Lördagen den 26 maj Sid (Riksdagens protokoll 1956:21)

RIKSDAGENS

nrw PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 21

26 maj

Debatter in. m.

Lördagen den 26 maj Sid.

Lagförslag om höjning av folkpensioner in. ni. . ................. 3

Om en allmän pensionsförsäkring .............................. 18

Ändringar i semesterlagen m. m................................ 20

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus ...................... 35

Anslag till ersättningsanstalter för Långholmen m. m............. 61

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m........................... 63

Samtliga avgjorda ärenden

Lördagen den 26 maj

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. förslag
till lag om höjning av folkpensioner m. m............... 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. en allmän pensionsförsäkring
...................................................... 18

— nr 32, ang. ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen om semester

m. m..................................................... 20

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m..................................... 35

— nr 140, ang. anslag till handelshögskolorna i Stockholm och

Göteborg ................................................ 61

— nr 143, ang. anslag till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar ...... 61

— nr 144, ang. anslag till ersättningsanstalter för Långholmen och

för kvinnofängelset i Växjö ................................ 61

— nr 145, ang. ytterligare utgifter för fångvården................ 63

1 Första kammarens protokoll 1056. Nr 21

i io/Hh oji''

"/ I, w ;: Alu

i £ i /

/ . i n /. !/ !/ / vi / ''1 r; H ö !

, i r ij f

<>i*

in .m !

i.ciu i)ir -i

it ,5,i ''»it t.ino) iu jk . »ilMi

i.titsi t)i-‘ i> >b

i ii! )! i '' fl-,

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lördagen den 26 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 155 och
156, bevillningsutskottets betänkanden
nr 45, 48 och 50, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 30 och 32
—34, första lagutskottets utlåtande nr
35, andra lagutskottets utlåtanden nr 37
—39, tredje lagutskottets utlåtande nr
21 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 och memorial nr 33.

Lagförslag om höjning av folkpensioner
m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 107, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om höjning av folkpensioner
in. m. och

2) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; dels

ock för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett
förslagsanslag av 1 600 000 000 kronor,

till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 16 400 000 kronor samt

till Fondering för framtida pensionsändamål
ett anslag av 275 000 000 kronor.

Det förra av de vid propositionen fogade
lagförslagen var så lydande:

Förslag

till

Lag

om höjning av folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år räknat
med

160 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension
eller tilläggspension eller vars hustru
uppbär hustrutillägg, ävensom för änkepensionsberättigad
och för hustru,
som uppbär hustrutillägg, samt

200 kronor för annan pensionsberättigad.

Bidrag enligt lagen den 26 juli 1947
om bidrag till änkor och änklingar med
barn skall höjas med 160 kronor för år.

2 §.

Vad i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,
lagen den 30 juni 1947 om
kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen och lagen om
bidrag till änkor och änklingar med
barn stadgas rörande indextillägg skall
i tillämpliga delar gälla med avseende
å höjning enligt förevarande lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1956.

ökningen av statens kostnader på
grund av pensionsförhöjningen hade föreslagits
skola motvägas genom en höj -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

ning av folkpensionsavgiftens uttagsprocent
från 1,8 till 2,5. Denna avgiftshöjning
hade föreslagits skola träda i kraft
den 1 januari 1957; dock hade nuvarande
bestämmelser ansetts böra gälla i fråga
om pensionsavgifter, som påfördes för
år 1957 och tidigare år.

Vidare hade i propositionen föirordats
en viss fondbildning i syfte att lägga
en finansiell grund för en blivande
pensionsreform. En första insats till en
sådan fondbildning hade föreslagits skola
göras genom att det belopp, som under
budgetåret 1956/57 beräknades inflyta
genom den av 1955 års riksdag beslutade
höjningen av skattesatsen för aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. fl.,
eller 275 miljoner kronor, avsättes till
en för ändamålet särskilt inrättad fond
i stället för att på i statsverkspropositionen
föreslaget sätt tillföras budgetutjämningsfonden
och innestå på särskilt
konto i riksbanken.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels tio i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna nr 512
i första kammaren av herr Mannerskantz
och nr 678 i andra kammaren av herr
Hagård m. fl.,

b) de likalydande motionerna nr 518
i första kammaren av herr Birke m. fl.
och nr 700 i andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl.,

c) de likalydande motionerna nr 540
i första kammaren av herrar Norling
och Öhnmn och nr 696 i andra kammaren
av herr Senander,

d) de likalydande motionerna nr 541
i första kammaren av herr Ohlon m. fl.
och nr 697 i andra kammaren av herr
Ohlin m. fl.,

e) motionen nr 698 i andra kammaren
av herr Rimmerfors samt

f) motionen nr 699 i andra kammaren
av herr Rimmerfors;

dels ock två före propositionens avlämnande
väckta likalydande motioner,
nämligen nr 344 i första kammaren av

herr Weiland och nr 264 i andra kammaren
av herr Hamrin.

I motionerna I: 540 och II: 696 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att godkänna Kungl. Maj:ts proposition
nr 107 med förslag till lag om höjning
av folkpensioner m. m. med den ändringen,
att de nu utgående folkpensionsavgifterna
bibehölles oförändrade.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick anslag under femte huvudtiteln,
till statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott. Motionerna I:
518 och II: 700 hade hänvisats till statsutskottet.
Motionerna I: 541 och II: 697
hade hänvisats, i vad de avsågo förslaget
till lag om höjning av folkpensioner
m. m., till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet. Övriga motioner
hade hänvisats till behandling avlagutskott.
I vad propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott hade
de tilldelats andra lagutskottet.

Efter överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade propositionen
och motionerna överlämnats
till behandling av sammansatt stats- och
andra lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på åberopade
grunder hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 107, såvitt avsåge
förslaget till lag om höjning av
folkpensioner m. m., samt med avslag å
motionerna I: 344 och II: 264, såvitt avsåge
höjning av beloppet av allmän ålderspension
utöver vad i propositionen
föreslagits, och å motionerna I: 541 och
II: 097, i vad avsåge retroaktiv standardhöjning
av folkpensionerna från den 1
januari 1956, måtte för sin del antaga
nämnda lagförslag;

B. att riksdagen med bifall till förevarande
proposition, såvitt avsåge förslaget
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
och med avslag å motionerna I:
540 och II: 696 samt II: 699 måtte för
sin del antaga nämnda lagförslag;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 541 och II: 697, i vad avsåge an -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

visande på tilläggsstat för budgetåret
1955/56 under femte huvudtiteln till Bidrag
till folkpensioner m. m. av ett förslagsanslag
av 72 400 000 kronor;

D. att riksdagen måtte för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa

1) till Bidrag till folkpensioner m. m.
ett förslagsanslag av 1 600 000 000 kronor;
samt

2) till Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. ett förslagsanslag
av 16 400 000 kronor;

E. att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 518 och II: 700 samt I: 541 och
II: 697, sistnämnda båda motioner i vad
avsåge fondering för framtida folkpensionsändamål,
måtte för budgetåret 1956/
57 under femte huvudtiteln anvisa till
Fondering för framtida pensionsändamål
ett anslag av 275 000 000 kronor;

F. att motionerna 1:512 och 11:678
samt 11:698 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:344 och 11:264,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och
under A hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionerna I: 541 och II: 697,
i vad avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande beaktande vid kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer
av vissa synpunkter,
i den mån motionerna härutinnan icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A av
fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Per, och Jacobsson i Tobo, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:541 och 11:697, såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag å motionerna
I: 344 och II: 264, såvitt nu vore i
fråga, och med förmälan, att det i före -

varande proposition, nr 107, framlagda
förslaget till lag om höjning av folkpensioner
m. m. icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen,
att övergångsbestämmelsen erhölle följande
lydelse: »Denna lag skall äga tilllämpning
från och med den 1 januari
1956.»

vid utskottets hemställan under B av
fröken Elmén samt herrar Jacobsson och
Jacobsson i Tobo, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande ett i motionen
II: 699 framställt yrkande om
höjning av de s. k. fickpengarna till
folkpensionärer, intagna å ålderdomshem
och vissa andra anstalter, bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits;

vid utskottets hemställan under C av
fröken Elmén samt herrar Jacobsson och
Jacobsson i Tobo, vilka under hänvisning
till sin reservation vid utskottets
hemställan under A ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 541 och II: 697,
såvitt nu vore i fråga, måtte på tilläggsstat
för budgetåret 1955/56 under femte
huvudtiteln till Bidrag till folkpensioner
m. m. anvisa ett förslagsanslag av
72 400 000 kronor;

vid utskottets hemställan under E:

1. av herr Hagård, som ansett, att utskottets
yttrande rörande fondering för
pensionsändamål bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:518 och 11:700 samt
med avslag å motionerna 1:541 och II:
697, såvitt gällde viss fondering, måtte
avslå det i propositionen gjorda äskandet
om anslag för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln till Fondering för
framtida pensionsändamål av 275 000 000
kronor;

2. av fröken Elmén samt herrar Jacobsson
och Jacobsson i Tobo, vilka ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

bort hemställa, att riksdagen med avslag
å motionerna I: 518 och II: 700 och med
bifall till motionerna I: 541 och II: 697,
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å propositionen, såvitt avsåge fondering
för framtida pensionsändamål, måtte å
tilläggsstat för budgetåret 1955/56 under
femte huvudtiteln till Fondering för
framtida folkpensionsändamål anvisa de
medel som inflöte under sagda budgetår
genom den förhöjda bolagsskatten
m. m. och genom investeringsavgiften;

3. av herr Hansson i Skegrie och fru
Svenson, vilka ansett, att utskottets yttrande
i angivna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med avslag å motionerna I: 518 och
II: 700 samt med bifall till motionerna
I: 541 och II: 697, sistnämnda båda motioner
i vad de avsåge att medel skulle
anslås icke till Fondering för pensionsändamål
utan till Fondering för framtida
folkpensionsändamål, måtte på det
sätt bifalla propositionen, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisade
till Fondering för framtida folkpensionsändamål
ett anslag av 275 000 000
kronor;

vid utskottets hemställan under F av
fröken Elmén samt herrar Jacobsson, Jacobsson
i Tobo och Hagård, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om en höjning av grundpensionen
och att Kungl. Maj:t ville för
1957 års riksdag framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning; vid

utskottets hemställan under H av
fröken Elmén samt herrar Jacobsson,
Jacobsson i Tobo och Hagård, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet med bifall till
motionerna 1:541 och 11:697, såvitt nu
vore i fråga, bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhål -

la, att Kungl. Maj:t i kommande förhandlingar
med de statsanställdas personalorganisationer
ville beakta i motionerna
anförda synpunkter till undvikande
av att höjning av pensionsavgifterna
medförde orättvisor mot personer
i offentlig tjänst.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I den i och för sig inte
oviktiga fråga, som vi här behandlar,
ber jag att få säga några ord i anslutning
till de avgivna reservationerna.

Jag vill då för det första konstatera,
att det inom utskottet råder enighet i
huvudfrågan, som gäller en allmän höjning
av folkpensionerna. Däremot förekommer
det avvikande meningar i vissa
detaljer. Detta gäller först frågan om
lagens ikraftträdande. Kungl. Maj:t har
föreslagit att höjningen skall träda i
kraft den 1 juli 1956, medan vi i en reservation
föreslår, att tillämpningen i
stället skall ske från och med den 1 januari
1956. Vi finner detta riktigt och
hävdar den uppfattningen, att den folkpensionärerna
tillkommande delaktigheten
i den allmänna standardhöjningen
i likhet med vad som är regel för
den stora massan av yrkesanställda räknas
från och med årsskiftet och att de
höjda folkpensionerna således utgår från
årets början. Jag ber att i den frågan
få hänvisa till vad utskottet säger. Man
erinrar om att folkpensionerna genom
indexregleringen har fortlöpande anpassats
till de förändringar i penningvärdet
som inträffat i vårt land, men
att folkpensionärerna däremot icke på
motsvarande sätt har tillförsäkrats del
i den höjning av levnadsstandarden
som ägt rum. Utskottet erinrar vidare
om att år 1953 en särskild lagstiftning
om s. k. standardtillägg till folkpensionerna
genomfördes. Härigenom avsåg
man att ge folkpensionärerna del av den
standardförbättring som de förvärvsarbetande
uppnått under tiden från folkpensioneringslagens
tillkomst år 1946
till och med år 1952. Utskottet fortsätter
vidare: »Det ekonomiska framåtskridandet
har emellertid fortsatt, och löneutvecklingen
har varit i ständigt stigan -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

de.» Vi kan för vår del med hänsyn till
dessa även av utskottet redovisade synpunkter
inte finna annat än att det är
i konsekvens med de principer som
man sålunda gått in för — nämligen att
folkpensionärerna även skall bli delaktiga
av den standardhöjning som kommer
de förvärvsarbetande grupperna till
del — att den föreslagna höjningen träder
i kraft från och med den 1 januari.
Vi anser att detta är principiellt riktigt
och konsekvent, och vi anser kanske
framför allt också att det är rättvist.

Det är även en annan punkt i förslaget,
där vi har ett reservationsyrkande,
och detta gäller frågan om fondering
för pensionsändamål. Här har Kungl.
Maj:t och utskottet föreslagit att 275
miljoner kronor skall avsättas för pensionsändamål
för budgetåret 1956/57.
Där har vi den meningen, att det är
olämpligt och opraktiskt att avsätta
fondmedel för en pensionsreform, som
man ännu inte vet någonting om. Jag
vill även här hänvisa till vad utskottet
säger. Utskottet erinrar om att departementschefen
betonar dels att det ännu är
för tidigt att taga ståndpunkt till frågan
om de principer, efter vilka ett nytt system
bör vara uppbyggt, och dels att
något slutgiltigt förslag i fråga om det
finansiella förberedelsearbetet för en
pensionsreform inte nu kan framläggas
för riksdagen. Vi anser, att så länge frågan
om en framtida pensionsreform endast
befinner sig på utredningsstadiet
och man över huvud taget i dagens läge
inte kan säga någonting bestämt om hur
detta pensioneringssystem kommer att
utformas, är det inte heller anledning
att avsätta medel för sådant ändamål.
Däremot torde man väl vara tämligen
ense om att alldeles oavsett hur en blivande
pensioneringsreform kommer att
utformas, så kommer det i varje fall att
krävas en väsentlig utbyggnad av den
nuvarande folkpensioneringen och att
för det ändamålet erfordras betydande
medel. Vi instämmor därför i Kungl.
Maj:ts förslag om avsättning av det föreslagna
beloppet, 275 miljoner kronor,
men vi föreslår att beloppet skall avsättas
för framtida folkpensionsända -

mål. Vi föreslår vidare att beloppet anslås
ur de medel som inflyter under
budgetåret 1955/56 genom den förhöjda
bolagsskatten och investeringsavgiften.

Jag ber vidare att få säga några ord
om utskottets utlåtande angående grundpensionerna
och dess hemställan under
punkt F.

Grundpensionernas belopp fastställdes
ju vid folkpensioneringslagens tillkomst
år 1946 till 200 kronor per år. Beloppet
har sedan dess inte ändrats trots de
förändringar i penningvärdet, som inträffat,
och trots de förändringar i pensionsavgifternas
storlek som redan har
företagits och som vi nu kommer att
besluta. Reservanterna kan därför inte
finna det annat än i hög grad angeläget
och rättvist att också grundpensionsbeloppet
höjes, och vi föreslår att en utredning
därom framlägges för 1957 års
riksdag.

Slutligen har reservanterna under
punkt H ett yrkande beträffande skrivningen
i vad den gäller samordningen
mellan folkpensionerna och tjänstepensionerna.
Vi hävdar där den meningen
att en förbättring av folkpensioneringen
inte samtidigt bör medföra en försämring
för vissa andra grupper.

Detta var, herr talman, i allra största
korthet en liten redovisning av de motiv
som ligger bakom vissa av de föreliggande
reservationsyrkandena, och jag
ber att få yrka bifall till de reservationer
som avgivits av fröken Elmén m. fl.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har herr Hansson i Skegrie och
jag fogat en reservation, och med anledning
härav ber jag att få säga några ord.

Den proposition, som ligger till grund
för sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, förordar hl. a.
eu fondbildning, som skall lägga den finansiella
grunden för en blivande pensionsreform,
och jag skall hålla mig till
denna del av utlåtandet. Utskottsmajoriteten
såväl som vi reservanter är angelägna
om att eu utbyggnad och för -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner
bättring av den allmänna ålders- och
invalidpensioneringen kommer till stånd
snarast. Vi är också överens när det är
fråga om att 275 miljoner kronor skall
avsättas för ändamålet och att dessa
pengar för budgetåret 1956/57 anvisas
under femte huvudtiteln.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och vad vi reservanter vill komma
till består däri, att utskottet vill att
medel skall avsättas till en fond för
pensionsändamål. Vi reservanter finner
icke detta tillvägagångssätt tillfredsställande,
utan anser att fonden bör avsättas
för framtida folkpensionsändamål, detta
av den anledningen att större rättvisa då
kommer att vederfaras de människor
som, om man följer utskottets linje, kan
komma att ställas helt utanför när pensionsreformen
genomförs.

Man kan i dag kanske tycka att detta
inte är någon stor fråga, men jag vill
framhålla att det, såsom jag redan tidigare
påpekat, kommer att få mycket stor
betydelse för många människor i vårt
land, hur riksdagen i dag beslutar i denna
fråga.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till den reservation som i utskottsutlåtandet
betecknas med E 3.

Häri instämde herrar Werner (bf)
och Näsgård (bf).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Såsom i korthet har erinrats
från reservanternas sida, föreligger
här ett förslag om höjning av pensionsbeloppen
för dem som uppbär pension
enligt lagen om allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension och
hustrutillägg samt änke- och änklingsbidrag,
och förslaget innebär att höjningen
skall motsvara fyra indextillägg.

Departementschefens motiv för detta
förslag om höjning är ju den standardhöjning
som allmänt har skett sedan år
1953 och som han anser nu böra komma
även folkpensionärerna till del. Den föreslagna
höjningen motsvarar 200 kronor
för ensamstående, varefter hela pensionen
skulle uppgå till 2 100 kronor, och
320 kronor för äkta makar, som då skul -

m. m.

le erhålla 3 360 kronor per år. Kungl.
Maj:t föreslår vidare att höjningen skulle
träda i kraft den 1 juli 1956. Såsom
redan har erinrats, föreligger en del motioner
i ärendet, och jag skall be att i
all korthet få referera yrkandena i dem.

Enligt motionerna nr 344 i första kammaren
och 264 i andra kammaren är man
inte nöjd med den höjning av pensionsbeloppen
som departementschefen har
föreslagit, utan yrkar att de skall justeras
ytterligare uppåt, till respektive 2 400
kronor och 3 600 kronor per år. Samtidigt
föreslås att höjningen skall tillämpas
från den 1 januari 1957 mot enligt regeringens
förslag den 1 juli 1956. I ett annat
motionspar, I: 541 och II: 697, föreslås
att höjningen skall ha retroaktiv
verkan och gälla från den 1 januari
1956. De i dessa fyra olika motioner föreslagna
höjningarna skulle innebära en
kostnadsökning med inte mindre än 72,4
miljoner kronor per år.

I motionerna I: 512 och II: 678 liemställes
om en utredning rörande höjning
av folkpensionen för invalider, och i en
annan motion yrkas höjning av de s. k.
fickpengarna för de på ålderdomshem
intagna från 30 till 40 kronor per månad.
Jag erinrar om att riksdagen förra
året höjde fickpengarna från 16 till 30
kronor i månaden, och man får väl anse
den justeringen vara tillfyllest, när den
skett så sent som i fjol.

Utskottet har behandlat motionerna
och avstyrkt dem på skäl som framgår
av utlåtandet. Utskottet förmenar att dessa
frågor kommer att behandlas av den
utredning, som är tillsatt inom socialdepartementet.

I propositionen föreslås också vissa
justeringar i samband med finansieringen
av denna utgiftsökning. Det är ju alldeles
klart att de föreslagna höjningarna
innebär en betydande ökning på utgiftssidan.
Av denna anledning föreslås i propositionen,
att folkpensionsavgiftens uttagsprocent
skall höjas från nuvarande
1,8 till 2,5, vilket förslag överensstämmer
med det principbeslut, som riksdagen
fattade i denna fråga år 1953. Avgiftsmaximum
skulle efter denna justering
bli 500 kronor för äkta makar och 250

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

kronor för ensamstående mot tidigare
respektive 360 och 180 kronor.

I ett par motioner, I: 540 och II: 696,
yrkas att avgiften skall bibehållas oförändrad,
och i motionerna I: 344 och
11:264 hemställes om förslag rörande
sättet för finansieringen efter dessa höjningar.
Det nu föreliggande förslaget till
utgiftshöjning måste givetvis åtföljas av
ett förslag till höjning av inkomsterna,
och därför är det alldeles tydligt att
dessa bägge motionsförslag — att avgiften
skall bibehållas oförändrad respektive
att en utredning skall göras om sättet
för att täcka utgiftshöjningen — faller
på sin egen orimlighet.

I motionen som yrkar retroaktiv giltighet
av höjningarna har åberopats, att
man borde anknyta till den ordning som
tillämpas vid avtalen på den allmänna
arbetsmarknaden. Det är riktigt att justeringar
av lönerna i allmänhet bestämmes
att gälla retroaktivt, vanligen från
den 1 januari, och motionärerna anser
tydligen att rättvisan kräver, att också
våra folkpensionärer skulle få retroaktiv
höjning från den 1 januari. Men det
är en förutsättning som saknas i detta
sammanhang — folkpensionärerna har
inte någon avtalsmässig överenskommelse
av det slag som föreligger på arbetsmarknaden.
Därför kan man knappast
utan vidare dra en parallell med avtalen
på arbetsmarknaden och anse, att de
skulle tala för retroaktiv verkan även i
fråga om höjningarna till folkpensionärerna.
Det innebär att vi skulle ha vanliga
förhandlingar med folkpensionärerna
och sluta formliga avtal med dem, och
detta har ju aldrig varit på tal och skulle
väl heller inte vara möjligt att genomföra,
eftersom den ena av parterna saknar
de förutsättningar som föreligger på
arbetsmarknaden.

Motionärerna och reservanterna har
understrukit, att det i stort sett råder
enighet om förbättringen av pensionsförmånerna.
På den punkten har man
således inga större anmärkningar att
göra. Oavsett vilka förslag i detta hänseende
som kan komma att föreläggas
riksdagen i fortsättningen, bör det väl
också stå klart, att de kommer att inne -

bära betydande kostnadsstegringar för
pensioneringsändamål. Det framgår av
propositionen att antalet åldringar, som
för närvarande är 680 000, beräknas stiga
till cirka 1 miljon år 1985, och enbart
av detta skäl har vi att emotse en betydande
automatisk kostnadsstegring även
med nuvarande förmåner. I den mån beloppen
justeras uppåt, måste vi helt naturligt
räkna med ytterligare utgiftsökningar.

Det är av denna anledning socialministern
har ansett det vara en klok åtgärd
att i god tid bygga upp en fond för
detta ändamål och föreslagit, att under
budgetåret 1956/57 skall såsom en första
insats överföras ett belopp av 275 miljoner
kronor, som beräknas inflyta genom
höjningen av bolagsskatten.

I motionerna I: 518 och II: 700 yrkas
avslag på detta förslag, och i motionerna
I: 541 och II: 697 yrkas, att beloppet
skall fonderas för framtida folkpensioneringsändamål.
I det förstnämnda fallet
vill man ha frågan öppen, till dess
ett slutligt beslut föreligger, medan man
i det andra fallet vill att riksdagen redan
nu skall binda sig för en framtida lösning
av pensionsfrågan, vilket tydligen
siktar på en utbyggnad av nuvarande
folkpensionering.

Såvitt utskottet har kunnat bedöma,
står alla vägar öppna för de önskemål,
som reservanterna i dessa frågor har
framfört. Dessa önskemål kommer väl att
behandlas av den beredning, som är tillsatt,
och då menar utskottet att det inte
finns någon anledning att vidta några
åtgärder, som på en och annan punkt
kan binda utredningen i föreliggande detaljfrågor.

Av detta skäl yrkar utskotlet avslag
på samtliga de ändringar, som motionsvis
och reservationsvis framförts, och
jag ber, herr talman, att med detta korta
referat få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! 1 detta utskottsutlåtande
behandlas en motion, som jag väckt tillsammans
med herr Hagård i andra kam -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner
maren och som går ut på att man skulle
utreda, om inte också grundpensionen
till invalider och sjuka skulle kunna höjas.

Jag tycker, herr talman, att tyngdpunkten
i fråga om de sociala åtgärderna
bör läggas just på frågan om hjälp åt
dem, som råkat i nöd och särskilda besvärligheter,
eller på grund av ålderdom
behöver bistånd och inte så mycket på
ett allmänt utspridande av pengar till
människor, som inte kan visa upp några
särskilda skäl för att få understöd. De
invalidiserade människorna är, tycker
jag, en sådan grupp. De är inte fler än
12 000, och det är ju inte ett så stort antal,
åtminstone inte som väljare betraktat,
och det blir ju inte heller så dyrt,
om man vill hjälpa dem litet. Vi menar
att man inte får glömma bort dem som
bäst behöver hjälp. I min hembygd finns
det fall, där det varit besvärligt för dessa
människor att kunna få vad de behöver
för att klara sig.

Man får väl tyda utskottets skrivning
så — det är inte så klart skrivet — att
den sittande beredningen skall klara
dessa frågor, och därför får vi väl låta
oss nöja med det. Det är i varje fall en
riksdagspraxis som följs, när man antar
att denna utredning kommer till stånd
genom den sittande beredningen.

Så skall jag be att få yrka bifall till
den under E med 1 betecknade reservationen
av herr Hagård. Denna reservation
gäller fonderingen av 275 miljoner
kronor. Herr Axel Svensson sade att vi
vill hålla frågan öppen. Ja, det vill vi
nog också göra. Vi har ju utarbetat ett
fullständigt förslag till lösande av pensionsfrågan
för hela folket, och vi har
därvid kunnat bedöma, i vad mån fondering
erfordras, och kommit fram till
det resultatet, att det inte blir nödvändigt
med några stora fonderingar. Vi
vänder oss emot att staten skall fondera
stora belopp, som bättre kunde behöva
ligga kvar hos näringslivet och sätta liv
i det och hjälpa till att garantera den
fortsatta utvecklingen. Det tycker vi är
en mera samhällsgagnelig linje.

Men i detta speciella fall tillkommer
ytterligare ett moment, som jag tror mås -

i. m.

te sägas vara det väsentligaste. Under
falska förespeglingar har man fått riksdagen
att besluta om den extra bolagsskatten.
När detta beslut fattades, sades
det, att det av samhällsbalansskäl var
nödvändigt att dra in 275 miljoner kronor
för att sterilisera dessa pengar. Men
nu kommer man och säger, att dessa medel
inte skall steriliseras utan skall sättas
in i riksbanken, där ju staten har
oerhörda skulder förut, ungefär tio gånger
så mycket. Nej, om man hade tagit de
275 miljonerna och låtit riksgäldskontoret
köpa statsobligationer av riksbanken,
som de förut köpt upp — enligt min mening
till skada för landet — och gått ned
till sin värmepanna och eldat upp dem,
då hade det varit sterilisering. Men jag
kan knappast se att det här har med sterilisering
att göra, och vi måste reagera
emot att man inte handlar så mot riksdagen,
att vi kan lita på att de löften
man givit också blir uppfyllda.

Detta är ett väsentligt skäl för reservationen
av herr Hagård, och jag ber nu
att få yrka bifall till denna reservation.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är säkert en anledning
till stor tillfredsställelse för alla våra
gamlingar, att riksdagen nu står i begrepp
att förbättra deras försörjning.
Det kan kanske vid sådant tillfälle vara
anledning att erinra om de principer,
som riksdagen fastslog 1953 för våra
folkpensionärers förmåner. Det gällde ju
den gången för det första att höja folkpensionerna
och höja dem ordentligt.
Man ville vidare säkra dessa pensioners
realvärde genom en indexregel, som arbetade
så, att om priserna skulle höjas,
skulle pensionerna också följa med. Därutöver
fastslog riksdagen, att våra folkpensionärer
borde få del av de framsteg,
som den aktiva delen av befolkningen
uppnår.

Nu har det gått ett antal år, sedan det
beslutet fattades. Det är klart, att man
kunde se ändå längre tillbaka i tiden och
erinra sig det beslut, som riksdagen fattade
1946 och som trädde i kraft 1948, då
pensionerna fastställdes till 1 000 kro -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

nor för ensamstående pensionär. Om
man ser till folkpensionernas belopp för
närvarande, så finner vi, att det kommer
att företagas en avsevärd höjning genom
det beslut, som kammaren kommer att
fatta i dag. I stället för tusenlappen år
1946 kommer en ensamstående pensionär
att få 2 100 kronor.

Det är klart, att man får andra pengar
nu än 1948. Prisstegringarna efter den
tiden uppgår ju till 50 procent. I stället
för den tusenlapp man fick 1948, behöver
man nu 1 500 kronor för att få samma
köpvärde på den pension man erhåller.
Nu är folkpensionen dessbättre inte
1 500 kronor utan 1 900 kronor. Det innebär
sålunda, att man utöver kompensation
för prisstegringarna har fått 400
kronor. Om man härtill lägger vad som
nu kommer att beslutas, vågar man kanske
säga, att kompensationen är fullständig
och att därutöver har givits en avsevärd
förbättring, sedan beslut fattades
1946 resp. 1953.

Om man sedan ser på folkpensionärernas
allmänna läge i dag, är det angeläget
att också beakta de förmåner, som
kommer till utöver de direkta pensionerna,
nämligen det bostadstillägg, som våra
kommuner, låt vara med uppmuntran
från statens sida, nu i stor utsträckning
har beslutat sig för att ge. Det är hundratusentals
pensionärer, som på det sättet
fått ett tillskott utöver vad de tidigare
haft. Även i det avseendet har således
en förbättring kommit till stånd.

Att alla dessa förmåner kostar pengar,
är riksdagen fullt på det klara med. Det
råder ju nästan fullständig enighet om
att man måste skaffa mera pengar för
att finansiera folkpensionskostnaderna.
När dessa kostnader totalt sett närmar
sig två miljarder — vi kan kanske beräkna,
att statens och kommunernas andelar
nu uppgår till 1,9 miljarder — är
det nödvändigt att försöka få ut en del
i form av höjda avgifter. Där är ju riksdagen
i stort sett ense, efter vad jag kan
förstå.

Det är en sak, som man tvistar om,
nämligen frågan, när dessa förbättrade
pensioner skall börja utgå till pensionärerna.
Regeringen har föreslagit samma

metod, som tillämpades 1953. Man föreslog
då, att de folkpensioner som beslutades,
skulle utgå ungefär fyra månader
efter det regeringens förslag lades fram.
Vi kom nu till riksdagen med proposition
i mars månad i år. Det skulle betyda,
att det beslut, som nu kommer att
fattas, skulle börja tillämpas vid en motsvarande
tidpunkt. Det är åtskilliga orsaker,
som gjort, att vi föreslagit just
den tidpunkten. Dels är det ju då budgetårsskifte,
dels måste ju en viss tid stå
till förfogande, innan man kan betala
ut pensionerna. Och även om vi höjer
avgifterna, så kommer ju kostnaderna
för de förbättrade pensionerna att under
en tid av ett halvt år belasta statskassan.
De nya inkomsterna av pensionsavgifterna
börjar inte flyta in förrän under
nästa kalenderår. Det blir alltså fråga
om att taga pengar ur statskassan under
tiden fram till den 1 januari nästa år, då
de nya pensionsavgifterna börjar inbetalas.

Ser man denna fråga ur rent sociala
synpunkter, så visar det sig ju, att folkpensionärerna
har fått kompensation för
prisstegringen. Det sker automatiskt genom
indextilläggen. Situationen är sålunda
inte den, att man pressas hårdare
till följd av prisstegringar.

Å andra sidan kan den synpunkten
framföras, att pensionärerna skall få
förmånerna i form av höjda pensioner,
allteftersom framstegen sker för de aktiva
grupperna. Det är klart, att det kan
sägas att detta skall ske så snart som
möjligt. Men en förbättring av den allmänna
levnadsstandarden — som vi
brukar uttrycka det — äger ju rum undan
för undan, och först i efterhand
kan vi i allmänhet se, hur stor den reella
förbättringen blir. När t. ex. ett arbetsavtal
ingås och man lyckas uppnå
en viss procentuell löneförhöjning, vet
vi inte förrän vid årets slut, hur mycket
den ger, beroende på att priserna kan
förändras. Det förhåller sig ju på samma
sätt här, att man får välja en viss
period, och när det nu har sagts att den
gamla standardförbättringen löpt fram
till 1952 års slut, skall man sedan räkna
från 1953 och framöver. Det är klart,

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner
att om man håller riktigt noga på att
det skall vara en exakt kompensation
under varje tidpunkt, skulle vi strängt
taget under mellantiderna fått höja pensionerna
ett par tre gånger om. Men det
är ingen som sagt, att vi skall förfara
på detta sätt, utan det hela blir alltså
en avvägningsfråga och helt naturligt
en kostnadsfråga.

Om vi nu inte får in de höjda avgifterna
förrän i början av nästa år, är
det uppenbart att det kan sägas det att
detta inte spelar så stor roll, om man
betalar ut 72 miljoner kronor till —
detta belopp kan ju tas av det där budgetöverskottet,
som finns. Finansministern
varnade ju i början av detta år för
julgransplundring, och jag tycker att
detta är ett förslag som har bra stora likheter
med detta exempel. Här gäller det
ändå frågan om den varaktiga förbättringen
för folkpensionärerna. Denna
varaktiga förbättring föreslås nu erhållas
på det sättet, att pensionärerna från
och med den 1 juli skall få denna förmån.
Om man betraktar, som vi ofta vill
göra, dessa folkpensioner såsom rättigheter,
som våra gamla bör få därför att
de har gjort en produktiv insats under
tidigare år, är det synnerligen farligt,
om vi kommer med presenter av denna
karaktär. Här är det fråga om en rättighet,
som vi tycker är skälig, och ur
den synpunkten finns det väl ingen anledning
att säga, att den skall utgå retroaktivt.
Det är också en rent teknisk
sak som man inte kan bortse från: skall
när det gäller retroaktiva folkpensioner
även de, som varit folkpensionärer, få
denna förbättring? Jag utgår från att
kammaren klart inser vad det är fråga
om.

Det har här talats, senast av herr
Mannerskantz, om att grundpensionerna
i första hand borde höjas, ty de utgår
till dem, som har det allra sämst
ställt. Det är i och för sig besvärligt för
de människor, som är invalidiserade,
men det är på det sättet, herr Mannerskantz,
att detta belopp av 200 kronor
är beräknat efter rent försäkringsmatematiska
grunder, så att man skall få tillbaka
de pensionsavgifter som man be -

m. m.

talt. Det är inte avsett, att man skall leva
på dessa 200 kronor, såvida man inte
har andra inkomster som medför att
en behovsprövad förmån inte utgår, och
det gäller här, herr Mannerskantz, inte
så många — jag tror att det är 12 000
människor. Jag tyckte att han talade något
om valmän, men det var väl hörfel
från min sida, ty sådant dras väl inte
in i behandlingen av dessa frågor. Det
är så, att det inte går att anlägga sociala
synpunkter på frågan om grundpensionernas
höjning, utan i detta fall måste
beaktas andra synpunkter, och eftersom
det finns andra former för stödet,
bör vi i första hand se till, att det sker
på det sätt jag antytt.

Det finns ytterligare en sak, som har
diskuterats. Regeringen har föreslagit en
fondavsättning på 275 miljoner kronor
för framtida pensioneringsändamål. Det
har nu sagts, att det skall vara för folkpensionsändamål.
Denna senare benämning
innebär ju att man tar en bestämd
ställning till förmån för folkpensionerna
och har då bundit sig för framtiden.
Det är väl ingen i detta nu som har tagit
bestämd ställning till den nya pensionsförsäkringen.
Jag vet mycket väl
att högerpartiet ett par gånger om har
deklarerat sin mycket bestämda mening
i detta avseende, men jag vet inte, om
denna ståndpunkt kommer att vidhållas
lika energiskt som nu, om det skulle
öppnas möjligheter att lösa de frågor,
som herr Mannerskantz snuddade vid,
när han talade om fondbildning. Det
är väl alldeles klart att fondbildning innebär
sparande. Om näringslivet har behov
av sparmedel på samma sätt som
det nu disponerar sina för pensionsändamål
inbetalade avgifter, så behöver
det ju i varje fall inte nu sägas att det
är omöjligt att tänka sig en rimlig lösning
på dessa frågor. I alla händelser
har inte jag bundit mig så hårt, att jag
säger att det är uteslutet att resonera
om dessa ting. Ty det är väl inte så som
herr Mannerskantz säger, att det finns
människor som inte är intresserade av
en så snabb produktivitetsstegring som
möjligt. Den är väl alla ense om.

När dessa pengar föreslås disponera -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

de för framtida pensionsändamål, så innebär
ju det att man inte bär tagit ställning.
Man lämnar alla vägar öppna. Det
är riktigt att det finns åtskilligt sam tyder
på att det i första hand kanske blir
folkpensionerna som kommer i åtanke,
men finns det någon anledning för riksdagen
att nu, innan man vet hur den
framtida pensionsförsäkringen skall utformas,
binda sig på den här punkten?
Så brukar inte riksdagen förfara. Det
är sant att regeringen tidigare har sagt
att de här pengarna skall steriliseras,
dras ur marknaden. Det behöver ju inte
innebära att man bränner upp värdepapper,
utan nu har dessa pengar dragits
undan genom att företagen får betala
in dem till riksbanken som behåller
dem. I det avseendet skall för närvarande
inte ske någon ändring.

Det är uttryckligen sagt ifrån i propositionen,
att de här fondmedlen inte
skall aktiveras nu. Men det är klart, att
om de kommer till användning i framtiden,
sker det under förutsättning att
det inte uppstår allvarliga bekymmer
för vår samhällsekonomiska balans. Jag
har trott att man skulle kunna se det
på det sättet, att man här har en tillgång
som vid lämpligt tillfälle kan mobiliseras.
Då innebär det ju bara att
man ställer dessa pengar till människornas
förfogande, och då får de använda
pengarna för att köpa varor och öka
sin konsumtion. Det är klart att vid ett
sådant tillfälle blir det en verklig belastning
på vår samhällsekonomi, d. v. s.
det blir ökad köpkraft och ökad konsumtion,
och detta leder till en förbättrad
standard för dem som erhåller de
här pengarna.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter,
därför att jag tycker att det är
oklokt, om riksdagen nu definitivt tar
ställning och säger att dessa pengar
skall användas till framtida folkpensionsändamål.
Jag tycker att man kan
lämna den saken öppen. Det viktigaste
är att riksdagen fastslår och beslutar att
dessa pengar skall användas för framlida
pensionsändamål.

Jag tror sålunda, herr talman, att det
är ändamålsenligt och klokt, om denna

kammare följer sammansatta stats- och
andra lagutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Om

invalidgrundpensionerna vill jag
bara säga herr statsrådet, att det är just
de försäkringsmässiga grunderna för
dessa som man behöver se över, och
detta är innebörden i den motion som
är avgiven därom.

Beträffande fondbildningen förhåller
det sig väl ändå på det sättet, att när
riksdagen beslöt den extra bolagsskatten,
skedde det för att man skulle kunna
dra in pengar och inte för att hårdare
beskatta bolagen. Så sades det vid
det tillfället. Är det inte en riktig princip,
att när riksdagen beslutar någonting,
bör man vara alldeles på det klara
med innehållet i beslutet? Det är först
och främst en reaktion mot avsteg från
den principen som jag här har velat uttala.

Vad sedan gäller det sätt, på vilket
pengar dras undan från marknaden, vill
jag säga att de sätts ju in i riksbanken,
och riksbanken lämnar inte ut dem, men
därmed är inte allting sagt. Det är möjligt
att inte samma hundralappar och
tusenlappar kommer ut, men det blir i
alla fall lättare för riksbanken att lämna
ut pengar, när det så kräves, och detta
har ju praktiserats rätt ofta under månadernas
lopp. Jag kan inte tänka mig att
detta att sätta pengar i händerna på
riksbanken riktigt står i överensstämmelse
med det man vill ernå med sina
åtgärder mot störningar. Därför är det
här inte ett godtagbart sätt att dra undan
pengarna. Man kan inte vara säker
på att de inte kommer ut igen, vare sig
det är dessa pengar eller andra; man
har i alla fall förstärkt riksbankens möjligheter
att ge ut pengar utan att göra
några andra transaktioner. Banken behöver
alltså inte skaffa dessa pengar någon
annanstans. Jag undrar, om det inte
blir en annan sak än att betala av på
statsskulden på det sätt som jag här,
kanske drastiskt, har beskrivit. Det skulle
väl vara den enda form av sterilisering
som man riktigt kan tro på.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd hos kammaren
vill jag säga att när herr Mannerskantz
nu påstår att riksbanken får
pengar till förfogande som den kan disponera
på annat sätt, så är detta inte
riktigt. Pengarna kommer in till riksbanken
och skall där steriliseras. Det
skall enligt det gamla beslutet ske en
avbetalning på statsskulden. Det är alltså
fråga om obligationer eller värdeförbindelser
som riksgäldskontoret har lämnat
till riksbanken. Om vi nu hade föreslagit
att dessa pengar skulle betalas ut
t. ex. till våra folkpensionärer, så hade
herr Mannerskantz haft rätt i sin kritik.
Då hade vi ökat på köpkraften hos allmänheten.
I stället för att dra in pengar
vid ett tillfälle, hade vi sedan omedelbart
skickat ut dem till våra gamla, t. ex.
för att användas för köp av varor eller
tjänster. Men vi föreslår nu att pengarna
skall vara steriliserade tills vidare.
För framtiden vill vi emellertid disponera
ett motsvarande belopp.

Jag är mycket angelägen att poängtera
att vi inte nu tänker aktivera dessa
pengar, så att de kommer ut till allmänheten
i form av köpkraft. Men det är
en disposition som -— det har Mannerskantz
rätt i — i så måtto avviker från
tidigare tillämpade principer som vi anser,
att dessa pengar skall gå till framtida
pensionsändamål.

Man kan se saken ur många synpunkter.
Man kan säga att avgiftshöjningen
innebär, att vi tar ut 175 miljoner kronor
av allmänheten i höjda pensionsavgifter.
Tidigare har det varit så, att staten
betalat kanske hälften av kostnaderna
för pensionsförbättringarna. Nu har
vi inte tänkt ta ut några avgifter till den
allmänna pensionsförsäkringen, ty vi vet
tyvärr ännu inte, hur vi skall ordna den
saken. Men jag hoppas att man kommer
till klarhet på den punkten framöver.

Det kan uppstå sådana förhållanden,
som det här har talats om, nämligen att
de, som inte kommer att omfattas av
den allmänna pensionsförsäkringen utan
endast kommer att ha folkpensionen att
lita till, kommer att betrakta sin ställ -

m. m.

ning som ogynnsam, och jag anser, som
många andra, att man inte kan lämna
folkpensionärerna vind för våg. Om vi
får en allmän pensionsförsäkring som
ger pensioner som undan för undan
ökas, så blir det en skarv emellan, och
då kan det vara värdefullt att ha en sådan
här fondtillgång. Vi har från regeringens
sida verkligen sökt beakta det
rent penningpolitiska momentet vid denna
fondavsättning. Jag har en stark känsla
av att även om det innebär en ändrad
disposition, så skall det ur penningpolitisk
synpunkt i det aktuella läget inte
vålla några besvärligheter.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Den höjning av folkpensionen
som regeringen föreslagit och utskottet
förordat, får man nog betrakta
som en välkommen förstärkning till försörjningen
av de folkpensionärer, som i
huvudsak måste leva på sina pensioner.
Härom är vi nog alla eniga.

Vad det sedan gäller frågan om finansieringen
av de höjda pensionerna, har
vi en annan uppfattning än regeringen
och utskottet. När riksdagen år 1953 beslutade
en höjning av folkpensionerna,
beslöts att finansieringen skulle ske dels
genom personliga avgifter, dels genom
skatter. Det nu föreliggande förslaget
bygger på en annan princip, nämligen
att hela kostnaden för höjningen av folkpensionen
uttages genom personliga avgifter.
Den höjda pensionsavgiften betyder
för en person med en genomsnittsinkomst
av 10 000 kronor, att den skattelättnad,
som nyss beslutats, i sin helhet
kommer att tas i anspråk av de höjda
pensionsavgifterna. Här har staten således
gett med en hand och tagit igen med
den andra.

För de högre inkomsttagarna däremot
har det föreslagna systemet med höjning
av pensionsavgifterna en annan verkan.
Genom maximeringen av avgiften till
500 kronor för makar får den, som har
en inkomst av 10 000 kronor, lika hög
avgift som den, som har en inkomst av
100 000 kronor.

Jag skall ta ett exempel på hur skatte -

Lördagen den 20 maj 1950

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

lättnaden och den höjda pensionsavgiften
verkar för dessa inkomstkategorier.
En person med en inkomst av 10 000 kronär
har fått en skattelättnad av omkring
109 kronor, men han får, om han är gift,
en höjning av pensionsavgiften på 140
kronor. Alltså försvinner hela skattelättnaden
plus 31 kronor i högre pensionsavgift.
Den person, som har en inkomst
av 100 000 kronor, har fått 1 099 kronor
i skattelättnad, och liksom i förra fallet
får han betala ytterligare 140 kronor i
pensionsavgift. Han får på detta sätt en
slutlig skattelättnad av 959 kronor. Om
pensionsavgiften utgått som tidigare och
förhöjningen uttagits skattevägen, hade
det blivit ett betydligt gynnsammare resultat
för den mindre inkomsttagaren.

I de motioner, som vi väckt, har yrkats
att den gamla grunden för uttagande
av pensionsavgift skulle bibehållas,
och att de utgifter, som höjningen av
folkpensionen medför, skulle ersättas av
staten genom skattemedel. Nu säger utskottets
talesman herr Axel Svensson, att
detta skulle vara en orimlig begäran. Ja,
det beror precis på vilken utgångspunkt
man har. Anser man att det är riktigt att
en lägre inkomsttagare skall betala lika
mycket som den högre inkomsttagaren,
då är naturligtvis vår begäran orimlig.
Anser man däremot att den, som har en
låg inkomst, skall slippa med en lägre
avgift och att de ökade utgifterna skall
tas ut genom skatter, så måste man anse
att det är bättre att bibehålla det gamla
systemet för uttagande av avgifter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna 1:540 och II: 696.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr italmannen, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av fröken Elmén

m. fl. vid nämnda punkt avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Elmén m. fl.
vid nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid hen- Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 27.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende på punkten B, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade, utom
beträffande motiveringen, till vilken han
ville återkomma efteråt, yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Norling, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:540 och 11:696.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Lagförslag om höjning av folkpensioner

Vid sedermera enligt dessa yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Därpå gjordes i enlighet med de yrkanden,
som förekommit rörande den till
förevarande punkt hörande motiveringen,
propositioner, fönst på godkännande
av utskottets yttrande beträffande motionen
II: 699 samt vidare därpå att motiveringen
i denna del skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
fröken Elmén m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet 1 punkterna C och
D hemställt.

I fråga om punkten E, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Mannerskantz, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Hagård vid punkten avgivna reservationen;
3:o), av herr Jacobsson, att det förslag
skulle godkännas, som innehölles
i fröken Elméns m. fl. vid punkten anförda
reservation; samt 4:o) av fru
Svenson, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Hansson i Skegrie och henne vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson och fru Svenson begärde
votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vart och ett av de
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons
yrkande.

m. m.

Fru Svenson äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under 2 och 4
här ovan angivna yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i den
sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen (första
förvoteringen); och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för
deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fru Svensons yrkande.

Herr Mannerskantz begärde likväl votering
om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2
punkten E antager bifall till fru Svensons
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
herr Mannerskantz’ yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;

Nej — 27.

Därjämte hade 41 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Lagförslag om höjning av folkpensioner m. m.

1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 2 punkten E antager bifall till herr
Jacobssons yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till fru
Svensons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 32;

Nej — 48.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På grund härav uppsattes, upplästes
och godkändes för huvudvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 punkten E, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hansson i Skegrie
och fru Svenson vid nämnda punkt
avgivna reservationen.

2 Första kammarens protokoll 1956. Nr 21

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 22.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten F förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag ,som innefattades i den av fröken
Elmén m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 2 punkten F, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Elmén m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 40.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Om eu allmän pensionsförsäkring

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten G hemställt.

Slutligen gjordes i enlighet med de i
fråga om punkten H förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fröken Elmén m. fl. vid nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om en allmän pensionsförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om en allmän pensionsförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft sex inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 345
i första kammaren av herr Eliasson
m. fl. samt nr 262 i andra kammaren
av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
346 i första kammaren av herrar Norling
och Öhman samt nr 283 i andra kammaren
av herr Senander m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 461 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 595 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna 1:345 och 11:262 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en utredning rörande en väsentligt
förbättrad folkpension måtte skyndsamt
verkställas i syfte att härigenom lägga
grunden till den ifrågasatta allmänna
pensionsförsäkringen.

I motionerna 1:346 och 11:283 hade
förslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till höstriksdagen 1956 om en pensionsförsäkringsreform,
som tillförsäkrade
löntagarna och jämförliga medborgar -

grupper verklig trygghet på ålderdomen,
samt att vid utformningen av förslaget
vissa i motionerna angivna synpunkter
måtte beaktas.

I motionerna I: 461 och II: 595 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) uttala

a) att folkpensionens grundbelopp, i
vilken då skulle inräknas nu utgående
dyrtidstillägg, successivt borde höjas så
att det från och med den 1 januari 1965
för ensamstående person komme att utgå
med 3 250 kronor, för ålderspensionsberättigade
äkta makar med 5 200 kronor
samt för övrig pensionsberättigad
med motsvarande belopp,

b) att denna höjning — utöver vad i
år beslötes — skulle genomföras med
början från och med år 1958 samt med
i möjligaste mån lika belopp per år räknat,

c) att denna förbättring i folkpensionens
grundbelopp skulle utgå från 1956
års penningvärde samt att dyrtidstillägg,
som bättre än för närvarande garanterade
värdebeständigheten, vid behov
skulle utgå efter regler, som till sin närmare
utformning ytterligare borde övervägas,

d) att Kungl. Maj:t borde begagna i
gällande försäkringslag medgiven dispensrätt,
så att frivillig pensionering
främjades med särskilt beaktande av angelägenheten
att möjliggöra friare placering
av pensionsmedel direkt i produktiv
verksamhet;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda

a) frågan om en mera försäkringsmässig
utformning av änkepensioneringen,

b) frågan om en närmare samordning
mellan invalidpensionen och annan socialförsäkring,

c) frågan om folkpensionens fortsatta
finansieringssätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville överlämna
förevarande motioner, nämligen

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

1. 1:345 och 11:262,

2. I: 346 och 11: 283 samt

3. 1:461 och 1:595,

till den inom socialdepartementet tillkallade
särskilda beredning, som hade att
inom departementet biträda vid fortsatt
handläggning av frågan om en förbättrad
pensionering och därmed sammanhängande
spörsmål, att av beredningen övervägas
vid fullgörandet av dess uppdrag.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Mannerskantz och
Hagård.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
ett antal motioner, som avhandlar
förbättringar på folkpensionsområdet.

Under riksdagens gång har ju tillsatts
en beredning, som skall fullfölja den
Äkessonska utredningens resultat. Det är
då ganska naturligt, att riksdagen inte
är beredd att förorda någon ny särskild
utredning. Jag har därför inte någonting
annat att erinra mot vad utskottet
kommit fram till, än att det finns en del
i motiveringen, som jag skulle vilja haft
annorlunda.

Pensionsfrågan är ju av väsentlig betydelse
för framtiden. Högern har här
avgivit en partimotion, vari dragits upp
de huvudlinjer, som vi anser böra vara
gällande. Vi anser att de huvudlinjerna
bör följas vid den fortsatta Dereanmgen.
Det är för att särskilt understryka
det allvarligt menade i vårt förslag, som
jag tillsammans med herr Hagård har
avgivit ett särskilt yttrande till utskottets
utlåtande. Vi menar att vårt förslag i
motionerna bör vara den huvudlinje, efter
vilken man skall agera i sommar och
höst i den tillsatta beredningen, vars resultat
vi väntar att få så fort som möjligt.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
ehuru själva motiveringen av
mig skulle ha önskats något litet annorlunda.
Jag har med det anförda velat

Om en allmän pensionsförsäkring

motivera det särskilda yttrande som jag
avgivit.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Jag skall försöka att bli
lika kortfattad som herr Mannerskantz
var denna gång.

Vi har från vårt håll väckt två likalydande
motioner, nämligen nr 345 i första
kammaren och nr 262 i andra kammaren,
vari vi begär en utredning rörande
en väsentligt förbättrad folkpension. Det
är bl. a. dessa motioner, som ligger till
grund för utskottsutlåtandet.

Vi har i fråga om yrkandets utformning
kunnat förena oss med samtliga övriga
utskottsrepresentanter, då utskottet
hänvisar även vad vi anfört till den beredning,
som har tillsatts av Kungl. Maj :t
efter det motionerna väckts. Denna beredning
skall behandla de förslag, som
har uppgjorts på basis av den allmänna
pensionsutredningen, men dess direktiv
är också så utformade, att den kan pröva
även andra alternativ. Då utskottet
kunnat konstatera att det väl ligger inom
beredningens ram att pröva olika
alternativ till pensionsfrågans lösning,
alltså även frågan om en väsentlig förbättring
av den allmänna folkpensioneringen,
som vi hemställt om i våra motioner,
har vi inte ansett oss ha någon
anledning att yrka på någon särskild utredning
utan i likhet med övriga utskottsrepresentanter
förordat, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att föreliggande motioner skall
överlämnas till den särskilda beredningen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§
lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra

lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2
och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 §
lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

De vid propositionen fogade lagförslagen
voro av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

2 §.

Har mellan---—----lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med
arbetsgivaren äger rätt till längre semester
än som föreskrives i 7 §, skola övriga
bestämmelser i denna lag, i de avseenden
ej annat överenskommits, gälla
jämväl beträffande den överskjutande deten
av semestern. Överstiger semestertiden
aderton dagar må dock, utan hinder
av vad i 12 § är föreskrivet, semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst aderton dagar.

12 §.

Arbetsgivaren äger —---__ —.— nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, Semestern skall utgå i ett sammansåframt
icke överenskommelse om annan hang, såframt icke överenskommelse om
ordning träffas med arbetstagaren, över- annan ordning träffas med arbetstagastiger
semestertiden tolv dagar, må dock ren.
semestern förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst tolv
dagar.

Semester för---------svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1957.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för
vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse:)

Om semester, som utgår med tillämpning
av denna lag, gäller i övrigt vad i
lagen om semester är stadgat. Vad i 12 §
andra stycket andra punkten nämnda
lag är föreskrivet om att semestern må
förläggas till två skilda perioder skall
dock icke gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.

(Föreslagen lydelse:)

§.

Om semester, som utgår med tillämpning
av denna lag, gäller i övrigt vad
i lagen om semester är stadgat, överstiger
semestertiden aderton dagar må
dock, utan hinder av vad i 12 § nämnda
lag är föreskrivet, semestern efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen förläggas
till två skilda perioder, av vilka
den ena utgör minst aderton dagar. Medgivande
som nu sagts må lämnas, därest
sammanhängande semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags
drift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat tre d anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 564
i första kammaren av herr Magnusson
m. fl. och nr 742 i andra kammaren av
herr Nygren m. fl.,

dels ock motionen nr 743 i andra kammaren
av herr Rubbestad.

I motionerna I: 564 och II: 742 hade
i första hand yrkats, att riksdagen måtte
avslå propositionen. Därest detta yrkande
inte skulle vinna riksdagens bifall,
hade i andra hand yrkats viss ändring i
den i propositionen föreslagna nya lydelsen
av 12 § lagen den 29 juni 1945 om
semester genom att i sagda paragraf infogades
ett nytt stycke av den lydelse,
som i motionerna angivits.

I motionen II: 743 hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å förevarande motioner,
nämligen I: 564 och II: 742 samt
II: 743, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 136.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Mannerskantz, Alvar Andersson,
Carlsson i Bakeröd och Ahlberg,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen,
med bifall till motionerna 1:564
och II: 742 samt II: 743, måtte avslå förevarande
proposition nr 136;

2) av herrar Sunne, Åkesson, Jacobsson
i Tobo och Rimmerfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del hava
den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, i anledning

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m

av motionerna I: 564 och II: 742 samt II:
743 och med förmälan, att riksdagen
funnit de vid propositionen fogade lagförslagen
icke kunna i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande
lagförslag, nämligen

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen
den 29 juni 1945 (nr 420) om semester

Härigenom förordnas, att 12 § lagen
den 29 juni 1945 om semester skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 §.

Arbetsgivaren äger----nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.
Kan sådan överenskommelse icke
träffas må, på ansökan av arbetsgivare,
kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den mån
så prövas påkallat av drifttekniska, företagsekonomiska
eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens
berättigade intressen, besluta
att semestern skall förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.

Semester för---svensk hamn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den
25 maj 1951 (nr 304) om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete

Härigenom förordnas, att 3 § lagen
den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Om semester, som utgår med tillämpning
av denna lag, gäller i övrigt vad i
lagen om semester är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 32 hemställes, att detsamma må företagas
till avgörande på det sätt, att först
föredrages Kungl. Maj:ts två av utskottet
tillstyrkta lagförslag vart för sig, det
första paragrafvis med promulgationsstadgande,
ingress och rubrik sist, att
sedan båda lagförslagen blivit behandlade,
utskottets hemställan föredrages,
att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet,
samt att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av
2 och 12 §§ lagen om semester

2 §

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att
jag nu åter tar till orda. Det är inte jag
som har bestämt ordningsföljden bland
ärendena på föredragningslistan, utan
det har bara råkat bli så att ärendena
kommit i sådan ordning att jag måste ta
till orda så många gånger omedelbart
efter varandra.

Den föreliggande propositionen går ut
på att arbetsgivaren inte såsom hittills
skall äga rätt att uppdela treveckorssemestern
i två eller flera perioder, varav
en dock om minst 12 dagar. Denna lagändring
kommer uppenbarligen inte att
gå lika lätt förbi som själva införandet
av treveckorssemestern. Riksdagen och
andra lagutskottet har under de år som

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

gått sedan treveckorssemestern infördes
alltid ställt sig avvisande till de förslag,
som då och då framkommit om att man
i lagen skulle införa ett obligatoriskt
stadgande om att hela semestern skall få
uttagas i ett sammanhang. Man kan fråga
sig vad det är som inträffat och som
föranlett att frågan i år skulle ha kommit
i ett annat läge. Inte har förhållandena
på arbetsmarknaden ändrats. Jag
kan heller inte inse, att det bland de anställda
skulle ha uppstått en starkare önskan
att få uttaga hela semestern i en
följd. Jag tror därför att denna proposition
framlagts på mycket svaga grunder,
om det ens finns några skäl alls för
densamma.

Det är självklart att vi i görligaste mån
måste söka tillgodose önskemålen ibland
de många hundratusentals anställda här
i landet, som ju i hög grad berörs av en
sådan lag som denna. Om det bland de
anställda hade funnits en bestämd önskan
och en mycket påtaglig majoritet för
att göra denna lag obligatorisk, hade
självfallet många andra invändningar
måst falla. Men annars tycker jag inte
att det finns anledning att göra denna
förändring, beroende på de många olägenheter
som är förknippade med ett
dylikt obligatoriskt stadgande i lagen.

På många arbetsområden och särskilt
då inom jordbruksnäringen, som jag här
tar som exempel eftersom det kanske är
det mest lättförstådda, är det förenat
med oerhört stora svårigheter att någon
gång under sommarhalvåret kunna pressa
in en obruten treveckorssemester för
de anställda. Sedan vi påbörjade behandlingen
av denna fråga i utskottet har jag
mycket funderat över, när man inom
jordbruket egentligen skulle kunna få
utrymme för dessa tre veckors semester
för de anställda. Det har redan nu
många gånger varit rätt besvärligt att på
sommaren kunna lägga in 14 dagars semester
för arbetstagarna. Vissa år liar
det varit ytterst svårt, och det har
många gånger endast gått med stort gnissel
i hjulen, om jag så får säga. Man kan
med tämligen stor visshet siiga att man
inte kommer att kunna pressa in ytterligare
en semestervecka på sommaren

utan att detta kommer att medföra produktionstekniska
nackdelar och rena
försummelser i arbetet som vållar produktionsminskning.
Eller också kommer
man helt enkelt inte att kunna låta de
anställda få ta ut sin semester under
sommarhalvåret. Ingendera av dessa utsikter
kan, herr talman, vara önskvärd.
Man måste väl försöka ordna det så alt
vårt näringsliv kan fungera på bästa
möjliga sätt. Dessutom måste det ju vara
angeläget att de anställda kan få ta ut sin
semester under den ljuva sommartiden.
Man kan visserligen säga att jordbruksarbetarna
inte har samma anledning att
ta ut semestern på sommaren, eftersom
de ju ändå får sol och frisk luft i sitt
arbete under en stor del av året. Men
det måste ändå anses både rättvist och
rimligt att även jordbrukets anställda
får semestern förlagd till sommaren, då
man med större behag kan göra semesterfärder
och dylikt.

Jag har dock inte kunnat förmärka,
att det bland jordbruksarbetarna skulle
finnas någon särskilt stark önskan att få
ta ut mer än två veckor av semestern i
följd. Många har till och med ibland
bara velat ta ut en vecka på sommaren
för att göra en semesterfärd eller dylikt.
Resten av semestern har vederbörande
kanske velat ha innestående till andra
delar av året, då man kanske behöver
ledigt under några dagar av speciella
orsaker.

Inom jordbruksnäringen skulle det
som sagt innebära betydande svårigheter
om arbetsgivarna skulle åläggas obligatorisk
skyldighet att låta de anställda
uttaga treveckorssemestern i en följd.

Nu invänder man, att organisationerna
har möjlighet att överenskomma om en
uppdelning av semestern. Enligt lagens
ordalydelse har man nämligen möjlighet
att med varje arbetstagare överenskomma
om uppdelning av treveckorssemestern.
Men om man i en viss bransch inte
skulle kunna få till stånd en dylik
central uppgörelse, tror jag att det kommer
att bli svårt att nå privata överenskommelser.
Då kommer nämligen den
parollen att bli rättesnöret, att de anställda
skall hålla på sin rätt och ta ut

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.
treveckorssemestern i en följd. Det kravet
kommer man att resa, vare sig arbetstagarna
själva önskar ta ut semestern
i en följd eller inte. Det har gjorts vissa
sonderingar, varvid det kunnat konstaterats,
att utsikterna att få till stånd centrala
uppgörelser mellan de stora riksorganisationerna
på arbetsmarknadens
område inte synes vara stora, utan tvärtom.
.

Jag kan anföra ett annat exempel på
att den föreslagna lagen, trots de mycket
obetydliga favörer den ger de anställda,
kommer att ha verkligt allvarliga följder
för riket som sådant. Den svenska cellulosaindustrien
har hittills i allmänhet
tillämpat den metoden att fabrikerna
stängts igen med anledning av semestrarna
i två veckor, medan man lyckats
klara den sista semesterveckan på det
sättet, att ett mindre antal av personalen
i taget fått ta ut den veckan under den
återstående delen av året. Man har på
det sättet kunnat hålla driften i gång
under femtio veckor av året. Men om nu
tre veckors semester i ett sträck blir obligatorisk,
kan man inte klara fabriksdriften
på det sättet under den tredje
veckan, utan då måste fabrikerna vara
stängda i tre veckor. Det medför att en
veckas produktion i hela den svenska
cellulosaindustrien kommer att fullständigt
bortfalla. Att man sedan kan öka
produktionen genom utbyggnader o. s. v.
har ju inte med den här saken att göra;
det skulle ju ske i alla fall. Ett bortfall
av en veckas produktion i den svenska
cellulosaindustrien innebär i bortfallen
exportvaluta kanske något hundratal
miljoner kronor, och detta bara när det
gäller cellulosaindustrien. Jag förmodar
att förhållandet har sina motsvarigheter
i en mängd andra branscher, där man
skulle tvingas slå igen för semestern en
vecka mer än man förut har gjort. Vi
måste dock vara medvetna om vad det
blir för följder av riksdagens beslut. Om
det föreliggande förslaget bifalles, leder
det till ett produktionsbortfall i det svenska
samhället av mycket stora dimensioner,
såsom jag menar fullständigt i onödan.
Jag tycker att detta är någonting
ganska avskräckande och ett exempel på

hur man inte bör förfara när man skrider
till verket att genomföra reformer.

I propositionen refereras en undersökning
av Svenska arbetsgivareföreningen
som ger vid handen att en mycket betydande
del av den svenska kåren av anställda
har haft sammanhängande semester
i tre veckor inom alla de branscher,
där detta kunnat ordnas utan olägenhet.
Det finns företag där sammanhängande
treveckorssemester kan ges
t. o. m. med fördel, därför att man behöver
hålla stängt så länge för att t. ex.
utföra reparationer och omställningar. I
sådana branscher, där man ändå behöver
ta en paus, gör det ju ingenting att
semestern tas ut i ett sammanhang, och
där har detta förekommit redan tidigare.
Men att genomföra något sådant obligatoriskt
även i branscher, där det inte
alls passar och där det direkt leder till
produktionsbortfall, tycker jag är ganska
ansvarslöst.

Det sades i utskottet —- jag vet inte om
herr Axel Svensson eller herr Elowsson
tänker framföra detsamma såsom ett
motargument mot mig — att när åttatimmarsdagen
infördes, talades det också
om att stora skadeverkningar skulle
uppstå, men det har visat sig att den reformen
kunde genomföras utan svårigheter.
Och man räknar med att det blir
på samma sätt i det här fallet. Ja, men
inte kan den saken tydligt ådagaläggas.
Den produktion, som faller bort, är borta.
Att man sedan genom fortsatt rationalisering
och ytterligare investeringar
— i den mån man nu kan få företa sådana
med hänsyn till regeringens allmänna
åtgärder — kan öka produktionen, hindrar
inte att det är ett direkt felslut, om
man sedan säger: »Där ser ni, det gick
ju att klara den sammanhängande semestern
utan svårigheter!» Produktionsökningen
hade i annat fall blivit lika
mycket större som det produktionsbortfall
som nu åstadkommes genom den
sammanhängande semestern.

Jag tror att man i Arbetsgivareföreningens
undersökning har fått ett material
för att kunna närmare bedöma hur dessa
åtgärder kommer att verka. Jag anser
nog att undersökningen, som inte är

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

fullständig och som inte omfattar tillräckligt
många företag eller kanske pågick
under tillräckligt lång tid, borde
fullföljas. Då finge man en klarare uppfattning
om verkningarna, och dessutom
kunde man ta reda på hur det förhåller
sig med de anställdas önskan i fråga om
en sammanhängande semester. Att bara
lita till de nu avgivna remissyttrandena
tycker jag inte är tillräckligt. För övrigt
har så många remissinstanser avstyrkt
förslaget att om remissförfarandet skall
tillmätas någon betydelse, borde resultatet
ha blivit att denna proposition aldrig
hade lagts fram.

De olika skäl som jag nu framfört ger
vid handen, att den föreslagna ändringen
skulle medföra ekonomiska skadeverkningar
för landet. Det blir mycket
besvärligt för de jordbrukare som har
anställda. För många av de enskilda
jordbrukarna blir det en ökad belastning
genom att de hindras från att själva få
litet mer ledigt. Det blir på deras egen
bekostnad som deras anställda får vara
borta så mycket som tre veckor i sträck
under sommarhalvåret. Förslaget kan
också få till följd att många löntagare inte
kan få sin semester förlagd till sommarhalvåret,
eftersom arbetsgivarens
möjlighet att bestämma om den saken
fortfarande finns kvar. Det blir över huvud
taget besvärligheter, och då förändringen
inte heller är betingad av någon
allmänt utbredd önskan hos de anställda,
så menar jag att detta förslag bör avslås.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, där högerns
och bondeförbundets representanter
i andra lagutskottet har enat sig om
ett avslagsyrkande, och jag uttalar mitt
beklagande över att inte hela utskottet
har kunnat samlas om detta yrkande, då
jag vet att det finns sympatier även på
andra håll än vårt för ett sådant beslut.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Den grupp som jag representerar
har inte vid utskottets behandling
av denna fråga velat motsätta
sig propositionens förslag om att trevec -

korssemestern skall utgå i ett sammanhang,
om arbetsmarknadens parter kan
komma överens om detta. Troligen kommer
väl dock detta att medföra, att ett
betydligt mindre antal av arbetstagarna
får möjlighet till sommarsemester än om
semestern kunnat uppdelas i två perioder,
vilket ju är beklagligt.

När treveckorssemestern infördes 1951,
yttrade departementschefen i den då
framlagda propositionen bl. a. följande:
»Å andra sidan kan man inte bortse
ifrån att vissa delar av näringslivet har
sakligt grundat intresse av att kunna
förlägga den nytillkomna semesterveckan
till en särskild period. Att lita till
att detta intresse skall bli tillgodosett
genom frivilliga överenskommelser torde
icke låta sig göra.»

Genom de undersökningar som redan
gjorts har det ju visat sig, att det övervägande
antalet arbetstagare kunnat beredas
tre veckors semester i ett sammanhang,
men det är dock så att det
inom vissa näringsgrenar eller företag
inte låter sig göra att anordna odelad
semester, utan att detta väsentligt försvårar
driften eller försämrar driftsresultatet.
Här kommer vissa för vårt land
livsviktiga exportindustrier liksom jordbruksnäringen
och vissa servicenäringar
i blickpunkten. Att föra förhandlingar
med de stora organisationerna låter sig
kanske lättare göra än i de fall då uppgörelse
måste träffas med enskilda arbetstagare.

Det i samband med treveckorssemestern
framlagda alternativet till lösning
genom arbetarskyddsstyrelsen i sista
hand, vilket förslag nu framförts i ett
par motioner, torde med hänsyn till skilda
intressen kunna erbjuda en lösning.
I motionen påpekas, att man under alla
förhållanden skulle kunna få en möjlighet
att genom en statlig myndighet bevilja
dispens från den föreslagna lagregeln.
Nu har departementschefen anfört,
att tanken på att erkänna en myndighets
befogenhet att träffa avgöranden i
fall, då parterna inte kan uppnå enighet,
inte har framförts i samband med frågans
remissbehandling, men det är väl
ändå felaktigt att på grund därav påstå

Nr 21

Lördagen den 2G maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.
att frågan får anses sakna aktualitet, när
det övervägande antalet remissmyndigheter
har avstyrkt en ändring av den
nuvarande lagstiftningen och således
har saknat anledning att gå in på denna
fråga.

Det synes oss reservanter liksom motionärerna,
att det är ett allmänt intresse
om inte de berörda parterna kan
ena sig, att frågan kan bli föremål för
avgörande från offentlig myndighets sida.
Som lämplig myndighet torde arbetarskyddsstvrelsen
ligga närmast, då den
redan handlägger ett stort antal dispensfrågor
på arbetarlagstiftningens område
och då parterna är representerade där.
Arbetsgivarsidan synes inte kunna ha
något att invända mot denna dispensmöjlighet,
ty det får väl ankomma på
arbetsgivaren själv att söka dispens. Inte
heller från arbetstagarnas sida torde något
motstånd vara att vänta mot en sådan
anordning, under förutsättning att
den av departementschefen förutsatta
beredvilligheten att tillgodse produktionens
intressen förefinns.

Herr talman! Vi har i vår reservation
framhållit, liksom det framhålles i motionerna,
att vi inte är övertygade om
att man kan helt lita till frivilliga överenskommelser,
och vi kan inte heller anse
att det skall helt ankomma på arbetsgivaren
att ensidigt bestämma om
delning av semestern. Vi erinrar också
om att arbetarskyddsstvrelsen har att
träffa avgöranden i en mängd med denna
fråga närbesläktade spörsmål och
förordar därför att i de fall, då överenskommelse
om semesterns förlängning inte
kan träffas, arbetarskyddsstyrelsen på
ansökan av arbetsgivare skall äga besluta
om uppdelning i den mån så prövas
påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska
eller samhällsekonomiska skäl
eller eljest av hänsyn till allmänhetens
berättigade intressen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet avgivna med 2)
betecknade reservationen, och jag återkommer
senare med yrkande beträffande
ändring i 12 §, där det enligt förslaget
heter: »Semestern skall utgå i ett
sammanhang, så framt icke överenskom -

melse om annan ordning träffas med
arbetstagaren.» Till denna paragraf föreslår
vi ett tillägg av följande lydelse:
»Kan sådan överenskommelse icke träffas
må, på ansökan av arbetsgivare,
kungl. arbetarskyddsstyrelsen, i den mån
så prövas påkallat av driftstekniska, företagsekonomiska
eller samhällsekonomiska
skäl eller eljest av hänsyn till allmänhetens
berättigade intressen, besluta
att semestern skall förläggas till två skilda
perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.»

Vidare föreslår vi en ändring i lagen
den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt
arbete. Beträffande 3 § i denna lag föreslås
följande ändrade lydelse: »Om semester,
som utgår med tillämpning av
denna lag, gäller i övrigt vad i lagen
om semester är stadgat.»

Jag ber, herr talman, att få återkomma
till dessa yrkanden vid behandlingen
av de olika paragraferna.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Denna framställning om
att semestern av arbetstagaren skall få
utnyttjas odelad utan möjlighet för arbetsgivaren
att röna något inflytande på
detta är ju inte någon ny bekantskap,
även om det, förmodar jag, är en nyhet
att förslaget lägges fram i en proposition.
Framställningar har eljest gjorts
upprepade gånger i motioner om en sådan
ändring i semesterlagstiftningen,
som nu föreslås i propositionen.

Vid föregående års riksdag hemställde
ju riksdagen på förslag av andra lagutskottet
om en utredning av föreliggande
problem. Det är emellertid en smula förvånande
att detla förslag nu lagts fram i
form av en proposition med hänsyn till
att den promemoria i frågan, som socialministern
har sänt ut till olika remissinstanser,
har avstyrkts av de flesta instanserna.
Inte mindre än 41 remissinstanser
har yttrat sig i ärendet, men inte
mer än 9 har tillstyrkt. De övriga, alltså
32, har avstyrkt förslaget, och dessutom
finns det avstyrkande minoriteter bland
elt par av de tillstyrkande 9 remissin -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

stanserna. Jag vill peka på att bland de
remissinstanser, som har avstyrkt, återfinns
samtliga statliga affärsdrivande
verk, Kooperativa förbundet och en
mängd andra representanter för både enskilt
och statligt näringsliv.

Man kan naturligtvis fråga: Kommer
det att betyda så värst mycket, om lagen
antages i föreliggande skick? Jag skall
gärna erkänna att jag för min del inte
tror att vådorna blir fullt så stora som
min medreservant herr Mannerskantz tidigare
har framhållit. Men jag skulle tro
att det i inte så liten utsträckning kommer
att innebära en försämring för arbetstagarna,
tv arbetsgivaren har ju kvar
rättigheten att förlägga semestern till
den tid av året som passar honom bäst.
Det står nämligen i lagen inte någonting
om tidpunkten för förläggningen av semestern.
Närmast som en rekommendation
sägs det, att semestern i så stor utsträckning
som möjligt skall förläggas
till sommaren, vilket naturligtvis är ett
intresse av första ordningen för de flesta
arbetstagare. Enligt den gamla ordningen
har väl i allmänhet tolv dagar —•
med söndagarna blir det ju i praktiken
fjorton dagar — förlagts till sommaren,
men om det nu skall bli en odelad treveckorssemester,
blir naturligtvis möjligheterna
att förlägga hela denna tid till
sommaren väsentligt mindre. Herr Mannerskantz
har tidigare påvisat en del
olägenheter, som skulle uppstå därigenom,
och jag skall inte närmare uppehålla
mig vid den saken.

Vi reservanter anser att med den remissbehandling,
som departementspromemorian
rönt, borde den logiska slutsatsen
ha varit att något förslag om ändrad
lagstiftning på detta område inte
skulle ha lagts fram.

Herr Sunne uppehöll sig vid den reservation,
som folkpartiet har fogat till
utlåtandet. Denna reservation har jag
ytterligt svårt att förstå. Reservanterna
vill dra in arbetarskyddsstyrelsen i detta
sammanhang. Visserligen är arbetarskyddsstyrelsen
i viss mån knuten till
dessa frågor, men endast när det giiller
förlängd semester för vissa arbetare med
hälsofarligt arbete. Att nu dra in sty -

relsen också på detta område, när det
gäller den allmänna semestern, är därför
rätt obegripligt. Det skulle ju endast skapa
ett väsentligt ökat krångel. Arbetarskyddsstyrelsen
har ju själv bett att få
slippa en sådan anordning. Och varför
skall det ordnas så, att varje tvist om förläggning
av semester, som skulle kunna
uppstå mellan arbetstagare och arbetsgivare,
skall hänskjutas till arbetarskyddsstyrelsen?
Jag tar för alldeles givet,
att partsorganisationerna själva bör
kunna göra upp sådana tvister. Man skall
inte skapa mer krångel än nödvändigt i
vårt samhälle, och jag erinrar om att
folkpartiet i många andra sammanhang
gärna vill slå ned på det byråkratiska
krångel som onekligen finns på skilda
områden av vårt samhällsliv. Varför
skulle man här skapa ett nytt sådant moment,
när det är alldeles onödigt?

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1 vid
detta utlåtande, av herr Mannerskantz
m. fl.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alvar Andersson
ansåg att det inte var lämpligt att dra in
arbetarskyddsstyrelsen i detta sammanhang,
då styrelsen själv har bett att få
slippa. Men har man uppfattningen att
en sådan ordning är lämplig, så är ju
styrelsen ändå ett ämbetsverk, som kan
åläggas att fullgöra en sådan uppgift.
Det är klart att hela saken är känslig och
att man i styrelsen gärna vill slippa undan
den. Nu redovisas dock i propositionen
bara vad arbetarskyddsstyrelsens
majoritet har yttrat, men det finns också
en minoritet inom styrelsen, som har
gått på en annan linje.

Herr Alvar Andersson talade också om
att vi här skulle vilja införa ett nytt byråkratiskt
krångel. Vi har ju sagt, att
den föreslagna ordningen skulle komma
i allra sista hand och träda i funktion
endast om en överenskommelse inte kan
träffas. Liksom man i många andra sammanhang
har skiljeman eller skiljenämnd,
skulle det enligt vår uppfattning
vara lämpligt att också här ha nå -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. x
gon instans, som i sista hand kunde få
en uppgörelse till stånd.

Herr ANDERSSON, ÄLVAR, (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Sunne, att om först den fackliga
organisationen skall tvista med arbetsgivarorganisationen
och söka få till
stånd en överenskommelse om semesterns
förläggning, varefter parterna skulle
gå till arbetarskyddsstyrelsen, då
enighet inte kan nås, så ifrågasätter jag
om arbetstagaren över huvud taget hinner
få någon semester det året.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det är med särskild tillfredsställelse
jag kan hälsa regeringens
förslag och utskottets tillstyrkan av föreliggande
proposition.

Den uppdelning av semestern, som arbetsgivaren
hittills haft rättighet att
själv bestämma över, har av semestertagarna
inom industrien i allmänhet betraktats
som en spärr mot den allmänna
treveckorssemestern. Borttagandet av
denna arbetsgivarens rätt att själv bestämma
kommer utan tvivel att hälsas
med tillfredsställelse bland dessa semestertagare.
Jag tror nog att det vid vissa
företag finns bärande skäl för en delad
semester, men säkerligen kan man förhandlingsvägen
lösa den frågan.

Från kommunistiskt håll har vi år efter
år från lagens antagande envetet genom
motioner i riksdagen begärt en lagändring
på denna punkt, och för varje
gång har fler och fler av riksdagens ledamöter
anslutit sig till den framförda
uppfattningen, att om treveckorssemestern
skall tjäna sitt syfte så borde den
utgå i en följd. Kungl. Maj :ts proposition
och utskottets förslag gör att man kan
hoppas, att riksdagen nu antager förslaget
som sådant, varigenom det i våra motioner
framförda önskemålet blir förverkligat.

Att högerpartiet reserverar sig för avslag
är knappast förvånande; mer förvånande
skulle det väl ha varit om partiet,
som ju företräder arbetsgivarna,

inte hade gjort det. Mer egendomligt finner
jag det däremot, att också bondeförbundet
har gått på avslagslinjen, även
om detta parti representerar en viss
grupp av arbetsgivare.

Önskvärt hade varit att samma princip
kunnat tillämpas även i sådana fall,
där längre semester än den lagstadgade
treveckorssemestern utgår. Den längre
semestern bygger dock på avtal eller
överenskommelser, och därför är det
kanske lättare för dessa grupper att avtalsvägen
och förhandlingsvägen komma
fram till en sammanhängande semester.

Folkpartiet tvivlar i sin reservation
på att arbetarna skall gå med på delad
semester, även om verkligt behov avuppdelning
föreligger. Man föreslår därför,
såsom herr Sunne nyss har motiverat,
att arbetarskyddstyrelsen skulle utgöra
något slags domarämbete med uppgift
att fälla utslag om hur det skall förfaras
i tvister om delning av semestertiden.
För min del anser jag, att förslaget
endast uttrycker ett misstroende gentemot
arbetarna.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Då man hörde herr Norling
kunde man få den uppfattningen,
att det här gäller en mycket stor sak för
arbetstagarna. Men jag tror inte, att det
är på det sättet. Andra lagutskottet har
tidigare alltid avböjt förslag att riksdagen
skulle företa denna lagändring.
Det har bland annat berott på att vi
trots efterlysning aldrig kunnat få Belägg
för att det inte med nuvarande lagbestämmelse
vore möjligt att komma
överens. När det sålunda inte har kunnat
påvisas några olägenheter av den
bestämmelse vi haft hittills, har man inte
heller ansett, att det funnits skäl att ändra
den.

För egen del har jag inte varit entusiastisk
över denna ändring, och jag
är det inte heller nu. Jag kan inte betrakta
den som ett verkligt arbetstagarintresse.
Med den bestämmanderätt, som
lagen alltjämt tillerkänner arbetsgivaren,

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

betyder en lagändring i den riktning,
som detta förslag innebär, i realiteten
bara, att det blir ett mindre antal arbetstagare,
som får sommarsemester. Det
blir den verkliga förändring, som kommer
att inträda. Den enda fördel, som
kan komma arbetstagarna till del, blir
den — och den skall man inte underskatta
— att vid en sammanhängande
semester har de, om de vill resa bort
någonstans, möjlighet att vara borta under
tre veckor. Det är naturligtvis en
fördel.

När det är på det sättet, att det blir
arbetsgivarna, som i sista hand skall avgöra
under vilken tid på året som semestern
skall tas ut, kommer emellertid vid
många tillfällen denna lagändring att innebära
nackdelar för arbetstagaren. Det
är klart att det kan finnas de, som vill
taga dessa nackdelar därför att de sätter
större värde på en sammanhängande semester
än att få två veckor under sommaren
och en vecka under exempelvis
vintern.

Någon stor sak är detta emellertid som
sagt inte, ty det har ju hittills gått bra
att komma överens med den nuvarande
bestämmelsen. De människor, som kunnat
komma överens tidigare, kommer
förmodligen att kunna göra det också i
fortsättningen.

Att jag för min del denna gång anslutit
mig till förslaget om denna lagändring
beror på att saken har för ringa
betydelse för att man envist skulle sätta
sig på tvären, om det nu är så, att arbetstagarna
verkligen sätter värde på
den. Jag tycker då, att vi får göra ett
försök i den riktningen. Visar det sig,
att varken arbetstagare eller arbetsgivare
är till freds med den nya ordningen, får
vi väl ändra på lagen. Men någon större
olycka menar jag inte sker, om man
bifaller detta förslag såsom det utformats
av utskottet, och jag skall därför
be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Man kan väl uttrycka sin
tillfredsställelse över tillkomsten av detta
lagförslag. Det enda man har att be -

klaga är att det finns representanter i
kammaren, som har avvikande mening
rörande lagens önskvärdhet när det gäller
lantarbetarna. Jag tror säkert, att det
med litet god vilja går att ordna sammanhängande
semester även för dem.
Det förhållandet att lantarbetarna vid
semesterlagens tillkomst på 1930-talet
fick utgöra ett undantag med endast fyra
dagars semester, har sannerligen inte
varit ägnat att hålla folket kvar på landsbygden.
De, som här är reservanter, har
ideligen stått upp och vittnat om att vi
skall försöka hålla folket kvar på landsbygden.
Men det gör man inte genom sådana
undantag.

När herr Mannerskantz säger, att det
inte skulle finnas någon önskan bland
lantarbetarna att få en sammanhängande
semester, så är detta inte med sanningen
överensstämmande. Lantarbetarförbundet
har låtit göra en utredning i denna
fråga och har därvid framlagt siffror,
som visar, att det redan nu finns
en ganska stor procent, som får tre veckors
sammanhängande semester. Det är
heller ingen tvekan om att de, som fått
12 dagar, också utgör en stor procent.
Varför de inte kunnat få tre veckors sammanhängande
semester kan givetvis
många gånger bero på de speciella förhållandena
inom jordbruket — det skall
jag villigt erkänna — men det kanske
också beror på att det tyvärr finns argetsgivare,
som inte vill ge sina anställda
deras semester. Det kanske herr Mannerskantz
känner till precis lika bra som

jag.

Jag tror därför att det inte finns någon
anledning att hysa de farhågor, som
reservanterna gör. Det är ett allmänt
önskemål inom lantarbetarkåren att få
sammanhängande semester, och det går
säkert att ordna. Jag minns, att när semestern
en gång infördes sade min arbetsgivare
till mig: »Nu kommer det att
gå alldeles galet för jordbruket — det
här kommer det inte att kunna bära!»
Men det har visat sig att det gått att
klara, och det går säkert att klara också
i fortsättningen.

Inte heller jag kan riktigt förstå folkpartiets
reservation. Enligt denna reser -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m,
vation skall, om parterna inte kan komma
överens om semesterns förläggning,
arbetarskyddsstyrelsen på ansökan av
arbetsgivaren äga besluta om uppdelning
av semestern. Här uppkommer en ganska
egendomlig situation. Om det nämligen
är så, som herr Mannerskantz här
säger, att lantarbetarna inte vill ha någon
sammanhängande semester, varför
skulle då arbetsgivaren göra någon ansökan
hos arbetarskyddsstyrelsen, på det
sätt som folkpartiet vill, för att få semestern
uppdelad? Det är ingen konsekvens
i den saken.

Jag tror således, herr talman, att det
med litet god vilja från jordbrukarhåll
finns möjlighet att genomföra en sammanhängande
semester, eftersom det
finns en period mellan sådd och skörd,
som mycket väl kan inrymma en treveckorssemester
om så skulle vara erforderligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Herr Norling sade att
han kände en stor tillfredsställelse över
det föreliggande förslaget, eftersom han
motionerat i ämnet år för år ända sedan
riksdagen sist beslöt i denna fråga.
Det kan ju bli så, herr Norling, att det
kanhända dröjer 5, 10 eller 15 år innan
man till sist kommer i den situationen,
att utvecklingen jämnat vägen för en
förbättrad reform och det till sist kommer
ett godkännande av vad man tidigare
föreslagit. Herr Norling skall i varje
fall inte tro att hans motionerande i
och för sig medverkat till att reformen
i dag ligger på kammarens bord på det
sätt som utlåtandet utvisar; den hade
kommit under alla omständigheter, herr
Norling, utan några motioner från det
kommunistiska partiets sida.

Här har de föregående talarna med
undantag av herr Mossberger varit tveksamma,
att döma av tonen i deras anföranden.
Reservanternas linje är klar, och
utskottets talesman var inte heller överförtjust
i det framlagda förslaget. Jag
kan förstå att herr Nils Elowsson, som

i det dagliga livet mera representerar
företagsamheten än arbetarna, har den
uppfattning han gav uttryck åt, eftersom
han kan ha vissa bekymmer med
de anställdas semesterplaner i egenskap
av huvudredaktör för en tidning. Detta
förnekar jag inte. Men det får inte tas
till intäkt för att det föreliggande förslaget
inte är viktigt, såsom herr Elowsson
sade, när en och en halv miljon anställda
är berörda av reformen.

Vad som emellertid är viktigt, det är
att det aldrig varit någon diskussion om
en delning av semestern innan vi fick
treveckorssemestern. Antingen vi hade
fyra dagar, sex dagar eller tolv dagars
semester förekom inte någon uppdelning,
utan det var först i det ögonblick,
då frågan om treveckorssemestern blev
aktuell vid 1951 års riksdag, som man
kompromissade. Det var en kompromiss
om den rätt som arbetstagarna alltid har
haft när det gäller semestern, och det
är denna kompromiss som ständigt har
irriterat de anställda alltifrån år 1951.
Det är detta som är anledningen till att
de tvingat fram en utveckling, som gått
i den riktningen, att det ena hundratusentalet
anställda efter det andra nu
kommit överens med sina arbetsgivare
om att ta ut tre veckors sammanhängande
semester oavsett vad lagen stadgar.
Inför denna utveckling har lagutskottet
överbryggat det som låg till grund för
kompromissen och sagt, att man nu utan
några som helst svårigheter kan återgå
till den ordning, som fanns före år 1951,
och således fastställa en sammanhängande
semester även under tre veckor.

Jag tror inte att alla de farhågor, som
herr Mannerskantz här redogjort för, är
så berättigade. Jag är nu i den förmånliga
situationen att de frågor, som herr
Mannerskantz ställde till mig i sitt anförande,
redan blivit besvarade av honom
själv, och jag är tacksam för det,
herr Mannerskantz, tv då slipper jag uppehålla
mig så mycket vid dessa ting.
Jag tror att vi mycket väl kan ge oss
till tåls och se, om denna reform kommer
att medföra alla de vådor, som herr
Mannerskantz trodde skulle komma.

Det kommer i fortsättningen att gå på

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

samma sätt som det gjort under de sista
två, tre åren, att det blir tre veckors
sammanhängande semester för alla dem,
som tidigare varit överens därom, och
det kommer en hel rad andra grupper
till. När man här är så bekymrad över
att det kan bli en försämring av semestern
med hänsyn till dess förläggning
till sommartid, är detta väl i alla fall ett
uttryck för ett vanemässigt tänkande i
denna fråga. Ty vet vi egentligen när
det blir sommar? Vi tror att det är i
juli månad som solen skiner på oss alla,
gudaktiga och ogudaktiga, men det kan
ju strömma ned regn dag ut och dag in
i juli månad, och det kan vara hur vackert
som helst i maj, september och till
och med oktober. Det är någonting som
vi vuxit in i att det just är i juli månad
som vi skall ha semester och att det är
den enda sommartid som finns här i landet
— några andra månader kan inte
uppvisa en sådan väderlek som vi vill ha
på semestern.

Jag har den uppfattningen, att om
denna reform kan medverka till en utsträckning
av semestertiden till ett större
antal månader, skall vi hälsa det med
tillfredsställelse. Vi ställs inför mycket
stora problem när alla människor envisas
med att ta semester under juli
månad. De har praktiskt taget inte någon
möjlighet att förlägga sin semester
utanför hembygden på grund av att de
resurser, som står till förfogande i form
av semesteranläggningar och dylikt inte
räcker till. Det blir ett bekymmer för
dem, som har semester, och det blir ett
bekymmer för dem, som skall stå semesterfirarna
till tjänst. Kan ni på den
punkten åstadkomma en förbättring,
skall jag såsom gammal fackföreningsmän
inte ett ögonblick hesitera för att
medverka till att vi får en bättre ordning
på detta område än vi haft hittills.

Detta är ungefär, herr talman, vad jag
ville säga, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara säga ett

par ord till min gode vän herr Mossberger.
Han argumenterade här ungefär som
om vi reservanter i vår reservation speciellt
skulle ha talat om jordbruket och
de svårigheter, som där skulle uppstå.
Jag vill bara säga, att om herr Mossberger
läser reservationen, finner han där
ingenting talat om jordbruket med undantag
av ett citat ur andra lagutskottets
utlåtande från i fjol. Det utskottsutlåtandet
var enhälligt, och riksdagen
antog det utan erinran.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tror inte alls att det
är rätt bedömt av herr Mossberger om
han anser, att den här lagändringen kommer
att göra det lättare att hålla kvar
de anställda i jordbruket. Vad som har
gjort att de har tytt sig till andra näringar
har ju i varje fall hittills varit,
att det inte har behövts så mycket folk
i jordbruket. Alla har vetat, att det pågår
en rationalisering och mekanisering
med en allmän minskning av antalet anställda
i jordbruksnäringen. Då är det
rätt naturligt att många av de kanske
bästa bland arbetarna menar, att de skall
i tid övergå till en annan näring, medan
där ännu är högkonjunktur — de vet att
det kan komma andra tider. Vidare är
det rätt naturligt att jordbrukarna inte
gjort så stort motstånd mot avflyttningen,
när de ändå måste minska på antalet
anställda. Där har vi säkert själva huvudorsakerna
till den avflyttning av anställda
från jordbruksnäringen som hittills
har skett.

Men det kommer inte att bli lika lätt
i framtiden för jordbruket att avvara
folk. Rationaliseringen har nu drivits så
långt, att vad som återstår av sådana åtgärder,
som kan minska antalet anställda
i jordbruk, inte är så mycket. Det kan
ju t. o. m. sägas, att man har gått en liten
aning för långt på många håll — att
man har för litet folk, så att man inte
kan hålla allmän ordning på gårdarna
och göra allt sådant som man inte ovillkorligen
behöver göra löpande för varje
dag eller varje vecka.

Jag tror därför inte att folk skulle flyt -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m,
ta mindre från jordbruksnäringen, om
man där skulle få tre veckors sammanhängande
semester. Det är en fullständigt
verklighetsfrämmande uppfattning
som ligger till grund för det påståendet.
Jag vet inte hur många lantarbetare herr
Mossberger känner, men jag känner en
stor mängd, både mina egna och mina
grannars. Det är lantarbetare som har
varit anställda i decennier och som man
ofta har sett under årens lopp när man
är på besök hos sina grannar och är ute
och ser till arbetena. Har man som jag
den läggningen att man är språksam av
sig, så pratar man om ett och annat, och
jag har utrönt rätt mycket om vad lantarbetarna
anser. Många tycker inte om
att vara lediga 14 dagar i sträck. Det är
så att det börjar krypa i skinnet på dem
när de vet, att det är så mycket som behöver
göras i jordbruket just på sommaren.
Jag vet otaliga fall, då de frågat, om
man velat låta dem träda i arbete i förtid.
Ibland kan det vara besvärligt därför
att man har stängt hela butiken och
inte har arbetsbefäl kvar — egentligen
finns bara djurskötarna — och då är det
besvärligt att sätta någon enstaka i arbete.
I allmänhet reser lantarbetarna
bort en vecka, och sedan går de hemma
på sin tomt och plockar, om de har eget
hus eller tjänstebostad, och far in till staden
och tittar sig omkring. De ser ofta
oroliga ut, tills de får sätta i gång igen
med höbärgningen, om man nu lagt semestern
strax före denna.

Jag skulle tro, herr talman, att detta är
en mera verklighetsbetonad bild än den
herr Mossberger fått, kanske ombudsmannavägen.
Ombudsmännen måste hitta
på att föra fram någonting ibland. De
säger sig representera den breda kåren
bland lantarbetarna. Om man verkligen
skulle göra en ordentlig, opartisk opinionsundersökning
skulle det ofta bli
ett helt annat utslag. Jag har i varje fall
den tron på grund av en rätt rik erfarenhet
just inom jordbruksnäringen.

Jag bor utmed en riksväg. Förra sommaren
stod jag där på ett ställe, där folk
brukar stanna. Oftast står där fem eller
sex bilar. Det är järnbruksarbetare från
Bergslagen, det är alla möjliga industri -

arbetare, som har sin familj med sig i
bilen. Jag språkar ofta med dem och de
säger: »Vi vet inte vart vi skall ta vägen.
Det är för dåligt väder. Vi har bara att
sitta i bilen och köra. Vi kan inte slå oss
ner någonstans.» Även de tycker många
gånger att det är rätt odrägligt att hålla
på länge på det här sättet.

Nog är det många som vill ha tre semesterveckor
i sträck, det är alldeles
självklart, men jag tvivlar faktiskt på att
det skulle vara en allmänt utbredd önskan.

Jag tror inte att det är någon konst
att ordna med sammanhängande treveckorssemester,
t. ex. i Skåne på vintern
eller över huvud i jordbruk, där man inte
har mycket skogsarbete. Det finns ju
till och med sysselsättningssvårigheter
vissa tider på de rena slättjordbruken.
Nog kan man klara den saken och inte
blir det någon katastrof. Men om de anställda
skall ha tre veckors semester i
sträck på försommaren, kan det bli så
att betorna blir för sent maskinhackade,
att klövern förväxer och hinner gå i
blom så långt, att det blir mera växttråd
än äggvita i höet. Korna kommer på det
viset att få mindre äggvita och kommer
följaktligen att mjölka mindre. Det är
inte så lätt att få detta bevisat, men man
kan inte bortresonera verkligheten.

Jag fäste mig vid att herr Mossberger
beskyllde mig för att ha varit inkonsekvent.
Sedan åberopade han emellertid
herr Sunnes yrkande, att man skulle kunna
gå till arbetarskyddsstyrelsen. Man
kan väl inte resonera så, att jag skall beskyllas
för vad herr Sunne yrkar! Det
får väl vara måtta på inkonsekvensen.

Herr Axel Svensson tog åter igen upp
samma synpunkt som han tog upp i utskottet:
eftersom man alltid haft semestern
odelad, är detta en rätt som man kan
pocka på även när semestern är tre veckor.
Han vill föra fram detta som ett
slags juridisk rätt. Men det är ett mycket
haltande juridiskt resonemang. Jag
tror att jag i utskottet använde det uttrycket,
att resonemanget aldrig skulle
stå sig i en juridisk doktorsavhandling.
Ingen människa liar ju föreslagit att man
skall dela på de fjorton dagar, som se -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. m.

mestern utgjorde när den var sammanhängande.
Sedan förlängdes semestern
med en vecka. Då kan man väl inte göra
gällande att man fortfarande skall ha
kvar den rättighet som fanns när semestern
var fjorton dagar.

Jag tror dessutom inte att den här lagändringen
kommer att medföra att det
går att minska trängseln på våra kommunikationer
under sommarhalvåret eller
sprida semestrarna bättre under den
tid det verkligen är idé att ha semester.
Det är naturligtvis en djup sanning vad
herr Svensson säger, att man långt in på
sommaren aldrig vet när det kommer
att regna. Men om man vill förlägga semestern
till någon annan tid — låt oss
säga från november och fram till april
— är det sannolikare att det är otrivsamt
väder. Om man måste lägga semestern
vid en annan tid än på sommaren t. ex.
för jordbruksnäringen, då måste man
lägga den till vinterhalvåret. Då har man
ju visserligen spritt ut semestrarna, men
man har gjort det på ett sådant sätt, att
det måste vara till nackdel för de anställda.

Jag anser därför, herr talman, att kammaren
inte skall bry sig om alla försök
till motargumentering. Jag vidhåller mitt
förut framställda yrkande om bifall till
reservationen nr 1).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Mannerskantz nu sade, att man inte
skall bry sig om alla försök till motargumentering.
Och speciellt gäller detta
de argument, som kommer från reservanten
herr Mannerskantz. Men när herr
Mannerskantz tycker, att det var synd
om alla lantarbetare och industriarbetare,
som nu skulle åka på landsvägarna i
tre veckor och inte veta vad de skall ta
sig till, måste jag fråga, om det inte är
ännu mera synd om alla officerare som
har 45 dagars semester. Det kan åtminstone
vara lika mycket synd om dem, eller
hur, herr Mannerskantz?

Det är väl inte mycket idé att tvista
om detta, tv har man inte den goda viljan
att försöka ordna en sak, går det ju
.‘5 Första kammarens protokoll 1056. Nr 21

inte heller. Men jag tycker nog, att om
det finns en god vilja, skall man inte göra
något undantag, ty om man gör undantag
för vissa grupper, medverkar man till en
avflyttning från landsbygden. Jag tycker,
att lantarbetarna skall ha känslan
av att vara jämställda med övriga grupper,
och med litet god vilja går det att
ordna det så.

Om herr Mannerskantz och jag skall
träta om vem som känner de flesta lantarbetarna,
är jag beredd att ta upp en
tävlan. Om vi går ut till de 37 000 organiserade
lantarbetarna, är jag nästan
övertygad om att jag skulle känna fler
än herr Mannerskantz.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast påpeka,
att jag aldrig har sagt att jag tyckte synd
om de där som var ute och åkte på vägarna
i tre veckor. Herr Mossberger lägger
i min mun ett uttalande som jag inte
använt, och sedan begagnar han det
uttalandet för ett angrepp. Det går inte
att göra så i den här rörelsen! Jag sade
bara vad jag hört av dem som stannade
vid vägen, men jag har inte sagt att jag
tyckte synd om dem.

Jag tror också att herr Mossberger
känner flera lantarbetare än jag. Jag
har inte velat göra gällande annat. Jag
har bara sagt att jag känner många.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det under behandling varande förslaget
till ändrad lydelse av 2 § lagen om semester
samt vidare därpå att nämnda förslag
skulle avslås; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på förslagets godkännande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa ändringar i semesterlagen m. r

Den, som godkänner Kung], Maj:ts av
andra lagutskottet i utlåtande nr 32 tillstyrkta
förslag till ändrad lydelse av 2 §
lagen om semester, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 21.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

12 §

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 2) betecknade reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av Kungl.
Maj:ts ifrågavarande förslag till ändrad
lydelse av 12 § lagen om semester samt
vidare därpå att kammaren skulle godkänna
det förslag till ändrad lydelse av
nämnda paragraf, som förordats i den
av herr Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av Kungl.
Maj:ts förslag till paragrafens lydelse,

sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner Kungl. Maj:ts av
andra lagutskottet i utlåtande nr 32 tillstyrkta
förslag till ändrad lydelse av
12 § lagen om semester, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
ändrad lydelse av paragrafen, som förordats
i den av herr Sunne m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej — 39.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändrad Igdelse av
3 § lagen om förlängd semester för vissa
arbetstagare med hälsofarligt arbete

Godkändes.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslagen.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus

Föredrogs ånyo statsulskottets utlåtande
nr 128, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 106, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 2 mars 1956, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordade ändrade riktlinjer för modernisering
och utbyggnad av de statliga
sinnessjukhusen;

dels fatta beslut angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
och om uppförande av nya sinnessjukhus
på sätt i propositionen närmare angivits; dels

godkänna, att för ombyggnad av
»Kampagården» vid S:t Sigfrids sjukhus
för budgetåret 1955/56 beräknade
medel, 270 000 kronor, finge tagas i anspråk
för uppförande vid sjukhuset av
en överläkarbostad och en intendentbostad; dels

godkänna, att det för innevarande
budgetår anvisade anslaget till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. finge intill ett belopp
av 1 850 000 kronor tagas i anspråk för
täckande av merkostnader till följd av
prisstegringar på vissa byggnadsföretag
vid de statliga sinnessjukhusen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
ett mellan statens kommitté för
sinnessjukvårdens utbyggande och Vänersborgs
stads drätselkammare preliminärt
slutet avtal angående uppförande
och utnyttjande av gemensamt reningsverk
m. m. för avloppsvatten från Restads
sjukhus och det inom Vänersborgs
stad belägna bostadsområdet Mariedal;

dels till Utrustning av nya sinnessjukhus
för budgetåret 1956/57 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 946 000 kronor;

dels ock till Vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. m. under

statens allmänna fastighetsfond, inrikesdespartementet,
för budgetåret 1956/
57 anvisa ett investeringsanslag av
32 500 000 kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag innebar
bland annat, att ett nytt sinnessjukhus
skulle uppföras i Gävleborgs län
och förläggas till Bollnäs.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Sunne (I: 528) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (11:684), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att det nya sinnessjukhuset i Gävleborgs
län skulle förläggas i Valbo kommun
i nära anslutning till gränsen mot Gävle
stad.

I en inom första kammaren av herr
Erik Svedberg väckt motion (I: 529)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att det i Kungl. Maj:ts proposition
nr 106 vid årets riksdag föreslagna sinnesjukhuset
i Gävleborgs län skulle förläggas
till hudiksvallsorten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 10
särskilda, med I—X betecknade punkter.
Punkten 111 var indelad i 15 med
a—o betecknade moment.

I punkten III mom. o hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 529
ävensom I: 528 och II: 684, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
i Gävleborgs län skulle uppföras ett nytt
sinnessjukhus i enlighet med vad utskottet
förut i utlåtandet förordat.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Såsom framgår av propositionen har
departementschefen efter noggrant övervägande
av samtliga de omständigheter,
som vid frågans bedömande föranleder
beaktande -— medicinska, kommunikations-,
allmänna lokaliserings-, arbetsmarknads-,
bostadsförsörjnings- och civilförsvarssynpunkter
ansett sig böra
förorda att sjukhuset förlägges till Boll -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

näs. Departementschefen har därvid kunnat
stödja sig på yttranden av såväl länsstyrelsen
som det urtima landstinget.
Ehuru olika meningar givetvis kan råda
i en fråga som denna, anser utskottet
vad i motionerna I: 528 och II: 684
samt I: 529 anförts inte innehålla tillräckliga
skäl för ett frångående av
Kungl. Maj:ts på de ansvariga myndigheternas
yttranden grundade förslag. På
grund härav och under hänvisning i övrigt
till de skäl, som i propositionen anförts,
förordar utskottet att riksdagen
med godtagande av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
529 samt 1:528 och 11:684, sistnämnda
båda motioner såvitt de angår denna
fråga, beslutar att det nya sinnessjukhuset
i Gävleborgs län skall förläggas till
Bollnäs.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustaf Karlsson, O hlon,
Jacobsson, Birke, Skoglund i Doverstorp
och Hoppe, fröken Elmén, herrar Andersson
i Mölndal, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå samt fru Ericsson i
Luleå, vilka ansett, att utskottet i fråga
om förläggningsort för det föreslagna
nya sinnessjukhuset i Gävleborgs län
bort förorda i första hand gävleområdet
och i andra hand hudiksvallsområdet
samt att det nyss återgivna
stycket i utskottets yttrande därför bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, ävensom att utskottet bort i
punkten III mom. o hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 529 ävensom I: 528 och
II: 624, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, i Gävleborgs län skulle
uppföras ett nytt sinnessjukhus i enlighet
med vad i reservationen förordats;

2) av herr Erik Svedberg, som dock
ej antytt sin mening.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! I det nu föredragna
statsutslcottsutlåtandet redovisas granskningen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
106, som avhandlar mycket betydelsefulla
ting. Det gäller en utbyggnad av

sinnessjukhusvården. Departementschefen
äskar 32,5 miljoner kronor till utbyggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
och i runt tal 4 miljoner kronor till
utrustning av nya sjukhus. Det är alltså
omkring 36,5 miljoner kronor. Statsutskottet
tillstyrker enhälligt.

Det anges i detta sammanhang, att
statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande har gjort en revision av den
generalplan för utbyggnaden, som godkändes
av 1950 års riksdag. Därvid kommer
man fram till att de 18 000 platser,
som man enligt planen skulle ha, måste
utökas med 3 000 vårdplatser, varigenom
det i runt tal skulle bli 21 000 platser.
Kostnaderna beräknas till cirka 495 miljoner
kronor, varav återstår 370 miljoner
kronor att anvisa. Det är således frågor
av betydande storleksordning det här
gäller.

För att underlätta ett övertagande från
landstingen av huvudmannaskapet för
denna vård räknar man i generalplanen
också med att de sjukhus, som nu skall
uppföras, skall placeras så, att det blir
ett sjukhus i varje landstingsområde.
Inrikesministern aktualiserar frågan
med huvudmannaskapet på det sät''et,
att han meddelar att han nu är beredd
att begära bemyndigande av Kungl. Maj:t
att tillsätta sakkunniga för utredning av
de spörsmål, som sammanhänger med
övertagandet av huvudmannaskapet, och
så säger han, att utredningen skulle
ske med den förutsättningen, att landstingen
skulle bli huvudmän.

På den punkten finns en gradskillnad
mellan inrikesministerns uppfattning
och utskottets. Utskottet hävdar i sitt utlåtande
den meningen, att riksdagen inte
på detta stadium bör binda sig eller
göra något uttalande, som kan ange att
det framtida beslutet skall gå åt det ena
eller andra hållet, utan säger att den
utredning, som inrikesministern nu skall
låta verkställa, bör vara förutsättningslös,
och att riksdagen alltså fri och obunden
skall ta ståndpunkt, när man får alla
kalkyler på bordet och kan se, hur det
ställer sig ekonomiskt och på andra
sätt. Även om detta har utskottet varit
fullständigt enigt.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Det har också föreslagits i propositionen
och tillstyrkts av utskottet, att det
nu skall beslutas om två nya sinnessjukhus,
ett i Örebro län och ett i Gävleborgs
län. När det gäller placeringen
av sjukhuset i Örebro län, är det heller
inga delade meningar. Det är föreslaget
Örebro, och utskottet tillstyrker detta
förslag.

Innan jag nu går in på den meningsskiljaktighet
som har uppstått när det
gäller placeringen av sjukhuset i Gävleborgs
län, ber jag att med några ord få
klargöra den princip, som hittills har
varit rådande när det gällt att bestämma
förläggningsorten för statens sinnessjukhus.
Det började på sin tid med Sidsjön,
och samma princip var rådande
när det gällde Gullberna sjukhus i Karlskrona,
liksom när fjolårets riksdag beslutade
om sjukhuset i Falköping.

Vi har diskuterat frågorna om sinnessjukvården
upprepade gånger, och
det är ju känt att i den gamla s. k. goda
tiden var det på detta område ingen god
tid. Då inskränkte sig intresset på sinnessjukvårdens
område till att åstadkomma
möjligheter till förvaring av dessa
olyckliga människor. I senare tid har
vetenskap och forskning emellertid
klargjort att många av dem kan botas
för sin sjukdom, och denna forskning
och det praktiska behandlingsarbetet har
också kommit till den erfarenheten, att
för att åstadkomma en effektiv sinnessjukvård
fordras ett intimt samarbete
med kroppssjukhus som har specialavdelningar,
alltså med centrallasarett. Det
visar sig, att för varje år som går blir
detta samarbete mellan sinnessjukhuset
och centrallasarettet allt mer omfattande.

När det gällt platsen för sinnessjukhuset
i Gävleborgs län har departementschefen
inte följt den hittillsvarande linjen,
att placera sjukhuset vid ett välutvecklat
kroppssjukhus, ett centrallasarett.
I detta fall föreslår departementschefen
Bollnäs. Diir finns visserligen ett
normalsjukhus, således med en medicinsk,
en kirurgisk och en röntgenavdelning;
men det är ju känt att sinnessjuk -

husen inte är i allra största behov av
dessa avdelningar — i fråga om den
rent medicinska vården klarar som regel
sinnessjukhusen sig själva —• utan
det är specialavdelningarna och specialisterna
man är i behov av för en effektiv
sinnessjukvård. Här går nu meningarna
isär. I Gävleborgs län finns
två lasarett med sådana avdelningar. Det
största ligger i Gävle. Det är Gävle stad
som närmast svarar för det, men det är
ett s. k. avtalslasarett, vilket innebär att
Gävleborgs läns landsting också har del
i sjukhuset i fråga om möjligheterna till
vård på specialavdelningarna. Det andra
på sådant sätt utrustade lasarettet
i Gävleborgs län ligger i Hudiksvall.

Nu kan inrikesministern stödja sig på
det beslut som Gävleborgs läns urtima
landsting fattat i förläggningsfrågan, och
det är ju ingen dålig grund att bygga
ett förslag på. Den 28 december 1955
beslutade landstinget med 41 röster mot
16 att i första hand föreslå Bollnässöderhamnsregionen
och i andra hand
gävleområdel som förläggningsplats.
Landstingets beslut har spelat stor roll i
diskussionen, och jag skall därför tillåta
mig att titta litet närmare på det.

Innan jag går vidare vill jag säga, att
då det urtima landstinget hade att ta
ståndpunkt till förläggningsfrågan, hade
förvaltningsutskottet avlåtit ett yttrande,
som gick ut på att utskottet förordade,
att det nya statliga sinnessjukhuset
skulle förläggas till Hudiksvall.
Sedan tillsattes vid landstinget ett särskilt
utskott, som skulle förbereda frågan,
och landstinget voterade om detta
utskotts utlåtande i dess helhet. Det står
i protokollet ordagrant antecknat, vad
landstingets beslut innebär och vad man
således voterade om. Där står, att landstinget
hade beslutat att i första hand
föreslå Bollnäs-söderhamnsregionen som
lämplig förläggningsplats för det planerade
statliga sinnessjukhuset med hänsyn
till att detta område är väl beläget
ur kommunikationstekniska och geografiska
synpunkter. Om ur medicinska
och sjukvårdssynpunkter Bollnäs-söderhamnsregionen
inte ansågs kunna kom -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

ma i fråga, hade landstinget i andra
hand föreslagit, att sinnessjukhuset skulle
förläggas till gävleregionen.

Jag vill fråga alla närvarande landstingsman,
hur de skulle ha röstat i ett
sådant fall. Alla som bor i gävleområdet
röstade naturligtvis på det området som
förläggningsort. De landstingsmän som
bor i Bollnäs-söderhamnsregionen röstade
självfallet på sitt eget område, ty
de liade då en chans att få detta sjukhus.
Sedan har vi de 16 landstingsmän
som hade avvikande mening och som
röstade för förvaltningsutskottets förslag.
Att det blev 16 berodde naturligtvis
på att det var 16 landstingsmän
som bodde i de trakterna av Hälsingland.

Nåja, den kammarledamot, som svarar
för den blanka reservationen, herr
Svedberg, kommer kanske att närmare
redogöra för denna del av frågan. Då
man emellertid talar om den fasta grund,
som inrikesministern här har att stå på
då det gäller att besluta om förläggningsorten,
har jag velat något analysera hållfastheten
i denna grund och tala om hur
den tillkommit. Jag har all respekt för
landstinget och dess votum, men saken
ligger faktiskt till på det sätt som jag
här redogjort för.

Men det är inte detta som varit det
avgörande för oss, då vi inte kunnat ansluta
oss till departementschefens synpunkter,
som finns återgivna på s. 124
i proposition nr 106. Inom parentes vill
jag, herr talman, säga, att jag med min
framställning inte på något sätt avser
att göra gällande, att departementschefen
och hans medhjälpare eller andra,
som har en annan mening än den som
jag nu för till torgs, skulle ha åsidosatt
kravet på att de sjuka skall beredas bästa
möjliga vård. Det är bara så att jag
tycker att en del ganska ovidkommande
synpunkter har kommit att spela in
när det gällt att bedöma platsen för
detta nya sjukhus.

Departementschefen anför i propositionen:
»Efter noggrant övervägande av
samtliga de omständigheter, som vid
frågans bedömande föranleder beaktande
— medicinska, kommunikations-,
allmänna lokaliserings-, arbetsmarknads-,

bostadsförsörjnings- och civilförsvarssynpunkter
— har jag i likhet med länsstyrelsen
ansett mig böra förorda, att
sjukhuset förlägges till Bollnäs», som utan
tvekan är en central ort och i geografiskt
hänseende säkerligen den allra bästa
när det gäller förläggningen. Men det
är enligt reservauternas mening icke den
geografiska belägenheten, belägenheten
ur lokaliseringssynpunkt eller eljest som
får vara det avgörande vid valet av
förläggningsplats. Det måste vara de medicinska
och vårdsynpunkterna som därvidlag
är det avgörande.

Jag är ingalunda främmande för de
önskemål som kan finnas att till en ort,
som har att brottas med ett svårt avfolknings-
och försörjningsproblem, söka
förlägga inrättningar som kan medföra
ökat skatteunderlag och större försörjningsmöjligheter
för ortens befolkning.
Jag tillhör själv ett län, från vilket
under loppet av femton å tjugo år
15 000 människor utflyttat. Jag är alltså
ingalunda främmande för de synpunkter
som kommuner och andra kan
ha i detta sammanhang. Vi får, mina
damer och herrar, om en liten stund till
behandling frågan om fångvårdsanstalternas
lokalisering. Där har statsutskottet
och dess tredje avdelning kunnat
beakta dessa synpunkter, ty det kan
man göra i det fallet. Men när det gäller
vården av sjuka människor anser
vi att det enbart är de medicinska synpunkterna
som skall vara avgörande.
Det finns heller ingenting i handlingarna
som ger stöd för att man skall avvika
från den linje som vi hittills följt,
nämligen att förlägga sinnessjukhusen
till centrallasaretten.

Inom parentes vill jag också säga, att
det inte är säkert att vi, när vi i fjol
beslutade att det nya sinnessjukhuset i
Skaraborgs län skulle förläggas till Falköping,
skulle ha träffat det beslutet,
om vi ansett oss kunna nöja oss med ett
normallasarett av den typ som finns i
Skövde och Mariestad. Nu föreslår departementschefen
en avvikelse från denna
linje som kan bli ganska farlig, enligt
min mening. Vi riskerar i varje fall
att inte vid detta sjukhus kunna ge den

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

effektivaste vården, vilket vi är, så
långt jag ser det, förpliktade att söka
åstadkomma.

Statens kommitté för sinnessjukhusens
utbyggnad har ju tillstyrkt detta förslag.
Det är sant att länsstyrelsen tillstyrker
Bollnäs, men kommittén har
inom sig sakkunskap, nämligen både
den f. d. chefen för medicinalstyrelsens
sinnessjukbyrå och den nuvarande chefen.
De sitter alltså med i denna kommitté,
och de har tillstyrkt gävleområdet.
Det är väl kanske av den anledningen,
alltså att medicinalstyrelsens
båda experter sitter med i kommittén,
som vi inte i handlingarna återfinner
något yttrande över hur medicinalstyrelsen
ser på denna fråga. Det hade ju
bara varit en onödig omgång, om medicinalstyrelsen
skulle avgivit ett eget
yttrande. Vi får alltså betrakta kommitténs
förslag såsom ett uttryck för medicinalstyrelsens
mening, såvitt jag kan
förstå. Jag har visserligen hört under
hand andra meningar på denna punkt,
men jag skall återkomma till dem om
frågan på nytt skulle komma på tal i
debatten.

Det är i stort sett, herr talman, de
synpunkter som vi reservanter har lagt
på denna fråga. Det är fråga om, som
sagt, att göra det bästa möjliga enligt
sin övertygelse. Jag vill till sist också
säga att denna fråga helt naturligt inte
är någon politisk fråga. Jag är inte heller
för egen del personligen engagerad
i den. Det är bara det att jag har under
prövningen av detta ärende — och vi
har gjort den prövningen mycket noggrant
— kommit fram till att det förslag
som reservanterna lagt fram är det
bästa som ur sinnessjukvårdens synpunkt
kan göras.

Vi förordar alltså i första hand att
sjukhuset förläggs till gävleområdet.
Men eftersom länsstyrelsen i sitt utlåtande
har sagt att det är mycket stora
svårigheter framför allt i fråga om avloppen
i dessa trakter, har vi angivit
vissa förutsättningar, som skulle vara
för handen om man skulle nödgas frångå
gävleområdet. De avser om det skulle
bli osedvanligt stora kostnader för

förläggningen. I så fall anser vi oss böra
följa förvaltningsutskottets rekommendation
och förlägga sjukhuset till Hudiksvall.

Det är alltså innebörden av reservanternas
förslag, och jag ber nu, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan, utom när det gäller förläggningen
av sinnessjukhuset i Gävleborgs
län, där jag yrkar bifall till reservationen
till detta utlåtande.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! I fråga om förläggningen
av det nya sinnessjukhuset i Gävleborgs
län har kommittén för sinnessjukhusens
utbyggnad utgått från att endast
en ort, där det finns centrallasarett,
kunde komma i fråga. Det är en uppfattning
som inte kommittén är ensam
om. Den sakkunskap som vi har på detta
område har samma inställning, i varje
fall den psykiatriska, representerad
bl. a. av Psykiatriska föreningen. Där
har man haft denna principiella inställning
sedan flera tiotal år tillbaka,
Frösö, Umedalens, Ryhovs, Sidsjöns och
Gullberna sjukhus, som tillkommit under
denna tid, har alla nära tillgång
till centrallasarett. Vad detta betyder
bl. a. för sjukvårdens utveckling skall
jag senare återkomma till. Jag hade tillfälle
att nyligen sammanträffa med ett
trettiotal danska psykiatriker och fick
av dem ett klart och tydligt besked om
att de har samma inställning som de
svenska psykiatrikerna.

Denna principfråga har berörts i en
gemensam promemoria angående mentalsjukvårdens
organisation och upprustning
den 5 juli 1955 från Psykiatriska
föreningen och Sveriges läkarförbund.
Däri framhålles bl. a., att »inom
varje landsting bör finnas ett mentalsjukhus.
i de landsting, där sådana saknas,
bör de snarast uppföras. I landsting
som saknar både mentalklinik och
mentalsjukhus bör en samordning redan
från början eftersträvas, så att
mentalsjukhuset organisatoriskt inordnas
i centrallasarettet».

Frågan är nu om det kan anses vara

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

medicinskt försvarligt att förlägga ett
nytt, välutrustat statligt sinnessjukhus
till ett lasarett, som är bara ett så kallat
normallasarett. Kan det vara riktigt
att från början beskära för det nya
sjukhuset de möjligheter som finns att
ge den bästa tänkbara vården åt det
klientel, som skall intagas där? Jag
skall be att få nämna några siffror från
Sidsjöns sjukhus. Jag förmodar att inrikesministern
har samma siffror tillgängliga.
Under 1955 behövde en specialist
från öronavdelningen anlitas för
27 undersökningar och från gynekologiska
avdelningen för 7 fall vid Sidsjöns
sjukhus. Då är emellertid att märka att
sjukhuset just det året hade bland sina
underordnade läkare en med specialistutbildning
i gynekologi, och han klarade
ensam 60 fall. I annat fall hade dessa
fall också måst remitteras till en
särskild specialist.

Det är siffror som enligt mitt förmenande
talar ett mycket tydligt språk,
men det finns ännu ett vägande skäl för
att söka komma i närheten av centrallasarett,
nämligen tillgången där till narkosläkare.
Sådan finns inte på normallasarett,
och jag tror inte att vi inom
överskådlig tid kan få det heller. Vad
kan nu detta betyda för ett sådant sinnessjukhus
som Sidsjöns? Jag kan tala
om att en narkosläkare tre gånger i veckan
besökt sjukhuset för att kontrollera
omkring tio elchockbehandlingar per
gång. Det motsvarar omkring 1 500 behandlingar
om året. Den ansvarige läkaren
säger att om man inte haft tillgång
till en sådan narkosläkare, hade en
stor del av patienterna blivit utestängda
från elchockterapi.

Vad betyder det vidare att ett centrallasarett
är utrustat med fullständigt kliniskt
laboratorium under särskild sakkunnig
ledning? Man kan tyvärr inte
räkna med att våra sinnessjukhus skall
kunna få vare sig fullständigt laboratorium
eller de specialutbildade läkare
som behövs för att det i laboratorieavseende
skall bli självförsörjande och likställt
med centrallasarett. Kraven ökar
emellertid alltjämt på laboratorieutredningar
beträffande enskilda fall, och den

moderna psykiatrien behöver ha tillgång
till sådana laboratorier för att kunna utnyttja
sina behandlingsmetoder.

Jag har hittills endast berört de medicinska
synpunkterna när det gäller
lämpligheten att förlägga ett nytt sinnessjukhus
i närheten av ett centrallasarett.
Jag skall nu också tala litet om kostnadsfrågan.

Sidsjöns sinnessjukhus ligger bara två
kilometer från centrallasarettet, men för
varje patient, som skall forslas från sinnessjukhuset
till lasarettet, uppgår transportkostnaden
till mellan 8 och 10 kronor.
Vad kostnaderna skulle stiga till,
om man behövde skicka patienterna flera
mil, kan man ju lätt tänka sig. Detta
skulle också medföra starkt ökade svårigheter
för sjukhusen att få personal
disponibel för sådana transporter. Personalen
på våra sinnessjukhus är ju begränsad
till antalet, och därför skulle
den bli ytterligare ansträngd, om den behövde
syssla med sådana uppgifter i
större utsträckning.

Uppgifter om dessa förhållanden har
införskaffats också från andra sinnessjukhus
och talar samma språk. Ryhovs sjukhus
t. ex. måste repliera på centrallasarettet
i inte mindre än 299 fall under
år 1955. Vederbörande sjukhuschef säger
att tendensen till ökning av behovet
av samarbete med centrallasarettet
ständigt förstärks. Transportkostnaderna
vid detta sjukhus uppgår till mellan
6 000 och 7 000 kronor om året, fastän
centrallasarettet ligger i samma stad som
sinnessjukhuset.

Detta ärendes behandling i statsutskottet
har, herr talman, utfallit så, att
14 ledamöter har röstat för propositionen,
12 har röstat emot och 4 nedlagt
sina röster. Det visar att den majoritet,
som yrkar på en förläggning av det
nya sjukhuset till Bollnäs, är mycket
knapp. För egen del har jag ingalunda
funnit anledning att frångå de skäl som
statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande har anfört för att sinnessjukhus
måste ha så nära anslutning till
centrallasarett som möjligt och att därför
det nya sinnessjukhuset bör förläggas
till gävleområdet eller i andra hand

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

till hudiksvallsområdet. Det är en uppfattning
som kommittén, som jag ti*digare
framhållit, inte står ensam om. Den
principen bär följts tidigare, och samma
ståndpunkt intas av chefen för medicinalstyrelsens
sinnessjukvårdsbyrå,
Svenska läkareförbundet, Svenska psykiatriska
föreningen och över huvud taget
all den psykiatriska expertis som tillfrågats
i detta sammanhang.

Ett nytt sjukhus bör förläggas till den
plats där det ur sjukvårdssynpunkt gör
största nytta. Andra hänsyn måste enligt
min mening komma i andra hand
och kan inte tillmätas samma betydelse.
Jag anser därför, herr talman, att det
finns goda skäl för kammaren att följa
reservationen, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Om man inte kände herr
Gustaf Karlsson så väl som vi alla gör,
skulle man nästan ha kunnat dra hans
demokratiska sinnelag i tvivelsmål efter
att ha hört hans anförande. Jag tänker
då inte på hans argumentering för att
man borde anlägga uteslutande medicinska
synpunkter på frågan om förläggningen
av sinnessjukhus, utan jag syftar
på hans nedvärdering av landstingets
yttrande till förmån för förvaltningsutskottets
ståndpunktstagande.

Den ärade talaren gjorde sig möda att
bibringa kammaren den uppfattningen
att landstingets ståndpunkt inte var så
välgrundad, medan förvaltningsutskottet
däremot skulle ha uttalat sig med sakkunskap.
Jag tillhör inte landstinget och
iir inte på annat sätt engagerad i detta
sammanhang, men om jag inte är fel
underrättad, så förhåller det sig på det
sättet att förvaltningsutskottets ståndpunktstagande
i någon mån berodde på
att man på det stadium, när förvaltningsutskottet
avgav sitt yttrande, på fullt allvar
räknade med att inom en nära framtid
få två sinnessjukhus i Gävleborgs län.
Reservanterna i statsutskottet skriver ju
också: »Med hänsyn till föreliggande
siffror rörande folkmängd inom länet
och sjukdomsfrekvens håller utskottet

---- — inte för osannolikt, att det såsom
i landstingets förvaltningsutskotts
utlåtande framhållits och av kommittén
för sinnessjukvårdens utbyggande antytts
i en framtid kommer att erfordras
två sinnessjukhus inom Gävleborgs län.»

Ingen skall tro att landstinget bara
sammankallades helt oförberett och fattade
ståndpunkt, utan mellan förvaltningsutskottets
beslut och landstingets
sammanträde pågick en mycket livlig
diskussion inom länet just om denna
förläggning. Landstingsmännen var nog
synnerligen väl förberedda på vad de
skulle yttra sig om, när de samlades i
Gävle den 28 december, de fattade med
så stor majoritet som 41 röster mot 16
sitt beslut att ge förord åt Bollnäs, och
det borde väl räcka med en så kvalificerad
majoritet. Jag tror att detta berodde
på att man då hade fått upplysningar
om. att det skulle dröja en mycket
lång tid, innan man kunde tänka sig
att få ett andra sinnessjukhus i länet.
Om det hade kunnat byggas ett nytt sinnessjukhus
kanske inom 10 år hade det
ju legat annorlunda till än om det dröjer
30 eller 40 år. Vad vet vi nu om de
vårdmetoder som kommer att tillämpas
efter så lång tid? Vi vet inte heller alls,
om detta andra sinnessjukhus någonsin
kommer till stånd.

Herr Gustaf Karlsson och herr Birke
går helt och hållet på de medicinska
synpunkterna, och det är ju deras fulla
rättighet. Jag skall inte klandra dem för
det, men enligt min mening bör man ta
hänsyn även till andra omständigheter.
Vi har sett vad länsstyrelsen anfört. Den
skriver bl. a.: »Ett sinnessjukhus bör ha
ett sådant läge inom sitt upptagningsområde,
att det är lätt tillgängligt för de
sjukas införande å sjukhuset. Ur sjukvådande
synpunkt torde det för den sjukes
lugn och välbefinnande vara av
stor betydelse, att den personliga kontakten
med de anhöriga uppehälles. De
anhöriga bör ha möjlighet att utan alltför
stora uppoffringar i kostnader och
tid besöka den sjuke. Sjukhuset hör därför
förläggas till plats, som ligger geografiskt
centralt i länet och som har goda
färdförbindelser med länets olika de -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

lar.» Jag har med avsikt läst upp just
denna passus, som inte berör arbetsmarknadsförhållanden
och sådant, utan
som kan hänföras till vårdfrågan i och
för sig.

Om vi ser på läget i övrigt i Gävleborgs
län, har man för närvarande ett
vårdhem för lättskötta sinnesslöa i Gysinge
med 150 vårdplatser — Gysinge
ligger i sydligaste spetsen av Gästrikland.
En psykiatrisk vårdavdelning med
72 vårdplatser är redan beslutad vid lasarettet
i Gävle, och dessutom planeras
ett vårdhem för lättskötta sinnesslöa i
norra länsdelen med 125 vårdplatser.
Slutligen förberedes en psykiatrisk vårdavdelning
vid Hudiksvalls lasarett, och
den är upptagen i 10-årsplanen för sjukhusinvesteringarna.
Med det statliga sinnessjukhuset
förlagt till Bollnäs skulle
man få en lämplig spridning av anläggningarna.

Nu har ju reservanterna i första hand
förordat gävleregionen, och så skriver
de: »Utskottet, som i och för sig intet
har att erinra mot det -av statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande
avgivna förslaget, har likväl inte kunnat
undgå att skänka beaktande åt att länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttalat, att avloppsfrågorna
är synnerligen besvärande
i hela gävleområdet. Denna fråga
har, såvitt handlingarna utvisar, inte
närmare undersökts av kommittén och
det har inte heller varit möjligt för utskottet
att få frågan allsidigt belyst.»
Där ger reservanterna herr Birke ett litet
nyp, som herr Birke försiktigtvis
gick förbi i sitt anförande. Men reservanterna
har i alla fall fortfarande förtroende
för herr Birkes kommitté. De
skriver i fortsättningen: »Mot bakgrunden
av det anförda förordar utskottet,
att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t
besluta, att det nya sinnessjukhuset inom
Gävleborgs län skall förläggas till
gävleområdet, under förutsättning att
avloppsfrågan efter närmare utredning,
vilken lämpligen synes böra utföras av
kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande,
inte kan anses vålla mer än vanligt
stora sanitära eller andra olägenheter
eller att ett undanröjande av even -

tuella sådana olägenheter inte medför
mera avsevärda merkostnader för staten.
Skulle åter denna förutsättning visa sig
icke vara för handen bör sjukhuset förläggas
till hudiksvallsområdet.»

Jag må säga, att om man skall våga
inrymma en liten, liten plats även åt
den geografiska synpunkten, så ligger
Bollnäs utomordentligt väl till ur kommunikationssynpunkt
och med hänsyn
till avstånden, medan Gävle ligger i södra
delen av länet och Hudiksvall längst
i norr. Hittills har länet fått skicka sina
sjuka ända till Sidsjön i Medelpad, och
skulle sjukhuset nu förläggas till Hudiksvall,
skulle det inte bli stor skillnad
därvidlag. Det är kanske inte så viktigt
med patienternas resor men desto mera
att de anhöriga, som vill besöka patienterna,
får så besvärliga reseförhållanden.

Herr talman! Då jag inte är säker på
att det kommer att uppträda någon talesman
för utskottet från tredje avdelningen,
har jag med dessa ord velat motivera
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag skall självfallet inte
upprepa de synpunkter, som herrar Gustaf
Karlsson och Birke anfört till förmån
för en förläggning av detta sinnessjukhus
till gävleområdet, utan endast
försöka i någon mån komplettera dessa
herrars synpunkter.

Jag tror inte att man behöver diskutera,
vad som från medicinsk vårdsynpunkt
är det bästa i detta fall. Knappast
någon har motsagt den uppfattningen,
att de sinnessjuka bör ha så fullgod vård
för sina rent kroppsliga krämpor som
det över huvud taget är möjligt att åstadkomma.

Herr Näsgård har hänvisat till att man
placerat avdelningar för lättskötta sinnessjuka
och även psykiatriska avdelningar
på andra håll än vid centrallasarett,
men det måste då framhållas att en
mera intensiv vård inte kan komma i
fråga när det gäller de lättskötta sinnes -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

sjuka. I regel har de tidigare behandlats
och vårdats vid ett sinnessjukhus, varifrån
de sedan utskrivits för fortsatt
vård vid anstalter för lättskötta sinnessjuka,
försåvitt de inte kunnat utskrivas
till hemmen. De psykiatriska avdelningarna
i sin tur är som bekant inte avsedda
för sinnessjuka i vanlig mening. Avsikten
är i stället att man skall till dessa
vid lasaretten knutna avdelningar för
psykiatriska fall kunna skicka in nervöst
sjuka av allehanda slag, inklusive alkoholister,
för behandling. Som bekant
fordras inte heller s. k. vårdattest — detsamma
som tvångsintagning — för att
någon skall kunna bli intagen på en
psykiatrisk klinik.

Emellertid är det en synpunkt som
kanske inte kommit fram tidigare i debatten,
som talar för att den mentala och
den kroppsliga sjukvården bör knytas
allt intimare till varandra. Sedan gammalt
är det tyvärr så, att folkpsykologiskt
finns en mycket skarp klyfta i uppfattningen
när det gäller mentala sjukdomar
å ena och kroppsliga sjukdomar
å andra sidan; de mentala sjukdomarna
har alltid betraktats, och betraktas väl
fortfarande på många håll med en viss
ringaktning, för att inte använda ett
starkare uttryck. Det anses fortfarande
vara något föraktligt att lida av en psykisk
sjukdom. Denna klyfta måste man
söka överbrygga genom att intimt knyta
den mentala sjukvården till kroppssjukvården,
genom att, om jag så får säga,
flytta mentalsjukhusen in i centrallasaretten.
Utvecklingstendensen går i den
riktningen, att sinnessjukhusen så småningom
skall utgöra delar av ett centrallasarett.
Att vi tills vidare inte kan komma
så långt heror på vissa tekniska förhållanden,
som det skulle föra alltför
långt att här börja diskutera. Men när
herr Näsgård säger, att vi ingenting vet
om sinnessjukvårdens utformning 30 år
fram i tiden, och därmed vill antyda att
det är mycket möjligt att sinnessjukhusen
då inte alls har något med kroppssjukhusen
att göra, så har han åtminstone
så till vida fel, att vi med bestämdhet
vet att tendensen går mot en mycket
intimare sammanknytning mellan den

mentala och den kroppsliga sjukvården
än som för närvarande är fallet.

Ser man denna fråga från de utgångspunkter
jag nu har antytt, så måste man
säga att förslaget om förläggande av det
nya sinnessjukhuset till Bollnäs i viss
mån innebär ett tillbakasteg, en reaktionär
företeelse i sinnessjukvården. Det
skulle enligt min uppfattning vara synnerligen
olyckligt, om detta förslag bleve
riksdagens beslut.

Jag vill också göra några små kommentarer
till de siffror herr Birke
nämnde om antalet konsultationer vid
sinnessjukhusen. Han framhöll att även
om siffrorna inte är imponerande, så är
de dock rätt stora, och att tendensen
går i riktning mot en ytterligare ökning.
Vad jag vill tillägga är att vid sidan av
denna direkta konsultationsverksamhdt,
om jag får kalla det så, förekommer en
mycket omfattande indirekt konsultationsverksamhet,
nämligen per telefon,
mellan sinnessjukhusens och centrallasarettens
läkare. Om bägge sjukhusen är
förlagda på samma plats, känner läkarna
varandra ganska väl och kan mycket
lätt föra ett samarbete per telefon, något
som i hög grad minskar behovet att
skicka den sjuke mellan sjukhusen för
en direkt, närmare undersökning. På
många håll har vi också redan fått fasta
konsulter vid sinnessjukhusen, på ett par
håll i form av arvodesanställda internspecialister
och nu senast vid S:t Lars’
sjukhus i Lund såsom en heltidsanställd
överläkare för de internmedicinska vårduppgifterna.
Om nu avståndet mellan
sinnessjukhus och centrallasarett är litet,
kommer naturligtvis svårigheterna
inte minst vid konsultationsverksamheten
per telefon att minska betydligt.

Man kan också peka på andra, kanske
svårare vägbara omständigheter för att
markera betydelsen av en nära anslutning
mellan dessa bägge typer av sjukhus.
På platser, där det finns ett centrallasarett
och ett sinnessjukhus, blir det i
regel en livlig verksamhet inom läkarföreningen
med vetenskapliga möten och
demonstrationer, där kroppsläkarna kan
framlägga sina rön för de egna kollegerna
och för sinnessjukläkarna och där

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

dessa senare kan utbyta erfarenheter
med kroppsliikarna. Detta innebär en
ofantlig stimulans, kanske allra mest för
sinnessjukläkarna. Vid Sidsjöns sjukhus
— alltså det håll därifrån herr Birke
hämtat sina uppgifter — anser man att
denna utåt osynliga detalj talar starkt
till förmån för den uppfattning jag givit
uttryck åt i föreliggande fråga.

Herr talman! Jag vill sluta med att i
likhet med herrar Gustaf Karlsson och
Birke yrka bifall till reservationen i vad
avser förläggningen av sinnessjukhuset i
Gävleborgs län.

Samtidigt vill jag emellertid i min
egenskap av motionär framföra ett tack
till utskottet för att utskottet beaktat vissa
behov av bättre vatten- och avloppsförhållanden
vid S:ta Gertruds sjukhus
i Västervik och S:t Jörgens sjukhus i
Göteborg, att utskottet uttalat sig till förmån
för en bättre anordning av vårdplatserna
för sinnessjuka barn och att
utskottet understrukit vikten av att utvidga
den öppna vården av sinnessjuka
samt därvid också framhållit att man
bör överväga frågan om möjligheterna
att anordna dagsjukhus för sinnessjuka.

I detta anförande instämde herr Ohlon
(fp).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag kommer från ett län,
som man beträffande sinnessjukvården
utan tvekan kan säga hör till de underutvecklade.
Vi replierar på inte mindre
än tre sinnessjukhus, Ulleråker, Sundby
och Säter, och det blir ofta på det sättet
att om en läkare ringer till Sundby och
vill ha in en patient blir han hänvisad
att vända sig till Ulleråker, och när han
sedan ringer till Ulleråker får han beskedet
att vända sig till Säter. Till slut finns
det ingen annan möjlighet än att nödtorftigt
placera vederbörande på ålderdomshem.
Vi har inom vårt landsting
mycket ingående diskuterat frågan om
.sinnessjukvården, och jag känner därför
mycket väl till problemen kring denna
fråga. Det är därför kanske inte så underligt
att även vi, som inte är direkt

berörda av detta förslag om förläggning
av det nu aktuella sinnessjukhuset, ändå
vill säga några ord i denna fråga.

Jag har varit med i statsutskottet vid
behandlingen av detta ärende och där
gått med på det förslag, som lagts fram
beträffande huvudmannaskapet. Men jag
vill ändå säga att jag för min personliga
del är fullkomligt övertygad om att vi
aldrig i detta land kommer att få en ordentlig
sinnessjukvård förrän vi fått ett
gemensamt huvudmannaskap för kroppssjukvården
och mentalsjukvården, .lag
ser ingen annan lösning på denna fråga
än att landstingen måste ta hand om sinnessjukvården.
Därför hälsar jag med
glädje att departementschefen föranstaltat
om en utredning om denna sak. Men
det är givet att vi inom landstingen är
oerhört intresserade av hur de ekonomiska
frågorna i det avseendet kommer
att klaras. Landstingen har ju redan
hand om vården av de lättskötta sinnessjuka,
och de har ju också börjat bygga
psykiatriska kliniker. Västmanland hör
för övrigt till de län, som först kommer
att få sin psykiatriska klinik färdig.

När man diskuterar den principfråga
om var dessa sinnessjukhus skall placeras,
som har tagits upp i samband med
det aktuella fallet rörande placeringen
av ett sjukhus i Gävleborgs län, får man
också lov att bilda sig en uppfattning
huruvida sinnessjukhusen skall ligga vid
ett centrallasarett eller inte. Man måste
därvid givetvis ta mycket stor hänsyn
till de medicinska synpunkterna. Men är
egentligen den medicinska sakkunskapen
så säker på att dessa sjukhus absolut
måste ligga vid centrallasarettet? Jag
tror man kan säga att det är ganska
starkt delade åsikter på den punkten.
Det egendomliga förhållandet kanske då
inträffar, att reservanterna och jag för
min del kommer att åberopa samma personer.
Jag kan i detta sammanhang
nämna ett aktuellt fall. Det har nämligen
diskuterats att förlägga ett sjukhus för
psykiskt efterblivna till Västmanlands
län. Sinnessjukhuskommitténs ordförande,
herr Birke, har i den frågan velat tala
med oss från landstinget beträffande
en förläggning till Västerås av detta sjuk -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

hus, närmast med tanke på att ett sinnessjukhus
också skulle förläggas till
denna stad. Av den anledningen har vi
från landstingets sida vänt oss till den
nuvarande chefen för sinnessjukvårdsbyrån
i medicinalstyrelsen — samma person
alltså, som har åberopats för en rakt
motsatt uppfattning — och frågat: Är
det nödvändigt att ett sinnessjukhus förlägges
vid ett centrallasarett? Vi fick
beskedet att det absolut icke är nödvändigt,
utan att det tvärtom kan anses vara
lyckligt att det inte är på det sättet därför
att man måste söka få den psykiatriska
sakkunskapen fördelad över landstingsområdet.
Detta bär också herr Näsgård
varit inne på.

I det nu aktuella fallet skall en psykiatrisk
lasarettsavdelning förläggas både
till Gävle och Hudiksvall enligt landstingets
planer. Genom att man förlägger
det nya sinnessjukhuset i Gävleborgs län
till Bollnäs får man utan tvekan en bättre
spridning av den psykiatriska sakkunskapen
inom länet. Lasarettet i Bollnäs
är ett väl utrustat normallasarett. Kommittén
har ansett att det är nödvändigt
att sjukhuset skall ligga vid ett centrallasarett
med specialitetsavdelningar för
neurologi och neurokirurgi, men hur
många centrallasarett i detta land kommer
att förses med neurologiska och neurokirurgiska
avdelningar? På Landstingsförbundets
kongress år 1953 skisserade
generaldirektör Engel upp ett program,
där man när det gällde neurokirurgien
och neurologien räknade med sex
regioner med ungefär en miljon invånare
inom varje sådan region. I vårt fall
skulle exempelvis dessa avdelningar inom
Västmanlands, Kopparbergs och Uppsala
län läggas i Uppsala. Skall man följa
denna anvisning, skall man enligt
kommittén lägga sinnessjukhusen på de
sex platser här i landet, där det kommer
att finnas neurologiska och neurokirurgiska
avdelningar.

Hur är det exempelvis med tillgången
på narkosläkare? Hur många centrallasarett
i dag har narkosläkare? Det är
klart att det kan bli förbättringar i detta
avseende och vi hoppas att det skall bli
förbättringar, men vi hoppas att de bätt -

re utrustade normallasaretten också skall
få tillgång till sådana läkare. Beträffande
gynekologien har byråchefen Molander
i det senaste numret av Landstingsförbundets
tidskrift sagt att detta är en av
de specialiteter, som sannolikt kommer
att öka så starkt att vi även får lov att
tänka oss gvnekologiska avdelningar
även vid andra lasarett än centrallasaretten.
Vi är redan inne på den linjen i
Västmanlands län, där vi planerar en
gynekologisk avdelning i Köping. Men
när man hör de siffror, som herr Birke
här redovisat i fråga om de patienter
vid Sidsjöns sjukhus, som måste skickas
till kroppssjukhus, blir man inte på något
sätt imponerad av dem — t. ex. 27
personer vid Sidsjöns sjukhus. Jag kan
säga att vid samtliga våra normallasarett
— i Köping, Sala och Fagersta —
liar vi ordnat en konsulterande verksamhet.
Vi har en öron-, näs- och halskonsult
och en ögonkonsult, och det är fråga
om ytterligare utvidgning av denna verksamhet.
Öron-, näs- och halsläkaren företar
operationer på kirurgiska operationsavdelningen
och lägger in patienterna
exempelvis i Sala, när han har sin mottagning
där. Detta är en anordning som
är utomordentligt bra, och på det sättet
hjälper vi befolkningen en smula, så att
den slipper fara långa vägar till centrallasarettet.
Det är riktigt som herr Näsgård
sade, att man sparar in betydande
resekostnader, vilket har stor betydelse,
kanske inte så mycket för landstingen
som för allmänheten. Jag tror att det vid
samtliga lasarett, även i Bollnäs, skall
kunna ordnas en konsulterande verksamhet
som skall fylla sinnessjukhusens behov
av specialvård. Vad beträffar de medicinska
synpunkterna tror jag att de i
mycket hög grad övervärderats. Jag skulle
vilja nämna ett exempel som visar
hur man också inom kommittén för sinnessjukvårdens
ordnande — som herr
Birke är ordförande i — har fått lov att
ganska snart gå ifrån de medicinska synpunkterna.
Jag har nämnt, att det skall
byggas ett sjukhus för svårskötta psykiskt
efterblivna, som skall bli ett rikssjukhus.
Det har sagts, alt detta sjukhus
bör ligga vid ett centrallasarett i Mellan -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Sverige. Kommittén var intresserad av
att få sjukhuset i Västerås och tog kontakt
med staden. Staten hade där tillgång
till utomordentligt bra tomtmark — 3
km från centrallasarettet — och allting
såg ut att ordna sig. Men så begär Västerås
stad en miljon kronor i anslutningsavgifter
för att dra ut vatten- och
avloppsledningar till det planerade sjukhuset.
Hur går det då? Jo, då försvinner
plötsligt de medicinska synpunkterna,
och då är det inte nödvändigt att sjukhuset
längre skall ligga vid ett välordnat
centrallasarett, utan man vänder blickarna
till Köping, där vi har ett normallasarett.
Kommittén har också förklarat —
liksom även den medicinska sakkunskap
som sitter i kommittén — att det
mycket väl går att lägga detta sjukhus i
Köping. Jag tycker att det ser litet underligt
ut att man intar den ståndspunkten
bara av kostnadsskäl. Tomtkostnaderna
skulle bli en halv miljon kronor
högre i Västerås än i Köping, och då har
de medicinska synpunkterna inte längre
en så avgörande betydelse för kommittén.

Här har tidigare talats om — herr Birke
aktade sig för att säga så mycket om
det i dag — att vi kommer att få två sinnessjukhus
i ett sådant län som exempelvis
Gävleborgs län och att det inte
bör vara mer än högst 600 vårdplatser
på vartdera. I det betänkande, som avgavs
den 18 december 1954 av den kommitté,
som herr Birke varit ordförande i,
har man föreslagit att Ulleråker skulle
byggas ut till 1 253 platser, Sundby sjukhus
till 1 019 platser och Säter till 1 394
platser. Det är alltså bara för ett år sedan
som man var på det klara med att
man skulle bygga ut de gamla sjukhusen
och göra dem så stora. Det var ändå
fråga om att restaurera eller nyuppföra
636 av vårdplatserna vid Ulleråker, 779
vid Sundby och vid Säter inte mindre än
915. Man frågar sig då, om det då inte
hade varit betydligt bättre och mer rationellt
att i stället för att rusta upp dessa
gamla sjukhus tänka på mindre enheter,
så att exempelvis Västmanlands
län fått sitt sjukhus, Södermanlands län
fått sitt utan att behöva vara samman -

kopplat med Stockholms län och Stockholms
län hade fått ett eget, samt att
man exempelvis i Kopparbergs län uppfört
ett nytt sjukhus vid sidan om det
som finnes i Säter. Jag vill säga, att då
man nu så plötsligt funnit att vi inte
skall ha större sjukhus än med 600 vårdplatser,
blir den av kommittén till inrikesministern
överlämnade planen fullständigt
värdelös.

Jag delar också herr Näsgårds uppfattning
att denna generalplan innebär
att vi först efter 1967 kan tänka på att i
de olika länen bygga ytterligare sjukhus.
När Gävleborgs län skulle komma i tur
att bygga sitt andra sjukhus är ytterst
svårt att veta. Det är väl ändå på det
sättet — herr Huss må säga vad han vill
— att vi inte känner till ett enda dugg
om hur förhållandena kommer att gestalta
sig på detta område.

Om landstingen, såsom vi nu förutsätter,
skall övertaga huvudmannaskapet på
detta område, så bör de väl också få vara
med från början och säga sin mening.
Kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket har härom anfört följande:
»Att landstingen skulle vara mera
benägna att överta en nyuppbyggd vårdapparat,
som de icke själva varit med om
att utforma och att infoga i sin övriga
sjukvårdande verksamhet, än att träda
in nu och själva ta ansvaret för planering
och utbyggnad förefaller föga troligt.
Genom att uppskjuta principbeslut
riskerar man alltså att låsa fast utvecklingen
på lång sikt. Man försummar tillfället
att överbrygga motsättningen mellan
kroppssjukvård och mentalsjukvård
och mellan de olika grenarna av mentalsjukvården,
som skulle kunna ske genom
att låta landstingen utforma det hela
enligt en gemensam, väl differentierad
och väl avvägd plan. Det är naturligtvis
just när man står inför en ny utveckling
på området, som landstingen
skall ges tillfälle att vara med och göra
sina synpunkter gällande. Därest det ej
visar sig möjligt att överföra huvudmannaskapet
i ett sammanhang, bör det kunna
ske successivt i den mån överenskommelser
kan träffas med olika landsting.
överförandet bör dock i sådant fall

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

vara avslutat inom viss tid, förslagsvis
tio år. »Så säger alltså denna kommitté,
och det har nu inrikesministern tagit
fasta på. Han har tillsammans med kommittén
kontaktat landstinget. Sedan
landstinget sagt sin mening, kommer
man här utan vidare och vill vifta bort
den och säga, att den ej har någon som
helst betydelse.

Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag i
alla punkter, ty jag tror att det skulle
vara olyckligt att vi här i något avseende
skulle binda oss på det sätt som
är föreslaget samt här i riksdagen säga,
att det är absolut nödvändigt att placera
sinnessjukhusen i anslutning till centrallasarett.
Den dag, då vi inom olika län
skall lösa tomtfrågor och andra frågor
för sinnessjukvården, skulle vi kunna
komma att stå i en mycket olycklig situation.
De städer, som då har utpekats
— framför allt gäller detta för landsting
med endast ett centrallasarett —
skulle inte känna några som helst hämningar
utan göra precis på det sätt,
som skedde med det föreslagna sjukhuset
i Västerås, där det ju krävdes mycket
betydande anslutningsavgifter för
vatten och avlopp. Jag anser därför för
min del, att man utan tvekan bör följa
statsutskottets förslag.

Herr BIRKE (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg har tagit
upp en fråga, som egentligen inte
hör samman med denna diskussion, men
jag skall svara på den i alla fall. Den
gällde förläggningen av det nya sjukhuset
för psykiskt efterblivna till Köping.
Han frågade, varför vi inte följde det
första förslaget att lägga sjukhuset i Västerås.
Anledningen till att vi först valde
Västerås var att där fanns tillgång till
kronomark. Det var det enda skälet, inte
att försöka få anslutning till centrallasarettet
i staden. De psykiskt efterblivna
har nämligen inte samma medicinska
vårdbehov som patienterna på ett sinnessjukhus.
Herr Söderberg har missförstått
detta. På de psykiskt efterblivna får man
sätta in helt andra behandlingsmetoder,

som inte nödvändiggör att man replierar
på ett centrallasarett.

Beträffande den generalplan, som herr
Söderberg här talat om med den anmärkningen,
att vi i kommittén först ville uppföra
så stora sjukhus men nu i sista
stund bara vill ha sjukhus med högst 800
platser, vill jag säga att kommittén har
stannat vid att föreslå att de nya sinnessjukhusen
inte skall göras större än
omfattande 800 platser. Vad angår redan
befintliga sjukhus som exempelvis Ulleråker
anser vi visserligen en beläggning
av 1 499 platser, såsom fallet var
under sista året, vara alldeles för hög
— den har därför skurits ned till 1 253
i generalplanen — men med hänsyn till
att det råder brist på över 3 000 vårdplalser
vid våra sinnessjukhus kan vi inte
spoliera vårdplatserna på våra gamla
sinnessjukhus, utan dessa får minskas
successivt i den mån vi kan bygga nya
sinnessjukhus.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det står klart och tydligt
i kommitténs utlåtande, herr Birke,
gitt det ifrågavarande sjukhuset för psykiskt
efterblivna bör ligga vid centrallarett
i Mellansverige.

Herr Gustaf Karlsson tror, att eftersom
två av de psykiatriskt sakkunniga
sitter med i kommittén, medicinalstyrelsen
skulle — om den blivit tillfrågad —
kommit till samma resultat. Med anledning
därav vill jag hänvisa till att förre
medicinalrådet P. Björck och nuvarande
medicinalrådet Curt Åmark varit med
om att föreslå förläggning av detta sjukhus
till Köping, men att medicinalstyrelsen
sedan i ett yttrande framhållit,
att normallasarettens möjligheter inte
räcker till och att sjukhuset därför bör
ligga vid ett undervisningssjukhus. Man
skall inte vara så säker på att den medicinska
sakkunskapen i alla avseenden
kommer till samma resultat.

Beträffande Ulleråker synes det egendomligt,
att den Birkeska kommittén —•
trots vad som förutsättes i en generalplan,
som syftar åtminstone fram till
1967 — föreslår att man i Ulleråker skall

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

nybygga och restaurera beträffande 636
av de 1 253 vårdplatserna. Vi, som sysslar
praktiskt med sjukvårdande verksamhet,
vet att det blir dyrare att restaurera
gamla sjukhus än att bygga nya. Jag har
ett mycket aktuellt fall från Västerås.
Där finns en generalplan för lasarettet,
och en utredning har visat, att det skulle
kosta 31 miljoner kronor, om man bygger
ett helt nytt lasarett, men att man
är uppe i en kostnad på 35 miljoner kronom,
om man skulle bygga om och till
det gamla lasarettet, som byggdes så sent
som 1928. Det blir alltså dyrare att bygga
om gamla sjukhus. Denna erfarenhet
har de flesta gjort, som hållit på med
sådan verksamhet.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Då det tycks råda en
viss oklarhet om storleken av de sjukvårdsanstalter,
landstinget äger i Bollnäs,
kan jag nämna att lasarettet i fråga
upptar 187 vårdplatser. Vården är fördelad
på en medicinsk, en kirurgisk och
en barnbördsavdelning. Men dessutom
har landstinget till Bollnäs förlagt ett
centralsanatorium med 197 platser. Epidemisjukhuset,
som numera tjänstgi?r
som sjukvårdsavdelning under lasarettet,
har också 40 vårdplatser. Därtill
kommer ett hem för kroniskt sjuka med
35 vårdplatser. Det betyder, att landstinget
förfogar över 459 vårdplatser i
Bollnäs. Vid lasarettet och sanatoriet
finns 14 läkare anställda.

Sedan vill jag säga en sak till. När det
gäller ögonsjukdomar, näs- och halssjukdomar
o. s. v. har sådana specialister
från centrallasaretten, åtminstone från
Hudiksvall, vissa tider mottagning i Bollnäs.
På detta sätt är sjukvården i Bollnäs
ordnad.

Det är emellertid särskilt en synpunkt,
vi inte kommer förbi, när det gäller att
bestämma plats för ett sinnessjukhus i
Gävleborgs län. Det är den omständigheten,
att man avser att förändra huvudmannaskapet
för sinnessjukvården
här i landet. När det gäller den saken,
vill jag åberopa vad herr Söderberg
nämnde om det uttalande, landstings -

förbundets ledning har gjort med tanke
på upprustningen av sinnessjukvården
här i landet.

Frågan om huvudman för sinnessjukvården
är inte avgjord, som alla här väl
vet. Men detta betyder inte att lösningens
utformning skulle vara alldeles
okänd. Departementschefen har diskuterat
denna betydelsefulla angelägenhet i
ett visst sammanhang, och där betonas
värdet av ett enhetligt huvudmannaskap,
genomfört åtminstone i princip. En sådan
samordning skulle omfatta även
mentalsjukvården och dessutom sinnessjukvården
efter den upprustning som
man här har för avsikt att genomföra.
Statsutskottet redovisar också departementschefens
synpunkter på denna fråga.
Departementschefen säger att som en
allmän målsättning för reformarbetet på
detta område kan han acceptera ett sådant
huvudmannaskap och tillägger att
han därvid självfallet förutsätter att detta
kommer att åvila landstingen och städerna
utanför landsting. Tar man hänsyn
till dessa uttalanden och till utvecklingen
i övrigt, kommer landstingen in
i bilden på ett sätt som måste observeras,
när det gäller framtidens sinnessjukvård.
Vi bör enligt min mening hålla
detta i minnet, när vi nu går att
bestämma placeringen av sinnessjukhuset
i Gävleborgs län. Landstinget, som är
den tänkta huvudmannen här, inkallade
ett urtima möte, 28 december 1955, vilket
tidigare omnämnts och varvid denna
angelägenhet var enda stora ärendet.
Landstinget avgav också sitt förord. Med
hänsyn till att landstinget i framtiden
troligen blir huvudman för vården i fråga,
bör detta förord tillmätas rätt stor,
för att inte säga avgörande betydelse.

Vid sidan av de medicinska synpunkter
företrädarna för dessa synpunkter givit
till känna, finns även andra meningar
som bör observeras. Jag refererar här
till vad länsstyrelsen i Gävleborgs län
har att säga i det fallet. Länsstyrelsen
ifrågasätter, om inte även andra synpunkter
än de rent sjukvårdande bör
tas i betraktande vid valet av förläggningsplats.
Sådana synpunkter synes
också ha varit bestämmande för det ur -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

tima landstingets uppfattning, då detsamma
som lämplig förläggningsplats för
sjukhuset funnit sig böra i första
hand förorda bollnäs-söderhamnsregionen.
Detta är alltså länsstyrelsens och
landstingets synpunkter på den här frågan,
och då dessa befunnits äga sådant
värde, att såväl departementschefen som
utskottet biträtt dem, borde riksdagen
kunna följa det råd som där ges.

Det bör också sägas ett ord om de
uppgifter, landstinget redan har, när det
gäller viss vård av det här slaget. Jag
tänker på mentalt sjuka och lättskötta
sinnessjuka. Psykiatriska avdelningar är
nämligen planerade vid länslasaretten i
Gävle och Hudiksvall. I den senare staden
är antalet platser ännu inte bestämt,
men beslut i princip föreligger att en
sådan avdelning skall förläggas dit. Dessa
avdelningar skulle alltså anslutas till
lasaretten i fråga. Därtill kommer, såsom
herr Näsgård också angivit, vården
av de lättskötta sinnessjuka. I Gysinge
finnes redan en anstalt med 150 vårdplatser,
och en annan anstalt med cirka
125 vårdplatser planeras i norra Hälsingland.
Om nu, såsom utskottet här
hemställer, sinnessjukhuset förlägges till
Bollnäs, vilket ligger mycket centralt i
länet, har vi alltså både i Gävle och i
Hudiksvall avdelningar som kan ta emot
vårdbehövande i detta avseende, även
om det inte är fråga om vård i samma
mening som på ett speciellt sinnessjukhus.
De vårdbehövande blir i alla fall
omhändertagna. De lättskötta sinnessjuka
är då förlagda i anstalter dels i södra
delen av länet, dels uppe i norr.

Nu har alltså den tänkta huvudmannen
sagt sin mening om sjukhusets förläggning,
och denna sammanfaller med
utskottets hemställan, till vilken jag också
yrkar bifall.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! .lag har för min del en
reservation antecknad vid detta statsutskottsutlåtande.
Den berör byggandet
av nytt sinnessjukhus i Gävleborgs län,
och med anledning av den reservatio 4

Första kammarens protokoll 1956. Nr 21

nen har jag velat säga ett par ord. Jag
kan även tillägga att reservationen har
anknytning till motion nr 529 som
väckts i denna kammare och i vilken
föreslås Hudiksvall såsom placeringsort
för detta nya sjukhus.

Jag vill då först understryka den tillfredsställelse
som alla andra, vilka har
yttrat sig i debatten, har gett uttryck
för över den utbyggnad som nu förestår
för sinnessjukvården. Om dessa två nya
sjukhus kommer till i Örebro län och
Gävleborgs län, skall väl den överbeläggning,
som råder inom sinnessjukhusen
på andra håll, kunna i viss mån
neutraliseras. Det är ju klart att placeringsorten
för de nya sjukhusen måste
vara en andrahandsfråga.-Det väsentliga
är att nya sjukhus kommer till, men det
är även givet att frågan om förläggningsorterna
väcker ett visst intresse.
En kommun, som får ett sådant sjukhus,
får i alla dess befattningshavare givetvis
ett skattemässigt tillskott. Det har
deklarerats att i Gävleborgs län ett 20-tal kommuner har redovisat intresse för
att få detta nya sjukhus.

Vid behandlingen i utskottet har jag
för min del styrkts i den uppfattning
som här har deklarerats av förespråkarna
för reservationen i denna fråga, att
de medicinska synpunkterna bör få bli
avgörande beträffande förläggningen av
ett sådant sjukhus.

Jag fäste mig vid det anförande som
herr Söderberg nyss höll här. Det framlyste
nog däri att han menade, att om
det nu skall fastslås att sjukhuset i Gävleborgs
lön skall förläggas vid ett centrallasarett,
skulle detta kunna få en viss
prejudicerande verkan för herr Söderbergs
rent lokala intressen i Västerås.
Jag tycker inte att dessa ting bör kunna
vara avgörande för ett sakligt bedömande
av den fråga som föreligger. Herr
Söderberg kan väl ändå inte förneka vad
all läkarexpertis säger, att vården vid
ett sinnessjukhus blir effektivare om
man har nära tillgång till ett väl utbyggt
centrallasarett.

Nu är det att lägga märke till att i
Gävleborgs län finns tvenne medicinska
centra, nämligen Hudiksvall och Gävle.

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Man kan erinra om, vilket herr Karlsson
i Munkedal tidigare berört, att landstingets
förvaltningsutskott, när det hade
att ta ställning till denna sak och
avge yttrande, var på det klara med
att sjukhuset borde förläggas till Hudiksvall,
även med tanke på att det hade
fattats beslut om byggande av en
psykiatrisk avdelning på Gävle lasarett
med 70 platser.

I det sammanhanget vill jag sätta i
fråga det korrekta i vad som framhölls
av herr Danmans, att även för Hudiksvalls
vidkommande skulle föreligga beslut
om utbyggande av en psykiatrisk
avdelning.

Förvaltningsutskottet bedömde alltså
denna fråga rent sakligt, och ur dessa
synpunkter föreföll det ganska naturligt,
att Hudiksvall skulle bli förläggningsort
för det nya sjukhuset.

Det är ovedersägligt, att det urtima
landstinget hade en annan mening. Men
det var ingen entydig mening, som urtima
landstinget kom till, vilket kan
styrkas av det faktum, att såväl Kungl.
Maj:t, som föreslår Bollnäs, som herr
Birkes statliga kommitté, som föreslagit
Gävle, anser att de bär stöd i vad
urtima landstinget sagt. Däremot är förvaltningsutskottets
mening entydig och
enligt min uppfattning även sakligt
grundad, och det bör därför finnas all
anledning att i detta sammanhang ta
hänsyn till vad som sagts från det hållet.

Jag anser även, att det hade varit skäl
att mera beakta vad länsstyrelsen i Gävleborgs
län sagt, nämligen att därest de
medicinska synpunkterna skall vara avgörande,
är det inte tu tal om att det nya
sjukhuset bör förläggas till Hudiksvall.
Det är många skäl som talar för detta
enligt länsstyrelsens mening, inte bara
frågan om avloppet, som reservanterna
har anfört i sin skrivning, utan även
andra ting.

Jag tycker alltså för min del, att det
är mycket som talar för att man vid utskottsbehandlingen
i litet större utsträckning
borde ha beaktat hudiksvallsalternativet.
I det sammanhanget
vill jag även beklaga, att tidsnöden inte

medgav tredje avdelningen att göra en
resa i detta område.

Jag kan inte heller neka mig att påtala,
att när denna fråga behandlades
i tredje avdelningen, deklarerade herr
ordföranden, att han hade varit utsatt
för ständiga uppvaktningar och påtryckningar.
För min del betraktar jag dessa
störningar i utskottets arbete såsom inte
så lämpliga, och jag anser att de fick
till följd, att denna fråga inte kom att
behandlas på det allra bästa sättet.

I varje fall ber jag nu bara till sist
att, även om jag kanske inte har så stor
framgång, få yrka bifall till motion I:
529.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Först ber jag att få uttala
min tillfredsställelse över den stora
enighet som råder beträffande nödvändigheten
av ett forcerat utbyggande
av sinnessjukvården. Enigheten har kommit
till uttryck bl. a. däri, att utskottet
funnit sig kunna godtaga den reviderade
generalplanen för sinnessjukvården,
som ju innebär ett tillskott på 3 000
platser jämfört med 1950 års plan,
d. v. s. i runt tal 15 procent. I debatten
har man något berört frågan om det
framtida huvudmannaskapet för sinnessjukvården.
För egen del bär jag endast
velat ge uttryck för den meningen,
att åtskilliga skäl talar för ett gemensamt
huvudmannaskap för sinnessjukvård
och kroppssjukvård och att
landstingen och de landstingsfria städerna
i så fall bör svara för denna vård.

Jag har i propositionen anfört att frågan
naturligtvis bör göras till föremål
för utredning. Först därefter är det
möjligt att ta ställning till saken. Men,
sägs det vidare i propositionen, under
tiden intill dess så skett får de statliga
åtgärderna i fråga om sinnessjukvården
inte vidtagas på ett sådant sätt, som
kan försvåra sinnessjukvårdens övertagande
av landstingen, utan detta övertagande
bör i stället underlättas. Man
bör, mera konkret uttryckt, i möjligaste
mån ordna enheterna för sinnessjukvården
så, att de passar för de skilda
landstingens behov.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Det är ju endast på en enda punkt,
som meningarna har kommit att bryta
sig under utskottsbehandlingen. Jag vill
först som sist säga att jag inte betraktar
denna punkt såsom särskilt betydelsefull.
Jag vill också nämna att vi
inom departementet funderade mycket
på denna fråga — den tål att fundera
på — innan vi kom fram till det resultat
som blev propositionens linje. Jag
tänker här på förläggningen av sinnessjukhuset
för Gävleborgs län. Meningarna
därom inom länet har varit delade,
och de olika uppfattningarna i denna
fråga har ju åtminstone till en del återspeglats
i debatten här i dag. Somliga
vill ha sjukhuset förlagt till gävletrakten,
andra till Hudiksvall, andra åter
till bollnästrakten. Det har funnit ännu
flera bud. Det bär talats för Sandviken,
och det finns ännu flera bud.

Vilka synpunkter har man då lagt
på denna fråga? Jo, kort och gott alla
de synpunkter, som kan vara att beakta
för att få fram bästa möjliga vård för
de sjuka. Jag har den uppfattningen, att
patienterna kommer att få i stort sett
lika god vård även när det gäller
kroppssjukvård, vare sig sinnessjukhuset
förläggs till Bollnäs, Gävle eller Hudiksvall.
Det är inte så, att vi har föreslagit
att sinnessjukhuset skall förläggas
till en ort som saknar resurser för
kroppssjukvård, tvärtom finns i Bollnäs
ett mycket bra lasarett av normallasarettstyp
med avdelningar för kirurgi,
invärtes medicin och röntgen, där man
också i varje fall bär planer på att ordna
konsultverksamhet i fråga om öronsjukdomar.
Skillnaden begränsar sig, såvitt
jag förstår, när det gäller förläggningen
till de olika platserna främst
till de olika transportavstånden mellan
sinnessjukhuset och vederbörande
kroppssjukhus. Förläggs sinnessjukhuset
till Gävle, blir transportvägen från
sinnessjukhuset till kroppssjukhuset 5 ä
10 km. Förläggs sinnessjukhuset till bollnästrakten,
skulle jag tro att transportavståndet
blir väsentligt kortare beträffande
både kirurgifallen, medicinfallen
och röntgenfallen men väsentligt längre
för t. ex. gynekologfallen, om det in -

te är fråga om fall av ren förlossningskaraktär.
Som vi hörde nyss finns det
en förlossningsavdelning i Bollnäs. Resorna
till närmaste centrallasarett, om
förläggningsorten blir Bollnäs, blir väsentliga,
enär närmaste centrallasarett
ligger i Hudiksvall på ett avstånd av
ungefär fem mil från Bollnäs.

Dessa fall när patienterna skall forslas
från sinnessjukhuset till kroppssjukhus
betyder kanske ändå inte så mycket.
Vi har införskaffat vissa uppgifter
från Sidsjöns sjukhus i Västernorrlands
län beträffande isamarbetet med Sundsvalls
centrallasarett och fått besked om
att det under år 1955 förekom sex intagningar
på gynekologavdelningen på
Sundsvalls lasarett av sidsjöpatienter,
under det att endast en sidsjöpatient
blev intagen på Sundsvalls lasarett för
öronåkomma. I fråga om konsultationerna
är däremot siffrorna väsentligt
högre. Det finns emellertid här ingen
anledning att tänka på annat än öronoch
gynekologfallen, såvitt jag förstår.
Konsultationerna vid Sundsvalls lasarett
av patienter från Sidsjön uppgick
beträffande öronåkommor under 1955
till 18 men för gynekologfallen endast
till 7. Härvid är emellertid att märka,
att siffrorna om gynekologfallen är förhållandevis
låga, beroende på att en av
läkarna vid sidsjösjukhuset varit något
specialiserad även på sådana fall. De 18
patienter, som måst remitteras till öronavdelningen,
torde för övrigt inte heller
behöva spela någon större roll i detta
sammanhang, eftersom man tycks ha inriktat
sig på att få till stånd konsultverksamhet
av öronspecialist även vid
Bollnäs lasarett.

Man kan därför säga att ur kroppssjukvårdens
synpunkt är en förläggning
till Bollnäs väsentligen lika förmånlig
som en förläggning till Gävle.

Men det finns en del andra omständigheter
att ta hänsyn till i ett sådant
läge som detta, då man alltså kan säga,
att det ur sjukvårdssynpunkt inte spelar
någon mera avgörande roll om man förlägger
sjukhuset till bollnästrakten eller
till gävleområdet.

Fn viktig synpunkt är den som herr

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Näsgård pekade på, nämligen befolkningens
boendeförhållanden. Denna faktor
spelar en viss roll, kanske inte så
mycket med tanke på liur långa resorna
blir för patienterna, utan snarare ur
den synpunkten att det är betydelsefullt
att anförvanterna inte får för lång väg,
då de skall besöka patienterna. Vi utgår
väl alla ifrån att det alltmer skall bli
på det sättet, att de sinnessjuka inte
skall behöva känna sig isolerade från
omvärlden, utan att de skall stå i så intim
kontakt som möjligt med andra människor
utanför sjukhuset och då framför
allt med sina anförvanter. Jag tror
att det är något som har betydelse i detta
sammanhang.

Härtill kommer också, att det kan vara
förenat med vissa svårigheter att just
nu starta byggandet av ett stort sinnessjukhus
för omkring 30 miljoner kronor
i Gävle vid en tidpunkt, när man anser,
att behovet av en omfattande utbyggnad
av kroppssjukvården är trängande.
Så långt vi kunnat inhämta från
de myndigheter, som har med arbetsmarknadsfrågor
att göra, är det knappast
att vänta, att det skall bli möjligt att
utföra dessa projekt samtidigt, alltså att
bygga ett sinnessjukhus i gävleområdet,
samtidigt som man där utbygger kroppssjukvården.
Man får därför antingen
vänta fem, sex, sju år med igångsättande
av sinnessjukhusbygget där, eller
också får man, om man nu anser att detta
bygge skall gå först, uppskjuta utbyggnaden
av kroppssjukvårdens resurser
ungefär lika många år, allt naturligtvis
under förutsättning att arbetsmarknadsförhållandena
kommer att bestå ungefär
sådana som de nu är. Det lär helt
enkelt inte vara möjligt att samtidigt
bygga för båda dessa grenar av sjukvården
i gävleområdet.

Herr Huss nämnde något om att de
sinnessjuka i allmänhetens ögon har fått
en viss prägel av mindervärdighet över
sig. Tyvärr vet vi, att den uppgiften är
riktig, även om det väl numera är så, att
uppfattningar av det slaget är vikande.
Jag är fullt överens med herr Huss om
att vi bör göra allt vad vi kan för att
allmänheten skall få klart för sig att det

inte är något nedsättande i att vara sinnessjuk.
Jag skulle nog tro att herr Huss
har rätt, när han säger att närbelägenheten
av ett sinnessjukhus till ett centrallasarett
i Gävle kan spela en viss roll
i detta sammanhang. Jag bestrider alltså
ingalunda det påståendet men vill samtidigt
göra gällande, att i den mån det
uttalandet är riktigt, så gäller det även
vid en förläggning av sinnessjukhuset i
närheten av normallasarettet i bollnästrakten.

Eftersom jag nu är inne på herr Huss’
synpunkter, vill jag beröra ytterligare
ett argument som han nämnde och där
jag är överens med honom, nämligen att
umgänget mellan läkarna vid ett sinnessjukhus
och ett kroppssjukhus verkar
stimulerande på arbetet och på framstegen
inom sjukvården. Naturligtvis kan
man säga, att denna stimulans blir något
effektivare, ju större lasarettet är
och ju fler specialiteter det finns vid lasarettet.
Jag tror dock inte att detta faktum
väger så tungt i detta sammanhang,
och det var nog inte heller herr Huss’
mening att göra gällande det.

Slutligen vill jag nämna ytterligare
några omständigheter som enligt min
mening talar för en förläggning till Bollnäs.
Vi har bibringats den uppfattningen,
att det med all sannolikhet blir lättare
att få arbetskraft, särskilt kvinnlig
sådan, om det nya sinnessjukhuset förlägges
till bollnästrakten. Härtill kommer
emellertid en annan viktig synpunkt.
Såsom det redan har sagts här
i debatten, bör vi försöka få till stånd
en spridning av de olika behandlingsinstitutionerna
för sinnessjukvården till
olika platser i landet och i detta fall
inom landstingsområdet. Förlägger man
sinnessjukhuset till bollnästrakten, kommer
man att få nära tillgång till behandlingsmöjligheter
för dem som bor i
den trakten. Men man kommer också,
enligt de planer som föreligger från
vederbörande huvudmäns sida, att få en
psykiatrisk avdelning vid Hudiksvalls lasarett
och en vid Gävle lasarett. Vi får
på det sättet tre platser att falla tillbaka
på. Huruvida det skulle bli fallet,
därest sinnessjukhuset förlädes till gäv -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

leområdet, vill jag lämna osagt och snarare
uttala den förmodan, att det icke
skulle bli fallet.

Jag har alltså, herr talman, kommit
fram till den uppfattningen, att även
om saken helt naturligt kan vara föremål
för olika bedömning, så talar ändå
de övervägande skälen för en förläggning
till bollnäsområdet. Jag skulle
ingalunda ha varit med på en förläggning
dit, därest jag trott att kroppssjukvården
för de sinnessjuka — som det
ju främst gäller, när man för in gävlelasarettet
eller bollnäslasarettet i bilden
— därigenom skulle bli sämre tillgodosedd.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att instämma i den av inrikesministern
uttalade glädjen över att riksdagen
så enhälligt sluter upp kring en
utbyggnad av sinnessjukvården. Vi har
där mycket att ta igen. Jag behöver bara
erinra om att de kostnader, omkring vilka
vi samlas, går upp till i det närmaste
en halv miljard kronor. Det är sålunda
upprustningen av gamla byggnader och
uppförande av nya anstalter som kostar
detta väldiga belopp.

Vi har låtit sinnessjukvården stå efter,
under att det vi byggt ut kroppssjukvården.
Den har fått stå efter på ett så
markant sätt, att vi inte längre kan
finna oss häri. Men det gäller naturligtvis
då att se över planerna för framtiden.
Vi är överens om att vi måste få
till stånd en ordentlig utbyggnad och
därmed skapa de yttre betingelserna för
att mentalsjukvården skall kunna bli tillfredsställande.

Men låt oss inte glömma, när vi diskuterar
de yttre betingelserna, att något
se på vad som är det mest besvärande
inom vår mentalsjukvård och var bristerna
är som störst. Låt oss se på tillgången
på läkare! Man skulle kunna
våga säga, att i viss mån kan vi fördraga
dåliga lokaler. Det skulle likväl
vara möjligt att kunna utvinna relativt
goda resultat, om man hade tillräckligt
med läkare och därmed tillfredsställan -

de behandlingsmöjligheter. Jag vill gärna
säga detta, eftersom här i den aktuella
diskussionen om placeringen av mentalsjukhuset
i Gävleborgs län förts in i bilden
frågan om tillgången på läkare.
Bland annat nämnde herr Söderberg om
behovet av ytterligare narkosläkare. Jag
skall komma tillbaka till det senare.

Jag förmenar alltså att vi måste ägna
frågan om tillgången på läkare uppmärksamhet
parallellt med upprustningen av
byggnaderna. Det kan sägas att riksdagen
tagit ståndpunkt till en väsentligt
utvidgad utbildning av läkare och att
vi har att förvänta inom ett antal år,
att vi skall få en bättre tillgång på läkare.
Situationen för dagen är dock den,
att vi vid våra sinnessjukhus har ungefär
en läkare på 135—140 patienter.
Önskemålet är att vi skall komma dithän,
att vi har en läkare på ungefär 70
patienter. Om jag i bilden tar in de anspråk,
som vi har beträffande antalet
läkare på lasarettens psykiatriska avdelningar,
och säger att vi där räknar med
en läkare på tio vårdplatser och ställer
detta mot tillståndet vid våra sinnessjukhus
för dagen, kan vi nog vara ganska
överens om att vi är i ett beträngt läge.
Vi har vid de undersökningar som gjorts
och vid jämförelser med förhållandena
i andra länder måst konstatera och fått
bekräftat, att vi ligger långt efter i utvecklingen.
Om vi bara gör en jämförelse
med förhållandena i vårt broderland
Danmark, finner vi att man där på
grund av den väsentligt större tillgången
på läkare har kommit mycket längre
i behandlingsresultaten. Det har varit
möjligt att få en aktiv behandling av de
mentalt sjuka, så att man vinner det resultatet,
att det antal, som sedimenterar
ned till kronikerpatienter eller senila,
efter hand avtar. Det är naturligtvis en
sådan utveckling, som vi också hoppas
på.

Jag vill gärna nämna detta om de utländska
jämförelserna, därför att vi nu
är inne i en utveckling soin går mycket
mycket, mycket snabbt. Man behöver bara
erinra om det förhållandet, att ett
mentalsjukhus som nu är i det närmaste
färdigt — Gullberna — häromdagen, som

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

herr Birke meddelade, hade besök av
danska psykiatriker och att det, när man
då diskuterade det aktuella läget här i
landet i fråga om mentalsjukvårdens utveckling,
måste konstateras att denna
byggnad, som är avsedd att tas i bruk
till hälften den 1 januari 1957, redan
nu ur organisatoriska synpunkter är föråldrad.
Här är det fråga om helt nya
synpunkter på förläggningen och behandlingen
av patienterna, det är fråga
om huruvida överläkarna skall delas upp
så, att en överläkare har enbart manliga
och en annan kvinnliga patienter o. s. v.
Om jag inte misstar mig, är man redan
inne på tanken att kunna vidtaga organisatoriska
iörändringar vid Gullberna.
Och då det gäller det förslag till mentalsjukhus
i Falköping som byggnadskommittén
har antagit så visar det sig, att
man redan någon månad efter det man
bestämt sig i huvudsak för det förslag
till nybyggnad som var ritat måste begära
vissa förändringar hos arkitekten
enligt intentioner som efter hand kommit
fram från kommittén.

Jag har bara med detta velat säga, att
utvecklingen här går mycket hastigt
framåt. Att man således inte för dagen
kan säga vad som ur alla synpunkter är
lämpligt, därom kan vi nog vara överens
med herr Näsgård, men man måste
ändå söka anpassning till vad mera framskridna
länder kan visa prov på; det
är väl ganska naturligt. Då har vi ju
kommit dithän nu, att vi söker så förlägga
våra mentalsjukhus, att man eventuellt
skall kunna förändra huvudmannaskapet.
Man börjar bli överens om att
det kanske är lämpligast att det blir en gemensam
huvudman för såväl den somatiska
som den mentala sjukvården. Vi
börjar bli mer och mer överens om att
det är nödvändigt med ett så gott förhållande
mellan den mentala och den
somatiska sjukvården som över huvud
taget är möjligt. Jag tror alltså, att det
är ett riktigt grepp av inrikesministern,
när han har gjort ett uttalande i fråga
om huvudmannaskapet som inte på något
sätt är bindande utan som trots allt ställer
detta på framtiden, så att det får bli
föremål för nya överväganden. Jag tror

också det är riktigt, som statsutskottet
sagt: Låt oss vänta ytterligare och se på
den frågan i annat sammanhang men
ändå söka göra planeringen vid de olika
landstingen på sådant sätt, att man kan
tänka sig ett förändrat huvudmannaskap! Om

jag då ser på Gävleborgs län,
kan jag inte komma förbi frågeställningen
om vårdplatsbehovet. Det är
ganska intressant att konstatera, att när
man från den tidigare generalplanekommitténs
sida har sökt göra en beräkning
av vårdplatsbehovet, så har man närmast
gått ut ifrån det antal, som finns
placerade på mentalsjukhus och vårdanstalter
från respektive upptagningsområden
eller tilltänkta upptagningsområden.
Man måste då konstatera, att när
exempelvis Jämtlands län uppvisar ett
vårdplatsbehov som motsvarar 5,1 promille
av befolkningen, behöver inte Gävleborgs
län mer än 2,8 promille. Jag tror
att det är riktigt, som kommittén har
gjort, att dra den slutsatsen, att detta
sammanhänger med att man har haft en
mycket aktiv sinnessjukvård i jämtlandsområdet
med ett eget sinnessjukhus, under
det man i gävleborgsområdet inte
bär haft denna tillgång. Ty alla utredningar,
såväl de svenska som de norska,
danska, amerikanska och andra, visar
att vårdplatsbehovet är 5 promille av
befolkningstalet, och då räknar man med
att man behöver 4 vårdplatser per 1 000
invånare för den tyngre sinnessjukvården
och 1 promille för vård av lättskötta.
Vi :ir sedan också överens om
att utöver detta platsantal på 5 promille
behöver vi ha de lasarettsanslutna psykiatriska
avdelningarna, och det platsantalet
kan således inte räknas in för
att täcka någon del av platsbehovet om 5
promille. Beträffande Gävleborgs län
kommer jag alltså fram till vad byggnadskommittén
så småningom också
stannat vid, att man behöver ungefär
1 200 vårdplatser vid mentalsjukhusen
i Gävleborgs läns upptagningsområde utöver
vårdplatser för de lättskötta och de
till lasaretten anslutna psykiatriska avdelningarna.

För min del finner jag det därför vara

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

riktigt, när förvaltningsutskottet konstaterar
att det lämpligaste vore att placera
två mentalsjukhus i Gävleborgs län.
Man är överens om att sjukhusen inte
bör byggas större än för 800 patienter.
Detta baseras på en utredning som gjorts
av Världshälsoorganisationen och enligt
vilken mentalsjukhusen inte bör vara
mindre än 400 vårdplatser men inte heller
större än 800 vårdplatser. Idealet är
förmodligen varken 400 eller 800 utan
ligger antagligen någonstans mitt emellan.
Enligt amerikanarnas uppfattning
har idealsjukhuset 500 vårdplatser. Det
förefaller alltså, som om man skulle kunna
nå en mycket förnuftig organisatorisk
lösning av frågan om mentalsjukhusen
inom gävleborgsområdet genom att bygga
två sjukhus med vartdera 600 vårdplatser.
Och därmed är jag framme vid
den fråga, om vilken meningarna gått
isär.

Såvitt jag förstår, har inrikesministern
utgått ifrån att det skall byggas
bara ett mentalsjukhus i Gävleborgs län.
Det uppenbara behovet är två. Om man
bara bygger ett, kan det naturligtvis
ur flera synpunkter vara lämpligare att
förlägga det till Bollnäs, framför allt
ur geografiska synpunkter, men tänker
man sig att bygga två, är det väl ganska
naturligt att man med hänsyn till områdets
struktur, befolkningskoncentrationen
o. s. v. förlägger ett till hudiksvallsområdet
och ett till gävle- eller sandvikenområdet.

Man kan ju säga, som här redan har
framhållits, att frågan om uppförande
av ett andra mentalsjukhus ligger alltför
långt fram i tiden för att man nu skulle
behöva ta hänsyn därtill. Ja, om man nu
bestämmer sig för ett — när kan det bli
färdigt? I lyckligaste fall någon gång i
början på 1960-talet. Men det är väl ändå
så, att när vi nu bygger nya mentalsjukhus,
gör vi det inte för att de skall
bil bestående i 10 eller 15 år, utan vi
måste väl räkna med flera årtionden. Då
man här skall genomföra en organisation
för ett upptagningsområde, bör man
väl ta hänsyn till de krav på vårdplatser,
som man redan för dagen kan förutse,
och söka göra organisationen så -

dan, att den i framtiden kan bli så förnuftig
som det över huvud taget är möjligt.

Jag delar inrikesministerns uppfattning
att man bör förlägga mentalsjukhusen så,
att anförvanter och patienter får en så
god kontakt med varandra som möjligt.
Det önskemålet tillgodoses ju bäst inom
det här området, om det bygges två sjukhus
och dessa förläggs till de distrikt,
där befolkningen är mest koncentrerad.
Jag skulle gärna vilja rekommendera
damerna och herrarna i denna kammare
att resa ned och se på Gullberna sjukhus
omedelbart intill Karlskrona stad
och studera planeringen av det sjukhuset.
Trots att det, såsom jag sade, har
flera organisatoriska brister, som man
är överens om, har det ändå i ett avseende
planerats på ett mycket framsynt
sätt. Mentalsjukhuset ligger nämligen alldeles
fritt i en park, där både stadens
invånare och mentalsjukhuses patienter
skall kunna promenera bland byggnaderna.
Sådana framsynta tag är vi mycket
tacksamma för. Vi har nog här att
räkna med en fortgående utveckling,
som vi hoppas så måningom skall leda
fram till att människor betraktar mentalsjukhusen
på precis samma sätt som
de i dag betraktar kroppssjukhusen —
som institutioner för vård av människor
som behöver vård.

Jag tror således att det är riktigt att
sjukhuset förläggs på ett sådant sätt, att
det är lättillgängligt för största möjliga
antal människor.

Jag går sedan över till frågan om mentalsjukhusens
placering i närheten av
kroppssjuklius. Även om man inte kan
bestämt hävda att förläggningsplatsen
nödvändigtvis måste ligga i närheten av
centrallasarett, så kan man naturligtvis
inte bortse från de utomordentligt stora
fördelar som följer av detta. Jag måste
nog säga att inrikesministern handskades
litet vårdlöst med siffrorna i det
sammanhanget. Jag bestrider inte på något
sätt riktigheten av hans siffror, men
han glömde bort en detalj som jag tycker
är viktig, nämligen frågan om narkosläkaren.
Narkosläkaren behövs i utomordentligt
stor utsträckning i den mo -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

derna behandlingen vid sinnessjukhusen,
framför allt då det blir fråga om
elchocks- och insulinbehandling men
även i samband med en rad andra behandlingsformer.
Jag ber att få erinra
om den siffra, som herr Birke anförde,
nämligen att narkosläkaren vid ett av
våra mentalsjukhus anlitades i 30 fall
per vecka, d. v. s. 1 500 fall per år. Jag
tycker att herr inrikesministern borde
ha observerat också den siffran och
sammanställt den med de 25 fall av konsultation
vid lasarett som föranletts av
öronsjukdom och gynekologiska fall. Jag
tror att detta ger en klar bild av behovet
av att mentalsjukhusen ligger i närheten
av ett centrallasarett. Hur önskvärt det än
vore att få narkosläkare även vid normallasaretten,
vågar vi väl knappast förutse
den tidpunkt, då vi kommit dithän.
Det närmaste önskemålet är ändå att få
narkosläkare vid centrallasaretten, och
detta är, såvitt vi nu kan bedöma, det
viktigaste och lämpligaste.

Jag tror alltså att det finns många och
starka skäl som talar för en förläggning
av mentalsjukhusen så nära centrallasarett
som möjligt.

Herr talman! Med dessa synpunkter
ber jag att få ge min anslutning till reservationen
i fråga om förläggningen av
mentalsjukhuset i Gävleborgs län. Skulle
jag ha uttryckt en rent personlig mening,
hade den närmast gått ut på att
man först borde bygga i hudiksvallsområdet,
eftersom man har en så framskriden
planering av den lasarettspsykiatriska
kliniken i Gävle, att man i första
hand kan räkna med att den kommer att
byggas där; men som ärendet ligger till
för dagen, ber jag alltså att få ansluta
mig till reservationen.

Innan jag slutar, vill jag gärna säga,
att den medicinska expertisen dock är
ganska enig när det gäller den lämpligaste
förläggningen. Även överläkare
Österman i Sundsvall, den expert som
förvaltningsutskottet i Gävleborgs län
rådfrågat, har klart uttalat sig för i första
hand Hudiksvall, men han har utgått
från att man skulle ha endast ett mentalsjukhus
i länet och därför närmast
framhållit att det är den lasarettspsyki -

atriska kliniken i Gävle som där kommer
att spela rollen. Jag har uppmärksammat,
att man på olika håll i denna
debatt åberopat medicinalrådet Åmark
från skilda utgångspunkter. Jag skall inte
åberopa honom i annan mån än att jag
säger, att mentalsjukvårdsdelegationen
—- där medicinalrådet Åmark varit med
— har varit överens om att man borde
sikta till att få två mentalsjukhus i Gävleborgs
län och gett sin anslutning till
tankegången, att man nu i första hand
skulle bygga ett sjukhus i gävleområdet.

Herr DANMANS (fp) kort genmäle:

Herr ialman! Herr Rune Johansson utgår
från ett vårdplatsbehov av 1 200.
Gentemot denna beräkning vill jag hänvisa
till vad statsutskottet säger på s. 40
i det föreliggande utlåtandet, nr 128.
Kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande
har i ett betänkande den 18
december 1954 beräknat, att 775 vårdplatser
skulle behövas i Gävleborgs län
år 1965 och 810 vårdplatser år 1970.

Herr Johansson talade också om att
två sinnessjukhus eventuellt skulle förläggas
till Gävleborgs län. Det ligger då
nära till hands att tänka sig, att vartdera
landskapet får ett sinnessjukhus. När
det gäller Hälsingland ligger Bollnäs
mycket centralt, och även om två sinnessjukhus
uppföres i länet ligger Bollnäs
mycket val till och kan som förläggningsort
accepteras även ur denna
synpunkt.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill rikta herr Danmans’
uppmärksamhet på att jag sade,
att vi i den tidigare utredningen hade
att bygga på ett vårdplatsbehov som
skulle motsvara 2,8 promille av befolkningen,
och antalet vårdplatser beräknades
med utgångspunkt från den siffran.
Men alla undersökningar hittills tyder
på att vårdplatsbehovet i själva verket
är 5 promille, och det är från den
utgångspunkten man kommer fram till
siffran 1 200. Jag vill inte på något sätt

Lördagen den 2(3 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

vare sig överskatta eller underskatta invånarna
i Gävleborgs län, men jag tror
inte att det finns anledning att utgå från
att behovet av vårdplatser för mentalsjuka
skulle vara 5 promille av befolkningen
i landet i övrigt men endast 2,8
promille i Gävleborgs län. Jag tror att
förhållandena i det avseendet är ganska
likartade överallt.

Herr DANMANS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga, herr
Rune Johansson, att jag åberopar vad
kommittén för sinnessjukvårdens utbyggande
har anfört i sitt betänkande, och
där finnes siffran 810 vårdplatser år
1970 angiven.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Först vill jag säga, för att intet missförstånd
skall uppstå i anledning av
herr Svedbergs yttrande om att jag skulle
ha varit utsatt för påtryckningar under
arbetet i avdelningen, att jag inte
tror att de smärre uppvaktningarna från
åtskilliga håll eller de resonemang, som
förts på tu man hand, har på något sätt
påverkat tredje avdelningens och utskottets
ståndpunktstagande i denna fråga.

Därefter vill jag erinra om att landstingens
beslut i fråga om förläggningen
är alternativt. Det är inte fråga om någon
entydig uppfattning, utan landstinget
säger, att om medicinska vårdsynpunkter
skall vara avgörande, så bör
sinnessjukhuset förläggas till Gävle. Vi
hävdar nu att de medicinska vårdsynpunkterna
skall vara avgörande, och
därför drar vi slutsatsen att sjukhuset
bör förläggas till Gävle.

Jag kommer sedan över till herr inrikesministerns
meddelande om vilket
skäl som för honom varit det kanske avgörande
vid förslaget om sinnessjukhusets
förläggning till Bollnäs, nämligen
önskemålet att sprida vårdanstalterna.
Detta kan låta säga sig.

Jag vill till belysning av detta avgörande
skäl bara säga, att när vi behand -

lade dessa frågor i avdelningen, frågade
jag också efter den ståndpunkt, som medicinalstyrelsens
chef hade i frågan. .lag
fick den ståndpunkten refererad, och
jag har förvissat mig om att jag kan få
återge den. Medicinalstyrelsens chef har
vid ett tillfälle sagt, att det inte händer
någon riksolycka, om sinnessjukhuset
förlägges till Bollnäs, men att Gävle ur
medicinska och vårdsynpunkter är den
bästa platsen.

När vi beslutar om förläggningen av
ett sinnessjukhus, gäller det — herr inrikesminister
och ärade kammarledamöter
— någonting mer än att förhindra
en riksolycka; det gäller att åstadkomma
bästa möjliga vård för sjuka människor.
Hittills har ingen talare kunnat vederlägga
den medicinska expertisens
uppfattning, att det är behövligt och
nödvändigt att ett sinnessjukhus ligger
i närheten av ett väl utvecklat centrallasarett.

Jag vidhåller, herr talman, yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är fullt överens
med herr Karlsson i Munkedal om att
detta sjukhus, som vi nu talar om, bör
förläggas på sådan ort, att man får bästa
vårdmöjligheter för patienterna. Vi
tror, när vi gått in för en förläggning
till bollnäsområdet, att det blir i stort
sett lika bra där som på något annat
håll.

Jag känner till det yttrande av medicinalstyrelsens
chef som herr Karlsson
i Munkedal åberopade, nämligen att det
inte blir någon riksolycka, om man förlägger
sjukhuset till Bollnäs, ehuru han
föredrar Gävle. När man försöker komma
den medicinska sakkunskapen in på
livet i denna fråga för att få närmare
klarlagt fördelarna av en förläggning till
Gävle, måste jag säga att det som enligt
min mening ter sig som det väsentliga
av vad jag därvid kunnat få ut är just
det förhållandet, som herr Huss pekade
på för en stund sedan, nämligen stimulansen
genom umgänget de olika läkar -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

na emellan. Jag underskattar ingalunda
den saken eftersom framåtskridandet
inom sjukvården helt säkert i inte så
ringa mån beror just på dessa kontakter.

Herr Rune Johansson för in ett nytt
argument i frågan. Han säger: »Om vi
skulle komma att behöva två sjukhus för
Gävleborgs län, vore det mycket bra att
ha ett i Hudiksvall och ett i Gävle, och
därför skulle vi nu helst lägga detta
sjukhus i Hudiksvall.» På det vill jag
svara att när man i detta sammanhang
beräknat platsbehovet, har man utgått
från de nuvarande förhållandena. Om
man inom den kommitté, som sysslat
med dessa frågor, hade trott att vi om
något antal år skulle behöva bortåt dubbelt
så många platser, borde det nog ha
satt spår i planläggningen. I så fall skulle
man knappast ha funnit motiv för att
låta detta första sjukhus omfatta så mycket
som 730 platser. F. ö. vill jag framhålla
att någon allmängiltig utredning
icke föreligger som över huvud taget är
ägnad att rubba tilltron till kommitténs
beräkning av behovet till 730 platser.

Herr Rune Johansson nämnde någonting
om de uppgifter jag lämnade om
sundsvallslandstingets kommunikation
med Sidsjön. I anledning härav vill jag
framhålla att vi hade från chefen för
Sidsjön begärt att få veta, i vilken mån
sinnessjukhuset replierade på lasarettet,
och fick då dessa uppgifter, som jag här
har lämnat. Jag har inte någon anledning
tro, att det finns någonting utöver
detta.

Jag är på det klara med att det är
värdefullt med narkosläkare vid större
kirurgiska ingrepp. Alla vet vi, att vi i
dag har alltför få narkosläkare, men vi
hoppas att kunna få fram flera. Jag tror
att det är det allmännas skyldighet att
försöka öka antalet narkosläkare i ganska
raskt tempo, ty en narkosläkare är ju
en värdefull assistent vid varje större
kirurgiskt lasarett, och dit räknar jag
även ett flertal normallasarett. Beträffande
Gävleborgs län, som vi nu talar
om, är det möjligt att det skulle kunna
bli på det sättet, att man åtminstone
till en början fick ha gemensam narkos -

läkare i Hudiksvall, som saknar sådan
vid sitt centrallasarett, och i Bollnäs.

Jag vill sluta detta inlägg med att
säga, att vi alla säkert är överens om
att vi bör försöka få bästa möjliga vård
för patienterna. Vi bedömer frågorna litet
olika därvidlag. Det gäller här värderingar,
som naturligtvis kan göras på
skilda sätt. Vi har gjort vår värdering
i departementet, andra har gjort sin värdering
och kommit till annat resultat.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till inrikesministern
säga att när det gäller beräkningen
av vårdplatstalet beklagar jag
att inrikesministern inte uppmärksammat
det förhållandet, att framför allt den
statliga byggnadskommittén för Gävleborgs
läns landsting angivit som sin
uppfattning, att vårdplatstalet bör beräknas
till cirka 1 200 i stället för tidigare
föreslagna 810. Man har alltså sedan
det tidigare betänkandet varit ute
på remiss, varvid i viss mån beräkningsgrunderna
kritiserats, måst göra en omprövning,
som leder fram till vad jag
tidigare talat om.

Jag ber att ytterligare få understryka,
att man hade baserat sin tidigare beräkning
på det antal människor, som vårdades
på mentalsjukhus och som kom
från gävleborgsområdet, vilket medförde
en siffra på 2,8 promille, under det
att vårdbehovet så långt utredningen
kunnat visa och så långt förhållandena
visar i de områden, där det finns mentalsjukhus,
uppgår till 5 promille. Detta
gör, att man får det högre tal, som byggnadskommittén
själv angivit.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad tredje avdelningens
ärade ordförande här anförde om uppvaktningarna
under utskottsarbetet i
denna fråga. Jag tror att herr Gustaf
Karlsson ändå måste medge, att de samtal
han omnämnde verkat till förfång
för förståelsen för den av utskottet behandlade
motionen nr 529.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

Herr Danmans påpekade, att Bollnäs
ur kommunikationssynpunkt skulle vara
den fördelaktigaste platsen för ett sinnessjukhus
i Hälsingland. Men häremot
vill jag invända, att befolkningen i åtminstone
stora delar av norra Hälsingland
faktiskt har bättre kommunikationer
med Gävle än med Bollnäs.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag bara be att få göra ett par
kompletteringar till debatten på ett par
punkter, där något missförstånd kan ha
uppstått.

I länsstyrelsens yttrande säges det, att
vattenförsörjningen i Gävle är osäker
och att avloppsfrågorna är särskilt besvärliga.
Den senare frågan har även
medfört, att reservanterna har uttalat en
viss oro. Jag vill då med anledning härav
säga att gävleområdet, som vi diskuterar
såsom ett alternativ, inte bara
omfattar Gävle stad utan kanske i lika
hög grad eller högre grad grannkommunen
Valbo, som vederbörande tagit sikte
på. Även där har man ställt till förfogande
ett förnämligt område och förklarat
sig redo att vidta alla åtgärder för
att motta ett sinnessjukhus. Där existerar
problemet om vattenförsörjning över
huvud taget inte, eftersom man haft ett
nytt vattenverk färdigt sedan 1952.

Gävle stad vidtar åtgärder för att trygga
vattentillgången, och pengar har anslagits
till ett nytt filtreringsverk för 3,5
miljoner kronor. Vad beträffar avloppsfrågorna
befinner sig Gävle i samma belägenhet
som de flesta städer och kommuner
i vårt land, och staden har inte
något reningsverk utan måste släppa ut
avloppsvattnet i Gavleån. Emellertid
har man tagit upp frågan om ett samarbete
mellan staden och grannkommunerna
Valbo och Hille för att anlägga
ett nytt reningsverk, och planen har
fortskridit så långt, att ett förslag i år
framlagts av en konsulterande firma.

Låt mig vidare i anledning av ett
uttalande av departementschefen om investeringarna
i Gävle säga, att om alternativet
Valbo kommer i fråga, så bort -

faller ju frågan om investeringarna i
Gävle stad. Dessutom har man bedömt
investeringarna i Gävle med optimism
enligt ett uttalande i en gemensam skrivelse
till statsutskottet från Valbo kommun
och Gävle stad. Man har däri bedömt
det som möjligt att ta emot det
statliga sinnessjukhuset, även när hänsyn
tagits till investeringsmöjligheterna
på andra områden.

Vad gäller frågan om bostäder och
arbetskraft, så kan man också med viss
tillförsikt bedöma dessa faktorer i gävleområdet.
Dessvärre har vi ett par betydande
textilföretag, som har fått utstå
svårigheter och till följd därav avskedat
kvinnlig arbetskraft. Om det inte blir
någon påtaglig konjunkturförändring,
kan man misstänka, att svårigheterna
kommer att bestå även fortsättningsvis.
Det skulle således vara till fördel, om
området fick en inrättning av sinnessjukhuskaraktär.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Rune Johansson
tillät sig uttala sin förvåning över att
vi inom inrikesdepartementet inte skulle
känna till de senaste siffrorna i fråga
om beräkningen av antalet sinnessjuka
i Gävleborgs län. Jag har gjort mig underrättad
om vad det var för siffror,
som herr Johansson syftade på. Det lär
vara någon muntlig uppgift ifrån någon
eller några inom den statliga byggnadskommittén
till någon eller några inom
landstinget, och dessa uppgifter lär ha
återgivits i något uttalande inom landstinget.
Det är allt vad jag kunde se av de
papper, som herr Rune Johansson åberopade.

Vi har naturligtvis tänkt oss möjligheten
av att 730 vårdplatser kan komma
att visa sig otillräckligt, trots att detta
var just det antal som nyssnämnda
kommitté räknade med så sent som i
december 1954. Men vi bär ansett, att om
det skulle bli så, att man behöver ytterligare
ett antal platser är det ändå inte
anledning räkna med att man kommer
att behöva två stora sinnessjukhus i länet.
Det ytterligare vårdbehov som even -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

tuellt kan komma att föreligga bör därför,
har det sagts i propositionen, kunna
tillgodogöras i sekundäravdelningar.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd, vill jag meddela, att
jag hämtat mina siffror ur »Framställning
till Gävleborgs läns urtima landsting
år 1955». Jag skall därur läsa följande:
»Vad Gävleborgs län beträffade
hade den statliga kommittén kommit till
den uppfattningen, att vårdplatsantalet
för länets sinnessjukvård borde utökas
till ca 1 100—1 200 platser i stället för
tidigare föreslagna 810. Sedan kommittén
kommit till denna åsikt om sjukhusens
storleksordning, ansåg kommittén
det angeläget att med representanter för
Gävle stad och Gävleborgs läns landsting
få närmare diskutera ett under hand
framfört förslag, att länets sinnessjukhus
skulle uppdelas på två sjukhus vardera.
»

Man tar därefter dessa kontakter •—
det är inte precis ett samtal mellan vilka
som helst, som råkas då och då vid något
enstaka tillfälle — med en ansvarig
statlig kommitté, som har Kungl. Maj:ts
uppdrag att förhandla och som här trätt
i direkta förhandlingar med vederbörande
landstings förvaltningsutskott, varvid
utskottet inges den uppfattningen att
man bör bygga två mentalsjukhus i Gävleborgs
län, varefter utskottet praktiskt
taget enhälligt — det var bara en reservant
— föreslår landstinget att inte bygga
endast ett mentalsjukhus utan rekommenderar
byggandet av ett sjukhus i
Gävle och ett annat i Hudiksvall.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Om det nu skulle vara
så, att den statliga byggnadskommittén
som sådan har gjort något uttalande i
fråga om platsbehovet i Gävleborgs län
som inte stämmer med vad kommittén
officiellt uppgivit, måste jag uttala förvåning
över att detta icke har bragts
till Kungl. Maj:ts kännedom.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående utskottets hemställan
i punkten III mom. o och därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten III mom. o, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats l:o) att densamma
skulle bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen I: 529.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i nu
ifrågavarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades
i den av honom m. fl. avgivna
reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 128 punkten
III mom. o, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering me -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Anslag till ersättningsanstalter för Långholmen m. m.

delst omröstningsapparat; och befunnos
-vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 62;

Nej — 48.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till ersättningsanstalter för Långholmen
m. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter
för Långholmen och för kvinnofängelset
i Växjö.

Punkten 1

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 79 därom framlagda förslag
hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att med
beaktande av vad utskottet anfört godkänna
avtalsbestämmelser av det innehåll,
som angivits i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 17 februari 1956;

b) till Ersättningsanstalter för Långholmen
m. m. för budgetåret 1956/57 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 1 740 000 kronor.

De i statsrådsprotokollet angivna avtalsbestämmelserna
avsågo förvärv av
mark för nya fångvårdsanstalter vid
Åkersberga och i Kumla samt uppförande
av ett rannsakningsfängelse i Stockholm.

Reservation hade anmälts av herr Raynar
Bergh, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under denna punkt har
jag fogat en blank reservation för att få
tillfälle att dels understryka ett uttalande,
som utskottet gör på s. 17, dels framhålla
att det uttalandet nog bör läsas
tillsammans med ett uttalande som statsutskottet
gör i sitt utlåtande nr 145.

Vad det här gäller är förvärv av mark
för en fångvårdsanstalt i Åkersberga och
förvärv av mark för en fångvårdsanstalt
i Kumla för tillsammans något över en
och en halv miljon kronor. .Dessutom
är det också fråga om utredningskostnader.

Ärendet föredrogs inför tredje avdelningen
av en ämbetsman, som betraktas
som justitiedepartementets specielle sakkunnige
i fångvårdsbyggnadsfrågor och
fångvårdsfrågor över huvud taget. Han
blev då tillfrågad varför man föreslog
just den storlek på anstalterna som man
gjorde. I propositionen föreslogs nämligen
att långholmsanstaltens cirka 600
platser skulle ersättas på det viset, att i
Åkersberga uppfördes en anstalt med
300 platser, i Kumla en anstalt med 200,
och sedan skulle plats för de övriga 100
ordnas i Stockholm. På frågan vad som
motiverat förslaget om just den storleken
fick vi inget besked. Det förefaller
mig som om man borde fått ett sådant
besked, ty det inverkar ju på frågan om
vi hade behövt köpa ett tomtområde eller
två.

När nu utskottet i sitt utlåtande om
denna proposition säger sig förutsätta,
att vid det fortsatta utredningsarbetet

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till ersättningsanstalter för Långholmen m. m.

iakttages alla möjligheter till besparingar,
som är förenliga med de för vården
godtagna principerna, så lägger jag däri
den meningen, att även frågan om anstalternas
storlek skall undersökas. Detta
framgår ännu tydligare när man läser
det uttalandet tillsammans med utskottets
utlåtande nr 145. Där säger utskottet:
»Det synes emellertid önskvärt, att
en ingående jämförelse verkställes av
byggnads- och driftkostnader vid fångvårdsanstalter
av olika storleksordning,
innan riksdagen då det gäller anstalter
inom det ordinarie utbyggnadsprogrammet
för framtiden tar ställning till olika
projekt. Vid en sådan jämförelse bör
även beaktas i vad mån resultatet av moderna
vårdmetoder kan antagas variera
i förhållande till anstalternas storlek. Utskottet
finner det naturligt att den av
utskottet förordade utredningen anförtros
åt den i dagarna tillsatta fångvårdsbyggnadskommittén
och förutsätter att
utredningen bedrives så skyndsamt som
omständigheterna medger.»

Ändamålet med min blanka reservation
är, herr talman, att göra en kombination
mellan de båda uttalandena och
uttrycka det bestämda önskemålet, att
man när förslag till fångvårdsbyggnader
kommer skall ha kalkyler som visar vilken
storlek de med hänsyn till anläggnings-
och driftkostnader samt vårdsynpunkter
lämpligen bör ha.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag skall bara be att få
lämna ett par uppgifter som svar på vad
herr Bergh nu frågade efter och anmärkte
på.

Låt mig först ta upp den sista, mera
allmänna synpunkten: Vilken är den
lämpligaste storleken för en fångvårdsanstalt?
Det vet ingen människa, vare
sig här eller utomlands, skulle jag tro.
Det finns fångvårdsanstalter utomlands,
där man har flera tusen intagna i ett
stort komplex, och vi har ju små anstalter,
där det kanske är tio—femton intagna.
Mellan dessa ytterligare finns det
alla storleksordningar. Helt allmänt kan

man säga, att det är fördelar med de
stora anstalterna och fördelar med de
små, och nackdelar är det också med
bägge två. Om man bär en liten anstalt
kan personalen där ägna mera personlig
uppmärksamhet åt var och en intagen,
vilket är av stort värde, men det
är ekonomiskt omöjligt att för mycket
små anstalter skaffa de anordningar av
olika slag, som kan behövas både för arbetsdrift
och fritidsverksamhet. Det är
också omöjligt att för alltför små anstalter
anställa kvalificerad personal med
olika slags kompetens.

Det får här bli en avvägning. Det är
nog riktigt att man bör, såsom herr
Bergh framhöll, försöka studera detta
ämne och få fram vad som kan vara det
bästa. Men jag håller inte för troligt, att
man någonsin kan komma till ett alldeles
bestämt resultat, utan man får nog
även i forsättningen i viss mån utgå från
de föreliggande förhållandena. Det är
vad man har gjort i det här fallet.

Herr Bergh frågade, varför man just
har föreslagit anstalter av den storlek
som föreslagits i propositionen. Det är
ganska enkelt att svara på det. Såsom
väl också framgår av föreliggande handlingar
är det fråga om att ersätta Långholmen.
Där finns nu bortåt 600 intagna
och av dem är — allt i ungefärliga
tal — 100 häktade. Dessa senare skall
enligt förslaget överföras till ett särskilt
häkte här i Stockholm i anknytning till
polis och domstolar. Då återstår låt oss
säga 500. De skall uppdelas på två räjonger,
det är alla ense om också — en
i stockholmstrakten och en i örebrotrakten.
Eftersom antalet intagna från Stockholm
är större än antalet intagna från
det inre av Sverige, men en centralanstalt
ändå bör ha en viss storlek, kommer
man rätt enkelt fram till det resultatet,
att man bör ta ungefär 300 man i
Stockholms centralanstalt och 200 i
Kumla.

Därtill kommer, att man i båda fallen
måste tänka sig möjligheten av en utbyggnad,
om det skulle visa sig behövligt
att få anstalterna större. Där kan
jag till slut återknyta till det jag sade
nyss, att det finns fördelar och nackde -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

lar med både stora och små anstalter. I
alla de förslag, till anstaltsbyggnader,
som här föreligger, har man velat försöka
i någon mån vinna både den stora
och den lilla anstaltens fördelar därigenom
att man bygger en relativt stor anstalt,
men delar upp den i flera mindre
avdelningar.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag vill inte uppehålla kammarens tid
längre på denna punkt, utan jag vill bara
slå fast, att justitieministern dock här
själv uttalat, att frågan om den lämpliga
storleken bör studeras.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 145, i anledning av Kungl. Majrts
framställning angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 111, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 16 mars 1956, dels inhämtat
riksdagens yttrande över vad departementschefen
anfört rörande åtgärder i
syfte att uppnå en jämnare beläggning
på fångvårdens anstalter, dels ock föreslagit
riksdagen att å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56 anvisa
under andra huvudtiteln till Fångvårdsanstalterna:
Anskaffning och utrustning
av förläggningar ett reservationsanslag

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

av 3 700 000 kronor och till Understöd
åt verksamhet för frigivna fångar m. fl.
ett anslag av 25 000 kronor samt under
statens allmänna fastighetsfond till Ersättningsbyggnad
i anledning av brand
på fångkoloni ett investeringsanslag av
340 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt avsåg det
begärda yttrandet rörande åtgärder i syfte
att uppnå en jämnare beläggning på
fångvårdens anstalter, hänvisats till lagutskott
och behandlats av första lagutskottet
samt i övrigt hänvisats till statsutskottet.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ollén
m. fl. (I: 542) och den andra inom andra
kammaren av herr Lindberg m. fl. (II:
729), hade hemställts, att riksdagen —
med avslag å det i propositionen nr 111
framförda förslaget om anvisande av ett
reservationsanslag å 3 700 000 kronor till
anskaffning och utrustning av förläggningar
■— måtte dels å tilläggsstat för
budgetåret 1955/56 anvisa till Fångvårdsanstalterna:
Engångsanskaffning av inventarier
m. in. ett reservationsanslag av
672 000 kronor, till Fångvårdsanstalterna:
Maskin- och verktygsutrustning

m. m. ett reservationsanslag av 365 000
kronor, till Fångvårdsanstalterna: Anskaffning,
montering och transport av
baracker m. m. ett reservationsanslag av
350 000 kronor, till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården ett investeringsanslag
av 4 529 000 kronor samt till Förvärv av
fångkolonier ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att vid bifall till förslaget
medgiva anställande av erforderligt antal
befattningshavare.

Med promemoria av statssekreteraren i
justitiedepartementet hade på vederbörande
utskottsavdelnings begäran till
densamma överlämnats en av fångvårdsbyggnadsutredningens
arbetsutskott upprättad
promemoria med synpunkter rörande
propositionen nr 111.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

att riksdagen måtte

A. beträffande storleken av de till
omedelbart uppförande föreslagna anstalterna
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna vad utskottet anfört;

B. beträffande frågan om en omprövning
av tidigare upprättade planer för
fångvårdens utbyggnad och förnyelse i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad utskottet anfört;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 542 och II: 729 å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56 anvisa:

I. under andra huvudtiteln till Fångvården
ni. m.:

a) Fångvårdsanstalterna: Anskaffning
och utrustning av förläggningar ett reservationsanslag
av 3 700 000 kronor;

b) Understöd åt verksamhet för frigivna
fångar m. fl. ett anslag av 25 000
kronor;

II. under Statens allmänna fastighetsfond
till Ersättningsbyggnad i anledning
av brand på fångkoloni ett investeringsanslag
av 340 000 kronor;

D. i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna, vad utskottet anfört beträffande
utredning angående kostnaderna vid
fångvårdsanstalter av olika storleksordning
inom det ordinarie utbyggnadsprogrammet.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I propositionen har föreslagits att
Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att utan
hinder av de förutsättningar som förelegat
vid riksdagens ställningstagande beträffande
lokaliseringen och det närmare
anordnandet av vissa verkstadsbyggen
och andra smärre anläggningar, då medel
anvisats, meddela erforderliga föreskrifter
avseende en omprövning av tidigare
upprättade planer för fångvårdens
utbyggnad och förnyelse.

Med anledning härav vill utskottet anföra,
att utskottet är medvetet om att de
av utskottet förordade byggnadsföretagen
kommer att föranleda krav på ytterligare
medelsanvisning. Under sådana

omständigheter förutsätter utskottet, som
finner ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i denna del ägnat att inge betänkligheter,
att Kungl. Maj :t kommer att utnyttja dessa
befogenheter endast i strängt begränsad
omfattning och att övriga ytterligare
ofrånkomliga anslagsbehov underställes
riksdagens prövning.»

Reservation hade anmälts av, utom
andra, herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottet dels inte bort taga ställning till
frågan om storleken av de föreslagna anstalterna,
dels bort påtala det olämpliga
i att propositionen utformats på sätt som
skett, dels ock bort avstyrka bifall till
det i propositionen begärda bemyndigandet
för Kungl. Maj:t till omprövning
av tidigare upprättade planer för fångvårdens
utbyggnad och förnyelse. I enlighet
härmed hade nämnda reservanter
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
närmare angivna delar hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A och B hemställa,
att riksdagen måtte

A. beträffande storleken av de till
omedelbart uppförande föreslagna anstalterna
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag godkänna vad reservanterna anfört; B.

beträffande frågan om en omprövning
av tidigare upprättade planer för
fångvårdens utbyggnad och förnyelse
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad reservanterna anfört;

ävensom att till utskottets hemställan
bort fogas en med E betecknad punkt av
följande lydelse: »E. i skrivelse till

Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört rörande propositionens utformning
och komplettering.»

I det av reservanterna förordade yttrandet
hade det stycke i utskottets motivering,
som började med orden »Med anledning»
och slutade med »riksdagens
prövning», avfattats sålunda:

»Då innebörden av de sålunda begärda
bemyndigandena icke i propositionen
närmare klarlagts och då som en allmän
regel bör gälla, att anvisade medel begag -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

nas till avsett ändamål, finner sig utskottet
böra avstyrka bifall till propositionen
i denna del och förutsätter att ytterligare
ofrånkomliga anslagsbehov i vederbörlig
ordning föranleda framställning
till riksdagen.»

Dessutom hade reservanterna i den föreslagna
motiveringen intagit ett uttalande
av följande lydelse:

»Även med beaktande av de särskilda
omständigheterna i förevarande fall finner
utskottet det vara anmärkningsvärt
att föreliggande proposition utformats
på sådant sätt att det blivit påkallat att
komplettera densamma genom promemorior
med ett från propositionen delvis
avvikande innehåll. Med hänsyn till sistnämnda
omständighet hade det varit
önskvärt att yttrande från fångvårdsstyrelsen
eller fångvårdsbyggnadsutredningen
i dess helhet över promemoriornas innehåll
varit för utskottet tillgängligt.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag får kanske börja
med att säga, att jag tänkte framföra några
kritiska synpunkter på den proposition
som har nr 111 och som är underlaget
för det utskottsutlåtande som vi nu
diskuterar. Jag vill förutskicka att jag
därvid personligen är ledsen över att
kritiken kommer att drabba justitieministern.
Han är trevlig och trivsam och
kan själv inte lägga sin hand vid alla
dessa ting, men han bär dock ansvaret
för att allt inom hans departement sköts
som det bör skötas.

Propositionen avser bland annat anskaffandet
av 300 nya fångvårdsplatser.
I propositionen sägs, att det behövs sådana,
och det bestrids inte i reservationen.
I propositionen sägs också, att de
bör vara färdiga till vintern. Inte heller
det bestrids i reservationen. Men reservationen
ger uttryck åt två önskemål,
som jag anser vara ganska rimliga, nämligen
att man i en proposition med därtill
hörande handlingar skall få reda på
vad regeringen egentligen vill i det ögonblick
som riksdagen har alt fatta beslut
och vidare att propositionen med därtill
hörande handlingar bör vara sådan, alt

5 Första kammarens protokoll 1956. Nr 21

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

vederbörande utskott kan bilda sig en
egen uppfattning om vad saken gäller.
Dessa båda som jag tycker mycket blygsamma
önskemål tillgodoser inte propositionen
nr 111 och icke heller de kompletterande
handlingar som har inkommit
efter det att tredje avdelningen gjort
sin framställning om komplettering till
departementet.

Vi har inte kunnat få någon klar bild
om hur departementet egentligen vill att
de där fångvårdsanstalterna skall konstrueras.
Vi har inte fått någon klar bild
av var de skall förläggas och inte heller
fått några tillfredsställande besked om
vad de kommer att kosta.

Vad storleken beträffar förordas i propositionen,
att man skall bygga en anstalt
för omkring 150 fångar och två för
vardera omkring 75 fångar. I kompletterande
promemorior som har kommit,
den ena från statssekreteraren i departementet
och den andra från någonting
som kallar sig fångvårdsbyggnadsutredningens
arbetsutskott, har man menat,
att det i stället borde byggas två stycken
för vardera 150 fångar. Det enda argument
därtill, som jag har kunnat finna,
är att det i ena promemorian sägs, att
det skulle gå fortare att få upp två än
tre anstalter. Samma resonemang kunde
man drivit en bit längre och frågat sig:
Går det inte ännu fortare att bygga bara
en?

Lika litet som när det gäller förra utlåtandet
får man här några som helst
uppgifter, som kan ge utskottet möjlighet
att bedöma vad som är det lämpligaste.
Är 75, 100, 150 eller 300 det lämpligaste
antalet fångar för en anstalt?

Här är det lämpligt att jag återknyter
litet till statsrådet Zetterbergs svar på
mitt föregående inlägg. Det finns ändå
vissa gemensamhetsanordningar i ett
fängelse, och ur anläggnings- och driftskostnadssynpunkt
— och även ur vårdsynpunkt
— är det jo angeläget att dessa
utnyttjas så fördelaktigt som möjligt.
Jag behöver inte uppta tiden med att
räkna upp sådana gemensamhetsanläggningar.
Nu har statsrådet sagt, att ett
studium i det avseendet behövs, och det
får vid ändå tolkas som ett erkännande

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

av att det är en brist, att detta studium
inte föregått avlämnandet av propositionen.

Jag*har frågat den av framför allt justitieministern
högt uppskattade fångvårdssakkunnigen
i departementet, och
denne svarade som statsrådet Zetterberg,
att man vet ingenting om hur stor en
anstalt lämpligen bör vara. Det är inte
något bra svar.

Jag konstaterar alltså, att vi i fråga
om storleken inte fått besked om regeringens
uppfattning och inte heller fått
sådant material som ger utskottet möjlighet
att självt bilda sig en uppfattning.
Jag kan nämligen aldrig drömma om att
man räknat så enkelt i departementet
som att man utgått från att det skall
vara 300 platser och så delat med två.

Det var det ena. Det andra är, att man
heller inte får veta någonting i propositionen
om var regeringen önskar att
anstalterna skall läggas. I promemoriorna
däremot ges det klarare besked på
den punkten. I vad mån promemoriornas
innehåll överensstämmer med eller
strider emot regeringens mening vet vi
ingenting om.

I propositionen diskuterar man olika
orter i Västergötland. I en av promemoriorna
nämnes dessutom — utom en ort
i Västergötland, nämligen Tidaholm —
platsen Norrtälje, som aldrig varit
nämnd bland de uppräknade orterna i
propositionen. Man måste fråga sig: Var
menar regeringen för sin del, att dessa
fångvårdsanstalter egentligen skall förläggas?
Utskottet har tagit ställning beträffande
en anstalt i Västergötland och
förordat Tidaholm.

Vad norrtäljeprojektet beträffar har vi
inte kunnat göra det, ty promemorian
gav inte heller på den punkten underlag
för ett ordentligt ställningstagande. Tvekan
blev inte mindre, när vi i tredje avdelningen
vid ett besök nere i Skövde
fick reda på att i varje fall departementet
på ett tidigt stadium hade låst sig
ganska ordentligt för en plats utanför
Skövde stad, som heter Risängen. Där
hade preliminära underhandlingar förts
om inköp av mark för om jag minns rätt
240 000 kronor. Men det som verkligen

var ett starkt uttryck för regeringens inställning
var, att representanter för
Skövde stad kunde visa upp ett telegram
de hade fått från departementet, där det
stod, inte att departementet var i princip
villigt att köpa Risängen, utan där
det stod att staten var i princip villig att
göra det. Tillåt mig omedelbart fråga
justitieministern: Med vilken befogenhet
skickar departementet sådana telegram?
Staten representeras i detta fall icke av
justitiedepartementet allena.

Vi kunde som sagt inte i statsutskottets
tredje avdelning bilda oss en uppfattning
om huruvida norrtäljeprojektet
var det bästa. I promemorian ifrån fångvårdsbyggnadsutredningens
arbetsutskott
stöd att kommunen hade åtagit sig att
sörja för vatten och avlopp till bebyggelseområdet
och dessutom att svara för
bostäder åt alla anställda. Detta var ett
förmånligt erbjudande, och jag frågade
föredraganden i departementet i vilken
form dessa åtaganden förelåg, och fick
till svar att det var en muntlig uppgfift
ifrån ett par kommunala förtroendemän
i framskjuten ställning. När jag frågade
vad tomtmarken skulle kosta, fick jag
besked om att den skulle kosta två kronor
per kvadratmeter. En av suppleanterna
i tredje avdelningen reste till
Norrtälje bl. a. för att få denna uppgift
bekräftad men fick till svar att ingen
preliminär överenskommelse träffats på
denna punkt, utan departementets sakkunnige
hade uttalat att man brukar betala
1: 50 å 2 kronor. När det hela verkade
så lösligt även i en kompletterande
framställning från en person, som i detta
sammanhang måste betraktas såsom ytterst
närstående departementet, måste
detta utgöra ett ytterligare belägg för
mitt påstående i början, nämligen att det
rimliga önskemålet inte fylls, att handlingarna
i ärendet skall vara sådana att
de kan bilda underlag för ett uttalande
ifrån utskottets sida på det sättet att
utskottet begagnar sin initiativrätt.

Det tredje önskemål jag givit uttryck
åt är att man i propositionen eller i de
kompletterande handlingarna borde kunna
få något så när säkra besked om
vad det hela skall kosta. I propositio -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

nen sägs det endast i detta sammanhang
att man vill ha 3,7 miljoner till nu
oundgängligen behövliga arbeten. Det
har ifrån en ämbetsman i byggnadsstyrelsen
kommit en kalkyl som visar att
varje anstalt för 150 personer skulle
kosta 2 miljoner kronor, men i denna
kalkyl var verkstäder, bad och en hel
del annat utelämnat. Promemoriorna innehöll
kompletterande, icke sinsemellan
lika uppgifter, och beträffande vem som
stod för beräkningarna och hur de hade
kommit till fanns intet besked att erhålla.

Jag måste betrakta det som en mycket
allvarlig brist att regeringen, när den
kommer till riksdagen och begär anslag,
inte på en så vital punkt som beträffande
anslagsfrågan kan lämna mera tillförlitliga
besked. Jag tror att jag som reservant
i detta sammanhang hävdar en
solklar rätt för riksdagen, om jag säger
att vi måste hävda detta anspråk.

Jag har med det sagda velat visa att
riksdagen genom denna proposition med
dithörande handlingar icke har fått det
material som riksdagen behöver för att
kunna intaga en välgrundad ställning. I
normala fall skulle, enligt min mening,
denna proposition ha avslagits och skickats
tillbaka till departementet för en
ordentlig utredning, men det kan vi anständigtvis
inte göra, då vi godtar utgångsläget,
behovet av ytterligare 300
fångvårdsplatser, och därför måste vi
som står för reservationen ge regeringen
mycket vida fullmakter i detta avseende.
Jag vill också säga att under de
förhållanden, under vilka dessa fullmakter
måste ges, kan i varje fall inte vi
reservanter dela något ansvar.

På en punkt anser jag det med hänsyn
till riksdagens ställning fullkomligt uteslutet
att ge regeringen den fullmakt som
den har begärt i propositionen nr 111.
Där sägs det att det kan bli nödvändigt
att upptaga till nytt bedömande vissa
redan fattade beslut om lokaliseringen
och det närmare anordnandet av vissa
verkstadshyggen och andra smärre anläggningar,
till vilka riksdagen redan anvisat
medel. Regeringen begär här en

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
fullmakt att utan hinder av de förutsättningar,
under vilka riksdagsbeslutet
har tillkommit, få meddela erforderliga
föreskrifter. Den fullmakt som alltså begärs
är att ändra beslut som riksdagen
har fattat. En solklar förutsättning för
att en sådan fullmakt över huvud taget
skall kunna lämnas är väl ändå att riksdagen
vet omfattningen av fullmakten,
vet vilka objekt det är fråga om och vilka
pengar det rör sig om. Detta står inte
i propositionen. Där talas om verkstadsanläggningar
och vissa andra smärre anläggningar.
Hur mycket pengar det gäller
får man inte veta.

Vid föredragningen i tredje avdelningen
blev departementets fångvårdsakkunnige
tillfrågad på denna punkt. I fråga
om vilka objekt det gällde sade han
sig icke kunna ge besked. När det gällde
hur mycket pengar det var fråga om
bläddrade han i en siffersammanställning
och svarade, att det tycktes vara
fråga om rätt mycket pengar. Det är
inte sådana besked som riksdagen kräver
för att ens kunna reflektera på att
lämna en fullmakt. Om regeringen önskar
en fullmakt, måste omfattningen vara
mera specificerad. Huvudregeln bör
vara att om regeringen önskar en ändring
i ett beslut som riksdagen fattat,
får regeringen vara vänlig att komma
tillbaka till riksdagen med ordentliga
propåer.

Härtill vill jag endast tillägga, att när
vi inte lyckats få något så när tillförlitliga
uppgifter om vad de här ifrågasatta
anstalterna skall kosta, kan vi inte
heller veta om det behövs några mera
pengar än de 3,7 miljoner kronor, som
regeringen begär. Jag betraktar det som
sannolikt att så kommer att ske.

I det sammanhanget vill jag anmärka,
för att få det intaget i protokollet, att
ett ord som fanns infört i sista stycket
i reservationens motivering har fallit
hort i trycket. I det duplicerade exemplar,
som företeddes i utskottet, hette
det: ». . . finner sig utskottet böra avstyrka
bifall till propositionen i denna
del och förutsätter att eventuella ytterligare
ofrånkomliga anslagsbehov i ve -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
derbörlig ordning föranleda framställning
till riksdagen.» Ordet »eventuella»
bär tyvärr fallit bort i trycket.

Jag medger, herr talman, att jag har
talat litet hårda ord. Men det måste väl
ändå, som jag redan antytt, betraktas
som ett minimiönskemål, att en proposition
av den lösliga beskaffenhet, som
nr 111 har, inte gärna bör presenteras
riksdagen. När det kommer kompletterande
handlingar till den skall åtminstone
dessa kunna ge besked som är tillräckliga
för att riksdagen skall kunna
fatta ett på handlingarna grundat beslut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Bergh började med
att uttrycka en känsla av ledsnad för
att han skulle behöva rikta sig mot
justititeministern, som var en så trevlig
man. Jag vill uttrycka min känsla av
ledsnad för att jag inte kan säga detsamma
till herr Bergh, som herr Bergh
sade till justitieministern — det vill
säga det gäller när herr Bergh ger sig
in på att kritisera. I övrigt är herr Bergh
en mycket trevlig man, men när han börjar
kritisera ser jag framför mig den
gamle skolmästaren, när han är som
allra sämst.

I själva sakfrågan har herr Bergh i
allt väsentligt uppehållit sig vid de brister,
som skulle vidlåda propositionen och
även de promemorior som överlämnats
från justitiedepartementet till avdelningen.
För egen del vill jag medge, att
hade justitiedepartementet arbetat under
normala förhållanden, skulle jag nog i
långa stycken ha kunnat instämma med
herr Bergh, ty då skulle nog inte statsutskottet
och dess tredje avdelning ha
tolererat en proposition, som måhända
inte kan sägas vara konturlös men som
i alla fall saknar exakta uppgifter i väsentliga
avsnitt.

Men nu har justitiedepartementet, såsom
allom är bekant, fått arbeta på detta
område under alldeles särskilt svåra för -

hållanden. Vi vet alla — det redovisas
också i propositionen — hur fångantalet
steg katastrofalt helt plötsligt. Och där
stod departementet inför uppgiften att i
hast få fram platser till detta ökade
fångantal. Man fick sätta i gång med
att lösa platstillgfingen. Det är klart att
det blev en utredning som inte kunde
följa konventionella linjer. När propotionstiden
närmade sig sitt slut hade,
såvitt jag förstår, justitieministern ingenting
annat att göra än att framlägga
proposition på det material, som man
hunnit samla sedan jultiden — eller
när det nu var man fick dessa alarmerande
rykten -—• och fick sätta i gång.
Och efter det fick man fortsätta utredningsarbetet.

I propositionen har justitieministern
sagt att det omedelbart behövs nya platser
till ett antal av 300. Han tänker sig
en anstalt i västra räjongen på 150 platser
och överväger sedan om inte i östra
räjongen bör förläggas två anstalter med
vardera 75 platser eller någonting liknande.
Sedan utvecklar han sina synpunkter
härpå och har dessutom några
andra förslag.

Vid ett samtal som jag hade med någon
representant för departementet fick
jag erfara, att arbetet med dessa frågor
pågick och att man kommit fram till
vissa synpunkter. Det stod för mig då
klart, att det skulle vara värdefullt om
dessa synpunkter kunde komma under
riksdagens prövning innan riksdagen
skulle gå att ta ståndpunkt till vad som
borde göras för den närmaste tiden. Jag
sade därför till vederbörande, att för att
riksdagen skulle kunna ta ställning var
det nödvändigt att den fick de kompletterande
uppgifterna skriftligt, och att det
väl närmast kunde ske i form av en promemoria
från utredningen, som på något
sätt verifierades av departementet. Så kom
dessa promemorior till, vilka ju sedan
varit föremål för en hel del tidningsskriverier
— av en liten fjäder blev det
faktiskt en hel höna när det fick passera
tidningspressarna.

Av de uppgifter, som vi på detta sätt
sedermera fått, framgår, att man har förutsatt
att det skall bli möjligt att lösa

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

frågan om anskaffandet av ett ökat antal
fångvårdsplatser i östra räjongen genom
att upprätta en ny anstalt med omkring
150 platser. Det angavs också, att
man från departementets sida undersökt
förläggningsfrågan och diskuterat Norrtälje
som den lämpligaste förläggningsplatsen.
Det framhölls vidare, att undersökningarna
härom fortsätter.

Produkten av utskottets arbete på detta
avsnitt är alltså, att vi för västra räjongen
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
om en ny anstalt med 150 platser. Som
förläggningsort förordar vi Tidaholm.
Till dem, som vid behandlingen av ett
föregående ärende talade om att man
bör ta hänsyn till lokaliseringssynpunkten,
vill jag i förbigående säga, att vi
gjort det i detta fall. Tidaholm är dessutom
enligt vår mening en lämplig plats.
Det överensstämmer också med fångvårdsutredningens
uppfattning, såsom
framgår av den promemoria som jag tidigare
berört.

I västra räjongen är det fråga om en
förstärkning av platsantalet på härlandaanstalten
i Göteborg. Man har därvid
diskuterat olika uppslag. Ett förslag har
varit att bygga en särskild häktesbyggnad.
Jag skall inte här närmare redogöra
för innehållet i propositionen —
jag tror att kammarens ledamöter håller
mig räkning för om jag försöker gå förbi
vad som finns skrivet eller tryckt och
som alltså kan utläsas ur handlingarna.
Jag vill endast understryka, att vi som
ett utgångsläge har uppställt olika lösningar,
vilkas fördelar får vägas mot varandra:
en ny häktesbyggnad vid Härlanda,
alltså en utbyggnad av den nuvarande
anläggningen, eller en utflyttning
till en planerad ny anstalt i stället för
Härianda. Vi räknar med att Kungl.
Maj:t till slut skall välja den lösning,
som kan komma till stånd snabbast och
som kan förverkligas på det ekonomiskt
förnuftigaste sättet. Vi förutsätter att
denna fortsatta prövning får tas om
hand av den nya utredningen, som ju
består av sakkunskap från skilda håll,
från byggnadsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
och medicinalstyrelsen, kompletterad
med ledamöter av riksdagen. Denna ut -

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
redning bör pröva allt detta. Kungl. Maj :t
bör sedan ha bemyndigande att besluta
vad som i detta fall kan vara det lämpligaste.

När det gäller den östra räjongen har
man från departementets sida i promemorian
antytt, att Norrtälje kanske är
den lämpligaste platsen för en ny anstalt.
Så långt vi kunnat bedöma saken
har vi också funnit att Norrtälje torde
vara den lämpligaste platsen. Vi utgår
dock ifrån att frågan skall prövas ytterligare.
Vi kan självklart inte redan nu
definitivt säga, att Norrtälje är den absolut
bästa platsen. Vi saknar tillräckliga
uppgifter för att kunna avgöra den
saken, men vi förutsätter som sagt att
frågan om den lämpliga förläggningsplatsen
göres till föremål för ytterligare
undersökning. Kungl. Maj :t bör dock få
erforderligt bemyndigande att, om Norrtälje
befinnes vara den lämpligaste platsen,
förlägga anstalten dit.

Detta är, herr talman, i stort sett vad
utskottet har ansett sig böra rekommendera
i fråga om de nya anstalterna.

Herr Bergh förklarade vidare, att det
är olämpligt att riksdagen skulle lämna
det begärda bemyndigandet till justitiedepartementet
att få förfoga över medel
som tidigare anvisats för särskilt angivna
ändamål. Jag medger att det ur principiell
synpunkt kan vara betänkligt för
riksdagen att ge ett dylikt bemyndigande.
Men, ärade kammarledamöter, om
kammaren ger det bemyndigande, som
utskottet här föreslår, blir det inte första
gången som så sker. Ett dylikt bemyndigande
har faktiskt getts upprepade
gånger tidigare. Riksdagen slår således
här inte in på någon ny princip.

I sak förhåller det sig på följande sätt.
Kammaren har bl. a. beslutat om upprustning
av vissa kolonier med verkstadsanordningar
av skilda slag. De båda
anstalter, som det nu är fråga om att
inrätta, kommer att få ganska stora verkstäder.
Detta gäller i varje fall den ena
anstalten, för vilken planerna redan är
mera exakt klara, men troligen iiven för
den andra anstalten, som man räknar
med skall bli en sluten anstalt. Mot denna
bakgrund bör man överväga, om det

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
är lämpligt att också upprusta kolonierna.
Frågan är alltså om det är nödvändigt
att fullfölja de ursprungliga planerna.
Chefen för justitiedepartementet
vill här ha handlingsfrihet då det gäller
att använda en del av de pengar som
anvisats för detta ändamål.

Detta redovisas på s. 42 i propositionen
på följande sätt: »Då den inträffade
överbeläggningen medfört en omprövning
av redan tidigare upprättade planer
för fångvårdens utbyggnad och förnyelse,
kan det visa sig erforderligt att
på nytt upptaga till bedömande redan
fattade beslut om lokaliseringen och det
närmare anordnandet av vissa verkstadsbyggen
och andra smärre anläggningar»,
—• jag understryker orden »smärre anläggningar»
— »till vilka riksdagen redan
anvisat medel. Kungl. Maj:t bör därför
äga befogenhet att utan hinder av
de förutsättningar som i dylikt hänseende
förelegat vid riksdagens ställningstagande
meddela erforderliga föreskrifter.
»

I anledning av det begärda bemyndigandet
säger utskottet på s. 16 i sitt
utlåtande: »Med anledning härav vill utskottet
anföra, att utskottet är medvetet
om att de av utskottet förordade byggnadsföretagen
kommer att föranleda
krav på ytterligare medelsanvisning.
Under sådana omständigheter förutsätter
utskottet, som finner ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna del ägnat
att inge betänkligheter, att Kungl. Maj :t
kommer att utnyttja dessa befogenheter
endast i strängt begränsad omfattning
och att övriga ytterligare ofrånkomliga
anslagsbehov underställes riksdagens
prövning.»

Det är alltså fråga om en fullmakt med
begränsning, som kammaren enligt min
bestämda mening utan tvekan kan ge.
Det är bara lämpligt att så sker.

Jag har nu inte mer att säga, herr talman,
och ber därför att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 145 i alla
dess punkter.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Vi jurister brukar beskyllas
för ordentlighet, omständlighet

och därmed med en viss nödvändighet
sammanhängande långsamhet. Men det
kan uppstå situationer, då man inte kan
handla på det ordentliga, noggranna och
långsamma sätt som vi gärna gör och
som det svenska lagstiftnings- och förvaltningsarbetet
med all rätt är berömt
för. Jag skall bara be att i några korta
ord få berätta litet om hur situationen
var när den här propositionen förbereddes
och hur det gick till att utarbeta
den.

Sedan flera år tillbaka förs i justitiedepartementet
en fortlöpande kurva
över beläggningen på alla landets fångvårdsanstalter.
Vi får för var månad
uppgifter från fångvårdsstyrelsen onr
detta, och de förs in på vårt diagram,
så att vi ständigt skall kunna, med rätt
kort eftersläpning, följa situationen på
samtliga fångvårdsanstalter i landet. I
en bilaga till den nu föreliggande propositionen
återges på s. 45 överst ett
avsnitt av det diagrammet. Där kan man
se, hur situationen var förra hösten.

Såsom kammarens ledamöter väl vet
är det under hösten som arbetet med att
förbereda propositionerna till följande
års riksdag utförs i departementen. Under
första delen av hösten var situationen
vid fångvårdsanstalterna precis densamma
som den hade varit åren 1954
och 1953. Det fanns alltså grundad anledning
att tro att en stabilisering hade
inträtt. Under förra delen av hösten såg
det ännu ut som om den tidigare ökningen
av fångvårdsantalet hade avstannat.
Som vi då trodde, skulle tre år visa
i stort sett samma beläggning. Den 1 september
skall petita inkomma från de ansvariga
ämbetsverken med anslagsyrkanden
för nästa års riksdag. Detta sker för
att man skall få den nödiga tiden på sig
att utarbeta förslagen. Petita från fångvårdsstyrelsen
innehöll åtskilliga förslag,
som jag inte skall beröra i detta sammanhang,
om verkstäder och personalbostäder
och andra nyttiga ting. Men när
det gällde nya platser vid fångvårdsanstalterna
begärde fångvårdsstyrelsen i
sina petita inte mer än 8 nya platser.
Detta säger jag inte för att på något sätt
kritisera fångvårdsstyrelsen. Den hade

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

ju tillgång till samma siffror som departementet,
och jag talar om saken bara
för att klargöra att alla ansvariga instanser
bedömde situationen såsom så litet
oroande att man inte behövde vidta några
extraordinära åtgärder — ty det är
ju sådana det här är fråga om. Den proposition,
som vi nu behandlar, går ju vid
sidan av det mycket omfattande programmet
för upprustning av de så att
säga ordinära fångvårdsanstalterna.

Men under sista kvartalet förra året
hände någonting som avspeglas i den
kurva som fogats som bilaga till propositionen.
Det skedde en så plötslig och
så kraftig stegring av fångantalet att något
liknande inte tidigare förekommit
på vår kurva. Detta fick vi alltså kännedom
om under sista kvartalet förra året,
då vi skulle vara mer eller mindre färdiga
med våra förslag.

Vad skulle vi då göra? Ja, vi anmälde
det uppkomna förhållandet till finansdepartementet
och anmälde att vi måste
bryta ut den här delen av budgeten. Detsamma
angavs i statsverkspropositionen,
och det förklarades att vi, sedan utredningar
hade kunnat göras, skulle återkomma
med förslag till riksdagen.

I slutet av året kallade så justitiedepartementet
till ett sammanträde mellan företrädare
för fångvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
fångvårdsbyggnadsutredningen
och egna tjänstemän. Där hemställde
vi att alla skulle hjälpas åt och
var och en försöka så snabbt och så effektivt
som möjligt åstadkomma förslag
om hur man skulle möta den hastiga,
oväntade ocli mycket stora ökningen i
fångantalet. Vi fick också hjälp från olika
håll. Den 10 januari i år lämnade
fångvårdsbyggnadsutredningen ett förslag
till anstalt av ny typ för 80 intagna
på egendomen Risängen i Skövde. Den
23 januari lämnade byggnadsstyrelsen
förslag till utbyggnad av fångvårdsanstalten
Härianda med ett annex. Den 6
februari lämnade fångvårdsstyrelsen förslag
till en utbyggnad på Håga sjukhus
och en förläggningsbarack på Hall. Den
8 februari lämnade fångvårdsstyrelsen
förslag till häktesbyggnad vid Härianda
och komplettering av den delvis ned -

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
brunna kolonien Ollestad. Den 14 februari
lämnade fångvårdsstyrelsen förslag
att pengar skulle begäras för inköp av
kolonier för tillhopa 2 miljoner kronor.
Den 15 februari lämnade fångvårdsstyrelsen
remissvar angående den föreslagna
anstalten på Risängen, varvid ett annat
av styrelsen utarbetat alternativ föreslogs.
Den 22 februari lämnade fångvårdsstyrelsen
förslag till uppförande
av en ny anstalt av sluten typ vid Mariestadsanstalten.

Då är vi således framme i slutet av
februari. Under denna tid pågick samtidigt
remissbehandling av flera av dessa
förslag, och genom departementets
personal undersöktes olika uppslag till
lämpliga förläggningar, bl. a. till vissa
kronoegendomar, som genom ändrad
användning skulle kunna komma i fråga.

Jag vill framhålla att arbetet med att
hastigt åstadkomma dessa förslag och
undersöka olika framkomna uppslag
vållade mycket arbete både inom fångvårdsstyrelsen
och i departementet.
Trots de stora ansträngningar, som enligt
vad jag nu redovisat gjorts på alla
håll för att på kort tid få fram användbara
förslag, var det alltså först i slutet
av februari, som de olika alternativen
fanns utarbetade och det blev möjligt
att få en överblick över de framförda
förslagen och i första hand bestämma
sig för på vilken linje man skulle fortsätta
arbetet. Tiden för avlämnande av
propositioner av detta slag går som bekant
ut den 20 mars, och det är ju alldeles
uppenbart, att det var fullkomligt
omöjligt att på denna tid få ett i alla
detaljer utarbetat förslag framlagt, men
det var absolut nödvändigt att förslag
framlades, så att vi kunde få erforderliga
medel för att igångsätta arbetet. Vi
gjorde alltså våra ställningstaganden och
lämnade de uppgifter, som vi hade kunnat
få fram och som enligt min mening
bör vara fullt tillräckliga för att riksdagen
skall kunna taga ställning till saken.
Jag har med full avsikt i propositionen
inte uttalat mig med större bestämdhet
i sådana frågor, där det kan
vara lämpligt alt ge riksdagen utrym -

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
me för en friare prövning, såsom då det
gäller lokaliseringen av de tilltänkta
anstalterna. Beträffande anstalternas utformning
har jag angivit förslaget om
Risängen i Skövde, som var förberett i
fångvårdsbyggnadsutredningen redan tidigare
och därför hade kunnat konkretiseras,
som en utgångspunkt, men jag
har förordat vissa ändringar för att få
fram bättre säkerhetsanordningar än
enligt utredningens förslag.

Vidare kan jag nämna att fångvårdsbyggnadsutredningen
redan i konselj
den 23 mars, alltså omedelbart efter det
vi avlämnat propositionen, fick i uppdrag
att i anledning av propositionen
komma in med förslag till lokalisering
samt anskaffning och utrustning av de
här ifrågavarande förläggningarna för
tillsammans 300 intagna och att uppta
förhandlingar med vederbörande kommunala
myndigheter i Göteborg om anordning
av lämpliga häkteslokaler för
staden. Jag underrättade utskottsavdelningen
om att detta arbete pågick för
att avdelningen, om den så önskade,
vid den tidpunkt, då ärendet förekom
till behandling, skulle kunna få ta del
av det ytterligare material som då kunde
ha kommit in och se hur man ville
förbereda det fortsatta administrativa
arbetet för att, om riksdagen beviljade
erforderliga medel, ingen tid skulle vara
försummad när clet gällde att driva
det fortsatta arbetet så snabbt som möjligt
för att möta den mycket bekymmersamma
situationen på fångvårdsområdet.

Jag kanske också skall nämna några
ord om det telegram som herr Bergh talade
om. Som bakgrund till det skulle
jag vilja säga, att i det läge, som vi då
befann oss i, när det var nödvändigt att
hastigt få fram förslag till nya förläggningar
och anstalter, hade vi en särskild
svårighet beträffande lokaliseringen.
Det fanns ju inte på förhand utpekad
någon tillgång på lämplig mark, där
man snabbt kunde uppföra de nya förläggningsanstalterna
som vi begärt. Det
har också under de gångna åren visat
sig, att det är ytterst svårt att förvärva
lämpliga områden för fångvårdsanstal -

ter, och detta av olika skäl. Det föreligger
på många håll vanföreställningar
om den verksamhet som bedrivs inom
fångvården, och denna känslomässiga
avoghet, som man på många håll visar
mot fångvårdsanstalter, vållar mycket
stora svårigheter för dem som har ansvaret
för att de skall komma till stånd.
Härtill kommer att man ju måste uppställa
en lång rad av olika krav på den
plats där en fångvårdsanstalt skall vara
belägen. Det har visat sig vara en mycket
viktig sak att det finns vatten och
avlopp eller att detta åtminstone går
att ordna mycket hastigt; annars kan
det uppstå mycket stora svårigheter och
mycket lång tidsutdräkt. Det är lämpligt
att en anstalt av detta slag ligger i närheten
av något större samhälle, ehuru
den icke bör vara centralt belägen inom
detta. Personalen måste nämligen ha tillgång
till bostäder, skolor och sådant.

Jag nämner detta bara som en bakgrund
för att man skall förstå de svårigheter
vi haft även på detta område. Det
gällde alltså inte bara hur anstalterna
skulle se ut utan också var de skulle
placeras. I den situation, vari vi då befann
oss, fanns det bara ett enda alternativ,
som fyllde dessa förutsättningar,
och det var Risängen-alternativet i Skövde.
Jag ville understryka att detta, vid
den tidpunkt jag talar om, var den enda
av de undersökta möjligheterna, som
uppfyllde de krav man måste ställa. Andra
platser, Tidaholm, Norrtälje m. fl., har
kommit senare under vårens arbete med
hithörande frågor; i viss mån kanske
opinionsyttringen från Skövde drätselkammare
har bidragit till att andra hugade
spekulanter anmält sig.

Vid sådant förhållande fanns alltså
bara skövdeprojektet, och fångvårdsbyggnadsutredningen
träffade en preliminär
uppgörelse med Skövde om förvärv
av Risängen. Drätselkammaren i
staden hade i skrivelse den 4 januari
meddelat att tillträde kunde ske den 14
mars. I annat fall fick man vänta ytterligare
ett helt år, innan man kunde ta
området i besittning, eftersom arrendatorn
var villig att avflytta, om han fick
definitivt besked före den 15 januari att

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

han skulle sägas upp. Från utredningen
hade emellertid förklarats för staden att
något definitivt beslut av statsmakterna
inte kunde föreligga före denna tidpunkt.
Och det förstod naturligtvis stadens
myndigheter själva, ty de är ju hemmastadda
i det sätt, på vilket en offentlig
myndighet arbetar. Staden hade då under
hand förklarat att man var beredd
att likväl företa erforderliga åtgärder för
att kunna ställa området till förfogande,
om man fick ett besked från departementet
att kronan i princip var villig
att inköpa området. Då frågan anmäldes
för mig, förklarade jag att ett sådant besked
under hand fick lämnas till staden,
under förutsättning att frågan först anmälts
till finansdepartementet och därifrån
erhållits besked att något hinder
inte mötte. Genom den sedvanliga kontaktmannen
i finansdepartementet inhämtades
också detta besked, och det
skedde inte utan att vi hade en ekonomisk
bakgrund till det. Det beaktades
nämligen från båda departementen att
pengar, anslagna av riksdagen, fanns till
förfogande, visserligen inte till inköp av
Risängen i Skövde, ty det var ju inte tidigare
projekterat, men för inköp av två
kolonier för 50 man vardera. Ett köp av
Risängen skulle alltså kunna rymmas under
det beslut, som riksdagen redan hade
meddelat, och inom de medel, som
sålunda redan ställts till förfogande.

Jag har anmält denna fråga på två olika
ställen i statsverkspropositionen.
Först har jag omnämnt den i andra huvudtiteln
på s. 69, där jag sagt följande:
»Av riksdagen anvisade men icke utnyttjade
medel står till förfogande för förvärv
under domänfonden av två 50-mannakolonier
för vanligt fångförvar. Det
har emellertid visat sig förenat med svårigheter
att förvärva lämpliga egendomar
för dessa kolonier, och med hänsyn
till den begränsade användningen av de
i denna form anslagna medlen har dessa
kolonier icke heller på annat sätt kunnat
inrättas.» Vidare anmäldes i kapitalbudgeten
under justitiedepartementet på s. 4
följande: »Lämpliga åtgärder för att

åstadkomma platsutrymmen, motsvaran -

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
de de redan under anslaget upptagna två
50-mannakolnierna, torde få övervägas
i samband med de förslag som bör framläggas
för att över huvud taget möta den
hastigt stegrade beläggningen. Jag torde
få återkomma till denna fråga i annat
sammanhang.»

Vi har alltså anmält för riksdagen och
inte fått någon erinran mot att vi ansåg
oss böra använda dessa pengar, som inte
kunde tagas i bruk för sitt ursprungligen
avsedda ändamål, för annat ändamål i
samband med den hastiga beläggningen
av fångvårdsanstalterna.

Jag kan ytterligare nämna att det givetvis
var fullt klart mellan departementet
och Skövde stads myndigheter, att
telegrammet måste, om det sedan skulle
fullföljas med köp, kompletteras med köpekontrakt,
och det var också klart att
då ett sådant skulle upprättas detta måste
ske på sedvanligt sätt under förutsättning
av statsmakternas godkännande.
Det var så mycket mindre tvivel om att
Skövde stad hade uppfattat saken på det
sättet som dagen efter telegrammets avsändande
en tjänsteman i Skövde på
uppdrag av drätselkammarens ordförande
vid ett telefonsamtal med statssekreteraren
frågade om den närmare innebörden
av telegrammet. Han ville särskilt
veta om detta innebar ett ställningstagande
till priset Det klargjordes att så
icke var fallet. Även på det sättet fick
alltså staden — utöver vad man redan
visste genom de preliminära underhandlingarna
— klart för sig telegrammets
närmare betydelse. Detta telegram hade
således tillkommit med hänsyn till stadens
önskemål i samband med att arrendatorn
måste uppsägas.

.lag har velat lämna dessa uppgifter
om ifrågavarande telegram för att kammarens
ledamöter skulle veta, under vilka
förutsättningar vi har avsänt det och
vad det innebär.

Jag har också försökt att göra klart
för kammarens ledamöter de svårigheter,
under vilka vi har arbetat, och hur departementet
har försökt att, i samarbete
med fångvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och fångvårdsbyggnadsutredningen,

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

på utomordentligt kort tid få fram så
pass välgrundade och utarbetade förslag
som över huvud taget varit möjligt.

Jag förstod att även herr Bergh, trots
sin kritik, hade någon känsla för det
besvärliga i situationen. Han sade någonting
om att man inte anständigtvis
kunde göra annat än ge regeringen vida
fullmakter. Ja, varför kunde man inte
det? Jo, naturligtvis därför att utskottet
har haft samma känsla som departementet,
att här gäller det att handla snabbt
för att möta en hastigt uppkommen besvärlig
situation.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag vill ha sagt, att vid
tredje avdelningens behandling av denna
fråga kanske samtliga ledamöter var
lika kritiska som herr Bergh i fråga om
handläggningen av detta ärende.

Jag skall fatta mig kort med hänsyn
till den långt framskridna tiden — i utskottet
har jag haft en motion som åsyftade
en häktesbyggnad på Härlandaanstalten
och utbyggnad av anstalten i Mariestad
samt vissa förbättringar av Hågaan&tal.
ten. Efter att under utskottsbehandlingen
ha fått del av alla de förslag
som här relaterats, har jag funnit att
ur fångvårdens synpunkt mest skulle vara
att vinna, om man kunde få till stånd
ett enigt utskottsutlåtande till förmån för
beslut om en häktesbyggnad vid Härlanda
eller Skogome så snart som möjligt,
detta av den anledningen att de nuvarande
förhållandena på Härianda framför
allt för rannsakningsfångarna är
odrägliga, för att inte säga omänskliga;
det är inte rimligt att man stuvar in två
å tre människor i samma cell.

Jag skall inte utveckla detaljsynpunkterna
på denna fråga — de framgår av
handlingarna — jag har inte velat motsätta
mig att en byggnad uppföres i det
s. k. skogomeområdet, om det vid en undersökning
visar sig att bygget kan färdigställas
inom rimlig tid och till rimliga
kostnader. Jag vill dock understryka, att
en häktesbyggnad på Härianda åtminstone
för tillfället blir betydligt billigare,
bl. a. därför att man bär hela administrationen
där. Bygger man på skogome -

området, fördyras driftkostnaderna och
medför en del andra kostnader. Dessa
frågor bär den nu tillsatta fångvårdsbyggnadskommittén
pröva. Jag vill endast
framhålla vikten av att man från
departementets sida — om det skulle bli
en byggnad vid Skogome — ser till att
en upprustning sker vid Härlandaanstalten,
icke minst då det gäller kök och en
del andra utrymmen som är omnämnda
i vår motion. Detta är nödvändigt, ty
även om den nya anstalten kommer till,
dröjer det avsevärd tid innan en utflyttning
kan äga rum av hela Härlandaanstalten
till skogomeområdet.

Då det gäller förläggningen av den
nya fångvårdsanstalten har jag gått med
på att ge Tidaholm företräde, därför att
det tillgängliga tomtområdet där synes
lämpligt och att man räknar med att den
anstalten skall kunna färdigställas snabbare.
Men jag vill framhålla, att detta
inte får utesluta att utflyttning av anstalten
i Mariestad kommer till stånd
inom en inte alltför avlägsen framtid. I
Mariestad växer bebyggelsen ut omkring
den gamla anstalten, och dessutom äger
staten stora tomtmarker som är lämpliga
för en nybyggnad av anstalten på
lämpligt avstånd.

Jag skall nöja mig med denna deklaration,
herr talman, och slutar med att uttala
den förhoppningen, att man kommer
i gång så snabbt som möjligt då det
gäller göteborgsområdet, ty det är inte
rimligt att man en vinter till skall behöva
dras med de odrägliga förhållandena
på fängelset vid Härlanda.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att gratulera de anställda inom justitiedepartementet
till att departementschefen
så pass generöst ger dem täckning
i detta ärende.

Innan jag går in på mitt egentliga
ärende, skulle jag vilja undanröja ett
missförstånd i herr statsrådets anförande,
när han talar om orsakerna till att
även reservanterna menar att det är nödvändigt
att handla snabbt. Vi anser det
nödvändigt att handla snabbt av hänsyn
till rättsordningen i landet, och vi för -

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

ordar fullmakterna inte på grund av,
utan trots departementets sätt att handlägga
dessa frågor.

Kammarens ärade ledamöter fick antagligen
ett starkt intryck av den tidsnöd
under vilken departementet hade
arbetat. Man hade i departementet blivit
»tagen på sängen». Det gällde att mycket
snabbt improvisera någonting, och
så blev det som det blev.

Men är egentligen inte just den förklaringen
och det försvaret ganska avslöjande?
Det finns ett gammalt ord som
säger, att detta att styra och leda är att
förutse. Var och en som har att göra
med ett företag eller en administration,
större eller mindre, vet att man inte löser
sin uppgift tillfredsställande, om
man begränsar sig till att sköta de löpande
ärendena allteftersom de blir aktuella,
utan man måste vara ett gott stycke
i förväg. År verksamheten aldrig så
litet dynamisk och bjuder på överraskningar,
kan det hända att man bör vara
inte månader utan åratal före när det gäller
att kunna möta olika eventualiteter.
Det är detta som ligger i det gamla uttrycket,
att den som skall styra och leda
en verksamhet måste ha ett stort mått av
förutseende.

Nu vill jag tillägga att justitiedepartementet
har åtagit sig ett speciellt ansvar
i detta avseende då det gäller fångvårdens
ledning. Det har i denna kammare
förekommit skärmytsligar, eller låt mig
säga meningsmotsättningar, mellan justitieministern
och fångvårdsstyrelsens
chef; liknande debatter har också förekommit
i medkammaren. .lag har inte
kompetens att bedöma, om felet ligger
på ena eller andra sidan, eller om det,
som ofta, ligger såväl på den ena som
på den andra sidan. Men det avgörande
är, att ett ämbetsverk skall ha sådan
auktoritet och handlingskraft, att det
inte bara kan verkställa utan också kan
ta initiativ. Huruvida det är fallet med
fångvårdsstyrelsen är i detta sammanhang
inte nödvändigt att beröra, men
vad som är nödvändigt att beröra är detta,
att då fångvårdsstyrelsens ledning i
så pass uppseendeväckande former som
skett icke får det vitsord, som behövdes

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

för dess auktoritet, har departementet genom
att inte — om omdömet var riktigt
— tillsätta ny fångvårdsledning påtagit
sig ett speciellt ansvar. Man kan inte av
en helt eller delvis dekapiterad styrelse
begära vad den annars normalt skulle
kunna göra. Det är detta jag avser, då
jag säger, att justitiedepartementet har
påtagit sig ett speciellt ansvar när det
gäller att leda och styra fångvården här
i landet.

Man kan gå vidare i tankegången och
fråga sig, om det var omöjligt för departementet
att visa det förutseende i
den här frågan, som var erforderligt.
Det kan vara riktigt, att statistiken inte
pekade på att det förestod en utveckling
av fångantalet i snabbt höjande riktning.
Andra har menat att motbokens borttagande
skulle få en bestämd effekt. Departementschefen
har tydligen aldrig
räknat med detta och föreslagit däremot
svarande åtgärder. Justitiedepartementet
har icke räknat med ett ökat antal
fylleriförseelser eller brott begångna under
sådana omständigheter att ett fångförvar
av den beskaffenhet som här föreligger
skulle kunna bli aktuellt. Andra
departement har i motsats därtill räknat
med en försämring av nykterhetstillståndet.

Och vidare: i den planläggning av
fångvårdens utbyggnad och förnyelse,
som pågår i en mycket nära anslutning
till departementet, ingår ju att gamla
fängelser så småningom skall bytas ut
mot nya. Hade man nu varit ett stycke
i förväg för att blippa bli tagen på sängen,
borde man ha funderat över hur
stora dessa fängelser skulle vara, hur de
skulle konstrueras, var de skulle förläggas,
huru mycket de kunde beräknas
kosta o. s. v. Hade detta ganska naturliga
förutseende kommit till uttryck, hade
justitieministern inte i dag behövt
lägga sitt försvar på tidsnöden såsom
han nu gjort.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Berghs senaste anförande
förefaller mig också vara avslöjande.
Det är alldeles tydligt, att med

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
herr Berghs medverkan har debatten på
detta område inte uteslutande kommit
att syssla med att åstadkomma en effektivare
och bättre fångvård, utan det är
helt andra syften han är ute i. Det tycker
jag inte, att man bör använda tiden
till i detta allvarliga sammanhang. Vill
han ha en uppgörelse, bör han söka
åstadkomma den vid någon annan tidpunkt
än då riksdagen behandlar mycket
allvarliga förslag om en ökning av
platsantalet och en modernisering av
vårt lands fångvård. Det är väl ändå
känt och omvittnat, att på justitiedepartementets
initiativ har man nu tagit upp
frågan om att modernisera vårt lands
fångvård. Man lägger bit till bit i det
pussel, som så småningom skall leda
fram till att fängelserna blir moderniserade
och att vi får en modern fångvård.
Men så kom denna, som jag vill påstå,
opåräknade och plötsliga stegring av
fångantalet. Den historieskrivning, som
herr Bergh här kom med, att alla andra
departementschefer utom justitieministern
har räknat med detta högre fångantal,
får nog stå för herr Berghs egen
räkning. Man har väl räknat med som
en eventualitet, att det under en övergångstid
skulle bli ett högre antal fylleriförseelser.
Det talade man om i det
sammanhanget, men att det skulle komma
att begås ett så stort antal brott som
nu blivit fallet, det vet jag inte att någon
väntade sig.

Jag vill ge justitieministern ett oförbehållsamt
erkännande för det arbete,
som han nedlägger på fångvårdens modernisering
och för hans strävan att försöka
synkronisera arbetet på längre sikt
med åtgärder som siktar till att lösa svårigheterna
i det aktuella läget.

I herr Gustaf Karlssons yttrande instämde
herrar Göran Karlsson (s), Rikard
Svensson (s) och Elfving (s), fru
Sjöström-Bengtsson (s) samt fru Carlqvist
(s).

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Med anledning av herr
Berghs senaste yttrande skulle jag vilja
framhålla att man —- såsom jag förut sa -

de — om man bedömde den statistik,
som finnes redovisad i propositionen,
hade ännu vid den tidpunkt i höstas, då
propositionsarbetet normalt pågår i departementen,
kunnat ha grundad anledning
att hoppas att fångantalet skulle
ha stabiliserats. Antalet låg då på samma
nivå under flera år. Under sådana
förhållanden anser jag att det utan tvivel
hade varit riktigast att fullfölja de
grundligt utarbetade planer, som riksdagen
år efter år och nu det sista året har
antagit och som är i färd med att realiseras.

Under de närmaste åren skall enligt
detta byggnadsprogram tillkomma en utbyggnad
— det är alltså planer som är
färdiga; jag talar inte om Långholmen,
där huvudanstalten skall försvinna —
på säkerhetsanstalten Hall med 72 platser,
en anstalt för förvaringsklientel i
Mariefred med 90 platser, en annan liknande
i Kumla med 90 platser och en
för kvinnoklientelet på egendomen Hinseberg,
som skulle medföra att Växjöanstalten
skulle kunna friställas med ett
hundratal nya platser. Sammanlagt skulle
man på det sättet inom en tidrymd av
tre år kunna få nya slutna platser till
ett antal av ungefär 330. Dessutom kunde
man ju hoppas på en utbyggnad av
de öppna platserna. Om alltså den prognos,
som man kunde tro sig ha anledning
att ställa, hade slagit in, skulle man
successivt ha fått ett avsevärt tillskott
av nya platser genom den redan igångvarande
normala utbyggnaden enligt det
nya programmet för en fullständig förnyelse
av hela fångvården, som riksdagen
antagit. Men då menar herr Bergh
att jag plötsligt skulle veta att utvecklingen
skulle gå i en annan riktning. Jag
vet inte vad han stöder sig på. Han nämner
spritens lössläppande. Under mina
funderingar över vad denna beklagliga
och märkvärdiga ökning av fångantalet
kunde bero på, har jag funderat på om
detta kunde spela någon roll, men det
vet man ingenting om. Att borttagandet
av motboken skulle kunna medföra en
så stor stegring av den grövre brottsligheten
och alltså inte bara av fylleriförseelserna,
vet jag inte om man skall tro.

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

Spriten har visserligen mycket elände
med sig, men jag tycker att det är allt
för djärvt att säga att det skulle ha blivit
en fruktansvärd uppgång av fångantalet
på denna grund.

Varför skulle det annars ha blivit en
så plötslig katastrofal stegring? Vad har
herr Bergh, om han hade haft ansvaret,
för grund att stödja sig på? Det skulle
jag bra gärna vilja ha reda på. Annars
håller jag gärna med honom så till vida,
att ansvaret är mitt. Han nämnde fångvårdsstyrelsen,
men det behövde han inte
göra. Det är självklart att det är justitiedepartementets
chef som har det
omedelbara ansvaret för sådana saker
som det här är fråga om — jag vill visst
inte undandra mig det, utan jag har
tvärtom talat om varför jag kommit i
den bekymmersamma situation vi nu
ventilerar.

Men vad herr Bergh stöder sig på, då
han antyder att han, om han varit i mina
kläder, skulle ha vetat att utvecklingen
skulle gå denna väg, det skulle
jag bra gärna vilja ha reda på. Den statistik,
som framgår av den tryckta kurvan,
ger inte något belägg för denna
sak, och utvecklingen i våra närmaste
grannländer visar en vikande tendens i
fråga om fångantalet. Hur jag skulle kunna
inse denna utveckling, som vi tyvärr
har fått, vet jag inte. Att förutse växlingar
i fångantalet, brottslighet och variationer
i kriminaliteten hör till det allra
vanskligaste man över huvud taget kan
försöka göra, men det skulle vara utomordentligt
värdefullt, om man kunde göra
det. Jag skulle i så fall mycket gärna
vilja anställa herr Bergh såsom profet i
justitiedepartementet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte sagt herr
statsrådet att jag ställde några anspråk
på att justitiedepartementet skulle veta i
förväg att fångantalet skulle ökas, men
jag har däremot hävdat den meningen,
att det tillhör ett normalt förutseende
att räkna med möjlir/hcten att så skulle
bli fallet.

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.

Sedan vill jag säga till herr Gustaf
Karlsson, då han ber mig att redovisa
vilka andra departementschefer det är
som i god tid räknat med möjligheten
att ett borttagande av motboken skulle
påkalla speciella åtgärder, att vi har
först och främst förre socialministern,
som tillstyrkte en framställning från socialstyrelsen
om förstärkning av nykterhetsbyrån
— han var ute ett och ett
halvt år i förväg, och jag tillhörde dem
som ansåg att man borde nöja sig med
ett halvt år i förväg. Vidare har vi ecklesiastikministern,
som var förutseende
nog att anse att man med statsmedel
borde uppmuntra unga pojkar och flickor
att gå in i scoutpatruller och lustvandra
på söndagarna, vilken åtgärd
fick en nykterhetspolitisk motivering.
Jag har här nämnt två departementschefer
och därmed ansett mig ha lämnat
den redovisning, som herr Karlsson efterlyste.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Herr Berghs försök att
förklara brottslighetens stegring vinner
inte stöd av rättsstatistiken. Det är faktiskt
så att de typiska alkoholbrotten,
våldsbrott och rattfylleri, icke företer
större stegring ifrån sista kvartalet
1954 till sista kvartalet 1955 än stegringen
från sista kvartalet 1953 till sista
kvartalet 1954. På grundval av den särskilda
utvecklingen av antalet polisanmälda
brott under dessa tidsperioder har
man sålunda ingen möjlighet att säga att
det i detta hänseende har försiggått någon
väsentlig ändring. Det blir således
nödvändigt att gå djupare i orsaksanalysen
innan man kan få en förklaring till
denna förändring. Måhända är det så —
det är mitt allmänna intryck av de tidningsnotiser
jag har läst och av min
verksamhet som nämndeman i Stockholm
— att domstolarna har visat benägenhet
att skärpa straffen så att de villkorliga
domarna har blivit proportionsvis
färre än vad de tidigare varit och de
tidsbestämda straffen således blivit talrikare
än tidigare. Men detta är en ren
gissning, och över huvud taget är kausalitetsammanhanget
på denna punkt inte

Nr 21

Lördagen den 26 maj 1956

Anslag till fångvårdsanstalterna m. m.
på något sätt klarlagt. Det förefaller mig
som om det under sådana förhållanden
inte är så lätt att fastställa ett särskilt
ansvar för justitieministern för att han
inte på denna punkt förutsett utvecklingen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av de förslag, som innefattades i
den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen av
återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN anförde: Jag

hemställer att kammaren måtte besluta,

dels att bankoutskottets utlåtande nr
30, bevillningsutskottets betänkande nr
50 och statsutskottets utlåtande nr 156
skall i angiven ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för sammanträdet
nästa onsdag den 30 maj,

dels att beträffande ärendenas ordning
på föredragningslistan för sammanträdet
om måndag, den 28 maj, skall
iakttagas, att jordbruksutskottets utlåtande
nr 30 och memorial nr 33, bevillningsutskottets
betänkanden nr 45 och
48 samt statsutskottets utlåtande nr 155
i angiven ordning uppföres näst efter
statsutskottets utlåtande nr 153, ävensom
att statsutskottets utlåtande nr 154 uppföres
sist på listan.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen yttrade vidare,
att kammarens sammanträden under
måndagen, tisdagen, onsdagen och
torsdagen i nästkommande vecka samtliga
dagar komme att taga sin början kl.
10.00.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1956/57 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels inrättande
av en statens pris- och kartellnämnd
m. m., dels ock anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission; nr

282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning m. m.;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till atomforskning;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., såvitt angår
anslag för budgetåret 1956/57 till Ersättning
vid vissa ingripanden i hälsovårdens
intresse;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående television jämte i
ämnet väckt motion;

Lördagen den 26 maj 1956

Nr 21

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till förvaltningsbvggnad
för vattenfallsstyrelsen;

nr 290, i anledning av väckta motioner
angående undersökning och planläggning
av trafikförhållandena i Bohusläns
kustland och skärgårdar;

nr 291, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers särskilda berättelse
angående statsliggarens bihang;
och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1956/57 till Tandläkarhögskolan
i Stockholm: Avlöningar.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
nr 157, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56; och

nr 158, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden; samt

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m.; och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.51.

In fidem
G. II. Berggren