Lördagen den 22 Februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1873:222

208

Den 22 Februari.

Lördagen den 22 Februari.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 Februari.

§ 2.

Ett till Kammaren ingifvet sjukbetyg för Herr Friherre Gripenstedt
upplästes och var så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Friherre J. A. Gripenstedt
är af en tillfällig åkomma i ena foten hindrad att tills vidare lemna
sina rum, intygar

Stockholm den 22 Februari 1873.

Adolf Kjellberg
Medicine doktor.

§ 3.

Enligt Kammarens derom förut fattade beslut företogos nu val af
dels tjugufyra valmän för att utse Riksdagens Justitieombudsman och
hans efterträdare, dels äfven sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr	Carl Ifvarsson...........	148 röster,
	Ciss Olof Larsson.........	148	»5
	A. P. Andersson..........	104	r>
	P. C. Andersson..........	104	ii
	J. Andersson i Knarrevik.....	104	5»
	A. Andersson i Greby.......	104	V
	J. Andersson i Jönvik......	104	55
	Ch. Assarsson............	104	55
55	P. Benjaminsson..........	104	55
	A. Bäckström............	104	W
	G. Eriksson i Mörviken......	104	»5
	J. Erickzon i Skälsnäs......	104	V
	Friherre J. Ph. Ericson.....	104	33
	J. F, Fredricson..........	104	55
M	C. E. Hjelm............	104	»5

Den 22 Forman.

209

Herr J. E. Johansson i Forneby	104	röster,
„ Lasse Jönsson.....	104
„ E. Key .......	104
.. H. Larsson........	104
iJ. Näsman......	104
P. Nilsson i Iiåby ....	104
., P. Pehr sson i Barkö.......	104
„ Grefve A. Fr:son Posse .	104
„ rf. Svensson ....	104
och till Suppleanter:
Herr •/. Andersson i Ryssby .	100	röster,
„ E. Dofsén........	100
J. Jansson.....	100
„ 0. Östling......	100
„ J. Jonsson i Fröstorp......	100
„ A. Törnfelt......	100

Sedan resultatet af flet nu skedda suppleantvalet blifvit för Kammaren
tillkännagivet, begärdes ordet af

Herr f örnfe It, som yttrade: Jag anhåller, att Kammaren i betraktande
af min höga ålder, 70 år, måtte befria mig från det mig nu
lemnade uppdrag. Jag har aldrig åstundat att väljas till någonting Äro
nu de villiga reservtrupperna så medtagna, att man behöfver tillgripa den
.äldste invaliden?

Å den af Herr Törnfelt sålunda framställda anhållan gaf Herr Talmannen
proposition, som dock med nej besvarades och hade Kammaren
alltså afslagit Herr Törnfelts ifrågavarande begäran.

Vid det förhållande att samtliga suppleanterna erhållit lika antal
röster, skedde dem emellan lottning, som utföll med den ordningsföljd
hvilken här ofvan angifvits. ’

§ 4.

Skedde hänvisning af nedannämnda å Kammarens bord hvilande Kongl
Maj:ts nådiga propositioner:

Ko) angående förändrad bestämmelse i fråga om nedgrafveu skatt
bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes;

Hänvisades till Lag-Utskottet;

2:°) om beviljande af anstånd med erläggande af ränta och kapitalavbetalning
å det till sänkning af sjöarne Kalfven och Fegen i Elfsborgs
.län från Riksgälds-kontoret anvisade låneunderstöd:

Hänvisades till Stats-Utskottet;

8:o) angående upphörande af den vissa hemman nu åliggande såväl

JHksd. Prof. 1873. 2 Afd. / Band.

210

Den 22 Februari.

ordinarie som extra kronobrefbäring och den förras öfvertagande af postverket
;

Hänvisades till Stats-Utskottet;

4:o) om införande af bevillningstaxering i Wester- och Norrbottens
läns lappmarker;

Hänvisades till Bevillnings-Utskottet; och blefvo dernäst hvar efter
annan till Stats-Utskottet hänvisade de Kongl. propositioner, som afgifvits: 5:o)

med förslag till förordning angående skattläggningsmetod för
Wester- och Norrbottens läns lappmarker;

6:o) om meddelande af vissa bestämmelser rörande förvaltningen af
statens till bergsliandteringens understöd anslagna skogar;

7:o) om indragning på vissa vilkor till statsverket af den för närvarande
åt Kristianstads stad upplåtna rätt öfver Skillinge fiskeläge;

8:o) om upplåtelse till staden Halmstad af tomter, tillhörande de
fordna fästningsverken derstädes;

9:o) om försäljning af fiskelägenheten Mellbön N:o 1 inom Undenäs
socken i Wadsbo härad af Skaraborgs län;

10:o) om anslag till betäckande af kostnaden för värmelednings inrättande
i det nya posthuset i Stockholm;

ll:o) om eftergift af Henrik Nilsson i Ullarp och Johannes Nilsson
i Lynga ådömd ersättning för kronans förlust å arrende af indragna bostället
Kärreberg N:o 3 i Alfshögs socken och Faurås härad af Hallands
län; samt

12:o) om eftergift till förmån för staden Halmstad af kronans rätt
till danaarf efter enkan Helena Stjernström, född Höök.

§

Vidare föredrogos Kongl. Maj:ts nådiga propositioner:

angående förändrad anordning i vissa delar af rikets elementarläroverk,
samt

angående inrättande af elementarskolor för qvinlig ungdom;

och beslöt Kammaren, efter erinran af Herr Talmannen om det af
Herr Ehrenborg under sednaste sammanträdet väckta förslag angående
tillsättande af ett särskildt Utskott för nämnda tvänne Kongl. propositioners
jemte dithörande motioners behandling, att hänvisa samma Kongl.
propositioner till Stats-Utskottet; dock med förbehåll att, derest det af
Herr Ehrenborg ifrågasatta särskilda Utskott komme att af Riksdagen
beslutas, de nu föredragna Kongl. propositioner då skulle till detta särskilda
Utskott öfverlemnas.

§ 6.

Efter dernäst skedd föredragning af Herr Ehrenborgs nyss omförmälda
förslag, blef detsamma af Kammaren bifallet; och hade Kammaren

Den 22 Februari.

211

alltså föi sin del besluta, att ett särskildt Utskott skulle tillsättas för
behandling åt. Kongl. Majrts under nästföregående § omnämnda nådiga
propositioner jemte dermed sammanhang egande till ständigt Utskott
förut hänvisade motioner.

Beträffande sammansättningen af detta särskilda Utskott, beslöts, att
de ordinarie ledamöterne deri skulle till antalet vara fjorton, sju från
hvardera Kammaren, samt att för Andra Kammarens ledamöter i detta
Utskott skulle utses tre suppleanter;

skolande, jemlikt stadgandet i 37 § 1 mom. Riksdagsordningen, Första
Kammaren inbjudas att uti det sålunda fattade beslutet sig förena.

§ 7-

Föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med öfverlemnande af en
afskrift ^utaf framlidne Hans Maj:t Konung Carl XV:s testamente; och
beslöt Kammaren, som ansåg denna Kongl. skrifvelse med dervid fogade
testamentsafskrift böra komma till Stats-Utskottets kännedom, låta af
samma handlingar gifva Stats-Utskottet del.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag rörande det i ofvanstående 6 § omförmälda
ärende.

§ 9.

Förekom till behandling Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 3) i fråga om nämndemäns rätt till
skjutsersättning vid vissa tjensteförrättningar samt om sättet för denna
ersättnings uttaxerande.

Herr Anders Persson: Oaktadt Utskottet ansett den framställ ning,

jag uti ifrågavarande motion tagit mig friheten göra, icke vara af
den nksvigtiga beskaffenhet, att den bör utgöra föremål för Riksdagens
behandling, vågar jag dock för några ögonblick taga Kammarens tid och
uppmärksamhet i anspråk för denna fråga.

Bet är hufvudsakligen i anledning af och med hänsyn till de genom
Kongl. förordningen den 17 Maj 1872 gifna, förändrade föreskrifter i
fråga om häradsting, som jag framkommit med mitt förslag i ämnet. Jag
ansåg nemligen, att man icke borde förbise de ökade göromål och besvär
för nämndemännen, som af nämnda förordning blifvit en följd. Genom
de oftare återkommande tingsresorna tillskyndas nämndemännen
större ^uppoffringar än förut, och det torde icke kunna anses obilligt, att
de erhålla någon ringa ersättning derför. Det ligger ock i lagskipningens
eget^ intresse, att till ledamöter i våra underdomstolar på landet erhållas
dugliga personer; men detta mål motverkas af de ständiga ombyten af
nämnd, som under nuvarande förhållanden ega rum.

Utskottet har ansett det lämpligast, att ersättningen till nämndemännen
för resor till ting och vägsyner bestämmes af kommunerna. Jag

212

Den 22 Februari.

hemställer dock, huru detta skall tillgå och efter hvilken grund ersättningen
skall fördelas t. ex. i de domsagor, som bestå af ett enda härad
med ända intill 30 socknar. Det torde nemligen kunna tänkas att, om
man i eu sådan domsaga lyckades att inom eu kommun erhålla en fullt
duglig nämndemän, som vore benägen att qvarstanna på en sådan plats i
flera år, och fråga uppstode huruvida kommunen ville gifva honom ersättning
för hans besvär, svaret dock i de flesta fall, der man nemligen kommit
att inse fördelen af dugliga ledamöter i nämnden, skulle blifva: vi
vilja gifva honom ersättning för den tid, han enligt lag är pligtig att
qvarstanna, men icke längre; och i sådant fall komme ju ersättningen
icke att motsvara det dermed afsedda ändamål.

Hvad angår sjelfva sättet för den af mig föreslagna ersättningens
utdebitering, så medger jag gerna, att mitt förslag möjligen icke är det
bästa; men då jag har anledning tro, att min motion skall i sjelfva saken
vinna understöd i denna Kammare, vågar jag yrka, att frågan måtte till
Utskottet återremitteras för afgifvande af nytt förslag i det syfte, att den
af mig föreslagna ersättning skall utgå efter de för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet stadgade grunder, och anhåller jag, att Herr Talmannen
behagade framställa proposition på detta mitt yrkande.

Herr Grefve Björnstjerna: Sedan motionären nu sjelf erkänt,

att hans förslag, i hvad det afser sättet lör den af honom ifrågasätta ersättningens
utgörande till de personer, som utses till nämndemän, icke är
lämpligt, lärer endast återstå att undersöka, huruvida den andra hälften
af förslaget, beträffande nämndemäns rätt till ersättning för v:ssa förrättningar,
kan vara förtjent af afseende. Detta har Utskottet icke ansett
vara fallet. Visserligen medgifves, att på åtskilliga ställen nämndemännen
må hafva tillskyndats ett något förökadt besvär genom de tätare
tingssammanträden, som i viss mån blifvit en följd af den nådiga turordningen,
angående ändring i vissa fall af bestämmelserna om häradsting.
Den häraf föranledda tillökning i nämndemännens bestyr torde likväl i
allmänhet vara så ringa, att flen utdebitering åt några ören, som i ersättning
derför skulle ske hos hvarje medlem af kommunen, säkerligen
torde förorsaka vida större omak och besvär, än hela saken ar vard. Ett
annat förhållande eget- dock rum med vägsvnerna. ^ Der är besväret för
nämndemännen onekligen större. Men Utskottet håller före, att dessa
förrättningar i viss grad äro att betrakta såsom kommunala bestyr, da
nämndemannen der måste uppträda såsom bevakare af kommunens rätt, i
händelse kronans ombud framställer för ötverdrifna anspråk. Nämndemännen
lära således, så länge vägunderhållet förblifver ordnadt sådant
det nu är, lika litet för dessa vägsyner som för andra kommunala uppdrag
ega anspråk på särskild godtgörelse. Då härtill kommer, att frågan
om förändring i skyldigheten att bygga och underhålla allmänna vägarne
snart torde förekomma till afgörande och denna frågas lösning möjligen
äfven kan föranleda ändring i nu gällande stadganden om vägsyner, bär
Utskottet icke funnit den ifrågavarande motionen böra till någon åtgärd
föranleda. För min del får jag således anhålla om bifall till betänkandet.

Den 22 Februari

213

Herr Ola Andersson: Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
vid sistlidne års riksdag afstyrkte de i förevarande ämne då väckta motioner
af hufvudsakligen trenne skäl. Det första skälet var, att förändring
i organisationen af underdomstolarne på landet var föreslagen men
ej genomförd. Det andra innehöll, att nämndemännen såsom sådana åtnjöte
frihet från skjutsskyldighet. Det tredje skälet slutligen innefattas i
antagandet, att, vidkommande den ersättning, som redan för vissa förrättningar
utgår, resereglementets nu gällande tillämpning lemnar rum för
beräknande af resekostnad och dagtraktamenten till belopp, som torde
mer än ersätta de nämnda förrättningarne och så att säga jemväl utgöra
ersättning för sådana förrättningar för hvilka ingen särskild ersättning
utgår.

Beträffande det första skälet, veta vi alla, att den der berörda frågan
numera är afgjord i det närmaste i enlighet med Kongl. Maj:ts till förra
Riksdagen i ämnet afgifna proposition. Hvad åter vidkommer det andra
skälet, böra vi hafva kännedom derom, att nämndemän numera kunna
utses bland alla vid kommunalval för öfrigt valbara medlemmar af kommunen.
Af dessa finnas flere, som icke hafva sig ålagd någon skjutsskyldighet,
och om eu sådan person väljes till nämndeman, skulle lian följaktligen
icke komma i åtnjutande af det slag af ersättning, som af Utskottet
här åsyftas. Hvad ändtligen angår det tredje skälet, som är hemtadt
från Utskottets uppfattning af den redan lagstadgade ersättningens
beskaffenhet, är det märkvärdigt, huru föga dyrbar man tyckes anse nämndemannens
tid vara, då lian för närvarande i flera fall endast åtnjuter
skjuts efter eu häst och denna ringa godtgörelse, som han sålunda erhåller
för vissa förrättningar, skall förutsättas vara tillräcklig icke blott
för dessa utan äfven för andra bestyr, för hvilka han ej godtgöres med
ett enda öre.

Detta är hvad vid förra riksdagen tillfälliga Utskottet anfört såsom
skal för ogillande af i detta ämne då framlagda förslag. Jag bär derå
fästat uppmärksamhet, derföre att det nuvarande tillfälliga Utskottet förmäler
sig hufvudsakligen gilla hvad detta Utskott i saken yttrat och sålunda
ånyo upptagit dessa motiv, oaktadt det första skälet helt ocli hållet
bortfallit samt det andra i det närmaste upphört att å frågan ega tilllämpning.

Utskottet har för öfrigt bär i sitt betänkande ett yttrande, hvilket
utan tvifvel skall beteckna, att hela nämndemans-institutionen vore en
bagatellssak, som icke förtjenade att utgöra föremål för Riksdagens handläggning.
Jag hyser eu annan mening. Hvar och eu torde kanske erkänna,
att en salt, huru god som helst till sin idé, om den af staten vanvårdas
och stjufmoderbgt behandlas, småningom sjunker i värde. Så har
man nu velat förfara med nämndemans-institutionen. Detta synes mig
dock vara oförtjent. Jag erinrar i sådant hänseende, hurusom vid flera
tillfällen förevarit fråga om införande af ett särskildt sakförarestånd här
i landet. Man har emellertid kunnat hitintills undvara ett sådant, derföre
att genom nämndemans-institutionen sprides biand folket större kännedom
om och intresse för lagarne. För den skull anser jag ock, att denna
institution är åt ganska stor vigt och sådan, att staten bör ordna, huru,

S14

Den, 22 Februari,

af hvem och efter hvilka grunder ersättning i föreslagna hänseenden skall
till nämndemännen utgöras.

Den föregående talaren och motionären i frågan har begärt återremiss.
Jag instämmer med honom och önskar, att Utskottet må föreslå en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t antingen ville till
Riksdagen aflåta förslag, huru saken skall ordnas eller också utfärda en
förordning med för ändamålet nödiga bestämmelser — hvilketdera som
nu må befinnas lämpligast — och i denna syftning förenar jag mig i yrkandet
om återremiss.

Med Herr Ola Andersson instämde Herr JBillström.

Herr P. Staaff: Jag har endast velat lemna till protokollet den

förklaring, att visserligen motionärens förslag, så vidt detsamma afser beredande
af ersättning åt nämndemännen för deras olikartade bestyr, synes
mig nyttigt, men att, då jag icke anser frågans lösning lämpligast vinnas så
som motionären tänkt sig den, jag icke yrkar ändring i det slut, hvartill
Utskottet här kommit.

Herr Ola Jönsson: Det må visserligen medgifvas, att denna fråga

icke är af riksvigtig beskaffenhet, men jag tror dock, att densamma är
vigtig nog för att förtjena uppmärksamhet.

Besväret för nämndemännen är i verkligheten icke så obetydligt, som
man vill låta påskina. Det har redan ökats rätt betydligt och kommer
sannolikt att förökas allt mer och mer för hvarje år. _ Det synes mig derföre
vara obilligt, att för de förrättningar, som här åsyftas, ersättning icke
skulle beredas nämndemännen åtminstone för skjuts, då något dagtraktamente
eller annan godtgörelse icke blifvit satt i fråga. Man bör härvid
ej "förbise, att det icke blott är bland jordbrukarne personer kunna utses
till nämndemän. De få tagas äfven utom den egentliga jordbrukande befolkningen
och det kan sålunda hända, att till nämndeman blir vald en
person, som icke har några egna hästar. Skall han då i och för de förrättningar,
dem han såsom nämndeman nödgas utan ersättning fullgöra,
till på köpet taga skjuts på bekostnad af egen kassa? Detta torde dock
vara ett temligen obilligt anspråk på den valdes offervillighet för det
allmänna och kan ej annat än bidraga till att göra sjelfva befattningen
föga eftersträfvansvärd. Det synes ock, som skulle Utskottet icke hafva
förnekat rättmätigheten af motionärens yrkande härutinnan, så till vida
som Utskottet väl antagit, att ifrågasatta ersättningen borde åt nämndemännen
beredas, men Utskottet har dock förmenat, att saken bolde nfgöras
på annat sätt än förslaget afser eller vid kommunalstämman. För
min del förmår jag likväl icke inse, huru något beslut om särskild beskattning
för ändamålet skall der kunna lagligen fattas, då den kommun, som
icke gjort valet, väl icke kan kännas pligtig att taga del i ersättningen.
Enligt mitt förmenande finnes ingen kommunal-institution, som bär rätt
att pålägga dylik beskattning, der den icke frivilligt åtages. Dertill sträcker
sig ej en gång landstingets befogenhet. Det är således klart, att det
tillhör Riksdagen ensam och Kongl. Maj:t att med frågan taga befattning.
Nu har en framställning i ämnet blifvit gjord hos Riksdagen, men Riks -

Den 22 Februari.

215

dagen tyckes vilja skjuta densamma ifrån sig, anseende, att den ej är förtjent
af afseende. Jag vågar tro, att detta icke är ett handlingssätt, som
anstår Riksdagen. Jag vill gerna medgifva, att äfven jag anser, att motionären
måhända misstagit sig, då han föreslagit sättet för ersättningens
utgörande så som motionen utvisar. Lika med Utskottet synes äfven mig,
att denna ersättning bör utgöras äfven af andra än dem som äro berättigade
att välja nämndemän. Men jag har anledning antaga, att, då motionären
icke afgifva sitt förslag i sådan syftning, den tanken föresväfvat
honom, att, i händelse han derom gjort framställning, Utskottet skulle
komma med den invändningen, att det vore obilligt att göra dem, som ej
förrättat valet, pligtiga att taga del i ersättningen till den af andra valde
nämndemannen. Jag vågar tro, att den tanken legat till grund för motionens
innehåll i denna del, då der finnes hemstäldt, att blott de. som
hafva rätt att väljas till nämndemän, skola i ersättningens utgörande
deltaga.

Då emedlertid vi nu äro ense derom, att det af Utskottet antydda
sättet är riktigare, lärer om den saken ingen tvist uppstå och jag får för
den skull samt åt de skäl, som Herr Ola Andersson i öfrigt anfört, förena
mig i yrkandet om återremiss, på det att Utskottet må blifva i tillfälle
att framlägga ett förslag, som är af beskaffenhet, att det kan tillfredsställa
Kammarens ledamöter i detta afseende, sedan vi nu hört, att alla,
som hittills yttrat sig i ämnet, varit af den åsigt, att ifrågakomna ersättningen
bör utgöras på samma sätt som kommunalutskylder i allmänhet.
Jag anhåller således, att betänkandet må öfverlemnas till ny behandling
af Utskottet.

Herr .A. P. Danielsson: Jag har ansett mig böra begära ordet för att
understödja motionärens förslag, då jag af erfarenhet har mig väl bekant,
huru betungande, svårt och med icke ringa uppoffringar förenadt det för
närvarande är för personer på landet att emottaga uppdrag såsom
nämndemän. Jag vill i detta hänseende, bland annat, erinra, att ganska
ofta inträffar, att extra ting hållas och dessa personer nödgas då, för att
kunna inställa sig der, enär de om dagen för tinget gemenligen få kännedom
först helt kort förut, utan någon förberedelse åsidosätta sina sysslor för
att uppfylla denna pligt. Redan häraf inses, att detta förtroendeuppdrag
pålägger den dertill välde rätt stora uppoffringar för det allmänna. Och
härtill kommer, att han ganska ofta, för att komma till tinget, har att
resa flera mil fram och åter. Yi veta äfven att nämndemannens bestyr
med vägsynerna, för hvilket han ej heller undfår särskild remuneration,
vållar honom både tidspillan, möda och kostnader.

Jag kan således icke annat finna, än att det vore högst billigt att
nämndemännen finge någon ersättning för dessa bestyr.

Äfven ur synpunkten af sjelfva institutionens bästa vore, enligt min
föreställning ett sådant medgifvande till gagn. Ty det torde ej vara obekant,
att då, såsom nu är fallet, ersättning ej lemnas för vissa förrättningar,
valen till nämndemän vanligen försiggå i den riktning, att dertill
väljas mindre kunnige män, på det att de mera bildade må komma ifrån
detta onus. Åtminstone plägar så tillgå i vår ort. Också inträffar, att
den valde står fast vid det bevärliga uppdraget endast nätt och jemnt

216

Den 22 Februari.

så länge, till dess lian tjenstgjort den minsta tid som lagen bestämmer.
Eu annan följd är ock den, att många rättegångar måste afgöras utan
tillgång till upplysningar, som väl kunde vid häradsrätten erfordras, men
hvilka, i anseende till de valde förtroendemännens qvalifikation, hvarom
jag nyss lemna! eu antydan, icke kunna lt-mnas af nämnden. Om deremot
skälig ersättning lemnades, är det troligt, att förhållandet skulle förändras
till ett bättre till vinst så väl för det allmänna som för sjelfva institutionen,
som ju otvifvelaktigt är och blir för hvarje dag alltmera eu inrättning
af ganska mycken vigt.

Också tror jag, att vi icke skulle gå för långt, om vi för vår del
beslöte, att ersättningen skulle utgå af statsmedel och detta äfven derföre,
att, om godtgörelsen skulle bekostas af kommunerna, mycken ojemnhet i
beskattningen svårligen kunde undvikas, då somliga kommuner skulle aflöna
nämndemän, hvilka hafva fyra å fem mil till tingsstaden, under det
att andra hafva den nära sitt hem ; möjligen kunde dock häradet eller
tingslaget lemna något bidrag'' till ersättningen.

Motionären har begärt återremiss af betänkandet. Jag förenar mig
i detta hans yrkande, ty frågan gäller enligt min tanke onekligen eu så
vigtig angelägenhet, att den icke bör kastas bort, utan finna sin lösning.

Herr Jöns Pe lira sou: Herr Talman, mine Herrar! Det tyckes, som
skulle Utskottets öfrige ledamöter och ordförande icke kännas rätt vid
sitt verk. Jag anser vid sådant förhållande lämpligt att i korthet tillkännagifva
min ståndpunkt i saken och den är, att motionärens förslag
icke torde böra i sin helhet godkännas bland annat derföre, att den nya
landtdomstols-organisationen allt för kort tid ännu varit tillämpad, för att
medföra säker visshet att den följd af densamma, som motionären framhållit,
i någon vidsträcktare mån må komma att inträffa.

För öfrigt har jag den erfarenheten, att nämndemännen icke så
skyndsamt afgå från befattningen, som vissa talare velat här påstå, ehuruväl
jag äfven känner, att flere nämndemän genast vid föreskrifna tidens
slut afsåga sig uppdraget.

I allt fall torde frågan nog i sinom tid få den behandling, som den
kan förtjena: men jag tror icke saken vara så vigtig, att nu bör skyndas
på med den. Vi veta ju, att genom den nya förordningen i afseende å
häradsrätternas sammanträden i en stor del af domsagorna ingen förändring
i tingslagen egt rum. Härvid förekommer dessutom, att då i allt
fäll yrkandet om särskild ersättning åt nämndemännen endast stödjer
sig på den omständigheten, att de få resa oftare än förr till tings, så
skulle, om det bifölles, icke kunna åstadkommas någon jemn fördelning af
denna beskattning, enär i många kommuner nämndemännen icke hafva så
långt till tinget som i andra.

Jag har dock för min del ingenting emot, att Utskottet får inkomma
med ett nytt betänkande och se på saken litet mera, men jag tror likväl,
att resultatet icke kommer att blifva något annat, än hvad detta betänkande
utvisar.

Öfverläggniugen var slutad. Enligt derunder gjorda yrkanden, framställdes
nu af Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets

Den 22 Februari.

217

hemställan och dels på ärendets återförvisning till Utskottet; och då Herr
Talmannen förklarade sig finna den förra af dessa propositioner vara med
öfvervägande ja besvarad, blef votering begärd, hvadan eu så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Kammarens Andra Tillfälliga Utskott hemställt
i dess utlåtande N:o 2,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutit till Utskottet återförvisa den
fråga, hvarom förevarande utlåtande handlar.

Voteringen utföll med 118 ja mot 54 nej, och hade alltså Utskottets
hemställan blifvit af Kammaren bifallen.

§ 10-

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 8 (i samlingen N:o 4), i anledning af en af Herr Jonas
Jansson väckt motion, N:o 107, om uppbördsprovision för kronofogde vid
indrifning af resterande lönebelopp åt presterskapet.

§ 11-

Efter föredragning af Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 5), i anledning af framställning om aflåtande
af underdånig skrifvelse angående Deras Majestäter, Konungens och
Drottningens kröning under innevarande riksdag, erhöll, på begäran,

Herr Grefve Sparre ordet och yttrade: Icke utan tvekan har jag
begärt ordet i denna fråga, då jag i sak kommer till samma slut som
Utskottet, eller att den i betänkandet behandlade motionen icke bör någon
ytterligare åtgärd af Kammaren föranleda, ja. jag går ändå längre, då jag
delar de åsigter, som vid remissen af samma motion här uttalades, att
den nemligen var olämplig, onödig, och att den aldrig borde hafva blifvit
väckt. Om jag det oaktadt nu vågar yttra några ord i saken, så afse de
följaktligen icke att yrka bifall till motionen, icke att ändra det slut hvartill
Utskottet kommit, men väl att något litet granska den motivering, genom
hvilken Utskottet vill synas hafva kommit till detta slut, enär jag
nemligen för min del icke kan finna annat än att vissa delar af denna
motivering bort leda till helt andra konseqvenser, under det att andra delar
af densamma förefalla mig, minst sagdt, olämpliga.

Låtom oss till en början stämma öfverens deruti, att, om Konungens
kröning är icke endast ett urgammalt och häfdvunnet bruk, utan dessutom
för det första ett godt och för det andra af vår grundlag sanktioner adi -

218

Deri 22 Februari.

bruk, så bör denna högtidlighet fortfarande ega rum; och någon skrifvelse
eller påminnelse derom från Riksdagens sida är då icke endast öfverflödig
och onödig utan äfven rent af opassande.

Låtom oss vidare å andra sidan hafva klart för oss, att, om ifrågavarande
bruk deremot icke är godt, så bör det ju förr dess heldre afskaffas;
och är det tillika icke sanktioneradt af grundlagen, så bör det kunna
desto lättare bortläggas. Men om så är, hvarföre icke då tydligt uttala
sin mening åt det hållet?

Hvad finna vi nu i föreliggande utlåtande? Jo, att kröningen är “ett
gammalt häfdvunnet, tillförene äfven genom lag stadgadt bruk, som redan
i följd af sin ålder förtjena!'' aktning, med hvilket förena sig många minnen
ur Sveriges historia och som tillika har stöd i den betydelse, hvarje af
religionen helgad förrättning måste innebära11. Nåväl, då är ju kröningen
ett mycket godt bruk! Det är, mine Herrar! en urgammal svensk sed —
och denna sed är vacker — att hvarje vigtigare förrättning så i det enskilda
som i det offentliga lifvet börjas med anropande af Försynens nåd
och bistånd. Jag vet icke, om vid denna seds införande i Sverige man
afsåg att derigenom vinna Försynens nåd — denna nåd är nemligen så
oändligt rik, att den äfven utan bön kommer oss till godo — sannolikt var
det snarare en följd af den sannt religiösa anda, som herrskade, och jag
hoppas det, ännu herrskar i vårt fosterland, och i afsigt att bibehålla
denna anda, samt lyfta själen mot sitt gudomliga ursprung, som detta
bruk uppkom; nog af vid början och slutet af menniskans lif äfvensom
vid hvarje vigtigare förrättning vänder man sina tankar, riktar man sin
blick upp till Försynen. Så, när det nyfödda barnet genom dopet frambäres
för Herren — man kan visserligen säga att detta är en ceremoni,
men — månne icke litet hvar af oss medgifva att denna ceremoni är
vacker? Så, när efter slutad bana man vid den vigda grafven återaubefalles
i Herrans hand — finna vi icke måhända äfven denna ceremoni
} vacker? Eller anser väl någon en sådan akt löjlig derför att den är
förenad med en ceremoni? Det är ett i det dagliga lifvet bibehållet bruk
att börja och sluta dagen med bön eller husandakt, ett bruk som visserligen
i månget hus icke iakttages — och jag erkänner att jag i mitt eget
hus, öfverhopad som jag varit af en mängd olika göromål, icke kommit
att iakttaga det — men som likväl, der det iakttages, gör ett angenämt
och godt intryck på hvar och eu som kommer in i ett sådant hus. När
för några riksdagar sedan, under det fråga förevar om uppförande af en
byggnad för det Kongl. biblioteket, eu talare från Dalarne i denna Kammare
sade, att man i hvarje bondehus ställde bibeln på den förnämsta
platsen i stugan, der den tillika vore lätt tillgänglig, gjorde icke detta
yttrande ett synnerligen godt intryck, just emedan det återförde tanken
på den enskilda liusandakten? Men icke blott i hemmen är denna sed
rådande. I skolan, i lägret, vid armén — öfverallt börjar och slutar man
dagen med bön. Vid hvarje vigtigare förrättning i det offentliga lifvet
förekommer äfven något liknande. Våra ting öppnas med gudstjenst och
likaså hofrätternas och stadsdomstolarnes årliga förrättningar. Riksdagen
vid sitt sammanträdande församlas först i templet för att anropa Försynen
om nåd och bistånd, och jag har icke hört någon betrakta detta såsom
en •‘torn, löjlig ceremoni, eller såsom ett nöje för barn och gummor“

Den 22 Februar?.

219

Men om man sålunda för dessa förrättningar bibehållit detta bruk, som
ger åt sjelfva saken “den betydelse, hvarje af religionen helgad förrättning
måste innebära", hvarföre skulle just Konungens kröning vara utan
en dylik helgande akt? Är icke hans tillträde till regeringen af den betydelse
för ett land, att det kan förtjena en samfäld bön till vår Herre,
lika väl som när vi, store män, årligen sammanträda vid riksdagen?

Således om jag, i likhet med hvad Utskottet säger, finner kröningen
vara ett gammalt häfdvunnet och, såsom religiöst, godt bruk, så ser jag
icke någon anledning, hvarför man skulle vilja afskaffa densamma.

Återstår att se efter om kröningen är ett af grundlagen sanktioneradt
bruk, eller icke. Härom läser man i utlåtandet: “Våra grundlagar innehålla
emedlertid i detta ämne icke något annat, än den antydan, som förekommer
i inledningen till Suecessions-ordningen och som, under förutsättning
af vissa, jemväl angifna vilkor, afsåg det fall, då det nu varande
Konungahusets höge stamfader kunde komma att såsom -Konung rikets
styrelse öfvertaga.- Jag fattar icke rätt hvad Utskottet menar med att
detta står i inledningen. Skulle det på något sätt kunna förringa betydelsen
af orden, att de stå i inledningen? Är icke inledningen lika god
som något annat i Suecessions-ordningen? Uti inledningen till Regeringsformen
heter det: “Vi efterskrifne Svea Rikes Ständer hafva med upphäfvande
af Regeringsformen af den 21 Augusti 1772, Förenings- och Säkerhets-akten
den 21 Februari och den 3 April 1789 samt, Riksdags-ordningen
den 24 Januari 1617 öfverenskommit och belefva!, att för Svea Rike
och tliy underlydande länder stadga följande Regeringsform etc.-'' Skulle
Utskottet måhända vara af den mening att dessa ord icke skulle vara en
del af lagen, derföre att de förekomma i “inledningen"; och att följaktligen
det kunde ifrågasättas huruvida dessa gamla grundlagar ännu äro
gällande? Jo, i sanning, inledningen till en lag är lika väsentlig som
någon annan del af lagen och kanske till ock med aldra väsentligast, emedan
just den säger att det följande är lag. Således är inledningen till
Suecessions-ordningen lika väl lag, som det följande i denna grundlag, och
hvad innehåller deri? Jo, bland annat, att “Vi efterskrifne Svea Rikets

Ständer — — — göre veterlig!: att, sedan ------ — Vi------ — utkorat

den Högborne Furste, Prins Johan Baptist Julius af Ponte Corvo, till Svea

Rikes Kronprins, att —----till Sveriges Konung krönas och hyllas,

samt Riket styra; alltså hafva Vi för Hans Kongl. Höghets Johan Baptist
Julii, Furstens af Ponte Corvo, äkta manliga Bröstarfvingar härmed velat
uppsätta och fastställa denna ordning för successionen till Sveriges Krona
och Regering ete.“ Då man här i ena meningen finner beslutad t, att stamfadren
skulle till Sveriges Konung krönas och hyllas, och i den följande
att lagen uppsattes och fastställdes för hans manliga bröstarfvingars
succession till Sveriges krona och regering, så kan jag häri för min del
icke läsa annat, än att denna krona skall genom kröning komma lika väl
på arfvingarnes hufvuden, hvar i sin ordning, som på sjelfva stamfadrens.
Således står denna sak, efter min uppfattning, klart och tydligt föreskrifven
i grundlagen; och då behöfdes visserligen icke det ringaste resonement
derom, ty hvad som står i grundlagen måste efterkommas. Finna vi ett
sådant stadgande på något sätt olämpligt eller skadligt, så måste vi söka
att få det upphäfdt; men, så länge detta icke skett, måste det efterlefvas.

220

Den 22 Februari.

Utskottets resonement i det följande finner jag således alldeles olämpligt,
emedan det tjenar till intet att tala om nyttan eller gagnet af ett
grundlagsbud så länge det icke ifrågasattes att upphäfva detsamma, och
skulle jag för min del heldre sett att Utskottet helt enkelt sagt sin uppfattning,
huruvida ifrågavarande stadgande finnes i grundlagen eller icke.

Med detta, miue Herrar! kunde jag anses hafva sagt ut hvad jag
velat. Men jag behöfver ännu tillägga ett ord för att undskylla detta mitt
uppträdande, ty jag vill icke neka att mer än eu, till och med bland mina
vänner, sagt mig, att jag borde tiga i dag, för att undvika diskussion i
ett grannlaga ämne. Jag finner icke grundlagen vara ett grannlaga ämne
att tala om, och för öfrigt finner jag aldrig något skäl att undvika eu
diskussion, då det gäller att försvar;!, eu åsigt; hvad särskilt den nu förevarande
frågan beträffar, är jag så fullt och fast öfvertygad om sanningen
af den åsigt jag försvarar, att jag anser den godt tåla vid en diskussion.

Vi lefva, mine Herrar! i eu ganska allvarlig tid, en tid under hvilken
eu jäsningsprocess föregår i de nedre lagren af de europeiska samhällena.
I motsats mot de fleste, som på afstånd bemärka denna jäsning,
bär jag icke någon farhåga för densamma, utan anser den tvärtom nyttig.
Jag tror att de europeiska samhällena och de moderna samhällena
öfver hufvud taget äro af den beskaffenhet, att denna jäsningsprocess gör
dem godt, ty det kan omöjligen nekas att det är från bottenlagren som
de moderna samhällena hemta eu icke så ringa del af sin smak och sin
friskhet. Jag bäfva!'' således icke för denna jäsning, utan helsar den
fastmer med glädje, jag anser det icke vara samhällets uppgift att qväfva
densamma, meu deremot att söka använda den till sitt eget bästa, hvilket
sker derigenom att de högre samhällsklasserna gä de lägre till mötes, sätta
sig in i deras åsigter, hemta något af deras friskhet och i utbyte meddela
dem något af sina insigt er och sin mognad samt sålunda genom en ömsesidig
vexelverkan främja det stora helas lifaktiga och kraftfulla uppblomstring.
Säkert är, mine Herrar! åtminstone, att om man också söker
hålla samhällets yta aldrig så lugn, så kommer der dock alltid från botten
en eller annan bubbla upp som krusar ytan, och söker man då qväfva
eller förhindra jäsningen genom att beröfva den luft, söker man med ett
ord att “undvika en diskussion''1 i afsigt att förekomma ett, för svaga öronnerver
stötande, missljud, så omöjliggör man ju den naturliga jäsningen,
det ömsesidiga idéutbytet, men då idéerna icke kunna qväfvas, blott komprimeras,
så blir följden att kärlet brister och icke blott ytan grumlas,
men samhället spränges.

Jag inser att man här skall säga såsom mången vid mitt senaste
uppträdande: "du ser saken för allvarligt och går alltför långt på djupet;
är det verkligen fråga om någon jäsning i samhället derför att vi tala om
kröning ?“ Härpå kan man svara både ja och nej. För det närvarande
tror jag visserligen vi kunna vara lugna och säga att frågan nu endast
gäller kröningen. Men om under årtionden, mine Herrar! jag uti två eller
tre af de i hufvudstaden utkommande tidningar läser beständiga attacker
och förlöjligande hån mot högsta makten i landet; om jag genom eu besynnerlig
association af händelser finner samma tankar uttryckta i deu
diskussion, som egde rum i denna fråga redan vid motionens remitterande;
om jag nemligen deri finner följande uttryck: “Menar man att styrkan

af Konungens förpligtelser mot land och folk skall ökas, eller hans medvetande
derom klarna, genom en orimlig, för den ene osmaklig, för den
andre löjeväckande ceremoni? Eller är man tilläfventyrs sjelf så föga
säker på sina egna känslor, att man behöfver vidtaga särskilda teatraliska
åtgärder för att pigga upp dem till eu högre värmegrad? Eller lefver
man verkligen ännu år 1873 i den föreställningen, att man genom dylika
folknöjen för barn och gamla gummor kan hos den så kallade massan
vidmakthålla vördnaden för konungadömet?“ eller ett sådant uttryck som
det, att allmänheten skall i kröningen “läsa en konungadömets sjelf bekännelse,
att det behöfver puff och humbug11 —; om jag från Riksförsamlingens
bänkar får höra dessa samma i de sämre tidningarne förekommande
uttryck; om jag samtidigt dermed hör åtskilliga förslag, såsom att man
skall nedsätta anslagen å första hufvudtiteln så mycket som möjligt, emedan
det behöfves icke så mycket för Konungens hof, under det man deremot
erkänner att alla andra samhällsklasser behöfva mer än förr, eller
att man skall beskatta Konungens egendom och inkomster, förmodligen i
akt och mening att lian derigenom skall blifva röstberättigad å kommunalstämman;
om jag får höra sådant oupphörligt återkomma, så finner
jag mig icke böra lyssna till välvilliga stämmor, som vilja att jag skall
tiga; jag anser det då vara bättre ge svar på tal, än undvika eller liksom
fly för (''ii diskussion i ämnet. Ja, mine Herrar! jag går så långt, att
jag anser det vara en pligt för hvarje representant, som icke hyllar dylika
åsigter, att kraftigt uppträda emot dem. Tv, om vi tänka oss den stora
massan af nationen, den stora mängden, som icke deltager i våra förhandlingar;
men som likväl tager kännedom om hvad dervid förekommer; om
vi vilja söka sätta oss in i dessa personers ställning. Indika icke hafva råd
eller tid att studera saken så noga, att de hinna bilda sig sjelfva en sund,
politisk theori; om vi vilja tänka oss huru desse skola betrakta männen
inom Riksförsamlingen, då de se de ene med högburen panna och öppen
blick gå raskt på sitt föresätta mål, under det de andre, skyggt seende
sig omkring, stå vankelmodige och svage, vilja undvika att höra talas om
grannlaga ämnen, beständigt draga sig tillbaka, och sålunda lemna angripare
en terräng, som desse alltid skynda sig att intaga; hvad skola dessa
personer få för intryck af våra förhandlingar? Månne de icke skola erfara
mera sympati för det raska framåtskridandets män, än för den vankelmodiga
tillbakadragenhetens? Jag säger helt uppriktigt att, ehuru jag under
iieia min lefnad tillhört dem, som vilja ett lugnt framåtgåeude, skulle jag
dock, om det gällde åt,t välja mellan eu ömklig och pjoskig tvekan å ena
sidan och ett raskt, hurtigt “gåpående" å den andra, för min del säga:
alla vägar bära till Rom, och jag ställer mig heldre på deras sida som
gå raskt tillväga, än på deras, som stå och mesa ocli göra fiasco.

Alltnog, jag vänder mig till den talare, hvars kraftuttryck från förra
diskussionen i ämnet jag nyss citerat. Jag känner hans åsigter och jag
hyser respekt för dem såsom för alla andras. Hans åsigter kunna möjligen
vara bättre än mina. Min öfvertygelse är likväl att jag aldrig kommer
att dela dem; men det skall icke hindra mig från att alltjemt, som
sagdt, hysa aktning för dem. Sedan jag nu gjort honom denna rättvisa,
så tillåter han mig troligen säga att de uttryck han användt för att ådagalägga
denna sin öfvertygelse icke öfverensstämma med det passande eller

222

Den 22 Februari.

med de orden i grundlagen att “Konungens Majestät skall hållas i helgd
och vördnad," d. v. s. (från grundlagstiftarnes sida taget): “Vi önska icke
göra konungakronan till föremål för löje eller spe.“ Meu återvändom till
principerna! Det är möjligt, att hans åsigt är den rätta, den menar jag
som. för att låna ett yttrande från en af Franrikes afgjordt republikanska
tidningar, der det nemligen i anledning af den sednaste förändringen i
Spanien sades: “Vi gratulera icke Spaniorerna, om äfven de gifva sig in
på experimentalpolitileens område.*1 — Jag tillåter mig benämna experimentalpolitiken;
jag vill icke gå längre i bedömande af denna, den värde
talarens åsigt, men jag tror att han i denna Kammare står nästan, om
icke helt och hållet, ensam om densamma, och då vill jag påminna honom
om det gamla ordspråket “en fluga gör ingen sommar11 — jag ber honom
icke tro att med ordspråket afsågs en liknelse, och jag ber honom dessutom
minnas att ordet fluga i svenska språket är ett genusbegrepp, som
till och med kan omfatta de stora bälgetingarncs art. Om nu talaren
stål*, som- sagd!, om icke alldeles ensam, så likväl nästan ensam om sin
experimentalpolitik, hvilket visserligen icke kan hindra honom från att
uttala sina äsigtev, så torde någon böra uttala motsatta åsigter, på det
icke folket här utomkring oss må tro att han representerar majoriteten.
Jag har i detta hänseende uppmärksamt genomläst diskussionsprotokollet,
och jag har icke funnit någon enda som fört det språk han använder,
eller talat i samma syfte som han. Ö frige talare hafva gillat kröuingen
eller till och med ansett den nödvändig enligt grundlagen, endast framhållande
att onödigt prål och öfverflödiga utgifter dervid borde undvikas.
Och der vid lag är jag af alldeles samma tanke. Jag anser att onödiga
utgifter i detta som i alla andra fall höra undvikas, och jag befarar att,
om någon tagit anstöt af kröningsceremonien, detta skett just emedan man
velat göra dessa tillställningar alltför pompösa och lyxuriösa.

Slutligen ännu några ord rörande Utskottets motivering. Utskottet
är alldeles “iörvissadt om, att en sådan förrättning icke kan närmare
tillknyta de band af kärlek, tillgifvenhet och trohet, med bvilka Svenska
folket är förenadt med den konungaätt, hvilken, såsom Konungen i sin
första helsning till folkets församlade ombud också erinrade, satt sin ära
uti att vara “Svensk** etc,, och icke mindre öfvertygadt är Utskottet
om, “att Konungens uppfattning af sitt höga kall, samt de dyra och ansvarsfulla
plister, det medför, är lika fast och oföränderlig, ehvad Hans
tillträde af riksstyrelsen beseglas i öfverensstämmelse med det urgamla
bruket eller icke, likasom att, oberoende deraf, lian hyser samma känslor
af huldhet och kärlek för det folk, som kallade Hans farfader att intaga
den thron, så månge hugstore Konungar förut innehaft.*1 Hvad betyder
detta, mine Herrar? Om jag skall läsa det såsom en enkel och simpel
menniska, så är det väl Utskottets mening att kröningsceremonien är öfverflödig:
ty om man anser kröningen nödvändig, hvarföre då svänga till
med dessa fraser? Det är endast ett sätt att bakom ett svall af granna
ord krångla bort meningen, hvilket ingalunda är lämpligt lör oss enkla
män i Andra Kammaren. Men om jag sedan närmare eftersöker hvarifrån
dessa ord i Utskottets utlåtande kommit, så måste jag erkänna att
jag finner kärnan till dem i den af mig förut citerade talarens yttrande:
“menar man att styrkan af Konungens förpligtelser mot land och folk

Den 22 Februari.

223

skall ökas, eller hans medvetande derom klarna* etc. Det är ju alldeles
precis hvad Utskottet säger sig vara öfvertygadt om, “att Konungens
uppskattning af sitt höga kall samt de dyra och ansvarsfulla pligter, det
medför, är lika fast och oföränderlig1'' och att “Han hyser samma känslor
af huldhet och kärlek för sitt folk", etc., vare sig han krönes eller
icke. Om man vill förkasta den talarens åsigt, hvarföre skall man då
relevera den genom att låna hans ord till motivering för en motsatt åsigt ?
Och kan det väl under sådant förhållande anses olämpligt att, om man
äfven är ense i afseende på betänkandets slut, någon inom Kammaren
yttrar sig öfver eu motivering, som han icke kan gilla? Vidare heter det
i denna motivering: “Enligt Utskottets föreställning, är det Konungen
ensam, hvilken det tillkommer att i den ordning grundlagen utstakar meddela
Riksdagen sin vilja i detta afseende, och en sådan behandling torde
ock i det hufvudsak! iga öfverensstämma med den, hvilken det åberopade
stadgandet i vårt brödrarikes grundlag synes angifva". Ja, det står också
i den nämnde talarens yttrande att norska grundlagen innehåller “föreskrifter
rörande Konungens kröning i Norge, om och när sådan skall ega
rum, men intet absolut bud att den måste ske.“ Äfven denna tolkning
har således Utskottet antagit; men nu är, mine Herrar! denna tolkning
alldeles rasande, ty om Herrarno behaga läsa igenom hela norska grundlagen,
så står der alltid ett bjudande verb i indikativus. Sålunda heter
det till exempel att “Kongen opholder sig i Norge nogen Tid hvart Aar“;
“Kongen vrelger selv et Raad af Norske Borgere"; “Kongen vaager over åt
statens Ejendome og Regalier användes og bestyres paa "den af Storthinget
bestemte och för almeenvaesenet nyttigste maade;" “Kongen vaelger och
beskikker, efter åt have hört sit norske statsraad, alle civile, gejstlige og
militaire Embedsmend;" etc. etc. Der står sålunda att Kungen gör det
och det, och just detta betyder att han skall göra det. Detta är
hvad hvar och en kan läsa i norska grundlagen, men i allt fall skulle
jag vilja hemställa både till talaren och Utskottet att vi icke befatta oss
med tolkningen af Norges Grundlov, ty det tror jag normännen vilja helst
göra sjelfve.

Slutligen, sedan Utskottet sagt, att kröningen icke står föreskrifven i
grundlagen, utan blott är der antydd; att Utskottet, iir förvissadt att allt
går lika bra, Konungen regerar lika bra, folket är lika bra fästadt vid honom
etc. antingen kröningen eger rum eller icke; — slutligen, säger jag,
heter det efter allt detta: “Finner Hans Majestät sig böra. i likhet med
sina Höga företrädare, till Sveriges konung krönas och hyllas, måste
denna högtid vinna högre betydelse derigenom, att folkets valda ombud i
densamma deltaga". Det vill säga: skulle, oaktadt hvad vi här sagt,
Kong!. Maj:t finna sig böra krönas, då böra vi väl få vara med derom.
Detta finner jag icke heller vara något lämpligt resonnement. Jag förmodar
att Kongl. Maj:t hyser den uppfattning af grundlagens helgd, att
han anser sig böra krönas lika väl här som i Norge, enär jag för min
del är af den meningen, att grundlagsbudet derom är lika imperativt här
som der, men jag anser det vara alldeles öfverflödigt ocli i alla hänseenden
olämpligt att, vare sig i ett Utskottsbetänkande eller annorlunda,
gifva Konungen någon slags admonition att, skall han låta kröna sig, så
bör han göra det medan vi äro här.

Den 22 Februari.

224

Efter denna lilla granskning af Utskottets motivering kunde jag visserligen
väcka proposition om ogillande af densamma, men jag gör det
icke, emedan jag anser det vara alldeles onödigt. Den stora svenska
allmänheten skall nog, om den granskar denna motivering, finna, att hvad
den innehåller är onödigt och olämpligt, utan att vi derom behöfva uttala
oss i ett formligt beslut. Hufvudsaken är att Kammaren afslår den framställda
motionen, och detta gör jag för min del i den öfvertygelsen, att
Konungen låter kröna sig.

Herr Sjöberg: Herr Talman! mine Herrar! Det anförande, Kam maren

uyss vai’it i tillfälle att afhöra, föranleder mig endast att hos Kammaren
vördsamt hemställa om bifall till Utskottets utlåtande.

Herr Hedin, som under Herr Grefve Sparres ofvanomförmälda anförande
begärt ordet och nu uppropades, förklarade det han afstod från
att yttra sig i frågan.

Ordet lemnades dernäst åt:

Herr Huss: Oaktadt jag från flera håll hör uppmaning att afstå

från ordet, vill jag likväl i ämnet yttra mig, men lofvar på förhand att
ej länge sätta Kammarens tålamod på prof.

Jag förutskickar den anmärkning, att jag i hufvudsak är ense med
Utskottet och att jag ingalunda vill föreslå bifall till hvad Herr vice Talmannen
i ämnet föreslagit, och således icke till någon underdånig anhållan
om kröning, men jag har den invändning att framställa mot Utskottets
förslag, att detsamma står naket och att uti den s. k. klämmen icke
finnes antydt något skäl för afslaget å den af vice Talmannen gjorda
framställningen.

Jag är ock ense med Utskottet derutinnan, att förevarande fråga
blifvit, om jag så får säga, på ett omvändt sätt väckt. Då våra grundlagar
ej bestämma något om kröning, borde en anmälan derom hafva utgått
från Konungen till Riksdagen och ej, såsom nu föreslagits, från
Riksdagen till Konungen. Hade Kong!. Maj:t anmält sin vilja att blifva
krönt, så hade antagligen någon motsägelse från Riksdagens sida ej kommit
i fråga.

Utskottet har med särdeles försigtighet behandlat ämnet och i dess
utlåtande förekomma, med undantag af på ett enda ställe, endast undvikande
uttryck, såsom “Utskottet tillåter sig icke uttala1*; “Utskottet förmodar**;
Utskottet förbiser icke** etc., men detta oaktadt måste jag i motsats
mot den förste talaren erkänna, att betänkandet är särdeles väl ihopsatt
eller rättare sagdt svarfvadt, samt att det gör sin författare stor
heder. Jag vågar dock mot Utskottets betänkande framställa den anmärkning,
att Utskottet förbisett eu ganska vigtig fråga, den nemligen
om en konungakrönings egentliga och ursprungliga betydelse, om den vigt
densamma kan anses innebära så för konung som för folk. Kröningsceremonien
är en uteslutande religiös akt och har under sekler såsom
sådan betraktats. Konungen inviges derigenom af kyrkans tjenare till

Uen 22 Februari.

225

sitt höga kall och de nedkalla dervid öfver honom Guds välsignelse, till
att föra en rättrådig och lyckosam spira öfver sina undersåtar. Otvifvelaktigt
är ock, att Konungen sjelf under den heliga akten känner sig manad,
att ödmjuka sig inför Konungars Konung uti bön om förmåga och
kraft att lyckliggöra sitt folk. Jag tror äfven, att svenska folket, åtminstone
den del af detsamma, som ännu fäster något afseende vid religiösa
förrättningar, icke underlåter att vid sin Konungs kröning uppsända
varma böner till den högste ledaren af rikens och folks öden att tilldela
den nye konungen förmåga att rättrådigt och lyckosamt styra riket.
Månne då kyrkans välsignelse, en konungs böner för sitt folk och folkets
böner för sin konung äro så alldeles betydelselösa? Jag tror det icke,
utan anser tvärtom deras betydelse vara så stor, att kröningsakten ej bör
kunna betecknas såsom endast en tom ceremoni.

Man har under den diskussion, som fördes vid ärendets remitterande
till Utskottet anfört, att kröningsceremonien numera är antiqverad och
icke passar för vår tids upplysta åsigter. Må vara, att den är i viss
mening antiqverad, men är då allt, som är gammalt, förkastligt? Den
åldrige mannen, den åldriga qvinnan ingifver just genom åldern vördnad,
och det åldriga häfdvunna bruket kan äfven vara vördnadsbjudande, då
det i sig ej innebär något, som strider emot allmänt herrskande åsigter i
religiöst hänseende. Att kröningsceremonier icke strida så mycket emot
nutidens bruk visar oss föröfrigt Europas historia, ty regenterne i England,
Österrike—Ungern, Preussen, Ryssland äro alla krönta.

Man har äfven vid motionens remitterande sagt, att kröningsceremonien
endast vore att betrakta såsom “ett folknöje för barn och gamla gummor. “
Jag lemnar detta uttryck åt den värde talare, som fällt detsamma, och
vill icke derom fälla någon dom, men jag vill i anledning deraf nämna,
att hvarje akt, om än aldrig så helig och vördnadsväckande, kan för lättsinnet
tjena till förlustelse, men icke blir sjelfva akten derigenom för den
allvarligt tänkande mindre helig eller på något sätt förkastlig.

Det yttrades äfven vid samma tillfälle, att kröningsceremonien vore
“lik ett beläte, öfverdraget med guld och silfver men utan någon anda.14
Enligt hvad jag förut yttrat, anser jag deremot nämnda ceremoni, såsom
varande en rent religiös akt, både innehålla anda och vara af djup betydelse
såväl för Konung som för folk.

Slutligen har man ock åberopat de stora kostnaderna vid sednaste
kröning såsom ett skäl att nu ej anställa någon sådan. För min del är
jag öfvertygad, att om Konungen erhåller kännedom om Riksdagens tänkesätt
i detta afseende, Han, med godkännande af dessa åsigter, skall låta
kröningen försiggå med största möjliga sparsamhet och enkelhet.

Till sist vågar jag fästa Kammarens uppmärksamhet jjå ett, efter
min uppfattning, ganska vigtigt moment i denna fråga. Det är nemligen,
att, om Kammaren bifaller Utskottets förslag, så naket som det nu står,
så kan detta utaf Konungen tolkas, — och detta med allt skäl — såsom
en yttring åt mindre vänliga tänkesätt emot honom från Kammarens sida,
ty Konungen skulle då, första gången han möter sitt folks representanter,
helsas med det förklarande, att en gjord framställning om fullgörande af
en invigningsakt, som tillkommit alla svenska konungar under 600 å 700

Riksd. Vrot. 1873. 2 Afd. 1 Band. 15

226

Den 22 Februari.

år, skulle, hvad honom beträffar, ej förtjena något afseende eller någon
åtgärd. Det måste kännas tungt för en konung att af sitt folks representanter
emottagas med uttryck, som kunna gifva honom anledning antaga
mindre välvilliga tänkesätt emot honom, och det är för att undvika
detta och söka förtaga det nu ifrågasatta afslaget å motionen skenet
häraf, som jag tager mig friheten föreslå en modifikation i det föreslagna
beslutet, hvilken innebär, att Kammaren skulle öfverlemna till Konungens
godtfinnande att för Riksdagen tillkännagifva sin önskan och vilja om
kröningens förrättande. Jag hemställer nemligen att Kammaren måtte
besluta följande förändring uti den af Utskottet föreslagna klämmen:
“Kammaren emotser Kongl. Maj:ts beslut i fråga om deras Majestäters
kröning och finner den af Herr vice Talmannen Friherre ÅJcerhielm
gjorda framställning icke till någon ytterligare åtgärd af Kammaren föranledaJag
har hemtat stöd till detta mitt förslag från de af Utskottet
anförda åsigter uti sjelfva betänkandet och skilnaden emellan mitt
förslag och Utskottets är endast den, att, enligt hvad jag föreslagit, en
del af Utskottets resonnement uti betänkandet blifvit formuleradt såsom
beslut.

Jag anhåller vördsamt hos Herr Talmannen om proposition på bifall
till hvad jag sålunda’ i ämnet föreslagit, med afslag å Utskottets
förslag.

Herr Törn felt: Jag anhåller att med några få ord genmäla hvad

såväl den förste som den siste talaren under denna diskussion i ämnet
anfört. Den förste talaren sade, att kröningen är en religiös handling,
som således icke borde betraktas med löje, och den siste talaren yttrade
sig i ungefär samma anda, eller att kröningen vore en “helt och hållet
religiös akt“. Hvad den religiösa sidan af saken beträffar, så finnes det
väl knappt någon inom Sverige, som liar något deremot att anmärka;
men det finnes eu annan sida i kröningsceremonien, som jemväl bör tagas
i betraktande, nemligen den materiela sidan, och dermed afser jag smörjelsen.
Mine Herrar! Hvad är väl smörjelse!!? År den något sakrament?
Nej! Hvarken i Gamla eller Nya Testamentet finnes smörjelsen antagen
såsom sakrament och betraktas således icke der såsom medförande någon
verkan och kraft. Kan smörjelsen möjligen på något magiskt sätt eller
på medicinsk eller sympatetisk väg verka till menniskans förbättring ?
Nej! På den punkt af upplysning vi nu stå, är det icke möjligt att inbilla
någon, att smörjelsen medför någon nytta, och när så är förhållandet,
så vet jag icke, hvarför den vidare skall bibehållas i bruk. Meningen
med denna ceremoni var ursprungligen, att derigenom slå blå dunster
i ögonen på okunniga menniskor och söka bibringa dem den uppfattning,
att den smorde blef, om icke Gud sjelf, dock en halfgud eller ett högre
väsende än andra menniskor. Är det ifrån denna inbillning man tillegnar
sig gudsnådligheten ? Nu fins det emellertid icke någon, som tillerkänner
smörjelsen någon dylik undergörande kraft, utan hvar och en anser densamma
blott såsom en tom ceremoni, och då således dess bibehållande
icke kan anses såsom i något afseende gagneligt, utan tvärtom möjligen
kan utöfva ett skadligt inflytande, så väl till inbilskhet hos den smo-rde
som till åtlöje och förargelse hos den fördomsfria allmänheten, skulle jag

Den 22 Februari.

227

för min del helst önska, att Hans Maj:t KonuDgen icke måtte underkasta
sig densamma. Det är denna del af krömngsceremonien man afsett, när
man talat om, att nämnda ceremoni blott väcker åtlöje, och detta just
emedan, såsom jag redan nämnt, ingen menniska anser att dermed vinnes
något; och att öfvergjuta en dylik intetsägande akt med religionens glans
för att derigenom söka liksom helga den, det anser jag vara, snart sagdt,
ett hån mot religionen. Till dess smörjan bortkastas, afråder jag all kröning
och instämmer således i Utskottets mening.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med de
yrkanden, som derunder blifvit framställda, afgaf Herr Talmannen propositioner
ej mindre å bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick än
jemväl å en sådan lydelse för beslutet, som Herr Huss föreslagit. Herr
Talmannen tillkännagaf, att han funnit den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad; men då votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Andra Kammarens Första
Tillfälliga Utskott hemställt i dess utlåtande N:o 1,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren i den fråga, hvarom i förevarande utlåtande
handlas, stadnat i följande beslut:

Kammaren emotser Kongl. Maj:ts beslut i frågan om Deras Majestäters
kröning och finner vice Talmannens framställning icke till vidare åtgärd
föranleda.

Omröstningen visade 124 ja och 51 nej; och hade således Utskottets
hemställan blifvit af Kammaren bifallen.

§ 12.

Förekom härefter till behandling Andra Kammarens Andra Tilhälliga
Utskotts utlåtande Nio 4 (i samlingen N:o 6), med anledning af en utaf
Herr C. J. Kjellman väckt motion, N:o 61, om underdånig skrifvelse angående
sättet för posttjenstemäns tillsättande.

Herr P. Nilsson från Malmöhus län: Det synes verkligen, som

hade Utskottet något lösligt behandlat denna motion. Jag vill visst icke
begära, att Utskottet skulle hafva tillstyrkt motionen i dess helhet —
detta hade möjligen kunnat hafva många, verkligen svåra följder med
sig — men Utskottet hade åtminstone kunnat göra sä mycket, att det i
anledning af motionen föreslagit en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes taga i betraktande angelägenheten
utaf att vid besättande af högre och mera indrägtiga posttjenster, verkets
egna tjensteman måtte hädanefter något mera än hittills varit fallet,
blifva ihågkomna. Besinnar man huru maktpåliggande detta embetsverk

228

Den 22 Februari.

äi'', huru nödvändigt det är att för ärendenas behöriga gång personalen,
ej mindre den högre än den lägre, består af dugliga och i sitt yrke fullt
hemmastadda personer, så finner man lätt hvilka svårigheter det nuvarande
befordringssättet medför för en verkligt driftig chef att kunna i
verket få in sådana personer, som besitta duglighet och arbetsförmåga
och kunna egna hela sin verksamhet åt detsamma. Sådan ställningen i
befordringsväg för närvarande är inom postverket, halva ju de, som vilja
egna detsamma sin tid och sina krafter, i allmänhet ingen utsigt att någonsin
kunna få en tjenst, på hvilken de lugnt och utan att allt för
mycket störas af ekonomiska bekymmer kunna vid en mera framskriden
ålder taga sig fram; allt hopp för dem att äfven efter den trägnaste och
långvarigaste tjenstgöring erhålla någon af de bättre och mera lönande
postinspektorsplatserna t. ex. är försvunnet. Ser. man efter hvilka principer
hittills gemenligen gjort sig gällande vid tillsättandet af de större
och förmånligare postmästaretjensterna, så finner man, att dessa vanligen
tillfallit personer, som dittills varit alldeles främmande för de göromål,
som tillhöra deras nya befattning, för postgöromålen i allmänhet, vanligen
f. d. militärer, ett förhållande, som alltid måste verka nedslående på dem,
hvilka i lägre befattningar i verkets tjenst under många år måst för en
ofta ganska knapp penning göra ett relativt hårdt arbete; all utsigt för
dessa till eu någorlunda anständig bergning på ålderdomen upphör, de
må i tjensten hafva visat sig så skickliga och dugliga som. helst. Postverket
utvecklas i vårt land alljemt mer och mer, och behöfver allt flere
och allt bättre krafter; men den kraftige, arbetsföre och arbetsamme bildade
ynglingen torde betänka sig flera än eu gång, innan han egnai sin
tid och sina krafter åt ett verk, der hans framtid, äfven med det trägnaste
och ihärdigaste arbete, ej är i ekonomiskt afseende åtminstone
någorlunda betryggad. Till de mera indrägtiga postmästarepla.tserna utnämnas,
såsom jag nyss erinrade, vanligen ej verkets egna tjensteman,
utan personer, som förut haft en helt annan verksamhet än posttjenstemannens.
Om vid dessa befordringar mera afseende fastades vid meriter
inom verket, om postens egna tjensteman ej helt och hållet vore beröfvade
utsigten till de bättre och större brödstyckena, så skulle — jag ar derom
förvissad — många verksamma, redbara och ärliga personer, som nu vända
sig åt andra håll, söka sig in i verket, och chefen skulle få mycket lättare
att sköta detsamma än han nu har. _ .

För min del skulle jag, såsom jag redan sagt, visserligen ej. vilja gå
så långt som motionären, eller derhän att antingen Kong], l\Iaj:t skulle
vara tvungen att utnämna dem, som erhållit Generalpoststyrelsens förord,
eller ock Styrelsen sjelf skulle få tillsätta tjenstemännen, oberoende af
Kong}. Maj:t — en sådan förändring skulle nemligen kunna leda till ett
favoritsystem med alla ty åtföljande skadliga verkningar — men så mycket
skulle jag önska, att Kammaren ville återremittera betänkandet till
Utskottet, så att Utskottet måtte komma i tillfälle att inkomma med ett förslag
till skrifvelse till Kong!. Maj:t i ämnet. De nuvarande förhållandena erbjuda
nemligen, såsom jag nyss i korthet sökt visa, tull anledning till en underdånig
anhållan hos Kongl. Maj:t, att han vid utnämningar till de bättre
och mera gifvande posttjensterna i landsorten måtte framdeles, något mera
än hittills skett, fästa afseende på de personer, som genom tjenstgöring

Den 22 Februari.

229

inom verket gjort sig af en dylik befordran förtjente. Det är på denna
grund, som lag för min del yrkar att betänkandet måtte åtterremitteras
till Utskottet.

Herr Kjellman: Jag får tillkännagifva, att jag, i likhet med den

siste talaren, yrkar återremiss.

Herr Grefve Björnstjerna: Utskottet har icke ansett sig kunna

ingå i någon närmare granskning af motionen; hade Utskottet gjort det,
skulle Utskottet sjelf gjort sig saker till samma grundlagsbrott som motionären,
ett brott mot 90 § Regeringsformen. Der står nemligen tydligt,
att man hvarken inom Utskott eller Kammare må inlåta sig i diskussion
om einbets- och tjenstemäns till- eller afsättande. Jag vågar vidare fästa
såväl motionärens som min ärade väns på skånska bänken uppmärksamhet
derpå, att i fall de anse att Kongl. Maj:ts rådgifvare vid tillsättandet
af ifrågavarande platser begått misstag eller oriktigheter, det är på annat
sätt rättelse häri skall vinnas. Huru detta skall ske, får man veta i
107 § Regeringsformen. Den af de tvänne föregående talarne förordade
återremissen, i syftning att från Utskottet erhålla förslag till underdånig
skrifvelse i ämnet, synes mig således icke vara lämplig. Motionärens första
alternativ är stridande mot 28 § Regeringsformen. Hvad åter hans sednare
angår eller att Kongl. Maj:t skulle vara pligtig att till tjensten utnämna
den bland sökandena, som erhållit General-poststyrelsens förord,
har detta förefallit Utskottet vara helt simpelt ett försök att åter införa
namnstämpeln. Ett sådant försök skall säkerligen icke vinna Kammarens
bifall.

Under sådana omständigheter anhåller jag om bifall till betänkandet.

Herr Jöns Pehrsson: Den förste talaren kan verkligen hafva

rätt i sin tillvitelse, att Utskottet Ihåligt behandlat motionen; Utskottet
har snart sagdt icke alls behandlat densamma. De förhållanden, som
omnämnas i motionen, äro visserligen så allmänt kända, att ingenting
derom torde behöfva tilläggas, men jag hemställer till den förste talaren,
huruvida Utskottet skulle kunnat i strid med den nyss af eu annan talare
åberopade grundlagsparagrafen komma till ett annat resultat, än det
gjort. Jag. vågar derjemte till samma värde talare, som sjelf är ledamot
af det Utskott, der sådana frågor som denna grundlagsenlig! skola behandlas,
Konstitutions-Utskottet, hemställa om det icke torde vara genom
sistnämnda Utskott, som det öfverklagade missförhållandet lämpligast kan
blifva rättadt. Fortfar missförhållandet, kan ju Konstitutions-Utskottet
äfven i detta fall göra bruk af sin makt. Men, som sagdt, det Tillfälliga
Utskottet har, så vidt jag kan förstå, icke kunnat komma till annat resultat
i frågan, än det gjort.

Herr Åke Andersson: Tager man hänsyn till det trassel, som

under de sednaste åren, synnerligast de sist förflutna, egt rum inom
postverket, derutinnan att posttjenstemän blifvit tillsatte, som icke varit
män af facket, så tror jag verkligen att motionären haft skäl för

230

Den 22 Februari.

sin åsigt att ingen bör blifva posttjensteman, som icke är hemmastadd i
postverkets göromål. Beträffande Utskottets motivering tillåter jag mig
säga, att jag tror det Utskottet hade bort kunna gifva en bättre sådan,
än den vi kisa på de här tre raderna näst före klämmen, men i fråga
om sjelfva saken kommer jag till samma resultat som Utskottet. Motionärens
förslag sönderfaller i två delar. Den första är, att Generalpoststyrelsen
skulle sjelf utse alla postens tjensteman. Men härför lägger,
enligt mitt förmenande, 28 § Regeringsformen ett väsendtligt hinder i
vägen; det heter nemligen der att “Konungen eger att i Statsrådet utnämna
och befordra infödda svenska män till alla de embeten och tjenster
inom riket, högre och lägre, hvilka äro af den egenskap, att Konungen
fullmakten derå utfärdar®. Den delen af motionärens förslag kan
således omöjligen vinna framgång. Den andra delen af förslaget innehåller,
att Kongl. Maj:t skall vara förbunden att utnämna den, som fått Generalpoststyrelsens
förord till tjensten. Men läser man instruktionen för Generalpoststyrelsen,
så finner man redan der ett liknande stadgande; den föreskrifver
nemligen, att Kongl. Maj:t skall utse postdirektörer, postkommissarier,
postinspektorer och postmästare på förslag af General-poststyrelsen,
som eger att lemna en af de sökande sitt förord. Men gå vi ytterligare
litet längre fram i nyss citerade grundlagsparagraf, så läsa vi der följande
: “Konungen fäste vid alla befordringar afseende endast å de sökandes
förtjenst och skicklighet, men icke på deras bord®. Häruti ligger, enligt
mitt förmenande, den egentliga normen för befordringar såväl inom
postverket som i andra statens embetsverk, men det är denna norm, som
under sednare tider icke blifvit vid alla posttjensters tillsättande riktigt
iakttagen. Kongl. Maj:t skall, säger grundlagen, se på hvem som är den
skickligaste, det vill säga vid tjenstens tillsättande taga en person, som är
duglig att sköta densamma. Ty meningen med detta grundlagsstadgande
kan väl icke vara den, att en person, han må vara aldrig så skicklig till
andra befattningar, än den han söker, skall få denna, med andra ord:
den som söker eu tjenst i posten, bör väl icke få den på den grund, att han
förut i en annan icke-posttjenst ådagalagt förtjenst och skicklighet.
En militär till exempel må kunna föra sin trupp aldrig så val och i öfrigt
vara den skickligaste chef, så följer väl ingalunda deraf, att han skall
kunna, om jag så får uttrycka mig, föra sin trupp i postverket lika bra,
sköta sin tjenst der lika väl som han skött sig som officer. Tvärtom,
erfarenheten har visat motsatsen.

Jag nämnde, att jag kommit till samma resultat som Utskottet, och
tillägger, att jag ej heller genom de skäl, som under diskussionen anförts
för den motsatta åsigten, rubbats i min mening. Men en sak vill jag
särskilt fästa uppmärksamheten på. Det torde vara litet hvar af oss
bekant, att folket på många ställen i landet anser föreståndarne för ett
och annat postkontor till och med som sinekurer, och huru skulle det
väl kunna göra annat, då det oupphörligen ser dessa tjenster besättas
med gamla afskedade, otjenstbara kaptener, öfverstar, öfverstlöjtnanter och
så vidare. Hvad bör då göras? Det enda jag för min del skulle anse
lämpligt, såsom frågan för närvarande står, vore att denna Kammare, som
ju vanligen kallas den folkvalda, som känner folkets tankar i förevarande
ämne, också uttalade folkets åsigt, att Kongl. Maj:t icke fortfarande, såsom

Den 22 Februari.

231

till en del hittills skett, ville till ifrågavarande befattningar utnämna andre
personer, än män af facket, detta kunde kanske hafva en lika god verkan
som eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet. Men dessutom hoppas jag,
att vår nuvarande Konung, med sitt ljusa förstånd och sin skarpa blick,
utan påstötning från något håll, skall veta att fästa tillbörligt afseende
på skicklighet och förtjenst, ådagalagd inom det verk, der befordran sökes,
och att det gamla ordspråket “att sätta bocken till trädgårdsmästare14
således ej längre skall med fog kunna ega någon tillämpning på befordriugsväsendet
inom postverket, och vill derföre ej göra något yrkande, alldenstund
motionären haft goda skäl för sin åsigt, men ingenting kan vinnas
på sätt han föreslagit.

Herr P. Nilsson från Malmöhus län: Det är alldeles tydligt för hvar
och en, att, såsom ett par föregående talare redan sagt, det endast är Konstitutions-Utskottet
som kan framställa anmärkningar mot Konungens rådgifgifvare;
den saken är alldeles klar, och då jag nu tredje året sitter i
Konstitutions-Utskottet, nog har jag der observerat hvad som borde göras
och icke göras. Men det är verkligen, om vi vilja vara uppriktiga, en
något bård procedur att begära, att Kongl. Maj:t skall afskeda ett statsråd,
derför att han till postmästare utnämnt en person, som förut icke varit
i postverkets tjenst. Jag tycker derföre, och man får ofta inom Konstitutions-Utskottet
höra yttranden i samma syftning, att Riksdagen här, som
i andra fall, sjelf bör framkomma med en underdånig skrifvelse, om den
finner den befogad och anser en förändring behöflig. Något hinder för
en sådan skrifvelses aflåtande finnes, såvidt jag förstår, ej heller i grundlagen
— och på grundlagen vill jag visst icke göra något våld. Riksdagen
kan, utan att i något afseende träda grundlagen för nära, ingå till Kongl.
Maj:t med underdåniga skrifvelse!’ i hvilket ämne som helst, så snart den
inskränker sig till den åtgärden och icke går derhän att för sin del fatta
beslut i frågan. Jag kan således icke finna, att det skulle hafva varit
ett brott mot grundlagen, om det Tillfälliga Utskottet hade afgifvit förslag
till en sådan skrifvelse. Hade motionen åsyftat någon ändring i grundlagen,
borde det naturligtvis icke behandlats af tillfälligt Utskott, Utskottet
borde då hafva skickat den ifrån sig, så att den hade kunnat komma dit,
der den enligt grundlagen borde behandlats, till Konstitutions-Utskottet.
Men då det Tillfälliga Utskottet emellertid redan behandlat motionen, så
tycker jag att det icke finnes något hinder för Utskottet att ännu en
gång taga den under pröfning, och det var på denna grund som jag yrkade
återremiss till Utskottet.

Herr Gumselius: Så vida jag lyckats rätt uppfatta den sednaste

ärade talarens anförande — hvilket från min plats icke varit lätt — får
jag förklara mig vara af temligen olika åsigt med honom i fråga om föreliggande
motion. Men på samma gång jag måste fullkomligt ogilla motionens
form, öfverensstämmer jag dock med den ärade talaren dels i
gillande af motionens syfte och dels i det omdöme, att den kanske blifvit
af Utskottet behandlad på ett något besynnerligt sätt. Emellertid erkänner
jag, att motionen icke ens borde hafva erhållit remiss till något Ut -

232

lien 22 l?ebruari.

skott, utan rätteligen skulle genast blifvit förkastad,;såsom varande grundlagsenlig
i sin motivering och i sitt yrkande.

Då jag således förutsätter, att Kammaren icke kan annat än bifalla
Utskottets hemställan, förutsätter jag likväl, att denna fråga icke derför
är död och begrafven. Den tjensteutnämning, för hvilken motionären tilllåtit
sig att på ett alldeles grundlagsvidrigt sätt klandra Kongl. Maj:t,
hade helt visst i allt fall icke undgått granskning af Konstitutions-Utskottets
argusögon, och då nu uppmärksamheten blifvit särskildt riktad derå,
är det så mycket vissare, att Konstitutions-Utskottet icke kan förbise
saken, utan måste pröfva den. Finner då Konstitutions-Utskottet, att
Kongl. Maj:t vid ifrågavarande utnämning icke enligt Regeringsformens,
af tillfälliga Utskottet just nu emot motionären åberopade 28 §, på hvilken
äfven motionären torde i viss mån vilja stödja sig, fäst afseende allenast
vid sökandes förtjenst och skicklighet utan vid andra omständigheter,
lär Konstitutions-Utskottet icke underlåta sin grundlagsenliga pligt att
derom göra anmälan på ena eller andra sättet. Leder åter Konstitutionsutskottets
pröfning icke till sådan anmärkning, —- ja, då har den högsta
instans, som härom eger döma, förklarat, att Kongl. Maj:t i berörda fäll
fäst afseende endast å förtjenst och skicklighet, samt att således den utnämnde
personen verkligen varit den mest förtjente till platsen, och i sådant
fall måste motionären anses hafva haft orätt i afseende på detta
särskilda af honom angifna fall. Med full visshet, att Konstitutions-Utskottet
skall göra sin skyldighet, hemställer jag — utan att gilla Utskottets
motivering — att Kammaren måtte godkänna det slut, hvartill Utskottet
kommit.

Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, bifölls Utskottets
hemställan.

§ 13.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 5 (i samlingen N:o 7), i anledning af väckt förslag om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändring i de för uppbörden af kyrkoherdes
lön gällande grunder; och anförde härvid:

Herr Grefve Björnstjerna: Utan att vilja bestrida riktigheten af
den princip, som Utskottet i föreliggande utlåtande uppställt, vågar jag
dock på det högsta reservera mig mot det slut, hvartill Utskottet nu kommit.
Utskottet säger visserligen, att de konventioner, kvilka uti ifrågavarande
hänseende hittills blifvit upprättade och fortfarande uppgöras
mellan församling och presterskap angående presterskapets aflöning så tillvida
endast äro att betrakta såsom relativa kontrakt, som de väl äro ingångna
mellan presterskapet och församlingarne i sin helhet, men icke
emellan presterskapet och hvarje enskild person i församlingen; men, om
äfven härutinnan skulle kunna sägas ligga någon sanning, så torde det
dock å andra sidan vara obestridligt att, sedan Kongl. Maj:t sanktionerat
dylika konventioner, hvar och en fastighetsegare blifvit tillförsäkrad att
under loppet af femtio år från konventionens ingående icke behöfva betala

Den 22 Februari.

233

större afgifter till presterskap^, än hvad genom en dylik konvention
blifvit honom ålagdt. När nu Utskottet föreslår, att alla dessa redan ingångna
kontrakter skola brytas och att ofvannämnda afgifter hädanefter
skola utgå efter en annan princip än den som hittills blifvit följd, är klart
att, derest detta förslag bifölles, åtskilliga fastighetsegare hädanefter skulle
komma att i detta afseende åläggas större afgifter än hittills. Utskottets
mening synes sålunda vara den att Kong!. Maj:t skulle bryta ett af honom
redan faststäldt beslut. Sådant kan, enligt min förmening, lika litet
vara lämpligt som det ens torde vara tänkbart, att Kongl. Maj:t dertill skall
vilja göra sig skyldig. De flesta bestämmelserna angående dessa afgifter
äro uppgjorda i enlighet med hvad fastighetsegarne förut i detta afseende
haft sig ålagdt att betala. Vid sådant förhållande kan det väl ej anses
riktigt att ett hemman endast derföre att det blir mera uppbrukadt och
bättre skött skall åläggas betala större afgifter än andra hemman, hvilkas
egare icke i samma mån upparbeta sin jord; icke kan val ett omsorgsfullt
ordnadt jordbruk utgöra skäl att upphäfva de gamla kontrakten och
ålägga egaren att betala större afgifter än dem han hittills erlagt. Jag
tror slutligen, att det icke är öfverensstämmande med Kammarens värdighet
att besluta aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:fc i ett ämne,
hvari jag är öfvertydad att Medkammaren icke skall förena sig. Ännu
mer förvissad är jag derom, att Kongl. Maj:t, derest eu sådan skrifvelse
aflåtes, icke vid densamma skall fästa något afseende.

Då sålunda, enligt min tanke, det genom den föreliggande motionen
väckta förslaget icke är lämpligt, och på de skäl jag för öfrigt redan haft
äran anföra, vågar jag vördsamt anhålla att Kammaren, med afsiag å
Utskottets utlåtande, måtte förklara att förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Friherre af S c h in i d t: Det förundrar mig ingalunda, att motionären
velat få en orättvisa afhulpen. Lika litet förundrar det mig ock,
att Utskottet genom sitt utlåtande sökt bjuda till att befordra denna motionärens
afsigt, ty, såväl af sjelf va motionen som af det nu föreliggande
utlåtandet framgår tydligt, att hvarken den värde motionären eller de
flesta af Utskottets Herrar ledamöter hafva så noga satt sig in uti 1862
års Kongl. förordning angående ordnandet af presterslcapets aflöning. De
hafva nemligen icke inhemta!; sjelfva andan af denna författning och icke
heller genom tillämpning af densamma kommit till erfarenhet af hvad som
i detta hänseende är rätt eller icke. För min del anser jag den åberopade
orättvisan endast vara eu förment orättvisa, och denna min uppfattning
beder jag få ådagalägga genom att till en början i en kort resumé
göra eu framställning af nyssnämnda författnings innehåll, på det att
Kammarens ledamöter, af Indika jag förmodar de flesta icke om denna
sak hafva tagit så synnerligen noggrann kännedom, deraf skola kunna
blifva säkrare i sitt omdöme.

Ofvannämnda författning stadgar i 2 § att den nämnd, som skall
reglera presterskapets aflöning, skall bestå af en ordförande, hvilken, på
förslag af Konungens Befallningshafvande och biskop, utnämnes af Kongl.
Maj:t, samt att den sfi att säga ordinarie nämnden skall utgöras af ytterligare
tvänne personer, af hvilka den ena utses af domkapitlet och den

234

Den 22 Februari.

andra af hushållningssällskapet, hvilken sistnämnde ledamot genom ett
sednare utfärdadt stadgande af landstingen i hvarje län utses. Vidare
stadgas i samma § mom. 7, att vid nämndens förrättningar tvänne ledamöter
eller ombud utsedda, den ena af pastor, den andra af församlingen,
ega att deltaga såväl i öfverläggningarne som besluten. Vid ordnandet af
dessa löner skall hållas kyrkostämma i hvarje församling, hvarvid kyrkoherden
är skyldig att uppgifva de afgifter, som förut till presterskapet
hafva utgått. Vid samma tillfälle eger äfven församlingen att uppgifva
förslag till de afgifter, som utaf nämnden skola hos Kongl. Maj:t föreslås
att utgå. Skulle någon af församlingens-1 ledamöter befinnas missnöjd med
det förslag som då upprättas, så eger han att deröfver afgifva besvär,
Indika öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande och derifrån till
nämnden för ordnande af denna sak. Sedan derefter nämnden uppgjort
sitt löneregleringsförslag, inskickas detsamma till Konungens Befallningshafvande,
hvars skyldighet det är att deröfver inhemta församlingens
yttranden. Det är sålunda tvänne tillfällen, då hvarje församling eller
hvarje dess ledamot bär rättighet att öfver detta förslag sig yttra. Dessa
utlåtanden öfverlemnas derpå till konsistorium för att inhemta dess
yttrande derom, och vidare till Kammar-kollegium, som hos Kong], Maj:t
tillstyrker antagande af de uppgjorda förslagen eller, derest så finnes nödigt,
uti desamma förordar jemkningar. Sådan är gången af dessa förrättningar.

Jag tror mig nu efter denna korta resumé af 1862 års författning i
detta ämne, kunna öfvergå till sjelfva motionen. Att döma af ordalagen
i denna motion tyckes det, såsom om den värde motionären icke skulle
hafva gjort tydlig skilnad mellan fördelningen af utgifterna till presterskapets
aflöning och sjelfva uppbörden af samma afgifter. Han har åtminstone,
såsom af utlåtandet synes, förledt Utskottet att både i början
och slutligen äfven i den s. k. “klämmen11 på ett alldeles oriktigt sätt tala
om uppbörden af dessa afgifter, ehuru frågan i sjelfva verket handlar om
fördelningen af dessa afgifter emellan de särskilda församlingsmedlemmarne.
Motionären säger nemligen på ett ställe uti sin motion, att de ifrågavarande
afgifterna blifvit bestämda att utgöra “efter uppskattat tunnland,
mantal eller ock efter det taxeringsvärde, som blifvit åsatt jorden året
näst före det, då regleringen vunnit Kongl. Maj:ts fastställelse." Härvid
tror jag dock, att den värde motionären begått ett misstag, enär det ju
icke alltid inträffar, att taxeringsvärdet för året näst före fastställelsen
tages till norm för bestämmandet af dessa afgifter. Det kan nemligen
hända, att sådana förslag under ett, två, ja tre års tid kunna komma att
ligga oafgjorda hos Kammar-kollegium och Kongl. Maj:t, hvilket ock är af
mindre betydelse, enär dessa afgifter skola bestämmas efter vissa i förslagen
uppgifna års taxeringsvärden. Vidare säger motionären: “att beräkna
dessa afgifter efter uppskattadt tunnland eller mantal, tyckes vara
särdeles olämpligt, synnerligast derföre, att det värde, som åsattes jorden
då uppskattningen i en långt aflägsen tid verkställdes, icke alls öfverensstämmer
med det verkliga värde jorden nu eger.“ Ja, om det vore
fråga om en uppskattning i en långt aflägsen förfluten tid, så kunde motionären
hafya rätt uti sitt påstående; men så är icke föidiållandel, utan
då församlingen bär upprättat sitt förslag, så har densamma kunnat sätta

Den 22 Februari.

235

det j" värde'' egendomen, mantalet eller tunnlandet jord vid tillfället verkligeriieger.
Dessutom beder jag att få erinra, att de flesta löneregleringsförslag
icke alls grunda sig på taxeringsvärdet. Detta utgör nemligen endast
ett undantagsförhållande, och så måste det äfven vara för att en
rättvis fördelning i detta afseende skall ega rum. Uti taxeringsvärdet
ingår nemligen eu faktor, som alldeles icke ingår uti presterskapets aflöning,
nemligen skogen, hvilken äfven värderas af taxeringsmännen, men
af denna erhåller presten ingen afgift i form af tionde. Deremot stadgas

uti’ författningen, att dessa utgifter skola bestämmas till visst belopp,

hvilka skola utgå i stället för tionde af spanmål m. m. Det enda hvaruti

jag anser motionären hafva rätt är hans påstående derom, att bergverk,
qvarnar, fabriker och andra inrättningar i afseende å dessa afgifters erläggande
ej blifvit uppskattade till sitt verkliga värde. Det har verkligen
förefallit svårt att i afseende å dessa kunna komma till någon fullt exakt
siffra, men såvidt sådant varit möjligt, har man dock sökt göra det.

Den föregående talaren har redan påpekat, att dessa löneregleringsförslag,
hvilka af Kongl. Maj:t blifvit stadfästade, äro kontrakt mellan
presterskapet och församlingarne. Om jag än icke precis vill .påstå att
så är förhållandet, så må jag dock säga, att jag anser dessa överenskommelser
i det aldra närmaste vara att betrakta såsom kontrakt, ty att
säga att ett kontrakt ej laglikmätig!, kan ingås mellan en persona moralis
och en enskild vore ju påtagligen en orimlighet. Då det dessutom är
allom bekant att, innan ordnandet af presterskapets löner på sätt nu sker
blef beslutadt, Kongl. Maj:t har fastställt många s. k. konventioner

mellan församlingarne och presterskapet samt att dessa ännu ega gällande
kraft under eu tid af många år, varierande mellan 25 och 50 år,
och dessa konventioner icke under så lång tid fått rubbas, så beder jag
att få hemställa till motionärens eget afgörande, om mera skäl förefinnes
att söka ändring i de nu sednast enligt 1862 års förordning upprättade
och af Kongl. Maj:t fastställda löneregleringar, och huruvida det icke vore
orättvist att före den redan bestämda konventionstidens slut vidtaga förändringar
i afseende å beloppen af de redan bestämda afgifterna. Likasom
man vid gamla konventioner icke kunnat vidtaga ändring i längesedan
bestämda summor, lika litet bör väl sådant nu kunna ega rum. Vid
sådant förhållande tror jag icke någon orättvisa vara begången genom det
förändrade sätt, hvarpå presterskapets aflöning nu är bestämd att utgå.
Utskottet har slutligen uti den s. k. “klämmen “ tillstyrkt aflåtande af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående ändring af nu gällande grunder för
uppbörden af presterskapets löner. Jag har redan förut anmärkt det
oegentliga uti detta ordet “uppbörden" hvilket naturligtvis borde utbytas
mot “afgiftsfördelningen.“ Jag vill dock ej uppehålla mig dervid, men
får på det högsta insistera, att icke någon skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående detta ämne måtte beslutas, enär jag är fullt förvissad derom,
att Första Kammaren för sin del ej skall gilla en sådan åtgärd från
Riksdagens sida.

Herr Kolm o din: Efter den fullständiga redogörelse för löneregleringsförrättningarnes
gång, som den föregående talaren lemnat, kan jag i
väsendtlig mån inskränka mitt yttrande. Det är af nämnde framställning

236

Den 22 Februari.

alldeles klart, hvarföre det måste förefalla mig underligt, att Utskottet,
som säger sig hafva tagit notis om åtskilliga löneregleringsinstrument, icke
kunnat fatta, att dessa äro verkliga kontrakt. Yi hafva ju hört den föregående
talaren redogöra för, hurusom nämnden är sammansatt af ombud,
utsedde af Kongl. Maj:t, landstinget, konsistorium, presterskapet och den
församling, der reglering skall ske; samt att det är öfverlemnadt åt församlingen
att på kyrkostämma öfverenskomma om och föreslå ej blott beloppet
af de afgifter, hvilka synas församlingen tillräckliga för presterskapets anständiga
bergning, utan ock sjelfva fördelningsgrunden, efter hvilken den bestämda
aflöningen skall af de särskilda hemmanen utgöras. Dervid har i vissa
församlingar händt, att man uppgjort fullständiga tiondelängder, i hvilka
hvarje hemman, på grund af speciel uppskattning, fått sig åsatt det belopp,
som under regleringstiden årligen skall af detsamma erläggas. Sedan
nu nämnden, med ledning af detta kyrkostämmobeslut och öfriga tillgängliga
upplysningar, kommit öfverens om alla till regleringen hörande
punkter, bland hvilka fördelningen hemmanen emellan visserligen icke är
den minst vigtiga; så undertecknas löneregleringsinstrumentet af samtlige
ombuden. Jag kali då ej finna annat, än att detta dokument är ett
verkligt kontrakt, hvilket bestämmer ej blott huru mycket församlingen
skall betala till presterskapets aflöning under nästföljande 50 år, utan
äfven huru mycket hvarje hemman är skyldigt att för detta ändamål
utgifva. Detta är efter min tanke ett ganska godt resultat af 1862 års
Kongl, förordning. Utskottet föreslår emellertid, att vi skola stifta en
helt och hållet ny lag. För denna åtgärd finnes visserligen intet väsendtligt
hinder, ehuru jag må bekänna, att jag ej lian finna, att brådskan i
detta afseende är så synnerligen stor. Att åter gifva denna lag en sådan
retroaktiv kraft, att alla dessa nu ingångna kontrakt, som hvila i Ecklesiastikdepartementet,
med ens skulle brytas, vore en så ny och vådlig grundsats
i lagstiftningsväg, att den endast kan jemföra^ med den princip i beskattningsiäran,
som Utskottet uppställer, då det i nästföljande stycke yttrar:
“Hvad vidare angår motionärens förslag, att vid bestämmande af grunderna
för fördelningen af ifrågavarande utgifter, så vidt de utgå af fastighet,
taga hänsyn till fastighetens taxeringsvärde för löpande året, synes
nämnde förslag Utskottet välbetänkt och i allo lämpligare än en fördelning
på grund af ett för längre tid sedan uppskatta^, ofta nog på tillfälliga
orsaker beroende, taxeringsvärde, “ Jag vill ej fästa mig vid, att
Utskottet, på samma gång det förklara!'', att taxeringsvärdena ofta nog
bero på tillfälliga orsaker, vill lägga dem till grund för prestlönernas utgörande;
ty hela resonnem entet är derföre tant felaktigt. Häraf följer, att
jag icke heller kan instämma med den högtärade reservanten, då han
medgifver, att den af Utskottet uppställda principen är fullt riktig. Tiondeafgiften
är nemligen ett grundonus, som hvilar på den svenska jorden
och bör såsom sådant behandlas. Kär tionde!! delades och två tredjedelar
indrogos till kronan, så förändrade det öfriga, eller tertialen, derigenom
ej i ringaste mån sin natur. Huru kronotionden betraktats, veta
vi alle; såsom en på jorden hyflande grundskatt, och från denna synpunkt
har den ock blifvit af statsmakterna behandlad. Hvilken är den första
egenskap, som kan fordras af en grundskatt? Jo, att den är så bestämd
och orörlig till sitt värde som möjligt, Hvad är det för ett inkast, som

Den 22 Februari.

237

alltid göres, då vi yrka på upphörandet af något af de besvär, som af
ålder hvilat på jorden? Jo, att det är ett grundonus, hvilket vi med sjelfva
jordköpet iklädt oss. Kunna vi deremot visa, att ett dylikt onus växer
och tillökas, så hafva vi dermed framställt ett inkast, som måste erkännas
af hvarje ärlig och upplyst motståndare. I det antydda förhållandet
ligger otvifvelaktigt ett af de skäl, som mest afgörande tala för ändring
så med afseende på indelningsverket som väghållningsbördan.

Denna princip, att grundskatterna måste vara så orubbliga som möjligt,
har ock förmått regering och riksdag, att arbeta på tertialtiondens
fixerande. Hvad kronotionden angår, öfver hvilken statsmakterna kunde
fritt förfoga, så är den redan, liksom öfrige grundräntor, förvandlad i ett
fast oföränderligt penningebelopp. Med tertialtionden har det ej gått så
fort, ty här hade tredje man ett ord med i laget; och det högvördiga
ståndet föredrog i det längsta, att uttaga “tionde i strå11, enär presterskapets
aflöning sålunda ökades med hvarje steg framåt, som jordbruket
tog i vårt land. Orimligheten af denna heskattningsmetod, till följd af
hvilken ett grundonus ständigt växte på samma gång som intet afseende
fästades vid den betalandes verkliga skatteförmåga, gjorde, att regering
och riksdag redan långt tillbaka i tiden började arbeta för konventioners
afslutande mellan församlingar och presterskap. Detta arbete har dock,
som antydt blifvit, gått långsamt. Genom 1302 års förordning hafva vi
emellertid hunnit derhän, att lagen, för att sä noga som möjligt begränsa
fluktuationerna i tiondeafgifterna till presterskapet, har bestämt, att de
under 50 år skola utgå till oförändradt belopp från hvarje hemman och
de särskilda räntepersedlarne derjemte förvandlas i penningar efter 10
års medelmarkegång.

Hvad vill nu Utskottet? Jo, raka motsatsen till det, som förut i
detta afseende blifvit af regering och riksdag åtgjordt. Dessa fixa utgifter,
som blifvit genom regleringarne fastställda, vill Utskottet gorå så
varierande som möjligt, då det föreslår, att de skola upptagas efter de
årliga taxeringsvärdena. På detta sätt skola vi under en annan form
återföras till de orimligheter, från hvilka vi för ej länge sedan blifvit befriade.
Jag tror mig genom ett enkelt exempel kunna ådagalägga detta.
Låtom oss antaga, att en församling utgöres af tvänue hemman, båda af
samma godhet och hvardera uppskattadt till 40,000 R:dr. Dessa egendomar
lemna åt hvar och en af de respektive egarne en inkomst af
2,400 R:clr. Genom reglering har församlingens tiondeafgift blifvit bestämd
till 480 R:dr, hvaraf alltså hvarje hemman skall erlägga 240 R:dr
eller 10 procent af den verkliga afkastningen.

Om nu den ene hemmansegaren, A, hör till den störa klass af jordbrukare,
som ej förhasta sig i sitt arbete och sköta jorden efter gammal
välkänd slentrian, så inträffar lätt, att gården efter åtskilliga års förlopp
befinnes vara precis lika mycket vård som förut. Den andre åter, B,
hvars hemman ursprungligen också var värdi 40,000 R:dr, upplånar
20,000 R:dr och nedlägger donna summa i egendomen. Företaget är klokt,
ty utöfver den ränta, han å lånet skall erlägga, erhåller han en ren vinst
af 480 R:dr, hvarigenom hans årsinkomst växer till 2,880 R:dr. Det är
emellertid uppenbart för hvarje menniska att värdet af hans egendom
stigit betydligt, och han må anse sig lycklig, om distriktets taxerings -

238

Den 22 Februari.

komité vid uppskattningen af densamma beskedligt stannar vid 60,000 R:dr.
Ligga nu de årliga taxeringsvärdena till grund för tiondeafgifternas —
här de 480 riksdalernas — utgörande; så blir följden, att A, som ej
vidtagit några förbättringar på sin gård slipper med 192 R:dr, kvilket
belopp utgör 8 procent af hans inkomst, medan B. får erlägga de återstående
288 riksdalerna eller 10 procent af sin verkliga behållning. I
sanning, ett utmärkt beskattningssätt, egnadt att uppmuntra företagsamheten
i vårt land.

Utan tvifvel har tanken på en förmögenhets- och inkomstbeskattning
föresväfvat Utskottet; men något sådant står ej att finna på fastighetstaxeringarnes
nakna grund. Bevillningen på våra hemman liknar ju också,
om de respektive egarnes förmögenhetsvilkor tagas i betraktande, snarare
en liten brandskatt, med hvars fördelning man ej tagit det så noga, än
en verklig förmögenhets- och inkomstskatt. Det är då högst vådligt att
fortbygga på den grunden.

Skall den princip, som Utskottet uppställt, vinna tillämpning, så måste
tvänne betingelser vara för handen: först och främst måste tertialtionden
hafva upphört att vara ett grundonus, hvilande på jorden, och för det
andra, måste en verklig förmögenhets- och inkomstbeskattning vara införd
i stället för vår nuvarande fastighetsbevillning.

Jag yrkar afslag å Utskottets betänkande.

Herr Ivar Månsson: Jag skulle icke väckt motion om förändring
i detta syfte, derest jag icke haft full visshet om, att åtminstone i min
hemort sådan förändring är af behofvet påkallad. Jag känner specielt,
att i nämnde ort finnas många personer, hvilka just med anledning deraf
att ett visst års taxeringsvärde å deras jord lagts till grund för utdebitering
under längre tid af deras bidrag till kyrkoherdes lön, sedermera nödgats
betala sådana bidrag med dubbelt belopp mot grannar, egande lika
god egendom. Jag har så mycket mindre tvekat att väcka denna motion,
som den icke berör annat än grunden för uppbörden af presterskapets
inkomster och icke i någon mån åsyftar ändring i regleringen af samma
inkomster. Om den af mig föreslagna förändring genomfördes, skulle
presterskapet likafullt få behålla sina genom regleringarne bestämda löner
och ingen annan rubbning skulle ske, än att församlingsbor, som genom
lönereglering fått veta, hvad de hade att betala till sin kyrkoherde, finge
detta belopp årligen sig emellan fördeladt efter sednaste taxeringsvärde.
Man har sagt, att mitt förslag vore såsom princip fullt riktigt, och derföre
borde förordas vid uppgörandet af blifvande löneregleringar. Men
dermed vore icke mycket vunnet, ty nitton tjugondedelar af församlingarne
i landet skulle dock fortfarande komma att lida af det nuvarande obilliga
uppbördssätt^. Vidare har yttrats, att jag icke skulle tagit kännedom
derom! att församlingsboar jemlikt 1862 års förordning vid lönereglerings
uppgörande hade tillfälle att i allo bevaka sina intressen. Jag har emellertid,
så godt jag förmått, tagit reda på nämnda författning, men icke
kunnat finna, att församlingsboars rätt är i detta afseende betryggad. Väl
ega församligsboar utse ett ombud att inom löneregleringsnämnden förvara
deras talan, och jag skulle föga hafva att säga, om nämndens förslag verkligen
lände till efterföljd. Men det har vid åtskilliga löneregleringar visat

Den 22 Februari.

239

sig, att nämndens förslag icke ens om det varit förordadt af Konungens
Befallningshafvande vunnit fastställelse. Ej sällan har utdebitering efter
årligt taxeringsvärde blifvit af nämnden föreslagen och af Konungens Befallningshafvande
tillstyrkt, men Kammar-kollegium har uttalat sig deremot
och Kongl. Maj:t har, utan afseende å nämndens och Konungens Befallningshafvandes
framställningar, enligt Kammar-kollegii mening fastställt
visst års taxeringsvärde såsom grund för debiteringen. Vid sådant förhållande
lärer väl icke kunna anses, att församlingsboarne fått bevaka sitt
intresse eller ingått på ett kontrakt. Jag anser i likhet med Utskottet,
att då sättet för utgörande af presterskapets löner grundar sig på författning
beslutad af riksdag och regering, dessa båda statsmakter äro
oförhindrade att derutinnan vidtaga nödiga och nyttiga ändringar. Att
den af mig föreslagna ändringen vore nödig och nyttig, synes klart framgå
af den äfven af Utskottet framhållna omständighet, att ett visst års taxeringsvärde
ofta är beroende på tillfälliga orsaker och derföre ej sällan
snart förändras. Särdeles i början, då taxeringsvärden åsattes, var det,
såsom allmänt är kändt, mycket, svårt att träffa rätt uppskattning. Skall
då den,-som vid löneregleringstiden fått sin egendom orimligt högt uppskattad,
utan möjlighet till ändring, i femtio år efter samma orimliga uppskattning
betala bidrag till presterskapets aflönande, så blir han ju tydligen
lidande på ett högst obilligt sätt.

Bland annat har man invändt, att den föreslagna förändringen skulle
medföra den obillighet att den, som efter fastställd lönereglering förbättrat
sitt hemman skulle förlora, men den vinna, som mera vårdslöst skött
sin jord. Jag tror icke, att sedan löneregieringarnes början, så stora förbättringar
medhunnits, att förändring ännu skulle i nämnda riktning
blifva särdeles känbar. Olägenheten i detta afseende förstoras genom
uppskof med förändringen.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan och tror icke, att jag dermed
förordat något kontraktsbrott, utan hoppas, att, om Riksdagen genom
skrifvelse i ämnet fäster Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på nyttan och behofvet
af denna förändring, Kongl. Maj:t skall efterkomma Riksdagens
önskan.

Herr Törnebladh: Vid all lagstiftning torde obestridligen böra

gälla två grundsatser. Den ena är, att ändring af bestående lag icke bör
grundas på tillfälliga orsaker eller föranledas af något litet på ett eller
annat håll yppadt missnöje, utan bör framgå ur behof af allmän natur,
som nödvändigt kräfver förändringen. Den andra är, att lagstiftningen
icke får kränka enskildes redan försäkrade rätt. Båda dessa grundsatser
skulle i hög grad förnärmas genom bifall till ifrågavarande motion. Utskottet
har väl sagt, att redan fastställda löneregleringar icke ega natur
af kontrakt. Men huru härmed än må förhålla sig, så är det obestridligt,
att de föreskrifter, om hvilka Utskottet talat, äro af Kongl. Maj:t i laga
ordning gifna på grund af författning beslutad af Konung och Riksdag
och att samma föreskrifter, så snart de blifvit försedda med Kongl. Maj :ts
underskrift och sigill, grundlägga ömsesidiga skyldigheter och rättigheter
äfven mellan församlingsmedlemmarne inbördes. De tillhöra derföre den
enskilda rättens område och hafva upphört att utgöra föremål för den

240

Den 22 Februari.

offentliga lagstiftningen, hvadan klart är, att Konung och Riksdag icke ega
rätt att förändra sådana löneregleringar som blifvit i laga ordning upprättade
och fastställda. Väl kunde ny lag stiftas med afseende på framtida
löneregleringar, men, såsom en talare till höger nyss framhållit, dertill
är tiden icke inne. Då nya löneregleringar komma att behöfvas,
kunna andra åsigter vara gällande, och det är orätt att söka binda
framtiden, som i allt fall icke på sådant sätt låter lägga sig i band.

Hvad jag nyss yttrade angående tillfälligt från ett eller annat håll
förnummet missnöje, syftade hufvudsakligen derpå, att här framhållits,
hurusom det vore oriktigt att lägga ett visst års taxeringsvärde till grund
för fördelning af de genom en lönereglering bestämda fastighetsafgifter.
En sådan grund är nemligen icke allmänt gällande, utan, såsom äfven
Utskottet omnämnt, fördelas dessa afgifter på många orter efter uppskattadt
tunnland eller mantal eller efter andra grunder. Men då Utskottet
längre fram i betänkandet förklarar den af motionären föreslagna
fördelningsgrund vara lämpligare än “ett för längre tid sedan uppskattadt,
ofta nog på tillfälliga orsaker beroende taxeringsvärdeså synes
Utskottet hafva glömt sitt förut gjorda erkännande, att andra fördelningsgrunder
finnas, eftersom Utskottet uteslutit dem ur den anställda jemförelsen.
Hade Utskottet icke så gjort, hade det visserligen varit svårare
att få jemförelsen att taga sig så bra ut. På grund af kännedom om
regleringar i flera stift tror jag mig äfven kunna säga, att fördelningen
på många ställen uppgjorts så, att för hvarje särskildt hemman bestämda,
förmodligen af flere förhållande beroende, afgifter i en gemensam längd
blifvit upptagna, hvilket sätt ratt ofta torde hafva visat sig särdeles tillfredsställande
för församlingsmedlemmarne.

Motionären har under diskussionen yttrat, att löneregleringarne uti
ifrågavarande afseende ofta icke blifvit sådana, som nämnden eller Konungens
Befallningshafvande föreslagit, utan att, då fördelning efter
löpande årets taxeringsvärde föreslagits, Kong}. Maj:t dock på tillstyrkan
af Kammar-kollegium fastställt visst års taxeringsvärde såsom fördelningsgrund.
Men hvarföre hafva Kongl. Maj:t och Kammar-kollegium så gjort?
Jo naturligtvis derföre, att den i sådana fall af nämnd eller Konungens
Befallningshafvande föreslagna fördelningsgrund funnits vara stridande
mot gällande lag i ämnet, Kongl. förordningen den 11 Juli 1862. Och
ser man på uppkomsten af denna författning, så visar sig, att Rikets
Ständer genom skrifvelse den 6 Juli 1857 hos Kongl. Maj:t begärde, att
genom reglering de till presterskapets aflöning utgående afgifter, så vidt
dessa motsvarade tionde, måtte för afl framtid bestämmas. Men i den
proposition, som häraf föranleddes, yttrade Kongl. Maj:t, att det icke
syntes ändamålsenligt att fastställa dessa afgifter för all framtid, hvadan
Kongl. Maj:t föreslog, att desamma måtte gälla allenast för femtio år.
Och detta gillades af Rikets Ständer, utan att någon väsendtlig invändning
deremot förspordes. Således har denna författning sådan den nu är
blifvit utfärdad i enlighet med båda statsmakternas sammanstämmande
åsigt; och jag anhåller att med afseende på grunden för detta bestämmande
få påminna om, hvad en ärad talare på gotlandsbänken nyss
yttrat.

Enär

Den 22 Februari.

241

Enär alltså ändring af redan fastställda löneregleringar skulle, i min
tanke, vara olaglig; enär det är olämpligt att lagstifta för en långt aflägsen
framtid; samt enär det vore högst illa betänkt af Riksdagen att
hos Kongl. Maj:t begära något, som Kongl. Maj:t icke lagligen kan göra,
får jag yrka afslag å Utskottets hemställan.

Med Harr Törnebladh instämde Herr yl. W. Staaff.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Om den uppfattningen skulle göra
sig gällande, att det vore under Kammarens värdighet att lemna bifall
till Utskottets föreliggande förslag, så kunde det möjligen äfven anses
vara under min värdighet att uppträda och påyrka bifall till detsamma.
Men då jag icke delar nämnda uppfattning, utan vågar hysa eu alldeles
motsatt, hurudan än första Kammarens åsigt i ämnet må vara, och då
jag anser motionären hafva rätt i sitt förslag, har jag vågat anhålla att
få yttra några ord i frågan. Går man till den åberopade 1862 års förordning,
så finner man, att regleringarne för presterskapets aflöning skola
uppgöras för femtio år, och att afgifternas fördelning icke kan grundas
på annat taxeringsvärde — så vida detta antages såsom grund för fördelningen
af dessa afgifter än det, som blifvit åsatt jorden året näst
före det, då regleringen verkställes. Man får härvid icke förbise, att församlingarne
äro betagna all rätt att besluta, om afgifterna skola fördelas
på ena eller andra sättet, ty församlingarne ega endast att deröfver uppgöra
förslag, hvilka dock icke ega någon bindande kraft för vederbörande,
som komma att behandla frågan. Jag känner flera församlingar, som påyrkat
just den fördelningsgrund, motionären föreslagit, men deras yrkande
har lemnats utan afseende af vederbörande, från löneregleringsnämnden
till och med Kongl. Maj:t. Och likväl har man här velat ifrågasätta, att
de fastställda löneregleringarne skola anses liktydiga med kontrakt, ehuru
man måste medgifva, att i vissa fall församlingarne aldrig lemnat sitt
bifall till desamma.

Man har äfven här velat hänföra dessa afgifter till grundskatter,
men jag hemställer om de kunna anses annorlunda än som kommunalutskylder,
och, om man, som jag tror, måste ingå på detta, samt erkänner
rättvisan af sättet för öfriga kommunalutskylders fördelning, så bör
man väl icke sätta sig emot samma slags fördelning äfven i afseende på
dessa afgifter. Särskilt vill jag hemställa till Herr Kolmodin, som sökt
med ett räkneexempel bevisa den förmenta orimligheten af motionärens
förslag, huruvida icke den af motionären föreslagna fördelningsmetod i
afseende på fastighet, just ligger till grund för utgörandet af både bevillning
och kommunalutskylder i allmänhet. Jag har icke förnummit något
missnöje öfver eller olägenheter af metodens användande på bevillningen
och kommunalulskylderna, och tror icke, att större missförhållanden skulle
följa af dess tillämpning på ifrågavarande afgifter.

Vi [sträfva ju i allmänhet för utjemnande af de på jorden hvilande
bördorna, och för tillämpande af grundsatsen: den, som något eger, skall
något betala, och att hvar och en inom samhället skall i förhållande till
sina inkomster betala skatt till såväl staten som kommunen. Icke kunna
Riktid. Prof, 1873. 2 Afd. 1 Band. 16

242

Den 22 Februari.

vi då finna billigt, att ett hemman, derföre att det en gång varit högre
taxeradt än ett annat, skall, sedan det sednares värde stigit lika högt
eller högre i värde än det förra, fortfarande betungas af större utskylder
än detta. Man har häremot invändt, att detta beskattningssätt skulle
vara till skada för och en orättvisa emot dem, som förbättra sina hemman.
Men denna invändning torde förfalla, då det väl är en sanning,
att den, som lyckats förbättra sitt hemman, väl derigenom har fått större
inkomster, och således äfven fått mera att betala med.

Då jag gillar motionens syfte och är fast öfvertygad, att deraf icke
skulle föranledas något kontraktsbrott, såsom man velat påstå, då de ingångna
löneregleringarne icke såsom kontrakt kunnat betraktas, enär ena
parten — församlingen — i nu omtvistade fall icke haft någon rätt till
vägran vid dess afslutande, och då förslaget hvarken minskar eller förökar
presterskapets inkomster, får jag yrka bifall till betänkandet.

Herr Danielsson: Det kan visst vara ganska öfverflödigt att vidare
yttra sig i en fråga, som redan blifvit så mångsidigt behandlad. Jag
önskar emellertid få uttrycka min tacksamhet mot motionären för de tankar,
han framkastat, och jag är öfvertygad, att icke någon ibland oss kan
ogilla de grundsatser, på hvilka motionen stöder sig. Det är tydligen en
rättvisans fordran, att hvar och en skall skatta efter den inkomst, han
kan bereda sig. Alldeles gifvet är, att hela vårt skattesystem bör grunda
sig på denna princip. Jag kan alldeles icke godkänna, hvad en ärad
talare på gotlandsbänken sagt derom, att den föreslagna förändringen
skulle lägga hyende under lasten genom att betunga den flitige jordbrukaren,
som förbättrat sitt hemman, och gynna den läte, som vanskött sitt,
ty den som förvärfva!'' litet, får lefva af det lilla och lär icke må för väl
deraf, hvaremot den, som drifvit upp sin förvärfsförmåga och sina inkomster,
i allt fall har mera behållning'', äfven om hans skattskyldighet proportionsvis
växt.

Men oaktadt dessa mina åsigter och oaktadt jag beklagar, att stiftare
af 1862 års författning icke haft nog förutseende att gifva bestämda
föreskrifter om fördelningen inom församlingarne af deras utskylder till
presterskapet, kan jag icke se någon möjlighet att rätta missförhållandena
vid denna fördelning i de församlingar, der lönereglering blifvit fastställd,
under den tid regleringen gäller. Af försök i den riktningen skulle endast
uppstå det svåraste virrvarr. Det är nemligen alldeles gifvet, att om en
person kommer med Kongl. Maj:ts resolution i handen och dermed visar,
att han för femtio års tid berättigats utgöra sina utskylder till presterskapet
efter visst års taxeringsvärde, man icke kan kräfva honom efter
högre beräkningsgrund.

Jag har icke något vidare att tillägga och vill icke framställa något
yrkande.

Herr Jöns Pehr sson: Det förundrar mig alldeles icke, att de,
som uppträdt såsom motståndare till detta förslag, så gjort, ty i detta
lilla betänkande är uttalad en princip, som väl har många förespråkare
men också åtskilliga vedersakare i denna Kammare. Nu har man väl
med afseende på detta förslag sagt sig gilla dess princip, men man har

Den 22 Februari.

243

undskylla sig dermed, att man icke vill påyrka ett kontraktsbrott. Emot
denna invändning vill jag erinra om den för några år sedan af riksdag
och regering vidtagna åtgärd att afskaffa qvarnräntan. Många qvarnegare
hade Konungens Befallningshafvandes, Kammarkollegii och Kongl. Maj-fa
utslag om denna räntas belopp. Men det oaktadt genomfördes förändringen
utan qvarnegarnes hörande. Jag var bland dem, förändringen
ganska hårdt drabbade, men jag har icke klagat, ty förändringen var
rättvis, i det den utgick från principen om skatternas utjemnande. De
qvarnegare, som träffades af nämnda förändring, kunde väl eljest varit
lika befogade att klaga öfver kontraktsbrott, som församlingsmedlemmar
på de ställen lönereglering skett, ifall föreliggande motion vunne framgång.
Men kontraktsbrott kan endast förekomma med afseende på överenskommelser
mellan staten och enskilda eller enskilda sins emellan. Löneregleringarne
deremot grunda sig på författning beslutad af regering och
riksdag, hvilka alltså måste ega rätt att i denna sak vidtaga nödiga och
nyttiga förändringar.

Denna fråga inverkar alls icke på presterskapets rätt. Men så länge
vi hafva statskyrka äro presterskapets inkomster att anse såsom statsutgifter
och då frågan rörer grundprincipen om rättvis fördelning af bidragen
till statsutgifternas betäckande, kan den icke falla.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Ilerr Sven Nilsson i Österslöf: Angående sättet, hvarpå lönereg leringar

mellan församling och presterskap verkställas, hafva vi här fått
höra en utförlig relation, som icke skulle saknat stort intresse, såvida ej
de relaterade förhållandena förut varit kända af de flesta ledamöter i
Kammaren. Bland annat har blifvit framhållet att församlingarne fått yttra
sig rörande grunderna för hvarje dylik reglering, och deri har man rätt.
Men församlingarne hafva ej fått besluta, ty beslutanderätten i löneregleringsmål
tillhör ensamt regeringen, som dervid har att tillämpa en utaf
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt stiftad lag. Här är således icke
fråga om någon öfverenskommelse mellan församlingen och dess presterskap,
utan om en lagstiftnings-åtgärd; här gäller icke att upphäfva en
ingången öfverenskommelse, utan att ändra eu lag, som enligt mitt sätt
att se är felaktig då den tillämpas på det sättet, att presterkapets löner
uttaxeras efter ett visst års taxeringsvärde, som sedermera under en tidrymd
af femtio år skall följas.

En ärad talare på gotlandsbänken uppdrog en historik i ämnet, åtföljd.
af eu mängd räkneexempel. Han framhöll att en hemmansegare
möjligen kunde uraktlåta att förbättra sin gård, under det eu annan i
flög grad odlade och förbättrade sin. Det vore orättvist, sade han, om
denne sednare skulle genom ökadt taxeringsvärde få ökade utgifter till
presterskapet, och den som ingenting gjorde till förbättrande af sin egendom,
fortfarande finge betala detsamma som förut, eller till om med —
på grund af nedsatt taxeringsvärde — mindre än tillförene. För att vara
konseqvent borde talaren på samma gång äfven framhållit, att det förekommer
egendomar, der inga odlingslägenheter finnas och der ingen förbättring
är möjlig, men hvilka ändå måste bära en för femtio år bestämd
afgift till presterskapet. Att sådant kan inträffa tyckes mig tillräckligt

244

Den 22 Februari.

visa att det nuvarande sättet för löneregleringarnes uppgörande icke är
fullt rättvist och tillfredsställande.

Ännu mera slående exempel än det anförda kunna likväl framställas
såsom bevis härpå. Som vi veta ingår skogstillgång och äfven byggnader
uti ett hemmans taxeringsvärde. Man kan nu tänka sig ett hemman, som
har ganska litet jordvärde, men eger betydligt med skog och förträffliga
åbyggnader, hvarföre det fått ett högt taxeringsvärde. Efter några år
kan likväl skogen vara uthuggen eller jemte byggnaderna nedbrunnen och
hemmanets afkastning till följd deraf till den grad reducerad, att den
knappast räcker att betacka presträttigheterna. dill sådana missförhållanden
kan ifrågavarande författning leda, då den tillämpas på det nu
vanliga sättet. Jag tror, att om missnöjet dermed redan nu är stort
och jag försäkrar Herrarne att så är — skall det inom få år hafva stegrats
till den grad, att äfven de mest konservativa icke förmå motstå ropen
på förändring.

Man har jemfört prestlönerna, sådana de utgå efter nya löneregleringarne,
med den fordna presttionde!!. Liknelsen håller ej streck, ty tionden
har uppgått uti de belopp, som genom regleringarne blifvit bestämda.
Sjelf har jag deltagit uti åtskilliga prestlöneregleringar och dervid gjort
den erfarenheten, att det tinnes hemman, som förut haft ganska betydlig
tionde till pimsten, men till följd af regleringen fått prestanda till presterskapet
betydligt minskade; andra hemman åter, som förut ej haft
tionde till pimsten, men genom regleringen fått mångdubbel utgift.

Under den närmaste tiden, så länge de taxeringsvärden, livilka lagts
till grund för regleringen, äro temligen öfverensstämmande med de verkliga
värdena, kali det möjligen utan alltför stora olägenheter förblifva som
det är, men jag bestrider lämpligheten af bestämda, fixa utgifter för femtio
år på hemman, som kunna, ja ovilkorligen måste under en så lång
tidrymd förändra värde. Vilja vi förskaffa oss eu rättvis beskattningsprincip,
måste vi bereda oss att jemka utgifterna efter förmågan att bära
dem och framför allt icke långt in i framtiden binda oss vid fixa belopp.

Då jag är af den åsigten, att prestlönerna närmast äro att hänföra
till kommunalutskylder, så tror jag Utskottet uti ^föreliggande förslag kommit
till ett godt resultat. Jag yrkar bifall till förslaget och förespår att,
i fall detsamma icke bifalles denna gång, frågan skall komma tillbaka ända
tilldess den vinner sin lösning. Att, såsom här blifvit framstäldt, förkasta
Utskottets förslag endast derför att Första Kammaren ogillat det, vore i
min tanke detsamma som att förklara Andra Kammaren uti omyndighetstillstånd.
Har Första Kammaren — som ofta förut der inträffat — en
annan åsigt än Andra Kammaren, är den i sin fulla rätt att i enlighet
dermed besluta, men vi å vår sida böra pröfva hvad som är rätt och
nyttigt och fatta beslut derefter.

Herr Friherre af Sch mi dt: Den föregående talaren försäkrade, att

1862 års författning om prestlöneregleringar redan förut är till fullo känd
af flertalet ledamöter i denna Kammare. Hade jag trott det, skulle jag
ej hafva besvärat med den resumé af nämnda författning, jag nyss gjorde.
Jag vill emellertid icke fästa mig härvid, utan öfvergå till några pnnkter
af samme talares anförande, som synas mig anmärkningsvärda. Han upp -

Den 22 Februari.

245

lyste, att lian sjelf flera gånger varit medlem i prestlöneregleringsnämnder,
men jag hörde honom icke omtala, att han vid dessa förrättningar reserverat
sig till protokollet. Då han funnit grunden, hvarpå regleringen
hvilade, falsk, hade det varit hans skyldighet att reservera sig, och det
hade i min tanke varit bättre, än att sedermera här i Andra Kammaren
förleda eller vilja förleda andra till ett steg, som jag för min del anser
olämpligt och olagligt. Talaren framhöll i synnerhet huru falsk han ansåg
den grund för prestlöneregleringar vara, som utgjordes af ett visst års
taxeringsvärde. Häruti instämmer jag helt och hållet, ty om skog och
åbyggnader på ett hemman genom uthuggning och brand försvinna, får
det naturligtvis ett helt annat värde. Derföre anses också allmänt denna
grund för oriktig, och jag förnyar ännu en gång mitt påstående, att det
hufvudsakligen — om icke ensamt — måtte vara inom provinsen Skåne,
som denna grund gjort sig gällande, enär jag, trots ihärdigt letande i
Kongl. Kammarkollegium, hvarest uti ett skåp en mängd handlingar rörande
prestlöneregleringar förvaras, ej varit i stånd att få fram ett enda
prestlöneregleringsmål, uteslutande grundadt på taxeringsvärdet. Inom den
provins, der jag bor, har man ej uppgjort regleringarne på dylik grund,
utan man har utgått från 1681 års författning såsom ögonmärke eller
rättare utgångspunkt, och derefter rådfrågat de fördelningar, som hvarje
församling föreslagit. Jag har deltagit i de flesta prestlönereglerings-förrättningar
inom provinsen, men endast på ett enda ställe har ett förslag
med taxeringsvärdet såsom grund framkommit. Detsamma blef likväl förkastadt,
med bifall af såväl presterskapets som kommunens ombud. Äfven
den gången byggdes regleringen på samma grund, som alla andra
inom stiftet.

Till de Herrar representanter, som påstå, att ingen väsendtlig rubbning
skulle ega rum, i händelse Riksdagen bifölle motionärens förslag och
Kongl. Magt derå lemnar sanktion, vill jag ställa en förfrågan, huru de
tänkt sig, att regeringen skulle besluta med afseende å alla de prestlöneregleringar,
som icke blifvit byggda på taxeringsvärdet. Skulle Kongl.
Maj:t kanske säga: grunden duger ej, I skolen bygga på en annan grund,
nemligen taxeringsvärdet! Skulle icke en dylik åtgärd rubba en stor del
af svenska folkets skyldigheter och rättigheter i förevarande hänseende!
Ty jag upprepar än en gång, att med de nya regleringarne afsågs att ersätta
den tionde till presterskapet, som förut utgått under namn af tertial-,
smör-, fisk- och qvicktionde, men ej att lemna ersättning för afgift till
presterskapet af skog och dylikt; någon sådan afgift har aldrig varit församlingsboarne
ålagd.

Jag har endast i korthet velat fästa Kammarens uppmärksamhet på
dessa omständigheter och afstyrker ett beslut, som jag anser olämpligt
samt helt och hållet olagligt.

Herr Carl Ifvarsson: Oaktadt jag icke kan neka att motionären

på ett ganska vackert sätt försvarat sitt förslag, ej heller kan bestrida,
att icke en god tanke ligger deri, vill jag likväl för min del ej rösta för
ett godkännande vare sig af motionärens eget eller Utskottets förslag, ty
det kan ej nu vara fråga om att grundlägga en reglering af presterskapets
löner. Sådant har skett för länge sedan. Hade frågan gällt en dylik

246

Den 22 Februari.

grundläggning, skulle vi käft skäl att pröfva, huruvida den princip,
motionären föreslagit, är den bästa; och den hade måhända varit det.
Men sedan icke allenast författningen i ämnet är utfärdad, utan äfven —
som jag tror — inom de flesta pastorater reglering redan är uppgjord
och af Kongl. Maj:t fastställd, skulle det vara vådligt att ingå uti en
rubbning af det som redan är verkstäldt. Möjligen har församlingen icke
alltid fått sitt eget förslag godkändt, men denna omständighet får ej
föranleda statsmakterna att rubba det bestående, ty prestlöneregleringarne
äro kontrakt, uppgjorda icke blott emellan församling och presterskap,
utan också mellan församlingsmedlemmarne inbördes. De måste derföre
anses okränkbara, hvadan således frågan icke kan lösas på det sätt, motionären
föreslagit.

Hade motionären formulerat sitt förslag så, att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t hemställa om tillåtelse för de församlingar, som sjelfva önska
att inbördes mellan egna medlemmar öfverenskomma om annan grund än
den redan fastställda för utgörandet af prestlönerna, då skulle jag icke
motsätta mig förslaget, men att påtvinga församlingar, som redan uppgjort
konventioner eller löneregleringar med sitt presterskap och äro nöjda
dermed, förändrade grunder för uttaxeringen, anser jag oriktigt, ja till
och med vådligt. Går man en gång in på en bana, som icke har respekt
för lagliga beslut, helst för sådana, som eu kort tid förut blifvit fattade,
torde det blifva svårt nog att urskilja gränsen mellan rätt och orätt.

För min del yrkar jag således afslag å betänkandet.

Herr Lyttkens: Då den siste talaren helt och hållet uttryckt min

åsigt i denna fråga kunde jag inskränka mig till att helt enkelt instämma
med honom, men önskar likväl yttra mig helt kort i anledning af Herr
Sven Nilssons yttrande. Han yttrade bland annat, att skog och åbyggnader
på ett hemman kunna på ett eller annat vis inom kort tid försvinna,
och att det då vore orimligt, att hemmanet under en så lång tid
som femtio år skulle bära samma onera till presterskapet. Jag vill härvid
erinra talaren om, att i händelse prestlöneregleringen inom någon

församling är uppgjord, så att tertialtionden skall utgå till följd af det

skogsområde och de byggnader, som vid eu viss tid på de särskilda hemmanen
funnos, så är det ett fel hos den socken, som gått in på en dylik

beräkning, ty uti 1862 års förordning står tydligen att man vid skeende

reglering skall ställa sig till efterrättelse “de för riket i allmänhet eller
särskildt för vissa orter gällande författningar och stadganden, äfvensom
att fästa afseende på de af församlingen till dess presterskap förut utgående
bidrag.® Tertialtionden bör således utgå från hvad som sedan äldre
tider lemnats till presterskapets aflöning och icke taga i beräkning andra
grunder såsom skog, byggnader och dylikt, som aldrig lemnat tionde till
pastor. I våra trakter har åtminstone frågan betraktats ur denna synpunkt,
men huru det är inom andra landskap, kan jag ej bedöma. Att
taga taxeringsvärdet till grund för uttaxering af presterskapets tionde
kan möjligen passa inom Skånes slättbygder, der hemmanen äro af temligen
enformig beskaffenhet, men inom andra provinser gestaltar sig saken
helt annorlunda. Jag skulle kunna anföra exempel från den socken, inom
hvilken jag är boende. Vi tänkte verkligen först att grunda prestlöne -

Den 22 Februari.

247

regleringen på taxeringsvärdet. Men församlingen fann att derigenom så
stora orättvisor skulle uppstå, att det omöjligt lät sig verkställa, och vi
bestämde oss derför för en annan grund, nemligen den afkastning af
åkerbruket, hvarje hemman ansågs för närvarande gifva och med hänsyn
till hvad det ansågs böra gifva under kommande femtio år.

Skulle nu årliga taxeringsvärdet läggas till grund för uppbörden af
presterskapets löner, befarar jag, att ett ständigt kif om höjning och
sänkning af fastigheternas taxeringsvärden skall uppstå vid de årliga taxeringskommitéerna.
Af dessa betänkligheter och som i hemmanets taxeringsvärde
ingår skogar, fisken och dylikt, som ej är skyldigt gifva tertialtionde,
men i synnerhet derföre att jag anser ingångna prestlöneregleringar såsom
kontrakt, icke blott emellan församlingen och dess presterskap, utan äfven
mellan församlingsmedlemmarne inbördes till aflönande af gemensamma
tjensteman, anser jag att regering och Riksdag icke hafva rätt att på
detta sätt rubba redan afslutade prestlöneregleringar, och jag yrkar derföre
afslag å betänkandet.

Herr Uhr: Jag afstår och yrkar bifall, emedan jag unnar andra

lika godt som jag har sjelf.

Herr Kolmodin: Man bär till någon del missförstått mitt förra

yttrande, och jag vill derföre söka närmare förklara mig. Herr Sven
Nilsson sade, att ett visst års taxeringsvärde, såsom grund för debitering
af presterskapets löner under en längre tidrymd, i många fall medför
olägenheter. Jag medgifver villigt att så kan vara. Men här har också
i dag gifvits åtskilliga skäl — jag har framlagt mina — för den åsigten,
att en ändring af den gällande grunden derhän, att uppbörden af presterskapets
löner komme att verkställas efter det årliga taxeringsvärdet,
skulle medföra ännu vida större olägenheter. Det blefve åtminstone händelsen
inom det stift, der jag bor. Der finnas högst 2 å 3 församlingar,
som tagit taxeringsvärdet till beräkningsgrund vid löneregleringen. Man
har i allmänhet följt andra grunder; hemmantalet eller till och med särskilda
för ändamålet inom församlingarne verkställda uppskattningar af
hemmanen. Hvad viljen I nu, mine Herrar, som påyrken det årliga Aaxeringsvärdet
såsom allmän grund för tiondeafgifternas utgörande, annat
än för alla dessa församlingar föreskrifva eu beräkningsgrund, som de en
gång förklarat sig ej vilja hafva? Således, för att rätta på ett håll, viljen
I göra våld mot bestämdt uttalade åsigter på ett annat; detta oafsedt
en annan omständighet, förut påpekad af flere talare, nemligen kontraktsbrottet
mot församlingsboarne, som genom redan fastställd reglering fått
sina skyldigheter och rättigheter med afseende å presterskapets aflöning
ordnade.

En talare har, såsom stöd för begagnandet af det årliga taxeringsvärdet
vid uppbörd af prestlön, anfört, att vi betala bevillning till staten
och utskylder till kommunen efter taxering. Hvarför ej då jemväl nyttja
samma beräkningsgrund i fråga om prestlönernas utgörande? Jag har
redan förut sagt, att jag anser sjelfva den beskattningsprincip, hvarpå
fastighetsbevillningen hos oss hvilar, vara oriktig, emedan den ej afser
egarens skatteförmåga, utan endast och allenast det nakna värdet af den

248

Den 22 Februari.

fasta egendom han innehar. Klart är också, att hvarje tillökning i de
afgifter, som efter en olämplig grund uttagas, måste förvärra det onda
och öka orättvisan.

Man har vidare anmärkt mot mig, att jag skulle hafva ansett för
orätt, att den som har större inkomst finge betala mera än den som har
mindre. Något sådan har jag icke sagt. Båda böra betala efter skatteförmåga,
mea detta sker icke så, att den ene betalar 10 procent af sin
inkomst, under det den andre betalar endast 8 procent. Sådant var det
exempel jag framställde på följderna af den nya skattegrunden. Jag
anser rättvist att alla få betala i förhållande till sina inkomster.

Herr Sven Nilsson yttrade äfven, att tiondeafgifterna försvunnit. De
hafva uppgått i de öfriga afgifterna vid de nya löneregleringarne, yttrade
han. Tyvärr är det ej för oss jordbrukare så lyckligt. Den glädje jag
förnam vid talarens på skånska bänken försäkran i detta afseende försvann
nästan ögonblickligen; ty jag erinrade mig klart, att jag sett Kongl.
Maj:ts fastställelse på mer än en lönereglering inom Gotland, der Kongl.
Maj:t föreskrifver, att presten i kronotionde skall hafva så och så mycket samt
i tertialtionde så och så mycket. Herr Sven Nilssons uppgift var alltså
ej riktig; tiondeafgifterna finnas ännu qvar.

Jag får förnya mitt yrkande om afslag på betänkandet.

Herr En glandel’: En talare har yttrat, att han icke vet någon

församling, der prestlöneregleringen blifvit grundad på taxeringsvärde.
Jag kan upplysa att sådant har inträffat och det just i den församling,
der jag bor. Jag har sjelf deltagit uti ärendets behandling och dervid
förordat lämpligheten af denna grund, men deremot bestridt beräkning efter
hemmantal. Tid sista sammanträdet dref jag samma åsigt, men öfverröstades
af sockenombuden, prestens och landstingets ombud. Då jag sedermera
blef utsedd att skrifva församlingens påminnelser till Kongl.
Maj:t, vidhöll jag dervid min åsigt, som blef godkänd både af Kammarkollegium
och Kongl. Maj:t.

Beträffande beskattningen i allmänhet, vare sig af jordbruks- eller
annan fastighet, anser jag att hvar och en bör betala efter förmögenhet.
Detta är den enda fullt rättvisa beskattningsprincipen. Att Utskottets
förslag således är principielt riktigt, derom tror jag ej kan vara delade
tankar, men för min del kan jag icke yrka bifall dertill, då det i mitt
tycke innebär ett våld emot de församlingar, som redan fått sina prestlöneregleringar
fastställda.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: I anledning af att jag förra gången
nämnde, att jag deltagit i många prestlöneregleringar, frågade en talare
om jag reserverat mig till nämndens protokoll, då jag icke gillade den
grund för regleringen, som uppställdes. Jo, jag har både yttrat min åsigt
och reserverat mig till protokollet. Men Kong! Maj:t har icke varit förbunden
att fästa sig vid mina reservationer, och jag har aldrig varit nog
förmäten att hysa förhoppning derom, att min mening skulle kunna gälla
så mycket. Jag har reserverat mig för att uttala min tanke om hvad
som varit rätt.

Flere talare hafva talat om kontraktsbrott, Prestlöneregleringarne

Den 22 Februari.

249

skulle vara kontrakt, förmenar man, dels mellan församling och prest,
dels ock mellan församlingsmedlemmarne inbördes. För att ingå kontrakt
måste likväl kontrahenterna hafva handlingsfrihet. Har församlingsmedlemmarne
haft en sådan fri vilja och förmåga att handla ? Ingalunda, mine
Herrar! Kong]. Maj:t har sagt att regleringen skall ske på vissa stadgade
grunder, som församlingsmedlemmarne måste underkasta sig. Visserligen
hafva de rätt att yttra sig om den grund, som i deras tanke bör
tillämpas, men Kong], Maj:t fäster vid dessa yttranden endast det afseende,
han finner lämpligt. Prestlöneregleringarne kunna således ej hafva
egenskap af lagligen ingångna kontrakt, och på samma sätt de tillkommit
kunna de äfven upphäfvas. Den väg, hvarpå Utskottet vill lösa frågan,
synes mig derför fullt laglig.

Slutligen har man sagt, att vi böra undvika rubbningar. Vore vi
rädda för en rubbning, som skulle leda derhän att hvar och en hädanefter
skulle i förhållande till sin förmåga bidraga till presterskapets aflöning,
då — mine Herrar — hade vi icke här vid Riksdagen att göra.
Vi kunde då gerna stanna hemma, ty om vår verksamhet skall bära
frukter för fosterlandet, måste rubbningar i det bestående vidtagas.

En talare på ballandsbänken, som sist yttrade sig, sade att det var
ett fel af församlingen, om den vid regleringen tog i betraktande ett
hemmans skog, fiske och byggnader. Det är icke vid prestlöneregleringarne
sådant kommer i fråga, utan det är vid taxeringen. Jag vill fästa
Kammarens uppmärksamhet på att “Instruktionen för taxeringsförrättningar“,
ett bihang till gällande Bevillningsstadga, innehåller föreskrifter
derom. Är här något fel, så är det ett fel i lagen, och en felaktig lag
böra vi väl ändra.

Jag vill endast ytterligare tillägga, att jag kan försäkra den talare,
som beskyllde mig för afsigt att vilja förleda, det jag aldrig försökt att
enskildt vara förledande, så mycket mindre i en så stor och vördnadsbjudande
församling som Riksdagens Andra Kammare. Jag upprepar mitt
yrkande om bifall till betänkandet.

Herr Ola Jönsson: Under hela denna långa diskussion har jag
endast hört framställas yrkanden på bifall och afslag, men ej på återremiss,
för hvilket sednare jag likväl anser många skäl tala. Principen
uti Utskottets förslag kan i viss mån kallas riktig, men jag för min del
kan ej lemna bifall till förslaget, ty jag finner det alltför obligatoriskt.
Här göres icke något undantag, ehuru en stor del församlingar alldeles
icke lagt taxeringsvärdet utan hemmantalet till grund vid upprättandet
af förslag till lönereglering, och jag vet bestämdt att man åtminstone på
många ställen gått så noggrant tillväga att man tagit hänsyn till de olika
hemmanens beskaffenhet och till följd deraf bestämt afgifterna olika för
olika hemman, en reglering hvarmed man är fullt belåten. Jaglhemställer
således, mine Herrar, om det vore lämpligt och rättvist att tvinga på
dessa kommuner något annat! Något som de för ingen del vilja hafva.
Vi böra i min tanke fastheldre taga oss till vara för en dylik våldsam
lagstiftningsåtgärd.

Förslaget, i det skick, det nu föreligger, kan jag derför icke bifalla,
men vill ogerna votera rent afslag. Jag ämnar likväl icke yrka återremiss,

250

Den 22 Februari.

men framställes ett sådant yrkande af motionären, lemnar jag helst min
röst till en sådan åtgärd för att få saken närmare utredd och förslaget
mindre obligatoriskt. Men göres icke ett sådant yrkande, kommer jag,
då jag omöjligt kan bifalla förslaget sådant det är, att votera för
afslag.

Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner framställdes först
på bifall till hvad Utskottet hemställt och dernäst på yrkandet att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, måtte förklara den ifrågavarande
motionen icke böra till någon Kammarens åtgärd föranleda. Herr
Talmannen fann den sednare af dessa propositioner vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes, med anledning hvaraf och sedan Kammaren
på framställning af Herr Talmannen medgifvit, att Utskottets förslag
finge vid omröstningen uppställas såsom ja-proposition, en voteringsproposition
af följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 5,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, förklarat
den motion hvarom här vore fråga icke böra till någon Kammarens
åtgärd föranleda.

Voteringen utföll med 29 ja och 129 nej, hvadan Kammaren beslutit
i enlighet med nej-propositionen.

§ 14.

Bordlädes andra gången:

Stats-Uts kottets utlåtanden Ibis 3—5; och
Banko-Utskottets memorial Ibis 3—5.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

Konstitutions-Utskottets memorial:

N:o 2, med bestämmande deraf, hvilket Utskott bör behandla en
motion rörande ändring i folkskolestadgans 4 § 5 mom.;

N:o 3, med bestämmande derom, hvilket Utskott bör behandla en
motion om utgifvande i sammandrag af Riksdagens förhandlingar m. in.

Den 22 Februari.

251

N:o 4, med bestämmande af hvilket Utskott bör behandla en återlemnad
motion om ny organisation af Justitie-revisions-expeditionen;

i Stats-Utskottets nedannämnde utlåtanden och memorial:

N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
tillstånd för vederbörande låntagare att få bibehålla och i stadgad ordning
återgälda beviljadt statslån för uttappning af sjön Vesan i Blekinge
län;

N:o 13, i anledning af Statskontorets underdåniga berättelse angående
statsverkets spanmålsrörelse, undsättningsfonden och f. d. magasinsfonden; N:o

14, angående beräkningen af statsverkets inkomster; och

N:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från ryttmästarebostället vid Skånska Dragonregementet
Östra Sallerup för utvidgning af Östra Sallerups församlings i Malmöhus
län kyrkogård;

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 5, i anledning af väckt motion om ändring i gällande konkurslag
;

N:o 6, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
rörande ersättning till vittnen i brottmål;

N:o 7, i anledning af väckt motion om befrielse för lärjunge vid
elementarläroverk från första årets beväringsexercis; och

N:o 8, i anledning af väcka motioner om ändring i gällande föreskrifter
angående lotterier;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 1 (i samlingen
N:o 8), i anledning af väckt motion angående ett tillägg till 22 §
i Kongl. Maj:ts nådiga fiskeristadga den 29 Juni 1852; samt

Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

. N:o 2 (i samlingen N:o 9), angående Ilerr Helanders motion om beräkning
af allmänna vägars längd efter hela mil och tiondedelar af mil
samt om resekostnadens bestämmande efter denna beräkningsgrund;

N:o 3 (i samlingen N:o 10), i anledning af Herr Öhlins motion angående
berättigande för krono- och stadsbetjente att, för brottslingars
efterspanande och gripande, kostnadsfritt begagna statens telegrafinrättningar;
och

N:o 4 (i samlingen N:o 11), med anledning af en utaf Herr Jöns
Andersson väckt motion om ändring i hvad nu gällande förordning om
expeditionslösen stadgar rörande lösen för domstolsbevis angående boupptecknings
inregistrering.

Uppå framställning af Herr Talmannen, beslöt Kammaren att alla

252

Den 24 Februari.

dessa nu för första gången bordlagda ärenden skulle uppföras främst på
den föredragningslista, som för Rammarens nästa sammanträde komma
att upprättas.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen bevilj ades :

Herr Mcechel under 9 dagar från och med den 26 Februari;

Herr Friherre af Schmidt under 14 dagar från och med*’den 1 instundande
Mars; samt

Herr Asläöf under 6 dagar från och med den 3 i sistnämnde
månad.

§ 17.

Justerades återstående protokollsutdrag rörande de under detta sammanträde
fattade beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3 e. m.

In ödem
H. Husberg.

Måndagen den 24 Februari.

Kl. ''/2 3 e. m.

§ 1-

Till Kammaren hade inkommit tvänne protokoll, som den 22 i denna
månad hållits hos de valmän, hvilka, enligt 68 § Riksdagsordningen,
blifvit utsedde att välja Riksdagens Justitieombudsman och hans'' efterträdare.
Dessa protokoll hade följande lydelse:

År 1873 den 22 Februari sammanträdde Kamrar nes Valmän för att
utse Riksdagens Justitieombudsman; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande,
rösterna hafva utfallit sålunda: