Lördagen den 25 februari (Riksdagens protokoll 1950:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 8

25 februari—1 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 25 februari.

Sid.

Interpellation av fru Ewerlöf angående åtgärder för ändringar i
förordningen om erkända sjukkassor i syfte att bereda ökade
möjligheter till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård ........ 3

Onsdagen den 1 mars.

De kommunala tjänstetillsättningarna ...................... . . 8

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Folkräkning år 1950 20

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster till tulluppsyningsmans tjänster

.............................................. 27

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning

m. m................................................... 32

Utskänkning av rusdrycker vid offentlig föreställning m. m.....43

Kontrollen å överförmyndare, m. m........................... 45

Utövandet av fastighetsmäklaryrket.......................... 46

Ändring i arbetarskyddslagen, m. m........................... 49

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m............... 50

Ändring i lagen om semester................................ 55

Införande av fem dagars arbetsvecka ........................ 58

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda respektive statsunderstödda
företag m. m................................... 60

Interpellation av herr Johnsson i Skoglösa angående tillämpningen
i visst fall av de riktlinjer för jordbrukets rationalisering, som
antagits vid 1947 års riksdag.............................. 65

1 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 8.

Nr 8.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 1 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. de kommunala tjänstetillsättningarna
........................................ 8

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. anslag under sjunde huvudtiteln 20

— nr 27, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löne plansförordning

m. m................................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. beskattningen av vid
försäljning av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag m. m. 43

— nr 14, ang. arvsskattelindring för T. A. Persson ............ 43

— nr 15, ang. upphävande av 5 kap. 3 § förordningen angående

försäljning av rusdrycker................................ 43

— nr 16, ang. tullfrihet för blomsterlökar till L. G. Sjöholms

blomsterodlingsfond .................................... 44

— nr 17, ang. fortsatt giltighet av förordningen angående rätt för

Konungen att åsätta särskild tullavgift.................... 44

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. bestämmelserna om skadestånd
................................................ 44

— nr 8, ang. förlängning av tiden för införsel för bidrag till barn

utom äktenskap........................................ 45

— nr 9, ang. översyn av lagen om förmynderskap in. m.......45

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. tillstånd för fastighets mäklaryrket.

........................................... 46

—- nr 7, ang. auktorisation inom resebyråverksamheten ........ 49

— nr 8, ang. ändring av kungörelsen ang. vägmärken.......... 49

— nr 9, ang. ändring i arbetarskyddslagen.................... 49

— nr 10, ang. ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m. 50

— nr 11, ang. modernisering av näringsfrihetsförordningen m. m. 55

— nr 12, ang. ändring i lagen om semester .................. 55

— nr 13, ang. införande av fem dagars arbetsvecka............ 58

— nr 14, ang. söndagens fredande .......................... 60

— nr 15, ang. obligatorisk skiljedom i arbetstvister mellan samhälleligt
organ och fackorganisation ...................... 60

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 4, ang.
förhållandet mellan allmänheten och statsägda respektive statsunderstödda
företag m. m............................... 60

— nr 5, ang. kontroll över handeln med begagnade motorfordon.. 65

— nr 6, ang. ändrade tariffbestämmelser för befordran av barnvagn
å statens järnvägar................................ 65

Lördagen den 25 februari 1950.

Nr 8.

Lördagen den 25 februari.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
februari.

Interpellation angående åtgärder för
ändringar i förordningen om erkända
sjukkassor i syfte att bereda ökade möjligheter
till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru EWERLÖF, som anförde: Herr
talman! Den svåra platsbristen på våra
sjukhus lär enligt läkares uppfattning
till icke ringa del bero på att många
vårdplatser upptagas av sjuka, vilkas
vård icke kräver sjukhusens dyrbara
utrustning och höga standard. Med bibehållande
av kravet på kontroll av den
sjuka skulle hemsjukvård ofta kunna
tillämpas där sjukhusvård nu förekommer.

En av anledningarna till att de sjuka
söka sig till sjukhusen är bristen på
hemvårdarinnor. På frivillighetens väg
liar man under några år försökt utfylla
denna brist genom att husmödrar och
andra för ändamålet lämpliga personer
ställt sig till förfogande för att såsom
hemvårdarinnor vid sidan av den hårt
belastade hemsysterkåren hjälpa till
med sjukvård i hemmen. Dessa försök
ha visat sig slå väl ut, och initiativet
har efterföljts på ett flertal orter. Fredrika
Bremerförbundets stockholmskrets
har t. ex. i samarbete med Svenska
Röda korset och ett flertal kvinnoorga -

nisationer — visserligen till en början
i mindre skala — igångsatt utbildning
av hemsamariter. Den kursverksamhet,
som startats, bekostas av arbetsmarknadsstyrelsen
och drives i yrkesskolornas
regi. I dagarna ha vidare i Göteborg
tagits initiativ till anordnande av
liknande kurser för hemsamariter. Man
kan sålunda våga antaga att bristen på
hemvårdarinnor skall genom enskilt
initiativ komma att så småningom täckas.

Det finns emellertid ytterligare en
anledning till att de sjuka söka sig till
sjukhusen även om förutsättningar
skulle finnas för hemsjukvård. För den
sjuke ställer sig sjukhusvård ofta ekonomiskt
fördelaktigare på grund av de
bestämmelser, som enligt KF 26/6 1931
om erkända sjukkassor gälla i fråga
om sjukhjälp. Till medlem av erkänd
sjukkassa kan enligt lagen utgå dels
sjukvårdsersättning, dels sjukpenning.
Beträffande sjukvårdsersättningen gäller
att ersättning kan utgå antingen för
läkarvård eller för sjukhusvård. I sistnämnda
fallet förutsätter lagen uttryckligen
att vården lämnas på sjukhus. Fölen
sjuk innebär denna form av sjukförsäkring
att alla kostnader bli ersatta.
Fn sjuk, som under i övrigt lika betingelser
vårdas i hemmet, måste i
första hand bekosta sitt uppehälle men
dessutom utgifterna för den hjälp, som
den sjuke inte kan undvara. För en
sjuk är, med nuvarande regler för sjukhjälp
i de erkända sjukkassorna, vård
på sjukhus därför väsentligt mindre
ogynnsam i ekonomiskt hänseende än
hemsjukvård.

Eftersom en under läkarkontroll stående
hemsjukvård medför icke obetydliga
ekonomiska fördelar för det allmänna
synes det rimligt att en sjuk,
som icke belastar utrymmet på sjuk -

Nr 8.

Lördagen den 25 februari 1950.

Interpellation angående åtgärder för ändringar i förordningen om erkända sjukkas sor

i syfte att bereda ökade möjligheter till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård.

hus men är i behov av vård, i varje
fall icke skall bli ekonomiskt väsentligt
sämre ställd än den som begär
sjukhusvård. För att detta hinder mot
hemsjukvård skall kunna undanröjas,
synas vissa ändringar i lagen om understödsföreningar
vara nödvändiga.

Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta
följande fråga:

Vill herr statsrådet föranstalta om
åtgärder för att i förordningen om erkända
sjukkassor vidtaga ändringar i
syfte att åt sådana sjuka, som efter läkares
ordination låta vårda sig i hemmet
i stället för på sjukhus, må utgå
sjukvårdsersättning i åtminstone så stor
utsträckning som svarar mot sjukhusavgift
vid vård å allmän sal?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens .skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 8 § 2 mom. och 47 § lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting; från

statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen
inom justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksam -

hetsområde, jämte i ämnet väckta motioner; nr

47, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 51, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd
åt föreningarna Skyddsvärnet i
Stockholm och Göteborg;

från första lagutskottet, nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom,
in. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
avsättning till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader m. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Lördagen den 25 februari 1950.

Nr 8.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
de kommunala tjänstetillsättningarna; statsutskottets

utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

bevillningsutskottets betänkandcn:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av vid försäljning
av fartyg återvunna värdcminskningsavdrag
in. in.;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beräkning av skatt för andel,
som på grund av visst testamente tillkommer
lantbrukaren Ture Anton Persson; nr

15, i anledning av väckt motion
angåerfde upphävande av 5 kap. 3 §
förordningen angående försäljning av
rusdrycker;

nr 10, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för blomsterlökar, avsedda
för L. G. Sjöholms blomsterodlingsfonds
verksamhet; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
skadestånd;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förlängning av den tid, inom vilken

moder till barn utom äktenskap kan
erhålla införsel i faderns lön eller andra
tillgångar för sill bidragsfordran;
och

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen om förmynderskap»
i vissa avseenden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd för
utövande av fastighetsmäklaryrket;

nr 7, i anledning av väckt motion angående
auktorisation inom resebyråverksamheten
;

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 15 § kungörelsen den
22 januari 1937 angående vägmärken;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), m. in.;

nr 10, i anledning av väckta motioner
dels om ändring av 37 § lagen om
folkpensionering, dels ock om inrättande
av en högsta prövningsinstans i
folkpensionsfrågor;

nr 11, i anledning av väckt motion
om översyn och modernisering av näringsfrihetsförordningen
m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
semester;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om införande av fem dagars arbetsvecka; nr

14, i anledning av väckt motion
om utredning rörande åtgärder för
åstadkommande av större söndagsfrid;
och

nr 15, i anledning av väckt motion
om utredning rörande obligatorisk
skiljedom i arbetstvister, som uppkommit
mellan kommun, landsting eller annat
samhälleligt organ, å ena, samt
fackorganisation, å andra sidan; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 4, över motion om utredning av
förhållandet mellan allmänheten och

Nr 8.

Tisdagen den 28 februari 1950.

statsägda, respektive statsunderstödda
företag m. m.;

nr 5, över motion angående kontroll
över handeln med begagnade motorfordon;
och

nr 6, över motion angående ändrade
tariffbestämmelser för befordran av
barnvagn å statens järnvägar.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

74, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 75, angående livränta till Ebba
Linnéa Emmertz m. fl.;

nr 76, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
m. m.;

nr 77, med förslag till lag om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats;
och

nr 79, angående ersättning till Johannes
Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 446, av herr Häckner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 63, angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. m.; och
nr 447, av herr Hjalmarson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 63.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 28 februari.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21
och den 22 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 74, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 75, angående livränta till Ebba
Linnéa Emmertz m. fl.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 76, angående anslag till statens för -

söksgårdar för budgetåret 1950/51,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 77, med förslag till lag
om rätt för hantverkare att sälja gods
som ej avhämtats; samt

till statsutskottet propositionen nr
79, angående ersättning till Johannes
Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom
eller olycksfall i arbete.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen

nr 446 av herr Häckner m. fl.; och
nr 447 av herr Hjalmarson m. fl.

Tisdagen den 28 februari 1950.

Nr 8.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 27, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13—
17, första lagutskottets utlåtanden nr
7—9, andra lagutskottets utlåtanden nr
0—15 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr 4—6.

§ 5.

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för ändringar
i förordningen om erkända sjukkassor
i syfte att bereda ökade möjligheter
till sjukvårdsersättning vid hemsjukvård.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan
i Malmö, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 448 av herr Norup, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 54, angående
Sveriges anslutning till Internationella
liandelsorganisationen (ITO)
m. m.; och

nr 449 av herr Dahlgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461).

Vidare anmäldes följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 66, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, nämligen
nr 450 av fröken Elmén och herr
Wedén;

nr 451 av herr M''iklund i Stockholm
m. fl.;

nr 452 av herr Nolin m. fl.;
nr 453 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 454 av herr Lager m. fl.

Slutligen anmäldes följande under
sammanträdet avgivna motioner, nämligen nr

455 av herrar Vigelsbo och Pettersson
i Ersbacken, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling, samt

nr 456 av fru Ewerlöf m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Onsdagen den 1 mars.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att fröken
Nygren, som vid kammarens sammanträde
den 22 nästlidna februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 78, angående
anslag för budgetåret 1950/51 till
tandläkarhögskolan i Malmö.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till utrikesutskottet motionen nr 448
av herr Norup;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

449 av herr Dahlgren in. fl.;
nr 450 av fröken Elmén och herr Wedén; nr

451 av herr Wiklund i Stockholm
m. fl.;

nr 452 av herr Nolin m. fl.;
nr 453 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 454 av herr Lager m. fl.; samt
till särskilda utskottet motionerna:
nr 455 av herrar Vigelsbo och Pettersson
i Ersbacken; och
nr 456 av fru Ewerlöf in. fl.

§ 4.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående de kommunala tjänstetillsättningarna.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft dels
de likalydande motionerna nr 21 i första
kammaren av fröken Andersson m. fl.
och nr 23 i andra kammaren av herr
Kgling m. fl., dels ock de likalydande
motionerna nr 285 i första kammaren
av herr Sunne m. fl. och nr 341 i andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna 1:21 och 11:23 hade
hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag rörande sådan ändring
i kommunallagarna samt andra lagar
och författningar, att frågan om tillsättning
av kommunala tjänster må kunna
i större utsträckning än nu är fallet
underkastas prövning i besvärsväg».

I motionerna 1:285 och 11:341 hade
hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande sådana lagändringar
som erfordras för införande av ett effektivt
besvärsinstitut i frågor om kommunala
tjänstetillsättningar».

Utskottet hemställde, att 1) motionerna
1:21 och 11:23; samt 2) motionerna
I: 285 och II: 341 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson, Herlitz, Weiland,
Swedberg, Nordkvist, Löfroth och
Braconier, som hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att motionerna 1:21 och 11:23
samt I: 285 och II: 341 måtte överlämnas
till kommunallagskommittén för att
beaktas vid dess utredning angående det
kommunala besvärsinstitutet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SWEDBERG: Herr talman! Då
jag läser utskottets hemställan i detta

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

ärende konstaterar jag, att utskottet på
det hela taget är välvilligt gent emot
motionärernas framställning. Det kan
sägas vara så välvilligt, att det närmast
är förvånande att dess utlåtande inte
utmynnar i ett yrkande om bifall till
motionerna. Utskottet säger ju till exempel,
att kommunallagskommittén har
att handlägga liknande spörsmål, och
utskottet talar också om den inom socialdepartementet
tillsatta förhandlingsrättskommittén,
som håller på med
att utreda liknande frågor.

Jag skulle inte ha yttrat mig här, om
utskottet hade uttalat den förhoppningen
att dessa två kommittéer komme att
ta upp till handläggning dessa ärenden,
eller sagt sig förvänta något sådant.
Det gör emellertid inte utskottet, och
därför ser jag mig föranledd, herr talman,
att helt kort yrka bifall till reservationen,
som går ut på att kommunallagskommittén
borde ta upp till
prövning nu ifrågavarande ärende.

Jäg ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Som
en av de motionärer, som tagit upp
denna fråga vid årets riksdag, vill jag
säga några ord.

Herr Swedberg har ju alldeles nyss
framhållit, att man kunde ha förväntat
att konstitutionsutskottet med den
skrivning som förekommit också borde
kommit fram till den slutsatsen, att
motionerna skulle överlämnas till kommunallagskommittén
för att där bli föremål
för behandling och beaktande
vid den fortsatta utredningen i denna
fråga. Jag vill erinra om, att riksdagen
tidigare i olika sammanhang har haft
spörsmålet uppe till debatt. Man har då
ställt sig mycket tveksam till frågan,
detta därför att man ansett, att det var
risk för dels en utveckling i byråkratiserande
riktning, dels en utveckling,
som skulle gå emot den kommunala
självbestämmanderätten. I den motion,

De kommunala tjänstetillsättningarna.

som undertecknats av bland andra mig,
har ju särskilt starkt betonats, att vi
inte önska en sådan utveckling. Vi ha
därvidlag pekat på den ordning, som
finns i Stockholm och som stöder sig på
den särskilda kommunallag, som gäller
just för Stockholm. Här ha vi en besvärsnämnd,
vilken säkerligen fyller
sill funktion, må vara att den genom
speciella omständigheter inte kan ta
upp till sakprövning frågor berörande
vissa av stadens förvaltningsområden.
Det är en sak, som är av speciell natur
och som jag nu inte skall gå in på.
Alltnog, kan man få till stånd en sådan
ordning, att man på det kommunala
området kan få möjlighet att inrätta
sådana besvärsnämnder, är det inte
fråga om något ingrepp i den kommunala
självbestämmanderätten, tvärt om.

Det är en annan sak som jag även
skulle vilja peka på och som berörs i
motionen. Det förklaras nämligen, att
man även kan tänka sig en särskild
paritetiskt sammansatt kommunal överinstans
i sådana här frågor. Om man
vill gå ett steg längre på detta sätt, får
man också rika möjligheter att undvika
ett statligt ingrepp, eller vad man kan
kalla det, i dessa frågor. Det skulle alltså
finnas en överinstans, som skulle bestå
av representanter för de kommunala
arbetsgivarintressena och representanter
för de kommunalanställda,
eventuellt även med inslag av någon
opartisk expertis. Jag förmodar att det
är denna tanke, som kommit fram i
konstitutionsutskottets skrivning, att
förhandlingsrättskommittén fått sådana
direktiv, att den kan ta upp frågor, som
sammanhänga med de i motionerna behandlade
spörsmålen.

Det är till slut, herr talman, ytterligare
en sak, som jag skulle vilja framhålla.
Jag är nämligen övertygad om att
detta inte är någon fråga som enbart
berör de kommunalanställda tjänstemännen.
Det är faktiskt en fråga som
berör allmänheten i stort. Det är ju
medborgarna, som betjänas av de kom -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

munala instanserna och de hos dem
anställda, och medborgarna kunna då
sägas ha rätt att påräkna, att befattningshavarna
verkligen bli tillsatta i
princip på samma sätt som tillämpas
inom de statliga organen, alltså med
rätt person. Lika väl som det måste sägas,
att de statliga myndigheterna kunna
fatta beslut om tjänstetillsättningar,
som måste rättas till genom Kungl.
Maj:ts ingripande, lika väl kan man
säga, att det är ganska mänskligt att
även de kommunala myndigheterna
kunna begå misstag vid tjänstetillsättningar,
och att dessa därför böra kunna
tagas under omprövning, sedan de
behandlats i en kommunal besvärsnämnd,
eventuellt en överinstans på det
kommunala området.

Herr talman! Detta var några av de
synpunkter, som jag ville föra fram i
detta sammanhang. Jag vill sluta med
att yrka bifall till den reservation, som
avgivits av herrar Jones Erik Andersson
m. fl. och som jag anser vara uttryck
för en mera positiv inställning
till denna fråga än konstitutionsutskottsmajoritetens
mera neutrala.

Herr KYLING: Herr talman! Jag har
flera gånger varit med om att motionera
i detta ärende. Första gången frågan
var uppe var vid 1939 års riksdag,
och sedan har det, med årets motion
inräknad, hänt, att den varit före ytterligare
tre gånger.

Det har inträffat rätt mycket sedan
1939 på detta område. Första gången
det motionerades sade konstitutionsutskottet
ett absolut nej till varje tanke
på att man skulle göra någonting för att
skapa ett sådant bär kommunalt besvärsinstitut.
Man pekade då särskilt
på, att detta skulle bli ett mycket kraftigt
ingrepp i den kommunala självstyrelsen,
och man varnade för att ordna
saken på det ifrågasatta sättet. Emellertid
har det, som jag tidigare sade, inträffat
en hel del saker på detta om -

råde, och man skall inte längre helt
blint gå förbi en hel del av de utnämningsfall
som förekommit. Jag skall här
inte, herr talman, exemplifiera detta
påstående utan vill bara hålla mig till
själva den sakfråga det här gäller.

Förra gången riksdagen hade att konfronteras
med denna fråga var 1948.
Då skrev konstitutionsutskottet dock
mycket positivt, bland annat: »Fn förutsättningslös
omprövning av detta
spörsmål torde därför numera vara av
förhållandena påkallad.» Det är riktigt
som herr Nihlfors säger, att Stockholms
stad inrättat ett kommunalt besvärsinstitut.
Jag vet emellertid inte om
jag kan säga, att detta Stockholms stads
kommunala besvärsinstitut fungerat på
sådant sätt, att alla parter äro tillfreds
med institutet i fråga. Jag skall inte
yttra mig om den saken här, men jag
vill påpeka, att stadskollegiet i Stockholm
dock hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om att till 1946 års kommunallagskommitté
måtte hänskjutas frågan
om en utvidgad tillämpning av de
jämlikt lagen om kommunalstyrclse i
Stockholm inrättade särskilda besvärsinstitutet
angående kommunala tjänstetillsättningar.
Man har begärt att få
denna utredning genom kommunallagskommittén,
och framställningen har
också enligt konstitutionsutskottets yttrande
överlämnats till denna kommitté.
Detta tyder väl på att man i Stockholm
inte är helt nöjd med inträffade förhållanden
i samband med detta institut.

Vidare hade jag tillfälle att vid 1948
års riksdag, då jag stod som reservant
i konstitutionsutskottet, påpeka, att
stadsfullmäktige i Norrköping just då
hade att brottas med en motion ifrån
socialdemokratiskt håll, i vilken det
begärdes en utredning om ett kommunalt
besvärsinstitut. Den motionen hade
vid den tidpunkten inte behandlats. Jag
hade således då ingen möjlighet att redovisa
det resultat till vilket man kommit.
Men nu har konstitutionsutskottet

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

redovisat det resultat stadsfullmäktige
i Norrköping kommo till. Det står nämligen
i utlåtandet, att stadsfullmäktige
i Norrköping gjort en hemställan till
stadsförbundet med begäran om en sådan
ändring av den kommunala lagstiftningen,
att inrättande av kommunal
besvärsnämnd för tjänstetillsättningsfrågor
möjliggöres inom kommunerna
efter huvudsakligt mönster från Stockholms
kommunalstyrelse. Det är ganska
naturligt att en så stor stad som Norrköping
kan känna sig till freds med ett
kommunalt besvärsinstitut, som är utformat
någorlunda lika med det i
Stockholm anordnade, men jag måste
här samtidigt säga, herr talman, att det
inte är säkert att detta kommunala besvärsinstitut,
sådant det är utformat i
en storstad, kan ha någon betydelse i
mindre samhällen, i mindre städer och
i de storkommuner, som nu en gång
komma att bli verklighet.

Frågan är då naturligtvis den, hur
man skall kunna försöka utforma ett
dylikt kommunalt besvärsinstitut utan
att ändå göra några inskränkningar av
betydenhet i den kommunala självstyrelsen.
Jag tror att vi allesammans äro
överens på den punkten, att vi så litet
som möjligt vilja göra ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Det har diskuterats
olika vägar, som man härvidlag
skulle kunna komma fram på.

I den motion jag förra gången var
med om att underteckna — det var 1948
— framkastades en tanke, som jag vill
redovisa även i dag, detta dock utan att
ta någon slutgiltig ställning till frågekomplexet
som sådant. .Tåg menar nämligen,
att det är nödvändigt att få en
utredning av kommunallagskommittén
av denna sak, och då iir det knappast
riktigt att skissera upp några förslag,
som skulle kunna anses slutgiltigt rikliga.
Det förslag, som vi då tiinkte oss
skulle kunna överarbetas eller möjligen
kunna komma att ligga till grund för
någonting, såg ut på det sättet, att man
skulle ha möjligheter att i besvärsnämn -

De kommunala tjänstetillsättningarna.

den få representanter från stadsförbundet,
från landskommunernas förbund
och från Svenska landstingsförbundet
jämte representanter från några tjänstemannaorganisationer
och därmed en
sådan sammansättning av detta organ,
att olika synpunkter i sammanhanget
kunde tillfredsställas. Jag kan inte tänka
mig, herr talman, att dessa representanter
från dessa tre topporganisationer
över de kommunala instanserna här i
landet, stadsförbundet, landskommunernas
förbund och landstingsförbundet,
skulle vilja vara med om att på något
sätt kringskära den kommunala självbestämmanderätten.
Anordningen skulle
tvärtom vara en borgen för att man
skulle komma fram till ett besvärsinstitut,
som skulle kunna fylla ganska stora
krav. Jag tror, herr talman, att det inte
blir så förfärligt många frågor som
komma att underställas ett sådant här
institut. Jag sade förra gången, och jag
vill understryka det även i dag, att
blotta vetskapen om att det finns möjlighet
att överklaga ett kommunalt beslut
i ett utnämningsärende, kanske kan
vara tillräcklig för att förhindra en del
av de utnämningar, som måste sägas
vara ur demokratisk synpunkt ganska
olämpliga.

Jag vet mycket väl, att man här i dag
kommer att svara oss, som tagit upp
denna fråga, att vi vilja att endast sådana,
som öro utrustade med pappersmeriter,
skola ha möjlighet att konkurrera
om de poster, som det härvidlag
är fråga om. Nej, herr talman, jag tänker
mig mycket väl, att det ute i våra
storkommuner kan finnas utomordentligt
väl skickade kommunalmän, sådana
som efter mångårigt arbete visat sig
vara kunniga på dessa områden, och
jag menar också, herr talman, att om
vi få en sammansättning av detta institut
på det sätt jag här skisserat upp, så
skulle det bli en tillräcklig borgen för
att dessa representanter komma att taga
vederbörlig hänsyn till kommunernas
önskemål. Ty många gånger sker en

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

dylik utnämning enhälligt, och vid ett
sådant tillfälle torde det väl inte heller
vara någon anledning att göra något
ingrepp i den föreliggande frågan.

Jag skall, som jag sade, inte ta upp
några exempel på sådana utnämningar,
som man kunde ha anledning att dra
fram i detta sammanhang, men det må
tillåtas mig, herr talman, att bara säga,
att måhända har Stockholms stad, då
stadsfullmäktige i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärt att få frågan överlämnad
till kommunallagskommittén, syftat på
någon särskild utnämning i Stockholm;
jag skulle nästan tro att så varit förhållandet,
eftersom stadskollegiet begärt
att få till stånd en utredning.

Jag är litet förvånad över att konstitutionsutskottet
i år inte ens har gått
så långt att det som föregående gång
ansett, att en förutsättningslös omprövning
av detta spörsmål numera torde
vara av förhållandena påkallad; inte
ens så långt har det gått i detta sammanhang.
Jag menar, herr talman, att
tiden nog är inne för att vi få en utredning
i denna fråga, och jag delar
reservanternas uppfattning, att den nu
sittande kommunallagskommittén bör
vara lämpligt forum att sköta denna utredning.
Jag vill därför, herr talman,
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Hagård
och Fagerholm.

Herr HALLÉN: Herr talman! Herr
Kyling slutade sitt anförande med att
uttala sin förvåning över att konstitutionsutskottet
inte hade yttrat sig mera
positivt i frågan än vad fallet varit. Jag
vill då erinra om vad väl alla känna
till, nämligen att 1948 avslog kammaren
utan votering den relativt positiva
motivering, som utskottet då hade kommit
med för ett avslagsyrkande, då utskottet
skrivit till och med så här:
»Kommunalförvaltningen och därmed
den kommunala förvaltningsapparatens

under senare år alltmera vidgade omfattning
även inom andra kommuner
gör emellertid frågan om lämpligheten
av en rent kommunal besvärsanordning,
motsvarande eller liknande den i Stockholm
befintliga, förtjänt av uppmärksamhet
även för andra kommuners vidkommande.
En förutsättningslös omprövning
av detta spörsmål torde därför
numera vara av förhållandena påkallad.
»

Den känslighet, som andra kammaren
då visade, veta vi mycket väl vad den
grundade sig på. Det hjälper inte med
allt detta tal om att man inte vill beskära
den kommunala självbestämmanderätten.
Det måste i alla fall uppstå
sådana situationer, med just vad herr
Kyling själv så sympatiskt beskrev, då
erfarna och tränade kommunalmän, såsom
han menade, inte skola behöva
stryka på foten för en teoretiskt rikare
utrustad medtävlare. Men det är klart,
att om detta centrala besvärsinstitut
skall ha någon uppgift att fylla, måste
det ha både poäng och andra synpunkter
som beräkningsgrunder för bedömandet,
och det gör att det kan inträffa
fall efter fall, där kommunernas klart,
uttalade vilja åsidosättes.

Vi skola också komma ihåg, att när
de nya storkommunerna komma att invaderas
av stora skaror av kommunaltjänstemän,
så böra ju icke de gamla
kommunala förtroendemännen, som väl
känna sitt arbete och sin bygd, trängas
undan på grund av poängberäkning och
liknande meritberäkningar. Det är, såsom
alla veta, på grund av många olika
anledningar vi fått storkommuner. En
anledning har varit, att man skall stärka
den kommunala självstyrelsen. Då
bör man icke giva med den ena handen
och taga tillbaka med den andra. Ty
sådana situationer kunna inträffa —• det
förstå vi alla. Det är en allmän klagan
över hela landet, att lagstiftningen tenderar
att beskära kommunernas självbestämmanderätt.
Det är ingen tvekan
om att så kan ske på detta område. Det

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

är uppenbart, att ett besvärsinstitut,
sammansatt ungefär så som herr Kyling
skisserade upp det, i regel kommer att
sakna både den personliga och den lokala
kännedomen om den bygd det gäller
och de funktionärer det är fråga
om att tillsätta. Det är klart att om man
skall ha något slags regulator och kontroll
över detta, så är linjen med ett av
kommunen tillsatt besvärsorgan något
helt annat. Det har utskottet icke velat
direkt motsätta sig. Vi ha bara sagt
klart ifrån, att det är fullständigt onödigt
och verkar alltför angeläget att nu
skriva om detta, då dels, såsom här erinrats
om, kommunallagskommittén
1946 fått till sig överlämnad denna
framställning ifrån stadskollegiet i
Stockholm, dels stadsförbundet har
överlämnat stadsfullmäktiges i Norrköping
framställning i liknande syfte.

Vi ha också framhållit, att den kommitté,
som 1948 tillsattes inom socialdepartementet
med uppgift att utreda
frågan om vidgad förhandlingsrätt för
stats- och kommunalanställda tjänstemän,
har fått så pass allmänt hållna
direktiv, att den mycket väl kan upptaga
dessa frågor till bedömande.

När vi alltså från kommunallagsrevisionen
känna till, att denna fråga är
under omprövning i samband med besvärsinstitutet
över huvud taget, tycker
jag att det skulle vara högst egendomligt,
om andra kammaren skulle springa
ifrån den ståndpunkt som den intog
1948.

Jag vill också till slut erinra om att
en så erfaren kommunalman som herr
Yngve Larsson redan det året framhöll,
att det var en ytterst hårfin skillnad
mellan utskottet och reservanterna. Jag
måste säga, att den är om möjligt ännu
liårfinare nu. Det enda som jag tycker
äventyrar det hela är herr Kylings anförande,
där han skisserar upp detta
centrala besvärsinstitut, som måste verka
avskräckande och avhållande på
kammaren att gå med på reservanternas
linje.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FAST: Herr talman! Jag begärde
ordet icke för att deklarera någon personlig
ståndpunkt i denna fråga utan
för att rätta till några av de misstag,
som man i den allmänna debatten har
gjort sig skyldig till.

Jag vill först säga, att i fråga om skillnaden
mellan utskottet och reservanterna
får man hålla sig till texten. Det
är nästan ingen skillnad. Ty när en
talare sade, att utskottet kunde väl ha
uttalat sin förvissning eller förväntan,
att kommunallagskommittén skulle taga
upp frågan till behandling, så är detta,
herr talman, något som icke behöves.
Jag har nämligen som ordförande i
kommunallagskommittén meddelat konstitutionsutskottet,
att kommittén håller
på med detta problem. Under sådana
förhållanden är ett dylikt uttalande
överflödigt. Det är anledningen
till att utskottet skrivit på det sätt som
skett.

Vidare vill jag säga, att jag tror att
man gjorde klokt och gagnade denna
sak, om man toge hänsyn till den utveckling
tiden själv medfört. Om man
skulle följa åtskilliga talesmän både
inom och utom riksdagen, så skulle
man få den uppfattningen, att nu vore
kommunaltjänstemännen mer eller
mindre rättslösa. Det är ju icke någon
riktig bild av förhållandena. Även om
det varit så på ett tidigare stadium -—
vilket jag icke tror — så kan man nog
i alla fall säga, att en sådan bild täcker
icke dagens läge. Vad har nämligen
skett under de senare åren? Jo, så långt
jag känner till, framför allt på det område
jag bäst behärskar, nämligen landstingen,
finnes det icke längre någon
tjänstemannagrupp, som ej har kollektivuppgörelse,
där allting är reglerat,
med ett undantag, nämligen landstingsdirektörerna.
Även de ha varit på tal,
men de ha icke velat ha en kollektiv
reglering. Men i övrigt är hela fidtet

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

kollektivt reglerat genom löneöverenskommelser
och annat. Detsamma håller
på att slå igenom och har delvis
redan slagit igenom på statssidan. Det
håller också på att slå igenom i fråga
om landskommunerna. Man bör väl taga
någon hänsyn till detta förhandlingsläge
och säga sig, att även om det var
ett mycket starkt behov tidigare, så
har det i varje fall väsentligt minskat,
och att tjänstemännens ställning i dag
är oändligt mycket starkare än förut.

Jag vill erinra om att i dessa kollektiva
uppgörelser förekommer ofta t. ex.
en bestämmelse, att vid tjänstetillsättning
den skall ha företräde som är anställd
i landstings eller kommuns tjänst.
Det behöver icke vara hos det landsting
det gäller. Detta måste man taga
hänsyn till vid tjänstetillsättningen, så
att man ej bryter den överenskommelse
som ingåtts. Det förhåller sig beträffande
tolkningen av ingångna avtal —
detta gäller även i fråga om t. ex. vissa
bestraffningsåtgärder — så, att rätt
finns till förhandlingar mellan vederbörande
parter. Om dessa icke leda till
för dem godtagbart resultat kan man
ju inom ramen av redan skedd uppgörelse
också få en central överprövning.

Läget är alltså sådant. Varför skall
man då göra sig skyldig till sådana
överdrifter som man gjort i vissa tidningar
i denna diskussion? Men till
detta kommer en annan sak. Det är
nämligen så, att det finns vissa grupper
av sådana som betraktas som kommunalanställda
men för vilka det finns
besvärsrätt. Jag kan erinra om hälsovården,
skolväsendet och byggnadsväsendet.
Där finns ju helt enkelt denna
instans, som man har rätt att gå till
med sina klagomål, nämligen vederbörande
ämbetsinstans.

Här, skulle jag vilja säga, möta vi ett
problem i samband med en skrivelse
som avlåtits från stadsförbundet i anledning
av Stockholms stads önskemål.
Det är nämligen problemet att genom

speciallagar reglera tjänstemännens förhållanden
och få in dessa under ett
kommunalt besvärsinstitut. Detta kan
givetvis ej ske utan en undersökning
av alla tillämpliga lagar och möjligheten
att där göra sådana ändringar, som
icke äro betingade av något annat skäl
än detta enda. Jag vill icke taga ställning
till hur man slutligen skall förfara
i detta sammanhang. Det vore naturligtvis
önskvärt att kunna gå Stockholms
stad till mötes. Men hur långt
det är möjligt har jag ingen uppfattning
om. Jag har bara velat giva en bild av
problemet i stort. Det är besvärligt,
även om man har en välvillig inställning.
Det är möjligt att man måste låta
det anstå till dess kommunallagarna av
andra skäl behöva förnyas.

Vid denna tidpunkt är man tämligen
på det klara med att man icke kan
komma längre än att man i lagstiftningsväg
tillrättalägger det för de kommuner,
som vilja inrätta en kommunal
besvärsnämnd. Mot detta finns, såvitt
jag förstår, ingenting att erinra, icke
ens för dem, som ställa sig kritiska till
hela denna historia. Ty om detta blir
fakultativt och kommunerna själva få
bestämma om när de vilja ha en sådan
anordning, finnes det ju intet att invända.
Det vore att gå en motsatt väg
och kringskära den kommunala självstyrelsen,
om man icke ville tillgodose
föreliggande önskemål.

Men meningarna äro mycket delade
inom stadsförbundet, och man är mycket
kritisk inom andra organisationer.
Kommunalarbetarförbundet avstyrker
mycket bestämt; det förstår jag, ty det
har fått sina behov tillgodosedda inom
ramen av de kollektiva uppgörelserna.

När läget är sådant, herr talman, och
jag ytterligare bekräftar vad jag förut
uttalat till konstitutionsutskottet, att
kommunallagskommittén håller på med
detta svåra problem, är det ingen anledning
att besvära Kungl. Maj:t med
en skrivelse, som bara bleve ett slag i
luften.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag kan
inte värja mig för den uppfattningen,
att årets konstitutionsutskott sett på
denna fråga mindre välvilligt än 1948
års utskott. Det är en anledning till att
jag kommer att yrka bifall till reservationen,
även om jag gärna gör det medgivandet
åt herrar Fast och Hallén, att
skillnaden icke behöver vara så stor
mellan de två föreliggande texterna
från utskottet respektive reservanterna.

Jag har begärt ordet, herr talman,
närmast för att understryka, att vad
som här diskuteras är icke — såsom
också sagts förut under debatten —- i
första hand ett tjänstemannaintresse,
även om det är ett mycket legitimt
tjänstemannaintresse, att objektivitet
iakttages vid befordringar. Det primära
måste vara allmänhetens intresse av att
den svenska kommunalförvaltningen
liksom den statliga förvaltningen är
ledd på ett objektivt sätt. Vi få ej
glömma, att för den enskilde medborgaren
i dessa dagar förvaltningen spelar
en oändligt mycket större roll än domstolarna.
Jag erinrar om med vilken
oerhörd omsorg grundlagen försöker
skydda domstolarnas integritet. För
den stora allmänheten väger säkerligen
intresset av denna objektivitet över intresset
av den kommunala självstyrelsens
striktaste iakttagande.

Vi få inte glömma att vi äro på väg
mot en ökad byråkrati — om man får
använda detta ord i ickeförklenande
mening — på det kommunala området
i och med tillkomsten av storkommunerna.
Vi kunna beklaga detta eller
icke, men vi stå inför ett faktum, som
om något år är fullbordat. Enligt min
mening understryker detta ytterligare
behovet av den begärda utredningen.

Herr F’ast sade att det hos tjänstemännen
icke föreligger någon känsla
av rättslöshet på detta område. Jag tror

De kommunala tjänstetillsättningarna.

ej heller, att någon tagit så starka ord
i sin mun. I stort äro nog förhållandena
ganska sunda, även om på ett eller
annat ställe bitter kritik förekommit,
såsom vi alla veta. Jag vill emellertid
erinra om att statsministern för ett par
år sedan blev föremål för en uppvaktning
av Tjänstemännens centralorganisation
med en socialdemokratisk ordförande,
som framförde tjänstemännens
bekymmer när det gällde de kommunala
tjänstetillsättningarna.

Jag vill här ytterligare understryka
vad herr Kyling yttrade. Det är viktigt
att fastslå, att ingen av oss vill med
denna aktion draga någon gräns mellan
eller prioritera de socialinstitututbildade
eller andra akademiskt utbildade
framför andra. Jag kan mycket väl
tänka mig, att man i kommunallagarna
inför bestämmelser motsvarande stadgandet
om »förtjänst och skicklighet»
som allmän befordringsgrund men gör
ett tillägg, som skulle innebära, att
denna skicklighet eller förtjänst kan
visas inte bara genom utbildning och
examina utan även genom ådagalagd
praktisk erfarenhet i kommunala värv.
Därmed finge man denna fråga urvärlden.

Nu har man här — vilket är det
sista jag vill beröra — gått mycket
hårt åt en tanke, som kastades fram i
1948 års motion, nämligen att införa ett
slags interkommunal besvärsinstans.
Jag förstår de personer som så långt
som möjligt vilja skydda den kommunala
självbestämmanderätten. Detta förslag
har dock tillkommit just som en
koncession åt dem. Men vi få väl ändå
i objektivitetens namn konstatera, att
den kommunala självbestämmanderätten
icke har ett egenvärde, som är absolut;
även dess värde måste vägas mot
alla andra intressen, exempelvis allmänhetens
krav på objektivitet i den
kommunala förvaltningen. Jag skulle
för min del vilja säga, all man icke
gärna kan reflektera på att låta besvären
över kommunala tjänstetillsättningar

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

gå t. ex. länsstyrelsevägen eller regeringsröttsvägen,
därför att dessa organ
iiro icke sammansatta på lämpligt sätt.
Dessutom kunde man med rätta göra
gällande, att kommunerna sattes under
statsdirigering. Det skulle inte gärna
kunna bli tal om statsdirigering av
kommunerna, om de interkommunala
förbunden och tjänstemannaorganisationerna
direkt eller indirekt — genom
förslag — finge sätta in lämpliga sakkunniga
personer. Oavsett detta finnes
en annan möjlighet, som såvitt jag vet
hittills inte varit under debatt men som
skulle vara ägnad att främja en lösning.
Det diskuteras för närvarande att
varje länsstyrelse skall utrustas med
lekmannaelement. Jag finner denna
tanke mycket naturlig. Den ligger helt
i linje med den moderna utvecklingen
på förvaltningsområdet. Jag tror att ett
tillskott av lekmän i åtskilliga organ
vore till stor fördel för den svenska
förvaltningen. Därest en lekmannainstitution
skulle adjungeras till länsstyrelserna,
skulle den då ej vara kompetent
att här träda in? Skulle icke denna
nämnd ha just den lokala erfarenhet,
som konstitutionsutskottets ordförande
herr Hallén nyss efterlyste?

Jag vill tillfoga, att det finns många
sätt att gå till väga, om man vill iakttaga
största möjliga försiktighet. Jag
vill bara kasta fram en tanke, även om
jag icke alls tänkt igenom den fullständigt.
Man skulle kunna stadga, att besvärsrätt
ej skulle finnas i andra fall
än där oenighet förekommit i den kommunala
församling eller den kommunala
nämnd, som avgjort tillsättningen.
Om en sådan bestämmelse infördes,
skulle det innebära, att var och en av
de i detta kollegium deltagande pålades
ett individuellt ansvar. Det skulle verka
i högsta grad i förebyggande riktning.
Jag skulle tro, att det skulle bli ytterligt
få besvär som sedan skulle komma
att inges.

Jag har bara velat nämna detta såsom
ett exempel. Dessutom har knap -

past någon förutsatt, att denna instans
ovanför kommunerna skulle kunna sätta
en annan person i stället för den som
kommunen utsett. Vad en sådan instans
på sin höjd skulle kunna göra
vore att undanröja det beslut, som den
kommunala institutionen fattat.

Herr talman! Jag tror att jag härmed
sagt allt vad jag ville säga. Jag vill endast
tillägga, att jag, trots vad herrar
Fast och Hallén sagt, har svårt att tänka
mig, att i våra storkommuner på 2 000,
2 500 eller 3 000 personer det skall finnas
möjlighet att skapa ett objektivt
institut, utrustat med tillräcklig auktoritet.
I praktiken kan, såvitt jag förstår,
ett sådant endast inrättas i storstäderna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr FORSBERG: Herr talman! Frågan
om de kommunala förtroendemännens
ställning har synnerligen stor betydelse
för den kommunala självbestämmanderätten.
Vi ha många gånger fått
höra vackra tal om självstyrelseprincipen,
och vid debatten här i dag ha herr
Kyling och herr Håstad m. fl. sagt, att
de inte vilja ge avkall på den. Men vad
blir följden om det inrättas ett besvärsinstitut
av föreslagen art? Jo, man bryter
mot den kommunala självstyrelseprincipen.
Man är enligt min mening
på glid även inom konstitutionsutskottet
genom den reservation som har avgivits
— av vilken anledning skall jag
inte uttala mig om. Man bör inte tala
om att skydda den kommunala självstyrelsen
och samtidigt stödja ett förslag
av denna art.

Vad göra våra kommunala institutioner,
t. ex. stadsfullmäktige, drätselkammare
eller fattigvårdsstyrelse, när de
skola välja en tjänsteman? Jo, de välja
den som är bäst lämpad för uppgiften.
När då kommunen själv betalar lönen
för tjänstemannen som den tillsätter,
skall det då finnas en besvärsinstans,
hos vilken valet kan överklagas?

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Man skall ta hänsyn till önskemålen
från de kommunala myndigheterna,
sade herr Kyling, men om man gör det,
behöver det inte finnas ett sådant här
institut. När det förekommer votering
om tillsättning av en tjänsteman, är det
väl ändå majoritetens önskemål som
skall vara avgörande. Hur saken ligger
till för Stockholms del vill jag inte
uttala mig om, ty jag representerar inte
en storstad. Jag tänker på självstyrelseprincipens
tillämpning på landsorten.
Den får man inte glömma bort för de
stora städerna. Jag är övertygad om att
det finns många förtroendemän som äro
betydligt bättre lämpade för den ena
eller andra befattningen än en tjänsteman.

Funnes det föreslagna besvärsinstitutet,
skulle det, som konstitutionsutskottets
ordförande sade, bli fråga om
poängberäkning med hänsynstagande
till helt andra meriter än dem vi anse
viktigast.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Konstitutionsutskottets ärade ordförande
erinrade om att jag försvarat
den ståndpunkt, som konstitutionsutskottet
utvecklade i sitt utlåtande i
detta ärende vid 1948 års riksdag, och
han var nog vänlig att samtidigt tillhigga
mig eu kommunal auktoritet till
förmån för den ståndpunkt, som däri
redovisas. Jag viil gärna vitsorda, att
så har varit förhållandet, och jag återvänder
gärna än en gång till det sätt,
varpå 1948 års konstitutionsutskott med
mycken skicklighet men icke heller
utan värme angav sin ståndpunkt till
den här väckta frågan. Utskottet underströk
därvid de allmänna grunder, som
måste gälla för den svenska kommunalförvaltningen
likaväl som för annan
förvaltning i detta land och som kanske
bäst kommit till uttryck i den besvärsgrund
kommunallagarna tala om:

De kommunala tjänstetillsättningarna.

Ett avgörande må icke vila på orättvis
grund. Det är väl det som egentligen är
kärnan och motiveringen till detta sedan
tio år återupprepade yrkande.

Det sätt, varpå 1948 års utskott
framlade sin ståndpunkt, hade, det kan
jag inte undandra mig, en värmegrad
som jag helt saknar i det utlåtande utskottet
här har framlagt. Utskottet har
inskränkt sig till att med största objektivitet
redovisa ärendets administrativa
läge, men utskottet säger ingenting för
egen del.

Det är naturligtvis riktigt att dessa
frågor även utan något särskilt riksdagsbeslut
komma att prövas av de
kommittéer, som utskottet har erinrat
om, men om utskottsmajoritetens hemställan
bifalles, kommer riksdagen inte
att ge några riktlinjer för i vilken sinnesförfattning,
om jag så får säga för
att inte gå in på några utomordentligt
svåra organisatoriska eller lagtekniska
frågor, dessa frågor böra prövas av
kommittéerna. Även om skillnaden mellan
reservanternas och utskottsmajoritetens
ståndpunkt är ganska ringa, är
den skillnaden dock viktig, ty i reservationen
spårar man en värmegrad som
mera erinrar om 1948 års majoritetsutlåtande
än vad det nu föreliggande utlåtandet
gör. Det vore enligt min mening
värdefullt för de pågående utredningarna,
att andra kammaren gåve uttryck
åt en sådan mera positiv inställning
med allt förbehåll för det sätt, varpå
denna fråga kan komma att lösas.

Till den siste ärade talaren vill jag
säga, att vi inte vilja lädera den kommunala
självbestämningsrätten. Han
frågar, om man inte träder den kommunala
självbestämmanderätten för nära
genom att införa en besvärsrätt av den
utformning som har antytts i låt mig
säga 1948 års utskottsutlåtande. Träder
man den rätten för nära, herr talman,
om man lägger kommunallagstiftningen
och speciallagstiftningen så till rätta,
att de kommuner som så önska kunna
inrätta ett rent kommunalt besvärsin -

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

De kommunala tjänstetillsättningarna.

stitut? Det är mig omöjligt att se, alt
så är fallet. Träder man den kommunala
självbestämmanderätten för nära,
därest man förhandlingsvägen kommer
överens med en stor organisation om
några former, i vilka även det kommunala
befordringsväsendet skall kunna
underkastas en prövning? Det är ju dagligt
bröd i kommunalförvaltningen, och
det är mig omöjligt att finna, att så
skulle vara fallet. Det är mig omöjligt
att finna annat än att detta är ett uttryck
för den kommunala självstyrelsens
egen anpassning till nya förhållanden.

Jag vill slutligen ta upp eu detaljfråga
i anledning av det anförande,
som ordföranden i kommunallagskommittén
herr Fast nyss har hållit. Det
gäller den utvidgning av den kommunala
besvärsrätten, som vi ha begärt i
Stockholm. Denna fråga måste givetvis
prövas för landet i dess helhet, därest
man nu skulle söka lägga den allmänna
kommunallagstiftningen till rätta på det
sätt man bär har antytt. Det är den
mycket enkla frågan. Inom stadskollegiet
i Stockholm och inom personalorganisationerna,
även, inom kommunalarbetareförbundet,
som ju representerar
åtskilliga personalgrupper som stå
på lönestat och vilkas rätt här heröres,
ha vi funnit, att det i och för sig är
orimligt, att t. ex. kontors- och ekonomipersonalens
befordringar skola kunna
prövas i besvärsväg, därest denna
personal lyder under låt oss säga fastighetsnämnden
eller drätselnämnden,
medan de icke kunna prövas, därest
personalen lyder under låt oss säga
barnavårdsnämnden eller någon annan
av de specialnämnder, vilkas verksamhet
regleras genom särskild lagstiftning
och för viika gälla särskilda besvärsbestämmelser.
Av ganska naturliga skäl,
som jag tror varje kommunalman kan
uppskatta, ha vi funnit detla vara en
betydande olägenhet, och vi vilja så
snart som möjligt ha lagstiftningen lagd
till rätta, så att vi få en över hela kom -

munalförvaltningen utsträckt rent kommunal
besvärsrätt.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag bär
inte lust att ta upp någon debatt med
den siste ärade talaren om värmegrader.
Jag vil! dock fästa kammarens uppmärksamhet
på att han inte har särskilt
stora anspråk på värme, när han
ar nöjd med vad reservanterna säga. De
äro till den grad försiktiga, att de inte
alis, såsom herr Kyling och andra, vilja
engagera sig för denna centrala besvärsnämnd.
De säga helt försiktigt:
»Om de vägar, på vilka resultat skulle
kunna nås, vilja vi icke nu göra något
uttalande.» Om detta uttalande i reservationen
skail anses vittna om värme,
då har man inte stora anspråk på värme.

Jag skulle till kammarens protokoll
vilja foga en verkligt inträffad händelse,
som jag för en stund sedan hörde
av en kommunalman här i kammaren.
En socialvårdskonsulentsbefattning
skulle tillsättas i Norrland. Det fanns
flera sökande, bland andra en socialvårdsarbetare,
som hade börjat nedifrån
i eu enkel biträdestjänst. Han hade,
såvitt jag är riktigt underrättad,
inte mer än folkskollärarexamen, men
han var en verklig autodidakt och behärskade
den nuvarande socialvårdslagstiftningen
och hade god praktik
men, som sagt, inga formella meriter.
Han utsågs också till posten. Denne man
tillhörde ett borgerligt parti, han var
bondeförbundare, men mig veterligen
var det en allmän enighet om att han
skulle utses. Då inträffade följande. En
fackförening på orten var missnöjd, ty
bland de sökande fanns en socialdemokratisk
socialvårdstjänsteman från
annat håll, som hade utomordentligt
fina meriter. Valet överklagades hos
länsstyrelsen, men alia veta, att det är
fåfängt och inte leder tiil någonting.
Hade vi haft detta centrala besvärs -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

institut, som såvitt jag kan förstå måste
förläggas till Stockholm, dit allting skall
läggas, är det mycket troligt att detta
val skulle ha undanröjts, emedan det
fanns andra icke blott praktiskt utan
också teoretiskt högre kvalificerade sökande.
Man skulle troligen inte ha tagit
hänsyn till att kommunen ansåg den
utsedde vara en med bygdens förhållanden
uppvuxen och erfaren man, som
bäst kunde sköta denna syssla. Jag frågar
kammaren: Är detta att ytterligare
befästa och stärka den kommunala
självbestämmanderätten? Det är väl det
rakt motsatta.

Herr HANSSON i Skcdiga: Herr talman!
När jag lyssnat till debatten har
det förvånat mig, att representanterna
för Stockholm vilja dra upp en skiljelinje
mellan Stockholms och landsbygdens
förhållanden. Om en tjänstetillsättning
i Stockholm blir överklagad, finns
det ju så många andra tjänstemän som
sitta i de olika institutionerna, att det
inte betyder särskilt mycket om ärendets
avgörande fördröjes cn eller två
månader på grund av överklagande. Yi
i landsbygdskommunerna däremot ha
erfarna, kunniga kommunalmän, som
ensamma sitta och sköta det, men de
ha inte akademisk men väl praktisk
utbildning och sköta sina uppdrag på
ett gott sätt. Om nu landstingsförbundet
och Landskommunernas förbund, såsom
herr Kyling vill, skola döma i dessa
frågor vid val så bli de utsedda, som
ha gått igenom socialinslitut eller ha
mera bokkunskaper, fastän vi i landskommunerna
ha förtroende till våra
gamla kommunalmän, som i många år
suttit i nämnderna och fått insikt i
kommunernas arbete och bli valda.

Iierr Håstad säger nu, att om det finns
ett besvärsinstitut, blir det ändå inte
många överklaganden, utan det blir en
press att inte klaga. Men blir det cn
verklig kommunal självstyrelse om det
ligger en press på kommunerna? Om vi

De kommunala tjänstetillsättningarna.

få ett överklagningsinstitut, komma,
tror jag, våra gamla hederliga och erfarna
ledande och styrande män i kommunerna
att ställas åt sidan, och vi
komma att få andra, som inte så väl
känna förhållandena i våra vidsträckta
kommuner. Jag skulle verkligen vilja
råda kammaren att inte bifalla reservationen.

Kommunallagskommittén skall taga
upp denna fråga, och varför skall riksdagen
då ställa upp direktiv? Låt de
erfarna och prövade männen säga, om
det skulle vara någon lycka för landskommunerna
att det funnes ett sådant
här besvärsinstitut. Vi måste i detta
sammanhang bortse från Stockholms
stad. Det är ett helt litet rike för sig,
som tar upp två-tre bänkrader i riksdagen.
Där kan man gärna ha sina egna
bestämmelser, men låt landskommunerna
sköta sina angelägenheter på det
sätt de anse häst.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Swedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad konstitutionsutskottet hemställt i
sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposilioncn
blivit ännu cn gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Folkräkning år 1950.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Swedberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 131 ja och G4 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Folkräkning år 1950.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln, punkt
12, föreslagit riksdagen att till Statistiska
centralbyrån: Avlöningar till personal
vid 1950 års folkräkning för budgetåret
1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 410 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av
herr Holmbäck väckt motion (1:23), i
vilken hemställts, att riksdagen, under
uttalande att på grund av det nuvarande
ekonomiska läget den till den 31 december
1950 planerade folkräkningen
icke borde komma till stånd, ville avslå
Kungl. Maj:ts under förevarande punkt
gjorda äskande;

dels ock en inom första kammaren
av herr Mannerskantz väckt motion
(1:289), vari, såvitt nu vore i fråga,
framställts samma yrkande som i motionen
I: 23.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 23 och
och I: 299, sistnämnda motion såvitt nu
vore i fråga, till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal vid 1950
års folkräkning för budgetåret 1950 51
anvisa ett reservationsanslag av 410 000
kronor.

Reservationer hade vid denna punkt
avgivits

a) av herrar Mannerskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Boman i
Kieryd, Wallentheim, Rubbestad och
Bergstrand, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:23 och 1:299,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag; b)

av herrar von Heland, Staxäng och
Pettersson i Dahl, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Denna
punkt gäller frågan om en folkräkning
vid detta års slut.

Folkräkning är ingenting nytt utan
något som pågått i cirka 200 år. Sedan
1859 har sådan skett vart tionde år
fram till 1930, därefter vart femte år.
Vi hade sålunda den sista folkräkningen
1945. Det har meddelats, att denna folkräkning
ännu inte är färdig. Man håller
fortfarande på med uträkningar beträffande
denna folkräkning, och den
beräknas vara färdig först 1951.

Kostnaderna för den föreslagna folkräkningen
redovisas i propositionen
och beräknas där till 3 400 000 kronor,
fastän det för innevarande år på denna
punkt endast begäres 410 000 kronor.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Härjämte begäres under punkt 13, som
hör samman med denna sak, ett anslag
på 50 000 kronor, och under punkt 15
föreslås för detta ändamål 70 000 kronor.
För innevarande budgetår begäras
alltså sammanlagt 530 000 kronor för
denna folkräkning.

I nuvarande läge, då man från finansdepartementets
sida gör allt vad göras
kan för att spara på onödiga utgifter,
frågar man sig verkligen om det är nödvändigt
att nu lägga ut 530 000 kronor
på denna folkräkning, som, när den blir
färdig, kommer att kosta 3 400 000 kronor
och kanske ännu mer.

För min del har jag den bestämda
meningen, att den inte behöver göras i
år, då vi så nyligen haft en folkräkning
och det varje år föreligger från de olika
pastorsämbetena uppgifter om folkmängdens
förändring, både beträffande
antalet födda och döda och hur mycket
folk som finns inom de olika kommunerna.

Jag anser med hänsyn till det trängda
ekonomiska läge, som nu råder, att man
på denna punkt bör kunna inbespara
de utgifter, som här äro föreslagna, och
med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr Mannerskantz m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt som herr Rubbestad
anförde, att den senaste folkräkningen
gjordes 1945, och det är också riktigt,
att den inte blir helt färdig förrän 1951.
ålan skall emellertid inte bedöma 1950
års folkräkning med utgångspunkt från
1945 års folkräkning, utan den bör sättas
in i sitt rätta sammanhang.

Vi ha i vårt land haft folkräkning
under 200 år. Vi fira för närvarande
200-årsjubiIeum på den punkten. I begynnelsen
var det folkräkning vart tredje
år. Från 18(50 har det varit folkräkning
vart tionde år, och på denna tioärskurva
är eu betydande del av den
svenska statistiken byggd. Man bygger

Folkräkning år 1950.

exempelvis dödlighetskurvan på de
jämna tiotalsåren, och inom såväl näringsliv
som vetenskap utnyttjar man
de förändringar, som där ske, för sitt
speciella arbete. Alltså, ett avslag i dag
på förslaget om folkräkning 1950 skulle
bryta en utomordentligt betydelsefull
statistisk kurva, och den kan icke ersättas
med en folkräkning 1955.

Jag vill dessutom erinra om att 1950
är ett halvsekelskifte, och det är meningen
att man då samtidigt skall genomföra
en internationell .statistik. Såväl
arbetsbyrån i Geneve som Förenta
Nationerna ha hemställt hos de till Förenta
Nationerna anslutna staterna att i
största möjliga utsträckning låta verkställa
en folkräkning 1950. Det är alltså
av utomordentlig betydelse, sett mot
bakgrunden av den internationella statistiken,
att vi den här gången också
deltaga. Jag kan upplysningsvis meddela
att de nordiska länderna redan äro
inställda på att genomföra eu folkräkning
1950. Det skulle nog se ganska illa
ut om Sverige inte vore med i den statistik,
som kommer från de nordiska
länderna.

Visserligen kan man anföra sparsamhetssynpunkter,
men jag tror att i detta
fall så pass starka rent sakliga skäl tala
för en folkräkning 1950, att sparsamhetssynpunkten
bör föras i bakgrunden.
Däremot är jag personligen -— och utskottet
är ju också inställt på den saken
-— ganska tveksam, huruvida en
folkräkning behöver förekomma 1955.
Jag anser att utomordentliga skäl dä
böra anföras för att man 1955 skall genomföra
en folkräkning.

Nu har herr Rubbestad anfört, alt det
tar så lång lid att genomföra en folkräkning.
Den som verkställdes 1945
skall inte bli färdig förrän 1951. Det är
emellertid meningen att man vid 1950
års folkräkning skall använda ett helt
nytt system, som gör att man på väsentligt
kortare tid kan få denna folkräkning
tillgänglig för allmänheten. Man
anser också att kommunerna efter ny -

Kr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Folkräkning år 1950.

indelningen i storkommuner komma att
ha en väsentlig nytta av 1950 års folkräkning.
Det finns en hel serie av skäl
som tala för att man nu skall besluta
att en folkräkning anordnas 1950.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag är på ett sätt glad
över licrr Lindholms uttalande, att man
kan ifrågasätta om det 1955 skall vara
någon folkräkning. Det visar att lian
inte gillar Kungl. Maj:ts författning av
december 1949, där det föreskrives att
folkräkning skall äga rum vart femte
år. Det är ett gott tecken. Därför anser
jag att vi i nuvarande svåra ekonomiska
läge lika gärna redan nu kunna stryka
femårsgränsen och låta folkräkningen
äga rum 1955 i stället för 1950.

Herr Lindholm sade, att starka skäl
tala för att folkräkning skall företagas
i år. Jag lyssnade mycket noga till vilka
dessa skäl skulle vara, och jag fann att
han framförde internationella skäl, att
det från Förenta Nationerna och andra
organ gjorts gällande, att Sverige bör
göra sin folkräkning 1950, då alla andra
göra det. Jag har tidigare deklarerat
att jag inte tycker, att vi skola vara så
slaviska under dessa internationella organisationer,
att det är de som skola
bestämma vårt handlande. Det tycker
jag vi själva skola göra. Om vi finna
att det inte är behov av en folkräkning,
behöva vi inte så mycket bry oss om
vad andra anse liärom.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Om det gläder herr Rubbestad
att även jag anser det mera
tveksamt, om en folkräkning skall verkställas
1955, så skall jag med nöje unna
honom den glädjen.

Jag vill dock erinra herr Rubbestad,
som håller på 1955 som ett lämpligt år,
att den statistiska kurva vi hittills ha
bygger på jämna tiotal år. Alltså, vi ha

intervaller på jämnt tiotal år. Vad är
det för skäl som tala för att just den
statistik, från vilken man hämtar alla
sakuppgifter från olika delar av samhällslivet
och näringslivet, skall brytas
just nu? Varför inte fullfölja denna
kurva, så att man får kontinuitet i det
statistiska materialet? Det är det som
är det väsentliga. Det var inte, herr
Rubbestad, bara det skälet att vi slaviskt
skulle följa internationella organisationer,
utan framför allt alt vi inte
vilja bryta sönder den statistik, som
utgör grunden för vårt bedömande i
många väsentliga avseenden.

Fröken VINGE: Herr talman! Herr
Rubbestad är tydligen medveten om att
den svenska befolkningsstatistiken har
firat sitt 200-årsminne, men jag vet
inte, om herr Rubbestad och kammarens
övriga ledamöter ha klart för sig,
att Sverige är det enda land i världen
som en så lång följd av år haft både
regelbunden årlig befolkningsstatistik
och regelbundna folkräkningar. Vi ha
alltså mycket stolta traditioner att taga
vara på.

Herr Rubbestad var skeptisk beträffande
talet om internationella förbindelser.
Det faktum, att man omkring
1950, alltså vid halvsekelskiftet, i snart
sagt alla länder utanför järnridån kommer
att hålla folkräkning, beror inte
på att man från Förenta Nationerna och
Internationella arbetsbyrån av något
likrikiningsintresse vill att vi skola ha
folkräkning samtidigt. För all internationell
statistik är det av vikt, att man
åstadkommer jämförbarhet. Vi ha haft
långvariga både skandinaviska och
andra internationella överläggningar
angående planläggningen av dessa folkräkningar
för att få fram likartade principer,
så att resultaten skola bli jämförbara.
Ett led i dessa strävanden är
att folkräkningarna hänföra sig till ungefär
samma tidpunkt. Detta är inte
ett självändamål, utan det är alldeles

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

speciella skäl man har att numera eftersträva
internationell jämförbarhet i statistiken.
Jag kan exempelvis peka på
planerna att åstadkomma eu gemensam
nordisk arbetsmarknad. Skola vi kunna
åstadkomma det, måste vi också ha
uppgifter om befolkningens fördelning
efter yrke inom de olika skandinaviska
länderna vid ungefär samma tidpunkt.
Vi måste då ha uppgifter som äro jämförbara,
också däri att vi definiera
olika yrkesgrupper på samma sätt.

Jag vill också hänvisa till några ord,
som herr Dickson yttrade i remissdebatten.
Det var några allvarsord —
även herr Dickson kan någon gång tala
allvar. Han påpekade det ohyggliga
problem, som man möter runt om i
världen, när man ser hur världens folkmängd
växer i hastigare takt än världens
livsmedelstillgångar. Detta är cft
problem, som man givetvis inte bemästrar
enbart med statistik, men man bemästrar
det säkerligen inte utan att
man har den någorlunda exakta kännedom
om förhållandena, som man inte
kan vinna annat än genom bland annat
folkräkningar och jordbruksräkningar.

Sedan frågade herr Rubbestad: Är
det nödvändigt med dessa uppgifter?
Det förvånar mig att få en sådan fråga
just från jordbrukarhåll, ty det är väl
få instanser som så kraftigt som lantbruksstyrelsens
planeringsavdelning ha
strukit under behovet av att redan 1950
få nya uppgifter angående befolkningens
ålders- och. yrkesfördelning i de
olika kommunerna, uppgifter som planeringsavdelningen
använder för sina
egna utredningar angående rationaliseringen
på jordbrukets område.

Jag skulle kunna peka på en lång rad
andra både statliga och kommunala
myndigheter, som behöva dessa uppgifter.
Jag skall för ögonblicket för
att inle göra debatten för lång nöja
mig med att hänvisa till att alla stadsplanerare
och andra, som runt om i
landet hålla på att göra upp bostadsförsörjningsplaner,
byggnadsplaner och

Folkräkning år 1950.

planer för trafikväsendets ordnande
inom stora områden, behöva tillgång
till detaljerade uppgifter om befolkningens
fördelning efter yrke, arbetsplatsens
belägenhet o. s. v. i varje kommun.
Det är alltså helt andra uppgifter
än bara dessa folkmängdsuppgifter, som
herr Rubbestad talade om.

Det är alldeles riktigt att vi ha ett
så förträffligt folkbokföringssystem här
i Sverige — jag tror Belgien och vi äro
de enda, som ha det på detta sätt —• att
vi kunna publicera årliga uppgifter angående
folkmängden i de olika kommunerna.
Det är värdefullt för många
saker men inte alls tillräckligt för en
sådan här detaljplanering.

Sedan trycker herr Rubbestad på att
1945 års folkräkning inte är färdig.
Jag tror det är mycket viktigt, när man
talar om folkräkningar, att man gör
klart för sig att det, även om det formellt
sett betraktas som en utredning,
i själva verket är fråga om en hel serie
olika utredningar, som bygga på samma
material, utredningar som delvis äro
fristående, delvis äro avhängiga av varandra.
Av dessa utredningar från 1945
års folkräkning äro de flesta färdiga.
Tills dato ha nio volymer om sammanlagt
över 1 300 tättryckta sidor utkommit.
Ett par utredningar återstå. Jag
kan inte säga exakt om det gäller alla
de återstående, men flertalet av dem
som återstå äro av den karaktär, att
man inte liar för avsikt att upprepa
dessa utredningar vid 1950 års folkräkning.

Som framgår av statsverkspropositionen
bygger propositionen på en plan,
som är framlagd av statistiska centralbyrån.
När man där lägger fram en plan
för nästa folkräkning, bar man gått
igenom denna plan punkt för punkt.
Man bar tagit upp varje folkräkningsgren
för sig. Beträffande vissa grenar
har man sagt: Detta måste upprepas
1950; beträffande andra har man sagt:
Detta kan anstå. Jag skall anföra ett
exempel. Vi hade 1945 en undersökning

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Folkräkning år 1950.

angående lappbefolkningen. En sådan
utredning gjordes senast 1930, men varken
1935 eller 1940, och man har inte
för avsikt att upprepa denna utredning
1950. Detsamma gäller beträffande
en rad andra utredningar, som jag här
inte närmare skall taga upp tiden med
att tala om.

Givetvis är det ett mycket starkt intresse,
att man får fram folkräkningens
resultat och över huvud taget statistiska
resultat så snabbt som möjligt.
Hur fort man kan få fram dem beror
på en rad faktorer. Bland annat har
man att räkna med kostnadsfrågan. Vill
man få fram snabba resultat, kostar det
i allmänhet mera än om man bearbetar
en utredning i något långsammare takt.
Anledningen härtill är att den personal
som man tar in för en sådan utredning
vanligen är ny och ovan. Arbetet är besvärligt,
och arbetsprestationen per
tidsenhet är till en början låg och stiger
allt eftersom utredningen pågår. Naturligtvis
får man inte av detta draga den
slutsatsen att det går att draga hur långt
som helst ut på tiden för att få bearbetningskostnaden
låg. Man måste här göra
en avvägning mellan kravet på snabbhet,
å ena sidan, och de ekonomiska
resurserna, liksom resurserna i fråga
om lokaler och personal, å andra sidan.

Det förhåller sig också så att dessa
olika utredningar, som sammanlagt utgöra
en folkräkning, delvis äro beroende
av varandra. I och för sig behövde
det måhända ej taga så lång tid att fä
materialet bearbetat och tabellerna klara.
Men när man skall göra analyser av
materialet och skriva de statistiska berättelserna,
är man ofta beroende av
andra bearbetningar. Skall jag redogöra
t. ex. för inkomstfördelningen, vill
jag kombinera den med eu redogörelse
för yrkesfördelningen, något som kanske
en annan av kollegerna sysslat
med. En utredning i det senare avseendet
måste i varje fall i väsentliga delar
vara färdig för att jag skall kunna få
fram redogörelsen för inkomstfördel -

ningen. Vi ha vidare familjestatistik,
där vi måste taga hänsyn till de ekonomiska
faktorerna, åldersfördelningen
o. s. v. Detta gör att hur mycket man
än bemödar sig om snabba resultat,
måste det taga några år att få fram
en folkräkning.

Jag vill nämna att om vi jämföra med
förhållandena i andra länder är det få
länder som kunna visa maken till den
snabbhet, med vilken just 1945 års folkräkning
i Sverige bearbetades. Detta
utesluter givetvis inte att man kommer
att bemöda sig om att åstadkomma
ännu större snabbhet vid bearbetningen
av 1950 års folkräkning. Ty, jag vill
upprepa del, varje statistiker är medveten
om att det är ett mycket starkt
önskemål att åstadkomma snabba resultat.

Så återstår frågan om denna folkräkning
är nödvändig. Jag skall inte här
taga upp tiden med att nämna alla de
olika statliga och kommunala organ
som verkligen efterfråga denna statistik.
Men att man hör så litet talas
om denna folkräkning som man gör beror
nog på att alla taga för givet att
den skall komma till stånd. Och skulle
kammaren inte gå med på detta anslag,
besannades nog det gamla ordspråket:
»Var plåga har sitt skri för sig, blott
hälsan tiger still.» Då skulle vi säkert
få höra talas om vilket olyckligt beslut
det var. Jag förstår att man tvekar inför
den stora kostnaden. Det är beklagligt att
en utredning av detta slag måste kosta
så mycket. Men ingen har val ännu utrett
hur mycket det skulle kosta att låta bli
att göra utredningen. Vad skulle det
kosta för en kommun, om den på grund
av osäkra uppgifter om sin befolknings
struktur och sammansättning i olika
avseenden gjorde omfattande felinvesteringar
på låt oss säga bostadsmarknaden
eller i fråga om trafikens ordnande? Jag

skulle vilja sluta med att framhålla
alt om Sverige inte skulle göra
en folkräkning år 1950, måste vi räkna

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

med att det komme att väcka uppseende
utomlands. Man skulle fråga sig om det
verkligen stode så illa till att Sverige
måste bryta sina 200-åriga traditioner
och icke anställa folkräkning vid halvsekelskiftet,
medan länder som genomkämpat
två världskrig påtaga sig denna
börda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag har vid denna punkt avgivit
en blank reservation, och jag skall bc
att helt kort få motivera denna. Jag
skall inte taga upp någon polemik mot
den förra talaren, fröken Vinge, statistikern,
som varmt förordar denna folkräkning.
Om statistiken i allmänhet
skulle jag dock vilja säga att jag har
den uppfattningen att den sväller över
det tillåtnas gränser. Riksdagen har
också många gånger tidigare på statsutskottets
initiativ reagerat häremot.
Man frågar sig ofta med full rätt, om
inte all denna statistik kunde inskränkas
och att det vore möjligt att bearbeta
materialet inom rimlig tid så att statistiken
komme till nytta. Ja, herr talman,
detta rent principiellt beträffande statistik
i allmänhet.

Vad angår folkräkningen skulle man
kunna ha den uppfattning som kommit
till uttryck från herr Itubbestads sida
eller att denna folkräkning år 1950
borde helt slopas. Vi ha tidigare haft
tioårsintervaller, och man skulle nog
gärna önska att vi komme tillbaka till
den ordningen. Det system med femårsintcrvaller
som nu börjat knäsättas borde
alltså övergivas. Men nu förhåller
det sig val så att det gjorts omfattande
förberedelser för 1950 års folkräkning,
och jag skulle knappast tro att det är
möjligt afl stoppa den.

Med den ståndpunkt jag sålunda intagit
uppkommer naturligtvis den frågan
om man inte kunde skarpare reagera
mot nästa folkräkning efter en

Folkräkning år 1950.

femårsintervall, alltså år 1955, än som
skett i utskottets utlåtande. Man borde
säga ifrån att den folkräkningen utan
avsevärd olägenhet skulle kunna anstå
till år 1960. Jag har, herr talman, inom
utskottet gjort mig till talesman för en
sådan motivering. Jag föreslog en formulering
där man sade, »att utskottet
anser det inte nödvändigt med en allmän
folkräkning 1955 utan att den utan
avsevärd olägenhet kan anstå till 1960».
Avdelningens ordförande, herr Lindholm,
har här sagt att även han har
den uppfattningen att det knappast är
nödvändigt med en folkräkning år 1955.
Men vid behandlingen av frågan i utskottet
ville han inte gå med på att
skärpa formuleringen, och det blev därför
inte heller någon skärpning. Jag
tror för min del att det enda sättet att
här spara pengar vore att säga ifrån
att vi önska gå tillbaka till tioårsintervaller.
Man bör således rätt kraftigt reagera
mot den folkräkning som förberedes
till år 1955.

Jag föreställer mig emellertid, herr
talman, att det är tämligen lönlöst att
nu igen ställa detta yrkande om en ändrad
formulering. Jag har endast här i
kammaren velat helt kort motivera min
uppfattning.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Då jag
i likhet med den föregående talaren vid
denna punkt avlämnat en blank reservation,
anser jag mig skyldig att deklarera
min ståndpunkt. Vid behandlingen
av frågan inom utskottet var jag faktiskt
ganska benägen att diskutera möjligheten
att slopa 1950 års folkräkning.
Men med hänsyn till de informationer
vi fingo i utskottet ansåg jag mig i likhet
med den. föregående talaren inte
kunna gå på den linje som jag ursprungligen
tänkt, utan jag måste biträda
utskottets förslag.

Det har framhållits här att den senast
gjorda folkräkningen, 1945 års folkräkning,
ännu icke blivit helt bearbetad

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Folkräkning år 1950.

utan att man först 1951 kan räkna med
att den är fullt klar. Jag tror att anledningen
härtill är att man sedan 1930
gått in för alltför korta tidsintervaller
mellan folkräkningarna. Att man år
1935 anställde en folkräkning och därigenom
för första gången bröt tioårsintervalien
berodde på att man önskade
ett särskilt material såsom grundval
för den pågående befollcningsutredningen.
Den folkräkningen var därför i
viss mån motiverad. Sedan har man
fullföljt den nya linjen även år 1945,
vilket lett till att bearbetningen icke
kunnat helt genomföras innan en ny
folkräkning påbörjas. Det är med anledning
härav som jag anmält en blank
reservation. Jag kan inte medverka till
att man bryter den 200-åriga traditionen
att anordna folkräkning vid jämna
tiotal av år. Det skulle innebära en allvarlig
lucka i våra folkräkningar. I debatten
i första kammaren, som jag hade
tillfälle att delvis avlyssna, förklarade
eu av motionärerna, att han insåg att
det var betänkligt att slopa 1950 års
folkräkning; av andra skäl höll lian
emellertid på att den borde inställas.

Utskottet har även erinrat om det internationella
samarbetet på detta område.
Det lär vara 37 länder som ämna
genomföra folkräkning år 1950. Även
om jag inte hyser någon överdriven beundran
för det internationella samarbetet
i alla avseenden, tror jag att det
på detta område är av stort värde. Det
kanske skulle bli något av en blamage
för oss om vi underläte att verkställa
en folkräkning år 1950, när ett så stort
antal andra länder ämna genomföra en
sådan.

Det har bär anförts ekonomiska synpunkter,
och man har framhållit att här
funnes möjlighet att göra en besparing.
Jag kan dock inte tänka mig att man
gör så stor besparing, om man slopar
folkräkningen år 1950. Därför har jag
tillåtit mig att föra fram en synpunkt,
som jag nyss snuddade vid, nämligen
att man, om man vill göra en verklig

besparing för framtiden utan att riskera
att minska effektiviteten hos folkräkningarna,
bör söka komma tillbaka
till tioårsintervallerna. Vore detta möjligt,
skulle man åstadkomma en verkligt
stor besparing.

Jag har, herr talman, med detta yttrande
velat anmäla att jag kommer att
ansluta mig till utskottets förslag, men
jag har samtidigt velat understryka att
man borde försöka koncentrera sig på
tioårsintervaller och undvika femårsintervallerna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Mannerskantz m. fl. avgivna, vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det cj vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Mannerskantz m. fl. avgivna,
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 66 nej, varjämte 16 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 13—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster till
tulluppsyningsmanstjänster.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln,
punkt 33, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att företaga av
departementschefen förordade ändringar
i den för tullstaten gällande personalförteckningen,
dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för tullstaten, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1950/51,
dels ock till Tullverket: Avlöningar till
befattningshavare å tullstaten för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
32 287 000 kronor. Kungl. Maj ds förslag
innebar bl. a., att 10 tullvakttjänster i
Ca 9 skullo uppflyttas till tulluppsyningsmanstjänster
i Ca 12.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft en inom
andra kammaren av herr Senander
väckt motion (11:154), i vilken bl. a.
hemställts om uppflyttning av 00 tullvakttjänster
i Ca 9 till tulluppsyningsmanstjänster
i Ca 12.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionen II: 154,

a) bemyndiga Kungl. Majd att i den
för tullstaten gällande personalförteckningen
dels uppföra ytterligare 10 tulluppsyningsmän
i Ca 12, dels ock ur förteckningen
avföra 10 tullvaktcr i Ca 9
samt följande befattningshavare å övergångsstat,
nämligen 1 tullkassör (Ca 22)
och 7 tillsyningsmän (Ca 10);

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för tullstaten, att tillämpas
1950/51;

tills vidare från och med budgetåret

till tulluppsyningsmanstjänster.

c) till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag av
32 287 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Sundelin, Leander, Hesselbom,
Bergstrand, Henriksson och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottet under
a) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionen II: 154, bemyndiga
Kungl. Maj d att i den för tullstatcn gällande
personalförteckningen dels uppföra
ytterligare 20 tulluppsyningsmän i
Ca 12, dels ock ur förteckningen avföra
20 tullvakter i Ca 9 samt följande befattningshavare
å övergångsstat, nämligen
1 tullkassör (Ca 22) och 7 tillsy -ningsmän (Ca 10).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HENRIKSSON: Herr talman!
När man tar del av Kungl. Maj ds förslag
till förändringar i personalförteckningen
för de olika verken för budgetåret
1950/51 finner man ju, att behandlingen
har varit ytterligt restriktiv. Det
kan ju med rätta sägas att det av ekonomiska
skäl är nödvändigt att iaktta
en viss återhållsamhet vid en tidpunkt,
då lönerna för praktiskt taget alla grupper
äro låsta och det inte finns möjligheter
att genomföra några förändringar.
Mot detta kan emellertid göras den erinringen
att man har förutsatt, att inkomststabiliseringen
inte skulle få fattas
så för de statsanställdas del, att varje
förändring i lönegradsplaceringarna
skulle vara utesluten. I den män förändringar
vore påkallade därför att arbetsuppgifterna
ha vidgats skulle det
också vara möjligt att förändra lönesättningen
för enskilda tjänstemän.
Detta har till mycket liten del kommit
till uttryck i de förslag, som vi tidigare
ha behandlat och dom som vi för
dagen ha alt behandla.

Alldeles särskilt påfallande är denna

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster till tulluppsyningsraanstjänster.

restriktivitet för tullverkets del. Från
verkets sida har föreslagits att på grund
av förändringar i arbetsuppgifterna 60
tullvakter skulle flyttas upp i en högre
lönegrad, till den för tulluppsyningsmän
gällande lönegraden. Departementschefen
har endast ansett sig kunna
gå med på eu sådan uppflyttning
för en sjättedel av vad verket föreslagit
eller för 10 tullvakter. Även om det nu
inte är möjligt att alldeles bestämt säga
i vilkem utsträckning förändrade arbetsuppgifter
föreligga, bör man ändå
fästa avseende vid det förhållandet, att
verket för sin del i samråd med personalorganisationerna
har ansett en sådan
uppflyttning vara berättigad i 60
fall. Vi som ha reserverat oss såväl
emot Kungl. Majrts som emot utskottets
förslag ha ansett att man i något större
utsträckning borde ha tillgodosett de i
detta avseende föreliggande önskemålen
och att man borde ha gått med på
att inrätta 20 nya tjänster i den högre
lönegraden i stället för de 10 föreslagna.
Detta innebär inte några stora förändringar.
Det är bär inte fråga om några
kostnader av betydenhet. Sannolikt
kommer det att stanna vid ett belopp
av ungefär 3 000 kronor i ökade utgifter.
Det är heller inte något långtgående
förslag om man tar hänsyn till att
Kungl. Maj:t under förra året var beredd
att föreslå vad reservanterna för
sill del anse böra tillämpas från oeii
med nästa budgetårs ingång. Utskottet
ansåg emellertid vid detta tillfälle att
man inte kunde godtaga förslaget. Reservanterna
anse att man hör kunna
göra det i år och sålunda nu i högre
lönegrad uppflytta samma antal tullvakttjänster
som föreslogs förra året.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SENANDER: Herr talman! Det
är med verkligt beklagande jag konstaterar,
att utskottets majoritet inte
ansett sig kunna tillmötesgå de rimliga

och sakligt berättigande yrkanden jag
ställt i min motion på denna punkt och
som helt ansluta sig till vad generaltullstyrelsen
påyrkar såsom ett minimum
i sina petita. De! är ett obestridligt
faktum att Kungl. Maj:t vid sin
nedprutning av tullstyrelsens äskanden
använt större våld än nöden krävt.
Tullstyrelsen har själv strängt gallrat
bland de yrkanden, som kommit från
lokala tullmyndigheter och från personalorganisationer,
Irots att dessa varit
starkt sakligt grundade. Endast i det
fall där arbetsuppgifter, som åligga befattningshavare
i högre lönegrader, redan
nu utföras av befattningshavare i
lägre lönegrader, har tullstyrelsen begärt
ändringar eller uppflyttningar. I
intet fall bär tullstyrelsen begärt inrättande
av tjänster utan ait samtidigt begära
avförande av motsvarande antal
lägre tjänster ur personalförteckningen.
Det är också därför som tullstyrelsens
förslag — jag avser nu tullstyrelsens
förslag i dess helhet på denna punkt —
endast medför den i och för sig ringa
utgiftsökningen av 110 000 kronor.

Särskilt anmärkningsvärt är att statsutskottet
inte ens velat bifalla kravet
att 60 tullvaktstjänster måtte utbytas
mot 60 tulluppsvningsmanstjänster. För
detta krav finnas nämligen utomordentligt
starka skäl. Såsom herr Henriksson
tidigare framhållit äro dessa skäl
av den art, att kravet under inga förhållanden
kan anses stå i motsättning
till de utfästelser, som gjorts ifrån statsmakternas
sida i samband med lönepolitiken.
Inte minst hör det framhållas
att tullvakterna numera i allra största
utsträckning utföra tulluppsyningsmans
göromål. På senare år bär tullverket
tilldelats cn rad nya arbetsuppgifter.
Dessutom ha andra redan tidigare på
tullverket vilande arbetsuppgifter utökats
i betydande omfattning. Därigenom
har den tidigare fastställda arbetsfördelningen
mellan de olika tjänstegrupperna
inte alls kunnat upprätthållas.
Den viktiga valutakontrollen, som

Nr 8.

Onsdagen den

Uppflyttning av vissa tullval

åvilar tullverket, verkställes till avsevärd
grad av tullvakter. Samma är förhållandet
med den kraftigt utvidgade
exportkontrollen med räkning av licensierat
gods, proviantkontroll, kontroll
av utgående passagerartrafik o. s. v.
Jag tror inte att jag överdriver om jag
säger, att minst 75 procent av de arbetsuppgifter,
som numera åligga tullverkets
inre bevakning, d. v. s. lokalbevakningen,
äro sådana, som enligt den
en gång fastställda arbetsfördelningen
äro att betrakta som uppsyningsmansgöromål.
Trots detta uppgår inte
antalet tulluppsyningsmän till ens hälften
av lokaltullförvaltningens bevakningspersonal.
Denna personal utgöres
av 2 360 man. Men endast 1 166 ha uppnått
tulluppsyningsmans tjänstegrad.
Detta innebär att det överväldigande
flertalet av de ordinarie tullvakterna
får förrätta uppsyningsmansgöromål.
Ingen kan därför bestrida att här föreligga
sådana förändrade och utökade
arbetsuppgifter, som utskottet självt
anger såsom enda förutsättning för att
i nuvarande läge bevilja lönegradsuppflyttningar.

Härtill kommer det skälet, att befordringsmöjligheterna
för tullvakterna äro
urusla. Härom har tullstyrelsen redan
i sitt statförslag för budgetåret 1945/46
bl. a. anfört följande: »För att icke den
vidtagna åtgärden att borttaga tilisyningsmansgraden
skall medföra försämring
av bevakningspersonalens avlöningsförhållanden
är det nödvändigt,
alt befordran till tulluppsyningsmän
kan påräknas efter omkring 14 tjänstår.
Då medelåldern vid antagning till
extra tullvakt är 23 år, borde sålunda
befordran till tulluppsyningsmän kunna
vinnas vid 37 års ålder. Av nuvarande
ordinarie tullvakter» —• det var alltså
år 1945 — »ha emellertid 70 uppnått
en ålder 40 år eller därutöver och
äro 20 i åldern 39 år; för 20 tullvakter
är levnadsåldern 38 år.» Så långt tullstyrelsen.
Sedan dess ha förhållandena
ytterligare försämrats. Tidigare begär -

1 mars 1950.

.ttjänster till tulluppsyningsmanstjänster.

de tullstyrelsen att 100 tullvakitjänster
skulle utbytas mot 100 tulluppsyningsmanstjänster.
Vid denna tid ansågs detta
vara ett minimum av vad som erfordrades
för att inte bevakningspersonalens
avlöningsförhållanden skulle
försämras genom tillsyningsmansgradens
borttagande. Nu inskränker sig
tullstyrelsen till att begära att endast
60 tullvakttjänster skola förändras till
tulluppsyningsmanstjänster, trots att
befordringsförhållanden på senare tid
undergått en allvarlig försämring. Det
är att märka, att tullstyrelsens förslag i
denna punkt betyder en merkostnad av
endast 17 337 kronor per år. För denna
obetydliga kostnad skulle det varit möjligt
att i icke obetydlig mån förbättra
läget för tullvakterna.

Jag beklagar än en gång att inte utskottet
kunnat förmås att acceptera
tullstyrelsens i och för sig mycket blygsamma
förslag. Som en konsekvens av
vad jag anfört skulle jag egentligen yrka
bifall till min motion, som ansluter sig
till tullstyrelsens yrkande. Men då jag
vet att endast små utsikter finnas att
vinna kammarens bifall till motionen,
vill jag inskränka mig till att i stället
för närvarande yrka bifall till reservationen.
Däri påyrkas i varje fall ett tillskott
på ytterligare 10 tulluppsyningsmanstjänster,
och även om detta antal,
såsom framgår av vad jag här anfört,
är långt ifrån tillräckligt, innebär det
ändå en förbättring i förhållande till
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.
Jag vill i det sammanhanget — såsom
tidigare antytts även av herr Henriksson
—. framhålla, att kostnadsökningen
vid ett bifall till reservationen icke
uppgår till 3 000 kronor per år. Då det
dessutom icke med anledning därav
behöver bli någon ändring i Kungl.
Maj :ts och utskottets anslagsberäkningar,
tycker jag att kammaren skulle kunna
gå med på det yrkande, som gjorts
i reservationen.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster till tulluppsyningsmanstjänster.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
är alldeles riktigt, såsom herr Henriksson
anfört, att det rådande lönestoppet
inte utgör något hinder för en förändring
i lönegradsplaceringen för här
ifrågavarande tullvakter. Men jag tror
inte att det spörsmål, som kammaren
nu har att taga ställning till, enbart är
en fråga om huruvida vi skola överflytta
10 eller 20 eller eventuellt, som herr
Sertander i sin motion önskat, 00 tullvakter
till tulluppsyningsmän. Det är
mera en fråga om en gränsdragning
emellan tullvakter och tulluppsyningsmän.
1914 års tullkommission verkställde
på sin tid en gränsdragning mellan
dessa båda grupper. Resultatet förelädes
riksdagen, som 1922 beslöt att antalet
tullvaktcr skulle uppgå till 100
och samtidigt godtog den uppskisserade
gränsdragningen mellan tullvakterna
och uppsyningsmännen. Sedan dess
liar det emellertid skett en uppmjukning
av gränsdragningen emellan dessa
grupper. Det är, som herr Senander
nyss sade, på det sättet att tullvakter
få utföra tulluppsyningsmäns arbete.

Om vi nu bifalla reservationen, vari
föreslås att antalet tullvakter skall ökas
med 20 i stället för av Kungl. Maj:t föreslagna
10, ha vi inte kommit till rätta
med problemet på den punkten. Jag
anser att det ur rättvisesynpunkt är
riktigare att man gör en översyn av
dessa förhållanden och försöker få en
någorlunda riktig gränsdragning. Denna
översyn kan ju också omfatta en
prövning, huruvida den lönegrad, som
för närvarande gäller för tullvakter,
kan anses vara riktig. Jag tror för min
del att vi i detta fall ha att göra med
ett problem, som bör lösas på ett något
bättre sätt än genom att riksdagen
vid skilda tillfällen bifaller en motion
eller ett yrkande om att ett visst antal
tullvakter bör befordras till tillsyningsinän.
Hela den argumentering som herr
Senander framförde var uteslutande ett
understrykande av den uppfattning utskottet
har på denna punkt, och då ut -

skottet i sin skrivning förordar eu sådan
översyn, anser jag att detta i år
må vara tillräckligt. Jag hemställer därför,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Beträffande
gränsdragningen eller rättare
sagt arbetsfördelningen mellan tullvakter
och tulluppsyningsmän är det redan
nu fastslaget av tullstyrelsen i dess vid
olika tillfällen ingivna statförslag, att
en sådan praktiskt taget är omöjlig att
upprätthålla och att de flesta göromål
som numera förekomma inom tullverket
äro sådana att de rätteligen borde
utföras av tulluppsyningsmän. Då det
här gäller ett så blygsamt krav från.
tullstyrelsens sida som att 60 tullvakttjänster
skola utbytas mot 60 tulluppsyningsmanstjänster,
innebär väl detta
ett minimum av vad man kan begära
för att över huvud taget få tulluppsyningsmannagöromålen
lagda i rätta
händer. Skulle man tillgodose det föreliggande
behovet eller utgå ifrån vad
erfarenheten visat i fråga om arbetsfördelningen,
skulle man få anledning
att begära inrättande av ytterligare ett
par hundra tulluppsyningsmanstjänster.
Det är redan så klart fastslaget som
över huvud taget är möjligt, att arbetsfördelningen
mellan de ifrågavarande
båda grupperna i stort sett inte går att
upprätthålla, beroende på att till tullverket
ha överförts en rad nya uppgifter
och — som jag tidigare framhöll
—• att verket fått utökade arbetsuppgifter,
som äro att hänföra till tulluppsyningsmannagöromål.
Här gäller
det nu endast ytterligare 10 tjänster utöver
de av Kungl. Maj:t föreslagna. Ett
inrättande av dessa tjänster kan ju
inte på något sätt föregripa en eventuell
framtida utredning beträffande
gränsdragningen mellan de båda grupperna.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
tror att herr Senander har rätt då han

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster till tulluppsyningsmanstjänster.

säger, ait det är j>raktiskt taget omöjligt
att upprätthålla en gränsdragning
emellan tullvakter och tulluppsyningsmän
på grund av att dessa båda gruppers
arbetsuppgifter sammanfalla på
ett sådant sätt, att man inte kan skilja
dem åt. Då är det ju förvånansvärt att
man alltjämt har dessa två olika grupper.
Detta gör det ännu mera angeläget
att man företar en översyn av hela
detta spörsmål. För mig är det uteslutande
rättvisesynpunkter som äro avgörande
när jag förordar en översyn
av dessa förhållanden. Jag kan inte
anse att det är rättvist, att man hugger
en siffra ur luften och behåller ett
system, som innebär att tulivakter och
tulluppsyningsmän sida vid sida skola
utföra samma arbete. Det är detta spörsmål
som jag anser att man bör klara ut
vid en blivande översyn. Det är alltså
inte bara fråga om 10 tullvakter. Ty
även om man inrättar ytterligare 10
tullvakttjänster, står i alla fall rättvisekravet
kvar.

Herr SENANDER: Herr talman! Herr
Lindholm säger, att man »huggit en
siffra ur luften». Jag vill fästa uppmärksamheten
på att tullstyrelsen, som jo
inte är känd för att vara så värst generös
när det gäller att framställa krav
i det avseende det här gäller, har grundat
sina beräkningar på mycket reella
fakta och ansett det till fullo klariagt,
att tullverkets mera kvalificerade arbetsuppgifter
ha utökats i avsevärd
grad på senare tid. Härtill komma
emellertid också, såsom jag framhöll i
mitt anförande, befordringssynpunkterna,
vilka givetvis inte heller böra fr&nkännas
betydelse i detta sammanhang.
Det är som jag tidigare framhållit ett
faktum, att det stora flertalet — jag har
inte sagt alla — av de ordinarie tullvakterna
redan nu utföra tulluppsyningsmannagöromål.
Tullstyrelsen bör
väl i alla fall kunna betecknas som sakkunnig
på området, och den rör sig

säkerligen inte i det tomma intet när
den framställer sina förslag.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Det råder inte några delade meningar
om att det kan föreligga behov av att
företaga den översyn som herr Lindholm
talade om. Reservanterna ha samma
uppfattning. Och det är alldeles
uppenbart att denna översyn kommer,
vare sig utskottet säger någonting om
den eller inte, eftersom Kungl. Maj:t
redan har tillkallat en tjänsteförteckningsrevision,
som bl. a. får till uppgift
att reda ut den sak det här gäller.
Det förefaller mig emellertid uppenbart
att man i avvaktan på denna utredning
hör göra någonting för att i någon mån
förbättra de förhållanden som råda.
Att en förbättring måste ske, därom
är man tydligen enig. Frågan är bara:
Skola vi ha ytterligare 10 tjänster eller
20? När reservanterna stannat för 20
tjänster, ha vi gjort det på enligt vår
åsikt goda grunder, eftersom Kungl.
Maj :t under förra året var av den meningen
att man borde ha det antal
tjänster som det blir om man lägger till
de 20, som vi nu ha föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Senander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vil!, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
138 ja och 61 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 32—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Grunderna för höjning av löner enligt
statens löneplansförordning m. in.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av Kungl. Maj:ls proposition
angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

I propositionen nr 41 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 januari 1950,
föreslagit riksdagen

dels besluta

1) att höjning av belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
tills vidare under år 1950 skulle ske
enligt samma grunder som gällt under
år 1949; samt

2) att kristillägg tills vidare under
år 1950 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under år 1949;

dels ock att under åttonde huvudtiteln
till kristillägg för budgetåret 1950;
51 anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj ds förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft en inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. väckt
motion (11:421), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att höjning av
belopp, som angåves i de i 3 § statens
löneplansförordning intagna grundlönetabellerna,
tills vidare under år 1950
skulle ske med 20 procent, att kristillläggen
tills vidare under år 1950 skulle
utgå med proportionellt sett motsvarande
belopp samt att under åttonde
huvudtiteln till kristillägg för budgetåret
1950/51 skulle anvisas erforderligt
förslagsanslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionen
II: 421,

A. besluta

1) att höjning av belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna, tills vidare
under år 1950 skulle ske enligt samma
grunder som gällt under år 1949;

2) att kristillägg tills vidare under
år 1950 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under år 1949;

B. till Kristillägg för budgetåret 1950/
51 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 500 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr SENANDER: Herr talman! Statsutskottet
har än en gång tillstyrkt lönestopp
för statstjänarna. Det innebär, att
när året gått till ända, statens anställda
ha haft ett absolut lönestopp i tre och
ett halvt år. Under den tid som hittills
gått ha ju som bekant levnadskostnaderna
stigit i väsentlig grad. Statstjänarna
ha icke haft någon chans att höja
sina inkomster, medan andra samhällsgrupper
i större eller mindre grad kunnat
kompensera sig för prisstegringarna.

Onsdagen den 1 inars 1950.

Nr 8.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

För statstjänarna har det icke funnits
någon som helst möjlighet att öka sina
inkomster genom stegrade arbetsprestationer
eller genom tillgripandet av nödfallsutvägen
att genom övertidsarbete
öka sin förtjänst. Det hjälper inte hur
mycket en statstjänare stegrar sin arbetsprestation.
Hans lön är reglementariskt
fastlåst. Övertidsarbete förrättas
visserligen i stor utsträckning på nätter
och sön- och helgdagar, men kontant
ersättning för övertidsarbetet är
praktiskt taget utesluten. Statstjänaren
får nöja sig med tidskompensation, som
vederbörande myndigheter tilldela honom,
oftast på tider som gör den ganska
värdelös. Däremot har ett stort antal
statstjänare tvingats att offra fritid efter
nattjänst för att skaffa sig bidrag
till sin och sina familjers existens genom
att arbeta som expressbud, transportkarlar,
metallarbetare, livförsäkringsagenter,
inkasserare, speditionsarbetare
o. s. v. Detta förhållande är enligt
min mening skandalöst. Något mildare
uttryck kan man inte gärna använda
för att karakterisera det faktum,
att staten betalar den stora massan av
sina anställda löner, som inte tillåta en
dräglig existens utan tvinga dem att
genom arbete på fritid bryta mot 8-timmarslagen
för att över huvud taget kunna
existera något så när drägligt.

Om man säger att det råder nödläge
bland stora grupper av statspersonalen,
så säger man inte för mycket. I alldeles
särskild grad gäller detta de yngre
tjänstemännen. Bland dem finnas åtskilliga
tusenden, som ha löner som hålla
sig vid och under 400 kronor i månaden.
Dessa yngre tjänstemän ha tagit
anställning hos staten, därför att de
trott på talet om staten som mönsterarbetsgivare.
De ha följt intentionerna i
den statliga propagandan och bildat familj.
De ha lockats av de relativt lättåtkomliga
statliga bosättningslånen och
tagit på sig skuldsättningens bördor i
tron, att efterkrigsprogrammets löften
om höjd levnadsstandard voro allvar -

ligt menade och inte bara skådebröd.
I stället ha de mötts av lönestopp, minskade
befordringsmöjligheter, ökade
skatter och stegrade levnadskostnader.
Är det att undra på om dessa unga,
friska och arbetsföra människor hålla
på att drivas till förtvivlan? De slita
och arbeta på fritid för att rädda sig
själva och sina familjer från misär. I
tjänsten ställer man de största krav på
deras arbetsduglighet och arbetsvillighet.
De tvingas att utföra nattvakter,
ofta varannan natt. De få tjänstgöra i
regel varannan sön- och helgdag, ibland
oftare. Deras fritid blir söndersplittrad
och hela deras ungdom förgår i ett evigt
malande med nattvakter och sön- och
helgdagstjänstgöring.

Jag skulle vilja fråga: Är det omöjligt
för statsmakterna att begripa, att
statstjänarna inte gärna kunna tåla hur
mycket kallt stål som helst? Det ser
faktiskt ut, som om statsmakterna inte
känna till det verkliga läget bland de
sämst ställda av sina egna tjänstemän.
Statsmakterna tyckas mera intressera
sig för höjning av prästlöner och höjning
av lönerna för avpolletterade mer
eller mindre odugliga eller obehövliga
högre statstjänstemän och för statsrådspensioner
än för de dåligt avlönade
lägre statstjänarna. Samhällsgrupper,
som redan befinna sig i gynnad
ställning, bli sannerligen inte avfärdade
med en hänvisning till »tidsläget». De
få sitt och mer till — oberoende av
»tidsläget». Men den stora massan av
statsanställda tvingas föra en alltmera
osäker existens, och deras rimliga anspråk
avspisas gång efter annan med en
enkel hänvisning till »det rådande läget».
Detta är ingenting nytt. Sådan har
behandlingen av statstjänarna alltid varit,
så långt tillbaka jag kan minnas.
Motiveringarna ha varit skiftande.
Ibland har det varit »hänsyn till statens
finanser», ibland »hänsyn till
andra mera trängande samhällsbehov»,
som termen låtit, ibland »hänsyn till
krisliiget» och nu senast »hänsyn till

3 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordnir.g m. m.

den samhällsekonomiska balansen». Om
hänsynen till de små löntagarhemmens
ekonomi har det däremot sällan talats.

Det är betecknande för situationen
av i dag, att arbetarna och de små löntagarna
i övrigt få vidkännas en standardförsämring
mitt under en lysande
högkonjunktur. Guldet flödar in i företagens
kassaskåp. Aldrig förr ha de stora
bolagen haft så glänsande tider som
nu. Förmögenheterna öka i snabbt tempo
genom de stora vinsterna, som statsmakterna
genom den fria avskrivningsrätten
generöst låta hamna i företagens
fonder. I ett sådant läge bjudas de arbetande
massorna lönestopp, höjda levnadskostnader
och ökade skatter. Motiveringen
för denna ekonomiska politik
är av det slag, att den utmanar både
harmen och löjet. Den borgerliga nationalekonomien
firar triumfer i statsmakternas
ekonomiska politik. Alla dess
gamla argument, som tidigare så grundligt
skjutits sönder av socialistiska ekonomer,
ha fått en renässans och utnyttjas
flitigt av socialdemokratiska agitatorer
för att motivera lönestoppet och
andra påfund som tillkommit i syfte att
säkra den kapitalistiska profiten.

Det nu över 100 år gamla argumentet,
att höjda löner betyda motsvarande
prisstegringar, har sålunda införlivats
med lönestoppsagitatorernas arsenal,
ja, det är det grundläggande skäl, som
anföres för att söka förmå de arbetande
folkskikten att acceptera lönestoppspolitiken.
Argumentet i fråga är en platthet,
som faller på sin egen orimlighet.
Jag har tidigare framhållit — och jag
understryker det nu — att om detta
argument vore riktigt, så skulle hela
lönekampen vara meningslös och fackföreningsrörelsen
överflödig, och löntagarna
kunde i stället, liksom innan
fackföreningsrörelsen kom till, låta arbetsgivarna
bestämma över lönesättningen.
Om det vore så, att lönestegringar
med naturnödvändighet måste
medföra motsvarande prisstegringar,
skulle ju omvänt lönesänkningar med -

föra motsvarande prissänkningar. Då
vore det egentligen likgiltigt vilken betalning
som utginge, alldenstund priserna
skulle följa variationerna i lönesättningen.
Varje människa som inte
blivit bergtagen av den borgerliga nationalekonomiens
floskler vet, att så
icke är förhållandet. Kampen om lönens
storlek är en kamp om andelen i arbetsprodukten.
Om arbetarna lyckas kämpa
sig till högre löner, betyder detta en
motsvarande minskning av profiten.

Jag upprepar vad jag sagt en gång
tidigare: Om höjda löner betyda motsvarande
höjningar av priserna, hur
vill man då förklara, att de våldsamma
prisfall som orsaka produktionskriserna
inträffa vid en tidpunkt, då lönerna
befinna sig i ständig stegring och köpkraften
är som starkast? Nej, denna
teori är alltigenom falsk! Men den är
mer än så. Den är ett uttryck för den
hjälplöshet som behärskar de maktägande
i våra dagars kapitalistiska samhällen.
Det är ingenting mindre än en
bankruttförklaring, när man förklarar,
att produktionsresultatet per arbetare
måste ökas, innan en lönestegring kan
ske. Det är detsamma som att förklara,
att ingen lönehöjning kan ske utan att
kapitalisterna samtidigt få öka sin
profit.

Landsorganisationens ordförande,
Axel Strand, sökte för ett par år sedan
åskådliggöra denna hjälplöshetens teori
på följande sätt: »Det finns ett gammalt
ordspråk som säger: När det regnar
välling har den fatttige ingen sked. Nu
när alla ha sked, finns det inte välling
tillräckligt. Vi måste följaktligen
göra mer välling eller också mindre
skedar, om det hela skall gå ihop.»
Så talade ledaren för en landsorganisation,
som på sin tid skapades för att
föra lönekamp, icke för att engagera sig
för lönestopp. Herr Strands liknelse är
barnslig. Han tycks ha glömt att den
vällingskål, ur vilken arbetarna äta,
är fvlld med hela produkten av det nationella
arbetet. De som ha stora väl -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Grunderna för höjning av löner

lingskedar ta för sig mera av vällingen
än de som ha mindre skedar. Det som
hindrar de små löntagarna att ta mera
ur skålen är alltså varken skålens litenhet
eller den ringa mängden av innehållet
utan deras mindre skedar. Vad man
här pläderar för är en eländets filosofi,
som i grunden förutsätter, att arbetarnas
andel i arbetsprodukten inte kan
ökas utan att samtidigt kapitalisternas
profit måste ökas. Den betyder att man
betraktar den kapitalistiska utsugningen
som en ofrånkomlighet, och den är
tillkommen för att rädda balansen i ett
samhälle, där 1 procent av befolkningen
äger halva nationalförmögenheten, medan
99 procent få dela den andra
hälften.

Det är på dessa grunder vi bekämpa
lönestoppspolitiken. Vi anse att det
finns utrymme för löneförhöjningar för
de små löntagarna utan att dessa skola
behöva pressas till ökad arbetsintensitet.
Redan nu är arbetskraften ansträngd
till bristningsgränsen i den högt rationaliserade
svenska industrien. Detsamma
gäller också om statstjänarnas arbetskraft,
såsom jag förut har påvisat.
Den utnyttjas till det yttersta, samtidigt
som tusentals statstjänare erhålla en
lön, som icke alls motsvarar deras ansvarsfulla
och pressande tjänstgöring
och som icke medger ett drägligt uppehälle.
Staten är sålunda en dålig arbetsgivare.
I stället för att söka framstå som
en mönsterarbetsgivare i den bättre bemärkelsen
har den hittills framträtt
som ett mönster i sämre bemärkelse.
Under krigsåren pressade staten först
sinai egna anställda till en standardsänkning
och gav därmed ett dåligt föredöme
åt de privata arbetsgivarna. Nu
upprepas det föga uppbyggliga skådespelet
från krigsåren. Statsmakterna
pressade lönestoppet på sina egna anställda
redan ett och ett halvt år innan
andra grupper fingo vidkännas lönestopp.
I detta sammanhang skulle jag
vilja ställa en fråga till finansministern
eller den som i hans ställe vill svara:

enligt statens löneplansförordning m. m.

Hur kan finansministern, såsom sker i
propositionen, påstå, att lönestoppet
för statstjänarna tillkom den 1 juli 1948,
då det är ett obestridligt faktum, att det
trädde i kraft redan den 1 juli 1947?
Och hur kan utskottet underlåta att
rätta till denna uppenbara oriktighet?
Är det månne så, att man söker konstruera
upp ett nytt datum för lönestoppets
tillkomst för att slippa lindrigare
undan, då det framdeles gäller att åtminstone
i någon mån kompensera
statstjänarna för de offer som de tidigare
än andra samhällsgrupper måst
bringa på lönestoppets altare? Med de
bittra erfarenheter statstjänarna tidigare
haft av den statliga lönepolitiken
är det icke alls förvånande om de spåra
en sådan tendens bakom försöket att
flytta fram datum för lönestoppets tillkomst.

Vi ha i vår motion yrkat, att statstjänarna
skulle erhålla ett tillägg på 20
procent i stället för de 12 procent som
föreslagits i propositionen. Motiveringen
för detta vårt krav är i detalj utvecklad
i motionen. Jag skall därför här
endast i korthet ange varför vi rest
detta krav. Som bekant finns det till
uppgörelsen om lönestopp för statstjänarna
fogad en garantiregel som säger,
att om indextalet 169 uppnås, skola
statstjänarna ha ett tillägg av 20 procent.
Om inte indexrensningen genomförts
år 1948, skulle statstjänarna redan
från och med den 1 januari 1949 ha varit
berättigade till 20 procents tillägg.
Då hade nämligen det orensade index
nått talet 169. När rensningen genomfördes,
uttalades från regeringshåll —-och det förutsattes även i uppgörelsen
med statstjänarna — att »det vore stridande
mot garantiregelns syfte om direkta
prisstegringar ersattes med subventioner».
Dessa utfästelser ha knappast
infriats. Index med skatter inräknade
företer i dag siffran 170, medan
det rensade index ger talet 166. C.nrantiregcln
har därför enligt min mening
förlorat varje praktisk betydelse.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. nt.

Prisstegringar ha skett utan att det rensade
index stigit, tack vare subventionspolitiken.
I verkligheten är sålunda det
s. k. taket genombrutet. Det är på dessa
grunder som vi framfört yrkandet om
förhöjning av beloppen i löneplansförordningen
med 20 procent.

Innan jag slutar mitt anförande, skulle
jag vilja säga några ord om folkpartiets
dubbelspel i sitt förhållande till statstjänarna.
Alla veta, att ingen enda folkpartist
här i riksdagen reagerat mot
statstjänarnas lönestopp. Herr Ohlin och
hans trogna trupper ha slutit upp som
en man, då det gällt att påtvinga statstjänarna
lönestopp. Ingen folkpartiröst
har höjts här i riksdagen för en avveckling
av lönestoppet för statstjänarna.
Varje folkpartist har givit sin röst åt de
upprepade förslagen att låsa fast statstjänarnas
rörliga tillägg. Men det hindrar
inte herr Ohlin att fara land och
rike runt och utge sig som statstjänarnas
och andra tjänstemäns specielle
skyddsängel, som egentligen bara vill
ha lönestopp för arbetarna, men inte
för statstjänarna. Efter varje sådant anförande
har han rest tillbaka till riksdagen
och röstat för statstjänarnas lönestopp.
Det må ursäktas mig, om jag
betecknar en dylik hållning som dubbelspel.
Vi äro mycket intresserade av
att se, om herr Ohlin och hans parti
skola fortsätta spelet även vid årets
riksdag. Herr Ohlin har nyss hållit ett
föredrag och talat om »ojämnheter i lönestoppspolitiken».
Han syftade därvid
på ojämnheter till statstjänarnas och
tjänstemännens i övrigt nackdel. Det
finns nu en möjlighet för herr Ohlins
parti att gå från ord till handling genom
att ta ställning till förmån för vår
motion. Äro herr Ohlins ömma känslor
för statstjänarna äkta, bör han kunna
övervinna eventuella komplex och stödja
vår motion. Till »ojämnheterna» borde
kunna räknas, att statstjänarna ett
och ett halvt år tidigare än andra grupper
fingo vidkännas lönestopp och följ -

aktligen äro berättigade att före andra
slippa från lönestoppet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till min motion. Jag
kan redan nu förutskicka, att jag kommer
att begära votering, inte minst för
att pröva folkpartiets hållning i frågan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!

Frågan om statstjänarlönerna har ju liksom
andra lönefrågor föregåtts av överläggningar
mellan de berörda parterna,
och de resultat som man därunder kommit
till redovisas i den proposition, som
vi nu behandla. Man har på detta liksom
på andra områden fastställt, att
1949 års löner också skola gälla under
1950. Med hänsyn härtill kunde frågan
för min del betraktas som avgjord. När
jag trots detta har begärt ordet är det
närmast med anledning av att man i en
kommunistmotion har begagnat tillfället
att ge spridning åt vissa vilseledande
uppgifter, som jag tror att jag gör
kammaren en tjänst med att här lägga
till rätta.

Herr Senander gör i sin motion,
II: 421, gällande — liksom han gjorde i
sitt nyss hållna anförande — att garantiregeln
egentligen skulle ha trätt i
kraft redan den 1 januari 1949, eftersom
levnadskostnadsindex, i vilken de
direkta skatterna ingingo, då uppnått
talet 169. Indextaket skulle därför vara
genombrutet, menar herr Senander.
Denna uppgift är oriktig. Herr Senander
har möjlighet att själv kontrollera
detta genom att se igenom de handlingar
som finnas rörande frågans tidigare
behandling och som han själv har hänvisat
till i sin motion. Faktum är nämligen,
att om vi hade haft kvar en index,
i vilken de direkta skatterna hade
ingått, hade vi också haft ett »tak», som
legat högre, nämligen vid talet 173. Det
talet svarar nämligen mot talet 169 i den

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Grunderna för höjning av löner

serie, som vi nu tillämpa. Oavsett vilken
indexserie man väljer blir alltså resultatet
detsamma. I vardera serien
skulle vi ha haft tre enheter kvar till
det s. k. taket: i den nu tillämpade serien
från talet 166 till 169 och i serien
med de direkta skatterna inräknade
från talet 170 till 173. Det blir alltså
ingen förändring av nu rådande förhållanden,
vilken serie man än tillämpar.

Vidare göra herr Senander och hans
medmotionärer i ett avsnitt i motionen
gällande, att statstjänarnas anslutning
till lönepolitiken endast är ett uttryck
för den mening, som råder inom ledningarna
för Statstjänarkartellen och
TCO, medan, som det heter i motionen,
»ingenting kan vara oriktigare än talet,
att ''statstjänarna’ lämnat sin medverkan
till lönestoppspolitiken». Jag kanske får
erinra herr Senander om att innan man
i Statstjänarkartellen fattade några beslut
om inkomststabiliseringen hade de
förbund, som tillhöra denna organisation,
mycket grundligt prövat frågan
och tagit ställning till densamma. Vidare
får iag kanske erinra om att fyra
av dessa förbund under de två senaste
åren ha haft kongresser, under vilka
denna fråga har behandlats och där
man antingen enhälligt eller med myckel
stor majoritet beslutat ge sin anslutning
till inkomststabiliseringen och
till den politik, som statsmakterna i övrigt
ha fört.

Jag tror också, att samma förhållanden
som gälla för Statstjänarkartellens
del också gälla för TCO. Herr Senander
känner själv väl till, att innan frågan
avgjordes sista gången inom det förbund
som herr Senander tillhör, hänsköts
den till prövning i de olika avdelningarna,
som med stor majoritet biträdde
den ordningen, att man skulle
binda sig för att även under 1950 bibehålla
inkomsterna oförändrade.

Men låt oss ändå anta, att statstjänarna
i allmänhet ha en annan mening än
den, som kommit till uttryck genom
organisationslcdningarnas beslut, och

enligt statens löneplansförordning m. m.

att de ha samma mening som herr Senander
och övriga kommunister, nämligen
att inkomststabiliseringen över
huvud taget är ett onödigt ont. Om så
vore förhållandet, är det väl sannolikt,
att statstjänarna i allt större utsträckning
skulle ge kommunisternas politik
sitt stöd, att de skulle invälja kommunister
i sina avdelningsstyrelser, att de
skulle utse kommunister som ombud
vid kongresserna och till ledningarna i
fackförbunden för att kunna vara säkra
på att den mening, som enligt herr
Senanders uppfattning finns bland
statstjänarnas flertal, också komme till
uttryck.

Men om vi se på förhållandena sådana
de gestaltat sig under senare år, finna
vi att raka motsatsen inträffat. Avdelningar,
som tidigare i någon utsträckning
ha valt in kommunister i
sina avdelningsstyrelser, ha försökt att
undan för undan bli kvitt dem. Det
finns därför inte någon samstämmighet
mellan statstjänarmajoritetens mening
och den mening, som företrädes av
kommunisterna. Statstjänarna vilja inte
ha kommunister som sina talesmän i
avdelningarna. Denna utveckling pågår
alltjämt, trots att herr Senander & Co
göra allt för att uppnå motsatsen. I slutet
av förra året voro sålunda kommunisterna
ute och propagerade bland
statstjänarna för att vinna deras anslutning
till sin politik. Man gjorde det genom
att förespegla statstjänarna att de}
var möjligt inte bara att erhålla en förbättring
av det rörliga tillägget på upp
till 20 procent, utan också att få ett engångstillägg
på 500 kronor och eu allmän
lönereglering.

Man försökte att få statstjänarna
med på detta, men nu bär tydligen
herr Senander själv kommit på andra
tankar, eftersom han inte har ansett
sig böra ta med två av de krav, som
han ställde i sin motion i höstas. Jag
vill därför ställa den frågan till herr
Senander: Vad tror herr Senander att
de statstjänare, som ha trott på kom -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

munisternas löften, säga om att kommunisterna
inte ens ha vågat föra fram
dessa frågor för riksdagen i år?

Även motionens yrkande måste emellertid,
mot den bakgrund som vi nu
faktiskt ha, te sig ganska underligt. Ett
bifall till kommunisternas motion skulle
nämligen betyda, att man, sedan statens
arbetare och arbetarna i övrigt i landet
ha varit med om att prolongera sina
avtal för 1950, skulle öka lönerna för
statens tjänstemän. Märk väl, att motionen
innebär, att man inte bara skulle
öka lönerna för de lågt avlönade grupper,
som herr Senander har talat om,
utan också öka lönerna för de välavlönade
statstjänstemännen. Det betyder,
att man med retroaktiv verkan från 1
januari i år skulle ge byråcheferna omkring
100 kronor mera per månad,
samtidigt som stationskarlarna skulle
få 32 kronor mera per månad. Jag undrar,
om det är detta herr Senander avser,
då han talar om att man skall föra
en politik i de arbetande massornas
intresse?

I det anförande, som herr Senander
höll, kunde han givetvis inte låta bli att
också erinra om det beslut i prästlönefrågan,
som riksdagen fattade i slutet
av förra året. Jag har ingen anledning
att på den punkten bemöta honom i
sak. Jag konstaterar bara att detta beslut
icke innebar, att prästerna få några
omedelbara lönestegringar. Det var ett
beslut i princip. Lönestegringen skall
inte träda i kraft förrän vid en tidpunkt,
då man kan räkna med att även
andra samhällsgrupper skola kunna få
sina inkomster förbättrade.

Ha herrar Senander, Hagberg och Lager
gjort klart för sig vad deras motion
i realiteten innebär? I andra att-satsen
i motionens kläm föreslår man, att kristilläggen
tills vidare under år 1950 skola
få höjas i proportion till det rörliga
tillägget. Detta betyder, att kristillägget
skulle höjas från 24,4 till 35,6 procent.
Men nu är ju läget det, att bland det
fåtal löntagare, som ännu uppbära kris -

tillägg i vårt land, är en mycket stor
del präster. Kommunisternas förslag innebär
alltså, att man med retroaktiv
verkan från 1 januari i år skall höja
lönerna för prästerna med i vissa fall
upp till 100 kronor per månad. Jag vill
här framställa ännu en fråga: Tro ni,
herrar kommunister, att det finns stöd
för ett sådant yrkande bland de arbetande
massorna, som ni bruka förklara
stå bakom er politik?

Herr talman! Med detta skall jag
lämna kommunisternas motion. Den är
utan tvekan tillkommen i propagandasyfte,
och jag tillåter mig tro, att motionens
upphovsmän komma att få föga
glädje av sin propaganda ute bland
landets statstjänare och löntagarna i
övrigt.

Jag inledde mitt anförande med att
notera, att propositionen om oförändrade
statstjänarlöner bygger på en överenskommelse.
Det är alldeles självklart,
att statstjänarna äro beredda att fullfölja
denna överenskommelse, trots att
deras löner i många fall äro låga och
deras ekonomiska bekymmer stora. Jag
tror dock, att de dela dessa bekymmer
med andra löntagargrupper i vårt land.
Med hänsyn därtill bör en förbättring
av deras inkomster ske, så snart omständigheterna
medge detta. När inkomststabiliseringen
i sin nuvarande
hårda och allmänna form släpper, blir
det enligt min mening nödvändigt att
se till, att statstjänarnas löner räknas
upp, detta såväl med hänsyn till
de levnadskostnadsökningar som ha inträffat
sedan deras löner fastställdes
som med hänsyn till de inkomstförskjutningar
uppåt som ha skett för sådana
grupper i vårt samhälle, som ha
haft ett rörligt lönesystem med möjlighet
till inkomstökningar även under
den tid som inkomststabiliseringen har
gällt.

Med förhoppning om att verklig hänsyn
skall tagas till dessa omständigheter,
när förhandlingarna om statstjänarnas
löner på nytt tas upp, ber jag,

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Senander använde en hel del starka uttryck,
när han skulle karakterisera den
nuvarande lönepolitiken i vårt land.
Han ville göra gällande, att det vore
något slags bankruttförklaring, att ingen
löneökning skulle kunna ske utan en
samtidig produktionsökning. .lag måste
med en viss förvåning notera, att herr
Senander så starkt reagerade emot den
principen, ty just den principen är i
dag stadfäst i en hel del av de länder,
som stå herr Senander mycket nära. I
folkdemokratierna är det nämligen fastslaget,
att en löneökning där inte får
ske utan att man samtidigt kan uppvisa
en motsvarande produktionsökning. Ja,
man har exempelvis i Tjeckoslovakien
gått så långt, att det i lag fastslagits, att
det är socialministern, som skall bestämma
lönerna, och där har också
fastslagits, att löneökningar inte utan
vidare skola få genomföras. Och varför?
Jo, motivet härtill är, att man vill
förhindra den rörlighet på arbetsmarknaden,
som annars skulle uppstå. Det är
ju ganska märkligt att finna, hurusom
herr Senander i mycket kraftiga ordalag
fullständigt underkänner att samma
politik praktiseras i vårt land, även
om den föres i mycket mildare form.
Jag undrar om inte herr Senander i alla
fall har ett visst behov av att samordna
sitt politiska framträdande i vårt
land med vad som är praxis i de länder,
som han betraktar som ett föredöme
för oss här hemma. Jag skulle
kunna ytterligare exemplifiera, hurusom
det skär sig mellan teori och praktik
hos herr Senander. Herr Henriksson
har ju på ett ganska uttömmande sätt
klarlagt hela detla problem. Jag kan
därför för min del begränsa mig till
elt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
tänker inte ta upp någon polemik med
herr Lindholm på det område han nu
gav sig in på. Jag skulle bara vilja
säga, att det är väl ändå en väsentlig
skillnad på länder, där det inte finns
kapitalister, och vårt land, där kapitalisterna
alltjämt dominera hela produktionsordningen.
Kan man inte skilja
på dessa ting, kan man över huvud
taget inte diskutera dem.

Jag vidhåller vad jag sade tidigare,
nämligen att det ingenting annat är än
en bankruttförklaring, då man säger,
att man inte har utrymme för höjda
löner i ett land, där bolagen- ständigt
öka sina vinster, där profiterna ständigt
stegras och där det finns goda marginaler
för löneförhöjningar. Jag kallar
det för en bankruttförklaring, att
man där säger, att det är omöjligt att
höja lönerna utan att samtidigt produktionskapaciteten
per arbetare ökar.

Sedan några ord till herr Henriksson.
Han utgår ifrån, och det är ju ganska
naturligt, att det här föreligger en
överenskommelse mellan statstjänarnas
intresseorganisationer och regeringen,
och han menar förmodligen, att det
ur den synpunkten egentligen inte är
så mycket att diskutera. Men så länge
riksdagen har det slutliga avgörandet,
bör man väl i alla fall också kunna diskutera
en sådan uppgörelse. Om man
inte gillar uppgörelsen i fråga, så bör
man väl också ha rätt att i egenskap
av riksdagsman motionsledes föra fram
sina synpunkter eller låta dem komma
till uttryck på annat sätt.

Nu påstår herr Henriksson, att vi i
vår motion gjort oss skyldiga till en
del oriktigheter. Han åberopar framför
allt den jämförelse vi göra i motionen
mellan rensat och orensat index och
att vi säga att därest detta orensade
index hade tillämpats, så skulle taket
ha varit genombrutet. Han förklarar nu,
att detta är fullkomligt felaktigt. Gentemot
detta vill jag invända att, då den
första uppgörelsen om fastlåsning av

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

det rörliga tillägget träffades, skedde
den på grundval av det orensade index,
och med utgångspunkt härifrån
skulle taket i dag ha varit genombrutet.
Detta tror jag inte herr Henriksson
kan bestrida.

Herr Henriksson anför vidare, att
Statstjänarkartellen och övriga topporganisationer
bland statstjänarna
grundligt prövade denna fråga, innan
de accepterade uppgörelsen om fastlåsning
av det rörliga tillägget. Detta
bestrider jag inte. Vad vi anmärka på
är, att man inte underställt medlemmarnas
prövning en dylik uppgörelse.
Detta system har man alltid åtminstone
tidigare brukat tillämpa på det fackliga
området. Om man exempelvis har
träffat ett avtal, som statstjänarna godkänt
— jag avser nu det ursprungliga
avtalet om det rörliga tillägget, mot vilket
inga anmärkningar restes — och
om man sedan står i begrepp att träffa
en uppgörelse, som är sämre än det
tidigare avtalet, då tycker jag att det
borde ligga i ledningarnas eget intresse
att underställa respektive medlemmar
det nya avtalet för prövning.

Nu säger herr Henriksson, att av allt
det som under senare tid inträffat på
detta område — fackliga val och annat
— har det framgått, att kommunisterna
inte vunnit någon resonans för sin
ståndpunkt när det gäller lönestoppspolitiken.
Ja, herr Henriksson vet mycket
väl, att med de stora resurser lönestoppsagitationen
har till förfogande —
en övermäktig organisationsapparat
och såväl den borgerliga som den socialdemokratiska
pressen — är det inte
så märkvärdigt att man kan tränga tillbaka
radikala representanter inom
fackföreningarna, trots lönestoppet. Tyvärr
ha statstjänarna dessutom i stor
utsträckning resignerat, inte minst på
grund av den maktfullkomlighet, som
deras egna ledningar ha visat.

Men om nu statstjänarna, såsom herr
Henriksson påstår, verkligen äro helt
överens om denna politik — detta är

ju inte alls fallet, tv många av herr
Henrikssons egna partivänner revoltera
våldsamt — varför har frågan då
inte underställts medlemmarnas prövning?
Varför inte en allmän omröstning,
när allt enligt herr Henriksson
är så väl tillrättalagt för ett »gynnsamt»
resultat?

Vidare vill jag påpeka, att ledningarna
för statstjänarnas organisationer

— liksom andra fackliga organisationers
ledningar — visat sig inte alltid
så väl känna läget bland medlemmarna.
Jag vill erinra om att herr Wigforss år
1944, då det påtalades vilka dåliga löner
de sämst ställda statstjänarna hade,
kände sig föranlåten att här i riksdagen
ge statstjänarnas ledningar en reprimand
för att de inte uppmärksammat
honom på detta förhållande.

Hela denna lönestoppspolitik kan inte

— på de grunder jag tidigare anfört —
anses vara i det arbetande folkets intresse.
Det är ju ändå ett faktum som
inte går att bestrida, att lönestoppet
inte bara inneburit att man säkrat bolagsvinsterna.
De ha också kunnat ökas
i avsevärd grad.

Slutligen skulle jag vilja säga ett par
ord i anledning av herr Henrikssons
märkliga påstående, att vi här skulle
ha dragit en lans för prästlönerna. Herr
Henriksson tyckte sig tydligen ha funnit
ett korn för små fåglar, då han
anmärkte på att vi i motionen tagit
med yrkandet om höjning av kristillläggen
för de oreglerade grupperna.
Om herr Henriksson tagit litet bättre
reda på saken skulle han säkerligen
inte ha försökt sig på konststycket att
konstruera en motsättning mellan detta
vårt yrkande och vår hållning i prästlönefrågan.
För det första rör ju yrkandet
inte enbart prästerna utan också
andra grupper. För det andra, och det
är det allra viktigaste, beslutade 1947
års riksdag att kristillägget skulle regleras
i anslutning till den procentuella
förhöjningen av de nyreglerade lönerna.
Vårt yrkande är, såsom vi sett

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

det, en ofrånkomlig konsekvens av detta
riksdagens principbeslut, och detta
kunde ju herr Henriksson, om han inte
kände till det förut, ha fått upplysning
om överst på s. 2 i utskottets utlåtande.
Man kan ju begära att man inte, då
läget är sådant, skall utnyttja det förhållandet,
att vi rätta oss efter ett tidigare
principbeslut och i konsekvens
därmed ställa ett yrkande, som under
alla förhållanden är ofrånkomligt, såsom
förevändning för ett demagogiskt
angrepp på oss.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Senander säger i sin replik till mig att
det är en väsentlig skillnad på folkdemokratierna
— där kapitalisterna äro
försvunna — och Sverige. Nu äro väl
kapitalisterna inte helt och hållet försvunna
från dessa länder heller. Det var
emellertid principen det var fråga om,
och jag ville veta hur herr Senander i
det ena fallet kunde försvara en princip,
som gick mycket hårt fram, samtidigt
som han fullständigt utdömer samma
princip, då den tillämpas i mildare
form.

Jag har ett litet citat ur Ny Dag, som
jag skall bo att få fästa till kammarens
protokoll. Det ådagalägger ganska klart,
att herr Senander i vissa fall sväljer
principen. Citatet är hämtat ur Ny Dag
för måndagen den 28 mars 1949, och
det berör det avtal som träffats i Ungern
mellan LO och »representanter för
rien arbetande befolkningens stat». Dur
säger man bland annat: »Den huvudsakliga
synpunkten vid bestämmandet
av lönerna under den socialistiska planekonomin
är, att den samlade lönesumma,
vilken uppträder som köpkraft på
arbetsmarknaden, inte bör vara större
än värdet av de varor som producerats.
Den ekonomiska planläggningen förkastar
idén om löneförhöjningar, som kanske
kan betyda en kortvarig fördel för
vissa grupper, men som blott skenbart
ger en bättre betalning i det de åstad -

kommer ett inflatoriskt tryck och underminerar
pengarnas stabila värde.
Målet är tvärtom att öka lönernas köpkraft
genom att öka mängden och kvaliteten
av de varor, som kommer ut i
marknaden.»

Ja, det är i stort sett vad vi talat om
även när det gäller den svenska lönepolitiken.
Inte endast jag utan jag förmodar
även kammarens övriga ledamöter
vore ganska intresserade av att få
besked av herr Senander hur han i det
ena fallet kan godtaga denna princip,
under det att han i det andra fallet
fullständigt förkastar den.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Herr Senander säger, att då denna fråga
är föremål för riksdagens slutliga
prövning, så har man rätt att taga upp
den till behandling. Jag har ingenting
att erinra emot att frågan diskuteras.
Jag vill bara säga, att om man vill att
statstjänarnas löner skola fastställas genom
överenskommelser — detta är enligt
min mening angeläget både ur statstjänarnas
egen och ur organisationernas
synpunkt — så bör man givetvis även
respektera en överenskommelse, som
icke innebär någonting annat än en
förlängning av den, som gällde under år
1949. Det var detta jag talade för i motsats
till herr Senander, som menar att
man nu inte skall fästa sig vid överenskommelsen,
utan att riksdagen skall ha
möjlighet att ändra på den.

Sedan tog herr Senander på nytt upp
frågan om att organisationerna icke
hade underställt dessa spörsmål medlemmarnas
prövning, ett förfaringssätt
som inte stämmer med de förhållanden,
som tidigare varit rådande när det gäller
statstjänarnas löner. Jag vill då erinra
herr Senander om att i varje fall
inom Statstjänarkartellen har det mig
veterligt inte någon gång förekommit
allmän omröstning om de löneförslag,
som framlagts. Man har i stället prövat

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning m. m.

förslagen i annan demokratisk ordning;
man har valt ombud till förbundsstyrelsen
och förbundsrådet och i förekommande
fall även till kongressen,
som fått taga ställning till dessa spörsmål.
På exakt samma sätt har det också
tillgått när det gäller dessa frågor. Frågorna
äro prövade inom förbundsrådet
och förbundsstyrelsen och på kongresserna,
där man givit sin anslutning till
denna politik.

Jag har inte gjort gällande, som herr
Senander velat låta påskina, att statstjänarna
skulle befinna sig i så goda
omständigheter, att de i och för sig inte
skulle vara i behov av löneförbättringar.
Det är klart att det bland dessa grupper
finns många, som ha det besvärligt
och mycket väl skulle behöva en förbättring
av sina inkomster. En annan
sak är emellertid, att under en tid då
alla grupper — även statstjänarna genom
sina organisationer — biträtt en
inkomststabilisering, så kan man inte
komma och säga att nu skall detta inte
längre gälla för denna grupp. Frågan
om löneförbättringar får komma upp
till behandling när inkomststabiliseringen
i dess nuvarande hårda form släppt.
Då blir det angeläget, att statstjänarna
få en förbättring.

Sedan försökte herr Senander komma
ifrån det — såvitt jag förstår — för
hans del mycket genanta i detta förslag,
att det skulle betyda en avsevärd
förbättring av lönerna för exempelvis
byråcheferna och prästerna, medan lönerna
för landets arbetare — även statens
arbetare — faktiskt skulle ligga
stilla under denna tid. Statens lågt avlönade
tjänstemannagrupper skulle visserligen
komma att få en löneförbättring
men inte alls en så avsevärd förbättring
som dessa högre tjänstemän
skulle erhålla. Detta försökte herr Senander
komma ifrån genom att säga,
att detta är en princip, som riksdagen
fastställde 1947. Jag är också medveten
om att denna princip är fastslagen, men
det märkvärdiga är att herr Senander

i dag, när alla andra gruppers löner
ligga stilla, föreslår att just högt avlönade
tjänstemän, däribland prästerna,
skola ha en förbättring retroaktivt från
den 1 januari i år. Jag ställer då frågan:
Menar herr Senander, att detta är en
politik i de arbetande massornas intresse? -

Herr SENANDER: Herr talman! Till
svar på den fråga herr Henriksson ställde
vill jag bara framhålla, att vårt förslag
avser, att fastlåsningen av det rörliga
tillägget skall upphöra att gälla —
detta rörliga tillägg omfattar ju alla
statstjänare utan undantag — och herr
Henrikssons partivänner ha ju en gång
tidigare varit med om att besluta, att
detta tillägg skulle införas. Om nu denna
regel om det rörliga tillägget en gång
blivit inskriven och man begär att den
skall tillämpas, d. v. s. att fastlåsningen
skall upphöra, kan man väl inte i all
rimlighets namn bryta ut vissa grupper
från den stora massan löntagare, som
beröras av detta tillägg, och behandla
dem annorlunda i lönehänseende. Det
är t. o. m. av tekniska skäl omöjligt.

Vidare! Jag har icke ansett, att man
inte bör respektera en överenskommelse,
som är träffad mellan intresseorganisationerna
och staten, men — och
detta har jag tidigare framhållit — så
länge riksdagen har sista ordet beträffande
uppgörelsen, har man rätt att
gå emot den, som man anser vara oriktig
och till nackdel för den stora massan
statstjänare.

Sedan framhåller herr Henriksson,
att statstjänarnas topporganisationer
aldrig tidigare ha ställt lönefrågor under
medlemmarnas prövning, det vill
säga låtit dem avgöras genom allmän
omröstning. Detta är riktigt. Men jag
betonade i mitt förra anförande, att här
förelåg det förhållandet, att statstjänarnas
topporganisationer gingo över från
ett förmånligare avtal, som träffats utan

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Utskänkning av rusdrycker vid offentlig föreställning m. m.

att några röster höjts emot detsamma
från medlemmarnas sida, till ett mindre
förmånligt avtal utan att först rådgöra
med medlemmarna. Det är på denna
punkt vi sätta in vår kritik och anse,
att det hade varit på sin plats, att
man, när man står i begrepp att träffa
ett nytt och mindre fördelaktigt avtal
i stället för ett bättre sådant, som tilllika
inte ens trätt i kraft, hade bort
ställa denna lönefråga under medlemmarnas
prövning, och man borde ha
gjort det så mycket hellre som den
föreställningen tycks råda — något som
herr Henriksson här framfört — att
statstjänarnas stora flertal gilla den
mindre förmånliga överenskommelse,
som ingåtts senare.

Herr HENRIKSSON: Jag skall be att
för herr Senander få framhålla, att det
ankommer på statstjänarna i allmänhet
och icke på herr Senander att bestämma,
i vilken ordning man vill ha frågorna
prövade.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Senander begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 170 ja och 7
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av vid försäljning
av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag
m. m.; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beräkning av skatt för andel,
som på grund av visst testamente tillkommer
lantbrukaren Ture Anton
Persson.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 8.

Utskänkning av rusdrycker vid offentlig
föreställning m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående upphävande av 5 kap.
3 § förordningen angående försäljning
av rusdrycker.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skall inte hålla något långt begravningstal
med hänsyn till att patienten troligen
endast är skendöd.

Bakom ingressen till den motion det
här är fråga om döljer sig den s. k.
varietéparagrafen, och tanken med min

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Utskänkning av rusdrycker vid offentlig föreställning m. m.

motion var att vi skulle få bort ett av
de många förbud, under vilka vi digna,
och att borttagandet av detta förbud
möjligen kunde bidra till att sprida
något större glädje i samhället.

Nu borde jag väl, herr talman, ha
förstått, att denna fråga är en av de
tusentals detaljer, som 1944 års nykterhetskommitté
enligt auktoritativt uttalande
sysslar med, och att det därför,
om man motionerade i denna fråga, inte
fanns något hopp om att motionen
skulle bifallas. Nu ha emellertid uttalanden
gjorts — och det har läckt fram
ur källor, för vilka jag enligt tidigare
gjord närmare specifikation har mycket
stort förtroende — att det önskemål,
som jag här har uttryckt, har stora
utsikter att kunna uppfyllas och att det
troligen blir så som jag önskar.

Nykterhetskommittén har skriftligen
förklarat, att den kommer att vara färdig
inom ett halvår och, herr talman,
i det att jag icke framställer något yrkande
ber jag bara alt få sluta med
att tillönska denna kommitté en lycklig
ändalykt.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Herr Dickson har ju gjort många försök
att få den slöja lyft, som vilar över
1944 års nykterhetskommitté. Jag skulle
emellertid vilja säga — jag har intet
annat ansvar än som vanlig enkel ledamot
i denna kommitté — att om man
betraktar kommitténs arbete mot bakgrunden
av riksdagens direktiv, är vad
som här skett ingenting märkvärdigt.
Man glömmer så ofta de direktiv, som
riksdagen själv har utfärdat för denna
kommitté.

Nu skulle jag också ha önskat — personligen
önskar jag det i mycket hög
grad — att denna kommitté hade kunnat
vara färdig exempelvis för något år
sedan, men det har tydligen inte varit
möjligt, och jag måste säga, att kommittén
dock sysslar med att lösa ett problem,
som är så omfattande och kommer
att beröra det svenska folket i dess

alldagliga liv på ett sådant sätt, att
man inte bör slarva med den utredning
det här är fråga om. Sedan kan man
diskutera, om det lönar sig att företaga
försök med olika system ute i landet —-jag vet, att herr Dickson är mycket intresserad
av tanken att indela landet
i olika områden och pröva ett system
här och ett annat system där för att
slutligen komma underfund med vilket
system som är det rätta. Ja, det blir
riksdagens sak, när förslaget från nykterhetskommittén
slutligen lägges fram.

Jag vill säga, att jag aldrig har betraktat
vare sig starkölet eller varietéparagrafen,
d. v. s. rätten att lindansa,
sjunga eller ormtjusa på restauranger,
såsom det väsentliga i den reform, som
slutligen skall komma. Jag tror, att vad
som i detta fall är det huvudsakliga rör
ett mer vidsträckt område än som omfattas
av varietéparagrafen, men jag kan
å andra sidan — jag skall inte förråda
några hemligheter, herr Dickson, ■—
nämna, att det är möjligt att herr Dickson
blir bönhörd även när det gäller
borttagandet av det förbud han i sin
motion åsyftar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för blomsterlökar, avsedda
för L. G. Sjöholms blomsterodlingsfonds
verksamhet; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj rfs
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
skadestånd; och

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förlängning av den tid, inom vilken
moder till barn utom äktenskap kan
erhålla införsel i faderns lön eller andra
tillgångar för sin bidragsfordran.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 10.

Kontrollen å överförmyndare, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen
om förmynderskap» i vissa avseenden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Första
lagutskottet, som behandlat min motion
om översyn av förmynderskapslagen i
vissa delar, har tillstyrkt motionen på
en väsentlig punkt, nämligen den som
gäller kontrollen av överförmyndarna.
FYån min sida är det på den punkten
inte anledning till några kommentarer
— utom möjligen för att uttrycka min
tillfredsställelse.

Till en annan av mig i motionen
framförd fråga om överförmyndares
arvodering har utskottet emellertid
ställt sig tveksamt, ehuru man i princip
inte haft något att invända emot de
i motionen framförda synpunkterna. Avvissa
skäl, bland annat finansiella, har
man inte velat ta med arvoderingsfrågan
i den översyn man från utskottets
sida anhåller att Kungl. Maj:t med riksdagens
bifall måtte företaga.

Jag kommer inte, herr talman, att
framställa något som helst yrkande på
denna punkt. Jag vill bara med några
ord understryka, att jag anser frågan
om överförmyndarnas arvodering så
betydelsefull, att jag hoppas frågan på
ett eller annat sätt måtte på nytt aktualiseras
och bli löst inom eu icke alltför
avlägsen framtid.

Kontrollen å överförmyndare, m. m.

F''rågan har i olika sammanhang tididigare
blivit föremål för uppmärksamhet.
Sålunda har i en utredning av professor
Holmbäck påtalats det principiellt
orättvisa i att de som man kallar
de större förmynderskapen belastas
med avgifter, avsedda att täcka avgifterna
för de mindre förmynderskapen.
Detta är, framhöll utredaren, inte bara
orättvist utan medför också en olämplig
nyckfullhet i överförmyndarens inkomster.
Utredaren framhöll, att ett annat
arvodessystem, där arvoderingen
lades på stat eller kommun, skulle innebära
ökade utgifter för stat eller kommun.
Det tycktes emellertid vara mest
naturligt, att utgifterna för överförmyndaren
lades på kommunerna, då ju
dessa lagenligt ha att utse överförmyndare.
Redan nu ha kommunerna också
rätt att frivilligt arvodera överförmyndaren,
vilket dock inte inverkar på
överförmyndarens lagliga rätt att utta
1—2 procent av myndlingens årsinkomster.

Sedan lagen om förmynderskap tillkom
1924 har åtskilligt hänt på beskattningens
område. De rika dödsbona beskattas
nu så kraftigt av staten, att man
kunde tycka, att myndlingarnas årsinkomster
i sådana sammanhang borde
kunna vara befriade från den extrabeskattning,
som t. ex. överförmyndararvodet
utgör. Men det är troligen inte
de förmögna myndlingarna, som ge
överförmyndaren de bästa inkomsterna.
Sedan den moderna socialvården satt in
med avsevärt höjda bidrag till olika
kategorier, ha otvivelaktigt förmyndares
och överförmyndares årsinkomster
blivit större och så att säga säkrare.
Jag skall här ta mig friheten att peka
på ett konkret fall.

I en kommun föreslog fattigvårdsstyrclsen
till förmyndare för s. k. anstaltsfall
en son till fattigvårdsstvrclsens ordförande.
Det var här möjligt att gallra
nt 28 ekonomiskt sett synnerligen lättskötta
fall, för vilka den tillsatte förmyndaren
kunde utdebitera lagens

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Utövandet av fastighetsmäklaryrket.

maximerade 5 procent i arvode. En annan
son till fattigvårdsstyrelsens ordförande
var överförmyndare i kommunen
och erhöll från dessa omyndiga
personers inkomster sina 2 procent.
Förmyndaren kunde sålunda under ett
år av dessa 28 »fall» erhålla ett arvode
av cirka 1 900 kronor, och brodernöverförmyndaren
erhöll 757 kronor. Sålunda
erhöllo de båda herrarna tillsammans
över 2 600 kronor i årsinkomst,
praktiskt taget utan annat arbete än arvodets
uträkning och utkvittering.

Detta exempel, herr talman, förefaller
mig närmast kunna betecknas som profitering
på de hjälplösaste av alla kategorier
i vårt samhälle.

Jag har, som jag tidigare framhållit,
intet yrkande, men jag hoppas, att de
här framförda synpunkterna måtte beaktas
vid en framtida behandling av
denna fråga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Utövandet av fastighetsmäklaryrket.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
har jämte några andra av kammarens
ledamöter väckt en motion i syfte att
få till stånd litet reda och ordning när
det gäller mäkleriverksamheten vid
handeln med fast egendom.

Jag skall be att få tacka utskottet för
den uppmärksamhet, som det verkligen
har ägnat vår motion i detta ärende. Utskottet
har i sitt utlåtande refererat
vad som tidigare förekommit när det
gäller mäkleriverksamheten, och så till
slut har man hamnat vid 1947 års auk -

torisationslag — vi fingo ju en ny auktorisationslag
år 1947. Från utskottets
sida har anförts, att egendomsmäklarnas
näringsrättsliga ställning skulle
vara reglerad genom denna auktorisationslag.
Jag vill emellertid bara understryka,
att det beslut, som riksdagen
den gången fattade, innebär, att en
egendomsmäklare kan få auktorisation,
men det åligger inte en fastighetsmäklare
skyldighet att skaffa sig en sådan
auktorisation, utan han har rätt att driva
fastighetsmäkleri utan en sådan. Det
hade varit riktigt, om utskottet efter
denna passus tillagt, att en egendomsmäklare
inte heller behöver en sådan
auktorisation.

Det framhålles understundom, att det
väl bör vara av intresse för dem, som
vilja sälja sina gårdar, att vända sig
till auktoriserade försäljare. Även de,
som sälja sina gårdar, äro emellertid
människor och vilja som regel ha så
mycket betalt för dem som möjligt och
gå därför säkerligen många gånger till
en inte alltför nogräknad egendomsmäklare
för att få sin gård utbjuden i
annonser och reklam på bästa möjliga
sätt för att kunna påräkna högsta möjliga
pris. Jag säger detta för att påvisa,
att det i många fall inte föreligger något
intresse för en mäklarfirma att söka
erhålla den auktorisation, varom riksdagen
beslöt år 1947.

Jag befinner mig i den situationen,
att många personer uppsöka mig, när
de kommit underfund med att de skrivit
under för dem ofördelaktiga kontrakt,
och beklaga sig och vilja ha hjälp
till att om möjligt rätta till de missförhållanden,
som ha uppstått vid kontraktets
uppgörande. Men jag måste
säga, att man många gånger till mycket
stor bedrövelse stått maktlös inför de
formuleringskonster, som begagnats vid
uppgörandet av sådana kontrakt och
som senare i sin praktiska tillämpning
i vissa fall ha bidragit till att rent av
ruinera den, som råkat ut för dessa
mäklare.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Att tillståndet inte förbättrats, sedan
auktorisationsbestämmelserna år 1947
infördes, torde också vara uppenbart.
Mäklarna ha tillväxt i antal, och efter
vad jag kan förstå har mäkleriverksamheten
utan auktorisation utvecklats i
mycket hög grad under de senaste två
åren, sedan 1947 års beslut kom till
stånd. Vi ha för övrigt i tidningspressen
i dagarna sett, hur en egendomsmäklare
i Linköping lurat sina kunder
på 250 000 kronor. Det har också talats
om sådana lurendrejerier på andra håll
ute i landet, och följaktligen torde det
stå ganska klart, att ett skäl för en
undersökning skulle föreligga i detta
speciella fall.

I Norrland sysslar man för närvarande
med att bygga ut de stora vattenfallen,
och vid utbyggandet av dessa
vattenfall förekomma uppdämningar,
något som medför att en hel mängd
norrländska småbrukare och jordbrukare
bli lösta från sitt egendomsinnehav,
då deras gårdar bli dränkta av
vatten vid uppdämningen. Dessa jordbrukare
ha kommit hit ner till våra
bygder i avsikt att förvärva sig en fastighet
för de pengar de fått av staten i
ersättning för sina gårdar. Jag måste
säga, att det är beklagligt att se, hurusom
dessa jordbrukare, som hysa stora
förväntningar att skapa sig en framtid
som jordbrukare här i Mellansverige
och som förvärva sig en fastighet i
dessa trakter, råka i klorna på dessa
egendomsmäklare, eftersom de många
gånger sakna omdöme när det gäller att
kalkylera över de affärer, som de ge sig
in på. Jag förstår över huvud taget inte
varför de, som komma från Norrland
för att förvärva sig ett jordbruk i våra
trakter, ha så felaktiga föreställningar
om vad en jordbruksfastighet i Mellansverige
kan vara värd.

Vill man ha ytterligare belägg för den
uppfattning, som vi givit till känna i
den motion, som nu föreligger till behandling
och som utskottet enhälligt
har avstyrkt, så kan man få sådant ma -

Utövandet av fastighetsmäklaryrket.

terial hos lantbruksnämnderna. Med
det rationaliseringsbeslut, som fattats
för jordbrukets vidkommande, äro ju
förknippade vissa former av bidrag.
Om nu en stackare, som har några
tusen kronor, kommer och vill skaffa
sig en jordbruksfastighet, så säger mäklaren
kanske som så: »Ja, det går bra
att köpa en fastighet. Ni får så och
så mycket i statslån och så och så mycket
i bidrag.» Med dessa förespeglingar
inlåter sig vederbörande på en affär,
som han senare inte går i land med.
Ja, det har t. o. in. förekommit att mäklare
fått spekulanter att engagera sig i
sådana affärer, att lantbruksnämnden
helt enkelt tvingats att taga sin hand
från det hela och säga till vederbörande:
»Vi kan över huvud taget inte medverka
till denna affär med hänsyn till
de priser och övriga villkor som Ni
kontraktsenligt bundit Er för.»

Jag har velat anföra dessa synpunkter
på det föreliggande ärendet. Jag
skall inte framställa något yrkande, men
jag kan försäkra kammaren att vi motionärer
skola återkomma med det reformkrav
som vi här fört fram. Jag är
alldeles övertygad om att behovet av en
reform kommer att framstå med större
styrka för varje år som går, tv med de
lösliga former, som det hela nu har,
kan vem som helst ägna sig åt egendomsmäkleri
och tjäna grova pengar
därpå -— det finns alltid folk som låter
sig fångas av den annonsreklam och
reklam i andra avseenden som man
kostar på sig.

Herr talman! Jag har som sagt inte
något yrkande, men jag lovar att återkomma
till ett annat år. För denna gång
förklarar jag mig nöjd med vad utskottet
har skrivit i sitt utlåtande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Dä motionären inte ställde något
yrkande, kan det kanske synas över -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Utövandet av fastighetsmäklaryrket.

flödigt att det säges någonting från utskottets
sida, men jag skall i alla fall
med några ord försöka motivera utskottets
ståndpunkt.

Den kungörelse rörande auktorisation
av egendomsmäklare, som utfärdades
år 1947, innehåller sådana bestämmelser
angående dessa mäklares kvalitet, att
om dessa bestämmelser ordentligt följas
av dem som ha rätt att auktorisera
egendomsmäklare, nämligen liandelskamrarna,
så måste de auktoriserade
mäklarna anses vara kompetenta personer,
till vilka allmänheten kan vända
sig med full tilltro. Därtill kommer att
då kungörelsen endast varit i kraft två
och ett halvt år, så har man enligt vårt
förmenande ännu inte kunnat till fullo
se resultatet av de nuvarande bestämmelserna
om auktorisation. Det har ju
ansetts att när auktorisationen kommer
att bli känd i tillräcklig utsträckning,
så kommer det att ske en självsanering
av egendomsmäkleriet, helt enkelt därigenom
att säljare och köpare i allt
större omfattning komma att vända
sig till auktoriserade mäklare.

Nu säga motionärerna att på de sista
två åren har det skett en ökning av
mäklarnas antal, men inte av auktoriserade
mäklare utan av icke auktoriserade
och sålunda enligt motionärernas
uppfattning av sådana som inte äro
önskvärda. Jag vill i anledning härav
framhålla, att utskottet har dragit sig
för att föreslå en utredning om något
som skulle kunna innebära ett mäklarmonopol,
och jag vet ju att motionärerna
själva inte heller åsyfta något
sådant. Man anser nämligen att det är
tillräcklig auktorisation om en person
är advokat och får driva advokatverksamhet;
då bör han också ha rätt att
utan vidare förmedla egendomsaffärer.
Detsamma bör också vara fallet med
nämndemän och andra förtroendemän
ute på landsbygden. Det skulle vara
sorgligt, om vi vore, såsom motionärerna
förutsätta, på glid mot en icke
önskvärd ordning på detta område. En -

ligt min erfarenhet har en mycket stor
inängd egendomsaffärer på landsbygden
förmedlats på ett förtjänstfullt sätt
av kommunala förtroendemän, bisittare
i häradsrätter o. s. v.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
man vill avvakta utvecklingen på detta
område. Utskottet slutar sålunda sitt utlåtande
med följande uttalande: »Utskottet
anser därför — bortsett från de
principiella betänkligheter, som utskottet
hyser mot att inom förevarande
bransch tillskapa ett monopol, låt vara
i modifierad form — att tiden ännu ej
är mogen att till omprövning företaga
frågan om revision av gällande regler
i ämnet.»

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO: Jag vill, herr talman,
bara tacka utskottets ärade talesman
för att vi motionärer tydligen äro
välkomna tillbaka.

Vad beträffar dessa kommunala förtroendemän,
som ha skött en del egendomsaffärer,
ha vi ju i motionen sagt
att de böra lämnas utanför vid en eventuell
utvidgning av auktorisationen. Vi
ha aldrig velat kasta någon som helst
skugga på dem, när det gäller uppfyllandet
av de förpliktelser som ankomma
på en egendomsmäklare. Vad som på
denna punkt säges i motionen bör inte
vara något skäl för utskottet att intaga
den ställning som utskottet i år gjort.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag vill bara till min ärade vän
herr Vigelsbo säga, att man får nog taga
sig en funderare både en och två
gånger, när man skall fästa reglerna
för dispensering på papperet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion
angående auktorisation inom resebyråverksamheten
; och

nr 8, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 15 § kungörelsen
den 22 januari 1937 angående vägmärken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13.

Ändring i arbetarskyddslagen, in. in.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i arbetarskyddslagen den 3
januari 1949 (nr 1), m. m.

Genom en den 20 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 43, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) Lag om ändring i arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1); och

2) Lag om fortsatt giltighet av lagen
den 27 maj 1949 (nr 251) angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
lia i år inte väckt någon motion i anslutning
till den proposition som här
föreligger, men jag har iindå begärt
ordet dels för att göra några korta

Ändring i arbetarskyddslagen, m. m.

erinringar och dels för att framställa ett
yrkande om avslag på det framlagda
förslaget.

När riksdagen år 1948 för första
gången fattade beslut om här ifrågavarande
eftergifter i arbetarskyddslagstiftningen,
skedde det, såsom det hette
i motiveringen, för att bereda möjlighet
för industrien, speciellt järnindustrien,
att använda kvinnor i nattarbete.
Vi för vår del motionerade om avslag
på den hemställan, som sålunda gjordes
av regeringen, och vi kunde därvid även
framhålla, att kvinnornas fackliga organisationer
voro överens om att några
eftergifter inte borde medges. Utskottet
tillstyrkte emellertid den kungl. propositionen.
Utskottet hyste visserligen
självt vissa betänkligheter, men som
motiv för att riksdagen dock skulle bifalla
förslaget, anförde utskottet bl. a.,
att »utskottets betänkligheter mot den
föreslagna lagen ha i någon mån minskats
genom att dispens enligt förslaget
endast kan lämnas för visst företag eller
viss rörelse och genom att lagens giltighetstid
bestämts till blott ett år».

Så hette det år 1948. När år 1949
förslag framlades om ytterligare ett års
förlängning av lagstiftningen anförde
utskottets talesman vid sitt försvar för
utskottets ställningstagande till förmån
för förslaget, att »den lagstiftning, som
det här gäller, är betingad av de utomordentligt
svåra förhållanden som råda
på arbetsmarknaden. Lagen är emellertid
ett provisorium som skall avvecklas
så snart förhållandena bli sådana,
att det anses möjligt, och den
är därför, såsom kammarens ledamöter
finna, föreslagen att gälla endast ett
år.» Det var alltså samma argument
som upprepades år 1949.

Jag hade tillfälle att både vid frågans
behandling år 1948 och år 1949 framhålla,
att det nog fanns anledning att
inte värdesätta dessa argument alltför
högt. Vi kunna i dag konstatera, att
det var alldeles riktigt; argumenten
voro inte värda så särdeles mycket. I

4 —• Andra kammarens protokoll 11)50. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m.

dag är man färdig, inte bara att förlänga
giltighetstiden för dessa eftergifter
i arbetarskyddslagstiftningen med
ett halvt år, utan också att därefter
permanent fastställa dem i en ny lag.

Man låter på detta sätt kvinnorna bli
i viss mån jämställda med männen genom
att ge dem den sämre delen av de
förmåner, som i arbetarskyddslagstiftningen
finnas för den manliga arbetskraften.
Denna handling framstår inte
i någon bättre utan snarare i en sämre
dager, om man betänker att det knappast
är två år sedan vi här i landet
fingo en ny arbetarskyddslag och att
det icke kunnat — jag upprepar vad
jag sade redan föregående år — redovisas
några produktionsökningar såsom
resultat av eftergifterna, något som
ju i alla fall var själva huvudargumentet
för att riksdagen skulle fatta ett
dylikt beslut.

Jag konstaterar således, herr talman,
att man tydligen är beredd att
stifta ungefär vilka lagar som helst
som den svenska kapitalismen kräver
för att kunna hålla produktionen i gång
i den utsträckning och till de villkor,
som den själv anser lämpligt.

Med stöd av det anförda ber jag,
herr talman, att få yrka avslag till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Jag ber att på de skäl utskottet
anfört få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag därå;
och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 14.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta mo -

tioner dels om ändring av 37 § lagen
om folkpensionering, dels ock om inrättande
av en högsta prövningsinstans
i folkpensionsfrågor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 94 i
första kammaren av herr Damström
och nr 70 i andra kammaren av herr
Vetterson i Degerfors, samt

de likalydande motionerna nr 175 i
första kammaren av herr Herbert Hermansson
m. fl. och nr 209 i andra kammaren
av herr Vigelsbo in. fl.

I motionerna 1:94 och 11:70 hade
hemställts, »att riksdagen må, i avvaktan
på Kungl. Maj:ts eventuella åtgärder
i frågan, besluta om sådan ändring
av § 37 i folkpensionslagen, att enskild
klagande utan pensionsstyrelsens medgivande
måtte få rätt att vända sig till
Kungl. Maj:t i berörda frågor».

I motionerna I: 175 och II: 209 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förutsättningslös utredning
angående inrättande av en högsta prövningsinstans
i folkpensionsfrågor liksom
i frågor rörande andra socialförsäkringsformer».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 94 och II: 70
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionerna I: 175 och II: 209
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag har i en motion påtalat
vissa oegentligheter i § 37 i lagen om
folkpensionering, vilken paragraf avser
enskild sakägares möjligheter att
klaga.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m.

Nu är det tydligen riksdagens uppgift
att bifalla propositioner och avslå
motioner, och det är kanske inte så
mycket att säga om detta. Men ibland
förefaller nog det hela att bli litet för
rutinmässigt — såvida man inte är lika
blygsam som herr Dickson och resonerar
som han gjorde vid ett tillfälle, när
han fick en motion avslagen: »Ja, jag
förstod att det skulle gå på det här
sättet, ty motionen var alldeles för bra
för att bli bifallen.»

§ 37 i folkpensioneringslagen har
framför allt betydelse för sjuka människor
som söka förtidspension. Det är
ju pensionsstyrelsen, som i sista hand
fattar beslut i sådana ärenden, och det
inträffar nog inte så sällan, att pensionsstyrelsen
avslår framställningar
om förtidspension. Om vederbörande då
vill klaga, måste man först gå till pensionsstyrelsen
och hemställa om pensionsstyrelsens
medgivande att få klaga
hos Kungl. Maj :t. Men det är ju alldeles
naturligt, att om pensionsstyrelsen
har funnit skäl att avslå en framställning
— och annars gör man det väl
inte — så kan knappast pensionsstyrelsen
14 dagar efteråt, när tiden för ansökan
om klagorätt utgår, anse att det
föreligger synnerlig anledning till att
anföra klagan hos Kungl. Maj:t. Här
slår alltså det ena argumentet fullkomligt
ihjäl det andra.

Jag skulle inte ha tagit upp saken om
jag inte haft stöd för min uppfattning
genom fall, som jag själv kommit i beröring
med. Det ena fallet gäller cn
ensamstående kvinna. Hon är (il år
gammal och har läkarintyg på att hon
inte kan bli återställd från den tbesjukdom,
som hon lider av. Den som
skött henne under många år är eu
äldre provinsialläkare, som sannerligen
inte brukar skriva sjukintyg i onödan.
Pensionsnämnden är enhällig i sitt
beslut att tillerkänna kvinnan sjukpension.
Icke förty har pensionsstyrelsen
icke funnit det styrkt, att hon är för all
framtid oförmögen till arbete. Pensions -

styrelsen har varit enig vid fattandet av
sitt beslut och därigenom har vederbörande
inte heller den möjlighet att
klaga som finns då det varit delade
meningar inom pensionsstyrelsen. Denna
bestämmelse kan inte vara riktig.
Nog borde väl ett enhälligt beslut av
en pensionsnämnd, som känner till både
sjukdomsfallet, vederbörande läkare och
förhållandena i övrigt, väga lika tungt
som en enda röst inom pensionsstyrelsen.

Nu ha vi inom vår fattigvårdsstyrelse,
där jag är ordförande, kvinnan i fråga
såsom understödstagare och komma att
få ha det i fortsättningen.

Det andra fallet är ungefär likadant.
Det gäller en man som lider av mycket
starkt hjärtfel — han är bl. a. förbjuden
att gå i trappor. Han är 62 år gammal.
Även i detta fall har pensionsnämnden
med stöd av föreliggande läkarintyg
enhälligt tillstyrkt ansökan
om förtidspension, men pensionsstyrelsen
har dock avslagit densamma. Vederbörande
har begärt att få klaga, men
har fått avslag på denna framställning.

Jag anser att andra lagutskottet har
tagit litet för lättvindigt på detta problem
när det schematiskt har sagt, att
det visserligen delar motionärernas
uppfattning om att detta är ett avvita
förhållande men ändå säger sig vara
övertygat om att frågorna bli allsidigt
prövade i pensionsstyrelsen. Jag har,
herr talman, icke ett ögonblick förnekat
att frågorna bli allsidigt prövade
och handlagda efter bästa förmåga.
Vad säga för övrigt våra läkare här i
kammaren? Det kanske är liikare som
ha skött vederbörande och ha skrivit
ut ett intyg. Pensionsnämnden, som
känner patienten, tillstyrker pension,
men pensionsstyrelsen kan ändå avslå
framställningen, kanske stödd på att
pensionsstyrelsens ombud har uttalat
tvivel om huruvida vederbörande skulle
vara att anse som sjuk för all framtid.

Jag skall inte här yrka bifall till motionen
— jag anser det i detta läge vara

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. ni.

hopplöst, och som utskottets utlåtande
är skrivet går det knappast heller —
men nog skulle man kunna tänka sig
en sådan liten justering av 37 § beträffande
klagorätten, att en läkares åsikt
och en enhällig pensionsnämnds beslut
skulle väga lika mycket som åsikten
hos en enskild ledamot av pensionsstyrelscn.
Detta borde enligt min mening
vara tillräckligt för att en framställning
om rätt att klaga hos Kungl.
Maj:t inte skulle kunna avslås.

Utskottet säger, att man är rädd för
konsekvenserna, för att allt för många
klagomål skulle gå till Kungl. Maj:t. Utskottet
hänvisar också till den utredning,
som varit inne på tanken att inrätta
en domstol för försäkringsanstalterna.
Jag har här föreslagit en sådan
ändring av folkpensionslagen, att man
skulle få rätt att underkasta ett ärende
Kungl. Maj :ts prövning i avvaktan på
vad Kungl. Maj :t eventuellt kommer att
vidta för åtgärder. Då uppstår frågan
om det inte blir för många ärenden. Jo,
det kan hända att det blir, men har det
över huvud taget någon betydelse huruvida
det sitter en man i pensionsstyrelsen
och prövar dessa ärenden eller
om det sitter en man i socialdepartementet
och prövar dem? Det kan väl
vara hipp som liapp.

Herr talman! Detta är mina reflexioner,
och jag är som sagt medveten om
att det är hopplöst att yrka bifall till
motionen, men man måste få fram en
lösning av detta problem. Jag anser därför,
herr talman, att det är befogat att
yrka återremiss till andra lagutskottet
av denna fråga.

Jag är inte liclt övertygad om att den
ideala lösningen på dessa frågor är att
inrätta en domstol. Skulle man inrätta
en specialdomstol för att avgöra dessa
frågor, blir det ett helt ämbetsverk med
byråchefer, byråingenjörer, byråsekreterare,
amanuenser och konsulenter.
Det är ju inte det som dessa sjuka människor
behöva. De behöva inte konsulenter
utan sjukpension.

Herr talman! Jag yrkar återremiss av
detta ärende.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Efter åtskilliga år som pensionsstyrelsens
ombud har jag kommit till
den uppfattningen, att det är synnerligen
viktigt hur pensionsnämnderna ute
i de olika distrikten utreda ärendena.
Man bör inte vara alltför bunden av läkarintyg
i vare sig den ena eller den
andra riktningen, utan nämnden bör
framhålla sina lekmannasynpunkter på
ett sådant sätt, att pensionsstyrelsen kan
få en klar uppfattning av fallet. Jag vill
inte alls göra gällande, att detta inte
skulle ha skett i de fall herr Petterson
i Degerfors drog upp. Jag har emellertid
en känsla av att pensionsnämndsordförandena
i någon mån brista i fråga
om att vilja skriva ned vad de egentligen
veta om fallet i fråga. Detta gäller
den första instansen.

Det skulle vara intressant att höra —
jag fattade inte riktigt herr Petterson i
Degerfors på den punkten — huruvida
nämnden och ombudet hade varit eniga
i dessa fall. Skulle ombudet ha varit
enigt med nämnden om att vederbörande
sökande i dessa fall varit invalid,
skulle ärendet bli återförvisat till
nämnden för förnyad prövning, alldenstund
pensionsstyrelsen inte kan avgöra
det om det inte finns några besvär
anförda. Om då ärendet kommer åter
till nämnden, får man där ta sig en funderare
på huruvida det inte finns ytterligare
skäl för att vederbörande skall
anses som invalid i pensionslagens mening.

Kommer man sedan till prövningen i
pensionsstyrelsen, har med nu gällande
lagstiftning pensionsstyrelsen att avgöra,
huruvida ärendet får gå vidare till
Kungl. Maj :t. Denna bestämmelse har
tillkommit därför att man befarade, att
socialdepartementet skulle bli synnerligen
betungat av besvärsärenden, i synnerhet
i början av folkpensionsrefor -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m.

men. Man skulle därför endast släppa
fram sådana ärenden, där styrelsen inte
varit enig eller där ärendet hade stor
principiell betydelse. Såvitt jag har mig
bekant sker dock inte prövningen av
rätten att få anföra besvär bos Kungl.
Maj:t av samma tjänstemän hos styrelsen
som den, som tidigare har avgjort
ärendet.

En sak, som i detta sammanhang är
rätt intressant, är antalet av de ärenden,
som med pensionsstyrelsens medgivande
ha fått gå till Kungl. Maj:t för
prövning under 1948 och 1949. Enligt
vad jag har inhämtat har pensionsstyrelsen
under 1948 beviljat tillstånd i 13
ärenden och vägrat i 148. Under 1949
gavs tillstånd i 43 ärenden och vägrades
i 342. Kungl. Maj :t har ändrat pensionsstyrelsens
beslut i ett mycket litet antal
fall och i regel endast i sådana fall, där
styrelsen har varit tveksam eller tillstyrkt
ändringen.

När andra lagutskottet inte velat gå
med på att tillstyrka motionerna om inrättande
av en prövningsinstans för
den tid, som återstår till dess vi eventuellt
få en överdomstol för sociala
ärenden, har skälet varit att vi ha intryck
av att det knappast skulle medföra
en bättre prövning av ärendena än
den som nu sker i kungl. pensionsstyrelsen.
På detta område liksom på åtskilliga
av civilrättens områden är det
svårt för en överinstans att bara med
hjälp av papper ändra ett utslag i första
instans såvitt lagens föreskrifter ha
följts. Jag delar motionärernas uppfattning
om att man inte bör se alltför juridiskt
på dessa problem, och därför får
man inte lita för mycket på att läsa i
papper, vilket naturligtvis såväl kungl.
pensionsstyrelsen som Kungl. Maj:t och
en eventuell överdomstol i .sociala ärenden
måste göra.

Vi ha inte kunnat dela den uppfattningen,
att det för närvarande föreligger
behov att bifalla motionärernas förslag.
Motionärerna ha åberopat aktuella
fall, och jag medger, att det kan dömas

fel. Det är väl något, som alltid följer
med vår mänskliga ofullkomlighet, men
jag medger att vi böra sträva att göra
detta så bra som möjligt. I fallet med
den tuberkulösa kvinnan förefaller det
mig något egendomligt att man inte försökte
få med t. ex. ett utlåtande av vederbörande
dispensärläkare. Jag har ett
intryck av att det i fråga om tuberkulos
är synnerligen svårt att avgöra vad
som är invaliditet. När det gäller hjärtsjukdomar
får man i regel lita till sjukvårdsanstalter
eller specialister. Det är
som sagt frågor, som man får ta upp till
behandling lokalt.

Jag ber, herr talman, att med vad jag
har sagt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Ävert
i denna fråga har jag tillsammans med
några kolleger väckt en motion, som
går ut på ungefär detsamma som den
motion, vilken herr Petterson i Degerfors
har talat om.

Utskottets talesman sade nyss, att
man måste försöka övervinna sin
mänskliga oförmåga och handla så riktigt
som möjligt, och det är givetvis en
sak som vi alla böra eftersträva. Utskottet
har emellertid också sagt, att det är
frestande för enskilda medborgare att
tro, att deras framställningar inte bli så
behandlade som de borde bli, när det
ämbetsverk, som tidigare har avgjort
frågan, också skall avgöra huruvida
ärendet skall få överklagas vid högre
instans. Den misstanken kunna ju enskilda
människor ha, och man får räkna
med att den mänskliga oförmågan inte
är helt övervunnen i ämbetsverken heller.
Man kanske håller på sin auktoritet
och anser, att om man en gång har
avgjort ärendet, bör man inte tillåta alt
det överklagas i högre instans. Det är
pensionsstyrelsen som nu har denna
rätt, men det kan tänkas att den dag
kommer, då ett annat centralt ämbetsverk
ber att få denna riitt, och så kom -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ändring av 37 § lagen om folkpensionering m. m.

iner ett annat och ett tredje verk att få
den. Det svenska folket kan i så fall en
dag vara avkopplat från sin urgamla
rätt att tala med sin kung, och det är
väl inte ett system som vi böra eftersträva
vid den reformverksamhet riksdagen
bedriver.

Jag ber, herr talman, att med dessa
erinringar få biträda yrkandet om återremiss.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag skall bara lämna svar på
den fråga, som utskottets ärade föredragande
ställde, huruvida pensionsnämnden
i de citerade fallen hade varit enhällig.
Den har varit fullständigt enig,
men i det ena fallet, när det gällde kvinnan
med tuberkulos, har pensionsstvrelsens
ombud varit tveksam. Han skulle
alltså förstå sig bättre på saken än en
gammal provinsialläkare som är 60 år.

När man inte kan vägra ett överklagande
då en ledamot av pensionsstyrelsen
har avvikande mening, borde det
vara rimligt att en enhällig pensionsnämnds
åsikt skulle väga lika tungt.
Man har här ställt dessa sjuka människor
i en annan ställning än alla andra.
Vem som helst bär ju enligt grundlagen
rätt att gå till kungen, men i detta
fall måste vederbörande ha pensionsstyrelsens
tillstånd för att klaga hos
kungen. Man kommer inte ifrån att detta
är ett avvita förhållande.

Jag får säga som herr Vigelsbo sade i
ett tidigare anförande i dag, att vi få
komma igen, men jag är säker på att
andra lagutskottet skulle kunna finna
en lösning på dessa frågor om det ville
ta tillbaka ärendet, ty det finns skäl
att göra det. Den som har nått upp i en
ålder av 60 år och har svårt hjärtfel
eller är tuberkulos har rätt att kräva
folkpension och icke fattigvård. Jag
kan icke hänvisa dessa människor till
en välvillig skrivning. Jag vill erinra
om historien om Johannes, som kom in
på brukskontoret och bad att få en an -

visning på foder åt sin ko, som inte hade
något att äta. Förvaltaren tittade i
liggaren och sade: »Det går inte. Johannes
är skyldig 160 kronor.» Efter
att ha klämt på mössan en stund säger
Johannes: »Då hälsar jag väl kon det.»
Det svar andra lagutskottet här har
lämnat är ungefär detsamma.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Herr Vigelsbo upprepar argumentet
att det är samma myndighet som
prövar ärendet och rätten att anföra
besvär hos Kungl. Maj:t. Jag vill minnas
att jag i mitt förra anförande framhöll,
att det icke är samma tjänstemän
hos styrelsen som handlägga båda sakerna.
Jag vill inte göra gällande, och
det har inte heller sagts i utskottets utlåtande,
att det nuvarande förfarandet
ur principiell synpunkt är riktigt, dvs.
att samma myndighet skall pröva ärendet
och rätten att anföra besvär. Det
skäl som tidigare åberopades när lagen
infördes står emellertid kvar, och när
vi måste räkna med att få en ny ordning
på detta område har andra lagutskottet
ansett, att man inte för närvarande
bör vidta någon ändring.

Jag vill också erinra om att man inom
pensionslagstiftningen strävar att decentralisera
så mycket som möjligt.
Man hoppas ju kunna decentralisera
praktiskt taget allt som rör ekonomiska
ting, men man har hittills inte vågat
sig på att decentralisera frågan om invalidprövning,
vilken ju i de fall som
motionärerna ha andragit är det väsentliga.

Herr Petterson i Degerfors säger nu,
att pensionärerna inte äro betjänta av
att man säger detta till dem. Jag vill då
erinra om att invalidprövningen i och
för sig är ganska sträng. Det skall intygas
att vederbörande inte har mer än
en tredjedel av en normal människas arbetsförmåga,
och det är en sträng
maxim som vi emellertid inte ha vågat

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

ändra. Som ombud har jag många gånger
stått inför fall, där vederbörande inte
haft mindre än en tredjedel av en normal
människas arbetsförmåga och där
jag på grund därav har måst avstyrka
pension, men det är ju en annan sak.

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Jag biträder yrkandet om återremiss.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande det under överläggningen
framställda yrkandet om
återförvisning av ärendet till utskottet
för ny behandling, nämligen dels på
bifall till nämnda yrkande dels ock på
avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Igelsbo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
yrkandet, att andra lagutskottets förevarande
utlåtande nr 10 skall återremitteras
till utskottet för ny behandling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit berörda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Petterson i Degerfors begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 101 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Ändring i lagen om semester.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om ärendets återförvisning till
utskottet.

På därå av herr talmannen given
proposition biföll kammaren härefter
vad utskottet i utlåtandet hemställt.

§ 15.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om översyn och modernisering av
näringsfrihetsförordningen m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

§ 16.

Ändring i lagen om semester.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
63 i första kammaren av herr Norling
och herr Persson, Helmer, samt nr 116
i andra kammaren av herr Dahlgren
in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till innevarande
års riksdag till lag, som garanterar arbetstagare
som arbetat hela året tre
veckors semester».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:63 och 11:116, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Den
motion som vi ha väckt i år utmynnar
i ett krav på förslag till årets riksdag
om tre veckors semester åt alla arbetare.
Tidigare har det ju vid 1946, 1947

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ändring i lagen om semester.

och 1948 års riksdagar väckts motioner
i samma ämne. Det hela har hittills
stannat vid att Kungl. Maj.''t givit 1947
års arbetstidsutredning i uppdrag att
utreda frågan om en utökning av den
lagstadgade semestertidens längd. Denna
utredning avser att framlägga ett
betänkande i semesterfrågan under
hösten 1950, vilket andra lagutskottet
anser vara tillräckligt motiv för att
föreslå att våra motioner icke måtte
föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Jag anser det vara tidsspillan att i
detta sammanhang ingå på en motivering
om varför semestern bör förlängas.
Det räcker med att hänvisa till tidigare
framkomna yrkanden på sådan förlängning,
dels här i riksdagen dels i uttalanden
som gjorts på de flesta fackliga
konferenser och kongresser. Dessa
yrkanden understryka behovet av en
förlängning av semestern.

Jag övergår därför till att diskutera
de argument man använder mot det
yrkande som göres i vår motion. Som
huvudargument anför man, att utredningsresultatet
måste avvaktas innan
man är beredd på att framlägga något
förslag. Det kan då vara av intresse att
se något närmare på denna utrednings
verksamhet och kanske framför allt att
se på denna utrednings direktiv. Av direktiven
från socialministern framgår
bland annat, att han vill ha ett samband
mellan arbetstids- och semesterfrågorna.
Utredningen som pågår skall
därför söka bedöma båda frågorna i
ett sammanhang. Detta skulle således
vara en förklaring på varför frågan om
förlängd semester skickats till arbetstidsutredningen
i stället för, som tidigare
varit praxis, till en speciell semesterutredning.
Själva avsikten med
denna ordning kanske framträder ännu
tydligare om jag citerar direkt ur de
direktiv chefen för socialdepartementet
givit. Det heter där som en förklaring
till varför socialministern själv anser
det vara en fördel för såväl arbets -

tagare som arbetsgivare att de båda
problemen skulle samordnas bland annat:
»Härvid är särskilt att märka, att
en smidigare form för tillgodoseende
av skilda intressen synes kunna vinnas,
om de båda problemen samordnas. Som
ett exempel härå vill jag anföra, att
det i vissa fall kan befinnas ändamålsenligare
att utbyta en del av den förlängda
semestertiden mot en förkortad
arbetsvecka under sommarmånaderna
eller att öppna möjligheter för att ordna
semesterns förläggande så att motsvarande
resultat uppnås.» Vi hävda den
uppfattningen, att frågan om en förlängd
semester bör vara en sak och frågan
om arbetstidsförkortning en helt
annan.

Jag vill erinra om att det vid riksdagsmannavalet
1948 från socialdemokratiska
partiets håll gavs ett mycket
braskande löfte, då man på affischer
över praktiskt taget hela vårt avlånga
land talade om för Sveriges befolkning,
att om man ville ha tre veckors semester
skulle man rösta på socialdemokraterna.
Jag hörde aldrig, och jag tror
ingen annan heller, att det från någon
enda socialdemokratisk talarstol i landet
framhölls, att frågan om den tredje
semesterveckan skulle utgöra något alternativ
på något sätt. Menar man nu
verkligen på fullt allvar att en gång i
framtiden giva arbetarna några fria
lördagar under sommaren på bekostnad
av den tredje semesterveckan — jag har
svårt att tyda direktiven på annat sätt
— kan detta icke uppfattas annorlunda
än att man är beredd att svika sitt löfte.
Jag tror icke att arbetarna äro beredda
att se denna fråga på annat sätt, och
de veta också att vårt lands stora nationella
rikedomar tillåta såväl förlängd
semester som förkortad arbetstid.

Vad sedan gäller arbetstidsutredningen
så framgår det av riksdagsberättelsen
att kommittén besökt Norge
för att studera detta lands semesterlagstiftning
och den verkan treveckorssemestern
där hittills kunnat åstadkom -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

ma. Jag tror att de svenska arbetarna
med anledning av denna rapport om
det utländska besöket skulle finna det
mycket tacknämligt om kommittén även
ville undersöka förhållandena i en rad
andra länder på detta område. Man
skulle nämligen då finna, att en rad
länder i lag garanterat en betydligt
längre semester åt de produktiva krafterna
än som är fallet i vårt land. Här
i vårt land är det endast ungdomar som
ha en garanterad treveckorssemester,
under förutsättning att de icke äro
fyllda 18 år. Sedan är det några grupper,
närmare bestämt fyra grupper av
arbetare, som på grund av hälsovådligt
arbete erhålla tre veckors semester,
och en grupp som kan komma upp till
sex veckors semester på grund av att
den sysslar med särskilt farligt arbete.
Eljest är det, som sagt, endast arbetsgivare
och tjänstemän, det vill med
andra ord säga den del av befolkningen
vars arbete icke är så fysiskt ansträngande,
som ha längre semester än
den lagstadgade 12-dagarssemestern.

Vi ha sagt i vår motion, och jag vill
understryka det ännu en gång, att vi
anse att fortsatt utredning på detta
område är fullständigt meningslös. Visserligen
har statsministern och ledaren
för det socialdemokratiska partiet
sagt ifrån att frågan icke utretts tidigare
i vårt land. Han sade i radiodebatten
1948, att det endast förekommit
en utredning om 12-dagarssemestern,
men detta påstående, som han själv och
en stor del av svenska folket kanske
tro på, får väl stå för hans egen räkning.
Som bekant ha vi, sedan 1938 års
lag trätt i kraft, haft en kommitté, som
kallades 1942 års semesterkommitté,
som haft i uppdrag att utreda frågan
om en längre semester och om semesterförhållandena
för vissa andra grupper.
Denna utredning kom i sitt betänkande
fram till den uppfattningen,
att tvåveckorssemestern var en för kort
viloperiod för flertalet av arbetarna.
Man säger bland annat i detta betän -

Ändring i lagen om semester.

kande, att »den semester av två veckors
längd som gällande semesterlag vill tillförsäkra
arbetstagare med arbete hela
året har utmätts efter ett antaget allmänt
minimibehov. Redan vid lagens
tillkomst måste man alltså ha utgått
ifrån att arbetstagare funnes, som i
verkligheten hade ett behov av längre
semester än två veckor. De undersökningar,
som kommittén verkställt, giva
vid handen, att arbetstagarna i stor utsträckning
ha behov av längre semester
än som för närvarande tillförsäkras
dem i lagen. Det kan därför ifrågasättas
om icke en generell höjning av den
lagstadgade semestern bör åvägabringas.
Emellertid möta här starka betänkligheter
av ekonomisk art.» Detta uttalande
gjordes sålunda 1945. Men ännu
i dag, fem år efteråt, kunna vi konstatera
att man icke är beredd att komma
med ett förslag i frågan. Anledningen
till att kommittén vid detta tillfälle icke
framkom med förslag om generell treveckorssemester
var att man hade »betänkligheter
av ekonomisk art».

Jag förutsätter att socialdemokraterna,
när de 1948 gingo ut i val med denna
paroll om treveckorssemester, menade
allvar därmed. Då ansågo således
tydligen socialdemokraterna att de ekonomiska
möjligheterna funnos i dagens
situation.

I tider, då bolagen och företagen tilllåtas
berika sig på arbetarnas bekostnad
under det att arbetarna hållas nere
med det bekanta lönestoppet, skulle det
vara orimligt att påstå att icke de ekonomiska
förutsättningarna finnas för en
förlängning av semestertiden. Under
sådana förhållanden synes mig tillfället
lämpligt att giva arbetarna den tredje
semestervecka, som man lovat dem,
vilket ekonomiskt allenast innebär eu
utgift för Sveriges arbetsgivare på
knappast två procent av årslönerna.
Det förhållandet tycker jag icke kan
användas som argument för att man
skall vänta längre.

Med hänsyn till vad jag här anfört

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Införande av fem dagars arbetsvecka.

hemställer jag, herr talman, om kammarens
bifall till motion nr 116 i denna
kammare, vilken motion innebär att
förslag om treveckorssemester skall
föreläggas innevarande års riksdag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Herr Dahlgren åberopade att frågan
om förslag rörande utsträckt semester
är under omprövning av arbetstidsutredningen.
På grund härav har utskottet
för sin del icke funnit skäl att
göra förnyad framställning till Kungl.
Maj:t med anledning av förevarande
motion.

Med hänsyn till denna motivering
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 17.

Införande av fem dagars arbetsvecka.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om införande av fem dagars arbetsvecka.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
13 i första kammaren av herr Öhman
m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.

I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om
skyndsamt förslag till sådan lagändring,
som innebär, att lördagen blir fridag
och att alltså arbetsveckan skall bestå
av fem dagar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:13 och II: 7, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Frågan om en generell förkortning
av arbetstiden har ju länge varit
aktuell i vårt land såväl som i andra
länder. Det är ju över 30 år sedan 8-timmarsdagen
genomfördes för flertalet arbetare,
även om en rad arbetargrupper,
såsom lantarbetare, sjömän m. fl., först
långt senare fått denna reform genomförd
för sin del.

På några håll i världen genomfördes
40-timmarsarbetsvecka helt eller delvis
före andra världskriget. Som regel medförde
emellertid kriget en återgång till
längre arbetstid. Den av kriget förorsakade
förstörelsen och misären har sedan
utgjort ett temporärt hinder för en
förkortad arbetstid. Under förutsättning
av fredliga förhållanden torde
emellertid kravet på en generell förkortning
av arbetstiden snart komma
att infinna sig överallt med förnyad
styrka.

Vad vårt land beträffar har ju en
förkortad arbetstid länge stått på den
fackliga rörelsens program. För övrigt
synes ingen vilja bestrida kravets berättigande
i och för sig. Motståndet mot
en ny generell arbetstidsform anmäler
sig då dess omedelbara förverkligande
kommer på tal.

Andra lagutskottets avstyrkande av
föreliggande motion om arbetstidens
förkortning till femdagarsarbetsvecka
innehåller egentligen ingen närmare
motivering. Man nöjer sig med att hänvisa
till remissutlåtanden från i fjol angående
en då väckt motion om 40-timmarsarbetsvecka.
Man åberopar för övrigt
det ekonomiska läget. Den snabbhet
med vilken utskottet behandlat föreliggande
motion är väl i och för sig berömvärd,
även om man får det bestämda
intrycket att snabbheten betingas
av vissa omisskännliga ekonomiska
skäl och främst av det skälet,
att man icke velat att den opinion som

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

uppstått ute bland arbetarna för motionen
skulle hinna få alltför stora dimensioner.

Man borde väl kunna anse att vårt
land skulle ha de bästa förutsättningar
att genomföra den arbetstidsförkortning,
som sedan många år varit ett både
nationellt och internationellt arbetarkrav.
Vi ha nämligen ett högt utvecklat
näringsliv med en hög arbetsproduktivitet,
och vi ha vidare undgått krigets
förstörelse. Näringslivet har ju praktiskt
taget utan avbrott och utan djupgående
störningar kunnat fortsätta sin
expansion i såväl kvantitativt som kvalitativt
hänseende.

Utskottet har emellertid inte ansett
sig behöva närmare gå in på ekonomiska
fakta. Som i motionen anföres
torde man dock kunna räkna med en
ökning av arbetsproduktiviteten med
bortåt 20 % per arbetstimme sedan tiden
före kriget. Den föreslagna arbetstidsförkortningen
rör sig om maximalt
17 %. Utskottsutlåtandet förbigår också
andra väsentliga ting i detta hänseende.
Jag tänker då på den ökade
arbetshetsen och på tempoarbetet, betingade
av den ständigt pågående rationaliseringen,
som medfört en ökad förslitning
av arbetskraften — det värdefullaste
kapital som finns. Jäktet och
slitet har ökat, vilket ingen kan bestrida,
och ingen kan heller komma ifrån
att detta skapat stora problem av social
och psykologisk art. Och eu ökad ledighet,
d. v. s. ökade möjligheter till vila
och rekreation, måste anses vara det
bästa botemedlet.

Det föreligger också siffror om att
övertidsarbetet ökat under senare år, i
varje fall inom vissa yrken. Därtill kommer
att arbetarna genom den ekonomiska
politik och den lönepolitik som
drivits tvingats att genom såväl övertidsarbete
som ökat arbetstempo försöka
få något ökade ackordsförtjänster
för att på så sätt i någon mån kompensera
sig för de höjda levnadskostnaderna.
Det har varit den enda utvägen för

Införande av fem dagars arbetsvecka,
dem därvidlag.

Ett bevis för den ökade arbetshetsen
är bl. a. de skrämmande siffrorna om
antalet olycksfall i arbetet. På tio år,
räknat från 1940, har antalet olycksfall
och yrkessjukdomsfall ökat från 195 000
till ungefär 300 000. På tio år har sjukledigheten
ökat från 5,5 till 8,6 %, och
inom vissa industrigrenar är ökningen
betydligt större. Att förbigå dylika fakta
vid en diskussion om arbetstiden innebär
enligt min mening en nonchalant
inställning till det värdefullaste av allt
kapital: arbetskraften.

De argument som nu anföras mot en
arbetstidsförkortning äro såvitt jag kan
se ungefär desamma som anfördes mot
8-timmarsdagen för trettio år sedan,
och de äro lika litet hållbara nu som
då. I spörsmålet om de ekonomiska förhållandena
bör för övrigt anföras, att
privatkapitalet snabbt växer och att staten
lägger pengar på hög liksom kommuner
och landsting. De faktiska betingelserna
för en förbättring av arbetarklassens
läge genom arbetstidens förkortning
med kompensation äro för
handen. Utskottets avslagsyrkande är
naturligtvis ett belägg för att motståndet
mot en arbetstidsreform kommer
att bli hårt. Detta kanske inte i och för
sig är förvånande med tanke på det
motstånd, som på sin tid restes mot
8-timmarsdagens genomförande och
som alltid rests mot väsentliga reformer
till arbetarklassens fördel.

Utgången av striden om en arbetstidsförkortning
blir självfallet även denna
gång beroende av den aktivitet och
den beslutsamhet, som arbetarklassen
själv lägger i dagen. Och den anslutning
till föreliggande motion, som ägt
rum från många fackliga organisationers
och från arbetarmötens sida, borgar,
tror jag, för att den föreslagna
reformen snart skall bli verklighet,
även om frågan skulle falla i kammaren
i dag.

Herr talman! Jag vill med de anförda
synpunkterna yrka bifall till motionen.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda, respektive statsunderstödda före tag

m. m.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Liksom i fråga om det föregående
utlåtandet har utskottet här åberopat,
att arbetstidsutredningen har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga om
en eventuell förkortning av arbetstiden.
Och med hänsyn till att vi förvänta att
utredningen, så snart den har möjligheter
därtill, skall framlägga förslag,
har utskottet inte för närvarande velat
tillstyrka att motionen skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, framställde herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
vad andra lagutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 18.

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
om utredning rörande åtgärder för

åstadkommande av större söndagsfrid;
och

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Förhållandet mellan allmänheten och
statsägda, respektive statsunderstödda
företag m. m.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 4,
över motion om utredning av förhållandet
mellan allmänheten och statsägda,
respektive statsunderstödda företag
in. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! I utskottets utlåtande heter det
bl. a.: »Beträffande motionärernas anmärkning
om att klagomål mot de statsägda
verkens service behandlas av verkens
egna funktionärer vill utskottet
framhålla, att förhållandet torde vara
detsamma i fråga om klagomål mot privatägda
företag.»

Det är en anmärkningsvärd ståndpunkt
utskottet intar. I ett fri-konkurrenssamliälle
behöver allmänheten inte
avfatta besvärsskrivelser för att få sina
synpunkter i fråga om varor eller tjänster
beaktade. Där ta konsumenterna
själva hand om saken och göra processen
kort, om de inte äro nöjda. De
välja helt enkelt en ny leverantör. Det
enskilda affärslivets olika företagsformer
konkurrera inbördes och tävla om
allmänhetens förtroende. Det framhåL
les för övrigt i motionen, att »enskild
företagsamhet måste privat eller före -

Onsdagen den 1 mars 1950. Nr 8.

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda, respektive statsunderstödda företag
m. m.

tagsmässigt anpassa de sidor i sitt uppträdande,
som ha samhällelig betydelse,
så att de tillfredsställa så många köpare
som möjligt».

I ett statligt affärsdrivande verk med
monopolställning är förhållandet ett
helt annat. Om allmänheten är missnöjd,
kan han eller hon inte vända sig
till någon annan leverantör, ty det finns
ingen annan. Inte heller är det tillåtet
att skapa konkurrerande företag. Individen
har helt enkelt inte handlingsfrihet.
Han får finna sig i att välja mellan
de varor och märken, som det statsdrivna
företaget tillhandahåller och får
nöja sig med de tjänster det erbjuder.
Något därutöver finns inte. Allmänheten
kan visserligen överklaga de centrala
verkens beslut hos Kungl. Maj :t. Flertalet
sådana besvär föranleder i regel
inte någon åtgärd från departementschefens
sida. Det är intressant att studera
utredningar som berört dylika
spörsmål. Dessa utredningar fastslå, att
departementen sakna fackutbildad personal
för de många skiftande ärenden
som skola behandlas. Man får därför
nöja sig med en formell granskning av
desamma.

Landshövding Malte Jacobsson har
för några dagar sedan understrukit dessa
fakta och han säger bl. a.: »Genom
överklaganden i skilda frågor hopas
massor av mindre ärenden hos topparna
i statsstyret, som därigenom inte få
tid tillräckligt till de verkligt betydelsefulla
frågorna.» Frågan är nog om inte
de statliga verken vuxit oss över huvudet
— organisatoriskt såväl som företagsmässigt.

För att belysa den statliga servicetjänstens
brister skall jag relatera några
exempel. Sålunda har det påpekats att
SJ för alt spara folk låter bli att pricka
av ankommande gods. Fraktsedlarna gå
ut till adressaterna utan att man förvissar
sig om att godset kommit fram.
Följden blir då lätt, att kunderna skicka
hud som få vänta både länge ocli väl

för att slutligen få beskedet, att godset
inte kommit ännu. Bil med chaufför
och en man kostar ca 10 kr. i timmen.
Det kan bli dyra kostnader för enskilda
företag.

SJ är för övrigt livligt uppmärksammat
för sina försyndelser. Det anmärkes
på att järnvägen dröjer länge med
att besvara brev. Frågar t. ex. en firma
i landsorten, vilka försäkringsrisker SJ
står för vid transport av gods från utländsk
till svensk station, kan det ta
veckor innan ett svar kommer. Och inte
heller då är svaret fullständigt utan består
ofta i hänvisning till bestämmelserna
i ett internationellt fördrag angående
godsbefordring på järnväg. Vad
bestämmelserna där gå ut på får man
inte veta.

Telegrafverkets service har försämrats
under årens lopp. I Stockholm har
man känning av detta efter borttagandet
av namnanropen. Detta var kanske
tekniskt nödvändigt, men att vänta flera
timmar på rikstelefonsamtal mellan
Stockholm—Malmö och vice versa är
inte försvarbart, särskilt när man vet,
att i utlandet har denna servicedetalj
utvecklats på ett bättre sätt.

Beträffande posten kan jag nämna, att
i Malmö har under senare år vuxit upp
en helt ny stadsdel i närheten av Stadsteatern,
men något nytt postkontor har
inte allmänheten kunnat få trots kraftiga
påstötningar. Överpostmästaren i
Malmö har helt nyligen förklarat, att
posten är klavbunden vid statens verk,
och det är en förfärligt vidlyftig historia
att få ett nytt postkontor. För att
köpa en tomt skall man gå till riksdagen,
som anslår pengar i varje sådant
fall. De som klaga i detta fall ha emellertid
rätt, säger överpostmästaren.

På postverket lägges allt större arbetsuppgifter.
Tjänstemännen och allmänheten
få finna sig i det tidsödande
och nervslitande arbete, som de ringlande
köerna medföra. Sjukstatistiken
beträffande de anställda i det allmän -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda, respektive statsunderstödda före tag

m. m.

nas tjänst är oroväckande. Sålunda visa
siffrorna för vissa grupper statsanställda
22 sjukdagar i genomsnitt per år för
de manliga och 43 sjukdagar för de
kvinnliga.

I min egenskap av ordförande i en
riksorganisation har jag under årens
lopp vänt mig till olika statliga verk
med en mängd framställningar, som i
allmänhet inte lett till något annat resultat
än att de numrerats, stämplats,
bokförts och arkiverats av vederbörande
kontorspersonal. Och ändå har det
varit förnuftiga förslag vi kommit med!
Endast i ett fall ha vi haft framgång
vid klagan hos Kungl. Maj:t.

Motionärerna ha inte ansett sig böra
föreslå ett nytt organ, dit allmänheten
kunde vända sig då det gäller klagomål
mot de statliga verken. Man måste
nog gå till väga på ett annat sätt när
det gäller att förbättra servicen vid statens
verk. Det är på skötseln av och
effektiviteten hos verken man måste inrikta
sig, om man skall kunna komma
till rätta med berörda problem. Sålunda
måste man få fram en bättre informationstjänst
i de statliga verken, för att
nu inte tala om översyn av statliga reglementen
och föreskrifter. Frågan om
decentralisering måste också tas upp
till allvarlig behandling. Man kan för
övrigt fråga sig, om sådana affärsdrivande
verk som posten, statens järnvägar
och telegrafverket skola drivas
enligt ämbetsmannaprinciper. Aktiebolagsformen
förefaller naturligare. Härigenom
skulle de olika tjänstemännen
erhålla större handlingsfrihet.

Byråsekreterare Nils Ragnå har i
februarinumret av tidskriften Tiden
pläderat för att de statliga affärsverken
skola ges möjlighet att så smidigt som
möjligt anpassa sig efter förhållandena
liksom inom det enskilda näringslivet.
Det är ungefär samma synpunkter som
motionärerna framfört. Debatten om
statsdriftens för- och nackdelar har under
de senaste åren varit ovanligt liv -

lig. Den har i stort sett baserats på antaganden
och förmodanden, säger artikelförfattaren.

Av vad som här framhållits torde
framgå, att den försämring i servicen,
som kunnat konstateras, i stor utsträckning
leder till produktionsförluster för
samhället såsom helhet. Årligen förlorar
samhället miljontals arbetstimmar på
sådana hämmande element som köbildning
och otillfredsställande skötsel av
de statliga företagen.

Herr talman! Den likalydande motionen
har redan fallit i första kammaren,
och med hänsyn härtill vill jag inte
yrka bifall till den nu föreliggande.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det förhåller sig väl ändå så, att
så länge vi ha en statlig företagsform
— företagsformen må vara vilken som
helst —• kommer det nog att finnas
anledning till mer eller mindre livlig
diskussion om huruvida den ena eller
den andra formen är den rätta.

Vad motionärerna och reservanten i
sitt anförande här ha framhållit anser
jag inte vara av den karaktär, att det
på något sätt kan motivera att vi exempelvis
skulle gå ifrån de företagsformer
vi för närvarande ha. Jag vill
erinra den ärade reservanten om, att
för de statliga företagen tillämpas olika
företagsformer. Man prövar sig fram
för att finna den företagsform, som i
det ena eller andra fallet kan vara den
lämpligaste, och man väljer den som
man därvid tycker är lämplig för de
speciella uppgifter, som äro förenade
med det verk eller det företag, som det
är fråga om. Vi ha ämbetsverk, och vi
ha företag i bolagsform, som äro statsägda,
och jag tror knappast att det
finns någon anledning att från riksdagens
sida säga, att båda dessa former
skulle vara av den karaktär, att man
inte bör använda dem, utan att vi böra
gå in på något helt nytt, detta lika litet

Onsdagen den 1 mars 1950. Nr 8.

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda, respektive statsunderstödda företag
m. in.

som man skulle kunna slå fast, att den
ena av dessa former skulle vara av den
karaktär, att den inte är ändamålsenlig.
Det förhållandet att man exempelvis
i Malmö, såsom reservanten här
framhöll, inte har kunnat få ett postkontor,
där man velat ha detsamma förlagt,
bör väl knappast vara ett tillräckligt
argument för att man skall skapa
en specialutredning i de frågor, som
beröras i motionen.

I fråga om det speciella förhållande,
som nämnts i motionen, nämligen förhållandet
mellan allmänhet och statsägda
företag, är jag ingalunda riktigt
överens med motionärerna eller reservanterna.
Jag har personligen den erfarenheten,
att det inte råder något
större missförhållande i servicehänseende
allmänheten och de statsägda företagen
emellan. Jag har fått den uppfattningen,
att man från de statsägda företagens
sida bemödar sig om att tillhandahålla
befolkningen en tillfredsställande
service. Jag hänvisar i det stycket
till exempelvis statens järnvägar
och kommunikationsverken i övrigt, såsom
telegraf och telefon o. s. v.; posten
inte att förglömma. Är det ändå inte
därvidlag fråga om en organisation,
som byggts upp för att verkligen tjäna
svenska folket, och skulle man kunna
ifrågasätta, att ett privat företag av en
annan karaktär skulle kunna betjäna
det svenska folket bättre än vad som
nu verkligen är fallet från dessa företags
sida?

Egentligen ha motionärerna yrkat,
att man skulle företa en utredning
bland annat om hur allmänheten bättre
än nu skall kunna påverka de statsägda
företagens verksamhet och skötsel.
Allmänhetens medverkan i det avseendet
är i någon mån omformulerad
i den reservation, som avgivits av ett
par av motionärerna. I denna reservation
har man i klämmen skrivit om det
hela och talar om ett något bättre förhållande,
det stämmer sålunda inte rik -

tigt överens med klämmen i motionen.
Det egentliga syftet skulle väl vara att
man skulle försöka få till stånd ett lojalt
förhållande mellan allmänheten och
de statsägda företagen liksom, enligt
min mening åtminstone, mellan allmänheten
och de privatägda företagen. Ty
även om det förhåller sig såsom reservanten
säger, att det finns den möjligheten
att man kan gå till andra företag
och få sin betjäning, så är detta
inte alltid fallet, ty det finns faktiskt
förhållanden, som gör att man är mer
eller mindre beroende av ett speciellt
företag. Och det är inte alltid på den
kanten på det sättet, att det råder ett
idealtillstånd i serviceförhållandena för
den allmänhet, som skall betjänas.

Jag tror emellertid för min del, att
reservanten var inne på rätt linje, när
han talade om informationstjänsten
från de statligt ägda företagens sida -—
en upplysningsverksamhet, tolkar jag
uttrycket till — för allmänheten om
hur verket arbetar och kan betjäna allmänheten,
o. s. v. En sådan informationstjänst
har dock faktiskt pågått år
ut och år in i olika avseenden genom
utgivandet av tidningar och tidskrifter
och dylikt speciellt för detta ändamål.
I det avseendet anser jag att vederbörande
fyllt sin uppgift och verkligen
försökt komma till rätta med eventuella
missförhållanden.

Jag vill utöver det anförda gärna tilllägga,
att om det förekommer anledning
till missljud i ett eller annat avseende
i fråga om betjäning och service,
så är det inte i alla fall alldeles
säkert, att detta beror på det statsägda
företaget eller den personal, som betjänar
allmänheten. Det kan också någon
gång inträffa, att det kan vara allmänhetens
fel beroende på att den kanske
uppträder litet olämpligt då och
då; men det kan ju också kanske vara
mänskligt.

Jag anser, herr talman, att under de
förhållanden som föreligga och med

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda, respektive statsunderstödda före.

tag m. m.

hänsyn till det utlåtande utskottet avgivit
det inte finns någon anledning att
nu föranstalta om en speciell utredning
i motionens syfte, varför jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr BLADH: Herr talman! Reservanten
fann det vara lämpligt att göra anmärkning
på de postala förhållandena
i hans hemstad Malmö. Jag skulle tro,
att om han vänt sig till de postala myndigheterna
i Malmö så skulle han dels
ha fått ett svar, som täckt det hela, och
dels fått klart för sig vad han kanske
icke förrän nu insett, nämligen hur besvärligt
det är att i städerna skaffa lokaler,
om dessa skola vara belägna på
en given punkt. Vi ha bestämmelser
som reglera dessa förhållanden. Vi ha
också byggnadsförhållanden, som ej
alltid göra det möjligt att skaffa de stora
och speciellt konstruerade lokaler
som det är fråga om.

Om reservantens yttrande, när det
sedan gällde en annan sak, var ett avsiktligt
angrepp mot de anställda vid
posten eller telegrafen, så får han själv
stå för det. Men i så fall får jag säga,
att jag inte tror att det finnes större anledning
att anmärka på dessas än på
andras sätt att utöva sin tjänst. Det är
kanske berättigat att säga ifrån, att
man i Malmö stad gjort försök med en
annan företagsform i fråga om brevbäringen,
nämligen en privat sådan.
Men det slog icke bättre ut än att den
dag som i dag är vet ingen, om detta
företag längre existerar eller ej. Det var
det ur herr Christensons synpunkt sämsta
exempel, som kunde tas. De postala
förhållandena där nere äro i själva verket
så pass tillfredsställande, att endast
de som lida av en viss benägenhet
att göra anmärkningar på allt och
alla finna den här aktionen vara behövlig.

Herr FORSBERG: Herr talman! Jag
kan icke underlåta att säga ett par ord

i anledning av den motion som väckts
och den reservation som föreligger.
Denna motion på två trycksidor ger
ett intryck av att ha tillkommit därför
att det i olika tidningar förekommit en
del insändare, där man icke varit riktigt
nöjd med vissa förhållanden. Jag
tycker ju i alla fall för min del, att man
icke kan betrakta detta som ett verkligt
vägande skäl för att över huvud
taget motionera.

Motionärerna tala om att denna utredning
skulle utmynna i bättre förhållanden
mellan de statsägda företagen
och allmänheten. De mena, att den omständigheten,
att det icke är så som det
borde vara och att klagomål förekommit,
är beroende på de i de statsägda
företagen anställda. De komma till och
med till slutsatsen, att institutionernas
bristande skötsel i regel skulle bero på
ämbetsmännens godtycke.

Men nu, sedan frågan behandlats i
utskottet, har den motionär, som väl får
betraktas som huvudmotionär, kommit
till en annan slutsats. Han vill icke
längre påstå att det beror på de anställda.
I den reservation, som han avgivit,
är det visserligen alltjämt fråga
om brister o. s. v. Men vad säger han
där? Jo, han säger, att sådana missförhållanden,
, som ha sin orsak i stelbenta
reglementen och föreskrifter, i många
fall utåt gentemot allmänheten kunna
framstå såsom utslag av ämbetsmännens
godtycke. Detta är en väsentlig
skillnad. Först säger man i motionen,
att det i regel är de anställdas fel. Men
i den reservation som kommit fram talar
man på ett annat sätt. Jag vet icke
om det beror på att motionären i tidningarna
läst några nya insändare. Men
man får icke gå till väga på ett sådant
sätt.

När motionären här talade om att den
organisation han representerar icke
fått mer än något enstaka förslag att
gå igenom, fastän alla förslagen varit
förnuftiga, så drog jag den ganska säk -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jordbrukets

rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

ra slutsatsen, att det nog icke var så
mycket förnuft i dessa förslag.

Jag skall icke närmare gå in på talet
om den fria konkurrensen. Det är ett
kapitel som annars är rätt intressant.
Men det är ju onödigt att taga upp en
diskussion, när-man ej har någon sådan
fri konkurrens. Det kanske också
skulle taga för lång tid i anspråk. Det
är bara när motionären säger sig känna
till att tjänstemannakårens brister
ha sin orsak i stelbenta reglementen
och föreskrifter som jag måste fråga
motionären, om han kan prestera något
som helst bevis för ett sådant påstående.
Jag tror att det är otänkbart.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag vill särskilt betona, att kritiken
inte är riktad mot tjänstemännen
utan mot att det statliga systemet
är tungrott.

Nu säger herr Forsberg, att motionen
är byggd på insändare. Men jag
har ju tillräckligt belyst den saken här
i mitt tidigare anförande och visat, att
den icke är byggd på lösa boliner, utan
att det är verklig grund som ligger
bakom motionärernas utredningskrav.

Herr Forsberg ville bagatellisera den
organisation som jag företräder. Han
menade naturligtvis att den icke var
tillräckligt vederhäftig. Men herr Forsberg
känner väl ändå till organisationsIivet
i dag och hur noga man penetrerar
de förslag som komma in till en
riksorganisation. Om det väckes en
motion så går den igenom distriktsstyrelsen
till överstyrelsen o. s. v., innan
den framföres till vederbörande myndigheter.
Jag skall be att få tillbakavisa
detta påstående.

.lag vill bara i korthet till herr Svensson,
vår ärade utskottsordförande, säga
att vi få väl ändå vara överens om att

sig om. Det hade säkerligen varit nyttigt
för utskottet, om motionen blivit
remitterad till vissa myndigheter såsom
motionärerna påyrkat.

Herr FORSBERG: Jag vill säga, att
detta var icke något försök att lägga
mig i tjänstemännens angelägenheter.
Men det är ju fråga om en utredning
som även gäller tjänstemännen. Det
var i det sammanhanget som jag berörde
dem.

När det sedan gäller frågan om motionären
anfört några skäl säger han,
att det gjorde han i sitt första anförande
i dag. Jag ber att få påpeka, att det
enda skäl han åberopade var posthuset
i Malmö. Det tycker jag icke var tillräckligt
för att herr Christenson skulle
motionera. Nästa gång är det bäst att
han i motionen framlägger —• om möjligt
—■ en saklig bevisföring.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 5, över motion angående kontroll
över handeln med begagnade motorfordon;
och

nr 6, över motion angående ändrade
tariffbestämmelser för befordran av
barnvagn å statens järnvägar.

Kammaren biföll vad utskottet i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 21.

Interpellation angående tillämpningen i
visst fall av de riktlinjer för jordbrukets
rationalisering, som antagits vid 1947
års riksdag.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHNSSON i Skoglösa, som anförde:
Herr talman! Hösten 1919 såldes
Trollabo egendom i Hudenc socken

det är en mycket stor fråga det rör
5 ■— Andra kammarens protokoll 1950. Nr S.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Interpellation angaende tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jordbrukets

rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

av Alvsborgs län till en Borås-fabrikör
för ett belopp av 312 000 kronor. Nämnde
fabrikör sökte, i enlighet med lagen
den 17 juni 1948 om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet,
förvärvstillstånd den 9 december 1949.

I samband med ovannämnda förvärv
av Trollabo egendom anhöllo vissa brukare
av angränsande fastigheter, att
kronan skulle utöva sin förköpsrätt och
att egendomen skulle användas i rationaliseringssyfte.
På lantbruksnämndens
initiativ tillsattes bland jordbrukarna
tre kommittéer för att bl. a. utreda frågan
huruvida det fanns spekulanter —
och till vilka belopp — till Trollaboegendomen.
Resultatet av dessa kommittéers
arbete blev, att all Trollabofastighetens
egendom skulle finna köpare
och att den slutsumma man därvid
kom upp till motsvarade den tidigare
omnämnda köpesumman för fastigheten.
Även beträffande vissa byggnader
användbara för industriändamål
fanns det spekulanter, som icke satt
som villkor att samtidigt få förvärva
jorden till Trollabo.

Lantbruksnämnden meddelade den 9
januari 1950 beslut om förvärvstillstånd
för fabrikören samt beslut att kronans
förköpsrätt icke skulle utnyttjas. Förhandlingar
mellan lantbruksnämnden
och köparen resulterade i att den senare
avstod cirka 17 hektar åkerjord till
lantbruksnämnden att användas för
rationaliseringsändamål.

Den fastighetsindelning av berörda
brukningsdelar, som till följd av lantbruksnämndens
ställningstagande i frågan
nu kan förväntas uppstå, om nämndens
prognoser i övrigt är riktiga,
blir:

1 :o. Ett storjordbruk om ca 43 hektar
åker och ca 220 hektar skogsmark, dvs.
Trollaboegendomen.

2 ro. Ett antal bärkraftiga jordbruk,
uppkomna dels genom komplettering
med de 17 hektaren åker från Trollabo,
dels genom förväntade framtida tillköp

från brukningsdelar, som kunna komma
att försäljas.

3:o. Ett mindre antal stödjordbruk,
baserade på tilltänkt industri på Trollaboegendomen.

Lantbrukarnas uppfattning är, att ett
utnyttjande av kronans förköpsrätt beträffande
Trollaboegendomen i och för
rationaliseringsändamål skulle ha varit
till avgjord fördel för jordbruket och
näringslivet å orten. Trollaboegendomens
jord är sedan ett flertal år mindre
väl hävdad, byggnaderna äro i sådant
skick att de erfordra stort underhåll,
arronderingsförhållandena äro dåliga.
Ett utskifte om ca 60 procent av
inägoarealen är beläget ca 2 kilometer
från centrum. Ett skogskifte om ca 55
ha är beläget ca C km norr om brukningscentrum.
Ett skogsskifte om ca 100
ha är beläget ca 4 km väster om brukningscentrum.
Enbart med hänsyn till
dessa förhållanden är Trollabo olämplig
utan genomgående skiftesomläggning
med ägoutbyten och avsevärda förbättringar
av jord- och byggnadskapital.

Ett av rationaliseringsprogrammets
viktigaste syften bör enligt min uppfattning
vara bibehållandet av en livskraftig
jordbruksnäring och därmed
också bibehållandet av en stabil jordbruksbefolkning.
Detta syfte vinnes bäst
genom tillskapandet av bärkraftiga
brukningsdelar för så många brukare
som möjligt. Det slutresultat, som kan
förväntas enligt den linje för rationaliseringen,
som lantbruksnämnden nu
slagit in på, kommer att medföra ett
mindre antal bärkraftiga jordbruk än
om hela Trollaboegendomen utnyttjats
i rationaliseringssyfte. Ett mindre
antal brukningsdelar och därav en minskad
jordägande befolkning medför en
minskad trivsel å landsbygden, skolor
och allmänna inrättningar komma att
bliva överflödiga in. m., och därmed
uppstår en ökad tendens till avflyttning.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Interpellation angående tillämpningen i visst fall av de riktlinjer för jordbrukets

rationalisering, som antagits vid 1947 års riksdag.

Förefinnas möjligheter att skapa fullt
bärkraftiga jordbruk, bör detta vara ett
viktigare intresse än tillskapandet eller
bibehållandet av stödjordbruk, vilka
äro beroende av relativt konjunkturkänslig
industri. Industri av det slag
som här skulle kunna ifrågakomma är
avsevärt mera konjunkturkänslig än vad
jordbruket, såsom näring betraktat, är.
Den allmänna meningen är, att berörda
område huvudsakligen skulle vara att
betrakta såsom ett utpräglat jordbruksområde
och att därför möjligheterna
för stödjordbruk böra bedömas i enlighet
härmed.

Trollaboegendomen har tidigare successivt
utökats genom förvärv av markområden
från angränsande fastigheter,
dvs. samma fastigheter som nu önska
erhålla förstärkning. Vissa brukningsdelar
i Hudene bruka, förutom den egna
jorden, med nyttjanderätt även annan
inägoareal. Ekonomibyggnaderna äro i
dessa fall avpassade efter den större
brukningsenheten.

Det har i olika sammanhang framhållits,
att jordbrukets rationalisering
skall bedrivas i samarbete mellan de
statliga myndigheterna och den jordbrukande
befolkningen själv. Genom
lantbruksnämndens initiativ till bildandet
av de tre kommittéerna bibringades
jordbrukarna den uppfattningen,
att frågan om huruvida lantbruksnämnden
skulle utöva kronans förköpsrätt
vore enbart beroende av om det förefanns
möjligheter för lantbruksnämnden
att i sin tur få avsättning för all
egendom å Trollabo.

Lantbruksnämnden hade nu haft ett
utmärkt tillfälle att aktivt medverka till
en fastighetsindelning, till vilken syftas
i rationaliseringsprogrammet. Ett
utnyttjande av hela Trollaboegendomen
till förstärkning av omgivande brukningsdelar
hade enligt min uppfattning
kommit att medföra, att praktiskt taget
samtliga berörda brukningsdelar för
framtiden skulle kunna komma att an -

ses såsom fullt bärkraftiga. Detta skulle
ha bidragit till eu för bygdens jordbruk
och ortens näringsliv önskvärd utveckling.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser herr statsrådet, att lantbruksnämnden
i södra Älvsborgs län i det i
interpellationen berörda fallet handlat
i överensstämmelse med de riktlinjer
för jordbrukets rationalisering, som
1947 års riksdag fattade beslut om?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från utrikesutskottet, nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige
och Italien träffad handelsöverenskommelse;
och

från bevillningsutskottet, nr 56, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 22 april
1949 angående rätt för Konungen att
åsätta särskild tullavgift.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

§ 24.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

80, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastighctsandclar; nr

81, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
tillämpning av vissa bestämmelser i ull -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1850.

niänna förfogandelagen den 22 juni
1939 (nr 293); och

nr 82, angående anslag till kostnader
för inventering av typskogar.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 25.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 457, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 54, angående Sveriges
anslutning till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.;
nr 458, av herrar Skoglund i Umeå

och Levin, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 73, angående anslag till
vissa statliga lånefonder för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 459, av herr Ahlsten m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 73; och

nr 460, av herr Dickson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1950

016284