Lördagen den 24 april (Riksdagens protokoll 1948:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

24—28 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 24 april.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Sefve ang. skyldigheten för statens befattningshavare att avflytta
från tjänstebostad vid pensionsålderns inträde........ 5

herr Persson i Landafors ang. utredningen om återförande i kronans
hand av nyttjanderättshavarnas rätt till gruvskogarna 8

Tisdagen den 27 april.

Svar på interpellation av fru Möller ang. tillstånd till om- och tillbyggnad
av hem för kroniskt sjuka ...................... 13

Onsdagen den 28 april.

Inrättande av fiskeristyrelse, m. m........................... 19

Billigare semester- och rekreationsresor ...................... 57

Lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning.......................................... 58

Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget................ 72

Avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv ................ 76

Interpellation av herr Larsson i Luttra ang. rätt för skoldistrikt
att anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde klass . . 80

Försök med visst system för elektrifiering av avlägsna bygder och

gårdar................................................ 82

Ersättning till G. I. Lager för skada under militärtjänst........ 84

Ersättning till E. S. Nilsson för skada under militärtjänst...... 85

Ersättning av statsmedel till idrottsmän...................... 88

Nykterhetslagstiftningens utformning ........................ 92

1 -Andra kammarens protokoll L94S. Nr 1(>.

•)

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Pension åt framlidne italienske ministern A. B. Riccis änka .... 102
Provisoriskt tillägg till pensionerade inom försvarsväsendets reservstater
................................................ 105

Översyn av barnbidragslagarna.............................. 105

Samordnande av hälso- och sjukvård med idrott m. m......... 106

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 april.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. lån och bidrag till skogs förbättring.

........................................... 19

—• nr 15, ang. inrättande av en fiskeristyrelse med statens fiskeri försök

m. m........................................... 19

— nr 16, ang. anslag till fiskredskapsförsäkring .............. 56

— nr 18, ang. åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter...... 57

Andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 6, ang. tillgodoseende av landsbygdens
intressen och näringar vid arbetstillståndsgivningen .. 57

Tredje tillfälliga utskottets utlåtande nr 9, ang. åtgärder för befrämjande
av semester- och rekreationsresor.................... 57

— nr 10, ang. reducering av resekostnaderna för ungdom vid semesterresor
............................................ 58

—- nr 11, ang. rätt för barn under 14 år att resa på halv biljett

på statens järnvägar.................................... 58

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 21, ang. ändringar i lagen om
ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning in. in......................................... 58

Statsutskottets utlåtande nr 62, ang. bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
........................................ 72

— nr 63, ang. kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
.............................................. 72

— nr 64, ang. arbetslöshetens bekämpande .................. 76

— nr 65, ang. landsfiskalernas m. fl. avlöningar .............. 76

—- nr 66, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv .. 76

— nr 67, ang. stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. . . 80

—- nr 68, ang. propriebalanser i medicinalstyrelsen ............ 80

—• nr 69, ang. upptagande å riksstaten av underskott för luftfarts fonden

.............................................. 80

—- nr 70, ang. väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond...... 80

—- nr 71, ang. förskott till vissa plankostnader m. m........... 80

— nr 72, ang. försäljning av vissa järnvägsstyrelsens fastigheter. . 80

—• nr 73, ang. malmbrytning utöver i malmavtalen medgivna kvantiteter
................................................ 8o

— nr 74, ang. ersättning till V. Bjurman för bilskada.......... 80

— nr 75, ang. försök med visst system för elektrifiering av avlägsna

bygder och gårdar .................................... 82

— nr 76, ang. bidrag till metallografiska institutet ............ 83

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggs stat

II (utrikesdepartementet)............................ 83

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 83

— nr 79, ang. stat för försvarets fastighetsfond .............. 83

— nr 80, ang. livränta till Elisabeth Kjellbing m. m........... 83

— nr 81, ang. ersättning till G. I. Lager för skada under militärtjänstgöring
.......................................... 84

— nr 82, ang. ersättning till E. S. Nilsson för skada under militärtjänstgöring
........................................ 85

— nr 83, ang. ersättning för idrottsmän vid olympiader och landskamper
.............................................. 88

— nr 84, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 92

— nr 85, ang. anslag till dövstumskolorna.................... 92

—• nr 86, ang. anslag till överstyrelsen för yrkesutbildning...... 92

— nr 87, ang. anslag till konstfackskolan.................... 92

— nr 88, ang. anslag för statens rättsläkarstalion ............ 92

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. vissa frågor rörande

nykterhetslagstiftningens utformning ...................... 92

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. pension åt framlidne italienske

ministern Alberto Bellardi Riccis änka.................... 102

— nr 22, ang. livränta till Elisabeth Kjellbing m. m........... 105

— nr 26, ang. provisoriskt pensionstillägg till f. d. beställningsha vare

på försvarsväsendets reservstater .................... 105

— nr 27, ang. vissa kostnader för allmänt kyrkomöte.......... 105

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. en svenska folkets nationaldag
.............................................. 105

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, ang. översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn .............................. 105

— nr 22, ang. de särskilda barnbidragen till änkors och invaliders

in. fl. barn............................................ 106

— nr 23, ang. vidgad tillämpning av lagen om särskilda barnbidrag
till att omfatta även änklingars barn ................ 106

Första tilljälliga utskottets utlåtande nr 7, ang. bättre skydd mot

eldfara inom elevhem .................................. 106

— nr 8, ang. förenklade bestämmelser för val av ordinarie folkskollärare
............................................ 106

— nr 9, ang. samordnande av hälso- och sjukvårdsfrågor samt idrott,

gymnastik och friluftsliv, in. m........................... 106

Lördagen den 24 april 1948.

Nr 16.

Lördagen den 24 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 213, angående samarbete med
Stockholms stad för utbyggnad och
drift av Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets
fastigheter m. m.;

nr 216, med förslag till militär rättegångslag
in. m.;

nr 217, med förslag till ändrad
lydelse av 17—20, 22, 96 och 101 §§
regeringsformen; och

nr 218, angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Svar på interpellation ang. skyldigheten
för statens befattninghavare att avflytta
från tjänstebostad vid pensionsålderns
inträde.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, som
anförde: Herr talman! Ledamoten av
denna kammare herr Sefve riktade i
förra veckan till mig en interpellation
om tillämpningen av avlöningsreglementets
bestämmelse om skyldighet för
tjänsteman som avgår ur tjänst med
pension att avflytta från tjänstebostad.
Interpellantcn utgick från ett fall, som
nyligen inträffat vid statens järnvägar
och där enligt interpellantens mening
vederbörande distriktschcf gått olämpligt
till väga. I anslutning härtill frågade
han, om jag var villig att vidtaga

— eller redan vidtagit — åtgärder för
att förhindra ett upprepande av liknande
förfaringssätt från de statliga verkens
sida gentemot där anställd personal.

Mitt svar är följande.

Den cirkulärskrivelse, varom här är
fråga, har utfärdats av distriktschefen
vid statens järnvägars II distrikt och
tillställts dess sektionsföreståndare. I
skrivelsen meddelar distriktschefen, efter
samråd med distriktssekreteraren,
att följande skall tillämpas beträffande
tjänstebostäder:

»När tjänsteman avgår med pension
äger han rätt, att, om han så önskar, bo
kvar i lägenheten till nästkommande
fardag. Nytt hyreskontrakt, som ersätter
det tjänstebostadskontrakt, som upphör
att gälla vid avgången ur tjänst, skall
icke upprättas, utan skall anmälan ske
till distriktskassan, att pensionären får
kvarbo med oförändrad hyra till nästa
fardag. Hyresbeloppet angives i anmälan
till distriktskassan, så att denna
varje månad kan utfärda inbetalningskort
för hyresbeloppet. Vid nästkommande
laga fardag efter pensionsålderns
inträdande är pensionären skyldig att
avflytta från lägenheten. Sker icke detta
frivilligt skall anmälan insändas till
distriktssekreteraren, som ombestyr att
vräkning verkställes.»

Vad i skrivelsen sagts om tidpunkten,
då tjänsteman som avgår ur tjänst med
pension är skyldig avflytta från tjänstebostad,
överensstämmer med statens allmänna
avlöningsreglemente. Där föreskrives
nämligen bl. a., att om icke annorlunda
överenskommes, avflyttning i
sådana fall skall ske å närmaste fardag
efter avgången.

Av skrivelsen framgår, att särskilda
tjänstebostadskontrakt gälla för tjänstebostäderna.
I dessa kontrakt hänvisas
till den för statens järnvägar gällande

Nr 16.

Lördagen den 24 april 1948.

Svar på interpellation ang. skyldigheten för statens befattningshavare att avflytta
från tjänstebostad vid pensionsålderns inträde.

bostadsordningen, vilken innehåller motsvarande
föreskrift som avlöningsreglementet.
Varje innehavare av tjänstebostad
får därför anses vara i förväg underrättad
om sin skyldighet att vid pensionering
avflytta från bostaden.

Enligt vissa i pressen förekommande
uppgifter skulle avflyttningsbestämmelserna
vara avsedda att tillämpas så, att
vederbörande distriktssekreterare utan
vidare skulle verkställa vräkning, såvida
icke pensionären frivilligt avflyttar,
då skyldighet därtill inträtt. I praktiken
ha bestämmelserna icke tillämpats
på detta sätt. Statens järnvägar ha också
ett stort antal pensionärer kvarboende
i tjänstebostäderna. I de tjänstebostäder,
varom nu är fråga, bo sålunda
icke mindre än 35 pensionärer.

Den nyssnämnda skrivelsen, vilken
var ställd till sektionsföreståndarna vid
II distriktet, utmynnar i en anmodan
att till distriktssekreteraren anmäla de
fall, då en pensionär icke avflyttar. Syftet
härmed har, enligt vad jag inhämtat,
varit att skapa en bättre kontroll över
användningen av tjänstebostäderna och
motverka en tendens från vissa bostadsinnehavares
sida att helt enkelt underlåta
att söka sig annan bostad. Detta i
sin tur har varit motiverat av att det
blivit allt svårare för statens järnvägar
att tillgodose önskemålen om tjänstebostäder
åt befattningshavare, som på
grund av befordran eller annan orsak
måste förflyttas, ett förhållande som
dessutom medför dryga utgifter för verket
i form av omplaceringstraktamenten.
Avsikten har däremot icke varit
att hädanefter tillämpa skärpta restriktioner
eller ändrat sätt i fråga om prövningen
av ärenden om pensionärers
kvarboende.

Klart är att skrivelsen varit olämpligt
formulerad. Den var emellertid icke
avsedd att delgivas bostadsinnehavarna.
Så skedde likväl i fråga om 39 i statens
järnvägars bostadshus vid Heden i Göteborg
boende, i tjänst varande befatt -

ningshavare, vilka förklarligt nog uppfattat
skrivelsens innehåll som tecken
på en nyordning av förhållandena, som
icke varit tillämnad.

På grund av skrivelsens olämpliga
formulering har järnvägsstyrelsen anmodat
distriktschefen återkalla densamma
i vad den avser åtgärder för det
fall att tjänsteman icke avflyttar vid
första efter pensionsålderns inträdande
inträffad laga fardag. Sådant återkallande
har också skett.

Av vad jag sagt framgår, att i det
särskilda fallet ett misstag begåtts och
att rättelse skett. Saken får väl därmed
anses utagerad. Någon anledning att
från detta fall göra generaliseringar
föreligger icke.

Härpå yttrade:

Herr SEFVE: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Det är med glädje jag konstaterar,
att herr statsrådet lämnat ett både
uttömmande och tillmötesgående svar
på frågan. Svaret är välgörande rakt
på sak och ger en klar bild av den
gjorda undersökningens resultat. Den
speciella fråga det här rört sig om och
som ytterst bottnar i en olämplig formulering
i en av statens järnvägar utsänd
cirkulärskrivelse till tjänstemännen
anser jag därmed utagerad. Efter
herr statsrådets svar skulle man ju också
kunna hysa goda förhoppningar om
att liknande företeelser inte skola upprepas.

För någon timme sedan fick jag emellertid
besök av en herre, som för mig
redogjorde för ett besläktat ehuru i
visst avseende mer svårartat fall, som
jag här skall tillåta mig att i korthet ge
en beskrivning av. Denne herre är anställd
vid statens järnvägar och kommer
att avgå från sin tjänst med pension
den 31 maj. Han bor i ett av statens
järnvägar ägt hus och har således

Lördagen den 24 april 1948.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. skyldigheten för statens befattningshavare att avflytta
från tjänstebostad vid pensionsålderns inträde.

tjänstebostad men inte arbetsbostad.
Enligt gällande bestämmelser bär han
rättighet att utan vidare stanna kvar i
sin lägenhet till närmaste fardag, d. v. s.
1 oktober. Till den 1 januari i år blev
han uppkallad för att skriva under ett
godkännande av uppsägning för flyttning
till den 1 oktober men vägrade att
skriva på. Han utverkade också tillstånd
att få stanna kvar tills annan lägenhet
kunde anskaffas. Trots ansträngningar
har dock detta ej lyckats. Han har dock
enligt bestämmelserna frist till 1 oktober.

I går överraskades han emellertid av
ett anslag, på vilket två lägenheter, däribland
hans egen, förklarades hyreslediga,
hans egen eventuellt från 1 maj.
Ansökningarna skulle inlämnas senast
den 28 april. Han och hans familj blevo
självfallet mycket upprörda, eftersom
de ej ha någon annan lägenhet. Även
om de inte skulle bli vräkta, förutse de
en mängd obehag och en stark press
från dem som vilja komma åt lägenheten.

Förr ansågs det vara en fördel att få
tjänstebostad. Nu däremot tycks det
vara förenat med stora risker och är
en källa till ständig oro för dem som
närma sig pensionsåldern. Det vore kanske
skäl att till ny granskning uppta
en hyreslag, som i kraft av beteckningen
tjänstebostäder förmenar vissa hyresgäster
i av staten ägda hus det skydd
som andra hyresgäster ha. Jag ber att
till herr statsrådet få överlämna de uppgifter,
som jag byggt denna framställning
på. Jag vill emellertid taga tillfället
i akt och till herr statsrådet framföra
några allmänna synpunkter.

I det fall, som påtalats i interpellationen,
har klandrats den bryskhet i
formuleringen som kommit till synes i
ilen överordnades skrivelse och tydligen
givit de underordnade eu felaktig föreställning
om .statens järnvägars avsikter.
Fn likartad oskicklighet i formuleringen
av skriftliga meddelanden kommer

inte så sällan fram även i förhållandet
till allmänheten. Det är självklart, att
företag och affärsdrivande verk, som
sakna konkurrens i egentlig mening,
kunna frestas att på ett mindre önskvärt
sätt utnyttja sin monopolställning.
Det gäller därför i desto högre grad, att
ledningen för och inom dessa företag
med alla till buds stående medel söker
motverka eventuella tendenser till
bryskhet i sitt förhållande till allmänheten.
Företagen äro ju till för att betjäna
allmänheten. Gång efter annan
har emellertid framförts klagomål från
allmänhetens sida över de metoder eller
kanske rättare sagt de former under
vilka kommunikationen mellan de statliga
verken och deras kunder försiggår.

I de räkningar som skickas ut från
ett verk finns ofta ett hot om avstängning,
om inte betalning sker inom en
mycket kort tillmätt tid. Om kunden
klagar över något fel, som verket begått,
t. ex. i räkningen, måste han ofta
av det svar han erhåller få det intrycket,
att verket anser sig ofelbart. Även
när han har rätt i sina klagomål, förefaller
det, som om han skulle gjort något
orätt genom att klaga. I de privata företagen
upptas i regel klagomål på ett
annat sätt. Där söker man göra vad
man kan för att rätta misstaget och
hjälpa kunden — åtminstone får man
det intrycket. Firman i fråga vet ju,
att om kunden blir missbelåten, vänder
lian sig till ett konkurrerande företag.
Principen säges ju i de privata affärerna
vara »kunden har alltid rätt».

Nå, nu är det inte min mening att
kverulera på de statliga verken. Förhållandet
mellan dem och allmänheten
har blivit betydligt bättre under de senare
åren, och det överväldigande flertalet
av verkens anställda sköter sig
även i detta avseende på ett utmärkt
sätt. Men en något större smidighet
och en något mindre säkerhet om egen
ofelbarhet skulle säkerligen vara till
fördel.

Nr 16.

Lördagen den 24 april 1948.

Svar på interpellation ang. utredningen om återförande i kronans hand av nyttjanderättshavarnas
rätt till gruvskogarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! Jag liar givetvis principiellt
alldeles samma inställning som den
ärade interpellanten, när det gäller frågan
om de statliga verkens umgänge
såväl med sina anställda som med den
stora kundkretsen, och i den mån det
lämnas konkreta exempel på att man
har uppträtt olämpligt, bör åtgärder
vidtagas till förhindrande av en upprepning.

Jag vill därtill endast säga, att när
det gäller det fall, som herr Sefve nu
senast omnämnt, kommer jag att låta
verkställa en undersökning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. utredningen
om återförande i kronans hand av nyttjanderättshavarnas
rätt till
gruvskogarna.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Persson
i Landafors till mig riktat följande interpellation.

Är det kammarkollegium som, efter
riksdagsbeslutet i juni månad 1943, fått
förnyat uppdrag att utreda frågan om
gruvskogarnas överförande i kronans
hand eller vilket organ är det som fått
utredningsuppdraget?

Har statsrådet tillfälle att lämna en
redogörelse för hur långt utredningsarbetet
fortskridit och i så fall hur
snart riksdagen skulle kunna beredas
möjlighet att på nytt behandla frågan?

I anledning härav får jag anföra följande.

I proposition nr 139 till 1943 års riksdag
framlade Kungl. Maj :t förslag om
avveckling av de ålderdomliga rättsförhållanden
som gälla med avseende på
gruvskogarna. Detta förslag innebar att

äganderätten till gruvskogarna skulle
överlåtas till vederbörande gruvägare
utom i två fall, där kronan skulle inlösa
gruvägarnas nyttjanderätt. Förslaget var
närmast att betrakta som en förlikning,
varigenom rättsförhållandena mellan
kronan och gruvägarna skulle lösas utan
domstolsprövning av de i vissa avseenden
oklara frågorna om gruvägarnas
rätt till gruvskogarnas avkastning.

Jordbruksutskottet avstyrkte propositionen
och föreslog att ytterligare utredning
i ämnet verkställdes. Utskottet
förutsatte härvid bland annat att förhandlingar
skulle upptagas med gruvbolagen
rörande statens övertagande av
gruvbolagens nyttjanderätt till gruvskogarnas
avkastning. Om sådana förhandlingar
icke ledde till resultat, hade
Kungl. Maj:t att överväga och utreda i
vilka andra former gruvbolagens nyttjanderätt
till gruvskogarna kunde återföras
till kronan. Utskottets utlåtande
bifölls av riksdagen.

Såsom jag uttalat i interpellationssvar
rörande förevarande fråga vid 1946 års
riksdag synes den av riksdagen begärda
fortsatta utredningen förutsätta att gruvägarnas
nuvarande rättigheter med avseende
på gruvskogarna bli klarlagda
även i de delar där frågan hittills lämnats
öppen. Hit hör frågan om de ändamål,
för vilka gruvbolagen få utsyna
virke i gruvskog. Ett tiotal besvärsmål
härom ha varit föremål för kommerskollegii
prövning. Tvisten gällde gruvägarnas
rätt att bl. a. utsyna brännved
för gruvägarnas och de anställdas behov
och att försälja gagnvirke från
gruvskogar för att i stället inköpa elektrisk
kraft. Kommerskollegii utslag den
19 december 1944 i dessa mål innebar
ett medgivande av sådan utsyningsrätt
för gruvägarna. Såsom jag tidigare meddelat
kammaren, har domänstyrelsen
överklagat dessa utslag hos regeringsrätten.

Frågan är på grund av ärendets stora
omfattning fortfarande beroende av regeringsrättens
prövning. Från gruvägar -

Lördagen den 24 april 1948.

Nr 16.

Svar på interpellation ang. utredningen om återförande i kronans hand av nyttjanderättshavarnas
rätt till gruvskogarna.

nas sida förebragta vidlyftiga utredningar
i dessa mål ha tidigare varit
föremål för utlåtande från kammarkollegium,
som uttalat en mot konnncrskollegii
ståndpunkt motsatt uppfattning.
Förnyat utlåtande har sedermera begärts
från kommerskollegium men iinnu
ej avgivits. Det torde icke heller vara
uteslutet att dessa och andra spörsmål
komma att bli föremål för rättegång vid
allmän domstol.

Under dessa förhållanden saknas enligt
min mening fortfarande förutsättning
för att företaga den av riksdagen
begärda utredningen. Enligt sakens natur
kan icke heller i det läge, vari frågan
har kommit, någon bestämd tidpunkt
angivas för utredningens igångsättande.

Vidare yttrade

Herr PERSSON i Landafors: Herr
talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.

Svaret ger besked om att den av
riksdagen år 1943 begärda utredningen
rörande möjligheterna att i kronans
hand återföra nyttjanderättshavares
rätt till gruvskogarna ännu icke kommit
i gång. Jordbruksministern anser att
förutsättningar saknas att företaga
denna utredning.

Jag är medveten om att svårigheter
föreligga, när det gäller att få nvttjanderättshavarna
att släppa de privilegier,
som avkastningen av och dispositionsrätten
till dessa gruvskogar utgjort
under århundraden. Dessa gruvägare
voro med om de underhandlingar
och överläggningar, som ledde till det
preliminära resultat, på vilket Kungl.
Maj:ts proposition nr 139 år 1943 grundades.
Kammarkollegium kom tillsammans
med gruvägarna fram Ull etl förslag
om att nyttjanderättsliavarnas andel
i skogarna skulle utgöra 60 procent
och statens andel 40 procent samt att
nyttjanderättshavarna skulle få köpa

gruvskogarna. Sedan riksdagen avslagit
detta förslag, är det naturligtvis svårt
för samma kammarkollegium att med
samma gruvägare kunna få till stånd en
frivillig överenskommelse och ett förslag
som av riksdagen kan godtagas.

Då förhållandena på gruvhanteringens
område i vår tid äro så väsentligt
annorlunda än då ifrågavarande
upplåtelser av gruvskogarna skedde, är
det stötande för rättsuppfattningen, att
staten, såsom ägare till de 24 gruvskogar
som det här är fråga om, allt fortfarande
skall låta gruvbolagen disponera
dessa skogar och taga avkastningen av
dem. Ifrågavarande gruvskogar omfatta
en sammanlagd areal av 9 222 hektar
och nettovärdet av dem uppskattades i
1943 års proposition till c:a 7 miljoner
kronor. För nyttjanderätten till
gruvskogarna erlägga gruvbolagen, för
alla dessa skogar tillsammans, en årlig
rekognitionsavgift å kr. 118: 97 och en
skogsfångsbevillning med kr. 950: 49
eller, sammanlagt kr. 1 069: 46 per år.

Jordbruksministern säger i sitt interpellationssvar,
att de statliga organ,
vilka ha att handlägga de frågor som
sammanhänga med gruvskogarna, ha
skilda uppfattningar om de ändamål,
för vilka gruvbolagen få utsyna virke
i gruvskog. Under sådana förhållanden
finner jag det naturligt, att regeringsrätten
eller högsta domstolen får hjälpa
till att klara den juridiska sidan av
saken.

Statens ökade behov av inkomster och
av att på ett rationellt och riktigt sätt
kunna disponera sina skogstillgångar
talar också för att gruvskogarna snarast
möjligt helt återföras till kronan.

Det är därför, trots de svårigheter
som här föreligga, min förhoppning,
att den utredning, som 1943 års riksdag
begärde, inte skjutes åt sidan, utan
att den fullföljes och att ett acceptabelt
resultat av densamma kommer att redovisas.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 16.

Lördagen den 24 april 1948.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen nr
206, angående vissa frågor rörande försvarets
organisation;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 207, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga; till

statsutskottet propositionerna:

nr 208, angående vissa anslag till
materielanskaffning för försvaret för
budgetåret 1948/49 m. m.; och

nr 210, angående ombyggnad av
Säffle kanal m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
211, angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson och
B. H. E. Sjölander;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 212, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
214, angående vissa anslag till skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården.

§ 6.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet de på kammarens
bord liggande motionerna:

nr 511 av fröken Nygren m. fl.; och

nr 512 av herr Andersson i Dunker
in. fl.

§ 7.

Herr FALLA erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

positioner nr 206—208 måtte med hänsyn
till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från propositionernas
avlämnande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
21, i anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
jämte i ämnet väckta motioner; nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48 till täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
verksamhet;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i
arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret
1946/47;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfiskalerna
m. fl.: avlöningar;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avskrivning av

Lördagen den 24 april 1948.

Nr 16.

vissa fordringar, redovisade såsom
propriebalanser i medicinalstyrelsens
räkenskaper;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett
underskott för luftfartsfonden;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser vägoeh
vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
fonden för förlag till statsverket gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till förskott till vissa
plankostnader m. in.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver
i gällande malmavlal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 74, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

75, i anledning av väckt motion
om anvisande av medel för försök med
visst system för elektrifiering av avlägsna
bygder och gårdar;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifler
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgif -

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Majds
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 in. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing in. in., såvitt
propositionen hänvisats till statsutskottet; nr

81, i anledning av väckt motion
om viss ersättning till värnpliktige G.
I. Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

82, i anledning av väckt motion
om ersättning till textilarbetaren E. S.
Nilsson för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

83, i anledning av väckt motion
om rätt för idrottsmän, som deltaga i
olympiader och landskamper i fri
idrott, att av statsmedel erhålla ersättning
för förlorad arbetsförtjänst;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

85, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna; nr

86, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till överstyrelsen för
yrkesutbildning;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av väckta motioner angående
vissa frågor rörande nykterhetslagstiftningens
utformning;

Nr 18.

Lördagen den 24 april 1948.

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt framlidne
italienske ministern i Stockholm
Alberto Bellardi Riccis änka;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. in., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet; nr

26, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt pensionstilllägg
till pensionerade f. d. beställningshavare
på försvarsväsendets reservstater;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader
för allmänt kyrkomöte;

första lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av väckt motion om införande
av en svenska folkets nationaldag; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders in. fl.
barn; och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att omfatta
även änklingars barn; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
skärpta bestämmelser avseende skydd
mot eldfara inom elevhem vid vissa
skolor och anstalter;

nr 8, i anledning av väckt motion om
förenklade bestämmelser för val av
ordinarie lärare i folkskolan; och
nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning angående samordnande av
hälso- och sjukvårdsfrågor samt idrott,
gymnastik och friluftsliv, m. m.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tolfie
huvudtiteln, avseende anslagen inom
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av
täckning för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E.
Ahlström;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Tisdagen den 27 april 1948. Nr 16.

Svar på interpellation ang. tillstånd för om- och tillbyggnad av hem för kroniskt sjuka.

budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfogdarna m. fl.:
avlöningar; och

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliservds fideikommiss; från

första lagutskottet:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, m. m.; och
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; samt

från andra lagutskottet:
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 27 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman J. W. Mårtensson, Uddevalla,
som jag i dag undersökt, lider av
urticaria och är på grund därav ur
stånd att inställa sig i riksdagen på
några dagar, vilket härmed på begäran
intygas.

Uddevalla 25/4 1948.

Harald Hansson.

Leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Mårtensson
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 25 innevarande april tills
vidare.

§ 3.

Svar på interpellation ang. tillstånd för
om- och tillbyggnad av hem för kroniskt
sjuka.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Fru Greta Möller har med kammarens
tillstånd frågat mig om jag är villig att
medverka till någon form av prioritetsrätt
vad gäller byggnadstillstånd för
om- och tillbyggnad av byggnader, av -

Nr 16.

Tisdagen den 27 april 1948.

Svar på interpellation ang. tillstånd för om

sedda såsom hem för kroniskt sjuka,
därest det vid en snabb inventering kan
visa sig att landstingen ha planer på
eller möjligheter till ombyggnader av
ifrågavarande slag.

Som svar på denna fråga vill jag
framhålla följande:

Såsom känt är föreligger f. n. en
mycket stor brist på vårdplatser för
kroniskt sjuka. Statens sjukhusutredning
av år 1943 har uppskattat det nuvarande
antalet sådana sjuka i vårt land
till 3 å 4 °/oo av hela folkmängden eller i
absoluta tal 20 000—27 000 personer.
Enligt utredningens beräkningar skulle
för detta klientel finnas tillgängliga
blott omkring 8 000 vårdplatser på allmänna
och enskilda anstalter för kroniskt
sjuka. Utredningen har emellertid
räknat med att icke alla kroniskt sjuka
komme att söka anstaltsvård och för
den omedelbara framtiden förordat en
utbyggnad av kronikervården intill 3 °/oo
av nuvarande folkmängd, motsvarande
20 000 vårdplatser. De av utredningen
verkställda beräkningarna ha utsatts
för viss kritik. Man har sålunda från
flera håll ansett beräkningarna av det
aktuella vårdplatsbehovet allt för osäkra
och tillrått en försiktigare utbyggnad
än den av utredningen föreslagna.
De anförda siffrorna visa likväl, att
redan nu föreligger på detta område
ett mycket starkt utbyggnadsbehov. På
grund av förskjutningen av befolkningens
åldersfördelning mot de höga åldrar,
inom vilka större delen av de kroniskt
sjuka befinna sig, har man dessutom
att för framtiden räkna med en
kontinuerlig stegring av platsbehovet.
Strävandena att frigöra kronikervården
från fattigvården och giva kronikervården
en mera sjukhusmässig karaktär
leda vidare till att de primärkommunala
anstalterna för kroniskt sjuka successivt
nedläggas och att nya anstalter
i landstingsregi måste uppföras såsom
ersättning för de nedlagda.

Omfattande planer för utbyggnaden
av anstaltsvården för de kroniskt sjuka

och tillbyggnad av hem för kroniskt sjuka.

föreligga också f. n. Enligt vad som
uppgivits för mig ha sålunda av landstingen
och städerna utom landsting beslutats
eller planerats omkring 7 000
nya vårdplatser.

Den starka begränsning av investeringsverksamheten,
som f. n. är nödvändig
på alla områden, medför emellertid,
att planerna icke kunna realiseras
i den takt, som i och för sig vore
önskvärd. Det är därför naturligt, att
den tanken uppstått, att man genom att
taga i anspråk och bygga om äldre
byggnader skulle söka att få till stånd
största möjliga ökning av antalet vårdplatser
med en mindre insats av arbetskraft
och byggnadsmateriel, än som kräves
för uppförande av nybyggnader.
Interpellanten har för sin del ansett,
att en principdeklaration från min sida
om viss prioritetsrätt för sådana ombyggnader
skulle stimulera vederbörande
landstingsmyndigheter att snabbt
ta möjligheterna härtill i anspråk.

Det av interpellanten väckta spörsmålet
sammanhänger intimt med frågan
om förläggningen av vårdplatserna för
kroniskt sjuka inom de olika sjukvårdsområdena.
Läget är f. n. mycket växlande
på olika håll i landet. Inom vissa
landstingsområden äro hemmen för kroniskt
sjuka i betydande utsträckning
förlagda centralt i anslutning till andra
sjukvårdsanstalter, i första hand lasaretten.
Inom andra landstingsområden
har man i huvudsak tillgodosett vården
genom perifert belägna hem. Den pågående
och förestående utbyggnaden av
kronikervården i landstingsregi har
därför olika inriktning inom de skilda
landstingsområdena. I de län, där en
decentraliserad utbyggnad tidigare
skett, inriktar man sig sålunda främst
på att förlägga de nytillkommande kronikerhemmen
centralt i anslutning till
andra sjukvårdsanstalter, såsom lasarett
och sjukstugor. I andra län åter, där
man förut i viss utsträckning byggt
lasarettsanslutna avdelningar, har man
givit företräde åt de fristående, mera

Tisdagen den 27 april 1948. Nr 16.

Svar på interpellation ang. tillstånd för om- och tillbyggnad av hem för kroniskt sjuka.

perifert belägna hemmen. Båda dessa
anstaltstyper äro nödvändiga, och den
ena linjen kan icke generellt givas företräde
framför den andra. Då en sådan
på statsmakternas initiativ verkställd
inventering av tillgängliga äldre byggnader
och ett sådant uttalande om företrädesrätt
till byggnadstillstånd för ombyggnad
av dessa, som av interpellanten
ifrågasatts, närmast skulle kunna
uppfattas såsom en av statsmakterna given
anvisning till landstingen att genomgående
i första rummet gå fram på
decentraliseringslinjen, synes mig den
av interpellanten föreslagna åtgärden
knappast lämplig. Det synes mig i stället
vara att föredraga, att planläggningen
och utbyggnaden av anstaltsvården
för de kroniskt sjuka inom varje
särskilt landstingsområde får bedrivas
på det sätt, som för varje område befinnes
mest ändamålsenligt.

Vid den utbyggnad av kronikervården,
som redan ägt rum och som planeras
för framtiden, har det — enligt
vad som sagts mig — varit en genomgående
strävan hos landstingen att, i
den mån så varit möjligt och lämpligt,
använda gamla lokaler, i första hand
sjukhus, som ej längre behövas för sitt
ursprungliga ändamål. Sålunda har en
rad epidemisjukhus, som i samband
med epidemisjukvårdens centralisering
och rationalisering blivit överflödiga,
omändrats till hem för kroniskt sjuka.
I andra fall ha herrgårdsbyggnader,
pensionat och kommunala fattigvårdsanstalter
ombyggts till hem för kroniskt
sjuka, där så kunnat ske utan alltför
höga kostnader. Man synes mig ha all
anledning att räkna med att landstingen,
som måste förutsättas äga ingående
kännedom om tillgången på äldre byggnader
av olika slag inom respektive
sjukvårdsområden, utan särskilda initiativ
från statsmakternas sida jämväl
för framtiden skola taga tillvara befintliga
lokaler, som kunna användas för
kronikervårdens behov. Ett uttalande
från statsmakternas sida om företrädes -

rätt till byggnadstillstånd för ombyggnad
av dylika äldre lokaler synes mig
därför knappast nödvändigt.

Denna vårdgren har hittills tillerkänts
visst företräde vid beviljande av
byggnadstillstånd inom den för byggnader
inom hälso- och sjukvård avsedda
byggnadskvoten. I ett nyligen avgivet
förslag rörande byggnadstillståndsgivningen
för år 1948 på hälso- och sjukvårdens
område har medicinalstyrelsen
även för innevarande år ansett sig böra
lämna visst företräde för byggnadsarbeten,
som helt eller delvis tillgodose detta
behov. Då jag för egen del til! fullo
inser vikten av att kronikervården snarast
möjligt blir utbyggd till tillräcklig
omfattning, är jag, i vad på mig ankommer,
fullt beredd att stödja medicinalstyrelsens
förslag på denna punkt. Såsom
jag tidigare framhållit bör emellertid
vid tillståndsgivningen företag,
som avse ombyggnad av befintliga äldre
byggnader, icke generellt givas företräde.
Ansökningarna böra prövas från
fall till fall med utgångspunkt från de
skiftande förhållandena inom de olika
sjukvårdsområdena.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade:

Fru MÖLLER: Herr talman! Jag ber
att få tacka för herr statsrådets svar.
Jag tycker bara det är synd att detsamma
i stort sett inte innehåller mera
material i saken än vad jag själv anfört
i min interpellation. Jag kan därför
inte fritaga mig från det intrycket att
statsrådet inte gjort de ansträngningar
i intcrpellationens syfte, som man skulle
ha önskat. Men jag är givetvis i alla
fall tacksam för att statsrådet i sitt
svar understryker de synpunkter angående
behovet av ytterligare vårdplatser
för kroniskt sjuka, som jag anfört
i min interpellation.

Jag vill emellertid tillägga att man
inte får nöja sig med fromma uttalanden
till förmån för denna eftersatta

Nr 16.

lö Nr 16. Tisdagen den 27 april 1948.

Svar på interpellation ang. tillstånd för om- och

grupp i samhället, utan det gäller också
att handla. Jag vill även påpeka att jag
i min interpellation inte alls gick in på
frågan om direktiv, vare sig rörande
centralisering eller decentralisering,
som statsrådet berörde i sitt svar; denna
underlåtenhet har berott på att jag
liksom statsrådet anser, att varje särskilt
landstingsområde självt bör få avgöra
vad som i det speciella fallet är
mest lämpligt. Det är glädjande att
landstingen där det varit möjligt utnyttjat
gamla byggnader för iordningställande
av hem för kroniskt sjuka. Det är
just detta som jag med min interpellation
velat att statsrådet ytterligare
skulle stödja genom någon form av prioritetsrätt
för byggnadsarbeten för detta
ändamål. Jag vet ju mycket väl, att en
begränsning av investeringsverksamheten
har blivit nödvändig på grund av
det läge, som landet nu hamnat i, men
man kan starkt ifrågasätta om det inte
finns andra byggnadsbehov, som skulle
kunna få vänta och sättas i efterhand
till förmån för de kroniskt sjuka. För
den som verkligen vill sätta sig in i de
kroniskt sjukas problem framstår det
som absolut nödvändigt, att det snarast
möjligt från statsmakternas sida vidtages
effektiva åtgärder för lösning därav.
Jag är naturligtvis glad över att få höra
vad som skall göras i detta avseende i
framtiden, men jag hade varit ändå
gladare om statsrådet ansett sig kunna
tillmötesgå de synpunkter, som jag anfört
i min interpellation, redan nu. De
sjuka äro inte hjälpta genom enbart uttalanden
om vad som skall göras i framtiden.
Kravet på snabb hjälp framföres
med allt större styrka och slagkraft ute
i hela landet. Det finns i nuvarande stund
tusentals trångbodda hem, som digna
under bördan att dels sköta de löpande
göromålen och dels taga vård om en
svårt sjuk, som borde ha rätt att fordra
av samhället sakkunnig och effektiv
vård. Herr statsråd, det var för de hemmens
skull, som jag hoppats på ett verkligt
intresse för dessa sjukas problem

tillbyggnad av hem för kroniskt sjuka.

och större förståelse för min interpellation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Interpellanten försökte i sitt anförande
göra gällande, att jag skulle ha visat
frågan, hur man skall sörja för de kroniskt
sjuka, ett mycket bristfälligt intresse.
Fru Möller påpekade sålunda att
den utredning jag lämnat i interpellationssvaret
var bristfällig och inte mycket
mera djupgående än den som presterats
i interpellationen. Hon tilläde att
det räckte inte med att prata, utan här
gällde det att handla. De sjuka vore
inte hjälpta med endast uttalanden om
vad som skulle göras i framtiden, utan
här måste göras något nu.

Med hänsyn till att interpellanten alltså
på detta sätt vill underkänna mitt intresse
för denna fråga har jag ansett
mig inte kunna underlåta att komma
med ett litet genmäle. Jag har den uppfattningen,
att de bristfälliga vårdmöjligheterna
för de kroniskt sjuka äro
bland de mest obehagliga brister vi för
närvarande ha att brottas med inom vår
sjukvårdsorganisation. Det är inte bara
så att det finns människor, som skulle
behöva vård på hem för kroniskt sjuka
men inte kunna komma dit, utan det är
därjämte så att en hel del av det begränsade
vårdplatsantalet på våra
kroppssjukhus inte alltid kan effektivt
utnyttjas på grund av bristen på vårdplatser
för kroniskt sjuka. Om vi hade
en tillräckligt utbyggd sjukvårdsorganisation
för kroniskt sjuka, skulle
nämligen åtskilliga patienter snabbare
än nu kunna flyttas bort från de dyrbara
lasarettsplatserna och läggas in på
hem för kroniskt sjuka. Därigenom
skulle man alltså kunna utnyttja lasaretten
bättre.

Vad jag, herr talman, velat säga i mitt
interpellationssvar är alltså inte att jag
hyser ett ljumt intresse för de kroniskt
sjukas problem, utan vad jag har svarat
på är spörsmålet, huruvida det upp -

Tisdagen den

Svar på interpellation ang. tillstånd för om

slag, som interpellanten har framkastat,
skulle vara ägnat att i nuvarande läge
leda till någon förbättring på detta område.
Jag har ansett, att så inte skulle
vara fallet. Jag påpekar i svaret att
landstingen ha planerat ungefär 7 000
nya platser i hem som de vilja uppföra,
bara de kunna få byggnadstillstånd.
Jag framhåller vidare, att det är min
förvissning att landstingen, som känna
till de lokala förhållandena bättre än
vad vi göra, som befinna oss i centrum,
fuller väl bevaka de möjligheter som
finnas att genom utnyttjande och förändring
av gamla byggnader skapa nya
vårdplatser. Det är självklart, att våra
landstingsmän måste inse, att om bristen
på byggnadsmaterial hindrar nybyggnader
av sådana här hem i den
omfattning vi skulle önska, så går det
lättare att komma fram på den vägen
att man iordningställer äldre hus, då
ju i detta fall åtgången på material och
arbetskraft blir väsentligt mindre än
vid nybyggen. Jag hyser den tilltron till
landstingen och deras befattningshavare,
att de äro på det klara med detta
och att de å sin sida så långt det går
bevaka de möjligheter som därutinnan
förefinnas. Ingenting av vad som kommit
fram under den undersökning jag
gjort i denna fråga talar emot detta
antagande. Sedan är det ett beklagligt
faktum att konstatera, att vi för närvarande
icke kunna bygga ut denna
vård i så snabb takt som vi skulle
önska.

Vi ha för närvarande att räkna med
en byggnadskvot för samtliga sjukvårdsändamål
på 40 miljoner kronor
om året och inom denna begränsade
ram gäller det att hushålla med pengarna,
så att de få slantarna vi ha verkligen
kunna sättas in, där man får det
bästa resultatet.

Jag har, herr talman, velat komma
med detta genmäle, därför att jag icke
velat att den uppfattningen skulle stå
oemotsagd, som uttalats av interpellanlen
och som skulle kunna uttydas så

2 — Andra kammarens protokoll 1948.

27 april 1948. Nr 16.

■ och tillbyggnad av hem för kroniskt sjuka.

att jag icke skulle hysa tillbörligt intresse
för denna frågas lösning.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! .lag tror, att vi skola vara alldeles
särskilt tacksamma för att fru
Möller gav statsrådet anledning till det
anförande, som han nyss höll. Ty det
innehöll, så vitt jag förstår, mycket
mera än interpellationssvaret.

Jag delar statsrådets uppfattning om
att landstingsmännen säkerligen känna
till hur vårdförhållandena för de kroniskt
sjuka äro och gärna vilja göra
vad som är möjligt därvidlag. Det är
då lättare att få fram sjukvårdsplatser
genom att disponera redan befintliga
byggnader. Men vi veta också hur svårt
det är att få tillstånd även till ganska
måttliga omändringsarbeten. Jag tror
emellertid, att landstingen komma att
känna sig uppmuntrade av det intresse
för saken som statsrådet visat och dra
den slutsatsen av dagens uttalande, att
det måhända finnes litet större möjligheter
än de trott.

Jag måste säga, att en utbyggnad av
denna sjukvårdsorganisation är i alldeles
särskilt hög grad angelägen. Att jag
tagit till orda i denna sak här i dag,
herr talman, beror på att jag i remissdebatten
förra året förde en debatt i
den här saken med statsrådet Möller.
Jag hade nämligen funnit att det här
sjukvårdsområdet kommit i bakgrunden.
Statsrådet Möller visade den
gången full förståelse för saken, och jag
tror, att vad han då gav uttryck åt
också var hans uppriktiga mening. Enligt
min uppfattning kunna vi icke för
ofta föra den här saken på tal, ty därigenom
tvingas både inrikesdepartementet
och medicinalstyrelsen att överväga
vad som är möjligt att utföra.

överläggningen var härmed slutad.

8 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilan Nr

16.

Nr 16.

Tisdagen den 27 april 1948.

de propositioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet propositionen nr
213, angående samarbete med Stockholms
stad för utbyggnad och drift av
Sabbatsbergs sjukhus samt försäljning
till staden av serafimerlasarettets fastigheter
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 216, med förslag till militär
rättegångslag m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 217, med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen;
samt

till statsutskottet propositionen nr
218, angående den allmänna bostadsprolitikens
organisation m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21,
statsutskottets utlåtanden nr 62—88, bevillningsutskottets
betänkande nr 35,
bankoutskottets utlåtanden nr 12 och 22
samt 26 och 27, första lagutskottets utlåtande
nr 31, andra lagutskottets utlåtanden
nr 21—23 samt andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 7—9.

§ 6.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt

vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 147, i anledning av framställningar
om understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz in. m.;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
angår under punkten 4 gjord framställning
om årlig livränta till änkan
Elina Olofsson;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid
enskilda högskolor; och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner jämte i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 143, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skogsvårdslag m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.23 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts
propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Weijne propositionen
nr 219, angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning
m. m.; samt

av herr statsrådet W ig forss propositionerna: nr

215, med förslag till förordning
om pappersskatt; och

nr 224, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 41, angående
lån och bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande
av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i en till riksdagen
den 23 januari 1948 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
49, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

1) besluta inrättande fr. o. in. den
1 juli 1948 av en fiskeristyrelse med
statens fiskeriförsök;

2) medgiva att för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök finge fastställas
personalförteckning i enlighet med
vad föredragande statsrådet förordat;

3) godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

4) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Avlöningar ett förslagsanslag
av 603100 kronor;

b) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Omkostnader ett förslagsanslag
av 254 700 kronor;

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Inventarier m. m. ett reservationsanslag
av 31 000 kronor;

5) godkänna ändrad avlöningsstat för
fiskeriintendenter m. m., att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49;

6) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeriintendenter m. in.: Avlöningar
ett förslagsanslag av 121 200
kronor;

b) till Fiskeriintendenter in. in.: Omkostnader
ett förslagsanslag av 14 000
kronor;

7) medgiva att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser som i övrigt
kunde bliva erforderliga för genomförandet
av den föreslagna organisationen.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang förehaft ett flertal
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

20 Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

I en inom första kammaren av herrar
Veländer och Anderson, Axel Ivar,
(I: 256) samt en inom andra kammaren
av herr Dickson m. fl. (11:415) väckt
motion hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att propositionen icke
för närvarande måtte vinna riksdagens
bifall.

I två likalvdande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Petersson (I: 247) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. (II: 411)
hade hemställts, att styrelsens namn
skulle vara fiskeristyrelsen.

I två likalvdande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av herr
Persson, Ivar, m. fl. (I: 255) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Torp in. fl. (II: 405) samt
en inom andra kammaren väckt motion
av herr Senander in. fl. (11:417)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att fiskeristyrelsen skulle förläggas
till Göteborg.

I två likalvdande motioner, väckta,
den ena inom första kammaren av herr
Petersson (1:252) och den andra inom
andra kammaren av herr Johnsson i
Kastanjegården m. fl. (11:408), ävensom
i ytterligare två likalydande motioner,
väckta, den ena inom första kammaren
av herr Hällgren (I: 258) och
den andra inom andra kammaren av
herr Lundberg m. fl. (II: 410) hade
hemställts, att riksdagen måtte placera
fiskmästarbefattningarna vid statens
fiskeriförsöksstation vid Kälarne och
vid statens fiskodlingsanstalter vid Älvkarleby,
Borenshult, Mörrum och
Kvarnbäcken i lönegraden Ce 17.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 256
och II: 415 samt de likalydande motionerna
I: 247 och II: 411 i denna del
besluta inrättande från och med den

1 juli 1948 av en fiskeristyrelse med
statens fiskeriförsök;

2) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:255 och 11:405 samt
motionen 11:417 i denna del besluta,
att fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
skulle förläggas till Stockholm;

3) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och de båda likalydande motionerna
1:257 och 11:409 besluta, att i
fiskeristyrelsen skulle ingå fyra representanter
för fiskarbefolkningen;

4) bifalla Kungl. Maj ds förslag beträffande
den lokala administrationen
på fiskets område;

5) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:247 och 11:411 respektive
1:251 och 11:407 samt motionen
II: 393, samtliga i denna del, besluta,
att svenska hydrografisk-biologiska
kommissionen skulle upphöra och dess
arbetsuppgifter övertagas av fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök;

6) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:247 och 11:411 i denna
del besluta, att undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket skulle
inordnas i fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök;

7) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 247 och II: 411 respektive
I: 251 och II: 407 samt motionen II: 393,
samtliga i denna del, besluta, att undersöknings-
och bevakningsfartyget Skagerak
skulle underställas fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök;

8) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 245 och II: 394 respektive
1:247 och 11:411 respektive 1:254
och II: 406 samt motionen II: 395, samtliga
utom 1:245 samt 11:394 och 395
i hithörande delar, besluta, att byråinspektören
å byrån för saltvattensfisket
tills vidare skulle leda de undersökningar,
som bedrivas med fartyget

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Eystrasalt, och sålunda den nuvarande
laboratorsbefattningen för nämnda undersökningar
indragas;

9) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:247 och 11:411 respektive
I: 250 och II: 412 respektive I: 254
och II: 406, samtliga i hithörande delar,
besluta, att fisketillsynsmyndigheten
skulle inordnas i fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök;

10) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:250 och 11:412 i hithörande
delar besluta, att tekniske laboratorn
hos fisketillsynsmyndigheten
skulle placeras i lönegraden Ce 27;

11) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna I: 252 och II: 408 respektive
1:258 och 11:410 besluta, att fiskmästarna
vid fiskeriförsöksstationen vid
Kälarne samt fiskodlingsanstalterna vid
Älvkarleby, Borenshult, Mörrum och
Kvarnbäcken skulle placeras i lönegraden
Ce 16;

12) med avslag å de likalydande motionerna
I: 248 och II: 413 bifalla Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om begynnelselöner
och befordringsgång för fiskeriaspiranterna; 13)

i anledning av de likalydande
motionerna 1:253 och 11:404 samt
II: 393, sistnämnda motion i hithörande
del, besluta, att de båda laboratorerna
vid biologiska avdelningen av undersöknings-
och försöksanstalten för havsfisket
skulle uppföras på ordinarie
stat;

14) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å de likalydande
motionerna 1:249 och 11:414 respektive
I: 254 ocli II: 406, sistnämnda båda
motioner i hithörande delar, besluta,
att posten reseersättningar under omkostnadsanslaget
till fiskeriintendenter
in. m. skulle upptagas med 9 400 kronor;

15) i enlighet med vad utskottet förordat
för fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök fastställa eu i utskottets

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

hemställan intagen personalförteckning; 16)

i enlighet med vad utskottet förordat
godkänna en i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

17) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök: Avlöningar ett förslagsanslag
av ............ kronor 603 600

b) till Fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök: Omkostnader ett förslagsanslag
av ........ kronor 254 700

c) till Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Inventarier m. m. ett reservationsanslag
av . . kronor 31 000;

18) godkänna av utskottet angiven
avlöningsstat för fiskeriintendenter
m. m., att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

19) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Fiskeriintendenter m. m.: Avlöningar
ett förslagsanslag av ........

...................... kronor 121200

b) till Fiskeriintendenter in. m.: Omkostnader
ett förslagsanslag av........

...................... kronor 14 000;

20) finna, att motionen II: 417 i den
del den ej besvarats under 2) ovan
skulle anses besvarad med vad utskottet
tidigare i utlåtandet anfört;

21) medgiva, att Kungl. Maj:t finge
utfärda de bestämmelser, som i övrigt
bleve erforderliga för genomförandet
av den föreslagna organisationen.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Osvald, utan angivet yrkande; dels

av herrar Hjalmar Nilsson,
Isaksson och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande i vissa
angivna delar bort hava i reservationen
angiven lydelse, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse in. m.

1) avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 49 angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök
m. in., samt

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
förelägga årets riksdag anslagsäskanden
för upprätthållande och skälig utökning
av nuvarande organisation på
fiskets område;

dels av herrar Johansson i Torp och
Utbult, vilka ansett, att utskottet bort
under 2) hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till de likalydande motionerna
I: 255 och II: 405 samt motionen
II: 417 i denna del och med frångående
av Kungl. Maj :ts förslag i denna del besluta,
att fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök skulle förläggas till Göteborg; dels

ock av herr Isaksson, som ansett,
att utskottet vid bifall till Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
bort tillstyrka bifall till det i motionerna
1:255 och 11:405 samt motionen
II: 417 i denna del framlagda förslaget,
att styrelsen skulle förläggas till
Göteborg.

Efter föredragning av utskottets hemställan
i punkten I) anförde:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Förevarande utskottsutlåtande i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 49, angående inrättande av en fiskeristyrelse
med statens fiskeriförsök
in. in. blev ju i förra veckan i huvudsak
bifallen av första kammaren. Det
kanske därför kan anses onödigt att nu
här ta upp en debatt i ämnet. Då jag
emellertid funnit mig föranlåten att ansluta
mig till en reservation, som fogats
vid utskottsutlåtandet, anser jag
mig här böra anföra några av de synpunkter,
som för mig varit avgörande
vid ärendets behandling i utskottet.

I den redovisning, som propositionen
lämnar rörande det betänkande med

förslag angående fiskets administration
m. in., vilket avgivits av 1946 års
utredning angående central fiskeristyrelse,
har utredningen dels anfört skälen
för inrättande av en fristående fiskeriadministration,
dels angivit densammas
arbetsuppgifter. Det nya ämbetsverkets
uppgifter skulle enligt utredningens
förslag i första hand vara
att övertaga det arbete, som hittills utförts
å lantbruksstvrelsens fiskeribyrå.
Personalen på denna byrå har sedan
1941, då en år 1938 inrättad befattning
som extra föredragande av besparingsskäl
indrogs, utgjort sex personer. Utredningen
har föreslagit ett ämbetsverk
med ca 20 personer, ett antal som
departementschefen dock prutat ned till
14. — Enligt propositionen har antalet
å fiskeribyrån handlagda ärenden, som
år 1935 uppgick till 4 214, år 1945 nedgått
med 882 till 3 332.

Av utredningens motivering för behovet
av det nya ämbetsverket framgår
i huvudsak följande.

Utredningen konstaterar, att arbetsbelastningen
på lantbruksstyrelsens
fiskeribyrå är större än som kan anses
lämpligt. Föredragandena hindras härav
att taga initiativ och att uppehålla
kontakt med fiskerinäringens utövare.
— Man frågar sig: Hade det inte under
sådana förhållanden varit lämpligt att
föreslå en måttlig personalförstärkning
och ökat reseanslag? Denna fråga synes
särskilt befogad, om man här gör
en jämförelse med den stränga sparsamhet,
som kommit till uttryck beträffande
reseanslaget till fiskeriintendenterna,
vilka också torde ha behov av
att bl. a. genom resor kunna förskaffa
sig kontakt med yrkesutövarna. Till
sju fiskeriintendenters resor föreslås
ett anslag av allenast 9 400 kronor.

Utredningen anför vidare att då mera
normala förhållanden inträda svårigheter
kunna »komma att uppstå för
fiskerinäringen, vilka nödvändiggöra
åtgärder från det allmännas sida i syfte
att dels effektivisera själva fisket och

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

dels främja och underlätta distributionen
och avsättningen av fisk och fiskprodukter
i större utsträckning än som
nu sker». Utredningen tror också att genomförandet
av de förslag, som kunna
förväntas från 1945 års fiskcriutredning,
skola komma att medföra ökade
arbetsuppgifter för den centrala fiskeriadministrationen,
och anser dessutom,
att denna bör i större utsträckning än
hittills tillhandagå fiskarenas organisationer,
fiskexportörer in. fl. med marknadsundersökningar
såväl inom landet
som utomlands. Vidare väntar utredningen,
att fiskerättskommittén kommer
att föreslå åtgärder, som framdeles
skola medföra ökat arbete för fiskerimyndigheterna,
samt framför därjämte
förslag om centraliserad handläggning
av vissa ärenden såsom utfärdandet
av stadgar för fiskevårdsföreningar,
yttranden och förslag i vissa
mål och ärenden enligt vattenlagen
m. in. samt frågor rörande kronans
fiskevatten. Av nya arbetsuppgifter för
fiskeristyrelsen föreslår utredningen
egentligen endast kontroll över beredning
och inläggning av fisk.

Slutligen framhålles såsom ett ytterligare
skäl för det nya ämbetsverkets
inrättande, »att de av 1942 års jordbrukskommitté
föreslagna åtgärderna
sannolikt komma att medföra mycket
vidgade uppgifter för det centrala jordbruksorganet,
varför ett avskiljande av
fiskeribyrån från lantbruksstyrelsen
framstår såsom i hög grad önskvärt».

När man tar del av dessa för det nya
ämbetsverkets inrättande anförda skäl.
blir man betänksam. Flera av dem äro
ju endast antaganden om väntade framtida
arbetsuppgifter. Det förefaller också
som om utredningen besvärats av eu
känsla av sakskälens bristande beviskraft.
Den tillgriper nämligen den trösten,
att del finns »väsentligt utrymme
för ökad insats från fiskeriadministrationens
sida ifråga om åtgärder till
främjande av fiskets bedrivande och
till förbättring av avsättningsförhållan -

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

dena». Man tycks mena, att om vi bara
få en fiskeristyrelse, så skall det väl
också gå att finna arbetsuppgifter åt
densamma. — Med ett dylikt resonemang
kan man ju komma hur långt som
helst. Vilket ämbetsverk eller företag —
statligt eller enskilt — skulle inte kunna
finna utrymme för utvidgning?

Av de hörda remissinstanserna har
visserligen flertalet tillstyrkt inrättandet
av en särskild fiskeristyrelse. En
del tillstyrkanden, t. ex. av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt av
åtskilliga yrkesorganisationer, äro dock
förenade med sådana förbehåll, att de
nästan lika mycket äro avstyrkanden av
den nu föreslagna organisationen. Sålunda
säger sig Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund ha svårt att inse, att
en fiskeristyrelse, som icke handhar
prisregleringsfrågorna, kan ha någon
större uppgift att fylla. Betydelsefulla
remissinstanser såsom lantbruksstyrelsen,
statens livsmedelskommission, Sveriges
köpmannaförbund samt flertalet
handelskammare ha direkt avstyrkt förslaget,
och kommerskollegium ställer
sig tveksamt utan att vare sig till- eller
avstyrka detsamma. Ett studium av remissyttrandena
är sålunda knappast ägnat
att skingra betänksamheten.

Departementschefen säger också:
»Någon väsentligt ökad central handläggning
av fiskeriärenden skulle enligt
min mening icke vara till gagn för
näringen.» Av utredningens icke alltför
imponerande antal förslag till arbetsuppgifter
för det nya ämbetsverket utmönstrar
departementschefen såsom
olämpliga för central handläggning följande:
utfärdandet av stadgar för fiskevårdsföreningar,
yttranden i mål och
ärenden rörande vattenlagen och ökad
befattning med kronans fiskevatten.
Frågan om fiskeristvrelsens kontroll
iiver beredning och inläggning av fisk
anser departementschefen böra ytterligare
övervägas och lämnar densamma
öppen. Däremot förordar han att undersöknings-
och försöksverksamheten på

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

fiskets område samt fiskeritillsynsmyndigheten
inordnas i fiskeristyrelsen.
Förslaget har dock mött gensagor från
en del håll, bl. a. från representanter
för berörda organ.

Jordbruksutskottet inleder sitt betänkande
med ett uttalande, som skulle
passa utmärkt till ett avslagsyrkande.
Efter ett allmänt uttalande om fiskets
betydelse fortsätter utskottet: »Tanken
på inrättandet av en särskild styrelse
för fiskets del väcker under sådana förhållanden
vissa betänkligheter, i synnerhet
som man enligt utskottets mening
av principiella skäl bör iakttaga
den största återhållsamhet vid inrättandet
av nya centrala ämbetsverk.»
Därefter kommer emellertid utskottsmajoriteten
på andra tankar, och efter
att bl. a. ha anfört samma motivering
som utredningen, nämligen att »på
dessa områden finnes utrymme för åtskilliga
arbetsuppgifter för det centrala
administrativa organet på fiskets område
etc.», yrkar utskottet bifall till propositionen.

Det är klart att varken jag eller övriga
reservanter grunda vårt avslagsyrkande
enbart på kostnadsökningen för
det nya ämbetsverket. Vad vi främst
reagera mot är den tendens, som uppkommit
och som framträder även här,
att utan tvingande skäl utöka förvaltningsapparaten.
Vi ha nämligen av den
förebragta utredningen inte kunnat
övertygas om, att här föreligger ett för
dagen ofrånkomligt behov. Tvärtom
förefaller motiveringen för det nya ämbetsverkets
tillskapande ganska svag.
Man antager att det i framtiden under
vissa förhållanden kan komma att uppstå
krav på ökat statligt ingripande. En
dylik argumentering kan inte godtagas
för en utgiftsökning — även om den
är i och för sig obetydlig — allra minst
i dagens läge.

Jag har så mycket större orsak att
yrka avslag på den planerade utbyggnaden
av förvaltningsapparaten som
jag — och säkerligen även en mycket

stor del av landets yrkesutövare — hyser
den uppfattningen, att statsingripanden
och statliga regleringar, som visserligen
kunna vara nödvändiga i ett
krisläge, alltid verka mer eller mindre
hämmande på produktionen. I nuvarande
läge och för obekant tid framåt
är en ökad produktion det primära målet
för såväl samhället som för den enskilde
individen. På detta mål böra, enligt
min mening, alla tillgängliga ekonomiska
resurser inriktas.

Jag har sålunda icke kunnat ansluta
mig till utskottsmajoritetens förslag och
ber därför att få yrka bifall till den av
herr Hjalmar Nilsson in. fl. vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, vari
hemställes om avslag å Kungl. Maj ds
proposition nr 49.

Beträffande samma reservations yrkanden
i övrigt skall jag fatta mig kort.
Föredragande departementschefen föreslår,
att hushållningssällskapens fiskerinämnder
skola utses av sällskapens förvaltningsutskott.
Jag har i utskottet yrkat
men icke vunnit gehör för att det
skulle, här liksom i fråga om val av
ledamöter i lantbruksnämnd, överlåtas
åt sällskapen att avgöra, om de själva
vilja utse ledamöterna i fiskerinämnden
eller uppdraga detta åt sina förvaltningsutskott.
Frågan kan ju synas
oväsentlig, men genom den av departementschefen
föreslagna bestämmelsen
tar man ytterligare en uppgift från sällskapen
utöver de många andra, som de
på senare tid avhänts. Förr fingo sällskapen
utse sin ordförande, nu skall
han förordnas av Kungl. Maj:t. Förr
fingo sällskapen välja vice ordförande,
nu skall denne väljas av förvaltningsutskottet.
Förr fingo sällskapen välja förvaltningsutskott,
nu skall detta — sedan
tre ledamöter blivit självskrivna — till
halva återstående antalet väljas av vederbörande
landsting. Här föreslås en
ytterligare inskränkning i sällskapens
befogenheter. Är det underligt att sällskapens
ledamöter fråga sig varför de
egentligen skola tillhöra en samman -

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

slutning, där de just ingenting ha att
säga till om? Ett bifall till det reservationsvis
framförda yrkandet i detta avseende
kan väl icke anses träda vare
sig statsmakternas eller andras berättigade
intressen för nära. Jag ber sålunda,
herr talman, att få yrka bifall
även i denna del till den av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. avgivna reservationen.

Till sist några ord om länsfiskeritjänstemännens
löneställning. Departementschefen
säger sig ha för avsikt att
tillkalla särskilda sakkunniga att utreda
frågan om dessas utbildning, och så
fortsätter han: »Intill dess denna fråga
blivit avgjord torde böra anstå med
reglering av deras löner.» Hur länge
skall denna lönereglering uppskjutas?
Frågan är av stor betydelse icke blott
för nuvarande befattningshavare utan
främst för ett antal äldre fiskeritjänstemän,
vilka antingen redan nått eller
närma sig pensionsåldern. På de grunder,
efter vilka deras löner hittills varit
reglerade, erhålla de en pension, som
icke står i rimligt förhållande till vare
sig de aktuella lönerna, andra jämförliga
pensionärers pensioner eller de nu
rådande levnadskostnaderna.

Såsom bevis på hur uppskovet med
löneregleringen verkar kan anföras
följande exempel. En vandringsrättare
avgick med pension den 31 december
1945 efter nära 31 års tjänst. Tjänsten
var pensionsreglerad på en slutlön av
2 000 kronor för år. Tack vare den lönereglering
för jordbruksinstruktörer,
som genomfördes i samband med hushållningssällskapens
omorganisation år
1947, erhåller vandringsrättaren nu en
pension av 4 281 kronor för år. En fiskerikonsulent
avgick med pension den
30 april 1947 efter något över 27 års
tjänstetid. Tjänsten var pensionsreglerad
på eu slutlön av 3 000 kronor för
år. På grund av att fiskerikonsulenterna
lämnades utanför vid hushållningssällskapens
omorganisation erhåller en fiskerikonsulent
en årlig pension av en -

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

dast 2 567 kronor eller 1 714 kronor
mindre per år än den i tjänsten väsentligt
lägre avlönade vandringsrättaren.
Fiskerikonsulenten hade i lön haft 180
procent av vandringsrättarens lön men
fick endast omkring 00 procent av hans
pension. Det torde inte vara svårt att
tänka sig den besvikelse fiskeritjänstemännen
under dylika förhållanden
måste känna, och det framstår såsom
någonting synnerligen angeläget, att deras
lönereglering bringas till en snar
lösning.

Jag ber därför att få vädja till kammaren
att den ville biträda det uttalande,
som återfinnes i den av herr Hjalmar
Nilsson in. fl. avgivna reservationen,
i vad densamma avser fiskeritjänstemännens
löner, nämligen att med
detta spörsmål sammanhängande frågor
snarast möjligt få en tillfredsställande
lösning. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till jämväl denna del av
nämnda reservation.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
undrar om det kan tänkas någon enda
idé eller någon enda företeelse, kring
vilken inte en energisk och fördomsfri
man skulle kunna bygga upp ett ämbetsverk.
Man vet knappt om man skall
skratta eller gråta i den situation, som
här inställer sig med ett nytt ämbetsverk
nästan varje vecka. Tankarna gå
väl också med ett visst vemod till stackars
lilla statsrådet Danielson. Var finnes
han i detta ögonblick? Sitter han
på sin kammare i vrede och knot och
ondgör sig över att för varje huvud
han hugger av draken växer det ut tio
nya. Är det, Ers Excellens, som sitter
här nu, inte litet okamratligt mot en
kollega att ge honom i uppdrag att förenkla
administrationen, medan man
lastar över på honom detta övermänskliga
mått av nya arbetsobjekt?

Vi stå nu inför inrättandet eller icke
inrättandet av en fiskeristyrelse. Ja, så
enkelt är det hela nu inte, utan det är

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse in. m.

fråga om en »fiskeristyrelse med statens
fiskeriförsök» eller något i den
stilen; jag har redan glömt vad det
skall heta. Jag beklagar den generaldirektör,
som skall presentera sig och
som skall på sitt visitkort sätta denna
långa och besvärliga benämning.

Kammaren erinrar sig möjligen en
debatt, som vi hade för några dagar
sedan, då det var fråga om kungl.
skogsstyrelsen och dess vara eller icke
vara. Jag förmodar att envar av oss då
fick ett intryck av hur svårt det är att
bli av med ett redan existerande ämbetsverk.
Nu få vi se hur det går med
ett ännu i fosterstadiet varande ämbetsverk,
om man skall kunna avvärja
att det får se dagens ljus.

Motiveringen för att icke skapa nya
ämbetsverk har redan varit så dryftad,
att jag icke skall gå mycket in på densamma.
Jag vill icke vålla fisket och
fiskarena de olägenheter som, enligt
vad jag är övertygad om, komma att
inträda i och med att de komma att
över sig få denna överhet, som kommer
att taga hand om deras intressen,
kommer att dirigera dem och kommer
att knyta in dem i ett byråkratiskt
system.

Jag hade väl aldrig, herr talman,
trott, att jag på denna plats skulle stå
och tala för att en kommission skulle
kunna vara bra. Men jag måste säga,
att jämfört med att inrätta ett nytt ämbetsverk
skulle jag hellre vilja vara
med om att sätta till en kommission
för att sköta dessa angelägenheter. I
begreppet kommission ligger ju ett
löfte om att denna skall kunna avskaffas,
men ett centralt ämbetsverk tillhör
de eviga straffen. Det är med dem
som med gamla käringar, att när de en
gång börjat leva sluta de aldrig. Mot
bakgrunden av detta och mot bakgrunden
av de erfarenheter som vi ha haft
tidigare i fråga om ämbetsverken, skall
jag, herr talman, be att få yrka bifall
till den reservation, som vill ha bort
tanken på en central fiskeristyrelse.

Men skulle så illa vara, herr talman,
att det ändå blir en sådan styrelse,
skall jag tala för att den kommer till
Göteborg, och detta av två skäl. Jag
tror, att dessa skäl finnas latenta hos
många av dem som stå på samma
ståndpunkt. Dels är jag född i Göteborg
och känner denna stad, och dels tror
jag, mot bakgrunden av detta, att jordmånen
i Göteborg icke är sådan, att
ämbetsverken få den omfattning som
de få i Stockholm. Man skulle kunna
hoppas, att det där bleve en någorlunda
normalt dimensionerad företeelse
och sålunda mindre skadlig och
mindre folkkrävande än om den komme
hit upp till Stockholm. Dessutom
skulle det kanske verka avskräckande
på presumtiva generaldirektörer, om de
förstode, att om de bleve utnämnda, så
skulle de kanske bli placerade i Simrishamn
eller Tomelilla eller någon annan
sådan ort. Önskan att bli generaldirektör
må vara mänsklig. Vi få väl
en hel hoper sådana, om tiderna utveckla
sig så som det nu ser ut. Att gå
in på tanken att man skulle göra varje
svensk vid födseln delaktig av titeln
generaldirektör är kanske en litet för
stark fantasi. Men möjligen skulle det
i den inflation som uppstått på dessa
mycket förnämliga titlar kunna vara en
liten ironisk anmärkning som kan vara
på sin plats.

Herr talman! Med dessa något raljerande
ord skall jag be att få yrka bifall
till samma reservation som herr
Larsson i Karlstad redogjorde för.
Skulle ändå kammaren mot all förmodan
och förhoppning gå med på en
fiskeristyrelse, kommer jag att rösta för
dennas placering i Göteborg.

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Utskottet har i sitt utlåtande angivit
1881 såsom det exakta årtalet, då
önskemålet om en central fiskeriadministration
först framkom. Man kan
emellertid spåra önskemålet om ett så -

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

dant centralt ämbetsverk ännu längre
tillbaka i tiden. Sålunda väcktes vid
riksdagen 1765 förslag om en fiskeridirektion
för, såsom det hette, nordsjöfiskerierna
i Bohuslän. Den närmaste
anledningen var att Bohuslän då
hade en av sina stora sillfiskeperioder,
som var så oerhört givande, att de därav
uppkommande ekonomiska och sociala
problemen höllo på att växa såväl
myndigheter som enskilda över huvudet.
Förslaget fick falla den gången.
Men frågan om en central administration
aktualiserades på 1880-talet. Då
spelade västkustfisket återigen en framträdande
roll i diskussionen. Det var
då också fråga om en speciell administration
för fisket på denna kuststräcka.
Man hade, betecknande nog,
återigen en sillfiskeperiod ehuru icke
så givande som på 1700-talet.

Då frågan om en central fiskeriadministration
för hela landet återigen aktualiserats,
är det således många års
överväganden och erfarenheter soin
ligga bakom. Jag vågar påstå, att få
ämbetsverk om ens något tidigare haft
en så lång tillkomsthistoria bakom sig
som det föreslagna. Det har uttalats
tveksamhet rörande lämpligheten av att
nu inrätta nya ämbetsverk. Man har
bland annat ansett, att näringen icke
skulle ha en sådan omfattning, att ett
centralt ämbetsverk vore befogat. Jag
måste för min del säga, att alldeles
bortsett från de önskemål, som framställts
från fiskarkåren, äro de synpunkter,
som föredragande statsrådet
anfört, avgörande för mig. Jag skulle
ju kunna upprepa de synpunkter som
framförts i propositionen och som tala
för tillskapande av detta ämbetsverk.
Men då jag går ut ifrån att kammarens
ledamöter tagit del av statsrådets synpunkter,
anser jag ett återupprepande
vara ganska meningslöst.

Därtill kommer ytterligare en sak.
Jag har nyss nämnt de regelbundet
återkommande sillfiskeperioderna i
Bohuslän. Alla tecken tyda på att vi

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

stå inför en ny sådan period. Om ett
årtusendes historia upprepar sig, kommer
denna period att bli av samma
mått som 1500- och 1700-talens. Detta
betyder, att naturrikedomar av en omfattning
som vi ha svårt att göra oss
en riktig föreställning om komma att
tillföras landet. Jag anser, att det ligger
makt uppå att vi stå rustade icke
bara tekniskt utan även administrativt
att möta de krav, som en sådan utveckling
kommer att ställa på oss. Detta
var vad jag ville säga beträffande motiveringen
för ämbetsverket som sådant.

Vidkommande valet av förläggningsort
ha herr Utbult och jag en reservation,
där vi yrka på bifall till de motioner
som avse styrelsens förläggande
till Göteborg. Jag har redan nämnt den
roll, som västkustfisket spelat i den tidigare
diskussionen om en fiskeristyrelse.
Då det nu återigen är fråga om
en fiskeristyrelse för hela landet, har
givetvis västkustfisket genom sin dominerande
ställning inom näringen aktualiserat
frågan. Västkustfiskets dominans
framgår av att fångstvärdet av
saltsjöfisk i hela landet 1945 utgjorde
113 miljoner kronor och att av detta
västkustfisket svarade för icke mindre
än 69,5 miljoner eller i runt tal 61 procent.
Dessa siffror få ännu större betydelse,
om man erinrar sig den relativt
korta kuststräcka det är fråga om.
Hade fisket på denna kuststräcka haft
samma relativa storleksordning som
fisket vid landets övriga kuster, är det
uppenbart, att näringens sammanlagda
betydelse icke vore av den storleksordning,
att den motiverade ett nytt ämbetsverk.
Vi hade då, skulle jag tro,
haft en total omslutning i fråga om
fiske på 50—60 miljoner i stiillet för
113.

Vid de båda föregående av mig nyss
nämnda tillfällen, då eu fiskeristyrelse
varit på förslag, har det även ingått
som en beståndsdel av diskussionen,
att styrelsen skulle förläggas till västkusten,
trots att man vid båda tillfäl -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

lena varit medveten om att styrelsen
skulle få mycket att göra med de centrala
myndigheterna i Stockholm. Denna
gång är situationen sådan, att det
uppenbarligen återigen är västkustfisket
som aktualiserat fiskeristyrelsen,
men ändå vill man att styrelsen skall
förläggas till Stockholm.

Det har talats så mycket om önskvärdheten
av att de centrala ämbetsverken
spridas ut över landet. Jag har
ingen övertro på möjligheterna att realisera
en sådan tanke eller på betydelsen
av detta. Men jag anser, att om man
skall göra ett försök — och det tycker
jag är värt att göras — så kan man
näppeligen finna något lämpligare tillfälle
än just nu, då det gäller ett nytt
ämbetsverk och det därtill kan förläggas
i vad jag skulle vilja kalla dess
rätta miljö.

Första kammaren har ju också för
övrigt redan fattat beslut i denna riktning.
Skulle så vara att andra kammaren
vill gå en annan väg och besluta
om förläggande till Stockholm, menar
jag, att de av kammarens ledamöter,
som rösta för en förläggning till Stockholm,
sedan icke vid något tillfälle
skola tala om önskvärdheten av att
sprida ut ämbetsverken eller klaga över
att Stockholm skall ha allting. Då tänker
jag särskilt på att de landsbygdsrepresentanter,
som gå in för Stockholm,
ha avsagt sig all rätt att kritisera
Stockholms dominerande inflytande
över förvaltningsområdet.

Jag medger gärna, att det är bestickande
detta talesätt, att det är lämpligt
att de centrala ämbetsverken ha
förbindelse med varandra. Men det lärer
icke vara några oöverstigliga svårigheter
att korrespondera mellan
Stockholm och Göteborg. Jag har den
kätterska uppfattningen, att vi såsom ledamöter
av riksdagen få akta oss för
att bli så mycket stockholmare, att vi
inbilla oss att allting skall dirigeras
härifrån.

Med dessa ord ber jag, herr talman,

att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Utbult och mig
och som avser bifall till motionerna
om att fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök skall förläggas till Göteborg.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Carlsson i
Bakeröd och Staxäng.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Kort efter mitt förra anförande
uppsöktes jag av två ärade representanter
från Skåne, som sade sig ha
fått intrycket att jag genom att nämna
namnen Simrishamn och Tomelilla
misskrediterat dessa orter. Jag har velat
för kammaren klargöra, att om jag
jämställt Simrishamn och Tomelilla
med Göteborg, så innebär detta ingalunda
att misskreditera orterna i fråga.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag har vid utskottsbehandlingen
fått den bestämda uppfattningen,
att bakom avslagsyrkandet fanns
ingen realitet. Jag är nog uppriktig att
helt enkelt göra det påståendet, att jag
hela tiden hade en bestämd känsla av
att bakom avslagsyrkandet låg valtaktiska
spekulationer: man skulle gå ut
i valkampanjen och säga att man vore
motståndare till att inrätta nya ämbetsverk.
När man började närmare undersöka
saken, medgavs även från reservanternas
sida, att fiskeristyrelsen
har en stor uppgift att fylla; det voro
vi eniga om inom utskottet. Men så till
sist, på slutet, kom en reservation till
stånd.

Jag menar, att man borde icke behöva
gå in på frågan om att bevisa den
nödvändigheten av att även denna näring
får det stöd den har rätt att vänta.
Redan 1932 års utredning var på det
klara med att åtminstone en utökning
inom lantbruksstyrelsen av den byrå,
som hade att göra med fisket, var mycket
trängande. 1946 års utredning är ju

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

inne på samma vägar som sedan föredraganden
beträtt, nämligen inrättande
av en fiskeristyrclse. Det råder ingen
tvekan om att det är synnerligen stora
och betydelsefulla uppgifter som den
kommande fiskeristyrelsen får att handlägga.
På denna punkt borde vi, om vi
äro ärliga och uppriktiga, icke behöva
strida så mycket.

Herr Larsson i Karlstad medgav, att
de allra flesta hörda myndigheter tillstyrkt,
en del visserligen med tvekan.
Det enda motiv som han hade var, att
ett centralt handläggande av fiskeriärendena
icke vore lyckligt och framför
allt hämmade produktionen. Det är
tvärtorn, herr Larsson i Karlstad! En
av de stora uppgifter fiskeristyrelsen
får, är att tillse att produktionen ökas
i stället för att, såsom herr Larsson gör
gällande, hämmas.

Om jag fattade rätt, var missnöjet
med det sätt, varpå man behandlat fiskerikonsulenterna,
den egentliga orsaken
till herr Larssons i Karlstad avoghet
mot utskottets förslag. Jag tycker
inte att det var riktigt att i detta sammanhang
komma och sabla ned vandringsrättarna
och missunna dem den
tämligen blygsamma pension som de ha
rätt att erhålla.

Herr Dickson var uppe och beklagade
att han på något sätt skulle ha gjort
några orter där nere missnöjda. Jag
undrar, herr Dickson, om inte herr
Dickson genom sitt uppträdande gång
på gång helt enkelt drar löje över riksdagen.
Han kom bland annat med påståendet,
att han inte visste om han
skulle skratta eller gråta över dessa
framställningar. Men de komma från
ansvarigt håll, där vederbörande departementschef
är representerad, även om
det gäller inrättande av ett nytt ämbetsverk.
Det är ingenting att skämta
med och göra spektakel åt, och jag
tycker verkligen att det är olämpligt
att uppträda på det viset. Om det är
något som gör att man inte vet om man
skall skratta eller gråta, så är det det

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

uppträdande som herr Dickson tar sig
friheten till. En och annan gång kan
det vara trevligt, men i det långa loppet
går det icke för sig.

Herr Dickson ansåg det vara nödvändigt
med en kommission. Men då var
han ju ute på det sluttande planet och
erkände, att det icke är bra för närvarande
på detta område.

I fråga om förläggningen av fiskeristyrelsen
till Göteborg eller Stockholm
så kan den motivering, som herr Dickson
anförde, att han är född i Göteborg,
ju icke tagas på allvar. Det måste
dock finnas ett mera reellt underlag för
ett ståndpunktstagande i en så viktig
fråga som denna. Det gäller här att undersöka,
vad som för fiskarena och för
landet i dess helhet är det lämpligaste,
och utredningen och departementchefen
ha ju klart och tydligt visat, att
Göteborg icke kan komma i fråga, utan
att fiskeristyrelsen måste förläggas till
Stockholm. Herr Johansson i Torp erkände,
att det var bestickande att förlägga
det centrala ämbetsverket till
Stockholm. Det är inte bara bestickande,
utan i detta fall också fullkomligt
naturligt, och ett förläggande till Göteborg
skulle medföra stora svårigheter.

Jag tror inte det behöver ordas så
mycket i denna sak. Jag ber att få yrka
bifall till jordbruksutskottets förslag
oförändrat.

Herr LARSSON i Karlstad (kort genmäle):
Herr talman! Herr Johansson i
Torp och nu senast även herr Jacobson
i Vilhelmina ha lyckats misstolka mig
fullständigt. De framställde saken som
om jag inte alls skulle önska någon
central fiskeriadministration. Det är
emellertid inte detta frågan gäller, utan
frågan gäller huruvida man skall bygga
ut denna administration på sätt här
föreslås. Det är inte obekant för herrarna,
att det finns en central fiskeriadministration
i lantbruksstyrelsen.

Vad sedan beträffar fiskeristyrelsens
arbetsuppgifter ber jag att få hänvisa

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

till s. 6 i propositionen, där det står:
»Enligt utredningens uppfattning kunna,
då mera normala förhållanden inträda,
svårigheter komma att uppstå för
fiskerinäringen ...» och vidare att »genomförandet
av de förslag, som kunde
förväntas från 1945 års fiskeriutredning,
skulle medföra ökade arbetsuppgifter
. ..».

Av den verkställda utredningen framgår,
att antalet ärenden, som behandlats
av lantbruksstyrelsens fiskeribyrå, år
1935 uppgick till 4 214 och att år 1945
antalet hade nedgått till 3 332. Under
sådana förhållanden kan man väl inte
säga att arbetsbelastningen är så stor,
att det kräves ett nytt ämbetsverk av
väsentligt större omfattning än fiskeribyrån.
Om det verkligen krävdes ett
dylikt ämbetsverk, finge man naturligtvis
ta frågan under övervägande, men
jag kan inte finna det vara lämpligt att
just nu inrätta ett sådant ämbetsverk
för de arbetsuppgifter, som kunna komma
i fortsättningen.

Att jag skulle vilja missunna vandringsrättarna
var naturligtvis också en
misstolkning. Jag är tvärtom tacksam,
herr Jacobson, för att de fått sin pensionsfråga
ordnad, men jag drog upp
denna jämförelse med dem för att visa,
hur misslottade fiskerikonsulenterna
blivit.

Herr JOHANSSON i Torp (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av herr Jacobsons i
Vilhelmina påstående, att utredningen
uttalat sig för att fiskeristyrelsen skulle
förläggas till Göteborg. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har framhållit
i sitt remissyttrande, som finnes refererat
på s. 15 i propositionen, att utredningen
icke synes ha ägnat uppmärksamhet
åt frågan om fiskeristyrelsens
förläggningsort. Det finns anledning
misstänka, att anledningen till
att man förbigått saken med tystnad
varit den att det icke rått enighet härom
i utredningen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Reservanterna och de övriga
kammarledamöter, som ha yrkat avslag
på Kungl. Maj:ts förslag om inrättande
av en central fiskeristyrelse, ha
främst motiverat sin ståndpunkt med att
man i dagens läge inte bör utöka den
statliga administrativa organisationen.
Det är naturligtvis, såsom reservanterna
framhålla, i dagens läge angeläget att se
till, att landets ekonomiska resurser
användas för produktiva ändamål. Jag
har emellertid den uppfattningen, att
fiskeristyrelsens verksamhet skulle vara
i hög grad produktiv. Såväl av fiskeriutredningens
betänkande som av den
föreliggande propositionen framgår, att
de uppgifter, som åvila lantbruksstyrelsens
fiskeribyrå, numera ha så stor
omfattning och så krävande karaktär,
att en utökning av byrån är erforderlig.
En sådan utökning av fiskeribyrån
skulle emellertid medföra ökade kostnader
utan att man därigenom skulle
vinna de fördelar för fiskerinäringen,
som inrättandet av en central organisation
skulle medföra. På riksdagens bord
ligger för närvarande ett förslag angående
omorganisation av lantbruksstyrelsen,
som innebär, att egnahemsstyrelsen
skall sammanslås med lantbruksstyrelsen
samt att denna skall erhålla
en del andra nya uppgifter. Därigenom
komma lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter
att utökas i sådan omfattning,
att det blir synnerligen angeläget
att man ur styrelsens verksamhetsområde
bryter ut sådana verksamhetsfält,
som inte nödvändigtvis tillhöra densamma.

Det har från flera håll, bland annat
i denna debatt, framhållits, att fisket
utgör en så liten del av landets näringsliv,
att det inte skulle behövas en självständig
central ledning för näringen.
Det är riktigt att antalet av de personer,
som erhålla sin utkomst av yrkesmässigt
bedrivet fiske, icke är särskilt
stort, men det torde stå klart för alla,
att fiskets betydelse för folkhushållet

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

är ofantligt mycket större än vad antalet
inom näringen sysselsatta personer
synes ange. I vårt kosthåll ingår
ju fisken som en betydande beståndsdel.
För många tusental människor vid våra
kuster och sjöar utgör fisket en binäring
av allra största betydelse för
deras ekonomi och kosthåll.

När nu läget är sådant, att fiskets
hela kapacitet under vissa förhållanden
inte kan utnyttjas, emedan fångsterna
inte tillräckligt snabbt kunna distribueras
till konsumenterna eller på annat
sätt nyttiggöras, då står det klart,
att det finns betydande uppgifter för
en fiskeristyrelse. Jag har den uppfattningen,
att den nya fiskeristyrelsen
skulle erhålla viktiga uppgifter utöver
dem fiskeribyrån i huvudsak sysslat
med. Jag tror inte jag misstar mig om
jag säger, att sötvattensfisket, d. v. s.
fisket i våra insjöar och vattendrag, är
i hög grad vanvårdat. Man har med allt
effektivare redskap fiskat i dessa vatten
sedan mansåldrar, men man har
inte i motsvarande grad sörjt för fiskets
bestånd. Detta har lett till att fisket i
fordom fiskrika vatten, framför allt
Östersjön inomskärs, har blivit allt
mindre givande. Man har rovfiskat på
ett sådant sätt, att fisket blivit mycket
mindre lönande än det varit tidigare.
Det kan inte vara riktigt att en så viktig
näring inte vårdas i sådan utsträckning,
att den kan äga bestånd. Jag
hoppas den nya fiskeristyrelsen skall
ägna denna del av fiskevården stor
uppmärksamhet.

Två utskottsledamöter, herr Johansson
i Torp och herr Utbult, ha i en
reservation yrkat, alt fiskeristyrelsen
skall förläggas till Göteborg, emedan
västkustfisket har en dominerande betydelse
inom näringen. För min del har
jag ingalunda någon förutfattad åsikt
att alla centrala ämbetsverk skola vara
förlagda till Stockholm, men beträffande
fiskeristyrelsen står det väl ganska
klart, att ett förläggande til! Göteborg
skulle försvåra styrelsens arbete och

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

öka de kostnader, som de enskilda personer
åsamkas, som behöva komma i
kontakt med styrelsen. Fiskeristyrelsens
arbetsuppgifter kunna inte sägas till
huvudsaklig del vara förlagda till västkusten.
Frågan om förläggningsorten
har ju för övrigt varit föremål för övervägande
av såväl fiskeriutredningen
som Kungl. Maj:t. I propositionen har
framhållits, att det med hänsyn både
till östersjöfisket och till större delen
av insjöfisket är lämpligast att förlägga
styrelsen till Stockholm. Vad som
väl framför allt har betydelse för västkustens
fiskare är ju prisregleringsfrågorna,
och lösandet av dem skall ju
inte åligga fiskeristyrelsen, utan ett annat
organ, som har säte i Stockholm.
Den statistik, som föres rörande fisket,
berör ju i hög grad fiskeristyrelsen,
men den skall utarbetas av statistiska
centralbyrån. Det är givetvis av vikt
att fiskeristyrelsen har nära kontakt
med de ämbetsverk, som skola utföra
dessa uppgifter, lösandet av prisregleringsfrågorna
och utarbetandet av statistiken.

Dessutom tillkommer en annan omständighet
som gör, att ett förläggande
av fiskeristyrelsen till Göteborg skulle
medföra stora besvär för många människor.
Den centrala fiskerimyndigheten
kommer säkerligen under den närmaste
tiden att i ännu högre grad än vad nu
är fallet få ta ställning till frågor, som
beröra vattenföroreningar. Det förekommer
ju i allt större utsträckning,
att avloppsledningar föras ut i fiskevatten,
och det kommer att åligga fiskeristyrelsen
att undersöka dessa frågor
och försöka skapa möjligheter att
skydda fisket. De flesta dylika ärenden
beröra kommuner eller samfälligheter
för vatten och avlopp. Om fiskeristyrelsen
låge i Göteborg, skulle representanterna
för kommunerna, t. ex. i Norrland
eller Mellansverige, få göra onödigt
långa resor för att komma i kontakt
med styrelsen.

Jag finner för min del, herr talman,

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

att de sakliga skälen för att fiskeristyrelsen
skall förläggas till Stockholm
äro så starkt övervägande, att jag inte
tvekar att yrka bifall till utskottets förslag
i denna liksom i övriga delar.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Vad som föranlett mig att begära
ordet i denna debatt är att jag i några
sammanhang haft att syssla med sötvattensfiske.

Det kan naturligtvis alltid råda en
viss tvekan, huruvida det är lämpligt
att inrätta ett nytt ämbetsverk, men
den arbetsbörda, som lantbruksstyrelsen
på sista tiden fått genom riksdagens
beslut rörande jordbruket, och det
förhållandet, att lantbruksstyrelsens
fiskeribyrå för närvarande har uppgifter,
som äro artskilda från styrelsens
övriga arbetsuppgifter, synas utgöra
skäl för att det inrättas en fiskeristyrelse.
Det gäller, såsom någon talare
tidigare framhållit, att även effektivisera
såväl havs- som insjöfisket.

Någon har sagt, att man nu har ett
lämpligt tillfälle att försöka begränsa
byråkratien, vilket en stor del av Sveriges
folk önskar. Jag kan emellertid,
herr talman, inte gå med på det med
den uppfattning jag har om fiskets betydelse.
Min ärade kamrat herr Johansson
i Torp uttalade, att om man denna
gång skulle förlägga ämbetsverket till
Stockholm, skulle det inte vara mödan
värt att i fortsättningen tala om att
man bör söka decentralisera ämbetsverken.
Men om man strävar att göra detta,
vilket jag skulle vara den siste att motsätta
mig, om det skulle visa sig vara
praktiskt, bör man väl ändå överväga,
vad som är lämpligt och vad som inte
är lämpligt att decentralisera. Enligt
den statistik över de olika fiskeområdenas
betydelse, som finns tillgänglig, är
värdet per år av fisket i Skagerak, Kattegatt
och Nordsjön 67—68 miljoner
kronor, av östersjö- och öresundsfisket
45—46 miljoner och det beräknade vär -

det av sötvattensfisket ungefär 25 miljoner
kronor. Det blir i procent uttryckt
49, 33 och 18 procent. Det sammanlagda
värdet av östersjö- och sötvattensfisket
är sålunda minst lika
stort som värdet av västkustfisket. Av
de ärenden, som under de senaste åren
handlagts av lantbruksstyrelsens fiskeribyrå,
ha ungefär 20 procent rört västkustfisket.

Jag anser för min del att det är mest
praktiskt att i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag, till vilket utskottets majoritet
bär anslutit sig, besluta, att
fiskeristyrelsen skall förläggas till Stockholm.
Om jag i någon mån får föra sötvattensfiskets
talan, får jag säga, att
samarbetet mellan fiskeristyrelsen och
de övriga myndigheter, som handlägga
forsknings- och organisationsfrågor på
fiskets område, kommer att bli ytterst
besvärligt, om dessa myndigheters representanter
måste fara till Göteborg
för att få kontakt med fiskeristyrelsen.
Dessa ämbetsverk ligga ju i Stockholm:
vattenfallsstyrelsen, kammarkollegium,
domänstyrelsen och två av vattendomstolarna.

Jag skall inte förlänga diskussionen
med att upprepa sådant, som framhållits
förut, men i likhet med herr Andersson
i Tungelsta vill jag påminna
om att fiskeritillsyningsmyndigheten
skall inrymmas i fiskeristyrelsen, och
det skulle vara ytterst besvärligt för
fiskerättsinnehavarna i ett litet samhälle
norrut att behöva resa till Göteborg
för att klara upp t. ex. en fråga
om förorening av fiskevatten genom
avloppsledningar. I diskussionen har
framhållits, att vårt grannland Norge,
där fisket har så stor betydelse, har
fiskedirektoratet förlagt icke till Oslo
utan till Bergen, men om jag icke är
fel underrättad överväger man i Norge
att flytta denna centrala myndighet till
Oslo.

Jag har, herr talman, väckt motion
rörande vissa organisatoriska frågor,
men då jag icke lyckats få någon enda

Onsdagen den 28

Litskottsledamot att reservera sig till
förmån för mina förslag, skall jag avstå
från att göra något yrkande i dessa
avseenden.

Jag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets förslag om inrättande av en
fiskeristyrelse och att denna blir förlagd
till Stockholm.

Herr JOHANSSON i Torp (kort genmäle):
Herr talman! Den föregående
talaren gjorde jämförelser mellan västkustfisket,
östersjöfisket och sötvattensfisket
och nämnde en del siffror. Han
glömde emellertid att framhålla, att
vårt största sötvattensområde, Vänern,
väl ändå ligger närmare Göteborg än
Stockholm. Dessutom är det nog mycket
diskutabelt, om öresundsfisket skall
hänföras till östersjöfisket. Det borde
snarare hänföras till västkusten.

Herr EDBERG: Herr talman! Liksom
en föregående talare har jag något
sysslat med sötvattensfiske, och det är
därför som jag i detta sammanhang vill
säga några ord.

Man kan ju säga, att norrlandsälvarna
numera äro industrialiserade. Det ena
kraftverket efter det andra byggs upp
efter älvarna, och det bildas liksom
sumpar mellan kraftverken. Så är det
i den trakt, där jag bor, nämligen vid
Ljungan. Kraftverksbyggena i älven ha
fullständigt avstängt möjligheterna för
fisken att komma fram. Förr i världen
vimlade det av lax i Ljungan. Det
hände förr att tjänstefolk, när de anställdes,
gjorde det förbehållet, att de
icke skulle behöva äta lax mer än tre
gånger i veckan. Då förstå vi, att det
fanns åtskilligt med lax i älven. Nu
finns det inte en enda lax upp efter
Ljungan, av helt naturliga skäl. Det
har visserligen utdömts en del ersättning
för förstört fiske dels från industriverken
och dels från flottningsföreningarna,
men det har rört sig om
löjligt små belopp, och därför liar icke

3 — Andra kammarens protokoll HUS.

april 1948 fm. Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

mycket kunnat göras för att upphjälpa
fisket i norrlandsälvarna.

Det har i diskussionen anförts statistiska
siffror. Man vet, hur många
laxar och hur många lådor strömming
som sålts. Men, mina damer och herrar,
någon statistik för insjöfisket finns
helt enkelt inte. Det är oerhört svårt
att få fram någon, och det torde bli
så även i fortsättningen. Man kan utan
tvekan säga, att hade vi inte haft insjöfisket
under de svåra krigsåren,
skulle det varit mycket svårt för svenska
folket. Då skulle det säkert blivit
mindre mat även åt dem som ägna sig
åt saltsjöfiske. Ett år gjorde jag en statistik
på hur mycket som fiskades i en
insjö i min hemort, och det visade sig,
att icke mindre än 2 000 kg fisk togs
ur denna lilla sjö. Om man betänker
hur många tusentals dylika sjöar det
finns i Norrland, förstår man hur
kolossalt mycket fisk som fiskas i dessa
vatten, men, som jag förut sagt, detta
fiske redovisas icke i statistiken.

Jag nämnde, att man gjort dammar
efter hela Ljungan och att man i någon
mån lämnat fiskerättsägarna ersättning
härför. Vid en stor fabrik i min kommun
har man gjort en sådan damm,
och där fingo fiskerättsägarna 50 000
kronor i ersättning för förlorat fiske.
Hur gjorde man med dessa 50 000 kronor?
Jo, man inlevererade dem till
statskontoret. Och vad fingo fiskerättsägarna?
Jag kan nämna, att det var
ganska litet. Jag känner mycket väl till
det, ty jag har sysslat med en del utplanteringar
efter Ljungan, framför
allt vid mitt område.

Personligen har jag den uppfattningen,
att såväl sötvattensfiskarcna
som saltsjöfiskarena behöva stöd, därom
råder intet tvivel, men jag undrar
om det kan vara något stöd åt fiskarena
att inrätta ett nytt ämbetsverk. Det
blir troligen så att man får lika många
tjänstemän i ämbetsverket som man har
fiskar i havet. Allt lyder på detta. .lag
har som sagt svårt att tro, att man skall

Nr in.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

vinna målet genom vad soin föreslagits
i den kungl. propositionen och i utskottets
utlåtande.

Här har tvistats om förläggningsorten
för detta ämbetsverk, om det kommer
till stånd, vilket det förmodligen gör.
Liksom många föregående talare biträder
jag utskottets förslag i denna del.
Om vi skulle få ett nytt ämbetsverk,
förefaller det mig ganska märkligt om
man för att komma till tals med denna
fiskeristyrelse skulle behöva resa ända
till Göteborg. Man bar ju uttrycket
»Från Ystad till Haparanda», men i det
här fallet får man väl ändra det till
»Från Haparanda till Göteborg». Jag
får säga att jag är avgjort av den uppfattningen,
att skola vi få ett nytt ämbetsverk,
så bör det förläggas till Stockholm,
men jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till herr Hjalmar Nilssons
m. fl. reservation.

Herr SENANDER: Herr talman! Tillsättandet
av en självständig fiskeristyrelse
tror jag kommer att hälsas med
allmän tillfredsställelse bland dem som
utöva fiskerinäringen. Det är ett gammalt
fiskarkrav, och det borde egentligen
ha förverkligats för länge sedan.
För min del kan jag säga, att jag har
alldeles särskild anledning att vara tillfredsställd
med att man nu löst denna
fråga, ty redan för elva år sedan eller
närmare bestämt den 27 februari 1937
interpellerade jag jordbruksministern i
saken och påyrkade, att en självständig
fiskeristyrelse skulle tillsättas. Svaret
blev den gången negativt. Man hänvisade
till pågående utredning.

Jag tycker att denna fråga icke borde
ha betraktats såsom särskilt invecklad.
Det måste ju anses vara ganska absurt
att fiskerinäringens angelägenheter ha
handlagts av lantbruksstyrelsen, och
jag tycker att ingen tvekan borde någonsin
ha rått om behovet av att tillskapa
en självständig fiskeristyrelse.
Det tog elva år efter min interpellation

innan man bekvämade sig till att företa
en omorganisation, och under dessa år
ha stora värden gått förlorade genom
att statsmakterna behandlat fiskerinäringen
ensidigt, för att inte säga styvmoderligt.
Men bättre sent än aldrig.

Att själva organisationsfrågan nu löses
på sätt föreslås är enbart bra. Nu
gäller det emellertid att detta ämbetsverk
blir effektivt. Fiskeristyrelsen bör
enligt min mening gripa sig an som
sin främsta uppgift med att föra fram
fiskerinäringen till den rangplats i
folkförsörjningen som den bör ha, och
då bör en förstaliandsuppgift för fiskeristyrelsen
vara att i samarbete med
fiskarenas organisationer söka skapa en
modern konservindustri. Det är ju, som
alla känna till, ett av fiskerinäringens
största problem att tillvarataga överskottet
på fisk vid riklig tillgång. Både
för den inhemska försörjningen och för
exportändamål kan man här skapa en
betydande industri. Som förhållandena
nu äro kan inte västkustfisk distribueras
några längre sträckor, men med en
konservindustri, som arbetar med alla
den moderna teknikens hjälpmedel,
skulle västkustfisken kunna nå ut över
hela landet, och i stället för att överskottet
vrakas skulle stora kvantiteter
fisk genom konservering kunna helt
utnyttjas till människoföda. Jag vill tilllägga,
att när jag talar om konservering,
så skiljer jag därvidlag på en metod,
som jag kallar konservering i motsats
till preservering, och med konservering
menar jag då att man skall tillvarataga
fisköverskottet och säkra hållbarheten
under den kortare tid, exempelvis någon
eller några veckor, som behövs för att
kunna distribuera ut fisken i berett
skick över hela landet. Tillförseln av
fisk är ju synnerligen ojämn, och det
gäller därför att skapa resurser för att
kunna snabbt tillvarataga överskottet
och därmed nå en jämnare fördelning
av tillgången på fisk.

Jag anser sålunda, att fiskeristyrelsens
allra främsta uppgift måste bli att

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

lösa problemet om tillvaratagande av
fisköverskottet genom skapande av en
modern konservindustri, och därmed
är jag inne på frågan om fiskeristyrelsens
förläggning.

Jag har faktiskt inte kunnat finna något
hållbart skäl för att den skall placeras
i Stockholm. Det enda skälet synes
vara, att om man har alla andra
ämbetsverk i Stockholm, så bör också
fiskeristyrelsen ligga där. Jag tycker
tvärt om att detta skäl talar för att man
bör undvika att förlägga detta nya ämbetsverk
till Stockholm. Nu är det emellertid
så, att det föreligger alldeles särskilda
skäl för att förlägga detta nya
ämbetsverk till Göteborg. Den större
delen av fisket är faktiskt förlagd till
västkusten, och även om man kan ange
viss statistik som visar, att det råder
en ganska jämn fördelning mellan insjöfisket
och ostkustfisket å ena och västkustfisket
å andra sidan, så är det dock
ett faktum, att man på västkusten har
de allra största resurserna att skapa
ökad tillförsel och tillgång på fisk. Där
har man utvecklingsmöjligheter för fisket
liksom man också där har de allra
bästa utvecklingsmöjligheterna för en
modern konservindustri. Man har för
övrigt redan på västkusten en ganska
betydande konservindustri och får därigenom
tillgång till erforderlig sakkunskap
för en utbyggnad av konservindustrien
och för dess modernisering. Byggandet
av en modern konservindustri
skulle inte bara få betydelse för tillvaratagandet
av fisköverskottet, det
skulle också betyda mycket för lösandet
av det fattiga Bohusläns sysselsättningsproblem.
Det måste också ha sina fördelar
att ha fiskeristyrelsen placerad,
om jag så får uttrycka mig, i fiskets
centrum, och ingen kan vid ändå bestrida
atl detta centrum iir västkusten.
Dessutom anser jag att den överdrivna
centraliseringen av ämbetsverken till
Stockholm någon gång måste brytas.
Här ha vi ju att göra med ett ämbetsverk,
som varken ur praktiska eller

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

andra synpunkter nödvändigtvis måste
förläggas till Stockholm. Icke minst ur
psykologiska synpunkter skulle det
vara hälsosamt om Stockholm vilade sig
ett slag i sin centraliseringsiver.

Utskottet har nu pliktskyldigast följt
Kungl. Maj:ts förslag, och dess motivering
är i huvudsak, att det är nyttigt
för kontakten med andra ämbetsverk
att fiskeristyrelsen förlägges till Stockholm.
Jag är inte så alldeles säker på
att det är så nyttigt för ett nytt ämbetsverk
att dväljas i den anda av byråkrati
och blankettvälde, som råder i
Stockholm. Tvärtom tror jag det vore
hälsosamt att det nya ämbetsverket
finge utveckla sig i en miljö, som ger
det en direkt kontakt med levande livets
krav och med den verkliga sakkunskap,
som representeras av fiskerinäringens
utövare. Den kontakt med andra ämbetsverk,
som är behövlig, bör kunna
ombesörjas lika säkert av vårt moderna
kommunikationsväsende, vare sig ämbetsverket
ligger i Stockholm eller
Göteborg.

Med vad jag sålunda anfört, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
motion vi avgivit i saken och vari föreslås
att fiskeristyrelsen förlägges till
Göteborg.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
När jag hörde inledningen av den föregående
talarens anförande fick jag och
kanske även övriga ledamöter, som
hörde på honom, klart för mig att det
var egentligen ett kommunistiskt initiativ
som lett till denna fiskeristyrelse,
som nu föreslås av Kungl. Maj:t. Jag
måste säga, att även om jag inte skall
gå in på den historieskrivning, som
herr Senander lämnade, så minskade
den inte mina betänkligheter mot inrättandet
av detta nya ämbetsverk.

Jag har försökt mycket noggrant
höra på den diskussion, som förts här
i kammaren, för och emot inrättandet
av denna nya fiskeristyrelse. Jag för -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

står mycket väl att detta är en allvarlig
fråga och att man kan anföra skäl både
för och emot. Då jag säger, att jag hör
till de mera betänksamma och kanske
helst hade önskat, att man inte i närvarande
stund hade kommit med ett
dylikt förslag, så kanske det kan sägas
om detta, att det är något av känsloskäl.
Jag tror att vi litet var bli en smula bekymrade
över den allmänna tendensen
att utöka de centrala ämbetsverken. Det
förefaller nästan som om man på löpande
band skulle tillverka nya centrala
ämbetsverk, och alla dessa institutioner
kunna vi i längden icke bära.
Jag har därför mycket starka betänkligheter
mot förslag över huvud av denna
typ. Jag tror icke att de skäl, som anförts
för inrättande av en fiskeristyrelse,
äro så starka, att man icke skulle
kunna klara sig med den nuvarande anordningen.
Det är på det sättet med
dessa statliga utredningar, som sättas i
gång och av vilka vi ha åtskilliga, att
de äro mycket ambitiösa, man skulle
vilja säga nästan litet för ambitiösa. De
resultera i allmänhet i ganska kostnadskrävande
förslag. Det är ingalunda
ovanligt, att de sakkunniga just föreslå
en förstärkning och en utökning av
den centrala administrationen, och det
sker undantagslöst på det sättet att organen
förläggas till huvudstaden. Jag
delar de betänkligheter i den frågan
som ha uttalats av framför andra länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län,
som kritiserar sakkunnigutredningen på
det sättet, att länsstyrelsen gör gällande,
att det skulle innebära »både en för
stark centralisering av fiskeriadministrationen
och en uppenbar överorganisation,
som icke blott vore onödig
utan även skulle innebära en för fiskerinäringen
direkt skadlig byråkratisering».
Och länsstyrelsen tillägger:
»En decentraliserad administration,
som lättare och bättre kunde taga hänsyn
till de olika lokala förhållandena
och få nära kontakt med fiskeriorganisationerna,
vore avgjort att föredraga

framför en stark centralorganisation.»
Länsstyrelsen slutar för sin del, ehuru
mycket tveksamt, som så många andra
remissinstanser med ett tillstyrkande av
en särskild fiskeristyrelse men av väsentligt
mindre omfattning än den som
föreslagits av utredningen. Nu lär det
väl inte vara möjligt att vinna majoritet
här i kammaren för ett avslag på
Kungl. Maj ds förslag, och jag kommer
heller inte, trots de betänkligheter jag
hyser, att resa ett sådant yrkande.

Frågan har emellertid genom första
kammarens beslut om förläggningsorten
för det nya centralorganet kommit
i ett läge, som gör, att det förefaller
mindre osympatiskt att acceptera förslaget.
Rent allmänt skulle jag vilja uttala
den uppfattningen, att man här
osökt tycks ha ett tillfälle att förlägga
en centralstyrelse till annan ort än landets
huvudstad. Man torde få leta efter
något annat fall, där det skulle kunna
gå lättare och bättre att ha en sådan
förläggning än när det gäller fiskeristyrelsen,
och det förefaller mig alldeles
naturligt, att den plats som då borde
väljas är den som har föreslagits av
den av mig nyss åberopade remissinstansen,
länsstyrelsen i Göteborg, nämligen
Göteborgs stad. Jag tror, att det
inte skulle erbjuda några svårigheter,
även om anhängarna av Stockholmsförläggningen
ha sina betänkligheter.

Det är för övrigt så, att om vi besluta
förläggning av fiskeristyrelsen till Göteborg
och erfarenheten skulle visa, att
det stöter på oöverkomliga svårigheter
att ha den förläggningsorten, så kan
man ju flytta styrelsen till Stockholm.
Jag tror dock inte; att det skulle bli
nödvändigt att göra det. Jag tror, att
den atmosfär, i vilken ämbetsmännen
komma att befinna sig där nere i Göteborg,
det klimat som kommer att omge
dem, skall visa sig mycket nyttigt, när
det gäller handläggningen av dessa
ärenden. Jag kan ingalunda dela den
mening som kommit till uttryck i en insändare
i en daglig stockholmstidning

Onsdagen den 28

häromdagen av en tjänsteman inom
fiskeriförvaltningen, nämligen att han
och tjänstemännen över huvud taget
inte vore angelägna att flytta utanför
Stockholm. Detta kan ju omöjligt vara
något sakskäl. Tyvärr är det ju ofta på
det sättet, att ämbetsmännen själva i det
tysta verka pådrivande på sakkunnigutredningar
och sannolikt även på
Kungl. Maj:t när det gäller förläggningsorten,
och man hopar en hel serie argument
till förmån för Stockholm, som
inte stå sig vid en närmare granskning.
De skäl som åberopats av såväl statsrådet
som även av utskottet för en förläggning
till Stockholm tyckas mig inte
vara tillräckligt bärande. Varken kontakten
— den nära kontakten —• med
statistiska centralbyrån eller med de
prisreglerande institutionerna är väl så
nödvändig, att enbart den kan motivera
förläggning till huvudstaden. Med den
kommunikationst ekniska utvecklingen
bör det inte vara några svårigheter för
styrelsen i Göteborg att stå i kontakt
med dessa organ, av vilka man väl får
hoppas att åtminstone det ena skall
vara en mera tillfällig företeelse, nämligen
organet för de prisreglerande åtgärderna.

Det är emellertid ytterligare en synpunkt,
herr talman, som jag skulle vilja
framhålla, vilken inte hittills har kommit
fram i denna debatt och som jag
tycker mycket litet utförligt har berörts
i jordbruksutskottets utlåtande nr 15,
nämligen frågan om forskningsarbetet
på detta område. Det är alltså fråga om
den hydrografisk-biologiska kommissionen
och dess verksamhet samt även fartyget
Skagerak. Det var med stort beklagande
som man tog del av förslaget
att förstnämnda nära 50-åriga forskningsinstitution
nu genom detta beslut
skulle komma att upplösas. Den bär
grundats av intresserade privatpersoner
och har bedrivit sitt forskningsarbete
utan alltför stora anslag av statsmakterna.
Den har burits upp av entusiasmen
och arbetsviljan hos ett antal forskare

april 1948 fm. Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

som gjort banbrytande insatser på detta
område. Man skulle kunna ge åtskilliga
exempel på hur resultatet av det forskningsarbete
som bedrivits i denna kommissions
regi kommit fiskerinäringen
direkt till godo. Men även om man inte
i varje fall kan se ett omedelbart samband
mellan vetenskaplig forskning och
dess nyttiggörande för människorna, så
är det alldeles obestridligt, att det existerar
ett sådant samband, att det så
småningom på olika vägar har blivit
möjligt att omsätta forskningsresultat
vunna på det sätt, på vilket denna kommission
och dess medarbetare arbeta, i
för vårt folkhushåll nyttig riktning. Det
är beklagligt, att denna institution helt
skall försvinna, att denna försöksverksamhet,
på sätt som här föreslagits, skall
knytas till en statlig styrelse. Den erfarenhet
man hittills har av vetenskaplig
forskning och vetenskapligt arbete,
bedrivet på detta sätt i statens regi, är
ingalunda uppmuntrande. Det hade
utan tvivel varit nyttigt, om man hade
låtit bli att upplösa denna kommission
och låtit den fortleva till gagn både för
vetenskapen och för fiskerinäringen.

Det är också en annan synpunkt,
som jag vill framhålla i detta sammanhang,
nämligen den internationella
goodwill som en institution som denna
kommission har lyckats skaffa sig. Den
är i själva verket ledande på liavsforskningens
område. Den är känd över hela
världen, diir man studerar liknande
ting. Särskilt i denna tid är det ju beklagligt,
om man genom administrativa
åtgärder skulle försöka försvaga kontakten
med forskningsarbetet i andra
länder. .lag kan nämna, att den stora
kulturella och vetenskapliga organisationen
UNESCO, till vilken Sverige tyvärr,
vilket jag tidigare påtalat i denna
kammare, inte ännu har anslutit sig,
planerar ett internationellt arbete på
detta område. Det hade då varit naturligt,
om man där hade kunnat söka kontakt
med ovannämnda fria, efter anglosaxiska
metoder uppbyggda vetenskap -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fin.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

liga institution i stället för att byråkratisera
densamma.

När man talar om undersökningsfartyget
Skagerak — jag kommer därmed
till den sista frågan — måste jag säga,
att jag finner det i hög grad beklagligt,
att detta fartyg, som fortfarande skall
vara förlagt på västkusten, kommer att,
om fiskeristyrelsen förlägges till Stockholm,
dirigeras därifrån med endast
någon tjänsteman i mindre betydande
ställning såsom kontaktman. Det har
inte vare sig av Kung!. Maj:t eller av
utskottet kunnat påvisas några som
helst olägenheter av den nuvarande anordningen,
att länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län handhar dirigeringen av
detta fartyg för dess ganska skiftande
uppgifter. Här ser man återigen en fara
i den centrala byråkratisering som här
har föreslagits.

Herr talman! Om jag sammanfattar
de skäl som för mig varit vägledande
för ställningstagandet i denna fråga, så
synes det mig som om man borde kunna
ena sig om ett förslag av den innebörd
som reservationen av herrar Johansson
i Torp och Utbult har, nämligen fiskeristyrelsens
förläggning till Göteborg.
Olägenheterna även för forskningen,
om de också bli betydande, och för dirigeringen
av fartyget Skagerak, skulle
bli mindre vid en förläggning till Göteborg,
där man också vill hoppas, att
den till fiskeristyrelsen knutna försöksverksamheten
skulle få en friare ställning
än vad som förutsatts i utredningen.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till den nyss nämnda reservationen.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min djupaste beundran för herr von
Friesens ädelmodiga förklaring, att han
inte skulle låta påverka sig i sakfrågan
av det förhållandet, att jag redan för
elva år sedan interpellerade om tillsättandet
av en självständig fiskeristy -

relse. Jag tycker eljest, att den förklaringen
var ganska överflödig. Det finns
väl ingen i denna kammare, som misstänker
herr von Friesen för att hysa
några s. k. farliga åsikter, inte ens i
samband med tillsättande av en fiskeristyrelse.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag vill först lämna ett svar
till herr Larsson i Karlstad. Han ifrågasatte
i sitt inlägg, om man inte behandlat
länsfiskeritjänstemännen litet illa i
avseende å löner och pensioner. Med
anledning därav vill jag bara nämna,
att direktiv äro skrivna för en utredning,
som skall ta upp utbildningsfrågorna
för bland andra länsfiskeritjänstemännen
och i samband därmed också
deras löne- och pensionsställning.
Jag föreställer mig, att herr Larssons
farhågor på denna punkt i någon mån
kunna stillas med den upplysningen.

Jag kan vidare säga, att regeringen
självfallet har haft både allvarliga och
ingående överväganden, innan denna
proposition framlades för riksdagen.
Dessa överväganden emanerade emellertid
inte ifrån herr Senanders interpellation
av år 1937. Jag måste bekänna,
att för mig är den en alldeles
okänd företeelse. Min tid har inte medgivit
de arkivforskningar som skulle
varit nödvändiga för att jag skulle fått
kännedom om den, varför den omständigheten
att denna proposition om
fiskeristyrelsen nu ändå ligger på riksdagens
bord är en sak, som inte har
något att skaffa med herr Senanders
initiativ. Om jag med den upplysningen
också kan stilla herr von Friesens
farhågor, har ju alltid något vunnits.

Det har sagts här — och jag är benägen
att understryka det — att ett
eget verk för betjänande av fiskets intressen
är ett utomordentligt gammalt
och välmotiverat krav från fiskarbefolkningen.
Jag har haft tillfälle att på
ett otal möten och konferenser, där re -

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

presentanter för den praktiska fiskarkåren
varit samlade, kunna konstatera,
hur pass stor vikt man lägger vid att
få ett eget verk för sina angelägenheter.
Det är en utomordentligt enhällig
fiskaropinion bakom detta krav, och
när man nu ifrån en del håll gör gällande,
att detta är en utbyggnad av den
statliga bvråkratismen, en utbyggnad
av vår centraliseringslusta, kan jag
ändå trösta mig med att de fiskare som
i sin praktiska verksamhet ha förstahandsintresset
i denna fråga ha en annan,
en emot bland andra herr Dickson
mycket klart avvikande uppfattning.

Det är emellertid självfallet, att det
inte enbart är dessa synpunkter som
varit avgörande för att regeringen
framlagt förslaget. Det är andra och
kanske ännu mera vägande synpunkter
som varit bestämmande. Vi hoppas
på en god framtid för det svenska
fisket. Vi tro, att det är en näring som
ännu bara är i sin begynnelse. Vi äro
övertygade om att det på detta område
finnes utrymme för expansion och progressivitet.
Jag kan ju, vilket kanske är
överraskande för en del av kammarens
ledamöter, tala om att fjolårets fiskexport
var den största som hitintills
kunnat inregistreras genom tiderna,
detta trots att de gamla stora traditionella
marknaderna i Centraleuropa ännu
inte blivit bearbetningsbara marknader.
Vi ha vidare produktions- och
avsättningsspörsmål över huvud taget.
Jag tror det var herr Senander som talade
om konserveringsindustriens betydelse.
Jag är beredd att understryka
vad han sagt på den punkten. Vi ligga
avsevärt efter t. ex. vårt grannland
Norge både i fråga om konserveringstekniken
och kvalitetskontrollen, över
huvud taget i fråga om de grundläggande
åtgärder, som utgöra betingelser
för en växande handel med fisk. Vi ha
yrkes- och utbildningsfrågorna praktiskt
taget orörda. Fiskarbefolkningen
jämte fiskeriarbetarna är en av de få

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

yrkesgrupper, för vilka man från statsmakternas
sida hitintills inte visat något
nämnvärt intresse, när det gäller
ordnad yrkesutbildning. Allt detta kan
självfallet på ett helt annat sätt än hittills
observeras, behandlas och tagas
under noggrann omprövning, i händelse
man ger fisket ett eget verk för de
egna intressena.

Det har tillkommit ytterligare synpunkter
utöver de nu anförda, synpunkter
som varit berörda i ett par anföranden
tidigare här i dag. Vi stå inför
en omorganisation av lantbruksstyrelsen.
Vi hade samma problem för något
år sedan, när medicinalstyrelsen
höll på att växa ur kläderna. Vi måste
då bryta ut veterinärbyrån och inrätta
ett eget verk för veterinärintressena
under en överdirektör. Nu är läget detsamma
för lantbruksstyrelsen. Verket
blir utan diskussion för stort, för omöjligt
att rationellt arbeta som ett verk,
om man inte i samband med att nya
arbetsuppgifter nu läggas på verket
också ser till att man får en avlastning.
Man har här en klar parallellitet, menar
jag, med vad riksdagen gjorde föregående
år i avseende å medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen och vad
jag hoppas den skall göra i år i avseende
å lantbruksstyrelsen och fiskeristvrelsen.
Jag vågar också säga, att det
nya verket är tilltaget med beaktande
av vårt finansiellt besvärliga läge. Kostnadsstegringen
är blygsam. Anslagskraven
inskränka sig till en kostnadsökning
på något hundratusental kronor.

1 den andra kontroversiella frågan,
fiskeristyrelsens förläggning till Stockholm
eller Göteborg, har man bland de
talare som hitintills haft ordet i övervägande
utsträckning talat för Göteborg.
Jag har lagt märke till att de i
stor utsträckning varit representanter
som haft anknytning lokalt åt västkusten,
åt Göteborgshållet. Dessutom ligger
ju i eu sådan uppfattning alltid bakom
den naturliga antagonismen mellan
storstaden och landsorten, det populära

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. in.

resonemanget om att man tror sig med
en sådan framstöt kunna skjuta ett litet
skott i den av alla långt ifrån älskade
s. k. centralbyråkratien. Jag har
emellertid en känsla av att de i detta
sammanhang anförda synpunkterna i
långa stycken äro känslomässigt betonade.
Den reellt och sakligt betonade
synpunkten är självfallet, att man gör
en jämförelse mellan värdet av fångstmängderna
på västkusten och värdet
av fångstmängderna på ostkusten och
från den synpunkten konstaterar, att
det väger över något för västkusten.
Om man, som här vid något tillfälle
gjorts, även inkluderar insjöfisket och
säger, att detta fiske till sin natur klart
har mera beröring med östersjöfisket
än med västkustfisket, kommer man
emellertid till det resultatet, att fångstmängdernas
värden balansera varandra
utomordentligt jämnt.

Jag vill först konstatera, att i de utredande
instanserna har det inte rått
några delade meningar på denna
punkt. Jag har haft tillfälle att personligen
tala med utredningens ordförande
om denna sak. Han deklarerade för
mig, att man utgått från och ansett det
så klart som ett axiom, att fiskeristyrelsen
skulle ligga i Stockholm. Bakom
denna ståndpunkt stå de representanter
för västkustfisket som det utredande
organet haft tillfälle att överlägga
med i denna fråga. Jag vågar således
hävda, att med undantag av de fiskarintressen
som kunna vara representerade
genom riksdagsmän ha alla fiskarintressen
som givit sig till känna i utredningar
och i förberedande resonemang
otvetydigt varit för Stockholm
som förläggningsort. Vad är det för
sakliga skäl som tala för att den nya
fiskeristyrelsen skulle förläggas till huvudstaden?
Bland annat kan jag omtala,
att inom lantbruksstyrelsens byrå
för fiskeriärenden 20 % av de administrativa
ärendena komma på västkustfisket
och 80 c/o på ostkust-, sydkustoch
insjöfisket.

Det har anförts, att man här har att
beakta nödvändigheten av smidiga
kommunikationer med olika myndigheter.
Man har i debatten nämnt lotsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen — framför
allt när det gäller sötvattensfisket och
fisket i de rinnande älvarna — kammarkollegium,
domänstyrelsen och vattendomstolarna.
Detta är ju ett sakligt
rätt tungt vägande motiv, men vad jag
anser vara det starkaste och mest vägande
motivet är, att prisregleringsfrågor
och handelspolitiskt betingade frågor
med nödvändighet handläggas och
komma att handläggas i Stockholm.

Jag vågar icke heller draga de slutsatser,
som herr von Friesen drog,
nämligen att prisregleringsfrågan för
fiskerinäringen är ett slags kriskonjunkturfråga.
Vi ha inom den svenska
fiskerinäringen haft erfarenheter av de
ekonomiska förhållanden, varunder den
svenska fiskeribefolkningen levde under
den s. k. fria tiden, och vi ha erfarenhet
av förhållandena nu, när fiskeribefolkningen
har stöd av den statsreglerade
prissättning, som gäller under
kristiden. Ifall herr von Friesen går ut
och låter västkustfiskarena företaga en
allmän omröstning om huruvida de
vilja tillbaka till det gamla, fria förhållandet
eller behålla den nuvarande statliga
prisregleringen, skall han finna, att
det blir — det råder ingen tvekan om
den saken — 100 % majoritet för det
senare alternativet.

Fiskarbefolkningens stora, aktuella
intressefrågor äro självfallet: Hur mycket
betalt få vi för vår fisk? Kunna vi
avsätta den? Kunna vi driva vår näring
under sådana betingelser, att den
är en ekonomiskt god näring eller skola
vi bli ett fiskareproletariat? Detta är
frågor, som äro framför allt angelägna
för västkustfiskarena ur den synpunkten,
att man till västkustfisket har en
mycket dominant del av exportintresset
förlagt. Fiskerifolket har under senare
år fört — och de komma säkerli -

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

gen att göra det i fortsättningen genom
sina organisationer — självständiga och
kontinuerliga förhandlingar med de
statliga prisreglerande myndigheterna
uppe i Stockholm. Jag har en känsla
av att det kommer att bli fler resor
angående sådana frågor från västkustfiskarbefolkningens
sida än det blir
i fråga om de mera renodlade fiskefrågor,
som skola åvila fiskeristvrelsen.
Men jag är också angelägen att understryka,
att dessa för västkustfiskarena
så utomordentligt intressanta och viktiga
spörsmål också komma att ägnas
stor uppmärksamhet av en kommande
fiskeristyrelse. Jag har den uppfattningen,
att när det gäller dessa regleringsfrågor,
även om de av administrativa
eller andra skäl komma att läggas
under en livsmedelskommission
eller en kommande statens jordbrukskommission,
kommer fiskarenas eget
verk att vara så intresserat och aktivt
involverat däri, att det är praktiskt
nödvändigt att det blir möjlighet till
nära kontakt. Det behövs viktiga och
snabba överläggningar med departement
— folkhushållningsdepartementet,
jordbruksdepartementet, handelsdepartementet
— om fiskerifolkets intressefrågor.
Man kan visserligen, som det
sades av en talare i första kammaren
förra veckan, telefonera, och man kan
skicka brev, som gå ned på en natt.
Men var och en som känner detta arbete
något så när inifrån vet, att det
kan bli fråga om att få till stånd en
viktig handelsberedning med en eller
två timmars varsel. Det kan bli nödvändigt
att få fiskarenas topporganisation
med i den handelsberedningen. En
sådan sak går icke att klara med en
postförsändelse till Göteborg, lika
olämpligt som det är att sköta den
kommunikationen per telefon. Det kommer
att bli alldeles nödvändigt att ha
toppen av fiskarenas egen organisation
i nära kontakt med departementen, med
den expertis, som är inkopplad i alla
viktiga ekonomiska frågor för fiska -

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

rena. Man har sagt bär, att i Norge har
man övervägt att flytta fiskeridirektoratet
från Bergen till Oslo. Jag tycker att
detta är signifikativt för att man kan
gå för långt i sin strävan att decentralisera.
Men i Norge har man ändå ett
särskilt fiskeridepartement, som självfallet
ligger i Oslo och som är högsta
övermyndighet när det gäller fiskarbefolkningens
angelägenheter.

Herr von Friesen hade invändningar
mot att man här tänkt sig att bygga
upp den nya fiskeristyrelsen på ett sådant
sätt, att man för tillsammans försöks-
och forskningsverksamheten och
övriga angelägenheter för fiskerinäringen
och på det sättet samlar allt
under en hatt och får ett eget verk. Ja,
jag har ansett det vara nödvändigt, om
man skall få det underlag för ett verk,
som ger sakliga möjligheter att få riksdagens
gehör, att ha ett verk av en viss
storleksordning. Det skall ju stå under
ledning av en överdirektör och bestå
av ett par byråer med byråchefer och
dessutom en speciell avdelning, nämligen
fisketillsynsmyndigheten. Vi ha
försökt klara detta problem genom den
konstruktion vi gett fiskeristvrelsen.
Det nya verket heter Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök, och det är
så konstruerat, att i toppen skall sitta
en överdirektör med en styrelse, bestående
av fyra vetenskapsmän och
fyra den praktiska fiskerinäringens representanter.
Man sade i en debatt —
jag minns icke om det var här eller i
första kammaren - att man är rädd
för att med dessa premisser försöksocli
forskningsverksamheten, den vetenskapligt
betonade delen, sättes i något
slags strykklass. Jag kan icke förstå
det resonemanget. Det är ju intet som
hindrar, att vi få en överdirektör, som
är utomordentligt intresserad av forsknings-
och försöksverksamhet och vetenskapliga
arbetsuppgifter. Jag går så
långt att jag säger, att det är självfallet
att det icke är någon diskvalifikation
för en eventuell aspirant till över -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

direktörssysslan, om han vid sidan av
praktisk blick för vad arbetet kräver
och vid sidan av vissa administrativa
egenskaper också har dessa vetenskapliga
förutsättningar. Det är klart att det
är ett plus för honom när han ställer
sig i raden av hugade sökande. Jag har
också varit kättersk nog att anse, att
just genom detta att man för tillsammans
den vetenskapligt betonade delen,
som nu levt sitt eget och kanske något
vetenskapligt isolerade liv, med den
praktiska fiskerinäringens män, bör
man ha vissa möjligheter att få ett befruktande
samarbete till stånd. Jag
tror icke att den vetenskapliga forskningen
på lång sikt är betjänt med att
vara isolerad i ett rum inom — om
jag skall tala sjöspråk — vattentäta
skott. Därför tycker jag att detta uppslag
bör med tillfredsställelse kunna
accepteras av de talare, som här säga
sig företräda de mera vetenskapligt betonade
synpunkterna.

I fråga om undersöknings- och bevakningsfartvget
Skagerak är det ju så,
att fartyget användes dels för isbrytarverksamhet
för fiskarbefolkningen, dels
för vissa vetenskapligt betonade arbeten
på de olika världshaven. Vi ha en
liknande anordning på östkusten, där
vi ha undersökningsfartyget Eystrasalt.
Detta fartyg har alltid administrerats
från den centrala administrationen,
från lantbruksstyrelsens fiskeribvrå och
dess tjänstemän. Fartyget Skagerak har
administrerats från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, där en speciellt
utsedd tjänsteman haft den dagliga
översynen av verksamheten. Nu är tanken
den att sammanföra båda fartygen
under fiskeristyrelsen, men att av praktiska
skäl låta en tjänsteman nere i
Göteborg ha den dagliga och kontinuerliga
översynen över fartyget Skagerak.
Om man sätter in fiskeristyrelsen, som
är fiskerifolkets eget verk, i stället för
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som väl knappast kan anses, även
med all respekt för dess fiskeriintresse,

vara mer »fiskeminded» än det egna
verket fiskeristyrelsen kan tänkas bli,
har jag ingen känsla av att man här
gjort något, som innebär en nackdel i
fråga om fartyget Skageraks möjlighet
att driva försöks- och forskningsverksamhet,
lika litet som man belastat
hydrografisk-biologiska kommissionens
möjligheter eller på något sätt äventyrat
den internationella goodwill, som
herr von Friesen talade om.

När vi byggt upp ett eget verk för
fiskerinäringen, ha vi utöver försöksoch
forskningsverksamheten lagt in i
detta även den tidigare organisationen:
tillsynsmyndigheten. Den har bestått
av fyra tjänstemän. Den har sålunda
ett utomordentligt litet underlag för en
egen organisatorisk status. Nu lägges
den in som avdelning under fiskeristyrelsen.
Första kammaren har i förra
veckan genom sitt beslut bekräftat, att
detta är ett riktigt handlingssätt. Det
är lämpligt att få tillsynsmyndigheten
under det centrala verket. En övervägande
del av tillsynsmyndighetens arbete
består av uppgifter och uppdrag,
som direkt beröra fiskerifrågorna, och
alla naturliga skäl tala för att den skall
höra till fiskeristyrelsen.

Men om man samtidigt fattar beslut
om att fiskeristyrelsen skall förläggas
till Göteborg, uppstår det alldeles speciella
problemet — naturligtvis icke
svårare än att det kan lösas på ett eller
annat sätt — om kostnader, vilket man
i annat fall slipper ifrån. Tillsynsmyndigheten
har sina anläggningar på I.ovön
i kontakt med den försöksstation på
fiskeriets område, som finns där. De
byggdes år 1942 med statsmedel och
drogo en kostnad av 200 000 kronor.
De bestå av ett biologiskt, ett bakteriologiskt
och ett vattenkemiskt laboratorium.
Verksamheten bedrives i anknytning
till de dammar och andra anläggningar
som ha byggts där ute. En överflyttning
av allt detta kan naturligtvis
tänkas på det sättet, att man lägger ned
anläggningen utanför Stockholm och

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

bygger en ny vid Göteborg. Men jag
föreställer mig, att det blir en kostnad,
som icke stannar inom 1942 års
kostnadsram, 200 000 kronor, utan betydligt
överstiger detta belopp — med
hur mycket vet jag icke, men i varje
fall blir det dyrare. Man kan fråga sig:
skall man på nytt bryta ut tillsynsmyndigheten
och låta den leva sitt eget liv
vid sidan om fiskeristyrelsen? Första
kammaren har icke ansett detta lämpligt.
För min del skulle jag anse det
högst olämpligt. Tillsynsmyndigheten
är ett av benen på stolen som bär upp
och motiverar en fiskeristyrelse, detta
verk som är fiskerifolkets så många
gånger omvittnade och livligt närda
önskemål.

Man har kanske, när man talat om
risken för försöks- ocli forskningsverksamheten
haft en inneboende känsla av
att ett ämbetsverk icke kan mobilisera
samma intresse för de rent vetenskapliga
och forskningsmässiga uppgifterna
som kan finnas om verksamheten drives
i sin speciella klädnad. Ja, jag har
åtminstone den erfarenheten, att om
ett eget verk för en speciell näring
kommer till, blir detta verk på ett alldeles
särskilt sätt partengagerat i den
näringen. Det visar ett intresse för alla
de olika områden, som det har att
värna, ett intresse som vi från myndigheternas
sida mången gång ha all möda
att kahnera för att få det att stanna
inom de finansiella resurser som vi ha
till vårt förfogande. Det föreligger
ingen risk för att en central fiskeristyrelse
kommer att sätta det vetenskapliga
arbetet i strykklass. Vi ha konstruerat
styrelsen så, att vi skola få
garantier mot detta, och all erfarenhet
talar, såsom jag nyss sade, för att vi
icke behöva hysa några farhågor i det
fallet.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Det var en passus i folkhushållningsministerns
som vanligt för
örat så njutbara anförande, som jag

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

fäste mig vid. Det var den del i detsamma,
där han berörde två olika ämbetsverks
benägenhet att fortplanta sig.
Det var medicinalstyrelsen, som nedkommit
med veterinärstyrelsen, och det
var lantbruksstyrelsen, som skulle vara
beredd att vid sin sida snart se fiskeristyrelsen.
Man må ha olika meningar
om denna utveckling. Jag har den uppfattningen,
att vi skola försöka undvika
att låta byråkratien svälla ut. Jag har
tidigare försökt påpeka, hur det förhåller
sig med den saken, hur den liksom
automatiskt fortplantar sig. Ingen makt
tycks kunna hindra en sådan utveckling.
Statsrådet har en annan mening.
Den må han kämpa för, liksom jag talar
för min vara.

Sedan har jag blivit upplyst om att
herr Jacobson i Vilhelmina uttalat missnöje
med mitt sätt att uttrycka mig. Ja,
jag är för min del ibland missnöjd med
politiken hos det parti herr Jacobson
numera tillhör, så att vi kanske på den
punkten kunna vara kvitt.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Innan herr statsrådet
hade ordet var det ingen svårighet att
konstatera, varifrån de olika talarna
voro. om man icke tidigare visste det.
Göteborgsrepresentanterna och de som
bo i den trakten talade för Göteborg,
och de andra för Stockholm. Man fick
en känsla av att de flesta talarna hade
mer intresse för fiskeristyrelsens förläggningsort
för ortens egen skull än
för samhällets och fiskarenas bästa. Jag
hoppas emellertid, att någon mera
neutral talare skall uppträda, som kan
övertyga mig. Jag måste erkänna att
jag är mera villrådig nu än när jag
kom till riksdagen i dag. Jag tror att
det är flera iin jag i denna kammare,
som känna sig förvirrade över de ting,
varom debatten mest har rört sig. .lag
skall därför inte alls framföra några
förslag, i all synnerhet som jag inte har
någon möjlighet att föreslå vare sig

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Sölvesborg eller Simrishamn, som eljest
skulle passa mig mycket bättre. Jag
skall alltså inte föra någon talan i denna
sak. Jag hoppas kunna bilda mig ett
omdöme i frågan under den fortsatta
debatten. För närvarande känner jag
mig mest benägen att avstå från att
i östa.

Jag skall i stället beröra en annan
fråga, som visserligen är av mindre omfång
men inte desto mindre viktig. Jag
har tillsammans med herrar Jacobsson
i Igelsbo och Boman i Kieryd väckt en
motion om att fiskmästarna skola få en
bättre lönegradsplacering. Utskottet har
föreslagit att de skola placeras i lönegrad
16, detta kanske på grund av statsrådets
uttalande att det med hänsyn till
deras arbetsuppgifter icke skulle föreligga
någon anledning att placera dem
i någon annan lönegrad. Nu tröstade
herr statsrådet herr Larsson i Karlstad
med att deras löneförhållanden äro
föremål för utredning och att man får
avvakta resultatet av denna utredning.

Eftersom herr statsrådet sade att det
med anledning av deras arbetsuppgifter
inte var motiverat att placera dem
i högre lönegrad, kan jag inte låta bli
att omnämna att jag på ort och ställe,
nämligen vid fiskodlingsanstalten i
Mörrum, har satt mig in i en fiskmästares
arbetsuppgifter. Det är visserligen
en liten kår det här gäller, men var och
en av dess medlemmar får ärligt göra
skäl för sin lön, även om han skulle bli
placerad i 17 lönegraden. Det är kanske
inte allmänt bekant vilka arbetsuppgifter
som åvila dessa fiskmästare. De
skola utom att hålla fred på fiskevattnen
— ett värv som tar mycket tid och
arbete i anspråk och är förenat med
stort ansvar — hålla uppsikt över odlingsanstalterna,
fånga fisk för avel och
vaka över dessa små glin. Jag har på
nära håll observerat att vår fiskmästare
under långa tider på året inte kan lämna
det område inom vilket han bor, och
den några hundra meter från hans bosiad
belägna odlingsanstalten, där han

har sin verksamhet förlagd. Han kan
inte på något sätt ge sig därifrån, ty det
är förenat med alldeles för stora risker
för fiskodlingen. Om han skulle överlämna
övervakningen till någon person,
som icke är sakkunnig, skulle detta
kunna äventyra hela odlingsanstaltens
verksamhet och medföra ett mycket dåligt
resultat. Dessutom ha fiskmästarna
även sitt arbete förlagt till fiskförsöksstationen
i Aneboda, där de syssla med
utbildning av eleverna. Deras egen utbildningstid
är heller inte så kort. De
måste ha fem års praktik och ha genomgått
folkhögskola, innan de kunna
komma in vid fiskeriskolorna.

Jag har vidare observerat, att länsfiskeritjänstemännen
äro placerade i
högre lönegrad än fiskmästarna. Dessa
båda grupper ha precis samma utbildning,
och de allra flesta av dessa fiskmästare
ha tidigare varit länsfiskeritjänstemän.
De skulle alltså nu komma
i ett sämre läge än under sina förberedande
år inom yrket. Jag tror därför
att utskottet i detta fall är på alldeles
fel väg. Det är ju mycket stora värden
som det här rör sig om. Den fiskmästare,
varom jag här talat, inlevererar till
statskontoret hundratusentals kronor
om året. Om dessa män skola få ett
verkligt intresse för sin uppgift bör
man nog inte ge dem lägre lön än andra
med mycket lägre utbildning erhålla.

Med vad jag anfört, herr talman, skall
jag be att få yrka bifall till den av mig
m. fl. väckta motionen nr 408 i denna
kammare.

Herr ANDERSSON i Surahammar:

Herr talman! Efter det mycket klarläggande
anförande som folkhushållningsministern
här hållit kunde jag
kanske lika gärna ha avstått från ordet,
men eftersom jag deltagit i utskottets
behandling av detta ärende vill jag i
alla fall säga ett par ord för att belysa
huru vi kommit till det resultat som vi
gjort inom utskottet.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Den diskussion som förts gäller ju i
huvudsak två saker. Det är för det
första fråga om huruvida en fiskeristyrelse
skall inrättas eller ej, och för det
andra var den skall förläggas om den
kommer till stånd. Vad gäller frågan
om att inrätta en fiskeristyrelse föreligga
ju motioner om avslag och likaledes
en reservation om avslag på förslaget.
När jag lyssnade till de anföranden,
som hållits av talare som yrkat
avslag på förslaget, har jag inte kunnat
finna att de * förebragt några bärande
argument för sin ståndpunkt. Jag tror
att vad de anfört mera är uttryck för
de obotfärdigas förhinder, eller kanske
det, som herr Jacobson i Vilhelmina
antydde, ligger någonting annat bakom.
Från fiskeriorganisationernas och fiskarenas
sida har det under många år uttalats
önskemål om att en fiskeristyrelse
skulle inrättas, och detta är enligt min
mening talande nog.

När ärendet behandlades i utskottet
sade en talare, att då frågan varit aktuell
ända sedan 1881, vore det ju inte
någon brådska att just nu inrätta en
fiskeristyrelse. Jag svarade då, att om
frågan varit föremål för diskussion under
så många år och något beslut inte
kommit till stånd förrän nu, kan man
inte säga att beslutet blivit förhastat.
Jag säger på samma sätt nu.

Man har också under debatten hänvisat
till att en hel del organisationer
ha avstyrkt förslaget. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att det även finns
en hel del remissinstanser som ha tillstyrkt
detsamma. Bland dessa senare
befinna sig i första hand fiskarenas
egna organisationer men också en statlig
myndighet, som inte i första hand
brukar uttala sig tillstyrkande, när det
gäller att skapa något nytt, nämligen
statskontoret. Förslaget har även tillstyrkts
av riksräkenslcapsverket. Det har
framhållits att livsmedelskommissionen
har avstyrkt förslaget. Men detta avstyrkande
är ju inte enhälligt, då två
av dess ledamöter tillstyrkt förslaget.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Det har också tillstyrkts av ett flertal
länsstyrelser.

Vad fiskarena beträffar tror jag att
dessa på grund av det strävsamma och
hårda arbete de utföra äro värda allt
stöd ifrån statsmakternas sida. Motståndarna
till detta förslag ha velat göra
gällande att förhållandena på detta område
äro bra ordnade för närvarande
genom att en byrå i lantbruksstyrelsen
handhar hithörande ärenden och att
denna verksamhet kan pågå i samma
stil som förut. Som redan vid flera tillfällen
under debatten påpekats förhåller
det sig emellertid så, att en sammanslagning
kommer att ske den 1 juli
mellan den gamla lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen. Utskottsmajoriteten
har hyst den bestämda uppfattningen,
att den nya lantbruksstyrelsen
skulle komma att få så omfattande och
krävande arbetsuppgifter efter nyssnämnda
datum, att den kanske inte får
så mycket tid till övers för fiskeribyrån
och de uppgifter denna tidigare
handhaft. Detta har varit ett av de avgörande
motiven för att jordbruksutskottet
har tillstyrkt förslaget om inrättandet
av en fiskeristyrelse.

Den andra huvudfrågan är huruvida
denna fiskeristyrelse skall förläggas till
Stockholm eller Göteborg. För min personliga
del har det synts naturligast att
fiskeristyrelsen skulle förläggas till
Stockholm, en ståndpunkt som även utskottsmajoriteten
stannat för. Det har
ju från många håll framhållits, att det
skulle vara lämpligt att förlägga ett ämbetsverk
på annan plats än Stockholm,
och detta kan måhända vara riktigt. I
så fall tror jag emellertid inte det är
lämpligt att börja med fiskeristyrelsen,
tv denna styrelse måste, såsom här tidigare
framhållits, bedriva så mycket
samarbete med andra statliga myndigheter
att det skulle vara mycket olämpligt
att förlägga den till annan plats
än Stockholm. Det har sagts att det
skulle vara lämpligt alt flytta ut ämbetsverk
från Stockholm till landsorten.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Man kan väl dock inte säga att Göteborg
är att räkna till landsorten i vanlig
bemärkelse; även Göteborg måste väl
närmast anses som en storstad. Jag förstår
till fullo att alla som bo i Göteborg
och på västkusten vilja ha fiskeristyrelsen
förlagd till Göteborg. Men om
man ser på frågan i dess helhet och för
att ernå bästa lösning tror jag att man
i alla fall skall finna att det måste
vara förmånligast att förlägga denna
styrelse till Stockholm just med tanke
på det nödvändiga samarbetet med
andra statliga myndigheter, som äro
förlagda dit. Folkhushållningsministern
lämnade ju en mycket utförlig argumentering
i det hänseendet.

Jag fäster mig särskilt vid ett yttrande,
som min vän Johansson i Torp
riktade till landsbygdens representanter
i kammaren. Han sade att om landsbygdens
representanter i detta sammanhang
tänkte rösta för Stockholm som
förläggningsort för fiskeristvrelsen, så
vore det ingen idé att vid något annat
tillfälle försöka förlägga något verk
utanför Stockholm. Jag tror inte att
detta argument är hållbart. Sådana frågor
måste väl prövas från fall till fall
och med tanke på vad som är den
lämpligaste anordningen. I detta fall
anser jag det lämpligaste vara att förlägga
styrelsen i fråga till Stockholm.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
eftersom tillräckligt redan har sagts i
denna fråga. Jag ber, herr talman, att
i hela dess omfattning få yrka bifall till
jordbruksutskottets förslag.

Herr UTBULT: Herr talman! Herr
Larsson i Karlstad sade, att han hade
byggt sitt anförande på en del svaga
punkter i utredningens betänkande. Ja,
det går nog att hitta en del svaga punkter
i alla utredningar och betänkanden,
varför det nog inte torde föreligga några
större svårigheter att framleta sådana
även i detta betänkande för dem som
bemöda sig därom. Men då herr Lars -

son i Karlstad alltså har läst hela betänkandet
och känner till motiveringen
för utredningens förslag i denna fråga,
borde han ha funnit att där finns en
hel del annat som inte på något sätt
framskymtade i hans anförande.

Frågan om fiskets administration
från statlig synpunkt var, som förut
sagts i kammaren, på tal redan 1765
och har sedan 1880-talet varit aktuell
vid upprepade tillfällen. År 1916 tillsattes
t. ex. en kungl. utredning, som
skulle utreda frågan om en omorganisation
av fiskeriadministrationen. År
1926 tillsattes en ny utredning, som i
december samma år avlämnade förslag
om inrättande av en särskild fiskeristyrelse.
I juni 1946 tillsattes ytterligare
en utredning — alltså den tredje i ordningen
— som fick i uppdrag att avge
förslag rörande inrättande av en central
fiskeristyrelse. Det är på den sista
utredningens förslag som Kungl. Maj :ts
proposition till årets riksdag — med
en del ändringar — baserar sig.

Herr Larsson i Karlstad vill göra
gällande, att det endast var ett fåtal
ärenden som handlades av fiskeribyrån.
Ett faktum är ju att fisket under de senaste
20 till 30 åren har vuxit i storlek
och omfattning på ett sätt som vi
tidigare inte hade kunnat föreställa oss.
De ärenden som handlagts av fiskeribyrån
i lantbruksstyrelsen ha från 1918
till 1939 ökats från 168 till 4 421. Detta
måste bevisa en hel del, herr Larsson
i Karlstad. Fiskebåtarnas och redskapens
värde har ökat från 43 miljoner
kronor 1930 till inte mindre än 81 miljoner
kronor 1944. Fångsten uppgick
sistnämnda år till 130 000 ton och hade
ett värde av mellan 90 och 100 miljoner
kronor.

De nya uppgifter som komma att
åvila den föreslagna fiskeristyrelsen
komma alldeles säkert att bli av sådan
omfattning att vederbörande inom styrelsen
icke behöva bli arbetslösa. Jag
skall i all korthet omnämna en del av
dessa uppgifter. Fiskeristyrelsen skall

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

utöva kontrollen över beredning och
konservering av såväl salta som färska
fiskvaror och kontrollen över alla fiskvaror
som skola exporteras. Statsrådet
Sträng påpekade nyss de kolossala brister
som förefinnas på detta område.
Fiskeristyrelsen skall även utöva en viss
kontroll över fiskvaror, som skola säljas
inom landet, detta inte minst till
konsumenternas bästa. Den skall vidare
handa kontrollen av försöks- och forskningsverksamheten
på fiskets område
och vidare taga befattning med vissa
mål och ärenden som röra vattenlagen.
Därtill skall den få vissa arbetsuppgifter
av produktions- och avsättningsbefrämjande
art samt sörja för förbättrande
av avsättningsförhållandena och
för en ökning av avsättningsmöjligheterna
i framtiden med statens medverkan.
Den skall ordna med bildandet av
fiskevårdsföreningar samt uppgöra förslag
till stadgar och dylikt för sådana
föreningar. De lokala förhållandena
inom de olika länen på ifrågavarande
område fordra särskild uppmärksamhet
från fiskeristyrelsens sida. Den skall
vidare handlägga ärenden som sammanhänga
med yrkesutbildningen och utbildningen
av fiskeritjänstemän. Detta
var bara en del av de uppgifter som
den nya fiskeristyrelsen skall handha.
Det är naturligt att den därutöver kommer
att få en hel del andra uppgifter
och problem på fiskets område att lösa,
som inte nu kunna närmare angivas.
Såsom statsrådet anfört i propositionen
liar fiskerinäringen med åren utvecklats
allt kraftigare och dess betydelse för
folkförsörjningen har ökats avsevärt.
Detta framstod med särskild tydlighet
under de senaste krigsåren med de härunder
föreliggande importsvårigheterna.

Som en följd av denna utveckling
skulle en utbyggnad av den nuvarande
fiskeribyrån inom lantbruksstyrelsen
erfordras, om fiskeriärendena skulle
kunna på ett tillfredsställande siitt
handläggas därstädes. Detta skulle helt
naturligt komma att draga en hel del

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

extra kostnader. Därtill kommer ju, som
förut sagts, att lantbruksstyrelsen skall
omorganiseras på ett sådant sätt, att
densamma skall omhänderha handläggandet
av egnahemsärenden. Detta
jämte det förhållandet att ledamöterna
i lantbruksstyrelsen i allmänhet utses
med hänsyn till jordbrukets behov
komme säkerligen alt medföra, att fisket
komme att intaga en mycket undanskymd
plats inom lantbruksstyrelsen.

Herr Larsson i Karlstad framhöll
också att en del av fiskarenas organisationer
icke voro anhängare av en fiskeristyrelse.
Jag har ett protokoll från ett
sammanträde den 4 mars i år, där
Sveriges samtliga organiserade fiskare
voro företrädda, även den organisation
som herr Larsson särskilt nämnde. Där
beslutades det, att man på allt sätt
skulle befrämja att denna proposition
skulle gå igenom. Detta talar ju ett annat
språk än vad herr Larsson ville
göra gällande.

Det synes i varje fall nu råda allmän
enighet om att en fiskeristyrelse bör inrättas.
Jag vill passa på att uttala min
och jag tror också fiskarbefolkningens
tillfredsställelse över att detta fiskarenas
gamla önskemål nu ser ut att kunna
bli förverkligat. Vi tro också att denna
nya ordning skall komma att bli till
verklig nytta för hela fiskarekåren.

Då det gäller placeringen av fiskeristyrelsen
ha olika meningar gjort sig
gällande. Som motivering för att Stockholm
skulle komma i fråga framför
Göteborg har bl. a. anförts, att Göteborgs
läge med hänsyn till östersjöfisket
och större delen av insjöfisket
är mindre lämpligt än Stockholms. För
min del har jag inga som helst betänkligheter
mot att fiskare från olika orter
få längre eller kortare väg, när de skola
besöka fiskeristyrelsen. Detta har enligt
min mening ingen som helst betydelse,
alldenstund det icke går att förlägga
densamma på eif sådant sätt, att icke
den ena ortens fiskare bleve mer gynnade
än den andras. Detta är sålunda

Nr 16.

Onsdagen den 28 apri! 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

intet bärande argument för att fiskeristyrelsen
bör placeras i Stockholm i
stället för i Göteborg.

Som en ytterligare motivering för placering
i Stockholm framhålles, att prisregleringsfrågan
i fortsättningen skall
handhas av ett organ i Stockholm, att
statistiken rörande fisket även i fortsättningen
skall omhänderhas av statistiska
centralbyrån och att en nära kontakt
mellan fiskeristyrelsen och de båda
nämnda institutionerna torde vara nödvändig
för att fiskeristyrelsen skall på
ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra
sin uppgift. Denna nära kontakt med
övriga myndigheter och institutioner i
Stockholm skulle vara så värdefull, att
detta motiverar en förläggning till
Stockholm. Det kan inte bortresoneras
att detta resonemang till viss del är
riktigt. Men dessa skäl äro inte på långt
när så starka, att de kunna utgöra tillräcklig
motivering för att styrelsen skall
förläggas till Stockholm i stället för till
Göteborg.

I Norge t. ex. ligga fiskeridepartementet
och övriga statliga institutioner
och verk i Oslo, men det hindrar inte
att fiskedirektoratet är förlagt till Bergen.
Avståndet till huvudstaden spelar
ingen roll. Det har uppgivits att det
varit på tal att fiskeridirektoratet
skulle flyttas till Oslo. Jag läser åtminstone
tre norska fisketidningar
varje vecka, men jag har inte sett ett
ord om den saken i dessa tidningar.

Argumentet att fiskeristyrelsen skulle
ligga i Stockholm därför att statistiska
centralbyrån ligger där är egentligen
ganska muntrande. Jag har under 25
års tid skickat statistik från min kommun
till statistiska centralbyrån. Det
är väl ingen som på allvar föreställer
sig, att det skulle ha någon betydelse
om fiskeristyrelsen ligger i Göteborg
eller i Stockholm eller i Haparanda
eller i Ystad, när det gäller att skicka
statistiska uppgifter till statistiska centralbyrån.

För egen del inser jag till fullo be -

tydelsen av att fiskeristyrelsen och dess
tjänstemän nästan varje dag av året
kunna stå i direkt kontakt med själva
fisket och dess utövare. Detta kan ske
i själva centrum för svenskt fiske, nämligen
i Göteborg. Den kontakt som där
kan upprätthållas kommer att bli en
sådan värdefull tillgång för fiskeristystyrelsen
att den mer än väl kommer
att uppväga de förmåner i övrigt som
fiskeristyrelsens placering i Stockholm
skulle medföra. Om denna styrelse
skulle placeras i Stockholm, kunde det
ju inte bli någon verklig kontakt med
vare sig sydost- eller västkustfisket.
Denna kontakt är väl ändå en första
förutsättning för att fiskeristyrelsen
skall kunna fylla sin verkliga uppgift.
Göteborg är ju och kommer säkerligen
i framtiden att förbli centrum för
svenskt fiske. Då tycker man att det
skulle vara naturligt att även fiskeristyrelsen
placeras därstädes.

En sak, som jag berörde i utskottet
och som herr Johansson i Torp var
inne på, är de stora sillperioder vi haft
på västkusten, vilka återkommit tidvis
sedan tusen år tillbaka. Herr Johansson
i Torp framhöll, att om inte
alla tecken slå slint betyder det att
nästa sillperiod, som vi nu gå och
vänta på, kommer att bli en av de
större och betydligt mer omfattande än
t. ex. den som kom på 1700-talet. Jag
har sagt i utskottet, att om fiskeristyrelsen
placeras i Stockholm, får den
med all sannolikhet, därest en dylik
sillperiod skulle inträffa, flyttas ned
till västkusten. Det måste planeras för
det stora fiske vi vänta. Yi äro nu inte
på något sätt beredda att taga emot en
ny sillperiod. I Norge bygger man
varje år för miljontals kronor silloliefabriker,
frys- och kylhus o. s. v. Vi
ha så gott som ingenting att taga emot
de stora fångsterna med. Detta betyder,
att medan våra fiskare få ransonera
sina fångster, kunna norrmännen fiska
för fullt och exportera stora mängder,
inte minst till vårt land.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Jag vill tillägga, att vi på västkusten
inte lägga några som helst lokalpatriotiska
synpunkter på denna fråga.
Det är av rent praktiska skäl som vi
anse att ett fiskets ämbetsverk skulle
komma bättre till sin rätt i Göteborg
än i huvudstaden. Det finns åtskilliga
fiskeritjänstemän, även sådana som bo
utom Göteborg och sådana som bo i
Stockholm, som ha denna inställning.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
placeringen av fiskeristyrelsen få yrka
bifall till den av herr Johansson i Torp
och mig avgivna reservationen. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (kort
genmäle): Herr talman! Jag hade inte
tillfälle att höra herr Dicksons senaste
anförande. Men det har meddelats mig
att han var missnöjd med den politik
som föres av det parti jag »numera»
tillhör. Jag är därför angelägen att påpeka
att jag har tillhört det socialdemokratiska
partiet sedan min ungdom. Jag
har aldrig vid något tillfälle haft någon
tanke på att ömsa parti.

Herr ANDERSSON i Surahammar
(kort genmäle): Herr talman! Herr Utbult
framhöll, att man kunde vänta sig
en sillperiod — som kan komma kanske
efter 50—GO år — och att det
skulle motivera förläggning av fiskeristyrelsen
till Göteborg. Jag tror dock
inte att det argumentet håller streck.
Om det skulle inträffa en sillperiod, är
det en hel del andra spörsmål, som
måste lösas, t. ex. frågor rörande avsättningsmöjligheter,
prisreglering o. s. v.,
och de ämbetsverk som ha hand om de
frågorna finnas i Stockholm. Vi ha handelsdepartementet,
som får en hel del
att göra med de handelspolitiska frågorna,
och vi ha det nya prisorganet,
som skall syssla med prisfrågorna. De
flesta frågorna måste i alla fall lösas
i Stockholm. Detta argument är alltså
inte bärande.

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Även andra frågor, som beröra fisket
på västkusten, måste lösas i Stockholm.
De två huvudfrågorna, avsättning och
prisbildning, regleras därifrån. Detsamma
gäller sydkustfisket och ostkustfisket.
Såsom fiskeorganisationerna påpekat
finnas även ytterligare andra frågor,
som prövas i Stockholm. Trots alla
argument, som framföras för förläggningen
till Göteborg, tycker jag att allt
mer och mer talar för att förläggningsorten
bör bli Stockholm.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Efter herr Jacobsons i Vilhelmina
nyss avgivna deklaration ber jag
honom härmed inför kammaren oförbehållsamt
om ursäkt. Men jag vill tilllägga
att intermezzot ändå må kunna
ha haft det goda med sig att en ganska
spridd uppfattning, som gått i annan
riktning, nu blivit tillrättalagd.

Herr UTBULT (kort genmäle): Herr
talman! Herr Andersson i Surahammar
tog upp frågan om sillperioderna, och
han påstod att man kunde räkna med
att en sådan skulle kunna komma om
50—60 år. Jag kan tala om för honom
att den längsta tid som förflyter mellan
sillperioderna är 60—80 år. Nu hade
vi en sillperiod för omkring 50 år sedan.
Det är alltså goda utsikter till att
vi snart skola få en ny period, och flera
tecken tyda på att den snart är i antågande.
Om det sedan blir om 5 eller
10 år är naturligtvis svårt att säga.

Detta är alltså ett av de skäl, som
enligt min uppfattning tala för att
fiskeristyrelsen bör förläggas till Göteborg.
Som jag förut framhållit finnas
många andra skäl. Såsom läget nu är
beträffande fisket kommer den nya styrelsen
inte att vara arbetslös, utan den
kominer att få mycket att syssla med.
Men skall den bli till verklig nytta för
hela fiskarkåren, bör den ligga i Göteborg.
Där kunna tjänstemännen verkligen
lära sig fisket, vilket de aldrig kunna
göra i Stockholm. Det är en stor

4—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

svaghet att det är så få som ordentligt
känna till fisket. Om vederbörande studerade
fisket litet mera på nära håll,
och då särskilt det betydelsefulla västkustfisket,
skulle de få en helt annan
uppfattning om detsamma.

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag skall be att få säga några ord
med anledning av ett par yttranden som
förekommit i debatten.

Herr von Friesen var inne på frågan
om fiskeriundersökningsverksamheten
och lät förstå ett visst missnöje över
att man inte skulle låta undersökningsverksamheten
på västkusten i fortsättningen
liksom hittills ligga under hydrografisk-biologiska
kommissionen. Herr
von Friesen kan naturligtvis som skäl
anföra vissa historiska traditioner. Men
inom utredningen voro vi på det klara
med att det här liksom på så många
andra områden gällde att skapa en
samordning. Här skulle undersökningsverksamheten
beträffande ostkustfisket,
sydkustfisket och insjöfisket ligga under
den nya fiskeristvrelsen eller vid
sidan om den, medan — om man skulle
följa herr von Friesens rekommendation
— undersökningsverksamheten beträffande
västkustfisket skulle ligga
under den helt fristående h5fdrografiskbiologiska
kommissionen. Vi hade inom
utredningen mycket svårt att förstå att
man kunde anföra några bärande synpunkter
för en sådan dualism. Det var
alltså för att skapa en samordning, en
enhetlig organisation av det hela som
vi för vår del gingo in för att lägga
hela undersökningsverksamheten på
fiskeområdet under fiskeristyrelsen eller
ett fiskeristyrelsen sidoordnat organ.
I fråga om Skagerack kommer det
inte att ske någon egentlig förändring.
Rederi för fartyget skall bli den nya
fiskeristyrelsen, men det skall alltfort
vara en man i Göteborg som dirigerar
fartyget, vare sig det gäller isbrytarverksamhet
eller undersökningsverk -

samhet. I det fallet blir det alltså ingen
skillnad mot vad som nu gäller.

Beträffande frågan om förläggningsorten
för fiskeristyrelsen vill jag säga
att detta icke var något problem för utredningen.
Vi diskuterade naturligtvis
Göteborg, ty det är klart att Göteborg
framfördes såsom lämplig förläggningsplats.
Men de skäl för förläggning till
Stockholm som anfördes och som här
återgivits av olika talare ansågo vi så
starka, att till och med västkustrepresentanten
menade, att placering i Stockholm
var det enda riktiga. Låt oss f. ö.
göra det tankeexperimentet att chefen
för tillsynsmyndigheten i Drottningholm,
vilken skall läggas in under fiskeristyrelsen,
placeras i Göteborg, medan
verksamheten alltfort skall bedrivas i
Drottningholm. Jag föreställer mig atl
det blir vissa svårigheter för honom att
leda verksamheten, som avser så viktiga
förhållanden som förorening av
våra fiskevatten genom industrier och
annat. Det finns naturligtvis den möjligheten
att man flyttar hela verksamheten
till Göteborg och bygger ett särskilt
laboratorium där. Men det kommer
att kosta åtskilliga hundratusen
kronor. Jag tror att det finns anledning
att fundera på denna och åtskilliga
andra omständigheter, innan man så
där odelat går in för att placering i
Göteborg är det som i första hand bör
ifrågakomma.

Jag har en känsla av att när man i
detta sammanhang talar om decentralisering
använder man uttrycket i viss
mån felaktigt. Vad blir det för decentralisering
att lägga fiskeristyrelsen med
alla dess befogenheter i Göteborg? Det
är ju en placeringsfråga och inte en
decentraliseringsfråga. Skall man decentralisera,
skall man naturligtvis ur
det centrala ämbetsverket flytta ut de
befogenheter det har och lägga dem till
de lokala organen, fiskerinämnderna
o. s. v.

Herr Utbult berörde förhållandena i
Norge. Jag tror inte att det är så all -

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

deles säkert att den organisation de ha
där är den enda riktiga. Enligt vad jag
hört sägas lär man vara ganska missnöjd
med anordningarna. En tjänsteman
från norska fiskeridepartementet,
som var här på besök förra veckan, lät
förstå att han för sin del ville avråda
från att förlägga den blivande fiskeristyrelsen
till Göteborg.

Men, säger kanske herr von Friesen,
man kan göra ett experiment. Jag tror
att det bleve ett dyrbart experiment,
och det finns anledning att fundera
litet på de ekonomiska konsekvenserna,
innan man går in för ett sådant experiment.

Till sist måste jag säga, att det väl
ändå var ett tecken på argumentnöd,
när herr Utbult ville förlägga fiskeristyrelsen
till Göteborg med hänsyn till
att man kan vänta en ny sillperiod. Jag
hade ju förstås den uppfattningen att
fiskeristyrelsen skulle ha andra uppgifter
än att vara med och förpacka
sill. Jag trodde att det var andra och
mera väsentliga uppgifter som en fiskeristyrelse
hade att sköta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (kort genmäle):
Herr talman! Med det argument
herr Skoglund använde i fråga om anstalten
på Lovön skulle man komma
till det märkvärdiga resultatet, att om
fiskeristyrelsen förlägges till Stockholm,
skulle forskningsverksamheten i
Gullmarn inte kunna bedrivas. Är det
omöjligt att ha anstalten på Lovön med
fiskeristyrelsen i Göteborg, då är det
också omöjligt att driva forskning i
Gullmarn med fiskeristyrelsen i Stockholm.

Herr SKOGLUND i Umeå (kort genmäle)
: Herr talman! Med anledning av
herr Johanssons i Torp senaste yttrande
vill jag säga, att det var fisketillsynsmyndigheten
och icke den vanliga
undersökningsverksamheten på fiskets

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

område jag talade om. Det är två skilda
saker.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag har
för en stund sedan instämt med herr
Johansson i Torp, och jag skulle eventuellt
ha kunnat avstå från att yttra
mig. Men det är vissa yttranden i debatten
som uppkallat mig till att säga
några ord.

Jag vill först nämna att mitt instämmande
med herr Johansson i Torp avsåg
även önskvärdheten av inrättande
av en fiskeristyrelse. Det var ju vissa
talare i debattens början, som voro ganska
skeptiska däremot. Tråkigt nog har
detta förslag kommit att drabbas av
den för närvarande rådande indignationen
mot centraliseringen till Stockholm
och utsvällningen av nya ämbetsverk.
Denna indignation har även
riktat sig mot fiskeristyrelsen, vars tillkomst
emellertid är fullt motiverad.
Det har förut framhållits, att det är
mycket gamla krav från fiskarhåll som
det här är fråga om. Det har upplysts
för mig att vårt land är nästan det
enda land, som icke har någon fiskeristyrelse.
Danmark, som har en fiskerinäring,
som är ungefär lika omfattande
som vår — tidigare var den mindre
men är nu jämbördig — har ett särskilt
departement och en fiskeristyrelse.
Norge har likaledes bådadera.
Jag tror att dessa gamla krav på ett
särskilt ämbetsverk för fisket icke böra
få drabbas av denna allmänna indignation
mot nya ämbetsverk.

Beträffande undersökningsverksamheten
har framhållits i propositionen —
vilket även understrukits av utskottet
— att »för att samtidigt skapa garantier
för ett kontinuerligt samarbete mellan
förevarande försöks- och forskningsverksamhet
å ena sidan och övriga
vetenskapliga områden å den
andra synes fiskeristyrelsen vid behandling
av ärenden som sammanhänga
med försöksverksamheten böra
kompletteras med fyra utomstående ve -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

tenskapsmän, varav en skall företräda
havshydrografien, en den marina biologien,
en zoologien och en limnologien».
Det är emellertid en forskningsgren,
som man tycks ha glömt bort,
kanske den viktigaste, nämligen den
fiskeribiologiska. Jag hoppas att den
saken kan rättas till. Jag har under
hand fått sådana besked att jag stärkts
i den uppfattningen. Jag vill alltså på
den punkten rikta en önskan till vederbörande
departementschef.

Så är det denna fråga om förläggningsorten,
som upptagit en stor del av
debatten. Jag skall här inte för länge
uppehålla mig vid den saken, därför
att man ju är part i målet. Det är tråkigt
att man skall stå här från stockholmshåll,
å ena, och från göteborgsoch
västkusthåll, å andra sidan, och
diskutera i denna sak. Jag beklagar att
vi i dag i andra kammaren inte har en
landshövding Olsson, som kunde stå
upp och tala i saken och som stod på
sitt sätt opartisk i frågan. Jag är rädd
för att vi kanske komma att sakna honom
när vi komma fram till voteringen.
Jag tror nämligen, herr talman,
faktiskt inte mycket på när det i denna
debatt talas om att man skall decentralisera
förvaltningen. Jag tror inte på
det, ty när det gäller att verkligen realisera
det man här talar om, kommer
säkert riksdagen att backa på punkt
för punkt. Det är möjligt att den kommer
att göra så i dag. Det hade därför
varit bättre, om man något dämpat
denna debatt om decentralisation, när
man inte vågar taga ett steg framåt.
Jag är fullt medveten om att det i vissa
avseenden kommer att möta svårigheter,
om man förlägger fiskeristyrelsen
till Göteborg. Det kan man inte komma
ifrån. Å andra sidan kan man heller
inte, när det gäller fiskeristyrelsen, förbise
det betydande västkustfisket. Skulle
man förlägga fiskeristyrelsen till Göteborg,
så skulle denna styrelse dock
komma i fiskets centrum, den saken är
klar.

Från departementschefens sida har här
mycket starkt understrukits, att ett
skäl för att man skall förlägga fiskeristyrelsen
till Stockholm är, att vi där
ha de prisreglerande organen. Departementschefen
vet dock mycket väl hur
det nu går till när det gäller dessa frågor.
Ofta resa tjänstemän från dessa
organ jämte tjänstemän i fiskeribyrån
ner till västkusten för att föra förhandlingar.
Varför skulle det vara mera
uppseendeväckande att våra ämbetsmän
få sätta sig på tåget för att resa
än att svenska folket i övrigt ständigt
får sitta på tåget för att komma hit till
Stockholm och överlägga med ämbetsverken? När

det sedan gäller förläggningen
av den norska fiskeristyrelsen så sägs
det, att man där överväger att eventuellt
flytta fiskeristyrelsen, eller vad
nu denna institution har för namn där,
tillbaka från Bergen till Oslo. Märk särskilt
ordet »överväger» i detta sammanhang.
Herr Utbult framhöll, att i fiskeritidskrifterna
har detta krav icke
framhållits. Det var en ganska belysande
upplysning herr Skoglund i Umeå
nyss lämnade, då han framhöll, att det
var en tjänsteman i Norge, som avrått
oss från att förlägga fiskeristyrelsen
till någon annan plats än Stockholm.

Jag tror inte, som jag sade för en
stund sedan, att riksdagen vågar taga
detta steg fullt ut. Man gjorde det förra
onsdagen i första kammaren. Det skulle
vara önskvärt om andra kammaren vågade
taga steget i dag. Gör den inte
det, då tror jag att vi skola dämpa debatten
om decentralisering.

Herr SEFVE: Herr talman! Herr

Skoglund i Umeå framhöll önskvärdheten
av att vetenskaplig forskning på
fiskets område samlades inom ett ämbetsverk.
Det är emellertid just det vi
iiro rädda för. Vi tro icke att den vetenskapliga
forskningen kan bedrivas så
fritt under ett ämbetsverk som man

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

hittills kunnat göra vid hydrografiskbiologiska
kommissionen.

Herr statsrådet Sträng framhöll önskvärdheten
av att vetenskapen samarbetade
med det praktiska livets män.
Detta vill jag också understryka, men
även i detta avseende äro vi rädda för
att behandlingen och forskningen inom
ett verk lätt blir mer byråkratiskt än
vad som är nyttigt. Den hydrografiskbiologiska
kommissionen har alltid visat
sig ha en mycket god kontakt med
såväl det praktiska livets män som vetenskapen
inom andra länder, som sänt
representanter vid gemensamma sammanträden.

Jag skall inte uppehålla mig mer vid
detta utan bara säga ett par ord om
frågan Stockholm eller Göteborg. En
mängd omständigheter tala faktiskt för
att det nya verket skall förläggas till
Stockholm. Här föreligga alla de skäl,
som tala för att ett verk över huvud
skall förläggas till huvudstaden. Där ha
vi departementen och en rad andra
verk, med vilka det nya verket behöver
vara i kontakt. Det sorgliga är, att har
man tio verk förlagda till en stad, så
talar detta för att även det elfte skall
förläggas till samma plats. När det sedan
gäller placeringen av ett tolfte verk,
tala ännu starkare skäl för att även det
skall förläggas dit. Det är den gamla
historien, som vi alla känna till. Det
råder en allmän önskan att något kunde
göras för att bryta denna utveckling.
Här finns en möjlighet att försöka därmed,
och jag skulle för min del helst
se att vi gjorde det.

Från början hade jag tänkt yrka bifall
till avslagsmotionen, men som förhållandena
nu utvecklat sig hemställer
jag om bifall till den reservation, som
avgivits av herrar Johansson i Torp och
Utbult.

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
har lyssnat bara en timme till denna
debatt, och det är kanske då förmätet
att jag yttrar mig. Jag har en stark

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

känsla av att kammaren helst ville
bannlysa en röst från stockholmsbänken
i denna debatt. Jag har emellertid
begärt ordet för att främst ge uttryck åt
olust inför inrättandet av detta ämbetsverk
över huvud taget. Jag förmodar,
att man många gånger tidigare under
debatten citerat det uttalande, som
gjorts i den av herrar Hjalmar Nilsson
m. fl. avgivna reservationen, där man
framhåller nödvändigheten av återhållsamhet
beträffande statliga utgifter, vilket
är det väsentliga skälet mot inrättandet
av det nya ämbetsverket.

Det är ju klart, att man måste känna
en utomordentligt stark olust inför den
alltmer svällande statliga apparaten,
inför den sig alltmer utbredande centraliseringen.
Jag har vid genomläsningen
av handlingarna i detta ärende och
under den korta tid jag varit i tillfälle
att åhöra debatten inte kunnat finna
något tungt vägande skäl, som skulle
kunna anföras till förmån för införandet
av detta nya ämbetsverk.

Vad slutligen placeringsfrågan beträffar
är det inte utan ett visst pikant intresse,
som man från stockholmsbänken
lyssnat till denna debatt. Ur lokalpatriotisk
synpunkt vill jag då säga —
jag representerar ju Stockholm — att
vi ha alldeles tillräckligt med ämbetsverk,
statliga institutioner och byråkrati
här i staden. Av den anledningen
behöver man inte från vårt håll yrka
på att ytterligare ämbetsverk skulle förläggas
hit. Jag är fullkomligt övertygad
om att vi mycket hellre se en blomstrande
rörelse inom de verksamhetsgrenar,
som det kan vara fråga om, än inrättande
av nya ämbetsverk för dessa
verksamhetsgrenar.

Nu är det emellertid så, vilket herr
Sefve åberopade, att en centralisering
och byråkratisering i de flesta fall av
praktiska kostnadsskäl och tidsbesparande
skäl innebär en centralisering
just till Stockholm. Han antydde rent
objektivt skälen härför. När nu Göteborg
iir aktuellt som säte för denna fis -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

keristyrelse och man hänvisat till Bergen,
så skulle man vilja fråga sig vad
syftet egentligen är. Är syftet det, att
fisken lättare skall kunna taga sig fram
till det nya ämbetsverket, eller tänker
man på alla dem i våra landamären,
som utöva denna näring? Denna fråga
kan var och en själv besvara. Mig förefaller
det, som om herr Sefve i första
delen av sitt anförande var inne på riktiga
tankegångar, men han slutade med
ett yrkande om ett experiment för en
gångs skull. Man kommer nog inte
ifrån, att en centralisering i och för
sig innebär en fördyring och ökade
kostnader för statsverket, samt att en
centralisering, som man samtidigt försöker
yxa till som en decentralisering
som i detta fall, medför ytterligare kostnader
för statsverket. Därför skulle jag
vilja rekommendera att man i detta fall,
då många tydligen ansett att inga vägande
skäl föreligga för inrättande av
detta ämbetsverk, stoppade denna centralisering
helt och hållet.

Av vad jag anfört framgår, herr talman,
att jag helt och fullt ansluter mig
till den reservation, som avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson m. fl.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten 1) gjorda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Hjalmar Nilson
in. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Karlstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Hjalmar Nilson in. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsprotopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Dickson, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 132 ja och 57 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande punkt.

Sedan punkten 2) föredragits, yttrade Herr

JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren måtte besluta att bifalla den
av mig och herr Utbult avgivna reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herrar
Johansson i Torp och Utbult avgivna
reservationen såvitt anginge förevarande
punkt; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Torp begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Johansson i Torp och
Utbult avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 90 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning av punkten 4 anförde
:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, att andra stycket av utskottets
motivering måtte erhålla följande
lydelse:

»Beträffande den lokala administrationen
på fiskets område ansluter sig
utskottet till Kungl. Maj :ts förslag. Utskottet
anser dock, att hushållningssällskapen
böra medgivas rätt att själva
avgöra, huruvida fiskerinämnd skall
väljas av sällskapet eller dess förvaltningsutskott.
Utskottet vill också understryka
värdet av att hushållningssällskapen
genom samverkan försöksvis
pröva en administrativ indelning efter
flodområden för att därigenom vinna
erfarenhet av detta system.»

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag beträffande lydelsen av
motiveringen.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr talmannen pro -

Nr 16.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

positioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels ock
på bifall till det av herr Larsson i Karlstad
under överläggningen framställda
yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 5—JO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11 föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren med bifall till de i ämnet
väckta motionerna måtte besluta, att de
i denna punkt angivna fiskmästarna
placeras i lönegrad Ce 17.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till det av herr Johnsson i Kastanjegården
under överläggningen framställda
yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11) i utskottets förevarande utlåtande
nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Johnsson i Kastanjegården
under överläggningen framställda yrkandet.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Inrättande av en fiskeristyrelse m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 12—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning av utskottets motivering
anförde:

Herr LARSSON i Karlstad: Herr talman!
I fråga om utskottets motivering
tillåter jag mig hemställa, att efter
andra stycket å s. 27 i utskottets utlåtande
måtte införas ett tillägg av följande
lydelse:

»Beträffande departementschefens uttalande
angående utredning rörande
länsfiskeritjänstemännens utbildning
och lönereglering förutsätter utskottet,
att dessa frågor snarast givas en tillfredsställande
lösning.»

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa om
bifall till utskottets yttrande i förefintligt
skick.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av utskottets
motivering med det av herr
Larsson i Karlstad under överläggningen
föreslagna tillägget; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Karlstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med det av herr
Larsson i Karlstad under överläggningen
föreslagna tillägget.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså godkänt den
av utskottet föreslagna motiveringen.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående anslag till
fiskredskapsförsäkring.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stöd åt
fiskerinäringen, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Första kammaren beslöt förra
onsdagen att återremittera detta ärende
till jordbruksutskottet. Som motivering
härför anfördes, att författningen icke
var införd i utskottets utlåtande och ej
heller förslag till ändring av författningen,
såsom reservationsvis föreslagits.
Jag tillåter mig därför föreslå, att
även andra kammaren beslutar återremittera
detta ärende till jordbruksutskottet.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Vidare anfördes ej. Ärendet visades
åter till utskottet för ny behandling.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 180 angående anslag
till åtgärder mot skadegörelse av
skogsinsekter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, över
motion om bättre tillgodoseende av
landsbygdens intressen och näringar
vid arbetstillståndsgivningen.

Utskottets hemställan bifölls; och
skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 8.

Billigare semester- och rekreationsresor.

Föredrogs andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående vissa
åtgärder för befrämjande av semesteroch
rekreationsresor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr DAHLGREN: Herr talman! Den
fråga, i vilken förevarande motion nu
väckts, är icke ny för riksdagen. Redan
1946 framförde vi motionärer ett liknande
yrkande. När nu utskottet i sitt
yttrande tar fram sin gamla motivering
från 1946 för avslag å den då väckta
motionen, anser jag det vara lämpligt
att här säga något i anslutning till det
föreliggande utlåtandet.

Utskottet har ju yrkat avslag huvudsakligen
med den motiveringen, att den

Billigare semester- och rekreationsresor.

föreslagna reformen skulle innebära,
att billigare semesterresor skulle beviljas
åt kanske 3—4 milj. medborgare.
Samtidigt har utskottet hänvisat till
vissa besvär för järnvägen att klara
dessa resor med tillgänglig järnvägsmateriel.
Dessutom har utskottet påpekat
de billigare reseformer, som järnvägsstyrelsen
i samråd med enskilda
järnvägar och andra trafikföretag redan
inrättat.

I utskottsutlåtandet säges emellertid
ingenting om att bland de remissutlåtanden,
som infordrades 1946, uttalade
Landsorganisationen, såsom varande arbetarnas
huvudorganisation, att själva
syftet med motionen självfallet var mycket
behjärtansvärt. I utskottsutlåtandet
framhålles ej heller, att Turistföreningen
då ansåg, att en utredning
borde komma till stånd, utan man hänvisar
till de s. k. prisnedsättningar,
som vi nu ha.

Utskottet anför, att man saknar anledning
frångå den ståndpunkt, som
man intog 1946. Samtidigt polemiserar
man mot vad i motionen anförts om att
de prisnedsättningar, som redan nu
finnas, skulle ha något samband med
frågan om var vederbörande skall vistas
under sin semester. Jag kan icke
i detalj erinra mig vilka föreskrifter,
som funnos 1946 för att man skulle erhålla
dessa rabatterade resor. Jag vill
således icke upptaga någon diskussion,
huruvida dessa förmåner förknippades
med det villkoret, att vederbörande
skulle hyra en viss bestämd lägenhet.
Ett faktum, som man icke kan komma
ifrån, är emellertid, att det, för att
dessa med 45 % nedsatta biljettpriser
skulle tillämpas, erfordrades att något
i vederbörande broschyr upptaget hotell
eller pensionat hölls öppet vid resetillfället
och att den resande vistades
minst fem dagar på bestämmelsestationen
eller på ort, som ordinärt betjänades
med transportmedel från bestämmelsestationen.

Jag tycker således, att det är ganska

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor

indelning, m. m.

klara fakta, som man här haft att rätta
sig efter. Förutsättningen för att få
denna kraftiga nedsättning är således,
att ett hotell eller pensionat å orten
hålls öppet.

Detta är emellertid bara en sida av
saken. Vi motionärer ha här yrkat, att
möjlighet bör åstadkommas för att arbetstagarna
skola erhålla billigare semesterresor.
Vi veta ju alla, att dessa
semesterresor huvudsakligen företagas
under sommaren. De billiga resor, som
man här hänvisat till, äro emellertid
typiska vinterresor. En förutsättning är
således, att vederbörande arbetstagare
skall kunna taga vintersemester. Vi motionärer
ha icke ansett detta vara lämpligt,
om man vill, att arbetarna skola
kunna utnyttja semestern på det sätt,
som man avsåg vid lagstiftningens tillkomst.

Vi motionärer ha anvisat vissa andra
vägar, för att tillvarataga arbetstagarnas
intressen. Det var icke så länge sedan
riksdagen tog ställning till frågan om
att ordna högre lön för semestertagare
under semestern. Jag har ingen anledning
att nu ingå även på den frågan.
Jag har endast velat erinra därom, ty
vill man verkligen bereda arbetarna
möjlighet att utnyttja semestern på ett
riktigt sätt, så måste man försöka få till
stånd en ändring i nu rådande förhållanden.
Det går icke att komma ifrån
det faktum, att en arbetare endast har
sin ordinarie lön, som knappt räcker
för dagen, och att en semestervistelse
fordrar vissa medel utöver de vanliga.
Svårigheter måste därför uppstå för en
arbetare att kunna utnyttja semestern.
Dessa svårigheter ha alltid förelegat,
men i dagens situation äro de särskilt
stora med hänsyn till de små möjligheter,
som arbetarna i gemen haft, då
det gällt att öka sina löner. Samtidigt
kan man icke bortse ifrån de prisfördvringar,
som uppstått icke minst då
det gäller färdbiljetter.

Herr talman! Jag har velat göra dessa

för ändring i kommunal och ecklesiastik

erinringar. Jag förstår, att det är tämligen
meningslöst att hoppas på något
bifall till motionen, eftersom utskottet
enhälligt avstyrkt bifall därtill. Jag finner
därför icke skäl att framställa något
yrkande i frågan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr

10, i anledning av väckt motion
om reducering av resekostnaderna för
ungdom vid semesterresor; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om rätt för barn under 14 år att resa
på halv biljett på statens järnvägar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Ändringar i lagen om ordning och villkor
för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i lagen
om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
m. m.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 147
i första kammaren av herr Gust. Elofsson
och nr 239 i andra kammaren av
herr Mattsson in. fl. dels de likalydande
motionerna nr 66 i första kammaren av
herrar John Gustavson och Arrhén samt
nr 119 i andra kammaren av herr Carlsson
i Bakeröd m. fl., dels ock motionen
nr 4 i andra kammaren av herr
Andersson i Falun.

I motionerna I: 147 och 11:239 hade
yrkats, »att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära utredning rörande sådana

Onsdagen den 28 april 1948 fin. Nr 16.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

ändringar i gällande lag av år 1919 om
ordning och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning, som
betingas av det efter kommunindelningsreformen
inträdda läget, och i
samband därmed behövliga riktlinjer
för kommande indelningspraxis».

Utskottet hemställde, att

1) motionerna 1:147 och 11:239,

2) motionerna 1:66 och 11:119 samt

3) motionen II: 4

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Björck, Linden, Gustavson,
Wahlund, Pettersson i Norregård,
Xolin, Kyling och Larsson i Julita, vilka
yrkat bifall till likalvdande motionerna
I: 147 och II: 239.

II) av herrar Björck, Gustavson, Wahlund,
Xolin och Kyling; samt

III) av herrar Björck, Gustavson
och Xolin.

Utskottets hemställan föredrogs; och
och yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Då jag är reservant i detta
ärende, skall jag be att med några ord
få motivera min reservation.

Jag anser, att det finns starka skäl
för en utredning i denna fråga, inte
minst på grund av den ökning som under
de sista åren skett av antalet inkorporeringar
till städerna. En del av
dessa inkorporeringar ha berört hela
kommuner men en del ha varit partiella
inkorporeringar. Det är då helt naturligt
av behovet påkallat, att något göres,
när man ser, att det blivit en sådan ökning.
Det finns ju kommuner som ha
frivilligt och enigt, kan man säga, beslutat
och gjort upp med städerna om
sådan inkorporering, och därom är ju
ingenting att säga, ty då bli ju friktionerna
inte så stora vid inkorporeringen.
Men det har också varit många fall. där
en inkorporering skett efter tvingande

beslut av Kungl. Maj:t enligt 1919 års
indelningslag. Jag vet, att invånarna i
de kommuner, som ha införlivats med
städer, kommit att känna sig isolerade
där. De ha förlorat det kommunala intresset,
därför att de inte kunna hävda
sig och få sina sakskäl beaktade utan
ha kommit i minoritet i förhållande till
representanterna för den stad, som har
inkorporerat deras kommun. De ha alltså
förlorat den tillit, som de förut hade
till sitt samhälle, när de hade sin egen
kommun att sköta. De ha blivit helt
och hållet avkopplade.

Denna fråga måste också ses i sammanhang
med den nya kommunindelningen.
Den har aktualiserat frågan ytterligare, ty
jag är viss om att dessa inkorporeringar
komma att fortsätta. Nu skola kommunerna
göras stora och bärkraftiga, så
att de skola kunna utgöra en kommunal
enhet. Men så snart det blir litet tätare
bebyggelse på någon ort utanför en
stad, kommer staden och vill ta från
landskommunen den bit, som är en godbit
i skattehänseende. Kommunen blir
då beskuren på den skattekraftiga delen
av kommunen, den blir för svag för att
fortsätta som egen kommun och blir
antingen helt inkorporerad eller slängd
ut i periferien till någon annan kommun.
Det blir en ständig oro för dessa
kommuner, som gränsa till de stora
stadsområdena. Det är därför erforderligt,
att något göres häremot, så att
dessa landskommuner få något mer att
säga till om och så att större hänsyn
tages av de beslutande myndigheterna
till dessa kommuners egen vilja i detta
fall. Landskommunernas förbund har
ju också eftertryckligt påfordrat denna
utredning, därför att det anser, att det
nuvarande tillståndet skapar en sådan
oro ute i kommunerna. Det är inte något
fåtal kommuner, som beröres av
dessa frågor, eftersom alla kommuner,
som gränsa till en tätort, ha hotet över
sig att bliva inkorporerade av den sistnämnda.

Nr 16.

60 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning, m. m.

Utskottet har, kan man säga, inte helt
avstyrkt motionen, ty det säger, att det
tror, att det kanske längre fram kan behövas
en utredning på detta område.
Jag vet inte, varför utskottet vill dröja
därmed. Jag tror, att det vore på tiden,
att Kungl. Maj :t nu finge en skrivelse
med begäran om en utredning. Det brukar
icke gå så hastigt med utredningar,
och det finns starkt behov av denna utredning.

Jag kan peka på att det på 1930-talet
och tidigare förekom endast två fall av
inkorporeringar om året och ett år bara
ett fall, medan det under år 1946 förekom
sammanlagt 17 fall av inkorporeringar
till städer och tätorter av antingen
hela kommuner eller delar därav.
Det är inte något litet antal detta.
Det kan inte få fortsätta med denna
irritation ute på landsbygden, att så
fort det blir en tätort så skall den, även
om den är en köping, inkorporera de
delar av landskommunen, som den tycker
passar för den. Detta, anser jag,
gör en utredning erforderlig, där det
gäller att taga mera hänsyn till kommunerna.

Det har väckts flera motioner i denna
fråga, men det är det i motionerna 239
i andra kammaren och 147 i första
kammaren framställda utredningskravet,
som jag anser att man bör tillmötesgå.
I de övriga motionerna har
samma fråga berörts, men jag har inte
ansett mig böra gå med på de reservationer,
som gälla dessa motioner, tv jag
anser, att om det blir en utredning i
denna fråga, kommer i denna utredning
att inrymmas även de frågor, som ha
tagits upp i dessa andra motioner.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till den av herr Björck m. fl. vid
utskottsutlåtandet fogade, med I betecknade
reservationen.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Det förhåller sig ju inte så, som
den föregående ärade talaren framhöll,

att utskottet har uttalat sig för en utredning,
som dock skulle behöva öga
rum först längre fram, d. v. s. att utskottet
alltså skulle ha ansett, att det
funnes vissa skäl för en utredning men
att tidpunkten för densammas igångsättande
borde uppskjutas. Utskottet har
i stället sagt, att det har inträtt vissa
nya omständigheter, som göra det sannolikt,
att indelningslagens tillämpning
i form av inkorporeringar hädanefter
skulle bli sällsyntare än hittills. Dessa
omständigheter äro två. Den ena är, att
stadsstadgorna numera ha fått ökad
tillämpning på landskommunerna och
framför allt att byggnadslagen praktiskt
taget likställt landskommunerna med
städerna i fråga om befogenheter. Den
andra omständigheten är, att den nya
kommunindelningen kommer att skapa
så bärkraftiga kommuner — om den
fyller sitt syfte — att de kunna utföra
de uppgifter som en tätortsbebyggelse
lägger på kommunerna, och därmed
överflödiggör införlivningen med en
angränsande stad. Det är dessa omständigheter,
herr talman, som utskottet
pekat på och som enligt utskottets förmenande
icke göra det nödvändigt att
av hittillsvarande praxis dra den slutsatsen,
att någon ändring i 1919 års
indelningslag skulle vara befogad.

Jag ber för övrigt att få understryka,
att det är en mycket felaktig skala som
reservanten använder, då han ger oss
bilden av att här skulle i ett mycket
stort antal fall ske inkorporeringar mot
vederbörande landskommuners bestridande.
I verkligheten är det ju så, att
det övervägande flertalet av dessa indelningsändringar
sker i samförstånd
mellan de berörda kommunerna, och
för den händelse att ändring sker mot
någon kommuns bestridande, är det,
som också utskottet antyder, så att
tvånget i ett mycket stort antal fall
riktar sig mot vederbörande stadskommun,
Om man följer indelningspraxis
under de sista 25 åren, skall man fin -

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr 16.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

na, att på 1920-talet var det ett övervägande
antal fall, där tvångsinförlivningen
riktade sig mot en landskommun,
men från början av 1930-talet är
det, som jag har haft tillfälle att påvisa
inom utskottet, ett övervägande
antal fall, där tvånget riktar sig mot
en stad. Det är ett kanske icke så berömvärt
men dock naturligt skattepolitiskt
intresse, som staden har, att slippa
med sig införliva områden, som alltid
måste kommunalfinansiellt sett vara
underskottsområden. Den omständigheten
har gjort, att städerna mycket ofta
motsatt sig införlivning och att det
över huvud taget icke är något allmänt
stadsintresse att få dessa stora införlivningar.

Nu måste jag ytterligare påpeka, herr
talman, att man i huvudmotionerna klagar
däröver, att indelningslagen leder
till gränsändringar till förmån för tätortsbildning.
Det är naturligtvis riktigt,
tv det är ju indelningslagens syfte. Det
som håller gränserna i viss mån rörliga
är självfallet tätortsbildningen. Vi
kunna ju inte komma ifrån det förhållandet.
Nu är den grundläggande tanken
i fråga om den nya kommunindelningen,
att vi icke längre skola operera
med dessa utpräglat motsatta begrepp
stad och land, tätort och landsbygd,
utan vi skola försöka att få stora bärkraftiga
kommuner, som ha elt så att
säga integrerat näringsliv, som bäres
upp av såväl jordbruk som av stadsnäringar,
vilka ta sig uttryck i en mera
utpräglad tätortsbildning. Tanken, som
bär upp den nya kommunindelningen,
är just den, att man skall slippa få denna
uppdelning i stadssamhällen och
landsbygdssamhällen och i stället få
dessa olika typer av bygder och näringsliv
att samverka i en och samma
kommun. Det är klart, att den nya kommunindelningen
kommer att i mycket
stor utsträckning ge ett sådant resultat,
och det är — därom är jag övertygad —
en livlig önskan hos alla, som syssla

med dessa ting, att den också skall
bidra till att stabilisera de kommunala
gränserna.

Jag har mig bekant, att i flera fall
föreligger ett alternativ avseende en sådan
ändring av den kommunala indelningen,
att med en mindre stadskommun
sammanslås en ganska betydande
landsbygd. Vad som där uppstår är i
själva verket icke ett utvidgat stadssamhälle
utan ett nytt samhälle, som
består både av en stad och en landsbygd,
med vilken staden ekonomiskt
samverkar. Detta tycker jag för min
del är en sund typ av kommunbildning.
Det är på det sättet man bör betrakta
dessa frågor och icke se dem ensidigt
ur den kommunala isolationismens
synpunkt, om jag så får säga,
som alltför ofta behärskar betraktelsesättet
när det gäller dessa ting.

Det är typiskt, att i den huvudmotion,
som vi här ha behandlat, sägs det, att
den avgörande frågan vid en kommunindelning
är, vilken kommun av dem,
för vilka en ändring ifrågasättes, som
bäst behöver den skattekraft, som ligger
i en uppväxande tätortsbildning.
Det är att ställa saken alldeles på huvudet.
Det är klart, att man skall taga
hänsyn till vederbörande nya kommuns
folkmängd och skattekraft, men det avgörande
måste dock framför allt vara,
vilken kommunindelning som är den
mest ändamålsenliga för att det skall
bli en god och effektiv kommunalförvaltning.
Det är mycket viktigt med
den kommunala självstyrelsen, och jag
har i många sammanhang, herr talman,
talat för att vi också i de alltför stora
städerna måste komma till en mera levande
form av kommunal självstyrelse.
Men lika viktigt är det ju också att
tänka på vad den kommunala självstyrelsen
skall uträtta och att en kommunindelning
blir så ändamålsenlig som
möjligt för att en kommun skall kunna
lösa de uppgifter, som lagts på den.

Med vad jag anfört vill jag, herr tal -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

man, yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON i Norregård (kort
genmäle): Herr talman! Herr Larsson
i Stockholm säger, att utskottet inte
har skrivit, att det inte anser allt vara
väl beställt i denna fråga. Jag vill då
påpeka, att utskottet har skrivit följande:
»Under senare tid ha statsmakterna
likväl fattat vissa beslut, som
kunna förväntas komma att påverka
praxis i indelningsärenden i av motionärerna
åsyftad riktning.» Detta är
emellertid inte riktigt, tv man har ju
gått hårdare fram än man gjort tidigare,
när det gällt dessa inkorporeringsfrågor.

När herr Larsson säger, att den nya
kommunindelningen skulle skapa bärkraftiga
kommuner — jag var ju också
inne på den saken — så är detta riktigt.
Riksdagen har ju beslutat, att så
skall ske. Men det är just faran för att
dessa bärkraftiga kommuner skola beskäras
av de större städerna, som vilja
inkorporera områden från dessa bärkraftiga
kommuner och därmed ta ifrån
dem en del av deras industri och tätortsbebyggelse,
som gör en utredning
behövlig.

Herr Larsson talade också om något
slags kombinerad kommun med både
lantbruk och industri. Men det är just
detta vi reagera mot, att stora städer
vilja ta den skattekraftiga delen och tätortsbebyggelsen
till sig. Jag tror inte,
att den där glupskheten från storstädernas
sida kommer att försvinna, utan
den kommer nog fortfarande att göra
sig gällande. När det uppstår en tätbebyggelse
utanför en stadsgräns, kan det
hända, att landskommunen får den sig
fråntagen och att staden införlivar den
med sitt område. Jag tror inte, att de
ideella synpunkterna komma att ta
överhand i detta fall.

Vad gäller den nya stadsbildningen,
som hem Larsson var inne på, där kom -

muner slås samman och bilda en stad,
så vill jag säga, att detta har skett hemma
i min församling, och jag har inte
satt mig emot det. Det är en riktig form
av kommunbildning, att två kommuner
samsas och komma överens om att
åstadkomma en stadsbildning med tätorten
som central punkt. Det är ju en
riktig utveckling. Men det är inte detta,
som vi reservanter ha motsatt oss, och
det ha inte heller motionärerna gjort,
utan det är de inkorporeringsfall, där
en kommun blir beskuren.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr NOLIN: Herr talman! Då jag
tillhör reservanterna i alla tre punkterna,
skall jag be att få säga några ord.

I fråga om en stor del av de inkorporeringar,
som skett under senare år
antingen av hela kommuner eller delar
därav, har det visat sig, att de inte ha
gjorts med det syfte, som egentligen
varit det angivna motivet för desamma.
Dessa inkorporeringar ha ofta motiverats
med de sanitära förhållandena i
tätorterna. Staden eller köpingen, som
inkorporerar ett tättbebyggt område
utanför staden eller köpingen, anses ha
bättre möjligheter att tillgodose de sanitära
intressena i det område, som är
avsett för inkorporering. Det har emellertid
visat sig, att när väl dessa områden
blivit inkorporerade i en större
tätort, är det inte alls bråttom med att
fullfölja dessa avsikter. Det synes mera
ha varit motivet, att staden eller köpingen
velat införliva med sig det bärkraftiga
skatteunderlag, som funnits i
de tätorter, som bildats utanför stadsgränsen.
Det är klart, att det är ett vällovligt
intresse för städerna att tillgodose
sig även på detta sätt, men man
kan ju fråga sig, huruvida icke även en
landskommun, som har denna lilla tätort
inom sig, kan behöva detta skatteunderlag.
I många fall torde det vara
så, att landsbygden har lika stora möj -

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr 16.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

ligheter att tillgodose de sanitära behoven,
som en större tätort har. Det
finns exempel på att det till och med
något år efter en inkorporering utfärdats
byggnadsförbud i den inkorporerade
delen, därför att staden icke har
hunnit med att ordna de sanitära förhållandena
inom detta område.

Då det gäller att till städerna inkorporera
större landsbygdsområden, blir
det ju alltid så, att det större inkorporerade
området får stå åt sidan och
icke alls blir tillgodosett på samma sätt
som staden eller köpingen i övrigt. Det
är med hänsyn till sådana förhållanden,
som jag för min del har medverkat
i dessa reservationer. Jag har den
uppfattningen, att denna indelningslag
från 1919 behöver en översyn, och att
det vore mycket lämpligt, att den gjordes
nu.

Herr Larsson i Stockholm säger, att
med den nya kommunindelning, som
nu kommit till, bortfalla kanske eventuella
inkorporeringskrav, eftersom intresset
för sådana inkorporeringar inte
blir så stort, när de nya kommunerna
bliva så bärkraftiga, att de kunna tillgodose
även de tätorter de ha inom sig.
Det kan ju vara riktigt, men med precis
samma motivering ha motionärerna
begärt en utredning, tv de äro övertygade
om att sådana inkorporeringskrav
komma att resas även i fortsättningen
och att på det sättet även de
stora kommuner, som nu tillskapas,
komma att försvagas. Jag har mig också
väl bekant, att under den nu pågående
utredningen om den nya kommunindelningen
har framförts den synpunkten,
att landskommuner utanför
städer böra göras så bärkraftiga, att de
tåla framtida inkorporeringar från stadens
sida. Detta är alltså ett motiv även
för motionärerna att få till stånd en
översyn av den nuvarande lagen, som
nog är tämligen tänjbar då det gäller
att tillgodose olika inkorporeringskrav.

Herr Larsson talade också om att det

förekommer fall, då inkorporeringar
företagas mot vederbörande kommuns
bestridande. Ja, det har t. o. m. förekommit
fall, där både staden och landskommunen
ha motsatt sig en inkorporering,
men där denna ändock har genomförts.
Detta torde ha varit förhållandet
nu senast i Sollefteå. Det var
inte där någon av de kommunala parterna,
som reste inkorporeringskravet,
utan detta restes av landshövdingen i
länet.

Det har på senaste tiden också förekommit
andra inkorporeringar, som äro
ganska betecknande för hur det i vissa
fall går till. Jag tänker t. ex. på införlivandet
av Backa kommun med Göteborgs
stad, en inkorporering som ju
har väckt mycket uppseende. Denna
inkorporering, som skedde mot Backa
kommunalfullmäktiges enhälliga bestridande,
motiverades med att Göteborgs
stad hade så stora intressen att
tillvarataga, då det gällde utbyggnaden
av sin hamn o. dyl. Det är emellertid
ganska egendomligt att höra ordföranden
i Göteborgs drätselkammare omedelbart
efter inkorporeringsbeslutet
göra det uttalandet, att staden inte på
liinge hade för avsikt att företaga några
som helst hamnutbyggnader eller andra
åtgärder inom Backaområdet, då staden
hade tillräckligt med bekymmer
för att ordna förhållandena i ett annat
område, som inkorporerats för något år
sedan, nämligen det s. k. Frölundaområdet.

Detta är, herr talman, det huvudsakliga
som jag här tänkte påpeka. Jag
står ju som reservant även i punkterna
2) och 3), men då jag anser att de motioner,
som behandlas under punkt 1),
äro de väsentliga och även inrymma
vad som kan sägas ligga i de två andra
punkterna, skall jag, herr talman, inskränka
mig til) att yrka bifall till reservationen
under punkt 1) och kommer
senare icke att ställa något yrkande
under de två övriga punkterna.

fi4 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

Herr MATTSSON: Herr talman! Då
jag är motionär i den här föreliggande
frågan skall jag be att få säga några
ord.

Under senare år har riksdagen, åtminstone
efter vad jag tyckt mig finna,
beslutat om alltför många utredningar,
när det gällt saker som kanske inte varit
mer än något år gamla. Här är det
dock fråga om en lagstiftning, som tillkom
redan år 1919 — som resultat av
en framstöt från stadskommunalt håll
— och sedan dess har det ju skett en
hel del, såsom framhållits här av flera
föregående talare och även av herr
Larsson i Stockholm.

Landskommunernas förbunds styrelse
har vid flera tillfällen, även i skrivelser
till riksdagen, framhållit, hurusom
lagens tillämpning varit till nackdel
för Sveriges landskommuner. Och
när därtill kommer att den nya stora
kommunindelningsreformen nu är beslutad,
och att vi ha fått en byggnadslag
och en brandlagstiftning, som omfatta
även landskommunerna, så blir
man litet förvånad, då herr Larsson i
Stockholm säger, att skall det ske en
inkorporering, skola 1919 års direktiv
allt fortfarande tillämpas. Direktiven
måste väl bli annorlunda, om en inkorporering
hädanefter skall ske.

När man läser Svenska stadsförbundets
styrelses utlåtande — herr Larssons
anförande är ett litet återsken av
detta — så finner man, hurusom Stadsförbundet
på allt sätt söker bortförklara
vad jag och mina medmotionärer
ha framhållit. Jag skall emellertid
inte, herr talman, nu ta upp tiden med
att gendriva de synpunkter, som Stadsförbundet
och herr Larsson sålunda
anfört, utan jag hänvisar i denna del
till vad styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund enhälligt har
uttalat.

Jag tycker verkligen, att när det gäller
en lagstiftning, som är så gammal
som den här ifrågavarande, och när så

mycket har hänt som fallet har varit
på kommunindelningens område, så
vore det berättigat att göra en sådan
utredning, som vi i vår motion begärt
och som i reservationen tillstyrkes. Jag
är glad över att ett stort antal av utskottets
ledamöter ställt sig bakom motionen,
men det är klart att jag skulle
ha varit ändå mer tillfredsställd, om
utskottets utlåtande hade utmynnat i
en tillstyrkan av motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation av herr Björck
m. fl., som är fogad till denna punkt i
utskottsutlåtandet och som innebär
hemställan om bifall till vår motion.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! De båda närmast föregående
talarna ha uppehållit sig vid det förhållandet,
att kommunindelningslagen
är så gammal som snart trettio år och
att det, i synnerhet på sista tiden, har
hänt en del, som är av betydelse för
bedömningen av hur lagen bör tillämpas.
När lagen emellertid har gällt i
snart trettio år och dess tillämpning,
enhälligt godtagen från kommunernas
sida i det stora flertalet fall, dock har
lett till förbättringar i den kommunala
indelningen — jag skall strax återkomma
till de anmärkningar som här anförts
— så tycker jag att det inte kan
sägas annat än att det, herr Mattsson,
är en slitstark gammal lag och att det
är en bra lag. Det finns inte några skäl
varför lagen skulle ändras, ty vad som
här från reservanternas sida anförts —
frånsett nu att det i åtskilliga hänseenden
är, såsom jag framhållit, väsentligt
överdrivet — går ju endast ut därpå,
att lagen skulle ha tillämpats på ett
oriktigt sätt. På sid. 4 i konstitutionsutskottets
utlåtande finnes återgiven 3 §
i indelningslagen, vilken paragraf anger
de allmänna grunderna för indelningsändringar,
och om man läser den,
måste man säga sig, att den utgör en

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr 16.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

ganska bra beskrivning av de synpunkter,
som böra läggas på frågan om en
kommunal indelningsförändring. Självklart
är att det under tidens lopp kan
komma till nya omständigheter och att
detta kan, herr talman, leda till en annan
bedömning i fråga om lagens tilllämpning,
men det behöver inte i och
för sig leda till någon ändring av lagen.
Det är en gammal bra lag som vi
ha, herr talman, och vi skola inte ändra
på den.

Det finns ju också omständigheter,
som tala för att lagen inte i fortsättningen
kommer att få den tillämpning
som den ofta tidigare fått, till nackdel
för städers grannkommuner. Dit hör,
såsom här framhållits, det förhållandet
att vi få en betydligt starkare landskommunal
förvaltning efter den nya
kommunindelningens genomförande. Nu
säger visserligen herr Pettersson i Norregård,
att den saken kommer man inte
att respektera, men i så fall kommer
ju, herr talman, lagen att tillämpas felaktigt.
I 3 §, som jag här hänvisat till,
står mycket klart skrivet, att sådana
skäl skola föreligga, att en ändring i
den kommunala indelningen prövas
nödig. Om den inte prövas nödig,
(1. v. s. om landskommunen har den
bärkraft, som behövs för att klara en
tätortsbildning och de uppgifter som
denna lägger på kommunen, detta med
hänsyn tagen jämväl till de nya möjligheter
som föreligga för statsbidrag till
landskommuner för hithörande anordningar,
så har inte kommunindelningslagen
tillämpning på fallet. Tillämpas
den i sådana fall, tillämpas den alltså
felaktigt, och det får man då göra vederbörande
Kungl. Maj :t ansvarig för
i den riktiga konstitutionella ordningen.
Något fel på lagen i och för
sig finns det ju inte därför att man
befarar, att den i en framtid kan komina
att tillämpas felaktigt. Såsom jag
bär förut konstaterat, ta de skäl, som
anförts mot lagen, endast sikte på la 5

Andra kammarens protokoll 1948.

gens tillämpning. Ingen av opponenterna
har kunnat rikta någon anmärkning
mot lagens avfattning.

Jag har, herr talman, här ingalunda
återgivit det yttrande, som Svenska
stadsförbundet avgivit till utskottet. De
tankegångar, som jag framfört, får jag
nog personligen svara för. Jag tror också
att det yttrande från Landskommunernas
förbund, som här föreligger,
mera får fattas som ett uttryck för den
landskommunala självständighetskänslan.
Denna kommer emellertid efter
min uppfattning att med de nya förutsättningar,
som äro lagda genom byggnadslagen,
stadsstadgorna, bestämmelserna
om statsbidrag och om bärkraftiga
kommuner, att få sitt behöriga
spelrum vid den kommunala indelningen.

Jag har inte, herr talman, av vad
som anförts kunnat finna, att några skäl
förebragts för en revision av kommiinalindelningslagen.

Herr NOLIN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Larsson i Stockholm säger,
att 1919 års kommunindelningslag
är en gammal god lag och är det någonting,
som brister, är det i fråga om tilllämpningen
av lagen. Ja, det kan jag
gå med på, men om en lag är sådan, att
den kan tillämpas på nästan vilket sätt
som helst, anser jag att lagen behöver
en översyn, så att det kan utbildas en
annan praxis än vad fallet synes ha varit
under de senaste åren, när det gäller
tillämpningen av kommunindelningslagen.

Herr PETTERSSON i Norregärd (kort
genmäle): Herr talman! .lag är egentligen
förekommen av herr Nolin. Jag fäste
mig också just vid vad herr Larsson i
Stockholm sade om att kommunindelningslagen
är en gammal bra lag, varvid
han tydligen menade att den är bra,
därför att den kan tillämpas så olika.
Men även om det endast är mot 1 i11-

Nr III.

Nr 16.

<>6

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

lämpningen, som vi vända oss, får man
inte bortse från att det inte är så lätt
att komma åt vederbörande statsråd,
som handlägger dessa ärenden, utan
att erinringar nog måste ske inför
annat forum Det kan anföras rätt
många exempel på sådana fall, i vilka
Kungl. Maj :t gått emot kammarkollegium,
då det gällt frågan om vad som
kan vara riktigt enligt lagens mening,
men herr Larsson tycker tydligen, att
lagen är bra också därför att den är så
tänjbar, att man kan handla litet efter
personligt omdöme, när man skall handha
tillämpningen av densamma. Jag för
min del kan inte hålla med om det.

Det var en annan sak som jag hade
tänkt beröra, när jag förra gången hade
ordet för replik men som jag då inte
hann med. Herr Larsson säger, att inkorporeringarna
oftast ske i samförstånd
med de kommuner, som få släppa till
områden. Hur är det i själva verket
med detta samförstånd? Jo, först brukar
man försöka ta en tätort, som ligger
vid kanten av staden, och om då
inte vederbörande landskommun vill
bli av med denna tätort, så utsättes
kommunen för en press, som mycket
liknar något som jag här inte vill karakterisera
men som under de allra sista
åren förekommit rätt ofta ute i världen.
Så småningom ger då kommunen med
sig och släpper till, kanske inte bara
den bit, som man satte särskilt värde
på, utan också hela sitt område. Det är
på det sättet som samförståndet uppkommer.

Herr FALLA: Herr talman! Jag hörde
uppmärksamt på, när herr Larsson i
Stockholm här argumenterade för utskottets
linje, men jag kunde inte finna,
att den logiska tråden höll riktigt ihop i
hans anförande.

Herr Larsson erkänner, att förhållandena
på kommunindelningens område
ha ändrat sig väsentligt under senare

tid och komma att ändra sig ännu mer.
sedan den nya kommunindelningen
trätt i kraft. Han menar att inkorporeringar
enligt 1919 års kommunindelningslag
därför inte komma att ske i
samma utsträckning hädanefter som fallet
varit tidigare. Det är naturligtvis
alldeles riktigt. Men när herr Larsson
sedan kom in på den nya kommunindelningen
och de konsekvenser som
den kunde föra med sig i olika avseenden,
tyckte jag nog att det verkade,
som om han rätt mycket missuppfattat
själva avsikten med denna nya kommunindelning.
Enligt herr Larsson
skulle syftet med kommunindelningsreformen
vara, att man mer än tidigare
skulle till större kommunala enheter
kunna sammanföra kommuner, där
olikheter i fråga om näringslivets differentiering,
yrkesgruppering o. s. v.
annars kanske skulle föranleda inkorporeringar
från den ena kommunen till
den andra eller kanske någon annan
uppdelning. Jag tror att herr Larsson
har missuppfattat det hela rätt väsentligt,
när han gör gällande något dylikt.
Vad som låg bakom beslutet om en ny
indelning av kommunerna, var behovet
av att skapa större kommuner, i många
fall just med tanke på skatteunderlaget
men framför allt med hänsyn till kommunernas
möjligheter att ta på sig de
funktioner, som ålagts dem, och sköta
dem på ett tillfredsställande sätt. Däremot
har det aldrig varit fråga om att
förändra själva strukturen av kommunerna,
när det gäller näringslivets differentiering,
yrkesgrupperingen o. s. v.

Herr Larsson såg som en framtidsvision
av vad som skulle komma att ske
hädanefter, att man skulle sammanslå
en stad och en angränsande ren landsbygd,
vilket han tyckte var en utmärkt
anordning. Jag ber att få erinra om att
i direktiven för kommunindelningen
säges bestämt ifrån, att då fråga uppkommer
att föra en landskommun till
något samhälle, en köping eller stad,

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr 16. 67

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

måste alldeles särskilt starka skäl föreligga
för att ett sådant sammanförande
skall ske. Departementschefen och även
riksdagen, som godkände dessa direktiv,
ha utgått från en erfarenhet, som
man har gjort under senare tid, nämligen
att det ofta blir rätt dålig harmoni
inom en kommun, där en del av den
rena landsbygden sammanförts med en
stad eller något annat större samhälle.
Jag skall inte närmare ingå på orsakerna
härtill — de flesta känna nog till
dem av egen erfarenhet — men det är
dock så, att i en sådan kommun uppstå
vissa friktioner. Detta ha också statsmakterna
haft klart för sig, och det har
resulterat i direktivet om att alldeles
särskilt starka skäl skola föreligga för
att rena landsbygdskommuner skola
sammanföras med städer eller större
samhällen. Den uppfattning, som herr
Larsson här givit uttryck åt, är sålunda
alldeles felaktig.

Det har ju också numera blivit så,
som också herr Larsson framhåller, att
någon tätbebyggelse inte kan okontrollerat
växa fram ute i landskommunerna,
utan att en dylik bebyggelse mycket
snabbt bringas under kontroll. Också
inom landskommunerna själva ha vi ju
den inställningen, att man måste se till
att få en verklig planläggning för tätbebyggda
områden och att där utföras
anläggningar för vatten och avlopp och
sådant, som hör till tätortsbebyggelsens
primära behov. Detta bestyrker som
sagt herr Larsson, och han säger, att
lagens tillämpning därigenom kommer
att väsentligt förändras. Under sådana
förhållanden tycker jag, att det finns
allt skäl för att bifalla det yrkande, som
bär framställts om en översyn av lagens
bestämmelser.

Herr Larsson säger vidare, att det är
inte något fel på lagen i och för sig -det är en gammal bra och slitstark lag
- utan det är bara lagens tillämpning
som det här gäller; lagen bör inte tilllämpas
så som skett i en del fall. Men,

herr Larsson, hur skola vi få garantier
för att så inte sker även i fortsättningen?
Det är herr Larssons i Stockholm
mening, att lagen icke skall tillämpas
så, som man har tillämpat den. Men
hans mening är icke kungsord på något
sätt. Den uppfattning som herr Larsson
i Stockholm eller jag har om hur
denna lag bör tillämpas har, skulle jag
tro, icke någon inverkan på hur lagen
verkligen kommer att tillämpas. Lagen
kommer väl att som andra lagar tilllämpas
efter sin ordalydelse. Det behövs
därför, anser jag, en verklig översyn
av lagen. När förhållandena på ett
område så väsentligt förändras, att den
lagstiftning, som berör området i fråga,
icke längre är tillämplig på samma sätt
som tidigare, gäller ju alltid, att man
bör skrida till en översyn av den lagstiftningen.
Det förvånar mig på det
högsta, att herr Larsson i Stockholm
driver en rakt motsatt mening i detta
fall.

Med stöd av vad jag nu yttrat, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den första reservationen. Jag tror icke,
att det finns någon anledning för riksdagen
att nu fästa något större avseende
vid de båda andra reservationerna.

Herr FAST: Herr talman! Jag undrar
om icke herr Falla något felaktigt uppfattade
syftet med den nya kommunindelningen.
Om man, som han själv
sade, vill skapa biirkraftiga kommuner,
måste en differentiering ske med hänsyn
till befolkningens sammansättning
nr näringssynpunkt. Ingenting är mera
beklagligt än om man härvidlag får till
stånd en ensidig sammansättning, och
vare sig det är fråga om en landskommun
eller en stadskommun betraktas
det i regel som en olycka. Då detta är
ganska självklart finnes ju ej anledning
att fortsätta diskussionen på detta område.

Jag tycker, att det är alldeles för ti -

68 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor

indelning, m. m.

digt och för övrigt onödigt att blåsa
upp en strid mellan å ena sidan landskommunernas
förbund och å andra sidan,
som man påstår, stadskommunernas
förbund. Som jag ser saken, är det
för tidigt att begära en utredning redan
nu. När vi i konnnunindelningskommittén
voro inne på användningen
av den nuvarande indelningslagen, funno
vi, i likhet med vad herr Larsson
i Stockholm yttrat, att lagen var användbar
för syften som stodo i samband
med den nya kommunindelningen.
Jag tror emellertid att det, efter den
nya kommunindelningen, kommer att
uppstå en rad problem, som ingen av
herrarna berört. Det blir sålunda nödvändigt
att göra justeringar efter sammanslagningarna,
för att man skall få
lämpliga vägförbindelser till kommunens
centrum. Det blir därför lielt enkelt
nödvändigt att göra vissa avskärningar
av de sammanslagna kommunerna,
för att lägga vissa bitar till närbelägna
kommuner.

I detta sammanhang uppstår även en
annan fråga, nämligen frågan om länsgränserna,
som icke berörts, men även
där kunna förhållandena onekligen
vara sådana, att det mycket väl kan
vara befogat att i vissa avseenden göra
jämkningar. Det är klart att problem
kunna uppstå kanske litet oftare i tilllämpningen,
delvis också kanske med
andra syften än man tidigare räknat
med. Av denna anledning tror jag nog,
att man framdeles kan behöva en översyn
av indelningslagen.

Den strid man vill blåsa upp, mellan
å ena sidan städerna och å andra sidan
landskommunerna, stämmer dock ej
riktigt med den verkliga bilden. En stad
är ofta ganska likgiltig, när det gäller
frågan om den skall sluka en annan
kommun, medan kommunen själv i det
läge som uppkommit i samband med
kommunindelningen är mera intresserad
och rent av föredrar att på detta
sätt bli slukad. Så var det med min vän

för ändring i kommunal och ecklesiastik

herr Petterssons hemkommun, fast det
där var fråga om en nybildning. När
man är så förfärligt rädd, bör man se
problemen även ur dessa synpunkter.
Nu tror jag, att alla dessa problem
komma att ordna upp sig på mycket
lång sikt i samband med den nya kommunindelningen.

Man brukar vilja ha klara direktiv,
när man går till en utredning. När jag
då ser på de handlingar som föreligga
här, måste jag konstatera, att det faktiskt
icke finnes något att lägga till underlag
för direktiven till en utredning.
Vederbörande statsråd, som skulle giva
dessa direktiv, skulle nog känna sig
ganska olycklig över att med ledning
av den här nakna reservationen skriva
direktiv om vad den nya utredningen
skulle åsyfta. Jag har för mitt vidkommande
läst utskottets utlåtande så, att
jag ingalunda funnit att utskottet motsätter
sig en utredning, men man säger:
»Utskottet finner för den skull det
nuvarande övergångsskedet föga lämpat
för en allmän översyn av bestämmelserna
om förutsättningarna för indelningsändringar.
» Detta uttalande vill
jag livligt instämma i. Man skall komma
ihåg, att här upprullas även en sådan
fråga som frågan om municipalsamhällenas
ställning o. s. v. Det är en
mycket väsentlig sak, att man har reda
på vad det skall bli av dem, när man
går till en ändring av indelningslagen.
Jag tror icke, att man helt och hållet
kommer ifrån den saken. Det måste jag
medge, trots att jag fann herr Larssons
i Stockholm uttalande i sak riktigt.

Vi hålla nu på för fullt med sammanslagningen
av kommunerna. Vi få
tillämpa den gamla indelningslagen i
den mån den behöver tillämpas. Låt
oss se vilka problem som komma att
kvarstå och låt oss skärskåda dessa
problem från andra och vidare utgångspunkter.
När vi gjort detta tror
jag tiden är inne för en översyn av
denna lag. Jag vill sålunda icke mot -

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr IG.

Ändringar i lagen om ordning och villkor

indelning, m. m.

sätta mig en utredning avseende cn
översyn. Jag anser emellertid tillfället
just nu vara synnerligen illa valt. Vi
böra vila litet på hanen. Jag ansluter
mig därför till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag beklagar, att jag uttalade
mig så otydligt att herr Falla missförstod
mig till den grad, att han fick den
uppfattningen att jag avsett att kommunindelningens
mening skulle vara
att ändra landskommunernas struktur.
Så har ej varit min tanke. Däremot har
min tanke varit, att det genom att skapa
större och bärkraftigare kommuner
skulle vara möjligt att utan förändring
av kommunindelningen kunna inom
dessa större och bärkraftigare kommuner
jämväl förvalta ett samhälle av annan
struktur än den tidigare rent landskommunala,
att alltså kommunerna
skulle vara det lämpliga kommunorganet
för en bygd av den blandade struktur
jag här antytt och om vars önskvärdhet
jag föreställer mig, att vi här
kanske icke ha så delade meningar.

I mitt förra anförande drog jag fram
ett mycket extremt exempel, som tydligen
var olyckligt valt. Jag nämnde att
jag i lördags hade gjort en resa till Blekinge
och Skåne och därunder erfarit
att fråga hade varit uppe om att Simrishamn
skulle sammanläggas med en
krans av omkringliggande landskommuner,
som sammanlagt hade störrebefolkningssiffra
än staden Simrishamn.
Med den kännedom jag nu råkar
ha om staden Simrishamn och dess
näringsliv och om den omgivande trakten,
sade jag, att jag vågade tro, att det
kunde vara ett alternativ väl värt att
reflektera på. Men detta fall är givetvis
ett extremt fall och var från min
sida icke avsett att uppställas som förebild.
.lag uttryckte mig därvidlag otydligt.

Jag är för övrigt efter herr Fasts an -

för ändring i kommunal och ecklesiastik

förande befriad från att ytterligare replikera
reservanterna. Som herr Fast
antydde, är det ju nämligen så, att det
varken i debatten inom utskottet, i motionerna
eller här riktats eller kunnat
riktas någon anmärkning mot avfattningen
av lagen. Man har nu tolkat vad
jag anfört så som om jag skulle ha sagt,
att lagens tillämpning beror på Kungl.
Maj:ts godtycke. Så är dock icke fallet,
ty 3 § i lagen giver ju objektiva normer
och t. o. in. objektiva normer som,
rätt förstådda, måste te sig ganska bindande
för Kungl. Maj :t. Men vad vill
man då slutligen nå med ändringar i
den riktning som reservanterna påyrka?
Jo, otvivelaktigt att få en starkare
garanti mot indelningsändringar.
Därvidlag — det måste jag säga — står
jag alltjämt principiellt kvar på samma
ståndpunkt som 1919 års indelningslag,
nämligen att det till sist måste
ligga i Kungl. Maj:ts hand att, låt vara
efter objektiva normer, bedöma den
administrativa ändamålsenligheten av
den ena eller andra indelningen. Den
fullmakten kan emellertid icke beskäras,
även om man därmed löper risken
att Kungl. Maj :t kan råka bedöma dessa
saker annorlunda än vad kanske många
i denna kammare göra. Så är det väl
dock över huvud taget med den verkställande
administrativa makten som
enligt regeringsformen tillhör Kungl.
Maj :t.

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Just
de synpunkter, som herr Fast anförde,
kunna ju komma att få rätt oanade
konsekvenser beträffande kommunindelningen,
något som icke alls skymtade,
när denna lag beslöts för några
år sedan, men som nu tycks komma
allt närmare. Detta gör, att det finns
all anledning i världen att icke gå förbi
det tillfälle vi ha i dag att begära eu
ny utredning. I annat fall stå vi en vacker
dag med den nya kommunindel -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1918 fm.

Ändringar i lagen om ordning och villkor
indelning, in. m.

ningen med alla dess konsekvenser. Vi
nödgas t. ex. plocka bort bitar från den
ena kommunen för att lägga till den
andra, liksom vi måste ta bitar från det
ena länet för att lägga till det andra.
Vidare saknas bestämmelser om hur de
av sådana jämkningar berörda kommunerna
skola kunna göra sin vilja
gällande. Uppe hos kammarkollegium
få representanter för kommunerna ödmjukt
tigga ämbetsverket om att få existera.
Jag har en stark känsla av att låter
man gamla kommungränser rubbas
utan att kommunerna få något att säga
till om, då gör man betydligt mera
våld än nöden kräver. Jag blev därför
rädd, när jag hörde herr Fasts anförande,
varav framgick att vi i fortsättningen
nödgas räkna med att än större
omvandlingar kunna genomtrumfas
utan att de berörda kommunerna ha
möjlighet att göra sin vilja gällande.

Den så att säga i mitten stående motionen,
I: 66 och II: 119, är en av de
motioner, som jag tycker bör beaktas,
så att vi icke om några år stå inför
tvånget att omedelbart genomföra förändringar
av kommunernas gränser
utan att det på förhand gjorts någon
utredning om på vad sätt vi skola garantera
kommunerna att de få något
att säga till om.

Herr FALLA: Herr talman! Jag hade
väntat mig att få höra en verklig argumentering
från herr Fasts sida, när
han började sitt anförande med att säga,
att motiven till denna kommunindelningslag
av mig missuppfattats. Herr
Fast framlade emellertid saken så, att
det, för att få fram ett ekonomiskt gott
underlag för kommunernas verksamhet,
var ganska nödvändigt att få ett
ekonomiskt väl differentierat näringsliv
i kommunerna. Ja visst är det önskvärt
med ett väl differentierat näringsliv!
Men ingen har väl sagt, att det tidigare
skulle ansetts olämpligt för en

för ändring i kommunal och ecklesiastik

kommun att ha ett väl differentierat
näringsliv! Ingen lagbestämmelse som
syftar till att förändra denna differentiering
har tillkommit. Beträffande
kommunernas ekonomiska differentiering
har ingen annan ändring skett än
att den nya kommunindelningen sammanfört
små kommuner till större enheter.
Jag förmodar därför att herr
Fast, i ivern att söka argument, konstruerat
fram något för eget behov. Sådant
förekommer ju ofta, men jag tror
icke, att vad herr Fast sålunda anfört
är av någon betydelse i den här debatten.

Nu säger herr Fast att det inte kan
vara nödvändigt att blåsa upp en strid
mellan stad och land i denna fråga.
Jag har alldeles samma uppfattning
som herr F’ast i det avseendet. Jag är
minst lika intresserad av ett gott förhållande
mellan stad och landsbygd
som herr Fast; vi äro fullkomligt överens
på den punkten. Men jag förstår
inte varför detta skulle vara att blåsa
upp en strid mellan stad och land. Jag
tycker att en sådan här utredning, som
vi vilja ha och som jag tror skulle vara
ganska nyttig, kan göras i den allra
största sämja. Den skulle inte behöva
på något sätt störa det goda förhållandet
mellan stad och land, utan jag tror
snarare att den skulle kunna befrämja
ett gott förhållande.

Herr Fast säger vidare att det är för
tidigt att begära en utredning redan
nu. Annars har han ingenting emot en
utredning, men han tycker att tillfället
inte är lämpligt. Han tror att det
skall uppkomma en rad frågor beträffande
justeringar av kommungränser,
när vi fått denna större indelning klar.
Det tror jag också kommer att ske i
åtskilliga fall. Det är emellertid ingenting
som hindrar att sådana justeringar
ske redan nu. Men om vi skulle få några
besvärligare problem sedan kommunindelningen
är slutförd och som vi med
nuvarande lagstiftning ha svårt att

Onsdagen den 28 april 1948 fm. Nr 16.

Ändringar i lagen om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik
indelning, m. m.

klara, då tycker jag liksom en föregående
talare, herr Haeggblom, att det är
all anledning att göra en översyn för
att få fram bestämmelser, vilka möjligen
kunna vara mera tillämpliga för
sådana fall som herr Fast ansåg skulle
komma att bli aktuella i framtiden.

Jag tror att vad som är anfört i motionerna
och vidare i debatten är tillräcklig
motivering för den översyn,
som ju även herr Fast tycker kan vara
bra, ehuru han anser att den kan få
anstå någon tid. Jag tycker emellertid
att det är en mycket lämplig tidpunkt
just nu. Vi veta inte när en sådan utredning
kommer att sättas i gång, vi
veta inte hur långvarig den blir och
när eventuella bestämmelser, som äro
föreslagna, komma att av statsmakterna
lagfästas. Allt detta kommer att fördröja
saken till någon gång i framtiden.
Vi veta alla hur pass långsamt det
brukar gå att få fram frågor av denna
art. Jag tycker därför det vore bra, om
vi hade detta förarbete undangjort när
vi behöva dessa bestämmelser.

Jag tycker som sagt att tidpunkten är
lämplig nu och ber alltså, herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande.

Under detta anförande återtog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr FAST: Herr talman! Jag blev
tydligen i någon mån missförstådd av
herr Falla. När jag talade om differentieringen
och det mål man borde sträva
till, att skapa ekonomiskt bärkraftiga
kommuner, var jag fullt på det klara
med att hur man än strävade fick man,
även med sådana större kommuner,
fram ensidiga kommuner. Det är ingenting
att göra åt den saken, det var jag
fullt medveten om.

Sedan vill jag säga ett par ord i anledning
av vad som yttrades om att det
skulle ligga något skrämmande i vad
jag nämnde, att lagen kunde behöva
tillämpas sedan kommunindelningen

blivit genomförd. Jag hänvisade därvid
till ett yttrande jag fällt i samband med
den debatt, som togs upp från värmlandsbänken.
Det förhåller sig på det
sättet, att nu har man ingenting annat
att göra än att slå ihop två kommuner
med varandra. Men det finns ju samhällen,
där en sjö går nästan rätt igenom
hela kommunen och där man på
ena sidan kan ha flera mils avstånd
fram till centrum. Om den del, som
ligger på ena sidan sjön, lägges till närmaste
kommun, kan man få rimliga avstånd
till centrum och därmed också
skapa väsentligt mycket större samhörighet.

Detta är emellertid ett problem, som
måste lösas genom indelningslagen och
icke genom sammanslagningslagen. Det
var sådana problem jag i detta sammanhang
syftade på. Jag tror inte att
detta är så särskilt skrämmande, ty
dessa problem ligga nog så till, att de
människor som beröras av dem äro
mycket angelägna om att få sina förbindelser
ordnade på smidigaste sätt
och få så nära som möjligt till de kommunala
centra. Jag tror således att
detta inte behöver vara på något sätt
avskräckande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först beträffande
utskottets hemställan under punkten 1)
propositioner dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på
bifall till den av herr Björck m. fl. avgivna
med I) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Norregård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1) av utskottets förevarande
utlåtande nr 21. röstar

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Björck m. fl. avgivna, med

I) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Norregård begärde
emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 71 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
under 1) gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren härefter
vad utskottet under punkterna 2) och
3) hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49
till bidrag till svenska textilforskningsinstitutet
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1947/48

till täckande av vissa kostnader för
Svenska skifferoljebolagets verksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag tror att den fråga som här
föreligger är av den art, att det kan
vara fullt befogat att vid dess behandling
i kammaren foga några reflexioner
till protokollet. Man kan först som sist
säga att i fråga om denna skifferoljeproduktion
har riksdagen fått en bakläxa
av rätt svårartad karaktär.

Vidare får man konstatera att experimentet
en gång påbörjades i krigets
första skede, när allting var så oerhört
ovisst. Men för tre år sedan, i mars
1945, stodo vi inför ett vägskäl i denna
fråga, då det gällde en väsentlig utvidgning
av verket. Den gången hemställde
bränslekommissionen att verket
skulle byggas ut så att det kunde producera
40 000 ton olja om året mera
än förut. Jag anmälde vid detta tillfälle
betänkligheter, och jag framhöll
redan då, att dessa betänkligheter givetvis
inte kunde grundas på något annat
än allmänna överväganden, därför
att man ju inte gärna kunde känna till
tekniska och andra förhållanden i detalj.
Man kunde emellertid redan 1943
konstatera, att det skulle ta drygt ett
år att bygga ut den etappen, och då var
man framme vid 1944. Sedan skulle
man behöva driva detta verk ytterligare
ett år för att få fram dessa 40 000
ton i ökad oljekvantitet, och då var
man framme vid 1945 — det gällde ju
en relativt begränsad produktion till
priset av mycket dyrbara investeringar.

Riksdagen valde då att gå vidare, och
man har sedan fått satsa en hel del
pengar. Här äro nu investerade i rena
kontanter omkring 70 miljoner kronor.
Vidare har Kvarntorp övertagit KinneKleva
till ett pris av 3,2 miljoner —
jag förmodar det var lågt beräknat den
gången. Dessutom har man tillskjutit
ytterligare i det närmaste 1,4 miljoner

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget.

för avvecklingskostnader i Kinne-Kleva,
och så har man förbrukat vissa vinstmedel
som bolaget fått vid försäljning
av olja till försvarsmakten. Jag förmodar
att den vinsten inte heller är någon
affärsmässig vinst utan endast ett överpris
på olja, som är betalat på en annan
huvudtitel. Det är alltså ingenting
annat än ett statsanslag det också. Här
ha alltså nu investerats 75 å 80 miljoner
kronor i företaget, och utav dessa
äro ungefär 55 miljoner avskrivna.

När frågan var uppe 1946, då man
investerade ytterligare 16 miljoner,
framhölls det ifrån bolagsstyrelsen att
med detta nya anslag skulle företagets
finansiering vara säkerställd på längre
sikt; man skulle alltså därmed ha ställt
företaget på fötter. Denna proposition
visar att dessa beräkningar voro alldeles
för optimistiska: företaget kan inte
klara sig.

Nu föreslår Kungl. Maj :t att den utbyggnad,
som beslutades 1946, skall avbrytas
och att man i stället skall göra
en utredning beträffande den fortsatta
utbyggnaden enligt 1946 års riksdagsbeslut.
.lag vet inte om utredningen
även skall innefatta spörsmålet, om verket
över huvud taget skall drivas i fortsättningen
i den omfattning det redan
bar. För att kunna fortsätta driften till
den 1 juli 1949 och svara för de beställningar
som redan äro gjorda för
den andra utbyggnadsetappen beräknas
det att riksdagen skulle behöva anslå
ytterligare 15 miljoner kronor. Därmed
bar man valt det alternativ som bolagsstyrelsen
numrerat såsom alternativ 1.
Om detta alternativ säger bolagsstyrelsen,
att om man väljer det så kan driften
inte upprätthållas utan ytterligare
subventioner i fortsättningen.

Detta är ett skolexempel av rätt
skrämmande art beträffande en statligt
igångsatt ocli fullföljd industriell verksamhet.
Under en period, då vi ha
måst säga nej på grund av brist på arbetskraft,
material och pengar till en
mycket stor mängd mycket nödvändiga

ting, har man fullföljt denna investering.
Men det är ju så, att en folkrepresentation
är tämligen hjälplös i en sådan
här fråga. Flertalet av oss kan
omöjligen ha någon verklig kunskap i
fråga om detaljerna, vi äro helt och
hållet hänvisade till utredningar som
några få personer göra och till rekommendationer,
som ett statsråd fogar
därtill, och sedan kommer fortsättningen,
sådan den nu blir. I det här fallet
blir den föga nöjsam.

Denna proposition innebär att utbyggnaden
skall avbrytas men att driften
skall upprätthållas ännu ett år, och
sedan blir det väl en ny proposition,
där nästa kapitel i följetongen kommer.
Det är kanske inte så mycket att
säga om dagens yrkande. Det enda
man egentligen kan ha lust att fråga om
är hur det ställer sig med den löpande
driften tills vidare i det företag som
redan finns. Täcker produktionen i den
löpande driften de rörliga kostnaderna,
så att man reellt sett inte förlorar mera
pengar på att hålla driften i gång? Om
så inte är fallet, finns god anledning
att fortast möjligt försöka få slut på
driften. Den där utredningen borde väl
heller inte behöva fortgå så värst länge,
ty det föreligger ganska goda skäl, tycker
man, för slutsatser i negativ riktning.

Ifall en omställning i detta fall ändå
blir nödvändig, om man alltså måste
göra slut på det här — det är nu den
förutfattade mening jag har om saken
och hade redan för fem år sedan —
vore naturligtvis det mest rationella
att börja avvecklingen så snart som
möjligt, medan vi ha brist på arbetskraft,
varför omställningssvårigheterna
ur den synpunkten äro mindre än de
måhända komma att bli längre fram.
Ty fortsätter man ett par, tre år till
med ett sådant företag, som man har
drivit trots svårigheter med arbetskraft
och annat, kan det hända att motiveringen
i fortsättningen blir att vi
måste sysselsätta de anställda.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.
Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Herr WARD: Herr talman! Jag'' har
visserligen inte varit i tillfälle att följa
frågans hela gång genom statsutskottet,
men då jag i första avdelningen deltagit
i beredningen av densamma skall jag
be att få säga ett par ord med anledning
av det inlägg som nyss gjordes av herr
Svensson i Ljungskile.

Herr Svensson refererade mycket
grundligt den föreliggande propositionen,
liksom misstänkte han att kammarens
ledamöter inte bemödat sig om att
ta del av vad den innehåller, och det
finns därför inte någon anledning för
mig att nu närmare redogöra för vad
saken egentligen gäller. Man kan väl
säga att vi beträffande denna fråga befinna
oss i ett tvångsläge, att riksdagen
helt enkelt inte kan avslå Kungl. Maj :ts
proposition, därför att bolagets ställning
har blivit sådan att något måste göras.
Frågan är närmast om man skall kunna
tänka sig en fortsatt verksamhet i
Kvarntorp eller om man skall avveckla
verksamheten där. Kungl. Maj:t har ju
beslutat om en utredning, och departementschefen
har tillsatt en kommitté,
som skall försöka penetrera detta mycket
vittutseende problem. Man får väl
förvänta att denna kommitté skall bli
färdig med sitt arbete så snart, att
Kungl. Maj:t kan lägga fram de definitiva
synpunkterna, så att säga, i denna
fråga inom tämligen kort tid.

Herr Svensson i Ljungskile ville beteckna
Kvarntorp som ett skrämmande
exempel på statlig industriell verksamhet.
Jag kan inte erkänna att denna
karakteristik är motiverad. Man bör
nämligen komma ihåg att Kvarntorpsanläggningen
inte startades som en
normal industriell verksamhet utan ingick
som ett led i vår beredskapspolitik
under kriget. Då fanns det ingen
annan part än staten som var hågad att
gripa in ekonomiskt; det fanns ingen
privat företagare som ville göra staten
den tjänsten. Projektet var nödvändigt
att genomföra i syfte att tillföra försvarsmakten
så mycket olja som över

huvud taget var möjligt. Det hela var
alltså en beredskapsåtgärd. Lika naturligt
och självfallet som det är att staten
uppbär försvarsväsendet, lika naturligt
var det att staten också iklädde sig ekonomiska
förpliktelser när det gällde att
utvinna olja.

Man skall för övrigt inte föra över
denna fråga på det politiska planet.
Riksdagen har varit tämligen ense om
att något måste göras under krigsåren
i det hänseende som vi nu berört. Men
skulle herr Svensson i Ljungskile vilja
fortsätta denna debatt om »det skrämmande
exemplet på statlig industriell
verksamhet», skulle jag vilja erinra honom
om att när tvisten stod, huruvida
Kinne-Kleva skulle nedläggas och allt
inrymmas under Kvarntorpsbolaget,
framhöll man ifrån den borgerliga sidan
att just för Kvarntorpsföretaget
fanns det expertis, representerande den
industriella företagsamheten inom det
privata näringslivet, och att man just
däri hade en garanti för att Kvarntorp
skulle lyckas bättre än Kinne-Kleva
någonsin skulle göra.

Riksdagen tog intryck av dessa försäkringar
om att personer, som hade
god insikt i privatekonomisk företagsamhet,
här skulle kunna visa ett kraftprov
och göra en verkligt stor insats.
Tyvärr ha dessa optimistiska spådomar
inte gått i uppfyllelse, utan tvärtom
visade det sig, att dessa personer
med god erfarenhet på den privata företagsamhetens
område råkat missräkna
sig kapitalt, vilket ju är att beklaga.
Men man kanske ändå inte har någon
rättighet att fälla alltför hårda domar,
ty svårigheterna ha uppenbarligen varit
mycket stora. Nu ligger, såsom jag nyss
nämnde, saken så till, att någonting
måste göras för att upprätthålla bolagets
likviditet och ordna vissa andra
förhållanden. Under tiden skall, som
herr Svensson i Ljungskile mycket riktigt
omnämnde, ingen vidare utbyggnad
förekomma. Man har enligt min uppfattning
i dagens läge icke möjlighet att

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Kostnaderna för Svenska skifferoljeaktiebolaget.

diskutera, huruvida det framdeles kan
vara klokare att vidtaga en utbyggnad
av företaget eller endast underhålla det
så, att det kan användas för den händelse
vi på nytt skulle bli nödgade att
ur beredskapssvnpunkt utvinna så
mycket olja som möjligt inom vårt land.
Hur vi än resonera i den saken böra vi
självfallet utgå ifrån, att det sistnämnda
projektet också kommer att kosta staten
mycket pengar. Det kunna vi vara
fullständigt övertygade om. Det kan
tänkas ett annat alternativ, att man helt
enkelt skrotar ner hela verket och icke
vidare tänker på att tillverka olja i vårt
land för försvarsmakten. Men jag vet
icke, om man i nuvarande läge egentligen
allmänt vågar resonera på det
sättet.

I alla händelser, så som saken ligger
till, finnes enligt min och statsutskottets
uppfattning — som sammanfaller med
regeringens — intet annat att göra än
att bevilja detta belopp. Det överraskar
mig icke, att man hesiterar inför den
väldigt stora summan. Det är endast naturligt;
det ha vi säkerligen gjort litet
var. Men i den situation som nu råder
finnes intet annat att göra än att bifalla
den kungl. propositionen.

Jag ber, herr talman, med dessa korta
ord att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Bara ett par ord med anledning
av herr Wards yttrande. Herr Ward
säger, att han kan icke erkänna, att min
karakteristik att det här är ett skrämmande
exempel är riktig, och han
nämnde, att det här dock var en beredskapsliistoria.
Det nämnde ju också jag,
att det från början var detta. Jag sade,
att det är ingenting att säga om att man
från början gjorde experiment. Men redan
1943 föreföll det mig som om detta
experiment vore gjort i tillräcklig omfattning.
När man sedan 1946 beslöt en
utvidgning, var det egentligen icke nå -

gon beredskapshistoria, i varje fall icke
under trycket av aktuella händelser.

Det iir icke alls nödvändigt att föra
över frågan på det politiska planet. Det
kanske är mycket nödvändigare att vi
från vårt politiska plan beakta de ekonomiska
sakerna i sammanhanget. Då
måste vi nog säga, att det är ett skrämmande
exempel, av vilket vi sannerligen
ej kunna hämta någon annan vinst än
möjligen en smula visdom i fortsättningen.
Jag är tveksam om herr Ward
vill hämta ens denna.

Vad sedan gäller Kinne-Kleva nämnde
herr Ward, att de borgerliga voro angelägna
att slå ihop verken. »Det rör mig
inte», sade gubben, när hunden bet honom
i träbenet. Jag röstade för den socialdemokratiska
reservationen, att de
två experimenten skulle gå vart för sig
tills vidare.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Det är naturligtvis
riktigt som utskottets talesman
herr Ward sagt, att denna anläggning
tillkommit såsom en beredskapsåtgärd,
och den utbyggnad, som vi gjorde under
kriget, var det väl icke så värst många
som då vågade gå emot. Huruvida herr
Svensson i Ljungskile gjorde några allvarliga
ansträngningar vet jag ej. Men
under det pågående kriget voro vi
ganska eniga om att utbyggnaden måste
göras för att i någon mån hjälpa oss
ifrån de bekymmer vi hade för att tillgodose
vårt behov av olja.

Erinringarna gälla den utbyggnad,
som skett efter kriget, då enligt min mening
var och en borde inse, att det var
hopplöst att slänga ut en sådan massa
nya miljoner. Jag har både 1946 och
1947 uttryckligen sagt detta. Jag erinrar
mig att jag då fällde ett yttrande, att vi
befunne oss i samma belägenhet som en
spelare gör: när han förlorat insatsen
slänger han fram nya pengar för att
rädda insatsen — men oftast misslyckas
det, liksom i detta fall.

Det som var olyckligt var att vi gingo

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv.

med på denna utbyggnad efter kriget,
vilket givetvis gör den förr eller senare
oundvikliga avvecklingen så mycket
värre. Förr eller senare tvingas vi givetvis
att se sanningen i vitögat och göra
denna avveckling. Vi kunna icke slunga
in nya 16 miljoner och 15 miljoner i det
oändliga. Nu är det dock ett framsteg
så till vida att man även insett detta:
nu skall frågan utredas.

Det är givetvis riktigt som herr Ward
säger, att vi befinna oss i ett tvångsläge:
vi måste anslå 15 miljoner. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att det ej
skall gå därhän, att vi nästa år återigen
skola vara i ett tvångsläge och få slunga
in nya miljoner.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1946/47; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfiskalerna m. fl.:
avlöningar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Avstående av allmänna arvsfondens rätt
till arv.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
66, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående avstående i vissa fall
av allmänna arvsfondens rätt till arv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Rätten till arv efter Karin Svensson
från Delsbo socken och hemmansägaren
Per Erik Stålberg från Hanebo socken.

Kungl. Maj d hade i propositionen
nr 115 (punkterna 17 och 18, s. 28—30)
föreslagit riksdagen medgiva,

dels att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter Karin
Svensson från Delsbo socken måtte avstås
ett belopp av 3 000 kronor till vardera
av Anders Andersson och Sigrid
Eriksson;

dels ock att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter
hemmansägaren Per Erik Stålberg från
Hanebo socken måtte avstås ett belopp
av 2 500 kronor till vardera av Anders
Wiktor Björklin och Johan Ferdinand
Skoglund.

I samband med Kungl. Maj ds ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Näsgård m. fl. (1:282)
och den andra inom andra kammaren
av herr Persson i Norrby m. fl.
(II: 438), vari hemställts, att i vartdera
fallet hela kvarlåtenskapen och ej endast
vissa belopp av densamma skulle
avstås till de personer, som angivits i
Kungl. Maj ds förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:282 och 11:438
medgiva, att av den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter
Karin Svensson från Delsbo socken
måtte avstås 5 000 kronor till vardera
av Anders Andersson och Sigrid Eriksson,

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till nämnda motioner
i vad de ej behandlats under a)
medgiva, att den allmänna arvsfonden
tillfallna kvarlåtenskapen efter hemmansägaren
Per Erik Stålberg från

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv.

Hanebo socken måtte i dess liclhet avstås
till Anders Wiktor Björklin och
Johan Ferdinand Skoglund med hälften
till vardera.

Reservation hade avgivits av herr
Holmström, som ansett, att det med a)
betecknade momentet av utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»a) i anledning av Kungl Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:282 och 11:438 i vad de avse den
allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Karin Svensson från
Delsbo socken medgiva, att denna kvariåtenskap
må i dess helhet avstås till
Anders Andersson och Sigrid Eriksson
med hälften till vardera.»

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman!

Förhållandena beträffande det fall, varom
min reservation rör sig, äro i korthet
följande. Kvarlåtenskapen, som tillfallit
allmänna arvsfonden, utgjorde
18 700 kronor. Kammaradvokatfiskalsämbetet
hade tillstyrkt, att till vardera
av kusinerna skulle avstås ett belopp av
5 000 kronor. Kungl. Maj :t har prutat
ner det till 3 000 kronor vardera. Motionärerna
ha yrkat, att kvarlåtenskapen i
sin helhet skall delas mellan dem som
ha ansökt därom.

Utskottet föreslår i likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet,
att de skola
få 5 000 kronor vardera. I framställningen
ha sökandena framhållit, att den
avlidne sannolikt skulle ha upprättat
testamente till förmån för sina kusiner,
om ej hennes dödsfall inträffat så
oväntat. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
har med hänsyn till att sökandena tillhörde
den avlidnas närmaste släktingar
och att framställningen tillstyrkts av
såväl gode mannen för arvsfonden som
kommunalnämndens ordförande samt
att anledning förelåge till förmodan, att
den avlidna ej velat, att kvarlåtenskapen
skulle tillfalla arvsfonden, förklarat sig

ej vilja motsätta sig bifall till framställningen.
Kammaradvokatfiskalsämbetet
har tillstyrkt, att till vardera avstodes
ett belopp av 5 000 kronor, då de levde
i blygsamma ekonomiska omständigheter
och finge anses ha stått den avlidna
nära.

Utredningen visar, att den avlidnas
två släktingar, varom det nu rör sig, varit
de som stått den avlidna närmast i
livstiden. De ha båda varit grannar till
henne och ofta besökt henne. Mannen
Andersson — den ene kusinen — har
därjämte ofta hjälpt henne med allehanda
sysslor, vedhuggning, murning
o. s. v.

Jag tycker, att det är ganska gnidigt
av staten att ej vilja tillerkänna dessa
två människor arvslotten i dess helhet.
De 4 500 kronor för vardera, som det
gäller, är för staten ett struntbelopp
men för dessa fattiga människor ett belopp
av mycket stor betydelse. En sådan
där gnidighet tycker jag icke är
staten värdig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Innan herr Eriksson i Stockholm
återger utskottets syn på den föreliggande
frågan, känner jag mig föranlåten
att ta till orda med anledning av
herr Holmströms yttrande, att det är
småaktigt av staten att ta ifrån vederbörande
den rätt de ha till dessa pengar.
Jag vill i det avseendet först erinra
därom, att kammaren under punkt
1 :o nyss godkänt Kungl. Maj :ts förslag
om avstående i åtskilliga fall av allmänna
arvsfondens rätt till arv. Detta
visar, att staten ingalunda uppträder
på det sätt herr Holmström här ville
göra gällande, utan att staten tvärtom
tillämpar hithörande bestämmelser med
utomordentlig generositet. Herr Holmström
sade, att kusinerna skola ha dessa
pengar, men jag vill i det avseendet
erinra om att kusins arvsrätt avskaffa -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.
Avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv.

des redan för ett 20-tal år sedan. En
annan omständighet, som bör vara för
herr Holmström väsentlig, är att det
finns fem kusiner, som skulle kunna
göra anspråk på arvet, medan bara två
föreslagits skola bli delaktiga av detsamma.

Jag har ingen anledning säga, att ett
bifall till statsutskottets förslag skulle
innebära någon olycka, tvärtom. Men
jag vill framhålla för kammaren, att
man bör bedöma dessa ärenden så enhetligt
som möjligt. Det förhåller sig
ingalunda så, att man tar några pengar
från människor, som rätteligen skulle
ha dem. Myndigheterna pröva ju, om
det kan anses föreligga ett sådant rättsligt
förhållande, att vederbörande bör
tillerkännas pengarna. I den mån formella
hinder föreligga, överser man
ofta nog med dem, om man nämligen
har klart för sig, att den avlidnes sista
önskan varit, att boets behållning skulle
gå till viss person.

Beträffande det ärende, som här är
föremål för behandling, vill jag —
om man håller på att det skall vara
fråga om en den avlidne närstående
person — framhålla, att det bestritts,
att vederbörande vore att betrakta såsom
närstående. Jag har närmast ansett
beloppet 3 000 kronor vara vad jag
skulle vilja kalla en skälig ersättning
för ett gott grannelag och för gjorda
tjänster. Detta har som sagt varit mitt
motiv, när jag föreslagit 3 000 kronor
till envar av dessa båda kusiner. Utskottet
har föreslagit en höjning av beloppet
till 5 000 kronor. Jag tycker inte
att det är logiskt av utskottet att på
detta sätt gå ifrån Kungl. Maj :ts förslag,
ty detta skulle kunna föranleda justeringar
även på andra punkter. Jag
skulle därför helst se, att kammaren
bifaller Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Frågor om avstående av all -

männa arvsfondens rätt till arv äro ju
spörsmål, som återkomma till riksdagens
behandling varje år. I allmänhet
brukar ju inte Kungl. Maj:ts förslag i
detta avseende föranleda någon större
uppmärksamhet i kamrarna. Statsutskottets
tredje avdelning, som har att
förberedande behandla dessa frågor,
går ju noga igenom handlingarna i
varje särskilt mål och kommer i allmänhet
till samma uppfattning som
Kungl. Maj :t. Därefter presenterar utskottet
ett utlåtande med en omfattande
hemställan av det slag, som vi ha
exempel på här under punkt ko i det
nu föredragna utskottsutlåtandet. Herr
talmannen brukar därvid alltid tillfråga
kammaren: Finner kammaren att
fortsättningen icke behöver uppläsas?
Och sedan kammaren medgivit detta,
klubbas denna omfångsrika hemställan
igenom med ett enda slag.

Emellertid inträffar det då och då,
att någon riksdagsledamot ifrån den
ort, där någon av arvlåtarna levat, väcker
en motion. Så har skett också nu i
år, då några ledamöter på gävleborgsbänken
velat tillvarata sina valmäns
intressen och väckt en motion. Detta
har givit oss i statsutskottet anledning
att ytterligare granska Kungl. Maj:ts
förslag. Vi voro till en början inte särdeles
benägna att gå ifrån Kungl.
Maj:ts förslag, ty vi resonerade ungefär
på samma sätt som föredragande
statsrådet nyss gjorde här, nämligen
att dessa frågor måste behandlas enhetligt
så att man inte genom att göra
avsteg från reglerna gynnar somliga
men samtidigt begår orätt mot andra,
vilka inte haft förmånen att vara bekanta
med kända personer i riksdagskretsar,
som varit i tillfälle att motionera
till förmån för dem. När vi granskade
dessa två punkter, som nu äro föremål
för vår behandling, funno vi att
kammaradvokatfiskalsämbetet i ena fallet,
det under punkt a), tillstyrkt ett
belopp av 5 000 kronor till två personer,
medan propositionen föreslagit

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv.

3 000 kronor. Beträffande punkten b)
hade samma ämbetsmyndighet föreslagit,
att hela beloppet skulle avstås. Vi
på avdelningen resonerade då som så,
att när den myndighet, som har att ur
formell synpunkt granska dessa ärenden,
intagit den angivna ståndpunkten,
borde det inte vara någon större risk
förenad med att utskottet gick på den
linjen. Jag hade väntat mig en enhällig
uppslutning i utskottet kring denna
uppfattning, låt vara att jag visste, att
en av motionärerna satt i utskottet.
Men då så inte blev fallet måste jag
erkänna, att jag kände det som en liten
tagg i hjärtat, och jag tyckte nog, att
det medgivande vi gjort motionärerna
var bortkastat. Det är ej nog att vara
hängd, man skall ock hövlig vara, heter
det. Om en motionär fått den ena
delen av sin motion helt bifallen och
den andra till hälften, tycker jag att
han fått ganska mycket. Detta om den
saken.

Beträffande själva sakfrågan vill jag
framhålla ungefär samma synpunkter
som herr statsrådet framhöll, nämligen
att i de fall, som vi nu tvista om, var
det fem kusiner, som hos Kungl. Maj :t
ansökt om att allmänna arvsfondens
rätt till arvet efter arvlåtaren skulle
överlåtas på dem. Hade deras ansökan
bifallits, hade ju envar av dem inte
fått 5 000 kronor utan ett mindre belopp.
Nu har emellertid Kungl. Maj:t
i enlighet med hittills tillämpade regler
konstaterat, att tre av dessa kusiner
inte kunna anses ha stått arvlåtaren
nära, och dessa tre ha sålunda av
Kungl. Maj :t eliminerats på det sättet
att Kungl. Maj:t förklarat, att för deras
vidkommande hade framställningen
inte föranlett någon åtgärd. De två däremot,
som nu återstå, ha ju av myndigheterna
ansetts ha stått arvlåtaren nära,
och fördenskull liar det föreslagits, att
de skulle få viss del av kvarlåtenskapen.
Jag tycker knappast att det är berättigat
att dessa två skola få dela hela
arvet. De ha ju inte begärt att få mer

än en femtedel var. Att riksdagen då
skulle tillmötesgå dem så mycket att de
skulle få hälften var av hela kvarlåtenskapen
tycker jag vore detsamma som
att vederbörande bleve bönbörda över
hövan. Som frågan ligger till tror jag
därför att det är bäst att kammaren biträder
utskottets förslag, till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr HOLMSTRÖM: Herr talman!

Med anledning av statsrådet Ericssons
erinran om, att utskottet varit generöst
i en hel rad fall, vill jag säga, att jag
tycker att utskottet gärna kunde ha
fortsatt att vara generöst i det här fallet
också. Herr statsrådet sade, att det
finns flera kusiner till den avlidna än
dessa två. Ja, det är alldeles riktigt,
men dessa två ha ju stått den avlidna
nära på det alldeles särskilda sätt, som
jag redogjorde för, i det att de varit
grannar till henne och ofta besökt henne,
varjämte Anders Andersson hjälpt
henne med både det ena och det andra
i hushållet. Det må vara hänt att man
skall iaktta formerna, men det finns
också någonting som heter billighetsskäl,
och sådant brukar riksdagen kunna
ta hänsyn till. Jag anser, att just
av billighetsskäl bör riksdagen bifalla
reservationen.

Utskottsavdelningens ärade ordförande
nämnde något om att motionärerna
voro från det län, där arvlåtaren vistats,
och att de motionerat för att tillgodose
sina valmäns intressen. Jag förmodar
att han fick idéassociationen
valfiske från den långa debatt om
fiskeristyrelsen, som vi nyss hade här.
Men det var nog att fiska i litet grumligt
vatten, ty motionärerna äro i detta
fallet en bondeförbundare, en högerman
och eu socialdemokrat. Det finns
med andra ord ingen möjlighet för oss
tre motionärer att kunna driva något
valfiske med den här motionen. Utskottsavdelningens
ärade ordförande
sade, att vår reservation var honom

Nr .6.

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Interpellation ang. rätt för skoldistrikt att vid införande av det sjunde skolåret
anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde klass, m. m.

liksom en liten tagg i hjärtat. Nej, herr
Eriksson i Stockholm, min ros överlämnar
jag hel och utan taggar. Om
herr Eriksson i Stockholm velat tillstyrka
motionen, skulle jag till honom
ha överräckt flera rosor.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring som föranleddes av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punklen 3.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare in. fl.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av
vissa fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

69, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett underskott
för lutffartsfonden;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag samt
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver
i gällande malmavtal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 74, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 16.

Herr Pettersson i Dahl avlämnade en
av honom in. fl. undertecknad motion
nr 513, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 212, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, in. m.

Denna motion bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. rätt för skoldistrikt
att vid införande av det sjunde skolåret
anställa särskild lärare för en centraliserad
sjunde klass, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra, som anförde:
Herr talman! Från och med ingången
av läsåret 1948—1949 skall det sjunde

Onsdagen den 28 april 1948 fm.

Nr 16.

Interpellation ang. rätt för skoldistrikt att vid införande av det sjunde skolåret
anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde klass, m. m.

skolåret vara genomfört i samtliga
skoldistrikt, som ej av någon anledning
erhållit Kungl. Maj:ts medgivande om
uppskov. Vid planläggningen för det
sjunde skolåret ha skolstyrelser och
skolråd haft att brottas med stora
problem. I synnerhet har detta varit
fallet i skoldistrikt med lägre skolformer.
I många fall har man där ansett,
att en centralisering av undervisningen
under det sjunde skolåret genom att
sammanföra barnen från olika skolor
inom samma skoldistrikt eller från olika
skoldistrikt till en avdelning med
särskild lärare skulle vara den bästa
lösningen. Av olika anledningar har
dock en sådan centralisering visat sig
ogenomförbar i åtskilliga fall. Brist på
lokaler och brist på lärare ha sålunda
hindrat genomförandet i en del fall.
Dessutom synas myndigheterna vara
mycket restriktiva då det gäller förbättringar
av skolväsendet särskilt på
landsbygden i de fall då förbättringarna
medföra ökade kostnader. Det synes
alltså vara nära nog omöjligt att
vinna bifall till centraliseringsåtgärder,
såvida icke dessa medföra vinst för
statsverket exempelvis genom indragning
av lärartjänster. Det vill till och
med synas som om denna senare synpunkt
skulle drivas så långt, att utökandet
av skolpliktstidens längd inte
heller får medföra ökade kostnader för
statsverket då det är fråga om distrikt
med svaga skolformer och relativt litet
barnantal, som önska genomföra en
centralisering under det sjunde skolåret.

Resultatet av detta synes bli att ett
mycket stort antal skoldistrikt bli hänvisade
till att låta undervisningen under
det sjunde skolåret försiggå inom
den nuvarande skolformens ram. Det
innebär att samme lärare i en skola av
B 1-typ får undervisa klasserna 5, 6
och 7 och i en skola av B 2-typ klas -

serna 3, 4, 5, 6 och 7. Vid B 3-formen
blir ju förhållandet ungefär enahanda
vartill kommer olägenheten av att intagning
av elever endast sker vartannat
år, vilken olägenhet ju ytterligare
skarpes genom den förlängda skolplikten.

Vid skoldistriktens förberedelser för
det sjunde skolåret har man i de flesta
fall kunnat konstatera en positiv inställning
till de förbättringar i ungdomens
utbildning, som det sjunde skolåret
bör medföra. Skall emellertid reformen
genomföras på det ovan relaterade
sättet, ställer man sig dock mycket
tveksam till om resultatet kommer
att motivera de kostnader och uppoffringar
som skoldistrikten och föräldrarna
åsamkas. Det torde icke kunna
förnekas att undervisningen i sjunde
klassen blir mindre effektiv och att
värdet av den längre skolgången blir i
hög grad begränsat om vid de lägre
skolformerna samme lärare skall undervisa
ytterligare en klass.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat, att
skolmyndigheterna inte medgivit skoldistrikt
med lägre skolformer rätt att
vid införande av det sjunde skolåret
anställa särskild lärare för en centraliserad
sjunde klass?

Om så är fallet anser statsrådet detta
stå i överensstämmelse med de skolpolitiska
strävandena att förbättra skolväsendet
på landsbygden genom övergång
från lägre till högre skolformer?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

(i — Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 1C>.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Onsdagen den 28 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Försök med visst system för elektrifiering
av avlägsna bygder och gårdar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
75, i anledning av väckt motion om
anvisande av medel för försök med visst
system för elektrifiering av avlägsna
bygder och gårdar.

I en inom andra kammaren av herr
Edberg väckt motion (II: 137) hade
hemställts, att riksdagen måtte anvisa
15 000 kronor för försök med visst i
motionen angivet system för elektrifiering
av mera avlägset belägna bygder
och gårdar.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 137 icke måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EDBERG: Herr talman! Utskottet
har i föreliggande utlåtande avstyrkt
en av mig väckt motion under
hänvisning till vattenfallsstyrelsens remissyttrande.
Jag tror emellertid knappast
att vattenfallsstyrelsen är en sådan
auktoritet, att den kan yttra sig i
frågor som den här förevarande rörande
bygder i Norrland, där det inte
är möjligt att draga elektriska ledningar
och där elektrifiering därför måste ske
på annat sätt.

Jag skall anföra några uppgifter om
en skogsbygd — det finns många trakter
av denna art i Norrland. Det är 50
km till närmaste landsväg, 70 km till
handelsbod och ungefär lika långt till

poststation, det är 150 km till järnväg
och 200 km till närmaste stad. Dessa
uppgifter borde vara fullt tillräckliga
för att kammarens ledamöter skola förstå,
hur förhållandena äro i dessa skogsbygder.

Jag läste i vintras om en företagsam
person i en skogsby, som skaffat sig
en gammal fordbil. Av motorn och ett
kolgasaggregat hade han gjort en elkraftanläggning,
som nu förser byborna
i skogsbygden med elektriskt lyse.

Det framhålles i utlåtandet, att den
Hallanderska metoden för elektrifiering
är ett experiment, men så är inte fallet.
Metoden är fullständigt utexperimenterad,
och uppfinnaren vill nu visa dess
användbarhet. Det är bara att montera
anläggningen, sedan kan man sätta i
gång den. Ingenjör Hallander har begärt
15 000 kronor för att under sakkunnig
kontroll visa att hans metod är
användbar. Utskottet tycks emellertid
se på örena i detta fall, men när det
gäller andra anslag går man ofta med
på miljonrullning. De människor, som
leva i dessa skogsbygder, betala sina utskylder,
men på grund av de dåliga
kommunikationerna ha de inte samma
möjligheter som andra att komma i åtnjutande
av gemensamma anordningar.
Jag förstår mycket väl, att det inte är
lönt att yrka bifall till motionen, men
om kammarens ledamöter skulle få tillfälle
att se, hur folket lever i dessa
skogsbygder och hur små anspråk de
ha, då tror jag ni skulle förstå, att det
är nödvändigt att göra någonting för
att hjälpa dessa bygders befolkning. De
äro inte bortskämda, och de skulle säkerligen
klara sig med små hjälpmedel.
Befolkningen behövs på orterna. Om
människorna skulle flytta från dessa
trakter, skulle helt naturligt skogsavverkningen
avstanna.

Vattenfallsstyrelsen synes tro, att an -

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

Försök med visst system för elektrifiering av avlägsna bygder och gårdar.

läggningen skulle drivas med bensin
eller brännolja, men dessa drivmedel
behövas inte. Man kan använda sådant
trävirke, som finns i skogarna och som
är fullständigt obrukbart för andra ändamål.
När nu ingenjör Kallander begärt
15 000 kronor för att kunna inför
kontrollanter från t. ex. länsstjTelsen
visa, att hans metod är användbar, tycker
jag kammarens ledamöter borde
vara så tillmötesgående, att de möjliggjorde,
att systemet kunde provas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Herr Edberg nämnde i början
av sitt anförande, att man har det svårt
i Norrlands ödebygder. Det kan nog
vara riktigt, men frågan gäller här
huruvida vi skola bevilja ett anslag till
någonting som faktiskt är ett experiment,
nämligen till att pröva en metod,
som enligt den tekniska sakkunskap vi
ha att lita till inte är användbar i angivna
fall. Denna Hallanderska metod
är inte oprövad, såsom herr Edberg
också sade, men just därför vet den
tekniska sakkunskapen, att den inte duger
för det ändamål, som motionären
avsett. Såvitt jag kan förstå har vattenfallsstyrelsen
söndersmulat den tekniska
argumentering, som motionären
anfört, och herr Edberg har inte kommit
med några nya motiv i dag. När
statsutskottets fjärde avdelning behandlade
denna fråga — och det gjorde vi
grundligt — hade vi i första hand att
lita till den sakkunskap, som finns hos
vattenfallsstyrelsen. Ärendet har även
behandlats av elkraftutredningen, och
ej heller där har metoden rönt någon
framgång, såvitt jag vet, men det är
framför allt vattenfallsstyrelsens kraftiga
motivering för avslag i dess remissyttrande,
vilket finnes anfört i utlåtandet,
som föranlett oss att avstyrka motionen,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EDBERG: Herr talman! Den
föregående talaren yttrade, att det här
gäller ett experiment. Det gör det emellertid
inte. Metoden är utexperimenterad,
och det gäller bara att visa, att den
är praktiskt användbar. Uppfinnaren
har lagt ned mycket pengar på saken,
och han vill nu visa statsmakterna, att
systemet går att använda. Att det är
oprövat är helt naturligt — han har
aldrig praktiskt utnyttjat systemet, men
han vill pröva det nu. Vi ha nyss kastat
bort 15 miljoner kronor med glatt
sinne, men när det nu gäller 15 tusen
synas herrarna inte vilja vara med.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, gav herr andre vice talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. m.; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing in. m., såvitt
propositionen hiinvisats till statsutskottet.

84 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 em.

Ersättning till G. I. Lager för skada under militärtjänst.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Ersättning till G. I. Lager för skada
under militärtjänst.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
81, i anledning av väckt motion om
viss ersättning till värnpliktige G. I.
Lager för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ANDERSSON i Hyssna: Herr talman!
I motionen 11:133 har jag hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att
ersättning av statsmedel skall utgå till
värnpliktige Gustaf Ivan Lager för
skada, som denne ådragit sig under
militärtjänstgöring. Statsutskottet har
emellertid enhälligt avstyrkt motionen,
och under sådana förhållanden är det
ju föga troligt att kammaren skall inta
någon annan ståndpunkt. Jag kan emellertid
inte underlåta att ändå säga några
få ord.

Lager inryckte till militärtjänstgöring
den 1 oktober 1943. Fyra dagar senare
råkade han falla av en vagn, och i fallet
mot marken ådrog han sig en ryggskada,
för vilken han under flera månader
vårdades på sjukhus, varefter
han hemförlovades. Med anledning av
olycksfallet erhöll Lager sjukpenning
enligt 1927 års militärersättningsförordning
för tiden från hans hemförlovning,
den 12 januari 1944, och till den
31 juli 1945. Efter sistnämnda dag har
Lager inte erhållit någon ersättning.
Genom beslut den 29 september 1945
förklarade nämligen riksförsäkringsanstalten,
att den inte fann sådant samband
mellan olycksfallet och kvarstående
ryggbesvär föreligga, att ytterligare
ersättning skulle kunna utgå. Lager
anförde först besvär hos försäkringsrådet,
som emellertid icke fann
skäl att göra ändring i det överklagade

beslutet. Därefter anhöll Lager hos
Kungl. Maj:t, att han av billighetsskäl
måtte bli tillerkänd ersättning, men
denna anhållan lämnades utan åtgärd.

De motiv, som legat till grund för
myndigheternas beslut att icke tillerkänna
Lager fortsatt ersättning, synas
ha varit att utredningen visat, att
viss förutsättning för ryggåkomman
skulle ha förefunnits redan före olycksfallet.
Fram till tiden för olycksfallet
har emellertid Lager kunnat försörja
sig och sin familj genom eget arbete,
men efter olycksfallet har han icke kunnat
utöva sitt yrke — han är skräddare
— och sedan ersättningen från
riksförsäkringsanstalten upphört att utgå,
har han därför tvingats anlita fattigvården
för att kunna klara livsuppehället
för sig och sin familj.

Till ledning för myndigheternas ställningstagande
ha legat vissa uttalanden
från olika läkare, men dessa ha haft
skilda uppfattningar om ryggåkommans
samband med olycksfallet. Sålunda säger
överläkaren Risinger i Borås, att
man väl knappast kan helt utesluta
möjligheten att olycksfallet varit i hög
grad bidragande orsak till Lagers invaliditet.

Nu säger statsutskottet, att det icke
funnit tillräckliga skäl föreligga att inta
en annan ståndpunkt än Kungl. Maj:t
har gjort, och det avstyrker därför motionen.
Jag tror emellertid det funnits
skäl att tillstyrka densamma, ty det är
sannolikt att Lager kunnat fortsätta att
arbeta i sitt yrke och försörja sig och
sin familj, om inte olycksfallet under
militärtjänstgöringen hade inträffat. Det
är ett hårt öde, som drabbat denne
man, och det är hårt att han inte skall
kunna erhålla ersättning av statsmedel.
Jag har i min motion hemställt, att riksdagen
måtte besluta, att ersättning av
statsmedel skall utgå till Lager enligt
grunderna för 1927 års militärersättningsförordning,
så länge han är arbetsoförmögen.
Jag förstår mycket väl,
att det inte tjänar någonting till att som

Onsdagen den 28 april 1948 em. Nr 16.

Ersättning till E. S. Nilsson för skada under militärtjänst.

saken nu ligger till yrka bifall till motionen.
Jag skall därför inte ställa något
yrkande, men det är möjligt att frågan
kommer upp på nytt till nästa års
riksdag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Ersättning till E. S. Nilsson för skada
under militärtjänst.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
82, i anledning av väckt motion om ersättning
till textilarbetaren E. S. Nilsson
för skada, ådragen under militärtjänstgöring.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion
II: 184 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att textilarbetaren E. S.
Nilsson i Göteborg måtte tillerkännas
ersättning enligt militärersättningsförordningen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 184 icke måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Föreliggande motion behandlar
ett fall, som i mycket påminner om
det föregående ärendet. Det gäller en
arbetare i Göteborg, som inkallades till
militärtjänstgöring den 16 oktober 1940.
1 mars månad 1941 drabbades han av
en ryggåkomma på grund av att han
förlvft sig på en tung cistern. Han vårdades
först på regementets sjukhus och
sedan på Sahlgrenska sjukhuset mellan
den 13 juni och den 23 juli 1941. Påföljande
dag hemförlovades han. Den 9 januari
1942 inkallades han på nytt till
militärtjänst och drabbades nästan omedelbart
åter av ischias. Genom beslut av
riksförsäkringsanstalten erhöll han sjukpenning
och livränta från den 25 augusti

1941 till den 24 december 1942. Den
23 september 1943 inkallades han återigen
och sattes nu i stenarbete — det
arbete som väl passade allra minst för
en person, som två gånger blivit arbetsoförmögen
på grund av en ryggåkomma.
Det föranledde ett nytt recidiv.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände
honom senare sjukpenning fram
till den 24 februari 1945. Nu har mannen
sökt ersättning även för tiden efter
denna dag. Han har därvid stött sig
på ett läkarintyg av doktor Nils Mobäck,
vilken efter beskrivning av sjukdomen
säger, att de besvär mannen sökt
för otvivelaktigt ha samband med den
åkomma han haft hela tiden sedan 1941.
De subjektiva och objektiva symtomen
motsvara varandra, säger doktor Mobäck,
och mannen är fortfarande oförmögen
att utföra tungt arbete eller arbete
i framåtlutande ställning. Riksförsäkringsanstaltens
läkare, E. O. Severin,
framhåller däremot, att Nilssons
ryggbesvär efter den 24 februari 1945
icke äga samband med hans militärtjänstgöring,
utan måste grundas på
någon åkomma eller något anlag för
åkomma, som han tidigare haft, och
på grund av detta avslogs hans begäran.
Nilsson har överklagat hos försäkringsrådet
och fått avslag där, och han
har sedan vänt sig till Kungl. Maj:t,
och Kungl. Maj:t har förklarat, att man
på grund av stadgandena i militärersättningsförordningen
inte kan bevilja
någon ersättning. I ett handbrev
till Nilsson från vederbörande tjänsteman
i försvarsdepartementet — namnet
kan jag inte läsa, och det kanske
gör detsamma — säges, att regeringen
i en fråga som denna synes hunden av
utlåtande från sakkunskapen, och det
tillägges, att enda utvägen att få till
stånd en ändring i nu fattade beslut
torde vara, om någon riksdagsman
bragte ärendet motionsvägen inför riksdagens
prövning.

Detta är i korthet ärendets gång sådant
det kan inhämtas av handlingarna.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Ersättning till E. S. Nilsson för skada under militärtjänst.

Nilsson förklarar själv, att han inte vet
om något rygglidande före beredskapen,
under det att alltsedan han inkallades
sista gången 1943 han varit oförmögen
till arbete.

Det är givetvis ofrånkomligt att militärersättningsförordningen
icke kan tillgodose
alla de fall, som det i praktiken
blir fråga om. Det går helt enkelt inte
att skriva paragrafer så, att de täcka
uppkommande gränsfall av ömmande
karaktär. Jag var själv med i den lilla
utredning, som föregick beslutet om de
höjda ersättningarna enligt militärersättningsförordningen,
och vi voro inom
denna utredning fullt på det klara med
att de nya bestämmelserna icke kunde
täcka alla fall. Det var bland annat på
grund härav som man förordade anslag
även till kungafonden.

Jag vill inte på något sätt klandra de
myndigheter, som haft hand om ärendet.
De ha säkerligen behandlat saken
på det sätt som de formellt måste göra
efter bästa förstånd och samvete. Men
jag tycker, att när en sådan här sak
kommer inför riksdagen, bör man icke
känna sig så hårt bunden av formella
hänsyn, att man icke kan gå en smula
vid sidan om bestämmelserna och beakta
billighetsskäl och taga mänskliga
hänsyn. Vi ha offrat hundratals miljoner
på att bota krigets skador i andra
länder, och vi skola ju senare i kväll
bevilja en årlig pension av 5 000 kronor
till italienska ministerns änka, ett fall,
där vi icke ha några formella skyldigheter
utan där det är en flott gest emot
ett annat land och dess medborgare.
Jag tycker att vi borde vara en liten
smula generösa, när det gäller människor
som blivit förstörda under vår
egen beredskapstid. Det är dock på det
sättet, att man har inkallat den här
mannen tre gånger, och han har blivit
sjuk varje gång. Under krigets första
tid var man förfärligt envis med att
ständigt på nytt inkalla var och en som
man trodde kunde bära ett gevär eller
över huvud taget göra någonting. Det

är väl ändå svårt att nu efteråt bara förklara,
att den arbetsoförmåga, som han
lider av, icke har något samband med
dessa tre gånger upprepade svårigheter
under beredskapen. Jag tycker det skall
vara svårt att med absolut hundraprocentig
säkerhet säga det. I varje fall
lär man aldrig kunna övertyga honom
själv om det.

Han är uppenbarligen illa ute, och
jag tror inte det gör gott vare sig för
vårt försvar eller för vårt samhällsliv
över huvud taget, om en människa under
ett helt liv skall gå och känna sig
på det sättet orättvist behandlad av
samhället. Det kommer han att känna
även ifall samhället från sin synpunkt
menar sig ha handlat fullt objektivt enligt
lag och förordning. Jag skulle därför,
herr talman, vilja vädja till kammaren
att bevilja honom ersättning.

Jag interpellerade i denna fråga 1944,
och dåvarande försvarsministern erkände,
att det otvivelaktigt hade varit
ett misstag att inkalla honom upprepade
gånger under dessa förhållanden. Nu är
det som det är. Det enda vi kunna göra
är att bevilja honom ersättning enligt
militärersättningsförordningen, och jag
vill som sagt vädja till kammaren att
göra det.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen
nr 184 i andra kammaren.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Då
vi inom utskottet behandlat denna motion
liksom den föregående, som kammaren
nyss beslutat om, ha vi gjort det
så grundligt som det varit oss möjligt.
Vi ha tagit del av samtliga handlingar,
som förelegat i ärendet, och jag vågar
försäkra såväl herr Svensson i Ljungskile
som den föregående motionären,
att vi mycket intresserat undersökt, huruvida
det inte fanns någon möjlighet
att lämna hjälp utan att alltför mycket
bryta emot de principer, som ha tillämpats
på detta område. Men den undersökning,
som vi där gjorde, gav till resul -

Onsdagen den 28 april 1948 em. Nr 16.

Ersättning till E. S. Nilsson för skada under militärtjänst.

tat, att vi icke kunde detta. Det fanns
tämligen klara läkarutlåtanden. Det
fanns därjämte riksförsäkringsanstaltens
mycket bestämda uttalande beträffande
dessa ting, och det har tillsammans
gjort att vi icke ansett oss kunna
tillstyrka bifall till motionerna.

Jag förstår att det i det enskilda fallet
kan kännas ganska hårt för den som
drabbas av olycka, men å andra sidan
tror jag att det spörsmål, som man här
får taga upp, har en väsentligt större
räckvidd. Det finns nämligen åtskilliga
fall av ryggåkommor som behandlats
ungefär på samma sätt som detta fall,
och det förefaller mig därför som om
man borde ha en djupplöjning innan
riksdagen binder sig på grund av en
enskild motion.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När jag hörde herr Anderssons i
Hyssna anförande, där det gällde en
man, som blivit skadad i militärtjänstgöring,
och när jag nu hörde herr
Svensson i Ljungskile redogöra för ett
liknande fall, tycker jag det är hårt
framför allt av statsutskottet att avstyrka
sådana här förslag. Vi skola komma
ihåg, att det gäller familjer, även maka
och barn. Deras försörjare är skadad
under militärtjänstgöring. Jag tycker
det är orätt av riksdagen att avslå dessa
framställningar. Som herr Svensson i
Ljungskile nyss sade komma vi snart
fram till en fråga, där vi låtsas vara väldigt
generösa. Jag kommer att rösta för
herr Svenssons i Ljunglcile motion, men
jag vädjar till herr Andersson i Hyssna,
eftersom han icke ställde något yrkande,
att ånyo taga upp sitt förslag ett annat
år. Jag vädjar även till kammaren att
vara rättvis och hjälpa de familjer, som
kommit i svårigheter.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Som vi sett av handlingarna
stå två läkarutlåtanden emot varandra.

Den ene läkaren säger, att det är otvivelaktigt
samband mellan hans åkomma
och skadan under beredskapen; den
andre läkaren, som visserligen är riksförsäkringsanstaltens
expert, säger motsatsen.

Jag skall inte ställa några anmärkningar
beträffande den formella behandlingen
av ärendet — det kan jag
inte göra — men vad jag menar är, att
riksdagen bör känna sig obunden i ett
sådant här fall och ha möjlighet att taga
mänskliga hänsyn och handla litet mera
generöst. Det har gjorts en så pass stor
uppröjning på detta område efter den
sista höjningen av militärersättningarna
och i samband därmed företagen genomgång
av materialet, att jag tror inte
det kan bli några stora konsekvenser
av ett sådant ståndpunktstagande. Det
är inte så förfärligt många människor
som numera inte fått hjälp. Kungl. Maj :t
har också sagt, att Kungl. Maj :t icke har
formell möjlighet att handla och därför
indirekt hänskjutit saken till riksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, åt! kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 82, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Ersättning av statsmedel till idrottsmän.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
företogs. Därvid avgåvos 76 ja
och 61 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Ersättning av statsmedel till idrottsmän.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av väckt motion om rätt
för idrottsmän, som deltaga i olympiader
och landskamper i fri idrott, att av
statsmedel erhålla ersättning för förlorad
arbetsförtjänst.

I en inom andra kammaren av herrar
Dahlgren och Senander väckt motion
(11:335) hade hemställts, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag måtte föreläggas innevarande
års riksdag av innehåll, att
»staten bör, så länge de nuvarande restriktiva
amatörbestämmelserna bestå,
direkt ersätta de idrottsmän, som deltaga
i olympiader samt landskamper i
fri idrott, vad de förlora i arbetsförtjänst».

Utskottet hemställde, att motionen
11:335 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Vi
ha i en motion framhållit, att av dem
som i sommar skola deltaga i och representera
vårt land i olympiaden flertalet
kommer att rekryteras från arbetarklassen,
d. v. s. kommer att bestå av folk,
som icke har den ekonomi bakom sig,

speciellt då det gäller familjeförsörjare,
att de själva kunna vidkännas dessa
uppoffringar. Vi ha menat, att så länge
man inte kunnat genomföra en ordning,
som innebär att idrottsmännen erhålla
kompensation för de förluster som de
göra, när de tvingas vara borta från
sitt arbete, bör staten träda emellan och
se till att dessa människor, när de representera
vårt land som nation och
därigenom göra god reklam för Sverige,
icke få betala för detta. De som skola
deltaga i en olympiad måste vara ungdomar,
som nedlagt ett mycket intensivt
arbete och som fått avstå från vad
vi i vanlig mening kalla livets goda.
Det är ynglingar och unga kvinnor, som
få offra sin ungdom och sin framtid
och som nu, när de skola deltaga i
dessa tävlingar, faktiskt straffas genom
att icke erhålla kompensation för de
förluster som de tvingas att göra genom
ett sådant deltagande.

Vad som föranlett mig att begära ordet
är den minst sagt kostliga motivering
utskottet här anför för sitt avslagsyrkande.
Utskottet har inte besvärat sig
mycket. På något över en rad avfärdar
man hela motionen på av statskontoret
anförda skäl. Låt oss då titta på dessa
skäl. Statskontoret säger: »Enligt riksidrottsförbundets
allmänna tävlingsbestämmelser
äger idrottsman uppbära
ersättning för bl. a. förlorad arbetsförtjänst
eller kostnad för arbetsvikarie
med verkliga förlusten eller kostnaden,
dock högst 25 kronor per dygn.» Jag
skall inom parentes nämna, att kunde
man genomföra något sådant, hade man
täckt vad vi i motionen ungefär hade
tänkt oss, men så tillägger statskontoret:
»De idrottsliga specialförbunden ha
alltså möjlighet att gottgöra idrottsmän
deras uteblivna arbetsförtjänster under
tävlingar inom landet. Såvitt statskontoret
har sig bekant gälla för de flesta
specialidrotter motsvarande regler vid
deltagande i internationella tävlingar.»

»Såvitt statskontoret har sig bekant»
står det, och på detta bygger utskottet

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr IG.

hela sin motivering. Det är praktiskt
taget detsamma som att inte säga något.
När statskontoret inte kan taga reda på
vad som gäller beträffande internationella
tävlingar — det är ju dem det
är fråga om här — tycker jag det är en
mycket märkvärdig motivering. Det väsentliga
för oss är emellertid inte vad
som står i riksidrottsförbundets bestämmelser.
Det väsentliga för oss är, att
idrottsmän icke få eller rättare sagt icke
fått ersättning. Om detta remissyttrande
till statskontoret eller instanserna kan
innebära en ändring vet jag ingenting
om, och det beaktas inte i utskottsutlåtandet.
Enligt vad jag vet har vid
landskamper i allmän idrott de deltagande
idrottsmännen icke erhållit kompensation.

Med utgångspunkt från detta mena vi
motionärer, att vi icke skola ställa Sveriges
idrottsmän inför att av ekonomiska
skäl tvingas avstå från att deltaga
i olympiader. Vi ha därför sökt anvisa
en väg.

Utskottet har visserligen avstyrkt motionen
med den motivering jag nämnde,
vilken grundar sig på statskontorets yttrande.
Den har i varje fall icke fått mig
att inse, att ett sådant ställningstagande
är riktigt, och därför vidhåller jag det
yrkande som framställts i motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 335.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
kan kanske vara populärt i vissa kretsar
att motionera i detta ärende. Jag
vill dock erinra de ärade motionärerna
om att riksdagen årligen beviljar betydande
belopp till idrottsrörelsen. Det
var icke länge sedan vi beviljade 3’j
miljoner kronor, och i den summan inbegreps
då vad som kunde erfordras
för den svenska olympiadtruppens deltagande
i världsolympiadcn. .lag vill
dessutom erinra motionärerna om alt
det i vårt land lär vara så, att idrottsmän
som mottaga extra betalning vid

Ersättning av statsmedel till idrottsmän.

utövande av idrott riskera att bli diskvalificerade.
Följaktligen tror jag icke,
att man inom idrottsmannakretsar med
större tillfredsställelse hälsat den motion
som framlagts. Den ärade motionären
beklagade, att utskottet använt
endast en rad till att yttra sig över motionen.
Men så vitt jag fattade motionären
rätt, tycktes han ha sett reciten i
utskottets utlåtande, och den är, så vitt
jag kan se, så fyllig, att den på ett
mycket tydligt sätt klargör varför utskottet
intagit den ställning det gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALLARD: Herr talman! I motionen
säges, att idrottsmän som deltaga
i olympiader eller landskamper genom
sitt tävlingsdeltagande utgöra en god
reklam för vårt land. Det vill jag till
alla delar instämma i. Men längre kan
jag icke gå i mitt instämmande med motionärerna.
De bygga upp sin argumentering
på de restriktiva bestämmelser,
som de säga gälla för utbetalning av
ersättning till idrottsmän som deltaga
i tävlingar. Det har roat mig att taga
med till kammaren de senaste bestämmelserna,
som riksidrottsförbundet
fastställt. Det heter där: »Idrottsman
må kunna uppbära ersättning för resor
jämte skäligt traktamente ävensom ersättning
för andra i samband med utövandet
av idrott havda kostnader. Han
må också kunna uppbära ersättning för
förlorad arbetsförtjänst eller kostnad för
vikarie, dock icke med högre belopp
än den verkliga förlusten eller kostnaden
eller det lägre belopp, som vederbörande
specialförbund bestämmer.»
Jag kan icke förstå, att dessa bestämmelser
äro särskilt restriktiva. De iiro
fastställda så sent som under hösten
1947, och jag tycker icke att det är
lämpligt att riksdagen korrigerar bestämmelser,
som en folkrörelse har
beslutat fastställa på ett årsmöte.

Här talar man om att idrottsmännen

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Ersättning av statsmedel till idrottsmän.

offra så mycket. Jag kanske kan hålla
med om detta i viss mån, men man
gör nog icke idrotten någon tjänst med
att föra det resonemanget för långt.
Det finns många pojkar och flickor som
satsa tid och pengar genom regelbundet
idrottande, men jag tror icke att de
betrakta detta som något offer. Idrottsutövandet
i sig självt ger dem ett sådant
utbyte, att de få god behållning
av den tid och de pengar de avsatt för
idrotten. De som ha kommit så långt,
att de få representera i landskamper
och olympiader, anse det säkert icke
som något offer att få vara med och
representera vårt land ute i världen.
Jag vill än en gång säga, att man icke
gör idrotten någon tjänst med att tala
om att det innebär så stora offer för
idrottsmännen att deltaga i dessa tävlingar.

Nu säger herr Dahlgren att idrottsmännen
ej få den ersättning som det
talas om i bestämmelserna. Jag kan med
anledning därav försäkra herr Dahlgren,
att när det gäller den olympiad,
som nu står för dörren, ingen idrottsman,
om han är kvalificerad att deltaga,
skall behöva stanna hemma av ekonomiska
skäl, utan den saken kommer att
ordnas.

Slutligen vill jag påpeka en sak, som
motionärerna tydligen ha förbisett. De
tala endast om idrottsmän som deltaga
i olympiader samt landskamper i fri
idrott. Jag tror icke att motionärerna
tänkt sig för riktigt här. Skulle riksdagen
följa dem, skulle det innebära, att
idrottsmän som representera vårt land
i exempelvis skidåkning, skridskoåkning,
brottning eller någon annan
idrottsgren, som icke kan hänföras till
fri idrott, icke skulle få ersättning, medan
däremot de som representera fri
idrott skulle få sådan. Motionärerna ha
nog icke tänkt över saken riktigt, och
jag har det intrycket, att motionen tillkommit
i största hast.

Idrottsrörelsen är i behov av samhällets
stöd — det har jag tidigare sagt

här i kammaren och det vill jag säga
ännu en gång — men detta stöd kan
man ge på andra vägar än dem som
herr Dahlgren här rekommenderat. Man
kan göra det genom att utöka anslaget
till idrotten och låta idrottsrörelsen
fritt disponera detta. Därav är idrottsrörelsen
bättre betjänt än av sådana
utvägar som dem herr Dahlgren rekommenderar.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
vill säga till herr Allard, att valet, vilken
väg man skall gå för att nå målet,
icke varit något väsentligt för oss. Det
väsentliga är ju att vi få garanti för att
idrottsmän, som deltaga i olympiad,
icke skola behöva göra ekonomisk förlust.
Nu har visserligen herr Allard såsom
enskild ledamot ställt garanti här.
men det hade varit bättre om utskottet
lämnat garantien. Det är detta vi ha
saknat, och det är anledningen till att
vi kritiserat utskottets ställningstagande.

Herr Allard försökte lägga in i mitt
anförande att jag skulle ha menat att
idrottsmännen offra sig. Jag har sagt
— och jag upprepar det — att jag är
medveten om den glädje en idrottsman
känner över att han kan nå de resultat
han syftar till och jag vet att han
ur den synpunkten icke menar att han
gör något offer. Men jag har tillagt —
och det är det väsentliga för mig — att
det icke kan vara rätt att en idrottsman,
som bokstavligt talat offrar sin ungdom
och sina bästa år — ty det gör han,
om han lever en idrottsmans stränga
liv — skall behöva vid tävlingar offra
levebrödet för sin familj därför att han
deltager i tävlingen.

Nu är skillnaden mellan mig och herr
Allard den, att han har kontakt med
riksidrottsförbundets ledning och har
fått goda informationer därifrån, me -

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

dan jag har kontakt med landslagsmännen,
som deltagit i tävlingar och blivit
utsatta för dessa förluster och icke fått
de pengar som det står talat om i stadgar
och bestämmelser att de skola få.
Och jag vill säga till utskottets talesman
med anledning av vad han anförde
om att ett bifall till vår motion skulle
medföra risken att idrottsmän skulle
diskvalificeras: Så tokiga äro väl ändå
icke bestämmelserna, att människor
icke få rätt att taga emot medel som
äro nödvändiga för att uppehålla livet?
Äro bestämmelserna verkligen så tokiga?
Här är det ju icke fråga om annat
än en ersättning, som kompenserar den
förlust vederbörande åsamkas genom
att han är borta från sitt arbete.

Sedan talade utskottets talesman om
de stora belopp, som riksdagen anslår
till idrottsrörelsen. Men han borde erinra
sig en debatt, som hölls för icke
länge sedan och i vilken, vill jag minnas,
också herr Allard deltog. Vi böra
kanske fylla ut vårt vetande i fråga om
idrotten genom att läsa en tidning, som
från och med i år skickas till oss, nämligen
Svensk Idrott. Jag kan rekommendera
herrarna att läsa nr 12 av den.
Ni se där en sammanställning som visar,
att under den senaste tioårsperioden
idrottsmedel till ett belopp av 33
miljoner, som tillförts statskassan, icke
återbördats till idrottsrörelsen. Det är
staten som tjänar på idrotten och icke
tvärtom, även om 3% miljoner äro mycket
pengar vid ett tillfälle.

Jag vill betona att för mig är icke
det väsentliga på vad sätt man ser till
att idrottsmännen kompenseras. Skulle
det vara så, att herr Allards uppfattning
är riktig, att idrottsmännen icke
behöva gå förlustiga någon inkomst under
den tid de deltaga i olympiaden,
ha vi nått det syfte vi avsett i motionen,
även om det skett på andra vägar än
dem vi angivit.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Dahlgren har mer än lovligt stora prc -

Ersättning av statsmedel till idrottsmän.

tentioner, när han begär att statsutskottet
skall garantera de enskilda idrottsmännen
att de icke skola behöva göra
förluster vid utövandet av idrott. Jag
tycker för min personliga del, att den
allmänna deklaration, som här avgivits
av herr Allard, som tillhör riksidrottsförbundets
styrelse, bör tillfredsställa
även herr Dahlgren.

.lag vill dessutom säga, att det här
är fråga om en fri folkrörelse, som
själv inom sin organisation skall bestämma
hur man skall ha det. Riksdagen
skall väl icke stå där med pekpinnen
och ange på vilket sätt denna organisation
skall handlägga sina spörsmål.

Vad mitt uttalande om att idrottsmännen
skulle bli diskvalificerade beträffar,
så tror jag nog att det har fullt
fog för sig. Inom riksidrottsförbundet
är man säkerligen icke övertygad om
att de klara sig från diskvalifikation,
ifall vi skulle bifalla denna motion.

Till slut vill jag erinra herr Dahlgren
om att den debatt, som fördes
förra gången om idrottsanslaget, ingalunda
gällde detta avsnitt utan anslaget
till byggande av idrottsplatser. Den
omständigheten att utskottet då var
restriktivt hade samband med att man
icke räknade med byggnadslov i samma
utsträckning som riksidrottsförbundet
kalkylerat med.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr ALLARD: Herr talman! Herr
Dahlgren talade även nu om att idrottsmännen
offra så mycket. Jag vill ännu
en gång bestrida det. Jag har kanske
tack vare att jag haft kontakt med
idrottsmännen kommit med i riksidrottsförbundets
överstyrelse, och vid
min kontakt med idrottsmännen har jag
inte träffat någon idrottsman, vare sig
stjärnidrottsman eller motionsidrottsman,
som betraktat den tid och de
pengar han lagt ned på idrotten som
något offer. Det bär varit tid som gett

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

gott utbyte och gott resultat. De idrottsmän
som representera vårt land i olympiader
och landskamper betrakta alltid
detta som en ära och inte som en uppoffring,
när de hedras med ett sådant
uppdrag.

När herr Dahlgren säger, att utskottet
borde ha utfärdat de där garantierna,
som han kallar mitt uttalande, att
ingen kommer att hindras att deltaga i
olympiaden på grund av ekonomiska
skäl, får jag ju närmast den tanken, att
det skulle varit lämpligt, att herr Dahlgren
gått till riksidrottsförbundet och
Sveriges olympiska kommitté och frågat
dem, hur det låg till med det i motionen
behandlade spörsmålet. Då hade
herr Dahlgren fått de upplysningar jag
lämnat, och då hade denna motion varit
fullkomligt obehövlig.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
kanske kan vara överflödigt att säga
det, men jag kan tala om för herr
Allard, att jag varit i kontakt med riksidrottsförbundet
men inte fått de uppgifter
herr Allard lämnat. Det är inte
mitt fel. Herr Allard vet, att motionstiden
för mig liksom för alla andra
riksdagsmän utgick i januari. Vid den
tidpunkten fick jag inte besked från
riksidrottsförbundet.

Med anledning av att han återkommer
till resonemanget om att idrottsmännen
inte betrakta det som offer
utan som en ära, när de hedras med
att få deltaga i olympiader och landskamper,
vill jag säga, att jag är enig
med honom på den punkten, men jag
hoppas han är enig med mig om att
det inte går att leva på ära — det fordnas
något annat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna; nr

86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till överstyrelsen för yrkesutbildning; nr

87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7. .

Nykterhetslagstiftningens utformning.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta
motioner angående vissa frågor rörande
nykterhetslagstiftningens utformning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) motionen II: 139 av herr Dickson,
vari hemställts, »dels att riksdagen
måtte hos regeringen begära, att bestämmelser
snarast måtte utfärdas i
syfte att porter och Öl, klass III, i utminuteringshänseende
måtte jämställas
med vin, eller, därest något skäl därför
skulle föreligga, med brännvin, dels
att vederbörande utskott måtte taga
ställning till och upprätta förslag i frågan
om lämpliga beskattningsformer»;

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

2) motionen II: 304 av herrar Molander
och Severin i Stockholm, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande frågan om spirituosamotbokens
avskaffande och i anslutning härtill utfärdandet
av ändrade bestämmelser för
spirituosaförsäljningen till allmänheten»;
samt

3) motionen II: 364 av herr Wiberg
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till innevarande års riksdag
angående upphävande av restriktionerna
i fråga om utskänkning å
restauranger med spriträttigheter».

Utskottet hemställde,

1) att motionen II: 139 av herr Dickson
angående ändring av bestämmelserna
rörande försäljning inom landet av
porter och Öl, klass III, m. m. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att motionen II: 304 av herrar Molander
och Severin i Stockholm angående
ändrade bestämmelser för försäljning
till allmänheten av spritdrycker
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

3) att motionen II: 364 av herr Wiberg
m. fl. angående upphävande av
restriktionerna i fråga om utskänkning
å restauranger med spriträttigheter icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
tänker uteslutande hålla mig till punkten
1), och jag behöver inte säga mycket
om den. Jag tror, att kammarens
ledamöter veta vad det hela rör sig om.
Det är inte någon nykterhetsfråga, utan
det är helt enkelt spörsmålet, om riksdagen
skall ta bort en lagbestämmelse
som flertalet av vårt folk anser vara,
jag skall inte använda för starka ord,
men om jag säger meningslös, så har
jag använt ett mycket svagt ord.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

Läget här i landet är ju beträffande
de båda drycker som det här är fråga
om, starköl och starkporter, det, att
ingen vid full hälsa varande svensk
medborgare kan på lagligt sätt komma
över en sådan dryck. Å andra sidan
kan varje medborgare som har motbok
gå in och köpa hur många flaskor som
helst av starkvin, som är ungefär tre
gånger så starkt som de drycker jag
talar om. Det anses sålunda inte farligt.
Men de andra dryckerna vill man
undanhålla svenska folket. Jag kan tala
med mycket gott samvete i denna fråga,
ty jag tycker själv inte om Öl och dricker
det mycket sällan. För mig är det
uteslutande fråga om en renlighetsåtgärd.

Det har i ett annat sammanhang här
i förmiddags talats om att riksdagen
kan misskrediteras. Jag har fått den
uppfattningen, att jag sitter här — och
jag förmodar också kamraterna här i
riksdagen göra det — för att stifta för
landet goda lagar. Upptäcker man, då
man granskar det gällande lagbeståndet,
att en lag inte är god, utan att
den t. o. m. är av sådan beskaffenhet,
att folk skrattar åt den, anser jag det
vara ens skyldighet och också riksdagens
skyldighet alt så fort som möjligt
försöka få bort en sådan lag. Att behålla
en sådan lag är att misskreditera
riksdagen. Jag tror inte vi riksdagsmän
skola vara för säkra om att folk ute i
landet sätta oss så förtvivlat högt uppe
på en piedestal. Det vore nog lämpligt
för oss att ibland läsa H. C. Andersons
berättelse om kejsarens nya kläder.
Där finns åtskilligt av lärdomar att
hämta även för oss.

Slutsumman av vad jag ville säga är,
att ha vi en dålig lag, skola vi genast
ta bort den. Och ha vi en dålig lag,
som folk dessutom skrattar åt, är det
dubbel anledning att avskaffa den. .lag
skall i detta förberedande stadium av
debatten inte säga mer — det tror jag
är överflödigt — utan her att få yrka
bifall till min motion, vilket torde be -

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

tyda återremiss till bevillningsutskottet,
så att utskottet kan ta ställning till de
beskattningsfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål som måste upptagas
till prövning, därest motionen bifalles.

Herr WIBERG: Herr talman! Jämte
några andra av kammarens ledamöter
bar jag tillåtit mig väcka en motion
om en skrivelse till Kungl. Maj:t om
upphävande av restriktionerna beträffande
utskänkning av sprit på restauranger.
Vi ha förmenat, att den nu gällande
ordningen är så uppenbart felaktig,
att man inte skulle behöva avvakta
1944 års nykterhetskommittés betänkande,
vilket ju så småningom kommer.
Men bevillningsutskottet har en
annan mening. Utskottet har hänvisat
till att riksdagen sannolikt redan år
1950 torde få tillfälle att ta ställning till
spritlagstiftningsfrågan i hela dess vidd
och har menat, att man under sådana
förhållanden inte borde lösrycka någon
särskild fråga. Om nu bevillningsutskottets
uppfattning delas av riksdagen, så
blir följden bl. a., att den s. k. restriktionsrätten
får fortsätta sin ganska
tröstlösa vandring mellan restaurangköket
och matsalsborden ytterligare åtminstone
två år.

Jag vågar för min del hävda den
uppfattningen att den omständigheten,
att man har tillsatt en kommitté för att
utreda en mycket invecklad fråga, inte
bör föranleda att man skall känna sig
förhindrad att under mellantiden ta
ställning till specialspörsmål, beträffande
vilka man inte gärna kan ha
några delade meningar. Jag vill också
erinra om att finansministern i sina
direktiv till 1944 års nykterhetskommitté
framhöll, att tillsättandet av kommittén
ingalunda borde hindra förändringar
å specialområden under den tid
kommittén arbetade. Jag tror sålunda,
herr talman, det vara befogat att bifalla
den tidigare berörda motionen.

Nykterhetskommittén har nu arbetat

under flera år. Jag är väl medveten om
att det är en stor, omfattande och betydelsefull
uppgift som kommittén fått
sig förelagd. Men ett faktum är, att varken
vi eller svenska folket i gemen
egentligen ha någon uppfattning om hur
långt kommittén har kommit. Hade
statsrådet Danielson, som numera är
ordförande i kommittén, varit närvarande,
skulle jag också gärna till honom
ha velat rikta en fråga, om han
ansåge sig vara i tillfälle att lämna
riksdagen några meddelanden beträffande
kommitténs hittillsvarande arbete
och de resultat som till äventyrs hittills
kunde ha uppnåtts. Jag tänker då
på sådana spörsmål som om den grundläggande
utredningen vore verkställd,
om det material kommittén önskade få
tillgång till hade kunnat frambringas,
om man inom kommittén ännu hade
tagit ställning till sådana principspörsmål
som exempelvis motbokens vara
eller icke vara, som bibehållande av
utskänkningsrestriktionerna i nuvarande
form eller införande av någon annan
ordning och många andra spörsmål.
Nu är ju regeringsbänken i kväll tom,
och jag får väl därför nöja mig med
att uttrycka den förhoppningen, att
kommittéordföranden vid ett annat tillfälle
inom, som jag hoppas, ganska
nära framtid skall finna möjlighet att
lämna upplysningar beträffande några
av de problem jag nu berört. Jag är
fullt förvissad om att dessa upplysningar
skulle mottagas med mycket
stort intresse, eftersom vi alla veta, att
det gäller angelägenheter som erfarenhetsmässigt
i allra högsta grad bruka
befinna sig i brännpunkten för svenska
folkets intressen.

Jag ber, herr talman, med dessa korta
ord att få hemställa om bifall till den
av mig framförda motionen nr 364.

Herr MOLANDER: Herr talman! De
som gjort sig besväret att läsa motionen
nr 304 rörande motbokens avskaf -

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

fande torde mycket snart ha kunnat
förstå, att denna motion innebär ingenting
annat än ett förslag om rationalisering
på spritbyråkatiens område. Motionen
syftar inte till någonting annat
än att man skulle ta bort motboken
som distributionsteknisk detalj, att den
alltså skulle försvinna i sin nuvarande
form. Motionärerna mena därmed ingalunda,
att vi i något avseende skulle
rubba den nuvarande nykterhetskontrollen.
Jag är alldeles särskilt angelägen
om att understryka det, tv jag bar
hört, att det rått missförstånd på den
punkten.

Jag har genom organ som jag haft
till förfogande gjort en liten undersökning
om det inte skulle vara möjligt
att med bibehållande av den nykterhetskontroll
som existerar ta bort motboken,
så att man ändå skulle kunna
på sitt inköpsställe tillhandla sig den
spirituösa som lagen medger. Det har
visat sig, såvitt jag har kunnat utröna,
att med den nuvarande apparaturen
och den idrustning som finns inom utminuteringsställena
en sådan förenkling
bör vara möjlig. Man torde med
användande av det primärregister, som
finns vid utminuteringsställena, kunna
helt slopa motboken.

Jag har också genom de kontakter
jag haft med dem, som praktiskt ha
att syssla med dessa frågor, fått klart
för mig, att när motboken infördes, var
det ingalunda i den avsikten, att man
skulle få någon praktisk genväg att
handlägga distributionen av spirituösa,
utan införandet grundar sig mera på
den kontroll som man ansåg vara av
behovet påkallad. Det är sålunda enligt
min mening uppenbart, att motboken
har dröjt sig kvar långt utöver den tid,
då den har ansetts fylla någon funktion
i kontrollavseende, och denna kontroll
kan som sagt, efter vad jag kan förstå,
mycket väl verkställas utan motbok.

Därför är jag en smula förvånad över
att utskottet inte funnit anledning att gå
på vår linje att bryta ut den här detaljen

Nykterhetslagstiftningens utformning.

ur 1944 års nykterhetskommittés uppgifter.
Denna kommitté förefaller mig
ändå att vara mycket arbetsbetungad
och att ha mycket omfattande problem
att behandla. Jag måste bekänna, att
det förefaller mig som om det skulle
vara synnerligen rationellt att bryta ut
denna detalj, som egentligen endast har
med distributionen och inte alls med
nykterhetskontrollen att göra, och behandla
den för sig. Därigenom skulle
man också enligt min mening utan tvivel
göra det en smula lättare för den
år 1944 tillsatta nykterhetskommittén.
Den har ju nu arbetat i tre år — mer
än tre år kanske det är — och vi se
ju ännu inte så mycket annat resultat
av det arbetet än att man säger, att
man någon gång under år 1949 måhända
kan få se något resultat. Jag förstår
det mycket väl, ty det är ju som
sagt väldigt stora områden som denna
kommitté får lov att plöja igenom inom
den där grenen för att komma till
något resultat.

Jag har, herr talman, således menat,
att då motionen praktiskt taget endast
tar sikte på att rationalisera en detalj
i det nuvarande systemet med bibehållande
alltjämt av kontrollen oförändrad,
det skulle vara kammaren obetaget
att redan i dag ta ställning till ett
sådant utbrytande av denna detalj, och
det är med anledning därav som jag
ber att få yrka bifall till motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det är ju alltid glädjande, att man visar
intresse för de ting som riksdagen beslutat
skola utredas, men jag skulle vilja
fästa samtliga motionärers uppmärksamhet
på alla de många reservationer
emot att utredningen skulle gå för fort,
som gjordes från riksdagens sida, när
riksdagen 1943 fattade beslut om utredningen.
Man ville framför allt, och det
var kanske icke minst herr Dicksons
meningsfränder som framförde det kravet,
ha fastslagen nödvändigheten av

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

att utredningen borde omfatta normala
år efter kriget. Jag måste säga, att utredningen
inte kan efterkomma de den
gången uttalade förhoppningarna, tv
det skulle, såvitt jag förstår, innebära
ett sådant dröjsmål, att kommittén inte
skulle kunna framlägga något förslag
under den period som nu kan överskådas.
Det förhåller sig på det sättet, herrar
motionärer, att alla de ting, som
motionerna avse, ha diskuterats och undersökts
av 1944 års nykterhetskommitté.
Några definitiva beslut äro inte
fattade, men utredningsmaterialet är av
den omfattningen, att det endast återstår
en viss bearbetning av detsamma,
som enligt kommitténs egen uppfattning,
såsom angivits av bevillningsutskottet
i dess utlåtande, bör kunna leda
fram till att ett slutligt förslag skulle
kunna framläggas någon gång under
förra delen av 1949.

Det är mycket lätt att, som herr Molander,
den senaste talaren, sade, yrka
bifall till hans motion, som innebär, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära
en utredning om motbokens avskaffande,
när man ju inte behöver vara
alltför noggrann i att följa dessa företeelser
för att veta, att den undersökningen
är verkställd medelst av riksdagen
i fjol och i år anvisade medel
och att det bara är bearbetningen som
återstår. Den saken är således de facto
klarlagd. Materialet är insamlat. Vad
som återstår är bearbetningen och att
draga konsekvenserna av vad som framkommer
genom bearbetningen. Att i ett
sådant läge, när detta alltså är klart,
riksdagen skulle skriva till Kungl. Maj:t
och hegära, att denna undersökning
skall verkställas, måste ju förefalla oss
alla en liten smula egendomligt.

Det förhåller sig ungefär på samma
sätt med de synpunkter som framhållas
i herr Wibergs motion. Herr Wiberg
gör kanske saken en liten smula för lätt
för sig, då han säger, att alla ju äro
eniga på den punkten. Så långt min
erfarenhet sträcker sig finns det knap -

past något område, där man tvistat så
mycket som i fråga om spritutskänkningen.
Jag spörjer mig, om man kan
bryta loss den frågan ur hela problemet
med utminuteringen. När nu svenska
folket, såsom herr Wiberg säger, med
intresse följer dessa ting, så frågar jag
mig om det verkligen är utskänkningsspörsmålet
som tilldrar sig det största
intresset hos svenska folket, eller om
det är utminuteringssystemet. Jag tror
det är det sistnämnda, som tilldrar sig
det utan jämförelse största intresset.
Men utminuteringen och utskänkningen
hänga oupplösligt samman med varandra.

Det har gissats och pratats mycket
om vad som åstadkommits på detta område.
Jag minns att för ungefär ett år
sedan gick det genom den svenska pressen,
på grund av en indiskretion av en
ledamot, ett meddelande att nu var hela
frågan klar. Man var således på det
klara med vad som skulle följa. Det
var bara det lilla felet att kommittén
över huvud taget aldrig hade ställts inför
ett ståndpunktstagande. Pressen
hade alltså bara gissat för att kunna
meddela svenska folket en nyhet.

Den som sysslat med föreliggande
problem vet dock fuller väl, att såväl
utminuteringen som utskänkningen —
liksom också frågan om det Dicksonska
ölet av klass III — i realiteten endast
är olika sidor av samma sak. De hänga
samman. Man kan inte gå ikring någon
av dessa frågor, när man letar sig fram
till lösningen på föreliggande problemkomplex.

Jag skall inte gå i herr Wibergs fälla
och i detta sammanhang svara på några
frågor. Det är ju inte vanligt att man
innan betänkandet föreligger färdigt talar
om att en viss detalj är avklarad.
De frågande få väl försöka lugna sig
en liten smula. Jag vill bara konstatera,
att det förefaller mig som om den nu
sittande kommittén hade svenska folkets
stora intresse för denna sak fullt
klart för sig. Men den har samtidigt

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

också klart för sig att utgångspunkten
för det system, som vi för närvarande
ha i vårt land, var ett förbudshot, som
inte längre existerar. Utav detta kan
måhända gissningsvägen några slutsatser
dragas.

Jag kanske får säga till herr Dickson
att det skulle glädja mig oerhört — och
jag tror att flera av kommitténs ledamöter
där dela min uppfattning — om
vi kunde gå fram efter en linje, där
man i stället för att kontrollera 100 %
av svenska folket i dess förhållande till
spriten endast kontrollerade de kanske
10 %, som behöva kontrolleras. Det är
möjligt att vi kunna komma fram till
ett sådant resultat, men det är också
möjligt att vi inte kunna det. Det är
möjligt att nu sittande kommitté kan
komma dithän, men det är också möjligt
att riksdagen inte vill gå de vägarna.
Jag tror att hela detta problem
är så stort, omfattande och betydelsefullt
för såväl individen som samhället,
att det är rimligt att det får genomprövas
och behandlas i ett sammanhang.
Det som man här vill nå fram
till — jag hoppas att både herr Wiberg
och herr Dickson därvidlag ha samma
mål som jag — är en reform, som gör
det möjligt att arbeta efter linjer, vilka
äro till gagn för den allmänna nykterheten
i samhället, och som gör att man
i det arbetet inte behöver använda större
våld mot individen än vad läget
oundgängligen kräver.

Herr Dickson får ursäkta att jag ser
på hans motion på samma sätt som på
de båda andra, som väckts i denna
fråga. Den hör ohjälpligt samman med
problemkomplexet. Om vi förutsätta att
den nya reformen på detta område blir
av annan karaktär än det nuvarande
systemet, så kommer ju herr Dicksons
förslag om att porter och Öl av klass
III måtte jämställas med vin och försäljas
på systembolagen att liksom
hänga i luften. Man skall i detta sammanhang
inte heller glömma bort att
herr Dicksons motion inte bara berör

1 — Andra kammarens protokoll /.94S.

Nykter hetslagstiftningens utformning.

ett utminuterings- utan också ett utskänkningsproblem.
Man kan naturligtvis
säga att en flaska porter eller en
klass III av pilsner- eller lagertyp inte
är farligare än en flaska vin, men den
saken bör man väl inte diskutera i detta
sammanhang. I fråga om alkoholstyrka
är det inte stor skillnad, men man måste
ta i betraktande under vilka former de
olika dryckerna konsumeras. Om folk
skulle få dricka Öl av klass III på alla
våra pilsnerkaféer, så bleve det självfallet
en konsumtion av annan art, än
om människor exempelvis dricka vin
vid ett festligt dukat bord. I vårt land
dricker man inte vin på samma sätt
som man dricker Öl på ölkaféerna.

Enligt bevillningsutskottets mening
kan man inte bryta ut den ena eller
andra detaljfrågan ur hela problemkomplexet.
Man måste ta det hela i ett
sammanhang.

Vad så arbetstakten inom kommittén
beträffar vill jag säga, att ännu kan man
inte förebrå den sittande kommittén för
att ha slösat med arbetstiden. Och, herr
Wiberg, alltsedan ordförandeskiftet i
kommittén har arbetstakten där varit
en helt annan än vad den var dessförinnan.

Om man verkligen tänker igenom vad
motionärerna här syfta till, kan man
inte komma till något annat resultat än
det som bevillningsutskottet kommit
till. Man får väl på motionärhåll slå
sig till ro ännu någon tid. När vi ha
levat under restriktionerna i 30 år, så
kunna vi väl orka med ett eller annat
år till.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Jag börjar förstå herr Olsson i
Gävle nu, och jag tror att han har råkat
ut för ett gruvligt misstag, när han
talar om att föreliggande fråga skulle
röra sig om utskänkningen. Det har

Nr 1C>.

Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

aldrig någonsin föresvävat mig, herr Olsson,
att man på restaurangerna skulle
dricka dessa förfärliga drycker, utan
jag har endast velat öppna en liten möjlighet
— gärna för ett högt pris, har
jag sagt — för en person, som kanske
någon enda gång under året vill komma
över en flaska Öl av här ifrågavarande
slag.

Jag har svårt att över huvud taget
tänka mig någonting, som inte herr Olsson
i Gävle med sin utomordentliga
talekonst skulle kunna övertala mig till.
Men jag kan inte få i mitt huvud att
han har rätt, när han säger, att man
inte kan skilja ifrån denna lilla detalj
ur nykterhetskommitténs stora problemkomplex.
Jag får här något litet visionen
av en ruvande höna, som ligger och
vaktar på sina ägg. Även om man talar
om för hönan att meningen bara är att
ta ett av äggen och låta kycklingen
kläckas ut för sig, så vill hönan ändå
inte släppa ägget ifrån sig. När denna
fråga förra året debatterades här i kammaren,
sade jag, att om riksdagen går
med på det, så skall jag åtaga mig att
personligen lösa problemet på 25 minuter,
och det upprepar jag nu. Jag tror
inte, herr Olsson i Gävle, att det är så
krångligt. Får man bara tillstånd, så är
det mycket lätt att sedan omsätta det
hela i praktiken.

Jag skall låta saken bero med detta.
Det vore dock av stort intresse om jag
kunde få höra herr Olssons i Gävle mening
om just denna fråga. Och så vill jag
inte ha mitt önskemål härvidlag inblandat
i de andra motionerna, utan jag ber
kammarens ledamöter att se på min
motion mot bakgrunden av de båda
andra. Vid en sådan jämförelse inser
man genast hur obetydlig och ofarlig
min motion är.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag tillät mig för ett år
sedan säga till herr Dickson att jag
hade en viss respekt för honom, och
när han nu tror sig om att kunna lösa

här föreliggande problem på 25 minuter,
så måste antingen Kungl. Maj :t ha
gått förlustig en oerhört skicklig utredningsman
eller också måste det finnas
någon särskild anledning varför herr
Dickson ställts utanför hela denna utredning.

Låt mig sedan säga, att om också
herr Dickson hade aldrig så goda utgångspunkter,
så tvivlar jag ändå på
att han skulle kunna hålla en högt
skattebelagd vara fullständigt inom sin
räjong. Herr Dickson, vi ha upplevt alldeles
för mycket för att tro på det. Om
människor få möjlighet att dricka Öl av
klass III genom att köpa det på systembolagen,
så finns det ingen riksdag i
detta land, som efter några år kan motstå
det tryck, som uppkommer då folket
ute i landet frågar sig varför i all
världen man inte får dricka ölet, när
man får köpa det. Och då är utskänkningsproblemet
där ögonblickligen! Hur
mycket herr Dickson än från början
tänkt göra detta till ett utminuteringsproblem
får han ändå genast som ett
brev på posten också utskänkningsproblemet
på halsen, detta må sedan strida
mot hans principer aldrig så mycket.
Det finns mycket starka krafter upplagrade
när det gäller sprit och Öl, och
dem tror jag att ingen av oss, vilken
sida vi än tillhöra, har någon möjlighet
att stå emot. Därför måste alla hithörande
frågor lösas i ett sammanhang.
Jag har inte sagt att porter och Öl, klass
III, inte skola bli tillgängliga, men jag
har sagt att problemet skall ses i hela
dess vidd och att man således skall ha
klart för sig vad man i olika avseenden
företar sig.

Herr WIBERG (kort genmäle): Herr
talman! Kärnan i herr Olssons i Gävle
anförande var att det inte kan anses
lämpligt att vidtaga partiella reformer
på detta område, utan att man får avvakta
kommitténs slutbetänkande för att
lösa samtliga problem i ett sammanhang.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

Jag må säga att man får uppleva
många överraskningar i livet. Jag tror
detta är första gången som jag hört
herr Olsson i Gävle uttala en ytterst deciderad
mening, som väsentligt skiljer
sig från finansministerns. Finansministern
har i sina direktiv uttalat den
konträra uppfattningen mot herr Olssons.
Nu må jag dock medge att det inte
heller är ofta som finansministerns och
mina åsikter överensstämma, och jag
noterar för en gångs skull som en angenäm
överraskning att identitet i detta
fall föreligger. För min del menar jag
alltså att finansministerns uppfattning''
i detta avseende är riktig. Frågan är
sålunda om riksdagen nu skall rösta
med finansministern eller med herr
Olsson.

Herr DICKSON (kort genmäle) : Herr
talman! Herr Olsson i Gävle talade om
mina presumtiva framstående egenskaper
som utredningsman, men jag tror
inte alls på dem. För mig är här föreliggande
fråga icke ett utrednings- utan
ett handlingsproblem. Det kan nämligen
ofta vara bättre att handla än att utreda.
— När vi för en tid sedan beviljade
75 000 kronor till nykterhetskommitténs
fortsatta arbete fingo vi veta,
att kommitténs verksamhet skulle sväva
ut ganska långt. Man skulle bl. a. undersöka
alkoholkonsumtionen i utlandet.
Jag måste säga att jag har mycket svårt
att förstå hur kännedomen om dryckesvanorna
i Portugal och Danmark o. s. v.
kunna inverka på vårt ställningstagande
till här ifrågavarande ölproblem. Jag
tror fullt och fast att den frågan går
att draga loss ur det stora komplexet.
Detta är inte någon prestigesak för mig,
herr Olsson i Gävle, utan jag vill bara
komma åt en idiotisk lag. Sådana lagar
skola vi inte ha. De misskreditera både
riksdagen och de personer, som en gång
stiftade dem.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! 1944 års nykterhetskom -

Nykterhetslagstiftningens utformning.

mitté har verkligen avgivit några delförslag,
vilka emellertid icke föranlett
någon åtgärd från Kungl. Maj ds sida.
Och finansministern må ha haft aldrig
så goda avsikter när han sade att detta
problemkomplex kan delas upp, men
när det sedan blir klart att problemen
hänga samman och icke kunna delas
upp, så kan jag inte tänka mig att vare
sig herr Wiberg eller finansministern
bara för uppdelningens skull vilja deklarera
att de inte bry sig om vilket.

Nu skall jag inte fortsätta debatten
med herr Dickson längre. Han är beredd
att handla utan underlag, men
detta har alltid visat sig vara mycket
farligt, och större män än han ha brutit
nacken, när de försökt tillämpa sådana
metoder.

Herr Dickson sade i sitt första anförande
att vår nuvarande nykterhetslagstiftning
i här berörda hänseende var
meningslös, och nu senast utsträckte
han sitt omdöme och sade att den var
idiotisk. Men hur har lagen då tillkommit?
Om jag inte minns fel var riksdagsbeslutet
om försäljning av klass III
på sin tid — det fattades någon gång
på 1920-talet -— tämligen enhälligt. Det
måste således ha varit en idiotisk riksdag
som fattade det beslutet. Jag tycker
verkligen, herr Dickson, att man bör
vara en liten smula försiktig i sina uttalanden.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag skall inte ingå i någon polemik
med min ärade vän herr Dickson.
Men jag fruktar, att han sett en smula
generaliserande på den frågeställning
det närmast gäller. Jag tror, att han
identifierat sin egen uppfattning med
uppfattningen hos en mycket väsentlig
del av svenska folket. Det kanske är
riktigt, men det kan också förhålla sig
på motsatt sätt. F''ör egen del blev jag
litet överraskad av hans argumentering,
då han förklarade att han för sin del
inte hade varit siirskilt intresserad av

100 Nr 16.

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nykterhetslagstiftningens utformning.

klass III. Han tyckte inte om denna
dryck och drack den mycket sällan. Jag
tror honom naturligtvis, men jag tror
också att detta är förhållandet med
ganska vidsträckta befolkningsgrupper
här i landet. Vi ha här att göra med ett
komplicerat problem, som inte kan lösas
i en handvändning — åtminstone
inte på de 25 minuter, som herr Dickson
ifrågasatte.

Jag skulle i övrigt vilja anlägga några
principiella synpunkter på denna fråga.
Jag kan ansluta mig till vad bevillningsutskottets
ordförande har anfört men
vill därtill göra några kompletterande
reflexioner. Jag förstår väl den otålighet,
som på åtskilliga håll lagts i dagen
inför det arbete, som bedrives inom
1944 års nykterhetskommitté. Man tycker,
att den arbetat tillräckligt länge
och menar, att nu bör den snart kunna
komma fram med ett resultat av sina
överväganden. Allt detta kan man förstå.
Men det finns dock vissa omständigheter,
som kunna förklara denna relativt
långsamma arbetstakt inom kommittén.
Först och främst kan kommittén
inte spränga de direktiv, som departementschefen
utfärdade när kommittén
tillsattes. Jag har dessa direktiv framför
mig. Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp dem. Jag vill endast
säga, att dessa direktiv äro av en vid
omfattning. Kommittén måste ju, därest
den skall fylla sitt värv, i någon mån
taga hänsyn till de riktlinjer, som äro
uppdragna för dess verksamhet.

Härtill kommer emellertid en omständighet,
som herr Olsson i Gävle antydde,
nämligen vissa personella förhållanden,
som ha varit för handen
inom nykterhetskommittén och som tyvärr
ha fördröjt dess arbete ganska
mycket. Under dess nye ordförande har
emellertid en annan arbetstakt kommit
till synes. Jag tror jag kan försäkra
kammaren att man på alla håll inom
denna kommitté nu är besjälad av en
mycket stark åstundan att, så snart det
är möjligt, komma fram till ett resultat,

som kan avlämnas till uppdragsgivaren
och sedermera bli föremål för det omfattande
remissförfarande, varmed man
naturligtvis måste räkna. Man har inom
kommittén — och detta är ju antytt i
bevillningsutskottets utlåtande — gått
ut ifrån, att man under första halvåret
1949 skulle kunna nå fram till ett resultat.
Därest den departementschef, som
då har att taga ståndpunkt till dessa
ting, anser sig kunna i väsentliga drag
ansluta sig till vad kommittén framfört,
skulle 1950 års riksdag bli i tillfälle att
fatta beslut i denna fråga.

Att jag för min del inte har velat vara
med om att inom kommittén alltför
mycket forcera arbetet har i huvudsak
berott på några omständigheter, som
jag nu i korthet skall antyda. Jag vet
inte hur många av kammarens ledamöter,
som erinra sig den tidigare nykterhetskommittén
och det arbetsresultat
den redovisade. Det innebär enligt min
mening ingen överdrift att karakterisera
detta arbetsresultat såsom ett veritabelt
lapptäcke och ingenting annat.
Jag har inte dess betänkande till hands.
Men, om jag inte minns fel, bestod
denna kommittés utlåtande väsentligen
av ett komplex av ungefär ett dussin
reservationer. I varje fall snickrades det
på grundval härav till en proposition,
och denna proposition godtogs i stora
drag av 1937 års riksdag. Den nya lagstiftningen
trädde i kraft den 1 januari
1938. Men, mina damer och herrar, hur
såg denna lagstiftning ut? Ja, den var
av sådan beskaffenhet, att redan omedelbart
därefter starka erinringar framfördes
mot densamma. Denna opposition
växte undan för undan, och redan
1943, alltså knappa fem år efter det den
nya lagen hade trätt ut i livet, var riksdagen
redo att besluta igångsättandet
av en ny utredning, som från grunden
skulle stöpa om hela denna lagstiftning.

Inom 1944 års nykterhetskommitté
— jag har ingen fullmakt att tala för
kommittén, men jag vet, att detta är
dess enstämmiga uppfattning — har

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

101

man den meningen, att man skall försöka
lägga arbetet så, att kommittén
såvitt möjligt — jag säger såvitt möjligt
— skall komma fram till ett enhälligt
uttalande i detta viktiga spörsmål,
alltså till ett arbetsresultat, som väsentligt
skulle skilja sig ifrån det resultat,
som redovisades av föregångaren till
1944 års nykterhetskommitté. Jag tror
inte, att jag behöver för kammarens
ledamöter peka på vilken betydelse det
skulle ha, därest denna kommitté kunde
komma fram till enhälliga ståndpunkter.
Kunde man nå fram till en
sådan linje, kunde dess förslag accepteras
av den departementschef, som då
har att ta ståndpunkt till frågan, och
kunde förslaget sedan godtagas av riksdagen,
så skulle man nå ett resultat,
som enligt min mening vore av synnerligen
stor betydelse bland annat i det
avseendet, att man då äntligen hade
utsikt att få ett slut på detta spritdebatterande,
som här i landet har brett ut
sig alltför mycket under en alltför lång
följd av år. Skulle ett sådant resultat
kunna uppnås om kommittén får lov
att arbeta ett par månader längre än
kanske en eller annan önskar, så tycker
jag att man skulle kunna överse
med denna förlängning med hänsyn
till värdet av det resultat, som skulle
kunna framläggas.

Jag vill helt naturligt inte sia om de
projekt, som äro under utarbetande
inom kommittén. Men jag vill peka på
att bevillningsutskottets ordförande,
vilken liksom undertecknad tillhör
kommittén, redan har antytt ett av de
stora problem man där arbetar med,
nämligen problemet att så att säga
vända upp och ned på det nuvarande
Brattsystemet. Detta system är ju schematiskt
sett så lagt, att man kontrollerar
alla för de fås skull. Man arbetar
inom nykterhetskommittén efter en linje,
som skulle kunna karakteriseras på
det sättet, att man vill kontrollera
de få och lämna de många utanför. Jag
vill inte uttala mig om, huruvida denna

Nykterhetslagstiftninger.s utformning.

linje kan komma att omfattas av en allmän
mening. Men jag tror, att den väg,
som här beträdes, är förtjänt av allmän
uppmärksamhet.

Jag vill, herr talman, sluta med att
ännu en gång förklara, att jag förstår
den otålighet, som på åtskilliga håll ger
sig till känna över att något resultat
ännu inte kunnat redovisas. Men jag
vill samtidigt betyga — och jag talar
här utan tvekan å kommittéledamöternas
vägnar — att man inom kommittén
kommer att göra allt som är möjligt
för att under loppet av första halvåret
1949 komma fram till ett resultat, som
är något så när hållfast och som uppbäres
av en enhällig uppfattning inom
kommittén.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets under
punkten 1) gjorda hemställan, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i nämnda punkt dels ock på bifall till
det av herr Dickson under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisning
till utskottet av motionen
II: 139 för ny behandling; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dickson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets förevarande betänkande
nr 35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat
motionen II: 139 av herr Dickson
till utskottet för ny behandling.

Nr 16.

102

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Pension åt framlidne italienske ministern i Stockholm Alberto Bellardi Riccis änka.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning medelst
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Beträffande punkten 2) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i nämnda
punkt dels ock på bifall till motionen
11:304; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å punkten 3) framställde
slutligen herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i denna
punkt gjorda hemställan dels ock på
bifall till motionen II: 364; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Pension åt framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi Riccis änka.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt framlidne
italienske ministern i Stockholm
Alberto Bellardi Riccis änka.

I en den 30 januari 1948 dagtecknad
proposition, nr 45, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden,
föreslagit riksdagen
medgiva, att framlidne italienske
ministern i Stockholm Alberto Bellardi
Riccis efterlämnade maka, fru Giovanna
Bellardi Ricci, måtte från och med
den 26 december 1947 under sin återstående
livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära
en pension av 5 000 kronor för år,
varå tilläggsförmåner icke skulle utgå.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Reservation hade avgivits av herr
Sundberg, som yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts proposition med den ändringen,
att pensionen till fru Ricci skulle utgå
endast så länge hon förbleve änka.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr SUNDBERG: Herr talman! Anledningen
till att denna pensionsfråga
bar uppkommit är som alla veta en
tragisk men inom vårt land ovanlig
händelse. Det väckte ju en viss uppmärksamhet
när propositionen om denna
pension lämnades till riksdagen. Det
diskuterades flitigt man och man emellan,
huruvida det egentligen förelåg
skyldighet för regeringen att i ett fall
som detta yrka på pension. Inom bankoutskottet
föreställde vi oss givetvis,
att det skulle komma att motioneras i
detta ärende. Några motioner hade
emellertid inte kommit utskottet till
handa, när utskottet skulle gå till behandling
av ärendet. Hade så skett är
det mycket möjligt att utskottet hade
fått utvidga behandlingen av frågan
till att omfatta ett avgörande beträffande
vårt lands skyldighet att pensionera
i ett fall som detta, varjämte utskottet
fått jämföra denna pension med
en del andra änkepensioner, som utgå
till svenska medborgare. Nu kom emellertid
utskottet slutligen fram till att
tillstyrka propositionen.

Som kammarens damer och herrar
ha sett har jag till detta bankoutskottets
utlåtande fogat en reservation som
i korthet innebär, att riksdagen skulle
bifalla propositionen med den ändringen,
att pensionen icke som i propositionen
påyrkas skall utgå för livstid utan
i enlighet med kutymen vid beviljandet
av pensioner till änkor endast så länge
vederbörande förblir ogift. Tankegången
bakom denna reservation är sålunda,
att även om den händelse som givit

103

Onsdagen den 28 april 1948 em. Nr 16.

Pension åt framlidne italienske ministern i Stockholm Alberto Bellardi Riccis änka.

upphov till frågan är synnerligen ovanlig,
torde det i varje fall inte finnas
någon anledning att frångå en praxis,
som vi så många gånger tidigare ha förfäktat.
Vid behandlingen av motioner
i pensionsfrågor ha ofta vederbörande
motionärer och utskottets ledamöter
kommit i diskussion om principfrågor
och principavgöranden. Vi ha då ifrån
utskottets sida alltid sagt ifrån, att det
skall gälla alldeles utomordentliga fall
för att man skall frångå intagna principiella
ståndpunkter eller fastställda
regler beträffande pensioner. Man skulle
sålunda kunna jämföra det förslag,
som här föreligger, med en hel del
änkepensionsfrågor. Även det föreslagna
beloppet skulle man kunna ställa
under diskussion. Jag har emellertid
inte haft möjlighet att få denna fråga
mera ingående behandlad i bankoutskottet
utan fått nöja mig med att framställa
detta yrkande, som sålunda innebär,
att man skall vidhålla den praxis,
som vi tillämpat i liknande fall.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag med
den ändring, som jag i min reservation
har föreslagit och som innebär, att
pensionen skall utgå till fru Ricci så
länge hon lever ogift.

Häruti instämde herr Rubbestacl,
fröken Öberg, herr Holm, fru Johansson
i Norrköping, herrar Falk, Lundberg
och Eriksson i Sandby, fru Gustafson
samt herrar Lindahl, Skoglund
i Umeå, Jansson i Kalix och Gavelin.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
.lag uppskattar till fullo det uttryck
för hövlighet, som uppenbarligen
ligger bakom förslaget att bevilja den
här ifrågasatta pensionen. Men utan att
på något som helst sätt vilja sätta detta
ärende i samband med statsutskottets
utlåtanden nr 81 och 82, vilka för en
stund sedan behandlades i kammaren,
kan jag inte underlåta att säga, att fattiga
svenskar, >om skadat sig svårt un -

der militärtjänst, säkerligen också
skulle uppskatta uttryck för hövlighet
av detta slag.

Även om jag sålunda uppskattar hövligheten,
så kan jag icke finna det sakligt
motiverat att bevilja den här ifrågasatta
pensionen. Jag finner det tvärtom
motiverat att icke bevilja den. Jag
kommer att här framställa ett yrkande,
men innan jag gör det vill jag förklara,
att jag av skäl som kanske inte behöva
nämnas icke kommer att inlåta mig i
någon vidare debatt. Då jag sålunda
finner det vara omotiverat att bevilja
den bär ifrågasatta pensionen, hemställer
jag, herr talman, om avslag på
utskottets hemställan, vilket är detsamma
som avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

I detta anförande instämde herrar
Hellbacken, Andersson i Surahammar,
Spångberg och Nilsson i Kristinehamn,
fru Eriksson i Hallstahammar samt herrar
Andersson i Mölndal och Stenvall.

Herr WIBERG: Herr talman! Jag ber
att i första hand få framhålla, att herr
Sundbergs uppgift att det är en kutym
vid beviljandet av änkepensioner, att
pension endast skall utgå så länge som
vederbörande lever ogift, är riktig.
Därav följer givetvis också att utskottet,
när det i detta fall stannat för att
förorda Kungl. Maj:ts förslag oförändrat,
funnit alldeles särskilda skäl föreligga.

Utskottet har mycket ingående behandlat
ärendet. Jag skall tillåta mig
att i all korthet beröra några av de
skäl, som föranlett utskottsmajoritetens
ställningstagande. Herr Sundberg framhöll,
att den händelse, som utgjorde den
primära grunden till Kungl. Maj:ts proposition,
var ovanlig och tragisk. Detta
konstaterande är naturligtvis fullständigt
riktigt. Jag vill vidare erinra om
att det gäller ett regeringsförslag som
grundar sig på en framställning från
utrikesministern och vilket sålunda i
viss omfattning är att hänföra till det

104 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 em.

Pension åt framlidne italienske ministern i Stockholm Alberto Beliardi Riccis änka.

område, som vi bruka beteckna med
utrikes ärenden. På grund av de förhållanden
jag nu vidrört och med hänsyn
till att utskottet funnit att ett förordande
av propositionen oförändrad
mänskligt att döma icke kommer att
leda till prejudicerande följder, övervann
utskottet slutligen sina betänkligheter
och stannade för att förorda bifall
till propositionen utan det tillägg,
som herr Sundberg för sin del föreslagit.

Av nu anförda skäl ber jag, herr talman,
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag delar helt och hållet det uttalande,
som herr Olovson i Västerås
gjorde. Om man ställer statsutskottets
utlåtanden nr 81 och 82, om vilka vi
redan beslutat, i paritet med den nu
föreliggande frågan, finner man det
uppenbart, att herr Olovsons synpunkter
äro vägande. Det förefaller som om
det närmast är ett lotteri, till vilket utskott
vederbörande frågor skola remitteras.
Det är beklagligt, att man skall
behöva säga detta, men för min del anser
jag. att de fall, som behandlats i
statsutskottets utlåtanden nr 81 och 82,
äro mer ömmande än förevarande fall.

Hem talman! Jag vill icke ställa något
yrkande, utan jag har endast velat
förklara, att jag delar herr Olovsons
uppfattning.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Här ha nu ställts ett par tre
frågor i ett visst inbördes samband
med varandra. Jag har själv gjort detsamma.
Jag nämnde vid en föregående
punkt på föredragningslistan, att när
vi ge tiotals eller hundratals miljoner
i olika former för att bota krigets skador
utanför landets gränser och när vi
såsom under denna punkt äro beredda
att ge en pension på sätt som här föreslagits,
så borde vi handla en smula
generöst också emot våra egna, vilka

blivit skadade i militärtjänst. Jag vill
emellertid för min del icke vara med
om att vända detta argument åt det
andra hållet och säga, att därför att vi
icke handlat på ett visst sätt i en del
andra fall skola vi säga nej under denna
punkt. Såsom frågan nu ligger till
efter regeringens förslag och då första
kammaren redan fattat sitt beslut i enlighet
med utskottets utlåtande, tror jag
icke, att det skulle vara så lyckligt, om
vi i denna kammare sade nej. Jag vill
därför yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Fröderberg.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3 ro) avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj :ts proposition
i ämnet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Nr 16.

105

Provisoriskt pensionstillägg för f. d. beställningshavare i försvarsväsendets reserv.
Översyn av barnbidragslagarna.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Wiberg, i anledning varav votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Enligt omröstningsapparaten avgåvos
därvid 62 ja och 84 nej, varjämte
angavs, att 18 av kammarens ledamöter
förklarat sig avstå från att rösta
samt att 64 ledamöter voro frånvarande.
Vid omröstningen hade sålunda redovisats
endast 228 av kammarens 229
röstberättigade ledamöter.

På därå framställd proposition beslöt
kammaren likväl godtaga omröstningens
resultat; och hade kammaren sålunda
bifallit utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen.1

§ 9.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Provisoriskt pensionstillägg för f. d. beställningshavare
i försvarsväsendets
reserv.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående provisoriskt pensionstillägg
till pensionerade f. d. beställningshavare
på försvarsväsendets reservstater.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
När riksdagen år 1926 reglerade lönerna
för statstjänarna i allmänhet och då
även för de vid försvarsväsendct anställda,
lämnades en grupp utanför,

nämligen reservstaterna. Även när pensionerna
sedan ordnades för statstjänstemannen,
ställdes denna grupp åt sidan.
Kungl. Maj:t förutsatte nämligen
i propositionen, att reservstaternas ställning
skulle upptagas till särskild och
förnyad behandling i samband med försvarsrevisionen.
Utskottet har nu i det
föreliggande utlåtandet hänvisat till
detta och förutsatt, att en utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg snart skall
äga rum samt att frågan då kommer att
lösas. Jag vill icke här ställa något yrkande
utan endast uttala den förhoppningen,
att denna utredning kommer
till stånd så snart, att frågan kan föreläggas
nästa års riksdag.

Häruti instämde herr Holmström.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 27, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa kostnader för allmänt
kyrkomöte; och

första lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av väckt motion om införande
av en svenska folkets nationaldag.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

översyn av barnbidragslagarna.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn.

Utskottets hemställan föredrogs. Härvid
yttrade:

1 Den efter omröstningen framkallade fotografiska voteringstablån utvisade följande
röstfördelning, nämligen: 63 ja, 84 nej, 18 avstår och 64 frånvarande.

8 — Andra kammarens protokoll 1.948. Nr 16.

Nr 16.

106

Onsdagen den 28 april 1948 em.

Samordnande av hälso- och sjukvårdsfrågor samt idrott, gymnastik och friluftsliv,
m. m.

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag har
icke för avsikt att kritisera detta utskottsutlåtande,
vilket jag finner vara
mycket positivt. Jag har särskilt uppmärksammat
satsen, att den föreslagna
utredningen även bör överväga om och
i vilken utsträckning en mer generell
förbättring kan genomföras i fråga om
barnbidragen.

Jag begärde ordet närmast för att
rikta en uppmaning till vederbörande
statsråd. Departementschefen är visserligen
icke nu närvarande i kammaren,
men jag föreställer mig, att mina synpunkter
ändå komma att nå honom. Jag
vill vädja till statsrådet, att han icke
måtte dröja med igångsättandet av denna
utredning, utan att den kommer till
stånd så fort som möjligt. Det finns
många mödrar här i landet, som vänta
på att denna fråga skall lösas.

Jag hoppas också, att ändringen i
fråga om dem, som enligt 1947 års lag
nu få ett mindre bidrag än tidigare,
icke måtte så sammankopplas med en
eventuell förhöjning av samtliga bidrag
att rättelsen för deras del fördröjes.

Herr talman! Jag har endast velat
framföra dessa synpunkter i anslutning
till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr
talman! Utskottet konstaterar, att de
nya lagarna på detta område medfört
förbättringar för många barn, men i
vissa fall, medgiver utskottet, ha några
som helst förbättringar icke inträffat
och återigen i andra fall kan man konstatera
en viss försämring.

Det är just detta senare förhållande,
som vi kommunister påpekade i en
motion till förra årets riksdag. Dessutom
underströko vi, att behovsprövningen
borde slopas även beträffande
särskilda barnbidrag. Denna vår uppfattning
delades av Svenska fattigvårdsoch
barnavårdsförbundet. Vidare framhöllo
vi i vår motion, att bidrag skulle
utgå även till barn, som icke fyllt tre

år. Den regeln, att ett barn under sina
första tre levnadsår skulle uteslutas
från bidrag därför att fadern var okänd,
kunna vi icke acceptera. En dylik bestämmelse
inkräktar nämligen alltför
bryskt på en människas privatliv. Under
alla förhållanden måste ju samhället i
sista hand träda hjälpande emellan. Det
rör sig icke heller om ett så stort antal
fall.

Herr talman! Jag har i detta sammanhang
velat påpeka dessa olägenheter
i förhoppning, att den kommande
utredningen skall beakta detta. Jag har
intet annat yrkande än utskottets.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl.
barn; och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att
omfatta även änklingars barn; samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
skärpta bestämmelser avseende skydd
mot eldfara inom elevhem vid vissa
skolor och anstalter; och

nr 8, i anledning av väckt motion
om förenklade bestämmelser för val av
ordinarie lärare i folkskolan.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14.

Samordnande av hälso- och sjukvårdsfrågor
samt idrott, gymnastik och friluftsliv,
m. m.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion om utredning

Onsdagen den 28 april 1948 em. Nr 16. 107

Samordnande av hälso- och sjukvårdsfrågor samt idrott, gymnastik och friluftsliv,
m. m.

angående samordnande av hälso- och
sjukvårdsfrågor samt idrott, gymnastik
och friluftsliv, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Att så här sent på kvällen vid
dagordningens sista punkt och mot ett
enhälligt utskott anföra motionärernas
synpunkter kan synas vara en rätt improduktiv
sysselsättning. Jag skall därför
fatta mig mycket kort, men jag anser
dock att denna motion inte får förbigås
i tysthet.

Utskottet har avstyrkt vår motion om
ett speciellt hälsovårdsdepartement, under
vilket även idrotten skulle sortera.
Man har hänvisat till att sjukvårdsärendena
så nyligen överförts från socialdepartementet
till inrikesdepartementet.
I det senare departementet ha emellertid
dessa frågor sammankopplats med
polisfrågorna och frågorna om länsstyrelserna
samt en rad andra administrativa
problem. Denna hopblandning av
ärendena kontrasterar också mot det
förhållandet, att sjukvårdsärendena alltjämt
äro fördelade på inte mindre än
fyra departement, ecklesiastik-, social-,
försvars- och inrikesdepartementen.

I vår motion hade vi avsett, åt! regering
och riksdag i dessa frågor mera
än hittills skulle taga sikte på det mest
försummade området i svensk sjukvård
nämligen det profylaktiska. Vi ha tyvärr
alltför mycket inriktat oss på att
bota sjuka och försummat den förebyggande
vården. Det är nästan bara sjukvård
och för litet hälsovård. I det sammanhanget
ha vi understrukit den sociala
delen av sjukvården. En social
dränering förebygger i mycket hög grad
sjukdomar, och därför skulle inrättandet
av ett hälsovårdsdepartement efter
flera utländska mönster vara en åtgärd,
som har sig i längden. Därvid stödja
vi oss på efterkrigsprogrammet som

konstaterar, att arbetskraften är den
viktigaste av alla produktiva tillgångar
och att det lönar sig att investera stora
belopp i arbetet för folkhälsans höjande.

När vi sammankopplat hälsovården
med idrotten är det därför att den fysiska
fostran, de breda folklagrens deltagande
i sport och gymnastik, enligt
vår mening är en mycket viktig del av
denna profylaktiska hälsovård. När riksidrottsförbundet
i sitt yttrande över
motionen först hänvisar till den svenska
idrottsrörelsens karaktär av frivillighet,
som ger den dess inneboende kraft, vill
jag bara betona, att motionärerna inte
avse att på något sätt ändra denna frivillighet.
Det har ju visat sig i exempelvis
Stockholm, att samarbetet mellan
idrottsstyrelsen och idrottsorganisationerna
varit mycket gott och på intet
sätt pressande för de sistnämnda. Men
det finns ju också vissa slitningar inom
idrotten. Såsom det nu är, är ju riksidrottsförbundet
den organisation, som
sållar anslagen även till andra organisationer.
Riksidrottsförbundets ledning
har varit rätt kotteribetonad. Kanske
har en liten ändring till det bättre inträtt,
men det anses sedan länge vara
ofrånkomligt, att det skall vara ett inslag
av ärftlig monarki i den högsta ledningen,
att den högsta posten skall gå
i arv inom »kungahuset». Även i övrigt
har ledningen varit litet exklusiv, och
det torde råda en viss spänning mellan
riksidrottsförbundets ledning, det korporativa
idrottsförbundet och de olika
»främjandena», vilkas anslag skola sållas
av riksidrottsförbundet.

Skulle det inte vara en stor fördel
om staten, som beviljar anslag, litet mer
än hittills intresserade sig för anslagens
fördelning? Det är ändå så, som
motionärerna sagt, att den del av svenska
folket som aktivt utövar idrott trots
allt iir rätt liten. Allt är för mycket
anlagt på stjärnidrott och på åskådandet
av stjärnidrott, medan motionsidrotten
är etl ganska försummat kapitel.

108 Nr 16. Onsdagen den 28 april 1948 em.

Samordnande av hälso- och sjukvårdsfrågor samt idrott, gymnastik och friluftsliv,
m. m.

Jag skall, som sagt, vid denna sena
timme inte säga mer om denna sak. Jag
skall inte heller fresta tålamodet med
en votering. Jag är emellertid övertygad
om att eftersom dessa hälsovårdsfrågor
uppmärksammats utomlands —
bl. a. har Förenta Nationerna tagit
initiativ i dessa frågor, vilket t. ex.
Alva Myrdal talar om i en artikel i Vi
— och i en råd länder skjutits fram i
första planet och lösts på detta sätt, så
faller frågan framåt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 218 måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från propositionens avlämnande.

Denna anhållan bifölls.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.16 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1918
816784