Lördagen den 22 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1952:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 11

22—26 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 22 mars. Sid.

Interpellation av herr Nordenson ang. den svenska industriens tackjärnsförsörjning.
............................................ 5

Måndagen den 24 mars.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. lönegradsplace -

ringen för vissa tjänster m. m............................... 8

Onsdagen den 26 mars.

Svar på interpellation av herr Petrén ang. tillverkningen av bronsmynt
...................................................... 13

Om pension åt f. d. kaptenen M. Uhlin .......................... 17

Tillfällig ökning av regeringsrådens antal........................ 18

Ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän ................ 26

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt................ 27

Anslag under nionde huvudtiteln:

Kostnader för planeringskommittéer.......................... 37

Bekämpande av smittsam blodbrist hos hästar ................ 38

Fiskets befrämjande i de särskilda orterna .................. 41

Skogsstyrelsen .............................................. 42

Statens skogsforskningsinstitut .............................. 47

Statens skogsförbättringsanslag .............................. 54

Vägbyggnader m. m. å enskilda skogar ...................... 55

Förberedande skogskurs...................................... 58

Lappfogdarna m. fl........................................... 59

Rätten till taxenedsättning vid permissionsresor.................. 60

Turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors .................... 61

Interpellation av herr Lundgren ang. bristen på utbildningsplatser
för medicine kandidaters kliniska undervisning .............. 66

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 11.

Nr 11.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 mars. Sid.

Statsutskottets memorial nr 56, ang. gemensam votering rörande
tingsdomartjänsternas lönegradsplacering m. m............... 16

— utlåtande nr 57, ang. förbättrade pensionsförmåner för arbetar personalen

vid Aktiebolaget Statens skogsindustrier............ 16

— nr 58, ang. lönegradsplaceringen för personalkonsulenter i statstjänst
m. m................................................. 17

— nr 59, ang. pension eller understöd åt vissa anställningshavare i

statens tjänst m. fl......................................... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. skyldigheten att erlägga
lagfartsstämpel vid fastighetsöverlåtelse genom fusion ........ 18

— nr 21, ang. skattskyldigheten för ersättning vid avträde av kolo nat

m. m................................................... 18

Bankoutskottets utlåtande nr 7, ang. pension eller engångsbidrag åt
Ellen Johnson .............................................. 18

— nr 8, ang. fortsatt giltighet av valutalagen .................... 18

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
antal .......................................... 18

— nr 10, ang. åtgärder mot krigspropaganda .................. 26

— nr 11, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän m. m............................................. 26

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken...... 27

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. fortsatt giltighet av allmänna
förfogandelagen m. m............................... 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. upphävande av lagen om
kronans förköpsrätt ........................................ 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde huvudtiteln
.................................................. 37

— nr 5, ang. anslagen till kapitalinvesteringar: jordbruksärenden . . 60

— nr 6, ang. fortsatt disposition av ett anslag till byggnadsarbeten

vid veterinärinrättningen i Skara ............................ 60

—- nr 7, ang. användningen av bensinskatt, som uttagits vid yrkesmässigt
bedrivet fiske ...................................... 60

— nr 8, ang. anslag till åtgärder för främjande av fiskebåts- och

fiskredskapsförsäkring...................................... 66

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 5, ang.
sänkning av taxorna för cykeltransporter å järnväg............ 60

— nr 6, ang. rätten till taxenedsättning vid permissionsresor...... 60

— nr 7, ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors .......... 61

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

Lördagen den 22 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 15 och
den 18 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
m. m.;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
kapitalinvesteringar inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1952/53 av underskottet för
luftfartsfonden; samt

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare m. fl. jämte
i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Ohlon och
Petrén väckta motionen, nr 385, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Petréns motion,
nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Jansson, Fridolf,
väckta motionen, nr 387, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. in.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 99, angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/
53, m. m.;

nr 100, angående anslag till Svenska
skifferoljeaktiebolaget m. m.;

nr 107, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 108, angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden,
m. m.;

nr 113, angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål; nr

114, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 116, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 390);

Nr 11.

Lördagen den 22 mars 1952.

nr 118, angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik för
budgetåret 1952/53, m. in.;

nr 121, angående bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för
f ly ktkap italby råns, restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 122, angående anskaffning av vissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälpsnämnderna; nr

125, angående förstärkning av den
särskilda polisverksamheten för hindrande
och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 126, angående anslag till vattendomstolarna
m. m.;

nr 127, angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 129, angående anslag för budget-,
året 1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor;

nr 131, angående vissa anslag till de
statliga och statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.;

nr 132, angående vissa anslag till civilförsvaret
för budgetåret 1952/53
m. m.;

nr 133, angående förstärkning av sinnesslöinspektionen
m. m.;

nr 134, angående anslag till avlöningar
till befattningshavare å lots- och fvrstaten
m. m.;

nr 135, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
in. m.;

nr 137, angående vissa anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m.;

nr 138, angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser; nr

139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 § epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443);

nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. m.;

nr 141, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

142, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 143, angående anslag till ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden;

nr 144, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. in.;

nr 145, angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 146, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 147, angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m.;

nr 148, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 149, angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. m.;

nr 150, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52;

nr 151, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbehandlade m. m.;

nr 152, angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter m.
m.;

nr 153, angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna;

nr 154, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 155, angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53;

nr 157, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 158, angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den 11
juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror;

nr 160, angående höjning av vissa
postavgifter;

nr 161, angående inköp av fastigheter
i Visby;

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

Interpellation ang. den
nr 162, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen);

nr 165, angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
m. m.; och

nr 166, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

Interpellation ang. den svenska industriens
tackjärnsförsörjning.

Herr NORDENSON erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Som det
»första» skälet för anläggandet av Norrbottens
järnverk och för statsverkets
ekonomiska och finansiella engagement
i detta företag anförde föredragande departementschefen
i sin proposition till
1939 års riksdag önskvärdheten av att
»vårt land för sin tackjärnsförsörjning
göres oberoende av utlandet».

Samma motivering har också senare
åberopats då fråga varit om att i företaget
investera skattebetalaremedel. Senast
förekom den i den kungliga propositionen
till 1951 års riksdag med förslag
till högst avsevärda kapitalinsatser
i detsamma.

Utan att i övrigt taga ståndpunkt till
principerna för produktionens inriktning
vid Norrbottens järnverk kan man
konstatera att de anslagsbeviljande myndigheterna
ställt medel till förfogande
främst i syfte att medverka till en ostörd
tillgång på tackjärn inom landet.

Sedan oktober månad 1951 ha förhandlingar
pågått mellan å ena sidan
statens priskontrollnämnd och å den
andra producenterna rörande prissättningen
på bland annat gjuteritackjärn.
Först i början av mars månad detta år
fastställdes för en producent priset på
denna vara och den 14 mars priset för
Norrbottens järnverk aktiebolag. Detta
senare prisbeslut lär — enligt direkta
uppgifter — komma att i vederbörlig
ordning överklagas.

Det förefaller anmärkningsvärt att en
prisfråga, som för betydande delar av
svensk industri är av avgörande bety -

svenska industriens tackjärnsförsörjning.
delse, på detta sätt månad efter månad
hålles svävande, så att den ännu efter
betydligt mer än ett kvartal icke är definitivt
avgjord. De industrier, vilka för
sina priskalkyler äro beroende av priset
på råvaran tackjärn, måste härigenom
få sin förmåga till säkra offerter avsevärt
begränsad.

Än värre icke blott ur de träffade företagens
utan även ur allmän synpunkt
är emellertid den omständigheten att
Norrbottens järnverk i avvaktan på priskontrollnämndens
beslut endast i begränsad
omfattning levererat gjuteritackjärn.
Företaget har i stort sett endast
ansett sig kunna effektuera gamla,
inneliggande order men vägrat godtaga
nya sådana. Denna vägran har företaget
vidhållit även efter priskontrollnämndens
beslut av den 14 mars detta år. Inneliggande
order hava effektuerats med
prisklausul innebärande rätt till efterdebitering
upp till det slutliga pris som
kan komma att fastställas. Nya order
även med erbjudande om samma klausul
hava avvisats.

På gjuteritackjärn noteras i producentländerna
ett hemmamarknadspris
och ett väsentligt högre exportpris. De
svenska köparna kunna helt naturligt på
världsmarknaden endast få varan till
exportpriser och även till dessa priser
— mot likvid i utländska valutor — i
begränsade kvantiteter. Vår »handelsavtalskvot»
är uppenbart otillräcklig för
den händelse mera betydande delar av
den svenska produktionen skulle undandragas
de svenska konsumenterna. Den
uppkomna situationen måste således
betraktas som betänklig. Allvaret i den
understrykes av den osäkerhet som uppkommit
därigenom att den största leverantören
inom landet av gjuteritackjärn
sedan åtskilliga månader över huvud taget
icke ansett sig kunna lämna definitiva
svar på förfrågningar om leverans,
ej heller kunnat angiva något datum då
sådana svar skulle kunna lämnas. I den
mån den mekaniska industriens inneliggande
lager av gjuteritackjärn konsumerats,
uppstå påtagliga risker för
produktionsstörningar.

Av det ovan anförda torde framgå att

Nr 11.

Lördagen den 22 mars 1952.

Interpellation ang. den svenska industriens tackjärnsförsbrjning.

ett snart definitivt beslut i fråga om
priset på gjuteritackjärn ur allmän synpunkt
måste vara synnerligen angeläget.
Icke endast de berörda industrierna
ha intresse av att därvid resultatet blir
ett enhetligt pris för alla köpare.

Dessa frågor måste anses vara av i
hög grad brådskande natur.

Under åberopande av vad jag ovan
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få rikta
följande frågor:

1) Vill statsrådet giva kammaren en
redogörelse för de omständigheter som
förhindrat ett beslut om priset på gjuteritackjärn
inom rimlig tid samt för
av statens priskontrollnämnd tillämpade
principer vid denna prissättning?

2) Vill statsrådet inför kammaren uttala
sig om vilka åtgärder som enligt
hans mening äro lämpliga så att den
svenska industrien från Norrbottens
järnverk erhåller den kvantitet gjuteritackjärn
som försörjningsmässigt förutsetts? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om placeringen i
lönegrad av tingsdomartjänsterna och
anslaget för budgetåret 1952/53 till Häradsrätterna:
Avlöningar;

nr 57, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förbättrade pensionsförmåner
för den vid Aktiebolaget
Statens skogsindustrier anställda, till
bolagets pensionskassa anslutna arbetarpersonalen; nr

58, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om lönegradsplacering
för personalkonsulenter i
statstjänst m. m.; samt

nr 59, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa anställningsavare
i statens tjänst m. fl.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att erlägga
lagfartsstämpel vid fastighetsöverlåtelse
genom fusion; samt

nr 21, i anledning av väckt motion
angående skattskyldigheten för ersättning
som utgår vid avträde av kolonat,
skogstorp, odlingslägenheter och
kronotorp;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
eller engångsbidrag åt Ellen Johnson;
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,
dels ock i ämnet väckt motion;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder mot krigspropaganda; nr

11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag om ändrad
lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
dels ock i ämnet väckt motion; samt
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken; andra

lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293), in. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av väckta motioner angående
upphävande av lagen den 30 juni 1947
(nr 324) om kronans förköpsrätt;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde

Lördagen den 22 mars 1952.

Nr 11.

huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat
anslag till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara;

nr 7, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användningen av
den tilläggsskatt å bensin, som under tiden
den 1 april 1948—den 31 december
1950 uttagits vid yrkesmässigt bedrivet
fiske; samt

nr 8, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring;
ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om
sänkning av taxorna för cykeltransporter
å järnväg;

nr 6, i anledning av väckt motion om
vidgad rätt för militär personal att åtnjuta
taxenedsättning vid permissionsresor;
samt

nr 7, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för tillvaratagande av
år 1952 motsedd ökning av turisttrafiken
inom landet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Söderquist under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Petrén undertecknad motion, nr 388, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till främjande av
bränsleförsörjningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Måndagen den 24 mars 1952.

Måndag-en den 24 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, angående anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 100,
angående anslag till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition
ang. lönegradsplaceringen för
vissa tjänster m. m.

Föredrogs Kungl. Maj ds proposition
nr 107, angående lönegradsplacering för
vissa tjänster m. m.

Herr BERLITZ: Denna proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m. är så märklig och har
utan tvivel hos de riksdagsmän som
hunnit ta del av den väckt en sådan häpnad,
att det finns anledning att yttra
några ord om den vid remissen.

Vi är ju i riksdagen vana vid en stadgad
ordning för behandlingen av lönefrågor
inom statsförvaltningen. Däri ingår
att dessa frågor blir utredda, kanske
först genom en kungl. kommitté. Sedan
yttrar sig vederbörande verk och bedömer
tjänsternas placering i lönegrader
med hänsyn till de funktioner som tjänstemännen
har att utföra, de kvalifikationer
som erfordras o. s. v. På senare
tid har ytterligare därtill kommit ett
bedömande ifrån statens lönenämnd,
och i och med det moderna förhandlingsväsendet
förekommer det också
mycket ofta att det föreligger yttranden
i saken ifrån vederbörande personalorganisationer.
Så kommer det slutligen
därhän, att Kungl. Maj:t tar ståndpunkt

till saken efter övervägande av den utredning
som föreligger.

Riksdagen har av ålder varit van vid
och intresserad av att på detta sätt på
grundval av en ordentlig utredning bilda
sig en egen mening om vad som är
skäligt och rättvist och ur statens synpunkt
önskvärt med avseende på olika
tjänsters placering. Det förfaringssättet
tillämpar vi ju än i dag. Jag har här i
min hand tre nyss avlämnade propositioner,
på måfå uttagna, där det gått till
på det viset. Det är en proposition om
anslag till landsstaten, en om lots- och
fyrstaten och en om skolöverstyrelsen.

Jag skall inte neka till att jag för min
del vid ett och annat tillfälle har reagerat
emot det detaljerade sysslande med
enstaka tjänsters placering, som riksdagen
i följd av denna ordning har inlåtit
sig på, då här vidlyftigt debatterats
och sedan voterats om huruvida den ena
eller andra tjänsten skall sättas i 20
eller 21 lönegraden o. s. v. Jag har reagerat
däremot. Men, herr talman, jag
reagerar lika mycket emot den oerhörda
överdrift i motsatt riktning, som den
nu föreliggande propositionen representerar.

Ty hur ser den ut? Det väsentliga innehållet
i propositionen utgöres av 70
—80 sidor med nakna tabeller över olika
tjänster, med angivande av den lönegrad
i vilken de skola placeras. Det är
enligt vad det upplyses en proposition
som avser 135 000 tjänster, således en
utomordentligt omfattande proposition.
Motiveringen till propositionen fyller
emellertid blott fem sidor och den innehåller
ingenting annat än en redogörelse
för huruledes förhandlingar i
ärendet förts mellan tjänsteförteckningssakkunniga
och vederbörande personalorganisationer
och att därvid har träffats
en överenskommelse. Departementschefen
anför — och de orden är så viktiga
att jag anser att de bör läsas upp,
ty de innehåller allt vad departements -

Måndagen den 24 mars 1952. Nr 11.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. lönegradsplaceringen för vissa

tjänster m. m.

chefen uttalar angående alla dessa tjänsters
placering; departementschefen anför
alltså: »Vad sålunda redovisats av
tjänsteförteckningskommitténs arbete utgör
resultatet av de förhandlingar, som
har förts i ämnet, och bör bedömas som
sådant. Givetvis kan olika detaljer i överenskommelsen
diskuteras och betänkligheter
kan anföras mot vissa delar därav.
Då emellertid det framlagda förslaget
utgör en förhandlingsöverenskommelse,
vill jag tillstyrka att detsamma nu godkännes
och underställes riksdagens
prövning. Erforderliga närmare redogörelser
för de förhållanden, som har föranlett
kommitténs ställningstaganden,
torde få lämnas riksdagens vederbörande
utskott.»

Låt mig för det första stryka under,
att vi här icke få skymten av ett bedömande
ifrån de olika verk, vilkas tjänster
det gäller, beträffande olika tjänsters
värde och i följd därav deras lönegradsplacering.
Det upplyses, att verken
under hand har hörts av tjänsteförteckningssakkunniga,
men vi får som sagt
icke veta något därom. Lönenämnden
hörs inte av. Och det som vi framför allt
brukar hålla oss till, nämligen vederbörande
statsråds väl övervägda ståndpunktstagande
på grundval av alla föreliggande
yttranden, inskränker sig till
de ord, som jag nyss läste upp och som
innebär, att statsrådet utan närmare
egen prövning föreslår att riksdagen
skall acceptera det hela i klump, fastän
somligt kanske inte är bra.

Nu kanske någon invänder, att jag ser
saken en smula formalistiskt, att civilministern
faktiskt noga följt kommitténs arbete
och att kommitténs ståndpunktstaganden
i själva verket — fastän inte formellt
— är statsrådets ståndpunktstaganden.
Men en sådan tolkning har statsrådet
Lingman själv med eftertryck dementerat.
Då någon i en debatt här i kammamaren
för någon vecka sedan uttalade en
förmodan om att herr statsrådet på något
vis spelat någon roll i tjänsteförteckningssakkunnigas
arbete, sade statsrådet
uttryckligen ifrån, att han upprepade
gånger sagt till kommittén: »Jag liigger

mig inte i detta, utan det är ni som skall
bedöma saken. Min bedömning får komma
när förslagen föreligger efter de förhandlingar
ni har fört.»

Nu föreligger alltså statsrådet Lingmans
bedömande i de ord, som jag nyss
citerade ur den föreliggande propositionen.

Realiteten är alltså den, att här presenteras
för riksdagen ett förhandlingsresultat,
som det anses så givet att riksdagen
måste acceptera, att någon ytterligare
motivering inte anses erforderlig.
TCO:s talesman gav, som kammaren torde
erinra sig, för några veckor sedan
kraftigt uttryck åt den meningen, att det
är fullkomligt självklart att riksdagen har
att acceptera det förhandlingsresultat
som lägges fram.

Det är alltså nu meningen att riksdagen
skall acceptera förhandlingsresultatet.
På vilken grund vilar det då? Jo, helt
enkelt på en överenskommelse mellan en
kungl. kommitté och vederbörande organisationer.

Jag kan naturligtvis inte alls bedöma
resultatet av dessa förhandlingar såsom
det föreligger i det för oss framlagda förslaget.
Jag har ju inga hållpunkter för att
bedöma, huruvida de olika tjänsternas
inplacering är riktig eller inte. Jag har
inte den bittersta ledning därför, och
ämnet är därtill också alltför omfattande.
Någon kritik i sak är det sålunda
icke alls fråga om.

Men jag vill rikta en principiell erinran
mot förfaringssättet. Det kan icke
vara riktigt att vi uppger den gamla
principen att riksdagen skall överväga
förvaltningstjänstemännens avlöningsförhållanden
efter ett bedömande, så gott
vi kan och med hjälp av andra, av vad
som är skäligt och riktigt och för staten
önskvärt med avseende på de olika tjänsterna.
Det kan icke vara rimligt att vi —
och tjänstemännen! — slutgiltigt skall ha
att trygga oss till ett avgörande — jag
får kalla det så — som fattats av de på
deras vägnar förhandlande organisationerna.
Vi vet alla att det resultat som en
förhandling leder till inte alltid blir just
det skiiliga och riktiga och det som ur

Nr 11.

Måndagen den 24 mars 1952.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

objektiv synpunkt vore det önskvärda.
En förhandling är en dragkamp, och resultatet
beror av på vilka punkter organisationen
vill sätta in en större iver
och på många andra faktorer. Såvitt jag
förstår finns det ingen säkerhet för att
man på sådana vägar kommer fram till
en riktig avvägning av olika tjänsters
placering.

Det står för mig alldeles klart, herr
talman, att på denna grundval kan vi
icke för framtiden bygga den svenska
förvaltningsorganisationen. Det är icke
möjligt att den svenska riksdagen på
samma sätt som nu herr statsrådet har
gjort skall abdikera och låta det hela redas
upp av organisationerna.

Vad man i sådant hänseende skall eftersträva
vågar jag inte försöka ge några
riktlinjer för i dag. Men ett önskemål
vill jag i alla fall sluta med att uttala,
ett önskemål som hänför sig till frågans
behandling i utskottet. Det må, herr talman,
vara tillåtet att uttala det bestämda
önskemålet att statsutskottet vid behandlingen
av detta ärende ville i vederbörlig
ordning införskaffa upplysningar om
hur vederbörande verk ser på denna sak,
d. v. s. sådana upplysningar som enligt
regeringsformens bud vederbörande departementschef
skulle ha infordrat men
som vi nu saknar. Det är att beklaga att
vi på det viset inte få veta statsrådets
mening. Han har ju, som jag nyss sade,
resignerat, och det finns inte någon form
för inhämtande av ytterligare upplysningar
från hans sida. Men då kan vi åtminstone
få besked från vederbörande
verk.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
det av herr Herlitz inom kammaren
nu avgivna yttrandet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överlämna vissa
arbetsuppgifter till riksskattenämnden,

in. in., hänvisades propositionen, såvitt
angick sättet för bestridandet av kostnader
för riksskattenämndens handläggning
av konjunkturskatteärenden, till
statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, angående anslag för budgetåret
1952/53 till vissa naturskyddsändamål.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik för
budgetåret 1952/53, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 121, angående bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens, tyskmedelskommitténs
samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 122, angående anskaffning av vissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 124, angående anslag för budgetåret
1952/53 till mödrahjälpsnämnderna;

nr 125, angående förstärkning av den
särskilda polisverksamheten för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m.;

nr 126, angående anslag till vattendomstolarna
m. in.;

Måndagen den 24 mars 1952.

Nr 11.

nr 127, angående anslag för budgetaret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. in.;

nr 128, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.;

nr 129, angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushålls vanor;

nr 131, angående vissa anslag till de
statliga och statsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m.;

nr 132, angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1952/53
m. in.;

nr 133, angående förstärkning av sinnesslöinspektionen
m. m.; samt

nr 134, angående anslag till avlöningar
till befattningshavare å lots- och fyrstaten
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
137, angående vissa anslag för budgetåret
1952/53 till universiteten och den
medicinska undervisningen m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 138, angående Sveriges
biträdande av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
hänvisades propositionen,
såvitt angick sättet för bestridande
av ersättning för vissa i Sverige
i samband med besiktning av fartyg och
luftfartyg företagna hälsovårdsundersökningar,
till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 139, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 15 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 140, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken in. m.;

nr 141, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

142, angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 143, angående anslag till ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden;

nr 144, angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 145, angående dispositionen av
överskottsmedel från statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet;

nr 146, angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.;

nr 147, angående omorganisation av
statens utlänningskommission m. m.;

nr 148, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.; och

nr 149, angående omorganisation av
skolöverstyrelsen m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52, hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 151, angående anslag till ny ungdomsanstalt
för svårbeliandlade in. in.;

nr 152, angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter m. m.;

nr 153, angående vissa åtgärder för
avhjälpande av lärarbristen vid de högre
skolorna;

nr 154, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag; och

nr 155, angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53.

Nr 11.

Måndagen den 24 mars 1952.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen
den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, angående höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 161,
angående inköp av fastigheter i Visby.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 165, angående statsförvärv av Köping—Uttersberg—Riddarhyttans
järnväg
m. m.; och

nr 166, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Söderquist
och Petrén väckta motionen, nr 388, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående åtgärder till främjande av
bränsleförsörjningen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 56 och utlåtanden
nr 57—59, bevillningsutskottets betänkanden
nr 20 och 21, bankoutskottets utlåtanden
nr 7 och 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 9—12, andra lagutskottets
utlåtande nr 24, tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 5—8 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 5—7.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 120, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1952/53 m. m.;

nr 123, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 130, angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

nr 136, angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 156, angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 159, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 163, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m.; och
nr 164, angående anslag till vissa åtgärder
för ekonomisk försvarsberedskap.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Ang. tillverkningen av bronsmynt.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagigivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Petréns interpellation
ang. tillverkningen av bronsmynt,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har
herr Petrén frågat mig om jag ansåge det
lämpligt och möjligt att fortsätta tillverkningen
av skiljemynt i nuvarande
kopparlegering.

I anledning härav får jag anföra följande.

Den i 1873 års myntlag fastställda metallegeringen
för 5, 2 och 1 öre är brons,
bestående av 95 procent koppar, 4 procent
tenn och 1 procent zink. Redan
under första världskriget präglades
emellertid under åren 1917—1919 kristidsmynt
i järn, och då under senaste
världskriget tillgången på metallerna
koppar och tenn var mycket knappt, påbörjades
järnmyntpräglingen ånyo år
1942 och fortsatte till omkring årsskiftet
1950/51. Då metallsituationen i början
av år 1950 betydligt hade lättat och
samtidigt en kraftig inströmning av skiljemynt
till riksbanken ägde rum, beslöt
Kungl. Maj:t den 21 april 1950 att präglingen
av järnmynt skulle upphöra, sedan
inneliggande förråd av järn förbrukats.
Vid denna tid hade exempelvis
valören 5 öre i bronsmynt metallvärdet
1,78 öre.

Under hösten 1950 började emellertid
metallpriserna att kraftigt stiga och torde
metallvärdet i 5 öre för närvarande uppgå
till 4,43 öre.

Cdvetvis har utvecklingen på metall -

marknaden noggrant följts, sedan bronsmyntpräglingen
ånyo införts. Men det är
ju så, att önskemålet hos statsmakterna
måste vara, dels att kristidsmynten om
möjligt skola ersättas med mynt av bättre
kvalitet och dels att övergång till en
billigare och mindre lämplig metall icke
skall vidtagas annat än i trängande nödfall.
Varje försämring av myntkvaliteten
kommer att orsaka hamstring av det föregående
bättre myntet och kan orsaka
myntbrist. I nu föreliggande fall är det
ur statsfinansiell synpunkt icke av någon
betydelse att myntmetaller under senare
tid stigit så mycket i pris. Myntoch
justeringsverkets tillverkning av de
lägre myntvalörerna uppgår icke till mer
än ca 650 OOh kronor per år och kan
fortfarande göras med vinst å metallen.
De skäl som skulle kunna åberopas för
övergång till annan myntmetall äro dels
att metallförbrukningen till mynt skulle
vara av den storleksordning, att den undandragna
metallkvantiteten vore besvärande
för industrien och dels att de höga
metallpriserna skulle kunna föranleda
nedsmältning eller hamstring av mynt,
varigenom de av myntverket präglade
mynten icke skulle komma till användning
för avsett ändamål i handeln.

Vad den första frågan beträffar torde
— enligt vad jag inhämtat från myntoch
justeringsverket — förbrukningen
inom myntverket av de i bronslegeringen
ingående metallerna koppar, tenn och
zink för närvarande per år kunna uppskattas
till ca 2, 3,4 resp. 0,no promille
i förhållande till rikets totala förbrukning
av dessa metaller. Förbrukningen
är sålunda icke av sådan storlek, att
präglingen av denna anledning bör upphöra
annat än om en mera framträdande
bristsituation skulle inträffa.

Ncdsmältningen av mynt ånyo kan
knappast bliva ekonomiskt lönande med
nuvarande priser, bin hamstringstendens
från allmänhetens sida av bronsmynt
kan beklagligt nog tänkas uppkomma på

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. tillverkningen av bronsmynt.

grund av den offentlighet, som givits
denna fråga. Som förut nämnts kan det
antagas att denna skulle bliva betydligt
mer omfattande, om övergång till järnmyntprägling
just nu skulle ske. Det är
därför icke min avsikt att i nuvarande
läge föreslå någon förändring i fråga om
skiljemyntens metallinnehåll.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag vill
först tacka herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för det fylliga
svar jag fått på min fråga. Jag är dock
något överraskad över slutsatserna i svaret,
detta mot bakgrund av det påtagliga
intresse finansministern i andra sammanhang
har visat för sparsamhet med
statens medel; jag hade väntat mig, att
samma intresse skulle gälla en tillverkning
som sorterar direkt under finansdepartementet.

Jag vill, herr talman, börja med att
kommentera några av uppgifterna i interpellationssvaret.
När man diskuterar
mynttillverkningen, är det väl i första
hand metallvärdet man har att följa. Finansministern
upplyser nu om att metallvärdet
på en femöring är 4,43 öre.
En tvåöring väger hälften så mycket som
en femöring, och den har alltså ett metallvärde
av 2,21 öre. Metallvärdet för en
ettöring blir l,n öre. Enligt finansministerns
uppgift ligger metallvärdet i dag
sålunda 10 procent över det nominella
värdet vid de mindre valörerna.

Det är mig ganska ofattbart, hur man
kan uttrycka förhållandet så, att mynverkets
tillverkning av bronsmynt fortfarande
sker med vinst på metallen. För
de lägre valörerna ligger ju värdet 10 procent
över det nominella. Det är uppenbart
att metallpriserna fluktuerar. Myntdirektören
uppgav i intervju för en månad
sedan till såväl Dagens Nyheter
som Stockholms-Tidningen, att femöringens
värde vid den tidpunkten var
4,8 öre, och för två- och ettöringar innebär
det ett 20 procent högre metallvärde
än det nominella.

Vid mynttillverkning har man också
andra kostnader än metallvärdet; det
finns ju någonting som heter tillverk -

ningskostnader. För eu femöring — jag
håller mig till det myntet, som tydligen
ur statens synpunkt är det gynnsammaste
— torde tillverkningskostnaden knappast
understiga 2 å 3 öre. Statens totala
kostnader för en femöring utgör således
i dag ungefär 7 öre. Om jag följaktligen
går till riksbanken med 100 kronor
och växlar dem i bronsmynt, så får
jag i utbyte någonting som kostar statsverket
140 kronor.

Jag vill inte, herr talman, göra någon
jämförelse med Ebberöds bank; en sådan
liknelse skulle bli haltande ur
många synpunkter. Bland annat innebure
den en orättvisa mot Ebberöds bank,
då man där ingalunda för inlämnade
medel fick någonting som kostade banken
40 procent mera. Vad jag här anser
särskilt betänkligt är, herr talman,
att man bedriver en förlustbringande
tillverkning och förbrukar metaller, som
det i dag är brist på ute i världen. Jag
behöver bara hålla mig till metallen
koppar: det torde vara allmänt bekant,
att bristsituationen i hela världen när
det gäller denna metall lett till en ransonering,
en allokering som haft till följd
att man internationellt enats om förbudslistor,
gällande vissa icke nödvändiga
produkter. Trots dessa förbudslistor
råder tidvis kopparbrist även för
nödvändiga artiklar, en brist som bland
annat tar sig uttryck i långa leveranstider
när det gäller också de allra mest
nödvändiga områden där denna metall
förbrukas.

Finansministerns uppgift att kopparåtgången
för mynttillverkning är 2 promille
av rikets totala förbrukning, innebär,
att 100 ton koppar varje år åtgår
för tillverkningen av bronsmynt.
Det är enligt min uppfattning, herr talman,
ingen obetydlig kvantitet. Det
räcker inte att bara tala om så och så
många promille. Jag tror att man lämpligast
bör vända sig till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och
höra efter vad 100 ton mer eller mindre
betyder i landets kopparlager; man
vet vilka ansträngningar nämnden fått
göra för att upphandla koppar, ofta till
mycket höga priser. Jag får kanske ock -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

så lov att referera till några av herr finansministerns
partikamrater här i
kammaren, som sysslar med elektriska
installationer; herrar Franzon och Hesselbom
kan säkert vitsorda de svårigheter
man många gångar står inför när
det gäller att i rätt tid få fram koppartråd
för ett så viktigt ändamål som
elektrifiering. 100 ton koppar motsvarar
i en gängse koppartrådsdimension
för elektrifieringen ute i bygderna -—

6 kvadratmillimeters koppartråd —• icke
mindre än 190 mil sådan tråd. Jag tror
alltså, att man i dagens situation inte
skall ta med alltför lätt hand på frågan,
vad 100 ton koppar betyder.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrar, att han inte har
för avsikt att just nu ställa om mynttillverkningen
till någon annan legering.
Jag skulle vilja hålla med om att tidpunkten
just nu inte är den rätta. Rätta
tidpunkten för en omställning hade varit
strax efter Koreakrigets utbrott sommaren
1950. Då hade vi just, efter ett
uppehåll på 10 år, återupptagit tillverkningen
av bronsmynt. I det läget borde
man ha återgått till järnmynt eller kanske
valt någon annan legering. Om så
hade skett, skulle vårt land nu ha förfogat
över ett par hundra ton koppar
mera, och vi hade gjort väsentliga besparingar
—• jag skulle tro att skillnaden
i framställningskostnad mellan
hrons- och järnmynt under den gångna
tiden rör sig om ungefär 3/4 miljon.

Jag tror inte, herr talman, att vi
längre har råd att vara så flotta att vi
tillhandahåller bronsmynt. Våra grannländer
har icke övervägt att återgå till
bronsmynten. En femöring kostar i dag

7 öre i framställning, och jag tror inte
att man kan räkna med att inom en nära
framtid komma ner till det gynnsamma
läget på 1930-talet, då totala framställningskostnaden
för en 5-öring var
ungefär 3 öre. Det är ju inte heller
brukligt hos oss att driva en mynttillverkning
som är så förlustbringande
som denna, där kostnaderna ligger ungefär
40 procent över myntens nominella
värde.

Jag är för min del, herr talman, över -

Ang. tillverkningen av bronsmynt,
tygad om att man i finansdepartementet
vid den fortsatta prövningen av denna
fråga slutligen skall komma till den uppfattningen,
att man får ta konsekvenserna
av stigande metallpriser och fallande
penningvärde och frångå — tyvärr,
får jag säga — den tillverkning av
bronsmynt vi nu har.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill först yttra några ord med anledning
av herr Petréns fråga, hur det kan
vara möjligt för myntverket att fortfarande
tillverka skiljemynt med vinst,
trots att priset på koppar stigit så kraftigt
som fallet är. Svaret är mycket enkelt:
det beror på att myntverket ligger
inne med sådana lager av koppar, inköpt
till ett lägre pris, att det fortfarande
är möjligt att driva tillverkningen
utan att statsverket tillfogas någon förlust.

Jag vill därefter säga några ord om
frågan, om det kan vara lämpligt att
staten är beredd att gå över till ett sämre
mynt, så snart metallpriserna stiger.
Det är väl ändå naturligt att man försöker
se denna fråga på litet längre sikt.

Såsom framgått av herr Petréns anförande
var det ju genom Koreakriget
och den därefter följande rustningshaussen,
som det blev mycket starka
prisstegringar på koppar. Mänskligt att
döma kommer det att bli en återgång i
detta kopparpris, sedan den stora upprustningen
blivit genomförd. Om det
inte inträffar ytterligare internationella
komplikationer, vet vi, att detta kommer
att inträffa någon gång år 1954, alltså
om ett par år. Om man anser, att det
ligger något värde i att Sverige upprätthåller
det traditionella metallinnehållet
i sina mynt, finns det väl därför inte
någon anledning att byta fot så ofta,
utan det kan finnas anledning att tänka
sig för. Det skall väl finnas mycket
starka skäl för att göra snabba rubbningar
i metallinnehållet i våra mynt.

Herr Pelrén anför nu ytterligare ett
skäl, nämligen alt mitt intresse för höjda
statsinkomster borde pressa mig till att
tillvarataga möjligheterna att tjäna peng -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. tillverkningen av bronsmynt,
ar åt staten. Jag är inte alls blind för
den synpunkten, men jag har vägt dessa
två ting mot varandra: att genom myntverket
göra en vinst på några hundra
tusen kronor på präglingen av kopparmynten
eller att ta myntförsämringen.
Jag har då tyckt, att allmänintresset
bjöd mig att tillfälligtvis se bort från
den minskade inkomstmöjlighet som här
föreligger, och jag kan inte annat än
med intresse notera herr Petréns inställning
till frågan om ett gott mynt eller
ej. Det förefaller nog ändå — jag kan
inte hjälpa det — som om herr Petrén
här mera representerade något annat
intresse än det allmännas.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag blev
något förvånad, när finansministern angav
att man borde kunna räkna med anskaffningsvärdet
på den koppar som ligger
hos myntverket, när det gäller att
bedöma metallvärdet i dag på mynten.
Om man skall gå efter sunda affärsmässiga
principer, är det ju återanskaffningsvärdet
vi har att hålla oss till. Jag
har här icke heller lagt några egna metallvärden
till grund för mitt resonehang,
utan jag har helt tagit den av finansministern
angivna siffran, nämligen
metallvärde 4,43 öre på en femöring,
vilket innebär 2,21 öre på en tvåöring
och l,n öre på en ettöring. På denna
punkt borde vi således inte ha några delade
meningar.

Jag har här endast redovisat de intressen
jag har i denna fråga, nämligen dels
att vi har anledning att tänka på kopparbristsituationen
och vilket värde det ur
beredskapssynpunkt kan ha för oss att
hålla uppe våra metallager och dels det
intresse vi allmänt har att hålla nere
statsutgifterna. Jag har funnit det angeläget
att mot denna bakgrund peka på en
starkt förlustbringande tillverkning och
rörelse, och såsom penningvärdeutvecklingen
gått här i landet tror jag inte att vi
— även vid fallande koppar- och metallpriser
i övrigt — någonsin kunna komma
till ett läge, där tillverkningskostnaden
för våra bronsmynt blir under det nominella
värdet. Det har alltid i vårt land
varit brukligt, att vi hållit oss med mynt,

där tillverkningskostnaden varit lägre än
det nominella värdet av mynten. Även
om jag delar finansministerns uppfattning,
att utsikter finns för att kopparpriset
i framtiden kommer att gå ner —
när vet man inte — är detta inte för mig
mot bakgrund av allmän penningvärdeförsämring
avgörande för hur man skall
se på frågan om skiljemyntens legering.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 120, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1952/53 m. in.;

nr 123, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 130, angående åtgärder till skydd
mot biologisk krigföring;

nr 136, angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 156, angående understöd till folkliga
musikskolan i Arvika;

nr 159, angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

nr 163, angående fortsatt understöd
till viss skärgårdstrafik m. m.; och
nr 164, angående anslag till vissa åtgärder
för ekonomisk försvarsberedskap.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 56, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
placeringen i lönegrad av tingsdomartjänsterna
och anslaget för budgetåret
1952/53 till Häradsrätterna: Avlöningar,
godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 57, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förbättrade
pensionsförmåner för den vid Aktiebolaget
Statens skogsindustrier anställda,
till bolagets pensionskassa anslutna
arbetarpersonalen; och

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

nr 58, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om lönegradsplacering
för personalkonsulenter
i statstjänst m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt
vissa anställningshavare i statens tjänst
m. fl.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Om pension åt f. d. kaptenen M. Uhlin.

1 en inom första kammaren väckt motion,
nr 284, hade herr Bergh hemställt,
att riksdagen måtte tillerkänna f. d.
kaptenen och gymnastikläraren Martin
Uhlin samma militära tillägg, som
Kungl. Maj:t förut tillerkänt vissa andra
f. d. officerare desslikes gymnastiklärare.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 284 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
fogat en blank reservation till punkterna
2:o) och 3:o) i föreliggande utskottsutlåtande
för att få tillfälle att framhålla,
att den utredning angående sammanträffande
pensionsförmåner, som civilministern
utlovade för åtskillig tid sedan, snarast
bör komma till stånd. Under dessa
punkter har två fall redovisats, där nu
tillämpade regler för sammanträffande
pensionsförmåner inte gärna kan betraktas
såsom annat än orättvist verkande.

.lag skall referera ett av fallen för att
kammarens ledamöter skall få bilda sig
en egen uppfattning om denna fråga. Det
gäller en kapten på stat, som samtidigt

2 Första kammarens protokoll 1952. Kr It

Om pension åt f. d. kaptenen M. Uhlin.
med att han varit ordinarie officer varit
ordinarie gymnastiklärare. Båda dessa
tjänster var således ordinarie, båda var
pensionsbildande, och på båda erlades
pensionsavgifter före år 1947, men när
pensionen har utmätts, verkar regeln om
de sammanträffande pensionsförmånerna
på det sättet, att han faktiskt fått pension
bara på den ena tjänsten, på kaptenstjänsten.
Det är så man tillämpar den
s. k. absorptionsprincipen, vars innebörd
är att vid regleringen av sammanträffande
pensioner får de sammanlagda förmånerna
inte överstiga hel pension i den
högsta av befattningarna. Det betyder att
om en kollega till denne kapten icke haft
någon tjänst vid sidan utan endast varit
kapten, får han lika hög pension som den
som betalat pensionsavgift på två tjänster.
Det är detta som enligt min uppfattning
stöter rättskänslan, särskilt med
hänsyn till att pensionsavgift erlagts på
båda tjänsterna.

Nu göres den invändningen mot detta
resonemang, att det inneburit en förmån
att få ha två ordinarie tjänster, vilket
numera inte tillåtes. Men om det hade
varit meningen att pension inte skulle utgå
på de båda pensionsberättigande
tjänsterna, så skulle väl den principen ha
uttalats redan vid tjänstetillträdet, och
man borde i så fall inte ha tagit ut pensionsavgifter
på båda tjänsterna för vederbörande.
Det hela verkar inte rättvist.

Så har en annan invändning också
gjorts, nämligen att de äldre pensionärerna
ju under tidens lopp fått sina pensioner
höjda, och man menar att om man
skulle ge dessa personer, varom nu är
fråga, pension efter vad de var tillförsäkrade
enligt fullmakten så skulle det
ha blivit lägre pensionsbelopp, även om
de fått pension på båda tjänsterna.

Mot detta resonemang kan man såvitt
jag förstår med skäl invända, att dessa
befattningshavare väl inte skall sättas i
sämre ställning i pensionshänseende än
andra, som fått sina äldre pensioner reglerade.

Jag har med det sagda velat göra gällande,
att detta sätt att beräkna pensionerna
vid sammanträffande pensionsförmåner
åtminstone för mig verkar stö -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
tande på rättskänslan, i synnerhet med
hänsyn till att pensionsavgifter har erlagts.

Nu har utskottet emellertid för sin del
inte underkastat detta ärende en självständig
behandling, utan utskottet har
inskränkt sig till att redovisa, hur Kungl.
Maj:t brukar förfara, och med hänvisning
därtill har motionerna i ärendet
avstyrkts. Vad som här är det väsentliga
är ju att Kungl. Maj:t ändrar sin praxis,
och meningen med att motionera i ärendet
har varit att försöka få riksdagen
att ägna ärendet en självständig prövning,
oavsett hur Kungl. Maj :t ställt sig.

I detta läge nödgas jag erinra om att
civilministern med anledning av en interpellation,
som jag framställde för ett
par år sedan, utlovat att en utredning
skulle komma till stånd om hur man
borde förfara i sådana fall, där sammanträffande
pensionsförmåner kan
komma i fråga. Något resultat av den utredningen
har ännu inte synts till. Riksdagen
har också begärt en utredning
angående tillämpningen av principen
om pensionernas oantastbarhet. Även på
den utredningens resultat väntar vi.

Jag har därför velat begagna tillfället,
herr talman, till att uttrycka en
förhoppning om att dessa utredningar
äntligen kommer till stånd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 3—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att erlägga
lagfartsstämpel vid fastighetsöverlåtelse
genom fusion; samt

nr 21, i anledning av väckt motion angående
skattskyldigheten för ersättning
som utgår vid avträde av kolonat, skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

antal.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om pension
eller engångsbidrag åt Ellen Johnson;
och

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal, dels ock i ämnet väckt
motion.

Genom en den 11 januari 1952 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 27, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal.

Det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
innebar, att antalet regeringsråd,
som genom lag den 29 mars 1946
tillfälligt ökats från sju till tio, skulle
för tiden från och med den 1 oktober
1952 till och med den 30 september
1955 eller, om särskilda förhållanden
föranledde därtill, den tidigare dag som
Kungl. Maj:t bestämde, utgöra elva.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första
kammaren väckt motion, nr 366, av herr
Herlitz, vilken motion utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte för sin
del besluta sådan ändring av den föreslagna
lagen om tillfällig förstärkning av
regeringsrådens antal, att regeringsrådens
antal bestämdes till tretton.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hem -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal -

ställt, att riksdagen — med förklaring
att riksdagen med bifall till motionen
1:366 funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
lagförslaget — måtte för sin del antaga
i utlåtandet infört förslag till lag om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

Enligt det av utskottet framställda
lagförslaget skulle regeringsrådens antal
under den i den kungl. propositionen
angivna tiden utgöra tretton.

Reservation hade anförts av herrar
Hedlund i Östersund, Ahlkvist och
Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson samt
herrar Herbert Hermansson och Landgren,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen med avslag å
motionen I: 366 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 27.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Anledningen
till det föreliggande förslaget om
en tillfällig ökning av antalet ledamöter
i regeringsrätten är den ständigt ökade
tillströmningen dit av mål. Denna ökade
tillströmning har föranlett en ökad balansering
av mål. Vid utgången av 1951
uppgick balansen till icke mindre än
4 905 mot normalt 1 000 mål.

Det är klart att ingen kan anse detta
vara en tillfredsställande ordning. Den
stora balansen föranledde också riksdagen
att föregående år efter förslag av
första lagutskottet hos Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t ville ta under
övervägande att utöka antalet ledamöter
i regeringsrätten med förslagsvis tre ledamöter.
Första lagutskottet sade emellertid
samtidigt, att frågan om eu förstärkning,
dess omfattning och varaktighet,
krävde närmare övervägande. Nu
har Kungl. Maj:t tagit ställning till denna
framställning, och det har resulterat
i eu proposition, vari föreslås att antalet
ledamöter i regeringsrätten skall utökas
med en från tio till elva. Samtidigt sägs
emellertid i propositionen, att Kungl.
Maj:t förutsätter att en utredning kommer
till stånd om möjligheten att be -

gränsa tillströmningen av mål till regeringsrätten.

Utskottsmajoriteten har emellertid föreslagit,
att riksdagen redan nu skulle
besluta en utökning av antalet ledamöter
med tre eller alltså från tio till tretton.

Reservanterna, som yrkar bifall till
den kungl. propositionen, menar emellertid,
att man bör kunna avvakta den
signalerade utredningen för att se, huruvida
det finns någon möjlighet att
begränsa tillströmningen av mål, innan
man vidtar en mera långt gående ökning
av antalet ledamöter. Även reservanterna
är emellertid på det klara med
att det nuvarande tillståndet inte kan få
bli bestående, och vi reservanter säger
också i reservationen, att vi förutsätter
att den avsedda utredningen kommer
att bedrivas skyndsamt.

Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
finns en beräkning, av vilken
framgår att om man ökar antalet
regeringsråd med ett, skulle det dröja
tio år innan den normala balansen blir
avarbetad. Om man däremot följer motionären
och utskottsmajoriteten, skulle
balansen avarbetas inom en tidrymd av
fyra eller fem år.

Det har emellertid även gjorts en beräkning
av antalet effektiva arbetstimmar
i regeringsrätten. Denna beräkning
visar att om man ökar antalet ledamöter
med en, kommer den effektiva arbetstiden
per vecka att ökas från nuvarande
25 till 30 timmar. Om man följer
utskottsmajoriteten och ökar antalet
ledamöter med tre, betyder det endast en
utökning av den effektiva arbetstiden
med ytterligare fyra timmar. Enligt denna
beräkning skulle det alltså bli något
mindre än dubbel ökning av arbetstiden,
om man tar tre nya ledamöter i
stället för endast en. Nu tror jag inte
någon vågar säga att denna beräkning
är absolut riktig, men vi kan väl i varje
fall utgå från att man i stort sett kan
säga, att en ökning med tre ledamöter
betyder ungefär dubbelt så stor effekt
som en ökning med en ledamot.

Nu vill jag emellertid inte att den föreställningen
skall bestå, att reservan -

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens
terna menar att man kan nöja sig med
att låta balansen avarbetas under en så
lång tidrymd som tio år. Härtill kommer
nämligen det momentet, att regeringen
förutsätter att en utredning skall
kunna leda till en begränsning av tillströmningen
av mål. Reservanterna räknar
med att denna utredning skall bedrivas
skyndsamt. Om vi säger att det betyder
ett uppskov på ett år, innebär alltså
reservanternas förslag, jämfört med
utskottsmajoritetens, att man förlänger
tiden med endast ett halvt år. Reservanterna
är såeledes medvetna om att
därest utredningen inte kan leda till någon
begränsning av fullföljdsfrekvensen,
måste man acceptera en större ökning
av antalet ledamöter än som reservanterna
nu föreslår.

Nu vill jag emellertid i detta sammanhang
tillägga, att här rör det sig inte
enbart om utökning av antalet ledamöter
i regeringsrätten. En sådan ökning
för nämligen med sig även en utökning
av andra tjänster. Ökar man antalet regeringsråd
med ett, innebär det att det
tillkommer fyra andra tjänster. Tillkommer
tre regeringsråd, behövs det nio
andra tjänster, vilket sammanlagt innebär
en ökning med tolv tjänster. Inte
minst med tanke på en högermotion,
vari det föreslås att åtgärder skall vidtagas
för begränsning av antalet tjänster
i den statliga förvaltningen, anser reservanterna
för sin del, att man i varje
fall bör skynda långsamt när det gäller
att öka antalet statliga tjänster.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, vilket innebär
bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr HERLITZ: Herr talman! Hur utomordentligt
allvarlig den samhällsangelägenhet
är, som lagutskottets utlåtande
behandlar, har i själva verket herr
Ahlkvist redan antytt, då han talade om
balansen av mål i regeringsrätten. Om
jag skall uttrycka mig ännu litet exaktare
än han gjorde, kan jag nämna att
på åtta år har balansen vuxit från 1 000
till cirka 5 000 mål.

antal.

Vad betyder de siffrorna konkret? Jo,
det betyder att de rättssökande — det
gäller nästan uteslutande skattemål —
regelmässigt får vänta från tre till sex
år innan de får sina angelägenheter slutgiltigt
avgjorda i regeringsrätten. Man
inser lätt, vad det betyder för den som
tilläventyrs har med orätt beskattats och
först efter en lång följd av år får tillbaka
sina pengar. Det betyder att han
skall ligga ute med en kanske för honom
mycket stor summa under alla dessa
år. Det är inte mycket bättre om den,
som varit fri från skatt enligt de lägre
myndigheternas beslut, på talan från
det allmännas sida omsider efter alla
dessa år drabbas av skatt genom regeringsrättens
beslut. Korteligen uttryckt
är det ett rättssäkerhetskrav ■— så betungande
och kännbar, som beskattningen
nu är för alla medborgare — att
skattemellanhavandet mellan staten och
den enskilde blir reglerat inom rimlig
tid, så att den enskilde vet vad han
skall rätta sig efter.

Någonting måste göras i detta läge,
och vi är ense så långt, att vi måste ha
en utökning av antalet regeringsråd med
åtminstone en ledamot. Därefter kommer
meningsskiljaktigheten. Departementschefen
menar, att vi får gå på den
linjen att först undersöka, om vi inte
skulle på något sätt kunna minska tillströmningen
av mål till regeringsrätten.
Det är vad han sätter sin lit till, och
honom följer reservanterna. Utskottsmajoriteten
däremot säger, att någon
möjlighet att minska tillströmningen
finns inte, och att vi därför redan nu
måste öka antalet ledamöter med tre.

Kärnpunkten i hela spörsmålet är sålunda
frågan om möjligheten att minska
tillströmningen av mål till regeringsrätten.
Låt mig då först få påpeka, att alltsedan
regeringsrätten inrättades har utvecklingen
gått i den riktningen att den
ena gruppen av mål efter den andra har
avskilts och undandragits regeringsrättens
handläggning. Man har verkligen
gjort allt som kan begäras i den riktningen.
Därjämte har man sedan 20 år
tillbaka — det är en ganska viktig punkt
att observera, ty den har blivit helt för -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

bisedd i propositionen —- diskuterat och
utrett frågan om möjligheten att begränsa
fullföljdsrätten i skattemål på det
ena eller andra sättet. Saken har övervägts
av regeringen, regeringsrätten och
statens organisationsnämnd, av taxeringssakkunniga
och beskattningsorganisationssakkunniga
och allt vad det
heter. Där har upptagits och dryftats
en mängd olika utvägar, men ingen har
befunnits farbar, utan man har stannat
vid ett negativt resultat. Man har funnit
att det är ingenting att göra åt den
saken. Jag kan åberopa en stor auktoritet
för detta mitt samlade omdöme, nämligen
herr statsrådet Zetterberg själv,
som för sex år sedan sade, att det inte
kunde komma i fråga att ytterligare begränsa
rätten till fullföljd i skattemål.

Utskottet drar konsekvenserna av detta.
Det konstaterar, att det inte går att
begränsa rätten till fullföljd. Men statsrådet
säger: »Åjo, kanhända ändå!» Jag
skulle vilja säga att i detta fall ligger
bevisskyldigheten på den, som vill bygga
sitt avgörande på förhoppningar om
att vi trots allt vad som förut antagits
skall kunna på rationell väg åstadkomma
en minskning av antalet mål. Men
herr statsrådet Zetterberg har inte
presterat skymten av ett bevis för att
delta skulle vara möjligt. Man har inte
ens antytt, vad som skulle göra det sannolikt
att det låter sig göra. Märk väl:
herr statsrådet har inte satt i gång någon
undersökning om saken, fastän det
är nästan ett år sedan lagutskottet slog
larm 3 denna fråga! Han har inte gjort
någonting för att undersöka saken ännu,
och inte ens nu har han i minsta
mån tagit ståndpunkt till de resonemang,
som förut har förts angående detta
spörsmål, utan kastar endast fram -—
som om saken vore alldeles ny: kanske
vi ändå skulle minska måltillströmningen
!

Även om det mot förmodan skulle
visa sig möjligt att vidta några sådana
åtgärder, måste vi göra klart för oss att
detta inte är gjort i en handvändning.
Det är nämligen en mycket viktig synpunkt
som har kommit fram i alla dessa
utredningar: att om man skall kunna be -

gränsa rätten till fullföljd och låta målen
stanna i kammarrätten, förutsätter
detta att man söker genomföra en bättre
organisation av de lägre instanserna,
särskilt prövningsnämnden. Detta är således
ett vidlyftigt spörsmål, ett spörsmål
som för resten sammanhänger med
det som riksdagen skrev om för två år
sedan, då den begärde en ur rättssäkerhetssynpunkt
bättre ordning i taxeringsförfarandet.
Det är inte en fråga, där vi
kan förvänta att Kungl. Maj:t på något
år eller så skall kunna skaka fram några
resultat.

Korteligen: jag kan inte på något sätt
finna det försvarligt att på en efter allt
att döma så utomordentligt lös förhoppning
om någon sorts reform — man vet
inte vilken — någon gång i framtiden
uppskjuta ett mycket allvarligt rättsskyddsproblem,
som är brännande för
massor av människor i detta nu.

Jag måste tillägga en sak. Då vi talar
om möjligheten att minska tillströmningen
av mål, får vi inte glömma de faktorer,
som kommer att påverka utvecklingen
i rakt motsatt riktning. Allting
talar ju för att samhällets alltmer komplicerade
beskaffenhet undan för undan
måste öka regeringsrättens arbetsbörda.
Det är orimligt att tro att vi skola kunna
öka förvaltningsverksamheten och allt
vad därmed sammanhänger i en oerhörd
omfattning och låta regeringsrätten stå
kvar sådan som den var för 40 år sedan
Men låt oss ta det litet mera konkret!
Statsrådet Hedlund har gjort mig en
mycket stor tjänst, då han i propositionen
angående anslag till landsstaten pekat
på vad det finns för ökade göromå!
inom skatteväsendet. Han talar då han
förordar en utökning av länets taxeringsorganisation,
om hur man måste tänka
på de nya göromål, som kommer med
investeringsskatten, de nya bestämmelserna
om investeringsavgift, varulagervärderingen,
avsättning till investeringskonto
för skog och den föreslagna konjunkturskatten.

Utöver vad som bär har påpekats beträffande
utvecklingen på skatteväsendets
område vill jag ytterligare understryka
en fråga av stor vikt. Här pågår

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

-— jag är själv sysselsatt därmed — en
utredning rörande besvärsförfarandet i
förvaltningsangelägenheter. Då den utredningen
sattes i gång för tio år sedan,
var det en sak som riksdagen var särskilt
angelägen att understryka, och det
var att man för tillgodoseende av rättssäkerheten
i administrativa mål finge
vara beredd på att liksom i domstolsväsendet
lämna ett visst utrymme åt muntliga
förhandlingar. Det är ett trängande
krav att just i besvärsmål bereda möjlighet
till sådana förhandlingar, inte regelmässigt
men i en viss utsträckning. Men
skall sådana införas inför regeringsrätten,
medför det ju omedelbart rätt väsentligt
ökade anspråk på den tid, som
av regeringsrätten får nedläggas på de
särskilda målen.

Vidare är det kostnadsfrågan, som
man har dragit fram. Sanningen är den,
att utskottets linje lär dra med sig en
samlad bruttoutgift — inte för ett år
utan för hela den tid, då denna, märk
väl, provisoriska anordning skall gälla
— på omkring 300 000 kronor. Skall vi
då böja oss för kravet på sparsamhet?
Jag skulle vilja säga, att jag i hög grad
är med på sparsamhet, men sparsamheten
bör vi ju sätta in i det ögonblick, då
vi stiftar lagar och författningar, och
inte på det stadium, då det är fråga om
att sörja för att de redan stiftade lagarna
blir på ett hederligt och ordentligt
sätt tillämpade. Så resonerar också
statsrådet Hedlund i den nyss åberopade
propositionen, som är så intressant därför
att den också rör skatteväsendet. Han
påpekar den ökade mängden av göromål,
varpå han framlägger förslag om
inrättande av 14 nya tjänster såsom biträdande
taxeringsintendenter, 12 nya
taxeringsinspektörer i en lönegrad, 14
nya taxeringsinspektörer i en annan lönegrad
samt 26 taxeringsassistenter. Jag
antar att det måste gå till på detta sätt;
lagstiftningen är sådan, den kräver folk
och man får ta konsekvenserna därav.
Men jag begriper inte hur man kan undandra
sig att dra konsekvenserna just
när det gäller den högsta instansen.

För övrigt må, såsom påpekas redan
under förarbetena, framhållas, att det

är ytterligt ovisst, huruvida det blir
någon nettoutgift alls. Detta sammanhänger
med statens skyldighet att betala
en jämförelsevis hög ränta på restituerade
skattemedel. Det är en ganska
dryg kostnad. Det har beräknats, att
staten restituerar cirka 1 600 000 kronor
per år. Om man nu antar, att staten i
medeltal har att för detta belopp gälda
ränta för låt oss säga fyra och ett halvt
år, bär jag räknat ut, att statens merkostnader
för ränta under dessa år på
beloppet — alltså skillnaden mellan de
fem procent staten skall betala och den
normala ränta som kan påräknas —
uppgår till omkring 140 000 kronor. Jag
urgerar inte precis den siffran, men
den utgör i alla fall hälften av den
bruttoökning av kostnaderna som man
räknar med. Jag är övertygad om att
det inte kommer att bli någon nettoökning
över huvud taget.

Härutöver skall jag be att få framkasta
en liten idé till herr justitieministern,
som jag hoppas på någon väg
skall kunna komma till hans öron, om
det nu gäller att vara riktigt sparsam.
Det förhåller sig på det sättet med högsta
domstolen, att den kanske inte —
för att uttrycka det mycket lindrigt och
inte hänge sig åt några överdrifter —
kan sägas vara överlastad av arbete.
Detta har erkänts av justitieministern
därigenom, att han vid flera tillfällen
helt enkelt har låtit på ett sätt, som
jag ur konstitutionella synpunkter ogillat,
justitierådsposter stå obesatta, och
det har gått bra ändå. Det är en mycket
lätt sak att på fullt allvar förverkliga den
tanke som därvidlag föresvävat justitieministern.
Det är mycket lätt att tänka
sig en lagstiftning, som gjorde det möjligt
att i mån av den minskade arbetsbördan
i högsta domstolen tillfälligt reducera
justitierådens antal. Den tanken
är i själva verket inte ny, och den är inte
min, tv jag vet att den har varit under
övervägande på vederbörligt håll under
de senaste åren. Därigenom skulle man,
i den mån ledigheter inom högsta domstolen
uppstår — och det uppstår, såvitt
jag har räknat rätt, en ledighet varje
år under den närmaste tiden — myc -

Onsdagen den 2G mars 1952.

Nr 11.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

ket kraftigt kunna motverka den eventuella
ökning av kostnaderna för regeringsrätten,
som Kungl. Maj:ts förslag
skulle dra med sig.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till första lagutskottets
förslag.

Herr HOLMBÄCIv: Herr talman! Jag
skall be att få yttra mig i största korthet.

Jag var motionär i denna fråga i fjol,
och jag hemställde då om utökning av
regeringsrätten med en eller flera ledamöter.
Lagutskottet svarade, att det var
lämpligt med en utökning av tre ledamöter.
Den ståndpunkt, som lagutskottet
då intog, har visat sig vara riktig bland
annat genom den utveckling som har ägt
rum sedan i fjol. Balansen, som ju ständigt
stigit, har stigit betydligt även under
det senast förflutna året.

Jag finner för min del det lagutskottsutlåtande,
som nu ligger på bordet, vara
fullt övertygande. Det visar upp det verkliga
läget och dessutom att man har full
möjlighet att åter reducera regeringsrådens
antal i framtiden, när balansen är
avarbetad. Jag kommer därför, herr talman,
att rösta för utskottets förslag, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Häri instämde herr Göransson.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med hänsyn
till den ställning, som riksdagen intog
till denna fråga förra året, och den
utomordentligt stora balans, som inom
regeringsrätten måste avverkas inom
rimlig tid, kan jag för min del inte underlåta
att i denna punkt följa utskottets
majoritet. Men jag kan inte vara med
på allt vad utskottet har skrivit i motiveringen.
Den har enligt min mening
alltför hårt underkänt varje möjlighet att
kunna minska fullföljdsrätten. Lika väl
som man med herr Herlitz kan fråga vederbörande
statsråd om vilka skäl denne
har för sin tro, att man på den vägen
skall nå någonting, skulle man vilja fråga
utskottsmajoriteten, vad den har för
skäl för sin tro, att man inte på den vitgen
skall kunna komma fram till något

resultat. Jag tror att det är klokast under
sådana omständigheter, om nu kammaren
och riksdagen skulle vilja besluta
den föreslagna utökningen av antalet regeringsråd,
vilket jag för min del måste
bestämt förorda, att riksdagen underlät
att så bestämt uttala sig om omöjligheten
att nå resultat genom en begränsning av
fullföljdsrätten och att riksdagen därför
borde mjuka upp utskottets uttalande på
denna punkt.

Jag skall därför, herr talman, be att
få föreslå bifall till utskottets framställning
i klämmen men att därjämte få yrka,
att i motiveringen på s. 15 i det stycke,
som börjar med orden: »Med nuvarande
starka skattetryck» stryks de två
sista meningarna, som börjar med orden
»Vilken väg man än väljer» och »Med
hänsyn till det anförda», och att där i
stället skrivs: »Det synes därför nödvändigt
att med synnerlig omsorg pröva varje
åtgärd för begränsning av fullföljdsrätten.
»

I följd härav måste man måhända ändra
den första punkten i det stycke, som
längre ned på samma sida börjar med
orden: »Även om», och ändra den på följande
sätt: »Med hänsyn till den tid en
utredning torde kräva, kan balansen icke
inom rimlig tid hinna avarbetas utan att
andra utvägar tillgripas.»

Mitt förslag går alltså ut på att utskottets
huvudsyfte genomföres beträffande
de tre regeringsråden. Jag tror att det
är ytterst önskvärt, att riksdagen fattar
ett positivt beslut. Men den bör beträffande
motiveringen uttala sig med litet
större försiktighet om följderna av en
eventuell utredning, i vad mån fullföljdsrätten
skall kunna begränsas.

Jag ber, herr talman, att få göra dettr
yrkande,

Herr AHLKVIST: Herr talman! Med
anledning av herr Sjödahls yrkande vill
jag endast säga, att om man skall komma
fram till att redan nu besluta en utökning
av antalet regeringsråd med tre,
bör man nog ha den tro, som utskottets
majoritet starkt poängterar i sin motivering.
Om man nämligen som herr Sjö -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

dalil ändå har den förhoppningen, att
någon fullföljdsbegränsning skall kunna
åstadkommas eller på annat sätt tillströmningen
av mål till regeringsrätten
skall kunna begränsas, kan man nog
inte gärna vara beredd att redan i dag
besluta utöka antalet ledamöter med tre.
Man kan nämligen inte precis bur som
helst öka och minska antalet ledamöter
i regeringsrätten. Jag hoppas att herr
Sjödahl har observerat en statistik i utskottsmajoritetens
utlåtande, av vilken
framgår, vid vilka år de nuvarande regeringsråden
bli pensionerade. Man har
då utgått från att en minskning återigen
skulle kunna ske vid dessa tidpunkter.
Men om nu den utredning,
som är signalerad, leder till några resultat
— och när herr Herlitz säger, att
några åtgärder i det hänseendet ännu
inte vidtagits, vill jag ändå erinra om
att vid tidpunkten för detta ärendes
behandling i utskottet en kartläggning
inom departementet pågick för denna
utredning och att jag förmodar att denna
kartläggning nu är klar, så att utredningen
snart kan komma till stånd
— får kammaren här välja på två ting:
antingen att tro på denna utredning
och därför vänta ett år, innan någon
utökning sker utöver vad regeringen
föreslagit, eller också låta bli att ha
någon tro i det hänseendet och redan
nu ta steget fullt ut.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har annan åsikt än herr Ahlkvist. Vilken
uppfattning man än har i det spörsmål,
som drogs fram av herr Sjödahl,
tror jag att man mycket tryggt kan rösta
för majoritetens inom första lagutskottet
förslag.

Kammarens ledamöter torde observera,
att om regeringsrätten inte skulle
göra någonting annat än avarbeta balansen,
skulle det ta två år, innan den
vore avverkad. Det dröjer ju alltså i
varje fall lång tid, innan balansen blir
avarbetad.

Jag får kanske, herr talman, till slut
påpeka, att justitieministern inte är här
närvarande och försvarar propositio -

nen. Jag drar den slutsatsen, att han
skulle ta med största jämnmod, om första
lagutskottets majoritetsförslag skulle
bifallas.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag vill
bara poängtera, att jag i denna fråga står
fullständigt på samma ståndpunkt som
herrar Holmbäck och Herlitz. Jag kan
säga, att vi i första lagutskottet har mycket
ingående diskuterat denna sak och
verkligen övervägt fram och tillbaka,
om här finns någon som helst möjlighet
att komma fram till en tillfredsställande
lösning utan den i motionen föreslagna
ökningen av regeringsrådens antal,
och att utskottsmajoriteten efter detta
sett sig föranlåten stanna för den
ståndpunkt, som framgår av utskottets
utlåtande. Jag delar alltså majoritetsståndpunkten
och kommer att rösta för
utskottets förslag.

Man har enligt mitt sätt att se inte
skäl att förvänta sig så särdeles mycket
av den utredning, som är ställd i utsikt
utan att vara närmare preciserad. Men
jag vill också tillåta mig framhålla, att
det är ganska upprörande förhållanden
som här råder. Det är någonting upprörande
i att staten benhårt tar ut de
skatter, som blivit bestämda av underordnade
taxeringsmyndigheter och av
kammarrätten, men att man sedan, när
det gäller att betala igen vad som högsta
instansen till sist finner vara orätt utdömt,
är generös nog mot staten men snål
mot allmänheten i det att den kan få
vänta hur länge som helst — i varje fall
i åratal — på att få sina pengar åter. Det
är icke likgiltigt för de enskilda att de
får utbetala högst betydande skattebelopp,
som måhända fullständigt knäcker
deras ekonomi och bringar dem till konkursens
brant, och sedan bara får det
beskedet, att de först kanske om ett par,
tre år har att förvänta det besked, enligt
vilket de får tillbaka de skattebelopp som
orätt uttagits.

Jag reflekterade ett ögonblick på att
ansluta mig till herr Sjödahls kompromisslinje,
men jag vill inte göra det. Jag
anser nämligen att det inte är riktigt

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. tillfällig ökning av regeringsrådens antal.

att på sätt som lian här föreslår ge en
anvisning om att man även på detta område
skall inskränka fullfölj dsrätten. Jag
var för min del emot en sådan lösning,
när det gällde rätten till fullföljd av mål
till högsta domstolen, men där fick jag
ju lov att böja mig. Naturligtvis kan man
tänka sig en begränsning av fullföljdsrätten
också beträffande dessa mål. Men
en sådan anordning strider enligt mitt
sätt att se mot svensk rättskänsla av gammal
hävd: att viktiga ärenden skola få
instansvägen komma fram till prövning
och avgörande av den institution, som
betraktas som den mest kvalificerade,
nämligen den högsta instansen.

Jag kommer alltså, herr talman, att för
min del ansluta mig till lagutskottets förslag
och ber att få yrka bifall därtill.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
bara tillägga några ord angående herr
Sjödahls yrkande. Är det måhända inte
ett något vanskligt och överflödigt bestyr
vi ger oss in på här, om vi på stående
fot i kammaren skall väga orden
och fälla några omdömen om möjligheterna
till fullföljdsbegränsning. Jag är
inte beredd att vara med om att här
improvisera en sådan skrivning, men
jag vill gärna för min del uttala, att jag
inte har någonting emot att detta blir
föremål för en förutsättningslös utredning.
Jag kan nämna, att jag i ett betänkande,
som jag skrivit om förvaltningsförfarandet,
själv anmärkt det som en
tänkvärd egenhet, att vi på detta område
har icke mindre än fyra instanser som
prövar samma sak. Detta visar att jag
inte benhårt går emot att man resonerar
om dessa saker, och om det mot förmodan
skulle dyka upp några utvägar, som
man under tjugo år inte lyckats få korn
på, bör dessa utvägar prövas. Därvidlag
är jag fullkomligt fördomsfri vid bedömandet.

Oavsett hur orden fallit i utskottsutlåtandet,
tror jag inte att det är farligt
att man bifaller utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att utom
beträffande motiveringen, till vilken

han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende på
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ahlkvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 49.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännnagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock, av herr Sjödahl, att i utskottets motivering
skulle vidtagas följande ändringar,
nämligen dels att de två sista
meningarna i det stycke, som å s. 15
i det tryckta utlåtandet började med
orden »Med nuvarande» och slutade med
»fullföljdsrätten betänklig», utbyttes mot

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän.

följande mening: »Det synes därför nödvändigt
att med synnerlig omsorg pröva
varje åtgärd för begränsning av fullföljdsrätten»,
dels ock att första meningen
i det stycke, som å samma sida
började med orden »Även om» och slutade
med »i regeringsrätten», utbyttes
mot följande: »Med hänsyn till den tid
en utredning torde kräva, kan balansen
icke inom rimlig tid avarbetas utan att
andra utvägar tillgripas.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen
i första lagutskottets utlåtande nr 9 godkänner
utskottets yttrande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Sjödahls yrkande
angående motiveringen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner angående åtgärder
mot krigspropaganda, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i lagen om disciplinstraff
för krigsmän.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag om

ändrad lydelse av 9, 22 och 61 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472), dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 14 december 1951 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 9, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän;

2) lag om ändrad lydelse av 9, 22 och
61 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling föreliaft en i anledning
av densamma inom andra kammaren
väckt motion, nr 96, av herr
Spångberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om ändrad lydelse
av 2 § i lagen om disciplinstraff för
krigsmän.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å motionen II: 96
måtte bifalla förevarande proposition
nr 9.

Reservation hade avgivits av fru Sjöström-Bengtsson,
som likväl ej antytt sin
åsikt.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Jag har dristat mig att foga en
blank reservation till detta utlåtande. Det
betyder att jag varit ytterst tveksam
när det gäller denna fråga angående lag
om ändrad lydelse av militära rättegångslagen
som nu skall behandlas i kammaren.
Jag anser att skälen för en sådan
ändring inte är nog starka. I utlåtandet
— jag ber om ursäkt för att jag citerar
detta direkt — sägs det: »Det synes icke
vara förenligt med god ordning, att den,
som mot slutet av en längre tjänstgöringsperiod
eller under en kortare tids tjänstgöring
begår brott, som i och för sig bör
föranleda arreststraff, skall såsom nu synes
ske kunna räkna med att straffet blir
lindrigare.» Man fortsätter: »Den nu föreslagna
lagändringen torde vara ägnad

Onsdagen den 2G mars 1952.

Nr 11.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

att motverka denna olägenhet.» Det är
tydligt, att man inte har några bestämda
skäl för denna lagändring. Det gäller ju
också ofta förseelser som åtminstone för
oss vanliga, civila människor många
gånger förefaller vara ganska ringa. Jag
skall ta ett enda exempel, som härleder
sig från början av 1940-talet. Jag förmodar
att det nu inte alls händer sådana
saker. Om exempelvis en man av fyrtio,
vilka flera lördagar i rad beordrats att
plocka tändstickor på kaserngården, vägrade
och i stället tog en kvast och sopade
bort dem, så hade detta helt visst
kunnat betecknas som ohörsamhet mot
överordnad och bestraffas med arrest i
den ordning som föreskrives. Om straffet
då inte hade kunnat avtjänas medan han
låg inkallad, fanns det då någon rim och
reson i att han skulle inkallas på nytt
för att sitta i arrest några dagar? Jag
tror i likhet med herr Spångberg i andra
kammaren, att denna skärpning av lagen
inte kommer att medföra ökat förtroende
för försvarsledningen utan snarare
tvärtom. Den kommer helt säkert att
framkalla olust, ja kanske i många fall
bitterhet mot krigsmakten. Detta gäller
naturligtvis i synnerhet de äldre personer
som blir inkallade till repetitionsövningar.

Därtill kommer, att den lag, som vi
nu skall ändra, endast är tre år gammal
och alt man alltså inte på denna korta
tid har kunnat få så säkra erfarenheter
som enligt min uppfattning är nödvändiga
för en lagändring av denna räckvidd.

Det är, herr talman, dessa skäl som
gjort mig tveksam i fråga om denna ändring,
och jag är fortfarande tveksam,
men att här ställa något yrkande anser
jag vara ganska lönlöst, varför jag avstår
därifrån.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av Kungi. Maj:ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av 6
kap. 9 § rättegångsbalken, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293), m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om upphävande av lagen om kronans
förköpsrätt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av lagen
den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans
förköpsrätt.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehafl två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
305 i första kammaren av herr Bergh
och nr 399 i andra kammaren av herr
Birke.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts att riksdagen måtte besluta,
att lagen den 30 juni 1947 om kronans
förköpsrätt skulle upphävas med
utgången av juni månad 1952.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 305 och II:
399, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eskilsson och von Seth, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Frågan
om förköpslagens avskaffande diskuterades
vid förra årets riksdag, och
därför är det väl inte påkallat med någon
större debatt i frågan i dag.

Jag vill bara understryka några synpunkter,
som har framförts i motionen
och som enligt mitt förmenande är värda
allt beaktande. Här står först och
främst två uppfattningar mot varandra:

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

dels den som förfäktar att lagen om kronans
förköpsrätt gr av mycket stor betydelse
för jordbrukets rationalisering
och dels motionärernas uppfattning, att
man har överskattat lagens betydelse för
samma rationalisering.

Jordbrukets rationalisering är ingen
ny företeelse. Den har förekommit i vårt
land sedan lång tid tillbaka, och den
viktigaste åtgärden, när det gäller att
åstadkomma förbättrade brukningsförhållanden
inom jordbruket, är den rationalisering
av fri vilja och på eget
initiativ som har företagits av jordbrukarna
själva. Vad man möjligen vinner
genom de tvångsmedel, som förköpslagen
ger, kan man i stället förlora genom
att jordbrukarnas eget intresse för rationaliseringsarbetet
minskas.

I utskottsutlåtandet bär i år tagits in
en statistik angående omfattningen av
lantbruksnämndernas arbete beträffande
kronans förköpsrätt under de senaste
åren. Enligt utskottets förmenande tyder
denna statistik på att verksamheten
har fått eu allt större betydelse och omfattning.
Jag är emellertid inte så förfärligt
imponerad av de siffror som där
åberopas. Enligt tabellen har endast ett
par hundra ärenden om året föranlett
åtgärder, medan sammanlagda antalet
ärenden som behandlats uppgår till
mellan 7 000 och 8 000 om året.

Den viktigaste anmärkningen mot lagen
om kronans förköpsrätt är att den
inskränker jordbrukarnas rätt och därigenom
skapar irritation och rubbar
förtroendet för lantbruksnämndernas
övriga verksamhet. Det har förekommit
många exempel på detta under årens
lopp. På sista tiden har ett förköpsärende
från Gotlands län givit eko i pressen
och väckt mycket stor uppmärksamhet
bland personer som är intresserade av
denna fråga. En person på Gotland hade
köpt en gård, som ägde tillräckligt stor
areal för att brukas som självständigt
jordbruk. Han köpte gården till ett förmånligt
pris på auktion. När han sedan
gjorde en förfrågan hos lantbruksnämnden,
huruvida denna skulle utöva sin
förköpsrätt, fick han beskedet att nämnden
skulle göra detta. Det var alltså den

vanliga gången av ett sådant ärende. Men
nu tillkommer en omständighet, som visar
hur impopulär denna lagstiftning är.
I kommunen där detta fall inträffade
uppstod en väldig opinion mot lantbruksnämndens
handlingssätt. Hela
socknen protesterade mot att vederbörande
inte skulle få förvärva jordbruksfastigheten,
och när han överklagade
lantbruksnämndens beslut hos lantbruksstyrelsen,
skickades det samtidigt
in en petition från kommunen, vari man
beklagade att vederbörande inte fick
förvärva den fastighet som han hade
inköpt. Så gott som alla jordbrukare i
socknen framhöll i petitionen, att köparen
borde få förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsen
fastställde lantbruksnämndens
beslut. En av lantbruksstyrelsens
ledamöter anmälde emellertid avvikande
mening mot beslutet och framhöll,
att i detta fall, när det gällde ett
fullt bärkraftigt jordbruk, borde lantbruksnämnden
ha medgivit förvärvstillstånd.
Lantbruksstyrelsen hade också
åberopat en särskild omständighet,
nämligen den att det gällde en nyinflyttad
jordbrukare och att hans intresse
borde komma i andra hand i förhållande
till de på orten bosatta jordbrukarnas.
Enligt reservantens uppfattning kunde
det inte vara meningen, att lagen om
kronans förköpsrätt skulle tillämpas på
det sättet.

Jag har velat anföra detta exempel
såsom ett bevis på att förköpslagen medför
irritation ute i landet och att den
därigenom försvårar lantbruksnämndernas
övriga verksamhet.

I motionen påpekas också, att förköpslagen
tar oproportionerligt mycken tid
i anspråk för lantbruksnämndernas
tjänstemän och hämmar deras arbete på
andra områden t. ex. jordbrukets inre
rationalisering, som borde vara den viktigaste
uppgiften för lantbruksnämnderna.
Det är inte gott att bedöma, i vad
mån den ena verksamhetsgrenen tar mer
eller mindre tid i anspråk, men jag kan
som ett exempel på den uppfattning som
råder bland praktiska jordbrukare i detta
avseende åberopa en framställning,
som förra hösten gjordes till Östergöt -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

lands läns hushållningssällskap om att
detta åter skulle ta upp täckdikningsverksamheten
på sitt arbetsprogram.
Täckdikningsverksamheten hade lantbruksnämnden
övertagit när den inrättades,
men eftersom nämnden i vårt län
inte hann med arbetet, föreslog man
från ett hushållningsgille att sällskapet
åter skulle ta upp denna verksamhetsgren.
Motionen bifölls av hushållningssällskapet,
och detta får alltså ånyo ta
hand om en av de gamla arbetsuppgifterna,
som det var meningen att lantbruksnämnden
skulle sköta.

Med detta exempel vill jag alltså understryka
riktigheten av påståendet i
motionen, att frågan om kronans förköpsrätt
inkräktar på det övriga arbetet
inom lantbruksnämnderna.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta. Jag ber att få yrka bifall till motionen
som avgetts i denna fråga, nr 305
av herr Bergh, angående upphävande av
lagen om kronans förköpsrätt.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Lagen om kronans förköpsrätt
har, såsom herr Eskilsson redan påpekat,
ingående debatterats i olika sammanhang,
och riksdagens ledamöter har
således också tidigare tagit ståndpunkt
till frågan om lagens vara eller icke vara.
Jag tror att om herr Eskilsson också
talade med en ängels tunga, skulle han
ändå inte förmå omvända någon som
har en annan uppfattning till att tro på
hans bedyranden om lagens förkastlighet.

Såsom också framgår av utskottets
utlåtande bär jordbruksministern för
någon lid sedan tillsatt en utredning,
som bland annat skall verkställa översyn
av bestämmelserna i förköpslagen.
Utredningen har till huvuduppgift att
undersöka behovet av den provisoriska
jordförvärvslagens fortsatla bestånd och
de ofullständiga jordbrukens förstärkning
med skog, men den skall i samband
härmed även undersöka möjligheterna
att bättre än nu samordna jordförvävslagen
med förköpslagen. Lagen om kronans
förköpsrätt torde således på nvtt

komma upp till riksdagens behandling
senast vid nästa års vårriksdag. Detta
förhållande borde kanske i och för sig
vara ett tillräckligt motiv för avslag på
motionen, men när herr Eskilsson nu
har berört vissa frågor i samband med
lagen, anser jag mig också skyldig att
i någon män motivera min och utskottsmajoritetens
ståndpunkt i frågan.

Lagen om kronans förköpsrätt har
som alla vet till syfte att underlätta
lantbruksnämndernas arbete med den
yttre jordbruksrationaliseringen. Den
har endast formellt karaktären av en
förköpsrätt för kronan, och den innebär
i realiteten att en innehavare av
ett ofullständigt jordbruk som behöver
kompletteringsjord erhåller företrädesrätt
att förvärva mark för att förstärka
hans egen fastighet.

De flesta av herr Eskilssons meningsfränder
har hela tiden opponerat emot
alla inskränkningar i den fria köpenskapen
med svensk bondejord, och de
motsatte sig därför också förköpslagens
införande, vilket jag dock inte vill förmena
dem. Det är därför inte förvånande
eller anmärkningsvärt, att även
denna riksdag har fått till behandling
en högermotion om förköpslagens upphävande,
och det är heller inte förvånande
att högerns representanter i utskottet
yrkat bifall till denna motion.

Vad som däremot är ägnat att väcka
en viss förvåning är den motivering
som lagens motståndare anför såsom
skäl för att lagen omedelbart bör avskaffas.
Vad man anstränger sig att bevisa
är inte det förment principvidriga
i att vägra någon att förvärva en jordbruksfastighet
som han vill komma åt,
utan det är att förköpslagen i allt för
liten grad påskyndat jordbrukets rationalisering.
Det är anmärkningsvärt,
att de som anser att förköpslagen inte
borde tillämpas i något enda fall, klagar
över att den kommer till användning
i ett alltför litet antal fall. Jag vill
nu inte ge någon anvisning på hur motionärerna
bör motivera sina ståndpunkter.
Jag vid bara säga att om jag vore
principiell motståndare till en viss lagstiftning
— vilket jag förmodar att herr

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

Eskilsson och han partivänner är till
lagen om kronans förköpsrätt — och
jag upptäckte att denna lag som jag
ogillade vore praktiskt taget betydelselös,
som det nu påstås att förköpslagen
är, så skulle ett sådant förhållande knappast
ge mig anledning att klaga över att
lagen har för liten verkan. Jag skulle
tvärtom glädjas i mitt hjärta över att
det hela trots lagens existens syntes utveckla
sig till det bästa.

Nu säger herr Eskilsson och hans meningsfränder
härtill, att lagens tillämpning
kräver en mängd arbete och besvär
av lantbruksnämndernas tjänstemän
vilket de anser förkastligt. Ja, det
är klart att allt vad som görs kostar
arbete och besvär, men den arbetskraft
som åtgår för tillämpningen av förköpslagen
står ju i direkt förhållande till
antalet förköpsärenden. Om, såsom nu
påstås, nästan ingenting göres på förköpsfronten,
så borde behandlingen av
dessa ärenden icke heller föra med sig
så förfärligt mycket arbete och kostnader.

Jag kan försäkra herr Eskilsson, att
hushållningssällskapets i Östergötland
beslut att upptaga täckdikningen på sitt
program inte alls sammanhänger med
att lantbruksnämnden i Östergötland hade
offrat så mycket tid på tillämpningen
av förköpslagen, att den inte hann med
täckdikningen. Om herr Eskilsson inte
vet det förut, kan jag också tala om, att
det är två helt olika avdelningar inom
lantbruksnämnden som behandlar dessa
iirenden. Det är en avdelning som behandlar
bl. a. förköpsärendena och en
helt annan avdelning som sysslar med
täckdikning. Jag kan också försäkra, att
om förköpslagen avskaffades i dag, så
skulle inte en enda man inom någon
lantbruksnämnd i landet komma att bli
överflödig för den sakens skull.

Enligt min uppfattning har lagen om
kronans förköpsrätt inte varit verkningslös.
Den har tvärtom varit till
mycket god hjälp i det nyss påbörjade
rationaliseringsarbetet. Tabellen på s. 2
i utskottets utlåtande visar, hur många
iall av direkta förköp som förekommit
under de tre senaste kalenderåren. Om

man endast ser de nakna siffrorna, medger
också jag, att de inte är särskilt
imponerande, trots att antalet förköp
ökats från år till år.

Jag vill emellertid också rätta ett
misstag som herr Eskilsson gjorde sig
skyldig till. Han trodde nämligen, att
alla de eventuella förköpsfall som står
omnämnda i tabellen utgöres av sådana
som behandlats inom lantbruksnämnderna.
Så är inte alls fallet. Kolumn 2
i utskottsutlåtandet upptar samtliga försäljningar
av jordbruksfastigheter som
ägt rum under de olika åren, om vilka
försäljningar inskrivningsdomarna är
skyldiga att underrätta lantbruksnämnderna.
Med undantag av de direkta släktköpen,
där förköp för kronans räkning
inte får förekomma, upptar dessa siffror
hela antalet försäljningar av jordbruksfastigheter
över huvud taget. Men minst
95 procent av dessa fastighetsförsäljningar
är fullkomligt självklara. De
liiggs utan vidare till handlingarna av
en nämndens tjänsteman och behandlas
aldrig av nämnden. Däremot upptas till
behandling de ärenden, där det kan tänkas,
att nämnden skulle komma att anse
sig behöva använda kronans förköpsrätt.

Siffrorna i tabellen är alltså inte
någon verklig mätare på förköpslagens
betydelse. Det är nämligen ganska självklart,
att en säljare blir betydligt mera
benägen att överlåta sin fastighet till en
granne, som behöver utöka sin jordareal,
om han förstår att lantbruksnämnden
i alla händelser i kraft av förköpslagen
kommer att förvärva fastigheten
till förmån för just den grannen, ifall
han säljer den till en annan. Det förhållandet
att lagen över huvud taget finns
till, underlättar således de frivilliga försäljningarna
för rationaliseringsändamål.
Sådana försäljningar sker mycket
ofta under lantbruksnämndernas medverkan
och genom nämndernas direkta
förmedling, men dessa ärenden blir i de
flesta fall inte protokollförda och kommer
således inte heller in i någon statistik.
Det finns ingen statistik som visar
det verkliga resultatet av denna
nämndernas verksamhet, som så att säga

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

sker i förköpslagens skugga. Lagens betydelse
för jordbruksrationaliseringen är
följaktligen mycket större än vad dess
motståndare gör gällande.

Å andra sidan bör det också erkännas,
att den yttre jordbruksrationaliseringen
hittills inte har gått framåt med några
stormsteg. Men något sådant har ju heller
aldrig varit väntat. Enligt riksdagens
beslut skulle rationaliseringsarbetet i
stort ske på frivillighetens väg, vilket betyder
att en jordbruksfastighet aldrig
kan användas för rationaliseringsändamål,
förrän den blivit utbjuden till försäljning.
Rationaliseringsverksamheten
kan därför inte försiggå i hastigare takt
än som motsvaras av antalet saluförda
jordbruksfastigheter. Härtill kommer
också, att alla försäljningar till nära
släktingar är helt undantagna från både
jordförvärvslagen och förköpslagen. Det
är således endast ett mindre antal försålda
fastigheter, som över huvud taget
kan tas i anspråk för rationaliseringsändamål.

.lag vill också i detta sammanhang påminna
om en annan sak, nämligen att i
den yttre jordbruksrationaliseringen ingår
inte endast — såsom herr Eskilsson
ville göra gällande och såsom många för
övrigt tycks tro — att göra de minsta
brukningsdelarna större, utan det ingår
också att hindra olämplig fastighetsbildning,
att minska ägosplittringen samt
att så långt som möjligt bilda förnuftigt
sammansatta brukningsdelar. Det är alltså
inte endast fråga om att förstora de
befintliga brukningsdelarna utan också
att söka åstadkomma lämpligare och
bättre arronderade brukningsdelar.

Lantbruksnämnderna har vid tillämpningen
av förköpslagen även att ta hänsyn
till fastigheternas storlek och läge,
byggnadsbeståndets beskaffenhet o. s. v.
Det ligger därför i sakens natur, att rationaliseringsarbetet
är en verksamhet
på mycket lång sikt och att man inte kan
vänta något språng i utvecklingen på
detta område. Förköpslagen är emellertid
enligt min erfarenhet ett instrument
i lantbruksnämndernas hand, vilket man
under nuvarande förhållanden inte kan
undvara.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag i det föreliggande
ärendet.

Herr BERGH: Herr talman! Den ärade
föregående talaren har erinrat om vad
som också säges i utskottets utlåtande,
nämligen att en utredning pågår om behovet
av åtgärder för förstärkning av
ofullständiga jordbruk med skog m. in.
och att i samband med denna utredning
även skall övervägas, huruvida lagstiftningen
om inskränkning i rätten att
förvärva jordbruksfastighet skall bibehållas.
När så är fallet, är det måhända
befogat att, såsom den föregående ärade
talaren gjorde, låta diskussionen huvudsakligen
bli en opinionsyttring. Från
min sida — jag är motionär här i kammaren
— kan det i nuvarande läge inte
heller bli något annat. Inom utskottet
har inte utarbetats något lagförslag, som
skulle täcka motionen, och följaktligen
kan ju inte en diskussion föranleda ett
bestämt yrkande.

Emellertid förefaller det mig lämpligt
att börja min opinionsyttring med att
säga den föregående ärade talaren, att
hans skildring av tankegången i motionen
nog inte är alldeles korrekt. Om jag
fattade herr Hermansson rätt, antydde
han, att motionen hade andats en aning
beklagande av att förköpslagen inte hade
lett till mera genomgripande resultat
än den hade gjort. Motionen hänvisar
emellertid till vad som sades föregående
år, och herr Hermansson finner nederst
på s. 1 i utskottets utlåtande ett
återgivande av vad motionen har för
tendens. Det är ingalunda något beklagande
av att resultatet inte har inneburit
flera köp, utan det är ett konstaterande
av att erfarenheten har visat,
att det våldsamma instrument som man
tillskapade icke har medfört avsedd
effekt. Det är ju något annat.

Vidare vill jag med anledning av den
föregående ärade talarens inlägg säga
som min mening — jag är inte sakkunnig
på detta område, men jag kan ju
läsa innantill — att utskottet är ganska
blygsamt, förvånansvärt blygsamt. Ut -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

skottet hävdar liksom dess talesman, att
resultatet av verksamheten egentligen
inte är så magert som man försökt göra
gällande i motionen. För att styrka denna
uppfattning har både utskottet och
herr Hermansson åberopat den sammanställning
som finns nederst på s. 2 i utskottets
utlåtande. Siffrorna där visar,
att under åren 1949, 1950 och 1951 har
antalet hembud, antalet eventuella förköpsfall,
som inskrivningsdomaren lämnat
uppgift om, och antalet eventuella
förköpsfall, som anmälts av köpare, under
de tre åren stigit till sammanlagt
23 462. När vi sedan i kolumn 9 ser resultatet,
sådant det kan anges siffermässigt,
befinnes antalet förvärvade brulcningsenheter
— antalet avser såväl förvärv
genom aktiv inköpspolitik som förvärv
enligt de i det föregående nämnda
kategorierna —- vara 649, d. v. s. cirka
2,7 procent. Men utskottet säger, att resultatet
blivit bättre sista året. Då är
procenttalet cirka 4.

Man måste, såvitt jag förstår, ha rätt
måttliga anspråk på verksamheten för
att finna, att resultatet enligt tillskyndarnas
mening är tillfredsställande. Vi,
som icke önskade lagen, ser naturligtvis
saken på ett annat sätt.

Men det är kanske också lämpligt att
jämföra detta resultat med vad lantbruksnämnderna
kostar. Lantbruksnämnderna
har ju också andra arbetsuppgifter
än att syssla med förköpslagen, men
det är måhända av intresse att höra, att
i nionde huvudtiteln i år föreslås till
avlöningar, omkostnader, utrustning,
ortsombud och planeringskommittéer ett
anslag på icke mindre än 10 254 000
kronor, därav drygt 7,5 miljoner till avlöningar
och mer än 2 miljoner till omkostnader
i lantbruksnämndernas verksamhet.
Jag har svårt att förstå, att de
stora utgifterna står i rimlig proportion
till de praktiska resultat som man har
vunnit med denna verksamhet.

Med hänsyn, herr talman, till att icke
något lagförslag utarbetats kan jag
emellertid icke yrka bifall till motionen
utan betraktar, som sagt, även för min
del diskussionen mera såsom en opinionsyttring.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Jag
ber bara att få göra ett par korta kommentarer
till herr Hermanssons yttrande.
Han åberopar att rationaliseringskommittén
fått i uppdrag att granska
lagen om kronans förköpsrätt, verkställa
en översyn av bestämmelserna i
lagen och även undersöka möjligheterna
att samordna jordförvärvslagstiftningen
med lagstiftningen om kronans
förköpsrätt. Detta innebär ju inte att
kommittén satt upp på sitt program att
utarbeta förslag om avskaffande av lagen
om kronans förköpsrätt, utan det
innebär endast att kommittén skall överväga
en teknisk samordning av dessa
båda lagar.

Herr Hermansson kom sedan tillbaka
med samma argument som även utskottet
åberopat och som vi diskuterade förra
året, när denna fråga var på tal,
nämligen de indirekta verkningarna av
lagen om kronans förköpsrätt. Herr
Hermansson säger att denna lagstiftning
har gjort säljarna betydligt mera
benägna till frivillig försäljning än de
hade varit, om lagen inte funnits. Ja,
vad som menas med frivillig försäljning
kan ju vara en tvist om ord. Hur man
ser på den saken beror väl på vad man
lägger in för innebörd i begreppet frivillig.
Om man har en lag som man vinkar
med som ett hot mot den tilltänkte
säljaren, så vill emellertid inte jag kalla
den reaktion som detta hot utlöser från
hans sida för en frivillig åtgärd, utan
det är något som har tillkommit under
tvång. Vi kan se, hur lagen verkar i det
fall som jag här knapphändigt refererade
från Gotland. Där skedde försäljningen
vid en offentlig auktion. Endast
en spekulant uppträdde, och han köpte
fastigheten till ett mycket lågt och förmånligt
pris. Sedan kom lantbruksnämnden
efteråt och begagnade sig av
lagen om kronans förköpsrätt. Nämnden
kunde alltså köpa fastigheten till
det låga pris som uppkommit just därför
att man väntade att lantbruksnämnden
skulle använda förköpsrätten i
detta fall. Det blev av den anledningen
ingen fri tävlan mellan olika spekulanter
vid auktionen utan det var en -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

dast en person som uppträdde som köpare.

Detta var, herr talman, ett par reflexioner
med anledning av herr Hermanssons
yttrande, men det var egentligen
inte för den skull jag hade begärt
ordet. Det gjorde jag i stället för att ta
tillbaka mitt tidigare yrkande, sedan
jag blivit uppmärksamgjord på att varken
motionen eller reservationen innehåller
någon lagtext. Under sådana förhållanden
saknar ju kammaren formell
möjlighet att fatta beslut i överensstämmelse
med motionens yrkande.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
Bergh nämnde att han inte kände till
dessa frågor, och det märktes ju också
på hans inlägg att han var ganska främmande
för de saker som här behandlas.

Herr Bergh kom åter in på sifferuppgifterna
och talade om att så och så
många förköpsrättsärenden — 6, 7, 8
tusen om året — behandlas av lantbruksnämnderna.
Jag sade redan i mitt
första anförande att det säkerligen är
95 proc. av dessa ärenden som icke
kommer upp till behandling inom lantbruksnämnderna,
enär de betraktas såsom
fullständigt självklara och läggas
till handlingarna av en nämndens tjänsteman.
Den saken behöver alltså inte
ta mycken tid. De flesta fastighetsförsäljningar
är nämligen av den arten,
att det är alldeles överflödigt och skulle
strida emot all reson att lantbruksnämnderna
skulle förvärva dessa fastigheter
enligt förköpsrättslagen.

Herr Bergh talade sedan om hur mycket
pengar lantbruksnämnderna kostade
och satte detta i samband med fåtalet
avgjorda förköpsrättsfall. Ja, om inte
herr Bergh vet detta, kan jag tala om att
lantbruksnämnderna även har åtskilligt
annat än förköpsärendena att syssla
med. Jag överdriver nog inte, om jag
säger att lantbruksnämnderna torde ha
minst 30 000 förrättningar av olika slag
att verkställa varje år. Behandlingen av
ärenden enligt förköpsrättslagen utgör
således en mycket liten del av lantbruksnämndernas
arbete. Trots detta anser

3 Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 11,

jag för min del att lagen likväl har en
ganska stor betydelse.

När nu herr Bergh fortfarande klagar
över fåtalet förköpsrättsfall, vilket han
först säger att han inte klagat över, så
skulle jag vilja fråga herr Bergh, om
han önskar att förköpsrättslagen skulle
tillämpas i mångdubbelt större utsträckning
än för närvarande och om han då
skulle vilja ge lantbruksnämnderna ett
bättre betyg. Jag skulle också vilja fråga,
hur pass många fastigheter om
året herr Bergh vill att lantbruksnämnderna
skall förvärva med hjälp av förköpsrättslagen
för att han skall bli
nöjd och belåten med lantbruksnämndernas
arbete.

Herr Eskilsson var även i år liksom
i fjol inne på frågan om huruvida de
direkta försäljningarna av fastigheter
för rationaliseringsändamål var frivilliga
eller inte. Han menade, att de inte
var frivilliga. Även jag medger att försäljningarna
kanske inte alltid blir fullt
frivilliga, när en person säljer en fastighet
till en granne, då han vet att lantbruksnämnden
i annat fall kommer att
köpa densamma för att överlåta den
till grannen. När herr Eskilsson säger
detta, så medger han ju på samma gång
att förköpsrättslagen således i verkligheten
ger ett bättre resultat än de anförda
siffrorna ger vid handen.

Gotlandsfallet känner jag inte till, och
därför skall jag inte yttra mig om det,
men jag tycker det vore tacknämligt,
om herr Eskilsson, som ju har sin
verksamhet förlagd till samma län som
det jag representerar och vars lantbruksnämnd
jag tillhör, ville anföra några
anmärkningsvärda fall som skulle visa
alt lantbruksnämnden i hans hemlän
uade handlat på ett felaktigt sätt. Vi
kunde ju överlåta åt gotlänningarna att
diskutera gotlandsfallen. Jag vill i alla
fall inte diskutera vad som skett på
Gotland, eftersom jag inte närmare känner
till det fallet.

Jag finner det vidare ganska underligt
att lantbruksnämnderna klandras
för att rationaliseringsarbetet över huvud
taget går för sakta, medan de, som
framför detta klander, samtidigt för -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

söker, så ofta de kan, lägga hinder i
vägen för rationaliseringsarbetet. Jag
anser det nämligen vara ett försök att
lägga hinder i vägen för den yttre rationaliseringen,
när man, som här har
gjorts, yrkar på förköpsrättslagens avskaffande
och likaledes när man från
samma håll konsekvent motsätter sig
jordförvärvslagens bestämmelser.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Herr Hermansson började med ett
kanske riktigt konstaterande att jag mycket
litet känner till dessa förhållanden.
Jag beklagar att jag efter att ha hört herr
Hermanssons inlägg knappast kan finna
att jag kunnat få reda på så värst mycket
mera, om jag hade haft honom till läromästare.

Herr Hermansson har ju redan i sitt
inlägg vidgått, att en hel del av det arbete,
som lantbruksnämnderna lägger
ned på ifrågavarande ärenden, kan betraktas
såsom överflödigt. Herr Hermansson
har nämligen sagt att en hel
del av vad som registerföres inte föranleder
någon åtgärd. Det är också ett belägg
på att vad jag sagt är riktigt.

Var det vidare ett rent missförstånd
— avsiktligt eller oavsiktligt — när herr
Hermansson gjorde gällande att jag skulle
vara så okunnig om detta att jag trodde
att förköpsrättsärendena var det enda
arbete som lantbruksnämnderna
sysslade med?

Trots mitt försök att klara upp begreppen
kvarstår också fortfarande det
missförståndet från hans sida, att vi
skulle beklaga att inte flera förköp enligt
lagen om förlcöpsrätten kommit till
stånd. Vi beklagar snarare att köp kommit
till stånd enligt förköpslagen. Men
vad som i denna diskussion är det viktiga
är att vi menar, att detta resultat inte
står i rimlig proportion till de pengar
som lägges ned på denna verksamhet.
Vår mening torde vara framställd rätt
klar, nämligen att vi över huvud taget
inte vill vara med om att förköpsrättslagen
skall tillämpas.

När herr Hermansson sedan i sin polemik
mot herr Eskilsson förklarade att
de missförhållanden, som påtalats i olika
delar av landet, inte bör diskuteras
här i riksdagen, som dock antagit lagen
och har att ta ställning till lagens fortvaro,
utan menade att detta får överlämnas
till en provinsiell diskussion, så måste
jag säga att jag finner resonemanget
förvånande. Det är väl inte på Gotland
man bestämmer om lagens vara eller
icke vara, utan det är ju här i riksdagen.

Herr VELANDER: Herr talman! När
jag här lyssnat till diskussionen, har för
mig framträtt en synpunkt, som jag skulle
vilja framlägga för kammaren.

Jag har ingen anledning att här tala
om lantbruksnämndernas verksamhet på
ifrågavarande område. Jag kan dock föreställa
mig, att när anhängarna av kronans
förköpsrätt talar därom uppskattar
de kanske betydelsen av lantbruksnämndernas
verksamhet i överkant, under det
att man i det motsatta lägret måhända
har en viss benägenhet att uppskatta den
verksamheten i underkant. Man bör
emellertid inte glömma bort, att när
statsmakterna fattade sina beslut om
jordbrukets rationalisering år 1947 befann
sig rationaliseringen på jordbrukets
område i ett rastlöst utvecklingsskede,
och det är naturligtvis svårt att i dag
söka klarlägga, huruvida och i vad mån
den då pågående rationaliseringen därefter
intensifierats. Det kan hända, att
lagstiftningen har verkat på det sättet,
att en del människor, som hade varit intresserade
av att genom egna initiativ
söka anpassa sig till utvecklingen, har
sagt sig, att det inte tjänade någonting
till att de själva gjorde så särskilt mycket
eftersom lantbruksnämnderna sedan
kanske komme och dekreterade att det
inte finge gå till på det sättet, utan på
ett helt annat sätt.

Det var emellertid inte detta jag avsåg
att säga. När det gäller jordbruksfrågor
brukar jag som regel inte yttra
mig om slättbygden eller slättbygdens
jordbruk. Jag plägar hålla mig till skogs -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

länen och anlägga norrländska synpunkter.
Jag vill då säga, att förutsättningen
för en fruktbärande och uppbyggande
verksamhet från lantbruksnämndernas
sida är att syftet med eller målsättningen
för denna verksamhet är fullkomligt
klar. Jag tillåter mig emellertid fråga,
huruvida man kan anse, att så är
förhållandet. Jag utgår ifrån såsom en
ganska självfallen sak att man i framtiden
liksom för närvarande vid de flesta
norrländska jordbruk inte kan inrikta
driften på något annat än huvudsakligen
mjölkproduktion. Jag frågar då, om
lantbruksnämnderna vid tillämpningen
av jordförvärvslagarna och lagen om
kronans förköpsrätt i dagens läge verkligen
kan ha ett befordrande av mjölkproduktionen
såsom någon bärande utgångspunkt.

Mjölkproduktionens ställning är väl
ändå i högsta grad oviss. Därtill kommer,
att den är den mest arbetskrävande
driftsinriktningen inom jordbruket, och
när det gäller skogslänen, särskilt Norrland,
är mjölkproduktionen, såvitt jag
förstår, i högsta grad beroende av att
det finns kvinnlig arbetskraft vid gårdarna.
Hur länge kommer emellertid
den norrländska kvinnan att stå till förfogande
för sådant ändamål? I det ögonblick
man inte längre kan räkna med
att så är fallet — jag tycker också att
det är en naturlig utveckling att våra
bondhustrur inte skall väsentligen utnyttjas
i ladugårdarna — i vilket läge
försättes man då? Det räcker nog med
att ställa frågan! Jag vill därtill säga,
att om det är en uppgift för lantbruksnämnderna
att med stöd av lagen om
kronans förköpsrätt och med stöd av
jordförvärvslagarna över huvud taget
söka befordra jordbrukets yttre rationalisering,
som för Norrlands del enligt
min mening måste leda till en undan
för undan ökad mjölkproduktion, så är
detta förenat med ett alltför stort ansvar
för det allmänna. Vi befinner oss
nämligen i dag, såsom jag redan yttrat,
i ett sådant läge alt avsättningen för
denna produktion måste te sig såsom
synnerligen oviss.

Jag har velat rikta kammarens upp -

märksamhet på den framförda synpunkten.
Jag har vågat göra det därför att
man inte kan yrka bifall till motionen,
eftersom den inte innehåller någon lagtext,
utan att det här huvudsakligen är
fråga om en opinionsyttring. Jag tror
nämligen inte, att det är riktigt — jag
talar alltjämt om Norrland — att man
med stöd av förköpsrättslagen och jordförvärvslagarna
skall forcera en rationalisering
av jordbruket, därest man
inte söker att anvisa även annan för
skogslänen lämplig driftsinriktning vid
sidan av mjölkproduktionen.

Herr HERMANSSON, ALBERT: Herr
talman! Herr Bergh meddelade nyss att
han inte lärt sig något av det jag yttrade
angående lantbruksnämndernas arbete
och verksamhet. Ja, jag är kanske
en dålig läromästare, i synnerhet när
jag har folkskolinspektörer som elever,
men jag skulle dock vilja säga att något
kan ju även i detta fall tänkas bero på
elevens större eller mindre läraktighet.

Herr Bergh avslöjade sig till sist —
och det är det jag har väntat på — som
principiell motståndare till lagen om
kronans förköpsrätt, för vilket jag vill
ge honom mitt beröm. Jag tycker nämligen
att det är bra mycket renhårigare
att bekänna sig som principiell motståndare
till lagen än att anföra sådana skäl
för dess avskaffande som att lagen har
givit för obetydliga resultat, såsom man
hittills har förklarat i debatten.

Herr Bergh trodde att jag skulle vilja
förbjuda herr Eskilsson och andra ledamöter
att här i riksdagen diskutera det
s. k. gotlandsfallet. Sådana avsikter vare
mig fjärran. Jag har icke makt att förbjuda
någon diskussion i riksdagen, och
jag skulle inte heller vilja göra det, om
jag hade en sådan rätt. Jag har bara
sagt att jag inte för min del kan diskutera
ett fall som jag inte känner till.
Och det är fortfarande min mening.

Niir man här diskuterar vad lantbruksnämnderna
och deras behandling
av förköpsrättsärenden kan kosta staten,
så skulle jag vilja framhålla, hur
oändligt mycket större vinster landet

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Om upphävande av lagen om kronans förköpsrätt.

kan göra, om man genom lantbruksnämndernas
verksamhet kan tillskapa
bärkraftiga jordbruk, vilket ju är lantbruksnämndernas
huvuduppgift. Den saken
har opponenterna inte omnämnt i
diskussionen.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Det
var ett mycket märkligt inlägg herr Velander
gjorde i diskussionen om förköpsrättslagens
vara eller icke vara. Han
talade om den animaliska produktionen
och framför allt om mjölkproduktionen
i Norrland, och med hänsyn till att det
redan nu förelåg ett överskott inom
den produktionsgrenen, drog han den
slutsatsen att ett upphävande av förköpsrättslagen
var motiverat. För min
del måste jag, herr talman, såsom medlem
av en lantbruksnämnd tvärtom säga
att jag har kommit till den uppfattningen,
att möjligheterna att utnyttja
förköpsrättslagen borde ytterligare utsträckas.
Enligt 7 § förköpsrättslagen har
lantbruksnämnden endast en månad på
sig att ta ställning till huruvida staten
i ett visst fall skall utnyttja förköpsrätten
eller inte. Om man i samband med
ett fastighetsförvärv till nämnden insänder
avskrift av fångsthandlingen och
samtidigt begär förhandsbesked, så måste
lantbruksnämnden svara inom en
månad. Om denna handling kommer
lantbruksnämnden till handa i mitten
av vintern — februari och mars är de
månader av året då marken är tungt
snöbelagd i Norrland — är det ganska
svårt för en lantbruksnämnd i de övre
delarna av landet att bedöma värdet av
en fastighet när det gäller att avgöra
frågan, om förvärv och om förköpsrätten
bör utnyttjas eller ej.

Herr Veländer var inne på frågan om
överproduktionen av mjölk och anförde
detta förhållande som motiv för lagens
upphävande. Jag vill då säga honom att
det finns många andra problem som
lantbruksnämnderna inte minst i Norrland
har att brottas med. Ett sådant är
den förbättring av jordbrukens arrondering
som många gånger spelar en viss
roll, när det gäller förköpsrättens ut -

nyttjande. Det torde vara en väsentlig
skillnad mellan fastigheternas arrondering
i södra delarna av landet och i
Norrland. Det är inte sällsynt i Norrland
med fastigheter uppdelade i fem,
sex skiften. Sådana förhållanden är under
all kritik ur rationaliseringssynpunkt.

Jag har den uppfattningen att statsmakterna
borde i lagen ge lantbruksnämnderna
längre tid på sig för att ta
ställning till huruvida förköpsrätten
skall utnyttjas eller ej.

Herr VELANDER: Herr talman! I anledning
av herr Svedbergs anförande
vill jag säga, att min tankegång var den
att om lantbruksnämnderna skulle kunna
fullfölja en verksamhet, som var ur
samhällets synpunkt motiverad, så måste
syftet med den verksamheten vara
klart. Det var den synpunkten jag tilllät
mig framlägga för beaktande. Om det
är riktigt att vi i Norrland i huvudsak
inte har någonting annat att sikta till än
mjölkproduktion, då måste det vara förenat
med ett stort ansvar för det allmänna
att befordra en rationalisering
som leder till en undan för undan stegrad
mjölkproduktion. Från alla håll
varnas det ju nu för en sådan utveckling.

Medan jag har ordet, herr talman, vill
jag på en punkt något förtydliga vad jag
tidigare yttrade. Jag sade något om att
vi nog komma i samma läge i Norrland
som man redan befinner sig i på andra
håll i landet, nämligen att bondhustrurna
inte har sin verksamhet förlagd till
ladugårdarna. Jag vill understryka, att
detta enligt min mening är en riktig utveckling.
Konsekvensen av den utvecklingen
får dock inte förbises. Den blir
att männen får sköta ladugården. Och
jag vill då säga det, att oavsett om männen
därigenom får full sysselsättning eller
ej, så blir de genom ladugårdsarbetet
bundna vid gården. Därmed kommer
familjens ekonomiska bas att bli utsatt
för stora påfrestningar, och i det
sammanhanget kan man ha anledning
att komma in på problemet om skogen.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Anslag

Men det var inte min mening att här föra
diskussionen så långt.

Till sist, herr talman, vill jag säga, att
jag beklagar, att direktiven för den utredning,
som har igångsatts på detta område,
inte fått en sådan utformning att
utredningen har fria händer utan skall
stanna vid en undersökning om och i
vilka hänseenden lagen om förköpsrätt
möjligen behöver modifieras. Jag tycker,
att det hade varit riktigt, att utredningsmännen
fått befogenhet att undersöka,
även om skäl finns för lagens avskaffande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det var
bland det mest svårsmälta, som jag har
hört här i riksdagen, när herr Veländer
framhöll den alltför stora mjölkproduktionen
just nu i landet som ett skäl för
att man inte skulle förbättra bondejordbruken
i Norrland. Han framhöll också
nu i sitt sista anförande, att han inte
ville blanda in skogen i sammanhanget.
Då vill jag ställa den frågan till herr Velander:
Vad skall bönderna i Norrland,
leva på?

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
finner det knappast riktigt lojalt av herr
Näsgård att säga, att jag har understrukit,
att mjölkproduktionen i landet vore
alltför stor. Jag menar, att den för ögonblicket
inte är för stor. Men varför är
den inte det? Jo, för det första är det
vissa återhållande krafter bl. a. av psykologisk
art, som gör sig gällande på
ifrågavarande område, och för det andra
undergår ju jordbruksproduktionen,
den animaliska och den vegetabiliska,
ständiga förskjutningar. Vi är väl dock
alla på det klara med att vi står vid
gränsen till full självförsörjning och att
vi kan överskrida den gränsen, när vi
vill.

Frågan om vad den norrländska bonden
skall leva på är ju en komplicerad
fråga. Man kan ju ställa en motfråga för
att belysa läget. Är det bättre och lättare
för en innehavare av ett till omfattningen
blygsamt jordbruk att förvärva
skog och skogsmark, inte till toppriscr

till kostnader för planeringskommittéer,
utan till priser, som kan anses någorlunda
skäliga, och förränta det kapitalet,
än att han utnyttjar sin häst och sin
egen arbetskraft genom att tjäna storskogsbruket
med de mycket betydande
inkomster som därmed kunna påräknas?
Det är en fråga, som man har all
anledning att ställa. Man behöver dock
inte gå vidare in därpå nu. Den utredning,
som tillsatts och som åberopats
här, skall ju syssla även med frågan om
möjligheterna samt förutsättningarna
för de ofullständiga jordbrukens förseende
med skog.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag tror
att det med tiden skulle bli mycket svårt
för det norrländska storskogsbruket att
få arbetskraft av olika slag, om man inte
bibehöll böndernas utkomstmöjligheter
vid jordbruket.

Herr VELANDER: Herr talman! Till
det sist anförda kan jag säga att om
man skulle gå så långt, att alla, som nu
driver jordbruk i någon form, skulle ha
ett skogsbruk också, vilket vore tillräckligt
omfattande för att kräva vederbörandes
fulla arbetsinsats, hur skulle då storskogsbruket
kunna bedrivas?

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Anslag till kostnader för planeringskommittéer.

Under punkten 10 av nionde huvudtiteln
i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit

38 Nr 11. Onsdagen den

Ang. bekämpande av smittsam blodbrist
riksdagen att till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
en inom riksdagens andra kammare
väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 299, av herr Nilsson i Bästekille,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts framställning
under förevarande punkt.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med
avslag å motionen II: 299, till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planerings kommittéer

för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 250 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ebbe Ohlsson och
Hveggblom ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 299, avslå Kungl. Maj:ts
framställning.

Herr OHLSSON, EBBE: Herr talman!
Jag har tillsammans med herr Hseggblom
avgivit en reservation vid denna punkt.
Vi reservanter har nämligen den uppfattningen,
att man under nuvarande förhållanden
bör bedriva planeringsverksamhet
endast i den utsträckning, som
kan påkallas av mera aktuella rationaliseringsbehov,
en uppfattning som för övrigt
också utskottet givit uttryck åt. Under
sådana förhållanden borde lantbruksnämndernas
ordinarie personal
kunna handha denna verksamhet, som
då skulle kunna bekostas med medel ur
omkostnadsanslaget till lantbruksnämnderna.
Riksdagen har ju knappast någon
anledning att i tider, då den allra
största sparsamhet är nödvändig, ställa
medel till förfogande i större utsträckning
än vad som kan anses oundgängligen
nödvändigt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

26 mars 1952.
hos hästar.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande, har
Kungl. Maj:t under denna punkt i huvudtiteln
äskat ett anslag på 250 000 kronor.
Jag vill erinra om att när utskottet i fjol
behandlade motsvarande anslag, uttalade
utskottet, att anslaget icke borde nedsättas
under 250 000 kronor med hänsyn
till det ändamål, vartill det skulle användas.
Denna utskottets hemställan bifölls
också av riksdagen. Det skulle väl
ha sett egendomligt ut, om utskottet nu
skulle ha sänkt anslaget, när det i fjol
gjorde ett sådant uttalande.

Men jag vill erinra om att utskottet
också har givit uttryck för att man bör
framgå med varsamhet på detta område.
Utskottet säger nämligen: »Oaktat utskottet
anser, att berörda verksamhet i
huvudsak endast bör bedrivas i den omfattning,
som påkallas av mera aktuella
rationaliseringsbehov, har utskottet icke
funnit anledning att frångå den tidigare
intagna ståndpunkten i frågan.» I anledning
därav har utskottet i år tillstyrkt
Kungl. Maj :ts förslag på den här punkten
och alltså förordat ett belopp på
250 000 kronor.

Herr talman! Jag skall med dessa få
ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 11—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Ang. bekämpande av smittsam blodbrist
hos hästar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga
utgifter för budgetåret 1952/53

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. bekämpande av smittsam blodbrist hos hästar.

anvisa ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 116 av herr Grym m. fl. samt
II: 155 av herr Gavelin in. fl., likalydande,
vari hemställts, antingen och i första
hand att riksdagen måtte, i anledning
av vad Kungl. Maj:t föreslagit rörande
ändrade metoder för bekämpande av
sjukdomen smittsam blodbrist hos hästar
inom Norrbottens län, uttala sig för
att under tiden för föreslagen försöksverksamhet
för sjukdomsbekämpandet
statsbidrag med tre fjärdedelar av djurets
värde alltjämt skulle lämnas hästägare
eller, därest nämnda yrkande ej
kunde bifallas, att riksdagen måtte uttala
sig för att upphävandet av de nuvarande
ersättningsbestämmelserna skulle
träda i kraft först sedan aderton månader
förflutit efter det att kungörelse
härom utkommit från trycket;

2) 1:117 av herr Eskilsson m. fl., samt
II: 154 av herr östlund m. fl., likalydande,
vari hemställts, att riksdagen ville
besluta, att medel, som anvisades under
förevarande anslag, måtte efter Kungl.
Maj :ts prövning få användas jämväl till
att försöksvis anordna bekämpande av
smittsamma juverinflammationer hos
kor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:117 och 11:154,
till Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: övriga
utgifter för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 400 000 kronor;

2) att motionerna 1:116 och 11:155
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
hland annat:

»I fråga om bekämpandet av sjukdomen
smittsam blodbrist hos hästar inom
Norrbottens län ansluter utskottet

sig till vad departementschefen förordat
rörande ändrade bekämpningsmetoder.
Enligt utskottets mening saknas
skäl att, såsom yrkas i motionerna I:
116 och II: 155, utbetala ersättning till
djurägarna även sedan den obligatoriska
nedslaktningen borttagits. För att bereda
samtliga hästägare inom länet tillfälle
att försäkra sina hästar torde emellertid
böra tillämpas en viss övergångstid
före de nuvarande ersättningsbestämmelsernas
upphävande. Det synes utskottet
vara till fyllest att denna övergångstid
— i enlighet med veterinärstyrelsens
förslag — bestämmes att omfatta
sex månader efter det kungörelse i
ämnet utkommit av trycket. Utskottet
kan således icke heller i denna del biträda
hemställan i berörda motioner.»

Reservation hade anmälts av herr
Grym, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr GRYM: Herr talman! Jag har på
denna punkt avgivit en blank reservation,
och jag är även motionär i frågan
om ändrade metoder för bekämpande
av sjukdomen smittsam blodbrist hos
hästar inom Norrbottens län.

Vi motionärer har ansett att Kungl.
Maj :ts förslag kommer att drabba hästägarna
alldeles för hårt i övre Norrland.
Denna smittsamma blodbrist förekommer
ju inte överallt i Norrbotten utan
framför allt i lappmarkens socknar och
en del av Tornedalens kommuner. Veterinärstyrelsen
har i sitt förslag ansett
att det blir alldeles för dyrbart för
staten att ha dessa bestämmelser gällande
även i fortsättningen. Visst blir
det dyrbart, det är ingen tvekan om den
saken, men om veterinärstyrelsens förslag
i övrigt är riktigt, kan mycket
starkt ifrågasättas. Jordbruksministern
har emellertid till alla delar följt veterinärstyrelsens
förslag och föreslagit riksdagen
att godtaga detta. Jordbruksutskottet
för sin del bär helt och hållet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag och hemställt
om avslag på vår motion.

Jag är från de bygder, där denna hästsjukdom
förekommer och härjar. Den
har härjat många tiotals år och är alltså

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. bekämpande av smittsam blodbrist
inte någon ny sjukdom. Det är, herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
ett mycket hårt förslag som
här föreligger, ty en häst som får denna
sjukdom kan vara angripen därav i
många, många månader och är praktiskt
taget oanvändbar. Det är mestadels småbrukare
och fattigare skogsarbetare, vilkas
hästar drabbas av denna sjukdom,
och det är uppenbart att de då ekonomiskt
träffas mycket hårt.

Jag anser därför att det vore berättigat
att följa länsstyrelsen i Norrbottens
län, som i sitt remissyttrande föreslår
att hästägare, vilkas djur drabbas av
denna sjukdom, fortfarande skall få ersättning
av det allmänna, till dess att
forskningen kommit fram till effektiva
bekämpningsmetoder. Jag måste verkligen
förundra mig över att veterinärstyrelsen
först nu tycks ha fått blicken
öppen för angelägenheten av en intensifierad
forskning om denna sjukdom,
vilken ju, som jag redan sagt, härjat i
många tiotal år.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
anför, att »praktiskt taget samtliga
hästar i Norrbottens län är försäkrade».
Motionärerna ifrågasätter riktigheten
av detta påstående. Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolaget har emellertid
inkommit till jordbruksutskottet med
en skrivelse, i vilken bolaget vidhåller
sin uppfattning, Jag tillåter mig trots
allt att betvivla att denna uppgift är riktig.
Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
anför att enligt den allmänna
husdjursräkningen år 1949 fanns det
över 12 000 hästar i Norrbottens län och
att av dessa något över 7 000 var försäkrade
i Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget.
Bolaget utgår ifrån att de
övriga hästarna i länet är försäkrade i
något av de andra bolag som driver sin
verksamhet i Norrbottens län. Jag tvivlar
på den saken. Men låt oss säga, att
bara 200—300 hästar är oförsäkrade.
Om endast ett tiotal av dessa hästar drabbas
av den smittsamma blodsjukdomen,
medför detta stora förluster för ägarna.

Herr talman! Jag skall inte göra något
yrkande, utan har endast velat framhålla
dessa synpunkter. Jag vädjar till

hos hästar.

jordbruksministern, som är närvarande
i kammaren, att noga följa utvecklingen
på detta område och, om så befinnes
nödvändigt, för riksdagen framlägga erforderliga
förslag för att hästägarna inte
skall åsamkas alltför stora ekonomiska
förluster på grund av denna husdjurssjukdom.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Med anledning av herr Gryms anförande
vill jag endast säga, att vad gäller
bekämpandet av de smittsamma juverinflammationerna
har utskottet gått så
långt, att jag nog tycker att även herr
Grym bör vara tillfredsställd på den
punkten. Det förefaller mig också, som
om utskottet hade gått så långt som man
rimligen kan begära när det gäller anslag
till bekämpande av sjukdomen
smittsam blodbrist hos hästar inom
Norrbottens län. Utskottet har ju helt
följt det förslag, som i den delen framlagts
av veterinärstyrelsen, och tillstyrkt
det anslag som veterinärstyrelsen
begärt. Då nedslaktningstvånget nu upphäves,
kommer det ju att bli en tidsfrist
på sex månader från de nya bestämmelsernas
ikraftträdande, under vilken
tid bidrag till djurägarna skall utgå i
samma omfattning som hittills. Utskottet
utgår ifrån att det efter denna övergångstid
bör vara varje hästägares skyldighet
att själv skydda sig mot förluster
genom att försäkra sina hästar. Det förefaller
mig vara möjligt att under en
övergångstid av ett halvt år hinna ordna
med erforderliga försäkringar, så att
djurägarna kan få trygghet mot förluster
på grund av denna sjukdom.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GRYM: Herr talman! Jag har inte
med ett enda ord klandrat jordbruksutskottet
för dess ställningstagande. Jag
förstår mycket väl, att jordbruksutskottet
inte haft stort annat att göra än att
följa Kungl. Maj:ts förslag, trots att utskottet
samtidigt haft att behandla en
motion, som på sitt sätt måste anses vara

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Anslag till fiskets befrämjande i de särskilda orterna.

berättigad. Vad jag vände mig mot var
framför allt att veterinärstyrelsen inte
tidigare har börjat med forskning på
detta område, då det ju här gäller en
sjukdom som härjat i många år och som
även i fortsättningen kommer att hårt
drabba hästägarna i Norrbottens län.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 71—120.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121.

Anslag till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag
å motionerna 1:237 och 11:309 till
Fiskets befrämjande i de särskilda orterna
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 53 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 237
av herr Söderquist samt II: 309 av herr
Jacobsson i Igelsbo m. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av ifrågavarande anslag måtte besluta
om en medelsanvisning av 10 000 kronor
till statistik rörande sötvattensfisket.

Reservation hade anförts av herrar
Bror Nilsson, Utbult och Boman i Stafsund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:237 och 11:309,
till Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 03 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Det är en mycket liten fråga som det
här gäller, åtminstone sedd ur anslagssynpunkt.
Det gäller ett anslag på 10 000
kronor till statistik rörande sötvattensfisket.

En dylik statistik har tidigare under
många år insamlats i vårt land, men av
statsfinansiella skäl har anslaget under
en följd av år indragits. Denna statistik
kan synas inte vara av så stor betydelse,
men i själva verket är det i många sammanhang
förenat med stora olägenheter
att vi här i landet icke har tillgång till
någon som helst aktuell statistik rörande
insjöfisket. Jag har kommit i kontakt
med dessa frågor under de år jag rest
omkring i landet i egenskap av medlem
av statsrevisionen. Vid utbyggnad av vattenfall,
sjöregleringar o. s. v. uppstår
nästan alltid stora skador på fisket. Det
gäller här inte obetydliga summor. Skador
kan uppstå t. ex. på laxfisket i norrlandsälvarna
eller på ålfisket i vissa insjövatten.
Det kan ibland förekomma att
en industri, t. ex. ett sågverk eller en
massafabrik, släpper ut syror och andra
skadliga avfallsprodukter i vattnet, så
att fisken dör. Då blir det ofta rättssak,
och man kräver ersättning för skadorna.
Vi har emellertid inga fasta hållpunkter
när det gäller att värdera dylika skador
på fisket i insjövatten. Vi har därför
tillåtit oss att vid denna punkt av
utskottets utlåtande foga en reservation.

Reservanterna begär, att detta anslag
på 10 000 kronor skall beviljas, så att
fiskeristyrelsen kan lägga upp en statistik
över sötvattensfisket. Samma fråga
var uppe i riksdagen i fjol. Jordbruksutskottet
uttalade då, »att det delade
den i motionerna framförda uppfattningen,
att avsaknaden av erforderlig
statistik beträffande sötvattensfisket
i vissa fall medförde stora olägenheter».
Hänvisande till statsfinansiella skäl ansåg
sig utskottet dock inte kunna biträda
yrkandet. Jag tycker att det nu
har gått tillräckligt många år för att
vi i detta fall skall kunna bortse från
de statsfinansiella synpunkterna, då det
ju här blott gäller 10 000 kronor. Detta
anslag skulle ju möjliggöra upprättandet
av en pålitlig statistik över insjöfisket.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Ehuru
jag står på utskottsmajoritetens sida,

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till skogsstyrelsen,
skulle jag i stort sett kunna instämma i
vad herr Bror Nilsson anförde. Anledningen
till att jag och nästan hela utskottet,
kan jag säga, gått på avslag är
att vi, i likhet med föredragande statsrådet,
ansett att någon ökad medelsanvisning
för ifrågavarande ändamål icke
heller i år synts böra medgivas. Vi har
utgått ifrån, att ärendet i vanlig ordning
prövats inom departementet och
att man där kommit till det resultatet,
att det inte var motiverat med ett ökat
anslag.

Jag vill för min personliga del säga,
att om Kungl. Maj :t sedan skulle vilja gå
in för ett ökat anslag för det ändamål,
varom här är fråga, skall inte jag motsätta
mig detta. I nuvarande ekonomiska
läge har emellertid utskottet inte ansett
sig på grund av en enskild motion kunna
begära en höjning av anslaget.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till uskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 122—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Anslag till skogsstyrelsen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
skogsstyrelsen, som angivits i propositionen; b)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skogsstyrelsen, att till -

lämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Skogsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 385 000 kronor.

Herr HANSSON: Herr talman! Under
nionde huvudtiteln har statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet hemställt
att till skogsväsendet måtte anvisas
ett sammanlagt anslag av i runt tal
21,5 miljoner kronor. Såsom av registret
till huvudtiteln framgår skulle dessa
21,5 miljoner kronor, fortfarande i runda
tal, fördela sig med: till skogsstyrelsen
0,5 miljon kronor, till skogshögskolan
drygt en miljon kronor, till skogsforskningsinstitutet
1,7 miljoner kronor,
till statens skogsskolor 600 000 kronor
och till övertalig domänverkspersonal
375 000 kronor. Dessa poster gör sammanlagt
4,2 miljoner kronor.

Går vi över till skogsvården, kommer
på skogsvårdsstyrelserna till avlöningar
7,3 och till omkostnader 5,2 miljoner
kronor, vilket sammanlagt gör 12,5 miljoner
kronor. Skogsvårdsbidragen uppgår
till sammanlagt 4,4 miljoner kronor,
fördelade på skogsförbättringsanslaget
med 1,2 miljoner kronor, väg- och flottvägsbyggnader
1,7 miljoner kronor, ökad
skogsproduktion i Norrland 1,2 miljoner
kronor och slutligen skogsbrukskurser
300 000 kronor. Därtill kommer några
småposter, kurser för virkesmätning och
ersättning för rovdjursskador, på 250 000
kronor, vilka fyller ut de 21,5 miljonerna.

De första posterna i denna sammanställning
skall jag inte närmare ingå på.
Beträffande kungl. skogsstyrelsen, som
ju diskuterats i riksdagen i olika sammanhang,
skulle jag endast vilja säga,
att om statsmakterna funnit behov av
att inrätta ett statligt ämbetsverk, får de
givetvis även trygga verkets ekonomi.
Vidare är det för staten enligt min mening
en given plikt att svara för den
skogliga undervisningen. De brister, som
onekligen vidlåder särskilt den lägre
skogliga undervisningen, skall jag emellertid
vid detta tillfälle inte beröra.
Skogsforskningsinstitutet har under se -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

nare år fått en upprustning — till stor
del med särskilda medel — som skogens
folk har all anledning att vara tacksam
för. Forskningen måste ju, som vi
alla vet, gå i spetsen när det gäller
skogsbrukets förkovran i olika avseenden.

I nuvarande läge har jag inte funnit
anledning att ta upp en debatt kring
punkterna 130:o)—146:o) i utskottets
utlåtande, även om jag helt delar motionärernas
uppfattning om behovet av
en ny skogsskola i Älvsbyn och finner
skogsskoleundervisningen över huvud taget
kräva en grundlig översyn.

Däremot känner jag mig nödsakad att
en stund ta kammarens tid i anspråk
för några kommentarer till de förslag,
som departementschefen framlagt rörande
bidrag till skogsvård m. m., alltså
punkterna 148:o)—152:o) i utskottets utlåtande.
Här är det fråga om dels anslag
till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar
och omkostnader, såsom jag nyss
nämnde uppgående till 12,5 miljoner
kronor, och dels de olika skogsvårdsanslagen
på 4,4 miljoner kronor.

Skogsvårdsstyrelsernas uppgift är som
bekant dels att utöva den uppsikt och
vidtaga de åtgärder, som enligt gällande
skogsvårdslag och andra författningar
ankommer på dem, dels att befrämja och
understödja den enskilda skogshushållningen,
Allteftersom skogsvårdslagstiftningen
i vårt land kompletterats — vi
kan för övrigt nog säga skärpts — har
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet förändrats
på så sätt, att deras övervakande
åligganden har utvidgats. Inte minst
gäller detta efter tillkomsten av 1948
års skogsvårdslag. Denna lag är, som
nog de flesta av kammarens ärade ledamöter
känner till, inte lättolkad. Till
och med för fackmän med högre skoglig
utbildning bereder den åtskilliga svårigheter
i tolkningshänseende, och den
inte fackutbildade skogsägaren saknar
helt enkelt möjligheter att självständigt
avgöra, om exempelvis skog i lagens mening
är utvecklingsbar eller inte. Härigenom
har onekligen det allmännas förmyndenskap
gentemot de enskilda skogsägarna
skärpts, vilket tar sig det uttryc -

Anslag till skogsstyrelsen,
ket, att stämpling av skog av skogsägarna
överlåtes på skogsvårdsstyrelserna
för att skogsägarna skall undgå att dömas
som lagöverträdare. Skogsägaren
har visserligen enligt 10 § skogsvårdslagen
rätt att kostnadsfritt inhämta
skogsvårdsstyrelses yttrande om huruvida
viss skog är att betrakta som utvecklingsbar
eller hur avverkning bör
företagas utan att lagens stadganden
överträds. Detta har emellertid i praxis
kommit att betyda, att skogsägaren inseende
sin oförmåga att följa lagens föreskrifter
på egen hand överlämnar åt
skogsvårdsstyrelsen att handlägga stämplingsförrättningarna.
En följd av vår
skogsvårdslag är alltså att skogsägarna
på grund av bristande möjligheter till
yrkesutbildning tvingas att anlita skogsvårdsstyrelserna
för att förbli laglydiga
medborgare. Vi kan också med fog säga,
att när vi har en skogsvårdslag men
inte bereder skogsägarna möjligheter att
förskaffa sig de kunskaper, som erfordras
för att följa den, måste det allmänna
anses moraliskt förpliktigat att ställa
fackmän till skogsägarnas hjälp som
skogliga rådgivare.

Vidare vill jag i detta sammanhang
framhålla, att i våra rätt betydande
skyddsskogsområden ställs skogsägarna
nästan helt under kontroll. På dessa skogar
får som bekant avverkning för annat
ändamål än husbehov inte äga rum
utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, vilket
betyder efter av skogsvårdsstyrelsen
utförd stämpling.

Jag har i all korthet velat understryka
de berörda förhållandena för att underlätta
en bedömning av frågan: Utgör
anslagen till skogsvårdsstyrelserna
ett bidrag till skogsägarna eller utgör
de enbart täckning för med uppsikten
över skogsvårdslagens efterlevnad förenade
kostnader för det allmäanna?

Inför svaret på denna fråga väntar
jag givetvis invändningen, att skogsvårdsstyrelsepersonalen
även i samband
med övervakningen av lagens efterlevnad
blir i tillfälle att lämna skogsägarna
värdefullt biträde och råd av olika
slag. Detta är givetvis riktigt. Men även
härvidlag har under senare år en vä -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till skogsstyrelsen,
sentlig förändring skett. Tidigare ansågs
det naturligt att skogsvårdsstyrelsernas
ersättning för det av skogsvårdslagen
betingade, oundgängliga biträdet åt
skogsägarna lämnades mot en mycket
blygsam taxa. Efter hand har denna taxa
höjts. I mitt län har således biträdestaxan
för exempelvis stämplingsförrättningar,
vilka utgör huvudparten av alla
förrättningar, genom diktat uppifrån
sedan år 1939 tiodubblats, och förhållandet
är likartat i andra län. Det biträde
för skogsvården, som de enskilda
skogsägarna i gemen är i ett tvingande
behov av, får de med andra ord numera
i det närmaste helt betala själva. Detta
mitt konstaterande utgör inte någon anmärkning,
men man bör hålla detta i
minnet, när man bedömer omfattningen
av det statliga stödet till skogsnäringen.

Utan att ingå på ytterligare detaljer,
vilket givetvis bär skulle föra alltför
långt, tillåter jag mig slå fast, att av
anslaget till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar
och omkostnader den övervägande
delen enbart utgör ett erforderligt belopp
för att upprätthålla den ur det allmännas
synpunkt angelägna uppsikten
över hushållningen med och vården av
vår kanske nationalekonomiskt sett viktigaste
tillgång — skogen,

Det vore måhända att tvista om påvens
skägg att ifrågasätta om möjligen
något litet belopp, kanske en eller annan
miljon av dessa 12,r> miljoner kronor,
som går till skogsvårdsstyrelsernas avlöningar
och omkostnader, är att anse
såsom ett direkt stöd till den enskilda
skogsvården. Jag avstår här från varje
sådant bedömande, men medger att
kanske någon del av beloppet kan räknas
såsom ett stöd till det enskilda skogsbruket.

Ett direkt stöd utgör däremot givetvis
de olika skogsvårdsanslagen, som jag
räknade upp nyss, nämligen skogsförbättringsanslaget,
anslagen till väg- och
flottledsbyggnader, till ökad skogsproduktion
i Norrland och till skogsbrukskurser,
vilka sammanlagt utgjorde 4,4
miljoner kronor. Herr Näslund och jag
har i motionen nr 228 i denna kamma -

re betecknat dessa anslag såsom njugga.
De är det enligt min mening inte bara
i och för sig, utan särskilt sedda i belysning
av vad jag här anfört samt det
faktum att från skogsägarna i skogsvårdsavgifter
inflyter till statskassan
bortåt 5 miljoner kronor — jag vill minnas
att det är 4,6 miljoner kronor ■—
alltså ett belopp som överstiger skogsvårdsanslagen.

Jag tillåter mig, herr talman, att göra
ännu ett konstaterande, nämligen att det
med de ofta bortglömda skogsvårdsavgifterna
insatta i ekvationen är på sin
höjd en eller annan miljon som staten
under nästa budgetår vill offra på skogsvårdens
främjande och skogsbrukets rationalisering.
Skogens folk bär svårt att
förstå att av de stora summor, som genom
skogen tillföres vårt land och av
vilka vår levnadsstandard ju ytterst beror,
så litet — möjligen någon promille
— återgår i form av anslag till
skogsvårdens främjande. Det är inte underligt,
om man ibland knorrar litet ute
i skogarna. Vi vet nämligen alla — och
det är belagt genom riksskogstaxeringen
— hur mycket som av ålder ännu brister
när det gäller våra skogar. Skogsvårdsstyrelserna
får ju — det bör vi
hålla i minnet — arbeta i två tredjedels
takt. Särskilt betänkligt är detta för
närvarande, då en viss personalbrist
råder och oskolad personal i stor utsträckning
måste anlitas. Jag tror mig
våga säga, att det är många ute i skogarna
som undrar, om detta förhållande
är rimligt.

Man jämför också gärna med de summor
som går exempelvis till jordbruket;
jag kan ju hänvisa till dem, givetvis då
särskilt till anslagen för jordbrukets rationalisering.
För detta ändamål skall
jordbruksnämnderna begåvas med anslag
på i runt tal 31 miljoner kronor.
Jag missunnar inte jordbruket detta belopp
och kritiserar inte heller anslaget,
men jag kan inte underlåta att framhålla,
att hela skogsväsendet — med ämbetsverk,
forskning, undervisning, rationalisering
o. s. v. -—, om hänsyn tas till
skogsvårdsavgifterna, får nöja sig med
halva det belopp, som går till jordbru -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

kets rationalisering. Här föreligger enligt
min mening en disproportion som
är iögonenfallande.

Jag inser fuller väl, att ingen väsentlig
ändring till det bättre står att vinna
i dagens läge. Min lilla översikt och de
frågor, som jag här har ställt, syftar
längre än till närmaste budgetår. För
dagen vill jag emellertid betona, att alla
de motioner, som väckts vid årets riksdag
rörande höjda anslag till skogsväsendet,
enligt min mening är ytterst väl
befogade. Det erkänner faktiskt också
utskottet, och jag skulle tro att även
jordbruksministern och finansministern
erkänner det.

Men kanske har jag då att emotse den
motfrågan: Varför har min herre själv
inte motionerat om höjda anslag mer
än till skogsvägar och skogsbygdskurser?
Kanske får jag, herr talman, ingå
i svaromål på den punkten redan nu, då
jag har ordet.

Ett av mina skäl är att jag anser en
skattelindring i dagens situation vara
så angelägen, att till och med skogsvårdens
pockande och berättigade krav
måste stå tillbaka. På den punkten vill
jag alltså inte ge några hugg på mig.
Därtill kommer att skogsvården i norra
Sverige har fått en tillfällig hjälp genom
de prisutjämningsmedel, som de där inrättade
länsstiftelserna förfogar över.
Ett annat starkt skäl är, att skogsbruket
för närvarande ger så goda inkomster,
att skogsägarna även kommande budgetår
bör kunna utan särskild stimulans
och hjälp i form av bidrag utföra en
hei del förbättringsåtgärder, exempelvis
röjningar, skogsodlingar och dikningar.
Ett ytterligare skäl är att utvidgningen
av våra plantskolor och den
rationella frötäkten ännu inte har nått
den omfattning, att vi kan alltför snabbt
forcera skogsodlingen, åtminstone inte
om vi ställer kravet att framtidens bestånd
skall grundas med elitfrö och högklassigt
plantmaterial.

Det är av dessa skäl, herr talman, som
jag endast i två punkter liar ansett mig
böra stödja skogsstyrelsen gentemot departementschefen,
nämligen dels i fråga
om anslaget till väg- och flotlleds -

Anslag till skogsstyrelsen,
byggnader, dels i fråga om anslaget till
skogsbrukskurser.

Vad då först beträffar skogsvägarna —
flottlederna kan vi bortse från, de är
ju inte aktuella — så har skogsstyrelsen
utförligt och varmt motiverat en ökning
av anslaget från 1,7 till 2,5 miljoner
kronor, medan departementschefen
stannat vid oförändrat anslag. Skogsvägarna
utgör en oundgänglig förutsättning
för en intensivare skogsvård. De
gör skogarna tillgängligare och minskar
slitaget på skogens folk och dragare.
Samtidigt som de höjer skogsvärdena
möjliggör de i avlägsna områden en intensivare
vård och uttag även av klendimensioner.
Skogsvägbyggandet innebär
både en rationalisering och en
socialt betonad verksamhet, då kontakten
med yttervärlden därigenom underlättas
för skogarnas avsides boende
folk.

En utbyggnad av skogsvägsnätet är
oumbärlig, och den varken kan eller får
eftersättas, då vägbehovet är mycket
stort. Ansökningar ligger i lager utan att
någon särskild propaganda bedrivits.
Sammanlagda beloppet är i runt tal 16
miljoner kronor, och jag vet av erfarenhet
att den tiodubbla siffran skulle komma
fram i en handvändning, om skogsbygdernas
befolkning manades att redovisa
sina behov. Numera utgår bidrag
bara till mindre bemedlade och till vägar
med ett flertal delägare, vilka på sina
håll räknas i hundratal per företag,
och vägprojekten kan bara i sällsynta
fall genomföras utan hjälp av en opartisk
fackman som primus motor.

Departementschefen hänvisar i sin
motivering för oförändrat anslag till det
rådande arbetskraftsläget. Jag vill invända
att den arbetskraft, som ägnar sig åt
skogsvägbygget och börjat specialisera
sig på detta arbete, är så värdefull att
skogsbruket inte har råd att mista den.
Den behövs för överskådlig framtid i
skogen, och det är en allmän angelägenhet,
att den förblir sysselsatt i den skogliga
rationaliseringens tjänst.

Ett oförändrat anslag enligt departementschefens
och utskottets linje innebär
i realiteten anslagsminskning. En -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till skogsstyrelsen,
ligt min bestämda mening utgör skogsstyrelsens
hemställan om höjning till 2,5
miljoner ett minimum. Vid behandlingen
av punkt 151 ville jag följaktligen
helst yrka bifall till motion nr 1:228,
men eftersom jag inser det omöjliga i att
vinna gehör för ett sådant yrkande, kommer
jag givetvis att ansluta mig till en
av de vid denna punkt fogade reservationerna.

Den andra punkt i utlåtandet, där
skogsstyrelsens anslagsäskande enligt
min mening inte medger prutmån, är
punkt 153 om bidrag till vissa skogsbrukskurser.
Där föreligger tyvärr ingen
reservation, men utskottet rekommenderar
en anslagshöjning enligt herr
Gryms linje med 50 000 kronor. Redan
förut har jag nämnt, att jag finner det
vara statsmakternas moraliska skyldighet
alt — om en lag stadfästes som skogsägarna
saknar kunskaper om och därmed
förmåga att följa, något som här har
skett — ställa fackmän till förfogande,
med vilkas bistånd skogsägarna kan förbli
laglydiga medborgare. Men på längre
sikt finns en annan och vida bättre
utväg, nämligen att skapa möjligheter för
det enskilda skogsbrukets män att förskaffa
sig erforderlig yrkesutbildning.
Det finns få områden i vårt undervisningsväsen
som är så försummade som
den skogliga yrkesutbildningens. Detta
drabbar såväl skogsägare som skogsarbetare
— och de två är ju ofta förenade i
en och samma person. Vi har inom
skogsbruket ännu så länge bara i mycket
begränsad utsträckning en motsvarighet
till de förnämliga yrkesskolor,
som sedan länge har funnits för jordbrukets,
industriens och hantverkets
folk. Härvidlag måste en ändring komma
till stånd, desto mera angelägen i en tid,
då även skogsbruket befinner sig i en
omvälvande rationaliseringsprocess. Vi
har kommit ett stycke på väg, och utvecklingen
får inte hämmas. Yrkesutbildningssakkunniga
har härvidlag ålagt
skogsvårdsstyrelserna en ledande roll,
och saken får helt enkelt inte förfuskas.

Den tendens vår skogsvårdslagstiftning
givit näring åt, nämligen att skogsägarna
i alltmera utpräglad grad överlå -

ter ledningen av skogsvårdsarbetet åt
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, är
enligt min mening varken ändamålsenlig
eller lycklig. Är en lantbrukare även
skogsägare, skall han givetvis själv sköta
och bruka också sin skog. Det vore
orimligt att bygga ut skogsvårdsstyrelserna
till några det enskilda skogsbrukets
förvaltande institutioner. Våra enskilda
skogar kan aldrig bli intensivt
och kärleksfullt vårdade av andra än yrkesskickliga
ägare och brukare.

Landsbygdens ungdom måste redan
från början inriktas på sina fäders yrke;
det är därför jag är en mycket varm vän
av den skogs- och lantbruksbetonade
fortsättningsskolan. Sedan kommer turen
till den vuxnare ungdomen och till
de redan verksamma skogsägarna och
skogsarbetarna. De rent sociala verkningarna
av en sådan skolning blir också
uppenbara, om man har sett resultaten
av undervisningen i exempelvis redskapsvård
och arbetsteknik och konstaterat,
hur skogsarbetaren efter genomgången
kurs kunnat med minskad kraftförbrukning
höja sina prestationer —
och därmed givetvis sin inkomst —
högst väsentligt, kanske upp mot 50 procent.

Utöver en hänvisning till skogsstyrelsens
motivering för höjning av anslaget
till skogsbrukskurser från 300 000 till
450 000 kronor skulle jag vilja rikta en
särskild vädjan — även om den är djärv
— till regeringspartiernas företrädare
här i kammaren: Det är inte enbart skogens
talan jag här för, det torde i stor
utsträckning även vara en talan för edra
meningsfränder bland skogarnas folk.

Här går helt enkelt skogens och allas
våra intressen samman, och jag förväntar
därför ett bistånd över alla partigränser,
när jag till den verkan det hava
kan kommer att yrka bifall till vad i
motionen nr 228 i denna kammare yrkats
i denna punkt.

Jag är tacksam, herr talman, att jag
har fått något beröra mina synpunkter
på skogsvårdens problem. Jag skulle gärna
ha velat avslutningsvis rikta mig med
ett par ord litet mera direkt till herr
statsrådet och chefen för jordbruksde -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

partementet. När han nu inte är närvarande
kanske det jag har att säga på någon
väg kan framföras till honom.

I samband med slutuppgörelsen om
jordbrukskalkylen beredde mig — skam
till sägandes — en något vanvördig
skildring av förhandlingarna ett visst
nöje. Det skrevs »att herr Norup har
med en grymtning satt slagbjörnen ur
spel». Måhända kommer denna historieskrivning
inte att stå sig inför en källkritisk
forskning, men jag skulle ändå
vördsamt vilja vädja till herr statsrådet
att grymta ett slag igen, när anslagen
till skogsvården härnäst kommer på tal.
Det behövs säkerligen bara en liten älskvärd
grymtning, ty med min kännedom
om finansministern tror jag att han inser
skogsvårdens berättigade krav. Speciellt
hoppfull är jag beträffande det
som kanske ligger mig närmast om hjärtat,
nämligen upplysningen och yrkesutbildningen
på det skogliga området.
Jag skulle missta mig mycket, om inte
finansministern härvidlag vore lätt att
vinna för en generösare anslagstilldelning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 131—140.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141.

Anslag till statens skogsforskninginstitut.

I denna punkt hade utskottet, med förmälan,
att utskottet icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skogsforskningsinstitut,
som angivits i statsverkspropositionen;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens skogsforskningsinstitut,
alt tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1952/53;

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.

c) till Statens skogsforskningsinstitut:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 997 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förevarande förslag innebar
bland annat, att för skötseln och
bevakningen av skogsforskningsinstitutets
trädgårdsanläggningar vid Bogesund
skulle anställas en särskild befattningshavare
med placering i lönegrad Cg 19
och med tjänstebenämningen skogsmästare.

På sätt utskottet under punkten anfört
hade Svenska skogsmästareförbundet
i en till utskottet överlämnad skrivelse
den 19 februari 1952 anhållit, att
tjänstebenämningen skogsmästare icke
måtte komma till användning å den föreslagna
befattningen i lönegrad 19.

Ilärom hade utskottet i sin motivering
anfört, att utskottet i fråga om tjänstebenämningen
för innehavaren av nämnda
befattning funnit sig kunna godtaga benämningen
skogsmästare.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Näslund, Hjalmar
Nilsson, Bror Nilsson, Ebbe Ohlsson och
Heeggblom ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits. Den av reservanterna
förordade motiveringen innehöll
bland annat följande uttalande:

»Med anledning av Svenska skogsmästareförbundets
framställning i fråga
om tjänstebenämningen för den befattningshavare,
som avses skola sköta en
irädgårdsmästarsyssla vid Bogesund, vill
utskottet uttala, att det anser förslaget
om att benämna denne trädgårdsmästare
för skogsmästare oantagbart. Då rätten
att använda skogsmästaretiteln annars
förutsätter godkänd examen vid statens
skogsmästarskola, bör denna benämning
icke sammankopplas med en befattning,
för vilken avlagd skogsmästareexamen
icke erfordras. Om lönenämnden med
hänsyn till övriga statligt anställda trädgårdsmästares
lönegradsplacering hyser
betänkligheter mot att låta befattningen
i Cg 19 vid Bogesund benämnas trädgårdsmästare,
anser utskottet, att annan

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till statens skogsforskningsinstitut,

benämning bör väljas än en som ger
falsk uppfattning om befattningshavarens
examensmeriter.»

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag ber att få ta till orda angående
en liten detalj rörande punkten 141.
Den spelar ej någon ekonomisk roll, men
däremot har den rent principiellt en
viss betydelse.

Frågan rör en befattning vid statens
skogsforskningsinstituts anläggning ute
vid Bogesund. Institutets styrelse har
hemställt att en befattning såsom trädgårdsmästare
borde inrättas och att denne
befattningshavare skulle sköta anläggningarna
på Bogesund. Han skulle
placeras i 19 lönegraden. Styrelsens
förslag innebär att befattningshavaren
skulle placeras i samma lönegrad som
skogsmästarna vid institutet, men han
skulle likväl kallas trädgårdsmästare.
Hans arbetsuppgifter föreställer jag mig
blir ungefär desamma som en trädgårdsmästare
har exempelvis vid växtförädlingsanstalten
för skogsträd vid Ekebo.

Förslaget innebär att trädgårdsmästaren
placeras i en högre lönegrad än
trädgårdsmästare i statens tjänst i allmänhet
är placerade i. Av den anledningen
har statens lönenämnd föreslagit
att han inte skall kallas trädgårdsmästare
utan skogsmästare. Nu är det
emellertid så, att titeln skogsmästare
alltid varit förbehållen dem, som har
avlagt examen vid statens skogsmästarskola.
Här gäller det däremot en person
med trädgårdsbetonad utbildning.

Nu har det i dag under hand upplysts,
att befattningen för närvarande
är besatt med en skogsmästare och att
befattningshavaren till väsentlig del
skulle ha en skogsmästares arbetsuppgifter.
Detta står inte fullt i samklang
med vad som anföres i den kungl. propositionen.
Det förefaller, som om man,
när anslagsäskandet gjordes, mera hade
tänkt sig att befattningshavaren skulle
få rena trädgårdsmästaruppgifter. Det
kan därför inte vara riktigt att befattningshavaren
skall få bära skogsmästartitel.
Den titeln anser jag och andra reservanter
bör förbehållas personer som

avlagt examen vid statens skogsmästarskola.

På den grund ber jag att få yrka avslag
på utskottets uttalande i denna
punkt och bifall till den reservation som
är avgiven av herr Näslund m. fl.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Efter
herr Hjalmar Nilssons anförande kan
jag fatta mig mycket kort. Jag har under
dagen liksom han blivit underrättad
om att den ifrågavarande tjänsten
torde vara besatt med en person som
har skogsmästarexamen. Då har vi ingenting
att erinra, tv då bortfaller ju det
motiv, som statsrådet anfört, nämligen
att man tänkt sig besätta platsen med
en trädgårdsmästare som skulle tituleras
skogsmästare.

Titeln skogsmästare är en examenstitel,
och vi reservanter har resonerat på
det sättet, att det inte kan vara riktigt
att man för att kunna placera en person
i en lönegrad, där han inte hör
hemma, lånar en examenstitel från ett
annat håll. Var slutar det, mina ärade
kammarledamöter, om man skulle fortsätta
på det sättet? Av rent principiella
skäl och av hänsyn till den examen vid
skogsmästarskolan, som riksdagen och
Kungl. Maj :t har instiftat, tycker jag att
vi bör förhindra den utsvävning, som
man i jordbruksdepartementet här har
låtit förleda sig till i en besvärlig situation.

Jag instämmer, herr talman, i herr
Nilssons yrkande.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
måste för min del säga, att enligt min
uppfattning är detta en fråga av underordnad
betydelse och att det är bra lilet
att gräla om. Frågan gäller inrättande
av en befattning för en person som
skall ha uppsikt över trädgårdar som
finns vid Bogesund eller som kan komma
att anläggas där, och han skulle
även, tror jag, i någon mån ha en del
att göra med skogsvården där.

Nu är det tvist om vilken titel denne
man skall ha. Det är föreslaget i propo -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

silionen, att han skulle benämnas skogsmästare,
men reservanterna anser att
lian skall kallas trädgårdsmästare. Nu är
det så, att vare sig han kommer att heta
skogsmästare eller trädgårdsmästare,
skall han uppföras i lönegrad Cg 19, under
det att trädgårdsmästarna, kanske
med något enstaka undantag, tillhör 16
lönegraden.

Lönenämnden har sagt att skulle mannen
tituleras trädgårdsmästare och uppföras
i 19 lönegraden, är det alldeles
klart, att sedan kommer alla andra trädgårdsmästare,
som är anställda i statens
tjänst, att begära löneförbättring. Jag
tillåter mig att citera utskottets referat
av statens lönenämnds yttrande. Det heter
i utlåtandet: »Statens lönenämnd

förklarar sig i yttrande ha under hand
inhämtat, att den av institutsstyrelsen
föreslagna trädgårdsmästartjänsten i fråga
om arbetsuppgifter och kompetensfordringar
är likvärdig med skogsmäslartjänsterna.
Med hänsyn härtill har
nämnden ej funnit anledning till erinran
mot att tjänsten skall placeras i lönegrad
Ce 19. Nämnden förordar emellertid,
att innehavaren av tjänsten skall
erhålla benämningen skogsmästare.»

Nu är det klart att de som på grund
av examen är berättigade till denna titel,
d. v. s. de, som gått igenom statens
skogsmästarskola i Skinnskatteberg, känner
sig trampade på tårna och att det
går deras ära för nära att en, som inte
har deras utbildning, också skall få bära
deras titel. Det är kanske inte så mycket
att säga om det.

Nu har jag inte förrän i dag hört alt
befattningen är besatt med en skogsmästare.
Då är vi tydligen ännu mera på
den säkra sidan i utskottet, ty i så fall
har han väl i all rimlighets namn rätt
att få bära titeln skogsmästare.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅKD: Herr talman! Det
skulle vara eu alldeles ny princip, som
hade börjat tillämpas i statsförvaltningen,
om det vore riktigt att, som utskottets
ärade ordförande nyss sade, den 4

Första kammarens protokoll 19~>2. Xr II.

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.
na befattning redan vore tillsatt, när
jordbruksutskottets utlåtande ännu ligger
på kamrarnas bord för diskussion.
Det kan väl möjligen vara så, att någon
befattningshavare tillfälligt har fått vissa
uppgifter sig förelagda där, men
längre kan man ju inte ha kommit.

Vad beträffar befattningshavarens
arbetsuppgifter står det tydligt i utskottsutlåtandet,
att det gäller en trädgårdsmästarbefattning.
Ur skrivelsen
från institutets styrelse citeras i utlåtandet
bland annat följande: »Sedan västra
delen av egendomen Bogesund ställts till
institutets förfogande och anslag beviljats
till kostnaderna för uppförande, ombyggnad
och reparation av vissa byggnader
m. in., har utbyggandet av försöksfältet
nu framskridit så långt, att
en trädgårdsmästare behövs för skötseln
och bevakningen av institutets anläggningar
inom området, särskilt plusträdsarkivet,
plantskolorna och växthusen.
»

Jag känner rätt väl till utbildningen
vid statens skogsmästarskola, och jag
kan försäkra att den skolan inte lämnar
en sådan utbildning, att de utexaminerade
eleverna kan söka en trädgårdsmästartjänst.

Nu har styrelsen för skogsforskningsinstitutet
begärt att tjänsten skulle placeras
i 19 lönegraden, och det har gett
statens lönenämnd anledning att av lönetekniska
skäl föreslå, att tjänstemannen
inte skall benämnas trädgårdsmästare,
trots att det i verkligheten är en
trädgårdsmästarbefattning, utan att beteckningen
skall bli skogsmästare. Jag,
som inte är så värst mycket inne i lönekineseriet,
har kanske alltför svårt att
till fulla värdet uppskatta lönenämndens
argument. Men jag anser att trädgårdsinästartiteln
är en mycket fin yrkesbeteckning
med gamla anor. Om jag inte
tar fel, tror jag till och med att beteckningen
fanns redan för ett par tusen
år sedan i österlandet. Jag skulle tro
att vår bibelöversättnings benämning
»örtagårdsmästare» är detsamma som
trädgårdsmästare.

Om det nu inte går av lönefekniska
skäl man är kanske rätt för prece -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.
densfall — att ntan vidare placera trädgårdsmästaren
i 19 lönegraden, skulle
det väl gå an att ge honom en ny titel
utan att hoppa in på ett helt annat område.
Jag skulle kunna tänka mig att
man kunde kalla honom »förste trädgårdsmästare»
eller någonting sådant.
Vi har t ex. förste länsskogvaktare vid
sidan om länsskogvaktare och mera i
den stilen. Jag tycker att det är brist
på fantasi hos statens lönenämnd att
tillgripa titeln skogsmästare, och i denna
anklagelse för brist på fantasi får
jag väl även innefatta regeringen och
jordbruksutskottet.

Jag vill tillägga, herr talman, att jag
från den tid, då jag hade uppdrag att
utreda vissa frågor inom trädgårdsundervisningen,
har ett livligt intryck av
det utmärkta elevmaterial, som trädgårdsskolorna
har i sina kurser. Eleverna
har först en mycket lång praktik och
får därefter en inycket god teoretisk och
praktisk utbildning i skolorna. Jag tror
inte man behöver vara så rädd för att
använda beteckningen trädgårdsmästare
även i fråga om befattningshavare i en
något högre lönegrad, men som jag redan
har sagt, kan man, om man anser
det nödvändigt att skilja denne trädgårdsmästare
något från trädgårdsmästare
i den vanliga lönegraden, ge honom
en särbeteckning med bibehållande av
trädgårdsmästartiteln.

Vad skogsmästarna beträffar torde
nog damerna och herrarna förstå, att
det inte känns så trevligt för dem, att
deras titel skall användas av personer
med en helt annan utbildning, och jag
vill framhålla att det var riksdagen
själv som år 1944 direkt fastslog beteckningen
skogsmästare för personer, som
genomgått kursen vid statens skogsmästarskola
i Skinnskatteberg. Kungl. Maj:t
hade föreslagit att denna skola, som ligger
mellan skogsskolorna och skogshögskolan,
skulle kallas statens högre skogsskola,
men riksdagen beslöt på jordbruksutskottets
förslag att den skulle
kallas statens skogsmästarskola.

Jag tycker med hänsyn till vad jag
Iiär har anfört att det är inkonsekvent
av utskottet att föreslå beteckningen

skogsmästare, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

1 detta anförande instämde herr Sten.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag
skulle inte ha begärt ordet i detta materiellt
mycket enkla spörsmål, om inte
utskottets ärade ordförande hade tilllåtit
sig att läsa reservationen på ett
annat sätt än den är skriven. Han sade
att reservanterna föreslår att ifrågavarande
befattningshavare skall erhålla titeln
trädgårdsmästare. Det har reservanterna
inte alls gjort, utan de har reagerat
mot att han skall kallas för skogsmästare.
Om statens lönenämnd hyser
farhågor för att vid uppflyttningen även
person med examenstiteln trädgårdsmästare
till en lönegrad, som ligger över
den för trädgårdsmästarna gällande, låta
befattningshavaren benämnas trädgårdsmästare,
anser vi reservanter att en annan
titel bör väljas, men man bör inte
stjäla en examenstitel från en annan yrkesgrupp.

Personligen ställer jag mig litet tveksam,
huruvida konsekvenserna skulle bli
så allvarliga. Om jag inte är fel underrättad
har man inom andra affärsdrivande
verk personer med samma tjänstetitel,
som är placerade i olika lönegrader
— statens järnvägar har t. ex.
stationsinspektorer i olika lönegrader,
och kanske det finns trädgårdsmästare
också i olika lönegrader. Reservanterna
anser att vederbörande inte bör kallas
skogsmästare, eftersom det är en examenstitel
och han inte besitter de examensmeriter
som bärarna av denna titel
skall ha, och under sådana förhållanden
bör inte, ärade utskottsordförande,
reservanterna beskyllas för att de
velat förleda kammaren att ge ifrågavarande
befattningshavare titeln trädgårdsmästare.

Nu vill jag ännu en gång säga, att
det förhåller sig på det sättet, att denna
tjänst — som för första gången är tillsatt
— är besatt av en person som har
skogsmästarexamen. Då är Kungl. Maj:ts
hela resonemang fullständigt överflödigt.
Jag tycker att kammaren i så fall har all

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

anledning att med hänsyn till det principiellt
betänkliga i att flytta upp en
person i en lönegrad, som ligger över
den hans yrkesgrupp egentligen tillhör,
välja en annan titel.

.lag ber, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till reservationen.

Herr GRYM: Herr talman! Efter herr
Näsgårds anförande kan jag fatta mig
mycket kort. Jag kan till alla delar instämma
i vad han sade.

Jag har deltagit i utskottets behandling
av denna fråga men tillhör likväl
inte reservanterna. Jag ansåg det emellertid
oriktigt, att en trädgårdsmästare
skulle ha rätt att bära titeln skogsmästare,
ty det är ju fullkomligt felaktigt.
Jag har dock inte reserverat mig, men
det står mig fullkomligt fritt att rösta
för reservationen, vilket jag också kommer
att göra.

När denna fråga behandlades — jag
tror det var, såsom herr Näsgård här
anförde, år 1944 — gick Kungl. Maj:ts
förslag ut på att denna skola skulle benämnas
statens högre skogsskola. Det
var jag som motionerade om att skolan
skulle benämnas statens skogsmästarskola
och att de, som genomgick denna
skola, skulle få bära titeln skogsmästarc.
Jordbruksutskottet tillstyrkte denna
motion och bägge kamrarna biföll den.
Jag har därför på sätt och vis en moralisk
skyldighet att värna om denna
skogsmästartitel.

Det finns visserligen ett prejudikat på
detta område, och det är möjligt att
Kungl. Maj:t och jordbruksutskottet har
tänkt på den saken vid frågans behandling.
Jag minns att det för ganska länge
sedan — jag var då inte här i riksdagen
— fanns en forstmästare som blev utnämnd
till distriktsjägmästare i Norrbottens
län, och han fick rätt att sedermera
bära titeln jägmästare. Finansminister
Sköld var vid den tiden jordbruksminister,
och det var på lians förslag
som vederbörande blev utnämnd
till distriktsjägmästare. Men det råder
synnerligen stor skillnad mellan att kalla
en forstmästare för jägmästare — de har

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.
i stort sett samma utbildning på det
skogliga området —- och att kalla en
trädgårdsmästare för skogsmästare, ty
de har helt olika utbildning. Det är
ungefär som om man skulle titulera eu
bagare för snickare eller någonting i
den stilen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen, trots att jag inte är
reservant.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har nödgats begära ordet för att ytterligare
betona, att det inte är jag som
först kommit med påståendet att ifrågavarande
tjänst nu är tillsatt och att den
skulle vara besatt med en skogsmästare,
utan det var i anledning av herr Näslunds
första anförande som jag fick den
uppfattningen, men det må nu vara hur
som helst därmed.

Om jag nu beträffande innehållet i
reservationen har gjort ett felaktigt uttalande,
som inte herr Näslund är nöjd
med, får jag väl be om ursäkt därför.
Jag kan bara påstå, att det inom utskottet
ifrån en del av dem, som nu står
som reservanter, har framförts önskemål
att denne befattningshavare skulle
tituleras trädgårdsmästare. Det kan väl
ändå inte reservanterna komma ifrån.

Sedan skulle jag vilja säga till min vän
herr Näsgård, att jag anser det ha varit
lians plikt att gå på den linje i frågan
som han gjort, ty om inte jag är fel underrättad
är herr Niisgård ordförande i
styrelsen för statens skogsmästarskola i
Skinnskatteberg, och det är väl nästan
hans skyldighet, höll jag på att säga, att
företräda sina disciplar därifrån och se
till, att inte någon obehörig kommer och
använder deras titlar. Jag skall emellertid
inte polemisera mot herr Näsgård
av den anledningen. Det är ingen
hjärtesak för mig, om vederbörande kallas
för skogsmästare eller någonting
annat.

Nu har herr Näslund gått ifrån benämningen
trädgårdsmästare —- jag vet
inte varför. Men i utskottet gick hela
resonemanget ut på att vederbörande
skulle kallas trädgårdsmästare. Jag har

Nr 11.

Onsdagen den 20 mars 1952.

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.
gått på utskottets linje därför att jag
befarar — den åsikten kan jag inte komma
ifrån — att skulle en enda av dem,
som inte har skogsmästarexamen, uppföras
i den högre lönegrad det nu gäller,
skulle genast en hel mängd andra personer
komma och begära uppflyttning i
samma lönegrad, och jag är rädd för att
det skulle kosta staten kanske inte så
litet pengar. Däremot kostar det inte
staten ett öre att förära denne befattningshavare
en skogsmästartitel. Av denna
anledning har jag gått på den linje
jag gjort.

Jag har ingen anledning frånträda mitt
tidigare yrkande. Jag tror nämligen att
jag står på den rätta sidan.

Herr AHLBEKG: Herr talman! Detta
är till synes en rätt betydelselös fråga.
Jag anser att den är det, därför att det
i allmänhet betyder mera vad en tjänsteman
eller en anställd har i lön än vad
man ger honom för tjänstebeteckning
eller titel. Vi har emellertid här råkat
snudda vid ett problem i den statliga
lönesättningen, som jag'' ett ögonblick
vill uppehålla mig vid.

Konsekvensen av lönegradsplaceringen
blir, särskilt vid förskjutningar i det
allmänna löneläget, ofta den, att man,
om man har en tjänsteman på vilken
det ställes vissa kvalifikationer, inte har
något rum i tjänsteförteckningen där
man kan passa in honom. Då hänvisas
man till att antingen ge vederbörande
ett personligt tillägg, vilken möjlighet
torde stå öppen i detta fall, eller ge honom
en annan titel än han egentligen
skulle inneha. Detta har medfört att
man till exempel på några områden har
haft kontorister, som har åtnjutit lön i
egenskap av verkmästare, och att man
har haft verkmästare, som har åtnjutit
lön i egenskap av konstruktörer och liknande.
Det är alltså konsekvensen av ett
lönesystem, som är för stelt och för svårt
att anpassa efter de individuella fallen.

Jag har emellertid, ehuru jag sysslat
en del med dylika frågor, inte tidigare
ramlat på något enda fall, där konsekvensen
är så i mitt tycke utmanande
för löjet som i detta fall, där man för

att någorlunda anständigt avlöna en
duktig trädgårdsmästare vid Bogesund
måste låna en titel från skogsbruket och
kalla honom för skogsmästare. Då jag
har till yrke att syssla litet med dessa
tjänstemannaförhållanden är jag mycket
tilltalad av att så många i kammaren
har opponerat emot detta system, och
jag vill förena mig med dem. Det kan
inte vara en riktig metod och det är
ingenting att rekommendera att man på
detta sätt skall döpa om tjänsterna för
att kunna betala en viss man en riktig
lön. Detta bör man opponera emot. Det
har skett tidigare här och jag gör det
för min del också.

Alldeles speciellt besynnerligt blir ju
detta system när det såsom här rör sig
om yrkesutövare, dvs. personer som har
ordentligt lärt sig ett yrke, som har
skaffat sig en utbildning i av staten inrättade
skolor, vilka ger rätt till en viss
titel. Så är fallet med trädgårdsmästare,
som genomgått de statliga skolorna här
i Stockholm efter en föregående, lång
praktik. De vill heta trädgårdsmästare
och har rätt att få göra det och skall
inte heta någonting annat. Den som genomgår
skogsskolan, vilken leder frain
till examen, har ensam rätt till skogsmästartiteln.
Han vill bära den och vill
se till att inga andra får göra det. Det
finns fall, där vi svenskar har benägenhet
att av artighet ge människor andra
titlar än de förtjänar. Jag hör till dem
som kallar en filosofie licentiat för doktor
— jag är artig, när jag gör det, och
licentiaten tar i allmänhet emot det.
Men jag vägrar bestämt att säga skogsmästare
till en trädgårdsmästare eller
omvänt.

Jag utgår, herr talman, ifrån att den
tjänst, vi talar om här, är en trädgårdsmästartjänst
och under den förutsättningen
vill jag yrka bifall till reservanternas
förslag. Om det däremot är så att
det faktiskt är en skogsmästare, som är
utsedd att sköta denna tjänst, har utskottet
och regeringen sinkadusmässigt
kommit rätt, och då har jag inte något
att erinra emot att personen i fråga kallas
skogsmästare. Då skall han också få
bära den titeln.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Herr SVEDBERG: Herr talman! När vi
inom utskottets majoritet har den uppfattningen,
att titeln för den person det
här gäller bör vara skogsmästare, bygger
vi vår motivering på följande. Den
tjänst det bär är fråga om sköts för närvarande
av en skogsmästare. De växthus
det bär gäller är inte växthus för köksväxtodling
eller för andra trädgårdsodlingar,
utan det är fråga om sådana
växthus, där man driver upp plantor för
skogskultiveringsåtgärder. Eftersom de
andra tjänstemän, som arbetar där, är
skogsmästare och den man det här är
fråga om sköter samma slag av tjänst
och hans specialitet framför allt är inom
skogsvården och skogskultiveringsbefrämjande
åtgärder, för vilka växthusen
används, har utskottsmajoriteten ansett
att ganska starka skäl talar för att denne
tjänsteman skall ha titeln skogsmästare.

Redan tidigare har ju i riksdagen förekommit
diskussioner om tjänstetitlar.
Så var fallet när det gällde titlarna för
jordbruksinstruktörerna och lantbruksinstruktörerna.
Båda grupperna av
tjänstemän var utbildade som vandringsrättare
och tjänstgjorde den ena hos
hushållningssällskapen och den andra
hos lantbruksnämnderna, men de förra
kunde inte ha samma titel som de andra,
som tjänstgjorde hos lantbruksnämnderna,
och därför måste man ha två
skilda titlar för de olika grupperna.

Enligt min mening är det ganska
starka skäl som legat till grund för utskottsmajoritetens
ståndpunkt, och jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NÄSLUND: Herr talman! .lag skall
bara säga ett par ord till herr Svedberg.

Herr Svedberg har efter den överläggning,
som ägt rum i detta ämne, kommit
till den uppfattningen att utskottet har
starka skäl för sin ståndpunkt, och den
skall jag inte försöka ta ur honom. Det
är väl tillräckligt, om jag säger honom,
att icke minst efter den överläggning,
som här har ägt rum, bär jag blivit styrkt
i min uppfattning, att reservanterna har
rätt.

Anslag till statens skogsforskningsinstitut.

Till utskottets ärade ordförande vill
jag bara säga, att hela resonemanget i
hans senaste anförande ingenting annat
innehöll än att det här inte finns mer
än två titlar att välja på, trädgårdsmästare
eller skogsmästare. Ja, kalla personen
för förste trädgårdsmästare, eller
kalla honom för skogsträdgårdsmästare
eller något annat — jag vill inte betunga
protokollet med flera uppslag, men inte
kan väl vårt språk vara så fattigt, att
det inte finns uppslag till en titel som
vore lämplig i detta avseei|^e.

Jag återkommer till vad som hänt seden
utskottet behandlade detta ärende,
nämligen att tjänsten lär vara tillsatt med
en person med skogsmästarexamen.
Men, herregud — förlåt, herr talman —
vad har då utskottsmajoriteten att slåss
för? Det är väl att slå in öppna
dörrar!

Herr ANDERBERG: Herr talman! Vi
har redan upptagit kammarens tid alltför
länge med en sådan här bagatell,
men jag ber i alla fall att få tillägga några
ord.

Av propositionen framgår, att lönenämnden
föreslagit, att den befattningshavare,
som man hade begärt skulle sköta
de ifrågavarande arbetsuppgifterna
vid Bogesund, skulle benämnas skogsmästare
och placeras i lönegrad Ce 19.
Den man som nu sköter delta arbete är
skogsmästare, och en ledamot av Bogesundsstyrelsen
bär i dag sagt till mig att
man tänkt sig på denna befattning ha en
skogsmästare med litet fylligare utbildning
i fråga om trädympning och modern
teknik på trädskötselns område.
Då kan man inte placera denne i 16 lönegraden,
som gäller för trädgårdsmästare.
Därför har man placerat honom i
19 lönegraden såsom skogsmästare.

Jag tycker att den här saken har drivits
väl långt. Visst kan man slå vakt
kring en titel och anse, som herr Ahlberg
sade, att man inte skall »döpa
om» en person, som kommer på ett nytt
område, till en titel endast för att kunna
betala en riktig lön. Men här är det föreslaget,
att eu person som har riitt till

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. statens skogsförbättringsanslag.
titeln och som skall fullgöra arbetsuppgifter,
som skogsmästarexamen avser,
skall inneha tjänsten, och då är det inte
något att säga därom. Vi har inom utskottets
majoritet inte kunna finna att
Kungl. Maj:t kommit med något orimligt
förslag härvidlag. Det har gått igenom
i lönenämnden, som ju är mycket
försiktig i sådana frågor. Vi känner till,
hur vårt lönesystem är uppbyggt och
att man inte utan vidare kan placera in
en människa här och en annan där utan
att det måste vara en viss ordning som
följs. Det riktiga är, att den skogsmästare
det här gäller placeras i Ce 19. En
trädgårdsmästare står ju i Ce 16, men
vad beträffar Bogesnndsfallet, gäller det
folk med annan utbildning och därför
kunde denne inte placeras i Ce 16.

De invändningar häremot som gjorts
under debatten har jag inte funnit vara
i och för sig så bärande, att de kunnat
inverka på mitt ställningstagande, utan
jag hemställer, herr talman, kort och
gott om bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Till
herrar Svedberg och Anderberg vill jag
säga, när de gör gällande, att det kanske
här skulle kunna bli en skogsmästarplats
i realiteten, att styrelsen för skogshögskolan
och statens skogsforskningsinstitut
i sina anslagsäskanden uttryckligen
har begärt en trädgårdsmästartjänst.
De vill alltså i denna befattning
ha en trädgårdsmästare.

Till herr Tjällgren vill jag säga, när
han gör gällande att det är ett billigt
sätt att klara sig ifrån vissa konsekvenser,
att trädgårdsmästarna inte är dummare
än att de kan räkna ut, att om en
trädgårdsmästare flyttas upp till en högre
lönegrad och man kallar honom för
skogsmästare, så är han i alla fall trädgårdsmästare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt med godkännande av
utskottets motivering samt vidare på bi -

fall till utskottets hemställan med godkännande
av den ändrade motivering,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
lalmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Xilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
141 med godkännande av utskottets
motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med godkännande av den ändrade
motivering, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 59.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna U2—U9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten iäö.

Ang. statens skogsförbättringsanslag.

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts i
ämnet gjorda framställning samt med av -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar.

slag å motionerna I: 227 och II: 300, såvitt
nu vore i fråga,

a) till Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag
för budgetåret 1952/
53 anvisa ett förslagsanslag av 1 200 000
kronor;

b) förklara, att under samma budgetår
finge från nämnda anslag för andra
med detsamma avsedda ändamål än bekämpande
av skogsinsekter beviljas bidrag
å tillhopa högst 1 150 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva,
att den bidragssumma, som stode
till förfogande för de under b) avsedda
ändamålen, finge överskridas med belopp
motsvarande den odisponerade behållning
å statens skogsutdiknings- och
skogsodlingsanslag, som inlevererats
eller inlevererades till budgetutjämningsfonden.

I de likalydande motionerna 1: 227 av
herrar Veländer och Eskilsson samt II:
300 av herr Staxäng m. fl. hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under förevarande anslag anvisa
ett belopp av 1 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Ebbe Ohlsson och
Hscggblom, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:227
och II: 300, såvitt nu vore i fråga,

a) till Skogsvård m. m.: Statens skogsförbättringsanslag
för budgetåret 1952/
53 anvisa ett förslagsanslag av 1 600 000
kronor;

b) förklara, att under samma budgetår
finge från nämnda anslag för andra
med detsamma avsedda ändamål än bekämpande
av skogsinsekter beviljas bidrag
å tillhopa högst 1 550 000 kronor;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t —---

(lika med utskottet) — — till budgetutjämningsfonden.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Efter den ingående belysning av
skogsvårdens problem, som lämnats här

i kammaren av herr Hansson på blekingebänken,
har jag ingen anledning
att nu bli mångordig.

Jag delar i allt väsentligt herr Hanssons
uppfattning om skogens behov och
skogens problem. Jag kan inte annat än
anse, att det skulle vara utomordentligt
betydelsefullt att den praktiska skogsskötseln
finge ett starkare stöd från
statsmakternas sida än vad nu är fallet.

Jag skall med detta inskränka mig till
att yrka bifall till den vid punkten 150
fogade reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Då
herr Nilsson yttrade sig så kortfattat
med anledning av sin reservation, kan
jag också fatta mig kort om utskottets
ståndpunkt.

På grund av de rådande ekonomiska
förhållandena har vi inte ansett oss kunna
gå längre för närvarande än vad
Kungl. Maj:t har gjort, och med hänvisning
till motiveringen i utskottsutlåtandet
ber jag få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 151.

Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda
skogar.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skogsvård m. in.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen: -

Nr 11.

Onsdagen den 20 mars 1952.

Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar.

1) 1: 227 av herrar Velander och Eskilsson
samt II: 300 av herr Staxäng m. fl.,
likatydande, vari hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte under
förevarande anslag anvisa ett belopp av
2 100 000 kronor;

2) I: 228 av herrar Näslund och Hansson
samt II: 301 av herr Andersson i
Långviksmon m. fl., likatydande, vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte i enlighet med skogsstyrelsens
yrkande för budgetåret 1952/53
anvisa till Skogsvård in. m.: Väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo
ett anslag av 2 500 000 kronor; ävensom

3) I: 229 av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson samt II: 304 av herrar Johansson
i Norrfors och Persson i Norrby,
likatydande, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/53 anvisa
ett anslag av 2 200 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
pimkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte —- med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt med avslag
dels å motionerna I: 227 och II: 300
samt 1:228 och 11:301, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, dels ock å
motionerna I: 229 och II: 304 — till
Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Näslund, Hjalmar Nilsson,
Ebbe Ohlsson, Antby, Hseggblom och
Mårtensson i Smedstorp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
— i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
jämte motionerna 1:228 och
II: 301 samt 1: 229 och II: 304, förstnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med bifall i denna del till motionerna
I: 227 och II: 300 — till Skogsvård
in. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
2 100 000 kronor;

b) av herrar Bror Nilsson och Svensson
i Vä, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
jämte motionerna I: 227 och II: 300 samt
I: 228 och II: 301, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med bifall
till motionerna I: 229 och II: 304 — till
Skogsvård in. m.: Väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 2 200 000 kronor.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
När det gäller bidrag till skogsvägarna
har ju skogsstyrelsen i sin petita
beräknat behovet till inte mindre
än IG miljoner kronor, varav 9,G miljoner
avser äldre ansökningar, som på
grund av den begränsade medeltillgången
inte kunnat bifallas.

Jag behöver inte här orda om skogsvägarnas
nytta och betydelse. Därvidlag
kan jag inskränka mig till att instämma
i vad herr Hansson tidigare i
dag sagt.

Jag vill emellertid säga några ord om
de motiv, som föranlett departementschefen
att pruta ned skogsstyrelsens
äskande från 2,5 miljoner till 1,7 miljoner
kronor. Departementschefen åberopar
nödvändigheten av att begränsa investeringarna;
ävenså åberopas den nuvarande
arbetskraftstillgången. Vad nu
särskilt gäller bristen på arbetskraft
vill jag säga, att detta ju inte är ett förhållande
som man kan räkna med snart
skall bli bättre. I stället tyder ju alla
prognoser på att arbetskraftstillgången,
inte minst när det gäller skogsbruket,
kommer att minska alltmer och därigenom
försvåra skogsvården och avverkningsarbetena.
Det framtidsperspektivet
tycker jag för min del bör vara en maning
till statsmakterna att i stället för
att begränsa tillkomsten av skogsvägar
forcera fram dem, ty de svårigheter, som
skogsbruket i fortsättningen kommer att
få kämpa med i form av brist på arbetskraft,
när det gäller såväl det skogsvårdande
arbetet som avverkningarna, bör

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Anslag till vägbyggnader m. m. å enskilda skogar.

kompenseras i form av ökade möjligheter
till rationalisering på detta område.
Faktum är att svårigheterna under denna
vinters drivningar mest har framträtt
när det gäller att skaffa erforderligt
antal dragare. Detta tyder ju på att
hästbeståndet minskar och att tillgången
på hästar är knapp, varför man
följaktligen måste inrikta den framtida
skogsdrivningen att ske med hjälp av
bilar och traktorer. En förutsättning
härför är givetvis att skogsvägar byggs.

Jag har tillåtit mig att tillsammans
med herr Pålsson på denna punkt väcka
en motion, där vi hemställer att anslaget
på 1,7 miljoner måtte höjas till 2,2
miljoner, alltså en ökning med en halv
miljon. Denna vår hemställan har vunnit
ett visst gehör i utskottet, nämligen
i så måtto att det föranlett en reservation,
som i utlåtandet betecknas med nr
8 b, av herr Bror Nilsson och herr
Svensson i Vä.

Jag skall, herr talman, inte ta kammarens
tid i anspråk med att orda mer om
detta nu. Jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till den nyssnämnda reservationen.
Jag föreställer mig att företrädarna
för den andra reservationen, nr
8 a, som yrkar på 2,1 miljoner kronor,
rimligtvis bör kunna ansluta sig till mitt
yrkande.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Med
åberopande av vad som tidigare sagts
under denna rubrik av länsjägmästare
Hansson och nu senare av herr Andersson
kan jag nöja mig med att endast
med allvar understryka, att utvecklingen
på arbetsmarknaden ser ut att tendera
till att vi får börja söka upp arbetstillfällen
under nästkommande sommarsäsong.
Det närmast till bands liggande
objektet är väl då skogsvägarna. Till detta
kommer att skogsvägarna numera i
allra största utsträckning byggs med
maskiner. Det behövs inga stora mängder
av manuell arbetskraft, utan här är
det mera fråga om den s. k. dolda arbetskraften.
Detta är inte bara ett skogligt
intresse, utan det är också ett socialt
intresse av allra största angelägenhctsgrad.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade reservationen nr 8 a
till punkt 151.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
vill inte förringa betydelsen av väg- och
flottledsbyggnader för skogsbruket. Detta
anslag har funnits i budgeten alltsedan
1930-talet — det betingades då av
arbetslösheten —- och riksdagen har beviljat
stora anslag för detta ändamål.

I dagens läge måste vi emellertid ta
hänsyn till den konjunkturbegränsning,
som vi på alla områden arbetar för. Det
beslöts också i fjol vissa ändringar i bestämmelserna
för utbetalandet av dessa
bidrag, men vi har ännu inte hunnit se
hur de verkar. Det har blivit så, att bolagen
och de större skogsägarna nu inte
kommer i åtnjutande av dessa medel,
utan det blir i stor utsträckning de
mindre skogsägarna som kommer i åtnjutande
av dem.

Vi har nu fått bättre förhållanden på
det skogliga området, som vi alla är glada
över. Vi har ett bättre rotvärde och
bättre inkomster, och därigenom har
skogsägarna fått större möjligheter att
kunna rationalisera och upprusta bl. a.
vägbeståndet.

Nu är emellertid detta också ett sysselsättningsproblem,
varför det inte är
nog med att man anslår medel; man
måste också skaffa folk till dessa arbetens
utförande. Bolagen har oftast inte
statsbidrag, men de arbetar för fullt med
sina vägbyggnadsprojekt. Genom sina
ökade inkomster har de kunnat vidtaga
åtgärder och sätta i gång arbeten utan
statsbidrag, vilket vi är glada över.

Jag har här fäst mig vid en punkt i
reservationen nr 8 a, där det heter:
»Till följd av de löneökningar och kostnadsfördyringar,
som inträtt jämväl sedan
Kungl. Maj:ts proposition avlämnades,
betyder ett i förhållande till innevarande
budgetår oförändrat anslag en
väsentlig nedsättning av här ifrågavarande
verksamhets resultat.»

Men i propositionen säger skogsstyrelsen:
»Rationaliseringen på vägbygg -

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Anslag till förberedande skogskurs,
nadsområdet kan sägas ha hållit jämna
steg med prisstegringen. Skogsbilvägarna
kosta sålunda nu vid samma eller
till och med förbättrad standard ungefär
lika mycket i kronor per meter som
för 10 år sedan.»

Det ena säger här emot det andra. Nu
betyder det kanske inte så mycket, men
det är klart att vi får vara glada och belåtna
om vi i fortsättningen kan hålla
samma utbyggnadstakt som under de
senaste åren. Att vi inte nu kan utöka
dessa arbeten måste vi göra klart för
oss.

Det är ju alltid så, att den ene i sitt
hjärta ömmar för anslag till ett ändamål,
den andre för ett annat. När det nu är
statsmakternas strävan att hålla tillbaka,
är det givetvis svårt för departementschefen
att bifalla alla olika äskanden,
och lika svårt är det för jordbruksutskottet.

Majoriteten har inte ansett sig i nuvarande
tidsläge kunna gå med på en
så avsevärd förhöjning, som här ifrågasatts,
utan den har stannat för Kungl.
Maj:ts förslag. Jag skall, herr talman,
inskränka mig till det sagda och ber att
få yrka bifall till vad utskottet här föreslår.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu förevarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Näslund m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att det
förslag skulle godkännas, som innehölles
i herrar Bror Nilssons och Svenssons i
Vä vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Lars, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Näslunds m. fl. reservation,

uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
151, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Näslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 50.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 152 och 153.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154.

Anslag till förberedande skogskars.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
226 och IT: 298, till Förberedande skogskurs
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 15 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 226 av
herr Velander samt II: 298 av herr östlund
hade hemställts, att riksdagen måtte
för budgetåret 1952/53 till Förberedande
skogskurser anvisa ett förslagsanslag av
37 000 kronor.

Herr VELANDER: Herr talman! Under
den förevarande punkten diskuteras

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

frågan huruvida del skall anordnas en
eller två förberedande skogskurser.
Skogsstyrelsen och domänstyrelsen är på
det klara med att det behövs två. Departementschefen
menar också, att det finns
ett stort behov av sådana kurser, och
utskottet understryker denna mening.
Det ligger vidare så till att dessa förberedande
skogskurser kan åvägabringas
med minsta möjliga medel, eftersom
man kan anknyta till en utbildning, som
redan försiggår i enskild regi. Det anslag,
som behöves för de båda kurserna
blir därför inte heller så stort, att man
kan falla tillbaka på statsfinansiella
skäl för ett avvisande av den framställning,
som skogsstyrelsen här gjort.

Jag vill därför, herr talman, i anslutning
till de i ämnet väckta motionerna
hemställa, att det anslag, som här
skall anvisas, måtte bestämmas till 37 000
kronor.

Herr TJÄLLGREN: Med hänvisning till
utskottets motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
att anslagsbeloppet bestämdes till 37 000
kronor; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 155—179.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ISO.

Anslag till lappfogdarna m. fl.

1 förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
I: 230 och II: 277,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för

Anslag till lappfogdarna m. fl.

lappfogdarna m. fl. som angivits i statsverkspropositionen
;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lappfogdarna m. fl., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Lappfogdarna m. fl.: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 274 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 236
av herr Bergh m. fl. samt II: 277 av herr
Jansson i Kalix m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta om uppflyttning
från och med budgetåret 1952/53
av de fem lappfogdetjänsterna i riket
från nuvarande lönegrad Ca 27 till lönegrad
Ca 29.

Reservation hade anmälts av herr
Grgm, som dock ej antytt sin mening.

Herr GRYM: Herr talman! Jag har på
denna punkt avgivit en blank reservation,
och jag skall be att i anledning
därav få säga ett par ord.

Herr Bergh har jämte flera representanter
från de s. k. lapplänen — dit
hör Norrbottens, Västerbottens och Jämt.
lands län — motionerat om att lappfogdarna
skulle placeras i lönegrad Ca 29
i stället för den nuvarande lönegraden
Ca 27. Jordbruksutskottet har inte till
någon del tillstyrkt vår motion utan
hemställt om avslag och motiverat detta
bland annat med att i avbidan på resultatet
av den pågående tjänsteförteckningsrevisionen
finner sig utskottet inte
kunna biträda motionerna.

Nå, herr ordförande i jordbruksutskottet,
det kan jag förstå men inte meningen
före den jag nu anförde. Där
skriver jordbruksutskottet: »Den av motionärerna
åberopade jämförelsen mellan
landsfiskalernas och lappfogdarnas
arbetsuppgifter synes därför numera
icke vara helt bärande.»

Jordbruksutskottet har för sin del
ansett att landsfiskalernas distrikt har
blivit större så att deras arbetsuppgifter
och arbetsbelastning mycket väl kan
jämföras med lappfogdarnas, ja kanhända
rent av är större än deras. Jag vill

Nr 11.

Onsdagen den 2G mars 1952.

Ang. rätten till taxenedsättning vid permissionsresor.

inte på något vis förringa landsfiskalernas
arbetsbörda, långt därifrån, men nog
måste man väl ändå säga att det är att
ta för lätt på saken om man jämför lappfogdarnas
arbetsuppgifter med landsfiskalernas.
Lappfogdarnas arbetsuppgifter
är säkerligen mycket mera tyngande än
landsfiskalernas. Den blygsamma begäran
som vi har gjort till riksdagen att
uppflytta dem till lönegrad 29, där en
del av landsfiskalerna är placerade, tycker
vi för vår del att jordbruksutskottet
skulle ha kunnat tillstyrka.

Frågan angående lappfogdarnas löneställning
har stötts och blötts i många år,
men till något resultat har man ännu
inte kommit. Jag skulle vilja vädja till
jordbruksministern — han är inte här
men jag hoppas att mina ord på ett eller
annat sätt kommer till hans kännedom
— att han när frågan om lappfogdarnas
löneställning slutgiltigt skall behandlas
ser till att den blir mera rättvist löst än
vad den är för närvarande, så att de åtminstone
kommer upp i lönegraden 29.

Om man tänker på det förvaltningsmässiga
finner man att lappfogdarna har
en oerhörd arbetsbörda i administrationen,
och dessutom måste de vaka över
lapparnas liv och leverna i många stycken.
Det gäller här hela det där väldiga
området ovanför odlingsgränsen,
delvis även nedanför denna.

Det var, herr talman, dessa synpunkter
jag ville framhålla. Jag har inte något
som helst yrkande att framställa på
denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 181—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalin -

vesteringar, såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten IS.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av ett för budgetåret 1946/47 anvisat anslag
till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara;

nr 8, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till åtgärder
för främjande av fiskebåts- och fiskredskapsförsäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion
om sänkning av taxorna för cykeltransporter
å järnväg, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. rätten till taxenedsättning vid permissionsresor.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
6, i anledning av väckt motion om vidgad
rätt för militär personal att åtnjuta
taxenedsättning vid permissionsresor.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 325, hade herr Bengtson
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära, att
nu gällande bestämmelser måtte ändras

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors.

så, att den medgivna laxenedsättningen
för militär personals permissionsresor
skalle kunna tillämpas även å resa med
statens järnvägars bussar, samt att åtgärder
måtte vidtagas för att, därest så vore
möjligt, uppnå samma förmåner för permissionsresor
å andra reguljära bussoch
båtlinjer.

Utskottet liade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motion 1: 325 ej måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.

Herr BENGTSON: Värnpliktstjänstgöringen
är onekligen en ganska stor uppoffring,
herr talman, för alla som fullgör
den. Det är kanske därför som vissa förmåner
beviljas de värnpliktiga, bland
annat i fråga om taxenedsättningar vid
permissionsresor. Sådana taxenedsättningar,
s. k. veckoslutsbiljetter, förekommer
endast vid statens järnvägar. Vi
har nu i en motion föreslagit, att sådan
nedsättning också skall kunna gälla för
resor med bussar och båtar. Motionen
bär avstyrkts av första kammarens allmänna
beredningsutskott, och motiveringen
härför är praktiska svårigheter
att tillämpa en sådan ordning. Huvudsakligen
har dock utskottet anfört, att
ett bifall till motionen skulle vara förenat
med utgifter — det skulle bli större
utgifter om man tillämpade nedsättningen
också för bussar och båtar.

Jag kan visserligen erkänna att det
finns ett visst berättigande i vad utskottet
här säger. Men man måste också
konstatera, att om man på det sättet
anför ekonomiska skäl betyder detta
ju att man sparar pengar genom att
icke ge denna förmån åt dem som bor
mera avlägset, alltså icke bor vid järnväg.
Jag tycker att det är anledning att
konstatera att man visserligen gör eu
besparing men alt detta sker på ett sätt
som jag'' inte anser är fullt berättigat.
Jag menar för min del att skall sådana
bär förmåner över huvud ges, bör de
utgå så att alla värnpliktiga kan få del
av dem.

I nuvarande situation, efter den behandling
som har skett i utskottet, an -

ser jag mig, herr talman, inte ha anledning
att framställa något yrkande. Jag
hoppas dock att saken kommer att falla
något framåt denna gång och att vi
så småningom kan komma till vad jag
anser vara riktigt, nämligen att alla
värnpliktiga skall få samma förmån,
d. v. s. att bidragen skall utgå även vid
resa med buss eller båt.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Det
framgår av utlåtandet, och det har ju
motionären också erkänt, att utskottet
ställt sig mycket välvilligt till motionen.
Vi har t. ex. skrivit, att det kunde vara
önskvärt att vidgad rätt för militär
personal att åtnjuta taxenedsättning vid
permissionsresor kunde genomföras.
Men vi har framhållit svårigheterna,
särskilt när det gäller trafikföretag som
ägs av enskilda.

Jag skulle tro att det bästa sättet att
ordna denna fråga vore att uppföra ett
särskilt anslag för ändamålet. Om motionären
vill föra frågan vidare bör han
gå den vägen ett annat år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i
Helsingfors.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
7, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för tillvaratagande av år 1952
motsedd ökning av turisttrafiken inom
landet.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 174, hade herr Landquist
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte företaga omedelbara åtgärder för
tillvaratagande av den ökning av turisttrafiken
inom landet, vilken kunde antagas
bli eu följd av 1952 års olympiad i
Helsingfors.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion I: 174 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Lundqvist, som ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, slutande med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 174 i skrivelse till Kungi.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
företaga omedelbara åtgärder för tillvaratagande
av den ökning av turisttrafiken
inom landet, vilken kunde antagas
bli en följd av 1952 års olympiad i
Helsingfors.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Det
är ju en relativt sällsynt händelse, att
olympiska spelen förläggs hit upp till
Norden. När nu emellertid så sker och
sommarspelen förläggs till Finland, är
det ju självfallet att detta kommer att
dra en betydande utländsk turistström
hit upp till de nordiska länderna. På
grund härav och med tanke på den utländska
turismens betydelse även för
vårt land synes det mig både naturligt
och angeläget, att vi verkligen gör vad
vi kan för att få de många utlänningarna
att antingen nu göra ett uppehåll
även i vårt land för att lära känna det
eller också att vid annat tillfälle återkomma
hit.

För sakens skull är jag personligen
ledsen över det ringa intresse, som från
utskottets sida har kommit till synes i
den här frågan. Ledsnaden uppvägs i
någon mån av att andra kammarens motsvarande
utskott tydligen har haft en
helt annan inställning —- i alla händelser
en helt annan vilja att göra något —
och det får ju tas som ett litet plåster.

Det är klart, herr talman, att tiden är
allt för långt framskriden för att några
mera omfattande åtgärder nu skulle
hinna vidtagas för denna sommarens
stora turisttrafik, om de inte har varit
planerade redan långt tidigare. Jag har
emellertid i min reservation med direkta
exempel påvisat, att mycket som bör
göras är ogjort och ännu kan hinna

göras. Då menar uppenbarligen utskottet
— i den mån utskottet nu bär bildat
sig någon närmare uppfattning — att
dessa åtgärder skall klaras utan att riksdagen
behöver besvära Kungl. Maj:t.

Jag tror att utskottet här har varit
något för optimistiskt och att utskottet
har tilltrott de enskilda organisationerna
och företagen möjligheter, som
dessa inte med bästa vilja i världen besitter.

Jag erinrar här endast om det stora
behovet av lättnader i gränsformaliteterna
och i tullbehandlingen, där säkerligen
Kungl. Maj:ts medverkan är nödvändig
för att någonting av betydelse
verkligen skall kunna åstadkommas. Vi
skall komma ihåg, att det ju bär i stor
utsträckning gäller saker och ting som
måste bli föremål för förhandlingar
emellan de olika länderna och i regel
då mellan ländernas regeringar. Jag skall
inte här trötta med att anföra några
mera ingående exempel, det tror jag inte
behövs. Jag har gjort det i utskottet, och
behöver det göras här, skall jag be att
få återkomma.

Jag erinrar vidare om bebovet och
värdet av att man till sommaren får en
gemensam informationscentral. Detta är
ju inte någonting alldeles nytt, det har
vid olika tillfällen sedan flera år tillbaka
framförts från turistorganisationernas
sida. Kungl. Maj:t har alltså tidigare
fått framställning om en sådan informationscentral,
avsedd även för normala
förhållanden. Ingenting har emellertid
blivit åtgjort, och nu framgår det
ju av remissyttrandet, att Turisttrafikförbundet,
som närmast har att svara
för detta, återigen med skärpa understryker
vikten av att någonting blir
gjort. Det är väl ingen tvekan om att
ett initiativ från regeringen skulle i väsentlig
grad bidra till en positiv lösning
av denna när det gäller att ta hand om
den utländska turisttrafiken erkänt viktiga
fråga.

Det är klart att det mesta, som här
behöver göras för att vårt land skall
kunna sägas ha på ett tillfredsställande
sätt tagit vara på detta sällsynta tillfälle
att söka intressera de utländska turis -

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors,

terna för vårt land ocli för ett besök
här, åvilar de stora turist- och resebyråorganisationerna,
kommunikationsföretagen,
hotell- och restaurantföretagen m.
fl. Jag tror för min del visst, att alla
dessa kommer att göra vad de över huvud
taget kan göra. Men all erfarenhet
som jag har tillägnat mig under många
år, då jag inte har varit främmande för
detta arbete, säger mig, att det inte går
för dem att på egen hand här åstadkomma
det bästa möjliga resultatet — och
det är ju detta som såvitt jag förstår vi
alla bör vara angelägna om.

På grund härav och med hänsyn till
den utländska turismens betydelse för
vårt land anser jag, att det ingalunda är
opåkallat, utan tvärtom mycket naturligt,
att riksdagen här gör en hänvändelse
till Kungl. Maj:t. Bl. a. synes det
mig angeläget att regeringen på lämpligt
sätt tar något initiativ för att, medan
tid ännu är att komplettera detta, få en
överblick över vad som hittills har åtgjorts
och för att få se vad som ytterligare
kan behöva göras och vilken medverkan
som till äventyrs kan erfordras
från regeringen.

Detta är de få synpunkter som jag i
frågans nuvarande läge, herr talman,
här har velat framhålla. Även om nu utskottets
negativa linje biträdes av kammaren,
vågar jag genom protokollet ändå
vädja till närmast handelsministern
och kommunikationsministern alt välvilligt
ägna sitt personliga intresse åt
dessa frågor. Jag tror, alt det skulle
vara av utomordentligt stort värde och
att man på det sättet skulle ha större
garantier för att de olika åtgärderna
bleve samordnade så, att vi finge ut
bästa möjliga resultat av våra ansträngningar.

Med vad jag nu har sagt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till min reservation
till utskottets utlåtande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Herr
Lundqvist hyser ett oerhört förtroende
till Kungl. Muj:t när det gäller att vidta
åtgärder. Utskottet bär ansett, att
man också bör lita på den enskilda fö -

retagsamheten, och har skrivit, att det
torde få anses ankomma på vårt lands
turistorganisationer och resebyråföretag
att vidta förberedelser för att möta
den föreliggande situationen.

Det är ju inte så, att utskottet inte
har varit intresserat av frågan — vilket
man skulle kunna tro av herr Lundqvists
anförande. Utskottet har ansett
för det första att mycket borde kunna
göras på enskild väg, och för det andra
att tiden är för långt framskriden för
några mera omfattande åtgärder från
statsmakternas sida. Motionen är ju i
stort sett byggd på det betänkande angående
turisttrafiken på utlandet, som
lämnats den 12 december 1951 av 1948
års turistutredning. Detta betänkande
ligger sedan årsskiftet under Kungl.
Maj:ts prövning. Vi kan alltså räkna med
att Kungl. Maj:t redan har fått uppmärksamheten
riktad på en hel del av dessa
spörsmål.

I övrigt har vi ingenting att invända
mot vad motionärerna ur turisttrafikutredningens
betänkande anför om betydelsen
för ett land av ett rikt turistliv.
Vi är också ense med dem om att de
onödiga hinder, som föreligger för en
ökad turism, bör avlägsnas i den mån
det låter sig göra. Vidare nämnes den
skriande hotellbristen — det är en
långsiktig affär som inte kan ordnas på
en gång — och bristen på transportmedel.
Sedan kommer man till de osmidiga
valutabcstämnielserna, alltför besvärliga
gränsformaliteter, tullsvårigheter o.
s. v. Nu säger motionärerna, att dessa
spärrar för ett ökat turistutbyte väl så
småningom kommer att undanröjas på
enskilt initiativ och med statsmakternas
understöd. Om den förhoppningen är vi
helt och hållet ense med motionärerna
— det har vi också strukit under i vårt
utlåtande.

Det förefaller som om herr Lundqvist
i sin reservation, som ju är mycket utförlig,
lägger huvudvikten vid en punkt,
som också är medtagen i motionen,
nämligen inrättandet av eu informationscentral
här i Stockholm inför högsommaren
1952. Herr Lundqvist skriver
i reservationen: »Kostnaderna behöva

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors.

inte uppgå till större belopp. Det gäller
närmast lokal, hyra och en personal på
några få personer, förslagsvis under tiden
1 maj—15 oktober. Sammanlagda
kostnaderna torde röra sig om 30 000—
35 000 kronor, vilket får betraktas som
en skälig utgift med tanke på den lättnad
av svårigheter av olika slag, som
en dylik central skulle kunna bereda turisterna.
»

Detta är gott och väl, herr Lundqvist.
Men varför motionerade inte herr Lundqvist
samtidigt om ett anslag på 35 000
kronor för att bekosta denna central?
Herr Lundqvist kanske svarar, att handelsdepartementet
bör kunna skaffa
pengar. Nu vet jag inte så noga hur handelsdepartementet
har det ställt med
pengar, som kan disponeras utan riksdagens
direkta medgivande. Om man i
handelsdepartementet har det ställt på
ungefär samma sätt som i andra departement,
skulle det väl närmast gälla anslaget
för extra utgifter. Jag har tagit
reda på att detta anslag under tionde
huvudtiteln är upptaget till 50 000 kronor
för nästa budgetår, och erfarenheten
säger, att de anslag, som ett departement
självt får fördela, vanligen i stor
utsträckning i förväg är bundna år från
år för vissa bestämda ändamål. Jag tror
därför, att det skulle ha varit klokt av
motionärerna att samtidigt som de framförde
önskemålet om denna central också
begära anslag till den.

Svenska turisttrafikförbundet har under
tionde huvudtiteln för nästa budgetår
fått ett anslag uppfört på 360 000
kronor, men att döma av den framställning
från förbundet, som finns refererad
i propositionen, anser man det anslaget
långtifrån tillräckligt. Man kunde
då också ha tänkt sig, att herr Lundqvist
hade motionerat om ett högre anslag
till Svenska turisttrafikförbundet
för att detta skulle kunna åta sig uppgiften
att ordna en central. En ganska
märklig sak i det sammanhanget är, att
Svenska turisttrafikförbundet i sin petitaskrivelse,
refererad i tionde huvudtiteln,
inte alls nämner olympiaden i Helsingfors
1952.

Jag skulle som en sammanfattning vil -

ja säga, att vi inom utskottet nog varit
intresserade för denna fråga, men vi har
inte kunnat komma till den slutsatsen
att det skulle vinnas något genom en
riksdagsskrivelse, och därför har vi föreslagit,
att motionen skulle avstyrkas.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDQVIST: Utskottets ärade
ordförande var uppenbarligen mycket angelägen
att betona, att även om man
kommit med en negativ kläm, så hade
man varit mycket positivt inställd till
denna fråga i utskottet. Jag skall vara så
grannlaga, herr talman, att jag inte skall
blotta några interiörer från utskottsbehandlingen.
Jag måste emellertid beklaga,
att det levande intresse som ordföranden
påstod fanns inom utskottet,
hade så svårt att komma till uttryck när
det gällde att fästa utskottets åsikt på
papperet.

I anledning av vad utskottets ärade
ordförande sade i början, där han erinrade
om att jag uppenbarligen hade
ett mycket stort förtroende till Kungl.
Maj:t under det att utskottets majoritet
i stället hade minst lika stort förtroende
för den enskilda företagsamheten, vill
jag bara säga, att mitt förtroende till
den enskilda företagsamheten på detta
område är så stort som över huvud taget
är rimligt, och det sade jag också i mitt
förra anförande.

Mitt förtroende till Kungl. Maj:t är
naturligtvis någonting relativt, men jag
förmodar att herr Näsgård är glad om
jag inte har alltför starkt misstroende
mot Kungl. Maj:t i denna fråga, och något
sådant föreligger inte heller från
min sida.

Vad jag emellertid har velat lägga huvudvikten
vid är, att den enskilda företagsamheten
inte kan ingripa på sådana
områden där den saknar befogenhet att
göra det. De enskilda organisationerna
kan t. ex. inte göra någonting för att underlätta
tullformaliteterna vid våra gränser;
det tarvas i varje fall Kungl. Maj:ts
medverkan och förhandlingar med våra
grannländer om den saken.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Nr 11.

Ang. turisttrafiken till olympiaden i Helsingfors.

Jag är säker på alt turistorganisationerna
och liknande organisationer hittills
har gjort allt vad de kunnat, utan att
det emellertid har lett till önskat resultat,
och jag förstår därför inte varför vi
i detta fall inte skall ha både rättighet
och skyldighet att vädja till Kungl. Maj:t
att göra vad som är möjligt.

Nu säger utskottets ärade ordförande,
att vi här anlagt ungefär samma synpunkter
som kommit fram i 1948 års
stora turistutredning. Det är riktigt, och
likaså att denna utredning ligger hos
Kungl. Maj:t. Men enligt mitt förmenande
får den inte bara bli liggande på Kungl.
Majrts bord ifall vi redan nu till i sommar
vill söka göra något för att väcka
utlänningarnas intresse för Sverige som
turistland. Det är därför som vi tillåtit
oss att motionsvägen försöka få några
extraordinära åtgärder till stånd redan
till instundande sommar.

Utskottet säger att tiden är försutten,
vilket är felaktigt, och att Kungl. Maj:t
redan fått uppmärksamheten riktad på
denna fråga, vilket naturligtvis är riktigt.
Men jag förmodar att Kungl. Maj :t
skulle blivit ännu mera intresserad om
riksdagen kommit med ett enigt uttalande
om att här verkligen borde göras någonting.
Trots att det inte har blivit så
vågar jag hoppas, att regeringen i alla
fall kommer att visa, att det ännu är
tid att göra någonting.

Herr ANDERSSON, BIRGER: Herr talman!
I den motion, som vi här behandlar
och som allmänna beredningsutskottet
har avstyrkt, framförs en hel del
önskemål. Alla har inte redovisats här
i debatten. Här har närmast talats om
den mottagningscentral, som motionären
har föreslagit och som skulle ta sig an
de utländska turister man har skiil att
emotse under olympiaden i sommar.
Men enligt motionärens egen skrivning
skulle mottagningscentralen öven söka
stimulera de tillfälliga besökarna alt
kvarstanna inom landet under någon
tid. Den skulle verka för alt anskaffa
största möjliga antal privatbostäder som

5 Första kammarens protokoll 1952. Vr 11.

rumsreserv till turisterna, och vidare
skriver motionären: »Åtgärder borde

vidtagas för att underlätta genomfarten
för det stora antal turister, vilka med
bil komma att fara genom Sverige över
Haparanda ned till Helsingfors och tillbaka
igen.» Och så heter det: »Tillfälliga
lättnader i utskänkningen av sprit
och vin på hotell och restauranger skulle
kunna göras.»

När vi inom utskottet haft att behandla
motionen har vi funnit att åtskilliga
av önskemålen framkommit alldeles
för sent. Motionen är dagtecknad
den 24 januari, nu befinner vi oss i sluiet
av mars och åtskilliga av de ting,
som herr Lundqvist önskar förverkliga
för att underlätta turisttrafiken, tar mycket
längre tid att genomföra än den som
nu står till förfogande. Inom utskottet
har vi med andra ord ansett att motionen
är alldeles för sent väckt. Om de
föreslagna åtgärderna — i den mån de
inte redan är vidtagna — beslutades,
skulle detta ge ganska litet resultat.

Utskottet har utgått ifrån att de stora
turistorganisationerna, som är angelägna
om att leda turistströmmen både till
och frän Sverige, för flera år sedan gjort
vissa ansträngningar för att bereda turisterna,
om inte lättnader i alla de avseenden
som motionären önskar, så dock
vissa möligheter både i fråga om logi
och annat sådant. Jag vet av egen erfarenhet
att de stora turistorganisationerna
inför kongresser och när det gäller
alt över huvud taget ta emot utlänningar
förhyr privatrum och vidtar andra
sådana åtgärder som motionären nu menar
att en statligt ledd mottagningscentral
skulle få till uppgift.

När allmänna beredningsutskottet har
avstyrkt motionen, är det inte alls därför
att utskottet saknar intresse för turismen.
Men utskottet saknar däremot
tilltro till att man i dag skulle kunna
besluta om åtgärder som kunde leda till
några resultat. Jag tror inte ens att motionären
är övertygad om att lättnaden
i fråga om utskänkningen av vin och
sprit på hotell och restauranger skulle
vara till gagn för bilisterna, om det så
än är utlänningar.

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Interpellation ang. bristen på utbildningsplatser för medicine kandidaters kliniska

undervisning.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! .lag
förstår att det var för att säga det allra
sista som den föregående ärade talaren
begärde ordet, tv det var det enda nya
i hans anförande; övriga synpunkter
bär redan förut anförts i debatten.

Det bör inte vara svårt att förstå, att
vi i motionen har vågat erinra om vad
den stora statliga utredningen av år 1948
har framhållit som önskemål, när det
gäller att söka i större utsträckning draga
utländska turister till Sverige. Det är
vad vi har gjort. Men sedan jag erfarit
reaktionen i utskottet på den punkten
tog jag inte med ifrågavarande detaljspörsmål
i min reservation. Uppslaget
är alltså inte mitt, utan det liar hämtats
från 1948 års turistutredning som ju
hade många förfarna män som ledamöter.
Då de vågade trycka på denna sak,
som, det är allmänt känt, spelar en ganska
stor roll, vågade också jag som motionär
nämna den.

För övrigt vill jag bara till den föregående
ärade talaren säga, att det är
alldeles självklart, att de stora turistorganisationerna
redan för flera år sedan
varit ute för att propagera och planera
för sommarens trafik till och över
Sverige. Det är inte några åtgärder av
det slaget som har begärts i motionen,
utan vi har velat söka åstadkomma de
ytterligare lättnader här hemma som ännu
inte har blivit vidtagna och som heller
inte gärna kan genomföras utan
statsmakternas välvilliga medverkan. Att
sådana lättnader förr eller senare kommer
till stånd är jag övertygad om med
tanke på den omställning i sinnelaget,
som nu har skett i fråga om umgänget
olika länder emellan. Vad det gäller är
emellertid, att vi inrättar oss därefter
redan till i sommar, så att utlänningarna
redan då skall få ett intryck av hur
långt framme vi är i detta avseende här
i Sverige och hur roligt det därför kan
vara att stifta närmare bekantskap med
ett så modernt turistland.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 169,
angående ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 104, till Konungen i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar,
m. m.

Interpellation ang. bristen på utbildningsplatser
för medicine kandidaters kliniska
undervisning.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDGREN, som yttrade: Bristen på läkare
i vårt land vållar allvarliga svårigheter
och hindrar genomförandet av i
princip beslutade reformer. Icke minst
med hänsyn härtill är det nödvändigt, att
de medicinska studierna, vilka redan i
och för sig tar förhållandevis lång tid i
anspråk, ordnas så rationellt som möjligt.
Tidigare har det under vissa perioder
förekommit, att medicine kandidater efter
avlagd medicine kandidatexamen fått
vänta avsevärd tid på att vinna inträde
vid de grundläggande tjänstgöringarna
i medicin och kirurgi. Detta var i viss
mån förklarligt då antalet intagna medicine
studerande vid universiteten och
karolinska sjukhuset var praktiskt taget
obegränsat, men sedan en begränsning
av antalet intagna medicine studerande
sedan lång tid tillbaka genomförts, bör
en sådan väntetid icke tolereras. Denna

Nr 11.

Onsdagen den 26 mars 1952.

Interpellation ang. bristen på utbildningsplatser för medicine kandidaters kliniska

undervisning.

väntetid kan nämligen icke utnyttjas av
de studerande på ett rationellt sätt.

Det är under sådana omständigheter
anmärkningsvärt, att de studerande nu
åter får vänta på inträde till de grundläggande
tjänstgöringarna efter avlagd
medicine kandidatexamen. Enligt uppgift
har åtskilliga av de studerande, vilka
avlagt examen den 1 december, först
den 1 mars kunnat börja sina grundläggande
tjänstgöringar i de kliniska ämnena.
Då denna väntetid ur utbildningssynpunkt
måste anses tämligen värdelös,
förlänges alltså studietiden med den tid
de sålunda får vänta på inträde.

Av undervisningsskäl går det icke att
utöka antalet deltagande i varje kurs
utöver ett visst antal då därigenom undervisningens
kvalitet alltför mycket
försämras. Det finns emellertid möjlighet
att anordna klinisk utbildning åtminstone
i vissa ämnen vid andra sjukhus
än dem, där sådan för närvarande
bedrives. Det skulle säkerligen i hög
grad förbättra undervisningen om en del
av denna förlädes till vissa större landsortssjukhus,
där för klinisk undervisning
kompetenta läkare finns.

På grund av det sålunda anförda får
jag anhålla om första kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet företaga
för att avhjälpa den brist på utbildningsplatser
som medför att medicine
kandidater efter avlagd medicine
kandidatexamen får vänta på inträde
till kliniska kurser?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ericson, Eric, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.19 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.