Lördagen den 20 oktober (Riksdagens protokoll 1951:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

ANDRA KAMMAREN

20—24 oktober.

Nr 28

Debatter m. in.

Lördagen den 20 oktober.

Interpellation av fru Nordgren ang. frånskild makes pensionsrätt

Sid.

____ 3

Tisdagen den 23 oktober.

Svar på frågor av:

Fru Sandström ang. förslag till 1952 års riksdag om avdragsrätt för

studiekostnader vid beskattningen.......................... 5

Herr Christenson i Malmö ang. sänkning av choklad- och konfityr skatten

.............................................. ®

Herr Dickson ang. avskrivning av vissa äldre avgälder (frälseskatte räntor

m. ............................................. ^

Interpellation av herr Sjölin ang. 1949 års tjänsteförteckningsrevision .. 9

Onsdagen den 24 oktober.

H. K. H. Hertigens av Västergötland frånfälle....................

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m...
Svar på frågor av fröken Vinge:

a) om inrättande av ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd ----

b) ang. central- eller landsbibliotek i Kronobergs och Västmanlands

län..................................................

Svar i ett sammanhang på interpellationer av herr Nihlfors ang. inrättande
av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter på den offentliga

arbetsmarknaden, m. m. och herr Hjalmarson i samma ämne......

Svar på interpellation av fru Nordgren ang. frånskild makes pensionsrätt
....................................................

66
82

1 —Andra kammarens protokoll 1951. Nr 28.

Nr 28.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Braconier ang. redogörelse för möjligheterna för vår konsulära
representation i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens
intressen, m. m..................................... 83

Herr Persson i Svensköp ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader
............................................ 84

Samtliga avgjorda ärenden.

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, ang. skatt vid tillverkning och
import av personbilar m. m., såvitt propositionen hänvisats till be-JJ
villningsutskottet ........................................" 12

Lördagen den 20 oktober 1951.

Nr 28.

Lördagen den 20 oktober.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 214, angående
ändrad lönegradsplacering för viss
vård- och ekonomipersonal in. m.

§ 2.

Interpellation ang. frånskild makes pensionsrätt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru NORDGREN, som anförde: Vid
1944 års riksdag väckte undertecknad
jämte sexton andra av kammarens
kvinnliga ledamöter en motion, vari
hemställdes att riksdagen måtte besluta
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
beträffande dels frågan om sådan
ändring av för statliga befattningshavare
gällande bestämmelser om familjepension
för frånskild och efterlevande
make, att principen om pensionens
klyvning efter försäkringstekniska
grunder vid befattningshavares
skilsmässa genomföres och göres obligatorisk,
dels ock frågan om åläggande
för kommunala pensionskassor att genomföra
obligatorisk familjepensionsrätt
för frånskild hustru enligt nämnda
princip, samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen
kunde föranleda.

I motionen framhölls bl. a. att, enligt
bestämmelserna i allmänna familjepensionsreglementet
den 30 december 1941
och 1912 års familjepcnsionsreglemente

för arbetare, frånskild make visserligen
under vissa förutsättningar kan tillerkännas
rätt till familjepension, men att
de frånskildas familjepensionsrätt icke
är ovillkorlig utan beroende på skälighetsprövning
av domstol. Vidare att den
frånskilda, även i de fall pensionsrätt
tillerkänts henne, är sämre ställd än
den efterlevande makan så till vida, att
frånskild make, som äger pensionsrätt
jämte den avlidnes barn i annat gifte,
icke äger åtnjuta större del än som motsvarar
40 procent av familjepensionstalet,
medan efterlevande make utbekommer
80 procent, även om pensionsberättigat
barn från annat gifte finnes.
För vissa statliga befattningshavare,
däribland hela den stora gruppen lärare
vid folk- och fortsättningsskolor, som
erhålla pension från statens pensionsanstalt,
finnas dessutom icke några bestämmelser
om familjepensionsrätt för
frånskild make.

I motionen redogjordes även för det
sätt varpå Sveriges kommunala pensionskassa
löst frågan om frånskild hustrus
pensionsrätt, vilket skett genom att
familjepensionsrätten vid skilsmässa
obligatoriskt klyves i två delar, en äldre
och en yngre. Dessa S. K. P:s bestämmelser
tillkommo 1940, och vissa städer,
som icke äro anslutna till S. K. P.,
ha även infört liknande bestämmelser i
sina pensionsreglementen.

Slutligen framhöllo motionärerna att
det i Danmark funnes en lag, som ålägger
pensionskassorna att vid skilsmässa
företaga uppdelning av familjepensionen
efter i stort sett samma principer
som de av S. K. P. tillämpade. Den ovillkorliga
rätt till intjänad andel i pensionen,
som sålunda i lag tillerkännes
kassamedlems hustru vid äktenskapets
upplösning, giver hustrun en oerhört
mycket starkare och tryggare ställning

Nr 28.

Lördagen den 20 oktober 1951.

Interpellation ang. frånskild makes pensionsrätt.

än den, som tillkommer henne då pensionsrätten
förbindes med villkor, göres
fakultativ, eller helt och hållet försvinner
vid skilsmässa.

I sitt utlåtande nr 41 anförde bankoutskottet
bl. a., att enligt utskottets uppfattning
delade meningar råda, huruvida
gällande regler för familjepensions fördelning
mellan frånskild make och efterlevande
make äro i alla avseenden rättvist
avvägda, och utskottet ansåg visst
fog onekligen föreligga för kravet på en
fördelning efter mindre summariska
grunder än för närvarande. Därvid ansåg
utskottet det ligga nära till hands,
att pensionsbeloppen avpassas med hänsyn
till de olika äktenskapens längd, och
ville därför inte motsätta sig, att berörda
spörsmål genom Kungl. Maj:ts försorg
gjordes till föremål för förnyat
övervägande. Den av utskottet förordade
utredningen syntes dock böra begränsas
att avse de bestämmelser, som gälla
för tjänstemän och arbetare, underkastade
av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
pensionsreglementen. Att, såsom
i motionen antyddes, utredningen skulle
omfatta jämväl kommunalanställdas
pensionsförliållanden ansåg utskottet,
på av detsamma anförda skäl, icke böra
ifrågakomma. I enlighet med bankoutskottets
hemställan beslöto riksdagens
båda kamrar anhålla att Kungl. Maj :t
ville, i anslutning till vad utskottet anfört,
låta verkställa utredning i fråga
om ändring av gällande bestämmelser
beträffande frånskild makes familjepensionsrätt
samt för riksdagen framlägga
det förslag vartill utredningen
kunde giva anledning (riksdagens skrivelse
nr 211).

Sedan dess ha, såvitt undertecknad
kunnat utröna, inga åtgärder vidtagits
från Kungl. Maj:ts sida för ifrågavarande
ärendes utredning. Frågan är emellertid,
enligt undertecknads mening, av
ganska stor betydelse, då antalet skilsmässor
sedan densamma var föremål för
riksdagens behandling stigit avsevärt
och alltjämt visar tendenser att ytter -

ligare stiga, även beträffande äldre äktenskap.
Särskilt de frånskilda hustrur,
som levat i ett mångårigt äktenskap med
den frånskilde maken och alltså vid
skilsmässan kommit upp i medelåldern,
måste känna sig orättvist behandlade,
om de vid den frånskilde mannens frånfälle
komma i en sämre ställning i pensionshänseende
än den efterlevande makan
i ett senare äktenskap med mannen.

Vid såväl 1949 som 1950 års riksdagar
har i samband med behandling av pensionsfrågor
åberopats statsutskottets utlåtande,
enligt vilket utskottet inhämtat
att en allmän översyn på pensionsväsendets
område omedelbart skulle igångsättas.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om andra kammaren tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet få framställa följande
frågor:

1. Pågår en allmän översyn på pensionsväsendets
område, och kommer,
om så är fallet, jämväl frågan om ändring
av gällande bestämmelser beträffande
frånskild makes pensionsrätt att
i samband härmed bli föremål för utredning,
och är förslag i ärendet att förvänta
inom närmaste tiden?

2. Om så icke är fallet, kommer herr
statsrådet att vidtaga åtgärder för att en
särskild utredning av denna fråga snarast
kommer till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

216, angående rörlig kredit åt
Svenska spannmålsaktiebolaget;

nr 217, angående anslag å tilläggsstat
I för budgetåret 1951/52 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.; samt

nr 218, med förslag till förordning om
skatt vid tillverkning och import av personbilar
m. m.

Tisdagen den 23 oktober 1951. Nr 28.

Svar på fråga ang. förslag till 1952 års riksdag om avdragsrätt för studiekostnader

vid beskattningen.

Propositionen nr 218 remitterades
omedelbart, såvitt angick medgivande
till överskridande av viss anslagspost i
avlöningsstaten för kontrollstyrelsen,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

övriga propositioner bordlädes.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.09 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 23 oktober.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 16 och
den 17 innevarande oktober.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman K. Göran Petterson
från Degerfors på grund av sjukdom
(akut tarmkatarr) är tills vidare oförmögen
att inställa sig till riksdagsarbetet,
intygas.

Degerfors den 22 oktober 1951.

B. Ekström,
prov.-läk.

Kammaren beviljade herr Petterson
i Degerfors ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 22 innevarande
oktober tills vidare.

§ 3.

Svar på fråga ang. förslag till 1952 års
riksdag om avdragsrätt för studiekostnader
vid beskattningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Fru Sandström har frågat, om
jag har för avsikt att till 1952 års riks -

dag framlägga förslag om avdragsrätt
för studiekostnader vid beskattningen.

Betänkandet om studiekostnaders behandling
i beskattningshänseende överlämnades
av 1944 års allmänna skattekommitté
till finansdepartementet i
slutet av maj. Betänkandet remitterades
då, och remisstiden utgick den 1 oktober.
Flertalet remissvar ha kommit in,
men några få återstå ännu. Ärendet är
f. n. under prövning i departementet,
men någon ståndpunkt till frågan om
förslaget skall läggas fram för riksdagen
har ännu icke fattats.

Härefter yttrade

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra mitt
tack för att jag så snabbt fått svar på
min enkla fråga. Min tacksamhet skulle
ha varit ändå större, om i svaret kunnat
utläsas att den sak frågan gällde
kunnat förväntas bli behandlad av riksdagen
nästa vår. Nu har frågan besvarats
utan att något besked lämnats.
Men eftersom ärendet är under prövning
i departementet just nu, tar jag
mig friheten att uttala en förhoppning
om att det också blir föremål för avgörande
i positiv riktning.

Enligt kommunalskattelagen får avdrag
icke ske för avbetalning av studieskuldcr.
Sommaren 1943 — alltså
för mer än åtta år sedan — hemställ -

Nr 28.

Tisdagen den 23 oktober 1951.

Svar på fråga ang. sänkning av choklad- och konfityrskatten.

de styrelsen för Sveriges förenade studentkårer,
att Kungl. Maj :t måtte ta
under övervägande huruvida 20 § kommunalskattelagen
kunde få ett tillägg av
innehåll, att kapitalavbetalning å skuld
vore avdragsgill, ifall skulden hade karaktär
av studieskuld. Frågan var inte
ny då; den daterar sig förmodligen till
1920, då i samband med ett kommunalskatteprovisorium
»stark skuldsättning»
som skattelindringsgrund togs bort ur
bevillningsförordningen. År 1944 interpellerade
herr Håstad i denna kammare
i samma fråga. Det har heller
inte saknats utredningar, som ägnat sig
åt den akademiska ungdomens ekonomiska
förhållanden. Nu har i maj i år
äntligen ett konkret förslag framlagts
av 1944 års skattekommitté. Förslaget
går ut på att avdrag under vissa förutsättningar
får göras i deklarationen
för under beskattningsåret verkställd
avbetalning å studieskuld. Ett huvudvillkor
är emellertid, att den skattskyldiges
förmögenhet vid beskattningsårets
ingång är negativ.

I utredningsmaterialet finns emellertid
redovisade argument även för en
mera långtgående avdragsregel. Det har
gjorts jämförelser mellan rörelseidkare,
som investera kapital i rörelse, och studerande,
som investera kapital i utbildning.
Rörelseidkaren har rätt att under
alla förhållanden göra avskrivningar.
En studerande, som investerar kapital
i utbildning, har inte rörelseidkarens
möjligheter i detta hänseende. Skattekommittén
konstaterar också att »en
investering i en sådan immateriell tillgång
som utbildning utgör i beskattningshänseende
är avsevärt mera ogynnsamt
behandlad än investering i sådana
tillgångar, å vilkas anskaffningsvärde
avdrag för värdeminskning medgives.
Den som investerat kapital i utbildning
kan alltså närmast jämföras med
en rörelseidkare, som berövas rätten
till avdrag för värdeminskning eller en
jordbrukare som berövas rätten till avdrag
för ersättningsanskaffning.»

Trots dessa slutsatser har dock kommittén
stannat för att föreslå, att avdrag
inte får göras för i studier investerat
kapital, endast för kapital, som
upplånats för ändamålet och åsamkat
vederbörande en negativ förmögenhet
d. v. s. en skuld av det slag att skuldsumman
överstiger tillgångarna. Jag
ber att få begagna detta tillfälle till att
också uttala den förhoppningen, att när
departementet nu prövar de sakkunnigas
förslag även de här antydda argumenten
måtte allvarligt prövas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. sänkning av chokladoch
konfityrskatten.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som anförde: Herr
talman! Herr Christenson i Malmö har
frågat, om jag är beredd att till pågående
höstsession framlägga förslag om
att snarast möjligt sänka choklad- och
konfityrskatten.

I förra månaden ingavs till finansdepartementet
ett flertal framställningar
om sänkning av varuskatten å choklad-
och konfityrvaror. Framställningarna
ha remitterats till kommerskollegium
och kontrollstyrelsen. Kollegium
har under gårdagen inkommit med sitt
svar. Så snart även kontrollstyrelsens
yttrande avgivits, kommer ärendet att
upptagas till prövning i departementet.
Innan denna prövning verkställts, har
jag självfallet ingen möjlighet att taga
ställning till frågan om och, i jakande
fall, från vilken tidpunkt en skattesänkning
bör genomföras.

Härpå yttrade

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på min fråga.

Tisdagen den 23 oktober 1951. Nr 28. 7

Svar på fråga ang. avskrivning av vissa äldre avgälder (frälseskatteräntor m. m.).

Herr statsrådet anförde, att begärda
remissyttranden först måste inväntas,
och meddelade även, att kommerskollegium
avgivit sitt yttrande och att kontrollstyrelsen
väntas komma med sitt i
dagarna. Jag kan ju tillägga, att kommerskollegium
för sin del föreslår en
sänkning av chokladskatten till 60 procent.
Det skulle vara en god vägledning
för de berörda parterna inom chokladproduktionen
att så snart som möjligt
få ta del av statsmakternas ställningstagande
till en sänkning av denna
varuskatt. Det råder stor oro på chokladmarknaden,
och köpmotståndet hårdnar
för varje månad. Höjningen av
skatten har haft ruinerande följder för
chokladindustrien, och den nya skattesatsen
har inte tillfört staten nya inkomster,
vilket var den närmaste motiveringen
för att skatten höjdes från 60
till 80 procent. Enligt propositionen
räknade man med att öka statens inkomster
från 115 miljoner kronor till
140 miljoner kronor eller med 25 miljoner
kronor under en tolvmånadersperiod.
Ser man på intäkterna av skatten
under de första åtta månaderna
innevarande år, finner man, att de uppgingo
till 64,3 miljoner kronor mot 65,1
miljoner under motsvarande månader
1950. Det föreligger alltså i år en
minskning med 0,8 miljoner eller 1,2
procent. Statsverket har sålunda fått
vidkännas en minskning i intäkterna
jämfört med vad som inflöt på den
skatt, som utgick efter en skattesats om
60 procent. Den höjda varuskatten har
medfört en katastrofal minskning av
konsumtionen. Denna har sålunda sjunkit
från ca 50 000 till 35 000 ton per år.
Ett stort antal mindre tillverkare inom
branschen ha redan sett sig nödsakade
att helt nedlägga driften. Ett företag
sysselsatte tidigare 200 arbetare, men
antalet anställda har successivt minskat
allteftersom varuskatten höjts. Fabriken
sysselsätter nu endast 60 man, och arbetarna
och tjänstemännen ha erbjudits
att utan vederlag överta fabrikens

maskinpark. Ett annat företag har förbrukat
sina fonder, varför likvidation
överväges. Av sju större företag inom
branschen, representerande ca 70 procent
av den totala försäljningen, uppvisa
inte mindre än sex ren förlust under
första halvåret 1951.

Konsumtionsminskningen har givetvis
haft ogynnsamma återverkningar på
distributionen. Den har bidragit till att
starkt försämra specerihandelns och i
all synnerhet frukt- och konfektyrhandelns
lönsamhet.

Det är kanske många som anse, att
den höga chokladskatten minskar snaskätandet
och minskar tandrötan. Tyvärr
är så inte fallet. Inom varusortimentet
har en förskjutning av konsumtionen
skett från dyrare till billigare varuslag,
från praliner och chokladvaror till karameller,
kola och liknande produkter,
vilka äro mera skadliga för tänderna.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att några ledamöter av denna kammare
yrkade avslag på propositionen
om en höjning av chokladskatten från
60 till 80 procent. När frågan behandlades
här i kammaren tillät jag mig betvivla
finansministerns och kontrollstyrelsens
beräkning, att konsumtionen
skulle gå ned med tio procent. Jag hävdade
att man kunde befara en minskning
av 20—30 procent. Mina farhågor
ha till fullo besannats. Konsumtionen
har minskat med ca 30 procent, och
statsinkomsterna ha inte ökats. Man kan
nog säga, att chokladskatten bjudit finansministern
mera vatten än vin.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. avskrivning av vissa
äldre avgälder (frälseskatteräntor m. m.).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Dickson har frågat om det är min avsikt
att villfara riksdagens begäran i
skrivelse den 19 juni 1948 om sådan

Nr 28.

Tisdagen den 23 oktober 1951.

Svar på fråga ang. avskrivning av vissa

rationalisering i fråga om beloppen å
vissa äldre uppbördstitlar och därmed
jämförliga avgälder (frälseskatteräntor
m. m.) att dessa i rimlig mån må kunna
bli avskrivna.

I anledning av riksdagens berörda
skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t i september
1948 åt riksräkenskapsverket att
utarbeta förslag i ämnet. Förslaget avgavs
i januari 1950. Över förslaget har
utlåtande avgivits av kammarkollegiet
i maj samma år. Enligt vad jag inhämtat
har 1949 års uppbördssakkunniga
upptagit till behandling frågan om ett
förenklat debiteringsförfarande beträffande
bl. a. annuiteter å förskott för
avlösning av frälseräntor. Med hänsyn
härtill har det synts lämpligt att avvakta
de sakkunnigas betänkande, innan
ställning tages till riksräkenskapsverkets
förslag i ämnet.

Härefter yttrade

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
måste nog denna gång liksom när jag
senast hade nöjet besvära finansministern
beklaga, att han inte själv har lagt
hand vid detta ärende, även om detta
skulle ha inneburit att andra ärenden,
med vilka vi kunna föreställa oss att
han har sysslat på sista tiden, skulle
skjutits något i bakgrunden. Hade så
skett hade vi nog fått ett annat svar.
Jag kan inte tro att finansdepartementet
arbetar efter så egendomliga principer,
att det först bestämmer ett debiteringsförfarande
och därefter tar
ställning till om det som skall debiteras
borde ha avskrivits. Det var ju det det
var fråga om: skola vi avskriva avgälderna
eller inte? Jag tycker att motiveringen
är väldigt svag.

Jag skall inte trötta kammaren med
någon beskrivning över vad detta
ärende rör. Det är en mycket lokal
fråga som rör en del mindre lantbrukare
i Dalsland, vilka besväras av små
avgälder på sina gårdar och som tycka
att de gärna kunde bli av med avgäl -

äldre avgälder (frälseskatteräntor m. m.).

derna. Det tyckte också riksdagen för
tre och ett halvt år sedan. Riksdagen
uttalade då, att man borde utan vidlyftigare
utredning eller annan omgång
se efter om inte dessa avgälder kunde
avskrivas. Nu har, som finansministern
så riktigt refererade, detta ärende handlagts
av riksräkenskapsverket och kammarkollegium.
De ha hållit på i tre och
ett halvt år. Vad är en vidlyftig utredning?
Tre och ett halvt år är ju inte
någonting som imponerar efter den erfarenhet
vi ha av andra utredningar,
men nog tycker jag att det inte har
handlats särskilt snabbt i detta fall.

Nu få vi se hur det går. Om min kollega
herr Rubbestad hade varit närvarande,
skulle jag ha vädjat till honom
att han skulle begagna sitt inflytande på
sina honom närstående kolleger inom
regeringen — kanske ett hopplöst företag
— för att förmå dem att inverka
på andra kolleger inom regeringen så
att denna fråga snart bleve expedierad.
Nu är han inte närvarande, så jag kan
inte gå den vägen utan får nöja mig
med det kanske lika hopplösa företaget
att vädja till finansministern direkt
att frågan måtte lösas snarast möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogs var efter annan följande
Kungl. Maj :ts på kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 216, angående rörlig kredit åt Svenska
spannmålsaktiebolaget; och

till statsutskottet propositionen nr
217, angående anslag å tilläggsstat Iför
budgetåret 1951/52 till främjande av
bostadsförsörjningen m. m.

§ 7.

Föredrogs den av fru Nordgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

Tisdagen den 23 oktober 1951. Nr 28.

Interpellation ang. 1949 års tjänsteförteckningsrevision.

herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående frånskild makes
pensionsrätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Interpellation ang. 1949 års tjänsteförteckningsrevision.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖLIN, som anförde: Herr talman!
1949 års tjänsteförteckningskommitté
har nu arbetat i över två år utan
att den begärda utredningen om tjänsteförteckningsrevision
kunnat framläggas.
Visserligen ha vissa grupper specialbehandlats
och förslag till nya
löner för dem också i en del fall framlagts.
Huvudsyftet med kommitténs arbete,
som väl dock måste anses vara att
komma fram till en ny tjänsteförteckning,
har ännu icke uppnåtts.

Det skall villigt erkännas, att kommitténs
uppgift är mycket stor och mycket
svår, men man frågar sig ändock
om det inte är principiellt fel att en
sådan sak som en tjänsteförteckningsrevision
skall fördröjas på sätt som nu
sker. Det borde ligga i sakens natur att
en dylik uppgift skulle slutföras inom
en relativt kort tid. Inom privata företag
skulle säkerligen en mera rationell
metod ha tillämpats än den som synes
ha kommit till användning i detta fall.
Kan dröjsmålet möjligen också bero på
att ej tillräcklig personal finnes disponibel? I

årets statsverksproposition har statsrådet
Lingman meddelat, att det är hans
»förhoppning att arbetet inom kommittén
skall kunna bedrivas i sådan takt
att förslag rörande principerna för
tjänsteförteckningsrevisionen skall kunna
föreläggas 1952 års riksdag». Detta
är visserligen gott och väl, men därmed
har sannolikt ändå ej den nya tjänsteförteckningen
blivit verklighet.

Det är naturligtvis många statstjänstemän
inom skilda grupper, som i vän -

tan på denna tjänsteförteckningsrevision
anse sig missgynnade. Vad som
närmast gjort att jag nu tager upp frågan
är lönerelationerna mellan de statstjänstemän,
som tillhöra lönegraderna
Ca 9 och Ca 10, samt de kollektivavtalsanställda.

Vid de statliga kommunikationsverken
finnas stora tjänstemannagrupper,
som äro placerade i lönegraderna Ca 9
och Ca 10. Hit höra bl. a. vakter av
olika slag, stationskarlar, trafikbiträden
m. fl.

Dessa tjänstemannagrupper ha under
de senare 3 å 4 årens löneutveckling
blivit i hög grad missgynnade i förhållande
till kollektivavtalsanställd arbetarpersonal.
Sistnämnda kategori har
genom höjda avtalslöner och ackordsförtjänster
fått sina löneförmåner förbättrade
i betydligt högre grad än tjänstemannaanställd
personal i nyssnämnda
lönegrader.

Jag vill exemplifiera detta genom att
anföra jämförelsesiffror för ett av kommunikationsverken.

Löneförmånerna inklusive 33 procent
tillägg äro i

Ca 10 lägsta löneklassen 539 kronor
per månad.

Ca 10 högsta löneklassen 620 kronor
per månad.

Ca 9 lägsta löneklassen 509 kronor
per månad.

Ca 9 högsta löneklassen 593 kronor
per månad.

Tjänsten fullgöres i tre skift med 48
timmar per vecka motsvarande 208
timmar per månad. Därvid är att märka
att arbetet pågår även på helgdagar
och på andra i allmänhet arbetsfria dagar.
De kollektivavtalsanställda åtnjuta
för närvarande följande löneförmåner:

Lönegrupp I medelförtjänst 315 öre
per timme.

Lönegrupp II medclförtjänst 332 öre
per timme.

Lönegrupp III medclförtjänst 378 öre
per timme.

Nr 28.

Tisdagen den 23 oktober 1951.

Interpellation ang. 1949 års tjänsteförteckningsrevision.

Vid 208 arbetstimmar per månad
motsvarar detta en månadslön av respektive
655, 690 och 786 kronor exklusive
förmanspcngar, övertids- och
skifttillägg.

Skillnaden mellan den största kollektivlönen
per månad och den minsta
tjänstemannalönen är alltså 277 kronor.

Gör man jämförelsen mellan kollektivlönen
i grupp II och lägsta tjänstemannalönen
i Ca 9, vilket synes rimligt
med hänsyn till att rekryteringen i allmänhet
torde ske från kollektivlönegrupp
II, blir skillnaden 181 kronor per
månad. Detta innebär att en arbetare,
som befordras till tjänsteman, skulle
behöva få sin lön sänkt med över 26
procent om han inte genom längre tids
anställning kan komma upp i en högre
löneklass. Den verkliga skillnaden blir
än större eftersom tjänstemän ej åtnjuta
vare sig förmanspengar eller
skifttillägg och i realiteten ej heller någon
övertidsersättning, emedan skiftgången
ej medger övertid.

Även i fråga om pension intager den
kollektivanställda personalen numera
en gynnsammare ställning, vilket bidrager
till att öka skillnaden mellan denna
personalgrupps förmåner relativt den
tjänstemannaanställda personalen, enär
lönegraderna Ca 9 och Ca 10 få betraktas
som sluttjänster för en mycket stor
del av dessa tjänstemän.

Pensionsförmånerna äro t. ex. i
Ca 10 (13 :e lönekl.)

3 852 + 33 % = 5 123 kr./år
Ca 9 (12:e lönekl.)

3 696 + 33 % = 4 915 kr./år

För de kollektivanställda
Lönegrupp I

3 696 + 33 % = 4 915 kr./år
Lönegrupp II—III

4 008 + 33 % = 5 330 kr./år.

Det förhållandet, att här åsyftade
tjänstemän i många fall tidigare »befordrats»
från kollektivanställning till
tjänstemannaanställning och därvid ansågo
sig vinna en förmånligare anställningsform
men nu finna sig stå inför

raka motsatsen, skapar missnöje och
olust, icke minst därför att deras nuvarande
inkomster nödvändiggöra levnadsförhållanden,
som tangera existensminimum,
sett efter nuvarande allmänna
begrepp.

Det har även på sina håll förekommit,
att arbetsförhållandena genom rationalisering
och personalindragningar
åtskilligt förändrats för tjänstemän i
nämnda lönegrupper, varigenom betydligt
större krav ställas på dem än som
var fallet, när deras nuvarande placering
i lönegrad fastställdes. Det skulle
sålunda behövas en annan differentiering
av hithörande tjänster i tjänsteförteckningen.

Vid upprepade tillfällen, då framställningar
gjorts från tjänstemännens
sida om löneförbättring, har vederbörande
myndighet framhållit att det icke
vore riktigt att under tiden som 1949
års tjänsteförteckningskommitté höll på
med sitt utredningsarbete vidtaga någon
ändring av löneförhållandena, enär
detta kunde komma att föregripa kommitténs
slutliga förslag. De berörda
tjänstemännen hade bibringats den uppfattningen
att de skulle kunna räkna
med ett förslag till innevarande höst,
men*den omständigheten att kommittén
säger sig behöva arbeta även under 1951
har blivit en stor missräkning för
tjänstemännen.

Då det med hänsyn till de förhållanden
jag här berört är synnerligen angeläget
att snarast möjligt avhjälpa förekommande
missförhållanden anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande frågor:

1) När beräknas 1949 års tjänsteförteckningskommitté
komma att avgiva
sitt förslag till revidering av tjänsteförteckningen
?

2) När kan man beräkna att utredningen
kommer att resultera i förslag
från regeringen till riksdagen att genomföra
den lönereglering, som väntas
följa av utredningen?

Tisdagen den 23 oktober 1951. Nr 28.

Interpellation ang. 1949 års tjänsteförteckningsrevision.

3) Finns det möjligen anledning att
förstärka utredningen med experter
för att påskynda förslags framläggning? 4)

Kan man förvänta att här påtalade
missförhållanden bliva beaktade vid
utarbetandet av den nya tjänsteförteckningen? 5)

Om den nya tjänsteförteckningen ej
kan beräknas föreligga inom rimlig
tid, kommer då vederbörande att föreslå
provisorisk löne- och pensionsförstärkning
för tjänstemännen i
lönegraderna Ca 9 och Ca 10, vilka
genom övergång från kollektivavtalsanställning
erhålla minskade löne-
och pensionsförmåner eller vars
arbetsuppgifter så förändrats att en
löneförbättring kan anses motiverad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och vice
talmännen i riksdagens andra kammare
och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
herr talmannen och vice talmännen
tillsätta kammarens kanslipersonal,
den n oktober 1951.

På därom gjorda ansökningar beviljades
stenograf erna hos kammaren jur.
kand. E. Albert Romare och e. o. hovrättsassessorn
Per G. Bergsten ledighet
från sina befattningar under höstsessionen
med innevarande års riksdag och
förordnades stenografen hos första
kammaren civilingenjören O. Nilsson
och kanslisten hos andra kammaren
studeranden Bengt E. Lundin att under
tiden vara stenografer hos kammaren.

Vidare förordnades fil. stud. Sven
Wickberg att under samma tid uppehålla
Lundins kanslistbefattning.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.27 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Onsdagen den 24 oktober.

Kl. 11 fm.

§ 1.

H. K. H. Hertigens av Västergötlands
frånfälle.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord: Mina damer
och herrar! Vi ha mottagit budskapet
om Prins Carls bortgång. Med all rätt
kan det sägas att Prins Carl med sitt
demokratiska sinnelag och sin goda
vilja att under lång tid stå som ledare
för den humanitära världsorganisationen
Röda korset vid sin bortgång omfattas
av hela vårt folk med varma
känslor. Ty det står klart för oss alla
vilken välsignelserik gärning Röda korset
utfört under de båda världskrigen
med hjälp åt invalider, krigsfångar och
barn i olika delar av världen. Prins
Carl offrade hela sin arbetskraft och
gick i spetsen för Röda korsets utveckling
över hela världen.

Med varmt och hjärtligt deltagande
hylla vi hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Härefter yttrade

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
behagade uppdraga åt sin talman
att till Hans Maj :t Konungen, Hennes
Maj :t Drottningen samt Hennes
Kungl. Höghet Hertiginnan av Västergötland
och den övriga kungliga familjen
framföra kammarens djupt kända
och varma deltagande i den sorg, som
drabbat dem.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 61, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt vid tillverkning och
import av personbilar m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.

I en den 19 oktober 1951 dagtecknad
proposition, nr 218, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. m.;
samt

2) förordning om frihet i vissa fall
från skatteplikt enligt förordningen den
25 maj 1951 (nr 283) om tillfällig automobilskatt; dels

ock medgiva visst överskridande
av en anslagspost i avlöningsstaten för
kontrollstyrelsen.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
anginge medgivande till överskridande
av nämnda anslagspost, till statsutskottet
samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Revillningsutskottet hemställde, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 218,
i de delar propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet, antaga vid propositionen
fogade förslag till

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

1) förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar m. in.;
samt

2) förordning om frihet i vissa fall
från skatteplikt enligt förordningen den
25 maj 1951 (nr 283) om tillfällig automobilskatt.

Därjämte hemställde utskottet, att betänkandet
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Velander, Petrén, Nordenson,
Sandberg, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö och Gunnarsson, som
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 218, i de delar propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

2) av nämnda ledamöter, vilka för
den händelse deras i reservation nr 1)
gjorda hemställan icke vunne riksdagens
bifall yrkat, att i motiveringen för
det fattade beslutet följande måtte infogas: »Enligt

vedertagen princip skola
statsverkets inkomster härflytande ur
beskattningen av motorfordonstrafiken
uteslutande användas för vägväsendets
behov. Från denna princip bör något
avsteg icke göras, varför de medel, som
inflyta av skatten vid tillverkning och
import av personbilar m. m., i sin helhet
böra reserveras för vägväsendet.»

Kammaren biföll till en början utskottets
framställning om ärendets företagande
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Härefter föredrogs utskottets hemställan;
och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Forceringen av denna fråga väcker
allvarliga betänkligheter. Det är i
hög grad anmärkningsvärt att tillfälle
icke beretts de enskilda riksdagsledamöterna
att motionera i detta ärende.
I detta sammanhang är det mig ett nöje
att citera två tidningar, som jag annars
inte brukar återge här för kammarens

protokoll. Det ena citatet är hämtat ur
Aftontidningen, där man ställer frågan:
»År metoden överensstämmande med
demokrati och god parlamentarism?»
Man tillägger: »Visst är det bra med en
stark regering. Men det är bättre med
en klok regering. Varför vill man
hindra oliktänkande att framlägga sina
synpunkter i form av motioner ...?»

Jag citerar Ny Tid: »Om riksdagen
inte ens bereds tillfälle att presentera
alternativ, kommer dess beskattningsrätt
att såväl sakligt som formellt framstå
som illusorisk. Koalitionsministären
kunde ha startat på ett angenämare sätt
än med denna blixtoffensiv mot riksdagen.
»

Jag vill i detta sammanhang citera
vad en annan tidning skrivit: »Man får
i tankarna de gamla orden: I herredagsmän,
faren icke så fort! Vad göras
skall är allaredan gjort.»

Detta skatteförslag är utarbetat på det
sättet att skatten skall utgå från och
med den 20 oktober. Skattpliktiga äro
tillverkare av personbilar och motorcyklar
samt importörer av dessa artiklar.
De bilar och motorcyklar däremot,
som finnas ute i handeln hos detaljister,
drabbas icke av skatten. Antalet
tillverkare är mycket begränsat. Vi ha
här i Sverige två fabriker, som tillverka
svenskbyggda personbilar, sex sammansättningsfabriker
och tio fabriker
för tillverkning av motorcyklar. Det
blir inalles 18 fabriker. Därtill kommer
ett antal importörer, som är något
större. Men importörerna betala skatten
vid erläggandet av tullen. Där finnas
alltså stora kontrollmöjligheter, när
det gäller att förhindra skattefusk även
vid en något längre behandlingstid för
riksdagen. Alla tillverkare äro också
bokföringspliktiga.

•lag kan därför inte finna, att det i
propositionen har framförts något bärande
skäl, som talar för detta hastiga
behandlingssätt. Någon sådan motivering
därför har inte heller framkommit
vid bevillningsutskottets behandling av

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

ärendet. Jag skulle därför vilja fråga
såväl herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet som bevillningsutskottets
ordförande, om det finns någon
starkare motivering än den man
sökt prestera i den kungl. propositionen
och under sammanträdet i bevillningsutskottet?
Mig förefaller det som
om det annars inte skulle finnas tillräcklig
motivering för denna hastiga
behandlingsordning.

Jag har också invändningar att göra
i själva sakfrågan. Huvudsyftet med
denna beskattning är alt begränsa investeringarna.
Detta framhålles i propositionen
samtidigt som man säger att
vi under hela fjolåret och innevarande
år ha haft en stor import av motorfordon.
Men man erkänner att det har
förelegat ett uppdämt behov på grund
av att importen var så liten under kriget
och åren närmast efter kriget. Man
konstaterar också i propositionen att
det till stor del är bilar av mycket
gamla årsmodeller med vilka man åker
omkring på de svenska landsvägarna.
I den proposition, som förelädes vårriksdagen
och som gällde den extra
fordonsskatten, uppskattades det föreliggande
ersättningsbehovet av personbilar
mycket approximativt till 30 000
vagnar per år.

Det väsentliga på detta område är
emellertid att handels- och industrikommissionen
sedan den 1 april i år
begränsar importen av personbilar.
Man tillämpar där importrestriktioner,
och dessa ha i höst börjat verka ännu
effektivare än förut på bilhandeln. Det
är Kungl. Maj :ts mening att dessa importrestriktioner
skola bestå. Det sägs
uttryckligen i propositionen att de genomförda
importrestriktionerna torde
komma att bibehållas under nästa år.
Man har alltså redan nu från regeringens
och myndigheternas sida ett medel
i sin hand att begränsa tillgången på
personbilar. Jag vill därför göra gällande,
att man inte behöver tillgripa
denna metod med skattebeläggning. För

att belysa detta vill jag nämna, att fyra
femtedelar av de personbilar, som säljas
på den svenska marknaden, äro
importerade och att cirka en femtedel
tillverkas inom landet.

Tillverkningen av svenskbyggda vagnar
var i fjol 8 715 stycken. Exporten
var ringa, endast ca tio procent av tillverkningen
eller 766 stycken. Man kan
inte göra gällande att den svenska produktionen
skulle växa i så hög grad, att
man av den anledningen behövde tillgripa
denna beskattning. Inte heller
kan man med någon större styrka göra
gällande, att den svenska exporten
skulle kunna minskas och den svenska
marknaden därmed tillföras fler bilar,
ty de svenska exportörerna ha förvisso
stort intresse av att hålla exporten
uppe.

Nu sägs det, att man vill använda
denna nya skatt för att dämpa efterfrågan
och för att göra det litet lättare
med de regleringar, som vi ha på detta
område. Är nu detta tillräcklig motivering?
Jag kan knappast finna att så
är fallet. I varje fall medför en sådan
dämpning av efterfrågan såvitt jag förstår,
att man utestänger dem som ha
svag ekonomi. Men många av dessa
människor kunna ju ha mycket god användning
för en bil eller en motorcykel.
Jag tänker här inte minst på dem,
som färdas på motorcykel från och till
sitt arbete.

Beträffande investeringarna i personbilar
vill jag säga, att vi här i vårt land
ha en broms på dem i de hårda avbetalningsvillkoren.
Jag har hört sägas,
att våra svenska avbetalningsvillkor äro
hårdare än till och med de amerikanska.
Man fordrar här inte mindre än
40 procent i kontant likvid, och resten
skall betalas på 15 månader. Jag vill
alltså med bestämdhet göra gällande,
att denna nya skatt blir en tung börda
för nyköpare av personbilar. Om man
räknar med att det i genomsnitt blir en
belastning på 1 000 kronor per bil och
om man tänker sig att bilen håller i tio

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

år, så blir det en årlig amortering på
100 kronor. Med räntan inräknad blir
det väl någonting på 125 kronor i årlig
börda under tio års tid.

Men det är väl meningen, herr statsråd,
att denna skatt skall vara tillfällig?
Det står så i propositionen. Jag
finner också att detta är logiskt, eftersom
man sammanbinder den med investeringsavgiften,
vilken vi räkna med
skall vara tillfällig. Om vi alltså räkna
med att denna bilskatt består i två år,
så blir det en årlig börda på inte mindre
än 500 kronor, alltså betydligt mera
än den extra fordonsskatt, som vi bekämpade
i våras och om vilken det stod
mycken strid. När riksdagen i våras
fattade beslut om den extra fordonsskatten,
voro socialdemokraterna i minoritet
i bevillningsutskottet. Det var
en ganska ovanlig situation för herr
Adolv Olsson. Man skrev då i sin reservation,
att man inte kunde tillstyrka
en skatt, som lades uteslutande på
marknaden nytillförda bilar, och man
motiverade detta med de riktiga orden
att skatteskärpningen för varje enskild
bil då skulle bli för stor. Den motiveringen
var riktig, och den håller fortfarande.
Jag tycker det är egendomligt
att man nu, från våren till hösten, har
kastat om till en helt motsatt uppfattning.

I våras väcktes i båda kamrarna en
motion om den extra fordonsskatten
gemensamt av högern, bondeförbundet
och folkpartiet. Man skrev där, att
den tid är för länge sedan förbi, då
personbilen kunde anses vara en lyxartikel
— att de stora avstånden på
landsbygden ha där gjort bilen till ett
oumbärligt transportmedel samt att bilen
är ett hjälpmedel att bryta isoleringen.
Vidare skrev man, att en punktbeskattning
av motorfordon i syfte att
dra in köpkraft till statsverket eller att
minska investeringarna icke borde få
förekomma. Dessa motioner voro underskrivna
av bl. a. herrar Hedlund i
llådom och Gränebo.

Vidare anfördes i nämnda motioner
att de genom bilskatten influtna medlen
endast skulle få användas för vägväsendets
finansiering. Det har ju sedan
lång tid tillbaka varit en grundsats
för riksdagen och bevillningsutskottet
att de pengar, som dras in från bilismen,
skola gå till vägväsendet, och jag
finner det rimligt att vi här i riksdagen
även i fortsättningen arbeta efter
den grundsatsen. Vi reservanter ha
därför yrkat, att om vårt avslagsyrkande
icke skulle vinna riksdagens bifall,
skall man i varje fall se till, att de genom
den föreslagna bilskatten influtna
medlen reserveras för vägväsendet, att
användas vid tillfällen, då det är möjligt
att använda dem.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Velander
in. fl. Jag vill tillägga, att jag, om
vårt avslagsyrkande icke vinner riksdagens
bifall, yrkar bifall till den reservation
beträffande motiveringen,
som är avgiven av herr Velander m. fl.
och som går ut på att dessa medel reserveras
för vägväsendet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Eftersom
den proposition, som nu behandlas
av riksdagen, både här och utanför
riksdagens väggar har blivit utsatt för
mycken och kraftig kritik med avseende
på såväl det sakliga innehållet som
den formella handläggningen av ärendet,
tycker jag att det är naturligt att
jag tar till orda nu, i början av debatten.

Jag vill då börja med att säga, att
föreliggande fråga om en accis på personbilar
och motorcyklar blev aktuell
för mig i början av hösten under arbetet
med utformningen av det förslag
till investeringsavgift, som jag hoppas
skall kunna föreläggas riksdagen på
fredag. Investeringsavgiften, som jag i
övrigt inte skall gå in på, får den kon -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

struktionen, att det lägges en tioprocentig
avgift på alla investeringar, som företagare
inom industri, handel och
jordbruk i stort sett komma att göra
under 1952 och 1953. Avsikten härmed
är att få företagarna att överväga, huruvida
deras investeringar äro så nödvändiga,
att de hellre ådraga sig en tioprocentig
kostnadshöjning än de vänta
ett par år.

Det är klart att vi i förarbetet med
denna investeringsavgift ställdes inför
frågan: Hur skall det bli med investeringsavgift
på motorfordon? Vi kunde
naturligtvis inte då — och jag kan det
fortfarande inte — säga, att vi från
denna investeringsavgift för företagarna
skulle undantaga personbilar och
motorcyklar. Man kan ju nämligen
infe säga, att nämnda investeringsföremål
böra gynnas mera än andra, t. ex.
maskiner o. d.

Nästa fråga blev då självfallet hur
vi skulle förfara med de personbilar
och motorcyklar, som inköpas av andra
än dem, som driva företagsverksamhet
i landet, alltså med privatpersoners inköp
av sådana motorfordon. Jag kan
fortfarande inte tänka mig att Sveriges
riksdag skulle kunna inta den ståndpunkten,
att vi skulle lägga investeringsavgift
på alla nyttoföremål men
undanta privatpersoners inköp av bilar
och motorcyklar.

Det är klart att det, som herr Kristensson
i Osby säger, finns många ömmande
fall, där man kan tycka synd
om människor, som bli nödsakade att
antingen betala ifrågavarande accis
eller att vänta i två år. Jag understryker
att det är min tanke att denna bilaccis
skall följa investeringsavgiften.
Den skall ha samma utgångspunkt. Vi
skola kunna säga till dem, som tänka
köpa bil eller motorcykel: Är det så angeläget
för er att köpa nu, att ni hellre
ta på er dessa tio procent i skatt än
ni vänta i två år?

Då kan man naturligtvis fråga, om
vi i så fall inte borde försöka att föra

in de privata bilköpen under investeringsavgiften.
Jag tror dock att kammarens
ledamöter väl förstå, att detta
förfarande skulle leda till en sådan
byråkratism och bli så omständligt, att
det icke kunde rekommenderas. Investeringsavgiften
kommer hos företagarna
fram som en naturlig följd av deras
vanliga inkomstdeklaration, men det
kan det inte göra för dem, som icke
driva någon företagsverksamhet. Vi
skulle i så fall behöva införa ett deklarationsförfarande
för praktiskt taget
alla människor. Det var därför jag för
min del ansåg, att man borde gå accisvägen
— som naturligtvis kan kritiseras,
det vill jag inte bestrida.

För att nu slippa vidtaga några byråkratiska
anordningar ha vi låtit de personbilar
och motorcyklar, som finnas
kvar i lagerhandeln, ligga utanför, och
inte heller ha vi tagit med begagnade
fordon. Med det vinna vi, som herr
Kristensson i Osby här i annat sammanhang
påpekade, att antalet ställen,
vid vilka denna accis skall uppbäras,
blir litet. Accisen blir därför synnerligen
lätthanterlig.

Herr Kristensson sade, att han var av
den uppfattningen att här ifrågavarande
område icke borde ha drabbats av
några hämningar. För många är ju bilismen
någonting av en religion. Jag är
varken antipatiskt eller sympatiskt inställd
mot bilismen. Jag är ganska neutral
i detta avseende. Jag kan emellertid
inte förstå annat än att den, som
något så när opartiskt vill se på denna
fråga, måste erkänna, att investeringsutvecklingen
i vårt land vad beträffar
motorfordon har varit så snabb, att den
ställer oss inför många svårigheter, när
det gäller att anpassa den ökade biltrafiken
efter samhällets förhållanden i
övrigt. Den omständigheten, att varje
dag under sommaren en person dödades
genom motorcykelolycka, har väl
ändå något samband med den ofantliga
ansvällningen av antalet motorcyklar.
Man kan ju inte tycka att det är någon -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

ting normalt, att man vid halvsextiden
på eftermiddagen får se en ko av personbilar,
som sträcker sig från Slussen
till Tegelbacken och som kan stå stilla
i tio minuter eller en kvart, varvid det
inte finns någon möjlighet för t. ex. en
ambulans att ta sig fram över Vasabron.

Jag nämner detta bara som exempel.
Jag tycker nämligen att man ändå i
sanningens intresse måste medge, att
inte ens någonting i och för sig så nyttigt
och glädjande som att vi kunna få
allt flera motorfordon i trafik, vilket
kan underlätta för människorna en hel
del och skänka dem många glädjeämnen,
bör få komma över oss så brådstörtat
som det har kommit. Om man
behöver hålla tillbaka inom något område,
bör det väl vara här. Därmed har
jag inte särskilt utpekat detta område.
Jag har endast framställt det som jämbördigt
med andra investeringar, som

1 sig själva kunna betraktas som mera
angelägna.

Herr Kristensson sade, att man bör
kunna vinna samma resultat genom importreglering
som genom denna skatt.
Jag vill i detta sammanhang, med anledning
av att man från motorfordonsorganisationerna
gjort gällande, att det
blivit en stark uppdämning av bilimporten,
inom parentes säga, att när importrestriktionerna
genomfördes fingo
importörerna räkna in i sin årskvot
den ofantliga import som skedde under
de första månaderna av detta år. Uppdämningen
av bilimporten kommer inte
att fortsätta, ty vi komma av handelspolitiska
skäl att bli förhindrade att
skärpa våra importrestriktioner. Därför
kommer det inte att bii lägre import
av bilar nästa år än nu. Jag har
därför alla skäl att säga, att här behövs
ytterligare en hämmande faktor i form
av detta skattetryck, varigenom bilköparna
försättas i ett tvångsliige så till
vida, att de tvingas överväga, om de behöva
göra bilinköp nu eller kunna vänta
två år. För min del tycker jag nog,

2 — Andra kammarens protokoll 1951. N.

att det finns mycket starka skäl för att
låta de privatas inköp av bilar och motorcyklar
gå hand i hand med de Investeringsbegränsande
åtgärder, som vi
i övrigt äro nödsakade att genomföra.

Under diskussionen om denna sak
har det riktats mycket skarpa anmärkningar
mot mig för att detta förslag
kom som en överrumpling för riksdagen
i lördags. Jag har ju fått uppbära
mycket klander för min maktfullkomlighet
och andra sådana ting, som jag
här skall förbigå. Jag vill bara säga, att
när man skall genomföra en skatt av
denna natur eller höja en likartad skatt,
så är det nödvändigt att man från statens
sida hemlighåller förberedelserna.
Om inte förberedelserna i detta fall
hade hemlighållits, skulle det t. ex. i
dag inte funnits en personbil i någon
av våra frihamnar, och då skulle det
ha pågått en forcerad verksamhet i bilfabrikerna
att få ut så många bilar som
möjligt utanför fabrikerna. Därigenom
skulle ju en del av den skatt, som nu
kommer att betalas, ha kommit att gå
inte till staten utan till dem, som kunnat
spekulera i nämnda förhållande. Vi
ha alltid — jag har observerat det —•
här i Sveriges riksdag och i den svenska
regeringen gjort på detta sätt, oavsett
hur riksdagens majoritet har sett
ut och oavsett hur oppositionen har
sett ut.

Det har nu sagts, att ett förfarande
av denna natur inte är grundlagsstridigt,
men att det bara skall få tillämpas
i exceptionella fall. Det har alltid,
så långt jag minns och jag har suttit i
denna kammare i mer än 30 år, tillämpats
vid alla likartade tillfällen som
detta. Jag har roat mig med att ur riksdagens
handlingar låta plocka fram
exempel. Jag har fått en hel lista: 8
stycken fall från början av 1920-talet
till in på 1940-talet. Det kan inte falla
mig in att stå här och dra dem alla
för er, men jag tycker jag kan få lov
att nämna några exempel. Den 4 juni
1921 överlämnades till riksdagen en

2<S.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

proposition med förslag om höjning av
vissa finanstullar. Den remitterades
omedelbart — den 4 juni var en lördag
— till bevillningsutskottet, som
samma dag klockan %8 på kvällen avgav
sitt betänkande. Nästa dag, söndagen
den 5 juni, bifölls förslaget av riksdagen.
Det var ingen opposition mot
detta. Det gällde att på detta sätt tillförsäkra
staten en ökad inkomst med
13 miljoner kronor per år räknat. Det
var inte något exceptionellt. Finansministern
var en av Sveriges ledande industrimän.
Den enda orsaken till att
det inte blev någon opposition den
gången skulle väl vara, om jag jämför
med dagens läge, att det då var socialdemokraterna
som voro i opposition
och de borgerliga i majoritet.

Jag tar ett exempel till. Måndagen
den 13 februari 1933 avlämnades en
proposition angående höjningar av vissa
positioner i tulltaxan. Samma dag
hänvisades den till bevillningsutskottet;
klockan 8 samma dag anmäldes och
bordlädes bevillningsutskottets betänkande,
och nästa dag, den 14 februari,
godkändes utskottets betänkande. Jag
går ett steg närmare vår tid. Lördagen
den 14 mars 1942 avlämnades en proposition
om höjning av omsättningsskatten
på spritdrycker. Den hänvisades
omedelbart till bevillningsutskottet.
Samma dag, klockan 7.30 em., anmäldes
och bordlädes bevillningsutskottets betänkande.
Nästa dag, söndagen den 15
mars, godkändes betänkandet av riksdagen.

Detta är alltså något som vi alltid ha
tillämpat. Jag har härvidlag inte gjort
annat än följt en vedertagen ordning.
När man skall hemlighålla förberedelserna
för en beskattning, ställs man
självfallet inför svåra problem, och jag
erkänner, att jag här har tagit det säkra
för det osäkra. Det har inte varit
av misstro mot vare sig regeringens ledamöter
eller mot riksdagen som jag
har hållit tyst med detta. Det behöver
inte alls vara så, att någon pratar bred -

vid mun. Det är bara så, att ju flera
människor som känna till en sak desto
fler äro de tillfälligheter som kunna
sätta ryktena i gång. När jag tog upp
arbetet med att framlägga denna proposition
var det efter samtal med statsministern
och handelsministern. Några
andra ledamöter av regeringen informerades
icke. I tisdags åtta dagar informerade
jag de båda granskningskonsulterna
och inrikesminister Hedlund.
I torsdags fingo alla regeringens ledamöter
korrektur, och fram emot kvällen
hade vi ett sammanträde, där det bestämdes,
att proposition skulle avlåtas.
Mina regeringskolleger kunna inte säga
till mig, att jag ställt dem inför fait
accompli, ty om de sagt det, skulle propositionen
ha åkt i papperskorgen, såsom
åtskilliga andra propositioner ha
fått göra under årens lopp. Och det är
riksdagen obetaget att i dag avslå propositionen,
om riksdagen finner skäl
för det.

Jag tillbakavisar sålunda alla anmärkningar,
att förfaringssättet här
skulle strida mot demokrati och parlamentarism.
Det står i full överensstämmelse
med vår tillämpning av demokrati
och parlamentarism under 30
år. Påståendena i motsatt riktning bli
inte bättre, herr Kristensson, därför att
de förekomma i ÅT eller Ny Tid. De
äro lika dumma för det.

Det finns emellertid en annan fråga,
som kan erfordra vissa utläggningar
från min sida. Man har frågat, varför
jag icke kunde ha avvaktat avlämnandet
av investeringsavgiftspropositionen
och låtit båda propositionerna komma
på samma dag. Förklaringen härtill är
följande — det är en sak som har varit
föremål för mycket ingående överläggningar
mellan mig och mina medarbetare
: Investeringsskattepropositionen

är en sak på 125 sidor. Den innefattar
många intrikata förslag. Det är fullkomligt
naturligt, att korrektur av den
propositionen i god tid före avlämnandet
måste underkastas granskning inte

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

bara av regeringen utan också hos verk
och myndigheter. Det ligger i sakens
natur, att om vi före avlämnandet av
propositionen om bilaccis hade skickat
ut ett korrektur till propositionen om
investeringsavgift, där det finns en bestämmelse
om att personbilar och motorcyklar
skola vara undantagna från
skatten, skulle det ögonblickligen ha
satt i gång ryktena och skapat den spekulation,
som vi ville förhindra. Detta
skulle helt enkelt ha lett till att vi icke
skulle kunnat lägga fram propositionen
om bilaccis, ty det skulle blivit för liten
mening med den, om spekulationen
hade fått lov att rasa ut. Det är klart
att jag förstår, att herr Kristensson och
hans meningsfränder inom det egna
partiet och inom högern skulle ha
tyckt, att det hade varit någonting
önskvärt, ty i så fall skulle ju denna
proposition inte ha blivit framlagd. Det
hade ju då inte blivit någon accis, och
det är just det som man önskar. Jag
tror emellertid att var och en förstår,
att jag inte kunde följa den linjen.

Vidare vill jag också säga några ord
om brådskan med frågans behandling.
Här har ju herr Kristensson understrukit
— och det är ju ledmotivet i reservationen
— att det ju inte är någon
brådska, eftersom skatten enligt propositionen
skall börja tillämpas från och
med lördagen. Den är ju retroaktiv.
Under sådana omständigheter kan man
väl behandla det hela normalt här och
låta saken ha sin gång i riksdagen och
besluta i vanlig ordning. Vad hade i så
fall hänt? Jag vill bara fästa herr Kristenssons
uppmärksamhet på att det inte
finns någon bilaccis i landet nu. Det
kommer inte att finnas någon sådan
förrän riksdagen har fattat sitt beslut
och Kungl. Maj:t har utfärdat förordning
härom. Med anledning av att herr
Kristensson säger, att det väl inte kan
bli några besvärligheter med tullen,
eftersom vi ju kunna ta ut skatten samtidigt
med att bilarna förlullas, vill jag
framhålla följande. Det går nu en stän -

dig ström av bilar genom tullen. Det
finns nu ingen bilaccis beslutad, men
om riksdagen bifaller propositionen, så
bli de bilar, som passerat tullen fr. o. m.
lördag och allt fortfarande, beskattade
i efterhand. Det är mycket mijjligt, att
man på sina håll inom tullen gör på
det sättet, att man frågar dem, som förtulla
bilar, om de inte vilja deponera
ett belopp motsvarande skattesatsen.
Men om någon säger, att han inte vill
göra det, så kan tullen inte göra något
åt det. Det blir då en ganska omständlig
historia för tullverket att hålla reda
på vart alla dessa bilar ta vägen, och för
var dag som går blir det allt svårare
att hålla detta i sin hand. Det tycker
jag var och en skall förstå.

Vidare finnas ju de där 18 fabrikerna.
Vad sker där nu? Varenda dag som
går lämna bilar och motorcyklar dessa
fabriker. Det finns ingen bilaccis nu,
men en sådan kan bli införd, om riksdagen
säger ja till den kungl. propositionen
i dag, och då kan man ta ut
skatt för de motorfordon, som gått ut
från fabrikerna nu. Vi äro förhindrade
att låta kontrollera fabrikerna med hänsyn
till denna skatt, ty det finns intet
beslut om det. Jag tror inte att jag behöver
utbreda mig mera över detta
tema för att var och en av riksdagens
ledamöter skall få klart för sig, att det
inte går att hålla på med denna eftersläpning
hur länge som helst. Vi kunna
nog ha alldeles klart för oss, att det
inte skulle vara möjligt att tillämpa
denna metod med retroaktivitet på det
sätt som vi här ha gjort, om riksdagsbehandlingen
skulle ske i samma ordning
som vi ha för vanliga ärenden.

Därtill kommer, att även de som sälja
bilarna, ha intresse av att få besked i
frågan. Vi fingo redan på måndagen
förfrågningar från bilimportörer och
bilfabrikanter om vilka priser som nu
skulle komma att gälla för bilar i olika
delar av landet. Varken finansdepartementet
eller någon annan statens inrättning
kan i dag ge besked om den

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

saken, eftersom riksdagen ännn inte har
fattat sitt beslut.

Vi kunna väl vara på det klara med
att även om den metod vi nu ha inte
medför samma nödtvång att skynda sig
som rådde, så länge man inte hade en
sådan klausul — förut fick man ju göra
så att propositionen kom på lördagen
och beslutet fattades på söndagen —
man dock inte kan överdriva den fördel
detta medför och säga, att behandlingen
kan ske i fullt normal ordning.
Det är inte möjligt, och därmed faller
också det argumentet från reservanternas
sida.

Det har någon gång frågats, varför sådana
här propositioner skola komma på
lördagarna. Jag förstår, att detta är litet
kinkigt, och jag har också haft det i
tankarna nu när riksdagen i normala
fall inte arbetar vare sig lördag, söndag
eller måndag. Det var naturligtvis något
annat förr i tiden, när lördagen var
riksdagens mest arbetstyngda dag, då
alla ledamöter voro här. Det finns
emellertid ett rent praktiskt skäl för
att låta en sådan proposition komma
på lördagen, nämligen att man genom
att på det sättet sätta i gång riksdagsapparaten
kan förminska det antal affärsdagar,
som förflyter intill dess riksdagens
beslut fattas, med en, vilken
synpunkt väl ändå har sitt berättigande.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord beträffande frågan om huruvida
denna bilaccis skall gå till vägväsendet.
Det har ju blivit liksom en religion på
sina håll att alla inkomster, som staten
eventuellt kan få på bilismen, skola gå
till detta. Det förvånar mig, att herr
Kristensson inte krävde, att även tullen
på importerade bilar skulle plockas
ifrån andra tullmedel och användas till
vägväsendet. Han har inte gjort det
ännu men kommer kanske att göra det,
och jag kommer då också att bekämpa
det. Jag anser, att lika väl som tullmedlen
ograverade böra gå till statskassan
skola varuskatter — och detta
är ju en typisk sådan — gå dit. Den

ordinarie bilskatten bör gå till vägväsendet,
den satsen vidhåller jag, men
en bilaccis, som är en varuskatt, bör
inte gå dit.

Det finns ytterligare ett skäl att här
ställa sig fundersam. Vilka pengar som
än komma in på denna bilaccis, det
må bli 50, 40 eller 30 miljoner kronor

— ju lägre beloppet blir desto bättre
känner jag mig till mods, även om jag
väl i så fall får en interpellation om
att skatten blivit alltför hård, något
som jag i går avhandlade med herr
Christenson i Malmö i en annan fråga

— bör det ju ordnas så, att staten skall
kunna avstå ifrån dem i samma ögonblick
som vi av konjunkturskäl vilja
taga bort accisen. Som princip måste
jag slå fast, att vi inte böra taga något
utav de medel staten får in på grund
av åtgärder i konjunkturdämpande syfte
för att täcka statens löpande utgifter,
utan dessa krisinkomster måste hållas
så fria, att vi kunna avstå ifrån dem,
när vi se att vi inte längre kunna använda
just den konjunkturdämpande
metoden.

Jag vill till sist säga, att jag tycker
nog det finns så starka formella skäl
för den behandling detta ärende fått av
såväl regering som riksdag och så starka
sakliga skäl för själva anordningen
av denna bilaccis, att jag inte kan tänka
mig annat än att riksdagen kommer
att liksom regeringen finna, att den bör
införas.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Jag vill först säga
några ord om behandlingsmetoden.
Herr statsrådet sade, att man inte bör
kritisera honom för att förberedelserna
hemlighållits. Det har jag inte heller
gjort, men jag har riktat kritik mot honom
för att de enskilda riksdagsmän,
som ha önskat motionera i frågan, inte
ha fått tillfälle att göra detta. Herr
statsrådet nämnde, att liknande behandlingsmetoder
förekommit tidigare
och att de då gått ut på att förhindra

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

hamstring. Jag skulle tro, att i de flesta
— kanske i alla — fall har det då inte
heller begärts någon motionsrätt från
riksdagens sida.

Herr statsrådet sade också, att om
det blir längre tid mellan den dag, då
skatten börjar retroaktivt verka, d. v. s.
den 20 oktober, och den dag då förordningen
träder i kraft genom riksdagens
beslut, så innebär detta risk för att
skatten inte kommer att utgå på vissa
leveranser. Jag måste då, herr statsråd,
erinra om, att enligt uppgifter som jag
i går fått från tullverket, där begäres
att skattebeloppet skall deponeras före
tullbehandlingen. Om någon inte vill
göra detta, därför att lagen ännu icke
trätt i kraft, säger man, att tullbehandlingen
icke kan ske för ögonblicket,
och skjuter alltså upp frågan. Jag frågade,
om det hade skett någon större
olycka, om de skjutit på tullbehandlingen
ytterligare några dagar eller om
depositionen för skatten fått stå ytterligare
några dagar. Man svarade, att
det givetvis blivit litet besvärligare men
att det hela dock skulle ha fungerat,
och det är väl detta som är det väsentliga.

I fråga om tillverkare nämnde jag,
att det finns 18 stycken. De äro alla
bokföringspliktiga, och jag nämner här
några namn: Volvo, SAAB, d. v. s.
Svenska Aeroplansaktiebolaget i Linköping,
Philipsons, General Motors, Ford
o. s. v. När det gäller motorcyklar ha
vi Husqvarna Vapenfabrik, Nymans
Verkstäder, Monark o. s. v. Är det någon
av kammarens ledamöter som tror,
att dessa välkända firmor skulle använda
sig av felaktig bokföring för att undgå
skatt? Jag tror knappast heller, att
detta var statsrådets mening.

Jag har talat med en tjänsteman i
kontrollstyrelsen, som sagt mig, att
denna sak är mycket enkel att kontrollera.
Det omdömet får stå för hans
räkning, men jag för min del är övertygad
om att det inte finns några oöverstigliga
hinder här. Man har möjlighet

till kontroll över såväl tillverkarna som
bilarna i hamnarna. När det ligger så
till, tycker jag att detta är ett tungt vägande
skäl för att man bör lämna de
enskilda riksdagsmännen tillfälle att
säga sin mening i form av motioner.

Herr statsrådet sade, att det blir villervalla
i affärerna därför att man inte
kan få något besked om hur skatten
skulle verka, men det beskedet har ju
kommit i form av propositionen. Man
vet ju, att de bilar som finnas i detaljhandeln
gå fria.

Jag citerar än en gång Ny Tid: »Förfaringssättet
kunde ha varit annorlunda.
» Detta är lika rätt, också om det
har stått i Ny Tid.

När det sedan gäller statsrådets huvudargument,
att det inte vore riktigt
om man nu, när man lägger skatt på
maskiner i form av investeringsavgift,
skulle undantaga bilar, vill jag påpeka,
att det i fråga om personbilar redan
finns en broms genom investeringsbegränsningen.
Denna är tillräcklig för
att bestämma tillgången på personbilar
i vårt land. Varför införa ytterligare
en metod, när det redan finns en? Man
får ju räkna med denna restriktion som
en verklighet.

Vad vägväsendet angår så kan jag
inte värja mig för tanken, att denna
skatt visserligen formellt kan betraktas
som en försäljningsskatt men att den i
realiteten är en skatt på bilismen. Jag
tror inte man skall draga in tullproblemen
i detta sammanhang, ty en tull är
ju ett skydd för den inhemska produktionen,
vilket statsrådet väl ändå inte
kan säga att det här är fråga om. Varför
då jämföra med tullarna? Rent
reellt blir denna skatt en börda på vägväsendet,
och jag vidhåller att det vore
klokt att reservera dessa pengar för
detta. Där behövas grundförbättringar
och upprustning av såväl broar som
vägar, och det vore säkert lyckligt för
landet, om dessa kunde komma till
stånd genom att dessa medel reserverades
för sådana arbeten.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Kristensson ville förringa mina invändningar
mot påståendet om svårigheterna
att under en längre tid hålla denna
sak flytande med en retroaktiv skatt
hotande vid horisonten genom att räkna
upp några av våra mest välkända
firmor på området. Jag är övertygad
om att ledningarna för dessa företag
inte önska, att någonting som strider
mot statsmakternas intentioner skall
ske, men jag föreställer mig, att det i
dessa stora företag inte är så lätt att
bevaka allting. Risken för att tjänstemännen
skola kunna påverkas av dem,
som lia stort intresse av att få ut bilar,
är därför stor. Dessutom äro de företag
som herr Kristensson räknade upp
inte alla på området.

Vad sedan gäller tullverket så undrar
jag om det behövs något starkare argument
än det som herr Kristensson själv
anförde. Tullverket säger alltså, att bilen
tullbehandlas, om man deponerar
skattebeloppet. Vill man inte det, har
tullverket inte tid med tullbehandlingen.
Anse kammarens ledamöter, att
detta är ett tillstånd som bör bestå någon
längre tid? Jag tror inte att herr
Kristenssons argument på denna punkt
kunde verka övertygande.

Herr Kristensson värjde sig mot tanken
att han skulle kunna begära att
tullavgiften på bilar skulle användas
till vägväsendet, och han gjorde en stor
skillnad mellan tullavgifter och acciser.
Tänk, herr Kristensson, vilken
skillnad det i så fall måste vara mellan
hundralapparna för den, som på samma
gång bär att till tullverket inbetala
en tullavgift och en bilaccis! Men för
dem, som skulle bli utsatta för den
skatt det här gäller, äro väl pengar som
pengar.

Och när inte den föreslagna avgiften
kommer till för att förstärka anslaget
åt vägväsendet, så finns det väl inte
någon anledning att säga, att det är
nödvändigt att vägväsendet tillföres de

medel som inflyta genom avgiften. Man
bör också ha klart för sig, att alla speciella
anordningar, som man vidtager
för användningen av medel på statens
olika inkomsttitlar, leda till en oreda
i vårt budgetväsen, som i alla tider har
bekämpats och som man inte heller nu
bör ge alltför många fingrar.

Jag noterar med den största tillfredsställelse,
att herr Kristensson och hans
meningsfränder taga avstånd från den
kritik, som riktats mot mig för att här
ifrågavarande proposition har förberetts
i hemlighet och utan förvarning
framlagts för riksdagen. Det är alltid
skönt att åtminstone den saken i dag
kan föras ur skottlinjen.

Herr Kristensson säger att det är just
mot snabbehandlingen som man vänder
sig. Det är klart att någon sådan behandling
inte bör förekomma, om det
inte är nödvändigt. Men när herr Kristensson
framhåller att metoden tidigare
använts just för att förhindra hamstring,
så vill jag erinra om att då finansminister
Beskow år 1921 lade fram förslag
om importtullar på vissa varor, så
motiverades den snabba behandlingen
inte med att man ville hindra hamstring,
utan att man ville förebygga den
störtimport av dessa varor, som annars
skulle ha kommit till stånd och som
skulle ha berövat staten inkomster.
Förslaget hade sålunda den gången uteslutande
till syfte att tillförsäkra staten
en inkomst på 13 miljoner kronor
om året.

Det är naturligtvis inte roligt, när
riksdagsmännen i praktiken berövas
sin motionsrätt. I anledning av vad
herr Kristensson här sagt om att man
tidigare låtit sig nöja därmed, så vill
jag erinra om att det tidigare funnits
både riksdagsmän, som velat ha motionsrätt,
och de som hunnit motionera.
År 1921 avlämnade herr Wohlin en
motion samma dag som propositionen
kom, och denna motion behandlades
samtidigt med propositionen •— behandlingen
tog dock bara två dagar.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

År 1941, när en proposition om avdrag
av skatt på grund av militärtjänstgöring
behandlades på samma snabba
sätt, väcktes i andra kammaren en motion
av herr Lundell samma dag som
frågan avgjordes i kammaren.

Det går alltså inte att säga, att det
tidigare inte funnits något intresse för
att begära motionsrätt. Riksdagen har
emellertid ansett det föreligga så starka
skäl för en brådskande behandling, att
man sett bort ifrån motionsrätten, något
som man bör kunna göra även i dag.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Jag kan inte finna
att herr statsrådet bevisat, att det
funnits risk för skatteflykt, om föreliggande
förslag om en tillfällig skatt
behandlats i vanlig ordning eller om
riksdagsmännen lämnats tillfälle att
motionera. Statsrådet vågar inte beträffande
tillverkarna göra gällande —• och
ett sådant påstående vore ju också
orimligt — att dessa medelst felaktig
bokföring skulle försöka kringgå bestämmelserna.
Och tullens ordning är
ju sådan, att man fullt kan lita på att
bilar inte släppas igenom i tullen utan
den beskattning det här gäller. Det kan
alltså fastslås — och det är detta som
är det väsentliga — att det inte funnits
någon risk för skatteflykt om propositionen
behandlats i annan ordning.

Den importreglering, som vi för närvarande
ha, begränsar ju investeringarna
i personbilar, och jag kan därför
inte finna att den föreslagna åtgärden
är behövlig. Därtill kommer att det
kan, herr statsråd, ifrågasättas om det
är en lämplig metod man nu vill använda.
När statsrådet i våras lade
fram proposition om en dubbel fordonsskatt,
diskuterade statsrådet tanken
på att marknaden ny till förda fordon
skulle beläggas med skatt, men
statsrådet anförde själv flera skäl för
att tanken borde få förfalla. Statsrådet
skrev sålunda bl. a. -— och det skälet

är alldeles riktigt — att »det kan bero
på rena tillfälligheter om ett fordon inköpts
före eller efter den nya skatten
börjat verka». Vidare framhöll statsrådet
att skatten måste bli jämförelsevis
hög för den enskilde och den »skulle
få en icke önskvärd inverkan på
handeln med begagnade bilar».

Dessa tre argument, som statsrådet
själv fört fram i proposition nr 144 och
som fortfarande äro lika riktiga som de
voro i våras, borde ha talat emot den
skatt som nu har föreslagits.

Jag har också, utan att statsrådet här
gjort någon invändning, sagt att med
den föreslagna metoden försvåras inköpet
av bil eller motorcykel för dem,
som ha en svagare ekonomi men som
ofta skulle ha en mycket god användning
för ett sådant fordon.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Kristensson kan väl ändå inte förneka,
att frågan om en accis på bilar har
kommit i ett annat läge genom den nya
anordningen med en investeringsavgift.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Som den gamle stridsman han är
har finansministern i dag valt att i sitt
framträdande tillämpa den gamla strategiska
regeln: Hugget är den bästa paraden.
Han har därför uppträtt redan i
början av debatten för att på så sätt
skära av den opposition som han, säkert
på goda grunder, ansett sig kunna räkna
med. Har finansministern lyckats?
Ja, vad vet jag.

Jag fastnade emellertid för ett av finansministerns
argument i detta sammanhang.
Han framhöll som skäl för en
begränsning av motorismen här i landet
bl. a. det stora antalet motorfordonsolyckor
som inträffa. Vi känna ju
alla till dessa och beklaga dem, men,
mina damer och herrar, vart skulle

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning

det bära hän om man motiverade ingrepp
i trafikapparaten med de olyckor
som tyvärr äga rum? Det förekommer
ju en rad olyckor vid våra järnvägar;
inte skulle väl någon människa vilja
påkalla en försämring av järnvägskommunikationerna
av denna anledning?

Herr talman! Jag skulle så vilja säga
ett par ord om den formella sidan av
saken, som med all rätt har blivit
uppmärksammad. Jag skall dock icke
använda de realistiska karakteriseringsmetoder
som kommit till uttryck i vissa
socialdemokratiska tidningar och
som finansministern för en stund sedan
karakteriserade som dumma. Det
får han göra upp med sina partivänner.
Jag vill emellertid säga, att såsom
jag ser saken föreligger det visst fog
för dessa ganska skarpa omdömen.

Vi uppleva ju allt som oftast vid
mera solenna tillfällen att man från regeringshåll
talar om oppositionens rätt
och skyldighet i ett parlamentariskt
system att göra sina uppfattningar gällande.
Jag skulle vilja fråga kammarens
ledamöter: vad står i praktiken kvar
av denna rätt och skyldighet om, som
nu har skett, ett riksdagsutskotts över
hela landet spridda ledamöter en kväll
nås av statliga iltelegram med anmaning
att nästa dag klockan 3 eftermiddagen
infinna sig i riksdagshuset för
att taga ställning till ett regeringsförslag,
om vilket de tidigare över huvud
taget icke hört talas och vars innehåll
varit dem fullständigt obekant?

Man skulle också kunna observera en
annan sak. Det har i detta sammanhang
talats om en blixtoffensiv mot riksdagen
i bilskattefrågan. Herr talman!
Om man lyssnade noga till finansministerns
anförande för en stund sedan,
fick man nog det intrycket, att denna
blixtoffensiv har varit riktad inte bara
mot riksdagen utan även mot vissa nytillkomna
ledamöter i Kungl. Maj :ts nuvarande
regering. Ett av dessa statsråd
har ju till yttermera visso i pressen
meddelat, att han först i förra veckan

och import av personbilar m. in.

hörde talas om skatten och att det inte
var trevligt att lägga fram propositionen
så snabbt. Det kan jag förstå, herr
talman!

Ärade kammarledamöter! Borde man
inte i detta sammanhang också ha tänkt
något litet på allmänheten, i detta fall
representerad av pressen? Regeringens
främste ledamot höll ett förträffligt tal
vid Journalistförbundets 50-årsjubileum
i lördags. Han underströk den fria och
oberoende pressens betydelse i vårt moderna
samhälle, och han sade enligt
tidningsreferaten: »För denna fria och
obestickliga press är vi till sist beredda
att offra svenska medborgares liv.» Det
var ju vackert sagt, men har man denna
höga — och enligt min mening riktiga
— uppfattning om vikten av ett fritt
meningsutbyte, tycker jag uppriktigt
sagt att man borde betänka sig mer än
en gång innan man, på det hela taget,
sätter denna fria medborgerliga debatt
ur spel i en så pass betydelsefull angelägenhet
som den vi här diskutera, en
angelägenhet, där allmänheten och pressen
— liksom riksdagen — nu i realiteten
ställts inför ett fait accompli.

Jag har naturligtvis lyssnat mycket
uppmärksamt till de invändningar som
finansministern redan riktat mot ett
sådan resonemang. Han har erinrat om
att det för det första ingalunda saknas
precedensfall — han har angivit antalet
till åtta sådana sedan början av
1920-talet — och att det för det andra
varit nödvändigt att förfara på detta
sätt för att hindra spekulationer.

Men, herr statsrådet, äro dessa argument
verkligen hållbara? Ligga dessa
precedensfall på samma plan som den
förevarande frågan? Förhåller det sig
inte så, att det, när riksdagen vid andra
tillfällen fattat snabbeslut i tullfrågor,
har gällt att hindra hamstring och spekulation?
Nu säger finansministern, att
det även här gäller att förhindra spekulation.
Men borde man då inte ha
gått till väga på samma sätt som vid
några föregående tillfällen? Då avläm -

Onsdagen den 24 oktober 1951. Nr 28. 25

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

nades propositionen en dag, behandlades
av utskottet samma dag och godtogs
av riksdagen vid något tillfälle samma
dag och vid andra tillfällen påföljande
dag, då denna var en söndag. Därigenom
hade hamstring och spekulation
kunnat effektivt förhindras, men så har
man nu inte gått tillväga. Man avlämnade
nu propositionen i lördags, och
beslutet kommer i dag, onsdag. Därav
följer enligt min bestämda mening, att
talet om att ett av motiven för tillvägagångssättet
skulle vara att förhindra
spekulation, knappast kan ha fog för
sig.

Regeringen och främst finansministern
ha med bekymmer sett på ansvällningen
av importen av personbilar och
motorcyklar, och för att illustrera denna
ansvällning återges på sid. 12 i propositionen
vissa uppgifter. Det heter
sålunda bl. a.: »Under tidsperioden januari—augusti
1951 har antalet importerade
personbilar uppgått till 34 772
och antalet importerade motorcyklar
till 9 552. Motsvarande siffror för tiden
januari—augusti 1950 utgjorde
29 561 och 4 604.»

Dessa siffror äro givetvis fullt riktiga,
men ge de, herr talman, verkligen
en belysande bild av utvecklingen?
Jag anser att det hade varit betydligt
intressantare, om det i propositionen,
lämnats någon uppgift om hur
importen fördelat sig månadsvis. Då
hade man kunnat få klarhet i huruvida
vi stå inför en fortsatt uppgång i
fråga om importen eller om måhända
en markerad nedgång kunnat iakttagas.
Det är ju dock en ganska fundamental
fråga i detta sammanhang.

Då det i propositionen tyvärr saknas
uppgifter på denna punkt, skall jag
drista mig att något komplettera propositionen
härvidlag. .lag har ur månadsstatistik
över handeln utgiven av kommerskollegium
gjort en sammanställning
över importen av personbilar i
år, fördelad på de olika månaderna.
Denna sammanställning ger ett ganska

intressant utslag. Man får därav veta
att importen nådde sitt maximum i
april månad med 6 208 bilar. Sedan
föll siffran för maj månad till 5114,
för juni till 2 983, för juli till 2 631 och
för augusti till 1 814. Siffran för september
föreligger ännu inte, men med
all sannolikhet kommer den att vara
ännu lägre än siffran för augusti, och
siffrorna för oktober, november och
december komma säkerligen att vara
ännu mycket lägre.

Dessa siffror visa, ärade kammarledamöter,
att ansvällningen av bilimporten
har nu förbytts i en mycket markerad
nedgång av importen. Jag tror att
det finns fog för vad som från branschens
sida göres gällande, nämligen
att marknaden håller på att bli mättad.
Finansministern brukar ju i andra sammanhang
söka en visst tröst i att konstatera
förefintligheten av ett visst köpmotstånd
här i landet. Jag tror att han
skulle kunna göra det även när det gäller
den speciella bransch som vi här
tala om.

När importkurvan alltså går så brant
nedåt som fallet varit sedan april månad,
måste man fråga sig, varför regeringen
nu helt plötsligt har tagit till
en sådan åtgärd som det här föreliggande
förslaget om en särskild skatt.
Är verkligen motivet det som anges i
propositionen eller föreligger det något
annat motiv för den föreslagna anordningen? I

propositionen liksom i utskottets
betänkande säges, att skatten är avsedd
som ett provisorium. Jag måste, ärade
kammarledamöter, säga att provisorierna
nu för tiden avlösa varandra som
pärlorna på ett snöre. Knappt håller ett
provisorium på att taga slut, förrän ett
nytt provisorium presenteras. Knappt
ha bilägarna betalat den dubbla fordonsskatten
— det skedde som bekant
under dagarna den 1—15 september —
förrän förslaget om den 10-procentiga
tillfälliga skatten på importerade personbilar
och motorcyklar framlägges.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar ro. m.

Men inte nog med detta. Om de ärade
kammarledamöterna slå upp s. 15 i den
kungl. propositionen, skola de finna
att förutom allt detta överväges förslag
till 1952 års riksdag om en provisorisk
— alltjämt provisorisk! — höjning av
den ordinarie automobilskatten enligt
1922 års automobilskatteförordning. Det
betyder med andra ord att provisoriet
nr 1 avlöses av provisoriet nr 2, provisoriet
nr 2 av provisoriet nr 3 och likadant
kommer det väl att bli i fortsättningen.

Äro inte dessa improvisationer, dessa
provisorier i alla fall ganska betecknande
för den ekonomiska politik som
föres här i landet? Man hankar sig
fram med en reglering här, en reglering
där, utan påvisbart samband mellan åtgärderna.
Jag gör ibland mig själv den
frågan, om inte den regim, som vi ha
här i landet, en gång i historien kommer
att skildras under kapitelrubriken
»Provisorietiden». Alldeles omöjligt är
det nog inte.

Till slut, herr talman, bara några ord
i anledning av vad som här sagts om
det önskemål, som vi i vår reservation
uttryckt om att ifrågavarande medel, 50
milj. kronor, skulle reserveras för vägväsendet.
Finansministern vill inte
vara med därom. Han menar att det här
inte är fråga om bilskatt i vanlig mening,
utan om en omsättningsskatt. Men
har detta någon betydelse i detta sammanhang?
Har inte riksdagen en gång
för alla knäsatt den principen, att alla
automobilskattemedel skola gå till vägväsendet?
Jag vet fullt väl att vi under
kriget gjort vissa avsteg därvidlag, men
vi ha dock inte gjort avsteg från själva
principen, utan det har hela tiden resonerats
som så, att de automobilskattemedel,
som inte kommit till användning
inom vägväsendet, skulle betraktas som
statens skuld till vägväsendet. Såvitt
jag vet, har icke riksdagen ändrat mening
i det avseendet, och jag anser att
vi även nu böra vidbliva vår ståndpunkt.
Jag kan inte heller tänka mig

annat än att vår nye vägminister, som
jag, herr talman, tyvärr inte ser närvarande
här i kammaren, skulle, med
hänsyn till de uttalanden han tidigare
gjort i denna fråga, med stor tillfredsställelse
hälsa en dylik utgång av riksdagens
behandling av det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen nr 1). Om detta
yrkande inte skulle bifallas, kommer
jag att senare i vederbörlig ordning
hemställa om bifall till den reservation
nr 2), som avgivits av samma reservanter.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag uttalar min oförbehållsamma glädje
över att tonen i den debatt, som här
föres, är en annan än den vi ledamöter
i bevillningsutskottet ha mött under de
sista dagarna. Det tyder ju ändå på att
riksdagens ledamöter anse, att debatten
inte nödvändigtvis måste, varje
gång som vi inte komma sams, sänkas
till dypölens nivå.

De påståenden, som under de senaste
dagarna gjorts om bevillningsutskottets
osjälvständighet och dess beredvillighet
att tjänstgöra som transportkompani
åt en diktatorisk finansminister,
föranleder mig, herr talman, att här
säga några ord.

Jag hänvisar först och främst till vad
finansministern nyss har sagt om de
fall, där det tidigare har förekommit
en sådan snabb behandling av propositioner
som det nu gäller. Det har här
framhållits att en sådan behandling
passade väl ihop med förhållandena under
krigstiden. Jag har erfarenhet av
att bevillningsutskottet då stod till förfogande
på samma sätt som nu åt samlingsregeringen.
Och bevillningsutskottet
har under min riksdagstid stått till
förfogande på detta sätt åt både högerregeringar,
folkpartiregeringar och socialdemokratiska
regeringar, som vid

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

skilda tillfällen ha nödgats använda
metoden med en snabb behandling. Min
uppfattning är att denna metod måste
användas med all den försiktighet, som
är erforderlig, men att man icke skall
avskära sig från varje möjlighet att begagna
densamma för att därigenom
kunna handla så som är fördelaktigt för
samhället och staten i en viss given
situation.

Bevillningsutskottet drogs in i den
fråga, det här närmast gäller, när finansdepartementet
gjorde en förfrågan
om huruvida utskottet vore berett att
medverka till en snabbehandling av
ärendet. Sedan jag tagit del av propositionen,
svarade jag obetingat ja, och
jag vill gärna anteckna till kammarens
protokoll, att mitt svar hade blivit detsamma,
om regeringen hade hetat Erlander,
Ohlin, Hjalmar son eller något
annat.

Det har sagts att man inte bör handla
på det sätt, som i denna sak skett, om
det gäller eu fråga, där allmän enighet
inte föreligger. Jag ber dem, som hävda
en sådan mening, att gå tillbaka till de
tillfällen, där tidigare ungefär samma
situation har förelegat, och undersöka
om det inte då har funnits någon opposition
eller om det inte har ställts andra
yrkanden än utskottets. Om man gör
det, skall man komma underfund med
att vi även i gamla dagar ha slagits rätt
friskt vid sådana här tillfällen, fastän
detta inte väckt på långt när sådan
uppmärksamhet och det framför allt
inte använts så många invektiv som
denna gång.

När det gäller frågan om varför en
snabbehandling nu har ansetts nödvändig,
så måste man, herr talman, hålla i
minnet, att valet stöd mellan snabbehandling
och behandling i vanlig ordning
— några mellanstadier finnas inte.
En behandling i vanlig ordning kräver
tio dagars motionstid och ger således
icke garantier för att utskottsbetänkande!
skulle föreligga tidigare än om två
eller Irc veckor. Vilket besvär en sådan

ordning skulle ha vållat både näringslivet
och myndigheterna skall jag inte
här tala om — finansministern har ju
varit inne på detta. Men det är en annan
sak, varpå jag skulle vilja rikta
herrarnas uppmärksamhet, inte minst
herrar reservanters.

När det från reservanternas sida göres
gällande, att ärendet borde ha behandlats
i vanlig ordning, så bygger
man hela sin argumentation på att skatten
dock skulle ha utgått från den dag
propositionen avlämnades. Men hade
detta verkligen varit möjligt, om riksdagsbehandlingen
hade tagit fjorton dagar
eller tre veckor? På det håll, som
reservanterna företräda, har man ju
alltid — jag vill säga lyckligtvis — hävdat
den meningen, att skatter icke skola
uttagas retroaktivt. Herrarna i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och
bondeförbundets riksdagsgrupp ha haft
precis samma uppfattning. Jag säger
lyckligtvis, ty vart skulle det bära hän,
om vi plötsligt knäsatte den princip,
som reservanterna och många med dem
i pressen gjort sig till tolk för, nämligen
att man vid skattebeläggning kan
använda retroaktiviteten alldeles som
det passar en. Det är en farlig lära,
mina herrar, en lära som jag hoppas
inte skall vinna någon efterföljd i stil
med vad som predikats vid detta tillfälle.

Jag tvivlar således på att det hade
varit möjligt för bevillningsutskottet att
fjorton dagar härefter lägga fram ett
förslag, där retroaktiviteten hade varit
bibehållen. Själv är jag oerhört tveksam,
om jag hade kunnat medverka till
en sådan anordning. Vad hade det inneburit,
om reservanternas förslag hade
omsatts i praktiken? Hade inte det inneburit,
att man därigenom hade trasslat
till hela detta problem på ett sätt
som man i detta ögonblick inte kan
närmare förutse?

När man i samband med behandlingen
av denna fråga talar så mycket om
att bilismen har kommit i farozonen,

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

skall man inte glömma bort att ingenting
av den börda som det nu är fråga
om kommer att drabba de 290 000 bilar,
som redan rulla här i landet. Det
hela rör sig i stället om en varuskatt,
som man lägger på nyanskaffning av
bilar precis på samma sätt som fallet
är med andra varor av olika slag, beträffande
vilka man vill begränsa efterfrågan
och konsumtionen.

Herr Hagberg i Malmö har visserligen
rätt däri, att siffrorna beträffande
import av bilar sjunkit månad för månad
under det sista halvåret i år. Men
detta sammanhänger med vad finansministern
här konstaterade, nämligen
att importkvoten för den senare delen
av året fastställdes med hänsyn till vad
man tagit ut under de två första kvartalen
av året. Jag skulle således kunna
tänka mig, att när vi. komma fram till
december månad i år, så komma importsiffrorna
att nedbringas så långt
man praktiskt taget kan komma.

Herr Kristensson i Osby och även
herr Hagberg i Malmö ansågo, att man
skulle kunna reglera hela detta problem
med importregleringen. Ja, jag höll på
att säga, att jag beklagar, att Kungl.
Maj:ts regering inte kan vid den handelspolitiska
behandlingen av dessa frågor
använda den eminenta sakkunskap,
som herr Kristensson tycks förfoga
över i detta sammanhang. Det kan emellertid
tänkas, att även herr Kristensson
skulle komma underfund med att
den svenska regeringen inte är den
enda parten, när man förhandlar med
olika nationer. Även den andra parten
har vissa önskemål. Att bilarna i dessa
sammanhang spela en avsevärd roll det
står utom all debatt. Jag vågar därför
tro, att även om importregleringen i
viss mån kan användas, så måste även
den handhas med mycket stor försiktighet.
Det borde väl framför allt de
inse, som i andra sammanhang yrka
på större frilistning.

Vad innebär nu den föreslagna skatten?
Ja, det har sagts, att det är en

varuskatt. Jag vill för egen del säga,
att det är en skatt av ungefär samma
karaktär som den omsättningsskatt, som
vi tidigare hade här i landet. Det är
därför som jag frågar mig vad det är
för nya faktorer, som gjort att man
inom oppositionen anser, att dessa
pengar skola användas till vägarna.
Jag vet inte, om herr Kristensson kommer
ihåg —■ han var väl inte med på
den tiden i bevillningsutskottet — men
min gamle vän herr Hagberg i Malmö
bör kunna erinra sig det, att när vi
1947 togo bort den allmänna omsättningsskatten,
så läto vi den stå kvar
ytterligare ett år beträffande bilar.
Riksdagen var tveksam på den punkten,
och man förordade en närmare
undersökning. Jag kan inte erinra mig,
att det då från något håll vare sig
från högern eller folkjjartiet restes några
krav på att man skulle använda den
omsättningsskatt, som således kvarstod
på bilar och vilken ju är i stort sett
densamma som den nu föreslagna skatten,
till vägarna. Nej, antingen hade
man då helt enkelt glömt bort denna
synpunkt eller också är den en dagens
uppfinning av ungefär samma art som
när man i ett utskottsbetänkande för
att sparka herr Hedlund på smalbenen,
avtrycker partiledarnas samlade skrifter.

Man måste nog tyvärr göra klart för
sig, att oppositionen helt enkelt inte
vill medverka i detta avseende. Oppositionen
har också i sin reservation
sagt, att när denna ordning fastslogs,
då gällde det beskattning av motorfordonstrafiken.
Det var i det avseendet
inte fråga om en omsättningsskatt, som
skulle gå till vägarna.

Herr talman! Jag är den förste att
erkänna, att det givetvis kan riktas
erinringar emot att hela denna fråga
måste behandlas så hastigt. Jag tror
emellertid inte, att andra än de som
suttit på tidningsredaktionerna ha kunnat
uppleva något av den terror, som
bevillningsutskottets reservanter skulle

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

ha varit utsatta för. Jag tror nog, att
reservanterna kunna försäkra att varken
någon terror eller något mer eller
mindre hårt tvång har utövats mot dem.
Jag har för min del kommit till det
praktiska resultat, som jag anser vara
det enda rimliga i denna fråga. Med
hänsyn till vad jag nu anfört yrkar jag
avslag på reservationens båda punkter
och bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag är naturligtvis
glad över att utskottets ärade talesman
här har verifierat riktigheten av de siffror,
som jag nämnt rörande den starkt
markerade tendensen i fråga om importen
månad för månad av bilar. Herr
Olsson i Gävle gick t. o. m. ett stycke
längre än jag för min del vågade göra.
Han förutspådde ju att importen under
december månad skulle bli praktiskt
taget ingen. Det är också möjligt, att
det blir så.

Hur ställer sig då importen för nästa
år? Såvitt jag förstår måste den bli synnerligen
hoplyympt. Departementschefen
ger nämligen på sidan 12 i propositionen
till känna, att de genomförda
importrestriktionerna — alltså de som
genomfördes i år efter det man upptäckt
en mycket stark ansvällning av
importen — »torde komma att behållas
under nästkommande år, varvid
man har att räkna med en viss reduktion
av importvärdet som en naturlig
följd».

Ja, mina damer och herrar, det kommer
att gå på det sättet att importen
kommer att starkt minskas. Då frågar
jag mig ännu en gång: När detta är
förhållandet, varför har man då valt
skattevägen? Det måste enligt min mening
finnas ett annat motiv för denna
skatt än det som är det officiellt anförda
och redovisade i propositionen.

Här har i debatten talats om behandlingen
av detta ärende inom riksdagens

bevillningsutskott. Herr Olsson i Gävle
förklarade, att de toner, som här i kammaren
kommit till uttryck, varit väsentligt
mildare än de som man använt sig
av inom bevillningsutskottet. Jag vill
gärna vitsorda, att vi i bevillningsutskottet
i regel ha ett utomordentligt gott
samarbete, inte minst tack vare det föredömliga
sätt varpå herr Olsson i
Gävle leder våra förhandlingar. Men
om vi i bevillningsutskottet i söndags
vid något tillfälle höjde rösten en smula,
kunna kanske kammarens ledamöter
förstå oss, om jag meddelar följande.
Jag hade inte tänkt lämna denna upplysning,
men eftersom utskottsbehandlingen
har direkt apostroferats i denna
debatt, anser jag mig böra göra detta.
Kammarens ledamöter böra förstå oss
reservanter, om vi kände oss en smula
upprörda, när i samma ögonblick som
beslutet fattades ett färdigskrivet utskottsutlåtande
presenterades med motivering
och kläm.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Vad herr Hagberg i Malmö
nu sist upplyst om är ju med den erfarenhet
han har från bevillningsutskottets
arbete inte någonting så märkvärdigt.
Jag kan emellertid förklara för
herr Hagberg och för kammaren att det
förslag till utskottsutlåtande, som då
presenterades, inte har någonting att
göra med finansdepartementet. Den saken
skall vara fullkomligt klar. Finansdepartementet
har inte haft något inflytande
härvidlag.

Sedan vill jag tillägga, att när jag
talade om tonen i samband med behandlingen
av detta ärende, så avsåg
jag inte bevillningsutskottet utan i stället
vad som förekommit utanför bevillningsutskottet.

Jag vill slutligen till herr Hagberg
säga, att importkvoten av bilar under
nästa år naturligtvis blir beroende på
de handelsförhandlingar, som komma
att äga rum med de stater, som äro be -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

rörda härav. Jag vet inte om importkvoten
kan nedpressas ytterligare, om
man från regeringens sida kommer att
använda sig av de experter, som nu
visat sig vara så förfärligt sakkunniga
vid behandlingen av denna fråga.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Överbefälhavaren för den här riksoffensiven
mot motorismen, som tyvärr för
ögonblicket inte befinner sig i kammaren,
har alldeles nyss uttalat sig i denna
fråga. Hans främste general här i kammaren
har också anfört en lång rad
skäl, som varit avsedda att rättfärdiga
regeringens minst sagt egendomliga
handlingssätt i detta ärende.

Jag kan för min del inte se att något
av dessa skäl är bindande. Jag skall här
försöka genomgå dem i tur och ordning.

Finansministern har pekat på att i
åtta tidigare fall skulle en sådan här
blixtbehandling ha ägt rum, som således
skapat ett prejudikat för ett liknande
förfaringssätt i detta fall. Nu vill
jag gärna erkänna, att det kan finnas
skäl för en snabbehandling, nämligen i
de situationer, då det föreligger risk
för att en väsentlig ekonomisk skada
eljest kommer att uppstå. Jag kan emellertid
inte se, att denna risk har förelegat
i detta fall. Därtill kommer att
om man granskar de tre fall som finansministern
nyss närmare preciserade —-det var ju endast tre av de åtta fallen,
som han då konkretiserade — så finner
man, att inte ett enda av dessa tre fall
är jämförligt med den nu behandlade
frågan.

Vi kunna först taga finansministerns
hänvisning till propositionen av den 3
juni 1921. Innan den propositionen avgavs,
hade dåvarande finansministern
hemställt till tull- och traktatkommitténs
tullavdelning att den skulle utarbeta
och till finansministern inkomma
med förslag till sådana tullhöjningar,
att en årlig merinkomst av tullmedel
på 13 milj. kronor skulle ställas till

statskassans förfogande. Över detta förslag
fick sedermera generaltullstyrelsen
tillfälle att i vanlig ordning avge yttrande.
Det är väl ingen som påstår, att
något liknande förekommit i det nu aktuella
fallet? Då säger finansministern,
att man 1921 genom denna snabbehandling
ville hindra en störtimport av olika
varor. Denna synpunkt tror jag är riktig,
men inte tror väl finansministern
ett enda ögonblick på att det skulle
varit risk för störtimport av bilar här
i landet, om man hade låtit behandla
denna fråga i vanlig ordning?

Jag kommer så till nästa exempel,
som finansministern anförde. Det avsåg
en fråga, som behandlades den 13 februari
1933. Ja, hur låg detta ärende till?
Jo, där förelåg helt enkelt den situationen,
att om man inte hade löst frågan
i det hastiga tempo, som man då tilllämpade,
så skulle ett kontraktlöst tillstånd
ha inträtt mellan Tyskland och
Sverige. Detta tillstånd skulle ha medfört
att automatiska tullförhöjningar
omedelbart hade kommit att tillämpas
gentemot Sverige. År det någon, herr
talman, som anser att det fallet kan på
något sätt jämföras med jdet fall, som
vi behandla här i dag?

Jag kommer så slutligen till finansministerns
tredje exempel, nämligen
det som hänförde sig till 1942. Vad gällde
den frågan? Jo, den avsåg en höjning
av grundavgiften för omsättningsskatten
på sprit från fem till sex kronor.
Det är således väl att märka, att
den propositionen gällde förslag om
fortsatt tillämpning av en redan i kraft
varande förordning. Var och en förstår,
att om man vill genomföra en höjning
av en redan utgående skatt, så kan man
inte genomföra detta retroaktivt med
mindre än att man samtidigt genomför
ett totalt stopp i fråga om utförsäljning
av den ifrågavarande varan.
Ingen kan väl anse, att detta fall på något
sätt är jämförligt med den situation,
som föreligger i det ärende, som vi i
dag behandla.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Jag har således genomgått samtliga
de tre fall, som finansministern närmare
specificerat. Jag tror att kammarens
ledamöter, oavsett partiuppfattning,
måste medge, att intet av dessa
fall kan åberopas som ett argument för
den mycket egenartade behandling, som
den nu föreliggande frågan fått.

Finansministern framhöll att visst
fanns det alltid möjligheter för riksdagsmännen
att i sådana här situationer
avlämna motioner. Tidigare när sådana
här snabbehandlingar ägt rum,
yttrade finansministern, så hade också
kammarens ledamöter begagnat sig av
sin motionsrätt. Riksdagsmännen ha således
motionerat samma dag som propositionen
avgivits. Ja, herr talman, då
frågar jag mig: Hur menar man att
kammarens ledamöter i detta fall skulle
ha kunnat ha tillfälle att begagna sin
motionsrätt? Propositionen delades ju
ut några minuter före kammarplenas
början i lördags. Ingen enda ledamot
av kammaren hade ens en halv timme
i förväg aviserats om vad som här
skulle förevara. När man kom hit i lördags
— många kommo ju hit mer av
en slump — upptäckte man till sin oerhörda
förvåning att regeringsbänkarna
voro ovanligt välbesatta, under det att
det var tämligen tomt i kammaren i övrigt.
Då förstod man, att någonting var
å färde. Men det fanns under de fattiga
minuter riksdagsmännen hade till sin
disposition icke någon möjlighet att
bilda sig någon uppfattning om hur
denna fråga låg till och ännu mindre
att väcka någon motion i ärendet.

Finansministern och även herr Olsson
i Gävle ha som skäl åberopat, att
det skulle vara omöjligt med en retroaktiv
kontroll, om denna kontroll skulle
utsträckas över en eller annan vecka.
Ja, förlåt att jag säger det, men detta
är ingenting annat än ett svepskäl. Det
kan väl inte vara någon större svårighet
att ordna en sådan kontroll beträffande
det tiotal fabriker, som det här
är fråga om. Eftersom det rörde sig om

mycket ansedda företag, medgav finansministern,
att man inte behövde misstänka
företagsledarna att vilja kringgå
bestämmelserna, men han ansåg att
man hade skäl att misstänka, att en hel
del tjänstemän i så fall skulle kunna
råka ut för farliga ekonomiska frestelser.
Gentemot detta resonemang vill jag
fråga, om vi inte för en gångs skull
skulle kunna utgå ifrån att vi ha att
göra med i stort sett hederligt folk. Varför
skall man alltid utgå ifrån att människorna
i detta land inte kunna tänka
sig något annat än att överträda lagar
och förbud, som statsmakterna kunna
komma med?

Ett ytterligare skäl som finansministern
anförde var att bilhandlarna själva
hade stött på i finansdepartementet och
mycket starkt understrukit sitt intresse
av att så fort som möjligt få reda på de
nya priserna. Då vill jag fråga finansministern
följande. — Även om han
själv inte är närvarande, finns det väl
alltid någon av hans representanter
som kan framföra min fråga. — Menar
finansministern, att bilhandlarnas i och
för sig mycket legitima intresse att snarast
möjligt få reda på de nya priserna
är viktigare än att riksdagen får möjlighet
att ordentligt och sakligt behandla
den föreliggande frågan?

Ett annat skäl som finansministern
anförde för sin proposition var, att
detta förslag direkt hör ihop med det
kommande förslaget om införande av
en allmän investeringsavgift. Då begär
alltså finansministern, att vi här i riksdagen
vid vårt ställningstagande i denna
fråga skola taga hänsyn till konstruktionen
av ett förslag, som enligt vad
finansministern själv omtalat inte kommer
att föreläggas riksdagen förrän nu
på fredag. Finansministern upplyste
samtidigt om att den blivande investeringspropositioncn
blir mycket omfattande
— 125 sidor — och kommer att
innehålla en mängd, enligt hans egna
ord, mycket intrikata förslag.

Ja, herr talman, om det överhuvud

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

taget skall vara möjligt att kunna draga
någon enda vettig slutsats av detta besked
från finansministerns sida, så är
det att detta förslag om investeringsavgift
hade bort behandlas först. Finansministern
hade åtminstone kunnat
visa riksdagen det mått av hänsyn, att
han samtidigt som han lade fram förslaget
om denna bilbeskattning hade till
riksdagens förfogande ställt det material,
som utgör bakgrunden till den allmänna
investeringsavgiften. Då hade
riksdagens ledamöter haft möjlighet att
bedöma i vad mån den sammankoppling,
som finansministern här vill göra,
är sakligt befogad eller ej. Jag måste
erkänna, att jag för min del inte kan
taga ställning till samröret mellan den
kommande investeringsavgiften och
den nu föreslagna bilbeskattningen bara
på grundval av vad finansministern yttrat
här i kammaren under några korta
minuter. Han anförde ju då tankegångar,
som komma att återfinnas i en proposition,
som vi skola få taga del av
först om några dagar.

Nej, herr talman, det tillvägagångssätt
regeringen valt i detta fall kan av
en enskild riksdagsman inte uppfattas
på något annat sätt än som ett uttryck
för förakt för den svenska riksdagen.
Vill inte riksdagen i dag ge Kungl, Maj :t
ett klart besked om att man inte vill
vara med om någonting sådant här, då
anser jag för min del att riksdagen har
sig själv att skylla, om den även i framtiden
kommer att behandlas som en
springpojke, som man ringer på när
man behöver honom och skickar i väg,
när hans närvaro inte längre är påkallad.
Hovsamma erinringar äro nog
bra, herr talman, men det är inte sådana
regeringen nu behöver. Regeringen
behöver ett besked, som inte kan
missförstås, ett besked om att Sveriges
riksdag inte låter sig behandlas hur
som helst.

Det har talats så mycket om denna
brådska, om nödvändigheten av att
handla kvickt, och det har anförts en

hel rad tekniska omständigheter till
stöd för detta. Jag skall be att få fästa
kammarens uppmärksamhet på att
dessa argument åberopades till förmån
för den 20 oktober såsom dag för propositionsavlämnandet,
dessa argument
åberopades till förmån för den 21 oktober
som dag för skenbehandlingen i
bevillningsutskottet och samma argument
användes slutligen för bestämmandet
av den 24 oktober som dag för
avgörandet.

För några veckor sedan hade jag ett
telefonsamtal från statsminister Erlander.
Statsministern ville resonera om
ett förslag från regeringen, ett förslag
som gick ut på att uppskjuta riksdagens
sammankallande från den 16 oktober
till något datum längre fram.
Herr Erlander nämnde olika data, men
som första lämpliga dag angav han tisdagen
den 23 oktober. Enligt uppgift
har samma förslag i brev underställts
riksdagens båda aktade talmän. Min
fråga är nu helt enkelt den: Hur kan
man argumentera på det sätt, som regeringspartiets
företrädare göra, då de
ha försvarat blixtoffensivmetoden?
Nästan samtidigt har man ju med oppositionen
diskuterat tanken på att
skjuta på hela höstsessionen. Det förslag,
som framlades den 20 oktober,
måste väl ändå ha varit bekant för
statsministern, då han här arbetade på
att skjuta på dagen för riksdagens sammankallande.
Vill man verkligen på allvar
hävda, att denna brådska uppkommit
helt plötsligt? Vill man mot bakgrunden
av dessa upplysningar verkligen
fortfarande försvara metoden att
lägga fram en proposition med detta
förslag vid ett avfolkat bordläggningsplenum
på en lördag eftermiddag för
att begära en behandling, som helt sätter
riksdagens ledamöter ur spel?

Jag skall sedan, herr talman, be att
få säga ett par ord om den sakliga motiveringen
för detta skatteförslag. Finansminister
Sköld anförde, tyckte jag,
delvis helt nya och originella synpunk -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

ter på detta skatteförslag. Han framhöll,
att det är fullt tydligt att bilismen för
närvarande florerar alldeles för mycket
i detta gamla land. Som ett motiv
för sitt förslag pekade han bland annat
på, att man här i Stockholm kan se bilköer,
som räcka från Slussen ända fram
till Tegelbacken. Han påpekade vidare
att trafikfrekvensen blivit så stor, att
under en viss period en människa varje
dag dödades vid en motorcykelolycka.
Denna motivering, herr talman, återfinner
man inte i propositionen. Denna
motivering skulle alltså innebära, att
denna nya skatt dels skulle vara ett bidrag
till att hjälpa stockholmarna att
lösa sina trafiktekniska problem, dels
utgöra en fortsättning på den nyss avslutade
kampanjen för trafiksäkerhetens
främjande här i landet. Jag får
erkänna att detta var en helt ny aspekt
på detta skatteförslag, vilken jag i varje
fall tidigare aldrig kunnat drömma om
att man kunde anlägga.

När det här, herr talman, talas om
att det är för stor efterfrågan på bilar
och att vi därför måste sätta in denna
skatt, då vill jag från början säga ifrån
att vi underkänna hela den metod, som
regeringen begagnar sig av för att åstadkomma
den eftersträvade jämvikten i
samhällsekonomien. Det som är det
mest utmärkande för denna metod är
ju helt enkelt, att regeringen oavbrutet
spanar med falkögon över marknaden
för att se efter, om det dyker upp litet
för mycket köpkraft här eller för mycket
efterfrågan där. Så snart man sedan
får syn på litet för mycket köpkraft
eller efterfrågan sätter man in en
ny skatt eller eu reglering för att på
detta sätt reducera denna form av för
stark ekonomisk expansion. Vad blir
resultatet? Jo, när man ingriper på ett
område blir efterfrågan i stället större
på ett annat, och då får man sätta in
en ny reglering där. Hela denna teknik
tro vi inte på. Jag behöver inte i dag,
herr talman, gå in på den samhällsekonomiska
motiveringen för vår syn på

detta. Jag vill bara erinra om att just
därför att vi inte tro på hela denna
teknik ha vi med sådan kraft förordat
åtgärder av generell natur för att vi
skola kunna åstadkomma den eftersträvade
balansen mellan sparande och investeringar
samt mellan konsumtion
och produktion.

Det var ett litet uttryck från finansministerns
sida jag fäste mig vid. Han
sade, att hans ingrepp här mot bilismen
inte alls får uppfattas på det sättet, att
han särskilt har haft bilismen i skottgluggen,
och han begagnade det från ett
annat sammanhang kända uttrycket
neutralitet. Han hade visat neutralitet
gentemot bilismen. Ja, herr talman, jag
skulle nog ändå vilja säga •—- jag kan
göra det såsom varande utomstående,
eftersom jag inte tillhör bilägarnas
klass — att jag för min del mycket väl
förstår om bilismens representanter
anse, att de så långt ifrån ha blivit neutralt
behandlade av statsmakterna att
de i stället känna, att de under de sista
åren varit utsatta för en systematisk
förföljelse.

Sakligt sett är, herr talman, den nya
skatten inte bättre utbyggd än den
dubbla fordonsskatten. Det är i själva
verket inte fråga om något annat än
en dubbel fordonsskatt i två avdelningar
men med olika namn. Finansministern
plockar ut 50 miljoner kronor
i tillverkningsskatt av motorismen.
Det är karakteristiskt för den socialdemokratiska
politiken, vilken också bondeförbundet
numera stöder, att den riktar
sig mot människor, som vilja förbättra
sin ställning, förbättra sin standard.
Den ger skenbara lättnader åt
den, som har en bil, men den lägger
svåra hinder i vägen för den, som vill
skaffa sig en bil. Denna skatt är utomordentligt
mycket hårdare för den kategori
den drabbar än den dubbla fordonsskatten.
En utmärkt belysning av
detta problem får man, herr talman,
om man går till riksdagens protokoll
från den 5 maj i våras, då den extra

3 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och

bilskatten behandlades. Det heter där
på ett ställe — jag skall be att få citera:

»De äldre personbilarna kunna med
ett visst fog sägas vara ett slags folkbilar,
eftersom det ofta är personer med
lägre inkomster, som köpa begagnade
sådana till relativt låga priser. Skulle
fordonsskatten fördubblas, komma
många sådana personer att icke längre
få råd att hålla sig med bil, trots att
de mycket väl skulle behöva detta för
resor mellan hemmet och arbetsplatsen
i de fall, då inga andra kommunikationsmedel
finnas att tillgå. För många
förvärvsarbetande personer är bilen
oundgänglig för deras yrkesverksamhet.
Kan det då vara klokt att försvåra
deras användning av bilarna genom att
lägga dubbel skatt på dessa?»

Ja, herr talman, den som anförde
dessa kloka och tänkvärda synpunkter
var herr Hedlund i Rådom. Jag frågar
mig naturligtvis då: Vad skall herr

Hedlund då inte anse om den nya bilskatten,
som automatiskt kommer att
medföra en mycket kraftig höjning av
kostnaderna för de begagnade bilarna?

Förutom de 50 miljoner kronor, som
herr Sköld skall pressa ut ur bilismen,
skall han försöka få in ytterligare skatter
genom en höjning av den ordinarie
fordonsskatten -—• en provisorisk höjning
naturligtvis. Alla socialdemokratiska
skatter äro provisoriska, och det
enda bestående i socialdemokratisk politik
är provisorier. Storleken av den
höjning på den ordinarie fordonsskatten,
som man resonerat om, får riksdagen
typiskt nog inte alls veta. Av vissa
tecken att döma skulle man kunna räkna
med att den kommer att röra sig om
cirka 50 procent. Slutresultatet blir alltså
helt enkelt det, att finansministern
får minst sin dubbla bilskatt och bondeförbundet
får ett nytt namn på den.
Jag är, herr talman, rädd för att denna
kompromiss skall bli typisk för framtiden
och typisk för svensk politik.

Vi ha nu begåvats med två halva
kommunikationsministrar, en ur var -

import av personbilar m. m.

dera regeringspartiet. Om det kloka i
att på detta sätt dela upp vårt minsta
departement skall jag inte yttra mig,
inte heller om andra detaljer i sammanhanget,
vilka i och för sig kunna vara
intressanta — jag tänker t. ex. på statssekreterarposten
i det kluvna departementet.
Det för ögonblicket intressanta
är emellertid, att riksdagen synbarligen
inte kan vänta något mera påtagligt
livstecken från de bägge kommunikationsministrarna
under denna liöstsession.
Att lägga upp en ny skatt på
motorismen, det hinner man, men att
utforma konkreta förslag till vägarnas
förbättring nu omedelbart, det står inte
i regeringens makt. Detta är något som
ger regeringsprogrammet litet fastare
och klarare konturer.

»Med hänsyn till skattens natur av
tillfällig varuskatt, som träffar i huvudsak
endast nya fordon, bör den icke användas
speciellt för vägväsendet», säger
finansministern — märk väl i motiveringen
till sin proposition. Att det säges
där och inte i klämmen lär vara det
formella hindret för riksdagen att fatta
ett formligt beslut i frågan. Att en skatt
på motorismen nu tas ut som varuskatt
kan väl i rimlighetens namn inte utgöra
något hinder för att den användes på
samma sätt som andra motorskatter. Så
sent som i våras underströk det ena av
regeringspartierna med all kraft, att vägarna
skola ha vad motorismen ger i
skatt. Har nu denna principinställning
förbytts till sin motsats bara därför att
skatten tas ut som en varuskatt? En tillfällig
skatt skulle inte kunna användas
för vägarnas behov, hävdar herr Sköld.
Att så göra skulle vara minst sagt lösaktigt,
enligt finansministerns något
märkliga uttryckssätt. Varför finansministern
associerar tillfälliga inkomster
med lösaktighet är ju i och för sig ett
intressant kapitel. Trots de starka orden
är argumentationen emellertid ingalunda
stark. De svenska vägarna befinna
sig i ett sådant tillstånd, att man
utan vidare kan tala om eftersatta be -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

liov. Om staten tar in 50 miljoner kronor
på en s. k. provisorisk skatt kan jag
för min del inte finna, att man inte
skulle kunna använda detta belopp till
ett omedelbart och konkret ändamål,
där arbetet omedelbart kan igångsättas
och avslutas inom en relativt kort tid.
Eller vill finansministern eller, eftersom
han inte är här i kammaren, herr
Hedlund hävda, att det ingenstans i landet
finns någon väsentlig uppgift av
detta slag, att det inte skulle finnas
någon viktig vägfråga, som skulle kunna
lösas före den 30 juni 1953, när man
har 50 miljoner kronor till sitt förfogande
för ändamålet?

Denna skatt innebär ju, att man gör
bilarna dyrare. Skulle det då inte vara
rimligt att samma skatt användes för
att öka bilarnas livslängd? Det nuvarande
tillståndet på de svenska vägarna
medför ett starkt ökat slitage på bilarna
och därmed i själva verket en kapitalförstöring
av mycket stora mått. Den
nya skatten förefaller utgå ifrån att en
bil skall kunna användas i tio år. Med
nuvarande vägar är detta omöjligt. Bilen
förslites oerhört mycket snabbare,
och reparationskostnaderna stiga med
anspråken på ökad arbetskraft för reparationer
och översyn. Det förefaller
åtminstone inte mig osannolikt, att en
omedelbar kraftinsats för förbättring av
vägarna ganska snart skulle kunna resultera
i en minskning av arbetskraftsbehovet
i reparationsverksamheten.

Det gäller också att snabbast möjligt
få de starkast trafikerade vägarna i ordning,
så att även de mindre vägarna
verkligen kunna utnyttjas. Det rör sig
härvidlag i stor utsträckning om omedelbara
behov, behov av snabbingripanden
i ordets egentliga bemärkelse.

Till detta kommer slutligen en omständighet,
som jag vill erinra om. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen bar för
budgetåret 1952/53 begärt 579 miljoner
kronor i anslag. Styrelsen beräknar, att
under samma budgetår 500 miljoner
kronor skola inflyta i bilskattemedel.

Här finns alltså ett gap på 79 miljoner
kronor som måste fyllas. Antingen ställer
regeringen dessa pengar till förfogande,
eller också prutar den på den
ansvariga myndighetens anslagskrav.
Skulle då inte, herr talman, de nu aktuella
50 miljoner kronorna göra det något
lättare för herr Nilson i Spånstad
att få ekvationen att gå ihop?

När man kommer till slutet av ett
riksdagsanförande vill man ju gärna,
herr talman, försöka göra en sammanfattning
av några väsentliga synpunkter.
Jag kan inte göra en bättre sammanfattning
än genom att ånyo citera
riksdagsprotokollet från den 5 maj. Det
heter där på tal om den extra bilskatten:
»Även här skulle emellertid landsbygdens
folk få sitta hårdast emellan.
På landsbygden är som bekant bilen ett
oumbärligt hjälpmedel för att övervinna
de långa avstånden. Kommunikationsnätet
på landsbygden är visserligen
ingalunda så vittutgrenat och utvecklat
och trafikintensiteten ingalunda
så hög, som skulle erfordras för att
landsbygdens folk skulle vara någorlunda
jämställt med städernas och tätorternas,
men utan tillgång till bilen
skulle landsbygdens isolering inte kunna
övervinnas. Bilen behövs både för
det dagliga arbetet och för sammankomster
av skilda slag. Bilen är särskilt
på landsbygden ett oumbärligt nyttoredskap,
om människorna skola komma
i kontakt med varandra.»

Det är fortfarande herr Hedlund i
Rådom, som argumenterar på detta förträffliga
sätt, och lian tillägger senare
—• och det är ett mycket intressant tilllägg:
»Om det socialdemokratiska partiet
inte haft majoritet, är det mer än
sannolikt att en samförståndslösning
hade kunnat åstadkommas. I Finland
l. ex., där man har det mycket bekymmersamt
och där intet parti bar majoritet,
bar i dagarna åstadkommits en
borgfredsöverenskommelse. Det är ett
exempel, som enligt min mening manar
till efterföljd.»

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Och i en enda mening har lierr
Hedlund lyckats finna ett utomordentligt
välformulerat och pregnant uttryck
för sin och bondeförbundets syn på.
saken. Den meningen har följande lydelse:
»Regeringens bristande samförståndsvilja
beror väl på att regeringspartiet
är litet för talrikt representerat
i riksdagen.» Ja, herr talman, om
herr Hedlund i Rådom tyckte så den 5
maj i våras, vad skall han då inte tycka
i dag!

Med dessa ord, herr talman, och under
hänvisning till den utmärkta motivering,
som har anförts inte minst av
herr Hagberg i Malmö, skall jag be att
få ansluta mig till reservanternas yrkande.

Herr OHLIN: Herr talman! I debatten
här i dag ha så många och så vägande
argument framförts till förmån för reservanternas
ståndpunkt, att jag inte
behöver närmare uppehålla mig vid
mer än några få saker. Jag vill därför
blott börja med att slå fast, att den
överväldigande delen av biltrafiken här
i landet är en nyttotrafik av grundläggande
betydelse för hela vårt näringsliv
och hela vårt folk. Den fördyring,
som åsamkas bilismen när man
lägger på skatter utöver dem som användas
för transportväsendet, drabbar
i själva verket de mindre bemedlade
här i landet. Den leder också till att
man kör gamla bilar längre än man annars
skulle ha gjort, varigenom den
minskar trafiksäkerheten och alltså
verkar i rakt motsatt riktning mot vad
finansministern nyss ville påstå att
den nya skatten skulle göra. Vidare
drabbar denna skatt uppenbarligen
orättvist, då den gör en skillnad mellan
de lyckliga innehavarna av en bil
och dem som hade tänkt skaffa sig en
sådan. Det har förr i tiden tillhört det
socialdemokratiska partiets utmärkande
drag att ofta tala om det orättvisa i
i skillnaderna mellan dem som ha och
dem som inte ha. Men här gör man till

själva utgångspunkten för en ny skatt
att skapa en sådan orättvis gränslinje.

Den centrala frågan är emellertid
denna: Har finansministern rätt i att
det ekonomiska läge, som nödvändiggör
en viss investeringsbegränsning,
också nödvändiggör denna nya skatt
för att begränsa investeringarna i bilar?
På den frågan — alltså om denna
skatt kommer att verka investeringsbegränsande
i det läge, som nu förutses
—- förefaller det mig som om man, inte
minst efter dagens debatt, kunde svara
klart nekande. Och motiveringen för
denna nekande ståndpunkt är ju ganska
uppenbar. Finansministern räknar
inte själv i propositionen med att importen
av bilar skall bli mindre genom
skattens påläggande än vad den kommer
att bli på grundval av importregleringen.
Han säger, att det kanske blir
litet lättare att sköta kvoteringen och
ransoneringen om man har skatten än
eljest, men han tänker sig uppenbarligen,
att man i alla fall skall vara tvungen
att ha en kvantitativ begränsning av
importen. Med andra ord: finansministern
räknar i propositionen klart med
att efterfrågan på bilar kommer att
vara större än tillgången trots denna
beskattning. Det ligger däri, att det är
den kvantitativa regleringen av importen,
som är den väsentliga kvantitetsbegränsande
faktorn när det gäller investeringarna.
Och finansministern väntar
inte att skatten skall åstadkomma
en så hård begränsning av försäljningen
av bilar, att man inte kan sälja den
kvantitet, som man kommer att få lov
att importera. Denna finansministerns
i propositionen klarlagda uppfattning
—■ han svävade litet på målet här i
kammaren, så att jag inte riktigt kunde
begripa vad han menade — delas såvitt
jag vet av det sakkunniga branschfolket,
som säger, att nog komma vi att
kunna sälja de bilar vi få importera i
alla fall, men de bilarna komma att bli
fördyrade på ett sätt, som man finner
omotiverat.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Finansministern hade ett resonemang
i dag om handelspolitiken, där
han sade, att vi kunna av handelspolitiska
skäl inte skära ned vår import
av bilar ytterligare. Jag måste säga, att
för att komma från en talesman för en
regering är ett sådant yttrande ganska
överraskande. Vi kunna ju ändå inte,
varken finansministern eller någon annan,
nu förutse, hurudant det ekonomiska
läget i världen och Sveriges handelspolitiska
läge kan komma att bli
under det närmaste året eller de närmaste
två åren. Och det är då ganska
oförsiktigt av finansministern att så
här i förväg göra en dylik deklaration,
som — ifall vi skulle komma i det läget,
att vi vid förhandlingar nödgas
påyrka någon minskning av bilimporten,
och det kan ju tänkas — innebär
att man har försvagat regeringens position.
Jag påyrkar för min del ingalunda
någon sådan handelspolitik, men
jag säger, att det är ytterligt oförsiktigt
av finansministern att göra uttalanden
av den art han här har gjort. Det
visar bäst hur svag finansministern
anser sin ställning vara, när han tycker
sig behöva uppoffra landets handelspolitiska
intressen för att han här
i kammaren skall finna ett, som han
tror att det är, argument i debatten.

Men låt mig säga, att om det förhåller
sig så, som det enligt den allmänna
uppfattningen inom branschen gör och
som finansministern tycks ha menat
när han skrev propositionen, att man
trots den nya skatten kommer att kunna
sälja de bilar, som bli importerade, så
är ju finansministerns handelspolitiska
resonemang rätt irrelevant. Ty då blir
det den kvantitativa begränsningen —
den må vara litet strängare eller litet
mildare — som blir avgörande för investeringarna
i bilparken här i landet.

Finansministern har ett annat skäl
— han säger, som jag nämnde, att det
kanske är lättare att kvotera importen,
om man har skatten. Ja, det var också
ett skäl! Ilandels- och industrikommis -

sionen skulle alltså få litet lättare arbetsförhållanden.
Men att den saken
skulle vara något väsentligt skäl för en
ny skatt är det väl ändå ingen som
på allvar menar.

Jag måste alltså dra den slutsatsen,
herr talman, att om man syftar till en
begränsning av investeringarna — och
det har angivits vara regeringens huvudmotiv
— så är denna beskattning
onödig och ineffektiv. Att den också är
olämplig, av tidigare här i kammaren
framförda många skäl, förefaller uppenbart.
När herr Kristensson i Osby
med all rätt påpekade, att finansministern
själv i våras radade upp vägande
argument mot en beskattning av denna
art, svarade finansministern nu:
Ja, men vi ha ett nytt läge, då vi skola
ha en investeringsskatt. Jag vet för min
del inte, om läget har ändrat sig så
förfärligt mycket därvidlag. Vi hade ju
redan från ingången av detta år en investeringsavgift,
låt vara litet annorlunda
konstruerad, och att finansministern
inte tänkte förlänga den till ett
kommande år har ansetts vara känt
även för människor utanför regeringen.
Så jag undrar om man inte får säga,
att lägets förändring sedan i våras i
den mån det gäller denna beskattning
inte ligger så mycket i investeringsavgiftens
omläggning utan snarare i
att bondeförbundet har inträtt i regeringen.

Herr Sköld säger, att det är orimligt
att begära att de pengar, som den nya
skatten ger, skola reserveras för vägväsendet,
ty då skulle man också begära
att importtullarna på utländska bilar
reserverades för vägväsendet. Låt mig
säga att det är ganska överraskande att
finna en finansminister, som försöker
att helt trolla bort skillnaden mellan
å ena sidan tullar och å andra sidan
acciser, som läggas på både produktion
och import. Man kan emellertid utan
att närmare kommentera denna egendomliga
ståndpunkt konstatera, att det
här finns en gammal praxis, nämligen

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951*

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

att importtullarna gå in i statskassan,
medan inkomsterna av övriga skatter
på bilismen enligt av riksdagen flera
gånger godkända principer böra reserveras
för vägväsendet. Från vår sida
liävdar man, att det inte bör göras fler
undantag från den principen. Finansministern
säger, att han är villig att
lova att den ordinarie bilskatten skall
användas för vägarna, men extra bilskatter
vill han dra in till statskassan
för andra ändamål. Alla förstå, att ett
sådant uttalande betyder, att bilismen
förlorar varje uns av trygghet för framtiden
i dessa avseenden. Herr Sköld
har ju så lätt att alltid få den ordinarie
bilskatten där han vill ha den, och
sedan kallar han de övriga skatterna på
bilismen för extra och anser sig ha fri
dispositionsrätt över dem. Finansministerns
uttalande här i dag betyder
alltså i praktiken att man tar tillbaka
de förbindelser, som tidigare ha givits
till bilismen även av de båda regeringspartierna
och som skulle innebära ett
skydd mot att bilismen blir en allmän
mjölkko för statskassan.

Jag tillåter mig fråga herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
vad han anser om den uppfattning som
Skånska Dagbladet, som ibland anses
ha en rätt ledande ställning inom bondeförbundspressen,
gav uttryck för den
21 oktober, alltså för tre dagar sedan.
Man skrev där: »Inkomsten från denna
skatt bör dock oavkortad gå till vägväsendet.
Det är ett betydelsefullt
krav.»

Finansministern har ytterligare ett
argument när han säger, att man kan
inte reservera de pengar den nya skatten
ger för vägväsendet, ty det är en
tillfällig inkomst, och då vore det onaturligt
och skulle skapa oreda i vårt
budgetväsende, om man reserverade
pengarna för vägarna. Jag vill svara,
att de svenska vägarna befinna sig i
dag i ett sådant kristillstånd, att det
kan vara väl motiverat att man, när
man gör upp en tioårsplan för vägvä -

sendets förbättring, också räknar med
en extraordinär inkomstkälla. Ty om
denna skatt skulle antagas av riksdagen,
vilket jag för min del är emot, förefaller
det åtminstone i detta fall vara ett
självklart krav att pengarna reserveras,
så att de stå till förfogande för en mycket
välbehövlig upprustning av vägväsendet,
att genomföras vid de tidpunkter,
då konjunkturläget gör detta möjligt
och naturligtvis så snart ske kan.

Jag övergår, herr talman, till problemets
andra sida, frågan om det egendomliga
förfaringssätt, som regeringen
har använt, när den forcerat behandlingen
av denna fråga och därigenom
berövat riksdagen möjligheten att på
sedvanligt sätt taga ställning, motionera
och pröva.

Jag lade märke till att finansminister
Sköld i dag gjorde så som han ofta
gör här i riksdagen, när han har känslan
av en något svag position. Då föredrar
han att tala länge och utförligt
om en punkt, där han vet att han har
starka skäl och där han inte har blivit
kritiserad, i varje fall inte av dem han
här talar med. Herr Sköld sade, att
han inte kunde bekantgöra förslaget
om den nya skatten i förväg inför offentligheten.
Jag inser detta till fullo.
Men från folkpartiets representanter i
bevillningsutskottet har inte heller
framförts någon kritik mot detta att
propositionen lades fram utan att den
var offentligt diskuterad. Varför slår
nu herr Sköld in öppna dörrar på detta
sätt? Jo, naturligtvis för att i någon
mån vända uppmärksamheten från den
sida av saken, där kritiken har satt in,
alltså brådskan vid riksdagens behandling
av frågan och avslaget på oppositionspartiernas
begäran om att få åtminstone
några dagar på sig för sedvanlig
prövning av ärendet.

Herr Hjalmarson har med all rätt
underkänt finansministerns hänvisning
till tidigare exempel. Jag får bara sammanfattningsvis
konstatera den avgörande
skillnaden mellan de fallen och

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

det fall, som här föreligger — och det
är en dubbel skillnad. 1 de fall finansministern
nämnde fanns det antingen
risk för hamstring eller risk för skatteflykt
av olika slag. I det här fallet har
man emellertid för det första, som jag
närmare skall kommentera, på grund
av bestämmelsens retroaktivitet inte en
sådan risk, i varje fall inte av den storleksordningen,
att den är vård att nämna.
För det andra ha inte oppositionspartierna
i de tidigare fallen sagt ifrån,
att vi anse att denna sak måste prövas
under en någorlunda rimlig tid, utan
oppositionen har i de fallen menat, att
just risken för hamstring och skatteflykt
motiverat en snabbehandling. Men
i det hår fallet, då oppositionen kan
påvisa, att risken för hamstring eller
skatteflykt eller dylikt är praktiskt taget
ingen, och när oppositionen på
grundval av detta insisterar på att riksdagens
grundlagsenliga rättigheter inte
skola skjutas i bakgrunden, så säger
regeringen: Det bry vi oss inte om.

Nej, herr talman, det går sannerligen
inte att dra någon parallell mellan dagens
situation och den som har varit
tidigare. Det är fullständigt irrelevant,
om några stycken riksdagsmän motionera
vid det ena eller andra tillfället.
Det har ju inte att göra med denna
fråga om att det här föreligger ett krav
från oppositionspartiernas sida att få
behandla saken på ett mindre forcerat
sätt och att detta krav är väl motiverat
men har avvisats.

Beträffande detta att retroaktiviteten
nu i alla fall skulle helt eliminera
olägenheterna med ett uppskov på några
dagar säger finansministern, att det
ju skulle vara rätt omständligt för tullverket
att hålla reda på de importörer
av bilar, som kanske inte ville deponera
skattebeloppen hos tullverket, så
att detta antingen måste vägra att tullbehandla
bilarna eller måste föra någon
förteckning över dessa importörer.
Detta måste ju ha varit innebörden.
Kan man nu tänka sig ett sådant

kolossalt besvär det skulle bli för tullen
att under några dagar föra en förteckning
över det fåtal importörer, som
eventuellt skulle kunna förmodas vägra
att deponera skattebeloppen! Jag
undrar, om det skulle bli några som
vägrade, men låt oss antaga att det
blev det. Skulle det då överstiga tullverkets
förmåga att föra en förteckning
över dessa? Eller menar finansministern
att de människor, som föra
in bilar, trots lagens klara bud skulle
vägra att betala och i all hast avresa
till utlandet för att därigenom undandraga
staten denna skatt? Är det verkligen
ett sådant fall som landets finansminister
står här och framhåller
som ett tungt vägande argument för
att man inte kan lita på den retroaktiva
regeln? Det kan ju så vara, att
varje provisorium alltid medför någon
liten olägenhet, och så är det naturligtvis
också i fråga om bilhandeln.
Men mot detta får man väl lov att sätta
den respekt för grundlagens anda
och mening, som jag trodde att vi alla
voro överens om att hysa. Jag måste
säga mig, när finansministern här talar
om hur besvärligt det skulle bli för
tullverket: Vilken ömsinthet hyser inte
herr Sköld mot tullen, och vilken hänsynslöshet
visar han inte därför mot
riksdagen! Jag har hört talas om att
tullverket lyder under finansdepartementet.
Jag har också hört talas om
att herr Sköld lär vara en mycket god
familjefader. Men driver han inte sin
välvilja mot familjen litet väl långt,
när bekvämligheten under några dagar
för tullverket får väga tyngre än
hänsynen till riksdagens grundlagsenliga
rätt?

Den nya regeringen lär ha tillkommit,
efter vad statsministern har upplyst,
för att man skall få slut på den
s. k. influensaparlamentarismen, få slut
på det tillstånd, som ju herr Hedlund
enligt det av herr Hjalmarson nyss upplästa
citatet i våras ansåg vara att föredraga
framför ett tillstånd som det vi

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och

ha i dag. Så nu ha vi inte en influensaparlamentarism
utan efter vad det säges
en stark regering. Dess första åtgärd
är att visa sin styrka genom att
strunta i grundlagens anda och mening
rörande folkrepresentationens rättigheter.
I stället för influensaparlamentarism
skola vi tydligen nu få kommandoparlamentarism.
Regeringen kommenderar,
riksdagen marscherar! Ingen
har betvivlat, att finansminister
Sköld har vissa talanger i dessa sammanhang.
Han dröjde inte länge med
att visa dem. Vi ha vår majoritet, så
är tydligen visan. Var detta verkligen
vad t. ex. herr Hedlund tänkte sig, när
han beslöt sig för att ge sitt och bondeförbundets
stöd åt regeringen?

Vi ha nu fått höra av herr Sköld, att
inte ens inrikesministern och chefen
för det andra regeringspartiet herr
Hedlund, som t. o. m. ansågs skola ha
positionen av vice statsminister, fick
några underrättelser av finansministern
om den nya skatten förrän ett par
dagar före propositionens framläggande.
Vi i folkpartiet ha ingen anledning
att blanda oss i relationerna mellan de
båda regeringspartierna. Men man kan
ju ändå fråga sig, huruvida herr Hedlund,
när herr Sköld kom och talade
om för honom, att han ville lägga på
denna nya höga skatt, omedelbart svarade:
O, så bra, en ny skatt på bilarna,
det var just vad jag önskade mig! Man
får väl förmoda att de båda regeringspartierna
förhandlat om den ‘dubbla
bilskatten, dess bestånd och eventuella
avskaffande under de förhandlingar,
som föregingo regeringsbildningen.
Fick man verkligen inom bondeförbundet
då ingen försäkran om att det i
varje fall inte skulle bli nya skatter i
utbyte mot ett eventuellt avlägsnande
av den extra?

Statsrådet Hedlund förklarade i ett
föredrag i våras, att bondeförbundet
vill varken följa högerns eller folkpartiets
förslag om räntehöjning eller socialdemokratiens
om skattehöjningar,

import av personbilar m. ni.

och herr Hedlund förklarade i radio,
att om det gällde den extra bilskatten
var han beredd att rösta emot den. Jag
skulle förmoda att han därmed gav en
antydan om att han inte skulle behöva
komma i det läget, att han och hans
partivänner skulle nödgas rösta emot
resten av regeringen. Bondeförbundspressen
har varit mycket förtjust över
detta uttalande. Man frågar sig onekligen:
Fanns det inte någon som helst
klarhet, huruvida denna skatt eventuellt
skulle kunna ersättas med andra?
Kan herr Sköld komma med nya skatter
på bilismen till våren, och kommer
bondeförbundet då att bli lika belåtet?

Herr Hedlund glömde säga i radio:
Jag är emot den extra bilskatten, men
jag förbehåller mig att rösta för andra
bilskatter, som min uppfinningsrike
vän i finansdepartementet kan finna
på. — Jag observerar att statsrådet
Hedlund nu har intagit platsen på regeringsbänken
efter att förut under
större delen av debatten ha suttit på
sin vanliga bänk i kammaren. Dessa
platser bruka ju användas ibland av
regeringsledamöter när de vilja klargöra,
att de ta ställning som enskilda
riksdagsmän och på något sätt vilja
markera ett avstånd från regeringen i
övrigt. Herr Hedlund satt nu halva tiden
på sin egen bänk och halva tiden
på regeringsbänken. Man undrar om
han gjorde det för att klargöra bondeförbundets
allmänna inställning till
denna skatt.

Herr talman! Låt mig kort sammanfatta
min ståndpunkt. 1) Denna nya
skatt är icke tillräckligt motiverad,
varför jag kommer att rösta emot den.
Om — för det andra — riksdagens majoritet
i alla fall antar regeringens förslag,
kommer jag självfallet att stödja
kravet att pengarna skola reserveras
för den välbehövliga upprustningen av
det svenska vägväsendet, att genomföras
så snart ske kan med hänsyn till
konjunkturförhållandena. 3) Det har
icke anförts några vägande skäl för att

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

riksdagen skulle berövas sina grundlagsenliga
rättigheter vid behandlingen
av denna fråga. Det föreligger här en
klar hänsynslöshet mot riksdagen.

Man vill kanske säga att det är en
formsak. Det är ingalunda en formsak,
om man inkräktar på de faktiska prövningsmöjligheterna
i ett sådant ärende.
Det formella skydd, som grundlagen
stadgar åt folkrepresentationen för att
trygga dess handlingsfrihet och prövningsmöjligheter,
är i själva verket avsett
att vara och är även ett skydd för
demokratien. Börjar man än här och
än där inkräkta på detta och säga att
det är inte så farligt, detta är bara en
formsak och ingen stor sak, då kan
man lätt komma att ta det ena steget
efter det andra och hamna där ingen
önskar. När s. k. starka regeringar behandla
folkrepresentationen med bortseende
från dess formella rättigheter
— sådant ha vi sett åtskilliga exempel
på i Europa under de senaste tjugo
åren -—■ kan detta mycket lätt leda till
ett reellt skjutande av riksdagen åt sidan.
I viss män har detta uppenbarligen
skett under dessa dagar.

Den riktning jag representerar vill
göra vad den kan för att förhindra ett
upprepande av ett sådant förfaringssätt
från regeringens sida. Jag kommer
för min del som protest mot detta regeringens
förfaringssätt att, om riksdagen
antar propositionen, anmäla reservation
mot beslutet.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag tänkte att antingen
herr Hjalmarson eller herr Ohlin, som
nu äro så intresserade av att dessa
pengar skola användas till vägarna,
skulle ha givit ett svar på min fråga,
varför man inte upptäckte det den
gången det utgick en 5-procentig skatt
på bilarna, sedan den allmänna omsättningsskatten
var avskaffad. Den skatten

utgick under ett och ett halvt år på alla
bilar som såldes i detta land, utan att
vare sig högern eller folkpartiet under
denna tid sade ett knyst om att dessa
pengar borde gå till vägarna. Varför
har man just nu uppfunnit det motivet?

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Adolv Olsson i Gävle att om han betraktar
det som en försummelse av högern
och folkpartiet, att de den gången inte
påyrkade att den 5-procentiga skatten
skulle gå till vägarna, så kan han ju
hjälpa oss att något reducera denna
försummelse genom att understödja vårt
yrkande att i varje fall de 50 miljonerna
nu skola komma vägväsendet till
godo.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Jag tycker att den här uppfinningen
just i dag inte är av sådan art, att man
med den reparerar en försummelse härvidlag
på det enkla sätt som herr Hjalmarson
ansåg vara klokt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! När herr Olsson i Gävle påstår
att detta är en uppfinning av i dag reser
sig verkligen håret på mitt huvud —
det borde det göra på bevillningsutskottets
ärade ordförandes huvud också!
Här har från oppositionens sida under
åratal med allt större styrka hävdats just
detta, att bilskattemcdlen skulle användas
för vägväsendet. Men så går herr
Olsson tillbaka ett visst antal år och säger:
Den gången tilläto ni undantag.
Jag har förut sagt: Vi vilja inte att det
skall göras flera undantag. Därför hålla
vi på principen, som så klart blivit
fastslagen av riksdagens alla partier.
Herr Olsson säger: Här gäller det ju ett
undantag, och det är mycket konstigt
att man inte vill vara med om att göra
hur många undantag som helst.

Herr Olsson i Gävle! Denna argumentering
leder till en sådan ståndpunkt,
att man genom att göra ett enda undan -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och

tag för den skull måste anse, att det är
mycket konstigt, om någon likväl vill
hålla på huvudprincipen. En sådan synpunkt
är möjligen naturlig för den som
vid varje tillfälle vill handla mot den
princip man accepterar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Herr
Ohlin försökte för en stund sedan att
förnöja kammaren med ett påpekande,
att jag tidigare i dag suttit på min
gamla plats i kammaren, och han ville
också dra några slutsatser därav. Om
herr Ohlin skulle vilja dra någon slutsats
av att jag nu ställt mig här i talarstolen,
får det ingalunda bli den, att
jag står i någon som helst oppositionsställning
till regeringen. Jag förstår att
det kan finnas personer som skulle vilja
utnyttja varje möjlighet att sitta på en
särskild plats här i kammaren, om de
hade rätt till det. Som jag inte hör till
dem som äro så illa angelägna i det
hänseendet kanske detta kan vara en
tillräcklig förklaring till att jag tillät
mig stanna kvar på min gamla plats en
stund i samband med att jag hämtade
upp några papper ur facket. Men att
herr Ohlin skulle ta upp kammarens tid
med den saken trodde jag inte.

Det har gjorts ett stort nummer av
att bondeförbundet gått med på denna
skatt trots att partiet var emot den extra
bilskatten i våras. För mig, herr talman,
är det här fråga om två skatter
av väsentligt olika konstruktion. Olikheterna
i konstruktionen äro sådana,
att jag anser att vi kunna vara med
denna gång. Denna skatt drabbar exempelvis
inte alls lastbilarna. Vi betonade
mycket starkt i våras att fordonsskatten
för deras del skulle innebära en
belastning på transporterna inom jordbruket.
Den drabbar heller inte omnibustrafiken.
Även i det hänseendet ansågo
vi att den i våras antagna skatten
var till ganska stor nackdel för landsbygden.
Den nu föreslagna skatten

import av personbilar m. m.

drabbar, märk väl, över huvud taget
inte det bilbestånd som finns i dag,
utan den gäller nytillkommande bilar.
Tankegången är precis densamma som
beträffande den föreslagna investeringsskatten,
att man vill försöka förmå personer,
som inte ovillkorligen behöva
skaffa sig en bil, att uppskjuta köpet
till efter mitten av 1953. Man vill alltså
försöka förmå dem att under ett år och
åtta månader dröja med saken.

Herr Ohlin sade för en stund sedan,
att vi förut haft en investeringsskatt
och nu få vi en investeringsavgift. Blir
det någon skillnad? undrade han. Ja,
det blir det. Märk väl, att den investeringsskatt
vi i dag ha endast gäller
rörelse med en omsättning av 300 000
kronor och däröver, alltså ett relativt
litet antal skattebetalare. Det blir ett
betydande antal nya objekt, som skola
betala avgiften, enligt det förslag som
föreligger; utökningen blir väsentlig.
Och när vi få, efter vad jag förmodar,
en investeringsavgift, som kommer att
drabba ibland mycket nödvändiga maskiner
etc., så har det varit litet svårt
för oss att säga ifrån, att en motsvarande
avgift för de nya bilarna kunna
vi inte tänka oss att medverka till.

Jag vill understryka vad finansministern
sagt, att denna skatt enligt motiveringen
är avsedd att bli kortfristig. Det
är alltså meningen att man skall låta
den försvinna efter en relativt kort tid,
och därför bör man kunna räkna med
att det också är möjligt för åtskilliga
spekulanter att skjuta upp sina köp av
bilar.

Det har sagts av herrar Ohlin och
Kristensson i Osby, att vi ju ha andra
medel i vår hand att begränsa importen
av bilar, om detta skulle anses nödvändigt.
Ingenting är riktigare, men det är
också klart att man bör söka undvika
medel, som innebära betydande nackdelar
i handelsförbindelserna med andra
länder.

Jag tror nog man får säga, att herr
Ohlin har läst propositionen litet has -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

tigt, om han ur den anser sig kunna
dra den slutsatsen, att finansministern
menar att importen inte kommer att
minska genom denna skatt. Jag har inte
läst propositionen på detta sätt. Tvärtom.
Under rubriken »Inkomstberäkning»
står följande: »En beräkning av
den inkomst som den nya skatten kan
väntas tillföra staten erbjuder åtskilliga
svårigheter. Bl. a. innebär själva
tillkomsten av skatten ett betydande
ovisshetsmoment i fråga om bedömningen
av den framtida omsättningen
av personbilar och motorcyklar.» Detta
tyder väl ändå på att finansministern
anser att denna skatt i viss mån kan
komma att hejda importen, men självfallet
tilltror han sig inte att i dag bedöma
hur mycket den begränsningen
kan uppskattas till.

Sedan var det fråga om användningen
av pengarna som tas ut från bilisterna.
Vi äro naturligtvis på vårt håll ytterligt
angelägna om att få till stånd en
så stor upprustning av vägväsendet,
som över huvud taget är möjlig. Men
det är inte bara en fråga om pengar,
det är också en fråga om arbetskraft.
Skulle det visa sig möjligt att arbetskraften
räcker för större upprustning
än vad tillgängliga medel från biltrafiken
kunna medge, anse vi oss från vårt
håll oförhindrade att med finansministern
ta upp frågan om ytterligare belopp
att användas för ändamålet.

Jag har alltså den uppfattningen att
man knappast kan rikta sakliga invändningar
emot denna skatt, om man nämligen
är beredd att ta investeringsavgiften.
Efter de positiva yttranden i det
hänseendet som gjorts från näringslivet
— jag erinrar bara om Industriförbundet,
Riksförbundet Landsbygdens folk
och Lantbruksförbundet — hade jag
trott att det rådde ganska stor enighet
om att det var nödvändigt, hur tråkigt
det än kunde vara, att tänka sig en avgift
av denna typ. Man kan nämligen
inte, om man på allvar vill försöka
komma till rätta med inflationen,

släppa efter på område efter område,
så att man till sist är inne i något som
kan kallas för ett låtgåsystem, utan
skall man komma till rätta med inflationen
tror jag det gäller att ta tag i
tåtarna.

Detta om den sakliga delen. Sedan
ett par ord om snabbehandlingen här i
riksdagen. Jag har tidigare framhållit
att för mig är det en olustig sak att
riksdagen skall så snabbt ta ställning
till frågor, att man inte hinner med att
motionera i vanlig ordning. Emellertid,
det liar ju förekommit förr, visserligen
inte så ofta, men det har dock inträffat.

Jag understryker vad finansministern
har sagt, att denna skatt inte på
något som helst sätt har berörts vid
förhandlingarna med bondeförbundet
om koalitionen och att vi inom bondeförbundet
först under propositionsveckan
meddelades, att man över huvud
taget sysslade med tankar i denna riktning.
Detta betyder emellertid inte, att
vi vid vårt ställningstagande kände oss
överrumplade. Vi hade möjlighet att få
det anstånd för att gå igenom det hela,
som vi tyckte var nödvändigt, och jag
är övertygad om att hade vi sagt att vi
ville fundera ytterligare några dagar på
denna fråga, så hade ett sådant andrum
lämnats oss; därom råder intet som
helst tvivel. Men vi voro som sagt på
det klara med frågan i sak genom att
vi betraktade skatten såsom ett komplement
till investeringsavgiften.

Vad sedan beträffar den snabba behandlingen
i riksdagen så sade vi oss,
att det är ju en mycket tråkig sak, men
det blir icke någon angenäm ordning,
om man nu behandlar propositionen på
vanligt sätt och det får gå några veckor
och man sedan ger lagen en retroaktiv
tillämpning. En massa bilar har säkerligen
strömmat in över gränserna under
mellantiden och ifrån lagren i frihamnarna.
Det har förklarats för oss, att
det där finns lager som kunna släppas
in. Visst är det lätt att hålla kontroll
på alla importörer och hur mycket var

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

och en har importerat; det vill jag ingalunda
förneka. Men vi få väl förutsätta,
att under de veckor, som ett sådant
tillstånd närmast skulle ha behövt räcka,
hade bilhandeln fungerat någorlunda
normalt och importörerna hade sålt
till sina handlande o. s. v. Det hade då
gällt för importörerna att i efterhand
kräva ut denna skatt av handlandena
ute i landet och kanske i sinom tid
också av köparna. Vi tyckte att detta
var en olägenhet som man ingalunda
kunde bortse från och en olägenhet
som vägde så tungt att snabbehandlingen
var motiverad.

Man har sökt insinuera att snabbheten
i behandlingen föranletts av mindre
vackra motiv. Vilka skulle det vara?
Finns det någon annan anledning till
denna snabbhet? Finns det någon annan
rimlig förklaring till densamma
än att man i varje fall trodde, att avsevärda
nackdelar skulle vara förenade
med en ordinär behandling? Vill någon
göra gällande, att det på grund av denna
snabbhet blir lättare att få igenom projektet
i riksdagen eller att kritiken mot
projektet blir lindrigare på grund av
denna snabbhet? Finns det över huvud
taget någon annan rimlig förklaring till
snabbproceduren än att man trott, att
betydande olägenheter skulle ha följt
av en behandling i normal ordning?
Sedan kan man diskutera, om nackdelarna
ha övervärderats och överskattats.
Men själva problemställningen
borde väl ända vara ställd utom alla
tvivel.

Vi ha som sagt på vårt håll menat,
att här har man att välja mellan två
olika slag av olägenheter. Vi ha kunnat
konstatera, att riksdagen, t. ex. när det
gällt sådana saker som höjning av tobaksskatten,
gått in för en likadan
snabbehandling. När det gällt att höja
omsättningsskatten på sprit, har den
gjort detsamma, och när det varit fråga
om en allmän varuskatt, har den också
tillåtit sig att tolka grundlagen på det
sättet, att en snabbehandling var med -

given. Då tyckte vi att det var rätt
svårt att sätta oss emot en sådan sak
som denna.

Jag skulle bara vilja säga några ord
till herr Hjalmarson. Jag har fått mycket
beröm av herr Hjalmarson i dag
för att jag hade varit klok — jag hade
varit vis och erfaren till övermått rent
av tidigare. Nu är jag det naturligtvis
icke, det förstår jag. Det har blivit en
helomvändning. Men jag är bara litet
förvånad över att allt detta beröm har
fått anstå till denna dag, då vi icke ha
något direkt samarbete med varandra.
Men jag tackar för de erkännsamma
orden även om jag förstår att de ej äro
allvarligt menade.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag har alltid tyckt att
herr Hedlund varit en väldigt klok och
erfaren man. Det har jag nog sagt vid
många tillfällen. Det var därför icke
någon nyhet som presenterades i dag.
Nyheten är helt enkelt att herr Hedlund
i så hög grad är angelägen att dölja
den visdom som han ännu för några
månader sedan så kraftigt förde fram.

Sedan, herr talman, skulle jag här
bara vilja anföra ett par synpunkter i
anledning av herr Hedlunds anförande.
Herr Hedlund berättade, att om han
hade bett herr Sköld att få uppskov ett
par dagar för att titta närmare på denna
sak, så hade säkerligen bondeförbundet
fått det. Men, herr Hedlund, när vi inom
oppositionen tycka att det vore rimligt,
att vi kunde få, icke flera veckors utan
ett par dagars anstånd för att få tillfälle
att motionera och framföra våra
synpunkter, mötas vi av en total oförståelse.
Tycker herr Hedlund att det är
så svårt att förstå, att vi vilja ha samma
möjligheter som herr Hedlund anser
vara naturligt att bondeförbundet skulle
ha inom den nya regeringen?

Herr Hedlund säger att det är fråga
om två skatter av väsentligen olika konstruktion:
den nya skatten drabbar icke

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

lastbilar. Men, herr Hedlund, det beror
på att finansministern tänker införa en
annan skatt som drabbar lastbilarna.
Herr Hedlund tyckte att det är en förtjänst
hos denna skatt, att den gör det
svårare för dem, som icke ha bil, att
skaffa en ny bil. Men är det icke, herr
Hedlund, just en sak, som vi tidigare,
då vi voro överens herr Hedlund och
jag, opponerade oss mot, när det gällde
punktbeskattningen, nämligen detta att
man godtyckligt väljer ut vissa områden
och säger: Här anser staten att efterfrågan
är för stor? Det är just detta
som varit det bärande i herr Hedlunds
och vår kritik mot dessa skatter. Jag
måste — även om det känns svårt att
lägga lök på laxen — be att få citera
ett av herr Hedlunds utmärkta anföranden.
Herr Hedlund säger den 5 maj i
år så här: »I varje fall ha vi den uppfattningen,
att om det skulle bli nödvändigt
med ytterligare skatter för en
överbalansering, bör man försöka välja
ut sådana skatter, som icke påverka
varupriserna på samma sätt som dessa
göra.» Där har han i princip på ett utmärkt
sätt formulerat den ståndpunkt
som vi alltjämt ha.

Slutligen kom herr Hedlund in på
frågan om vägväsendet. Där skulle jag,
herr talman, bara vilja referera vad som
sägs i sista numret av RLF-Tidningen,
där det heter: »Om man emellertid accepterar
skatten som sådan, är det en
annan sak i sammanhanget, som man
har värre att förlika sig med. Det finns
i propositionen en uttrycklig förklaring
av finansministern, att de medel, som
komma att inflyta genom den nya bilskatten,
icke skola användas till vägväsendet.
Det må då sägas, att den motiveringen
är skäligen svag i all synnerhet
mot bakgrunden av de deklarationer,
vi nyligen lyssnat till om att
hädanefter all bilskatt skall gå till upprustning
av vägarna.»

Vad har då herr Hedlund att anföra
som tröst för RLF och alla andra, som
öro intresserade av ett bra vägväsen?

Jo, säger herr Hedlund, han är oförhindrad
att på nytt taga upp ett resonemang
med finansministern i denna
sak. Jag kan försäkra herr Hedlund, att
den rättigheten ha vi till och med inom
oppositionen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kanske får fortsätta där
herr Hjalmarson slutade och säga, att
nog ha både herr Hedlund och vi rätt
att tala med finansministern. Men även
om det alltid är angenämt att tala med
finansministern, så är det fråga om hur
mycket han bryr sig om vad vi säga.
Det kanske blir anledning för herr
Hedlund att göra vissa reflexioner
kring detta tema.

Herr Hedlund säger, att det har i alla
fall betydande nackdelar att använda
importbegränsning som metod för att
minska investering i bilar. Jo, naturligtvis.
Om det därför varit så, att man
kunnat avskaffa hela importbegränsningen
och säga, att nu behövs den
icke, ty vi ha skatten i stället, så skulle
jag ha medgivit, att det vore ett skäl
med någon styrka, även om det icke
hade varit utslagsgivande. Men, herr
Hedlund, det framgår av debatten i dag
och av propositionen, att finansministern
menar, att kvoteringen skall fortsätta
och att denna skatt skall vara ett
stöd åt detta ingripande och bidraga
att lösa fördelningsfrågorna. Man skall
alltså ha ransoneringen kvar och därtill
skatt på tillverkningen.

Låt mig taga en siffra som illustration!
Antag att folk vill köpa 60 000
bilar utan denna skatt, men att man
efter skatten vill köpa bara 55 000! Antag
vidare att importen och tillverkningen
är 45 000 bilar! Ty regeringen
anser icke att vi ha råd till mera. År
det en avgörande skillnad att efterfrå -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

gan överstiger tillgången med 10 000 i
stället för med 15 000? Det avgörande
är att man, för att hålla nyanskaffningen
vid 45 000, måste ha importbegränsning.
Så länge skatten icke gör mer än
att den tar bort en del av den överskjutande
efterfrågan, så ändrar den
icke läget. Jag vill inte söka tolka finansministern
utan frågar honom:
Kunna vi få ett bestämt besked från
regeringsbänken, att regeringen menar,
att om man har denna skatt, kommer
den att minska efterfrågan så mycket,
att den till och med går väsentligt under
den siffra som en importbegränsning
kommer att medföra? Om finansministern,
såsom jag är övertygad, icke
kan svara på den frågan, har han ingen
annan möjlighet än att erkänna, att investeringen
i bilar blir lika stor med
eller utan skatten. Alltså har skatten ett
annat syfte.

Sedan säger herr Hedlund, att man i
varje fall trott på olägenheterna av att
vänta, och därför är snabbehandlingen
motiverad. Det var en erkännansvärd
ovisshet herr Hedlund gav uttryck åt.
Jag får säga, att statsrådet Hedlunds —
jag skall icke glömma bort hans nya
titel, eftersom han sitter på bänken —
resonemang visar, att han inte haft tillräcklig
tid att sätta sig in i alla de skäl
herr Kristensson anförde.

Till slut, herr talman, tycker jag att
det är synd om herr Hedlund, att han
som sin första uppgift som medlem av
regeringen får att försvara denna nya
skatt på bilismen. Det bör ses mot bakgrunden
av hans föregående att han
också talar om »regeringspartiet». Det
är kanske så att bondeförbundet icke
anser sig vara regeringsparti utan något
slags stödparti. Det kanske var inseglet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
vill bara säga ett par ord till herr Hjal -

marson. Han åberopade något uttalande
av mig från i våras, då jag hade sagt,
att om det behövdes en överbalansering
av hudgeten, så tyckte jag att man kunde
ha tagit till andra skatteobjekt för detta
ändamål än den extra bilskatten. Det
är någonting som jag tycker i dag också.
Men jag har icke i propositionen
och icke i något annat sammanhang
heller hört, att man som motiv för
denna tull eller accis på bilar har
åberopat intresset av överbalansering,
utan intresset är ju att hålla tillbaka
bilimporten och biltillverkningen inom
en ram, som svarar mot vad vi ha
råd till.

Jag har ingen anledning att diskutera
vidare med herr Ohlin om tolkningen
av vad som står i propositionen på s.
17. Det blir väl närmast finansministerns
sak att klara ut det.

Det är ju alltid glädjande, att ens
goda vänner visa sig deltagande, då de
tycka att man får det bekymmersamt.
Men jag tror att herr Ohlin talar om
rätt onödiga bekymmer. Jag ser inga
bekymmer när det gäller att i detta
sammanhang klara ut vår ställning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Den senare
delen av debatten har ju varit rik på
synpunkter. Jag kanske icke kan tillföra
den så mycket nytt. Det gläder mig
emellertid att kunna börja med ett oreserverat
instämmande med herr Hjalmarson,
nämligen när han prisade herr
Hedlunds klokhet. Jag har också den
meningen, att han är mycket klok. Men
jag vill icke gå så långt som herr Hjalmarson,
att jag betraktar varje ord,
som herr Hedlund sagt, såsom inspirerat,
såsom en kanonisk skrift, som skall
lända till efterrättelse, oavsett vilka

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

förhållanden ocli vilka förändringar
som inträffa.

Medan jag håller på med detta resonemang
om herr Hedlunds av herr Hjalmarson
så kraftigt vitsordade klokhet,
vill jag säga en sak om förhandlingarna
mellan de två partierna i regeringen.
Det är ganska märkvärdigt, att både
herr Hjalmarson och herr Ohlin tyckas
utgå från såsom självfallet, att den
större delen, som har majoriteten, skall
diktera för den andra delen. Det är
fullkomligt främmande för oss, när vi
söka samverkan, att arbeta efter en
sådan metod. Jag kan försäkra både
herr Ohlin och herr Hjalmarson, att
hade bondeförbundets representanter
eller andra, som deltaga i regeringen,
ansett sig ha vägande sakliga invändningar
mot att framlägga denna proposition
för riksdagen, så hade propositionen
icke kommit att ligga på kammarens
bord. Samarbete måste betyda,
att man icke driver sin mening av
prestigehänsyn, men också, herrar Ohlin
och Hjalmarson, att man ej av prestigehänsyn
vägrar att taga sakskäl. Man
resonerar sig fram till en lösning, som
man anser vara rimlig, och så får man
gemensamt taga ansvaret för denna.

Jag skall icke mycket uppehålla mig
vid den reella sidan av saken. För den,
som lyssnade till finansministerns
orientering i förmiddags, är ju svaret
redan på förhand givet på alla de invändningar,
som man mer eller mindre
spirituellt sedan har pressat fram under
den följande debatten. Men det må
vara mig tillåtet att erinra om vad det
är vi diskutera. Avsikten är ju att låta
de nuvarande pålagorna vid investering
avlösas av en investeringsskatt på
tio procent. Av herr Hjalmarsons anförande
fick man den föreställningen
att det är en ny sak för honom. Det
intrycket fick man icke av herr Ohlins
anförande. Det är en fråga, som diskuterats
vid partiöverläggningarna och
som diskuterats i pressen; förslagen ha
varit ute på remiss. Vi ha aldrig dolt

vår mening, att till höstriksdagen, som
ett av leden i den nödvändiga åtstramningspolitiken,
också komma med en
tioprocentig skatt på investeringar. Den
fråga det nu gäller är: Skola bilarna
vara undantagna? Det är icke fråga om
någon extra pålaga på bilar, utan frågan
är om man skall säga: Anskaffningen
av en maskin för en verkstad
skall beläggas med en investeringsavgift,
men anskaffningen av en personbil
skall vara fri. Herr Hjalmarsons
lustighet att herr Skölds neutralitet mot
bilismen närmast har karaktär av förföljelse
mot bilismen faller till marken.

Skall investeringen i bilar jämställas
med andra investeringar? Det är detta
som diskuteras materiellt. Herr Ohlin
har fattat frågeställningen. Jag gladde
mig uppriktigt över den stora skillnaden
i uppläggning mellan de två samverkande
oppositionspartierna. Herr
Ohlin säger: Även om vi äro överens
om att en investeringsbegränsning är
nödvändig, är det därför icke säkert
att den är nödvändig på just detta speciella
område. Regeringen har kommit
till den uppfattningen, att det skulle
vara olämpligt att göra ett undantag
för bilismen. Vi ha bland annat anfört,
att det icke kan vara rimligt att på
denna punkt uppnå den önskvärda investeringsbegränsningen
genom en ytterligare
kramning genom importrestriktionerna.
Det är alltså fråga om
en metodskillnad. Bondeförbundet och
socialdemokraterna anse det rimligt att
minska efterfrågan genom en skatt,
under det alt herr Ohlin tycktes antyda,
att han ej hade något emot att
nå samma mål genom en skärpt importreglering.

Ja, herr Ohlin, vi byta ståndpunkter,
tycks det. Det kan hända att vi göra
det litet var. Men detta är väl ändå i
kraftigaste laget. Herr Ohlin går till anfall
mot Krångelsverige, restriktioner
och regleringar samt fram för kravet
på generellt verkande metoder. Och så
är den snälle och hygglige herr Sköld

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

så vänlig att han säger: Vi skola icke
lägga hela ansvaret på kvantitativa restriktioner,
utan vi skola genom generellt
verkande metoder medverka till
att uppnå ett av alla eftersträvat resultat.
Jag tycker att herr Ohlin skulle
hålla herr Sköld räkning för att han här
gjort vad som ofta från oppositionens
sida sagts att man borde göra, att man
borde låta kvantitativa ingripanden
stödjas av generellt verkande metoder.
Jag kan icke förstå, att det från lierr
Ohlins utgångspunkter kan finnas någon
anledning till kritik på denna
punkt. Vi äro ju alla överens om att
det är klokt att icke bara använda en
metod, utan att det är klokt att låta
olika instrument, olika metoder samverka
för att undvika alltför hårda ingripanden.

Jag skall inte uppehålla mig vidare
vid den materiella delen. Jag tror att
man vid närmare eftertanke kommer
att säga, att det vore orimligt att undanta
bilarna från investeringsskatten. Det
vore lika olämpligt som att låta investeringarnas
begränsning ske uteslutande
via importrestriktioner. Det om något
skulle komma att leda till svartabörsaffärer
och uppressning av priserna på
begagnade bilar.

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet när jag hörde dessa oerhörda anklagelser,
som de två oppositionsledarna
riktade mot regeringen för att
vi kränkt grundlagen, för att vi icke
givit riksdagen dess grundlagsenliga
rätt att bilda sig en mening och framföra
sin mening och för att vi visa vårt
förakt för riksdagen. Låt oss därför
här se efter vad det är som vi diskutera.

För det första föraktet för riksdagen.
Riksdagsmajoriteten skulle alltså hysa
förakt för den riksdag den innehar
majoriteten i. Hela den frågeställning
som herrar Hjalmarson och Ohlin presterat
här skulle vara fullständigt orimlig
i det engelska parlamentet. Ni kunna
ju där se hur skattepropositionerna be -

handlas. Alla sådana anklagelser mot
världens äldsta parlament skulle betraktas
som löjeväckande, skrattretande
och orimliga. Men vi bry oss inte om
andra länder; de ha andra seder än
vi. Jag medger villigt att det är en bra
sak, att den svenska riksdagen försöker
att tillämpa en parlamentarism med en
stark regeringsmakt men samtidigt förbehåller
sig rätten att pröva förslag,
förbehåller sig rätten att genom utskottsbehandling
försöka finna, om man
inte kan komma till bättre och lämpligare
resultat än dem som kommit
fram ur regeringens överväganden. Jag
vill alltså inte säga, att det svenska
systemet är sämre än det engelska, men
jag värjer mig mot påståendet, att
exempelvis den engelska parlamentarismen
skulle vara uttryck för ett förakt
mot demokratien och ett slag i ansiktet
på det egna parlamentet. Det är
dylika överord jag vänder mig mot.

Nej, vi skola försöka behålla det
svenska systemet och riksdagens fria
prövningsrätt utan att därför säga, att
det är den enda formen under vilken
demokratien kan arbeta. Men det kommer
ju situationer, då det är besvärligt
med den relativa långsamhet varmed
den svenska riksdagen arbetar, och då
måste, vilken regering som än sitter,
denna ha en möjlighet att avväga huruvida
olägenheterna med den mera långsamma
metoden äro så stora, att man
tar för stora risker, om man tillämpar
dem. Detta är, som finansministern
visat, principen när det gällt att genom
skatter, tullar eller acciser höja priserna
på varor, som kunna bli föremål
för hamstringsköp eller spekulation.
Det är riktigt att bilar inte kunna bli
föremål för hamstringsköp, men vågar
verkligen någon av kammarens ledamöter
påstå att bilar icke kunna bli
föremål för spekulation.

De exempel finansministern dragit
äro inte tillämpliga i varje detalj, men
de äro väl tillräckliga för att för kammarens
ledamöter fullständigt klarlägga,

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

att det icke finns någon grund för påståendet
att vi nu börjat ett nytt system,
som skulle innebära ett mindre hänsynstagande
till riksdagen från den nuvarande
regeringens sida än vad föregående
regeringar visat. Det var detta
som exempelsamlingen avsåg att visa,
och varken herr Hjalmarson eller herr
Ohlin har rubbat en enda bokstav i finansministerns
argumentering på denna
punkt.

Vi ha tvärtom öppnat en möjlighet
för riksdagen att i större utsträckning
än vid tidigare tillfällen vara med om
en prövning. Det är det nya. Det nya
är att vi inte inbjudit riksdagen omedelbart
fatta beslut, såsom skedde förut.
Det nya är att man öppnat en möjlighet
för ett resonemang, öppnat en
möjlighet för att skjuta på riksdagsbeslutet
från lördag till onsdag. Detta
sker genom att man experimenterar
med en retroaktivitet vid tillämpningen
av en skattelag. Om herrarna gått upp
och sagt, att detta är något tvivelaktigt,
då hade det funnits grund för eder erinran,
men när nu regeringen vill ge
riksdagen en möjlighet att åtminstone i
fyra dagar fundera på dessa problem
och regeringen inför denna retroaktivitet,
tycker jag det är ganska orimligt,
att man mot denna regering riktar anklagelser
för bristande hänsyn till riksdagen.
Man accepterar tydligen — både
herr Ohlin och herr Hjalmarson —
retroaktiviteten, när det gäller skattelagstiftningen,
såsom någonting både
naturligt och lämpligt. Ja, man går
längre och säger, att om man haft retroaktivitet
i fyra dagar, kan man ha
det i fyra veckor. Så reduceras hela
diskussionen mellan regeringen och oppositionen
till dess rätta proportioner.
Vi ha ansett, att retroaktiviteten är en
besvärlig sak. Det är en ny historia,
som inte förut prövats. Den lämnar utrymme
för de risker finansministern
nyss antydde, och vi ha sagt oss, att
om vi taga retroaktivitet, är det klokt
att låta den vara så kort som möjligt,

4 — Andra kammarens protokoll 1951. Nr

inskränka den till vad som behövs för
att nödvändiggöra en prövning.

Nu sägs det, att det inte varit någon
olägenhet om man tagit till flera dagar.
Det är om denna omdömesfråga, mina
damer och herrar, som stridens vågor
gå så högt. Man har sagt från vårt håll
och enligt min mening angivit skäl för,
att detta är förenat med risker. Vi kunna
inte bevisa det, men lika litet kan
oppositionen bevisa att det inte är
förenat med risker att ha en skattelagstiftning
vilande utan att där finns ett
beslut. Om svenska folket verkligen sätter
sig in i att det är denna fråga vi
diskutera när vi tala om formerna, om
de större eller mindre riskerna med en
utsträckning av restriktiviteten till 4,
6, 10 eller 20 dagar, skall det förstå, att
här icke är någon som helst fråga om
grundlagens helgd eller kränkning av
parlamentarismen; då tror jag att det
funnes anledning att resonera om dessa
ting med större lugn och med mycket
större framgång än jag tyckt mig märka
bland oppositionens talare i dag.

Riksdagens prövningsrätt är inte
borttagen. Riksdagen har att besvara de
två frågor, som jag ställde i början av
mitt anförande: Anser man att bilismen
skall undantagas från investeringsavgiften?
Anser man inte detta,
uppstår frågan: År man beredd att
acceptera den form som regeringen föreslagit?
Ingen har föreslagit någon annan
form, ingen har antytt i denna debatt,
som dock varit så lång, någon
annan utformning av regeringens förslag.
Jag undrar, mina damer och herrar,
om det kanske inte är möjligt att
få besked av riksdagen på dessa fyra
dagar på dessa två frågor. Jag tror att
det bör gå. Lika väl som regeringen
fått ta ställning till frågorna på två
eller tre dagar, lika väl bör det vara
möjligt för riksdagens ledamöter att ta
ställning till de frågor det verkligen
giiller.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta att det skall vara alldeles klart,

28.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

att det från den sittande regeringens
sida inte finns någon som helst vilja
att kränka riksdagen och riksdagens
grundlagsenliga rättigheter. Vi kunna
komma i ett läge där man behöver väga
olika intressen mot varandra. I detta
fall anse vi det såsom ganska klart,
att vi avvägt det hela så, att vi utan
någon som helst oro kunna se fram
mot den dom, som erfarenheten kommer
att fälla över vad som sker.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag tror att herr statsministern
i detta sitt senaste anförande
ändå måste ha överansträngt sig en
smula, ty statsministern har tydligen
sett som sin uppgift att bevisa, att riksdagen
inte utsatts för ett politiskt övergrepp
eller för något kuppförsök, och
statsministern försöker bevisa, att regeringen
genom sitt förfaringssätt har
sökt att vara särskilt tillmötesgående
mot riksdagen i förhållande till vad den
tidigare varit. Nej, herr statsminister,
vad statsministern än vill påstå, inte
tror väl ändå herr statsministern, att
detta argument övertygar någon. Jag
vill einra om, att när herr statsministern
hänger upp hela detta resonemang
på frågan om retroaktiviteten så glömmer
herr statsministern helt och hållet,
att retroaktivitetens möjlighet i detta
fall är beroende på att det rör sig om
en vara, där det i själva verket inte
spelar någon större roll, om man låter
skatten träda i kraft låt mig säga en
lördag eller om det förflutit en längre
eller kortare tid till ikraftträdandet
efter det att riksdagen behandlat
ärendet.

Herr statsministern tycks också förgäta,
att när han som skäl för denna

skatt åberopar den nya investeringsavgiften,
just detta ju är ett argument
här inom oppositionen, då den kräver
att denna fråga skall bli föremål för
behandling i vanlig ordning. Det är en
mycket lätt sak för regeringen, som
sitter inne med allt material, och för
finansministern, som behärskar denna
fråga, att säga att det är nödvändigt,
att vi ta denna skatt därför att man
tänker införa en investeringsavgift.
Herr statsministern säger, att vi inom
oppositionen kände till att förslag om
investeringsavgift skulle framläggas. Ja,
det är alldeles riktigt, men herr statsminister,
jag anser att jag inte gör mig
skyldig till någon indiskretion, om jag
säger, att vid sista överläggningen mellan
regeringen och oppositionen jag för
min del ställde en rad frågor till finansministern
rörande den blivande investeringsavgiftens
ekonomiska konsekvenser
utan att dock kunna få något svar
på dessa frågor. Jag förstod mycket väl
att herr finansministern inte kunde
svara. Jag vet i dag inte mera om alla
dessa frågor än jag gjorde då. Är det
då rimligt att vi efter några minuters
föredragning här i kammaren av vad
den blivande investeringsskatten innehåller
skola ta ställning till denna skatt
på bilar som en konsekvens av den
proposition som kommer om några
dagar.

Vidare skulle jag, herr talman, bara
vilja säga, att när statsministern anser
att i den exempelsamling, som finansministern
åberopade som stöd för sitt
handlingssätt, inte en enda bokstav
rubbats genom det material som jag
tillät mig lägga fram för kammaren, kan
jag inte hjälpa att jag tycker att då har
herr statsministern ändå bra litet anspråk
på styrkan i de ståndpunkter,
som han och hans kollega inom regeringen
förfäkta.

Slutligen skulle jag också, herr talman,
bara vilja säga, att herr Erlander
och jag tydligen bägge äro överens om
att herr Hedlund är en väldigt klok och

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

vis man. Det är bara det att herr statsministern
tydligen menar, att vi nu
skola införa en ny indelning av herr
Hedlunds anföranden. Vi skola dela
upp dem i dels hans gamla och dels
hans nya testamente. Det som hänför
sig till tiden före inträdet i regeringen
hör till det gamla testamentet, och det
som kommer därefter hör till det nya.
Det är detta senare som skulle representera
den stora klokheten. Nu är det
emellertid, herr talman, så, att nya testamentet
sägs ju vara ett glädjens budskap.
Jag får då, herr talman, beklaga
att det i vart fall inte är ett glädjens
budskap herr Hedlund presenterat i
denna debatt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Den avgörande frågan, som herr
statsministern gick förbi med mycken
dimbildning, är ju den: kommer denna
skatt att minska investeringen i bilar
mer än den redan existerande importbegränsningen
gör? Det har inte från
regeringsbänken kunnat påstås att så
blir fallet, utan tvärtom ha ju regeringens
uttalanden i propositionen klart
angivit, att även om man tar skatten,
får man ändå använda importbegränsning
och kvotering för att ytterligare
begränsa bilförsäljningen. Då måste jag
upprepa mitt sifferexempel, som är det
kortaste sättet att klargöra hithörande
förhållanden. Om man inte kan importera
och tillverka mer än 40 000 bilar
och om denna skatt minskar efterfrågan
från 00 000 till 50 000 bilar, kommer
ju skatten inte att ha något inflytande
på investeringens omfattning, ty
det blir i alla fall 40 000 bilar.

Herr statsministern säger: Ja, men
det är väl bra att använda generellt

verkande medel, det blir väl mindre
krångel då. — Nej, herr statsminister,
om man behåller regleringen med allt
dess krångel och dessutom lägger på
denna nya skatt, blir det inte mindre
utan mera krångel.

Sedan frågar herr statsministern:
Skola bilarna vara undantagna från investeringsavgift?
Ja, om syftet med investeringsavgiften
är att begränsa investeringen,
och om det inte är behövligt
med en särskild skatt för att begränsa
investeringen i bilar så länge
man har den nuvarande importbegränsningen,
behöver man inte lägga på en
särskild avgift, då det mycket enkelt
låter sig göra att hålla bilarna för sig,
som finansministern anser. Man skall
väl inte lägga på skatter, som till på
köpet bli hårdare där de inte behövas
än de bli där de behövas. Ty investeringsavgiften
kommer ju att bli avdragsgill
vid beskattningen, efter vad jag
hört, och det blir då en reduktion från
10 till 5 procent. Är det verkligen regeringens
ståndpunkt, att när det inte
behövs för att minska investeringarna,
skola vi ta till krafttag, men när det
behövs kunna vi nöja oss med hälften.

Sedan säger herr statsministern, att
ingen har sagt något som kunnat jäva
finansministerns exempelsamling. Man
bara kan uttrycka en stilla förvåning
häröver. Här ha både herr Hjalmarson
och jag klart framhävt att den avgörande
skillnaden var, att i de andra
fallen var det risk för hamstringsköp
och skatteflykt men inte i detta. Men
i de fallen begärde oppositionspartierna,
att frågan skulle prövas i mera naturlig
ordning. Inte desto mindre säger herr
statsministern, att det är ungefär samma
situation.

Herr statsministern säger, att den
fråga vi här diskutera gäller om riksdagen
skall få fyra dagar eller ett större
antal, t. ex. fyra veckor för det ärende
vi nu diskutera. Nej, Ers Excellens,
det där med fyra veckor har bara tillgripits
för att det skall verka mera

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

orimligt. Det har inte varit tal om fyra
veckor. Men ställ i stället frågan mera
verklighetstroget, så här: Skall riksdagens
bevillningsutskott, som gör den
noggrannaste prövningen, ha ett par
timmar på sig som det hade i söndags,
eller skall utskottet ha åtminstone några
dagar på sig för att dels studera eventuella
motioner, dels diskutera både
propositionen och motionerna? Det är
frågan, herr statsminister, och det är
en fullkomligt oriktig bild som statsministern
försöker ge.

Naturligtvis är det en omdömesfråga.
Ja, det är just en avvägning det gäller.
Skall man mest ta hänsyn till de uppenbarligen
mycket små, praktiskt taget
obefintliga olägenheter som ett dröjsmål
på några dagar skulle medfört utan
risk för skatteflykt — det vill jag påstå
—• eller skall man ta mest hänsyn
till riksdagens grundlagsenliga rätt, när
två partier i riksdagen insistera att få
tid till en effektiv prövning? Det är där
som statsministern och regeringen har
ansett att det första var det viktigaste.
Att detla inte är förenligt med en tillräcklig
respekt för riksdagen och grundlagarna
förefaller uppenbart.

Statsministern hänvisar till England
och säger, att man där har en annan
metod. Varje gång det behagar regeringen
att göra avsteg från grundlagarna
skall man kunna säga: ja, men det
finns ett annat land, där man gör på
det sättet! Det är verkligen den egendomligaste
inställning till Sveriges
grundlagar som jag har hört och som
någonsin förkunnats från riksdagens
talarstolar och bänkar.

Nej, det är inte så, herr statsminister,
att regeringen måste få allena avgöra
om den vill forcera behandlingen
eller inte. En regering som har respekt
för grundlagarna måste säga, att om
det från betydande fraktioner inom
riksdagen kommer ett bestämt krav att
i överensstämmelse med noggranna
grundlagsbestämmelser få tid att pröva
en fråga, då skall inte regeringen an -

vända sin majoritet för att beröva minoriteten
denna rätt att pröva frågan.
När vi hävda denna riksdagens rätt,
herr talman, så tro vi oss göra en insats
för demokratien. Demokratien står
och faller med respekten för de former,
som i de svenska grundlagarna ha stipulerats
för riksdagens arbete.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Då man här
fört på tal kränkning av Sveriges
grundlagar, är det mig angeläget att
understryka, att det väl är orimligt att
tänka sig att den sittande regeringen
skulle ha kommit på den idén att göra
sig skyldig därtill. Vad jag reagerade
emot i mitt föregående anförande var att
herr Ohlin blåser upp överdrivna skiljaktigheter
i en omdömesfråga. Han gör
dock det stora medgivandet, att den retroaktivitet,
som vi prövat, kan försvaras.
Det är det nya som har hänt. Men
jag reagerade mot dessa överord att
alla regeringar, samlingsregeringen, expeditionsregeringar
och partiregeringar,
som ha framtvingat mycket snabbare
behandlingar än den som vi nu
förorda, skulle ha kränkt de svenska
grundlagarna. Det är orimligt, och jag
hoppas verkligen att herr Ohlin vid
närmare eftertanke finner det nödvändigt
att man reagerar emot ett sådant
påstående. Det kan ju finnas många
människor som tro, att detta oriktiga
påstående är riktigt, och då kan den
uppfattningen sprida sig, att vi nu ha
en regering, som inte tar hänsyn till
de former för rikets styrelse, som
grundlagarna föreskriva.

Det är klart att regeringen har ett
ansvar för att respekten för vår demokrati
och parlamentarism, för riksda -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning

gen upprätthålles. Men, herr Ohlin, är
det inte lika farligt när man ifrån oppositionens
sida vill ge mer eller mindre
okunniga utomstående den föreställningen,
att den sittande regeringen är
en samling människor, som tack vare
att de ha majoritet nu dra ett streck
över grundlagarnas bud? Det får man
inte säga utan att det svaras och att det
svaras i en ton, jag hoppas inte ovänlig,
men i alla fall i den allvarliga
ton, som jag har tillåtit mig att använda.

Mitt uttalande om den engelska parlamentarismen
var en replik till herr
Hjalmarson, när han påstod att det förelåg
en kränkning av demokratien. Då
svarade jag att demokratien kan arbeta
i många olika former. Vi ha vår form,
och den skola vi vara glada över. Men
att påstå att den engelska parlamentarismen
såsom den utövas inte skulle
vara en demokratisk styrelseform är
också ett sådant där överord, som det
kan vara ganska nyttigt att det reageras
emot, när man besinningslöst, som
jag tycker, sprider det såsom herr Hjalmarson
gjorde.

Huvudfrågan komma vi inte ifrån.
Sedan vi rensat bort talet om grundlagsbrott
och kränkning av demokratien,
gäller ju diskussionen, huruvida retroaktiviteten
skulle utsträckas till två, tre
eller fyra dagar utöver vad regeringen
med hänsyn till konsekvenserna ansåg
sig kunna tillstyrka. Kunde inte den avvägningsfrågan
få diskuteras i lugn och
ro utan att alla dessa affekter tillgripas,
och kan man inte få resonera om dessa
ting utan att det skall spelas på en
opinion, som uppenbarligen inte lika
väl som riksdagens ledamöter förstår,
hur orimliga anklagelserna i själva verket
äro.

Herr talman! Detta har varit mycket
allvarsamt ifrån min sida. För att jag
i någon mån skall falla in i herr Hjalmarsons
stil skall jag be att få sluta
med att säga, att jag är intresserad av
herr Hedlunds både gamla och nya
testamente. .lag hoppas att herr Hjal -

och import av personbilar m. m.

marson fortsätter sina studier i herr
Hedlunds gamla testamente. Gör han
det kommer han att finna många uttalanden
rörande ränte- och penningpolitiken,
som borde ha förberett herr
Hjalmarson på det glädjens budskap
som det nya testamentet innehåller.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Låt mig vara något mindre evangelisk
och återgå till den fråga, som
statsministern sist berörde, nämligen
grundlagsmässigheten i regeringens
ståndpunkt.

Statsministern förbigår konsekvent
att grundlagsbestämmelserna avse att
trygga en minoritet, som vill framlägga
sina åsikter t. ex. motionsvis, att trygga
en var av riksdagens ledamöter hans
rätt att få tillfälle att göra sitt inflytande
gällande. När då från oppositionens
sida begäres, att man skall respektera
denna rätt, så säger statsministern: Men
det är bara en avvägningsfråga, om bevillningsutskottet
har några timmar eller
några dagar på sig! Nej, herr statsminister,
det är inte en avvägningsfråga,
utan det är en fråga, huruvida minoritetens
grundlagsfästa rätt skall respekteras
eller inte, när vi anse att två timmar
är för litet och vilja ha några dagar.
Det är uppenbart att regeringen
kunde undgått denna grundlagsdebatt
och undgått tråkigheten i det angrepp,
som den här har gjort mot sunda demokratiska
arbetsformer, om den hade
resonerat med oppositionen i riksdagen
i stället för att bara diktera, att det
skall vara beslut efter två, tre timmar i
bevillningsutskottet.

Herr talman! Statsministern är alltid
mycket hänsynsfull. Oppositionen får
lov att diskutera, när remissdebatten
skall äga rum, för att vi skola ha tid
på oss att ta del av regeringens förslag

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

innan vi skola börja diskutera dem.
Jag undrar om det inte vore anledning
för statsministern att också vara något
mera hänsynsfull och respektera grundlagsbestämmelserna
om att minoriteten
skall ha rätt till viss prövning, i varje
fall när minoriteten uttryckligen gör
anspråk på det. Därför kan man inte
komma ifrån, herr talman, att denna
s. k. starka regering här har visat sin
styrka genom att nonchalera ett uppenbarligen
berättigat demokratiskt krav
från oppositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag har
inte haft tillfälle att närvara vid de anföranden,
som herr Hjalmarson och
herr Ohlin här ha hållit. Jag får nämligen
tjänstgöra litet i första kammaren
också. Men när jag sedermera fått gå
igenom de anteckningar, som gjorts för
min räkning om innehållet i herr Ohlins
och herr Hjalmarsons tal, finner jag
att det är egentligen bara på två punkter
som det skulle finnas anledning
för mig att taga till orda.

Den ena frågan är just den, som här
har diskuterats mellan statsministern
och herrar Hjalmarson och Ohlin, nämligen
frågan huruvida de precedensfall
som av mig i förmiddags anfördes, voro
tillämpliga på dagens situation eller ej.
Herr Ohlin förklarade, att det kunde
de omöjligen vara, tv i de fall, som
jag här åberopat, gällde det att hindra
hamstring. Här kan inte hamstring ske
beträffande bilar. Följaktligen gäller det
inte. Men detta är väl ändå ett felaktigt
resonemang. Om regeringen inte hade
i sitt förslag intagit bestämmelserna om
att lagen skulle träda i kraft fr. o. m.
lördagen, alltså gjort lagen retroaktiv,
så skulle hamstring ha kunnat ske. Fallen
äro alltså likartade. Nu ha vi infört
denna nyhet. Det är denna nyhet med
retroaktivitet som förändrar situationen.
Men då blir det väl också riktigt,
som statsministern här sagt, att då blir

det fråga om hur länge vi skola upprätthålla
denna retroaktivitet utan ett
beslut. Det är precis det som även jag
i förmiddags förde fram. Då komma vi
just till den fråga, som statsministern
sade var pudelns kärna.

Så hade herr Ohlin ett argument till.
Han sade att det varit opposition emot
denna snabbehandling. Liksom det
skulle vara någonting nytt! Det sista
av mig anförde exemplet i förmiddags,
gällde höjningen av omsättningsskatten
på spritdrycker. Denna genomfördes
trots opposition i båda kamrarna mot
den snabba behandlingen. Men den
gången var det ju en samlingsregering,
så det fanns ju inte någon samlad opposition.
Det var inte någon partimässig
opposition. Det är kanske det herr
Ohlin menar, att man måste ta större
hänsyn till en opposition, då den är
partimässig, än då den består av enskilda
riksdagsmän. Det skall jag inte
uttala något omdöme om, men det kan
vara en intressant iakttagelse.

Så var det en sak till. Herr Ohlin har
här gång på gång sagt att han inte kan
begripa, att man kan behöva en skatt
såsom hämning på bilaffärerna, när
man har en importregleing. Jag tror att
det framgår av statsverkspropositionen,
att vår tro är den, att om vi lägga på
denna accis och samtidigt säga, att
denna accis skall icke bli mer än två år
gammal, så skola vi på den vägen få en
större återhållsamhet än med den importreglering
som vi äro i stånd att
upprätthålla. Då kan herr Ohlin säga,
att då kunde man ta bort importregleringen.
Ja, men om vi behöva ta upp
den igen efter två år och innan vi veta
hur skatten verkar, är frågan kanske
litet för tidig. Följaktligen tror jag att
det finns goda skäl för den ståndpunkt,
som vi intagit även i detta avseende.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte gå in på diskussion
om precedensfallen. Jag förstår

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning

av finansministern, att finansministern
inte har fått något fylligare referat av
den kritik, som jag anförde mot hans
exempelsamling, och jag skall därför
inte beröra den närmare. Men det är
två frågor jag skulle vilja göra finansministern.

Det är alldeles riktigt att vi inte ha
opponerat oss mot retroaktiviteten i
detta fall. Men, herr finansminister, vad
hade hindrat att man åtminstone medgivit
så pass mycket uppskov med behandlingen
av denna fråga, att oppositionspartierna
hade fått tillfälle att
åtminstone motionera här i riksdagen,
att i vanlig ordning motionsvägen få
framföra sina synpunkter? Det hade
man kunnat ordna under hand på ett
sådant sätt, att man bara behövt ha ett
uppskov på några dagar för att möjliggöra
ett sådant tillmötesgående. Det är
desto egendomligare att man inte velat
göra detta som ju finansministern
själv har, när han talade om sin tidigare
exempelsamling, just pekat på att då
kunde riksdagsmännen motionera åtminstone
samma dag som propositionen
avlämnades. Det var ju fullkomligt
omöjligt den här gången.

Den andra frågan — den har jag
gjort mig flera gånger —• är denna:
Varför kunde inte regeringen ha lagt
fram detta förslag samtidigt med förslaget
om den allmänna investeringsavgiften?
Jag ställer denna fråga desto
hellre, som inte annat än jag kan förstå,
regeringen hade varit tvungen att
lägga fram dessa bägge förslag samtidigt,
om riksdagens inkallande hade
uppskjutits på det sätt som regeringen
ursprungligen hade avsett, vilket som
bekant dock strandade på att talmännen
med hänsyn till utskottsarbetet ville
att riksdagen skulle sammanträda på
den i förväg planerade dagen, alltså
redan den 16 oktober.

Herr OHLIN (kort genmäle): Ilerr talman!
.lag ber kammaren observera, att

och import av personbilar m. m.

finansministern har nu på detta sena
stadium funnit det nödvändigt — jag
förstår på goda skäl — påstå att skatten
kommer att minska bilförsäljningen
mer än vad importregleringen gör.

Han har sagt att vi kunna inte minska
bilimporten — det sade han tidigare —
av handelspolitiska skäl. Han har nu i
brist på argument och pressad av debatten
kommit med påståendet, att
skatten kommer att minska bilförsäljningen
till en lägre siffra än denna bilimport.
Om detta kan jag endast säga,
att ingen vet i dag vad som där kommer
att ske. Finansministerns påstående
skulle tydligen gälla de första tolv
månaderna. Kanske kunna vi säga som
vi gjort många gånger, att vi träffas
igen om tolv månader, och då få vi se
om finansministern haft rätt.

Jag vill bara konstatera att inom bilhandeln
råder såvitt jag vet en enig
uppfattning om att trots skatten går det
att sälja alla de bilar och flera till, som
man kan skaffa fram från utländska
fabriker. Det är inte skatten utan importbegränsningen
som är investeringsbegränsande.
Men om regeringen nu
pressad erkänt detta, skulle hela motiveringen
för skatten falla, och därför
har finansministern pressats att påstå
detta, som ingalunda står i propositionen.

Jag tror det är värdefullt att vi ha
kunnat pressa regeringen dit, och jag
tror det kommer att visa sig vara ett
orealistiskt uttalande. Om det då konstateras
att det är orealistiskt, ha vi
också konstaterat att regeringen bedömt
denna fråga oriktigt, och då hoppas jag
att regeringen skall vara villig att ta
bort denna skatt tidigare än vad den
eljest avsett.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Nu på
litet äldre dagar har jag inte så skarp
hörsel, och det förefaller som om herr
Ohlin delar detta lyte med mig. Jag har

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m,

ingalunda sagt, att det säkert blir en
minskning av bilomsättningen genom
denna skattehöjning, jag har uttalat det
såsom en förhoppning. Jag tror inte det
finns någon motsägelse mellan vad jag
i denna debatt har yttrat och vad som
står i den kungl. propositionen.

Inom parentes skulle jag vilja tilllägga,
att det inte är någon synkronisering
över hela linjen inom oppositionen.
Jag fick i dag en skrivelse från en
mängd motororganisationer som påstå,
att köpmotståndet i fråga om personbilar
har ökat starkt, och det motsäger
ju alldeles vad herr Ohlin här yttrade.

Vad herr Hjalmarsons frågor beträffar
vill jag inte säga annat än att man
kanske kunde ha resonerat om någon
dags längre tid för riksdagsbehandlingen.
Jag var inte hemma på söndagen,
jag var ute och talade, och man
underställde mig aldrig frågan om jag
hade någonting att invända mot denna
sak. Emellertid är det ju otänkbart med
mer än en eller annan dags uppskov,
och det kunde väl inte påverka talet
om grundlagsenlig möjlighet att motionera
och allting sådant.

Vidare vill jag nämna, att jag i förmiddags
redovisade de rent tekniska
svårigheter det mötte att få fram propositionen
om bilaccis samtidigt med
propositionen om investeringsavgiften
på riksdagens bord. Jag försäkrar herr
Hjalmarson, att om regeringens propå
om uppskjutande av riksdagens sammanträdande
hade vunnit gehör, skulle
jag nog ha funnit utvägar till att handla
på ungefär samma sätt som jag har
gjort nu.

Herr KäRRLANDER: Herr talman!
Jag kan fatta mig kort efter denna långa
debatt. Jag vill emellertid rikta uppmärksamheten
på att ingen av deltagarna
i den diskussion som har förts
här i dag har velat göra gällande, att
det inte föreligger ett visst behov av att
dämpa efterfrågan på automobiler. Det

har tvistats om huruvida man kan nå
det målet genom att använda importreglering
eller om det är nödvändigt
med den nu föreslagna accisen. Jag
tror att det, efter vad som har sagts av
bevillningsutskottets ordförande och regeringens
representanter, bör stå klart,
att den möjlighet till reglering, som
man har, inte är ett tillräckligt vapen,
även om denna reglering kan skärpas,
för att bringa ner efterfrågan till en
önskvärd volym. Såvitt jag kunnat uppfatta
har ingen inom oppositionen föreslagit
någon annan väg, som skulle
vara framkomlig.

Jag vill också konstatera, herr talman,
att man är ense om att det är
önskvärt med en begränsning av efterfrågan,
och jag vill i det sammanhanget
understryka vad som har sagts bland
annat i propositionen, att det måste
anses orimligt att man skulle lämna privata
personbilar utanför en investeringsavgift
som drabbar nyttigheter i
rörelse och i jordbruk. Jag anser att det
skulle ha varit orsak att framföra kritik
exempelvis om en jordbrukare, som
köpt en personbil, skulle drabbas av en
investeringsskatt, medan en privatperson,
som köper en personbil, inte skulle
drabbas av skatten. Man kan väl säga
att det skulle ha varit en betydligt
orättvisare anordning än en särskild
skatt eller accis på personbilar som nu
föreslås.

Den som något har följt med utvecklingen
inom bilbranschen vill för övrigt
inte heller göra gällande, att inte
den ansvällning av vår personbilpark
som har skett under de senaste åren har
varit i överkant. Jag har talat med bilhandlare
och de ha också sagt, att de
hysa bekymmer för utvecklingen på
detta område.

Det har sagts från oppositionens sida,
att man inte tror att den föreslagna
skatten kommer att ge något resultat.
Herr Hjalmarson rubricerade en avdelning
i sitt första anförande som sakliga
motiv för motståndet, och han sade

Onsdagen den 24 oktober 1951. Nr 28. 57

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

där, att han inte tror på metoden. Han
ville ha, som det sagts så många gånger
förut, generellt verkande medel som
skulle ställa allt till rätta, och han
trodde inte att man borde slå in på den
ena punkten efter den andra. I detta
sammanhang kom herr Hjalmarson in
på en sak som jag skulle vilja säga
några ord om. Han sade att den socialdemokratiska
politiken riktar sig mot
människor som vilja förbättra sin standard.
Jag måste säga att det är ett
märkligt yttrande. Jag tror inte det
finns någonting som säger, att den socialdemokratiska
politiken har givit
detta resultat, och det vill väl heller
ingen göra gällande. Jag tror inte herr
Hjalmarson vill påstå, att den politik
socialdemokraterna fört har haft till
resultat, att människorna i detta land
fått en lägre levnadsstandard.

Jag behöver inte fördjupa mig i frågan
om formerna. Jag har deltagit i
behandlingen av detta ärende inom bevillningsutskottet
och är alltså medskyldig
till betänkandet. Jag tror att
den formella behandlingen har klarlagts
så tydligt av andra talare, att det inte
är nödvändigt att jag ger mig in på den.

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att jag inte har kunnat finna några
övertygande motiv för att skatten inte
skulle behövas, vilket reservanterna ha
sökt leda i bevis, och jag ber därför
kort och gott att få yrka bifall till vad
bevillningsutskottet har föreslagit.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag måste också påtala den formella
handläggningen av detta ärende,
som innebär att riksdagen berövas möjligheten
att på sedvanligt sätt pröva
regeringens förslag. Trots regeringens
alla avklarningsförsök ha inga övertygande
skäl framkommit som kunna motivera
sättet att behandla detta ärende.

Det har ju många gånger erinrats
om att en av de allra viktigaste rättigheter
som det svenska folket har är

dess urgamla rätt att sig själv beskatta.
Denna rätt har gjorts synnerligen illusorisk
i detta fall, då det inte funnits
några reella möjligheter för riksdagen
att bedöma saken. Genom regeringens
överrumpling har det ju inte funnits
möjligheter att ställa några alternativ.
Detta oparlamentariska handlingssätt är
väl en dålig start för en koalition som
tillkommit för att skapa ett fast parlamentariskt
underlag för regeringsmakten,
och själva handlingssättet komprometterar
i förväg regeringens förslag i
denna fråga.

Det säges i propositionen, att syftet
med skatteförslaget skall vara att begränsa
efterfrågan på personbilar och
motorcyklar. En liknande motivering
anfördes för den dubbla bilskatten. Då
hette det, att den skatten skulle dämpa
expansionen av försäljningen av bilar
och motorcyklar. Jag skall inte här
diskutera frågan, om det är önskvärt
eller inte att så många som möjligt få
möjlighet att skaffa sig en bil eller
motorcykel. Jag vill endast framhålla,
att någon dämpande effekt på bilförsörjningen
tydligen inte uppnåddes genom
beslutet om fördubbling av fordonsskatten.
Det är snarare så, att den
verkliga expansionen satte in sedan
riksdagen fattat sitt skattebeslut.

Om man anlägger sociala synpunkter
på investeringsverksamheten kan man
hysa en viss förståelse för det som regeringen
säger vara dess strävan. Den
ökning på över 50 procent av inregistrerade
personbilar, som försiggått på något
mer än ett år, ligger onekligen i
överkant för det rimliga, om man tar
hänsyn till hur investeringsverksamheten
skötes på sådana områden där behoven
ur sociala synpunkter äro mycket
påtagliga. Jag vill i detta sammanhang
endast erinra om att enbart
ökningen av antalet personbilar och
motorcyklar under 1950/51 motsvarar
i pengar räknat hela den minskning
av bostadsbyggandet, som regeringen
frampressat i enlighet med fyraårspla -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

nen och som gjort bristen på bostäder
till vårt kännbaraste sociala problem.

Skulle således den föreslagna bilskatten
kunna vara ett verksamt medel i
strävandet att planhushålla med landets
tillgångar och bidraga till en socialt
anpassad avvägning av investeringarna,
skulle regeringens förslag kunna vinna
förståelse. Så är emellertid inte fallet.
Med enbart skattepolitiska åtgärder kan
inte investeringsverksamheten regleras
på ett ur sociala synpunkter tillfredsställande
sätt. Härför erfordras andra
medel, som regeringen emellertid inte
vill tillgripa.

Den föreslagna skatten drabbar en
verksamhet som i hög grad är nyttig
och nödvändig. Därtill verkar den allmänt
prisstegrande — det går ju inte
att komma ifrån. Det förhållandet, att
skatten endast lägges på nya personbilar
och motorcyklar, innebär i praktiken
inte att endast de nya bilarna och
motorcyklarna komma att stiga i pris.
Även priserna på begagnade bilar och
motorcyklar komma att stiga som en
direkt följd av skatten. Av vad som har
anförts i dag framgår med all önskvärd
tydlighet, att detta är fallet. Taxorna
för droskbilar komma att stiga, kostnaderna
för hantverkare och småföretagare
komma att stiga och bidraga till
en höjning av prisnivån.

Om skatten hade uttagits på lyxbilar,
skulle vi ha kunnat ge vår anslutning
till densamma, även om skattesatsen då
hade blivit högre än de föreslagna tio
procenten. Vi kunna emellertid inte
godkänna regeringsförslaget som det nu
föreligger, då skatten, med de verkningar
jag har anfört, utsträckes till att
gälla alla nya personbilar och nya motorcyklar.
Högerns och folkpartiets reservation
vänder sig emellertid mot hela
den nya skatten och därmed också mot
beskattning av lyxbilar. Då vi i och för
sig inte förkasta hela idén med detta
skatteförslag, komma vi inte att stödja
reservationen. Då nu förslaget emellertid
framlagts på detta sätt och det blivit

omöjligt att ställa alternativa förslag
eller att få sådana sakligt prövade och
då inga tvingande skäl för denna behandlingsordning
kunnat förebringas,
enligt mitt sätt att se saken, ber jag att
få yrka återremiss av ärendet.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag kände
mig uppkallad att begära ordet när
herr Kristensson i Osby inledde sitt
första anförande med en pressrevy.
Samtidigt som jag uttrycker förhoppningen,
att hans upptäckter skola innebära
inledningen till ett fördjupat
studium av den socialdemokratiska
pressen, där säkerligen åtskilligt annat
av värde står att finna, vill jag säga
ifrån, att jag föredrar att i denna kammare
framföra min uppfattning själv
utan hjälp av några tjänstvilliga mellanhänder.

För att herr Kristensson inte skall
dra några förhastade slutsatser av det
citat som han läste upp, vill jag säga
ifrån, att jag har för avsikt att rösta
för utskottets förslag. Jag kan nämligen
inte bortse från förslagets sammanhang
med den allmänna kreditåtstramningspolitiken,
om vars angelägenhet jag är
övertygad. Jag skall emellertid inte fördölja,
att jag skulle ha föredragit i sak
ett system som i likhet med bilaccisen
hade fyllt det dubbla syftet att dämpa
investeringarna och bidra till budgetens
överbalansering men som samtidigt
i motsats till bilaccisen hade drabbat
alla lika.

Det har sagts under denna debatt, att
importrestriktionerna i och för sig
verka begränsande. Jag inser fullt ut
de betänkligheter som importrestriktionerna
kunna inge när det gäller våra
handelsavtal, och jag utgår från att regeringen
har vägt dessa betänkligheter
mot de nackdelar som i och för sig följa
med den nu föreslagna anordningen.
Nackdelen med varje skatt som siktar
till att begränsa efterfrågan är ju, att
den får sina verkningar i inkomstskik -

Onsdagen den 24 oktober 1951. Nr 28. 59

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m,

ten i gränslinjen. Den extra bensinskatten
och den dubbla fordonsskatten
fyllde funktionen att överbalansera
budgeten. Även om de nu äro ur spelet,
vill man ändå ge dem det erkännandet,
att de på så sätt verkade rättvisare, att
de skuro alla över en kam.

Men allt detta är bara teoretiska spekulationer
i dagens läge. Vi ha inte att
välja och vraka mellan olika alternativ.
Valet står mellan det framlagda förslaget
och ingenting alls. När propositionen
om investeringsbegränsning i stort
kommer att framläggas om några dagar
på riksdagens bord, kunna vi uppenbarligen
vänta att för näringslivet ännu
angelägnare ting läggas under investeringsskatt.
Är man beredd att acceptera
det programmet i stort — om detaljerna
kan jag inte yttra mig, eftersom de inte
äro kända — har jag svårt att se att
man inte måste medge en åtstramning
också på detta område. Även om jag
alltså skulle ha favoriserat en annan
väg, på vilken man kunnat nå samma
syfte, finner jag mig i konsekvensens
namn nödgad att rösta för förslaget.

Kanske får jag vid detta tillfälle säga
några ord om reservation nr 2 som såvitt
jag förstår speciellt herr Hjalmarson
har brutit en lans för. Reservationen
innebär, att de medel som man får
in genom bilaccisen skulle laggas på
vägunderhållet. Jag kan inte finna att
den ståndpunkten kan vara särskilt väl
överlagd. För mig framstår helt enkelt
det förslaget som en attack mot den nya
skattens tillfälliga karaktär, som jag
finner det angeläget att understryka. Att
ta ut en investeringsskatt på nya bilar
och lägga den på investeringar i vägbyggen
skulle vara en högst besynnerlig
anordning. Ingen kan ändå göra gällande,
att nya bilar slita vägarna mer
än gamla, och vill man ha en likformig
behandling av alla brukare av motorfordon,
måste det ändå i eminent grad
gälla i fråga om motorismens bidrag
till vägunderhållet.

Sedan skall jag medge, att jag inte

varit särskilt upprymd av formerna för
förslagets framläggande. Jag skall också
medge, att finansministern liksom bevillningsutskottets
ordförande har givit
många goda skäl för snabbehandlingen.
Man har kunnat peka på tidigare prejudikat,
även om det ena fallet inte utan
vidare låter sig lägga på det andra.
Man har också pekat på de praktiska
olägenheter som skulle ha följt av en
långsammare behandling, som lämnat
riksdagens motionsrätt intakt. Men även
om man har tidigare prejudikat att
falla tillbaka på, är det väl ändå uppenbart
att ett instrument av detta slag bör
komma till användning endast i ytterst
sällsynta undantagsfall. Om jag fattade
finansministern rätt, bedömde han också
det nu förevarande fallet som ett
särfall.

Man har här uttalat farhågor för att
en spekulation skulle ha blivit följden
av en långsammare behandling. Jag
skall inte tvärsäkert motsäga sådana
farhågor, men jag tillåter mig erinra om
att den stora spekulationsvågen uppenbarligen
kom förra hösten och sträckte
sina verkningar in på vårkanten, när
rykten voro i svang om nära förestående
införande av en skatt av den
typ som nu är aktuell. Fog kanske i
alla fall finns för ett antagande, att
den numera begränsade tillgången och
den föreslagna retroaktiviteten, som
inom parentes sagt för mig framstår
som betänkligare ur grundlagssynpunkt
än förfaringssättet i övrigt, skulle ha
verkat dämpande på spekulationslusten.

Oavsett detta är jag ingalunda blind
för att en retroaktiv lag medför vissa
komplikationer, inte minst ur tilllämpningssynpunkt.
Sådana olägenheter
måste emellertid alltid vägas mot värdet
av att riksdagsformerna upprätthållas.
Vid en sådan bedömningsfråga i ett
retroaktivt fall som det aktuella kan
man uppenbarligen komma till olika
resultat.

Jag har inte ett ögonblick tvivlat på
att finansministern liksom regeringen

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m,

i övrigt bedömer frågan ur sakliga,
praktiska synpunkter, och jag kan därför
inte följa dem som här talat om ett
överlagt maktövergrepp. Om man enbart
anlägger praktiska synpunkter, är
det onekligen rätt svårt att komma förbi
regeringens resonemang. Jag tror emellertid
att för det parlamentariska livet
ha också formerna sin mycket väsentliga
betydelse, även om den i hög grad
kan sägas ligga på det psykologiska
planet. Jag vill till finansministern säga,
att jag vägrar vidgå, att det är bara av
dumhet som enskilda riksdagsmän
kunna vara mycket känsliga på denna
punkt, en punkt som ändå berör riksdagens
ställning ute i folkopinionen.
Värdet av att riksdagen får de formella
möjligheterna att erbjuda alternativ ter
sig för mig så stort, att jag skulle vara
beredd att taga vissa olägenheter, såvitt
det inte kunde påvisas att dessa
vore alldeles överväldigande. Ur den
synpunkten, herr talman, skulle jag ha
funnit det lyckligast, om regeringen vid
sina avvägningar i denna fråga — och
vi kunna ju ändå vara ense om att det
varit en avvägningsfråga — hade funnit
möjligt att följa en annan väg än den
som den nu har valt.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag är
endast en enkel kammarledamot och
har inte haft möjligheter att bedöma
frågan ur dess rent konstitutionella
aspekter. När jag i lördags per telegram
kallades till sammanträde i bevillningsutskottet
under söndagens lopp,
reste jag dit. Den första fråga vi mötte
i bevillningsutskottet var, huruvida vi
skulle taga upp detta ärende till omedelbart
avgörande eller om vi skulle
bordlägga det. Jag röstade för frågans
omedelbara avgörande, och under sådana
förhållanden kanhända det i någon
mån gäller för mig rent personligen
att försöka klargöra varför jag
intog denna ställning. Jag är ju inte så
gammal ledamot av riksdagens andra

kammare, men jag har dock tillhört bevillningsutskottet
så pass länge, att jag
åtminstone vid två eller tre tidigare
tillfällen varit med om att frågor av
detta slag behandlats av bevillningsutskottet
och handlagts i kamrarna på
t. o. m. kortare tid än vad som avsågs
beträffande detta ärende. Med hänsyn
till tidigare erfarenheter av liknande
slag ansåg jag mig följaktligen oförhindrad
att även denna gång biträda
en handläggning i den snabba takt som
här föreslogs. Ur den synpunkten anser
jag mig sålunda kunna försvara
mitt ställningstagande.

När det sedan gäller själva sakfrågan
— tillverknings- och importavgiften på
personbilar — så måste man enligt min
mening väga denna avgift mot den, med
vilken man avser att belägga andra investeringar
inom jordbruket och även
inom andra produktiva företag i samhället.
Bussar och lastbilar tillhöra ju
de ting som skola avgiftbeläggas enligt
den stora investeringsplanen, men personbilarna
skulle vara undantagna. Man
frågar sig då: Varför skola personbilarna
vara undantagna? Ur den synpunkten
ansåg jag mig också ha möjlighet
att kunna gå med på det förslag som
föreligger i form av denna proposition
från regeringens sida.

Nu har emellertid under debattens
sista skede här i kammaren diskussionen
kommit att i någon mån inskränka
sig till skattens retroaktivitet. Jag tycker
mig ha funnit att man allt mer har
glidit över till den ståndpunkten, att
man accepterar skatten men hänger
upp sig på frågan om den skall tillämpas
retroaktivt. Då är det följaktligen
endast retroaktiviteten vi diskutera,
alltså en mycket liten fråga.

Jag skall inte beröra några detaljer.
Hela diskussionen har praktiskt taget
rört sig om sådana. Det är emellertid
en sak som — lyckligtvis — inte har
dragits upp i denna diskussion av högerns
och folkpartiets ansvariga ledare,
för vilket jag ber att få tacka dem. Det

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

är det argument, som bär använts i en
del av tidningspressen när man sagt
sig ömma för de småbrukare, som skola
köpa bilar. Det gjorde man för resten
i samma nummer av Dagens Nyheter,
där det förekom stora rubriker med
krav på att skogsinkomsterna skulle tagas
in i jordbrukskalkylen. Vi veta att
importavgiften på bilar kommer att
verka på det sättet, att man får betala
ett högre pris för de bilar man köper.
Men vilken verkan kommer det att få
för småbrukarna, om man följer Dagens
Nyheters krav att taga in skogsinkomsterna
i jordbrukskalkylen? Jo, det
kommer att inverka på det sättet, att
småbrukarna komma att bli berövade
stora inkomstbelopp, även de småbrukare,
som aldrig haft råd att köpa en
bil. Den omtanke om småbrukarna, som
framträtt i den diskussion som förts
i oppositionspressen, förefaller mig sålunda
synnerligen tvivelaktig.

Till slut vill jag bara erinra om att
vi på 1930-talet hade en kris, då även
det svenska jordbruket befann sig i en
kritisk situation. Det svenska jordbruket
har med hjälp av de organisationer
som vi byggt upp kunnat stabilisera sin
ekonomiska ställning på ett ganska tillfredsställande
sätt. Vi ha nu en bättre
och säkrare ställning än vi hade då.
Och jag är alldeles övertygad om att jag
uttalar åtminstone detta lands ansvarskännande
jordbrukares uppfattning, om
jag säger, att om vi nu, när v i ha
lyckats att stabilisera vår ställning, också
kunna dra vårt strå till stacken då
det gäller att stabilisera samhällets ekonomi,
komma vi från jordbrukets sida
inte att dra oss ifrån den uppgiften,
därest man inte från oppositionens sida
lyckas beröva oss de ekonomiska möjligheterna
härtill.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FRÖDERBERG: Herr talman! Jag
skall inte bli mångordig.

Jag var synnerligen intresserad av att
få höra vad herr Hedlund skulle säga i
sitt anförande. Flera av kammarens
ledamöter ha kanske märkt, att jag
ganska många gånger när det gällt
landsbygdsfrågor har följt bondeförbundet
vid voteringen och kanske svikit det
egna partiet. Jag har lagt särskilt stor
vikt vid detta mitt ståndpunktstagande.
Och när jag i dag väntade på att få
höra herr Hedlunds anförande, var jag
nyfiken på hur han skulle ställa sig till
den nu föreliggande frågan, som ju i
mycket stor utsträckning också är en
landsbygdsfråga. Vi ha ju under debatten
hört framhållas, hur här i Stockholm
bilarna stå och vänta i långa rader
i trafikstockningarna på eftermiddagarna.
Man kunde ju då tycka, att
folk lika gärna kunde ta spårvagnar och
bussar i stället vid sina färder. Ja, det
är kanske möjligt här, men det går inte
på landsbygden och i synnerhet inte i
Norrland, där vi ha så stora avstånd
att dragas med.

När jag i lördags kväll i radio fick
höra, att denna proposition framlagts,
tänkte jag genast: det är väl inte för
tidigt att det blir en begränsning på
detta område. Men ju mer jag över söndagsuygnet
funderade på saken kom
jag till en annan uppfattning. Jag har i
somras tillbragt en rätt stor del av min
tid på skogen och kommit i kontakt
med dem som arbeta där. På morgnarna
har jag sett massor av ungdomar
och även äldre komma svepande på
sina motorcyklar på skogsvägarna och
cykelstigarna till skogsarbetena. De ha
rätt lång arbetsdag där, och jag är övertygad
om att många av dessa skogsarbetare
hade måst ligga i kojor över
natten, om de inte haft dessa motorcyklar
att ta sig till skogen med på
morgnarna och hem med på kvällarna.
Under sådana förhållanden skulle de
ha sökt sig till andra arbeten och kanske
till tätorterna. Motorcyklarna ha
fått en ofantlig betydelse för dem som
arbeta i skogarna. Jag tycker, att herr

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

Hedlund, som ju är särskilt intresserad
av förhållandena inom skogsbruket,
skulle ha lagt märke till detta och tagit
hänsyn därtill.

Jag vill också påpeka en annan omständighet
i detta sammanhang. Vi veta
ju att flykten från landsbygden är ett
av våra stora problem, att bondsönerna
och bonddöttrarna vilja ge sig i väg till
tätorterna och till städerna. Men jag vet
många fall, då de, tack vare att de kanske
på grund av de goda skogsinkomsterna
ha kunnat skaffa en bil till gården,
på lördagskvällen och över söndagen
kunna få resa åt andra håll, kontakta
andra människor och koppla av
från veckans arbete och slit. Detta har
hållit dem kvar vid gården; därom finnas
många vittnesbörd från landsbygdens
folk.

Jag har i sommar varit med om ett
arbete uppe i skogen, som gällde vattenledningar
och källor. Det var omöjligt
för oss att få arbetskraft från den
närmaste bygden, men tack vare motorcyklarna
kunde vi få arbetskraft
långt bortifrån.

Om jag en lördagsmorgon mellan
klockan sex och sju går ut på vägen
i samhället där hemma, ser jag massor
av arbetsfolk komma åkande till sitt
arbete vid den mekaniska verkstaden i
samhället. De ha sin sysselsättning där,
men det finns inte möjlighet för dem
att få bostäder i samhället, utan de bo
en halv mil, tre fjärdingsväg och en
mil därifrån eller ännu längre bort.
Men tack vare dessa motorfordon kunna
de komma till sin arbetsplats. Annars
kanske de hade svikit landsbygden
och givit sig i väg till tätorterna. Jag
tycker, att det är beklagligt att bondeförbundet
i detta fall har frångått sin
tidigare uppfattning om transportmedlens
värde för landsbygden.

Nu pekade herr Hedlund på att denna
skatt icke drabbade lastbilarna och
att den därför inte skulle ha så stor betydelse
för jordbruksnäringen. Jag har
redan framhållit, att i Norrland små -

brukare och småbönder och deras söner
offra mycket längre tid på arbetet
i skogen än på arbetet i jordbruket. Det
är bara korta säsonger höst och vår och
mitt i sommaren, som de äro sysselsatta
vid jordbruket. Sedan syssla de
mest med skogsarbete och dylikt. För
dem äro just dessa resor med motorcyklar
och billigare bilar av ofantlig
betydelse.

Jag har endast velat peka på dessa
förhållanden i detta sammanhang och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde till en början
propositioner beträffande det under
överläggningen framställda yrkandet
om återförvisning av ärendet till utskottet
för ny behandling, nämligen
dels på bifall till nämnda yrkande dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Karlsson i Stuvsta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet, att bevillningsutskottets förevarande
betänkande nr 61 skall återremitteras
till utskottet för ny behandling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda återremissyrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Stuvsta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 122 ja och 78 nej, var -

Onsdagen den 24 oktober 1951. Nr 28. 63

Förordning om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m.

jämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om ärendets återförvisning till
utskottet.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till denna
hemställan dels ock på avslag därå i
enlighet med den av herr Velander
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 61,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 125 ja och
76 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

I avseende å motiveringen gav herr
talmannen slutligen propositioner dels
på godkännande av utskottets motivering
dels ock på godkännande av det
förslag beträffande motiveringen, som

innefattades i den av herr Velander
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets förevarande betänkande nr
61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag beträffande motiveringen,
som innefattas i den av herr Velander
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 117 ja och
77 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Härefter yttrade

Herr OHLIN: Herr talman! Med hänvisning
till förut framförda synpunkter
ber jag att få anmäla reservation mot
det av kammaren fattade beslutet.

Med herr Ohlin förenade sig herrar
Hjalmarson, Fagerholm, Larsson i
Stockholm och Johnsson i Stockholm,
fru Ewerlöf, herr Kollberg, fröken Hö -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på fråga om inrättande av ett de vetenskapliga bibliotekens chefsråd.

jer, fröken Ager, herr Nihlfors, fru
Gärde Widemar, fru Wohlin, herrar
Birke, Häckner och Ähman, fröken
Vinge, herrar Jacobsson i Igelsbo, Wirtén,
Wedén, Stjärne och Bergstrand,
fröken Wetterström, herrar von Seth
och Boman i Kieryd, fru Sjöstrand, herrar
Nolin, Strandh, Nordkvist, Hseggblom,
Johnsson i Kastanjegården, Ahlsten,
Nyberg, Kristensson i Osby, Mårtensson
i Smedstorp, Nilsson i Bästekille,
Hagberg i Malmö, Huss, Christenson
i Malmö, Braconier, Persson i
Svensköp, Nilsson i Svalöv, Nestrup,
Edström och Schmidt, fröken Elmén,
herrar Gustafson i Göteborg, Staxäng,
Svensson i Ljungskile, Utbult, Dickson,
Antby, Sjölin, Hagård, Gustafsson i Borås,
Kyling, Malmborg i Skövde, Ståhl,
Larsson i Karlstad, Widén, Swedberg,
Åqvist, Rylander, Hammar och Fröderberg,
fröken Liljedahl, herr Andersson
i Långviksmon, fru Hellström, herrar
Anderson i Sundsvall, Gunnarsson och
Sandberg, fru Sandström, herr Östlund,
fru Boman samt herrar förste vice talmannen
Skoglund och andre vice talmannen
Olsson.

§ 3.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 347, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 4.

Föredrogs den av herr Sjölin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående 1949 års tjänsteförteckningsrevision.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Svar på fråga om inrättande av ett de

vetenskapliga bibliotekens chefsråd.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare fröken Vinge har frågat
mig, om jag i likhet med min företrädare
i ämbetet har för avsikt att innevarande
höst till behandling upptaga
frågan om inrättandet av ett de vetenskapliga
bibliotekens chefsråd. Härpå
vill jag endast svara att så kommer att
ske i samband med budgetarbetet.

Härpå yttrade

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret.
Det var ju kort, och min replik kan bli
nästan lika kort.

Förhistorien är följande. Jag motionerade
i ärendet i våras. Statsutskottet
ägnade motionen en mycket välvillig behandling
men ansåg sig inte kunna tillstyrka
bifall av den anledningen, att
hela frågan om universitetsberedningens
förslag var föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Därför ansåg jag mig böra
rikta en fråga till dåvarande ecklesiastikministern,
statsrådet Nygren, om
hon ville taga upp detta spörsmål till
behandling. Hon lovade att göra det i
höst. När det då blev ett ombyte på
ecklesiastikministerposten, fann jag anledning
att förvissa mig om att frågan
fortfarande kommer att beaktas av departementet.

Jag är mycket optimistisk beträffande
utgången av den behandling som,
efter vad jag nu fått veta, kommer att
ske, ty jag är övertygad därom, att om
man på allvar tar upp frågan till diskussion
inom departementet, kommer man
till samma slutsats som statsutskottet
kom fram till, nämligen att förslaget är
ägnat att leda till rationalisering och

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar pa fråga ang. central- eller landsbibliotek i Kronobergs och Västmanlands län.

ökat samarbete mellan de vetenskapliga
biblioteken.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på fråga ang. central- eller landsbibliotek
i Kronobergs och Västmanlands
län.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av riksdagens
andra kammare fröken Vinge har frågat
mig, om jag har för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder, att befolkningen i Kronobergs
och Västmanlands län icke
längre behöver sakna det hjälpmedel i
folkbildningsarbetet som ett centraleller
landsbibliotek utgör.

Som svar härpå vill jag framhålla, att
jag är medveten om bristerna i den nuvarande
centralbiblioteksorganisationen.
Dessa bristers avhjälpande är emellertid
förenat med utgifter, som måste
bedömas i samband med höstens budgetarbete.
Resultatet därav kommer i
vanlig ordning att redovisas i nästa års
statsverksproposition.

Vidare yttrade

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet också för detta
svar. I motsats till den förra frågan gäller
ju denna fråga en åtgärd som kräver
vissa, inte så obetydliga kostnader.

Jag är glad att kunna konstatera att
statsrådet i sitt svar säger sig vara medveten
om de brister i den nuvarande
centralbiblioteksorganisationen som den
påtalade luckan innebär. Jag hoppas att
jag får fatta svaret så, att statsrådet
också är medveten om vilken betydelse
centralbiblioteksorganisationen har.

Herr statsrådet representerar ju i
riksdagen ett län, av vars bildningsar 5-—Andra

kammarens protokoll 1951. Ni

bete jag också har vissa erfarenheter.
Jag föreställer mig att vi båda två äro
överens om att i det länet, där man nu
i två decennier har haft centralbibliotek,
organisationen har visat sig vara
till verklig välsignelse inte minst för
landsbygden. Jag är angelägen att stryka
under detta därför att framställningen
om att få inrätta central- eller landsbibliotek
i de båda städerna Västerås
och Växjö har kommit från representanter
för de båda städerna. Man kunde
därav draga den slutsatsen, att detta
skulle vara ett intresse speciellt för
städerna i fråga. Det är inte fallet. Visserligen
är man i dessa städer mycket
angelägen att få besked om hur frågan
kommer att lösas -— man behöver ju
veta om biblioteksorganisationen där i
framtiden skall bli huvudsakligen av
statlig eller kommunal karaktär, och
man är över huvud taget i dessa städer
intresserad av att få en lösning av frågan
—■ men det är intet mot det intresse
man hyser för centralbiblioteksfrågan
ute på landsbygden.

Det är också typiskt, att varhelst två
eller tre bibliotekarier äro församlade
talar man om denna allvarliga brist, att
man fortfarande saknar centralbibliotek
i de båda länen; man talar om den
orättvisa mot dessa båda län och mot
landsbygdens befolkning som det innebär.

Det talas i dessa dagar så mycket om
att man skall skapa rättvisa åt landsbygden,
och detta är sannolikt en synpunkt
som inte minst den nye ecklesiastikministern
behjärtar. Den rättvisan
kan ju inte innebära bara materiell
rättvisa. Det är heller icke tillräckligt
att man förbättrar landsbygdens skolor
hur viktigt detta än är. Man måste
också tänka på hela kulturlivet på landsbygden,
och för detta kulturliv, denna
bildningsverksamhet, ha centralbiblioteken
en mycket stor betydelse.

Då jag här talar om centralbibliotek
har jag därmed inte tagit ställning till
frågan, om vi böra ha central- eller

■ 28.

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

stifts- och landsbibliotek i dessa båda
städer. Jag talar bara om den verksamhet
som bedrives av båda dessa slag av
bibliotek.

Jag skall inte här närmare motivera
på vilka punkter jag menar att centralbibliotekens
verksamhet är av betydelse.
Det har jag gjort i den motion,
som jag tillsammans med kamrater från
olika partier väckte i fjol, och även i
debatten i kammaren i dessa ämnen.
Jag hoppas nu bara att statsrådet kommer
att mycket allvarligt beakta dessa
synpunkter i den kommande budgetberedningen
och kommer att bemöda
sig om att driva dem så starkt, att det
blir möjligt att hävda kulturintressena
gentemot de i och för sig givetvis mycket
viktiga ekonomiska intressen det
här gäller. Därigenom skulle en orättvisa
mot landsbygdsbefolkningen i dessa
båda län kunna utplånas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. inrättande av
en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter
på den offentliga arbetsmarknaden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Med
kammarens tillstånd har herr Hjalmarson
frågat mig om jag ämnar vidta åtgärder
i syfte att för den offentliga sektorn
av arbetsmarknaden söka få till
stånd en arbetsmarknadsnämnd med
huvudsaklig uppgift att i möjligaste
mån förhindra arbetskonflikter, som
kunna inverka störande på samhällsviktiga
funktioner.

Vidare har herr Nihlfors frågat mig,
dels om jag har för avsikt att inom den
närmaste tiden ta initiativ till en undersökning,
på vad sätt och i vilka for -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

mer en arbetsmarknadsnämnd skulle
kunna tillskapas vid konflikter på den
offentliga arbetsmarknaden, dels om
jag har för avsikt att till 1952 års riksdag
framlägga förslag till reglering av
de frågor, som ha samband med en utvidgad
förhandlingsrätt för de i offentlig
tjänst anställda.

Då dessa båda interpellationer i viss
utsträckning avse samma problem, har
jag ansett det lämpligt att besvara dem
samtidigt.

På den enskilda arbetsmarknaden har
genom det s. k. huvudavtalet av år 1938
mellan Svenska arbetsgivareföreningen
och LO överenskommits om upprättande
av ett särskilt centralt organ, arbetsmarknadsnämnden,
för handläggning
av bl. a. frågor om konflikter som beröra
samhällsviktiga funktioner. De bestämmelser
i huvudavtalet, som avse
arbetsmarknadsnämndens behandling
av dessa s. k. samhällsfarliga konflikter,
äro för sin tillämpning oberoende
av om parterna i en konflikt antagit huvudavtalet
och äro således tillämpliga
även inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden
— både i fråga om arbetare
och tjänstemän. Det är emellertid,
såsom också herr Hjalmarson har
antytt i sin interpellation, givet, att arbetsmarknadsnämnden
som förhandlingsorgan
där inte får samma betydelse
som på den enskilda arbetsmarknaden,
eftersom varken det allmänna
eller flertalet tjänstemannaorganisationer
är representerat i nämnden.

En motsvarighet till huvudavtalet och
arbetsmarknadsnämnden inom den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden
finns dock inom en viss del av den offentliga
sektorn. Jag syftar här på huvudavtalet
mellan avtalsnämnden för
statsägda bolag och DO samt det därigenom
upprättade centralrådet för
statsägda bolag, vars funktioner i princip
överensstämma med arbetsmarknadsnämndens.

En liknande anordning kan tänkas

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

även på det direkt statliga kollektivavtalsområdet,
där avtalen slutas mellan
arbetstagarorganisation och statligt verk
under medverkan av statens avtalsnämnd.

När det däremot blir fråga om statliga
tjänstemän, är läget ett annat. Denna
fråga har varit föremål för ingående
överläggningar inom 1948 års förhandlingsrättskommitté.
Dessutom ha under
innevarande höst vissa diskussioner i
ämnet förekommit. Det har därvid visat
sig, att sådana problem av konstitutionell
art uppstå, att det knappast
kan vara möjligt att inrätta en direkt
motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden
på statstjänstemannaområdet. Vad
jag nu har anfört kan lättast åskådliggöras
med ett exempel. Uppkommer en
tvist mellan statlig myndighet och en
statstjänstemannaorganisation, torde i
allmänhet frågan bringas under Kungl.
Maj:ts prövning och, liksom i fråga om
t. ex. den allmänna lönenivån eller
tjänsteförteckningen, förhandlingar
upptas med regeringen eller representant
för denna. Skulle Kungl. Maj :t därvid
finna omständigheterna vara sådana,
att man inte kan göra tillräckliga
eftergifter för att en överenskommelse
skall kunna uppnås, är det knappast
tänkbart att större möjligheter till
uppgörelse skulle föreligga vid förhandlingar
inför en arbetsmarknadsnämnd
med representanter för det allmänna.
Skulle tvisten inte lösas inför
nämnden, måste frågan återgå till regeringen.
Uppnås åter en lösning av
tvisten, skulle såväl Kungl. Maj :t som
riksdagen vara åtminstone moraliskt
bundna därav. Delta skulle föregripa
riksdagens fria prövning i ännu högre
grad än de förhandlingsöverenskommelser
som regeringen träffar med
statstjänstemannaorganisationerna. Sistnämnda
överenskommelser bruka ju
träffas under förbehåll av riksdagens
godkännande.

Jag vill i detta sammanhang erinra

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

om att herr Hjalmar son den 7 mars i
år i denna kammare vid behandlingen
av propositionen om grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning
med skärpa uttalade sig mot
att riksdagens medinflytande i lönefrågor
minskades. Vissa av herr Nihlfors
i det sammanhanget gjorda uttalanden
synas tyda på att herr Nihlfors vid den
tidpunkten var av samma uppfattning.

Det anförda torde ge vid handen att
det knappast är möjligt att inrätta en
motsvarighet till arbetsmarknadsnämnden
för den del av den offentliga arbetsmarknaden,
som berör de statliga
tjänstemännen. I vad mån det kan vara
möjligt att finna andra former för tryggande
av arbetsfred inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden torde
få bedömas sedan 1948 års förhandlingsrättskommitté
avgivit sina förslag.

Vad åter den kommunala sidan beträffar
föreligga inte samma svårigheter
som uppstå inom den statliga sektorn.
Vissa undersökningar rörande
denna fråga ha redan utförts. Dessa utvisa,
att också här finnas åtskilliga problem
att lösa. Jag har varit i kontakt
med berörda parter, och det har visat
sig att det föreligger ett visst intresse
för saken. Huruvida förutsättningar
finnas för att något resultat skall kunna
åstadkommas är det ännu för tidigt att
yttra sig om. Regleringen av hithörande
frågor bör enligt min mening i
första hand ankomma på parterna
själva.

Vad slutligen angår herr Nihlfors’
fråga, om jag har för avsikt att till 1952
års riksdag framlägga förslag till reglering
av de spörsmål, som ha samband
med en utvidgad förhandlingsrätt för
de i offentlig tjänst anställda, torde
därmed åsyftas just de problemkomplex,
som för närvarande utredas av
1948 års förhandlingsrättskommitté. Enligt
vad jag har inhämtat räknar kommittén
med att framlägga sina förslag
omkring årsskiftet 1951—52. Det torde

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

vid sådant förhållande inte vara möjligt
att hinna med remiss- och lagrådsbehandling
av en så omfattande fråga i
sådan tid att proposition i ämnet kan
föreläggas nästa års riksdag.

Härefter yttrade:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag får
tacka lierr statsrådet och chefen för
civildepartementet för svaret och för
att han har lämnat svar i dag på interpellationen
från förra tisdagen. Emellertid
är jag kanske inte lika tacksam
för själva innehållet, som inte synes mig
ge direkt besked om vad statsrådet själv
anser om möjligheterna att på detta område
av arbetsmarknaden skapa en beredskap
av en sådan art, att den skall
kunna vara till nytta för den händelse
det uppstår tillbud till konflikt av samhällsfarlig
karaktär. Ty man får naturligtvis
antaga att herr statsrådet har
intresse för att den här saken på något
sätt bringas till en lösning.

Jag skall i det följande gå in på några
detaljer i herr statsrådets svar.

Statsrådet sade nyss, att en anordning
liknande den som redan finns när
det gäller de statsägda bolagen med ett
centralråd för dessa även kan tänkas
på det direkt statliga kollektivavtalsområdet.
Jag skulle omedelbart vilja
fråga herr statsrådet, om han kan inte
bara tänka sig en sådan anordning utan
även ta initiativ till att den kommer till
stånd. Det behövs ju en beredskap på
detta område. Yad beträffar de statliga
tjänstemännen och deras förhandlingsrätt
för herr statsrådet av naturliga skäl
fram de konstitutionella betänkligheter,
som naturligtvis finnas på detta område.
Han säger att det inte kan vara möjligt
att inrätta en direkt motsvarighet till
arbetsmarknadsnämnden på statstjänstemannaområdet,
och sedan anför han
ett exempel.

Han anser sålunda att det inte är tänkbart,
att större möjligheter till uppgörel -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

se skulle föreligga om det funnes en
arbetsmarknadsnämnd. Sedan kommer
statsrådet fram till det som vi diskuterat
ganska ingående i dag, nämligen
frågan, huruvida riksdagens fria prövning
skulle föregripas. Det är ju glädjande
att konstatera, att statsrådet Lingman
åtminstone är mycket angelägen
betona vikten av att en fri prövningsrätt
för riksdagen bibehålies. Andra
ledamöter av den regering han tillhör
tyckas ju inte ha precis samma känsla
för den saken. För min del måste jag
emellertid med anledning av vad herr
statsrådet även säger om mina uttalanden
den 7 mars i år i anslutning till
debatten om den statliga löneplansförordningen
framhålla, att jag inte på
samma sätt har känsla för besvärligheterna
av konstitutionell art. Jag är
med andra ord kanske inte så direkt
byråkratiskt påverkad som statsrådet
på denna punkt.

När vi den 7 mars i år diskuterade
det som antydes här, förelåg en reservation,
där bondeförbundets och folkpartiets
representanter i statsutskottet hade
framhållit vikten av att olika meningsriktningar
inom riksdagen borde vara
representerade vid avtalsförhandlingar
på statstjänstemannaområdet. I reservationen
framhölls även, att vi förutsatt,
att förslag i sådan riktning komme att
föreläggas riksdagen sedan förhandlingsrättssakkunnigas
uppdrag slutförts.
Den reservationen skilde sig i någon
mån från den reservation som högern
iade fram.

Jag håller givetvis fortfarande på att
riksdagens prövningsrätt bör vara klart
intakt. Men det hindrar inte, anser jag,
att man skall ställa sig positiv till frågan
om att skapa en arbetsmarknadsnämnd
för den offentliga arbetsmarknaden.
Jag tycker att det vittnar en
smula om brist på fantasi, när statsrådet
utan vidare förklarar, att det knappast
är tänkbart. Det är mycket tänkbart,
tycker jag, att åstadkomma en sådan

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

nämnd. Man kan ju exempelvis gå vägen
att låta parlamentariskt inslag förekomma
i nämnden. Då får man ju ungefär
den konstruktion av nämnden, som bondeförbundets
och folkpartiets utskottsrepresentanter
i våras ansågo vara erforderlig,
när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna.

Statsrådet kommer sedan in på frågan
om den kommunala sidan. Han framhåller,
att det inte föreligger samma svårigheter
där, och att han varit i kontakt
med berörda parter, som visat intresse
för saken. Jag har försökt att på mitt
sätt efterforska, vad det varit för kontakt
men inte kunnat på den korta tid
som stått till buds få reda på det. Jag
vore tacksam, om statsrådet ville något
ytterligare beröra vad som förekommit.

Herr statsrådet gör gällande, att det i
första hand bör ankomma på parterna
själva att ta upp denna sak. Det är klart,
att parterna inte kunna påtvingas en
sådan nämnd, men det är min bestämda
uppfattning, att statsmakterna inte böra
inta en så passiv hållning, som statsrådet
för sin del verkar vilja göra. Av
denna relativa passivitet skulle man ju
närmast kunna draga den slutsatsen, att
statsrådet Lingman anser, att eftersom
det finns möjlighet att kasta fram tvångslagstiftning
då så erfordras, behöver
man inte från regeringens sida ta några
kraftiga initiativ. Om ett sådant tänkesätt
ligger bakom dessa formuleringar,
måste jag bestämt protestera. Det bör
inte vara så i fortsättningen, att regeringen
har diverse tvångslagstiftningsförslag
på lut, som man slänger fram,
när de behövas. Det är inte den rätta
vägen att gå fram på. Det får inte bli
samma läge som det som uppstod i sjuksköterskekonflikten,
då riksdagen inkallades
och fick sammanträda sammanlagt
tio minuter, under det att regeringen
i sista stund ordnade till en 5-minuter-i-12-medling,
som verkligen lyckades.

Denna fråga liar givetvis elt omedel -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

bart samband med frågan om den vidgade
förhandlingsrätten för statstjänstemännen.
Jag är medveten om att det är
mycket stora problem som här föreligga
och att svårigheterna att komma fram
till en lösning äro stora. Emellertid tillsattes
ju förhandlingsrättskommittén så
tidigt som 1948. Med hänsyn till vad
som senare inträffat på detta område —-utvecklingen har ju gått mycket snabbt
— tycker jag, att ett resultat borde ha
kunnat föreligga långt tidigare än som
nu förutses eller omkring årsskiftet. Detta
sena framläggande av det slutliga betänkandet
innebär ju, som statsrådet
säger, att man inte kan få fram ett förslag
i frågan till 1952 års riksdag.

För dem av kammarens ledamöter
som inte känna till det skall jag kanske
nämna en sak, som jag redan antytt i
interpellationen, nämligen att statsrådet
själv har varit ordförande i denna kommitté
ända fram till september månad i
år. Det är därför angeläget, tycker jag,
att kammaren får reda på de besvärligheter,
som tydligen ha förelegat inom
kommittén att komma fram till ett förslag
tidigare. Det går ju olika rykten på
detta område, varför det kanske finns
anledning för herr statsrådet att komma
med en förklaring. Det är många,
som äro oerhört intresserade av att få
reda på av vilken anledning det varit
så svårt att få fram ett betänkande. Det
påstås nämligen att det funnits mycket
stora förutsättningar för att ett sådant
skulle ha kunnat framläggas tidigare.
Det kanske skulle ha varit till fördel, om
statsrådet stannat kvar som ordförande
till slutet och inte i september så att
säga avvikit av allt att döma just i slutspurten.
Det är möjligt att det är detta
som försinkat det hela, vilket ju skulle
vara så mycket mera beklagligt, som det
innebär ett uppskov med hela denna
mycket viktiga fråga i över ett år.

Herr IIJALMARSON: Herr talman!
Även jag skall be att till statsrådet Ling -

Nr 23.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

man få framföra ett tack för svaret på
interpellationerna, och alldeles särskilt
tackar jag för att svaret lämnats så
snabbt och inte blivit framskjutet till
slutet av riksdagen.

Tyvärr kan jag emellertid inte känna
mig tillfredsställd över svaret — helt
enkelt därför att det mera väcker än
besvarar frågor. Den största och allt
överskuggande av de frågor civilministerns
svar aktualiserat är helt enkelt:
Vad tänker regeringen göra?

I regeringsprogrammet talas om önskvärdheten
av att statliga tvångsingripanden
undvikas på arbetsmarknaden.
För min del skulle jag vilja skärpa uttrycket
och tala om nödvändigheten i
stället för önskvärdheten, men det behöva
vi inte tvista om just nu. I och för
sig är det naturligtvis glädjande att en
deklaration sådan som här avgivits i
regeringsprogrammet göres, men det
räcker inte med allmänna till intet förbindande
uttalanden. Vad vi och stora
delar av svenska folket vilja veta är
icke endast var regeringen anser önskvärt
utan framför allt på vilket sätt och
när den vill åstadkomma det önskvärda.
Hur tänker regeringen bära sig åt för
att tvångsingripanden på arbetsmarknaden
i fortsättningen skola bli överflödiga
och möjliga att undvika? Detta
är — herr civilminister — den avgörande
frågan.

Det är med beklagande och kanske
också någon förvåning jag konstaterar
att statsrådet Lingman icke ägnat denna
väsentliga problemställning något större
intresse i sitt svar. Civilministern anför
diverse verkliga eller förmenta svårigheter,
som skulle uppkomma, om försök
gjordes att få till stånd en arbetsmarknadsnämnd
inom den offentliga
sektorn av vår arbetsmarknad, men, därvid
stannar det. Låt mig då, herr statsråd,
göra som regeringen själv så ofta
gör, helt enkelt fråga efter alternativet.
Om statsrådet Lingman icke anser sig
kunna rekommendera en arbetsmark -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

nadsnämnd, vad vill han då sätta i dess
ställe? Vilken, linje och vilka praktiska
åtgärder tänker sig civilministern »med
hänsyn till önskvärdheten av att statliga
tvångsingripanden undvikas» på arbetsmarknaden?
Vilket alternativ skall man
då tänka sig här?

Att problemet är högaktuellt lär väl
inte regeringen kunna förneka. Liksom
den föregående talaren vill också jag
erinra om att det inte har gått stort mer
än en månad sedan riksdagen samlades
för behandling av ett enda ärende och
för att helt enkelt fungera som ett slags
beredskapstcater. Den gången gällde
det sjuksköterskorna. Kungl. Maj:ts förslag
utgjorde icke något försök att lösa
ett av de kanske största avvägningsproblem
vårt moderna samhälle har — avvägningen
mellan å ena sidan den enskildes
krav på att få vara med och gestalta
sina egna arbetsvillkor och då
också ha rätt att lägga ned arbetet och
å andra sidan samhällets krav på att
kunna fungera. Den proposition, som
då framlades, var ingenting annat än
ett förslag om tvångsåtgärder i en viss,
direkt angiven konflikt mellan, en arbetstagarpart
och en arbetsgivare, som
fyller vissa offentliga funktioner. Låt
mig erinra om att regeringens enda argument
för en utomordentligt ingripande
lagstiftning var en hänvisning
till en nödfallssituation. Arbetstagarparten
hade gjort vad som stod i dess
makt för att undvika katastroflägen —
det har bestyrkts från läkarhåll — och
den hade enligt min mening lämnat
hållbara garantier härför. Icke desto
mindre begärde regeringen att principiella
betänkligheter och psykologiska
hänsyn skulle vika. Den krävde en
undantagslag. Här rörde det sig ju dock
om en grupp tjänstemän, som var tillförsäkrad
förhandlingsrätt. Under pågående
förhandlingar ville regeringen
avskaffa eller suspendera denna rätt.
Ett bifall till Kungl. Maj ds förslag skulle
ha skapat ett nytt farligt prejudikat —

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

på den offentliga arbetsmarknaden.

farligt för en sund utveckling på arbetsmarknaden
och för hela samhällsutvecklingen.
En tvångslag löser ju änr
då aldrig några konflikter — det vet
statsrådet lika bra som jag eller bättre
än jag. Regeringen hade månad för månad
sett motsättningarna mellan parterna
skärpas. Dess enda åtgärd hade
varit att ytterligare inflammera konflikten
med förhandstillkännagivanden
om sina planer på en undantagslag.
Trots detta begärde den bifall till sin
proposition. Regeringen ville, att den
svenska riksdagen skulle lagstifta om
obligatorisk skiljedom och hota den som
icke utan vidare fann sig i utslaget med
böter och fängelse. Jag upprepar, att i
detta sammanband intet försök gjordes
att ens diskutera den principiella sidan
av saken.

För vår del deklarerade vi redan innan
konflikten var löst klart och tydligt,
att vi skulle komma att rösta mot
förslaget. Vi inom högern voro också
beredda att ta konsekvenserna av en
sådan ståndpunkt. Vi voro icke beredda
att använda statens tvångsmakt mot
en arbetstagargrupp, som kämpar för
sin standard och sin fackliga frihet.
Nu gick kalken ifrån riksdagens övriga
partier men därmed — herr talman —
icke problemet. Detta står olöst kvar,
och det kommer man inte ifrån med
allmänna deklarationer. Politik har icke
till uppgift att finna nödfallslösningar i
tvångssituationer, utan politikens uppgift
måste väl vara att försöka laga så,
att tvångssituationer inte behöva uppkomma.

Det förslag som framförts redan tidigare
från vårt håll om en arbetsmarknadsnämnd
är helt enkelt ett komplement
till vår ståndpunkt i sjuksköterskekonflikten.
Naturligtvis, herr
statsråd, kan detta förslag kritiseras.
Man kan anföra skäl mot det, peka på
risker och svårigheter, men alla dessa
skäl och alla dessa betänkligheter måste
ses mot bakgrunden av det alternativ,

som ännu icke ens skymtat. De obehag
tillvaron av en arbetsmarknadsnämnd
eventuellt kan skapa måste vägas mot
riskerna för att situationer skola uppkomma,
vilka den nu sittande regeringen
uppenbarligen ämnar lösa med
tvångslagar. Senast gällde det sjuksköterskorna.
I en framtid kan det bli
fråga om vilken arbetstagargrupp som
helst. Kanske är det under nu rådande
politiska förhållanden främst tjänstemannagrupperna
som befinna sig i farozonen.

Civilministern uppehåller sig utförligt
vid vad han kallar konstitutionella
problem. Jag är nu inte alls expert på
konstitutionella problem, herr statsråd,
men jag kan inte hjälpa att jag tycker,
att statsrådets resonemang måste på något
sätt falla tillbaka på en föreställning
att staten utövar sin höghetsrätt när
den sluter avtal med sina anställda.
Denna föreställning är ingalunda ny,
men det är onekligen förvånansvärt att
hitta den i en förutvarande socialdemokratisk
fackföreningsmäns argumentation.
Den hör mera hemma i en annan
tid och hos företrädare för andra meningsriktningar.
I själva verket är staten
naturligtvis icke någon allom bjudande
suverän, när den förhandlar om
avtal med sina anställda. Staten är en
part bland parter och ingenting annat.
Ju förr denna vetskap genomsyrar tänkandet
desto bättre.

En arbetsmarknadsnämnd för statens
tjänstemän skulle minska riksdagens inflytande
i lönefrågor, anför statsrådet
Lingman och hänvisar till ett uttalande
jag gjort i våras. Det är naturligtvis
glädjande att en företrädare för just
denna regering och just i dag talar om
riksdagens medinflytande. Vi ha nyss
avverkat ett ärende, där frågan om ett
verkligt medinflytande spelat en viss
roll. Jag utgår ifrån att statsrådet Lingman,
innan propositionen om den nya
bilskatten framlades, underhöll sig en
stund med finansministern om riksda -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

pa den offentliga arbetsmarknaden.

gens vikt och betydelse, men jag beklagar,
att hans övertalningsförmåga
gent emot sin egen statsrådskollega icke
lämnat särskilt anmärkningsvärda resultat.
Om en objektiv prövning av en
konflikt skulle komma till stånd i stället
för en förhandling mellan arbetstagarparten
och regeringen, skulle detta
minska riksdagens möjligheter att påverka
utgången, hävdar statsrådet Lingman.
Förlåt mig, men hur kan det vara
möjligt? Om ett förslag som framlägges
för den svenska riksdagen i sin
helhet har tillverkats i kanslihuset eller
om bakom kanslihusets beslut ligger en
avvägning gjord av en arbetsmarknadsnämnd
är tämligen likgiltigt. I statsrådet
Lingmans argumentation skulle
möjligen ligga någonting, om vi hade en
samlingsregering, men det varken ha vi
eller få, sa länge den nuvarande regeringen
fortsätter som hittills.

Över huvud taget har jag av statsrådet
Lingmans svar fått en stark
känsla av formalism, av något slags
konstitutionellt juristeri. Jag måste med
bestämdhet havda att det icke är dessa
omständigheter som få bli avgörande.
Förhållandet mellan staten som arbetsgivare
och de i statlig tjänst anställda
är ett reellt problem, icke en formell
juridisk fråga. Accepterar man icke
denna grundinställning utan fortsätter
att förskansa sin handlingsovilja bakom
diverse formalistiska murverk, komma
vi att få en ständig irritation och ständigt
stigande svårigheter inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden.

Herr statsrådet har naturligtvis rätt
att ställa den frågan till mig, hur jag
tycker att man skall gå till väga, och
även om statsrådet själv inte har skisserat
ett alternativ, skall jag till sist be
att få göra det. Jag tror först och främst
att det skulle vara klokt att avpolitisera
förhandlingarna även med de statliga
tjänstemännen och att så långt möjligt
är lägga dessa problem i händerna på
en expertinstitution. Regeringen bör

även med en sådan anordning kunna
ge de allmänna förutsättningarna för
förhandlingarna. Jag markerar, att
dessa allmänna förutsättningar böra ges
efter samråd med de demokratiska partierna
i riksdagen eller företrädare för
dem. Noggrann kontakt bör upprätthållas
under förhandlingsarbetets gång
och särskilt inför de slutliga uppgörelserna
såväl med regeringen som med
riksdagspartierna. På detta vis skapas
garantier för behörigt inflytande för
regering och riksdag. Skulle förhandlingarna
möta svårigheter, bör det icke
möta hinder att tillkalla förlikningsman.
Att staten själv genom något av
sina organ direkt eller indirekt utser
förlikningsmannen är eu omständighet
som inte kan anföras som ett argument
mot denna utväg. Den frågan kan praktiskt
ordnas på sedvanligt sätt, även om
staten är förhandlingspart. Skulle slutligen
förhandlingarna visa sig omöjliga
att föra i land med sedvanliga metoder,
bör en arbetsmarknadsnämnd
finnas i bakgrunden. Innan man överväger
några som helst andra åtgärder
av något slag, bör man ha ordnat så,
att denna arbetsmarknadsnämnd finns.
Bara det förhållandet, att man har en
sådan nämnd, verkar dämpande. En
arbetsmarknadsnämnd, tror jag för min
del, fyller en väsentlig del av sina uppgifter
bara genom att existera. Det har
erfarenheten från den privata sektorn
lärt oss, och ingenting talar för att parterna
inom den offentliga sektorn skulle
vara mera svårhanterliga. Att tjänstemännen
sakna strejkrätt kan inte heller
vara en avgörande omständighet,
särskilt som det numera kan diskuteras
i vilken utsträckning tjänstemännen
reellt sett sakna denna strejkrätt.

Herr talman! Jag kan icke finna civilministerns
invändningar mot en arbetsmarknadsnämnd
för arbetsmarknadens
offentliga sektor tillräckligt vägande för
att avstå från denna tanke, men jag
finner civilministerns passivitet i en

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av
på den offentliga arbetsmarknaden.

brännande aktuell samhällsfråga av
utomordentlig räckvidd förvånande och
nedslående.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Nihlfors efterlyste min uppfattning. Han
har tagit del av interpellationssvaret
men anser att det inte klart framgår
av detsamma vilken uppfattning jag
själv har. Herr Hjalmarson däremot
polemiserade mot den uppfattning, som
jag givit uttryck åt i svaret. Tydligen
har det ändå funnits en uppfattning tillkännagiven
där.

Jag har försökt forma mitt svar så,
att av detsamma skulle framgå att det
finns vissa möjligheter på den kommunala
sidan och inom vissa områden
inom den statliga sektorn, men att man
stöter på svårigheter när man kommer
över till de statliga tjänstemännen. När
jag i det sammanhanget har använt
uttrycket »konstitutionella svårigheter»,
så beror detta inte alls på att jag önskat
krypa bakom några formella petitesser.
Vad jag närmast har åsyftat är den rent
konstitutionella handläggningen av
statstjänstemännens lönefrågor, vilka
skola föreläggas riksdagen i form av propositioner
från Kungl. Maj :t. Och Kungl.
Maj :t måste ju ta ställning till frågorna,
innan proposition kan framläggas. Hittills
har regeringen gjort detta — senast
i år — efter förhandlingar med
tjänstemännens organisationer, men jag
behöver inte på nytt erinra om det
mindre goda mottagande dessa förhandlingar
fått från vissa ledamöter i riksdagen
därför att man ansett att riksdagen
bundits av att regeringen förhandlat
i förväg. Om man anser att
riksdagen då var bunden genom att regeringen
hade förhandlat med organisationerna
och kommit till cn uppgörelse,
måste väl samma betänkligheter
möta nu särskilt från dem, som
vid den tidpunkten klandrade regering -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

en, om den säger: »Vi ha visserligen
inte förhandlat, men vi ha fått ett förslag
från en annan instans, som vi härmed
vidarebefordra till riksdagen.»

Man kommer inte ifrån den ordningen
att förslagen måste komma från regeringen
till riksdagen. Men frågeställningen
skulle bli en annan, om det
skulle anses lämpligt att helt avkoppla
riksdagen från alla dessa lönefrågor,
om nu riksdagen inte skulle vara intresserad
av att behandla och pröva dem
på samma sätt som hittills.

Vad sedan gäller avtalsområdet inom
den statliga sektorn, så har jag sagt att
det bör finnas möjligheter att där inrätta
en motsvarighet till arbetsnämnden.
Herr Nihlfors tyckte, att detta uttalande
inte räckte, och han efterlyste
initiativ från min sida. Men nu är det
ju så, att parter på detta avtalsområde
äro vederbörande verk, som ha avtalsanställd
personal, och personalorganisationerna.
Jag är inte övertygad om att
det vore lyckligt om man från regeringens
sida kommenderade fram en
viss form eller en viss åtgärd. Regeringen
har inrättat avtalsnämnden närmast
som ett förhandlings- eller serviceorgan
för verken, men om man vill
träffa ett avtal liknande det som existerar
på den enskilda marknaden, bör
detta vara en frivillig överenskommelse
de avtalsslutande parterna emellan.

Jag nämnde, att det bär förts vissa
resonemang och att det har förekommit
vissa kontakter i denna fråga på
det kommunala området. Herr Nihlfors
undrade vad det var för kontakter.
Han har forskat men inte kunnat få
klarhet i det. Jag vet inte om jag står
TCO närmare än herr Nihlfors gör,
men jag har faktiskt genom TCO erhållit
kännedom om att resonemang ha
förts. Jag vet inte heller om herr Nihlfors
har vänt sig till TCO för att få
de uppgifter, som han vill att jag skall
lämna, men jag tror att TCO skulle
kunna lämna de begärda upplysning -

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

arna. Det går bra att vända sig till direktör
Valter Åman, för att nu ge närmare
adress. Jag har diskuterat med
honom och med representanter för de
kommunala organen, men det har endast
varit fråga om sonderingar. Man har på
ömse håll inte varit riktigt på det klara
med hur man skall se på denna fråga,
men med de kontakter som varit finns
det möjligheter för parterna att träffas
direkt, om det föreligger intresse av att
träffa avtal om en arbetsmarknadsnämnd.

Herr Nihlfors sade vidare att min
passivitet förmodligen bottnar i en förlitan
på en tvångslagstiftning. Därvidlag
tror jag herr Nihlfors polemiserade
mot åtgärder som jag inte har givit
uttryck åt att man bör tillgripa. Jag vill
i stället säga, att man skall undvika
tvångsingripanden så långt detta över
huvud taget är möjligt. Om parterna
äro överens om att inrätta en nämnd
av det slag det här är fråga om, och
om det finns möjligheter härför, så anser
jag det vara den lyckligaste utvägen
att göra det. Jag vill på det allra livligaste
rekommendera att man gör det.
Det har jag inte stuckit under stol med,
när jag har talat med de olika parterna.

Vad sedan beträffar 1948 års förhandlingsrättskommitté,
så har jag i
mitt interpellationssvar hänvisat till att
denna kommitté har fått direktiv att
syssla med hithörande problem, och jag
väntar att den skall framlägga ett förslag,
som berör inte bara den kommunala
utan även den statliga sektorn.
Herr Nihlfors sade, att det gick vissa
rykten om kommittén, och han ville
att jag skulle skingra dem. Men för att
göra det måste jag ju veta vad ryktena
handla om, huruvida det är goda eller
dåliga rykten och vad de gå ut på.
Jag har deltagit i kommitténs arbete
ända till tidigt i höstas. Jag såg då
att min arbetsbörda i departementet
var så stor, att jag inte hade möjlighet
att fortsätta arbetet i kommittén, om jag

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

inte ville riskera att min medverkan där
förorsakade ytterligare tidsutdräkt. Det
var uteslutande för att jag inte skulle
sitta i kommittén och bromsa arbetet,
som jag hos socialministern begärde att
bli befriad från uppdraget. Det var alltså
en handling, avsedd att skynda på
arbetet i kommittén i stället för att försena
det. Jag hoppas också att denna
min åtgärd skall leda till att kommittén
kan bli färdig tidigare än som eljest
skulle blivit fallet. Under höstmånaderna
ha vi — som jag förmodar att alla
här känna till — så mycket arbete i
departementen med petitabehandling
o. d., att det är oerhört svårt för ett
statsråd att i någon nämnvärd omfattning
kunna ägna sig åt andra uppgifter.

Herr Hjalmarson frågade vad regeringen
tänker göra, och han fann att jag
var alltför negativ i mitt interpellationssvar.
Herr Hjalmarson undrade, om
regeringen bara tänkte lita till tvångsingripanden.
Jag har redan sagt, att vi
inte tänka lita till tvångsåtgärder. De
kunna vara nödvändiga i vissa situationer,
men man bör försöka skapa andra
möjligheter. När vi nu ha en kommitté
som arbetar med dessa problem och
som i början av nästa år — troligen dock
inte i så god tid, att det blir möjligt
att förelägga 1952 års riksdag en proposition
— lägger fram sina förslag, så
är det min förhoppning att man ur dess
arbete skall kunna finna något, som kan
användas även på det statliga området.
I denna kommitté sitta representanter
för det allmänna och för personalorganisationerna.
Det är människor med
erfarenheter från arbetslivets områden,
som sikta på att verkligen skapa sådana
förhållanden, att man skall kunna föra
förhandlingar, men göra det på ett
sådant sätt, att man inte äventyrar arbetsfreden.

Jag skall inte här närmare ingå på
sjuksköterskekonflikten. Men när man
här talar om de skrämmande förhållanden
som i samband med den rullades

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

upp, får man väl ändå beakta att det
gällde det kommunala området. Där är
det, som jag sade, lättare att få till stånd
ett organ, som motsvarar arbetsmarknadsnämnden.

Jag fick det intrycket att herr Hjalmarson
löste alla hithörande problem
mycket lättvindigt. Jag skulle vara glad
om man kunde lösa dessa krångliga
frågor lika lättvindigt som herr Hjalmarson
gjorde i talarstolen. Det skulle
inte uppstå så många svårigheter i
livet, om man kunde ta allting så generellt.
Det visar sig dock i regel, att
när man kommer frågorna närmare in
på livet bli de mera komplicerade och
svårare att komma till rätta med. Jag
tror att det påståendet kan bekräftas
av de kammarledamöter, som sitta med
i förhandlingsrättskommittén.

Jag skall inte här närmare ingå på
hur ett statens förhandlingsorgan skall
se ut. Jag är emellertid medveten om att
det inte är nödvändigt att civilministern
eller någon annan ledamot av regeringen
sitter och förhandlar personligen
i alla frågor. Man kan ha andra former
av förhandlingar, det är jag inte
främmande för. Men om man skulle
tillsätta enbart ett expertorgan för att
sköta förhandlingarna, måste detta organ
för sina ställningstaganden bli beroende
av regeringens synpunkter på
frågorna. Ett sådant organ måste ju
nämligen vända sig till såväl civilministern
som finansministern. Om vi gå
den vägen, komma organisationerna —-som jag framhöll i debatten i mars månad
i år — alt säga: »Om regeringen
står bakom detta förslag men inte vill
träda fram vid förhandlingsbordet, så
vilja vi komma till tals med det eller
de statsråd, som i verkligheten ange
tonen.» Jag tycker det är ett rimligt
krav från organisationerna, om de begära
att få tala med den eller dem,
som försöka ange vilka linjer man skall
följa.

Om man nu tänker sig ett expertor -

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

gan, som förhandlar på regeringens vägnar,
och detta organ inte kommer fram
till något godtagbart resultat, skall då
tvisten hänskjutas till nämnden? Då
komma vi till vad herr Hjalmar son
tyckte var litet oriktigt att kalla för
konstitutionella problem — vi kunna
gärna ge dem ett annat namn, om det
bara är namnet som är besvärande —•
nämligen vem som skall genomföra de
förslag, som en sådan nämnd kan komma
att lägga fram. Det måste ju ändå
bli regeringen som skall avgöra, huruvida
en uppgörelse som nämnden kommit
fram till kan godtagas. Om regeringen
då vidarebefordrar förslaget till
riksdagen, så måste ju riksdagen också
fråga sig, om den kan göra något annat
än godtaga förslaget. riksdagen får då
efter förhandlingar ett förslag till överenskommelse,
som den antingen skall
godkänna eller förkasta.

Jag trodde att herr Hjalmarson var
verkligt bekymrad i våras, när han
konstaterade att riksdagen var ställd
inför fullbordat faktum och praktiskt
taget inte hade någonting att säga till
om. Men med ett sådant system som det
här skisserade skulle man ju råka ut
för precis samma svårigheter, kanske
bara ännu värre, eftersom ju ansvaret
inte kan falla tillbaka på regeringen
utan måste läggas på ett annat organ,
som inte är ansvarigt gentemot riksdagen
på samma sätt som regeringen
måste vara.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vara mycket
tacksam om statsrådet ville förklara för
mig varför riksdagens medinflytande
blir mindre, om regeringens förslag
passerar en arbetsmarknadsnämnd än
om de komma till riksdagen direkt. Det
kan väl inte på minsta sätt förändra
någonting i riksdagens rent juridiska
medinflytande.

Statsrådet ansåg att jag tog mycket

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober-1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av
på den offentliga arbetsmarknaden.

lättvindigt på denna fråga. Jag känner
mig litet illa berörd av den anklagelsen,
eftersom det inte finns många frågor
som jag, av skäl som jag inte närmare
vill ingå på, har grubblat så mycket
över som just denna. Statsrådet, som
är gammal erfaren förhandlingsman,
måste väl hålla med mig om att man får
se saken så: skall man ha inflytande på
avtalsförhandlingarna, bör man skaffa
sig det innan förhandlingsöverenskommelse
är träffad. Det är det viktigaste.
Det var därför jag tillät mig skissera en
ordning, som skulle göra det möjligt
för oss här i riksdagen att få ett visst
inflytande på förhandlingarnas gång
och få tillfälle att framföra våra synpunkter
samt erhålla informationer från
dem som sköta förhandlingarna.

Jag vill också erinra om och understryka,
att det argument som statsrådet
anförde mot en statlig arbetsmarknadsnämnd
måhända också kan anföras mot
en privat arbetsmarknadsnämnd. Mig
veterligt har dock ingen människa kommit
på idén att säga, att vi icke skola
ha någon arbetsmarknadsnämnd inom
den privata delen av arbetsmarknaden,
därför att dess förslag kunna antingen
godtagas eller förkastas av parterna
själva. Det är i den privata sektorn precis
samma förhållanden som det skulle
bli inom den offentliga, om man där
hade en arbetsmarknadsnämnd. Om
statsrådets argument inte utgör något
skäl mot en arbetsnämnd inom den privata
sektorn, så är det heller inte något
skäl mot en arbetsmarknadsnämnd
inom den offentliga.

Slutligen vill jag också framhålla att
det naturligtvis är mycket värdefullt
med utredningar. Jag är den förste att
hysa den största respekt för den utredning,
som civilministern här omnämnde.
Men vad är det som gör att man är
så angelägen om att få denna fråga löst?

Jo, det är naturligtvis att man känner ;
de risker, som kunna föreligga, om man
väntar så länge som ett eller annat år i

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

och därmed utsätter sig för faran att
ställas inför ett tvångsingripande. Den
risken vilja i varje fall inte vi på vårt
håll vara med om att ta.

Herr NIKLFORS (kort genmäle): Herr
talman! När herr statsrådet Lingman
talade om den här debatterade arbetsmarknadsnämnden,
fick jag det intrycket,
att han uppförstorade svårigheterna.
Han ville nämligen göra gällande,
att den skulle kunna tänkas gripa in
titt och tätt. Men det är väl klart, att
om man har en sådan nämnd som beredskap,
får man tänka sig, att enbart
dess existens är av psykologisk effekt.
Den gör att parterna i slutskedet kanske
lättare kunna komma till tals med
hänsyn till att det annars kan bli ett
avgörande av nämnden. Därför tycker
jag, att de risker för en tungrodd apparat,
som statsrådet antydde, inte äro så
stora.

Med anledning av att statsrådet gav
mig en reprimand för att jag inte hade
kontaktat direktör Valter Åman vill jag
säga, att när jag här uppträder i riksdagen
med en interpellation och begär
extra upplysningar av statsrådet på
grund av hans antydningar om kontakt,
så är det inte för min mera privata del
som jag begär förklaring utan för kammaren
och i sista hand för mina väljare.

Slutligen vill jag beträffande förhandlingsrättskommitténs
arbete säga, att
rykten skall man inte sprida, men jag
tycker, att de blevo belysta genom statsrådets
upplysning om anledningen till
hans avgång från ordförandeskapet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Hjalmarson sade, att det inte hade blivit
någon skillnad i våras, om förslaget
från regeringen hade passerat ett
annat organ. Men i detta fall bleve det
omvänt, skulle jag tro, nämligen att ett

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

på den offentliga arbetsmarknaden.

förslag från ett annat organ skulle passera
genom regeringen till riksdagen.
Det är det som blir skillnaden. Då blir
regeringen mellanhand.

Vad sedan beträffar frågan om riksdagens
inflytande i övrigt, som herr
Iijalmarson var inne på, och detta att
riksdagen under förhandlingarnas gång
skulle få möjlighet att hålla närmare
kontakt med förhandlingarna, så är detta
''ingen tanke som är främmande för
mig. Jag har, herr talman, givit uttryck
åt uppfattningen att man bör pröva sig
fram även på den vägen. Den saken tror
jag alltså att vi kunna vara överens om.
Frågan är bara hur detta skall ordnas
rent organisatoriskt, så att inte förhandlingarna
bli för tunga och tidsödande.
Herr Hjalmarson vet lika bra som jag —
vi ha deltagit i förhandlingar båda
två — att det är oerhört irriterande om
hela apparaten under ett förhandlingsskede
blir för tung och om det hela därför
tar lång tid. Min strävan går därför
ut på att finna så smidiga former, att
man kan komma fram till resultat så
snabbt som möjligt. Frågan hur man
från statens sida skall konstruera en sådan
organisation vid förhandlingarna
anser jag får lösas med sikte på båda
dessa önskemål. Även förhandlingsrättskommittén
är därvidlag inne på
vissa linjer. Jag kan inte här inför kammaren
redogöra för alla de förslag som
ha övervägts inom förhandlingsrättskonunittén
i olika sammanhang. Det får
anstå till dess kommitténs betänkande
kommer.

Sedan är det också en liten skillnad
mellan en arbetsmarknadsnämnd för
den offentliga sektorn och den privata.
I den sistnämnda äro avtal träffade
mellan Arbetsgivareföreningen och LO.
Båda äro överorganisationer, huvudorganisationer.
Förhandlingar föras emellan
deras underorganisationer, och om
de inte kunna komma överens är det de
båda huvudorganisationernas representanter,
som via arbetsmarknadsnämn -

den träda till. Det är en rätt väsentlig
skillnad, som där föreligger.

Min replik till herr Nihlfors var inte
avsedd som en reprimand för att han
inte vänt sig direkt till Valter Åman.
Herr Nihlfors sade, att han försökt få
reda på hur kontakten hade varit, men
jag tror inte att han hade gjort allvarliga
försök att få reda på det. Om han
hade varit ute i sådana ärenden, hade
det legat nära till hands att vända sig
till representanter för de organisationer,
som ha intressen att bevaka på detta
område.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Det
var inte utan tillfredsställelse som jag
lyssnade till såväl herr Hjalmarsons
som herr Nihlfors’ deklarationer från
talarstolen. Jag tänkte då närmast på
de diskussioner, som fördes emellan
representanter för vårt parti och representanter
för deras parti under 1920-talct och början av 1930-talet. Jag vill
bara i dag konstatera, att det numera
råder samstämmighet emellan oss om
att samhället inte skall ingripa med
tvångslagstiftning gentemot arbetsmarknadens
parter. Eller kan det möjligen
vara så, att herrarna vilja ha ett slags
lagstiftning för en del av arbetsmarknadens
parter och ett annat “slags lagstiftning
för en annan del av arbetsmarknaden?
Jag förutsätter att herrarna
i det fallet vilja ha en något så när enhetlig
behandling.

När herr Hjalmarson säger, att staten
är en part bland parter vid förhandlingarna,
så kan jag för min del acceptera
det resonemanget, att staten på
samma sätt som andra skall sitta och
förhandla sig fram till ett resultat, att
man alltså skall eftersträva att nå samförstånd
med tjänstemän och övriga
anställda i lönefrågor. Men jag tror inte
alt man löser hela frågan fullt så enkelt
som herr Hjalmarson tycktes vilja skissera,
när han tydligen tänkte sig, att

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av
på den offentliga arbetsmarknaden.

det hela skulle bli resultatet av en konversation
mellan ledarna eller företrädarna,
som han uttryckte det, för de
demokratiska partierna och dem som
förde förhandlingarna. Han ville ju
ovanpå detta ha ett slags opartisk förlikning
och slutligen en arbetsmarknadsnämnd.
Är det inte bättre, herr
Hjalmarson, att låta den kommitté, som
nu penetrerar detta problem, få slutföra
sitt arbete och, när den väl har
lagt fram resultatet av sina överväganden,
taga ställning till hur dessa frågor
böra lösas i framtiden? Jag tror heller
inte, att man så där obönhörligt kan
spika fast en princip i alla situationer,
som herr Hjalmarson tycktes vilja i sitt
senaste anförande, där han speciellt
apostroferade sjuksköterskekonflikten.

Sedan tycker jag för min personliga
del, alt herr Hjalmarson i sin kritik av
civilministern kunde ha besparat både
sig själv och kammarens ledamöter parallellen
med bilskattelagstiftningen.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Det
förefaller mig som om både herr Nihlfors
och herr Hjalmarson togo upp en
del frågor, som kanske inte ha någon
så särskilt stor aktualitet, tillsammans
med såd^pa som ha aktualitet. För det
första tog herr Nihlfors upp frågan, om
inte statsrådet Lingman i fråga om de
kollektivavtalsanstäilda hos staten skulle
vilja taga ett initiativ för att man för
den gruppen skulle få till stånd ett
huvudavtal. Jag kan nu inte se, att det
finns någon anledning för statsrådet
att taga ett sådant initiativ. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att de
grupper, som äro kollektivavtalsanställda
hos staten, och även de grupper,
som äro kollektivavtalsanstäilda
hos kommunerna, hos landstingen och
hos städerna, äro organiserade i
Landsorganisationen. De äro på grund
därav helt automatiskt införda under
det huvudavtal, som gäller emellan

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen.

Skulle det uppstå en konflikt på det
område, som gäller de kollektivavtalsanställda
grupperna hos stat och kommun,
finns det alltså möjligheter att få
frågan om samhällsfarlighet prövad i
den arbetsmarknadsnämnd, som redan
är i verksamhet, och den har också
möjligheter att där liksom på det privata
området utöva förhandlingsverksamhet.
Det finns alltså ur den synpunkten
ingen anledning att kräva några
ingrepp eller några nya åtgärder för
att få till stånd en säkerhet för arbetsfreden
på det område, som gäller de
kollektivavtalsanstäilda. Det hör ju sedan
till saken, att man under den tid,
som har förflutit sedan huvudavtalet
mellan LO och SAF kom till, inte haft
anledning att peka ut någon konflikt
på det statliga området som samhällsfarlig.
De tillbud, som funnits, ha ju
inte varit av den arten.

När man sedan går över till nästa område,
som blir de kommunala tjänstemännen,
så gälla för en del av detta
samma förhållanden som jag nyss redogjort
för, nämligen i den mån de kommunala
tjänstemännen äro organiserade
inom Landsorganisationen. Man är
inom Kommunalarbetarförbundet helt
på det klara med att det förhåller sig
på det sättet. Där löper man alltså inte
heller någon risk för att det skall bli
samhällsfarliga konflikter, utan man får
möjligheter att i arbetsmarknadsnämnden
taga upp konflikt till prövning.

Så ha vi det andra området, där
tjänstemännen inte äro anslutna till LO,
och det är väl ingen som förnekar att
det kan inge allvarliga bekymmer, att
man inte har möjligheter att nu få till
stånd en vidare prövning än den som
följer genom att parterna överlägga och
försöka komma överens. Ofta kunna de
ju inte nå fram till några överenskommelser,
och i vissa fall går det så långt
att man får sådana här besvärliga situa -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av
på den offentliga arbetsmarknaden.

tioner, som vi haft under sommaren och
hösten. Men där tycker jag statsrådet
Lingmans besked är så klart som det
kan vara. Han säger, att här ha parterna,
alltså de olika organisationerna
inom TCO och SACO å ena sidan och
kommunalförbunden å andra sidan,
möjligheter att ta upp en överläggning,
om man från deras sida anser det önskvärt
att få till stånd en arbetsmarknadsnämnd.
Jag kan inte förstå, att om man
hävdar den meningen, att det bör råda
frihet, det då skulle kunna sägas till
ett statsråd, att han skall dirigera parterna
till att träffa en överenskommelse.

Om det blir en arbetsmarknadsnämnd
på detta kommunala område
och den över huvud taget skall ha en
uppgift att fylla, så måste man ju förutsätta,
att den har kommit till därför
att parterna ha funnit det i högsta grad
önskvärt att få den för att undvika ingripanden
från den lagstiftande församlingen,
på samma sätt som arbetsgivare
och arbetstagare på andra områden
kommit underfund med att det
var lika bra att försöka komma fram
till en frivillig överenskommelse för att
därigenom förhindra lagstiftning. Det
måste alltså vara organisationernas sak
att klara upp frågan, och de kontakter
som ha tagits kanske leda fram till det.

Så ha vi det tredje området, nämligen
statstjänstemännen. Där har statsrådet
Lingman anmält betänkligheter mot att
föra in ett sådant här system. Det sammanhänger
med de anställningsformer,
som man nu tillämpar för statens tjänstemän
med fullmaktstjänster och konstitutorialanställning,
och därmed också
med frågans prövning i vid utsträckning.
Jag skall för dagen inte angiva
någon ställning till denna fråga på annat
sätt än att jag vill ifrågasätta om
det nu föreligger ett bestämt behov av
en arbetsmarknadsnämnd för ''dessa
statstjänstemän. För att det skulle föreligga
ett sådant bestämt behov, skulle
man väl få lov att hänvisa till att det

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

här funnits allvarliga konflikttillbud
för statens tjänstemän eller att det inom
en mycket nära framtid skulle behöva
räknas med att sådana allvarliga tillbud
skulle uppstå, och vi veta ju att
det inte varit några arbetsnedläggelser
för statens tjänstemän. Det har inte
varit några allvarliga tillbud till konflikt
på det området, och då kan man
fråga sig om det är så nödvändigt att
just för dagen aktualisera ett problem,
som inte finns för närvarande.

Annorlunda kan det ju ställa sig, om
1948 års förhandlingsrättsutredning
kommer att föreslå en ändring i de
anställningsformer, som för närvarande
gälla för statens tjänstemän. Denna utredning
kan ju komma att föreslå, att
också på detta område, på samma sätt
som sker inom arbetsmarknaden i övrigt,
skall tillämpas kollektivavtal och
vad det kan föra med sig, såsom införande
av en rätt också för statstjänstemännen
att använda vissa stridsåtgärder
när det gäller att tillvarataga de
statsanställdas löneintressen. Men i den
situationen äro vi inte nu. Jag föreställer
mig att det här inte är möjligt
att få en överblick i den frågan förrän
1948 års förhandlingsrättsutredning blir
klar med sitt arbete.

Jag vill sluta med att säga till herr
Nihlfors att jag inte tror, att det finns
någon anledning att rikta anmärkning
mot den förre ordföranden i 1948 års
förhandlingsrättsutredning för att han
skulle på något sätt ha slösat med tiden,
att han skulle ha försummat att föra
fram denna utredning till ett så snabbt
avgörande som möjligt. Jag har många
erinringar att göra emot utredningar,
som förekomma för närvarande på det
statliga området när det gäller behandling
av lönefrågor och dylikt, men beträffande
denna utredning skola vi
vara på det klara med att det gäller ett
omfattande lagstiftningslcomplex, som
utredningsmännen fått lov att tränga
in i. De försöka lösa frågor, som man

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. inrättande av

på den offentliga arbetsmarknaden.

i tidigare sammanhang, både från en
rad statliga myndigheter och från riksdagens
sida, ansett icke vara möjliga
att lösa, såsom att giva de statsanställda
en friare förhandlingsrätt än de nu ha.
Och det är klart att det tar sin tid att
göra detta, särskilt som det är delade
meningar om hur frågorna skola kunna
lösas. Nu är det ju emellertid på det
sättet, att även om resultaten av 1948
års förhandlingsrättsutredning inte
kunna genomföras under nästa år, så
har ändå en del av det som har diskuterats
där kunnat tagas ut så att säga i
förskott. Man har kunnat använda friare
former än man har gjort tidigare. Det
har tagit sig uttryck i att man numera
förhandlar varje år om lönerna för de
statsanställda tjänstemännen. Detta är
ett klart framsteg, och det är ju möjligt
att man kan gå vidare på den vägen.
Då kan det bli bättre än det är nu,
även om icke resultaten av förhandlingsrättsutredningens
arbete kunna genomföras
i praktiken i full utsträckning.

Herr HJALMARSON: Jag vill, herr talman,
bara säga några ord till herr Lindholm.
Det är alldeles riktigt, herr Lindholm,
att under 1920- och 1930-talen
voro vi på vårt håll mycket intresserade
av de frågor som röra förhållandet
mellan arbetsmarknadens parter.

Vi hälsade också med största tillfredsställelse
det första s. k. saltsjöbadsavtalet,
och vi dröjde inte länge med att
här i riksdagen motionsledes framföra
tankegångar som voro direkt inspirerade
av detta avtal. I en motion mot
slutet av 1930-talet — årtalet minns jag
inte för ögonblicket — föreslogo vi sålunda,
att man skulle förutsättningslöst
undersöka möjligheterna och lämpligheten
av att få till stånd en överenskommelse
om en särskild förhandlingsordning
inom den offentliga sektorn
av kollektivavtals natur.

Jag kan endast med beklagande här

en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

konstatera, att alla dessa framstötar,
som vi vid olika tillfällen gjorde för
att försöka finna lämpliga vägar att lösa
detta problem, mötte mycket ringa gensvar
hos det parti, som herr Lindholm
själv företräder.

Om herr Lindholm i dag är glad över
att vi nu befinna oss på samma linje,
delar jag alltså självfallet denna glädje.
Jag vill emellertid säga till herr Lindholm,
att om glädjen skall vara fullständig,
får det inte bara finnas en allmän
principiell enighet, utan det måste
också råda enighet om att man skall
föra en sådan politik på här ifrågavarande
område, att man i praktiken
kan undvika tvångsingripanden av det
slag, som den regering, vilken uppbars
av herr Lindholms parti, föreslog i
samband med sjuksköterskekonflikten.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
göra en liten erinran i anledning av
vad herr Henriksson här sagt. Herr Henriksson
påminde om — vilket jag också
gjort i min interpellation till statsrådet
—• att den arbetsmarknadsnämnd, som
nu finns för samarbetet mellan LO och
Arbetsgivareföreningen, är så konstruerad
att den kan anlitas även av parterna
inom den offentliga sektorn av
arbetsmarknaden. Statsrådet Lingman
har emellertid redan i sitt interpellationssvar
förklarat varför inte denna
anordning är tillfredsställande. Statsrådet
säger nämligen följande: »Det är
emellertid, såsom också herr Hjalmarson
antytt i sin interpellation, givet, att
arbetsmarknadsnämnden som förhandlingsorgan
där» — alltså inom den offentliga
sektorn — »inte får samma betydelse
som på den enskilda arbetsmarknaden,
eftersom varken det allmänna
eller flertalet tjänstemannaorganisationer
är representerat i nämnden.»

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast konstatera
att vad herr Hjalmarson här senast an -

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Svar på interpellation ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd vid konflikter

på den offentliga arbetsmarknaden.

fört gällde ju de offentliga tjänstemännen
och icke de arbetare som finnas
anställda hos staten. De sistnämnda äro
ju genom sin anslutning till LO formellt
och ännu mera moraliskt bundna
av de överenskommelser, som huvudorganisationerna
ha träffat och som de
ha förklarat sig beredda att vidhålla
för det fall en samhällsfarlig konflikt
skulle uppkomma.

Vad de offentliga tjänstemännen beträffar
har jag inte vid något tillfälle
gjort gällande, att de skulle känna sig
bundna av de överenskommelser, som
träffats mellan huvudorganisationerna,
eftersom de offentliga tjänstemännen
— med undantag av dem som äro medlemmar
av LO — tillhöra TCO, Statstjänstemännens
riksförbund och SACO.
Det är då också rätt naturligt, att de
inte vilja ha sina frågor behandlade av
eu nämnd, över vars sammansättning de
inte ha möjlighet att öva något inflytande.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Herr Hjalmarson gjorde sig nog
här skyldig till en liten missuppfattning.
Vad jag ville framhäva var, att
det finns en principiell skillnad i uppträdandet
på borgerligt håll nu och
tidigare vad gäller handläggandet av
lönespörsmål över huvud taget för arbetarna.
Det var i detta avseende som
jag med tillfredsställelse hälsade den
utveckling som ägt rum inom såväl högern
som folkpartiet.

Vad beträffar frågan om en sådan
överenskommelse inom den offentliga
sektorn, som det hör talats om, så äro
vi socialdemokrater också beredda att
arbeta för en dylik överenskommelse,
förutsatt att den vilar på saklig grund.
Skulle man däremot komma i ett förhandlingsläge,
där det inte finns något
sådant sakligt underlag, måste vi naturligtvis
också diskutera andra former,
som kunna visa sig erforderliga för att
tillvarataga samhällets intressen.

Herr NIHLFORS: Herr talman! Herr
Lindholm har här två gånger betygat
sin glädje över att utvecklingen inom
högern och folkpartiet gått i riktning
mot ett accepterande av ingripanden på
arbetsmarknaden av det slag som regeringen
i september var beredd att göra.
Jag kan för min del inte, om jag ser
tillbaka i tiden, dela denna glädje, tv
socialdemokratien har ju tidigare varit
bestämd motståndare till en sådan lagstiftning
som man i september var beredd
att föreslå.

Herr Henriksson ansåg att det var
onödigt att jag ställde den fråga till
statsrådet, som jag gjorde i mitt tack
för interpellationssvaret, då de hos staten
kollektivavtalsanställda genom sim
anslutning till LO redan äro representerade
i den arbetsmarknadsnämnd,
som genom saltsjöbadsavtalet har upprättats
av LO och Arbetsgivareföreningen.
Herr Henriksson glömde emellertid,
såvitt jag förstod, alldeles bort
att staten och kommunerna ju inte äro
representerade i denna nämnd. Det är
alltså väl nödvändigt att det för de kollektivavtalsanställda
på det statliga området
tillskapas en motsvarande nämnd,
där staten och kommunerna sitta som
arbetsgivarrepresentanter.

Jag har inte för min del tänkt mig,
att statsrådet Lingman skulle anmodas
att dirigera tillkomsten av något slags
arbetsmarknadsnämnd på det offentliga
området. Men man får väl utgå
ifrån att när det är fråga om konflikthot
på den offentliga arbetsmarknadens
område, så böra statsmakternas representanter
vara intresserade av att det
inte uppstår situationer av samma slag
som, låt mig säga, den senast aktuella.
Det innebär samtidigt att man har etl
visst ansvar för utvecklingen, och det
kan ta sig uttryck i mer eller mindre
intresse och aktivitet för atl ordna det
hela. Men det betyder inte att det behöver
vara fråga om någon dirigering.

Slutligen vill jag säga atl enligt mitt

(i — Andra kammarens protokoll 1951. Nr 2S.

82 Nr 28. Onsdagen den 24 oktober 1951.

Svar på interpellation ang. frånskild makes pensionsrätt.

förmenande innebär inte det förhållandet,
att på det statliga området inrättas
en arbetsmarknadsnämnd, att man
skapar problem som inte tidigare funnits.
Min uppfattning är, att man bör
skaffa sig en beredskap på detta område
för att man i tid skall kunna taga
upp till diskussion de frågor, som möta,
och för att alltså några problem inte
skola uppstå.

Jag är emellertid medveten om att
denna sak hänger intimt samman med
de problem, som förhandlingsrättssakkunniga
nu hålla på att slutgiltigt taga
ställning till, och jag finner det därför
inte orimligt att diskussionen får fortsättas
när dessa sakkunniga ha avlämnat
sitt betänkande. Men det är olyckligt
att det har blivit ett ytterligare
dröjsmål.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! För
att inte herr Nihlfors senaste anförande
skall ge det intrycket, att jag har förhållit
mig alldeles passiv i den situation,
som herr Nihlfors åsyftade, vill
jag ytterligare erinra om vad jag tidigare
sagt, nämligen att jag då hade kontakt
med vederbörande parter på det
kommunala området, och mera kan man
inte göra. Man kan, såsom jag också har
gjort, försöka få parterna intresserade
av att träffa varandra och resonera, och
det kan väl inte då talas om fullständig
passivitet från min sida. Men man
kan inte ge sig till att kommendera dem
och säga: Så och så skola ni absolut
göra. Annars sker det ett ingripande av
regeringen — utan det önskvärda resultatet
måste bli en frukt av ett frivilligt
handlande från parternas sida.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Jag
vill till herr Nihlfors säga, att vi på
socialdemokratiskt håll inte ha ändrat
uppfattning när det gäller lönerörelserna
i samhället, utan vi ha därvidlag
fortfarande precis samma uppfattning
som vi tidigare i praktisk gärning till -

lämpat. Om herr Nihlfors studerar den
period i fackföreningsrörelsens historia,
då det förekom åtskilliga konflikter,
skall herr Nihlfors finna, att man
vid dessa tillfällen hade undantagit från
konflikterna sådana uppgifter som voro
av väsentlig betydelse för ett företags
fortsatta liv, såsom arbeten som hade
samband med skyddsarbetet i ett företag,
vårdnaden av djur och andra likartade
uppgifter.

Ur den synpunkten kan alltså inte
herr Nihlfors, även om han vränger till
det hela aldrig så mycket, få fram något
förändrat principiellt ställningstagande
på vår sida.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8.

Svar på interpellation ang. frånskild
makes pensionsrätt.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
fru Nordgren frågat mig:

1) om en allmän översyn pågår på
pensionsväsendets område och, om så
är fallet, om också frågan om ändring
av gällande bestämmelser om frånskild
makes pensionsrätt kommer att i samband
därmed bli föremål för utredning
och om förslag i ämnet är att förvänta
inom den närmaste tiden, samt

2) om så inte är fallet, om jag kommer
att vidta åtgärder för att en särskild
utredning av denna fråga snarast
kommer till stånd.

Med anledning härav får jag meddela,
att 1951 års pensionsutredning, som har
tillkallats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 23 februari i år, enligt
sina direktiv har att till behandling
upptaga — förutom andra spörsmål —
också frågan om de förutsättningar, under
vilka pensionsrätt skall föreligga

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Nr 28.

Interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulara representation
i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen, m. m.

för frånskild make, och om grunderna
för familjepcnsions fördelning mellan
frånskild make och annan familjepensionsberättigad.

På grund av det samband som rådet''
mellan de olika frågor, som tillhöra
utredningsuppdraget, har det ansetts
vanskligt att i förväg meddela bestämda
direktiv om fullgörande av pensionsutredningens
arbete etappvis. I direktiven
för utredningen har emellertid
framhållits, att det — med hänsyn till
omfattningen av det utredningen lämnade
uppdraget — bör övervägas, i vilken
mån uppdraget kan fullgöras genom
att förslag i olika ämnen successivt
avlämnas. Huruvida den i interpellationen
berörda frågan kan ges förtursrätt
och när eventuella delförslag
kunna komma att framläggas, är det
ännu för tidigt att yttra sig om.

Härpå yttrade

Fru NORDGREN: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det snabba och i viss mån
positiva svar som jag här fått.

Av svaret framgår att frågan om frånskild
makes pensionsrätt kommer att
tagas under övervägande av 1951 års
pensionsutredning i samband med den
pågående översynen av pensionsfrågor.
Det hade givetvis varit mera tillfredsställande,
om man redan nu kunnat få
någon antydan om huruvida det inom
en närmare tid kunnat förväntas ett
förslag i frågan, detta särskilt som denna
ju alltmera aktualiseras genom det
ständigt stigande antalet skilsmässor
och har ett ganska stort intresse för
kvinnor ur olika samhällsgrupper. Då
emellertid utredningen har tillsatts så
sent som i början av detta år, är det
givet att något sådant besked inte nu
kunnat lämnas.

.lag skall därför nöja mig med att uttala
den förhoppningen att förslaget beträffande
den del av frågekomplcxet, det

här gäller, inte förhalas alltför mycket,
utan framlägges så snart som möjligt,
liksom att man vid ärendets behandling
kommer att beakta de synpunkter, som
ha framförts i den motion som åberopats
i interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9.

Interpellation ang. en redogörelse för
möjligheterna för vår konsulära representation
i norra Polen att tillvarataga
de svenska sjömännens intressen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BRACONIER, som anförde: Herr
talman! Under oktober månad ha tre
svenska sjömän häktats i Gdynias och
Gdansks hamnar i Polen, enligt påstående
för diverse valutaförseelser, i ett
fall för påstådd människosmuggling.

Vid upprepade tillfällen har från sjöfolks-
och sjöfartsorganisationernas sida
understrukits, att osäkerhetsförhållandet
för svenska sjömän i de polska hamnarna
icke bör få fortsätta, då den
svenska sjöfarten i så fall kommer att
lida avbräck genom att personalen vägrar
mönstra på de båtar, som anlöpa
polska hamnar.

Det är sedan länge känt, att svenske
konsulns arbetsförhållanden i GdyniaGdansk
äro synnerligen ogynnsamma
och betungande. Den svenska allmänheten
har ibland fått intrycket att de
polska myndigheterna icke visa det tillmötesgående
och den välvilja mot den
svenske konsuln i hans tjänsteutövning,
som skulle vara påkallade i umgänget
mellan Polen och Sverige, två länder
med urgamla och vänskapliga förbindelser.
Det skulle enligt min mening vara
av värde att en redogörelse lämnades
om de arbetsformer, under vilka den
svenska representationen i de polska
hamnarna arbetar, och om de möjligheter
svenska utrikesdepartementet har

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Interpellation ang. byggnadsprogrammet

att underlätta och stärka dess auktoritet
i fall av den nu aktuella arten.

Med anledning av vad jag här framfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens ministern
för utrikes ärendena få framställa följande
fråga:

Vill Ers excellens inför kammaren
lämna en redogörelse för de möjligheter
vår nuvarande konsulära representation
i norra Polen har att på ett aktivt sätt
övervaka och tillvarataga de svenska
sjömännens intressen och att vid behov
hos de ifrågakommande polska myndigheterna
utverka klara besked om och
lättnader för de svenskar som omhändertagits
av polska myndigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ in.

Interpellation ang. byggnadsprogrammet
för folkskolebyggnader.

Herr PERSSON i Svensköp erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
I bilaga 10 till årets statsverksproposition
lämnas en redogörelse för planerade
byggnadsföretag avseende skolbyggnader
för folkskoleväsendet. Av
skolöverstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade
men icke avgjorda statsbidragsärenden
för folkskolebyggnader omfattade
vid den tidpunkten företag för en
beräknad sammanlagd kostnad av 85
miljoner kronor. Till överstyrelsen hade
inkommit då icke färdigbehandlade
byggnadsärenden för en preliminärt
uppskattad kostnad av 90 miljoner kronor.
De byggnadsföretag, som enligt av
folkskoleinspektörerna lämnade uppgifter
beräknades inkomma till länsstyrelserna
före den 1 januari 1951, uppskattades
dra en totalkostnad av 100 miljoner
kronor. Sammanlagda kostnaderna
för skolbyggnadsföretag, till vilka statsbidrag
ännu icke beviljats men beträffande
vilka utredningsarbetet dock fortskridit
så långt, att lokalbehovet varit
eller då var föremål för överstyrelsens

för folkskolebyggnader.

prövning, beräknades i statsverkspropositionen
till närmare 650 miljoner
kronor.

Skolöverstyrelsen hade för innevarande
budgetår föreslagit en höjning av anslaget
till folkskolebyggnader med 26
miljoner upp till 60 miljoner kronor
och framhållit, att en tillståndsgivning
för skolbyggnadsvcrksamhet under kalenderåret
1951 motsvarande ett belopp
av 180 miljoner kronor kunde anses som
ett minimum. Riksdagen biföll emellertid
Kungl. Maj:ts förslag att till dessa
byggnadsarbeten anvisa ett belopp av
34 miljoner kronor. Statsutskottet underströk
dock i sitt utlåtande den allvarliga
situationen beträffande folkskolans lokalförhållanden.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har i offentliga uttalanden
tillkännagivit sitt stora intresse för
ett planenligt genomförande av den stora
skolreform, varom statsmakterna beslutat.
Detta är att hälsa med tillfredsställelse.
Det förefaller emellertid vara
ännu angelägnare att man ägnar all uppmärksamhet
åt de brister, som folkskoleväsendet
lider av i dagens situation, då
vi endast nödtorftigt kunna tillgodose
behoven för de skolformer och den skolplikt,
som vi nu ha. I detta hänseende
är det för folkskoledistrikten och folkskolestyrelserna
en angelägenhet av
första ordningen att i raskare takt än
som de senaste åren skett kunna tillgodose
lokalbehoven. Om de möjligheter,
som den ändrade kommunala indelningen
skapat för folkskoleundervisningens
befrämjande, icke skola tillspillogivas,
måste ett omfattande byggnadsprogram
under de närmaste åren
komma till utförande.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och.
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna riksdagen
en redogörelse för omfattningen av
det byggnadsprogram avseende folkskolebyggnader,
som föreligger i form

Nr 28.

Onsdagen den 24 oktober 1951.

Interpellation ang. byggnadsprogrammet för folkskolebyggnader.

av statsbidragsansökningar eller som på
grund av pågående utredningsarbete nu
kan överblickas, samt

2. vill herr statsrådet lämna sin medverkan
till att lokalbehovet för folkskoleväsendet
framdeles tillgodoses i
raskare takt än som under de senaste
åren skett?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.36 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116849