Lördagen den 26 juni (Riksdagens protokoll 1948:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 26

25—26 juni.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 juni.

Sid.

Svar på interpellationer av

herr Hedlund i Rådom ang. utsträckning av den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen till självständiga företagare och deras familjemedlemmar
............................................ 6

herr Severin i Stockholm ang. närmare undersökning rörande ett
av tvenne läkare i Stockholm utfärdat intyg om att viss person

vore psykiskt sjuk, m. m................................. 8

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 11

Handeln mellan Sverige och Förenta staternas—Storbritanniens ockupationszoner
i Tyskland.................................. 60

Skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten i Stockholm............ 62

Skärgårdstrafiken.......................................... 65

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. in..................... 72

Ändring av lagen om delning av jord å landet inom vissa delar av

Kopparbergs län........................................ 90

Eftergift från arbetarskyddslagen............................ 92

Lönereglering för övningslärare m. m......................... 97

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 26 juni.

Första lagutskottets memorial nr 46, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande förslag till lag om ändring i strafflagen,
m. m...........................................

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 26.

Nr 26.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 60, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område .................. 11

Utrikesutskottets utlåtande nr 16, ang. varuutbytsöverenskommelse
med Schweiz.......................................... 60

— nr 17, ang. handeln med Förenta staternas—Storbritanniens ockupationszoner
i Tyskland.................................. 60

Statsutskottets utlåtande nr 184, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet.
................................................. 61

— nr 185, ang. avsättning till försäkringsinspektionens fond...... 61

— nr 186, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

(utrikesdepartementet).................................. 61

-—• nr 187, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

(försvarsdepartementet).................................. 61

— nr 188, ang. avskrivning av lån till B. V. Orre.............. 61

— nr 189, ang. livränta till T. A. B. Johansson m. fl............. 61

— nr 190, ang. förlängning av statens borgen för Husaby aktiebolag 61

— nr 191, ang. ersättning till K. G. Sjöberg.................. 61

— nr 193, ang. kostnader för inköp och inlösen av ved m. m..... 61

— nr 194, ang. byggnadsfrågor (ecklesiastikdepartementet)...... 61

— nr 195, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

(ecklesiastikdepartementet) .............................. 61

— nr 196, ang. anslag till fångvården m. m................... 61

— nr 197, ang. ersättningar för olycksfall i arbete m. m......... 61

— nr 198, ang. dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m............. 61

— nr 199, ang. dyrtidskompensation å sjukpenning eller livränta.. 62

— nr 200, ang. anslag till allmänna indragningsstaten.......... 62

— nr 201, ang. skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten i Stockholm 62

— nr 202, ang. skärgårdstrafiken............................ 65

— nr 203, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

(nya kapitalinvesteringar)................................ 71

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. rätt att vid taxering för

inkomst njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser, m. m..... 71

— nr 58, ang. värnskatt på 1948 års taxering.................. 71

Bankoutskottets utlåtande nr 47, ang. pension åt vissa justerare av

mått och vikt m. fl..................................... 71

— nr 49, ang. pension för konstitutionsutskottets sekreterare S. V.

Holm................................................ 72

Andra lagutskottet utlåtande nr 45, ang. ändrad lydelse av prisregleringslagen
m. m......................................... 72

— nr 46, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län .... 90

— nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. skärgårdstrafiken
.............................................. 92

— nr 50, ang. eftergift från bestämmelserna i lagen om arbetarskydd 92

— nr 51, ang. fortsatt giltighet av förordningen om kristillägg å

daghjälp från erkända arbetslöshetskassor.................. 96

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. lönereglering för övningslärare.. 97

Fredagen den 25 juni 1948.

Nr 26.

Fredagen den 25 juni.

kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 17 och
den 18 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30,
statsutskottets utlåtande nr 192, första
lagutskottets memorial nr 46, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
60—62 och 64—66 samt särskilda utskottets
utlåtande nr 1.

§ 3.

Föredrogs den av herr Adolfsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättrade
anställningsförhållanden för banarbetarna
vid statens järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hedlund i
Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående övervakningen
av karteller inom näringslivet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Fru GUSTAFSON, som yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta, att bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens
föredragningslista första lagutskottets
memorial nr 46 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 60 måtte uppföras

främst, andra lagutskottets utlåtande nr
47, konstitutionsutskottets utlåtande nr
30 och särskilda utskottets utlåtande nr
1 sist, samt övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av Sveriges anslutning
till en konvention angående
europeiskt ekonomiskt samarbete m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kostnader i samband
med Sveriges deltagande i vissa
internationella organisationer;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till administrationskostnader
för nordiskt ekonomiskt
samarbete;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande tillverkning
in. m. av flygmateriel;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
statstjänstemän m. fl. för vissa under
vistelse utom riket uppkomna förluster;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upprättande av
en medicinsk högskola i Göteborg jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1948/49 till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen; -

Nr 26.

Fredagen den 25 juni 1948.

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1948 å folkpensioner
in. in. jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt ej angår lagförslaget;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1948/49 till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor
;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens uppfostringsanstalter
för sinnesslöa;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
beräkning av levnadskostnadsindex;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 218, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för bidrag och
lån av statsmedel för anordnande avallmänna
samlingslokaler;

nr 219, i anledning av väckt motion
angående anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till Stockholms stadsmission
för viss alkoholistvårdande verksamhet; nr

220, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande dyrortssystemets
avskaffande;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående mark
inom Kaknäsområdet och å Långholmen
i Stockholm jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 222, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för avhjälpande av bo -

stadsbehovet för de vid ämbetsverken
å Ladugårdsgärdet och Mariebergsområdet
anställda tjänstemännen;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning avdels
Kungl. Maj:ts proposition angående
välfärdsanordningar för sjöfolk i
hamn, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckt motion angående bidra
till uppförande av ett sjömanshem i
Antvverpen;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. in.; och

nr 59, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1948/49, m. in.;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen,
m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 52, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1948 å folkpensioner
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 53, i anledning av- väckta motioner
om beredande av ökad ersättning åt
silikossjuka arbetare.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts

''• ao.

Fredagen den 25 juni 1948.

Nr 26.

proposition med förslag till nya avlöningsreglementen
in. in.;

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion; nr

355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49
in. m.;

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Hj.
Jakobson in. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader in. m.;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
försvarets organisation jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49 in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
till materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 in. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.;

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.; och
nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till civilförsvaret m. m.;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 347, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en lagaskiftesförrättning
å fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix
socken;

nr 348, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar;

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. in. såvitt angår nionde huvudtiteln;
och

nr 350, i anledning av väckt motion
angående reglering av rätten att hålla
grindar över enskild viig till vilken
statsbidrag utgår.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Lördagen den 26 iuni.

kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. utsträckning
av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
till självständiga företagare och
deras familjemedlemmar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har ledamoten herr Hedlund i
Rådom till mig riktat följande frågor:

1. »Är statsrådet i tillfälle meddela,
om förslag till nästa års riksdag kan
väntas om en lagstiftning, innebärande
att ersättning i följd av olycksfall i arbete
utgår vid sådant olycksfall, som
drabbar självständiga företagare, deras
hustrur eller barn?»

2. »Är statsrådet i tillfälle att meddela,
huruvida den utredning i ämnet,
som nu torde pågå, tar sikte på en ersättning,
som är fullt likvärdig med
den, som utgår till anställda?»

Till socialvårdskommitténs arbetsuppgifter
hör att i samband med den
allsidiga utredning rörande förbättrad
lagstiftning om försäkring för olycksfall
i arbete, som utredningen redan utfört,
även verkställa vissa särskilda utredningar
angående utvidgning av den
sociala olycksfallsförsäkringen till kategorier,
som nu stå utanför denna försäkring.
Efter en framställning av 1939
års riksdag om fortsatt utredning angående
utvidgad försäkring för olycksfall
i arbete — med framställningen åsyftades
dels ett fullföljande av viss tidigare
utredning om frivillig försäkring
för självständiga yrkesutövare, dels en
allsidig och förutsättningslös prövning
om ytterligare utvidgning av försäkringen
— överlämnade nämligen Kungl.
Maj :t handlingarna i detta ärende till

socialvårdskommittén för att tagas under
övervägande vid fullgörandet av
dess utredningsuppdrag. I sitt den 9
januari 1948 avgivna betänkande angående
ändrade ersättningsgrunder i
olycksfallsförsäkringslagen har kommittén
även berört denna del av sitt
utredningsuppdrag. Därvid anförde
kommittén, att åtskilliga av de spörsmål,
som här möta, äro så vittgående,
att ståndpunkt till dem icke kan tagas
utan omfattande utredningar. Beträffande
tidpunkten för framläggandet av
förslag i ämnet kan enligt vad jag inhämtat
för närvarande ej avgöras, huruvida
utredningen hinner slutföras
under innevarande år.

Då sålunda tidpunkten för avlämnandet
av socialvårdskommitténs förslag
i det av interpellanten berörda ämnet
ännu ej med bestämdhet kan fixeras,
kan jag icke för närvarande göra
något uttalande om, huruvida förslag
kan föreläggas nästa års riksdag.

Vad beträffar interpellantens andra
fråga har jag inhämtat, att socialvårdskommittén
vid sina preliminära överväganden
i fråga om olycksfallsförsäkringen
för här ifrågavarande kategorier
ansett, att en lösning borde i första
hand sökas efter den linjen, att sjukförsäkringen
för dem utbygges med ett
kompletterande försäkringsskydd för
invaliditet och dödsfall. Genom allmänna
sjukförsäkringen komma nämligen
självständiga yrkesutövare att erhålla
rätt till sjukhjälp även vid olycksfall
under yrkesarbetet, utan att de behöva
erlägga några särskilda avgifter
härför.

Beträffande konstruktionen i övrigt
av en olycksfallsförsäkring för självständiga
yrkesutövare med flera, måste
man först ta ställning till frågan om
försäkringen bör göras obligatorisk för
vissa kategorier. Detta med hänsyn till

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. utsträckning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
till självständiga företagare och deras

önskemålet att försäkringen skall få
den önskvärda omfattningen. Alltsedan
olycksfallsförsäkringslagens tillkomst
har nämligen möjlighet funnits för
självständiga yrkesutövare att taga frivillig
försäkring för hemmavarande
barn, men denna försäkring har, trots
den propaganda som bedrivits, fått en
tämligen ringa anslutning. Självklart
kommer en obligatorisk försäkring att
kräva vidlyftigare administrativa anordningar
än en frivillig. I fråga om
räckvidden av en försäkring för självständiga
yrkesutövare är att märka, att
en gränsdragning mellan olycksfall i
och utom arbete icke torde kunna ske
på samma sätt som för anställda.

Storleken av en skadad arbetstagares
ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
bestämmes i förhållande till hans
årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt
bestämmelserna i 9 paragrafen i lagen.
Beträffande självständiga yrkesutövare
kan i stället tänkas den anordningen,
att vederbörande vid inträdet i försäkringen
hänföres till en viss försäkringsklass,
som blir bestämmande beträffande
såväl avgifternas som ersättningarnas
storlek. Detta system användes
för närvarande inom den statsunderstödda
olycksfallsförsäkringen för
fiskare och föreslås i riksförsäkringsanstaltens
år 1935 avgivna utredning
rörande frivillig företagarförsäkring.

Vad angår ersättningsgrunderna inom
en försäkring av bär ifrågavarande slag
framgår av vad jag här anfört, att socialvårdskommittén
i vart fall överväger
vissa avvikelser från olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser. Några
uttalanden utöver denna redogörelse
för socialvårdskommitténs inställning
till de spörsmål, som interpellanten
upptagit i sin andra fråga, kan jag för
närvarande ej göra.

Härpå yttrade

Herr HEDLUND i Hådom: Herr talman!
Jag tackar lierr statsrådet och

familjemedlemmar.

chefen för socialdepartementet för svaret.
I anledning av min första fråga
har ju socialministern meddelat, att det
för dagen inte är möjligt att ange den
tidpunkt, då förslag i ämnet kan föreläggas
riksdagen. Jag får uttala den
förhoppningen, att dröjsmålet inte skall
komma att bli alltför långt. Frågan är
ju ganska viktig. Många människor beröras
av saken. Man får en uppfattning
om frågans storleksordning redan
om man ser på förhållandena beträffande
den jordbrukande befolkningen.
I runt tal 30 procent av landets
befolkning bar sin utkomst i jordbruket,
och endast en tredjedel av den
arbetskraft som användes i den näringsgrenen
är ju att hänföra till annan
kategori än jordbrukare med hustrur
och hemmavarande barn. Det betyder,
att även om man håller sig enbart
inom näringsgrenen jordbruk så
finner man att där inte mindre än två
tredjedelar av 30 procent av landets
befolkning saknar skydd i det hänseende
det här är fråga om. Det är ju en
ganska aktningsvärd siffra.

Visserligen kan man säga att om det
dröjer något år mer eller mindre, innan
saken blir ordnad, kan inte ha så
förfärligt stor betydelse. Men man
måste förstå den otålighet, varmed särskilt
landsbygdsungdomen väntar på
lösningen av denna fråga. Det har ju
gått årtionden sedan de anställda fingo
sitt ekonomiska skydd ordnat i detta
hänseende, medan företagarna själva
och deras hemmavarande barn ju praktiskt
taget helt sakna ett sådant skydd.
Det är därför lätt att förstå, att det hos
denna grupp av befolkningen väcker
blandade känslor, att man förbättrar
skyddet på detta område för folk, som
redan har ett visst skydd, innan man
vidtager åtgärder för att över huvud
taget bereda något skydd för sådana
som helt sakna dylikt skydd.

Hur nu än utformningen av ifrågavarande
lagstiftning kommer att bli,

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. närmare undersökning rörande ett av tvenne läkare i

Stockholm utfärdat intyg om att viss person vore psykiskt sjuk, m. m.

skulle jag emellertid vilja uttala, att
den frivilliga linjen inte är mycket att
bygga på härvidlag. Människorna äro
nu en gång sådana, att de ha en viss
obenägenhet att frivilligt ordna sådana
här saker. Det har man exempel på
från sjukkasseväsendet. Jag skulle föreställa
mig, att en av anledningarna
till att sjukkassereformen kom till
stånd just var, att man hade kunnat
konstatera denna obenägenhet att på
frivillig väg ordna försäkringsskyddet.
Enligt min mening bör sålunda olycksfallsförsäkringen
bli obligatorisk både
för de hemmavarande barnen och de
egna företagarna. Jag är emellertid angelägen
betona — och det är närmast
av den anledningen jag tagit upp frågan
— att särskilt skyddet för de hemmavarande
barnen inte får utformas på
det sättet, att det här uppkommer någon
pariasklass med lägre ersättning
vid olycksfall i arbete än för andra
arbetare. För den händelse man menar,
att det är arbetet som sådant, som
bör förläna detta skydd — och det är
väl ändå så — skulle man, förefaller
det mig, åstadkomma en viss klyfta
emellan de anställda och den kategori
jag nu talar om, för den händelse man
inte hade likvärdiga ersättningsgrunder.
Jag är på det klara med, när jag
säger likvärdiga, att de inte kunna vara
i varje detalj fullt likartade.

Jag tror visserligen, att man i svaret
något överbetonat svårigheterna att draga
gränsen mellan olycksfall i arbete
och annat olycksfall för företagarna.
Jag tror inte det kommer att bli så förfärligt
svårt. Redan nu arbeta ju många
anställda under förhållanden som äro
tämligen jämförbara med arbetsförhållandena
för de egna företagarna. Dessutom
uppkomma väl skadorna oftast
vid användningen av arbetsredskapen,
vilket bör underlätta gränsdragningen.
I praktiken kan det knappast bli oöverkomliga
svårigheter, förefaller det mig.
Däremot kan man, såsom framhålles i

svaret, vid bestämmande av ersättningens
storlek inte förfara på samma enkla
sätt som för de löneanställda, för
vilka man utgår från årsinkomsten. För
de kategorier det här gäller är det
nämligen svårt att renodla vad som är
att hänföra till arbetsinkomst. Däremot
kan man möjligen utgå från något genomsnittligt
tal för de skilda yrkesgrupperna.
Jag har velat redan på detta
stadium understryka nödvändigheten
av att man här får fram fullt likvärdig
ersättning och att man alltså
inte skapar fram två olika slags ersättningsgrunder
och därmed två olika
slags arbetare i samma dagliga gärning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. närmare undersökning
rörande ett av tvenne läkare
i Stockholm utfärdat intyg om att viss
person vore psykiskt sjuk, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som anförde:
Herr talman! Enligt en artikel i Aftontidningen
för den 4 maj i år skulle legitimerade
läkaren Bengt Boye och
professorn Torsten Sjögren i skriftligt
intyg förklarat en person psykiskt sjuk,
medan överläkarna Harald Rabe och
Fritz Wiesel i ett annat intyg uttalat,
att de icke iakttagit något som skulle
tyda på att personen i fråga lede av
psykisk sjukdom. Med hänvisning till
nämnda artikel har herr Severin i
Stockholm med kammarens tillstånd
till mig riktat följande två frågor:

Är herr statsrådet villig att låta verkställa
en ingående undersökning av det
inträffade fallet?

Är herr statsrådet beredd att söka genom
lagstiftning eller på annat sätt
skapa starkast möjliga garantier för
medborgarnas personliga frihet och integritet
i berörda avseende?

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. närmare undersökning rörande ett av tvenne läkare i

Stockholm utfärdat intyg om att viss person vore psykiskt sjuk, m. m.

Som svar får jag anföra följande.

Av interpellantens redogörelse liksom
av den av honom åberopade tidningsartikeln
framgår, att olika läkare
utfärdat två med varandra icke förenliga
intyg angående en och samma persons
psykiska hälsotillstånd. Det ena
intyget är utfärdat den 11 december
1945 av doktor Bengt Boye och professor
Torsten Sjögren. I intyget förklara
de, att de genom samtal med släktingar
till en gift dam, en hastig konfrontation
mellan Boye och damen i fråga,
samtal med en hennes skyddsling — en
tysk flykting — samt genom upplysningar
av en med damens familj bekant
läkare övertygat sig om att damen
icke vore psykiskt frisk samt att
hon på grund därav otillbörligt utnyttjats
av sin skyddsling.

I intyget säges det vidare, att damens
förhållande till hennes skyddsling förorsakat
en svårartad familjekonflikt,
som var ägnad att ytterligare försämra
damens psykiska hälsotillstånd. Bl. a.
för lösande av denna familjekonflikt
syntes det intygsgivarna av nöden, att
den tyske flyktingen såsom icke önskr
värd utlänning snarast förpassades ur
riket.

Någon undersökning av damen hade
icke förekommit. Boye hade endast
helt flyktigt sett henne, när han tillsammans
med ett par av hennes släktingar
uppsökte henne i hennes affär
för att underkasta henne en undersökning.
Damen avvisade detta besök genom
att lämna affären. Sjögren hade
för sin del över huvud taget icke i
samband med intygets utfärdande sammanträffat
med damen i fråga.

Det andra intyget är utfärdat av
överläkarna Harald Rabe och Fritz
Wiesel samt daterat den 29 december
1945, alltså 18 dagar senare iin Boyes
ocli Sjögrens intyg. Rabe och Wiesel
uppge, att de haft ett ca 4 timmar långt
samtal med ifrågavarande dam samt att

de även talat med hennes make och
den tyske flyktingen. Vidare hade de
av ett flertal personer inhämtat upplysningar
om henne och hennes familjeförhållanden.
På grund av vad de sålunda
erfarit intyga Rabe och Wiesel
att de icke iakttagit något, som skulle
tyda på att damen i fråga lider av psykisk
sjukdom. Lika litet hade de kunnat
finna något som tydde på att hon
skulle utnyttjas ekonomiskt av sin
skyddsling.

Med anledning av vad som förekommit
lät medicinalstyrelsen den 18 maj
i år infordra förklaring från vederbörande
läkare angående bakgrunden till
de av dem utfärdade intygen. I stort
sett sammanfalla dessa förklaringar i
fråga om själva händelseförloppet med
den av interpellanten citerade artikeln
i Aftontidningen. I sina förklaringar
ha läkarna redogjort för de omständigheter,
som föranlett dem att avgiva
resp. intyg. Därvid har från Boyes och
Sjögrens sida framhållits bl. a. att omständigheterna
i ärendet torde vara
ganska unika och att fallet ej gällde internering
utan endast en terapeutisk
åtgärd för att på bästa sätt söka lösa
en svårartad familjekonflikt. Samtliga
intygsgivare ha vidhållit vad de anfört
i sina intyg.

I 59 § av 1930 års allmänna läkarinstruktion
finnas vissa regler om en läkares
allmänna åligganden, vare sig
han är anställd i tjänst eller — som i
det föreliggande fallet — utövar privatpraktik.
I denna paragraf stadgas
hl. a. att läkare skall iakttaga synnerlig
omsorg och samvetsgrannhet vid
utfärdande av intyg eller utlåtanden.
Bestämmelsen fick sin nuvarande formulering
genom eu författningsändring
år 1941. Dessförinnan hade i läkarinstruktionen
endast utsagts, att läkarna
vid intygs utfärdande skulle iakttaga
vissa särskilt angivna formalia. Ändringen
av denna punkt kom till stånd
för atl inskärpa vikten av att intyg ut -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Svar på interpellation ang. närmare undersökning rörande ett av tvenne läkare i

Stockholm utfärdat intyg om att viss person vore psykiskt sjuk, m. m.

färdas endast efter en sorgfällig prövning
av saken.

Medicinalstyrelsen har i anslutning
till intygsgivarnas redogörelser uttalat,
att den uppfattning, som man finge av
den undersökta personens sinnestillstånd,
bleve beroende av om man sätter
tro till de uppgifter, som lämnats
från den ena eller andra sidan. Så mycket
synes medicinalstyrelsen klart, att
samtliga i ärendet intygsgivande läkare
icke hört parterna på båda sidor rörande
förhistorien. Med hänsyn härtill
finner medicinalstyrelsen att det
kan ifrågasättas, huruvida de iakttagit
den synnerliga omsorg och samvetsgrannhet,
som i läkarinstruktionen föreskrives
beträffande intygs utfärdande.
I varje fall finner medicinalstyrelsen
det icke kunna godtagas, att intyg
om psykisk ohälsa — såsom varit fallet
beträffande Boyes och Sjögrens intyg
— utfärdas utan närmare undersökning
av den person, som intyget avser.
Då mer än två år förflutit, sedan
intyget avgivits, och frågan om eventuellt
ansvar förfallit, anser sig emellertid
medicinalstyrelsen sakna anledning
att underkasta ärendet disciplinär
bedömning.

För egen del ansluter jag mig till den
uppfattning, medicinalstyrelsen givit
uttryck åt. Jag finner det i hög grad
anmärkningsvärt, att Boye och Sjögren
kunnat utfärda sitt intyg utan att närmare
ha undersökt damen i fråga och
alltså utan att ha gjort sig närmare förtrogen
med hennes tillstånd.

Medicinalstyrelsen har under hand
meddelat mig, att styrelsen avser att
till närmare prövning upptaga frågan
i vad mån och på vad sätt gällande bestämmelser
i ämnet kunna behöva kompletteras
för att skapa starkast möjliga
garantier för den personliga integriteten.
Jag anser mig böra avvakta resultatet
av denna prövning, innan jag tager
ställning till frågan, huruvida en

skärpning av nuvarande föreskrifter är
påkallad för att skydda den enskilde
medborgaren mot att läkarintyg utfärdas
utan iakttagande av den omsorg
och samvetsgrannhet, som läkarinstruktionen
föreskriver.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare yttrade

Herr SEVERIN i Stockholm: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
för interpellationssvaret. Med
detta tack avser jag även svarets innehåll,
som jag finner tillmötesgående
och fullt tillfredsställande.

Min avsikt med interpellationen var
ju ingenting annat än att få så att säga
officiellt fastställt, att de läkare som
förklarat ifrågavarande person psykiskt
sjuk inte iakttagit den omsorg lagstiftningen
förutsätter. Man måste tvärtom
säga, att de ha handlat ganska lättvindigt
och brustit i respekt för en enskild
människas personliga okränkbarhet
och integritet. Jag är starkt medveten
om svårigheten att tillfredsställande
lösa här förevarande problem.
Det är klart att det för en psykiskt sjuk
kan vara farligt att lämnas utan vård
och att det kan vara farligt även för
hans omgivning. Om en sådan fara
skulle få förebyggas genom att enskilda
medborgare så lättvindigt som i
detta fall skett kunna förklaras sjuka,
skulle man emellertid enligt min mening
komma ur askan i elden. Jag är
i detta sammanhang angelägen betona,
som jag för övrigt redan gjort i interpellationen,
att jag anser läkarkåren i
allmänhet iakttaga mycket stor grannlagenhet
och visa den största ansvarskänsla
vid behandling av såväl sådana
fall som dessa som andra sjukdomsfall.
Om emellertid sådana fall av vad
jag vågar kalla uppenbar vårdslöshet

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skola lämnas lielt obeivrade, kan det
ju föreligga fara för att standarden
inom läkarkåren över huvud taget sjunker
och att medborgarna sålunda kunna
komma att sväva i fara för att bli,
utan att den noggrannhet och den samvetsgrannliet
som kunna krävas iakttagas,
förklarade psykiskt sjuka och
möjligen också på grund av därav vållade
skador kunna bli det. Jag är därför
nöjd med att statsrådet deklarerade,
att han visserligen avvaktar medicinalstyrelsens
utredning i frågan men
i alla händelser ägnar frågan den uppmärksamhet
den är värd, och att sålunda,
om det skulle visa sig nödvändigt
och möjligt att skärpa lagstiftningen
på detta område, detta skall komma
att ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 204—222, sammansatta
stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets betänkanden
nr 57 och 59 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 48, 52 och 53.

§ 4.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 46, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr 39 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
strafflagen, m. m., dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, dels ock
i dessa ämnen väckta motioner.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 60, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 21 maj 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 275,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag,
framlagt förslag till åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i och fortsatt giltighet av förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
viss avgift å mjölk, grädde och ost;

dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av
produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer;

dels medgiva Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
förordade grunder vidtaga
åtgärder till främjande av ullproduktionen; dels

å riksstaten för budgetåret
1948/49 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
65 000 000 kronor;

dels ock å t i 1 läggsst åt II till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under nion -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

de huvudtiteln till Kostnader i samband
med Svenska spannmålsaktiebolagets
verksamhet anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
jordbruket i enlighet med den överenskommelse,
som träffats mellan statens
livsmedelskommission och jordbrukets
organisationer, skulle tillföras en inkomstökning
av 163 miljoner kronor.
För undvikande av större prisstegringar
i konsumentledet hade föreslagits,
att av nämnda belopp 120,5 miljoner
kronor skulle tillskjutas av statsmedel
i form av subvention för mejerioch
slaktdjursprodukter och återstoden
komma jordbruket till godo genom prishöjningar.
Av beloppet på 120,5 miljoner
kronor avsågos 90 miljoner kronor
skola användas för att möjliggöra
i stort sett oförändrade priser
på mjölk, smör, ost och grädde genom
utbetalande av ett mjölkpristillägg med
i genomsnitt 70 öre per kilogram mjölkfett
från och med den 1 september
1948. Återstående 30,5 miljoner kronor
hade föreslagits skola utbetalas i form
av statliga pristillägg på slaktdjursprodukter.
Vidare hade föreslagits, att ett
belopp av 6 miljoner kronor anvisades
till förbättring av mjölkhandelns marginaler.
Härjämte hade framlagts vissa
förslag till åtgärder för stödjande av avsättningen
av inhemsk ull.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.
I motionen II: 607 av herrar Karlsson
i Stuvsta och Hagberg i Luleå hemställdes,
att riksdagen, med bifall till Kungi.
Maj:ts proposition nr 275 i övrigt, måtte
besluta a) att den mellan statsmakterna
och jordbrukarnas organisationer överenskomna
inkomstförbättringen om 163
miljoner kronor i sin helhet måtte utgå
av statsmedel; b) å riksstaten för budgetåret
1948/49 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av kronor 203 000 000.

I motionen I: 435 av herr Andrén

m. fl., likalvdande med II: 608 av herr
Falla m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte, med bifall i övrigt till Kungi.
Maj:ts proposition nr 275, i överensstämmelse
med i motionerna angivna
grunder besluta att medgiva Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna angivna riktlinjer,
innebärande begränsning av subventionerna
till högst 90 milj. kronor samt
prishöjningar på konsumtionsmjölk,
mejerismör och lantsmör med sammanlagt
omkring 42 milj. kronor, och att
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag
av kronor 113 000 000.

I motionen 1:433 av herr Björck
in. fl., likalydande med II: 609 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 275 måtte
beakta vad som i motionerna anförts,
innebärande begränsning av Kungl.
Maj:ts fullmakt i fråga om regleringsåtgärderna
i enlighet med vad som gällt
under de närmast föregående åren.

I motionen 1:430 av herr Elof sson,
Gustaf, m. fl., likalydande med 11:602
av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att fabrikspotatispriset
höjdes med 5 i stället för 3 öre per hektoliter
och stärkelseprocent.

I motionen 1:431 av herrar Andersson,
Lars, och Näsgård, likalydande
med II: 603 av herr Johansson i Norrfors
in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
möjligheten att medelst en höjning av
arealgränsen för producentbidrag till
förslagsvis 12 hektar eller annorledes
skapa bättre ekonomiska förutsättningar
för det stora antalet skoglösa
eller skogfattiga norrländska jordbruk,
att för sin del uttala att lantbruksnämn -

Nr 26.

Lördagen den 2G juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

derna i Norrland borde få utvidgade
befogenheter att i sin verksamhet ta
vederbörlig hänsyn till de berörda
jordbrukens ekonomiska förutsättningar,
samt att öka det nu utgående
extra mjölkpristillägget till Norrland
och vissa delar av mellersta Sverige
med 6 milj. kronor till 23,5 milj. kronor,
att fördelas efter förslag av Svenska
mejeriernas riksförening.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna II: 606,
11:607, 1:435 och 11:608 samt 1:433
och 1: 609 medgiva Kungl. Maj :t att
vidtaga erforderliga åtgärder för reglering
under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i förevarande
proposition angivna riktlinjer;

2) avslå motionen 11:73 om höjning
av garantipriserna för år 1948 odlat
vårvete och till bröd tjänligt korn;

3) avslå motionerna I: 430 och II: 602
om höjning av fabrikspotatispriset;

4) avslå motionerna I: 431 och II: 603
om utredning angående förbättring av
de ekonomiska förutsättningarna för
vissa norrländska jordbruk, utvidgning
av befogenheterna för lantbruksnämnderna
i Norrland samt ökning av det
extra mjölkpristillägget till Norrland
och vissa delar av mellersta Sverige;

5) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 434 och II: 610
medgiva Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna grunder vidtaga åtgärder till
främjande av ullproduktionen;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verk -

samhet ett reservationsanslag av
65 000 000 kronor;

7) å tilläggsstat II till riksstaten för
hudgetåret 1947/48 under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kronor;

8) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändring
i och fortsatt giltighet av förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift
å mjölk, grädde och ost.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Tjällgren, Hjalmar Nilsson,
Isaksson, Liedberg och Gustafson
i Vimmerby, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:435 och 11:608
samt med avslag å motionerna II: 606,
II: 607 samt I: 433 och II: 609 medgiva
Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande
regleringsår av produktions- och
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med av reservanterna angivna
riktlinjer;

2) avslå motionen II: 73 — — —

(lika med utskottet)---främjande

av ullproduktionen;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 113 000 000 kronor;

b) till Kostnader---(lika med

utskottet)---grädde och ost;

2) vid punkten 1) av herrar Tjällgren,
Näslund, Hjalmar Nilsson, Isaksson,
Liedberg, Gustafson i Vimmerby
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna 1:433 och 11:609;

3) vid punkten 4) av herr Tjällgren,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna 1:431 och
II: 603;

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

4) vid punkten 6 b) av herrar Näslund
och Svensson i Ljungskile, vilka
hemställt, att riksdagen å riksstaten för
budgetåret 1948/49 under nionde huvudtiteln
till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
måtte anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LIEDBERG: Herr talman! Redan
i ett relativt tidigt skede fördes som
bekant förhandlingar mellan statsmakterna,
representerade av livsmedelskommissionen
och dess ordförande, och
jordbrukets representativa organisationer.
Den överenskommelse, som därvid
träffades, ligger som bekant till grund
för Kungl. Maj :ts proposition. Utskottet
är ju i stort sett ense om att godtaga
denna överenskommelse i likhet med
vad livsmedelskommissionen och dess
enhälliga råd voro och tillstyrker därför
i huvudsak de i propositionen framlagda
förslagen. Denna enhällighet hänför
sig ju till beloppet, d. v. s. det belopp
som bör i en eller annan form tillföras
jordbruket för att åstadkomma
balans mellan utgifter och inkomster,
med andra ord enigheten rör sig om
de 163 miljonerna. Det må vid detta
tillfälle erinras om det avstående som
jordbrukarna här frivilligt gått med på,
ett avstående av 15 miljoner kronor.
I den stora budget det här rör sig om
kan ju beloppet möjligen anses ha mera
symbolisk än reell betydelse, men jag
vill dock erinra om att 15 miljoner
kronor är inte ett så litet belopp för
dem det berör, och redan detta, att det
är av symbolisk betydelse, borde mana
andra folkgrupper till samma återhållsamhet
i det läge vi nu ha här i landet.

Trots denna enighet i fråga om propositionens
huvudspörsmål föreligger
det meningsskiljaktigheter på ett par
punkter, och jag skall i första hand
uppehålla mig vid den efter mitt förmenande
viktigaste meningsskiljaktig -

område.

heten, i all synnerhet som denna berör
våra samhällsekonomiska problem i
mycket högre grad än jordbruket — ty
jordbruket skall ju ha sin inkomst antingen
på det ena sättet eller det andra.
Jag syftar alltså på frågan, hur långt
dessa s. k. konsumentsubventioner
skola sträcka sig eller om det över
huvud taget skall förekomma några
dylika.

Jag vill då, herr talman, först erinra
om att livsmedelskommissionen i sitt
utlåtande — visserligen åtföljt av en
reservation från en av dess medlemmar
— föreslog, att det belopp som skall i
inkomster tillföras jordbruket, alltså
dessa 163 miljoner kronor, skulle slå
igenom i prisbildningen. Inom livsmedelskommissionens
råd voro meningarna
härom delade. I allmänhet var det
nog så att jordbrukets representanter
ansågo, att priserna skulle slå igenom
både med hänsyn till den omständigheten,
att man anser det riktigare, att
varan verkligen betalas med det pris
den må anses vara värd, och med hänsyn
till de samhällsekonomiska omständigheterna.
Andra medlemmar av livsmedelskommissionens
råd hade en annan
uppfattning, och de hörde nog i
stort sett till dem som anse sig där representera
löntagargrupperna.

Det förefaller mig angeläget, när
denna fråga avgöres, att man ser över
hela fältet och sätter in frågan om subventioner
eller ej eller subventionernas
storlek i dess stora sammanhang, att
man granskar hela vår situation och
vår handel, allt för att kunna bemästra
det ganska bekymmersamma läget. Vi
veta alla att vi kämpa emot eller borde
kämpa emot en inflation, som under de
senare åren inte har stått att hejda, och
att vi brottas med ett köpkraftsöverskott
här i landet, vars storleksordning det
är svårt eller omöjligt att exakt ange.
Men för att bedöma dess omfattning
kan det kanske vara skäl att erinra om
att enbart ökningen utav den monetära
köpkraften under år 1947 uppskattades

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

till mellan 1 500 och 1 800 miljoner
kronor, vilket belopp till mycket ringa
del motsvarades av någon produktionsökning.
Detta är läget.

Sedan dess har inträffat en ytterligare
köpkraftsstegring utan motsvarande
produktionsökning, en köpkraftsstegring,
som utav landsorganisationen
efter genomförandet av detta års avtalsrörelse
uppskattas till gott och väl 6
procent på de utgående lönebeloppen.
Vad detta gör i hundratals miljoner för
hela vårt folk vågar jag inte säga. Men
jag skulle gissa på att om det, såsom
fallet brukar vara, slår igenom på övriga
grupper som inte representeras av
landsorganisationen, så komma vi upp
till mellan 500 och 1 000 miljoner kronor
— där någonstans lär väl beloppet
komma att ligga. Det är alltså inte
småsaker det rör sig om i år heller,
trots att man ålagt sig s. k. återhållsamhet
på alla håll.

Vilka åtgärder vidta vi då här i landet
för att bemästra detta svåra och
för var dag allt svårare läge? Jo, vi
följa åtminstone delvis en ekonomisk
politik som åsyftar överbalansering och
sterilisering och som givetvis borde
konsekvent vara åtföljd av obligationsemittering.
Nu skriver man sig till godo,
att den överbalansering man avser att
åstadkomma i årets budget eller nästa
års räcker till att sörja för statens kapitalinvesteringar,
men det är ju uppenbart,
att därmed har man bara åstadkommit
ungefär halva den normala effekten.
Det normala förfarandet vore ju
att som vanligt, i den mån statens
affärsdrivande verk och andra inte förmå
kapitalförsörja sig själva och i den
mån det rör sig om sådana statliga utgifter,
där inga inkomster från affärsdrivande
verk eller liknande stå till förfogande,
i mycket hög grad sörja för
en kapitalförsörjning medelst upptagande
av lån.

.lag skall inte vidare uppehålla mig
vid delta. Det är uppenbart att cn viss
överbalansering motverkar det köp -

område.

kraftsöverskott vi ha att brottas med.
Jag har emellertid i detta sammanhang
velat påpeka den brist som ligger däruti,
att svenska staten i dag icke är en
låntagare som kan uppträda på lånemarknaden.
Om man sammanställer
detta med den andra och i detta fall
aktuella frågan, subventioner eller ej,
finner man att medan staten å ena sidan
söker sterilisera köpkraften och
överbalansera budgeten, så lämnar staten
med andra handen ut subventioner,
som i sin tur givetvis öka den köpkraft
man nyss minskat och köper, vid vissa
tillfällen, obligationer i obegränsad utsträckning
— därmed sålunda återigen
ökande den köpkraft, som man med
andra medel sökt minska!

Den ena åtgärden slår ihjäl den
andra. Och vad blir resultatet av detta?
Ja, man skall kanske inte uppträda
som olycksprofet här, men hittills har
resultatet varit ganska tydligt: det har
gått som det gått, och det har blivit
sämre och sämre samhällsekonomisk
balans i landet. Om man vill bedöma
fortsättningen skall man väl också
kasta en blick utöver det rent interna.
Vi få väl vara överens om att våra ekonomiska
mellanhavanden med världen
omkring oss betyda oerhört mycket. De
stå dessutom i ett ofrånkomligt samband
med vår interna balans eller brist
på ekonomisk balans. Tyvärr förhåller
det sig så, att tecknen utifrån ingalunda
äro gynnsamma i dessa dagar. Vår exportmarknad
företer inte samma relativt
gynnsamma skick som tidigare, och
vår exportkvantitet, som alldeles speciellt
sammanhänger med storleken av
den labila inhemska köpkraften, utvecklar
sig inte heller i någon gynnsam
riktning. Under sådana förhållanden,
med en uppenbar brist på inrikes ekonomisk
balans och med utsikter utöver
gränserna, som ingalunda äro särskilt
gynnsamma, förefaller det mig som om
riksdagen med speciellt allvar borde ta
på dessa frågor, främst kanske den
fråga det här gäller: subvention eller

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

icke subvention eller hur långt man
därvidlag skall sträcka sig.

Jag känner, herr talman, mycket väl
eller relativt väl till de strävanden som
från regeringens, enkannerligen statsrådet
Wigforss’ sida under senare tid
ha gjorts i avsikt att åstadkomma ett
stando i denna ödesdigra utveckling.
Dessa strävanden förutsätta — det förstår
jag och vill ingalunda bestrida —
för att man skall kunna nå den behöriga
anslutningen från de behövliga och
viktiga folkgrupperna ett visst stopp i
fråga om levnadskostnadsutvecklingen,
och bland levnadskostnaderna inta givetvis
utgifterna för livsmedlen ett betydande
rum. Dessa strävanden förefalla
mig kunna motivera ett avsteg från den
i princip riktiga linjen att icke ånyo
införa subventioner eller fortsätta med
tidigare lämnade sådana. Ett visst moderat
avsteg kan försvaras, om man
medelst detta avsteg kan nå resultat,
som i det långa loppet kunna vara av
den största betydelse. Men om man vill
ta dylika hänsyn till dessa regeringens,
statsmakternas eller statsrådet Wigforss’
strävanden, så är det en sak för sig. En
annan sak är att gå med hur långt som
helst.

Jag tror icke att det belopp på 120,ö
miljoner kronor, som utskottet nu föreslår
i konsumentsubventionen, från början
var aktuell för regeringen själv. Jag
har ganska goda belägg för den saken
i form av vittnesmål från representanter
för grupper inom samhället, gentemot
vilka givetvis livsmedelspriserna
ha diskuterats. Därvid har man ingalunda
från statsmakternas sida ställt i
utsikt en konsumtionshjälp av denna
storleksordning. Jag skulle tro att det
belopp, som vid dessa tillfällen dryftades,
har stannat vid maximum 90 miljoner
kronor. Denna siffra 90 miljoner
är icke tagen på en slump, tv den är
densamma som i kalkylerna motsvarar
det inkomstbortfall som anses bero på
föregående års missväxt.

Det är uppenbart, att under gången

av dessa överläggningar med skilda
folkgrupper någon grupp på sistone
ställt ytterligare krav, som regeringen
har fallit undan för.

Men denna ökning från låt oss säga
90 miljoner kronor till 120 miljoner
har icke bara den effekten med sig, att
man i ett brydsamt läge, där man egentligen
inte borde subventionera alls,
ökat på med 30 miljoner kronor, det
har också den konsekvensen med sig,
att Kungl. Maj :ts utformning av subventionen
Ilägger 90 miljoner kronor
på mjölken och cirka 30 miljoner på
slaktdjuren, d. v. s. på kött och fläsk.
Det innebär, att om nästa års jordbrukskalkyl,
såsom vi ha anledning att tänka
och tro, vågar räkna med s. k. normalgröda
eller i alla händelser det normalbegrepp,
som på senare tid har kunnat
konstitueras, så bortfalla givetvis följderna
av fjolårets missväxt, d. v. s.
dessa 90 miljoner kronor. Då skola
också priserna automatiskt justeras därefter.
Så länge det gäller, att missväxten
har förorsakat prisförändringarna, kan
det ju ligga något visst skäl i att man
bortser från de samhällsekonomiskt
ogynnsamma konsekvenserna och säger
sig, att detta är, liksom fallet var i fjol,
en engångssak: vi oroa icke prisbildningen,
konsumentpriserna med detta,
utan vi taga det över budgeten.

Men om vi nu, herr talman, göra det
tankeexperimentet, att det nästa år
skall falla bort, så drabbar det först och
främst mjölken. Det faller bort 90 miljoner
i inkomst och två och ett halvt
öre per liter eller kilo mjölk. Det drabbar
med andra ord just den produkt,
vars produktionsekonomi är svagast.

Det är dock ingalunda så, att det är
enbart på mjölken som utslaget i kalkylen
har kommit fram. Då skola alltså
de 90 miljonerna falla bort, och enbart
mjölken skall drabbas och nästa år sänkas
med två och ett halvt öre. Eller
också skall slaktdjurspristillägget falla
bort och mjölken kanske sänkas med
motsvarande mindre belopp. Men när

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder

man nästa år i prissänkning och inkomstbortfall
nått de 90 miljonerna,
återstår det fortfarande 30 miljoner.
Hur skall man göra med dem? Skall
man fortfarande ha subventioner, eller
skall man låta priset slå igenom nästa
år, när vi till äventyrs kommit in i ett
skede av vad vi kunna kalla för prisoch
lönestopp? Eller skall man den
gången säga, att det blir inga fortsatta
subventioner, och priset får icke slå
igenom, utan priset får vidkännas en
minskning? Men skulle man verkligen
gå den tredje vägen, skulle man gå
tvärt emot de uttalanden, som gjordes
från regeringsbänken vid debatten i
fjol vid denna tid eller kanske någon
vecka senare. Det var statsrådet Sträng
som förde ordet. Det uttalades i otvetydiga
ordalag, att i ett sådant läge, då
jordbrukets produktion komme att ökas
och jordbruket därigenom kunde komma
att lägga grunden för en förbättrad
ekonomi och eventuellt ett igenfyllande
av klyftan mellan jordbrukets folk och
andra samhällsgrupper, skulle jordbruket
icke straffas med sänkta priser!

Med andra ord, i och med detsamma
som man gått över de 90 miljonerna
har man icke bara ökat de penningpolitiska
svårigheterna här i landet utan
man bar också ställt sig i en situation
som till ett annat år blir besvärlig att
lösa. Man kan naturligtvis från regeringsbänken
svara: den dagen den sorgen.
Men det är ju en svårighet som
man redan i dag kan precisera och som
sannerligen tål att övervägas.

Det förslag, som reservanterna inom
utskottet i detta avseende ha stannat
inför, innebär en minskning av subventionsbeloppet
med 42 miljoner kronor.
Man är därmed nere vid ett subventionsbelopp
av 78,5 miljoner kronor
i stället för 120,5. Det är alltså
mindre än 90 miljoner. Hur bar man då
kommit dit? Man har kommit dit helt
enkelt genom att säga, att i fråga om
mjölken bör icke så stor del som i pro 2

— Andra kammarens protokoll 1918.

på jordbrukets område.

positionen har beräknats hänga på subventionering,
utan där bör prisbildningen
vara säkrad genom prisgenomslag.
Om man beräknar ett prisgenomslag
av ett öre för den s. k. konsumtionsmjölken
och motsvarande för smöret,
vilket gör cirka 25 öre per kilo
smör, men man låter ost och grädde
vara orubbade, kommer man just till
ett belopp på 42 miljoner kronor.

Nu vet jag mycket väl, att det kommer
i denna kammare, så som skett i
vissa motioner och inom utskottet, att
göras gällande, att detta blir en belastning
på hushållen och på husmödrarna,
vilken ej kan bäras och tolereras. Det
blir en belastning, som rubbar förutsättningarna
för den stopp-politik som
statsmakterna nu söka att genomföra.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att
något belysa belastningens storlek. I
detta sammanhang vill jag erinra om
att statsrådet Sträng har i sitt uttalande
i propositionen refererat statsrådet
Wigforss uttalande i annat sammanhang,
att en förutsättning för en dylik
återhållsamhet i lönehänseende och annat
vore att levnadskostnaderna icke
på ett mera väsentligt sätt stegrades.

Vad betyda då dessa 42 miljoner
kronor i sparade medel och i förbättrad
samhällsekonomisk balans? Vad
betyda dessa ett öre på konsumtionsmjölken
och 25 öre på smöret? Jag skall
tillåta mig att helt kort referera Landsorganisationens
egen analys av årets,
alltså 1948 års, avtalsrörelse. En ^sammanställning,
som är gjord av LO:s utredningsavdelning,
visar, att medelsiffran
för samtliga avtal i år innebär något
mer än sex procents lönestegring.
Den oscillerar från något mer än tre
procent för de ettåriga avtalen, när det
gäller männen. Men även där ligger den
betydligt högre när det gäller kvinnorna
eller vid närmare fem procent. Det
har nämnts tal på 17 procent för män
och 21 procent för kvinnor, när det
gäller de tvååriga avtalen inom han Nr

26.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

deln. Och kommunalarbetarnas lönestegring
refereras till 13—15 procent
etc.

Om man säger, att medeltalet här är
sex procent, så förmodar jag, att ingen
anser att en medeltimpenning av 2:30
är för högt beräknat, när man i fjolårets
debatt diskuterade 2:40 som ett
medeltal. Om man tar 6 procent av
2:30, så kommer man till 13,8 öre merinkomst
per timme. Multiplicerar man
13,8 med 2 400 — antalet arbetstimmar
— kommer man till ungefär 330
kronor per år. Det är att märka, att om
man tar det lägre talet 3 procent man
icke kommer till 330 utan bara till hälften
eller 165 kronor. Om man säger, att
det är drygt 3 procent, kan det hända
att det blir 170 eller 180 kronor. Det
lämnar jag därhän. Kommer man till
de höga talen 13 och 17 procent, ligger
man vid en inkomstökning av en helt
annan storleksordning.

Men för att återgå till frågan, i hur
hög grad detta kommer att belasta hushållen,
skall jag be att få anföra några
siffror rörande effekten på levnadskostnaderna
och hushållskostnaderna.
Den kvantitet mjölk, som beräknas i
indexfamiljens budget, uppgår till cirka
1 000 liter och smöret till något över
45 kilogram. En ökning av ett öre för
mjölken och 25 öre på smöret gör en
årssumma av 21 kronor 38 öre. Det kan
vara skäl att hålla denna siffra i minnet,
även om den representerar ett tämligen.
grovt medeltal. Alla familjer äta
uppenbarligen icke upp 46 kilo smör
eller dricka upp 1 000 liter mjölk, utan
det finns högre och lägre tal för förbrukningen.
Men vi kunna säga, att det
svänger mellan 15 och 25 kronor i
stället för att ligga vid 21 kronor, när
det gäller storleken av den kostnadsökning,
som kommer att belasta hushållen.
Inkomstökningen i år har jag redan
sökt att, låt vara i grova medeltal, angiva.
Mina medeltal basera sig helt och
hållet på Landsorganisationens egna
uppgifter i Fackföreningsrörelsen nr

19—20, s. 403 och 404, detta till upplysning
för den som vill ytterligare studera
denna fråga.

Herr talman! Jag har nu sökt att belysa
frågan om subventionerna och deras
storleksordning. Jag kan icke finna
annat än att den väg reservanterna anvisa
innebär ett mycket stort mått av
hänsynstagande till de strävanden som
bedrivas av regeringen för att åstadkomma
ett stando i den nuvarande olyckliga
samhällsekonomiska utvecklingen,
ett hänsynstagande som principiellt icke
är försvarligt men som enligt min uppfattning
är praktiskt försvarligt i betraktande
av vikten av att dessa strävanden
också må lyckas. Jag har också
försökt att belysa, att den väg reservanterna
rekommendera på intet vis
kan anses lägga några stenar i vägen
för dessa strävanden.

Jag ber därför, herr talman, att i
denna punkt få yrka bifall till reservationen
nr 1) av herr Tjällgren m. fl.

Det är en annan fråga, nämligen den
som avses i reservationen nr 2), som
jag i största korthet skall beröra. Det
är fullmaktsfrågan. Föredragande departementschefen
har företagit en omformulering
av den tidigare gällande
fullmakten. Om denna omformulering
hade i och för sig icke varit något att
säga, om den kombinerats med den
tidigare ordalydelsen. Nu vill Kungl.
Maj :t, att, i den mån anslagna medel ej
äro tillgängliga, fråga om ändring i regleringsanordningar,
som belasta statskassan
ytterligare, skall underställas
riksdagens prövning. Jag förstår mycket
väl, att Kungl. Maj:t har haft sin
uppmärksamhet riktad på denna punkt
efter årets dechargedebatt. Regeringens
handlande stod givetvis i viss strid
mot de riksdagsbeslut i jordbrukets
prisregleringsfrågor som fattades i fjol.
Jag har för min del ingen anledning att
taga upp den processen. Men jag vill
erinra om att det här dock icke är
fråga enbart om statsmedel, utan det är
ju också fråga om hur regleringsåtgär -

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

derna utformas. Riksdagen har alltid
tidigare varit intresserad av att bli
hörd, om mera genomgripande förändringar
ifrågasatts. Jag skulle tro att
detta intresse fortfarande förefinnes,
lika väl som jag har mycket svårt att
föreställa mig, att en kommande riksdag
icke skulle ha samma intresse av
att få deltaga i besluten icke blott beträffande
frågor om eventuella ytterligare
anslag utan även när det gäller
mera genomgripande ändringar i regleringsåtgärderna.
Det förefaller mig som
om den fullmakt, som, om jag minnes
rätt, sedan 1941 eller 1942 räckt för de
dåvarande statsråden Pehrsson-Bramstorp
och Sköld, också skulle kunna
räcka för statsrådet Sträng.

Därför vill jag i detta hänseende be
att få yrka bifall jämväl till reservationen
nr 2) till jordbruksutskottets utlåtande
nr 60.

I detta yttrande instämde herrar
Falla, Larsson i Karlstad, Staxäng, Nolin,
Thorell, Andersson i Gisselås och
Östlund samt fru Boman och herr
Stattin.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag vill till att börja med säga
några ord om behandlingen av det föreliggande
ärendet. Jag finner det rätt
underligt att en proposition som denna,
som bygger på rätt tidigt kända fakta
och på en för länge sedan träffad
uppgörelse med jordbrukets organisationer,
skall behöva komma riksdagen
så sent till handa, att jordbruksutskottet
tvingas börja behandlingen, innan motionerna
hunnit avlämnas, och sluta
realbehandlingen, frånsett själva justeringen,
innan motionerna blivit tryckta.
År efter år upprepas denna tågordning,
bara med den ändringen, att proceduren
blir litet sämre och senare för vart
år som går.

Herr Liedberg har här tagit upp —
han gjorde det även i utskottet — en
hel del av den allmänpolitiska debatt,

som man naturligtvis kan knyta till
frågan om subventionerna. Det är nu
emellertid alldeles uppenbart en tämligen
dålig ordning, att man skall behöva
föra denna debatt i jordbruksutskottet
och det i anslutning enbart till
detta betänkande. För att subventionsfrågan
skulle kunnat tagas upp i samband
med det allmänpolitiska och ekonomiska
läget hade det behövts ett sammansatt
stats- och jordbruksutskott för
behandling av samtliga subventionsfrågor
i ett sammanhang. Men en sådan
ordning för behandlingen av det nu föreliggande
ärendet, vilken enligt min
mening hade varit den enda riktiga,
kan man ju över huvud taget inte tänka
sig möjligheten av i den situation,
där vi nu äro i riksdagens allra sista
dagar, då utskott och kamrar äro fullständigt
överhopade med stora ärenden.
Det vore önskvärt att man i det avseendet
kunde komma fram till en annan
ordning.

På frågan om hur långt man å ena
sidan skall sträcka sig med subventionerna
och hur långt man å andra sidan
skall låta priserna slå igenom och drabba
konsumentpriserna och levnadskostnadsindex
kunna olika synpunkter läggas.
För min del skulle jag härvidlag
ha ansett det fördelaktigast om regeringen
vid sina uppgörelser med olika
grupper hade kunnat begränsa subventionerna
till den summa, som motsvaras
av missväxtens verkningar; det hade,
såsom den föregående talaren nämnde,
varit en naturlig gräns att hålla sig till.
Men den ståndpunkten har nu regeringen
inte intagit, och det är svårt för den,
som sitter i jordbruksutskottet och där
skall bedöma denna sak, att säga vilka
verkningar på det allmänpolitiska området
en sänkning av subventionerna
kan komma att utlösa. På bondeförbundshåll
har man i en motion yrkat
på, att alla subventioner skulle slopas,
och går man samma väg i fråga om de
subventioner, som statsutskottet behandlar,
förmodar jag, alt man skulle

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

föra upp det pristal på vilket statstjänstemannens
lönetillägg beräknas till
en gräns, där man finge i ett tag åtta
enheters tillägg på tjänstemannalönerna.
Vad en sådan åtgärd tillsammans
med de kedjereaktioner, som den skulle
kunna utlösa, kan komma att betyda för
den allmänekonomiska utvecklingen är
ju inte så lätt att säga.

Jag har för min del inte velat här gå
emot regeringens förslag om subventionssumman
och det bland annat av
den anledningen, att det är så svårt
att veta vad detta tillsammans med
andra möjliga prisrörelser kan komma
att betyda i ekonomiskt avseende. Nu
äro ju de allvarliga alternativen här
regeringens förslag och ett förslag, där
subventionerna ligga ett par tre tiotal
miljoner lägre — jag räknar alltså inte
det där förslaget att helt slopa subventionerna
som något mera allvarligt alternativ.
De mera aktuella alternativen
röra sig om en skillnad på 20 eller 30,
möjligen 40 miljoner. Frågan huruvida
denna summa skall slå igenom i priserna
eller inte är ju inte av den storleksordning
att jag för min del funnit det
riktigt att ta några risker i fråga om
lönerörelserna. Nu säger herr Liedberg,
att en sådan här subventionering kommer
att innebära prisfall på mjölken
nästa år eller också fortsatt subventionering.
Ja, det kan den naturligtvis under
vissa förhållanden komma att göra,
men det är ju alls inte säkert. Det brukar
ju numera hända rätt mycket på det
ekonomiska området från det ena året
till det andra, och de där 30 miljonerna
äro i förhallande till hela affären på
3 000 miljoner en summa som lätt kan
komma att hamna i marginalen. Det är
inte lätt att nu säga vilka konsekvenser
detta beslut kan få nästa år. Man
skall ju då förhandla om priserna på
olika produkter och jordbrukets inkomster
över huvud taget liksom man
gjort tidigare år, och jag tror därför,
att det är att pressa argumenten en
smula för hårt och att det är att ta ut

bekymren i förskott om man i dag frågar
sig vilka konsekvenser i detalj detta
beslut kommer att föra med sig nästa
år. Jag har med dessa ord velat antyda
min ståndpunkt i fråga om subventionerna,
och jag understryker vad herr
Liedberg inledningsvis sade, nämligen
att det hela är mera en samhällsekonomisk
fråga än en jordbruksfråga.

I fråga om prissättningen på ägg, som
här har varit föremål för många diskussioner
under tidigare år, ber jag få
uttala min tillfredsställelse över att man
i år har uraktlåtit att försöka pressa
ned producentpriset, vilket man annars
år efter år envist försökt göra. Nu har
man i stället gått med på att producentpriset
skall få stiga till 3 kronor 50
öre per kilogram, innan man vidtar
några motverkande åtgärder.

På en annan punkt vill jag gärna erinra
om vad utskottet har skrivit. Det
gäller tilldelningen av tillskottsfoder till
det mindre jordbruket. Hittills har det
varit så, att de jordbrukare, som inte
haft tillräckligt med eget foder utan
blivit berättigade att under utfodringsperiodens
gång köpa viss kvantitet, som
regel inte kunnat få börja köpa detta
foder, förr än det egna fodret tagit
slut. Vad slags foder man sedan skulle
kunna få köpa har ju vederbörande inte
vetat, liksom han för övrigt inte heller
alltid kunnat vara säker på att få utlovad
kvantitet. Det är naturligtvis i
högsta grad otillfredsställande för den
som skall göra upp foderstater och hushålla
igenom en hel vinter, att han inte
kan få disponera och blanda ihop olika
slags foder på det sätt som är mest ändamålsenligt,
utan tvingas att först
fodra ut allt det egna och sedan skarva
i med vad han eventuellt kan få, när
hans eget är slut. Utskottet har på s. 20
i utlåtandet sagt några ord om denna
sak. Det har skett efter en föredragning
av tjänstemän i livsmedelskommissionen.
Utskottet uttalar det önskemålet,
att man skall kunna komma till
en annan ordning i detta avseende, så

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att det blir lättare för de jordbrukare,
som behöva köpa foder, att ordna dessa
förhållanden. Jag hoppas, att livsmedelskommissionen
i detta fall verkligen
skall ta hänsyn till vad jordbruksutskottet
har skrivit och försöka komma fram
till en annan ordning.

I fråga om potatisregleringen har utskottet
endast sagt, »att sedan behovet
av potatis för försörjningsändamål kan
anses säkerställt, hinder icke bör möta
för avsättning av potatis för andra ändamål».
Jag skulle för min del gärna
velat, att utskottet hade sagt litet mera
på den punkten. Jag tror att regeringen
och livsmedelskommissionen böra visa
större försiktighet när det gäller ingrepp
i potatishandeln än vad man hittills
gjort. Det har ju gång på gång
visat sig, att det är mycket lätt att ta
miste i det fallet. För egen del skulle
jag vilja understryka önskvärdheten av
att man tar hänsyn till jordbrukarnas
försök att bygga upp en export av utsädespotatis.
Enligt tidningsuppgifter
var vid ett visst tillfälle i höstas läget det,
att man hade uppgjort kontrakt om export
av utsädespotatis till Italien och det
till ett bra pris. Regeringen blev emellertid
rädd för att vår potatis inte
skulle räcka, och så drog man in licenserna,
och vederbörande fick inte sälja.
När man senare fick licens, hade italienarna
köpt sin potatis i Holland
i stället. När det gäller en sådan kvalitetsvara
som utsädespotatis, som skall
gå till export — det är för övrigt fråga
om mycket små mängder, så att det hela
spelar föga roll för folkhushållet och
egentligen syftar på att bygga upp en
exportmarknad — är det naturligtvis
nödvändigt för svenska säljare att i
mycket god tid kunna veta vad de ha
att rätta sig efter och att de inte behöva
handla fram och tillbaka; i annat
fall gå affärerna som de gått i år. Vi
fingo inte sälja någon potatis den gången,
men däremot har man ju i vår lyckats
köpa 120 ton italiensk potatis till

högt pris och på det sättet konkurrerat
med den svenska tidigpotatisen.

Vidare ber jag, herr talman, att få
säga några ord om reservation 2), som
handlar om Kungl. Majrts fullmakt att
handha jordbruksregleringen. Vad statsrådet
Sträng i det fallet har skrivit i
propositionen kan delas upp i tre olika
punkter. För det första säger statsrådet:
»Jag förutsätter emellertid att frågan
underställes riksdagen om för detta ändamål
statsmedel behöva tagas i anspråk
utöver vad som i förevarande
sammanhang äskas.» Detta sägs i anslutning
till eventuella uppgörelser enligt
den s. k. 4-procentregeln. Det är ju,
tycker jag, en så självklar sak, att det
är närmast komprometterande att förutsätta
att något annat över huvud taget
skulle kunna ske. Att regeringen inte
har något bemyndigande att bevilja
pengar, som riksdagen inte har anslagit,
behöver inte skrivas i detta betänkande,
det finns ju skrivet i den svenska
grundlagen, och den bör räcka även
för statsrådet Sträng. Det är alltså en
tämligen överflödig tillställning att
skriva något om den saken här. För det
andra får man veta följande: »Därest
såsom ett led i strävandena att uppnå
ekonomisk stabilitet överenskommelse
träffas med jordbrukets organisationer
om ändring i grunderna för kompensation
till jordbruket enligt 4-procentregeln
torde vad förut anförts ej böra utgöra
hinder för fullföljande av en dylik
överenskommelse.» Svårigheten med
den delen av fullmakten är bara den,
att ingen människa kan begripa vad
som där står skrivet. Det fanns i vart
fall ingen i utskottet, varken inom sekretariatet
eller bland ledamöterna, som
begrep det. Herr Liedberg begrep väl
mest av detsamma, ty han visste en hel
del, som vi andra inte visste, men det
kunde ju vara roligt för kammaren att
få veta vad herr Liedberg vet, men som
vi andra inte visste. Men såsom här står
skrivet, kan man inte säga vad det be -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tyder. Nu har man hört sig för vad det
skulle innebära, och utskottet har på
den punkten rättat till det hela. Det
sägs, att om regeringen skulle kunna
träffa en överenskommelse med jordbrukets
organisationer om en snävare
tillämpning utav 4-procentregeln än den
hittillsvarande, skulle utskottet inte ha
något emot det. Vad som emellertid
framför allt föranlett de här reflexionerna
är den tredje delen av det som
skrivits om fullmakten. Där heter det:
»I anslutning till vad som gällt under
krigsåren och med hänsyn till ovissheten
beträffande det framtida försörjningsläget
vill jag vidare förorda att
Kungl. Maj:t liksom hittills erhåller befogenhet
att i övrigt inom den anvisade
anslagsramen handhava jordbruksregleringarna
samt vidtaga av omständigheterna
påkallade ändringar i desamma.
» Det är i stort sett samma formulering
som tidigare, så långt nu stycket
finns i Kungl. Maj:ts proposition. Det
uppseendeväckande är att man strukit
följande mening: »Skulle härvid finnas
erforderligt att företaga mera genomgripande
ändringar i regleringsåtgärderna,
förutsätter jag emellertid att
riksdagen höres.» Det är ju emellertid
detta sista, som begränsar Kungl. Maj :ts
fullmakt. Den förändrade skrivningen
innebär i jämförelse med tidigare års
kort och gott, att riksdagens medinflytande
helt har tagits bort. Inom den
givna anslagsramen kan Kungl. Maj:t
alltså utan att höra riksdagen göra vad
Kungl. Maj :t behagar.

Nu förhåller det sig inte så som godsägare
Liedberg antydde, nämligen att
den gamla fullmakten stått kvar sedan
krigets början. Där föreligger ett litet
minnesfel, men sådana saker gör man
sig ju lätt skyldig till. Saken är den,
att den fullmakt, som infördes vid krigets
början, skärptes för tre å fyra år
sedan — ja, kanske var det tidigare —
av ett enhälligt jordbruksutskott och
således under medverkan av utskottets
samtliga socialdemokrater. Under den

tid då statsrådet Pehrsson-Bramstorp
handlade dessa frågor var jordbruksutskottet
enhälligt i viljan att skärpa
en tidigare given fullmakt, tv man ansåg,
att ett större inflytande i detta fall
borde tillförsäkras riksdagen. Sedan
hände det i fjol vid augustiuppgörelsen,
att Kungl. Maj :t gjorde utfästelser om
hundra miljoner kronor, som riksdagen
inte beviljat, vilket föranledde konstitutionsutskottet
att vid årets riksdag ta
upp saken. Nu var ju detta egentligen
inte en fråga om fullmakt för regleringsåtgärderna
utan en fråga, där
Kungl. Maj:t överträtt sin befogenhet
att ge anslag. Den saken är, som jag
tidigare nämnt, klart reglerad i svensk
grundlag, och i den debatt, som uppstod
här i kammaren i det sammanhanget,
voro såvitt jag förstår regeringen,
regeringspartiet och oppositionen
överens om att man i fortsättningen
skulla akta sig för att gå fram som
skett. Statsministern inledde debatten
här i kammaren, om jag minns rätt, och
han avslutade sitt anförande med följande
deklaration: »Jag ville gärna deklarera,
att regeringen är fullt medveten
om att man bör vara aktsam om de
demokratiska formerna. Jag vågar därför
till slut uttala den förhoppningen,
att konstitutionsutskottets varningssignal
i dag skall leda till att vi i fortsättningen
på bägge håll, både inom regeringen
och i riksdagen, söka att mer
noggrant precisera innebörden i de fullmakter
och bemyndiganden, som regeringen
erhåller och som riksdagen beviljar.
»

Det var hans excellens statsministerns
slutreflexion i samband med dechargedebatten
här den 19 maj. Om
kungsord skola ha någon betydelse i
denna sal, tycker man ju att resultatet
icke borde bli att statsrådet Sträng stryker
bort riksdagens inflytande helt och
hållet just på den punkt som debatten
rör sig om, nämligen jordbruksfrågorna.
Jag trodde för min del knappast, när
denna sak kom upp i jordbruksutskot -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tet, att den socialdemokratiska majoriteten
skulle försvara Kungl. Maj:ts
skrivsätt. Jag väntade mig närmast någon
undvikande manöver och ett tillrättaläggande
av det hela. Men samma
socialdemokratiska utskottsmajoritet,
som tidigare varit med om att skärpa
begränsningen av fullmakten, när det
gällde statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
är med om att stryka bort alla begränsningar,
när det gäller statsrådet Sträng!
Det tycker jag är en parlamentarisk
hållningslöshet, som gränsar till det
otroliga, och jag förstår inte hur riksdagsmän,
som dock icke äro regeringsombud
utan folkrepresentanter, kunna
inlåta sig på en sådan tuvhoppning.

Jag ser inte konstitutionsutskottets
ordförande här i kammaren i dag, sorgligt
nog. Det skulle vara mycket intressant
att få del av hans inställning i den
här saken lika väl som det skulle vara
intressant att veta, om statsministern
anser att statsrådet Sträng på ett lämpligt
sätt har dragit konsekvenserna av
statsministerns uttalande den 19 maj.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservation
nr 2.

Sedan bara ett par ord om anslaget
till spannmålsbolaget. Jag har i denna
del anslutit mig till en reservation, som
går ut på att anslaget till spannmålsbolaget
skulle minskas med 10 miljoner
kronor. Detta har skett efter en föredragning
i jordbruksutskottet av direktören
för spannmålsbolaget, som därvid
meddelat att man uppenbarligen icke
behöver och icke kan förbruka alla de
pengar, som Kungl. Maj:t har begärt,
detta av den enkla anledningen att de
ekonomiska perspektiven ha förskjutits
sedan de tidigare uppgifterna lämnades
i februari månad. Det är alltså icke
fråga om att begränsa den verksamhet,
som spannmålsbolaget behöver fullfölja.
Det är endast fråga om att begränsa
anslaget till det nödvändiga och ändå
väl det. Alltså, de tio miljonerna kunna

enligt de uppgifter vi fingo utan någon
som helst nackdel dragas in.

Nu kan det ju svaras, att det gör ingenting,
hur mycket pengar som beviljas.
Gå de inte åt, finnas de ju kvar. Men
detta är en metod, som vi använt i litet
för stor utsträckning i många fall. Att
ligga med för stora reservationer på
många håll i budgeten kan ju icke tjäna
något till.

Jag skall, herr talman, sluta här. Jag
skall bara komplettera ett tidigare avsnitt
i mitt anförande med en uppgift,
som jag senare har fått. Om man skulle
handskas med subventioner och prissystem
på det sättet, att det pristal, som
tjänstemannalönerna bygga på, passerar
den kritiska punkten, så komma
dessa löner att stiga med 8 enheter.
Varje enhet innebär en statsutgift på
12 miljoner kronor. Det skulle alltså innebära
en statsutgift på 96 miljoner,
oberäknat de kedjereaktioner, som sedan
kunna komma genom andra gruppers
krav.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den här frågan är ju årligen återkommande,
men det ser ut som om
debatten i år skulle bli betydligt mattare
än vad den var i fjol. Inte ens herr
Svensson i Ljungskile hade ju några
mera väsentliga sakliga invändningar
att göra, även om han försökte koka
soppa på en spik i fråga om fullmakterna.
Men det är ju valår i år, och
man får ju taga till vad som finns för
handen.

Även herr Liedberg var i sak mycket
matt, om jag bortser från det mera nationalekonomiska
resonemang, som fördes
och som enligt min uppfattning
hade ganska litet med den föreliggande
frågan att göra.

Jag kan, herr talman, också säga, att
jag för min del har mindre anledning
än i fjol att vara missnöjd med det föreliggande
förslaget i denna fråga, så

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tillvida som det nu verkligen föreligger
en uppgörelse med jordbrukarnas
organisationer, och de prishöjningar
på livsmedel som föreslås äro mindre
omfattande än vad som i fjol var
fallet. Det föreslås nu en engångsförbättring
till jordbruket om 163 miljoner,
och en inkomstförbättring för
jordbruket synes oss skälig främst
med hänsyn till de kvardröjande sviterna
av fjolårets dåliga skördeutfall.
Under förutsättning av det statliga
missväxtbidragets slopande skulle enligt
jordbrukskalkylens beräkningar
jordbrukets inkomster av animalisk
produktion utom äggproduktionen komma
att minska med 95 miljoner kronor
jämfört med innevarande produktionsår,
och det är ju lätt att räkna ut att
en dylik inkomstminskning dessutom
hårdast skulle drabba det mindre jordbruket
med dess övervägande inriktning
på animalisk produktion. En fortsatt
kompensation på grund av sviterna
av fjolårets missväxt måste därför
anses vara naturlig och skälig.

En del av den föreslagna engångsförbättringen
motiveras med en rättvisare
beräkning av vissa av jordbruksproduktionens
kostnader, främst kostnaderna
för jordbrukets ekonomibyggnader.
Jag har icke något att erinra mot
de ändrade beräkningar för fastställandet
av dessa kostnader, som finnas
i årets jordbrukskalkyl. Jag tillät mig
vid frågans behandling i fjol betvivla,
att de då gällande principerna för beräkningen
av avskrivningskostnaderna
för ekonomibyggnader kunde anses
vara rättvisa och skäliga. Jag anser att
de nya beräkningsgrunder, som tillämpas
från och med i år, äro rättvisare,
och jag har således ingenting att anmärka
på denna punkt.

Den inkomstförbätring, som det här
rör sig om, har ju överenskommits
mellan statsmakterna och jordbrukets
organisationer, och om det överenskomna
beloppet skall jag icke orda.
Däremot anser jag, att man kan disku -

tera den överenskomna inkomstförbättringens
fördelning på olika slag av
produkter. Man beräknar nämligen enligt
jordbrukskalkylen en inkomstminskning
av, som jag förut nämnde,
95 miljoner kronor för den animaliska
produktionen utom äggproduktionen.
För den vegetabiliska produktionen
däremot räknas i kalkylen med en inkomstökning
av 84 miljoner, fördelade
med 58,o miljoner på spannmål, 10,G
miljoner på oljeväxter, 8,5 miljoner på
sockerbetor och 6 miljoner på potatis.
Trots att således den vegetabiliska produktionen
beräknas ge väsentligt högre
inkomst, föreslås ändå i den träffade
uppgörelsen en ytterligare inkomsthöjning
på 30 miljoner för den vegetabiliska
produktionen eller tillsammans
för denna del av jordbruksproduktionen
en inkomsthöjning av 114 miljoner.
Enligt uppgörelsen får den animaliska
produktionen en kompensation på
131,7 miljoner, men om man räknar
med den inkomstminskning, som kommer
att drabba denna del av jordbruksproduktionen,
blir nettoinkomstökningen
endast 37 miljoner. Om äggproduktionen
medräknas blir inkomstökningens
netto för all animalisk produktion
60 miljoner eller endast hälften av ökningen
för den vegetabiliska, och då
är det ju ändå så, att den animaliska
produktionen svarar för en mycket
större del av jordbrukets produktion
än den vegetabiliska. Det torde därför
kunna diskuteras, om inte hela kompensationen
borde ha lagts på den animaliska
produktionen. De 30 miljoner,
som den vegetabiliska får, borde närmast
ha räckt till en ettöring på mjölken.
Men nu är en överenskommelse
träffad, och det måste finnas starka
skäl för att föreslå förkastande av en
dylik uppgörelse, och detta har från
vårt håll icke föreslagits. Det är dessutom
klart, att det är två parter, som
här förhandlat, och synbarligen ha
jordbrukets förhandlare önskat en
spridning av beloppet på samtliga pro -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

duktslag. Det torde emellertid icke
kunna bestridas, att situationen blir
gynnsammare för de jordbruk, som huvudsakligen
äro inriktade på vegetabilisk
produktion, än för dem som huvudsakligen
basera sina inkomster på
animalisk produktion.

Beträffande sättet för finansieringen
av den föreslagna inkomstförbättringen
så är ju detta den stora frågan i årets
diskussion. Regeringen föreslår, att

120,5 miljoner av de 163 bestridas av
statsmedel och alltså subventioneras,
och detta förslag motiveras med strävan
att motverka levnadskostnadernas
stegring. Då denna fråga behandlades
i fjol, föreslogs från vårt håll i samma
syfte en delvis subventionering. Vi anse
att regeringens linje i år, att medelst
subventioner motverka höjda levnadskostnader,
är välbetänkt med hänsyn
till det rådande läget. Vi ha emellertid
i vår motion nr 607 i andra kammaren
ställt frågan om att subventionera hela
beloppet, och vi ha härvidlag anfört
två skäl som motiv för förslaget. Det
ena är att en av statsmakterna förordad
lönepolitik i verkligheten och i
huvudsak innebär lönestopp. Med statstjänarna
bar ju t. o. m. uppgörelse träffats
om att de skola avstå från en del
av den dem rättvisligen tillkommande
kompensationen. I ett sådant läge anse
vi det icke vara tillrådligt med några
prisförhöjningar alls på livsmedel. Det
andra skälet är det som jag förut
nämnde, att kompensationen till jordbruk
med övervägande inriktning på
animalisk produktion blir tämligen liten,
och denna kompensation kommer
att motverkas av högre priser på spannmål
ocli fodermedel. En höjning av
priserna på dessa senare produkter
kommer att bli ofördelaktig för sådana
små jordbrukare, särskilt i Norrland
ocli vissa delar av riket i övrigt, som
äro hänvisade till att köpa spannmål
och fodermedel i betydande utsträckning.
Även med hänsyn till dessa gruppers
intresse vore det enligt vår me -

ning önskvärt att hela beloppet subventionerades.
Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till motionen nr 607
i andra kammaren.

Vad som här anförts i subventionsfrågan
av herr Liedberg skall jag icke
närmare ingå på. Jag vill bara göra
ett par reflexioner. Herr Liedberg menar,
att om statsmakternas strävan är
att åstadkomma s. k. samhällsekonomisk
balans genom att minska köpkraften,
bör man icke tillgripa statssubventioner.
Det förefaller mig, som
om hela detta resonemang, där herr
Liedberg påstod, att den ena statliga
åtgärden slog ihjäl den andra, var ett
synnerligen abstrakt resonemang, höjt
över tid och rum och höjt över de konkreta
förhållandena. För det första rör
det sig här om livsnödvändiga varor.
För det andra rör det sig om varor,
där förhållandet mellan tillgång och efterfrågan
regleras ransoneringsvägen
och där det icke blir högre priser än
vad riksdagen beslutar, oavsett tillgång
och köpkraft. Försämringen av pengarnas
värde bestämmes följaktligen i
detta fall av riksdagen och icke av de
fria krafternas spel. För det tredje rör
det sig om varor, där prishöjningar
hårdast drabba de ekonomiskt sämst
ställda i samhället och speciellt barnfamiljerna.
Omvänt gäller det varor,
där prisförhöjningar icke nämnvärt eller
icke alls drabba medborgare med
verkligt överskott av köpkraft. Dessa
förhållanden beaktades icke alls i herr
Liedbergs resonemang.

Jag har tillåtit mig i ett annat sammanhang
framhålla, att jag är övertygad
om att därest det skulle ha förelegat
förslag, som skulle gått ut på att
skära ned köpkraften för vissa kategorier
i samhället, som verkligen ha överskott
av sådan köpkraft — exempelvis
genom en höjning av bolagsbeskattningen
eller annan liknande åtgärd —
så skulle icke herr Liedberg ha understött
ett sådant förslag. Nu förordar han
emellertid, att man skall skära ned

26 Nr 26. Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

köpkraften i fråga om varor som äro
livsnödvändiga, och han är anhängare
av att köpkraften skall skäras ned mera
för flerbarnsfamiljerna än för övriga.
Han är anhängare av ett förslag, som
går ut på att minska köpkraften mest
för dem som ha den minsta köpkraften.
Det är därför som förslaget måste
betecknas såsom en hänsynslös klasslinje
och ingenting annat.

Denna viktiga fråga berör förhållandet
mellan den jordbrukande befolkningen
och övriga grupper. Jag kan
inte underlåta att än en gång uttala
min tillfredsställelse över att frågan i år
har kunnat regleras på ett annat sätt
än i fjol, utan de upprivande strider
som då förekommo. Vi anse den inkomstförbättring
vara skälig, varom
det träffats överenskommelse, men vi
anse också att det med hänsyn till levnadskostnadernas
starka stegring och
statsmakternas ekonomiska politik hade
varit rimligt om hela beloppet subventionerats
i år. Detta innebär naturligtvis
inte att vi skulle vara anhängare
av subventioner i princip. Tvärtom
kan jag för min del helt ansluta mig
till herr Liedbergs principiella resonemang,
men med hänsyn till de nuvarande
ekonomiska förhållandena måste
man nog gå denna väg, för så vitt man
skall uppnå de resultat man eftersträvar.
Enligt min mening behöver man
verkligen inte, bland annat med hänsyn
till statens ekonomiska ställning i
år, låta ens det föreslagna beloppet slå
igenom i högre priser. Det vore riktigast
att med hänsyn till läget på lönemarknaden
gå på den fullständiga subventionens
linje.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Såsom det redan tidigare erinrats
i debatten har denna fråga i år
vid den förberedande behandlingen
kommit att utlösa mindre meningsmotsättningar
än vid vissa andra tillfällen.
Vid behandlingen av årets prisregle -

ringsfråga i livsmedelskommissionen
och dess råd ha denna gång såvitt man
kan finna inga större meningsmotsättningar
förefunnits. Den kalkyl rörande
jordbrukets inkomster och kostnader
som uppgjorts visade ett inkomstunderskott
för jordbruket på inte
mindre än 178 miljoner kronor. Vid
livsmedelskommissionens överläggningar
med representanter för jordbrukarnas
organisationer har en överenskommelse
träffats om att anspråken på
täckning av inkomstunderskottet skola
begränsas till 163 miljoner kronor, vilket
belopp också föreslås skola täckas
i föreliggande proposition.

Om detta belopp skulle tagas ut genom
höjda priser, skulle det otvivelaktigt
medföra betydande prishöjningar
på de allra nödvändigaste livsmedlen.
Man kan inte bortse från att de
ökade livsmedelspriserna hårdast skulle
drabba de fattigaste i samhället. Vid
oförändrat löneläge skulle detta i sin
tur innebära att de av förra årets missväxt
och av andra omständigheter
framkallade höjningarna av jordbrukets
omkostnader till övervägande del
skulle få bäras av de ekonomiskt sämst
ställda grupperna i landet och för dem
givetvis medföra en sänkning av levnadsstandarden.
Det är därför naturligt
att man sökt finna ett sätt att undgå
en fördyring av livsmedlen. Det förslag
som här föreligger innebär att
120,» miljoner av dessa 163 miljoner
skola täckas av statsmedel i
form av subventioner, och detta förslag
har utan tvivel hälsats med tillfredsställelse
inom vida kretsar av vårt
land, inte minst bland landets husmödrar,
som med ökade bekymmer sett hur
kostnaderna för det dagliga livsuppehället
ständigt ökats.

Vid behandlingen av detta ärende
har utskottet haft att ta ställning till
en rad motioner, vilka jag dock inte
närmare skall uppehåla mig vid. Tvenne
motionärer, herr Rubbestad och
herr Werner, ha hemställt, att riksda -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gen skall avslå Kungl. Maj:ts förslag i
vad det avser att en del av kostnaderna
skall täckas genom subventioner
och att prishöjningarna i stället skola
slå igenom. På det hållet har man alltså
inte varit tveksam om att låta följderna
av förra årets missväxt till övervägande
del bäras av de ekonomiskt
svagast ställda medborgargrupperna i
landet.

I samband med denna motion har
man också tagit upp den gamla tvisten
om huruvida det är jordbrukarna
eller konsumenterna som i verkligheten
bli subventionerade, när man löser
en fråga på detta sätt. Jag vill inte
deltaga i den tvisten, men enligt min
mening innebär den föreslagna subventioneringen
genom skattemedel att
folkhushållet i sin helhet medverkar
till att jordbrukarna erhålla den kompensation,
som anses skälig på grund
av missväxten, utan att konsumentgrupperna
belastas med höjda levnadskostnader
på ett sätt som måste resultera
i krav på höjda löner. Enligt mitt
sätt att se gäller det en samhällsfråga
av stor räckvidd och stor betydelse,
som berör alla medborgare, oavsett om
de äro jordbrukare eller konsumenter.
Det är ju så att ingen är enbart producent,
utan alla äro ju konsumenter,
även om de äro producenter av jordbruksprodukter.

I reservationen nr 1, till vilken herr
Liedberg nyss yrkade bifall, har man
dock valt en annan väg. Reservanterna
acceptera subventionering av de 90
miljoner, som anses härröra från missväxten
under förra året, men de vilja
ta ut ytterligare 42 miljoner av konsumenterna
genom ökade priser. Om den
reservationen kan man i vad den avser
att ytterligare höja priserna använda
samma omdöme som om den motion
jag nyss ordade om. Det är visserligen
sant att prishöjningarna skulle bli
mindre än om man följde herrar Rubbestads
och Werners motion, och man
kan ju säga att eu prishöjning av den

storleksordning som reservanterna ifrågasätta
inte skulle ha någon avgörande
betydelse ens för de ekonomiskt svagaste
hushållen, men jag tror inte att
saken är så enkel. De som drabbas av
dessa höjningar av livsmedelspriserna
se det inte riktigt så, och i nuvarande
läge bör man akta sig för att gå fram
på ett sådant sätt, att det blir omöjligt
att hålla tillbaka krav på ökade löner.

Herr Liedberg var orolig för att det
skulle uppstå svårigheter nästa år, när
denna subventionering eventuellt bortfaller
och man skall bestämma priserna.
Jag förstår inte riktigt denna oro.
Vi få väl hoppas att innevarande års
skörd skall bli minst medelgod, och i
så fall behöva väl åtminstone inte de
90 miljoner, som föranledas av missväxten
i fjol, bereda några bekymmer.
Utskottet har för sin del följt Kungl.
Maj :t på denna punkt, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag i
denna del.

I reservationen nr 2 av samma ledamöter
som i föregående punkt plus
herr Svensson i Ljungskile har man
föreslagit ett tillägg till det i propositionen
upptagna förslaget, att Kungl.
Maj:t skall erhålla befogenhet att inom
ramen för beviljade anslag handha
jordbruksregleringen och vidta av omständigheterna
påkallade ändringar i
densamma. Såsom det tidigare sagts i
debatten är det ungefär samma formulering
av Kungl. Maj:ts fullmakt i år
som den som tidigare beslutats av riksdagen
på förslag av jordbruksutskottet.
Herr Svensson i Ljungskile har
emellertid tagit till alldeles särskilt
djupa brösttoner på grund av att en
passus som tidigare funnits inte är med
i år, nämligen den att riksdagen skall
höras, därest det befinnes erforderligt
att vidta mera genomgripande ändringar
i regleringsanordningarna. Utskottsmajoriteten
bär inte ansett det erforderligt
att regeringen bindes på ett
sätt som regeringen inte anser lämpligt.
Ändringen har skett på grund av

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

de omständigheter, som åberopats i den
kungl. propositionen, nämligen att det
aktuella läget på livsmedelshandelns
och -försörjningens område är sådant,
att det under den kommande regleringsperioden
kan uppstå situationer,
då det blir nödvändigt att handla
snabbt. Om Kungl. Maj :t inte får den
föreslagna fullmakten, kan det ju inträffa,
att en möjlighet att uppnå en ur
samhällsekonomisk synpunkt fördelaktig
uppgörelse försittes på grund av att
det är tveksamt om den ifrågasatta åtgärden
skall karakteriseras som ett tilllägg
eller som en mera väsentlig ändring
av regleringsanordningar.

Kent sakligt har alltså utskottsmajoriteten
ansett, att frågan om jordbrukssubventioner
och jordbruksreglering
inom ramen för beviljade anslag skall
kunna överlämnas till Kungl. Maj:t. Yi
ha givetvis därvid haft ledning av de
erfarenheter man hittills gjort. Såvitt
jag vet har det inte uppstått några konflikter
under de år då fullmakten varit
begränsad på det sätt, som framgår
av nyss citerad passus. Jag tror också
att regeringen brukar rådgöra med de
ansvariga myndigheterna, med livsmedelskommissionen,
livsmedelskommissionens
råd och jordbrukarnas organisationer,
då det skall företas en omläggning
av regleringen i det ena eller
andra avseendet. Jag föreställer mig
att det även i fortsättningen kommer
att gå till på det sättet, om det gäller
några mera väsentliga omläggningar av
jordbruksregleringen inom ramen för
beviljade anslag.

Herr Svensson i Ljungskile yttrade
sig nyss i denna debatt på ett sätt som
jag inte kan underlåta att säga några
ord om. Herr Svensson hade den dåliga
smaken att karakterisera den socialdemokratiska
utskottsmajoritetens
ståndpunkt på ett sätt som jag måste
inlägga en gensaga emot. Han ville beteckna
det som en parlamentarisk hållningslöshet,
därest socialdemokraterna
inom jordbruksutskottet komme att

följa Kungl. Maj:t på denna punkt. Det
omdömet får står för herr Svenssons
egen räkning. Jag vill emellertid säga,
att de socialdemokratiska ledamöterna
av jordbruksutskottet komma säkerligen
i framtiden liksom hittills att ta
ställning till de frågor som bli aktuella
på det sätt som vi anse mest lämpligt
och ändamålsenligt med hänsyn till
frågornas innebörd, och vi komma därvid
icke att ta intryck av om herr
Svensson i Ljungskile anser sig böra
uttala smädliga omdömen om oss.

Slutligen, herr talman, skall jag be
att med ett par ord få beröra reservationen
nr 4 av herrar Näslund och
Svensson i Ljungskile, vari föreslås att
anslaget till Svenska spannmålsaktiebolaget,
som i propositionen är upptaget
till 65 miljoner, skall minskas till 55
miljoner. Detta anslag avser att täcka
spannmalsbolagets kostnader för verksamhetsåret
1948/49. Reservanterna
hänvisa till vissa uppgifter, som inför
utskottet lämnats av representanter för
spannmålsbolaget. Även utskottets övriga
ledamöter hade tillfälle att ta del
av dessa uppgifter men ansågo ej att
de kunde tillmätas en så stor betydelse
att utskottet borde följa reservanterna
på denna punkt. Jag tror inte att det
är förenat med någon risk att bifalla
propositionen. Skulle, såsom reservanterna
här ifrågasätta, dessa tio miljoner
kronor inte behöva användas, finnas
de ju kvar, och då är, såvitt jag förstår,
ingen skada skedd.

Jag ber alltså, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Herr Liedberg, som inledde dagens
debatt, har ansett, att detta utskottsutlåtande
kunde vara ett lämpligt

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

underlag för en allmän diskussion om
den ekonomiska politiken. Jag har en
känsla av att det är litet för tidigt att
vid detta tillfälle taga upp en sådan
diskussion. Vi få nämligen med all sannolikhet
i samband med finansministerns
förslag till riksdagen längre fram
tillfälle att ta upp frågan om den ekonomiska
politiken i hela dess omfattning.
Jag skall därför inte närmare gå
in i polemik med herr Liedberg på
den punkten, men jag kan inte uraktlåta
att ändå som allra hastigast i någon
mån kommentera hans anförande på
en del punkter.

Herr Liedberg gjorde gällande, att det
är en inadvertens eller inkonsekvens i
regeringens handläggning av de ekonomiska
frågorna, om man samtidigt som
man överbalänserar budgeten i inflationsbekämpande
syfte lämnar subventioner,
i detta fall till ett belopp av

120,5 miljoner kronor. Dessutom förde
ju också herr Liedberg riksbankens obligationsköp
på tal. Det är ju klart, att
rent diskussionsmässigt — men jag vågar
bestämt hävda, att det endast är
teoretiskt och diskussionsmässigt i dagens
läge — kan man tala om en motsättning
härvidlag, om ett par oförenliga
ståndpunkter. Emellertid måste ju
en kritik av subventionslinjen i den föreliggande
regeringspropositionen innebära,
om man är underrättad om vad
som ligger bakom — och jag fick det
intrycket av herr Liedbergs anförande,
att han var mycket väl underrättad om
bevekelsegrunderna för regeringens
ståndpunktstagande — att man helt enkelt
föredrager det andra alternativet,
d. v. s. prisstegringen. Det vore kanske
för konsekvensens och riktighetens
skull angeläget att vidareutveckla detta
problem och komma fram till de egentliga
slutsatserna.

Herr Liedberg tror sig ha anledning
förmoda, säger han, att regeringens
första ställningstagande i avseende å
subventionerna rörde sig om, inte 120
miljoner kronor utan om clt mindre be -

lopp, 90 miljoner kronor, som argumentmässigt
hade anknytning till följdverkningarna
av fjolårets missväxt. Jag
kan tala om för herr Liedberg, att detta
hans antagande i allt väsentligt är riktigt.
Regeringen hade under den tidigare
debatten i dessa frågor den uppfattningen,
att man kanske kunde tänka
sig att gå fram på en 90 miljoners subventionslinje,
men regeringen hade vid
det tillfället inga garantier för att statstjänarna
skulle uraktlåta att begära
lönekompensation, och regeringen hade
då inte heller den förtröstan om en
sträng och restriktiv återhållsamhet på
den fackliga lönefronten, som den har
i dag. När sedermera hela den ekonomiska
stabiliseringsdiskussionen togs
upp i alla dess olika aspekter och detaljer
var det helt naturligt att även
frågan om subventionens storlek kom
i delvis annat läge. Den fortsatta diskussionen
visade då, att man här hade
två alternativa vägar att välja på. Om
man skulle gå på 90-miljonerslinjen,
måste man taga prishöjningar på bl. a.
mjölkdistributionen, som skulle slagit
igenom i konsumentpriset, och prisstegringar
på kött och charkuterivaror
samt på grund av höjda priser på hudar
även prisstegringar på skodon.
Detta alternativ hade fört med sig, att
det inte gått att få till stånd en överenskommelse
med de stora statstjiinargrupperna
om oförändrade löner. De
hade inte nöjt sig med ett oförändrat
tillägg av 12 c/c, utan de hade ställt anspråk
— och hade haft anledning att
göra det med stor kraft — att få den
procentuella lönejustering, som bl. a.
riksdagens tidigare ställningstagande
onekligen gav dem rätt till. Och hade
statstjänarna fått lönestegring, är det
ju för alla uppenbart att vi hade fått
en löneaktion på den fackliga fronten,
som, även om jag inte vill säga, att den
skulle ha kännetecknats av någon offensiv
attityd, i varje fall skulle ha blivit
långt ifrån begränsad.

Utom detta alternativ, som ju inne -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bar, att man skulle draga löne- och
prisskruven uppåt ännu ett varv, hade
vi ett annat alternativ att välja på. Det
alternativet var att gå så långt i subventioner,
att man kunde få kontakt
med löntagarfronten och få till stånd
ett tillmötesgående av regeringens vädjan
om oförändrade penninglöner. Därför
erfordrades, att vi gingo upp till

120,5 miljoner kronor i subventioner,
så att vi sluppo prishöjningar på mjölk,
kött, charkuterivaror och skodon. Under
denna förutsättning förklarade sig statstjänarna
beredda att intill årsskiftet
1948/49 nöja sig med 12 % rörligt tilllägg.
Därmed skapades förutsättningar
för att vid höstens lönediskussioner på
den fackliga fronten få, som jag hoppas,
gehör för den återhållsamhet som
är en nödvändig förutsättning för att
hela stabiliseringsprogrammet skall
lyckas. Jag föreställer mig att, om man
utgår ifrån att man hade dessa båda
alternativ att välja på — och det bör
man göra — så bör valet inte vara så
svårt. Jag tror, att även herr Liedberg
då vid moget övervägande utifrån skola
vi säga en position inom regeringen
skulle valt den väg regeringen valde
att gå.

Herr Liedberg har i sitt anförande
även tagit upp frågan om hur det skall
bli under det konsumtionsår som kommer
efter det som nu ligger framför oss
och som börjar den 1 september 1948.
Vi ha kalkylmässigt i andra sammanhang
alltid räknat varje år som ett avslutat
helt för sig. Vi ha inte givit oss
in i något utförligt försök att beräkna
verkningarna för åren som komma därefter,
eftersom jordbrukets ekonomiska
resultat inte bara är en fråga om priserna
utan även en fråga om skördekvantiteterna,
och dem vet man ingenting
om. Vi få vara glada, att vi, tack
vare den statistiskt fulländade apparat
vi ha skapat, våga draga slutsatser om
det år som ligger närmast framför oss.
Jag kan därför inte stå herr Liedberg
till tjänst och säga, hur regleringsappa -

raturen skall läggas upp för det år som
börjar den 1 september 1949 och slutar
den 31 augusti 1950. Jag har ingen möjlighet
till det, eftersom ingen människa
vet vem som kommer att lämna förslagen
till riksdagen på den punkten
nästkommande år och eftersom ingen
människa vet, hur skörderesultatet kommer
att se ut för regleringsåret 1949/50.
Där få vi nöja oss med att kalkylera
och beräkna för det år vi ha framför
oss. Jag vill bara säga — och det tror
jag, att jag kan stå för på hela regeringens
vägnar — att det finns ingen
anledning att tro, att jordbruket skall
förvägras den kompensation, som är
erforderlig för att få balans i den stora
totalkalkylen för 1949/50. Ha vi ansett,
att vi haft en riktig reglering på detta
område sedan 1939 till dags dato, så
föreställer jag mig, att man även för
det år som kommer efter nästa räkenskapsår,
då den frågan blir aktuell, kommer
att säga, att den princip vi tidigare
gått in för är riktig.

Under fjolårets debatt förklarade jag,
att om det skulle bli överskott, skulle
detta användas till en uppräkning av
arbetsinkomsterna för utfyllnad av den
löneklyfta som »än i dag gäller» —
detta sades under fjolåret — mellan
jordbrukets arbetare, däri inräknade
brukare och löneanställda, å ena sidan
och arbetare inom industriella yrken
å andra sidan. Med anledning av att
herr Liedberg i sitt anförande återgav
detta mitt uttalande förra året, vill jag
framhålla, att jag tror nog vi kunna
säga, att efter den lönerörelse som fördes
i fjol höst och som herr Liedberg
mycket energiskt medverkade till är resonemanget
om en större inkomstklyfta
en sanning med vissa modifikationer.
Det bör i sanningens intresse slås fast.

I den mån lantarbetarlönerna förbättrats,
har det dessutom fått sin direkta
positiva inverkan på jordbrukarnas
egen klass. Jag har framför mig här
en redovisning av räntabilitetsresultatet
för det senaste år, för vilket siffror äro

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kända, nämligen 1946, som ju var ett
relativt normalt år, kanske något i underkant.
Jag tror, att vi detta år 1948
inte skola behöva räkna med sämre resultat
i absoluta tal räknat för svensk
jordbrukarkår. Av dessa siffror framgår
bl. a., att på ett jordbruk i storleksgruppen
mellan fem och tio hektar,
d. v. s. den grupp som i dag räknas
in bland de typiskt ofullständiga jordbruken
och följaktligen de mindre lönsamma
jordbruken, kunde man under
räkenskapsåret 1945/46 redovisa en
nettoinkomst för familjen av 5 917 kronor,
vilket var en avsevärd förbättring
mot föregående år. För den grupp som
ligger mellan tio och tjugo hektar,
d. v. s. den grupp som vi satt upp som
normjordbruk för den framtida rationaliseringsverkamheten
inom jordbruket,
redovisas under samma år en inkomst
av 7 325 kronor. Vi börja den
1 juli i år med rationaliseringsarbetet,
varvid vi, i den mån vi ha krafter och
möjligheter därtill, skola fullständiga
de mindre jordbruken till att bli normjordbruk
av nyssnämnda storlek. Jag
förmenar, att dessa inkomstsiffror —
även om herr Liedberg och jag och
kanske även andra ledamöter många
gånger diskuterat detaljerna i siffersammanställningen,
och det kunna vi självfallet
göra — ganska konkret visa, att
det gamla talet om jordbrukarbefolkningen
som den absolut eftersatta gruppen
i detta samhälle inte riktigt håller
streck. Jag vågar också säga — och
jag gör det som representant för lantarbetarna,
vilket jag betraktar mig än
i dag vara — att med de löner som nu
gälla för lantarbetarna är det inte så
avgjort, att en lantarbetare får det bättre,
om han blir arbetare i en sockerfabrik
eller porslinsfabrik, vid ett glasbruk
eller vägarbete eller något liknande.
Jag skulle tro, att vi i rättvisans
intresse få säga, att här har man lyckats
åstadkomma en glädjande utjämning.

Vidare var herr Liedberg inne på den
av regeringen godkända fullmakten i

fråga om handhavandet av jordbruksregleringen.
Därvid fick han ju starkt
understöd av herr Svensson i Ljungskile,
som gjorde gällande, att man här
från regeringens sida begärde en fullmakt,
som skulle diskriminera den
svenska riksdagen. Herr Liedberg ansåg
den vara onödig och sade, att om det
gått med den gamla skrivningen under
statsrådet Pehrsson-Bramstorp och
statsrådet Sköld, borde det rimligtvis
också kunna gå under statsrådet Sträng.
Jag har ingenting emot en sådan konklusion.
Jag vill bara säga att varken
under den tid statsrådet Sköld handlade
dessa frågor i regeringen eller medan
statsrådet Pehrsson-Bramstorp var
jordbruksminister var situationen på
detta område så ansträngd som på den
sista tiden. De ställdes inte inför så
påtagliga konflikthot från jordbrukets
organisationer, fixerade till vissa data,
som vi hade under fjolåret. Därför kunde
man måhända sköta det hela utan
att behöva använda sig av sådana fullmakter
som bl. a. under fjolåret varit
nödvändiga. När jag hörde herr Svensson
i Ljungskile utveckla de där tongångarna
närmare, hade jag en bestämd
känsla av att han hade ett behov av att
måla hin på väggen för att få nöjet att
piska honom. Jag tog mig då om huvudet
bildligt talat och frågade mig: År
det möjligt att jag försökt dessa attentat
mot svensk riksdags suveränitet som
herr Svensson i Ljungskile ville göra
gällande, att det var fråga om?

Jag ber att i någon mån få kommentera
vad den här fullmakten egentligen
innebär. Riksdagen beslutar här med
fullt öppna ögon en sådan reglering
av priser och subventioner att kalkylen
blir jämnt balanserad. Jag har eu känsla
av att vi i år inte behöva räkna med
några större förändringar i fråga om
normalskörden. Därför är det med all
sannolikhet troligt att riksdagens beslut
i fråga om balans och ingenting
därutöver är ett beslut som riicker till.
Men riksdagen beslutar vidare, att om

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det blir skördevariationer uppåt eller
nedåt av den omfattningen att man har
en viss vinst eller förlust som överstiger
de fyra procenten, så skall en
utjämning av dessa växlingar och kastningar
ske. Blir det mer — det kanske
i år rör sig om 120 miljoner kronor —
skall vinsten nedbringas dithän. Blir
förlusten större, skall förlusten begränsas,
så att den stannar vid detta belopp.
Detta beslutar riksdagen i år med fullt
öppna ögon, och därmed är ju fullmakten
för regeringen fullt klar, kan jag
säga. Därmed har ju riksdagen sagt
inom vilken ram och inom vilka gränser
regeringen har att röra sig. Nu kan
det emellertid hända — och det hände
i fjol — att en situation uppkommer,
där det blir nödvändigt att handla
snabbt, som bl. a. herr Andersson i
Tungelsta framhöll, där man måste ta
mer medel i anspråk, än som omfattas
av den fullmakt riksdagen ger. Det hände
som sagt i fjol — jag tror inte det
skall behöva hända i år. Enligt skrivningen
i regeringspropositionen blir
regeringen, vilket jag vill fästa uppmärksamheten
på, om fjolårets situation
uppstår 1948, efter vad jag förstår
tvungen att sammankalla riksdagen.

I utskottets utlåtande hade man förut
följande formulering: »Skulle härvid
befinnas erforderligt att företaga mera
genomgripande ändringar i regleringarna,
förutsätter utskottet, att riksdagen
höres.» Man kan tvista om vad det
egentligen innebär. Konstitutionsutskottet
säger, att när regeringen beslöt att
lämna missväxtbidrag på 98 miljoner
kronor var detta en genomgripande förändring
av regleringsåtgärderna. Jag är
för min del inte övertygad om att kammarens
ledamöter i allmänhet äro beredda
att skriva under denna konstitutionsutskottets
tolkning av nämnda
formulering i jordbruksutskottets utlåtande
förra året. Formuleringen är
oklar, och därför har denna passus utelämnats
i årets skrivning. I stället har
det sagts ifrån, att om en sådan situa -

tion skulle uppstå, att det blir fråga
om att ta mer än riksdagen, om propositionen
bifalles, kommer att anvisa,
så skall riksdagen sammankallas. Därigenom
går regeringen riksdagen längre
till mötes än regeringen gjorde i fjol.
På de premisserna har jag svårt att förstå,
att man med åberopande av den
gamla regleringen kan göra gällande, att
regeringen fört riksdagen bakom ljuset.

Herr Svensson i Ljungskile sade om
detta, att man måste gå till riksdagen,
om man skulle begära mera pengar, att
det vore så banalt, att det närmast —
som jag vill minnas uttrycket föll —
vore komprometterande att behöva skriva
det i en regeringsproposition. Om
herr Svensson i Ljungskile betraktar
det som komprometterande, får jag
trösta mig med att jag har spetsarna i
hans eget parti med i detta komprometterande
sällskap. Innan regeringen i
fjol tog ställning till frågan, om man
skulle gå till riksdagen och begära mera
pengar eller om man skulle överskrida
den anslagsram som riksdagen hade angivit,
sammankallades nämligen partiledarna.
Folkpartiet representerades då,
om jag inte missminner mig, av herr
Bergvall, och han ställde inte anspråk
på att riksdagen skulle sammankallas.
Jag har velat säga detta för att slå fast,
att om jag är komprometterad är jag
väl från herr Svenssons i Ljungskile
synpunkter sett i mycket förnämligt
sällskap.

Nu har konstitutionsutskottet i sin
anmärkning sagt: »Konstitutionsutskottet,
som inte vill rikta någon kritik
mot det sakliga innehållet i Kungl.
Maj :ts beslut, har därför funnit sig böra
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
» I sak har riksdagens granskande
utskott ansett, att det i fjol inte fanns
någonting annat att välja på. Det var
en praktisk och nödvändig åtgärd att
lämna detta missväxtbidrag för att få
till stånd en uppgörelse som förhindrade
en för försörjningen självfallet
ganska besvärlig konflikt, i detta fall

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

aktualiserad som såstrejk. Om riksdagen
sammankallats, sedan uppgörelsen
träffats mellan jordbrukets organisationer
och regeringen, är det väl näppeligen
någon som tror, att någon riksdagsman
tagit på sitt ansvar att fälla
den preliminära överenskommelse som
då förelåg. Riksdagen hade godkänt regeringens
åtgärd — det vågar jag mycket
bestämt hävda. Konstitutionsutskottet
har även förklarat, att det i sak inte
hade något att invända mot vad som
skett. Men eftersom konstitutionsutskottet
fann regeringens åtgärd innebära en
mera genomgripande ändring i regleringarna,
ansåg sig utskottet med hänsyn
till de ovan citerade raderna —
att om mera genomgripande ändringar
i regleringarna skulle vidtagas, skulle
riksdagen höras — av formella skäl
skyldigt att göra anmärkning. Jag frågar:
Är det rimligt att man har ett sådant
här arrangemang i fortsättningen?
Med anledning av att herr Svensson i
Ljungskile försökte spela ut statsministern
mot min formulering i propositionen,
kan jag bara säga, att statsministern
inte har sagt någonting annat
än att han lovat en precisering av regeringens
resp. riksdagens kompetensområden.

Här säges vidare, att vi nu begära att
få balansera kalkylen och att få tillämpa
4-proeentregeln uppåt eller nedåt,
om det blir aktuellt. Och om vi behöva
mera pengar av riksdagen, skola vi gå
till riksdagen och få fullmakt, ha vi
sagt. Så är det hela upplagt. Är detta,
herr talman, någon anledning från herr
Svenssons sida att spela ut så till den
milda grad som han onekligen gjorde
i sitt sista anförande? Herr Svensson
citerade sedan formuleringen: »Därest
såsom ett led i strävandena att uppnå
ekonomisk stabilitet överenskommelse
träffas med jordbrukets organisationer
om ändring i grunderna för kompensation
till jordbruket enligt 4-procentregeln,
torde vad förut anförts ej böra
utgöra hinder för fullföljande av en dy 3

— Andra kammarens protokoll 1948. Nr

lik överenskommelse.» — »Vad är det
för någonting?» säger herr Svensson,
»det vet man ingenting om». På den
punkten har herr Svensson rätt. Det
vet riksdagen ingenting om, och huruvida
formuleringen blir tillämplig vet
icke heller jag någonting om just nu.
Men utan att göra några närmare avslöjanden
vill jag säga, att jag av finansministern
fått besked om att han vid de
förhandlingar som han fört med olika
intressegrupper vänt sig även till jordbrukarnas
representanter på den fackliga
sidan och begärt, att om det blir
en så dålig skörd detta år, att det blir
aktuellt med 4-procentregeln för att
kompensera en missväxt utöver kompenseringen
med de 120 miljonerna —
jordbrukarna kunna trösta sig med att
något sådant är ett antagande av mycket
teoretisk karaktär — jordbrukarna
skola avstå från den kompensationen
på samma sätt som statstjänarna gjort
vissa medgivanden och även andra
grupper, enligt vad vi räkna med, skola
göra. Om den situationen skulle inträffa
och om jordbrukarnas ekonomiska organisationer,
som ändå representera en
så väsentlig majoritet av de svenska
jordbrukarna, bli ense med regeringen
om att jordbrukarna skola avstå från
att kräva kompensationen, avstå från
den prisstegring som skulle behövas
eller avstå från den extra statssubvention
som vore erforderlig, är det då så
orimligt, om riksdagen säger: Då skola
vi icke förvägra jordbrukarna att göra
ett sådant medgivande. Man har följaktligen
måst skriva propositionen på
det sättet. — Jag tror att jag kanske klarat
ut begreppen med vad jag här sagt.

Om jag nu kommer tillbaka till vad
regeringen har för möjlighet att förändra
själva regleringarna — eftersom
vi nu taga bort dessa mycket omtalade
rader i regeringens proposition — så
skulle det väl närmast vara att välja
på subvention eller en höjning av priserna
eller att taga en kombination av
dessa båda linjer, en kombination som

211.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

i det givna ögonblicket kan vara lämplig
och önskvärd. En förändring kan
också tänkas ske t. ex. genom att man
premierar animalieproduktionen på bekostnad
av vegetabilieproduktionen eller
vice versa. .lag vill understryka att intet
sådant sker med mindre försörjningskommissionen
i första hand tagit ärendet
under noggrann omprövning. Och
i livsmedelskommissionen ha jordbrukarna
sin mycket starka och energiska
representation. Där sitta företrädare för
lantbruksförbundet och för RLE, och
de fackliga organisationerna ha vid tidigare
tillfällen visat, att om de icke få
en uppgörelse som de anse sig kunna
acceptera, de icke äro förhindrade att
tala maktspråk alldeles oavsett vad den
svenska riksdagen till äventyrs skulle
ha förklarat.

•lag skall säga ett par ord också om
en liten detalj som berördes i något av
anförandena, nämligen spannmålsbolagets
medelsanvisning. Bolaget har begärt
65 miljoner i sin första framställning
till statens livsmedelskommission.
Detta belopp har skrivits ned till 55
miljoner i den kungl. propositionen.
Efter ett samtal som några motionärer
här haft med bolagets direktör, ett samtal
som enligt vad denne själv sagt icke
skulle uppfattas på det sätt motionärerna
gjort, anser man sig mogen att skriva
ned beloppet med ytterligare 10 miljoner.
I vad mån vi behöva importera
spannmål eller fodersäd är helt beroende
på hur det svenska skördeutfallet
kommer att bli innevarande år. Det är
väl ingen som inbillar sig, att vi i onödan
skulle kosta på hårdvaluta, dollar
och guld eller dollarvaror för att få in
spannmål och foder som vi icke behöva.
Var och en vet, hur ansträngd vår valutasituation
är, och ingen kan väl
gärna ställa mig till ansvar för att jag
i mitt handhavande av ransoneringarna
skulle ha visat speciell slösaktighet
när det gäller konsumenternas intressen.
Men om det blir dåligt bärgningsväder
eller om det händer något i sista

omgången, kan det vara önskvärt att
ha dessa pengar för att klara fodereller
brödsituationen. Skall då riksdagen
förmena regeringen att ha pengarna
för att ordna försörjningen? Behöva
vi dem icke bli de över, och det är, som
jag nyss sade, ingen risk för att de användas
i onödan med hänsyn till hårdvalutaaspekterna.

Jag vill slutligen bara säga några ord
till herr Karlsson i Stuvsta, som ansåg
att man subventionsvägen borde gå ännu
längre och taga ut alla de 163 miljonerna
på denna väg. Regeringen har
sagt sig, att vi få taga ut så mycket
subventionsvägen, som är nödvändigt
för att vinna syftemålet, d. v. s. den
ekonomiska stabiliteten på alla de övriga
fronterna och i första hand på löntagarfronten.
När t. ex. statstjänarorganisationernas
i demokratisk ordning
valda representanter förklarade, att
statstjänarna äro beredda att iakttaga
återhållsamhet och fortsättningsvis nöja
sig med oförändrad lön, om regeringen
subventionerar jordbrukarna upp till
120 miljoner, fanns det ingen anledning
för regeringen att gå längre, då
varje subvention är en utgift för statskassan
och har betydelse i den allmänna
ekonomiska debatten. Jag vill dock
säga, att i fråga om den skillnad som
föreligger mellan de 120 och de 163
miljonerna, d. v. s. skillnaden mellan
regeringens linje och den kommunistiska
linjen, är det en del saker som
man säkerligen icke från konsumenthåll
behöver vara så ängslig för. Ger
man jordbruket 3 å 4 miljoner genom
att höja havrepriset, får icke detta, efter
vad jag förstår, någon nämnvärd inverkan
för konsumenternas del. Det
som går till grynkvarnarna bör rimligtvis
ha ringa effekt på havregrynspriset.
Och det som går till åkerierna och till
försvaret bör kunna uttagas utan att det
slår igenom i konsumentpriserna. De
inkomstförbättringar för jordbruket,
som man räknar med skola komma beträffande
matärter och matpotatis, äro

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

en direkt följd av huruvida vi få en god
eller dålig skörd. Få vi dåljg skörd,
sättas de högre normalpriserna in och
åstadkomma en inkomstförbättring. Få vi
god skörd, räkna vi med att slippa normalpriserna,
och då kommer den rikliga
kvantiteten att ge en sådan inkomst
på potatisodlingen, att jordbrukarna få
vad de skola ha utan att konsumentpriset
behöver höjas. Den inkomstförbättring
som kommer jordbrukarna till del
genom att man höjer höpriset är något
som drabbar åkerierna och armén, och
den kan av naturliga skäl icke få genomslag
hos konsumenterna. De prisgenomslag
man får genom att höja priset
på kondenserad mjölk och torrmjölk
inverka icke heller för konsumenterna,
då dessa varor praktiskt taget
helt gå på exportmarknaden.

Jag har velat förklara detta för att
man icke skall ha den uppfattningen,
att det för konsumenternas del blir någon
avgörande skillnad mellan dessa
båda subventionslinjer.

Herr talman! Jag tror att jag med
vad jag anfört i stort sett kommenterat
de punkter i regeringens proposition,
som jag funnit förefalla vissa talare i
debatten något dunkla.

Herr SVENSSON i Ljungskile (kort
genmäle): Herr talman! Det var åtskilligt
i statsrådets anförande som kunde
vara värt kommentarer. Jag har begärt
ordet för ett vanligt anförande senare i
debatten, men jag vill redan på detta
stadium av densamma säga bara ett par
saker.

Statsrådet försäkrar, att statsministern
intet annat sagt.än att han skall
precisera fullmaktens innehåll. Jo, han
har sagt något annat. Han har sagt följande:
».lag vill gärna deklarera, att regeringen
är fullt medveten om att man
hör vara aktsam om de demokratiska
formerna». Och de demokratiska formerna
i detta land innebära i saker
som dessa en samverkan mellan Kungl.

Maj:t och riksdagen. Det är icke fråga
om vad en viss person gör eller vad en
viss utskottsmajoritet tycker. Det kan
vara både en annan regering och en annan
andra kammare innan denna fullmakt
är förbrukad. Här gäller det verkligen
en principsak. Det är de demokratiska
formerna man sätter å sido när
man helt enkelt stryker ett streck över
riksdagens medinflvtande på ett viktigt
område. Spekulationer om vad som kan
hända eller icke kan hända ha bra litet
med saken att göra. Vad skrivningen
om 4-procentregeln beträffar sade jag
ingenting om denna passus innehåll,
utan jag sade att den var obegriplig,
sådan den var framställd i den kungl.
propositionen. Statsrådet har icke kunnat
förneka, att vad som står om den
i propositionen är obegripligt. Ingen
kan, efter att ha läst den åberopade
meningen, veta vad den innehåller.
Efteråt har statsrådet fått veta av finansministern
vad den möjligtvis innehåller.

Statsrådet talade om vissa ändringar,
som kunde komma i fråga i jordbruksregleringen
och dess handhavande och
nämnde, att om sådana ändringar skulle
komma i fråga, man ju hade försörjningskommissionen
och jordbrukarnas
representanter där att lita till. Ja, men
att sätta livsmedelskommissionen eller
Kungl. Maj :t i riksdagens ställe är ju att
i båda fallen gå emot de demokratiska
formerna. Det är icke livsmedelskommissionen
som skall regera i landet —
det borde åtminstone icke vara det —
fastän det ser så id ibland.

Vad sedan beträffar de 65 miljonerna
så föreligger därvidlag ingen konflikt i
sak, vad jag vet. Icke behöver man
göra den prutningen till någon allvarlig
sak. Vi fingo den upplysningen att
dessa 65 miljoner icke kunde förbrukas.
Det var direktörens mening. Men
det händer så många gånger, att anslaget
icke räcker till, och då får man
taga upp vad som behövs på tilläggsstat.
Något problem är icke detta.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr JOHANSSON i Norrfors: Herr
talman! I denna stora fråga ha vi,
några motionärer på norrlandsbänken,
avlämnat en motion, vari vi velat föra
fram ett par synpunkter på prissättningen
i fråga om det norrländska
jordbruket.

Om man studerar propositionen med
bilagor, skall man finna, att på s. 179
i tabell 11 återges en utredning av
L. K., varav bl. a. framgår att inkomsten
av skogsbruk är 482 kronor per hektar
jordbruksjord i norra Sverige. Denna
siffra anse vi oss icke kunna godtaga
helt enkelt därför, att det är ett så stort
antal jordbrukare i norra Sverige som
sakna skog, hur otroligt det än låter.
Enligt 1944 års jordbruksräkning funnos
år 1944 i Norrland 106 963 brukningsdelar
som innehades av enskilda
ägare. Av dessa brukningsdelar voro
20 007 helt skoglösa. 20 664 hade mindre
än 10 hektar skog. Vidare var det
19 648 som hade mindre än 25 hektar
skog och 19 241 som hade mindre än 50
hektar. Vi anse att denna stora grupp
av yrkesutövare i norra Sverige har i
prissättningen fått sämre ersättning för
sitt arbete än man fått i andra delar
av landet. Det sägs, att vid förhandlingarna
har i viss mån rått enighet om
dessa saker. Vi anse emellertid, att vi
böra på detta sätt föra fram dessa synpunkter,
så att, även om riksdagen icke
bifaller vår motion, saken ändå uppmärksammas.
En prisförbättring är
synnerligen berättigad och nödvändig.

Vad beträffar mjölkproduktionen i
Norrland ha vi ansett den utvägen böra
tillgripas, att man höjde det extra
mjölkpristillägg, som utgår till Norrland
och vissa delar av mellersta Sverige.
Med en sådan åtgärd skulle man
nå det stora flertalet av de lantbrukare
jag här talat om, och samtidigt
skulle man befrämja en produktionsökning
i norra Sverige, som vore
till förmån både för jordbruket och
konsumenterna där uppe. Det är ju bekant
att vi ha underskott på dessa varor

i Norrland. En produktionsökning där
skulle möjliggöra en inkomstförbättring
för ifrågavarande yrkesutövare
samtidigt som den skulle ge möjligheter
för konsumenterna att få bättre tillgång
på färskvaror på detta område. Driftskostnaderna
i Norrland äro givetvis lika
höga, för att icke säga högre än i södra
och mellersta Sverige. Klimatiska förhållanden,
arronderingsförhållanden och
andra omständigheter inverka på driftens
ekonomi. Därför ha vi som sagt ansett,
att det borde övervägas, om man icke
kunde besluta höja mjölkpristillägget i
de områden som jag nämnt. Det skulle
röra sig om ett belopp av cirka 6 miljoner
kronor. Den i propositionen föreslagna
summan 17,5 miljoner skulle
höjas till 23,5 miljoner. Utskottet har
icke velat vara med om detta, men vi
ha icke kunnat godtaga utskottets resonemang.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
av herr Tjällgren avgivna reservationen
på denna punkt.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skall icke beröra frågan om
subvention eller icke subvention eller
frågan om storleken av en sådan utan
endast ett avsnitt, som även en annan
talare tidigare gjort en liten anmärkning
om.

Redan den 18 februari framställde
jag en interpellation till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet,
där jag bad honom söka påskynda
årets prissättningar på jordbrukets område
just med hänsyn till den relativt
tidiga vår som redan då syntes stunda.
Statsrådet har inte lämnat något svar
på den interpellationen, men jag får väl
betrakta framläggandet av propositionen
såsom ett svar, och något därutöver
behövs ju numera icke.

När riksdagen år 1943 beslöt införa
s. k. vårprissättning, var det ju emellertid
meningen, att jordbrukarna med
ledning av denna vårprissättning skulle

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

kunna planlägga sin produktion för året.
1943 års jordbruksutskott gjorde följande
av riksdagen godkända uttalande:
»För egen del vill utskottet framhålla betydelsen
för jordbrukarna att redan vid
planläggningen av sin odling kunna beräkna
den inkomst som varje särskild
gröda kommer att lämna vid viss antagen
hektarskörd.» — Om nu tidpunkten
för denna prissättning förskjutes
alltför mycket framåt mot sommartiden,
mister den ju sin mening och gör knappast
skäl för namnet. Jag kan nämna att
propositionen i detta ärende var år
1943 dagtecknad den 30 mars, år 1944
den 21 april och år 1945 den 27 april.
Sedan har tidpunkten förskjutits ännu
mer. År 1946 var den dagtecknad den
10 maj, år 1947 den 6 juni och i år dagtecknad
den 21 maj, medan den avlämnades
i kamrarna den 2 juni. I år
har vårbruket i vissa delar av landet,
särskilt de sydliga delarna, varit ovanligt
tidigt, varför frånvaron av prissättning
vid vårbrukets början måhända
kan vara förlåten. Men man måste i alla
fall bestämt reagera mot att denna
prissättning inte sker förrän vid en tidpunkt,
då även vid exceptionellt sent
vårbruk i andra delar av landet detta
ändå måste vara i stort sett avslutat.

Jag vill även framhålla att vårprissättningen
inte bara är till fördel för
jordbrukaren vid planläggningen av
produktionen, utan den är också ett instrument
för statsmakterna då det gäller
att reglera den produktion man vill
ha fram. Om man vill sätta ett visst stimulanspris
på en vara för att uppmuntra
produktionen därav, kan ju
detta få en viss verkan blott om beslutet
kommer jordbrukaren till handa så
tidigt, att han hinner rätta sin produktion
därefter.

Jag förstår mycket väl, att det ligger
ett omfattande arbete bakom upprättandet
av priskalkylen, och jag skall
gärna erkänna det stora värdet av att
vi nu ha en sådan priskalkyl, som kan
liiggas till grund för prissättningen, i

stället för det system vi hade dessförinnan.
Det är emellertid önskvärt att
detta förarbete utföres så tidigt, att frågan
kan föreläggas riksdagen på ett tidigare
stadium än som skett de sista
åren. Jag vill därför uttala det önskemålet,
att de organ, som ha hand om
detta förberedande arbete, utrustas
med möjligheter att slutföra sitt arbete
tidigare än vad nu är fallet. Beträffande
frågans behandling i år vill det
emellertid synas, som om arbetet i de
förberedande institutionerna och även
underhandlingarna med jordbrukets
organisationer slutförts på ett relativt
tidigt stadium, varför förseningen i år
främst hänför sig till behandlingen i departementet.
Jag vill uttala den förhoppningen,
att det i fortsättningen
skall bli bättre förhållanden i detta
hänseende.

Jag har, herr talman, givetvis icke
något yrkande i anledning av vad jag
nu anfört, men jag uttalar som sagt
den förhoppningen, att förhållandena
skola bli bättre, så att 1943 års beslut
om vårprissättning verkligen blir genomfört.
Den rationalisering av detta
arbete som kan åstadkommas skulle av
alla jordbrukare hälsas med tillfredsställelse.

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
talman! Jag vill i likhet med den siste
ärade talaren framhålla önskvärdheten
ur alla synpunkter av att priserna bli
fastställda så tidigt som möjligt. Om vi
få en stabilisering i löne- och prisutvecklingen,
kan jag inte se att det finns
något hinder för att på ett rätt tidigt
stadium på året göra de beräkningar,
på vilka själva priskalkylen bygger.
Man räknar ju efter medelskörd, och
får man som sagt en stabilisering i
lönc- och prisutvecklingen, kan man
ju ha beräkningarna klara vid årsskiftet
lika väl som längre fram på året.

Att en del av underskottet, när det
gällt eu särskilt dålig skörd, täckes av
kontanttillskott, iir ju ingen nyhet. Det

Nr 26.

Lördagen den 2G juni 1948 fm.

Pnsreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skedde redan 1940/41. Jag vill utryckligen
framhålla, att den motion, som påyrkar
att underskott på grund av sviterna
efter missväxt skall täckas genom
ökade priser, inte har någon anslutning
från det parti jag företräder. Däremot
mena vi, att det ligger annorlunda till
med det belopp om något över 30 miljoner
kronor, som föreslås skola utbetalas
i form av statliga pristillägg på
slakt djursprodukter. Anledningen till
att jag begärde ordet var närmast den,
att jag ville fråga finansministern, om
det har blivit nödvändigt att medtaga
dessa 30 miljoner kronor i subventionsbeloppet
på grund av villkor, som
ställts för uppnående av en stabilisering
i löne- och prisutvecklingen. Det har
sagts, att det varit representanter för
statstjänarkartellen och övriga grupper,
som vid förhandlingarna ställt detta
villkor. Enligt vad som upplysts mig av
representanter för statstjänarna har
emellertid något sådant villkor inte
ifrågasatts. Under sådana förhållanden
är det ju inte särskilt angenämt att de
30 miljoner kronor, som inte äro hänförliga
till missväxten, skola utgå subventionsvägen.
Om man tänker sig hur
det blir ett annat år, så räknar man ju
med medelskörd, och då riskerar man
— om det även då är lika ömtåligt att
höja priserna på vissa produkter — att
åter få subventionera med dessa 30 miljoner
kronor. Det kan man då icke
komma ifrån.

Då överläggningarna vid årets förhandlingar
voro avslutade, hade folkhushållningsministern
givit på hand,
att från och med den 1 maj skulle vissa
prishöjningar ske, nämligen i fråga om
hudpriserna. De skulle höjas med omkring
75 öre per kg, vilket skulle inbringa
11 miljoner kronor för produktionsåret
september 1948—augusti 1949.
För att man skulle kunna täcka vissa
med anledning av bensinskatten uppkomna
merkostnader för den löpande
produktionen skulle dessa prishöjningar
tillämpas redan från den 1 maj.

Detta beslut tillkännagavs alltså, men
det ändrades. Det är därför jag skulle
vilja att finansministern svarar på
denna fråga: Är det en av förutsättningarna
för stabiliseringen av löneoeh
prisutvecklingen, att de 30 miljoner
kronorna ingå i subventioneringen?
Om så är fallet, får man ju finna sig i
att göra detta offer. Men svårigheten är
att man blandar ihop rena underskördar
med normala skördar. Man subventionerar
även de belopp, som rent matematiskt
skulle ingå såsom prisförbättring
vid en vanlig normalskörd.

Jag skulle så vilja säga några ord om
reservationen nr 4). Det är där fråga
om man skall stanna för beloppet 65
miljoner eller beloppet 55 miljoner kronor.
Om detta vill jag säga, att det ur
rent praktisk synpunkt inte betyder någonting.
Det är klart att om vi inte behöva
mer än 55 miljoner, kommer det
heller inte att användas mer. Men det
kan ju också hända att vi behöva 65
miljoner. Det talas nu om att det är utsikter
till god skörd. Men vi veta ännu
inte hur det blir t. ex. med bärgningen.
Vi veta ej om säden kan användas till
brödspannmål i den utsträckning att
det blir onödigt att inköpa större kvantiteter
brödsäd. Om man vill att riksdagen
skall vara med att besluta, är det
väl därför riktigast att besluta 65 miljoner
kronor och sedan lämna i Kungl.
Maj :ts hand att använda blott 55 miljoner
kronor, om det skulle räcka. Detta
måste väl vara bättre än att nu stanna
för 55 miljoner för att sedan nödgas
sammankalla riksdagen, om det skulle
behövas mer.

Till sist skulle jag vilja något beröra
potatisodlingen. Denna har varit ett
väsentligt stöd i vår försörjning under
krigsåren och även de senaste åren.
En av grundvalarna för detta stöd i försörjningshänseende
bär varit fabrikspotatisen.
Förhållandena ha varit sådana,
att man inte ansett det riktigt ur
försörjningssynpunkt och med hänsyn
till läget i övrigt att använda potatisen

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.
Prisreglerande

för att bränna brännvin, när det funnits
avsättningsmöjligheter för vanlig konsumtion
av potatisen. Jag vill emellertid
till folkhushållningsministern framföra
en bestämd vädjan att man beaktar
de förluster, som bränneriidkarna på
detta sätt ha lidit. Dessa företagare ha
genom att ställa sina reserver till förfogande
klarat flera svåra situationer i
vår försörjning. Genom att de på så
sätt berövats möjligheten att verkställa
bränningen ha de lidit stora förluster.
Om det visat sig att det blivit överskott
på fabrikspotatis, har den överförts
från brännerierna till stärkelseproduktionen,
vilket inneburit ett tillskott i
livsmedelstillgången. Bränneriidkarna
begära nu ersättning för det första för
rent administrativa förluster, vilket kan
ske genom överföring från en clearingkassa.
Men därutöver ha de klara bevis
för vilka förluster de lidit just därför
att de under det sista året praktiskt taget
inte kunnat använda någon potatis
alls för den avsedda tillverkningen,
som man ansett mindre nödvändig i
nuvarande läge. Skall man över huvud
taget gå in för att hålla sig med den
reserv, som fabrikspotatisen utgör, bör
man också beakta de krav om ersättning
för lidna förluster, som framställas
av företagarna, .lag vill uttala den
förhoppningen, att folkhushållningsministern
skall finna någon form för anskaffande
av de härför erforderliga
medlen. Finansministern kanske kan
hjälpa honom att skaffa pengarna. Det
rör sig, vill jag minnas, om något över
400 000 kronor.

Eftersom finansministern nu kommit
in i kammaren, vill jag upprepa min
fråga till honom. .lag har tidigare i mitt
anförande frågat finansministern, om
det var nödvändigt att de 30 miljoner
kronorna skulle ingå i subventionen till
jordbruket, fastän de, därest man räknar
med en normal skörd för ett kommande
år, borde ingå i den rätta prisutvecklingen
eller slå igenom i priserna.

åtgärder på jordbrukets område.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!

Den fråga som herr Pehrsson-Bramstorp
ställt till mig kan jag besvara mycket
enkelt. Förhandlingarna med de
statsanställda voro, som ni nog alla kunna
förstå, inte utan sina svårigheter. Att
en löntagargrupp på det sätt som skett
i detta fall går med på att avstå från
en klar rätt till höjning av lönen är ju
inte alldeles vanligt. Åtgärden kan endast
förklaras av deras insikt om att
deras intresse på längre sikt av en stabilisering
bör väga över de omedelbara
fördelarna. Men för att det skulle vara
möjligt för dem att gå med på detta,
ansågo de sig mycket bestämt böra hålla
på att prishöjningarna i fortsättningen
skulle hålla sig inom mycket snäva
gränser. Och för att det skulle finnas
någon möjlighet att hålla prishöjningarna
inom dessa snäva gränser visade det
sig nödvändigt även med denna subvention.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! I slutet av sitt anförande
nyss omnämnde herr Pehrsson-Bramstorp
de rådande förhållandena med industripotatisen
och jag har begärt ordet
för att säga några ord angående samma
sak och om priset på fabrikspotatis.
Kungl. Maj :t har föreslagit, att det pris,
som vid inköp av potatis för fabriksändamål
skall erläggas till leverantör,
faställes till ett belopp, som med 3
öre per hektoliter och stärkelseprocent
överstiger det nu gällande priset. Jag
bär tillsammans med några andra av
kammarens ledamöter väckt en motion,
där jag föreslår, att detta pris skall höjas
till 5 öre i stället för till 3 öre. Det
är inte någon större höjning det här är
fråga om, och det gäller ju inte heller
en fråga, som omspänner alla landets
jordbrukare. Det rör bara ett visst antal
brukningsdelar i södra Sverige, närmare
bestämt i västra Blekinge och i
nordöstra Skåne. Per kilo potatis riik -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

nät blir ökningen med det pris, som
KungJ. Maj:t har föreslagit, 0,s öre och
med det pris, som föreslagits i motionen,
1,3 öre. Jag har velat nämna detta,
då jag inte är säker på att alla kammarens
ledamöter äro på det klara med
vad detta pris per hektoliter och stärkelseprocent
innebär. I pengar räknat
gäller det ju inte heller så förfärligt
stora belopp. Med det pris som föreslagits
i motionen rör det sig om 750 000
å 800 000 kronor.

Man kan väl utan överdrift säga, att
livsmedelssituationen i vårt land ännu
inte är den bästa. Liksom tidigare kommer
väl potatisen att ännu några år
framåt utgöra en livsmedelsreserv, som
är alldeles nödvändigt i vissa situationer.
Det har ju sagts, att livsmedelskommissionen
är inriktad på att till varje
pris ordna det så, att det finns potatis
i landet, en i och för sig mycket klok
åtgärd. Nu säger jordbruksutskottet på
s. 20 i sitt utlåtande: »Utskottet finner
emellertid icke tillräckliga skäl
föreligga att företaga ytterligare höjning
av garantipriset på fabrikspotatis.
I detta sammanhang vill utskottet uttala,
att, sedan behovet av potatis för försörjningsändamål
kan anses säkerställt,
hinder icke bör möta för avsättning av
potatis för andra ändamål.» Jag kan på
intet sätt förstå denna formulering. Jag
vet inte om utskottet har räknat med
att man först sedan behovet av matpotatis
säkerställts skall få tillverka potatismjöl
eller brännvin. Emellertid innebär
väl troligen detta uttalande, att potatis
som odlats för fabriksändamål nu
som hittills får ligga i reserv tills matpotatistillgången
kunnat garanteras. Det
är uppenbart att därvid en del lagringsförluster
o. d. inte kunna undgås. Detta
motiverar väl om något det högre pris,
som jag föreslagit i motionen.

Därtill kommer att arbetslönerna ha
höjts i snabbare takt än priset på fabrikspotatis.
Potatisodling är ju en synnerligen
arbetskrävande verksamhet.
Man kan inte komma ifrån rensning

område.

och besprutningar — det sistnämnda
något som under senare år blivit allt
vanligare, därför att det här rör sig om
en så dyrbar odling, att det är nödvändigt
att gardera sig mot att få den förstörd
av skadeinsekter. En potatisodlare
kan helt enkelt icke under någon del av
sommaren underlåta att utföra vissa
ganska kostnadskrävande arbetsmoment
på potatisodlingen. Jag vill understryka
vikten av att statsmakterna i
tid se till, att denna nödvändiga odling
därnere i södra Sverige inte minskas
utan hålles vid liv så långt det är
möjligt, och det kan ske endast om
man höjer priset i takt med merkostnaderna
för odlingen.

Herr talman! Jag skall med anledningav
vad jag anfört be att få yrka, att
sista meningen i näst sista stycket på
s. 20 i utskottets utlåtande, vilken
börjar med orden »Utskottet finner
emellertid» och slutar med orden »för
andra ändamål» måtte utgå ur utskottets
utlåtande. Jag skall, herr talman,
be att senare under debatten få komma
med ett mera preciserat yrkande.

Herr LIEDBERG: Herr talman! De
anföranden som ha hållits ha givit mig
anledning att hålla ett litet längre anförande
än som rvmmes i en replik.

Jag skall till en början be att få uppehålla
mig vid en fråga, som både
herr Svensson i Ljungskile och statsrådet
Sträng ha yttrat sig om och därvid
egendomligt nog kommit på samma
linje. Herr Svensson i Ljungskile
uttalade sig ungefär så, att de samhällsekonomiska
spörsmålen kan man inte
behandla i jordbruksutskottet. Det
fordrades enligt hans mening ett sammansatt
stats- och jordbruksutskott och
jag tror till och med han sade bevillningsutskott
för att man skall kunna
gripa sig an med dylika spörsmål.
Statsrådet Sträng fann inte heller tillfället
lämpligt för en ekonomisk debatt
utan hänvisade till den ekono -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

miska debatt, som väntas i nästa vecka.
Det är ganska egendomligt att när det
gäller att fatta beslut, som i själva verket
äro avgörande för den ekonomiska
politiken, passar det aldrig att taga upp
en debatt, men när det gäller debatter
i största allmänhet om frågornas teoretiska
innebörd utan att man direkt
har ett beslut om subventionering eller
rörande räntefot eller någonting annat
att fatta, då tycker man att det passar
att taga upp debatt. Jag förstår detta
mycket väl. Om man biträder den ekonomiska
politik, som regeringen för,
passar det naturligtvis bäst att ingenting
i själva verket blir beslutat, som
kan medföra någon egentlig effekt.
Herr statsrådet Sträng sade med en liten
aning av förebråelse om inte i rösten
så dock i ordalagen, att det förvånade
honom att man diskuterade denna
subvention, då man vet bakgrunden
till densamma. Den bakgrund herr
statsrådet åsyftade var de pågående
strävandena att åstadkomma vad vi
med ett gammalt uttryck kalla för prisoch
lönestopp. Om man kände till denna
bakgrund, så föreföll det statsrådet
egendomligt, att man över huvud taget
diskuterade frågan. Han sade att om
man ifrågasätter lämpligheten av subventioner,
måste man vara beredd att
säga ja till prisstegringar i stället. Om
man kritiserar att staten måste köpa
upp obligationer men inte kan emittera
sådana, måste man också säga ja
till en räntestegring.

Ja, jag känner något till bakgrunden
och jag kan till herr Svensson i Ljungskile,
som frågade om han kunde få
reda på litet mera — nu har han ju
fått upplysningar både av statsrådet
Sträng och av statsrådet Wigforss —
säga, att jag kan inte upplysa honom
om mer än vad dessa båda statsråd redan
talat om och vad jag upplyste både
herr Svensson och utskottets övriga
ledamöter om redan i utskottet.

Men för att återgå till frågan om
prisstegringar eller ej skall jag först

beröra en fråga, som ligger utanför det
egentliga ämnet men som sammanhänger
med den allmänt ekonomiska
politiken, frågan om obligationsköp
o. s. v. Antingen skola vi — och på
denna punkt kan jag vända mig till
herr Andersson i Tungelsta — ha en
fritt svävande stor köpkraft, som icke
finner föremål vare sig i inköp av nyttigheter
eller, med den förda ekonomiska
politiken, i det andra alternativet
för placering av överskottsmedel,
nämligen sparandet, eller också få vi
låta priserna slå igenom. Välja vi det
förstnämnda medför det de följder,
som vi se för ögonen varje dag, en inflation
och en ständig skruv av höjda
priser och löner. När priserna stiga,
stiga lönerna, och när lönerna stiga,
stiga omkostnader o. s. v. Alla skola
ha kompensation för ökade kostnader.
Jag tror för min del att varken den ena
eller den andra samhällsgruppen i
längden är betjänt med en sådan utveckling.
Det är faktiskt inte löntagarna
som fara väl av detta. Jag tror inte
de s. k. små i samhället i längden äro
betjänta med att få påökt och påökt
under det att myntvärdet ständigt försämras.
Jag tror tvärtom att dessa kategorier
i längden fara värst illa av
ett sådant sakernas tillstånd. Jag kan
i detta sammanhang anknyta till uttalanden
av personer, som inte bara äro
allmänt kända utan som även herr Andersson
i Tungelsta torde respektera.
Jag tänker t. ex. på Kooperativa förbundet
och dess chef, som vid flerfaldiga
tillfällen sagt, att detta går inte,
man måste låta priserna slå igenom,
tills vi nå en balans. Man har om jag
minns rätt vid något tillfälle — jag tror
det var i fjol — räknat ut, att varje
svensk medborgare har i genomsnitt
150 kronor mer i inkomst än det finns
varor att köpa. Jag tror alltså att vi
aldrig komma i balans, om vi inte låta
priserna i viss mån slå igenom för att
uppsuga den labila köpkraften. Först
när man kommer i ell balansläge mel -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lan varutillgång och köpkraft kan ett
överenskommet och proklamerat prisoch
lönestopp nå sin fulla effekt.

Herr statsrådet Sträng krävde visst
också ett svar på sin fråga angående
räntan. Jag skall inte ingå på frågan
i detalj, givetvis inte, eftersom det inte
hör till detta ämne direkt, men jag är
beredd att utan någon som helst tvekan
deklarera, att den räntepolitik,
som omöjliggör för staten att uppträda
som emissarie av obligationer, som
tvingar staten att i tider, då man skall
överbalansera budgeten och sterilisera
köpkraften, köpa upp sina egna obligationer,
kan enligt min mening icke vara
riktig. Jag tror inte heller det skulle
behövas stora justeringar för att åstadkomma
ett annat resultat på det penningpolitiska
området.

Jag skall be, herr talman, att därefter
få övergå till den allmänna frågan om
subvention eller ej. Jag har framhållit,
att jag för min del godtager subvention
inom moderata gränser. Det har inte
från något håll bestritts, inte ens från
statsrådsbänken, att subventioner äro
principiellt felaktiga. Herr statsrådet
formulerade sitt uttalande så, att rent
teoretiskt och diskussionsmässigt vore
det oriktigt att ge subventioner, men
i praktiken kunde man inte ställa sig
helt och hållet avvisande mot subventionslinjen.
Jag har som sagt anslutit
mig till subventionslinjen, men hur
långt subventionerna skola gå blir ju
till syvende og sidst en avvägningsfråga.
Jag har för min del funnit, att den
lämpliga avvägningen låg vid missväxtbidraget
och har inte hört något
argument mot detta av saklig innebörd
framföras. Jag har visserligen hört, att
en grupp statstjänstemän har motsatt
sig detta och tydligen fått regeringen
att falla till föga. Jag vill gärna erkänna
att detta var en nyhet för mig.
Jag trodde det var en annan grupp. Jag
trodde verkligen inte att statstjänstemän
hade ställt ett sådant krav, alldenstund
jag vet att andra tjänstemanna -

grupper inte ställt krav på subventioner
högre än missväxtbidraget. Det är
alltid bra att få veta, vem som hållit
i skaftet.

Sedan skall jag säga några ord om
utvecklingen nästa år, som inte alls
oroade herr Andersson i Tungelsta.
Herr Andersson i Tungelsta räknar naturligtvis
med — eller hoppas förmodar
jag — att det nästa år liksom under så
inånga gångna år sitter en regering,
som man bara har att följa och som
nog ordnar allting till det bästa. Frånsett
hur därmed kommer att gå och hur
regering och riksdagsmajoritet komma
att se ut nästa år vill jag bara be att få
påpeka, att det såsom herr Svensson i
I^jungskile sade kan hända mycket innan
nästa år. Men även om regleringarna
kunna underkastas diverse förändringar
i verkställighetshänseende,
så ha ju vissa principer tillämpats från
år till år, principer som i närvarande
stund äro knäsatta och inte äro ifrågasatta
till ändring i denna proposition.
Det är 4-procentsregeln och det är de
principer, efter vilka jordbrukets inkomst-
och utgiftskalkyl beräknas. Då
är det ju för att använda herr statsrådets
ord teoretiskt och diskussionsmässigt
på det sättet, att de 90 miljonerna
i subventioner, för vilken produkt de
än utgå, automatiskt skola bortfalla
nästa år, om ingenting annat sker. De
återstående 30 miljoner kronorna av de
120 skola däremot icke bortfalla. Om
man inte skall ändra systemet, skola
priserna då slå igenom eller skola subventionerna
fortsätta med de 30 miljonerna?
Det är ju ett ganska viktigt
spörsmål.

Nu skjuter herr statsrådet frågan på
framtiden och säger, att vi inte veta
vem som skall ha saken om hand då
och att det väl alltid ordnar sig på något
sätt. Jag vågar väl tolka herr statsrådets
uppfattning så, att i alla händelser
mjölkproduktionen inte skall drabbas
av en sådan radikal prissänkning,
som skulle bli fallet, om bortfallet av

Nr 26.

Lördagen den 2G juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

de nu utgående subventionerna skulle
drabba mjölkprissättningen med oförminskad
tyngd. Jag kan ju bara för
min del hoppas på att så inte kommer
att ske! Men det hade ju varit en bra
mycket säkrare väg att redan nu lägga
ett öre på mjölken och 25 öre på smöret.
Därmed hade en stor del av kommande
tiders bekymmer varit eliminerade
samtidigt som det hade varit till
gagn för statsfinanserna.

Sedan sade herr statsrådet, att jordbruket
inte skall förvägras sin rätt till
kommande år, och hänvisade i detta
sammanhang till sitt eget av mig apostroferade
uttalande i fjolårets riksdagsdebatt
i denna fråga. Detta är ju
tacknämligt i och för sig. Men i fortsättningen
sade herr statsrådet, att efter
lantarbetarnas lönerörelse sistlidna
vinter saknade uttalandena om jordbrukets
möjligheter och medel att utfylla
klyftan — om jag förstod herr
statsrådet rätt — egentlig mening. Efter
dessa lönerörelser, menade herr
statsrådet, var klyftan i stort sett utjämnad.
På den punkten får jag nog
anmäla en avvikande mening. Det
skulle förvåna mig, om herr statsrådets
uppfattning delas av de närmast berörda.
Den ökning av lantarbetarlönerna,
som kom till stånd genom det
sista avtalet, innebär att lantarbetarna
kommit i åtnjutande av gott och väl
samma förbättringar, förmåner och inkomster,
som kommo andra grupper
till del förra året, och man kan kanske
säga, att lantarbetarna därigenom åtminstone
i viss utsträckning fått en
kompensation även för de löneökningar,
som ha ägt rum på t. ex. handelns
och industriens område under det sista
halvåret. Men å andra sidan får man
ju komma ihåg, att jordbrukets arbetsomkostnader
och därmed arbetsinkomsterna
för de i jordbruket arbetande
företagarna och arbetarna släpa efter
åtminstone tre kvarts år. Även om utvecklingen
på sistone har gått i gynnsam
riktning, tror jag ingalunda man

kan påstå, att klyftan är utfylld och
att jordbrukets folk nu kan slå sig till
ro och säga: nu är allting väl beställt,
nu har jordbruket en levnadsstandard
och en inkomstnivå, som gör att jordbruket
kan behålla både de företagare
och de arbetare, som jordbruket behöver.
Vi behöva inte bekymra oss om
att försöka fylla någon klyfta längre.
Verkligheten bekräftar nog snarare, att
de s. k. andra gruppernas förhållanden
och lönevillkor jämfört med jordbrukets
fortfarande äro starkt attraktiva
för jordbrukets befolkning. Det är väl
ett bevis så gott som något för att klyftan,
om än något minskad, fortfarande
existerar.

Jag skall fortfarande inte processa
på det konstitutionella planet om formuleringen
av den fullmakt att vidtaga
åtgärder på jordbrukets område* som
regeringen begär. Som herr statsrådet
anfört godkände partiledarna dock regeringens
förfarande vid underhandlingarna
om jordbrukspriserna, eftersom
någon riksdag då icke var samlad.
Då förfarandet står i överensstämmelse
med en av jordbrukets organisationer
träffad överenskommelse har jag
ingen som helst anledning att kritisera
den i och för sig. Men rent sakligt sett
nödgas jag upprepa vad jag sade i mitt
tidigare anförande, att det ju inte är
tillämpningen av 4-procentsregeln som
— såvitt jag förstår — kan vara konstitutionellt
felaktig eller rent av skulle
kunna sättas i fråga, utan det är regeringens
anvisande av medel subventionsvägen
i stället för att låta priserna
slå igenom. Det är den konstitutionella
riktigheten av detta förfarande, som
kan ifrågasättas. Och däremot har ju
Kungl. Maj:t nu garderat sig så till
vida, att elt sådant beslut om så blir
erforderligt skall underställas riksdagens
prövning. Lika formellt felaktigt
var det väl att besluta, att de av riksdagen
den 7 juli i fjol beviljade 20 miljoner
kronorna till arealbidrag, som
enligt beslutet skulle utgå först under

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ett senare år, skulle utgå under nu löpande
budgetår. Men det ingick ju i
överenskommelsen med jordbrukets organisationer,
och jag skall inte för min
del kritisera vad som skedde, även om
det formellt kan vara något felaktigt.

Vad som emellertid nu saknas i den
fullmakt, som regeringen enligt propositionen
vill ha, är bestämmelser om
att riksdagen skall höras, om genomgripande
ändringar i regleringsanordningarna
företagas. Det förvånar mig
i högsta grad, att statsrådet Sträng motiverar
bortfallet av detta åläggande för
regeringen att till riksdagen anmäla
mera genomgripande förändringar med
behovet av att kunna vidtaga mycket
snabba åtgärder. Statsrådet hänvisade
till förhållandena i fjol, då det rådde
ett spänt läge i brist på överenskommelser
med jordbrukets organisationer.
Men, herr statsråd, regeringen är ju nu
överens med jordbrukets organisationer,
och jag förstår inte vilka spöksyner
som i så fall oroa herr statsrådet.
En överenskommelse har ju träffats,
vilken konfirmerats av livsmedelskommissionen
och regeringen. Den överenskommelsen
skall ju i dag konfirmeras
även av riksdagen. Under sådana
förhållanden tycker jag inte att det föreligger
anledning att tänka sig dylika
spända och hotfulla situationer under
det nu ifrågavarande regleringsåret,
vilka skulle påkalla fullmakter in
blanco beträffande de egentliga regleringsåtgärderna
från Kungl. Maj :ts sida.
.Tåg tycker därför att det för båda parter
vore lugnast och bäst att ha kvar
den gamla ordalydelsen, gärna jämte
den nya.

Till slut, herr talman, vill jag även
beröra en fråga, som avhandlats i utskottsutlåtandet
nederst på s. 20. Beträffande
potatispriset har utskottet där
anfört följande: »Utskottet finner emellertid
icke tillräckliga skäl föreligga
att företaga ytterligare höjning av garantipriset
på fabrikspotatis.» Det rör
sig således om den motionsvis föreslag -

na höjningen från 3 till 5 öre pr hektoliter.
Utskottet fortsätter: »I detta sammanhang
vill utskottet uttala, att, sedan
behovet av potatis för försörjningsändamål
kan anses säkerställt, hinder
icke bör möta för avsättning av potatis
för andra ändamål.»

Det förhåller sig på det sättet, att
brännerinäringen har drabbats särskilt
hårt under kristiden. Den har inte bara
varit underkastad de besvärligheter,
som herr Bramstorp nyss berörde, utan
man har inom denna näringsgren år
efter år fått den planlagda driften helt
omknllkastad. De industriella anläggningarna
ha fått stå oanvända och den
normala avsättningen av potatis har
varit spärrad under hösten och vintern.
Man har till följd därav haft lagringssvårigheter
och sedan måst verkställa
förlustbringande försäljningar på
våren, d. v. s. vid den tidpunkt då potatisen
sedan länge borde ha varit avverkad.

Bakom detta försiktiga uttalande
från utskottets sida, där man av diverse
känslomässiga anledningar icke velat
ta vare sig ordet brännerier eller
ännu mindre ordet brännvin i sin mun,
ligger dock en underhandsutfästelse
från livsmedelskommissionens sida.
Denna utfästelse går ut på att om det
blir normal potatisskörd och om de direkta
konsumtionsbehoven kunna anses
säkerställda, så skall potatisindustrien,
d. v. s. bränningen och potatismjölframställningen,
få utveckla sig
och fortgå i normal utsträckning.

Jag har härmed endast velat fastslå,
att bakom detta försiktiga utskottsuttalande
ligger i själva verket denna
mening och denna utfästelse från livsmedelskommissionen.
Det är i högsta
grad behövligt att brännerinäringen
äntligen kommer in i normala gängor
igen. Denna näring har dock under
hela kriget och ända fram till innevarande
år säkerställt den reserv av potatis,
som vi kunnat tillgripa, då produktionen
av en del andra varor inom

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vårt folkhushåll eventuellt slagit fel.
Samma förhållande torde efter allt att
döma gälla även framgent. Den viktigaste
livsmedelsreserv, som vi över huvud
taget ha, består just i denna för
vanliga konsumtionsändamål överdimensionerade
potatisodling. Om denna
odling skall kunna fortsätta, måste den
emellertid återfå sin normala avsättning.

Herr talman! Ingenting av vad som
här anförts i kammaren kan jag finna
har vederlagt min uppfattning i fråga
om vare sig det allmänna ekonomiska
resonemanget eller beträffande behandlingen
av denna proposition. Jag
vidhåller därför mitt bifallsyrkande till
de två första vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Efter att ha suttit och lyssnat
till herr Liedbergs andra anförande,
kan jag inte underlåta att göra ett par
korta kommentarer. Herr Liedberg har
en benägenhet att utifrån sitt eget
önsketänkande pådyvla mig en del
onyanserade uttryck, som jag inte är
skyldig till. Det är närmast detta, som
enligt min uppfattning behöver klaras
ut i detta sammanhang.

Herr Liedberg säger, att han av mitt
anförande skulle fått den uppfattningen,
att det var en grupp statstjänstemän,
som ställde vissa krav, och
att det i verkligheten var dessa statstjänstemän
som hållit i skaftet. Som
herr Liedberg borde kunna erinra sig
preciserade jag emellertid denna fråga
på det sättet, att det förts vissa förhandlingar
med statstjänarna. Man förväntade
därvid prishöjningar på mjölk,
kött, charkuterier och skor, som skulle
slå igenom i index och vilka skulle inneburit,
att man inte kunnat få statstjänarna
med på en lönestahilisering

och en oförändrad lön. Det får vara
nog med att jag i detta sammanhang
erinrar bara härom.

I detta läge konstaterade regeringen
att statstjänarnas toleransgräns gick till
ett visst läge, men inte längre. Om denna
gräns skulle överskridas, ville statstjänarna
kompensera sig genom ytterligare
höjda löner. Regeringen tog då
ställning till frågan och ansåg, att det
i detta sammanhang var bättre att höja
subventioneringen till 120,5 miljoner
kronor för att man skulle slippa den
icke önskvärda effekten från löntagarhåll.

Herr Liedberg var vidare inne på
mitt resonemang om jordbrukarkårens
och lantarbetarklassens ekonomiska
ställning i nuet. Han anmälde där en
avvikande mening gentemot mig. Han
sade bl. a., att han hade den uppfattningen,
att löneskillnaden ännu var så
stor att andra arbeten, framför allt inom
industrien, äro attraktiva för jordbrukets
löneanställda och dess arbetskraft
över huvud.

Jag förklarade i mitt förra anförande,
att det onyanserade resonemanget om
klyftan mellan jordbruksbefolkningen
å ena sidan och industribefolkningen
å andra sidan i dagens läge tarvar en
revision. Jag anförde vissa siffror om
nettoinkomsten vid jordbruk av olika
storleksordningar. Jag hade därvid
kunnat gå ännu längre upp i storleksordning
och redovisat ännu högre inkomster
än vad jag gjorde. Jag ansåg
mig emellertid icke ha anledning därtill.
Eftersom dessa inkomster äro redovisade
1946, och således inte hänföra
sig till dagens premisser — en jämförelse
med årets siffror skulle säkerligen
bli ännu oförmånligare ur herr
Liedbergs synpunkt — är det inte riktigt
att rent allmänt och utan någon
reservation eller kommentar slå fast,
att jordbruksbefolkningen är en a priori
eftersatt befolkningsgrupp i detta land.

Som en ytterligare utveckling av
dessa synpunkter framhöll jag i mitt

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förra anförande, att efter den sista avtalsrörelsen
är det inte säkert att en
lantarbetare så att säga byter upp sig
i lönebänseende, om han skulle byta
anställning med en socker-, glas- eller
porslinsarbetare eller med en vägarbetare.
Detta påstående är jag beredd att
helt stå för. Herr Liedberg skulle säkert,
om han bara ville sätta sig ned och
titta igenom det material, som jag inhämtat,
kunna verifiera mina yttranden
på denna punkt. Några slutsatser därutöver
behöva icke dragas ur mitt förra
anförande.

Jag kan emellertid inte underlåta att
även beröra en del underhandsinformationer
beträffande herr Liedbergs tidigare
inställning till denna fråga, som
jag fått av vissa personer, vilka hade
nöjet att med honom diskutera dessa
problem i samband med förhandlingarna
om fjolårets lantarbetarlöner. Vid
det tillfället, d. v. s. slutet av 1947, deklarerade
herr Liedberg som sin uppfattning,
att arbetskraftsläget var så i
grunden förändrat för det svenska jordbruket,
att det inte förelåg någon anledning
att acceptera de anspråk, som
lantarbetarna hade presenterat. Herr
Liedberg ansåg att jordbruket kunde få
folk i alla fall. Det förelåg då inget arbetskraftsproblem.
I dag skulle det
emellertid, tvärtemot vad herr Liedberg
förklarat som förhandlare, på nytt
ha uppstått ett arbetskraftsproblem. Jag
förstår att det ur hans synpunkt kan
vara lämplig förhandlingstaktik att vid
förhandlingarna säga det ena och i
riksdagens talarstol det andra. Jag kan
emellertid inskränka mig till att säga,
att det är fråga om taktik från herr
Liedbergs sida.

Jag vill med några ord även beröra
den mycket omdiskuterade fullmakten.
Borttagandet av dessa tidigare gällande
formuleringar har från Kungl. Maj ds
sida motiverats med att de i och för
sig äro så pass oklara och att det rått
så många delade meningar om vad som
är »mer genomgripande regleringsåt -

gärder» och vad som är »mindre genomgripande
regleringsåtgärder». Under
sådana förhållanden ha vi ansett
att det är lika bra att icke ha sagt någonting
om detta.

Som en verifikation på denna oklarhet
anförde jag, att konstitutionsutskottet,
som väl ändå får anses bestå av
kunniga och dugliga män, bevandrade
i åtskilliga problem och tränade att läsa
riksdagssvenska och propositionstext,
uttryckligen tolkat fullmakten på det
sättet, att man överskred fullmakten,
när man begärde mer pengar än som
låg inom anslaget. Man har uttryckligen
sagt att regeringens sätt att använda
pengar för att utbetala missväxtbidrag
harmonierar icke med den begränsning
i fråga om fullmakten, som regeringen
har.

Jag tror visst inte, att alla riksdagens
ledamöter ha samma uppfattning som
den som här kommit till uttrvck, men
jag vet, att konstitutionsutskottets majoritet
har denna uppfattning. Herr
Liedberg och flera med honom ha nu
anmält andra uppfattningar. Detta bestyrker
väl ändå, att det finns ett visst
fog att konstatera att bestämmelsen i
fråga är så pass oklar, att man bara
med en hänvisning till dessa olika meningar
kan göra anspråk på att bestämmelsen
bör gå ut ur texten. Detta har
varit den väsentligaste motiveringen
för regeringens förslag i detta hänseende.

Jag vill inte här ytterligare upprepa
vad jag sade i mitt förra anförande. Jag
nöjer mig med att förklara, att om nu
riksdagen, som jag hoppas, beslutar i
enlighet med Kungl. Maj ds förslag, så
blir det ingenting av riksdagens suveränitet
som eftersättes. Anslagsramen
är ju given liksom beloppet i fråga.
Om det sedan skulle bli en förändring
i regleringen på så sätt, att man premierade
en viss art av produktionen
före en annan art — jag föreställer mig
att det är detta som herr Liedberg lägger
in i denna fullmakt — är detta

Lördagen den 2G juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ingenting som man överrumplar jordbrukarna
med, eftersom dylika beslut
alltid föregås av långvariga diskussioner
med vederbörande.

Herr Svensson i Ljungskile förklarade,
att livsmedelskommissionen under
sådana förhållanden skulle bli ett substitut
för riksdagen. Detta vill jag självfallet
icke skall bli fallet. Jag nödgas
emellertid konstatera, att även efter
riksdagsbeslutet i fjol vägrade man från
jordbruksorganisationernas sida att
acceptera det i demokratiska former av
den svenska riksdagen fattade beslutet.
Man förklarade då, att ett dylikt beslut
icke hindrade de ekonomiska organisationerna
att ha sin egen uppfattning
om hur regleringen skulle läggas upp.
Organisationerna kunde driva sin egen
linje med den kraft de kunde lägga
bakom sina ord genom hot om en
öppen produktionsstrejk. Det är en fakticitet,
menar jag.

Det är enligt min mening således
ingen risk att jordbrukarna ställas i
efterhand, tv de ha alltid sina organisatoriska
vapen att ta till, om det skulle
bli diskussion mellan regeringen och
jordbrukarna beträffande själva detaljutformningen.
Under sådana förhållanden
frågar man sig, om det här i verkligheten
rör sig om någon väsentlig utvidgning
av fullmakten, som regeringen
i dag begär.

Herr LIEDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Jag har inte herr statsrådets
förmån att kunna använda obegränsad
tid för en replik, utan jag måste fatta
mig så kort som möjligt.

Först och främst beklagar jag ett
missförstånd från herr statsrådets sida,
när han tror att jag vill pådyvla honom
några meningar. Jag har endast tillåtit
mig göra några respektfulla tolkningar
av hans anförande! Fortfarande anser
jag mig kunna tolka hans uttalanden
på det sättet, att det var statstjänstemiinnen,
som faktiskt ställde krav på

mer än 90 miljoner kronor. 1 förbigående
sagt skulle ett bifall till reservanternas
yrkande innebära eu höjning
med 0,52 enheter i 1935 års indexserie.

Om vi skulle vara ense om att det
finns en viss klyfta mellan jordbruksoch
industribefolkningen, skulle vi inte
behöva spilla mer ord härpå. Jag tyckte
emellertid, att herr statsrådet slog bra
nära bältet, när han här i kammaren
drog upp en sak, som jag skulle ha yttrat
vid avtalsförhandlingar. Först och
främst vill jag hänvisa till att statsrådets
sagesmän hade bort vara här för
att de själva skulle kunna vittna i saken.
Dessutom vill jag framhålla, fastän
det över huvud taget bjuder mig emot
att tala om förhandlingsspörsmål här i
riksdagen, att de argument, som jag
den gången framhöll, avsågo att bemöta
lönekrav om 40 öre per timme. Slutresultatet
blev emellertid en höjning med
31 öre per timme.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Herr Liedbergs sista upplysning
förändrar ju inte något i själva
principfrågan, d. v. s. att herr Liedberg
föregående höst ansåg, att det fanns
gott om arbetsfolk inom det svenska
jordbruket och att det från den utgångspunkten
inte förelåg någon anledning
att tillmötesgå gjorda löneanspråk
från lantarbetarnas sida. Men i dag
konstaterar herr Liedberg, såsom han
gjort vid andra tidigare tillfällen här i
riksdagsdebatterna, att det är så ont
om folk för det svenska jordbruket, att
det på ett eller annat sätt måste bli
prisjusteringar, som möjliggöra för
jordbruket att konkurrera om arbetskraften.

Även om herr Liedberg nu skulle
anse att detta mitt yttrande är någonting
som tangerar bältet, som han sade,
är det väl onekligen på det siittet, att
man måste höra en del obehagliga sanningar,
om man, såsom herr Liedberg

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

här gör, ger sig ut i en debatt och har
så lätt att skifta uppfattning. Jag har
ingen anledning tro, att mina sagesman
äro ute med oriktiga informationer. Om
herr Liedberg vill, kunna vi säkerligen
tillsammans övertyga oss om vem som
har rätt på denna punkt.

Den indexeffekt, som skulle uppstå,
om man inte skulle gå på de av Kungl.
Maj:t föreslagna 120,5 miljonerna,
skulle inte ha blivit den summa om 0,52
enheter, som herr Liedberg här vill
göra gällande. Det skulle ha rört sig
om ett annat belopp, eftersom i så fall
bara prisstegringen på skodon skulle
belöpa sig till 0,30—0,40 enheter. Jag
har tyvärr inte dessa siffror parata i
huvudet. Jag skulle emellertid kunna
visa svart på vitt på att ett bifall till
den av herr Liedberg åberopade reservationen
skulle medföra en större indexhöjning
än han gjorde gällande.

Herr LIEDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Vad först och främst 1935 års
indexserie beträffar vill jag påpeka, att
de 42 miljonerna på mjölk och smör
göra 0,52 enheter. Jag har aldrig talat
om vad prishöjningen på skodon och
andra reservationen ovidkommande
prishöjningar ha för inverkan.

Sedan måste jag reagera, när statsrådet
talar om min lätthet att skifta
uppfattningar. Även om jag fortfarande
anser det vara ur lämplighetssynpunkt
tvivelaktigt att här draga in avtalsförhandlingarna
och vad därvid förekommit,
så vill jag dock påpeka, att möjligheten
att få arbetskraft i höstas var
betydligt bättre än den varit förut, och
sedan dess har situationen inte ändrat
sig. När detta påpekande gjordes begärde
motparten 40 öres löneförhöjning.
Till slut nöjde man sig dock med 31
öre. En påminnelse om läget var nog
ganska nödvändig.

Om jag nu säger att det fortfarande
finns tydliga tecken på en klyfta mellan
stadsbefolkningen och landsbefolk -

ningen, så hänför sig detta framför allt
till svårigheterna att över huvud taget
hålla kvar landsbygdsbefolkningen. Jag
tror att den avfolkning, som äger rum,
främst drabbar de mindre företagarna
inom jordbruket. Därom vittna ödetorp
och ödegårdar samt svårigheterna att
få folk till mera avlägset liggande ställen.
Det är ett faktum jag här refererar.
Det är inga obehagliga sanningar
herr statsrådet tillhandahållit mig, ty
jag har faktiskt inte skiftat mening i
dessa spörsmål.

Jag vill alltså fastslå, att situationen
i fråga om anställt arbetsfolk i höstas
var och fortfarande är lättare än tidigare.
Därtill ha naturligtvis dessa betydande
lönejusteringar bidragit. Landsbygdens
avfolkning fortsätter emellertid
ungefär som förut.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Av herr Liedbergs sista anförande
drar jag den slutsatsen, att mina
sagesmän tydligen talat sanning när de
informerade mig i denna fråga. Det är
tacknämligt att här i kammaren från
herr Liedbergs mun få besked om att
arbetskraftssituationen för det svenska
jordbruket varken i höstas varit eller
nu är så besvärlig som den varit tidigare.
Av herr Liedbergs förra anförande
framgick emellertid ingenting alls av
denna hans sista deklaration. Det var
kanske beklagligt att det måste till litet
hårda ord, innan sanningen kunde dragas
fram.

När herr Liedberg sedan talar om indexhöjningen,
som inte har något med
reservationen att göra, så är han inte
riktigt välinformerad. Reservationen
innebär att subventionen skall uppgå
till 90 miljoner kronor och regeringsförslaget
innebär en subvention av
120,5 miljoner kronor. I den sistnämnda
summan ligger bland annat subventionering
av hudarna, vilket innebär att
man slipper en höjning av skopriserna.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Herr Andersson i Tungelsta uttryckte
sitt missnöje med vad jag sagt
och menade att jag uttalat mig smädligt
om den socialdemokratiska utskottsmajoriteten.
Denna smädelse skulle i så
fall bestå i att jag karakteriserat majoritetens
ställningstagande såsom parlamentarisk
hållningslöshet.

Sedan kriget började har det funnits
en begränsning i Kungl. Maj :ts fullmakt.
Under de första åren innehöll denna
begränsning en passus om att, för den
händelse mera genomgripande förändringar
vidtoges, riksdagen skulle höras,
därest detta utan större olägenhet kunde
ske. För några år sedan strök man
detta sista inpass, som ju är tänjbart
som gummi elastikum, och skärpte således
fullmakten. Såvitt jag vet var
jordbruksutskottet enhälligt på denna
punkt, och socialdemokraterna voro
alltså helt med om detta. I fjol framhöll
konstitutionsutskottet, att man här borde
slå vakt om riksdagens rättigheter.
Detta var ju kontentan av konstitutionsutskottets
anmärkning. Statsministern
underströk, att man bör vara rädd om
de parlamentariska formerna. Sedan
kommer nu statsrådet Sträng och begär
en fullmakt utan inskränkning, och
den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
bifaller detta.

Visst är svenska språket ofta ett problem,
herr talman, men jag kan inte
finna något bättre ord än hållningslöshet
för ett sådant beteende. Det kan
hända att någon annan kan hitta på
något bättre.

För övrigt konstaterar jag, att herr
Andersson i Tungelsta i sak inte kunde
anföra något gripbart skäl för denna
nya inställning. Jag tycker att motiveringen
än gick i den ena riktningen
och än i den andra. I det ena ögonblicket
säger herr Andersson, att det kan
vara nödvändigt med ett hastigt ingripande,
och i nästa ögonblick säger han
- - om jag nu antecknat rätt — att såvitt
han visste hade det tidigare inte

uppstått några svårigheter eller konflikter.
Det finns ju då ingenting påtagligt,
som kan motivera en helt ny inställning.

Herr statsrådet Sträng tyckte inte om
ett annat ord, som jag hade använt. Jag
vet inte om mitt anförande på ifrågavarande
punkt var tillräckligt klart. Det
gällde frågan om Kungl. Maj :ts rätt att
gå riksdagen i förväg, när det gällde
att bevilja medel. Nu säger Kungl. Maj:t
i denna proposition, att därest ytterligare
medel behövas skall Kungl. Maj:t
hemställa hos riksdagen därom. Om
detta yttrade jag, att jag tyckte ett sådant
uttalande var tämligen överflödigt,
eftersom svensk grundlag satt riksdagen
såsom anslagsbeviljande myndighet. Det
behövs ju inget särskilt uttalande på
den punkten. Att förutsätta något annat
än att Kungl. Maj:t skulle respektera
grundlagen vore ju komprometterande,
och det tror jag att jag sade också.

Statsrådet Sträng förklarade också i
detta sammanhang, att han befann sig
i gott sällskap, eftersom spetsarna inom
folkpartiet varit med och tagit ansvar
för beslutet i fjol sommar. Jag tror att
herr statsrådet får rätta litet på denna
uppgift, tv såvitt jag vet var det bara
en person med från folkpartiet, nämligen
herr Bergvall. Så långt jag kunnat
avlyssna debatten gjorde han inget
deciderat uttalande om vad regeringen
skulle göra eller inte göra. Statsministern
förklarade för övrigt i dechargedebatten,
att det alls inte var regeringens
mening att ställa sig bakom
partiledarna och åberopa dem, utan
regeringen skulle helt och fullt taga
ansvaret för vad som då skedde. Det
kan väl alltså inte vara så stor glädje
med det sällskapet.

Sedan åberopar man nu beslutet i
fjol såsom en anledning till att begära
en tämligen obegränsad fullmakt. Men
vad var det i fjol som gjorde, att Kungl.
Maj :t kom i konflikt med riksdagen?
Det var inte, att man tillämpade 4-procentsregeln. Här bär ju denna regel

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 26''.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tillämpats många gånger under krigsåren.
Det ingår ju i jordbruksuppgörelsen,
att därest skörden blir mer än 4 %
under medelskörd eller mer än 4 %
över medelskörd, så skola priserna och
uppgörelsen rättas till på visst sätt. Det
betyder inte att man överträder den
gamla fullmakten, om man tillämpar 4-procentregeln, tv då handlar man i enlighet
med denna fullmakt, såsom har
skett år efter år. Det som förde Kungl.
Maj :t i konflikt med riksdagen var
i stället anslagsfrågan. I fråga härom
säger nu statsrådet Sträng, att här skall
riksdagens rätt i fortsättningen respekteras.
På den punkt där konflikt uppstod
behåller man alltså fullmakten,
men på den punkt där någon konflikt
icke fanns vill man vidga fullmakten.
Det är ju ett rätt underligt sätt att draga
konsekvenserna ur förra årets erfarenheter.

Jag skall, herr talman, inte lägga
mycket till detta. I sitt senaste anförande
yttrade statsrådet Sträng, att delade
meningar kunna förekomma om vad
man skall lägga in i uttrycket »genomgripande
förändringar». Då är det lika
bra att inte säga någonting. Det är klart,
att om man stryker bort fullmaktens
begränsning, om man tar bort riksdagen
som part i målet, då kan det inte
bli några delade meningar om vad
Kungl. Maj:t har rätt att göra. Det är
emellertid inte på det sättet man
respekterar riksdagen och dess rättigheter.
Var den gamla formuleringen
oklar och vill man ha större klarhet
härvidlag, då skulle väl detta föranleda
ett försök att förtydliga formuleringen
och inte att taga bort riksdagens medansvar
och inflytande i sammanhanget.

Man möter gång efter annan i sammanhang
sådana som dessa uttalanden
om vad det ena eller andra statsrådet
personligen tror eller kan tänkas göra.
Jag har många gånger i riksdagen hört
yttranden — inte minst från statsrådet
Skölds sida — som gå ut på, att så
länge de ha något inflytande skall det

och det inte hända. När det gäller att
reglera förhållandet mellan regering
och riksdag samt diskutera den saken
principiellt, är det emellertid inte fråga
om vad den person, som för tillfället
är statsråd, ämnar göra med en fullmakt.
Det är i stället fråga om hur de
inbördes förhållandena skola regleras
mellan två representanter för det
svenska statslivet, nämligen mellan ett
statsråd vem som helst å ena sidan och
en riksdag sammansatt hur som helst
å den andra. Jag tycker det vore anledning
att i sådana sammanhang som
detta besinna den saken.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
skall inte tala så mycket om den överenskommelse,
som träffats mellan jordbrukets
organisationer och regeringen.
Jag tycker naturligtvis att det skulle
ha varit önskvärt, om man från jordbrukarhåll
inte givit efter när det gällde
de 15 miljonerna, och detta med hänsyn
till det relativt låga inkomstläge, som
gäller för denna grupp. Jag skall dock
som sagt inte så mycket yttra mig om
den saken utan i stället acceptera den
överenskomna summan på 163 miljoner
kronor, som skall utgå till jordbruket.

Jag har emellertid begärt ordet med
anledning av att jag inte gillar den linje
man här valt för att utanordna dessa
163 miljoner, subventionslinjen alltså.
Jag är fullt medveten om att det skulle
vara lyckligt, om man kunde få till
stånd en stabilisering av priserna, så
att man slapp denna ständiga skruv
uppåt av priser och löner, men jag tror
inte, att det är det lyckligaste sättet
att få denna stabilitet genom att man
från statsmakternas sida tillskjuter medel
för att kompensera den ena eller
den andra gruppen. Jag förstår till fullo
vilken motivering regeringen haft, när
den gått in på denna subventionslinje.
Vi hörde den nyss av herr statsrådet
Sträng. Jag tror emellertid, att man

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Öl

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

överskattat betydelsen av detta krav
från tjänstemännen, som drivit fram
denna linje.

Finansministern nämnde nyss, att
statstjänarna för sin del avstått från en
viss procent av dyrtidstillägget som ett
led i denna stabilisering. Jag vill emellertid
påstå, att finansministerns uppläggning
av saken inte är riktig. I propositionen
nr 250 går man in för en
omläggning av indexberäkningen. Beräkningen
sker här efter helt andra
grunder än tidigare. Skall man fortfarande
ha 1935 års indexserie som bas
för löner och dyrtidstillägg, då är det
riktigt att statstjänarna skola ha ytterligare
3 % tillägg. Man har emellertid
gått in för ett helt nytt system, där skatter
och rabatter avföras från indexberäkningen,
och där man följaktligen får
helt nya pristal för dyrtidstillägget. Undersöker
man utvecklingen från 1946
finner man, att tjänstemännen vinna på
den beräkning, som de själva accepterat.
Denna nya metod är till stor fördel
för dem i det långa loppet, ty enligt
den stiger pristalet hastigare än efter
den gamla. Man får en uppfattning härav,
när man studerar propositionen nr
250. Pristalet skulle enligt 1935 års serie
ha stigit med cirka 9 enheter från
mars 1946 til! mars 1948. Efter den nya
metoden, som är fördelaktigare, stiger
index med 13 enheter, således med 4
enheter mera än efter det gamla systemet.
Detta är givetvis en stor fördel för
tjänstemännen. Tjänstemännen ha således
inte alls prutat av på sina anspråk,
utan de få i stället sina önskemål tillfullo
tillgodosedda.

Jag vill således poängtera, afl talet
om att även tjänstemännen prutat av på
sina krav till förmån för stabiliteten
inte håller streck. De ha i stället tillförsäkrats
en fördel genom denna omläggning.
Ser man saken i denna belysning,
undrar man, om det är riktigt, att jordbruket
skall vara den första part, som
skall ge efter på sina anspråk. Jag lämnar
emellertid detta därhän; jag accep -

terar de 163 miljonerna. Men det är just
subventionsvägen, som enligt min mening
inte kan vara den rätta att nå stabilitet
på detta område. Vi måste betänka,
att syftet med de nya skatter,
som vi i år beslutat, ha varit att åstadkomma
en överbalansering av budgeten.
Man har beslutat skatter, vilka komma
att särskilt drabba landsbygden hårt,
t. ex. de ökade bensinskatterna. Är det
rim och reson i ett sådant förfaringssätt,
att först skaffa in pengar till statskassan
och sedan omedelbart ge ut dem
igen, varigenom köpkraften ökas? Det
är ju den stora köpkraften, som i nuvarande
läge är det stora riskmomentet,
eftersom man inte har tillräckligt med
varor. Enligt min mening är det att gå
fel väg, när man på detta sätt åter ökar
köpkraften genom nya tillskott.

Jag tror även, att man helt och hållet
överskattat den inverkan det skulle ha
på den allmänna prisutvecklingen, om
man höjde jordbruksprodukternas priser
med dessa 163 miljoner. Statstjänarna
ha själva förklarat, att de kunna
acceptera en höjning av priserna med
två enheter. Vad komma då dessa ökade
priser på jordbruksprodukterna att
betyda? Vi kunna se detta i propositionen
nr 286, där den s. k. nationalbudgeten
framlägges. De sakkunniga ha
kommit fram till det resultatet, att de
sammanlagda levnadskostnaderna för
hela folkhushållet uppgå till något över
16 000 miljoner kronor. Var och en kan
då lätt räkna ut, att 160 miljoner kronor
i denna budget kommer att utgöra
ungefär en procent av det hela. Jag
tycker icke att det är för mycket begärt,
om man i stabilitetens intresse kräver,
att denna summa skall uttagas av konsumenterna.
Detta krav blir särskilt berättigat
med hänsyn till den löneutveckling,
som skett för både industriarbetare,
tjänstemän och andra grupper
under de två senaste åren.

1 denna nationalbudget ha vi även eu
tabell, som visar hur stora inkomstökningarna
varit för olika grupper. Ta -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bellen visar, att genomsnittsökningen
för alla grupper uppgår till cirka 25 %
under de senaste åren. Hur mycket ha
då levnadskostnaderna ökat under samma
tid? Jo, de ha stigit från indextalet
151 till 163. Detta betyder, att levnadskostnaderna
under denna tid stigit med
8 %. När lönerna således ökat med cirka
25 c/c och levnadskostnaderna med
bara 8 %, .förstår var och en, att det
inte är någon orimlig fordran att begära,
att konsumenterna skola stå ut
med den lilla prisstegring det här skulle
gälla, utan att de omedelbart komma
och kräva höjda löner.

Folkhushållningminister Sträng ville
göra gällande, att dessa pengar, uttagna
genom ökade produktpriser, spelade så
stor roll i indexberäkningen. Jag har
också lagt märke till, att han i sin proposition
räknat med hur det skulle
verka enligt 1914 års indexserie. Som
vi alla veta, är emellertid denna indexserie
för länge sedan avkopplad såsom
bas för lönerna. Nu gå vi inte efter
1914 eller 1935 års indexserie utan efter
1946 års serie. Denna serie visar, vilket
jag också nyss berört, att index inte
stiger med mer än ungefär en enhet
i stället för enligt propositionen tre
enheter i 1914 års indexberäkning. Jag
förstår, att man vill ge intryck av att
dessa prishöjningar skola vara så
skrämmande, men ser man detta i sitt
rätta sammanhang, d. v. s. såsom dessa
ökningar verkligen komma att te sig,
äro de inte så avskräckande.

Vid detta tillfälle skall jag också be
att få rätta till ett uttalande, som statsrådet
Sträng gjorde nyss i replik till
herr Liedberg. Statsrådet menade, att
den summa på 30 miljoner, som herr
Liedberg räknade bort, även inkluderade
subventioner på hudar. Det torde
väl ändå vara fel, herr statsråd! Subventionerna
på hudar komma på en
annan titel, som vi behandlat i statsutskottet
i dag och som hänför sig till
ett reservationsanslag i 11 :e huvudtiteln
i statsverkspropositionen. Dessa subven -

tioner beröra således inte alls dessa 30
miljoner kronor.

Ja, herr talman, här skulle vara åtskilligt
att säga, men jag anser, att det
räcker med det nu anförda. Jag menar,
att man bör betänka sig mer än en
gång, innan man går in för denna subventionering,
som enligt min mening
inte kan leda till ett riktigt resultat.
Förr eller senare är det nog bäst att låta
priserna slå igenom i levnadskostnaderna.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall be att
få ge herr Svensson i Ljungskile en kort
replik med anledning av att han nyss
var inne på den fråga, som han även
berörde i sitt föregående anförande. Jag
syftar på det sätt, varpå han karakteriserade
ställningstagandet hos jordbruksutskottets
socialdemokratiska ledamöter.

Jag ber att få framhålla, att när vi
tidigare tagit ställning till denna fråga
i jordbruksutskottet, så har det skett
med hänsyn till det läge, som enligt
vårt förmenande då förelåg, och det har
skett på sakliga grunder. Om nu ledamöterna
i ett utskott vid ett annat tillfälle
ta ställning till samma fråga men
då anse läget vara ett annat och handla
därefter, då betecknas detta av herr
Svensson, naturligtvis förutsatt att han
inte gillar det, såsom en upprörande
parlamentarisk hållningslöshet. Det finnes
de som bruka argumentera på
detta sätt och tillgripa dylika beskyllningar,
när man saknar sakliga argument.

Herr NORUP: Herr talman! I denna
debatt har man huvudsakligen uppehållit
sig vid frågan huruvida och i vilken
utsträckning subventioner till jordbrukarna
skola utgå. Det är ganska
märkligt att man över huvud taget anser
det nödvändigt att livsmedelsproduktionen
subventioneras. Statsrådet
uttalade ju i propositionen, att vårt för -

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sörjningsläge kräver att vi så långt som
möjligt böra basera vår livsmedelsförsörjning
på den inhemska produktionen.
Därtill kommer att vårt valutaläge
omöjliggör för oss att i större utsträckning
importera livsmedel. Följaktligen
äro vi i det närmaste helt hänvisade
till vår egen jordbruksproduktion, och
vi måste söka hålla den så hög som
möjligt. Enligt min uppfattning åstadkommer
man detta bäst genom att tilllämpa
en sådan prisbildning på jordbrukets
produkter, som animerar jordbrukarna
till att hålla en hög produktion.

Nu kanske någon invänder, att man
inte sänker jordbrukarnas inkomster
genom att tillgripa subventioner i stället
för prishöjningar. Nej, det är riktigt,
men genom att tillgripa subventioner
i stället för att låta de ökade omkostnaderna
slå igenom i priserna ger
man inte ett rätt erkännande åt produktionen.
Jordbrukarna arbeta på
lång sikt. och de göra upp sina planer
flera år i förväg. Det är därför nödvändigt
att man inte låter jordbrukets
priser bygga på subventioner, utan man
måste låta de ökade kostnaderna slå
igenom i priserna.

En stor del av den summa, varmed
jordbrukets inkomster skola ökas, härrör
sig från jordbruksproduktionens
underskott förra året. Olika grupper
ha erkänt, att jordbruket på grund av
de ökade kostnaderna är berättigat till
en inkomstökning av 178 miljoner. Jordbrukets
organisationer ha emellertid velat
visa vägen genom att iaktta återhållsamhet,
och de ha fördenskull redan
vid underhandlingar med livsmedelskommissionen
gått med på att sänka
kraven till 163 miljoner. Nu är det så,
att underskottet i huvudsak utgör en
eftersläpning av missväxten under 1947,
vilken kastar sin skugga över 1948 ja
delvis även över 1949. Det är därför
naturligt att en så stor del av de ökade
omkostnaderna, som motsvarar förlusterna
på grund av missväxten, täckes

genom subventioner. Man har emellertid
anledning att ifrågasätta, om det inte
varit naturligare att, såsom föreslås i
reservation 1), höja priset på såväl
smör som konsumtionsmjölk för att tillföra
jordbruket de återstående 30 miljonerna
än att lämna subventioner.

I stort sett kan man väl säga, att det
i år gått drägligare för jordbruket än
man vågat hoppas. Mjölkproduktionen
har sålunda blivit större än man i höstas
beräknade. Det är emellertid inte
bara mängden, utan också kvaliteten
som har betydelse i detta sammanhang.
Även om mjölkproduktionens kvantitet
i stor utsträckning har kunnat bibehållas,
måste vi tyvärr konstatera, att fetthalten
blivit lägre. Detta har stor betydelse
såväl för jordbruket som för
folkhushållet. Under de senaste månaderna
har fetthalten i genomsnitt varit
en tiondels procent lägre än tidigare,
och det betyder att vi fått ca 330 000
kilogram smör mindre per månad. Det
hade varit naturligt om man låtit de 30
miljonerna kronor tagas ut i form av
prisstegring. Det har tidigare framhållits,
att prisstegringen inte behövde bli
större än 25 öre per kilo smör och 1 öre
per liter mjölk. Det är under sådana
förhållanden ganska förvånansvärt att
andra folkgrupper så bestämt säga ifrån,
att de inte kunna acceptera ett bibehållande
av den nuvarande lönenivån
annat än under den förutsättningen, att
priserna på jordbrukets produkter icke
höjas. Jag hade en känsla av att finansministern
svävade något på målet, ty
i sitt anförande för någon timme sedan
sade han, att det gäller väsentliga höjningar.
Enligt min mening skulle höjningen
av livsmedelspriserna bli så
ringa — den håller sig under en procent
— att man borde tåla den.

T denna för jordbruket viktiga fråga
ha jordbrukarna visat vägen för andra
grupper genom att förklara oss beredda
att visa återhållsamhet i våra krav. Man
borde därför kunna gå jordbrukarna
till mötes i deras krav, som framföras

Nr 28.

Lördagen den 2G juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

i reservationen. Det är nödvändigt att
vi visa förståelse för varandra, om vi
skola kunna lösa våra problem. Det är
ingalunda min mening att söka resa
motstånd mot andra gruppers krav, men
jag anser att det skulle ha varit mera
rättvist om man låtit dessa 30 miljoner
kronor tagas ut i form av ökade priser.

Om jag sedan går in på detaljerna i
denna proposition, vill jag återge en
del önskemål från mejeriorganisationen.
Prissättningen på mjölken och fördelningen
av bidragen betyda oerhört
mycket för jordbruket, och det finns
anledning att göra en del erinringar
mot propositionen. Producentbidragen
komma efter den 1 juli i år att utgå
efter något andra grunder än tidigare.
Producentbidraget har ju tillkommit för
att stödja mindre jordbruksenheter innan
den planlagda rationaliseringen genomförts.
Det finns emellertid en del
brukare, som ha sin huvudinkomst från
andra områden men som behålla en,
två eller tre kor och på det sättet tillgodogöra
sig producentbidrag, trots att
de jämte jordbruket ha andra inkomster.
Jag tror därför man skulle ha
tillmötesgått ett berättigat önskemål,
som framhålles av flera småbrukare,
om man tagit bort producentbidraget i
botten från dem som ha annan inkomst
än jordbruk.

Mejeriorganisationen anser, att statsmakterna
äro småaktiga när de inte tilllåta
en prisjustering på vissa specialprodukter,
för vilka omkostnaderna stigit.
Jag tänker närmast på glasmjölken,
som mer och mer vinner efterfrågan i
både små och stora städer. Mejeriorganisationen
har begärt att priset på glasmjölken
skall få höjas i Stockholm och
Göteborg, men statsmakterna ha ställt
sig avvisande, trots att omkostnaderna
ha stigit, så att försäljningen är förlustbringande.

Det föreslås nu, att subventioner skola
utgå inte enbart till jordbruket utan
också till handeln. Man har anledning
att uttala vissa betänkligheter mot att

statsmakterna gå med på att betala subventioner
för att kostnadsökningar ej
skola slå igenom i priserna. Framför
allt kan man ifrågasätta, om denna nya
subventionering är berättigad, när detaljhandeln
redan arbetar med en så
stor marginal, att den kan lämna återbäring.
Förekomsten av återbäring tyder
ju på att marginalen redan är tillräckligt
stor. Subventionen till mjölkhandeln
föreslås till 6 miljoner kronor.
Vi jordbrukare vilja bestämt säga ifrån,
att vi icke kunna bära högre marginalkostnad
än den nuvarande. Om subventioneringen
skulle upphöra, får antingen
priset höjas på mjölk eller också
får man återgå till de tidigare marginalerna.

Man har ibland hört vissa hårda uttalanden
om att jordbrukarna ställa för
höga krav på mjölkpriser. Jag anser
för min del att vi kunna vara lyckliga
över att livsmedelsproducenterna och
konsumenterna i vårt land haft en sådan
förståelse för varandras krav, att vi
än så länge, och jag hoppas även i fortsättningen
kunna ha mjölken oransonerad,
i motsats till förhållandet i många
andra länder. Jag anser att övriga grupper
borde visa förståelse för jordbrukarnas
önskemål om högre priser.

Det har tidigare i debatten talats om
potatisregleringen. Det föreligger en
motion om att man skulle betala högre
pris för fabrikspotatis. Fabrikspotatis
har utgjort en livsmedelsreserv, som
säkerligen varit till stort gagn under de
år som gått. Tyvärr har det emellertid
förekommit spekulation på detta område.
Man har väntat med att leverera
potatisen till fabrikerna i hopp om att
få bättre priser i form av matpotatis
senare på året, då matpotatispriset stigit.
Om inte denna spekulation förekommit,
skulle vi väl knappast haft
lägre genomsnittspriser, men det skulle
inte ha varit så stora prisvariationer
under året som nu förekommit. Det ligger
därför säkerligen mycket av berättigande
i de motioner, nr 1:430 och

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Nr 26.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

11:602, som herr Johnsson i Kastanjegården
för någon stund sedan talade
för. I dessa föreslås, att fabrikspotatispriset
skall höjas med 5 öre per hektoliter
och stärkelseprocent i stället för
med 3 öre, som föreslås i propositionen.
Jag ber för min del att få yrka bifall
till dessa motioner.

Jag har tidigare liksom andra före
mig framhållit de skäl som tala för att
man endast i begränsad utsträckning
bör använda subventioner för jordbruksregleringen.
Jag vill i anslutning
härtill, herr talman, yrka bifall till reservationerna
1) och 2) vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 60.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag har i mitt förra anförande
yrkat bifall till motionen 607 i andra
kammaren. Jag skall nu be att av formella
skäl få precisera mitt yrkande.

Jag föreslår sålunda, att i första stycket
på s. 19 vidtages följande ändring.
De tre första meningarna bli som i utskottets
förslag, men sedan sättes in
följande: »Ett dylikt avsteg motiveras
jämväl av det rådande ekonomiska läget.
Den av statsmakterna förordade
lönepolitiken åsyftar i verkligheten
lönestopp. De överenskommelser som
träffats med statens anställda om begränsning
av det rörliga tillägget förutsätta
också, att mera betydande höjningar
av livsmedelspriserna icke ske.
Från de sist anförda utgångspunkterna
synes utskottet nya prisstegringar, om
också i begränsad omfattning, icke böra
medgivas, och utskottet bar därför ansett
sig böra ansluta sig till Kungl.
Maj ds förslag med den ändring däri
som yrkats i motion II: 607.»

Sedan hemställer jag, att utskottets
kläm måtte få följande ändrade lydelse:
»Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må

1) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionen II: 607 samt med av -

slag å motionerna 11:606, 1:435 och
II: 608 samt I: 433 och II: 609 medgiva
Kungl. Majd att vidtaga erforderliga åtgärder
för reglering under nästkommande
regleringsår av produktions- och
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med av utskottet i det föregående angivna
riktlinjer;

2) avslå motionen II: 73 — — —

(lika med utskottet)---främjande

av ullproduktionen;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 203 000 000 kronor;

b) till Kostnader---(lika med

utskottet)---grädde och ost.»

Jag vill samtidigt, herr talman, säga
några ord med anledning av vad statsrådet
Sträng framhöll i anledning av
den motion som jag och herr Hagberg
i Luleå väckt i denna fråga. Statsrådet
Sträng ville göra ett tillrättaläggande,
förklarade han, och innebörden därav
var, att de prisförhöjningar det här rör
sig om inte komma att drabba konsumenterna
i egentlig mening. Han nämnde
att högre priser på havre, korn och
hö inte kunde betyda något för konsumenterna,
däremot givetvis för åkeriföretag.
Vidare menade han, att det
kanske inte blir någon prisförhöjning
på potatis, om skörden blir god. Detta
tillrättaläggande föranleder mig att i
min tur göra ett tillrättaläggande. Jag
skall därvid be att få åberopa propositionen.

Enligt regeringens förslag skulle det
bli så, att av prisförhöjningarna komme
3,0 miljoner kronor att falla på höstvete
— detta kommer ju att drabba konsumenterna
— 4,o miljoner kronor på
vårvete, och det torde också vara klart,
hur det i detta fall ställer sig för konsumenternas
vidkommande. Sedan skulle
2,2 miljoner kronor komma på råg
och 5,5 miljoner kronor på sockerbetor.
Så blir det några miljoner på olika slag

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av mjölk och 7,3 miljoner kronor på ägg
samt något litet annat, där prisförhöjningen
också drabbar konsumenterna.
Jag kan bara konstatera, att statsrådet
Sträng av 48 miljoner kronor glömde
bort betydligt över 30 miljoner kronor.
Det kommer enligt regeringens förslag
att bli dyrare bröd, dyrare socker, dyrare
ägg och i vissa fall också dyrare
mjölk. Det är, tycker jag, tillbörligt att
göra detta tillrättaläggande.

Jag vill i övrigt bara erinra om vad
jag förut nämnde, att den ekonomiska
politik som statsmakterna eftersträva
går ut på ett faktiskt inkomststopp för
arbetare och övriga löntagare. Det är
därför synnerligen motiverat, att man
hindrar också en begränsad stegring av
livsmedelspriserna. Det är också klart,
att även en begränsad stegring av livsmedelspriserna
i nuvarande läge kommer
att drabba hårdast de inkomsttagare
som ha det sämst ställt och de
barnrika familjerna, vilket man särskilt
borde tänka på.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Med hänvisning till det
anförande som jag höll för en stund
sedan hemställer jag, att näst sista meningen
i fjärde stycket å sidan 20 i förevarande
utlåtande, vilken mening börjar
med orden »Utskottet finner» och
slutar med orden »fabrikspotatis» måtte
erhålla följande lydelse:

»Enligt utskottets mening hava i dessa
motioner tillräckliga skäl anförts för en
höjning av fabrikspotatispriset med i
motionerna angivna belopp. Utskottet
förordar därför bifall till ifrågavarande
motioner»;

samt att utskottets hemställan under
punkten 3) måtte erhålla följande lydelse: »att

riksdagen med bifall till motionerna
1:430 och 11:602 måtte besluta,
att fabrikspotatispriset skall höjas med
5 öre per hektoliter och stärkelseprocent».

Herr MOSESSON: Herr talman! Ni
vänta er väl inte, att jag skall yttra mig
om jordbrukspriserna. Vad som föranlett
mig att begära ordet är den rent
konstitutionella fråga, som här varit
uppe ett par gånger i dag och som
möter oss i en av reservationerna.

Under hela kriget ha vi i konstitutionsutskottet
ständigt och jämnt kommit
in på förhållandet mellan kungamakten
och riksdagens makt och de
fullmakter som riksdagen givit åt kungen.
Det var ju framför allt på jordbrukets
område, som det var fråga om sådana.
Därvid nöjde vi oss med att konstatera,
att statsrådet hade sagt, att om
det skulle befinnas nödigt att företaga
några mera genomgripande ändringar i
regleringsåtgärderna, skulle riksdagen
givetvis höras. Detta uttalande bär ju
stått kvar, ända till dess att konstitutionsutskottet,
som vi veta, vid årets riksdag
fäste uppmärksamheten härpå och det
blev en diskussion om vad som skulle
kunna inläggas i detta uttryck. Med anledning
av propositionen om prisregleringar
ha motioner väckts om ett förtydligande
av det uttryck som jag här
har citerat. Nu kommer det märkliga
— jag må säga märkliga — att jordbruksutskottet
säger: »Den begränsning
av Kungl. Maj :ts ifrågavarande fullmakt
som under de senaste åren uppställts
har genom de olika tolkningar som kunna
inläggas i orden »mera genomgripande
ändringar» visat sig vålla tvekan.
Utskottet finner det här förordade förtydligandet
av fullmaktens innehåll stå
i överensstämmelse med det av motionärerna
åsyftade önskemålet om precisering
av innebörden av de fullmakter
och bemyndiganden som regeringen erhåller
av riksdagen.» När jag läste detta,
kom jag att tänka på vad som berättas
i »Döbeln vid Jutas». När Döbeln är
så gramse över att han skall ligga där
och rätta sig efter doktor Bjerkéns föreskrifter,
säger han, att han finner dem
hinderliga, och doktorn sänker då sin
arm och stryker bordet rent från alla

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder

medicinflaskor och säger, att nu är det
inte något hinder mera i vägen.

Här har nu en inskränkning i en fullmakt
funnits i flera år, och så påtalas
det, att formuleringen av denna inskränkning
vållat bekymmer. Da anser
statsrådet, att det enklaste av allt härvidlag
är, att vi avlägsna den inskränkning
som tidigare funnits, och utskottet
säger, att då är detta förtydligande som
motionärerna önskat åvägabragt. Nu är
det ingenting som är konstigt och behöver
vålla tvekan i framtiden. Det är
väl, herr talman, ostridigt, att om
Kungl. Maj:t vill göra bruk av den rätt
som riksdagen lägger i Kungl. Maj :ts
händer, så finns här inte längre det
hinder som funnits förut, när detta av
jordbruksutskottet tidigare till och med
skärpta uttalande fanns.

Jag vill bara säga, att när jag erinrar
mig, hur angelägen riksdagen åtminstone
tidigare varit att inte ge Kungl. Maj :t
fullmakter som inte ha visat sig vara
absolut nödvändiga, så kan jag inte förstå,
att det finns anledning att göra det
nu. Herr statsrådet Sträng hade, såvitt
jag fattade honom rätt, blott att anföra,
att det tidigare inte var så besvärligt
att komma överens på jordbrukets område,
som det är nu, och att det var
nödvändigt att handla snabbt. Jag vet
inte, om det förhåller sig så, men i
varje fall vill jag ge uttryck åt den meningen,
att reservanterna härvidlag slagit
vakt om svenska folkets urgamla rätt
att sig själv beskatta och om riksdagens
rätt att ensam ha hand om rikets
finanser.

Herr LIED BERG: Herr talman! Det
går inte alltid så lyckligt, när statsrådet
Sträng skall undervisa och lägga tillrätta.
Han råkade ut för malören att
förväxla en motion som bär numret 608
i andra kammaren och en reservation.
I motionen yrkas på eu minskning av
subventionsbeloppet till högst 90 miljoner
kronor. Där ifrågasättes ett prisge -

på jordbrukets område.

nomslag för mjölk och/eller jämväl
för inhemska och utländska hudar. Reservanterna
ha av vad som föreslagits i
denna motion endast tagit genomslaget
för mjölkpriserna, och då blir — vilket
kanske statsrådet Sträng kan ha glädje
av att vid ett eller annat tillfälle känna
till — siffrorna för levnadskostnadsindex
i 1914 års serie påverkade på följande
sätt.

Om man väljer en subvention på mejeriprodukter
med 90 miljoner kronor
men låter prisförhöjningarna slå igenom
för hudar med 11 miljoner kronor,
för slaktdjur med 15 miljoner och för
hudar och slaktdjursprodukter före den
1/9 1948 med 4% miljoner kronor, blir
levnadskostnadsindex höjt med 0,85 enheter,
varav för skodon in. m. 0,35 och
för slaktdjursprodukter 0,30. Om man
gör en annan konstruktion, kommer man
till 0,60 enheter. Men reservanternas
förslag innebär en höjning av index med
0,52 enheter, alltså ett av de ur levnadskostnadsindex
synpunkt lindrigaste sätten
att låta priserna slå igenom.

Jag trodde verkligen inte, att statsrådet
Sträng hade tappat kontakten med
arbetsmarknaden på landsbygden i sfi
hög grad, som han tydligen gjort, då
han inte kände till dessa av mig refererade
förhållanden utan i stället förmenade
sig medelst hårda ord kunna
avslöja tvenne ansikten hos mig, ett som
jag visade i kammaren och ett annat
som jag visade vid förhandlingsbordet,
alltså ett dubbelspel. Jag har påpekat
för statsrådet, att jag tycker, att det
inte bara är tvivelaktigt utan rent av
mindre lämpligt att åberopa referat från
förhandlingar på arbetsmarknadens område
i riksdagsdebatter. Jag skall inte
falla för frestelsen att vandra samma
väg, även om jag också skulle kunna
tala om vad sig vid förhandlingsbordet
tilldragit haver och referera uttalanden,
som kanske skulle vara chockerande
för herr Sträng. Jag har ingenting att
taga tillbaka härvidlag.

Nu äro förhållandena på arbetsmark -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets

naden sådana, att läget lättat. Därvidlag
är det rätt refererat. Avfolkningen på
landsbygden fortsätter emellertid, och
detta anser jag vara ett bevis på att det
fortfarande finns en klyfta mellan städer
och landsbygd, vilket gör att de
unga människorna i alltför stor utsträckning
lämna yrket och bygden.

Jag har intet mera att säga i denna
sak, än att den sorts argumentering som
statsrådet använt här avviker från hans
vanliga, som jag tycker brukar vara,
även om vi ha olika meningar, saklig
och oftast skicklig. Den avviker så till
vida, att den blottar en brist på verkligt
sakliga argument. Jag skall tillåta
mig att som svar på de hårda ord statsrådet
använde skärpa mitt omdöme om
hans sätt att ta upp denna sak till att
säga, att det strider mot hittillsvarande
god sedvänja!

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början beträffande
utskottets hemställan i punkten
1) såvitt denna hemställan avsåge
motionerna I: 433 och II: 609 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på godkännande
av den av herr Tjällgren m. fl.
avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Liedberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 60 såvitt denna hemställan avser
motionerna 1:433 och 11:609, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 2) betecknade reservationen.

område.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 102
ja och 86 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså i förevarande
del av punkten 1) bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten 1) i återstående
delar gav herr talmannen härefter propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan i dessa delar; 2:o) bifall
till den av herr Tjällgren m. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen
i motsvarande delar; samt 3:o) bifall
till det av herr Karlsson i Stuvsta under
överläggningen framställda yrkandet
i samma delar; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Liedberg begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
herr Karlsson i Stuvsta votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 1) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 60 utom i vad angår
motionerna 1:433 och 11:609 antager
den av herr Tjällgren in. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen
i motsvarande delar, röstar

Ja;

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Karlsson i Stuvsta under
överläggningen framställda yrkandet
i samma delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde
emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
140 ja och 27 nej, varjämte 23 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta. Kammaren hade
alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den av herr Tjällgren
avgivna med 1 :o) betecknade reservationen
i nu förevarande delar. I enlighet
härmed blev nu efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
1 i utskottets förevarande utlåtande
nr 60, utom i vad angår motionerna
1:433 och 11:609, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Tjällgren in. fl. avgivna,
med 1) betecknade reservationen i
motsvarande delar.

röstat för ja-propositionen. Herr Liedberg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 122
ja och 63 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande delar.

På av herr talmannen därå given
proposition biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten 2).

Beträffande punkten 3) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till det av herr
Johnsson i Kastanjegården under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
med övervägande ja besvarad.
Herr Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets förevarande utlåtande
nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Johnsson i Kastanjegården
under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten 3) gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 4) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Handeln mellan Sverige och Förenta staternas-Storbritanniens ockupationszoner
i Tyskland.

utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr Tjällgren
avgivna, med 3) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan i denna punkt.

Härefter biföll kammaren på av herr
talmannen därå given proposition utskottets
hemställan i punkten 5).

Beträffande punkten 6) inom. a) blev
utskottets hemställan — sedan herr talmannen
förklarat, att han med hänsyn
till kammarens beslut under punkten 1)
funne yrkandet om bifall till den av
herr Tjällgren m. fl. avgivna, med 1)
betecknade reservationen i denna del
ävensom det av herr Karlsson i Stuvsta
under överläggningen framställda yrkandet
i motsvarande del hava förfallit
— på därå given proposition av kammaren
bifallen.

I avseende å punkten 6) mom. b) gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
del dels ock på bifall till den av
herrar Näslund och Svensson i Ljungskile
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
6) mom. b) i utskottets förevarande
utlåtande nr 60, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Näslund och Svensson i
Ljungskile avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten 6)
mom. b).

§ 6.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 379, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i strafflagen
m. in., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner.

§ 7.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Handeln mellan Sverige och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner
i Tyskland.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr UTBULT: Herr talman! Huvudparten
av den fiskexport vi hade före
kriget gick till utlandet. Kriget gjorde
emellertid slut på hela denna export,
och den som förekommit efter kriget
bär till stor del endast bestått i hjälpsändningar.

Lördagen den 26 juni 1948 fm. Nr 26.

Handeln mellan Sverige och Förenta staternas-Storbritanniens ockupationszoner
i Tyskland.

Då vi nu för första gången efter kriget
skola sluta ett avtal med en del av
Tyskland, visar det sig att inte ett kilo
fiskvaror finns med i detta avtal. Det
avtal vi slöto för ett par veckor sedan
med Norge innefattade en import till
Sverige av inte mindre än för mellan
20 och 30 miljoner kronor och det skulle
omfatta minst 120 000 tunnor salt sill
och högst 185 000 tunnor. I förslaget till
avtal med Island ingå — har jag under
hand fått besked om från utrikesdepartementet—
80 000 tunnor salt sill, vilket
innebär en ökning av importen sedan
föregående år med inte mindre än
20 000 tunnor. Detta gör tillsammans
265 000 tunnor, som skola importeras,
och det torde fylla hela vårt behov av
salt sill.

Man måste då fråga sig, var det skall
finnas plats för den av svenska fiskare
fångade sillen. Om importen skall ökas
och exporten minskas eller, som enligt
detta avtal, helt stoppas, så fråga åtminstone
våra fiskare, vad de skola
göra; de veta att de komma i en prekär
ställning. Och det är många som i likhet
med undertecknad fråga sig, hur det
under dylika omständigheter skall gå
med det svenska fisket.

Herr talman! Jag vet att det är lönlöst
att ställa något yrkande med anledning
av det förslag som föreligger
och jag skall inte heller göra det, vare
sig i ena eller andra riktningen. Jag har
bara velat konstatera och beklaga, att
fisket inte ens är nämnt i det första avtal
som vårt land efter kriget skall sluta
med den del av Tyskland, som det här
är fråga om.

Häruti instämde herr Staxäng.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1948/49;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till avsättning till försäkringsinspektionens
fond m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av ett
direktören B. V. Orre beviljat lån;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såviss
propositionen hänvisats till statsutskottet
;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

nr 191, i anledning av väckt motion
om ersättning till värnpliktige K. G.
Sjöberg för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved
m. in.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. in., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Motioner ang. skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till fångvården m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag till ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dyrtidstillägg å
vissa livräntor m. in. i anledning av
olycksfall eller yrkessjukdom;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående dyrtidskompensation
åt personer, vilka i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som inträffat
efter 1941 års ingång, äro berättigade
till sjukpenning eller livränta enligt
vissa förordningar; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till allmänna indragningsstaten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Motioner ang. skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
201, i anledning av väckta motioner om
utredning angående byggande av en
skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (I: 113) och den andra
inom andra kammaren av fru Ewerlöf
(II: 187) hade hemställts, alt riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan om byggandet av en
barnmorskeläroanstaltens i Stockholm
egen skolbyggnad måtte skyndsamt utredas
i enlighet med i motionerna anförda
synpunkter samt att Kungl. Maj:t

måtte för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 113 och II: 187 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Andrén, fröken Andersson och herr
Birke, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:113 och II: 187 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville låta utreda frågan
om uppförande av skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm och
för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EWERLÖF: Herr talman! I min
motion nr 187 hemställer jag att frågan
om byggande av en egen skolbyggnad
för barnmorskeläroanstalten i Stockholm
måtte skyndsamt utredas, och jag
skall be att i korthet få motivera denna
min hemställan.

Jag vill då börja med att konstatera,
att det i Göteborg finns en barnmorskeläroanstalt
med egen skolbyggnad, och
detta har visat sig vara mycket gagneligt
för utbildningen. I Stockholm är
emellertid inte så förhållandet och
detta medför vissa olägenheter. Här i
staden är barnmorskeläroanstalten förlagd
till Södersjukhuset. De nu inskrivna
eleverna — 88 stycken — äro fördelade
på tre olika kurser, och dessa
kurser äro återigen beträffande bostäderna
utplacerade på tre olika håll: en
del elever bor på Södersjukhuset, en del
på Södra barnbördshuset och en del på
Maria sjukhus. Detta innebär en splittring
av elevkåren som inte är gynnsam.

Om vi först se på den mänskliga
sidan av saken försvåras genom detta
den kontakt eleverna emellan som ska -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Motioner ang. skolbyggnad

par den samhörighetskänsla, som i sin
tur bidrar till ett gott samarbete. Eleverna
ha ingen egen samlingslokal, och
det skapar minskad trivsel i deras samvaro
och gör naturligtvis också att de
inte få de tillfällen de annars skulle
ha att under sin utbildningstid kunna
samlas kring gemensamma problem, vilket
vore utvecklande för dem även när
det inte gäller den direkta utbildningen.
Men det finns en annan synpunkt
som är allvarligare och det är att det
betyder en försämrad utbildning. De
elever som bo utanför Södersjukhuset
ha inte möjlighet att närvara vid en del
intressanta fall, som skulle bidra till en
förbättrad utbildning. Det kan ju inträffa
svåra, komplicerade fall, medan
en stor del av elevkåren t. ex. är i sina
bostäder, framför allt under nätterna
naturligtvis.

Bostäderna äro provisoriska och som
sådana behäftade med de brister, som
provisorier i regel innebära. Jag skall
nu inte här gå närmare in på detta
men skall nämna bara ett par exempel.
Fyra elever måste dela ett rum. Detta är
besvärligt ur studiesynpunkt och det är
svårt också ur den synpunkten att eleverna
inte kunna få den vila de behöva
efter nattjänst. Jag skall nämna ännu
ett exempel, som jag tycker är fasansfullt
ur personlig synpunkt. På Södra
barnbördshuset är det 25 elever om ett
tvättställ! Det är inte lätt att uppehålla
den personliga hygienen under sådana
förhållanden.

Sedan jag avlämnade min motion har
Stockholms stad fått byggnadstillstånd
att bredvid Södersjukhuset uppföra en
nybyggnad, som skall inrymma såväl
S:t Eriks sjuksköterskeskola som eu del
av eleverna vid barnmorskeläroanstalten,
närmare bestämt 72 av dessa elever.
När dessa platser kunna tagas i
anspråk, kommer emellertid splittringen
i bostadshänseende för eleverna att
kvarstå. För närvarande beräknas årligen
antalet elever till 108 stycken, och
man måste även i fortsättningen räkna

åt barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

med, att det antalet bibehålls därest
bristen på barnmorskor skall kunna fyllas.
Det råder nämligen nu en mycket
stor brist på barnmorskor ute i landet.
Det finns för närvarande över 100 vakanser
bland barnmorskorna. För att
kunna besätta dessa lediga befattningar
måste man se till att man kan få hela
elevantalet fyllt. Om det endast kommer
att finnas plats för 72 i ovannämnda
nybyggnad, måste således en del''elever
bo på annat håll med därav följande
olägenheter i fråga om deras möjligheter
att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att påpeka en annan sak. Om
den fria sjukvården inte bara skall bli
en pappersreform, kommer vid dess genomförande
behovet av sjuksköterskor
att bli så stort, att man måste räkna
med att sjuksköterskeskolan kan behöva
hela sin nya byggnad för att kunna utbilda
så många sjuksköterskor som bli
erforderliga. Vid barnmorskeläroanstalten
i Stockholm har under de senaste
åren en grundläggande sjuksköterskeutbildning
ägt rum, och om anstalten får
möjlighet att genom en egen skolbyggnad
kunna bedriva dels denna grundläggande
sjuksköterskeutbildning, dels
den allmänna barnmorskeutbildningen,
kan utbildningen rationaliseras, och
jag har fått den uppgiften, att utbildningstiden
därigenom kan nedbringas
med fyra månader. Även om Stockholms
stad inte har samma intresse för
barnmorskeutbildningen som Göteborgs
stad tycks ha, undrar jag, om det inte
vore klokt, alt vi i närvarande stund
såge på denna fråga inte bara ur stockholmssynpunkt
utan hölle för ögonen,
att detta är en fråga, som gäller hela
landet. När den fria sjukvården genomföres,
komma sjukvårdsplatserna att
tagas i anspråk i så hög grad, att man
måste räkna med att förlossningarna
i större utsträckning, än nu är fallet,
måste ske i hemmen. Då är det nödvändigt
att ha ett tillräckligt stort antal

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 fm.

Motioner ang. skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten i Stockholm.

väl utbildade barnmorskor, enär annars
bristen på barnmorskor kan inverka
menligt på nativiteten. Denna, som
glädjande nog stigit under ett visst antal
år, visar ju återigen tendens att
sjunka.

Barnmorskeyrket är ett av de äldsta
kvinnliga yrkena. Man kan inte säga, att
barnmorskorna varit gynnade, utan de
ha i mycket hög grad vad beträffar
både lönesättning och utbildningsmöjligheter
satts i efterhand. Jag vill
därför — jag kommer inte att begära
votering — bara ställa det yrkandet, att
riksdagen måtte beakta de synpunkter
jag här anfört. Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Andrén och fröken
Andersson i första kammaren och
herr Birke i denna kammare.

I detta yttrande instämde herr Birke,
fru Möller och fru Boman.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag tror nog, att de ärade motionärerna
i detta ärende ha rätt. Det
torde ur undervisningens synpunkt vara
nödvändigt såväl att man bygger en
särskild skolbyggnad åt barnmorskeläroanstalten
i Stockholm som ock att
man bygger tillräckligt stora elevhem
för eleverna. Utskottet har inte diskuterat
den saken med motionärerna, men
när utskottet i alla fall inte ansett, att
man i nuvarande läge borde göra en
framställning till Kungl. Maj :t, beror det
på de svårigheter beträffande byggnadsverksamheten
som för närvarande
förefinnas och som vi alla känna till.
Staten har för närvarande ett mycket
stort behov av byggnader. Senast hösten
1949 har staten skyldighet att frånträda
vissa institutionsbvggnader som

den nu disponerar över. Men ännu har
det inte varit möjligt att få byggnadstillstånd
för att bygga de lokaler där
institutionerna framdeles skola bedriva
sin verksamhet. När förhållandena äro
sådana, har statsutskottet ansett, att
man inte rimligen kan hos Kungl. Maj:t
begära utredning av frågan om ett nytt
stort byggnadsprojekt, utan utskottet
har funnit, att hela denna fråga måste
ställas på framtiden. Det är emellertid
utskottets förhoppning, att när förhållandena
bli annorlunda och när byggnadsmaterial
och byggnadsarbetare och
framför allt kapital stå till förfogande
för en ökad investering på detta område,
så kommer också detta högst angelägna
ärende att upptagas till prövning.
Utskottet har ingen anledning att
tro annat än att så kommer att ske.
Utskottet har därför inte ansett, att det
i detta nu är skäl att göra framställning
till Kungl. Maj:t. Jag ber sålunda, herr
talman, att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Skärgårdstrafiken.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa frågor rörande
skärgårdstrafiken jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 261 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 8 maj
1948, dels hemställt att riksdagen måtte
avgiva yttrande över ett propositionen
bifogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 12 § förordningen den
25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., dels
berett riksdagen tillfälle att yttra sig i
anledning av vad departementschefen
i övrigt anfört beträffande skärgårdstrafikens
ordnande, dels ock föreslagit
riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1948/49 under sjätte huvudtiteln
till Understöd åt skärgårdsrederier anvisa
ett reservationsanslag av 300 000
kronor.

Propositionen hade i vad den avsåg
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik in. in. remitterats
till riksdagens andra lagutskott och
i övriga delar till statsutskottet.

I samband med propositionen hade
statsutskottet till behandling förehaft
ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thun in. fl. (1:418) och den andra
inom andra kammaren av herr Thorell

in. fl. (11:586), hade hemställts, att
riksdagen måtte hemställa hos Kungl.
Maj :t dels om omedelbar utredning av
kostnaderna för genomförandet av ett
i motionerna föreslaget program till
skyndsam förbättring av kommunikationerna
mellan fastlandet och vissa öar
inom Stockholms läns skärgård, dels
ock om framläggande för nästkommande
års riksdag av proposition om beviljande
av behövligt anslag för programmets
genomförande.

I en inom andra kammaren av herrar
Karlsson i Stuvsta och Lager väckt motion
(II: 589) hade hemställts, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj:ts
proposition nr 261 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om att förelägga
nästa års riksdag en plan för att i särskild
ordning utbygga trafiklederna
inom Stockholms skärgård.

Statsutskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 417 och II: 585,
i vad de icke avsågo anvisande av anslag,
1:423 samt 1:424 och 11:590 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i motiveringen anfört beträffande
skärgårdstrafikens ordnande;

b) till Understöd åt skärgårdsrederier
för budgetåret 1948/49 under sjätte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

II. att motionerna 1:417 och 11:585,
i vad de avsågo anvisande av anslag till
statliga farledsarbeten, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:418 och 11:586
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IV. att motionen 11:589 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 20.

ä -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Skärgårdstrafiken.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Birke.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Vårt lands
kommunikationsnät har under de senaste
åren avsevärt utvidgats och förbättrats.
Men för skärgårdarnas del har
trafikmedlet mellan öarna och fastlandet
samt mellan öarna inbördes visat
stor tillbakagång, och kommunikationsförhållandena
i skärgården lämna mycket
övrigt att önska. Vad jag kommer
att anföra berör Stockholms skärgård.

Enligt min åsikt äro nog svårigheterna
att ordna upp kommunikationsfrågorna
något överdrivna. Jag tycker
att det nu borde vara på tiden, att
man lämnade det något föråldrade
system som hittills använts i skärgården,
nämligen att man alltjämt uppehåller
all trafik med långsamtgående
passagerar- och godstrafikbåtar, vilka
i en del fall äro mycket omoderna; det
finnes sådana som äro 70 å 80 år gamla.

Enligt vår motion kan en varaktig
förbättring ernås, därest trafikbehovet
tillgodoses med fasta förbindelser: vägar,
broar, färjor och passbåtar. Därvid
skall trafiken givetvis samordnas
med buss- och järnvägslinjer.

Under den tid vägstyrelserna hade
hand om vägväsendet ordnade man
också med sådana färjor. Sedan väghållningen
blivit förstatligad ha några
dylika färjor icke kommit till i Stockholms
län. Därför ha vi motionärer ansett,
att det är nödvändigt med en omedelbar
utredning om kostnaderna för
genomförandet av sådana förbindelser.

Sommartrafiken i Stockholms skärgård
löses nog ekonomiskt tack vare
den alltmer tilltagande sommargästfrekvensen,
om man sätter in modernt
tonnage. Jag tror att resultatet av sommarhalvårets
seglation då kan komma
att kompensera vintertrafikens förluster.
Om de nuvarande trafikutövarna
sakna intresse för eller förmåga till att

fortsätta driften, bör det givetvis lämnas
tillfälle i första hand för andra
privata företagare att mot vissa garantier
bedriva trafiken, varvid skärgårdens
folk bör på något sätt vara representerat
i de företag, som skola
handhava skärgårdstrafiken.

Vad nu vintertrafiken angår blir den
i stor utsträckning säkerställd för de
större öarna, om broar och färjor komma
till utförande. De mindre öarna
ligga i allmänhet i närheten av dessa
öar. Vid öppet vatten kan man då
lämpligen använda passbåtar, och vintertid
kan man ha isvägar.

Jag måste också beklaga, att ett flertal
av de trängande väganläggningar,
som länsstyrelsen i Stockholms län anmält
till skärgårdsutredningen, icke
medtagits.

Skärgårdens befolkning måste med
oro konstatera, att utvecklingen av dess
kommunikationsväsen alltjämt blir eftersatt.
Det har visserligen varit utredningar.
Det var en sådan 1938, och
sedan kom det en annan utredning 1945.
Denna tog en ganska lång tid på sig
i det att den höll på i tre år.

Skärgårdsborna äro nog inte hjälpta
med sådana utredningar, utan skärgårdsborna
vilja se praktiska resultat.

Statsrådets initiativ att begära 300 000
kronor till understöd åt vissa skärgårdsrederier
är tacknämligt. Men det
är ju endast avsett som ett provisorium,
som skall så snart som möjligt avvecklas.
Jag förstår mycket väl, att statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
icke har haft möjlighet att
på den korta tid han haft till förfogande
komma fram med ett detaljerat
förslag.

Vi motionärer anse emellertid, att det
skulle vara synnerligen angeläget att få
en utredning om kostnaderna för att
förbättra kommunikationerna i Stockholms
län och att denna utredning kan
föreläggas nästa års riksdag jämte begäran
om det anslag som behöves för
färjor, broar o. s. v. Jag tror för min

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

del, att en sådan utredning icke skall
behöva taga särdeles lång tid, tv det
huvudsakliga materialet finns redan hos
länsstyrelsen och vägförvaltningen i
Stockholms län.

•lag skall icke uppehålla mig längre
vid detta utan ber, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:418 och
II: 586.

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag har icke mycket att tillägga utöver
vad herr Birke yttrade. Då jag skrivit
under samma motion, vill jag emellertid,
herr talman, framföra ett par synpunkter.
Det gäller framför allt det provisoriska
anslag som statsrådet begärt.
Jag anser, att denna fråga är så viktig
för skärgårdsborna, i synnerhet när det
gäller vintertrafiken, att det är nödvändigt
att det göres någonting mera
bestämt för att få dessa trafikförhållanden
ordnade.

Man blev litet förvånad när man läste
vad Stockholms stad yttrat. Där förklarades,
att staden egentligen icke hade
något intresse för detta utöver vad som
gällde sommartrafiken. Men jag har
haft tillfälle att under de gångna vintrarna
besöka många av öarna i Stockholms
skärgård, och jag har då på båtarna
haft sällskap med många av
Stockholms stads innebyggare, vilka ha
sina villor där ute. Även dessa stockholmare
ha säkerligen ett mycket stort
intresse av att skärgårdens trafikförhållanden
bli bättre ordnade.

Det är en annan synpunkt som vi väl
också få räkna med. Det dröjer nog
icke så länge förrän staten kommer att
övertaga de enskilda järnvägarna Stockholm—Roslagen
och Stockholm—Nynäs.
Då böra även dessa skärgårdsförbindelser
sammankopplas med järnvägarna
på ett lämpligt sätt. Jag anser
att staten bör bli den störste intressenten
härvidlag, så att dessa förhållanden
i fråga om skärgårdstrafiken bli
ordnade.

Skärgårdstrafiken.

När riksdagen nu kommer att fatta
sitt principbeslut i denna för de människor,
som bygga och bo där ute i
skärgården, så viktiga fråga, vill jag
vädja till herr statsrådet, att statsrådet
så fort ske kan låter sätta i gång den
utredning som är nödvändig för att
dessa människor skola få bättre förhållanden
även när det gäller vintertrafiken.

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till motionen II: 586.

Herr MOSESSON: Herr talman! .lag
har en känsla av att vi på stockholmsbänken
icke skött oss så väl som t. ex.
våra kamrater på västerbottensbänken
skött sig. När jag tänker på hur i all den
tid jag varit i riksdagen de ständigt
och jämt passat på och motionerat om
ödebvgdsvägar eller annat för att tillgodose
sin landsändas bästa, ha vi i
Stockholms län icke varit så vaksamma
för vårt län som vi bort vara.

När jag här vill tala litet om Stockholms
skärgård är det visserligen icke
något så stort område det här är fråga
om som i de stora norrländska länen.
Men förhållandena i denna del av
Stockholms län äro dock sådana, att
jag undrar hur många av kammarens
ledamöter som haft tillfälle att verkligen
taga del av dessa förhållanden.

Då jag för tre, fyra årtionden sedan
först lärde känna Stockholms skärgård,
funnos där Öar, där bönderna födde
30 till 40 nötkreatur samt dessutom
hade en del får och andra smådjur.
Detta var möjligt på grund av att
de då hade folk och arbetskraft, så att
de kunde vara ute på kobbar och skär
och bärga foder eller genom lövtäkt och
på annat sätt föra hem vad som kunde
behövas för att föda denna besättning.
I dag finns på samma öar icke mera
än hälften eller i vissa fall blott en tredjedel
så många nötkreatur som funnos
förr. Befolkningen är ännu lika idog,
arbetsam och skötsam som den var

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Skärgårdstrafiken.

förr. Men man har icke folk. Ungdomen
har givit sig i väg därifrån. Och
många av dem som ännu äro kvar fundera
på att ge sig, på grund av de
ofullkomliga eller i vissa fall alldeles
obefintliga kommunikationsmöjligheterna,
i väg därifrån, om de kunna det.

Jag vill verkligen för vårt läns del
vädja icke blott till herr statsrådet, vars
intresse för skärgården jag verkligen
tror mig känna, utan även till kamraterna
alt vara så vänliga och beakta
skärgårdens behov. På samma gång her
jag att få tacka statsutskottet för det
välvilliga skrivsätt, som återfinnes i
betänkandet nr 202. .lag var av offentligt
uppdrag förhindrad att skriva på
den motion som mina länskamrater
framburo, men jag har icke någon anledning
till annat än att instämma i det
yrkande herr Birke gjorde, ehuru jag
är förvissad om att vi i kväll icke kunna
få något mera än bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Även med risk att hela stockholmsbänken
tar till orda i denna fråga
vill jag ändå säga ett par ord.

Det finnes ju i varje fall för undertecknad
anledning att uttala en mycket
stor tillfredsställelse med de principer
för skärgårdstrafikens ordnande som
ha föreslagits i Kungl. Maj ds proposition.
Beträffande båttrafiken är det
nämligen fråga om att kommunerna —
i detta fall Stockholms stad, länets
landsting och kommuner i de berörda
områdena — skola taga hand om kommunikationsmedlen
eller i varje fall få
ett bestämmande inflytande över dessa.
Det föreslås nämligen här, att samhälleliga
organ skola taga hand om denna
trafik. Detta överensstämmer helt med
vad från vårt håll framfördes redan
1945 i motioner såväl i landstinget som
i Stockholms stadsfullmäktige. Det är
uppenbart att det privata initiativet på
detta område har misslyckats i fråga

om att skapa tillfredsställande trafikförhållanden.
Det är ju för övrigt så,
att detta initiativ icke är särskilt lämpat
om det ej finnes några förtjänstmöjligheter.

Även förslaget om samordning av olika
trafikmedel inom ett område jämte
de föreslagna bestämmelserna om skyldighet
till samtrafik genom särskilda
stadganden i 12 § i förordningen om
yrkesmässig automobiltrafik synes vara
betydelsefullt och ägnat att förbättra
trafikförhållandena i skärgårdarna.

Jag har således ingenting att erinra
mot de principer som här förordas.
Däremot är det uppenbart, att Kungl.
Maj ds förslag icke ger anledning till
någon tillfredsställelse, då man kommer
in på frågan om utbyggandet av
trafikleder av olika slag, särskilt inom
Stockholms skärgård, och då det gäller
beviljande av anslag till dylika trafikleder.
Visserligen förordas förtursarbeten
på sammanlagt 5,5 miljoner
kronor, men det står ju klart för var
och en, att denna summa är en obetydlighet
i förhållande till de föreliggande
behoven.

Denna sak ha jag och en annan ledamot
av denna kammare påtalat i motionen
nr 589. Vi mena att man här
måste gå till väga på ett särskilt sätt.
Om man i varje särskilt fall, då man
skall bevilja anslag till det ena eller
andra väg- eller broföretaget i skärgården,
skall väga det ur olika ekonomiska
och andra synpunkter mot behov,
som anmäla sig på fastlandet, är
det ju klart, att man icke kan komma
att få några större och mera genomgripande
arbeten genomförda i skärgården,
tv med de ekonomiska förhållanden
som råda där nu och den befolkningsmängd
som finns där kunna vederbörande
ju icke tävla med olika
intressen på fastlandet.

Det är därför nödvändigt att dels
utarbeta en bestämd plan för vissa arbeten,
som anses nödvändiga, och dels
bevilja de medel som erfordras härför.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Och dessa medel måste beviljas i särskild
ordning, om dessa arbeten över
huvud taget skola bli utförda.

Stockholms läns skärgård ligger alldeles
inpå huvudstaden, d. v. s. alldeles
inpå ett område med ungefär en
miljon människor. Om man skall taga
ställning till huruvida man kan ha råd
till eller om det eljest kan vara försvarligt
med en bro till den ena ön eller
med en färjeled till den andra ön, är
det ju alldeles klart, att man som utgångspunkt
icke skall bara ha hur
mycket folk som nu finnes på ön i fråga
och vilket ekonomiskt liv som nu
råder där. Man måste ju räkna med
att storstaden växer ut och att om trafikförhållandena
till skärgården bli
bättre, dessa öar komma att blomstra
upp i ekonomiskt avseende. För närvarande
går utvecklingen bakåt där ute,
detta åtminstone enligt min mening därför,
att trafikförhållandena äro så dåliga.
Men om de bleve annorlunda så
skulle hela detta skärgårdsområde
kunna genomgå en betydelsefull ekonomisk
uppblomstring. Man får sålunda
vid fastställande av behoven icke tänka
statiskt med utgångspunkt från hur det
nu är, utan man får gå ut ifrån att
skärgårdsområdet ligger i närheten av
ett befolkningscentrum med en miljon
människor.

Vi ha i motionen nr 589 föreslagit
skrivelse till Kungl. Maj :t om föreläggande
av en dylik plan för utbyggnad
av trafiklederna i Stockholms läns
skärgård, åtföljd av förslag rörande de
medel som behövas för denna plans
realiserande. Det är alltså ett förslag
om en plan att i särskild ordning och
med särskilda medel lösa åtminstone de
mest nödvändiga och trängande trafikledsproblemen
i Stockholms bins skärgård.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 11:589.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
De talare, som hittills uppträtt i

Skärgårdstrafiken.

debatten, äro representanter för Stockholms
skärgårdsbefolkning och ha
framfört dess syn på den föreliggande
frågan. Själv skall jag be att i allra
största korthet få redogöra för de synpunkter,
som för utskottet varit avgörande
vid behandlingen av ärendet.

Den föreliggande propositionen bygger
till väsentliga delar på 1945 års
skärgårdsutrednings förslag. I fråga om
välvillig inställning till skärgårdsbefolkningen
och dess önskemål har emellertid
såväl departementschefen som utskottet
enligt min mening gått längre
än denna utredning.

Mångahanda problem möta vid försöken
att lösa skärgårdens trafikproblem.
Här fordras medverkan från statens
sida, och det gäller bl. a. att anlägga
allmänna och även enskilda vägar. Beträffande
de förra vill jag framhålla,
att förslaget gått så långt, att man över
huvud taget inte kan gå längre, i det
att de i fråga om tilldelningen av statsbidrag
satts i förtur. Det gäller som sagt
här att förbättra det enskilda vägväsendet,
hamnar och farleder, bryggor och
broar. Trafiken till sjöss skall förbättras
genom insättande av passbåtar och
färjor, och skärgårdstrafiken i övrigt
hjälpas genom subventioner, .lag skall
nu inte ingå på några detaljer i det
föreliggande spörsmålet, eftersom utskottet
inte gjort det. Utskottet har sett
frågan i stort och behandlat den på
samma sätt som departementschefen,
nämligen så, att det tagit ståndpunkt
allenast till de stora allmänna riktlinjerna
och principerna.

Det har sagts tidigare i motionerna
och i dag av de talare, som haft ordet,
och det med ett visst fog, att skärgårdens
intressen blivit mera eftersatta än
andra landsdelars. Det är också därför
som utskottet gått så långt som det
gjort i sin välvilliga inställning. Jag vill
dock erinra om att vägbyggen och brobyggen
även i andra delar av landet
blivit så eftersatta, att sådana snarast
möjligt böra sättas i gång. En avväg -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Skärgårdstrafiken.

ning av själva angelägenhetsgraden av
de föreliggande behoven måste alltså ske.
Man kan ju inte tänka sig att få allt
på en gång och i den takt som motionärerna
önskat.

Till herr Mosesson skulle jag vilja
säga, att låt vara att norrlänningarna
uppträda här tämligen enigt i sina angelägenheter
och ofta lyckas bra med dem
här i riksdagen, så få de dock inte igenom
allt de vilja, utan även de måste
sidkännas prutningar med hänsyn till
behov, som föreligga i andra delar av
landet.

Utskottet har som sagt tagit ståndpunkt
till departementschefens förslag
rent principiellt. Förslaget avser, som
jag redan framhållit, de allmänna riktlinjerna
för verksamheten i fråga, och
sedan får man utforma det hela i detalj
allt efter de på olika håll och platser
föreliggande behoven. Jag tror inte att
man i det avseendet kan komma längre
än vad utskottet gjort. Till herr Birke
skulle jag vilja säga, att hans förslag om
en ny utredning, som också framförts i
någon av de här föreliggande motionerna,
väl ändå är för tidigt väckt, tv
vi få dock komma ihåg, att den senaste
utredningen daterar sig från 1945.
Även om man på sina håll inte tycker
om det resultat denna utredning kommit
till, måste vi väl ändå säga, att vi kommit
ett stycke på väg, detta särskilt, såsom
jag nämnde, då såväl departementschefen
som utskottet gått längre än vad
utredningen gjort. De önskemål, som
framförts i motionerna, böra enligt utskottets
mening prövas i samband med
utformningen av det detaljförslag, som
måste till när programmet skall realiseras.

Till herr Karlsson i Stuvsta skulle jag
slutligen, med anledning av hans uttalande
att trafiken bör omhändertagas
av det allmänna, vilja säga, att enligt
såväl departementschefens förslag som
utskottets öppnas möjligheter för en
trafik med statliga passbåtar och en utvidgad
färjetrafik. Jag tror inte att man

i det avseendet genom ett konkret beslut
här kan komma längre än vad utskottets
uttalande anger.

Herr talman! Jag tror inte att jag vid
detta tillfälle behöver säga mer än vad
jag nu anfört för att motivera utskottets
förslag, till vilket jag ber att få
yrka bifall.

Herr THORELL: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten i onödan,
men då jag tillhört vägstyrelsen i
Stockholms läns östra vägdistrikt, som
haft att handlägga hithörande frågor,
her jag att få tillfoga några ord.

I vägstyrelsen sysslade vi mycket med
skärgårdens trafikproblem, och mera av
vår tid åtgick till uppvaktningar och
besök härför hos både myndigheter och
enskilda än det gjorde för problemet för
den övriga delen av det stora distriktet.
Många gånger besökte vi otillgängligt
belägna gårdar och fiskelägen, platser
där man med fog kunde undra över att
folk kunnat hålla ut så länge som de
gjort. Vid samtal med vederbörande
framgick det då, att detta berodde förutom
på den nedärvda känslan för hembygden
på den förhoppningen, att det
skulle inträda en förändring till det
bättre i deras villkor. Vi läto göra flera
utredningar, en del vägar stakades, och
en del byggdes. Vägen till Furusund
byggdes; det skedde inte med statsbidrag
utan med medel ur Smitliska fonden,
och den förbättrade ju i hög grad
förbindelserna med Blidö. Emellertid
funno vi snart, att de ljusa förhoppningar
man hyst därute om bättre tider
för skärgårdsbefolkningen undan för
undan flydde sin kos. Det gjordes den
ena utredningen efter den andra, och
otaliga sammanträden höllos inför olika
myndigheter, men skärgårdsbefolkningen
började tröttna på alltsammans och
sade, att man inte kunde leva på bara
utredningar och därför inte heller kunde
hålla sig kvar därute. Man knöt emellertid
stora förhoppningar till 1945 års
skärgårdsutredning, men den som kän -

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

ner förhållandena därute och befolkningens
tänkesätt är fullt på det klara
med, att det blev en allmän besvikelse
över det resultat, som utredningen kom
till.

Herr Andersson i Malmö, utskottets
talesman, framhöll, att man måste i
fråga om olika önskemål avväga deras
angelägenlietsgrad, och han tröstade oss
— för en gångs skull äro herr Karlsson
i Stuvsta och jag på samma linje —
med att inte heller norrlänningarna alltid
kunnat få vad de velat ha. Nej, naturligtvis,
men jag vill framhålla, att
medan de ändå fått något, ha vi i skärgården
inte fått något alls; följaktligen
ha vi inte anledning att vara särskilt
nöjda. Jag hoppas emellertid att statsrådet
Nilsson, som jag tror hyser intresse
för skärgårdsbefolkningens intressen i
detta avseende, gör vad som kan göras.

Herr Birke yrkade bifall till motionen
11:586, och jag ber att få instämma
i detta yrkande. Om nu kammaren, såsom
jag befarar, fäller motionen, hoppas
jag att den ändå inte blir utan
effekt, utan att statsrådet Nilsson så
långt det är möjligt försöker tillmötesgå
en hel del av de förhoppningar man
hyser ute i skärgården om förbättrade
förhållanden. Det har här, bland annat
av herr Karlsson i Stuvsta, betonats, att
det allmänna har vissa skyldigheter
härvidlag, och han har delvis rätt men
delvis orätt, ty det är det allmännas sak
att bygga flera färjor, broar och vägar,
men det blir vägförvaltningens uppgift
att ombesörja den saken, bara man väl
fått medel därtill. Jag vet att vägförvaltningen
är mycket intresserad av det
hela, och den kommer att sätta i gång
bara den som sagt får pengar. Jag håller
för min del före, att det allmänna
inte skall behöva överta uppgiften i
fråga. Jag anser nog också, att Stockholms
stad borde kunna offra en hel
del liksom också andra kommuner, men
jag tror knappast att det är nödvändigt
att överlåta allt på det allmänna. Ångbåtstrafiken
exempelvis bör kunna skö -

Skärgårdstrafiken.

tas i enskild regi; jag tror att det blir
häst på det sättet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få instämma i det yrkande, som framställts
av herr Birke.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr andre vice talmannen
framställda propositioner biföll kammaren
till en början vad utskottet i
punkterna I och II hemställt.

Beträffande punkten III gav herr
andre vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall till
motionerna I: 418 och II: 586; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Slutligen gav herr andre vice talmannen
i fråga om punkten IV propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till motionen II: 589; och biföll kammaren
utskottets i punkten gjorda hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande nr 203, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1947/48 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års
taxering; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt vissa
justerare av mått och vikt m. fl.; och

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

nr 49, i anledning av väckta motioner
om reglering av pensionsförhållandena
för konstitutionsutskottets sekreterare
S. V. Holm.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 3.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock väckt motion angående
vissa ändringar i prisregleringslagen.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 246, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr
303) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en
inom riksdagens andra kammare före
propositionens avlämnande väckt motion,
nr 317, av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl., vilken motion hänvisats till lagutskott.
I motionen hade hemställts, »att
riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring i priskontrollagen, att en
effektiv produktionsdirigering och effektiva
åtgärder mot kedjehandel och
återhållet utbud av varor möjliggöras».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av

2 § prisregleringslagen den 30 juni
1947 (nr 303) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag; samt

B. att motionen 11:317 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Holmberg, som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition framlagda
förslaget till lag om ändrad lydelse av
2 § prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag; samt

B. att riksdagen i anledning av motionen
11:317 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa utredning snarast möjligt rörande
åtgärder för att åstadkomma en
effektivare pris- och produktionskontroll,
samt att Kungl. Maj:t ville för
riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Sedan
flera år tillbaka har frågan om priskontrollen
blivit alltmera aktuell. Trots att
det finns särskilda lagar och särskilda
statliga organ för prisernas övervakning
fortsätta priserna att stiga, och det
är ju då ganska naturligt att man vid
varje tillfälle, då frågan om förlängning
av prisregleringslagens giltighetstid är
före här, undrar om inte andra åtgärder
än de hittills praktiserade skulle kunna
vidtagas i syfte att göra priskontrollen
effektivare. Den riksdagsgrupp jag tillhör
har också vid varje tillfälle, då frågan
om förlängning av prisregleringslagens
giltighetstid varit före, föreslagit
åtgärder av olika slag i syfte att åstadkomma
en effektivare kontroll.

Jag har för min del inte heller i år
kunnat biträda utskottsmajoritetens utlåtande
om den proposition, utskottet
haft att behandla. Utskottsmajoriteten
är dock i år mycket skeptisk rörande

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

möjligheterna att kunna åstadkomma
en effektivare priskontroll efter de linjer,
som vi hittills följt, men utskottet
föreslår trots detta ingen annan ytterligare
åtgärd i detta syfte än en ändring
i bestämmelserna för pensionatsrörelse.
Så mycket har emellertid den hittillsvarande
erfarenheten lärt, att de borgerliga
ledamöterna av utskottet denna
gång inte ansett sig kunna anordna eu
särskild sympatiyttring för dem som ha
bidragit till att driva upp priserna. En
sådan sympatiyttring inträffade som bekant
förra året, när vi behandlade denna
fråga. När den kommunistiska gruppen
då påkallade åtgärder mot, som vi
kallade det, sabotaget av de statliga prisföreskrifterna,
ansågo nämligen folkpartiets
representanter att det var en kränkande
och orättvis beskyllning, som de
för sin del ville opponera emot genom
en särskild deklaration, dels reservationsledes
och dels här i kammaren. Nu
förekommer, som sagt, ingen sådan sympatiyttring
åtminstone. Tvärtom har utskottsmajoriteten
förklarat, att motionärerna
— alltså de kommunistiska motionärerna
— otvivelaktigt ha rätt
däri, »att försök att kringgå den statliga
priskontrollen förekommit i växande
omfattning». Men inte nog med detta.
Dessutom ha de socialdemokratiska ledamöterna
i priskontrollnämnden förklarat,
att det sabotage, som vi påpekat
tidigare i motionen, sker under mer
eller mindre direkt hot i samband med
prisförhandlingarna.

Över huvud taget ha vi för vår del
fäst mycket stort avseende vid de erfarenheter,
som arbetarrepresentanterna
i priskontrollnämnden så småningom
ha fått under sin mångåriga direkta befattning
med prisfrågorna, ocli vi ha
i mycket hög grad byggt vår motion på
de erfarenheter, som dessa arbetarrepresentanter
i priskontrollnämnden ha
givit till känna. Tre av de hittillsvarande
fyra socialdemokratiska ledamöterna
i priskontrollnämnden äro ense
med oss om att en föreskrift om pro -

duktionsplikt borde bifogas prisregleringslagen.
De anse också, att föreskrifter
böra inskrivas i lagen i syfte att
beivra den prisfördyrande kedjehandel,
som alldeles otvivelaktigt finns, och
dessutom också sådana föreskrifter emot
lagerhållning, som sker i syfte att framtvinga
prisförhöjning.

Gentemot dessa arbetarrepresentanter
i nämnden finns det emellertid en majoritet,
av vilken en del icke vill veta av
några ytterligare åtgärder för att göra
priskontrollen effektiv och som inte tror
på möjligheten att åstadkomma detta
med några som helst åtgärder, och vidare
andra som vilja slopa all priskontroll
över huvud. Dessa förhållanden
inom priskontrollnämnden ha vi ansett
utgöra bevis för vad vi tidigare påpekat,
nämligen att man för att få priskontrollen
effektiv bör också titta litet
närmare på priskontrollnämndens politiska
sammansättning och göra den sådan,
att det blir möjligt att verkligen
sätta in krafterna på allvar för en verksam
priskontroll. Sedan vi diskuterade
den här saken i fjol har det också skett
en viss förändring i priskontrollnämnden.
Dels har arbetarinflytandet stärkts,
ehuru det fortfarande är en borgerlig
majoritet, dels har det äntligen kommit
en kvinna med i priskontrollnämnden,
och i de sista av dessa dagar, jag tror
i förra veckan, har också priskontrollnämnden
utökats med sex ledamöter.
Den sista åtgärden är ju så pass färsk,
att man ännu icke kan yttra sig om
vilken effekt den kan komma att få.

Nu framhålles emellertid från priskontrollnämndens
majoritet — och det
är också folkhushållningsministerns mening
sådan han gav den till känna i fjolårets
debatt i denna fråga — att det
linns tillräckliga medel för att hålla efter
prisuppskörtarna. Den uppräkning
av sådana medel, som priskontrollnämndens
majoritet försöker sig på, tycker
jag emellertid snarare visar, hur splittrad
och ineffektiv hela den priskontrollerande
apparaten är, och det är ju

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m.

också vad som framhålles av arbetarrepresentanterna
i den reservation, som
de vidfogat ett utlåtande rörande de
ärenden, som vi nu behandla. I uppräkningen
förekommer t. ex. en erinran om
fjolårets riksdagsbeslut, som gav regeringen
möjlighet att sänka stoppris.
Det var ingen som motsatte sig detta.
Kammaren var, såvitt jag vet, helt ense
om den åtgärd, som då vidtogs, men
vi ansågo för vår del att det icke räckte
därmed och föreslogo också andra åtgärder
för att få en effektivare priskontroll.
Departementschefen tycktes
däremot, att döma av den debatt vi
hade i fjol, hysa stora förhoppningar
på effektiviteten av de beslut, som riksdagen
fattade i fjol. Han förklarade, att
man dittills icke haft de effektiva vapen,
som skulle göra det möjligt att
åstadkomma en effektiv priskontroll,
men att man genom de beslut, som
riksdagen då stod i begrepp att fatta,
skulle få sådana maktmedel. Men mot
dessa fjolårets förhoppningar, som vi
för vår del också förklarade oss gärna
vilja dela, ehuru vi inte trodde så mycket
på dem, står nu den av alla vitsordade
iakttagelsen att det blivit sämre
sedan i fjol. Tendenser att kringgå den
statliga priskontrollen förekomma i stigande
omfattning, framhåller också utskottsmajoriteten,
och trots möjligheten
att sänka stoppris, som regeringen och
priskontrollnämnden alltså fingo genom
riksdagens beslut i fjol, fortsätta priserna
att ideligen stiga.

Nu är det naturligtvis riktigt, som
priskontrollnämnden påvisar, att priskontroll
enbart icke kan hindra prisstegringar.
Det vill jag också kraftigt
understryka, och det är ju bl. a. behandlingen
av en fråga i dag exempel
på. Det är självfallet att priskontrollens
möjligheter, som nämndens majoritet
säger, äro »avhängiga av det sätt, varpå
den allmänna ekonomiska politiken
föres, och av graden av samhällsekonomisk
balans.» Om den allmänna
ekonomiska politiken bl. a. in -

ni.

nebär, att regeringen och riksdagens
majoritet vidtaga medvetna åtgärder
i syfte att höja priserna, såsom man
gjorde i fjol genom det sätt, varpå
man då beslöt att uttaga prisstödet
åt jordbruket, och som man också gjort
i dag fastän icke i samma omfattning
som i fjol och framför allt genom de
konsumtionsskatter på flera hundra miljoner,
som riksdagens majoritet har beslutat
i år, då hjälper naturligtvis icke
ens den effektivaste priskontroll, ty då
komma priserna att höjas i kraft av
riksdagens beslut. I konsekvens med
vår allmänna strävan att söka förhindra
prisstegringar, som hårdast drabba de
ekonomiskt sämst ställda, ha vi också
gått emot även dessa åtgärder och följaktligen
icke bara sysslat med frågan
om att lägga vapen i regeringens och
priskontrollnämndens händer, så att
man skulle kunna upprätthålla en effektivare
priskontroll än den vi nu ha.

Det torde emellertid vara ostridigt, att
vid sidan av den statliga prisfördyringen
— den som regeringen och riksdagens
majoritet uttryckligen och avsiktligen
har beslutat — det också förekommer
en privat prisuppskörtning av ganska
stor omfattning. Den kunde man
enligt vår mening komma bättre till
rätta med genom sådana åtgärder som
vi ha föreslagit vid flera tillfällen, när
frågan om prisregleringslagen har behandlats.
De åtgärder, som de socialdemokratiska
representanterna i priskontrollnämnden
ha föreslagit, äro ju
också exakt desamma. Behovet av sådana
åtgärder är enligt vår mening klart
påvisat, men nu har utskottet i år retirerat
till sin, som jag förmodar, allra sista
position i detta avseende, när man har
hänvisat till att frågan icke är tillräckligt
utredd. Man kan enligt utskottet icke
överblicka alla konsekvenser, innan man
noga har övervägt alla detaljer i denna
sak, och utskottet säger att man i avsaknad
av sådan utredning över huvud
taget icke kan taga ställning till de förslag,
som ha ställts i den kommunis -

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

tiska motionen. I min reservation har
jag därför avstått från att ställa förslag
om omedelbara förändringar i lagen.
Jag vill nämligen gärna att utskottet
och riksdagen skola få tillräckligt
material att bygga på, när man skall
skrida till åtgärder, tillräckligt material
till utgångspunkt för sin bedömning av
alla de konsekvenser som detta kommer
att få. Jag föreslår därför nu icke
några omedelbara åtgärder, utan jag
föreslår i min reservation dels i likhet
med utskottet bifall till Kungl. Maj:ts
proposition om förlängning av lagen och
den ändring, som däri föreslagits, dels
också en snabb utredning av de frågor,
som utskottet har förklarat att man
måste ha prövade, innan man kan
skrida till några ytterligare åtgärder.
Men detta åtminstone måste man väl
göra, om man vill tillgodose de allt allmännare
kraven på effektivare åtgärder
emot de ständiga prisfördyringarna,
och därför, lierr talman, ber jag att få
yrka bifall till min reservation.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Det borde egentligen vara onödigt
att år efter år komma tillbaka och
traggla om samma sak, men eftersom
reservanten här har ställt yrkande, kan
det vara nödvändigt att fästa uppmärksamheten
på hur utskottet har sett på
saken.

I den motion, som det här är fråga
om, yrkas sådan ändring i priskontrolllagen,
att en effektiv produktionsdirigering
och effektiva åtgärder mot kedjehandel
och återhållet utbud av varor
möjliggöras. »Sådan ändring», heter det.
Det skulle vara av mycket stort intresse
att få veta, hurudan ändring man skall
göra för att åstadkomma denna effektiva
kontroll. Ännu har man säkerligen
icke i något land, som gått in för priskontroll,
lyckats åstadkomma en sådan
lag att den blivit effektiv. Jag skulle
tro, att hur vi än lagstifta beträffande
prisreglering, kommer det alltid att fin -

nas möjligheter att kringgå lagen, och
vad det här är fråga om är ju att lagen
kringgås.

Nu har Kungl. Maj:t redan varit i
tillfälle att pröva förslag till ändrad
lagstiftning mot kedjehandel, och det
var ju ingen mindre än den förkättrade
priskontrollnämnden som hos Kungl.
Majt framlade förslag om sådan lagstiftning.
Den som i utskottets utlåtande
tagit del av vad finansministern hade
att säga, när detta förslag framlades,
har ju reda på vad finansministern ansåg
och uppenbarligen ännu anser om
detta problem, nämligen att en sådan
lagstiftning icke skulle lämna större
möjlighet till priskontroll och kontroll
över handeln än den som redan ligger
i nu gällande lagstiftning. Saken är sålunda
prövad.

Beträffande kedjehandeln, som ju
varje människa måste betrakta såsom
något osunt, då den bedrives uteslutande
för profits skull och då denna handel
icke kan anses vara ett naturligt led
i varudistributionen, finns det i den
lag, som nu föreslås förlängd, stadganden
som avse att hindra kedjehandel i
den mån man upptäcker den och i den
mån det är möjligt att ingripa. Där
finns nyetableringsspärren, vidare försäljningsförbud
och slutligen auktorisationen.
Dessa möjligheter föreligga, och
de ha i åtskilliga fall begagnats.

När det sedan gäller produktionsdirigeringen
är man inne på ett utomordentligt
ömtåligt område. Visst skulle
det vara mer än välbefogat att här i
landet dirigera produktionen på ett förnuftigare
sätt än vad den dirigerar sig
själv. Här tillverkas en mängd varor,
som vi mycket väl skulle kunna vara
utan. Här utföra en mängd människor
arbete, som icke är till någon nytta. Hur
många som i detta land äro anställda
i låt mig säga nöjes-, njutnings- och
lyxindustrien vet jag icke, men det är
åtskilliga, och det skulle vara mycket
hälsosamt att kunna dirigera dessa människor
till att utföra nyttigt arbete. Men

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

en produktionsdirigering måste med
nödvändighet också innebära dirigering
av arbetskraft. Man måste då dirigera
arbetskraft från det onyttiga arbetet till
det nyttiga, och jag föreställer mig livligt
att om den sittande regeringen
skulle börja tvinga folk från ett arbete
till ett annat, så skulle vi ha bolsjevikprotester
ögonblickligen. Är det kanske
det herrarna sträva efter? Jag har ingen
anledning att tvivla på det, utan det
är tvärtom ganska säkert att första
gången som regeringen skulle dirigera
arbetskraft från en arbetsplats till
en annan skulle bolsjevikprotesterna
komma.

Men vi skola också lägga märke till
att om det svenska folket verkligen vill
dirigera produktionen så att endast
nyttigheter skapas, då kan det svenska
folket göra det utan någon särskild lagstiftning
och utan något ingripande
från vare sig priskontrollnämndens eller
regeringens sida. Det förutsätter
emellertid att det svenska folket handlar
och lever som det lär, och handlar
och lever under ansvar. Det är ju bara
för det svenska folket att vägra offra
sina pengar på nöjen, njutningar, lyx
och annat som onödigt är. Det är ju
ingen som tvingar det svenska folket
till detta. Avstå från att utnyttja vad
onödigt är, så dirigera vi både arbetskraften
och företagarna till att utföra
vad nyttigt är. Det ligger i det svenska
folkets egna händer. Att genom tvångslagstiftning
komma fram dit man vill,
torde vara omöjligt.

Nu skall man emellertid icke uppfatta
utskottet såsom om utskottet skulle
mena att det är bra som det är. Tvärtom.
Ingen kan begära, att andra kammarens
ledamöter skola läsa allt riksdagstryck,
som samlas på bordet de här
dagarna. Det kan vara så, att åtskilliga
inte läst vad utskottet sagt, och därför
skall jag tillåta mig att läsa upp några
rader på slutet. Det heter nämligen
där: »Utskottet vill understryka angelägenheten
av att priskontrollen göres

effektiv och rättvist verkande. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer prisutvecklingen i
landet och, därest de medel Kungl.
Maj:t nu har i sin hand för att påverka
denna skulle visa sig otillräckliga, för
riksdagen framlägger förslag till sådana
ändringar och kompletteringar av
gällande regler, som kunna finnas påkallade.
»

Var och en vet, att prisutvecklingen
i landet är föremål för Kungl. Majrts
ständiga uppmärksamhet. Det behövs
ingen skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om åtgärder därvidlag. När utskottet
sålunda förutsätter, att Kungl.
Maj:t skall följa utvecklingen och,
därest Kungl. Maj :t behöver ändrad lagstiftning,
framlägga förslag därom inför
riksdagen, då har enligt min mening
utskottet gått så långt som man
över huvud taget behöver gå för att
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten
av att begagna alla tänkbara medel,
som stå till buds, för att hindra
att priserna gå i höjden och hindra
jobberiet här i landet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Fru ERICSSON i Luleå: Herr talman!
Herr holmberg har i sin reservation
omtalat, att 2 000 husmödrar i Luleå
vänt sig till statsmakterna med begäran
om en effektivare priskontroll, och
han har också poängterat att de äro
representativa för den allmänna oro
och bitterhet, som gripa omkring sig
på grund av de ständiga prisfördyringarna.
Men herr Holmberg har icke talat
om hela händelseförloppet. Jag råkade
nämligen vara hemma i vår stad just
när en sådan namninsamling pågick,
och den tillgick så, att man skickade ut
damer runt om i staden för att insamla
dessa namnunderskrifter. Frågade man
dessa damer, vilka som skickat ut dem,
fick man intet direkt svar utan endast
undanflykter. Än var det en syförening,

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

än var det andra som hade skickat ut
dem för att företaga denna namninsamling.

Det fanns en hel del som föllo för
frestelsen. Det lät ju väldigt vackert att
man skulle gå in till myndigheterna
med denna begäran, man skulle på det
sättet kanske få billigare matvaror och
kläder, och det var en hel del — jag
tvivlar inte alls på att det var 2 000
— som skrevo på. På andra ställen
kanske man däremot ville höra litet
närmare om saken, men när namninsamlarna
sålunda hlevo tvungna att redovisa
för vem som hade skickat dem,
så gjorde de det på det sätt, som jag här
talat om, och de sade icke, att det var
kommunisterna som hade satt i gång
aktionen. Med den kännedom jag har
om kvinnorna i Luleå stad är jag övertygad
om att det inte hade funnits 2 000
namn på listorna, om man hade vetat,
att det var kommunisterna som stodo
bakom det hela. Och jag tycker verkligen
inte att det beträffande en aktion,
vars resultat skall föras vidare till
statsmakterna, skall behöva finnas någon
rädsla för att tala om varifrån
aktionen är igångsatt.

Jag vet visst att det finns husmödrar,
som med större eller mindre skärpa givit
uttryck åt sin reaktion mot prisförhöjningarna,
men de flesta husmödrar
— och jag tror att jag kan göra mig till
tolk för en stor del av dem — ta avstånd
från dylika opinionsyttringar och
lita i stället helt på att statsmakterna
göra allt som göras kan för att bevaka
hemmens intressen i detta avseende.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Herr
Olovson förundrade sig över att vi år
efter år komma igen med samma sak.
Men det är väl inte så mycket att undra
på, herr Olovson, när våra förslag inte
leda till önskat resultat. Ett faktum är
ju att det inte har blivit bättre på de
områden, som priskontrollnämnden

skulle bemästra, utan tvärtom sämre,
och vi ha under sådana förhållanden
ansett oss inte bara oförhindrade, utan
också förpliktade gentemot våra väljare
att försöka åstadkomma det som enligt
vår övertygelse skulle medföra en bättre
ordning.

Herr Olovson säger att det skulle
vara intressant att få veta, vilka åtgärder
som man skulle kunna vidtaga för
att priskontrollen skulle bli effektiv. Ja,
det kan naturligtvis diskuteras, om det
går att få till stånd en absolut effektiv
priskontroll, men enligt vårt förmenande
borde det i varje fall vara möjligt
att åstadkomma en kontroll, som är
effektivare än den som nu förekommer.
Och när herr Olovson säger att inte något
land har lyckats skapa en effektiv
priskontroll, så är väl inte detta alldeles
riktigt, tv det finns ju länder, där
levnadskonstnadsindex har gått nedåt,
medan den hos oss ständigt gått uppåt.
När t. ex. Norge, som dock har härjats
av krig och mångårig ockupation, sedan
mitten av år 1947 kan uppvisa
nedåtgående levnadskostnadsindex, medan
index i Sverige under samma tid
ökat med ett tiotal enheter, så är det
väl inte alldeles uteslutet, att detta sammanhänger
med att Norge har utrustat
sin priskontroll med lagföreskrifter av
det slag, som vi i våra motioner föreslagit.
Den lag angående produktionsplikt,
som vi i fjol föreslogo, var sålunda
nästan en exakt kopia av den lag
som genomförts i Norge. Man kan nog
inte komma ifrån att den bättre tendens
rörande prisutvecklingen, som
Norge kan uppvisa i jämförelse med
vårt land, har ett visst samband med
dylika mer effektiva åtgärder i fråga
om priskontrollen.

Det är klart att det skulle vara befogat
med eu effektivare produktionskontroll,
säger också herr Olovson, och
ger själv mycket övertygande exempel
på behovet av eu bättre kontroll. Han
tror emellertid inte på möjligheten därav
hl. a. av den anledningen att det

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m.

skulle förutsätta dirigering av arbetskraft.
Men med den saken är det väl
inte märkvärdigare än med en del åtgärder
som redan företagits här i landet.
Vad som förekommit t. ex. i Stenmansfallet
skulle säkerligen kunna upprepas
i många andra sammanhang med
samma goda effekt. Och även om man
inte skulle kunna uppnå en helt tillfredsställande
ordning, så bör man enligt
vår mening göra allt vad som ligger
inom rimlighetens gräns för att åstadkomma
en riktig avvägning av produktionen.

Det avslutande stycke i andra lagutskottets
utlåtande, som herr Olovson
läste upp, visar ju, att även utskottet
förutsätter att regeringen ständigt
måste ha ögonen riktade på priskontrollen
och därmed sammanhängande
frågor och eventuellt komma med förslag
till ytterligare åtgärder. Följaktligen
måste väl regeringen också företa
någon form av utredning rörande alla
konsekvenser av sådana åtgärder. Skillnaden
mellan det förslag, som jag har
ställt i min reservation — denna
överensstämmer ju inte helt med motionen
— och utskottets ståndpunkt är
alltså den, att jag föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
en utredning, medan utskottet endast
uttalar förhoppning om att en sådan
utredning skall komma till stånd.

Vidare vill jag säga några ord i anledning
av vad fru Ericsson anfört rörande
den opionsvttring som husmödrar
i Luleå ha satt i gång. Fru Ericsson
påstår, att det på frågor om vem som
stod bakom denna aktion inte hade
lämnats några klara besked. Det har
emellertid bl. a. i tidningarna uppgivits,
att det var kommunister och en del
partilösa, som satt i gång det hela. Det
är, såsom meddelats i pressen och i
andra sammanhang från några sycirklar,
som tidigare sysslat med humanitär
hjälpverksamhet, bl. a. för Europahjälpens
del, som initiativet till opinionsyttringen
emanerar.

Det är också ganska märkligt, att
man vill göra gällande, att husmödrarna
skulle ha låtit lura sig till denna manifestation.
Varenda namnlista är nämligen
försedd med en ingress, där det
klart och tydligt säges ifrån vad det
hela gäller, och ingen av dessa husmödrar
är väl så enfaldig — det tror
jag inte heller att fru Ericsson menar
— att hon inte skulle kunna läsa och
begripa texten i denna ingress. Självfallet
är det så, att husmödrarna efter
genomläsandet av denna text ha funnit,
att det varit fråga om en sak, som de
velat stödja, och då ha de gjort detta
alldeles oberoende av vem som tagit
initiativet till manifestationen. Det väsentliga
har för dessa kvinnor varit
själva saken, d. v. s. att priserna ständigt
gå uppåt och att det därför borde göras
en samfälld aktion för att rikta statsmakternas
uppmärksamhet på att man
ville ha till stånd effektivare prisreglerande
åtgärder. Det är möjligt att fru
Ericsson är representativ för de husmödrar,
som lita till- regeringen, men
det är dock närmare hälften av Luleå
stads husmödrar, som ha ansett det
nödvändigt att göra en påtryckning av
det slag som har skett genom den gemensamma
hänvändelsen till statsmakterna.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman
! Det är inte alls så som herr Holmberg
gör gällande, att jag skulle ha
förundrat mig över att man återigen
kommer med en motion i dessa frågor.
Med hänsyn till höstens val betraktar
jag det som fullt naturligt, att motionen
skulle återkomma även i år. Däremot
har jag sagt, att den diskussion som här
föres inte skulle behöva upprepas år
från år.

Eftersom petitionslistorna från Luleå
här kommit på tal, vill jag vittna om att
samma aktion har varit igångsatt vid
åtminstone en del av de västmanländska
järnbruken. Husmödrarna där ha

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

blivit tillfrågade, om de ville ha billigare
livsmedel, och när de givetvis svarat
jakande, ha de blivit anmodade att
skriva på en lista, vilket de också
gjort. Men om man gör på det sättet,
kan man nog få en miljon namn på en
förmiddag, om man bjuder till. Det är
emellertid fullkomligt orimligt, att dessa
husmödrar, vare sig de nu äro bosatta
i Luleå eller Hallstahammar, skola kunna
åberopas som stöd för en kommunistisk
demonstration. Opinionsyttringar
av detta slag äro sannerligen inte svåra
att åstadkomma, ty alla vilja ju ha det
billigare.

I själva sakfrågan är inte något att
säga utöver vad som redan är sagt.
Kungl. Maj:t kommer säkerligen att hädanefter
som hittills göra vad som är
möjligt för att åstadkomma en ordentlig
priskontroll, och behöver Kungl.
Maj :t ytterligare stöd i lag, så har
Kungl. Maj:t att begära sådant av riksdagen,
som nog också kommer att gå
med därpå.

Vi ha emellertid i diskussionen kommit
till en punkt, där det skulle vara
nyttigt att få ett klart besked. Herr
Holmberg säger här, att det skulle väl
inte vara så märkvärdigt att åstadkomma
en dirigering av arbetskraften, och
han åberopar därvid fallet Stenman —
jag förmodar att alla här känna till
detta. Jag vill då ställa den frågan till
herr Holmberg: Om herr Holmberg alltså
anser, att arbetskraften bör dirigeras
till de områden, där den bäst behövs,
vill då herr Holmberg vara med om att
rekommendera regeringen att göra en
dylik dirigering av arbetskraften? Ett
svar på den frågan kan vara nyttigt att
ha för framtiden.

Fru ERICSSON i Luleå: Herr talman!
De, som frågat namninsamlarna i Luleå
vilka som utfärdat listorna, ha inte i något
fall, som jag hört talas om, fått till
svar att det var kommunisterna. Naturligtvis
bör man läsa en ingress på en

lista, som man sätter sitt namn på, men
huruvida det funnits någon sådan ingress
kan jag inte med bestämdhet säga.
Under alla förhållanden tycker jag, att
om man ställer en direkt fråga om vem
som står bakom aktionen, så bör man
också få ett ärligt och uppriktigt svar,
men det vet jag att man inte har fått
i detta fall.

Herr Holmberg känner också lika bra
som jag till att tidningarna vid flerfaldiga
tillfällen ha på husmödrarnas vägnar
tagit avstånd från dessa listor på
ett mycket kraftigt sätt.

Herr LAGER: Herr talman! Det var
egentligen ett uttalande av herr Olovson
i Västerås som uppkallade mig.

Herr Olovson menar att man för att
åstadkomma en bestämd inriktning av
produktionen måste förbehålla statsmakterna
rätt att dirigera arbetskraften,
och han vill nu göra gällande, att kommunisterna
skulle omedelbart protestera
mot en sådan dirigering, därest den
skulle komma i fråga. Men en dirigering
av arbetskraft kan ju ske på olika sätt,
och det är inte så säkert att kommunisterna
eller arbetarna i allmänhet skulle
protestera däremot. Det är alldeles beroende
på för vilka syften och under
vilka villkor en sådan dirigering av arbetskraft
äger rum.

Man har ju inte heller från de svenska
statsmakternas sida varit alldeles främmande
för dirigering av arbetskraft. Jag
erinrar herr Olovson om att det inte
var så länge sedan det förekom en viss
dirigering av byggnadsarbetare, inte
minst här i Stockholm, genom att man
minskade byggnadsverksamheten. Med
det tämligen klart uttalade syftet, att
arbetskraft behövde frigöras för att tillföras
andra sektorer av näringslivet,
företog man en dirigering, även om den
skedde i form av den negativa åtgärden
att man undandrog byggnadsarbetarna
deras arbetstillfällen och därigenom
deras inkomstmöjligheter.

811

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

■lag skulle nu i min tur vilja ställa
den frågan till herr Olovson: Anser herr
Olovson att en sådan dirigering av arbetskraft,
som förekommit när det gällt
att överföra arbetskraft från byggnadsverksamheten
till andra sektorer av näringslivet,
är riktig? Menar herr Olovson
vidare, att man skulle kunna tillgripa
liknande åtgärder, när det gäller
sektorer av näringslivet, som icke äro
lika nödvändiga ur samhällelig synpunkt
som byggnadsverksamheten är,
exempelvis nöjesindustrien och en del
andra produktionsgrenar, som herr
Olovson här själv talat om?

Herr BRANDT: Herr talman! Innan
herr Holmberg svarar herr Olovson, vill
jag också ställa en fråga till herr Holmberg.

Jag vill understryka vad som här
sagts om att det är mycket svårt att
åstadkomma en effektiv priskontroll. En
av experterna på området, byråchefen
Karleby i priskontrollnämnden, har nyligen
i en artikel i tidskriften Tiden
uppgivit, att konsumtionsvarumarknaden
endast till omkring 75 procent är
effektivt priskontrollerad, medan den
återstående fjärdedelen representerar
en sektor utan effektiv priskontroll. Det
är också ganska naturligt, att priskontrollen
inte kan bli effektiv på alla områden.
Det område, där den är mest
effektiv, är livsmedelsområdet. Vad t. ex.
smör beträffar, som är en standardiserad
vara, är det nästan uteslutet, att
man genom dold prisstegring eller på
annat sätt kan kringgå prisbestämmelserna.

Det finns ju olika vägar att välja på,
när det gäller en priskontroll. Man skiljer
på stoppriser, normalpriser och
överenskommelsepriser. Vad först beträffar
överenskommelsepriser och normalpriser,
kan nog, i den mån sådana
kunna åstadkommas, priskontrollen bli
90-, ja, kanske 100-procentigt effektiv.
Men det är inte inom någon stor sek -

tor av produktion och distribution som
dessa äro möjliga att tillämpa, utan det
största området är det, där det vanliga
prisstoppet måste tillämpas, vilket, såsom
herr Holmberg säkerligen vet, innebär
att de priser, som gällde den 31 oktober
1942, skola gälla den dag som i
dag är, såvida icke priskontrollnämnden
har lämnat medgivande till prishöjning
eller företagit prissänkning. Men
om herr Holmberg eller någon annan av
kammarens ledamöter går in i en affär
och köper en viss vara, vet han eller
de då vad motsvarande vara kostade
den 31 oktober 1942? Finns det — det
är den frågan jag vill ställa till herr
Holmberg — så särskilt stora möjligheter
att kontrollera att det inte skett
någon som helst prishöjning? Kan man
t. ex. med bestämdhet avgöra, att varan
är precis likadan som den man
köpte 1942 för ett visst pris?

Det är däri kontrollsvårigheten med
prisstoppet ligger. Och jag skulle vilja
ytterligare fråga herr Holmberg, hur
man skall göra med beställningsarbetena,
vilka vederbörande producent
själv prissätter. Om det exempelvis sker
en beställning efter särskilda ritningar
och specifikationer i enlighet med vissa
önskemål från kundens sida, har vederbörande
producent — det gäller även
hantverkare och andra liknande yrkesmän
— rätt att sätta priset själv med
hänsynstagande till de aktuella omkostnaderna
på anbuds- resp. avtalsdagen.
En förutsättning är givetvis att
man inte räknar med högre priser å
förnödenheter och tjänster vid omlcostnadsberäkningar
än som priskontrollnämnden
för dagen har fastställt för
de olika förnödenheterna och tjänsterna.
Han har också rätt att kalkylera
med de aktuella lönerna, fast det givetvis
måste vara avtalsenliga löner och
inte några fria löner. Detta måste ju
ofta komma att innebära prisförhöjningar,
eftersom omkostnaderna sedan
1942 av olika anledningar ha stigit —
på vissa områden har ju inte priskon -

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

Irollnämnden kunnat undgå att medge
prishöjningar, och vidare ha importråvarorna
och andra stigit i pris.

Hur menar herr Holmberg att man i
detta avseende skulle kunna få till stånd
en effektiv priskontroll? Ett sätt är
naturligtvis — och det har man ju också
diskuterat — att riksdagen beslöte,
att även beställningsarbeten skulle ligga
under priskontrollnämndens prövning
på samma sätt som fallet är med tillverkningar
av standardvaror. Men det
skulle komma att betyda, att en fabrikant,
som tillverkar tusentals, ja, kanske
tiotusentals olika artiklar skulle vara
tvungen att vid lämnandet av varje särskilt
anbud gå till priskontrollnämnden
och fråga, hur mycket han finge ta för
varan i fråga, och så skulle priskontrollnämndens
tjänstemän och ledamöter få
sitta och granska och diskutera alla
dessa kalkyler. Det vore ju ett fullkomligt
hopplöst företag, om det inte skall
bli så att halva nationen sitter och
granskar näringslivets prissättning.

Det är här som svårigheten ligger,
och jag bär för min del kommit till det
resultatet, att då det redan finns bestämmelser,
som inte effektivt kunna
tillämpas, skulle det inte vara så stor
nytta med att införa ytterligare bestämmelser,
vilkas tillämpning kanske
skulle bli ännu svårare att kontrollera.

Om herr Holmberg går till proposition
nr 286 och studerar tabellen å
sidan 12 i bilaga B, skall han finna, att
enligt en utredning, som gjorts av priskontrollnämnden,
priserna på en del
importvaror ökat med 17 % från den
1 juli 1947 till den 1 juli 1948. Det finns
ingen rimlig anledning alt tro, att denna
prisstegring på världsmarknaden icke
slår igenom här hemma. När vederbörande
komma till priskontrollnämnden
och begära en prishöjning, visar det sig,
när man går igenom kalkylerna, att en
sådan kanske faktiskt är befogad. Vi
sägo att Olle Karleby i förutnämnda
artikel skrev, att om man skulle genomföra
eu allmän prisreduktion inom in 6

Andni kammarens protokoll HUS. 1

dustrien på 5 %, nettoföretagsvinsterna
skulle nära nog försvinna. Vissa företag
skulle fortfarande gå med vinst, men en
stor del drivas över på förlustsidan.
Uppenbarligen finns det företag, som förtjäna
stora vinster i vårt land — det veta
vi — men att beskära dessa generellt med
prisregleringslagen är en fullkomligt
hopplös uppgift. Stora vinster erhåller
man, föreställer jag mig, ofta på exporten,
exempelvis inom trävaru- och
pappers- och massaindustrien, på vilka
varor man dock har rätt låga priser på
hemmamarknaden. A andra sidan ha
höga världsmarknadspriser på många
artiklar, som finnas upptagna i tabellen
i prop. 286, tab. 10, slagit igenom här
hemma. Detta är ju omständigheter som
vi icke kunna komma ifrån, när vi
skola diskutera praktiska åtgärder för
att få en effektiv priskontroll.

Nu har man ju dessvärre inga exempel
på hur kommunisterna skulle klara
en priskontroll i Sverige. Men låt oss
taga andra länder! I Finland t. ex. har
man haft en kommunist som chef fiir
priskontrollnämnden, om jag inte missminner
mig, och ändå har Finland näst
Frankrike haft den värsta prisstegringen
i hela Europa. Och inrikesministern
i Finland har också varit en kommunist.
Eller låt oss se på Tjeckoslovakien,
där den nuvarande konseljpresidenten
Zapotocky var ordförande i
DO och, vill jag minnas, chef för priskontrollnämnden
— i varje fall var det
en kommunist som var chef. Där införde
EG järnhårt lönestopp, men iindå
lyckades denne man och hans kamrater
icke hålla prisnivån, utan den steg. .lag
siiger icke detta fiir att klandra vare sig
priskontrollnämnden eller kommunisterna
i Finland eller Tjeckoslovakien
utan bara fiir att nämna att det icke
spelar någon roll vad man har för människor
i ledningen, om de äro kommunister,
socialdemokrater, bondeför blindare,
hiigcrmiin eller folkpartister. Det
har ingen betydelse, ty utvecklingen är
densamma. Men nog är det litet överfe
211.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

drivet när herr Holmberg säger, att
prisstegringen här har varit värre än i
andra länder. Om vi gå till konjunkturinstitutets
rapport finna vi, att vårt
land haft en bättre prisutveckling än
nära nog något annat land i världen —
och då kunna vi också räkna med det
land som de borgerliga alltid tala om,
nämligen Schweiz. Vi klara oss gott i
konkurrensen även med detta land.

Men nu ha vi i vårt land fått en
kvinnlig kommunist i priskontrollnämndens
råd, och då skulle det väl i alla
fall bli några åtgärder, i den mån detta
råd kan påverka det hela — det är icke
så ofta rådet sammanträder. Vi behandlade
tidigare i dag de prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets område, och
där avstod herr Pehrsson-Bramstorp och
hans kamrater från 15 miljoner för att
vara återhållsamma. När man inom priskontrollnämndens
råd diskuterade den
saken, visade det sig att den kommunistiska
kvinnan var mer bondeförbundsk
än herr Pehrsson-Bramstorp själv. Hon
reserverade sig nämligen just för att
jordbrukarna skulle ha även dessa 15
miljoner, vilket ju måste betyda ännu
högre priser. Här se vi alltså hur en
kommunist handlar. Nu kan man ju
säga, att hon ville att man skulle taga
beloppet subventionsvägen. Det är så
lätt att säga. Det heter som vanligt: lönerna
upp och priserna ned; men att det
skulle finnas något som helst samband
mellan priser och inkomstutveckling
vilja kommunisterna aldrig erkänna. Så
lätt kan emellertid en ansvarig ledning
icke taga på saken, antingen det är
fråga om priskontrollnämnden, regeringen,
riksdagen eller vad det kan vara.

Nu har i varje fall priskontrollnämnden
omorganiserats. Den består av två
avdelningar med en vice ordförande för
varje avdelning, och ordföranden sitter
i översta toppen. Det blir nu större
möjligheter för priskontrollnämnden än
tidigare att arbeta effektivt, men jag
vill icke på något sätt invagga riksdagens
ledamöter i den förhoppningen, att

vi skola nå större effekt av den anledningen.
För att kunna skapa ett prisstopp
i vårt land är det alldeles nödvändigt
att man kan stoppa upp inkomstutvecklingen.
Därmed säger jag
icke — och det ha vi aldrig sagt — att
människor i och för sig ha för mycket
pengar. Kommunisterna bruka på mötena
fråga arbetarna om vederbörande
ha för mycket pengar i plånboken. Det
är icke detta det är fråga om, men människorna
ha för mycket pengar i förhållande
till den varumängd som finns
och kan produceras. När vi kunna komma
överens med alla olika parter i
vårt land om att stoppa den utvecklingen,
då kan man börja tala om priskontrollnämndens
roll, då skall det säkert
lyckas att stoppa prisutvecklingen och
även kanske att driva utvecklingen åt
andra hållet. Det kanske skulle kunna
gå ganska snabbt då, ty det psykologiska
spelar en stor roll när det är
fråga om sådana saker.

Herr talman! Detta var bara några
reflexioner i anledning av vad herr
Holmberg här anförde. Jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HOLMBERG (kort genmäle):
Herr talman! När herr Olovson här påstod,
att namninsamlingen skulle ha
gått så till, att vederbörande tillfrågats
om de ville ha billigare livsmedel och
att detta kunde ske därigenom att de
skrevo sitt namn på en lista, underskattar
väl herr Olovson liksom fru Eriksson
folks förmåga att tänka själva. Det
går icke att få oss att tro, att 2 000 husmödrar
i Luleå äro så lättlurade, att
de genom en sådan bluff låta engagera
sig i en aktion av det ena eller det
andra slaget. Jag vill rekommendera
herr Olovson och fru Eriksson att icke

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

underskatta husmödrarnas förmåga att
tänka själva.

På herr Olovsons fråga vill jag svara,
att vi icke föreslagit någon dirigering
av arbetskraften. Vi ha föreslagit att
det skall göras möjligt att förbjuda tillverkare
av onödiga varor att tillverka
dessa och få dem att i stället ägna sig
åt en nyttig produktion. Detta sammanhänger
med ett problem som herr
Brandt var inne på, nämligen frågan
om hur man sätter priserna på varorna.
Herr Brandt erinrade om att en
fabrikant har rätt att sätta priserna
med hänsyn till de produktionskostnader
han har. Vi ha tidigare talat för,
också därvidlag med stöd av erfarenheter
från Norge, att man borde förfara
på ett annat sätt. Nu favoriserar
man nämligen tekniskt efterblivna företag
och låter dem fastställa priserna
efter högt uppdrivna produktionskostnader
därför att de icke rationaliserat
företagen utan vidmakthållit en efterbliven
teknisk standard. I Norge har
man i den lag, som jag talat om, bestämt
att priserna — naturligtvis med
vissa modifikationer — skola fastställas
efter produktionskostnaderna vid
de bäst rationaliserade företagen. Därigenom
möjliggöres en nedpressning av
prisnivån.

När herr Brandt säger, att de priser
som gällde 1942 skola gälla nu, har han
förbisett att riksdagen i fjol beslöt den
ändring av prisregleringslagen, som gav
möjlighet att sänka stoppriserna.

Alla de frågor som ställts visa just,
att det är nödvändigt med en utredning,
och något annat har jag icke föreslagit,
en utredning om alla de olika
frågor som rullats upp här och en
massa andra som äro förknippade med
dem. En sådan utredning tror jag skulle
leda till att man kunde komma fram
till bättre resultat.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! .Tåg
har med stort intresse lyssnat på

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

:t replikväxlingen mellan herrar Olovson,
Holmberg och Lager rörande den prini,
cipiella sidan av detta problem, nämg
ligen frågan om nödvändigheten att
it dirigera arbetskraften, om man vill
I- dirigera produktionen i syfte att få
a fram vissa varor till vissa angivna prig
ser. Jag väntade med stor spänning på
i- vilket svar herr Holmberg skulle ge
r herr Olovson. Men när herr Lager blann
dade sig i debatten och skyndade till
i- sin meningsfrändes hjälp, fick jag ann
ledning att begära ordet. Jag konstatea
rade nämligen, att herr Lager försökte
i- blanda bort korten och göra den vanr,
liga taktiska manövern för att komma
i- ifrån en svår situation, nämligen att
börja tala om något annat. Jag skulle
ir därför vilja något precisera dessa mvc)-
ket intressanta begreppsfrågor.
a Begreppet dirigering av arbetskraft
t- inrymmer uppenbarligen olika saker.
it Ett slags dirigering, den som vanligt
r- folk menar med dirigering av arbetsir
kraft, är en tvångsdirigering, varigee-
nom personer åläggas att arbeta i ett
d visst yrke, inom en viss industri, där
1- deras arbetsinsats är erforderlig. Det
d är den metoden man använder för att
r- lösa arbetskraftsfrågorna i de östeurov
peiska diktaturländerna. På det sättet
har man t. ex. i Ryssland tillgodosett
t behovet av arbetskraft inom mera oben
kväma yrken. Man har även i vissa
n andra länder, exempelvis England, vav
rit inne på en viss form av yrkestvång.

Så vitt jag förstod herr Olovson rätt,
t, avsåg herr Olovson att fråga i första
1- hand, huruvida herr Holmberg var be5-
redd att rekommendera en sådan mer
:a eller mindre tvångsbetonad dirigering,
n En helt annan dirigering är den herr
d Lager berörde, nämligen den att man
le söker styra arbetskraften åt visst håll,
m att man t. ex. kan styra den bort från
läskedrvcksfabrikationen genom att
vägra tilldelning av tomglas till denna
o. s. v. Men den åtgärden ligger på ett
ig helt annat plan. Med en sådan kan man
tå t. ex. aldrig förse lågt betalade yrkes -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

områden med obekvämt arbete med
arbetskraft från serviceyrkena. Nu
kommer naturligtvis herr Lager att säga,
att om det inom viss tung industri är
ont om arbetskraft som är dåligt betald,
det åligger industrien att se till
att lönerna höjas där, så att det därigenom
blir möjligt att från andra yrken
leda arbetskraft dit. Men då blir
nästa fråga: Hur går detta, herr Lager,
ihop med grundtanken i det kommunistiska
resonemanget här? Då måste
lönerna kraftigt höjas. Skall detta kunna
kombineras med vad man på kommunistiskt
håll syftar till, nämligen en
sänkning av priserna?

Jag måste i likhet med herr Olovson
konstatera, att den föreliggande kommunistiska
motionen är en taktisk
manöver, såvida man icke är beredd
att deklarera — och nu kommer jag
till den egentliga frågeställningen — att
man kan tillgripa tvångsdirigering av
arbetskraft till vissa områden. Jag ber
att få fråga herr Holmberg och herr
Lager: Äro herrarna beredda att som
ett led i den svenska pris- och produktionspolitiken
rekommendera tvångsdirigering
av arbetskraft, alltså arbetstvång
i nyttiga yrken och förbud att
arbeta i andra mer eller mindre onödiga
yrken, i syfte att därmed hålla
priserna nere och få produktionen rätt
inriktad? Den frågan tror jag icke kan
missförstås, och jag vore tacksam att få
svar på den.

Herr LAGER (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall omedelbart svara på
herr Fagerholms fråga, när han nu varit
vänlig nog att rycka till herr Olovsons
undsättning och solidarisera sig
helt med honom.

För min del vill jag säga, att vi kommunister
icke äro överens om att man
skall tvångsdirigera eller tvångskommendera
arbetare från det ena yrket
till det andra eller från den ena näringsgrenen
till den andra. Detta be -

sked torde vara tillräckligt för herr
Fagerholm som svar på den fråga han
ställde.

Men därmed är icke hela saken uttömd.
Det återstår ju ändå vissa möjligheter
att — för att använda herr Fagerholms
uttryck — styra arbetskraften
från den mindre viktiga sektorn
inom näringslivet till den mera viktiga
sektorn. Däruti har herr Fagerholm
fullkomligt rätt. Detta kan under nuvarande
samhälleliga förhållanden endast
ske på det sättet, att man betalar
litet bättre inom de sektorer av näringslivet,
dit man vill draga arbetskraften,
eller bjuder andra förmåner. Detta har
regeringen och riksdagen också varit
ense om, då man vid olika tillfällen
fattat beslut om åtgärder, t. ex. om
byggnadsmaterials och byggnadstillstånds
fördelning på olika orter inom
landet. Herr Fagerholm är nog offer
för ett mycket stort missförstånd om
han tror, att en sådan styrning av arbetskraften
medelst högre löner icke
låter sig förena med kravet på stabilisering
av prisnivån. Så länge det förekommer
så kraftiga vinstmarginaler
hos de stora företagarna och de stora
bolagen, som uppvisats under de senare
åren, finns det möjligheter att använda
sig av dessa för att styra arbetskraften
medelst högre löner utan att
därmed rubba prisnivån.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag får till att börja med
konstatera, att herr Lager förklarat sig
icke vilja vara med om tvångsdirigering
av arbetskraft. Det var ju ingenting
annat att vänta.

Vad sedan beträffar styrningen av
arbetskraft måste man fastslå att man
här ser ett praktiskt exempel på genomförandet
av den kommunistiska
devisen: lönerna upp och priserna ned.
Receptet på att få ned priserna och göra
priskontrollen effektiv är sålunda att
i de yrken det gäller höja lönerna och

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

därigenom påverka priserna nedåt. Jag
tillspetsar resonemanget, men detta är
i stort sett innehållet av vad herr Lager
sade.

Jag tror att svårigheten ofta är den
att i de fall, där priskontroll är särskilt
nödvändig, vinstmarginalen kan
vara ganska snäv eller i varje fall kan
komma att bli ganska snäv.

Till slut, herr talman, vill jag bara
konstatera, att den styrning av arbetskraften,
som herr Lager talade om, är
en sak som icke griper till själva roten
eller syftet i det som herr Holmberg
här så mångordigt argumenterat för,
nämligen en dirigering av produktionen
dithän, att vissa prispolitiska syften
nås.

Herr BRANDT (kort genmäle): Herr
talman! Herr Holmberg säger att riksdagen
förra året beslöt, att man skulle
kunna sänka stoppriserna, och menade
att mitt yttrande att stoppriserna voro
desamma nu som 1942 var felaktigt.
Det är emellertid som jag säger, att
1942 års priser fortfarande gälla såsom
stoppriser, såvida icke priskontrollnämnden
på anhållan av vederbörande
gått med på en prishöjning eller
priskontrollnämnden ingripit på något
område och sänkt priset, vilket dock
icke kan ske annat än genom att skriva
till Kungl. Maj:t och hemställa att man
skall få sänka stoppriset på det eller
det området. Priskontrollnämnden har
icke befogenhet att sänka stoppriserna
själv. Endast efter Kungl. Maj:ts medgivande.
En annan sak är, om man
kommer överens med vederbörande om
en sänkning, men då är det ett överenskommelsepris.

Här är svårigheten den att det kanske
icke sker några anmälningar om
skedda prisöverträdelser. Allmänheten
vet i stor utsträckning icke om saken,
och man begär ofta icke prishöjningar
utan genomför dem ändå. Det är med
hänsyn härtill vi siiga att priskontrol -

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

g len är svår att göra effektiv. Man förer
tager höjningar utan att fråga nämnr
den. Och skulle det hela göras effektivt,
komme det att gå åt oerhört mycii
ket mer tjänstemän än för närvarande.

Vidare vill jag i detta sammanhang
a fråga herr Holmberg, om han fortfara
rande menar att man skall lägga beställningsarbeten
under prisstoppet så
a att företagarna även beträffande så ;-

dana arbeten måste gå till priskontroll r

nämnden. Det skulle naturligtvis vara

n ett stort framsteg, om man i princip

g och praktiskt kunde använda det pris -,

kontrollerande instrumentet även be n

träffande sådana arbeten. På grund av

svårigheterna att hålla produktionen
inom den priskontrollerade ramen har
nämligen tendensen blivit, att företagarna
i stor utsträckning gått över till
r beställningsarbeten för att därigenom

>- få tillfälle att kringgå bestämmelserna

e och höja sina priser. Detta skapar na e

turligtvis stora svårigheter,

o Den produktionsdirigering som herr
t. Holmberg talar om är en ganska stor

it och omständlig apparat. Om den skulle

t- tillgripas och om man samtidigt skulle

i- följa herr Holmbergs rekommendation

>- att myndigheterna vid prissättningen

r skulle gå efter det mest rationaliserade

>t företagets möjligheter, skulle detta be k

tyda att man helt enkelt tvingade många

a företag att slå igen; detta i en situation

n när vårt lands styresmän till varje pris

t försöka att hålla i gång en så hög och

ir effektiv produktion som möjligt för att

a upprätthålla vår folkförsörjning. Man

1- kan enligt min mening icke tillgripa en

n sådan drastisk åtgärd med mindre än

n att det blir en utredning om vilka kon r-

sekvenser som därav bli följden för

vårt lands folkhushåll.

n Herr OLOVSON i Västerås: Herr tali,
man! Herr Lager har ju skyndat till
ir herr Holmbergs undsättning och hade
d fått för sig, att herr Fagerholm tagit
I- till orda för att undsätta mig. Om det

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

till äventyrs är någon mer av kammarens
ledamöter som fått den uppfattningen,
ber jag att få påpeka, att denna
hjälp hade jag aldrig begärt. Jag är
tvärtom mycket ledsen när jag får andras
träskor i mitt maskineri. Jag lämnar
i alla fall de två reservkarlarna åt
sig själva och vänder mig till herr
Holmberg.

Jag ställde förut en fråga till honom,
en fråga av avgörande betydelse i detta
ärende. Om man över huvud taget skall
tvångsdirigera produktionen, måste den
myndighet, som skall göra detta, ha
möjlighet att också tvångsdirigera material
och arbetskraft. Vilja kommunisterna
rekommendera ett tillgripande av
tvångsdirigering av arbetskraft? Herr
Holmberg har haft tillfälle att svara
härpå. Han har icke gjort detta. Han
har brustit i svaret.

Herr NORDSTRÖM i Kramfors: Herr
talman! Först och främst vill jag framhålla,
att det givetvis icke finns någon
anledning'' att bestrida att det föreligger
vissa svårigheter att genomföra en effektiv
priskontroll.

Jag begärde emellertid ordet närmast
därför att man här diskuterat arbetskraftens
dirigering, varvid man utgått
ifrån att vi hittills i detta land haft fullständigt
frivillig förflyttning av arbetskraft.
Jag bestrider alldeles bestämt —
lägg märke till detta, herrar Brandt och
Olovson i Västerås — att Västernorrlands
arbetare av frivillighet flyttat
från de nedlagda sågverken. Det fanns
ingen frihet för dessa arbetare. Sågverken
liksom fabrikerna slogo igen, och
sedan måste arbetarna flytta.

Under diskussionen här i denna fråga
har man krävt att kommunisterna
skulle avge besked, huruvida vi önskade
tvångsdirigering av arbetskraften eller
fri förflyttning därav. Jag har då
velat uppställa frågan, om det över huvud
taget finns någon fullt fri förflyttning
av arbetskraft. Jag frågar detta

närmast med anledning av att Västernorrlands
skogsarbetare, som råkat ha
inskrivet i sina bevg att de äro födda
på landsbygden och som stått skrivna
som skogsarbetare, under de senaste
åtta åren varit vägrade att genom arbetsförmedlingen
ta något som helst arbete
i detta land utom skogsarbete. Genom
arbetsförmedlingstvånget har man
således tvångsdirigerat dessa arbetare
dit myndigheterna velat ha dem, d. v. s.
till skogen. Vi talade vidare nyligen om
att 30 000 byggnadsarbetare skulle flytta
till annan verksamhet. Jag vet nu inte
om detta kan kallas för tvångsdirigering.

Jag förstår inte varför man i fråga
om priskontrollen nu rycker ut denna
enda detalj om arbetskraftens förflyttning
såsom det avgörande för att uppnå
en effektiv priskontroll. För att uppnå
detta resultat kan det lika litet i framtiden
som hittills vara avgörande, huruvida
arbetskraften har frihet att förflytta
sig vart den behagar. För övrigt
har ju arbetskraften, såsom jag nyss
sökt påvisa, icke haft denna frihet hittills.
Jag tror inte att genomförandet
av en effektivare priskontroll skulle ha
underlättat för skogsarbetarna att komma
in i byggnadsbranschen eller i anläggningsbranschen.
Ej heller skulle
detta underlätta för arbetarna vid de
nedlagda industrierna i Västernorrlands
län att stå kvar vid de arbetsplatser,
som samhällssystemet tvångsmässigt
drivit dem ifrån.

Vad här i debatten yttrats om förflyttning
av arbetskraft är i stället ett
försök att i diskussionen få in ett enligt
min mening själva huvudfrågan
ovidkommande problem. Man har försökt
krypa bakom detta för att dölja,
jag vill inte säga sin ovillighet, men i
varje fall sin oförmåga att komma till
rätta med de krafter i samhället, som
ha intresse av att priskontrollen inte
blir effektiv.

Det har nämnts här att vissa åtgärder
skulle kunna vidtagas som sabotage

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

mot priskontrollen. Detta kommer man
säkert inte ifrån. Jag vill visst inte bestrida
att det finns starka krafter, som
ha intresse av att sabotera priskontrollen.
Men att man här i parlamentet från
socialdemokratiskt håll stiger upp och
predikar den defaitism, som herrar
Brandts och Olovsons resonemang innebär,
det tycker jag är att gå litet väl
långt.

När kommunisterna här krävt en
effektivare priskontroll, äro vi i gott
samförstånd med LO. Jag hade verkligen
trott, att även majoritetspartiets
representanter i denna kammare voro
anhängare av en effektivare priskontroll.
Men av det resonemang'', som dessa
representanter hittills fört till torgs,
förefaller det som om allting på detta
område enligt deras uppfattning vore
bra. Jag tror i alla fall för min del att
allt inte är bra. Därför hemställer jag
om bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Herr
Olovson i Västerås var inte nöjd med
min förklaring rörande arbetskraftens
dirigering. — Vi kommunister ha i
motionen föreslagit, att de priskontrollerande
myndigheterna givas möjlighet
att dirigera produktionen. Priskontrollnämnden
skulle således kunna ålägga
en fabrikant att tillverka nyttiga varor
i stället för åtskilliga onyttiga sådana
som nu tillverkas.

För övrigt vill jag i detta sammanhang
påpeka, att utskottets främsta motivering
för avslag på vår motion är
just eu hänvisning till att statsmakterna
redan ha sådana möjligheter att dirigera
produktionen. Detta har herr
Olovson i Västerås, såsom ledamot av
utskottet, själv förklarat i det utskottsutlåtande,
som han medverkat till. I
princip skulle således vid ett bifall till
motionen ingen ändring inträda i de nu
rådande förhållandena, utan det skulle
endast vara fråga om att göra det hela
mera effektivt.

Både herrar Brandt och Olovson i
Västerås ha försökt göra gällande, att vi
kommunister i denna fråga skulle företaga
taktiska manövrer inför det förestående
valet. Båda dessa herrar förbise
emellertid därvid, att vi kommunister
alls inte äro först på plan i denna
fråga. Samtliga de åtgärder, som vi föreslagit
i detta ärende, emanera nämligen
från socialdemokrater inom priskontrollnämnden.
Tre av de fyra socialdemokrater,
som finnas inom nämnden,
ha föreslagit exakt detsamma som nu
återges i vår motion.

Anse inte herrar Brandt och Olovson
att de socialdemokrater, som under
många år tagit direkt del i utformningen
av prispolitiken, äro kapabla att
avgöra, huruvida det behövs en dylik
produktionsdirigering eller inte? Om
inte herrar Brandt och Olovson tro att
dessa socialdemokrater verkligen givit
uttryck åt den mening, som jag här refererat,
kunna herrarna läsa den reservation
i denna fråga inom priskontrollnämnden,
som avgivits av herrar Albin
Lind och Henry Svensson samt fru Iris
Ahlberg. Dessa reservanter ha där framhållit
bl. a. följande: »Att produktionsdirigering
kan behövas i samband med
priskontroll har verifierats av redan
gjorda erfarenheter.» Dessutom har
även LO:s tidning uttryckligen förklarat,
att åtgärder av detta slag skulle
bli ett dråpslag mot inflationen.

Herr Brandt förespeglade oss, eller
sökte i varje fall antyda, att förhållandena
på detta område skulle bli bättre,
när vi nu få en större priskontrollnämnd
med bättre möjligheter än hittills
att fördela arbetsuppgifterna. Beträffande
detta vill jag påpeka, att varje
gång som vi diskuterat åtgärder av detta
slag har man avfärdat de kommunistiska
förslagen med att åtgärder av det
ena eller andra slaget skulle vidtagas,
vilka emellertid tyvärr inte visat sig
bli effektiva. Ett liknande förslag, som
vi framlade 1946, avslogs under hänvisning
till den då nyligen antagna la -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

gen beträffande konkurrensbegränsande
företeelser inom näringslivet. När vi
i fjol föreslogo produktionsplikten och
annan sammansättning av priskontrollnämnden,
hänvisade man till det då
föreliggande förslaget om sänkta stopppriser.
Nu i år avfärdar man vårt förslag
med att hänvisa till den just nu
aktuella frågan om en utökning av priskontrollnämnden.

Jag vill betona, att vi kommunister
alls inte tro att priskontrollen efter
dessa allenast mindre ändringar blir
effektivare än hittills. Enligt vad socialdemokraterna
i priskontrollnämnden
upplyst ha förhållandena tvärtom
blivit sämre. Det föreligger enligt deras
mening i ökad omfattning en tendens
från företagarnas sida att kringgå prisbestämmelserna.
Jag tror att denna tendens
kommer att hålla i sig även sedan
priskontrollnämnden blivit i viss mån
omorganiserad på det sätt, som redan
beslutats.

Priskontrollen är således med nu gällande
ordning långt ifrån effektiv. Det
är av denna anledning som vi kommunister
föreslagit en utredning om hur
man skall komma till rätta med dessa
frågor. En utredning härom anser jag
vara ett minimum, om man verkligen
har allvarliga föresatser att göra det
mesta möjliga för att effektivisera priskontrollen.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag börjar faktiskt bli trött på
detta. Emellertid vill jag säga ytterligare
några ord till herr Holmberg, vilken
ju liksom herr Nordström i Kramfors
försöker slingra sig undan huvudfrågan.

Herr Holmberg har förklarat, att man
i motionen icke föreslagit någon dirigering
av arbetskraft, utan att man
där föreslagit åtgärder för att få en
effektiv produktionsdirigering. Jag
konstaterar nu än en gång att man icke
kan dirigera produktionen utan att
samtidigt dirigera material och arbets -

kraft. Detta är obestridligt. Jag har därför
frågat, om kommunisterna vilja vara
med om att tillråda regeringen att
tvångsdirigera arbetskraften. På den
frågan har jag hittills icke fått något
svar. Det tjänar följaktligen icke någonting
till att än en gång framställa den
frågan. Herrarna ha helt brustit i svaret.

Herr BRANDT: Herr talman! Herr
Holmberg frågade, om inte jag och
mina kamrater trodde på vad socialdemokraterna
inom priskontrollnämnden
yttrat i denna fråga. Jo, visst göra vi
det. Herr Holmberg sade vidare, att
dessa socialdemokrater förklarat, att
prisöverträdelserna tendera att öka och
att det alltså skulle föreligga sabotage
mot prisregleringslagen på den punkten.
I själva verket är detta förhållande
ingenting märkvärdigt, eftersom vi nu
hunnit ända till 1948 och prisstoppet
infördes redan 1942. Det säger sig självt
att dylika tendenser måste uppkomma.
Efter allt som inträffat under mellantiden
är detta förhållande ganska naturligt.

För min del skulle jag vilja rekommendera
att man fattade ett beslut om
en helt ny prisstoppslag, samtidigt som
man skulle försöka komma överens med
olika parter inom näringslivet att få
stopp på inkomstskruven uppåt. Myndigheterna
skulle således utfärda ett
nytt prisstopp. I stället för att såsom
nu är fallet successivt höja priserna
skulle priskontrollnämnden då få direktiv
att sänka priserna. Jag tror att detta
skulle lyckas, om man samtidigt kunde
genomföra ett effektivt inkomststopp.

Sedan vill jag deklarera, att vi socialdemokrater
visst tro på socialdemokraterna
i priskontrollnämnden när de tala
om produktionsdirigering o. s. v. Jag
kan visserligen förstå dem, när de förklara
att en effektiv priskontroll inte
kan genomföras med mindre än att man
samtidigt får tvångsdirigering av produktionen.
Jag tror emellertid inte, att

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Ändrad lydelse av prisregleringslagen m. m.

priskontrollen blir hundraprocentig ens
då. Uppenbarligen skulle man likväl
med många fler maktmedel än nu ha
möjlighet att få den effektivare. Jag
håller gärna med om detta rent personligen.
Men man kommer icke förbi frågan
om detta är praktiskt möjligt att
genomföra i dagens läge, där det viktigaste
vid sidan om en effektiv priskontroll
är att upprätthålla en så hög produktion
som möjligt.

Herr Holmberg rekommenderade att
priskontrollnämnden vid prissättningen
skulle gå efter det bäst rationaliserade
företaget. Jag vill då påpeka för honom,
att de nu gällande stoppriserna
äro individuella. Det kan således gälla
olika stoppriser på olika platser för
samma vara. Ett företag får vidare sälja
en viss vara till olika stoppriser till
olika köpare. Stoppriserna äro således
individuella. Normalpriserna däremot
och de s. k. överenskommelsepriserna
äro mer generella. De fastställda normalpriserna,
vilka allmänheten ofta kan
se på olika anslag i affärer etc., äro således
generellt gällande.

Om man vid fastställandet av normalpriserna
skulle gå efter de mest räntabla
företagen, fruktar jag att förhållandena
skulle bli värre än de som herr
Nordström i Kramfors förklarat vara
rådande i Västernorrland. Då skulle
nämligen ett flertal företag tvingas att
lägga ned sin verksamhet. Alla företag
ha nämligen inte samma stora vinster,
som det här talats om. Alla företag ha
icke sin drift lika högt rationaliserad.
Resultatet skulle kanske bli att vi finge
mindre produktion och att vi tvingade
vissa industrier att slå igen. Arbetarna
bleve då givetvis tvungna att flytta på
sig. Ingen skulle emellertid kunna
tvinga arbetarna att gå till vissa bestämda
företag, där de bättre behövdes
än annorstädes. En riktig och målmedveten
produktionsdirigcring som kommunisterna
tycks önska måste emellertid
medföra ett dylikt tvångsåläggande
för arbetarna.

Till herr Nordström i Kramfors vill
jag framhålla, att jag visst icke sagt att
priskontrollen är bra som den nu är.
Jag har tvärtom försökt att efter bästa
förmåga och med ledning av de erfarenheter,
som jag själv vunnit vid mitt
arbete på priskontrollnämnden, förklara
de svårigheter som priskontrollnämnden
haft att brottas med. Dessa
svårigheter lösas icke med några enkla
fraser om att så och så borde det vara.
Det finns nämligen så många stötestenar
i vägen. Jag har emellertid framhållit,
att jag hoppas att man skall kunna
nå effektivare resultat genom den omorganisation
av priskontrollnämnden
som nu skett.

Till sist vill jag hänvisa till att priskontrollnämnden
aldrig kan lyckas i
sin verksamhet, om vi inte få allmänheten
med oss. Herrar Holmberg och
Nordström i Kramfors veta kanske, att
priskontrollnämnden exempelvis fastställde
biljettpriserna till Dynamomatchen
på Råsunda. Men jag vill fråga:
Hur många följde verkligen dessa priser?
Man höll på att riva ihjäl varandra
för att få en biljett till nära nog vilket
pris som helst. Samma förhållande uppstår
på många andra områden, där det
föreligger en bristsituation. Allmänheten
frågar då inte efter det rätta stopppriset,
utan man köper varan helt enkelt.
Här finnas emellertid stora möjligheter
för allmänheten att hjälpa till.
Nu har man tillsatt dessa priskommittéer.
Jag vill rekommendera allmänheten
och framför allt arbetarna att delta
i dessa priskommittéer. Man bör verka
för att konsumenterna i affärerna verkligen
fråga efter stoppriserna och om
affärerna ha rätt att begära det pris,
som varorna åsatts. Detta är säkert en
av de bästa utvägarna för att man skall
kunna nå större effektivitet i priskontrollen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

90 Nr 26. Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändring i lagen om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde likväl votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 4.

Ändring i lagen om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Flertalet av kammarens ledamöter
torde nog anse att det lagförslag, som
behandlas under denna punkt, är alltför
speciellt och svårtillgängligt för att
det skall kunna bli föremål för något

större intresse. Fn deltagare i den nyss
avslutade debatten förmodade, att ledamöterna
i kammaren inte hunno läsa
allt tryck, som hopar sig på bänkarna
just i dessa dagar. Jag antar att detta
utlåtande nr 46 från andra lagutskottet
hör till de dokument, som man förstrött
lagt åt sidan. Ändock innehåller detta
lagförslag en punkt av väsentlig och
principiell betydelse, nämligen att lagförslaget
möjliggör, visserligen inom ett
begränsat geografiskt område inom
Kopparbergs län, att man i samband
med omskifte bortrationaliserar de allra
minsta brukningsdelarna. Den som vid
uppgörande av hävdeförteckningen vid
skiftet inte försvarar mer än ett hektar
åker skall nämligen icke få rätt att på
sig få utlagd ägolott, utan den skall
fråndömas honom och tilldelas annan
skiftesägare som har bebyggd brukningsdel.

Om detta är från min sida ingenting
annat att säga än att jag anser det vara
ett nödvändigt komplement till åtgärderna
för jordbrukets rationalisering
inom ifrågavarande delar av Kopparbergs
län. Utan detta komplement
skulle någon rationalisering där över
huvud taget inte kunna åstadkommas.

Jag har begärt ordet för att anmäla
avvikande mening allenast beträffande
själva proceduren. Enligt 12 § i lagförslaget
ankommer det på förrättningsmännen
under skiftet, alltså lantmätaren
och gode männen, att bestämma
vilka delägare som skola frånhändas
sitt ägoinnehav. Det är väl också alldeles
naturligt att detta beslut lägges i
jorddelningsmyndighetens hand. När
det sedan gäller att bestämma vem som
skall få jorden, utgår propositionen
från att det skall vara samma myndighet.
Man går så långt att man säger, att
om endast en spekulant anmäler sig
skall han utan vidare tilldelas ägan i
fråga. Om flera anmäla sig, skall samråd
äga rum mellan lantbruksnämnden
och jorddelningsmvndigheten, men beslutanderätten
skall ändå vara kvar hos

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Ändring i lagen om delning av jord å

den senare, alltså hos lantmätaren och
gode männen.

Såvitt jag kan finna strider detta förfaringssätt
mot de riktlinjer som uppdragits
för jordbruksrationaliseringen.
Lantbruksnämnden bär ju gjorts till instans
i sådana ärenden. Visserligen har
man i propositionen tröstat sig med att
det skall bli ett friktionsfritt samarbete
mellan jorddelningsmyndigheten och
lantbruksnämnden, och man har nästan
låtit antyda, att det i realiteten ändå
blir lantbruksnämnden som bestämmer.
Ja, utgår man därifrån såsom en självklar
sak, är det kanske inte någon
större fara. Men man måste förutsätta
att även motsatsen kan inträffa. Jag''
kan för min del inte se annat än att det
hade varit lätt att uppdela kompetensområdet
så, att förättningsmännen få bestämma
vem som skall frånhändas jord,
under det att lantbruksnämnden får
bestämma om tilldelningen. Det önskemålet
ter sig så mycket klarare som det
här kan bli fråga om omskiften av
mycket stora områden. Det kan bli
fråga om skifte av hela socknar med
kanske 1 000-talet delägare. Med den
konstruktion som propositionen fått
skjutes lantbruksnämnden åt sidan vid
den rationalisering som skall ske i samband
med skiftet, och en annan institution,
förrättningsmännen, sättes in i
stället. Eftersom stora delar av Kopparbergs
län äro så beskaffade i jorddelningshänseende
att ingen rationalisering
kan äga rum annat än i samband
med omskifte, följer härav som en given
konsekvens att lantbruksnämnden de
facto blir satt åt sidan vid en väsentlig
del av det rationaliseringsarbete som
skall försiggå i länet.

Det är detta som i någon mån har
oroat mig. Jag tycker inte att propositionen
i detta hänseende är riktigt konsekvent.
Dess värre har jag varit iirståndsatt
att väcka någon motion med
yrkande i den riktning varom jag nu
har talat, då jag på grund av sjukdom
var förhindrad att deltaga i riksdags -

Nr 26.

landet inom vissa delar av Kopparbergs län.

arbetet när propositionen avlämnades.
Ledamoten av utskottet herr Holmbäck
har i ett särskilt yttrande närmare utvecklat
synpunkter, som i stort sett
sammanfalla med min, men han har
givetvis varit urståndsatt att framställa
något yrkande, eftersom det icke funnits
täckning därför i någon motion.

På samma gång som jag uttalar min
stora tillfredsställelse över det principiellt
ganska betydelsefulla steg som här
tagits vill jag alltså anmäla avvikande
mening beträffande själva förfaringssättet,
så att det i varje fall i riksdagens
protokoll skall finnas antecknat, att någon
var betänksam. Jag håller nämligen
för sannolikt, att ehuru denna lagstiftning
gäller blott för ett mindre område
så kunna vid den blivande revisionen
av jorddelningslagstiftningen
och införandet av expropriationsrätt
vid omskifte i allmänhet ungefär samma
principer komma att bli vägledande
som de som här kommit till uttryck.
Och i det sammanhanget förefaller det
oundgängligen nödvändigt att rätta till
det som jag här påtalat och sätta in
lantbruksnämnderna i den funktion de
rätteligen böra ha.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Utöver vad den föregående ärade talaren
anförde beträffande innehållet i
denna proposition kan erinras om att
den innehåller nya bestämmelser om
en förenkling i förfarandet, när det gäller
att få skifte till stånd, ävensom om
ökat inflytande för den jordbrukande
befolkningen inom skifteslagen.

Herr Andersson i Falun ansåg det
önskvärt med eu ändrad bestämmelse
beträffande beslutanderätten vid tilldelning
av jord. Enligt hans uppfattning
borde icke förrättningsmännen ensamma
äga rätt att avgöra denna fråga,
utan beslutanderätten borde tillkomma
lantbruksnämnden. Det är riktigt, att
förslaget innebär att förrättningsmännen
få beslutanderätten. Är det ett klart
fall. där ingen tvekan föreligger, kunna

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Eftergift från arbetarskyddslagen.

de tilldela viss person jorden. Men
om flera spekulanter anmäla sig, då
blir lantbruksnämnden inkopplad för
att taga ställning till frågan. Utskottet
utgår liksom departementschefen från
att förrättningsmännen skola handla i
god överensstämmelse med den uppfattning
som råder på orten, en uppfattning
som säkerligen också kommer till
uttryck hos lantbruksnämnden.

Herr Andersson i Falun nämnde att han
var förhindrad att väcka någon motion i
ärendet inom motionstiden. Men utskottet
har haft herr Anderssons motion tillgänglig
— jag hade nämligen fått den
av herr landshövdingen — och den
motionen innehöll i huvudsak samma
synpunkter som kommit till uttryck i
det av länsstyrelsen i Kopparbergs län
avgivna yttrandet. Jag vill nämna att
inom utskottet hade vi den uppfattningen
att man skulle ha kunnat gå på
den av herr Andersson angivna linjen,
om detta kunnat ske utan att göra förrättningsförfarandet
alltför komplicerat.
Utskottet har ju som bekant egen
motionsrätt. Men reservanten inom utskottet
herr Holmbäck ansåg i likhet
med övriga utskottsledamöter att det
förfarande, som angavs av länsstyrelsen
och i den icke väckta motionen, skulle
onödigt komplicera lösningsförfarandet.

Det bör även framhållas att den särlagstiftning
varom här är fråga är av
provisorisk karaktär.

Den fråga som min granne här till
höger har berört har sålunda, herr talman,
prövats inom utskottet, men av
praktiska skäl ha vi ansett att propositionens
förslag var att föredraga, och
vi ha därför givit vår anslutning åt
detta.

Med vad jag nu anfört ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl.

Maj ds proposition angående vissa frågor
rörande skärgårdstrafiken såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Eftergift från arbetarskyddslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen
om arbetarskydd, dels ock en i ämnet
väckt motion.

Genom en den 21 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 267, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag angående eftergift i vissa fall från
bestämmelserna i 19 § första stycket
lagen om arbetarskydd.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma väckt motion,
nr 583 inom andra kammaren av herr
Dahlgren och fru Linderot.

I motionen hemställdes, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 267.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionen II: 583 antaga
det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om
arbetarskydd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Johansson i Norrköping.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

Fru JOHANSSON i Norrköping: Herr
talman! Jag skall gärna erkänna att
detta icke är någon stor fråga. Det gäller
dispens i vissa fall från bestämmelserna
i 19 § första stycket lagen om
arbetarskydd.

Att jag reserverat mig mot utskottets
utlåtande har sin grund i två orsaker.
Jag är inte övertygad om att det kan
ha någon avgörande betydelse för arbetskraftsförsörjningen,
om man medger
denna möjlighet till dispens från
gällande bestämmelser. Departementschefen
har framhållit att det är i synnerhet
förhållandena inom järnindustrien
som föranlett framställningen om
denna dispensrätt. Arbetsprocessen
inom järnindustrien är den tyngsta som
förekommer inom industrien. Detta gör
det så mycket mer betänkligt att gå med
på denna framställning.

Den andra orsaken till min reservation
är den, att jag väl känner till industriarbeterskornas
ställningstagande
till denna fråga. De vilja inte vara med
om någon som helst uppmjukning av
arbetarskyddslagstiftningen. När arbetarskyddskommittén
framlade sitt förslag
om att inskränka nattarbetsförbudet
mellan klockan 22 och klockan 5 till
att gälla mellan klockan 23 och klockan
5, protesterade man från industriarbetarhåll
mot denna åtgärd. Landsorganisationen
har också i sitt remissyttrande
över arbetarskyddskommitténs
förslag framhållit, att kravet på en begränsning
av nattarbetsförbudet inte
uppbäres av de berörda i industriellt
arbete sysselsatta kvinnorna själva och
ej heller av deras fackliga organisationer.
Arbetsmarknadsstyrelsen har heller
inte varit enig om att tillstyrka detta
förslag till ändring, utan de båda ledamöterna
från Landsorganisationen, som
sitta i arbetsmarknadsstyrelsen, ha reserverat
sig mot styrelsens yttrande.

Utskottet framhåller ju att skiftarbetet
kan medföra allvarliga vådor m- såväl
hälsosynpunkt som i andra hänseenden,
och även utskottet har alltså

Eftergift från arbetarskyddslagen.

klart för sig att det kan innebära vissa
risker att medge den föreslagna dispensen.
Utskottet har visserligen tröstat sig
med departementschefens uttalande att
det inte är fråga om något treskiftsarbete.
Men departementschefen säger
dock, att om man behöver lägga om arbetsprocessen
eller arbetstiden på de
olika arbetsplatserna, så kan man gå
med på att det får arbetas på natten,
låt vara att det inte skulle bli mer än
ett nattskift var fjortonde dag. Departementschefen
säger också att han kan
vara med på att arbetet får börja tidigare
på morgonen; det skulle till och
med få börja klockan 4. Detta är ju en
ganska avsevärd ändring i förhållande
till vad arbetarskyddslagen nu stadgar.

Jag vill inte vara med om för mycket
sörlagstiftning beträffande kvinnor på
arbetsmarknaden. Men arbetarskyddslagstiftningens
nattarbetsförbud har varit
av så stor betydelse för industriens
kvinnor, att det måste anföras utomordentligt
starka skäl för att ändra på
detta. Det är därför jag inte kunnat
vara med om att tillstyrka Kungl. Maj ds
framställning i detta avseende. Jag förstår
emellertid, att det inte finns några
möjligheter att få någon resonans för
ett avslagsyrkande, och därför har jag,
herr talman, intet yrkande.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Denna
fråga avser, som den föregående talaren
framhöll, medgivande av dispens
i vissa fall från bestämmelserna i lagen
om arbetarskydd. Vi ha i en motion
anmält avvikande mening från vad som
föreslås i den kungl. propositionen. Genom
denna eftergift är det meningen
att bereda möjlighet till dispens från
arbetarskyddslagens bestämmelse om
förbud mot kvinnas användning i nattarbete.
Denna dispens innebär inte att
det blir fråga om nattarbete bara var
fjortonde dag, utan det blir fråga om
nattarbete varannan vecka varje natt.
.lag skall om eu stund återkomma lill
detta.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Eftergift från arbetarskyddslagen.

Man avser nu att bereda möjlighet att
använda kvinnor i tvåskiftsarbete, och
speciellt är det fråga om järnbruken.
Jag vill i detta sammanhang framhålla
att den nuvarande arbetarskyddslagstiftningen
redan medger tvåskiftsarbete
för kvinnor. Det råder ingen tvekan
om detta, och det bevisas bäst därav att
tvåskiftsarbete för kvinnor praktiseras
vid en rad industrier. Men vad är det
då man åsyftar här? Jo, det är tydligen
fråga om att vid järnbruken få möjlighet
för de kvinnliga arbetarna att kunna
vad man brukar kalla inarbeta det
s. k. lördagsskiftet. Man säger i den
kungl. propositionen, att en dylik arbetsordning
är vanlig och i allmänhet
bland arbetarna anses vara en förmån.
Detta är en uppfattning som vederbörande,
som framfört den, givetvis få stå
för själva. Jag vill för min del inte
acceptera denna arbetsordning utan anser
den vara synnerligen diskutabel.
Tv vad vinner man egentligen med en
dylik uppläggning av arbetstiden? Det
är naturligt att det anses vara en fördel
att slippa gå ned till det s. k. nattskiftet
på lördagen och i stället få en längre
sammanhängande fritid. Men då bör
man också göra klart för sig att när
denna långa sammanhängande fritid
skall börja, det vill säga på lördag morgon,
ha arbetarna arbetat en sammanhängande
tid av inte mindre än 14 timmar.
Var och en förstår ju då att det
inte kan bli så mycket bevänt med denna
fritid. Den måste ju användas i huvudsak
till vila.

Jag tillåter mig att göra några erinringar
med anledning av de praktiska
erfarenheter jag har av denna arbetsordning.
Jag har ju anställning vid en
arbetsplats, där vi — jag vill minnas
sedan 25 år — fått praktisera just denna
ordning. Det är som jag sade förut
en arbetsordning, som innebär att vi
arbeta in lördagsskiftet genom att göra
en s. k. långnatt. När vi först praktiserade
detta förläde vi långnatten till
det sista skiftet, det vill säga fredagens.

Detta anföres också i propositionen såsom
exempel på hur det brukar tillgå.
Vi gingo en hel del år och voro ganska
allmänt missnöjda med denna ordning,
beroende på att, som jag redan sagt,
lördagen inte blev någon fritid utan
gick åt i huvudsak till vila. Man behövde
ju sova praktiskt taget hela lördagen
för att taga igen vad man förlorat
under arbetstiden. Man blev på det klara
med att denna fritid på lördagen var
i det närmaste förfelad. Då vidtog man
den ändringen att man flyttade fram
inarbetandet av lördagsskiftet till närmast
föregående skift, det vill säga torsdagsskiftet.
Detta praktiseras nu vid en
rad arbetsplatser, kanske inte så förfärligt
många, men man vill i alla fall
i allmänhet gärna förlägga inarbetandet
av lördagsskiftet till torsdagen. Vad
innebär då detta? Det innebär att man
efter 14 timmars arbete på torsdagsnatten
går hem på fredagsmorgonen och
får högst 4—5 timmars sömn och därefter
får gå ned igen till 8—8% timmars
arbete. Detta är enligt vår mening
en fullständigt onormal arbetstid.
Med den mångåriga erfarenhet vi hade
om en sådan arbetstid i praktiken fattade
vi beslut om att icke i fortsättningen
acceptera en sådan ordning. Det
är tre fyra år sedan vi upphörde att
arbeta på detta sätt. Vi taga de besvärligheter
som uppstå genom att behöva
göra ett nattskift på lördagen, men vi
taga dem med hänsyn till att vi vilja
bevara vår fysik i den mån det är möjligt.
Vi arbeta således inte in detta lördagsskift
med undantag för de tre sommarmånaderna.

Jag kanske i detta sammanhang bör
säga, att vi aldrig från vårt fackförbund
haft tillåtelse till denna arbetsordning
att arbeta in lördagsskiftet. Det är som
vi framhållit i vår motion alldeles uppenbart,
att en dylik arbetsordning,
oavsett om det gäller manlig eller kvinnlig
arbetskraft, är synnerligen påfrestande.
Den är ju ur hälsosynpunkt alldeles
förkastlig, då det ju är fråga om

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

en så onormalt lång sammanhängande
arbetstid som 14 timmar, och alldeles
särskilt om denna långa arbetstid till
största delen är förlagd till natten. Vi
ha som sagt på vår arbetsplats gått ifrån
detta system. Detta är en anledning till
att jag tillsammans med en annan kammarledamot
väckt en motion, som innebär,
att vi inte vilja vara med om en
sådan ordning.

Jag har särskilt fäst mig vid att utskottet
i sitt utlåtande säger: »Skiftarbete
är ofta förenat med stora olägenheter
för de däri sysselsatta arbetarna
och kan till följd av att arbetet
i betydande utsträckning utföres nattetid
medföra allvarliga vådor för dem
såväl ur hälsosynpunkt som i andra
hänseenden. Skiftarbetets användning
bör därför i görligaste mån begränsas.
Det sagda gäller givetvis i särskilt hög
grad kvinnors utnyttjande i skiftarbete.
» Jag tycker att det är underligt
att utskottet efter detta konstaterande
inte är konsekvent och yrkar avslag på
den kungl. propositionen.

Vad anför då utskottet som motiv för
sitt ställningstagande? Man åberopar
den rådande bristen på arbetskraft, och
man framhåller angelägenheten av att
produktionen i nuvarande situation
ökas. Jag vill ännu en gång erinra om
vad vi redan i vår motion sagt, att vi
inte alls äro övertygade om att resultatet
av dylika eftergifter i fråga om
arbetarskyddslagstiftningen kommer att
bli någon reell produktionsökning. Vi
ha i stället framhållit att hela problemet
om arbetskraftsbristen, speciellt
vid järnbruken, är en fråga om bättre
löner och goda bostäder och inte i första
hand en lagstiftningsfråga. Genom
de eftergifter, som här ifrågasättas,
skulle man enligt vår mening skapa
sämre förhållanden. Vi hävda å vår
sida, att vill man på allvar taga itu med
problemet om arbetskraftsbristen och i
detta sammanhang använda lagstiftningen
bör man undersöka möjligheterna
att åstadkomma en arbetstids -

Eftergift från arbetarskyddslagen.

förkortning. Om det andra skift, som
här åsyftas, förkortades genom att man
genomförde en 40-timmarsvecka, så
skulle därmed hela problemet vara
löst. Då behövde man inte diskutera
om några dispenser. Om man med hjälp
av en sådan lagstiftning kunde nedbringa
arbetstiden, i första hand för
just skiftarbete, vore saken klar. Samtidigt
skulle man vinna ett annat syfte,
nämligen att popularisera de arbetsplatser,
som ha regelbundet återkommande
skiftarbete, och göra dem mera
inbjudande än de för närvarande äro.
En sådan lagstiftning skulle givetvis
också ge ett bättre skydd åt arbetarna
mot alla de fysiska åkommor, som ju
i regel åtfölja skiftarbete.

Frågan om införandet av 40-timmarsveckan
kan ju inte längre betraktas
som någon utopi. Denna 40-tinnnarsvecka
har som bekant blivit verklighet
till och med i vårt land, även om den
hittills varit genomförd i mycket begränsad
omfattning. Jag tar tillfället i
akt att erinra om en liten notis som
jag läste i den socialdemokratiska tidningen
Arbetet bara för en vecka sedan.
Där säges det, att de experiment
med 40-timmarsvecka, som gjorts vid
Höganäsbolaget, enligt de hittills offentliggjorda
rapporterna slagit väl ut.
Framför allt ha bolagets utsikter att
få behålla sina arbetare och möjligheterna
att nyrekrvtera arbetskraft i den
mån så behövts ökat avsevärt. Produktionsresultatet
lär inte heller ha minskats
genom reformen, heter det.

Inom gruvindustrien i allmänhet har
frågan om en arbetstidsförkortning,
helst genom införande av 5-dagarsveckan,
också varit aktuell sedan några
år tillbaka. Nu har genom det i fredags
träffade avtalet för norrbottensgruvorna
isen brutits även där. Detta ger
oss en erinran om ett av de alternativ
som finns när det gäller att försöka få
arbetskraft Ull järnindustrien och då
kanske i första hand till järnbruken.
Då gäller det att åstadkomma förbätt -

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Eftergift från arbetarskyddslagen.

ringar för arbetarna och icke, såsom i
propositionen föreslås, försämringar.
Jag vill erinra om — vilket vi också
gjort i vår motion — att vi nu liksom
hela den svenska arbetarklassen vänta
på att proposition om ny arbetarskyddslag
skall framläggas nästkommande
år. Denna fråga har ju varit föremål
för utredning under en lång rad
av år. Hela det arbetande folket i vårt
land väntar på förbättringar på arbetarskyddets
område, men absolut inte
på försämringar. Jag tycker att man
därför gjorde klokast i att vänta tills
denna fråga ligger på riksdagens bord.

Med vad jag här sagt, herr talman,
yrkar jag bifall till motionen nr 583 i
denna kammare, vari yrkas, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 267.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag är lika tveksam beträffande
denna tillfälliga uppmjukning av arbetarskyddslagen
som fru Johansson är.
Men man brukar ju säga, att nöden har
ingen lag. Jag är inte kapabel att bedöma,
om man skall betrakta det nuvarande
läget som ett nödläge. Men alla
äro ju medvetna om att det å ena sidan
råder brist på arbetskraft och å andra
sidan ett stort behov av ökad produktion.
När det nu föreslås en sådan ändring
av denna lag, att dispens kan lämnas
i enskilda fall, och denna bestämmelse
endast skall gälla ett år, kan rimligen
därmed icke någon olycka vara
skedd. Trots mina betänkligheter har
jag i utskottet anslutit mig till Kungl.
Maj:ts proposition. Jag vill dock här
understryka den uppfattningen, vilken
också uttalats i utskottets utlåtande, att
dispensmöjligheten skall begagnas med
utomordentlig försiktighet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Hellbacken.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
hade faktiskt väntat mig att utskottets

talesman skulle anvisa någon annan utväg
att lösa problemet än att bara rekommendera
eftergifter, som åstadkomma
försämringar för arbetarna. Jag tycker
inte det räcker med att säga, att
regeringen kommer att vara ytterst försiktig
när det gäller att ge dispens.

Från fackligt håll ha vi synnerligen
tråkiga erfarenheter av all dispensgivning.
Vi ha en lag som säger, att det
är tillåtet att arbeta vissa övertidstimmar,
men lagen ger även tillstånd att
arbeta längre i det fall, där dispens
kan lämnas. Under min 30-åriga fackliga
verksamhet har jag knappast varit
med om att vid något enda tillfälle medge
dylik dispens med tanke på hur
utarbetade och utslitna arbetarna äro.
Men jag tror mig inte kunna minnas
att man någon enda gång tagit hänsyn
till vad vi i vår organisation sagt. Man
har enbart fäst sig vid vad arbetsgivarna
anfört. Jag är därför rädd för
att så även skall bli fallet denna gång.

När man säger att denna dispensmöjlighet
bara skall finnas under ett
år, borde man enligt min mening kunna
vänta även detta år. Man skulle väl
kunna förutsätta, att beslut då äntligen
skulle kunna fattas om ny arbetarskyddslag.
Jag hade närmast väntat att
herr Olovson skulle kunna ge närmare
upplysningar på den punkten, då jag
vill minnas att herr Olovson under
alla dessa år tillhört den kommitté, som
skulle ha frambragt detta förslag till
arbetarskyddslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av

Lördagen den 26 juni 1948 ein.

Nr 26.

förordningen den 15 december 1944 (nr
779) om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor, dels ock en
i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Lönereglering för övningslärare m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
192, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för övningslärare
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 136 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
i statsrådsprotokollet framlagda grunderna
för en omorganisation av övningslärarnas
avlönings- och anställningsförhållanden,
avsedd att om möjligt
träda i tillämpning den 1 juli
1949, dels ock medgiva, att en provisorisk
förbättring av övningslärarnas
avlöningsförhållanden måtte få
verkställas för budgetåret 1948/49 i huvudsaklig
överensstämmelse med av
chefen för finansdepartementet i nämnda
protokoll förordade grunder och i
enlighet med de närmare föreskrifter,
som komme att meddelas av Kungl.
Maj :t.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal motioner.

Avd. I—IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avd. V. Lönegrader.

Kungl. Maj :ts i propositionen nr 136
framlagda förslag innebar i fråga om
lönegradsplaceringen för de ordinarie
övningslärarna i teckning, musik och
gymnastik, att dessa skulle placeras i
följande lönegrader, nämligen vid folkoch
småskoleseminarier i Ca 25, vid
högre allmänna och högre tekniska lä -

Lönereglering för övningslärare m. m.

roverk i Ca 23 och vid övriga skolformer
i Ca 21.

Såsom normallönegrad för de ordinarie
lärarinnorna i hushållsgöromål hade
föreslagits Ca 18, varjämte föreslagits,
att dessa lärarinnor vid de kommunala
flickskolorna, statens normalskola samt
folk- och småskoleseminarierna skulle
placeras i Ca 20 samt lärarinnorna vid
statens skolköksseminarium i Ca 25.

Beträffande ordinarie lärarinnor i
kvinnlig slöjd hade Kungl. Maj:t föreslagit,
att sådana ordinarie lärarinnor i
kvinnlig slöjd, som innehade fullt tillfredsställande
kompetens, skulle placeras
i Ca 18 vid kommunala flickskolor
och statens normalskola, i Ca 23 vid
folkskoleseminarier med kvinnliga seminarieelever
och vid småskoleseminarier
ävensom vid statens skolköksseminarium
samt i Ca 16 vid övriga skolor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman m. fl. (1:290) och den andra
inom andra kammaren av herr Kyling
m. fl. (II: 442), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att ordinarie lärare
i teckning, musik och gymnastik
vid fristående realskolor, högre kommunala
skolor och läroanstalter för
blinda och dövstumma skulle placeras
i lönegrad 23, att ordinarie lärare i
hushållsgöromål vid allmänna läroverk,
kommunala och praktiska mellanskolor,
högre folkskolor, läroanstalter för blinda
och dövstumma samt vid folk- och
fortsättningsskolor skulle placeras i
lägst lönegrad 20, att lärare i kvinnlig
slöjd vid allmänna läroverk, manligt
seminariums övningsskola, läroanstalter
för dövstumma samt folk- och fortsättningsskolor
i lönehänseende skulle
likställas med lärare i manlig slöjd med
högre kompetens, samt att extra ordinarie
övningslärare skulle placeras eu
lönegrad under här ovan föreslagna lönegrader
för motsvarande ordinarie övningslärare.

I en inom första kammaren av herr
Fahlander viiekt motion (1:292) hade

7 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 26''.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

riksdagen föreslagits besluta, att ordinarie
lärare i hushållsgöromål vid allmänna
läroverk, kommunala flickskolor,
kommunala och praktiska mellanskolor,
högre folkskolor, läroanstalter
för blinda och dövstumma samt vid
folk- och fortsättningsskolor skulle placeras
i samma lönegrad.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Osvald m. fl. (I: 294) och den andra
inom andra kammaren av herr ATorup
m. fl. (II: 444) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att lärarinnor
i hushållsgöromål vid alla andra skolformer
än statens skolköksseminarium
skulle placeras i lägst lönegrad Ca 20.

I en inom andra kammaren av herr
Allard m. fl. väckt motion (II: 441)
hade hemställts, bland annat, att riksdagen
ville besluta att ordinarie lärare
i teckning, musik och gymnastik vid
fristående realskolor, högre kommunala
skolor och läroanstalter för blinda och
dövstumma skulle bibehållas i nuvarande
löneställning eller Ca 23.

Utskottet hemställde i avd. V, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kung], Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:290 och 11:442 samt 11:441, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad departementschefen
anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i teckning,
musik och gymnastik;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 290 och II: 442, såvitt nu vore i fråga,
I: 292 samt I: 294 och II: 444 godkänna
vad departementschefen anfört rörande
lönegradsplaceringen av ordinarie
lärare i hushållsgöromål;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:289 och 11:443 samt 1:290 och II:
442, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad departementschefen anfört rörande
lönegradsplaceringen av ordinarie
lärare i kvinnlig slöjd;

d) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag ä motionerna
I: 289 och II: 443, såvitt nu vore i fråga,
samt 1:309 och 11:473 godkänna vad
departementschefen anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare
i manlig slöjd;

e) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 290 och II: 442 samt II: 441, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört
rörande lönegradsplaceringen av
extra ordinarie övningslärare.

Reservationer hade vid avd. V avgivits 1)

beträffande ordinarie lärare i
teckning, musik och gymnastik av herrar
Johan Bernhard Johansson, Pauli,
Andrén, fröken Osvald, herrar Bergh,
Malmborg i Skövde, Sefve och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka,
att lärare i teckning, musik och gymnastik
vid fristående realskolor, högre
kommunala skolor och läroanstalter för
hlinda och dövstumma skulle placeras
i 23 lönegraden och att utskottet i
punkten a) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 290 och II: 442 samt II: 441, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört rörande lönegradsplaceringen
av ordinarie lärare i teckning,
musik och gymnastik;

2) beträffande ordinarie lärare i hushållsgöromål
av herrar Johan Bernhard
Johansson, Pauli, Andrén, fröken Osvald,
herrar Bergh, Malmborg i Skövde,
Sefve och Birke, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka, att skolkökslärarinnorna
vid samtliga skolformer utom statens
skolköksseminarium skulle placeras
i 20 lönegraden och att utskottet i
punkten b) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:290 och 11:442, såvitt nu vore i
fråga, 1:292 samt 1:294 och 11:444
godkänna vad dessa reservanter anfört

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

rörande lönegradsplaeeringen av ordinarie
lärare i hushållsgöromål;

3) likaledes beträffande ordinarie lärare
i hushållsgöromål av herrar Oscar
Olsson, Larsson, Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Bergström, Mårtensson,
Wallentheim och Lindholm, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka, att skolkökslörarinnorna
vid kommunala flickskolor
skulle placeras i 18 lönegraden
och att utskottet i punkten b) bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionen
I: 292 ävensom med avslag å motionerna
I: 290 och II: 442, såvitt nu vore i
fråga, samt I: 294 och II: 444 godkänna
vad nämnda reservanter anfört rörande
lönegradsplaeeringen av ordinarie lärare
i hushållsgöromål;

4) beträffande ordinarie lärare i
kvinnlig slöjd av herrar Oscar Olsson,
Larsson, Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Bergström, Mårtensson, Wallentheim
och Lindholm, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka, att slöjdlärarinnorna
vid kommunala flickskolor skulle
placeras i 16 lönegraden och att utskottet
i punkten c) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:289 och 11:443 samt 1:290
och II: 442, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört rörande
lönegradsplaeeringen av ordinarie
lärare i kvinnlig slöjd;

5) av herr Pauli, utan angivet yrkande; 6)

av fröken Osvald, likaledes utan
angivet yrkande.

Efter föredragning av avd. V anförde:

Herr SEFVE: Herr talman! Såsom
framgår av utlåtandet har utskottet varit
enigt i sin uppfattning att det framlagda
förslaget kommer att bli till fördel
såväl för skolorna och deras elever
som också i stort sett för övningslärarna.

Meningarna ha däremot varit delade
när det gällt alt bedöma, i vilka löne -

Lönereglering för övningslärare m. m.

grader dessa lärare skola placeras. Tidigare
ha lärarna erhållit lön alltefter
löneförhållandena vid de skolor, där
de haft tjänst. Nu däremot skola de inplaceras
i ett och samma lönegradssystem.
Det är därför ganska naturligt
att olika meningar gjort sig gällande.

För min del har jag anmält reservation
på två punkter, i ena fallet beträffande
de ordinarie lärarna i teckning,
musik och gymnastik vid de allmänna
läroverken, enkannerligen de
fria realskolorna och därmed jämställda
skolor, och i andra fallet beträffande
hushållslärarinnorna. I fråga
om hushållslärarinnorna har jag reserverat
mig av det skälet, att de enligt
min och mångas uppfattning ha underkastat
sig en utbildning, som är så pass
lång och dyrbar, att den bör berättiga
dem till en något högre lönegradsplacering
än den som föreslagits av Kungl.
Maj:t. Enligt reservanternas uppfattning
böra de placeras en lönegrad under
folkskollärarinnorna, d. v. s. i 20 lönegraden.

Beträffande de ordinarie tecknings-,
musik- och gymnastiklärarna bör man
beakta en annan omständighet. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag komma dessa lärare
vid fristående realskolor, högre
kommunala skolor och läroanstalter för
blinda och dövstumma att placeras två
lönegrader lägre än för närvarande är
fallet och två lönegrader lägre än motsvarande
lärare vid de högre allmänna
läroverken. Nu förhåller det sig emellertid
på det sättet, att man inte gärna
kan göra någon skillnad mellan övningslärarna
vid t. ex. en fristående
realskola och samma lärare vid de högre
allmänna läroverken. Särskilt vid de
större högre allmänna läroverken äro
ofta två lärare anställda, av vilka den
ene tjänstgör på gymnasialstadiet och
den andre på realskolestadiet. Båda
dessa lärare skola enligt det föreliggande
förslaget placeras i 23 lönegraden.
Men den lärare som tjänstgör på
realskolestadiet vid ett sådant läroverk

100

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

liar precis samma undervisningsskyldighet
och samma arbete som vederbörande
lärare vid en fristående realskola.
Det föreligger alltså i detta fall
inte något skäl till att den senare skulle
ha en lägre lönegradsplacering. Lärarna
vid de fristående realskolorna ha snarast
ett mera ansvarsfullt arbete än de
som undervisa på motsvarande stadium
vid de högre allmänna läroverken. Som
jag förut sagt är det mycket svårt att
sätta en gräns och bestämma vilka lärare
som skola placeras i den högre
lönegraden och vilka som skola placeras
i den lägre lönegraden. Som jag redan
framhållit anser jag det olämpligt
att gränsen skall gå mellan de högre
allmänna läroverken och de fristående
realskolorna, eftersom lärarna vid dessa
båda läroanstalter ha delvis samma
tjänstgöring. Däremot är det lätt att
dra gränsen mellan å ena sidan lärarna
vid realskolorna och å andra sidan lärarna
vid folkskolorna av bl. a. den
anledningen, att vissa lärare vid realskolorna
i regel ha större undervisningsavdelningar
än vad man har i folkskolan.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
punkten A få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl., och i fråga
om punkten B till reservation nr 1,
även den avgiven av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Häruti instämde herr Håstad.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Såväl i den pedagogiska som i
den skolpolitiska debatten synes man
vara ense om att undervisningen i övningsämnena
är eftersatt. Utbildningsförhållandena
för vissa kategorier av
övningslärare äro inte heller rationellt
ordnade. Denna fråga är, om jag icke
missminner mig, föremål för utredning,
och man får hoppas att denna leder till
resultat så fort som möjligt. Anställnings-
och avlöningsförhållandena för

flera kategorier av dessa lärare ha varit
mindre tillfredsställande, och allt detta
och mera därtill har gjort, att det i väsentliga
delar av detta undervisningsområde
brister i effektivitet och att förhållandena
inte äro ordnade på ett sätt
som ämnenas vikt synes motivera.

Det föreliggande förslaget till reglering
av anställnings- och löneförhållanden
för övningslärare inrymmer otvetydigt
många förtjänster. Det innebär att
man kan samordna tjänster vid skilda
skolor och skoltyper. Därigenom skapas
ett underlag för reglerad tjänst med
full årstjänstgöring i vissa fall, alltså
med årslön och reglerade pensionsförmåner,
vilket allt är att betrakta som
väsentliga framsteg. Reservanterna ha
ju också, som herr Sefve nyss antydde,
i det avseendet ansett sig höra biträda
Kungl. Maj:ts förslag utom i två punkter,
vilka han angav i sitt anförande.
Herr Sefve motiverade för sin del utförligt
reservationen beträffande övningslärare
i gymnastik, teckning och
musik, och jag kan sålunda nöja mig
med att på den punkten instämma i de
synpunkter han anförde.

För egen del skulle jag, herr talman,
vilja litet närmare beröra de skäl vi
ansett föreligga för en bättre löneställning
för lärarinnor i husliållsgöromål.
Ingen vill nog bestrida skolköksundervisningens
stora betydelse. Vid denna
undervisning behandlas hemmets skötsel,
kostens rätta beskaffenhet samt
individens och hemmets ekonomi, allt
frågor som äro av den största vikt.
Över lärarlönesakkunnigas förslag ha
avgivits en rad yttranden. Av dessa yttranden
framgår, att det finns en utpräglad
opinion för att lärarinna i hushållgöromål
skall få en bättre löneställning
än de sakkunniga föreslagit.

Man måste väl i det sammanhanget
tillmäta skolöverstyrelsens yttrande ett
alldeles särskilt värde. Skolöverstyrelsen
har för sin del förordat placering
av dessa lärarkrafter i Ca 21. överstyrelsen
har också erinrat om att dessa

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

101

lärarinnor redan nu i viss utsträckning
ha denna lönegradsplacering. Jag tycker
också, herr talman, att det är av intresse
och vikt att erinra om att överstyrelsen
i sitt yttrande hänvisat till
vad flertalet folkskolinspektörer anfört
på denna punkt. De ha utan tvivel stora
möjligheter att på ett vederhäftigt sätt
bedöma det krävande, ansvarsfulla och
gagnande arbete, som skolkökslärarinnorna
utföra vid folk- och fortsättningsskolor.
Flertalet av dessa inspektörer
ha i sina yttranden hävdat, att den av
de sakkunniga föreslagna löneplaceringen
av skolkökslärarinnorna måste
anses för låg.

Det må också tillåtas mig att i koncentrerad
form återgiva några punkter
i överstyrelsens yttrande, överstyrelsen
framhåller, att lärarinna i hushållsgöromål
vid folk- och fortsättningsskolor
har längre lektionstid än övriga lärare
vid dessa skolor, nämligen vid folkskolor
alltid och vid fortsättningsskolor i
regel 60 minuters längre lektionstid, att
den ambulerande tillvaro som fortsättningsskolans
skolkökslärarinnor måste
föra är mycket påfrestande, att inom
samtliga skolformer meddelas i hushållsgöromål
i avsevärd grad teoretisk
undervisning, samt att det ur arbetsmarknadssynpunkt
är synnerligen viktigt,
att skolkökslärarinnor erhålla en
sådan löneställning att inte husligt arbete
kommer att betraktas som mindre
värt ur .social synpunkt. Detta är, såvitt
jag förstår, synpunkter, som måste
tillmätas mycket stor betydelse.

Man kan också erinra om andra yttranden,
som avgivits i anslutning till
betänkandet. Jag skall inte göra det för
att inte i onödan uppta tiden. De gå
emellertid i samma riktning som överstyrelsens
av mig i vissa delar citerade
yttrande.

De sakkunniga ha som ett motiv för
hög lönegradsplacering anfört svårigheter
vid undervisningen ur disciplinär
synpunkt. Detta motiv har enligt min
uppfattning sin tillämpning på skol -

Lönereglering för övningslärare m. m.

köksundervisningen i mycket hög grad.
Att utan märkbara åtgärder upprätthålla
en önskvärd ordning vid ett arbete,
där eleverna äro så självverksamma
och i rörelse i sådan utsträckning som
vid undervisning i hushållsgöromål, är
odiskutabelt ytterst krävande. Under
senare tid ha ju också pojkar i större
utsträckning än tidigare kommit att deltaga
i denna undervisning, och att detta
inte precis minskat de disciplinära
svårigheterna är omvittnat av de lärarinnor,
som fått tillfälle att pröva på
denna undervisning med pojkar i skolkökslaget.

Såväl i betänkandet som i propositionen
har anförts, att utbildningstidens
längd måste tillmätas stor betydelse vid
lönesättningen, och det är enligt min
uppfattning riktigt. Vi reservanter ha
den uppfattningen, att skolkökslärarinnornas
utbildning närmast kan jämföras
med folkskollärarnas. Skolkökslärarinnornas
utbildning omfattar en 3-årig
seminarietid och föregås av en obligatorisk
praktikanttjänst på ett år, alltså
tillsammans 4 år. Vidare är att märka,
att undervisningen vid seminarierna
omfattar inte bara praktiska utan också
teoretiska ämnen i betydande omfattning.
Man skulle således, om man
tar hänsyn till utbildningens omfång,
närmast komma till den slutsatsen, att
skolkökslärarinnorna som sagt böra
jämställas med folkskollärarna. Vi ha
emellertid för vår del ansett oss böra
göra en viss modifikation härvidlag och
stannat vid att i vår reservation föreslå,
att skolkökslärarinnorna placeras i
20 lönegraden.

I utskottets utlåtande heter det på ett
ställe: »Även om denna löneställning»,
— alltså den som utskottet föreslår,
nämligen 18 lönegraden — »på sätt departementschefen
framhållit, ur vissa
synpunkter kan förefalla väl låg, bär
utskottet likväl med hänsyn till vad de
sakkunniga i frågan anfört ansett sig
böra biträda förslaget». Det iir, såvitt
jag, herr talman, förstår, ett erkännan -

102

Nr 26.

Lördagen den 20 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

de av att den av utskottet föreslagna
lönesättningen ar för låg. Det har såväl
i propositionen som i betänkandet
och ävenså i utskottets utlåtande framhållits,
att det är svårt att göra en rättvis
avvägning vid lönegradsplaceringar. Det
gäller på alla områden och kanske inte
minst på detta område. Jag är den
förste att vilja erkänna dessa svårigheter,
men vi reservanter ha dock kommit
till den uppfattningen, att en förbättring
av lönegradsplaceringen i jämförelse
med utskottets förslag är motiverad
och bör ske beträffande de i reservationen
omnämnda grupperna. I
anslutning till vad som där anförts och
även till vad jag här sagt, ber jag alltså
herr talman, att få yrka bifall till de av
herr J. B. Johansson in. fl. avgivna reservationer,
som äro fogade till detta
utskottsutlåtande.

I detta yttrande instämde herr Dickson.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det ärende vi nu diskutera har
ju omfattats med ett osedvanligt intresse.
Så snart propositionen blivit
framlagd blev det rörelse på olika håll
ute i landet. Det hade upptäckts, att i
förslaget ifrågasattes inte bara, såsom
vanligen brukar vara fallet, vissa löneökningar
utan även justeringar nedåt,
vilket upprörde sinnena i en alldeles
osedvanligt stor utsträckning.

Såsom herr Sefve framhöll är det här
fråga om att ordna tjänstgöringsförhållandena,
så att vederbörande övningslärare
erhålla ett mera ordinärt arbete
vad beträffar tjänstgöringstiden, och de
skulle därmed också bli inrangerade i
ett ordentligt lönesystem. Departementschefen
har i början av propositionen
yttrat, att han med hänsyn till vad
som anförts i de olika yttranden, som
avgivits över lärarlönesakkunnigas förslag,
var tveksam om huruvida tiden
var mogen att lägga fram ett förslag
till lösning av denna fråga. Meningarna

voro nämligen så starkt delade. Han
kom emellertid till den slutsatsen, att
det för flertalet av de befattningshavare
det här gäller vore en fördel, om
en lönereglering bleve genomförd, och
därför övervann han sina betänkligheter
och framlade förslaget.

Vid den förberedande behandlingen
av denna fråga i statsutskottets andra
avdelning uppvaktades vi av olika kategorier
befattningshavare, som berördes
av frågan. Och de framförde mycket
kritiska anmärkningar mot det
kungl. förslaget. De gjorde gällande, att
de förlorade på det ena eller det andra
genom vad som ifrågasatts i förslaget.
Sedan vi hört dessa kritiska yttranden,
tillät jag mig citera departementschefens
uttalande, att han vore tveksam,
huruvida tiden vore mogen för framläggande
av förslaget, och frågade: Om
ni anse, att förslaget är sådant, att ni
komina i sämre läge, ifall det antages,
är det då inte bättre, att frågan i år
får falla, att alltså propositionen avvisas
av riksdagen? På den frågan var
emellertid flertalet av de uppvaktande
inte villiga att svara ja. Nej, de voro
i allmänhet rätt angelägna om att få
propositionen bifallen, men de ville få
högre lönegradsplaceringar än som föreslagits
i propositionen. Det är mänskligt.
Jag vill inte göra någon erinran
mot det i och för sig, men i det svar
de avgåvo inför avdelningen ligger uppenbarligen
ett erkännande av Kungl.
Maj:ts förslag, som vi enligt min mening
inte skola bortse ifrån i detta
sammanhang. När man under åberopande
av olika skäl gör gällande, att
den ena eller andra kategorien borde
placeras i högre lönegrad än Kungl.
Maj :t föreslagit, skola vi komma ihåg,
att flertalet av dem, som beröras av
förslaget — jag kan säga alla utom
gymnastiklärarna, vilka sedermera förklarade,
att för deras del vore det fördelaktigare,
att förslaget avvisades —
voro mycket angelägna om att propositionen
skulle bifallas.

Nr 26.

103

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Jag skulle vilja säga till dem, som nu
äro särskilt kritiska mot förslaget, att
det är alldeles uppenbart, att man inte
kan göra alla människor till lags. Herr
Sefve erkände ju också, att det är svårt
att skapa rättvisa åt alla. Denna lönereglering
innebär ju att för övningslärarna,
som hittills huvudsakligen varit
timlärare, skall det skapas ett ordentligt
avlöningssystem. Det är sålunda
fråga om en mycket genomgripande
ändring, och det är därför alldeles
klart, att det måste bli meningsbrytningar
och att det som herr Sefve sade
är svårt att finna den rätta linjen. Jag
skulle emellertid vilja trösta dem, som
nu äro allra mest missnöjda, med att
återge följande uttalande av utskottet
på sid. 32 i utlåtandet: »Utskottet får
i detta sammanhang även framhålla, att
enligt utskottets mening genom utfärdandet
av vederbörliga övergångsbestämmelser
torde böra tillses, att ordinarie
övningslärare vid oförändrade
tjänstgöringsförhållanden komma att
bibehållas vid omedelbart före löneregleringens
ikraftträdande åtnjuten löneinkomst
av innehavd tjänst.» Detta
innebär enligt min mening en slags
garanti för att ordinarie befattningshavare
inte bör vidkännas någon lönereduktion.
Om vi taga fasta på detta,
kanske vi kunna behandla detta ärende
litet lugnare i fortsättningen.

Jag kan inte underlåta att påpeka en
annan sak med anledning av att det
varit så livligt motionerande i denna
fråga här i kammaren. Om det varit
lika starkt intresse i kväll vid frågans
avgörande som vid tiden för motionsavlämnandet,
skulle jag ha haft större
respekt för motionärerna än jag nu kan
hysa. Jag tror att många av dem, som
skrevo under motionerna, hade bra liten
kännedom om vad de skrevo under.
.lag är övertygad om att om alla motionärerna
vetat vilken löneställning
Kungl. Maj:t föreslagit, hade många av
dem inte blivit motionärer. Jag hop -

Lönereglering för övningslärare m. m.

pas det i varje fall för motionärernas
egen skull.

Vi måste ju göra klart för oss, att vi
kunna inte lönereglera på något område
utan att det kan få konsekvenser
på andra närliggande områden. Jag frågade
en person, som haft med detta
ärende att göra, vad en förhöjning av
lönegradsplaceringen för småskollärarinnorna
med en lönegrad skulle kosta
staten. Svaret var: omkring 2 miljoner
kronor om året. För folkskollärarna
skulle motsvarande förhöjning kosta
omkring 10 miljoner kronor om året.
När vi fatta beslut i en löneregleringsfråga
av så mångsidig art som den nu
föreliggande, skola vi inte glömma bort
de konsekvenser ett ställningstagande
till förmån för högre lönegradsplacering
kan komma att få på andra löntagargrupper.
Detta skulle jag vilja allvarligt
lägga kammarens ledamöter på
hjärtat, när de nu så ivrigt tala för
en påbyggnad av Kungl. Maj:ts förslag.

Jag står i den jag kan säga angenäma
ställningen, att jag vid ärendets
behandling i statsutskottet gått på
Kungl. Maj:ts linje hela vägen igenom.
Det finns reservanter, som förordat
höjning av lönegradsplaceringen för
vissa grupper utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit, och det finns även reservanter,
som föreslagit sänkning. Jag vill,
herr talman, framhålla, att när jag bedömer
de sakliga motiven för de olika
förslagen i reservationerna, måste jag
för min personliga del erkänna, att de
motiv, som anförts för sänkning, äro
starkare än motiven för höjning. Emellertid
ber jag under åberopande av vad
jag nu sagt att få yrka bifall till Kungl.
Maj :ts förslag på den nu föredragna
punkten för samtliga de befattningshavare
det här gäller.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Jag skall inte dölja, att jag för min del
är synnerligen tveksam, om jag över

104

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

huvud taget skall biträda den kungi.
propositionen och gå in för ett principbeslut
om lönereglering för övningslärarna
redan nu. Jag är tveksam först
och främst emedan enligt min mening
tidpunkten nu över huvud taget inte
är lämplig för några mera omfattande
löneregleringar. Vidare är jag tveksam
även av det skälet, att om man nu genomför
en lönereglering sådan som den
här föreslagna, kan det, mycket snabbt
för övrigt, väntas framkalla krav på
löneregleringar, som skulle innebära
lönegradsuppflvttningar, även från
andra stora lärarkategorier. Detta kan
i sin tur leda fram till att krav på löneregleringar
framställas från ytterligare
andra stora grupper av befattningshavare.
Vi kunna härigenom med andra
ord ledas in på en serie långtgående
löneregleringar, där den ena gruppens
uppflyttning användes som argument
också av andra grupper, och därmed
äro vi inne på en saxning, om vilken
vi inte veta var den skall sluta.

Anledningen till att jag för min del
trots dessa betänkligheter gått med på
att yrka bifall till propositionen i dess
väsentliga delar är övningsämnenas
ställning på skolschemat. För min del
tillmäter jag övningsämnena en utomordentligt
stor roll, och jag vill gärna
åt dessa ämnen ge en lika stark ställning
som åt de egentliga kunskapsämnena.
Jag anser detta vara utomordentligt
viktigt. Enligt min mening
kan detta önskemål inte gärna tillgodoses
på något annat sätt än genom att
man försöker bereda övningslärarna en
fastare ställning och utsträckt tjänstgöring
och därmed en hyggligare inkomst
än de hittills haft.

Under diskussionen har sagts, att det
föreliggande förslaget skulle för vissa
grupper innebära en sänkning av tjänsternas
placering ifrån en högre lönegrad
till en lägre. Jag vill erinra om
vad utskottet på den punkten har sagt,
nämligen att en sådan sänkning endast
är relativ. Enligt min mening är det

riktigare att vid en lönereglering göra
en avvägning, som är rimlig i förhållande
till andra yrkesgrupper, än att
placera en befattning mycket högt med
tanke på att befattningshavaren har en
relativt kort tjänstgöring, varför befattningen
skulle behöva placeras högt
för att inte inkomsten skall bli alltför
låg. Jag vill också säga, att jag finner
det i och för sig inte orimligt, att man
vid en lönereglering kan komma fram
till en sänkning av lönegradsplaceringen
för en eller annan befattning.
Det betyder inte en minskad inkomst
för en befattningshavare. Det betyder
en omprövning av hur befattningen
över huvud taget gestaltar sig, hurudana
arbetsuppgifterna där kunna vara
och hurudana de krav kunna vara, som
man ställer på befattningshavaren.

I det stora hela tycker jag, att Kungl.
Maj:ts förslag är måttfullt, men på två
punkter måste jag opponera mig, nämligen
beträffande skolkökslärarinnorna
och beträffande slöjdlärarinnorna vid
kommunala flickskolor. Enligt propositionen
och även enligt utskottets förslag
placeras dessa lärarinnor två lönegrader
högre än motsvarande lärarinnor
vid de allmänna läroverken och de
kommunala mellanskolorna. Jag kan
inte finna, att det finns några skäl för
att placera dessa lärarinnor vid de
kommunala flickskolorna i en högre
lönegrad. Såvitt jag kan finna ställas
inte på dessa lärarinnor större fordringar
än på lärarinnorna vid läroverken
och de kommunala mellanskolorna,
och framför allt måste jag säga mig,
att det är litet groteskt att placera en
lärarinna i hushållsarbete vid en kommunal
flickskola i högre lönegrad än
motsvarande lärarinna vid en praktisk
mellanskola, där det dock finns en hushållsteknisk
linje.

Vidare kan jag med hänsyn till den
kommande skolreformen inte biträda
Kungl. Maj ds och utskottets förslag på
denna punkt. Vi veta i detta nu inte
något närmare om flickskolans framtida

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

105

ställning i det svenska skolsystemet,
och jag tror, att det därför vore klokt
att i nuvarande läge inte binda oss på
denna punkt utan se till att vi ha full
rörelsefrihet för framtiden.

Med utgångspunkt från dessa synpunkter
ber jag, herr talman, att beträffande
punkten B fä yrka bifall till den
med 2) betecknade, av herr Oscar Olsson
in. fl. avgivna reservationen och i
fråga om punkten C få yrka bifall till
den med 1) betecknade, av herr Oscar
Olsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr KYLING: Herr talman! I denna
fråga finns det en hel del synpunkter,
som man skulle vilja framföra, men på
grund av den långt framskridna tiden
skall jag försöka villfara talmannens
önskan att inte tala alltför länge.

Herr Wallentheim säger, att det kunde
vara farligt att nu göra en ganska
omfattande lönereglering. Vi måste emellertid
göra fullt klart för oss, att denna
stora grupp av lärare, övningslärarna,
inte fingo vara med om löneregleringen
förra året, och detta uteslutande av den
anledningen, att Kungl. Maj :t hade uppdragit
åt 1941 års lärarlönesakkunniga
att först utreda frågan. När denna
grupp således fått sladda efter ett helt
år och dessutom enligt utskottsförslaget
nu får sladda efter ytterligare minst
ett helt år, då kan man väl ändå inte i
rimlighetens namn säga, att denna
grupp inte är berättigad till denna lönereglering.

Jag skall endast uppehålla mig vid
ett par punkter i utlåtandet och går då
först till de sakkunnigas förslag. De
sakkunniga ha föreslagit två slag av
åtgärder i sitt betänkande. Dels är det
organisatoriska åtgärder, vilka syfta
till att övningslärarna i större utsträckning
än hittills skola få fulla tjänster,
dels en lönereglering. De organisatoriska
förslagen ha hälsats med stor tillfredsställelse
från övningslärarnas sida.

Lönereglering för övningslärare m. m.

Det är emellertid svårt att göra alla
dessa tjänster fullständiga. Enligt den
provorganisation, som de sakkunniga
utfört, skulle vid de högre skolformerna
inte mer än i genomsnitt 41 % av lärarna
få full tjänstgöring, d. v. s. 30
veckotimmar. Majoriteten av lärarna
vid dessa skolformer — i genomsnitt
59 9<> — får fortfarande icke full tjänstgöring.
Genomsnittssiffrorna innesluta
för övrigt variationer åt båda hållen.
Således skulle exempelvis endast en
tredjedel av musiklärarna få full tjänst.
Tjänstgöringsförhållandena skulle således
inte bli idealiska på något sätt,
utan övningslärarna komma även i fortsättningen,
trots den förbättring som
här redovisats, i en mindre gynnsam
ställning jämfört med andra lärarkategorier.

Det har redan talats om i dag i denna
debatt, att vissa lärarkategorier, som
nu ha statligt reglerade löner, komma
att få sina lönegradsplaceringar sänkta.
Det är ju riktigt som statsutskottets
ärade talesman, herr Svensson i Grönvik,
sade, att de ordinarie lärarna nu
inte skola få vidkännas någon löneminskning
utan tillerkännas samma lön
som tidigare, ifall löneregleringen inte
ger positivt resultat. Vi ha emellertid
också att tänka på rekryteringen för
framtiden. Det kan måhända bli ganska
besvärligt att få en tillräcklig rekryteringsbas
för de tjänster det här gäller.

Många övningslärare komma nu, trots
de organisatoriska förbättringarna, inte
att få de fulla tjänster jag talat om. Vidare
skola vi också hålla i minnet, att
de övningslärare, som ha statligt reglerade
löner, inte överförts på 1947 års
avlöningsreglemente. De provisoriska
lönetillägg, som utgått som kompensation
härför, ha beräknats så knappt, att
många lärare fått lönebelopp, som faktiskt
avsevärt underskridit vad motsvarande
statstjänstemän åtnjutit. Jag vill
därför bara ytterligare understryka, att
övningslärarna hela tiden kommit att
släpa efter i denna utveckling.

106 Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

Sedan skall jag, herr talman, bara under
några minuter taga upp de olika grupperna
för sig och se, vad som åtgjorts
och vilka förhållanden de komma i. Beträffande
slöjdlärarna och slöjdlärarinnorna
har utskottet inte velat gå
med på motionens krav. Jag inkasserar
emellertid med en viss tillfredsställelse
ett uttalande av utskottet i denna fråga.
Det säger, att man i avvaktan på en
bättre utbildning för de manliga slöjdlärarna
icke kunnat tillstyrka högre
lönegradsplacering än den departementschefen
förordar. Detta uttalande
fattar jag på det sättet, att man skall
ha anledning förvänta, att utbildningen
för dessa lärarkategorier snarast möjligt
skall ordnas.

Beträffan/de skolkökslärarinnornas lönegradsplacering
ha både departementschefen
och utskottet funnit den
föreslagna placeringen väl låg. Allmänna
lönenämnden har funnit, att arbetsuppgifternas
art och omfattning kunna
åberopas som skäl för en förhöjning av
den föreslagna normallönegraden Ca 18.
De sakkunniga, som också uttala att
skäl finns för en högre lönegradsplacering,
erinrade om att »skolkökslärarinnornas
insats för skapande av sundare
och mer rationella hushållsvanor kan
vara av mycket stor nationalekonomisk
betydelse». Jag vill också påpeka, att
dessa lärarinnor vid fortsättningsskolorna
måste föra en ambulerande tillvaro,
som är ganska påfrestande för
dem. De få färdas från kurs till kurs
och från plats till plats, och de, som
sett under vilka förhållanden dessa lärarinnor
arbeta, kunna helt enkelt inte
stillatigande åse att de få fortsätta på
detta sätt med den underbetalning, som
denna kategori tidigare haft. Minst en
femtedel av den undervisning, som
dessa lärarinnor meddela, är teoretisk.
Såväl 1940 års skolutredning som 1946
års skolkommission har framhållit vikten
av ökad undervisning i hemmets ekonomi
och allmänna skötsel. Det torde
inte vara någon tvekan om att skolköks -

lärarinnorna här ha och komma att
få en mycket betydelsefull uppgift.

Jag vill även stanna ett par minuter
vid lärarna i teckning, musik och gymnastik.
Herr Sefve har redan mycket
tydligt klarlagt, att lärarna i dessa ämnen,
som undervisa i de fristående realskolorna,
komma att placeras två lönegrader
lägre än lärare med samma utbildning,
som undervisa i högre allmänna
läroverk. Jag har räknat ut vad detta
kommer att betyda för dessa lärare i
pengar räknat. En lärare, som tillträder
en ordinarie tjänst vid en fristående
realskola i ortsgrupp 3, får en begynnelselön,
som med 1 092 kronor per
år understiger den lön, som samma lärare
skulle erhålla om han i stället erhöll
en liknande tjänst vid ett högre
allmänt läroverk. Motsvarande skillnad
om man jämför slutlönen är 1 284 kronor
per år. Lärarna ha då samma utbildning
och samma eller liknande elevmaterial
att undervisa.

Härtill kan läggas, att ordinarie tjänst
endast kan vinnas vid 30 veckotimmars
tjänstgöring. Nu räcker det med 9 veckotimmar.
Extra ordinarie tjänst kan
nu erhållas vid 8 veckotimmars tjänstgöring.
Nu föreslår man härför 15 veckotimmars
tjänstgöring. En extra ordinarie
lärare får en lönegradsplacering,
som vid högre allmänt läroverk understiger
motsvarande ordinarie lärares
placering med icke mindre än 3 lönegrader.
Tidigare har den s. k. 3-procentsregeln
gällt, d. v. s. för varje
timme under 30 per vecka reduceras
lönen med 3 %. Enligt det nu framkomna
förslaget kommer lönen att reduceras
med 1130 för varje veckotimme
under de 30. Detta betyder, att lärarna
förut haft 55 % av maximilönen vid 15
timmars tjänstgöring, men efter det nya
beslutet kommer man ned till 50 %.
Det kan knappast bestridas, att en lärare
med exempelvis 15 veckotimmars
tjänstgöring kan få — och ofta får —
dessa timmar utspridda på sådant sätt
på läsdagarna, att det är svårt för ho -

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

107

nom att skaffa sig annat arbete vid
sidan av lärargärningen. Om hans undervisningstimmar
äro utströdda över
så gott som hela schemat måste detta
innebära ganska stora olägenheter.

Nu sägs det i propositionen och utskottsutlåtandet,
att denna lönereglering
skall kunna träda i kraft tidigast den
1 juli 1949. Oavsett vilket beslut kammaren
i dag kommer att stanna vid vill
jag uttrycka den förhoppningen, att
nämnda datum skall bli den senaste
tidpunkten för denna lönereglerings
ikraftträdande.

Till sist vill jag, herr talman, bara
erinra om att lärarlönesakkunniga
själva framhållit, att »åtskilliga tecken
tyda på att övningsämnena komma att
spela en viktigare roll och röna en
större uppskattning i framtidens skola
än hittills». 1940 års skolutredning betonade
värdet av fysisk fostran och
manuella sysselsättningar i skolan ur
allmän uppfostringssynpunkt. 1946 års
skolkommission uttalar i sitt nyligen
avlämnade betänkande, att det är viktigt
att lärjungarna tidigt få blicken öppen
för de manuella och praktiska syselsättningarnas
värde. Vidare anföres beträffande
den praktiska fostran, att skolans
uppgift är att bidraga till att ge de praktiska
och manuella sysselsättningarna
ett socialt värde, som gör dem jämställda
med de teoretiska. Man fortsätter:
»Betonas bör därvid att även de
praktiska sysselsättningarna har sin
teori, att de inte endast är en verksamhet
för handen utan också för hjärnan,
att de lämnar utrymme för konstnärliga
anlag, för självständighet, ansvar och
personlighetsdaning samt att de på avgörande
punkter bidrar till allmänbildningen.
» När det gäller våra barns
estetiska fostran pekar skolkommissionen
särskilt på övningsämnena musik,
teckning och slöjd.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört — vilket visst inte varit så utförligt
jag hade önskat — anser jag att
andra kammaren i dag bör tillmötesgå

Lönereglering för övningslärare m. m.

de krav, som framställts i de två till utskottsutlåtandet
fogade reservationerna
av herrar J. B. Johansson m. fl. Jag tror
att denna grupp av lärare i vårt land
har en mycket stor och betydelsefull
uppgift att fylla. Det gäller att hjälpa
dem till drägliga förhållanden, och det
gäller att sörja för att vi i framtiden få
goda rekryteringsmöjligheter till dessa
banor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de av herrar .1. B. Johansson
m. fl. anmälda reservationerna, betecknade
A och B 1.

Fröken NYGREN: Herr talman! Med
tanke på den sena timmen och de till
stor del tomma bänkarna vore det
egentligen meningslöst att nu taga till
orda. Jag skall därför inte heller säga
så mycket i denna fråga.

Jag skall utan reservation erkänna,
att det måste vara oerhört svårt att här
skipa rättvisa. Jag förstår, att 1941 års
lärarlönesakkunniga gjorde ett försök
att lösa den gordiska knuten genom att
införa ett helt nytt system, när de föreslå
lönesättning efter lärjungarnas åldersstadium.
Jag tror dock inte, att
detta var någon lycklig lösning. Det har
redan framhållits av flera talare, att
detta kan leda till orimliga konsekvenser.

Jag kan egentligen instämma i allt
vad herr Kyling sade. Han talade om
den eftersläpning, som dessa lärargrupper
varit utsatta för. Han nämnde, att
de inte kommo med i löneregleringen i
fjol och att de nu skulle få vänta ytterligare.
Ja, när det gäller folkskolans
lärare i slöjd och skolkök, så har eftersläpningen
för dessa grupper pågått
ännu längre tid. De ha faktiskt väntat
ända sedan 1937. Därför vore det i
högsta grad orimligt om man med hänvisning
till de besvärliga tider, som nu
råda, skulle låta dessa grupper vänta
ännu längre. Jag vill särskilt starkt understryka
det orimliga i förslaget om

108 Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

en uppdelning beträffande lönesättningen
för ordinarie lärare i teckning,
musik och gymnastik, vilka tjänstgöra
vid fristående realskolor och högre allmänna
läroverk. Det har redan argumenterats
så mycket i denna fråga, att
jag inte behöver säga någonting ytterligare.
Jag vill i alla fall peka på den
risk, som föreligger för skolorna, om
detta förslag nu går igenom. Då får
man nog räkna med, att tjänsterna vid
de fristående realskolorna bli betraktade
soin passagetjänster, samt att de
högre allmänna läroverken få sina
tjänster kanske uteslutande besatta med
äldre lärare. En sådan fördelning av
lärare i olika åldersgrupper är inte
lycklig i något avseende, .lag nöjer mig
med att bara peka på de konsekvenser,
som en sådan fördelning kan komma
att få för den numera ganska omfattande
friluftsverksamheten.

När det gäller skolkökslärarinnorna
är en av de största fördelarna med här
föreliggande förslag, att det blir möjligt
för såväl extra ordinarie som ordinarie
befattningshavare att få fullstiindiga
tjänster genom att tjänstgöringen
vid olika skolor nu skall kunna sammanslås.
Men när det samtidigt föreslås
att de lärarinnor, som tjänstgöra i
folkskola, realskola och läroverk, skola
placeras i en lägre lönegrad än motsvarande
befattningshavare i de kommunala
flickskolorna, så undanrycker
man möjligheten att skapa sådana fullständiga
tjänster på en hel del platser
i landet.

De siffror, som anförts här av herr
Kyling, grunda sig på den provorganisation,
som lärarlönesakkunniga ha
gjort upp, men i verkligheten bli de
ännu sämre, eftersom man inte kan inrätta
tjänster i den utsträckning som
annars vore möjligt. Många lärarinnor
tjänstgöra ett visst antal timmar i flera
olika skolor, och de vänta med stor
spänning på att nu få fastare anställningsförhållanden
genom det nya förslaget.
Men många av dem komma ty -

värr att bli missräknade också på den
punkten.

Vad som f. ö. sagts här om de praktiska
övningsämnenas betydelse inom
skolan borde vara nog för att motivera
ifrågavarande lärarinnors placering i
en högre lönegrad. 1 längden räcker
det inte med bara vackra uttalanden
om vad övningsämnena betyda och deklarationer
om att man skall höja det
praktiska arbetets anseende. Vi kunna
aldrig komma ifrån, att arbetets anseende
hänger samman med den lön,
som utgår till utövarna av arbetet i
fråga. När barnen få börja med sina
praktiska ämnen äro de i allmänhet
mycket intresserade av dem. De tycka
om den praktiska verksamheten. Men
så småningom få målsmännen, och i
viss utsträckning även eleverna, en annan
inställning till dessa ämnen. Även
om eleverna tycka att de kunna vara
roliga och trevliga, ha de ändå en
känsla av att de äro mer eller mindre
betydelselösa. Och jag tror inte att den
inställningen går bort, om man anser
att de lärare, som tjänstgöra i dessa
ämnen, endast äro värda en lönegradsplacering,
avsevärt lägre än den som
tillkommer lärare i andra ämnen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de båda reservationer
som äro fogade till utskottets utlåtande
av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr HOPPE: Herr talman! Jag vill
först säga några ord i allmänhet om det
föreliggande förslaget.

Jag måste då bekänna, att ju mer jag
studerat och satt mig in i Kungl. Maj:ts
förslag, desto mera har jag funnit det
vara ett på det hela taget och på de
viktigaste punkterna mycket tillfredsställande
förslag. Jag förstår att det
måste ha varit en kinkig, svår och besvärlig
uppgift, som de sakkunniga
ställts inför, när det gällt att i lönesystemet
inplacera en hel rad olika lärare
med olika utbildning, olika tjänst -

Lördagen den 26 juni 1948 em.

göring o. s. v. Jag skulle vilja karakterisera
det föreliggande förslaget och
det beslut, som väl kommer att följa
på detsamma, som en stor gåva till vårt
svenska skolväsende, kanske i första
hand till vår folkskola. Det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord, innebär
nämligen för det första att våra folkskoledistrikt
få ett statsbidrag av helt
annan storleksordning än de ha för
närvarande. För det andra få skoldistrikten
möjlighet att i framtiden anställa
särskilda övningslärare i teckning,
gymnastik och musik. Den möjligheten
ha de icke nu. Jag tror att det
är många skoldistrikt, som skola begagna
sig av denna nya möjlighet.

Men framför allt är det föreliggande
förslaget en stor gåva till dem det närmast
gäller, nämligen de befattningshavare,
som komma i åtnjutande av den
nya löneregleringen. Jag är också övertygad
om att när stormen kring förslaget
bedarrat, skola de flesta vara
villiga att erkänna, att det var en god
lönereglering som genomfördes. Jag vill,
herr talman, med några ord motivera
detta omdöme.

Det har redan förut här framhållits,
att meningen är att skapa en hel del
nya heltidstjänster. För närvarande betalas
de här ifrågavarande lärarna och
lärarinnorna efter antalet undervisningstimmar,
men i framtiden skola
över 40 % av tjänsterna bli heltidstjänster
och därmed också ordinarie
tjänster. Detta ger åt dem, som inneha
tjänsterna, en helt annan ställning än
de ha för närvarande.

Vidare måste det föreliggande förslaget
komma att betyda oerhört mycket
särskilt för eu grupp av lärare — jag
tror att fröken Nygren syftade på just
den gruppen — nämligen slöjdlärarinnorna
i våra folkskolor. De äro icke
nu inplacerade i lönegrader på samma
sätt som övriga lärare. De avlönas f. n.
med ett statsbidrag plus ett kommunalt
bidrag, som ofta är mycket litet. För
dessa befattningshavare måste det ju

Nr 26. 109

Lönereglering för övningslärare m. m.

vara utomordentligt tacknämligt att få
komma in i löneplanen.

Att det föreliggande förslaget innebär
en god lönereglering tycker jag framgår
även av det faktum, att regleringen
kommer att för statsverket innebära en
merutgift av omkring sju miljoner kronor
årligen, vilket belopp ju skall komma
dessa befattningshavare till del.

Jag delar den glädje, som från andra
håll uttalats över att föreliggande löneregleringsförslag
ligger på riksdagens
bord, och jag gör det framför allt därför,
att när övningslärarna få hättre anställningsförhållanden,
kommer detta
att innebära att övningsämnena liksom
lyftas upp på ett högre plan. Jag tror
att det är en av vår skolas viktigaste
uppgifter att ge större utrymme för och
en mera hedrad ställning åt övningsämnena.

Så några ord om de olika punkter,
där diskussionen varit livlig och där
man haft olika meningar. Jag vill då
börja med att något beröra den punkt,
inför vilken jag nog ursprungligen satt
ett frågetecken, nämligen den som berör
placeringen av lärarna i teckning,
musik och gymnastik vid realskolorna.
De ha blivit placerade två lönegrader
lägre än sina kamrater, som äro anställda
vid de högre allmänna läroverken.
Jag tror dock att det funnits goda
skäl för en sådan ordning, och jag böjer
mig för dem. Hela den kungl. propositionen
vilar ju på den grundtanken,
att övningslärarna icke skola avlönas
efter den skolform, i vilken de äro anställda,
utan efter det åldersstadium,
på vilket de undervisa. Och då menar
man att det i stort sett är samma ålder
på folkskolans och realskolans elever.
I anledning av kungl. skolöverstyrelsens
generositet på denna och andra
punkter ber jag kammarledamöterna
observera, att hur ivriga motionärerna
än ha varit att bättra på Kungl. Maj ds
förslag, så bar ändå ingen motionär
gått så långt som skolöverstyrelsen när
det gällt övningslärarnas placering i

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

folkskolan. Man torde annars på alla
liåll vara ense om att övningslärarna i
folkskolan icke lämpligen kunna placeras
i en högre löneställning än de
egentliga folkskollärarna. När reservanterna
vilja placera dessa övningslärare
vid realskolan två lönegrader högre än
motsvarande lärare vid folkskolan, bör
man också ta hänsyn till att de förstnämnda
i stor utsträckning f. n. icke
ha full tjänstgöring. De äro deltidsanställda.
Men i framtiden komma en hel
del av dem att få heltidstjänst, vilket
innebär att de komma att få en högre
sammanlagd årsinkomst.

I detta sammanhang tar jag mig friheten
påpeka en annan sak. Från det
mest sakkunniga håll har jag hört förklaras,
att vid föregående inplacering
av övningslärare i lönesystemet har man
givit en för hög placering åt vissa övningslärare.
Motiveringen för att ifrågavarande
övningslärare — det är skolkökslärarinnor
och vissa slöjdlärarinnor
det här gäller — blevo inplacerade
så högt som blivit fallet, var att de
hade så få tjänstgöringstimmar. De blevo
placerade i en relativt hög lönegrad
för att de ändå skulle få en någorlunda
hygglig lön.

I föreliggande förslag ha slöjdlärarinnorna
placerats i 16 lönegraden. 1 en
avgiven motion har föreslagits, att de
skulle placeras ända upp i 19 lönegraden.
Jag tar mig friheten nämna, att
det i avdelningen höjdes röster för att
också den 16 lönegraden kanske var för
hög placering, med tanke på att den
är tre lönegrader högre än småskollärarinnornas.
Dessa stå nämligen i 13
lönegraden. Jag gläder mig emellertid
åt att slöjdlärarinnorna nu föreslås placerade
i 16 lönegraden, bl. a. därför
att jag tror, att denna placering kan bli
en god stöt framåt för småskollärarinnornas
lönesträvanden. Jag tar nämligen
för givet, att när man nu placerar
slöjdlärarinnorna i 16 lönegraden, så
skall det mycket snart betraktas som
självklart, att också småskollärarin -

norna skola flyttas upp ett gott stycke.

Vad skolkökslärarinnorna beträffar
tyckas deras intressen på ett särskilt
sätt vara företrädda här i kammaren —
man menar att de få en för låg lönegradsplacering.
Det som för mig härvidlag
varit det kanske avgörande är,
att det aldrig kan vara klokt och riktigt
att låta klyftan mellan de båda
grupper av övningslärare, slöjdlärarinnorna
och skolkökslärarinnorna, bli för
stor. Jag tror att det är en ganska lämplig
avvägning av lönerna, om man placerar
slöjdlärarinnorna i 16 lönegraden
och skolkökslärarinnorna i 18 lönegraden.

Det har talats om skolkökslärarinnornas
mycket dyrbara och långa utbildning,
som bl. a. omfattar ett par år av
praktiskt arbete, då de skulle få arbeta
mycket hårt och få dåligt betalt. Jag
anser, herr talman, att man från statsmakternas
sida har rätt att vänta, att
utbildningsanstalterna medverka till en
sådan ordning, att dessa praktiska år
inte få bli en sådan tunga för de blivande
eleverna vid skolköksseminarierna.
1 den tid vi nu leva är ju efterfrågan
på kvinnlig arbetskraft så stor, att
dessa elever borde ha möjlighet att få
en god betalning under den tid de utföra
praktiskt arbete.

Allra sist vill jag säga några ord om
den reservation, som herr Wallentheim
här talat för och som innebär, att lärarinnorna
i slöjd och hushållsgöromål
vid de kommunala flickskolorna icke
skulle placeras två lönegrader högre än
övriga sådana lärarinnor. Jag tror att
det finns en bärande motivering för
den placering, som utskottet föreslagit.
Skall man tillämpa den regeln, att lärarna
skola ha olika betalt efter det
åldersstadium, varpå deras elever befinna
sig, måste man ta hänsyn till att
slöjd- och skolkökslärarinnorna vid de
kommunala flickskolorna undervisa
även elever, som äro ett eller två år
äldre än eleverna i de övriga skolor,
som det här gäller. Dessutom föreställer

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

jag mig, att det förhållandet, att en del
av ifrågavarande lärarinnor redan äro
placerade två eller fyra lönegrader
högre, haft en viss inverkan på förslagets
utformande. Man har väl ansett,
att det skulle kännas påkostande för
dem med en alltför stor nedflyttning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORUP: Herr talman! I den nu
behandlade propositionen framföres ju
även förslag till lönegradsplacering av
de olika lärarkategorierna, och jag har
för min del jämte 56 medmotionärer i
anslutning därtill i en motion hemställt,
att skolkökslärarinnorna skulle placeras
i lönegrad Ca 20. Man har från departementschefens
och utskottets sida
gått in för lönegrad Ca 18 och som
motivering därför anfört, att skolkökslärarinnorna
genom en dylik placering
få det oerhört mycket bättre än de
tidigare haft. Ja, det skall villigt erkännas,
att skolkökslärarinnorna få det
bättre, bl. a. därigenom att samtliga nu
få fast anställning, men jag tycker nog
ändå att det är en svag motivering, som
man kommer med, när man säger att
bara därför att skolkökslärarinnorna tidigare
haft det dåligt, så skall man inte
ge dem de förmåner som vi motionärer
ansett dem berättigade att erhålla.

Man gör emellertid också vissa jämförelser
mellan de olika lärarkategoriernas
utbildning, och jag skall be att få
säga några ord även om den saken.

Man har från deras sida, som anse
att skolkökslärarinnorna höra placeras
i lönegrad Ca 20, närmast jämfört skolkökslärarinnorna
med folkskollärarinnorna,
när det gäller utbildningstid och
undervisningskyldighet. Därtill kommer
att vad som anförts om den stora betydelsen
av att våra ungdomar få en så
gedigen uppfostran som möjligt gäller
inte minst utbildningen i hushållsgöromål
och hemarbete över huvud taget.
Jag skall inte upprepa allt vad som

Lönereglering för övningslärare m. m.

sagts om den saken tidigare, men när
man t. ex. vid den diskussion om prisbildningen
på livsmedel, som vi haft
här i dag, från vissa statstjänargruppers
sida reagerar mot en höjning av livsmedelspriserna,
vilken skulle medföra
bortåt 1 % höjning av levnadskostnadsindex,
så vill jag erinra om den stora
vikt det har att folk lär sig att få ut så
mycket som möjligt av sina pengar.
Levnadsstandarden och den allmänna
trivseln bestämmas inte bara av den
summa pengar, som man har att röra
sig med, utan också av att man kan
använda de medel, som man har till
förfogande, på ett riktigt sätt. Det är
därför mycket viktigt, att ungdomarna
i skolorna inte bara få undervisning
i teoretiska ämnen utan också i praktiska
ämnen, så att de sedan kunna
ordna för sig på bästa sätt.

Men då är det också betydelsefullt att
de människor, som skola handha undervisningen,
äro utbildade på ett sådant
sätt att de fylla de krav, som
kunna ställas på dem. Det skulle därför
vara beklagligt med tanke på rekryteringen
av våra skolköksseminarier,
om unga flickor, som hellre skulle välja
skolkökslärarinnans yrke, av ekonomiska
skäl skulle anse sig tvungna att avstå
därifrån och i stället bli folkskollärarinnor.
Tendensen har också redan
under de senaste åren varit sådan, att
rekryteringen av skolkökslärarinnor har
berett vissa svårigheter. Det är inte
heller att undra på att de avstå från
skolkökslärarinnebanan, om man tänker
på de förhållanden, som varit rådande
på många håll, inte bara när det
gäller avlöningsvillkor utan även beträffande
själva arbetsplatsen in. in.
Det skulle säkerligen vara till stort
gagn för den husliga undervisningen,
om vi kunde ge skolkökslärarinnorna
en ekonomisk ersättning, som gör att de
känna sig likvärdiga med andra jämbördiga
lärargrupper, men det skulle
också vara av stor betydelse, om arbetsförhållandena
i övrigt kunde förbättras.

112

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Lönereglering för övningslärare m. m.

Skolkökslärarinnorna ha nu ofta fått
arbeta i dåliga lokaler och med dålig
undervisningsmateriel, och de ha, såsom
framhållits här tidigare, inte sällan
haft en ambulerande verksamhet, som
gjort att de fått leva i kappsäck och
flytta från det ena stället till det andra,
något som också minskat trivseln i
arbetet.

Vad själva utbildningen beträffar, är
väl den ungefär densamma för en folkskollärarinna
och en skolkökslärarinna.
Skolkökslärarinnorna ha, med realexamen
eller normalskolekompetens som
utgångspunkt, i varje fall en fyraårig
utbildningstid och t. o. m. mera — de gå
tre år på seminariet, men innan dess
måste de ha en praktisk utbildning, som
omfattar minst ett år och numera ofta
två år. En folkskollärarinna har en liknande
utbildningstid, och det gör, att
det är rätt viktigt, att dessa båda kategorier
bli så jämställda som möjligt i
fråga om arbetsförhållanden.

Jag skall inte anföra vad olika myndigheter
ha sagt i denna fråga — det
har ju tidigare relaterats här — men
jag vill erinra om att man från skolöverstyrelsens
sida t. o. m. har föreslagit,
att skolkökslärarinnorna skulle placeras
i lönegrad Ca 21. Vi ha ju inte
i vår motion gått så långt, men vi anse,
att lönesättningen bör vara bättre än
vad departementschefen och utskottet
ha föreslagit. Landskommunernas förbund
har också sagt, att det inte finns
några bärande skäl för att skolkökslärarinnorna
skulle erhålla en lägre
löneställning än folkskollärarinnorna,
och i Landskommunernas förbund finnas
ju kommunalmän, som väl känna
till både den ena och andra lärarkategorien.
Jag anser därför att ett yttrande
från det hållet bör väga tungt liksom
också vad som sagts av skolöverstyrelsen
och från en del andra håll.

En rektor vid en hushållsskola gjorde
härom dagen i ett föredrag ett uttalande,
som jag vill instämma i, nämligen
att vårt lilla land behöver människor

av hög klass. Men en förutsättning för
att människorna skola få en god utbildning
är ju, att man får de allra
bästa lärarkrafterna knutna till utbildningsanstalter
av olika slag, och därvidlag
spela nog de ekonomiska villkor,
som erbjudas lärarna, inte så liten roll.
Det är därför nödvändigt, att vi nu se
till att även skolkökslärarinnorna inte
bara få det bättre än de tidigare haft,
utan också att de efter hand komma i
någorlunda samma läge som folkskollärarinnorna,
den lärargrupp som skolkökslärarinnorna
närmast kunna jämföras
med.

Jag skall inte hålla något längre anförande
om dessa ting — tiden är ju
långt liden — utan jag vill med vad
jag här sagt instämma i det yrkande,
som under punkt B reservationsvis
framställts av herr J. B. Johansson m. fl.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till nämnda reservation.

Överläggningen var härmed slutad.
Beträffande punkten a) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson in. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Kyling begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. V.
punkten a) i utskottets förevarande utlåtande
nr 192, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. beträffande denna punkt avgivna
reservationen.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26. 113

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kyling begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
85 ja och 54 nej, varjämte 6 av kam.
marens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten a) gjorda hemställan.

Beträffande punkten b) gav herr talmannen
propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan i denna punkt;
2:o) bifall till den reservation, som beträffande
denna punkt avgivits av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl.; samt
3:o) bifall till den av herr Oscar Olsson
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Norup begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskades votering
av herr Wallentheim, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
Avd. V. punkten b) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 192 antager
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. beträffande denna punkt
avgiva reservationen, röstar

.Ta;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Lönereglering för övningslärare m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid punkten
fogats av herr Oscar Olsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 81 ja och
60 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
bifall till den beträffande punkten b)
av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. V.
punkten b) i utskottets förevarande utlåtande
nr 192, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den reservation, som beträffande denna
punkt avgivits av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen förklarade,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
i anledning varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 75 ja och 69 nej, varjämte 1 ledamot
av kammaren förklarade sig avstå
från alt rösta.

8 — Andra kammarens protokoll 19''i8. Nr 26.

Nr 26.

Lördagen den 26 juni 1948 em.

114

Lönereglering för övningslärare m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten b) gjorda hemställan.

Beträffande punkten c) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den beträffande
punkten av herr Oscar Olsson in. fl. avgivna
reservationen; och blev utskottets
berörda hemställan av kammaren bifallen.

På framställda propositioner biföll
kammaren slutligen vad utskottet i
punkterna d) och e) hemställt.

Avd. VI—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag hemställer
att kammaren måtte besluta, att utrikesutskottets
utlåtande nr 18 och
statsutskottets utlåtande nr 204 skola i
angiven ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens sammanträde
nästa tisdag, den 29 juni.

Vidare hemställer jag beträffande
föredragningslistan för kammarens
sammanträde på måndag, den 28 juni,
att kammaren måtte besluta, dels att
statsutskottets utlåtande nr 213 skall
uppföras näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 52, dels ock att särskilda
utskottets utlåtande nr 1, andra lagutskottets
utlåtande nr 47, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial
nr 62—66 skola i angiven ordning
uppföras sist på föredragningslistan.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/49

till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1948/49
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 67,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv till kronan av
aktierna i Aktiebolaget Fjäråssand.

§ 11.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:
nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
varuutbytesöverenskommelse mellan
Sverige och Schweiz m. in.; och

nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas—Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland;

från bevillningsutskottet:
nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; och

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om värnskatt på grund av 1948 års taxering; från

sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga; från

första lagutskottet:
nr 365, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändringar
i gällande lagstiftning om registrering
av brott och förseelser; och

Lördagen den 26 juni 1948 em.

Nr 26.

115

nr 366, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

från andra lagutskottet:
nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 15 juli

1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet
av samma lag.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
klockan 11.56 em.

In fidem:
Gunnar Britth.