Lördagen den 26 april. Sid (Riksdagens protokoll 1952:15)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

26—30 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 26 april. Sid.

Interpellation av herr Thun, Fritjof, om översyn av statsbidragen till
försöksdistrikten för enhetsskolan............................ 6

Tisdagen den 29 april.

Svar på fråga av herr Lundqvist ang. åtgärder för avveckling av som
marens turisttrafik över Öresund ...........................

Interpellation av herr Holmbäck om slutförande av 1949 års trafik
nykterhetsutredning .......................................

Onsdagen den 30 april.

Anslag under tionde huvudtiteln:

Kommerskollegium ........................................ 18

Utrustning och inredning vid hantverksinstitutet................ 23

Rationaliseringsundersökningar vid hantverksinstitutet.......... 26

Byggnadsforskning ........................................ 26

Handelshögskolan i Stockholm .............................. 28

Fonden för idrottens främjande.............................. 32

Lotterimedelsfonden ........................................ 35

Anslag till Europarörelsens läroanstalt .......................... 40

Lärlingsutbildningen inom muraryrket .......................... 41

Översyn av reglerna om frihetsberövande........................ 43

Höjning av militärpastorernas arvoden .......................... 51

Arrendators underhållsskyldighet................................ 52

Vandringsfiskens undanträngande genom kraftverksbyggen........ 56

Bemyndigande för Kungl. Maj:t att försälja fast egendom.......... 58

Statens avdikningsanslag ...................................... 60

Åtgärder mot landsbygdens avfolkning .......................... 61

Interpellation av herr Bengtson ang. civilförsvarspliktigas ersättning
för förlorad arbetsinkomst .................................. 71

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 30 april. Sid.

Val av valmän och valmanssuppleanter för utseende av riksbanksoch
riksgäldsfullmäktige jämte suppleanter för dem............ 16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. ändringar i lagen om
ordning och villkor för ändring i kommunal ecklesiastik indelning
m. m............................................... 18

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) ................................ 18

— nr 85, ang. anslag till statens sinnessjukhus och statens anstalt

för fallandesjuka m. m....................................... 40

— nr 86, ang. anslag till poliskåren i Boden...................... 40

— nr 87, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag............ 40

— nr 88, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet...... 40

— nr 89, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet...... 40

— nr 90, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet........ 40

— nr 91, ang. anslag till Europarörelsens läroanstalt.............. 40

— nr 92, ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet . . 41

— nr 92 ang. anslag å kapitalbudgeten: ecklesiastikdepartementet. . 41

— nr 94, ang. förbättrade lokaler för domkapitlet i Växjö samt ombyggnad
av domkapitelshuset i Västerås m. in................. 41

— nr 95, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: ecklesiastikdepartementet
............................................ 41

— nr 96, ang. främjande av lärlingsutbildning inom muraryrket m. m. 41

— nr 97, ang. studielån åt s. k. flyktingstudenter.................. 42

— nr 98, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet........ 42

— nr 99, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet........ 42

— nr 100, ang. utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet .... 43

— nr 101, ang. anslag till statens institut för folkhälsan............ 43

— nr 102, ang. anskaffning av yllevaror för sjukvårdsberedskapen

och civilförsvaret .......................................... 43

— nr 103, ang. omläggningen av föreningen Styrsö kustsanatoriums

verksamhet m. m........................................... 43

— nr 104, ang. anslag till lindring i mindre bemedlade patienters

å landsbygden sjukvårdskostnader............................ 43

— nr 105, ang. vissa anslag till alkoholistanstalterna m. m......... 43

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. behandlingen i skattehänseende
av upplåtelser av avverkningsrätter ................ 43

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar i driften...... 43

— nr 16, ang. åtgärder för en generell sänkning av pris- och lev nadskostnadsnivån

m. m................................... 43

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ratifikation av en konvention
rörande skeppsmätning ................................ 43

— memorial nr 16, ang. sammanjämkning av kamrarnas beslut rörande
tillfällig ökning av regeringsrådens antal................ 43

— utlåtande nr 17, ang. översyn av reglerna om frihetsberövande. 43

— nr 18, ang. jordbruksegendomarnas bevarande inom samma familj

eller släkt vid generationsväxlingarna........................ 50

— nr 19, ang. revision av lagstiftningen om epilepsi som äktenskaps hinder

m. m............................................... 51

Innehåll.

Nr 15.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. tillägg å vissa från Tobaks monopolet

utgående livräntor................................ 51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
m. m............................................... 51

— nr 17, ang. arrendatorers jakträtt ............................ 52

— nr 18, ang. arrendators underhållsskyldighet.................. 52

— nr 19, ang. motverkande av förorening av sjöar och vattendrag. . 56

-— nr 20, ang. förhindrande av vandringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen ...................................... 56

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom m. m. ...................... 58

— memorial nr 17, ang. upprättade förteckningar över försäljningar

av viss kronan tillhörig fast egendom........................ 60

— nr 18, ang. anslag till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet
m. m........................................... 60

— nr 19, ang. statens avdikningsanslag m. m..................... 60

— nr 20, ang. anslag till jordbrukets rationalisering m. m......... 61

-—• nr 21, ang. anslag till inköp av maskiner för torrläggningsverk samheten

.................................................. 61

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden.......... 61

— nr 23, ang. fortsatt disposition av visst reservationsanslag till understöd
åt fiskare .......................................... 61

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 11, ang.
åtgärder mot landsbygdens avfolkning........................ 61

Lördagen den 26 april 1952.

Nr 15.

Lördagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19 och
den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

145, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51 in. m.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet;

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet
m. in., såvitt propositionen avser
medelsanvisning; samt

nr 156, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande
verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303); och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315).

Nr 15.

Lördagen den 26 april 1952.

Interpellation om översyn av statsbidragen till försöksdistrikten för enhetsskolan.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 157, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 63 § 2 mom. lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 158, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
hushållningssällskapen för budgetåret
1952/53, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 159, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 160, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 29 juni 1946 (nr 408) om
användande av statspolispersonal för
vissa särskilda uppgifter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 234, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Anderberg
m. fl. väckta motionen, nr 467, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående skyldighet för
kommun att avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bergh m. fl. väckta
motionen, nr 468, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmänt
resereglemente m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 469, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.; samt

nr 470, av fru Lindström in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru SjöströmBengtsson
och fru Carlqvist väckta motionen,
nr 471, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Grym m. fl.
väckta motionen, nr 472, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1951/52.

Interpellation om översyn av statsbidragen
till försöksdistrikten för enhetsskolan.

Herr THUN, FRITJOF, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! De
märkbara resultaten av försöksverksamheten
för enhetsskolan förefaller hittills
tillfredsställande. Inställningen i det
skoldistrikt jag företräder är positiv,
och enhetsskolan skymtar redan som
en lösning av ett landsbygdsområdes
skolproblem. En del barn har tidigare
sökt sig över från klasserna 4, 5 och 6
till läroverk i Stockholm för att efter
några på grund av långa resor ytterligt
arbetsamma år söka ta realen eller studenten.
Denna övergång till läroverken
synes ha upphört nu — till gagn för de
barn, som på grund av dessa resor till

Lördagen den 26 april 1952.

Nr 15.

Interpellation om översyn av statsbidragen till försöksdistrikten för enhetsskolan.

läroverket och liknande orsaker skulle
ha fått lov att uppge studierna efter något
eller några år. Detta resultat är glädjande,
och vi hoppas att statsmakterna
kommer att företaga alla de åtgärder,
som behövs för att trygga den nuvarande
försöksverksamhetens fortsättning
fram till den slutliga enhetsskolan.

Trots redan gjorda, positiva erfarenheter,
skulle jag dock vilja fästa statsrådets
uppmärksamhet vid några för
försöksverksamheten och försöksdistrikten
ytterst viktiga frågor.

Vid uppskisserandet av enhetsskolan
och i samband med debatten om försöksverksamhetens
utformning hävdades,
att försöksdistrikten icke skulle belastas
med de kostnader, som åsamkades
kommunerna genom försöksverksamheten,
vilken ju i första hand är betingad
av ett allmänt intresse. De kommuner,
där försöksverksamheten pågår, har fattat
försöksarbetet som ett av staten och
det allmänna intresset ekonomiskt och
på andra sätt understött pionjärarbete,
vilket skulle kunna — genom positiva
och negativa erfarenheter — ge ledning
vid skolväsendets vidare utveckling. Till
detta försöksarbete har även beräknats
större statsbidrag än vad kanske den
slutliga enhetsskolan kan komma att erhålla.

I min kommun har skolstaten efter
införd försöksverksamhet stigit väsentligt.
En stor del av kostnadsökningarna
beror på penningvärdets försämring.
Men försöksverksamhetens del i merkostnaderna
— i synnerhet efter sjunde
klassens inordnande i den — är påtaglig.
Det är mycket få poster i skolstaten
för år 1952, vilka icke påverkats av
försöksverksamheten. Hur kostnaderna
och kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun kommer att ställa sig i och
med utbyggnaden till nio klasser är nu
för tidigt att uttala sig definitivt om. Men
med nuvarande beräkningsmöjligheter
och de nu gällande statsbidragsbestäminelserna
synes kostnadsökningen för
vår kommuns (österåkers storkommun)
vidkommande bli mycket avsevärd, sannolikt
mellan 20 och 30 %, och enligt
inhämtade upplysningar är liknande för -

hållanden rådande inom de flesta försöksdistrikten
i landet.

Givetvis är enhetsskolan redan nu en
tillgång för kommunen. Och hellre än
ingen skolförbättring alls skulle säkert
i flertalet fall kommunerna själva bära
bördan —• om än med svårighet. Men
med det faktum, att vi fattat verksamheten
som ett statsunderstött försök som
bakgrund, önskar jag statsrådets löfte
om en översyn av statsbidragen till försöksdistrikten
jämfört med dem, som utgår
till vanliga skoldistrikt. Varför skall
t. ex. inga statsbidrag utgå till tjänstebostäder
åt lärare på högstadiet? Har statsrådet
observerat de oerhörda kostnader
vissa skoldistrikt, framför allt i Norrland,
kommer att få vidkännas för skolskjutsar?
För att nu inte tala om ökade
kostnader i övrigt i fråga om lokaler, till
personal, läroböcker och bibliotek m. m.

På grund av vad sålunda anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra följande
interpellation. Är statsrådet villig att företaga
en allmän översyn av statsbidragen
till försöksdistrikten för enhetsskolan
samt eventuellt förelägga riksdagen
förslag om att merkostnaderna för denna
verksamhet om möjligt helt måtte
bäras av staten?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckta motioner angående
av kommunindelningsreformen betingade
ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal och
ecklesiastik indelning in. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 15.

Lördagen den 26 april 1952.

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

91, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1952/53 till
Europarörelsens läroanstalt;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet i Växjö m. m. samt ombyggnad
av domkapitelshuset i Västerås
m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposi -

tion av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. m. jämte
i ämnet väckt motion;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till statens institut för
folkhälsan jämte i ämnet väckta motioner; nr

102, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor i
samband med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader;
samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga
och statsunderstödda alkoholistanstälterna
m. m.;

Lördagen den 26 april 1952.

Nr 15.

bevillningsutskottets betänkande nr 30,
i anledning av väckt motion angående
behandlingen i skattehänseende av upplåtelser
av avverkningsrätter;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion
angående anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar
i driften; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en generell sänkning av
pris- och levnadskostnadsnivån m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

15, i anledning av väckta motioner
om ratifikation av en år 1947 mellan
vissa länder ingången konvention
rörande skeppsmätning;

nr 16, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 9 i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gällande regler
om frihetsberövande;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning i syfte att trygga
ett fortsatt innehav av jordbruksegendomar
inom samma familj eller släkt vid
generationsväxlingarna; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder, dels
revision av giftermålsbalkens bestämmelser
om förbud mot äktenskaps ingående
med särskild hänsyn till föreskriften
om fallandesjuka och dels utredning
av frågan om vilka sjukdomstillstånd
som vetenskapligt kunna rubriceras såsom
äktenskapshinder, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den 11
juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, dels ock i ämnet
väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa an -

slag ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter för
arrendatorer av kronojord att förvärva
jakträtt å av dem innehavda egendomar; nr

18, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av 2 kap. 61 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

nr 19, i anledning av väckt motion
om skärpta bestämmelser angående åtgärder
till motverkande av förorening
av sjöar och vattendrag; samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av
vandringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial: nr

16, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 17, angående upprättade förteckningar
över försäljningar av viss kronan
tillhörig fast egendom;

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

19, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 20, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

22, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för bud -

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Ang. åtgärder för avveckling av sommarens turisttrafik över Öresund.

getåret 1951/52, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; samt

nr 23, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om fortsatt disposition av det för
budgetåret 1942/43 anvisade reservationsanslaget
till Understöd åt fiskare
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom första

kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om upprättande
av en plan över erforderliga åtgärder
mot landsbygdens avfolkning.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergvall under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 473, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid
inkomsttaxeringen, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl 2.18 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Franzon anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 161, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder för att
tillgodose de till Smålands Taberg knutna
naturskyddsintressena.

Ang. åtgärder för avveckling av sommarens
turisttrafik över Öresund.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundqvist till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet framställt följande
fråga: »År herr statsrådet i tillfälle meddela,
vilka extra åtgärder i anledning av
eldsolyckan å den danska tågfärjan Kärnan
som kommer att vidtagas för avveckling
av sommarens turisttrafik över
Öresund, och anser herr statsrådet, att
dessa åtgärder blir tillräckliga även med
hänsyn till den väntade trafikstegringen?» Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundqvists berörda fråga, erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Lundqvist har frågat mig om jag är i
tillfälle meddela vilka extra åtgärder
i anledning av eldsolyckan å den danska
tågfärjan Kärnan som kommer att vidtagas
för avveckling av sommarens turisttrafik
över Öresund och om jag anser
att dessa åtgärder blir tillräckliga
även med hänsyn till den väntade trafikstegringen.

Till svar får jag meddela följande:
Som bekant upprätthålles trafiken mel -

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Ang. åtgärder för avveckling
lan Hälsingborg och Helsingör av de
svenska och danska statsbanorna gemensamt,
varvid de danska statsbanorna
håller erforderlig färjmateriel alltsedan
färjeledens tillkomst för sextio år sedan.
På liknande vis tillhandahåller de
svenska statsbanorna färjmaterielen på
leden Malmö—Köpenhamn.

På leden Hälsingborg—Helsingör finnes
tre tåg- och bilfärjor, »Svea», »Dan»
och »Kärnan», och en särskild bilfärja
»Kronborg». För närvarande är »Dan»
upplagd på varv för att ändras, så att
den kan taga flera bilar än tidigare.
Den beräknas komma i trafik den 18
maj. Intill dess är efter branden på
»Kärnan» den 10 april en annan dansk
tåg- och bilfärja, »Glyngöre», insatt på
leden.

Färjan »Kärnan» kommer att iordningställas
så fort som möjligt. Den har
redan tagits under arbete på ett danskt
varv. Enligt vad som hittills framkommit
kan färjan åter vara i trafik före de
olympiska spelens början den 19 juli.
Intill denna tidpunkt upprätthålles således
trafiken med »Svea», »Dan» och
»Kronborg». Kapaciteten hos dessa tre
färjor är så stor, att trafiken bör kunna
avvecklas med dem.

Så snart »Kärnan» satts i trafik, ökas
kapaciteten avsevärt. I samband härmed
kan nämnas, att möjligheter föreligger
att öka Hälsingborgs-ledens kapacitet
för överföring av bilar genom att leda
en del av vagnslasttrafiken över Malmöleden.
Så skulle ha kunnat ske redan nu,
men någon åtgärd i denna riktning har
ej behövt vidtagas, enär all trafik över
Ilälsingborgs-leden hittills, trots branden
på »Kärnan», har kunnat avvecklas
med tillgänglig färjmateriel. Bortsett
från dygnet omedelbart efter olyckan,
har detta också kunnat ske utan onormal
köbildning.

Det är självfallet att såväl de .svenska
soin de danska järnvägsmyndigheterna
följer denna fråga med skärpt uppmärksamhet
och att de kommer att vidtaga
alla åtgärder, som är erforderliga, för
att trafiken i sommar skall kunna avvecklas
på ett tillfredsställande sätt.

Jag anser således, att någon anled -

av sommarens turisttrafik över Öresund,
ning att hysa farhågor för den ifrågavarande
trafiken inte föreligger för närvarande.

Herr LUNDQVIST: Jag ber att få uttala
mitt tack till herr statsrådet för svaret
och för den klarläggande redogörelse
som herr statsrådet här varit vänlig att
lämna över trafiksituationen sådan den
på ansvarigt håll i dag bedömes.

Det är självfallet, att jag med mina
många järnvägsmannaår bakom mig
känner väl till att färjmaterielen mellan
Hälsingborg och Helsingör hålles av de
danska statsbanorna. Att denna materiel
är dansk hindrar emellertid inte,
så vitt jag förstår, att det likvisst är lika
mycket ett svenskt som ett danskt intresse,
att materielen i olika situationer
är tillräcklig för trafikens avveckling.
Detta senare är ju i sin tur beroende inte
bara på hur riklig tillgång på färjmateriel
som man har, utan också på
hur effektivt denna materiel kan utnyttjas,
t. ex. hur långa liggetiderna behöver
vara i hamnarna, hur täta turer man
kan hinna utföra o. s. v. Detta åter beror
givetvis i sin tur i mycket hög grad på
vilka anordningar som vidtagits både
ombord på färjorna och i land, såväl i
Hälsingborg som i Helsingör, för att underlätta
och påskynda expedieringen av
resande, bilar och bussar.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det i detta avseende finns många parter
som är medansvariga för hur det går. Det
är självfallet inte bara de danska och
svenska järnvägsmyndigheterna. Att dessa
följt och alltjämt följer denna fråga
med stor uppmärksamhet och även vidtar
de åtgärder som på dem ankommer
finner jag liksom herr statsrådet vara
lelt självfallet. Här är det emellertid, som
jag sade, många andra som är medansvariga.
Jag tänker t. ex. på tull- och
passmyndigheterna på såväl svensk som
dansk sida, jag tänker på städerna Hälsingborg
och Helsingör och deras hamn-,
polis- och andra myndigheter in. fl. Även
om herr statsrådets svar på denna punkt
säger föga eller intet, så hoppas jag att
samarbetet och den gemensamma plan -

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Ang. åtgärder för avveckling av sommarens turisttrafik över Öresund.

läggningen på detta område redan har
fortskridit så långt som rimligen kan
begäras för att det skall bli möjligt att
med tillgängligt antal färjor på bästa
sätt klara av trafiken, om denna också
kommer att bli så stor som vi nu alla
hoppas att den skall bli i sommar.

Herr statsrådets besked att den brandskadade
färjan nu beräknas kunna vara
åter i trafik redan innan de olympiska
spelen börjar är givetvis ägnat att lugna,
och det beskedet väcker säkerligen också
stor tillfredsställelse på olika håll.
Jag vill för min del därtill endast foga
den livliga förhoppningen, att statsrådets
beräkningar i detta avseende också
skall komma att stå sig. Jag vill erinra
om att tidigare gjorda uttalanden ifrån
ledande danskt järnvägshåll har varit
betydligt mera pessimistiska på den
punkten.

Tillfredsställelse framkallar förvisso
också statsrådets uttalande, att, om så
behövs för att undvika onormal köbildning
av bilar, en del av godsvagnstrafiken
kan flyttas över från rutten Hälsingborg—Helsingör
till rutten Malmö—Köpenhamn.

Jag tackar särskilt för slutorden i svaret,
att det enligt herr statsrådets uppfattning
för närvarande inte finns någon
anledning att hysa farhågor för den
här ifrågavarande trafiken. Även här ber
jag att få erinra om att man från ledande
danskt järnvägshåll har varit betydligt
mindre optimistisk i sina tidigare
uttalanden än vad kommunikationsministern
är i dag. Jag är emellertid särskilt
glad över detta uttalande nu från
vårt lands kommunikationsminister,
övertygad som jag är, att herr statsrådet
finner det vara synnerligen angeläget
att här nere i själva inkörsporten till
Sverige allt verkligen löper flott och
friktionsfritt speciellt med hänsyn till
den stora utländska turistström till och
genom vårt land som vi ju alla livligt
hoppas på denna »olympiska» sommar.

Jag vill till slut endast understryka,
att det givetvis är ett vitalt svenskt intresse,
att alla dessa gäster som kommer
från olika delar av världen redan från
början får det bästa intryck av vårt land

och förhållandena här — alltså inte bara
av vår natur och sevärdheterna i landet,
utan också och inte minst av svensk
service och svensk organisationsförmåga
över huvud taget.

Jag ber med dessa ord att än en gång
få uttala mitt tack till herr statsrådet.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Min uppgift om att »Kärnan»
väntas bli färdig före den 19 juli härstammar
självfallet från de danska myndigheterna,
och sedan också de svenska
järnvägsmyndigheterna har undersökt
saken, har jag vågat lämna kammaren
detta besked. Den kapacitet man uppnår,
när »Kärnan» kommer i gång och
»Dan» är ombyggd, är såvitt jag förstår
så stor, att man skall kunna ta emot den
ökade trafik som väntas i samband med
olympiaden, kanske till och med utan
att utnyttja den reservmöjlighet som finns
att dirigera järnvägsvagnar över Malmö.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Bergvall m. fl.
väckta motionen, nr 473, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 85—105,
bevillningsutskottets betänkande nr 30,
bankoutskottets utlåtanden nr 15 och 16,
första lagutskottets utlåtanden och memorial
nr 15—19, andra lagutskottets utlåtande
nr 32, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 16—20, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 16—23 samt
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11.

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Interpellation om slutförande av 1949 års trafiknykterhetsutredning.

Interpellation om slutförande av 1949 års
trafiknykterhetsutredning.

Ordet lämnades på begäran till herr
HOLMBÄCK, som yttrade: Herr talman!
Vid 1949 års riksdag väcktes tre motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.
En av motionerna väcktes i första kammaren
av herr Schlyter. De två övriga,
som var likalydande och väcktes i båda
kamrarna, framfördes i denna kammare
av mig och i andra kammaren av herr
Hagård. Dessa två motioner var undertecknade
av ett antal ledamöter från
vardera kammaren, tillhörande samtliga
de fyra stora riksdagspartierna. I varje
fall de av herr Hagård och mig framförda
motionerna väcktes under intrycket
av en då nyss inträffad upprörande
händelse, då en man, som hade en viss alkoholkoncentration
i blodet, körde på sex
personer, av vilka fyra dödades. I samtliga
motionerna hänförde man sig till
interpellationsdebatten i denna kammare
den 9 mars 1946 över frågan huruvida
förslag till skärpt lagstiftning om
rattfylleri vore att emotse inom den närmaste
framtiden. I herr Schlyters motion
hemställdes om antagande av viss,
i motionen angiven lagändring. De av
herr Hagård och mig framburna motionerna
utmynnade i en hemställan om sådan
skyndsam utredning, enligt i motionen
angivna riktlinjer, rörande skärpta
åtgärder mot rattfylleri, att förslag utan
tidsutdräkt kunde föreläggas riksdagen.

Även kommunikationsministern, under
vars handläggning hithörande frågor falla,
ansåg tydligen frågan brådskande. I
skrivelse till talmanskonferensen den 29
april 1949 kunde nämligen första lagutskottet
meddela att enligt vad utskottet
inhämtat proposition med förslag till lag
om vissa trafikbrott, innehållande bestämmelser
om bland annat rattfylleri,
beräknades komma att avlämnas vid
nästföljande riksdags början. Då de tre
motionerna borde behandlas i samband
med propositionen hemställde utskottet
i memorial den 20 maj 1949, att behandlingen
av de tre motionerna måtte uppskjutas
till 1950 års riksdag, ett yr -

kande som emellertid riksdagen endast
så till vida biföll att uppskov skulle äga
rum till samma års höstsession. Den 27
maj 1949 bemyndigades kommunikationsministern
att tillkalla sakkunniga
för att utarbeta förslag till en reviderad
rattfyllerilagstiftning m. m., och den 17
juni meddelade Post- och Inrikes Tidningar,
att de sakkunniga tillkallats.
Kommittén har kallat sig 1949 års trafiknykterhetsutredning.

I utlåtande vid 1949 års höstsession
hemställde därefter utskottet att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, och riksdagen biföll denna
hemställan. I sin motivering anförde
utskottet, att frågan om rattfyllerilagstiftningens
utformning vore föremål för
en förutsättningslös prövning av 1949
års trafiknykterhetsutredning och att
bland annat den omständigheten att
blodprovets tillförlitlighet såsom bevismedel
på allvar satts i fråga nödvändiggjort
ganska omfattande undersökningar.
Enligt vad utskottet inhämtat
kunde emellertid utredningen påräknas
framlägga sitt betänkande vid sådan tidpunkt,
att därav föranledda förslag kunde
behandlas av 1951 års riksdag. I
detta yttrande låg att tidpunkten, då
man beräknade kunna framlägga proposition,
skjutits ett år, från 1950 till 1951.
I 1950 års riksdagsberättelse angavs
blott, att kommittén under tiden maj—
november 1949 hållit tre sammanträden,
att därvid en genomgång av det tillgängliga
utredningsmaterialet skett, att
överläggning skett beträffande behovet
av kompletterande upplysningar samt
att utredningen beräknades slutföra sitt
arbete under år 1950. Arbetet blev emellertid
icke slutfört under detta år. I 1951
års riksdagsberättelse omtalade kommittén
bland annat att den under 1950 hållit
15 sammanträden, utfört vissa statistiska
undersökningar, satt i gång en undersökning
angående metoden för bestämning
av alkohol i blod samt beräknade
kunna avsluta sitt arbete under budgetåret
1950/51, alltså före den 1 juli 1951.
Icke heller den förhoppning, att proposition
skulle kunna föreläggas 1952 års

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Interpellation om slutförande av 1949 års trafiknykterhetsutredning.

vårsession, som sistnämnda uttalande
väckte, har emellertid uppfyllts. I årets
riksdagsberättelse meddelar kommittén,
att den under år 1951 hållit sex sammanträden
och gjort en studieresa till Oslo,
att de på utredningens föranstaltande
verkställda undersökningarna om personer,
som dömts för rattfylleribrott, och
om metoden för bestämning av alkohol
i blod i det närmaste slutförts och att
utredningen beräknar kunna avsluta sitt
arbete i början av år 1952.

Även sist angivna tidsbestämmelse har
emellertid liksom de två uttalanden, som
framfördes av första lagutskottet 1949,
och de uttalanden, som kommittén gjorde
1950 och 1951, visat sig för sangvinisk.
En tredjedel av 1952 har gått
utan att kommitténs förslag föreligger.
En remissbehandling av kommitténs förslag
så att proposition skall kunna föreligga
till 1952 års höstsession torde
numera — om remissmydigheterna skola
få den tid på sig som är önskvärd i ett
så viktigt ärende — stöta på svårigheter,

Antalet rattfylleribrott är emellertid
stort, och i följd därav är det synnerligen
önskvärt, att de åtgärder vidtagas
snarast, som kunna vara ägnade att
motverka rattfylleriet. Det är ett allmänt
intresse att få kännedom om de närmare
orsakerna till de upprepade förseningarna
och när utredningen om bekämpandet
av rattfylleriet kan väntas föreligga.
Även med hänsynstagande till att
det här är fråga om en mycket svår lagstiftningsuppgift
synes den tid, utredningen
erfordrat, vara lång. Den åt 1949
års trafiknykterhetsutredning anförtrodda
uppgiften är för övrigt blott ett senare
led i överväganden som ägt rum
sedan 1946 års interpellationsdebatt,
alltså i sex år. Jag får därför anhålla om
kammarens tillstånd att interpellera
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i ärendet och till honom
rikta följande frågor: 1) Vilken
är anledningen till de upprepade dröjsmålen
med framläggandet av 1949 års
trafiknykterhetsutrednings betänkande?
2) Kan man .förvänta att betänkandet
skall avlämnas i så god tid att förslag

i ämnet kan föreläggas vårsessionen vid
1953 års riksdag?

På gjord proposition medgav kammaren
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 474, av herrar Osvald och Nord, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m. ;

nr 475, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

nr 476, av herrar Lodenius och Werner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till allmänt resereglemente
m. m.;

nr 477, av herrar Pettersson och Franzén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till allmänt resereglemente
m. m.;

nr 478, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i 1947 års allmänna tjänsteoch
familjepensionsreglementen, m. m.;

nr 479, av herr Åman och Ahlberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande och tillsättande av
lärartjänster i folkskolan i vissa fall,
m. m.;

nr 480, av herrar Spetz och Nord, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studiehjälpverksamheten vid
de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter; nr

481, av herrar Cassel och Björnberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 482, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in.;

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

nr 483, av herr öhman och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 484, av herrar Sunne och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 485, av herrar Anderberg och Lodenius,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 486, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.;

nr 487, av herr Ewerlöj m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning
å maskiner och andra inventarier vid
inkomsttaxeringen, m. m.;

nr 488, av herr Weiland, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382);

nr 489, av herrar Pålsson och Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.;

nr 490, av herr Öhman och herr Persson,
Ola, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. in.;

nr 491, av herr Ahlberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. in.;

nr 492, av herrar Björnberg och Arrhén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjömanslag,
m. m.;

nr 493, av herrar Uhlén och Bergman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till sjömanslag, m. m.;

nr 494, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjömanslag, m. m.;

nr 495, av herr Lodenius, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till strandlag;

nr 496, av herr Osvald, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
strandlag;

nr 497, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till strandlag;

nr 498, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52;

nr 499, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område under senare delen
av produktionsåret 1951/52;

nr 500, av herr Björnberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1951/52; samt

nr 501, av herr Persson, Ola, och herr
Öhman, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1951/52.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.23 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Onsdagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 28/4 1952—7/5
1952.

Björnås pr Långås den 28 april 1952.

Gårda Svenson.

Att riksdagsledamoten fru Gårda
Svenson på grund av sjukdom (Salpingitis
ac. sin.) är oförmögen till arbete
fr. o. m. den 28 april 1952 t. o. m. den
7 maj 1952 intygas.

Tvååker den 28 april 1952.

Alvar Ramhult,
leg. läkare, prov.-läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av dels fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, dels ock
suppleanter för fullmäktige i nämnda
bank och kontor.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! För vartdera av de två val,
som nu skall förrättas, ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje lista
upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Karlsson, Gottfrid

Eriksson, Carl

Elofsson, Gustaf

Johanson, Karl August

Ewerlöf

Lindblom

Sjödahl

Branting

Andersson, Lars

Anderson, Iwar

Velander

Nilsson, Ernst Hjalmar
Sundelin

Hermansson, Albert

Werner

Falk

Olsson, Karl Johan

Wistrand

Ohlon

Sundvik

Pålsson

Fahlander

Johannesson

Nordenson.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda
till valmän.

Anställdes val av tio suppleanter för
kammarens valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd lista,
som under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» upptog följande
namn:

Mogård

Anderberg

Eliasson

Hesselbom

Wehtje

Näslund

Boo

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Bergman

Bergh

Eskilsson.

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren
godkänd; och förklarades de å listan
upptagna personerna hava blivit utsedda
till valmanssuppleanter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Osvald och
Nord väckta motionen, nr 474, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 475, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa tjänster vid kommunikationsverken
m. m.;

nr 476, av herrar Lodenius och Werner,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till allmänt resereglemente
m. m.;

nr 477, av herrar Pettersson och Franzén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till allmänt resereglemente
m. in.;

nr 478, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i 1947 års allmänna tjänste-
och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 479, av herrar Åman och Ahlberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande och tillsättande
av lärartjänster i folkskolan i vissa
fall, m. m.; samt

nr 480, av herrar Spelz och Nord, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående studiehjälpverksamheten vid
de allmänna läroverken in. fl. läroanstalter.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 481, av herrar Cassel och Björnberg,

2 Första kammarens protokoll 1952. Nr 75.

nr 482, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
nr 483, av herr öhman och herr Persson,
Ola,

nr 484, av herrar Sunne och Söderquist,
samt

nr 485, av herrar Anderberg och Lodeni
us,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 487, av herr Ewerlöf m. fl., i samma
ämne.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Weilands motion,
nr 488, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 489, av herrar Pålsson och Verner,
nr 490, av herr öhman och herr Persson,
Ola, samt

nr 491, av herr Ahlberg,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 492, av herrar Björnberg och
Arrhén,

nr 493, av herrar Uhlén och Bergman,
samt

nr 494, av herr Åman,

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till kommerskollegium,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjömanslag,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

495, av herr Lodenius,
nr 496, av herr Osvald, samt
nr 497, av herr Ewerlöf m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till strandlag.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 498, av herr Ohlon m. fl.,
nr 499, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 500, av herr Björnberg, samt
nr 501, av herr Persson, Ola, och herr
Öhman,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1951/52.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner angående av
kommunindelningsreformen betingade
ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Anslag till kommerskollegium.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1952 förordade
ändringar i personalförteckningen
för kommerskollegium, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för kommerskollegium, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Kommerskollegium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 973 200
kronor.

I det av departementschefen framlagda
förslaget hade icke upptagits ett av
kommerskollegium i dess petita för nästa
budgetår framställt yrkande om inrättande
å monopolutredningsbyrån av
fyra befattningar, nämligen en för förste
aktuarie med arvode motsvarande löneklass
29, två för amanuens i Cg 22
och en för biträde i Ce 6. Dessa tjänster
hade av kommerskollegium avsetts skola
ingå i en ny avdelning för analys av
pris- och marknadsförhållanden, varom
kollegium framställt önskemål i petita
för budgetåren 1947/48—1950/51.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nordenson m. fl. (I: 276) och den andra
inom andra kammaren av herr Birke
(II: 330), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att inom kommerskollegii
monopolutredningsbyrå utöka antalet
tjänster dels å avdelningen för specialundersökningar
i enlighet med kommerskollegii
förslag, redovisat i 1949 års
statsverksproposition, tionde huvudtiteln,
dels å nyupprättad avdelning för analys
av pris- och marknadsförhållanden i enlighet
med kommerskollegii förslag, redovisat
i 1952 års statsverksproposition,
tionde huvudtiteln, samt att bevilja härför
erforderliga medel;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall (I: 277) och den andra
inom andra kammaren av herr Kollberg
m. fl. (II: 329), i vilka hemställts, att

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

riksdagen måtte besluta utöka antalet
tjänster inom kommerskollegii monopolutredningsbyrå
med en förste aktuarie
och två amanuenser för inrättande av
en ny avdelning för analys av pris- och
marknadsförhållanden i enlighet med det
kommerskollegii förslag, som återgivits
i årets statsverksproposition, tionde huvudtiteln,
samt bevilja härför erforderliga
medel.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:276 och 11:330 samt 1:277
och II: 329,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som angivits
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1952;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 973 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Rergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Kollberg, Widén, Wedén och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
motionerna I: 276 och II: 330 samt I: 277
och 11:329,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som i statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för
den 4 januari 1952 och av reservanterna
angivits;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 020 600 kronor.

Den av reservanterna föreslagna mo -

Anslag till kommerskollegium.

tiveringen innehöll bland annat följande
uttalanden:

»Enligt utskottets mening är det särskilt
angeläget, att analyser av pris- och
marknadsförhållanden möjliggöras genom
att den tredje avdelningen inom
monopolutredningsbyrån inrättats. Såsom
motionsvis framhållits är det utan sådana
analyser icke för närvarande möjligt
att med bestämdhet uttala sig om
konsekvenserna av pågående publiceringsverksamhet
och näringslivets självsanering.
En dylik utökning av byrån
får anses utgöra en förutsättning för att
kunna bedöma möjligheterna av att inom
ramen för ett samarbete mellan näringslivets
organ och monopolutredningsbyrån
uppnå tillfredsställande resultat vid
bekämpningen av konkurrensbegränsningar.

Utskottet är vid angivna förhållanden
berett tillstyrka inrättande å kommerskollegii
monopolutredningsbyrå av en
ny avdelning för analys av pris- och
marknadsförhållanden. I enlighet med
yrkandet i motionerna I: 276 och II: 330
böra i denna avdelning ingå fyra nya
tjänster, nämligen en förste aktuarie
med arvode motsvarande löneklass 29,
två amanuenser i Cg 22 och ett biträde
i Ce 6.

Utskottet anser sig i nuvarande läge
icke böra föreslå annan utbyggnad av
byrån än vad som framgår av det föregående,
varför utskottet finner sig, oaktat
starka skäl tala för det i motionerna
1:276 och 11:330 jämväl gjorda yrkandet
om förstärkning av personalbeståndet
å monopolulredningsbyråns andra
avdelning för specialundersökningar,
böra avstyrka detsamma.»

Ilerr LUNDGREN: Herr talman! De

flesta av denna kammares ledamöter
torde vara övertygade om att det är av
utomordentlig betydelse för näringslivets
effektivitet att stärka och återställa
den fria konkurrensen. Detta har
i hög grad skett genom näringslivets
egna organisationer. Jag tänker därvid
särskilt på den för något år sedan bildade
näringslivets konkurrensnämnd.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till kommerskollegium.

Det finns emellertid även andra organ,
som är avsedda att stärka näringslivets
effektivitet genom att göra konkurrensen
fri. Jag syftar då på den
1946 inom kommerskollegium inrättade
särskilda byrå, som har namnet monopolutredningsbyrån.
Denna byrå har till
uppgift att registrera förekommande konkurrensbegränsande
överenskommelser
inom näringslivet, utföra specialundersökningar
och verkställa analyser av priser
och marknadsförhållanden.

När denna byrå inrättades, menade
man att den skulle organiseras på tre avdelningar,
nämligen en för registrering
av avtal, en för verkställande av specialundersökningar
och en för fortlöpande
analyser av priser och marknadsförhållanden.
De båda förstnämnda avdelningarna
har kommit till stånd, däremot har
inte den tredje avdelningen av brist på
medel kunnat börja sin verksamhet.

Redan till förra årets riksdag förelåg
en motion om ökat anslag för upprättande
av en tredje avdelning, men denna
motion blev då avslagen. Nu har motionärerna
kommit igen och upprepat sin
begäran. Det ligger i sakens natur att
monopolutredningsbyrån inte kan bli effektiv
om den inte får även denna tredje
avdelning.

Nu säger man från utskottsmajoritetens
sida, att det föreligger en utredning
av nyetableringssakkunniga, som avlämnades
den 20 september 1951, i vilken
de sakkunniga framlagt förslag till lag
om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning.
Detta förslag är ännu
föremål för remissbehandling, och under
sådana förhållanden menar utskottsmajoriteten,
ött man inte skall föregripa
Kungl. Maj:ts och riksdagens ställningstagande
till detta förslag.

Hur man än ställer sig till nyetableringssakkunnigas
förslag, kan man, enligt
min uppfattning, mycket väl gå med på
inrättandet av denna tredje avdelning.
Nyetableringssakkunniga tänker sig en
avsevärt mycket större utbyggnad av
monopolutredningsbyrån än det är fråga
om i reservationen.

Jag skall med hänsyn till den långa
föredragningslistan inte vidare utveckla

detta ämne utan ber endast, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som på denna punkt är avgiven av herr
Ohlon m. fl.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag

ber få fästa kammarens uppmärksamhet
på att nyetableringssakkunniga den 20
september 1951 avgav ett betänkande,
som rör denna fråga, och att remissbehandlingen
ännu inte har avslutats, varför
Kungl. Maj :t inte heller har kunnat
ta slutlig ställning till förslaget.

Reservanternas yrkande innebär, att
riksdagen skulle utan förslag från Kungl.
Maj:t besluta inrätta fyra relativt höga
tjänster. Jag tror inte att det skulle vara
klokt av riksdagen att på rak arm fatta
ett sådant beslut.

Jag vill också framhålla, att Kungl.
Maj:t har förutsatt att vissa provisoriska
anordningar skall kunna träda i stället
för denna nya avdelning till dess ett
eventuellt förslag kan bli färdigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDENSON: Herr talman! När
man nu avvisar detta yrkande från kommerskollegium
och motionärerna om att
genomföra 1946 års lag i full omfattning,
hänvisar man till nyetableringssakkunnigas
utlåtande, och man gör gällande, att
ett genomförande av kommerskollegii
yrkande skulle innebära ett föregripande
av Kungl. Maj:ts ställningstagande i denna
fråga. Jag vill då påpeka, att man
har anledning att se saken även ur en
annan synpunkt.

När riksdagen accepterade 1946 års
lag, skedde det i enighetens tecken, och
vi var på det klara med att det togs ett
viktigt och betydelsefullt steg för att
åstadkomma klarhet och ett förbättrat
tillstånd i fråga om monopol och karteller.
Men i det förslag, som då framlades,
ingick denna tredje avdelning av utredningsbyrån
som en mycket viktig integrerande
del.

Nyetableringssakkunnigas förslag, som
nu framlagts, är ett ytterligt omvälvan -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

de förslag i alla avseenden ■— inte minst
ur juridisk synpunkt — och det har också
mött mycket motstånd och blivit i hög
grad kritiserat. Förslagsställarna har
gjort gällande, att 1946 års lag skulle
vara otillräcklig, och det skulle vara ett
av skälen till att de kräver en ny och
utvidgad lagstiftning.

Men då vill jag understryka, herr talman,
att 1946 års lag aldrig har kommit
att bli fullt genomförd, följaktligen heller
ej tillämpad i hela sin omfattning, och
vi kan därför inte bedöma vilket resultat
den skulle ge. Först om man låter monopolutredningsbyrån
fungera i sin fulla
omfattning såsom avsikten var från början
— och detta måste ju ske under tillräckligt
lång tid — kan man bedöma om
denna lag verkligen är så otillräcklig,
som man vill göra gällande. Om man
skulle på grund av nyetableringssakkunnigas
förslag skrinlägga denna tanke, blir
ju 1946 års lag i viss mån stympad, och
vi får inte det erfarenhetsmaterial för
bedömandet av dess värde, som vi faktiskt
behöver, om vi skall kunna göra en
rättvis bedömning.

Vi skall också komma ihåg att 1946
års lag i mycket hög grad är en lag
som främst har psykologisk inverkan på
näringslivet och dess män, och det tar
givetvis tid innan denna verkan når full
omfattning. Vi har redan sett omfattande
verkningar, och man har anledning
att vänta sig mera.

Skall vi verkligen bedöma 1946 års
lag, måste den genomföras helt och få
rimlig tid att verka. Att nu så att säga
klippa av denna utveckling innebär i
viss män ett partitagande emot denna
lag till förmån för det nya förslaget, och
detta trots att vi var alldeles eniga, när
vi genomförde 1946 års bestämmelser.

Vi har, menar jag, en viss moralisk
förpliktelse att tillse, att den redan genomförda
lagen får komma i tillämpning
i full omfattning och får tillämpas en
rimlig tid. Det är därför som jag anser,
att Kungl. Maj:ts åtgärd alt gå emot
kommerskollegii yrkande att få inrätta
den tredje avdelningen måste betraktas
som mycket olycklig och i själva ver -

Anslag till kommerskollegium.

ket stridande mot andan i det beslut,
som vi enhälligt fattade 1946.

Jag ber under sådana omständigheter
att få bestämt yrka bifall till den vid
punkten avgivna reservationen.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Eftersom
jag händelsevis deltagit i detta
ärendes slutbehandling i utskottet och
därvid röstat för utskottets förslag, fastän
jag under tidigare år ett par gånger
ställt mig bakom motioner, som syftat
till en utbyggnad av monopolutredningsbyrån
i likhet med vad reservanterna
nu vill, känner jag ett behov av
att säga några förklarande ord beträffande
mitt ståndpunktstagande.

Vid de tidigare tillfällen då denna
fråga har legat under riksdagens prövning,
har det rått ett starkt ekonomiskt
tvång att hålla tillbaka nyinrättandet av
tjänster, och inom alla partier har man
gått på sparsamhetens och återhållsamhetens
linje. Inte minst de partier, vilkas
representanter nu återfinns som reservanter
i dagens utskottsutlåtande, har
tidigare varit ganska svala när det gällt
monopolutredningsbyråns personalbekymmer.
Nu har man emellertid ändrat
sig. Och varför? Jag tycker det är ganska
genomskinligt, hurusom detta nya intresse
har uppkommit just efter det att
nyetableringssakkunniga lagt fram sitt
betänkande med förslag om ett näringsfrihetsråd
med större befogenheter att
övervaka monopolpriserna än en utbyggd
monopolutredningsbyrå skulle ha.
Dessa större befogenheter och ett näringsfrihetsråd
över huvud taget vill
man på visst näringslivshåll inte gå med
på, men man är å andra sidan på det
klara med att något måste göras, sedan
den omfattande kartelliseringen av näringslivet
blivit känd av den allmänna
opinionen. Och då väljer man det mindre
onda — en utbyggnad av monopolutredningsbyrån
— i stället för det värre,
och föreslår denna utbyggnad just
nu, när Kungl. Maj:t står i begrepp att
besluta hur Kungl. Maj:t skall förfara
med nyetableringssakkunnigas förslag.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till kommerskollegium.

Då jag anser det vara oriktigt att nu
föregripa Kungl. Maj:ts beslut har jag
inte velat rösta för reservationen. Om
Kungl. Maj:t — vilket jag inte alls vet
—- skulle lägga nyetableringssakkunnigas
förslag till utbyggnad av monopolutredningsbyrån
till grund för en proposition
till nästa års riksdag, kommer de i
de sakkunnigas förslag föreslagna tjänsterna
att fördelas på ett annat sätt än
enligt det tidigare avdelningsschemat. I
stället för en speciell tredje avdelning
för analyser av pris- och marknadsförhållanden
skulle man enligt de sakkunnigas
förslag i monopolutredningsbyrån
bilda arbetsgrupper kring olika branschområden,
arbetsgrupper som skulle
komma att både registrera avtal och
komplettera registreringsarbetet med
pris- och marknadsanalyser inom vederbörande
branschområde. En sådan friare
och mera praktisk organisation av
monopolutredningsbyrån skulle kunna
hindras, om man nu störtar i väg och inrättar
fyra nya tjänster till en speciell
tredje avdelning. Man bör inte binda
Kungl. Maj:t i onödan bara för att komma
ett halvår före Kungl. Maj:t med ett
beslut i en fråga som redan flera år har
stått på dagordningen.

Detta är skälet, herr talman, till att
jag i detta fall röstar för utskottets förslag.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Herr
talman! Fru Lindström har tydligen inte
observerat att när vi förra året behandlade
samma huvudtitel, föreslåg en liknande
reservation. Kommerskollegium
gjorde redan då det var fråga om staten
för nu löpande budgetår framställning
om anslag till denna avdelning.
Något sådant upptogs icke av Kungl.
Maj:t, men önskemålet framfördes motionsvägen.
Det var åtskilliga ledamöter
av statsutskottet som anslöt sig till den
reservation för bifall till motionen som
då avgavs. Något samband mellan nvetableringssakkunnigas
förslag, som avlämnades
någon gång i somras, och den
nu avhandlade motionen föreligger alltså
icke.

Fru LINDSTRÖM (kort genmäle): Jag
vill bara genmäla till herr Lundgren att
jag nog har observerat att det fanns en
reservation i denna fråga även i fjol.
Men det väcktes motioner i frågan både
år 1948 och år 1949 från det håll jag
representerar, och även de blev avslagna
på grund av hänsynen till det allmänna
ekonomiska läget. Till de besluten
medverkade också herr Lundgrens
partivänner.

Herr NORDENSON: Jag måste inlägga
en protest mot fru Lindströms historieskrivning.
Hon gör nu gällande att intresset
för denna byrå skulle ha framkommit
på sistone på grund av nyetableringssakkunnigas
förslag. .lag vill då
framhålla att den ifrågavarande avdelningen
var förutsedd i det förslag som
antogs år 1946. Det förelåg ingen tvekan
bland näringslivets representanter
om att biträda det förslaget. I kommittén
var vi eniga om att lagen om övervakning
och utredning av monopolförhållandena
borde komma till stånd. Vi
ansåg att det var nyttigt ur alla möjliga
synpunkter. När denna avdelning ingick
i förslaget till monopolutredningsbyrå,
har det framkallat vår förvåning att den
inte kommit till stånd, och då även
kommerskollegium har begärt dess inrättande,
är det naturligt att vi stöder
det förslaget. Motionerna tillkom förra
året och i år på grund av att vi ansett
det vara en försummelse av myndigheterna
— inte kommerskollegium, men
väl Kungl. Maj:t — att inte se till att
en lag, som vi alla varit ense om att besluta,
till alla delar genomfördes. Det är
den riktiga historieskrivningen i denna
fråga.

Det är klart att vi inser vikten av
återhållsamhet när det gäller inrättande
av nya ämbeten. Men har vi beslutat
en åtgärd och denna kräver så relativt
måttliga utgifter som det här är fråga
om, är det nödvändigt att den genomföres,
så att vi får se vilka verkningar
lagen har och hur långt man kan komma
med den. Det är, om jag så får säga,
av lojalitet mot det enhälliga beslutet år

Onsdagen den 30 april 19S2.

Nr 15.

Anslag till utrustning och
1946 som jag anser det vara angeläget
att man i alla delar genomför vad som
då planlades.

Det är skälet till att vi nu yrkar att
kommerskollegii förslag skall genomföras,
och jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skulle
också vilja uttala min förvåning över
fru Lindströms yttrande. Det gick ju ut
på att reservanternas och deras partiers
intresse för denna fråga förut hade varit
mycket svalt och att det var först
sedan betänkandet från nyetableringssakkunniga
— ett förfärligt ord för resten
— kommit fram, som frågan omfattades
med intresse från deras sida. Det
förhåller sig emellertid så, att i varje
fall den grupp jag tillhör förra året motionerade
i samma syfte som i år på
basis av framställning från kommerskollegium.
Nu är det utan tillgängligt
material svårt att bemöta de felaktiga
detaljerna i ett sådant yttrande som det
fru Lindström här utslungade. Om jag
inte alldeles missminner mig var vi
emellertid inne på samma linje som nu
redan för två år sedan, då vi inte hade
en aning om vad de nyetableringssakkunniga
skulle komma att föreslå.

Jag hoppas att bakgrunden till fru
Lindströms yttrande i övrigt är fastare
än underlaget för hennes anklagelse mot
oss reservanter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

inredning vid statens hantverksinstitut.

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nordenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 31.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 5—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Anslag till utrustning och inredning vid
statens hantverksinstitut.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1: 278 och II: 326, till Statens hantvcrksinstitut:
Utrustning och inredning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till utrustning och inredning vid

I de likalydande motionerna 1:278 av
herr Näsgärd m. fl. och II: 326 av herr
Svensson i Alingsås m. fl. hade hemställts,
att riksdagen ville för budgetåret
1952/53 besluta om anvisning av
anslag för utrustning och inredning vid
statens hantverksinstitut räknat till
75 000 kronor i huvudsak i enlighet med
den disposition, som styrelsen för institutet
föreslagit i sina riksdagspetita
för nästkommande budgetår.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Bergh,
Kollberg, Widén, Wedén och Nihlfors
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 278 och
II: 326, till Statens hantverksinstitut: Utrustning
och inredning för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Jag behöver
inte i den här församlingen närmare
utveckla vilken betydelse hantverket
och småindustrien har i vårt land,
speciellt i vissa landsändar. Jag behöver
inte heller närmare beröra hurusom
storindustrien i stor utsträckning
har växt fram på hantverkets grund.
Hantverksinstitutet intar en särställning,
när det gäller att utveckla småindustrien
och hantverket. Det har vid flerfaldiga
tillfällen omvittnats, att hantverksinstitutet
inte fått det stöd från statsmakternas
sida, som åsyftades med 1946 års utredning
rörande den fortsatta utbyggnaden
av institutet.

I år har för utrustningsändamål vid
institutet av Kungl. Maj :t äskats 25 000
kronor, medan motionärer från olika
partier har hemställt om att anslaget
måtte ökas till 75 000 kronor. I ärendet
föreligger en reservation, som går på en
medellinje. Reservanterna yrkar att anslaget
för utrustning och inredning vid
hantverksinstitutet skall fastställas till
50 000 kronor, vilket från institutets håll
anses vara ett minimibud.

Nu kan jag med glädje konstatera att

statens hantverksinstitut.
utskottets majoritet i sin skrivning är
mycket välvillig gentemot institutet, och
det framgår av yttrandet att utskottet
nog helst i sin helhet skulle ha gått på
reservanternas linje, men av lojalitet
mot regeringen och med hänsyn till det
statsfinansiella läget — som ju alltid
återkommer när det gäller att avvisa
ökade anslagskrav — vågar icke majoriteten
följa reservanterna. Majoriteten
går dock så långt att den ger Kungl.
Maj:t en stöt; den förutsätter att Kungl.
Maj :t skall ha sin uppmärksamhet riktad
på frågan. Om jag tolkar detta yttrande
riktigt, innebär det, att utskottet
förväntar att, om så skulle vara oundgängligen
nödvändigt, Kungl. Maj:t kommer
att begära ytterligare anslag i höst.

Det är en punkt här, som jag inte riktigt
förstår i majoritetens yttrande och
som kanske förklarar varför en av huvudmotionärerna
har sprungit ifrån sin
egen motion och nu yrkar avslag på
den. Utskottet säger nämligen att utskottet
samma dag, som ärendet behandlades,
tillstyrkt ett förslag om tilläggsanslag
på 50 000 kronor till bidrag till
hantverksinstitutets kursverksamhet m. m.
och därför anser sig förhindrat att för
närvarande föreslå en höjning av utrustningsanslaget.
Här har väl ändå majoriteten
gått vilse i djungeln av ärenden,
som utskottet har att behandla. Såvitt
jag kan förstå kommer inte hantverksinstitutets
utrustning att bli tillgodosedd
genom att det får ökade anslag
till kurser. I varje fall torde det inte
vara någon väsentlig ökning av utrustningen,
som kan komma till stånd den
vägen. Jag vågar därför förutsätta, att
om utskottet inte hade blandat samman
utrustningsanslaget och kursanslaget, så
skulle utskottets majoritet ha följt reservanterna.

Herr talman! I förhoppning om att
representanterna för utskottets majoritet
skall ändra sig i dag yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Varje
riksdagsman, som suttit åtminstone ett år
i något utskott, vet att om han väckt en

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Anslag till utrustning och inredning vid statens hantverksinstitut.

motion om exempelvis ett anslag och sedan
märker under utskottsbehandlingen
-—- om han har tillfälle att själv deltaga
i motionens behandling — att det inte
går att få majoritet för motionen, då inriktar
han sig på att försöka få en så
förmånlig skrivning som möjligt. Jag säger
detta till herr Ohlon, som var vänlig
nog att nyss apostrofera mig för att
jag, ehuru motionär, inte reserverat mig
tillsammans med herr Ohlon. Under avdelningens
arbete koncentrerade jag
mig, sedan jag märkt att det inte fanns
resonans för en anslagsökning, på denna
skrivning, som herr Ohlon nyss betygade
är mycket välvillig. Jag måste tyvärr
konstatera att herr Ohlons partivän, som
satt i avdelningen, förhöll sig helt passiv,
när jag ansträngde mig för att förbättra
skrivningen. Däremot fick jag god
hjälp av en framstående högerrepresentant,
som inte reserverat sig.

Sedan undrade herr Ohlon om vi inte
gått vilse i djungeln, när vi hänvisat till
det tilläggsanslag på 50 000 kronor, som
Kungl. Maj:t har föreslagit och som utskottet
också tillstyrkt, till bidrag
till hantverksinstitutets kursverksamhet
m. m. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att hantverksinstitutets inkomster är
av flera olika slag. Utgifterna bestrides
dels av statsmedel, dels av inkomster
från kurs-, informations- och publikationsverksamhet,
dels också av bidrag
från olika näringsorganisationer. Jag
förstår mycket väl att utskottet blev
mindre benäget att bifalla motionerna
om en anslagshöjning, sedan Kungl.
Maj:t lagt fram förslaget om en utfyllning
av anslaget för innevarande budgetår
till ett av de ändamål, som institutet
har anslag för. Även om inte de olika
avdelningarna kan sammanblandas, så
är jag övertygad om att exempelvis vissa
bidrag säkert kan utnyttjas på ett sådant
sätt, att det blir fullt förståeligt att
utskottet hänvisat till detta anslag.

.lag vill nu emellertid, herr talman,
rikta en vädjan till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet, att han,
som utskottet skrivit, med uppmärksamhet
följer utvecklingen vid hantverksin -

stitutet. Enligt min mening är institutets
verksamhet utomordentligt betydelsefull
för hantverket och småindustrien. Det är
deras praktiska och teoretiska högskola.
Jag hoppas därför att Kungl. Maj:t ställer
sig mycket välvillig i fortsättningen
till institutets anslagskrav.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF:
Herr talman! Jag vill endast erinra om
att under denna huvudtitel föreligger ett
mycket stort antal motioner, däri motionärerna
mer eller mindre välmotiverat
yrkar på högre anslag än vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Skulle alla dessa motioner
bifallas, skulle det medföra betydligt
ökade utgifter för statsverket. Det är klart
att statsutskottet inte har kunnat tillstyrka
alla dessa utan endast någon enstaka
av dem. Man har inte kunnat göra en
annan avvägning av de anslag som äskats
här än vad Kungl. Maj:t gjort. Det
är anledningen till att utskottet har ställt
sig avvisande i detta fall liksom i flera
andra, även om det skulle ha varit önskvärt,
att man kunnat tillstyrka en del
motioner.

I det här fallet har emellertid utskottet,
såsom redan framhållits, skrivit mycket
välvilligt och förutsatt, att Kungl.
Maj:t kommer att följa den här frågan
med uppmärksamhet och även förelägga
riksdagen förslag om de förhöjningar av
anslaget, som vid närmare överväganden
senare kan befinnas nödvändiga. Jag tror
inte att man skall rycka lös en sådan
här fråga ur det stora sammanhanget,
utan att man här bör följa utskottets
hemställan, till vilken jag yrkar bifall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

26 Nr 15. Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till rationaliseringsundersökningar vid statens hantverksinstitut. — Anslag
till byggnadsforskning.

Punkten 36.

Anslag till rationaliseringsundersökningar
vid statens hantverksinstitut.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Petrén
(1:279) och den andra inom andra
kammaren av herr Kristensson i Osby
m. fl. (II: 323), hade hemställts, att
riksdagen måtte till Bidrag till statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 50 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna I:
279 och II: 323.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Sundelin, Bergh, Staxäng, Kollberg,
Widén, Wedén och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:279 och 11:323, till Statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! Efter utgången
av det föregående ärendet, förstår
jag, att det inte finns någon möjlighet
att vinna framgång för reservationen
under den här punkten, som gäller hantverksinstitutets
rationaliseringsundersökningar.
Även med hänsyn till dagens
helgd och betydelse vill jag inte ta upp
någon debatt i frågan, utan inskränker
mig, herr talman, till att yrka bifall till
reservationen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varan -

de punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 37—40.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Anslag till byggnadsforskning.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggnadsforskning för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 330 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
I: 205 av herrar Lindblom och Petrén
och II: 276 av herr Nihlfors m. fl.,
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till Byggnadsforskning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:205 och 11:276, såvitt här vore
i fråga, till Byggnadsforskning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 330 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Sundelin, Hesselbom, Wedén och Nihlfors,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Det
senaste decenniet har kännetecknats av
en mycket starkt ökad produktivitet
inom snart sagt alla produktionsområden.
Det finns emellertid ett viktigt undantag,
nämligen byggnadsindustrien
och speciellt då husbyggandet, där produktiviteten
i dag är ungefär densamma
som den var på 1930-talet. Man frestas
att göra en jämförelse med ett närliggande
område: byggandet av vattenkraftstationer.
Vattenfallsstyrelsen har nyligen
färdigställt en stor kraftanläggning norr
om polcirkeln, varvid man inte varit rädd
att fördomsfritt pröva olika arbetsmeto -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

der för att söka förbilliga anläggningskostnaderna.
Man har också lyckats därmed.
Denna anläggning har dragit till
sig uppmärksamhet och fått besök av
studiedelegationer ifrån alla världens
hörn, bl. a. från Förenta staterna. Anläggningen
i fråga har fullbordats till en
kostnad som, räknad per kilowatt, är av
samma storleksordning som kostnaderna
för dylika utbyggnader var före kriget.

Det kan, herr talman, näppeligen vara
på det viset att man inom husbyggandet
har uttömt alla resurser att förbilliga
kostnaderna och att man inte också där
skulle ha möjlighet att åstadkomma en
ökad produktivitet. Orsaken till att så
inte kunnat ske är väl bl. a. att man där
arbetar med jämförelsevis små enheter,
som inte har tillräckliga ekonomiska resurser
för att kunna våga sig på att söka
nya vägar. Dessutom är det nog en viss
konservatism som vidlåder denna industri,
och man är till synes rädd att pröva
nya metoder och nya vägar. Det gäller
ju här att söka få fram nya konstruktioner
och nya byggnadsmaterial men
kanske framför allt att pröva nya arbetsmetoder.

Bostadskostnaderna utgör en avsevärd
del av levnadskostnaderna. Det måste
därför vara ett starkt samhällsintresse att
söka få ned dessa kostnader. Genom de
engagemang, som staten bär tagit i bostadsproduktionen,
har det även blivit
ett stort statsfinansiellt intresse att söka
pressa ned kostnaderna. Mot denna bakgrund
har jag ansett, att utskottet borde
ha kunnat skriva starkare på denna
punkt och kraftigare betona exempelvis
vad kommittén för byggnadsforskning
anfört i sitt yttrande, vilket refereras i
utskottets utlåtande. Jag har därför ansett
mig böra anteckna en reservation
för att bli i tillfälle att understryka vikten
av att något göres på detta område.
Jag tror inte att ett verkligt resultat härvidlag
kan åstadkommas om inte staten
engagerar sig kraftigare när det gäller
denna forskningsverksamhet.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men riktar en vädjan till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet att
allvarligt överväga om man inte kan

Anslag till byggnadsforskning,
åstadkomma ett mera påtagligt resultat
när det gäller statens verksamhet på
detta speciella område.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Vid
bedömandet av detta ärende bör man
beakta, att anslaget har utgått med samma
belopp under ett flertal år. Att anslaget
nu har uppräknats med 30 000
kronor innebär faktiskt att det likväl
blir en sänkning av anslaget, om man
tar hänsyn till penningvärdets fall och
de ökade kostnader som en verksamhet
av denna art nu för tiden måste föra
med sig. Det är nödvändigt att beakta
den betydelsefulla fråga som det här
gäller. Bostadsfrågan har ju blivit ett av
de största samhällsproblem som vårt
land har att brottas med. Eftersläpningen
i fråga om färdigställandet av bostäder
har i stor utsträckning sin grund i
bristen på arbetskraft. Om det kunde
åstadkommas en sådan rationalisering
av bostadsbyggandet att det för detta
ändamål behöver användas mindre arbetskraft,
skulle självklart stora fördelar
vinnas. Då staten, som herr Hesselbom
nyss nämnde, har engagerat sig så
kraftigt i bostadsbyggandet med subventioner
o. s. v., måste det också anses
vara en god investering om man genom
ett ökat anslag till byggnadsforskningen
kunde förbilliga byggnadsverksamheten.

Jag har, herr talman, haft tillfälle att
studera ett fall där en enskild byggare
genom forskningar, undersökningar och
prov kunnat komma fram till en ny metod
i fråga om byggandet som innebär
en rätt avsevärd besparing av arbetskraft.
Denna nya metod har också på
senare tid närmare granskats av bostadsstyrelsen.
Den kan medföra ett avsevärt
förbilligande och förenklande av
bostadsproduktionen i olika avseenden,
om man på detta område ägnar de olika
projekt som kan framkomma nödig uppmärksamhet.

Även departementschefen har ansett
att en utvidgning av denna verksamhet
vore önskvärd, ehuru han icke kunnat
sträcka sig så långt som vad som nu
yrkas i motionerna. Också utskottet har

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till handelshögskolan i Stockholm,
betonat att det här gäller en mycket
betydelsefull uppgift. Den som ger sig
tid att ta närmare del av en i ämnet
väckt motion finner, att den uppgift,
som åligger denna kommitté, är av stor
betydelse både vad gäller produktionstekniken
och inte minst vad gäller uppvärmnings-
och ventilationstekniken.
Uppvärmningskostnaderna för våra bostäder
uppgår för närvarande till mycket
stora belopp. I ett flertal fall vållas
den fördyring som skett av hyran i
gamla fastigheter helt av den stora ökningen
av bränslekostnaderna. Kunde
man genom en noggrann forskning komma
fram till ett bättre resultat på uppvärmningsteknikens
område, skulle här
många miljoner kronor kunna inbesparas
för vårt land. Man bör därför inte
vara alltför sparsam när det gäller anslag
till forskning på detta område. Detsamma
gäller materialforskning. Att få
ut forskningsresultaten till praktikens
män kostar emellertid i dagens läge
mycket pengar.

Jag har den bestämda uppfattningen
att det är en oklok politik att i nuvarande
situation vara alltför sparsam på
detta område. Därför yrkar jag, herr
talman, bifall till utskottets hemställan
med den ändring som föranledes av i
ämnet väckta motioner.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Utskottet
har inte ansett sig kunna gå utöver
vad Kungl. Maj:t här föreslagit. Herr
Lindblom har redan erinrat om att detta
innebär en uppräkning av det tidigare
anslaget med 30 000 kronor. Jag tycker
för min del att ett anslag till byggnadsforskning
på 330 000 kronor inte är så
dåligt. Många viktiga ändamål får nöja
sig med betydligt mindre. Vi har också
haft föredragning inför utskottet, och
den har inte gett oss anledning att ändra
ståndpunkt. I en sådan här fråga bör
nog Kungl. Maj:t ha initiativet. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yr -

kanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 42—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Anslag till handelshögskolan i Stockholm.

Under punkterna 78 och 79 av tionde
huvudtiteln i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1952/53 anvisa till
handelshögskolan i Stockholm ett anslag
av 170 000 kronor och till handelshögskolan
i Göteborg ett anslag av 130 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 92) och den andra inom
andra kammaren av herr Severin m.
fl. (II: 113), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte höja de i statsverkspropositionen
föreslagna anslagen till de båda
handelshögskolorna med de belopp,
som erfordrades för att de i högskolornas
petitaskrivelser angivna beloppen
för driftkostnader skulle täckas, nämligen
för handelshögskolan i Stockholm
från 170 000 till 367 000 kronor och för
handelshögskolan i Göteborg från
130 000 till 320 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Arrhén (I: 267)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Håstad och Hseggblom (II:
348), i vilka, såvitt nu var i fråga, hem -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

ställts, att riksdagen måtte fatta sådant
beslut, att avgifterna för de studerande
vid handelshögskolorna i Stockholm och
Göteborg liksom för närvarande vid
Stockholms högskola kunde nedsättas
och helst redan nästa budgetår begränsas
till 60 kronor per elev och år.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:92 och 11:113 samt I:
267 och 11:348, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, till Bidrag till handelshögskolan
i Stockholm för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 170 000
kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a) av herrar Ohlon och Kollberg;

b) av fröken Andersson.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Jag
skall be att med några ord få motivera
den blanka reservation som jag har fogat
till denna punkt och även till punkt
73 :o) i utskottets utlåtande.

Det föreligger här två motioner, men
jag skall endast uppehålla mig vid den
ena, som rör avgifterna vid handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg. Vid
vissa av våra högre läroanstalter utgår
det ju praktiskt taget inga terminsavgifter,
medan vid andra, till exempel vid
nyssnämnda handelshögskolor avgifterna
är ganska höga. Vid handelshögskolan
i Stockholm är avgiften sålunda 675
kronor pr år, vilket innebär en ganska
hög terminsavgift, och vid Göteborgs
handelshögskola 500 kronor per år.

Nästa vecka får vi under åttonde huvudtiteln
upp frågorna om anslagen till
tekniska högskolan i Stockholm och till
Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Även för dessa högskolor föreslås i motion
1:267 avskaffande eller i alla händelser
en kraftig minskning av terminsavgifterna.
Det är ganska svårt att förstå,
varför det vid vissa läroanstalter
skall vara höga avgifter, medan det vid
andra, såsom jag nyss nämnde, praktiskt
taget inte är några avgifter. Vid exern -

Anslag till handelshögskolan i Stockholm.

pelvis Stockholms högskola har man en
relativt liten grundavgift. I betänkandet
år 1948 betonade just studentsociala utredningen
mycket starkt angelägenheten
av att avgifterna generellt avskaffades,
och vid remissbehandlingen av detta betänkande
gjordes inte några som helst
erinringar i det avseendet. Sedermera
har studentkårerna vid Stockholms och
Göteborgs handelshögskolor begärt avskaffande
av avgifterna, och Sveriges
förenade studentkårer har samma inställning.

Såsom i motionen påpekats uttalade
ecklesiastikministern förra året, att terminsavgifterna
vid Stockholms högskola,
som det då gällde, av sociala skäl —-såsom departementschefen uttryckte det
— borde nedbringas, vilket ju också
skedde. Jag menar nu att samma skäl
kan anföras beträffande studenterna vid
de skolor det här är fråga om. Inte bara
vanliga människor, höll jag på att säga,
utan kanske framför allt studenterna
och de som studerar på skuld har ju fått
en ganska hård tunga över sig. Ständiga
prisstegringar rubbar deras kalkyler, det
råder bostadssvårigheter och andra besvärligheter.

Emellertid är vederbörande departementschef
inte nu beredd att handla på
samma sätt som skedde beträffande
Stockholms högskola förra året, när det
gäller handelshögskolorna, men — och
det skall med tacksamhet noteras — det
föreslås en sådan sänkning, att avgifterna
kan reduceras med bortåt en tredjedel,
vilket naturligtvis är ett steg på
vägen, som man har anledning att, som
jag nämnde, vara tacksam för.

Även utskottet har u en i hög grad
positiv inställning till uttalandena om
en sänkning av terminsavgifterna och
betonar att det är önskvärt med en än
större sänkning. Utskottet säger, att det
förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på detta spörsmål,
och jag har nu huvudsakligen begärt
ordet för att vädja till departementschefen
att denna uppmärksamhet måtte bli
av den beskaffenheten, att resultatet
med det snaraste skall bli det som avses
i motionen nr 267.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anslag till handelshögskolan i Stockholm.

Mot denna bakgrund har jag, herr talman,
inte velat driva det till en motiverad
reservation, och jag har — fortfarande
mot denna bakgrund — inte heller
någon anledning att ställa något annat
yrkande för närvarande än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag tillät
mig göra gällande i utskottet, då denna
fråga behandlades, att det egentligen är
ganska likgiltigt vad vi säger på utskottsavdelningen,
i utskottet eller i
kamrarna, ty i detta fall kommer händelserna
att gå sin obevekliga gång all
vår bön förutan, om det nämligen är
meningen att vi fortfarande skall ha
några handelshögskolor i detta land.

Jag har inte tidigare haft tillfälle att
närmare fundera över vilken betydelse
handelshögskolorna haft för utvecklingen
av vår industriella och över huvud
taget vår ekonomiska verksamhet under
de sista decennierna förrän under de
sista dagarna, och jag frapperades av
att denna utveckling säkerligen icke
skulle ha kommit till stånd, om inte
handelshögskolorna funnits. Handelshögskolorna
skaffar inte bara experter
för revision och organisation eller för
handeln inom det privata näringslivet,
utan handelshögskolorna har också spelat
en mycket stor roll i vår industriella
utveckling. Jag skulle kunna nämna
flera stora industrier — inte bara hemmaindustrier
utan även industrier av
exportkaraktär — som vuxit fram under
de sista åren på grund av initiativ
från män, som fått sin utbildning vid
handelshögskolorna och som givit uppslag
till dessa industrier, synbarligen på
grund av att de fått en ekonomisktvetenskaplig
utbildning som möjliggjort
för dem att penetrera förhållandena i
vårt land och att undersöka möjligheterna
att få dessa industrier till stånd. De
har också haft en översikt över exportmarknaden,
som har varit en nödvändig
förutsättning.

Staten har ju i detta fall kommit mycket
billigt undan. Handelshögskolorna
är privata högskolor. Jag vill minnas att

de från början helt och hållet finansierades
med avkastning av fonder och
med terminsavgifter. Sedan har inflationen
tillkommit och gjort sig gällande på
detta område liksom på alla andra områden
i vårt land. Fondavkastningen har
inte nämnvärt ökats, men terminsavgifterna
har i stället gått i höjden, såsom
framgick av den föregående talarens yttrande.
Om jag exempelvis tar handelshögskolan
i Stockholm, finansieras den
till närmare 30 procent med fondavkastning
och till 30 procent med elevavgifter,
medan statsbidraget uppgår till 12,0
procent och bidraget från Stockholms
stad till 2,7 procent. Anslagen av offentlig
natur uppgår således till inalles endast
15,c procent. Går jag sedan till handelshögskolan
i Göteborg -— jag tillåter
mig, herr talman, att nämna också den
i detta sammanhang — utgör fondavkastningen
25,2 procent, elevavgifterna 20,3
procent, statsbidraget 20,c procent och
bidraget från Göteborgs stad 7,8 procent
av inkomsterna. Det offentliga bidraget
är här sammanlagt 28,4 procent.
Det allmänna har således lämnat procentuellt
mycket små belopp för den utbildning
som meddelas vid handelshögskolorna,
och ändå har det allmänna, framför
allt staten men i viss mån även kommunerna,
dragit nytta av denna utbildning,
eftersom ett mycket stort antal av
de civilekonomer, som finns i vårt land,
har sin verksamhet i offentlig tjänst. Om
inte inflationen kommit, skulle nog den
hittillsvarande utvecklingen kunnat fortbestå,
nämligen att staten praktiskt taget
gratis fått utbildningen av dessa experter
tillgodosedd, men nu går det inte längre.
Båda dessa högskolor tär på sina
dispositionsfonder. Vid handelshögskolan
i Stockholm tages inte mindre än
15,i procent av inkomsterna i anspråk
från kapitalet. Vid Göteborgs handelshögskola
är motsvarande siffra 16,2 procent.
Det är, herr talman, en tidsfråga
på mycket kort sikt, när dispositionsfonderna
är förbrukade. Grundfonderna
får inte tagas i anspråk för driften.
Högskolorna ser sig då antingen tvingade
att högst väsentligt öka terminsavgifterna
— den ökning av statsbidraget i

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

år, som avser att minska terminsavgifterna,
skulle i så fall bara bli en gest ■—■
eller också får högskolorna i väsentlig
mån nedlägga sin verksamhet. Det ''är
nu otänkbart att någonting sådant skulle
kunna få ske. Det har också utskottet
klart för sig. Utskottet har nämligen på
skarpen sagt ifrån att någonting måste
åtgöras i saken. Utskottet uttalar den förhoppningen,
att förslag i ämnet skall
kunna föreläggas riksdagen redan i höst.
I det sammanhanget förutsätter utskottet,
att handelshögskolorna i fortsättningen
såsom hittills skall kunna påräkna
bidrag från handels- och sjöfartsfonden
för att täcka de mest oundgängliga
behoven. Det kanske är sant, men å
andra sidan måste litet var förstå vilken
hämning denna anordning utgör på högskolornas
verksamhet. Först blir de alltså
tvingade att inskränka en del av verksamheten,
och sedan kommer anslaget
från handels- och sjöfartsfonden för att
hjälpa dem över de allra svåraste passagerna.
Det är klart att handelshögskolorna
inte under sådana omständigheter kan
utvecklas på det sätt, som vore önskvärt
och som de övriga högskolorna här i
landet fått göra under de senare åren.

När jag begärt ordet är det för att
säga, att vi på detta område inte får
sacka efter i förhållande till våra nordiska
grannländer. Om vi tar Norge som
exempel, är handelshögskolan där, vilken
ligger i Bergen, en helt och hållet
statlig angelägenhet. Om vi går till Finland,
som har fyra handelshögskolor,
bidrar staten med inte mindre än 70
procent på grund av en särskild lagstiftning
om bestridande av vissa utgifter för
skolornas verksamhet, vilket motsvarar
ungefär 60 procent av totalinkomsterna.
Vad slutligen Danmark beträffar är statsbidraget
vid den privata högskolan betydligt
större än här i landet, trots att
denna högskola iir begåvad med relativt
mycket större fonder än vad som iir fallet
med handelshögskolorna i vårt land.

Jag har emellertid begärt ordet också
för att uttala den förhoppningen, att
Kungl. Maj:t med det snaraste måtte gå
i författning om att söka reda upp förhållandena
vid handelshögskolorna.

Anslag till handelshögskolan i Stockholm.
Lämpligast torde detta böra ske på
samma sätt som när Göteborgs och
Stockholms högskolor fick sin ekonomi
ordnad, vilket skedde genom en snabbutredning,
där högskolorna, staten och
respektive kommuner var representerade.
Resultatet av dessa undersökningar
ledde till ett avtal mellan staten, respektive
högskolor och kommunerna, så att
högskolorna nu kan bedriva en relativt
lugn verksamhet.

Eftersom utskottet har skrivit så positivt,
har jag inte någon anledning att
ställa något annat yrkande än vad utskottet
hemställt om i sitt utlåtande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få understryka vad de föregående
talarna anfört; det går ju helt och hållet
i stil med vad utskottet skrivit.

Sedan vill jag passa på tillfället att
uttala min tillfredsställelse över att herr
Ohlon på denna punkt har gjort precis
som jag gjorde under punkt 35 när det
gällde statens hantverksinstitut. Herr
Ohlon motionerade vid årets riksdag —
jag skrev för övrigt också på hans motion
— om en ökning av anslaget till
handelshögskolan i Stockholm från
170 000 till 367 000 kronor och till handelshögskolan
i Göteborg från 130 000
till 320 000 kronor. Herr Ohlon gav mig
tidigare i dag en gliring för att jag frånfallit
yrkandet i en motion om statens
hantverksinstitut och i stället sökt få
fram en så gynnsam motivering som
möjligt. I detta fall har herr Ohlon och
jag hjälpts åt i statsutskottet för att få
fram bästa möjliga motivering. Här ser
vi resultatet, och jag vill tacka herr
Ohlon för att han gett detta exempel!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Ilcrr OHLON: Herr talman! Del iir i
varje fall en viss differens på åtskillnad
härvidlag, herr Näsgård. Utskottet har
skrivit mycket välvilligare i fråga om
handelshögskolorna iin när det gällde
statens hantverksinstitut. Beträffande
handelshögskolorna har utskottet gjort

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
en direkt beställning, som till på köpet
är tidsbunden. Därför har jag, herr talman,
känt mig relativt tillfredsställd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 73—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Ang. avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hansson in. fl. (I: 37) och den andra inom
andra kammaren av herr Allard m.
fl. (II: 58), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av tionde huvudtiteln
till Avsättning till fonden för
idrottens främjande måtte anvisa ett anslag
av 7 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer Persson
(I: 149) samt den andra inom andra
kammaren av herr Dahlgren m. fl. (II:
185), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte för sin del förverkliga beslutet
från 1939 års lagtima riksdag om avsättning
till fonden för idrottens främjande
och fonden för friluftslivets främjande
samt vidtaga åtgärder, som ledde till att
ett ökat byggande av idrotts- och friluftsanläggningar
omedelbart komme
till stånd.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:37 och 11:58 ävensom med avslag
å motionerna I: 149 och II: 185, såvitt
här vore i fråga, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budget -

främjande.

året 1952/53 anvisa ett anslag av
6 500 000 kronor.

Herr HANSSON: Herr talman! Som ledamot
av Riksidrottsförbundets överstyrelse
har jag givetvis med stor glädje och
tillfredsställelse tagit del av statsutskottets
utlåtande under denna punkt, med
dess varma erkännande åt idrotten. Utskottet
finner även angeläget, att den
expanderande idrotten erhåller ett verkningsfullt
stöd av statsmakterna. Jag vill
inte trötta kammarens ärade ledamöter
med en upprepning av vad i motionen
nr 37 i denna kammare liksom i utskottets
utlåtande är anfört om den svenska
idrottsrörelsens expansion eller om hur
otillräckligt statsmakternas ekonomiska
stöd åt de 9 500 föreningarna med deras
nära 800 000 medlemmar, anslutna till
Riksidrottsförbundet, har visat sig vara.
Utskottet har konstaterat detta och understryker,
att synnerligen starka skäl
talar för en höjning av Kungl. Maj:ts
anslagsäskande på 6 miljoner kronor.

Emellertid vill jag stanna inför några
av siffrorna i utlåtandet, nämligen dem
som anger hur den svenska idrotten finansieras.
Enligt en nyligen företagen
utredning täckes idrottens medelsbehov
genom dels statsanslag med 10 procent,
dels medlemsavgifter, gåvor och kommunala
bidrag med 10 procent, dels tävlingsintäkter
med 40 procent och slutligen
nöjesarrangemang — danser, basarer
m. m. — med 40 procent. Denna sista
post — de för idrottens finansiering
nödvändiga nöjesarrangemangen —■ utgör
det kanske största bekymret. Idrottsrörelsen
beklagar denna sammankoppling
av idrotts- och nöjesliv, dels därför
att vi inte finner sammankopplingen
sund och dels därför att de frivilliga ledarkrafterna
därigenom tynges och
splittras på ett olyckligt sätt och många
goda ledarkrafter av denna anledning
tyvärr lämnar idrotten.

Utskottet slutar med att konstatera,
att en anslagshöjning utöver Kungl.
Maj:ts äskande är i hög grad påkallad
och att de ekonomiska förutsättningarna
härför är gynnsammare nu än då
statsverkspropositionen framlades. Så

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande.

långt i läsningen var säkerligen mina
medmotionärer liksom jag själv mycket
nöjda och förhoppningsfulla, helst som
vi visste att Riksidrottsförbundets verkställande
direktör vid sin föredragning
i utskottet klart hade visat att de 7 miljoner
kronor, som vi hemställt om i motionen,
bara innebär ett oförändrat stöd
åt idrotten. Utskottets egen redogörelse
anger faktiskt också detta, fastän det inte
riktigt klart säges ut.

Hoppfullheten beträffande de 7 miljonerna
betingades alldeles särskilt därav
att inkomsterna av tipsmedel — såsom
utskottet för övrigt redovisar — i slutet
av mars beräknats till 48 miljoner kronor
under innevarande år mot de 43
miljoner som upptagits i statsverkspropositionen.
Här får man alltså en oberäknad
inkomst av ungefär 5 miljoner
kronor. Vidare synes den förra året beslutade
höjningen med 5 öre per tipsrad
komma att ge 6 miljoner kronor i
år i stället för beräknade 3 miljoner. Då
idrotten på goda grunder räknar med
— och har rätt att räkna med — 50 procent
av denna merinkomst, finns även
härigenom full täckning för motionens
yrkande om ett anslag på 7 miljoner
kronor.

Med hänsyn till det nu sagda förstår
jag inte riktigt statsutskottets reträtt till
6,5 miljoner kronor. Ett bifall till motionen
har väl ändå så att säga legat på
tungspetsen. Eller har utskottet möjligen
trott, att det fanns någon prutmån
på motionens 7 miljoner? I så fall vill
jag här erinra om att Riksidrottsförbundet
äskat 10,8 miljoner kronor och att
de 7 miljonerna utgör den summa som
oundgängligen erfordras för att idrottsrörelsen
inte skall allvarligt stagnera.
Möjligen har finansministerns, kanske
också handelsministerns, slagskugga i
avgörandets ögonblick fallit in i statsutskottets
sal och vållat någon betänksamhet.
Men statskassan får ju — som
det visar sig — några opåräknade miljoner,
även om idrotten får sina 7 miljoner
kronor.

Jag tycker därför att kammaren med
glädje borde kunna gripa denna kanske
litet oförutsedda chans att ge idrotten

:i Första kammarens protokoll 1052. Nr 15.

ett ärligt och välförtjänt handtag, som
jag vet skulle uppskattas alldeles ofantligt
av ungdomen i hela vårt land.

Jag skall inte här gå närmare in på
idrottens strävan, syften och målsättning,
herr talman. Låt mig bara säga,
att idrottsledningen målmedvetet söker
sig fram på vägar som kan göra idrotten
alltmer samhällsgagnande. Vi är inte
blinda för idrottens avigsidor, och vi
försöker motverka dem. Men de får inte
fördunkla idrottens stora positiva
värde eller den betydelsefulla insats,
som utan vederlag nedlägges av idrottens
tusentals helt ideellt verkande ledare.
Deras insatser kan vårt samhälle
helt enkelt inte undvara.

Under de 40 år jag själv tillhört idrotten,
har jag från vårt lands olika hörn
fått samstämmiga bevis för vad idrottens
kamratskap skänker de unga. Den stärkande
fostran, den hänförelse och — vågar
jag säga — lyftning åt livet, som
idrotten i sunda former ger vårt unga
släkte, bör vi alla, inte minst vi som
har fått förtroendet att representera
vårt folk i Sveriges riksdag, vara glada
och tacksamma för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion I: 37, som innebär anslag
av 7 miljoner kronor till fonden för
idrottens främjande.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Kammaren har ju sedan ett flertal
år tillbaka ingående diskuterat denna
fråga. Mina påpekanden kommer därför
att bli mycket kortfattade och inskränker
sig i stort sett till några erinringar.

Herr Hansson nämnde nyss att tipsavgiften
i fjol böjdes med 5 öre per
tipsrad. Vi hävdade vid det tillfället, att
denna höjning av tipsavgiften helt borde
tillfalla idrottsrörelsen, och när frågan
avgjordes i riksdagen fick man det bestämda
intrycket, att i varje fall hälften
av höjningen skulle gå till idrottsrörelsen.
Masi beräknade då, att denna höjning
av tipsavgiften skulle öka inkomssterna
med 3 miljoner kronor och att
därav l,r> miljoner skulle gå till idrottsrörelsen.
Men nu visar det sig, såsom

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. avrättning till fonden för idrottens

herr Hansson tidigare nämnde, att inkomsterna
genom höjningen av tipsavgifterna
i verkligheten kommer att bli
(! miljoner kronor. Den höjning av avgiften,
som riksdagen beslutade om i fjol,
täcker således nästan det anslag som utskottet
här föreslår.

Vidare vill jag erinra om 1939 års
principbeslut, som gick ut på att 50 procent
av tipsmedlen skulle avsättas till
fonden för idrottens främjande, 20 procent
till fonden för friluftslivets främjande
och 30 procent användas för allmänt
budgetära ändamål. Emellertid har
idrotten år efter år procentuellt sett
fått allt mindre av inkomsterna från tippJiingen.
Under åren före andra världskriget
erhöll idrotten 79,o procent av tipsmedlen,
under krigsåren 16,0 procent och
under åren efter kriget fram till 1952
14,5 procent. Enligt det förslag, som
här föreligger, skulle den procentuella
andelen till idrotten sänkas till 13,5 procent.
Det är ju i allra högsta grad orättvist
och leder till att samma ordning
som herr Hansson här påtalade blir gällande
i fortsättningen, nämligen att eu
alltför stor del av idrottsfolkets tid tages
i anspråk för nöjesanordningar i stället
för sådant som direkt hör idrotten till.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
och velat poängtera att vi liar den
bestämda uppfattningen att 1939 års
principbeslut om fördelningen av tipsmedlen
även i fortsättningen skall följas.

Herr BENGTSON: Herr talman! Kungl.
Maj:t har föreslagit att anslaget till fonden
för idrottens främjande skall bestämmas
till 6 miljoner kronor, och vi
har i motioner yrkat på 7 miljoner kronor.
Utskottet har i sitt utlåtande, i synnerhet
då det gäller den ekonomiska
sidan av saken, presterat en utmärkt motivering
för ett högre anslag. Det finns
alltså ingen anledning att ytterligare
orda om det.

Utskottet talar emellertid om nuvarande
tidsläge och ser förmodligen då
saken ur ekonomisk synpunkt, men jag
skulle vilja säga att man kanske borde

främjande.

i detta sammanhang observera tidsläget
även ur andra synpunkter. Det finns
en hel del obehagliga tendenser, som
bäst skulle kunna motverkas av idrotten.
Jag skall inte ta upp någon debatt om
den saken, men jag vill visa på en sak,
som är aktuell i dessa dagar, nämligen
ungdomsfylleriet. Svenska folket är tyvärr
rätt okänsligt för spritens härjningståg
på olika områden, men när 1944
års nykterhetskommitté lade fram sitt betänkande,
ägnade pressen rätt stor uppmärksamhet
däråt, och jag tror att åtskilliga
blev överraskade över vad som
verkligen förekommer på detta område.
Här har idrotten en stor betydelse när
det gäller att fostra till en sundare livsföring,
och jag tror att många ungdomar,
som inte tar något djupare intryck
av att man säger till dem att inte använda
alkohol därför att det förstör deras
ekonomi eller hälsa, tar mera intryck
av att man säger till dem att deras
idrottsresultat blir sämre, om de använder
alkohol, och påvisar för dem att
framträdande idrottsmän förklarat att
idrott och alkohol inte hör samman.

Det är en sida av saken som jag har
velat påvisa. Härtill vill jag säga, att
idrotten iir en sund företeelse, som på
allt sätt bör främjas, och jag kan i
övrigt instämma i vad herr Hansson
sagt här om idrotten.

Utskottets motivering är mycket utförlig
och uttömmande när utskottet talar
om skälen för ett högre anslag, men
när det gäller avstyrkandet av motionen
är motiveringen så mycket kortare.
Man går in för en höjning med 500 000
kronor men inte mer.

Man kan förstå att utskottet i nuvarande
läge inte kan vara med om att
genomföra principerna för 1939 års beslut,
men jag anser att man inte helt
bör glömma bort det utan i så måtto
hålla det i minnet, att man beviljar ett
något högre anslag. Motionen är inte
tilltagen i överkant, utan dess yrkande
är måttfullt, och därför anser jag det
riktigt att man bifaller den.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till herr Hanssons yrkande om bifall
till motionen 1:37.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag kan
försäkra motionärerna om att utskottet
delar deras mening om idrottens mycket
stora betydelse. Nu är det så, att
anslaget i fjol var 5,5 miljoner kronor,
Kungl. Maj:t har i år föreslagit en höjning
till 6 miljoner, och utskottet har
tillstyrkt 6,5 miljoner. Jag tycker inte
att det är så dåligt marscherat, att man
behöver visa så särskilt stort missnöje
med frågans behandling. Och jag kan
försäkra motionärerna, att när vi på
första avdelningen inom utskottet efter
åtskilligt grubblande beslöt oss för att
föreslå ytterligare en halv miljon utöver
Kungl. Maj:ts proposition, var vi mycket
osäkra på hur det skulle utfalla i
utskottet. Men vid plenum sade ingen
någonting, och hittills har inte finansministern
visat sig i kammaren och protesterat,
så vi får väl anta att förslaget
kan genomföras utan hakar. Jag tror
däremot inte att riksdagen är mogen att
gå längre än vad utskottet har föreslagit,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON: Herr talman! Gentemot
herr Näsgård vill jag bara säga att
man inte kan gå tillbaka till tidigare
års siffror. Herr Näsgård gick tillbaka
två år i tiden till de fyra miljonerna,
men det var ett anslag som var så otillräckligt
och som har hämmat idrottens
utveckling på ett så olyckligt sätt, att
vi inte har rätt att ta den siffran såsom
utgångspunkt. Herr Näsgård vet att
Riksidrottsförbundets verkställande direktör
har klart med siffror bevisat att
vad idrotten oundgängligen behöver är
7 miljoner kronor. Riksidrottsförbundet
räknar enligt sin flerårsplan med ett behov
av 10—11 miljoner kronor, men
får nöja sig med 7 miljoner kronor, och
denna sistnämnda summa behöver den
svenska idrotten oundgängligen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:37 och II: 58; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 37 och
II: 58.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 101.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 102.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 10 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birger Andersson m. fl (1:93) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Luttra in. fl. (11:159), i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att vid fördelning
av lotterimedel hänsyn måtte tagas
till de synpunkter, som i motionerna
framförts, innebärande att Folkrörelser -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

nas konstfrämjande vid fördelningen av
medlen under budgetåret 1952/53 borde
komma i åtnjutande av ett bidrag av
40 000 kronor;

dels ock en inom första kammaren
av herr Nordenson väckt motion (I:
280), vari hemställts, att riksdagen till
Avsättning till lotterimedelsfonden måtte
anvisa ett anslag av 11,5 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen 1:280, till Avsättning till
lotterimedelsfonden för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 10 500 000 kronor; b)

att motionerna 1:93 och 11:159
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Vad beträffar det i motionerna I: 93
och II: 159 gjorda yrkandet, som innebär
att Folkrörelsernas konstfrämjande
bör erhålla ett från 20 000 kronor till
40 000 kronor förhöjt bidragsbelopp, vill
utskottet hänvisa till vad utskottet i det
föregående anfört rörande ökad tilldelning
av lotterimedel för ett bättre tillgodoseende
av landsbygdens och de
mindre städernas kulturella behov. På
grund härav och då det liksom hittills
bör ankomma på Kungl. Maj:t att fördela
de anvisade medlen torde motionerna
i fråga icke böra påkalla någon riksdagens
åtgärd.»

Vid punkten hade reservation anmälts
av herrar Birger Andersson och Nihlfors,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
Vid denna punkt har jag jämte
herrar Georg Pettersson och Fridolf
Jansson väckt en motion, vari vi har
hemställt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära, att vid fördelning
av lotterimedel hänsyn måtte tagas
till vissa i motionen anförda synpunkter.

Till lotterimedelsfonden skall avsättningen
ökas med en miljon kronor. Vi
har ansett att en del av denna ökning
borde tillfalla Folkrörelsernas konstfrämjande,
vilket tillkommit efter initiativ
av bl. a. Landsorganisationen, Kooperativa
förbundet, HSB och Arbetarnas
bildningsförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
nationalmuseum och
Riksförbundet för bildande konst. Konstfrämjandet
har under de fem år, som
det har verkat, lyckats att föra ut i de
svenska hemmen en hel del god konst,
vilket varit till gagn för de konstnärliga
strävandena. Men Folkrörelsernas konstfrämjande
är inte bara en försäljningsorganisation.
Den söker inte bara att
sälja färggrafik och oljemålningar utan
även att sprida kännedom om vad konst
egentligen är, och Konstfrämjandet har
genom studiekurser och föreläsningar
åstadkommit ett stort intresse för konst.
Denna föreläsnings- och studieverksamhet
är kostsam för Konstfrämjandet. Det
är den verksamheten som har fått stöd
av lotterimedel, och den bör även framdeles
stödjas.

Första året verksamheten bedrevs var
anslaget ur lotterimedelsfonden 35 000
kronor. Tilldelningen begränsades sedan
1949 till 10 000 kronor och har därefter
under 1950 och 1951 varit 15 000 kronor
och innevarande år 20 000 kronor.
Vi motionärer har ansett, att tilldelningen
borde kunna ytterligare höjas.

Det är alltså inte fråga om en höjning
av statsanslaget i och för sig, utan
det gäller bara en fördelningsfråga. Jag
vill kort och gott hemställa till handelsministern,
att han tar hänsyn till vad
vi motionärer framhållit och att han på
allt sätt söker gagna den sak det här
gäller. Att statsutskottets första avdelning
avvisat motionärerna kan ju vara
förklarligt. Första avdelningen har mest
att syssla med kanoner. Det är något
helt annat än estetiska värden, och avdelningen
har väl för den skull kanske
inte haft det rätta intresset för denna
sak. Men jag vill, herr talman, som sagt
vädja till handelsministern och be honom
att han beaktar de synpunkter som
framförts i motionen. Det skulle bli den

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

bästa jubileumsgåvan till Folkrörelsernas
konstfrämjande på dess femårsdag.

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
har i flera år yrkat på att avsättningen
till lotterimedelsfonden skulle göras större
än vad Kungl. Maj :t bär föreslagit.
Mina skäl har varit följande.

För det första har knappheten på medel
medfört omfattande förskottstilldelningar,
som haft till följd att vid budgetårets
ingång mycket stora belopp varit
på förhand disponerade, vid ett tillfälle
ända upp till 3,3 miljoner kronor
vid en total avsättning till fonden av 7,5
miljoner. Mitt påpekande har också tagits
ad notam av utskottet, som i sitt utlåtande
förra året på denna punkt gjort
följande uttalande: »Att förskottsdisponering
förekommit i den betydande omfattning,
som framgår av det föregående,
måste enligt utskottets mening betraktas
som ett missförhållande och stå i strid
mot god ordning.» Utskottet säger vidare,
att det väl inser att denna förskottering
framtvingats av den alltför knappa
medelstillgången och vill uttala angelägenheten
av att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
och låter vidtaga åtgärder för balansens
avverkande.

Utskottet har sålunda accepterat mina
synpunkter på detta förhållande, men
man har inte dragit konsekvenserna. Ett
avverkande av en sådan balans torde
nämligen knappast kunna ske på något
annat sätt, när det råder en så stor efterfrågan
på medel, än genom att öka avsättningen
til! fonden.

För det andra har jag visat hur svårt
det är att tillgodose ett av riksdagen
upprepade gånger uttalat önskemål, alt
landsbygdens och de smärre tätorternas
kulturbehov skulle bättre tillgodoses.
Detta önskemål har starkt understrukits
av utskottet och framförts i debatten i
kamrarna vid de senaste riksdagarna,
och det har också visat sig alt medlen
för det löpande budgetåret har varit
otillräckliga. Handelsministern har måst
äska ett tilläggsanslag på 500 000 kronor
för innevarande budgetår för att i nä -

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

gon mån kunna tillgodose de önskemål,
som här gjort sig gällande. Därigenom
blir anslaget för innevarande budgetår
höjt från 9,5 miljoner till 10 miljoner
kronor, och i realiteten blir då ökningen
från detta år till det kommande, om
vilket vi nu går att besluta, endast en
halv miljon kronor.

För det tredje har jag framhållit angelägenheten
av att med lotterimedel
kunna tillgodose även andra kulturintressen
än teater och musik, som ju hittills
erhållit den största delen av fondens
medel. Även på denna punkt har departementschefen
uttalat sig mycket förstående.
Han säger: »En anslagshöjning
är emellertid angelägen icke blott med
hänsyn till landsbygdens och de mindre
städernas intressen utan även därför att
kulturlivet över huvud taget har behov
av ökat stöd från statsmakternas sida.
Ett stort antal belijärtansvärda ansökningar
har hittills icke kunnat bifallas
på grund av brist på medel.» Detta uttalande
gjordes visserligen förra året,
men med hänsyn till den knapphet, som
nu råder och som föranlett ett tilläggsanslag,
är behovet lika stort i år. Jag
vill påpeka att här har under de senare
åren varit nödvändigt att avvisa ansökningar
om bidrag till olika kulturändamål
på ända upp till 800 000 kronor på
grund av medelsbrist.

Slutligen har jag i en motion vid förra
årets riksdag pekat på angelägenheten
att medel ställdes till förfogande även
för andra kulturella ändamål än de mera
regelbundet återkommande anspråken
på lotterimedel. Det har visat sig angeläget
och önskvärt att statsmakterna
;an lämna stöd för kulturella behov av
mera brådskande art och engångsnatur
och att vissa medel för detta ändamål
särskilt borde avsättas. Dessa synpunkter
vann också utskottets beaktande så
till vida, att utskottet hemställde att denna
fråga närmare skulle upptagas till
prövning av kulturfondsutredningen,
som sysslar med hithörande problem.

Alla de skäl jag sålunda anfört bär
tidigare för en ökad avsättning till lotterimedelsfonden
har sålunda uttryckligen
vitsordats av departementschefen och ut -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.
skottet, men man har inte velat dra den
nödvändiga konsekvensen, nämligen att
väsentligt höja avsättningarna till fonden.
.Skall dessa önskemål verkligen kunna
tillgodoses, måste man avsätta betydligt
större belopp än hittills. Under de
sista fyra åren har avsättningarna utgjort
6,75, 7,7, 7,7 och 9,5 miljoner, vartill
kommer en halv miljon kronor för
innevarande år, alltså sammanlagt 10
miljoner kronor. För kommande år föreslås
10,5 miljoner kronor. Härvidlag måste
vi komma ihåg att de anspråk som
ställes på fonden av de ordinarie understödstagarna
— teatrar och orkestrar,
som uppbär största delen — har högst
väsentligt stegrats under de sista åren,
dels på grund av att man i enlighet med
statsmakternas önskemål har utvidgat
del statliga stödet åt teaterverksamheten,
både åt lokalteatrar och riksteatern —
dels på grund av de starkt stegrade driftkostnaderna,
särskilt i fråga om löner.
Dessa ökningar har gjort, att de anslagshöjningar
som förekommit under de sista
åren till största delen slukats för detta
ändamål, och det har inte återstått några
nämnvärda medel för andra ändamål,
som det varit önskvärt att tillgodose.

Det skäl, som av såväl departementschefen
som utskottet framförts för att
begränsa avsättningarna, har varit hänsynen
till det ekonomiska läget. Återhållsamheten
har sålunda motiverats
med sparsamhetsskäl, men om vi betänker
att de medel, som det här rör sig
om, flödar utomordentligt rikligt ur en
inkomstkälla som inte direkt tynger skattedragarna,
är det ju mycket anmärkningsvärt
att man trots alla de starkt
vitsordade behoven driver en så pass restriktiv
ekonomisk politik just på detta
område. Vi har all anledning fråga oss:
När de kulturella ändamålen anses böra
hållas tillbaka så pass kraftigt, då vi nu
befinner oss i en period med anmärkningsvärt
rikligt flödande statsinkomster
och särskilt rikligt inflytande lotterimedel,
hur skall då de tider se ut, då
man kan anse sig ha råd att tillgodose
kulturella ändamål i den omfattning,
som från olika håll angivits vara önskvärd?
Jag tror att det är angeläget alt

vi gör klart för oss, att de utgifter för
kulturella ändamål, som det här gäller,
i mycket hög grad är av den beskaffenheten,
att, om de ej tillgodoses just när
de framträder, vi måste räkna med att
de blir definitivt försummade. Jag tänker
då exempelvis på frågor som avser
tillvaratagandet av kulturminnesmärken,
då brist på medel kan medföra ett förfall
för dessa. Försummelserna kan med
andra ord bli irreparabla.

Många av de mest penningkrävande
posterna i vår budget är avsedda för
ändamål, som går ut på att uppehålla en
viss standard för vårt folk i fråga om
socialvård och konsumtionsbehov. Hur
önskvärt detta än kan anses vara, kan
det inte dölja för oss, att om dessa utgifter
jämföres med en del utgifter för
kulturella ändamål är de förra ensidigt
ägnade att tillgodose den nu levande generationens
materiella behov, medan de
senare många gånger tillgodoser inte
bara den nuvarande generationens andliga
utveckling utan även sådana ändamål
som ger bestående värde genom tiderna.
Vi står här i någon mån inför
ett val mellan å ena sidan att tillgodose
den nuvarande generationens konsumtionsintre.
ssen och å andra sidan att
tillgodose dess kulturella intressen, liksom
ock det framtida kulturarvet. Det
vore beklagligt, om kommande generationer
kunde säga om oss, att vi för att
tillgodose stundens konsumtionsintressen
även under tider av rikliga inkomster
— jag syftar på de ständigt stigande
lotterimedlen - - försummat viktiga kulturella
intressen till men för både oss
själva och kommande släkten.

Vid förra årets riksdag beslöts en utökning
av lotterirörelsens omfattning,
som tillförde statskassan ytterligare fyra
miljoner, .lag tillät mig då med hänsyn
till det starka och väl vitsordade behovet
av medel föreslå att samtliga dessa
fyra miljoner skulle avsättas till fonden.
Statsrådet ansåg sig emellertid av
sparsamhetsskäl ej kunna förorda att
mer än två miljoner av dessa fyra miljoner
avsattes till fonden. .lag vill då
erinra om att han redan nu under det
löpande budgetåret bär funnit dessa två

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

miljoner kronor vara så otillräckliga, att
lian måst för att nödtorftigt tillgodose de
anspråk som ställes på fonden öka den
med en halv miljon kronor.

I år är förhållandet i viss mån likartat.
Lotterimedlen beräknas skola stiga
från 80 till 82 miljoner. Det förefaller
då väl motiverat med hänsyn till
här redovisade önskemål att dessa två
miljoner verkligen föres till lotterimedelsfonden.
Men även här har departementschefen
ansett sparsamhetsskälen
böra överväga och nöjt sig med en miljon.
Detta har resulterat i att det för
det kommande året, då vi har att räkna
med väsentligt ökade kostnader för alla
de ordinarie bidragslyftarna, bara kommer
att stå 500 000 kronor mer till förfogande
än under innevarande år. Med
all sannolikhet kommer detta att visa
sig otillräckligt, i varje fall om man vill
tillgodose önskemål utöver de ordinarie.
Det finns sålunda all anledning att
låta dessa två miljoner gå över i lotterimedelsfondcn.
.Tåg vill i detta sammanhang
erinra att när frågan om lotterimedlens
disposition senast togs upp till
principiell behandling — det var vid
1938 års riksdag — förklarades att, sedan
skattedelen helt inlevererats till
statskassan, borde den återstående delen
av lotterimedlen fördelas lika mellan
statskassan och fonden. Skulle den principen
i dag tillämpas, skulle inte mindre
än omkring 30 miljoner i egenskap
av skattemedel gå direkt till statskassan
och övriga 50 miljoner skulle fördelas
lika. Det skulle innebära att lotterimedelsfonden
fick inte mindre än
25 miljoner kronor. Vi har sålunda kommit
i det läget, att lotterimedelsfonden
inte ens kan få hälften av det belopp,
som den enligt nämnda princip rätteligen
borde ha.

•Tåg tror att vi, om vi skall tillgodose
de önskemål, som alla myndigheter och
även riksdagen tidigare ansett vara angeläget
att stödja, också bör se till att
större belopp avsättes till fonden. Jag
yrkar därför, att dessa två miljoner kronor
helt föres till fonden och att därmed
avsättningsbeloppet höjes till 11,5
miljoner kronor.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till den av mig på denna punkt
väckta motionen.

Herr GILLSTRÖM: Herr talman! Utskottet
har vid prövningen av dessa frågor,
både den om ökat anslag och om
fördelningen av de medel som finns
inom denna fond, haft mycket stor förståelse
för de synpunkter som motionärerna
på båda håll nu framfört. Det
finns därför ingen anledning från utskottets
sida att ingå på någon polemik
mot dessa synpunkter.

Avgörande för utskottet i fråga om
anslagets storlek har varit de statsfinansiella
skälen. Det förslag som departementschefen
har framlagt har ändå förefallit
vara ett steg framåt, och utskottet
har för sin del inte velat gå längre.

Beträffande motionen om fördelningen
av anslaget och att riksdagen skulle
ge anvisning om hur mycket Folkrörelsernas
konstfrämjande skulle få bär utskottet
bestämt måst säga att något sådant
inte bör ske. Det är nämligen inte
möjligt för riksdagen att pröva den saken.
Riksdagen känner inte till alla de
olika ändamål, för vilka pengar kan behövas
ur detta anslag, och kan därför
inte pröva hur mycket den eller den institutionen
skall ha. Denna prövning bör
i fortsättningen såsom hittills ankomma
på Kungl. Maj:t. Däremot kan det ju sägas,
och det har jag personligen anledning
att understryka, att det inom utskottet
inte har funnits några betänkligheter
mot att rekommendera hos statsrådet
en ökad förståelse för den vädjan,
som motionären herr Andersson har
framställt till honom. Den var riktad
till rätt forum, och jag vill understryka
den.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Om anslag till Europarörelsens läroanstalt.

den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 280; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nordenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionen 1: 280.

Punkterna 103—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

I.ades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 85, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka in. in.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen av -

ser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till Europarörelsens läroanstalt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1952/
53 till Europarörelsens läroanstalt.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Wistrand och Elmgren (I: 8) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Edberg och Braconier (II: 9), hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att
till Collége d’Europe i Bruges lämna ett
anslag av 13 000 kronor, vari inginge
kostnaden för en svensk stipendiat vid
läroanstalten.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:8 och 11:9 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
är ett ur ekonomisk synpunkt ringa men
ur andra synpunkter viktigt ärende,
som kammaren nu har att fatta ståndpunkt
till. De flesta av ledamöterna i
denna kammare är ense om vikten av
att stärka sambandet mellan de europeiska
stater, som är anslutna till europarörelsen.
Upprättandet för två år sedan
av den europeiska läroanstalten,
också kallad Europarörelsens högskola,
Collége d’Europe i Briigge, ligger helt i

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. lärlingsutbildningen inom muraryrket.

linje med europarörelsens strävanden
att stimulera till fördjupad kontakt mellan
människor i olika länder.

För några dagar sedan läste jag i en
tidning en artikel av professor Johan
Åkerman om denna Europarörelsens
högskola, och vad jag nu har att anföra
bygger i viss mån på de uppgifter, som
återfinnes i denna artikel.

Europarörelsens högskolas uppgift anges
vara att objektivt studera den europeiska
unionens ekonomiska, politiska,
juridiska, sociala och kulturella problem
samt att skapa en elit av internationellt
arbetande europeisk ungdom,
som söker anställning inom diplomatien,
de internationella organisationerna,
politiken och journalistiken. Undervisningen
faller inom tre stora grupper:
historia av alla slag, den nutida ekonomiska
och geografiska verkligheten samt
rättsliga institutioner i komparativ
framställning.

Undervisningen pågår under ett år,
och varje studerande skall under den
tid han deltar i undervisningen bevista
minst två föreläsningar om dagen och
minst två seminarier i veckan. Han skall
också författa en uppsats av ungefär
motsvarande omfång som fordras för en
svensk kandidatexamen. Inträdesfordringarna
kan sägas motsvara vår kandidatexamen,
alltså ungefär licentiatexamen
i andra länder, och så fordras det
ju också, att vederbörande skall fullt
behärska engelska och franska.

Det ömtåliga kapitlet är naturligtvis
finansieringen. Den har hittills påvilat
Belgien och staden Briigge. Belgien betalar
3 miljoner belgiska francs under
de två första verksamhetsåren och har
utfäst sig att fullfölja sitt stöd. Staden
Briigge har ställt lokal till förfogande för
verksamheten, och vissa andra europeiska
stater har lämnat fasta anslag.

Motionärerna, herrar Wistrand och
Elmgren, begär nu att även Sverige skall
bidraga till denna verksamhet med ett
mycket blygsamt belopp, nämligen
13 000 kronor. Jag har svårt att förslå
utskottets avstyrkande. Motiveringen är
endast en hänvisning till riksdagens
ståndpunkt förra året. .lag förstår myc -

ket väl, att det under nu angivna förhållanden
är meningslöst att framställa något
yrkande, men jag har, herr talman,
icke velat underlåta att anföra dessa
synpunkter, då jag har svårt att tänka
mig, att inte riksdagen, om frågan blir
aktuell ett annat år, skall kunna visa
mera förståelse för detta mycket rimliga
krav.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

92, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet i Växjö in. m. samt ombyggnad
av domkapitelshuset i Västerås
in. in.; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang lärlingsutbildningen inom muraryrket.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 9(i, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket in. in.
jämte i ämnet väckt motion.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. lärlingsutbildningen inom muraryrket.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition
nr 98 framlagda förslag, hemställt,

a) att riksdagen måtte till Främjande
av lärlingsutbildning inom muraryrket
in. m. för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor;

b) att motionen II: 518 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda,

I motionen 11:518, av herrar Lager
och Senaiuler, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utarbetandet av sådana bestämmelser
för utbetalandet av ifrågavarande
anslag, att detta helt tillfölle lärlingarna
och murariagen, som omhänderhade
yrkesutbildningen.

Herr NOItLING: Herr talman! Jag delar
den uppfattningen, att man måste
från statens sida befrämja utbildningen
av murare, då det befinns att antalet
murare är otillräckligt för byggnadsverksamheten
och då detta förhållande
bromsar byggandet icke minst av bostäder.
Men naturligtvis bör denna utbildning
i görligaste mån ske genom de lärlingsskolor
för murare som finns och
genom att man ökar platsantalet vid
dessa skolor så att de kan utbilda flera
lärlingar. Om utbildningen sker vid byggena,
regleras ju lärlingslönerna där genom
avtal, och det är murariagen som
då utbildar lärlingarna.

Jag förstår därför inte, att man bär
föreslår, att man skall skänka arbetsgivarna
900 kronor per lärling som utbildas
inom firman eller företaget. Såvitt
jag kan förstå kommer väl detta endast
att innebära en uppmuntran till arbetsgivarna
att försöka anställa så många
lärlingar som möjligt, men arbetsgivaren
förlorar ju inte på att han anställer
lärlingar, utan han får ju i stället draga
nytta av detta genom att flera murare
utbildas och byggnadsverksamheten kan
ökas. Däremot anser jag, att om staten
skall bidraga för att stimulera utbildningen
av murarlärlingar, bör man i
första band tillerkänna dessa medel till
dem som utbilda lärlingarna, nämligen

murariagen, och även till lärlingarna för
att stimulera dem att utbilda sig till murare.
På så sätt skulle det bli en stimulans
på båda hållen för att få fram så
många dugliga murare som möjligt.

Med utgångspunkt från dessa synpunkter
bar det också i andra kammaren
väckts en motion nr 518, och i denna
motion hemställs att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall anhålla om
sådana bestämmelser för utbetalandet av
dessa statsbidrag, att de lielt tillfaller
lärlingarna och murariagen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
denna motion, nr 518, i andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
konirne att framställas särskilt
rörande vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten a hemställt.

Vidkommande punkten b, yttrade nu
vidare herr talmannen, hade endast yrkats,
av herr Xorling, att kammaren
skulle bifalla den i ämnet väckta motionen
It: 518.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare enligt herr
Norlings yrkande; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

99, i anledning av Kungl. Maj;ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

budgetåret 1951/52; i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

100, t anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1952/53 till statens institut för
folkhälsan jämte i ämnet väckta motioner; nr

102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning av vissa
vllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Stvrsö kustsanatortiums verksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader;
samt

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga
och statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 30, i anledning
av väckt motion angående behandlingen
i skattehänseende av upplåtelser
av avverkningsrätter, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 15, i anledning av väckt motion angående
anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar
i driften; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en generell sänkning av
pris- och levnadskostnadsnivån in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om ratifikation
av en år 1947 mellan vissa länder ingången
konvention rörande skeppsmätning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets memorial nr 16, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 9 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt,
såvitt angick första kammaren.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner om en allmän översyn av gällande
regler om frihetsberövande.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
306 i första kammaren av herr Lindblom
in. fl. och nr 410 i andra kammaren av
herr Swedberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla, att en allmän
översyn av i vårt land förefintliga regler
om frihetsberövande måtte företagas
med utgångspunkt från art. 5 i Europarådets
konvention angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna samt att förslag
till erforderliga lagändringar i syfte
att bringa vår rätt på området i största
möjliga överensstämmelse med konventionens
krav måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skiil hemställt, att

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

riksdagen i anledning av förevarande
motioner ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående ett
förbättrat förfarande vid administrativa
frihetsberövanden.

Reservation hade anmälts av herr Pettersson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr PETTERSSON: Herr talman! Jag
har vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och jag skall något
motivera varför jag vidtagit denna åtgärd.

Jag finner att utskottet har ansträngt
sig mycket för att över huvud taget komma
fram till sin anhållan om en utredning
angående förbättrat förfarande vid
administrativa frihetsberövanden, och
det kan därför finnas skäl att säga några
ord. År 1947 var denna fråga föremål
för riksdagens behandling med anledning
av motioner. Kravet på en allmän
översyn avslogs då av riksdagen. År
1951 — och det är närmast det som åberopats
i motionerna i år — antogs konventionen
om de mänskliga rättigheterna.
Då var endast en motion väckt, och
när frågan behandlades här i kammaren
yttrade motionären, professor Herlitz,
att bristerna för all del inte var så stora.

På alla de områden det här kan vara
fråga om har det emellertid förekommit
utredningar eller pågår sådana. Utskottet
omtalar att beträffande alkoholistvården
finns ett förslag av 1946 års
alkoliolistvårdsutredning, angående barnavården
finns förslag av 1948 års lösdriveriutredning,
rörande försumliga
försörjares arbetsskyldighet finns utlåtande
av socialvårdskonunittén och i
fråga om de psykiskt efterblivna föreligger
ett utlåtande av 1951 års sinnesslövårdsutredning.
På andra områden
pågår utredningsarbeten, t. ex. beträffande
omhändertagande enligt barnavårdslagen
inom barnavårdskommittén,
och där har det också sagts i direktiven
att kommittén skall syssla
med just det som motionärerna här
har framhållit. Man säger nämligen
i direktiven till denna barnavårdskommitté,
att det är av särskild betydelse

att fullgoda garantier för rättssäkerheten
föreligger vid frihetsberövanden som
sker genom barnavårdande myndigheters
försorg. I detta hänseende uppkommer
frågan om de nuvarande barnavårdsnämnderna
är organiserade på sådant
sätt, att de i allo är väl skickade
att inskrida även vid fall av grövre
brottslighet från ett yngre klientels sida.
heter det vidare i direktiven. — När
det gäller omhändertagande av psykopater
pågår utredning inom 1947 års
psykopatvårdsutredning.

Det finns alltså dels förslag, dels utredningar
i arbete beträffande just de
spörsmål som motionärerna har ansett
att man borde utreda. Nu är motionärerna
inte till freds med dessa utredningar
utan tänker sig att det skulle
bli en särskild utredningskommitté tillsatt
för att behandla detta speciella
spörsmål vid sidan om — eller kanske
vi skall säga över — alla dessa kommittéer.
Att tänka sig — som utskottet säger
— att denna nya kommitté inte skulle
komma att inkräkta på redan arbetande
kommittéers verksamhetsområden
verkar för mig fullkomligt verklighetsfrämmande.
Det måste väl närmast bli
på det sättet, att de som nu är i arbete
får avvakta att den nya kommittén blir
färdig med sitt arbete.

För övrigt kan jag inte heller förstå
hur man skall kunna få en utredning
som spänner över hela detta fält och
som skall kunna komma fram med förslag,
vilka är likartade. Efter vad jag
kan förstå måste det vara omöjligt därför
att området är så skiftande. Beträffande
ett omhändertagande t. ex. av barn
för skyddsuppfostran kan inte samma
regler förekomma som när det gäller att
omhänderta en alkoholist. Och när det
är fråga om frihetsberövande av helt
medicinska skäl måste man väl arbeta
efter andra grunder än när det är fråga
om alkoholisterna. Så långt jag kan förstå
måste man göra på samma sätt som
man redan bär gjort, nämligen specialisera
sig på de särskilda områdena och
där skaffa de instrument man behöver.
Sedan blir det riksdagens sak när dessa
förslag kommer fram att pröva om de

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

står i överensstämmelse med den konvention
som vi antog 1951.

Vidare skulle jag kanske också säga
att man bland annat åberopar ett yttrande
av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i en till årets riksdag
avgiven proposition angående anslag
under landsstaten, nr 155, vari statsrådet
förutskickar att frågan om administrativa
frihetsberövande!! över huvud
taget torde komma att bli föremål för
närmare övervägande. Det är riktigt
att han säger så, men det är bara i en
inskjuten sats. Statsrådet har tagit upp
till behandling frågan om mödrahjälpsnämnderna
skall inordnas under länsstyrelserna.
Där för han ett allmänt resonemang,
vari denna sats förekommer,
och det slutar med att han för närvarande
inte anser att han kan komma
med ett förslag att inordna dem under
länsstyrelserna. Jag tycker att det är att
använda ett citat på ett sätt, som inte
från början varit avsett.

Det tillkommer här en annan synpunkt.
Alkoholistvårdsutredningen blev
tillfrågad om den kunde anse sig — om
vi skall använda det uttrycket — vara
kompetent att avge förslag om regler,
som man skulle kunna tillämpa vid ett
administrativt frihetsberövande. I direktiven
frågas det om dessa sakkunniga
skulle kunna föreslå en för alkoholistvården
lämplig ordning, vilken vid behov
kunde utvidgas för motsvarande uppgifter
i andra ifrågavarande fall. I så fall
skulle det hälsas med tillfredsställelse.
Om det icke kunde ske, utan frågan
borde lösas i ett större sammanhang,
skulle dessa sakkunniga anmäla detta förhållande
till Kungl. Maj:t. De sakkunniga
gjorde ingen sådan anmälan. De kom i
stället med ett förslag som nu ligger
hos Kungl. Maj:t. Att det inte blivit prövat
av riksdagen torde bero på att man
avvaktat att 1914 års nykterhetskommitlé
skulle komma med ett utlåtande.

Om detta förslag skulle kunna vara
tillämpligt på vissa andra områden har
man ju redan haft en utredning om. Sålångt
jag då kan förstå måste det också
vara onödigt att tillsätta nya sakkunniga,

som alltså skulle överarbeta hela detta
stora område.

.Tåg borde väl, kan man tycka, efter
vad jag här har sagt ha kommit fram till
ett yrkande om avslag på utskottets
hemställan. Med hänsyn till att jag är
ensam i hela utskottet tror jag mig dock
inte kunna ställa ett avslagsyrkande med
några som helst utsikter till framgång.
Jag ställer därför inget yrkande i denna
fråga.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! När
jag nu tar upp en detalj i det föregående
anförandet, nämligen alkoholistvårdsutredningen,
vill jag påpeka att där framkom
ett förslag till ny procedur beträffande
formerna vid omhändertagande
av alkoholister. Att detta förslag icke har
framlagts för riksdagen beror, menar
den föregående ärade talaren, på att man
vill avvakta utredningen från nykterhetskommittén.
Det är möjligt. Jag har för
min del den uppfattningen, att det också
berodde på att det kom fram motförslag
som innehöll väsentligt andra
principer beträffande formerna för omhändertagande.

Utskottet har inte behövt »anstränga
sig» för att komma fram till klämmen.
Det finns väl få stora frågor, som har
mött ett så pass enhälligt bifall från ett
utskott som denna. Det sammanhänger
helt enkelt med att en mycket viktig
princip på rättsväsendets område —
principen om rättsskydd åt medborgaren
— under årtionden eller århundraden
har varit eftersatt, beträffande dem
som blir omhändertagna utanför domstolarnas
verksamhetsområde.

Det är intressant att se hurusom det
länge förekommit en strävan, låt mig säga
under 150 år, att stärka rättsskyddet
för medborgarna mot de faror som kan
hota dem från domstolarnas och rättsväsendets
sida. Detta sammanhänger
kanske med att de medborgare som har
något att säga till om har ansett att den
enda fara för frihetsberövande, som hotar
dem, är faran för straff. De sociala
vårdåtgärder och de frihetsberövanden

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

som sedan vuxit fram inom socialvårdens
ram bär i de flesta fall avsett människor
vilka har mycket liten möjlighet
att göra sin röst hörd. De som har
inflytande på lagstiftningen har inga personliga
skäl att fråga sig vilka ingripanden
som hotar t. ex. försumliga försörjare,
lösdrivare eller alkoholister, av det
skälet att de aldrig för egen del behöver
räkna med några sådana risker.

Hela proceduren inför domstol, frågan
om anhållande och häktning, frågan om
vilka företeelser som är kriminaliserade
och vilka reaktioner som skall följa,
är mycket detaljerad och specificerad,
men när det gäller de sociala vårdområdena
kan frihetsberövanden försiggå
utan att vederbörande har möjlighet att
begagna sig av de två instrument, som
nu anses vara själva kronan på det rättsskydd
som rättegångsbalken ger, nämligen
muntligheten i förhandlingarna och
tillgången till möjlighet att försvara sig
inför dem som skall besluta i sådana
ärenden samt att ha tillgång till ett ombud
eller en försvarare. Detta område
är eftersatt. Det har många gånger påpekats,
1947 även av andra lagutskottet,
att här finns en hel del som behöver
bättras på.

När nu motionärerna har hängt upp
sin framställning på den omständigheten,
att våra regler inte stämmer med
konventionens bestämmelser om under
vilka omständigheter man får beröra en
person friheten, så är detta om jag så
får säga den yttre, mera ytliga omständighet
som har lett fram till förslaget
att göra en total översyn över hela området.
Området är stort och det kommer
att bli en undersökning som antagligen
tar rätt lång tid, men det är en undersökning
som vi inte kan undandra oss.
Lägg dock märke till att genom administrativa
frihetsberövanden kan människor
sättas in på anstalter under avsevärda
tidrymder. En alkoholist kan ju
hållas kvar på en anstalt i fyra år. En
försumlig försörjare kan hållas där under
ett år. En lösdrivare — även om
ifrågavarande lagstiftning numera kommer
mer och mer ur bruk — har ju
kunnat hållas på eu anstalt i tre år. Om

man betänker, att den som hotas av
böter eller fängelsestraff är tillförsäkrad
mycket bestämda garantier för sin person
och sina rättigheter, förstår man att
det i fråga om administrativa frihetsberövanden
i längden inte kan pågå såsom
hittills.

Den utredning — eller översyn som
det kallas i utskottets utlåtande — som
nu föreslås, kommer visserligen att sträcka
sig över områden, på vilka andra unsökningar
samtidigt pågår, men det är
omöjligt att låta dessa specialkommittéer
syssla även med denna fråga. Den måste
till en början tas upp rent principiellt.

Jag tror att det är ett mycket viktigt
beslut som nu kommer att fattas, och jag
kan lugna eventuellt oroliga med att i
våra nordiska grannländer förefinnes
samma strävanden. Där har man åtminstone
på två områden kommit fram till
lyckligare lösningar än vi kan peka på
i vårt land.

Jag ber att med dessa ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
När man hör herr Göransson tala i denna
sak, skulle man vara benägen att tro,
att friheten i detta land verkligen vore
hotad och att risken för att bli inspärrad
utan laga skäl skulle vara mycket
stor för snart sagt oss alla. Men de som
en smula känner till de människor i
vårt land, som blir föremål för dessa administrativa
frihetsberövanden, vet ju
att det praktiskt taget alltid är sådana
människor som på ett eller annat sätt sedan
länge har kvalificerat sig för ett dylikt
omhändertagande. De fall när en läkare
eller en länsstyrelse eller någon annan
myndighet har gjort misstag är, så
långt jag har kunnat följa dem såsom
tidningsman under en mycket lång tid,
så ytterst få, att jag är tämligen övertygad
om att det kommer att bli ett motsvarande
antal misstag vilken lagstiftning
vi än får i detta land. När det gäller
detta klientel ligger det i sakens natur
att man inte kan undgå att göra
misstag. Det är mycket vanligt att en
sinnessjukläkare exempelvis bedömer en

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

sinnessjuk på ett sätt och att en annan
bedömer honom på ett annat sätt. Men
vilken av de båda läkarna som liar rätt
kan ju varken riksdagen eller någon enskild
medborgare avgöra.

Emellertid är det nu, såsom herr Pettersson
framhöll, på det sättet beträffande
denna sak, att eu hel del utredningar
antingen är slutförda eller alltjämt
pågår. I det mycket anmärkningsvärda
uttalande som utskottet gör i sin
motivering pekar utskottet icke på ett
enda område, som icke täcks av redan
avslutade utredningar eller av de pågående
utredningarna. Utskottet kan inte
påvisa att det finns något som helst område,
som inte har blivit belyst eller beaktat.

Under sådana omständigheter och när
regeringen för sin del har tillsatt en särskild
besvärsutredning, som ju måste
förutsättas komma att täcka över huvud
taget allt, som kan tänkas återstå att
täcka i detta fall, måste det väl ändå betraktas
som en i högsta grad anmärkningsvärd
överloppsgärning att nu tillsätta
ytterligare en kommitté. Jag har
inte på mycket länge sett ett utskottsutlåtande,
vars motivering har varit till
den grad krystad och svag som fallet är
bär, och jag kan inte komma ifrån det
intrycket att ntskottsmajoriteten helt
enkelt har blivit omkullpratad.

Därför ber jag, herr talman, att få göra
vad herr Pettersson inte gjorde, nämligen
yrka avslag på utskottets förslag.

Herr VOUGT: Herr talman! Jag skall
tillåta mig att säga några ord i denna
fråga, eftersom jag, sedan jag — såsom
kanske en del av kammarens ledamöter
liar sig bekant — tillträtt ett nytt ämbete
i Malmö, fått att handlägga vissa frågor
i samband med frihetsberövanden.
Redan från början fann jag, att det hör
till de svåraste frågor som eu länschef
får att handlägga, när han ställts inför
fall då en nämnd inom något av de verksamhetsområden,
där han är inkopplad,
begär rätten att ingripa med ett frihetsberövande
gentemot någon person. Det
kan vara t. ex. ett fall av ungdomsbrotts -

lighet, eller det kan gälla en alkoholist
eller ett omhändertagande enligt barnavårdslagen.
Jag betraktar det som helt
naturligt, att den som skall ha ansvaret
för den allmänna gången av ärendenas
behandling i en länsstyrelse skall följa
dessa ärenden, och jag försöker följaktligen
att så ofta som det är mig möjligt
deltaga i de förhör som äger rum. Såvitt
min erfarenhet gäller •— och jag har
ingen anledning att tro att den bara
skulle avse några undantagsfall —- nedlägger
en länsstyrelses tjänstemän ett
mycket ansvarsmedvetet arbete i detta
sammanhang. Som jag sade nyss tycker
jag själv, att man har ett mycket stort
ansvar när man skall fatta beslut om ett
frihetsberövande, och jag anser givetvis
att jag då en sådan fråga underställes
mig också skall veta, vilka möjligheter
för en rättvis behandling av personen i
fråga som står till buds med hänsyn till
de anstalter där han kan tas in o. s. v.
Därvidlag är vi ju för närvarande så illa
utrustade, att man ibland tvekar att gå
med på ett frihetsberövande, när man
vet att ärendets fortsatta handläggning
kanske inte kan bli sådan den borde vara
just på grund av den sociala apparatens
bristfälliga utbyggnad.

Nu begärde jag emellertid ordet för
att säga, att jag inte tror att man skulle
kunna nå bättre resultat med hänsyn til!
rättssäkerheten, därest strafflagberedningen
fick sin framställning tillgodosedd,
att fall av frihetsberövanden i stället
skulle handläggas av domstol. I varje
fall kan jag som det är för närvarande
inte se hur det skall kunna gå. Det
kan komma upp ett fall, där det gäller
en alkoholist, som blir tagen på bar gärning
vid hustrumisshandel eller något
dylikt. Han måste omhändertas därför
att han iir livsfarlig för sin omgivning.
Då kan ett sådant ärende hänskjutas till
länsstyrelsen. Vi kan även sent en eftermiddag
eller tidigt en morgon hålla ett
förhör och fatta ståndpunkt. Sedan kan
mycket snabbt den nämnd, som har begärt
att få göra omhändertagandet, erhålla
besked i saken. Jag kan inte första
bur det skulle vara möjligt för domstolarna
att på samma sätt och med mot -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

svarande personlig kontakt handlägga
ärendet så att rättssäkerheten blir tillgodosedd.

Jag kan mycket väl dela den tveksamhet
som herr Nils Elowsson hyser inför
förslaget att sätta i gång en ny stor utredning.
Men jag tycker å andra sidan,
att när frågan har kommit upp inför
riksdagen och uppenbarligen på många
håll tillmäts mycket stor vikt just med
avseende på dess betydelse för rättssäkerheten,
bör vi inte motsätta oss denna
begäran om utredning. Jag kommer
följaktligen för min del, herr talman, att
rösta för utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Om
en alkoholist hefinnes vara farlig, kan
han interimistiskt omhändertas av polismyndighet
eller av länsstyrelse. Jag
har hållit på i femton år med vården
av alkoholister och känner rätt väl hur
det går till. Men om man ordnar en annan
procedur med domstolsinslag eller
behandling inför domstol, utesluter väl
inte detta ett liknande interimistiskt omhändertagande.
Vi har ju brottslingar
som tas på bar gärning. Inte släpps de!
Inte är rättsväsendet förhindrat att ingripa
mot dem! De anhålles, och sedan
kan de häktas. Men de anhålles och häktas
under former, som har utvecklats
under en lång följd av år. Man har sett
till att de har försvarare som kan bevaka
deras rätt och som eventuellt kan
få vara närvarande vid förhören. När
det gäller en alkoholist skrivs det rapporter
om honom och sedan skickas
han kanske interimistiskt till alkoholistanstalt.
Där får han ut hela klungan
av papper och får skriftligen yttra sig,
men han ser aldrig — eller i varje fall
mycket sällan — den som fattar beslut
om hans omhändertagande.

I fråga om lösdriveriet — den klassiska
formen för administrativt frihetsberövande
här i landet — har jag tidigare,
när jag tjänstgjort ute på fängelserna,
varit med om åtskilliga ådömanden
av tvångsarbete. Nu håller hela denna
lagstiftning på att sättas ur spel. Vi
har visst i dag fyra manliga tvångsar -

betare allt som allt på Svartsjö tvångsarbetsanstalt.
Tvångsarbetarna har nämligen
absorberats av bl. a. sinnessjukhusen
och alkoholistanstalterna. Det sätt
på vilket dessa ärenden handlades på
sin tid harmonierade inte med den stora
försiktighet, som samhället visade gentemot
dem som blivit beträdda med brott.
Låt mig nu ta en aktuell utredning, psykopatutredningen,
som också har till
uppgift att undersöka huru man skall
säkerställa att ingripandena på detta
område sker så att rättssäkerhetens krav
tillvaratas.

Jag har tidigare tillåtit mig säga —
och jag säger det även i dag — att om
vi tillåter ett administrativt frihetsberövande
gentemot psykopaterna — som
kan vara nästan vilka människor som
helst — med de regler som gäller för
andra administrativa frihetsberövanden,
så kan psykopatvården komma att bli
en ny upplaga av det gamla tvångsarbetet
som har varit föremål för en
sådan dundrande kritik under tiotals år
och som därför nu håller på att självdö.

Finns det någon i riksdagen som skulle
vara hågad att göra avkall på de krav
i fråga om rättssäkerhet som vi uppställt
när det gäller dem som begått
brott? Om myndigheterna administrativt
kan handlägga alla de andra ärendena
skickligt, med den största samvetsgrannhet
o. s. v., kan vi då inte
göra om rättegångsbalken i fråga om
rättssäkerheten? Kan man inte ta bort
en del av de garantier, som där ges, och
förklara att de inte behövs, ty vi litar
på ämbetsmännen? Jag tror inte att någon
går med på det. Men om man på
det straffprocessuella området behöver
dessa garantier, kan jag inte begripa,
varför man på de andra områdena, där
det kan bli fråga om frihetsberövande
under lång tid, skulle kunna undvara
dem.

Nu vill jag inte alls påstå, herr Elowsson,
att här skulle råda många och svåra
missförhållanden. Jag vill bara säga
att den ordning, som där gäller, inte
stämmer med den som vi på andra områden
anser vara naturlig, och inte
stämmer med Europarådets konvention

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

om de mänskliga rättigheterna. Vi löper
alltså, som det står i utskottets utlåtande,
risken att en gång från en utomsvensk
myndighet få mottaga erinringar
för att vår lagstiftning på detta område
inte står i samklang med vad som är
internationellt godtaget. Det är dock en
regel som är inarbetad — den har väl
närmast engelskt ursprung — att envar,
som berövas friheten, äger att inför
domstol snabbt få lagligheten av åtgärden
prövad. I England är det så, att vilken
människa som helst, som berövas
friheten, inom 24 timmar kan få den
saken prövad av domstol — inte av administrativ
myndighet. Nu fordrar man
här att vi skall ändra vårt system i överensstämmelse
därmed. Denna fordran är
rimlig.

Herr PETTERSSON: Herr talman! Jag
har en känsla av att diskussionen faktiskt
har kommit att röra sig på sidan
av vad det här gäller. Man kan nog hålla
med om att allt inte är bra som det är,
och detta framgår ju också av att det
har tillsatts utredningar, som varit i arbete,
och utredningar som ännu pågår.
När det här talas om bristerna i det nuvarande
systemet för omhändertagande
av alkoholister, bör man inte bortse
ifrån att det på Kungl. Maj:ts bord ligger
ett förslag av 1946 års alkoholistvårdssakkunniga
om hur man skall förfara
i dessa mål. Och på samma sätt förhåller
det sig när det gäller lösdrivarna.
Alla de kommittéer, som nu arbetar, har
enligt sina direktiv i uppgift att uppmärksamma
frågan om det administrativa
frihetsberövande!.

Om vi alltså är ense om att den nuvarande
ordningen inte är riktigt tillfredsställande,
återstår frågan, hur man
snabbast skall kunna åstadkomma en
ändring. Om vi nu skulle bifalla vad utskottet
hemställt, måste det ju försvåra
och försena frågans lösning eftersom, såsom
herr Göransson påpekar, denna utredning,
som alltså skulle komma att
stå över de andra utredningarna just när
det gäller spörsmålet om tvångsförfarandet,
kommer att ta mycket lång tid.

4 Första kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Då måste således det förslag, som ligger
hos Kungl. Maj:t, bli vilande till dess
den utredningen blivit färdig. Och de utredningar
— psykopatvårdsutredningen,
barnavårdskommittén o. s. v. — skulle
alltså avvakta denna nya utrednings resultat.
Det innebär att man skulle skjuta
dessa frågors lösning långt in i framtiden.

Jag föreställer mig också att förhållandena
vid omhändertaganden när det gäller
minderåriga och när det gäller alkoholister
inte kan vara alldeles likartade.
Det är därför svårt att få till stånd enhetliga
bestämmelser över hela fältet.
Det måste väl därför ändå vara klokt
att låta förhållandena på varje område
utredas av sådana som är sakkunniga
just på det. Givetvis bör utredningarna
också gälla frågan om tvångsförfarandet.
Om utskottets hemställan bifalles, skulle
det emellertid för mig nära nog innebära
att riksdagen förklarade att de utredningar,
som Kungl. Maj:t tillsatt och som
i vissa fall redan framlagt förslag i detta
stycke, utredningar som i direktiven
klart och tydligt har fått i uppgift att
syssla med frågan om det administrativa
frihetsberövande!, inte vore kompetenta.
Det skulle utgöra ett direkt underkännande
av dem.

När herr Elowsson nu framställt yrkande
om avslag, ber jag därför att få
ansluta mig till det.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Herr Göransson ifrågasatte
i sin replik, om någon skulle vara
hågad att pruta av på rättegångskravet
enligt rättegångsbalken. Där slog han
väl ändå in öppna dörrar, ty det är ju
inte fråga om huruvida vissa människor
skall tillförsäkras sin rätt eller ej; den
rätten är vi tämligen överens om att
de bör ha. Vad det är fråga om är, om
vi skall ha en dubbel utredning. Skall
vi först ha alla dessa kommittéer, som
antingen är färdiga eller alltjämt arbetar,
och över dem ställa ytterligare en utredning?
Det är detta frågan gäller. Det
är inte fråga om huruvida man skall undanhålla
någon rätten till prövning av

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. översyn av reglerna om frihetsberövande.

frihetsberövande utan frågan är, om vi
skall ha en dubbel utredning eller ej.
Det är detta senare jag menar att första
kammaren inte kan gå med på.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag har
inte haft tillfälle att deltaga i detta ärendes
behandling i första lagutskottet, men
jag vill bara vid detta tillfälle tillkännage
att jag kommer att rösta på utskottets
förslag.

Jag tror till att börja med att det ligger
mycket i vad herr Vougt yttrade
nyss, nämligen att det skulle göra ett
ganska egendomligt intryck, om den
svenska riksdagen, så som denna sak
nu ligger till, skulle gå emot den begärda
utredningen. Herr Pettersson gjorde
gällande, att samtliga de kommittéer,
som bearbetar här ifrågakommande
sociala ämnen, i sina direktiv har
fått i uppgift att granska speciellt de
administrativa frihetsberövandena. Jag
har inte varit i tillfälle att kontrollera,
om den uppgiften är alldeles riktig, men
så mycket vill jag i alla fall påpeka, att
när dessa kommittéer tillsattes, förelåg
icke den svenska riksdagens godkännande
av den internationella konvention,
som nu är åberopad; de principiella
synpunkter, som återfinnes i konventionen,
fanns alltså inte då utvecklade.

Jag kan slutligen inte underlåta att
säga, att jag många gånger som advokat
haft en känsla av att det skulle varit
lyckligt, när saken gällt administrativa
förfoganden över människors frihet, om
härvidlag stått till förfogande ett rättsförfarande
parallellt med det gängse i
samband med frihetsberövande efter
brott. Herr Göransson har alldeles rätt
när han framhåller att här tillämpas anmärkningsvärt
olika förfaringssätt, och
herr Göransson bär också rätt i sitt
påpekande av att det inte i dessa administrativa
fall är fråga om frihetsberövanden
under kortare tidsperioder
— det kan ju för vederbörande gälla
inspärrande under åratal.

Även om jag för all del är övertygad
om att länsstyrelserna behandlar dessa

ärenden med all omsikt och största
hänsynstagande till vederbörandes rätt
och intressen, har jag personligen ändå
åtskilliga gånger haft en stark förnimmelse
av att just detta klientel varit i
särskilt behov av det processuella stöd,
som det skulle ha fått, om deras angelägenheter
reglerats efter samma principer
som när fråga är om anhållande
och häktning för brott.

Jag vill därför, herr talman, för min
del instämma i yrkandet om bifall till
utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarade herr talmannen,
sedan han uprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elowsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning i syfte att trygga
ett fortsatt innehav av jordbruksegendomar
inom samma familj eller släkt
vid generationsväxlingarna; samt

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. höjning av militärpastorernas arvoden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
tillägg å de livräntor som utgå enligt
förordningen den 11 juni 1943 (nr
347) om vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror,
dels ock i ämnet väckt motion,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. höjning av militärpastorernas
arvoden.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., såvitt propositionen
hänvisats till behandling av
lagutskott, dels ock en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 29 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 102, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden föreslagit
riksdagen att med bifall till under särskilda
med 1—7 betecknade punkter
upptagna förslag fatta beslut på sätt i
propositionen närmare angivits.

Under punkten 2 hade föreslagits, att
riksdagen skulle godkänna vad departementschefen
förordat rörande grunderna
för militärpastorernas avlönande ur
kyrkofonden, innebärande bland annat
en av levnadskostnadernas stegring föranledd
uppräkning av militärpastorernas
arvoden.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick punkterna 6 och 7, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.
I de delar propositionen hänvisats
till lagutskott hade den behandlats
av tredje lagutskottet.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat en inom första kammaren
av herr Mogård m. fl. väckt motion,
nr 42, i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta godkänna sådan
ändring av kungl. brevet den 7 mars
1947, att arvodesbeloppen för militärpastorerna
förhöjdes med minst det belopp,
som av försvarets personalvårdsnämnd
föreslagits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å motionen
1:42, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, såvitt den hänvisats
till behandling av lagutskott.

Reservation hade anförts av herrar
Björnberg, Stjärne och von Seth, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! De av
utskottet tillstyrkta arvodeshöjningarna
åt militärpastorerna står sannerligen
inte i relation till penningvärdets fall.
De nu utgående arvodena har tillämpats
sedan 1939, och här föreslås en höjning
med 10 procent, d. v. s. i bästa fall
med 60 kronor per år. Departementschefen
säger visserligen, att »med hänsyn
till levnadskostnadernas stegring
torde en viss uppräkning av militärpastorernas
arvoden få anses skäligt», men
man måste säga sig, att resultatet av
denna uppräkning knappast är skäligt,
det är snarare oskäligt lågt.

Nu säges det visserligen, att dessa
höjningar har skett i anslutning till liknande
arvodeshöjningar på andra håll,
men jag tycker nog, att hiinsyn borde
ha tagits till den allt större omfattningen
av militärpastorernas arbete. Jag
tror för min del, att det blir mycket
svårt att få dessa befattningar besatta
med dugande prästmän. Försvarsväscndets
personalvårdsnämnd har ju också
framhållit, att det hittills mött mycket

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. arrendators underhållsskyldighet,
stora svårigheter på grund av de låga
arvodena. Man har måst begära ingripanden
från kyrkliga myndigheters sida
för att få kvalificerade prästmän att
söka lediga förordnanden. Det kommer
tydligen inte att bli bättre, om utskottets
förslag blir bifallet. Det förefaller
mig tämligen klart, att om man skall
kunna få en nöjaktig rekrytering av
dessa tjänster, så måste tjänsterna förenas
med skäliga arvoden.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan, med den ändring,
såvitt angår grunderna för militärpastorernas
arvoden, att riksdagen godkänner
att dessa arvoden höjes till de belopp,
som föreslagits av försvarets upplysnings-
och personalvårdsnämnd.

I detta anförande instämde herr Lundqvist
och herr Nilsson, Bror.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Herr Björnberg anförde själv
de skäl, som utskottet har fattat sitt beslut
på, när han sade, att denna uppräkning
av arvodena skett på samma
sätt som för andra arvodestjänster. Huruvida
just militärprästtjänsterna skulle
vara mera arbetskrävande än andra arvodestjänster
och därför värda en högre
uppräkning, har inte utskottet kunna
bedöma. Vi har därför funnit det klokast
att följa Kungl. Maj:ts förslag i detta
avseende, varigenom alla arvodesbefattningar
har blivit lönesatta på samma
sätt.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Björnberg, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, såvitt
anginge grunderna för militärpastorernas
arvoden, att riksdagen skulle godkänna,
att dessa arvoden höjdes till de
belopp, som föreslagits av försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner om beredande av
ökade möjligheter för arrendatorer av
kronojord att förvärva jakträtt å av dem
innehavda egendomar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. arrendators underhållsskyldighet.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av 2 kap.
61 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 68
i första kammaren av herr Falk och nr
97 i andra kammaren av herr Jansson
i Hällefors.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förlag till sådan ändring i arrendelagen,
att av lagtexten klart framginge
vad som skulle förstås med mindre
reparationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtadet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:68
och II: 97, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr FALK: Herr talman! Riksdagen
har att i samband med detta utskottsutlåtande
behandla en mycket stor och
viktig fråga. Det gäller ingenting mer
och ingenting mindre än tolkningen av
den sociala arrendelagen. När riksdagen
1943 antog den nuvarande lydelsen av
arrendelagen, uttalades från en del håll
farhågor för att bestämmelserna rörande
arrendators underhållsskyldighet när det

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

gäller byggnader skulle kunna bli föremål
för en alltför vid tolkning. Det finns
nämligen i lagen ingen klar definition
av vad som menas med det underhåll,
som åligger arrendatorn, alltså mindre
reparationer, som är att anse som tillfällig
lagning.

I de lagar, som bär föregått den nuvarande
lagen, nämligen den norrländska
arrendelagen och den s. k. sociala
arrendelagen, är emellertid dessa bestämmelser
av precis samma ordalydelse
som nu. Den kommitté, som utarbetade
förslag till den norrländska arrendelagen,
uttalade, att den med mindre reparationer
endast menade vad som var direkt
utsagt — allt annat var större reparationer.
Det utsädes alltså, att arrendatorn
skulle ersätta söndriga delar av eldstäder,
trasiga fönsterrutor, smärre brister
å golv- och väggbeklädnad.

Vid utarbetandet av sociala arrendelagen
anslöt sig kommittén till norrlandskommittén,
och likadant gjorde
1936 års arrendeutredning, som har utarbetat
förslag till nuvarande bestämmelser.
Där är emellertid klart utsagt, att en
arrendators underhållsskyldighet vad beträffar
byggnad skall absolut begränsas
till sådana mindre reparationer, som är
att anse som tillfällig lagning.

1936 års arrendeutredning anslöt sig,
som sagt, till vad norrlandsutredningen
uttalat och hänvisade till den praxis,
som utvecklats inom de områden där
dessa bestämmelser gällt. Denna praxis
gav också vid handen, att arrendatorernas
underhållsskyldighet var begränsad
till mera tillfälliga lagningar.

Efter 1944, då de nya bestämmelserna
kom att omfatta väsentligt nya och större
områden, har emellertid tillämpningsramen
betydligt vidgats. I den motion,
nr 68, som här föreligger till behandling,
har givits ett exempel på hur tillämpningen
sker. Man ålägger arrendatorn
praktiskt taget all underhållsskyldighet
på byggnader. Man använder vid syneförrättningar
den s. k. slitningsprincipen,
vilket innebär, att arrendatorn får
betala slitning på viiggar och golv, målning
och allt annat under den period
han arrenderar. Slitningen beräknas

Ang. arrendators underhållsskyldighet,
med hänsyn till den kostnad och den
livslängd, som varje sak kan anses ha.
Arrendatorerna säger, att det inte bär inträffat
någon annan ändring i deras underhållsskyldighet
med den nya arrendelagen,
än att de numera inte påföres
slitning av spåntak. Det är det enda de
har sluppit undan.

Orsaken till att lagen tolkas på detta
sätt synes vara, att vissa jordägarorganisationer
kom överens om att vid lagens
tillämpning formulera ett förslag till arrendekontrakt.
I detta förslag uppräknas
en mängd arbeten, som det skulle åligga
arrendatorn att utföra, och när utredningsmannen
Anderberg jämte Skarstedt
och Ekberg utgav kommentaren till arrendelagen,
råkade de referera detta avtal,
som ingalunda var godkänt av några
arrendatorer. De anförde det som exempel
på arrendeavtal, men de säger också
tydligt i kommentarerna, att utmärkande
för begreppet mindre reparationer
skall vara »arbetets karaktär av tillfällig
lagning».

Nu har det ansetts, att sådana saker
som kostnaden för slitning på ett golv,
målning av hela lägenhetsytor och rödfärgning
av hela byggnadsbeståndet,
utan vidare kan påföras arrendatorerna,
trots att man inte med bästa vilja i världen
kan betrakta dessa arbeten som tillfälliga.
I fråga om bostäder säger ju lagen,
att jordägare skall överlämna bostaden
i det skick hälsovårdsstadgan
kräver och även hålla den i sådant skick.
Det åligger arrendatorn endast att ersätta
söndriga delar av eldstäder, trasiga
fönsterutor, bättra skadade partier av
målning och laga trasiga tapeter och
ingenting annat.

Utskottet konstaterar dessa förhållanden,
men när i motionen hemställes om
skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om förslag till ett förtydligande av lagen,
så alt dessa missförhållanden kan
undvikas, säger utskottet att det har inte
funnit tillämpningen av lagen sådan, att
det behövs någon ändring. Utskottet säger
till och med att det finner att slitningsprincipen
mycket väl kan användas;
det finns ingenting särskilt att anmärka
mot den.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. arrendators underhållsskyldighet.

Jag anser det ganska förvånande, för
det första att tredje lagutskottet har behandlat
ett så pass viktigt och vittomfattande
ämne som detta utan att ha remitterat
det till vare sig arrendatorerna eller
jordägarna och för det andra, att utskottet
kan göra ett sådant uttalande
som det gör i fråga om syneförfarandet.
Utskottet säger att utredningen inte talat
något om slitningsprincipen i samband
med syn av den enkla anledningen att i
fråga om sociala arrenden slitningsprincipen
helt enkelt inte kan tillämpas,
om synen skall ske lagligt. Det kan nämligen
med slitningsprincipen inte fastställas
vilka smärre reparationer som
måste göras och som är att hänföra till
tillfällig lagning. Detta är ett uttalande
som jag absolut inte kan vare sig ansluta
mig till eller förstå; jag förstår inte
vilken motivering eller vilken tanke som
här ligger bakom.

Utskottet säger vidare att det är svårt
att i lagen uppräkna alla de smärre brister,
som kräver reparationer vilka är att
anse såsom tillfällig lagning. Det är visserligen
sant. Men jag har talat med en
hel del jurister om denna fråga, och de
är av en annan mening. De påstår att
det skulle gå utan någon större svårighet
att i lagen göra en uppräkning av de
väsentligaste av dessa brister och därigenom
få en tydlig och klar anvisning
om vilka arbeten, som det här är fråga
om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen I: 68.

Häri instämde herr Sten.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vid
behandlingen i tredje lagutskottet av
denna fråga har det å ena sidan stått
klart, att någon kritik av det sätt, på
vilket domstolarna dömt, alltså det sätt,
på vilket de tillämpat lagen, icke kan
ifrågakomma. Det har å andra sidan
stått klart, att vi har varit fullt berättigade
att kritisera det rättsläge, som uppstått
genom domarna, för att eventuellt
få fram en ny lagstiftning. Ur denna
synpunkt har motionerna varit föremål
för en mycket ingående diskussion in -

om tredje lagutskottet. Vi har då kommit
till det resultatet, att några vägande
invändningar knappast kan riktas mot
det rättsläge, som har uppstått genom
domarna, alltså mot det resultat till
vilket lagtillämpningen har kommit, och
att det beträffande just slitningsprincipen
för närvarande inte finns anledning
att upptaga frågan om en reglering i lag
av nämnda princip, utan att man bör
avvakta den utveckling som kan komma
i rättspraxis. Det är grunden för
tredje lagutskottets uppfattning, om vilken
uppfattning för övrigt lagutskottet
varit så gott som enhälligt.

Herr FALK: Herr talman! Motionärerna
åsyftar inte någon som helst ny tolkning
av lagen. Vid förarbetena till den
nuvarande lagen sades rent ut, att tilllämpningen
skulle ske efter den praxis
som utvecklats. Men nu har det inträffat,
att efter lagens tillkomst har det blivit
en annan praxis än den som tidigare
gällt. Det är det som vi reagerar emot.

När tredje lagutskottet säger att det
inte kan rikta någon kritik mot resultatet
av tillämpningen av lagstiftningen
i det här aktuella fallet, måste jag säga
att det förvånar mig ytterligare. Utskottet
har haft synehandlingarna till påseende,
och om utskottets ledamöter velat
göra sig mödan att läsa igenom dem,
hade de kunnat upptäcka, att det inträffat
att arrendatorn i fråga om rödfärgning
blivit påförd en brist. Rödfärgningen
hade utförts det första året. Efter
fem år fick han sig påförd en femtedel
av kostnaderna för ny rödfärgning.
Han blev också påförd kostnader för en
ny källardörr, vilken kostnad enligt lagen
skulle åvila jordägaren. Han gjorde
denna källardörr, men efter fem år fick
han betala för slitning av denna dörr,
som han själv satt in. Denna tillämpning
av lagen säger utskottet sig ingenting
ha att invända emot.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det län där jag bor är ett
arrendelän, över 40 procent av jordbru -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

karna är arrendatorer. Jag har därför
med mycket stort intresse följt utvecklingen
beträffande igenläggningen av
jordbruken i mitt län. I det länet tror
jag att jordbruken lägges igen i hastigare
takt än i många andra län.

Jag har frågat mig, hur det kan komma
sig. Det beror nog som regel på att
då jordägarna väger arrendeinkomsterna
mot kostnaderna, anser de sig inte längre
ha råd att arrendera ut jordbruken, ty
byggnads- och reparationskostnaderna
har stigit så fantastiskt, att det lönar sig
över huvud taget inte att sätta en gård i
stånd i dessa tider. Man kan köpa flertalet
gårdar i länet för det belopp som
det kostar att sätta byggnaderna i stånd.

Det är ur den synpunkten — herr Falk
och andra som tror att man gör arrendatorerna
en tjänst genom att kräva ytterligare
lagstiftning till förmån för arrendatorerna
— som man bör vara försiktig
härvidlag. Jag tror att man kan
göra arrendatorerna en björntjänst, om
man går för långt i detta avseende.

Ägarna har redan reagerat, och jag beklagar
att byggnadskostnaderna har stigit
så högt nu, att man just därigenom
får en kraftigare nedläggning av jordbruken
i vårt land än som eljest skulle
äga rum.

Herr talman! Detta är mitt motiv för
att jag absolut vill stödja utskottet och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Då
herr Falk, jag skulle nästan vilja säga
så skarpt, hållit fram sitt omdöme i den
här frågan, tillåter jag mig påpeka att
bakom tredje lagutskottets, som jag nyss
nämnde, nästan enhälliga utlåtande står
det omdöme, som hyses av många jordbrukare,
vilka sitter i tredje lagutskottet.

Herr FALK: Herr talman! Jag förstår
herr andre vice talmannen och de ledamöter
i utskottet vilka liksom han är
jordägare. Men jag bestrider alltjämt lika
bestämt att denna tolkning står i

Ang. arrendators underhållsskyldighet.

överensstämmelse med lagens anda och
mening. Jag skulle också tro att herr
andre vice talmannens beskrivning av
nedläggningen av jordbruk i Södermanland
och inom andra områden inte sammanhänger
med arrendelagens bestämmelser,
ty arrendelagen föreskriver tyvärr
icke någon standard på byggnaderna.
Underhåll som består i att vart tionde
år rödfärga hus, laga slitna golv
o. s. v. är nämligen inte av den storleksordningen,
att det inverkar i detta
fall. Det är andra omständigheter som
gör att jordbruken läggs ned, och de
läggs ned oberoende av arrendelagens
bestämmelser.

Jag vill erinra en del av dem, som nu
suttit i tredje lagutskottet och anslutit
sig till denna tolkning, däribland ordföranden,
att de var med i särskilda utskottet,
när vi 1943 behandlade denna
fråga. Vid den behandlingen ställde jag
personligen den frågan över bordet:
Kan t. ex. rödfärgning anses som mindre
reparation? Jag fick följande enhälliga
svar: Nej, det kan aldrig komma i
fråga. Men några år senare har samma
personer en helt annan mening.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag vill endast understryka
för herr Falk att de synpunkter, som
jag nyss utvecklade, grundar sig inte på
att jag är jordägare utan på att jag är
intresserad av att man inte skall fortsätta
i den takt, som det nu sker, att
lägga ned jordbruk och slopa arrendegårdar.
Det är det som är mitt intresse,
och det är ur den synpunkten som jag
säger, att jag tror att det är klokt, att
man låter som hittills jordägare och arrendatorer
själva enas om en förnuftig
tolkning av arrendelagen, och att man
inte här lagstiftningsvägen försöker
skärpa denna lag, så att nedläggningen
av jordbruken går i allt hastigare takt.
Herr Falk kunde ta reda på lmr många
jordbrukare det finns som i dag inte bär
något arrende, men det är mycket gott
om folk som vill arrendera. Då skall man
vid inte ytterligare försvåra för dem att
få arrende.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. vandringsfiskens undanträngande genom kraftverksbyggen.

Herr FALK: Herr talman! Jag vill påpeka
att jag inte har föreslagit någon
ändring av lagen utan endast begärt ett
förtydligande av den lag som redan
finns. Motståndet mot att göra ett dylikt
förtydligande bottnar enligt min mening
i den underförstådda tanken, att man
inte vill att lagen skall vara så klar och
tydlig, att den inte kan misstolkas och
missbrukas. Om herrarna inte har den
inställningen, bör det väl vara ett allmänt
intresse ur lagstiftningssynpunkt
att få lagen så klar och tydlig som möjligt.

Inom parentes vill jag nämna att det
i det av mig åsyftade fallet gäller en
jordägare som är tandläkare i Linköping.
Han har en skogsgård i Kisa på 15 tunnland
med mycket dåliga byggnader.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion om skärpta bestämmelser
angående åtgärder till motverkande
av förorening av sjöar och vattendrag,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vandringsfiskens undanträngande
genom kraftverksbyggen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 20 i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av
vandringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
239 i första kammaren av herr Karl
Persson och nr 416 i andra kammaren
av herr Boman i Stafsund.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning och förslag till riksdagen
om sådana åtgärder, att de fortsatta
kraftverksbyggena inte medförde
obotlig skada för landet och fiskarbefolkningen
i fråga om lax- och ålfisket
i våra älvar samt i havet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 239 och II: 416,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Som motionär i denna fråga skall jag
be att få säga några ord.

Utskottet skriver, att det »i högsta
grad behjärtar syftet med motionerna».
På ett annat ställe skriver utskottet, att
»betydelsen och den allvarliga karaktären
hos den i motionerna väckta frågan
kan enligt utskottets mening icke nog
understrykas». Utskottets hela motivering
är så positiv, att den logiskt sett
bort leda fram till ett tillstyrkande av
motionen och en skrivelse till Kungl.
Maj:t. När utskottet ändock avstår från
att yrka direkt bifall till motionen, tycks
det lita till att den halvofficiella vandringsfiskutredningen
skall få tillräckliga
resurser för att dess forskningsverksamhet
skall leda till goda resultat samt
att 1945 års vattenlagssakkunnigas förslag
till ändring i vattenlagen i syfte att
bättre tillgodose fiskets intresse vid
kraftverksbyggen i vattendragen skall
av Kungl. Maj:t bli föremål för proposition
till riksdagen. Detta är nog gott och
väl, men vad som skall göras bör göras
fort, om inte obotlig skada för vandringsfisken
och därmed hela fiskerinäringen
skall ske. Det finns ett ordspråk
som säger, att medan gräset växer, dör
kon.

Jag är inte motståndare till att våra
vattenfall utbyggs, vilket j.u är av högsta
betydelse för vårt land, men så mycket
bör väl ändå kraftverksintresset dela
med sig, att de mest, för att inte säga
sist återstående laxproducerande älvar -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. vandringsfiskens
na antingen undantas från utbyggnad eller
att tillräckligt dimensionerade laxtrappor
anordnas och tillräckligt vatten
påsläpps, så att laxen verkligen kan
komma upp till lekplatserna och att laxynglet
och även ålen kan komma tillbaka
ut i havet utan att förstöras i turbinerna.
Vad som i allra högsta grad
aktualiserat denna fråga är den nyligen
beslutade utbyggnaden i Indalsälven och
det planerade kraftverksbygget i Mörrumsån.

En snabbutredning och en inventering
och samordning av de berörda kraftverks-
och fiskarintressena är här synnerligen
angelägen. Jag tror inte att det
här är fråga om antingen kraftverk eller
fiske, utan det är nog fråga om både det
ena och det andra. Om kraftverksbyggen
genom åtgärder till fiskets skydd
skulle bli något dyrare och förläggas till
fall som inte är fullt så lättutbyggda, så
representerar fiskintressena så stora
summor och berör både vår folkförsörjning
och så stora befolkningsgrupper,
att en sådan större kostnad bör kunna
bäras.

Jag förstår nog att det är svårare och
kostsammare med utbyggnad av fiskvägar
vid de moderna kraftverksbyggena
med sambyggnad av längre fallsträckor,
men det stora industrilandet USA har
kunnat lösa frågan. Där har man t. o. m.
enligt uppgift anlagt fiskvägar förbi fallen
i form av glastuber, vilka även blivit
en attraktion för turisterna, då dessa genom
glaset kan se fiskens gång upp och
ned förbi kraftverken.

Försök pågår för närvarande med
konstlad uppfödning av laxyngel vid
vissa åmynningar, men ingen vet ännu,
om detta kan ge något resultat. Om det
än är bevisat att det är biologiskt möjligt,
så är det alls inte säkert att det ger
något resultat för fisket eller att det ger
så stort resultat att det är ekonomiskt
lönande. Detta är väl ytterligare ett motiv
för att laxens naturliga lekplatser
samt laxens och även ålynglets vägar
upp till dessa samt laxynglets och ålens
återväg till havet inte får raseras genom
kraftverksbyggen i de sista laxproducerande
älvarna, utan att tillräckliga åt -

undanträngande genom kraftverksbyggen,
gärder för bevarande av dessa fiskslags
fortplantningsmöjligheter säkerställes.

Herr talman! Detta var några synpunkter
på frågan. Eftersom utskottet har
skrivit så starkt och positivt, skall jag
avstå från att framställa något yrkande.
Jag har endast velat peka på frågans
oerhört stora betydelse för de berörda
folkgrupperna. Jag hoppas att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder i de av utskottet
förordade riktningarna.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag

vill bara stryka under, att den omständigheten
att utskottet inte har föreslagit
en skrivelse beror på att frågan redan
är föremål för Kungl. Maj:ts bedömande.
I dylika fall brukar ju enligt praxis,
riksdagen icke besluta en skrivelse till
Kungl. Maj:t. Jag vill emellertid också
fästa uppmärksamheten på att utskottet,
såsom framgår av utlåtandet, varit mycket
positivt inställt i denna fråga.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag.
kan i mycket om inte i allt instämma i
vad motionären anfört. På det blekingska
fiskeskråets vägnar måste jag säga, att
det skulle vara till obotlig skada för laxfisket
i Östersjön och medföra stora svårigheter
för denna fiskarbefolkning att i
framtiden utöva sin näring och försörja
sig, om det planerade kraftverksbygget
i Mörrumsån kommer till stånd. Jag kan
dock icke bortse ifrån att detta ärende
för närvarande ligger under behandling
hos Söderbygdens vattendomstol och att
utbyggnaden i Mörrumsån avstyrkts av
fiskeristyrelsen, varför sålunda intet
ingripande från riksdagens sida bär
för närvarande kan ske. En annan sak är
att man givetvis bör sörja för att de i motionerna
och även i någon mån i utskottets
utlåtande framhålla synpunkterna i
framtiden beaktas i större utsträckning
än vad som hittills skett.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. bemyndigande för Kungl. Maj:t att
försälja fast egendom.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. m.

I en till riksdagen den 14 mars 1952
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 157, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag
gjort framställning om medgivande för
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1952/
53 enligt närmare angivna grunder utan
riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta om försäljning m. m. av viss kronan
eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom.

Det av Kungl. Maj.-t framlagda förslaget
innebar bland annat, att värdegränsen
för de fastigheter, som finge försäljas
utan riksdagens samtycke, höjdes
från 40 000 kronor till 70 000 kronor.
Samtidigt hade förordats en i stort sett
motsvarande förskjutning i omfattningen
av Kungl. Maj:ts nuvarande befogenhet
att delegera försäljningsrätten till
underordnad myndighet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning,

a) medgiva, att Kungl. Maj:t finge under
budgetåret 1952/53 utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronan eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, såframt
taxeringsvärdet å egendomen uppginge
till högst 50 000 kronor eller, där
taxeringsvärde icke vore åsatt, det vid
särskild uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp, och
i huvudsaklig överensstämmelse med i
förevarande proposition angivna riktlinjer
föreskriva de former och villkor, under
vilka försäljningarna skulle äga
rum, med rätt för Kungl. Maj:t att, där
så befunnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten
rörande försäljning av egendom,

vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstege 20 000 kronor, respektive
åt länsstyrelse, såvitt anginge allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, vars
taxerings- eller uppskattningsvärde icke
överstege 10 000 kronor.

b) förklara, att vad sålunda medgivits
rörande försäljning av kronan tillhörig
fast egendom skulle gälla jämväl beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt
och tomträtt av sådan egendom
ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordrades
till järnväg eller allmän väg, därvid
dock rätten att besluta om dylikt avstående
finge av Kungl. Maj:t överlämnas
till central förvaltningsmyndighet endast
i avseende å obebyggt område av högst
5 hektars yta eller 3 000 kronors värde;

c) uttala att, oavsett de sålunda lämnade
medgivandena, i författning eller
eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter
angående rätt för Kungl. Maj :t
eller förvaltningsmyndighet att försälja,
byta eller under åborätt eller tomträtt
upplåta kronan tillhörig fast egendom
alltjämt skulle gälla.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herr Bror Nilsson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka de i förevarande
proposition framlagda förslagen i
oförändrat skick samt att utskottet därför
bort hemställa, att riksdagen måtte
bifalla propositionen.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jordbruksutskottet har inte velat ge
Kungl. Maj:t den befogenhet, som Kungl.
Maj:t har begärt, att få försälja kronoegendomar
med ett taxeringsvärde av
högst 70 000 kronor utan att dessförinnan
höra riksdagen. Denna gräns har
tidigare varit satt vid 40 000 kronor,
men Kungl. Maj :t har ansett att det med
hänsyn till den fortgående stegringen av
jordbruksfastigheternas taxeringsvärde
skulle innebära en inskränkning i Kungl.
Maj :ts rätt att ha kvar den gamla gränsen
vid 40 000 kronor, varför man begärt
att gränsen skall höjas till 70 000
kronor. Utskottet menar att det skulle
vara att gå för långt att ge Kungl. Maj :t
denna befogenhet och har därför stan -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ang. bemyndigande för
nät vid ett taxeringsvärde av högst
50 000 kronor.

Jag anser att riksdagen bör ge Kungl.
Maj:t det av Kungl. Maj:t begärda tillståndet.
Statsrevisorerna har under fjolåret
sysslat med kronoegendomarnas
lönsamhet ur statens synpunkt och därvid
funnit denna vara mycket dålig. Under
fem år har statens domäner inte gett
något som helst tillskott till statskassan
utan tvärtom endast krävt pengar. Sista
året åsamkade dessa kronoegendomar
staten en förlust av 2,5 miljoner kronor.
Statsrevisorerna anser därför — deras
berättelse kommer väl snart att behandlas
av statsutskottet och sedan föreligga
på kammarens bord — att det vore bättre
att söka få till stånd en forcerad försäljning
av de mindre kronoegendomarna.
Det vore uppenbarligen ekonomiskt
sett bättre för staten att försälja dessa
mindre egendomar än att ha kvar dem
och förlora så mycket pengar som nu
är fallet. Staten kan väl inte gärna hålla
på med att på dessa jordegendomar förlora
2,5 miljoner kronor om året. Riksdagen
borde därför enligt min mening
icke lägga några som helst stenar i vägen
för Kungl. Maj:t när det gäller att
försälja mindre kronoegendomar till arrendatorer
eller andra spekulanter. Jag
anser att utskottet borde ha förordat den
föreliggande propoistionen och att riksdagen
bör bifalla densamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som jag har fogat
till utskottets utlåtande och som innebär
bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Denna
fråga har varit föremål för behandling
av riksdagen vid ett par tidigare
tillfällen, bl. a. vid 1942 och 1948 års
riksdagar, varvid riksdagen fattat beslut
av ungefär samma innebörd som det utskottet
i dag föreslår.

•lag skall inte ingå på något bemötande
av vad herr Nilsson nyss anförde beträffande
lönsamheten hos kronans egendomar.
Den saken har utskottet inte
yttrat sig om, utan den frågan får bedömas
i annat sammanhang. Här gäller

Kungl. Maj:t att försälja fast egendom,
det huruvida riksdagen skall frånsäga
sig rätten att i varje särskilt fall pröva
framkomna förslag om försäljning av
kronans fasta egendomar och därmed
sammanhängande frågor. Alla vet vi ju
att det vid flera tillfällen förekommit
rätt livliga diskussioner om den riktiga
värderingen av olika kronoegendomar.
Meningarna har ofta varit mycket delade
framför allt beroende på de stora
prisfluktuationerna under senare år. Utskottet
har därför ansett att rikdagen
icke bör lämna ifrån sig rätten att yttra
sig i varje särskilt fall över dessa försäljningsärenden.

Utskottet har varit så gott som enhälligt
om sitt förslag. Jag vill dock erinra
om att det reservationsvis yrkats, dels
att man skulle bibehålla det gamla beloppet,
40 000 kronor, och dels av herr
Bror Nilsson i hans reservation att
Kungl. Maj :ts proposition skall bifallas
oförändrad. Utskottet majoritet har enat
sig om att höja bemyndigandet till ett
beskattningsvärde av högst 50 000 kronor
mot tidigare gällande 40 000 kronor.
Detta beror på att taxeringsvärdena gått
upp. Det är klart att man härigenom
inte täcker den hela stegringen, men vi
har inte velat att riksdagen skulle lämna
ifrån sig granskningsrätten. Detta är
orsaken till att utskottet kommit till det
resultat som här föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemlställt isamt
vidare därpå att kammaren skulle med
avslag å utskottets hemställan, såvitt den
skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ang. statens avdikningsanslag.

Herr Nilsson, Bror, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan,
såvitt den skiljer sig från Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och
bifalles denna framställning oförändrad.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Bror, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 63;

Nej — 37.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 17, angående upprättade förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig
fast egendom.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, med anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan om anslag
till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, med anledning av Kungl.

Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag,

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Ang. statens avdikningsanslag.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att medgiva, att under budgetåret 1952/
53 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 3 000 000
kronor samt att till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

I: 74 av herr Näslund m. fl. samt
II: 75, likalydande, av herr Stjärne m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att från statens
avdikningsanslag måtte beviljas
statsbidrag å tillhopa 4 000 000 kronor
samt att till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag måtte anvisas ett förslagsanslag
av 4 000 000 kronor;

2) I: 171 av herr Andersson, Lars, m.
fl. samt II: 219, likalydande, av herr
Hansson i Skegrie m. fl. vari yrkats, att
riksdagen måtte besluta, att de av 1951
års riksdag vidtagna ändringarna i bidragsgrunderna
för den statliga torrläggningsverksamheten
icke skulle gälla
beträffande sådana torrläggningsföretag,
vilka projekterats och kostnadsberäknats
enligt de tidigare bestämmelserna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 74 och II: 75 i vad de skilde sig
från denna framställning

a) medgiva, att under budgetåret 1952/
53 finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa 3 000 000
kronor;

b) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
å riksstaten för budget -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

året 1952/53 under, nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 000 000
kronor;

II. med anledning av motionerna I:
171 och II: 219 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, med
beaktande av vad utskottet anfört, låta
företaga en översyn av gällande bestämmelser
om statligt stöd till torrläggningsverksamheten
samt vidtaga de författningsändringar,
vartill denna översyn
kunde föranleda.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än utskottet, men jag har begärt
ordet med anledning av utskottets motivering.
Skrivsättet är nämligen sådant,
att det skulle kunna uppstå tvist om
vad utskottet menar. Jag har emellertid
frågat utskottsledamöter hur man skall
tyda motiveringen och önskar endast i
protokollet få denna tydning fastslagen.
Utskottsledamöterna har sagt att det till
och med är självklart hur uttalandet
skall tydas.

Man har sålunda enligt de upplysningar,
som jag har fått, varit fullständigt
enig i utskottet om innebörden av vad
som står i andra stycket på s. 5 i utskottets
utlåtande. Vad som står i stycket
före skulle således inte innebära
något undantag beträffande önskemålet
om översynen, utan samtliga de ärenden,
som från början handlagts av lantbruksstyrelsen,
skall innefattas i översynen,
även om lantbruksstyrelsen under
sista budgetåret överlämnat de mindre
kostsamma ärendena till lantbruksnämnderna
för avgörande.

Då alltså alla de ärenden, som från
början inkommit till lantbruksstyrelsen,
enligt utskottet — och utskottets ledamöter
säger alltså att detta är självklart —
skall komma i åtnjutande av den undersökning,
som skulle möjliggöra att från
behovsprövning undantaga de torrläggningsföretag,
för vilka svårigheter uppstått
till följd av de nya bidragsbestämmelsernas
införande, yrkar även jag,
herr förste vice talman, bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 20, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till Täckande
av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta motioner; nr

21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

22, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
11, i anledning av väckt motion om upprättande
av en plan över erforderliga åtgärder
mot landsbygdens avfolkning.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 326, hade herr Gasset in.
fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t efter erforderlig samordning av de
utredningar, som vore av betydelse för
problemet om landsbygdens avfolkning,

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

ville snarast möjligt låta upprätta en plan,
utvisande vilka åtgärder som borde vidtagas
för att dämpa denna befolkningsrörelse
samt den ordning, efter vilken
dessa åtgärder med hänsyn till angelägenhetsgraden
och till våra ekonomiska
resurser borde vidtagas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion I: 326 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundqvist, som ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, slutande
med en hemställan, att första kammaren
för sin del måtte i anledning av motionen
besluta skrivelse från riksdagen till
Kungl. Maj :t med anhållan om översyn
och samordnande av verkställda eller
pågående utredningar, som berörde
landsbygdens avfolkning och därmed
sammanhängande problem, i syfte att
därigenom snarast möjligt erhålla en
plan, utvisande i vilken ordning erforderliga
åtgärder mot denna befolkningsrörelse
borde vidtagas med hänsyn till
deras angelägenhetsgrad, ävensom om
framläggande snarast möjligt av förslag
till sådana åtgärder på området, som i
första hand måste komma till utförande;

2) av herr Weiland, som ansett, att
utskottets utlåtande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, och avslutas
med en hemställan, att första kammaren
för sin del måtte besluta, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t efter erforderlig
samordning av de utredningar, som
vore av betydelse för problemet om
landsbygdens avfolkning, ville snarast
möjligt låta upprätta en plan, utvisande
vilka åtgärder som borde vidtagas för
att dämpa denna befolkningsrörelse samt
den ordning, efter vilken dessa åtgärder
med hänsyn till angelägenhetsgraden
och till våra ekonomiska resurser borde
vidtagas.

Iierr LUNDQVIST: Herr talman! Flykten
från landsbygden har ju pågått under
en mycket lång följd av år. Att detta till

en del beror på en naturlig rationalisering
av jordbruket är väl alla ense om.
Flykten har emellertid inte stannat därvid.
Befolkningens avtunning har skett
även på andra områden och även av
andra orsaker vad jordbruket beträffar.
Frågan om landsbygdens avfolkning har
därför blivit ett synnerligen allvarligt
samhällsproblem.

För att något närmare belysa vad frågan
gäller och vad som kan och bör från
det allmännas sida göras, om man vill
komma till rätta med detta för vårt folks
framtida ekonomiska och sociala liv betydelsefulla
problem, skulle jag vilja
framhålla några kompletterande synpunkter
utöver vad i reservationen sagts.

Att jordbruksnäringens lönsamhet här
spelar en avgörande roll är självfallet
liksom också, att den allmänna standarden
på landsbygden bör göras mera likvärdig
med städernas och de större tätorternas.

Rationaliseringen inom jordbruket är
helt naturligt nödvändig. Det gäller emellertid
att denna icke leder fram till alltför
stark uttunning av hela landsbygdsbefolkningen.
Den arbetskraft, som kan
och bör lösgöras från jordbruket, bör
om möjligt på annat ekonomiskt sätt sysselsättas
kvar på landsbygden. Av den
anledningen är det angeläget att jordbruksrationaliseringen
kompletteras med
en sådan aktiv landsbygdspolitik över
huvud taget, att den lediga arbetskraften
kan behållas och beredas tillfredsställande
sysselsättningsmöjligheter inom
bygden eller inom med denna direkt förbunden
tätort.

Huvudsyftet för en sådan aktiv landsbygdspolitik
bör vara att ute på landsbygden
skapa förutsättningar för ungefär
samma levnadsstandard som städer
och större tätorter kan erbjuda.

En avgörande förutsättning för att dessa
för landsbygden väsentliga frågor
skall kunna lösas är bland annat goda,
någorlunda billiga kommunikationer av
olika slag, inklusive post och telefon och
varudistribution, goda och bekväma skolförhållanden,
betryggande elförsörjning
till hygglig kostnad samt också helt naturligt
vatten- och avloppsfrågornas till -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

fredsställande ordnande. Det fordras alltså
genom statsmakternas medverkan en
allmän upprustning av landsbygden.

Inte minst beträffande bostadspolitiken
kräves en radikal ändring av hittills
följda riktlinjer från det allmännas sida,
allt i syfte att på detta område minska
standardskillnaden mellan stad och land.
Det gäller även att väsentligt öka möjligheterna
till nya bostadsbyggen just
ute på landsbygden.

Jag ber att få erinra om att vi inom
Stockholms län genom landstingets eget
initiativ sedan några år tillbaka driver
särskild verksamhet för att söka stoppa
upp den avflyttning från länets landsbygd,
särskilt Roslagen, vilken tyvärr
här redan fortskridit mycket långt. Det
har därvid glädjande nog visat sig, att
relativt mycket kunnat och kan uppnås
genom intim samverkan mellan å ena
sidan det närings- och kommunikationsråd,
som landstinget för ändamålet tillsatt,
och å andra sidan olika kommuner
och statliga myndigheter eller organ. För
att kunna komma nämnvärt längre än
som hittills skett, måste emellertid bostadsbehovet
tillgodoses på ett helt annat
och mera tillfredsställande sätt än som
hittills kunnat ske på grund av gällande
bvggnadsregleringar, statliga bostadsdirektiv
m. m.

Erfarenheterna från vår verksamhet i
Stockholms län har visat att, om arbetstillfälle
förekommit och bostad i samband
därmed kunnat erbjudas, det icke
förefunnits någon som helst svårighet
att förvärva erforderlig arbetskraft. De
nuvarande proportionerna mellan kvoterna
på landsbygden och i de större tätorterna
omöjliggör eller försvårar i varje
fall avsevärt en differentiering av näringslivet
på landsbygden. Som exempel
kan nämnas, att landskommunerna inom
hela Stockholms län förra året tillsammans
hade ca 330 bostadslägenheter i
kvottilldelning, vilket, fördelat per kommun,
betyder ca 2 å 3 lägenheter.

En svårighet i samband med åstadkommandet
av nya bostäder på landsbygden
är vidare, att hyrorna i allmänhet
blir alltför höga i förhållande till
inkomstnivån, som där ju är genomgå -

ende lägre. Effektiva åtgärder borde därför
vidtagas för att förbilliga produktionen
av goda bostäder på landsbygden.

Jag vill också understryka nackdelarna
av att möjligheterna för mindre företagare
att få lån i sin rörelse för närvarande
i allmänhet är alltför starkt begränsade.
Detta har i många fall medfört,
att en önskvärd och välmotiverad utveckling
av landsbygdens näringsliv icke
kunnat komma till stånd.

Jag har med det nu anförda endast
velat i korthet något närmare belysa
dels hur viktigt det är att avfolkningen
av landsbygden inte får ohämmat fortgå,
dels också att det med en rätt inställning
från såväl statliga som kommunala
myndigheters och organs sida
finns stora möjligheter att få kurvan att
vända och att stoppa upp den ur många
synpunkter olyckliga strömmen av arbetskraft
från landet till städerna.

Jag är för min del glad över den relativt
välvilliga och förstående inställning
till detta viktiga problem och till den
föreliggande motionen, som utskottets
majoritet visat. Jag kan emellertid inte
förstå, att tillkomsten av den nu framlagda
propositionen nr 127 angående
omorganisationen av arbetsmarknadsstyrelsen
skulle kunna ge den samordning
av alla olika utredningar, som har företagits
under en följd av år eller eventuellt
ännu är i gång på detta område, ännu
mindre hur denna proposition över
huvud taget skulle kunna möjliggöra den
överblick över hela fältet som erfordras
för upprättande av nödiga planer, utvisande
i vilken ordning olika åtgärder
med hänsyn till angeliigenhetsgraden
och våra ekonomiska resurser bör vidtagas.
Om man vill nå syftet med den
väckta motionen, räcker det förvisso inte
med den organisatoriska ändring, som är
föreslagen i denna proposition.

Jag beklagar därför, att utskottet stannat
vid vad man måste kalla en halvmesyr
när det gäller att komma till rätta
med frågan. Jag beklagar detta så myckel
mera som en stabil landsbygdsbefolkning
betyder eu värdefull stabilitet
även i sysselsättningsfrågan. En till stä -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

derna alltmera koncentrerad befolkning
betyder, förutom många andra allvarliga
olägenheter i olika avseenden, däremot
väsentligt ökade sysselsättningssvårigheter
vid inträffande krissituationer.

Jag skall inte nu fördjupa mig vidare
i problemet, utan med vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Herr WEILAND: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande över motionen
bl. a. framhållit, att den fortgående befolkningsomflyttningen
från landsbygden
till städer och större tätorter medför
synnerligen komplicerade och svårbemästrade
socialpolitiska och ekonomiska
problem. Jag tror att vi alla är
överens på den punkten, och under sådana
förhållanden borde vi också vara
ense om att något, ja mycket, behöver
göras för att hindra denna omflyttning.

Litet längre fram i utlåtandet säger
utskottet, att statsmakterna har haft sin
uppmärksamhet riktad på förhållandet
sedan lång tid tillbaka, ehuru icke hittills
någon enhetlig plan för vidtagande
av åtgärder fastställts. Går vi ett stycke
längre fram i yttrandet, finner vi att
utskottet ändock anser sig ha reda på
vad som borde göras för att få en ändring
till stånd: »Enligt utskottets mening
är skapandet av likvärdiga inkomstmöjligheter,
arbets- och levnadsförhållanden
i tätorter och på landsbygden
det effektivaste sättet att hejda en icke
önskvärd befolkningsomflyttning.» Man
är alltså på det klara med att levnadsförhållandena
på landsbygden inte är likvärdiga
med tätorternas och städernas.
En ändring behöver med andra ord ske
på sådant sätt, att förhållandena blir lika
goda. Om det skedde, tror man att omflyttningen
skulle komma att upphöra.
Kunde man tänka sig att till och med
komma så långt, att förhållandena på
landsbygden bleve bättre än i städerna,
så undrar jag om inte strömmen rent av
skulle vända sig på en enda gång. Därhän
tror naturligtvis ingen att man kan
komma, men vi anser i alla fall för vår

del att åtskilligt skulle kunna göras för
en ändring till det bättre på detta område.
Frågan gäller bara, om man vill
ta till de åtgärder som behövs.

Jag skall inte fortsätta debatten längre,
herr talman, utan ber att med det
sagda få yrka bifall till min reservation.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Weiland tyckte att man borde vara ense
om att något behöver göras, och det
tror jag faktiskt att vi är, även om utskottets
ledamöter inte har kunnat komma
på en och samma linje. Det är för
övrigt märkligt, att inte ens högerns
och folkpartiets representanter lyckats
ena sig utan gått fram med var sin reservation.
Vad folkpartiet beträffar, har
ju en av dess bägge ledamöter i utskottet
anslutit sig till majoriteten och står
alltså på utskottets linje.

Såvitt jag har förstått reservationerna
rätt, skulle ett bifall till dem nödvändiggöra
en ny utredning. Man vill ha en
samordning och planering, och det tycks
framgå av motiveringar och klämmar
att ytterligare en utredning skulle erfordras,
något som ju kunde skjuta lösningen
av dessa frågor ännu längre in i
framtiden.

Jag vill erinra om att riksdagen vid
upprepade tillfällen har skrivit till
Kungl. Maj:t i denna fråga. Vad beträffar
mitt parti, bondeförbundet, så har
vi ju bidraget med en hel rad motioner
vid tidigare riksdagar. Att vi inte motionerat
i år beror på att frågan nu
faktiskt har kommit i ett annat läge.

De riksdagsskrivelser, som tid efter
annan avlåtits i frågan, har till sist i
huvudsak hamnat hos utredningen rörande
näringslivets lokalisering, som avgav
sitt betänkande i januari 1951. Resultatet
har i år blivit, att Kungl. Maj:t
i proposition nr 127 realiserat en del
av vad denna utredning föreslagit i frågan.
En första början göres genom att
man inrättar en särskild avdelning inom
arbetsmarknadsstyrelsen för att handlägga
sådana frågor rörande näringslivets
lokalisering, som aktualiserats av
utredningen.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

Vi har inom utskottsmajoriteten ansett,
att man just nu inte kommer längre
utan får nöja sig med detta och avvakta
resultatet.

Jag ber att få yrka hilall till utskottets
förslag.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag skall
inte ta upp kammarens tid med att här
söka gå igenom den långa rad av olika
problem och skilda aspekter, som frågan
om landsbygdens höjande i socialt
och ekonomiskt avseende till paritet
med städer och tätorter innefattar. Vi
tycks alla vara glädjande eniga om att
här behöver göras betydande insatser
på en råd skilda områden.

Meningarna bryter sig bara på en enda
punkt: Skall vi här, som utskottsmajoriteten
tycks vilja förorda, gå på i
ullstrumporna och se vart det bär? Eller
bör vi först sätta oss ned ett ögonblick
och fundera över hur problemets
olika sidor lämpligast skall kunna angripas
och hur det ena intresset skall
vägas mot det andra? Hur stark viljan
att hjälpa upp landsbygden än är och i
framtiden kan komma att bli, så måste
vi naturligen alltid räkna med att våra
resurser och möjligheter att satsa
pengar och arbetskraft blir begränsade
och kommer att framstå som rätt otillräckliga
i förhållande till de väldiga
uppgifter och behov, som det här gäller
att tillgodose.

I en sådan situation ligger det såvitt
jag förstår i öppen dag att statsmakterna,
om de vill angripa frågan rationellt,
måste göra upp en ordentlig plan för
sitt handlande. En enskild man, som
övertar en något förfallen gård, måste
gå till väga på precis samma sätt. Hans
inkomster och hans krafter räcker inte
till för att ta allting på en gång, utan
han måste tänka över i vilken ordning
han skall ta sina uppgifter. Han måste
göra klart för sig vilka åtgärder som är
ofrånkomligen nödvändiga till att börja
med och vad man till nöds kan vänta
med.

Nu gäller det ett mycket större problem.
Det giiller upprustningen av hela
vår landsbygd. Men där måste statsmak 5

Första /.ammarens protokoll 1902. Nr 15.

terna gå fram precis på samma sätt som
den enskilda jordbrukaren gör. De måste
planera sitt handlande.

Låt mig ta ett par slumpvis valda
schematiska exempel. Skall vi först och
främst inrikta alla våra krafter på att
lösa vatten- och avloppsfrågan och låta
vägfrågorna vila litet så länge? Eller
skall vi taga vägfrågorna samtidigt som
vatten- och avloppsfrågorna och låta det
ta motsvarande längre tid att lösa frågan
om landsbygdens förseende med vatten
och avlopp? Skall vi koncentrera oss på
skol- och utbildningsproblem och låta
elektrifieringen vara? Skall vi i första
hand arbeta på differentiering av näringslivet
på landsbygden, som alla är
så överens om måste komma till stånd?

Den här frågan är såsom det redan
har framhållits inte ny. Förra gången
den behandlades var 1944. Då inhämtade
det dåvarande tillfälliga utskottet
ett yttrande från 1941 års befolkningsutredning,
och denna påminde om de
många utredningar, som då redan sysslade
med de speciella landsbygdsproblemen.
Det hette därefter i slutklämmen:
»Det synes befolkningsutredningen i hög
grad lämpligt, att olika åtgärder, som
här planeras, gemensamt beredas och
samordnas.» »Statsmakterna böra», säges
det vidare, »framlägga ett konkret
handlingsprogram uppgjort med hänsyn
till angelägenhetsgraden bl. a. för att
möta den avsevärda minskning av jordbruksbefolkningen,
som måste motses
under de närmaste årtiondena.»

Utredningens utlåtande är undertecknat
av ingen mindre än nuvarande statsministern
Erlander.

I överensstämmelse med de förslag,
som framlades av enhälliga utskott i
båda kamrarna, skrev riksdagen den 28
juni 1944 till Kungl. Maj:t och begärde
översyn och samordnande av verkställda
eller pågående utredningar, som berör
landsbygdens avfolkning, i syfte
att därigenom snarast möjligt erhålla en
plan, utvisande i vilken ordning erforderliga
åtgärder mot denna befolkningsrörelse
bör vidtagas med hänsyn till angelägenlietsgraden
av olika sådana åtgärder,
ävensom om framläggande sna -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

rast möjligt av förslag till sådana åtgärder
på området, som i första band måste
komma till utförande.

Men var finns den planen? Jag kan
inte so att de önskemål, som riksdagen
framställde 1944, har blivit uppfyllda,
och jag kan heller inte förstå vad det
är för märkliga ting, som har förmått
utskottet att föreslå riksdagen att lämna
den då intagna ståndpunkten.

Vad som har hänt är å ena sidan att
kanhända 100 eller 150 tusen unga människor
har lämnat landsbygden och begivit
sig till städer och samhällen. Det
är folk som vi aldrig får se vidare på
landsbygden, annat än möjligen som turister
på somrarna. De är definitivt borta.
Å andra sidan har det hänt att ytterligare
en rad specialutredningar har
kommit till stånd på detta område. Man
liar i utskottsutlåtandet talat om den
regionala jordbruksplaneringen, som berör
jordbrukets yttre rationalisering,
som man har satt i gång med stöd av
1947 års beslut. Man har också talat om
propositionen nr 127, som snart nog
skall före i riksdagen och som rör näringslivets
lokalisering. Och nu tycks
utskottsmajoriteten föreställa sig att den
plan, som efterlystes 1944, inte längre
skulle vara behövlig, därför att man
tänker sig att lantbruksstyrelsen å sin
sida skall ta upp den saken och att det
skall bli en särskild avdelning inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som skall syssla
med näringslivets lokalisering.

Den ståndpunkten finner jag ohållbar.
Man kan inte vänta sig och inte heller
begära att specialorgan, som har att
koncentrera sig på låt vara mycket viktiga
detaljområden, skall ha den förmåga
till överblick, som här fordras för
att väga de olika arbetsområdenas betydelse
i förhållande till varandra.

Nu talar utskottsmajoriteten om att
det skulle bli svårt att göra en plan med
landsomfattande giltighet. Ja, visst är
det svårt, det är mycket svårt. Men å
andra sidan är det klart — det vill jag
understryka — att när vi talar om en
plan kan den inte uppgöras så, att man
generaliserar och tror att man kan utgå
från att förhållandena är likadana inom

olika delar av vårt land. Man måste givetvis
ta stor hänsyn till de skilda bygdernas
särart.

Vidare säger utskottet, att den här
planeringen måste skjuta en mängd pågående
åtgärder på framtiden. Det har
från reservantens sida mycket starkt
framhållits att planeringen inte får göras
på det sättet, att man väntar med
de åtgärder, som man redan beslutat eller
satt i gång. Planen får inte göras så,
att man fördröjer arbetet. Vad som här
behövs är en samverkan och ett samspel
mellan olika krafter. Men det samspelet
måste vara så organiserat, att melodien
kan spelas efter noter och inte
spelas efter gehör.

Herr talman: Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Lundqvist avgivna
reservationen, och jag vill understryka
att dess kläm till alla delar överensstämmer
med riksdagens skrivelse till
Konungen den 28 juni 1944.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Såväl i
utskottets motivering som på andra ställen
i föreliggande betänkande har erinrats
om utredningen angående näringslivets
lokalisering. Då jag hade nöjet delta
i den utredningen, ber jag att få säga
några ord.

Vad jag främst fäst mig vid är att de
representanter för näringslivet, som deltog
i utredningen, inte hade samma
uppfattning som de talare som här har
anslutit sig till motionen eller reservationerna.
Jag anser att såväl motionen
som reservationerna har hållit sig kring
utanverken.

Vad är då det centrala i denna fråga?
Enligt mitt sätt att se är det helt enkelt
möjligheterna att förlägga industrier till
olika delar av våra landskap. Vill man
inte därvid tillgripa tvångsåtgärder, har
man inga andra möjligheter än att i enlighet
med vad som rekommenderats i
utredningen angående näringslivets lokalisering
låta industriens produktionsråd
och arbetsmarknadsstyrelsen intimt
samarbeta i frågor om förläggningen av
nya industrier.

Att vi med riksdagens makt skulle
kunna tvinga ett företag att förlägga sin

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

verksamhet till den ena eller andra kommunen,
även om företaget skulle anse
det synnerligen olämpligt, vore väl ändå
en utopi att tro. Vi har inte heller velat
vara med på den saken. Då återstår inte
annat att göra än att på frivillighetens
väg försöka få till stånd en vettig lösning.
Vår utredning föreslog, att drätselkamrarna
i städerna, kommunalnämnderna
i landskommunerna, länsstyrelserna
och de centrala statliga organen skall
samarbeta på detta område. Jag vill poängtera,
att detta är det viktigaste. Sedan
finns det även andra saker att peka
på. Det är alldeles uppenbart att t. ex.
förmånen att få vatten- och avloppsanläggningar,
nya vägar o. s. v. kan vara
av eu viss betydelse — inte avgörande,
då det tyvärr visat sig att i en del fall,
där man fått vägar till bygder, som tidigare
saknat vägförbindelser, har det inträffat
att människorna flyttat därifrån,
när vägen kommit till stånd. Man får
inte utan vidare ta alla uppgifter som
lämnas på detta område för gott.

När det sedan gäller jordbruket har
gjorda utredningar visat att omkring tre
procent varje år lämnar detta. Hur länge
denna flykt kommer att fortgå är svårt
att säga, men de nya lantbruksnämndernas
verksamhet bidrager till denna utveckling,
kan man säga. Dock bör vi se
till att de inte använder större våld än
nöden kräver. Det bör få finnas även
andra människor än s. k. familjejordbrukare
ute på vår landsbygd.

Men det väsentliga, herr talman, är
att få ett intimt samarbete till stånd mellan
staten och företagarna när det gäller
att förlägga industrier til! landsbygden.
Vidare gäller det att få småindustrien att
utvecklas. Men jag vill även i det fallet
säga, att man får vara mycket försiktig,
tv det är nog på det sättet, att under en
depressionstid har denna småindustri
mycket svårt att klara sig i konkurrensen.
Då kan det hända att man har till
landskommunen dragit småindustrier,
som försämrar läget. Det är nödvändigt
att man vid dessa bedömanden är insatt
i förhållandena på orten, och diirför har
vi föreslagit, att kommunalnämnderna
och länsstyrelserna också skall vara
verksamma i dessa frågor.

Här efterlyses en plan. Jag må säga,
att det kravet är för mig oförståeligt.
Hur skall t. ex. en länsstyrelse i ett visst
län för ett antal år framåt — låt mig
säga fem eller tio år eller vilken tidsperiod
som helst — kunna uppgöra en
plan, när man inte vet hur utvecklingen
kommer att gå och när initiativen skall
komma från det s. k. fria näringslivet?
Hur skall då någon organisation kunna
få till stånd en plan, på vilken man kan
ställa några som helst krav på tillförlitlighet? När

det gäller anordningar för vatten
och avlopp, vägföretag och sådant, har
vi ju redan planer. Allt detta blir till
sist mera en ekonomisk fråga. Det beror
på hur mycket pengar riksdagen anvisar,
om man inom rimlig tid skall kunna
lösa det problemet. Jag tror därför inte
att det behövs någon plan speciellt för
dessa saker, det är helt enkelt en penningfråga.

Jag har funnit det angeläget att framhålla
dessa synpunkter, herr talman, tv
det talas i våra dagar så mycket om detta
problem. Men vi har inte fått någon
som helst generallösning, och jag för
min del tror inte heller att man kan få
någon sådan. Man får från fall till fall
försöka att göra vad som är det bästa på
detta område.

Jag anser nog dock, att staten bör föregå
med gott exempel på detta område.
Jag vill härvid framhålla att staten hitintills
nog inte visat sådant föredöme.
Jag kan erinra om den strid, som stod
mellan Degerfors och Kramfors angående
förläggningen av försvarets beklädnadsfabrik.
Hur löste staten det problemet?
1 stället för att välja endera av
dessa orter förläde man fabriken till
Karlskrona. Det var inte precis upplyftande
för de båda förstnämnda orterna,
som strävade efter att få en industri som
kunde sysselsätta den på orten tillgängliga
kvinnliga arbetskraften, att se hur
staten i det fallet bar sig åt. I sådana
frågor bär riksdagen alla möjligheter all
bevaka landsbygdens intressen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att jag tror att det har pratats alldeles
för mycket om dessa ting. Sedan
Kungl. Maj:t nu framlagt sill förslag om

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1052.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

att vi skall få en avdelning hos arbetsmarknadsstyrelsen,
som skall bevaka
dessa frågor, tror jag att tiden är mogen
att vi övergå från prat till handling.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:
Herr talman! Herr Cassel åberopade i
sitt anförande en motion från 1944 och
sade, att trots att den bifölls av riksdagen
har den inte föranlett någon åtgärd
av Kungl. Maj :t.

Jag undrar om inte det är felaktigt.
Jag har tittat igenom motionen och funnit,
att den motion, som ligger på riksdagens
bord i dag, i stor utsträckning är
en trogen kopia av motionen från 1944.
Det är endast den skillnaden att ordalagen
äro andra. Om man studerar motionerna
närmare finner man att de
praktiskt taget röra sig kring tre huvudpunkter
— dels bostadsfrågan på landsbygden,
dels vatten- och avloppsfrågorna
och dels församlingslokalerna. Det
kan hända, att om man närmare granskar
motionerna skall man finna, att det
också finns en del andra gemensamma
punkter, men de nu nämnda är de viktigaste.

Men det har ändå hänt någonting sedan
1944. Sedan dess har det bedrivits
en bostadspolitik här i landet, som jag
tror även kommit landsbygden till del.
Man skall inte bortse från att egnahemslåneverksamheten
för om- och tillbyggnader
av egna hem och andra bostäder
på landsbygden har avsevärt utökats under
de senaste åren.

När det gäller vatten- och avloppsfrågorna
föreligger nu ett betänkande,
som kanske i höst eller vinter blir föremål
för riksdagens prövning. I detta
betänkande har de sakkunniga föreslagit
en upprustning av vatten- och avloppsfrågorna
för landsbygdens del medan
städerna icke i någon större utsträckning
kan komma i åtnjutande därav.

När det gäller samlingslokalerna skulle
jag vilja påpeka, att här anfördes i motionen
att byggnadsregleringen beträffande
samlingslokaler skulle upphävas.
Men jag ställer den frågan: Vinner man
något med detta? Kan landsbygden —

om vi menar den rena landsbygden och
bortser från de stora tätorterna — bygga
samlingslokaler utan att få lån från
statens nämnd för samlingslokaler? Motionärerna
har härvid på grund av det
ekonomiska läget icke föreslagit något
förhöjt bidrag. Detta skulle betyda att
man inte skulle vinna någonting på den
punkten. För övrigt har även på detta
område under de senaste åren skett en
mycket kraftig utveckling med nya och
förbättrade samlingslokaler på landsbygden.
Jag har varit i tillfälle under
de senaste åren att se det turordningsförslag
för nybyggnader, som beslutas, och
det visar sig att landsbygden får den
största delen av nybyggnadstillståndet;
med all rätt, eftersom det på många ställen
ute på landsbygden inte finns någon
lokal alls.

Skillnaden mellan utskottets förslag
och reservationerna består däri, att reservanterna
vill ha en plan. Herr Cassel
anser att vi nu bör sätta oss ned och
fundera över en plan för samordning av
de olika frågorna. Den funderingen kanske
tar så lång tid, att det inte finns någon
chans att hjälpa landsbygden på
detta område. Utskottet har anfört, att
utarbetandet av en plan för samordningen
av dessa frågor kan betyda att man
fördröjer lösandet av dessa frågor för
landsbygdens del. Man kan fördröja vatten-
och avloppsfrågorna, man kan fördröja
vägfrågorna och man kan fördröja
andra åtgärder. Av denna anledning har
utskottsmajoriteten ansett att man inte
bör gå den här föreslagna vägen med
risk för att fördröja nödvändiga åtgärder
för landsbygdens del.

Det är ganska belysande att den motion,
soin det nu bär gäller, har årtalet
1952 och den motion, som herr Cassel
åberopade förut, hade årtalet 1944. Båda
motionerna sammanfaller tydligen med
ett valår, och jag måste säga att det ser
ut som en tanke att dessa motioner återkommer
regelbundet vid varje viktigare
valtillfälle. Det är väl ändå inte så, herrar
reservanter, att ni i praktiken vill
fördröja viktiga frågors lösande för
landsbygdens del? Men det blir faktiskt
resultatet, om vi här skulle gå på reservanternas
linje.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att vi i föreliggande
motion och reservation bär vinnlagt
oss om att anlägga uteslutande sakliga
synpunkter på frågan.

Herr Nilssons senaste anförande förvånade
mig därför, tv jag kan inte se att
denna fråga har någonting att göra med
det val, som skall äga rum i höst. Jag
förmodar att vi samtliga är i lika hög
grad överens om att vi bör göra vad som
över huvud taget är möjligt för att förbättra
förhållandena ute på landsbygden.
Motionärerna har ju också förklarat
sig ha en sådan åsikt, och det gäller
då bara att resonera om de vägar på vilka
vi skall komma fram till målet.

Herr Näsström sade att om vi inte vill
gå till några tvångsåtgärder finns det
ingen annan väg att gå än den som
föreslagits av den kommitté, som herr
Näsström sade sig ha haft nöjet att tillhöra.
Jag vill för att det inte skall uppstå
några missförstånd kategoriskt förklara,
att jag och de, som står bakom
mig, i varje fall inte vill vara med om
några tvångsåtgärder för att tillgodose
landsbygden med industrier. Jag tror
inte heller att det är behövligt. Jag tror
att det är riktigt som herr Näsström också
sade — och det framgick även av mitt
uttalande — att här kan genom ett intimt
samarbete mellan landsting och
kommuner och statliga industriorganisationer
verkligen åstadkommas ganska
mycket. Men man kan inte komma förbi
att det också krävs verkligt effektiva
åtgärder från det allmännas sida — jag
talar också av erfarenhet utifrån.

Herr Näsström snuddade endast obetydligt
vid t. ex. bostadsfrågan och den
politik som i detta avseende bedrivits under
de sista åren. I varje fall liar man
inom de delar av Stockholms län, som
jag talade om, gjort den erfarenheten,
att om det varit möjligt att få bostadsfrågan
bättre löst, skulle det också ha
varit lättare att här åstadkomma den
komplettering med industrier, särskilt
smärre, som för landsbygdens del är så
välbehövlig.

Vidare sade herr Näsström, att när
det gäller vägar, elektrisk försörjning
och avlopp o. s. v. behövs det inte någon
planläggning, utan det är en ekonomisk
fråga. Men det är just på denna
punkt som det behövs en planläggning,
ett övervägande — såsom herr
Cassel sade — i vilken ordning man
skall försöka få fram de olika åtgärderna.

Sedan reagerar jag emot resonemanget
att det pratats så mycket i denna
fråga. Jag anser inte att man kan säga
det och jag vet inte vad herr Näsström
syftar på, när han sade detta. Det förhåller
sig ju på det sättet, att landsbygdsförhållandena
för närvarande är så pass
allvarsamma, att det för litet var är anledning
att närmare överväga vad man
bär lämpligen hör göra för att åstadkomma
en förbättring.

Herr WAHLUND: Herr talman! Herr
Cassel åberopade 19-11 års befolkningsutredning,
och jag råkar också höra till
dem som signerade det av honom citerade
betänkandet. Jag har inte ändrat
åsikt, och det gör att jag kan följa herr
Cassel i hans resonemang. Men jag frågar
ändå: Skall det vara nödvändigt att
skriva till Kungl. Maj:t nu, när Kungl.
Maj:t verkligen har gjort någonting? Det
har ju kommit en proposition i ämnet,
och jag anser att det är bäst att vänta
och se vad den föreslagna avdelningen
inom arbetsmarknadsstyrelsen kan
åstadkomma.

Med denna motivering och i övrigt
med den motivering, som tidigare anförts
av herr Näsgård, kommer jag att
rösta för utskottets förslag i denna fråga,
i full vetskap, herr talman, om att
det i själva verket inte är så stora differenser
mellan utskottet och reservanterna.
Min inställning får alltså inte
uppfattas som någon negativism i huvudfrågan.

Herr Lundqvist presenterade här eu
lång önskelista i fråga om upprustningen
av landsbygden, och jag skulle
gärna för min del vilja skriva under
den listan, mycket gärna. Det gäller
ell allvarligt problem, sade herr Lundqvist.
Javisst, allvarligare nu än nå -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Om åtgärder mot landsbygdens avfolkning.

gonsin tillförne. Jag har sysslat med
detta problem, kanske inte så mycket
såsom politiker utan såsom befolkningsstatistiker.
För bortåt tio år sedan hade
jag anledning göra vissa beräkningar
över landsbygdens avfolkning, och jag
log då alldeles siirskilt fasta på jordbruksavfolkningen
— den representerar
ju det centrala i problemet. Då ville jag
försiktigt uppskatta den framtida avfolkningen,
och jag kom till att det under
tioårsperioden 1940—1950 skulle bii
en minskning av jordbrukets produktionsbefolkning
med 12 procent och att
det sedan 1950—1960 skulle bli en
minskning med 10 procent. Jag kommer
så väl ihåg hur man då påstod, att jag
svartmålade och överdrev, men nu har
vi siffror som visar att utvecklingen
gått fram ännu hårdare än vad man då
hade anledning beräkna. Det skulle alltså
enligt min uppskattning ske en
minskning med 12 procent mellan 1940
och 1950, och jag kan i dag med de siffror,
som föreligger, konstatera att vi redan
för femårsperioden 1940—1945 kommit
upp till 10 procent. De nämnda 12
procenten kommer sålunda att avsevärt
överskridas — det kan vi vara säkra på.

För några månader sedan tog jag mig
för att göra en kalkyl över den egentliga
landsbygdsbefolkningen. Om man
går till den officiella statistiken avser
inte de däri upptagna siffrorna för
landsbygden den egentliga landsbygden,
och jag skalade därför bort de siffror
som gällde stadsbefolkning, förortsbefolkning,
befolkning i köpingar och
municipalsamhällen, ävensom befolkningen
i orter med mer än 200 invånare.
På så sätt fick jag fram siffror
för den produktiva befolkningen på den
rena landsbygden och i de minsta småorterna.
Det visade sig att år 1930 den
rena landsbygdsbefolkningen utgjorde
3 160 000, 1935 sjönk den till 3 040 000,
1940 till 2 790 000 och 1945 till 2 600 000.
Denna minskning fortgår med ungefär
en och eu halv procent om året.

Detta är en allvarlig sak, och här är
minsann motåtgärder påkallade. Jag
skall nu inte gå in i detaljer, men jag vill
i alla fall något beröra frågan om nä -

ringslivets lokalisering, eftersom den
spelat eu viss roll i denna debatt.

Det är ju klart att det föreligger vissa
svårigheter att få ut industri — och det
gäller då småindustri och hantverksbetonad
industri — på landsbygden. Herr
Näsström sade, att denna industri var
mycket konjunkturberoende. Det bär
han rätt i, och en industri på landsbygden,
såväl stor som liten, har att kämpa
med andra svårigheter, stora transportkostnader,
stora sociala utgifter o. s. v.
Ä andra sidan har landsbygdsindustrierna
bestämda fördelar. De har som regel
tillgång till en fast och säker arbetarstam,
och jag skulle vilja tillägga, herr
talman, en företagssolidarisk arbetarstam.

Helt allmänt menar jag, att vi nu inte
behöver utreda så värst mycket i denna
fråga; orsaken till landsbygdens avfolkning
är banal och självklar. Herr Weiland
och herr Cassel säger att det skall
skapas en likvärdig levnadsstandard
mellan landsbygd och stad, och det är
precis detsamma som utskottsmajoriteten
anser. Jag citerar ordagrant: »Enligt
utskottets mening är skapandet av likvärdiga
inkomstmöjligheter, arbets- och
levnadsförhållanden i tätorter och på
landsbygden det effektivaste sättet att
hejda en icke önskvärd befolkningsomflyttning.
»

Ja, där har vi det! Det är den enkla
och banala saken, att vi måste på landsbygden
skapa en arbetets betalning, en
arbetsmiljö och inte minst en fritidsmiljö,
som gör att ungdomen själv vill
stanna där.

Med den motiveringen, herr talman,
kan jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! .lag vill
bara säga till herr Lundqvist, att det
förslag som vatten- och avloppssakkunniga
för en tid sedan avlämnade innehöll
en plan, att man skulle försöka försörja
hela den svenska landsbygden med
vatten och avlopp inom 20 år. Nu vet
jag inte om vederbörande departementschef
vågar komma med ett sådant förslag
till riksdagen, men skulle han göra

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Interpellation ang. civilförsvarspliktigas
det, vore det intressant att se, hur många
av riksdagens ledamöter som tror på det
tidsschemat.

Beträffande bostadsfrågan vill jag
säga, att vi ute i länsbostadsnämnderna
har mycket stora bekymmer för den nya
bebyggelsen på landsbygden, framför
allt i de rena jordbruksbyarna. Och varför
det? Jo, först och främst för att bankerna
i flera fall ställer sig mycket avvisande
mot att placera pengar i dessa
företag, som de anser förenade med
ganska stora risker, därför att man vet
så litet om vad framtiden har i sitt
sköte på detta område.

Sedan vill jag erinra om att det ärende,
som vi i dag resonerar om, egentligen
rör två skilda problem. Det ena
gäller omflyttningen inom länen från
jordbruksbygderna till tätorterna och
det andra tillströmningen från vissa län
till exempelvis Stockholm, Malmö, Göteborg
m. fl. städer. Det är två vitt skilda
problem. Att en viss avflyttning från
landsbygden kommer till stånd torde vi
finna oss i, men min inställning är den,
att man skall försöka göra vad som göras
kan. Men då skall man stå på marken
med bägge fotterna och inte hänge
sig åt sådana ljusblå spekulationer som
vi ibland kan finna i tidningspressen på
detta område. Man skall se på tingen
precis sådana de är och försöka göra
det bästa möjliga av situationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundqvist
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
herr Weilands vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Limdqvist begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontrapro -

ersättning för förlorad arbetsinkomst,
position därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom avgivna reservationen, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundqvist vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 162, angående tillgodoräknande i
merithänseende för civil tjänst av tid,
under vilken värnpliktig genomgått officers-
eller underofficersutbildning eller
värnpliktstjänstgöring; och

nr 163, i anledning av motioner om
beredande av vissa förmåner åt sockersjuka
personer.

Interpellation ang. civilförsvarspliktigas
ersättning för förlorad arbetsinkomst.

Herr BENGTSON erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Personer,
som inkallas till civilförsvarstjänstgöring,
har enligt Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente
för personal i det allmänna
civilförsvaret (Sv. författningssamling
546/1944) rättighet att uppbära ersättning
för mistad arbetsinkomst. Avsikten
vid utfärdandet av dessa bestämmelser
torde ha varit, att alla civilförsvarspliktiga,
som genom civilförsvarstjänstgöringen
åsamkas förlust av arbetsinkomst,
skall ha möjligheter att erhålla
sådan ersättning.

Ifrågavarande bestämmelser synes
emellertid ha blivit en tolkningsfråga,

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Interpellation ang. civilförsvarspliktigas
som bedömes olika i olika län. I avlöningsreglementet
för civilförsvarspersonal
stadgas i § 3: »Har person till följd
av sådan civilförsvarstjänstgöring, som
sägs i p 2, under en avlöningsperiod gått
miste om inkomst till belopp, som överstiger
den honom jämlikt samma paragraf
tillkommande lönen, utgår ersättning
för den av tjänstgöringen föranledda
inkomstminskningen med det belopp,
vartill civilförsvarschefen finner minskningen
hava uppgått, dock högst med
hälften av den enligt nämnda paragraf
utgående lönen.» I vissa län har denna
bestämmelse tolkats så, att endast personer,
som är löneanställda, skulle kunna
erhålla ifrågavarande ersättning, medan
fria företagare, som t. ex. jordbrukare,
hantverkare in. fl., icke skulle ha
någon möjlighet att erhålla ersättning
för inkomstförlust till följd av civilförsvarstjänstgöring.
Så tolkas bestämmelsen,
enligt vad mig är bekant, exempelvis
i Norrbottens län. I andra län, t. ex.
Stockholms län och i skånelänen, tilllämpas
bestämmelsen däremot så, att
även fria företagare erhåller ersättning
för inkomstförlusten.

Det måste anses vara principiellt riktigt
och rättvist, att alla civilförsvarspliktiga,
som genom civilförsvarstjänstgöring
åsamkas inkomstförlust, får möjligheter
till ersättning härför. Det kan
icke vara rimligt, att t. ex. jordbrukare,
hantverkare, hemmafruar och andra kategorier,
som icke är löneanställda men
som dock genom civilförsvarstjänstgöringen
drabbas av inkomstbortfall, skall
lämnas utanför denna förmån. Avsikten
vid bestämmelsernas utfärdande torde
också, såsom jag framhållit, ha varit att
alla civilförsvarspliktiga skulle ha möjlighet
att få ersättning för den förlorade
arbetsinkomsten. I praktiken kan det
heller icke möta några större svårigheter
att med ledning av taxerings- och
deklarationsuppgifter beräkna inkomstförlusten
för olika grupper av fria företagare.
Då ifrågavarande bestämmelser
blivit en tolkningsfråga, synes det mig
vara ett angeläget önskemål, att de kompletteras
på sådant sätt, att en enhetlig
tillämpning för hela riket uppnås och

ersättning för förlorad arbetsinkomst,
att denna tillämpning blir sådan, att alla
civilförsvarspliktiga får möjligheter till
ersättning för inkomstbortfall till följd
av civilförsvarstjänstgöring.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Har statsrådet uppmärksammat, att
bestämmelserna om ersättning till civilförsvarspliktiga
för förlorad arbetsinkomst
i vissa län tillämpas så, att t. ex.
jordbrukare, hantverkare och andra företagaregrupper
icke erhåller ifrågavarande
ersättning, och har statsrådet i så
fall för avsikt att ta initiativet till utfärdandet
av sådana bestämmelser, att för
hela riket vinnes en enhetlig tillämpning,
som möjliggör för alla civilförsvarspliktiga
att erhålla ersättning för
förlorad arbetsinkomst.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om tjänstledighet fr.
o. m. den 2/5 t. o. m. den 9/5.

Stockholm den 29/4 1952.

Gerard De Geer.

Härmed intygas att riksdagsmannen
Gerard De Geer till följd av cephalalgi
är förhindrad att tjänstgöra fr. o. m. den
28/4 t. o. m. den 9/5 1952.

Stockholm den 28/4 1952.

E. Varnanskas,

leg. läkare,
jourhavande i
Stockholms stad.

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

521323