Lördagen den 20 november (Riksdagens protokoll 1948:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 37

20—24 november.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 20 november.

Interpellation av herr Birke ang. översyn av bensinransoneringen.. 3

Onsdagen den 24 november.

Svar på interpellationer av

herr Nilson i Spånstad ang. åtgärder för utvidgning av den gemensamma
maskinanvändningen inom jordbruket ..........

herr Svensson i Stenkyrka ang. av riksdagen begärd utredning

om ett mera enhetligt detalj handelspris på socker..........

herr Sefve ang. övervakning av att statliga institutioner följa

priskontrollnämndens direktiv ..........................

Fiskerilånefonden ........................................

Interpellationer av

herr Fahlman ang. det s. k. martyravtalet mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden....
herr Ohlin ang. åtgärder för ökning av de mindre företagens

export..............................................

herr Falla ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse
från priskontrollmärkningen av skor, m. m...............

15
20

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 24 november.

Statsutskottets utlåtande nr 231, ang. utgifter å tilläggsstat I (utrikesdepartementet)
.................................... 19

— nr 232, ang. utgifter å tilläggsstat I (försvarsdepartementet) .. 19

1 — Andra kammarens protokoll HUS. Nr 37.

Nr 37.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 236, ang. utgifter å tilläggsstat I (handelsdepartementet)
.................................... 19

— nr 242, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan.. .. 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 58, ang. ändrad lydelse av fattigvårdslagen
............................................ 19

— nr 59, ang. ändring av övergångsbestämmelserna till lagen om

arbetsförmedling ...................................... 19

Jordbruksutskottets utlåtande nr 69, ang. utgifter å tilläggsstat I

(jordbruksärenden) .................................... 20

Lördagen den 20 november 1948.

Nr 37.

Lördagen den 20 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 317, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
m. in.; och

nr 318, angående ersättning till djurägare
vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

232, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från betalningsskyldighet till
kronan;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom.
lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
m. m.; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 69, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1948/49, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 4.

Herr Hagberg i Luleå avlämnade en
av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 628, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 314, angående godkännande
av Sveriges anslutning till en
överenskommelse angående intereuropeiska
betalningar och kompensationer
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 5.

Interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BIRKE, som anförde: Herr talman
! Genomförandet av den nu gällande
bensinransoneringen, soin trädde
i kraft den 29 april innevarande år,
väckte som bekant stark kritik. Dels
ifrågasatte man, huruvida ransonering -

Nr 37.

Lördagen den 20 november 1948.

Interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

en efter den en månad tidigare genomförda
prishöjningen över huvud taget
var befogad, dels motsvarade icke
avvägningen av bensintilldelningen till
olika trafikgrupper deras relativa behov,
och dels syntes den administrativa
apparaten icke tillräckligt rustad
för sin nya uppgift. I sistnämnda avseende
kan bara pekas på det förhållandet,
att en del elmotorfordon även
tilldelades bensin. Vad beträffar avvägningen
måste ju denna efter någon tid
rättas till så att yrkestrafiken erhöll
en tilldelning, som bättre svarade mot
dess behov. Den första invändningen,
d. v. s. frågan om bensinransonering
över huvud taget var nödvändig, var
emellertid av betydligt större räckvidd.
Därvid hänvisade man till den ökning
av bensinskatten med över 100 procent,
som nyligen genomdrivits. På enskilt
sakkunnigt håll ansåg man, att resultatet
av denna prishöjning i varje fall
först borde avvaktas innan man tillgrepe
en ransonering. Därvid antogs, att
det i sig på sätt och vis prohibitiva
bensinpriset efter skattehöjningen skulle
framtvinga den ur valutasynpunkt
önskvärda minskningen av bensinkonsumtionen.
Inom regeringen ansåg man
sig dock tydligen icke kunna lita till de
ekonomiska och folkpsykologiska lagarnas
fria spel ens i detta avseende utan
föredrog att beträda den vanliga regleringsvägen.

Utvecklingen beträffande bensinkonsumtionen
kan emellertid sägas ha givit
kritikerna rätt på denna punkt. Bensinförsäljningen
har under var och en
av de nu gångna tre första ransoneringsperioderna
betydligt understigit
den av myndigheterna beräknade genomsnittliga,
varigenom uppstått ett
överskott på cirka 50 000 in3. Därvid
är att märka, att den första hälften av
ransoneringsåret, som nu tilländalupit,
ur trafiksynpunkt utgör en normal
högsäsong. Under sommaren är givetvis
personbilismen intensivast; motorbåtstrafiken
har nu ebbat ut, och last -

bilstrafiken har nu även haft sin högsäsong.
Det kan antagas, att en hel del
personbilägare inför vintern ställa in
sina fordon på grund av väderleksförhållandena.
Motorbåtstrafiken, som för
ransoneringsåret erhållit en tilldelning
av 12 000 in3, är under vinterhalvåret
mycket obetydlig. Lastbilstrafiken börjar
redan nu minska kraftigt på grund
av nedskärningen av investeringsvolymen.
För den återstående hälften av
ransoneringsåret, som även normalt utgör
en lågsäsong ur trafiksynpunkt,
kan man därför vänta att bensinbesparingen,
d. v. s. skillnaden mellan den
faktiska försäljningen och den av myndigheterna
vid ransoneringens genomförande
förutsatta, kommer att högst
väsentligt överstiga första halvårets besparing.

Utvecklingen måste sägas ha utvisat,
att det prohibitiva bensinpriset i sig
utgör en tillräcklig ransoneringsfaktor
för att hålla den valutakrävande bensinkonsumtionen
nere. I detta påstående
ligger emellertid icke något erkännande
av den nuvarande bensinskattens
berättigande. Så länge den nuvarande
politiska maktfördelningen består, torde
emellertid någon ändring på denna
punkt icke vara att förvänta. Den i
praktiken subsidiära bensinransoneringen
framstår därför såsom onödig och
skulle kunna avskaffas. Detta överensstämmer
även med uppfattningen på enskilt
sakkunnigt håll.

Ett slopande av bensinransoneringen
skulle antagligen icke leda till ens en
så stor försäljning, som inom ransoneringens
ram förutsattes av myndigheterna
vid dess genomförande för det
första ransoneringsåret. Därigenom
skulle vidare kostnaderna för ransoneringsapparaten,
som nu torde uppgå
till betydande belopp, inbesparas och
personal och lokaler frigöras för andra
uppgifter. Vårt lands knappa valutareserv
skulle knappast behöva vidkännas
någon extra åderlåtning. Importpriset
på bensin är ju för övrigt ytterst

Tisdagen den 23 november 1948.

Nr 37.

Interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

obetydligt i förhållande till utförsäljningspriset.
Svartabörshandeln med bensin
skulle elimineras. Så skulle även
ske med den alltmer omfattande underhandsövergången
till inköp i efterskott.
Vidare skulle de individuella orättvisor,
som alltid måste bli följden av ett ransoneringssystem,
upphöra. De nuvarande
hamsterlagren av bensin, som säkerligen
icke äro obetydliga och som på
grund av dåliga lagringsförhållanden
genom svinn måste förorsaka nationalhushållet
betydande förluster och dessutom
innebära stora risker ur säkerhetssynpunkt,
skulle vidare frigöras
för konsumtion. Därigenom kan även
väntas, att bensinförsäljningen i motsvarande
mån kommer att minska. Ur
synpunkten av en önskvärd beredskapslagring
torde alltför tungt vägande invändningar
ej kunna resas mot ett avskaffande
av bensinransoneringen, då
man knappast behöver räkna med ökning
av förbrukningen. Oljebolagens
nuvarande tvångslagring kan fortsätta.
Den militära beredskapslagring, som
hittills skett under ransoneringen, är
för övrigt inräknad i oljebolagens försäljningar.
Sist men psykologiskt icke
minst viktigt skulle ett slopande av bensinransoneringen
inför folket utgöra
ett tecken på god vilja från regeringens
sida och ett bevis för att denna ej bedriver
reglering för regleringens egen
skull.

På grund av vad sålunda anförts får
jag hemställa om kammarens tillstånd

att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är statsrådet villig att omedelbart
låta verkställa en översyn av bensinransoneringen
i syfte att undersöka,
huruvida icke denna ransonering snarast
möjligt skulle kunna avskaffas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 462, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 och 15 §§ lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

§ 7.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

På grund av utrikes resa anhåller
undertecknad om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. 22 nov. t. o. m.
4 dec. 1948.

Stockholm den 17 nov. 1948.

Gunnar Ljungqvist.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2,08 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Tisdagen den 23 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

§ 2.

Justerades protokollen för den 16 och Föredrogos var efter annan och hiin17
innevarande november. visades till jordbruksutskottet Kungl.

Nr 37.

Tisdagen den 23 november 1948.

Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner: nr

317, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
m. m.; och

nr 318, angående ersättning till djurägare
vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 628 av herr Haqberq i Luleå
m. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 231, 232, 236
och 242, andra lagutskottets utlåtanden
nr 58 och 59 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 69.

§ 5.

Föredrogs den av herr Birke vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
angående översyn av
bensinransoneringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

nr 454, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

457, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

458, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

459, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift
för elektrisk kraft;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
internationell överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island; och

nr 461, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa
elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4,05 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Onsdagen den 24 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Olofsson i Höganäs, som vid kammarens
sammanträde den 16 innevarande november
med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
utvidgning av den gemensamma maskinanvändningen
inom jordbruket.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Nilson i Spånstad till
mig framställt följande spörsmål:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att den gemensamma maskinanvändningen
inom jordbruket skall
kunna utvidgas så att den blir till avsett
gagn för svenskt jordbruk?

Då jag går att besvara denna fråga
vill jag först erinra om att de bestämmelser,
som nu gälla angående statligt
stöd till gemensam maskinhållning inom
jordbruket, beslutats av riksdagen i våras.
Stödet lämnas enligt dessa bestämmelser
dels i form av lån ur jordbrukets
maskinlånefond, dels i form av bidrag.
Den som fått lån är i regel också berättigad
till bidrag. Bidraget utgår i
detta fall på så sätt, att låntagaren, sedan
han amorterat 75 procent av den
ursprungliga lånesumman, befrias från
skyldigheten att betala resten av lånet.
Om maskinanskaffningen finansieras på
annat sätt än genom lån från maskinlånefonden,
kan bidrag också utgå. I
sådant fall skall maskinhållaren i sam -

band med maskinanskaffningen göra
ansökan hos vederbörande organ, hushållningssällskapet
eller lantbruksstyrelsen,
om att förklaras berättigad till
bidrag. Bidragsbeloppet är i detta fall
25 procent av det belopp som kunnat
erhållas såsom lån. Bidraget utbetalas
först sedan maskinhållningen utövats
på ändamålsenligt sätt under minst
sex år.

De av årets riksdag beslutade bestämmelserna
inneburo bland annat en avsevärd
utvidgning av möjligheterna att få
bidrag utan samband med lån ur maskinlånefonden.
Bland annat med hänsyn
härtill ansågs det nödvändigt att
fastställa en viss gräns för statsverkets
ekonomiska åtaganden i fråga om bidrag
till gemensam maskinhållning.
Denna gräns bestämdes för innevarande
budgetår så, att lån ej skulle få beviljas
och utfästelser om bidrag göras i vidare
mån än att det sammanlagda beloppet
av de bidrag, som skulle utgå till återbetalning
av lån eller på grund av gjorda
utfästelser, ej fick överstiga 500 000
kronor. I höst ha emellertid från flera
håll, bland annat från lantbruksstyrelsen
och från hushållningssällskapens
förbund, inkommit framställningar om
höjning av denna bidragsgräns. Det har
i framställningarna betonats att den nu
gällande gränsen är så låg, att den statliga
bidragsverksamheten för främjande
av gemensam maskinhållning måste
skäras ned ganska kraftigt i förhållande
till den omfattning den haft under de
närmast föregående åren.

Något ökat anslag till maskinlånefonden
har däremot ej ifrågasatts i dessa
framställningar. Även interpellanten synes
av motiveringen till interpellationen
att döma närmast ha tänkt på verkningarna
av den nu gällande bidragsgränsen.
Jag skall därför endast behandla
denna fråga.

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

användningen inom jordbruket.

Jag vill då understryka att det här
föreligger ett avvägningsproblem. Hur
angeläget det än är att den gemensamma
maskinhållningen skall få ökad omfattning
är det tydligt, att man även på
detta område måste tänka på att hålla
investeringarna och statsutgifterna tillbaka.
Å andra sidan måste det beaktas,
att en utvidgning av den gemensamma
maskinanvändningen är en av de allra
snabbast verkande rationaliseringsåtgärderna
och därför i nuvarande läge i
hög grad förtjänar det allmännas stöd.
För min del är jag av den uppfattningen,
att det med hänsyn särskilt till sistnämnda
synpunkt är befogat att den
statliga verksamheten på detta område
ökas utöver den ram, som föreslagits i
proposition nr 188 och som godkändes
av riksdagen i våras. Jag har därför för
avsikt att hemställa att Kungl. Maj:t i
samband med framläggande av ny tillläggsstat
för innevarande budgetår skall
föreslå riksdagen att höja den gällande
bidragsgränsen. Jag är emellertid icke
för dagen beredd att taga ställning till
frågan hur stor denna höjning bör vara.

Vidare anförde:

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation. Jag noterar med tillfredsställelse
den i svaret utlovade propositionen
om ökade medel till bidrag till
gemensam maskinhållning i samband
med tilläggsstaten för innevarande år.
Jag tillåter mig hoppas på att de medel
som då komma att ställas till förfogande
skola bli så rikliga, att denna värdefulla
och för jordbruket så betydelsefulla
verksamhet skall kunna bedrivas
i ökad omfattning i framtiden.

Att det nuvarande tillståndet inte svarar
mot de förhoppningar man ansåg
sig ha rätt att hysa, sedan de nya förslagen
antagits av riksdagen, framgår

utvidgning av den gemensamma maskin vid

en jämförelse mellan de medel som
ställts till förfogande sista halvåret i år
och tidigare såsom för gemensam maskinanvändning
disponerade låne- och
bidragsbelopp. För senare halvåret i år
har t. ex. Hallands län medgivits göra
utfästelser om bidrag med högst 13 000
kronor. Skulle samma bidragsgrund tilllämpats
på de lån som utlämnades 1947,
skulle Hallands läns hushållningssällskap
då disponerat 77 432 kronor, och
under första halvåret 1948 skulle åtgått
31 695 kronor till bidrag. Det för senare
halvåret 1948 lämnade bidraget utgör
således inte ens en femtedel av de bidrag
som detta hushållningssällskap
med tidigare snävare gränser för bidragsgivningen
funnit berättigade. Situationen
torde vara ännu svårare på andra
håll, men dessa siffror torde säga tillräckligt
om hur nödvändigt det är med
den ändring herr statsrådet har signalerat.

I detta sammanhang ber jag utöver
vad jag här sagt att få fästa uppmärksamheten
på ett par uttalanden i interpellationssvaret
som jag ej anser mig
böra förbigå utan att därtill knyta ett
par reflexioner. Det sägs att med hänsyn
till att det av riksdagen bifallna förslaget
bl. a. innebär en avsevärd utökning
av möjligheterna att få bidrag ansågs
det nödvändigt att fastställa en
viss gräns för statsverkets åtaganden
när det gäller bidragen till den gemensamma
maskinhållningen. Det är denna
gräns man nu stött på, och gränsen har
i proposition nr 188 dragits så snävt
att bidragen gentemot vad som tidigare
beviljats endast komma en mindre del
av de sökande till godo. Jag vågar tro
att det varit såväl utredningens som
riksdagens mening, att de utökade bidragsmöjligheterna
alls inte skulle innebära
ökade bidrag för ett fåtal, medan
ett större antal sökande än som
tidigare skett skulle utestängas från bidrag.
I stället torde meningen ha varit
dels att öka bidragen i de enskilda fal -

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. åtgärder för utvidgning av den gemensamma maskin användningen

inom jordbruket.

len och dels att vidga möjligheterna för
jordbrukare som önska rationalisera
sin drift att erhålla de beslutade bidragen.
Jag vädjar på denna punkt till
herr statsrådet att nu när bidragen
skola omprövas jämväl undersöka, om
inte denna tolkning kan anses innefattad
i riksdagens beslut.

I svaret har vidare riktigt antytts att
jag ej påyrkat större bidrag till maskinlånefonden.
Jag vill gärna framhålla
att jag medvetet underlåtit detta av den
anledningen att jag ansåg, att om det
innebar en belastning för statsverket
att öka fonden, kan ändå en väsentlig
förbättring åstadkommas, om det ställes
medel till förfogande för en ökad bidragsgivning.
Detta utesluter emellertid
inte en önskan att också fonden förstärkes,
om detta är möjligt.

I ett annat uttalande i svaret sägs att,
hur angeläget det än är med en utökning
av den gemensamma maskinhållningen,
måste man ändå tänka på att
hålla investeringarna nere och statsutgifterna
tillbaka. Av fortsättningen framgår
emellertid att herr statsrådet är väl
införstådd med den gemensamma maskinanvändningens
betydelse ur rationaliseringssynpunkt.
Samtidigt som jag
understryker detta — i fråga om den
gemensamma maskinanvändningens betydelse
är jag ense med herr statsrådet
— vill jag gärna ytterligare understryka
att här om någonsin är ett område inom
jordbruket där synpunkterna om investeringsbegränsningen
böra tillmätas
än mindre betydelse än eljest.

Till stöd för denna uppfattning vågar
jag bl. a. åberopa de uttalanden om det
svenska jordbrukets betydelse i strävandena
att genom ökad produktion spara
valuta som herr statsrådet själv nyss
offentliggjort samt de betydande uppgifter
som i detta avseende tillagts det
svenska jordbruket i regeringens krisplan.
Skall den utökning av den svenska
jordbruksproduktionen som man räknar
med bliva verklighet, beror detta i

mycket hög grad på en sak. Det beror
på om de svenska jordbrukarnas egen
ständiga strävan att rationalisera driften
och öka jordbrukets avkastning får
det betydelsefulla stöd från det allmänna,
som en väsentligt ökad bidragsgivning
till gemensam maskinanvändning
ger och kan ge. Den gemensamma maskinanvändningen
får därför än större
betydelse i nuvarande situation, då det
gäller att lyfta landet ut ur den kris
som nu råder.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att med några uppgifter
belysa det allvarliga läge, vari hushållningssällskapens
här ifrågavarande
låneutlämning kommit genom den åtstramning
av statens bidragsgivning,
som tog sig uttryck i lantbruksstvrelsens
skrivelse till hushållningssällskapen
den 13 september 1948.

Jag vill understryka vad interpellanten
framhållit om betydelsen av att den
statliga låne- och bidragsverksamheten
på detta område inte kommer att minskas,
något som nu tycks bli förhållandet.
Om jordbruket verkligen skall kunna,
såsom det är förutsatt, öka sin produktionsvolym
med 81/» % under de
närmaste fyra åren, måste jordbruket
erhålla möjlighet att i allt större utsträckning
ta maskinerna i sin tjänst.
Den möjlighet härtill, som öppnats genom
statens nuvarande låne- och bidragsverksamhet,
har också utnyttjats
i mycket hög grad. Inom det län jag
representerar ha vi haft glädjen att kunna
tillmötesgå inkomna låneansökningar
till ett belopp, som i slutet av detta år
väl kommer att belöpa sig till omkring
1 700 000 kronor.

Läget för dagen, eller kanske rättare
sagt den 1 november 1948, belyses emellertid
av några siffror, som jag skall
tillåta mig att här anföra.

Inom Värmlands läns hushållningssällskap
ha vi för första halvåret 1948

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

användningen inom jordbruket.

av staten erhållit lånemedel till ett belopp
av 150 000 kronor, och för andra
halvåret har sällskapet av de 250 000
kronor, varom framställning gjorts och
vilka väl skulle behövas för att tillgodose
lånebehovet, erhållit 125 000
kronor. Genom lantbruksstyrelsens cirkulärskrivelse
har emellertid bidragsgivningen
begränsats till ett högsta belopp
av 20 000 kronor för senare halvåret
1948, vilket alltså förutsätter att de
beviljade lånen endast skulle få uppgå
till 80 000 kronor.

Det belopp, varom låneansökningar
inkommit till den 1 november 1948,
uppgår emellertid till inte mindre än
712 000 kronor. Till sällskapet inkomna
och delvis redan beviljade ansökningar
representera ett belopp av
527 000 kronor, men därtill komma de
lån, som enligt de nya bestämmelserna
beviljats av bankerna och som uppgå
till ett sammanlagt belopp av 185 000
kronor. Enligt cirkulärskrivelsen från
lantbruksstyrelsen av den 13 september
i år skola ju dessa lån efter prövning
av sällskapet erhålla en proportionellt
sett lika stor andel av det givna statsbidragsbeloppet.

Utfästelser om bidrag äro redan givna
av hushållningssällskapet för 150 000
kronor enligt 20-procentregeln — detta
avser alltså första halvåret —• och för
80 000 kronor enligt 25-procentregeln,
avseende andra halvåret. Det föreligger
alltså den 1 november 1948 låneansökningar
till ett belopp av 297 000 kronor,
beträffande vilka icke någon utfästelse
gjorts.

Därtill kommer bankernas utlåning
på, såsom nämnt, 185 000 kronor, varöver
sällskapet icke kan öva den minsta
kontroll. Det ligger sålunda helt utanför
sällskapets möjligheter att bl. a. avgöra,
om man inte genom denna utlåning
åstadkommer en överdimensionering
av maskinparken inom vissa områden.
Maskinlånenämnden inom sällskapet
kan inte förhindra en utlåning

utvidgning av den gemensamma maskintill
maskinanskaffning som anses överflödig,
ty nämndens registrering sker
först sedan lånet beviljats.

Jag kommer alltså fram till att det
föreligger av sällskapet ännu icke behandlade
låneansökningar till ett belopp
av 297 000 kronor plus genom bankerna
redan utlånade 185 000 kronor,
alltså tillsammans 482 000 kronor, och
att vi fullständigt sakna medel till lämnandet
av de bidrag, som skulle bli följden
av denna långivning — med tilllämpning
av 25-procentregeln skulle vi
alltså nu behöva 120 500 kronor i statligt
bidragsbelopp för att kunna tillmötesgå
inneliggande ansökningar.

Jag bara konstaterar att sådana som
förhållandena nu blivit, måste det nog
konstateras, att Värmlands läns hushållningssällskap
säkerligen blir tvingat
att under år 1949 upphöra med här
ifrågavarande för jordbruket mycket
viktiga verksamhet, såvida icke nya
statsmedel tillföras sällskapet.

En sådan utveckling kan emellertid
inte ligga i linje med motiveringen till
den proposition, som antogs av riksdagen
så sent som i juni månad detta
år. Denna proposition byggde på en utredning,
som konstaterat att jordbrukets
totala maskininköp representerade mycket
betydande belopp — jag kan inte
erinra mig de exakta siffrorna —• men
att endast 3,5 procent därav utgjordes
av inköp, som bestridits med lån från
statens maskinlånefond. Alltnog, det
kunde fastslås att lånen från maskinlånefonden
inte voro begärliga, och för
att göra dem mera lockande höjde man
statsbidraget från 20 procent, räknat på
80 procent av lånebeloppet, till 25 procent.
Man vidgade även i någon mån
låneformen. Möjligheten att uppta lån
hos bankerna fanns ju redan förut, men
det bestämdes nu att även enskilda personer,
som själva betalade sina maskiner
och samtidigt sökte statsbidrag,
skulle kunna erhålla sådant. Dessutom
skulle till maskincentralerna lämnas ett

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

användningen inom jordbruket.

bidrag av 25 procent, räknat på hela
anskaffningskostnaden för eventuella
maskinhallar.

Det var alltså lysande perspektiv som
rullades upp. Men så kommer denna
kalldusch, när hela verksamheten ser
ut att strypas på grund av brist på medel.
Det finns därför verkligen skäl för
det löfte, som herr statsrådet här lämnat
och för vilket vi äro ytterst tacksamma.
Det är nu bara vår förhoppning,
att statsrådet låter införskaffa
uppgifter från hushållningssällskapen
över hela linjen för att kunna bilda sig
en uppfattning om storleken av det medelsbehov
som föreligger.

Jag måste också betyga att i nuvarande
tider med brist på arbetskraft äro jordbrukets
möjligheter att öka sin produktionsvolym
i mycket hög grad beroende
av möjligheten att anskaffa jordbruksmaskiner.
Den störtflod av låneansökningar,
som kommit, är sålunda orsakad
dels av bristen på arbetskraft, dels
av att man börjat övergå till inköp av
traktorer, som dra mycket pengar. Men
det är under alla förhållanden nödvändigt
att detta lånebehov tillgodoses i
den mån det är möjligt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Det är inte så mycket att säga utöver
vad som anförts i interpellationssvaret,
men jag vill framhålla, att enligt min
uppfattning blir det nödvändigt att se
till, att hushållningssällskapen få erforderliga
medel, för den händelse gamla
lån i år aktualisera en bidragsgivning
som går utöver de medel som sällskapen
disponera.

Vad framtiden beträffar sades det ju
i propositionen i våras att lånegivningcn
skulle begränsas på ett sådant sätt,
att bidragsbeloppen innevarande år
stannade inom ramen av 500 000 kronor.
Det är nu klart för oss allesammans,
att det var en alltför snäv gräns,

utvidgning av den gemensamma maskinsom
därmed drogs, och jag har också i
interpellationssvaret sagt, att jag anser
mig tvingad att redan detta år på tillläggsstat
begära en utökning av bidragsbeloppet.

Herr NORUP: Herr talman! Det var
en passus i statsrådets svar som gav
mig anledning att göra några reflexioner.

Statsrådet säger, att de myndigheter
som begärt ökning av ifrågavarande anslag
inte ha kommit med några preciserade
krav. Det har gjorts påpekanden
från hushållningssällskapens förbund
och från enskilda hushållningssällskap.
Från Kristianstads läns hushållningssällskap,
som jag tillhör, ha vi gjort
framställning i denna fråga, och där är
det sammanlagda beloppet av de lån
för att skaffa maskiner varom ansökan
gjorts större än det bidragsanslag som
riksdagen beviljat. Följaktligen finner
man, att det bland jordbrukarna i dag
är ett oerhört stort intresse för att anskaffa
maskiner. För en hel del smärre
jordbrukare är det omöjligt att med
egna medel anskaffa dylika, och då har
man denna utväg. Det är ju tacknämligt,
att statsrådet här säger att han ämnar
av riksdagen begära mera pengar, men
denna fråga är så allvarlig och av en
sådan storleksordning, att om man skall
uppfylla de förväntningar som jordbrukarna
i dag hysa, måste man från
statens sida se till, att de lånemedel
som ställas till förfogande bli av ett
helt annat omfång än vad man hittills
varit villig att gå med på.

När småbruket i dag skall lösa sina
problem, finner man att maskinanskaffning
är nödvändig, om det skall kunna
existera. För det medelstora jordbruket
är frågan kanske ännu mer aktuell, ty
där göra sig svårigheterna alt anskaffa
arbetskraft mer och mer gällande för
varje dag, och där blir anlitandet av
maskinstationer alltmer nödvändigt.
Det är just när det skall anskaffas ma -

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för utvidgning av den gemensamma maskin användningen

inom jordbruket.

skiner till dessa maskinstationer, som
lånebehovet gör sig gällande. Vi ha också
bevittnat, hur flykten från jordbruket
blivit större, ju längre tiden lidit.
Då är den enda utväg som finns, om
vi skola kunna upprätthålla den produktion
av jordbruksprodukter som vi
nu ha, att man har möjlighet att ersätta
den manuella kraften med maskinkraft.
Följaktligen är detta ett intresse av oerhört
stora mått.

Även om man från hushållningssällskapen
inte har vågat sig på att angiva
summan av de medel som böra ställas
till förfogande, så är därmed inte sagt
annat än att behovet ändå är stort. Men
vi ha ansett det vara lämpligt att saken
påpekas för statsmakterna. Sedan får
man från lantbruksstyrelsens sida närmare
angiva kraven till jordbruksdepartementet,
och då får givetvis chefen
för jordbruksdepartementet lägga fram
förslag som ge jordbruket bättre möjligheter
än det har i dag.

Jag fick den uppfattningen, att statsrådet
hade kommit till den slutsatsen,
att när de olika hushållningssällskapen
inte hade begärt en viss summa, frågan
kanske icke var så aktuell, och det ger
mig anledning att säga, att den är oerhört
aktuell och att den begränsning
som nu är ålagd hushållningssällskapen
kommer att menligt inverka på jordbrukets
möjligheter att anskaffa maskiner
och därmed också inverka på jordbrukets
produktion. Jag medger gärna
att det kan vara besvärligt att öka
detta anslag i en tid, då statskassan har
ont om pengar, men om vi göra en
jämförelse med förhållandena på andra
områden, är jag övertygad om att vi
skola finna, att man här är inne på en
sak som bör skjutas i förgrunden, därför
att den kommer att ha så stora återverkningar.

Jag är glad över statsrådets deklaration
att han vill se till att det blir större
anslag, och jag hoppas, att dessa bli så
tilltagna, att de förväntningar som små -

bruket och det medelstora jordbruket i
dag ställa på statsmakterna, efter uppmaningen
från statens sida att öka produktionen,
skola bli uppfyllda, så att
inte jordbrukarna senare kunna komma
och säga: Vi voro villiga, men vi fingo
icke det stöd från statsmakternas sida
som vi väntat.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
ingen anledning att annat än understryka
nödvändigheten av ökat stöd åt
jordbrukets mekanisering och att framför
allt den gemensamma maskinanskaffningen
bör underlättas genom ökat
anslag. Men jag finner mig ha anledning
att anföra några kompletterande synpunkter
och framhålla nödvändigheten
av att vid ansökningar om lån och beviljandet
av bidrag framför allt det enskilda
behovet men också förhållandena
i orten undersökas.

Jag tror man kan säga, att även om
det är lokalt betingat har motoriseringen
på sina håll blivit överdimensionerad.
Åtminstone i våra trakter är det en
tendens att även vid smärre jordbruk
var och en skall ha sin egen traktor.
Det kanske kan vara bra, men fråga är
om det på det hela taget är ekonomiskt.
Jag känner t. ex. en bygd där det finns
en större traktor som väl skulle kunna
fylla bygdens behov. Nu ha nästan alla
jordbrukare i bygden köpt sig en egen
traktor, och den stora traktorn står i
stor utsträckning oanvänd. Det är ju
inte ekonomiskt, och med hänsyn till
valutaförhållandena och även till nödvändigheten
att arbeta fram anordnandet
av gemensamma traktorstationer
bör, förefaller det mig, denna tendens
ägnas uppmärksamhet.

Det var bara dessa kompletterande
synpunkter, herr talman, som jag ville
framföra.

Herr WERNER: Herr talman! De synpunkter
som herr Orgård nyss framförde
äro fullkomligt riktiga. Vid den

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

användningen inom jordbruket.

maskinanskaffning som har omhänderhafts
av hushållningssällskapet i Värmlands
län har man också gått in för att
undersöka det lokala behovet av maskinerna,
men denna verksamhet blir fullkomligt
omöjliggjord genom den nya
låneform som kommit till, varvid bankerna
— givetvis med hänsyn till möjligheten
att befria staten från själva
låneutgiften i samband med utlämnande
av bidrag — medgivits rätt att i förväg,
innan hushållningssällskapens maskinlånenämnd
prövat saken, utlämna lån.
Sedan ha de som erhållit lån presenterat
uppgifter om sina lånebelopp för
hushållningssällskapet i och för erhållande
av respektive andelar av bidragsbeloppet.
Jag redogjorde nyss för att i
Värmlands län bankernas utlåning uppgick
till 185 000 kronor, och nu skola
dessa som erhållit lån ha sin andel av
de 20 000 kronor i bidragsbelopp som
sällskapet har att fördela för senare
halvåret 1948. Detta tillsammans med
en brist på 252 000 kronor för hushållningssällskapet
har gjort att maskinlånenämnden
icke ser sig någon råd att
kunna på ett rättvist sätt verkställa denna
fördelning.

I anledning av herr Orgårds anförande
vill jag säga, att maskinlånenämnden
i ett visst fall, just med hänsyn till den
överdimensionering av maskinparken
som han talat om, har avsett att företaga
en undersökning. Nämnden hade
tänkt att lägga upp en kontroll över
var det finns maskiner redan förut stationerade.
Men den möjligheten förefinns
inte om bankernas utlåningsrätt
utan någon form av samarbete med hushållningssällskapen
skall få fortsätta.
Jag har bara velat påpeka detta till
statsrådets begrundande.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skall endast be att få betyga, alt
enligt min uppfattning har herr Orgård
givit uttryck åt vad som förekommer

utvidgning av den gemensamma maskininte
bara i hans landsända utan även
på annat håll. Förhållandena ha blivit
sådana, att man på grund av den brist
på arbetskraft som råder på jordbrukets
område försöker rationalisera på maskinell
väg, och detta har i viss mån
blivit oekonomiskt. Det gäller inte bara
när den enskilde köper maskiner utan
även i många fall när lånemöjligheterna
för att skaffa maskiner utnyttjas.

Jag kan erinra om en sak som kammarens
ledamöter ha sig bekant. År 1947
hade vi här i landet 1 500 större skördetröskverk.
Det var importerad vara. År
1948 hade vi 3 000 skördetröskverk, och
dessa tröskverk ha under sistlidna sommar
med dess ojämna nederbörd — det
regnade rätt ofta — blivit stående och
inte kommit till den användning som
var avsedd. Det är många som sagt att
man här har gett sig in på en sak som
inte gett vad man trott. Jag skulle vilja
säga till dem det vederbör, att när det
gäller dessa lånemedel skall man se till,
att de också komma till den nytta som
är avsedd när de lämnas ut. I annat fall
göra vi ej jordbrukarna den tjänst som
medlen äro avsedda att lämna. För alla
parter måste det vara av betydelse att
avsedda lån komma till bästa användning.
Jag har bara velat framhålla detta
i denna debatt.

Herr NILSON i Spånstad: Herr talman!
Med anledning av vad som sist
har anförts känner jag mig förpliktad
att säga, att hur det än i övrigt
kan bli, komma hushållningssällskapen
att svara för en mycket stor del,
sannolikt den allra största delen av lånebeviljandet
framåt i tiden, och beträffande
den del av lånebeviljandet
som hushållningssällskapen svara för
förekommer ju, innan lånen beviljas,
alltid en noggrann prövning huruvida
det är ekonomiskt berättigat att köpa
de maskiner som det är fråga om. De
farhågor som här förts fram gälla så -

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. av riksdagen begärd utredning om ett mera enhetligt
detaljhandelspris på socker.

ledes allenast en mindre del av den
gemensamma maskinanskaffningen. Jag
skulle tro att, om man skärskådade den
mindre del till vilka bankerna bevilja
lån, skulle man komma till det resultatet,
att det är en mycket liten procent
av denna del, där bidragen användas
på ett ur ekonomisk synpunkt mindre
lämpligt sätt. Jag tror att detta är undantagsfall,
som inte böra skymma det
viktiga och nödvändiga: att en gemensam
maskinhållning främjas i jordbrukets,
i hela produktionens och i hela
landets intresse.

Sedan skulle jag vilja till herr Hellbacken
säga, att uppgifterna om de
större tröskverken så till vida inte voro
riktiga, som vi sedan åtskilliga år tillbaka
ha en mycket stor tillverkning av
större tröskverk inom landet. Jag skulle
tro, att under den senaste tiden huvudparten
av tillskottet av tröskverk utgjorts
av här i landet tillverkade maskiner.
Importen är numera ganska ringa.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. av riksdagen
begärd utredning om ett mera enhetligt
detaljhandelspris på socker.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har herr Svensson i Stenkyrka
till mig framställt följande spörsmål.

Avser statsrådet att inom den närmaste
framtiden låta igångsätta den av
1946 års riksdag begärda utredningen
rörande möjligheten att åstadkomma ett
enhetligt eller i varje fall mera enhetligt
detaljhandelspris på socker?

Till svar härpå får jag meddela att
den av interpellanten efterlysta utredningen
både igångsatts och i det närmaste
avslutats. Redan den 24 maj 1946

uppdrog nämligen Kungi. Maj:t åt statens
sockernämnd att — under beaktande
av vad som anförts i bevillningsutskottets
av riksdagen godkända utlåtande
nr 31 — i samråd med statens
priskontrollnämnd verkställa utredning
rörande möjligheterna att åstadkomma
ett enhetligt eller i varje fall mera enhetligt
detaljhandelspris på socker. Sockernämnden
har redan låtit utföra en
mycket omfattande undersökning om
fraktförhållanden och andra frågor av
betydelse för handelsmarginalen samt
undersökt olika vägar för att få ett mera
enhetligt sockerpris och kostnaderna
härför. Enligt vad nämnden meddelat
har den nu tagit slutlig ståndpunkt i
frågan och beräknar att kunna avlämna
sitt betänkande någon gång under innevarande
månad.

Härefter anförde

Herr SVENSSON i Stenkyrka: Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för svaret.

Anledningen till att jag framställde
frågan var, att jag efter att ha tagit
del av socialstyrelsens prisstatistik har
funnit att det ännu i höst råder rätt
starka variationer i fråga om sockerpriset,
detta trots att riksdagen redan
år 1946 skrev till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning rörande möjligheterna
att åstadkomma ett mera enhetligt
sockerpris. Jag har inte heller kunnat
finna, att Kungl. Maj:t tillsatt någon
kommitté för detta ändamål.

Det är därför med tillfredsställelse
jag nu erfar, att Kungl. Maj:t redan år
1946 uppdragit åt sockernämnden att
i samråd med priskontrollnämnden utreda
spörsmålet. Jag har ingenting att
anmärka mot detta, ty det finns väl inte
någon anledning att antaga, att sockernämnden
skulle låta sig ledas av några
förutfattade meningar. År 1941 framhöll
emellertid sockernämnden, att det enligt
nämndens mening inte fanns någon

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa pris kontrollnämndens

direktiv.

grund för ett statligt ingripande i fråga
om sockerpriset.

Jag får kanhända tolka statsrådets uttalande
här om att omfattande utredningar
företagits såsom en antydan om
att man strävat efter att åstadkomma
det önskade resultatet, och med hänsyn
därtill kanske jag redan på förhand
kan tacka herr statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 319, med
förslag till förordning om särskilt anstånd
med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering,
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Svar på interpellation ang. övervakning
av att statliga institutioner följa priskontrollnämndens
direktiv.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Sefve frågat mig, om
jag är villig effektivt tillse, att även
statliga institutioner i sin verksamhet
följa de prisdirektiv som priskontrollnämnden
utfärdar.

Till svar härå får jag anföra följande.

Till grund för interpellationen ligger
ett fall, där fråga varit om både utlåning
och försäljning av ett parti zink
från statens reservförråd, vilket handhaves
av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap.

Vad först beträffar utlåning av varor
från riksnämndcns lager gäller i allmänhet
alt riksnämnden kräver säkerhet
för varupartiet genom att fordra

garanti i form av bankgaranti, deposition
eller annan likvärdig säkerhet.
Storleken härav bestämmes med hänsyn
till återanskaffningspriset (världsmarknadspriset),
även om detta överstiger
priskontrollnämndens vid tillfället
gällande pris. Under lånetiden, som
brukar uppgå till några månader, kan
det nämligen tänkas, att priskontrollnämndens
pris uppjusteras till världsmarknadspriset.
Skulle återlämning av
varan av någon anledning ej komma
till stånd, har nämnden härigenom alltså
säkerhet svarande mot återanskaffningspriset
och därigenom även säkerhet
att erhålla priskontrollnämndens
pris. Låntagaren har att erlägga 3 procent
ränta å garantibeloppet som ersättning
för att nämnden finansierar
låntagarens varubehov under lånetiden.
Någon försäljning har hittills ej skett
och avses ej komma att ske till högre
pris än det av priskontrollnämnden
fastställda.

Vad därefter angår det i interpellationen
avsedda särskilda fallet må framhållas,
att det företag, som torde avses
i interpellationen, den 23 september i
år vände sig till riksnämnden med
begäran att få köpa 200 ton zink. Industrikommissionen
tillstyrkte försäljning
av 50 ton. Med hänsyn till önskvärdheten
av att reservlagret av zink
på längre sikt icke minskades erbjöd
riksnämnden i stället företaget att få
låna 50 ton under sex månader på sedvanliga
villkor. Vid låneerbjudandet
blev emellertid av misstag garantipriset
satt till 1 krona 00 öre per kilogram i
stället för 1 krona 41 öre, som det med
hänsyn till världsmarknadspriset på
zink rätteligen hort vara. På grund av
förväxling mellan noteringarna på zink
och bly vid noterandet per telefon av
varunoteringar från Tidningarnas telegrambyrå
blev garantipriset för högt.

Företaget antog emellertid icke erbjudandet
om lån. Med hänsyn till att
företaget var i behov av zink för att

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa pris kontrollnämndens

direktiv.

kunna hålla sin produktion i gång beslöt
riksnämnden den 21 oktober i samråd
med industrikommissionen att 50
ton zink skulle säljas till företaget. Redan
den 18 oktober hade priskontrollnämnden
meddelat riksnämnden att
nämnden, med hänsyn till att världsmarknadspriset
på zink gått upp betydligt,
godkänt en höjning av priset
på zink från 1 krona 12 öre till 1 krona
41 öre per kilogram. Det pris, vartill
riksnämnden sålde ifrågavarande zinkparti
till företaget, utgjorde 1 krona 40
öre per kilogram.

I början av oktober utlämnades till
tre andra företag sammanlagt 70 ton
zink såsom lån, varvid garantipriset på
grund av ovannämnda felaktiga notering
sattes för högt. Justering av garantipriset
har emellertid sedermera
verkställts. Räntan för hela lånetiden
kommer att räknas på det sänkta garantipriset.

I det i interpellationen avsedda fallet
har således riksnämndens prissättning
vid försäljning av zink icke överstigit
det av priskontrollnämnden godkända
priset. Över huvud taget sker
all försäljning från reservlagren till priser,
som bestämts av priskontrollnämnden.
Därest i något fall av priskontrollnämnden
fastställda normer för prissättningen
saknas, tillämpas gällande
världsmarknadspris. Självfallet böra
dessa regler gälla vid all försäljning
från statliga myndigheters sida.

Vidare anförde:

Herr SEFVE: Herr talman! Jag her
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra
mitt tack för det tillmötesgående svaret
på min interpellation.

Vid en jämförelse mellan de av fru
statsrådet lämnade uppgifterna och dem
jag tidigare erhållit förefaller det ingalunda
säkert, att det är samma företag
och samma affärshandlingar, som åsyftas
i statsrådets beskrivning av vad som

förevarit och i min interpellation. I det
förra fallet skulle företaget ha begärt
att få köpa 200 ton zink, i det senare
blott cirka 100 ton. 1 det förra fallet
erbjöd riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap företaget att få låna
50 ton under sex månader och beslöt
först avsevärt senare, den 21 oktober,
att 50 ton zink skulle få säljas. I det
senare erbjöds redan den 2 oktober lån
av cirka 50 ton från lager men antyddes
i samma brev, att lånekvantiteten eventuellt
skulle framdeles få köpas i fast
räkning. Det finns således stora likheter
men samtidigt vissa olikheter. Jag tilllåter
mig därför att hålla mig till de
uppgifter, som jag tidigare erhållit.

Enligt dessa erbjuder sig riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap i
skrivelse av den 2 oktober att låna ett
visst företag cirka 50 ton råzink mot
en lånegaranti på 80 000 kronor i kontanta
medel eller i form av bankgaranti
utan tidsbegränsning. Garantibeloppet
har beräknats efter ett pris av kronor
1: 60 per kg på lager. Låneränta med
3 procent per år på zinkens värde efter
ett pris av kronor 1: 60 per kg, d. v. s.
på garantisumman, skall erläggas av
företaget.

Och så tillfogas: »För den händelse
Ni framdeles skulle medgivas rätt inköpa
ovannämnda lånekvantitet i fast
räkning, förbinder Ni Eder att erlägga
vid försäljningstillfället gällande marknadspris
i Sverige, dock lägst kronor
1: 60 per kg på lager.»

Det märkliga är nu, att priset på råzink
vid denna tid var kronor 1:12 per
kg och fastställt av statens priskontrollnämnd
den 14 september och kungjort
i dess meddelande nr 1073. Företaget
skulle icke desto mindre förbinda sig
att inköpa zinkpartiet till ett pris av
lägst kronor 1: 60, d. v. s. till ett pris,
som med närmare 50 procent översteg
priskontrollnämndens maximipris, och
således betala 24 000 kronor för mycket
på de erbjudna 50 tonnen zink.

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa pris kontrollnämndens

direktiv.

I sitt svar framhåller fru statsrådet,
att det åsatta priset kronor 1: 60 per kg
blivit satt av misstag. Vederbörande
skulle ha förväxlat prisen på zink och
bly och förväxlingen skulle ha ägt rum
vid noterandet per telefon av varunoteringar
från Tidningarnas telegrambyrå.
Ja, misstag kunna ju alltid ske i olika
sammanhang, men jag tillåter mig framhålla,
att vederbörande tjänsteman
handlat mycket egendomligt, om en förväxling
skulle ha uppkommit på så sätt.
Kan riksnämnden verkligen lämna
skriftliga offerter och förbindelser rörande
stora kvantiteter och belopp på
grundval av anteckningar, som noterats
per telefon, när priskontrollnämndens
priser finnas tillgängliga i dess
tryckta meddelanden? Hade man blott
tittat i det förut nämnda meddelandet
nr 1073, som gällde den 2 oktober,
hade misstaget knappast kunnat göras.
Och hade vederbörande tjänsteman och
de tjänstemän, som skulle ha kontrollerat
honom, likväl förväxlat bly och
zink, skulle priset ha satts, inte till kronor
1: 60 utan till mer än kronor 1: 70,
ty av i detta meddelande upptagna priser
på olika blysorter finns det inget,
som är lägre än kronor 1: 72. Hade det
verkligen varit fråga om bly, skulle således
staten ha åsamkats en förlust av
6 000 kronor. Jag utgår då ifrån, att
inte avsikten varit att lämna ett förmånligt
erbjudande avsevärt under priskontrollnämndens
pris.

Fru statsrådet säger i sitt interpellationssvar,
att det pris, som vid denna
tidpunkt gällde för zink, inte var 1: 60
kr./kg, som det av misstag satts till, utan
1:41 kr./kg. Enligt de uppgifter jag
fått höjdes priset till 1:41 kr./kg först
den 20 oktober. Denna prishöjning meddelades
i priskontrollnämndens meddelande
nr 1083 av den 22 oktober och
kunde således ej tjäna som rättesnöre
för riksnämnden i en skrivelse av den
2 oktober. Möjligt är givetvis, att en höj 2

— Andra kammarens protokoll 19bS.

ning ägt rum före den 2 oktober, om
vilken jag inte fått någon uppgift.

Även i andra avseenden företer den
här affären en del egendomligheter. Enligt
priskontrollnämndens bestämmelser
skola maximipriserna gälla efter betalning
inom 30 dagar, antingen kontant
med en kassarabatt av 1% procent
eller netto per 3 månaders accept från
avsändningsdatum. Då betalning erlägges
i förskott eller vid likvid mot dokument,
skall 2 procent kassarabatt lämnas.
I detta fall däremot, där ett företag
erbjudes låna en viss kvantitet vara mot
förbindelse att köpa densamma, om
riksnämnden så medgiver, skall det dels
omedelbart ställa lånegaranti i kontanta
medel eller i form av bankgaranti och
dels erlägga låneränta efter 3 procent
per år från dags dato. Skulle företaget
få köpa partiet, finns ingen bestämmelse
i offerten, att det skulle få tillbaka
den erlagda räntan eller få de
rabatter som priskontrollnämnden bestämt.
Även på så sätt framtvingas således
ett högre pris än det som priskontrollnämnden
fastställt.

Principen för försäljningar från statens
lager är tydligen den, att priset bestämmes,
inte av inköpspriset utan av
det pris som måste erläggas för återpåfyllning
av lagret. Principen är såvitt
jag förstår sund och är endast en
konsekvens av att det i stort sett inte
är vissa priser som stigit utan den
svenska kronans värde som fallit. Men
konsekvensen av detta betraktelsesätt
bör vara, att även enskilda företagare
tillåtas tillämpa samma princip. Det
förefaller dock som om detta inte så
sällan skulle förmenas dem. Senast i
går hade jag tillfälle att konstatera
detta. Vissa restauratörer framförde då
inför 1944 års nykterhetskommitté klagomål
över att priskontrollnämnden,
när den satte priserna för deras varor,
beräknade dessa efter de kostnader,
som eu gång i ett helt annat prisläge

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Svar på interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa pris kontrollnämndens

direktiv.

nedlagts på vissa nödvändiga anordningar
i restauranterna, men däremot
inte tog hänsyn till vad det skulle kosta
att skaffa dem nu.

Detta är tydligen en praxis som direkt
strider mot den av riksnämnden
tillämpade. Denna sätter först, visserligen
av misstag, ett pris som avsevärt
överstiger maximipriset men säger dessutom,
att vederbörande köpare skall
betala vid försäljningstillfället gällande
marknadspris, dock lägst ett visst pris.
Om priset stiger, skall således det nya
högre priset tillämpas, trots att varan
inköptes avsevärt billigare. Om priset
faller, skall däremot ingen prissänkning
få äga rum.

Fru statsrådet säger i sitt svar, att
all försäljning från reservlagren sker
till priser, som bestämts av priskontrollnämnden.
Det är glädjande, om så
är fallet. Vid det tillfälle, som åsyftades
i min interpellation, kom ju aldrig något
köp till stånd på de förelagda villkoren,
vilka ju blevo ändrade. Det är
emellertid med tillfredsställelse jag
konstaterar, att fru statsrådet i sitt svar,
för vilket jag ännu en gång tackar,
delar min uppfattning, att priskontrollnämndens
regler böra gälla vid all försäljning
från statlig myndighets sida.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det är ganska svårt att här gå
in på en diskussion, huruvida det fall,
som interpellanten påtalat, och det fall,
som riksnämnden, när den gått igenom
sina handlingar från ifrågavarande period,
funnit vara det som åsyftas i interpellationer
äro identiska. Emellertid
gälla ju samma principer för alla
affärer som gjorts under denna period.
Riksnämnden har själv meddelat, att
i de fall, där det felaktiga priset, 1: 60
kronor, noterats, har rättelse skett och
garantibeloppet samt räntan på garantibeloppet
beräknats efter det riktiga priset,
1: 40 kronor, som var världsmark -

nadspriset vid den tid, då lånekontraktet
skulle tecknas. Att riksnämnden, när
det gäller lån, åsätter ett pris, som
överensstämmer med världsmarknadspriset,
förklaras därav, att det gäller
en transaktion framåt i tiden, som kan
resultera i ett köp, och att priskontrollnämnden
kan komma att anpassa sitt
pris efter världsmarknadspriset. Vid
detta tillfälle låg priskontrollnämndens
pris mycket långt under världsmarknadspriset.
Den hade inte haft anledning
att göra någon justering. Den gör
sina justeringar efter de aktuella fall,
som komma upp i samband med importaffärer,
och i detta fall fick den
anledning att justera priset upp till
världsmarknadspriset i samband med
att den transaktion som riksnämnden
här åberopar gjordes.

Jag vill mycket starkt understryka,
att det gällde ett lån, och att vederbörande
har rätt att, när lånetiden går
ut, begära att få köpa partiet eller själv
inköpa ett annat parti och återbetala
lånet från riksnämnden in natura. Det
är en omständighet, som man inte får
glömma bort i detta sammanhang. Vad
räntan beträffar är det väl ganska klart,
att riksnämnden inte skall finansiera
lagerhållning åt privatpersoner, som behöva
lager för sin produktion. Riksnämnden
har inköpt vissa lager och
skall hålla dem vid en viss nivå. Om
den lånade ut till en privatperson utan
någon som helst ersättning, skulle det
betyda, att riksnämnden finansierade
dennes lagerhållning under tiden. I fråga
om återanskaffningspriset som grund
för prissättningen är det skillnad mellan
varor tillverkade inom landet och
importvaror. För de senare tillämpas
principen med återanskaffningspriset
över hela linjen. Över huvud taget
måste man säga, att riksnämnden icke
kan medverka till att privatpersoner
skulle kunna använda sig av riksnämndens
lager för någon sorts spekulation
i prisförändringar, utan den måste ju

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Svar på interpellation ang. övervakning av att statliga institutioner följa pris kontrollnämndens

direktiv.

tillämpa den sunda principen, att den
skall vara garderad mot prisförändringar
vid eventuell försäljning. Om lånekontrakt
utbytes mot försäljningskontrakt
eller försäljning sker direkt
och det inte är fråga om låneaffär,
tillämpas det för dagen gällande, av
priskontrollnämnden satta priset.

Herr SEFVE: Herr talman! Jag förstår
mycket väl den ståndpunkt, som
statsrådet intar när det är fråga om ett
lån, och ifrågavarande erbjudande från
riksnämnden gällde ju även i första
hand ett lån. Men det som gör detta
fall så egendomligt är det tillägg, som
står i skrivelsen. Där står det, att företaget
skall förbinda sig att, om det medgives
köpa, betala ett pris, som då avsevärt
överstiger icke bara världsmarknadspriset
— det berodde ju på ett misstag
— utan i ännu högre grad det pris,
som åsattes av priskontrollnämnden.
Det är således icke lånet i och för sig
utan den köpeklausul som finns intagen
som gör, att det hela förefaller mig
märkvärdigt.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Jag vill
bara påpeka, att om priskontrollnämndens
pris skulle falla under detta minimipris,
har företaget möjlighet att köpa
i marknaden till det lägre priset och
återlämna lånet av metallen, d. v. s.
inte låta det gå till verkligt köp.

Herr SEFVE: Ja, det är självfallet, att
det bör vara så. Denna passus är emellertid
inte formulerad på det sättet. Där
står: »För den händelse Ni framdeles
skulle medgivas att inköpa ovannämnda
lånekvantitet i fast räkning, förbinder
Ni Eder att erlägga vid försäljningstillfället.
. .» o. s. v. Kan man tolka det
så som statsrådet gör, förfaller ju detta.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Det till -

kommer låntagaren att välja mellan att
påfordra köp eller att återlämna den
lånade kvantiteten. Riksnämnden tvingar
honom inte att köpa densamma av
nämnden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

232, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor om
befrielse från betalningsskyldighet till
kronan; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 61 § 1 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
in. in.; och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna til!
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Utgifter å tilläggsstat I (jordbruksärenden). — Interpellation ang. det s. k. martyravtalet
mellan handelskommissionen, industrikommissionen och priskontrollnämnden.

§ 7.

Utgifter å tilläggsstat I (jordbruksärenden).

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 69, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Fiskeritånef onden.

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr SKOGLUND i Umeå: Herr talman!
Jag beklagar, att Kungl. Maj:t här
inte kunnat vara mera lyhörd för vad
fiskeristyrelsen på denna punkt anfört.

Genom riksdagsbeslut har ganska nyligen
skett en ökning av de maximibelopp
för fiskelånen som skola kunna
utbetalas, och enbart detta kommer naturligtvis
att ställa ökade anspråk på
fiskerilånefonden som sådan. Därtill
kommer den modernisering och rationalisering
av fisket som inletts och alltfort
pågår, framför allt på den svenska
ostkusten, och som gör fonden ännu
mera ansträngd, oavsett beslutet om en
ökning av lånebeloppens maximistorlek.
Som det nu är och som det kommer att
bli genom det här förslaget komma alla
de som få med denna låneverksamhet
att göra att ställas i ett mycket besvärligt
predikament.

Jag kan ju nämna, att vi under hand
från fiskeristyrelsen fått veta, att fiskerinämnderna
måste göra en gradering
av dem som komma och ansöka om lån,
därför att endast en mycket liten del
av de lånesökande kan påräkna att erhålla
dylika, även om mycket starka
skäl kunna anföras för behov därav.

Jag förstår givetvis anledningen till
det ståndpunktstagande som här skett
inom Kungl. Maj:ts kansli, men å andra
sidan måste jag beklaga, att man inte
kunnat i högre grad villfara fiskeristyrelsens
begäran. Som frågan nu ligger
till skall jag emellertid inskränka mig
till att uttala en förväntan, att Kungl.
Maj:t så snart det blir möjligt skall villfara
vad fiskeristyrelsen här anhållit om.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Interpellation ang. det s. k. martyravtalet
mellan handelskommissionen, industrikommissionen
och priskontrollnämnden.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FAHLMAN, som anförde: I samband
med en anmälan till JO mot handelskommissionen
har framkommit ett
förhållande, som torde vara förtjänt av
en närmare granskning. Enligt uppgift
skulle mellan handelskommissionen, industrikommissionen
och priskontrollnämnden
den 8 maj 1947 ha ingåtts en
överenskommelse, enligt vilken handelskommissionen
tills vidare skulle ta törnarna
från den licenssökande allmänheten
för den långsamma behandlingen
av ärendena i syfte att bereda industrikommissionen
och priskontrollnämnden,
som då icke voro tillräckligt rustade
mot den i samband med importstoppet
följande anhopningen av licensärenden,
erforderlig arbetsro.

Uppgiften härom har hemlighållits
ända till helt nyligen, då den offentliggjorts
i en förklaring från handelskommissionen
till JO. I anledning därav
bär industrikommissionen och priskontrollnämnden
beretts tillfälle inkomma
med egna yttranden i saken. Dessa
organ synas ha en helt annan uppfattning
än handelskommissionen om vad
som avsetts med överenskommelsen och

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Interpellation ang. åtgärder för ökning av de mindre företagens export. — Interpellation
ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från priskontrollmärkningen
av skor, m. m.

om dess innehåll. Enligt vad som framkommit
i priskontrollnämndens yttrande
skulle nämnden över huvud taget ej
ha varit representerad vid något sammanträde
mellan kommissionerna den
8 maj 1947, och ej heller vid något annat
tillfälle har nämnden medverkat till
en sådan överenskommelse. Ej heller
industrikommissionens uppfattning av
vad som avsetts överensstämmer helt
med handelskommissionens redogörelse.

Därför synes det vara anledning att
begära ett offentligt klarläggande av
vad som faktiskt förekommit i detta
sammanhang. Att offentlighetsprincipen
på grund av avtalets hemlighållande
åsidosatts på ett ur demokratisk synpunkt
synnerligen betänkligt sätt torde
vara klart. Huruvida detta skett med
vederbörande ytterst ansvarige statsråds
medverkan är dock ännu ej klarlagt.
Därför torde redogörelsen för denna
överenskommelse även böra omfatta
sistnämnda fråga.

Med anledning av vad sålunda förekommit
får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande fråga:

Är statsrådet villig lämna en uttömmande
redogörelse för omständigheterna
kring det s. k. martyravtalet mellan
handelskommissionen, industrikommissionen
och priskontrollnämnden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation ang. åtgärder för ökning
av de mindre företagens export.

Herr OHLIN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Den ekonomiska politiken
går för närvarande bl. a. ut på att uppmuntra
den svenska exporten av varor
till utlandet. Att åstadkomma en tillräcklig
ökning av denna kommer säkerligen
att möta stora svårigheter. För alt över -

vinna dessa planeras olika åtgärder.
Sålunda har det upplysts, att myndigheterna
vid tilldelning av byggnadstillstånd
avse att beakta exportintressena.
I pressen har meddelats, att i
första hand de större exportföretagen
skola erhålla särskilda lättnader i fråga
om tilldelning av valuta för betalning
av ur exportsynpunkt viktig import. Det
torde ligga i sakens natur, att de större
företagen ha lättare än de många mindre
över hela landet spridda företagen
att hålla en sådan kontakt med myndigheterna
att de omedelbart kunna
draga full nytta av de exportstimulerande
åtgärder som förberedas. Dessutom
ha de ofta svårt att på egen hand
utföra de marknadsundersökningar i utlandet
och vidtaga de åtgärder i övrigt
som tarvas för en exportexpansion för
deras del. De mindre företagens möjligheter
att deltaga i den avsedda exportökningen
kräva därför utan tvivel särskild
uppmärksamhet från myndigheternas
sida. Härom torde allmän enighet
råda.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
vördsamt om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få rikta följande
interpellation:

Vilka särskilda åtgärder avser regeringen
att vidtaga för att under de närmaste
åren underlätta en ökning av de
mindre företagens export?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. viss av priskontrollnämnden
medgiven befrielse från pris kontrollmärkningen

av skor, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr FALLA, som anförde: Herr talman!
Genom ett intermezzo för en tid
sedan på priskontoret i Stockholm har

Nr 37.

Onsdagen den 24 november 1948.

Interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från pris kontrollmärkningen

av skor, m. m.

avslöjats, att Kooperativa förbundet erhållit
priskontrollnämndens tillstånd att
slippa P-stämpla och förse med märklappar
vissa skor, som för KF:s räkning
tillverkats vid fabriker i Nordingrå,
Moheda och Örebro.

Detta förhållande har väckt åtskillig
uppmärksamhet. Enligt bestämmelserna,
som äro av generell innebörd,
skall en viss del av de skor, som tillverkas
av ett företag, utgöras av priskontrollerade
typer och stämplas i botten
och, när de saluföras, dessutom
vara försedda med särskild prislapp.
Enskilda fabrikanter och skohandlare
ha vid olika tillfällen gjort framställning
om befrielse från märkningen, men
ha dessa av priskontrollnämnden avvisats.
KF synes emellertid redan 1942 ha
medgivits befrielse från såväl bottenstämplingen
som prislappsmärkningen
för ifrågavarande skor. Anledningen
till detta undantag för KF :s del torde
vid dess genomförande ha varit, att de
skotyper, för vilka KF anhöll om befrielse,
då voro billigare än motsvarande
P-skotyper enligt den tilltänkta prislistan.
Priskontrollnämndens beslut om
befrielse gick dessutom ut på att skorna
i fråga skulle få rapporteras såsom
P-skor och således ingå i P-skokvoten.

Denna ursprungliga befrielse har stått
kvar orubbad även sedan P-skotillverkningen
kommit att spela en allt större
roll genom sin inverkan på lädertilidelningen
och kraven på att denna
skulle omfatta en allt större del av företagens
produktion skärpts.

Det är måhända ej så mycket att
säga därom att priskontrollnämnden
velat premiera de företag, som tillhandahållit
skor till priser under de fastställda,
genom att befria dem från
P-märkningen. Vad man däremot kan
anmärka på är att enskilda företagare,
som haft samma förutsättningar för
nämnda befrielse, vägrats sådan av
priskontrollnämnden. Minst lika anmärkningsvärt
är väl även, att den KF

medgivna dispensen icke bekantgjorts
utan hemlighållits. Detta måste anses
tyda på att mannamån förelegat.

När de enskilda företagarna gjort
motsvarande framställningar om befrielse,
vilka avvisats, har priskontrollnämndens
motivering varit, att prislapparna
skulle utgöra dels reklam för
P-skorna och dels en säkerhetsåtgärd
för konsumenterna, som vid köp genast
skulle kunna se priset. Oavsett den
eventuella hållbarheten av denna motivering
har emellertid KF medgivits befrielse
från märkningen.

Härtill kommer dessutom, att det
priskontrollnämndens förtroende, som
i detta avseende uteslutande visats i
förhållande till KF, tydligen missbrukats,
enär en del av de till detta konsortium
anslutna skofabrikerna i sin
P-kvot upptagit skopartier, som ej uppfyllt
prisfordringarna. Prislappsmärkningen
förorsakar även de enskilda skohandlarna
extra besvär och kostnader.
Detta har varit särskilt besvärande då
skopriserna ändrats och följaktligen
alla lappar måste bytas ut. På enskilt
skohandlarhåll har man ansett det tillräckligt
med stämplingen i botten och
skyldigheten att anslå P-skoprisförteckningen
i butikerna.

Sedan detta förhållande avslöjats kan
man icke helt frigöra sig från misstanken
att motsvarigheter kunna finnas på
andra håll inom kommissionsväsendet,
vilka på samma sätt som i det här ifrågavarande
fallet inkräkta på principen
om allas likhet inför lagen. Visserligen
är denna princip satt i fara genom att
de lagliga domstolarna numera i allt
större utsträckning undandragas prövningsrätten
beträffande i administrativ
ordning utfärdade påbud, men med
desto större styrka måste kraven ställas
på att densamma likväl hålles i absolut
helgd såsom en av de väsentligaste
förutsättningarna för en demokratisk
rättsstat.

I detta syfte känner jag mig föranlå -

Onsdagen den 24 november 1948.

Nr 37.

Interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från pris.
kontrollmärkningen av skor, m. m.

ten att anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa
följande frågor:

Är statsrådet villig lämna en redogörelse
för omständigheterna kring den
av priskontrollnämnden medgivna befrielsen
för vissa till Kooperativa förbundet
anslutna skofabriker och skobutiker
att slippa priskontrollmärkningen
av skor?

Vad är anledningen till att denna befrielse,
som icke medgivits enskilda
skofabrikanter och skohandlare med
samma förutsättningar därför, icke bekantgjorts? -

Är statsrådet beredd att låta verkställa
en översyn av kommissionsväsendet
i sin helhet i syfte att skapa verksamma
garantier för att principen om
allas likhet inför lagen hålles i helgd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.21 em.

In fidem:

Gunnar Britth.