen. I fråga om
denna ha ju redan vissa beslut fattats.
Jag tänker närmast på det län jag representerar,
nämligen Gotlands län, där vi
ha 92 borgerliga kommuner och, om jag
inte minns fel, i stället skola få 14 borgerliga
kommuner. I vissa fall blir det
på det sättet, att man där får att röra
sig med ungefär 10 församlingar inom en
sådan storkommun. Det innebär alltså,
att man där får — om vi också räkna till
den borgerliga kommunen — inte mindre
än 11 olika beskattande myndigheter
inom en sådan borgerlig kommun, där
dessa olika församlingar själva sitta och
fatta sina beslut, vilka sedan gå till den
borgerliga kommunen, som skall ha hand
om uttaxeringen. Jag fruktar att sådana
saker kunna öka den irritation, som even -

ekonoiniska angelägenheter,
tuellt kan vara till finnandes beträffande
den nya kommunindelningen. Och förhåller
det sig så, vilket man bär all anledning
att förmoda, bör man på allt sätt
försöka få bort detta irritationsmoment.

Jag tycker också att det bör vara
rätt praktiskt att försöka ordna skötseln
av likartade frågor på en och
samma hand, så att man inte, såsom
fallet kan komma att bli i sådana kommuner
som den jag nyss gav exempel
på, får massor av myndigheter som var
och en självständigt sitta och besluta
i likartade frågor.

Med hänvisning till denna av mig nu
lämnade motivering ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till det krav, som
i motionen har framställts.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
tillåter mig också att få lämna ett vittnesbörd
i den här saken. Jag vill först
säga, att det tal, som herr Lindén höll i
förmiddags, kom en att tänka på barn,
som resa sig upp emot sina föräldrar.
Det är ju ändå så att vår borgerliga
kommun är en mycket ung institution;
det är ju kyrkoförsamlingen, tidigare
kombinerad med jordeboksförsamlingen
eller socknen, som är av gammalt datum.

Jag förstår inte de herrar, som här
resonera om att det skulle råda så besvärliga
förhållanden med det nuvarande
systemet. Jag sade, att jag skulle
vittna bär, och jag ber att få omnämna,
att jag i 30 år arbetat inom en församling
med en stat, som rört sig om cirka
1 miljon och i vilken då hela folkskoleväsendet
varit inkluderad. Men det hela
har utvecklat sig på ett mycket gott sätt,
och jag vill säga, att i fråga om folkskoleväsendet
kan denna församling mäta
sig med vilken annan som helst i vårt
land. Detta ha kyrkoförsamlingen och
kyrkofullmäktige bidragit till. Vi ha inte
haft några svårigheter att uppgöra en
stat, där beloppen för den borgerliga och
den kyrkliga kommunen visserligen upptagits
var för sig men sedan utdebiterats
gemensamt.

Herr Johanson från Vännäs talade om
svårigheten att överblicka inkomster och

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. handläggningen av kyrklig kommuns ekonomiska angelägenheter.

utgifter, men jag tror inte, att lian har
erfarenhet från någon kommun med
högre skattebelopp än vad jag här talat
om, och ändå ha vi i min kommun klarat
denna sak på ett mycket tillfredsställande
sätt.

Jag vill dessutom omedelbart säga, att
jag inte heller ett ögonblick vill godtaga
det resonemang, som min vän Gottfrid
Karlsson förde, när han ville lägga
denna fråga liksom på is för tillfället.
Jag säger: Låt vår moderförsamling ha
sin uppgift sådan den är och låt den
fullgöra denna i fortsättningen liksom
hittills utan att den borgerliga kommunen
skall ha några särskilda tillsyningsmän
över våra församlingar! Församlingarna
höra få besluta om sin uttaxering
utan att fråga kommunalfullmäktige,
huruvida beloppen möjligen kunna
godtagas. Låt institutionen kyrkofullmäktige
existera också i fortsättningen!
Det behöver inte finnas någon irritation,
vare sig på det ena eller på det andra
hållet, och vi böra även för framtiden
undvika att röra ihop de olika sakerna.
Våra församlingar ha många arbetsuppgifter,
och de böra också få avgöra de
ekonomiska frågor, som sammanhänga
med dem.

Eftersom det endast tycks vara partivänner
till mig, som äro med på denna
motion, kan det väl vara riktigt att någon
säger ifrån, att inte alla på den sida,
som jag tillhör, dela reservanternas uppfattning.
Den innebär en alltför affärsmässig
syn på dessa problem. Här gäller
det inte bara beskattningsfrågor och de
administrativa utdebiteringsangelägenheterna.

Jag vill, herr talman, varmhjärtat understödja
utskottsförslaget.

Herr LINDEN: Herr talman! Det är
ganska lustigt att höra en gammal socialist
som herr Forslund tala om respekt
för det gamla. Jag föreställer mig,
herr talman, att det inte hade skett så
värst mycket nytt, om man i detta land
bara suttit på sin stjärt på en stol, utan
vaggan för all framgång har väl ändå
varit, att folk har gjort någonting och

försökt sig på någonting nytt utan att
ständigt falla tillbaka på att »så var det
på fars och farfars tid». Nå, det får
vara hur det vill med den saken, men
om det är så att min högt ärade vän
Forslund har den meningen, att jag såsom
barnet har upprest mig emot min
moder, är det väl ändå tveksamt, om
inte herr Forslund har godkänt en våldtäkt,
som har begåtts emot samma moder.
Ty om man återför de kyrkliga
ärendena till en gemensam kommun, går
man väl tillbaka till de förhållanden,
som gällde före 1862. Skall man tala om
konservatism och aktning för modern,
så vete fåglarna om inte jag är mycket
mera aktsam än herr Forslund!

Gentemot min ärade vän Gottfrid
Karlsson vill jag ifrågasätta, om inte det
förhållandet, att kommunindelningen
skapar en viss irritation och sannolikt
kommer att göra det även i fortsättningen,
i och för sig är ett skäl att undvika
nya irritationsmoment. Dessutom tror
jag nog att vi båda kunna vara överens
om att med den takt, i vilken utredningar
i allmänhet utföras här i landet,
hinner väl denna irritation att lägga sig,
innan det nya utredningsresultatet blir
klart, men det kan ju vara bra att ha
den utredningen i avvaktan på vad som
sedan skall hända. Man bör kanske se
till sitt hus, innan det brinner i knutarna.
Det är min mening.

Man behöver väl ändå inte vara rädd
för en utredning, ty visar utredningen
att det är riktigt som det är och bäst
som det är, lär väl ingen, i varje fall
inte jag, komma att påyrka att det ovillkorligen
skall ske en förändring. Då har
herr Gottfrid Karlsson fått sitt, och jag
böjer mig ödmjukt. Är det emellertid så,
alt utredningen visar, att det går att få
något bättre och går att ordna det tekniskt,
frågar jag herr Gottfrid Karlsson:
Varför skola vi inte ordna det så?

Jag har således, herr talman, inte någon
anledning att frångå mitt yrkande
om bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. förrådsmännen A. L. Åbergs och F. A. Hedströms

på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 178, angående
prisutjämningsavgift in. m.

Ang. förrådsmännen A. L. Åbergs och

F. A. Hedströms löneklassplacering.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
angående förrådsmännen A. L. Åbergs
och F. A. Hedströms tjänsteårsberäkning
för inplacering i löneklass.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hugo
Sundberg (I: 24) och den andra inom
andra kammaren av herr Gavelin (II:
19), hade hemställts, att riksdagen ville
för sin del besluta, att de vid kommendantstaben
i Boden anställda, vid fortifikationsförvaltningen
i Boden tjänstgörande
förrådsmännen Adolf Linus Åberg
och Folke Alvar Hedström skulle äga att
som tjänstetid för inplacering i löne -

löneklassplacering.
klass vid övergången till extra ordinarie
anställning den 1/7 1942 räkna sig till
godo den tid — Åberg från och med
den Vi 1922 och Hedström från och med
den 1/7 1938 — de innehaft befattningar
som förrådshandräckningskarlar vid
kommendantstaben i Boden.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 24 och II: 19 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SUNDBERG, HUGO: Herr talman!
Som motionär i det nu föreliggande
ärendet är jag litet besviken på statsutskottets
utlåtande. Jag skall inte uppehålla
tiden länge. Jag vill bara beklaga,
att utskottet inte bar funnit att det krav
som här framförts skulle för ifrågavarande
båda personer åstadkomma en
rättvis inplacering i löneklass.

Den ene av dessa båda personer,
Åberg, har begärt att bli placerad i viss
löneklass, och att få tillgodoräkna sig de
26 år han innehaft samma befattning.
Den andre, Hedström, går miste om 6 år
i tjänsteårsberäkning, när det gäller att
få de förmåner, som en tidigare tjänstgöring
skulle medfört. Utskottet har följt
statens lönenämnds remissvar i dessa
fall. Där framhålles att dessa personer
ha fått reglerad lön under 1947/48. Men
det oaktat kommer Åberg att nu i höst,
när han efter ett 29-årigt arbete skall
avgå med pension, inte att få tillgodoräkna
sig därmed förenat ålderstillägg
och med anledning därav kanske inte
erhålla den pension, som han skulle
vara berättigad till, om han hade varit
med i ett kollektivavtal.

Jag förstår, när här finns ett enigt utskott
mot motionerna och när vederbörande,
såsom lönenämnden här har sagt,
fått sina löner reglerade och uppflyttade
en löneklass, ehuru intet ålderstillägg
därpå beräknats, att det inte är någon
idé att bär vädja till kammarens ledamöter
om att bifalla motionen, och jag
skall inte heller upptaga tiden längre
med att motivera ett sådant bifall. Som
motionär måste jag ändå yrka bifall till
motionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. in.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Motionären
har inte anfört några nya sakliga
skäl för bifall till motionen. Ärendet
har varit föremål för Kungl. Maj :ts
prövning och prövning i annan ordning
vid upprepade tillfällen, och Kungl.
Maj:t har därvid kommit till den slutsats,
som framgår av vad utskottet här
anfört. Jag ber med anledning härav
endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av
väckt motion om viss ändring av 1927
och 1934 års reservbefälsförordningar,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier
för budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Näsgård m. fl. (I:

144) och den andra inom andra kammaren
av herr Onsjö m. fl. (II: 179), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag
samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning rörande
överflyttning av rättskemiska laboratoriets
arbetsuppgifter på andra
statliga institutioner.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 144 och II: 179

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
för budgetåret 1949/50 av ett
investeringsanslag av 1 000 000 kronor
till Nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning i enlighet med vad utskottet
under punkten anfört rörande
överflyttning av rättskemiska laboratoriets
arbetsuppgifter på andra statliga
institutioner m. in.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag måste säga att jag beklagar
den utgång, som behandlingen av detta
ärende fått hos statsutskottet. Dock är
det klart, att jag med tillfredsställelse
inregistrerar, att utskottet förklarar sig
dela den uppfattningen, »att de nuvarande
lokalförhållandena vid statens
rättskemiska och farmacevtiska laboratorier
äro i hög grad otillfredsställande».
Jag har själv varit i tillfälle att på ort
och ställe ta del av de lokalförhållanden,
under vilka dessa två laboratorier arbeta,
och jag måste säga, att jag har fått
en mycket stark känsla av det nära nog
ohållbara läge ur arbetssynpunkt, som
råder vid dessa laboratorier. Båda två
ha mycket viktiga uppgifter att fullgöra.
Farmacevtiska laboratoriet är en av de
viktigaste centralinstitutioner vi ha på
det medicinska området, eftersom hela
läkemedelskontrollen ligger koncentrerad
till detta laboratorium, och även
rättskemiska laboratoriet har en hd rad
av uppgifter, som äro mycket viktiga både
för rättssäkerheten och för medicinen
här i landet. Jag är alltså glad över att

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

utskottet vitsordat, att en ändring behöver
komma till stånd.

Men oaktat utskottet haft denna principiella
inställning, har utskottet icke ansett
sig kunna biträda det förslag, som
innefattats i propositionen, utan utskottet
har ansett, att denna fråga bör bli
föremål för ytterligare utredning, framför
allt ur synpunkten, huruvida inte
rättskemiska laboratoriets arbetsuppgifter
skulle kunna delas upp på andra statliga
institutioner och alltså rättskemiska
laboratoriet nedlägga sin verksamhet.
Det är framför allt på en punkt i utlåtandet,
som utskottet gör en ganska bestämd
deklaration. Det är när utskottet
säger, att utskottet icke håller för osannolikt,
att en överflyttning till kriminaltekniska
anstalten av vissa mindre omfattande
arbetsuppgifter vid rättskemiska
laboratoriet skulle kunna genomföras
utan olägenheter. Det är kanske framför
allt detta mera ^bestämda uttalande
som har uppkallat mig här i afton.

Jag har alldeles klart för mig, att när
utskottet har intagit sin ståndpunkt i
denna fråga, har utskottet huvudsakligen
byggt på den motion som i detta ärende
har väckts här i kammaren av herr Näsgård
in. fl. Jag måste tyvärr säga, att den
framställning som lämnas i denna motion
är sådan, att den i många hänseenden
ganska väsentligen skiljer sig från
verkligheten. Motionen visar kanske
framför allt ett påfallande intresse för
kriminaltekniska anstalten och en önskan
att vidga den anstaltens verksamhet.
Både det rättskemiska laboratoriet och
den kriminaltekniska anstalten sortera
under inrikesdepartementet, och ur synpunkten
av var de olika ärendena handläggas
har jag alltså inga intressen att
bevaka, men jag har den bestämda uppfattningen,
att den tanke som bär upp
denna motion är fullkomligt felaktig i
sak, och jag tror som sagt att det är denna
motion som utskottet sedan lagt till
grund för sitt ståndpunktstagande.

I motionen säges det t. ex. så här:
»Statens rättskemiska laboratorium har
till uppgift att utföra rättskemiska och
vissa biologiska undersökningar av kriminalteknisk
karaktär.» Om man slår

upp instruktionen för laboratoriet, får
man emellertid reda på att laboratoriet
har till uppgift att på uppdrag av medicinalstyrelsen
eller annan behörig myndighet
utföra rättskemiska och andra
rättsmedicinska undersökningar samt
bedriva annan i samband därmed stående
verksamhet med praktiskt och vetenskapligt
syfte. Ordet kriminalteknisk
förekommer över huvud taget inte i instruktionen
för detta laboratorium, och
jag vill göra kammaren uppmärksam på
att »kriminalteknisk» och »rättsmedicinsk»
äro två skilda begrepp. Nu bygger
denna motion på den tanken, att rättskemiska
laboratoriet skall läggas ned
och att dess verksamhet skall fördelas
på andra institutioner. Man tänker sig
då, att sådana uppgifter som t. ex. påvisande
av gift i likdelar eller i blod eller
påvisande av blod- och spermafläckar
skulle flyttas över till kriminaltekniska
anstalten. På samma sätt skulle blodundersökningarna
i rattfyllerimål flyttas
över dit. Uppgifterna på det serologiska
området skulle flyttas över till det bakteriologiska
laboratoriet.

Om man nu — utifrån den ståndpunkt
som intages i motionen — ser på
vad rättskemiska laboratoriet har för
uppgift, skall man först och främst komma
ihåg, att kriminaltekniska anstalten
har att göra vissa utredningar i brottmål,
utredningar som ha till syfte att
säkra eller påvisa indicier och bevis i
dessa mål. Rättskemiska laboratoriet gör
årligen mellan 25 000 och 30 000 undersökningar.
Av dessa undersökningar utgöra
inte mer än i medeltal mellan 30
och 40 per år sådana undersökningar
som direkt hänföra sig till utredningar i
brottmål i egentlig mening. Sådana uppgifter
som att påvisa blodspår, gift i
kroppsdelar o. s. v. utgöra alltså endast
30—40 undersökningar av mellan 25 000
och 30 000. Det är alltså det samband
med kriminaltekniken, som detta laboratorium
har. Vidare undersöker rättskemiska
laboratoriet på begäran av obducenter,
alltså av läkare, vävnader eller
vätskor från döda kroppar. Sådana undersökningar
företagas när det gäller
olycksfall eller människor som konsta -

Onsdagen den 30 mars 1910 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

terats liggande döda utan att man kan
förklara orsaken. Det förekommer ungefär
200—300 sådana undersökningar per
år. De stå ju ganska nära den grupp på
30—40 undersökningar som jag förut
talade om.

Vidare gör detta laboratorium mellan
3 000 och 4 000 alkoholanalyser om året
av blod från bilförare.

Så ha vi alla de serologiska undersökningarna,
som utgöras av två stora grupper:
dels blodundersökningar för faderskapsbevisning,
G 000 om året, och
dels den största gruppen av laboratoriets
arbetsuppgifter, som dock är alldeles
bortglömd i motionen — s. k. Rhundersökningar,
som uppgå till ungefär
20 000 om året och som ha till uppgift
att utreda en del frågor som sammanhänga
med blodsjukdomar bos småbarn
och att undvika dödsfall vid blodtransfusioner
på sjukhusen eller att förebygga
att i samband med blodtransfusioner
kvinnor få ett sådant blod, att deras avkomma
i framtiden kommer att lida av
blodsjukdomar. Det är alltså ett rent
medicinskt syfte, som laboratoriet bär
företräder.

Om man nu skulle gå den väg som är
angiven i motionen och som bär gjort
utskottet i varje fall så tveksamt, alt utskottet
föreslår en utredning, skulle det
få en hel del konsekvenser. Först och
främst är det mycket olämpligt att bryta
isär den i stort sett enhetliga arbetsuppgift,
som detta laboratorium har när
det gäller att påvisa vissa ämnen i likdelar
eller kroppsdelar och när det gäller
att göra blodundersökningar av kemisk
och serologisk karaktär. Allt detta
bildar ett sammanhängande vetenskapligt
område.

Men om vi nu skulle göra detta experiment
och överflytta alla undersökningar
av likdelar, alla undersökningar
för påvisande av gifter och alla undersökningar
för alkoholanalys till kriminaltekniska
anstalten — vad skulle
följden bli? För det första krävas
för en hel rad av dessa undersökningar
djurexperiment. Vi skulle alltså behöva
förse kriminaltekniska anstalten med eu
särskild djuravdelning, något som den

nu inte har. För det andra måste vi vid
kriminaltekniska anstalten anställa en
högklassig läkare med i det närmaste
professorskompetens. Rättskemiska laboratoriet
förestås redan nu av en professor
med läkarvetenskaplig utbildning.
Dessa blod- och alkoholanalyser iiro
nämligen inte enbart kemiska undersökningar;
de kräva även ett medicinskt bedömande,
en förmåga att avgöra: hur
påverkar sockersjuka hos patienten ett
alkoholprov, hur påverka vissa mediciner
alkoholbildningen i kroppen, hur
påverkar t. ex. den omständigheten att
personen inandats bensol den alkoholkvantitet
som finnes i kroppen o. s. v.?
Det behövs en vetenskapligt högt utbildad
läkare för att kunna bedöma detta.
På det sättet finge vi alltså utvidga kriminaltekniska
anstalten.

För närvarande ha farmacevtiska laboratoriet
och rättskemiska laboratoriet
en gemensam djuravdelning. Om vi genomföra
den av motionärerna föreslagna
uppdelningen så behövs det fortfarande
en likadan djuravdelning vid farmacevtiska
laboratoriet, men vi måste då
inrätta en särskild djuravdelning vid
kriminaltekniska anstalten, och dessutom
måste vi bygga ut djuravdelningen på
bakteriologiska laboratoriet för de serologiska
undersökningar som skulle göras
där. Farmacevtiska laboratoriet och
rättskemiska laboratoriet ha en hel del
apparatur gemensamt, som de kunna
använda för båda laboratoriernas verksamhet.
Om vi dela upp verksamheten,
få vi dubblera denna apparatur. De ha
ett gemensamt bibliotek; det får dubbleras
och kompletteras. Fn femtedel av laboratoriernas
lokalutrynunc är för närvarande
gemensamt och användes av båda
institutionerna, men den femtedelen
behövs uteslutande för farmacevtiska laboratoriet,
om det skall ligga för sig.

Nu andas denna motion eu utomordentlig
optimism. Man säger t. ex., att
om man skulle lösa frågorna på det sätt,
som föreslås i motionen, så skulle man
eliminera allt behov av nybyggnad för
det rättskemiska laboratoriet. Detta påstående
är alldeles riktigt, men man talar
inte om vad man skall göra på kri -

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

minaltekniska anstalten och på bakteriologiska
laboratoriet, dit dessa arbetsuppgifter
skulle överföras. Om man frågar
chefen för bakteriologiska laboratoriet,
säger han: Vi ha inte en skrubb
över, utan skall det föras hit en ny avdelning,
så får det byggas nya lokaler
för den avdelningen. Och om man tittar
på kriminaltekniska anstalten, finner
man att den bär det lika bekymmersamt
med sina lokalförhållanden och är
oerhört trångbodd.

Även när det gäller personalfrågorna
lämnar denna motion en mycket vacker
och mycket verklighetsfrämmande skildring,
när den talar om vilka stora möjligheter
man skulle ha att inskränka laboratoriernas
personal. Det förhåller sig
så, att rättskemiska laboratoriet har all
möda i världen att klara sitt arbete med
den personal det bar. Kriminaltekniska
anstalten ansåg det bekymmersamt att
den inte fick de personalförstärkningar
som den begärde i höstas, och bakteriologiska
laboratoriet är överansträngt
med arbetsuppgifter i förhållande till
personalen. Det finns över huvud taget
inga möjligheter att där inbespara någon
personal. Det finns såvitt jag förstår
heller inga möjligheter att genom att slå
sönder rättskemiska laboratoriet spara
några lokalutrymmen; tvärtom torde behovet
av lokalutrymmen bli något större,
om man delar upp laboratoriet och
förlägger dess olika avdelningar till olika
institutioner. Jag måste säga, att jag
tycker att denna motion bar tagit påfallande
lätt på detta viktiga spörsmål.

Nu stannar utskottet vid att begära en
utredning, och jag är naturligtvis på det
klara med att en utredning alltid kan
göras. Men för det första är lokalläget
på dessa laboratorier faktiskt bekymmersamt,
och ett uppskov genom en ny
utredning är alltså ur den synpunkten
olägligt. För det andra hyser jag, herr
talman, den bestämda uppfattningen, att
om man vill spara på statens kommittéutgifter,
så bör man inte sätta i gång en
sådan bär utredning, ty jag har, med
den kännedom jag bar kunnat skaffa
mig om dessa frågor, mycket små förhoppningar,
att en utredning skall leda

till något annat resultat än en lösning i
huvudsak enligt det förslag som är
framlagt i propositionen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Med den energi som herr statsrådet här
lagt i dagen för att försvara sin proposition
har lian dock mest vänt sig mot
motionärerna. Jag vill då berätta litet
om hur den avdelning inom utskottet
som haft hand om detta ärende har
handlagt det.

Det är mycket möjligt, att även om
det icke väckts någon motion, vi skulle
ha behandlat ärendet ungefär på samma
sätt som vi nu ha gjort. Jag tror att vi
ha hållit på med detta ärende i fyra
veckor — visserligen inte i ett sträck
utan med mellanrum — vi ha haft föredragningar
av olika personer, som haft
mycket med dessa saker att göra, och vi
ha inhämtat utlåtanden från olika håll,
bland annat från medicinska fakulteten
i Lund. Att vi ha ägnat så stort intresse
åt denna sak beror naturligtvis delvis
på att det har funnits en motion, tv vi
behandla alla motioner med största omsorg
på avdelningen.

Det är egentligen två skäl som utskottet
haft, när det icke har velat i år bifalla
detta förslag. Det ena beror sannolikt
på att det sitter nästan bara landstingsmän
i den avdelningen, och de äro
vana vid att varje bvggnadsförslag, särskilt
de dyrbarare, som lägges fram för
ett landsting, skall vara åtföljt av fullständiga
ritningar — inte bara skissritningar
utan, särskilt i nuvarande beträngda
läge, klara bevis för att utrymmena
inte ha tilltagits allt för spatiöst —
och någorlunda trovärdiga kostnadsberäkningar.
Nu ha vi fått klart för oss,
att någonting sådant för närvarande icke
kan presteras ifrån departementet. Detta
tillfredsställer icke våra krav på det
utredningsmaterial som skall föreligga.

Ändå kanske inte detta är huvudskälet
till att utskottet har tagit denna ställning.
Det är nämligen ett annat skäl. Vi
ha under föredragningarna och av de
utlåtanden vi ha skaffat in fått klart för
oss, att det även på detta område finns

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

något som kan kallas verksblindhet.
Statsutskottets olika avdelningar göra ju
ofta resor och besöka olika institutioner
och anläggningar, och då har man kunnat
lägga märke till att det är rätt farligt
att enbart göra en resa till den institution
som det är fråga om utan att
samtidigt inhämta uppgifter från andra
håll. När man är på platsen, får man ju
den mest övertygande bevisning, men
uppgifter från andra håll ge ofta en helt
annan bild, och det är detta, herr talman,
som jag nu skall be att få något
komma in på. Det kanske blir litet långrandigt,
men herr statsrådet tog ju ganska
noggrant på denna sak.

Vi ha förstått, att vissa mindre delar
av verksamheten, som icke kräva någon
djuravdelning eller över liuvud taget
några utökningar av kriminaltekniska
anstaltens apparat, nämligen den ringa
del av rättskemiska anstalten som har
med kriminaltekniska ting att göra, möjligen
borde flyttas över till den anstalten.
Jag anför inte detta såsom något
slags motiv för att förslaget om detta
bygge skall avslås, ty det gäller en så
ringa del av arbetet, att den, som herr
statsrådet påpekade, inte har någon
större betydelse. Det är kanske fråga
om något mer än de 30—40 undersökningar
av kriminologisk art som statsrådet
anförde — vi drog fram en siffra
som kanske var ungefär den tiodubbla
på de undersökningar som kunde överföras
— men det är i alla fall inte mycket,
och utskottet har inte heller tänkt
sig, att man skulle behöva i anledning av
en sådan överflyttning kosta på kriminaltekniska
anstalten något annat än
mindre apparatur för kanske mycket
ringa kostnad. Men vi ha ansett, att det
borde undersökas, om man inte kan tänka
sig andra kombinationer. Det är tyvärr
så, åt! lokalutrymmen bruka bli för
stort tilltagna, när man får hålla på och
själv utarbeta vad man skall ha. Vi fingo
ju ett litet exempel på den saken, då vi
höl lo på med rättsläkarstationen, där det
gick att få en avsevärt mindre byggnad
för dess behov. Vi ha talat något om eu
kombination med statens bakteriologiska
anstalt. Jag tror inte att det är det

naturliga sättet, men det kunde måhända
vara så att det vid den patologiska institutionen
vid karolinska institutet
skulle kunna göras ungefär samma symbios
som statsrådet själv har tänkt sig
föreslå i Lund, där det ju direkt föreslås,
att det skulle anordnas en rättskemisk
anstalt i samband med patologiska
institutionen, och eftersom vi tidigare
haft erfarenhet av att det vid karolinska
institutets patologiska institution
och angränsande avdelningar finns
vissa möjligheter för gemensamma lokaler
och vissa outnyttjade lokalutrymmen,
ansågo vi att man borde undersöka,
inte om detta arbete kunde överlåtas till
dem utan om en rättskemisk institution
kunde förläggas så att den kunde samarbeta
t. ex. med patologiska institutionen.

De föredragningar som vi haft och
som ha talat för propositionens förslag
ha icke kunnat ge besked om de frågor
som ha ställts om den saken, och min
tro är, att det inte skadar, att man tar
upp saken med uteslutande av den påverkan
och den verksblindhet, som finns
i nästan alla verk, därvid man alltså
skulle inhämta råd och synpunkter även
från andra institutioner, som ha kunskap
om hithörande ting. Då det dessutom
är så, att tillståndet i vårt land
för närvarande är så jämmerligt som
det förra onsdagen skildrades av en
ärad ledamot av denna kammare på
bohusbänken, kan det inte anföras som
motiv, att det är dåliga arbetsförhållanden
på den nuvarande rättskemiska anstalten,
tv det finns så många jämmerliga
förhållanden, att vi ha menat, att
det nog kan gå ett år till eller kanske
flera år, i all synnerhet som vi ha tagit
reda på att det finns möjlighet att förlänga
det hyreskontrakt som finns på
den lokal som disponeras.

Dessa saker, herr talman, göra tillsammans,
att vi tycka att ärendet inte är
alldeles färdigutrett. .lag undrar om det
inte kan komma fram förslag, som på ett
rätt avgörande sätt kunna minska behovet
av nya byggnader, kombinationer
som skulle medföra både förbilligade
byggnadskostnadcr och förbilligade

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

framtida driftkostnader, om man ville
göra en ordentlig översyn över allt detta.
Jag vill för min del inte försvara
alla påståenden i motionen, utan jag har
velat anföra de synpunkter som vi inom
utskottet ha anlagt på frågan, och de
sammanfalla ju inte alldeles med motionens
synpunkter, även om det förefaller
oss, att vissa delar av motionerna
icke blivit direkt motbevisade genom de
föredragningar som vi ha haft ifrån kretsar
som ha haft anledning att slå vakt
om propositionens förslag.

Med dessa motiv ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
gjorde nyss herr Onsjö och mig allt
för stor ära, när han sade att skälet till
statsutskottets avvisande hållning till
propositionens förslag var vår motion,
även om vi väl få ta för givet, att vår
motion var ett incitament för statsutskottet
att skaffa sig upplysningar ifrån
sakkunnigt håll. Statsutskottet är en mycket
hårdhudad institution, herr talman,
och det lär inte gå att skriva en motion
och få utskottet att gå med på den utan
vidare, utan förutsättningen är att det
vid den undersökning som det tycker sig
ha anledning att företaga finner motionens
uppgifter åtminstone i huvudsak bekräftade.

Det föreföll också som om statsrådet
nämnde motionen med en viss ironi, och
jag kan då avslöja, att vi motionärer i
någon mån ha fått lida smälek bland
våra riksdagskamrater för att vi ha lämnat
en motion med så mycket vetenskapliga
uppgifter. »Det är ju kemi i
högsta grad, det här», har man sagt. Det
gick i själva verket så till, att vi fingo en
sakkunnig kemist att uppgöra en promemoria
i frågan, och på grundval av den
ha vi skrivit motionen. Jag skulle tro att
detta är ett mycket legitimt sätt att författa
motioner här i riksdagen. Man kan
inte vara sakkunnig på alla områden.
Jag är inte kemist, och det är säkerligen
inte statsrådet Mossberg heller, utan man

får lita på specialisterna i ett sådant fall.
Det skulle för resten vara olyckligt, om
riksdagen skulle bestå av en samling specialister,
som var och en skulle framföra
sina särskilda synpunkter.

Vad huvudfrågan angår ha inte heller
vi motionärer tagit ställning till den för
framtiden, fastän vi yrkat avslag på byggnadsanslaget
för i år. Jag vill erinra om
att det gäller inte bara 1 miljon — det
beloppet avser endast nästa budgetår •—
utan det gäller 2,8 miljoner kronor enligt
den preliminära beräkningen. För att få
frågan uppskjuten och utredd ha vi måst
yrka avslag på anslaget. Men vi motionärer
ha liksom utskottet begärt utredning
om möjligheten att flytta över de arbetsuppgifter,
som nu åvila rättskemiska laboratoriet,
på andra statliga institutioner.

Jag skall inte säga mycket mer i denna
fråga, men jag vill trycka hårt på att i
nuvarande tider, då vartenda byggnadsanslag
penetreras så grundligt, tycker jag
verkligen inte att man skall bevilja ett
sådant här anslag på flera miljoner, när
sakkunskapen är så splittrad som i denna
fråga.

Statsrådet framförde nyss en hel massa
skäl för att det var alldeles nödvändigt
att det rättskemiska laboratoriet bibehölls.
Jag vill inte påstå, att vad han sade
var felaktigt. Men när jag fick första rapporten
från utskottsbehandlingen •— man
får ju rapporter även i riksdagen från
sina kamrater — lydde meddelandet, att
den först tillkallade föredraganden hade
slagit ihjäl motionen på varenda punkt,
liksom statsrådet gjorde nyss. Sedan kom
det flera föredragande. De voro lika sakkunniga
som den förste men hade helt
andra meningar. När åsikterna äro så
splittrade hos vetenskapsmännen, är detta
ett bevis för att frågan behöver ytterligare
utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORDENSON: Herr talman! Mot
Kungl. Maj :ts proposition ha riktats invändningar
av två slag, dels av mera
praktisk art, dels av mera principiell
art.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

Herr Mannerskantz har här gjort sig
till tolk för de mera praktiska synpunkterna
och menat, att det föreliggande
byggnadsförslaget skulle kunna utföras
billigare och förenklas på det ena eller
andra sättet. Det är möjligt, att så är fallet,
det skall jag inte ge mig in på. Men
denna sak berör, såvitt jag förstår, inte
det mera principiella spörsmål som har
upptagits i motionerna, nämligen frågan
om en uppdelning av den verksamhet,
som nu är knuten till rättskemiska laboratoriet.
Statsrådet Mossberg har redan
påpekat, att denna är en enhetlig institution
med uppgifter som visserligen äro
mycket skilda men i alla fall spänna
över ett område med vissa gemensamma
drag. Denna institution skulle sprängas,
om man skulle göra den uppdelning, som
är föreslagen i motionerna. Att bryta ut
och överföra vissa av rättskemiska laboratoriets
uppgifter till kriminaltekniska
anstalten och andra uppgifter till de
medicinskt-kemiska och farmaceutiska
institutionerna tror jag skulle vara en
ganska betänklig åtgärd. Man skulle därmed
ge kriminaltekniska anstalten för
omfattande uppgifter, som det skulle bli
svårt för denna att sammanhålla. Arbetet
på detta område skulle bli splittrat, och
det är fullkomligt riktigt — såsom statsrådet
har påpekat — att det skulle bli
nödvändigt att dubblera vissa hjälpavdelningar,
såsom avdelningen för djurförsök.
Här i Sverige har utvecklingen
på det rättskemiska området varit gynnsam.
Vi ha haft framstående vetenskapsmän
på området, som ha kommit långt i
sin vetenskap och gjort betydande insatser.
Man skulle föra utvecklingen tillbaka
genom den uppdelning som här är
föreslagen. För en gynnsam utveckling
fordras också, att vetenskapsmän med
skilda kvalifikationer arbeta gemensamt
i samma laboratorium och stå i kontakt
med varandra.

.lag tror således att den tanke, som
ligger bakom motionen, är principiellt
olycklig för utvecklingen, och jag vill bestämt
avråda från en åtgärd i den föreslagna
riktningen. På denna punkt är
det lyckligare att följa Kungl. Maj:ts
linje.

Jag vill inte direkt motsätta mig en
utredning, men jag anser, att det skall
understrykas, att den bör i huvudsak inriktas
på den mera praktiska utformningen
av det bvggnadsförslag, som här
föreligger. Däremot skall man icke frångå
Kungl. Maj:ts linje i fråga om den
principiella uppläggningen.

Jag vill inte här göra något yrkande,
utan har bara velat understryka, att
Kungl. Maj:ts linje av allt att döma är
den riktiga.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr

talman! När jag har lyssnat till debatten
och till de skäl som ha anförts av statsrådet
och de skäl som ha anförts av utskottets
talesman och motionären, har
jag inte kunnat undgå att komma till den
uppfattningen, att statsutskottets behandling
av detta ärende är något egendomlig.
Det är kanske en smula förmätet att
ge uttryck åt en sådan uppfattning när
det gäller ett enhälligt utskott, men det
kan, herr talman, inte hjälpas. Jag tycker,
att statsutskottets resonemang är
något egendomligt, och jag är, herr talman
inte ensam i riksdagen om att ha
denna uppfattning. Jag vill helt och fullt
understryka vad den siste ärade talaren
yttrade om att det är riktigt, rent principiellt,
att gå på den linje som statsrådet
har föreslagit i sin proposition. Det
kan inte vara lämpligt att till den kriminaltekniska
anstalten överföra arbeten
som äro vitt skilda från dem, som denna
anstalt har till sin huvudsakliga uppgift
att utföra.

Herr Mannerskantz talade om för kammaren,
att alla de som tillhöra tredje avdelningen
i statsutskottet äro landstingsledamöter
och alltså ha erfarenhet från
landstingsarbetet och att det i mycket
stor utsträckning är det som har gjort
att de ha kommit till detta resultat. Men
jag stiiller mig nog något undrande inför
resultatet. Av statsrådets redogörelse
för de arbetsuppgifter, som de olika
anstalterna ha sig ålagda, fick man klart
för sig exempelvis att det rättskemiska
laboratoriets arbetsuppgifter blott till
mycket ringa del äro av rent kriminalteknisk
art.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

Herr Mannerskantz sade, att det inte
bär kunnat förebringas fullständiga ritningar,
utan bara skisser, och ännu
mindre några kostnadsförslag. Det är ju
omöjligt för mig att bedöma, hur det
kan förhålla sig med den saken, men
jag undrar ändå, om det är riktigt att
på detta sätt överföra till kriminaltekniska
anstalten det undersökningsarbete,
som nu åvilar det rättskemiska laboratoriet.
På ett modernt laboratorium skall
man ju ha ett ganska omfattande djurstall
för att rätt kunna utföra de många
sorters prov som erfordras, om man
skall stå till tjänst åt läkarna på de olika
avdelningarna inom ett stort sjukhus.
Jag är inte alldeles utan erfarenhet på
detta område. Vid centrallasarettet i
mitt landsting ha vi en särskild läkare
som föreståndare för laboratoriet, och
jag vet, bur oerhört viktiga laboratoriets
undersökningar äro för de andra läkarna
på centrallasarettet och även på de
övriga lasaretten inom landstingsområdet.

Jag tycker, att den behandling, som
Kungl. Maj:ts förslag har rönt, inte är
riktig. Jag lyssnade med uppmärksamhet
på den föregående ärade talaren och
funderade på om han skulle komma till
något avslagsyrkande. Jag hade nära nog
hoppats och väntat, att hans yttrande
skulle sluta med ett yrkande, men det
uteblev tyvärr. Det riktigaste vore, att
utskottet finge tillbaka ärendet för att ta
det under förnyad prövning med beaktande
av den diskussion som har förevarit
här i kammaren.

Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka på en återremiss av ärendet till
statsutskottet.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill bara lämna en förklaring
med anledning av det yttrande som herr
Mannerskantz fällde, när han talade om
att byggnadsfrågan inte var utredd på
sedvanligt sätt, innan Kungl. Maj:t lade
fram propositionen.

Jag fick en känsla av att herr Mannerskantz’
yttrande kunde ge kammaren
den uppfattningen, att här hade

presenterats bara några lösa skisser till
hur denna byggnad skulle se ut. Låt
mig för att undvika missförstånd nämna
för kammaren, att byggnadsfrågan
har varit föremål för en årslång behandling
av medicinalstyrelsen, som är
vårt centrala verk på medicinens område,
och byggnadsstyrelsen, som är vårt
centrala byggnadskunniga verk. Samrådet
mellan dessa båda verk och studiet
av laboratoriernas arbetsuppgifter ha
lett till att byggnadsstyrelsen lagt fram
ett förslag till ritningar över en tilltänkt
laboratoriebyggnad. Den som är intresserad
att ta del därav får alla de upplysningar
han behöver om byggnadens
utseende och storlek och om rummens
och utrymmenas disposition. Denna fråga
har alltså handlagts på precis samma
sätt som varje annat byggnadsärende som
underställes riksdagens prövning. Kungl.
Maj :t brukar nämligen inte begära, att
de mycket kostnadskrävande detaljritningarna
— där varenda liten evakueringstrumma
och rörledning lägges in i
byggnaderna — göras förrän riksdagen
fått ta ställning till frågan. Genom den
utredning som föreligger får man dock
en fullkomligt klar bild av hela byggnadskomplexet.

Sedan vill jag också understryka, att
jag i propositionen bär hävdat, att vid
den fortsatta bearbetning av detta projekt,
som kommer att ske i samband
med detaljstudierna — om riksdagen
skulle bifalla förslaget — komma alla
möjligheter till ytterligare besparingar
och nedbringande av utrymmena att tillvaratas.

Jag vill sluta med att säga kammaren,
att jag i Kungl. Maj :ts kansli sitter
som ansvarig för sjukvården och den
medicinska vården i riket. Jag kämpar
dagligen med en sådan medelsbrist och
med sådana byggnadssvårigheter, att det
aldrig skulle falla mig in att förelägga
riksdagen ett byggnadsprojekt inom medicinens
område, om jag icke vore personligen
övertygad om att det vore nödvändigt
och att en nybyggnad alltså
borde komma till stånd. Vi få inte glömma,
att det här gäller två centrala medicinska
institutioner, som betjäna hela

Onsdagen den 30 inars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m.

vår sjukvård. Om icke institutioner av
detta slag kunna driva sin verksamhet
tillfredsställande och stå på toppen av
den vetenskapliga utvecklingen i världen,
blir sjukvården för människorna
överallt på våra lasarett och sjukstugor
lidande.

Herr MANNEIfSKANTZ: Herr talman!
Jag vill först meddela, att avdelningen
bad sin sekreterare att få in ritningarna
och arbetsbeskrivningarna för denna
byggnad. Då meddelades, att det inte
var någon mening med att vi tittade på
ritningarna, ty det fanns inte några så
detaljerade ritningar, att man kunde
bygga efter dem. Det var ytterst lösligt,
och det sades, att det skulle bli rätt stora
omarbetningar. Därav kom det sig,
att vi inte tyckte det var stor mening
med att detaljgranska ritningarna. Annars
får jag nog rent principiellt säga,
att det är felaktigt, att man inom statsförvaltningen
och i riksdagen kanske inte
alltid granskar byggnadsföretag lika
noggrant som man gör i kommunerna.
Har man en dålig vana, är det knappast
någon idé att man fortsätter med den.

Sedan skall jag be att få vända mig
till mina ärade vänner herrar Nordenson
och Gottfrid Karlsson och säga, att
det tyvärr ser ut, som om de hade hört
på ganska dåligt. De byggde nämligen
hela sitt resonemang på att utskottet hade
föreslagit, att huvuddelen av det
rättskemiska laboratoriets arbetsuppgifter
skulle överföras till den kriminaltekniska
anstalten. .lag poängterade ju
uttryckligen, att blott en mycket liten
del av den verksamhet, som hittills har
bedrivits vid rättskemiska laboratoriet,
är lämpad att överföra till den kriminaltekniska
anstalten, men att professorer
och docenter och andra anse det alldeles
riktigt, att just denna del kommer
bort från rättskemiska laboratoriet. Men
det iir inte det som är avgörande.

Det avgörande är, om man för återstoden
av det rättskemiska laboratoriet
kan få till stånd en symbios med någon
annan institution, så att man kan använda
överflödiga utrymmen — vi ha

ju på känn, att det finns sådana. Då kan
nybyggnadsbeliovet inskränkas rätt avsevärt.
Det är betydelsefullt inte minst
med hänsyn till dagens svårigheter, och
det kan också, som jag sade, måhända
leda till en bättre drift i framtiden.

Att sedan utskottets behandling har
varit egendomlig håller jag med herr
Gottfrid Karlsson om. Någon enstaka
gång framlägger ett utskott ett förslag
som går emot Kungl. Maj :t, och det är
ju en mycket egendomlig sak i våra dagar.
Men det är inte alldeles nödvändigt
att behandlingen därför är oriktig. Det
är sällsynt, att statsutskottet enhälligt
går emot Kungl. Maj :t, men när så har
skett har det berott på att utskottet funnit
skäl härtill. Denna församling är
alltför stor för att man skall diskutera
detaljer i den. Men jag vill säga herr
Karlsson, att vi alla inom avdelningen
anse att denna fråga behandlats omsorgsfullt
inom avdelningen, inte minst
tack vare de yttranden och utlåtanden
som vi ha fått.

Statsrådet och herr Nordenson ha understrukit,
att rättskemiska laboratoriet
huvudsakligen sysslar med medicinska
saker. Det använde jag också som argument,
nämligen för att motivera, att
man inte ovillkorligen skall överföra
medicinskt betonade ting till den kriminaltekniska
anstalten, utan blott kriminaltekniska,
även om de utgöra den
minsta delen. Men det rättskemiska laboratoriet
har nu många medicinska arbetsuppgifter
som lämpligen kunna samordnas
med övriga medicinska institutioner
bär i Stockholm. Det anses vara
ytterst lämpligt med en sådan sammankoppling
i Lund — om vi kalla Lund
för Jena, så kunna vi kalla Stockholm
för Heidelberg — och det borde kunna
ge anledning till närmare eftertanke, innan
man rusar åstad och ger ut 2,8 miljoner
kronor.

Jag tror också, att det föreslagna laboratoriet
rent byggnadstekniskt tarvar
ungefär samma nedskärning som skedde
med statens rättsliikarstation och som
medförde, att man i den för denna institution
tilltänkta byggnaden fick en
hel våning ledig för andra ändamål. Det

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Anslag till statens organisationsnämnd.
kan ju tänkas, att någonting liknande
skulle kunna ske i fråga om den nu föreslagna
nybyggnaden.

Herr FORSLUND: Herr talman! Efter
de anföranden, som här ha hållits och i
vilka man har försökt klarlägga sin syn
på denna viktiga sak — och särskilt med
beaktande av vad som framhölls av herr
Nordenson, som jag tror äger sakkunskap
på området — anser jag tillräckliga
skäl föreligga att rekommendera återremissyrkandet.
Men för att Kungl. Maj:ts
förslag också skall kunna komma under
prövning i det sista avgörandet, ber jag
få hemställa om bifall till Kungl. Maj :ts
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; samt 3:o) att
punkten skulle visas åter till utskottet.
Herr talmannen anförde vidare, att propositioner
nu till en början komme att
framställas beträffande yrkandet om
återremiss.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till berörda
återremissyrkande samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen sig
anse den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gottfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår yrkandet om återförvisning
till statsutskottet av punkten 1 i
utskottets utlåtande nr 48, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 63.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen yttrade, att enär kammaren
nu bifallit yrkandet om återremiss
av ifrågavarande punkt, de båda
övriga yrkandena finge anses hava förfallit.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorde framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 till statens organisationsnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Anslag till statens organisationsnämnd.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
organisationsnämnd, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1949/
50, dels ock till Statens organisationsnämnd:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 620 000
kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nordenson (I: 200) och den andra inom
andra kammaren av herr Wiberg (II:

Onsdagen den 30 niars 1949 em.

Nr 12.

249), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla
dels om en skyndsam utredning,
åsyftande en förstärkning av statens organisationsnämnd,
och dels att Kungl.
Maj:t redan för innevarande års riksdag
ville framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (II: 164).

Utskotttet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen II: 164

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens organisationsnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1949/50;

b) till Statens organisationsnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1949/50 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 620 000 kronor;

II. i anledning av motionerna I: 200
och II: 249 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet under punkten
anfört.

I motiveringen hade utskottet beträffande
motionerna 1:200 och 11:249 yttrat
hland annat, att även om utskottet
icke vore berett att förorda någon utökning
av anslagen till organisationsnämnden,
den förstärkning av civila experter,
som motionärerna ansett erforderlig,
syntes kunna åtminstone delvis genomföras
genom en av utskottet förordad
överföring av personal från rationaliseringsarbetet
inom försvarsväsendet.

Herr NORDENSON: Herr talman! .lag
beklagar, att jag återigen skall behöva besvära
kammaren. .lag skall försöka fatta
mig kort.

.lag har avgivit eu motion i detta ärende
med hemställan om eu utredning, som
åsyftar en förstärkning av statens organisationsnämnd.
Denna motion bygger
på ocli ansluter sig mycket nära till ett
uttalande av statsrevisorerna i deras till

Anslag till statens organisationsnämnd.
denna riksdag avgivna berättelse. Revisorerna
ha där tagit upp frågan om en
samordning av vissa arbetsuppgifter hos
statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan,
särskilt i residensstäderna.
Statsrevisorerna peka på den stora ansvällningen
av dylika organ och mena,
att deras arbetsuppgifter i stor omfattning
iiro likartade och skulle kunna rationaliseras.
Man har gjort stickprov och
funnit, att samarbete äger rum endast i
mycket ringa utsträckning, och statsrevisorerna
peka på angelägenheten av att
bär vidtas åtgärder för att få ett samarbete,
dels för att åstadkomma direkta
besparingar, dels också för att kunna frigöra
arbetskraft från administrationen.
Statsrevisorerna förorda en undersökning
av förhållandena och att denna
skall anförtros åt statens organisationsnämnd.

Nu har ju denna en utomordentligt
stor belastning och arbetar delvis med
otillräckliga krafter. Där finns endast ett
litet antal tjänstemän i ledande ställning;
resten är experter, inalles 36 sådana, av
vilka 30 arbeta på det militära området
och endast sex på det civila. Följaktligen
har organisationsnämnden för
ringa arbetskraft för att fylla sin uppgift
på det senare området. Nämnden har
också under de tre sista åren återkommit
till Kungl. Maj:t med hemställan om
att få inrätta ett antal byrådirektörsbefattningar
i lönegraden C 31 för att kunna
förvärva krafter, som skulle kunna
dels bli stadigvarande knutna till nämnden,
dels också på mera planmässigt sätt
leda dess arbete. Det har inte regeringen
ansett sig kunna biträda, och följden
är, att organisationsnämnden för närvarande
knappast är tillräckligt rustad för
att lösa de mycket viktiga uppgifter, som
den har sig förelagda.

Det är att märka, att om man kostar
på sig en utvidgning av organisationsnämnden,
blir det visserligen en omedelbar
merutgift för statskassan, men det
innebär också en mycket stor möjlighet
till väsentliga besparingar i framtiden
rent ekonomiskt och, som jag nyss påpekade,
även i arbetskraft. Det är »lärför
mycket viktigt, att här göres någon -

7 Försitt kammarens protokoll I!)li9. Nr 12.

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. grunderna för löneförhöjning enligt statens löneplansförordning m. m.

ting för att förstärka nämndens möjligheter
att utöva sin verksamhet.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att utskottet har visat förståelse i sitt utlåtande
för de önskemål, som ha kommit
fram i motionen, och jag beklagar,
att utskottet inte har ansett sig kunna
gå med på yrkandet, men jag hoppas,
att Kungl. Maj :t skall ha sin uppmärksamhet
riktad på saken och till en kommande
statsverksproposition ta upp organisationsnämndens
yrkande om en
förstärkning av dess arbetskraft, så att
den verkligen kan fylla sin viktiga uppgift.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. grunderna för löneförhöjning enligt
statens löneplansförordning m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj :ts i proposition
nr 34 framlagda förslag samt
med avslag å motionen 11:302 besluta,
att höjning av belopp, som angåves i
de i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, tills vidare
under år 1949 skulle ske enligt samma
grunder som gällt under andra halvåret
1948;

B. med bifall till Kungl. Maj ds förslag a)

besluta,

1) att kristillägg tills vidare under år
1949 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under andra halvåret 1948;
samt

2) att provisoriskt lönetillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst in. fl.
under budgetåret 1949/50 finge, i den
mån ej annat föranleddes av riksdagens
i annat sammanhang meddelade beslut,
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som angåves i 1947 års statsverksproposition
(för flera huvudtitlar
gemensamma frågor) och i propositionen
1948:136, utgå enligt de närmare
föreskrifter, som meddelades av Kungl.
Maj :t.

b) till Kristillägg för budgetåret 1949/
50 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

I motionen II: 302, av herr Senancler
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 34, i vad den rörde fastlåsandet
av det rörliga tillägget på statstjänstemännens
löner, och i stället uttala
att den i löneplansförordningen intagna
regeln om rörligt tillägg skulle vinna
tillämpning, eller — om detta förslag
skulle avslås — att riksdagen måtte besluta,
att höjning av de belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna, tills
vidare under år 1949 skulle ske med 15
procent.

Herr NORLING: Herr talman! Jag bär
begärt ordet här i anledning av en motion,
nr 302 i andra kammaren, vilken
går ut på att den fastlåsning av statstjänarnas
dyrtidstillägg, som beslöts vid
1947 års riksdag, skulle ändras, så att
de skulle få vad de rätteligen borde ha
enligt riksdagens tidigare beslut. Vid det
tillfället hade nämligen statstjänarna
rättighet att erhålla en dyrtidskompensation
av 15 procent, men de fingo ej
denna, utan kompensationen fastlåstes
vid 12 procent. Motionärerna mena nu,
att statstjänarna ha kommit på ett helt
annat plan än övriga, som drabbas av
lönestoppet. De ha i verkligheten erhållit
en lönereducering med 3 procent.
Yrkandet i motionen avser således, att
detta skall ändras genom ett förnyat beslut.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för kemiska institutionen vid Uppsala universitet m. m.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
kort och gott yrka bifall till motionens
hemställan, att riksdagen måtte besluta,
att höjning av de belopp, som angivas i
de i 3 § statens löneplansförordning intagna
grundlönetabellerna, tills vidare
under år 1949 skall ske med 15 procent.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu förevarande utlåtandet
annat yrkande ej förekommit, än
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till den i ämnet väckta motionens
senare alternativ.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt berörda yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

51, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående åtgärder för en
effektiviserad sysselsättnings- och arbetsterapi;
samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridandet av
vissa förlikningskostnader.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1949/50, i vail avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1.

Ang. nybyggnad för kemiska institutionen
vid Uppsala universitet m. m.

Kungl. Majd hade föreslagit riksdagen
att till nybyggnader för kemiska

och biokemiska institutionerna vid universitetet
i Uppsala m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren
av herr Holmbäck väckt motion
(I: 21), vari hemställts, att riksdagen
ville till nybyggnader för kemiska och
biokemiska institutionerna m. m. vid
universitetet i Uppsala för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
om 2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen I: 21, till Nybyggnader för kemiska
och biokemiska institutionerna
vid universitetet i Uppsala m. m. för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet beträffande
motionen 1:21 anfört bland annat: »Utskottet,

som alltså ansluter sig till
Kungl. Maj:ts förslag och avstyrker bifall
till nämnda motion, vill emellertid framhålla,
att utskottet finner det angeläget
att ifrågavarande byggnadsföretag
igångsättes nästa år och att arbetena
för såväl den biokemiska som den kemiska
institutionen därefter fullföljas
utan avbrott, vilket även ur ekonomiska
synpunkter torde vara mest rationellt.
Skulle lättnader på byggnadsmarknaden
under innevarande år uppstå, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t tager under
omprövning huruvida icke berörda
byggnadsföretag kunde påbörjas vid en
tidigare tidpunkt än den nu beräknade.»

Herr IIOLMBÄCK: Herr talman! Kungl.
Maj ds proposition går ut på ett anvisande
till nybyggnad för de kemiska
och biokemiska institutionerna i Uppsala
av en halv miljon kronor. Motiveringen
till det sätt, på vilket beloppet
avvägts, är hänsyn till läget på arbetsmarknaden.
Jag har tillåtit mig att motionsvis
yrka, att anslaget böjs till två

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. nybyggnad för kemiska institutionen
miljoner kronor. Statsutskottet har gjort
undersökningar och funnit, att arbetet
icke kan med nuvarande byggnadskvot
påbörjas förrän 1950, och hemställer
därför om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet skriver emellertid samtidigt,
att enligt dess uppfattning båda
institutionerna skola färdigställas i ett
sammanhang och att Kungl. Maj:t bör
låta påbörja arbetet tidigare, om arbetsmarknaden
skulle ge möjlighet därtill.

Jag tolkar utskottets utlåtande på det
sättet, att Kungl. Maj :t därigenom får
fullmakt att bygga de båda institutionerna.
Syftet med min motion är därigenom
till stora delar uppfyllt.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet för att understryka angelägenheten
av att Kungl. Maj :t i anslutning
till vad utskottet uttalar verkligen
undersöker, om inte möjligheter kunna
finnas, med hänsyn till läget på byggnadsmarknaden,
att börja arbetet tidigare
än 1950 och helst sommaren 1949.
Det skulle ju möjliggöra färdigställande
ett helt år tidigare av institutionerna,
och enligt min uppfattning vore det
mycket rimligt, om man för ett bygge
av den utomordentliga betydelse, som
det här är fråga om, gåve en extra byggnadskvot,
gåve ett byggnadstillstånd
utom den vanliga ramen.

Detta bygge har ju betydelse i två
olika avseenden. Den kemiska institutionens
nybyggnad är nödvändig för att
man skall kunna påskynda utbildandet
av kemister, ta in flera studenter för
utbildning i kemi än vad man hittills
kunnat. Och vad det betyder för vår
industri, för undervisningen och för försvaret
behöver jag inte understryka. Vidare
bilda båda institutionerna tillsammans
en av Europas stora forskningscentraler
på det kemiska området. Där
arbeta många vetenskapsmän, svenskar
och utlänningar, sida vid sida med
forskningar, som äro av den största betydelse.
Ett understödjande därav är
därför en synnerligen viktig sak.

Herr talman! Jag har ansett mig böra
understryka angelägenheten av att man
gör allt vad man kan för att börja dessa
byggen redan i sommar. Jag har där -

vid Uppsala universitet m. ni.

emot givetvis intet annat yrkande än bifall
till utskottets förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Statsutskottets
andra avdelning har varit i
Uppsala och avsynat, om jag så får säga,
de kemiska institutionerna där, och vad
utskottet då konstaterade överensstämmer
med vad som har skildrats i den
föreliggande motionen. De kemiska institutionerna
i Uppsala äro i ett bedrövligt
tillstånd. Jag kunde t. ex. konstatera,
att avdelningen för organisk kemi ser
ut på precis samma sätt i dag som den
gjorde för över fyrtio år sedan. Efter det
byggnaden togs i bruk 1904, har ingenting
gjorts åt lokalerna för organisk
kemi. Redan på den tiden, då jag låg i
Uppsala, klagades det bittert över att
vanliga övningslaboranter och forskare
på den organiska kemins område fingo
arbeta i samma rum — det finns i själva
verket bara en enda stor lokal för
ändamålet — med risk för att forskarna
fingo sin apparatur och sina uppställningar
fördärvade av ovana laboranter,
som hade sin plats alldeles bredvid
dem vid arbetsbordet. Detta förhållande,
som var anmärkningsvärt för fyrtio
år sedan, råder ännu den dag som
i dag är.

Vad beträffar den biokemiska avdelningen,
så existerar den inte, trots att
föreståndaren är nobelpristagare. Professor
Tiselius har ingen institution till
sitt förfogande utan är tills vidare inhyst
i mycket primitiva, trånga och
otidsenliga lokaler inom den fysikaliska
kemiens platsutrymme. Detta har i sin
tur medfört, att han icke har kunnat ta
emot alla forskare, som ha försökt att få
arbeta inom hans laboratorium, för att
inte tala om att han har måst avvisa utlänningar,
som ha försökt att komma
dit för att fullfölja sina studier. Det
måste vara någonting ganska enastående,
att en kemisk institution, som samtidigt
hyser två nobelpristagare och därutöver
flera andra högt förtjänta forskare,
är så illa ställd i fråga om lokaliteter,
som fallet är med den kemiska
institutionen.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

Ang. nybyggnad för kemiska institutionen vid Uppsala universitet m. m.

Samtidigt som vi voro där, togo vi
också en titt på verkstaden, som är gemensam
för de olika kemiska avdelningarna
i Uppsala. Jag torde utan överdrift
kunna säga kammarens ledamöter, att
om en privat industri erbjöde sina anställda
så primitiva arbetslokaler som
här, skulle säkert arbetarskyddsstyrelsen
säga ifrån, att så fick det inte fortbestå
i framtiden. Inom parentes kan jag säga,
att lika usla lokaliteter befanns verkstaden
vid den fysiska institutionen i Uppsala
ha.

Nu har riksdagen redan för nybyggnader
dels för en biokemisk institution,
dels för cyklotronlaboratorium och dels
för en utvidgning av den allmänna kemiska
institutionen beviljat anslag med
ett sammanlagt belopp de sista två åren
på en och en halv miljon. Av detta bar
tagits i anspråk 700 000 kronor. Av det
beviljade anslaget återstår alltså 800 000
kronor. Tillsammans med de 500 000,
som Kungl. Maj:t nu föreslår, skulle den
anslagssumma, som ställes till den kemiska
institutionens förfogande för nybyggnad,
vara 1,3 miljoner. Det är ett
belopp, som motsvarar byggnadsarbete
under ett halvår.

Inom avdelningen fanns det mycket
stora sympatier för ett bifall till den föreliggande
motionen, men när det sedan
upplystes för avdelningen, att ett sådant
bifall inte skulle ge något resultat,
eftersom byggnadstillstånd inte skulle
kunna beviljas förrän från och med den
1 januari 1950, avstodo motionens anhängare
från att ställa sitt yrkande och
förenade sig med de andra inom utskottet.

Det minsta man nu kan hoppas på är,
att byggnadstillstånd för dessa mycket
angelägna byggen beviljas från den 1
januari 1950, varefter man får förutsätta,
att Kungl. Maj:t kommer med
äskande om en fortsättning av byggena,
så att de kunna färdigställas i ett sammanhang.
Detta anslag tillsammans med
reserverade medel räcker, som jag
nämnde nyss, bara för ett halvår.

Jag skulle också livligt vilja instämma
i herr Holmbäcks uttalande här, alt om
det finns någon möjlighet att öka bygg -

nadskvoten för universitet och likställda
ändamål, detta ändamål i första hand
bleve tillgodosett. Det är en för hela landet
angelägen uppgift, att det snart blir
utfört.

Häri instämde herr Nordenson.

Herr PAULI: Bara några ord! Efter de
uttalanden, som gjorts av utskottsledamoten
herr Ohlon, och efter motionärens
uttalande — han reste ju inte något
krav på bifall till sin motion — kan jag
fatta mig mycket kort.

Jag vill bara säga, att den sympati,
om vilken herr Ohlon talade, som man
inom avdelningen och utskottet hade för
den här frågans befrämjande, var mycket
utbredd. Vi hade, som han också
framhöll, på ort och ställe gjort oss konkret
övertygade om arbetenas nödvändighet
och behovet av skyndsamt färdigställande.
Vi ha ju också i vår skrivning
gått så långt som det gärna har
varit möjligt utan att begära en förhöjning
av anslaget. Vi ha, som nyss påpekades,
fäst oss vid att det finns, om
inte fullt 800 000 kronor kvar så dock
åtskilligt med pengar, och att med en
summa på över en miljon — som det
blir, när det nya anslaget kommer till
— byggena kunna sättas i gång under
nästa år, under förutsättning av byggnadstillstånd.
Då bar utskottet särskilt
velat framhålla önskvärdheten av att de
två institutionsbyggena byggas i ett sammanhang,
vilket ekonomiskt blir det
mest förmånliga. Avdelningen hade en
föredragning från byggnadsstyrelsen,
varvid särskilt framhölls, att arbetet blir
så mycket billigare för staten, om det
får fullföljas utan avbrott. Vi äro också
övertygade om att om Kungl. Maj:t finner
någon möjlighet att på grund av en
lättnad på byggnadsmarknaden sätta i
gång detta viktiga byggnadsföretag tidigare
än man förut beriiknat, så vore det
ur alla synpunkter önskvärt, därför att
denna institution ju har betydelse inte
bara för den vetenskapliga forskningen
och undervisningen ulan också på
många andra viktiga samhällsområden.

100 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka.

Jag ber därför även jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående inrättande av vissa slag av investeringsfonder; nr

17, i anledning av väckt motion
om ändrade grunder för beskattning av
det engångsbelopp, som reservofficer
eller reservunderofficer kan erhålla i
stället för årlig pension;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
skyldighet att erlägga fastighetsskatt;
och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från tull
för vissa från Finland införda kreatur.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 19, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. m.; och
nr 20, i anledning av väckta motioner
om anvisande av medel till en hyllningsgärd
från riksdagen till det färöiska lagtinget.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt ljifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna A och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C.

Lades till handlingarna.

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion om direktiv
till arbetstidsutredningen att utreda
frågan om 40 timmars arbetsvecka för
alla arbetstagare.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 8, hade herrar Norling oen
Öhman föreslagit, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om sådan ändring av direktiven
till arbetstidsutredningen, att densamma
finge i uppdrag att utreda frågan
om 40 timmars arbetsvecka för alla
arbetstagare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Herr talman! Utskottet
har bär i likhet med andra kammarens
motsvarande utskott avstyrkt den
motion, som väckts om utredning rörande
40 timmars arbetsvecka. Utskottet
har hänvisat till samma motiv som andra
kammarens utskott, men samtidigt
har utskottet kommit med en ny linje.
Utskottet har nämligen gått ut ifrån att
man skall kunna lösa frågan om 40 timmars
vecka lokalt genom arbetstagarnas
organisationer och på så sätt vid avtalsuppgörelser
uppnå en arbetstidsförkortning.
Jag vet nu inte, vad utskottet

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

101

bygger ett sådant uttalande på och vilka
erfarenheter det har på detta område,
eftersom det anvisar en sådan lösning.
I alla händelser går det emot vad
Landsorganisationen har sagt i sitt utlåtande,
där man inte ens säger, att det
går att lösa saken nationellt, utan anser,
att den skall lösas i ett internationellt
sammanhang. Därför förstår jag inte utskottets
mening här, när det tror, att
man skall kunna lösa frågan lokalt eller
nationellt. I intet land har denna fråga
mig veterligt kunnat lösas på annat sätt
än att statsmakterna fattat beslut om en
sådan ordning.

Frågan om 40 timmars arbetsvecka är
inte ny utan tvärtom en ganska gammal
fråga. Redan så tidigt som år 1933 uttalade
fackföreningsinternationalen på
sin kongress i Bryssel, att en förkortning
av arbetstiden till 40 timmars arbetsvecka
borde genomföras med kompensation
för den förkortade arbetstiden.
År 1935 beslöt den internationella arbetsorganisationens
konferens i Geneve att
uttala sig för principen om genomförande
av en 40-timmarsvecka på så sätt, att
den ej ledde till försämring av arbetarnas
levnadsstandard. Motiveringen för
arbetsorganisationens beslut var, att arbetslösheten
blivit omfattande och långvarig,
att arbetarna utsattes för elände
och umbäranden, varför de ej buro ansvaret,
och att arbetarna borde beredas
tillfälle att få del av de förmåner, som
härflyta från den snabba tekniska utvecklingen,
vilken kännetecknade den
moderna industrien. Internationella arbetsorganisationen
förordade således redan
1935 en konvention angående införande
av 40 timmars arbetsvecka.

Landsorganisationens kongress beslöt
1936 att ansluta sig till Fackliga internationalens
uttalande om 40 timmars
arbetsvecka med full kompensation för
den förkortade arbetstiden, och samma
år framlade den .svenska regeringen en
proposition för riksdagen med förslag
om ratificering av arbetsorganisationens
grundkonvention om 40 timmars arbetsvecka.
Propositionen avslogs dock av
riksdagens båda kamrar.

Frågan om 40 timmars arbetsvecka

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka,
kom 1946 ånyo upp på Landsorganisationens
kongress, då inte mindre än 21
motioner förelågo om arbetstidsförkortning,
vilket visar att frågan är mycket
aktuell bland de fackligt arbetande. Kongressen
beslöt ånyo uttala sin principiella
inställning till förmån för 40 timmars
arbetsvecka med bibehållen inkomst.

Arbetarna ha krävt 40 timmars arbetsvecka.
I lagen har fastställts 48 timmars
arbetsvecka, men i verkligheten blir det
i mycket stor utsträckning 54 timmars
arbetsvecka genom att övertidsarbete kan
utföras under 200 timmar per år och
efter dispens från arbetsrådet i ännu
större omfattning. På så sätt blir 8-timmarslagen
illusorisk. Särskilt under nuvarande
förhållanden, då arbetskraftsbrist
råder, ha arbetsgivarna funnit det
vara enklast att lösa arbetskraftsproblemet
genom att förlänga arbetstiden för
arbetarna.

Den motion, som vi ha väckt, avser således
ingen ny fråga. Redan för 13 år
sedan föreslog den socialdemokratiska
regeringen, att man skulle ansluta sig
till den konvention, som arbetsorganisationen
i Geneve hade förordat. Tydligen
ha arbetstidsutredningen och utskottet
ej observerat, att frågan tidigare har varit
under behandling. Medan man således
på socialdemokratiskt håll för 13 år
sedan ansåg tiden vara mogen för ett
genomförande av 40 timmars arbetsvecka,
anser man det nu inte ens vara skäl
att göra en utredning om denna viktiga
sak, oaktat arbetarna nu få ännu mindre
andel av produktionens resultat. Sedan
arbetarna ha fått majoritet i riksdagen,
anser man det onödigt att ens
sätta i gång eu utredning om 40 timmars
arbetsvecka.

Vi hysa den uppfattningen, att införande
av en förkortad arbetstid skulle
skydda arbetarna mot en alltför tidig förslitning
av arbetskraften och minska riskerna
för olycksfall i arbetet. Vid en
kommande kris med arbetslöshet som
följd kan en arbetstidsförkortning trygga
sysselsättningen och motverka arbetslösheten.
Med Sveriges fastliinkande
genom Marshallorganisationen till länder

102

Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka,
med ständigt återkommande ekonomiska
kriser kan Sverige inte bli en isolerad
ö, oberörd av kriserna. I de flesta
av dessa länder råder redan nu stor
arbetslöshet. Enbart i Amerika finnas
mellan 3 och 4 miljoner arbetslösa, i
Italien är det omkring 3 miljoner och i
Frankrike omkring 1 miljon arbetslösa.

I det lilla Danmark finns det inte mindre
än omkring 125 000 arbetslösa och i
Belgien omkring 300 000. I förhållande
till folkmängden är arbetslösheten i Belgien
ungefär lik stor som den var hos
oss under den värsta arbetslöshetsperioden
efter första världskriget.

I arbetstidsutredningens uttalande till
utskottet medger utredningen, att en arbetstidsförkortning
förr eller senare måste
allvarligt övervägas. Men samtidigt
förklarar man, att en generell arbetstidsförkortning
till 40 timmar i veckan
inte är möjlig inom de närmaste åren
utan allvarliga ekonomiska återverkningar
för samhället. Utredningen säger till
och med — det understryker också utskottet
— att det inte ens är möjligt att
under den närmaste tiden utreda frågan,
emedan utredningen snabbt blir föråldrad.
Utan att utreda frågan vet man
ändå, att 40 timmars arbetsvecka skulle
medföra en väsentlig nedgång i produktionen
under en viss tid, men efter denna
tid skulle 40 timmars arbetsvecka inte
bli produktionshämmande. Det skulle
vara av mycket stort intresse att få reda
på, varför en utredning nu snabbt skulle
föråldras och varför just de närmaste
åren skulle medföra en produktionsminskning
men ej senare år. Utskottet
har inte lämnat någon förklaring till
detta.

För 30 år sedan förklarade de s. k.
näringslivets män, att genomförande av
8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka
skulle få de svåraste återverkningar
för industrien och samhället. Att
så inte blev fallet, veta alla nu. Motsatsen
blev förhållandet: produktionsökningen
blev enastående. Produktionen
per arbetstimme steg från 1920 till 1936
med inte mindre än 72 procent.

I en rad länder bär 40 timmars arbetsvecka
genomförts utan att ekonomis -

ka katastrofer ha inträffat inom produktionen
i dessa länder. I Amerika framlades
år 1947 en redogörelse rörande sambandet
mellan arbetstid och produktion.
Av denna framgår att 5 dagars arbetsvecka
med 40 timmar i veckan är den
bästa lösningen med hänsyn till produktionens
effektivitet och medför största
produktionsmängd per arbetstimme.

Den pressade och ökade arbetstakten
framför allt inom den mest rationaliserade
industrien verkar nedbrytande på
arbetaren och gör att kroppen förslites
på allt kortare tid. Detta gäller säkerligen
som en allmän regel och ej enbart
inom vissa fack eller yrken. Att så är
förhållandet, framgår av en jämförelse
mellan produktionsstegringen och antalet
olycksfall i arbetet. Produktionsstegringen
har under senare år varit ovanligt
stark. Under 1945/46 uppgick stegringen
till 7 procent, och 1946/47 steg
produktionen per arbetstimme med 4
procent. Samtidigt bär genom olycksfall
i arbete förlorad arbetstid stigit till ca
15 miljoner arbetsdagar per år.

I regeringens 4-årsplan förebådades
en ytterligare produktionsstegring med
10 procent, vilket innebär en ännu hårdare
arbetstakt och ännu starkare förslitning.
Svenska verkstadsföreningen
har också redan meddelat, att den för
sin del tänker vidtaga vissa åtgärder för
att pressa produktionen i höjden, och
naturligtvis är det arbetarna som dessa
åtgärder komma att rikta sig mot. Man
tänker nämligen anlita specialutbildade
ingenjörer för tidtagning. De skola se
till, att inte den allra minsta arbetstid
skall gå förlorad. Den mänskliga arbetskraften
kommer att pressas till bristningsgränsen.
»Arbeta mera, arbeta hårdare!»
är den rekommendation, som arbetarna
få. Tidsstudierna skola bli mera
intensiva, ackordshetsen än mera stegrad
och övertidsarbetet skall fortsätta, vilket
är liktydigt med förlängd arbetstid. Sammanlagt
betyder detta en snabb förslitning
av den mänskliga organismen och
ett stegrat behov av nya nervkliniker och
sjukhus.

Jag skulle ha kunnat inskränka mig
till att med denna motivering yrka bi -

Onsdagen den 30 mars 1919 em.

Nr 12.

103

fall till motionen. Då emellertid arbetstidsutredningen
omnämnt frågan om 3
veckors semester som skäl för att avböja
en utredning om 40 timmars arbetsvecka,
kan jag inte underlåta att
säga några ord om det sätt på vilket
frågan om 3 veckors semester behandlats
inte minst under förra årets valdebatt.

I en radiodiskussion debatterades även
frågan om 3 veckors semester, och enligt
en autentisk upptagning av diskussionen,
som återgivits i en bok, vilken
Radiotjänst utgivit, yttrade statsministern
såsom svar på en fråga av herr Gustav
Johansson, varför socialdemokraterna
voro med och avslogo den kommunistiska
motionen om 3 veckors semester:
»Jag hade faktiskt väntat att den
frågan skulle komma upp, och jag har
Morgon-Tidningens ledare här, framför
allt därför att högern sprider den. Den
ledaren och socialdemokraternas inställning
till 3-veckorssemestern är så klar
som över huvud taget kan vara möjligt.
Socialdemokratiska partiet lägger i början
av 1948 års riksdag fram en gruppmotion
(undertecknad bl. a. av partisekreteraren)
om utredning av 3 veckors
semester. Kommunisterna kommer
som vanligt, som de säger, ''vänligt pådrivande''
några veckor efteråt lafsande
med en motion om att det ska genomföras
3 veckors semester utan utredning
naturligtvis.»

Statsministern är ju ordförande för
sitt parti, och hans ord iiro väl kungsord
för partiet, men här gjorde han i
alla fall ett tramp i klavcret. Riksdagens
handlingar visa, att den kommunistiska
motionen om 3 veckors semester avlämnades
av mig den 20 januari 1948, i första
kammaren, där den fick nr 68, och i
andra kammaren, där den åsattes nr
116, av herr Dahlgren. Den socialdemokratiska
motionen avlämnades fiirst den
22 januari 1948, i första kammaren av
bl. a. partisekreteraren Sven Andersson
— det var motion nr 94 — och i andra
kammaren, där motionen fick nr 162,
av herr Mårtensson in. fl. Och likväl talar
statsministern i radio om för det
svenska folket, att kommunisterna kuni -

Om utredning ang. 40 timmars arbetsvecka.

mo lafsande med sin motion om 3 veckors
semester några veckor efteråt!

I samma debatt yttrade statsministern:
»När utreddes 3-veckorssemestern? Det
måste ha skett omärkligt någon gång.»
Det är möjligt att statsministern inte har
lagt märke till att genom lagändringar
1945 och 1946 fingo ungdom under 18 år
och vissa gruvarbetare, nattarbetare och
mörkrumsarbetare 3 veckors semester.

Även om det kan synas vara något
sent att nu syna de kort, som man använde
i spelet om 3-veckorssemestern,
kan det likväl vara av intresse att konstatera,
att kortens valör var låg.

Till sist vill jag, herr talman, endast
säga några ord om ungdomen och den
förkortade arbetstiden. Ungdom under
18 år tillhör redan nu den kategori, som
enligt lag är berättigad till 3 veckors semester,
men därmed är inte deras arbetstidsfråga
löst. I de flesta fall får
ungdomen utbilda sig för sina yrken
samtidigt som den har förvärvsarbete
inom industrien eller inom annan verksamhet,
för vilken den utbildar sig. Följden
för dessa ungdomar blir, att den
sammanlagda tid, som de sysselsättas,
uppgår inte till 48 timmar i veckan utan
i vissa fall ända upp till 80 timmar i
veckan. För ungdomen är således 40
timmars arbetsvecka en brådskande
nödvändighet, om de unga inte skola
lida obotlig skada för kommande år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den i första kammaren väckta
motionen om utredning genom arbetstidsutredningens
försorg av frågan om
40 timmars arbetsvecka.

Herr LÖTHNER: Herr talman! Jag skall
inte trötta kammarens ledamöter med
att bemöta herr Norling, utan jag inskränker
mig till att hänvisa till den utredning,
som åberopats av utskottet och
som utan inskränkning går i avstyrkande
riktning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkom -

104 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Ang. vissa frågor beträffande korsningar
mit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. vissa frågor beträffande korsningar
mellan stark- och svagströmsledningar.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3,
i anledning av väckt motion angående
skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan stark- och
svagströmsledningar, tillhöriga olika
ägare.

1 en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 69, hade herr Niklasson m.
fl. hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte göra framställning
om en skyndsam utredning av frågan
om skyldigheten att utföra skyddsanordningar
vid korsningar mellan
stark- och svagströmsledningar samt
framläggande av förslag till bestämmelser
angående vederbörande parters rättigheter
och skyldigheter vid utförande
av korsningar mellan stark- och svagströmsledningar,
då dessa ledningar tillhörde
olika ägare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motion ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr NIKLASSON: Herr talman! I det
föreliggande utlåtandet har utskottet avstyrkt
en av mig m. fl. väckt motion om
utredning angående skyldigheten att utföra
skyddsanordningar vid korsningar
mellan stark- och svagströmsledningar,
som tillhöra skilda ägare. Jag skall inte
framställa något yrkande i denna fråga,
men jag skulle vilja göra några korta
randanmärkningar till utskottsutlåtandet.

Såsom utskottet framhållit, pågår det
en utredning i ämnet. Denna utredning

mellan stark- och svagströmsledningar.
har pågått en anmärkningsvärt lång tid.
Den 14 januari 1944 fick kommerskollegium
uppdrag av regeringen att göra utredningen.
I remissyttrande i anledning
av motionen meddelar nu kommerskollegium
efter fem år, att kommerskollegium
ännu inte erhållit vissa begärda remissyttranden,
som erfordras för utredningen.

Vidare har enligt direktiven endast
vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och telegrafstyrelsen fått samråda i
ärendet med kommerskollegium, och det
förefaller därför, som om man skulle
vilja behandla frågan som en intern angelägenhet
för vissa statliga verk. Det
finns emellertid också en enskild part,
nämligen de elektriska distributionsföreningarna
och andra enskilda ägare av
starkströmsledningar. Har man tänkt sig
att man över huvud taget inte skulle behöva
höra dem och att det inte finns
någon anledning att beakta det intresse,
som de ha i frågan? Det är dock möjligt
att den saken skulle kunna ordnas.
Kommerskollegii chef, som ju är ledamot
av denna kammare, har nämligen
välvilligt lovat, att någon talesman för
de elektriska distributionsföreningarna
skall få tillfälle att framföra sina synpunkter
för utredningen.

I utskottets utlåtande står det ingenting
om hur det skall förfaras, när utredningen
blivit slutförd. Kommerskollegium
har enligt vad ämbetet säger i sitt
yttrande fått uppdrag att framlägga utredningen
för regeringen. Men ärendet
är väl av sådan natur, att det bör framläggas
för riksdagen. Det kan hända att
utskottet har ansett det vara så självklart,
att det inte behövt sägas. Jag vore
tacksam, om jag på den punkten skulle
kunna få ett besked av utskottets ärade
ordförande. Denna fråga berör nämligen
en rättsprincip av vidsträckt innebörd,
som har betydelse för även andra
områden än det som det här gäller.
Ett statligt verk, telegrafverket, gör här
anspråk på att enskilda ledningsägare
skola vara skyldiga att efter anfordran
av samma verk och för dess räkning på
sina anläggningar sätta upp föreskrivna
skyddsanordningar och även delvis be -

Onsdagen den 30 mars 1919 em.

Nr 12.

105

Om slopande av sockerransoneringen för de enskilda hushållen.

kosta dem. Det är för att få klarhet i
dessa stycken som vi ha begärt en utredning.

Om en elektrisk starkströmsledning
dragés fram efter det att telefonledningen
uppsatts, blir det starkströmsledningens
ägare som måste både sätta upp
skyddet och bekosta underhållet därav
för framtiden. Finns starkströmsledningen
redan när telegrafverket vill draga
fram en ledning, synes telegrafverket
ha fått rätt att fordra att starkströmsledningens
ägare skall sätta upp skydd i
sina egna stolpar. Då betalas detta
skydd av telegrafverket, men det framtida
underhållet får starkströmsledningens
ägare vidkännas utöver alla andra
besvärligheter, som äro förenade med
att skyddsanordningarna anbringats.
Det är alltså en rättsfråga av stor innebörd,
och jag kan inte tänka mig annat
än att det blir riksdagen som får fatta
beslut i detta ärende.

Vad beträffar själva sakfrågan, har utskottet
inte gjort några erinringar utan
bar tydligen funnit att motionen varit
fullt berättigad, och det är kanske därför
inte anledning att gå in därpå. Jag
skall dock be att få bemöta ett enda argument,
som telegrafstyrelsen anfört i
sitt yttrande. Man säger nämligen, att
när telegrafverket nu gått in för att draga
fram telefonledningar till mycket avlägset
belägna trakter, har verksamheten
blivit av social karaktär, och av den
anledningen borde inte telegrafverket
belastas med kostnaderna för skyddet
vid korsningar mellan telefonledningarna
och starkströmsledningar. Häremot
kan väl sägas, att om det nu är en social
verksamhet, böra inte kostnaderna därför
drabba de elektriska distributionsföreningarna.

För övrigt vill jag bara säga, att frågen
har väckt rätt stort intresse ute i
bygderna. Till undertecknad ha kommit
in en hel del skrivelser, vari man uttalar
sin tillfredsställelse med att denna
fråga äntligen har kommit inför riksdagen,
och man hoppas att den här skall
hringas till sin lösning.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen,
att utredningen snart skall va -

ra slutförd, att de elektriska distributionsföreningarnas
synpunkter skola inhämtas
och även beaktas av utredningen
samt att frågan så snart som möjligt
framlägges för riksdagen.

Herr LöTHNER: Herr talman! Jag

vill å utskottets vägnar bekräfta riktigheten
av herr Niklassons antagande, att
vi inom utskottet utan undantag varit
ense om som en självklar sak att den
utredning, som kommer att av kommerskollegium
överlämnas till Kungl. Maj:t,
sedermera genom Kungl. Maj:ts försorg
efter att eventuellt ha blivit föremål för
ytterligare behandling inom vederbörande
departement kommer att framläggas
för riksdagen. Det är alldeles riktigt
som herr Niklasson säger, att detta inte
är en administrativ fråga utan en
rättsfråga, som givetvis inte kan vinna
sin lösning genom enbart ett regeringsbeslut
utan lagstiftningsvägen genom regering
och riksdag gemensamt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att underlätta den
hos krisorganen anställda personalens
övergång till annan verksamhet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om slopande av sockerransoneringen för
de enskilda hushållen.

Föredrogs ånyo första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion om slopande
av sockerransoneringen för de enskilda
hushållen.

I en inom första kammaren väckt, till
dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 130, hade fru Svenson och
herr Lodenius hemställt, att riksdagen

106 Nr 12.

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Om slopande av sockerransoneringen för de enskilda hushållen.

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära slopande av sockerransoneringen
för de enskilda bushållen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion ej måtte
till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Fru SVENSON: Herr talman! Sedan utskottet
hemställt om avslag på en motion,
som väckts i denna kammare av
herr Lodenius och mig angående slopande
av sockerransoneringen såvitt avser
de enskilda hushållen, kan det kanske
förefalla onödigt att vidare orda
härom. Det oaktat ber jag att några
ögonblick få taga kammarens tid i anspråk.

De tillfrågade remissinstanserna ha i
likhet med utskottet i stort sett avstyrkt
motionen, om man undantager Sveriges
husmodersföreningars riksförbund. En
brist när det gäller remissyttrandena anser
jag vara att icke landsbygdens husmödrar,
som känna det hårdaste trycket
av denna ransonering, varit i tillfälle
att yttra sig.

I sakfrågan framhålles det, att svårigheter
föreligga för handeln att skilja på
köparna, så att inte en uppluckring och
ett kringgående av ransoneringsbestämmelserna
när det gäller industrien skulle
bli följden, om ransoneringen slopades
för de enskilda hushållen. Jag frågar
mig, om inte detta är ett uppkonstruerat
skäl. Ville man verkligen slopa
ransoneringen för hushållen, har jag den
uppfattningen, att detaljhandeln i stort
sett mycket väl har reda på sina husliållskunder.
Man far inte långa vägar
för att köpa socker för hushållsbruk. Jag
anser att det med god vilja mycket väl
skulle gå att med handelns hjälp genomföra
den föreslagna ordningen. Då det
göres gällande att ransoneringens upphävande
för hushållen skulle kunna
medföra en uppluckring av ransoneringsmoralen,
är det ett skäl, inför vilket
man givetvis måste böja sig, men
tyvärr måste man nog konstatera, att
den stora allmänheten tröttnat på ranso -

neringarna och att moralen ej längre är
den allra bästa på detta område. Jag
tror därför inte att ett slopande av sockerransoneringen
för de enskilda hushållen
skulle verka så värst nedbrytande.

Av remissyttrandena framgår, att man
nu ej kan köpa socker från utlandet
utan att detta till övervägande delen
måste ske mot betalning i dollars, d. v. s.
hårdvaluta. Samtidigt talar man om att
man, så snart det går att överblicka
skörderesultatet, kommer att överväga
sockerransoneringens slopande i sin helhet.
Förra året kunde man köpa socker
utifrån mot betalning i pundvaluta. Varför
övervägde man ej då att slopa sockerransoneringen,
om man verkligen
ville slippa den? Efter vad jag nu kan
förstå, var läget då betydligt gynnsammare
ur valutasynpunkt än vad fallet är
innevarande år. Detta framgår även av
remissyttrandena. Det styrker mig i min
uppfattning, att den framstöt i fråga om
sockerransoneringens slopande, som jag
gjorde förra året i form av en interpellation,
var riktig och att man då borde
ha vidtagit åtgärder i sådan riktning.

Jag ser mig, herr talman, tyvärr inte
ha möjlighet att i föreliggande situation
framställa något yrkande om bifall till
vår motion, utan jag får nöja mig med
vad jag nu har sagt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts
denna dag avlämnade proposition nr
178.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Med hänsyn till infallande helg
får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts i
dag avlämnade proposition nr 178, angående
prisutjämningsavgift m. m., utsträckes
till det sammanträde, som in -

Onsdagen den 30 mars 1949 em.

Nr 12.

107

failer näst efter tjugu dagar från denna
dag.

Denna hemställan bifölls.

Herr Persson, Ivar, avlämnade en av
honom m. fl. undertecknad motion, nr
275, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositioner
nr 135 och 138 gjorda framställningar
rörande Södra skånska infanteriregementets
förläggning.

Motionen bordlädes.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 105, till Ko -

nungen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från tull
för vissa från Finland införda kreatur.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 21 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.