Lördagen den 26 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1951:23)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1951

FORSTA KA MM AREN

Nr 2 3

26 maj.

Debatter in. in.

Lördagen den 26 maj. Sid.

Försöksverksamheten på skolans område ...................... 5

Anslag till Uppsala universitet ................................ 7

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala ............ 11

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade .............. 12

Användningen av hästexportberedningens vinstmedel ............ 33

Utlämnande av stödlån till jordbrukare ........................ 45

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen ...................... 49

Förslag till vägtrafikförordning m. in........................... 54

Obligatorisk hastighetsmätare å vissa bilar .................. 62

Bromsanordning å cykel................................... 66

Bakskärmsmarkering å cykel .............................. 68

Interpellation av herr Sten ang. det femte biblioteksexemplaret av
tryckta skrifter ........................................... 70

Förslag till vägtrafikförordning in. m. (forts.)

Belysning å fordon, förspänt med dragare .................. 71

Minimiåldern för motorcykelkörkort ........................ 76

Körkort för traktor ....................................... 79

Återkallelse av körkort på grund av sjukdom m. m........... 86

Passerandet av järnvägskorsning ........................... 89

Passerandet av korsning med huvudled .................... 91

Belysning å fordon ........................................ 91

Maximivikt för motordrivna fordon m. m................... 93

Bromsanordningar å traktordrivna fordon m. m............. 96

Körhastigheten för buss och lastbil.......................... 99

Utgivande av en trafikbroschyr ............................ 102

Ändring i lagen om rätt till jakt m. m......................... 103

Ang. försäljning av vissa kronoegendomar.

Boda 1'' i Jönköpings län .................................. 121

Applerum 21 i Kalmar län .................................. 129

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Nr 28.

Innehåll.

Sid.

Böke l1 i Kalmar län ...................................... 131

Balsby 23'' och 29- i Kristianstads län ...................... 132

Hjärup 61 i Malmöhus län .................................. 132

Vallkärra 7‘ i Malmöhus län ................................ 134

Melby l1 i Östergötlands län ................................ 137

Mölleberga Stora l1 i Malmöhus län ........................ 138

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 26 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 167, ang. anslag till skolöverstyrelsen
m. m..................................................... 5

— nr 168, ang. vissa anslag till universiteten .................. 7

— nr 169, ang. anslag till privatläroverk m. m................. 11

— nr 170, ang. anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade

m. m..................................................... 12

— nr 171, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: vissa avskrivningar
av nya kapitalinvesteringar .......................... 32

— nr 172, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 33

— nr 175, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. 33

— nr 176, ang. anslag till vissa vägreparationer ................ 33

Bankoutskottets utlåtande nr 32, ang. utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m............................. 33

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. anslag till Hästavelns befrämjande
m. m........................................... 33

— nr 28, ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel
.................................................. 33

— nr 30, ang. vissa anslag till lägre lantbruksundervisning m. in. 45

— nr 32, ang. gottgörelse till fiskerinäringen för erlagd bensinskatt 45

— nr 33, ang. understöd åt de ombordanställda vid 1950 års sillfiskeexpedition
till Island ................................ 45

— nr 34, ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare .......... 45

— nr 37, ang. anslag till markförvärv in. m. för en försöksgård vid

Röbäcksdalen i Västerbottens län .......................... 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. förslag till vägtrafikförordning
m. m......................................... 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om rätt
till jakt m. m............................................. 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31, ang. kronogårdarnas elektrifiering
.................................................. 121

— nr 35, ang. hjälp åt jordbrukare, som på grund av snöfall drabbats
av skador på byggnader och inventarier .............. 121

— nr 36, ang. utredning av trädgårdsodlingens problem ........ 121

— nr 38, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 121

—. nr 39, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 137

Innehåll.

Nr 23.

Sid.

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 14,
ang. ändring i apoteksvarustadgan ........................ 139

Bankoutskottets memorial nr 21, ang. användande av riksbankens
vinst för år 1950 .......................................... 139

— utlåtande nr 22, ang. avgångsåldern för befattningshavare vid

riksdagens verk m. m..................................... 140

— nr 23, ang. vissa ändringar i bankoreglementet .............. 140

— nr 24, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret ... 140

— nr 25, ang. ändring i instruktionen för riksdagens revisorer . . 140

Utrikesutskottets utlåtande nr 13, ang. uppgörelse med Ungern rörande
ersättning för svenska privata ekonomiska intressen .... 140

Konstitutionsutskottets memorial nr 27, ang. uppskov med behandlingen
av vissa motioner .................................. 140

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 31 och memorial
nr 33.

Ang. försöksverksamheten på
skolans område.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1951/52 till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 136, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 9 mars 1951, framlagt förslag
rörande anslag till skolöverstyrelsen
för budgetåret 1951/52.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Arrhén och Ohlon (I: 433) och
den andra inom andra kammaren av
herr Bracortier m. fl. (II: 564), i vilka
yrkats, att riksdagen måtte besluta att
till skolöverstyrelsens disposition för
försöksverksamhet ställa ett belopp av
102 900 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av fröken Vi/u/e väckt motion (II: 512),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 136
ville beakta vad i motionen anförts.

Utskottets nu föreliggande utlåtande
omfattade två avdelningar, nämligen
Avd. I. Försöksverksamheten och Avd.
II. Anslagsberäkningar. Den senare avdelningen
var indelad i Ire särskilda
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande avdelningsvis och avdelningen
II punktvis.

Avd. I.

I denna avdelning hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet förut i utlåtandet
anfört;

b) godkänna av föredraganden förordade
riktlinjer för de högre skolornas
utveckling under övergångstiden före
enhetsskolans införande;

c) besluta, att folkskolelinjen vid statens
normalskola i Stockholm skulle
från och med budgetåret 1951/52 successivt
avvecklas;

II. att motionen II: 512 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande försöksverksamheten hade
reservation anmälts av herr Ohlon,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I de
petita, som ligga till grund för Kungl.
Maj:ts proposition nr 136 och därigenom
även för det utlåtande av statsutskottet,
som nu är föremål för kammarens
debatt, hade skolöverstyrelsen hemställt
om rätt att anställa försök med
franska språket såsom det främmande
språket nummer två. Språkföljden i de
skolor, i vilka franska språket skulle
inträda på detta sätt, skulle bli engelska,
franska och tyska i stället för engelska,
tyska och franska. Försöken avsågos
att äga rum vid fem särskilda
skolor, och den kostnadssumma, som
skulle behövas, angives till ungefär
9 700 kronor sammanlagt. Under första
året skulle försöket omfatta endast klasserna
2“ och 3‘. Kungl. Maj:t avböjer

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. försöksverksamheten på skolans område.

emellertid skolöverstyrelsens förslag.
»Tvekan kan råda», säger föredragande
statsrådet, vilken vid propositionens
behandling i regeringen var statsminister
Erlander, »om de ifrågasatta försöken
med franska som andra språk.
Dessa synas snarare vara att betrakta
som organisatoriska försök med viss allmänkulturell
bakgrund än som pedagogiska
försök i egentlig mening. De ekonomiska
konsekvenserna iiro dessutom
svåröverskådliga; den i handlingarna
beräknade kostnadssumman för första
läsåret ger knappast någon föreställning
om den totala belastning försöken
skulle medföra. Jag är i varje fall icke
beredd att beräkna medel för detta ändamål
i nu förevarande sammanhang.»

Man kan opponera emot den tankegång,
på vilken föredragande statsrådet
byggt och åt vilken alltså propositionen
ger uttryck. Insättandet av
franska språket som andra språk är ett
pedagogiskt försöka i den mest eminenta
mening. I Sverige har man över
huvud endast vid de kommunala flickskolorna
haft en språkföljd engelska,
franska och tyska. De kommunala flickskolorna
äro ju en säregen skoltyp. Deras
intresse för franska som andra språk
måste naturligtvis bli mindre, därför
att det gymnasium, som flickorna eventuellt
senare kunna komma upp till,
bygger på tyska som andra språk. Ett
försök har emellertid gjorts i Göteborg
med språkföljden engelska, franska och
tyska. Intresset var så stort, att man
börjat diskutera en gymnasiering, som
skulle följa på den kommunala flickskolans
avslutning. Ett försök ända upp
till studenten med språkföljden engelska,
franska och tyska har mig veterligen
icke gjorts. Det skulle vara av
ett mycket stort värde att ett dylikt
försök kunde sättas i gång. Då skulle
man få fastslaget vilket resultatet skulle
bli för den högre skolundervisningen,
om eleverna innan de komma upp
gymnasiet i stället för att läsa endast
germanska språk finge läsa ett romanskt
språk vid sidan av engelskan och såsom
andra språk. Det är möjligt att resultatet
skulle bli bättre och kanske

vida bättre kunskaper i franska utan
att tyskan bleve så mycket lidande.

Jag tror alltså att man kan bestrida
riktigheten av statsministerns yttrande,
att det här icke skulle vara fråga om
något pedagogiskt försök i egentlig mening.

Vad kostnaderna angår kan det med
full säkerhet anges, att de under de två
första åren bli mycket små. Om man kan
organisera hela klasser, som läsa franska
i stället för tyska, bli de inga alls — och
om man hade fått börja försök med
franska som andra språk, hade man i
Stockholm kunnat få fyra dylika klasser,
om jag icke är fel underrättad. Huru stora
kostnaderna bli i gymnasiet är rätt
svårt att veta. Det beror på i vilken omfattning
man måste införa parallellundervisning.
Det är väl på att den ekonomiska
frågan är svårberäknad när det
gäller gymnasiet, som statsministern
tänkt vid avfattandet av sitt anförande.
Men det kan i varje fall icke röra sig om
några större summor.

I en motion, som jag väckte i fjol i
anledning av den stora skolpropositionen,
och i ett anförande, som jag höll här i
kammaren vid behandlingen av utskottsutlåtandet
över denna proposition, sökte
jag väcka intresse för tanken att man
inom enhetsskolan, som i varje fall skulle
bli differentierad, skulle låta franska
inträda som tillvalsämne inom sjunde
klassen för de lärjungar, som hellre önska
delta, i stället för tyska. Jag försökte
även göra gällande att man under den
stora försöksverksamhet, som nu skall
igångsättas, borde vid ett antal läroanstalter
låta franskan inträda som andra
språk i stället för tyskan. Det är denna
tankegång, som skolöverstyrelsen nu har
tagit upp.

Skolöverstyrelsen har gjort undersökningar
för att fastställa vilket intresse,
som kan anses föreligga för franskan
som andra språk. Det har visat sig, att
t. ex. vid högre allmänna läroverket för
flickor i Hälsingborg äro 60 procent av
flickorna intresserade för en dylik
språklinje. Vid högre allmänna läroverket
för flickor på Norrmalm är det ett
mycket stort intresse från lärjungars och

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

elevers sida. Vid högre allmänna läroverket
på Östermalm ha 55 å 60 elever
varit anmälda att läsa franska, och där
skulle det kunna bli två avdelningar.
Vid högre allmänna läroverket i Östersund
önska 94 elever i nuvarande 23 och
1* franska som andra språk, om möjligt
på två avdelningar. Vid högre allmänna
läroverket i Ludvika anmälde sig 21 preliminärt
för franska språket och vid
högre allmänna läroverket på Kungsholmen
16 elever. Jag skulle kunna fortsätta
med denna uppräkning.

Det är emellertid denna tankegång,
som Kungl. Maj:t avvisar. Jag tror för
min del att det är kortsynt, inte blott ur
pedagogisk synpunkt utan också ur allmän
kultursynpunkt. Vår kultur behöver
starka inslag från den franska kulturvärlden,
från vilken vi under de gångna
århundradena hämtat så utomordentligt
mycket. Vi behöva ett antal — och ett
stort antal — personer, som kunna följa
med strömningarna i den franska världen,
och vår handel och industri ha
mycket stora förbindelser med Frankrike
och med de länder, dit kännedom om
franska språket öppnar vägarna. Allt
detta är så många gånger omvittnat —
jag kan hänvisa till det stora anförande,
som herr Wistrand höll här i kammaren
i fjol. Då böra vi icke ställa oss avvisande
till det förslag, som skolöverstyrelsen
framlagt — det är i själva verket
ett mycket blygsamt förslag —• att låta
de elever vid våra läroverk, som ha intresse
för franska, få läsa detta som andra
i stället för som tredje språk — om
man, som skolöverstyrelsen tänker sig,
på varje särskild ort, får ett betydande
antal elever, som ha detta intresse.

Jag har, herr talman, naturligtvis icke
hållit mitt anförande för att ställa något
yrkande om att utskottsutlåtandet på
denna punkt skall ändras. Jag äger full
kännedom om att det är politiskt omöjligt
att få igenom ett yrkande mot ett
enhälligt statsutskott. Jag har hållit det
för att uttrycka förhoppningen att
Kungl. Maj:t måtte än en gång pröva
denna fråga och till nästa år komma
tillbaka till riksdagen med ett förslag,
som möjliggör den utomordentligt bety -

Anslag till Uppsala universitet,
dande och mycket påkallade försöksverksamhet,
varom här är fråga.

I herr Holmbäcks yttrande instämde
herrar Branting, Wistrand, Sandler och
Ohlon.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
avdelningen hemställt.

Avd. II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till universiteten
jämte i ämnet väckta motioner.

Anslag till Uppsala universitet.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen 137
framlagda förslag och motionen I: 428
samt med avslag å motionen 1:430, såvitt
här vore i fråga, ävensom motionerna
I: 431, 1: 432 och II: 565,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1951/52, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för vissa
tjänstemän vid Uppsala universitets samlingar
och inrättningar m. in. som föranleddes
av vad utskottet anfört;

b) besluta, att avlöningsstaten för
Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, i vissa delar erhålla den
lydelse, som under punkten angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i den till avdelning I
av nämnda avlöningsstat hörande särskilda
avlöningsstaten för professorer
och lärare m. fl. ävensom i de till sagda
avdelning I hörande anmärkningar,
som föranleddes av vad föredraganden
anfört;

d) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 under åtton -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till Uppsala universitet.

de huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 955 200 kronor.

1 motionen I: 431, av herr Holmbäck,
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137 måtte besluta inrättandet
av en laboratorsbefattning i matematik
vid universitetet i Uppsala i stället för
en av de nu befintliga biträdande lärarbefattningarna
i nämnda ämne.

Reservation hade avgivits av herr Ohlon,
fröken Andersson samt herrar Sundelin,
Bergh, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile, Ståhl, Bergstrand och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till det i motionen I:
431 framställda yrkandet angående inrättandet
av en laboratorsbefattning i
matematik i stället för en av de nuvarande
biträdande lärarbefattningarna i
samma ämne. I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Majt:s förslag
och motionen I: 428 samt med bifall till
motionen 1:431 ävensom med avslag å
motionen 1:430, såvitt här vore i fråga,
och motionerna 1:432 samt 11:565,

b) besluta, att avlöningsstaten för
Uppsala universitet skulle, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1951/52, i vissa delar erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i den till avdelning
I av nämnda avlöningsstat hörande särskilda
avlöningsstaten för professorer
och lärare m. fl. ävensom i de till sagda
avdelning I hörande anmärkning*
ningar, som föranleddes av vad i reservationen
anförts;

d) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 953 900 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Förra året
beslöt riksdagen genomföra en enhetsskola.
Det beslutet kommer att innebära

krav på en avsevärd ökning av lärarkadern
i de högre skolorna. Redan nu
föreligger som bekant inom denna lärargrupp
en mycket stor brist, särskilt
beträffande den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen. Delvis beror
denna brist på att universitetens kapacitet
inte räcker till för att utbilda alla
dem, som behöva matematiken i sin
kommande gärning. Det gäller inte längre
bara lärarna vid våra läroverk. Universiteten
utbilda nästan lika många
personer inom den ifrågavarande ämnesgruppen
för praktisk verksamhet.

Det universitet, som har det största
antalet studerande inom den matematisk-na
turvetenskapliga ämnesgruppen,
speciellt matematik, är Uppsala universitet.
Uppsala universitet disponerar för
detta grundläggande och inom ämnesgruppen
väsentliga ämne endast två ordinarie
lärarbefattningar —- två professurer
—, under det att Lunds universitet
förutom de två professurerna i ämnet
också har en laboratorsbefattning.
Uppsala universitet har nu begärt, att
en av de två biträdande lärarbefattningar
i matematik, som finnas i Uppsala,
skall ombildas till en laboratorsbefattning
i ämnet. Man kan visserligen invända,
att antalet lärare härigenom inte
kommer att ökas, men i verkligheten
blir det en effektivisering av undervisningen
på grund av att de biträdande
lärarna komma och gå och därigenom
näppeligen kunna företräda den kontinuitet
i undervisningen som här är
önskvärd. Det vore därför av mycket
stor betydelse, inte bara för matematiken
utan även för läroverkslärarnas utbildning,
att Uppsala universitet finge
denna befattning.

Anslagsökningen är en obetydlighet.
Den biträdande läraren är avlönad enligt
två olika grunder, beroende på om
han är licentiat — i så fall får han
lägre arvode — eller om han är docentkompetent.
I regel är den biträdande
lärare i matemtik, som det är fråga om,
en docentkompetent man. Löneskillnaden
mellan vad han skulle få som laborator
och vad han redan har som docentkompetent
biträdande lärare är en

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

obetydlighet, men vad man skulle vinna
vore att man finge ytterligare en fast
anställd kraft vid universitetet, om vilken
man kan vara förvissad att han
stannar kvar vid universitetet.

Riksdagen måste väl ändå ta konsekvenserna
av sina beslut. Om vi nu föregående
år gemensamt beslutade om
enhetsskolan, gäller det, om inte hela
beslutet skall stanna på papperet, att i
tid se till att vi få en tillräcklig rekrytering
av lärare för enhetsskolan.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall be att få instämma med herr
Ohlon.

Det har helt nyligen utkommit ett betänkande
från läroverkens krisutredning,
som är dagteeknat den 20 februari
1951 och avgivet av sex personer, bland
vilka herr Ohlon är en. Det rör frågan
om utredning och förslag rörande åtgärder
för avhjälpande av ämneslärarbristen
vid de högre läroverken i
övre och mellersta Norrland. Man får
av detta betänkande ett utomordentligt
starkt intryck av hur stor bristen
på naturvetenskapliga lärare och lärare
i matematik är för Norrland. Lärare i
matematik ha vi för övrigt brist på i
hela Sverige. Varje åtgärd, som kan effektivisera
matematikundervisningen vid
universiteten, är därför av mycket stor
betydelse.

Jag ber att få påpeka att skillnaden
mellan de kostnadssummor, till vilka reservanterna
ha kommit, och de kostnadssummor,
till vilka utskottets majoritet
har kommit, är 1 300 kronor, på
vilket belopp emellertid komma att följa
vissa tillägg. Detta är en mycket liten
summa, och kanske det kan tillåtas
mig att påpeka, herr talman, att på
grund av att statsutskottet har ställt sig
välvilligt till ett yrkande i en motion,
som har väckts av mig, har anslaget till
Uppsala universitet sänkts med 800 kronor.
Tar man den motionen med i räkningen,
blir den faktiska ökningen endast
500 kronor med vissa tillägg.

Anslag till Uppsala universitet.
Jag ber, herr talman, att få instämma
med herr Ohlon.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Herr
Ohlon har deltagit i behandlingen av
detta ärende i statsutskottets andra avdelning.
Jag tror att även han kan intyga,
att det fanns mycket stor förståelse
för denna fråga.

Jag måste, herr talman, be om ursäkt
för att jag gång på gång måste erinra
kammaren om de ekonomiska följderna
av våra beslut. Vi som tillhöra majoriteten
äro mycket intresserade av bl. a.
ett ärende som detta. Utskottet skriver:
»Ehuru utskottet finner att i och för sig
goda skäl kunna åberopas för inrättandet
av en laboratorsbefattning i matematik
i stället för en av de nuvarande biträdande
lärarbefattningarna i samma ämne
har utskottet likväl icke funnit sig
böra i rådande ekonomiska läge biträda
det i motionen 1:431 härom framställda
yrkandet.» Det ligger till på det sättet,
att det helt enkelt är en ekonomisk historia.
Man kan visserligen säga, att det är
ett litet belopp det rör sig om, men vi
måste se frågan i sitt sammanhang. Rent
automatiskt ha ju utgifterna på detta
område lika väl som på andra områden
stigit kolossalt. Det är ingen glädje för
oss i majoritetsställning att behöva avstyrka
ett sådant yrkande, men vi ha
inte sett någon möjlighet att här gå med
på en förhöjning av anslaget.

Jag vill starkt poängtera, att andra
avdelningens majoritet icke hyste någon
motvilja mot detta anslag. Vi ha
tvärtom hoppats att saken skall ordnas,
så fort det ekonomiska trycket har lättat
i någon mån.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Som den
föregående ärade talaren säkerligen vet
är, som herr Ohlon framhållit, bristen
på lärare i den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen mycket svårartad
vid våra läroverk. Den utredning,
som företogs 1948 av skolöverstyrelsen,

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till Uppsala universitet,
visade att man hade all anledning'' att
befara att denna brist skulle ytterligare
ökas under de närmaste åren. Jag kan
inte nu erinra mig siffrorna, men de
voro avskräckande höga. Det belopp,
som det denna gång gäller, är däremot,
som herr Holmbäck framhållit, icke särskilt
betydande. Det är en ganska obetydlig
merutgift, varom kammaren denna
gång strider.

Jag har inte mycket att tillägga utöver
vad herr Holmbäck och herr Ohlon redan
anfört, men jag vill säga att i sitt
slutbetänkande, avgivet så sent som den
30 mars detta år, har universitetsberedningen
med särskild kraft understrukit,
att den laboratorsbefattning, som det
denna gång gäller, är trängande nödvändig
och att den bör inrättas så snart
som möjligt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Ohlon.

Herr SANDLER: Herr talman! Det
finns alls ingen anledning att kritisera
statsutskottets majoritet, som haft att
överväga alla möjliga anslag under denna
huvudtitel och därför förståeligt nog
måst inta en viss principiell inställning
till krav på förhöjning. Men, ärade kammarledamöter,
nu då vi stå i riksdagens
sluttimma, lär det inte vara någon svårighet
för kammaren att överblicka konsekvenserna
av att ändå frångå statsutskottets
ståndpunkt och bevilja dessa
1 300 kronor. Dessa konsekvenser förefalla
mig inte särskilt ödesdigra.

Jag biträder för min del reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Jag måste säga, att
vad herr Sandler här säger är riktigt,
men jag kanske också får tala om en
annan sak. Förra veckan hade jag tillfälle
att i skolöverstyrelsen noggrant gå
igenom olika uppgifter rörande lärarbristen.
Det råder ingen tvekan om att
lärarbristen är beklämmande, men vad
det gäller de mellansvenska och sydsvenska
läroverken råder det ingen stör -

re brist. Den svåra lärarbristen förekommer
i landets nordligaste delar, och jag
tror att man måste vidtaga andra åtgärder
för att avhjälpa denna brist där,
som är rent av katastrofal.

Det är precis som herr Sandler yttrade:
Statsutskottets majoritet har på varje
punkt måst se till, att utgifterna ha
kunnat begränsas. Det är därför vi måst
gå på denna linje, inte på grund av bristande
intresse för saken.

Herr OHLON: Herr talman! Gentemot
den föregående ärade talaren ber jag få
säga, att inom den ämnesgrupp som det
här är fråga om, den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen, är lärarbristen
spridd runt över hela landet,
även till rikets största städer, och alltså
inte bara koncentrerad till övre Norrland.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

Lördagen den 26 mai 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala.

början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 50.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1951/52 till privatläroverk m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Anslag till fackskolan för huslig ekonomi
i Uppsala.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr
147 framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:442 och 11:534, såvitt
här vore i fråga,

a) godkänna av föredraganden i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 9 mars 1951 förordade grunder
för statsbidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, att gälla från
och med den 1 juli 1951;

b) till Bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 315 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:442,
av herr Osvald m. fl., och 11:534, av

herr Mosesson m. fl., hade hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen måtte
besluta, att fackskolan skulle beviljas
37 000 kronor i driftanslag för budgetåret
1951/52.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson, herrar
Sundelin, Malmborg i Skövde, Svensson
i Ljungskile och Bergstrand samt
fröken Elmén ansett, att utskottet, i anledning
av motionerna 1:442 och II:
534, bort med hänsyn till fackskolans
svaga ekonomiska ställning tillstyrka
även ett statsbidrag av 20 000 kronor till
skolans driftkostnader och att därför utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 442 och II: 534,
såvitt här vore i fråga,

a) godkänna av utskottet förordade
grunder för statsbidrag till fackskolan
för huslig ekonomi i Uppsala, att gälla
från och med budgetåret 1951/52;

b) till Bidrag till fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala för budgetåret
1951/52 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 335 000 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Vid denna punkt i utlåtandet finnes fogad
en reservation, vari hemställes om
ett anslag på 20 000 kronor till driftkostnaderna
för fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala. Egentligen behövs
det dubbla beloppet, tv bristen är så
stor, men föredraganden har inte gått
med på något särskilt anslag till skolans
driftkostnader, trots att 1944 års lönekommitté
har uttalat att kommittén finner
det ofrånkomligt, att staten lämnar
fackskolan ett särskilt driftanslag. Den
brist, som jag här nämnde, beräknades
före penningvärdets kraftiga fall, och
denna brist kan alltså nu beräknas bli
väsentligt större.

Härtill kommer att vederbörande skola
har fått en minskning på 15 000 kronor,
som tidigare utgått för att täcka
kostnaderna för bränsle och olycksfallsförsäkringar
och dylikt. Visserligen föreligger
givetvis den möjligheten att

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

höja elevavgifterna, men om man skall
gå fram på denna väg, beräknar man att
en höjning av minst 40 procent på nu
utgående elevavgifter måste vidtagas —
och de nuvarande avgifterna äro redan
ganska höga; enligt de upplysningar jag
fått uppgå de för varje elev till över 200
kronor per termin. Som damerna och
herrarna veta är tendensen snarast att
sänka elevavgifterna i de fall, där de
inte helt slopas.

Statsutskottet säger i sitt utlåtande, att
understöd till skolan borde kunna påräknas
i större utsträckning än hittills
från Uppsala stad och landstinget. Detta
kan jag ju instämma i, men det är tills
vidare åtminstone ännu bara en önskan,
och skolan kan ju inte existera på en
dylik. Det förhåller sig ju dock på det
sättet — det får man inte glömma bort
i detta sammanhang — att fackskolan
mottar elever från hela landet.

Nu ha reservanterna, väl att märka,
endast begärt hälften av det anslag, som
egentligen skulle behövas. Detta tvingar
sålunda skolan till att vädja till Uppsala
stad och landstinget om en höjning av
anslaget, och det kan ju kanske parentetiskt
vara på sin plats att här vädja till
dem, som makten hava i denna landsända,
att ta dessa anslagsfrågor under omprövning.
Vidare kan man naturligtvis
tänka sig en viss höjning av elevavgifterna,
fastän personligen anser jag att
det är den sämsta utvägen.

Jag påminner här ännu en gång om
det försämrade penningvärdet och den
därigenom ännu mer accentuerade bristen,
och jag ber, herr talman, få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM: Föredraganden har
föreslagit väsentliga förbättringar för
denna fackskola. Framför allt i fråga om
löner till skolans lärare kommer fackskolan
fullt att jämställas med andra
liknande undervisningsanstalter. Vad
beträffar det särskilda bidraget till skolans
driftkostnader, hade vi en ingående
diskussion om den saken i andra avdelningen
— vi hade bl. a. föredragning
av skolans rektor — och vi kommo till
det resultatet, att med hänsyn till den

nytta, som Uppsala län och Uppsala stad
ha av denna skola, skulle man nog, eftersom
penningvärdet sjunkit så kraftigt,
kunna tänka sig ett förhöjt bidrag även
från det hållet.

Det gäller ju här en privatskola, och
då anse vi nog att huvudintressenterna,
alltså de lokala företrädarna, väl också
böra ägna denna skola den uppmärksamhet,
som den förtjänar. Föredraganden,
som i detta fall — om jag minns rätt —
har varit statsministern, har inte ansett
sig kunna sträcka sig längre än han här
gjort, och staten kommer ju ändå att få
vidkännas en höjning av utgifterna för
denna skola.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 4—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1951/52 till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anslag till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 122, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade för budgetåret 1951/52
anvisa ett investeringsanslag av 500 000
kronor.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ivar Nilzon (1:401) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Mysinge (11:546), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, i vad den avsåge anslag till
ny ungdomsanstalt för svårbehandlade,
hos Kungl. Maj:t begära ny omprövning
av ifrågavarande ärende med hänsynstagande
till de synpunkter, som i
motionerna anförts, eller, därest riksdagen
skulle bifalla Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition, att riksdagen måtte
uttala sig för att den nya ungdomsanstalten
redan från början försåges med
sådana säkerhetsanordningar, att rymningsförsök
kunde effektivt förhindras;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sanne (I: 402) och den andra inom andra
kammaren av herr Bergstrand (II:
548), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av 500 000 kronor till förberedelsearbeten
för den planerade anstalten
Roxtuna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Cassel (1:403)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström m. fl. (11:547),
i vilka hemställts, att riksdagen med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ny ungdomsanstalt för
svårbehandlade m. m. måtte hemställa
om ny utredning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts lörslag och med avslag å motionerna
1:401 och 11:546, 1:402 och
11:548 samt 1:403 och 11:547

a) till Ny ungdomsanstalt för svårbehandlade
för budgetåret 1951/52 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 300 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i fråga om

översyn av kostnaderna för den nya
ungdomsanstalten.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Påtsson, Bengtson, Rnbbestad,
Bergstrand, Birke och Johansson i
Mysinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:401 och 11:546,
I: 402 och II: 548 samt I: 403 och II: 547

a) avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en ny, allsidig utredning av frågan
om en ny ungdomsanstalt för svårbehandlade,
vilken utredning — förutom
kostnadsfrågan — i sig borde innefatta
frågorna om effektiva säkerhetsanordningar
även vid övriga ungdomsfängelseanstalter
och platsen för den nya anstaltens
förläggning.

Herr NILZON, IVAR: Herr talman! Jag
har väckt en motion, vari jag yrkat att
denna fråga skulle, innan beslut fattas,
bli föremål för en förnyad omprövning.

Jag har i denna motion framhållit, att
anläggandet av denna anstalt givetvis
utgör ett led i arbetet att skapa en bättre
anstaltsorganisation för omhändertagande
av de ungdomar, som dömas till
ungdomsfängelse. Det ligger säkerligen
en sund och riktig princip i den lag,
som avser att för unga lagbrytare skapa
en behandlingsform, varigenom dessa
ungdomar skulle erhålla den fostran och
utbildning, som skulle kunna göra dem
till dugliga samhällsmedlemmar. En stor
del av detta klientel skulle säkerligen
kunna återföras till normal livsföring.
Man får dock inte bortse ifrån att det
bland de ungdomar, som ha dömts till
ungdomsfängelse, finnes en hd del psykopater
och socialt belastade. Dessa äro
säkerligen inte mottagliga för den fostran,
som dessa anstalter kunna ge dem.

Från början avsågs inte, att ungdomar
av denna karaktär skulle dömas till ungdomsfängelse,
men utvecklingen bär ju
gått i den riktningen att en stor del av

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

de på ungdomsanstalterna intagna yngre
personerna äro psykiskt och socialt
belastade. Anstaltsorganisationen är säkerligen
inte rustad för att ta emot detta
klientel. Departementschefen har i propositionen
framhållit, hur svårt det har
varit att bemästra dessa problem. Han
har pekat på att svåra oroligheter ha
förekommit och att rymningarna ha varit
talrika, och dessa tendera ju att öka.
De talrika rymningarna verka ju naturligtvis
mycket störande på anstaltsverksamheten,
och de utgöra ju ett plågoris
för befolkningen i de trakter, där anstalterna
äro belägna.

I regel göra sig rymlingarna skyldiga
till brott av olika slag, såsom stöld av
cyklar, båtar och framför allt bilar, med
vilka de fara fram på vägarna på det
mest hänsynslösa sätt, givetvis med stora
risker för övriga vägfarande. Vid de
inbrott, som de begå, uppträda de mycket
hänsynslöst, och i ren förstörelselusta
förstöra de ofta tapeter, möbler
och andra föremål, många gånger, som
man kan tycka, fullständigt meningslöst.

Jag kan ta ett exempel. När från Skenas
förrymda interner vid ett tillfälle
hade stulit en båt ifrån en fiskare, nöjde
de sig inte med att låta båten ligga
och slås sönder mot stranden, där de
lämnade den, utan fullkomligt meningslöst
förstördes även i båten förvarade
fisknät, så att ägaren under lång tid var
förhindrad att utöva sin näring. Likadant
var det, när en trafikchaufför fick
sin bil fullkomligt sönderkörd och således
även han under en längre tid gick
miste om sin arbetsförtjänst, då han blev
förhindrad att utöva sin näring. Även
om dessa människor erhålla ersättning
för förstörd materiel, bli de väl inte hållna
skadeslösa för förlorad arbetsförtjänst.
Det är givet att hos dem uppstår
missnöje och att de inte kunna känna
sig tillfredsställda uteslutande med att
direktören för anstalten, sedan rymlingarna
blivit infångade, far ut med dem
till vederbörande och låter dem be om
ursäkt för det ofog som de ställt till med.

.lag anser att en form av anstaltsorganisation,
som möjliggör en effektivare
behandling av det svårbehandlade kli -

entelet, är nödvändig, en anstaltsorganisation,
där en mera individuell behandling
av dessa lagöverträdare kunde komma
till stånd. Jag har i min motion
framhållit att det åtminstone för lekmannen
måste te sig äventyrligt att man
oförbehållsamt rekommenderar läkepedagogiska
behandlingsmetoder, eftersom
dessa veterligen varken erkänna bibringandet
av moraliska normer eller
vanlig arbetsdisciplin såsom fostrande
faktorer för ifrågavarande klientel.

Även om jag alltså inser nödvändigheten
av att en dylik anstalt kommer
till stånd, kan jag inte acceptera förslaget
att förlägga densamma strax utanför
Linköping. Som skäl härför vill jag
framhålla att man redan har så många
anstalter av liknande slag inom ett ganska
begränsat geografiskt område. Jag
skall be att få citera vad direktören för
Skenäs anfört i ett remissyttrande, där
han talar just om denna anhopning av
anstalter på ett mindre område. Han säger
så här: »Räknar man med 3 eller
högst 4 kolonier, skulle — inberäknat
Norrköping, Skenäs och Roxtuna — 6
eller 7 större och mindre ungdomsanstalter
komma att ligga inom ett snävt
tilltaget område. På ena flygeln skulle
denna kedja av anstalter troligen komma
att avslutas av ännu en fångvårdsanstalt
(Nyköpingsfängelset, omdisponerat
för annat klientel, eventuellt såsom
långtidsprovisorium) ocli på den andra
flygeln komme Västra Ny sjukhus (för
sinnesslöa kriminella) att bilda ändpunkt.
Därtill befinner sig redan Folåsa,
Karlbo och Lövsta i eller i omedelbar
närhet av samma relativt smala bälte.
Även om koncentrationen bjuder odiskutabla
fördelar, är det svårt att helt
bortse från de komplikationer en dylik
anhopning av (11 eller 12) anstalter kan
befaras förorsaka den redan hårt prövade
befolkningen inom det avsnitt av
kartan, som markeras av Lövsta, Skenäs
och Västra Ny.»

Det kommer säkerligen att uppstå
svåra komplikationer mellan befolkningen
och de på anstalterna intagna. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har i sitt
remissyttrande framhållit, att den icke

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag

fann det rimligt att Östergötland belastas
med ännu en ungdomsanstalt och
har därför avstyrkt förslaget om förläggning
av anstalten till den föreslagna
platsen. Att det från ortsbefolkningens
sida reses ett bestämt motstånd är ju
endast naturligt med de verkligt tråkiga
erfarenheter, som man har från
Skenäs; jag tänker här på de närmaste
socknarna där omkring.

Det har alltså varit en mycket stark
opinion mot detta förslag. Bl. a. ha
stadsfullmäktige i Linköping skickat
en skrivelse till statsutskottet, och jag
ber att få citera den. Stadsfullmäktige
i Linköping säga så här: »Linköping har
ökat sitt invånarantal från 35 234 den
31 december 1938 till 54 552 den 31 december
1950. Staden har icke någon annan
tillfredsställande badplats än det
1938 invigda och inom själva stadsbebyggelsen
belägna konstgjorda Tinnerbäcksbadet,
vilket för en stad av Linköpings
nuvarande storlek icke är till
fyllest. Området kring Roxens sydöstra
strand med Tuna kronoegendom och det
därå belägna föreslagna anstaltsområdet
är det enda vid Linköping, där ett friluftsbad
av någorlunda tillfredsställande
beskaffenhet skulle kunna ordnas och
till vilket stadsborna skulle ha möjlighet
att dagligen färdas med cykel. Området
är dessutom det enda strandområde
vid Roxen i Linköpings närhet, som
är skogbevuxet och som erbjuder möjligheter
för en trivsam sommarstugebebyggelse.
Med hänsyn till det anförda
framstår det som ett önskemål att en
omprövning av plats för ungdomsanstalten
måtte komma till stånd.» Så säga
stadsfullmäktige i Linköping.

Vi ha ju försökt genom lagstiftning i
riksdagen att ordna möjligheter till fritidsområden
för befolkningen i tätorterna.
Vi antogo ju för inte så länge sedan
en strandlag, som skulle göra det möjligt
att skaffa sådana områden. Då är
det ju mycket egendomligt, om staten nu
i stället, såsom i detta fall, själv skulle
ta bort ett område, som en stad av Linköpings
storlek så väl behöver.

Även ur ekonomisk synpunkt tarvar
förslaget enligt min mening förnyad

till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

omprövning. Anläggningskostnaderna ha
beräknats till 6,3 miljoner kronor; då
vårdplatserna beräknas till 65, skulle
kostnaderna belöpa sig till 100 000 kronor
per elevpiats. Statskontoret har ju
funnit dessa kostnader osedvanligt höga.
Sedan dessa beräkningar gjordes, ha
ju bvggnadskostnaderna ytterligare stigit.
Statskontoret har härvidlag räknat
med en summa på 8 200 000 kronor.
Man har beräknat personalstyrkan på
anstalten till 55 personer, vilket i det
närmaste blir en tjänsteman per elev.
Detta gör att lönekostnaderna, per elev
räknat, bli mycket höga. Det kan väl
sättas i fråga, om det på hälso- och sjukvårdens
område finns någon anstalt, där
kostnaderna varit så höga som de här
beräknade. Statskontoret anser ju att den
enda framkomliga vägen för att avhjälpa
ungdomsfängelseinstitutets svårigheter
synes vara att förbehålla denna behandlingsform
åt det klientel, som avsågs när
lagen om ungdomsfängelse antogs, nämligen
psykiskt normala, uppfostringsbara
fall. Därigenom skulle enligt ämbetsverkets
mening öppnas möjligheter att
få till stånd en anstaltsorganisation för
rimliga kostnader.

Allt detta gör att jag anser att det
finns fullgoda skäl för en omprövning
av hela projektet även ur kostnadssynpunkt.
Jag har även i motionen framhållit
att det finns anledning att vid en
omprövning uppmärksamma faran av en
överorganisation inom anstalternas ledning.
Direktören för Skenäs har påpekat
detta i sitt remissyttrande, där lian
omnämner att det exempelvis på Skenäs
finnes ej mindre än 9 styrelser,
nämnder och »kollegier», som ha att öva
inflytande på anstaltens verksamhet.

Jag har i min motion framställt ett
yrkande, att anstalten under alla förhållanden
bör, när den kommer till utförande,
förses med sådana säkerhetsanordningar
att rymningar kunna effektivt
förhindras. Departementschefen anser
att såvitt möjligt bör omslutningsmur
eller annat stängsel kring hela anstaltsområdet
icke komma i fråga. Departementschefen
framhåller dock, att
rymningarna icke få bli så talrika, att

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

de medföra svårigheter för bygdens befolkning,
tv i så fall böra säkerhetsanordningarna
förstärkas, eventuellt genom
uppförande av ett omslutningsstängsel.

Jag liar den uppfattningen, att man
på denna punkt inte behöver pröva sig
fram. Det står nog utom allt tvivel att
det blir stora besvärligheter för ortens
befolkning. Erfarenheterna från Skenäs
tala ju verkligen sitt tydliga språk. Samhället
kan givetvis icke under alla förhållanden
skydda sina medborgare mot
brottslingar av olika slag, men det borde
vara ett rimligt krav att medborgarna i
ett rättssamhälle skola vara skyddade
mot de individer som av samhället omhändertagits.

Jag måste säga att utskottet har behandlat
denna motion, som det brukar
heta, ganska välvilligt. Utskottet säger
bl. a. på ett ställe på följande sätt: »För
egen del finner utskottet i likhet med
motionärerna de av ungdomsanstaltsutredningen
framlagda kostnadsberäkningarna
vara alltför höga för att kunna av
riksdagen godtagas. Att märka är att till
de nu redovisade kostnaderna komma erforderliga
belopp för inrättande av ett
antal kolonier. Även om anstalten med
hänsyn till de speciella kraven ur behandlings-
och säkerhetssynpunkt måste
bli förhållandevis dyr och även om kostnaderna,
såsom i propositionen framhålles,
på lång sikt kunna komma att motsvaras
av besparingar på grund av minskat
antal återfall i brott och minskat behov
av samhällsvård, kvarstår dock behovet
av en väsentlig nedskärning av utredningens
förslag i fråga om byggnadskostnaderna.
Utskottet förordar därför,
att den av departementschefen förordade
översynen kommer till stånd, innan frågan
om anslag till själva anstalten underställes
riksdagen.»

Och på ett annat ställe i utlåtandet säger
utskottet med anledning av förslaget
i motionen om säkerhetsanordningar:
»Vad departementschefen anfört i fråga
om säkerhetsanordningar för anstalten
kan, såsom i motionerna I: 401 och
II: 546 framhålles, synas ägnat att inge
betänkligheter. Allmänt sett kan det en -

ligt utskottets mening knappast anses
förenligt med rättssäkerheten att en liten
grupp kriminella element tillätes vålla
svårigheter för den laglydiga befolkningen
i en hel bygd. Å andra sidan torde,
såsom departementschefen framhållit,
skäl tala mot uppförandet av en omslutningsmur
eller ett stängsel.» Jag tycker
inte att detta sista uttalande vittnar
om att utskottet bär dragit de riktiga
konsekvenserna av det konstaterande,
som utskottet tidigare gjort, nämligen att
det kan uppstå fara för ortsbefolkningen,
om icke några säkerhetsåtgärder vidtagas.

Vidare har utskottet enligt min uppfattning
på eu annan punkt tillmötesgått
motionen. Utskottet säger så här: »Med
anledning av förslaget att den nya anstalten
bör ställas under tillsyn av medicinalstyrelsens
inspektör för barna- och
ungdomsvården vill utskottet erinra, att
fångvårdsstyrelsen såsom sakkunnig i
hälsovårdsärenden har en högt kvalificerad
psykiater. Med hänsyn härtill och då
varje läkare beträffande utövningen av
sin verksamhet är ställd under medicinalstyrelsens
inseende avstyrker utskottet
ifrågavarande förslag såsom innebärande
en överorganisation.»

Jag kan alltså konstatera att utskottet
i en hel del fall gått motionärerna tillmötes.
Dock är det på några punkter,
som utskottet inte har gjort detta. Utskottet
vill ju här låsa fast anstalten vid
en bestämd plats, och det är något som
jag inte kan godkänna, tv jag anser att
det bör ske en undersökning, om man
inte kan finna någon lämpligare plats,
till vilken man skulle kunna förlägga
anstalten.

Vidare anser jag, som jag tidigare
framhållit, att säkerhetsanordningarna
böra vara sådana, att befolkningen blir
skyddad. Det är det minsta man kan begära.

Då utskottet, inte helt men i viss mån
— det erkänner jag gärna — har gått
motionärerna tillmötes, kan jag inte instämma
i utskottets hemställan, utan jag
ber med dessa ord, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Pålsson m. fl.
vid denna punkt fogade reservationen.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Häri instämde herr förste vice talmannen
samt herrar Bengtson, Pålsson och
Werner.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det är kammaren väl känt att
fångvården befinner sig i ett svårt läge.
Det råder inte minsta tvivel om att fångvården
hör till dem av våra vårdområden,
som ha blivit allra mest eftersatta
i det sociala upprustningsprogram, som
vårt land under nästan allmänt instämmande
har genomfört under de sista årtiondena.
Detta kända förhållande utgjorde
bakgrunden till att jag förra året
för riksdagen lade fram ett principprogram,
som avsåg en långtgående och fullständig
omläggning av hela fångvården
i fråga om anstalter, personal och annat.
Detta program vann förra året riksdagens
godkännande.

Vad det här är fråga om är helt enkelt
att på grundval av detta program
ta den första etappen för dess förverkligande
för att föra det av riksdagen
godkända programmet ut i livet. Det är
klart — och det framgår också av detta
principprogram — att en sådan fullständig
omläggning, som måste ske av fångvårdens
hundraåriga anstaltssystem, inte
kan äga rum på en gång. Den kommer att
kosta mycket pengar och kräva mycket
arbete, och det är förutsatt i detta principprogram,
att den skall genomföras
successivt under en lång följd av år. Det
skisserades också olika etapper. Som
första punkt sattes därvid i det av riksdagen
godkända principprogrammet ordnandet
av anstalterna för de unga lagöverträdarna.
Det är ingen {illfällighet
att man på det viset skjuter fram behandlingen
av ungdomsförbrytarna som det
första ledet i omläggningen av fångvårdens
anstaltssystem och behandlingsformer.
Härtill finns det flera tungt vägande
skäl.

Det första skälet är det i och för sig
mycket bekymmersamma förhållandet,
att brottsligheten under senare decennier
har visat en klar tendens att så att säga
gå ned i åldersgrupper. Om man ser på
statistiken över alla dom som gjort sig
skyldiga till svårare lagöverträdelser, låg

2 Första hammarens protokoll 1951. Nr 23.

tyngdpunkten hland dem tidigare i åldersklasserna
omkring 25 år. Den bär nu
sjunkit, så att tyngdpunkten under senare
år har legat just ibland det klientel
som är föremål för den ungdomsfängelsebehandling
det här gäller, nämligen
ungdomar mellan 18 och 21 år. Tendensen
går ytterligare i sjunkande riktning
mot allt lägre ålderskategorier. Detta är
således det ena huvudskälet till att man
i första hand vill sätta in det stora reformprogrammet
på kampen mot ungdomsbrottsligheten.

Det andra skälet är naturligtvis, att
hur besvärliga och ibland även gangsterbetonade
dessa ungdomar kunna vara,
har man dock generellt sett mycket större
möjligheter att komma till rätta med
dem, om man behandlar dem med riktiga
metoder, än vad man har med gamla
inkörda återfallsförbrytare. Man kan alltså
nå bättre resultat med behandlingen
av ungdomsbrottslingarna, varför de
pengar och det arbete som nedläggas på
detta område bli bättre använda än på
andra fält i kampen mot brottsligheten.

Det finns ytterligare skäl härtill, men
jag skall kanske inte uppehålla mig mer
vid anledningarna till att man som sagt
satt in den första stöten just i fråga om
de ungdomliga lagöverträdarna.

Nu finns det ju en ungdomsfängelselagstiftning,
som har varit i kraft rätt länge.
Det förslag till anstaltsorganisation, som
här föreligger, är egentligen bara en
alltför sen verkställighet av den lag om
ungdomsfängelse som nu är i kraft men
som inte kunnat ordentligt tillämpas,
fastän den varit gällande ända sedan
1938.

Man kan givetvis såsom den föregående
ärade talaren fråga sig, om man vinner
bättre resultat med de nya metoderna
eller om det inte vore bättre att hålla
sig till de gamla, d. v. s. fängelse och
straffarbete, och inte tänka på någon
uppfostran. Jag skall på olika sätt komma
in på det problemet när det gäller att
beskriva tendenserna i detta förslag, men
jag vill redan nu slå fast, att det hland
fackmän, hland människor i Sverige och
utlandet som ha sysslat med dessa problem
både teoretiskt och praktiskt,

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

egentligen inte finns mer än en mening,
nämligen att det är genom en ganska
långvarig och intensiv uppfostran och
arbetsträning i stil med den som sker
vid våra ungdomsfängelser som man kan
komma till rätta med ungdomliga lagöverträdare
och icke genom att döma
dem till ett kanske kortvarigt straffarbete
eller vanligt fängelsestraff.

Vi ha faktiskt också praktiska bevis
för att dessa nya metoder, som vi bara
ofullständigt kunnat genomföra i Sverige,
ge förbättrade resultat. Jag vill gärna
uttrycka min tacksamhet för att statsutskottet
så klart fastslår, att de principer,
på vilka ungdomsfängelselagstiftningen
bygger, i stort sett äro sunda och
riktiga och att man icke kan lägga de
ogynnsamma erfarenheter, som utan tvivel
i viss mån finnas i fråga om resultatet
av den nuvarande behandlingsformen,
till grund för sitt bedömande eller för
ett förslag om en ändring av den nuvarande
ungdomsfängelselagen. Lagen har
ju, såsom jag redan har antytt, icke blivit
kompletterad med de nödvändiga resurserna
för att sättas i tillämpning. De
svårbehandlade unga lagöverträdare,
som bäst behöva vård, placeras ju nu
på två gamla snart hundraåriga fängelser
i Uppsala och Ystad. Dessa fängelser
föreslås nu skola ersättas med en modern
anstalt. Jag vill med instämmande citera
vad utskottet skriver om att just vad motionärerna
anfört om vissa nedslående
erfarenheter av den nuvarande ungdomsfängelsebehandlingens
resultat snarast
utgör »ett motiv för att tillföra ungdomsfängelset
de resurser, som erfordras
för att man skall kunna få en uppfattning
av vad denna behandlingsform under
tillfredsställande betingelser duger
till».

Emellertid kan det kanske vara av värde
att jag, innan jag redogör för hur
detta förslag är utarbetat, säger några
ord om hur det ser ut på den enda anstalt
inom ungdomsfängelsevården som
vi nu ha och där förhållandena äro någorlunda
tillfredsställande. Hur det är
på de andra anstalterna har jag nyss antytt.
Både i Uppsala och Ystad är det,
som åtminstone första lagutskottet väl

känner till, helt enkelt upprörande. Men
vi ha e/i ganska bra anstalt för ungdomsfängelsebehandling,
nämligen Skenäs.

När den nya lagen om ungdomsfängelse
kom till, uppsköts dess ikraftträdande
för att man skulle få åtminstone en
sådan anstalt. Då kom Skenäs till. Det
är en öppen anstalt och därför använd
för de unga lagöverträdare som man tror
bäst kunna bära den relativa friheten
där. De andra ungdomsfångarna äro
som sagt intagna på de gamla fängelserna
i Ystad och Uppsala. Den öppna och
ganska hyggliga anstalt, som vi nu ha
i Skenäs, började också i för liten skala,
bara med en paviljong och mycket
knapphändig utrustning, men har så småningom
byggts ut. Den kan för närvarande
härbärgera 90 ungdomar, men
fortfarande är verkstadsutrustningen
bristfällig. Det finns även andra brister
vid skenäsanstalten. Först i år har man
t. ex. fått en gymnastik- och samlingssal.
Mot bakgrunden av de erfarenheter
som man gjorde när man startade
på detta vis med Skenäs, trevande och
bara till hälften, menade jag, när det nu
gällde att försöka få till stånd en anstalt
för den svårbehandlade delen av
detta unga klientel, att man borde göra
upp ett program för hur en riktig, fullständigt
utbyggd anstalt av detta slag
borde se ut. Det är också ett sådant förslag
som är framlagt av utredningen,
alltså en plan för hur man vill ha en ordentlig,
fullvärdig anstalt för det mest
svårbehandlade ungdomsklientel som
finns här i landet, d. v. s. en anläggning
med olika slag av bostäder, verkstäder,
fritidslokaler, personalbostäder o. s. v.
Härigenom kunde man få fullständig
klarhet om vilka ekonomiska engagemang
som man gav sig in på med denna
nya anstaltsform. Jag tyckte att det var
riktigare än att börja så smått och sedan,
utan att man fick en ordentlig anstalt,
kanske ändå till slut tvingas till samma
eller måhända ännu större kostnader så
småningom. Men jag vill gärna tillstå,
att när utredningen kom med sitt fullständiga
förslag, blev jag ganska förskräckt
över hur stora kostnaderna voro.
Jag har också i propositionen framhål -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

lit, att vad det här gäller, är att få till
stånd ett principbeslut, således att bestämma
vissa generella riktlinjer för hur
behandlingen skall ordnas. Sedan är det
min avsikt, som ju bar understrukits av
utskottet, att den närmare utformningen
av anstalten skall bli föremål för en
.särskild utredning, där man framför allt
skall försöka att nedbringa de onekligen
mycket dryga kostnaderna och undersöka,
vilka besparingar man på olika
sätt kan vinna.

Efter detta skall jag be att i korthet få
redogöra för de allmänna principerna
för det nya anstaltsbygget. Det är, som
jag nyss sade, till dessa principer som
det bär gäller att ta ställning.

Den uppgift, som utredningen, regeringen
och nu riksdagen ha varit ställda
inför, bar varit tvåfaldig. Det gäller att
reglera förhållandena på anstalten på
ett sätt. som tillgodoser säkerhetssynpunkten.
Man måste tillse att den nya
anstalten blir så utformad, att man i möjligaste
mån tillgodoser säkerhetssynpunkten,
förhindrar rymningar, ligabildningar
och andra indisciplinära förhållanden.
Den andra synpunkten är att
man måste utforma behandlingsprinciperna
så, att vården och vårdresultaten
bli så bra som möjligt. Naturligtvis kan
man säga, att dessa två huvudsynpunkter
i viss mån strida mot varandra. Det
kan tänkas, att en åtgärd, som tillgodoser
det ena intresset, kan strida mot det
andra. Det bar därför gällt att väga de
båda intressena mot varandra och att
försöka åstadkomma en samlande lösning
som så gott det är möjligt tillgodoser
båda dessa viktiga intressen.

Jag har också vid mitt studium av frågan
kommit till det resultatet, att utredningen
på det hela taget i de principiella
frågorna bar skickligt löst dessa
svåra avvägningsproblem. Om man
studerar remissyttrandena, finner man
också, att, om jag inte minns fel, varenda
en — kanske med något undantag
— av de sakkunniga vårdmyndigheter,
som äro börda, tillstyrkt principerna i
det framlagda förslaget och förklarat, att
de äro rätt och riktigt avvägda. Kritik
bar visserligen framkommit, men icke

— det vill jag understryka — från sakkunnigt
håll i den meningen att det är
fråga om de myndigheter som med sakkunskap
kunna yttra sig om vårdfrågorna.
Från dem har det kommit ett enhälligt
instämmande.

Jag skall inte nu i detalj ingå på principerna,
även om det finns mycket att
säga i det intressanta ämnet, utan jag
skall i stället skissera upp några huvudlinjer
i de idéer som ligga bakom förslaget.

Det kanske viktigaste är något som
kallas för »den lilla gruppens princip».
Bakom den tanken, alltså att sammanföra
svårbehandlade människor i små
grupper, ligga flera olika synpunkter av
det slag som jag nyss nämnde, nämligön
både säkerhetssynpunkter och vårdsynpunkter.
Om man för samman svårbehandlade
fall i en liten grupp, finns det
mycket större möjligheter än på en anstalt
med en mängd sammanförda människor
att förekomma ligabildningar och
indisciplinära tendenser. Det finns som
sagt ur ren säkerhetssynpunkt mycket
stora fördelar att vinna. Med säkerhetssynpunkten
sammanfalla också i detta
fall vårdsynpunkterna. Den lilla gruppen
kan nämligen bli föremål för en
mycket intensivare behandling än en
större, vare sig behandlingen bedrives
på det ena eller andra sättet.

Tanken är alltså att förläggningen i
den nya anstalten skall ske i små grupper.
Man har tänkt sig grupper på högst
nio elever som skola bo i var sin lilla
paviljong och ha sin egen stationära personal
som skall la hand om ungdomarna
och således inte flytta från den ena
paviljongen till den andra.

»Den lilla gruppens» princip är inte
ett oprövat teoretiskt hugskott, utan denna
princip har tvärtom med framgång
tillämpats på mycket besvärligt klientel
just i fråga om unga människor, här i
landet på I-ånganäs ungdomsvårdsskolas
slutna avdelning och i utlandet på
sådana anstalter som det här är fråga
om.

Utredningen har stannat för att dessa
små förläggningsbyggnadcr skola uppföras
var för sig. De skota byggas av ett

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

betryggande material och förses med
säkerhetsanordningar i fråga om fönster
och dörrar, så att det skall vålla mycket
stora svårigheter att ta sig ut ur dem.
Av de sex små hus, som det här är fråga
om, skola två till yttermera visso förses
med omslutningsstängsel och i övrigt få
karaktären av helt slutna, isolerade paviljonger.
Tanken är att de ungdomar,
som man inte alls kan lita på, skola placeras
där och inte få någon som helst
kontakt med de övriga intagna. De skola
även arbeta i sina små förläggningar och
där utsättas för en särskilt intensiv påverkan
från personalen, varjämte man
på detta sätt undgår att de själva påverka
sina kamrater. Även de andra fyra
paviljongerna skola, som jag redan har
antytt, byggas så, att de fylla mycket
stora krav i fråga om säkerhet och
skydd mot rymningar. Men det är inte
tänkt att de, åtminstone inte till en början,
skola förses med sådana stängsel
som de två särskilda paviljongerna. Vidare
är avsikten, att det klientel, som
förvaras i de fyra paviljongerna, skall få
tillfälle att arbeta i gemenskap vid de
verkstäder som skola byggas vid anstalten
för yrkesupplärningen. Det bär ju
visat sig vid alla sådana här vårdformer,
att man inte har så stora problem
under arbetstiden, ty då klarar det hela
upp sig ganska lätt. Svårigheterna uppstå
huvudsakligen under fritiden och
nätterna. Då skola de ungdomar, som
jag nu talar om, bo i sina små förläggningar,
medan de på dagarna få arbeta
gemensamt i vefkstäderna. Vi veta inte
riktigt, hur många av klientelet på den
nya anstalten söm behöva förvaras i
mer eller mindre fullständig isolering.
Det bär, som sagt, föreslagits två paviljonger
av den allra stängdaste typen
och fyra av den halvstängda. Ungdomarna
i dessa senare paviljonger få således
under arbetet vistas tillsammans i verkstäderna.
Meningen är emellertid, att om
det visar sig komma att behövas, skola
mellangradspaviljongerna mycket enkelt
kunna förvandlas till helt slutna avdelningar
och förses med stängsel på samma
sätt som de två isoleringspaviljonger
som jag först talade om.

Utom på denna princip i fråga om
förläggningslokaliteterna grundas utredningens
och propositionens förslag på
att den nya anstalten i sin behandlingsuppläggning
skall vara en medicinskpsykologisk
anstalt. Utredningen har
gjort en undersökning av det klientel,
som är intaget i Uppsala och Ystad och
som i stort sett består av samma slags
pojkar som skola behandlas på de nya
anstalterna. Det har därvid klart framgått,
hur svårt miljöskadade och delvis
abnorma dessa unga människor äro.
För var och en som läst utredningen
torde det vara alldeles självklart, att
det just är en medicinsk-psykologisk behandling
som måste sättas in, om man
skall kunna effektivt hjälpa dem. Jag
har för den skull litet svårt att förstå
statsutskottet, när utskottet avslutningsvis
avstyrker förslaget om att anläggningen
skall stå under inspektion av medicinalstyrelsens
inspektör för den psykiska
barna- och ungdomsvården. Utskottet
menar, att det skulle bli en överorganisation,
och hänvisar till att fångvårdsstyrelsen
ju har tillgång till egen
psykiatrisk expertis. Det är ju riktigt
och är i och för sig gott och väl, men
jag tycker verkligen, att det ena goda
icke bör förskjuta det andra. Här gäller
det ju bara en allmän inspektionsfråga.
Meningen är ju, såsom jag sade, att den
som skall utöva denna inspektion skall
vara medicinalstyrelsens inspektör för
den psykiska barna- och ungdomsvården.
Just den mannen har till följd av
sin dagliga verksamhet alldeles särskilt
goda möjligheter att vara till nytta på
en sådan anstalt som det här är fråga
om. Han följer ju med hela utvecklingen
på det här området och på närliggande
gebit. Nog tycker jag alt det är
märkvärdigt, att den inspektion och rådgivning,
som anses vara betydelsefull
och riktig på barnhem för psykopatiska
barn och på ungdomsvårdsskolor av karaktären
Lövsta, utan vidare skall kunna
undvaras på Roxtuna, där man har i
stort sett ännu svårare psykiskt belastade
ungdomar än på de andra anstalter
som han inspekterar.

Beträffande säkerhetsanordningarna

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

skall jag kanske säga ytterligare några
ord. Jag nämnde nyss att det skall finnas
omslutningsstängsel kring vissa paviljonger
och att ett dylikt kan uppföras,
om det behövs, omkring flera.
Förutom detta bär det varit på tal att
omkring hela anstalten uppföra en stor,
hög mur av något slag. Det har jag ansett
att man åtminstone i första hand
borde undvika av flera skäl. Jag menar
att det är bättre att man försöker få de
olika anstaltsbyggnaderna uppförda på
ett så betryggande sätt som möjligt. Att
ge hela anstalten karaktären av ett med
eu väldig mur omslutet fängelseområde
tror jag skulle vara att motverka ändamålet
med anstalten utan att man vore
så säker på effekten. Ty om kammarens
ledamöter läsa om de rymningar
som förekomma, så ske de ju i allmänhet
från våra vanliga fängelseanstalter,
där man har väldiga murar, exempelvis
på Långholmen. De äro icke så besvärliga
att forcera för en vig yngling. Skulle
det vara någon nytta i detta fall med
en dylik mur, måste man förse den
med kontinuerlig bevakning dag och
natt, vilket skulle medföra mycket ökade
kostnader.

En anstalt av detta slag skall inte bara
vara en säkerhetsanstalt och en medicinsk
beliandlingsansalt — de två
synpakter som jag nu uppehållit mig
vid — utan den skall också vara en
yrkesskola för de intagna, där man skall
i möjligaste mån lära dem ett yrke och
framför allt vänja dem vid arbetsdisciplin
och uthållighet i arbetet. För detta
ändamål måste vi ha verkstäder, såsom
det också finns på de nuvarande
ungdomsanstalterna. Jag har för min
del föreslagit att det skall vara fyra yrken
representerade, nämligen metallarbete,
bil- och motorreparation, byggnadsarbete
och handelsträdgård. De yrkena
äro valda på grundval av en undersökning
av det nuvarande ungdomsfängelseklientelcts
anlag ocli inriktning.
Utredningen hade föreslagit en yrkesgren
till, nämligen utbildning i tvätt.
Jag har av sparsamhetsskäl strukit den
grenen. Utskottet anser tydligen att man
skall göra en översyn av förslaget -—

vilket jag icke har någonting emot •—
och ytterligare studera, om just dessa
yrkesgrenar äro de lämpligaste, eller om
man kanske kan spara ytterligare. Jag
tror kanske inte att det blir så lätt, ty
om man spar in på en gren, kanske
man måste utvidga en annan. Det är
ju nödvändigt att hålla alla dessa ungdomar
i ordentligt arbete.

Jag skall kanske icke på detta stadium
av debatten gå in på principerna
för den nya anstalten. Det kanske jag
får tillfälle att återkomma till, om den
fortsatta debatten ger anledning till det.
Jag skall bara be att få säga några ord
om förläggningsplatsen, som den föregående
ärade talaren särskilt behandlade.

När det är fråga om var en anstalt
av det här slaget skall ligga, har man
särskilt två saker att tänka på, utom det
självklara faktum att platsen skall vara
lämplig. Det är alltså två särskilda önskemål,
som det gäller att tillgodose i
det här fallet. Det ena är att anstalten
bör ligga i närheten av Skenäs. Det
andra är att fångtransporterna, som nu
föra med sig så stora kostnader och
besvärligheter, böra i möjligaste mån
reduceras. Detta senare är ett önskemål
som riksdagen särskilt starkt understrukit.
Om man nu skall tillgodose de här
synpunkterna har man icke så förfärligt
stort område att välja inom. Man
blir ju i viss mån bunden vid närheten
till Skenäs. Skenäs är ju, såsom jag
nämnde, den enda hyggliga anstalten
för ungdomliga lagöverträdare som vi
ha. Skall Skenäs, som har samma klientel
som är avsett för den nya anstalten,
bibehållas och förbättras och kanhända
så småningom utvidgas, är det av värde
att om så skulle behövas kunna flytta
fängelseelever från den ena anstalten
till den andra. Om alltså en yngling har
misskött sig, exempelvis rymt från Skenäs,
bör han kunna sättas på en isoleringsavdelning
på Itoxtuna, och en skötsam
pojke från Roxtuna skall kunna
komma till friare former på Skenäs.

Då det gäller anstaltens placering har
man också att tänka på personalen. Om
vidare, såsom jag anser självklart, den

Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

nya anstalten skall vara försedd med
en skicklig specialist på ungdomliga
psyken, sett ur medicinsk synpunkt, bör
en sådan dyrbar kapacitet utnyttjas inte
bara på Roxtuna, där han skall bo och
enligt min mening vara chef, utan också
på Skenas. Han skall alltså kunna
resa dit. Detsamma kan gälla om andra
specialister bland tjänstemännen på
anstalten.

Man får på det sättet ur olika synpunkter
ett starkt intresse av att den
nya anstalten ligger så nära Skenäs som
möjligt, så att man med bil på någon
timme eller högst ett par timmar kan
komma från den ena anstalten till den
andra. Utredningen har ur de synpunkterna
granskat alla lämpliga platser, både
på statlig och icke statlig mark, och
funnit att just Tuna utanför Linköping
var den mest ändamålsenliga. Därvid
har också tagits hänsyn, utom till vad
jag nyss sagt om närheten till Skenäs,
till andra naturliga förutsättningar på
platsen, icke minst måste man se till
att den ofta besvärliga och i lösningen
ofta dyrbara vattenfrågan blir ordnad
på praktiskt sätt. Utredningen har, som
sagt, gjort ordentliga och noggranna undersökningar
av olika möjligheter och
har funnit att Roxtuna utan jämförelse
erbjöd den bästa lösningen.

De invändningar som rests mot förslaget,
att man i Linköping fruktar att
det kan bli otrevligt med detta klientel
i närheten, äro ju av det slaget, att de
faktiskt kunna resas emot varje annan
lämplig förläggningsplats. Jag vill framhålla,
att förslaget om anstaltens förläggning
till Tuna har mött icke bara
opposition utan också instämmanden
även ifrån Östergötland.

Jag vill sluta med att säga några ord
i anledning av vad som framhållits i
motioner och reservationsvis om att
man över huvud taget icke borde gå in
för ett projekt av detta slag, utan hellre
använda de pengar, som alla äro ense
om måste läggas ned på en upprustning
av fångvården, exempelvis på att fullända
Skenäs, förbättra hela den övriga
raden av ålderdomliga och dåliga fångvårdsanstalter
eller förbättra den öpp -

na vården, skvddskonsulentverksamheten
m. m., allt synnerligen angelägna
önskemål. På detta vill jag först och
främst svara, att hjälpen bör sättas in
där behovet är störst. Vad Skenäs beträffar,
är den anstalten ofullbordad
men kan ju icke på något sätt jämföras
med de anstalter, Ystad och Uppsala,
där de mest svårskötta tas in och
vilka anstalter nu äro avsedda att ersättas
med Roxtuna.

Vad sedan angår möjligheten att använda
de pengar, som man kan anslå
till förbättringar, på en hel rad andra
i och för sig trängande punkter, vill
jag helt allmänt understryka, att hur
gärna jag än skulle vilja ha medel för
dessa andra ändamål, är det väl en dålig
ekonomi att splittra pengarna på en
lång rad åtgärder, låt vara i och för sig
aldrig så behövliga. Jag tror att man
i stället, om man nu, såsom alla äro
ense om, måste ta ett krafttag i kampen
mot brottsligheten, bör sätta in den
samlade stöten på en avgörande punkt,
där den kan göra nytta och göra bästa
nytta. Den punkten heter Roxtuna.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Det
är ganska naturligt att den fråga, som
vi behandla just nu, i särskilt hög grad
har intresserat östgötarna, eftersom den
nya anstalten skall förläggas till Östergötland.
Men jag vill från första början
betona, att jag icke ser frågan som en
lokal fråga.

I lika hög grad som övriga motionärer
är jag betänksam emot att anstalten
skall förläggas till Östergötland. Redan
under remissdebatten påpekade jag en
del skäl, som kunna anföras mot den föreslagna
förläggningen. Även om det
med hänsyn till de omständigheter, som
justitieministern nyss har räknat upp,
bl. a. personalens bekvämlighet och trivsel,
t. ex. med tanke på barnens skolgång,
är önskvärt att få den nya anstalten
förlagd nära en stor stad, måste man
se den här frågan också ur andra synpunkter.
Det kan icke vara lämpligt att
ha en stor anstalt av denna karaktär
nära en stad, där de som äro intagna

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

och som avvikit från anstalten ha möjlighet
att hålla sig undan och komma i
kontakt med likasinnade element i större
utsträckning än på mindre orter. Det
kan icke heller vara idealiskt att en sådan
anstalt ligger så nära en stor trafikled
som rikshuvudvägen genom Östergötland
med dess livliga trafik och stora
möjligheter för rymlingar att genom
liftning eller på annat sätt få hjälp att
komma undan. Det kan inte heller vara
lämpligt att ha en anstalt av denna karaktär
så nära småstugebebyggelsen vid
Ekängen, ett sommarstugeområde som
hör till Linköpings stad.

Frånsett dessa omständigheter tycka
vi i Östergötland, att vi ha blivit litet
för illa behandlade, när det gäller förläggningen
av dessa anstalter, ty vi ha
ju redan förut inom länet det enda hittills
existerande ungdomsfängelset, och
erfarenheterna därifrån äro icke uppmuntrande.
Det hade därför varit önskvärt
att få anstalten förlagd till en annan
plats, men trots de invändningar,
som jag här gjort, vill jag lika litet nu
som förut ställa mig absolut avvisande
till anstaltens förläggande till Tuna. Jag
förstår, såsom justitieministern alldeles
nyss påpekade, att precis samma skäl,
som vi östgötar åberopa för att slippa
ifrån den här anstalten, kunna anföras
från varje annan plats, dit man vill förlägga
densamma. Man måste emellertid
beklaga, att fångvården enligt moderna
principer har lyckats så dåligt i praktiken,
att opinionen ute i bygderna mot
densamma blivit så negativ och avvisande,
som den har blivit.

Jag vill alltså inte se frågan som en
rent lokal fråga. För mig har huvudinvändningen
legat på ett annat plan. Det
har gällt den ekonomiska utformningen
av hela projektet. Det är dyrbart med
anläggningar av detta slag. Anstaltsvård
måste alltid bli dyrare än vård under
normala förhållanden. De stora kostnaderna
för Roxtuna ha redan påtalats av
den förste talaren här i debatten. Det
har med fog riktats grava anmärkningar
mot att man skall lägga ned så mycket
pengar som 8 å 9 miljoner kronor för
en anstalt för dessa s. k. missanpassade

element, samtidigt som vi måste spara
och knussla på verksamhet som gäller
sund och laglydig ungdom.

Jag vill återupprepa vad jag sade under
remissdebatten, att vi äro missgynnade
hemma i vårt län, när det gäller
yrkes- och annan utbildning för normal,
laglydig ungdom. Vi ha i 15 års tid arbetat
på att få en lantmannaskola till
stånd i Östergötland. Vi ha beslutat att
bygga en verkstadsskola för att ge yrkesutbildning
inom hantverk och småindustri.
I båda dessa fall ha vi stött på
ett kompakt motstånd, vi ha inte lyckats
få byggnadstillstånd, så att vi kunnat
genomföra våra planer. Men då man
sett förslaget om en stor anstalt för att
avhjälpa bristen på yrkesutbildning och
vård av brottslig ungdom, förefaller det
oss som om det varken fattades pengar
eller övriga resurser. Det är icke underligt,
ärade kammarledamöter, att
ortsbefolkningen under sådana omständigheter
ställt sig avog till projektet och
frågat sig om inte sparsamhetssynpunkterna
även måste göra sig gällande, när
ett sådant förslag utformas.

Visserligen har statsutskottet med anledning
av de väckta motionerna kritiserat
det ursprungliga förslaget mycket
hårt. Utskottet har förklarat, att det icke
kan godkänna de ekonomiska beräkningarna,
utan att dessa måste beskäras väsentligt
och att man vid den översyn
som föreslås bör anlita ekonomisk och
administrativ erfarenhet, så att alla förenklingsmöjligheter
bli tillvaratagna.
Utskottet säger vidare, att allmänhetens
krav på effektivt skydd måste tillgodoses
bättre än enligt det ursprungliga förslaget.

Genom statsutskottets restriktiva
skrivning ha naturligtvis en hel del av
de önskemål, som vi motionsvis ha framfört
i denna fråga, blivit beaktade. Men
det vore väl ändå naturligare, att man
gjorde utredningar, kompletteringar och
beräkningar först, innan arbetet sattes
i gång. Eljest kan den slutliga utformningen
av förslaget och det resultat, som
den nya utredningen kan leda till, föregripas
av de förberedelser, som man redan
nu vill sätta i gång.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Det är därför enligt mitt förmenande
anledning att vänta med att sätta i gång
liela projektet, till dess att man fått de
nya utredningarna och till dess att man
sett, om det verkligen går att tillgodose
de önskemål om besparingar, som statsutskottet
uttalat.

Herr talman! Jag ber därför att få ansluta
mig till den reservation, som fogats
till statsutskottets utlåtande och som
innebär avslag på propositionen samt
anhållan om en ny utredning med beaktande
av de synpunkter, som anförts i
motionerna.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Innan jag går in på att bemöta och vederlägga
de synpunkter, som reservanterna
ha anfört, vill jag konstatera att
det här landet, Sverige, har satt i system
att reformera först och skaffa sig
de erforderliga resurserna efteråt. Det
är ju alldeles tvärt emot vad man borde
göra. Det är så med folktandvården och
alla möjliga andra vårdformer, och så
är det med de lagar, som man stiftat
om villkorlig dom, villkorlig frigivning,
ungdomsfängelse och om intagande på
ungdomsskyddsanstalt. Detta har man
gjort utan att tänka på hur man praktiskt
skulle kunna sköta det. Följderna
ha blivit förskräckande. Det är icke den
minsta överdrift i den beskrivning, som
den förste talaren i detta ämne gav. Det
kan icke få fortgå som det nu gör.

Då inställer sig frågan vad man skall
göra för att sona de underlåtenhetssynder,
som här gjorts genom att man handlat
bakvänt år efter år i alla möjliga
sammanhang. Ja, det är icke annat att
göra än att försöka att nu efteråt komma
med den jäst, som borde ha varit med
i baket redan när man började. Vi ha
nu att ta ställning till en sådan fråga.

Herr statsrådet uppehöll sig rätt vidlyftigt
vid hur den nya anstalten skulle
komina att fungera. Jag tror på sätt och
vis att det var överflödigt, ty vi ha god
jämförelse i långanäsanstalten, som jag
direkt kan nämna och som varit mycket
dryftad i denna kammare och som första
lagutskottet och statsutskottets tredje

avdelning besökt och som jag hoppas
att även andra ha besökt. Jag har ännu
icke blivit övertygad om att denna anstalt
är en oriktig modell. Men jag vill
inte säga att jag heller blivit övertygad
om att det definitiva omdömet om denna
anstalt kan fällas ännu.

När vi nu råkat ut för sådana förhållanden
på ungdomsvårdens område och
då det gäller ungdomsförhållandena
över huvud taget, som vi ha gjort, måste
vi antingen ändra tillbaka de lagar som
stiftats — det är inte alls omöjligt att
det kommer att gå så till slut — eller
också få vi se till att lagarna bli tillämpade
på, såsom utskottet säger, ett fullvärdigt
sätt. Jag tror det gäller detsamma
här som i fråga om ungdomsvårdsskolorna.
Jag har själv i en motion och
även reservationsvis föreslagit, att man
skulle anordna slutna avdelningar på
ytterligare två ungdomsanstalter. Därav
följer att jag inte haft några svårigheter
att godkänna principerna, när det gäller
detta ungdomsfängelse. Det har egentligen
inte varit någon som vågat underkänna
de principerna. Jag har intagit
min ståndpunkt mest därför, att innan
man säger att hela denna lagstiftning
måste kasseras — vilket jag hoppas inte
skall behöva ske — måste man pröva
den och göra allt vad man kan för att
provet skall bli sådant, att ingen skall
kunna göra anmärkning mot det sätt, på
vilket man sökt omsätta lagstiftningen i
praktiken. Kommer man då inte att lyckas,
trots alla de resurser som man sätter
in, tror jag emellertid inte att vårt
folk så länge till kommer att tolerera att
kriminella element, unga eller gamla,
terrorisera den övriga befolkningen såsom
sker nu. Då får man ta upp frågan
om lagstiftningens fortsatta bestånd. Saken
bör emellertid, som sagt, prövas
först. Det är därför som utskottet godtagit
dessa principer och tydligt sagt ut
det. Jag tror icke att jag behöver orda
mera om detta, eftersom varken talesmannen
för reservationen eller någon
från annat håll på den punkten gett uttryck
åt någon annan uppfattning än
utskottsmajoritetens.

Den förste talaren sade att erfarenhe -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag

terna från Skenas varit mycket ogynnsamma,
sedan det svårbehandlade klientelet
kommit dit, och det har sagts inom
avdelningen också, att före 1947 gick
det bra; då hade man inte så stor känning
av det i bygden omkring eller på
anstalten. Jag skulle för min del tro,
herr statsråd, att det kunde behövas en
sluten avdelning på Skenas också, så att
Skenäsanstalten blev en ny Långanäsanstalt,
där kanske huvuddelen av eleverna
finge öppen vård, men man samtidigt
hade möjlighet att ordna med sluten
sådan på samma sätt som på Långanäs.
Det tror jag vore någonting att
rekommendera att man för det ändamålet
använde en del av de mycket betydande
belopp, som man skall spara in
när man förbilligar Roxtunaanstalten,
vilket nu är föreslaget.

Om man alltså säger att erfarenheterna
från Skenäs äro ogynnsamma, är
det då riktigt att applicera dem på den
nya planläggningen omedelbart? Det är
faktiskt så att på de anstalter, där man
har slutna avdelningar och har personalen
så uppdelad att den är med klientelet
hela dygnet om, är det praktiskt
taget omöjligt för de intagna att rymma.
Jag tror därför inte att det från denna
anstalt, om den nu blir utformad på
samma sätt som exempelvis den slutna
anstalten Långanäs, kommer att bli några
egentliga rymningar. Det lär väl inte
ha förekommit mer än en gång att någon
rymt från den slutna avdelningen
på Långanäs, och anledningen till att
det kunde ske låg till en del på den
mänskliga försummelsens plan; de intagna
hade lyckats lura in en vårdare
i ett rum och stängde igen dörren, och
så stucko de i väg. Men annars går det
knappast att rymma från den anstalten.
Därför tror jag inte att det finns några
stora risker för rymningar från denna
nya anstalt. Jag tror alltså att man skulle
kunna få dem att sluta med rymningarna
i rätt väsentlig grad vid Skenäs
också, om man även där fick en
sluten paviljong med betryggande säkerhetsanordningar.
Jag menar att då
är det inte stor idé att sätta i gång och
bygga eu mur omkring hela anstalten.

till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.
Att sätta upp ett nätstängsel är ju alldeles
meningslöst. Då stjäl rymlingen
bara en avbitartång i en verkstad, och
sedan är det gjort på några sekunder
att klippa sig ut. För att bli effektiv
måste en mur byggas lika hög som t. ex.
vid Hall, där man gjorde muren lika
hög som världsrekordet i stavhopp var
när muren byggdes. Frågan är väl
t. o. m. om muren inte nu måste höjas
med 30, 40 centimeter, eftersom prestationerna
i fråga om stavhopp ju stigit.
Jag tror att man, som departementschefen
sade, bör skjuta ett eventuellt beslut
att bygga en dylik mur kring den nya
anstalten på framtiden tills man får se,
hur det hela utfaller. Med det slutna
paviljongsystemet torde det nämligen
inte bli så många rymningar.

Yad sedan gäller platsen för den nya
anstalten är väl skillnaden mellan utskottet
och reservanterna närmast den,
att utskottsmajoriteten godtagit den av
Kungl. Maj:t föreslagna platsen. Reservanterna
ha ju för sin del inte underkänt
principen om »den lilla gruppen».
Det är meningen att Roxtunaanstalten
skall anordnas på sådant sätt, att det
blir mycket sällan som rymningar kunna
förekomma. Då kan ju omgivningen
inte heller ha något ont av anstalten.
Åkerbo blivande storkommun och kanske
även Linköpings stad komma bara
att ha fördel av att anstalten förläggs till
Tuna. Kommunen kommer nämligen att
tillföras ett betydande skatteunderlag
genom de 50 anställda vid anstalten.
Endast under den förutsättningen att
anstalten vållar uppenbara obehag för
bygdens folk, vilket jag knappast tror
att den kommer att göra, kan den medföra
olägenheter för omgivningen; i annat
fall blir det ju bara fördelar.

Statsrevisorerna ha tidigare påtalat de
stora kostnader som vållas på grund av
de långa fångtransporterna per järnväg.
Statsutskottet har sedermera anslutit sig
till samma uppfattning. Genom att förlägga
den nya ungdomsvårdsanstalten
till en plats inte alltför långt från Skenäs
undgår man för detta klientel onödigt
långa och därmed dyra transporter
mellan anstalterna. Även det tycker jag

26 Nr 23. Lördagen den 26 maj 19ol fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

är ett skäl varför man bör välja den nu
föreslagna platsen för den nya anstalten.
Huvudsaken är dock att man, om
jag får använda det uttrycket, håller de
intagna på mattan, så att det inte blir
en ny pesthärd vid anstalten. Jag har
också en bestämd förhoppning att detta
skall kunna undgås, om anstalten anordnas
på ett förståndigt sätt och skötes
väl.

Läget vid de provisoriska ungdomsanstalterna
i Uppsala och Ystad är, såsom
alla veta, faktiskt olidligt. Då vi nu
alla kunna godkänna själva principerna
för den nya anstalten, har utskottsmajoriteten
ansett, att vi inte böra skjuta
alltför länge på denna frågas lösning.
Den nya anstalten hade kanske visserligen
inte försenats mer än ett kvartal,
om Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag
hade avslagits. Ett nytt förslag hade
ju kunnat färdigställas till den 11 januari
nästa år. Jag kan för övrigt avslöja
för herr statsrådet, att om Kungl. Maj:t
inte i sitt förslag hade infogat en begäran
om ett anslag på 500 000 kronor för
vissa förberedande arbeten, hade nog utskottet
velat skjuta på hela saken till
i höst för att under mellantiden grundligt
låta omarbeta förslaget.

Då utskottet i utlåtandet uttalar sig om
kostnadsberäkningarna, har utskottet
som vanligt använt ett sobert och lugnt
flytande utskottsspråk. Om orden i utlåtandet
skulle översättas till talspråk och
till de ordalag som användas under den
muntliga behandlingen i utskottet skulle
det, herr statsråd, låta helt annorlunda.
I utlåtandet står, att utskottet finner de
»framlagda kostnadsberäkningarna vara
alltför höga för att kunna av riksdagen
godtas», översatt till vanligt talspråk betyder
det: Beräkningarna äro alldeles
uppåt väggarna •— vi ha aldrig hört talas
om något så vansinnigt!

Utskottet skriver: »kvarstår dock behovet
av en väsentlig nedskärning av
utredningens förslag i fråga om byggnadskostnaderna».
Det betyder med de
ordalag som vi använde inom utskottet
när vi talade om saken, att beräkningarna
måste radikalt skäras ned, så att de
bli av en helt annan storleksordning.

Längre ned skriver utskottet: »Vid
översynen synes en allsidig och ingående
prövning böra ske av alla möjligheter
att åstadkomma väsentliga besparingar.
» Det innebär att det icke bara
får bli en översyn av de ritningar och
förslag som finnas, utan att man måste
undersöka helt nya idéer för anstaltens
utformning. Utskottet pekar också direkt
på några uppslag som därvid böra prövas.
Jag har hört av personer, som
sysslat med byggenskap under hela sitt
liv, att man mycket väl skulle kunna lösa
byggnadsfrågan vid den nya anstalten
på ett helt annat och billigare sätt och
ändå kunna tillämpa principen om »den
lilla gruppen».

Utskottet anför vidare, att den blivande
utredningen bör innefatta »en
förstärkt representation för allmän ekonomisk
och administrativ erfarenhet».
Därmed menar utskottet, att det bör bli
nya friska krafter som skola utarbeta
ett helt nytt förslag och som inte skola
vara bundna av det nu föreliggande förslaget.

Detta är, herr statsråd, vad utskottet
egentligen menar med sin skrivning.
Jag tror att man mycket väl kan tilllämpa
den av utskottet godtagna principen
om »den lilla gruppen», även om
man gör en dylik översyn över förslaget
och ordnar anstalten på annat
sätt än vad som nu är tänkt. Anläggningskostnaderna
kunna icke få uppgå
til 125 000 kronor per plats. Vid landets
nyaste och förnämsta centrallasarett,
som omfattar alla tänkbara specialiteter,
ha byggnadskostnaderna inte överstigit
36 000 kronor per plats, inklusive de
personalbostäder och andra byggnader
som måste uppföras vid ett centrallasarett.
Det bör vara någon proportion även
när det gäller det slags människor som
här vårdas. Det är med hänsyn till det
som vi ha tryckt på detta i skrivningen,
men dessutom ha vi nog ansett, att de
förberedelser som behöva göras, inte
böra vara av sådan natur, att de kräva
ett fullt så stort belopp. Vi ha därför
prutat de 500 000 kronorna till 300 000
kronor. Jag vill inte säga att vi därmed
givit en anvisning på vilken procentuell

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

reduktion med avseende på de slutliga
kostnaderna som kan vara den riktiga,
men det kan i varje fall vara en ledtråd
för vad man ungefär kan tänka sig.

Slutligen vill jag, lierr talman, med anledning
av herr statsrådets yttrande säga,
att det enda han egentligen var missnöjd
med i utskottets skrivning gällde
frågan om under vilken myndighet anstalten
skall lyda. Jag undrar om det är
klokt att lägga en anstalt som denna
under dubbelkommando. Om inte fångvårdsstyrelsen
med sin expertis kan klara
upp den här saken, får man väl se
till att fångvårdsstyrelsen bättrar sig.
Det är aldrig bra, när det är oklarhet i
fråga om befälsförhållandena. Vi ha hört
hur många som skola vara med och bestämma,
när det gäller Skenäsanläggningen,
och det är ett exempel som inte
manar till efterföljd. Låt det bli ordentliga
befälsförhållanden. Det är, enligt
den erfarenhet jag har från min tidigare
levnad, rätt hälsosamt och välgörande.
Jag tror inte heller att risken är så
stor i detta fall.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets såväl motivering
som hemställan.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Att jag har begärt ordet i detta
ärende beror närmast därpå, att frågan
om den nya anstaltens placering väckt
en livlig diskussion i den bygd, som jag
representerar. Ett par av mina ärade
vänner på östgötabänken som talat före
mig ha sagt att det råder en mycket negativ
inställning från befolkningens sida
mot anstaltens förläggande till Roxtuna.
Det råder emellertid inte en så enstämmig
uppfattning i denna fråga som man
skulle kunna tro av de yttranden, som
här fällts, och som man skulle kunna tro,
om man följt tidningspressen i Östergötland,
alldeles speciellt en viss tidningspress.
Den socialdemokratiska arbetarkommunen
i Rystad, där ju anstalten
skall ligga — kommunen kommer inte
att heta Rystad efter kommunsammanslagningen
— har bestämt förklarat att
man inte har någonting att erinra mot
att anstalten förläggs till Roxtuna.

Det är också ett rätt egendomligt resonemang,
som motståndarna till att anstalten
skall förläggas till denna ort föra.
De säga att de mycket väl förstå, att det
ur fångvårdssynpunkt är nödvändigt att
få till stånd en anstalt av den typ, som
det här är fråga om. Jag vill också för
egen del understryka, att så långt jag
förstår, efter att ha tagit del av förslaget
och utredningarna, är det helt enkelt
ofrånkomligt att inrätta en anstalt som
den nu ifrågasatta. »Men», säga motståndarna
till att den skall ligga vid Roxtuna,
»den skall ligga någon annanstans.
Den skall ligga i Södermanland till exempel.
» Jag har mycket svårt att fatta detta
resonemang, herr talman, tv om den ligger
i Östergötland eller i Södermanland
eller i Västmanland, har ju befolkningen
precis samma olägenheter av den.

Då säger man, att Östergötland redan
är så väl tillgodosett med anstalter av
skilda slag, att befolkningen borde förskonas
från att få ännu en anstalt inom
länet. Min ärade vän herr Nilzon citerade
ett yttrande av direktören för Skenas,
enligt vilket denne sagt, att vi i Östergötland
redan hade Folåsa, Karlbo, Västra
Ny och Skeniis, vilket enligt hans förmenande
skulle vara tillräckligt. Detta låter
ju oerhört avskräckande på människor
som inte veta vad det är fråga om för
anstalter. Vad är Folåsa? Det är en av
statens ungdomsvårdsskolor, en anstalt
där vi ha 20 pojkar, missanpassade visserligen
men som gå i skolan. Jag tror
inte någon kan säga, att befolkningen i
trakten har någon olägenhet av eleverna
på Folåsa. Jag kan tillägga att det om
någon månad är två år sedan någon
över huvud taget försökt rymma från anstalten.
Jag är ordförande i styrelsen för
den så att jag vet vad jag talar om. Sedan
nämndes Karlbo. Det är Norrköpings
stads och Östergötlands läns landstings
arbetshem för försumliga familjeförsörjare.
Jag blev mycket överraskad, när
jag hörde att också Karlbo räknades upp
i radon av sådana anstalter, som vi hade
nog av. Vi kunna kanske säga att vi ha
nog av anstalten på det sättet, att vi
snart inte ha något klientel diir. Det hölls
i förrgår ett sammanträde på socialsty -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

relsen beträffande just Karlbo, och vi
föreslogo att anstalten skulle läggas ned.
Socialstyrelsen uttalade sin stora tillfredsställelse
över förslaget. Saken skall
nu bara formellt ordnas, och det dröjer
väl därför inte så länge förrän anstalten
är nedlagd. Men under den tid, som den
varit i bruk, har jag inte hört talas om
att bygden haft några olägenheter av internerna
på Karlbo. Jag tycker det bör
vara litet rim och reson i de avskräckande
exempel, som man vill anföra för att
vi inte skola få ytterligare en anstalt förlagd
till Östergötland.

Min ärade vän herr Eskilsson sammanställde
denna fråga med våra försök att
inom länet få till stånd utbildningsanstalter
för normal ungdom, en lantmannaskola
och en verkstadsskola, och jag
ber att få verifiera hans uppgift om dessa
strävanden. Jag sitter själv såsom ordförande
i den ena kommittén och har
haft mycket med dessa frågor att göra.
Men om inte anstalter av det slag, som
vi nu diskutera, förläggas till Östergötland,
öka ju inte därmed utsikterna för
oss att snabbare få tillstånd att bygga en
lantmannaskola och en central verkstadsskola
i länet. Den frågan få vi väl, herr
Eskilsson, försöka hjälpas åt att lösa
ändå, både han och jag och andra. Jag
tycker inte vi skola sammankoppla det
med frågan om Roxtunaanstalten. Jag
har också ett mycket stort intresse för
att vi skola få dessa utbildningsanstalter,
men jag tror inte att realiserandet av
dessa planer går snabbare, om vi bifalla
reservationen, vilken ju, såsom utskottets
talesman nyss mycket riktigt erinrade
om, i princip inte innebär något annat
ställningstagande än utskottet kommit
till. Reservanterna erkänna ju också, att
det principiellt är nödvändigt att få till
stånd en anstalt av det slag det här är
fråga om. Därtill skulle jag vilja lägga,
att jag mycket väl förstår att man velat
förlägga anstalten till Östergötland, då
det är av behovet påkallat att det inte
blir för långt avstånd mellan Skenäsanstaltcn
och den nya anstalten, så att
transportkostnaderna bli alltför stora
och transporterna alltför besvärliga.

Jag bär med detta velat göra klart, att

det inte råder ett sådant enstämmigt
motstånd mot anstaltens förläggande till
den ifrågasatta platsen som man möjligen
skulle kunna tro efter vad som tidigare
yttrats i detta ärende.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Elmgrcn och Falk.

Herr NILZON, IVAR (kort genmäle):
Ilerr talman! Min ärade bänkkamrat ansåg,
att det låg vissa överdrifter i det citat,
som jag läste upp och som var ett
citat ur ett yttrande av direktören för
Skenäsanstalten. Denne är ju fackman
och bör veta vad han talar om, men det
hindrar ju inte att han kan ha gjort sig
skyldig till vissa överdrifter. Det är möjligt
att några av de anstalter, som han
talar om, medföra så mycket obehag för
ortsbefolkningen —• det vill jag inte förneka
— men vi, som bo i östra Östergötland
och ha erfarenheter från Skenäs,
anse alt det skulle vara tillräckligt, om
vi bara hade Skenäs för att vi inte skulle
vilja ha en anstalt till.

Nu sägs det visserligen — herr Mannerskantz
val inne på det — att risken
för rymningar inte blir så stor när det
gäller Roxtuna. Klientelet där skulle tydligen
bli mycket bättre. Man skall visserligen
ha en sluten avdelning, men är det
inte så att två slutna anstalter skola läggas
ned? Under sådana förhållanden har
man ju svårt att tro, att klientelet i allmänhet
på Roxtuna kan bli så mycket
bättre än det klientel, som för närvarande
finns på Skenäs, att rymningar inte
skulle förekomma. Jag tror alldeles säkert,
att det kommer att bli sådana även
från Roxtuna, om vi inte — såsom jag
framhöll i mitt första anförande, då jag
hänvisade till vad statskontoret anfört
på denna punkt — kunna komma dithän,
att vi från dessa anstalter avskilja det
klientel, som inte är bildbart. Det hör
inte hemma i dessa ungdomsfängelser,
utan det bör omhändertagas på annat
sätt. Även denna fråga bör, såsom jag
framhöll tidigare, bli föremål för utredning,
innan beslut fattas.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Man måste hälsa med tillfredsställelse
att det från regeringens sida framlagts
ett förslag om inrättande av slutna
anstalter för de mest svårbehandlade
ungdomsbrottslingarna, men jag förstår
också den reaktion, som kommit till uttryck
från befolkningens sida på de platser,
där man ämnar förlägga dessa anstalter.

Jag blev förvånad, när jag hörde herr
Mannerskantz säga, att man måste se till,
att transportkostnaderna inte bli för stora
och att det var statsrevisorernas anmärkning
som gjort, att man försökt förlägga
antalterna intill städer och större
samhällen. Jag delar inte helt den uppfattningen.
Vi ha många nedslående
exempel från Örkelljunga, där vi ha
Ljungaskog och Sunnatorp. Det är två
anstalter av denna karaktär, och befolkningen
i trakten går i en ständig ängslan.
De veta inte från den ena dagen till den
andra, om de skola bli bestulna genom
inbrott, alldenstund det sker rymningar
ständigt och jämt, och det är ju åtskilligt
annat som också följer med dessa rymningar
— pojkarna ta en bil och kör
sönder den och skrotet får ägaren tillbaka.

Det är klart att man från samhällets
sida bör vidtaga alla åtgärder som äro
möjliga för att försöka fostra dessa ungdomar,
som äro inne på denna sorgliga
väg, till laglydiga medborgare, men jag
tror inie man gör bättre människor av
dem, därför att anstalten förlagts intill
en stad eler ett samhälle. Ur åtminstone
omgivningens och befolkningens synpunkt
skulle det vara bra mycket bättre,
om den kunde förläggas till en icke tätbebyggd
plats.

När det för ett par år sedan i diskussionen
om denna fråga framhölls, att lagstiftningen
på detta område var alltför
mild och att det daltades alltför mycket
med denna ungdom, sade justitieministern,
att lagen måste prövas några år, innan
man kunde uttala sig om dess verkningar.
Redan då tyckte jag emellertid
att utvecklingen visat, att lagen var alltför
mjukt skriven. Dessa ungdomar ha
inte den respekt för lagen som man bär

rätt att fordra. Till min stora glädje finner
jag emellertid, att även justitieministern
under de två år, som gått sedan vi
diskuterade denna fråga, kommit till den
insikten, att man bör vidtaga strängare
åtgärder. Tillkomsten av en sluten avdelning
är därför att hälsa med mycket stor
tillfredsställelse. Om det funnes möjlighet
att, när dessa ungdomar komma till
en anstalt, snarast möjligt avskilja de
helt obildbara, alltså sådana som inte ha
annat i tankarna än att rymma och ställa
till bråk, och sända dem till en anstalt
där de kunna isoleras, tror jag att man
skulle vinna ett bättre resultat med det
övriga klientelet, som är lättare att
handskas med. Av denna anledning måste
vi säga, att de föreslagna åtgärderna
äro av mycket tillfredsställande art.

Jag är emellertid, herr talman, av den
uppfattningen, att man bör kunna bortse
från transportkostnaderna och förlägga
anstalter av detta slag på platser
som inte ligga alltför nära ett samhälle.

Till herr Mannerskantz skulle jag vilja
säga, att om herr Mannerskantz hade haft
en sådan här anstalt förlagd till sin egen
hemtrakt och haft kännedom om de
verkliga förhållandena, tror jag att han
inte hållit det anförande som han höll i
början av denna debatt.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad vid detta utlåtande. Reservationen
skiljer sig ju inte mycket, det
medger jag gärna, från vad statsutskottet
sagt. Vad reservanterna i första hand velat,
är att man skall försöka finna en annan
plats för denna nya anstalt. Det skulle
säkerligen vara lyckligt, om man kunde
sprida dessa hem och anstalter litet
mera över hela landet än som för närvarande
sker. Där det ligger en anstalt,
växer det upp en till alldeles bredvid,
och på så siitt blir den befolkning, som
har oturen att bo i närheten, mer utsatt
för risker än befolkningen på andra håll.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Justitieministern har i sitt anförande
här i kammaren givit en klar

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

skildring av de principer, som varit
vägledande vid utarbetandet av det
förslag till inrättande av en ny ungdomsanstalt
som nu föreligger till avgörande.
Det är principer som väl
knappast kunna motsägas av någon. De
skilja sig högst väsentligt från vad som
är möjligt att praktisera vid våra nuvarande
ungdomsfängelser.

Vid besök på ungdomsfängelser har
man det bestämda intrycket, att det klientel,
som där finns, är ytterst svårhanterligt.
Om dessa ungdomar inte äro
svårhanterliga, när de komma till fängelset,
bli de det ofta under vistelsen
där. Detta beror i mycket hög grad —
det har omvittnats både av personal
och andra som haft med detta klientel
att göra — på att möjligheter saknas
att differentiera internerna. De ungdomar,
som tagas in på dessa anstalter,
äro ju ändå sinsemellan så olika och
orsakerna till att de kommit in på
brottets bana i högsta grad varierande.
En del av dem äro och kanske förbli
hela sitt liv notoriska lagöverträdare,
som man måhända inte har anledning
att hoppas så mycket av. Men det finns
också sådana, som i grund och botten
äro relativt hyggliga människor, men
de äro ofta lättledda både till ont och
till gott och sakna många gånger den
fasthet i karaktären som fordras för
att man skall kunna stå emot frestelser
av olika slag, i synnerhet när frestelserna
komma från kamrater med mindre
goda, ja kanske rent av brottsliga
tendenser. Denna hyggligare kategori
kan med säkerhet räddas och komma
på fötter igen, om ungdomarna bara
få den rätta behandlingen. Det gäller
att så att säga stärka dem i anden, så
att de efter fängelsetiden kunna och
framför allt vilja bli bättre människor.
Men hur detta skall kunna ske i Ystad
och Uppsala, där de dagligen konfronteras
med anstalternas allra sämsta
klientel, är ett problem som under nuvarande
förhållanden helt enkelt inte
går alt lösa. Det sämre klientelets inflytande
på de bättre ungdomarna är
synnerligen olyckligt och i högsta grad
ödesdigert.

Den lösning i form av små enheter,
som föreslagits beträffande Roxtunaanstalten,
finner jag därför vara ett
lyckligt drag. Jag tror att den kommer
att åtminstone delvis eliminera de olägenheter,
som jag inte här skall uppta
tiden med att närmare gå in på, men
som ändå finnas och som anstaltslivet
alltid för med sig både för personalen
och för de intagna. Jag tror att livet
inom en anstalt med små enheter skulle
kunna organiseras så, att det åtminstone
i någon mån vore jämförbart
med det levande livet utanför fängelset,
och det anser jag skulle vara till
stor båtnad för dem som sedan ändå
få leva sitt liv ute bland vanliga människor.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
uttrycka den förhoppningen att sparsamheten,
som utskottet så varmt förordat
och som också kraftigt har poängterats
av herr Mannerskantz, inte
skall sätta in när det gäller de små enheternas
princip.

Herr SUNNE: Herr talman! Det har
redan sagts så mycket i denna fråga,
att det är svårt att framlägga några
nya synpunkter. Mina vänner från Östergötland
ha talat både för och emot,
och eftersom jag väckt en motion i frågan,
har även jag velat säga några ord
innan debatten avslutas.

I motionen framhåller jag att vården
av asociala och kriminella element i
vårt land nu är inriktad på att ersätta
en äldre tids straffmetoder med en på
modern pedagogisk och psykologisk
grund uppbyggd fostran till social inpassning
i samhället, men samtidigt
ifrågasattes beträffande den här föreslagna
anstalten, om utbytet för samhället
kan motivera en så avsevärd investering
som den projekterade anläggningen
kommer att draga.

Vi sakna tills vidare, heter det i motionen,
övertygande bevis för att de
teoretiskt så välgrundade, nya behandlingsmetoderna
i sin praktiska tillämpning
hittills vunnit de resultat och givit
samhället det utbyte man väntat.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

Just denna passus har upptagits till behandling
av statsutskottet, och iag
måste erkänna att man skrivit mycket
välvilligt. Uttalandena torde, såvitt de
avse ungdomsfängelset, säger man, giva
ett riktigt uttryck åt en opinion, som
kommit att omfatta ifrågavarande behandlingsform
med växande besvikelse
och misstro. För egen del anser utskottet,
att de nedslående erfarenheterna
kunna bero på den bristfälliga anstaltsorganisationen
och de i övrigt
otillfredsställande behandlingsresurserna.
Utskottet drar emellertid den slutsats,
som herr statsrådet citerade, nämligen
att vad i motionerna anförts snarast
utgör ett motiv för att tillföra ungdomsfängelse
de resurser, som man nu
har föreslagit.

Emellertid måste ifrågasättas, om det
finns tillgång till personal med sådan
utbildning, att den kan i rätt riktning
påverka här ifrågavarande klientel. Det
gäller ju att anskaffa tillräckligt skolad
och i övrigt för arbetet lämpad personal,
och jag ifrågasätter i motionen,
huruvida man för närvarande och under
en ganska avsevärd tid framåt kommer
att kunna disponera över för ändamålet
kvalificerad personal i tillräcklig
utsträckning. Följden av att
man inrättar den nya ungdomsanstalten
blir möjligen att man får uttunna
den kvalificerade personalen på andra
håll, där den synnerligen väl behöves,
och kanske sänka kompetenskraven.

Iloxtuna har från många håll och
även av herr statsrådet betecknats såsom
den lämpligaste platsen för den
nya anstalten. Jag är för min del icke
övertygad om att detta är riktigt. I likhet
med herr Elofsson nyss undrar jag,
om det inte skulle vara bättre att förlägga
eu anstalt av detta slag längre
bort från varje stort samhälle. Det gamla
Bona — eller Västra Ny sjukhus, som
det nu kallas — hade ur den synpunkten
kanske varit en bättre förläggning.

Jag skall, herr talman, inte vidare
uppehålla mig vid denna fråga; såsom
här under överläggningen framhållits,
är det mycket som kan tala både för
och emot. Jag inskränker mig till att

under hänvisning till det anförda kort
och gott yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall inte många minuter upptaga kammarens
tid, eftersom mina synpunkter
på frågan redan framhållits i debatten,
senast av fru Sjöström-Bengtsson, som
på ett klart och tydligt sätt åskådliggjort
denna nya anstalts idé.

Meningen är ju inte att skapa en
strängare ordning ■—■ såsom här i något
fall har sagts — utan att ersätta två i
högsta grad undermåliga anstalter, nämligen
de provisoriska ungdomsanstalterna
i Uppsala och Ystad, med en modern
anstalt av annan typ, avsedd för svårbehandlade.
Man bygger därvid på vad
som här har uttryckts med orden »den
lilla gruppens princip», väl vetande att
den stora gemenskapen, sådan vi känna
den från många anstalter, är till hinders,
då man vill taga hand om och söka påverka
ett så svårbemästrat klientel som
det här gäller. Det fordras extraordinära
åtgärder för att man över huvud taget
skall kunna »rå på» denna ungdom och
leda den in på positiva banor —- det rör
sig ju här om fysiskt och psykiskt i
olika hänseenden handikappade ungdomar,
som ofta komma från trasiga och
splittrade hem och som i olika hänseenden
blivit missanpassade under vidriga
uppväxtförhållanden. När det gäller
denna ungdom vill man nu pröva idén
med små grupper, och det är bland annat
detta som gör att den nu ifrågavarande
anstalten ställer sig dyrare än vad
vi eljest iiro vana vid.

Nu är det med glädje man konstaterar,
att denna debatt bär ägt rum under älskvärda
former och präglats av stark förståelse
för de principer jag nu antytt.
Man kan säga att alla på det hela taget
godkänt principerna, men ställa sig tveksamma
inför de kostnader principernas
förverkligande skulle kräva. Den av
statsutskottet förordade översynen får
ju visa, i vad mån man bär kan göra någonting
för att nedbringa kostnaderna.
Personalens bostadsfråga, som herr Man -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till ny ungdomsanstalt för svårbehandlade.

nerskantz uppehöll sig vid, hör naturligtvis
till de praktiska spörsmål, där
en översyn kan få effekt. Frågan är
emellertid i vad mån man därutöver kan
göra någonting för att nedbringa kostnaderna.
Så mycket måste nämligen stå
klart, att om man vill vinna det väsentliga
syftet i detta fall, måste man undvika
sammanförandet i en stor gemenskap
och i stället söka förverkliga idén
-om mindre grupper, som till följd av
sin litenhet bli lättare åtkomliga för positiv
påverkan från ledarnas sida.

Jag har under mina fyra år i riksdagen
deltagit i åtskilliga debatter om ungdomsbrottsligheten
och vad därmed sammanhänger,
och jag måste såsom ett betydande
framsteg inregistrera de måttfulla
och balanserade yttranden, som nu
gjorts i detta svåra ämne.

Den verkställda undersökningen rörande
de svårbehandlade ungdomarna
—- deras härstamning, psykiska egenskaper,
familjeförhållanden o. s. v. —
visar oss bilden av ett olyckligt människoklientel,
som i alla hänseenden intar
en särställning. Många av dessa ungdomar
ha aldrig känt sina föräldrar,
ännu flera komma från hem, som icke
kunnat skänka dem den känsla av trygghet
ett barn ovillkorligen behöver för
sin sunda växt och utveckling. Utredningsmännen
säga på ett ställe, att vi
här ha att göra med en rotlös stadsungdom,
och det är så sant som det är sagt.
Det är rotlösheten, den allmänna förvirringen,
över huvud taget bristen på någonting
att luta sig emot, som bland annat
bidrager till att föra dessa unga
människor in i ödesdigra förvecklingar.

Jag är glad åt att det här ifrågavarande
projektet blivit så allmänt accepterat
av dem som yttrat sig i debatten. Jag
tror att det är på sin plats att säga, att
ett så särpräglat klientel, som det här
rör sig om, också kräver särpräglade
och dyrbara åtgärder. Därmed vill jag
inte på något sätt vända mig mot statsutskottets
förslag om en översyn; den
må gärna ske. Jag vill bara liksom bädda
för den tanken, att vi här ha att göra
med människor, som förr i världen brukade
kallas och ännu i dag ofta beteck -

nas såsom olycksbarn i samhället. Ja,
dessa människor göra verkligen på ett
särskilt sätt skäl för benämningen
olycksbarn.

Jag skall inte vidare förlänga debatten,
herr talman, utan ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Pålsson m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilzon, Ivar, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 170 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

vissa avskrivningar av nya kapitalinvesteringar; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1951/52;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/52
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
vägreparationer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bankoutskottets utlåtande nr 32,
angående regleringen för budgetåret
1951/52 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m. jämte i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
27, med anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond för
hästavelns befrämjande jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. användningen av hästexportberedningens
vinstmedel.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående användningen
av hästexportberedningens vinstmedel
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 9 mars 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 162, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen.

3 Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

1:464 av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl. och 11:598, likalydande, av herr
Staxäng m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen ville besluta, att av hästexportberedningens
vinstmedel ett belopp
av 500 000 kronor skulle disponeras
till understöd åt ardennerhingstföreningar
och hushållsgillen, som vore
hingsthållare;

2) I: 466 av herrar Spetz och Sundelin
och 11:599, likalydande, av herr
Persson i Svensköp m. fl., i vilka motioner
hemställts, att hästexportberedningens
vinstmedel måtte få användas i överensstämmelse
med de grunder, som förordats
i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 464 och II: 598 samt
1:466 och 11:599, medgiva, att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas
i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits i propositionen.

Reservation hade avgivits av herrar
Tjällgren, Carl Sundberg, Hjalmar Nilsson,
Hwggblom, Ahlsten och Lars Andersson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt
motionerna 1:464 och 11:598 ävensom
med avslag å motionerna 1:466 och II:
599, medgiva, att hästexportberedningens
vinstmedel finge användas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder,
som reservanterna angivit i det föregående.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag utgår från att alla kammarens
ledamöter väl känna till, att hästexportberedningens
vinstmedel uppkommit på

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

det sättet, att man vid export av hästar
under krigsåren lyckades erhålla ett något
högre pris för dessa än som motsvarade
priserna på inlandsmarknaden.
Dessa medel ha uppsamlats under
beteckningen hästexportberedningens
vinstmedel. Ett relativt mindre belopp
av dessa medel har redan tagits i anspråk
för vissa byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara.

Användningen av huvudparten av
hästexportberedningens vinstmedel har
varit föremål för upprepade överväganden.
Bland annat bär föreslagits inrättande
av en central utställningsplats för
jordbruket, men om denna plan har
enighet ej kunnat uppnås.

Förra årets riksdag uttalade, att hästexportberedningens
vinstmedel borde i
huvudsak användas så, att jordbruket
som helhet finge nytta därav genom insats
på områden, där anslag icke kunde
erhållas å riksstaten. Man syftade därvid
särskilt på sådana forsknings- och
försöksuppgifter, som kunde betraktas
såsom engångsuppgifter.

Hästexportberedningens vinstmedel
uppgingo vid årets början till något över
5,5 miljoner kronor. I propositionen nr
162 föreslås, att av dessa medel skall till
främjande av lantbruksmötesverksamheten
tagas i anspråk 1 miljon kronor,
och medlen skola ställas till förfogande
efter beslut av Kungl. Maj:t. Vidare föreslås
att man skall få disponera 1 miljon
kronor för att stödja exporten av
avelsdjur.

Mot dessa förslag rörande medlens användning
har jag ingenting att erinra.
Däremot har jag inte helt kunnat ansluta
mig till förslaget rörande användningen
av den återstående delen av dessa
vinstmedel, hur betydelsefull forsknings-
och försöksverksamheten på jordbrukets
område än är. Jag inser till fullo
vikten av att vissa forskningsuppgifter,
som hittills inte kunnat stödjas genom
direkta statsanslag, skola kunna
erhålla medel ur denna fond.

Jag och mina medmotionärer ha emellertid
ansett, att en mindre del av dessa
medel borde användas till direkt stöd åt
den kallblodiga hästaveln. Vi ha inte

åsyftat något permanent stöd, utan i
stället ett tillfälligt sådant, som kunde
utgå några år framåt. Det är synnerligen
välbekant, att den kallblodiga hästaveln
för närvarande är i uppenbar motvind.
Intresset befinner sig i en utpräglad
vågdal, och hingstägarna — som i
flertalet fall äro föreningar eller hushållningsgillen
— kunna inte få sina
kostnader för hingsthållningen täckta.
Många sådana föreningar äro redan upplösta,
och andra arbeta med trassliga affärer.
För att få omkostnaderna täckta
tvingas de att uttaxera ansenliga belopp
av sina medlemmar. Men att detta inte
låter sig göra i obegränsad omfattning
ligger i öppen dag.

Jämsides med det starkt minskade intresset
för hästavel och hästuppfödning
har landets hästbestånd undergått en
mycket stark minskning. Denna får dock
i stort anses innebära en anpassning i
enlighet med det minskade behovet av
hästar. En allt större del av jordbrukets
samlade dragkraftbehov tillgodoses numera
som bekant genom användning av
motorkraft.

Men det enligt mitt förmenande mest
betänkliga är inte den totala nedgången
av antalet hästar utan i stället knappheten
på hästar i de yngre åldersklasserna.
Det minskade pålägget av hästar har
förorsakat en stark »förgubbning» av
hästbeståndet. Det finnes relativt gott
om medelålders och överåriga hästar,
men när det gäller yngre hästar råder
en utpräglad knapphet. Man kan inte
blunda för risken, att det inom några få
år kan uppstå en utpräglad brist på
yngre, fullt arbetsdugliga hästar.

För att stödja hästaveln har jag tillsammans
med åtta andra ledamöter av
denna kammare motionerat om att en
halv miljon av hästexportberedningens
vinstmedel skulle få disponeras för tillfälligt
understöd åt hingstföreningar och
åt hushållsgillen, som äro hingsthållare.
Vi ha förmenat, att det är av fundamental
betydelse för vårt lands försörjning
med dragkraft, att den grund för hästaveln,
som hingstföreningarna utgöra,
inte raseras.

Om föreningarna måste upplösas, blir

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

£5

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

eit betydelsefullt avelsarbete tillspillogivet,
och värdefullt avelsmaterial går förlorat.
Inom en hingstförenings område
finnes ofta även en god stostam, som
det är av vikt att tillvarataga ocli utnyttja.

Enligt motionärernas uppfattning tala
således starka skäl för att de hingstföreningar,
som för närvarande behöva
ett tillfälligt ekonomiskt stöd och äro
förtjänta av att upprätthållas, även tillförsäkras
sådant, så att de kunna fortsätta
sin verksamhet till dess förhållandena
på hästmarknaden något klarnat.

Jordbruksutskottet har avstyrkt motionen
och bland annat uttalat, att det
kan ifrågasättas om dessa medel lämpligen
böra tagas i anspråk för ett sä
speciellt ändamål. Häremot vill jag invända,
att det ingalunda rör sig om något
speciellt intresse eller ändamål. Jag
räknar det som ett i allra högsta grad
allmänt intresse, att åtgärder vidtagas
för att trygga landets framtida behov av
hästar.

Jordbruksutskottet åberopar vidare,
att det i sitt utlåtande nr 27 till årets
riksdag har hemställt om en utredning
beträffande de åtgärder, som böra vidtagas
för att åstadkomma en hästavel,
motsvarande landets behov. Jag tackar
jordbruksutskottet för att det biträtt den
motion, som ligger till grund för utskottets
ifrågavarande hemställan. Det
anförda skälet hade emellertid inte bort
hindra, att landets hästavel tillförsäkrats
det omedelbara stöd, som den så
väl behöver. Ett gammalt ordspråk säger,
att »medan gräset växer dör kon»,
och det gäller säkerligen också i detta
fall; medan vi vänta på hjälp, kommer
grunden för vår hästavel att alltmer försvagas.

Jag vill än en gång framhålla, att det
här rör sig om pengar som tillförts landet
genom export av hästar. Vad vore
då naturligare än att landets hästavel i
sitt för närvarande beträngda läge erhölle
en liten del av dessa medel som
stöd för att kunna upprätthållas under
några år framåt?

Motionärerna ha närmast tänkt sig ett
tillfälligt stöd under exempelvis en

femårsperiod. Stöd skulle enligt motionärernas
mening endast utgå i sådana
fall, då det kunde anses fullt motiverat,
så att pengarna komma till fullgod användning.

Landets hästuppfödare ha mycket
svårt att förstå, att så inte kan ske. Om
riksdagen beslutar annorlunda, kommer
detta att väcka mycken olust och besvikelse.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till jordbruksutskottets utlåtande
nr 28.

I herr Hjalmar Nilssons yttrande instämde
herrar Ivar Persson, Domö, Alfred
Nilsson, Isaksson och Lars Andersson.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
vill först betona att även jordbruksutskottets
majoritet hyser stort intresse för
att hästaveln skall kunna drivas efter
rationella linjer, så att landet får det
antal hästar vi behöva dels för jordbruket
och dels för den beredskap, som
kan anses nödvändig.

För något år sedan hade såväl jordbruksutskottet
som riksdagen att ta
ståndpunkt till ett förslag om hur stor
del av de s. k. totalisatormedlen som
skulle användas för hästavelns befrämjande.
En utredning i ärendet förelåg,
och jag tror att vi kunna säga att det
resultat, som riksdagen den gången kom
fram till — om jag inte missminner mig,
fattades beslutet enhälligt — var ganska
generöst ur hästavelns synpunkt, något
som var ganska naturligt, då det här
gällde totalisatormedel. Jag trodde för
min del att de anslag, som vid det tillfället
beviljades, skulle säkerställa hästavelns
lyckliga utveckling. Nu har emellertid
motionsledes den synpunkten gjorts
gällande, alt så inte skulle vara fallet,
särskilt beträffande viss del av ardenneraveln.

I detta sammanhang finns det anledning
att peka på den rationalisering,
som sedan lång tid tillbaka försiggår inom
jordbruket. Traktorn har gjort sitt
segertåg också i det svenska jordbru -

Nr 23.

Lördagen den 2ö maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

kel. Sätter man 1938—1939 som basår
med siffran 100 som beteckning för antalet
traktorer då, kommer man för år
1950 till siffran 296. Enbart under detta
senare år anskaffades till det svenska
jordbruket 12 500 nya traktorer, jeeparna
icke medräknade. Man får utgå från
att denna siffra betyder, att minst lika
många hästar blevo överflödiga inom
jordbruket. Hästarnas uppgift i det
svenska jordbruket måste därför enligt
mitt sätt att se nu ha blivit en helt annan
och mindre betydelsefull än förr,
även om hästaveln alltjämt är nödvändig,
så att man bör söka få fram bästa
möjliga standard på hästarna.

Då man pekar på att aveln inte längre
är lönande och att betäckningssiffrorna
väsentligt sjunkit, vill jag framhålla
att jordbruksutskottet i sitt nyss
behandlade utlåtande nr 27 gått med på
att en utredning om saken företages. Vi
utgå från att en sådan utredning inte
behöver vara vidlyftigare än att resultatet
kan föreligga vid nästa års riksdag.
Om statsmakterna således redan nästa
år kunna taga ställning till utredningens
resultat, tror jag inte att man kan
säga — om jag nu får anknyta till ett
yttrande av den föregående talaren —
att så många hästar behöva do eller eljest
gå förlorade, »medan gräset växer».

Gör man en jämförelse mellan det bidrag,
som staten lämnar till hästaveln,
och det som lämnas till nötkreatursaveln,
måste man säga att hästaveln är rikligt
tillgodosedd. I jordbruksutskottets utlåtande
nr 27 redovisas anslag på detta
område — däri även inheräknat anslaget
till lantbruksstyrelsens stuteribyrå
— på 1 982 800 kronor, varav till hästavelns
befrämjande 1 116 200 kronor.
Statsbidragen till nötboskapsaveln uppgå,
om jag inte minns fel, endast till
367 000 kronor. Jag tror därför — och
min mening delas av majoriteten inom
jordbruksutskottet — att den allmänna
liästavelsverksamheten kan anses vara
tillgodosedd med de anvisade medlen.
Om några speciella missförhållanden tillkommit,
som motivera ytterligare stöd
åt hästaveln, torde det bli utredningens
sak att klarlägga. Principiellt vill jag

emellertid deklarera, att om ökade anslag
till hästaveln behöva ifrågakomma,
dessa skola tagas av totalisatormedlen,
som enligt beräkningen i jordbruksututskottets
utlåtande nr 27 komma att
för budgetåret 1951/52 uppgå till 7,5
miljoner kronor.

Hästexportberedningens vinstmedel
uppgå som bekant till över 5 miljoner
kronor, och det är meningen
att de till stor del skola användas för
att befrämja sådan forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område
som inte kan bli tillgodosedd inom den
så att säga mera normala anslagsverksamheten
på området. Jag vet att många
för det svenska jordbrukets framtida utveckling
betydelsefulla problem på
forskningens och försöksverksamhetens
område inte kunna tillgodoses i vanlig
ordning, och jag tror därför att det
är ett jordbruksintresse att de nu ifrågavarande
medlen disponeras för anslag
till sådana ändamål.

Med hänsyn till det anförda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Herr Jonsson har nyss framhållit
traktorismens utveckling i vårt land,
och jag är fullkomligt ense med honom
om att man inte på något vis bör sätta
en käpp i hjulet för denna utveckling, tv
av den beror jordbrukets hela ställning
och möilighet att hävda sig här i landet.

När jag icke förty ansluter mig till
den föreliggande reservationen, beror
det sålunda inte på något motstånd mot
traktorismen, utan på de särskilda skäl,
som i detta fall föreligga.

Såsom redan framhållits, har kammaren
nyss fattat beslut om utredning beträffande
de åtgärder, som eventuellt
böra företagas med anledning av det under
de senaste åren starkt reducerade
hästbeståndet i vårt land. Detta beslut
grundar sig på farhågan för den kritiska
situation som kan komma att uppstå
för jordbruket eller för försvaret eller
för båda, i händelse ett krig utbryter,
med avseende å behovet av hästar.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

Ha vi i en sådan situation tillräckligt
med hästar för jordbruket, sedan
försvaret fått sin anpart? Ja, det veta vi
inte säkert, utan det är det som denna
utredning syftar att få klarlagt. Vore
det då inte klokt och en praktiskt lämpad
åtgärd, att då vi nu faktiskt ha medel,
jag skulle vilja säga hästmedel disponibla
att stödja hingsthållningen av
ardenner och nordsvensk ras hos hingstföreningar
och liushållningsgillen, se till
att dessas verksamhet icke spolieras?
Det är, som någon sade, fara å färde,
att medan gräset växer, dör kon, i detta
fall hästen, och det är nog så sant som det
är sagt, varför, om utredningen skulle ge
till resultat behovet av en viss upprustning
av ifrågavarande hästavel, detta
skulle komma att försvåras. Ifrågavarande
pengar kallade jag hästpengar, ty praktiskt
taget kunna de sägas vara hästuppfödarnas
egna medel, eftersom, som herr
Nilsson nyss framhöll, denna fond har
uppkommit genom de merpriser, som hästexportberedningen
utfått vid sin försäljning
till utlandet av de hästar som den
inköpt av hästägarna i landet. Dessa ha
icke fått ut merpriserna, utan pengarna
skola enligt riksdagens beslut användas
till jordbrukets gemensamma behov.
När det nu inte rör sig om att återfordra
hela den tillgängliga fonden på 5,4
miljoner kronor utan endast en så liten
del härav som 500 000 kronor, vore det
inte då en akt av lojalitet och rättvisa,
om man återbördade detta belopp, i enlighet
med reservationen till hästavelns
upprätthållande, då denna just nu befinner
sig i en ömtålig ekonomisk situation?
Därmed menar jag inte att man inte
bör i detta sammanhang blanda in totalisatormedlens
användning, såsom herr
Jonsson tangerade, men väl använda den
säregna och för ändamålet lämpliga situation,
som är för handen, när man
utan att behöva ta några andra anslag i
anspråk kan stödja och hjälpa en verksamhet,
som är i behov av hjälp och som
kanske ett annat år också kommer att
hjälpas.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta
mig till herr Nilssons yrkande om

bifall till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Heiding.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
När det har gällt att taga ställning till
dispositionen av dessa medel, har en
avgörande synpunkt varit, att det skall
vara fråga om klart tillfälliga och övergående
ändamål — jag bortser ifrån
hjälpen till export av avels- och bruksdjur
och ifrån hjälpen till lantbruksmötesverksamheten.
Det har sålunda
varit nödvändigt att ta hänsyn till tillfälligheten
i dispositionerna, och då är
det självklart, att det är forskningsuppgifterna,
som komma först i blickpunkten.
Vi ha ju en rad av stora forskningsuppgifter,
som kunna betraktas såsom
engångsföretag. Det har refererats både
i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att man här syftar på ensilagefrågans
lösning och på vissa problem,
som rätt intimt sammanhänga med
hästaveln, såsom forskning rörande
den smittosamma blodbristen hos hästar
och kanske andra, av olämplig fodersammansättning
föranledda sjukdomar
hos dem.

Att däremot, som reservanterna ha
tänkt sig, ta dessa medel i anspråk för
understöd till hingsthållare och hushållningsgillen,
som arbeta på detta
område, och inrikta stödet särskilt på
ardenneraveln, skulle vara att ge sig
in på ett nytt område, och jag har all
anledning att tro, att ett sådant stöd
skulle bli av permanent karaktär. Jag
tror nämligen inte, att situationen i
fråga om hästavelns betingelser här i
landet kommer att nämnvärt förändra
sig inom den tidrymd som vi nu kunna
överblicka. Det är en ofrånkomlig
nödvändighet, att jordbrukarna skola
ha riitt att själva beräkna och kalkylera,
vad de förtjäna mest på: att behålla
hästarna i jordbruket eller att gå över
till traktorer. De vinna ju många fördelar
med traktoriseringen. De spara
foder till sin nötkreatursbesättning, de
få behålla sina pojkar kvar på lands -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

bygden, därför att det är roligare att
sitta på traktorn än att följa harven efter
ett par hästar, och allt detta ger ju
mycket klart utslag i nedgången i användningen
av hästar och uppgången
när det gäller traktorer. Om man skall
försöka vända denna utveckling, måste
man naturligtvis ha mycket starka skäl
därtill. Riksdagen har ju för fem minuter
sedan fattat beslut om att utreda,
huruvida det föreligger så starka skäl
och motiv, att det finns anledning att
ifrån statsmakternas sida göra ett positivt
försök i den riktningen. När man
liar beslutat den utredningen, vore det
rätt kuriöst, om man föregrepe den så
kraftigt, att man här voterade en halv
miljon till det speciella avsnitt av hästavelns
område, som ardenneraveln utgör.
När man har fattat beslut om utredning,
är det väl ingenting annat att
göra än avvakta, vad den kommer fram
till.

Jag tror emellertid, att även i fråga
om beredskapssynpunkten sitta vi kanske
litet fast i traditionella uppfattningar
om hästens betydelse. Om vårt
land skulle invecklas i ett krig, är det
väl troligt — i varje fall säger man ju
det från militärt håll och ifrån kloka
karlars sida, som tro sig kunna de där
frågorna — att det knappast kan bli
ett krig av särskilt långdragen natur,
och då är det ju framför allt våra omedelbara
resurser, som äro avgörande.
Vi ha väl än i dag ett antal brukshästar
på ungefär 400 000, och det har omvittnats
ifrån militärens sida, att vid en
full mobilisering gör man från militärt
håll anspråk på någonting mellan
30 000 och 40 000, således cirka 10
procent av det hästbestånd vi ha i dag.
Även om ålderssammansättningen är
ogynnsam, så betyder ju dock den omständigheten,
att militären inte ställer
anspråk på större del av hästbeståndet
än 10 procent, att läget inte är uppenbart
otillfredsställande.

Man har också ifrån militärt håll preciserat
sina yrkanden i fråga om traktorparken
och sagt, att 10 000 exemplar
kunna bli erforderliga för militära ändamål.
Enligt senaste siffror ha vi

65 000 traktorer i landet, och denna
traktorpark ökas mycket starkt.

Nu är det självfallet, att det måste
finnas hästar och traktorer kvar vid
jordbruket. Det blir väl inte fullt så
markant i händelse av direkta krigshandlingar,
men situationen blir uppenbar,
om man tänker på en konflikt
av samma karaktär som det sista
världskriget, då vi fingo klara av en
lång avspärrningsperiod. Men här spelade
beredskapslagren av drivmedel
den största rollen, och om vi få tid på
oss, finns det ju möjlighet till omställning
av traktorparken för inhemskt
bränsle. Vi ha lyckats hyggligt därmed
en gång tidigare, och vi böra rimligtvis
kunna lyckas något bättre, om vi skulle
bli tvingade att försöka det än en gång.
Jag har närmast begärt ordet för att
uttala inför kammaren, att myndigheterna
ha dessa frågor under all nödig
observans. För närvarande ske inom
riksnämnden erforderliga undersökningar
och experiment för att omställa
traktorparken för inhemskt bränsle, i
händelse så skulle bli erforderligt.

Jag har velat säga detta för att kanske
i någon mån lugna dem av kammarens
ärade ledamöter, som se problemet
som ett uppenbart beredskapsproblem.
Jag vill inte bestrida, att det i
viss mån är ett beredskapsproblem,
men om man scr det ur militär synpunkt,
är det ju knappast ardennerhästar
som komma i ögonsikte i första
hand, utan den nordsvenska hästen och
hästar av annan typ.

Nu skall det emellertid enligt riksdagens
beslut göras en utredning av alla
dessa frågor. Jag vill, herr talman, inskränka
mig till att konstatera, att det
icke föreligger någon risk i att avvakta
den utredningens resultat, innan
man sätter sig ned och beslutar om speciella
åtgärder på hästavelns område.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag för
min del skall be att i allt väsentligt få
instämma i de yttranden, som hållits av
herr Nilsson i Alnarp och herr Sundberg.
Jag är också av den uppfattning -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ane. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

en, att man kan säga, att det är hästägarnas
egna pengar det gäller. De
hingstföreningar, som i första hand kommit
i svårigheter, äro väl ardennerhingstföreningarna,
men i reservationen
ha vi sagt, att vi anse att stöd av dessa
pengar också bör utgå till föreningar,
som hålla hingst av nordsvensk ras. Jag
bor för min del i ett hästproducerande
län och känner mycket väl till de svårigheter
som för närvarande råda på detta
område.

Man har på sina håll som ett argument
mot motionens förslag anfört, att
hingstföreningarna nog varit oförsiktiga
och köpt hingstar till alldeles för höga
priser, så att de när tillbakagången för
hästaveln kom, stodo där med sina dyra
hingstar. Det är nog i visst mån sant, att
man köpt dyra hingstar, men detta har
skett i den mycket vällovliga avsikten
att gynna aveln. I det län, där jag bor,
har det t. ex. varit en verklig tävlan mellan
ardenneruppfödarna, särskilt vid
treårspremieringarna, att kunna visa
upp de bästa möjliga hingstarna, och
när då hingstföreningarna sett på framtiden
och velat förvärva så bra djur som
möjligt, har beklagligt nog denna tävlan
uppstått om de s. k. topphästarna.
Men det har, som sagt, skett i vällovligt
syfte, och när det nu blivit en depression
på detta område, måste jag för min
del säga, att jag tycker saken ligger
ganska klar. De pengar det gäller ha
dock kommit ifrån hästaveln, och hingstföreningarna
och framför allt ardennerliingstföreningarna
ha faktiskt hjälpt till
att skaffa dessa pengar.

Herr Jonsson i Fjäle sade, att frågan
skulle utredas och att de pengar, som
kunde behövas, borde tas från de totalisatormedel
som äro hänvisade till hästavelns
befrämjande. Ja, jag tror att det
kan bli värre att få pengar från det hållet
än det skulle vara nu, då pengar så
att säga stå till buds. .lag tror inte mycket
på den utvägen, med förlov sagt.

Herr statsrådet lovprisade utvecklingen
när det giiller traktoranvändningen
på landsbygden. Jag vill också säga,
att den varit av utomordentligt stort
värde, ty den utvecklingen gör, feom

statsrådet sade, mycket till för att ungdomen
skall stanna kvar på landsbygden.
Det är mycket lättvindigare och
trevligare att köra en traktor än en häst.

Men statsrådet sade också någonting
som jag inte riktigt förstod. Han sade,
att vi ville försöka vrida denna utveckling
tillbaka, när vi ville ha pengar till
hingstföreningarnas hjälp. Jag vet inte,
om jag missförstod herr statsrådet, när
jag fattade honom så, men det är ju bara
fråga om att hjälpa de hingstföreningar,
som för närvarande äro i behov av
ekonomiskt stöd. Jag vill också säga,
att när vi leva mitt uppe i en depression
på hästavelns område, så inrätta
sig nog hästägarna därefter, och i dag
köpa de säkerligen inte så dyra hingstar
som för något år sedan. Det kan inte
rimligen sägas, att man med detta förslag
skulle vrida utvecklingen tillbaka.
Jag hälsar med stor tillfredsställelse löftet
om att denna fråga skall utredas,
men jag skulle ha hälsat med ännu större
tillfredsställelse, om riksdagen i dag
hade låtit hästägarna få dessa 500 000
kronor som vi ha föreslagit.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
vid utlåtandet.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
begärde ordet närmast för att säga ett
ord i anledning av vad först herr Nilsson
i Alnarp och sedan herr Sundberg
sade om att detta är hästägarnas pengar.
Jag undrar, om det inte är litet farligt
att ge sig in på den principen. Då kunna
vi kanske också säga, att de pengar
som vi få in från utlandet genom export
av trävaror äro skogsägarnas pengar,
och man kunde på flera andra områden
anlägga samma synpunkt. Jag vill understryka
vad statsrådet sade, alt den
forskningsverksamhet, som skall gagnas
med dessa medel, har stor betydelse för
jordbruket i dess helhet och även för
den del som uppföder hästar. Var och
en som är jordbrukare känner ju till,
vilket virrvarr det är när det gäller
ensilage av växtmedel. Vi veta, att i
fråga om de vätskor man använder vid

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

inläggningen kommit fram en rik flora,
och på vetenskapligt håll vet man knappast,
vad det ena eller andra medlet
egentligen är. Framför allt är det svårt
att avgöra, vad som är bäst. Det är
mycket betydelsefullt för jordbruket, att
den frågan blir klarlagd, och därför är
det värdefullt att få stöd till forskningen
på detta område.

Till sist, herr talman, vill jag, då man
här talar om ett anslag på »bara»
500 000, påpeka att det understöd som utgår
till nötboskapsaveln är endast 367 000
kronor.

Herr DOMÖ: Herr talman! Vad som
gör att denna fråga kanske bör intressera
kammarens ledamöter litet mer än
den eljest skulle göra, är att den är en
tydlig beredskapsfråga — det gäller inte
frågan om jordbruket skall använda
hästar eller traktorer framdeles för sin
drift, utan det är fråga om hur man
skall möta en avspärrning i ofredstid.

Jag tror att statsrådet Sträng uttryckte
sig så, att om vi få ett krig, kan det
knappast bli av någon längre varaktighet.
Ja, vad veta vi om det? Det förefaller
mig vara litet lättvindigt resonerat
att bygga på en sådan förhoppning.
Vi hade samma uppfattning före det senaste
världskriget, och vi blevo ju sedan
mycket besvikna över att kriget drog så
långt ut på tiden.

Det går knappast att hänvisa till gengasmöjligheten,
ty det tar lång tid att få
traktorerna omställda för gengas. Därom
ha vi ju erfarenheter från den senaste
tiden, och dessa erfarenheter ge mig anledning
att fråga herr statsrådet, hur
det är ställt på detta område. Har man
planerat någon reservtillverkning av
gengasaggregat? De svenska jordbrukarna
ha särskilt under det senaste året
frågat sig, hur det skall bli möjligt att
sköta jordbruket under en avspärrning,
när vi kanske bli avstängda från drivmedel
och när traktorer och hästar i
icke ringa utsträckning tagas ut för försvarsändamål.
Det har börjat uppstå en
verklig oro för hur det skall bli, och

därför resonera jordbrukarna, när de
äro tillsammans, om angelägenheten av
att upprätthålla hästbeståndet åtminstone
en del år framåt i större utsträckning
än som kanske senare kan behöva
ske. Nu är ju, som det redan sagts här,
hästbeståndet för ögonblicket relativt
stort i förhållande till behovet, men det
består av övervägande äldre hästar, och
uppfödningen är av så ringa omfattning,
att den på intet sätt täcker rekryteringen
av det bestånd som man beräknar att
framdeles behöva för försvarsändamål
och för det återstående drivkraftsbehovet
för jordbruket. Om jag minns rätt,
räknar man med ungefär 300 000—
350 000 hästar som ett normalt behov
ur dessa synpunkter, men antalet föl,
som födas per år, är för närvarande
inte på långt när så stort, att det täcker
rekryteringen av detta bestånd, och
läget är alltså ganska allvarligt. Det
skulle vara önskligt, att det funnes medel
tillgängliga att sätta in här för att
bevara det bästa materialet även när det
gäller ardenneruppfödningen. De hästarna
gå ju i varje fall att använda i
jordbruket, och i de distrikt, där man
har ardennerhästar, tas ju dessa även ut
för försvarsändamål. De nordsvenska
föreningarna ha haft ett visst stöd, och
det har påyrkats att även ardennerföreningarna
skulle få det, men det har
hittills inte blivit så. Det är ju gott och
väl, att det skall bli en utredning, men
den tar sin tid, och när man slutligen
har kommit fram till att det behövs anslag,
kanske det är mycket svårt att få
de pengar som behövas. Det framgick ju
inte minst av herr Jonssons anförande,
att han menade att den allmänna hästavelsverksamheten
fått vad den behöver,
varför det kanske inte är så mycket att
vänta av nya anslag om denna hans mening
är allmän. Av dessa skäl tycker
jag, att det skulle vara bra att här få
avsatt ett belopp, som kunde få användas
till det ändamål som jag är övertygad
att en utredning kommer fram till
såsom önskvärt att befrämja, och av dessa
skäl tillåter jag mig, herr talman, att
fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på vikten av den föreliggande

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel,
frågan och på att det är fullt motiverat talar om beredskapssynpunkten i denna
att rösta på reservationen i denna sak. fråga.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag får först till herr Isaksson säga, att
jag tror inte han talar å de svenska jordbrukarnas
vägnar, om han vill fördela
dessa medel ur den synpunkten, att det
är hästägarnas pengar. Jag tror nog att
jordbrukarna i allmänhet vilja betrakta
dem som jordbrukets pengar och vilja
använda dem på det sätt som ur allmän
jordbrukssynpunkt är det mest önskvärda.

Till herr Domö vill jag säga, att jag
tror att han missuppfattade mig. Det är
möjligt att jag inte uttryckte mig tillräckligt
klart, men jag ville säga, att
vi kunna få krigsfall av två slag: antingen
relativt snabbt övergående krig
eller ett krig av samma typ som det sista
— en långt utdragen konflikt. I det
första fallet har ju den föreliggande frågan
kanske inte så stor betydelse; då är
det fråga om hur mycket hästar och
traktorer och andra redskap vi ha i dag
för att hålla apparaten i gång. I det senare
fallet, sade jag, kommer ju framför
allt vår lagerhållning i fråga om
drivmedel i förgrunden liksom våra
möjligheter att ställa om traktorparken
för inhemskt bränsle.

Herr Domö ställde en direkt fråga om
vad som nu göres på detta område. Utan
att här gå in i detaljer — det kan jag
av naturliga skäl inte göra — vill jag
erinra om att jag redan i mitt första anförande
tillät mig konstatera, att myndigheterna
ha uppmärksamheten riktad
på denna sak. En fortlöpande forskningsoch
experimentverksamhet försiggår för
att förbättra den gengastraktortyp, som
det arbetades med under det senaste
världskriget. Det finns organisationsplan
för hur tillverkningen skall läggas upp
och för den prioritering som erfordras
för den speciella plåt, som ingår i denna
tillverkning såsom råvara. Vi arbeta
alltså med detta och äro följaktligen nu
beredda på ett annat sätt iin vi voro
1939—1940. Jag har velat nämna detta,
eftersom det spelar en viss roll, när man

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det anslag, som reservanterna begära
till hingstföreningarna, tror jag
är mycket välmotiverat. Inför den katastrofala
tillbakagång av hästantalet,
som skett under de senare åren, kan
man verkligen fråga sig, hur jordbrukarna
skola bete sig, om det blir stopp
med den maskinella driften och de
måste begagna sig mera av hästar. Vi
hörde av herr statsrådet här, att regeringen
hade sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål och att experiment
och försök pågå, så att vi, om en sådan
situation skulle inträda, skulle kunna
sätta till alla klutar för att skaffa
fram t. ex. gengasaggregat.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
med anledning av vad herr Jonsson
i Fjäle sade om att de pengar det
här är fråga om inte skola betraktas
såsom hästägarnas pengar, ty så hade
man inte fått göra när det gällde t. ex.
vinsten på exporten av trävaror, utan
i det fallet hade dessa pengar gått till
riksgäldskontoret. Men det är väl inte
obekant för herr Jonsson, att på det
området avtal har upprättats mellan
staten och exportörerna om att pengarna
skola återbäras till exportörerna efter
ett visst antal år. Något sådant avtal
finnes inte i fråga om vinsten på
hästexporten. Jag tycker därför, att det
vore rimligt att av de hopsamlade medlen
anslå ett belopp av 500 000 kronor
åt dessa hingstföreningar för att de
skola kunna bestå i fortsättningen. Åtminstone
söderut i landet finns det faktiskt
inte några jordbrukare, som vilja
hålla en hingst, på grund av att tillförseln
av ston är så liten, att det inte lönar
sig för jordbrukarna med allt det
besvär, som ar förenat med hållandet
av en hingst.

Det är med tanke på detta, herr talman,
som jag anser att man bör uppmuntra
hållandet av hingstar genom att
på förslag av hushållningssällskapen,
såsom reservanterna ha föreslagit, försöka
hjälpa dessa hingstföreningar.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr STEN: Herr talman! Då man under
99j/2 timme väntat på att få ordet
i en annan fråga, är det endast med
tvekan man begär ordet i denna angelägenhet.
Men då detta råkar vara en
fråga som jag är i hög grad intresserad
för, har jag inte kunnat underlåta
att sticka emellan med några synpunkter
på den.

Jag har lagt märke till att den nordsvenska
hästaveln under senare tid arbetar
med mycket stora svårigheter. På
grund av den utveckling, som min
kamrat här på gävleborgsbänken och
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
talat om, alltså i riktning
mot en ökad traktordrift inom det
norrländska skogs- och jordbruket, synes
hästaveln ha blivit eftersatt i jordbrukarnas
intresse. Det har här inte
tillräckligt tydligt kommit fram, men
det bör betonas, att denna utveckling
inte får tagas till intäkt för ett vårdslösande
av hästaveln — det är enligt
min uppfattning bakvänt — just därför
att nu behovet av hästar inom det norrländska
jordbruket och efter hand även
inom det nordsvenska skogsbruket
minskar, bör man i så mycket högre
grad inrikta sig på kvaliteten. I det avseendet
har ju utvecklingen varit den,
att sedan slutet av 1800-talet, då ardennerliästen,
som nu en del här tala för
— vilket jag förstår kan vara berättigat
med hänsyn till vissa sydsvenska
intressen — ävensom Clydesdalingarna
kommo och sådde sin vildhavre i
de nordsvenska stona, har det lyckats
våra förfäder för några generationer
sedan att återupprätta den nordsvenska
hästrasen genom ett lämpligt inslag
av den gudbrandsdalska hästen. Och nu
få vi till vår sorg och grämelse bevittna,
att dessa vinningar hålla på att gå
förlorade och att Norrland inte blir
självförsörjande i fråga om hästar till
sitt jordbruk och skogsbruk, utan dessa
otympliga hästar komma söderifrån

och lämnas ut på kontrakt på avbetalning,
fastän de inte alls äro lämpliga i
de norrländska markerna vare sig i
jordbruk eller skogsbruk.

Jag vågar inte ha någon mening i
den strid, som nu här står beträffande
dessa hästexportavgifter, men jag vill
framhålla såsom en angelägen uppgift
för den utredning, som här är beslutad,
att man skall inte minst se till att den
nordsvenska hästaveln på nytt kommer
i högsätet och att Norrland blir självförsörjande
i fråga om hästar för sitt
eget jordbruk och sitt eget skogsbruk,
när all expertis och all erfarenhet äro
eniga om att den nordsvenska hästen är
den enda häst, som passar för dessa näringar
i norrländska bygder.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
hade knappast trott att debatten i denna
fråga skulle bli så pass lång som den
har blivit, och därför har jag inte begärt
ordet tidigare, ehuru även jag står antecknad
som reservant.

Jag begärde emellertid ordet mot, som
jag hoppas, slutet av debatten för att få
understryka en del av vad herr statsrådet
yttrade i sitt första anförande. Om
jag inte fattade statsrådet fel, lovade
han att den utredning, som kammaren
nyss har beslutat, skall komma till stånd.
Riksdagens önskemål kommer alltså att
bli effektuerat, och jag skall be att, samtidigt
med att jag understryker detta,
få uttala den förhoppningen, att denna
utredning måtte komma till stånd så
skyndsamt som möjligt och måtte bli så
ingående och vittomfattande som det
kan anses lämpligt.

Det var emellertid en sak till som jag
skulle vilja omnämna i anledning av
herr Jonssons i Fjäle yttrande. Han
sade, om jag antecknade det rätt, att
de vinstmedel, varom vi nu tala, inte
äro jordbrukarnas medel. Ja, så kan
man naturligtvis säga, det skall jag inte
direkt bestrida, men jag vill i alla fall
bara påpeka, att det är så, att dessa
vinstmedel ha framkommit, som vi alla
veta, genom hästexporten. Det är ju
vinstmedlen på hästexporten det är frå -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

ga om, och att denna hästexport kunnat
komma till stånd, har berott på att jordbrukarna
bedrivit hästavel av viss omfattning.
Alltså tycker jag att jordbrukarna
ha bättre rätt än andra till dessa
medel. Herr Jonsson ansåg, att då skulle
man kunna säga, att detsamma vore förhållandet
med vinstmedlen på trävaruexporten,
och jag tror nog att detta har
gjorts gällande till den kraft och verkan
det hava kan.

Det vore också frestande att ingå på
vad herr Sten här nämnde om den nordsvenska
hästen, men han beklagade ju
själv, att vi ha hållit på för länge här
med vissa debatter. Därför skall jag gå
honom till mötes med att inte vidare
förlänga denna debatt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr JONSSON, JON: Herr talman! Jag
vill bara rätta den missuppfattning, som
herr Tjällgren tycks ha gjort sig skyldig
till, då han säger att jag menat, att dessa
vinstmedel inte skulle vara jordbrukets
pengar. Jag sade, att det inte speciellt
var hästuppfödarnas pengar utan
hela jordbrukets, och enligt det förslag,
som här föreligger, skola dessa medel
gå till jordbruket och inte till något annat
ändamål.

Då jag begärt ordet, vill jag i anslutning
till min bänkkamrat herr Stens
resonemang om den nordsvenska hästen
och om hästaveln över huvud taget säga,
att jag tror, att även om vi skulle anslå
några tiotusental kronor till hingstföreningarna
— inom parentes vill jag då
säga, att motionen går ut på att det skulle
gälla ardennerhästar, men för att få
en bredare bas för reservationen tages
också den nordsvenska hästen med —
skulle det inte göra så mycket med en
uppmuntran av hästavelsföreningarna.
Det viktiga här är vilka priser hästarna
betinga i den öppna marknaden. Betinga
de där priser, som göra, att det blir lönsamt
med hästavel, jämfört med övriga
produktionsgrenar inom jordbruket, tror
jag att det blir lättare att också driva
upp avelsarbetct. Om detta inte blir lö -

nande, blir det väl ändå något av konstgjord
andning att med statsbidrag försöka
uppehålla avelsföreningar, fastän
det inte finns lönsam avsättning för vad
de producera. Jag vill understryka, att
jag tror att den omständigheten, att intresset
för hästaveln bland jordbrukarna
minskat, beror på att aveln inte gett
den vinst som man räknat med att den
skall ge. Detta har återigen sin orsak i
den omständigheten att traktorerna alltmer
övertagit hästarnas uppgifter både
inom skogs- och jordbruket.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag uppkallades
av herr Jonssons i Fjäle speciella
resonemang om hästavelns lönsamhet.
Jag kan då inte underlåta att
påpeka, att när Kungl. Maj :t den 6 december
1940 bemyndigade lantbruksstyrelsen
att inrätta hästexportberedningen,
fick beredningen i uppdrag
bland annat att arbeta för export av
hästar i sådant syfte, att de inhemska
priserna på hästar inte komme att drivas
i höjden av ett stigande världsmarknadspris.
Världsmarknadspriset
steg över den inhemska prisnivån, så
att det uppstått en vinst för exportberedningen
på nära 572 miljoner kronor.
Nu tillåter man sig i dag diskutera, huruvida
detta är hästuppfödarnas pengar
eller icke. Det är mig likgiltigt, hur man
bedömer det spörsmålet, men jag vill
på det bestämdaste protestera speciellt
mot herr Jonssons resonemang.

Här ha hästexportörerna för samhällsekonomiens
skull lojalt underkastat
sig att inte ta ut världsmarknadspriset
på de sålda hästarna, utan nöjt
sig med ett pris, som legat i nivå med
den inhemska marknadens. När det då
gäller att fördela den uppkomna vinsten,
påpekas från hästuppfödarhåll, att
man där väl ändå borde kunna få någon
liten del av denna vinst, och man
begär 500 000 kronor. Men då kommer
herr Jonsson i Fjäle och säger, att inte
räddar det hästuppfödarna. Det är när
hästuppfödningen är lönande, som
hästaveln kan utvecklas, och det är en
lönande marknad som är det bärande

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. användningen av hästexportberedningens vinstmedel.

för hästaveln. Ja, naturligtvis kan man
resonera på det sättet, och det gäller
produktionslivets alla områden, men
om man ser på händelseförloppet år
1940, då hästexportberedningen inrättades,
tycker jag nog att det finns goda
skäl för att man vid fördelningen
av dessa vinstmedel, herr statsråd, också
ägnar någon uppmärksamhet åt hästaveln,
även om man vill beteckna detta
som ett nytt användningsområde för
dessa medel.

Jag skall sluta med att säga, att herr
Jonsson i Fjäle i sina två tidigare anföranden
resonerat, som om försöksoch
forskningsverksamheten vore beroende
på huruvida denna kammare
skulle bifalla reservationen eller icke.
Så förhåller del sig väl ändå inte, herr
Jonsson i Fjäle. Jag skulle tro, att det
belopp, som återstår till försök och
forskning, nämligen 2 900 000 kronor,
skulle räcka åtminstone till forskning
på ensilageområdet. Jag tycker att
man bör göra klart för sig, att det gäller
fördelningen av de vinstmedel, som
ha uppstått genom hästexporten, och att
hästuppfödarna anmält, att de behöva
bli ihågkomna med 500 000 kronor.
Detta vill varken Kungl. Maj :t eller utskottet
vara med om. Men jag tycker,
att det är en rätt rimlig begäran, och
därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag tror nog att jag kan gjuta litet olja
på herr Näslunds upprörda känslor, om
jag försöker redogöra för vad som var
anledningen till att hästexportberedningen
inrättades.

Det var nämligen på det sättet, att
dåvarande jordbruksministern Pehrsson-Bramstorp
resonerade, enligt min
mening alldeles riktigt, som så, att om
det inte gjordes någonting beträffande
hästexporten, skulle den goda konjunkturen
för hästar inte komma att innebära
någon som helst förbättring för
jordbrukare och hästuppfödare, utan i
stället skulle det komma att uppenbara
sig en hel del handlare, som skulle bjuda
jordbrukarna ett ganska rimligt pris

och själva ta ut överpriset på världsmarknaden
och stoppa förtjänsten i
egen ficka.

För att i stället rädda dessa pengar
till jordbruket inrättades då hästexportberedningen.
Pehrsson-Bramstorp
ansåg alldeles riktigt, att det var bättre
att dessa pengar kommo till jordbruket
än att folk utanför jordbruket skulle
göra speciella exportförtjänster. Inrättandet
av exportberedningsverksamheten
betydde således inte reellt att
jordbrukarna fingo ut ett sämre pris
för sina hästar än om man hade avstått
från att inrätta beredningen. Men
det förde med sig den extra fördelen,
att vi i dag här ha ungefär 5 mijoner
kronor att dela ut på det sätt, som är
ur jordbrukets synpunkt det lämpligaste.
Därvidlag kan ju tvist uppstå, huruvida
det ur jordbrukets synpunkt är
lämpligt att speciellt hästuppfödarna få
en favör eller om det ur jordbrukets
synpunkt är lämpligt att hela det samlade
svenska jordbruket får nytta av
pengarna. Om man ansluter sig till den
senare tanken, tror jag inte att pengarna
kunna användas på ett riktigare
och bättre sätt än att de användas
för sådana forskningsuppgifter, som äro
av avgörande betydelse för hela det
svenska jordbruket, både för hästuppfödare
och för jordbrukare i allmänhet.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Det synes råda en viss oklarhet rörande
den föreslagna användningen av
dessa medel. Jag vill därför helt kort påpeka,
att det av reservationen framgår,
att den avser lika mycket hästavel av
nordsvensk ras som av ardennerras. Detta
är klart utsagt i reservationen.

Gentemot herr Jonsson i Fjäle, som ansåg,
att ett bifall till reservationen skulle
vara ungefär detsamma som konstgjord
andning, vill jag säga, att konstgjord
andning kan vara mycket bra att tillgripa,
ifall människor riskera att kvävas.
Det ger en tillfällig lättnad, som kan vara
av betydelse framdeles genom att livet
kan upprätthållas. Så ser jag också denna
sak.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare.

Jag vill framhålla att jag inte anser
det vara ett hästuppfödarnas speciella
intresse utan ett hela landets intresse,
att vi göra allt vad vi kunna för att inte
grunden för hästaveln skall helt raseras.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Pen,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Hjalmar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 30, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
lägre lantbruksundervisning m. m. för
budgetåret 1951/52 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 32, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 33, med anledning av väckta motioner
om understöd åt de ombordanställda
vid 1950 års sillfiskeexpedition till
Island.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utlämnande av stödlån till
jordbrukare.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare jämte i
ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 79 gjorda
framställning samt med avslag å de likalvdande
motionerna 1:339 och 11:451,
till Stödlån till jordbrukare å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 under kapitalbudgeten, fonden
för låneunderstöd, anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 339, av
herr Niklasson m. fl., och II: 451, av herr
Rabbestad m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag, å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor
till meddelande av hjälp enligt i motio -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare.

nerna närmare angivna grunder åt ifrågavarande
jordbrukare.

Vid utlåtandet hade reservationer anmälts 1)

av herr Tjällgren, som dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Antby, Herbert Hermansson,
Svensson i Vä och Utbult, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till de !ikalydande
motionerna I: 339 och II:
451, till Ersättning till jordbrukare för
skördeskador å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor, att disponeras
enligt i huvudsak de grunder, som reservanterna
angivit i det föregående.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talman! Vi känna alla till förra höstens
besvärligheter med avseende på väderleken.
Den osedvanligt rika nederbörden
gjorde att bärgningsförhållandena, när
det gällde skörden, blevo oerhört svåra
och i många fall omöjliga. Detta gällde
i stort sett hela vårt land, men framför
allt var det väl västra Sverige, som blev
särskilt svårt utsatt.

Inom de län, där uppskattningar av
skördeskadorna ha gjorts genom hushållningssällskapen
och RLF-organisationernas
försorg, d. v. s. inom Jönköpings,
Kronobergs, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Kopparbergs och Blekinge län,
framgår, att skördeskador åstadkommits,
som uppskattas till över 25 miljoner kronor.

Nu har som framgår av utlåtandet
framställning gjorts till Kungl. Maj :t, att
statsmakterna måtte vidtaga åtgärder för
att bereda största möjliga hjälp till de
jordbrukare, som drabbats av denna skadegörelse.

Vid sitt ställningstagande till denna
fråga har Kungl. Maj:t föreslagit, att
särskilda stödlån skulle lämnas till de
jordbrukare, som på grund av felsla -

gen skörd befinna sig i allvarliga ekonomiska
svårigheter.

Ehuruväl jag villigt erkänner att det
förslag, som här funnit sin form i den
kungl. propositionen, jämfört med det
förslag, som jordbruksnämnden lämnat
— ett förslag som för övrigt många av
de berörda jordbrukarna betecknat som
en utmaning — är fördelaktigare, så
måste jag dock säga, att med hänsyn
till de verkligt stora ekonomiska förluster
det här gäller blir inte heller denna
form av bistånd enligt min mening
till fyllest. Såsom en av reservanterna till
jordbruksutskottets utlåtande anser jag
i stället, att den hjälp staten här skulle
kunna ge lämpligen borde kunna ske på
det sätt, som i motionerna I: 339 och
11:451 föreslagits, nämligen att staten
bidrar med belopp motsvarande 50 procent
av skadornas uppskattade värde,
medan således jordbrukarna själva svara
för den andra hälften av den åsamkade
förlusten.

Det säger sig självt, herr talman, att
i dessa tider med deras finansiella svårigheter
är det inte med lätt hjärta man
dristar sig till att hos riksdagen hemställa
att på ett effektivare sätt ekonomiskt
biträda de människor det här gäller,
än vad utskottsmajoriteten här stannat
inför. Men jag är angelägen om att
framhålla de oerhörda svårigheter, som
jordbrukarna i höstas hade att dras
med, de förluster, som uppkommo och
som sannerligen inte enbart beröra 1950
års skörd utan där efterverkningarna
komma att göra sig märkbara under
innevarande år och kanske, i många
fall, under ytterligare längre tid.

Att företagare i allmänhet böra taga
vissa risker äro vi på det klara med,
men att en sådan skall bära risker av
den storleksordning, som här är fråga
om, kan väl inte vara rimligt.

Vi anse det inte riktigt, att skördeskador,
uppskattade till omkring 25 miljoner
kronor, skola kunna utan bistånd
från det allmänna till allra största delen
bäras ensamt av de jordbrukare, som bo
inom det begränsade område, varom här
är fråga.

Herr talman! Med hänvisning till vad

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare.

jag här har anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation nr 2), som
fogats till jordbruksutskottets utlåtande
nr" 34.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Alla som sysslat med dessa saker äro
ju medvetna om att de skador det här
gäller äro rätt betydande. Särskilt vissa
jordbrukare ha drabbats rätt hårt,
och därför har det från såväl Kungl.
Maj:ts som jordbruksutskottets majoritets
sida ansetts, att staten skulle träda
hjälpande emellan.

Emellertid är det svårt att göra sig
en riktig föreställning om omfattningen
i varje särskilt fall av de skador, som
ha inträffat, även om vi veta, att de
på sina håll varit ganska betydande.
Vi ha också inom utskottet ansett, att
även om det givetvis förhåller sig så
inom jordbruket såväl som inom andra
områden av näringslivet, att det kan
drabbas av förluster på grund av förhållanden,
varöver näringsutövaren inte
själv kan råda, så får han också själv
ta vissa'' risker.

Med hänsyn därtill ha vi ansett, att
om man ställer 3 miljoner kronor till
förfogande för lån i detta hänseende,
bör det kunna förslå för att hjälpa de
jordbrukare det gäller att anskaffa utsäde,
konstgödsel och sådant och på så
sätt snart avhjälpa de besvär och förluster,
som uppstått.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Det
har ju inte bestritts från utskottets sida
att här föreligga förhållanden, som motivera
stöd från det allmänna, men utskottet
har samtidigt sagt att detta stöd
bör beredas i form av någon sorts socialhjälp
och alltså förbehållas dem som råkat
i så svårt trångmål på grund av skördeskadorna,
att de inte kunna klara sin
ekonomi.

Det framgår av motion 11:451 att dessa
skador ha varit av mycket olika omfattning
på olika områden. Särskilt har norra
delen av Älvsborgs län och Bohuslän
drabbats synnerligen hårt. Skadorna ha
för norra Älvsborgs vidkommande värderats
till 5,9 miljoner kronor och för
Göteborgs och Bohus lön till 3,8 miljoner
eller något däröver. Jag skulle tro att dessa
värderingar äro gjorda mycket försiktigt.
De ta sikte på de direkta skadorna
ävensom i någon mån de ökade skördekostnaderna,
men därtill komma skador
på själva jorden, som inte äro obetydliga.
De som reste i dessa trakter under hösten
lade nog märke till hur på vissa ställen,
där man varit nödsakad att använda
skördetröskor, dessa maskiner ältade sig
fram genom åkrarna och fullkomligt filtade
ihop halm och jord. Hur man där
kunnat få ett ordentligt vårbruk nu vet
jag inte. Jag såg för bara någon vecka sedan
att i trakten av Vänersborg stod
ännu obärgad säd ute.

Jag behöver inte orda så mycket om
detta, tv både utskottet och departementschefen
ha ju sagt att här föreligga
sådana förhållanden att hjälp påkallas
från det allmännas sida. Vad som skiljer
utskottet, som ansluter sig till Kungl.
Maj:ts förslag, och reservationen är att
medan utskottet och Kungl. Maj:t vilja
ge detta stöd formen av socialhjälp genom
lån till dem, som äro i sådant trångmål
att de inte kunna klara sig, så gå
motionen och reservationen ut på att det
skall utgå direkt statshjälp för att kompensera
det inkomstbortfall som drabbat
dessa jordbrukare. På många andra områden
liar staten gått in för att ersätta
medborgare för inkomstbortfall, som de
av olika anledningar drabbats av.

Nu har statskontoret sagt att hjälpen
bör begränsas till sådana fall där skördeskadorna
uppgå till 50 procent, medan utskottet
har sträckt sig litet längre, liksom
även departementschefen, nämligen till
60 procent. Den förra siffran, 50 procent,
är ju i genomsnitt ungefär vad en jordbrukare
bär för det arbete som läggs ned
på jordbruket. Skall inomstbortfallet gå
så långt betyder det, att han för hela
verksamhetsåret blir fullkomligt utan er -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. utlämnande av stödlån till jordbrukare.

sättning för både eget och anställdas arbete.
Jag vet inte om vi begära något
sådant av någon annan grupp i samhället.

Nu är det ju, som herr Hermansson redan
har sagt, klart att jordbrukarna som
företagare få bära vissa företagarrisker.
Det få ju alla. Men detta fall är så pass
enastående, att det väl knappast finns
någon nu levande som kan minnas något
liknande. Skadorna äro av en sådan omfattning
som man väl kan räkna med inträffar
sällan. Då ha vi som sagt funnit
det rimligt, att staten i någon mån träder
hjälpande till så att förlusten så att
säga delas lika mellan dessa jordbrukare
och staten.

Det är ju klart att härför erfordras
inget litet belopp, det erkänna vi. Men
sådana här katastrofer inträffa uppenbarligen
endast med mycket stora mellanrum.
Vi få väl betrakta ett sådant här
anslag praktiskt taget som ett engångsanslag.
Då ter sig det hela inte så avskräckande
som det eljest skulle göra.

Jag skall med hänsyn till att många
vänta på ordet i andra frågor inte uppehålla
mig vidare vid denna sak. Jag vill
gärna vädja till kammaren att behjärta
den situation, som dessa jordbrukare i
olika trakter av vårt land ha kommit i,
och bifalla den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet. Jag ber att få yrka
bifall till'' densamma.

Herr statsrådet STRÄNG: Jag fick det
intrycket när jag satt och lyssnade på
herr Niklasson, att han ansåg den väsentliga
skiljelinjen vara, om statens hjälp
här skall utgå efter sociala grunder eller
mera generella grunder, siktande på att
kompensera det inkomstbortfall som
skett för jordbrukarna. Det är klart att
detta är principfrågan. Men ett avgörande
i den ena eller andra riktningen får
sådana konkreta verkningar, att om man
tar Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
inskränker sig kostnaden till 3 miljoner
kronor. Om man däremot tar det andra
förslaget måste summan höjas med 7 miljoner
till 10. Det blir en ganska avgörande
slutskillnad mellan de båda ståndpunkterna,
och det har förts långa de -

batter i denna kammare om belopp som
varit väsentligt lägre och där man åberopat
det besvärliga samhällsekonomiska
läget.

Jag behöver inte säga så mycket mer.
Jag vill emellertid också rätta en sak i
herr Niklassons anförande. Enligt propositionen
och utskottets förslag skall det
inte vara någon speciell 50-procentsregel,
som är avgörande för hjälpen, utan
det blir i varje särskilt fall en fullständigt
förutsättningslös prövning. Man är
således inte alls bunden vid några maximerade
procentsatser. Om någon liten
jordbrukare har det besvärligt ställt i
ekonomiskt avseende och behöver en
hjälp på 90 procent, så får han 90 procent,
och behöver han en hjälp på 95
procent har han chansen att få 95 procent,
naturligtvis inom ramen för den
maximering till 5 000 kronor som skall
gälla såsom grundregel.

Det är nog i detta läge ganska besvärligt
att ge sin anslutning till en hjälpform
som helt ser bort från behovsgraderingen.
Det finns ju ändå åtskilliga
jordbrukare i dessa bygder, som dess
bättre ha en sådan ekonomisk ryggrad
att de kunna bära t. o. m. fjolårets besvärliga
skördeförlust och komma igen
utan att det händer någon olycka. Då ligger
det väl i näringens och yrkets egen
natur, att man låter de svåra åren balanseras
av de bättre åren och satsar på det.

Jag är litet rädd, herr talman, för att
om man i detta läge inaugurerar den
princip, som kommit till uttryck i reservanternas
förslag, medför det en viss
prejudicerande förpliktelse för framtiden,
kanske inte bara när det blir våta
år utan också när det blir torra år inom
vissa områden av landet. Jordbruket är
en skiftande näring, och det svenska
jordbrukets område är ganska vidsträckt.
Jag är som sagt rädd för prejudikatsverkan
om man här går på reservanternas
linje, och det är därför, herr talman,
som jag tror att det ur många synpunkter
är klokt att följa utskottet.

Herr WERNER: Herr talman! Den
framställning som här har gjorts från
representanter för de områden i landet

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

som varit utsatta för skördeskador bör
kanske ses mot bakgrunden av att skadorna
i huvudsak drabbat spannmålsskördarna.
Om vi jämföra det pris som
de inhemska jordbrukarna få för produktionen
av brödsäd, som rör sig omkring
27—29, högst 30 öre per kilogram
för vete, med priset på den importerade
brödsäden, som för dagen skulle komma
att röra sig omkring 60—63 öre per kilogram
för kanadensiskt vete, så få vi
kanske fram en annan bild av bakgrunden
till de framställningar som här ha
gjorts.

Det är väl alldeles uppenbart att i
stället för att föra ett sådant resonemang
som att jordbrukarna komma såsom
supplikanter och begära en subvention
av staten, så subventionerar i verkligheten
numera det svenska jordbruket
folkhushållet genom detta lägre inhemska
pris, och det med mycket betydande
belopp. Om vi utgå från att vårt folkhushåll
behöver 800 000 ton brödsäd om
året med ett pris av 60 kronor per deciton,
så rör det sig om ungefär 500 miljoner
kronor. Om man sätter skillnaden
mellan det pris, som jordbrukarna få på
grund av de fastställda inhemska priserna,
och importpriserna så lågt som
till 30 kronor per deciton, blir det ett
underpris på omkring 240 miljoner kronor.

.lag tror att om man ser det relativt
blygsamma krav på ersättning som här
framställs mot bakgrunden av den verkliga
subvention som den svenska brödsädsodlingen
ger åt folkhushållet, finner
man framställningen om statshjälp
mycket rimlig och mycket väl motiverad.
Jag beklagar om det missmod, som
åtminstone hittills har präglat utövarna
av den mycket viktiga produktionsgren
som brödsädsförsörjningen dock utgör
i landet, skulle ytterligare utvecklas genom
det bakslag som fjolåret innebar
för jordbruket i Västsverige.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande ut 4

Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.
låtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Antby m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hermansson, Herbert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Antby m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 37, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till markförvärv m. m. för en försöksgård
vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 2 februari 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 45, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Markförvärv m.
in. för försöksgård vid Röbäcksdalen å
kapitalbudgeten under Statens affärsvcrksfonder:
Domänverket för budgetåret
1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 412 200 kronor.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalvdande
motioner, nämligen I: 338 av herr
Andersson, Lars, m. fl. och 11:450 av
herr Sandberg m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till markförvärv m. m. för försöksgården
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
investeringsanslag av 596 200 kronor och
att, om icke särskild förvaltare anställdes,
försöksgårdens förvaltning skulle
tills vidare anförtros åt lantbruksnämnden
i Västerbottens län.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:338 och 11:450, såvitt nu vore i fråga,
till Markförvärv m. m. för försöksgård
vid Röbäcksdalen å kapitalbudgeten
under Statens affärsverksfonder: Domänverket
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett investeringsanslag av 412 200
kronor;

2) med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:338 och 11:450, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att förvaltningen av förevarande
markområde tills vidare skulle
handhavas av lantbruksnämnden i
Västerbottens län.

Reservation hade anförts av herrar
Tjällgren, Svedberg, Näslund, Jacobson
i Vilhelmina, Ahlsten, Lars Andersson,
Boman i Stafsund och Lindström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts fram ställning

samt motionerna I: 338 och II:
450, såvitt nu vore i fråga, till Markförvärv
m. m. för försöksgård vid Röbäcksdalen
å kapitalbudgeten under Statens
affärsverksfonder: Domänverket för

budgetåret 1951/52 anvisa ett investeringsanslag
av 582 200 kronor;

2) med avslag---- (lika med utskottet)
---Västerbottens län.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! I den
föreliggande kungl. propositionen har
till markförvärv m. m. för en försöksgård
vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län äskats ett anslag för nästa budgetår
av 412 000 kronor. Detta äskande har
utskottet tillstyrkt, dock icke enhälligt.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation,
som är avgiven av mig m. fl.,
har hemställts att ifrågavarande anslag
måtte bestämmas till 582 000 kronor.
Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag är i fråga
om anslagets storlek således inte mer än
170 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag
skall försöksgårdens färdigställande
ske etappvis, under det att reservanterna
anse att åtminstone försöksgårdens
ekonomibyggnader böra uppföras så
snart ske kan och att alltså beslut därom
bör fattas nu. Ett uppskov därmed
kommer enligt reservanternas mening
-att medföra en onödig försening av det
vid gården planerade forsknings- och
försöksarbetet, och det skulle givetvis
ur flera synpunkter vara till nackdel för
jordbruket.

Ett annat skäl för reservanternas hemställan,
vilket inte är omnämnt i reservationen
och vilket jag nu tillåter mig att
framföra, är att det enligt vår mening
måste vara en stor olägenhet att vid en
så stor jordegendom, som ju Röbäcksdalen
onekligen är och kommer att bli,
det ej finnes tillgång till erforderliga
byggnader för den årliga grödans inbärgning.
Det kan enligt vår mening
knappast vara staten värdigt, det vågar
jag säga.

Vad sedan frågan om egendomens förvaltning
angår anse vi i likhet med utskottsmajoriteten,
att tillräckliga skäl
saknas att nu tillsätta en särskild förvaltare.
Därför anse vi att det motionsvis
framförda yrkandet därom inte bör
bifallas.

I likhet med utskottsmajoriteten anse
vi vidare att markområdet icke lämpligen
bör förvaltas av domänstyrelsen
utan av lantbruksnämnden i Västerbottens
län, men givetvis bör i den mån
så kan anses påkallat lantbruksnämnden

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

samråda med domänverket och den s. k.
röbäcksdalsutredningen.

Jag vill också anmärka att här är det
ju egentligen inte fråga om någon ökad
utgift för staten utan endast att den högre
summan skulle utgå nu, så att man
skulle bli i tillfälle att uppföra dessa
ekonomibyggnader. Det är ju i alla fall
meningen att man skall göra det sedan.
Det är alltså bara en tidsfråga.

Sedan skulle jag vilja säga, att vid
behandling här i riksdagen såväl som
vid vissa tillfällen eljest av frågan om
anordnande av en forsknings- och försöksgård
i Norrland har jag ansett och
även yrkat, att försöksgården i fråga borde
förläggas till annan plats än Röbäcksdalen.
Jag har ansett att denna
plats ur flera synpunkter inte vore
lämplig, kanske framför allt ur kommunikationssynpunkt.
Denna uppfattning
hyser jag naturligtvis fortfarande. Emellertid
voro ju starka och inflytelserika
krafter i rörelse för att anstalten skulle
förläggas till nämnda plats, vilket också
till sist blev statsmakternas beslut. Trots
att jag då hade en avvikande mening
beträffande gårdens förläggning, är det
nu min vilja att i min ringa mån bidraga
till att anstalten måtte bliva till så stor
nytta som det över huvud taget är möjligt
för det norrländska jordbruket och
för den befolkning som där kan ha sin
utkomst.

Jag har velat yttra detta vid det här
tillfället. Jag skall inte längre uppehålla
kammaren utan ber, herr talman, med
dessa ord att få yrka bifall till reservationen.

Ilerr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
I anslutning till Kungl. Maj:ts
föreliggande proposition har jag jämte
ett flertal medmotionärer hemställt, att
riksdagen måtte besluta att till markförvärv
in. m. för den planerade försöksgården
vid Röbäcksdalen i Västerbottens
län för budgetåret 1951/52
anvisa ett investeringsanslag av 596 200
kronor och att, om icke särskild förvaltare
anställes, försöksgårdens förvaltning
tills vidare anförtros åt lant -

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.
bruksnämnden i Västerbottens län. Enligt
det nu föreliggande utskottsutlåtandet
har utskottet tillstyrkt bifall till
motionen i vad avser förvaltningen -—
d. v. s. man har biträtt det alternativa
yrkande som där fanns — men däremot
har utskottsmajoriteten avstyrkt
motionen i vad den avser investeringsanslagets
storlek. Här kan man som
motionär anteckna med tillfredsställelse,
att så många ha slutit upp kring
den reservation som fogats till utlåtandet
och avgivits av herr Tjällgren
m. fl.

I sitt år 1946 avgivna betänkande har
norrlandskommittén konstaterat en betydande
eftersläpning då det gäller
jordbruket i Norrland, en eftersläpning
som har sin orsak i bland annat
det förhållandet, att klimat och jordartsförhållanden
i Norrland skilja sig
väsentligt från dem i övriga landsdelar
och att det norrländska jordbruket
på grund härav icke i samma utsträckning
som jordbruket i övriga
landsdelar kunnat tillgodogöra sig de
rön och erfarenheter, som de befintliga
forsknings- och försöksanstalterna
ha givit. För att komma till rätta med
denna eftersläpning föreslog norrlandskommittén
en utbyggnad av forskningsoch
försöksverksamheten på jordbrukets
område med speciellt hänsynstagande
till det norrländska jordbrukets
problem. I enlighet med Kungl.
Maj :ts proposition till 1949 års riksdag
beslöt riksdagen att till Röbäcksdalen
förlägga denna försöksinstitution.

Så långt, kan man säga, är det gott
och viil, ehuru man nog får lov att tilllägga,
att den takt med vilken denna
försöksgård kommer till inte kan sägas
vara särskilt snabb. Då nu departementschefen
begränsar sitt anslagsäskande
till att allenast avse kostnaden
för markförvärvet och markens iordningställande
och alltså inte begär
några medel för uppförande av ekonomibyggnader,
befara vi allvarligt att
ställandet av försöksgården i sådant
skick, att den kan påbörja den forsknings-
och försöksverksamhet som där
skall bedrivas, kommer att försinkas.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.
Då härtill kommer — vilket herr Tjällgren
nyss var inne på — att försöksgården
redan nu för att tillvarata grödorna
och förvara dessa är i mycket
stort behov av vissa ekonomibyggnader
anse vi att det finns fullgoda skäl för
att förvaltningen av försöksgården bör
givas tillfälle att redan under kommande
budgetår åtminstone påbörja ekonomibyggnadernas
uppförande.

Det vore beklagligt om denna för det
norrländska jordbruket så viktiga och
betydelsefulla sak som forsknings- och
försöksverksamheten måste försinkas
mer än nödigt är. Ju förr den kommer
till stånd ju bättre är det, särskilt med
hänsyn till att forsknings- och försöksverksamheten
i och för sig tar tid, innan
den kan vinna resultat. Då finns det all
anledning att man försöker starta så
fort som det över huvud taget är möjligt.
Jag kan inte föreställa mig att de
170 000 kronor det här gäller är en summa
av den storleksordningen, att den
på något sätt skulle kunna rubba de
ekonomiska cirklarna och spränga den
ekonomiska ram som vi nu ha.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den av herr Tjällgren
m. fl. till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I herr Lars Anderssons yttrande instämde
herr Johanson, Karl August, och
herr Svedberg.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Utskottet har ju inte kunnat enas
i denna fråga. Majoriteten i utskottet
har följt Kungl. Maj :t och anser att man
bär lämpligen bör gå fram etappvis.
Staten har ju ännu inte förvärvat den
mark, som är avsedd för försöksgården
i Röbäcksdalen. Detta kommer väl att
ske någon gång under sommarens lopp
eller kanske till hösten, och detta i sin
tur gör att man inte kan skynda alltför
fort. Kungl. Maj:t har för markförvärvet
begärt ett anslag av 412 000 kronor,
och motionärerna och reservanterna
ha begärt 596 200 kronor.

Vad gäller förvaltningen av detta
markområde har det också motionerats

om att eventuellt borde man anställa
en särskild förvaltare, eller också skulle
lantbruksnämnden sköta förvaltningen
tills vidare. Kungl. Maj:t har i propositionen
föreslagit, att domänstyrelsen
skulle sköta förvaltningen. Utskottets
majoritet har bär kommit till den uppfattningen,
att det är lämpligt att låta
lantbruksnämnden sköta förvaltningen
tills vidare, och så kan måhända redan
till nästa år framläggas ett förslag hur
man bäst skall ordna med försöksgården
i Röbäcksdalen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Låt mig bara komplettera herr Alfred
Anderssons uttalande på en enda punkt.
Sedan är nog allt sagt som kan sägas
här.

Det förhåller sig så, att vi måste ta
in denna byggnation på jordbruksdepartementets
byggnadskvot. Denna är helt
disponerad för år 1951, och jag föreställer
mig, att det av praktiska skäl
inte är lämpligt att börja diskutera någon
nybyggnation i Röbäcksdalen förrän
man kommer ganska långt in på
1952 och kan sätta spaden i jorden. Om
man följer reservanterna kan man —
på grund av de nämnda skälen, som
man inte kan komma förbi — ändå inte
tänka sig att börja arbetet för en ekonomibyggnad
uppe i Röbäcksdalen förrän
tidigast någon gång i maj eller juni
månad 1952. Då är det väl lika bra att
vänta till den 1 juli 1952 och därigenom
vinna fördelen, att riksdagen nästa
år kan besluta om byggnationen i ett
sammanhang. Det är också en fördel ur
arkitektsynpunkt och ur allmän planeringssynpunkt
att kunna behandla alla
för Röbäcksdalens försöksgård erforderliga
byggnationer på en gång.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag erkänner ^ärna att mycket goda
skäl föreligga för de synpunkter, som
reservanterna anfört, och jag skulle
också ha anslutit mig till dem om det

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Nr 23.

statsfinansiella läget liade varit ett annat
och bättre än det är. Men nu befinna
vi oss tyvärr i den olyckliga situationen,
att vi inte ha råd till andra investeringar
än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga och som inte på
något sätt kunna uppskjutas.

Detta fall inskränker sig därför till
att bli en bedömningsfråga: Är det absolut
nödvändigt att de åbvggnader, som
det här är fråga om, uppföras just i år eller
kan man utan någon större olägenhet
låta anstå därmed till ett kommande år?
Utskottsmajoriteten har vid bedömandet
av denna fråga stannat för det senare
alternativet, även av det skäl som statsrådet
Sträng nyss anförde. Jag konstaterar
emellertid med tillfredsställelse,
att statsrådet ställde i utsikt att medel
skola anslås för byggnaderna i fråga
till ett kommande år. Under sådana förhållanden
tror jag, att inte blott utskottsmajoriteten
utan också reservanterna
kunna känna sig tillfredsställda.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Med
anledning av herr Anderssons i Bussjö
anförande ber jag att få fästa uppmärksamheten
på att detta markområde bär
varit erbjudet till staten under tre år.
Att staten inte tidigare har förvärvat
det, beror därför uteslutande på anslagsfrågan.

Nu påpekar herr statsådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att departementets
byggnadskvot för år 1951 helt
tagits i anspråk och att man fördenskull
inte skulle kunna sätta spaden
i jorden, såsom han uttryckte sft;, förrän
på våren 1952. Intet anslagsbeviljande
kan naturligtvis påverka igångsättandet,
om nu kvoten är förbrukad för
år 1951. Men vi mena, att om anslaget
är beviljat, skulle man kunna planlägga
för byggnaderna tidigare än om man
nu skulle dröja med att bevilja anslaget.

.lag ber att få ta fasta på jordbruksministerns
— som jag tolkar det — löfte
att till nästa års riksdag komina med en
proposition i detta ämne. Jordbruks -

Anslag till försöksgård vid Röbäcksdalen.
ministern menade, att det kunde vara
hugget som stucket, om man började
gräva i jorden och bygga där uppe i
Röbäcksdalen någon månad före den 1
juli eller efter detta datum. Jag skall
medge, att tidsmomentet kanske inte
spelar någon avgörande roll för försöksoch
forskningsverksamheten, men jag
tror att man håller sig närmare verkligheten,
om man går ut ifrån att iståndsättandet
av denna gård fördröjes ungefär
ett år, om utskottets förslag bifalles.

Her talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Det
är klart, att man kan anföra den synpunkten
att det nu är fråga om att göra
investeringsbegränsningar överallt, men
jag tror man får gör ett undantag när
det gäller denna försöksgård. Redan år
1946 började landstinget att köpa in detta
markområde i etapper. Det var mestadels
inte fråga om hela jordbruk, utan
delar av dessa. Men det finns inga
driftsbyggnader, och detta förnämliga
jordområde kan därför inte förvaltas
rationellt. När ett av Röbäcksdalens bördigaste
jordområden till största delen
måste ligga i vall, är det helt naturligt,
att jordbrukarna där i allmänhet fråga:
Kan det vara riktigt att en så förnämlig
jord måste skötas på ett sådant sätt
på grund av att ekonomibyggnader saknas? Landstinget

har ju här genom överenskommelse
med Kungl. Maj:t lämnat
egendomen till ett pris, som är 161 000
kronor lägre än inköpssumman. Jag tycker
då att det borde ha funnits förutsättningar
alt redan nu besluta om den
delen av försöksgården, som avser driftsbyggnaden,
så att den som skall förvalta
fastigheten de närmaste åren kan
förvalta den rationellt. Det är därför vi
som ha reserverat oss inom utskottet ha
ansett, att det varit skäl för riksdagen
att redan nu ta ställning till denna fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 30 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vägtrafikförordning
m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 2G januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 30, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till

1) vägtrafikförordning;

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

2) lag om straff för vissa trafikbrott;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;
och

4) lag angående ändrad lydelse av 2
och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon;

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

5) förordning om ändring i vissa delar
av ordningsstadgan för rikets städer
den 24 mars 1868 (nr 22); samt

6) förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 25 oktober
1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafilc m. m.;

dels ock föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till

7) förordning angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 5 §§ förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
inom riksdagen väckta motioner, nämligen inom

första kammaren:

nr 33 av herr Petersson, Emil,
nr 156 av herr Elof sson, Gustaf, och
herr Nilzon, Ivar,

nr 302 av herr Elowsson, Nils,
nr 303 av herr Heiding m. fl.,
nr 313 av herrar Lindblom och Weiland,

nr 314 av herr Lindblom m. fl.,
nr 315 av herr Pålsson m. fl.,
nr 316 av herr Björck m. fl.,
nr 317 av herr Persson, Ivar,
nr 318 av herr Cassel m. fl.,
nr 319 av herr Cassel,
nr 320 av herr Näslund och
nr 321 av herr Lundqvist m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 47 av herrar Nyberg och Persson
i Svensköp,

nr 202 av herr Onsjö m. fl.,
nr 400 av herrar Hansson i Skegrie
och Hansson i önnarp,

nr 401 av herr Nilsson i Göteborg,
nr 402 av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 414 av fru Sandström m. fl.,
nr 415 av herrar Edström och Dickson,

nr 416 av herrar Edström och Dickson,

nr 417 av herr Norup m. fl.,
nr 418 av herr Ståhl,
nr 419 av herr Hseggblom m. fl.,
nr 420 av herr Wiklund i Stockholm
in. fl.,

nr 421 av herr Wiklund i Stockholm,
nr 422 av herrar Nilsson i Göteborg
och Forsberg,

nr 423 av herr Widén m. fl.,
nr 424 av herr Widén m. fl.,
nr 425 av herr Håstad,

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

nr 426 av herr Pettersson i Norregård
m. fl.,

nr 427 av herr Sköldin,

nr 428 av herr Bergstrand,

nr 429 av herr Nilsson i Göteborg
och

nr 430 av herr Hagård.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden beträffande
den kungl. propositionen och de

1 ämnet väckta motionerna, varefter utskottet
hemställt,

A. att riksdagen måtte ■— med avslag
å motionerna I: 313, I: 314, I: 320, II:
414, II: 417, II: 422 och II: 427 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
icke funnit skäl att i anslutning till
de vid propositionen nr 30 fogade förslagen
till vägtrafikförordning, förordning
om ändring i vissa delar av ordningsstadgan
för rikets städer den 24
mars 1868 (nr 22) samt förordning om
ändring i vissa delar av förordningen
den 25 oktober 1940 (nr 910) angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. göra
andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit;

B. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 11:416 och 11:420 samt
under förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om straff för vissa trafikbrott —
för sin del antaga förslaget med de ändringarna,
att 3 § erhölle den ändrade
lydelse, som under punkten angivits,
och att 6 § utginge;

C. att riksdagen måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik,

2) lag angående ändrad lydelse av 2
och 18 §§ lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon
samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1, 2 och 5 §§ förordningen den

2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

D. att motionen II: 316 måtte i vad
den avsåge trafikbroschyr anses besvarad
genom en av utskottet i utlåtandet
lämnad redogörelse samt i övrigt icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
beträffande möjligheterna att åt cyklar
med hjälpmotor bereda lättnader i vissa
av utskottet angivna hänseenden;

F. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville överlämna motionen II: 421 till
1949 års trafiknykterhetsutredning för
att motionen måtte övervägas vid fullgörandet
av utredningens uppdrag;

G. att motionerna I: 302, I: 303, I: 315,
1:317, 1:319, 1:321, 11:400, 11:401, II:
402, 11:418, 11:419, 11:423, 11:424, II:
426, II: 428 och II: 429, i den mån de
ej beaktats genom vad utskottet under
A. och E. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

H. att motionerna I: 33, I: 156, I: 318,
II: 47, II: 202, II: 415, II: 425 och II: 430
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN: Herr talman! Med avseende
å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 30 får jag hemställa,
att detsamma må företagas till
avgörande punktvis samt punkten A på
följande sätt:

Först föredragas i den ordning, vari
de i utlåtandet förekomma, utskottets
yttrande under rubriken »Sammanfattning»
samt utskottets under överrubriken
»Förslaget till vägtrafikförordning»
gjorda uttalanden beträffande den föreliggande
kungl. propositionens detaljer
och i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets nyssnämnda uttalanden
blivit på angivet sätt genomgångna,
föredrages utskottets hemställan
i punkten A.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

Vid föredragningen av utskottets uttalanden
må texten ej behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet med den antagna föredragningsordningen
föredrogs nu

Punkten A.

Utskottets yttrande under rubriken
»Sammanfattning».

Under denna rubrik hade utskottet
anfört bland annat:

»De genom propositionen framlagda
förslagen synas i princip utgöra en tidsenlig
reglering av vägtrafiken och därmed
sammanhängande förhållanden. Vidare
kunna förslagen såsom helhet betraktade
sägas tillgodose å ena sidan
allmänhetens intresse av enkelhet samt
å andra sidan domstolars och andra
myndigheters behov av att hithörande
bestämmelser bli juridiskt hållbara. Utskottet
tillstyrker därför, att propositionen
lägges till grund för lagstiftning
i ämnet.»

Beträffande sammanfattningen hade
reservation anmälts av herr Sten, som
dock ej antytt sin mening.

Herr STEN: Herr talman! Såsom framgår
av utskottets utlåtande har jag anmält
en blank reservation beträffande
sammanfattningen. Däri ligger, att jag
har några ord att anföra om förarbetena
till denna lag och att jag icke oreserverat
kan biträda utskottets utlåtande
i fråga om sammanfattningen.

Jag har funnit under 15 års tid, att
andra lagutskottet är ett bra utskott
med bra ledamöter och bra ärenden,
men denna Kungl. Maj:ts proposition
nr 30 vid årets riksdag har varit något
slags främmande fågel i detta utskotts
trevna lokaler. Jag funderade länge på
vad anledningen till detta förhållande
kunde vara. Jag tror att jag fann huvudanledningen,
när jag kom att ur en
viss synpunkt ta del av den till grund
för propositionen liggande utredningens
sammansättning.

Som kammaren finner av propositionen
nr 30 utgjordes denna utredning
av 1944 års trafikförfattningssakkunniga.
Tittar man på noten på s. 82 i
propositionen, finner man att utredningen
har bestått av en ordförande, som
har varit expeditionschef i kommunikationsdepartementet,
vidare — jag fortsätter
utan att ange några namn — av
en överstelöjtnant, tydligen hemmahörande
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
en trafikpolisintendent, en som numera
är direktör för Kungl. automobilklubben,
en droskägare, en folkskollärare,
som är engagerad i ledningen för
en av våra motororganisationer, samt
en ombudsman för automobilförarna
inom vederbörande fackförbund. Man
har sålunda betraktat detta såsom uteslutande
en angelägenhet för experter,
alltså för trafiktekniker, för poliser och
för andra ämbetsmän. Jag fäster kammarens
uppmärksamhet på att i denna
utredning, som rör ett viktigt område
av intresse för hela svenska folket, har
det icke funnits någon företagare, någon
representant för det näringsliv som
transportväsendet skall tjäna. Där har
icke funnits någon jordbrukare, som
måste betjäna sig av de allmänna vägarna
några tiotal eller hundratal meter
för att kunna sköta om sitt hemman
och som har haft kännedom om de förhållanden,
som man har stött på i utskottsarbetet.
Där har icke funnits någon
representant för de arbetare — jag
antar att de uppgå till hundratusental
i detta land —- som äro tvungna att anlita
ett eller flera trafikmedel varje dag
mellan sina hem och sina arbetsplatser.

Jag konstaterar alltså, att detta författningsförslag
— om man undantar
vissa remissinstanser — inte har kommit
under någon vanlig svensk medborgares
ögon, förän kommunikationsministern
skulle ta ställning till detsamma
och utforma sina yttranden till de
olika paragraferna. Detta är grundfelet
med det här ärendet. Jag skall inte
ingå på data, beträffande var ansvaret
ligger i detta avseende. Den departementschef,
som har avlämnat propositionen,
har ansvar för utredningens sam -

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

mansättning blott när det gäller en
komplettering på en punkt. Det är så
mycket märkligare, att det har tillgått
på detta sätt — med fullständigt bortseende
från det sunda bondförnuftet ■—
när hans tre närmaste föregångare, om
jag minns rätt, ha utgjorts av lantbrukare
ur olika politiska partier. Jag skall
emellertid inte efterforska var det närmare
ansvaret ligger, fastän folkskollärarens
mantalsskrivning i Borlänge möjligen
kunde ge en viss ledning därvid.

Den blanka reservationen gäller även
den sammanfattning i utskottets utlåtande,
som vi nu behandla. Denna är mycket
kort, och jag skall be att få läsa
upp den. Kammarens ledamöter finna
den på s. 80 i andra lagutskottets utlåtande.
Där heter det: »De genom propositionen
framlagda förslagen synas i
princip utgöra en tidsenlig reglering
av vägtrafiken och därmed sammanhängande
förhållanden. Vidare kunna
förslagen såsom helhet betraktade sägas
tillgodose å ena sidan allmänhetens intresse
av enkelhet samt å andra sidan
domstolars och andra myndigheters behov
av att hithörande bestämmelser bli
juridiskt hållbara. Utskottet tillstyrker
därför, att propositionen lägges till grund
för lagstiftning i ämnet.»

Jag vill fråga kammarens ledamöter,
med vilket fog man kan tala om enkelhet
då det är fråga om en författning,
som omfattar 56 sidor utom registret
och 78 paragrafer utom övergångsbestämmelserna.
Det skulle inte innebära
någon större överdrift än den utskottet
gör sig skyldigt till i detta totalomdöme,
om man skulle säga, att denna förordning
i sin detaljrikedom, med sina siffror
och sina tekniska termer snarare är ett
skolexempel på hur en lag för hela svenska
folket icke skall se ut. Det är betecknande,
att innan utskottet kom till
slutet ägnade man eu viss uppmärkhet
åt hur man skulle gå till väga för att
vid var och eu av alla dessa paragrafer
få eu katekes med svar på frågan: Vad
är det?

.lag skulle vilja hänvisa till s. 69—72
för att illustrera mitt omdöme. Där ha
tre korta moment ersatts med nya, spalt

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

upp och spalt ned, och man frågar sig
då: Hur skall denna förordning en gång
se ut i rent tekniskt avseende, sedan
man matat in dessa förändringar i densamma? Enligt

den nu antagna föredragningsordningen
lär det inte vara tillåtet att,
såsom jag först tänkte mig, avbörda sig
allt vad man har att säga i en följd och
sedan endast ställa yrkanden vid de
olika paragraferna, utan man får lov att
återkomma vid dessa.

Nu måste jag tillägga inför paragrafbehandlingen
— trots det höga betyg
som jag nyss gav utskottet och därmed
alla mina kamrater i detsamma —- att
det just i detta fall har visat sig även
i andra lagutskottet under behandlingen
av propositionen, att svenska arbetares
och svenska jordbrukares utpräglade
tekniska intresse tyvärr har lett till det
betraktelsesättet, att vart och ett ord
som utgår ur Kungl. automobilklubbens
och Svenska vägföreningens mun betraktas
såsom en körriktningsvisare för
vårt tänkande och handlande i dessa
frågor. Det är därför som jag har varit
nödsakad inte endast att på några punkter
reservera mig, utan även att på detta
sätt revoltera gent emot denna proposition
och denna förordning.

Jaif^jer sedan att få återkomma under
paragraferna 8 och 29.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
ingen anledning att gå in på det som
herr Sten började med, nämligen att de
långvariga och omfattande utredningsarbeten
som ha föregått detta lagstiftningskomplex
inte ha företagits av kommittéer
med den rätta sammansättningen.
Den enda jag skulle vilja försvara i detta
sammanhang är skolläraren — det är
kanske därför att jag själv är skollärare.
Han har nämligen nedlagt ett mycket
intresserat arbete på trafikundervisningens
område, och jag skulle tro att det
är på grund därav som han har varit
engagerad i detta sammanhang.

Hur det nu må vara med dessa sakkunniga
och deras större eller mindre
olämplighet, ha de i alla fall kommit
fram till ett mycket gott resultat, och

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Förslag till vägtrafikförordning ni. m.
det har utskottet uttryckt i sin sammanfattning.
Herr Sten var inte belåten med
den heller. Jag kan erkänna, att vi ha
knyckt idén ur remissyttrandena. Det är
någon eller några av de stora näringsorganisationer,
vilkas medverkan herr
Sten efterlyste, som har gett oss impulsen
till att fälla det omdöme som innehålles
i sammanfattningen.

Herr Sten menade, att detta ärende var
en främmande fågel i andra lagutskottet.
Jag är av rakt motsatt mening. Vi ha sällan
haft något ärende i andra lagutskottet,
där alla ledamöterna varit så sakkunniga
som de ha varit här. Vi ha nedlagt
ett mycket intresserat och långvarigt
arbete. Vi började i slutet av februari,
och sedan dess har denna fråga
fångat vårt intresse under hela våren. Vi
ha visserligen stuckit emellan med en
del andra ärenden för att kunna mata
fram litet arbetsmaterial till riksdagen,
men vårt intresse för detta spörsmål har
aldrig slappnat. Jag kan nog utan överdrift
säga, att vi ha nedlagt ett inte bara
tidskrävande utan noggrant och, som jag
sade, sakkunnigt arbete.

Den enda osakkunniga har varit ordföranden!
När vi började hade jag en
bestämd uppfattning bara i en enda
punkt, men den uppfattningen har inte
kommit till uttryck i utskottets utlåtande.

Ledamöterna i övrigt ha haft verklig
sakkunskap. En av ledamöterna har varit
med i trafiksäkerhetskommittén, som ju
inte direkt står bakom utredningsarbetet
men som har samarbetat med trafikförfattningssakkunniga,
och hans erfarenheter
och kunskaper ha vi haft stor
hjälp av. Vi ha haft mycket intresserade
jordbrukare, som ha vetat precis på pricken
hur den ena eller andra bestämmelsen
skulle verka för jordbrukets vidkommande.
Så gott som alla ledamöter
kunde köra bil och visste från början
vad som lämpligen borde stå i författningarna.

Jag tror, att herr Stens omdöme både
om författningarna, som vi ha behandlat,
och om utskottets främlingskap för denna
lagstiftning är mycket personligt och
får stå för hans egen räkning. De övriga

ledamöterna i utskottet vilja nog inte
understryka någonting av vad han sagt.
Det framgår ju också av att vi, utom
herr Sten, enhälligt vågat ge det betyg
som herr Sten var så missbelåten med.

Vi ha i detta fall haft tillgång till ett
rikhaltigt utredningsmaterial. Vi ha också
fått många synpunkter som framkommit
i olika motioner. Jag har den uppfattningen,
att ledamöterna från början
i stort sett ha haft sina bestämda meningar
om det ena och det andra, och
när vi nu ha kommit till ett resultat,
ha vi ju kunnat samla större delen av utskottet
kring vad vi här förorda. Det är
ganska naturligt, att det förefinns skiljaktiga
meningar i detaljer. Såsom herr
Sten nämnde skola vi emellertid inte
diskutera dessa olika meningar nu utan
i denna lilla principdebatt hålla oss
kring utskottets yttrande under rubriken
»Sammanfattning».

Vi ha föreslagit vissa avvikelser från
Kungl. Maj:ts förslag. Dessa avvikelser
ha samlat de flesta av utskottets ledamöter,
och jag tror att vi i dessa fall
ha på ett — jag vågar nästan säga det —
lyckligt sätt kunnat tillgodose de motsatta
intressen, som här ha gjort sig gällande:
å ena sidan trafiksäkerhetens krav
och å andra sidan näringslivets, framför
allt jordbrukets, intresse att inte bli
bundet av alltför snäva bestämmelser.

Mitt betyg blir således rakt motsatt
mot herr Stens. Det var ett bra förslag
vi fingo, och genom utskottets arbete
har det inte blivit sämre.

Herr Sten menade, att detta komplex
av regler var alltför omfattande för att
kunna ge uttryck åt någon klarhet och
enkelhet. Men en författning kan väl
vara både klar och enkel fastän den
innehåller många bestämmelser. I det
nu föreliggande lagförslaget ha nu inarbetats
både vägtrafikstadgans bestämmelser
och motorfordonsförordningens
bestämmelser, och jag tror att detta
mycket bidrar till att allmänheten lättare
skalll ha möjlighet att sätta sig in
i alla olika spörsmål. Det till författningen
fogade registret bidrar också
till att skapa klarhet och reda. Man kan
där genast ta reda på var den eller den

I.ördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

frågan står, som man just för tillfället
är intresserad av i trafikhänseende.

Jag vill därtill understryka vad som
för mig är särskilt glädjande, nämligen
att hänsyn här har tagits till internationella
bestämmelser. Man har strävat efter
att i görligaste mån få till stånd
en överensstämmelse med vissa länders
trafikregler av olika slag, och särskilt
värdefullt förefaller mig vara det samarbete,
som här har inletts med de övriga
nordiska länderna, ett samarbete,
som inte är avslutat och varigenom
man kan räkna med att så småningom
kunna komma fram till större samstämmighet
i fråga om trafikreglerna än
man nu kunnat göra. Full samstämmighet
kan man tyvärr aldrig uppnå, då
vi ha kvar den ur denna synpunkt
olyckliga vänsterregeln, men när riksdagen
inte begagnade sig av den möjlighet,
som den hade under krigsåren,
att besluta om en ändring i detta avseende,
få vi väl i en överskådlig tid
gå för oss själva härvidlag — jag tilllägger
ordet »tyvärr».

Att det är betydelsefullt att vi få en
trafikförfattning, som bättre överensstämmer
med tidens förhållanden, förefaller
mig vara alldeles självklart. Men
nu göra inte reglerna alltsammans. Någon
hundraprocentig trafiksäkerhet kunna
vi naturligtvis aldrig uppnå, utan
vi måste räkna med att den kulturens
välsignelse, som vi ha i de moderna trafikmedlen,
kräver sitt offerväsen. Och
se vi på hur utvecklingen här gestaltar
sig, är den beklämmande. Jag har här
några siffror från i fjol: 571 döda, 2 000
invalider, 6 000 skadade på olika sätt;
den materiella skadeverkan är väl litet
svårare att uppskatta i siffror, men jag
skulle tro att olyckorna vållat skador
för närmare 200 miljoner än 100 miljoner
kronor.

Det är mycket betydelsefullt att vi få
tidsenliga trafikregler, men det är ännu
mer betydelsefullt att vi lära oss att
följa dessa trafikregler. Enbart reglerna
ge inte det vägvctt, som behövs, utan
därtill fordras ett oavbrutet intresse att
inplanta hos människorna nödvändigheten
av att alla här känna sitt ansvar.

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

Den där katekesen, som jag tyckte
herr Sten talade ganska ringaktande
om, tror jag blir av stort värde i detta
fall. Jag vill uttrycka den förhoppningen
att den skall komma till stånd,
såsom vi tänkt, genom Nationalföreningens
åtgärder i samverkan med
myndigheterna. Och skulle jag ha någon
särskild önskan i detta fall, skulle
det vara att våra bestämmande myndigheter
bli så intresserade för denna verksamhet,
att de finna någon utväg att
även ekonomiskt understödja den. De
små dagliga trafikregler, som vi få höra
i radio, äro mycket bra; de böra fortsätta
och de böra kanske kompletteras.
Undervisningen i skolorna bör intensifieras,
och över huvud taget bör propagandan
för ökad trafiksäkerhet intensifieras
i olika avseenden. Jag räknar
med såsom en följd av att vi nu erhålla
nya bestämmelser, att vi få en
sådan utökad och kraftigare propaganda,
och sedan är det bara att önska att
vi uppnå bästa möjliga resultat av det
samspel, som här behövs mellan regler
och medborgarnas kunnighet och medborgarnas
ansvar i de allvarliga frågor,
som det här egentligen gäller.

Jag hemställer nu närmast, herr talman,
att kammaren måtte godkänna det
nu föredragna förslaget i utskottets utlåtande.

Herr CASSEL: Herr talman! Det är
med djupaste beklämning som man ser,
hur den moderna trafiken för varje dag
kräver allt fler offer. Det går en jämn
ström av skadade och dödade människor
från våra gator och vägar till våra sjukhus
och våra bårhus. Yi ha här i riksdagen
inte rätt att med likgiltighet betrakta
detta förhållande, utan vi få ta
vår del av ansvaret och se till, att någonting
verkligen blir gjort på detta viktiga
område.

Jag vill göra gällande, att utvecklingen
just i dessa dagar är skrämmande. Alldeles
nyss fingo vi siffrorna från Trafikförsäkringsföreningens
statistik, och de
visa att under april månad i år inträffade
över 7 600 trafikskador — alltså så -

Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Förslag till vägtrafikförordning m. m.

dana fall, där försäkringsbolagen hade
att utbetala ersättning. I april förra året
var motsvarande siffra endast 3 200. Under
ett år ha sålunda Trafikförsäkringsföreningens
skadefall stigit med 136 procent.
Man förstår ju vart detta skall barka
hän. År 1949 hade vi enligt Trafikförsäkringsföreningens
statistik 41 000
trafikskador, år 1950 hade vi 57 000 skador,
och man räknar på ansvarigt håll,
att om det fortsätter som det har gjort
i år, komma vi upp till den fullständigt
enorma siffran av 100 000 trafikskador
under år 1951.

Om vi skulle bruka vår fantasi och
tänka oss litet grand in i vad som kommer
att inträffa, ifall inte en radikal
förändring kommer till stånd, skulle vi,
som utskottsordföranden redan nämnt,
få räkna med att på våra vägar under ett
år framåt från och med i dag komma
omkring 600 personer — alltså fyra
gånger så mänga människor som denna
kammares sal rymmer — att släppa till
livet i trafiken. En fjärdedel av dem
komma att vara barn under tio år. Vi
komma att få föra 20 000 personer till
våra lasarett och sjukhus -— alla bli inte
kvarliggande, men alla måste i första
hand vårdas på sjukhus. Vi få 2 000
svårt skadade, varav många bli invalider
för hela livet. Och vi komma, som
utskottsordföranden sade, att få räkna
med en indirekt och direkt kostnad för
trafikolyckorna på bortemot 200 miljoner
kronor.

Trafikolyckorna äro ett samliällsont
och ett betydande samliällsont. Jag vill
ha detta sagt för att vi vid de överläggningar
angående detaljer i vägtrafikstadgan,
som nu skola börja, skola göra klart
för oss, vilket utomordentligt ansvar det
vilar på dem, som utforma lagreglerna.
Det är mycket som skall till, om man vill
nå fram till trafiksäkerhet — upplysning
och propaganda, undervisning i skolorna,
undanröjande av farliga trafikfällor
på vägarna, en hyggligare och bättre
fordonspark och klara och väl genomtänkta
trafikregler.

När man skall utforma trafikreglerna,
har man inte rätt att visa sig så tillmötesgående
mot den ena eller andra grup -

pen av trafikanter, att man går för långt.
Den frihet, som man ger vissa trafikanter,
motsvaras nämligen av ökad risk för
andra vägfarande, och staten har inte
rätt att genom tillmötesgående mot vissa
enskilda utsätta andra trafikanter för
ökade risker att bli skadade till liv och
lem i trafiken.

Nu är det så på trafiksäkerhetens område,
att det inte finns något universalmedel,
som kan användas under alla förhållanden.
Kampen mot trafikolyckorna
måste samtidigt föras på många olika
fronter, och man måste nödvändigtvis
vidta en serie olika åtgärder, som var
och en för sig kan synas ganska blygsam
och ge mycket små resultat. Men
tillsammans kunna dessa åtgärder ge en
viss effekt.

Det finns anledning att ha detta i minnet,
inte minst när vi nu stå inför arbetet
med utformandet av trafikreglerna.
Så snart det föreslås en regel, som på
något sätt inskränker friheten till förmån
för trafiksäkerheten, ja, då komma
alla de som bli berörda av regeln att
säga, och säga ganska högt: »Detta förbud
är onödigt. Det kommer inte att
hindra några olyckor att tala om. Olyckorna
bero på helt andra omständigheter.
» Vi böra inte låta lura oss av sådana
invändningar. Det finns intet Columbi
ägg, det finns ingen patentmedicin, som
i ett slag skulle kunna vända situationen.
Vi få nöja oss med små resultat av varje
åtgärd, och vi få söka vinna vårt mål genom
att i stället vidta många små åtgärder.
Man får plocka en procent här och
en procent där, på samma sätt som man
plockar blåbär i skogen.

Med detta vill jag inte ha sagt, att man
skall försöka klavbinda trafiken genom
en serie stela regler. Vi behöva en snabb
och effektiv vägtrafik i vårt land, men vi
måste också ha en disciplinerad trafik,
en trafik, där det inte sker en enda olycka
så att säga i onödan, där slarvet, nonchalansen,
drumligheten och dumdristigheten
inte tillåtas spela ödesdigra roller.

Det förslag till vägtrafikstadga, som nu
ligger på kammarens bord, har enligt
min mening stora förtjänster. Det innebär
ett stort steg framåt. Det är redigt

Lördagen den 26 mai 1951 fm.

Nr 23.

och klart avfattat och talar ett språk,
som gemene man lätt kan fatta. Men ur
trafiksäkerhetssynpunkt finns det dock
anledning till någon kritik. Det finns,
såvitt jag förstår, områden, där utskottet
valt att lämna trafikanterna vidsträckt
frihet, men där valet utsätter trafiksäkerheten
för faror, som man kunnat och
bort undvika.

Jag ber, herr talman, att i den fortsatta
debatten få återkomma till de punkter
som jag särskilt syftar på.

Häri instämde herr Lundqvist.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag kan
i mycket instämma i vad herr Cassel
här anfört. Han är ju särdeles sakkunnig
i dessa frågor, eftersom han varit
sekreterare i den år 1945 tillsatta trafiksäkerhetskommittén,
som avlämnade
sitt betänkande år 1948.

Det förslag till vägtrafikförordning
m. m., som nu ligger på riksdagens bord,
har emotsetts med stort intresse av såväl
motorförare som andra vägtrafikanter.
Det är en fråga, som angår ass alla
—- vi äro ju alla trafikanter, mer eller
mindre. Även om vi inte föra något
slag av fordon, måste vi ändå alltemellanåt
passera gator och vägar. Vi hoppas
därför, att förslaget skall medverka
till att åstadkomma något bättre trafikkultur,
framför allt när det gäller motortrafiken,
än den som nu alltför ofta
kommer till synes på våra gator och
vägar.

Att nu rådande förhållanden äro allt
annat än tillfredsställande se vi dagligen
exempel på genom trafikolyckor,
de flesta förorsakade genom ansvarslös
och vårdslös framfart med bilar och
motorcyklar. Enligt uppgifter från försäkringsbolagen
för motorfordon uppgick
antalet anmälda skador år 1950 till
56 922, antalet skadade personer till
6 488 och antalet dödade till 321. Dessa
uppgifter angående dödade och skadade
avse endast personer, som voro försäkrade.
Enligt nu i dagarna inkomna uppgifter
från statistiska centralbyrån uppgick
antalet vid trafikolyckor år 1950
dödade personer till 571, och den siff -

Förslag till vägtrafikförordning m. m.
rån ligger ändå i underkant enligt de
upplysningar jag fått från den tjänsteman
vid centralbyrån, som jag talade
med; byrån har ännu inte fått in alla
uppgifter, som den räknar med, och därför
torde antalet i trafiken dödade personer
under föregående år kunna uppskattas
till 600 — en alldeles för hög
siffra.

När man tar del av dessa siffror, frågar
man sig, om våra myndigheter och
vi själva, riksdagsledamöterna, gjort
vad som är möjligt för att söka komma
till rätta med de problem, som här föreligga.
Det är ju inte tillräckligt —■ det
veta vi litet var —• att endast utfärda
lagar och förordningar, hur välmotiverade
dessa än må vara, utan vi måste
också vidtaga åtgärder för att så långt
möjligt kontrollera att lagarna respekteras
och efterlevas.

Frågan om åtgärder i syfte att öka
trafiksäkerheten upptogs först av 1945
års riksdag, som i anledning av motioner
i skrivelse till Kungl. Maj:t i april
1945 begärde en allsidig utredning av de
problem, som då förelågo. Det torde
vara av intresse att se, hur riksdagen för
sex år sedan såg på dessa problem. Jag
tillåter mig därför, herr talman, att citera
några rader av vad riksdagen i
nämnda skrivelse i april 1945 anförde.
Riksdagen sade där bl. a.: »Det har långt
tidigare påvisats, vilka ofantliga kostnader
trafikolyckorna draga med sig i
form av sjukvård, polisövervakning och
domstolsarbete. Men även rent humanitärt
sett påkallas uppenbarligen betydligt
kraftigare åtgärder för att bringa
den nödiga upplysningen om trafikens
vådor.» Så skrev riksdagen i april 1945.

I de motioner, som lågo till grund för
riksdagens beslut vid detta tillfälle, sades
det bl. a.: »Sakkunniga och ansvarskännande
instanser hävda med skärpa,
att trafikolyckorna i vårt land kommit
att bli en invalidiserande folksjukdom
med sådana förödande sociala och ekonomiska
skade- och följdverkningar, alt
planmässiga och snabba, förebyggande
och tillbakaträngande åtgärder måste
vidtagas, i syfte att hindra den pågående
utvecklingen på detta område.»

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. obligatorisk hastighetsmätare å vissa

Om detta kunde sägas år 1945, har
man ännu större anledning att säga detsamma
i dag —- sex år senare —- såsom
förhållandena på detta område utvecklats
de senaste åren.

Det framgår av tillgänglig statistik,
att såväl skadorna på fordon som dödsolyckorna
på grund av motortrafiken
mer än fördubblats sedan år 1945. Detta
bör, såvitt möjligt, ej få fortsätta. Man
måste också göra allt vad som är möjligt
för att söka bryta den föreställningen,
som torde vara rätt allmän bland
många, att trafikolyckorna äro ett nödvändigt
ont, som det egentligen inte går
att göra någonting åt.

Herr talman! Jag tillåter mig med hänsyn
till vad jag sade i början av mitt
anförande och vad herr Cassel liksom
herr Sten här anfört att sluta med dessa
ord och ber att få återkomma vid behandlingen
av § 23, på vilken punkt jag
jämte fem ledamöter av kammaren väckt
en motion.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del.

Utskottets under överrubriken »Förslaget
till vägtrafikförordning» gjorda
uttalanden.

Utskottets yttrande beträffande 1 § 3
och 4 mom. samt 3 § 1 mom. e) och h).

Godkändes.

Ang. obligatoriska hastighetsmätare å vissa
bilar.

Utskottets yttrande beträffande hastighetsmätare.

Under rubriken »Hastighetsmätare»
hade utskottet anfört:

»Det har inom utskottet ifrågasatts,
huruvida icke hastighetsmätare borde
göras obligatorisk beträffande bil, för
vilken i 56 § föreskrives begränsad hastighet.

Enligt utskottets mening är hastiglietsmätaren
ur trafiksäkerhetssynpunkt
av mindre framträdande betydelse än
körriktningsvisaren. Med hänsyn härtill

bilar.

och till de kostnader och svårigheter,
som kunna uppkomma för ägare av bilar,
som icke ha brukbar hastighetsmätare,
anser utskottet, att sådan mätare
åtminstone icke för närvarande bör
göras obligatorisk.»

Vid 3 § 1 mom. av förevarande förordningsförslag
hade reservation avgivits
av herrar Forslund, Bengtson, Hellbacken
och Nilsson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottet bort förorda, att
hastighetsmätare föreskreves som obligatorisk
beträffande bil, för vilken enligt
56 § gällde hastighetsbegränsning.

Herr BENGTSON: Herr talman! Den
reservation, som avgivits vid denna paragraf,
är givetvis inte av någon avgörande
betydelse, men den får ses som
ett led i strävandena att skapa ökad säkerhet
i trafiken. Reservationen gäller
en utrustningsdetalj; den går ut på att
hastighetsmätare skall föreskrivas som
obligatorisk beträffande vissa fordon.
Det finns också åtskilliga andra paragrafer,
som gälla utrustningen på fordonen,
och jag skulle vilja säga några ord om
de olika faktorernas — d. v. s. människornas,
fordonens och vägens — betydelse
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Kommunikationernas betydelse för
vårt näringsliv har redan belysts, och
jag vill endast tillägga, att det har skett
en väldig ökning av fordonens antal.
Det är därför befogat att vidta varje
liten åtgärd, som kan medföra ökad trafiksäkerhet.
Antalet personbilar var år
1936 i runt tal 109 000 och är nu omkring
252 000, antalet bussar var år
1939 omkring 3 900 och är nu omkring
7 500, antalet lastbilar var år 1939 omkring
42 000 och är nu omkring 84 000,
och antalet motorcyklar har stigit mycket
starkt från omkring 45 000 år 1939
till omkring 212 000; det är att observera
att bara sedan år 1949 har antalet
motorcyklar ökat från omkring 172 000
ti!! omkring 212 000.

När det gäller utformandet av vägtrafikförordningen
är det klart att vi måste
tänka på att utfärda bestämmelser, som
inte onödigtvis verka hindrande för

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. obligatorisk hastighetsmätare a vissa bilar.

kommunikationsmedlen, men å andra sidan
är det också ett oeftergivligt krav
att vidta alla tänkbara åtgärder för att
skydda människoliv och egendom. Trafiksäkerhetens
krav få inte eftersättas
för att man eventuellt genom en hög
hastighet skall kunna vinna några sekunder
eller för att man skall kunna
spara någon krona genom att underlåta
att vidta någon säkerhetsåtgärd.

Vad beträffar trafiksäkerheten är det
dock att observera, att det är förarens
omdöme och kondition, som har den
ojämförligt största betydelsen. År 1947
företogs en undersökning av Trafikförsäkringsföreningen
som gick ut på att
poängsätta de faktorer, som hade den
största andelen i skulden till de olika
olycksfallen. Man betonade särskilt i undersökningen,
att man inte strävat efter
att lägga någon alltför stor skuld på förarna,
utan man säger tvärtom på följande
sätt, när man kommer fram till
resultatet om var skulden till största delen
ligger: »Det är under sådana förhållanden
märkligt, att vi, trots att vi
på intet sätt sökt övervärdera människans
andel i olyckornas orsaker, kommit
till det resultatet, att ca 90 % av
fallen bottna i fel hos människan. Endast
de återstående 10 % falla å faktorerna
vägen och fordonet med ungefär hälften
på vardera.»

Därav kunna vi dra den slutsatsen, att
även om vi vidta en hel del åtgärder
för att förbättra fordonen, är det inte
detta som har den största betydelsen,
utan det är givetvis hur förarna komma
att sköta sill uppgift. Därför kan man
säga, att varken yrkandet i den på denna
punkt avgivna reservationen eller yrkandena
i andra reservationer, som avse
utrustningen på fordonen, har någon avgörande
stor betydelse, men dylika åtgärder
böra givetvis vidtas, om bättre
trafiksäkerhet därigenom kan uppnås.

Det råder naturligtvis stor skillnad i
fråga om skickligheten hos olika personer
att föra fordon eller att på annat
sätt ta sig fram i trafiken. Det finns då
vissa personer, som förföljas av en s. k.
ständig otur. Det beror i många fall på
alt vederbörande inte bar den snabba

reaktionsförmåga, som skulle behövas
för att ta sig fram i trafiken. Detta kan
man inte göra så mycket åt, utan man
har närmast att mana till försiktighet
och nöja sig därmed.

Beträffande människans andel i skulden
till trafikolyckorna skulle jag vilja
säga, att det finns vissa personer som
medvetet nedsätta sin förmåga att färdas
i trafik men ändå ge sig ut på gator
och vägar; jag tänker givetvis på rattfylleristerna.
Det finns ingen anledning
att ytterligare tala om den saken i detta
sammanhang; det är tillräckligt med vad
utskottet på den punkten skrivit om att
vi ha att avvakta närmare åtgärder.

Här ha redan belysts de stora olycksfallsrisker,
som i olika avseenden föreligga.
Jag skall inte ytterligare tala därom
i annan mån än att jag säger, att en
siffra på 571 dödsfall under ett år innebär,
att det under en tioårsperiod skulle
dödas lika många människor som invånarantalet
i en stad av Lysekils, Lindesbergs
eller Piteås storlek. Inför dessa
skrämmande siffror kan man fråga
sig: Hur skall det gå i fortsättningen
med en alltmer ökad trafik?

Vad beträffar behandlingen av den reservation,
som är avgiven på den punkt
det här är fråga om, vill jag påpeka att
§ 56 lyder på följande sätt: »Buss eller
lastbil får icke föras med högre hastighet
än 60 kilometer i timmen. Inom tättbebyggt
område får dock hastigheten icke
överstiga 40 kilometer i timmen.»

Detta står i början på paragrafen, och
sedan föreskrives på en hel del punkter,
att hastigheten i olika fall skall begränsas.
Jag tycker att det är ganska egendomligt
att begära, att en förare skall
kunna bedöma hastigheten utan att ha
någon hastihetsmätare på fordonet. Vi
veta ju att det är mycket svårt att bedöma
hastigheten. Vi ha hört vittnen vid
våra domstolar, som lämnat ytterst motstridiga
uppgifter i detta avseende. Det
finns nämligen inte någon möjlighet att
kunna bedöma en hastighet. Även vana
bilförare tia svårt att avgöra, hur fort
en bil eller en motorcykel kört på vägen.
Den, som kör bil, bär också en viss
benägenhet att driva upp hastigheten

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. obligatorisk hastighetsmätare å vissa
utan att märka det, om han kör på en
jämn och bra väg, och folk blir ofta förvånade,
när de få höra att de haft en
mycket högre hastighet än de själva
tänkt sig.

Reservanterna förorda, att hastighetsmätare
skola föreskrivas som obligatoriska
beträffande sådana fordon, för vilka
en viss maximerad hastighet är stipulerad.
Man säger då, att det ändå
kommer att ske överträdelser av hastighetsförbudet,
eftersom hastighetsmätarna
i och för sig inte hindra vederbörande
att köra fort. Ja, häremot kan den
invändningen göras, att i en buss kunna
passagerarna granska hastighetsmätaren
och kanske bli vittne till att föraren
kör fortare än han har rätt till.
Det kan också finnas personer på andra
fordon, som göra samma iakttagelse.

Om det inte föreskrives, att det skall
finnas en hastighetsmätare på ett fordon,
kan då verkligen en människa
ställas till ansvar? Om det är föreskrivet,
att föraren inte får köra fortare
än 60 kilometer och han har kört 65
kilometer, kan man då begöra att han
utan att ha ett instrument, på vilket
han kan avläsa hastigheten, skall kunna
avgöra, att han endast håller denna
hastighet på 60 kilometer? Jag får verkligen
säga, att nog är det väl rimligt, om
nu föreskrifter utfärdas om vissa begränsningar
i fråga om hastigheten, att
grundförutsättningen härför är att det
på bilen måste finnas ett instrument,
som kan säga vederbörande, hur hög
fart han håller. Att utfärda föreskrifter
om hastighetsbegränsningar utan att
samtidigt stipulera att hastighetsmätare
skall finnas, det tycker jag är en ganska
underlig logik.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven vid denna paragraf.

Herr NORMAN: Frågan om hastighetsmätare
har diskuterats. För närvarande
finnas inga bestämmelser, som föreskriva
sådana. Trafikförfattningssakkunniga
ha diskuterat spörsmålet, men

bilar.

när de vägde de olika synpunkterna
mot varandra, kommo de till den uppfattningen,
att de icke ansågo sig böra
förorda en sådan bestämmelse. Fn av
dess ledamöter vill emellertid ha den,
kanske inte så mycket ur trafiksäkerhetssynpunkt
som ur den synpunkten,
att det i de anställda chaufförernas intresse
krävdes en hastighetsmätare, så
att de verkligen skulle kunna se att de
inte överskredo de hastigheter som äro
föreskrivna i 56 §, vilken herr Bengtson
här har hänvisat till.

När vi i utskottet prövade frågan, hade
vi inte någon motion att taga ställning
till, utan det var någon av ledamöterna
som tog upp den till diskussion. I det
läge, vari frågan sålunda befann sig, ansågo
vi oss inte ha anledning att gå
längre än vad Kungl. Maj:t hade gjort.
Vi togo också hänsyn till det faktum, att
så vitt vi kunde få upplysning i saken
funnos hastighetsmätare icke föreskrivna
i någon utländsk författning.

I detta sammanhang har diskuterats
innehållet i 1949 års konvention på detta
område. Inte heller i denna talas det
om nödvändigheten av hastighetsmätare.
Ett åläggande för vissa bilägare,
alltså för dem som föra lastbil och andra
tyngre fordon, för vilka det är stadgat
begränsad hastighet, att skaffa hastighetsmätare
skulle givevis bli en ekonomisk
tunga, som utskottets majoritet
i varje fall för sin del och i anslutning
till den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t
intagit, inte har kunnat förorda.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yttrande.

Herr FORSLUND: Jag skulle bara vilja
understryka det av herr Bengtson anförda
skälet, att konsekvensen av en lagstiftning
om hastighetsbegränsning borde
kräva att hastigheten skall kunna
kontrolleras av den som kör. Därtill
kommer att förekomsten av hastighetsmätare
samtidigt skulle kunna verka
som en återhållande kraft på den förare,
som vill iakttaga den ordning,
som åsyftas med denna lagstiftning.

Det har påpekats för mig vilka be -

Lördagen den 2G maj 1951 fm.

Nr 23.

Ang. obligatorisk hastighetsmätare å vissa bilar.

svärligheter, som äro förenade med de
rätt ofta förekommande inspektioner,
som polismyndigheterna företaga beträffande
hastigheten, om vederbörande
bilar sakna hastighetsmätare. Jag har
till och med själv varit med i en polisbil,
som åkt efter lastbilar och bussar
för att kontrollera deras hastighet. Kör
föraren då för fort, kan polismannen
hejda honom och säga: »Ni kör alldeles
på tok för fort. Det kan jag bevisa,
ty jag har haft en man bredvid
mig vid ratten; han har sett på liastighetsmätaren
och han har klart för
sig att Ni har överskridit den fastställda
maximihastigheten.» Men mannen, som
kört den bil vi följt, har inte haft något
instrument, som visar att så har varit
fallet, och han kan bara säga: »Inte hade
väl jag så hög hastighet?»

Nog tycker jag det rent logiskt vore
riktigt att införa en bestämmelse om
skyldighet att ha hastighetsmätare, och
jag skulle här, liksom säkert också i en
del andra av de bestämmelser vi komma
till, vilja vädja till statsrådet att än
en gång överväga, huruvida det inte vore
lämpligt att införa ett sådant stadgande
i vägtrafikförordningens bestämmelser.

Det förhåller sig ju så, att när riksdagen
avger yttrande i detta ärende, är
det ingenting som blir fastställt i lag eller
förordning i och med riksdagens beslut.
Det är bara ett råd som ges till
Kungl. Maj:t, och jag hemställer därför,
att statsrådet ännu en gång överväger
denna sak.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag har ingen anledning att gå
in på de uttalanden, som gjorts beträffande
förarbetena till propositionen
från vare sig herr Sten eller utskottets
ärade ordförande. Vad jag kan säga är,
att jag som en enkel, praktisk vägfarare
har försökt bedöma problemen och med
utgångspunkt därifrån lägga fram mina
förslag.

Jag skulle kanske till utskottets ledamöter
rikta ett tack, emedan jag har intrycket
att de retuscheringar, som gjorts

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

på olika punkter, äro av sådan beskaffenhet
att de egentligen inte böra framkalla
några större diskussioner. Jag
måste medge, att när jag läst igenom
utskottsutlåtandet och reservationerna
har jag ibland haft intrycket: »Ja, man
kan lika gärna göra på det ena som på
andra sättet.» Det är fråga om så små
differenser, att man kan komma i samvetsnöd
huruvida man skall förfara på
det ena eller andra sättet.

Därför kan jag inte heller finna någon
anledning till att det exempelvis i
dag i kammaren skall behöva bli några
mera häftiga diskussioner om hur man
skall förfara. Jag tyckte att det anförande,
som herr Forslund nyss höll,
andades just den förståelse för varandras
synpunkter på detta speciella område,
som jag tycker är helt naturligt.
Och jag skall förvisso — det kan jag
försäkra — ytterligare överväga vad
som kan vara det riktiga när det gäller
de olika bestämmelser som vi nu diskutera.

Anledningen till att frågan om hastighetsmätare
har fått den utformning,
som bär skett i propositionen, är vissa
rent praktiska svårigheter. Logiskt ha
herr Forslund och herr Bengtson absolut
rätt. Har man bestämmelser för
hastighetsbegränsning, skall föraren ha
möjlighet, tycker man, att kontrollera
sin hastighet. Men å andra sidan har
jag tvingats att räkna med det faktum
att de flesta lastbilar, enligt de uppgifter
jag fått, i närvarande stund inte ha
användbara hastighetsmätare. Jag har
också undersökt möjligheten att anskaffa
hastighetsmätare, men funnit att tillgången
är ytterst begränsad. Därför har
jag sagt mig, under intrycket av dessa
obönhörliga fakta, att man väl måste ta
hänsyn till dem och inte här stadga ett
åläggande, som det många gånger kanske
inte är möjligt att uppfylla.

Det är dessa praktiska svårigheter,
som ha föresvävat mig när jag hade att
ta ställning till förslaget.

Herr THUN, EDVIN: Herr talman! Jag
vill bara säga ett ord till statsrådet.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. bromsutrustning å cykel.

Skulle det inte vara möjligt, när man
hör vilka svårigheter det är att anskaffa
mätare, att tänka sig en viss övergångstid,
som skulle göra det möjligt
för berörda parter att skaffa erforderliga
mätare? Då hade man stadgandet
redan klart, och sedan kunde man under
övergångstiden övervinna de praktiska
svårigheterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
godkännande av utskottets yttrande i nu
föredragna del samt vidare på godkännande
av den av herr Forslund m. fl.
vid förevarande moment anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Utskotetts yttrande beträffande 5 § 1
mom.

Godkändes.

Ang. bromsutrustning å cykel.

Utskottets yttrande beträffande 7 § 1
mom. a).

I det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
hade i förevarande
författningsrum upptagits en föreskrift
av innehåll, att bland annat cykel med
tillkopplat fordon skulle vara försedd
med minst två av varandra oberoende,
effektivt verkande bromsar.

I de likalydande motionerna I: 315, av
herr Pålsson m. fl., och II: 426, av herr
Pettersson i Norregård m. fl., hade hemställts,
att nämnda föreskrift måtte utgå
eller gälla allenast cykel, till vilken fordon
kopplades annat än tillfälligtvis
(t. ex. cyklar, som användas av expressfirmor).

Utskottet hade härom anfört:

»Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste
det anses vara av stor betydelse, att på
de i propositionen avsedda cyklarna —
vilka ofta utsättas för stora påfrestningar
— finnes tillgång till en reservbroms.
På grund härav och då kostnaden och
olägenheten för den cykelägare, som
måste anskaffa en extra broms, få be -

tecknas såsom ringa, förordar utskottet,
att den i propositionen upptagna föreskriften
bibehålies.»

Reservation hade avgivits av herrar
Hallayård, Isaksson, Bengtson och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottet
bort förorda, att det i propositionen föreslagna
kravet angående dubbla bromsar
på cykel med tillkopplat fordon begränsades
till att gälla allenast cykel,
vartill fordon kopplades annat än tillfälligtvis.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Denna
paragraf behandlar vissa föreskrifter
om hur en cykel skall vara utrustad
med avseende på broms. För närvarande
saknas det bestämmelser på detta
område. Det har nu föreslagits, att en
cykel skall vara försedd med minst en
effektiv broms. Det är väl allas liksom
min egen uppfattning, att en sådan bestämmelse
är nödvändig. Jag vågar också
säga, att det för närvarande knappast
finns många cyklar, som inte ha
eu sådan broms.

Men sedan har det gjorts ett tillägg i
denna paragraf, vari det bl. a. heter,
att det kräves minst två av varandra
oberoende bromsar om cykeln är avsedd
för godsbefordran eller är försedd
med tillkopplat fordon. En cykel med
tillkopplat fordon skall med en av bromsarna
kunna kvarliållas på en sluttande
väg.

Dessa föreslagna bestämmelser komma
att beröra tusentals människor. Jag
skulle vilja ta ett exempel från landsbygden.

Som vi veta använda jordbrukarna i
mycket stor utsträckning s. k. cykelkärror.
Man fraktar på dessa cykelkärror
ut mjölken till respektive mjölkbord,
ställer cykelkärran där och åker hem
på cykeln. När mjölkskjutsen kommit
tillbaka, tar man sin cykel och reser
och hämtar mjölkflaskorna med cykelkärran
vid mjölkbordet. Jag tycker för
min del, liksom motionärerna säga i sin
motion och som också reservanterna
uttala, att bestämmelserna när det gäller
dessa fordon äro för hårda.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

En annan sak är att dessa bestämmelser
äro avsedda att gälla på samtliga
vägar, alltså även på enskilda vägar.
.Tåg anser, att det inte kan ligga någon
så förskräckligt stor fara i att en jordbrukare
kör sin mjölk på sin avtagsväg
till landsvägen utan att ha denna extra
broms. Det har skett och sker på tusentals
ställen varje dag, och jag vet mig
inte ha hört talas om någon olycka för
denna saks skull.

I likhet med reservanterna skulle jag
här vilja föreslå, att riksdagen gör till
sitt det uttalande, som vi gjort i reservationen
vid 7 § 1 mom. vartill jag, herr
talman, yrkar bifall.

Herr NORMAN: Jag ber att först få
rätta till ett förargligt tryckfel, som smugit
sig in i reservationen. Det står i reservationen
5 § 1 mom., men det skall
vara 2 mom., vilket ju framgår om man
går till lagtexten.

Nu vet jag inte vad det var som var
det besvärligaste för herr Isaksson, om
det var att det skulle finnas två bromsar
eller om det var att den ena skulle
kunna hålla fordonet kvar på sluttande
väg. Om det var det sista, som var det
besvärligaste, behöver han inte alls bekymra
sig, tv bestämmelsen gäller inte
för mjölkkärror, som äro kopplade efter
en vanlig cykel, utan för cykel med sidofordon
och trehjuliga cyklar. Den föreslagna
föreskriften betyder endast, att
man jämte pedalbroms skall ha en handbroms,
om man har ett fordon kopplat
bakefter. Detta tycker jag är en rimlig
begäran, som inte kan tynga jordbrukarna
så mycket.

Det är ju dock så att man ur trafiksäkerhetssynpunkt
måste hålla på att
vilket fordon det än gäller måste kunna
stannas, och det ganska hastigt. Besvärligheten
blir för jordbrukarna mycket
ringa, men det kan vara av värde ur
trafiksäkerhetssynpunkt att ha denna bestämmelse
om två bromsar.

Jag hemställer att kammaren måtte
godkänna utskottets yttrande.

Herr ISAKSSON: Det står på sidan
89 i utskottsutlåtandet om denna sak:

Ang. bromsutrustning å cykel.
»Propositionen upptager närmare bestämmelser
i ämnet. Därvid föreskrives,
att bl. a. cykel med tillkopplat fordon
skall vara försedd med minst två av varandra
oberoende, effektivt verkande
bromsar.» Jag menar, att det i det av
mig nämnda speciella undantagsfallet
inte skulle vara alldeles nödvändigt att
fordra två bromsar.

Vidare vill jag meddela, herr Norman,
att det var i den följande paragrafen, den
åttonde, som tryckfelet hade insmugit
sig. Det hör alltså inte till denna paragraf,
utan till 8 §. Jag hade också observerat
det, men det komma vi till senare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i nu förevarande
del samt vidare på godkännande
av den av herr Hallagård m. fl. vid ifrågavarande
författningsrum anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr 30 gjorda yttrande beträffande
7 § 1 mom. a av förslaget till
vägtrafikförordning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hallagård m. fl. vid nämnda författningsrum
anförda reservationen.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Ang. bakskärmsmarkering å cykel.

Utskottets yttrande beträffande 7 §
1 mom. d).

Godkändes.

Ang. bakskärmsmarkering å cykel.

Utskottet ä s. 90 gjorda yttrande beträffande
motionerna 1: 321 och 11: kl9.

I nämnda motioner hade föreslagits,
utom annat, en bestämmelse om att en
del av cykels bakre stänkskärm skulle
vara vitmålad, förnicklad eller förlcromad.
Motsvarighet till sådan bestämmelse
saknades i gällande rätt och hade ej
heller upptagits i propositionen.

Härom hade utskottet yttrat:

»Den i motionerna ifrågasatta bakskärmsmarkeringen
kan givetvis ha
ett visst värde ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Emellertid fyller den såväl i gällande
rätt som i propositionen förekrivna
bakre lyktan eller reflexanordningen
väsentligen samma syfte. Härtill kommer,
att sådan markering, som i motionen
avses, i regel endast förekommer på
cyklar av senare årsmodeller, och att
följaktligen flertalet cykelägare skulle
åsamkas olägenheter och kostnader, om
de måste förse sina cyklar med sagda
markering. Enligt utskottets mening uppvägas
dessa nackdelar knappast av vinsten
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det kan
framhållas, att i 1949 års vägtrafikkonvention
bakskärmsmarkering ej gjorts
obligatorisk för cykel i internationell
trafik.

Utskottet avstyrker därför motionärernas
förslag.»

Herr CASSEL: Herr talman! Trafiksäkerhetsproblemet
i vårt land är i mycket
stora delar ett cyklistproblem. Vi ha blivit
en av världens allra intensivaste cykelnationer.
Vi torde för närvarande ha
flera cyklar per 1 000 invånare än såväl
Holland som Danmark. Jag tror att
vi inte göra oss skyldiga till någon överdrift,
om vi uppskatta antalet cyklar här
i landet till ca tre miljoner.

Anledningen till att vi ha motionerat
i denna punkt är att vi vilja slå vakt om
möjligheten att skydda cyklisterna. Vi

vilja att cyklisterna skola vara väl synliga
även i mörker, och därvidlag ha de
vitmålade eller förkromade stänkskärmarna
visat sig vara en alldeles utomordentlig
säkerhetsanordning för cyklisten,
det vet varje bilist. Om man t. ex. en
regnig och ruskig kväll åker på en mörk
asfaltbana och får ljuskäglorna emot sig
från en bil, blir man ett ögonblick bländad,
och man ser ingenting när man
kommer ur ljuskäglan ut i mörkret igen.
Har man då oturen att just i den sekunden
komma i kapp en cyklist, uppstår
en av de allra farligaste situationer,
som en bilist kan råka ut för, och sådana
inträffa ideligen på kvällarna. Det
är inte säkert att föraren ser cyklisten,
som han har framför sig, även om cykeln
har kattöga, ty det kan hända att
det lilla kattögat är smutsigt och inte
blänker. Avtecknar sig däremot kattögat
mot en vit eller förkromad bakgrund,
syns det oändligt mycket bättre än det
annars gör.

Nu säger utskottet, att förkromade
och vita stänkskärmar bara förekomma
egentligen på cyklar av de senaste årsmodellerna,
och att man följaktligen
skulle åsamka vårt lands cykelägare olägenheter
och kostnader om man tvingade
dem att förse sina cyklar med sådan
skyddsanordning. Dessa nackdelar, menar
utskottet, motsvaras knappast av
vinsten ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Jag kan omöjligen dela utskottets mening
på den punkten. Tvärtom är jag
övertygad om att tiotals människoliv
skulle kunna räddas varje år ute i trafiken
på vägarna, om vi genomförde
denna enkla och billiga åtgärd. Den har
införts i Danmark, och den ansågs där
vara någonting av det förnuftigaste man
gjort ur trafiksäkerhetssynpunkt. Jag är
inte ensam om denna uppfattning. Jag
har diskuterat med ledande personer
inom cyklisternas egen organisation, Cykelfrämjandet,
och de se saken på precis
samma sätt som jag.

Det är ingen dyrbar sak det är fråga
om. Vem som helst kan för en ringa
penning köpa en burk färg och måla
litet vit färg på bakskärmarna på sin
och sina familjemedlemmars cyklar. Om

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Nr 23.

utskottet finner, att en sådan kostnad
och ett sådant besvär är orimligt stort,
måste utskottet dela den tyvärr alltför
vanliga vanföreställningen, att säkerheten
i trafiken är någonting, som man
skall få gratis. Vi böra komma ihåg, att
denna enkla åtgärd, som man säkert
skulle kunna genomföra för en kostnad
som är mindre än 50 öre per cykel, helt
och hållet sker i cyklistens eget intresse.
Jag kan inte finna att det skulle vara att
pressa honom för hårt att låta honom ta
på sig denna lilla utgift för att skydda
sig mot att bli ihjälslagen i trafiken.

Jag yrkar, herr talman, att till 7 §
1 mom. b) efter orden »rött sken» fogas
följande mening: »Sådan lykta eller
reflexanordning skall vara anbragt på
del av cykels bakre stänkskärm, som
genom vitmålning, förkromning eller på
liknande sätt gjorts lätt att iakttaga i
mörker.»

Herr NORMAN: Herr talman! Det är
inte bara hänsynen till kostnaderna, som
har gjort att utskottet intagit den ståndpunkt
det har till motionerna, utan det
väsentliga skälet är att vi inte ha blivit
övertygade om en sådan bestämmelses
värde ur tafiksäkerhetssynpunkt. De,
som äro osakkunniga i fråga om bilkörning
som jag, ha sett saken på det sättet,
att har man ett kattöga, d. v. s. en
reflexanordning, så räcker det. På min
cykel har jag både det ena och det andra,
och det tror jag nog är bra. Men med
utgångspunkt från att det måste finnas
något, som vid belysning i mörker visar
att det är en cykel eller något annat
fordon framför, som man måste vara
försiktig emot, kan det inte vara så betydelsefullt
att föreskriva någon ytterligare
reflexanordning.

Det gäller här, som herr statsrådet
nyss nämnde, en omdömessak, om vilken
man kan ha olika meningar. Jag
kan tillägga, att inte heller beträffande
denna punkt har jag någon bestämd mening
om vad som är det riktiga.

Herr CASSEL: Herr talman! Visst kunna
vi ha olika meningar på denna punkt,
men jag måste understryka, att crfaren -

Ang. bakskärmsmarkering å cykel,
heten ganska bestämt ger vid handen,
att cyklisterna äro utsatta för mycket
stora risker vid cykling i mörker. Kan
man då på ett enkelt sätt göra det lättare
att iakttaga dem, tror jag inte att
man skall hesitera för en liten extra
kostnad därför. Det förefaller så onödigt,
att de skola köras ihjäl på vägarna
bara därför att man inte får syn på dem
i tid.

Jag tror, att man skulle göra mycket
klokt i att föreskriva vitmålning eller
förkromning av cyklarnas bakstänkskärmar.
Man skulle kunna rädda många
människoliv på det sättet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på utskottets yttrande i nu
ifrågavarande del yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av herr
Cassel, att riksdagen skulle uttala sig för
att till 7 § 1 mom. b skulle fogas följande
mening: »Sådan lykta eller reflexanordning
skall vara anbragt å del av cykelns
bakre stänkskärm, som genom vitmålning,
förkromning eller på liknande
sätt gjorts lätt att iakttaga i mörker.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets
å s. 90 i utlåtande nr 30 gjorda yttrande
beträffande motionerna I: 321 och
II: 419, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Cassels under
överläggningen därom gjorda yrkande.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 fm.

Interpellation ang. det femte biblioteksexemplaret av tryckta skrifter.

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Cassel begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 48.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta behandlingen av
förevarande utlåtande skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Interpellation ang. det femte biblioteksexemplaret
av tryckta skrifter.

Herr STEN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! På grund
av att frågan om det s. k. femte exemplaret
avgjorts på ett sätt som man inom
intresserade kretsar i stor utsträckning
finner svårförståeligt, är ett klarläggande
av motiven påkallat.

För att sätta vederbörande departementschef
i tillfälle att innan riksdagen
åtskiljes redogöra för de överväganden
som lett fram till detta resultat, anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande interpellation:

Vilka motiv och överväganden ligga
till grund för beslutet angående det s. k.
femte exemplaret?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes föredragningen av andra
lagutskottets i utlåtande nr 30 punkten A
under överrubriken »Förslag till vägtrafikförordning
m. m.» gjorda uttalanden.

Ang. belysning å fordon, förspänt med
dragare.

Utskottets yttrande beträffande 8 §
1 mom.

Detta moment lydde:

Föres med dragare förspänt fordon
under mörker på allmän väg, gata eller
annan allmän plats, där tillfredsställande
belysning ej finnes, skall på fordonet,
dragaren eller fordonets last finnas
antingen en eller flera lyktor så anbragta,
att ljus kan synas såväl framifrån
som bakifrån, eller ock reflexanordningar,
som återkasta sken såväl
framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar
skola vara inrättade för vitt
eller gult sken framåt och rött sken
bakåt. En lykta eller reflexanordning
för sken framåt skall, om sådan anordning
ej finnes på dragaren, vara anbragt
vid högra sidan av fordonet eller lasten.

Vad i 5 § 2 mom. andra och tredje
styckena är stadgat för där avsett fall
skall Sga motsvarande tillämpning på bestämmelserna
i föregående stycke.

I de likalydande motionerna I: 315, av
herr Pålsson m. fl., och II: 42G, av herr
Pettersson i Norregård m. fl., hade hemställts,
att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna måtte utgå eller att, om
denna hemställan icke biföllcs, de nuvarande
bestämmelserna i 18 § 1 mom. vägtrafikstadgan
måtte alltfort gälla.

Utskottet hade beträffande det nu
ifrågavarande momentet på anförda skäl
uttalat, att utskottet finge — med avstyrkande
av motionärernas yrkande —

förorda, att propositionens bestämmelser
nu infördes.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hallagård, Isaksson,
Bengtson, Hagård och Carlsson i Bakeröd,
vilka ansett, att dels fordon försett
med föreskrivna belysnings- eller reflexanordningar,
vilka emellertid skymdes
av lasten, dels ock jordbruksredskap
borde få — utan hinder av vad i momentet
eljest stadgades — tillfälligt föras
kortare sträcka vid färd till eller från
arbetsplats eller mellan en gårds ägor
eller för liknande ändamål, såframt icke
myndighet, som angåves i 5 § 2 mom.
andra och tredje styckena, funne skäl
annorledes förordna;

2) av herr Sten, som hemställt, att
riksdagen måtte till utskottets utlåtande
foga ett uttalande av principiellt samma
innebörd som beträffande körkort
för gummihjulstraktor och beträffande
persontransport med fordon kopplat till
traktor, nämligen att vad i momentet
föreslagits icke borde gälla vid kortare
färd till eller från arbetsplats eller mellan
en gårds ägor eller för liknande ändamål.

Herr STEN: Herr talman! Denna paragraf
handlar om hästanspända fordons
förseende med reflexanordningar. Som
framgår av utskottets utlåtande, ha yrkanden
i detta syfte vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen, alla gånger med
negativt resultat. Jag har inte forskat
närmare i skrifterna, men jag skulle
föreställa mig att motioner vid vissa av
dessa tillfällen väckts i andra kammaren
men ej vunnit bifall och därför aldrig
kommit under första kammarens prövning.

Att utgången blivit denna torde framför
allt bero på att bestämmelser i detta
hänseende ansetts överflödiga. Detta
framgår för övrigt också av att den rätt

Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Ang. belysning å fordon, förspänt med dragare.

att sätta sådana bestämmelser i kraft,
som länsstyrelserna liaft, veterligen aldrig
utnyttjats; något behov kan ju under
sådana förhållanden inte gärna ha
förelegat. Anledningen till detta fakultativa
förfarande och till att riksdagen
ställt sig avvisande har varit olägenheterna
för jordbruket och skogsbruket
av dessa bestämmelser.

Nu har jag ingen erfarenhet såsom
bilförare — jag intar i detta avseende
en särställning inom utskottet — och jag
medger gärna att inte heller min erfarenhet
såsom körkarl på hästanspända
fordon, i en tid av överhandtagande bilism,
är så stor. Men på grund av mitt
arbetes art har jag en ganska rik erfarenhet
under en tidrymd av ett tredjedels
sekel såsom passagerare i bilar och
bussar, och jag har aldrig märkt, att det
varit några svårigheter för en bilist att
i strålkastarnas ljus upptäcka en hästskjuts.
Och om kammarens ledamöter
läsa vägtrafikförordningens 46 §, som
har rubriken »Hastighet» men som
handlar om varsamhet, och 56 §, som i
verkligheten handlar om hastigheten •—•
detta tillhör den formella lekfullheten i
denna förordning — måste slutsatsen
ovillkorligen bli att den, som kör efter
dessa regler, helt enkelt inte kan råka
ut för några svårigheter på grund av att
han möter eller hinner upp ett eller
annat hästfordon.

Nu skall jag emellertid inte vidhålla
detta principiella motstånd mot en enligt
min mening onödig bestämmelse,
utan anpassa mig efter den ekumeniska
anda, som präglade såväl herr Forslunds
som departementschefens uttalanden
-— detta sker på grund av den respekt,
som även jag kan hysa för andra
människors uppfattning. Jag har i den
med 2. betecknade reservationen upptill
på s. 127 tagit utskottets egna uttalanden
på ett par punkter — när
det gäller körkort för traktorer och
tillfälliga persontransporter med fordon
kopplat till traktor — till ledning
för det yrkande jag ställt om en
komplettering av utskottets yttrande angående
de hästanspända fordonen, nämligen
att vad som föreslås angående re -

flexanordningar på sådana fordon icke
skall gälla vid kortare färd till eller
från arbetsplats eller mellan en gårds
ägor eller för liknande ändamål. Jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid att det på en och samma gård kan
finnas ett och annat tiotal jordbruksmaskiner
och kärror av olika slag, som
man någon gång kan behöva köra hem
efter mörkrets inbrott. Om man därvid
något tiotal eller kanske hundratal meter
anlitar allmän väg, bör detta icke
vålla motortrafiken några som helst svårigheter.

Som synes har kammaren när det gäller
detta stycke att välja på två reservationer,
dels den av mig avgivna och
dels den med 1. betecknade av herr Hallagård
m. fl. Anledningen är helt enkelt
den, att jag inte fick vara med på den
med 1. betecknade reservationen. Nu
kan jag gärna löna ont med gott, om
kammaren skulle anse att reservation nr
1 är bättre, och alltså förena mig med
dessa reservanter. Men tills vidare yrkar
jag bifall till den med 2. betecknade
reservationen upptill på s. 127, som
alltså innebär att riksdagen till utskottets
yttranden beträffande 8 § skall foga
ett uttalande av principiellt samma innebörd
som beträffande körkort för gummihjulstraktorer
— som kammarens ledamöter
kunna studera å s. 101—102 •—
och beträffande persontransport med
fordon kopplat till traktor, vilket uttalande
återfinnes å s. 119. Innebörden
är den, att vad utskottet, när det gäller
hästanspända fordon, i övrigt uttalar om
nödvändigbeten av reflexanordningar
icke skall gälla vid kortare färd till eller
från arbetsplats eller mellan en gårds
ägor eller för liknande ändamål.

Jag hoppas att kammarens ledamöter
behagade finna, att det är fullt konsekvent
att göra ett sådant uttalande även
på denna punkt. Jag tror att vi eljest
ta oss vatten över huvudet och råka i
strid med en övervägande folkmening
när det gäller jordbrukets praktiska svårigheter
på denna punkt. Kammaren bör
godtaga antingen mitt eller de övriga
reservanternas uttalande i detta hänseende.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. belysning å fordon, förspänt med dragare.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag

hade nöjet att höra herr Stens anförande,
och efter vad jag förstår, instämmer
han till fullo i vad vi reservanter yrkat
i den med 1. betecknade reservationen.
Jag beklagar livligt att inte herr Sten
blev tillfrågad, ty det hade givetvis varit
en glädje för oss att ha honom med
bland reservanterna.

När det gäller reflexanordningarna på
fordon, förspänt med dragare, tillkommer
det enligt 18 § i nuvarandp vägtrafikstadga
länsstyrelse att, när behovet
med hänsyn till livligt trafikerade
vägar det påkallar, förordna att fordon
av detta slag skall ha lykta eller reflexanordningar.
Bestämmelsen har, såsom
herr Sten påpekade, vid många tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet och
behandling här i riksdagen, dock utan
att någon skärpning genomförts. Det har
också visat sig att endast ett mycket
litet antal länsstyrelser utnyttjat sin befogenhet
att utfärda restriktiva föreskrifter.

Vi reservanter ha inte motsatt oss att
ljus- eller reflexanordning i regel bör
finnas, men ingen regel är ju sådan att
man inte kan göra undantag.

Såsom herr Sten påpekade, kommer
den nu föreslagna ordningen att medföra
rätt stora besvär och svårigheter
särskilt för jordbrukarna, då de skola
använda vissa av de egentliga jordbruksredskapen.
Jag skall tillåta mig att ta
ett litet exempel för att klargöra vad
jag menar. De svenska jordbrukarna ha,
såsom kammarens ledamöter veta, inte
alltid sina åkertegar intill husen, utan
det finns också vad man brukar kalla
utmarker eller utjord. Låt oss tänka oss
att någon jordbrukare en höstdag arbetar
på sina utmarker; han vill bli färdig
innan han slutar för dagen, och så
hinner skymningen övergå i höstmörker
innan han beger sig hemåt med sina redskap.
Det är just vid sådana tillfällen
de nu föreslagna bestämmelserna utgöra
ett onödigt hinder.

Reservanterna iia för sin del förordat
den uppmjukningen att sådana jordbruksredskap,
som tillfälligt föras fram
på väg, skola vara undantagna. Natur -

ligtvis kan en olycka alltid inträffa, men
när vi dock i utskottet samtliga förordat,
att hästanspända fordon i regel skola
vara försedda med ljus- eller reflexanordningar,
reduceras ju antalet risktillfällen
i ofantligt hög grad. Det blir
kanske bara under ett par månader på
höstsidan som ett mycket litet antal fordon
av detta slag kommer att färdas på
vägarna utan ljus- eller reflexanordning.

Jag tycker att man borde kunna tillmötesgå
vad reservanterna föreslagit,
och då herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet är närvarande
i kammaren, skulle jag vilja rikta
en vädjan till honom att vid den närmare
utformningen av bestämmelserna
taga dessa synpunkter i beaktande. Jag
vill också erinra om att länsstyrelsen i
Kopparbergs län och statens maskinprovningar
av vissa orsaker inte ansett
sig kunna för närvarande rekommendera
den av utskottet föreslagna bestämmelsen.

.lag ber att med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till den av herr Hallagård
m. fl. avlämnade reservationen.

I sammanhang härmed vill jag påpeka
vad herr Norman framhöll vid behandlingen
av föregående paragraf, nämligen
att vid tryckningen insmugit sig det felet
i den med 1. betecknade reservationen
överst å s. 127, att i näst sista
raden står 5 § 1 mom. Det skall vara
5 § 2 mom.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det är
redan i utskottets utlåtande påpekat, att
förslag om ljus- och reflexanordningar
flera gånger tidigare behandlats av riksdagen
men avslagits med hänsyn till de
olägenheter, som skulle uppstå i synnerhet
för jordbrukarna. Nu anser emellertid
utskottets majoritet, att olägenheterna
inte längre ha samma betydelse som
förr, eftersom rcflexanordningar sedan
någon tid tillbaka kunna tillverkas i ett
mera oömt material och därför skulle
kunna monteras även på redskapen.

Delta påpekande är visserligen riktigt,
men man får nog ändå medge att olägenheterna
äro ganska stora. Utöver vad

Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Ang. belysning å fordon, förspänt med dragare.

som redan sagts vill jag särskilt påpeka
att bestämmelsen om reflexanordningar
måste bli speciellt oläglig när det gäller
jordbruksmaskiner — exempelvis en
cambridgevält eller en kultivator — som
vid enstaka tillfällen köras någon kortare
sträcka på vägen. Skulle det röra
sig om någon regelmässig körning, kunde
man naturligtvis ge sin anslutning
till en generell bestämmelse om reflexanordningar,
men när det gäller dessa
jordbruksmaskiner är det endast rent
tillfälligt och på grund av olyckliga omständigheter
som landsvägskörning efter
mörkrets inbrott kan förekomma; jag
tänker särskilt på de tillfällen, då arbetet
ute på någon äga råkat bli försenat.

Man kan alltså säga, att ingen kommer
att onödigtvis färdas på vägarna
med dessa maskiner efter mörkrets inbrott.
Dessutom förekomma sådana körningar
väsentligen under den ljusare delen
av året, och då kommer man väl,
som herr Sten sade, att i bilarnas strålkastarljus
mycket lätt kunna observera
dessa fordon och redskap.

Skulle man sätta fasta reflexanordningar
på redskapen, komma reflexytorna
vid arbetet ute på åkrarna ideligen
att täckas av damm och smuts, och de
kunna då inte göra den tjänst man tänker
sig. Löstagbara reflexanordningar ha
demonstrerats för utskottet, och de kunna
givetvis vara av värde, men det kommer
nog över lag att gå på det sättet,
att vederbörande inte kommer att ha
reflexanordningarna med sig, därför att
han inte räknat med att bli försenad
och behöva köra på vägen i mörker. I
sådana fall kör han kanske det lilla
stycket på landsvägen utan att ha reflexanordning,
trots att han riskerar
straff för överträdelse av förordningen.

Jag skulle vilja understryka den vädjan,
som riktats till kommunikationsministern.
Om han observerar de praktiska
olägenheterna i detta fall och lättar
upp bestämmelserna i någon mån, skulle
i varje fall jordbrukarna bli tacksamma.

Jag ansluter mig till yrkandet om bifall
till den av herr Hallagård m. fl.
avgivna reservationen vid 8 § 1 mom.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag ber
först att få tacka herr Isaksson för hans
rättelse angående det tryckfel i reservationen,
som jag påpekade vid behandlingen
av 7 §. Herr Hallagård nämnde
tryckfelet för mig just då vi behandlade
frågan om de dubbla bromsarna och var
mycket ivrig att få det rättat, och det
gjorde att jag i hastigheten placerade in
rättelsen på fel paragraf.

Vad beträffar diskussionen om dessa
reflexanordningar, är jag litet, för att
inte säga mycket, förvånad. Vi hörde alla
dessa klagomål i utskottet, men jag föreställde
mig att vi hade blivit överens genom
diskussionerna där. Besvärligheterna
komma nämligen inte att bli så stora
som de föregående talarna ansett. Detta
framgick av herr Bengtsons yttrande, då
han nämnde de nya, lätthanterliga reflexanordningarna,
som inte behöva bli
nedsmutsade.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är den här
ifrågavarande bestämmelsen enligt min
uppfattning mycket viktig. För att reducera
saken till dess rätta proportioner
ber jag först få påpeka, att det rör sig
om färd på allmän väg eller gata eller
annan allmän plats, där tillfredsställande
belysning inte finns. Jordbrukarna kunna
alltså efter mörkrets inbrott köra på
sina småvägar hur de önska utan hinder
av vad som i denna paragraf bestämmes
om belysnings- och reflexanordningar.

Herr Sten hänvisade till 46 § och menade,
att någon extra säkerhetsbestämmelse
inte behövs i den nu förevarande
paragrafen. Fordons hastighet, heter det
i 46 §, skall anpassas till vad trafiksäkerheten
och behörig hänsyn till omständigheterna
i övrigt kräva. Följer man
den regeln, tror jag att man skall kunna
undvika de flesta trafikolyckor, men man
måste ju veta vilka omständigheter man
har att ta behörig hänsyn till. Hur skall
man kunna ta hänsyn till att ett hästanspänt
fordon färdas på vägen, om det
inte finns någonting som visar att så är
fallet? Vad som föreskrives i 8 § är just,
att det skall visas en omständighet som
ger bilföraren anledning att öka försiktigheten.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. belysning å fordon, förspänt med dragare.

Herr Stens jämförelse med vad som
stadgas beträffande gummihjulstraktorerna
är inte hållbar i detta sammanhang.
Herr Sten kommer för övrigt att yrka avslag
på vad utskottet föreslår om medgivande
för sådana traktorer att köra kortare
sträckor på vägarna utan att föraren
skall behöva inneha körkort, men i den
nu förevarande paragrafen vill han inpassa
ett medgivande av motsvarande innebörd.
Emellertid äro ju traktorerna
försedda med belysningsanordning och
kunna alltså mycket väl färdas i mörker
på de här avsedda platserna.

Jag förstår inte heller vilken skillnad
det kan vara om en förare av ett hästdraget
fordon blir ihjälkörd vid en kort färd
på landsvägen eller om han blir det
vid en längre färd. Olyckan är i bägge
fallen lika stor.

Herr Isaksson framhöll de svårigheter
och besvärligheter den föreslagna bestämmelsen
skulle vålla jordbrukarna,
men samtidigt ville han ge länsstyrelserna
rätt att pålägga dem dessa besvärligheter.
Svårigheterna bli ju inte mindre
om en länsstyrelse meddelar föreskriften
än om den ingår i vägtrafikförordningen.

Nu litar naturligtvis herr Isaksson på
att länsstyrelserna inte komma att utfärda
någon föreskrift i detta fall. Det
tror inte heller jag, och därför anser jag
det bäst att bestämmelsen står i författningen.
Det rör sig nämligen här enligt
min och utskottsmajoritetens bestämda
uppfattning om en ur trafiksäkerhetssynpunkt
mycket betydelsefull regel.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag
skulle bara vilja säga till herr Norman,
att jag inte kan dela hans uppfattning att
olyckan är lika stor vare sig man kör en
kortare eller längre sträcka på allmän
väg. Ju längre sträcka man kör på allmän
väg, desto större risker för en trafikolycka
utsätter man sig ju för. Kör man
endast en kortare sträcka på vägen, måste
riskerna givetvis bli mindre.

Jag har naturligtvis inte den uppfatt -

ningen, att länsstyrelserna böra utfärda
restriktioner i detta fall, men jag vill att
länsstyrelserna skola ha möjlighet att
införa restriktioner, om detta sedermera
skulle visa sig nödvändigt. Däremot anse
vi det onödigt att bestämmelsen införes
i vägtrafikförordningen.

Jag tänker t. ex. på det fallet, att en
jordbrukare kör hem ett lass hö från sin
utmark en kväll sedan det blivit mörkt.
Han har sin reflexanordning sittande på
höhäckcn, men lasset sjunker kanske ned
under körningen så att reflexen skymmes.
Man kan ju inte klandra jordbrukaren
för den saken, och vi ha med vår
reservation velat undanröja olägenheterna
i dylika fall. Det rör sig ju här om
tämligen enkla saker, och jag tycker att
man borde kunna gå med på ett undantag.

Herr NORMAN: Herr talman! Man kan
väl inte gärna bli ihjälkörd mer än en
gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att utskottets yttrande
beträffande det nu förevarande momentet
skulle godkännas; 2:o) att kammaren
skulle godkänna den av herr Hallagård
m. fl. vid nämnda moment avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Stens vid
momentet anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr
Hallagårds m. fl. reservation, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande oinröstningsproposition: Den,

som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr 30 gjorda yttrande beträffande
8 § 1 mom. av förslaget till
vägtrafikförordning, röstar

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. minimiåldern för motorcykelkörkort.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hallagård m. fl. vid nämnda moment anförda
reservationen.

Då emellertid herr Sten begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 46.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttranden beträffande S §
2 mom. samt 11—13, 21 och 23 §§.

Godkändes.

Utskottets yttranden beträffande 29 §.

I denna paragraf var 1 mom. så lydande: Motorfordon

får föras endast av den,
som genom körkort, utfärdat av länsstyrelse,
är berättigad att föra fordonet.

Körkort utfärdas för bil eller motorcykel
och gäller för färd i hela riket.
Körkort för bil berättigar även till förande
av motorcykel.

Körkort må meddelas för bil endast
den, som fyllt 18 år, och för motorcykel
endast den, som fyllt 16 år. Körkort för
motorcykel gäller, om innehavaren icke
fyllt 18 år, endast för lätt motorcykel.

Utskottets yttrande beträffande förevarande
paragraf var indelat i tre särskilda,
med a—c betecknade avdelningar.

Avdelningen a.

Utskottets yttrande godkändes.

Ang. minimiåldern för motorcykelkörkort.

Avdelningen b.

1 de likalydande motionerna 1:321, av
herr Lundqvist m. fl., och 11:419, av
herr Hseggblom m. fl., hade föreslagits,
utom annat, att minimiåldern för körkort
skulle bestämmas till 18 år för såväl
tung som lätt motorcykel.

Utskottet hade i sitt yttrande på anförda
skäl avstyrkt förslaget om höjning
av körkortsåldern till 18 år jämväl
för lätt motorcykel.

Herr CASSEL: Herr talman! I 29 § 1
mom. vägtrafikförordningen har utskottet
föreslagit, att ungdomar vid fyllda
16 år skola kunna erhålla körkort för
lätt motorcykel, medan de skulle få vänta
med att köra en tung motorcykel
till dess de fyllt 18 år. Man skulle alltså
beträffande de tunga motorcyklarna ha
samma körkortsålder som beträffande
bil.

Vi motionärer ha velat sätta körkortsåldern
för alla förare av motorcyklar,
både tunga och lätta, till 18 år. Vi bygga
härvid på 1945 års trafiksäkerhetskommittés
uttalanden. Jag vill gärna
medge, att utskottets linje markerar ett
bestämt framsteg i förhållande till nu
gällande, enligt min mening fullständigt
oefterrätteliga förhållanden, då man sätter
en snabb motorcykel, som kan gå
med en hastighet av upp till 120 kilometer
i timmen, kanske försedd med sidovagn
och lastad med gods, i händerna
på pojkar, som äro 16 år och som varken
ha förstånd eller fysisk styrka att
manövrera detta fordon.

Nu skulle det alltså bli litet bättre
förhållanden så till vida, att dessa pojkar
skulle få nöja sig med att köra en
lätt motorcykel, som väger under 75 kilogram.
Vi äro emellertid ändå inte belåtna,
ty trots att dessa motorcyklar inte
väga mer än 75 kilogram äro de mycket
farliga vapen, som man ger dessa
ungdomar, eftersom hastigheten praktiskt
taget är obegränsad. Det går normalt
att köra dem med 85 å 90 kilometers

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

hastighet, men kunna lätt trimmas upp
till ännu högre fart.

Nu kan man fråga, om det verkligen
finns någon bevisning för att pojkarna i
16-, 17-årsåldern äro särskilt farliga trafikanter.
De äro ju så vakna och pigga,
säger man, de ha så väl reda på sig och
slinka fram så lätt och fint i trafiken.
Ja det är riktigt, och det är också riktigt,
att det inte finns någon statistik,
som med frekvenssiffror och relationstal
talar om hur mycket farligare de äro
än de vuxna trafikanterna. Det material,
som vi ha och som möjligen skulle kunna
bearbetas för att få fram en sådan
statistik, är ännu inte i sådant skick,
att vi kunna lägga fram några siffror.
Men det behövs heller inte för ett ställningstagande.
Livets regel är och kommer
alltid att förbli — att pojkar i dessa
åldrar äro vilda och äventyrslystna. De
gripas av fartens tjusning och motorernas
smatter, och de ägna sig åt vild
kappkörning på våra vägar och gator.
Man kan inte vänta sig, att de skola ha
något sinne vare sig för sin egen eller
andra människors säkerhet. Lusten till
säkerhet är över huvud taget helt främmande
för de åldersgrupper det här är
fråga om.

Nu säger utskottet, att pojkarna på
landsbygden behöva ett motordrivet fordon
för att komma till och från sina
arbetsplatser. Det är naturligtvis alldeles
riktigt, men vi ha ju numera lätta påhängsmotorer
för cyklar, om vilka utskottet
på s. 83 i utlåtandet sagt många
och kloka ord och som nu hålla på att
vinna terräng och äro så populära både
i Italien och Frankrike. Dessa påhängsmotorer,
som väga omkring 25 kilogram
och kunna sättas på vilken cykel som
helst, kunna framföras med en hastighet
av 30 å 35 kilometer i timmen för en obetydlig
kostnad, omkring 5 öre per mil
eller någonting sådant. Dessa pojkar ha
som regel inte längre mellan sina bostäder
och sina arbetsplatser än att de
mycket väl skulle kunna nöja sig med
en dylik påhiingsmotor.

Jag iir övertygad om att föräldrar med
pojkar i 15-, 16-årsåldern — jag har det
själv — med oro se fram mot den dag,

Ang. minimiåldern för motorcykelkörkort,
då pojken fyller 16 år och pretenderar
på att få köra motorcykel. Jag är ganska
säker på att många föräldrar i vårt
land skulle vara tacksamma mot riksdagen,
om vi höjde körkortsåldern för
dessa snabba motorcyklar. Jag tror att
vi därigenom skulle spara åtskilliga människoliv.
Det är ju inte sällan så att
pojkarna själva råka illa ut. Jag har
bland mina vänner och bekanta haft
flera olycksfall, ett med dödlig utgång
och flera med invalidiserande skador
som följd. Det är vanligt att pojkar, som
i unga år drabbats av motorcykelolyckor,
ådragit sig svåra skall- och knäskador,
som de få dragas med hela sitt liv.

Jag tror att kammaren skulle göra en
god sak, om kammaren följde mitt förslag
och verkligen månade om dessa pojkar
och om dem som eventuellt kunna
bli utsatta för deras vilda framfart.

Jag yrkar, herr talman, att i 29 § 1
mom. det stycke, som börjar med »Körkort
må . . .» och slutar med ».. . endast
för lätt motorcykel», bör utgå och utbytas
mot »Körkort för bil eller motorcykel
må meddelas endast den som fyllt
18 år».

I detta anförande instämde herrar
Andrén och Ohlon.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag skall
till att börja med med göra en mycket
osakkunnig reflexion med anledning av
vad herr Cassel anförde rörande dessa
ungdomars kärlek till fartens tjusning.
Är det inte så att många människor,
som ha en motorcykel, ha denna barnförälskelse
kvar ända tills de bli 50,
60 år?

Att det skulle vara så stor skillnad
mellan 16-åringar och 18-åringar kan
jag inte förstå. Och om nu en lätt motorcykel
inte är så farlig som den tunga,
då är det väl bara bra att den, som
skall köra motorcykel, inte får börja att
köra på den tyngre motorcykeln utan
får köra ett par år på den lätta först.
Under tiden växer hans ansvarskänsla,
ty de, som ha med lcörning av motorfordon
att göra, påstå ju alt ansvars -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. minimiåldern för motorcykelkörkort,
känslan växer undan för undan ju mer
tränad man blir.

Låt dessa pojkar på 16 och 17 år träna
på den lätta motorcykeln, så att de
kunna hantera den tunga, när de hli
18 år. Det är min uppfattning, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag kan
inte underlåta att beteckna herr Normans
resonemang som en aning lättsinnigt.
Om det nu är så, och det tror
jag, att mognaden kommer med åren,
är det väl i alla fall sannolikt att den
som nått 18 års ålder har en något
större mognad än den som är 16 år. Om
man tror att han kör något säkrare,
varför då inte acceptera mina synpunkter
och säga, att det är onödigt att utsätta
de yngre pojkarna och andra trafikanter
för den särskilda risk, som det
innebär att fara omkring på motorcyklar,
som det dock går att köra 100 kilometer
i timmen med? Märk detta — det
är med samma hastighet som våra snälltåg
som dessa pojkar åka omkring på
vägarna! Vilka fruktansvärda olyckor
kan inte det föra med sig! Varför inte
låta dem vänta tills de ha blivit 18 år
och nått litet större mognad?

Herr ISAKSSON: Herr talman! Den
föreliggande frågan är kanske den mest
intressanta, som vi under behandlingen
av detta utskottsutlåtande haft att ta
ställning till i andra lagutskottet, då vi
ju litet var ha kännedom om de förhållanden
det gäller.

Mina synpunkter i frågan överensstämma
helt och fullt med vad ordföranden
i utskottet här givit uttryck åt.
Jag tycker nog att det är en rätt väsentlig
skärpning, som här föreslagits i förhållande
till vad som för närvarande är
stadgat. Herr Castsel sade ju också i sitt
första anförande, att de föreslagna bestämmelserna
inneburo ett avgjort framsteg.
Vad jag särskilt ondgjort mig över
är de nuvarande så kallade lättviktarna.
Dessa ha allmänt ansetts vara för
klent byggda — de väga inte mer än

omkring 60 kilogram — för de hastigheter,
cirka 60 kilometer i timmen, med
vilka de kunna framföras. Jag tycker
därför att den lätta motorcykel, som får
väga upp till 75 kilogram, ur alla synpunkter
är bra mycket säkrare och bättre
alt åka på än dessa lättviktsmotorcyklar.

Jag vill också framhålla den stora
betydelse som motorcykeln har för
landsbygden. Den hjälper enligt mitt
förmenande till att hålla ungdomen kvar
på landsbygden. Sedan är det föräldrarnas
sak att lära barnen att sköta sina
lätta motorcyklar på ett förståndigt sätt.
Jag har därför inte samma betänkligheter
som herr Cassel beträffande den
föreslagna körkortsåldern.

Eftersom herr statsrådet är närvarande
skulle jag vilia vädja till honom,
att han följer denna fråga med största
uppmärksamhet. Om det föreliggande
förslaget skulle utfalla illa, skall det väl
väl gå att göra ändringar senare. Men
dessförinnan tycker jag inte man behöver
vara rädd för att bifalla det förslag,
som andra lagutskottet här framlagt.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det
är mycket som talar för den motion,
som herr Cassel har framburit på denna
punkt. Motorcyklarnas antal har sedan
år 1949 ökat från 172 000 till
212 000, alltså med ungefär 40 000. Om
man kunde säga, att alla dessa motorcyklar
komme till någon verklig nytta
och fyllde ett ändamål, kanske man
skulle kunna acceptera en lägre körkortsåldcr
beträffande dem, men så är
inte alltid fallet. Det är en tendens, som
jag skulle vilja fästa uppmärksamheten
på, nämligen — jag ber om ursäkt om
jag använder ett ord som inte står i
akademiens ordlista — alla svingpjattars
innehav av dessa redskap till fara
för andra människor i trafiken. Det är
beklagligt, tycker jag, att motorcykel
skall få användas av människor, som
inte ha något ansvar i trafiken.

Med hänsyn till motorcykelns stora
betydelse för landsbygden har jag emel -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

lertid inte reserverat mig på denna
punkt, men jag har velat understryka,
att utvecklingen kan leda dithän, att
det kan vara anledning att ännu en
gång ta under övervägande en höjning
av körkortsåldern, så att den blir 18 år
för alla förare av motorfordon.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas i nu ifrågavarande
del, dels ock, av herr Cassel, att
riksdagen skulle uttala sig för att 29 §
1 mom. tredje stycket skulle avfattas sålunda:
»Körkort för bil eller motorcykel
må meddelas endast den som fyllt
18 år.»

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner den del av andra
lagutskottets i utlåtande nr 30 gjorda yttrande
beträffande 29 § av förslaget till
vägtrafikförordning, som avser minimiåldern
för motorcykelkörkort, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Cassels under
överläggningen därom gjorda yrkande.

Då emellertid herr Cassel begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ang. körkort för traktor.

Ja — 70;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. körkort för traktor.

Avdelningen c.

I de likalydande motionerna I: 302,
av herr Eloivsson, Nils, och II: 401, av
herr Nilsson i Göteborg, hade föreslagits
skyldighet för den, som förde traktor
på väg, att innehava körkort för
bil.

I de likalydande motionerna I: 319,
av herr Cassel, och II: 418, av herr
Ståhl, hade hemställts, att körkortsplikt
måtte införas för den, som använde
traktor för färd utanför brukningsenhet.

Utskottet hade i sitt yttrande förordat,
att bestämmelser om körkort för
gummihjulstraktor skulle införas i enlighet
med vad utskottet under förevarande
avdelning anfört och att häremot svarande
jämkningar skulle företagas i propositionens
29, 31 och 32 §§ samt övergångsbestämmelser.

Reservation hade avgivits av herr
Sten, som yrkat, att riksdagen måtte biträda
propositionen jämväl i vad därigenom
krav på körkort för gummihjulstraktor
funnits icke böra införas.

Herr STEN: Herr talman! Vi stå nu
inför den fråga, som innebär departementschefens
viktigaste hänsynstagande
till jordbruksnäringen. Gummihjulstraktorerna
äro enligt propositionen ålagda
registreringsplikt och ha förts in under
automobilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen,
men förare av sådan
traktor skall icke åläggas körkortstvång.

Denna fråga rör, såsom kammarens ledamöter
se av handlingarna, en stor del
av de 50 000 å 60 000 människor, som
bär i landet föra dylika traktorer. Detta
hänsynstagande till jordbruket ha dess
sex representanter i utskottet nu schackrat
bort alldeles i onödan. Det fanns tillräckligt
många andra, som jämte dem

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. körkort för traktor.

voro beredda att stödja propositionen på
denna punkt. Jag har i mitt arbete under
de gångna årtiondena varit van vid att
karakterisera ett sådant uppträdande på
ett visst sätt, och jag har fått den uppfattningen,
att domen inte brukar vara
mildare bland jordbrukare. Jag gör alltså
kammaren uppmärksam på att jag använder
ett fullt parlamentariskt uttryckssätt,
ty jag är rädd att min ärade vän
herr Isaksson skulle bli chockerad, om
jag skulle föra ett mera rent språk, när
det gäller att karakterisera detta handlingssätt.
Folk äro så lättstötta ibland —
jag likställde en gång i utskottet folkpartiet
med folkbilar, folkkonjak, folkdemokrati
och en del mindre sympatiska företeelser,
och det var en del som inte
riktigt tyckte om den liknelsen. Om jag
här skulle tala om klassförräderi och Judas
Iskariot, skulle det väl bli en liknande
reaktion hos herr Isaksson med flera.
Men vad som är gjort är gjort och lär väl
inte stå att ändra.

Om departementschefen, vilket jag har
anledning antaga, vidhåller sin uppfattning,
stödd på den sakkunskap om
jordbrukets arbetsvillkor som finns inom
regeringen, har kammaren genom min
reservation tillfälle att följa propositionen.
Under alla förhållanden har jag genom
densamma velat ta avstånd från
denna fullständigt onödiga och fullkomligt
obegripliga kohandel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min reservation, som står intagen
på s. 127 i utskottsutlåtandet och i
vilken yrkas, att riksdagen måtte biträda
propositionen jämväl i vad därigenom
krav på körkort för gummihjulstraktor
funnits icke böra införas.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Sten är verkligen olycklig i sina domar
i dag. Det var han i sitt första anförande,
tyckte jag, och det är han nu också.
Om resultatet av det bästa som utskottet
gjort vill han använda de fulaste ord.
Här har inte schackrats bort någonting
eller gjorts någon kohandel, utan vi ha
haft ganska bestämda meningar och oli -

ka meningar från början. Jag för min del
var då på det klara med att visst skulle
även ungdomar få köra dessa traktorer,
som inte gå fortare än 30 kilometer i
timmen, utan att behöva ha några särskilda
kvalifikationer i form av körkort.
De äro ju så vana vid motorer, att de
skulle klara körningen alldeles utmärkt.

Vi ha inom utskottet mycket allvarligt
resonerat om detta fall, och när utskottet
kommit till den slutsats, som redovisas
i utlåtandet, är det ett resultat
inte av någon kohandel utan av ett verkligt
studiearbete beträffande detta spörsmål.
Om man ser på de kvalifikationer,
som utskottet anser böra uppställas för
eu traktorförare, skulle jag vilja höra
den kammarledamot som vill stiga upp
och bestrida nödvändigheten av de fordringar,
som utskottet ansett böra uppställas,
nämligen ett nyktert levnadssätt,
nödvändigheten av att kunna trafikreglerna
och andra krav, som måste
ställas på förare av motorfordon, vare
sig de ha körkort eller inte. Med de lättnader,
som utskottet också föreslagit för
förvärvandet av detta speciella körkort,
tror jag inte körkortstvånget kommer att
innebära någon särskilt stor tunga för
jordbruksnäringen.

Jag vill i detta fall vädja till kammaren
att följa utskottet. På många andra
punkter har jag varit ganska ointresserad
av hur utgången blivit, men här är
jag verkligen intresserad av att vi få den
bestämmelse, som av utskottet förordats.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I herr Normans anförande instämde
herr Isaksson.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När det gäller frågan om körkort
för framförande av traktor på landsvägarna
vore det kanske, med hänsyn till
den ökning av trafiken som skett, anledning
tänka sig, att man skulle kräva innehav
av körkort för dessa traktorförare.
Detta skulle emellertid innebära en
avsevärd belastning särskilt för de äldre
jordbruksarbetarna, som under en lång

Lördagen den 26 mai 1961 em.

Nr 23.

följd av år framfört traktorer utan att
Inneha körkort. Vi veta ju alla här i kammaren,
att förvärvandet av ett körkort
är förenat med mycket stora kostnader.
Liksom på alla andra områden har det
bildats föreningar, och kostnaderna för
ett körkort uppgå för närvarande till omkring
300 å 400 kronor. De äldre jordbruksarbetarna
vilja inte offra dessa
pengar för att få ett körkort.

Jag skulle gärna vilja instämma med
herr Sten och säga, att anledning för närvarande
icke förefinns att ålägga jordbrukare,
som föra traktorer på vägarna,
körkortstvång. Utskottet har visserligen
skrivit välvilligt så till vida, att körkort
inte skulle fordras för körningar på en
kortare sträcka av en landsväg, men enligt
mitt förmenande kommer ett beslut
i enlighet med utskottets förslag att leda
till svårigheter för åtskilliga av våra
gamla lantarbetare, vilka i årtionden
framfört traktorer utan att inneha körkort.
De äro inte, såsom jag redan sagt,
beredda att offra dessa pengar. Om man
vill fordra körkort även av dem, blir
det nödvändigt för statsmakterna att se
till att körskolorna inte hålla så höga
priser för sina lektioner som de för närvarande
göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven av
herr Sten vid denna punkt.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Det är rätt anmärkningsvärt att höra
jordbruksrepresentanterna tala i denna
fråga. Varenda bestämmelse, som kan
tänkas medföra den allra minsta lilla
utgift för jordbrukarna, ha de opponerat
mot. Det ha de gjort i utskottet och
öven här i kammaren. Jag tycker ändå
att de borde, såväl när det gäller deras
egna pojkar som deras anställda, som
skola föra dessa traktorer, ägna en liten
tanke åt den risk, som dessa löpa, om vi
inte vidtaga de försiktighetsåtgärder som
äro erforderliga för att skydda dem mot
farorna i trafiken.

Vi veta alla vilken oerhörd omfattning
användningen av traktorer liar fått i

(t Första kammarens protokoll 1951. Nr 23-

Ang. körkort för traktor,
vårt land, och det är självklart, att i
samma mån som traktorerna ersätta
hästen för det stora jordbruket såväl
som för det mindre, betyder det att för
åtskilliga av de landsvägskörslor, somtidigare
utfördes med hästanspiinda fordon,
numera användas traktorer. Det betyder
att man inte bara kör vanliga
transporter med en transportvagn tillkopplad
efter traktorn, utan att man
till och med far på kalas och till badstranden
och dansbanan med traktor.
Dessa fordon uppträda därför i trafiken
mycket oftare och under mycket mera
mångskiftande förhållanden än bara för
fem år sedan.

Vi få inte heller glömma att vi stifta
denna förordning eller lag, vilket man
vill kalla den, för framtiden, åtminstone
för den närmaste framtiden, och man
får räkna med att traktorernas antal
kommer att öka hastigt under den tiden.

När sedan min namne här på samma
bänk talade om hur dyrt det är att skaffa
sig ett körkort, har han tydligen inte
observerat att utskottet inte har uppställt
krav på ett körkort av samma slag
som det som gäller för bil, utan det skulle
i detta fall räcka med ett körkort,
för vars erhållande skulle fordras enklare
prov än som krävas för erhållande
av vanligt körkort. Det är inte meningen,
att detta skall kosta några 300—400
kronor. Det är inte fråga om annat än
att vederbörande lära sig köra traktor.
De skola sedan inför t. ex. landsfiskalen
visa, att de kunna de enklaste körreglerna
i trafiken. De skola också ha ett
läkarintyg, och det tycker jag är en
ganska rimlig begäran, att man inte skall
skicka ut i trafiken en person som bär
brister i fråga om hörsel och syn. Man
bör nämligen ta samma hänsyn till andra
vägfarande som till föraren själv.

Det är därför som utskottet har stannat
vid att kräva dylika körkort, och det
kravet är enligt min mening så ringa,
när det gäller de utgifter som äro förknippade
med det och de ansträngningar
som tarvas för att fylla de uppställda
kvalifikationerna, att det inte finns någon
anledning att avstå från det.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. körkort för traktor.

Jag ber därför, herr talman, att också
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Jag begärde
ordet, när herr Elofsson i Vä
yttrade, att det var att kräva allt för
mycket och att det skulle åsamka stort
besvär att taga detta steg. Det är ju inte
föreslaget, att det skall bli några körkortsprov,
utan förarna skola endast underkastas
ett förhör, så att man vet att
de kunna de rena trafikreglerna. Jag
kan ju säga, att när vi resonerade om
detta i andra lagutskottet förelågo där
motioner om att man skulle uppställa
krav på vanligt körkort. Jag vet det
inte, men jag har den uppfattningen,
att vi kanske hade fått någonting ännu
värre, om inte vi jordbrukarrepresentanter
hade gått med på det förslag som
utskottet kommit till. Och vi för vår del
ansågo, att det inte gick utöver vad man
rimligen kunde kräva. Det övervägande
flertalet av dem som i dag köra traktor
ha ju redan körkort, så att jag tror att
man på denna punkt inte behöver hysa
några särskilda betänkligheter.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr
Elofsson i Va har ju redan fått svar av
två av utskottets ledamöter, men den
missuppfattning, han gjorde sig skyldig
till, är enligt min mening så stor, att
om det skulle föreligga risk för att även
andra ledamöter av kammaren dela den,
tror jag det är nödvändigt att ytterligare
poängtera, vad det är för önskemål
som utskottet har beträffande körkorten
för förande av traktor. Jag nödgas därför
ta kammarens tid i anspråk för att
litet utförligare gå igenom detta.

För det första föreslå vi, att körkortsåldern
skall i princip sättas till 16 år
men att, då särskilda skäl därtill föranleda,
även femtonåringar skola ha möjlighet
att få dessa körkort. Vi ha då
tänkt på att det med den brist på arbetskraft,
som nu råder, kan vara behövligt
i jordbrukarhemmen, att den femtonårige
sonen kan få rycka in och hjälpa
till med faderns arbete.

I fråga om de medicinska kvalifikationerna
anse vi, att traktorföraren icke
bör få ha en del mycket påtagliga brister,
t. ex. höggradig syn- och hörselnedsättning,
så att det är risk för att
släppa ut honom på vägen. Det är väl
också en mycket rimlig fordran. Även
om dessa fordon inte gå så fort, kunna
de dock ha mycket tung last, och nog
böra de som föra dem vara något så
när normalt funtade när det gäller hälsan.
Därför är det rimligt, att man fordrar
ett läkarintyg, som visar att de inte
lida av några höggradiga fel och brister.

Att manövrera en traktor, mena vi är
så lätt, att de inte behöva avlägga något
körprov, och då behöva de inte heller
gå i någon körskola och betala 400 kronor
i elevavgift. Däremot anse vi, att de
skola ha intyg om att de äro nyktra. Det
behöver nästan var och en ha, som ger
sig ut på vägarna —• även de gående
enligt min uppfattning. Nu skola vi inte
diskutera denna sak, som vi ha skjutit
på tills trafiknykterhetskommittén kommit
fram med sitt förslag, men i princip
är det riktigt; — det menar herr
Mannerskantz också att döma av hans
förstående leende.

Vidare skall föraren känna till trafikreglerna,
men han behöver inte genomgå
någon körskola, utan utskottet säger,
att de kunskaper han skall visa sig
ha vid förhöret bör han mycket lätt kunna
inhämta på egen hand. Han kan sätta
sig vid sin studielampa och läsa igenom
trafikförfattningarna. Han behöver inte
heller uppsöka någon bilbesiktningsman,
utan han kan gå till en landsfiskal eller
en polisman, som fått förordnande att
anställa sådana förhör, och inför honom
deklarera sina kunskaper.

Jag vill ytterligare påpeka, att kravet
på körkort endast skall gälla beträffande
gummihjulsdrivna traktorer. Bandoch
järnhjulstraktorer skola enligt utskottets
mening fortfarande få föras utan
att man fordrar körkort.

Detta är, som sagt, helt naturliga fordringar,
och det behöver inte bli på något
sätt påkostande att uppfylla dem.
Vi ha ytterligare poängterat, att avgif -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

terna i samband med sökande av körkort
för traktorer böra sättas avsevärt
lägre än för bilar eller motorcyklar.
Och så räkna vi med att allt detta skall
ta sin tid, så att vi föreslå en tillräckligt
lång övergångstid — förslagsvis
nämna vi tre år från det att vägtrafikförordningen
träder i kraft.

Följer Konungen utskottets råd i detta
fall, tror jag inte att herr Elofsson i Vä
behöver vara så värst bekymrad för sina
gamla traktorförare, som han har
hemma på sin gård, och inte någon annan
jordbrukare heller. Det kommer nog
att klaras ganska smärtfritt och inte bli
någon svår tunga.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har nog observerat, som utskottets
ärade ordförande säger, att utskottet
varit milt på denna punkt. Men
jag tycker det kunde ha varit ännu litet
mildare, så att man hade kunnat spara
alla äldre traktorförare de utgifter som
man här vill ålägga dem.

Det kan ju vara mycket riktigt, som
min namne här på kristianstadslänsbänken
säger, att man bör ha klart besked
om att förarna ha syn och hörsel i behåll,
men än brister det mycket på detta
område. Hur många är det inte, som ha
tagit körkort för tio eller femton år sedan
och som äro halvdöva, men inte ha
deras körkort återkallats för det! Om
man kan visa upp, att man är frisk det
ena året, så kan man vara svårt sjuk
det andra, och det kan uppstå mycket
stora vanskligheter av detta.

Man säger, att det inte blir så dyrt att
ta dessa körkort. Jag vågar inte säga,
vad det kommer att gå till, men inte
tror jag att det blir så billigt, ty om
landsfiskalerna skola ha hand om proven,
så göra de detta alldeles säkert
inte gratis. Och jag skulle ju vilja fråga
herr Nils Elowsson, om han tror att den
man som kört traktor i 20 år blir klokare
för att han går och får ett läkarbetyg,
som visar att han har syn och
hörsel i behåll, och sedan går upp och
predikar för landsfiskalen allt vad han
vet om trafikreglerna. Det tror inte jag.

Ang. körkort för traktor.
Har han kunnat köra traktor så länge,
förmodar jag att han besitter den kunskap
som fordras för att köra en traktor,
och därför anser jag att det åtminstone
tills vidare är obehövligt med några
körkort.

Det kan ju tänkas, att trafiken ökas
så till den grad att man en gång måste
fordra lika stor skicklighet av en traktorförare
som man fordrar av en förare
av person- eller lastbil. Men för
närvarande tror jag inte, herr talman,
att trafikintensiteten är sådan att man
behöver följa utskottets förslag på denna
punkt.

Häri instämde herr Werner.

Herr STEN: Herr talman! Jag får lov
att säga till utskottets ärade ordförande,
att jag ingenting har att ändra
och ingenting att återtaga av vad jag
yttrat i denna sak. Jag bär fäst uppmärksamheten
på att propositionen innebär
ett hänsynstagande till jordbruksnäringen
ifrån departementschefens sida
och att han därvid har stöd av samtliga
sina kolleger i regeringen, bland
vilka det finns personer, som känna
jordbruksnäringens förhållanden både
ifrån jordbrukarens och ifrån lantarbetarens
synpunkter och som vi alltså
samtliga borde kunna hysa förtroende
till i detta sammanhang. Departementschefen
skulle icke gjort undantag i detta
avseende, om det varit nödvändigt
med hänsyn till det syfte som förordningen
tar sikte på med ett sådant körkortstvång.

Vidare har jag konstaterat, att det
finns sex företrädare för jordbruksnäringen
i utskottet och att det fanns tillräckligt
inånga andra, som voro beredda
att jämte dem stödja propositionen,
om de hade gjort detta. Och för det
tredje har jag konstaterat, att utskottets
avvikelse från propositionen icke är
resultatet av någon överläggning, som
utskottet har knutit till denna paragraf,
utan den har gjorts när vi längre fram
vid denna propositions behandling stannade
inför eu helt annan paragraf. Då
kom man stickande — Gud vet varifrån

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. körkort för traktor.

— med ett papper som icke tillkommit
på grund av nägon överläggning i utskottet
och som inte var utarbetat på utskottets
uppdrag.

Det är detta, herr ordförande i andra
lagutskottet, som jag kallar för kohandel,
och det är därför som jag i analogi
med de avhandlingar som jag läst om
kohandeln 1933 har anmält mig som
tillhörande den kategori, som K. G.
Westman kallade för »styvfingrade
trumslagare», som icke ha kunnat följa
med i svängarna. Det är också därför,
som jag genom min reservation velat
ge kammaren ett tillfälle att på denna
punkt fatta ett beslut, som icke avviker
från Kungl. Maj:ts proposition.

Herr SUNNE: Herr talman! Herr Sten
har, som han nyss nämnde, i något sammanhang
behandlat det aktningsvärda
parti, som jag tillhör, på ett något nonchalant
sätt. Men det är icke därför,
som jag nu inte kan instämma med honom.
Jag måste i stället instämma i
vad lagutskottets ordförande nyss har
sagt, att det är en kompromiss, som vi
här kommit fram till. Jag kan inte verifiera,
att det är riktigt, som herr Sten
säger, att det var ett mystiskt papper
det kompromissförslag som kom fram i
utskottet. Det utarbetades ett förslag till
kompromiss, som även lantbrukarna
godtogo, vilket herr Isaksson har intygat.
Det hade, som han påpekade, kunnat
bli så, att utskottets förslag annars
hade blivit sämre ur lantbrukarsynpunkt.
Man måste väl, som herr Nils
Elowsson framhållit, tänka på att när
det finns ett så stort antal traktorer
som nu och deras antal ständigt ökas,
så får man också beakta säkerhetsfrågan
både för dem som köra traktorerna
och för dem som möta dem i trafiken.

De körkort, som fordras, äro ju inte
heller av samma slag som de vanliga
körkorten för bilar. De äro ju betydligt
enklare och billigare att anskaffa, och
det ställes betydligt mindre fordringar
på den som skall ta körkortet.

För min del har jag biträtt denna

överenskommelse, och jag kan inte finna,
att det har förekommit någon politisk
uppdelning i utskottet, utan skiljelinjen
tycks ha gått tvärs igenom partierna.
Det är rent praktiska saker,
som här ha förevarit.

Jag kan inte tillstyrka, att man bör
bifalla det förslag, som här har framställts
av herr Sten. Jag tycker, att han
har betonat skiljaktigheterna här i dag
mycket mera än han gjorde i utskottet,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON: Herr talman! Det
kanske kan synas egendomligt att vi,
som företräda ett parti med så starkt
jordbrukarinslag, kunnat biträda ett
förslag om införande av körkort för
traktorer. Men det kan ju finnas olika
anledningar till att man biträder ett utlåtande.
Herr Stens parti är icke främmande
för att man skall föra en politik,
som leder till resultat. I detta fall
föreföll det som om det skulle ha funnits
mycket starka krafter, som voro
verksamma för ett bifall till motionerna
nr 302 i första kammaren och 401
i andra kammaren om att det skulle
fordras ett verkligt körkort, vilket, som
herr Elowsson sade, kanske kostade 300
eller 400 kronor.

Det var på det sättet ■— vilket också
betygats av flera av utskottets ledamöter
— som vi kommo fram till att kräva
detta betydligt förenklade körkort,
och det är av denna anledning, herr
talman, som jag kunnat biträda utskottets
utlåtande.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag

kanske får lov att förklara, hur jag ser
på den nu väckta frågan om arbetet inom
utskottet. Om jag inte minns fel förhöll
det sig så, att när vi behandlade
29 § preliminärt, bordlädes den i avvaktan
på det resultat vi skulle komma till
beträffande 55 §, och sedan diskuterades
dessa båda paragrafer i ett sammanhang.
Men det gjordes inte någon kompromiss
på det sättet, att vi sade, att om ni ta
det, så ta vi det. En enskild ledamot,

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

herr Isaksson, sade, att »om jag får de
lindringar som jag önskar i 55 §, skall
jag gå med på att det blir, körkortsvillkor
för traktorföring», men det gjordes
inte på något sätt någon överenskommelse
i den form som man brukar kalla kohandel.
Jag håller alltså fast vid vad jag
sagt, att för min del var det ett bedömande
efter de olika skäl och synpunkter,
som kommit fram vid samtidig behandling
av de båda paragraferna.

Jag har också en liten replik till herr
Elofsson, som nu i sitt sista anförande
sade, att han nog hade observerat, vad
utskottet hade skrivit. Det erkännandet
gjorde mig ledsen därför att jag är vän
av sakliga argument.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag har följt denna debatt med intresse,
emedan jag a priori är inställd på att
man inte skall behöva några körkort i
detta fall. När jag hörde att det här var
fråga om en kompromiss, tyckte jag
emellertid, att det ju inte är god kutym
i riksdagen att störta omkull kompromisser.
Då jag emellertid nu av utskottets
ordförande hör, att det egentligen inte
är någon kompromiss, som föreligger,
vill jag bara säga, att jag tycker att fordringarna
för detta slags körkort äro för
små för att man verkligen skall vinna någonting
med dem. De fordringar man
uppställer äro i praktiken uppfyllda ändå,
och då tycker jag det är onödigt, att
man besvärar dessa människor med att
gå först till en provinsialläkare, som
kanske bor någon mil därifrån, och sedan
till en landsfiskal, som kanske hor
tre mil från deras bostad. Det blir tidsspillan
och kostnader, och det är också
ett helt företag för dessa människor. När
man då vinner så litet som dessa fordringar
medföra, tycker jag att förslaget
knappast bör accepteras.

Vi äro vana vid att acceptera en kompromiss,
även om den är dum, emedan
det är den framkomligaste vägen, men
om förslaget inte är någon kompromiss
och ändå har kompromissens vanliga
kännemärken, tycker jag inte det finns
anledning till bifall.

Ang. körkort för traktor.

Jag får därför för min del, herr talman,
ansluta mig till herr Gustaf Elofssons
yrkande.

Herr NORMAN: Herr talman! Det har
varit ett par ledamöter här och frågat
mig, hur det egentligen är nu, och det
kanske är skäl att det blir klarlagt. För
närvarande är det körkortstvång för förande
av traktortåg, d. v. s. traktor med
efterföljande släpvagn, om den skall föras
på allmän väg. Det fordras då körkort
för bil. De nu ifrågasatta bestämmelserna
bli alltså i det fallet lindrigare
än de nuvarande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande i nu föredragna del
samt vidare på godkännande av den av
herr Sten vid förevarande paragraf anförda
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sten begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en sä
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den del av andra
lagutskottets i utlåtande nr 30 gjorda
yttrande beträffande 29 § av förslaget
till vägtrafikförordning, som avser
körkort för traktor, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Sten vid nämnda paragraf anförda reservationen.

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. återkallelse av körkort på grund av sjukdom m. m.

Utskottets yttranden beträffande 31 §,
32 § 1 mom. c och 2 mom. samt 33 §

1 mom. första och fjärde styckena.

Godkändes.

Ang. återkallelse av körkort på grund av
sjukdom m. m.

Utskottets yttrande beträffande 33 §

2 mom.

Detta moment hade följande avfattning: Om

förares förutsättningar för rätt
att föra motorfordon blivit så väsentligen
minskade genom sjukdom, skada eller
dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör innehava körkort,
skall den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet, återkalla detsamma.

Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat,
ålägga förare att inom viss tid
förete nytt läkarintyg vid äventyr att
körkortet eljest återkallas.

I de likalydande motionerna I: 321, av
herr Lundqvist m. fl., och II: 419, av
herr Hseggblom m. fl., hade ifrågasatts,
huruvida icke åt länsstyrelse borde givas
rätt föreskriva, att läkarintyget skulle
utfärdas av tjänsteläkare med viss
specialitet.

I de likalydande motionerna I: 318, av
herr Cassel m. fl., och 11:425, av herr
Håstad, hade föreslagits skyldighet dels
för läkare att hos vederbörande körkortsmyndighet
anmäla vissa i motionerna
uppräknade sjukdomar och defekttillstånd,
dels ock för sinnessjukhusen att
göra motsvarande anmälningar om personer,
som intoges där och lede av sådana
sjukdomar, att de för framtiden icke
borde betros med innehav av körkort.

Utskottet hade härom anfört:

»Några olägenheter synas icke ha försports
vid tillämpningen av nuvarande
regel, enligt vilken varje legitimerad läkare
är kompetent att utfärda intyg,
varom här är fråga. Praktiska olägenheter
skulle däremot vara förknippade
med en föreskrift om att endast tjänsteläkare
med viss specialitet får anlitas.
Provinsial- och stadsläkare utöva som re -

gel icke specialitet. Ett föreläggande att
uppsöka specialist skulle därför ej sällan
kunna åsamka den intygssökande såväl
ökade besvär som större kostnader.

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det givetvis
ett betydande intresse, att läkare
och sinnessjukhus anmäla sjukdomar och
defekttillstånd, som här avses. Emellertid
skulle införandet av uttrycklig föreskrift
om skyldighet att göra sådan anmälan
vara förenat med vissa olägenheter.
Utskottet vill hänvisa till vad föredragande
departementschefen härom anfört
(se prop. s. 187). Enligt utskottets
mening äro olägenheterna av sådan art,
att — såsom departementschefen förordat
— med införande av en tvingande
föreskrift synes böra anstå åtminstone
till dess närmare erfarenhet vunnits om
i vilken omfattning frivillig anmälan tilllämpas.

På grund av vad nu anförts avstyrker
utskottet motionärernas förevarande yrkanden.
»

Herr CASSEL: Herr talman! Vårt land
hör till de ytterst få länder, där man
tillämpar den egendomliga ordningen,
att man med stor noggrannhet prövar
en körkortssökandes syn, hörsel och allmänna
hälsotillstånd, när han eller hon,
som mycket ofta är fallet, befinner sig i
adertonårsåldern. Men sedan bryr man
sig inte ett dugg om dem utan låter dem
fortsätta att köra, så länge de över huvud
taget kan tugga vattgröt.

Det står visserligen redan i gällande
motorfordonsförordning, att körkort
skall återkallas, om innehavarens hälsa
så försämrats, att han inte längre bör betros
med att föra motorfordon, men detta
blir naturligtvis i det stora hela en bestämmelse
på papperet, om man inte på
något sätt ordnar det så, att körkortsmyndigheterna
få reda på förändringarna
i vederbörandes hälsotillstånd och de
sjukdomar han kan råka ut för.

För att kunna råda bot på detta missförhållande
föreslog den medicinska expertgrupp,
som stod till 1945 års trafiksäkerhetskommittés
förfogande, två åtgärder.
Den första var, att man skulle införa
s. k. konditionsundersökningar. Man

Lördagen den 26 maj 1951 em. Nr 23. 87

Ang. återkallelse av körkort på grund av sjukdom m. m.

menade, att det var riktigt att göra en
undersökning av hälsotillståndet vid de
tidpunkter av människans liv, då regelmässigt
ändringar uppträda, och man
tänkte då först och främst på synen, som
ju i 45-årsåIdern nästan alltid undergår
en stark förändring. Man tänkte också på
andra sjukdomar, som kunna uppkomma,
bland annat det höga blodtrycket.
Den första konditionsundersökningen
tänkte man sig skulle ske vid 45 års ålder,
och sedan skulle man komma tillhaka
med undersökningar vid 50, 55 och
60 år. När man kom upp i högre ålder
skulle det bli ännu tätare undersökningar:
vart tredje år.

Detta gick inte kommittén med på.
Den menade, att man ännu visste för litet
om sambandet mellan sjukdom och
körförmåga, och ville därför vänta med
saken. Men sedan kommo läkarna själva
enhälligt med ett annat förslag, och det
var att det skulle finnas skyldighet för
läkare, som hos en patient upptäckte någon
sjukdom av för en bilist alldeles speciellt
farligt slag, att göra anmälan därom
till länsstyrelsen. Detta tyckte 1945
års kommitté var alldeles riktigt, och
den underströk mycket starkt, att denna
anmälningsskyldighet borde införas så
fort som möjligt.

Nog måste man väl också medge, att
det ligger någonting orimligt i att låta
folk fortsätta som bilförare, när de råkat
ut för sådana sjukdomar som epilepsi,
hjärntumör, schizofrena och manodepressiva
sjukdomar, kronisk alkoholism
med psykiska symptom eller morfinism,
bara därför att länsstyrelsen inte vet om
saken. Kan verkligen allmänheten vara
belåten med en sådan ordning?

Man kan tänka sig in i ett sådant fall
som att en pojke eller en flicka blir skadad
på gatan, och att det sedan kommer
fram, att den som körde bilen var en
epileptiker, att man sedan åratal vetat
om att han led av den sjukdomen, men
att han hade fått behålla sitt körkort därför
att körkortsmyndigheten inte fått underrättelse
därom. År 1946 inträffade det
på vägen ute vid skogshögskolan, att en
personbil körde pA två cyklande damer,
av vilka den ena skadades så svårt, att

hon måste föras till sjukhus. Föraren
fortsatte rätt ut i en åker, där han satte
sig att läsa tidningar utan att ha en aning
om vad som passerat. Han hade i åratal
vårdats för epilepsi, men länsstyrelsen
visste ingenting om den saken.

Nu har Läkarförbundet avstyrkt denna
anmälningsskyldighet för läkarna, och
man kan ju förstå, att de äro måna om
läkarnas tystnadsplikt. Men denna tystnadsplikt
får ju inte vara något absolut.
Den måste få hrvtas, om det finns motstående
intressen som äro starkare, och
den har också brutits. Den har brutits
när det gällt alkoholistlagen. Där är läkare
skyldig göra anmälan om alkoholister,
som äro hans patienter. Den har
också brutits enligt lex veneris.

Jag anser, att det är ett elementärt trafiksäkerhetskrav,
att underrättelseplikt
införes för läkarna beträffande vissa
verkligt farliga sjukdomar. Jag understryker,
att det inte är fråga om vilka
sjukdomar som helst utan endast om sådana,
som uppenbarligen göra vederbörande
livsfarlig, om han kör bil eller motorcykel.
Att låta anstå med införande av
en sådan underrättelseplikt till dess, som
utskottet uttrycker saken, »närmare erfarenheter
vunnits om i vilken omfattning
frivillig anmälan tillämpas», innebär
enligt min mening ett oansvarigt hasardspel
med andra människors liv som
insats.

Jag ber att få yrka, att i utskottsutlåtandet
s. 106 andra stycket utbytes mot
följande: »Utskottet finner ur trafiksäkerhetssynpunkt
nödvändigt, att körkortsmyndigheterna
snabbt och säkert
bibringas kännedom om de svåra sjukdomar
som kunnat drabba körkortsinnehavarna
och som medföra betydande
risker ur trafiksäkerhetssynpunkt. Med
hänsyn härtill hemställer utskottet, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag angående lämpligaste
sättet att till körkortsmyndigheterna
förmedla sådan kunskap.»

Herr NORMAN: Herr talman! Denna
fråga har varit föremål för noggranna
överväganden under förberedelsearbetet,
och det finns naturligtvis starka skäl

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. återkallelse av körkort på grund av sjukdom m. m.

som tala för den uppfattning, som herr
Cassel här har företrätt. Den har vid
remissbehandlingen fått understöd i
ganska stor utsträckning. Men å andra
sidan kan man nog påvisa en del besvärligheter
beträffande en sådan anmälningsplikt.
Läkarna äro ju inte alls hågade
därför. Jag erinrar om att vi i år
haft att behandla en motion, vari påyrkats
borttagande av den anmälningsplikt
som enligt alkoholistlagen föreligger
för läkare, och en sådan bestämmelse
som den nu föreslagna om anmälningsplikt
kan nog ha sina besvärliga
återverkningar i olika fall. I propositionen
påvisas, att den kan föranleda,
att den som går och känner sig sjuk —
särskilt om han är yrkeschaufför — drar
sig för att gå till läkare, därför att han
riskerar att bli fråntagen sitt körkort
på grund av den anmälningsplikt, som
han vet då föreligger för läkaren.

Jag tror att vi kunna avvakta och se,
hur utvecklingen går. Det är inte alls
omöjligt att vi komma fram till en bestämmelse
sådan som den vilken här
har påyrkats, men för närvarande avråder
utskottet från att förorda någonting
sådant. Jag yrkar bifall till utskottets
yttrande.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
skulle givetvis medföra en del fördelar,
om man, såsom herr Cassel föreslagit,
införde vissa obligatoriskt återkommande
undersökningar, s. k. konditionsundersökningar,
men detta skulle å andra
sidan medföra både besvär och kostnader
för de personer, som skulle undergå
dessa undersökningar. Jag tror därför
att dessa olägenheter uppväga fördelarna
med de ifrågasatta undersökningarna.

Vad beträffar skyldigheten för läkare
att anmäla sjukdomar ligger det nog en
viss fara i att införa en sådan anmälningsskyldighet,
som det här är tal om.
Jag har vissa erfarenheter från ett annat
område, nämligen när det gäller
järnvägsmän, särskilt järnvägstjänstemän
som äro i säkerhetstjänst. Jag har
sett exempel på att sådana järnvägsmän
ha undandragit sig undersökning, där -

för alt de vetat om att de ha en sjukdom,
som kan medföra att de avstängas
från säkerhetstjänsten, och av den anledningen
de inte i tid sökt läkare för
sin sjukdom.

Herr CASSEL: Herr talman! Det är väl
ändå en orimlig inställning, att denna
brist på korrespondens mellan läkare
och myndigheter tillåtes medföra, att
folk får fortsätta att köra bil, fastän man
vet att de på grund av sin sjukdom inte
alls passa för en sådan uppgift.

I 1945 års trafiksäkerhetskommittés
betänkande förekommer en uppräkning
av nio mycket eklatanta sådana fall, varav
åtta gälla trafikchaufförer. Är det
någon här, som skulle kunna tycka det
vara i sin ordning, att det om man tar
en droskbil på gatan kan inträffa, att
den som kör bilen är epileptiker? Det
hör väl till det elementäraste inom all
trafiksäkerhet, att man skall förvissa sig
om att folk, som lider av sådana sjukdomar,
hålles borta från bilkörning.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att utskottets yttrande skulle
godkännas i nu ifrågavarande del, dels
ock, av herr Cassel, att andra stycket av
utskottets yttrande skulle utbytas mot
följande uttalande: »Utskottet finner ur
trafiksäkerhetssynpunkt nödvändigt att
körkortsmyndigheterna snabbt och säkert
bibringas kännedom om de svåra
sjukdomar, som kunnat drabba körkortsinnehavarna
och som medföra betydande
risker ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Med hänsyn härtill hemställer utskottet,
att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag angående
lämpligaste sättet att till körkortsmyndigheterna
förmedla sådan kunskap.»

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttranden beträffande 33 §
5 och S mom. samt 34 och 36 §§.

Godkändes.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. passerandet av järnvägskorsning.

Utskottets yttrande beträffande 42 §.

I denna paragraf var 1 mom. första
stycket så lydande:

Vägtrafikant, som ämnar passera korsning
i samma plan mellan väg och järnväg,
skall, oavsett förekommande säkerhetsanordningar,
genom uppmärksamhet
på järnvägen förvissa sig om huruvida
tåg nalkas. Vid färd med fordon skall
därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna
tillräckligt låg hastighet.

I de likalydande motionerna I: 321, av
herr Lundqvist m. fl., och II: 419, av
herr Haeggblom m. fl., hade hemställts,
att utöver vad i berörda stycke sagts
måtte föreskrivas, att förare av motorfordon
vid passerandet av sådan korsning
skulle växla ned eller stanna. I
varje fall borde detta gälla, om korsningen
vore obevakad och sikten där vore
dålig eller om dimma eller snöyra rådde.

Utskottet hade i detta ämne anfört
bland annat:

»I åtskilliga fall -—• exempelvis då
klar sikt råder och banan är fullt överskådlig
på betryggande avstånd — torde
det ej vara erforderligt att växla ned
eller stanna före plankorsning. I sådana
fall lärer knappast kunna förväntas,
att bestämmelserna om skyldighet
att växla ned eller stanna bli efterlevda.
Härigenom skulle respekten för en
bestämmelse om skyldighet härutinnan
avtrubbas. Vid tät trafik å väg, som korsar
järnväg, kan dessutom lätt uppstå
stagnation eller störning i trafiken, om
varje motordrivet fordon skall nedväxlas
eller stannas före korsningen.

Med hänsyn härtill och då propositionens
föreskrift — såsom ock föredragande
departementschefen framhållit —
lärer innefatta skyldighet för föraren
att växla ned eller helt stanna fordonet,
där omständigheterna det påkalla, finner
utskottet — som likväl vill betona
vikten av särskilt stor försiktighet vid
plankorsningar — sig icke böra förorda
någon generell regel av det i motionerna
angivna innehållet.»

Herr CASSEL: Herr talman! De svåraste
och mest omfattande olyckorna i
vägtrafiken äro de som hända vid järnvägskorsningarna.
Jag skall inte gå in
i detalj rörande de svåra tragedier, som
där utspelats. Det räcker att nämna
namnet Edsvalla, där en dimmig oktobermorgon
år 1947 fjorton personer,
bland dem tretton ungdomar, fingo sätta
livet till. Jag kan erinra om kimstadolyckan,
där en yrkeschaufför med
berått mod körde emot rött ljus och
kolliderade med tåget, vilket hade till
följd att tre flickor — tre Lucior —■
dödades.

Vi ha cirka 40 000 plankorsningar i
vårt land. 5 000 av dessa ha säkerhetsanordningar.
1949 inträffade icke mindre
än 348 påkörningar av järnvägsbommar,
och 1950 var antalet 407.

Det är alldeles i sin ordning att utskottet
har ägnat ett särskilt avsnitt åt
frågan, hur man skall passera en järnvägskorsning.
Men vad jag vill vända
mig emot är, att utskottet inte har velat
gå med på den regel, som föreslagits
i motionen nr 321 i första kammaren,
nämligen att förare av motorfordon
vid passerandet av sådan korsning
skall växla ned eller stanna fordonet.
Den regeln borde vara självklar för varje
motorfordonsförare, och den understrykes
med kraft vid utbildningen i
våra bättre körskolor. Så här undervisar
man till exempel vid en av Stockholms
förnämsta bilskolor. »Den som
ej växlar ned vid en järnvägsövergång
är en okunnig bilist, som ej vet vad man
använder en viixellåda till. Man skall
ju där köra så sakla att man med säkerhet
kan stanna. Vilket man ej kan
göra på högsta växel, som ej har tillräcklig
forceringsförmåga för detta.
Det kan i stället hända att man kväver
motorn och får motorstopp mitt på
spåret. År sikten dålig genom granhäck
eller terrängförhållande skall man stanna
och be en av passagerarna stiga ur,
gå över järnvägsspåret och meddela om
det är klart.»

Nedväxlingen av eu bil bör bli en
fullkomligt automatisk reaktion så snart
föraren nalkas ett järnvägsspår. Det
skall inte vara så att han sitter och

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. passerandet av järnvägskorsning,
funderar, om det är en bevakad korsning
eller om det är bra sikt eller inte,
utan det skall vara en reflexhandling,
som han gör utan att behöva tänka.
Först om han nött in den vanan så att
den går fullständigt automatiskt, blir
den en verklig säkerhetsbefrämjande
faktor. I USA finnas flera delstater, där
det är absolut skyldighet att stanna inför
varje rälssträng. Det stora Greylioundbolaget,
som kör med sina bussar
över hela Amerika, låter bussarna stanna
inför varje skenkorsning som de skola
passera.

Utskottet säger att en sådan regel nog
är bra, men den skulle inte bli efterlevd
i praktiken. Det är mycket möjligt
att den inte blir det till en början, men
det är ju så att lagstiftarna ibland skola
gå före och dra den goda sedvänjan
efter sig. I detta fall anser jag det utan
minsta tvivel vara så, att en lagregel
skulle vara av mycket stor betydelse
för moforförarnas uppfostran till säkerhet.

Utskottet säger vidare någonting, som
har förvånat mig i högsta grad, nämligen
att om det är tät trafik och varje
fordon skulle nedväxlas eller stanna vid
järnvägskorsningar, skulle det uppstå
stagnation i trafiken. Att köra en bil
nedväxlad över en järnvägsövergång behöver
inte betyda att man kör med mycket
låg hastighet. Jag skulle kunna åtaga
mig att köra över en järnvägsövergång
med den bil jag har, nedväxlad
från fyrans till treans växel, med 90 kilometers
hastighet, om jag skulle kunna
tänka mig att utskottet alls fann det
lämpligt att köra så fort. Med vilken bil
som helst, även om den växlats ned, kan
man köra med 40 eller 50 kilometers
hastighet, och redan den farten förmodar
jag är högre än den, som utskottet
finnar lämplig vid passerandet av järnvägskorsningar.

Jag ber alt få yrka, att utskottets utlåtande
måtte gå ut på att till 42 § 1
mom. första stycket lägges följande mening: »Motordrivet

fordon skall på betryggande
avstånd framför närmaste rälssträng
växlas ned eller stannas.»

I detta anförande instämde herr Lundqvist.

Herr NORMAN: Herr talman! I mitt
första anförande sade jag, att när vi i
utskottet började arbeta med detta ärende,
hade jag en bestämd uppfattning bara
i ett avseende, men att den inte kommit
till uttryck i utskottets förslag. Den
gällde just hur en trafikant bör förfara
inte bara vid korsning mellan järnväg
och landsväg, utan även när han
från en biväg kommer fram till en huvudväg.
Jag fann det helt naturligt, att
det skulle bestämt stadgas en skyldighet
att helt stoppa fordonet. Anledningen
därtill var, att jag hade haft tillfälle
att i USA sitta någon vecka som
passagerare i en bil med min dotter vid
ratten och därvid observerat anslag med
sådan föreskrift till bilisterna vid sådana
tillfällen. Jag hade funnit att det
var en klok föreskrift och att den också
efterlevdes.

Emellertid har jag här inte yrkat någon
ändring av utskottets förslag, och
det sammanhänger kanske delvis med
att jag tillfälligtvis blev frånvarande, när
vi preliminärt behandlade dessa paragrafer.
När vi sedan definitivt beslutade
därom, ville jag ju inte riva upp någon
debatt om något, som utskottet i dess
helhet redan hade tagit bestämd ståndpunkt
till.

Jag har nog också blivit påverkad av
vad som framfördes i diskussionen i utskottet,
då jag var närvarande, nämligen
att det också kunde vara riskabelt att
helt stanna fordonet vid en sådan korsning,
därför att det ju kan dröja en stund
innan det sedan kan komma i gång.
Och under den tiden kan ett tåg komma.
Det ligger nog något i den synpunkten,
ty när det nu står i förordningen,
såsom den är föreslagen, att man skall
hålla en »med hänsyn till omständigheterna»
tillräckligt låg hastighet, är det
ju egentligen sagt detsamma som herr
Cassel ville skulle sägas, fastän inte uttryckt
i samma ord. När körskolorna
dessutom just poängtera, att detta skall
innebära, att fordonet skall växlas ned
eller stannas, tycker jag det kan vara

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. passerandet av korsning med huvudled. — Ang. belysning å fordon.

tillräckligt med de föreskrifter som i den
föreslagna paragrafen äro givna.

När jag i alla fall står för utskottets
utlåtande yrkar jag bifall till utskottets
yttrande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av herr
Cassel, att riksdagen skulle uttala sig för
att till 42 § 1 mom. första stycket skulle
fogas följande mening: »Motordrivet fordon
skall på betryggande avstånd framför
närmaste rälssträng växlas ned eller
stannas.»

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande
av utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttranden beträffande 43
och 46 §§.

Godkändes.

Ang. passerandet av korsning med huvudled.

Utskottets yttrande beträffande 4S §
1 och 2 mom.

Dessa moment lydde:

1 mom. Vid korsning mellan väg, som
enligt 61 § förklarats såsom huvudled,
och annan väg åligger det fordonsförare,
vilken från sistnämnda väg vill
korsa huvudleden eller svänga in på
denna, att lämna företräde åt fordon på
huvudleden.

2 mom. Då i annat fall än i 1 mom.
sägs ett fordons kurs skär ett annat
fordons kurs, skall föraren av det fordon,
som har det andra fordonet på sin
vänstra sida, lämna företräde åt det sistnämnda
fordonet. Härmed fritages dock
icke någon förare från skyldighet att
iakttaga försiktighet vid passerande av
eller färd in på korsande eller anslutande
väg. Detta skall särskilt gälla den,
som från väg med ringa trafik kommer
in på väg med livlig trafik.

I de likalydande motionerna I: 321,
av herr Lundqvist m. fl., och II: 419, av
herr Hseggblom m. fl., hade — i anslutning
till vad i samma motioner föreslagits
vid 42 § — hemställts om föreskrift,
att förare av motorfordon vid
passerande av korsning med huvudled
skulle växla ned eller stanna. I varje
fall borde denna föreskrift gälla för det
fall, att sikten vid korsningen vore dålig
eller dimma eller snöyra rådde.

Motionen II: 415, av herrar Edström
och Dickson, innefattade hemställan om
införande av skyldighet för fordonsförare
att stanna fordonet före infart på
huvudled.

Utskottet hade härom anfört:

»Motionsyrkandena avstyrkas. Utskottet
vill i detta sammanhang i tillämpliga
delar åberopa vad utskottet anfört
under 42 §.»

Herr CASSEL: Herr talman! Jag har
inte yrkande här. Eljest borde väl detsamma
gälla för infart på korsande huvudled
som vid järnvägsövergångar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu föredragna del.

Utskottets yttrande beträffande 49 §.

Godkändes.

Ang. belysning å fordon.

Utskottets yttrande beträffande 51 §.

I denna paragraf hade femte stycket
avfattats sålunda:

På fordon får icke begagnas bländande
ljiis på väg, där tillfredsställande belysning
är anordnad, eller vid möte
med annat fordon, eller när fordonet är
uppställt på väg. Vid möte med fordon
skall avbländning ske i god tid.

I de likalydande motionerna I: 156,
av herr Elofsson, Gustaf, och herr Nilzon,
Ivar, samt II: 202, av herr Onsjö
m. fl., hade föreslagits sådan ändring i
vägtrafikstadgan, att på bil högst två
lyktor, anbragta på samma höjd, en å
vardera sidan av bilen, samt å motor -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. belysning å fordon.

cykel högst två lyktor finge framtill vara
tända vid möte under mörker samt att
förutom dessa lyktor endast finge förekomma
belyst skylt, utvisande, att fordonet
vore buss eller trafikbil eller vore
försett med påhängsvagn eller annan
släpvagn. Undantag från dessa föreskrifter
skulle enligt motionerna dock
göras för utryckningsfordon.

Motionärerna hade motiverat sin
framställning bland annat med att avbländningsanordningarna
på vissa nu
förekommande biltyper icke vore tillfredsställande.

Utskottet hade i detta ämne yttrat
bland annat:

»På grunder, som angivits under 3 §
1 mom. e), finner utskottet någon ändring
icke nu böra vidtagas i gällande
författningar. Motionärernas hemställan
torde i stället böra upptagas till övervägande
i samband med bestämmelserna
i vägtrafikförordningen.

Med de i propositionen föreslagna
stadgandena bli bils och motorcykels
framlyktor med därtill hörande avbländningsanordningar
— till skillnad från
vad hittills varit fallet — föremål för
besiktning och annan fordonskontroll.
Det kan förutsättas, att vid dylik kontroll
endast bli godkända sådana avbländningsanordningar,
som befinnas
tillfredsställande. Härigenom och genom
det i 51 § stadgade förbudet mot bländande
ljus tillgodoses enligt utskottets
mening motionernas syfte tillräckligt.

På grund härav och då ett generellt
förbud mot mer än två lyktor framtill
under vissa förhållanden förefaller kunna
medföra olägenheter, avstyrker utskottet
motionerna.»

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Redan vid riksdagens början väckte
jag och några andra ledamöter en motion
om att det skulle förbjudas att framtill
på motorfordon vid möte under mörker
ha fler än två lyktor tända. Sådana
förhållandena nu äro, och särskilt gäller
detta de stora lastbilarna, belamrar man
bilarna med ända till fem, sex lyktor

framtill. De två strålkastarna bruka visserligen
avbländas, men i och med att
detta sker blir ljusstyrkan större hos de
andra lamporna, vilket försvårar möte
med sådana bilar. Jag tror att var och
en som varit ute i den trafik, som nu
nattetid förekommer på våra vägar, och
därvid mött särskilt vissa slags bilar —
det är framför allt högerstyrda bilar,
som lia lyktljuset riktat åt visst håll —
bar funnit att detta belysningssystem
vållar mycket besvär för mötande fordon.

Jag anser att åtgärder böra vidtagas så
att sådant förhindras. Många olyckor ha
också skett, inte på grund av att lyktorna
icke avbländats utan på grund av att
strålkastarna varit inställda på sådant
sätt, att det omöjliggjort för föraren på
mötande bil att se, huruvida något föremål
befunnit sig framför på vägen eller
icke.

Nu skriver utskottet visserligen i sitt
yttrande, att det kan förutsättas, att vid
kontroll av strålkastare »endast bli godkända
sådana avbländningsanordningar,
som befinnas tillfredsställande». Det är
självklart att bilarna inför en sådan besiktning
ha försetts med sådana lampor
i lyktorna, som äro tillfredsställande.
Men vi veta ju, att livslängden på dessa
lampor kan vara mycket kort. Om en trasig
lampa bytes ut mot en ny, blir kanske
ljusstyrkan på den nya högre än på den
gamla, som förut suttit i lyktan och blivit
godkänd. På detta sätt blir ljuset
från den billyktan kraftigare, och det
blir svårare för de bilar och andra vägfarande,
som möta fordon försedda med
sådana starkare lampor, att kunna på ett
nöjaktigt sätt se vägbanan.

Jag skall nu inte här göra något yrkande
på denna punkt. Jag hoppas att
det, i enlighet med vad utskottet skrivit,
ifrån kommunikationsministerns sida
skall utfärdas sådana bestämmelser, att
en rättelse på denna punkt kan vinnas.
Såsom läget för närvarande är — och
särskilt vill jag då framhålla de stora
långtradarna, som äro belamrade med en
mängd lampor, som sannerligen inte behövas
vid möten med andra fordon,
fastän det må vara hänt att de användas

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. maximivikt för motordrivna fordon m. m.

19 men ej 20 meter, 29,7 5 ton

20 » » 21 » 31,oo »

21 » »22 » 32,25 >;

när möten inte förekomma — bör det
vara föreskrivet att endast två, avbländade
lyktor få vara tända.

Jag har, herr talman, intet yrkande på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del.

Utskottets yttrande beträffande 52 §
1 och 2 mom.

Godkändes.

Ang. maximivikt för motordrivna fordon
m. m.

Utskottets yttrande beträffande 54 §
i mom. första stycket.

Detta stycke hade följande lydelse:

Motordrivet fordon eller därtill kopplat
fordon får icke föras på allmän väg,
gata eller annan allmän plats:

a) då den vikt, som uppbäres av någon
hjulaxel, överstiger 6,oo ton;

b) då den sammanlagda vikt, som uppbäres
av två på mindre inbördes avstånd
än 2 meter belägna hjulaxlar på fordonet
eller fordonståget, överstiger 8,oo
ton;

c) då fordonets eller fordonstågets
bruttovikt överstiger, vid ett avstånd mellan
fordonets eller fordonstågets första
och sista hjulaxel uppgående till

mindre	än	2	meter,	8,oo	ton
2	men	ej	3		8.50	>
3	»		4		9,75	2>
4	>		5		11,00	2>
5			6		12,25	»
6	>	»	7		13,50
7		»	8	2>	14,75	»
8			9	»	16,00
9	2>	3-	10	»	17,25	»
10	2>	»	11	2>	18,50
11		2>	12	3>	19,75
12	»	»	13	»	21,00	»
13	»	»	14	>	22,25	•»
14	>		15	2>	23.50
15	2>	»	16	»	24,7 5	»
16	2>	2>	17	T>	26,00
17	»	»	18	»	27,25	>
18	2>		19	>	28,50	>

d) då luftövertrycket i hjulringarna
överstiger 6 kilogram per kvadratcentimeter.

I de likalydande motionerna 1:303,
av herr Heiding m. fl., och 11:402, av
herr Jansson i Kalix m. fl., hade hemställts,
att de föreslagna bestämmelserna
måtte jämkas så, att under b) medgåves
en vikt av 10 000 kilogram, att under
c) medgåves en bruttovikt av 10 000
kilogram vid ett avstånd mellan fordonets
eller fordonstågets första och sista
hjulaxel uppgående till mindre än 2,0
meter, 10 500 kilogram vid ett avstånd
mellan sagda axlar uppgående till 2,0
men ej 2,1 meter, 10 625 kilogram vid
axelavstånd uppgående till 2,1 men ej 2,2
meter o. s. v., med ett tillägg av 125
kilogram för varje decimeter, varmed
axelavståndet ökades, samt att bestämmelsen
under d utginge.

Utskottet hade på anförda skäl förordat
sådan jämkning av propositionens
förslag, att under b tillåtna boggietrycket
bestämdes till 8 000 kilogram, att under
c tillåtna bruttovikten maximerades
till 8 000 kilogram vid mindre avstånd
än 2,0 meter mellan fordonets eller
fordonstågets första och sista hjulaxel,
8 500 kilogram vid axelavstånd
uppgående till 2,0 men ej 2,1 meter, 8 625
kilogram vid axelavstånd uppgående till
2,i men ej 2,2 meter o. s. v., med tilllägg
av 125 kilogram för varje decimeter,
varmed axelavståndet ökades, att bestämmelsen
under d utginge samt att
för fordon, som fördes på huvudväg
(riks- eller länshuvudväg), de enligt b
och c för olika fall gällande viktsiffrorna
ökades med 2 000 kilogram.

Reservation hade anmälts av herr
Forslund, fru Johansson i Norrköping
och herr Nilsson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottet bort förorda propositionens
förslag oförändrat.

Herr FORSLUND: Ilerr talman! I fråga
om den tillåtna maximivikten för boggie -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. maximivikt för motordrivna fordon m. m.

försedda bilar bär utskottet gått in för
att i vissa fall öka denna vikt från 8 till
10 ton, då det gäller väg, som betecknas
som riks- eller huvudväg.

Här har man således utan att någon
egentlig sakkunskap har kunnat åberopas
föreslagit en väsentlig förhöjning av den
av Kungl. Maj:t föreslagna maximivikten.
Jag måste säga mig, att det hör nästan
till det omöjliga att kunna prestera
tillräckliga skäl för en sådan höjning.
Här ha vederbörande utredningsmän
och myndigheter av skilda slag gått in
för att den gamla ordningen skulle bibehållas,
men Kungl. Maj :t har föreslagit
en förhöjning av den gamla maximivikten,
och nu kommer utskottet och ökar
på ytterligare med två ton. Jag skulle
nästan vilja beteckna detta som lättvindigt,
ty vilket organ skulle väl egentligen
kunna säga, att en sådan höjning är tillräckligt
motiverad ur bärighetssynpunkt,
vare sig det gäller vägarna eller
fordonen?

Det är väl också egendomligt, att vi
skola yttra oss om en sådan här sak. Inte
yttra vi oss om hur många kilogram man
skall få lasta på en järnvägsvagn? Vilken
kompetens ha vi att yttra oss om hur stor
den högsta tillåtna maximivikten på en
lastbil skall få vara? Den kompetensen är
väl lika med plus minus noll. Därför vill
jag inte göra några långa utläggningar,
och jag skall inte heller begära votering i
detta fall, tv jag anser, att vi inte böra i
en omröstning ta ståndpunkt som om vi
förstode oss på den här saken, utan jag
vill helt överlämna den till Kungl. Maj :t,
och jag hoppas, att Kungl. Maj :t åtminstone
går tillbaka till vad som föreslagits
i propositionen och inte tar hänsyn till
vad utskottet här hemställer om.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag har
vid något tillfälle karakteriserat herr
Forslund och mig själv som andra lagutskottets
mest konservativa ledamöter.
Det var avsett som ett bra betyg, och
jag menade med det, att vi bägge voro
gamla och kloka män, som livet hade
lärt att det var bäst att stå på säker
mark. Nu är det så, att herr Forslund

är några år äldre än jag, och alltså ännu
klokare än jag, och jag borde ju
då följa honom i hans yrkande här.
När jag inte gjort det, sammanhänger
det med en särskild omständighet. För
herr Forslund existerar nämligen bara
ett trafikmedel, med stort T, och det är
svenska folkets egen järnväg; trafikmedel
i luften eller på landsvägarna kan
man möjligtvis fördra, men man skall
inte låta dem utvecklas i full frihet.

Det är kanske mycket denna inställning,
som här har motiverat herr Forslunds
ståndpunktstagande. Den andra
reservanten är, vill jag minnas, också
en sådan där spårbunden ledamot.

Här gäller det bara en normalbestämmelse,
som vederbörande lokala myndighet
kan göra avvikelser ifrån både
uppåt och nedåt. Vi ha tillstyrkt Konungens
normalbestämmelse utom vad
den avser förslaget om det s. k. luftövertrycket,
som vi inte ansett det vara
någon anledning att lagstifta om just
nu, och detta tycka också de myndigheter,
som ha yttrat sig.

Vidare ha vi gjort en undantagsregel
beträffande huvudvägarna, riksvägar
och länshuvudvägar. Det är inte något
tekniskt bedömande, som har föranlett
utskottet att göra den avvikelsen, d. v. s.
vi ha inte, helt naturligt, bedömt hur
dessa tryck av olika slag verka på olika
slags broar, vid olika tillfällen, vid olika
viktförhållanden och dylikt, utan vi ha
endast konstaterat det faktum, att på
den övervägande delen av våra riksoch
länshuvudvägar för närvarande dessa
högre viktbestämmelser äro tillåtna.
Då tycka vi att detta bör komma till
uttryck som en normalbestämmelse i
författningen just beträffande dessa vägar.
Sedan ha vederbörande lokalmyndigheter
att ta lämplig hänsyn till beskaffenheten
av broar o. s. v. inom de
lokala områdena, när man skall bedöma
läget och bestämma de avvikelser, som
kunna vara lämpliga att göra.

Utskottets förslag här är således bara
ett uttryck för att normalbestämmelserna
skola säga ungefär vad som för närvarande
gäller i detta fall, och jag hemställer
om bifall till utskottets utlåtande.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. maximivikt för motordrivna fordon m. m.

Herr FORSLUND: Herr talman! Det
är kanske riktigt som herr Norman sade,
att klokhet och ålder böra ställas
bredvid varandra, ty vad han sade senast
var inte så klokt, och han framhöll
själv att han är litet yngre än jag.

Jag har aldrig försökt lägga upp detta
såsom någon fråga om vilket transportmedel
jag tycker om — jag tycker om
dem alla, herr Norman. Men inte komma
vi att stå här i kammaren och tala
om hur många passagerare eller hur
mycket gods man får ta i ett flygplan,
och vi bestämma inte heller vare sig
tyngden på ett tåg eller hastigheten vid
dess framförande. Det överlåta vi åt
sakkunskapen, och inte heller när det
gäller den fråga som nu diskuteras finns
någon sådan här i kammaren, herr Norman.
.lag har här konstaterat, att redan
Kungl. Maj:t emot sakkunskapen har
släppt efter på bestämmelserna om
maximivikt, och då tycker jag att det
är ännu mera oklokt av utskottet att gå
vidare i samma riktning. Därför vill jag
för min del mycket bestämt hemställa
till statsrådet, som här är närvarande,
att han — då han slutgiltigt skall ta
ställning till denna fråga — icke tar
hänsyn till vad herr Norman sade.

Herr HEIDING: Herr talman! Efter
vad jag kan förstå har herr statsrådet
inte någonting emot den ändring som
utskottet med anledning av motionerna
har vidtagit och som innebär en höjning
av gränsen för boggietrycket och
bruttovikten. Herr Forslund framhöll att
sakkunskapen i detta fall inte fått uttala
sin mening. Men jag får säga herr
Forslund, att Svenska vägföreningen fullt
och helt har tillstyrkt den föreslagna
ändringen av boggietrycket, och jag kan
inte förstå, att den skulle vara till någon
skada. Över 70 procent av våra vägar
äro av den hållbarheten, att det inte
bör vara någon risk att framföra dessa
tyngre laster på dem, och ändringen i
fråga om boggietrycket behöver inte heller
framkalla några betänkligheter.
Svenska vägföreningen liar i sitt uttalande
framhållit, att på vägar och kor -

tare broar ger axeltrycket C ton den
största påkänningen. På längre broar ges
däremot den största påkänningen av boggietrycket,
vare sig detta är 8 eller 10
ton. Den ökning av materialansträngningen,
som följer av boggietryckets höjning
från 8 till 10 ton, är för kortare
broar i medeltal 15 procent. För större
brolängder nedgår sedan ökningen, så att
den för broar av 20 resp. 30 meters
längd kan beräknas utgöra 4 resp. 3
procent.

Jag anser således, att det icke är någon
risk för att godkänna de av utskottet
föreslagna bestämmelserna.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag tycker nog att herr Forslund
skall vederfaras rättvisa. Man kan inte
med anspråk på att företräda en riktig
mening göra gällande, att herr Forslund
har någon specifik uppfattning på
grund av att han skulle vara så järnvägsinställd.
Vi måste nog erkänna, att lastbilstrafiken
har fått en synnerligen välvillig
behandling redan i propositionen.
Jag vill göra herrarna uppmärksamma
på att det fanns tre olika alternativ att
välja på. Av dessa tre valde jag det för
lastbilstrafiken mest fördelaktiga, och
jag gjorde det emot vissa myndigheters
uppfattning. Om man nu sträcker sig
ännu längre och man exempelvis kommer
in på den s. k. decimeterregeln i
stället för meterregeln, som har tillämpats
enligt propositionen, kan man naturligtvis
ha delade meningar om vilken
regel som ger den största millimeterrättvisan.
Men trots allt som har sagts här
om de 70 procenten av huvudvägarna
som kunna bära boggietryck på 10 ton
kunna vi inte komma ifrån att ett bifall
till utskottets förslag på denna punkt
innebär, att vi i stället för att få restriktioner
i fråga om de 45 procent av broarna,
som inte kunna bära det tryck som
föreslagits i propositionen, måste vi utfärda
restriktioner beträffande 60 procent
av broarna.

Jag har bara velat fiista kammarleda -

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

4ng. bromsanordningar å traktordragna fordon m. m.

möternas uppmärksamhet på denna sak.
Jag tycker att rätt skall vara rätt och att
herr Forslund i varje fall när det gäller
denna sak har ganska starka skäl för
sin ståndpunkt.

Herr FORSLUND: Hem talman! Herr
Heiding åberopar här sakkunskap på ett
håll som inte är inrangerat i vår ämbetsmannavärld.
Det är en förening, som jag
icke betraktar som sakkunnig i detta avseende,
även om mycket präktiga och
kunniga män finnas inom denna. Men
vi ha våra länsstyrelser med landshövdingar
i spetsen, vi ha väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och dessa myndigheter
kan denna förening icke uppväga.

Herr HEIDING: Herr talman! Jagskall
bara be att få säga, att i spetsen för Vägföreningen
står en landshövding, som
nyligen varit i tjänst. Jag tror inte, att
man i det fallet behöver riskera att någonting
blir eftersatt. Denne ordförande
kommer nog att bevaka allmänna intressen
i Vägföreningen, liksom han har
gjort i länsstyrelsen.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Avgörande för utskottets ståndpunktstagande
i denna sak har varit, att det är
länsstyrelserna som bestämma vilka vägar
som skola få trafikeras med dessa
tyngre fordon. Innan en länsstyrelse
lämnar sådant medgivande, infordrar
den ett yttrande från vederbörande vägdirektör,
och inom vägförvaltningen vet
man väl vad broar och vägar tåla. Man
kan därför inte bestrida, att sakkunskapen
har kommit till tals här och
kommer att göra det i fortsättningen
också. Det blir självfallet inte några andra
vägar som komma att befaras med
dessa tyngre fordon än de vägar som
upplåtas på tillstyrkan av vägdirektörerna
eller vägförvaltningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes utskottets yttrande i
nu förevarande del.

Ang. bromsanordningar å traktordragna
fordon m. m.

Utskottets yttrande beträffande 55 § 1
mom.

Detta moment lydde:

Av bil eller traktor få icke dragas mer
än två för koppling till bil eller traktor
byggda fordon eller ett fordon av annat
slag. Draget eller dragna fordons
bruttovikt eller sammanlagda bruttovikt
får icke uppgå till mer än två gånger
det dragande fordonets bruttovikt.

Utan hinder av vad i föregående stycke
stadgas må fordon, som byggts för
koppling till bil eller traktor, med iakttagande
av nödig försiktighet dragas av
bil eller traktor, om varje draget fordon
är försett med effektiva bromsar, som
kunna manövreras från fotbroms eller
motsvarande anordning på det dragande
fordonet eller av medföljande bromsare,
eller om, såvitt angår fordon på medar,
effektiv bromsning är anordnad på annat
lämpligt sätt.

I de likalydande motionerna I: 317, av
herr Persson, Ivar, och II: 400, av herrar
Hansson i Skegrie och Hansson i
Önnarp, hade hemställts dels att förbudet
mot dragande av mer än ett fordon,
som ej vore byggt för koppling till
bil eller traktor, måtte slopas, dels ock
att för en övergångstid av tre år maximala
bruttovikten av draget eller dragna
fordon måtte bestämmas till tre gånger
det dragande fordonets bruttovikt.

De likalydande motionerna I: 321, av
herr Lundqvist m. fl., och II: 419, av
herr Heeggblom m. fl., innefattade förslag
om att beträffande traktordragna
fordon icke måtte stadgas annan begränsning
än att av traktor icke skulle
få dragas mer än två för koppling till
bil eller traktor byggda fordon eller ett
fordon av annat slag.

Utskottet hade i detta ämne anfört
bland annat:

»Enligt utskottets mening saknas det
tillräcklig anledning att i fråga om tilllämpligheten
av förevarande bestämmelser
göra någon skillnad mellan for -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. bromsanordningar å traktordragna fordon m. m.

don, som dragés av bil, och fordon, som
kopplats till traktor.

För att fordon skall kunna anses
byggt för koppling till bil eller traktor,
lärer krävas, att det är försett med
tillfredsställande kopplingsanordning.
Detta krav torde ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke kunna eftergivas, om mer än
ett fordon skall få dragas av bil eller
traktor.

Vidare ha företagna bromsprov visat,
att dragande fordons bromsanordningar
icke kunna giva nöjaktig verkan, om
draget eller dragna fordons bruttovikt
eller sammanlagda bruttovikt uppgår till
mer än två gånger det dragande fordonets
bruttovikt. För att större vikt
skall få dragas, måste därför i säkerhetens
intresse bromsar finnas även på
draget eller dragna fordon. Dessutom
torde draget eller dragna fordon böra
vara byggda för koppling till bil eller
traktor. Undantag härifrån torde ej böra
medgivas ens för en övergångstid.»

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
I den motion som jag har avlämnat i
denna kammare — en likalydande motion
har avgivits av några ledamöter i
andra kammaren —• gäller en av de väsentliga
punkterna frågan om hur mycket
last man skall tillåta efter t. ex. eu
traktor eller ett annat dragande fordon.
Både propositionen och utskottsutlåtandet
uppta såsom huvudregel, att vikten
skall få vara dubbelt så stor som fordonets
bruttovikt. Men vi skola komma
ihåg, att med vikten menas den sammanlagda
bruttovikten, alltså inte bara
den nyttiga lasten, utan även de vagnar
som det gäller. Låt oss för att ta exempel,
som jag känner bra till och som ligger
mig nära, räkna med att vi köra sockerbetor
med en traktor. Fn medelstor traktor
väger ungefär 2 000 kg. Fn sådan
traktor skulle således få dra 1000 kg,
varav minst 1 000 kg är vagnens vikt —
vid dålig väderlek blir det ju ofta litet
mera. Det blir med andra ord inte mer
än 3 000 kg nyttig last, och var och en
som känner till dessa saker förstår ju
att det är för litet.

Som skiil för att man inte skall till 7

Första kammarens protokoll 1951. .Yr 2

låta högre vikt åberopas bromsprov.
Men efter vad vi motionärer ha inhämtat
vid statens maskinprovningar på Ultuna
skulle man nog utan risk kunna gå
upp till åtminstone två och en halv
gånger det dragande fordonets vikt, och
det hade ju genast varit litet bättre. Vi
ha i motionen önskat en bruttovikt av
tre gånger det dragande fordonets vikt.
Det är kanske i högsta laget.

Men utskottet liar tyvärr inte velat reflektera
på någon kompromiss härvidlag,
utan har i stället gjort en uppmjukning
på annat sätt. Det gäller frågan
vilka bromsanordningar man skall
kräva för det fall att det är mer än en
vagn som dragés av en och samma traktor.
Jag får naturligtvis med tillfredsställelse
inkassera den lilla uppmjukning
som utskottet har gjort, men efter mitt
förmenande är den inte tillräcklig. Enligt
uppgifter som vi ha fått — likaledes
av statens maskinprovningar — är
det nämligen mycket svårt att konstruera
hållbara bromsar av det slag som
förutsatts i propositionen, således anbragta
på släpvagnen och manövrerbara
från det dragande fordonet. Vid statens
maskinprovningar har man till och med
sagt, att en hållbar och effektiv bromsanordning
av denna typ, som kan stå
emot de här ifrågakommande påfrestningarna
vid upprepade till- och frånkopplingar
under kort tid, till dato icke
har utexperimenterats. Det inträffar
under dessa förhållanden så lätt, att det
kommer smuts i bromsanordningen vid
till- och frånkopplingen, och då fungerar
den inte tillfredsställande. Jag kan
på sätt och vis stödja mig litet på egen
erfarenhet också där. Vi hade nämligen
i höstas där hemma gjort en liten enkel
bromsanordning, men den höll inte på
långt när hela betkampanjen.

Det torde således vara mycket svårt
att ordna det så som förutsättes i alternativet
i propositionen och utskottsutlåtandet.
Även om det skulle kunna ordnas
och man inom en icke alltför avlägsen
framtid skulle få fram en sådan
bromsanordning, vill jag påpeka, att det
här gäller många vagnar och traktorer
och att det inte går att med nuvarande

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. bromsanordningar å traktordragna fordon m. m.

kapacitet, åtminstone inte i smedjor och
mindre mekaniska verksäder på landsbygden,
få fram ett tillräckligt antal av
dylika anordningar under den korta tid
som vi enligt utskottets utlåtande ha till
vårt förfogande. Utskottet säger i sista
meningen av andra stycket på s. 118:
»Undantag härifrån torde ej böra medgivas
ens för en övergångstid.» Men jag
menar, att det riktiga nu vore att just
för en övergångstid medge sådant undantag''.
Då kan man ställa sig bestämmelserna
till efterrättelse. Eljest får det väl
ske uppmjukningar på andra sätt, t. ex.
efter medgivande av länsstyrelserna.
Men bäst vore ju om det klart och tydligt
sades ifrån i riksdagens beslut, att
man inte behövde begära undantag så
att säga vid sidan om paragraferna.

Herr talman! Jag ber därför att beträffande
55 § 1 mom. få yrka, att den
nyss citerade meningen — sista meningen
i andra stycket på s. 118 i utskottets
utlåtande — får följande lydelse: »Undantag
härifrån torde böra medgivas för
en övergångstid av högst tre år.»

I herr Ivar Perssons yttrande instämde
herr Nilsson, Hjalmar.

Herr NORMAN: Herr talman! Det måste
väl vara ett oeftergivligt villkor att
varje fordon, som framföres på våra vägar
med något så när stor hastighet,
måste kunna bromsas, och i all synnerhet
måste det väl krävas, när det gäller
sådana här fordonståg, vare sig det dragande
fordonet är en bil eller en traktor.

Nu ha särskilda prov visat, att man
inte kan jämka på de viktförhållanden
som äro förordade i propositionen. Det
förefaller mig därför, som om riksdagen
ur trafiksäkerhetssynpunkt måste
ansluta sig till propositionens förslag i
detta fall, och det är betydelsefullt att
så sker, även om man är aldrig så intresserad
av att tillgodose jordbruksnäringens
önskemål. Detta belyses kanske
bäst av att herr Sten — som framför
andra varit den som utöver jordbrukarnas
egen krets varit förespråkare för
deras intressen — inte ens har velat gå

med på den lilla jämkning som utskottet
har gjort för att göra det möjligt för
jordbrukarna att till fordonståget koppla
en liten verktygskärra eller något liknande.
Det tyder ju på att det här gäller
en ur trafiksäkerhetssynpunkt mycket
betydelsefull sak.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
När utskottets ärade ordförande säger,
att inte minst traktortåg böra kunna
bromsas, så har han naturligtvis rätt i
detta. Men jag tror inte att risken är så
stor som han menar. Bromsprov vid .statens
maskinprovningar ha ju givit vid
handen, att bromsning kan ske utan risk,
åtminstone så länge de dragna fordonen
inte väga mer än två och en halv gånger
det dragande fordonets vikt. Vidare är
det här fråga om fordon som framföras
med relativt låg hastighet.

Eftersom vi för någon halvtimme sedan
beslöto att körkort, låt vara av enklare
beskaffenhet, skall fordras för förarna
av dessa traktortåg, vill jag tillägga, herr
talman, att jag för min del är övertygad
om att vederbörande komma att visa den
noggrannhet och omsikt som fordras och
inte köra fortare i de svåra passagerna
än att det kommer att gå bra att tills
vidare tillåta uppmjukningen. Var och en
förstår, att farten på somliga ställen måste
nedbringas under den tillåtna maximihastigheten,
men åtminstone under den
övergångstid som jag här har yrkat på —
då man inte har de bromsar som skulle
erfordras — kommer säkert försiktighet
att iakttagas. Det har inte funnits några
bestämmelser hittills, och det bär gått
bra i alla fall.

Även om jag tog mitt exempel från betodlingen,
där ju frågan har alldeles särskild
betydelse, tror jag att denna undantagsregel
kommer att behövas också för
en del andra traktortåg. Men jag vill påpeka
att jag har fäst mig vid att denna
kammare tidigare har visat sig ganska lyhörd
för berättigade önskemål om åtgärder
för att hjälpa och förbilliga vår sockerproduktiou.
Jag ser, herr talman, ett
hot emot denna produktion i den här fö -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

reslagna bestämmelsen. Att inte med
traktortåg få köra tyngre lass än man numera
allmänt kör med ett par hästar kan
inte vara sund ekonomi.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen anförde, att
därunder yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas i nu föredragna
del, dels ock, av herr Persson, Ivar,
att utskottets yttrande skulle godkännas
med den ändring, att sista meningen i
tredje stycket av utskottets yttrande avfattades
sålunda: »Undantag härifrån

torde böra medgivas för en övergångstid
av högst tre år.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr 30 gjorda yttrande
beträffande 55 § 1 mom. av förslaget
till vägtrafikförordning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med den ändring, som under överläggningen
påyrkats av herr Ivar Persson.

Ang. körhastigheten för buss och lastbil.

Utskottets yttrande beträffande 56 §
1 och 2 mom.

Av dessa moment var det förra så lydande: -

Ang. körhastigheten för buss och lastbil.

Buss eller lastbil får icke föras med
högre hastighet än 60 kilometer i timmen.
Inom tättbebyggt område får dock
hastigheten icke överstiga 40 kilometer
i timmen.

Utskottet hade härom yttrat:

»Inom utskottet har för lastbil ifrågasatts
en begränsning i 1 mom. av tilllåtna
hastigheten utom tättbebyggt område
till 50 kilometer i timmen samt en
motsvarande begränsning i 2 mom. Därvid
har anförts, att ur trafiksäkerhetssynpunkt
och med hänsyn till våra vägars
nuvarande tillstånd en hastighet av
60 kilometer i timmen för lastbil knappast
kunde anses tillrådlig.

Utskottet hänvisar till vad föredragande
departementschefen anfört i ämnet
(se prop. s. 232) och vill för sin
del ansluta sig till den av departementschefen
uttalade meningen. Propositionens
förslag tillstyrkes sålunda.»

Reservation hade anförts av herrar
Forslund och Nilsson i Göteborg, vilka
uttalat, att för lastbil — med hänsyn
till trafiksäkerhetens krav och våra vägars
nuvarande tillstånd — icke borde
tillåtas högre hastighet utom tättbebyggt
område än 50 kilometer i timmen och
att utskottet därför bort förorda en häremot
svarande jämkning i propositionens
förslag.

Herr FORSLUND: Herr talman! Här
ber jag att få påpeka, att det gäller en
mycket viktig sak. Innan riksdagen uttalar
sig i denna fråga, bör den ha klart
för sig, om det ur trafiksäkerhetssvnpunkt
och i övrigt kan vara lämpligt att
tillråda Kungl. Maj:t att höja nu tillåtna
högsta hastighet i fråga om lastbilar.

1944 års trafikförfattningssakkunniga
ha visserligen föreslagit en förhöjning
från nuvarande 50 till 60 km i timmen
när det gäller omnibussar och lastbilar,
men tre av de sakkunniga reserverade
sig mot förslaget — ordföranden, polisens
representant och personalorganisationens
representant, alltså chaufförernas
egen talesman. Vid remissbehandlingen
ha inte mindre än 20 länsstyrelser
påyrkat, att man skulle bibehålla den

100

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. körhastigheten för buss och lastbil.

gamla ordningen, 50 km maximihastighet.
Samma gäller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Den sakkunskap, som jag
åberopade i det förra ärendet, går alltså
här på linjen, att man inte hör göra någon
ändring nu. Men Kungl. Maj:t har i
sin proposition föreslagit, att man skall
följa de sakkunniga och fastställa 60 km
maximifart.

Jag och en kollega ha anmält reservation
på denna punkt. Vi kunna godta
Kungl. Maj:ts förslag i vad det gäller omnibussarna.
Däremot vilja vi inte tillåta
ökad hastighet för lastbilarna, framför allt
inte i en tid då våra vägar efter vad som
sägs inte äro så bra. Härtill kommer, att
lastbilsproduktionen utvecklas i en sådan
riktning, att bilarna bli större och större,
och därmed ökas också riskmomenten, i
den mån man höjer hastigheten. Tänk,
vilka risker som skulle uppkomma om
man för långtradarna, som någon talade
om här, skulle tillåta så pass hög hastighet
som 60 km i timmen och de kanske
till och med skulle överskrida denna
gräns! De myndigheter, som utfärda bestämmelserna,
bli ju ansvariga för denna
detalj i trafiksäkerhetsarbetet, och det
har inte jag för min del velat vara med
om.

Under behandlingen av förslaget till
vägtrafikförordning har jag varit så
hygglig att jag — trots att jag varit reservant
på ett par punkter — inte ens bär
gjort något yrkande som har föranlett
votering. Men med hänsyn till de allvarliga
risker som äro förenade med den av
Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet
tillstyrkta höjningen av den tillåtna hastigheten
känner jag det vara min plikt
att här ställa ett yrkande. Jag vet inte om
kammaren är beredd att följa mig, men
jag vädjar till kammaren att göra det.

Jag ber således, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som jag bär
avgivit under 56 § och som är intagen på
s. 128 i utskottets utlåtande.

Herr NORMAN: Herr talman! Utskottets
majoritet har anslutit sig till Kungl.
Maj:ts inställning till detta spörsmål, och
jag hemställer om bifall till utskottets

förslag. Personligen kan jag inte polemisera
med herr Forslund om vilken
hastighet som är den lämpliga toppfarten,
40, 50 eller 60 km eller någon annan,
därför att jag närmast lutar åt att denna
paragraf är obehövlig. Vissa maximigränser
bli vanligtvis minimigränser, och
när man här stadgar särskild begränsning
av hastigheten tycker jag att det
förtar litet av det huvudkrav som vi ha
i 46 §, att hastigheten alltid skall anpassas
efter förhållandena, alltså efter vägen,
trafiken och det fordons tyngd som
man kör. Jag har således en mycket personlig
uppfattning i denna sak, som jag
inte har velat ge uttryck åt i utskottet,
men jag har här deklarerat att jag tror
att man framför allt bör poängtera att
hastigheten alltid måste hållas inom den
lämpliga gränsen, vare sig man kör det
ena eller det andra fordonet. Vid undervisning
o. s. v. bör det påpekas vad som
kan vara tekniskt möjligt och omöjligt,
när det gäller de tyngre fordonen. På det
sättet tror jag vi skulle komma fram till
ett bättre resultat.

Herr FORSLUND: Jag måste säga att
jag inte alls är imponerad av vad herr
Norman här sade. Man kan inte få resonera
på det sättet att man bara säger:
»Ni skola vara så snälla att köra så och
så hyggligt.» När vi nu ha gått in för
att ha ordning och reda i detta, måste
det vara en bestämd hastighet som man
inte får överskrida.

Men jag ber att få göra ett förtydligande
om skälen till att reservanterna
ha gjort en kompromiss här. Vi säga att
vi godta 60 km maximifart för bussarna
men vilja däremot att för lastbilarna
skall den gamla gränsen, 50 km, behållas.
Orsaken är att omnibussarna ändå
numera äro väl tillgodosedda i fråga
om skötsel och kontroll i olika avseenden,
och de ha en mycket trimmad och
god personal som kör dem. Där kan
man, menar jag, tillåta denna hastighet.
Detsamma är inte förhållandet med den
stora mängden av lastbilar, utan där
beror det rätt mycket på tillfälligheter
vem som kör. Dessutom är det ju

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

101

mången gång svårt att stuva lasten på
en sådan lastbil så alt inte ett tu tre det
och det skakas ned och kan skada de
vägfarande som möta. Mången gång ser
man lastbilar så lastade att man är
verkligt rädd för att möta dem. Höjes
hastigheten för dessa lastbilar, bli riskerna
ännu större.

Jag har velat säga detta som förklaring
till att vi reservanter ha velat göra
en skillnad mellan omnibussar och lastbilar.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag kan fatta mig kort. Jag kan utan
vidare instämma i utskottsordförandens
uppfattning när han underströk att farten
givetvis alltid skall anpassas till
vad trafiksäkerheten kräver vid olika
tillfällen. När jag är övertygad om att
därest man följer den kungl. propositionen
ingen olycka sker, beror det
bland annat på den omständigheten att
min erfarenhet säger mig att lastbilarna
i stor utsträckning redan nu hålla en
marschhastighet över de nuvarande bestämmelserna.
Det kan låta anmärkningsvärt,
men det överensstämmer tyvärr
med verkligheten. Då är frågan,
om man i ett sådant läge skall säga sig:
Vi skola hålla fast vid en marschhastighet
som folk inte har respekt för. Jag
känner på mig att vi komma verkligheten
närmare, därest propositionens förslag
antas, med en maximifart av 60 km
i timmen i vanliga fall och 40 km i
tättbebyggda samhällen. Därtill kommer
att de nuvarande fordonens konstruktion
är sådan att en marschhastighet
över 50 km bäst passar för motorerna.
Körning och väghållning bli också fördelaktigare
vid en marschhastighet över
den nuvarande hastighetsgränsen.

Herr talman! Dessa omständigheter
ha för mig blivit i viss mån avgörande,
när jag ansett mig kunna sträcka mig
utöver den nuvarande marschhastigheten.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
kan inte förstå att statsrådet vågar ge

Ang. körhastigheten för buss och lastbil,
sig in på ett sådant resonemang som
han här för. Det borde väl snarare leda
fram till att han skulle hålla mycket
strängt på att den tillåtna hastigheten inte
får överskridas. Därvid kunde han
stödja sig på den verkliga sakkunskapen,
som vi väl allt fortfarande få hoppas
finns i den myndighet som skall kunna
ge vissa medgivanden, nämligen vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, och framför
allt hos de 20 länsstyrelser som här
ha yttrat sig. Statsrådet får väl inte
vinka bort dem såsom varande människor
som inte alls ta någon hänsyn till
den utveckling som här har skett. Några
utredningsmän med en landshövding
i spetsen ha reserverat sig mot det förslag
som majoriteten här har framlagt.
Jag tycker att det skulle vara ganska
vågsamt av riksdagen och helt enkelt
beklagansvärt om den, när den ropar
på hundraprocentig trafiksäkerhet, samtidigt
skulle släppa efter på denna
punkt och där inte ta någon hänsyn till
det rop, som allt fortfarande skallar till
oss: Var försiktiga! Den försiktigheten,
menar jag, bör ta sig uttryck i att vi
inte medgiva högre hastighet för lastbilarna
än 50 km.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del samt vidare därpå att utskottets
yttrande skulle godkännas med
den ändring, som föranleddes av ett
godkännande av den av herrar Forslund
och Nilsson i Göteborg vid förevarande
moment anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets yttrande, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner andra lagutskottets
i utlåtande nr 30 gjorda yttrande

102

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. utgivande av en trafikbroschyr.

beträffande 56 § 1 och 2 mom. av förslaget
till vägtrafikförordning, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets yttrande
med den ändring, som föranledes
av ett godkännande av den av herrar
Forslund och Nilsson i Göteborg vid
dessa moment anförda reservationen.

Då emellertid herr Forslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets yttranden beträffande 57 §
4 mom., 5!) § 4 mom. tredje stycket,
61 § 1 mom. a, 64 § .3 mom. och Ti j?.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående
beslut.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. utgivande av eu trafikbroschyr.

Punkten D.

I motionen I: 316, av herr Björck
m. fl., hade föreslagits, utom annat,
att kommunikationsdepartementet eller
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
träffa avtal med t. ex. Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, att
denna (NTF) skulle i en lämplig broschyr
eller liknande sammanföra dessa

bestämmelser och genom motorförarnas
och liknande organisationer sprida denna
såväl till ägarna och förarna av motorfordon
som till andra trafikanter,
som kunde anses ha intresse för densamma.

Härom hade utskottet anfört:

»Enligt vad utskottet inhämtat har
NTF upptagit det förevarande spörsmålet.
Föreningen bereder sålunda utgivande
av en trafikhandledning upptagande
de trafikregler in. m., som äro av större
betydelse för allmänheten. Beredandet
sker i NTF :s regi men i samråd med de
stora trafikantorganisationerna m. fl.
Broschyren,, som avses skola utgivas i
en första upplaga av cirka 1 miljon exemplar,
har tänkts bli utdelad gratis i
skolorna samt i övrigt tillhandahållas till
ett mycket lågt pris. Densamma beräknas
kunna färdigställas i tid för utgivande
i tämligen nära anslutning till utfärdandet
av vägtrafikförordning och övriga
här ifrågavarande författningar.»

På sätt tidigare omnämnts hade utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt, att motionen I: 316 måtte i
vad den avsåge trafikbroschyr anses besvarad
genom den av utskottet förut lämnade
redogörelsen samt i övrigt icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag vill
bara uttala min tillfredsställelse över att
utskottet har intresserat sig för vårt förslag
här om trafikbroschyr. Jag anser
nämligen att om en lag skall fylla sitt
ändamål och göra avsedd nytta bör
den bekantgöras för alla som det vederbör
och som ha med den att göra. Därför
ha jag och mina medmotionärer föreslagit
att en broschyr skall utges, helst
i Nationalföreningens för trafiksäkerhetens
främjande regi. När vi skrevo vår
motion hade vi en konferens med Nationalföreningen,
som var mycket intresserad
för detta och lovade att göra
vad som var möjligt, om den fick
detta uppdrag av vederbörande myndighet.
Utskottet liar, som framgår av utlåtandet,
varit i förbindelse med för -

Lördagen den 26 mai 1951 em.

Nr 23.

103

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

eningen som har lovat ta itu med denna
broschyr.

Jag tillåter mig att hemställa till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
att han måtte vaka över
att denna broschyr inte blir en alltför
tjock lunta som ingen läser, utan blir
koncentrerad och så intressant som man
kan få en dylik skrift, samt att den sprides
i så stor utsträckning som möjligt,
så att lagarna bli kända.

Jag har i övrigt, herr talman, intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna E—H.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt
m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 juni
1938 (nr 274) om rätt till jakt, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 april 1951 dagtecknad
proposition, nr 189, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tred -

je lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen

dels jämlikt <j 87 regeringsformen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt;

2) lag angående ändrad lydelse av 19 §
lagen den 30 september 1904 (nr 48
s. 1) om samäganderätt;

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr
340);

dels ock medgiva, att älgavgift finge
uttagas med högst etthundra och lägst
femton kronor för varje under allmän
eller särskild jakttid fälld älg, samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som
angåves i statsrådsprotokollet för den
16 mars 1951, utfärda erforderliga bestämmelser
beträffande älgavgifternas
sammanförande till älgskadefonder och
de allmänna villkoren för bidrag ur älgskadefond
att gälla från och med den
1 juli 1951.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
om rätt till jakt var 2 § 3 mom. så lydande: -

(Nuvarande lydelse:)

13 §.

Å öppna havet ävensom i skärgård
på holmar, klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, må utan tillstånd
av kronan icke idkas annan jakt
än sådan som den bofasta kustbefolkningen
av ålder bedrivit efter säl eller
sjöfågel.

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. avses ävensom på holmar,
klippor och skär som ej höra till visst
hemman må, där ej Konungen för visst
område annat förordnat, jakt icke idkas
utan tillstånd av länsstyrelsen.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 491 av herr Andersson, Lars. och
herr Lodenius

104

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ävensom inom andra kammaren:

nr 605 av herr Levin,

nr 624 av herr Lundberg samt

nr 625 av herr Sköldin in. fl.

I motionerna 1:491 och 11:625, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att jaktkort för
visst län skulle innefatta rätt för innehavare
av sådant kort att jaga även i angränsande
län upp till ett avstånd av
högst 10 km från länsgränsen.

I motionen 11:605 hade hemställts,
dels att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 189 ville
vidtaga de ändringar i lagtexten, som
påkallades för att den bofasta kustbefolkningen
skulle förbliva vid sin nuvarande
rätt till jakt å allmänt vatten
ävensom på holmar, klippor och skär
som ej till något hemman hörde,

dels att riksdagen måtte uttala, att om
förbud mot jakt från maskindrivet fartyg
efter sjöfågel infördes i jaktstadgan,
undantag borde göras för jakt som bedrives
i samband med utövande av yrkesmässigt
fiske.

I motionen 11:624 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ändrad lydelse av 2 § lag om rätt till
jakt samt bibehålla den nuvarande lagtexten
i 13 § samt

2. att avslå 3 och 4 mom. i den föreslagna
§ 13.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition och alltså avslå motionen
11:624 ävensom motionen 11:605
i vad densamma rörde rätten till jakt
på öppna havet och ödeskären; samt

B. att motionen II: 605 i övrigt ävensom
motionerna I: 491 och II: 625 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
anfört i sin motivering.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I anslutning till förslaget rörande
jakten på öppna havet och ödeskären

har departementschefen yttrat att han,
om riksdagen ej har någon erinran däremot,
ämnar föreslå Kungl. Maj:t viss
ändring i jaktstadgans administrativa
föreskrifter rörande jakten från
maskindrivet fartyg. För närvarande
är sådan jakt förbjuden med
undantag av att den bofasta kustbefolkningen
äger att under tiden från och
med den 1 oktober till och med den 10
maj använda maskindrivet fartyg vid
jakt efter säl eller sjöfågel i Bottniska
viken och Östersjön. Departementschefen
vill nu vad beträffar jakt på sjöfågel
göra förbudet undantagslöst. Orsaken
härtill är att jakten från motorbåtar
ökat faran för att sjöfågelstammen utrotas.
Däremot avses säljakten bliva helt
undantagen från förbudet, så att jakt på
säl skall få äga rum från motorbåt även
under tid då dylik jakt nu är förbjuden
och även annorstädes än i Bottniska
viken och Östersjön.

Utskottet hyser betänksamhet mot den
beramade ändringen av nämnda föreskrifter.
Såsom uttalas i motionen II:
605 skulle ett totalförbud mot sjöfågeljakt
från motorbåt medföra att fiskarbefolkningen
i stor utsträckning bleve
förhindrad att över huvud taget idka
jakt efter sjöfågel. Fiskarbefolkningen
torde nämligen, som motionären anför,
i allmänhet icke bedriva sjöfågeljakt
annat än just i samband med motorbåtsfiske.
Utskottet anser därför, att
förbudet mot jakt från maskindrivet farty
icke bör avse jakt som bedrives i
samband med utövande av yrkesmässigt
fiske.

I propositionen föreslås vissa ändringar
i de gällande bestämmelserna
om jaktvård sområden. Ändringarna
gå bl. a. ut på förenklingar i
fråga om möjligheten av att bilda jaktvårdsområde
i skärgård och av att förlänga
tiden för jaktvårdsområdes bestånd.
Förslagen beröra vidare röstberäkningen
vid omröstning bland delägare
i jaktvårdsområde, enskild delägares
befogenhet att upplåta sin jakträtt
till annan och jakträttsarrendators
ställning inom jaktvårdsområde. Propo -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

105

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

sitionen vill dessutom införa möjlighet
att överklaga beslut av jaktvårdsområdets
bestämmande organ.

Förslagen äro enligt utskottets mening
väl avvägda och torde komma att undanröja
de olägenheter, som sammanhänga
med tillämpningen av gällande
regler på ifrågavarande rättsområde.
Med särskild tillfredsställelse hälsar utskottet
ändringsförslagen beträffande
fuilföljdsrätten och röstberäkningen. I
sistnämnda hänseende innebär förslaget
att i frågor, som röra jaktvårdsområdet,
varje fastighetsägare skall äga en
röst, såvida annorlunda ej bestämts i de
för området gällande grunderna för
jaktutövningen och viltvården. Det kan
ifrågasättas huruvida man ej framdeles
skulle kunna gå vidare på den inslagna
vägen i riktning mot större inflytande
för de mindre fastighetsägarna. Exempelvis
skulle man kunna för visisa frågor
införa tvingande regler om röstberäkning,
som, utom till storleken av den
mark, varmed de röstande ingått i området,
taga skälig hänsyn till antalet röstande.
»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Nils A. Larsson, Levin
och Larsson i Karlstad, vilka ansett, alt
utskottets utlåtande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas
i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt — måtte, med bifall
till motionerna 11:605 och 11:624 i
vad dessa rörde rätten till jakt på öppna
havet och ödeskären men med avslag
å motionen II: 624 i övrigt, för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen,
att 2 $ 3 mom. erhölle följande
lydelse:

3 mom. Å allmänt vatten annorstädes
än i 2 mom. avses ävensom på holmar,
klippor och skär, som ej höra till visst
hemman, må ulan tillstånd av kronan
icke idkas annan jakt än sådan som

den bofasta kustbefolkningen av ålder
bedrivit därstädes.

2) av herrar Holmbåck, Eskilsson,
Ivar Persson, Pälsson, Sljårne, Åhman,
Jansson i Aspeboda och Larsson i Karlstad,
vilka beträffande utskottets utlåtande
i vad delta behandlade de föreslagna
ändringarna i bestämmelserna
om jaktvårdsområden ansett, att det
icke bort ankomma på utskottet att uttala
sig om framdeles eventuellt erforderliga
ändringar i reglerna om röstberäkning
vid omröstning bland delägare
i jaktvårdsområde samt att i följd
härav de två sista meningarna i det
stycke, vilket började med orden »Förslagen
äro», bort utgå.

Herr LARSSON: Herr talman! I detta
ärende har jag tillsammans med två
ledamöter av andra kammaren avgett en
reservation mot den sakliga förändring
som 2 § 3 mom. i den nya jaktlagen
skulle få i förhållande till den gamla
jaktlagen.

Före 1938 var all sjöfågeljakt på öppna
havet och på ödeskären fri för varje
svensk medborgare. 1938 antog riksdagen
en ny jaktlag, som inskränkte denna
rätt till den bofasta kustbefolkningen
som av ålder hade idkat jakt efter säl
och sjöfågel. Den nya paragraf, som
skall ersätta denna sistnämnda bestämmelse,
innehåller kort och gott det stadgandet,
att var och en som vill ha rätt
att jaga sjöfågel på öppna havet eller på
ödeskären skall anhålla om licens hos
vederbörande länsstyrelse, eller också
kan länsstyrelsen för ett större område
bevilja en generell licens. 1 visst fall kan
Kungl. Maj:t också öppna möjligheter
för jakt för vilken svensk medborgare
som helst på de områden, som Kungl.
Maj:t kan anvisa.

Anledningarna till att man gör denna
förändring i fråga om sjöfågeljakten äro
huvudsakligen två. För det första anser
man att inskränkning i jakträtten behövs
för alt skydda sjöfågeln, och för
det andra anser man att de nuvarande
bestämmelserna åstadkommit en viss
oklarhet och rättsosäkerhet.

106

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Yad först beträffar frågan om att se
till att sjöfågeln blir skonad och inte utrotad
äro också reservanterna av den
meningen, att detta är i hög grad önskvärt
och bör genomföras. Men vi ha den
uppfattningen att man med den väg man
har valt inte kan nå det syftet, ty medan
jakten skulle inskränkas på de allmänna
vattnen, skulle den ju fortfarande
kunna idkas i samma utsträckning som
förut på enskilda vatten av ägarna eller
dem, som de satt bort jakträtten till.

Nu vet ju var och en att den mesta
sjöfågeljakten, om man bortser från en
del sjöfågel som blir skjuten under
flyttningarna, sker inne vid land, och
det är klart, att den befolkningsgrupp,
som inte äger några enskilda vatten och
som finner att inskränkning skall ske
på dess områden, medan däremot jakten
skall få obehindrat bedrivas på de enskilda
vatten, känner sig illa berörd av
att den ena rättigheten efter den andra
fråntas den.

Om t. ex. vissa sjöfågelarter behöva
skyddas kan det ske genom temporära
förbud, genom fridlysning vid häckningsplatserna,
genom att de fredas från
sådana fåglar som äro skadedjur o. s. v.
Därigenom kan man åstadkomma ett
mera verkningsfullt skydd. Om propositionen
innehållet ett både-och, skulle
jag för min del känt det mera sympatiskt
än när den nu ensidigt går in för
att, som jag uttryckte mig, ta ifrån dem
som inte äga några enskilda vatten den
rätt de förut haft.

Nu säger man att den nya lagen innebär
en förbättring, ty 1938 års jordbruksutskott
hade uttalat att den tillåtna
jakten skulle vara ett slags behovsjakt,
men här har man inte den inskränkningen.
Genom bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att anvisa vissa områden
till fritidsjakt för varje svensk medborgare
ger man också en förbättring.
Jag har svårt att förstå att dessa omständigheter
skola kunna medverka till
att det blir bättre, tv när lagens syfte
är att det skall ske en inskränkning för
att skydda sjöfågeln kan man väl inte
också öppna sådana vägar att man motverkar
det syfte för vilket lagstiftning -

en kommer till stånd. Jag måste säga att
utskottets motivering är föga logisk och
övertygande. Å ena sidan säger utskottet
att det skall bli en inskränkning av
jakten, och å andra sidan pekar man på
bestämda fördelar av utvidgningar.

Det andra skälet var att i den nuvarande
bestämmelsen skulle ha funnits
en viss oklarhet och rättsosäkerhet. Man
har i utskottet mig veterligt endast anfört
tre fall såsom exempel på att högsta
domstolens utslag varit växlande. Det
första som jag minns var när fiskare i
Kalmar stad blevo förklarade behöriga
att idka sjöfågeljakt. De tillhörde alltså
den bofasta kustbefolkningen enligt
högsta domstolens tolkning. I det andra
fallet blev en byggmästare i Grebbestad
förklarad behörig att utöva sjöfågeljakt.
Det tredje fallet gällde Oskarshamn. Där
var det en föreståndare för en elektrisk
firma, om jag inte minns fel, som däremot
inte fick denna rätt att idka sjöfågeljakt.

Nu menar man att genom att inte
längre ge domstolarna möjlighet att tolka
detta begrepp utan låta ett femtontal
länsstyrelser ge licens skall man åstadkomma
större reda och klarhet på detta
område. Jag har svårt att fatta att det
åtminstone till att börja med skall kunna
införas sådana gemensamma regler
att det blir några säkrare utslag av licensgivningen
än det blev förut.

Vidare säger man att fördelen med
den nya bestämmelsen är att den enskilde
vet, att han har jakträtt. Han skall
bära licensen på fickan när han är ute
och jagar sjöfågel, liksom vid jakt på en
hel del andra djur. Han borde väl då
ha en liten portfölj med sig för att visa
upp sina papper, om det skulle komma
någon, som hade rätt att kräva att få
se dem! Alltså menar jag att denna licensgivning
visserligen kommer att innebära
den säkerheten att den som har
licensen vet att han får jaga — det är
självklart att den klarheten vinns —
men å andra sidan är det svårt att tänka
sig hur denna licensgivnings gränser
skola dras. Jag tar t. ex. förhållandena
utefter norrlandskusten, som jag i någon
mån känner till. Sågverksarbetarna

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

107

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

där uppe ha av ålder idkat litet fiske
till husbehov och litet sjöfågeljakt. Vidare
finns det en del yrkesfiskare och
andra till hälften yrkesfiskare. Höra sågverksarbetarna
då till den bofasta kustbefolkningen?
Finns där en handlande,
en skomarkarmästare eller någon annan,
hör han icke till den bofasta kustbefolkningen?
Det står någonstans i propositionen
att de som leva under ungefär
likartade förhållanden som kustborna
— alltså i allmänhet fiskarena — skola
kunna räknas för behöriga enligt den
nya licenslagen. Jag har flera gånger i
utskottet frågat: Yad vinnes i klarhet
med denna nya bestämmelse? Jag erkänner
att jag aldrig fick något tillfyllestgörande
svar. Jag tror för min del
också att det är svårt att säga annat än
åt! för den enskilde vinnes en viss klarhet.

Detta är de huvudsakliga skälen till
att vi ha ansett att den gamla formuleringen
av paragrafen borde få finnas
kvar.

Medan jag har ordet skall jag säga ett
par ord om den av herrar Holmbäck och
Eskilsson m. fl. avgivna reservationen.
I propositionen säges att man räknar
med att inom jaktvårdsområdena bör
varje man ha en röst, men om jaktvårdsområde
så beslutar kan det anta andra
regler för röstningen. Detta har utskottet
understrukit på sidan JO, tv vi ha
tyckt att det är en riktig princip, om
den praxis så småningom inarbetades i
jaktvårdsområdena, att en man har en
röst. Reservanterna ha anfört att de anse
att detta uttalande av utskottet inte
bort stå där, tv det skulle kunna leda till
att större jordägare icke skulle vilja gå
in i jaktvårdsområdena, när de inte
finge rösta efter sin jordareal utan det
skulle gälla: en man en röst. Jag vill
poängtera att utskottet endast gjort ett
uttalande, och att de som bilda jaktvårdsområdena
iiro fullt suveräna att besluta
om de regler efter vilka röstning
skall ske.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig in. fl.
avgivna reservationen och till utskottets
utlåtande i övrigt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ger herr Larsson så till vida rätt att
enligt min uppfattning komma de förändringar
som skola äga rum beträffande
den gamla 13 § eller det nya 3 mom. i
2 § icke att spela någon större roll för
att skydda sjöfågeln. Det påstår heller
inte utskottet. Den saken tror jag vi
skola kunna föra undan från debatten.

Däremot tror jag att vi genom de nya
bestämmelser som här äro föreslagna
kunna nå en större klarhet än för närvarande.
Kammarens ledamöter kanske
tillåta mig att gå litet närmare in på
denna fråga. Det är ett juridiskt .spörsmål
som är av den naturen att det bör
belysas litet.

Det står nu i lagen: »Å öppna havet
ävensom i skärgård på holmar, klippor
och skär, som ej höra till visst hemman,
må utan tillstånd av kronan icke idkas
annan jakt än sådan som den bofasta
kustbefolkningen av ålder bedrivit efter
säl eller sjöfågel.» Det är alltså allt som
står i själva lagen.

Då riksdagen behandlade frågan, fogade
emellertid jordbruksutskottet i sitt utlåtande
en kommentar till lagtexten, som
i varje fall inte på samtliga punkter
hade stöd i lagens ord. Till den bofasta
kustbefolkningen borde enligt utskottet
först och främst hänföras de, som man
i dagligt tal åsyftade med denna benämning,
d. v. s. personer som antingen helt
och hållet eller jämsides med ett mindre
jordbruk eller annan hantering — varför
det skall vara ett mindre jordbruk
förstår jag nu inte — hämtade sin utkomst
ur havet, och som vore varaktigt
bosatta vid kusten eller i skärgårdarna.
Vidare borde den vid fyr- och lotsplatserna
anställda personalen inbegripas
under uttrycket den bofasta kustbefolkningen.
Dit syntes enligt utskottet ockå
böra räknas de olika småhantverkare
eller yrkesutövare, som vore varaktigt
bosatta i skärgårdarna eller vid kusten
och för vilka det villebråd, varom här
vore fråga, kunde sägas vara av mera påtaglig
betydelse ur näringssynpunkt. Det
sista förekommer inte alls i lagtexten.

Utskottet tilläde, att jämlikt grunderna
för stadgandet ingen jakt i sport- eller

108

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

förströelsesyfte utan vederbörligt tillstånd
borde få äga rum å ifrågavarande
områden. Utskottet fortsatte med att förklara,
att såsom tillåten alltså borde få
anses — förutom den rena husbehovsjaktcn
— allenast sådan jakt som bedreves
i svfte att genom det nedlagda villebrådet,
vare sig detta konsumerades eller
försåldes, erhålla ett nödvändigt tillskott
till livsuppehället, vilket på grund
av förhållandena på platsen eljest icke
vore att påräkna. Detta förekommer icke
på något vis i lagtexten. Det enda man
skulle kuna anknyta till är textens uttryck
»av ålder».

Man har genom det sätt, varpå lagtexten
avfattats, och genom den av jordbruksutskottet
givna kommentaren fått
ett av de dunklaste ställena i den svenska
rätten. Menas med bofast detsamma
som mantalsskriven eller någonting annat?
Den saken kan man diskutera, och
den har diskuterats. Och vad menas med
kusten? Måste man bo inom 500 meter
från strandlinjen, eller skall man räknas
till kustbefolkningen, även om man
bor en kilometer, en halvmil eller eu mil
in i landet? Kusten består inte endast
av landsbygd, utan det finns också kuststäder.
Skola invånarna i dessa städer
falla under lagrummet och ha rätt att
jaga eller inte? Man frågar sig också,
om en domare verkligen kan ådöma
straff enligt jordbuksutskottets motivering,
då den inte har stöd i lagtexten.

När en person åtalas för olaga jakt,
blir det på grund av bestämmelsernas
oklarhet ofta en svårlöst domstolsfråga,
huruvida han haft rätt att jaga eller inte.
Högsta domstolen har under de få år,
bestämmelserna gällt, haft att taga ståndpunkt
till dem inte mindre än fyra gånger.
och vid varje tilfälle har en stark
tvekan gjort sig gällande om hur det
verkligen borde dömas. Och när högsta
domstolen inte mindre än fyra gånger
haft att syssla med sådana frågor,
kan man vara övertygad om att de lokala
domstolarna haft att avgöra ett
långt större antal ärenden av detta slag.

Såsom herr Larsson nämnde, gällde
det första i högsta domstolen prövade

fallet yrkesfiskare, bosatta i Kalmar stad.
De ansågos tillhöra den bofasta kustbefolkningen
och ha jakträtt, och högsta
domstolen frikände dem alltså från ansvar
för olaga jakt. Men avgörandet, huruvida
straff skulle ådömas eller inte,
fattades med tre röster mot tre och alltså
med äldste ledamotens utslagsröst.

Nästa gång gällde det en sågverksarbetare
i Böda på Öland. Han ansågs
tillhöra den bosta kustbefolkningen och
ha jakträtt. Han blev av högsta domstolen
med tre röster frikänd från ansvar
för olaga jakt, medan två justitieråd ansågo
alt han borde dömas till straff.

Därest gällde det en byggmästare i
Grebbestad, som nyligen flyttat ned till
kusten. Högsta domstolen ansåg med tre
röster, att han tillhörde den bofasta kustbefolkningen
och hade jakträtt; två justitieråd
hade motsatt uppfattning och ansågo
att han skulle dömas till straff.

Det senaste fallet, som är från i fjol,
gäller en föreståndare för en elektrisk
firma i Oskarshamn, som varit ute och
jagat. Tre justitieråd ansågo, att han
borde dömas för olaga jakt, under det
att två justitieråd med inbördes olika
motiveringar ville frikänna honom. De
tre justitieråd, som fällde honom, yttrade
att han med hänsyn till sitt yrke
inte kunde anses tillhöra den bofasta
kustbefolkningen. Ett justitieråd ville
frikänna honom med motiveringen, att
Oskarshamn är en trakt där man av ålder
bedrivit sjöfågelsjakt från båtar. Det
sista justitierådet frikände honom utan
att ingå på saken.

Lagstiftningen måste anses utomordentligt
otillfredsställande, när besluten
i landets högsta domstol i mål efter mål
måste fattas av en majoritet.

Det i den kungl. propositionen framlagda
förslaget avser att skapa klarare
och bättre bestämmelser. Utskottet understödjer
förslaget. Kärnpunkten är, att
man genom resolutioner av Konungens
befallningshavande skall söka få fram
sådana bestämmelser, att envar enskild
på förhand skall kunna veta, om han har
jakträtt eller inte. För skilda delar av
kusten komma bestämmelserna att bli

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

109

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

olika. På denna väg hoppas man att i
stor utsträckning kunna undgå såväl
åtal som domslut med skiftande majoriteter.
Det är i förhoppningen, att detta
mål skall kunna nås, som utskottet har
tillstyrkt det kungl. förslaget, och jag ber
att få yrka bifall till detsamma.

Emellertid, herr talman, föreligger i
eu särskild punkt, såsom herr Larsson
redan berört, en reservation av åtta utskottsledamöter,
av vilka jag står först.
För att demokratisera röstberäkningen
inom jaktvårdsområdena ha i propositionen
vissa nya regler föreslagits. Vi ha
ingenting emot dessa regler utan instämma
till och med i uttalandet att utskottet
med särskild tillfredsställelse
hälsar ändringsförslagen beträffande
röstberäkningen och fullföljdsrätten. Sedan
säger emellertid utskottet: »Det kan
ifrågasättas huruvida man ej framdeles
skulle kunna gå vidare på den inslagna
vägen i riktning mot större inflytande
för de mindre fastighetsägarna.
Exempelvis skulle man kunna för vissa
frågor införa tvingande regler om röstberäkning,
som, utom till storleken av
den mark, varmed de röstande ingått i
området, taga skälig hänsyn till antalet
röstande.»

Vi reservanter anse för vår del, att
det inte är lämpligt att ett uttalande nu
göres, inte angående tillämpningen av
de regler, som här komma att beslutas,
utan om att man i framtiden skall
införa tvingande regler just på dessa områden.
Om det finns en lagstiftning som
säger, att man i ett jaktvårdsområde
inte har möjlighet att tillämpa annan
regel än en man en röst, tro vi att följden
kan bli, att folk drar sig för att
låta sina fastigheter ingå i ett jaktvårdsområde.
Detta vore enligt vår mening
olyckligt, och vi anse det för övrigt
olämpligt att i en fråga som denna göra
något uttalande om hur man anser att
utvecklingen i framtiden skall gå.

Jag får därför, samtidigt som jag yrkar
bifall till utskottets förslag i övrigt,
hemställa om bifall även till den av mig
m. fl. avgivna reservationen, som innebär
att två meningar av utskottets motivering
skola utgå.

Herr OSVALD: Herr talman! Tredje
lagutskottets ärade ordförande har redan
tydligt påvisat, att formuleringen i den
nuvarande 13 § förorsakat en betänklig
osäkerhet i rättstillämpningen, och jag
skulle ytterligare vilja understryka detta.
Belägg för påståendet kan man få både i
utredningen och i kungl. propositionen.
Enligt min uppfatting är det ingen tvekan
om att klarhet skapas genom den av
Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet
tillstyrkta nya formuleringen.

Däremot kan jag, herr talman, inte finna
den skrivning till fyllest, som utskottet
här har åstadkommit. Den präglas
ingalunda av den anda, i vilken den
kungl. propositionen är avfattad, och jag
skall gärna ge herr Larsson rätt i att
den ingalunda är ägnad att ge vårt sjöfågelsbestånd
ett ökat skydd.

Utskottet erinrar om departementschefens
uttalande, att man icke bör utestänga
den icke jordägande befolkningen
från möjligheten att bedriva jakt. Enligt
förslaget, säger utskottet, skall Kungl.
Maj:t därför äga befogenhet att för vissa
områden förordna, att jakten skall vara
fri för varje svensk medborgare. Men så
tillägges: »Utskottet hälsar med största
tillfredsställelse denna anordning, som
skapar en för närvarande icke existerande
legal möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt
för envar.»

. Uttalandet innebär att utskottet finner
en utvidgning av jakten ytterligt önskvärd.
Jag skulle då vilja erinra om att
jaktutredningen för sin del ansett övervägande
skäl tala för att jakträtten även
i fortsättningen bör förbehållas skärgårdsbefolkningen.
Departementschefen
ansluter sig också till utredningens
ståndpunkt, att rätt till jakt å nu ifrågavarande
områden i regel bör medgivas
endast för personer, som tillhöra den
egentliga skärgårds- och kustbefolkningen.
Emellertid har Kungl. Maj:t velat bereda
möjlighet även för den icke jordägande
befolkningen att bedriva jakt,
och därför har departementschefen uttalat:
»En framkomlig utväg synes mig
vara att Kungl. Maj:t får befogenhet att
för vissa havsområden förordna, att jakten
där skall vara fri för varje svensk

Ilo Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt in. m.

medborgare. Jag tillstyrker att ett stadgande
därom införes i lagen.» Departementschefen
tillägger emellertid: »Tydligt
är att stor försiktighet bör iakttagas
vid meddelandet av sådana förordnanden
och att den fria jaktens utveckling
hör följas med uppmärksamhet. Skalle
tendenser till rovskytte visa sig, bör förordnandet
omedelbart återkallas.»

Så vitt jag kan förstå, innebära dessa
uttalanden en restriktiv hållning. Kungl.
Maj :t har velat åstadkomma en sådan utformning
av lagen, att den också skall
erbjuda ett skydd åt vårt sjöfågelsbestånd.
.Tåg skulle därför, herr talman, för
min del vilja yrka på att ur utskottets
motivering får utgå satsen: »Utskottet
hälsar med största tillfredsställelse denna
anordning, som skapar en för närvarande
icke existerande legal möjlighet
till tillståndsfri rekreationsjakt för envar.
»

Utskottets nämnda yttrande skulle enligt
min uppfatttning inte var så riskabelt,
om i vårt land hade funnits ett förbud
mot vårjakten överallt längs våra
kuster, tv vårjaklen är den stora faran
för sjöfågeln. Det nuvarande tillståndet
längs vissa av våra kuster är fullkomligt
upprörande. Stora flockar av flyttfågel,
som komma in mot vårt land, mötas
utanför kusten av skyttar som fälla
fåglarna i tusental och åter tusental och
låta dem bli liggande till ingen nytta
utan att ens göra ett försök att ta dem
till vara. Så länge vi ha vårjakten kvar
kommer detta upprörande tillstånd att bestå,
och man kan tyvärr befara att utskottets
skrivning till och med kommer
att bereda vägen för ökad jakt — ökad
mordverksamhet, skulle jag vilja säga —
på den sjöfågel som söker sig till Sverige
för att häcka längs våra kuster.

Jag menar därför, herr talman, och
skulle här vilja framhålla såsom ytterligt
önskvärt att Kungl. Maj :t snarast möjligt
ville förordna om förbud mot vårjakten
på sjöfågel även längs ostkusten. Vi ha
ett sådant förbud längs västkusten, och
det har aldrig förorsakat några svårigreter
där, och detsamma borde kunna
införas längs ostkusten.

Jag skulle i detta sammanhang, herr

talman, också vilja beröra vad utskottet
skriver om jakten från maskindrivet fartyg.
Utskottet refererar först departementschefens
förslag, att förbudet mot
jakt på sjöfågel från maskindrivet fartyg
skulle göras undantagslöst i enlighet med
det av jaktutredningen utformade förslaget.
Faran för utrotning av sjöfågelstammarna
har, yttrar departementschefen,
under senare år blivit alltmera framträdande.
Detta Kungl. Maj:ts förslag har
utskottet nu inte kunnat tillstyrka, utan
»hyser betänksamhet mot den beramade
ändringen av nämnda föreskrifter». Fiskarbefolkningen
bör alltjämt, framhåller
utskottet i anslutning till det i motionen
II: 605 ställda yrkandet, ha tillåtelse att
bedriva sådan jakt.

Jakten från maskindrivet fartyg hör
till de för vårt sjåfågelsbestånd allra
mest ödesdigra jaktformerna, och jag
skulle därför vilja påyrka en ändring av
utskottets hemställan under B. Utskottet
hemställer där »att motionen II: 605
i övrigt ävensom motionerna 1: 491 och
II: 625 måtte anses besvarade genom vad
utskottet här ovan anfört i sin motivering».
Jag ber att i stället få föreslå den
lydelsen, »att motionerna I: 491 och II:
625 måtte anses besvarade genom vad ututskottet
här ovan anfört i sin motivesamt
att motionen II: 605 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd».

Jag ber alltså, herr talman, att med det
anförda få yrka bifall till vad utskottet
hemställt under punkten A, dock med
strykning av en del av utskottets motivering,
samt vidare bifall till det nyss
framförda yrkandet i stället för utskottets
yrkande under B.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Ehuru
icke själv jägare har jag genom min
bostadsort och verksamhet i hemorten
kommit i en viss beröring med denna
jakträttsfråga.

Vid ett besök i Karlskrona yttre skärgård
för snart 40 år sedan fick jag se
hur befolkningen levde på sina kala
öar ett par mil ut i havet och vilken
tillvaro de förde. Fiskebåtarna voro då
ännu inte utrustade med motorer. Un -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

(ier fiskesäsongen saltades fisken in,
och om vintern for man uppåt kusten i
Kalmar län och sålde den. För att draga
sig fram sköt man också en del sjöfågel,
därför att den sträcker där ute
på vägen från och till våra kuster.

Sedermera ha motorbåtarna kommit i
bruk och kommunikationerna med land
blivit något bättre, men ännu har inte
denna befolkning uppnått en så god
försörjning, att inte tillåtelsen att jaga
sjöfågel skulle vara berättigad med
hänsyn till befolkningens husliga behov.
Kött och fläsk är ganska dyrt nu, under
det att priserna äro ganska låga på den
fisk man kan sälja. Jag tror att vi bli
alldeles förbluffade, om vi med hjälp av
siffrorna i en kungl. proposition, som
ligger på riksdagens bord och som senare
kommer att behandlas av kammaren,
jämföra exempelvis vad man får
betala för fisken i butikerna här i Stockholm
med det pris fiskarena där nere
få ut.

Vad som särskilt föranlett mig att begära
ordet i denna fråga är emellertid
att jag på sin tid var med om att i
andra kammaren år 1938 antaga de ändrade
jaktlagarna. Jag kände mig ganska
illa till mods, då jag såg hur de allmänna
rättigheterna strukits ur paragraferna,
men jag tröstade mitt dåliga samvete
med att åtminstone 13 § fanns kvar,
som åt den bofasta kustbefolkningen
ger rätten att jaga på holmar, klippor
och skär, som ej höra till något visst
hemman, dock givetvis under iakttagande
av de föreskrifter i fågelvårdande
syfte, som i administrativ väg utfärdades
av vederbörande myndigheter.

Sedan ett par år har en agitation pågått
för alt få 13 § slopad och denna
sista rest av allmänhetens jakträtt struken.
Jag har vid ett tillfälle studerat er.
av Svenska jägareförbundet publicerad
utredning, verkställd av en professor —
dock ej den professor som är ordförande
i tredje lagutskottet! Såsom ordförande
i styrelsen för en förening, bestående
av skärgårds- och kustbor i
Blekinge, fick jag tillfälle att vttra mig
över denna utredning. Jag sammankallade
slvrelsen och föreläde den Jägare -

förbundets utredning och förslag. Man
förklarade att utredningens siffror voro,
för att använda ett lindrigt uttryck,
minst sagt överdrivna. För östra Blekinges
vidkommande hade t. ex. uppdragits
mellan en och tolv fågelskyttelinjer,
där man placerat mellan 600 och
800 båtar som uppgåvos bedriva jakt.
Jag frågade hur många båtar som i vanliga
fal! bedriva jakt inom detta område,
och då svarade man att det var ett
trettiotal. Längs kusten och i skärgården
där ute kan man aldrig komma
högre än till ett 150-tal båtar — naturligtvis
kan redan den siffran sägas vara
för hög. Jag tror för min del mera
på detta besked än på de anonyma uppgifterna
i den förut nämnda utredningen.
Bland mina sagesmän funnos högermän
och religiöst folk. Om jag minns
rätt, fanns där också en Carnegiehjälte,
som vågat livet för sina medmänniskor
— man är inte så rädd om den egna
livhanken där ute i kustbandet, då det
gäller att räcka en hjälpande hand åt en
nödställd.

Några stycken välmenande riksdagsmän
i andra kammaren stimulerades
till och med härom året av denna utredning
att väcka en motion i frågan.
Emellertid har en officiell utredning
ägt rum, och den har inte helt gått efter
Svenska jägareförbundets linjer.
Från min synpunkt är utredningens resultat
bättre än Jägareförbundets.

Kungl. Maj:ts förslag är ganska bra,
och utskottet har gjort det ännu bättre.
Jag skall ta ett litet exempel, som visar
vilka vägar man varit inne på. Längs
den svenska kusten i Östersjön och Bottenhavet
betraktas siilen såsom ett skadedjur.
Det bar inte varit roligt för våra
fiskare, som ibland långt utanför
territorialgränsen idkat drivgarnsfiske
efter lax, att som fångst i näten få några
stycken fiskhuvuden — resten har sälen
ii t i t upp. Er jägarsynpunkt begärdes,
att inga andra skulle få bedriva siiljakt
än de som hade sådan jakt till näringsfång.
1 den kungl. propositionen
och utskottets förslag har man emellertid
kommit så långt att fiskare, som
från motorbåten observera en säl, skola

112

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ha rättighet att medföra bössa och att
skjuta sälen. Säijakt från motorbåt liar
sålunda tillåtits, och närmare bestämmelser
skola utfärdas i administrativ
ordning.

•Tåg är sålunda ganska nöjd med vad
tredje lagutskottet skriver utom i ett
fall — det gäller några småsaker. Jag
instämmer helt i motionen nr 605 i andra
kammaren om att fiskare också skulle
få lov att jaga sjöfågel, inte bara säl,
från sina motorbåtar, när de köra till
och från fisket.

I 2 § 3 mom. heter det: »Å allmänt
vatten annorstädes än i 2 mom. avses
ävensom på holmar, klippor och skär
som ej höra till visst hemman må, där
ej Konungen för visst område annat
förordnat, jakt icke idkas utan tillstånd
av länsstyrelsen.» Det är alltså länsstyrelsen
och Kungl. Maj:t som skola få
avgöra, om man får idka jakt på dessa
kronans holmar, klippor och skär och
på allmänt vatten. Det blir många, som
skola handlägga dessa ärenden. Det
kan bli en annan regering, och det
kan bli andra landshövdingar och länsstyrelser
än de vi ha för närvarande.
När man talar med jurister, säga
de alltid att de inte fråga efter motiveringarna,
utan de fråga efter vad
som står i lagtexten och gå efter den.
Jag har därför tidigare å Blekinge läns
havsfiskeförenings vägnar framfört det
önskemålet, att den rätt, som förut stadgats
i 13 §, skulle komma till uttryck i
lagtexten även i den nya lagen, alltså
inte bara i motiveringen och i bestämmelser,
som utfärdas i administrativ
ordning.

För att det inte om några år skall
kunna komma en ny framstöt, som sopar
bort den lilla rest av jakträttigheter,
som vår skärgårds- och kustbefolkning
har kvar, skall också jag be att få
yrka bifall till den av herr Nils Larsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag behöver kanske inte ägna så mycken
tid åt att bemöta den reservation,
som bland andra herr Larsson i Öster -

sund nyss taiade för. Utskottets värderade
ordförande har ju med en ganska
lång rad av exempel illustrerat, hur pass
besvärligt det för närvarande är att definiera
begreppet »den bofasta kustbefolkningen».

Jag vill emellertid säga att här inte
kan göras gällande att man genom att
ersätta 13 § med den nya paragraf, det
här är fråga om, inskränker den egentliga
kustbefolkningens rättigheter till
jakt. Men när det nu ligger en lång rad
av städer alldeles utefter kusterna, såsom
t. ex. Oskarshamn, Kalmar och
Karlskrona, kommer ju den gamla bestämmelsen
att kunna åberopas av en
befolkningsgrupp, som det inte finns
några speciella skäl att hänföra till de
jaktberättigades antal. Från början har
det ju legat försörjningsmässiga motiv
bakom denna rätt för kustbefolkningen
att jaga, och så småningom ha ur dessa
utvecklats de mera traditionella och naturliga
motiv, som i dag åberopas till
stöd för denna rättighet. Men att den befolkning
i sådana här städer, som är
sysselsatt inom industri, handel eller
annan verksamhet, skall ha någon speciell
rättighet att utöva jakt, som inte
tillkommer motsvarande grupper i andra
städer, har jag synnerligen svårt att finna
någon grund för. Det har ju också
visat sig, såsom jag anförde, att man inte
har kunnat dra några klara gränser härvidlag
vid rättstillämpningen.

Nu är det ju avsikten att genom administrativa
beslut av länsstyrelsen tillerkänna
dem, som därtill kunna anses
berättigade, rätt att idka sjöfågeljakt
ute på öppna havet och ödeskären. I
propositionen har vidare anförts, att
länsstyrelsen skall kunna förenkla hela
förfarandet och medge vad vi kalla
grupplicenser för dem, som äro bosatta
på sådana platser, där det finns en
ganska renodlad kustbefolkning i gammal
traditionell bemärkelse, alltså människor,
som försörja sig på fiske och
jordbruk. Yi slippa då undan den rättsliga
kontroversen om vem som skall anses
tillhöra den bofasta kustbefolkningen
och vem som inte skall anses tillhöra
denna kategori. Jag menar att detta

Lördagen den 20 maj 1951 em.

Nr 23.

113

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

kommer att bli en avsevärd fördel. Det
är alldeles uppenbart att de anvisningar
till länsstyrelserna, som bär få utfärdas,
skola erhålla den formen, att man inte
gör intrång på den egentliga kustbefolkningens
rättighet att utöva jakt. Jag har
tänkt mig att man får utfärda formulär,
som avfattas ungefär på det sättet, att
till den bofasta kustbefolkningen hänföras
sådana, som för sin försörjning
äro beroende av de inkomstkällor, som
äro karakteristiska för de egentliga kusttrakterna.
Vidare bör det också sägas
ifrån, att i denna grupp få inräknas de
handelsmän och hantverkare, som i dessa
kusttrakter utöva en yrkesverksamhet
som så att säga är sekundär i förhållande
till den av fiskarebefolkningen bedrivna
primära yrkesverksamheten —
fisket och jordbruket. Genom att ge dessa
tillstånd öppnas, som jag ser på saken,
en praktisk möjlighet att klara ett
hitintills ganska besvärligt problem.

Vad som ligger bakom propositionens
bestämmelser om förbud mot motorbåtsjakt
är helt naturligt den utveckling,
som har kunnat avläsas på minskningen
av sjöfågelbeståndet under det senaste
årtiondet. Det har ju gått så långt,
att vissa slag av sjöfågel, såsom exempelvis
ejdern, numera helt måst fridlysas.
Vi ha från och med i år fått inskränka
jakttiden -— jag talar här om
vårjakten, som är problemet i detta
sammanhang. Vi ha kortat av jakttiden
från två veckor till en vecka, och jag är
överens med den talare här i kammaren
som sagt, att det är en prisvärd och
riktig målsättning att införa ett förbud
för vårjakten, så som utvecklingen av
vårt sjöfågclbestånd har gestaltat sig
under senare år. Vi ha här gått en medelväg
och medgivit en jakttid av sju
dagar, just med hänsyn till den omständigheten,
att man, om man vill ha ett
förbud respekterat, enligt min uppfattning
bör nöja sig med denna övergångsform
under ett eller några år.

En icke oväsentligt bidragande orsak
till utskjutningen av sjöfågeln har varit
den intensiva jakten under våren, då
man haft möjlighet att med motorbåtar
snabbt komma ut och lägga sig, där sjö -

fågelstrecken komma. På detta sätt sker
en mycket effektiv decimering av just
det fågelbestånd, som skall svara för de
nya kullarna och de nya generationerna.
Höstjakten är ju av en helt annan
karaktär, varför det framför allt är vårjakten
som utgör ett problem.

Regeringen ansåg således att det var
bäst att helt förbjuda motorbåtsjakten.
Jag ber att få erinra om att genom en
konvention, som vårt land har med Danmark,
är motorbåtsjakten helt förbjuden
längs hela västkusten; inte ens yrkesfiskarena,
som självfallet fara med motorbåt,
ha möjlighet att i samband med
utövande av fiskerinäringen skjuta sjöfågel
från motorbåten. Jag har inte funnit
att yrkesfiskarena på västkusten betraktat
detta såsom någonting särskilt
anmärkningsvärt utan snarare såsom
ganska naturligt. På grund av konventionen
är det också förbjudet att idka
motorbåtsjakt på ostkusten under de fyra
sommarmånaderna, varför även på den
kusten av vårt avlånga land gälla inskränkningar
i denna jakträtt.

Om man emellertid följer utskottets
förslag, som går ut på att sjöfågeljakt
från motorbåt skall tillåtas i samband
med utövande av yrkesmässigt fiske, bör
man ha klart för sig att det här uppstår
en ganska besvärlig tolknings- och intressetvist.
Enligt de bestämmelser, som
hitintills ha gällt, har motorbåtsjakt varit
tillåten för kustbefolkningen under
jakttiden med undantag för de fyra sommarmånaderna
— dessa äro emellertid
inte så aktuella i detta sammanhang.

Meningen är nu att dela upp kustbefolkningen
i två grupper, d. v. s. sådana
som yrkesmässigt utöva fiske och sådana
som inte yrkesmässigt utöva fiske.
Men de flesta av kustbefolkningen fiska
ju alltid vid något tillfälle. Det finns
många graderingar mellan yrkesmässigt
fiske och nöjesfiske; det finns ett husbehovsfiske,
det finns ett mindre yrkesmässigt
fiske, och det finns ett större
husbehovsfiske. .Tåg är rädd för att när
man för in den graderingen, att den,
som utövar yrkesmässigt fiske, får skjuta
.sjöfågel från motorbåt, under det att
den del av den bofasta kustbefolkningen,

K Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

114 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

som fiskar till husbehov, inte får skjuta
sjöfågel från motorbåt, uppstår det en
känsla av irritation över att man på
detta sätt skiljer den ena gruppen från
den andra. Jag föreställer mig att det
nog är redigare och riktigare, om man
följer Kungl. Maj:ts förslag och säger
alt jakt på sjöfågel från motorbåt helt
enkelt inte får förekomma. Jag tycker
att man med tryggt samvete kan vara så
pass hård, om man tar hänsyn till den
utskjutning av sjöfågelstammen, som
ägt rum under de sista 10 åren. Jag vill
minnas, att herr Osvald ställde ett yrkande
på denna punkt i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts proposition,
och jag tror att det vore lyckligt, om
kammaren följde det yrkandet.

Det är ytterligare på en punkt som utskottet
har ändrat propositionen — ja,
jag kanske inte skall säga ändrat, men
skrivit några meningar i den riktningen,
att det kanske kan föranleda vissa komplikationer,
och det gäller en fråga, som
också herr Osvald berörde i sitt anförande,
nämligen om den s. k. demokratiseringen
inom jaktvårdsområdena. Vad
som gör mig litet tveksam mot utskottets
tillägg av de två meningarna är helt enkelt
att jag tror att det rent sakligt ligger
så till, att man försvårar bildandet av
nya jaktvårdsområden, om man här binder
jaktvårdsområdenas suveränitet genom
vissa uttalanden i riksdagen. Vi få
komma ihåg att förutsättningen för att
ett jaktvårdsområde skall kunna bildas
är inte bara att fyra femtedelar av antalet
delägare äro eniga härom, utan
det kräves också att dessa äga minst
fyra femtedelar av den berörda arealen.
Det finns således möjligheter för ett litet
fåtal, som äga stora jaktmarker och arealer,
att sätta en käpp i hjulet för den
i och för sig önskvärda utvecklingen
emot nya jaktvårdsområden. Man har
fortsatt arbetet på detta område, och man
har lyckats rätt väl, ty man har låtit
delägarna i jaktvårdsområdena själva besluta
om de tekniska och organisatoriska
arbetsformerna. Om nu riksdagen gör
vissa bindande uttalanden om en demokratisering,
som, om vi inte känna till
bakgrunden, det ligger så nära till hands

att gå med på, eftersom vi kunna säga
att den representerar en sund och riktig
princip — en man, en röst i alla jaktvårdsområden
— få vi ändå ha klart för
oss att detta kanske innebär, att på sådana
platser, där jaktvårdsområden ännu
inte bildats, de större markägarna komma
att hesitera att gå in i ett nytt jaktvårdsområde.
Man kan således hindra
denna önskvärda utveckling, i fall man
vill skriva regler, som jag tror man ännu
är litet för tidigt ute med på detta ganska
ömtåliga område.

Herr talman, jag har bara velat framföra
dessa synpunkter. Det blir risk för
komplikationer, om man ger tillstånd till
jakt från motorbåt för de yrkesmässiga
fiskarena och förbjuder denna jakt för
den bofasta kustbefolkningen i övrigt,
och dessutom föreligger risk för att man
kanske stoppar upp en önskvärd utveckling
mot nya och flera jaktvårdsområden,
om man här gör uttalanden, som
kanske avskräcka vissa jakträttsinnehavare,
vilkas medverkan därtill är önskvärd
och nödvändig, från att vara med
om bildandet av nya jaktvårdsområden.

Jag vill allra sist, herr talman, bara inskränka
mig till att säga att departementet
tänkt sig ge de anvisningar, som komma
att utfärdas till länsstyrelserna om
vilka grupper av kustbefolkningen som
skola ha licens när det gäller jakt på
fritt vatten och ödeskären, den formen
att det inte med skäl kan sägas att det
skett någon begränsning av jakträtten
för folk i allmänhet, utan snarare en utvidgning
på dessa fria områden, något
som för med sig den fördelen att vi
slippa ifrån en rad juridiskt svårknäckta
nötter i fråga om att avgöra, vem som
har rätt att jaga och vem som inte har
rätt att jaga.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag
skall inte lägga mig i striden om jakten
på holmar, klippor och skär ute i havsbandet,
men jag kan intyga att 1935 års
jaktutredning, som jag hade nöjet tillhöra,
själv var medveten om att den formulering,
som ifrågavarande paragraf
fick, var ganska otillfredsställande. Om

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Nr 23.

115

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

jag inte minns fel, gjordes många försök
under departementsbehandlingen av både
jurister och lekmän att få en tydligare
formulering, men man gick bet på
den uppgiften. Jag tror inte att det skulle
vara så värst lyckligt, om reservationen
på denna punkt skulle bifallas och
vi skulle komma tillbaka till de gamla
tolkningssvårigheterna. Det är väl bättre
att folk får söka licens och veta att de
ha rätt att jaga än att de så att säga på
måfå ge sig ut för att jaga och riskera
stämning och obehag av olika slag.

Sedan skulle jag vilja göra några reflexioner
med anledning av denna revision
av jaktlagstiftningen. Jag tror man
kan säga att det är ett gott betyg åt
1938 års jaktlagstiftning att den, när
den nu blir föremål för en första revision,
inte har behövt ändras mer än som
blivit fallet efter utredningen och propositionen.
1938 års lagstiftning innebar
en stor omvälvning på detta område.

Jag vill erinra om sammanslutningarna,
som i sin moderna form då genomfördes.
Det fanns visserligen en paragraf
i 1909 års jaktlag om frivillig sammanslutning,
men den fick ingen som
helst betydelse. Det var först de bestämmelser,
som genomfördes år 1938, som
ha lett till praktiska resultat. Det rådde
under utredningen ganska stor tvekan,
om man skulle våga sig på en utformning,
som innebar delvis tvång i organisationsarbetet,
men man kom till den
slutsatsen, att man var nödsakad att gå
den vägen.

Den andra stora ändringen var de
avsevärt skärpta ansvarsbestämmelserna.
Och den tredje ändringen var slutligen
införandet av jaktvårdsavgift, som sportjägarna
då under ett 20-tal år förgäves
krävt och som var avsedd att skaffa medel
till jaktvårdsarbetet. 1 denna fråga
vill jag säga några ord med anledning
av vad som uttalats i propositionen.

Vad betriiffar förslaget att även iigarc
och brukare skola erlägga jaktvårdsavgift
vid jakt endast på egen mark, säger
jordbruksministern, att en sådan anordning
är bl. a. ur rättvisesynpunkt att föredra
framför den nuvarande, som enligt
jordbruksministern skulle gynna de

större jordägarna framför de mindre.
Motiveringen förefaller kanske att vara
teoretiskt riktig, men den är helt säkert
praktiskt oriktig. De större jordägarna
ha i regel jakt som ett sällskapsnöje.
Man bjuder på jakt och blir bjuden tillbaka,
och då har man ju inte kunnat
undvara jaktkorten.

Den av jordbruksministern använda
motiveringen har visserligen övertagits
från utredningen men härstammar från
Jägarnas riksförbund. Vid den nya jaktlagens
genomförande år 1938 hade denna
motivering ännu inte uppfunnits. Förhållandet
var i stället att det främst var
företrädarna för de större jordägarna,
som i förbund med sportjägarna ville ha
jaktkortstvång för alla. Motiveringen
härför var att man ville ha kontroll på
den stora massan av s. k. tillfällighetsjägare
bland ägarna av bondejordbruk
och småbruk.

Kort efteråt upptäckte Jägarnas riksförbund,
att undantaget för ägare och
brukare gynnade de stora jordägarna,
och denna upptäckt har sedan dess utnyttjats
för att komma den större brodern,
Svenska jägareförbundet, till livs.
Jag vill gärna passa på tillfället att rättfärdiga
Svenska jägareförbundet och rätta
den missuppfattningen. Svenska jägareförbundets
representanter uppträdde
under förarbetet till jaktlagstiftningen
som energiska förespråkare för allmänt
jaktkortstvång. I propositionen avvisades
kravet, men i jordbruksutskottet
vann man gehör, och det var nära att
det skulle ha gått på samma sätt i riksdagen
på grund av en malör i form av
försummelse att begära votering i första
kammaren.

För min del är jag övertygad om att
1938 års lagstiftning, som innebar en hel
liten revolution på jaktvårdens område,
icke skulle ha slagit väl ut, om man då
hade gjort ett sådant intrång i de mindre
jordbrukarnas jakträtt som att förbjuda
dem att jaga på egen mark utan att
lösa jakttkort. De jaktintresserade ha nu
vant sig vid att lösa jaktkort, och det har
gått in i medvetandet, att jaktvårdsavgiften
är till för att i gemensamt intresse
skaffa pengar till jaktvården, men så

116 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

förhöll det sig inte för 13 år sedan. Det
hade varit en oklok foreering, om till
alla andra nyheter också lagts denna
utan förmedlande övergång.

Jaktkorten genom posten är en förbättring
i propositionen. Tyvärr har den
lilla reformen fört med sig en försämring
i det avseendet, att man inte längre
kan få vapentillstånden antecknade på
jaktkortet, samtidigt som man betalar avgiften.

Enligt direktiven omfattade jaktutredningens
uppdrag även införandet av obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägarna.
Det upplyses i propositionen att
denna fråga varit föremål för preliminära
överläggningar inom utredningen. Vid
dessa har utredningen kommit till den
uppfattningen, att en sådan försäkring
bör anordnas genom statsmakternas försorg.
Ärendet kommer framdeles att närmare
behandlas i ett särskilt betänkande.
Jag skulle vilja ge Kungl. Maj:t det
rådet att grundligt tänka igenom, huruvida
inte vapeninnehavet och icke jaktkortet
måste vara utgångspunkten för
en sådan försäkring. Vi kunna knappast
en dag, i varje fall inte en vecka, läsa
tidningarna utan att hitta berättelser om
olyckshändelser med barn och skjutvapen.
Det är mycket vanligt att människor
skadas till döds genom sådana
olyckshändelser. Jag tror att dessa
olyckshändelser äro vanligare än de
olyckshändelser, som inträffa under
jakt.

Jag har, herr talman, ingenting i huvudsak
att invända mot utskottets utlåtande,
men jag ansluter mig till de yrkanden,
som framförts av herr Osvald.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Efter
det mycket klarläggande anförande, som
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för en stund sedan hållit inför
kammaren, har jag förmånen att
kunna fatta mig mycket kort. Det är endast
ett par erinringar, som jag vill göra
emot några punkter i ett par föregående
talares anföranden. Innan jag går in därpå,
ber jag att med anledning av den
siste ärade talarens påpekande om avsaknaden
av ansvarighetsförsäkring med -

dela, att 1949 års jaktutredning med det
snaraste kommer att ta upp det spörsmålet
till behandling, och jag hoppas
att det inte skall dröja alltför länge, innan
ett resultat även i det avseendet
föreligger hos regeringen och på riksdagens
bord.

•lag lyssnade med uppmärksamhet på
herr Hällgrens redogörelse för jaktens
utomordentliga betydelse för blekingefiskarena,
men enligt vad jag kan förstå,
hänförde sig den skildringen till förhållandena
40 år tillbaka i tiden. Rätt mycket
har förändrats under den tidrymden.
I varje fall ber jag att få fästa herr Hällgrens
och andras uppmärksamhet på att
då de nu reagera emot borttagande av
13 § och införande av ett nytt moment
i 2 § med annat innehåll, bortse de ifrån
att därest man skall föra skärgårdsbefolkningens
och den egentliga kustbefolkningens
talan, borde man väl vara
utomordentligt tillfredsställd med denna
ändring. Men det förefaller mig, som om
herrarna snarare företräda den rovjakt,
som förekommer i kustbanden,
icke minst inom Blekinge län.

Sedan kan herr Hällgren diskutera
med andra, om den av professor Notini
verkställda utredningen fullt täcker de
verkliga förhållandena. Jag avstår från
att fälla något omdöme därom, men jag
tror att den grundar sig på obejktiva och
riktiga iakttagelser. I varje fall kan jag
upplysa både herr Hällgren och kammaren
om att icke minst Blekinge län kostar
jaktvårdsintressenterna inte så litet
pengar för en bevakning i jaktvårdande
syfte, som i någon mån tillfredsställer
även jägarna.

Jag vill tillägga, herr talman, att det
här ingalunda är fråga om att tillfredsställa
jägarnas intresse att kunna jaga
så mycket sjöfågel som möjligt, utan det
man syftar till är att sjöfågelbeståndet
inte skall utdödas utan tillväxa. Sjöfågeln
är dock till glädje för den befolkning
som bor vid kusten, antingen ute i
havsbandet eller längre in vid enskilda
vatten. Jag vill betona detta för att inte
bli misstänkt för att jag såsom jägare allenast
strävar efter att få en stark viltstam.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

117

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Jag kan tillägga, att inom de jaktvårdsområden,
som jag känner till uppe i övre
Norrland, upprätthåller man i allmänhet
totalförbud mot sjöfågeljakt. Undra då
på att vi reagera starkt mot den s. k.
vårjakten på sjöfågel i kustbandet.

Departementschefen har redan tidigare
utförligt motiverat, varför han går
den väg som Kungl. Maj :t i propositionen
anvisar. För egen del har jag anslutit
mig till den vägen. Jag tror att den
är framkomlig. Man får nöja sig med att
ta ett steg i sänder. Men det förtjänar
påpekas i detta sammanhang, att från
finska gränsen ända ned till Stockholms
läns gräns ha vi totalförbud mot vårjakt.
Såsom tidigare nämnts, gäller ett dylikt
förbud också på västkusten från Skåne
och upp till norska gränsen. Finns det
någon ansvarskännande ledamot av denna
kammare, som har panna att komma
och tala om att man genom detta förbud
har åstadkommit någon inskränkning i
legitima näringsfång för kustbefolkningen
och fiskarena?

Herr Hällgren säger att man nu är i
färd med att sopa bort den lilla rest av
skärgårdsbefolkningens rätt till jakt som
finns kvar. Det är långt ifrån så, att
man bär sopar bort någon rätt till jakt
för denna befolkning, som herr Hällgren
gör sig till talesman för. Det är väl snarare
så, att man genom de nu föreslagna
bestämmelserna vill komma fram till
förhållanden, som göra det möjligt för
den befolkning, varom nu talas, att få
ett bättre utbyte av jakten. Man vill förhindra
den s. k. nöjesjakten, som har
bedrivits på sådant sätt, alt den har
väckt upprörda känslor.

Jag skall sluta med att påminna om
att jakträtten ju har undergått en sakta
skeende förändring från ett så gott som
allmänt tillstånd att jaga var som helst
och när som helst till mera ordnade förhållanden.
I övre Norrlands skogsbygder
fanns på sin tid en rätt för alla att jaga.
Man var ute och jagade på våren skogsfågel
under speltiden. Det lär vara en
förtjusande sport, men inte stod den i
överensstämmelse med god jaktvård, och
den har också så småningom upphört.
Nu börja vi tack vare 1938 års jaktvårds -

lagstiftning att komma fram till det förhållandet,
att man i allmänhet börjat få
förståelse för en ordnad jakt och respekt
för gällande lagar.

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre, eftersom jag lovade att fatta
mig kort, men jag har velat göra dessa
erinringar mot ett par talare som förut
uppträtt, och jag ber nu att få yrka bifall
till utskottets hemställan med de ändringar
som äro föreslagna av herrar Osvald
och Holmbäck.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Herr
Näslund tycks inte ha fattat mitt anförande
rätt. Jag har den största respekt
för alla skyddsåtgärder beträffande jakttiden
och allt vad därmed sammanhänger.
Jag tog i mitt anförande sikte på
den principiella rätten. Jag t. o. m.
skröt med utskottet och ansåg att det
skrivit ännu bättre och fastare än
Kungl. Maj:t och utredningen gjort. Vidare
uttryckte jag ett önskemål om att
jag ville ha det skrivet så inte bara i
motiveringen utan även i lagtexten, men
man kände sig nästan som en brottsling,
när man hörde den sista ärade talarens
anförande.

Till herr statsrådet vill jag samtidigt
säga, att vid syd- och ostkusten betrakta
vi sälen som ett skadedjur, och det
beror på den skada som sälen gör på
laxfisket. Svenska staten utbetalar också
skottpengar på säl -— jag vill minnas
att det är tio kronor per djur — för
att utrota sälen. När jag då ser att
Svenska jägareförbundet, Stockholms
läns och stads jaktvårdsförening, Göteborgs
och Bohus läns jaktvårdsförening,
Norrbottens läns jaktvårdsförening och
Svenska naturskyddsföreningen anse,
att man bör ha tillstånd för att få jaga
säl från maskindriven farkost, måste jag
tycka att de statliga åtgärderna strida
mot varandra. När det gäller västkusten
kan man däremot mycket väl biträda
en konvention med grannländerna om
ett sådant förbud, ty mig veterligt förekommer
inte något vidare laxfiske där,
om det ens förekommer alls — laxen
håller ju till vid syd- och ostkusten.

118

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
vill endast yttra ett par ord i anledning
av vad herr Osvald först sade och
vad justitieministern sedermera yttrade.

Herr Osvald föreslog två ändringar i
utskottets utlåtande. Utskottet har på s.
39 i utlåtandet erinrat om att Kungl.
Maj:t enligt propositionen skall äga befogenhet
att administrativt förordna
att på vissa områden av havet jakten
skall vara fri för var och en. Till detta
knyter utskottet följande reflexion: »Utskottet
hälsar med största tillfredsställelse
denna anordning, som skapar en
för närvarande icke existerande legal
möjlighet till tillståndsfri rekreationsjakt
för envar.» Herr Osvald vill ta bort
den meningen i utskottets utlåtande.
Jag vill då påpeka att utskottet med
denna mening icke velat genomföra någonting
annat än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Meningen sträcker sig alltså
icke utanför Kungl. Maj:ts förslag.

Huruvida meningen skall tas bort eller
inte tas bort, tycker jag för min de]
är en ganska likgiltig fråga. Att den
sattes in, beror på att det fanns två
önskningar inom utskottet. Det var några
verkliga jaktvänner som önskade uttrycka
sin glädje över att en sådan
jaktmöjlighet öppnades. Den andra uppfattningen
ville göra gällande, att vi här
i viss omfattning återknyta till den gamla
fria jakträtten, som togs bort 1938,
Det är de två uppfattningarna, som ligga
bakom denna mening.

Den andra frågan är viktigare. Herr
Osvald vill ändra utskottsutlåtandet på
s. 40. Kungl. Maj:t har föreslagit att
rätten till jakt på sjöfågel från maskindrivet
fartyg skall helt borttagas. Utskottet
vill att den skall få stå kvar, då
det gäller jakt som bedrives i samband
med yrkesmässigt fiske. Herr Osvald
ansluter sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Den synpunkt som utskottet här har
anlagt är, att om man tar ifrån kustbefolkningen
rätten att jaga från motorbåt
i samband med yrkesmässigt fiske,
stryker man över huvud taget i praktiken
bort kustbefolkningens möjligheter
att idka sjöfågeljakt. Det har utskottet
icke ansett lämpligt. Jag medger gärna

att det, såsom jordbruksministern utvecklade,
kan bli tolkningssvårigheter,
men jag tror att dessa tolkningssvårigheter
icke alls äro av samma valör som
de tolkningssvårigheter, vilka ha yppat
sig beträffande det nu gällande lagstadgandet
i 13 § jaktlagen, som jag inledningsvis
talade om så pass utförligt.

Det tredje som jag skulle vilja framhålla
var att jordbruksministern strök
under att man bör icke i utskottsutlåtandet
binda utvecklingen vid en ytterligare
demokratisering, om vi skola kalla
det så, av röstberäkningen vid omröstning
inom jaktvårdsområde. Han
yttrade, att gör man på sätt utskottet
föreslagit, så kan man förhindra att det
över huvud taget bildas j aktvår dsområden,
därför att personer bli rädda att
gå in med sina markområden i jaktvårdsområdet.
Det är precis den synpunkt,
som jag anlade i det anförande,
som var nummer två i denna debatt,
och som jag höll till förmån för den
reservation, som är avgiven av mig och
sju andra av utskottets ledamöter. Det
är alltså med tacksamhet som jag antecknar
att bakom denna reservation
också står den uppfattning som hävdas
av jordbruksministern.

Herr OSVALD: Herr talman! Först
och främst vill jag säga att det gläder
mig att tredje lagutskottets ärade ordförande
nu klargör, att utskottet icke med
sitt uttalande, som jag föreslog skulle utgå,
vill gå längre än Kungl. Maj:t tänkt
sig. Man får emellertid ett annat intryck,
när man läser utskottets uttalande; det
är en annan anda, som präglar det uttalandet
än den som präglar Kungl. Maj :ts
proposition. Det kan komma en annan
jordbruksminister, som har att fatta beslut
i denna fråga. Då har han detta uttalande
om att utskottet hälsar med tillfredsställelse
en utveckling som den nu
föreslagna. För vårt sjöfågelbestånd vore
det ingalunda någon glädjande utveckling,
om Kungl. Maj:t skulle i stor
utsträckning begagna denna sin befogenhet.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

119

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

ytterligare beträffande mitt yrkande under
punkten B. av utskottets hemställan.
Herr Holmbäck säger att man genom ett
bifall till den av departementschefen
planerade ändringen skulle ta bort kustbefolkningens
rätt att jaga över huvud
taget. Jag vill då erinra om, såsom
här förut uttalats, att längs hela västkusten
råder redan den här tilltänkta
ordningen, och i fråga om motiveringen
för Kungl. Maj:ts förslag behöver jag
endast hänvisa till vad statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet nyss
har anfört. Det förefaller mig, som om
den ordning, som råder längs hela västkusten,
också skulle kunna bli gällande
för ostkusten.

Jag skulle emellertid vilja göra ett
tillägg. Mitt yrkande beträffande utskottets
hemställan under punkten B. innebär
ju, såsom jag antydde i mitt första
anförande, bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Utskottet behandlar frågan om jakt
från maskindrivet fartyg på s. 40. I andra
stycket behandlar utskottet motionen
II: 605 och uttalar att det hyser betänksamhet
mot Kungl. Maj ds förslag och
tillstyrker alltså yrkandet i motionen.
Jag skulle därför, herr talman, vilja göra
det yrkandet även i fråga om utskottets
skrivning på s. 40, att andra stycket
måtte utgå och att där i stället införes
följande: »Utskottet biträder vad departementschefen
här uttalat och kan sålunda
icke tillstyrka yrkandet i motionen
nr 605 i andra kammaren i detta hänseende.
»

Slutligen vill jag tillägga, herr talman,
medan jag nu har ordet, att det uttalande,
som departementschefen nyss gjorde
i fråga om vårjakten, för visso kommer
att hälsas med största tillfredsställelse i
de vidaste kretsar i vårt land.

Herr BOO: Herr talman! Jag skall fatta
mig ganska kort. Anledningen till att
jag begärt ordet är de yrkanden, som
herr Osvald här gjort i anledning av utskottsutlåtandet.

Det är ju ofta så, att ett utskottsutlåtande
kan vara resultatet av en sammanjämkning
av olika meningar. Var och en

får ge efter på sina ståndpunkter. Så
har det skett även i detta fallet. Just på
de punkter, som herr Osvald här har berört,
har det varit delade meningar även
i utskottet. Men efter en ganska ingående
behandling ha vi kommit fram till
det utlåtande som här föreligger.

Herr Osvald är rädd för den skrivning
som utskottet gjort, där vi hälsa med
tillfredsställelse möjligheten för Kungl.
Maj:t att öppna vissa begränsade områden,
där envar skulle ha rätt att jaga.
Denna möjlighet hälsa vi verkligen med
tillfredsställelse, därför att den nya lagstiftning,
som nu skall komma att ersätta
1938 års lag, kommer att innebära att
ganska stora folkgrupper, som f. n. anse
att de ha rätt att utöva denna jakt
och även utöva den, komma att bli avstängda
från densamma. Vi mena då,
att man genom den möjlighet som här
öppnats genom departementschefens uttalande
i propositionen, kan ge dessa
folkgrupper någon kompensation för vad
de förlora och ge denna kompensation
under kontrollerade och begränsade former.
Det är därför som utskuttet kommit
fram till denna skrivning på ifrågavarande
punkt.

När det sedan gäller jakt från motordrivet
fartyg ha vi velat biträda motion
nr 605 i andra kammaren, därför att
propositionen i det fallet gjorde så stora
inskränkningar i bestående rättsförhållanden,
att vi icke helt kunde biträda
densamma. Enligt gällande lagstiftning
kan en fiskare i dag gå ut och jaga sjöfågel
i den omfattning som gällande bestämmelser
ge möjlighet till, men enligt
propositionen skall han för det första
ha särskilt jaktkort. För det andra föreslår
propositionen att stämpelavgift skall
lösas av länsstyrelsen för jaktlicensen.
Dessutom föreslås förbud mot att jaga
från motordrivet fartyg. Det är dock så
kraftiga inskränkningar i rätten för en
grupp näringsutövare på detta område,
att utskottet icke velat gå så långt. Därför
ha vi i utlåtandet sagt ifrån, att vi
inte vilja vara med om denna stämpelavgift
och inte heller i den nya lagstiftningen
vilja gå så långt, att vi för den
yrkesfiskande befolkningen inskränka

120 Nr 23.

Lördagen den 26 mai 1951 em.

Ang. ändring i lagen om rätt till jakt m. m.

möjligheten till jakt från motordrivet
fartyg.

Herr talman! Det är med hänvisning
till detta som även jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vardera av de båda punkterna av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan och särskilt rörande utskottets
motivering.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nils A. Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Osvald, att kammaren skulle
besluta att

dels godkänna den till punkten hörande
motiveringen med den ändringen,
att andra stycket å s. 40 i det tryckta
utlåtandet utbyttes mot följande:

»Utskottet biträder vad departementschefen
här uttalat och kan sålunda icke
tillstyrka yrkandet i motionen II: 605 i
detta hänseende.»

dels ock att punkten B skulle erhålla
följande ändrade lydelse:

»B. att motionerna I: 491 och 11:625
måtte anses besvarade genom vad utskottet
här ovan anfört i sin motivering
samt att motionen II: 605 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Osvalds under
överläggningen därom gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 54.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade beträffande
utskottets uttalanden i fråga om
de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om jaktvårdsområden yrkats
dels att desamma skulle godkännas,
dels ock att nämnda uttalanden skulle
godkännas med den ändring, som förordats
i den av herr Holmbäck m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på godkännande av utskottets
uttalanden vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i
tredje lagutskottets utlåtande nr 14 godkänner
utskottets uttalanden i fråga

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

121

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län -

om de föreslagna ändringarna i bestämmelserna
om jaktvårdsområden, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas nämnda uttalanden
med den ändring, som förordats
i den av herr Holmbäck m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Slutligen hade, enligt vad herr talmannen
nu anförde, i fråga om tredje
stycket av utskottets motivering å s. 39
i det tryckta utlåtandet yrkats dels att
utskottets uttalanden skulle godkännas i
berörda del, dels ock att sista meningen
i nämnda stycke (»Utskottet hälsar —
— — rekreationsjakt för envar.») skulle
utgå.

Vid härefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
uttalanden.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 31, med anledning av väckt motion
angående kronogårdarnas elektrifiering;

nr 35, med anledning av väckta motioner
om ekonomisk hjälp åt jordbrukare,
som på grund av snöfall drabbats av
skador på byggnader och inventarier;
samt

nr 36, med anledning av väckta motioner
om en allsidig utredning av trädgårdsodlingens
problem.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m.

1 en den 22 december 1950 dagtecknad,
till jordbruksutskottet hänvisad pro -

position, nr 15, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas
avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Punkterna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Boda l1 i Jönköpings län.

Punkten 8.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Boda l1 i Säby socken, Jönköpings län,
finge säljas till delägarna i dödsboet efter
Josef Gustavsson för en köpeskilling
av 130 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation hade anförts av herrar
Svedberg, Ahlsten och Mossberger, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning i vad den avsåge punkten
8.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Tillsammans
med två andra ledamöter av
utskottet har jag avgivit en reservation,
vari vi yrka avslag på Kungl. Maj :ts
hemställan under denna punkt. Jag ber
att i korthet få anföra de skäl som föranlett
vår reservation.

Den kronoegendom, som enligt Kungl.
Maj:ts förslag här skall försäljas, har
enligt vad som upplyses i propositionen
en sammanlagd areal av 130,5 hektar,
därav 20,7 hektar åker och tomt, 26,4
hektar betesmark, 77,a hektar skogsmark
och 6,1 hektar impediment. Inägorna äro
taxerade till ett jordbruksvärde av 38 000
kronor. Skogen är samtaxerad med annan
kronan tillhörig skog. Uppskattningsnämnden
har vid sin värdering

122

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

upptagit fastighetens värde till 129 712
kronor. Uppskattningsnämnden anser
dock, att saluvärdet med hänsyn till
»vikande konjunkturer» bör jämkas till
125 000 kronor. I saluvärdet utgöra
79 000 kronor värdet av skogsmark och
växande skog enligt av revirförvaltaren
verkställd värdering, vartill kommer
fastighetens andel i liäradsallmänningen,
uppskattad till ett kapitaliserat
värde av 2 350 kronor. Det sammanlagda
skogsvärdet är således 81 350 kronor.

För samtliga de kronoegendomar, som
ha upptagits till försäljning enligt detta
utlåtande, torde det med de låga taxeringsvärden
som redovisas och de betydligt
högre faktiska försäljningspris, som
för närvarande erhållas i öppna marknaden,
vara svårt att avgöra vilket värde
som dessa fastigheter rätteligen böra
åsättas. Man har i varje fall svårt att
förstå, att en egendom, som har ett uppskattat
skogsvärde av 79 000 kronor och
ett taxerat jordbruksvärde av 38 000 kronor,
i dagens läge inte bör betinga mer
än 130 000 kronor. Principiellt har jag
den uppfattningen, att man borde ha
uppskjutit försäljningen av samtliga de
fastigheter, som det här gäller, till dess
att man har fått se vilka nya taxeringsvärden
som framkomma efter 1952 års
fastighetstaxering.

Man får faktiskt det intrycket, när
man tar del av de förslag till fastighetsförsiiljningar
som kungl. domänstyrelsen
då och då framlägger för Kungl. Maj:t att
det här är ett visst realisationsintresse
som gör sig gällande. Jag finner det ganska
anmärkningsvärt att man låter byggnadsbeståndet
på dessa jordbruksfastigheter
försämras till den grad, att det
t. o. m. inträffat att hälsovårdsnämnden
måst ingripa för att utdöma bostäderna
på vissa kronoegendomar. Man
måste verkligen fråga sig, om det är en
riktig politik av domänstyrelsen att vid
sin förvaltningen av kronans jordbruksegendomar
låta bostadsbeståndet förfalla
till den grad, att hälsovårdsnämnderna
måste utdöma bostäderna. Någon invänder
kanske, att kungl. domänstyrelsens
förvaltning av dessa jordbruk inte ger

något ekonomiskt utbyte utan tvärtom resulterat
i förlust. Kungl. domänstyrelsen
hör emellertid enligt min uppfattning vid
av- och tillträden av dessa arrenden tillse,
att byggandsbeståndet på fastigheterna
underhålles.

I närmast följande utlåtande från jordbruksutskottet
föreslås ytterligare en
egendom av detta slag till försäljning.
Vid realbehandlingen inom utskottet av
dessa ärenden rådde det mycket stor
tveksamhet särskilt i fråga om försäljningen
av dessa skogsegendomar. Utskottet
enade sig om att tillsätta en delegation
som skulle bese egendomarna
för att på platsen bilda sig en uppfattning
om byggnadernas tillstånd. På
grund av den korta tid, som stod till
förfogande, var delegationen inte i tillfälle
att bese den egendom som upptagits
under punkt 8:o) i utskottets förevarande
utlåtande. Utskottets majoritet
ansåg sig på grund härav icke kunna
yrka avslag på Kungl. Maj :ts hemställan
under denna punkt, vilket utskottet däremot
gjort i fråga om de övriga egendomar,
om vilkas försäljning det rådde
en viss tvekan.

Det är för övrigt ganska märkvärdigt,
att uppskattningsnämnden i samband
med sin värdesättning såsom skäl
för en reducering av priset åberopar
»hänsyn till vikande konjunkturer». Det
måste ju innebära, att uppskattningsnämnden
vid sin värdering av fastigheten
har haft den inställningen, att
konjunkturläget nu vore sådant, att man
nu inte kunde sätta ett värde på denna
fastighet som utgör det riktiga dagsaktuella
priset.

Med hänvisning till dessa omständigheter
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande under punkt
8:o).

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Det
torde inte vara nödvändigt att ingå på
något längre bemötande av vad herr
Svedberg anförde eller på någon närmare
redogörelse för den egendom som
det här gäller.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

123

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda ll i Jönköpings län.

Enligt den kungl. propositionen har
egendomens försäljning tillstyrkts av
vederbörande myndigheter. Revirförvaltaren
har därvid framhållit, att
»samtliga byggnader måste om- eller
nybyggas för eu beräknad kostnad av
80 000—100 000 kronor, att skogsmarken
är synnerligen god samt att egendomen
bör säljas såsom familjejordbruk, enär
den, även om skogsavkastningen inräknas,
icke torde i domänverkets ägo lämna
någon nämnvärd behållen avkastning».
Även uppskattningsnämnden har
tillstyrkt försäljningen, och departementschefen
har anslutit sig till nämndens
förslag. Jämväl domänstyrelsen
har med hänsyn till föreliggande förhållanden
förordat, att egendomen till åsatt
saluvärde bör säljas till dödsbodelägarna.
Domänstyrelsen framhåller vidare,
att några särskilda intressen, som göra
egendomens kvarblivande i allmän ägo
önskvärt, icke ha anförts.

Jag är övertygad om att om kammaren
skulle bifalla herr Svedbergs yrkande
om avslag på Kungl. Maj:ts förslag
och egendomen alltså inte skulle försäljas
till det åsatta priset, skulle det
inte bli någon lysande affär för staten
utan tvärtom. Det måste nämligen, såsom
framhålles i propositionen, på fastigheten
utföras om- och nybyggnadsarbeten
för 80 000—100 000 kronor. Alla
måste väl då förstå, att det inte kan vara
någon som helst affär för staten att
under sådana förhållanden behålla
egendomen i sin ägo.

Jag skall inte närmare ingå på de
skäl, som i propositionen ha anförts för
försäljning av egendomen. Jag vill bara
tillägga, att jag håller departementschefen
räkning för att han inte har velat
driva upp priset på de egendomar som
nu skola försäljas till de arrendatorer
som ha suttit på dem i vissa fall praktiskt
taget hela sitt liv. Jag kan inte finna
att någon orättvisa skulle begås, om
vederbörande arrendator skulle få köpa
egendomen till ett pris som kanske
är 5 000—10 000 kronor lägre än vad
egendomen skulle ha inbringat, om den
försålts t. ex. på offentlig auktion. Därmed
har jag icke sagt att vad som här

begäres skulle vara något som helst underpris
för egendomen. Jag upprepar
dock, att jag anser att det är riktigt
handlat av Kungl. Maj :t.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan under denna
punkt.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för att ställa en
fråga till utskottets ärade ordförande.

Är det herr Tjällgrens uppfattning att
staten bör realisera samtliga kronoegendomar,
som ha dåliga åbyggnader, till
priser som fastställts på ett sätt som inte
tar hänsyn till det dagsaktuella läget
på fastighetsmarknaden? Jag tror förvisso,
att om man har den uppfattningen,
är det fler egendomar än de som nu
föreslås till försäljning som domänstyrelsen
borde avhända sig.

Vi ha inom jordbruksutskottet tidigare
varit i tillfälle att bese kronoegendomar
som föreslagits till försäljning
och på vilka byggnadsbeståndet varit så
bristfälligt, att det praktiskt taget har
varit en skandal att statens jordbruksegendomar
skola befinna sig i sådant
skick, samtidigt som statsmakterna genom
vanhävdslagen ställer helt andra
krav på enskilda egendomsinnehavare.
1 närmast följande utlåtande från jordbruksutskottet
upptas en egendom, där
det gått så långt att hälsovårdsnämnden
utdömt bostaden.

Trots byggnadernas dåliga tillstånd
anser jag, herr talman, att en försäljning
av dessa egendomar bör skötas på sådant
sätt, att det inte blir rena realisationen.

Herr FALK: Herr talman! När jag bär
tagit del av utskottets utlåtande, har jag
inte kunnat undgå en stark känsla av
att det här egentligen är fråga om en
realisation av kronan tillhöriga jordegendomar.

Med tanke på det prisläge, som för
närvarande råder i öppna marknaden,
är det uppenbart, att de arrendatorer,
som nu föreslås få köpa sina arrende -

124 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

gårdar, komma att göra mycket goda
affärer. Jag skulle dock inte lia så mycket
att invända häremot, om inte dessa
försäljningar av kronoegendomar medförde
risk för att den trygghet och de
relativt goda villkor, som arrendatorerna
förut åtnjutit, komma att försvinna i
och med att kronoegendomarna försäljas
och komma i enskild ägo. Det går
nämligen oftast till på det sättet, att den
förste köparen av en kronoegendom
hlott innehar fastigheten till dess han
får ett lägligt tillfälle att i sin lur sälja
den och inhösta en betydande vinst. Den
nye köparen har ingen som helst glädje
av att egendomen ursprungligen försålts
av staten. Han får betala det högsta
marknadspris som gäller vid försäljningstillfället
och måste ofta upplåna
pengar och sätta sig i stora skulder, varigenom
han kanske får dras med en
stor räntebörda under hela sitt liv. Jag
är därför principiellt av den uppfattningen,
att staten bör vara ytterst angelägen
att icke avyttra jord som den har
i sin ägo.

Jag kan med exempel från min hembygd
visa, hur oförmånliga försäljningarna
av kronojord kunna bli för de slutliga
innehavarna av jordbruket i fråga.
Vi ha i min hemtrakt ett par kronoegendomar,
varifrån det år 1918 frånsåldes
sex jordbruksfastigheter. Den
sammanlagda försäljningssumman uppgick
till något över 20 000 kronor. I dag
har den senaste försäljningssumman stigit
till över 100 000 kronor utan att några
egentliga grundförbättringar gjorts på
egendomarna. I ett annat fall såldes år
1918 en egendom på 15 hektar för 8 400
kronor. Den senaste innehavaren, som
köpte egendomen år 1942, betalade
25000 kronor för den. Sedan år 1942
har staten till denne köpare i bidrag till
täckdikning och elektrifiering med mera
utlämnat över 6 500 kronor. Jag förnekar
naturligtvis inte att han varit berättigad
till dessa bidrag, men faktum är
att den köpesumma, som staten erhöll
år 1918, redan nästan uppätits av de bidrag
som jordbrukaren i fråga fått, och
han har ännu inte utnyttjat alla de möjligheter
han har att få bidrag.

Det har sagts att byggnaderna på de
egendomar, som nu skola försäljas, i
vissa fall äro medelgoda och i andra
fall mindre goda, vilket skulle vara anledningen
till att egendomarna måste
säljas så billigt. Jag vet av erfarenhet
att arrendatorerna av kronoegendomar
ha sina arrenden med syn av byggnaderna.
De äro i allmänhet inte alls angelägna
att få byggnaderna reparerade.
Domänverket brukar gå med på att göra
erforderliga om- och nybyggnader men
fordrar då givetvis högre arrende. Hellre
än att betala högre arrende behålla
arrendatorerna de dåliga byggnaderna
och avvakta den dag då fastigheten skall
försäljas. Den politik, som domänstyrelsen
bedriver härvidlag, är enligt min
mening förkastlig. Domänstyrelsen skall
naturligtvis tillse att byggnaderna underhållas
och förnyas, där så behövs.
Domänstyrelsen bör alltså enligt min
uppfattning behålla egendomarna och ta
ut sådana arrende», att affären går
ihop.

Det är allmänt bekant att många gärna
vilja bli innehavare av ett kronoarrende.
Man betalar nästan vilka belopp
som helst i ersättning för att få överta
ett kronoarrende, därför att arrendeavgifterna
äro betydligt lägre än vid jordbruk
i enskild ägo.

Utskottets ordförande förklarade, att
här ifrågavarande egendomar böra säljas
billigt, emedan de skola övertas av
de förutvarande arrendatorerna. Staten
skall således enligt herr Tjällgrens uppfattning
sälja egendomarna till ett mycket
lågt pris till arrendatorerna, därför
att dessa under en lång följd av år innehaft
dessa egendomar till mycket lågt
arrende. Det tycker jag är kaka på kaka.
Jämfört med andra jordbrukare ha dessa
arrendatorer redan åtnjutit mycket
fördelaktiga villkor. Nu vill man att de
dessutom skola erhålla favören att få
köpa egendomarna till ett pris som i vissa
fall bara är något över hälften av det
i öppna marknaden gängse.

Jag skulle, herr talman, helst ha velat
yrka avslag på samtliga här föreslagna
försäljningar, men inskränker mig till
att under denna punkt ansluta mig till

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

125

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

den reservation som har avgivits av herr
Svedberg.

Häri instämde herrar Norman och Osvald.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Herr
Svedberg framställde en direkt fråga
till mig, om jag är av den uppfattningen
att man i de fall, då en egendom
har dåliga åbyggnader, bör sälja den till
ett lägre pris än vad som annars vore
skäligt. Jag har inte alls den uppfattningen,
att så bör ske över lag, men jag
anser att man bör ta hänsyn till föreliggande
omständigheter i varje särskilt
fall.

Det är väl ingen, vare sig i utskottet
eller här i kammaren, som kan svära
på att den gjorda värderingen är hundraprocentigt
riktig. Den har dock gjorts
av uppskattningsnämnden, vilken, om
jag inte missminner mig, har tillsatts av
Kungl. Maj:t eller i varje fall domänstyrelsen.
En representant för domänstyrelsen
har varit med vid uppskattningen.
Vederbörande revirförvaltare och
domänintendent ha sedan fått yttra sig.
Man måste väl i alla fall lita på dessa
myndigheter minst lika mycket som på
de enskilda personer som nu påstå att
priset är för lågt. Jag vet faktiskt inte,
hur man annars skall gå till väga för
att kunna få fram värdet på en kronoegendom
som skall försäljas. Det är
klart, att om man har den principiella
uppfattningen, att staten över huvud taget
inte bör sälja kronoegendomar, ligger
saken till på annat sätt, och då bör
man naturligtvis hävda den meningen.
Men här är ju avsikten att sälja en egendom,
och då får man väl försöka få
fram det riktiga värdet på den.

Om en jordegendom bär sålts för t. ex.
10—20 år sedan, kan det naturligtvis
med det sjunkande penningvärdet i dag
sägas, att egendomen den gången såldes
till alltför lågt pris. Men det är ju omöjligt
att på förhand ta hänsyn till sådana
omständigheter.

Jag tror i alla fall att det är förmånligt
för staten att sälja dessa egendomar.
•lag instämmer med herr Svedberg däri,

att det är, jag vill inte säga skandal men
i varje fall oriktigt att byggnaderna på
de egendomar som ägas av kronan skola
få förfalla till den grad att det, om
en enskild person vore ägaren, skulle
medföra att vederbörande fölle under
uppsiktslagen. I det fallet instämmer
jag alltså med herr Svedberg, men jag
anser å andra sidan, såsom jag nyss
anförde, att om en arrendator suttit
på en kronoegendom i kanske en mansålder,
vore det oriktigt att sälja egendomen
till någon annan, utan arrendatorn
bör i sådant fall ha företrädesrätt.
Jag tycker inte att det är så farligt, om
han skulle få köpa egendomen för ett
pris som kanske är några tusen kronor
lägre än vad som eljest kan anses vara
lämpligt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Såsom redan framgått av de anföranden
som hållits här har det inom
utskottet på sina håll framförts den uppfattningen
att de egendomar, som nu
skola försäljas, äro för lågt värderade.
Man kanske kan få den uppfattningen,
om man bara kastar en hastig blick på
dessa ärenden. Då jag emellertid har varit
i tillfälle att se, hur det förhåller sig
med de kronoegendomar i Malmöhus
län som nu föreslås till försäljning, kan
jag inte dela den åsikt som herrar Svedberg
och Falk här gjort sig till talesmän
för.

Domänstyrelsen har säkerligen räknat
ut att det skulle vara en dålig affär
för staten att behålla egendomarna, beroende
på de stora kostnader som i så
fall måste läggas ned på dem. Herr
Svedberg har kanske inte observerat, att
den i propositionen redovisade värderingen
är gjord redan år 1947. Det har
sedan dess inte blivit billigare att bygga
utan tvärtom avsevärt dyrare. Den
byggnadskostnad, som man i propositionen
räknar med såsom nödvändig,
måste nog därför i dag ökas med 30 000
—40 000 kronor.

Om kammaren skulle följa reservan -

126 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

terna, skulle följden bli, att egendomen
på nytt måste utarrenderas med tio års
kontrakt. Under dessa tio år måste staten
sätta husen i stånd och således verkställa
erforderliga om- och nybyggnader.
Frågan är då, om man kan räkna
med att det kapital, som staten måste
nedlägga på byggnaderna, kan förräntas
genom ett högre arrende. Domänstyrelsen
och säkerligen även Kungl. Maj:t
tvivla härpå. Det är alldeles klart att
arrendatorerna komma att begära de
nödvändiga byggnaderna, om de inte få
köpa egendomen. De äro i sin fulla rätt,
och man kan inte ställa kronan som
jordägare i ett gynnsammare förhållande
till arrendatorerna än den private
jordägaren.

Jag skall på denna punkt nöja mig
med det sagda, herr talman, då jag
står som reservant på ett par andra
punkter, där egendomarna äro av ungefär
samma beskaffenhet som den nu
ifrågavarande. Jag är övertygad om att
det blir en synnerligen dålig affär för
staten att behålla egendomar som dessa.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag begärde ordet med anledning av
herr Falks yttrande.

Han påtalade, hurusom det ofta förekommer,
att kronoegendomarna försäljas
till förvånansvärt låga priser. Jag
måste erkänna att han i många fall har
rätt i detta sitt påstående. I andra fall
kan det däremot hända att fullt pris tas
ut för egendomen.

Ojämnheten torde bero på att de värderingsnämnder
som fungera ute i länen
inte arbeta efter enhetliga normer
och att det saknas någon som deltar i
den lokala värderingen såsom representant
för den högsta förvaltande myndigheten,
domänstyrelsen, utöver den lokalt
inriktade domänintendenten. Efter
det initiativ som i år tagits av jordbruksutskottet
och den diskussion i detta
ämne, som där förekommit, är jag
övertygad om alt en ändring för framtiden
härvidlag kommer att ske, så att
mera enhetliga regler och bestämmelser

komma att tillämpas, varigenom man får
en jämnare och riktigare värdering vid
försäljningen av jordbruksegendomar.
Det bör framhållas, att värderingen av
egendomarnas skog redan sker efter enhetliga,
av domänstyrelsen fastställda
regler.

Om jag sålunda instämmer i vad herr
Falk anförde på denna punkt, är jag
däremot inte alls av samma uppfattning
som han, när han uttalar alt kronan
över huvud taget borde avhålla sig från
att sälja jordbruksegendomar. Jag tror
tvärt emot herr Falk, att kronan gör
mycket klokt i att avhända sig dessa,
ty kronan är inte någon lämplig förvaltare
av jordbruksegendomar, utan
den enskilde jordbrukaren är utan tvivel
den som bäst förvaltar och sköter
dem, så att de i längden ge den största
avkastningen.

I all synnerhet torde detta omdöme
vara riktigt, som de vid försäljningen
av jordbruksegendomarna inflytande
pengarna tillföras en fond inom domänstyrelsen,
som användes till inköp av
skogar och skogsmark. Så placerade
ge pengarna säkert en betydligt högre
avkastning och komma nationalhushållet
till godo på ett betydligt bättre och
mera effektivt sätt än som skulle vara
fallet, om domänstyrelsen behölle en
massa små jordbruksegendomar spridda
litet här och var över landet, för
vilka administrations- och byggnadskostnaderna
måste bli oskäligt höga.

Herr FALK: Herr talman! Jag vill till
utskottets talesman säga, att skogen på
denna egendom år 1947 värderades till
79 000 kronor och att det sedan dess val
har skett något på skogens område, som
i varje fall bör föranleda en ganska
kraftig höjning.

Mellan herr Sundberg och mig föreligger
en rent principiell meningsskiljaktighet
om staten och de enskilda som
jordägare. Jag vill påstå, att kronans
jordbruksegendomar skötas minst lika
bra som de privata jordbruken. Jag
skulle tro att kronans gårdar åtminstone
i min hemtrakt ge avsevärt bättre

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

127

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

avkastning än de privatägda gårdarna.
Staten bekostar nämligen täckdikning
och andra åtgärder för att sätta jordbruket
i gott stånd, och arrendatorerna
på dessa gårdar sitta nästan tryggare än
om de vore sina egna. Men ibland låter
man byggnaderna förfalla. Det blir möjligt
därigenom att å ena sidan domänverket
inte driver på och att å andra
sidan arrendatorerna ha en känsla av
att egendomen snart nog blir föremål
för försäljning; ju mindre man har kostat
på husen, desto lägre blir köpesumman.

Ett mycket tungt vägande skäl för
mig, när jag säger att kronan inte skall
förskingra sin egendom, är den jordvärdestegring
som alltjämt pågår. Genom
dessa försäljningar överlåter staten
till de enskilda den vinst, som uppstår
genom jordvärdestegringen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
får kanske säga till herr Falk att var
och en, som har någon erfarenhet när
det gäller skötseln av jordegendomar
och beträffande de ekonomiska resultat
som kunna uppkomma, måste förstå att
det inte kan vara någon affär för kronan
att inneha dessa egendomar, alldenstund
det åligger kronan ensam att
underhålla husen.

Men det var egentligen för att på en
punkt komplettera mitt första anförande
som jag begärde ordet. Jag glömde
nämligen säga att de pengar, som inflyta
genom dessa försäljningar, av domänstyrelsen
användas till inköp av skogsmark
för kronans räkning. Månne inte
det är ett vällovligt ändamål, herr Falk?
Jag anser för min del att kronan därvidlag
driver en klok politik.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
då jag förstår att herr talmannen tycker
att denna debatt pågått länge nog.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Ilerr ANDERBERG: Herr talman! Dessa
försäljningsärenden ha vållat upprepade
sammanträden i jordbruksutskottet.
Då enighet ej kunde vinnas, utsågs

en delegation som på ort och ställe skulle
bilda sig en uppfattning om vissa av
de ifrågavarande egendomarna, något
som också redovisas i utskottets utlåtande.

Såsom utskottet skrivit i den redan behandlade
punkten 1 :o, ha vi med ledning
av delegationens erfarenheter vid
resan till de olika egendomarna ute i
landet funnit, att de egendomarna åsatta
saluvärdena i flera fall synas vara väl
låga i förhållande till egendomarnas
verkliga värden. Därför ansåg man att
vissa av ärendena borde återförvisas för
omprövning.

Såsom herr Sundberg nämnde, har utskottet
önskat vissa åtgärder för att möjliggöra
ett jämnare värderingsförfarande.
Vid föredragning inför utskottet av
en representant för domänstyrelsen meddelades
också, att man var beredd att
söka få fram en metod som möjliggjorde
större enhetlighet i värderingsförfarandet.

När det gäller skogen har man nog
kommit fram till riktigare värderingsgrunder,
även om hänsyn måste tagas
till att värderingarna i många fall skett
redan år 1947. Jag vill alltså inte direkt
kritisera dessa värderingar eller dem,
som deltagit i värderingsarbetet —• vare
sig domänintendenter eller värderingsmän,
bland vilka senare befunnit sig vår
kamrat Alfred Andersson. Penningvärdet
är emellertid ett annat nu än för
fyra år sedan, och vid taxeringarna instundande
höst komma nya värden att
åsättas.

Det skulle ju se ganska underligt ut,
om egendomar, för vilka vi nu ha att
bestämma försäljningsvillkoren, skulle få
sina taxeringsvärden höjda, låt oss säga
20, 30 eller kanske till och med 50 procent
över de saluvärden vi i dag åsätta.
Detta har gjort att utskottet i vissa fall
ansett, att man bör avvakta hur sedan
utvecklingen kommer att bli.

Klart är att det kan vara lämpligt att
sälja en hel del fastigheter, något som
riksdagen år efter år också har gått med
på. För de till markfonden inflytande
medlen köper man sedan skogsfastiglieter
och eftersträvar därvid att förvärva

128 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Boda l1 i Jönköpings län.

större, sammanhängande områden, som
det är lättare att förvalta än de små och
mycket utspridda enheter som säljas.

Man riktar sig alltså inte mot försäljningarna
i och för sig, utan endast mot
att värderingen skett i ett helt annat
läge än dagens. Det är av denna anledning
utskottet har ansett att en omprövning
beträffande vissa fastigheter skulle
vara lämplig.

Inom utskottet kunde majoritet ej samlas
för återförvisning när det gäller den
nu ifrågavarande fastigheten. Jag deltog
i utskottsbehandlingen men icke vid
justeringen och vill förklara, att det varit
min avsikt att biträda den av herr
Svedberg m. fl. avgivna reservationen.
En återförvisning är lika befogad här
som i flera andra fall, där delegationen
efter besök på egendomarna funnit en
ny översyn påkallad.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Svedberg m. fl.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
vill bara till utskottets ärade ordförande
säga, att det ekonomiska utbytet helt
naturligt måste bli dåligt med den arrendepolitik
kungl. domänstyrelsen bedriver.
Allt eftersom byggnadsbeståndet
försämras, prutar man av mera på arrendet,
och då man inte tar av arrendeinkomsterna
för att underhålla byggnaderna,
blir följden att inkomsterna undan
för undan sjunka. Och till slut förfaller
byggnadsbeståndet till den grad,
att man tvingas sälja fastigheterna. Men
jag kan aldrig tänka mig, att staten därför
skall avhända sig egendomarna till
rena realisationspriser.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Det är alldeles riktigt som herr
Anderberg säger, att en delegation gjort
besök på vissa av de här ifrågavarande
egendomarna, dock inte på alla. Jag har
stor respekt för delegationen, och respekten
har inte blivit mindre därför att
herr Anderberg följde med som särskild
sakkunnig —■ han blev inte utsedd till

medlem av delegationen men reste ändå
med för att allt skulle bli riktigt klart.

Mena nu herrar Anderberg, Svedberg
och Falk, att en uppskattningsnämnd vid
bestämningen av försäljningsvärdet icke
kan eller skall ta hänsyn till de byggnadskostnader,
som måste läggas ned på
egendomen? Det är alldeles klart, att
nämnden måste göra detta. Egendomen
måste säljas till sådant pris, att köparen
kan beräknas bli i stånd att bygga åtminstone
något av de hus som behövas.
Att han får bygga efter råd och lägenhet,
är alldeles klart.

Nu kanske någon har den uppfattningen,
att arrendatorerna äro särskilt angelägna
att få köpa dessa egendomar. I enstaka
fall är det så, men jag har i Malmöhus
län belägg på att arrendatorer
bett att få slippa köpa egendomarna till
de åsatta priserna, därför att de själva
äro rädda för byggnadskostnaderna. De
vilja hellre få arrendekontraktet förlängt
under en tioårsperiod. Då bör kronan
bygga, mena de, och sedan det skett, äro
de också villiga att betala ett skäligt
pris. Numera är det inte jorden utan husen
som kosta pengar, mina herrar. Om
man köper 50 tunnland jord och tänker
sig att bygga de nödvändiga husen,
måste man ha jorden gratis, om det
över huvud taget skall bli möjligt att
bygga hus på egendomen. Sådant är läget
i dag, och det förvånar mig därför
att man kan lia den uppfattningen att
hus, som äro fallfärdiga, skola betalas
med höga priser.

Vad som här har sagts om att skogen
på vissa egendomar skulle vara för lågt
värderad, framhölls också inom utskottet.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att
herr Svedberg såsom norrlänning kan
skog, men jag tillåter mig ifrågasätta,
om han är kapabel att värdera en skog,
som han inte har sett. Sakkunskapen på
området — våra jägmästare — vågar sig
inte på en värdering med mindre än att
man har sett skogen och räknat ut vad
som finns i den. Skog finnes både till
den här ifrågavarande egendomen och
till den under nästa punkt behandlade
gården, men både revirförvaltaren och
överjägmästaren ha tillstyrkt försälj -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

129

Ang. försäljning av kronoegendomen Applerum 21 i Kalmar län.

ningen, vilket betyder att också skogen
blivit värderad. Jägmästarna skänka inte
bort någon skog, det vågar jag säga efter
den kontakt jag haft med dem i
Malmöhus län.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Herr
Alfred Andersson säger, att man gör
noggranna undersökningar vid värderingen
av skogen. Det är nog riktigt,
men lika noggrant går man till väga vid
värderingen av jorden.

Vad man här har pekat på är emellertid
att värderingarna ligga långt tillbaka
i tiden. I detta fall avhölls enligt
propositionen uppskattningsförrättningen
den 7 juli 1948, och i vissa andra
fall ha värderingarna skett år 1947. Det
har ju hänt mycket sedan dess, och jag
har särskilt velat understryka att det råder
en väsentlig skillnad mellan de värden,
som gällde år 1948, och årets
värden.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Det är alldeles riktigt att någonting
har skett, sedan värderingarna ägde
rum år 1947 och även år 1946, men
detta gäller inte endast egendomen som
sådan och dess avkastning, utan också
kostnaderna. De äro inte desamma nu
som de voro 1946 och 1947. Förändringarna
på de olika områdena följas åt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

!) Första kammarens protokoll 1951. Nr 23.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Applerum 2l i Kalmar län.

Punkten 9.

Domänstyrelsen hade i skrivelse den
29 november 1950 hemställt, att kronoegendomen
1 mantal Applerum 21 i Arby
socken, Kalmar län, måtte få säljas till
arrendatorerna av egendomen Carl Harald
Danielsson och hans hustru Berta
Danielsson för ett pris av 110 000 kronor
och på vissa andra i skrivelsen närmare
angivna villkor.

Departementschefen hade på av domänstyrelsen
anförda skäl biträtt styrelsens
försäljningsförslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts framställning
i vad den avsåge punkten 9.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Alfred Andersson ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Applerum 21 i Arby socken, Kalmar län,
finge säljas till arrendatorerna av egendomen
Carl Harald Danielsson och hans
hustru Berta Danielsson för en köpeskilling
av 110 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag kan fatta mig mycket kort i

130 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Applerum 21 i Kalmar län.

denna punkt, eftersom frågan är analog
med den under föregående punkt avhandlade
försäljningsfrågan. Skillnaden
är endast, att utskottet inte vill sälja den
nu ifrågavarande egendomen utan anser
att kronan skall behålla den.

Anledningen begriper jag inte. Man
skulle ju här kunna använda samma argument
som herr Tjällgren tidigare
gjort, men jag skall avstå därifrån.

Domänstyrelsen vill sälja även denna
egendom på grund av de höga byggnadskostnaderna.
Styrelsen räknar med att
det blir dålig affär att behålla egendomen
och bygga upp husen. Det gäller
här ett tioårskontrakt med arrendatorn,
i den händelse kammaren skulle följa
utskottets förslag.

Jag nöjer mig med det anförda, herr
talman, och yrkar bifall till reservationen,
vilket är liktydigt med bifall till
den kungl. propositionen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag känner i någon mån
till denna egendom, som ligger i mitt
hemlän, och jag vet att ekonomibyggnaderna
äro ytterst bristfälliga. Detta är
kanske anledningen till att man inte
velat sätta priset så högt som eljest kunde
ha varit motiverat.

Domänstyrelsen har i skrivelse så
sent som den 29 november 1950 tillstyrkt
försäljning till ett skäligt pris,
nämligen 110 000 kronor. Uppförandet
av en ny ekonomibyggnad beräknas
kosta 80 000 kronor. Även om man köper
en egendom ganska billigt, blir det mycket
kostsamt att bebygga den vid nuvarande
höga nivå för byggnadskoslnaderna.
Det kan vara ekonomiskt klokare
att betala ett ganska högt pris för
en egendom, som har byggnader i någorlunda
gott stånd, än att för en billig
penning köpa en gård med fallfärdiga
hus.

Med hänsyn till byggnadernas beskaffenhet
har man enligt min mening
i detta fall inte rätt att tala om en realisationsförsäljning.
Köparen måste räkna
med väsentliga utgifter för att hålla
gården i sådant skick, att han kan driva
jordbruket.

Det är, såsom förut framhållits, knappast
god ekonomi att staten har jordbruksegendomar,
särskilt mindre. Underhållet
av byggnaderna och även uppförandet
av nya sådana kostar så mycket,
att avkastningen vanligtvis blir låg.
Det finns statistik sedan flera år tillbaka
som visar att staten får ganska
låg avkastning av sina jordbruksdomäner,
i många fall inte ens så stor avkastning
att den täcker förvaltningskostnaderna.
Man har därför ansett det bättre
att försälja sådana egendomar. I nu förevarande
fall torde läget vara just detta.

Utskottet invänder endast att köpeskillingen
skulle vara för låg, men jag
tror för min del att det erbjudna priset
är förmånligare för staten än om den
som ägare i fortsättningen skulle uppföra
ny ekonomibyggnad.

Jag skall därför, herr talman, i denna
fråga be att få instämma med herr
Alfred Andersson och yrka bifall till
hans reservation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling
varande punkten annat yrkande ej förekommit,
än att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den av
herr Alfred Andersson vid punkten avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt berörda
jrkande; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten 9, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

131

Ang. försäljning

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alfred Andersson
vid punkten avgivna reservationen.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Böke l1 i Kalmar län.

Punkten 10.

I skrivelse den 29 november 1950 hade
domänstyrelsen hemställt, att kronoegendomen
1 mantal Böke l1 i Söderåkra socken,
Kalmar län, måtte få säljas till egendomens
arrendator Carl E. Gunér för
ett pris av 100 000 kronor och på vissa
andra i skrivelsen närmare angivna villkor.

Departementschefen hade tillstyrkt domänstyrelsens
förslag.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning i vad den avsåge punkten
10.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herr Alfred Andersson, vilken ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte medgiva, att kronoegendomen
Böke l1 i Söderåkra socken, Kalmar
län, finge säljas till egendomens arrendator
Carl E. Gunér för en köpeskilling
av 100 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna fastighet råkar jag känna mycket
väl till. Den ligger ganska nära där
jag hor, och i detta fall är det nästan
ännu mera befogat än i det förra fallet
att en försäljning kommer till stånd.
Det är ganska lätt ocli dålig jord på
denna gård, men den har skötts väl under
många år. Ända sedan 1890-talet

av kronoegendomen Böke l1 i Kalmar län.

har samma familj innehaft egendomen,
och jag tror det är förmånligast för kronan
att sälja gården till arrendatorn, som
brukat den så länge.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Vid behandlingen av denna punkt i utskottet
anslöt jag mig till utskottsmajoriteten.
På grund av de informationer
jag därefter erhållit beträffande denna
egendom och dess byggnadsbestånd har
jag emellertid kommit till den uppfattningen,
att det för kronan vore fördelaktigast
att avyttra egendomen på villkor,
som äro angivna i propositionen.

Jag vill därför anmäla, att jag trots
den utsända delegationens rekommendationer
kommer att avgiva min röst till
förmån för reservationen.

Häri instämde herr förste vice talmannen.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag ber
att få omnämna, att denna egendom är
en av dem, som delegationen besökt, och
beträffande densamma har rått fullständig
enighet om att det med hänsyn till
skogstillgången vore ändamålsenligt att
den icke bleve föremål för försäljning.
Att byggnaderna inte äro i tillfredsställande
skick är riktigt vad beträffar
ekonomibyggnaderna, men jag kan lämna
den upplysningen, att en riksdagsman
från Kalmar län var med i delegationen
vid besiktningen av denna egendom,
och likväl voro vi eniga om att
egendomen inte borde säljas. Om någon
egendom bör bibehållas i kronans ägo,
så gäller det denna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag vill endast tillkännagiva, att
jag under denna punkt ämnar yrka bifall
till reservationen, men jag klandrar
inte delegationen. Den har haft alldeles
för kort tid på sig vid sina besök på
de olika gårdarna. Det är inte lätt fölen
delegation, att när den skall besik -

132 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Balsby 231 och 292 i Kristianstads län.
Ang. försäljning av kronoegendomen Hjärup 61 i Malmöhus län.

tiga kanske sju, åtta gårdar på några
timmar, komma till ett klart resultat.
Jag anser det vara omöjligt, när jag vet
att en uppskattningsnämnd behöver ungefär
en dag för varje egendom.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Hem MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag tyckte faktiskt det föreföll, som om
herr Näslund förblandade den förra
punkten och den vi nu behandla. I det
förra fallet, som gällde Applerum, var
det verkligen fråga om en egendom med
en del skog, men Böke har inte mer
skog än en liten hagbit, som inte är
mycket större än denna kammares plenisal.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Även
om det sker med rodnad, bjuder uppriktigheten
att jag här ger herr Mannerskantz
rätt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. försäljning av kronoegendomen

Balsby 23’ och 292 i Kristianstads län.

Punkten 11.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte medgiva, dels att kronoegendomen
Balsby 231 och 292 i Nosaby socken,
Kristianstads län, finge, med undantag
av ett med litt. A betecknat område om ca
1 600 kvadratmeter, säljas till egendomens
arrendator Ragnar Eriksson för
en köpeskilling av 86 200 kronor, dels
ock att nämnda område finge säljas till
dess innehavare agronomen Wiktor Pers -

son för en köpeskilling, beräknad efter
70 öre för kvadratmeter; skolande vid
försäljningarna i övrigt gälla i huvudsak
de villkor, som domänstyrelsen
föreslagit.

Herr NORMAN: Herr talman! I detta
fall har utskottet enhälligt tillstyrkt försäljning.
För att ge uttryck för min bestämda
ovilja mot försäljningspolitiken
över huvud taget yrkar jag avslag på
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder endast
yrkats, av herr Norman, att vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Normans yrkande; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 12—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Hjärup 61 i Malmöhus län.

Punkten 16.

I skrivelse den 27 oktober 1950 hade
domänstyrelsen hemställt, att kronoegendomen
Va mantal Hjärup 61 i Uppåkra
socken, Malmöhus län, måtte få säljas
till egendomens arrendator Arnold Andersson
för ett pris av 125 000 kronor
samt på vissa andra i skrivelsen närmare
angivna villkor.

Departementschefen hade tillstyrkt domänstyrelsens
försäljningsförslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning i vad den avsåge punkten
16.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Andersson och Boman i Stafsund,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

133

Ang. försäljning av kronoegendomen Hjärup 61 i Malmöhus län.
samt att utskottet bort hemställa, att Jag måste, herr talman, i detta fall yrriksdagen
måtte medgiva, att kronoegen- ka bifall till utskottets förslag, vilket indomen
Hjärup C1 i Uppåkra socken, nebär avslag på Kungl. Maj:ts framställMalmöhus
län, finge säljas till egendo- ning, och jag gör det såsom en påminmens
arrendator Arnold Andersson för nelse för jordbruksutskottet att försvara
en köpeskilling av 125 000 kronor samt sina åtgärder, om man nu inom utskotpå
i huvudsak de villkor för övrigt, som tet över huvud taget har tänkt igenom
domänstyrelsen föreslagit. sina förslag.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Även på denna punkt har jag avgivit
en reservation. Jag förmenar alltså,
att utskottet bort tillstyrka den kungl.
propositionen.

Vad beträffar denna egendom måste
även i detta fall ombyggnader företagas.
Det erfordras således ny takstol på stallbyggnaden
samt ny loglänga, och vidare
behövs det ett nytt svinhus, då det nuvarande
är otillräckligt. Arbetarbostadshus
saknas. Vidare har den s. k. husbocken
förstört åtskilligt i byggnaderna.
Mer behöver knappast sägas. Byggnadskostnaderna
komma också i detta fall
att uppgå till mellan 80 000 och 90 000
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag blir
mer och mer förvånad, när jag följer
behandlingen av dessa frågor.

Här har en reservant — det är summa
två reservanter inom utskottet på denna
punkt — med några ord yrkat avslag på
utskottets framställning. Utskottet har
ändå i sitt utlåtande skrivit: »Visserligen
erfordras vissa kostnader för att
sätta byggnadsbeståndet i fullgott skick,
men dessa torde ej bliva så betydande att
de kunna anses utgöra ett godtagbart skäl
för en försäljning på de villkor som föreslagits
i propositionen.» Trots att utskottet
skrivit på detta sätt, hör man inte
ett knyst från någon av dem som representera
utskottsmajoriteten, och så går
det i ärende efter ärende. Det är mycket
häpnadsväckande, att ett utskott beter
sig på det här sättet. Jag får hoppas
att ledamöterna, då de varit mera utvilade,
ägnat dessa ärenden större uppmärksamhet.
Nu ha de tydligen helt
tröttnat och somnat.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
var inte i tillfälle att följa delegationen
till Kalmar län och har följaktligen inte
kunnat yttra mig i de ärenden, som rört
detta län, men jag har däremot varit
med nere i Skåne, och jag kan försäkra
kammaren, att sakkunskapen därvid har
varit väl företrädd, eftersom rektor Nilsson
vid Alnarp, som torde vara en av
dem som bäst känna till jordbruksvärdena
i trakten kring Lunds stad i Malmöhus
län, har varit ledamot av delegationen.
Jag tror därför inte man här kan
avfärda utskottsmajoritetens hemställan
så enkelt som man har gjort i de tidigare
ärendena. Det förvånar mig att inte
någon av de delegerade, som voro med
vid besiktningen i Kalmar län, ha försvarat
utskottsmajoritetens förslag beträffande
egendomar i detta län.

Vad beträffar denna fastighet är enbart
bostadshuset värt nästan lika mycket
som hela köpesumman betingar.
Det är ett förstklassigt bostadshus, och
det är den ypperligaste jord man kan
tänka sig. När man vet att priserna på
jorden kring Lunds stad äro mellan
5 000 och 6 000 kronor per hektar, är
det ganska lätt att räkna ut att det även
när det gäller denna fastighet är fråga
om ett realisationspris.

Vid nästkommande punkt skall jag
återkomma för att ytterligare redogöra
för motivet till att utskottet även där
har gått på avslagslinjen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Med anledning
av vad herr Sjödahl nyss sade angående
utskottets inflytande, vill jag

134 Nr 23.

Lördagen den 2G maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Vallkärra 71 i Malmöhus län.

erinra om att det finns en Konung också
här i landet, som har föreslagit denna
försäljning.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Till herr Sjödahl skulle jag vilja
säga, att han nog har rätt, ty det är inte
så lätt att försvara en sjuk sak. Jag har
tidigare sagt, att det är beklagligt, att
delegationen haft så kort tid på sig för
sina besök på de olika gårdarna, vilket
ytterligare framgick av herr Svedbergs
anförande. Han hade inte tagit tid på sig
att undersöka vem som hade bekostat
den fina inredningen i bostadshuset. Det
har nämligen arrendatorn själv gjort,
och han har också lagt ned stora kostnader
på stallinredningen. Det hade inte
delegationen tid att ta reda på. Vad delegationen
tagit reda på är hur jorden
ser ut på ytan och hur husen se ut på
skalet. Det är praktiskt taget allt vad
man hunnit med.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Med
anledning av herr Sjödahls, jag kanske
får kalla det anmärkning mot jordbruksutskottet
vill jag säga att vi nog bruka
försvara våra utlåtanden. Att jag i ett
par ärenden inte uppträtt och försvarat
utskottets ståndpunktstagande, berodde
på att jag i sak stod på samma
sida som herr Andersson i Bussjö, ehuru
jag icke reserverat mig. Det var anledningen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Här
blottas undan för undan interiörer från
jordbruksutskottet som jag tror måste
göra kammaren mer och mer häpen.

Först står en ensam reservant upp och
gör ett yrkande, men från utskottsmajoriteten
hör man inte någonting, utan man
låter utan vidare utskottets förslag falla,
och sedan kommer utskottets högt ärade
ordförande upp och säger, att han visserligen
inte reserverat sig inom utskottet,
men djupast inne i själen är han
fylld av reservationer mot det beslut,

som han i egenskap av ordförande suttit
och klubbat utan att reservera sig.

Dessa händelser, herr talman, tala för
sig själva; de tala högt, och de tala icke
väl om jordbruksutskottet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Vallkärra V i Malmöhus län.

Punkten 17.

Domänstyrelsen hade i skrivelse den
27 oktober 1950 hemställt, att kronoegendomen
y, mantal Vallkärra 71 i
Vallkärra socken, Malmöhus län, måtte
få säljas till egendomens arrendator
Gunnar Månsson för ett pris av 206 000
kronor och på vissa andra i skrivelsen
närmare angivna villkor.

Lördagen den 26 mai 1951 em.

Nr 23.

135

Ang. försäljning av kronoegendomen Vallkärra 71 i Malmöhus lan.

Departementschefen hade biträtt förslaget.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
framställning i vad den avsåge punkten
17.

Reservation hade anförts av herr Alfred
Andersson, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Vallkärra 71 i Vallkärra socken, Malmöhus
län, finge säljas till egendomens arrendator
Gunnar Månsson för en köpeskilling
av 206 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Herr NÄSLUND: Herr talman! För att
bespara herr Sjödahl att rikta nya förebråelser
mot jordbruksutskottet skall jag
tillåta mig yrka bifall till vad utskottet
hemställt, ehuru jag är medveten om att
utskottet på denna punkt kommer att få
bakslag på sin hemställan.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Jag kommer under denna punkt
att yrka bifall till reservationen, och jag
får användning för samma motivering
som i det föregående fallet, men jag vill
tillägga att det var behandlingen av förevarande
ärende rörande egendomen
Vallkärra, som gav anledning till oppositionen
inom utskottet.

En ledamot av utskottet liksom också
av denna kammare hade fått ett brev
från en förening där nere, vilken på ett
föreningsmöte hade bestämt, att egendomen
Vallkärra skulle kosta litet mera än
vad uppskattningsnämnden hade kommit
till, och så var hela cirkusen inom
utskottet i gång, ty det var cirkus. Man
satte till delegationen och letade rätt på
några andra egendomar, som den samtidigt
skulle titta på.

Vad beträffar egendomen Vallkärra är
den inte så bra som delegationen möjligen
tror. På den måste byggas en ny

stallbyggnad med siloanläggning och i
samband därmed också en ny logbyggnad.
De två arbetarbostäderna äro undermåliga
och för små. Dessutom är
vattentillgången sommartid otillräcklig.
Om delegationen hade tagit reda på
kostnaderna för allt detta och lagt dem
till köpeskillingen, eller åtminstone till
hälften av den köpeskilling, som uppskattningsnämnden
kommit till, skulle
delegationen och därmed utskottet sluppit
allt detta besvär.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDRÉN: Herr talman! I den debatt,
som här ägt rum, har man inte
bara efterlyst en talesman för jordbruksutskottet
utan också en talesman för vår
regering. När jordbruksministern är närvarande
i kammaren och debatt uppstår
om de olika ärenden, som förekomma
till behandling, tycker jag det är rimligt
att jordbruksministern försvarar
propositionen gentemot utskottet eller
gentemot reservanterna.

I propositionen ha lämnats en del
upplysningar, vilka i vissa fall blivit bestridda.
Det förefaller mig under sådana
förhållanden riktigt att jordbruksministern
tar upp till bemötande de anmärkningar,
som framställts mot propositionen,
och det är så mycket mera anmärkningsvärt
att han inte gör det som han
dock är närvarande i kammaren.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har en känsla av att herr Andrén
inte har följt denna debatt från början.
Vad som bör sägas i ärendet är i stort
sett sagt, både från utskottets och från
reservanternas sida, och det sades i de
två första kontroversiella ärendena som
här förelågo.

För att emellertid gå herr Andrén till
mötes — herr Andrén är ju inte vilken
som helst ledamot av denna kammare
— har jag begärt ordet, och jag är ledsen,
om jag vid denna sena timme behöver
ytterligare referera vad som sagts tidigare
i diskussionen.

136 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Vallkärra V i Malmöhus län.

Värderingen av kronans egendomar
göres av en uppskattningsnämnd i samråd
med domänintendenten. Denna värdering
göres alltså av ett kungl. ämbetsverk
och följaktligen under ämbetsmannaansvar.
Statsrådet har varken tid
eller möjlighet att i egen person resa
ut på gårdarna och kontrollera värderingen.
Kungl. Maj:t har till sitt förfogande
dessa värderingsmän, och propositionen
är konsekvent skriven och presenterad
riksdagen efter domänverkets
förslag.

Försäljningsärendena äro till sitt antal
ungefär 35 stycken. Jordbruksutskottet
har nu velat ta ett stickprov och genom
en delegation besiktigat ett mindre
antal av de egendomar, som föreslagits
till försäljning. I alla de fall, då
jordbruksutskottet icke har besökt egendomarna,
har utskottet konsekvent tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition. Av de
fall, som utskottet närmare besiktigat,
har utskottet — om jag inte tar alldeles
fel — avstyrkt två tredjedelar och godkänt
en tredjedel.

Det är självklart att jag gjorde vissa
reflexioner, när jag såg utskottets ställningstagande,
och att jag har gjort vissa
reflexioner, när jag suttit och lyssnat
till debatten här i dag. Om jag skulle ge
ett uttryck för dem, skulle det närmast
vara att man från utskottets sida antingen
borde ha gått på bifall över hela
linjen men med en skrivning, som inneburit
att man till nästkommande år
hade begärt andra värderingsgrunder —
eftersom man har haft ett allmänt intryck
av att värderingarna varit för låga
— eller också gått på avslag över
hela linjen med ungefär samma skrivning,
nämligen att utskottet inte anser
värderingsgrunderna stämma riktigt
överens med vad dagsläget bjuder. Nu
har emellertid utskottet stannat för ett
förslag, som innebär att man beträffande
det mindre antal gårdar, som man
har sett på, i en del fall går emot Kungl.
Maj:ts förslag och i en del fall godkänner
detta, medan man beträffande flertalet
egendomar, som man inte har sett
på, går helt på den kungl. propositionen.

Dessa synpunkter ha redovisats i de -

batten på ett tidigt stadium. De beslut,
som kammaren har fattat, ha konsekvent
inneburit bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
och föredragande statrådet har
inte haft någon anledning att protestera.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka för det svar, som jag har fått
av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.
Jag är glad alt han denna
gång givit uttryck åt de reflexioner,
som han gjort under debatten.

Jordbruksministern tröstade sig med
att besluten konsekvent gått i överensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag.
Det är i varje fall inte något man kan
veta på förhand, före voteringen, och
därför förefaller det mig nog, som om
det på de särskilda punkter, där det förekommit
debatt — en debatt, vars innehåll
icke blivit berört i principdebalten
—- hade förelegat anledning för jordbruksministern
att uppträda och säga
sin mening i dessa ting.

Nu förstår jag mycket väl att jordbruksministern
personligen icke har varit
i tillfälle att besöka alla de egendomar,
som det här är fråga om. Det måste
i alla fall göra ett ganska otillfredsställande
intryck att se, hur riksdagen i
denna sena timme, utan andra upplysningar
än som finnas i trycket och delvis
också med ledning av mera tillfälligt
gjorda meddelanden, skall fatta beslut i
frågor, som dock äro ganska betydelsefulla.

Jag har inte något yrkande, men jag
har velat ge uttryck åt dessa reflexioner,
som jag inte har kunnat undgå att göra
under denna debatt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

137

Ang. försäljning av kronoegendomen Melby l1 i Östergötlands län.

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 57.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 39, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronocgendomar m. m.

I en till riksdagen den 2 mars 1951
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 115, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att bifalla de
förslag, om vilkas avlåtande till riks 10

Första hammarens protokoll 1951. Nr 23. ''

dagen föredragande departementschefen
hemställt.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Melby l1 i Östergötlands län.

Punkten 2.

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Melby l1 i Finspångs köping, Östergötlands
län, finge säljas till egendomens
arrendator O. Melvinger för en köpeskilling
av 80 000 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Svedberg, Ahlsten
och Mossberger ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts framställning i vad den
avsåge punkten 2.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Tillsammans
med två andra ledamöter av
utskottet har jag fogat en reservation
till utskottets hemställan under denna
punkt, och jag ber att få framföra de
synpunkter, som för oss varit vägledande
vid avgivandet av reservationen.

Jag skulle bara vilja ställa frågan,
huruvida inte denna fastighetsförsäljning
kan betraktas såsom en verklig
realisation. Fastigheten innehåller 38
hektar åker och 79 hektar skogsmark.
Skogen är av uppskattningsnämnden värderad
till 70 000 kronor. Det sammanlagda
värdet av hela egendomen uppgår till
101 000 kronor. Enbart jordbruksfastigheten
är taxerad till 42 100 kronor, medan
skogen har ett taxeringsvärde av
16 400 kronor. Vid uppskattningstillfället
fanns det avverkningsbar skog till ett
värde av 22 000 kronor. Kungl. Maj:t bär
föreslagit att denna egendom skall säljas
för 80 000 kronor, således till ett pris,

138

Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Ang. försäljning av kronoegendomen Mölleberga Stora l1 i Malmöhus län.

är 21 000 kronor lägre än det värde uppskattningsnämnden
kommit till. Jag frågar
utskottets ordförande: År inte detta
realisation?

När man talar om att det är nödvändigt
för kronan att sälja kungl. domänstyrelsens
fastigheter, i synnerhet om byggnadsbeståndet
är dåligt, har det nog sin
giltighet i detta fall, eftersom bostadshuset
blivit så eftersatt, att hälsovårdsmyndigheterna
dömt ut detsamma. Men
man måste ändå, även om man inte räknar
med bostadshuset, utan endast byggnaderna
i övrigt, ställa frågan, om det
kan vara skäl att realisera denna fastighet
på 38 hektar odlad jord i god hävd
och med 70 000 kronors skogsvärde. Det
innebär att den odlade jorden och byggnaderna
skulle säljas för 10 000 kronor.
Nog måste i detta försäljningsärende få
göras den reflexionen och framställas
den frågan: Kan det vara förnuftigt att
realisera egendomar på grund av bostadsbeståndets
skick till priser som vid försäljningen
understiga det verkliga värdet,
som det i detta fall är fråga om?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, som är fogad till
utskottets utlåtande på denna punkt.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Herr
Svedberg ställde till mig frågan, huruvida
det kunde vara lämpligt att sälja denna
egendom till det pris, som föreslagits.
Jag tycker ju att herr Svedberg lika väl
hade kunnat ställa den frågan till jordbruksministern,
som är här närvarande.
Det är väl inte jag, som skall svara för
uppskattningarna. För övrigt vill jag påpeka,
att även om jag har deltagit i detta
beslut, stå sexton av utskottets ledamöter
på samma sida som jag. Det finns tre
reservanter, och utskottet består av tjugo
ledamöter, så att jag är inte alldeles ensam
om detta förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hem -

ställt samt vidare på godkännande av
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a —■ 55;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. försäljning av kronoegendomen
Mölleberga Stora l1 i Malmöhus
län.

Punkten 7.

I skrivelse den 10 november 1950 hade
domänstyrelsen hemställt, att kronoegendomen
5/s mantal Mölleberga Stora
l1 i Mölleberga socken, Malmöhus län,
måtte med undantag av ett utskifte om
0,187 hektar få säljas till egendomens:

Lördagen den 26 maj 1951 em.

Nr 23.

139

Ang. försäljning av kronoegendomen Mölleberga Stora l1 i Malmöhus lan.

arrendator Axel Jönsson för ett pris av
115 600 kronor och på vissa andra i
skrivelsen närmare angivna villkor.

Departementschefen hade tillstyrkt
domänstyrelsens försäljningsförslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts framställning i vad den avsåge
punkten 7.

Reservation hade anförts av herr Alfred
Andersson, vilken ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte medgiva, att kronoegendomen
Mölleberga Stora l1 i Mölleberga socken,
Malmöhus län, finge efter avskiljande
av ett utskifte om 0,187 hektar säljas
till egendomens arrendator Axel
Jönsson för en köpeskilling av 115 600
kronor samt på i huvudsak de villkor i
övrigt, som domänstyrelsen föreslagit.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr talman!
Vid denna punkt har jag reserverat
mig och menar, att utskottet borde ha
tillstyrkt propositionen. Denna egendom
ser visserligen bra ut på avstånd, men
den är inte en första klassens egendom,
trots att den ligger i Malmöhus län. En
tredjedel av jorden är lätt sandmylla och
ligger på sandbotten. Det har inte delegationen
haft tid att titta efter, men det
har uppskattningsnämnden sett. Dessutom
är det en långsträckt egendom, och
husen ligga i ena kanten, vilket måste
försvåra driften.

Arrendatorn har också lagt ned stora
kostnader på boningshuset och även på
häststallet, vilka han knappast fått någonting
för. Det måste uppskattningsnämnden
räkna honom till godo, när den
värdesatte egendomen.

Jag ber att med detta, herr talman, få
yrka bifall till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Av utskottets
ledamöter är det endast en som
har reserverat sig. De övriga ha biträtt
utskottets utlåtande på denna punkt, och

jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 8—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 14, i anledning av väckt
motion angående viss ändring i apoteksvarustadgan,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 21, angående användande av riksbankens
vinst för år 1950;

140 Nr 23.

Lördagen den 26 maj 1951 em.

nr 22, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för befattningshavare vid riksdagens
verk, m. m.;

nr 23, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar
i bankoreglementet;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och

nr 25, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
viss ändring i instruktionen för riksdagens
revisorer.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition om godkännande
av mellan Sverige och Ungern

träffad uppgörelse rörande ersättning
för svenska privata ekonomiska intressen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 27, angående
uppskov med behandlingen av
vissa motioner, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.44 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

511715